Konstbildning i Sverige : förslag till åtgärder för att främja svensk estetisk fostran

* öl** National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:13 ecklesiastikdepartementet CUBLIOTEKET

KONSTBILDNING I SVERIGE FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER FÖR ATT FRÄMJA SVENSK ESTETISK FOSTRAN AVGIVET AV 1948 ÅRS KONSTUTREDNING

Stockholm

5G0:

Statens offentliga utredningar 1956 Kronologisk förteckning

1. Åldringsvård. Idun. 844 s. S. 2. Fiskhandeln i Sverige. Idun. 194 s. Jo. 3. Restaurering av Uppsala domkyrka. Victor PetterBon. 170 s. E. 4. Statens stöd åt växtförädlingen m. m. Egneilska. 295 s. Jo. 5. Standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. Hseggström. 96 s. K. 6. Statsägda aktiebolag i Sverige. Av E. Tersman. Idun. 110 s. Fi. 7. Städernas donationsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad statsbidragsgivning. Idun. 109 s. Fi. 9. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. Marcus. 48 s. Fi. 10. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. Av L. Lindberger. Hteggström. 267 s. Fi. 11. Atomenergien. Beckman. 117 s. H. 12. Bihang till kyrkohandboken. Idun. 100 s. E. 13. Konstbildning i Sverige. Kihlström. 444 s., 24 s. pl. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokst verna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. — ecklesiastikdepartementet. Jo. •= jordbrul departementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:13 Ecklesiastikdepartementet

KONSTBILDNING I SVERIGE Förslag till åtgärder för att främja svensk estetisk avgivet av 1948 års

fostran

konstutredning

EMIL KIHLSTRÖMS TRYCKERI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1956

Innehåll Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

7 Inledning. Utredningsuppdraget och arbetets bedrivande

9 Avd.

I. Konsten, människan

15 Avd.

II. Den estetiska fostrans historia

23 Avd. III. Den estetiska fostran i skolan Kap. 1. Det skapande arbetet i skolundervisningen

34 34

Kap.

och samhället

Det skapande arbetets betydelse för individens utveckling s. 34 — Teckning och slöjd i skolan s. 36 — Läraren s. 40 — »Barnkonst» s. 41. 2. Barnets psykisk-estetiska utveckling

42 Kap.

3. Metodiska problem i teckningsundervisningen Sakteckningen s. 53 — Den tekniska ritningen s. 56.

53 Kap.

4. Teckningsämnets ställning i skolan Kursplaner och timplaner s. 60 — Frivillig teckning s. 63 — Uppdelning av undervisningsavdelningarna s. 65 — Teckningsundervisningens lokalfrågor m. m. s. 66 — Nya utbildningsvägar s. 68 — Omfattningen av teckningslärarnas undervisning i enhetsskolan s. 70 — Teckningskonsulenter s. 71 — Betygsvärdering. Teckningsämnets rubricering s. 74 — Verksamhet utanför skolan till stöd för teckningsundervisningen s. 76.

60 Kap.

5. Undervisning skolämnena

i konsthistoria.

Den estetiska fostran och de

historiska .79

Kap.

6. Slöjden Slöjdens betydelse för den estetiska fostran i skolan s. 86 — Olika begåvningstypers förhållande till det fria skapandet i slöjden s. 87 — Samarbete mellan ämnena slöjd och teckning s. 89 — Slöjdämnets ställning i skolan s. 90.

85 Kap.

7. Hemkunskap

92 Kap.

8. Fostran till konslförsiåelse i skolan . Förhållandet mellan skapande arbete och upplevelsen av estetiska värden s. 94 — Barns upplevelse av konst i olika åldrar s. 96 — Allmänna synpunkter på konststudiet i skolan s. 100 — Behovet av grundforskning på detta område s. 108.

94 Kap.

9. Skolan som estetisk miljö 109 Redogörelse för konstinnehav m. m. i vissa svenska skolor s. 109 — Olika slag av utsmyckning s. 115.

Kap. 10. Konslbildningsmaleriel m.m 120 Musei- och utställningsbesök s. 120 — Läroböcker och väggplanscher s. 122 — Konstlitteratur, ljusbilder, filmband m.m. s. 125 — Film s. 126 — Radio och television s. 128. Kap. 11.

Yrkesundervisningen

Avd.

IV.

Kap.

1. Förskollärare

137 Kap.

2. Småskollärare

138 Kap.

3. Lärare i teckning

Kap.

4. Folkskollärare

Kap.

5. Lärare i teckning

Kap.

6. Lärare i manlig och kvinnlig

Kap.

Lärarutbildningen

och slöjd vid småskoleseminarierna

142 143

vid Lärarhögskolan

och folkskoleseminarierna

slöjd vid Lärarhögskolan

och

.

. 150

folkskole-

151 semmarierna 7. Teckningslärare 152 Utbildningen f. n. enligt provisoriskt gällande stadga s. 152 — Konstfackskolans förslag till definitiv stadga samt yttranden däröver s. 154 — Fordringarna för tillträde till teckningslärarutbildningen s. 157 — Bedömningen av de sökandes kvalifikationer för tillträde till utbildningen s. 164 — Bör Konstindustriella aftonskolans avdelning för blivande teckningslärare bibehållas? s. 167 — Undervisningsplanerna s. 168 — Den praktiskt pedagogiska skolningen vid institutet och Lärarhögskolan s. 175. — Tcckningslärarinstitutets kapacitet s. 176 — Teckningslärarnas fortbildning s. 177 — Utbildning av andra lärarkategorier till teckningslärare s. 178 — Teckningslärarinstitutets ställning som högskola s. 179.

Kap.

8. Slöjdlärare 180 Lärare i manlig slöjd s. 180 — Utbildning av teckningslärare till lärare även i manlig slöjd s. 187 — Lärare i kvinnlig slöjd s. 190 — Utbildning av teckningslärare till lärare även i kvinnlig slöjd s. 194.

Kap.

9. Akademiskt

Avd.

V. Museer

Kap.

1. Historik

Kap.

2. Det museala

Kap.

3. Konstmuseernas pedagogiska funktioner 215 Utställningsteknik s. 215 — De museala trivselproblemen s. 217 — Sociologisk och psykologisk publikforskning s. 219 — Visningar s. 220 — Pedagogisk personal. Museilärare s. 223 — Organisationen av skolornas museibesök s. 225 — Andra organisatoriska problem s. 229.

Kap.

/

Kap.

5. Museimannautbildhingen 247 Allmänna synpunkter s. 247 — Den hittillsvarande utbildningen s. 248 — Utredningens förslag s. 249 — Kompetenskrav beträffande landsantikvarier s. 251.

Kap.

6. Landsortsmuseerna

utbildade

lärare

196 201

över museernas

bildningsvcrksamhet

konstbildningsarbetels

'nuvarande

201 förhållanden

.

.

. 209

/. Nationalmtisei konslbildningsverksamhct 233 Organisationen av museets konstbildningsinstitut s. 233 — Vandringsutställningar s. 235 — Depositioner s. 238 — Andra åtgärder för konstbildningsverksamheten s. 239 — Publikationsverksamhet s. 240 — Öppethållande och inträdesavgifter s. 242 — Information och propaganda s. 245.

255 Museernas behov av statligt stöd i sin konstbildande verksamhet s. 255 — önskemål rörande en utvidgad och intensifierad konstbildningsverksamhet s. 257 — Statsbidrag för upprustning av provinsmuseernas konstbildningsarbete s. 258. Kap.

7. Konstcentra

Avd.

VI. Fria estetiska

bildningsorganisationer

266 A. Riksorganisationer

266 Kap.

1. Organisationernas

hittillsvarande

verksamhet

266 Kap.

2. Utredningens överväganden och förslag 279 Vidgade uppgifter för konstbildningsorganisationerna s. 279 — Anslag till inköp av konst för organisationernas vandringsutställningar s. 288 — Organisationernas förhållande till Nationalmuseum samt deras framtida samarbete med detta och sinsemellan s. 290 — Statsbidragen till organisationerna s. 293.

Kap.

3. Bildningsverksamhet inom slöjden Svenska slöjdföreningen s. 295 — Hemslöjden s. 299.

ö. Konstföreningar

304 Kap.

4. Hittillsvarande

Kap.

5. Utredningens

And.

VII. Det estetiska

folkbildningsarbetet

318 Kap.

1. Nuvarande struktur och omfattning Studiecirklar s. 318 — Korrespondensundervisning s. 324.

318 Kap.

2. De psykologiska förutsättningarna verksamhet hos vuxna

Kap. Kap.

verksamhet

synpunkter

för konslförståelse

och

skapande 326

3. Melodiska problem i konslcirkelarbetet 329 Ateljécirklarnas problematik s. 329 — Konstcirklarnas metodik s. 332. 't. Utredningens förslag 338 Metodisk experimentverksamhet s. 338 — Rekryteringen av ateljécirklarnas handledare s. 340 — Arbetet inom konstcirklarna s. 342 — Statsbidragsgrunder för konstcirklar s. 345 — Konstbildningskonsulent s. 347 — Utbildning av handledare för konstcirklar s. 348.

Kap.

5. Folkhögskolorna Hittillsvarande konstbildningsverksamhet s. 351 — Utredningen s. 353.

351 Kap.

6. Matcrielfrågor

gemensamma

för hela det estetiska

bildningsarbetet

Avd. VIII. Konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader

. . . .364

Kap.

1. Statliga byggnader 364 Historik och nuvarande förhållanden s. 364 — Frågans behandling i utlandet s. 373 — Utredningen s. 374.

Kap.

Kap.

2. Andra offentliga byggnader än statliga 375 Folkskolebyggnader s. 375 — Allmänna samlingslokaler s. 379 — Övriga statsbidragsberättigade byggnader s. 382 — Andra byggnader s. 384. 3. Kostnadsberäkningar 387

Avd.

IX. Konst

Avd. Kap. Kap. Kap.

X. Åtgärder mot spridning 1. Nuvarande förhållanden 2. Tidigare förslag i ämnet 3. Utredningen

Avd.

XI. Slutord

på arbetsplatsen

jämte

389 av värdelös

sammanfattning

konst

av utredningens

396 396 400 405 förslag

.

.

. 409

Särskilda

yttranden

1) Fru Lindgren-Fridell, 2) Hrr Andersson

angående

statsbidrag

till ateljécirklar

och Lind, angående kurs för blivande

lärare i konstcirklar

3) Hrr Andersson och Lind, angående statligt stöd åt konstnärlig av äldre allmänna samlingslokaler

utsmyckning

h) Hr Cassel, angående åtgärder för att pä försäljningsmarknaden sen klar mellan originalkonst och reproduktion

hålla grän-

428 430 432

Bilaga: Promemoria angående åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion, av konstutredningen den 11 nov. 1954 överlämnad till chefen för ecklesiastikdepartementet; med särskilt yttrande av herr Eckerberg 433 Förteckning på förlagor till betänkandets illustrationer

Till Herr Statsrådet och Chefen Kungl.

för

Ecklesiastikdepartementet

Genom beslut den 11 juni 1948 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande åtgärder för att främja svenskt konstliv och konstbildningsverksamhet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades ovannämnda dag såsom sakkunniga regeringsrådet Enar Eckerberg, tillika ordförande, redaktör Albin Lind, numera intendenten i föreningen Konst i skolan, filosofie licentiaten Marita Lindgren-Fridell, numera folkskolinspektören Arthur Norlén, f. d. professorn Nils Sjögren, professor Sixten Strömbom och ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim. Sedan Sjögren den 30 juli 1952 avlidit, utsågs den 8 dec. 1952 till sakkunnig i hans ställe konstnären Arne Cassel. Sedan även Wallentheim den 22 aug. 1953 avlidit, tillkallades den 23 nov. 1953 ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Birger Andersson i Tidaholm såsom sakkunnig. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 13 sept. 1948 numera eo intendenten vid nationalmuseum Nils Lindhagen. Utredningen har antagit benämningen 1948 års konstutredning. Sedan uppdraget nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande rörande åtgärder för att främja svensk estetisk fostran. Vid betänkandet är fogade reservationer av herrar Andersson och Lind gemensamt samt av herr Cassel och fru Lindgren-Fridell var för sig. Av betänkandet framgår tillika, att vid behandlingen av teckningslärarutbildningen olika meningar i vissa hänseenden gjorts gällande inom utredningen. Stockholm den 18 maj 1956

Enar Eckerberg Birger Andersson Marita Lindgren-Fridell

Arne Cassel Arthur

Norlén

Albin

Lind

Sixten

Strömbom

Nils

Lindhagen

Inledning

U t r e d n i n g s u p p d r a g e t och a r b e t e t s bedrivande E f t e r g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t gav chefen för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t i ett a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 11 j u n i 1948 f ö l j a n d e d i r e k t i v för den k o m m a n d e u t r e d n i n g e n . Intresset för bildande konst har i vårt land utan tvivel varit i stigande under det senaste decenniet. Det h a r bland annat framträtt i en växande folklig publiktillströmning till konstutställningar och föredrag om konst samt till kurser och studiecirklar i konstfrågor. Det stegrade intresset har även visat sig i ökade inköp av konst till såväl enskilda hem som offentliga lokaler. Orsakerna till detta konstintresse äro flera. De materiella och sociala framstegen ha sålunda varit en förutsättning för det ökade folkliga intresset. Växande sociala ambitioner hos hittills i kulturellt avseende vanlottade samhällslager ha säkerligen verkat i samma riktning, men även ett djupare behov av konsten som livsvärde börjar göra sig gällande i allt bredare folklager. Dessutom ha konstnärernas aktiva medverkan och den konstbildningsverksamhet, som hittills bedrivits, framgångsrikt bidragit till att aktualisera programmet »konsten åt folket». I detta sammanhang vill jag framhålla den konstpopulariserande verksamhet, som utgått från nationalmuseum och andra offentliga institutioner liksom från enskilda organisationer såsom Riksförbundet för bildande konst och de lokala konstföreningarna. Denna verksamhet har haft sin styrka i entusiastiska och högt kvalificerade konstpedagoger och i ett utställningsmaterial av yppersta kvalitet. Vidare har statens konstråd alltifrån sin tillblivelse 1937 verksamt bidragit till att främja vårt lands konstliv. De nyligen bildade Folkrörelsernas konstfrämjande samt Föreningen konst i skolan torde slutligen få stor betydelse för konstbildningsarbetct på respektive områden. De resultat, som redan vunnits, få dock icke undanskymma det faktum, att möjligheterna att se god konst för flertalet människor i vårt land fortfarande äro mycket begränsade och långt färre än att höra god musik eller läsa litteratur av hög klass. Den inbringande handeln med s.k. hötorgskonst, som blivit ett mindre tilltalande resultat av det växande konstintresset, visar även behovet av en ökad konstupplysning. Ett allmänt höjande av vårt folks estetiska omdöme måste nämligen anses vara en angelägen kulturuppgift. För att ytterligare kunna främja den konstbildande verksamheten torde det emellertid vara nödvändigt att få en överblick över och en kartläggning av nutida svenskt konstliv i dess helhet. Det synes mig därför påkallat, att särskilda sakkunniga nu tillkallas för att verkställa denna utredning och föreslå de åtgärder statsmakterna böra vidtaga för att främja svenskt konstliv över huvud taget och konstbildningsverksamhet i synnerhet. Den vägledande synpunkten för de sakkunniga bör vara önskvärdheten av att finna former och vägar för att såvitt möjligt göra konsten till en kulturell och social tillgång för alla samhällsskikt och alla delar av vårt land. Konstbildningsverksamhet torde därvid vara det viktigaste medlet, och det bör därför

10 åvila de sakkunniga att framlägga ett program för hur ett utökat konstbildningsarbete bör planeras och genomföras. Förutsättningarna att förstå och tillgodogöra sig konst böra grundläggas redan hos de unga. Konstbildningsverksamheten i skolan bör därför särskilt uppmärksammas. De möjligheter, som här erbjuda sig, torde i främsta rummet vara lokalernas utrustande med konstverk, museibesök och besök på utställningar samt ett allmänt uppövande av konstförståelsen och smakfostran i samband med undervisningen i t. ex. teckning och historia. Konstundervisningen i skolan synes i första hand böra avse en fördjupad estetisk fostran och i andra hand en rent konsthistorisk. Undervisningen synes därför böra bedrivas i friaste former och utanför det egentliga timschemat. På lägre skolstadier bör framför allt teckningsundervisningen kunna utnyttjas. De sakkunniga torde i vad avser konstundervisningen i skolan böra samråda med 1946 års skolkommission. Bristen på lämpligt demonstrationsmaterial såväl i skolornas konstundervisning som vid en eventuell utbyggnad av konstbildningsverksamheten över huvud taget bör uppmärksammas av de sakkunniga, som böra undersöka möjligheten att lägga upp särskilda samlingar av reproduktioner samt av skioptikonbilder. Vidare torde frågan om de pedagogiska krafternas utbildning, kompetens och anställningsförhållanden böra utredas i hela dess vidd, varvid även bör prövas huruvida skolorna — utöver teckningslärarnas insatser — kunna utnyttja de pedagogiska resurserna hos nationalmuseum, Riksförbundet för bildande konst och andra riksorganisationer. Särskild vikt torde böra läggas vid utbildandet av föredragshållare och cirkelledare. Det synes mig, som om denna sistnämnda utbildning i första hand bör kunna ske inom de fria organisationernas ram. Radions möjligheter både inom skolprogrammens och de vanliga serietypernas ram att i ökad utsträckning medverka i konsthildningsarbetet bör undersökas, varvid speciella arrangemang med illustrationsmöjligheter torde bli nödvändiga. I detta sammanhang vill jag erinra om att 1944 års folkbildningsutredning i sitt nästa betänkande kommer att upptaga till behandling vissa frågor rörande det folkliga bildningsarbetet på konstens område. Utredningen kommer dock i stort sett att begränsa sig till att i princip föreslå sådana modifikationer i de fr. o. m. 1 juli 1947 gällande bestämmelserna om statligt stöd åt det fria och frivilliga folkbildningsarbetet, att dessa kunna bliva tillämpliga även på det estetiska bildningsarbetet. När det gäller konstuppfostran för vuxna, böra de sakkunniga undersöka möjligheterna att vidga den verksamhet, som nu bedrives av nationalmuseum och Riksförbundet för bildande konst genom vandringsutställningar samt genom utlåningsoch depositionsverksamhet. Formerna för ett eventuellt statligt stöd åt övriga konstfrämjande organisationer böra även övervägas. Utredningen bör därvid icke ensidigt taga sikte på en förstärkning av de offentliga institutionernas och de centrala organisationernas resurser utan även beakta de lokala konstföreningarnas möjligheter att ägna sig åt konstfrämjande verksamhet framför allt på landsbygden. Konstbildningsverksamheten bör icke bli föremål för alltför dirigerande kontroll från central myndighet utan behålla en viss provinsiell karaktär, och u n d e r alla förhållanden får verksamheten icke stöpas i stereotypa former. Utredningen bör därför särskilt uppmärksamma konstbildningsarbetets organisationsproblem och föreslå sådana åtgärder, som främja en naturlig samverkan mellan de skilda konstbildningsorganen samt mellan dessa och folkrörelserna, kommunerna, industriella och kommersiella enheter etc. De sakkunniga böra vidare så långt möjligt undvika att föreslå nya institutioner och organisationer. Tillgången på lämpliga lokaler är en förutsättning för ett aktivt konstbildningsarbete. Skolor, folkets hus och andra samlingslokaler, men även fabriks-

11 mässar och folkliga restauranger, torde vara de som i första hand stå till buds. Ett intimt samarbete mellan folkrörelserna och de konstfrämjande organisationerna torde därför bli nödvändigt för att under nuvarande förhållanden överhuvud taget kunna lösa lokalfrågan. Sett på längre sikt synes det mig, som om konstens lokalfråga ute i bygderna måste lösas i ett större sammanhang, nämligen genom skapandet av särskilda kommunala kultur- och fritidscentra innehållande föreläsningssalar, fritids- och hobbylokaler, bibliotek, expeditionsutrymmen m. m. De sakkunniga böra emellertid vara oförhindrade att redan nu söka precisera de önskemål, som man ur konstbildningssynpunkt bör ställa på sådana gemensamma lokaler för kultur- och fritidsverksamhet. En speciell fråga, som de sakkunniga böra utreda, är det under senare år diskuterade spörsmålet om konst på arbetsplatsen. I samarbete med industrier och fackföreningar torde konstbildningsorganisationerna här komma att få nya, tacksamma uppgifter. Jag vill särskilt framhålla ett norskt initiativ, som tagits av Harry Fett och återfinnes i hans bok »Kunst på arbeidsplasscn», Oslo 1946. Efter utredning av särskilt tillkallade sakkunniga (stat. off. utr. 1936: 50) u p p drogs 1937 vissa riktlinjer för konstnärlig utsmyckning av därtill lämpade statliga byggnader för att dels främja konstlivet över huvud taget, dels bereda vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer. Meningen var, att i samband med byggnadernas uppförande skulle anvisas särskilda medel för den konstnärliga utsmyckningen, vilken skulle omhänderhavas av statens konstråd i samarbete med den myndighet, som svarade för byggnadsföretaget. Så skedde även i några fall, men det snart därefter inträffade krigsutbrottet medförde, att de uppgjorda planerna icke kunde fullföljas. För innevarande och nästa budgetår ha medel åter anvisats för ifrågavarande ändamål. Jag har emellertid ansett mig böra förorda en annan form för medelsanvisningarna än den hittills tillämpade och har — ovavsett byggnadsfrågornas departementala fördelning — föreslagit ett särskilt reservationsanslag under åttonde huvudtiteln i stället för såsom tidigare särskilda anslag å kapitalbudgeten för varje byggnad. Riksdagen har emellertid icke velat godtaga denna omläggning utan ett förnyat övervägande av frågan om den lämpliga formen för medelsanvisningen (riksdagens skr. 1947, nr 8). Jag är beredd att förorda en sådan omprövning och anser sålunda, att de sakkunniga på nytt böra taga ställning till frågan om principerna för statens stöd till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, varvid de sakkunniga även böra uppmärksamma frågan om stöd till andra offentliga byggnader än statliga och i synnerhet till skolor. I detta sammanhang vill jag erinra om att statens konstråd företagit en utredning angående behovet av statligt stöd för konstnärlig utsmyckning av statliga skolor samt i en skrivelse den 16 september 1947 till Kungl. Maj:t inkommit med begäran om anslag för detta ändamål, fördelade under en 10-årsperiod. Utöver vad som här anförts i samband med konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader, torde de sakkunniga icke behöva upptaga de aktiva konstnärernas villkor och arbetsförhållanden till behandling, eftersom ett ökat konstintresse och ökade avsättningsmöjligheter torde vara den bästa metoden att erbjuda konstens utövare bättre villkor. Ej heller synes den verksamhet, som bedrives av konstakademien och konsthögskolan, i detta sammanhang böra bli föremål för utredning. En utredning angående nutida svenskt konstliv och konstbildningsverksamhet kan icke förbigå den livligt diskuterade frågan om tillverkningen och försäljningen inom landet av värdelösa s. k. konstalster samt importen av sådana produkter. Framställningar med begäran om utredning av nämnda spörsmål ha vid flera

12 tillfällen gjorts av statens konstråd. Konstnärernas riksorganisation och konstnärernas intressekontor ha även vid flera tillfällen yrkat på åtgärder för att hindra massimport till Sverige av värdelös konst. Att det här är fråga om ett komplicerat problem framgår bland annat av den förberedande utredning konstrådet verkställt. Den ur såväl ekonomisk som kulturell synpunkt föga önskvärda importen av värdelös konst hade före kriget en betydande omfattning. Under krigsåren har det däremot varit och är fortfarande möjligt för statens handelskommission att genom licensförfarande utöva kontroll över denna konstimport, men så fort som införselregleringen upphäves har man att åter räkna med en ökad import av konstprodukter. De sakkunniga böra i första hand pröva de av konstrådet i nämnda utredning skisserade förslagen att begränsa tillverkningen inom landet och importen av värdelösa s. k. konstalster, och särskilt synes det mig, som om en lagstiftning med den särskilda varubeskattningen som förebild borde övervägas. Utredningen i denna fråga bör bedrivas i samråd med statens konstråd. I samband med frågan om den dåliga konsten, »hötorgskonsten», böra de sakkunniga även utreda spörsmålet om färgreproduktionernas användning i konstpropagandan samt föreslå åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion. I övrigt böra de sakkunniga äga att ingå även på andra, här ej särskilt berörda frågor, som finnas vara av betydelse för deras arbete. Slutligen vill jag framhålla, att de sakkunniga med hänsyn till nuvairande ekonomiska förhållanden böra bedriva sitt arbete på lång sikt. Det kan nämligen komma att visa sig svårt att omedelbart förverkliga mera kostnadskrävande förslag. Dessbättre torde det likväl finnas åtskilligt att göra för att främja svenskt konstliv och konstbildningsverksamhet, utan att det allmänna direkt behöver åtaga sig stora ekonomiska utgifter. Det uppdrag som därmed anförtroddes konstutredningen, i det följande betecknad KU, var synnerligen vidsträckt och har varit svårt att fast avgränsa, då frågan om den estetiska folkbildningen förgrenar sig till många områden. Icke minst gäller detta utbildningen av lärare vid snart sagt alla skolformer. KU har därvid nödgats ägna uppmärksamhet även åt slöjdlärarutbildningen men har på denna punkt inskränkt sig till att framhålla vissa principiella synpunkter, då i juni 1955 särskilda sakkunniga tillkallats för att avge förslag rörande utbildningen av lärare i manlig slöjd. Som en konsekvens av KU:s uppfattning att den allmänna miljögestaltningen samt konsthantverket och den industriella formgivningen är viktiga studieobjekt och hjälpmedel i en allmän estetisk fostran har utredningen utanför sina egentliga direktiv också redovisat sin syn på Svenska slöjdföreningens och hemslöjdsrörelsens betydelse i detta sammanhang. Från ecklesiastikdepartementet har till KU överlämnats följande handlingar för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningsuppdraget: 1) skrivelse den 13 jan. 1939 från Konstnärernas riksorganisation och Konstnärernas intressekontor till Konungen angående åtgärder för förhindrandet av import av mindervärdig konst; 2) underdånigt utlåtande den 23 okt. 1944 av Statens konstråd över nyssnämnda skrivelse; 3) skrivelser den 21 okt. 1944 samt den 22 mars och den 29 juni 1946 från

13 Statens konstråd till Konungen med hemställan om utredning rörande tillverkning och försäljning inom landet av värdelösa s. k. konstalster m . m . ; 4) skrivelse den 10 april 1946 från konsthandlaren C. V. Lundmark till Konungen angående den av Statens konstråd begärda utredningen; 5) skrivelse den 12 dec. 1946 från chefen för nationalmuseum m. fl. till chefen för ecklesiastikdepartementet angående anslag till vissa kostnader för propagandafilmen »Möte med konsten» samt till inköp för nationalmuseum av två smalfilmsapparater; 6) skrivelser i aug. 1947 samt den 30 okt., den 15 nov. och den 8 dec. 1947 från en kommitté, tillsatt vid ett av Svenska arkitektföreningen anordnat diskussionsmöte samt från Konstnärernas riksorganisation, från Svenska arkitekters riksförbund och från Riksförbundet för bildande konst m. fl. konstsammanslutningar till chefen för ecklesiastikdepartementet angående formen för anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader; 7) skrivelse den 3 okt. 1947 från Riksförbundet för bildande konst till Konungen med hemställan dels att tillfälle gåves den studerande ungdomen att utveckla och fördjupa intresset för bildande konst, dels ock om tillsättande av en utredning angående nutida konstliv och de åtgärder som vore nödvändiga för konstintressets väckande och konstlivets främjande; 8) skrivelse den 16 sept. 1947 från Statens konstråd till Konungen angående anslag för budgetåret 1948/49 till konstnärlig utsmyckning av statliga skolor; 9) skrivelse den 18 dec. 1947 från 1946 års skolkommission till Konungen angående bestämmelser om skolbyggnadernas konstnärliga utsmyckning: 10) skrivelse den 27 okt. 1951 från konstnären Charles Carlsson till Konungen angående reglering och beskattning av konsthandeln i riket. KU har till chefen för ecklesiastikdepartementet avgivit dels den 30 okt. 1948 en promemoria angående principerna för statens stöd åt konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, dels den 3 juni 1953 en skrivelse rörande den framtida utbildningen av lärare i manlig slöjd, dels ock den 11 nov. 1954 en promemoria med förslag angående åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion. Sistnämnda promemoria ingår som bilaga till utredningens betänkande. KU har vidare avlåtit följande skrivelser: i jan. 1950 till 1946 års skolkommission angående den estetiska fostran vid den planerade lärarhögskolan; i sept. 1950 till byråchefen Ingrid Osvald angående den estetiska fostran för de lärarinnekategorier som beröres av den åt Osvald uppdragna utredningen rörande organisationen av lärarinneutbildningen på det husliga området; den 28 maj 1951 till överstyrelsen för yrkesutbildning med förslag till vissa förändringar i undervisningsplanerna för teckningslärarinstitutet; samt den 31 mars 1952 till Radiotjänsts styrelse med synpunkter och önskemål rörande konstbildningsverksamheten i radio. På grund av remisser har KU avgivit följande utlåtanden:

14 1) den 4 nov. 1949 över 1944 års folkbildningsutrednings betänkande, del II, rörande det estetiska folkbildningsarbetet (SOU 1948:30); 2) den 4 nov. 1949 över föreningen Konst i skolans och Folkrörelsernas konstfrämjandes anslagsäskanden för budgetåret 1950/51; 3) den 10 dec. 1949 över nationalmuseiutredningens betänkande (SOU 1949:39); 4) den 22 jan. 1951 över konstakademiens hemställan om anslag till måltider för vissa elever vid konsthögskolan; 5) den 30 nov. 1951 över skolöverstyrelsesakkunnigas betänkande rörande skolöverstyrelsens organisation (SOU 1951:29); 6) den 21 okt. 1954 över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande (SOU 1954:11); 7) den 11 nov. 1954 över landsantikvarieutredningens betänkande (SOU 1954:26); 8) den 11 nov. 1954 över ett av konstfackskolans styrelse väckt förslag att ombilda högre konstindustriella skolan och teckningslärarinstitutet till högskola; 9) den 15 aug. 1955 över kulturfondsutredningens betänkande och förslag angående riktlinjer och former för fördelning av lotterimedel (stencilerat). Vid fullgörandet av sitt uppdrag har KU samrått med myndigheter, organisationer och sammanslutningar samt med representanter för andra samtidigt pågående utredningar. Särskilt må härutinnan nämnas, att KU vid behandlingen av frågan om åtgärder mot spridning av värdelös konst enligt anvisning därom i direktiven för utredningen samrått med Statens konstråd, som därvid förklarat sig i huvudsak dela utredningens uppfattning i frågan. Att såsom experter biträda utredningen har av departementschefen tillkallats: den 26 febr. 1949 konsulenten för kvinnlig slöjd i skolöverstyrelsen Greta Davidsson, den 10 juni 1950 docenten vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, dåvarande biträdande skolöverläkaren Sven Ahnsjö samt den 17 nov. 1950 småskolläraren Stina Borrman, folkskolläraren Annie Lindahl och teckningsläraren vid folkskoleseminariet i Uppsala, fil. kand. Olle Strandman. Efter vederbörliga bemyndiganden har delegationer inom KU företagit studieresor dels 1950 till Statens Slöyd- og Tegnelaererskole i Notodden, Norge, dels 1951 till Nääs slöjdseminarium. KU har hållit sammanträden in pleno sammanlagt 124 dagar, fördelade på 53 sammanträdesperioder.

AVDELNING I

Konsten, människan och samhället

Det senaste halvseklet har medfört revolutionerande förändringar i psykologiens syn på människans själsliga och fysiska anlag och hennes möjligheter att utbilda dessa. Först omkring sekelskiftet började man klart inse betydelsen av en utvecklingsanpassad uppfostran. För den psykologiska forskningen har i barn- och ungdomsåldrarnas psykologi öppnats ett nytt självständigt område av det själsliga. För denna moderna vetenskap är den unga människan icke enbart ett råmaterial som skall formas om och slipas av efter vissa ideal för att kunna friktionsfritt passas in i samhället och fylla sin uppgift där. Man ser också i människan en av konstruktiva krafter fylld varelse, strävande efter att förverkliga sin egen speciella natur och sina egna önskemål och att därvid skapa sina egna värderingar. På samma gång som blicken skärpts för det unika i kombinationen av varje individs förutsättningar, har man påvisat betydelsen av att barnet och den unga människan är en i sig själv sluten helhet, där det intellektuella och det emotionella, det medvetna och det omedvetna icke kan särskiljas. För uppfostraren gäller det alltså att på bästa sätt utveckla den uppväxande människans möjligheter i olika riktningar, att befria dessa spontana krafter. Och härvid har det estetiska livsområdet långt mer än tidigare kommit i blickpunkten för pedagogernas intresse. Man har börjat förstå de estetiska upplevelsernas betydelse för utvecklingen av de olika anlagen och för skapandet av en harmonisk balans mellan de intellektuella och de emotionella själsfunktionerna. Estetisk fostran kan icke längre uppfattas som någonting vilket kan inrymmas inom ett bestämt skolämne eller vinnas genom studium av ett begränsat kunskapsområde. Den kan snarare betecknas som en ny, pedagogiskt fruktbar inställning till de utvecklingsbefordrandc krafterna, vilken bör tränga igenom hela skolarbetet. En allmänmänsklig bildning i begreppets verkliga betydelse är icke möjlig utan en omfattande estetisk bildning. Den engelske filosofen och konstpsykologen Herbert Read har byggt upp ett allmänt uppfostringsprogram på uppövningen av den estetiska mottagligheten. »Education through art», uppfostran genom konst, som Read kallar det, sätter som sina främsta mål att hos individen bevara den naturliga intensitet i alla slag av iakttagelse och känsla, som är honom medfödd, att sätta hans iakttagelser och känslor i ett fruktbart växelförhållande till varandra och till omvärlden samt att lära honom att ge dessa sina erfarenheter uttryck i en form som är möjlig att uppleva också av andra. Om barnet

16 under sin uppväxttid inte kan ge begripliga uttryck åt den mångfald av känslor och föreställningar som lever inom det — och detta kan ju ett barn inte göra med hjälp av intellektuella utan endast med hjälp av bildmässiga eller andra symboliska medel — så resulterar detta i känslor av hämning och oförmåga vilka småningom kan leda till varaktiga neuroser. Det gäller då icke endast att på allt sätt söka bevara den medfödda sensibiliteten hos barnet utan också att göra denna till grundval för en själslig utveckling. Uppskattningen av god form, observationen av rytm och harmoni samt instinkten att ge tingen en vacker form och göra dem effektiva är enligt Read normala mänskliga karakteristika som är medfödda snarare än förvärvade och säkerligen närvarande hos barnet från dess tidigaste år. Med linjer och färger likaväl som med ljud, dans och gester kan barnet säga saker och ge tecken och symboler för vilka det fortfarande saknar ord. Bakom alla dessa livsyttringar och ansträngningar finns inte bara lust att apa efter de vuxnas uttryckssätt utan också ytterst allvarliga ansträngningar att söka förmedla en upplevelse eller känsla på ett allmänbegripligt språk. Att teckna och måla, modellera och skära i trä betyder alltså i det pedagogiska programmet inte främst att söka utveckla vissa manuella färdigheter. Dessa sysselsättningar bär budskap om ett subjektivt uttrycksbehov, om att nya erfarenheter och upplevelser pockar på utlösning. Likaväl som konstverket icke är en framställning eller reproduktion av ett stycke verklighet utan snarare ett åskådliggörande av konstnärens erfarenheter av verkligheten, erfarenheter som skiftar med hans känslomässiga förhållande till omgivningen, likaväl utgör också barnets bildskapelser symboler för erfarenheter som det inte kan uttrycka på något annat sätt. En av uppfostrans viktigaste uppgifter bör därför vara att på allt sätt förmå barnet att utveckla och berika sitt bildspråk, sina »visuella kommunikationsmedel». Enligt modern pedagogisk uppfattning bör barnet i största möjliga omfattning få sina individuella anlag utvecklade och dessutom få sina emotionella och sociala behov tillgodosedda, vilka är helt andra än de vuxnas. Dessa önskemål är svåra att förena med samhällets självklara anspråk på att barnet skall tillägna sig nyttiga kunskaper för sin kommande verksamhet och dess allt större krav på individens sociala anpassning. Samhället hävdar med allt större kraft att skolundervisningen först och främst skall ta sikte på vad som kan nyttiggöras i yrkesutbildningen och för en vidareutbildning vid högskolor och universitet, vilket leder till att fackspecialiseringen sätter in redan i tidig skolålder och att de icke direkt »matnyttiga» skolämnena i allmänhet är de första som får stryka på foten när det gäller att rationalisera fram tid på schemat för allt vad nya skolämnen heter. I skarp kontrast häremot står den uppfattning — den skulle kunna betecknas som den humanistiska — vilken hävdar att skolan främst skall ge en god medborgerlig grundbildning, d. v. s. förse individen med den levande kunskap som han verkligen kan förvalta och berika i sitt kommande liv, oavsett vil-

17 ket yrke han väljer. I dagens nyttopräglade kunskapsskola kan en sådan generös målsättning blott till en ringa del förverkligas. Endast i en examensfri skola, vilken helt bannlyst all den betygsjakt och poänghets, som nu präglar skolarbetet, kan den estetiska undervisningen tänkas bli likvärdig ined den renodlat intellektuella, till gagn för en allsidig och harmonisk personlighetsutveckling. Som en konsekvens härav måste den estetiska fostran i skolan bygga på en ingående kunskap om barnets åldersmässigt och individuellt betingade psykologiska förutsättningar. En kardinalpunkt i detta program är att barnet får tillfredsställa sitt behov av aktivitet och känsloutlevelse i så mångfaldigt skiftande material som möjligt. Därmed kommer så småningom också dess manuella färdigheter att spontant utvecklas. Eftersom målet för denna verksamhet bör vara det skapande uttrycket, likgiltigt i vilka material det lar form, måste den i allmänhet strikt upprätthållna skiljegränsen mellan ämnena teckning och slöjd betecknas som konstlad och olämplig. Formsinne och estetisk fantasi uppodlas inte endast genom att gestalta i olika material utan lika väl genom studium av konst och konstnärligt formade ting av alla slag. Det existerar ett intimt förhållande mellan individens emotionella behov å ena sidan och hans erfarenhet av och mottaglighet för konst å den andra. Också när det gäller fostran till konstupplevelse är det nödvändigt att utgå från barnet självt och dess psykiska förutsättningar. Konstbetraktandet kan sättas in redan i den tidigaste skolåldern, både i sammanhang med barnets eget skapande och i samband med de olika skolämnena. De kunskaper som barnet förvärvar kommer det tillgodo också i konstupplevelsen, framförallt på senare stadier. Då de psykologiska förutsättningarna för barnets konstförståelse i olika åldrar och under skiftande levnadsbetingelser ännu är ytterst ofullständigt utredda, återstår här ett omfattande metodiskt pionjärarbete. Att skol- och hemmiljön har slor betydelse för grundläggandet av den estetiska sensibiliteten står utom allt tvivel. Om dessa miljöer utformas på ett estetiskt tillfredsställande sätt, blir konsten en naturlig del av barnets omgivning. De erfarenheter som därigenom vinns på ett mer eller mindre omedvetet plan systematiseras i den undervisning som kallas bostadskunskap och som inryms i teckningsundervisningen. En välorganiserad, riklig tillgång till konststudiemateriel av alla slag är också av största betydelse för att ett sådant estetiskt uppfostringsprogram skall kunna fullföljas. De här skisserade kraven på en systematiskt bedriven estetisk fostran i skolorna måste få konsekvenser också i den allmänna lärarutbildningen. En radikal förnyelse av denna fostran är möjlig endast om lärarutbildningen i detalj utformas för att motsvara de krav man här bör kunna resa. Betydligt högre fordringar än hittills kommer att ställas på lärarens allmänna estetiska och psykologiska kapacitet. Skolans estetiska fostran står och faller med hur dessa krav kan hävdas. En av den estetiska fostrans viktigaste uppgifter är att göra människorna 2

18 medvetna om konstens otaliga förbindelser med det övriga livet. Konsten — varmed man vanligen endast menar målar- och bildhuggarkonsten — står i det allmänna medvetandet isolerad från livets övriga angelägenheter. Detta avskiljande sammanhänger med den skarpa distinktion som i allmänhet upprätthålles mellan »den fria konsten» och »nyttokonsten». De estetiska värden som produceras utanför den fria konsten förmenas vara av mindre vikt, om de ens överhuvud tillmäts någon betydelse. Detta har fört till att praktisk oanvändbarhet anses vara en förutsättning för högre konstnärligt värde. Begreppet estetisk upplevelse måste därför i det allmänna medvetandet utvidgas och göras till en del av vårt vardagsliv, där tusentals ting kan bli föremål för estetiska betraktelser och upplevelser, från kaffekoppen till annonspelaren. En sådan estetisk inställning gentemot hela det dagliga livet öppnar nya vägar att se och uppfatta världen med all den skönhet som däri ryms i oändligt många olika uppenbarelseformer. Därmed kan också genomsnittsindividen bibringas större förståelse för konstnärens vanskliga ställning i samhället och för hans strävan att övervinna sin isolering genom att ställa sig till förfogande som formgivare i industriens och det allmännas tjänst. Att samhället i sin planering av den offentliga miljön heller icke kan undvara konstnärernas medverkan framstår då också som självklart. I samma riktning går tendensen att lägga större vikt vid den samtida konsten, som ju är en integrerande del av den värld vi lever i. Genom att lära sig förstå och uppskatta de konstnärliga uttrycksformerna i sin egen kulturepok kan individen ofta förvärva sig en djupare insikt om den värld han lever i och bättre förstå sin egen plats i denna. En annan viktig uppgift är att bryta ner de murar som länge skilt de olika konstarterna — musik, litteratur, teater, dans och bildande konst — från varandra och att påvisa hur dessa på många sätt betingar och berikar varandra. I vårt moderna samhälle har individen i vissa hänseenden mindre och i andra hänseenden större möjligheter än sina förfäder att utveckla en mottaglighet för estetiska värden. Högre och jämnare fördelad materiell standard ger honom större möjligheter att få personlig kontakt med estetiska värden liksom att införliva konstverk med den egna miljön. Att industriföretagen i växande omfattning börjat att med hjälp av industriella formgivare ge en estetisk utformning av sina produkter ökat utrymme borde också få positiva verkningar. Andra faktorer har antagligen motsatta verkningar. Här kan till en början framhållas övertron på vetenskapens betydelse, tron på att vetenskapen skall inte endast skänka oss förbättrade materiella livsvillkor utan också underlätta lösningen av våra personliga livsproblem. Många sätter sin tilltro blott till det som vetenskapen verifierat och skjuter därmed åt sidan den estetiska erfarenheten såsom antivetenskaplig och följaktligen ej nödvändig för rationellt tänkande människor. Den materialistiska livsinställningen, som numer har helt andra möjligheter att komma till uttryck än tidigare varit fallet, identifierar ofta framåt-

19 skridande med förbättringar av den materiella levnadsstandarden. En sådan inställning kan också verka i antiestetisk riktning. Den innebär risker för en standardisering i livsföring och miljö som betraktas som ett värde i och för sig och som motverkar nutidssamhällets tendenser att ge människorna mer att välja på än som tidigare stått till deras förfogande. Härigenom avtrubbas den estetiska sensibiliteten och fantasin samt förmågan att leva sig in i andra människors värld. Att vår känslighet för sinnesintryck, dvs. vår estetiska sensibilitet, i hög grad hänger samman med vårt manuella arbete, är en gammal insikt: »Nihil est in intellectu quod non fuerat prius in sensu», dvs. intellektet kan endast bearbeta det som redan upplevts med sinnena. Utmärkande för den av specialisering och arbetsfördelning präglade industriella produktionen är att individen sällan eller aldrig får känna tillfredsställelsen av att fullfölja ett visst arbete till en färdig produkt som han kan säga sig i väsentlig grad ha varit med om att skapa. Rörande betydelsen härav för individens mottaglighet för estetiska värden har meningarna varit delade. Å ena sidan har framhållits att den mekaniserade arbetsprocessen reducerar kravet på manuell skicklighet till att endast gälla att med maskinmässig regelbundenhet utföra några enkla, ständigt upprepade handgrepp. Därtill skulle varken materialkännedom eller förmåga att bearbeta och forma ett material behövas. Då arbetaren, hävdar man, blott i ringa grad är känslomässigt engagerad i det han producerar, kan han däri sätta in och utveckla endast en oljetydlig del av sina anlag och möjligheter. Andra menar däremot att den skaparglädje som ett hantverksmässigt utfört arbete kan skänka sin utövare numera åtminstone till en del ersattes av industriarbetarens möjligheter att känna tillfredsställelsen med att behärska ett invecklat maskineris precisa funktioner samt att de högt mekaniserade arbetsprocesserna kan ge ökat utrymme för både fantasi och intellektuell verksamhet. Frågan om den industriella massproduktionens återverkningar på genomsnittsmänniskans estetiska reaktionsförmåga är i hög grad komplicerad. När det gäller att bedöma den, kan det vara skäl alt komma ihåg att mekaniseringen av arbetet icke endast ökat arbetstakten och bundit människan vid maskinerna. Den har också frigjort henne från tungt arbete och gett henne större möjligheter att betrakta och analysera, något som i förening med de ökade tillfällena att förskaffa sig upplysning i estetiska frågor måste ha stor betydelse för individens förmåga att utvinna estetisk tillfredsställelse också ur sitt arbete. Den allt större roll som den konstnärliga formgivningen kommit att spela i den industriella produktionen samt de höjda anspråken på hygienisk standard har säkerligen också bidragit till att öka människans behov av en vacker och trivsam miljö. Från många andra håll utsätts människan av i dag för en mängd inflytelser som trubbar av hennes estetiska reaktionsförmåga. Hit hör den ändlösa flod av stimulanser och intryck i form av tryckta bilder, reklam,

20 film och television som strömmar över henne i sådan mångfald och där hon i allmänhet saknar varje möjlighet att kritiskt välja och vraka. Hennes enda försvarsmedel är här att stålsäfta sig med okänslighet. Den våldsamma specialiseringen i vårt moderna liv har gjort avståndet mellan konstnär och icke konstnär större än tidigare. Därför är man i allmänhet benägen att tro, att konstnärlig förmåga är något mycket speciellt som endast ägs av ytterst få. För denna inställning blir konsten ett säreget område som knappast har några anknytningar till vardagslivets sysselsättningar — en slutsats som ligger dubbelt nära till hands eftersom den moderna konsten av gemene man anses så svårtillgänglig. Vilka möjligheter finns det då att rycka ut människorna ur deras liknöjdhet inför sådana företeelser som kräver ett estetiskt engagemang? Ja, sannolikt kan detta effektivast ske genom att knyta an till ett slumrande aktivitetsbehov och vädja till intresset för praktiska sysselsättningar. Fritiden måste användas för att kompensera begränsningen i arbetsdagens intressen, för att uppöva egenskaper hos individen som annars icke kommer till användning. Han måste lockas ut ur det passiva åskådande, som de mekaniserade nöjena hänvisar honom till, och förmås att upptäcka glädjen att skapa med sina händer, vilken så ofta förmenas honom i hans arbete. Den moderna psykologien hävdar att alla individer har både ett behov och i större eller mindre grad en förmåga att förfärdiga, forma med sina händer. uttrycka sig i olika material. Det är ur dessa aspekter som man får se amatörmåleriets betydelse — detta till trots av dess många iögonfallande avigsidor. »Söndagsmålaren» kan i en sådan verksamhet få utlopp för sitt hämmade uttrycksbehov och få en känsla av att ha fullbordat ett verk med sina händer. Och under tiden har han kanske hunnit reda upp några av sina egna känslomässiga konflikter. Ett sådant arbete kan även hjälpa fram till en större förståelse för den samtida konstens problem. I undervisningen måste tonvikten läggas främst på arbetsprocessen, mindre på produkten som frambringas i denna. Det förhållandet alt amatörmåleriet i så hög grad inriktats just på den färdiga tavlan är den kanske viktigaste orsaken till att denna verksamhet i så många fall stannat vid undermåliga uttrycksformer. Ett sådant arbete får bestående värde endast i den mån det bidrar till den emotionella utvecklingen, till en mer nyanserad och djupare uppfattning av omvärlden. Ett lyckligt resultat av arbetet är beroende av de individuella förutsättningarna hos amatörmålaren men kanske i lika hög grad av den handledning som ges honom. Med lärarens insikter som pedagog står och faller den amatörmässigt bedrivna konstutövningen. För att studierna skall leda fram till den djupare konstförståelse, som ur allmänkulturella synpunkter är deras mest eftersträvansvärda resultat, måste de även omfatta ingående studier av konst. Konstutövningen är nämligen icke en oumbärlig förutsättning för konstförståelsen. Tvärtom kan den, oriktigt bedriven, bli till hinder för denna. Där-

emot kan för många människor rena konststudier utan något samband med utövande verksamhet vara den riktigaste och snabbaste vägen till en omfattande och fördjupad estetisk förståelse. Det är ej endast målandet som frigör det estetiska uttrycksbehovet. Detsamma gäller allt formande och byggande i olika material, såsom modellering samt alla arter av slöjd och konsthantverk, där nedärvd hantverksskicklighet kan ge arbetet en särskild krydda. En verksamhet på så bred basis kan inte undgå att konfrontera den intresserade med de estetiska problemställningarna och på ett handgripligt sätt aktualisera dessa i förhållande till hela hans dagliga omgivning. Hos den vuxne är skapande och seende inte lika oupplösligt förbundna med varandra som hos barnet. Därför måste hand i hand med det skapande arbetet gå en övning av förmågan att se och uppleva konstnärliga kvaliteter varhelst de kan möta. Den estetiska upplevelseförmåga, som vi kan mobilisera inför ett konstverk, måste utvidgas att gälla hela verkligheten omkring oss, naturen lika väl som allt det som formats av människohand. En sådan estetisk mottaglighet för omvärldens oändliga mångfald av skiftande uppenbarelseformer skulle effektivt motverka den osunda tendens att romantisera allt konstnärligt skapande som i hög grad utmärker vår tid. Men alla dessa den estetiska upplevelsens föremål vädjar icke endast till den spontana känslan och sinneslusten utan har också en formal sida som vetter mot det intellektuella, mot frågorna om den estetiska lagbundenheten. Genom att lära känna de estetiska lagarna för bildkomposition, återgivande av rörelse och rum, färgernas förhållande till varandra etc. och genom att förvärva någon insikt om de olika krafter som påverkat konstens utveckling genom tiderna kan den vetgirige förvärva en djupare förståelse av konstens väsen, vilket också kan komma de egna uttrycksförsöken till godo. Alldeles frånsett de större lyckomöjligheter en sådan förståelse kan skänka individen, så måste en mera allmänt utbredd konstförståelse också fä en stor social betydelse i ett samhälle, där den enskilde medborgaren har möjligheter att i olika demokratiska institutioner öva inflytande på den offentliga miljöns konstnärliga utformning. Där skulle han kunna på ett insiktsfullt sätt stimulera konstnärernas insatser i detta hänseende. En konstfostran för de vuxna erbjuder speciellt svårlösta pedagogiska problem. Läraren har där att ta hänsyn till och om möjligt mjuka upp de stelnade attityder och fixerade värderingar, vari den vuxne oftast fastnat, samtidigt som läraren hos denne måste räkna med ett naivt och otränat sätt att närma sig konsten. Det står alldeles klart att ett bildningsarbete av detta slag får bedrivas på lång sikt, särskilt som några användbara generella pedagogiska metoder icke utexperimenterats på detta område. Verklig förståelse för konstnärliga värden måste med naturnödvändighet växa långsamt och kan inte tvingas fram. Kampanjen för att sprida estetiska insikter bör föras med största psykologiska taktfullhet. Är omvändarnitet

22 alltför stort och onyanserat, kan publiken plötsligt känna sig övermättad av de välmenta försöken att få den att uppleva, och slutreaktionen blir negativ. Det kan vara skäl att påminna om att konstpedagogerna inte bör söka få sina adepter att tro att konsten är en mogen frukt färdig att stoppas i munnen. Det gäller att göra begripligt att vad konsten erbjuder är väl värt stora individuella ansträngningar och att en konstförståelse i djupare mening endast kan förvärvas genom en personlig strävan. Detta gäller inte minst förståelsen av den moderna konsten som i inånga av sina intressantaste yttringar är av komplicerad natur. KU har ovan sökt ange några generella värderingar och synpunkter på det estetiska livsområdet och dess allmänna betydelse för individen i det moderna samhället, liksom de krav som med utgångspunkt härifrån kan ställas på individens fostran. Denna översikt kan betraktas som den principiella grundvalen för de mera specialiserade överväganden och förslag som utredningen i det följande framlägger i syfte att skapa förutsättningar för en verklig demokratisering av konstkulturen i vårt land. Utredningen är väl medveten om de stora svårigheter av både ekonomisk, pedagogisk och psykologisk art som ett radikalt genomförande av det skisserade programmet skulle innebära i en tid, då de ekonomiskt betingade kraven på sträng effektivitet både i de ungas utbildning och de vuxnas arbete får en alltmer kategorisk formulering. Här må också framhållas att den psykologiska forskning och den pedagogiska metodik, som borde vara den oumbärliga förutsättningen för det planerade konstbildningsarbetet och som skulle kunna ge detta stadga och klara linjer, ännu i stor utsträckning icke existerar. När KU trots detta nu framlägger sitt förslag till en allmän estetisk upprustning av vårt skol- och folkbildningsväsende, är det i förvissningen om att den försöksverksamhet som härav må föranledas snabbast kan leda fram till säkrare riktlinjer för konstbildningsarbetets framtida gestaltning.

AVDELNING II

Den estetiska fostrans historia

Redan i antikens Grekland insåg man värdet av att samordna träningen av intellekt och sinnen. Både Platon och Aristoteles framhöll betydelsen för samhället av en medborgerlig uppfostran, som befrämjade såväl själs- som kroppsutvecklingen. Handens övning ingick som ett led i att forma en harmonisk personlighet. Konsten betraktades dock närmast som ett självklart inslag i de privilegierade klassernas livsmiljö, varför en estetisk fostran (denna term hänför sig i det följande endast till den visuella och taktila sensibiliteten) ansågs som en relativt överflödig del av uppfostran. Under medeltiden växte konsten organiskt fram ur troslivet och blev därför ett självklart uttryck för människans religiösa erfarenhet. Under renässansen intellektualiserades konstuppfattningen alltmera, icke minst under inflytande av en filosofiskt motiverad estetik, och genom djupgående förändringar i samhällets sociala struktur blev konsten allt mindre en hela samhällets andliga egendom och en naturlig del av den vardagliga tillvaron. Den utveckling, som därmed inleddes, kom att så småningom förändra människans inställning till konsten. När de trista konsekvenserna av denna utveckling omsider började anas, framstod för första gången den estetiska fostran som ett allvarligt pedagogiskt och socialt problem. Den förste pedagogiske tänkare i nyare tid som framförde ett från religionen frigjort bildningsprogram var engelsmannen John Locke (1632— 1704). Dennes betydelse ligger främst i att han fäste uppmärksamheten på barnets naturliga anlag och utvecklingsstadier. Härigenom kom han att påverka Jean Jacques Rousseau (1712—1778), grundläggaren av den »naturenliga» pedagogiken, dvs. den uppfostran som avsåg att omfatta människans alla förmögenheter och ta den av naturen anvisade utvecklingsordningen som rättesnöre. Rousseau var övertygad om att varje levnadsålder har sin särskilda fulländning och att lärarens metod måste respektera barnets särart. Han hade ett romantiskt intresse för barnets spontana impulser och fann det rätta utloppet för dessa i skapande arbete. Barnet skulle med eget experimenterande vinna sina färdigheter. Rousseau ansåg att det manuella arbetet står naturtillståndet närmast och rekommenderade för barnen bl. a. snickeriarbete såsom fostrande skicklighet och konstsinne. Handens och ögats träning är, menade han, lika viktig som studiet av latin och grekiska. Teckningens huvuduppgift är att skärpa iakttagelseförmågan, däremot icke att utbilda konstnärlig talang. Icke främst genom psykologisk inlevelse utan genom estetisk spekulation

24 kom Friedrich Schiller (1759—1805J fram till insikten att konsten, särskilt då antikstudiet, är medlet till en harmonisk utveckling av alla människans anlag. Han fann det karakteristiskt för konst och skönhet att de uppnås icke genom tvång utan genom frihet, ty konst är lek. Schweizaren J. H. Pestalozzi (1746—1827) förde i skolan Rousseaus idéer ut i praktiken. Han såg elevens aktivitet som en väsentlig förutsättning för kunskapstillägnandet och byggde sin pedagogik på åskådandet och åskådningskraftens uppövning. För den harmoniska utformningen av personligheten fordrades att utbildningen av de intellektuella och emotionella krafterna kompletterades med en utbildning av de manuellt motoriska färdigheterna. Pestalozzi anbefallde därför en övning av dessa; från undervisning i mätningskonsten skulle man övergå till teckning och skrivning. Denna nyvunna insikt blev orsaken till att yrkesutbildningen för första gången togs in i skolundervisningen, till att börja med i Pestalozzis hemland, och därigenom fick denna en mer allmänt praktisk inriktning. Efter den franska revolutionen förlorade konsten sin sociala förankring hos vissa skikt av beställare och blev nära nog rotlös i samhället. Konsten och den allmänna smaken deklinerade snabbt. Mycket av det konstnärliga förfallet berodde på social-ekonomiska missförhållanden men framförallt på det snabba framväxandet av industrialismen, som med sin massproduktion gav dödsstöten åt den gamla allmogekonsten. Det enda ur den estetiska fostrans synpunkt betydelsefulla som inträffade under 1800-talets förra hälft var att teckningen infördes som ämne i de högre skolorna i flera europeiska länder och i Förenta Staterna. Dock ansågs dess väsentliga ändamål vara alt genom uppövandet av öga och hand öka varseblivningsförmågan. Kurserna bestod uteslutande i det exakta återgivandet av ornamentala förlagor och föremål, såsom gipsornament och stereometriska klotsar. F. ö. kan erinras om att den första konstföreningen, i Karlsruhe, grundades 1818. och den fick snart många efterföljare. Dessa kom att spela en icke obetydlig roll både som ekonomiska stödorganisationer för konstnärerna och som propagandaorgan för de tongivande kretsarnas smak. Tysken Friedrich Fröbel (1782—1852), kindergartens skapare, hade mottagit starka intryck av Pestalozzis förkunnelse. Han såg i självverksamhetcn ett utflöde av barnets verkliga natur och var en av de första som ägde en intuitiv förståelse av de psykiska lagarna för barnets utveckling. Han förslod den uppfostrande betydelsen av leken som ett utlopp för barnets uttrycksbehov. Som naturliga former för att tillfredsställa barnets behov av självständigt skapande förde Fröbel i förskoleundervisningen in teckning, målning, modellering, pappersklippning etc. För att utbilda män och kvinnor till att på rätt sätt uppfostra småbarn grundade han också 1839 det första förskoleseminariet. Samtidigt med att teckningsundervisningen under 1800-talets förra hälft började växa fram inom skolan, visserligen i en form som ännu blott låter

25 oss ana våra dagars uppfattning, framträdde i samhället utanför skolan oroväckande tendenser. Det ursprungliga motivet för att tillvarata barnens skaparkraft, omsorgen om en harmonisk uppfostran, började under inflytande av olika nationalekonomiska betraktelsesätt få en alltmer materialistisk betoning. Den första världsutställningen i London 1851 visade t. ex. hur långt förfallet hade nått inom konsthantverket och hur djupt den allmänna smaken sjunkit. Icke endast den estetiska sensibiliteten och skaparförmågan utan också den enkla hantverkstraditionen föreföll att vara i utdöende. I insikt härom började man nu att göra utkast till och även i praktiken delvis genomföra ett estetisk-pedagogiskt program. De tidigaste yttringarna av en målmedveten smakfostran satte in på 1850-talet. År 1852 grundades Victoria and Albert Museum i London, förenat med en konstindustrien skola som gav större räckvidd åt museets strävanden att genom tillhandahållande av goda förebilder för olika slag av konsthantverk höja smakbildningen. I samma anda grundades 1864 det österrikiska museet för konst och industri i Wien, vilket under ett par decennier blev normgivande för Mellaneuropa och som även, från 1867, var förbundet med en konsthantverksskola. Det fick efterföljare i många länder, man upptäckte att problemet om den estetiska fostran även har ekonomiska aspekter, och folkskolorna i industricentra började betraktas som platser för att träna »technical designers». Den store engelske konstkritikern John Ruskin (1819—1900) var den förste som såg konstpedagogiken i dess djupare sociala sammanhang. Som en väckelsepredikant förkunnade han sin övertygelse om hur det rent mekaniska arbetet förnedrar människans karaktär. Endast konsten kan göra livet värt att leva, hävdade han, och endast den kan höja det moderna samhället ur dess djupa förfall. Ett av läkemedlen vore återgången till hantverkarens arbetsmetoder. Ruskin insåg tecknandets betydelse för barnets utveckling och ivrade för att införa konstbetraktandet i skolorna, varvid han särskilt framhöll vikten för konstuppfostran av att uppöva naturåskådandet. Han verkade — liksom efter honom Alfred Lichtwark i Tyskland — för utbredningen av konstdilettantismen som ett medel att uppfostra konstsinne och konstintresse. Denna strävan fick sin största praktiska betydelse genom hemslöjdens förnyelse i England, Tyskland och Österrike. Ruskins starkt etiskt färgade förkunnelse utgjorde ett mäktigt incitament för det estetiska livet inte bara i England ulan också i andra delar av Europa. Det tillkom emellertid William Morris (1834—96) att föra Ruskins idéer ut i praktiken. Han blev det engelska konsthantverkets reformator genom att återupptäcka det organiska förhållandet mellan material, arbetsprocess, funktion och estetisk form, och han sökte återknyta den förbindelse mellan konst och hantverk som gått förlorad. Morris såg ingen väsentlig skillnad mellan att skulptera och måla å ena sidan, att väva och rita tapeter å den andra. I den firma han startade 1861 engagerades högt kvalificerade konstnärer

26 för att göra utkast till och producera nyttoföremål. Den revolution i de estetiska tänkesätten, som Morris inledde, koncentrerade på ett dittills okänt sätt intresset på de estetiska problemen i deras sociala sammanhang. Målet för sin verksamhet uttryckte h a n i orden »en konst utförd av folket för folket, till glädje för dem som skapa den och dem som bruka den.» Däremot förstod han inte hur omöjligt det i själva verket var att åstadkomma en allmän smakförbättring utan att också försöka sanera den industriella produktionen. I skolornas teckningsundervisning under 1800-talets sista fjärdedel började tonvikten läggas mer på det kulturella ändamålet än på de praktiska avsikterna. Tidigare lärometoder ansågs alltför formalistiska, och större vikt lades vid ett korrekt återgivande av enkla former ur naturen och hemmiljön samt på färgstudium. De under 1870- och 1880-talen frambrytande strömningarna inom konsten med krav på ett fördomsfritt naturstudium inverkade även på teckningsundervisningen. Men främst var det dock barnoch utvecklingspsykologiens framväxande som gav näring åt kraven på förnyelse av teckningen i skolan. I och med att den gamla föreställnings- och associationspsykologien alltmer fick vika för ett studium av instinkt- och viljeprocesserna som det psykiska livets grundfakta kom undervisningen att i ökad grad knyta an till elevens verksamhetsdrift. Därmed trädde nya ämnen i förgrunden, såsom teckning, modellering, köks- och trädgårdsarbete etc. Rousseaus och Fröbels revolutionerande pedagogiska grundsyn, den som hävdade att det väsentliga i all uppfostran är att utveckla alla krafter hos människan, både de fysiska, de intellektuella och de emotionella, utövade länge sitt inflytande på progressiva pedagoger i olika länder och till slut också på de styrande. Teckningen blev sålunda obligatoriskt ämne för folkskolan i Österrike 1869, i de tyska delstaterna och Skandinavien på 1870-talet och i England 1890. Redan år 1884 hade den engelske läraren Ebenezcr Cooke börjat publicera studier över barnets bildskapande, de tidigaste i sitt slag av något vetenskapligt värde, och 1887 utkom den italienske konsthistorikern Corrado Riccis arbete L'arte dei bambini (Barnens konst), som likaså belyste ämnet ur psykologiska synpunkter. För slöjden blev Finland genom Uno Cygnaeus' (1810—88) insatser föregångslandet. Denne fattade klart slöjdens betydelse »för utvecklandet av skicklighet, form- och skönhetssinne samt ett självständigt omdöme» och lyckades genomdriva att Finland i folkskoleförordningen av år 1866 — först av alla nationer — införde slöjd som obligatoriskt läroämne i folkskolan. Även Sverige kom att på detta område göra en pionjärinsats (se nedan). Mot 1800-talets slut fick den estetiska fostran alltmer en socialt kulturell innebörd; för samhällstrevnaden måste den gemensamma tillgången även till de högsta kulturvärdena vara av stor betydelse. Den som mest konsekvent och entusiastiskt gav uttryck åt dessa idéer var den tyske

museimannen Alfred Lichtwark (1852—1914), som i sin förkunnelse byggde på Ruskins och Morris' idéer. Han såg konstuppfostringstanken i hela dess vidd och djup som ett kulturellt problem. Konsten var för honom botemedlet mot tidens enligt hans mening sjukliga intellektualism. Konsthantverkets förfall i Tyskland framemot århundradets slut medverkade till uppkomsten av den propagandarörelse vilken med Lichtwark som förkämpe trädde fram under slagordet: Konsten åt folket! Han ville åt alla skänka möjlighet att estetiskt gestalta både sin miljö och sin livsföring. Han krävde handledning för individen i konstnärligt seende och kännande, och härför behövdes skolans hjälp. Lichtwark förkastade den på sina håll omhuldade konsthistorieundervisningen och satte i dess ställe en sorts åskådningsundervisning, där barnet genom frågor och svar leddes fram till uppmärksamt beskådande av konstverket. Han ivrade vidare för skolträdgårdar, som bl. a. skulle vara hjälpmedel till färgsinnets uppodling, liksom för klassrummens utsmyckning med konst. 1896 grundade han en lärarförening i Hamburg för odlande av den konstnärliga bildningen i skolan (redan 1863 hade i England grundats Art for Schools Association), som följande år fick ett slags efterföljare i Sverige. Lichtwark anordnade också de första konstpedagogiska kongresserna, den tidigaste i Dresden 1901. Bland banbrytare på det teckningspedagogiska området kan nämnas tysken G. Kerschensteiner, arbetsskolemetodikens grundare. Han förenade en vetenskaplig syn på bildskapandets utveckling hos barn, framlagd i verket Die Entwickelung der zeichnerischen Begabung (1905), med en rik fond av pedagogisk erfarenhet. Den wienske teckningsläraren Franz Cizek (1865—1947) kom genom rent praktiska iakttagelser fram till en djupare intuitiv förståelse för barnteckningens betydelse som uttryck för barnets skapande aktivitet och därigenom också för hela dess känslomässiga förhållande till omvärlden, vilket han ansåg vara den rätta utgångspunkten för en estetiskt fruktbärande teckningsmetodik. Han var en av de första som i grunden förstod hur livsfrämmande onaturligt det var att tillämpa tidens naturalistiska konstuppfattning på skolans teckningsundervisning och att barnen avkrävdes en korrekthet i avbildningen av föremålen som de inte var mäktiga och som dödade all spontan skaparglädje. Redan 1887 arrangerade han en offentlig utställning av barnteckningar, och han inrättade från 1897 s. k. Jugendkunstklassen, där han visade hur de bilder och skapande impulser som finns nedlagda hos barnen kan frigöras genom det skapande arbetet i olika material. De överraskande rika resultat han vann med sin undervisning väckte uppmärksamhet världen över. Det var en annan wienare, Sigmund Freud, som några år senare genom sin psykoanalytiska metod skulle sätta Cizeks iakttagelser in i ett större sammanhang och ge dem en djupare förklaring. Psykologiens och pedagogikens utveckling under 1900-talet har i allt väsentligt bekräftat de iakttagelser som gjordes av dessa pionjärer. Det pedagogiska intresset har alltmer koncentrerats på barnet, uppfattat som en

28 ensartad individ. Härmed har banats väg för en fördjupad kunskap om barnets föreställningsliv och skapande förmåga. I arbetet på ungdomens konstnärliga uppfostran har man tillgodogjort sig de rön forskningen kommit fram till angående de psykologiska förutsättningarna för barnets skapande aktivitet under olika åldrar, men tyvärr har dessa rön icke samordnats med en lika ingående experimentell forskning rörande barnets förutsättningar att uppleva konst under olika åldersstadier. Alltmer allmänt har krav ställts på att läraren genom sin utbildning skall ges möjligheter att utveckla barnets skapande förmåga och mottaglighet för konst. För modern psykologisk uppfattning framstår ungdomens estetiska fostran som en oskiljaktig del av den allmänna personlighetsutvecklingen. Fostran till en allt omfattande estetisk sensibilitet kan icke nå verkliga resultat utan en mobilisering av barnets skapande aktivitet. Den ovan omnämnde engelske konstfilosofen Herbert Read kan sägas vara vår tids främste företrädare för uppfattningen att det konstnärliga skapandet måste bilda grundvalen för all uppfostran, framlagd framförallt i boken Education through art (1943). Den största förtjänsten om en på experimentellt psykologisk basis grundad tillämpning av dessa idéer i skolarbetet har Viktor Lowenfeld i Förenta Staterna, där också ett modernt konstuppfostringsprogram fått entusiastiska anhängare och sin mest vidsträckta tillämpning i praktiken, med anknytning till en mångfald av skolans ämnen. Vad gäller de olika strömningar, vilka bestämt utvecklingen av den estetiska fostran utanför skolan under detta sekel, må här endast framhållas en viktig tendens, nämligen den allt starkare betoningen av den rena konstens och konsthantverkets fundamentala enhet och närmast likvärdiga betydelse för den estetiska fostran. Denna tanke har klarast formulerats av den tyske arkitekten Walter Gropius i programmet för hans berömda Bauhaus-Schule, grundad 1919 i Welmar, 1925 överflyttad till Dessau, nedlagd 1933 och sedermera återuppstånden i Institute of Design, Chicago. Undervisningen vid denna akademi syftade till att samla alla konstaktiviteter i en enhet, att återförena de olika konst- och konsthantverksgrenarna i arbetet på det stora samlande konstverket, dvs. byggnaden, miljön. Gropius har hävdat den moderna människans rätt till en livsform som motsvarar hennes inre och yttre villkor och behov, och betingelserna för en sådan skapas bäst, menar Gropius, genom att låta konstnärerna som lärare och formgivare få ett medbestämmande inflytande på utformningen av hela vår vardagsmiljö. Denna rationella syn på det estetiska, man kan också säga denna estetiska syn på intresseområden som tidigare betraktats ur renodlat praktiska och rationella aspekter, har i hög grad kommit att prägla vår tids uppfattning om samhällsplanering och miljöskapande. Allt talar för att en fortsatt utveckling efter dessa linjer måste få avgörande betydelse för individens trivsel och lyckomöjligheter i morgondagens samhälle.

29 De första spåren i Sverige av ett offentligt omhändertagande av den estetiska fostran möter år 1713, då en ritmästare vid Uppsala universitet tillsaltes för att »informera ungdomen i ritkonsten». Är 1735 grundades i Stockholm Kongl. Ritarakademien med huvudsakligt ändamål att utbilda konstnärer och konsthantverkare för slottsbygget. Ritarakademien blev upphovet till Konstakademien, som fick sina stadgar och privilegier år 1773. Den första offentliga konstutställningen anordnades 1784, då arbeten av Konstakademiens elever exponerades. Akademiledamöternas egna verk utställdes för första gången 1794. Sådana utställningar hölls sedan i fortsältningen ganska regelbundet vartannat år. 1700-talet som helhet karakteriseras av de naturvetenskapliga och ekonomiska intressenas dominans över de estetiska, och de pedagogiska initiativ som togs på det estetiska området — t. ex. Konstakademiens undervisningskurs i ornamentsteckning för hantverksgesäller 1777 — hade visserligen till syftemål att höja den konstnärliga kvaliteten inom hantverksyrkena, men detta dock främst med tanke på att driva fram en i utlandet konkurrenskraftig handelsvara. Ritundervisningen baserades under hela 1700-talet på schematiskt framställda förläggsplanscher, som eleven hade att slaviskt efterbilda för att därigenom lära sig ett elegant maner. Vad gäller den högre konstbildningcn, upptogs redan 1785 föreläsningar i de sköna konsternas historia vid Uppsala universitet, vilka dock sedan återkom mycket sporadiskt. Det förnämsta initiativet togs år 1792, då Kongl. Museum grundades — det första statliga konstmuseet utanför Italien — vilket 1794 fick sina lokaler i en av Kungliga slottets flyglar. I Nationalmuseum lever detta museum vidare. Under 1800-talets början togs en hel del privata konstfrämjande initiativ, värda att lägga märke till. År 1818 avhölls sålunda den första offentliga utställningen utanför Konstakademien, och Konstföreningens i Stockholm (sedermera Sveriges allmänna konstförening) grundande år 1832 är ett uttryck för det borgerliga samhällets vaknande intresse för konsten och dess vilja att popularisera denna. Konstföreningen arbetade med regelbundna utställningar och utlottningar och delade till sina medlemmar u t s. k. föreningsblad, dvs. litografier och etsningar av svenska konstnärer. Föreningen fick också betydelse för att skapa en opinion ifråga om nödvändigheten av en byggnad för Nationalmuseum. 1841 bildades Konst- och slöjdföreningen i Göteborg, som redan 1842 anordnade en konst- och industriutställning. Slöjdföreningens skola öppnades i Göteborg 1848, där det bl. a. undervisades i frihandsteckning, modellering och stillära. Ur dess konstslöjdsamlingar, från 1892 tillgängliga för allmänheten, utvecklades Röhsska konstslöjdmuseet, öppnat 1904. I och med skrånas avskaffande 1846, vilket medförde en uppenbar risk för att svensk hantverksskicklighet skulle sjunka och landet översvämmas av utländska industrivaror, framstod klart vikten av att arbeta för höjandet av de inhemska produkternas kvalitet. Med denna målsättning stiftades också redan 1845 Svenska slöjdföreningen, som 1846

,

30 startade en söndags- och aftonskola, vilken skulle sörja för utbildningen av de konstnärliga krafterna inom industri och hantverk. Denna skola övertogs 1859 av staten och fick vid omorganisationen 1878 namnet Tekniska skolan. Den äger ännu bestånd som Konstfackskolan, landets officiella anstalt för konstindustrien utbildning. 1868 började insamlingsarbetet för inrättandet av ett föreningens museum för konstindustri och slöjd, vilka samlingar 1884 överlämnades till Nationalmuseum och kom att utgöra grundvalen för dess konsthantverksavdelning. Det skulle dröja länge innan några egentliga ansatser till estetiskt bildningsarbete kunde skönjas inom skolan. På 1820-talet började teckningen införas som valfritt ämne i de allmänna läroverken men omfattade endast »mechanisk teckning», dvs. linearritning, som avsågs att utgöra grunden både för matematiska studier och för »den mera utvecklade Ritkonsten». Först i läroverksstadgan 1856 finns särskilda lärare i teckning omnämnda. I folkskolestadgan av 1842 omtalas undervisning i teckning, men först i förordningen för folkskoleseminariet av 1865 anges teckningen som självständigt ämne i folkskolan. För läroverken utfärdades cirkulär och stadgar 1856 resp. 1859 som fastslog teckningens plats i undervisningen. För teckningslärarkompetens fordrades genomgång av Konstakademiens elementära tecknings-, antik- och modellskolor samt grunderna för landskapsteckning och centralperspektiv, dessutom enligt praxis en viss undervisningsövning. Sedan Konstakademiens principskola (förberedande teckningsskola) upphört under 1870-talet, fanns ingen utbildningsanstalt för teckningslärare. Denna brist avhjälptes 1879 med ett teckningslärarscminarium, som anknöts till Tekniska skolans nya organisation, vari det alltjämt under namn av Teckningslärarinstitutct är inordnat. Först i 1878 års normalplan för rikets folk- och småskolor infördes teckningen bland de mera fullständiga skolornas undervisningsämnen. Flickskoleundervisningcn fick mycket sent en fastare organisation. I »Lärokurs för fruntimmer», startad 1859 i Stockholm, undervisades i teckning, liksom i Högre lärarinneseminariet ända från dess första termin 1861. Vad beträffar slöjden, så inrättades redan vid 1700-talets slut några skolor med slöjdundervisning på sitt program. Men först i och med 1850-talets begynnande industrialism började slöjden på sina håll få plats på skolschemat. Länge nog betraktades den dock som betydelsefull endast genom att kunna motverka maklighet och oskicklighet för kroppsarbete och genom sitt praktiskt uppfostrande värde. Också inom den högre estetiska undervisningen visar det tidiga 1800-talet en del beaktansvärda ansatser. År 1817 publicerade Lorenzo Hammarsköld det första utkastet till en allmän konsthistoria och föreläste också i detta ämne vid Uppsala universitet. År 1835 inrättades i Uppsala en professur i estetik och de levande språkens litteratur, vilken 1859 delades upp bl. a. i en professur i estetik samt litteratur- och konsthistoria. Sistnämnda år

31 fick också Lund en sådan professur. På 1840-talet sammanfördes Uppsala universitets konstsamlingar till en enhet i Gustavianum; ett konstmuseum med ritmästaren som prefekt konstituerades 1848 »för nationens estetiska bildning». Göteborgs museum instiftades 1861 med bl. a. en konstavdelning, som utgjordes av Göteborgs konstförenings tavelsamling, till vilken grunden lagts 1856. Från detta museum stammar Göteborgs musei rit- och målarskola (Valand), instiftad 1886. På 1860-talet utgavs också den första allmänna konsthistorien på svenska (C. G. Estlander 1867, följd av L. Dictrichson 1879). Under 1870-talet började tidningarna lämna större plats ät konstkritiken, och nu såg också den första rena konsttidskriften dagen (Tidskrift för bildande konst och konstindustri, 1875—76). Den första hemslöjdsföreningen i landet startades 1868. På initiativ av Sophie Adlersparre (»Esseide»), som först förde fram tanken att något måste göras för att höja det kvinnliga handarbetets konstnärliga nivå, stiftades 1874 Handarbetets Vänner med uppgift dels att blåsa nytt liv i den gamla hemslöjden, dels att göra en nyskapande insats inom konsthantverket. Ur denna verksamhet har den svenska hemslöjdsrörelsen utvecklats: 1899 grundades Föreningen för svensk hemslöjd. Lika stor betydelse fick den 1875 grundade stiftelsen Nääs' slöjdseminarium. Dess organisatör och mångårige ledare, Otto Salomon (1849—1907), bröt med den dittills gängse uppfattningen, att varje kunskap ytterst skulle ha praktisk betydelse för medborgaren, och ställde slöjden i personlighetsdaningens tjänst. Genom »den pedagogiska slöjden» skulle individen fostras till arbetsamhet, händighet, självverksamhet, flit och andra dygder samt dessutom tillägna sig en förfining av formkänslan. Uppfattningen att slöjden borde anses som ett allmänt bildningsmedel för hela folket slog ganska snabbt igenom, och omkring 1880 förekom slöjdundervisning inom nästan alla den svenska folkskolans inspektionsområden. År 1880 började slöjdundervisning meddelas också vid ett av folkskoleseminarierna, och 1881 förklarade Näässeminariet sig villigt att ta emot folkskollärare för att utbilda dem till slöjdlärare. Sverige gick här tillsammans med Finland och Danmark i spetsen för utvecklingen. Först efter 1900 började de styrande i andra länder övertygas om slöjdens pedagogiska betydelse. Också frihandsteckningen började på 1870-talet slå igenom i folkskolorna på sina håll, och landstingen i Älvsborgs och Kalmar län anordnade särskilda undervisningskurser i teckning för äldre folkskollärare. Före den tiden hade egentligen endast linearritning övats i folkskolan. Uppfattningen om konsten som ett livsvärde, vilket borde komma så många som möjligt till del, slog mera allmänt igenom först på 1880-talet. Man började då hålla populära föredrag i Nationalmuseum, och även enstaka skolbesök förekom där. 1887 grundades Föreningen för grafisk konst, som ställde som sin uppgift att popularisera grafiken genom att varje år till medlemmarna dela ut en portfölj med grafiska blad, ett arbete som för-

cningen ännu fullföljer. Denna kulturdemokratiska linje fullföljdes ytter• ligare under 1890-talet, icke minst genom inflytande av de intensiva konstbildningssträvandena i Tyskland under samma tid. 1897 stiftade Carl G. Laurin Föreningen för skolors prydande med konstverk (senare kallad Konsten i skolan), som distribuerade grafiska blad, reproduktioner avkonstverk, avgjutningar etc. till skolorna och även verkade för monumentalmålningar i dessa. Redan 1891 hade Carl Larsson målat en stor fresk i ett göteborgsläroverk, och denna fick efterföljare i flera skolor, 1899 utkom . Ellen Keys folkskrift Skönhet för alla, där hon påvisade de estetiska synpunkternas betydelse för livsåskådning och vardagsmiljö. Samma år började • Laurin undervisa i konsthistoria vid Anna Sandströms lärarinneseminarium och följande år vid Stockholms arbetarinstitut. (År 1912 inleddes regelbunden undervisning i konsthistoria vid Högre lärarinneseminariet). Är 1900 utkom första upplagan av Laurins Konsthistoria (skolupplaga år 1903), som på ett avgörande sätt väckte och stimulerade det allmänna konstintresset i landet. Bland Laurins inånga pedagogiska initiativ kan också nämnas att han 1902 började för Folkskolans barntidning skriva artiklar om konst i Nationalmuseum. Det första svenska försöket till en konstbetraktandets metodik kom 1904 med Cecilia Waerns bok Konsten att se och njuta. Även museerna kom i kontakt med den frivilliga konstbildningsrörclsens pionjärer, och omkring sekelskiftet började Nationalmuseum med spridda visningar, om också helt oorganiserat, både för skolbarn och vuxen allmänhet. Här kan även nämnas att 1899 inrättades den första professuren i konsthistoria i Sverige, vid Stockholms högskola (förste innehavare Viktor Rydberg), och att konsthistoria år 1901 blev examensämne vid universiteten. Först 1917 resp. 1919 fick dock Uppsala och Lund självständiga konsthistorieprofessurer. Nyttosynpunkterna på skolans teckningsundervisning höll sig kvar i stort sett till sekelskiftet. Undervisningsmetoderna avsåg endast fostran till färdighet i korrekt avbildning. Vid denna tid började man dock mera allmänt inse att de gamla kopieringsmetoderna ödelade barnets förmåga att uttrycka en egen självständig uppfattning. I läroverksstadgan av år 1905 angavs sålunda ett av teckningsundervisningens mål vara att vidareutveckla lärjungarnas smak och skönhetssinne. Idéerna om det skapande arbetets värde för barnets personliga utveckling, vilka i hög grad präglat den pedagogiska debatten under senaste halvseklet, har så småningom börjat påverka även skolans och teckningspedagogernas inställning. Läroverksstadgan av år 1933 har i undervisningsplanen infört stilhistorisk teckning för gymnasiet och den övre realskolan och lägger formellt inga hinder i vägen för en ganska djupgående konstuppfostran. Det kan här nämnas att 1932 års läroverkssakkunniga i sitt betänkande anbefallde undervisning också i konsthistoria. Den svenska skolslöjden med Nääs-slöjden som huvudriktning förblev i stort sett oförändrad till fram emot 1920-talet. Men den moderna psyko-

33 logiens nya syn på uppfostran krävde att barnets intresse, aktivitet och produktivitet fick ökat utlopp i skolarbetet. Skolans slöjdundervisning borde baseras på det fria formskapandets princip och därmed ställas i ett organiskt sammanhang ej endast med teckningsundervisningen utan också med strävandena att skapa en modern hemkultur. Dessa synpunkter blev mer allmänt kända först genom den propaganda för en tidsenlig smakriktning inom slöjden som Svenska slöjdföreningen satte igång omkring 1920 med Carl Malmsten som sin mest entusiastiske och framgångsrike talesman. Efter 1930 har Slöjdföreningens propaganda koncentrerats på att inom alla samhällsklasser sprida kunskap om den smakfulla vardagsvarans betydelse för hemmet och bostadsvanorna enligt mottot Bättre hem, bättre samhälle! Bland de senare decenniernas märkligaste estetisk-pedagogiska insatser kan nämnas de nya initiativen från det 1917 omorganiserade Nationalmuseum, då den s. k. depositionsavdelningen inrättades med uppgift att tillgodose landsortens behov av konst genom fasta depositioner och vandringsutställningar (från 1922), kombinerade med konstpedagogiska föredrag och studiecirklar, demonstrationer för skolbarn och allmänhet etc. Under 1930- och 1940-talen gick konstföreningsrörelsen fram på bred front, och då såg också de konstfrämjande riksorganisationerna dagen: Riksförbundet för bildande konst (1930), Folkrörelsernas konstfrämjande (1947) och föreningen Konst i skolan (1947). Om de senaste årens konstpedagogiska utveckling, se avd. V—VII.

AVDELNING III

Den estetiska fostran i skolan

K a p . 1. D e t s k a p a n d e arbetet i s k o l u n d e r v i s n i n g e n Det skapande arbetets betydelse för individens utveckling Den grekiska antikens idé om barnet som en vuxen i miniatyr kan sägas ända in i vår tid ha behärskat den tongivande pedagogiska uppfattningen. Enligt denna grundsyn är en viss kunskapsmassa oumbärlig för den blivande samhällsmedborgaren, och kunskaperna skall inarbetas i honom efter en noga genomförd plan. Skolan har genom denna inställning länge motverkat intresset för det mesta som inte kan fattas enbart med förståndet och har därmed säkerligen i viss mån bidragit till att hämma barnets naturliga utveckling. Den moderna psykologien återigen ställer individen, barnet, i centrum för all uppfostran. Den har fastslagit att barnets fysiska, psykologiska, emotionella och sociala behov är helt andra än den vuxnes, att skolans fostran måste i högre grad än förr ta hänsyn till barnens särskilda förutsättningar och att barnet bör ha rätt att i största möjliga utsträckning få sina individuella anlag utvecklade. I den skapande aktiviteten framträder barnets speciella karaktär tydligast. Barnet ger här uttryck åt sina egna erfarenheter, och dess uttryckssätt bestäms mera av den känslomässiga betydelse det tillägger företeelserna i sin omgivning än av en genom synsinnet inhämtad, objektiv erfarenhet av dem. Att stimulera och vidareutveckla denna skapande förmåga framstår som en av skolundervisningens viktigaste uppgifter och som ett oeftergivligt villkor för att barnet skall kunna självständigt samla erfarenheter samt stegra sitt kunnande och sin förmåga att uttrycka inre och yttre upplevelser. Ju mer intressebetonad barnets iakttagelse av verkligheten blir, desto rikare och mer levande blir dess föreställningar, desto mer preciserad dess uppfattning. Barnets medfödda drift att meddela sina känslor och tankar till andra, att inregistrera sina sinnesintryck och nya erfarenheter samt att klargöra sin begreppsmässiga kunskap kommer klart till synes i det skapande arbetet, dvs. det som i skolarbetet inrymmes i ämnena teckning och slöjd. Med färger och pennor, i lera och gips, trä och plåt, med mossa och stenar eller snart sagt vilket material som helst tillfredsställer barnet sitt djupt rotade behov att ge form åt sina sinnesstämningar samt utlopp för sina känslor och för den verksamhetslust som det också utlöser i leken. Barnet utvecklar sitt bildspråk, dvs. det bildmässiga uttrycket för sin upplevelse, av egen drift och utifrån sina egna förutsättningar. Denna utveckling ter

3§

sig som en naturenlig växtprocess, och varje utvecklingsnivå däri utgör ej endast en förberedelse för ett senare stadium utan samtidigt något i sig avslutat, vilket har sitt värde i sig självt. Här samverkar känselsinnet med rörelse- och synupplevelser av olika slag till att forma något som med fantasiens hjälp smälter ihop till en inre enhet, något som den skapande individen kan uppleva som en bildmässig helhet. Barnet är, liksom den vuxne, övertygat om att dess högst subjektiva föreställningar om verkligheten är objektivt sanna. Men barnet är inte endast ett skapande utan också ett efterhärmande väsen som i sig assimilerar en mångfald bildformer, och det hämtar också inspiration ur denna bildvärld. Om de mottagna intrycken omarbetas självständigt, så kan detta endast gagna barnets bildskapande. Genom att barnet ständigt i olika material tillfredsställer sitt uttrycksbehov och sin formdrift kominer så småningom också dess manuella färdigheter att utvecklas. Det lär sig att behärska och samordna sina rörelser, iakttagelse- och uppfattningsförmågan skärps, och detta måste resultera i en med åren allt starkare inlevelseförmåga och därigenom så småningom också i en ökad förståelse även för konstnärliga värden och uttrycksmedel. Det skapande arbetet innebär alltså samtidigt en träning av förmågan att självständigt samla erfarenheter, att känslomässigt uppleva världen och att gestalta det upplevda, något som är av utomordentlig betydelse för individens utveckling. Vi kan tolka och förstå endast det som våra samlade erfarenheter gett oss materialet till. Den amerikanske psykologen Viktor Lowenfeld, som skrivit ett av de värdefullaste arbetena om barnets estetiska utveckling sedd mot bakgrunden av dess allmänna mognadsprocess, 1 betonar starkt vikten av att barnet så fullständigt som möjligt kan identifiera sig med vad det gör. Om så inte sker, kommer för barnet slutprodukten av arbetet att få större betydelse än själva arbetsprocessen. Barnet har då förlorat förbindelsen med sin egen aktivitet och har därmed mistat förtroendet för sin egen skapande förmåga. Läraren bör därför enligt Lowenfeld i möjligaste mån aktivera barnets sensationer och andra erfarenheter, och om barnet saknar förtroende för sin förmåga att självständigt uttrycka sig, beror detta på att barnets erfarenheter icke är tillräckligt detaljerade och bestämda för att det skall kunna helt identifiera sig med dem. Barnet kan i bildskapandet finna utlopp för idéer, erfarenheter, sympatier och aggressioner som det aldrig skulle våga uttrycka i ord. Varje skapande har sin djupaste förankring i det omedvetna, och genom att studera de bildmässiga uttrycken för dessa spontana själsyttringar kan läraren liksom även läkaren och psykologen få kunskap om konflikter och problem hos barnet som detta genom lämplig behandling kan bli befriat från. Många psykologer menar att det i teckningen och målningen 1 Creative and mental growth. A textbook on art education, New York 1947; rev. u p p l . 1953.

36 liksom även i arbetet i tredimensionella material kan skapas möjligheter att ge uttryck för ångestdrömmar och sjukliga böjelser som barnet genom denna utlösning kan bli kvitt — på samma sätt som en författare kan skriva av sig sina problem och misslyckanden. Även känslomässigt outvecklade barn kan i skapande arbete få utlopp för sina hämmade känslor. Färgen har för barnet ett spontant känslovärde och är ett viktigt medel för att ge uttryck åt vad barnet har på hjärtat. Den moderna psykologien har därför intresserat sig för problemet om förhållandet mellan å ena sidan barnets val av färger och å andra sidan de olika känslolägen och konflikter och den allmänna situation som detta färgval har sitt ursprung i, och man kan sannolikt inom en nära framtid lägga fram ganska allmängiltiga iakttagelser rörande vad som av färgvalet kan utläsas om barnets psykologiska situation. När det gäller mer problematiska eller rent patologiska barn, kan deras spontana teckningar eller figurer i olika material förmedla en många gånger lika klar bild av fallet som en noggrant förd sjukjournal. Om läraren är väl förtrogen med det normala barnets utvecklingsstadier i bildskapandet, kan han också konstatera när avvikelser från det normala beteendemönstret uppstår. Om barnet t. ex. in i sju-årsåldern eller längre skulle kvarstå i ett primitivt kludd- eller klotterstadium, utgör detta en anvisning om behovet av mentalhygienisk rådgivning.

Teckning och slöjd i skolan Har man gjort klart för sig det skapande uttryckets fundamentala vikt för barnets personlighetsutveckling — i vilken form detta skapande än yttrar sig, genom målning och teckning eller arbete i olika tredimensionella material — så förstår man också att de olika aktiviteter som sammanfattas i skolämnet slöjd kan ha en snart sagt lika central betydelse för barnets estetiska fostran som teckningen, detta dock under förutsättning att slöjdandet icke ensidigt nyttoinriktas. Barnet kan ofta överföra sin bildlanke i ett slöjdföremål lika fritt och spontant som det utför sina teckningar, målningar eller lerfigurer. Det är likartade produktiva krafter som i båda fallen tas i bruk. Den traditionella boskillnaden mellan skolämnena teckning och slöjd, som med hänsyn till ovannämnda psykologiska faktorer måste vara till förfång för dem båda, har sina historiska orsaker. Slöjden som skolämne har vuxit fram för att erbjuda en motvikt mot det intellektuella arbetet, och därvid har hantverkstraditionen kommit att ge ämnet dess grundläggande prägel. Men denna boskillnad har inte längre något verkligt berättigande i en tid som sätter som sitt främsta pedagogiska mål att förverkliga individens inneboende anlag och uttrycksbehov på möjligast mångsidiga sätt. Liksom teckningen bör även slöjden framförallt tjäna till att förlösa barnets uttrycksbehov och skapande fantasi, att vara ett arbete som lägger beslag på dess hela intresse och alla krafter. Hänsyn måste

också här främst tas till barnet och dess behov, medan den tekniska prestationen förblir en sekundär faktor. Slöjden bör vidare, liksom teckningen, icke endast ha till uppgift att meddela en viss färdighet och ett visst kunskapsmått, utan den bör även och framförallt stimulera barnet att ge utlopp åt dess medfödda drift att gestalta, bygga, forma med sina händer. Utifrån denna synpunkt är det av helt underordnad betydelse om uttrycksmedlen är penna och papper eller nål och tråd, lera eller trä och kniv. Om det kunde skapas en befruktande växelverkan mellan skolans olika bildningsämnen å ena sidan samt teckningen och slöjden å den andra, skulle dessa senare på ett intimare sätt än hittills kunna passas in i skolans hela allmänna bildningsgång. Gränsdragningen mellan teckningen och slöjden som skolämnen framstår ännu mer konstlad i ljuset av den utveckling som under det senaste decenniet ägt rum framförallt inom slöjden, dock under motstånd från dem som av gammal hävd hållit fast vid trä-, metall och syslöjden såsom de enda arter av slöjd på vilka en metodisk arbetsteknik skulle k u n n a byggas upp. Genom introduktionen av en mångfald nya material har läraren fått helt andra möjligheter än tidigare att kunna vädja till elevernas upptäckaroch experimentlust, deras drift till konstruktivt byggande, samt att välja det material som bäst passar en viss elevs begåvningstyp, utvecklingsstadium och situation för tillfället. Här må endast antydas variationsrikedomen ifråga om tekniker som redan kommer till användning i en hel del svenska skolor (för mellan- och högstadiet gäller detta huvudsakligen läroverken). På de lägre stadierna, där ju gränsen mellan teckning och slöjd är mer flytande än på högre stadier och där båda ämnena i de lägsta klasserna ingår i hembygdskunskap med arbetsövningar, arbetas i den s. k. småslöjden med halm, näver, kork, bark och bast, mossa och stenar m. m., men även med klippning, klistring och vikning av papper och tyglappar, potatistryck, modellering etc. På mellanstadiet ifrågakommer — utom redan n ä m n d a material och tekniker — linoleum- och schablontryck, keramik (smycken, skulpturer), tenngjutning (smycken), skulpturer i lättbehandlade material som gasbetong, ståltråd, bleckplåt, etc. För de högsta stadierna kommer framförallt sådana tekniker och material i fråga som kräver långvarigare planering och större uthållighet: mosaiker av krossat glas och porslin, emaljtillverkning, tygtryck i olika enkla tekniker, porslinsmålning, grafik av olika slag, fotografering och fotomontage m. m. Skolöverstyrelsen har visat sitt intresse för de pedagogiska möjligheterna i denna nya inriktning mot alltmer differentierade material och tekniker genom att hösten 1954 bevilja anslag för en vandringsutställning som under ledning av överstyrelsens teckningskonsulent 1954—55 turnerat mellan en rad städer med uppgift att för pedagoger av olika slag, främst då teckningslärare, demonstrera de mångfaldiga resurser som en modern tecknings- och slöjdundervisning bör kunna förfoga över. Här må framhållas att många av dessa nya tekniska

38 möjligheter redan kommit att upptas i teckningsundervisningen, medan slöjden visat sig mer konservativt avvisande. Endast om den ännu strikt upprätthållna skiljelinjen mellan teckningen och slöjden utplånas blir det möjligt att åt den uppväxande människan ge en smakfostran på bredaste grundval, framsprungen ur en verklig förståelse för formens och funktionens djupa beroende av varandra. Blott under denna förutsättning kan eleven begagna sig av den speciella metod och det material som han dras till av sitt temperament och sitt behov för tillfället. När man ser vad barn kan åstadkomma i olika material, inser man den beklagliga ensidigheten i den hittills tillämpade praxis att orientera den estetiska fostran i skolan i stort sett endast mot målning och teckning och h u r föga man därmed ger rättvisa åt de konstnärliga begåvningar som känner mest dragning till att forma och bygga. Samtidigt vill KU emellertid ge uttryck åt uppfattningen att den aktuella tendensen att berika och popularisera teckningsämnet genom att föra in en rad olika hantverksmässiga tekniker ibland kan alltför radikalt renodlas. Det är angeläget att lärarna ser till att dessa nya undervisningsmoment inte får breda ut sig allför mycket på bekostnad av de uppgifter som kan sägas ha en grundläggande betydelse för det fortsatta bildskapandet, arbetet med penna och pensel, färg och lera, vilket pä ett särskilt sätt kan engagera hela personligheten och därigenom leda fram till en möjligast allsidig estetisk förståelse. Barnet bör så mångsidigt som möjligt få använda och utveckla alla sina sinnen, inte minst känselsinnet, vilket spelar en stor roll för att bygga upp dess föreställningsvärld. Den psykologiska forskningen har funnit att i den tidigaste skolåldern arbete i plastiska material speciellt stimulerar känsloutlevelsen och att barnet här lättast kan få utlopp för de upplevelser av beröring och rörelse som det dagliga umgänget med tingen skänker och som i denna ålder har så stor betydelse. Gestaltningsförloppet framstår här som betydligt mer komplicerat än vid det tvådimensionella bildskapandet. Barnets plastiska bilder differentieras mer och mer allteftersom dess föreställningsförmåga utvecklas. Faran för kopierande efterbildning är här enligt Lowenfeld mindre än i andra bildskapande tekniker, då materialet gör starkt motstånd mot alla efterapningstendenser. Modellering och skulpturalt arbete i egentlig mening har visat sig ha ett lugnande inflytande på nervösa barn och problematisk ungdom, och det hjälper dem som i sin teckning och målning fastnat i stelnade formschemata att komma vidare. Genom att skulpturen ger en intensifierad uppfattning om form, rytm och rörelsesammanhang vinnes nyttiga erfarenheter också för skapandet i tvådimensionella material. Framförallt för den mer subjektivt inriktade begåvningstypen ger arbetet i plastiska material goda möjligheter att förverkliga dess speciella intentioner. För mindre barn är knådbara amen som lera, vax och plastelina ännu

39 de lämpligaste. Dessa ämnens formbarhet kommer barnets leklust och fantasi till mötes. Härdare material såsom gips, skiffer eller mjuksten, vilka i en högre ålder hos barnet bättre svarar mot dess behov, ställer större fordringar på viljekraft och koncentration, framförallt därför att det här gäller att k o m m a tillrätta också med de hantverksmässiga problemen. Detta utesluter givetvis inte att eleverna även på högre stadier kan ta till lera som särskilt ägnad att ge form åt snabba improviserade uttrycksstudier. Det är givet att ett sådant sysslande med tredimensionell form småningom också banar väg för förståelsen av de specifikt plastiska värdena i skulpturer från olika tider, och därför kan läraren på högre stadier i anslutning till denna verksamhet låta eleverna studera skulpturens gestaltningsproblem och de olika materialens egenskaper. Varje teknik och material som används i det skapande arbetet i skolan måste passa barnets speciella uttrycksbehov, vilket ju bl. a. är beroende av dess utvecklingsstadium. Lowenfeld fastslår vikten av att barnet får välja en teknik och ett material, som fullt passar till vad det vill uttrycka, samt att materialet och bilduttrycket blir ett oskiljaktigt helt. För att exemplifiera detta framhåller han, att t. ex. akvarellen inte lämpar sig för rent lineära uttryck eller för att ge lokaltoner och att denna teknik därför inte passar för en ålder där rörelsesensationen i arbetet spelar en stor roll. De tekniska svårigheter som är förknippade med akvarellmålning gör barn i en lägre ålder gärna modfällda. Oavsiktligt framkomna effekter — akvarellfärgen har en stark benägenhet att rinna — får ingen mening för ett barn på 8—10 år, och de kan förstöra både barnets självförtroende och den bildtanke som det vill uttrycka. Barnet ger ju i sitt skapande form åt idéer och upplevelser och strävar inte efter måleriska effekter. Endast de material och den teknik, som tillåter barnet att utveckla sitt individuella sätt att se utan onödiga inskränkningar, passar på detta utvecklingsstadium, och här behöver eleven lärarens förstående ledning. Uppgiften att stimulera de skapande krafterna hos barnet ger framförallt på småskolestadiet anledning till ett nästan obegränsat experimenterande med de mest skiftande arbetsmaterial. Om barnen lär sig att känna på och leka med allt de får i händerna eller hittar på sina strövtåg och sedan tar med sig till skolan, så framväxer ur denna lek och detta hanterande en känsla för materialens egenart och krafter som leder till en mera målmedveten självverksamhet och till egna upptäckter. Formen växer spontant fram ur materialets möjligheter. För tolvåringen kan det som för åttaåringen betyder en olyckshändelse i arbetet vara en stimulans. Han kan få fram »effekter» som ökar hans experimentlusta. Sextonåringen återigen har bestämda intentioner. Han vet inte bara vad han vill uttrycka utan har också en ganska klar föreställning om hur den slutliga produkten skall se ut. Han kan alltså själv välja eller experimentera sig fram till den teknik med vilken han bäst tror sig kunna tolka

sina subjektiva reaktioner. Den försigkomna eleven måste i sitt sökande efter större teknisk fulländning vinna stöd hos läraren, men dennes råd bör alltid bestämmas av elevens individuella behov. Teknik och material är medel för att nå ett visst syfte och får aldrig bli självändamål.

Läraren De pedagogiska principer för den estetiska fostran som ovan skisserats ställer givetvis helt andra krav på lärarens kunskaper och hängivelse för sin uppgift än tecknings- och slöjdundervisningen av äldre modell gjorde. För att förstå barnets skapande arbete måste läraren känna de psykologiska orsakerna till att barnet uttrycker en och samma sak på olika sätt i olika åldrar. Denna insikt bör vara avgörande vid hans val av metod för att rätt stimulera barnets verksamhet. Läraren måste kunna leva sig in i barnets behov att skapa och därvid underordna sig själv och sina egna önskningar och tycken. Hans skicklighet visar sig i att han kan leda, ehuru han endast synes följa med, och i hans förmåga att inspirera utan att dominera. Han måste veta när ett ingripande och tillrättaläggande är nödvändigt liksom när det är klokare att lämna barnen åt sig själva och låta dem lära av sina egna framgångar, ofullgångna försök och misslyckanden. Lärarens främsta uppgift, framförallt på de lägre åldersstadierna, är alltså att stimulera barnens fantasi och berika deras erfarenheter. Denna stimulans kan enligt Lowenfeld knappast göras för utförlig eller detaljerad. Han kan förenkla och precisera barnens vaga, formlösa idéer och intentioner. Han kan leda barnet i rätt riktning utan att förstöra dess ursprungliga idé samt hjälpa det att åstadkomma den bild som det har möjlighet att göra. Om barnets fantasi blivit hämmad genom felaktig uppfostran och undervisning, kan han hjälpa till att återge det tron på den egna förmågan. Läraren bör vara en ständigt livfull berättare om vad som är möjligt för barnet att framställa. Dess fantasi kan också stimuleras genom att läraren låter det berätta om vad det upplevat. Att dramatiskt rekonstruera en situation eller en handling rekommenderas som en utmärkt metod att få barnen att tränga in i bildskapandets problem och därigenom berika deras levande erfarenhet av den handling det gäller att framställa. Genom att t. ex. låta barnen utföra denna handling, intaga olika ställningar, eller också genom utfrågning kan läraren få dem att verkligen intensivt återuppleva en viss situation, något som är särskilt viktigt när det gäller att hjälpa uttryckshämmade barn på traven. Barnet får då nytt självförtroende i förhållande till sin upplevelse, vilket i sin tur skapar ett intensivare uttrycksbehov. Vad gäller valet av ämnen, kan dessa hämtas från alla de områden där man kan anta att barnet har egna upplevelser och föreställningar att bygga på. Ämnet måste vara konkret, förnimbart, dvs. bildskapande, och det måste

41 ha en så omedelbar och nära förbindelse med barnet som möjligt. När barnet begär hjälp, skall sådan visserligen ges på ett eller annat sätt. Men den måste gå ut på att hjälpa barnet att självständigt gå vidare, och läraren gör aldrig eleven någon verklig tjänst genom att utföra arbetet åt honom. E n »förbättring» genom lärarens ingripande är ingenting annat än en förfalskning. »Barnkonst» Att tala om barnet som »skapande konstnär», vilket man ofta gör, är ett uttryckssätt som kan leda till missförstånd. Åtminstone det yngre barnet saknar estetisk medvetenhet. Det återger sin egen verklighet så direkt som möjligt utan tanke på att gestalta en viss estetisk avsikt, utan tanke på någon publik och utan någon formal behärskning av sina uttrycksmedel. Även om barnen kan överraska oss genom originaliteten och skönheten i sina syner, är de själva övertygade om det naturliga och sakliga i dessa. Förmågan att avbilda är blott ett uttryck för barnets andliga livaktighet och ulvecklingsduglighet, som tills vidare tar sig utlopp i bildskapande; mera sällan är det fråga om en verkligt konstnärlig specialbegåvning. Det är frestande att här citera vad en av vår tids största konstnärer, Paul Klee, yttrat på tal härom: »Glöm aldrig bort att barnet ingenting vet om konst. Barnet vill det verkliga livet, så som det uppenbarar sig för barnet, förvandlat av dess fantasi. Man bör vara försiktig med att tala om 'barnets konst'. Konsten, såsom vi måste förstå den, är någonting annat, en redan avslöjad hemlighet, verksam som hemlighet». Det är angeläget att läraren vid behov klargör dessa sammanhang för föräldrarna och på ett högre stadium även för eleverna. De allt oftare förekommande utställningarna av barnteckningar bör helst icke renodla de estetiska synpunkterna utan bör för de vuxna åskådarna kompletteras med utförliga psykologiska kommentarer. I teckningen kan barnet fritt berätta både om vad som försiggår inom det och om sina upplevelser och föreställningar om världen. Här har en femårig flicka till höger med tydlig avund ritat av sin syster som till skillnad från henne själv har så lockigt hår. Vid ett annat tillfälle målade hon över systerns lockar. Detta visar att barnet i sin teckning kan uttrycka konflikter och ge fritt utlopp åt aggressioner, något som på samma gång ger intressanta upplysningar och kan verka mentalt befriande på barnet.

Kap. 2. Barnets psykisk-estetiska utveckling

Förskolebarnets bildvärld äger ett speciellt intresse därför att den ger besked om barnets psykiska processer. Bildskapandet har en alldeles särskild betydelse på detta stadium, då det ju dröjer ganska länge innan barnet någorlunda uttömmande kan i ord uttrycka vad det håller på med eller upplever, detta antingen därför att bilden eller händelsen inte nått upp i dess medvetande utan stannat kvar på ett rent känslomässigt plan eller också helt enkelt därför att barnet inte lärt sig de ord som behövs för att ge en förklaring. Genom sin bild kan barnet också på ett i allmänhet riskfritt sätt protestera mot vad det inte gillar i sin omgivning. Förskolebarnet har en för den oinvigde överraskande oförmåga att någorlunda troget avbilda ett aldrig så enkelt föremål. Sällan tar det sig av spontant intresse för med något sådant, och vad det har sig bekant om tinget tränger sig fram före det rent visuella intrycket av detta. Läraren måste här bibringa barnen all möjlig erfarenhet om hur de skall behandla material och använda olika föremål så att de får en naturlig förtrogenhet med tingen omkring sig. E n mångsidig uppodling av olika sinnen, främst syn, känsel och förmågan att uppleva rörelse, är på detta stadium den viktigaste förberedelsen för den skapande aktivitet som så småningom skall leda fram till en förmåga att uppleva estetiska värden. Redan i denna ålder börjar barnet bli beroende också av andra bildformer genom att det omedvetet hämtar näring av den bildvärld som öppnas för det i bilderböckerna. I 7—9-årsåldern använder barnet ännu oftast enkla schemata från förskoleåldern, i vilka det så småningom gjuter in nya individuella erfarenheter från omvärlden. Genom upprepningar övertygar sig barnet om att det nått fram till en för det självt godtagbar uppfattning om t. ex. metoden att framställa människan. Av barnets avvikelser från ett mer allmängiltigt schema, av dess förstoring av detaljer som är viktiga för den egna känslan och erfarenheten, av dess negligerande av andra delar vilka det betraktar som oviktiga etc. kan ofta slutsatser dras rörande barnets känsloinställning till olika företeelser. Det gäller nu för läraren att utöka de formbegrepp och berika det färgspråk som skall utgöra grundvalen för den kommande skapande verksamheten och att på så sätt förvandla barnets passiva kunskap om tingen till en aktiv sådan, dvs. till en kunskap som barnet kan använda och nyttiggöra. Detta kan ske genom att öva barnet

43 Det yngre barnet ritar inte vad det ser utan vad det för tillfället känner och upplever starkast. Eftersom hon först blir medveten om huvudet och benen, låter den fyraåriga flickan benen växa fram direkt från det stora huvudet, när hon skildrar Maria med Jesusbarnet som går nedför en trappa. Krumeluren till höger är en skugga som faller på väggen, en observation som flickan strax innan hade gjort och sedan annoterar i sin teckning.

att gestalta upplevelser, berättelser etc. med olika innehåll och stämningsvärden. Liksom för det ännu yngre barnet är för 7—9-åringen färgen inte bara en egenskap hos föremålen, utan den är intimt förenad med barnets högst subjektiva erfarenhet av den synliga världen. Färgen har alltså även en rent känslomässig betydelse för barnet, och därav beror i hög grad barnets färgval. Ofta är det en tillfällig upplevelse som bestämmer den färg som barnet använder för att beteckna ett visst föremål. Barnet kan t. ex. länge måla marken svart eller brun därför att den hade den färgen när barnets uppmärksamhet av någon anledning först vändes dit. Det fordras sedan en ny upplevelse för att barnet skall överge sitt gamla färgschema. Barnet vet ännu ingenting om svårigheter i sitt bildskapande. Det känner inga gränser för sin förmåga och följer utan hämningar varje impuls alt uttrycka sig. Det bekymrar sig knappast om de vuxna och deras hjälp, som snarast inverkar störande på dess inlevelse. Det kan här vara skäl att fästa uppmärksamheten på att barn redan i denna ålder kan söka sig ett bildmässigt uttryck som ligger utanför alla avbildande avsikter. Herbert Read 1 ) har klarlagt att barnet ända från sina tidigaste bildförsök har förmågan att i både en abstrakt symbol och ett summariskt bildschema läsa in ett stort mått av verklighetsupplevelse. Under inflytande av sin omgivning, främst föräldrarnas och lärarnas naturalistiska smak, kommer barnet så småningom att inte mer vilja veta av den abstrakta symbolen. En del barn håller dock fast vid denna symbolbetydelse åtskilligt längre och kan följaktligen medvetet utnyttja bäde abstrakta och mer naturalistiska gestaltningsmetoder bredvid varandra. Read åberopar också fransmannen G. H. Luquets observation att redan åttaåriga l H. Read: Education through art, London 1943.

44 Ett typiskt drag för barnteckningen är att den för sin framställning väljer den mest talande aspekten av varje föremål eller av dess delar, som är mest utbredd i ytan och alliså lättast att observera och återge. Så tecknar en elva års flicka »Jag går till lekplatsen» med träden utbredda som ett dekorativt mönster på båda sidor om vägen. Det är dock främst barnets bristfälliga rumsuppfattning som dikterat denna oavsiktligt dekorativa lösning.

barn kan iaktta att äldre personer tecknar i en annan stil än de själva samt att barnen när de ritar för någon annan då gärna försöker ta upp den vuxnes stil i stället för sin egen. Den slutsatsen måste alltså dras, menar Read, att barnet samtidigt kan begagna sig av två olika framställningssätt, ett för sin personliga tillfredsställelse och ett annat som en social gest, som ett tecken för sympati för eller som ett försök att tävla med en eller flera andra personer. Read hävdar att denna imitativa instinkt spelar en stor roll i utvecklingen av barnets bildskapande mot realism. Erfarenheten visar t. ex. att om ett barn är vant att se abstrakta mönster eller målningar, kommer det att som en möjlighet bredvid andra utveckla en abstrakt stil, vilket naturligt knyter an till barnets intresse för den ändamålslösa leken. Dessa främst på psykologiska observationer grundade iakttagelser angående barnets förmåga att arbeta i helt olika stilar har praktiskt bekräftats av bl. a. en svensk teckningspedagog 1 ). Han har visat att barn i 7—9 1 E. H a m m a r b e r g : Synpunkter på b a r n m å l n i n g och teckningsundervisning (i Folkskolans metodik, utg. av K. Falk, S. Orrgård m. fl., 1954).

45 årsåldern som t. ex. inspirerats av att betrakta de oändligt växlande färgoch formkonstellationerna i ett kaleidoskop spontant börjar göra rent abstrakta färgmönster. Trots att impulsen i det anförda exemplet kommit utifrån, har övningarna snart lett till mycket personliga mönstervariationer. Intresset har varit så stort att barnen ofta velat återkomma till dessa övningar. Mycket talar för att man redan för barnaåldern kan rekommendera övningar i att föremålslöst umgås med form och färg. Läraren bör redan tidigt kunna hjälpa eleven att acceptera sin målning som ett abstrakt mönster, och sannolikt k a n man genom att icke alltför tidigt och uteslutande inrikta barnets skapande mot ett avbildningsmoment stimulera ganska okända och hittills föga utnyttjade krafter. På vissa senare utvecklingsstadier kan dessa »nonfigurativa» uttrycksmöjligheter få en speciell betydelse, t. ex. i den kritiska övergångsåldern, då det gäller att avleda uppmärksamheten från avbildningslikhet och rumsdjup, eller för elever som inte tror sig om att kunna teckna. I stället kan intresset föras över på linjens, formens och färgens uttrycksmöjligheter. Teckningen är i denna ålder icke något självständigt skolämne, utan läraren kan när han vill låta barnen teckna, t. ex. då något särskilt rikt upplevelsestoff pockar på utlösning. »Sakteckningen» i gängse mening, dvs. den teckning som har till uppgift att illustrera och ackompanjera ett kunskapsinhämtande och som på många håll utgör det viktigaste inslaget i teckningsundervisningen, är på detta stadium nästan aldrig förenlig med barnets psykiska utveckling, och den hämmar barnets skapande förmåga. De pedagogiska resultat man i allmänhet tror måste ernås med hjälp av sakteckningen kan bättre vinnas t. ex. genom att läraren samtalsvis aktiverar elevernas omedvetna erfarenheter av en viss sysselsättning och berikar deras schematiska föreställningar om denna. Barnet måste bli känslomässigt intresserat genom en upplevelse, om det skall kunna tillgodogöra sig denna för teckning och målning. 9—12-årsåldern, den s. k. gängåldern, kännetecknas av en växande strävan efter oberoende. Nu börjar medvetandet om könen med deras olikartade intressen att göra sig gällande, vilket påverkar det skapande arbetet. Flickornas fysiska och psykiska utveckling börjar gå i ett betydligt snabbare tempo än pojkarnas, något som läraren bör ta hänsyn till. Genom den nu inträdande mer utpräglade verklighetsorienteringen och den vaknande kritiska förmåga, som därav blir följden, mister barnet i någon mån förtroendet för sin egen förmåga att skapa. De flesta kan ännu inte sätta sig själva i helt riktig relation till sin omgivning, och de har ibland svårt att skilja på fantasi och verklighet. Framställningen i bild av rumsförhållandena är därför ännu mycket rudimentär. Barnet går dock långsamt men successivt mot en mer realistisk framställning för att uttrycka den mer mångskiftande erfarenhet det nu äger. Sinnet för detaljer ökar i viss utsträckning på bekostnad av intresset för rörelse och handling.

/ sin avsiktslösa lek med pennan har den trettonårige pojke som utfört denna teckning i formmyllret fått associationer till verkligheten och sedan sprängt in olika föremålsfragment i sitt mönster (lägg märke till den framåtlutande mannen och hela figurens likhet med en gumse).

I denna ålder sker efter hand en övergång till att ge föremålen den färg som en mera omfattande och objektiv erfarenhet säger att de har, vilket inte utesluter att en högst känslomässig inställning till färgen som sådan hos många ännu lever kvar. Barnet känner sig t. v. i hög grad obundet av sin växande verklighetskunskap och väljer för sina bilder först och främst de färger som det tycker om. Det blir nu också mer medvetet om sig självt som medlem av en social grupp, och särskilt den s. k. gruppmålningen t a r till vara denna inställning. I arbetet på en sådan kan en hel klass delta, och det har icke minst en socialt fostrande effekt att alla elever bidrar till målningen och aktivt upplever dess tillkomst som ett resultat av samverkan. Man kan här våga sig på större ämnen än ett barn på egen hand skulle orka med att måla, och man kan t. ex. ge en syntes över ett helt land eller landskap. Läraren får i allmänhet organisera arbetet och fördela uppgifterna med hänsyn till de olika elevernas egenart. Ofta blir de försagda barnen djärvare när de målar tillsammans med kamrater, medan de m e r gåpåiga blir lugnare. Gruppmålningen ligger bra till för barn i denna ålder också därför att de ännu bevarar en utpräglad känsla för dekorativa verkningar och arbetar med själva bildytan utan perspektiviska djupeffekter, medan grupparbete som bygger på montagetekniken i stället kan tjäna att utveckla uppfattningen av djuprummet. Sakteckningen — den rent avbildande teckning som skall tjäna som hjälp vid inlärandet av olika ämnen — är ännu på detta stadium mindre lämplig, därför att barnets ofullständiga kontroll över sina rörelser och övervägande subjektiva förhållande till verkligheten låter stränga krav på ett sakligt återgivande framstå som omotiverade. Under det följande åldersstadiet, som avslutas ungefär i 14-årsåldern, sker en gradvis förändring i fantasi verksamheten från det mera omedvetna till kritiskt medvetande. Denna period är fylld av ofta starka störningar i

känslolivet. Dagdrömmarattityden är mycket vanlig, och många teckningar kommer till som ett ställföreträdande önskeuppfyllande, ofta omedvetet för barnet självt. Barnet är inte lika villigt som tidigare att tala om innehållet i sina teckningar; det vill inte bli utfrågat om sina tankar och upplevelser. Det finner inte längre samma fullständiga utlevelse i själva arbetet, och läraren måste därför mera koncentrera elevens intresse på att nå fram till den slutgiltiga arbetsprodukten, bilden. Nu utkristalliseras klarare två olika förhållningssätt vad gäller hela verklighetsuppfattningen och därmed också den estetiska upplevelsen, vilka observerats av flera forskare och klarast systematiserats av Lowenfeld. Han skiljer sålunda mellan 1) den mer objektivt inriktade typen, som litar mest till synsinnet och inregistrerar ljus och skuggor, skiftningar i färg beroende på avstånd och atmosfäriska förhållanden och som samtidigt äger en relativt väl utvecklad känsla för rumsdjupet, samt 2) den mer subjektivt inriktade typen, som betonar den rent känslomässiga förbindelsen mellan yttervärlden och det egna jaget; upplevelsen förmedlas här inte i främsta rummet genom synsinnet utan genom känsloreaktioner, storleks- och rumsförhållanden i bilden bestäms nästan helt genom det känslovärde som individen tillmäter dem. De båda typerna kräver olika stimulanser och vägledning i sitt arbete. Det objektivt inriktade barnet koncentrerar sig mer på helheten i det sedda och dess förändringar, medan ett barn av den motsatta typen fördjupar sig i företeelser som det är känslomässigt intresserat av, varvid gärna visrsa detaljer överbetonas. Den förra typen framställer i första hand vad den ser, den senare vad den känner. I ena fallet har miljön en primär vikt, medan i det andra miljön kommer med i bilden blott i den mån den har en känslomässig betydelse. Det är givet att dessa båda grundtyper sällan eller aldrig existerar renodlade utan i olika proportioner blandade med varandra. I vissa fall kan samma elevs arbetssätt närma sig än den ena, än den andra typen. Ibland k a n det givetvis vara svårt att avgöra vilken typ en elev tillhör; särskilt gäller detta när en elev inte övat upp sin förmåga att objektivt iakttaga. Han kan då felaktigt bli tagen för en subjektiv typ; avvikelserna från verkligheten i hans bildspråk saknar dock i själva verket känslomässig förankring. För denna ålder gäller det för läraren framförallt att gradvis förbereda barnets inträde i det kritiska medvetandets stadium, vilket utgör en del av pubertetskrisen. Detta k a n ske t. ex. genom att stimulera eleven att välja ämnen som inriktar honom på att uppleva det objektiva förhållandet mellan det egna jaget och omgivningen samt lära honom erfara de proportionsförhållanden som är betingade av att föremålen för ögat minskar i storlek i förhållande till avståndet. Ju mindre våldsamt barnet upplever denna förändring av det egna jaget, desto större är möjligheterna att bevara den skapande förmågan genom pubertetens kritiska skede. Att arbeta i lera och andra plastiska material anser Lowenfeld vara det bästa sättet att slå en

En femtonårs flicka har ritat denna kristalliniska »mönsterskulptur», där hon sökt sammanfatta sin spontana linjelek i en skulpturalt sluten fornt. I bilden till höger har hon ett år senare gått vidare och utvecklat mönstret till en fågel av stor dekorativ slagkraft.

brygga mellan det omedvetna närmandet till ett tredimensionellt erfarenhetsrum och den medvetna fasen. Här kan barnet uttrycka sig utan hämningar, utan att bli medvetet om de problem som dyker upp i teckningen, där det under denna period framförallt för det objektivt inställda barnet äger rum en hel omgestaltning i blidföreställningen från ytplanet till det tredimensionella rummet. Barnets erfarenheter av djuprummet bör stimuleras, men inte genom en regelrätt undervisning i perspektiv, något som på en del barn har en hämmande effekt, framförallt på dem som ännu inte fått behov av att i bild uttrycka en mer differentierad rumsuppfattning. Perspektivläran bör därför ej få plats på kursplanen så länge den inte kan osökt inpassas i barnets naturliga mognadsprocess. Först när barnet på mer eller mindre intuitiv väg gjort en ny upptäckt — om det t. ex. fått en klarare uppfattning av djuprummet eller av färgernas förmåga att suggerera intryck av närmande eller undanvikande — bör läraren gripa tillfället att göra eleven medveten om sin nya upptäckt. Liksom modelleringen kan också i denna övergångsperiod ett bildskapande i nonfigurativa former hjälpa de elever, som inte tror sig om att kunna teckna, att avleda uppmärksamheten från avbildningslikhet och rumsdjup. Att få leva ut sitt egenartade uttrycksbehov i sådana s. k. intuitiva mönster k a n hos eleven öva upp förmågan att avsiktligt balansera olika bildelement i förhållande till varandra och därigenom förvärva en viss om också omedveten insikt i lagarna för bildens uppbyggnad. Dessa övningar kan få en praktisk användbarhet genom att tillämpas på tygtryck, slöjdfö-

Fig. 1. En sjuårig flicka h a r med ett v i r r v a r r av hetsiga och tilltrasslade linjer skildrat sensationen att gå över gatan i den v å l d s a m m a trafiken.

Fig. 2. Att sätta ihop vackra fiirger till en bild utan alla avbildande avsikter kan vara en meningsfylld sysselsättning för snart sagt alla åldersstadier, h ä r för en sjuårig pojke. Om bilden som h ä r h a r en fast uppbyggnad, b r u k a r det tyda på målmedvetenhet och förmåga av koncentration hos barnet.

Fig. :>. Barnet ritar egentligen inte vad det ser ulan vad det kominer ihåg och vill framhäva som viktigt. Så återger det t. ex. i sin bild både insidan och utsidan av ett föremål, när det som finns inuti för barnet h a r större känslomässig betydelse än exteriören. Därför avbildas i denna »röntgenbild» av en sjuårig pojke laget ined dess passagerare som om det vore genomskinligt.

Fig, 4. Att samla de spridda erfarenheterna av verkligheten till en logiskt s a m m a n hängande helhetsbild sker i en myckel långsam process. Den åttaåriga pojkens egendomliga rumsuppfattning kan vi bäst klargöra genom att vika teckningen vid de båda b a s l i n j e r n a : då kommer husen och pojken själv (han står och viftar åt båten) att slå rakt upp och himlen på var sida kominer överst.

m Fig. .'>. När denna tioåriga flicka skall avbilda sig själv plockande äpplen från ett träd blir resultatet ur konventionell synpunkt inte sa lyckat. därför att barnet pä grund av bristande erfarenheter inte förmätt äskadliggöra något aktivt förhållande mellan sig själv och trädet. Både figuren, trädet och r u m s a n g h ningen med baslinjen ä r starkt schematiserade.

Fig. 0. Två åttaåriga flickor h a r modellerat gruppen med Jakobs dröm resp. den som illustrerar hur elefanten fick sin snabel, medan en j ä m n å r i g pojke utfört gruppen med flykten till Egypten. Modelleringen h a r stor betydelse för barn i denna ålder genom att den på ett alldeles speciellt sätt stimulerar deras rumskänsla och uppövar deras förmåga att sälta olika personer och ting i relation till varandra i en handling (jämför fig. 5).

Fig. 7—10. Det ä r en mycket långsamt skeende process för barnet att nå klarhet om h u r människans förhållande till sin omgivning skall åskådliggöras. Den nioåriga flickan (upptill v.) breder fortfarande ut de dansande så dekorativt och på s a m m a gång åskådligt som möjligt i bildytan, men framställningssättet visar samtidigt h u r hon fått en viss uppfattning av ruinsdjupet. Den tolvåriga flickans bristande r u m s u p p f a t t n i n g gör att hon r i t a r sin erfarenhet av spiltan sedd uppifrån och därtill lägger väggen med fönstret sedd framifrån (nedtill h.) Hästen vänder huvudet mot åskådaren; flickan återger här en bestämd situation som hon upplevt. Bundenheten i y t a n håller man länge fast vid, så även den j ä m n å r i g a flickan som i skildringen av någon tant fått in en hel del verklighetsiakttagelser (upptill h . ) . En tolvårig pojke h a r avreagerat sin aggression mot en klasskamrat i bilden där han, själv osynlig, stryper k a m r a t e n (nedtill v.).

Fig. 11. Samtliga flickor och p o j k a r i en andra klass i folkskolan h a r gemensamt utfört detta grupparbete, föreställande Mörköfjärden en sommardag. Materialet h a r främst varit bark och glaserad lera. I arbeten av detta slag kommer de olika individualiteterna b ä t t r e Ull sin rätt än i en gruppiuålniug.

Fig. 12. Pojkar i fjortonårsåldern h a r i samband med läsningen om inkafolket och inspirerade av bilder av peruansk k e r a m i k modellerat dessa huvuden och i en målning med klisterfärg och pappersmassa gett sin syn på de gamla inkaindianerna.

Fig. 13—lb. Del är lärorikt all studera h u r olika ett och s a m m a motiv återges i olika åldrar. Ii '/2-åringens världsbild är hell egoeenlrisk, och därför Ur han själv i alla situationer den dominerande. Omvärlden har ännu ingen betydelse annat än om den har en direkt relation Lill honom själv. Som målvakt har han blivit väl medveten om sina a r m a r och händer, medan hans motspelare får undvara dessa kroppsdelar. Tioåringcn bar fått en betydligt mer realistisk uppfattning av sig själv och sina medmänniskor i förhållande till omgivningen. Fjortonåringen h a r en långt mer utbildad r u m s k ä n s l a och kan samordna ganska komplicerade skeenden. I hans bild får man verkligen följa bollens väg mot målet.

Fig. Hi—19. Barn i olika åldersstadier lägger in skilda betydelser i samma verklighetsföreteelse. För det sjuåriga barnet är trädet b a r a ett begrepp (upptill v.). Det gestaltas schematiskt, och det dröjer vanligtvis flera år innan barnet lärt sig särskilja olika trädarter. För en fjortonårig flicka blir trädet den symboliska bäraren av en mängd föreställningar ur hennes undermedvetna (upptill h.), medan en j ä m n å r i g pojke ser träden som sörjande väsen, förkroppsligande hans egen känsla (nedtill b.). De expressionistiska träden nedtill v., målade av en femtonårig pojke, v i t t n a r tydligt om påverkan från samtida konst ( H a l m s t a d g r u p p e n ) .

Fig. 20. I denna lilla »studiecirkel» i broderi har barn i åldern sex (ill tolv ar nått överraskande goda resultat — trots sin bristande behärskning av det tekniska. De arbetar efter sina egna fantasiteckningar och kan med garnernas hjälp få fram än mer strålande färgeffekter än i dessa.

Fig. 21—22. Applikationen med tygrester klistrade på papp är ett grupparbete efter utkast av en trettonårig flicka (höjd 185 c m ) . Bilden till höger av en åttaårig flicka ger en påminnelse om barns ofta utsökta känsla för dekorativa verkningar. Kompositionen h a r växt fram utifrån bokstaven S.

rcr—•

i

Fig. 23—24. En vaknande medvetenhet om det egna jaget, parad med en nyfikenhet på omvärlden, kännetecknar den tidiga puberteten (12—14 å r ) , och en fin och ömsint verklighetsskildring kan utvecklas i denna ålder (bilden med den a m m a n d e hunden ä r utförd av en trettonårs pojke).

Fig 25—26. Bilden med fåglarna visar h u r en stark verklighetsupplevelse naturligt kan locka fram ett perspektivseende i denna ålder ulan att något av uttrycksfullheten går förlorad; det näraliggande ter sig stort för ögat. Självporträttet av en trettonårs pojke speglar en begynnande självrannsakan. Lägg märke till att pojken också återger spegeln han ser sig i och handen som håller den.

4*

Fig. -'7. I modelleringen kan barn i olika åldrar lika spontant som i teckningen uttrycka sig i både mer eller mindre realistiska och i icke föreställande former. (För utvecklandet av formsinnel är sådana övningar i hög grad nyttiga.) Figuren t. v. är utförd av en konstruktivt begåvad åttaårig pojke, de bada I. h. av sjutton-artonärs flickor.

Fig. 28—29. En femtonårs flicka i en Waldorfskola i Amsterdam är mästarinnan till denna vackra nonfigurativa träskulptur, där hon i anslutning till trästyckets egen form tagit fram motsättningen mellan konkavt och konvext. Det botaniskt inspirerade mönstret, som har en rent textil karaktär, ä r utfört av en fjortonårs flicka. Barn, som gärna leker med mönsterformer, h a r en speciell tillfredsställelse av att få överföra sina bildidéer i ett annat m a t e r i a l .

49 remål, smycken etc. och kan sannolikt på ett senare stadium hjälpa eleverna i deras mera medvetna kompositionsförsök. Att det vid sidan av de rena synsinnesupplevelserna också finns andra upplevelseformer som barn kan utveckla i sitt skapande arbete visas bl. a. av de resultat som japanska barn nått i arbete med vikning och klippning av papper samt med tunna trästavar och trådar av olika slag. Med hjälp av dessa enkla material har de trollat fram rikt varierande fantasiformer, och dessa övningar har visat sig stimulera inte bara uppfinningsförmågan utan också sinnet för det arkitektoniskt konstruktiva samt för stoffliga värden. Pubertetsåldern, från omkring 13—14-årsåldern och uppåt, med sina ingripande fysiska, intellektuella och känslomässiga förändringar, är i inånga avseenden av avgörande betydelse för individens hela kommande utveckling. Förhållandet i denna ålder mellan växandets problem och den skapande förmågan, mellan emotionella behov och intellektuell kritik är synnerligen invecklat och har av psykologerna tolkats olika. Länge ansåg man att barnet i denna ålder med något slags naturnödvändighet måste upphöra med sitt fantasiinspirerade skapande, och detta främst därför alt man som fullvärdigt gestaltande uttryck accepterade endast vad som uttryckes med det yngre barnets naiva och lyriska sensibilitet. Den moderna psykologien och pedagogiken anser sig emellertid ha till fullo visat att ett sådant upphörande av de skapande impulserna ingalunda behöver ske, förutsatt att vissa pedagogiska missgrepp undviks. Mycket talar också för att det är ett misstag att tro, att människans skapande period vanligen är avslutad i och med barndomen, och likväl har denna uppfattning spelat en viktig roll som argument för att inskränka teckningens och slöjdens plats på skolschemat

Barn som på ett eller annat sätt stimulerats till att i sitt bildskapande syssla också med föremålslösa former kan i sådant arbete upptäcka den dolda uttryckskraften i linjer och ytmönster som kan utnyttjas för en spontant personlig stilisering, även när det gäller ett mera realistiskt återgivande som i denne sextonårige pojkes teckning. 4

50 för de högsta klasserna. Den tyske konstpedagogen Emil Betzler hävdar tvärt emot — och säkerligen med rätta — att den unga människan just i denna mognadstid som intensivast söker efter medel att uttrycka det egna jaget, vilket nu träder i förgrunden på ett nästan smärtsamt sätt. Hon blir medveten om sin estetiska känslighet och visar starkt intresse för allt som kan tjäna hennes behov att gestalta, att försöka organisera upp sina splittrade och förvirrade erfarenheter till en meningsfylld enhet. Jagmedvetandet kommer, på ett nytt och djupare sätt, återigen i centrum. Människokroppen och ämnen med anknytning till människan börjar tilldra sig allt större intresse. Självporträtt och porträtt av klasskamrater samt figurstudier står nu högre i kurs som ämnen än tidigare. Genom sin önskan att skapa sig en medveten uppfattning av omvärlden k a n eleven tillfälligt — en del barn också för hela livet — förlora den subjektiva inställningen till sina egna bilduttryck. Han kan inte längre finna att teckningen och upplevelsen som ligger till grund för den på ett någorlunda tillfredsställande sätt täcker varandra. Genom denna inställning rubbas förtroendet för den egna fantasivärlden, och många bildimpulser hindras att komina till uttryck. Därför utgör teckningarna från denna period och den osäkerhet de tolkar ett uttryck för kampen mellan viljan till uttryck och oförmågan att ge det acceptabel form. Bristen på förtroende till det egna skapandet gör att många som på egen hand tvingas komma till rätta med dessa problem nu helt upphör med fritt gestaltande. Den estetiska fostrans främsta uppgift under denna viktiga period är därför att få fram metoder och medel att uppmuntra varje begåvningstyp att skapa fritt på sitt eget sätt. Med den starka utprägling av de individuella anlagen som kännetecknar pubertetsungdomen utkristalliseras på detta stadium gärna mindre arbetsgrupper med mer eller mindre gemensamma intressen, och en klok lärare försöker givetvis utnyttja denna naturliga gruppbildning genom alt i görligaste mån differentiera arbetsuppgifter, material och tekniker efter de individuella behoven och för grupparbeten. Gruppmålningar och andra arbeten i stort format vädjar till intresset genom de krav som de ställer på planeringsförmåga, fantasi och uthållighet. Om eleven i denna ålder skapat sig en solid grundval av kunnande att bygga vidare på har han också möjligheter att finna sig själv och återvinna självförtroendet i förhållande till sitt bildskapande samt att finna nya motiv för sin uttrycksdrift. Det gäller att inte låta den skapande impulsen förtorka i steril imitation av naturalistiskt konventionella förebilder. Studier efter levande modell — en kamrat kan posera — är därför av stort värde på detta stadium. Elevens intresse kan fångas på både det emotionella och det intellektuella planet; intuition och en viss estetisk medvetenhet kan för första gången i barnets utveckling planmässigt samverka i bildskapandet. Att arbeta med oljefärg, dvs. »att måla en tavla», kan väcka intresset för färg- och kompositionsproblem. Dessa nya problem kräver ex-

51 periment för att lösas och leder därmed till förvärvande av nya färdigheter. Ålderns ofta våldsamma känslokonflikter, som yttrar sig i trotsreaktioner och en tendens till isolering från yttervärlden, kan av den erfarne pedagogen ledas över till och aktiveras i skapande arbete. Tonåringen k a n här låta olika upplevelsefragment smälla samman till en stämningsmättad och spänningsfylld enhet, ofta laddad med symboliska betydelser som är mer eller mindre medvetna för upphovsmannen själv. En sådan konfliktutlösning i bild kan ha en rent terapeutisk betydelse, elt förhållande som ytterligare belyser vikten av att den skapande aktiviteten får möjlighet att göra sig gällande ända upp i den högsta gymnasieklassen. De pedagogiska metoder som tillämpas på detta stadium blir i hög grad avgörande för den unga människans estetiska uppfostran och bildning. Här gäller det att ge impulser som kan få varaktig betydelse för den vuxna människans hela inställning till omvärlden. Lärarens uppgift blir därför särskilt betydelsefull på detta stadium. Den uppväxande människans böjelse för intellektuella abstraktioner och fantastisk spekulation yttrar sig i intresset för att experimentera med nya tekniker och originella bildverkningar. Lek med föremålslösa bildformer, t. ex. i montage av olikfärgade pappersbitar eller i rymdkonstruktioner av bleckplåt el. dyl., kan utlösa impulser till fritt skapande och på samma gång ge möjligheter att uppöva känslan för rörelse, rytm, spänning och jämvikt i bilden. I allmänhet inlägger eleven i dessa abstrakta former högst subjektiva symboliska betydelser, vilket synes visa att känsloutlevelse k a n ske i sådana objektivt renodlade former. När färgen inte längre är oupplösligt bunden vid föremålen får den elt nytt värde som bildskapande faktor. Också inom den tekniska ritningens ram liksom i andra material- och funklionsstudier är det möjligt att åstadkomma en syntes mellan subjektiv uttrycksdrift och rationell konstruktion (se sid. 58). Just under mognadstiden med dess ofta svårbemästrade känslokonflikter kan sysslande med olika grafiska tekniker vara ett värdefullt inslag i teckningsundervisningen. Det grafiska arbetet tillmötesgår de speciellt tekniskt intresserade samtidigt som det vädjar till känslan för det hantverksmässiga och dessutom öppnar nya uttrycksmöjligheter. På enstaka håll har man under senare år i enlighet med Bauhausskolans idéer på gymnasiestadiet produktivt utnyttjat fotografi och fotogram (dvs. fotografi åstadkommet u t a n kamera) i den estetiska fostrans tjänst, och denna aktivitet har på ett utmärkt sätt visat sig kunna utveckla ungdomens bildintresse. Det finns en gestaltande faktor också i bildsökandet, i att välja ett meningsfylli utsnitt u r verklighetens mångfald, och många elever kan däri utveckla en betydligt större koncentration av förmågan att se och uppfatta än i tecknandet. Därmed kan de också genom självverksamhet bibringas en kunskap om bildens uttrycksmedel som måste vara värdefull icke minst för deras konstförståelse.

52 Ett starkt argument för teckningens betydelse på det högsta skolstadiet är den estetiska mottaglighet på ett medvetet plan som för första gången gör sig märkbar ungefär i 16—17-årsåldern och som utgör ett nytt hjälpmedel att övervinna den senare pubertetens anpassningssvårigheter. J u mer personligheten utvecklas och ju mer individuellt särpräglade behov som därmed utkristalliseras, desto mer givande kan kontakten med konsten bli (se vidare nedan). Den vaknande sexuella medvetenheten ger likaledes en ökad sensibilitet och djupare resonansbotten för konstverk som tidigare kunnat påräkna endast ett ytligt intresse. Genom att fritt skapande och estetisk diskussion kan stödja och berika varandra får eleverna nu möjlighet till ett bättre utbyte av teckningsundervisningen än kanske någonsin tidigare. Den estetiska analysen, frågan om komposition, rumsförhållanden, klärobskyr och kolorit kan nu aktualiseras inte som akademiskt isolerade frågeställningar utan som frågor framvuxna ur elevens eget individuella arbete, ur hans behov av mer förfinade hjälpmedel för att få utsagt vad han har på hjärtat. I detta sammanhang kan det vara befogat att något beröra flickornas särställning i den högre skolans estetiska fostran. För kvinnan med hennes intuitivt känslomässiga förhållande till omvärlden måste den estetiska bildningen få en central plats i uppfostran såsom speciellt motsvarande hennes anlag. För flickorna är gosskolans förståndsmässigt inriktade fackutbildning mindre naturenlig. Med hänsyn till den stora skillnaden i fysisk och psykisk utveckling mellan pojkar och flickor — flickorna når puberteten omkring två år tidigare än pojkarna — samt till de särskilt under puberteten stora intressedivergenserna mellan dem bör, vad gäller den estetiska undervisningen, en ganska långt gående differentiering efter kön om möjligt ske i samläroverken.

Kap. 3. Metodiska problem i teckningsundervisningen

Då varje spontant bildskapande hos barnet framgår ur dess upplevelser och kunskaper, och då barnets medvetande ständigt berikas med nya intryck, måste också detta bildskapande vara underkastat oavlåtliga förändringar. Härav kan slutsatsen dras att ett mekaniskt avtecknande av givna förlagor endast hämmar barnets naturliga uttrycksdrift och självständighet och i längden också dess självförtroende. Ritbokens konventionellt och temperamentslöst realistiska verklighetsuppfattning har sällan eller aldrig något gemensamt med barnets synsätt. Vid kopiering fastnar barnet i detaljer och förlorar blicken för företeelsen som helhet, vilken det däremot k a n hålla klar vid teckning ur minnet. Tecknandet och målandet får sitt bildningsvärde framförallt därigenom att det håller levande och vidareutvecklar barnets skapande krafter. Därför bör varje användning av ritförlagor vid undervisningen bannlysas. Att detta pedagogiska ogräs tycks vara så svårt att utrota — fortfarande utges varje år nya sådana ritböcker för skolans bruk och fortfarande utkommer handledningar för teckningsundervisning, i vilka dylika hjälpmedel rekommenderas — beror säkerligen i hög grad på att en del icke fackutbildade lärare, som undervisar i teckning, gärna finner den enklaste och bekvämaste metoden att lösa sin pedagogiska uppgift vara att sätta en sådan bok i händerna på eleverna. Allting talar för alt det är svårt att bryta ner de fördummande vanorna att låta barnen kalkera och rita av och att i stället övertyga dem om att deras egna känslor och erfarenheter är väl värda att berätta om i bild. Ett hjälpmedel härvidlag vore om statens läroboksnämnd finge befogenhet att godkänna den litteratur av bilderboks- och planschkaraktär som bör få användas i undervisningen (se vidare kap. 10). I detta sammanhang kan också framhållas några andra »hjälpmedel» i teckningsundervisningen, ägnade att motarbeta en sund målsättning, t. ex. de försök som gjorts även på senare tid att skapa ett system, där genom sammanställning av olika geometriska hjälpformer (cirklar, ovaler, trianglar etc.) barnen skall hjälpas att lättare nå fram till ett schematiskt återgivande av verklighetsföremål, s. k. streckgubbar. Sakteckningen Ett viktigt metodiskt problem är att överbrygga klyftan mellan å ena sidan sak- eller ämnesteckningen, vilken de icke fackutbildade klasslärarna

54 gärna slår vakt om såsom den viktigaste arten av teckning, och å andra sidan den fria teckningen. Eller, med andra ord, hur skall sakteckningen praktiseras utan att den motarbetar vad som kan uppnås i den fria teckningen samt bidra till att spänna in den senare i stela foimer och att binda den till förebilder? Sakteckningen har på alltför många håll blivit ett slags tjänarinna åt kunskapsämnena, och vad som kan byggas upp i den fria teckningsundervisningen rivs ofta ner i en sakteckning vilken icke rymmer något som helst formskapande i egentlig mening. Att den får förekomma i den utsträckning och i de former som nu sker beror främst på vissa lärares brist på utbildning och kunskaper beträffande det barnsliga bildskapandets psykologiska process. Därför ser de gärna teckningsundervisningen omgärdad av fasta regler och anbefaller med förkärlek bestämda övningar. Många gånger tvingas sakteckningen fram av en bristfällig illustrering av läroböckerna. Med sakteckning menas elevens sakframställande eller sakförklarande teckning såsom egen studie eller som ett slags minnesannotering efter lärarens teckning på svarta tavlan eller eventuellt efter en bok. Som sakleckning kan också definieras lärarens teckning i anslutning till det talade ordet, vilken teckning även kan vara en skissmässig komplettering till den muntliga förklaringen av hur en mer komplicerad företeelse är uppbyggd. Denna sakteckningens karaktär av objektiv redogörelse gör att den inte bör sättas in förrän barnet är någorlunda moget att objektivt iakttaga verkligheten. Ända upp till sjunde skolåret och stundom ännu längre är barnet i hög grad bundet till den inre bild det skapat sig av tingen, varför det har svårt för att detaljerat avbilda ett givet föremål. På nybörjarstadiet räcker det inte med att barnet ser det föremål som det skall avbilda; barnet bör helst också hålla föremålet i handen och känna på det. Här skapar barnet bäst ur minnet av sina samlade sinnesintryck och behöver knappast det omedelbara iakttagandet av föremålet. Ganska länge ger därför en sålunda åstadkommen minnesteckning sakligt sett bättre resultat än den direkta kopieringen efter förlaga eller efter naturen. Framförallt gäller detta om ämnet för teckningen kunnat utlösa något känslomässigt engagemang hos barnet. Om ett barn i denna ålder noggrant betraktar ett föremåls mångfald av detaljer, så lägger det i sin bild gärna de olika detaljiakttagelserna bit för bit bredvid varandra utan att lyckas skapa sammanhang mellan dem. Med hjälp av minnet och den återskapande fantasien kan barnet lättare bygga upp föremålet som helhet. Även barnets herravälde över sina rörelser är på detta stadium knappast tillräckligt för uppgiften. Barnet är inte heller förrän ganska sent mäktigt den formanalys som är nödvändig för en avritning, och det kan inte i helheten foga in detaljerna hos det sedda. Det omarbetar föreställningarna till att passa sina egna erfarenheter. Följaktligen är det rimligt och naturligt att, som den norske pedagogen Rolf Bull-Hansen uttryckt det, barn får lov att teckna •— som barn.

55 Förmågan till iakttagelse anses av Herbert Read och många med honom vara en nästan helt och hållet förvärvad förmåga. Visserligen är en del individer födda med förmåga till den koncentrerade uppmärksamhet och den samordning av öga och hand som behövs för att i bild berätta vad de iakttagit. Men i de flesta fall måste människan tränas både i iakttagelse och i att notera det sedda. Särskilt den mer subjektivt inriktade människotypen har gärna svårt för att genom efterbildning tillgodogöra sig lärarens förteckning. Långt ifrån att underlätta ett intellektuellt förstående kommer då elevens teckning av t. ex. en komplicerad detalj av en teknisk anordning att i sitt med största sannolikhet förvrängda skick snarare försvåra eller omöjliggöra ett begripande. Det är därför av vikt att sakteckningen på alla tillämpliga skolstadier och i alla läroämnen bedrivs efter synpunkter som står i överensstämmelse med barnets bilduppfattning. Här liksom överallt annars i undervisningen är hänsynen till varje barns individuella förutsättningar det mest betydelsefulla, och läraren måste känna de olika faktorer som påverkar utvecklingen av barnets bildseende. Sakteckning i ordets gängse mening är motiverad egentligen endast när det gäller att i ett läroämne schematiskt förtydliga ett kunskapsstoff av mer abstrakt eller komplicerad natur, och med hänsyn till utvecklingen av barnets bilduppfattning och förmåga av rationell observation knappast före sjunde skolåret. Om läraren anser sig behöva detta hjälpmedel i sin undervisning bör han också fråga sig om sakteckningen innebär den bästa möjliga användningen av tiden. Ofta kan det t. ex. vara klokt att i stället låta barnen klistra in en fotografisk bild av den företeelse det gäller eller att demonstrera den med hjälp av en plansch. Många gånger kan det vara möjligt att i original presentera det ifrågavarande föremålet i klassen. Vad beträffar lärarens för-tecknande på svarta tavlan, torde detta i det pedagogiska intressets namn kunna i hög grad inskränkas jämfört med vad nu ofta är fallet. Läraren har egentligen föga anledning att t. ex. teckna upp figurer och kanske i sammanhang därmed propagera för vissa schablonlösningar, som på sina håll lärs in för att komma förbi avbildningssvårigheterna. Han bör ej heller försöka skaffa sig förevändningar att inför klassen briljera med sin eventuella färdighet i teckning och därvid kanske låta denna inkräkta på sakligheten i sin bildframställning. Den rent sakliga framställningen återigen, som endast syftar till att klarlägga de viktigaste gestaltformerna i deras sammanhang eller att redogöra för tekniska funktioner, kan icke skada elevernas skapande spontaneitet, om den sätts in när de psykologiska förutsättningarna för ett sådant studium föreligger. Stundom kan sakteckningen och det skapande arbetet gå hand i hand, såsom i slöjdteckningen, där ett utkast till ett arbete i slöjd eller handarbete innebär att eleven själv skapar sin form men därvid är bunden vid ämne och material. Den redogörelse för barnets psykisk-estetiska utveckling, som ovan givits

56 i summarisk form, torde visa att barnets förhållande till naturförebilden på vissa utvecklingsstadier utgör ett pedagogiskt problem som icke k a n lösas genom ett ensidigt positivt eller negativt ställningstagande. De avskräckande erfarenheterna av den andefattiga imitationsundervisningen k a n lätt föranleda alltför våldsamma reaktioner åt rakt motsatt håll. Det är givet att barnet, lika väl som det måste lära sig skrivning och räkning, på ett visst stadium av sin utveckling också måste skaffa sig de nödvändiga hjälpmedlen för att i bild inregistrera sina verklighetsiakttagelser. När barnet blir i stånd att karakterisera och återge en linjerörelse och kan samla finare detaljer i en förebild utan att förlora enheten ur sikte, först då finns betingelserna för att det skall kunna återge naturformer och bruksföremål tillnärmelsevis korrekt. Det gäller då att detta verklighetsstudium utformas på ett sådant sätt att barnets skapande förmåga samtidigt engageras i högsta möjliga grad. Det bör aldrig vara fråga om att göra en mekanisk kopia av det valda föremålet, utan främst gäller det att ge eleverna tillfälle till ett intensivt studium av föremålets form och färgegenskaper så att de blir medvetna om varför de just ritar eller målar av detta. På så salt kan teckningsundervisningen stödja barnets produktiva verksamhet, i likhet med handarbetet och slöjdundervisningen, där samma problem möter. Särskilt Bull-Hansen har utifrån denna pedagogiska syn i sin undervisning praktiserat en modellteckning, som framförallt innebär en undervisning om form. Han anser att tecknandet helst bör föregås av elt samtal som leder till analys, till en uppfattning av föremålets uppbyggnad, förhållanden, linjespel och färg, dvs. alla de faktorer som betingar formen. Så kan barnet föras fram till en medveten värdering, t. ex. av goda bruksföremål, och grunden läggas till en verklig smakutveckling. Att i modellteckningen vilja få fram valörer och tillfälliga belysningseffekter är i allmänhet en meningslös ambition, då barn mera sällan har blick och intresse för sådana tillfälligheter. Den tekniska ritningen Den tekniska ritningen, även kallad konstruktions- eller linearritning, upptar enligt nu gällande kursplaner en avsevärd del av den åt teckningsämnet knappt tillmätta tiden. Den gör sitt inlag redan i den nuvarande femåriga realskolans tredje klass, för att sedan breda ut sig alltmer på gymnasiet, främst på reallinjen. För den estetiska fostran i skolan innebär denna ritning ett allvarligt problem, dels genom att den tvingar till en nedskärning av den rent personlighetsutvecklande teckningsundervisningen, dels därför att den ofta direkt ogynnsamt påverkar resultatet av nämnda undervisning. Kraven på skolkunskaper i teknisk ritning har också så småningom stegrats. Genom att de tekniska fackskolorna av högskole- och gymnasiekaraktär av olika skäl, bl. a. den allt större tillströmningen till dessa skolor, efter hand tvingats höja kraven på de inträdessökandes specialkun-

57 skaper, har läroverken ansetts böra la hand om en allt större del av denna tekniska förutbildning, och skolmyndigheterna har med tanke på den högre yrkesutbildningen i görligaste mån försökt låta denna allmänbildande skola fylla dessa krav. Också teckningslärarkåren har i stor utsträckning följt dessa signaler i stället för att slå vakt om sitt ämnes egenart. Man menar på detta håll att teckningsämnets ställning på schemat skulle bli ännu mera prekär om ämnets praktiska uppgifter skulle komma i skymundan, och man har därför ansett sig främst böra lägga tonvikten på ämnets nyttokaraktär. Denna benägenhet att framförallt värna om ämnets tekniska sida illustreras vältaligt av att en lokal teckningslärarorganisation år 1954 till sin riksorganisation överlämnade en av medlemmarna enhälligt omfattad framställning om att Skolöverstyrelsen måtte utfärda standardprov för teckningsundervisningen, så att kraven på kunskaper i linearritning och »saklig frihandsteckning» skulle kunna klarare fixeras och kunskapsresultalet kontrolleras med hjälp av skriftliga prov. I inlagan konstaterades till slut, att genomförandet av en så organiserad teckningsundervisning kunde medföra att vissa av teckningens övriga huvudmoment (dvs. allt sådant som kan rubriceras som estetisk fostran och skapande arbete) måste väsentligen beskäras eller i vissa fall helt uteslutas. Elever med lust och fallenhet för dessa delar av ämnet finge i så fall hänvisas till frivillig teckning. Det är ägnat att förvåna att en falang inom teckningslärarkåren av i dag, efter den psykologisk-pedagogiska diskussion angående teckningsämnets innehall och målsättning som förts de senaste decennierna, framför krav på en sådan standardisering och likriktning av teckningsämnets kunskapsinnehåll som står i direkt kontrast mot hela ämnets allmänna karaktär och uppgift och vars genomförande skulle utestänga vitala delar av ämnet från den reguljära undervisningen. Enligt nu gällande kursplaner och en vitt spridd uppfattning bör alltså teckningsämnet på samma gång tjäna både konsten och tekniken. Emellertid ä r det en synnerligen vansklig uppgift att göra en lämplig avvägning mellan så heterogena företeelser som den tekniska ritningen och ämnets övriga arbetsområden. Den har från teckningslärarhåll ifrågasatts, om komplicerade skärnings- och skugguppgifter bör vara obligatoriska för gymnasieundervisningen, då — såsom erinrats från arkitekthåll — uppgifter av denna svårighetsgrad endast hör hemma på de tekniska läroanstalterna och sällan blåna lekmker får praktisk tillämpning. Gymnasiets linearritning bör enligt vad avdelningskollegiet för arkitektur vid Tekniska högskolan uttalat blott ha till uppgift att inlära grunder och klargöra principer men bör icke drivas som övningsmässigt rutinarbete. I sitt remissyttrande den 19 mars 1952 över Skolöverstyrelsens förslag till undervisningsplaner för det omorganiserade gymnasiet m. m. framhöll Tekniska högskolans lärarkollegium som sin uppfattning, att inhämtandet av linearritningens grun-

58 der helt borde kunna förläggas till gymnasiets båda lägre ringar men icke heller där ges så stor omfattning att frihandsleckningen försummades. För högskolans studerande av alla typer vore det nämligen angeläget att förvärva viss färdighet att på fri hand utföra skisser eller att i bild återge ett intryck på ett begripligt sätt. Vidare framhölls hurusom utvecklingen visat att civilingenjören i endast obetydlig utsträckning ägnar sig åt ritningsarbete, då han i regel blir forskare eller arbetsledare, utför beräkningar och leder ett ritkontor, där ritarbetet utföres av ingenjörer med lägre teoretisk utbildning. I alla dessa egenskaper har han större nytta av att på fri hand kunna utföra skisser än att ha färvärvat ett högt betyg i linearrilning. •— Så långt lärarkollegiet. Här må därjämte framhållas, att på grund av de ojämna kunskaper i linearritning som de nyintagna studerandena vid högskolan visat sig besitta har högskolan tvingats meddela en ganska omfattande undervisning i ämnena perspektivlära och beskrivande geometri, vilken i stor utsträckning upprepar den redan genomgångna gymnasiekursen. Det anförda torde tillfyllest visa att linearritningens framträdande plats på skolschemat, särskilt på högre stadier, knappast tillräckligt kan motiveras med hänvisning till krav från den främsta av de högre utbildningsanstalter vilkas arbete denna disciplin är avsedd att tjäna. Ett intressant försök att på realskolestadiet begränsa linearritningen och på samma gång bibringa eleverna nödig förmåga att läsa tekniska ritningar har gjorts i Västerås folkskolor, där eleverna får sig förelagda rithäften med förlagor av ofullständiga perspektivbilder av olika tekniska föremål, vilka bilder de sedan får fullständiga i själva häftet. Metoden är effektiv och tidsbesparande och omfattas med intresse av eleverna, då den i hög grad vädjar till deras kombinationsförmåga. Att ett betydande mått av konstruktiv ritskicklighet kan bibringas också inom ramen för en estetisk målsättning visar de metodiska försök som företagits bl. a. i tyska skolor. Av försöken framgår alt sättet att behandla uppgifterna blir avgörande för det intresse dessa kan påräkna hos eleverna. Ritbrädskonslruktionerna med sin nyktra tomhet har ersatts med ljusa streck och former på färgade grunder, även svarta, som har en suggestivt attraherande kraft. I färggestaltningen kan man angripa sina problem från tidigare fria arbeten. Här kan varieras i streckstyrka, färgavtoningar, kubiskt-plastiska effekter, allt experiment som fångar intresset. Elever med uttryckssvårigheter kan i sådana arbeten få tillfälle till meningsfyllda form- och färgvariationer. Även andra vägar för att förnya den tekniska ritningen har försökts i de tyska skolorna, där denna också fått tjäna u p p övandet av känslan för jämvikt, harmoni och proportion. Utgångspunkten är frihandsteckning, vari eleven småningom gradvis kan precisera sina formföreställningar i klara abstrakta figurationer. Därefter omformas denna tvådimensionella föreställning i tre dimensioner i något passande material, t. ex. i metalltråd eller trästavar, som blir ett slags ekvivalenter till linjerna,

59 och föreställningen blir därigenom gripbar och rikare artikulerad. Med denna formbildning som förebild går konstruktören vidare till uppgiften att reducera sin rymdkonstruktion tillbaka till en plan yta. I denna arbetsprocess får ritbrädsarbetet gå hand i hand med fantasi, estetisk känslighet och manuellt konstruktivt arbete. Liknande metoder har tillämpats i amerikanska och som redan nämnts i japanska skolor samt redan på 1920-talet i Dessau. Tendensen att i de vanliga skolornas kursplaner på bekostnad av de allmänbildande och personlighetsutvecklande ämnena tränga in elt avsevärt mått av specialkunskaper, främst avsedda att kvalificera för högre fackskolor, bör enligt KU:s mening motarbetas. Ej heller realskolan, som har till uppgift att förmedla en allmän medborgerlig bildning, har gått fri från påverkan av dessa krav. Det synes böra övervägas om icke en stor del av teckningsämnets praktiskt tekniska uppgifter, avsedda att kvalificera för inträde i tekniska skolor av olika slag, kunde överföras på kompletteringskurser med korrespondensundervisning eller också ryckas in i fackskolornas ordinarie undervisning. En annan möjlighet är att den tekniska ritningen göres till fritt tillvalsämne på realgymnasiet och i realskolans båda högsta klasser. På latinlinjen bör linearritningen helt kunna utgå. I detta sammanhang vill KU föreslå, att teckningsämnets kursplaner blir föremål för en allmän översyn och att därvid inte minst den tekniska ritningens ställning på skolschemat tas under omprövning. Det må här framhållas att denna ritning i flera länder, bl. a. i Norge, är förlagd till matematikundervisningen.

Kap. 4. Teckningsämnets ställning i skolan

Kursplaner och timplaner Den förbättring av övningsämnenas ställning som bl. a. avsågs med skolreformen av år 1927 kom icke att förverkligas. För teckningen har tvärtom sedan dess en betydande försämring inträtt, särskilt genom 1933 års läroverksstadga som gjorde teckningen till ett entimmesämne i de båda högsta ringarna (tidigare två veckotimmar på alla stadier). Denna nedåtgående utveckling syntes ha nått en vändpunkt i och med att 1946 års skolkornmission 1948 framlade sitt principbetänkande, däri kraftigt underströks den estetiska fostrans fundamentala betydelse för en harmonisk personlighetsutveckling, liksom det konstaterades att därvidlag tidigare mycket försummats i skolans arbete samt krävdes en snar rättelse i detta hänseende. De tim- och kursplaner för olika skolformer som sedan dess sett dagen, antingen såsom av Kungl. Maj:t fastställda eller såsom av Skolöverstyrelsen föreslagna, visar emellertid otvetydigt att teckningsämnets ställning i den nya och kommande skolan klart försämrats eller är på väg att försämras. Så synes även bli förhållandet när två av realskolans klasser förs över till folkskolan, vilket enligt planerna i viss utsträckning skall ske hösten 1957. Om det av en kommitté inom Skolöverstyrelsen år 1953 framlagda förslaget till kursplaner för bl. a. treåriga realskolan genomföres, kommer teckningsundervisningen att bli än sämre tillgodosedd än hittills för alla dem som syftar till högre skolutbildning. Sammanlagda timtalet för teckning skulle för klasserna 5 och 6 i folkskolan plus treåriga realskolan enligt förslaget bli endast 9 för gossar och 7 för flickor, medan för fcmåriga realskolan motsvarande siffror är 10 resp. 9. Slöjden återigen skulle få ökat timtal. Enligt detta förslag skulle flickorna i klass 2 3 helt sakna undervisning i teckning. De till folkskolan överförda realskoleklasserna kommer att få sin undervisning i teckning meddelad av folkskollärare i stället för av teckningslärare. Om och när enhetsskolan genomföres enligt nu gällande planer kan visserligen en förbättring tänkas äga rum, jämfört med nuvarande folkskola, då i klasserna 7—9 i enhetsskolan undervisningen i alla ämnen avses bli bestridd av ämneslärare. Jämfört med nu gällande förhållanden skulle detta innebära en förbättrad teckningsundervisning för dem som icke syftar mot någon högre utbildning, medan de som nu går i realskolan och där undervisas av teckningslärare från första året, dvs. femte

01 (sjätte) skolåret, i enhetsskolan med all sannolikhet i de flesta fall skulle få sin estetiska fostran sämre tillgodosedd. Det kan icke vara tal om att nu ingå på en närmare skärskådan av alla detaljer i denna fråga, men KU vill dock fastslå att teckningen i dessa planer behandlats på ett sätt som avviker från Skolkommissionens principiella ställningstagande. Vad beträffar folkskolan har i förut gällande timplaner proportionen mellan teoretiska ämnen och s. k. övningsämnen varit den, att de förra haft sig tilldelade cirka 2/3 av veckotimmarna och de senare inemot 1/3. Denna proportion har nu i den 1955 fastställda undervisningsplanen för rikets folkskolor förskjutits till övningsämnenas nackdel. Det nytillkomna ämnet engelska har krävt sin plats, varigenom musiken och teckningen fått vidkännas de största förlusterna, medan slöjden kommit nästan helskinnad undan. Sålunda har i klass 6 teckningen förlorat en veckotimme till engelskan, vilket är särskilt beklagligt eftersom det här gäller ett åldersstadium som har speciellt stor glädje och behållning av teckningsundervisningen. För den som deltar i hushållsgöromål i klass 7 har vidare teckningens timtal sänkts till hälften. Klasserna 8 och 9 både i åtta- och nioåriga skolor är tämligen väl tillgodosedda med vardera 2 veckotimmar, dock med undantag för det s. k. Alternativ II, omfattande de elever som har ett större mått av yrkeskunskap på schemat. I de timplaner och huvudmoment för enhetsskolans försöksverksamhet vilka Skolöverstyrelsen 1955 fastställt för läsåren 1955/58 har teckningen kommit i en ännu ogynnsammare ställning än i den vanliga folkskolan genom att den icke tagits upp bland de fria tillvalsämnena i klasserna 7—9. Det anvisade timtalet i teckning har blivit mindre för enhetsskolan jämfört med motsvarande klasser i realskolan; klasserna 3 och 4 i realskolan har två veckotimmar, medan klasserna 7 och 8 i enhetsskolan har endast en veckotimme och klass 9 y saknar all undervisning i teckning. Beklagligt är också att hjälpklasserna fått en i hög grad reducerad teckningsundervisning (1 veckotimme i klasserna 5—8, ingen undervisning för yrkeslinjerna i klasserna 8 och 9), icke minst därför att hjälpklasserna på detta stadium ofta visar sig nå förbluffande goda resultat och teckningen särskilt här kan sägas vara ett framstående terapeutiskt medel. Realskolans timplaner för teckningen har också gjorts beroende av undervisningen i andra ämnen. Sålunda bortfaller en veckotimme på hösten i första klassen för välskrivning, en timme i klass 4 för flickor med skolkök och en timme i klass 5 för flickor som läser franska såsom tillvalsämne. Därtill kommer att den beskärning av timplanen, som de lokala skolstyrelserna av olika skäl tvingas begära av Skolöverstyrelsen, vanligtvis främst går ut över övningsämnena. Den relativt isolerade belägenheten av en del enhetsskolor omintetgör många gånger anlitande av facklärare, då det låga timantalet m. m. gör det omöjligt för en lärare att försörja sig på en så beskaffad tjänst.

62 Genom att den tekniska ritningen i så hög grad kräver utrymme på gymnasiet samtidigt som det först där blir möjligt att bibringa eleverna en estetisk bildning på ett medvetet plan, kan teckningsämnets ställning på gymnasiet anses i hög grad vansklig, även om ett oavkortat timantal står Lill förfogande. Undervisningen kräver här rikligare tillmätt tid också därför att elevernas individuella arbetstakt i teckningsämnet sjunker i denna ålder i samma mån som deras egna krav på resultatets kvalitet ökas och de manuella arbetsprocesserna blir mer komplicerade och tidsödande. Dessa faktorer gör det än mer svårförståeligt att enligt senaste ändring av gymnasiets timplaner (SFS 1953 nr 370) teckningsämnets ställning ytterligare kraftigt försämrats på latinlinjen: ring 4 har fråntagits all undervisning i ämnet och detsamma gäller den helklassiska grenen av ring 3. Detta innebär att eleverna på denna gren helt får avvara undervisning i denna estetiska disciplin i båda de högsta ringarna, medan detta för deras kamrater på halvklassiska grenen gäller endast sista skolåret. Realgymnasiet har dock av hänsyn till den tekniska ritningen fått behålla sina tidigare 6 veckotimmar, dock med den förändringen att en veckotimme i vardera ring 3 och 4 samlats till två timmar i ring 3 och därmed ring 4 berövats all teckningsundervisning. Allmänna linjen har getts samma tilldelning. Till helhetsbilden hör också att tilldelningen av timmar för frivillig teckning undan för undan minskats till följd av statsmakternas sparsamhet. Under de senaste 20 åren har timantalet för sådan teckning sänkts från maximum fyra veckotimmar till nu maximalt en veckotimme, och på många håll saknas frivillig teckning helt. Hela den estetiska fostran inom skolan står och faller med det utrymme som de estetiska ämnena ges på schemat. Ett för lågt antal veckotimmar omintetgör även de mest välutbildade lärares ambitiösa ansträngningar att med de bästa hjälpmedel bibringa eleverna kursplanernas minimifordringar. KU måste därför beklaga att teckningsämnet under skolans senaste omgestaltning så långt ifrån att få en plats i solen i stället fått en mer undanträngd ställning än på mycket länge. KU har svårt att finna den sakliga motiveringen för att teckningsundervisningen i flera fall görs beroende av andra ämnen och anser det betänkligt att undervisningen på viktiga stadier reduceras till en veckotimme eller helt utgår. Två veckotimmar på varje stadium måste betraktas som ett minimum för att göra den estetiska fostrans målsättning till något annat än en utopi. Teckningsämnets speciella laboratoriemässiga karaktär kräver vidare — i varje fall på högstadiet — om möjligt två lektionstimmar i följd för att tiden effektivt skall kunna utnyttjas. Att teckningsämnet i sin nuvarande utformning rymmer delvis oförenliga motsatser framgår klart av den famlande och kompromissartade utformningen av de moderna kursplanerna, vilka rymmer reaktionära mo-

63 ment vid sidan av inslag av ett modernt pedagogiskt betraktelsesätt. Utan att ingå på en detalj granskning har KU observerat vissa punkter som kan vara värda en kommentar. I kursplanerna för folkskolorna förs moment av teknisk art in på stadier där eleverna knappast har möjlighet att tillgodogöra sig sådan undervisning, såsom perspektivuppgifterna i klass 6 och i klass 3 av den inbyggda realskolan. Undervisningen i teckning bör enligt anvisningarna så vitt möjligt ske i samarbete med så gott som alla skolans övriga ämnen. Stockholms folkskoleinspektörer framförde i remissyttrande till folkskoledirektionen synpunkten, att det finns risk för att förslagets formulering skulle kunna föranleda eljest nitiska men för teckningsämnet ej särskilt intresserade lärare att låta barnen ägna största delen av den för teckningsämnet anslagna tiden åt teckning i samband med framförallt orienteringsämnena, vilket i realiteten kunde komma att betyda kopiering och färgläggning m. m. av bilder i tryckta arbetsböcker. Denna farhåga synes berättigad, och KU vill därför framhålla vikten av att teckningen garanteras en självständig ställning och inte ges ens sken av att blott vara en tjänarinna åt de andra ämnena. Beträffande realskolans kursplaner, fastställda 1950, förefaller proportionsstudier inlagda på schemat alltifrån första klassen vara ett direkt skadligt inslag i undervisningen, varjämte linearritning och perspektivuppgifter knappast syns ha någonting att göra redan i klass 3. Till frågan om den stilhistoriska teckningen och den konsthistoriska undervisningen inom teckningsämnet återkommer KU nedan, även vad rör gymnasiet, där nya metodiska anvisningar för teckningen utgivits 1955.

Frivillig teckning Vilka möjligheter finns det då att inom eller utanför ett redan överbelastat schema skapa vidgat utrymme för teckningsundervisningen? En utökning av schemat med en veckotimme i teckning på de mest missgynnade stadierna skulle säkerligen stöta på ett ganska allmänt motstånd men kan ur flera synpunkter motiveras. Sålunda bör det ur medicinsk synpunkt, vilken numera med all rätt tillmäts stor vikt, vara lättare att vinna gehör för införandet av en extra veckotimme i ett övningsämne än i ett läroämne. Skolkommissionen framhöll i sitt principbetänkande (sid. 319), att arbetet med ett övningsämne ofta innebär en avspänning i studierna. Särskilt kan detta sägas vara fallet i de högsta klasserna, där arbetet i läsämnena är mest betungande samtidigt som teckningen satts på undantag och slöjden helt fallit bort. Ur arbetsbelastningens synpunkt vore den mest rationella lösningen av detta problem att byta ut ett läsämne mot ett övningsämne sådant som teckning. Tillvalsmöjligheterna för teckningen är också begränsade, medan däremot för den frivilliga slöjden i läroverken inga maximeringsbestämmelser existerar. På gymnasiet har visserligen beretts

61 möjlighet till en veckotimme frivillig teckning per läroverk, dock avsedd för förkovran i konstruktionsritning, medan i realskolan och de kommunala mellanskolorna något sådan arrangemang inte tillätes; för de kommunala flickskolornas elever återigen är det bättre sörjt (två veckotimmar). En inkonsekvens kan också spåras i att folkskolans allmänna timplaner upptar teckning bland de valfria ämnena med två veckotimmar i klasserna 8 och 9, medan de för läsåren 1955/58 fastställda timplanerna för enhetsskolans försöksverksamhet ej räknar in teckningen bland tillvalsämnena. En liten möjlighet att plocka in estetiska moment i undervisningen erbjuder den s. k. klassens timme i folkskolan med en lektion i veckan som kan användas till valfri sysselsättning utanför den egentliga kursplanen. Enligt KU:s uppfattning måste den frivilliga teckningen betraktas som ett viktigt medel att i någon mån upphäva olägenheterna av teckningens svårt trängda ställning på skolschemat samt att ge framförallt de mera begåvade och intresserade eleverna möjligheter att förkovra sig inte endast i teknisk ritning. KU vill därför föreslå att maximeringen av timtalet för frivillig teckning slopas. På alla högre skolstadier, däri inräknat enhetsskolans högstadium, bör frivillig teckning kunna anordnas, och två veckotimmar per elev kan härvidlag betraktas som ett önskvärt genomsnitt. I högre läroverk torde eleverna böra delas upp på gymnasie- och realskolegrupper, då tillfredsställande undervisningsresultat knappast kan uppnås med ett i åldershänseende alltför heterogent elevmaterial. Detsamma gäller om elevantalet per grupp blir alltför stort, och därför bör också i den frivilliga teckningen liknande klassuppdelningsbestämmelser gälla som länge tillämpats i slöjden. Genom det stöd statsmakterna sedan 1954 ger åt ungdomens fritidsverksamhet (SFS 1954:575) har det öppnats möjligheter att i någon mån neutralisera verkningarna av teckningens försämrade ställning på skolschemat och ämnets i mångt och mycket dåliga arbetsförhållanden. De verksamhetsformer som här främst kan komma ifråga är de s. k. fritidsgrupperna, till vilka även vederbörande kommun och landsting lämnar bidrag. Denna inom skolan nya studieform har med framgång praktiserats i Växjö läroverk, där det i ett studieförbunds regi ordnats inte mindre än ett 30-tal fritidsgrupper i keramik, batik, mosaikarbeten och korgslöjd, med läroverkets konstförening som ansvarig huvudman. En förutsättning har varit att skolans lärare i teckning tagit initiativet och organiserat kontakterna. Till varje ungdomscirkel med minst fem medlemmar utgår ett statsbidrag om 120 kr., reserverat för lärararvoden. Tack vare att kommunen gett ett bidrag om 45 kr. per cirkel har elevernas avgift per kurs om 20 timmar kunnat begränsas till 2 kr. för material; även skolans konstförening har bidragit till finansieringen. Genom att intresserade gymnasister mot ett mindre arvode engagerats som handledare för sina kamrater i 12—14-årsåldern har man kunnat stimulera intresset hos både äldre och yngre elever.

Fig. 30. Med tilltagande ålder vill barnet gärna arbeta i material som bjuder större motstånd och kräver en viss beräkning och manuell skicklighet att bemästra. Denna i sin summariska form sa levande djurfigur har utförts av skiktvis hoplimmade träbitar.

Fig. 31. Klodhästreliefen i sandsten är skulpterad av en fjorlonaring. Bada dessa bilders nära släktskap med primitiv konst är slående.

/•'/'(/. 32—.'i.'f. Ett p a r trettonåriga pojkars teckningar visar deras alltmer realistiskt betonade intresse för omgivningen, både för manliga idrotter och för det motsatta könet lägg märke till pojken som kikar fram i vassen).

Fig. 3i—35. Framförallt i kritiska hämningsperioder sker många gånger ett återfall i ett barnsligare schema. Detta gäller den trettonårs pojke som ritat av sin l ä r a r i n n a t. v.) I sitt bildskapande kan barnet få utlösning för sina ångestdrömmar. Trcttonåringen som avbildat sig själv stelnad i ett fasans skrik hade något tidigare blivit överkörd av en bil.

» » Fig. 36 3H—37. Den Irettonåriga pojkens framställning av sig själv med öronvärk illustr'erar den subjektivt inriktade typen, som betonar den rent känslomässiga förbindelsen me lian yttervärlden och del egna jaget. Det sjuka organet är våldsamt överbetonat, ock sä i färgen, med dvn vänstra ansiktshalvan i sjukligt gull. Den scxionåriga flickan hal en betydlig) större saklighet. Hon ger en medveten uppbyggnad i färg och komposition och samtidigt en »naturtrogen» bild av sig själv, med betoning av det själfulla och infIressanla som åldern svärmar för.

Fig. 38—3i). Den estetiska medvetenheten under efterpuberteten kan illustreras av sjuttonåringens landskapsmotiv, där hon med fin beräkning byggt upp bilden med rena plan i valörkontraster. Sextonåringens målning av flickan som leker i skuggan av fången bakom silt galler ger en m å h ä n d a litterärt färgad bildsymbol för inedvetandet om den egna situationens problematik.

Fig. 'ill. Denna bild av en sexlonårig flicka visar hur under puberteten den vaknande emotionella medvetenheten kan utgöra klangbotten för en sensibelt personlig verklighetsskildring.

Fig. ål—-'i2. Ett uttryck för den äldre pubertetens nihilistiska trotsattityder ä r frossandel i sadistiska scener och m a k a b r a undergångsstämningar, som i dessa teckningar av en artonårig flicka (t. v.) och en sjuttonårig pojke.

65 Efter läsarets slut har ordnats en utställning av vad som åstadkommits i denna studieverksamhet. Ett systematiskt utnyttjande av de nya möjligheter som Växjöinitiativet påvisat skulle utan tvivel kunna ge arbetet på skolungdomens estetiska fostran ett gott handtag. I sådana cirklar skulle man kunna ta upp en hel del av de hantverksmässiga sysselsättningar som teckningsundervisningen de senare åren berikats med och på så sätt skaffa bättre utrymme på de ordinarie timmarna för de mest väsentliga undervisningsmomenten. Detta utesluter inte att många andra ämnen kan tas upp i dessa fritidsgrupper, såsom t. ex. modellering, målning, krokiteckning, fotografering, olika arter av slöjd liksom även ett mer teoretiskt betonat konststudium. I grupperna omfattande de högsta åldersstadierna vore det möjligt att också ta in ungdomar utanför skolan, vilka är bidragsberättigade på samma villkor. För att skola hjälpkrafterna i detta arbete vore det önskvärt att särskilda kurser anordnades på somrarna för de gymnasister eller andra ungdomar som har lust och fallenhet för att fungera som studieledare; kurserna kan arrangeras inom den vanliga studieverksamhetens ram. Om ungdomens fritidsverksamhet, se vidare avd. VII, kap. 1.

Uppdelning av undervisningsavdelningarna Genom sin karaktär av personlighetsfostran, utgående från individens egna speciella förutsättningar, kräver teckningen små undervisningsavdelningar. Läraren måste för att kunna ge den nödvändiga individualiserade handledningen noggrant känna sina elever. En uppdelning av teckningsklassen blir alltmer aktuell och trängande, ju mer ämnet får en starkare betonad verkstadskaraktär med ty åtföljande framplockande och tillbakaställande av material samt med allt flera materialtyper. Ju äldre eleven är, desto nödvändigare är det att han får en ordentlig uppgift att fullfölja, något som ställer högre krav på personlig ledning från lärarens sida. I en tid då klassernas elevantal blir allt större och då teckningsämnets metodik allt mer förfinas genom kravet på en individuell behandling av varje elev, samtidigt som ämnets yttre apparatur blir alltmer komplicerad och mångskiftande, får önskemålet om en sådan klassuppdelning en mer trängande aktualitet än tidigare. Slöjdämnets likartade laborativa karaktär har sedan gammalt motiverat slöjdklassernas uppdelning på två läraravdelningar så snart elevantalet i en klass överstiger 20—25 (i Stockholm högst 16 elever), vilket också praktiseras inom alla andra ämnen med likartade arbetsförhållanden, undantagandes teckning. Sålunda kan enligt SFS 1950:60 en klass uppdelas på två avdelningar icke endast vid undervisning i slöjd, verkstadsarbete, sömnad och hushållsgöromål utan även vid laborationer i matematik, biologi, fysik och kemi, förutsatt att lärjungeantalet överstiger 16 och Skolöverstyrelsen ger sitt medgivande. Även i vissa andra ämnen är

66 en liknande uppdelning möjlig. Göteborgs allmänna folkskolestyrelse har också betonat vikten av sådan uppdelning, särskilt när antalet elever uppgår till eller överskrider föreskrivet medeltal. Teckningslärarnas riksförbund har hos Skolöverstyrelsen framhållit behovet av att dela upp teckningsklasser med mer än 16 elever. Enligt 1955 års undervisningsplan för rikets folkskolor påbjudes i viss utsträckning delad klass vad gäller undervisningen i hembygdskunskap med arbetsövningar vilket även kan komma teckningen till godo. KU finner starka skäl tala för att teckningsämnet i detta hänseende bör vara principiellt likställt med slöjden och övriga tilllämpliga skolämnen och vill föreslå att frågan snarast tas upp till behandling. Genom att ett antal teckningslärare kommer att få minskad undervisningsskyldighet när realskolan decimeras med klasserna 1 och 2 samt en del extra befattningshavare kanske t. o. m. friställs från sina tjänster, torde det inte möta större svårigheter att få lärarkrafter till en sådan utökad undervisning. Slutligen må i denna fråga framhållas, att olägenheten med de stora klasserna endast i ringa mån kan neutraliseras av en mer ändamålsenlig planering av teckningssalarna, så att det blir möjligt att där samtidigt arbeta med vitt skilda material och tekniker.

Teckningsundervisningens lokalfrågor m. m. En viktig förutsättning för teckningsundervisningens resultatrika bedrivande är ändamålsenliga lokaler, och på denna punkt brister det i ett stort antal skolor. I jämförelse med de flesta andra ämnen arbetar teckningen h ä r under mycket knappa villkor. Vid teckningssalarnas planläggning bör hänsyn tas till de moderna undervisningsmetoderna, som ställer betydligt större krav än förr på lokaler och arbetsförhållanden, men detta har oifta försummats, också vid de senaste årens skolbyggen. Ett stort antal realskolor har exempelvis i realiteten inga teckningssalar, då dessa tagits i anspråk som klassrum för andra ämnen. I Säters realskola, som är oinlkr. 15 år gammal, har någon teckningssal aldrig ens planerats. De under senaste åren byggda folkskolorna har på grund av byggnadsrestriktionerna i flera fall fått avvara teckningssal. Å andra sidan kan såsom förebildliga framhållas de nyinrättade teckningsinstitutionerna vid Västerås, Luleå och Östersunds läroverk. I Luleå har man två stora teckningssalar; den ema, för de högre stadierna, har fått karaktären av verkstad utan någon egentlig fast inredning, vilket ger större möjligheter att variera arrangemangen. Ritborden kan ställas ihop till stora arbetsbord för större grupparbeten; podium för modellstudium finnes också. Ett föreläsningsrum med apparatur för ljusbilder och smalfilm ger möjligheter att på väggarna ställa ut konst, reproduktioner eller elevarbeten. Institutionen rymmer vidare ett materielrum med brännugn och annan apparatur för konsthantverk sa.mt ett lärarrum med arkiv för elevarbeten. Utrymmen finns även för att stäilla

67 undan omfångsrika påbörjade arbeten av en enskild elev eller en grupp. I Östersund finns endast en större teckningssal — med monter för tillfälliga utställningar av konsthantverk — men i stället speciella utrymmen för keramisk verkstad med drejskiva och för en målarverkstad som också ger möjligheter att pröva de grafiska teknikerna. Bland nyheterna i Västeråsinstitutionens utrustning kan nämnas rörliga skärmar för grupparbeten och för tillfälliga utställningar av elevarbeten o. d. På uppdrag av Skolöverstyrelsen har dess teckningskonsulent 1955 framlagt en utredning rörande läroverkens lokaliteter för teckningsundervisning och de krav som enligt modern uppfattning bör kunna ställas på sådana. Utredningen är ämnad att läggas till grund för normalplaner för teckningsinstitutioner som man hoppas skall kunna påskynda utvecklingen på detta område. En välplanerad teckningsinstitution med differentierade u t r y m m e n - f ö r de många olikartade verksamhetsgrenarna kan i någon mån råda bot på en del av de olägenheter som de alltför stora klasserna vållar inte minst teckningsundervisningen. En sådan institution möjliggör — i den mån läraren räcker till — en mer individualiserad handledning och ger samtidigt goda möjligheter till grupparbete, vilket kan betraktas som också socialt fostrande, önskvärt är att teckningsinstitutionen anslutes till slöjdlokalerna, bl. a. därför att en del utrymmen då kan få gemensam användning, t. ex. modelleringsrum och verkstad för metallarbeten. Ett sådant arrangemang framstår också som alltmer naturligt ju starkare teckningsinstitulionens karaktär av verkstad för många slags hantverk betonas. Det förefaller även ganska självklart att om en elev under en slöjdtimme utfört elt föremål, så skall han snabbt kunna kila över till teckningssalen för att måla det. Nu ligger slöjd- och teckningssalarna i allmänhet så långt från varandra i skolbyggnaden som möjligt, den förra i källarvåningen, den senare på vinden. En närmare lokal anknytning mellan ämnena skulle säkerligen även hjälpa till att öka slöjd- och teckningslärarnas förståelse för samarbetets betydelse deras discipliner emellan. Av övriga önskemål beträffande en perfekt fungerande leckningsinstitution kan nämnas tillgång till ett rikhaltigt referensbibliotek av konstlitleratur och konsttidskrifter samt en så omfattande och levande modellsamling som möjligt. Mycket kan här införskaffas lånevägen. Materiel för iakttagelse och naturstudium som kan tilltala ungdomen och på dess olika utvecklingsstadier inspirera både fantasigestaltningen och studiet efter nalurförebilder bör stå till förfogande. Här avses bl. a. föremål för att ställa ihop stilleben, olika djur — t. ex. fjärilar och skalbaggar — stenar, snäckor, kristaller, levande växter och blommor samt levande djur i bur — fåglar och mindre däggdjur — ävensom akvarier. I detta sammanhang bör också uppmärksammas de ogynnsamma förhållanden under vilka teckningen i folkskolan i stor utsträckning arbetar. Ofta har skolsalarna inte ens rinnande vatten, inte heller hyllor att ställa

68 undan arbeten och material på. Ett radikalt sätt — och ofta kanske också det enklaste — att komma till rätta med olägenheterna vore att i anslutning till skolan inrätta en barackbyggnad som en slags verkstad för teckning, målning och andra manuella arbeten. Den kunde också inrättas för att tjäna en ungdomsgårds behov. I verkstaden bör finnas goda väggytor för att fästa gruppmålningar, och materiel av mångskiftande slag bör där finnas tillgängliga, såsom keramisk ugn samt redskap för grafiska arbeten. Helst bör också lokalen kunna mörkläggas så att filmer, ljus- och balloptikonbilder kan användas i undervisningen. Mycket vore redan vunnet på de lägre stadierna om för grupparbeten fanns tillgång till långbord utefter en vägg i klassrummet samt hyllor över och under detta. De praktiskt verksamma lärarna borde ges större inflytande vid planeringen och inredningen av skolorna. Rik tillgång till möjligast varierad undervisningsmateriel måste vara A och O för teckningsläraren i hans strävan att ge den rätta skapande stimulansen åt barn på olika åldersstadier och av skilda temperaments- och begåvningslyper. Den nedan redovisade skolundersökningen ger bl. a. vid handen att lärarna här ofta strider en nära nog hopplös kamp mot oförstående skolstyrelser o'ch andra anslagsbeviljande myndigheter. Inom folkskolan är det överläraren som mellan ämnena fördelar skolans anslagspost för undervisningsmateriel; i läroverken är det i allmänhet rektor som har samma funktion. Om en skolchef har en mindre välvillig inställning till teckning, är teckningslärarens eller den ambitiöse folkskollärarens möjligheter att hävda detta ämnes intressen i allmänhet små. I en del folkskolor saknar teckningsundervisningen varje anslag, och många läroverk får undvara så nödvändiga ting som projektionsapparater, för att inte tala om brännugnar. En del tecken tyder emellertid på att större förståelse för teckningsämnets livsbetingelser börjar växa fram också hos anslagsbeviljande och anslagsfördelande instanser. Ur teckningsundervisningens synpunkt vore det fördelaktigt om en viss del av materialanslaget från början reserverades för densamma och finge avse både nyanskaffningar och förbrukningsmateriel samt beräknades efter t. ex. ett visst belopp per elev. Teckningsläraren skulle därmed få större möjligheter att disponera anslaget på bästa sätt; genom att spara in på vissa punkter skulle h a n kunna få medel över för materialexperiment och mer speciella behov.

N y a utbildningsvägar Att det inom ramen för nu gällande bestämmelser rörande försöksverksamheten för enhetsskolan går att inrymma ett betydligt större mått av estetisk fostran än som innefattas i normalplanen, därom ger ett intressant förslag från Lunds folkskolestyrelse en antydan. Styrelsen ingick i februari 1954 till Kungl. Maj :t med anhållan om att i Lunds stads folkskolor fr. o. m.

69 läsåret 1954/55 få ordna en frivillig fyraårig konstnärligt betonad linje, ledande till realexamen och omfattande ett lämpligt antal avdelningar av klass 7 samt frivilliga avdelningar av klasserna 8—10. Skolstyrelsen framhöll vikten av att, då en utveckling av högstadiet vid folkskolorna måste ske för att tillgodose de ökade behoven, utökningen icke främst komme att gälla den ordinära studievägen. Styrelsen uttalade vidare, att de nya studiemöjligheterna i folkskolan av allt flera föräldrar såges ej endast som ett komplement till de befintliga teoretiska realskolorna utan även som ett alternativ till dessa. För att skapa så många resurser som möjligt för de unga att finna en studieväg som lämpar sig för deras anlag, intressen och behov har styrelsen velat inrätta en realskolelinje som kan ge ökat utrymme för den estetiska fostran. Den skulle benämnas konstnärslinje och vara lämpad för ungdom med speciella konstnärliga anlag och intressen. Konstnärslinjen föreslås innehålla tre grenar: musiklinje, teckningslinje och linje för gymnastik med konstnärlig dans. Eleverna på dessa linjer skulle undervisas gemensamt i de teoretiska ämnena och övningsämnena utom i den speciella ämnesgrupp som ger linjen dess särskilda prägel och namn. Undervisningen i dessa specialämnen skulle ske individuellt eller i grupp och uppta 5—7 veckotimmar under vart och ett av läsåren. De föreslagna kurserna i de teoretiska ämnena överensstämmer i stort sett med kurserna på teoretisk realskolelinje. Konstnärslinjen har därjämte ett läroämne, kulturkunskap, som avser att ge en allmän orientering rörande kulturepokerna. Specialämnen på teckningslinjen skulle inrymma konstkännedom, teckning och målning, textning, modellering m. m. Linjen vänder sig i främsta rummet till lärjungar, som under uppväxttiden känner behov av konstnärlig verksamhet, och är avsedd att utgöra grund för fortsatt specialutbildning eller att kvalificera för vissa anställningar. Man har därvid främst tänkt på behovet av arbetskraft med någon konstnärlig skolning, såsom inom textil- och möbelbranschen samt vidare reklamtecknare och illustratörer. Elev som tas in på konstnärslinjen bör enligt förslaget ha ådagalagt studielämplighet på det specialområde som linjen omfattar. Undervisningen i teckning m. m. meddelas enligt förslaget av teckningslärare vid stadens skolor (som timlärare) och konstnärer med pedagogisk erfarenhet. Man överväger också att anställa särskild lärare i teckning när högstadiet är fullt utbyggt. Universitetets lärarkrafter föreslås engageras för speciella uppgifter, såsom demonstrationer av utställningar och samlingar. Folkskolestyrelsen i Lund hänvisade i sin inlaga till den av 1946 års skolkommission framförda uppfattningen att ett extra tionde läsår kan bli nödvändigt för viss utbildning på högstadiet. Förslaget h a r tillstyrkts av folkskolans lärarkollegium, och av de tillfrågade eleverna har ända till 90 % förklarat sig vilja åtnjuta den frivilliga utbildningen i klasserna 8—10. Förslaget har även vunnit Skolöverstyrelsens tillstyrkande. Realskoleutredningen har i sitt betänkande rörande realskolan under övergängs-

70 liden (SOU 1955:53, sid. 215) likaså tillstyrkt att de föreslagna linjerna försöksvis inrättas och har framhållit att det vore »av intresse att erfara, huruvida icke undervisningen i de vanliga skolämnena kan inskränkas till ungefär samma omfattning som de treåriga linjerna och den tid, som vinnes genom tillägg av ett mognadsår, disponeras för estetiska eller praktiska ämnen, varigenom en rikare personlighetsutveckling skulle möjliggöras». Även KU anser det vara av stort värde om denna experimentverksamhet komme till stånd. Krafter är i rörelse för att också i Södertäljes skolor komplettera högstadiet med en estetiskt intressebetonad linje. Ett likartat experiment, men av mindre omfattning, har redan hunnit prövas i Råsunda folkskola utanför Stockholm. Där infördes är 1953 med särskilt tillstånd av Skolöverstyrelsen en s. k. hantverksåtta, dvs. en åttonde klass där tonvikten läggs på de ämnen som kan ge en hantverksmässig och estetisk träning. Sålunda upptar timplanen 5 veckotimmar teckning, 4 veckotimmar.keramik och modellering, lika mycket för metall- och konstsmide (för speciallärare) samt 2 veckotimmar rubricerade »konst och stil», dvs. närmast stilhistoria. Ämnena modersmålet, kristendom och gymnastik har fått maka åt sig, och matematiken utgår helt. Anslutningen till denna klasstyp har varit så stor att undervisningen från 1954 utvidgats till att omfatta två klasser. Att experimentet mötts med intresse av eleverna visas bl. a. av att flera elever frivilligt velat gå om klassen ett andra år, och skolmyndigheterna har för avsikt att fr. o. m. läsåret 1956/57 bygga på en frivillig nionde klass med ungefär samma undervisningsplan, detta under förutsättning att tillräckligt stort antal elever (minst 15) anmäler sig. De hittills gjorda erfarenheterna har alla varit goda; bl. a. har de disciplinära svårigheterna visat sig vara mindre än i parallellklasserna.

Omfattningen av teckningslärarnas undervisning i enhetsskolan Teckningsundervisningen står och faller med kvaliteten på de lärare som undervisar i ämnet, och därför är det av vikt att de fackutbildade lärarna, dvs. teckningslärarna, i största möjliga utsträckning får handha undervisningen. Vid planeringen av enhetsskolan räknades med facklärare inte endast på högstadiet (klasserna 7—9) utan i viss omfattning även på mellanstadiet (klasserna 4—6). Sålunda sägs i skolkommissionens principbetänkande (sid. 76), att avvikelser från klasslärarsystemet i klasserna 4—6 kan vara att rekommendera i vissa ämnen, »om lämpliga speciallärare finns att tillgå och klassläraren själv är mindre kompetent att här handha undervisningen», samt (sid. 81) att i mellanskolan »visst inslag av ämneslärare för språkundervisning och övningsämnen bör uppmuntras.» I den följande detaljdiskussionen om planernas förverkligande har dock denna tankegång fallit bort, och man räknar numera som mer eller mindre självklart att teckningslärarna inte annat än i undantagsfall kommer att under-

71. visa på mellanstadiet. Så länge folkskollärarna icke vid seminarierna bibragts en bättre utbildning i de estetiska ämnena än den nuvarande, är det för de estetiska bildningssträvandenas vidkommande beklagligt att teckningslärarna ej tillåts ta hand om eleverna förrän under deras sjunde skolår, när de flesta genomgått sin mest intensivt skapande period. Den av Skolöverstyrelsen godtagna praxis att reservera teckningslärarna nästan uteslutande för enhetsskolans högstadium har också visat sig medföra vissa olyckliga konsekvenser för dessa lärares anställningsförhållanden, då det därigenom ofta blir omöjligt att skapa fulla tjänster åt dem, vilket i sin tur får till följd att teckningsundervisningen även på högstadiet på sina håll måste omhänderhas av icke fackutbildade lärare. Om ekonomiska och organisatoriska möjligheter skulle kunna skapas att i större utsträckning anställa teckningslärare för enhetsskolans mellanstadium, vill dock KU rekommendera att de på detta stadium verksamma lärarna kompletterar sin pedagogiska utbildning, ev. genom särskilda kurser på lärarhögskolan, för att bli förtrogna med den speciella metodik som tillämpas i mellanskolan med dess intima växelverkan mellan olika ämnen. KU avser här främst de nedannämnda teckningskonsulenterna.

Teckningskonsulenter För att minska olägenheten av att teckningslärarna under i varje fall en viss tidrymd icke annat än undantagsvis kommer att undervisa på enhetsskolans mellanstadium skulle införandet av en lokal konsulentverksamhet i ämnet — i likhet med vad som skett inom övriga läro- och övningsämnen — kunna få stor betydelse. Detta illustreras u t m ä r k t av den förebildliga insats som de kommunala myndigheterna i Västerås gjort genom att 1948 anställa en konsulent för teckningsundervisningen i Västerås folkskolor, den ende heltidsanställde konsulenten i sitt slag i landet. En närmare redogörelse för den rikt facetterade verksamhet som här bedrives kan i någon mån klargöra den intensifiering av den estetiska fostran i dess olika aspekter som genom sådana arrangemang skulle kunna möjliggöras i vidare omfattning. Konsulenten är som nämnts heltidsanställd, men vid sidan av sin konsulenttjänst handleder han undervisningen i frivillig teckning för intresserade barn från klasserna 6 och 7 i samtliga skolor i staden. Denna direkta kontakt med undervisningen anser han vara viktig för rätta handhavandet av sin tjänst. Till hans väsentligaste uppgifter i övrigt hör att hålla demonstrationslektioner i klasserna, varvid lektionsutkast utdelas åt lärarna med förslag till teckningsuppgifter såsom stöd för deras undervisning. Han bistår därjämte med rådgivning angående materialfrågor och metodiska uppgifter. Införandet av nya tekniker (modellering, keramisk bränning ra. m.) befordras på allt sätt, och verksamheten har även gett möjligheter

alt experimentera med olika system för teckningsmaterialens anskaffning och förvaring liksom för rikare urvalsmöjligheter ifråga om material. Även i småskoleklasserna, där teckning icke står på schemat men på olika sätt ingår i ämnet hembygdskunskap med arbetsövningar, gör konsulenten besök. Elevarbeten från stadens skolor liksom från utlandet har ställts ut i skolornas korridorer, bespisningslokaler och trappuppgångar, och dessa arbeten byts ut var femte vecka. Konsulenten har också medverkat med att organisera grupparbeten som ställts ut som prydnader i korridorer och klassrum. Han arrangerar även utställningar med syfte främst att belysa psykologiska problem. Föredrag i skolorna om konst och konsthistoria har också ingått i verksamheten, och ett centralt konsthistoriskt bildarkiv har lagts upp; små konsthistoriska vandringsutställningar med färgreproduktioner på skärmar har organiserats. Slutligen har konsulenten medverkat vid inköp av konst till stadens skolor och verkställt hängningen av de inköpta konstverken. Tillfälle har beretts honom att på studieresor samla nya pedagogiska erfarenheter. Att verksamheten burit frukt bevisas bl. a. av att Västerås folkskolor vid riksomfattande barnteckningstävlingar hållit sig utomordentligt väl framme (vid ett tillfälle erövrade de 10 % av alla priser). Verksamhetens omfattning har så småningom också spritt sig till de närliggande distrikten, så att allt flera lärare söker kontakt med konsulenten. Lokala teckningskonsulenter, ehuru på deltid, finns på Lidingö, i Uppsala, Göteborg, Hälsingborg, Örebro och Växjö. I de bada sistnämnda städerna sköts tjänsten av en folkskollärare, och konsulentverksamheten knyter här an till småskolan och omfattar även småslöjden. En kommunal utredning rörande en kulturell upprustning av Stockholms stads ytterområden framlade i juni 1954 förslag om inrättande av en tjänst som konstkonsulent vid folkskoledirektionen med uppgift att tjänstgöra som sekreterare i direktionens konstnämnd samt att handha den planerade konstutställningsverksamheten, varigenom de av direktionen inköpta konstverken skulle kunna komma alla skolor inom distriktet till godo. Alt det här är fråga om mycket betydande konstbestånd framgår av alt direktionens utgifter för konstnärlig utsmyckning i nya skolor åren 1937—55 uppgick till 4.142.000 kr. och för konstinköp åren 1947—55 till 1.030.000 kr. Stockholms stads folkskoledirektion tog upp förslaget, varefter stadens drätselnämnd i mars 1956 i princip uttalade sig för att en sådan konsulentbefattning måtte inrättas fr. o. m. budgelåret 1957/58. — I oktober 1955 gjorde Svenska facklärarförbundet en framställning till Stockholms folkskoledirektion om inrättande av tjänster som inspektör och som konsulent i teckning vid stadens folkskolor. I motsats till de övriga övningsämnena äger teckningen nämligen f. n. icke någon specialutbildad företrädare inom direktionens centrala pedagogiska ledning. Folkskoledirektionen föreslog i april 1956 i anslutning till nyssnämnda hemställan att fr. o. m. budgetåret 1957/58 en befattning ,som teckningsinspektör inrättas. Inspek-

tören skulle vid sidan av sina rent konsultativa åligganden bl. a. ha till uppgift att ordna kurser och pedagogiska dagar för teckningslärare. Därmed skulle det hittills beklagligt tillbakasatta teckningsämnet beredas pedagogiska möjligheter inom Stockholms skoldistrikt, likvärdiga de övriga övningsämnenas. De vunna erfarenheterna torde visa att den sålunda beträdda vägen är framkomlig, och den aktuella skolpolitiska situationen kan anses göra en fastare genomförd organisation av konsulentverksamheten inom teckningen särskilt angelägen. Genomförandet av enhetsskolan synes åtminstone till en början få flera mindre gynnsamma konsekvenser för denestetiska fostran. Främst gäller detta den planerade inskränkningen av teckningslärarnas undervisning till färre årsklasser, och det måste därför betraktas som ett trängande önskemål att teckningsundervisningen i folkskolan (enhetsskolan) under denna övergångsperiod får allt det stöd den möjligen kan erhålla. Detta syftemål skulle enligt KU:s uppfattning bäst kunna vinnas om de utbyggda enhetsskolor, folkskolor med inbyggda realskolor, mindre realskolor och kommunala mellanskolor, vilka för full tjänst eller av andra orsaker nu icke kan anställa teckningslärare, skulle få möjlighet att bereda fulla tjänster åt denna lärarkategori genom att det felande timtalet fylldes ut med konsulentverksamhet. Denna borde omfatta ej blott låg- och mellanstadiet i lärarens egen skola utan även övriga skolor inom distriktet, vilka saknar teckningslärare. Därmed skulle teckningsläraren kunna icke endast hjälpa till att grundlägga den estetiska fostran för de elever, som han själv i stor utsträckning skulle få undervisa, utan också intressera folkskollärarna för sitt ämne och göra dem förtrogna med dess moderna målsättning och metodik samt dessutom kunna arbeta för att vinna föräldrarnas förstående medverkan i sitt arbele. Inom sådana områden, där ovannämnda förutsättningar icke är för handen, t. ex. i större och medelstora städer, borde pedagogiskt särskilt intresserade teckningslärare kunna friställas från sin ordinarie undervisning vissa timmar per vecka för att bedriva konsulentverksamhet i folkskolan. Av stort värde vore om konsulenterna även hade erfarenhet av slöjdundervisning. De skulle i sitt arbete ha möjlighet att intressera de lokala skolstyrelsernas ledamöter för sitt ämne och arbeta för frikostigare materielanslag samt organisera den konstbildande verksamheten och här utgöra förbindelselänken mellan skola och allmänhet. En sådan kontinuerligt bedriven upplysnings- och inspirationsverksamhet skulle sannolikt få större effekt än fortbildningskurser i ämnet för folkskollärare, och KU hoppas därför att en försöksverksamhet efter dessa linjer med det snaraste förverkligas. Här må erinras om det förslag till inrättande av länsskolnämnder som framlagts av 1951 års skolstyrelseutredning (SOU 1955:31). Enligt den för dessa nämnder föreslagna instruktionen (Bilaga 5, 2 §, mom. c) skall de verka för sådan mellankommunal samverkan som skapar bättre förutsätt-

74 ningar bl. a. för sådana pedagogiska anordningar som anställande av konsulenter. Genom konsulenttjänstens anknytande till en sådan mellaninstans som »huvudman» skulle enligt KU:s uppfattning garantier kunna skapas för att konsulenternas kapacitet toges i anspråk på möjligast effektiva sätt. Det vore antagligen en klok politik av våra största städer att på heltid anställa kommunala teckningskonsulenter för folkskolan för att lösa brännande samordningsproblem och ge ständigt förnyade impluser åt hela teckningsundervisningen. Men dessa lokala aktivitetscentra kräver sin komplettering genom en folkskolans teckningskonsulent för hela landet, vilket framstår som så mycket mer angeläget, då Skolöverstyrelsens teckningskonsulent av tidsbrist måst begränsa sin verksamhet till de högre skolorna. KU vill därför föreslå inrättandet av en sådan befattning i Ce 29, ställd under Skolöverstyrelsen. Därmed skulle överstyrelsens nuvarande teckningskonsulent få sin verksamhet begränsad till skolstadierna med teckningslärare, dvs. enhetsskolans högstadium, realskolan och gymnasiet. Detta förslag synes så mycket rimligåre som redan nu ämnena gymnastik, slöjd och hushållsgöromål har vartdera två konsulenter. En pedagog med erfarenhet även på slöjdens område vore särskilt önskvärd för en sådan befattning för att stimulera samverkan mellan de båda ämnena teckning och slöjd.

Betygsvärdering. Teckningsämnets rubricering För att utåt stärka teckningsämnets ställning och anseende är det önskvärt att den gamla boskillnaden mellan övnings- och läroämnen upphäves. Denna har allmänt uppfattats som ett slags diskriminering av övningsämnena, och denna uppfattning delades också av skolkommissionen (principbetänkandet, sid. 181) som icke såg någon anledning varför den traditionella klyftan mellan övnings- och läsämnen skulle bibehållas. Om de estetiska ämnena bleve likställda med de teoretiska skulle sannolikt också farhågorna minskas för att de undandroges värdefulla läraraspiranter. En lösning av denna fråga skulle aktualisera problemet om kompensationsvärdet av övningsämnenas betyg. I motsats till vad som är fallet inom läroämnena har överbetyg i övningsämnen icke något kompensationsvärde för flyttning eller examen utom vid flyttning till realskolans högsta klass, respektive realexamen, då betyget Berömlig i ett övningsämne ges ett sådant värde. Att de rent estetiska ämnena praktiskt taget icke tillmäts någon som helst betydelse i betygshänseende bidrar kraftigt till att särskilt på gymnasiet minska elevernas intresse och energi i fråga om att göra sig gällande på dessa områden. Detta problem behandlades av skolkommissionen (principbetänkandet sid. 181), vilken ansåg att överbetyg i de estetiska ämnena i olika sammanhang bör räknas en lärjunge till godo på samma sätt som överbetyg i andra ämnen. Skolöverstyrelsen har t. v. inte

75 sträckt sig längre än till att för småklasserna medge lokala flyttningsbestämmelser, enligt vilka höga betyg i övningsämnen får räknas till godo, samt har i sitt den 14 juli 1955 avgivna förslag angående ändring i vissa delar av stadgan för rikets allmänna läroverk föreslagit, att då vid inträdessökande till första klassen av realskolan val måste ske mellan sökande med lika betygssumma skall hänsyn tas »i andra hand till förekomsten av vitsordet A eller a i övningsämnena eller välskrivning, i tredje hand till summan av vitsorden i slöjd, teckning och välskrivning». Ett läroverkskollegium i Stockholm har 1954 hos Skolöverstyrelsen väckt förslag om att det högsta av de betyg en elev förvärvat i övningsämnena skall medräknas i betygssumman. Därmed skulle enligt kollegiets mening specialbegåvningen och specialintressena kunna göra sig gällande. Läroverkslärarnas riksförbund framhöll 1955 i en skrivelse till Skolöverstyrelsen att det borde övervägas »huruvida icke vid intagning i gymnasiets första ringar övningsämnena borde vara poänggivande då platsbrist föreligger, så att konkurrens uppstår mellan elever som äro berättigade till inträde». Förbundet uttalade, att övningsämnenas särställning när det gäller poängberäkning n ä r m a r e borde utredas och att tiden måhända vore mogen för en reform varigenom övningsämnena skulle tillerkännas större betydelse, förslagsvis enligt principen kvalificerande men icke diskvalificerande. 1940 års skolutredning föreslog i sitt gymnasiebetänkande, avgivet 1947, kompensationsvärde endast för betygen A och a i övningsämnen, dock med betydande inskränkningar. Skolöverstyrelsen infordrade från högre läroverk och realskolor yttranden över detta förslag; av 260 avgivna yttranden var 255 klart positiva för tanken på en allmän höjning av övningsämnenas kompensationsvärde och motiverade detta i allmänhet med ämnenas allmänbildningsvärde och fostrande betydelse samt framhöll att en sådan reform skulle resultera i en högre uppskattning av dessa ämnen och därmed underlätta arbetet för ifrågavarande lärare. KU delar helt denna uppfattning i frågan, utan att därmed ta ställning till någon detaljlösning, och ansluter sig alltså till förslaget att frågan tas upp till närmare prövning i en positiv anda. Om den tekniska ritningen fortfarande anses böra intaga en så dominerande plats som hittills i kursplanerna, bör det enligt KU:s mening övervägas att dela upp teckningsbetyget i två olika vitsord, ett för fritt skapande arbete och konststudium samt ett för teknisk ritning, något som också Tekniska högskolans lärarkollegium uttalat i en skrivelse den 16 juni 1953 till Teckningslärarnas riksförbund. Det förtjänar måhända påpekas att betygsättningen bör bedöma icke främst den manuella färdigheten utan framförallt vad eleven gör av sina egna möjligheter. Därför måste också värderingsprinciperna skifta med hänsyn till de olika åldersstadierna. I detta sammanhang må även frågan om teckningsämnets rubricering behandlas. Om ämnets hela karaktär så småningom radikalt förändras till

följd av en ny och vidare målsättning, kommer benämningen »teckning» att i ringa grad motsvara verkligheten bakom ämnet. En ämnesrubricering som förenar kravet att på en gång vara enkel och sammanfatta verksamhetens olika sidor, såväl det skapande arbetet i olika material som konststudiet och den tekniska ritningen, är svår att finna. Med hänsyn till den stora makt, som språket har över tanken, anser KU frågan så betydelsefull att den bör tas upp till ingående behandling.

Verksamhet utanför skolan till stöd för teckningsundervisningen Vikten av att det hos både föräldrar och den övriga allmänheten väcks resonans och förståelse för barnets skapande arbete liksom för teckningens mål och arbetsmetoder får icke underskattas. Här är bl. a. skolornas föräldraföreningar den naturliga kontaktpunkten, och denna kontakt kan intensifieras med hjälp av föredrag och visningar av barnteckningsutställningar samt inte minst av en tidning som tar upp frågor ur problemkrelsen »konsten och skolan» ur både föräldrarnas, barnens och lärarnas synpunkter. Halkan man peka på en god förebild i den i Tyskland utgivna konstpedagogiska kalendern Jugend und Bild. Den talar till barn, föräldrar och uppfostrare, och den illustreras helt med barnteckningar. Barnen får där veta hur allvarligt deras arbete tas av de vuxna, liksom dessa får en fingervisning om värdet av barnens arbete. De årliga stora barnteckningspristävlingar som veckotidningen Folket i Bild anordnat sedan 1938 har säkerligen haft stor betydelse för att intensifiera intresset för det skapande arbetet hos både elever och lärare. Genom att ett urval av tävlingsresultatet varje år ställs ut i Nationalmuseum och Malmö museum och även exponeras i olika länsmuseer samt skickas runt på vandringsutställningar i Riksförbundets för bildande konst och föreningen Konst i skolans regi kan man anta att också skolbarnens föräldrar och den stora allmänheten i större utsträckning än tidigare fått en positiv inställning till dessa företeelser. Samtidigt kan KU icke underlåta att påpeka den fara som kan ligga i att barnens skapande arbete genom dylika tävlingar blir föremål för en publicitet och för omnämnanden av andra slag, vilka kan skada barnens naturligt naiva inställning till detta arbete. På sina håll har skolornas föräldraföreningar kunnat förmås till egna ekonomiska insatser för att förbättra och berika materialanskaffningen för teckningsämnet. Föräldrarnas intresse har fångats genom olika metoder, bl. a. har föräldrarna inbjudits till teckningslektioner där de själva fått delta i grupparbeten. Den rådgivande lekmannanämnd för försöksverksamheten som trätt i verksamhet 1 juli 1954, med av Kungl. Maj:t valda ledamöter, kan förväntas uppmärksamma ämnets intressen och komma alt utöva elt gynnsamt inflytande också på nu berörda frågor. Här kan även vara värt att nämna den i USA existerande Committee on

77 Art Education, för vilken Museum of Modern Art i New York ställt sig som beskyddare. Kommittén är en organisation av långt över tusentalet lärare från alla skolstadier och universiteten samt föräldrar och konststuderande med syfte att befordra den estetiska fostran både inom och utanför skolan. Genom sina konferenser är den främst elt forum för utbyte av pedagogiska idéer och erfarenheter och för att experimentera fram bättre undervisningsmetoder. People's Art Center vid samma museum har klasser gemensamma för föräldrar och barn för atl hjälpa föräldrarna att förstå utvecklingen av barnens skapande arbete genom att ge dem tillfälle att arbeta tillsammans med barnen i ungefär samma sysselsättningar och att observera lärarna i deras arbete. Ett internationellt institut för studium av barnteckningar är sedan 1932 knutet till lärarutbildningsanstalten Pestalozzianum i Zurich. Institutet utbygger kontinuerligt sin internationella samling av barnteckningar och har i en lång rad olika länder föranstaltat utställningar av sådant material. Det fungerar även som konsultativt organ för frågor rörande teckningsundervisning och estetisk fostran. Sin internationella organisation har icke minst skolans estetiska bildningsarbete fått i den 1953 instiftade International Society for Education through Art (INSEA) som i starten fått ett starkt stöd från Unesco. Sällskapets mål är att uppmuntra och befordra uppfostran genom konst i alla länder, främst genom att utgöra en förbindelselänk mellan olika individer . och grupper som ägnar sig åt sådana uppgifter. Praktiskt vill sällskapet uppnå detta mål genom att utge en tidning, organisera utbyte av pedagogiskt material, utställningar, publikationer och s. k. visual aids samt befrämja utbytesvisiler och studier utomlands för teckningslärare. Sällskapet skall vidare föranstalta konferenser och studiegrupper, befordra och samordna den vetenskapliga forskningen rörande estetisk fostran samt slutligen upprätta ett internationellt institut för samma ändamål och stimulera till bildande av nationella föreningar för »uppfostran genom konst», där sådana icke redan existerar. Sällskapet höll sitt första generalmöte i Paris sommaren 1954. År 1955 har INSEA påbörjat en världsomfattande inventering av de böcker, tidskrifter, filmer, bildband och ljusbilder som i olika länder står till teckningsundervisningens tjänst, detta i syfte att i samarbete med Unesco underlätta spridningen av god materiel på detta område. För att upprätta en internationell central för vandringsutställningar av alster av barnens skapande arbete insamlar INSEA målningar och teckningar av barn på alla skolans stadier samt fotografier av sådana. Det finns skäl antaga att INSEA kan bli den arbetsdugliga organisationen för det internationella samarbete som har en så stor betydelse i den estetiska fostran, där problemen överallt i världen är ungefär desamma. En form av internationellt samarbete, som sedan flera år bedrivits på initiativ från olika håll, gäller utbyte av barnteckningar länderna emellan.

78 Detta utbyte har gett fruktbara pedagogiska impulser, samtidigt som det visat sig innebära en stark stimulans i arbetet för både lärare och elever. Genom förmedling av landets utrikesdepartement — detta har praktiserats t. ex. i Tyskland — kan vederbörande skola få kontakt med skolor i andra länder. En sådan bytesverksamhet kan naturligtvis med fördel ordnas också inom mindre områden, och på sina håll har ett antal skolor slutit sig ihop till en bytescirkel. Genom olika arrangemang kan den pedagogiska behållningen av dessa små vandringskolleklioner ökas. Lärarna bifogar t. ex. notiser om hur den eller den teckningen tillkommit, och de mottagande lärarna kan bidra med kritiska anmärkningar till kollegornas cirkulerande kollektioner.

Kap. 5. Undervisning i konsthistoria Den estetiska fostran och de historiska skolämnena

Estetik och konsthistoria bör enligt skolkommissionens principbetänkande (sid. 331) inta en central plats i ämnet teckning, och kommissionen rekommenderar här samordning med motsvarande moment i bl. a. litteratur- och historiekurserna. De flesta gällande kursplaner upptar ganska betydande inslag av konsthistorisk undervisning i teckningen. I de metodiska anvisningarna för läroverken av år 1933 tillmättes de historiska aspekterna rätt stort utrymme. Dessa borde enligt kursplanen tillgodoses bl. a. genom stilhistorisk teckning, avsedd att tjäna på en gång förvärvandet av manuell skicklighet och inhämtandet av konsthistoriska kunskaper. Denna teckning förutsattes på gymnasiestadiet uppta inte mindre än en fjärdedel av den åt ämnet anslagna tiden. Den skulle avse »att genom kopiering och skissering av stilhistoriska föremål, ornament, arkitekturformer bibringa lärjungarna en elementär kunskap om de historiska konststilarna och någon förståelse för konsthantverk och konstindustri samt att väcka deras känsla för stil och god smak . . . Lärjungarna böra uppmanas att på egen hand göra klipp av stilhistoriska reproduktioner ur tidningar och tidskrifter samt av dem upplägga samlingar av stilhistoriska bilder. Dessa samlingar böra ordnas k r o n o l o g i s k t . . . På olika sätt (t. ex. genom föredrag av lärare eller lärjungar, anteckningar till teckningar och 'klipp') sättas de utförda stilhistoriska teckningarna in i sitt historiska sammanhang.» Vidare rekommenderades i anslutning till den övriga undervisningen »åskådande och analys av reproduktioner av bildande konst (konstbetraktande)», vilket förutsattes kunna åtföljas av små föredrag och därigenom tillsammans med den stilhistoriska teckningen ge en elementär kunskap i konsthistoria. I det provisoriska förslag till undervisningsplan för realskolan, som framlagts 1954, förutsätts en viss konsthistorisk undervisning ske i realskolans avslutningsklass. I nyligen utfärdade Metodiska anvisningar för undervisningen i teckning i gymnasiet (Aktuellt från Skolöverstyrelsen 1955, nr 25) betonas mindre den stilhistoriska teckningens betydelse, medan däremot det konsthistoriska studiet tillmäts relativt stort utrymme. Sålunda räknas som obligatoriska

80 grundkunskaper i ämnet »att ha kunskap om viktigare arkitektur- och möbelstilar» samt »att känna till den europeiska konstens främsta mästare i måleri och skulptur». Föredrag av lärare eller lärjungar förutsattes i detta konststudium, och »Konsthistoriska översikter bör helst anpassas efter klassens kurs, framförallt i modersmålet och historia, och planläggas i samråd med lärarna i dessa ämnen. Ett visst förråd av fakta om hithörande ting bör av lärjungarna inhämtas och i lämplig utsträckning av läraren kontrolleras.» Vid studiet av stilhistoria rekommenderas arbetsböcker för teckningar och klipp som ett verksamt medel, och i dessa bör efter hand utförda stilhistoriska teckningar införas. Den kommunala flickskolan är, bortsett från privatskolorna, den enda skolform som tar upp konsthistorien till ett mer metodiskt studium. Den inlemmas där i historieundervisningen i klass 6, då under tre veckotimmar konsthistoriens huvudepoker studeras mot bakgrunden av de olika tidevarvens kulturliv. Stilhistorisk teckning är upptagen på schemat för klasserna 5—7. Vad gäller de lägre skolformerna föreskrivs i de timplaner och huvudmoment, som 1955 fastställts för försöksverksamheten inom enhetsskolan för läsåren 1955/58, att det konsthistoriska studiet i teckningsämnet bör omfatta stilstudium och tillämpad konsthistoria i samverkan med historieundervisningen. För högstadiet rekommenderas studier av konst och konsthantverk från olika tider med hänsyn till »historia, kvalitet och teknik». I sitt principbetänkande reserverade skolkommissionen den konsthistoriska undervisningen nästan helt för teckningsämnet. Konstundervisningen i skolan har på sina håll drivits rent rationalistiskt som konsthistoria med memorerande av konstnärsnamn, data och stilperioder utan någon som helst anknytning till barnens eget skapande och utan några egentliga försök att vädja till den estetiska upplevelsen. Att ett sådant ensidigt betonande av de historiska aspekterna knappast kan nämnvärt tjäna en individualiserad konstförståelse ligger i öppen dag. Skolans estetiska fostran bör dock enligt KU:s uppfattning främst syfta till att ge konsten en fast förankring i de uppväxandes känsloliv och först i andra hand till att lära dem betrakta konsten som en kulturfaktor i dess historiska sammanhang. Teckningslärarna är utan tvivel den lärarkategori som är bäst skickad att ta på sig den förstnämnda uppgiften. Med hänsyn till å ena sidan teckningsämnets alltför knappt tillmätta plats på schemat och å andra sidan den mångfald av uppgifter som kan fyllas endast av detta ämne synes det KU klart att teckningens timplan icke i någon större utsträckning kan ta upp något historiskt studium av konsten utan att viktigare uppgifter eftersatts. Konsten får inte bli ett inläringsobjekt, och den historiska kunskapen om konsten bör inte vinnas på bekostnad av den viktigare uppgiften att lära de unga att aktivt tillägna sig konstverken. Då teckningslärarna mera sällan äger någon djupare och mer omfattande hisforisk-humanistisk bildning, detta trots den ganska grundliga konsthistoriska

Fig. '/'i— '»''• En metod att förnya den tekniska ritningen genom att göra den till ett led i ett fritt formskapande h a r praktiserats i några tyska skolor, i delta fall med femton-sextonåriga pojkar. Eleven börjar med att i teckningen på fri hand försöka konkretisera sina rena formföreställningar, vilka sedan i nya teckningar successivt vinner i klarhet, djupverkan och precision. När formidén är klart utformad på papperet i tre dimensioner, utföres den som modell eller om m a n så vill »rymdskulptur» av t. ex.. som här, lödda ståltrådar, där känslan för rytm, jämvikt, harmoni och proportion gör sig gällande u t a n att inkräkta på hänsynen till det tekniskt konstruktiva.

«

% 1

l.

/v Ju-

Flff. 45. över korridorernas klädhängarc h a r i en skola Utanför Kasse! byggts enkla hyllor, d ä r elevernas krukmakeri och trådskulpturer ställs ut.

Fig. iG. I en nybyggd skola i Oberhausen (Westfalen) h a r sparats ut en väggyta för elevernas dekorativa övningar. Ytan ä r belagd med plastelina, i vilken olika material lätt kan fästas. Två pojkar i tretton-fjortonårsåldern har utfört denna kiselstensmosaik med gruvarbetarmotiv.

Pig. 47. De ofta trista skolkorridorerna kan ges nytt liv genom att i dess väggar byggs in vitriner med innerbelysning. Här hålls utställningar av allehanda slag, t. ex. av elevarbeten och konsthantverk, och de kan bytas ut med korta intervaller. Interiör från skeda i Kiel, Sehlcswig-Holstein. •AWWWWV

•

Fig. 48. / Oberhausenskolan h a r på en större vägg med god belysning monterats sex plattor i svart och vitt (storlek vardera 7ö X 100 cm), vilka sex elever i tretton-fjortonårsåldern fått dekorera i samarbete, dock så att det hela samordnats till en dekorativ helhet. Dekorationen kan förnyas efter behag, då färgen går att tvätta bort.

ti*

Fig. 49. I en trapphall i Björkhagens folkskola utanför Stockholm har Sven-Olof Ehrén 1040 i oljelcinpera Utfört sin målning Cirkus.

Fig. i>0. Ljusgården i Hälsingborgs gossläroverk, där skolans livaktiga konstförening varje år o r d n a r en stor nyårssalong, där konstnärsgrupper från olika svenska landskap presenteras.

81 utbildning de enligt kursplanerna skall förvärva vid Teckningslärarinstitutet, finns det inga verkliga garantier för att de skulle kunna göra en sådan konsthistorisk undervisning verkligt fruktbärande. Tyngdpunkten av teckningslärarens intresse ligger av naturliga skäl i allmänhet på den moderna konsten. Att KU därför vill avstyrka att mer omfattande moment av konsthistoria införes i teckningens kursplaner innebär ingalunda att utredningen vill söka frånta teckningsläraren rättighet att i sin undervisning lägga även konsthistoriska synpunkter på konsten. I samband med den estetiska analysen av konstverk, där teckningslärarens estetiska sensibilitet och kunnande framförallt kan komma till sin rätt, kan sådana synpunkter osökt komma in och berika framställningen. Givetvis bör en speciellt konsthistoriskt intresserad och bevandrad teckningslärare icke heller förmenas rätten att låta dessa intressen komma till tals i undervisningen. Den stilhistoriska teckningen kan enligt KU:s uppfattning inte tjäna syftet att gagna vare sig teckningen i inskränkt mening eller de konsthistoriska studierna. Ett mekaniskt avtecknande av planscher och fotografier kan varken innebära en verklig uppövning av formsinnet eller ge någon näring åt de ungas naturliga uttrycksdrift, och sådana övningar kan därför heller knappast i längden väcka något större intresse hos eleven. Att på museerna studera originalföremålen — i teckning eller på annat sätt torde ge bättre behållning. Även om en viss kunskap om de historiska stilarna i arkitektur, ornamentik och konsthantverk otvivelaktigt bör räknas till allmänbildningen, så bör inte denna kunskap såsom skett upphöjas till att bli den kanske mest väsentliga ingrediensen i skolungdomens konstvetande. Med hjälp av det rika bildmaterial som numera kan ställas till undervisningens förfogande bör man med andra både angenämare och effektivare metoder kunna bibringa ungdomen stilhistoriska kunskaper. I stadgarna för de allmänna läroverken och de kommunala flickskolorna förordas ett samordnande av de skilda historiska ämnena i syfte att ge en helhetsbild av ett tidevarv och dess kultur. Denna pedagogiska anvisning har väl knappast mera allmänt hörsammats. Ofta ter sig de humanistiska skolämnena som helt fristående gentemot varandra, och i allmänhet torde historielärarna anse att deras ämne främst gäller den politiska historien och endast i ringa grad den allmänna kulturhistorien. För att göra undervisningen på dessa områden mera fruktbringande för elevernas allmänna kulturorientering behöver förbindelseleder öppnas mellan de olika humanistiska ämnena, och därvidlag kan konsten utan tvivel spela en betydelsefull roll. Bilder — och för tiden ända fram till 1800-talet gäller det ju nästan uteslutande bilder av konstverk — är ett oöverträffat medel att konkretisera berättelserna om det historiska skeendet och om gångna tiders liv. Konsten ger gott stöd åt synminnet. Konstverken lyfts ut ur sin isolering, när deras ursprung ur ett tidevarvs andliga miljö kan klarläggas. Förståelsen av det historiska orsakssammanhanget kan även berika upplevelsen o

82 av konstverkets estetiska innehåll. I en del utländska skolor spelar bilden redan en betydande roll i historieundervisningen. Sålunda används i Danm a r k speciella bildatlaser som komplement till läroböckerna i historia, och i studentexamen tenteras abiturienten även i bildkunskap. Redan på lågstadiet kan den historiska kunskapen om estetiska företeelser grundläggas genom att barnet görs förtroget med hemortens konstoch kulturminnen. Genom att barnet får ett begrepp om vad dessa betytt för gångna tiders människor får det också en rikare känslobakgrund för många av sina synupplevelser. Lärarna får måhända i en nära framtid utmärkta möjligheter att bedriva sådan undervisning, då planer är å bane att genom fackmän företa inventeringar inom de olika socknarna av dessas kulturminnen och att därefter i form av kartor och beskrivningar, fotografier och ritningar tillställa skolorna inom distriktet redogörelser för resultatet av dessa inventeringar. KU vill uttrycka förhoppningen att vederbörande kulturinstitutioner på allt setL stöder detta arbete. På mellanstadiet kan konstverken i historieundervisningen framförallt hjälpa till att ge ökat liv åt de historiska personligheterna och tilldragelserna; för de högre åldersstadierna kan också bilder av byggnader och historiska miljöer tas som utgångspunkt för betraktelser över växelverkan mellan samhällskidturen och de yttre livsformerna samt ge belysning åt de olika ståndens sociala historia osv. Genom utförliga bildtexter kan läroboksförfattaren presentera ett tanke- och kunskapsstoff som hjälper till alt berika elevens också rent känslomässiga upplevelse av det avbildade konstverket. Givetvis måste vid illustrationernas urval, sammanställning och textkommentarer hänsyn tas till de intellektuella och emotionella förutsättningarna hos barn på olika åldersstadier. Det europeiska materialet kan i viss utsträckning tjäna som bakgrund för den svenska historien, särskilt för äldre tider, där de inhemska konstnärliga vittnesbörden flyter mera sparsamt. En orientering, gärna med hjälp av ljusbilder, filmband eller film, om de skilda stilarnas samband med människans villkor under olika tider samt med livsåskådningar och sociala förhållanden är i hög grad ägnad att fördjupa konstuppfattningen. Givande är även besök på konst- och kulturhistoriska museer, då läraren helst själv bör demonstrera. Vad barnen därvid inhämtat bör efterbehandlas efter museibesöken, bl. a. genom uppsatsskrivningar; för att i högre skolor möjliggöra något sådant krävs ett nära samarbete mellan både tecknings-, historie- och modersmålslärare. Med framgång har också pä sina håll prövats en samverkan mellan historieundervisningen å ena sidan samt slöjden och teckningen å den andra. Detta gäller barnen i klasserna 4 och 5 i folkskolan, som fått göra modeller av stenåldersgravar, romanska och gotiska kyrkor, vikingahallar, bautastenar, skeppssättningar etc. Genom att läraren i samband med uppgiften låter barnen läsa valda skildringar från de olika epokerna kan han driva upp intresset och hjälpa barnen att konkretisera sina fantasibilder.

83 Det stora bildbehovet bör tillfredsställas också genom en riklig tillgång till planscher, småbilder för arbetsböcker, ljusbilder, filmer och filmband (se vidare kap. 10). Härmed aktualiseras även behovet av tillgång till ljusbildsapparater och lokaliteter med mörkläggningsanordningar för bildvisning. I många skolor finns på sin höjd en enda sådan apparat, och ofta har då varken tecknings-, historie- eller modersmålsläraren möjlighet att använda denna. Därför måste med tillfredsställelse hälsas den utveckling som de senaste åren gjort sig alltmera märkbar här i landet och länge pågått bl. a. i England, nämligen att i de nytillkommande högre skolorna slopa klassrummen till förmån för speciella ämnesrum för samtliga ämnen, vilka rum kan stationärt utrustas med en inredning och en rikedom av materiel som ämnesläraren i de gamla klassrummen aldrig kunnat få tillgång till. Vid Mörby läroverk är man i färd med att inrätta en »humanistisk institution», en stor sal att användas för undervisningen i konst, historia, litteraturhistoria och för grupparbeten m.m., med riklig tillgång till materiel och apparatur av olika slag och med scen för dramatiska framträdanden. Att historieundervisningen på olika sälL kan tillgodogöra sig den historiska konsten som ett värdefullt hjälpmedel att levandegöra lärostoffet innebär naturligtvis inte alt hislorielärarna i gemen därmed blir kapabla eller ens hågade att verkligen utnyttja detta hjälpmedel. Eftersom deras utbildning i allmänhet inte omfattar några konsthistoriska studier och sådana ej torde kunna åläggas dem för att nå lärarkompetens, kan konsthistorien knappast göras till ett obligatoriskt moment av större omfattning inom historieundervisningen. De insatser som här kan göras blir helt beroende av lärarnas individuella läggning och personliga intressen, och KU konstaterar därför med tillfredsställelse att hislorielärarna själva under senare år i ökad utsträckning kommil till insikt om behovet av att berika och förfina sin undervisningsmetodik genom att använda konstverken för att belysa den historiska utvecklingen. Delta framgår av deras upprepade anhållan om anslag för alt kunna anordna fortbildningskurser i konsthistoria (se vidare avd. IV, kap. 9). Med hänsyn till det pedagogiska värde en sådan utvidgning av historielärarens kunskaper och intressen borde kunna få finner KU det rimligt att förutsätta, att deltagande i en sådan kurs tillmäts visst meritvärde vid sökande av tjänst. Då ju även lärarna i litteraturhistoria och kristendom i sin undervisning i hög grad kan utnyttja sitt eventuella konsthistoriska vetande, måste en fortbildningsverksamhet av sådant slag också ta hänsyn till dessa lärarkategorier. De olika humanistiska ämnena ter sig på skolschemat gärna som helt frislående i förhållande till varandra och når sällan fram till någon verklig syntes av en tids kulturella strävanden. Här kan konsten hjälpa till att öppna förbindelseleder mellan de olika ämnena. Den historiska och litterära bildningen har vållats stor skada genom att konsten, såsom oftast skett, i skolundervisningen ignorerats som en del av del stora kultursam-

84 manhanget. Konsten speglar och konkretiserar klart och åskådligt de livskänslans förvandlingar, vilka också litteraturen gör sig till tolk för, liksom omvänt dikten blir en samtida kommentar till konsten. Konstverken kan vid litteraturstudiet utnyttjas för att mer intimt belysa litterära miljöer och tidsbakgrunden till en del diktverk som blir föremål för närmare analys. Estetiska jämförelser mellan samtida dikt- och bildkonst kan sprida ljus över båda områdena. Vad gäller 1800-lalet, då konsten förlorar sin sociala förankring och blir alltmer »litterär», är konsten bättre ägnad att illustrera det litterära än det historiska skeendet. Det konsthistoriska stoffet kan tas till hjälp även för att levandegöra de olika epokerna i kyrkohistorien. På kristendomstimmarna kan det religiösa momentet i den kristna konsten i dess olika uttrycksformer belönas, och i denna konst kan också fromhetslivets utveckling studeras med största åskådlighet. En verklig uppfattning om t. ex. medeltidens religiösa liv i dess skilda aspekter kan eleven knappast få utan att följa dess uttryck i konsten, i kyrkorummets utformning och i gudsföreställningens förvandlingar. En allmän praxis att ge ämnen av estetiskt innehåll i studentuppsatsskrivningarna skulle säkerligen stimulera elevernas intresse för att fördjupa sina kunskaper om hithörande ting. För att möjliggöra delta måste förutsättas en verklig vilja till samarbete hos vederbörande ämneslärare samt teckningslärarna, liksom att de senare fär deltaga i bedömningen av uppsatserna. Skolkommissionen framhöll i sitt principbetänkande (sid. 320) att måhända en frivillig, till omfånget begränsad förcläsningskurs i ämnena konsthistoria och musikhistoria med musikestetik skulle fylla en uppgift inom ramen för undervisningen i gymnasiets högsta klass, särskilt som man kunde befara att ämnena inte komme till sin rätt i gymnasiets tidigare klasser. Kommissionen refererade 1947 års musikutrednings förslag att en obligatorisk veckotimme i klasserna 9—11 skulle ägnas åt musikhistoria och musikestetik samt konstaterade att om undervisningen finge denna utformning så bortfölle därmed behovet av en liknande kurs i högsta ringen. Kommissionen tog dock inte ställning till hur behovet av en föreläsningskurs i konsthistoria skulle kunna tillgodoses. KU har ovan i flera sammanhang betonat vikten av att eleverna ges tillfälle att fördjupa sin estetiska sensibilitet framförallt i de högsta gymnasieklasserna, dä de börjar bli mogna för en verklig diskussion omkring estetiska problem, samtidigt som de tack vare sin större historiska kunskap och kombinationsförmåga bättre än tidigare kan lära sig förstå växelverkan mellan samhällsstruktur och allmän livsstil å ena sidan samt konsten å den andra. Behovet av undervisning på detta stadium rörande konsten som en betydelsefull faktor i kulturlivet framstår så mycket större som fjärde ringen enligt senast fastställda timplaner helt saknar teckningsundervisning och tredje ringen på latinlinjen fått sin undervisning i teckning reducerad till en veckotimme. Motsvarande gäller för treåriga gymnasiet.

85 KU är icke beredd att framlägga förslag om hur en sådan konsthistorisk undervisning skall kunna trängas in i den på del högre gymnasiestadiet hårt belastade timplanen. Det är KU bekant att man vid läroverket i Eskilstuna reserverat hela teckningsundervisningen i tredje latinringen för en kurs i konsthistoria som hållits av en konsthistoriker. Arrangemanget har förutsatt att teckningsläraren avstålt från sin mot dessa timmar svarande inkomst. I allmänhet är väl något liknande möjligt att anordna endast i de läroverk där teckningslärare undervisar mer än 30 veckotimmar, dvs. minimikravet för ordinarie och extra ordinarie tjänst, eller av annan anledning är villig att få sin undervisningsskyldighet reducerad. För det överskjutande timantalet uppbär läraren arvode som timlärare, och detta skulle utan större formaliteter kunna överflyttas t. ex på en kvalificerad konsthistoriker. En sådan lösning kan dock icke anses tillfredsställande, då konsthistorien här kominer in på teckningens bekostnad. Vissa skolor, som t. ex. Stockholms kommunala gymnasier vilka åtnjuter 450 kr. per klass och år för s. k. stödundervisning, har dock ekonomiska möjligheter att engagera speciallärare antingen inom timplanen eller utanför denna. E n sådan kompletterande konsthistorisk undervisning skulle måhända ge de bästa resultaten om teckningsläraren och konsthistorikern gemensamt förberedde och genomförde en serie lektioner. Beträffande innehållet av denna undervisning ifrågasätter KU om en rent kronologisk uppläggning av ämnet bäst gagnar det konstbildande syftet. Ingående analyser av konstens förhållande till samhällsliv och livsåskådning inom vissa representativa epoker skulle sannolikt ge de mest åskådliga föreställningarna om konstens livsbetingelser och skulle därmed kunna berika även den rent estetiska receptiviteten.

Kap. 6. Slöjden

Slöjdens betydelse för den estetiska fostran i skolan Slöjdundervisningen är, såsom den ännu ofta utövas i våra skolor, i alltför hög grad präglad av de vuxnas behov och uppfattning. Materialet, ändamålet betraktas som det primära, barnet som det sekundära. I fråga om undervisningsformerna läggs hela initiativet i allmänhet på läraren, medan eleverna förblir mer eller mindre passiva mottagare. Både pojkslöjden och kanske framförallt flickornas handarbete är fortfarande mycket starkare än teckningen bundna vid de tekniska kraven och de traditionella arbetsformerna. De har haft svårare att frigöra sig än teckningen, där man på ett helt annat sätt kunnat bygga på erfarenheter från andra länder. I mycket kan skolslöjden betecknas som ett slags för tidigt insatt hantverksutbildning, som i de flesta fall endast leder till teknisk dilettantism. Den begränsar sig traditionellt till några få material, för den manliga slöjden i huvudsak trä och i någon mån papp och metall, för den kvinnliga nästan uteslutande textila material. Man har krävt att slöjden skall, som det så vackert heter, tjäna livets krav, vilka man menat sig bäst tillmötesgå genom att bedriva undervisningen som klassundervisning efter bestämda modeller, för den manliga slöjdens del med stränga övningar i verktygsbruk och sammansättningar. Slöjden har aldrig nått fram till ett verkligt organiskt inlemmande i undervisningsplanerna, därför att dess pedagogiska möjligheter och betydelse för barnets utveckling ännu inte blivit till fullo insedda, detta trots att de grundläggande psykologiska principerna för skolundervisningen sLår fullt klara. En av den moderna pedagogikens största landvinningar är den vunna förståelsen för att mognande genom självverksamhet är mest ägnad att befrämja kunskapstillägnande och andlig växt. Få ämnen kan som slöjden sporra barnet till aktivitet. Även om den tekniska färdigheten ur pedagogisk synpunkt måste betraktas endast som en biprodukt av slöjdundervisningen, så kommer ett barn som lärt sig att koncentrerat i slöjdarbetet utveckla sina skapande intentioner att småningom öka sina tekniska färdigheter, och därigenom får det en god utgångspunkt för vidare hantverksutbildning. Det må här framhållas att den moderna pedagogiken funnit att en bestämd gränsdragning mellan könen ifråga om olika arter av slöjd bör undvikas, då en sådan i stort sett är konstlad. Skolkommissionen

87 ansåg också att, om det i praktiken ändå måste ske en uppdelning härvidlag, gossar och flickor obligatoriskt borde för någon tid göra ett byte och pröva på varandras arbete.

Olika begåvningstypers förhållande till det fria skapandet i slöjden Det gäller för slöjdläraren att klargöra för sig barnets förhållande till olika uppgifter, verktyg och material. Skolkommissionen framhöll i sitt' principbetänkande (sid. 177) att den utvecklingspsykologiskt mest lämpliga ordningsföljden bland olika arter av slöjd och andra slag av praktiskt arbete ännu är föga utforskad. Den märkligaste undersökning som hittills gjorts rörande olika begåvningstypers förhållande till det fria skapandet i slöjden framlades redan i början av 1930-talet av tysken Arno Förtsch 1 , vilken kan betecknas som Lowenfelds motsvarighet inom slöjdpedagogiken. Tyvärr har han tagit hänsyn egentligen endast till den manliga slöjden. Förtsch urskiljer i huvudsak tre olika typer av begåvningar: 1) Den estetiska typen följer omedelbart sina ingivelser och gestaltar utifrån en syntes av sinnes- och känslointryck, i en fri och spontan aktivitet. Slöjdarbetet föregås ogärna av beräkningar eller måttskisser, och uppslaget konkretiseras före utförandet i en snabbskiss. Trä och metall har för denna grupp mindre intresse som material. Den föredrar i stället lera, papp och färgat papper samt färgade flätnings- och vävmaterial, som passar denna typ med dess stora mottaglighet för känslostimulanser. Alla grövre tekniker som t. ex. spikning, skruvning och nitning träder tillbaka för lättare tekniker som sömnad, stickning, flätning, klistring, modellering, punsning, infärgning, lackering och polering. Beaktandet av tekniska problem träder helt tillbaka, medan i stället dekorationen i färg får accentuera föremålets form och kontur. När det gäller barn av denna typ är det viktigt att läraren inte tränger sig på med sina egna modellutkast och sitt eget färgval. 2) Den tekniska typen skapar medvetet och kritiskt och följer i slöjdarbetet sitt behov att konstruera och experimentera. Kunnandet och uppfinningsförmågan spelar här huvudrollen, och ögonmått och fingerfärdighet ligger över genomsnittet. Barnet kan snabbt sätta sig in i objektiva sakförhållanden och har föga intresse för illustrativt gestaltande. F"ärggivningen saknar för barn av denna typ varje egenvärde. Med sitt starka sakintresse vill barnet i stället framställa konstruktivt och funktionellt riktiga vardagsföremål, och därför bör läraren inte råda barnet att använda material som inte passar till ett verkligt tekniskt utnyttjande. Prestationer bedömer barnet efter kunnande och framgång, och arbetet sker helst efter en konstruktionsskiss. Varje uppgift fattas som ett problem som skall löl A. F ö r t s c h : Freies Werkschaffen und Gestaltungstypen. (Forschungen und zur Erziehungswissenschaft XIX, 1933).

Werke

88 sas, och barnet vill metodiskt slutföra sitt arbete ända till den sista avslipningen. Läraren har sällan några metodiska svårigheter när det gäller denna självständigt arbetande begåvningstyp. Här är det viktigast att skapa så gynnsamma arbetsbetingelser för eleven som möjligt, liksom att stärka hans intresse för färg- och formproblemen, vilket ofta är klent. 3) Den teknisk-estetiska typen äger ungefär lika starka anlag åt båda hållen. Den likställer gärna det sköna med det riktiga och kommer aldrig •fram till rent känslomässiga, estetiska gestaltningar, då den ständiga sammankopplingen med tekniska synpunkter alllid låter den rationella planeringen göra sig gällande i gestaltningsprocessen. Barn av denna typ är vanligen högt allmänbegåvade, med utpräglat formsinne och mestadels med starkt visuell läggning. Vidare behandlar Förtsch också en liten kategori barn, som han kallar de indifferenta, där de gestaltande impulserna är så svagt utvecklade att de icke räcker till för det enklaste spontana arbete i olika material. I sitt förhållande till material och verktyg är dessa barn starkt hämmade, och deras skapande krafter är snabbt uttömda. Här gäller det för läraren att godta även de blygsammaste prestationer. Ofta kan det vara fråga om barn som dras åt helt andra uttrycksmöjligheter, t. ex. musiken. Förtsch har även skisserat barnets förhållande till arbete, material och tekniker under olika utvecklingsstadier, men en redogörelse härför kan endast sägas bekräfta de allmänna iakttagelser som gjorts i samband med det skapande arbetet i teckning och målning. För att läraren rätt skall kunna leda ett slöjdarbete efter dessa pedagogiska principer, måste han tränga in i de psykologiska förutsättningarna för barnets fria skapande och dessutom förskaffa sig en om möjligt självständig erfarenhet av de konstnärliga gestaltningsproblemen samt en grundlig tecknings- och smakutbildning. Det bör ställas samma höga krav på slöjdlärarens pedagogiska utbildning som på andra lärarkategoriers. Han måste kunna stimulera barnet att självt planlägga sitt arbete, och han får inte ställa krav på utförandet som ligger helt ovanför elevens prestationsförmåga. Ju bättre han kan mobilisera de estetiska impulserna hos barnet, desto intensivare blir dess skaparglädje och intresse för att lösa också de tekniska problemen i sammanhanget. Den tekniska precisionen är i hög grad en naturlig följd av ett med lust och kärlek utfört arbete och behöver därför icke speciellt övas. Den klarare syn på slöjdens betydelse för den samlade undervisningen och uppfostran som småningom vuxit fram har också fört med sig en strävan att passa in de estetiska ämnena i ett större sammanhang. Den hävdvunna gränsdragningen mellan teckningen och den kvalificerade slöjden, liksom mellan konsten och konsthantverket, är ju i hög grad konstlad. 1 båda fallen rör det sig om skapande arbete, och skillnaden består framförallt i att olika material kommer till användning. Det bör dock icke för-

89 bises att i många arter av slöjd både material, verktyg och konstruktion kan bjuda problem av både tekniskt och intellektuellt slag som knappast har motsvarighet i det fria bildskapandet.

S a m a r b e t e mellan ämnena slöjd och teckning Ett samarbete mellan ämnena slöjd och teckning är oumbärligt om det skapande momentet i undervisningen skall komma till sin fulla rätt. 1 Norden har en metodik för sådant samarbete mest konsekvent utexperimenterats och tillämpats av rektor Rolf Bull-Hansen vid norska statens slöjdoch teckningslärarskola i Notodden. 1 Alla skolbarn — liksom alla lärarelever — får där rita slöjduppgiften innan de sätter i gång med utförandet; för de lägre klasserna är det fråga om skissering, för det högre ritningar i skala, plan med detaljer i full storlek osv. Teckningen blir elt nalurligt led i slöjdarbetet, då idén får sin första utformning i en teckning och hänsyn därvid måste las till den blivande modellens material, ändamål och utförande. I samband med planeringen diskuteras färgval och dekorativ utsmyckning samt dennas anbringande och beroende av formen. Eleven får på så sätt följa utvecklingen från det första uppslaget till den färdiga modellen och får därmed större förståelse för ett självständigt arbete och större möjligheter att prestera elt sådant. Samma metodik gäller också i fråga om flickornas handarbete, och på så sätt får flickorna användning för sitt färgsinne och sin känsla för det dekorativa. Bull-Hansen rekommenderar också att i olika sammanhang föra in jämförelser med folkkonst och primitiv konst som estetisk stimulans och kulturhistorisk orientering. Det är givet att ett samarbete mellan teckningen och den kvinnliga slöjden framstår som i lika hög grad önskvärt. I broderi och applikationsarbeten i olika material kan flickorna vidareutveckla de uppslag och utkast som tillkommit under leekningslimmen. Erfarenheten visar att arbetet med att på sådant sätt åter utforma en fantasiskapelse i ett material med andra uttrycksmöjligheter på inånga sätt kan verka berikande. Att fantasi och färgglädje kan få blomma ut också här behöver inte, som en del pedagoger föreställt sig, betyda att arbetet urartar i hafs och disciplinlöshet. Detta intima samarbete mellan teckning och slöjd går naturligtvis lättast att förverkliga om samma lärare undervisar i båda ämnena, en kombination som ibland förekommer i folkskolan och som också eljest är möjlig att i viss utsträckning realisera genom att teckningslärarna numera i stor utsträckning erhåller kompletterande slöjdutbildning och under vissa förhållanden kompetens att undervisa även i slöjd (se vidare avd. IV, kap. 8). Sådan dubbelkompelens borde kunna gälla även teckning och kvinnlig slöjd. En utveckling i denna riktning vore ur allmänpedagogiska synpunkter värd att i högsta grad uppmuntras, även om KU är väl medveten om att det 1

R. Bull-Hansen: Tegning på naturlig grunnlag. Oslo 1953.

90 stöter på stora praktiska svårigheter att göra en sådan personalunion mellan tecknings- och slöjdlärare mera allmänt förekommande. Desto mer angeläget är det att hos dessa lärarkategorier ympas in en så pass djup förståelse för varandras arbete och för den pedagogiska betydelsen av att de inbördes kompletterar varandra, att ett samarbete dem emellan blir en självklar sak. I detta sammanhang kan påminnas om den fortbildningskurs för lärare i teckning och manlig slöjd som sommaren 1955 anordnades i Växjö, med bidrag av statsmedel (2.000 kr.). Kursens syfte var i första hand att sammanföra tecknings- och slöjdlärare för att diskutera gemensamma pedagogiska probem, främst beträffande samarbetet ämnena emellan. I föredrag, tillämpningsövningar och studiebesök sökte man särskilt anknytning till den hantverksmässiga bygdetraditionen, som hemslöjdsrörelsen företräder.

Slöjdämnets ställning i skolan Slöjden har i de större skolorna i städer och tätorter i allmänhet haft sig tilldelad fyra veckotimmar i klasserna 3—6 samt vanligen också i klass 7. I Stockholms folkskolor har slöjdundervisning även meddelats i klasserna 1—2 under två veckotimmar. Då ämnet icke varit obligatoriskt, har en del skolor helt avstått från slöjdundervisning eller starkt beskurit den. 1 den 1955 fastställda undervisningsplanen för rikets folkskolor har slöjden gjorts obligatorisk och dess plats på timplanen betydligt stärkts. Ämnet har tillerkänts fyra veckotimmar i var och en av klasserna 3—6, varvid dock skoldistrikten ges möjlighet att minska tiden med en å två veckotimmar. I klass 7 erhåller slöjden två veckotimmar, vilket antal dock kan höjas till fyra om undervisning i hushållsgöromål icke förekommer. Ämnets ställning i klasserna 8 och 9 är svåröverskådlig, då många varianter och alternativ finns för olika grupper, men generellt sett har den stärkts. Sålunda kan gossar i klass 8 disponera icke mindre än 11 veckotimmar för slöjd. Slöjdens ställning på timplanen inom enhetsskolans försöksverksamhet är svår att närmare klargöra, då i detta ämne även inrymmes hemkunskap och praktiskt arbete. I gällande timplaner för realskolorna (SFS 1950 nr 60) har slöjden på den 5-åriga linjen fått sig tillmätt två veckotimmar i klasserna 1—4 (på 4-åriga linjen i klasserna 1—3), där dock flickorna i klass 4 fått slöjden utbytt mot hemkunskap. Till slut kan nämnas att fem gymnasier sedan 1954 bedriver försöksverksamhet med frivillig undervisning i textilslöjd för flickor omfattande två veckotimmar per läroverk. I sina petita för budgetåret 1956/57 har Skolöverstyrelsen begärt en höjning av antalet berörda gymnasier till åtta. Den viktigaste av de nämnda förändringarna är att slöjden gjorts till ett obligatoriskt ämne från klass 3, vilket innebär att många mindre skolor,

91 som tidigare helt slopat ämnet på schemat, nu måste företa en upprustning på detta område. Slöjden kan härmed — i motsats till teckningen •— anses ha fått sin ställning på schemat betydligt stärkt, vilket KU måste hälsa med tillfredsställelse. Förbättringen gäller dock icke hjälpklasserna, där hembygdskunskapen med arbetsövningar, alltså bl. a. slöjd, på lågstadiet fått inalles fem veckotimmar, medan ämnet i normahindervisningsplanen tilldelats sju veckotimmar. För barnen i dessa klasser gäller det i hög grad att få sin handaskicklighet, sina otränade sinnen och sin verksamhetslust uppövade, och därför kan den föreslagna inskränkningen knappast anses motiverad. Att gå in på en detaljerad kritik av de nu tillämpade och föreslagna kursplanerna för slöjden finner KU, med hänvisning till sin ovan framförda principiella inställning till ämnets allmänna uppgift i skolundervisningen, knappast nödvändigt. Det är en öppen fråga om detaljerade kursplaner över huvud taget är önskvärda för skolämnen med en övervägande estetisk målsättning.

Kap. 7. Hemkunskap

Sedan åtskilliga år ges i skolan undervisning i hemvårds- och bostadslära, där huvudsakligen ekonomiska och funktionella synpunkter läggs på bostaden. Denna undervisning har främst varit lagd i skolkökslärarinnornas hand, och dessa har endast i undantagsfall kunnat och velat belysa de estetiska krav man kan ställa på en god bostad och vad det betyder för den allmänna trivseln att dessa uppfylls. På senare år har dock i vissa skolor undervisningen härom bedrivits som ett särskilt ämne, den s. k. bostadskunskapen. Denna vill betona att träningen av den estetiska sensibiliteten måste ha anknytning till barnets egen miljö, till de ting som det ser på gatan, hemma och i affärerna. Var och en måste dagligen välja mellan vad som är bra och dåligt i fråga om form och färg och tekniskt utförande samt därvid — antingen såsom individer eller såsom ansvariga medborgare •— fatta beslut vilka kommer att påverka hela deras omgivning. Här är uppfostran nyttig och nödvändig för att ge ett moget och kringsynt omdöme vid val av kläder, hemmets inredning etc. Bostadskunskapen — liksom i stort även den allmänna estetiska fostran — vill lära eleverna att bli vad man kallat insiktsfulla konsumenter, dvs. lära dem att välja ut de föremål för det dagliga livets behov som inte bara är praktiska utan även estetiskt tilltalande och därför också i längden tillfredsställande. Det existerar ännu ingen verklig metodik för hur denna bostadskunskap skall anpassas efter olika åldersstadier. Svenska slöjdföreningen har på senare år intresserat sig för denna del av smakfostran i skolorna och h a r ställt material och expertis till förfogande för praktiska experiment vilka väl så småningom bör kunna leda fram till en användbar metodik (se vidare avd. VI, kap. 3). Ett vettigt samtal om möblering och färgval kan föras redan på lågstadiet, men större effekt torde där praktiska övningar ha. På sina håll har dessa koncentrerats omkring »dockskåp» med flera r u m ; eleverna väljer garner, tyger och färger, de tapetserar, väver, syr och möblerar med egenhändigt gjorda möbler av träspill. Sådana övningar lämpar sig utmärkt som grupparbete och kan på lågstadiet ingå i ämnet hembygdskunskap med arbetsövningar. På högre stadier kan regelrätta heminredningsuppgifter förekomma. Man har i vissa skolor med framgång studerat planlösningar av en given våning, färgsättning och inredning av lägenheter med hjälp av perspektivskisser samt tapet- och textilprover. Mycket po-

93 pulärt är att göra modeller till möblering av lägenheter, och här har Slöjdföreningens urklippsark levererat gott material. Huruvida undervisningen i bostadskunskap i skolor med en mer differentierad lärarkår skall falla på teckningsläraren, slöjdläraren, handarbetslärarinnan eller skolkökslärarinnan är en fråga som inte synes kunna generellt avgöras. I det enskilda fallet bör den lämpligaste och för uppgiften mest intresserade utses, och ett nära samarbete bör alltid etableras mellan dessa olika lärarkategorier. Emellertid har det visat sig svårt att få till stånd ett fruktbärande samarbete på detta område, sannolikt främst på grund av att lärarnas utbildning och allmänna intresseinriktning är så sinsemellan olika. Skolöverstyrelsen har därför 1956 utfärdat anvisningar för ett närmare samgående ämnena emellan (Aktuellt frän Skolöverstyrelsen nr 8). I detta sammanhang kan omnämnas att Skolöverstyrelsen planerar att sommaren 1956 i samarbete med Svenska slöjdföreningen anordna en kurs omkring ämnet Bostadskunskap för lärare i teckning, manlig och kvinnlig slöjd samt hemkunskap, avsedd just att ge dessa lärarkategorier mer kunskap om varandras arbetsområden, varigenom möjligheter skulle skapas för en realistisk planläggning av ett framlida samarbete.

Kap. 8. Fostran till konstförståelse i skolan

Någon sammanfattande framställning av barnels förståelse för estetiska värden under olika åldersstadier föreligger ännu icke veterligen på något språk, främst säkerligen därför att några systematiska undersökningar av detta frågekomplex icke bedrivits vare sig under någon längre tidrymd eller med hänsyn tagen till elevgrupper med skiftande förutsättningar, vilket bådadera är nödvändigt för att härvidlag nå någorlunda säkra resultat. Dä de erfarenheter som hittills redovisats i litteraturen alltså är mycket begränsade, kan också de slutsatser som man vågar dra av dessa endast gälla med starka reservationer. En testning av barns sätt att förhålla sig till olika konstverk har ofta gett mycket opålitliga resultat, bl. a. därför att man underlåtit att mer än ytligt undersöka de personliga motiven för att ett barn tycker sä eller så. Men det bör samtidigt påpekas att många av de experimentellt konstaterade fakta om barns beteende i förhållande till estetiska företeelser säkerligen har sin rot inte så mycket i några individuella psykiska faktorer som fastmer i en i vissa hänseenden felaktig eller otillräcklig undervisning. Först när den estetiska fostran i skolan kunnat grundläggas efter bärkraftiga psykologiska principer och lärarna fått den lämpliga utbildningen för att tillämpa dessa blir det möjligt att förskaffa sig en välgrundad uppfattning om barnens förmåga till upplevelse av estetiska värden och att närmare bestämma miljöns och skolundervisningens påverkan på denna. Först därmed kan konststudiets metodik höjas över den intuitiva improvisationens plan.

F ö r h å l l a n d e t mellan skapande arbete och upplevelsen av estetiska värden Ett nära samband existerar mellan individens allmänna föreställningar och upplevelser å ena sidan och hans förmåga alt uppleva konst å den andra. En mångfacetterad rikedom på tidigare erfarenheter ökar betydligt förutsättningarna för att individen skall kunna berikas av nya upplevelser. En sådan mångskiftande erfarenhet i förening med en medfödd estetisk sensibilitet och öppenhet för intryck gör det möjligt för barnet att verkligen njuta av och senare även bedöma estetiska företeelser. Utifrån ett stort förråd av sådana upplevelser kommer driften alt jämföra, och från lusten

95 att jämföra kommer viljan och småningom även förmågan att kritiskt värdera. Har barnet väl en gång förvärvat vanan att på så sätt samla friska intryck, kommer denna vana antagligen att följa med genom hela livet. I fostran till konstupplevelse — liksom när man skall vänja barnet till att i visuell form ge uttryck åt vad det upplevt — gäller det därför att både i skolan och i hemmet ge barnet rika möjligheter att se bilder och få andra visuella stimulanser. Upplevelsen av konst påverkas av en mängd mer eller mindre näraliggande associationer hos individen, vilka sammanhänger med dennes olika glädjeämnen, framgångar, konflikter etc. och ytligt sett kan tyckas helt sakna förbindelse med det betraktade konstverket. Det kan t. ex. påvisas att en människas oförmåga att acceptera och njuta av sådana konstverk, som de flesta tycker om, ofta beror på hämningar och inre konflikter; sådana kan å andra sidan också underlätta upplevelsen av vissa konstverk. Vi kan tolka och läsa ut ur ett konstverk endast det som våra samlade mer eller mindre medvetna erfarenheter gett oss material till. Vad som är behagligt och fördelaktigt för individen, som lösgör något inom honom eller ger honom en ny erfarenhet som han kan ta emot, det erfares som någonting värdefullt. Den självklara utgångspunkten i den estetiska fostran bör därför vara barnet och dess naturliga förutsättningar och inte några mer eller mindre abstrakta krav på att bibringa det en viss kunskapsmassa i fråga om konst. Vad barnet spontant tycker om kan ha mer verkligt värde för dess utveckling än det som man av missriktat nit försöker pränta in i barnet. Därför måste läraren visa största takt och hänsyn i sina försök att påverka barnets upplevelse av ett konstverk. Vi vet att ett intimt förhållande existerar mellan barnets känsloliv och dess skapande förmåga. Detsamma gäller förmågan att mottaga. Barnet måste för alt bli verkligt intresserat knyta an till elt behov, ana något av betydelse i vad det sysslar med. Konstbetraktande bör sätta in tidigt och i nära sammanhang med barnels eget skapande, i en ålder då den estetiska mottagligheten i vissa avseenden är som störst. Det förråd av känslomässiga och intellektuella erfarenheter, som barnet vunnit i direkt kontakt med verkligheten, kan ta sig utlopp i skapande aktivitet och även komma barnet tillgodo när det gäller att uppleva ett konstverk. Genom att få erfarenhet av självständigt skapande kan barnet så småningom också i många fall komma att förvärva en intuitiv känsla för konstnärens avsikter och för hans speciella sätt att meddela sina känslor och tankar. För att uppnå detta måste skapande och mottagande gå hand i hand och stimulera varandra, även på så vis att konstbetraktandet följes av att barnet på sitt eget sätt i bild får återge något av sin upplevelse av konstverket, alltså en tolkning och inte en kopiering. Därigenom kan upplevelsen endast fördjupas och befästas. En stark konstupplevelse resulterar å andra sidan gärna i att elevens inspiration och arbetslust utlöses. Och den som in i vuxen ålder räddat över

96 en viss självständig uttrycksförmåga kominer sannolikt i hela sitt liv att äga en förståelse för skapande processer och för konstnärliga problem, vilken ligger över genomsnittsmänniskans. Det är viktigt att inte belasta barnet med estetiska begrepp och doktriner innan det förvärvat tillräcklig intellektuell mognad för att bära upp dem utan för stor ansträngning. Ämnen och arbetsmetoder bör få växa fram ur den speciella situationens och den enskilda elevens behov. Här gäller det att vid urvalet av konstverk noga ta hänsyn till de olika utvecklingsstadierna liksom till olika psykologiska typer. Det ömsesidigt befruktande förhållandet mellan gestaltande och konstförståelse bör inte tolkas så som en del pedagoger hävdat, nämligen att eftersom barnet i en viss ålder producerar bilder, som man med en term lånad från konsthistorien kunde beteckna som »expressionistiska» eller »naivistiska», så skulle barnet vara särskilt mottagligt just för konstverk med motsvarande stildrag. Här har barnets bildskapande sammankopplats med dess receptionsförmåga på ett sätt som icke helt kan sakligt motiveras. Barnet har ingen verklig erfarenhetsförbindelse med den primitiva konsten, eller som ungdomspsykologen Eduard Spränger uttrycker det: »Barnet är naivt; det kan därför inte uppleva det naiva såsom en saklig form. Först den mogna åldern återvänder på ett högre stadium till förståelsen av det naiva.» Barnteckningen är en abstraktion av föreställning och fantasi som knappast före puberteten har någonting med en abstraherande formvilja att göra. Barnet söker sig i stort sett fram mot en alltmera detaljerad, mångskiftande bild av verkligheten. På samma sätt betraktar barnet i regel — detta gäller i varje fall med de förutsättningar som skapas av den nu gängse estetiska fostran i skolan — ganska långt upp i åldrarna ett konstverk ungefär så som en vuxen uppfattar ett foto, alltså såsom en ren reproduktion av verkligheten, ulan någon egentlig åtskillnad mellan denna och den estetiska illusionen. Vid betraktandet av en tavla försöker barn ofta förutsäga det fortsatta förloppet av det framställda skeendet. Här må också erinras om det tämligen självklara faktum att konstverket allra minst för ett barn kan till hela sin betydelse förklaras och göras begripligt, vilket dock icke innebär att barnet skulle behöva ha samma emotionella mognad som konstnären själv för att få kontakt med hans konst. Ett konstverk kan förstås på olika plan. Enligt Herbert Read är det verkliga problemet upp till pubertetsåldern att bevara den ursprungliga intensiteten i barnets reaktioner inför tillvarons sensuella kvaliteter överhuvudtaget, för färger, former och rytmer.

B a r n s upplevelse av konst i olika å l d r a r En allmän plan för konstundervisningen i skolan kan knappast skisseras ens i stora drag, därför att den psykologiska forskningen på detta om-

.*&»••

Fig. 51. Detta dekorativa solur pryder fasaden mot skolgården i Ulriksbergsskolan i Växjö och utfördes 1040 av Egon Möller-Nielsen, Materialen är vit m a r m o r , svart skiffer, röd kalksten och röd sandsten.

Fig. 52. I Vällingby folkskola utanför Stockholm finns denna 110 meter långa väggulsmyckning i olikfärgade, mattglaserade tegel. Det stora arbetet utfördes 1954 av Elis Eriksson, Sven Erik Fryklund, Anders Liljefors och Egon .Möller-Nielsen i samarbete,

Fig. 53. »Children's holiday circus of modern art» i barnmuseet i Museum of Modern Art i New York. Tätt växlande utställningar är en speciell stimulans för barnen, med arrangemang som talar till deras fantasi. Alster av barnens skapande verksamhet placeras sida vid sida med verk av samtidens mest berömda konstnärer. Allehanda arbetsmaterial ligger till reds på bord och pulpeter om barnen blir inspirerade att själva göra någonting.

97 rade ännu trampar i barnskorna och framförallt därför att denna undervisning måste smidigt anpassas efter de växlande förutsättningarna och situationerna. Givetvis är också den individuella mottagligheten för konstnärliga värden mycket olika hos olika individer, beroende på temperament, intressen, intelligens, uppväxtmiljö och tidigare erfarenheter. Att komma till verklig klarhet över vad dessa olika faktorer betyder för den estetiska mottagligheten är f. n. inte möjligt, liksom ej heller att i barnets reaktioner inför ett konstverk särskilja dem som hör samman med barnets psykiska och biologiska utveckling samt dem som huvudsakligen har sin grund i en felaktig eller osäker undervisning på området. Mänga undersökningar som utförts av framförallt amerikanska pedagoger och psykologer visar att de ungas mottaglighet redan tidigt fördärvats av en gammaldags auktoritativ teckningsundervisning, främst genom hävdandet av dogmerna om att konsten troget bör återge verkligheten och om nödvändigheten av att rigoröst tillämpa centralperspektivet men även genom begagnandet av olika mekaniska skicklighetsrecept osv. Åtskilliga av de uppnådda undersökningsresultaten måste emellertid sägas icke äga full vetenskaplig tillförlitlighet, bl. a. därför att man ofta testat individens förhållande till så subjektivt bestämda storheter som vissa smaknormer, vilka betraktas som mer eller mindre allmängiltiga. En svårbedömbar felkälla ligger också i det faktum att barn ofta svarar rent slumpmässigt ifråga om sitt tyckande; svaren säger heller i allmänhet ingenting om de personliga erfarenheter som ligger bakom t. ex. valet av en tavla framför en annan, och de innebär nog oftast rationaliseringar av mer eller mindre omedvetna motiv. Men ändock saknar resultaten i stort sett icke intresse därför att de belyser några av de krafter som påverkar barnets inställning till estetiska företeelser. Ett så tämligen självklart förhållande som att en riktigt bedriven undervisning i konstens elementa måste resultera i ett ökande av den estetiska sensibiliteten och även av förmågan att använda intelligensen i samband med konstbetraktandet har experimentellt påvisats, men dessa undersökningar må här förbigås. Det är givet att uppskattningen av en företeelse ökar med kunskapen och erfarenheten om denna, liksom att fantasien kan stimuleras till att rekonstruera och komplettera erfarenheten. En viss överensstämmelse mellan intelligens och estetisk förmåga har kunnat påvisas ifråga om såväl skapande arbete som upplevelse av konst. Man har sålunda funnit att högre begåvade barn är överlägsna svagare begåvade i förmågan av konstupplevelse, dock ingalunda i full proportion till graden av begåvning. 1 Den allmänna intelligensnivån har givetvis betydelse för fullständigheten och riktigheten i observationerna, för skärpan och klarheten i de visuella minnesbilderna, för förmågan att urskilja form och rytm etc. De högt begåvade barnen observerar också lättare de egenskaper hos konstl H. Carroll & A. C. E u r i c h : Abstract intelligence and art appreciation ( J o u r n a l of Educational Psychology 23, 1932). 7

98 verket som har betydelse för den rent estetiska effekten. De söker i en tavla ofta något de vill lära sig för att komma längre i sitt eget skapande arbete. Man kan peka på vissa allmänna, delvis experimentellt påvisade fakta vad gäller barnens konstupplevelse, dvs. med de möjligheter att utveckla denna som den nuvarande skolan i allmänhet ger. Så har det t. ex. konstaterats att en anpassning efter de vuxnas konventionella konstsyn — dvs. åsikten att konsten bör vara en avbildning av verkligheten, ju trognare, desto bättre — börjar så smått redan i 7-årsåldern och är färdig framåt 1112-årsåldern. 1 Denna slutsats står endast skenbart i motsättning till det ovan gjorda konstaterandet att barnet länge betraktar konstverket som en ren reproduktion av verkligheten. I ena fallet är det fråga om det yngre barnets oförmåga att göra åtskillnad mellan verkligheten och den estetiska illusionen; i andra fallet gäller det ett krav på konstens likhet med verkligheten, vilket alltmer gör sig gällande vid den ålder då barnet mer objektivt börjar kunna pröva denna överensstämmelse. Att de sociala förhållandena, dvs. framförallt hemmiljön, i hög grad inverkar på smakbildningen framgår av en amerikansk statistisk undersökning. Den visade att ju högre den sociala och ekonomiska nivån hos skolbarnen var, desto mer föredrog de konstverk av traditionell karaktär — förutsättningen var här givetvis att man i de högre socialklasserna ägde en mycket konservativ konstsmak. Barn från mindre välsituerade hem däremot hade blivit mindre formade i konventionell riktning genom frånvaron i hemmet av konst av något slag och visade därför en tendens att i de yngre åldrarna reagera mer direkt och spontant i förhållande till modern konst. Undersökningen ger en viss uppfattning om vilka resurser av upplevelseförmåga som finns outnyttjade hos barnet. I samma riktning pekar möjligen Bulleys undersökning rörande 30 pojkar från Cypern. Denna ansågs visa att ju mindre barnet påverkats av den moderna industrialismens miljö, desto större var dess förståelse för konstnärliga värden. Vanebildningen har härvidlag naturligtvis en utslagsgivande betydelse. Det anförda torde utgöra tillräckliga skäl för att betona vikten av att konstundervisningen sätts in vid en tidpunkt då mottagligheten ännu är spontan. Barnet har vanligen stor förmåga att uppleva färg, dvs. färgen som rent sensuell och känslomättad utstrålning och inte endast som del av en bild. Färgens roll för konstupplevelsen, det uttrycksvärde barnet kan tillägga färgen, minskas dock ju mer barnet n ä r m a r sig den realistiska i2—13-årsi Margaret Bulley utförde omkr. 1932 en smakundersökning i London, omfattande 12.000 försökspersoner från småbarn till vuxna av olika åldrar, yrken och allmänna bildningsförutsättningar (British Journal of Educational Psychology 4, 1934). Det gällde att välja mellan parvis uppställda högklassiga och estetiskt undermåliga tavlor med samma motiv samt dito konsthantverksföremål av samma slag, och den bästa urskillningen visades av pojkar och flickor i sex-åttaårsåldern. Vid tio år började smaken deklinera för att nå botten vid elva-tretton år, då barnen blev alltmer nyttobetonade i sina krav. Sedan satte härvidlag en förändring in och smaken förbättrades till omkring sjuttonårsåldern, då den allmänna smaknivån för vuxna uppnåddes.

99 åldern, för att under puberteten återigen öka. Att färgsinnet under samtliga åldersstadier kan förfinas genom väl avpassade övningar ligger i öppen dag. En icke oviktig men ofta förbisedd faktor, när det gäller att bedöma barnets möjligheter till konstförståelse, är dess allmänna intelligensutveckling, dess växande förmåga att fatta mer sammansatta helheter. Sålunda har visats att barnen på de lägre åldersstadierna föredrar målningar med stora föremål i förgrunden framför mer komplicerade och oöverskådliga konstverk. Barn tar gärna delen för det hela. Bilden måste för att fullständigt kunna uppfattas vara klar och tydlig. En måleriskt upplöst eller en mer sammansatt form kräver en mer övad blick för att uppfattas, och barnen har på vissa stadier svårt att uppskatta t. ex. impressionistiska och andra konstverk med en mer skissaktig form. Barn äger pä många områden en högre sinnenas känslighet än de vuxna. Sålunda är de mycket mottagliga för beröringsförnimmelser, vilket har vissa konsekvenser för deras upplevelse av skulptur. Därför bör barn helst på elt handgripligt sätt få bekanta sig med sådana konstverk, vilket också praktiseras i amerikanska barnmuseer. Mest givande är att låta frågan om skulpturens innebörd och form naturligt växa fram ur de hantverksmässigt tekniska och formala problem som eleverna möter i sitt eget arbete. Även förmågan att uppleva rörelse är starkt utvecklad, vilket för konstbetraktandets del gärna resulterar i en förkärlek för bilder som framställer dramatiska händelser. Sådana är därför i vissa hänseenden att föredra i undervisningen på en del stadier framför dem som återger mera vilande tillstånd, såsom landskap, porträtt och stilleben. Icke minst viktigt för barnets inställning till konstverket är dettas associativa innehåll. Detta gäller särskilt känslan av förtrogenhet med redan kända ting eller likheten med sådana. Främst är det tavlans ämne som isynnerhet det yngre barnets lust- eller olustreaktion gäller. Om barnet i konstverket upptäcker något som eggar dess fantasi och som ger detta en verklig betydelse för barnet, då blir dess hela inställning till konstverket positiv. Därför måste de estetiska värdena representeras av ett innehåll som kan intressera respektive åldersstadium. Det finns alltid en förbindelse mellan barnels förkärlek för vissa ämneskretsar inom konsten och dess allmänna intressen. Dessa skiftande intressen gör att det i yngre år finns en skarp skillnad mellan pojkarnas och flickornas val av favorilkonstverk, en skillnad som så småningom långsamt minskas. Pojkarna föredrar bilder med manliga individer, med vilka de på något sätt kan identifiera sig, och med situationer som kräver mera manliga egenskaper för att bemästra. Motsvarande gäller i stort sett också för flickor, och därför kan det ibland vara svårt att samla båda könens intressen omkring samma bild. Utpräglat sinne för den dekorativa effekten är mest påvisbar hos flickor, men härvidlag visar sig dock associationerna till verkligheten vara betydelsefullare för uppskattningen än den dekorativa abstraktionen. Generellt k a n

100 sägas att flickor också har mer utpräglat sinne för skulpturers materialkvaliteter och de affekter som dessa kan inspirera. Flickorna är i allmänhet mer emotionellt mottagliga än pojkarna och knyter särskilt gärna an till konstverkets verklighetsunderlag. Engelska undersökningar har gett vid handen att pojkar däremot är flickorna överlägsna ifråga om uppfattningen av bildens rumsliga värden; undersökningarna gällde 7—Il-årsåldern. Skillnaden mellan pojkars och flickors inställning till konst visar sig dock vara mindre, ju större den estetiska begåvningen är. Skillnaden minskar också avgjort i den senare pubertetsåldern, vilken ju karakteriseras av en allmän känslofördjupning och vanligen även av en smakförbättring. Motivets betydelse för värderingen av konst visas t. ex. av att man på sina håll funnit skolungdomens smak vara betydligt bättre när det gäller bruksföremål än när fråga är om ren konst, och sannolikt är det bristen på associativt innehåll som i någon mån förklarar ungdomens ibland avvisande inställning till konstverk med impressionistisk form. Pedagogerna har ofta k u n n a t konstatera att barnen särskilt i de yngre åldrarna genom sin avsaknad av förutfattade meningar har förmåga att spontant uppleva färgsprakande modern konst. Men detta gäller ingalunda all modern konst, och i all synnerhet inte den som försöker driva fram möjligast intensiva olustverkningar och disharmonier. Vid en amerikansk undersökning visade det sig t. ex. att de yngre barnen i fråga om porträtt vanligen föredrog den traditionella framför den moderna människouppfattningen, vilket tycks peka på att den förvridning av det mänskliga ansiktet och figuren, som är så vanlig i modern porträttkonst, upplevs så störande av barnet att det inte kan uppskatta konstverkets eventuella förtjänster. Barnens konventionellt betingade känsla av blygsel inför det nakna gjorde det också svårt för dem att uppskatta naketmotiv i konsten. Däremot var inställningen till landskapsmålningar den rakt motsatta; här var det väl just rikedomen i färg i de moderna landskapen som tilltalade. Man kan vidare peka på fall där en bild med ett för barnet behagligt och lättförklarligt innehåll förkastats därför att färgvalet inte stämt överens med barnets emotionella krav. Det stöter ofta på svårigheter att utröna i vad mån barnet tycker illa om en tavla på grund av motivet eller på grund av målningssättet. Vad individen tycker om och inte tycker om i fråga om konst är väl till slut mindre viktigt att ta reda pä än varför han gör det och hur han kommit fram till just denna värdering. Otvivelaktigt kan barnets reaktioner inför ett konstverk ge en lyhörd och intresserad lärare en inblick i mänga sidor av barnets själsliv, vilken kan vara av pedagogiskt värde för hans fortsatta arbete.

Allmänna synpunkter på konststudiet i skolan Några metodiska anvisningar rörande konststudiet i skolundervisningen kan endast ges i högst allmän form. Det existerar ju inte något absolut

101 riktigt sätt att se på konst. Vägarna och metoderna är lika åtskilda som olika typer av konst och olika arter av människor. Konsten talar till olika individer på olika sätt och kan av dem tolkas högst olika. Alla auktoritativt generaliserande slutsatser och talesätt från lärarens sida måste därför vara bannlysta. Det är lika felaktigt att lägga vikten vid att bara observera den rena formen och ignorera ämnet som att endast framhålla t. ex. sociala synpunkter. Barnens spontana och vitala intressecentra .måste i varje fall bilda utgångspunkten för läraren när det gäller att skapa intresse och förståelse för ett konstverk. De insikter och erfarenheter som barnet vunnit i sitt skapande arbete ger ofta de bästa anknytningspunkterna till ett konststudium och kan leda eleven till ett personligt förhållande till vissa konstverk. Det är inte minst viktigt att komma bort från den alltför vanliga tendensen att identifiera begreppet konst med tavlor, dvs. främst oljemålningar. Alla konstnärliga gestaltningsformer måste berika upplevelsen, både måleri och skulptur, teckningar och grafik, arkitektur och konsthantverk. Det gäller också att klargöra de formprinciper som är gemensamma för dem alla. Såväl gammal som modern konst äger sin stora betydelse för barnets orientering. Att visa konstverk från olika tidevarv och kulturer tjänar icke minst till att påvisa, att konstens trohet mot naturen är något högst relativt och att det är skiljaktigheten i de olika konstnärernas erfarenheter som — inom de gränser som sätts upp av tidsstilen — bestämmer deras mer eller mindre originella sätt att uttrycka sig. Studiet av den gamla konsten kan bidra till förståelsen av avlägsna tidevarv och kanske också för främmande folk samt för konstens tidlösa giltighet, medan den moderna konsten kan öka förståelsen för den tid vi själva lever i. Konstundervisningen har på sina håll drivits som konsthistoria utan någon som helst anknytning till barnens egna psykologiskt betingade behov. Att tvingas plugga in data, konstnärsnamn och stilperioder i kronologisk följd har ofta visat sig ha ett förödande inflytande på konstintresset. Den tid som ligger närmast har i allmänhet lättast att väcka intresse och entusiasm hos barnen. Den moderna människans seende har blivit förytligat genom mängden av de bildintryck som dagligen och stundligen strömmar över henne och vilka hon oftast endast flyktigt inregistrerar. Hon har därför tvingats att uppöva en viss okänslighet för bildintryck, varav följer en viss brist på precision i uppfattningen av olika synföreteelser. Därför kan det vara klokt att i skolan börja om från början med seendets ABC. Försök har visat att barn långt upp i folkskolan, när de efter längre betraktande av en bild skulle beskriva vad de sett, inte avvunnit bilden ens det väsentligaste av dess innehåll. 1 En mängd sammansatta, till att börja med helt olikartade känslor stormar gärna över åskådaren inför konstverket. Är han då en ovan konstbetraktare, uppfattar han gärna bilden rent stämningsmässigt — i B. Schereschewsky: Versuche iiber die Entwicklung des Bildverständnisses Kind (Zeitschrift fur Kinderforschung 35, 1929).

beim

102 om han överhuvud orkar arbeta sig fram till en helhetsupplevelse. Han följer helst sina vagt utsvävande tankar och känslor, allt medan han förbiser konstverkets egentliga värden. Känslo- och tankebearbetningen av bildinnehållet bör alltså helst föregås av en systematisk uppövning av färdigheten att verkligen uppfatta ett föremål med ögonen. Konsthistorikern Heinrich Wölfflin framförde en gång förslaget att man i skolan skulle införa åskådningstimmar, då ögat övas att se former, ljus, skuggor och färger, lör att därmed åskådliggöra det konstnärliga skapandets grundelement. På samma linje ligger museimannen Lichtwarks förut (sid. 27) omtalade övningar i konstbetraktande. På lägre stadier är det ofta befogat att konstverket förklaras i den meningen att ögat leds omkring i bilden, att en saklig analys av ställningar, rörelser, dräkter, figurernas förhållande till bakgrunden osv. får föregå inträngandet i konstverkets estetiska värden. Sådana analyser bör helst göras inför reproduktioner av konstverk för att inte trubba av känslan för originalen. Att på så sätt stimulera och skärpa den visuella mottagligheten har betydelse också för andra erfarenhetsområden. Att låta eleven ur minnet eller direkt inför konstverket teckna eller kanske ännu hellre skriva ner sina intryck av det väsentliga av detta kan förhjälpa honom till en starkare koncentration och ett djupare känslomässigt engagemang i konstverket. Varje slags konsthistoriskt standardspråk bör läraren söka undvika. Konstverken måste förklaras på ett språk som har relation till barnens egen miljö och erfarenheter. Läraren bör på allt sätt undvika att påverka barnen med sin egen konstsmak. Att ställa frågor till barnen ger dem en betydelsefull känsla av att vara inedagerande. Förtroende för läraren är av stort värde när barnet skall söka att otvunget yttra sig om sina iakttagelser och upplevelser inför konstverket. Detta gäller framförallt de mera bundna äldre barnen, som saknar de yngres spontana meddelelsebehov.

Förskoleåldern. I denna ålder kan det ej bli fråga om att direkt vädja till en estetisk sensibilitet, som ännu inte på något sätt finns utbildad, utan endast att ge barnet ett så rikligt erfarenhetsstoff som möjligt och på olika sätt uppm u n t r a dess spontana utlevande av känslor och upplevelser. Barnens förråd av idéer ökas genom att man för dem berättar intressanta ting om den värld vi lever i och leder deras iakttagelser. Bilderboken ställer barnet tidigt inför yttervärldens förvirrande mångfald, och den berikar ofta i hög grad barnets föreställningsliv. Den stimulans barnets fantasi härigenom får kan ge upphov till allehanda fantasilckar, som barnet sedan kan ge uttryck åt både i lek och tal eller genom att måla och rita. Barnet uppfattar bildinnehållet endast ofullständigt och gör bland bildelementen ett urval för att på grundval av sina egna upplevelser omtolka och komplettera

103 det sedda. Därför kan barnet om och om igen med nöje betrakta samma bild, ett förhållande som räcker ända in i skolåldern. Det är givet att bilderböckernas kvalitet har stor betydelse för grundläggandet av barnets estetiska känslighet. Genom sådana böcker lär barnet sig att uppfatta olika former, att koncentrera sin uppmärksamhet och, om boken verkligen är levande i färg, att spontant glädja sig åt upplevelsen av denna. Den goda bilderboken befordrar också lusten att se, den sporrar fantasi och vetgirighet och ger upphov till varaktiga upplevelser genom sin förmåga att utvidga barnets begränsade värld. Stränga konstnärliga och pedagogiska krav bör därför ställas på detta slag av böcker. De måste sakligt åskådliggöra förhållanden och skeenden med sådan pregnans att texten nästan lika väl kan undvaras. Andra krav på bilderna är förenklade former, en viss dekorativ ytmässighet och obrutna, friska färger. Men viktigast av allt är att illustratören äger humor samt inlevelse och förståelse för barnets värld och behov. De goda konstnärerna borde — såsom skett t. ex. i våra grannländer — uppmuntras att försöka sig på dessa viktiga uppgifter, även om sannolikt endast få av dem är tillräckligt mångsidigt utrustade och har den ödmjukhet inför uppgiften som fordras för att bli en god barnboksillustratör. En vidgad och intensifierad upplysning för föräldrarna i dessa ting vore också av stort värde, så att de bättre kunde orientera sig i barnboksflorans djungel på gott och ont. Här kunde radion vara ett utmärkt diskussionsforum.

håg- och

mellanskolestadiet.

Även på lågstadiet är det främst den allmänna mottagligheten för de estetiska värdena som skall förberedas, och inte heller här är det möjligt att ange en preciserad metodik för hur man skall kunna hjälpa barnen att nå kontakt med konst. Nu bör emellertid hos dem framförallt uppodlas den medvetna uppmärksamheten på den närmaste omvärlden, på djur och blommor och vardagens ting. Också på detta stadium spelar de goda bilderböckerna en stor roll som vägledare till nya erfarenheter. Demonstrationen av konstverk kan i dessa åldrar gärna på olika sätt knyta an till det rent berättande innehållet. Bilden som meddelande talar till den ständigt vakna lusten hos barnet att få veta något nytt. När det gäller avbildande konst bör frågan om vad som är framställt i konstverket först besvaras. Med den friskhet och spontaneitet i känslolivet och den obundenhet av konventioner och skolrutin som utmärker barnet kan det lätt identifiera sig med det sedda och lägga in sina egna känslor i konstverket. Färgen har i barnets föreställning ännu inte blivit definitivt sammankopplad med några bestämda föremål i verkligheten, och tack vare sin förmåga att uppleva färgens olika associabionsvärden kan barnet i gynnsamma fall också uppleva något av bildens rent konstnärliga innehåll. Barn upp till nioårsåldern att-

104 raheras av färgernas klarhet, lyskraft och mångfald samt håller sig gärna med vissa favoritfärger. Expressionistisk konst med starka koloristiska effekter, t. ex. van Gogh, får ofta ett mycket gynnsamt mottagande av barn i denna ålder, och i England har man observerat att sju-åtta-åringar tycker om rent abstrakt konst, naturligtvis utan någon medveten förståelse av konstnärens verkliga intentioner. En sådan uppskattning är möjlig dels därför att barn på detta åldersstadium ännu inte har några förutfattade meningar om konstens förhållande till verkligheten, dels därför alt deras naivt sensuella förmåga att uppleva färg och bildrytm etc. möjliggör en uppskattning också av rent abstrakta konstverk, vilken ytligt sett kan verka förbluffande. Detta visar vilka störa emotionella resurser hos barnen som ligger outnyttjade. Här öppnar sig onekligen vidsträckta perspektiv för den estetiska fostran. Barnen värderar i regel inte en bild intellektuellt utan rent känslomässigt. De är i viss grad oförmögna till den inställning som kallas den typiskt estetiska, dvs. att vara medveten om illusionen och ändå uppleva den som verklighet. De betraktar en målning ungefär som om de såge ut genom ett fönster och tolkar den framställda situationen såsom verkligen existerande. Barnet lever helt med i handlingen som försiggår i bilden, så helt att det gärna vill ändra på sådana detaljer i bilden som det i en likadan verklig situation skulle vilja se annorlunda. Om motivet av någon anledning inte passar barnet eller om färgerna t. ex. tycks det för starka, så har det snabbt omdömet klart: jag tycker inte om tavlan! Vilka motiv som föredras i denna ålder ger en amerikansk undersökning rörande folkskolans första och andra klasser en fingervisning om. Pojkarna föredrog mariner framför landskap och flickorna figurskildringar framför landskap, det senare väl ett uttryck för ett redan vaknande människointresse. Målningar med tyngdpunkten förlagd till förgrunden föredrogs framför bilder med stort bilddjup, liksom glada, ljusa tavlor framför mera koloristiskt dämpade och skuggrika. Pojkar valde också gärna bilder med pojkar och män som agerande, och motsvarande gällde för flickorna. Minst uppskattade av båda könen var interiörer och stilleben. Den innehållsmässiga lättförståeligheten är för dessa åldrar något som krävs när det gäller konstverk av realistisk typ. Bilden får ännu så länge sitt intresse huvudsakligen tack vare ett intressant innehåll, och det sköna respektive det fula blir liktydigt med det goda respektive det onda. Glädjen över det sköna begi ansas av oförmågan att snabbt uppfatta mera sammansatta formbildningar; en blomma är vacker, men ett landskap uppskattas främst som en bakgrund till verkliga eller inbillade händelser. Som förut nämnts finns del knappast sakligt motiverade skäl för den uppfattningen att, såsom vissa konstpedagoger hävdat, sådana konstverk står barnet närmast som bäst överensstämmer med dess eget skapande, alltså primitiv, arkaisk och folklig konst. Detta utesluter givetvis inte att barnen många gånger kan upp-

105 skatta sådan konst på grund av dess eventuella livfullhet, dekorativa förtjänster e. d. På detta stadium liksom även något senare har barnen en spontan känsla för skulptur, även för sådan av avancerat modernistisk karaktär. De fascineras av mångfalden i ytstruktur och material, och inte minst framställningen av rörelse appellerar i hög grad till deras inlevelseförmåga. Med sitt utåtvända och föga komplicerade synsätt kan barn i denna ålder fås att koncentrera sin uppmärksamhet på formen för dess egen skull. Framförallt i elva-tolv-årsåldern äger barn i allmänhet en harmonisk balans som gör dem synnerligen mottagliga för alla slags intryck. Undersökningar rörande bildförståelsen har visat att t. ex. tolvåringar i gynnsamma fall kan ge en bildförklaring som går långt utöver ämnesinnehållet. Det är därför särskilt önskvärt att här också de estetiska upplevelserna förs in i blickfältet av en insiktsfull handledare. Ju mer barnet n ä r m a r sig puberteten, desto svårare har det att släppa lös en djupare, spontan känsloreaktion och att ge en sådan fria möjligheter att verka. Den successiva övergången till en mer kritisk inställning till omvärlden medför, att barnet i allmänhet nu allt mer börjar föredra den konst som realistiskt återger verkligheten och att det bedömer konstverken främst med hänsyn till fulländningen i verklighetsåtergivandet. Detta innebär också att skillnaderna mellan de båda könens sätt i förhållande till konsten alltmer utplånas liksom även — om än i mindre grad — att skillnaden mellan olika temperamentstyper framstår mindre oförmedlad. Den subjektiva, mer inåtvända människotypen bevarar dock i allmänhet mera av sin spontana inlevelseförmåga över till pubertetsåldern och har lättare alt lösgöra sin fantasi än den objektiva typen. Intresset för konstens tekniska problem tilltar, vilket ger läraren möjligheter att göra arbetet mera omväxlande för eleverna i denna ganska motspänstiga ålder. Vissa motivområden börjar dock nu väcka större intresse. Barnet börjar få upp blicken för olika människokaraktärer och fattar följaktligen större intresse för porträttkonsten, där det dock mest uppskattar det leende, vänliga ansiktsuttrycket. Detsamma gäller också i någon mån landskapet, som bättre upplevs i bild sedan barnet nu börjat lära sig att förnimma något av de estetiska värdena i naturen. I sin tur kan erfarenheter av konst öka förmågan att uppskatta det natursköna, skärpa observationsförmågan gentemot naturens mångfaldiga uppenbarelseformer och lära barnet att i någon mån se på naturen med konstnärens ögon. Konstverket blir på så sätt en anvisning att närmare betrakta naturen. Denna växelverkan mellan n a t u r och konstnjutning utvecklas dock icke i någon väsentlig grad förrän i pubertetsåldern. Pubertetsåldern. Ett konstverk som produkt av många individuella och tidsbetingade kulturella faktorer kan fullt tillfredsställande förstås först när de drivande

106 krafterna bakom verket kan klarläggas, och dessa varierar ju med konstnärens individualitet, utvecklingsstadium och kulturmiljö. De intellektuella förutsättningarna för att förstå sådana psykologiska och sociala sammanhang inträder i någon mån först under puberteten. Samtidigt med att den växandes horisont vidgas genom att fantasi- och känslolivet berikas och vitaliseras börjar han kunna ge ett någorlunda nyanserat värdeomdöme och avfärdar inte konstverket bara med ett rent känslomässigt gillande eller förkastande. Han börjar fråga sig: »Varför är detta så vackert?», och försöker ge förnuftmässiga skäl för sin känslomässiga inställning till konstverket. Här börjar konstupplevelsen utvidgas och fördjupas till något som rymmer både affektbetonad konstupplevelse och begreppsmässigt tänkande. Jämsides med att lusten till intellektuell aktivitet ökas, kan sensibiliteten börja utvecklas på ett mera medvetet plan. Bumsmedvetandet blir nu rikare utbildat samtidigt som uppfattningen av färgnyansernas relationer blir mer differentierad. Konstuppfostran måste här ha den dubbla uppgiften att stärka förmågan av omedelbar upplevelse och att samtidigt utbilda en kritisk förmåga. Det estetiska teoreliserandet i denna ålder, analyserandet av komposition, rumsförhållanden, ljus och skugga, färg osv., måste växa fram ur elevens eget individuella arbete, ur hans behov av mer förfinade instrument för att få utsagt vad han har på hjärtat, och inte som akademiskt isolerade frågeställningar. Lärarens klargörande av de konstnärliga gestaltningsproblemen kan på så sätt också bli ett medel att stimulera elevens egna uttrycksmöjligheter och ge honom starkare tilltro till sin egen bildsyn. I samband med t. ex. en uppgift att måla ett stilleben kan läraren med ljusbilder visa prov på skilda konstnärstypers och epokers olika sätt att återge samma motiv eller att lösa liknande problem. Att varsamt diskutera elevernas egna produkter och i dem påvisa formproblem som kan återfinnas i konstverk från olika tider kan vara en god metod att få eleverna starkare engagerade i arbetet. Vid alla formanalyser är det klokt att i hög grad betjäna sig av jämförelser, ty genom sådana kan betydelse- och kvalitetsskillnader klarast exemplifieras. På detta stadium kan exempel från stillebenmåleriet vara lämpliga för att klargöra vad konstnärlig form är för något. I ett stilleben framställs ting som själva inte gör anspråk på något nämnvärt motiviskt intresse utan kommer till tals enbart genom rent estetiska värden, genom samverkan mellan färg och form till ett slutet helt. Förhållandet mellan form och innehåll är en fråga också om intellektuell samordning som kan börja debatteras i de högre gymnasieklasserna. Eleverna börjar kunna få ett begrepp om att det i ett gott konstverk icke existerar några tillfälligheter utan att varje detalj i detta har sin speciella konstnärliga betydelse. Vidare kan den mer teoretiska kunskapen om estetiska värden, om komposition, perspektiv e t c , liksom också den estetiska upplevelsen av konst växa direkt fram ur det egna skapandet och därvid hjälpa eleven att bättre uttrycka

107 vad han har på hjärtat. Även föremål i den dagliga omgivningen kan analyseras med hänsyn till sina formvärden, varvid förhållandet mellan form och funktion kan klarläggas. Härifrån går vägen naturligt till studiet av konsthantverk från olika epoker och kulturkretsar. Här tangeras smakfostrans sociala aspekt, dess betydelse för att skapa mer kvalitetsmedvetna konsumenter och hembildare. En orientering om de olika konststilarnas samband med människans skiftande villkor under skilda tider, med livsåskådning och sociala förhållande, är i hög grad ägnad att fördjupa konstuppfattningen. Icke minst i studiet av arkitekturen är det möjligt att för ungdomen klargöra vad kraven på en byggnads estetiska formgivning och enkelhet har för betydelse också för vårt praktiska liv. Pubertetsålderns intresse för tekniska problem kan läraren också med fördel använda som utgångspunkt i sina resonemang. Redan vid undervisningen av barn i den tidigare pubertetsåldern kan läraren börja knyta an även till intresset för det personliga, för intressanta konstnärsöden, och söka klargöra en viss konstnärs speciella mål och metoder för att lära eleven att bedöma dessa efter konstnärens egna förutsättningar. Därifrån är det lätt att komma över till att också ge eleverna en riktigare inställning till deras kamraters skapande arbete. Naturligtvis måste dock sådana analyser göras med största takt och urskiljning. Den mänskliga gestalten är ett omtyckt motiv i denna ålder, och därför kommer både porträtt, figurstudier och gruppkompositioner nu in i blickfältet. Stilleben, landskap och interiörer verkar mera tilltalande såsom bakgrund i målningar med mänskligt innehåll än såsom separata konstnärliga problem. Den vaknande sexuella medvetenheten ger en växande sensibilitet i förhållande till framställningen av den nakna människokroppen, och därför är det lätt att förklara varför en modernistiskt förvriden sådan framställning ofta möts av oförståelse eller avsmak. Pubertetsåldern rymmer stora växlingar i individens förhållande till estetiska företeelser. Den tidiga puberteten är mera labil, sårbar och ombytlig samt utmärks av en snart sagt omättlig nyfikenhet. Den avvisande attityden mot omgivningen, isoleringsbehovet och självbespeglingen ger successivt vika för kontaktsökande och en mer objektiv syn på tingen. Den intensiva självupplevelsen modifieras så småningom och skapar en förmåga att leva sig in i andra individualiteter. Fram mot sexton-sjuttonårsåldern vinner eleven alltmer i självförtroende, och även förmågan till kritik ökar — vilken dock begränsas av nya emotionella fördomar — och eleven kan bättre bedöma sina egna och andras arbeten. Ett mer fördjupat konstbetraktande, vare sig på intellektuell eller emotionell basis, kan alltså knappast sätta in förrän under de senare pubertetsåren. Enligt vad engelska tests visar avtar den estetiska upplevelseförmågan successivt ända fram till omkring sextonårsåldern för att sedan återigen stiga. Orsakerna härtill är säkerligen ganska komplicerade.

108 Behovet av grundforskning på d e t t a område Vår insikt om konstupplevelsens förutsättningar i människans psykofysiska processer, hennes uppförandemönster och allmänna erfarenhet befinner sig ännu i stort sett på ett förvetenskapligt stadium. Konstpedagogerna svävar fortfarande i ovisshet om alltför många av de faktorer som påverkar konstbetraktandet under skolåldern. De undersökningar som gjorts på området har ofta lett till skiljaktiga resultat, beroende på en mängd olika felkällor och brist på noggrannhet i problemställningen liksom på sättet att dra slutsatser ur materialet. Dettas omfång har ofta heller inte varit tillräckligt stort för att tillåta mera generella slutledningar. Här krävs en specialiserad psykologisk forskning, grundad på väl planerade statistiska undersökningar. Många grundläggande frågor är ännu olösta, exempelvis: Vilken roll spelar känslorna respektive intellektet i konstupplevelsen? Hur påverkas denna av arvsanlag, uppväxtmiljö, kunskap om konst, vana att umgås med konst e t c ? Hur kan relationen mellan konstförståelse och skapande verksamhet mer noggrant bestämmas? Vilka faser av denna assimilationsprocess är överhuvudtaget mätbara? Ett omsorgsfullt planerat forskningsprogram på detta område har aldrig organiserats. Det gäller här att genom samarbete på bred front med hjälp av rent psykologiska experiment kartlägga de grundläggande egenskaperna hos och variationerna av de estetiska erfarenheterna hos olika psykologiska typer och under olika förhållanden. En sådan forskning kommer säkerligen att avslöja skilda typer av egenskaper som gemensamt bildar den sammansatta förmåga vilken summariskt kan betecknas som mottaglighet för estetiska värden. I pedagogiskt syfte gäller det sedan att finna ut hur denna allmänna vitalisering av sinnesförnimmelserna bäst skall kunna utvecklas i samverkan med andra besläktade egenskaper hos den uppväxande individen. Av största vikt är till sist att de vunna erfarenheterna lättfattligt publiceras till ledning för lärare och konstpedagoger. Den konstpedagogiska tidskrift, vilken KU nedan (avd. VI, kap. 2) förutsatt som gemensamt organ för konstbildningsorganisationerna, skulle här ha en av sina viktigaste uppgifter att fylla. En oundgänglig förutsättning för att denna forskning skall kunna få tillgång till ett tillförlitligt, väl sovrat och rikhaltigt undersökningsmaterial måste vara att skolans konstpedagoger, dvs. i första hand teckningslärarna, erhåller en utbildning som gör det möjligt för dem att fylla denna viktiga roll som experimentanordnare och leverantörer av pedagogiskt undersökningsmaterial. Se vidare avd. IV, kap. 7.

Kap. 9. Skolan som estetisk miljö

Redogörelse för konstinnehav m. m. i vissa svenska skolor För att få en någorlunda klar uppfattning om standarden i svenska skoloi både vad avser konstutsmyckning och estetisk undervisning företog KU 1951 en undersökning med hjälp av kringsända frågeformulär. Undersökningen omfattade 335 läroverk av samtliga slag, från vilka dock endast omkring 250 svar inkom. Vad beträffar folkskolorna måste KU begränsa sig till en stickprovsundersökning, vilken omfattade fem folkskoleinspektionsområden i olika delar av landet, nämligen Malmöhus läns södra, Göteborgs och Bohus läns norra, Västmanlands läns, Gävleborgs läns mellersta och Västerbottens läns mellersta inspektionsområden. Inledningsvis må påpekas att de meddelade siffrorna icke kan anses helt tillförlitliga, då en viss allmän tendens att förgylla verkligheten i många fall kan utläsas ur svaren. Man måste också räkna med att en ganska stor procent av det sammanlagda konstinnehavet består av mindervärdig konst, vilket många gånger även framgår av svarsuppgifterna (»av lokala förmågor», »amatörarbeten», »mycket tvivelaktig kvalitet» e t c ) . De uppgivna konstnärsnamnen är ofta helt obekanta. Folkskolor Folkskoleundersökningen omfattade totalt 908 skolor. Av dessa förklarade sig 454 eller exakt hälften icke äga något konstverk, vare sig i original eller reproduktion. Skulle endast konstverk i original räknas och därvid alla amatörmålaralster borträknades, bleve antalet skolor med konst säkerligen flera gånger lägre. Det är påfallande hur starkt konstinnehavet varierar i olika landsändar, främst beroende på de lokala kulturella traditionerna men givetvis också på förekomsten resp. frånvaron av konstintresserade lärares insatser. Sålunda utgjorde antalet skolor utan konstverk 67 % av samtliga skolor i Västerbotten och i Bohuslän, 49 % i Malmöhus län och 42 % i Västmanland, medan procenttalet i Gävleborgs län var så lågt som 20. Ytterst få skolor har åtnjutit årliga anslag för inköp av originalkonstverk. Däremot har vid tillkomsten av de senast uppförda skolorna, framförallt i de större städerna, ganska betydande anslag beviljats för konstnärlig utsmyckning, varom mera nedan. Medel för konstinköp har införskaffats på

110 en mängd olika sätt, bl. a. genom gåvor, lotterier, tävlingar, skolfester, pappersinsamlingar, uthyrning av skollokalerna sommartid etc. I enstaka fall har medel tagits ur skolans anslag till inventarier, och även tillfälliga anslag ur skolkassan har ibland kunnat utverkas. Vid inköpen har i allmänhet ingen annan sakkunskap anlitats än någon konstintresserad lärare i skolstyrelsen eller i enstaka fall någon konstnär. I några fall har ortens konstförening deponerat konstverk i skolan, och ortens konstnärer har ibland ställt ut sina alster där. Musei- och konstutställningsbesök redovisas i Malmöhus län av 17, i Bohuslän av 15, i Gävleborgs län av 36 och i Västerbotten av 12 skolor. Knappt en fjärdedel av skolorna ansåg sig förfoga över ytor lämpliga att hänga konstverk på, och även där så var fallet saknades ofta lämpliga upphängningsanordningar. I Malmöhus län redovisas i 21 skolor sammanlagt 55 oljemålningar (därav målningar av amatörer i 12 skolor), i 7 skolor 25 akvareller, pasteller etc. samt i 12 skolor 73 grafiska blad. 5 skolor ägde skulpturer, och väggmålningar fanns i 3. Konstreproduktionerna i färg uppgick till sammanlagt 488 stycken i 53 skolor. De största kommunerna, främst Malmö, har av naturliga skäl kunnat göra de mest beaktansvärda insatserna. Till de senast uppförda större skolorna har beviljats anslag för detta ändamål på 20— 30.000 kr. per skola. Bland särskilt lyckligt lottade skolor kan nämnas Ystads folkskolor. Staden har förutom tidigare enstaka anslag sedan 1952 årligen anvisat 3.000 kr. för förvärv av originalkonstverk att deponeras bl. a. i skolorna, och den anlitade sakkunskapen har utgjorts av en av folkskolestyrelsen tillsatt konstinköpskommitté med skolornas överlärare, konstmuseets intendent och konstföreningens ordförande som ledamöter. Bohuslän är det i konstavseende sämst tillgodosedda av undersökningsområdena. Endast 2 skolor har målningar av konstnärer, medan 2 skolor äger amatörmålningar. Skulpturer och väggmålningar saknas helt, medan 2 skolor äger några grafiska blad. 12 skolor har sammanlagt 61 färgreproduktioner. I Västmanlands län utom Västerås stad kan 29 målningar noteras, fördelade på 10 skolor, vidare har 10 skolor sammanlagt 37 grafiska blad i svartvitt eller färg. En enda skola kan stoltsera med en väggmålning, medan en annan skola äger 2 skulpturer. 38 skolor förfogar över sammanlagt 313 färgreproduktioner. Främst är Västerås folkskolor gynnade i fråga om konslanslag. Inköpen sköts centralt av stadens teckningskonsulent, vars verksamhet ovan omnämnts. Till den nyuppförda Gideonsbergsskolan anslogs 1950 50.000 kr., och 1951 beviljade staden ett lika stort belopp till inköp av konst till stadens övriga folkskolor. I flera västmanländska skoldistrikt har kommunerna de senaste åren till samma ändamål beviljat belopp från 2.000 kr. årligen (Surahammar) till 500 kr. I Surahammar h a r man koncentrerat sina inköp på färgreproduktioner efter mästerverk i världskonsten vilka får cirkulera mellan distriktets skolor.

Ill I Gävleborgs län redovisar 19 skolor 105 oljemålningar (därav i Arbrå med omnejd 56 målningar av en bygdemålare), i 6 skolor finns 12 akvareller, medan 12 skolor äger 20 grafiska blad i svart-vitt och färg. 49 skolor förfogar över sammanlagt 411 konstreproduktioner i färg, 6 skolor har köpt in konstböcker osv. Kommunala anslag för konstinköp har utgått i fyra fall, varierande mellan 2.000 och 500 k r ; i två av dessa kommuner har anslaget utgått flera år i följd. För Västerbotten gäller, att 4 oljemålningar finns fördelade på lika många skolor, 4 akvareller finns i 2 skolor, 18 grafiska blad i 7 samt en skulptur i vardera av 2 skolor, medan 21 skolor har tillsammans 55 färgreproduktioncr. Undersökningen har även omfattat anslagen till materiel för teckningsundervisningen, vilka bäst kan anges i procenttal av hela materielanslaget. Teckningsanslagen varierade från högst 28 % till lägst ingenting; genomsnittet låg inte högre än 7 %. Tillgången på konstbildningsmateriel var beklagligt dålig. Av de 908 skolorna ägde endast 8 skolor ljusbilder, lika många ägde filmband, medan konstböcker rapporterades från 34 skolor, därav 17 i Malmöhus län och endast en i Bohuslän. KU har även varit intresserad av att få veta om och under vilka former något samarbete kommit till stånd mellan tecknings- och slöjdundervisningen. Detta har skett endast genom dekorering av slöjdalster, ritande av modeller till sådana och uppgörande av mönster till olika textilarbeten. I Skåneområdet har fyra skolor egen konstförening, medan Bohuslän och Västmanland har vardera en. Kommunala

mellanskolor.

Av 24 skolor saknade halva antalet varje inslag av konst. Sammanlagt redovisas 4 väggmålningar, en skulptur samt 20 oljemålningar fördelade på <S skolor, förutom teckningar, grafiska blad och reproduktioner. Offentliga anslag för förvärv av konst har beviljats i 6 fall, därav årliga anslag varierande mellan 150 och 325 kr samt ett engångsanslag om 2.500 kr. Regelbunden konsthistorisk undervisning angavs i 16 skolor, av dessa i 8 fall knuten till historie-, i 7 fall till tecknings- och i ett fall till kristendomsundervisningen. 16 skolor hade specificerade anslag för inköp av materiel för tecknings- och konstundervisningen, högst 500 kr. I förhållande till hela undervisningsmaterielanslaget utgjorde detta högst 14 och lägst 2 %. 9 skolor ägde sammanlagt 560 ljusbilder, Och 12 skolor redovisade 282 filmband. Konstböcker fanns till ett antal av 137 i 13 skolor. Samarbete mellan slöjd- och teckningsundervisningen ägde rum i 10 skolor och angavs icke förekomma i 4. I ett fall fanns konstförening, och alla skolor utnyttjade ortens konstutställningar. Lämpliga väggytor för att exponera konst fanns i 15 skolor.

112 Samrealskolor. Av 118 skolor ägde 13 intet slag av konst. I 79 skolor fanns 318 oljemålningar, därav många amatörarbeten. Grafiken i svart och vitt samt i färg företräddes av 359 blad i 35 skolor. 17 skolor hade 29 skulpturer och 15 skolor redovisade 18 väggmålningar. 16 skolor åtnjöt anslag för konstinköp, varierande mellan 1.500 och 100 kr. årligen. Konstverk har vidare förvärvats genom gåvor av föräldraföreningen, genom frivilliga insamlingar bland eleverna, genom medlemskap i samhällets eller länets konstförening samt med anlitande av uthyrningsmedel och medel ur biblioteks- och materialkassor. I ett fall har en bank donerat 15.000 kr. till skolans utsmyckning (Nora). Regelbunden konsthistorisk undervisning redovisades i 37 fall. Denna var i 13 fall knuten till teckningen, i 19 till historia, i 3 till kristendom och i 2 fall till modersmålsundervisningen. 25 skolor hade specificerat anslag till materiel för tecknings- och konstundervisningen varierande mellan 17 och 2 % av hela materielanslaget. 60 skolor hade tillgång till 3.887 ljusbilder (maximum för en skola 200 st. ), i 53 skolor fanns 326 filmband och 17 skolor hade 667 större konstreproduktioner. 983 konstböcker redovisades av 82 skolor. Samarbete mellan slöjd- och teckningsundervisningen uppgavs äga rum i 59 fall och saknas i 31. 3 skolor hade konstförening. Konstutställningar på orten utnyttjades mestadels, dock ej i 15 fall. 56 skolor ansåg sig ha lämpliga väggytor att hänga konst på, medan endast 26 uppgav sig ha goda upphängningsanordningar. Högre flickskolor

(kommunala

och enskilda

läroverk).

31 skolor redovisade 179 oljemålningar (maximum 20 för en skola), och 34 skulpturer var fördelade på 8 skolor. 6 skolor hade 7 väggmålningar, medan 145 grafiska blad var spridda i 26 skolor. 773 konstreproduktioner utnyttjades av 29 skolor. Konstverken har förvärvats genom gåvor framförallt av privatpersoner men också av skolans konstförening. Även medlemskap i Sveriges allmänna konstförening har gett vinst. I 3 fall utgick kommunala anslag till ändamålet (enda angivna summa 600 kr.) Den anlitade sakkunskapen för konstinköp har mestadels bestått av rektor och lärare, i ett par fall av skolans konstkommitté och i ett fall av en museiman. Samtliga skolor utom en uppgav regelbunden konstundervisning, som ju finns upptagen i kursplanen för denna skolform. I 26 fall var undervisningen knuten till historia, i 5 till teckning. 14 skolor angav 3 veckotimmar konsthistoria i de båda högsta klasserna, i vissa fall ingående i allmän kulturhistoria (i sista klassen fungerar denna undervisning endast under hälften eller en tredjedel av året), medan en skola hade 2 veckotimmar och 9 skolor en. 22 skolor åtnjöt specificerade anslag för materiel i teckningsoch konstundervisningen med högst 3.700 kr. Anslagets andel av hela materielanslaget utgjorde högst 33 %, lägst 2% %, i genomsnitt 10 %. Samtliga

113 skolor ägde någorlunda rikhaltig konstundervisningsmateriel, tillsammans 9.400 ljus- och balloptikonbilder, 245 filmband, 1.418 större planscher och 1.846 konstböcker. Samarbete mellan slöjd och teckning uppgavs förekomma i 20 skolor, och konstförening fanns i 8. Konstutställningar besöktes regelbundet av 28 skolor, och i flera fall anordnades diskussioner och uppsatsskrivning i anslutning till dessa besök. Högre allmänna

läroverk.

Av 71 skolor redovisade 65 stycken 796 oljemålningar (maximum 60 st., genomsnitt 12 st.), däri även inräknat rektorsporträtt o. dyl. I 37 skolor fanns sammanlagt 160 akvareller, pasteller e t c , 15 skolor hade 82 teckningar och 46 skolor hade 962 grafiska blad i svart och vitt samt i färg. Av skulpturer fanns 109 verk i 34 skolor, medan 65 väggmålningar prydde sammanlagt 24 skolor, varav en enda stoltserade med inte mindre än 16 stycken. 876 färgreproduktioner utnyttjades av 52 skolor, representerande både världskonstens mästare och äldre svenska konstnärer. Offentliga anslag till förvärv av konstverk anmäldes av nio skolor, varierande mellan 50.000 och 500 kr. Frånsett den lägsta summan gäller det i samtliga fall engångsanslag. Även anslag från Bonniernämnden har utgått i några fall. Konstverk har förvärvats på många olika sätt, främst genom gåvor bl. a. av elevernas konstföreningar, vidare genom lotterier och basarer, skrot- och pappersinsamling samt genom medlemskap i Svenska slöjdföreningen. Den anlitade sakkunskapen har i de flesta fall bestått av teckningsläraren, ofta i samarbete med rektor och kollegium eller, när donator varit skolans konstförening, en av elevrådet utsedd jury. I något fall har Statens konstråd anlitats liksom också föreningen Konst i skolan, museimän, stadsarkitekter och konstnärer. Regelbunden konsthistorisk undervisning redovisades i 44 fall och förnekades i 13. Den var i 21 fall knuten till teckningen, i 20 till historia, i två till modersmålet och i ett till kristendomsundervisningen. 36 skolor angav sig ha särskilt anslag för inköp av materiel till tecknings- och konstundervisningen. Detta uppgick till högst 1.150 kr. per år; anmärkningsvärt år att en skola köpt konstböcker för 300 kr. årligen. Tecknings- och konstundervisningsanslaget utgjorde i förhållande till hela materielanslaget högst 8 % och lägst y2 %, i genomsnitt 3 %. 40 skolor redovisade omkring 8.000 ljusbilder, medan 34 skolor hade 405 filmband (maximum 44 per skola). 50 skolor förfogade över sammanlagt 2.157 konstböcker, och flera höll sig också med konsttidskrifter. Samarbete mellan slöjd- och teckningsundervisningen bejakades i 43 fall och förnekades i 9. Nästan samtliga skolor angav sig i stor utsträckning utnyttja de konstutställningar som anordnas pä orten. Det är egentligen endast läroverken i Stockholms ytterområden som förklarat sig ha stora svårigheter därvidlag. De har därför önskat få konstutställningar inom skolan. 28 läroverk ansåg sig ha lämpliga väggytor för 8

114 att ställa ut konst, men endast 9 ansåg sig ha tillfredsställande uppj ängningsanordningar. I flera fall kan skolorna själva härbärgera off? iga vandringsutställningar i sina lokaler, ibland också i kombination meu föredrag och film. 12 läroverk hade egen konstförening. Att en sådan förening kan få stor betydelse för att både intensifiera konstintresset och öka skolans konstbestånd visar framförallt konstföreningen i Hälsingborgs gossläroverk, vilken främst tack vare teckningslärarens entusiastiska insats torde vara den livaktigaste. Den grundades 1944; enligt sina stadgar skall den verka för ungdomens konstuppfostran och anskaffande av god konst till skolan. Av styrelsens nio medlemmar skall sju, däribland ordföranden, väljas bland eleverna. Medlemsantalet är över 1 200, dvs. deltagandet uppgår till ungefär 75 % av hela elevantalet. För medlemsavgifterna, som varierar mellan 1:50 kr. och 50 öre per år, hade till 1955 köpts inte mindre än 180 konstverk, så att varje klassrum förfogar över minst tre konstverk, i gymnasiet ända upp till åtta. En vägvisare över skolans konstsamling har också utgivits. Skolans egna gryende talanger uppmuntras även, och deras bästa alster förvärvas till elevernas lokaler. Sedan föreningens stiftande har varje år anordnats en stor nyårssalong i skolan (se fig. 50), och programmet har då varit att ge ett tvärsnitt av svensk nutidskonst, där tonvikten olika år lagts på konstnärsgrupper från olika landskap. Grafiken och teckningskonsten har tillmätts stort utrymme. Utställningarna har hållits öppna för allmänheten, en omfattande försäljning har ägt rum och bland föreningsmedlemmar och utställningsbesökare har lottats ut sammanlagt 236 konstverk till ett värde av mer än 32.000 kr. Många konstnärer har genom dessa utställningar inspirerats att göra donationer av konstverk till läroverket. — I ett annat läroverk har skolans konstförening betalat avgiften för medlemskap i Riksförbundet för bildande konst, varigenom skolan nästan varje termin fått en vandringsutställning. Den har också ordnat egna utställningar, omfattande t. ex. lärarnas privata konstsamlingar, grafik osv. En skolkonstförening i Malmö med 600 medlemmar har årligen i skolan anordnat utställningar av Skånekonstnärer. Konstföreningen i Whitlockska skolan i Stockholm, som betalar medlemsavgift i Sveriges allmänna konstförening, har utlyst tävlingar i teckning, målning och skulptur för skolans elever, med fritt ämnesval, samt har vidare anordnat utställningar av reproduktioner, ibland som förberedelse för kollektiva besök på en viktig konstutställning. Även elever har ordnat separata utställningar i föreningens regi. Bland övriga initiativ kan nämnas att konstföreningen i Växjö läroverk de senaste åren under vintersportlovet per buss företagit en konststudieresa under fem dagar, år 1955 med icke mindre än 159 deltagare. Utanför den sålunda redovisade undersökningen må här också framhållas de stora insatser som Stockholms stad gjort för den konstnärliga utsmyckningen av sina skolor. Beviljade anslag för detta ändamål utgjorde för åren

•

115 1937-d55 sammanlagt 4.142.000 kr. Härav anvisades för de äldre skolorna docb"<ndast 133.000 kr. Under 1930-talets senare del utgick anslagen med i genomsnitt 30.000 kr. årligen men har sedan dess ökat kraftigt. Genomsnittsanslaget för 1950—54 utgör icke mindre än 386.400 k r ; av de anvisade medlen har dock hittills endast en del hunnit disponeras. Under flera år utgick anslagen med 2 % av den totala byggnadskostnaden för nya skolor. Denna princip har under de senaste åren av finansiella skäl provisoriskt måst frångås, och anslagen utgår f. n. (1955) med 3.000 kr. per klassrum i de nyuppförda skolorna, vilket för de större betyder 75—100.000 kr. per skola. Högsta belopp för en enda skola har hittills varit 120.000 kr. (Vällingby folkskola). I Göteborg disponerar folkskolestyrelsen sedan 1953 ett årligt anslag om 10.000 kr. för inköp av konst till i första hand de äldre folkskolorna. Malmö stads skolor har under åren 1949—55 berikats med konst till ett värde av över 65.000 kr., fördelade på 8 skolor. Större delen av anslaget h a r gått till skulpturer och väggmålningar. Olika slag av utsmyckning Fast konstnärlig

utsmyckning.

Skolmiljön har stor betydelse för grundläggandet av en estetisk sensibilitet hos skolbarnen. Estetisk fostran måste grundas på en sådan gestaltning av hela skolmiljön, att också denna kan öva upp elevernas känsla för rytm, färg och proportioner. Skolan bör ha den harmoniska, vänliga och livsbejakande atmosfär som ger barnet trivsel och hemkänsla, och detta är knappast möjligt utan en konsekvent genomförd estetisk utformning av barnets dagliga omgivning. För att en konstnärlig utsmyckning skall kunna ge uttryck åt byggnadens funktion som skola är det nödvändigt att arkitekt och konstnär kan inleda sitt samarbete på ett tidigt stadium av byggnadens planering. Den fasta konstutsmyckningen har här en viktig funktion att fylla. Man bör icke underskatta den psykologiska betydelsen av en väggmålning eller mosaik som är oupplösligt förenad med rummet, något som icke kan tänkas bort och som inte har en sådan tillfällighetens prägel som en upphängd tavla. Det lyckliga i samspelet mellan t. ex. en monumentalmålning och rummets arkitektur låter betraktaren uppleva en intensivare rumskänsla och ger också åt rummet ett starkare stämningsvärde. De utrymmen i skolan som bäst lämpar sig för fast konstnärlig utsmyckning är fasader, entréhallar, samlingssalar, trapphus och skolgårdar. De konstnärliga material som här kan komma i fråga är av mångahanda slag: väggmålningen i tempera eller fresk, väggmosaiken, reliefskulpturen och inte minst en del oömma material som på senare tid kommit till användning i skolbyggen, såsom emalj dekorationer, putsritningar och mosaikgolv. Andra former av ytutsmyckning av mera arkitektonisk karaktär bygger på en

116 konstnärlig bearbetning av själva byggnadsmaterialet, där ofta med mycket enkla medel en överraskande rik effekt kan n å s : konstnärlig behandling av tegelmuren genom utnyttjande av reliefverkan, olikfärgade stenar osv., skulptural behandling av betong och puts m. m. Uppmärksamhet bör också ägnas åt en för det estetiska helhetsintrycket så viktig fråga som interiörernas färgsättning. Subjektiva koloristiska skönhetsideal får där inte bli avgörande utan bör underordnas den färgpsykologiska forskningens säkra resultat. Skolrummens färg bör avstämmas efter barnens naturliga färgkänslighet, som varierar i olika åldrar och heller inte är densamma hos flickor och pojkar. Den nuvarande'bristen på färg i många klassrum strider direkt mot barnens färgbehov. Utsmyckning

med originalkonst

och

konstreproduktioner.

Skolans utsmyckning med rörlig originalkonst bör vara av hög kvalitet för att icke förvirra barnens förhållande till konsten. Begreppet fullvärdig konst har i den allmänna uppfattningen gärna blivit identiskt med oljemålningar, som fått en ofta alltför privilegierad ställning. En mängd andra arter av konst kan givetvis i lika hög grad tala till den estetiska sensibiliteten och har ofta också fördelen att vara billigare i pris. Här kan pekas på grafik i svart och vitt eller i färg, teckningar, akvareller, gouacher, pasteller, skulptur och konsthantverk. Av grafiska blad ger givetvis färgträsnitt och färglitografier i större format den bästa effekten som väggprydnader. Smärre grafiska blad med mindre bildverkan på längre avstånd bör hängas lågt. Ramar med löstagbara baksidor ger möjlighet att ofta byta ut ett grafiskt blad eller en teckning, och därigenom skärps elevernas uppmärksamhet. Skulpturer i oömma material ger barnet en kärkommen möjlighet att med fingrarna bekanta sig med material och former. Detta gäller särskilt de på senare år lanserade lekskulpturerna, som är så utformade att barnen kan röra sig i deras hålighet,er och klättra på deras ytor. Ett konstverk utövar sin maximala effekt först när det på elt aktivt sätt kan vädja till åskådarnas nyfikenhet och fantasi, och därför har konstverkets nyhetsvärde stor betydelse inte minst i skolmiljö. Mycket talar för att de ambulerande konstverken förmedlar en effektivare konstpropaganda än de stationärt placerade som eleven lätt kan bli helt blind för. Större kommuner kunde med fördel låta sitt konstbestånd cirkulera genom skolorna och mellan dem, något som länge planerats t. ex. inom Stockholms folkskoledirektion men icke kunnat förverkligas på grund av brist på arbetskraft för att organisera projektet (se sid. 72). Ett sådant arrangemang skulle också bidra till att utjämna orättvisan i fördelningen av konstbeståndet mellan äldre och nyuppförda skolor. Av synnerlig vikt är att skoldistrikten anlitar vederhäftig sakkunskap vid anskaffningen av konstföremål, så att de allmänna medel som anvisas för ändamålet inte — såsom hittills tyvärr alltför ofta skett — slösas bort på

117 mindervärdiga ting. Härvidlag kan väl inga generella bestämmelser utfärdas, men det kan inte nog kraftigt inskärpas att det är ett starkt samhällsintresse att vederhäftig sakkunskap anlitas vid sådana inköp. Om sådan sakkunskap icke står att uppbringa på annat sätt, kan råd i regel inhämtas från närmaste konstmuseum, från föreningen Konst i skolan eller eventuellt från konstföreningen i orten eller grannskapet. Erinras må slutligen att Statens konstråd enligt sin instruktion har att verka för kommunala byggnaders och offentliga platsers prydande med konstverk samt stödja och med råd bistå vederbörande myndigheter i sådana frågor. Färgreproduktionens utveckling har under de senaste decennierna öppnat nya perspektiv för konstundervisningen och konstpropagandan. Visserligen bör man hålla i minnet att konstreproduktionen aldrig kan komma i nivå med originalkonstverket, att den är och förblir ett surrogat både som väggprydnad och studiematerial. Men ändå kan den ge en anknytande föreställning om originalet som talar till den estetiska sensibiliteten och är tillräcklig som underlag för en diskussion om olika konstnärliga kvaliteter. Den är en nödfallsutväg som inte kan undvaras, och den kan berika våra föreställningar om konst och väcka en längtan att få se originalkonstverken. Reproduktionen kan också hjälpa att hålla upplevelsen av ett konstverk kvar i minnet, t. ex. efter ett museibesök, och kan även tjäna som förberedelse för sådana besök. Att i en skola med små ekonomiska resurser en god färgreproduktion av ett förnämligt original måste godtagas också som väggprydnad ligger i öppen dag. Men läraren bör då göra klart att det här är fråga om en reproduktion. Så länge konstreproduktionerna används urskiljningslöst är det risk för att de kan göra mer skada än nytta i smakuppfostran. Men man bör inte heller glömma bort de stora utvecklingsmöjligheter i rent tekniskt avseende som färgreproduktionen måste anses ha.

Utsmyckning

med elevernas

arbeten

Alltmer börjar den uppfattningen göra sig gällande att barnen själva skall vara med och smycka ut sin skola, och att de skall ständigt kunna göra det på nytt. Skolan får då genom barnens medverkan sitt eget ansikte, något som stärker barnens samhörighetskänsla med sin skola. Denna präglas på så sätt av det skapande arbete som där bedrivs och får för en mycket ringa kostnad ett festligare och trivsammare utseende, Samtidigt bibringas barnen en högst stimulerande uppfattning om värdet av deras eget arbete, vilket är av väsentlig pedagogisk betydelse. Även föräldrarna kan därmed förhjälpas till en positivare inställning till sina barns bildskapande. Mycket av detta arbete sker kollektivt; rnan förenar sig till arbetsgrupper där det fordras både noggrann planering och ömsesidigt hänsynstagande för att nå ett gott resultat. Om man vill estetiskt bedöma resultaten av bar-

118 nens försök att lösa större dekorativa uppgifter, måste det sägas att den allmänna kvalitetsnivån höjts på ett nära nog förbluffande sätt under den korta tidrymd som barnen verkligen fått tillfälle att fritt pröva sina krafter på sådana uppgifter, och detta ger anledning att med tillförsikt se på deras möjligheter att här göra en ur olika synpunkter tillfredsställande insats. Ett riktigt skolhus skall enligt detta moderna betraktelsesätt inte levereras fixt och färdigt, utan i planeringen bör förutses vilket utrymme barnen behöver för sin skapande verksamhet. Detta betyder att den esletisk-pedagogiska expertisen, dvs. främst teckningsläraren, bör mera än som nu är fallet konsulleras vid byggnadsplaneringen. Man kan här gå in för både en permanent och en utbytbar utsmyckning, och i allmänhet är väl det senare alternativet alt föredra. Ett misslyckat försök kan därmed snabbt avlägsnas, och varje årskull kan få tillfälle att bidra till miljöns utformning. På skilda håll har man experimenterat ut en mängd olika anordningar för att ge barnen möjligheter att medverka till sin skolas utsmyckning under hänsynstagande till den estetiska helheten. Sålunda kan väggarna förses med trälister för att skjuta in bilder under eller med zink- och plåtinsatser för mosaik- och reliefarbeten. I en del nya tyska skolor har man på väggarna i vissa lokaliteter sparat ut ytor med olika tonat trä i t. ex. formatet 3 X 3 m., som av barnen kan bemålas med tvältbar pulverfärg (se fig. 48). Billiga tvättbara murputstapeter utgör en utmärkt grund för väggmåleri. Glaserade bemålade kakel kan med fördel placeras på väggarna i trappuppgångar o. d. Vitriner med barnens ömtåliga bast- och papparbeten k a n också ge liv åt en vägg. Taklister som ger bekväm möjlighet åt även osymmetriska upphängningar av inramade bilder, textilier o. d. bör vara en självklar del av skolbyggnadens utrustning. Med en mängd dylika medel kan man undvara utsmyckningar, vilka genom sin oföränderlighet kan trubba av mottagligheten. Icke minst skolkorridorerna, som gärna får en viss anstaltskaraktär, k a n med små medel få ett betydligt mer stimulerande utseende. Om barnteckningar i växelramar hängs upp på väggarna så har man därmed en ständigt skiftande utställning, där naturligtvis inte bara de duktigaste barnen bör få komma till tals. Man kan, såsom det gjorts i några tyska skolor, bygga över garderobhängarna med hyllor, där elevernas keramiska arbeten och ståltrådsskulpturer ställs upp, och i väggen inbyggda vitriner k a n användas för att ställa ut olika slag av konsthantverksarbeten, lånade från museer, firmor eller konsthantverkarna själva (se fig. 45 och 47). Klassrummet bör först och främst vara en verkstad, som speglar de ständigt skiftande sysselsättningarna och intresseområdena. Varje klassrum k a n få sitt individuella utseende ej minst genom den textila utrustningen, som inte alltför sällan bör bytas ut, och kanske även genom affischer, akvarier, fågelburar och blomsterodlingar. Även där bör finnas växelramar, för grafisk konst eller elevernas egna prestationer. Någon vägg i rummet

119 bör helst ha en sådan yta att reproduktioner, klassarbeten och annat kan anbringas direkt på väggen. Vandringsutställningar. Vandringsutställningarna torde vara ett av de förnämsta instrumenten för att tillföra skolan de ständigt förnyade estetiska intryck som behövs för att hålla konstintresset vid makt. De bör i främsta hand omfatta originalkonst av hög kvalitet, men man måste i viss utsträckning också lita till färgreproduktionen, inte minst när det gäller pedagogiskt upplagda utställningar som ger historiska exposéer eller utreder några av konslens många gestaltningsproblem. Ett välgörande komplement skulle vandringsutställningar av barnteckningar utgöra, avsedda framförallt för lärarna och åtföljda av en handledning med klarläggande kommentar. De administrativa organen för dessa utställningar bör liksom hittills vara Nationalmuseum, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande och isynnerhet föreningen Konst i skolan, men det är knappast tänkbart att dessa organisationer också i framtiden skall kunna helt tillfredsställa det alltmer stigande behovet av sådana utställningar. Man lär därför även få lita till provinsmuseer och konstföreningar, liksom man kan tänka sig att t. ex. en krets av kommuner slår sig samman och inköper en konstsamling för vandring mellan kretsens skolor. Även om dessa utställningar i allmänhet får antas vara organiserade så att de icke kräver särskilda materiella resurser från skolornas sida för att kunna exponeras, bör ändock krav kunna ställas på att varje skola är försedd med ett tillräckligt antal fritt manövrerbara skärmar, detta främst för att kunna utnyttja sådana utrymmen som gymnastiksalar, fönsterväggar osv. för exponerande av konst. Därmed skulle skolorna ha möjlighet att ta egna initiativ och t. ex. i egen regi ordna utställningar av ortens eller landskapets konstnärer. Det må till sist understrykas att utställningarna inte bör inskränka sig till målarkonst utan även bör ge skolorna möjlighet att stifta bekantskap med skulptur, teckningar, grafik och konsthantverk.

Kap. 10. Konstbildningsmateriel m . m .

Musei- och utställningsbesök De bästa resultaten av konstundervisningen och de varaktigaste intrycken av konst nås säkerligen genom att barnen får se originalkonstverk av hög kvalitet. Därför utgör musei- och utställningsbesök ett viktigt led i skolungdomens estetiska fostran. Inte endast de renodlade konstmuseerna kommer här ifråga utan också de kulturhistoriska museerna, vilkas samlingar av olika tiders bruksting och husgeråd likaledes talar till den estetiska känslan. Även etnografiska museer kan ge konstbetraktandet fruktbara impulser samt förmedla upplysningar om konstens förbindelse med magiskt tänkande och med religioner och världsuppfattningar av skilda slag. E n förutsättning för att barnen skall kunna tillgodogöra sig museernas konstskatter är, att samlingarna i sitt urval och sin anordning tar hänsyn till barnens psykologiskt betingade behov och deras uppfattningsförmåga. I ett stort museum, uppställt efter gängse grunder, blir barn fort uttröttade av den oöverskådliga mängden föremål, och därför gäller det att inom museet skapa en miljö som ger även barnen goda möjligheter att ta emot vad som bjuds. De bör hellre få fördjupa sig i ett fåtal representativa konstverk än skynda förbi många. Barnen måste fås att stanna inför dessa konstverk, och deras iakttagelseförmåga måste genom lämplig stimulans hindras från att slappna av. Det bör här betonas vikten av att också lågstadiets barn får besöka utställningar. Många barn bevarar de skarpaste minnesbilderna just från de tidiga barnaårens upplevelser, och om intresset väcks genom lärarens försiktiga ledning kan de mottagna intrycken bli av beslående värde. Egentligen är det endast amerikanarna som i sina »Junior Museums» radikalt försökt dra de praktiska konsekvenserna av dessa tankegångar. Barnmuseerna har blivit ett iögonfallande drag i den amerikanska museiverksamheten. År 1941 öppnades, i Metropolitan Museum i New York, för första gången en barnavdelning som del av ett konstmuseum. Museet besöks av omkr. 300.000 barn årligen. Det har speciella anordningar för barnens trevnad och bekvämlighet; två salar står till förfogande för skiftande utställningar, och dessa planeras i samarbete med museets övriga avdelningar. Ämnena för utställningarna väljs efter principen att de skall

121 vara av intresse för barn och av värde för att komplettera skolstudierna, och de utställda föremålen är hämtade enbart från museets samlingar. Som exempel på sådana utställningar kan nämnas »Upptäckternas århundrade», »Kina och dess folk», »Julens bilderboksutställning». I avdelningen finns hörsal med plats för tvåhundra barn, utrustad med film och ljusbilder, musikinstrument och grammofon. Avdelningen har ett eget bibliotek som består inte bara av böcker om konst, slöjd o. d. utan även av litteratur som ger en mer allmän bakgrund för att hjälpa barnen till en bättre förståelse av museisamlingarna, såsom böcker om legender och sagor, biblisk och allmän historia samt geografi, och vidare av en stor samling bilderböcker för de yngsta. I nära anslutning till avdelningen försäljs billiga färgtryck och vykort samt dessutom bildsviter till ett pris av 10 cents, omfattande 18 illustrationer, var och en med en kort förklaring (ämne t. ex. Livet i ett medeltida slott). Dessa bilder tycker barnen om att ha som souvenirer av museibesöket eller för att klistra upp i sina arbetsböcker i skolan, medan lärarna kan utnyttja dem i balloptikonapparaten. Metropolitanmuseets barnavdelning är inte endast verksam i sina egna lokaler utan utgör också en språngbräda över till samlingarna i det egentliga museet, dit barnen leds på informella visningar med tillåtelse att fråga och göra kommentarer. De får även formulär med frågor och uppgifter; hit hör de s. k. treasure hunts och quizzes (allmänbildningstävlingar) som vill göra museerna mer lockande för barnen. »Treasure hunts» är avsedda för yngre barn. Dessa får elt hektograferat frågeformulär och skall med ledning därav söka upp ett visst föremål, som delvis finns beskrivet i formuläret, i vilket barnen sedan skall ge svar på vissa frågor. Slutligen delas priser ut för de bästa svaren. »Quizzes» siktar på de äldre eleverna och består i frågor på hektograferade eller tryckta formulär. Frågorna kräver ett intensivt användande av iakttagelseförmågan och eftertanken och tillgodoser sålunda barnens aktivitetsdrift samt möjliggör på samma gång en kontroll av hur eleverna tillgodogjort sig de vanliga lektionernas kunskapsstoff. Därmed blir också lärarna mer intresserade av lösningen av dessa uppgifter. Barnavdelningen i Museum of Modern Art i New York vädjar på ett nästan dramatiskt sätt till barnets upplevelseförmåga. Museet vill skänka barnet största möjliga både visuella, taktila och motoriska erfarenheter icke endast av konst. Där finns rörliga skulpturer, en maskin som byter färgljusbilder av museets målningar när man trycker på en knapp samt en med tangenter och pedaler försedd färgorgel, med hjälp av vilken barnet kan få fram en oändlig serie abstrakta färgmönster på en skärm. Denna sistnämnda erfarenhet hjälper barnet att uppskatta och själv uppfinna abstrakta mönster. Inom avdelningen finns också skulpturer som barnen får klättra på och ta på, eftersom en viss intimitet i förhållande till konstverken anses viktig för barnens förståelse. Konstverken arrangeras gärna omkring en idé som kan väcka barnens intresse, t. ex. för att suggerera en

122 cirkusmiljö (se fig. 53) eller en marknad med skulpturer och målningar av djur, både fantastiska och realistiska. Intill utställningsavdelningen ligger ett arbetsrum med stafflier, papper och färger placerade runt väggarna och med ett stort arbetsbord i centrum, där barnen kan göra målningar och klippbilder, konstruera mobiler, dvs. rörliga skulpturer av ståltråd, metallstavar o. d. Man vill på så sätt låta barnen ge utlopp för den inspiration som de genom att se konstverk får att själva skapa efter egna idéer. Museet söker även genom propaganda förmå föräldrarna att sörja för en stimulerande plats där hemma åt barnen att arbeta på. Vidare producerar och säljer museet färgspel samt pussel gjorda av färgreproduktioner efter museets målningar i syfte att därmed tillgodose behovet av bättre undervisningsmateriel på detta område och stimulera vederbörande fabrikanter att själva komma med uppslag till sådana förbättringar. De amerikanska museerna är sålunda i sin mest avancerade utformning en kombination av museum, skola och fritidsinstitution. En väsentlig förutsättning för dessa museers intensiva verksamhet är att skolorna i USA hålls stängda på lördagarna. Enligt amerikansk uppfattning kan museibesöken — också i konstmuseer — tjäna till att komplettera undervisningen i nästan alla skolans läroämnen: historia, samhällskunskap, geografi, litteraturhistoria, språk. Det är inte minst tack vare denna principiella inställning som museerna lyckats få museibesöken upptagna på de statliga skolornas reguljära timschemata. Även om den museala utvecklingen i vårt land troligen kommer att gå efter andra linjer än i USA, finns där ändock inånga goda uppslag att ta vara på och vidareutveckla. (Det kan annoteras att man har för avsikt att inom den närmaste framtiden i Stockholms folkskolor minska antalet lördagslektioner till tre.) Det vore tilltalande att länka sig att skolorna i sina egna lokaler kunde reservera ett särskilt utrymme för museernas utställningar och upplysningsverksamhet. Beträffande principiella och organisatoriska problem rörande skolans utnyttjande av museernas resurser, se vidare avd. V, kap. 3.

Läroböcker och väggplanscher I 1945 års lärobokskommittés betänkande om granskning och antagning av läroböcker (SOU 1947:51) berörs också läroböckernas yttre skick. Dessa anges i många fall vara torftiga ifråga om band, papper, typografi och illustrering, vilket särskilt säges gälla folkskolans böcker, och enligt citerade uttalanden i en enquéte har läroböckernas torftighet hos skolbarnen skapat olustkänslor och gett en negativ inställning som varit till skada för det pedagogiska arbetet. De tekniska framstegen på bokframställningens område har enligt betänkandet hittills endast i ringa utsträckning utnyttjats för läroböckernas räkning. Dessa synpunkter vill KU för sin del understryka. Läroboken måste kunna uppskattas som bok. Den bör vara en

123 stimulans för ögat och en visuell hjälp till förståelse. Inlärandet måste för att bli effektivt vara förenat med nöje och göras så konkret som möjligt. Vid läroböckernas illustrering har hänsyn hittills främst tagits till bildernas berättande innehåll. Under de senaste åren har dock lovande tecken till en ny inställning härutinnan kunnat förmärkas, utan att likväl illustrationsfrågan ännu fått någon allsidigare belysning i den pedagogiska diskussionen. En nyväckt insikt om bildens betydelse har fört fram ett rikare bildurval, vilket också i vissa fall gjorts efter strängare estetiska normer utan att därför andra pedagogiska krav behövt eftersättas. Sålunda h a r historieböckerna blivit rikare illustrerade, även om standardhöjningen här måste sägas ha skett i betydligt långsammare takt än inom bokproduktionen i allmänhet. Även i läroböcker i språk har illustrationer av konstverk tagits till utgångspunkt för beskrivande övningar på det främmande språket. Med hänsyn till betydelsen av läroböckernas estetiska utformning och av konstverkens utnyttjande som illustrationsmaterial i olika ämnen vill KU framföra önskemålet att den läroboksgranskande myndigheten, vare sig den kvarstår såsom statens läroboksnämnd eller överflyttas till ett organ inom Skolöverstyrelsen, kompletteras med estetisk sakkunskap. Den estetiska granskningen bör emellertid enligt KU:s uppfattning gälla samtliga läroböcker och icke som nu endast de böcker, där vederbörande innehållsgranskare finner skäl att anmärka på illustreringen. I detta sammanhang bör framhållas de ekonomiska faktorernas betydelse för höjandet av illustrationsstandarden hos våra läroböcker. Det kan konstateras att statens bidrag till fria läroböcker f. n. är lägre i förhållande till framställningskostnaderna än då beslutet om fria läroböcker en gång fattades av riksdagen. Detta oaktat har statens läroboksnämnd funnit lärobokspriserna alltför höga. I en rundskrivelse till skolboksförlagen fann nämnden i nov. 1954 anledning påpeka de enligt nämndens mening icke önskvärda konsekvenserna av den förmärkta tendensen till avsevärd ökning av de nya läroböckernas omfång, i åtskilliga fall beroende på rikhaltigare bildmaterial. Med hänsyn till att skolorna numera i regel förfogade över gott bildmaterial för att komplettera lärobokens framställning förklarade nämnden att bilder i läroböckerna bör förekomma endast då de fyller speciella uppgifter och är nödvändiga komplement till texten. Med all förståelse för strävandena att hålla nere statsverkets kostnader för läroböcker kan KU icke se elt nedbringande av antalet illustrationer och en försämring av böckernas allmänna estetiska utformning som de effektivaste åtgärderna för att vinna detla syfte. Det torde finnas andra möjligheter att här nedbringa kostnaderna, såsom att ge ut större upplagor av ett mindre antal läroboksvarianter. Läroböckerna kan icke pressas in i en snäv kostnadsram utan att m a n riskerar en standardsänkning, vilken bl. a. skulle resultera i ett sämre tillgodoseende av de estetiska intressena. Det är även ur allmänpedagogiska synpunkter av vikt att skolböckerna får ett illustrationsmaterial och en

124 utstyrsel som slår i klass med den genomsnittliga standarden på området. KU finner det därför befogat att statsbidraget till fria läroböcker höjes så att det kommer att stå i bättre relation till de verkliga kostnaderna än som varit fallet under senare lid. Nordiska Rådets kulturkommission har under sin 4:e session i januari 1956 hemställt till de nordiska regeringarna att undersöka möjligheterna att upphäva tull- och importrestriktionerna på böcker och trycksaker inom det nordiska området. Som motivering anförde kommissionen att det nyligen inträffat att synnerligen kullurviktiga böcker, som framställts i ett nordiskt land på annat nordiskt språk än vederbörande lands, mött svårigheter vid import till de övriga nordiska länderna. Tullbestämmelserna stode hindrande i vägen för nordiskt samarbete på bokproduktionens område. Genom ett sådant samarbete skulle tryckningskostnaderna kunna i hög grad nedbringas, och inte minst gällde detta illustrationsverk och bildböcker. KU är övertygad om att ett sålunda möjliggjort utgivande av samnordiska läroböcker och bildatlaser, där inte olikheter i språket är ett hinder, även skulle kunna komma den estetiska fostran till godo, främst genom rikare illustrering. I de fall där statsbidrag utgår för anskaffande av läroböcker och undervisningsmateriel bör man författningsmässigt kunna ställa krav på kvalitet och skapa garantier för att det köpta inte snabbt mister sitt värde. Skolorna har med åren alltmer kompletterat sin undervisning med materiel som förmedlar lärostoffet genom att vädja direkt till åskådandet. Detta gäller icke minst väggplanscherna, som skall belysa, klarlägga eller konkretisera företeelser och orsakssammanhang inom kunskapsämnena. På detta område har man särskilt i Schweiz för åskådningsbilden funnit en modern form som försöker bryta igenom det naturalistiska återgivandet och lämna fritt spelrum åt den associativa fantasien utan att därför eftergiva kravet på tydlighet och saklighet i framställningen. Beaktansvärt är även del initiativ som tagits av den engelska institutionen School Prints. Dess ursprungliga program var att framställa grafiska reproduktioner av konstens mästerverk som väggbilder för skolan. Därefter gick man över till att ge uppdrag åt olika konstnärer att bearbeta ämnen som kunde dra till sig ungdomens intresse och motsvara dess behov av kraftiga färger och rikedom på detaljer. Dessa bilder har framställts i litografisk teknik. Delia system med planscher som på en gång fyller pedagogiska och konstnärliga krav har visat sig fruktbart. Samtidigt som planscherna förmedlar de empiriska kunskaperna och skärper iakttagelseförmågan, är de goda representanter för den moderna bildvärld som överensstämmer med ungdomens sätt att uppleva. Vad beträffar planscher illustrerande den bibliska historien torde goda reproduktioner av gammal konst ha mer att ge barnet än de habilt banala beställningsprodukter som nu överflödar marknaden. Med hänsyn till väggplanschernas betydelse både i pedagogiskt hänse-

125 ende och för utvecklandet av en estetisk sensibilitet borde även dessa enligt KU:s uppfattning underkastas en estetisk granskning genom ett centralt organ. Ett första steg i sådan riktning har tagits i och med Skolöverstyrelsens beslut den 20 sept. 1954 att med biträde av föreningen Konst i skolan ur estetiska synpunkter företa en granskning av de planscher, bilder o, d., vilka tas upp i den av styrelsen utgivna skolmaterielförleckningen. Denna förteckning bör endast uppta ett verkligt kvalitetsurval.

Konstlitteratur, ljusbilder, filmband m.m. En riklig tillgång till ljusbilder, planschverk och konstlitteratur är en viktig förutsättning för konstundervisningens effektiva bedrivande i skolan. Ljusbilden är värdefull särskilt genom sin förmåga att samla och koncentrera åskådarnas uppmärksamhet på bilden. Dess pedagogiska betydelse har under senare år ytterligare ökats genom möjligheten att framställa ljusbilder i färg, och på sistone har man också funnit metoder att från ett färgnegativ framställa ett obegränsat antal sådana. För komplettering av de ljusbildssamlingar som skolorna kan ha möjlighet att själva anskaffa vore ett mer eller mindre centralt ordnat system för utlåning av ljusbilder av behovet påkallat. De institutioner som här kan komma ifråga är icke endast museerna utan även centralbiblioteken, som allmänt tenderar att utvidga sin verksamhet åt detta håll. För att underlätta begagnandet av ett sådant material vore det ändamålsenligt att låta lägga upp serier av ett lämpligt antal bilder över olika centrala ämnen, åtföljda av en text vilken läraren kan läsa som en löpande kommentar till bilderna eller använda som stöd för en mera självständig framställning. Filmbanden är ett hjälpmedel i undervisningen som under senare år starkt hävdat sig. De är oömmare än ljusbilderna och lättare att arkivera samt dessutom billigare. Även projektionsapparaterna för filmband är billigare i anskaffning än ljusbildsapparaterna. För ett rationellt utnyttjande av dessa materieltyper bör en central planering av framställningen av filmband ordnas så att de pedagogiska behoven blir någorlunda allsidigt tillfredsställda och onödiga dubbleringar undviks. Därvid bör även estetisk expertis medverka. God tillgång till konstlitteratur och planschverk hör också till förutsättningarna för ett effektivt konstbildningsarbete. Detta område torde i det stora hela vara mer försummat i skolorna än när fråga är om övriga arter av undervisningsmateriel, något som väl främst beror på den starka konkurrens som konsten här har att vidkännas från kunskapsämnenas sida. Det förhållandet att den egentliga konstlitteraturen faller under biblioteksanslaget, medan planschverken däremot betecknas som sådan undervisningsmateriel för vilken ett fast grundbelopp utgår i statsbidrag per klass och resten skjuts till av kommunerna, försvårar möjligheterna att här åstad-

komma en allmän standardhöjning. Även bör framhållas att det anslag som hittills utgålt till undervisningsmateriel måste betraktas som minimalt i förhållande både till biblioteksanslaget och framförallt till det allmännas samtliga kostnader för skolorna. Inom Stockholms folkskoledirektion har gjorts en utredning som visar att hela kostnaden per år för varje folkskolebarn i Stockholm 1952 kunde beräknas till 1.194 kr., medan materielkostnaden uppgick till endast omkr. 46 kr. Här borde finnas plats för en större rundhänthet från både statens och kommunernas sida. Vad gäller konstlitteraturen är skolbibliotekens anslag f. n. helt otillräckliga för en någorlunda tillfredsställande accession. Folkbildningssakkunniga föreslog i sitt betänkande (SOU 1949:28) att skolbiblioteken inom folkskolan skulle göras obligatoriska efter att tidigare ha varit beroende av de enskilda skoldistriktens initiativ i frågan. Staten skulle enligt förslaget överta hela anslaget för skolbiblioteken med 7 kr. per elev och år, därav 2 kr. beräknade för personalarvoden och 5 kr. för böcker. Genomförandet av de sakkunnigas förslag ställdes emellertid på framtiden tills riksdagen våren 1955 på Skolöverstyrelsens förslag beslöt att anslagsfrågan skulle ordnas av stat och kommun gemensamt (statsutskottets utlåt. nr 72 sid. 22, riksdagens skr. nr 207). Anslaget bestämdes skola utgå så att staten förbinder sig att bidraga med samma belopp som kommunerna upp till ett sammanlagt maximum av 10 kr. per elev och år. Även om kravet på obligatoriska skolbibliotek således falt falla, bör härmed väsentliga förutsättningar finnas för en upprustning av skolbiblioteken vilken väl i viss mån också kan komma skolans estetiska fostran till godo. Men någon radikal förbättring av läget kan beslutet knappast väntas medföra, särskilt med tanke på de under de senaste åren starkt stegrade bokpriserna. Fortfarande torde skolorna därför i stor utsträckning få lita till kommunbiblioteken och framförallt till centralbiblioteken inom respektive distrikt. Dessa har under det senaste decenniet alltmer vidgat sin verksamhet till att omfatta utlåning även utanför den egna orten, och detta ej endast av böcker utan även av film, ljusbilder och andra visuella hjälpmedel. Dessa möjligheter bör också skolorna kunna utnyttja. Centralbiblioteken är jämte museerna på god väg att utvecklas till att bli centraler för alla slag av bildningsmateriel (se vidare avd. VII, kap. 5). Vad beträffar produktionen av konstreproduktioner och handledningar i konststudium borde museernas publikationsverksamhet i långt högre grad än hittills ta sikte på skolungdomens behov. De större konstmuseerna med välförsedda bibliotek borde ha möjligheter att i skolorna anordna utställningar av konstreproduktioner och konstböcker för barn. Film Uppfattningen att filmen är berättigad till en plats i undervisningen vid sidan av det talade och skrivna ordet börjar alltmera tränga igenom, men

127 den har hittills i endast ringa utsträckning omsatts i praktiskt handlande. Rätt använd kan filmen utan tvivel betyda något av en revolution för den växande konstbildningsverksamheten både inom och utom skolan. Den öppnar nya möjligheter att förklara konstverket. På film kan detaljer i ett konstverk förstoras i snart sagt obegränsad grad, filmen kan ge meningsfyllda sammanställningar av olika konstverk eller olika delar av samma konstverk, och med hjälp av den kan ett konstverks tillkomstprocess in i detalj demonstreras. En levande inblick i konstnärliga problemställningar kan filmen också ge genom att t. ex. följa en konstnärs öde och utveckling eller hans sätt att arbeta. Filmen hindras inte av konstnärens svårighet att förvandla det statiskt bundna till en upplevelse av rörelse, och inte minst i fråga om skulptur kan filmen genom kamerans rörlighet och genom olika belysningsarrangemang intensifiera den estetiska mottagligheten hos åskådaren. Något av samma effekt k a n ett väl valt musikackompanjemang åstadkomma. På en mångfald sätt kan filmen alltså ge nya levande aspekter på konstverket samt sålunda inspirera även de mest vaneseende att fördjupa sig i det enstaka konstverket och därigenom också bana väg till ett studium av originalet. Filmvisningen kan dock i allmänhet ge bestående intryck först genom lärarens metodiska utnyttjande av densamma. Skolfiimerna är i regel försedda med kommentarblad bestående av textlista, för läraren avsedda expertkommentarer omkring filmens tema, uppslag till filmens vidare utnyttjande etc. Läraren förbereder eleverna, sätter dem in i ämnet så att de k a n tillgodogöra sig filmens innehåll, förklarar begrepp och ställer frågor. Om filmens bildmaterial och text är riktigt redigerade så har läraren möjlighet att variera dess användning efter klassens behov och krav, ty givetvis måste även denna undervisning avpassas efter olika åldersstadier. Filmen kan också utnyttjas för diskussioner, uppsatsskrivning etc. Filmen kan emellertid knappast få en användning inom undervisningen som tillnärmelsevis motsvarar dess pedagogiska betydelse förrän det allm ä n n a ger den sitt helhjärtade stöd. Hittills har detta bildningsmedel inte tillräckligt uppmärksammats av statsmakterna, i varje fall icke inom de estetiska disciplinerna, och vad som här uträttats inom undervisningsväsendet har nästan helt skett tack vare lokala initiativ. I dag finns visserligen inom den svenska folkskolans samtliga inspektionsområden någon form av filmarkivorganisation, och många skolor har lagt upp egna filmarkiv, varigenom användningen av film ställer sig betydligt billigare för skolorna än vid förhyrning från centrala arkiv. Sålunda existerar f. n. (1955) ett 80-tal regionala filmarkiv, av vilka vart och ett utgör organ för flera skoldistrikt. Man kan härmed jämföra vad t. ex. den danska staten uträttat på detta område genom Statens Filmcentral, vilken bl. a. sammanbragt en av världens största samlingar av undervisningsfilmer och utger kontinuerliga meddelanden till skolor och föreningar angående ny-

128 tillkommande sådana. 1946 års skolkommission har även påvisat behovet av en central organisation på detta område och har i sitt principbetänkande föreslagit inrättandet av en statens skolfilmnämnd, som bl. a. skulle ha att granska och godkänna redan inspelade filmer, upprätta förteckningar över sådana godkända filmer, granska och godkänna kommentarer och arbetsblad till filmer, bedriva stödverksamhet för att inspirera produktion av filmer e t c KU anser sig inte ha anledning att ta ställning till frågan, huruvida inrättandet av ett sådant organ skulle på bästa möjliga sätt befordra en gynnsam utveckling på detta område, men vill betona vikten av att undervisningsfilmens producenter och konsumenter så nära som möjligt träder i förbindelse med varandra för att ingående debattera hithörande problem. Det är också angeläget att ett internationellt utbyte av konstfilmer organiseras, vari både museer och andra pedagogiska institutioner kan medverka. Unesco har här i viss mån redan gjort en början genom sina kataloger över hela världens konslfilmer, vilka klart visar vilket rikt material som här redan finns att utnyttja. Genom en rationellt organiserad nedkopiering till smalfilm av många av dessa filmer skulle för jämförelsevis ringa belopp ett synnerligen värdefullt material kunna ställas till konstundervisningens förfogande. Att viljan till ett samarbete ut över de nationella gränserna existerar i fråga om utbyte av kulturella förnödenheter visar Nordiska rådets rekommendation för nordiskt samarbete på detta område (Rådets 3:e session, 5:e mötet, 2 febr. 1955, punkt 1). Rådet rekommenderade de nordiska regeringarna att vidtaga erforderliga åtgärder för att möjliggöra tullfrihet och förenklad tullbehandling samt befrielse från nöjesskatt ifråga om barnfilm och för att få till stånd en gemensam nordisk barnfilmsnämnd. Rådet har vidare diskuterat möjligheterna att i anslutning till Unescokonventionen 1949 tillåta tullfri införsel av bl. a. film och ljusbilder av pedagogisk, vetenskaplig eller kulturell karaktär, och frågan har behandlats av danska och norska regeringarna. I Sverige kan i tillämpliga fall redan nu tullfrihet medges, om bevis från Unesco företes vid införseln.

Radio och television Radion är en kulturfaktor vars betydelse måhända ännu icke har blivit till fullo insedd, och den kommer sannolikt, framförallt med televisionens hjälp och sedan dubbel- och trippelprogram helt genomförts, att få en lika stor betydelse för konstbildningen som den tidigare haft för musiken. I skolarbetet kan radion i många fall bidra till en känslomässig fördjupning av redan inhämtade kunskaper. Den kan levandegöra den vanliga undervisningen och stegra elevernas självverksamhet genom atl stimulera till svar på ställda frågor, till lösning av förelagda uppgifter osv. Man kan fånga de yngre årgångarnas intresse med elt dramatiskt konstnärsöde, eller

129 konstnärerna kan själva komma till tals diskussions- eller intervjuledes och få berätta om hur de ser på sin egen konst, och man kan via radion gå på upptäcktsfärd i vardagens miljö och studera arkitektur, bohag etc. ur smak- och funktionssynpunkter. Särskilt lyckligt lottad är härvidlag folkskolan, där sändningarna kan bli en koncentrationspunkt för de mest skilda ämnen. I realskolans och gymnasiets undervisning däremot intar radion en rätt blygsam ställning beroende såväl på otillräcklig materielutrustning och de schematekniska svårigheterna att utnyttja utsändningarna som på att skolradions anslag inte räcker till för att helt tillgodose behoven även hos de högre skolorna, vilka därför såsom bildande den mindre lyssnargruppen måste ställas i efterhand. Olika slag av konstprogram har relativt sparsamt prövats i den svenska skolradion sedan 1935 men i större utsträckning flerstädes utomlands. Dessa program kräver som ett nödvändigt komplement bilder och kommentarer vilka kan ställas till förfogande på olika sätt. Detta har skett framförallt genom skolradions delvis i färg illustrerade programhäften, vilka är differentierade i förhållande till olika åldersstadier och för folkskolan går ut i en sammanlagd upplaga av 775.000 ex. (1956). För de högre skolorna hänför sig häftena till något visst ämne eller någon större specialserie. Häftena produceras av Radiotjänsts skolradioavdelning och bekostas av skolorna. Den svenska skolradions hittills mest ambitiösa initiativ på det konstpedagogiska området är utan tvivel programserien »Tavlan och tiden», som med nio utsändningar går under våren och hösten 1956 och även utsändes för vuxna på program 2. Serien avser att med hjälp av goda färgreproduktioner av representativa målningar — samlade i en konstmapp — samt uppläsningar och musikillustrationer belysa vad som k a n anses karakteristiskt för de olika stilperioderna från gotiken fram till vår egen tid och visa hur dessa olika kulturuttryck har sina förutsättningar i tidens samhällsstruktur och livsuppfattning. Med dessa program vill man också hjälpa till att åstadkomma ett intimare samarbete mellan ämnena historia, modersmålet och teckning; programmen vänder sig i första hand till gymnasiets och den högre flickskolans elever, ehuru även folkskolans klass 8 i viss utsträckning rekvirerat bildmappen. Skolradion r ä k n a r med att vartannat år kunna framföra en dylik större konstserie för högstadiet. Utomlands har man på sina håll nått längre än här hemma vad beträffar programhäften för konstprogram i skolradion. Främst gäller detta England, där man ända sedan 1949 varje år sänder en ny programserie under den gemensamma rubriken »Looking at things», avsedd främst för de högsta årsklasserna men i viss utsträckning också för 11—14-årsåldern. Sändningarnas antal är ungefär 12 årligen. Serien behandlar med utgångspunkt från rikt och förstklassigt illustrerade bildhäften — mest färgbilder — människans hela miljö, från kläder och heminredning till stadsplanering och arkitekturens estetiska och praktiska funktioner, och givetvis har hel9

130 ler inte bildkonsten glömts bort i sammanhanget. Denna serie, som alltjämt fortsattes, är ett sällsynt ambitiöst försök att vidga och fördjupa ungdomens syn på hela det estetiska livsområdet. — I Danmark är skolradions konstprogram med tillhörande bildhäften förbehållna gymnasiet. Den västtyska radion ger ut programhäften för lärare, innehållande litteraturanvisningar samt råd om hur utsändningarna kan förberedas och utnyttjas för de olika ämnena osv. Även i USA har man praktiserat metoden att ge ut illustrerade handböcker för lärarna med alla behövliga upplysningar, bl. a. till serien »Let the artist speak!» som löpt över flera år. Även andra illustrationsmöjligheter har med framgång prövaLs. En i förhållande till bildhäftena billigare ehuru sannolikt minst lika effektiv metod är sålunda att visa bilden för hela klassen med hjälp av färgljusbilder, varigenom eleverna tvingas till en större koncentration på bilden än om de får var och en för sig studera den i ett texthäfte; metoden praktiseras bl. a. i USA, där ljusbilderna distribueras till skolorna från centraler för »audiovisual aids». Utomlands, främst i Schweiz och USA, har man också experimenterat med färgreproduktioner i så stora format att en hel klass samtidigt kan betrakta samma bild. En annan möjlighet är att arbeta med utgångspunkt från en given mer beständig bildmapp med elt representativt material, som utsändningarna i allmänhet skulle kunna begränsas att hänföra sig till, medan de program som kräver en mer speciell illustrering ackompanjeras av särskilda programhäften, ett system som tillämpas bl. a. av det engelska BBC. Lika litet som i filmundervisningen tvingas läraren på radiotimmarna till en fullständig passivitet. Han har möjlighet att förbereda lektionerna liksom att i efterhand utnyttja dem i den utsträckning han förmår. Eleverna kan t. ex. efter en sådan lektion stimuleras att i anslutning till det behandlade ämnet och för ytterligare belysning av detta ur tidningar, illustrerade tidskrifter, kataloger etc. samla in allehanda bildmaterial för sina arbetsböcker. Här kan också programhäftenas reproduktioner komma väl till pass. Den pedagogiska effekten av programmen är givetvis helt beroende av skolornas vilja och förmåga att tillgodogöra sig dem, och här brister det enligt vad erfarenheten visar på många håll, liksom också ifråga om apparatutrustning. För några år sedan beräknade man sålunda att folkskolorna endast till ungefär 50 % var utrustade med egna radiomottagare. När det gäller att utnyttja radioutsändningarna för skolarbetet kan bandinspelningsapparater (»bandspelare»), som numera finns i marknaden till överkomligt pris, göra god tjänst. Att med hjälp av en sådan apparat ta upp ett visst radioprogram ger möjlighet att upprepa programmet närhelst läraren önskar, och på så sätt kan också ett bibliotek av särskilt användbara radioprogram byggas upp. Sådana bandspelare börjar ganska allmänt förekomma i läroverken.

131 Realskoleutredningen har i sitt betänkande rörande realskolan under övergångstiden (SOU 1955:53, sid. 200) framhållit att detta hjälpmedel bättre skulle kunna utnyttjas genom upprättande av bandcentraler, eventuellt anslutna till Radiotjänst, från vilka förstklassiga inspelningar kunde tillhandahållas skolorna. Därmed kunde man upphäva svårigheterna att passa in radiotimmarna i skolans fast inrutade schema, vilka svårigheter länge betraktats som ett nära nog oöverkomligt hinder för att utnyttja radion i skolundervisningen. Framförallt gäller detta de högre skolformerna. 1946 års skolkommission framhöll emellertid att studieplanerna i den kommande enhetsskolan skulle bli mer elastiska och ge de enskilda lärarna större frihet att disponera lärostoffet än vad som f. n. är möjligt. Det är också givet att det nyss påbörjade successiva genomförandet av dubbelprogram kommer att ställa radions hela bildningsarbete i elt nytt läge och öka skolundervisningens möjligheter att ta in direktutsändningar. Därmed borde även konstbildningen kunna påräkna en större del av programtiden, och programmen skulle i betydligt högre grad än hittills kunna anpassas efter de olika åldersstadiernas behov. Enligt 1946 års rundradiobetänkande (SOU 1946:1) bör utgifterna för skolradion, såväl för programmet som för den extra driften, liksom kostnaderna för undervisningsväsendet i övrigt åvila skattebetalarna i gemen, en uppfattning till vilken även Skolkommissionen på sin tid anslöt sig. Som en konsekvens härav borde enligt kommissionen utgifterna för läroböcker och annat tryck som används av skolradion särskiljas från Radiotjänsts förlagsverksamhet och bekostas av statsmedel. KU kan helt instämma häri. Utredningen ansluter sig även till Skolkommissionens åsikt att vid ny- och ombyggnad av skolbyggnader radioapparater bör ingå i den obligatoriska utrustningen och att statsbidrag bör utgå till denna del av kostnaden även vad gäller de högre skolorna, vilket nu icke är fallet. Så länge skolradion icke intar en självständig ställning i förhållande till Radiotjänst i allmänhet och dess föredragsavdelning i synnerhet finner KU det av behovet påkallat att ledningen av det estetiska bildningsarbete som beehives inom skolradion anförtros åt en konstpedagogisk befattningshavare vilken även kunde ha andra viktiga funktioner att fylla (se vidare avd. VII, kap. 5) och som skulle vara fast knuten till programledningen. På detta område väntar maktpåliggande uppgifter, framförallt att experimentera fram en speciellt för radion avpassad estetisk-pedagogisk metod som tar hänsyn till de olika åldersstadiernas skilda förutsättningar. Denna estetiska fostran bör icke ensidigt ta sikte på ren konstuppfostran utan bör utvidgas Ull att omfatta ett i vidare mening smakfostrande program. Även andra viktiga uppgifter skulle åvila experten, såsom distributionsproblemen i samband med skolornas anskaffning av bildmateriel som stöd åt konstundervisningen samt organiserandet av en fortbildningsverksamhet för lärare vad gäller de estetiska skolradioprogrammens rationella utnyttjande i un-

132 dervisningen. KU ifrågasätter slutligen om icke representanterna för läroverken i skolradions kommitté för högre skolor borde kunna företräda mera skiftande intresseriktningar än som nu är fallet, så att exempelvis en konstintresserad historielärare eller en teokningslärare där vid tillfälle kunde beredas plats. Televisionsbilden h a r helt andra möjligheter att vinna intresse hos en esteliskt och intellektuellt outvecklad åskådargrupp än en stillastående bild, särskilt om framförandet av konstverken åtföljs av kommentarer och musik och om framställningen intensifieras med hjälp av rörelse. Televisionen har ännu icke ens i föregångslandet USA, där konstprogram för vuxna producerats sedan 1941, fått någon större betydelse för konstbildningsarbetet, därför att färgåtergivningen ännu befinner sig på experimentstadiet och projektionsskärmens begränsade omfång icke tillåter större bilder. Problemet att sända färgbilder är dock i princip redan löst, och den tekniska utvecklingen torde snart även bereda vägen för större skärmar. Därmed skulle konstpropagandan, inte minst i skolan, få ett nytt slagkraftigt instrument. Den skulle icke längre vara fixerad till den stillastående bilden, och därigenom kunde den få möjlighet alt närma sig de konstnärliga problemen från de mest olikartade utgångspunkter. För att konsten här skall kunna hävda sig mot andra ämnesintressen är det nödvändigt att sändningstiden blir rikligt tilltagen. Sannolikt kommer emellertid televisionen icke inom överskådlig tid att i större utsträckning utnyttjas för konstundervisningen i våra skolor. Starka skäl kan framföras för att anskaffningen och distributionen avskolornas undervisningsmateriel icke endast på det estetiska området organiseras centralt. Initiativ i denna riktning har tagits på främst amerikanskt och engelskt håll, och dessa kan måhända i vissa avseenden bjuda på nyttiga uppslag även för oss. I USA har man sedan flera år arbetat på att bygga upp en omfattande organisation för vad man kallar »visual aids», dvs. bildcentraler för områden upp till en delstats storlek, ofta anslutna till något universitet, vilka har till uppgift att skaffa fram de visuella hjälpmedlen samt att organisera deras förvaring och distribution bl. a. till skolorna. Denna förmedlingstjänst omfattar smalfilm med projektorer, radioutrustning och televisionsmottagare, skioptikonapparater med ljusbilder, bildmateriel för undervisningen, utställningsvitriner etc. Ibland ingår också stora lånebibliotek för undervisningsfilm. Så har t. ex. bildcentralen i Los Angeles en talrik personal som ej endast katalogiserar det existerande bildoch filmmaterialet och därvid delar upp detta efter de olika åldersgruppernas behov utan som också bearbetar förfrågningar från skolorna, organiserar försändningarna, utarbetar förklarande texter till bilderna, tar emot förslag till nya ämnen för bildserier och vidarebefordrar dem till utförande,

133 inregistrerar frekvensen på efterfrågan på olika material etc. Lärarna över hela landet orienteras om bestånden genom kataloger, och deras erfarenheter och förslag samlas in både skriftligt och genom diskussioner. På så sätt skapas en intimare samverkan mellan producenternas och konsumenternas arbete. I New York kan lärarna vid ett »Information Center for Audio-Visual Aids» få vägledning vid val av åskådningsmateriel av olika slag. Där kan de göra upp inköpsförslag för sina skolor och planlägga föredrag och lektioner med ledning av materiel och kataloger från de många materielfirmorna, och i filmrum kan olika projektorer utprovas. Centralen anordnar till slut vandringsutställningar av undervisningsmateriel osv. Se vidare avd. VII, kap. 5.

Kap. 11. Yrkesundervisningen

1952 års yrkesutbildningssakkunniga ansåg i sitt 1954 avgivna betänkande (SOU 1954:11) hela utvecklingen inom samhället och näringslivet tyda på att man inte längre kan dra en gräns mellan fackmässig yrkesutbildning och allmänt medborgerlig fostran. Enligt de sakkunniga framstår yrkesutbildningen som en uppgift för det allmänna i lika hög grad som folkundervisningen, och dess uppgift måste också vara att utveckla karaktären och ge en allmänt medborgerlig bildning som kan sätta individen i stånd att bli inte bara en skicklig arbetare utan även en självständig och samarbetsduglig medborgare. Vidare framhölls att »om yrkesskolorna utöver den grundläggande utbildningen i heltidskurser kan erbjuda dels fortsatta fackmässiga studier i kombination med en allmän medborgar- och personlighetsfostran, dels kompletterande undervisning i vanliga ämnen, blir de på ett annat sätt än nu en parallell till de olika skolorna på gymnasiestadiet, och deras verksamhet får en direkt anknytning till utbildning på andra stadier som nu i stort sett saknas. Yrkesskolorna blir en linje i ungdomsskolan». KU vill ansluta sig till denna principdeklaration angående den ställning yrkesskolorna bör inta i det allmänna skolsystemet, men KU kan inte finna att yrkesutbildningssakkunniga dragit de fulla konsekvenserna härav när de avvisat tanken på en däremot svarande ökning av den obligatoriska allrnänbildande undervisningen i yrkesskolornas heltidskurser (svenska är f. n. det enda allmänbildande ämnet på schemat). Detta motiverades med att en sådan undervisning skulle antingen få menliga följder för den egentliga yrkesutbildningen eller väsentligt förlänga utbildningstiden. De sakkunniga ville därför låta dessa studier falla utanför den obligatoriska kursen samt koncentrera dem till det första året i skolan, även i de fall där utbildningen är flerårig. Genom en sådan anordning skulle yrkesskolan knappast kunna sägas bli ett led i en ungdomsskola, likvärdigt med skolans övriga linjer. Det må här erinras om att många av yrkesskolans elever tidigare fått sina estetiska utvecklingsmöjligheter sämre tillgodosedda än sina jämnåriga, då de elever som undervisas i yrkeskunskap enligt det s. k. Alternativ II går miste om teckningsundervisningen i klass 8. De estetiska ämnena har hittills knappast haft någon plats i yrkesskolorna, där de teknologisk-teoretiska undervisningsämnena varit helt för-

135 härskande. I den mån teckning bedrivits har den endast tagit sikte på yrkesutövningen. Yrkesutövare som t. ex. målare, möbelsnickare och sömmerskor behöver dock teckning och formkunskap också på ett estetiskt plan liksom även stilhistoriska kunskaper och smakfostran. Bostadskunskapen bör också ha en given plats särskilt i utbildningen av tapetserare och möbelsnickare men även i yrkesskolornas husmoderskurser, vilka i viss mån kan räknas till yrkesundervisningen. Även om yrkesskolornas elever själva slutar som fackarbetare och sällan blir självständiga formgivare och konstruktörer, är det viktigt att de får en sådan smakbildning att de kan vinna bättre förståelse för de uppdrag som de kommer att utföra, förståelse för materialets stilbildande egenskaper liksom för att funktion och formskönhet hos ett föremål betingar varandra. Det gäller ju här en mycket stor del av vår ungdom i de mest avgörande pubertetsåren, dvs. den ålder då grunden till en fortsatt personlighetsutveckling skall läggas, och det bör därför med eftertryck framhållas att dessa ungdomar likaväl som deras jämnåriga i de allmänbildande skolorna bör ha möjligheter att i anslutning till sin utbildning få också estetiska anlag utvecklade. En sådan fostran är en social likaväl som en estetisk angelägenhet vilken måste tillgodoses om icke en tidigt insatt specialisering skall tillåtas förkväva viktiga utvecklingsmöjligheter hos individen. Därför är det högeligen önskvärt att yrkesskolornas fackmässigt rationella ensidighet mjukas upp. Vid sidan av en rent tekniskt inriktad teckning bör i yrkesskolan tillfälle ges till fritt skapande i olika material, också gärna tillämpat i praktiska övningsuppgifter där även elevens tekniska begåvning kan komma till sin rätt. Undervisningsmetoderna torde inte i högre grad böra skilja sig från de allmänbildande skolornas, egentligen endast i så måtto att uppgifternas praktiska tillämpning görs mer konkret. En förutsättning för att ge yrkesundervisningen ett starkare inslag av humanistisk bildning synes dock vara att eleverna redan i sin föregående skolutbildning fått något mer än en ensidig teoretisk undervisning till livs och att de fått sina estetiska behov och vanor upptränade. Teckningen och slöjden har enligt de timplaner och huvudmoment för enhetsskolans försöksverksamhet, vilka 1955 fastställts för läsåren 1955/58, ingen plats i klass 9 y, medan däremot vissa möjligheter till frivilligt deltagande i teckning (teckning, målning och modellering), musik och andra estetiskt fostrande ämnen förutsattes. Enligt KU:s mening bör utbildningen i klass 9 y vad gäller de estetiska ämnena såvitt möjligt göras likvärdig med utbildningen på de övriga linjerna av klass 9. Det är angeläget att det estetiska betraktelsesättet främst för de äldre eleverna får en fast anknytning också till de olika yrkesområdena, t. ex. genom stilhistoriska översikter över dessa i kompendieform. KU ser sig ej i stånd att närmare ange de åtgärder som bör vidtagas för att föra in den estetiska fostran i yrkesutbildningen, då behovet av sådan fostran inte kan sägas vara lika stor i alla yrken och möjligheter att ordna

136 den liksom tillgången till lämpliga lärare är ytterst varierande på olika håll i landet. Det är därför knappast möjligt att ställa krav på att den estetiska fostran ens för vissa yrken obligatoriskt inlemmas i yrkesundervisningen med bestämd tilldelning av undervisningstimmar, utan sådana anordningar torde få göras beroende av de lokala möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt genomföra dem. Av vikt är dock att fastslå yrkesskolornas befogenhet och nära nog skyldighet att tillvarataga dessa möjligheter där de är tillfinnandes. Som en ersättning för eller komplettering av en estetisk fostran inom yrkesskolans ram bör utbildningen kunna anknytas till det frivilliga folkbildningsarbetet genom speciellt tillrättalagda studiecirklar och korrespondenskurser. De krav som här ställts på yrkesundervisningen måste givetvis få konsekvenser även för yrkeslärarnas utbildning. Som en provisorisk åtgärd för att bibringa denna heterogena lärarkategori en större förståelse för den estetiska bildningens betydelse både för yrkesutbildningen och för den allmänna personlighetsdaningen kunde särskilda fortbildningskurser vid Nääs slöjdseminarium rekommenderas.

AVDELNING IV

Lärarutbildningen

Kap. 1. Förskollärare Förskollärarna utbildas vid sju förskoleseminarier, vilkas undervisningsplaner under de senaste åren kommit att te sig tämligen enhetliga. Utbildningen är tvåårig. Undervisningen i psykologi är särskilt omfattande och får genomsyra snart sagt alla läroämnen. Utvecklandet av elevernas estetiska anlag sker genom fri skapande verksamhet med teckning, modellering och slöjd i olika material (tvä veckotimmar båda å r e n ) . Denna undervisning kompletteras med musei- och utställningsbesök. Vid Göteborgsseminariet undervisas första året en veckotimma också i konstnärliga ämnen i form av föreläsningar av konstnärer, vilka föreläsningar främst syftar till att väcka elevernas bildsinne genom att behandla olika konstpsykologiska problem och ge en översikt av konstens historia. Vid andra seminarier ges enstaka föreläsningar av liknande art. De estetiska verksamhetsområdena berörs också i stor utsträckning i det synnerligen omfattande ämnet Praktisk småbarnspedagogik. Ett genomgående drag i utbildningen är den intima samordningen av teoretisk och praktisk undervisning. Ingående studeras utvecklingen av barnets bildskapande. Eleverna får göra observationer över barn i skilda åldersstadier i arbete med olika material samt demonstrera dessa och kan också under hela utbildningstiden få följa och redogöra för ett visst barns utveckling. Eleverna får också pröva dessa olika material. KU:s önskemål beträffande denna lärarutbildning inskränker sig till att ett större timtal och dito anslag för undervisningen i teckning och slöjd anvisas. Detta är behövligt dels för att ge större utrymme åt den tidskrävande frigörelseprocess som är nödvändig för att eleverna skall våga ge sig i kast med ett verkligt fritt skapande, dels också för en utökning av elevernas smakfostran. Därmed skulle eleverna kunna bibringas ett säkrare omdöme ifråga om estetiska kvaliteter, t. ex. hos bokillustrationer och olika slags lekmaterial som otvivelaktigt påverkar barnet. Detsamma gäller utformningen av förskoleinstitutionernas miljö, där barnträdgårdslärarinnan ofta kan utöva ett bestämmande inflytande.

Kap. 2. Småskollärare

Med hänsyn till den för barnets fortsatta utveckling grundläggande betydelse, som de första skolåren har, finner KU det beklagligt att teckningsoch slöjdundervisningen vid småskoleseminarierna blivit ganska illa tillgodosedd i de senaste årens förslag till undervisningsplaner. Enligt nu gällande undervisningsstadga för småskoleseminarierna av år 1938 har teckningen sammanlagt 5 veckotimmar under de två åren jämte 1 veckotimme frivillig teckning båda åren, vilket, om man räknar med 30 effektiva arbetsveckor per läsår, utgör tillsammans 210 timmar. Enligt Skolkommissionens förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folk- och småskoleseminarierna, avsedd att tillämpas från läsåret 1949/50, skulle dock den frivilliga teckningen helt utgå, vilket skulle ha inneburit en stark försämring av ämnets ställning. J u s t i den frivilliga teckningen har lärarna haft möjlighet att ta upp många icke direkt pedagogiskt betonade problem och verksamhetsgrenar, såsom att visa film och ljusbilder, diskutera estetiska problem, syssla med konsthantverk av olika slag etc. Deltagandet i denna frivilliga undervisning har i allmänhet varit hundraprocentig. Ännu hårdare avsåg Skolkommissionen att beskära teckningsundervisningen i sitt betänkande rörande den första lärarhögskolan (SOU 1952:33). Vad gäller småskollärarutbildningen fick teckningen, inbegripet välskrivning, i det förberedande årets utbildning sig tilldelad två veckotimmar samt möjlighet till frivillig teckning; ett bifall till de sakkunnigas förslag att i denna undervisning uppdelning bör ske i mindre undervisningsavdelningar på omkr. sexton elever skulle innebära en radikal och högeligen önskvärd förbättring av teckningsundervisningens villkor. Vid lärarhögskolan tilldelades teckningen 72 timmar, varjämte tillkom en fristående kurs i konsthistoria om åtta timmar. Här må tilläggas att ämnet Hembygdsundervisningens metodik, som tilldelats 80 veckotimmar, även berör teckningen, främst då den s. k. sakteckningens utnyttjande i undervisningen. Utbildningen av småskollärare vid lärarhögskolan skulle enligt 1950 ärs riksdagsbeslut(riksdagens skr. nr 404), i den mån den komme till stånd, vara grundad på realexamen jämte en ett-årig förberedande kurs samt göras tre-årig. I denna kurs, som tänktes förlagd till lärarhögskolan, skulle teckningen tillsammans med välskrivningen få sammanlagt 70 timmar, medan slöjden skulle erhålla 35 timmar. Möjlighet borde enligt förslaget ges till fri-

139 villig teckning. Då Skolkommissionen flerstädes i det nämnda betänkandet betonade att psykologi och pedagogik borde få en mycket större plats i lärarutbildningen än tidigare, borde konsekvensen ha krävt att även teckningen blivit väl tillgodosedd, då det är i anslutning till elevernas skapande a r b e t e — särskilt gäller detta småskolestadiet — som läraren i högre grad än i de flesta andra sammanhang får tillfälle att praktiskt tillämpa sina psykologiska kunskaper. Skolkommissionens förslag saknar dock t. v. aktualitet, då enligt beslut av 1954 års riksdag utbildningen av småskolläraraspiranter med lägre kunskaper än studentexamen icke skall förläggas till lärarhögskolan, åtminstone icke under de första åren av dess verksamhet. Den 24 september 1954 tillsatte Kungl. Maj :t en kommitté för att ytterligare bearbeta avgivna förslag rörande småskoleseminariernas organisation. I kommitténs utredningsuppgifter ingår också att planera undervisningen vid småskoleseminarierna. Frågans vidare utveckling bör följas med vaksamhet av alla intresserade parter, framför allt därför att i och med ett genomförande av den treåriga utbildningen förutsättningar bör föreligga att ge de estetiska ämnena en mer framskjuten ställning i denna utbildning. Detta är ur KU:s synpunkter särskilt angeläget då enligt de nya organisationsförslagen småskollärarna skall tjänstgöra också i klass 3, i vissa fall även i klass 4, och denna lärarkategori alltså kommer att få större betydelse för den estetiska fostran i skolan än tidigare. I teckningsundervisningen för seminaristerna bör avsevärd tid ägnas åt fritt skapande, däri inbegripet modellering, då det är av vikt att de blivande lärarna praktiskt och personligt kommer till insikt om dettas betydelse för individen. Det är också av vikt att seminaristerna i sin utbildning får barnens bildskapande grundligt belyst ur psykologiska synpunkter och att de får tillfälle att analysera barnmålningar. Ett någorlunda omfattande konststudium har betydelse både för elevernas egen personlighetsutveckling och för deras smakbildning. I detta studium bör även miljöfrågorna belysas, bl. a. genom övningar i inredningsplanering. Av betydelse är även att seminaristerna får studera vandringsutställningar av barnteckningar med åtföljande psykologisk-pedagogiska kommentarer, liksom att en pedagogiskt upplagd exempelsamling av barnteckningar ständigt finns tillgänglig för studium. Enligt nuvarande praxis förekommer det att en del seminarieelever aldrig får hålla några provlektioner i teckning med övningsklasser, ett beklagligt förhållande som kan rättas till endast genom att teckningslärarna får tillfälle att ge handledning under ett större antal övningslektioner. I detta sammanhang må påpekas att det i övningsskolan ofta brister i samarbete mellan teckningslärarna och de övriga lärarna, vilka senare ibland står helt främmande för teckningsundervisningens syften. De får på sina håll så gott som helt sköta handledningen av seminaristernas auskultationer och undervisningsövningar. Dessa olägenheter vore möjliga att råda bot på

140 genom att för ifrågavarande lärarkategorier anordna fortbildningskurser. Vad nu sagts äger i stor utsträckning sin giltighet också för folkskoleseminarierna. Svenska seminarielärarföreningen anhöll 1954 hos Skolöverstyrelsen om upphävande av den endast för småskoleseminarierna gällande bestämmelsen att årliga utställningar av seminaristernas teckningar och slöjdarbeten skall hållas. KU vill biträda denna framställning. Erfarenheten visar nämligen att både tecknings- och slöjdlärarna känner ett visst tvång att på dessa utställningar ha något publikknipande att visa, vilket gärna går ut över den pedagogiskt mer värdefulla delen av utbildningen och dessutom kan ge elevernas tecknande en mindre lämplig inriktning mot den rent manuella skickligheten. Seminariernas materielanslag (det följande gäller både småskole- och folkskoleseminarierna) har i allmänhet varit för små för att tillgodose en undervisning driven efter moderna principer. Fasta materielanslag saknas för teckningen — däremot icke för hushåll, slöjd och gymnastik — och fördelningen av de allmänna materielanslagen är i hög grad beroende av vederbörande rektors inställning till ämnet. På sina håll saknas så nödvändiga ting som projektionsapparater, brännugnar etc. Ett väl tilltaget fast anslag, reserverat för teckningen samt avsett både för nyanskaffningar och förbrukningsmateriel såsom ljusbilder och olika slags arbetsmaterial, är ett angeläget önskemål, liksom riklig tillgång till ljusbilder som mångsidigt belyser både barnens skapande arbete och olika slag av konst. Ett någorlunda omfattande fackbibliotek, tillgängligt på teckningsinstitutionen, är också nödvändigt, om i undervisningen en närmare anknytning skall kunna ske mellan det utövande arbetet och konstbetraktandet. Omoderna och alltför små teckningssalar lägger ofta hinder i vägen för undervisningens rätta bedrivande, och det är av vikt att bredvid dem kan beredas utrymmen såväl åt de alltmer mångskiftande sysselsättningarna av verkstadskaraktär som åt bildvisning. Slöjden disponerar enligt nu gällande undervisningsplan för småskoleseminarierna sammanlagt 180 timmar. Skolkommissionens förslag till en provisorisk omläggning minskade timtalet till hälften. I sitt förslag rörande den första lärarhögskolan har kommissionen ansett slöjden böra förläggas huvudsakligen till en frivillig sommarkurs i kvinnlig slöjd, medan lärarutbildningen skulle tillgodoses genom 40 timmar metodik, kompletterad med 25 timmar småslöjd. Därtill skulle komma en veckotimma småslöjd i den ettåriga förberedande kursen. Skolöverstyrelsen har i sitt remissutlåtande över förslaget förklarat dessa sommarkurser mindre lämpliga. Nedskärningen av timantalet framstår som hård särskilt med tanke på att småskollärarna i själva verket är flitigare utnyttjade som lärare i kvinnlig slöjd på mellanstadiet — och stundom även på högstadiet — än de kvinnliga

141 folkskollärarna. Hur otillräcklig en utbildning efter dessa linjer måste vara framgår vid en jämförelse med de fackutbildade handarbetslärarinnorna, som förutom sin 2—3-åriga förutbildning åtnjutit omkring 2.500 undervisningstimmar. Vad beträffar slöjdundervisningens innehåll inskränker sig KU till att påpeka vikten av att gränsdragningen mellan ämnena slöjd och teckning i görligaste mån upphävs samt att utbildningen av de estetiska anlagen förs in som en ledande princip i undervisningen. Detta måste innebära att vid utformningen av det detaljerade undervisningsprogrammet ett intimt samarbete etableras mellan seminariernas tecknings- och slöjdlärare. Stor vikt bör ägnas åt undervisningen i småslöjd (bast, halm, papper, papp, vävning, knytning etc.) som fått en allt större plats i undervisningen på lågstadiet.

Kap. 3. Lärare i teckning och slöjd vid småskoleseminarierna

Först ganska nyligen kom statsmakterna till klarhet om att undervisningen av småskolebarn kräver lika stor psykologisk och pedagogisk kunskap av läraren som undervisningen på högre stadier. Vid 1937 års riksdag beslöts sålunda att småskoleseminariernas ämnes- och övningslärare skulle äga samma kompetens som motsvarande kategorier läroverkslärare. Att övningslärarna vid småskoleseminarierna rent av bör äga en högre — om ej formell så dock reell — kompetens än den som genomsnittligt fordras av tecknings- och slöjdlärare vid läroverken kan knappast sättas i fråga. KU är dock icke beredd att ange någon preciserad uppfattning härutinnan utan hänvisar till vad som nedan anföres angående kompetensen för lärarhögskolans och folkskoleseminariernas tecknings- och slöjdlärare.

Kap. 4. Folkskollärare

Enligt 1937 års undervisningsplan åtnjuter folkskoleseminariernas tvååriga studentlinje 3 1/2 veckotimmar (vt) teckning, dvs. sammanlagt 105 timmar, samt 2 vt frivillig teckning, i vilken dock endast ett begränsat antal elever kan deltaga. En jämförelse med teckningens timtal vid småskolcseminarierna (210) visar hur otillfredsställande ämnet f. n. är tillgodosett på studentlinjen. Den fyraåriga linjen får i stället 8 vt, vilket gör sammanlagt 240 timmar, plus 2 vt frivillig teckning. I sitt förslag till provisorisk omläggning av seminarieutbildningen reducerade Skolkommissionen kraftigt timtalet för teckning på studentlinjen, nämligen till 75 timmar, däri inbegripet även välskrivning som tidigare redovisades separat. Den fyraåriga linjen föreslogs få 225 timmar för teckning inklusive välskrivning. Med tanke på den viktiga roll som Skolkommissionen i sitt principbetänkande tillmätt de estetiska ämnena i den allmänna uppfostran är det ägnat att förvåna att kommissionen gav teckningen en betydligt mer tillbakasatt ställning på schemat än ämnet tidigare haft. I sitt förslag om den första lärarhögskolan, vari Skolkommissionen gav ett avsevärt ökat utrymme åt studiet av de allmänna psykologiska förutsättningarna för barn- och ungdomsfostran liksom åt den metodiska skolningen och de praktiska undervisningsövningarna, nödgades kommissionen erkänna att det provisoriska förslagets minskning av timtalet för teckning kunde befaras leda till en viss sänkning av utbildningsnivån, varför kommissionen i sitt nya förslag höjde timtalet på den tvååriga linjen till 100 timmar, varjämte tillkom en »demonstrationskurs» i konsthistoria om 8 timmar. Lärarhögskolans styrelse har i sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 föreslagit att ämnet teckning tillsvidare skall erhålla sammanlagt endast 88 limmar, däri inberäknat den konsthistoriska kursen. En viss möjlighet till enskild handledning skall också ges i samband med den frivilliga teckningen, som avses omfatta 2 lärartimmar per vecka med högst 15 elever per avdelning. Klart synes vara att teckningsundervisningen vid seminarierna efter det successiva slopandet av de fyraåriga linjerna kommer i ett avgjort sämre läge, och detta omdöme gäller även om man bortser från de senaste förslagens reduktion av timtalet. Det har många gånger uppmärksammats, att seminaristerna på den tvååriga linjen inte når samma färdighet i övnings-

144 ämnena som deras kamrater på den fyraåriga linjen, och de genomsnittliga vitsorden i teckning är för både manliga och kvinnliga elever lägre på studentlinjen än på den fyraåriga linjen. Den försämring av de estetiska ämnenas ställning, som övergången till en tvåårig lärarutbildning därför kan befaras innebära, accentueras ytterligare av att Skolkommissionen i sin uppläggning av lärarutbildningen inte visat full förståelse för ämnets betydelse som bildningsämne. En helt annan värdering av ämnet tycks skymta fram i Skolöverstyrelsens anvisningar rörande meritvärdering vid tillsättande av folk- och småskollärartjänster (SFS 1946/593). Däri stadgas nämligen att vitsorden i modersmålet, matematik, psykologi och pedagogik samt teckning skall multipliceras med 2. Sedan en mer omfattande psykologisk-pedagogisk orientering kommit att ingå i teckningsämnct, kommer en sådan värdering att framstå som än starkare motiverad. Det anvisade antalet undervisningstimmar bör stå i rimlig proportion till den vikt som betyget i ämnet tillmätes och till omfånget av det undervisningsstoff som man numera har att räkna med. Nuvarande timtilldelning vid den tvååriga linjen kan därför långt ifrån sägas vara tillfredsställande, då utbildningen med hänsyn till den mängd nya undervisningsmoment, som under de senaste decennierna tillförts teckningsämnet, kräver en väsentligt ökad tilldelning av lektionstimmar. Främst märks härvidlag den inriktning på fritt gestaltande som 1955 års undervisningsplan för folkskolan anbefaller. Denna nya giv inom teckningsmetodiken förutsätter en psykologisk-pedagogisk orientering av de blivande lärarnas utbildning som icke var aktuell när 1937 års stadga utfärdades. I skolan gäller det att låta varje åldersgrupp ägna sig åt den form av fritt skapande som bäst passar vederbörande, något som från lärarens sida kräver väsentligt mer av pedagogiskt och tekniskt kunnande. Det är i ljuset härav man måste se strävandena att i den moderna teckningsundervisningen föra in en mångfald nya material ooh tekniker, något som bl. a. den ovannämnda (sid. 37) av Skolöverstyrelsen 1954 anordnade vandringsutställningen ytterligare velat propagera för. Vidare måste övningarna i konstbetraktande och bilddemonstration anses vara mycket tidskrävande; de utgör en nödvändig förutsättning för att läraren skall i sin undervisning kunna fruktbart utnyttja de konstutställningar som besöker skolan etc. Därtill kommer att, eftersom många skolor med all sannolikhet inte blir i stånd att ha särskilda teckningslärare för klasserna 7—9, seminarieeleverna också bör få öva sig i de mer komplicerade tekniker som på nämnda åldersstadium tas upp, t. ex. träsnitt och linoleumtryck, tygtryck, modellering, drejning, glasering etc. Också den förestående omgestaltningen av realskolan till treårig skola kommer indirekt att ställa större krav på folkskollärarnas förmåga att undervisa i teckning. Ett betydligt större utrymme för teckningsundervisningen är därför ett livsvillkor för att nå de avsedda resultaten liksom för att bibringa lärarkandidaterna förståelse för det estetiska synsättets betydelse för personlig-

145 hetsdaningen. Verklig förtrogenhet med ämnets många konsthantverksmässiga aspekter, vilka under senare år mångfaldigats, kan lärarkandidaterna enligt KU:s uppfattning icke hinna förvärva i den reguljära undervisningen. Inhämtandet av dessa kunskaper kunde med fördel förläggas till sommarkurser om 3—4 veckor, detta i likhet med vad Skolkommissionen föreslagit för folkskollärarnas utbildning i manlig och kvinnlig slöjd. En sålunda parallelliserad specialutbildning i teckning och slöjd skulle erbjuda stora estetisk-pedagogiska fördelar. Alternativt kunde detta behov möjligen tillgodoses med hjälp av den frivilliga teckningen med rikligare timtilldelning, förutsatt att undervisningsgrupperna hålls relativt små, dvs. ej överstigande 15 deltagare. Inom ramen för den individualiserade undervisning och de friare studiemetoder som nu står på den pedagogiska dagordningen, speciellt för seminarierna där studierna skall bedrivas mer högskolemässigt än tidigare, bör teckningsläraren ha större möjligheter än hittills att ge de mera intresserade seminarieeleverna estetiska impulser av värde för deras fortsatta verksamhet — vilket allt är möjligt endast under förutsättning att ämnet ges ett rimligt timtal. Vid seminarierna och lärarhögskolan måste nämligen utarbetas en metodik för den estetiska fostrans inlemmande i de olika skolämnena. Det klart fasthållna målet för undervisningen bör vara att göra eleverna verkligt förtrogna med de moderna teckningspedagogiska arbetsmetoderna och ge dem en insikt i bildskapandets betydelse för barnet i dess olika utvecklingsstadier. En vansklig avvägningsfråga är vilket utrymme som lämpligen bör ägnas åt det skapande arbetet i förhållande till de teckningsövningar, vilka tar direkt sikte på teckningens roll som klargörande element i den allmänna undervisningen. F. n. och avsevärd tid framåt måste man räkna med att de nyintagna seminarieeleverna i stor utsträckning står främmande för den moderna teckningsundervisningens metoder och principiella målsättning. Bristande övning under gymnasieåren — här talas främst om eleverna på studentlinjen, där teckningsämnet är och synes avses att bli särskilt illa lottat — har ofta resulterat i att elevernas bildskapande förmåga förkvävts, och de har därför i skolarbetet bibringats den uppfattningen att de saknar sådan bildskapande förmåga och att den endast är att finna hos specialbegåvningar. Erfarenheten visar att det fordras långvariga övningar för att få seminaristerna att övervinna sina hämningar och sin misstro mot sin egen skapande förmåga, och först sedan detta mål är vunnet kan de förväntas att som lärare verkligen kunna engagera sig i sin undervisning och identifiera sig med ämnets målsättning. För att dessa övningar skall kunna göras tillräckligt ingående fordras ovillkorligen långt mera tid än de föreslagna fattiga 80 timmarna, till på köpet avsedda att förläggas huvudsakligen till ett enda läsår. Kravet att lärarkandidaterna själva måste ha fått erfara lusten och tillfredsställelsen i sådant skapande får särskild tyngd beträffande lärarkandidater vilka avlagt studentexamen 10

146 som privatister eller vid arméns underofficersskola. Genom materialtekniska övningar skall elevernas kännedom om olika material och tekniker successivt uppövas, vilket också kräver sin tid. Att den blivande folkskolläraren skulle öva upp sin personliga teckningsskicklighet genom att, som den nu gällande undervisningsplanen anvisar, bedriva »naturstudier, utsträckta till svårare djurteckning, även rörelsemoment», torde däremot ha underordnad betydelse för hans lärargärning, övningarna bör endast i andra hand ta sikte på den manuella färdigheten utöver de kunskaper som krävs för att i största förenkling skissa upp ett föremål på svarta tavlan, och denna färdighet bör heller icke få avgörande betydelse för betygsättningen i ämnet. Den enskilda eleven bör få tillfälle att fördjupa sina insikter inom ett visst självvalt arbetsområde och där bedriva ett möjligast självständigt studium; detta kan gälla konsthistoria eller konstteori, eget skapande i olika material, studium av barnteckningar eller barns beteende vid målning och modellering. Skolkommissionens ovannämnda förslag att en specialkurs i konsthistoria om 8 timmar anslutes till teckningsundervisningen för låg- och mellanstadiets lärare vid lärarhögskolan måste i och för sig hälsas med glädje, då förslaget vittnar om en nyvaknad insikt om konstens betydelse som allmän uppfostringsfaktor. Tyvärr är emellertid det föreslagna timtalet helt otillräckligt, om undervisningen skall tänkas kunna ge insikter i ämnet som är av något värde. Det kan också diskuteras lämpligheten av att utöka teckningsundervisningen med en sådan mer eller mindre fristående kurs i konsthistoria, som är avsedd att hållas av en biträdande speciallärare. Även om en orientering i konstens historia för denna lärarkategori i och för sig vore högst önskvärd, kan det med fog invändas att de blivande lärarna har små chanser att nyttiggöra dessa kunskaper i sin undervisning. Det är något av en estetisk helhetssyn som det gäller att främst bibringa lärarkandidaterna. En kortare kurs för speciallärare kunde med större fördel ägnas åt konstanalys och metodiken för bildvisning av konst i anslutning till de olika kunskapsämnena. Givetvis skulle en kurs i konsthistoria ha sin givna smakfostrande betydelse men den måste för att inte bli alltför ytlig och summarisk göras betydligt mer omfattande, och deltagandet i en sådan kurs synes följaktligen böra vara frivilligt. För att seminariemiljön skall kunna verka uppfostrande såsom kulturmiljö bör den ha en estetisk utformning. Smakfostran bör också bibringas eleverna med hjälp av praktiska tillämpningar i heminredningsuppgifter, exkursioner, museibesök, diskussioner o. d. Beträffande materielfrågorna hänvisas till vad ovan sagts på tal om småskoleseminarierna. Här må dock än starkare betonas vikten av att seminarierna bereds avsevärt ökad tillgång till konstlitteratur, ett önskemål som ju f. ö. endast är en konsekvens av Skolkommissionens rekommendation av mer högskolemässiga studiemetoder vid lärarhögskolan. I viss utsträckning bör undervisningsmateriel

147 som reproduktioner, ljusbilder, filmband e t c , kunna lånas från bibliotek, museer eller andra materielcentraler. Det för folkskollärarnas sfö/dutbildning vid seminarierna anslagna timtalet har under de senaste decennierna avsevärt minskats. Enligt 1886 års seminariestadga omfattade utbildningen i manlig slöjd 384 timmar. 1914 sänktes timtalet till 320, och 1937 års stadga upptar samma timtal för fyraåriga linjen men endast 288 timmar för studentlinjen, som numera frekventeras av en allt större procent läraraspiranter. För den kvinnliga slöjden anslås på fyraåriga linjen 256 timmar och på studentlinjen endast 162 timmar (allt beräknat efter 32 undervisningsveckor per läsår). Skolkommissionens förslag till provisorisk omläggning av utbildningen upptog för studentlinjens manliga och kvinnliga elever 90 timmar obligatorisk slöjd plus viss enskild handledning. I sitt betänkande rörande den första lärarhögskolan föreslog Skolkommissionen att undervisningen för de manliga eleverna skulle minskas från nuvarande 270 till 120 timmar och meddelas under en sommarkurs, varjämte 40 timmar vid lärarhögskolan skulle rymma huvuddelen av den metodiska utbildningen. Dessutom avsåg man att vid lärarhögskolan ge en frivillig kurs i småslöjd, omfattande 25—30 timmar. Departementschefen ifrågasatte i propositionen rörande lärarhögskolan (prop. 1954:209, sid. 105), om icke reduktionen i timtal här gått för långt, och sade sig ej vara övertygad om att den av kommissionen föreslagna utbildningen vore tillräcklig för de lärare som verkligen komme att undervisa i manlig slöjd, bl. a. med tanke på att ännu år 1953 en så stor del som 43—44 % av den manliga folkskollärarkåren undervisade i slöjd. En ökning av slöjdens timtal syntes nödvändig om de blivande lärarna skulle bli kompetenta att undervisa i slöjd. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1956/57 har lärarhögskolans styrelse föreslagit att ämnet manlig slöjd erhåller sammanlagt 80 timmar vid högskolan, medan kvinnlig slöjd endast skulle få 40 timmar. Härtill skulle för vartdera ämnet komma en sommarkurs ärligen om 4 veckor samt en frivillig kurs i småslöjd (omkr. 30 timmar). KU vill betona vikten av att slöjdutbildningen vid lärarhögskolan både till sitt omfång och i sin allmänna uppläggning kominer att åtminstone någorlunda motsvara de krav som ur pedagogisk-estetiska synpunkter kan ställas på slöjdundervisningen i skolan. Just vid en institution av lärarhögskolans slag med dess inriktning på psykologisk-pedagogisk forskning samt dennas praktiska tillämpning borde några av de viktigaste förutsättningarna kunna skapas för den intima samordning dels mellan ämnena teckning och slöjd, dels ock mellan dessa ämnen och de övriga skolämnena, vilken måste sägas vara av grundläggande betydelse för en estetisk fostran på bredaste grundval. En så inriktad pedagogisk experimentverksamhet får särskilt stor betydelse så länge en rationellt bedriven slöjdlärarutbildning

148 ännu icke kommit till stånd, då den skulle kunna komma planeringen av den teoretiska och praktiska undervisningen vid det kommande slöjdlärarseminariet till godo. Att slöjdutbildningen vid de svenska folkskoleseminarierna är otillräcklig framgår redan av en jämförelse med motsvarande utbildning i Norden i övrigt. I Danmark kan folkskollärare vinna behörighet att undervisa i slöjd på två sätt: 1) genom undervisning vid det statliga slöjdseminariet, omfattande 720 timmar för fyraåriga linjen och 480 timmar för den treåriga studentlinjen; 2) genom tre sommarkurser om sammanlagt 16 veckor eller 640 undervisningstimmar. I Norge kompletteras seminarieutbildningen i slöjd i många fall med ettåriga kurser vid Notoddens Slöyd- og Tegnela;rerskole, medan i Finland den 5-åriga seminarieutbildningens timtal för slöjden är nära dubbelt mot motsvarande svenska, vartill kommer av statsmedel bekostade fortbildningskurser. Utvecklingen på slöjdens område har ställt allt större krav på folkskolans lärare. Behovet av en förbättrad slöjdutbildning för folkskollärarna accentueras ytterligare, då på senare år i folkskolestadgan införts en bestämmelse att lärare har skyldighet att undervisa i slöjd upp till fyra veckotimmar, om skolstyrelsen så beslutar. Av många skäl måste därför den nuvarande seminarieutbildningen i slöjd mer än tidigare betecknas som otillräcklig. Även med det bästa möjliga utnyttjande av en optimalt god undervisning kan folkskolläraren endast i undantagsfall anses bli kapabel att meddela en fullgod undervisning. Det måste då anses vara statens skyldighet att påtaga sig ansvaret för folkskollärarnas fortbildning i slöjd, och denna bör enligt KU:s uppfattning förläggas till Nääs' slöjdseminarium, som just har till uppgift att vidareutbilda lärare och lärarinnor i slöjd. Under senare år har de folkskollärare som deltar i fortbildningskurser på Nääs minskat i antal. Sålunda utgjorde de 1907—11 80 % av samtliga kursdeltagare (491 st.), 1936—41 däremot endast 20 % (142 st.). Det sjunkande procenttalet har väl delvis sin grund i att antalet fackutbildade slöjdlärare under denna tid väsentligt ökats. Den huvudsakliga orsaken torde dock vara att folkskollärarna själva fått vidkännas de övervägande kostnaderna för sin fortbildning och att det synnerligen ringa ekonomiska vederlag de kunnat påräkna efter genomgångna betygskurser i form avhögre timarvode för sin slöjdundervisning tydligen icke varit nog för att stimulera till ett allmännare deltagande. De anslag som landsting och hushållningssällskap tidigare beviljat för undervisningen har i allmänhet numera indragits med motivering, att undervisningen i slöjd vid folkskoleseminarierna nu vore ordnad på ett tillfredsställande sätt. Det är beklagligt kunna konstatera att Nääs-seminariets kapacitet icke på långt när utnyttjas av folkskollärarna, trots att deras behov av fortbildning måste anses vara stort. Under hänvisning till det ovan sagda vill KU föreslå, att folkskollärare

149 för erhållande av full behörighet att undervisa i slöjd måtte avsluta sin slöjdutbildning med två av statsmedel bekostade fortsättningskurser vid Nääs slöjdseminarium. Ett regelrätt krav på sådan kompetens kan naturligtvis endast gälla gentemot de lärare som har skyldighet att undervisa i slöjd. Följaktligen bör denna fortbildning i regel sättas in först något eller några år efter det läraren erhållit sin första tjänst och det blivit klart vilka krav undervisningen kommer att ställa på honom. Man kan förutsätta att om deltagarna i slöjdkurserna på Nääs komme att enbart eller till största delen bli folkskollärare, skulle undervisningen där kunna göras mer kontinuerlig och enhetlig än nu är fallet. Det bleve då möjligt att med seminarieeller lärarhögskoleutbildningen som grund bygga upp en undervisning som skulle tillförsäkra dessa lärare en någorlunda tillfredsställande pedagogisk kompetens. Genom sådana anordningar för slöjdundervisningens stärkande vore det säkerligen också möjligt att vinna en flitigare medverkan från folkskollärarnas sida vid utformandet av framtidens skolslöjd. De skulle i högre grad än nu kunna intresseras för en pedagogisk experimentverksamhet, som borde resultera i en mer förfinad metodik och bättre läroböcker. För att folkskollärarna må stimuleras att i större utsträckning begagna sig av möjligheterna att förbättra sina sakliga och pedagogiska insikter i slöjden och att även utnyttja dem i undervisningen vill KU föreslå en höjning av timarvodet i slöjd från T € 13 till TC 15 enligt timlärarkungörelsen (SFS 495/1950) för folkskollärare med behörighet att undervisa i slöjd enligt ovan framförda kompetenskrav.

Kap. 5. Lärare i teckning vid Lärarhögskolan och folkskoleseminarierna

Kompetensen för seminarielärare i teckning är f. n. densamma som för teckningslärare vid högre allmänna läroverk. Därutöver har Teckningslärarnas riksförbund föreslagit speciellt kvalificerade betyg i teckningslärarexamen. Då KU betraktar dessa befattningar som nyckelpositioner i konstbildningsarbetet, måste utredningen beteckna dessa kompetenskrav som otillräckliga. Det är främst seminarielärarna som bör tänkas kunna ge många av de bästa bidragen till den metodisk-pedagogiska diskussionen vad gäller barnens fria skapande och konstförståelse, och de bör bl. a. vara hemmastadda i den experimentella psykologien. Därför måste de speciella krav som bör ställas på dem noga preciseras. Seminarielärare i teckning bör ha väl vitsordad praktik på både enhetsskole- och gymnasiestadiet. Hans pedagogiska meriter bör gälla både teckningsämnet i inskränkt mening och konstförståelsens problem. Detsamma gäller i tillämpliga delar också slöjdlärarna. Såsom en särskild merit bör betraktas deltagande i någon av de fortbildningskurser rörande de estetiska ämnenas inordning i den samlade undervisningen som enligt KU:s uppfattning bör anordnas. Med hänsyn till den metodiskt och pedagogiskt ledande roll, som KU anser böra tilldelas seminarielärarna, har utredningen övervägt att uppställa en fil. kand-examen som kompetenskrav utan att dock i detta avseende vilja framlägga ett direkt förslag. En sådan examen kunde till en del bygga på den fil. kand.-examen med särskild pedagogisk inriktning som skolkommissionen föreslagit (SOU 1952:33, sid. 190 ff) och som skulle omfatta a) barnspykologi; b) läkepedagogik; c) testningskunskap med pedagogisk statistik; d) pedagogikens historia samt e) läroplansteori och metodlära. Moment d) och e) skulle då utbytas mot konstpedagogik med konsthistoria. Dessa kandidatstudier torde få det bästa resultatet om de icke påbörjades förrän läraren skaffat sig flera års praktisk pedagogisk erfarenhet. Skolöverstyrelsen anordnade 1954 en fortbildningskurs för teckningslärare vid folk- och småskoleseminarier, med bidrag från det reservationsanslag å 45.000 kr. som anvisats för ändamålet att användas efter skolöverstyrelsens bestämmelser. KU förutsätter att sådana kurser också i fortsättningen kommer att hållas, förslagsvis vart femte år, då ett starkt behov härav otvivelaktigt kommer att föreligga många år framåt.

Kap. 6. Lärare i manlig och kvinnlig slöjd vid Lärar högskolan och folkskoleseminarierna

Dessa lärarkategorier bör ha en grundlig pedagogisk och praktisk utbildning, och det har från skolhåll krävts att slöjdlärarna vid sidan av sin fackutbildning också skulle ha avlagt folkskollärarexamen samt ha erfarenhet av folkskolans arbete. Man har från detta håll frågat sig h u r en lärare utan denna utbildning skulle kunna låta sina elever tillämpa deras kunskaper i olika ämnen om han icke själv vore i besittning av dessa kunskaper. KU vill icke bestrida det berättigade i dessa synpunkter men är ej beredd att biträda de framställda kraven, då därigenom i övrigt framstående lärarkrafter skulle kunna utestängas. Man torde dock av lärarna kunna kräva en ingående förtrogenhet med folkskolans pedagogiska arbete, förvärvad vid sådana särskilt anordnade fortbildningskurser rörande de estetiska ämnenas inordning i ett intimare samband med undervisningen i dess helhet som ovan berörts. Enligt övningslärarstadgan § 18 äger Skolöverstyrelsen meddela särskilda bestämmelser rörande utbildningen och kompetensen hos lärare i kvinnlig slöjd vid folkskoleseminarierna, men några sådana bestämmelser har styrelsen icke utfärdat. KU vill här endast understryka vikten av att denna lärarkategori förskaffar sig vidast möjliga syn på sitt ämnes målsättningar och en klar uppfattning om ämnets betydelse för barnets estetiska fostran. Härför fordras en stark vilja till samarbete med lärarna i teckning och manlig slöjd, liksom ett aldrig slappnande intresse för att förkovra de egna estetiska insikterna i begreppets vidaste mening. De fortbildningsmöjligheter som står handarbetslärarinnorna till buds, främst Fredrika Bremerförbundets fortbildningskurser sommartid, omfattande mönsterkomposition och aktualiteter i klädsömnad, bör givetvis i största möjliga utsträckning utnyttjas av seminarielärarna.

K a p . 7. T e c k n i n g s l ä r a r e

Utbildningen f. n. enligt provisoriskt gällande s t a d g a Teckningslärarutbildningen sker vid Teckningslärarinstitutet, som är knutet till Konstfackskolan. Efter en år 1945 genomförd omorganisation är utbildningen uppdelad dels i en förberedande utbildning, som bedrivs antingen i Konstindustriella dagskolan (ettårig) eller i Konstindustriella aftonskolan (två-arig), dels i undervisningen vid Teckningslärarinstitutet (tre-är ig). Enligt det för institutet provisoriskt gällande förslaget till stadgar av är 1950 fordras för tillträde till Konstindustriella dag- eller aftonskolan, att sökanden skall ha avlagt antingen realexamen med minst betyget godkänd i historia med samhällslära eller avgångsexamen från läroanstalt med normalskolekompetens. Enligt en av Överstyrelsen för yrkesutbildning den 25 maj 1954 meddelad bestämmelse skall inträdessökande med avgångsbetyg från klass 9 g eller 9 a i enhetsskolan anses uppfylla kunskapsfordringarna för intagning, därest han i avgångsbetyget erhållit lägst det vitsord i ämnena historia och samhällskunskap, som enligt vederbörligen utfärdade bestämmelser skall anses motsvara betyget godkänd enligt fordringarna för realexamen i motsvarande ämne, samt erhållit en betygssumma av lägst 19,5 enheter. Inträdessökande skall dessutom genom skolbetyg och prov på utförda konstnärliga eller konstindustriella arbeten styrka sig ha konstnärliga anlag och normalt färgsinne. — För inträde i Teckningslärarinstitutet fordras att sökanden erhållit avgångsbetyg från Konstindustriella dag- eller aftonskolan med minst betyget godkänd i samtliga obligatoriska ämnen, att han befunnits lämplig för utbildning till teckningslärare samt att han äger kunskaper, motsvarande dem som fordras för godkänt betyg i studentexamen i matematik på latinlinjen. F. n. kan årligen intagas 25 elever i vardera av Konstindustriella dagskolans och aftonskolans avdelningar för blivande teckningslärare, alltså tillhopa 50. De som inte har studentbetyg i matematik på latinlinjen läser, vid sidan om undervisningen i Konstfackskolan, matematik för en av dem själva engagerad lärare. I Teckningslärarinstitutets första klass kan f. n. intagas högst 32 elever. Åtskilliga elever från den förberedande undervisningen måste alltså årligen gallras ut. En del av dem, vanligen flertalet,

153 går då över till någon av Konstfackskolans avdelningar för olika slag av konsthantverk. Undervisningen i Konstindustriella dag- och aftonskolan avser »dels att skola den blivande teckningslärarens smak och konstnärliga omdöme samt frigöra och berika hans fantasi, dels att ge honom praktisk kännedom om sådana konsthantverkliga tekniker som äro av värde i hans verksamhet utan att direkt tillhöra undervisningen i teckning i de allmänna skolorna.» Den förberedande utbildningen vid Konstindustriella dagskolan följer f. n. nedanstående undervisningsplan, i huvudsak försöksvis tillämpad sedan läsåret 1950—51, dock med vissa senare ändringar och tillägg: Frihandsteckning 8 vt Linearritning med perspektivlära 8 » Fri målning 4 » Modellering 4 » Figurteckning 4 » Kompositionsövningar (fackstudier) 5 » Skrift med tillämpningar 4 > Stil-, färg- och formlära 1 1 Heraldik och symbolik Fria studier 1 » Yrkenas konsthistoria 1 » Summa 40 vt Undervisningsplanen för Konslindustriella aftonskolans förberedande utbildning upptar med ett undantag samma ämnen; dock har denna något mindre antal veckotimmar sammanlagt (38 1/2). Ämnena Linearritning (6 vt) och Kompositionsövningar (4 vt) har mindre timtal än i dagskolan, medan Frihandsteckning (8 1/2 v t ) , Fri målning (5 vt) och Modellering (5 vt) fått ökat timtal. Ämnet Fria studier saknas i aftonskolan. Dessa divergenser synes bero på schematekniska svårigheter samt mera tillfälliga omständigheter. Överstyrelsen för yrkesutbildning fastställde den 12 juni 1953 ändrad timplan för Teckningslärarinstitutet, att tills vidare på försök tillämpas. Vid detta tillfälle infördes Konstpsykologi och konstanalys som nytt ämne på schemat. Efter de smärre förändringar som sedan dess företagits ser schemat ut på följande sätt (se tabell å nästa s i d a ) : (Med tillvalsämne avses fördjupade studier efter fritt val inom något av institutets undervisningsämnen, företrädesvis måleri, skulptur, kompositionsövningar eller träslöjd (specialkurser), eller inom valfritt ämne på de konstindustriella fackavdelningarnas områden.)

154 Antal veckotimmar Årskurs 1 Fackämnen (lärarutbildningsämnen) Frihandsteckning, metodik och undervisnings övningar Linearritning, metodik och undcrvisningsöv ningar Välskrivning, metodik och undervisningsöv ningar Kompositionsövningar Allmän k o n s t h i s t o r i a med seminarieövningar .. Psykologi och pedagogik Konstpsykologi och konstanalys med seminarie övningar Talteknik och språkbehandling Bostadskunskap Träslöjd (frivillig kurs) Övriga ämnen: Fri målning Figurteckning Dräkt- och djurstudier Modellering Tillvalsämnen Skrift med t i l l ä m p n i n g a r Grafiskt arbete Modellarbete Anatomi Fria studier S u m m a (utan träslöjd)

Årskurs 2

Årskurs 3

Tillsammans

4 10 12 2

(4)

(4)

5 4

5 4 2 3

2 1 5 (4) 3 4 2 11 2 2

2 2

v,

397,

2 1 (12) 13 12 4 7 11 8 2 2 Vi 6

119Vs

Konstfackskolans förslag till definitiv stadga samt yttranden däröver I skrivelse till Överstyrelsen för yrkesutbildning den 15 mars 1951 har Konstfackskolans styrelse framlagt förslag till definitiv stadga, även innefattande ändrade fordringar för inträde i Teckningslärarinstitutet. Då ett genomförande av förslaget i sistnämnda del kunde få stor betydelse för rekryteringen av teckningsläraryrket, anser sig KU böra redogöra för förslaget och olika instansers ställningstagande till detsamma. Skolans styrelse anförde, att den som ett led i strävandena att höja teckningslärarkårens ställning gent emot andra lärarkategorier ansett önskvärt att uppställa ökade fordringar på inträde i institutet. Därför hade styrelsen som inträdesfordran föreslagit att sökanden skulle, där ej skolans styrelse för visst fall medgåve anstånd därvidlag, ha styrkt sig äga kunskaper motsvarande dem som fordras för godkänt betyg i modersmålet, historia med samhällslära och ett utländskt levande språk i studentexamen samt i matematik i realexamen. Styrelsen sade sig härmed ha velat tillmötesgå ett önskemål från teckningslärarnas riksförbund samt betonade att de fordringar som föreslagits i huvudsak överensstämde med dem

155 som förordades av 1936 års yrkesskolsakkunniga (som dock krävde studentexamen även i matematik). Redan i sitt till Skolöverstyrelsen i februari 1943 avlämnade omorganisationsförslag hade skolans styrelse påyrkat förkunskaper i form av godkänt betyg i studentexamen i modersmålet, ett främmande levande språk, historia samt matematik, ett yrkande vilket även Skolöverstyrelsen då biträdde. I propositionen rörande omorganisation av Tekniska skolan, ur vilken den nuvarande Konstfackskolan framgick (prop. 1945 nr 296, sid. 20), framhöll departementschefen att fordringarna för tillträde till teckningslärarutbildningen borde betydligt skärpas. Även 1936 års lärarutbildningssakkunniga hade uppställt sistnämnda fordringar med undantag för kravet på studentexamen i matematik; de sakkunniga hade framhållit vikten av att teckningslärarna finge en pedagogisk utbildning likvärdig med ämneslärarnas och att de redan i början av sin utbildning vunne förtrogenhet med skolans liv och uppfostrargärning (SOU 1938:50). Också den dåvarande Tekniska skolans lärarkollegium hade betvivlat att ett kunskapsmått motsvarande studentexamensbetyg i matematik skulle utgöra ett nödvändigt underlag ens för de högre kurser i linearritning som kunde ifrågakomma. I yttrande över skolstyrelsens stadgeförslag anförde Teckningslärarnas riksförbund, att teckningslärare skulle meddela undervisning såväl på gymnasiet som i lärarutbildningsanstalter, vilka senare åtminstone i viss utsträckning krävde studentexamen för inträde. Det syntes förbundet därför vara rimligt begära att teckningsläraren ägde minst samma grundläggande allmänbildning som hans elever vore i färd med att skaffa sig eller redan erhållit. Det viktigaste skälet för en högre förutbildning vore emellertid att teckningslärarkandidaternas utbildning inom de flesta områden, men framförallt beträffande psykologi och konsthistoria, krävde förkunskaper som endast studentexamen kunde skänka. Förbundet föreslog därför att full studentexamen skulle krävas för tillträde. Skolöverstyrelsen fann de av Konstfackskolans styrelse förebragta skälen för ändring av inträdesfordringarna icke avgörande. Tillträde till Teckningslärarinstitutet borde enligt överstyrelsens mening ej f. n. utan tungt vägande skäl försvåras genom skärpta inträdeskrav, särskilt med tanke på sådana konstutövande personer som kunde vara villiga att utbilda sig till tcckningslärarc Skolöverstyrelsen var därför närmast böjd för att föreslå att nuvarande bestämmelser t. v. tillämpades. Under förutsättning att förkunskaper i ämnet matematik motsvarande dem som fordras för godkänt betyg i realexamen ansåges vara tillräckliga (i stället för godkänt betyg i studentexamen på latinlinjen), hade överstyrelsen dock intet att invända mot förslaget om förkunskaper i detta ämne. Skolöverstyrelsens teckningskonsulent anförde i sitt yttrande, att det torde vara välbekant att teckningsundervisningen i vårt lands allmänbil-

156 dande skolor under senare år undergått en snabb och radikal omvandling. Ett dominerande inslag i denna undervisning vore numera ett alltmer verkstadsbetonat praktiskt arbete i en mångfald tekniker och material. Samtidigt och kanske som en följd härav syntes de teoretiska momenten i linearritning, perspektivlära, färglära och egentlig konsthistoria omfattas med minskat intresse hos både lärare och elever. Förslaget om väsentligt ökade teoretiska kunskaper hos lärarna »i detta alltmer praktiskt betonade ämne» syntes icke endast otidsenligt utan, därest det bleve förverkligat, också kunna medföra direkt oförmånliga konsekvenser för undervisningen. För kurserna i psykologi och pedagogik kunde konsulenten inte finna studentexamen erforderlig. Studieprogrammet för dessa ämnen borde sammanfalla med en något beskuren form av folkskoleseminariernas kursplan. Ett historiskt betonat studium av konsten hade man knappast velat anförtro teckningsläraren, och under sådana förhållanden kunde man fråga sig om inte målet för den konsthistoriska undervisningen vid Teckningslärarinstitutet måste ställas något annorlunda än det som gäller för universitetsstudier i samma ämne. Mängden av historiska fakta borde kunna reduceras till förmån för ett mera fördjupat formstudium. Konsulenten ansåg också att bestämmelsen om studentbetyg i matematik på latinlinjen saknade varje berättigande och borde försvinna, då vid utbildningen i linearritning ingen skillnad k u n n a t förmärkas mellan studenter och andra. I en skrivelse till Överstyrelsen för yrkesutbildning genmälde Teckningslärarnas riksförbund, att farhågor för att man genom studentexamenskravet skulle utestänga begåvade s. k. praktiker ej kunde anses bäriga, då Konstfackskolans styrelses förslag om rätt att bevilja dispens för personer med konstnärligt pedagogisk läggning på ett effektivt sätt borde kunna undanröja dylika betänkligheter. Om förbundets krav icke skulle bifallas, kunde förbundet, ehuru med ytterst stor tvekan, även acceptera förslaget om partiell studentexamen, detta dock endast under förutsättning att denna partiella examen kunde anses berättiga till fortsatta studier vid universitet.— Teckningslärarnas riksförbunds riksmöte år 1955 antog enhälligt en resolution, däri förbundet på det bestämdaste hävdade sitt tidigare framförda krav på studentexamen för inträde till Teckningslärarinstitutet. I resolutionen framhölls bl. a. att teckningslärarkandidaternas utbildning inom de flesta områden — men framförallt när det gäller pedagogik, psykologi och konsthistoria — krävde förkunskaper som endast studentexamen kunde skänka. Vid sin behandling av teckningslärarutbildningen har KU funnit densamma innefatta ett komplex av frågor. Ehuru utredningens ledamöter därvid på vissa punkter uttalat skiljaktiga meningar, har dock ledamöterna i väsentliga hänseenden — särskilt angående undervisningens närmare innehåll — kommit fram till en gemensam uppfattning.

157 Fordringarna för tillträde till leckningslärarutbildningen Beträffande fordringarna för tillträde till teckningslärarutbildningen har KU:s ledamöter icke kunnat enas. Herr Eckerberg, fru Lindgren-Fridell och herr Strömbom anför följande: För att få en någorlunda fast grund för bedömningen av vilka fordringar som rimligen bör ställas på teckningslärarens förutbildning anser vi det nödvändigt att klargöra vilka personliga egenskaper som är särskilt betydelsefulla för hans yrkesutövning. Det väsentliga i hans utrustning och utbildning skulle kunna sammanfattas under fem punkter (ordningsföljden innebär ingen rangordning): 1) estetisk sensibilitet och ett visst mått av skapande förmåga; 2) förvärvande av konstnärligt-teknisk skicklighet och förmåga att uttrycka sig i olika konstnärliga material; 3) pedagogisk begåvning och planmässig träning av denna: 4) förvärvande av förståelse för den estetiska fostran och dess problem liksom för dess förhållande till den allmänna pedagogiska målsättningen; 5) förvärvande av en allmän kulturell bakgrund, däri inbegripet behärskningen av det egna språket. Dessa fordringar torde ganska väl överensstämma med den moderna pedagogikens syn på teckningsämnets allmänna uppgifter och ger en acceptabel utgångspunkt när det gäller att någorlunda riktigt gradera olika anlags och färdigheters betydelse för den framtida pedagogiska insatsen. Vad gäller lärarkandidatens konstnärliga talang och den tekniska utbildningen av denna, har nog dessa faktorers betydelse för hans lärargärning hittills väl ensidigt betonats, något som här i landet är särskilt förklarligt eftersom teckningslärarutbildningen tidigare varit knuten till Konstakademien och därefter till Konstfackskolan (f. d. Tekniska skolan), där det manuella arbetet av naturliga skäl alltid intagit främsta platsen. Ända fram till omorganisationen år 1945 fick de blivande teckningslärarna en grundlig specialutbildning i valfritt fack i Högre konstindustriella skolan och utbildades alltså vid sidan av sitt egentliga yrke till exempelvis reklamtecknare, ciselörer, textilkonstnärer eller möbelsnickare. Denna specialutbildning motiverades med att teckningsläraren borde ha något yrke vid sidan av som hjälp att tjäna sitt uppehälle, då de unga teckningslärarnas första tjänster oftast var av ringa omfattning och följaktligen dåligt betalda. Ett viktigt skäl för att undervisningen, framförallt under det förberedande året, från början så föga skilde sig från utbildningen för konsthantverkare var att antalet teckningslärarkandidater länge hölls mycket lågt och alt därför en specialiserad undervisning för dem skulle ha blivit jämförelsevis mycket kostsam. Målsättningen för teckningsundervisningen i de allmänna skolorna var ju också tidigare delvis en annan än n u : den avsåg främst att i blygsam skala utbilda en gryende konstnärlig talang och utveckla färdigheten att teckna. Det är som redan nämnts givet att en viss konstnärlig talang och manuell

158 färdighet samt en allmän estetisk sensibilitet hör till en teckningslärares oumbärliga utrustning. Han måste också ha kunskap om de skapande processer som han skall stimulera hos barnet. Men därmed är icke sagt att med en allt högre konstnärlig begåvning följer en allt större fallenhet för teckningsläraryrket. Snarare torde det ofta förhålla sig tvärtom. Grovt generaliserat kan sägas att ju originellare och ju mer exklusiv en konstnärlig begåvning är, desto mindre är förmågan till förståelse av andra individualiteter och deras estetiska prestationer. Detta gör det många gånger svårt fölen särpräglad begåvning att handleda dem vilkas temperament och inställning till konsten och verkligheten är helt olika hans egen. Den som främst är målare eller skulptör kommer gärna att bedöma olika prestanda främst efter sina speciella estetiska och tekniska krav. Men en teckningslärare skall inte uttrycka sig själv utan hjälpa andra att göra detta. Han bör vara väl insatt i en mångfald olika konstnärliga tekniker för att kunna möta elevernas vitt skilda behov. Detta krav är dock svart att förena med en djupare konstnärlig specialisering på ett enda område. Erfarenheten visar också att de mer originella konstnärliga begåvningar som av olika anledningar utbildat sig för teckningsläraryrket i de flesta fall snabbt har övergett detta för att helt få ägna sig åt egen konstnärlig verksamhet. Dessa omständigheter talar således för att kraven på teckningslärarnas förutbildning och yrkesutbildning icke formuleras så, att de särskilt inbjuder yrkesutbildade konstnärer att ägna sig åt yrket. Teckningsläraren har sin huvuduppgift som fostrare med tyngdpunkten lagd på det estetiska planet. Detta innebär att han bör vara en intresserad allmänpedagog, samtidigt som han har sin huvudsakliga uppmärksamhet riktad mot de individuella estetiska prestationerna. Därför bör han äga en omfattande psykologisk-pedagogisk kunskap om barn och ungdom. Det är lika viktigt för honom att känna till h u r dessa i olika åldrar stimuleras till skapande aktivitet som att veta h u r en uppfostrare eljest går till väga för att uppnå en önskvärd samlad utveckling av individen. Tonvikten bör främst läggas på den pedagogiska uppgiften. Den konstnärliga begåvningen måste förenas med en viss intellektuell kapacitet för att forma den pedagogiska utrustning som behövs för att objektivera gjorda iakttagelser och individuellt tillämpa dem. Läraren bör äga ingående kunskaper om barns normala sätt att uttryck sig i sitt skapande arbete; han skall kunna hjälpa de sent utvecklade, han måste veta hur han skall handskas med de tekniskt begåvade, dem som lider av hämningar, de neurotiska typerna, dem som helst vill kopiera osv. Allt detta kräver intellektuell disciplin och vittomfattande kunskaper. Den intellektuella begåvningen står ingalunda i någon motsättning till eller utesluter den estetiska sensibiliteten. Mycket talar för att teckningslärarens intellektuella och allmänt karaktärsmässiga utrustning måste tillmätas minst lika stor betydelse som den konstnärliga. En levande teckningsundervisning kräver framförallt på högstadiet stor

159 allmänbildning hos läraren. Om denne skall kunna ge utblickar och anknytningssynpunkter åt alla håll och lära sina elever att se förbindelserna mellan konsten och andra områden av mänskligt liv, måste han själv ha en någorlunda vidsträckt kunskap om dessa och om samtidens estetiska uttrycksformer i allmänhet. Av teckningslärarna, som i stor utsträckning har sin undervisning förlagd till gymnasiet, bör kunna krävas en åtminstone lika gedigen allmänbildning som av mellanskollärarna. Det måste sägas vara ett missförhållande att företrädarna för den estetiska pedagogiken — vilken kräver mer än de flesta skolämnen ifråga om mångsidiga kunskaper och språklig nyanseringsförmåga — enligt nu gällande ordning icke kan förutsättas äga högre allmänbildning än den genomsnittlige medborgaren (dock med undantag för de matematiska kunskaperna). Självklart är en ganska betydande allmänbildning nödvändig icke endast som grund för det pedagogiska arbetet, för auktoriteten och vidsynen — många teckningslärare har vitsordat att de känt det som en hämsko i sitt arbete att inte ha haft mer än realexamen som allmän bildningsgrund — utan framförallt för lärarnas förmåga att göra självständiga pedagogiska insatser. Med större vana vid självständiga studier har läraren bättre möjligheter och i regel även större lust att föröka sina kunskaper, fördjupa och vidga sin syn på olika områden och hålla sig å jour med den snabba utveckling som ägt och äger rum både på det estetisk-pedagogiska området och vad gäller den allmänna konstutvecklingen. Härvidlag är inte minst solida språkkunskaper nödvändiga, då den information som på dessa områden kan fås på vårt eget språk är skäligen knapphändig. Att för en skolklass på ett enkelt sätt tala om så svårbegripliga ting som estetiska företeelser kräver också en långtgående och nyanserad behärskning av det egna språkets uttrycksmöjligheter. Teckningsläraren får ofta även utanför sin egentliga lärargärning spela en roll som smakfostrare i den stad där han verkar, och detta kräver både säkert omdöme och förmåga av självständigt tänkande. Sist men icke minst har allmänbildningen en oskattbar betydelse när det gäller tor teckningsläraren att i den pedagogiska diskussionen och den allmänna kulturdebatten hävda sitt ämnes intressen och betydelse. Detta gäller även hans möjligheter till fruktbärande samarbete med psykologer och psykiatriker liksom till att i viss utsträckning bedriva egen pedagogisk experimentverksamhet, vilket är förutsättningen för att undervisningsmetodiken i ämnet skall kunna föras framåt. Vi har icke kunnat ta ställning till frågan om teckningslärarnas förutbildning utan att först skaffa oss kännedom om de krav som i detta avseende här i landet ställs på jämförbara lärarkategorier liksom i vissa fall på lärargrupper som undervisar på lägre stadier. Den statliga utredningen rörande vidgat tillträde till högre studier konstaterade i sitt betänkande (SOU 1952:29, sid. 112) en allmän strävan under senare år att förstärka det teoretiska inslaget i fackutbildningen. En jämförelse med andra lärar-

160 kategorier med undervisning på gymnasiet visar att teckningsläraren har den genomsnittligt lägsta allmänbildningsnivån. För musiklärarna gäller att procenttalet studenter i Musikhögskolans musiklärarklass f. n. ligger högre än på Teckningslärarinstitutet. Medan det genomsnittliga procenttalet studenter av de vid Teckningslärarinstitutet under de senaste fem åren intagna eleverna varit 34,6 %, har sålunda i Musikhögskolans musiklärarklass motsvarande tal varit omkr. 40 %. 1947 års musikutredning (SOU 1954:2) krävde studentexamen för de musiklärare som undervisar på gymnasiet. Utredningen föreslog vidare (sid. 248 ooh 253 f.) att den studerande före inträdet i musikhögskolelinjens andra årskurs skulle ha förvärvat kunskaper i musikhistoria motsvarande minst två betyg i musikforskning i fil. kand., vilka skulle kunna förvärvas antingen genom studier vid universitet eller genom att följa en särskild vid Musikhögskolan anordnad undervisning i ämnet. Musikutredningen fann det även önskvärt att möjligheter gåves dem som så önskade att frivilligt komplettera den högre musiklärarexamen med resterande betyg i ytterligare ett akademiskt ämne till en akademisk ämbetsexamen. Musikhögskolans lärarråd underströk i skrivelse den 12 okt. 1954 till Musikaliska akademiens styrelse vikten av att den nya gymnasieundervisningen erhåller lärare med samma grundexamen som den, med vilken gymnasiestudierna avslutas, och förordade att en särskild försöksundervisning i Musikhögskolans musiklärarklass anordnades för de elever vilka avlagt studentexamen. — Av de studerande vid Gymnastiska centralinstitutets gymnastiklärarlinje har de senaste åren inemot 98 % avlagt studentexamen, trots att de formella intagningsbestämmelserna anger en begränsad studentexamen som tillräcklig. Gymnastiklärarutbildningssakkunniga föreslog i sitt 1951 avgivna betänkande (SOU 1951:59, sid. 89) studentexamen som villkor för inträde vid institutets gymnastiklärarlinje. — För teckningslärarna däremot har utvecklingen de senaste åren gått i riktning mot en genomsnittligt allt lägre allmänbildningsnivå; procenttalet studenter av de vid Teckningslärarinstitutet de senaste fem åren intagna eleverna är 34,6, medan motsvarande tal för de fem närmast föregående åren var 49,5. Även lärarkategorier med undervisning på lägre skolstadier har i stor utsträckning högre förutbildning än majoriteten av teckningslärarna besitter. I ännu högre grad blir detta fallet om den av riksdagen principiellt beslutade reformen av lärarutbildningen genomföres. Då Skolkommissionen i sitt principbetänkande behandlade frågan om det mått av allmänbildning som kan krävas av lärarna på skolans alla stadier (SOU 1948:27, sid. 356 f.), fann kommissionen det ur flera synpunkter önskvärt att all lärarutbildning byggde på den allmänbildningsgrund som en fullständig gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen enligt kommissionens förslag, vore avsedd att ge (sid. 377). Av vissa skäl såg sig dock kommissionen beträffande småskollärarutbildningen nödsakad föreslå att som allmänbild-

161 ningsgrund endast skulle fastställas vad som i betänkandet benämnes studentexamen (avlagd efter 11 :e skolåret), samtidigt som kommissionen underströk betydelsen av att ett ej alltför litet antal småskollärare avlagt dimissionsexamen för att vid universitet och högskolor kunna bedriva vetenskapliga studier speciellt i psykologi och pedagogik (sid. 380). I huvudsaklig överensstämmelse med kommissionens förslag innebär de av 1950 års riksdag antagna riktlinjerna för lärarutbildningens ordnande att denna utbildning skall grundas vad beträffar småskollärare på realexamen påbyggd med en ettårig allmänbildande kurs samt i fråga om mellanskollärare på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande gymnasiekurs. Enligt dessa riktlinjer skall vidare den egentliga yrkesutbildningen för blivande ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare samt, i den mån så bestämmes, olika grupper av speciallärare meddelas vid lärarhögskolor. Vad beträffar dagens läge ifråga om förutbildningen av de nämnda lärarkategorierna må framhållas att av nyexaminerade folkskollärare nu mer än hälften är studenter; vid några småskoleseminarier är procenttalet studenter betydligt högre än i Teckningslärarinstitutet. Sålunda hade seminariet i Stockholm läsåret 1954/55 cirka 58 % studenter. En undersökning av allmänbildningskravet för teckningslärarutbildningen i andra länder ger, som är att vänta, mycket skiftande resultat. Detta torde främst bero på att utbildningen i inånga länder sedan gammalt är knuten till konsthögskolorna, för vilkas verksamhet elevernas allmänbildningsnivå inte äger någon väsentlig betydelse och vilka därför i få fall haft möjlighet att uppställa höga allmänbildningskrav för inträde. Vad gäller de övriga nordiska länderna, så är de formella förutbildningskraven på blivande leckningslärare endast i Finland mer noggrant fixerade. Studentexamen är där obligatorisk, utbildningstiden är fyraårig och teckningslärarna avlägger undervisningsprov i samma ordning som övriga läroverkslärare. För tjänst vid provårsläroverk krävs dessutom avlagd tentamen i konsthistoria vid universitet. I Norge ger den statliga Slöyd- og Tegnelsererskole i Notodden en ettårig utbildning i slöjd och teckning; för inträde fordras att ha avlagt folkskollärarexamen. Denna utbildning är dock icke obligatorisk lör erhållande av teckningslärartjänster; sådana rekryteras i stor utsträckning av konstnärer utan pedagogisk utbildning. Icke heller i Danmark följer utbildningen några fastställda normer utom för folkskolan. Lärarna i denna kan få en tremånaders utbildning på Statens Tegnelairerkursus antingen under eller efter seminarieutbildningen, uppdelad på tre kurser. Kurserna besöks också av lärare från högre skolor och seminarier. För schweiziska teckningslärare är studentexamen obligatorisk. Sak samma gäller i England för de teckningslärare som undervisar på gymnasiestadiet, liksom i Västtyskland, där teckningslärarna i alla avseenden är helt jämställda med övriga läroverkslärare. Utbildningen omfattar där fyra är, varav ett reserverat för slöjd och småslöjd. I USA fordrar man på många håll av ii

162 teckningslärare en Master of Arts-examen, som motsvarar minst en svensk fil. kand.-examen. Målet för den estetiska fostran i skolan har alltmera vidgats till att omfatta en personlighetsfostran, och som en konsekvens härav måste också kraven på teckningslärarens allmänbildning samt humanistiska och psykologisk-pedagogiska yrkeskunskaper ställas högre än tidigare. Med hänsyn till dessa mångskiftande och krävande uppgifter har vi funnit att krav på studentexamen bör uppställas som normalkvalifikation för inträde i Teckningslärarinstitutet, något som rimligen också borde få konsekvenser för teckningslärarnas löneställning. Med hänsyn till det stora antalet inträdessökande under senare år till den förberedande utbildningen, vilket medfört att vissa år endast 25—35 % av de sökande kunnat antagas, torde någon risk för att tillgängliga utbildningsplatser ej skulle fyllas med välmeriterade sökande icke vara för handen. I många fall visar det sig att ökade kompetenskrav för tillträde till en viss yrkesutbildning åtminstone på längre sikt har en gynnsam effekt på rekryteringen till denna, och det finns därför anledning anta att teckningsläraryrket i längden rekryteras bäst om någotsånär höga kompetenskrav ställs på detsamma. Därigenom skulle det sannolikt också bli möjligt att till yrket förvärva en del synnerligen önskvärda personer som under nuvarande förhållanden knappast kommer ifråga. Vi tänker då exempelvis på sådana ungdomar av båda könen vilka förenar livligt estetiskt intresse och en viss skapande förmåga med en rörlig intelligens och som nu i stor utsträckning söker sig till universiteten för att där studera de estetiska disciplinerna under historiska aspekter. Vi vill också fästa uppmärksamheten på den praktiska fördelen av att teckningslärare med studentexamen vid brist på olika slags ämneslärare har kunnat utnyttjas som ämneslärare på realskolans lågstadium och därigenom vinna större antal undervisningstimmar; teckningslärare har sålunda vid mindre läroverk i viss utsträckning fungerat som lärare i t. ex. matematik och geografi. Vi anser det emellertid samtidigt önskvärt att genom individuella dispenser möjlighet till teckningslärarutbildning kan beredas sökande utan studentexamen men med stor fallenhet för den estetiska pedagogiken och med de nödvändiga förutsättningarna för att ändock kunna följa undervisningen. Därmed skulle de exceptionella begåvningarna få tillfälle att hävda sig trots delvis bristfälliga förkunskaper. Det torde lämpligen böra ankomma på Konstfackskolans styrelse att på förslag från institutets lärarkollegium bevilja sådan dispens, vilket bör ske redan i samband med intagningsprövningen till det första årets utbildning. För övriga sökande bör studentexamen vara avlagd vid samma tidpunkt. Herrar Andersson, Lind och Norlén anför å sin sida följande: Enligt vår mening kräver teckningsläraryrket i första hand å ena sidan en allmän estetisk känslighet, förbunden med en viss konstnärlig talang, å

163 andra sidan utpräglad psykologisk-pedagogisk begåvning. Dessa egenskaper måste sökas där de finns, utan hinder av högre examens- och betygskrav än som är oundgängligen nödvändiga. Vi hyser principiella betänkligheter mot att på ett område, där den medfödda begåvningen har så utslagsgivande betydelse, låta examensmeriter bli avgörande för tillgång till denna utbildning. Därmed skulle t. ex. flickskolornas elever, vilka i vissa avseenden fått en mer djupgående humanistisk och estetisk bildning än de som genomgått läroverk, samt många konstnärer vara utestängda från teckningslärarutbildningen. Om studentexamen uppställs som normalkrav för inträde i Teckningslärarinstitutet, skulle det enligt vår mening kunna befaras, att från banan en del för yrket särskilt önskvärda begåvningar utestängdes, vilka icke — just på grund av sina konstnärliga intressen — har tillfälle eller lust att ägna sig åt det mått av tidsödande studier, som är erforderliga för studentexamen. Dessa utsikter måste väcka särskilda betänkligheter under nuvarande förhållanden, då rekryteringsbehovet till teckningsläraryrket under de närmaste decennierna kan förutsättas öka. De vidgade uppgifter teckningslärarna har att fylla enligt den uppfattning KU ovan framhävt kräver emellertid enligt vår mening vissa ändringar i det formella underlaget för inträde i Teckningslärarinstitutet. I likhet med Konstfackskolans styrelse kan vi icke ansluta oss till att nu gällande krav på kunskaper motsvarande godkänt betyg i matematik på latinlinjen upprätthålles. Detta inträdesvillkor vill vi ersätta med att inträdessökande, förutom att ha avlagt realexamen eller jämförlig examen, har undergått särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen i ett levande främmande språk, dvs. engelska, franska eller tyska, samt i historia med samhällslära. Angivna kunskaper i främmande språk är ägnade att ge den blivande teckningsläraren möjlighet att mer självständigt orientera sig i den pedagogiska diskussionen på området. Krav på vidgade kunskaper i historia motiveras av lärarkandidatens behov av att med bästa behållning kunna följa den konsthistoriska undervisningen. Däremot kan vi inte ansluta oss till Konstfackskolans styrelses förslag att kräva godkänt betyg i studentexamen också i modersmålet. Ett sådant krav synes medföra så pass ingående studier utöver realexamen att de knappast låter sig förena med vårt principiella avböjande av studentexamenskravet, grundande sig på uppfattningen att inga onödiga hinder bör resas för den inträdessökande som äger den lämpliga begåvningskombinationen. I fråga om modersmålsämnet torde det vara svårare än beträffande andra skolämnen att genom privata studier nå samma resultat som genom reguljär skolgång. Den angivna kunskaperna i ett främmande språk och historia bör enligt vår mening icke behöva redovisas förrän efter den förberedande utbildningen i dag- eller aftonskolan. För att underlätta kunskapsinhämtandet för dessa komplettander vill vi föreslå att — i likhet med folkskoleseminariernas kompletteringskurser — genom Konstfackskolans försorg reguljär undervisning,

164 bekostad av statsverket, anordnas i dessa ämnen, för aftonskolans del exempelvis genom veckosluts- och sommarkurser. Sökande, som icke fyller ovannämnda fordringar, bör genom dispens meddelad av Konstfackskolans styrelse på förslag av dess lärarråd kunna antagas som elev i utbildningens första årskurs, dvs. nuvarande Konstindustriella dag- och aftonskolan, därest han vid inträdesproven ådagalagt lika väl utpräglad konstnärlig begåvning som pedagogisk fallenhet. Vi hyser den uppfattningen, att sedan KU:s nedan framlagda krav på ett mer differentierat och grundligt intagningsförfarande realiserats och sedan genom av utredningen föreslagna förändringar i nu gällande undervisningsplaner garantier skapats för att utbildningstiden mer planmässigt än hittills utnyttjas för lärarkandidaternas pedagogiska skolning, tillfredsställande förutsättningar föreligger för att de efter denna ordning utexaminerade teckningslärarna skall kunna väl fylla de uppgifter vilka rimligen kan åläggas dem. Herr Cassel anför följande: Jag ansluter mig i allt väsentligt till herrar Anderssons, Linds och Norléns uppfattning i denna fråga, dock med den avvikelsen att det synes mig ändamålsenligt att de av oss gemensamt förordade kompletterande studierna utöver realexamen bör vara avslutade innan inträde sokes till den förberedande utbildningen. Det synes mig också värt att överväga om icke undervisning i modersmålet, som dock ovedersägligen har betydelse för teckningsläraren att kunna väl behandla, borde beredas ett visst utrymme på Teckningslärarinstitutets timplan.

Bedömningen av de sökandes kvalifikationer för tillträde till utbildningen I detta sammanhang vill KU framföra vissa synpunkter beträffande den praxis som f. n. tillämpas vid bedömandet av de inträdessökandes meriter. Inträdesansökningarna till den förberedande dag- och aftonskolan prövas av endast tvenne bedömare, Teckningslärarinstitutets föreståndare och Konstfackskolans rektor. De sökande utväljs efter skolbetyg samt inlämnade konstnärliga och konstindustriella arbeten, om vilkas tillkomst bedömarna föga eller intet kan med säkerhet veta. Bedömarna får i regel ingen personlig kontakt med de sökande. Ett så upplagt urvalsförfarande kan ej sägas ge garantier för ett fullt tillförlitligt urval. Antalet bedömare kan inte heller anses vara tillräckligt stort för att tillförsäkra en strängt objektiv handläggning, och av bedömarna kan Konstfackskolans rektor betraktas som särskilt lämpad endast om han äger praktisk erfarenhet av de speciella lärarutbildningsproblem det här gäller. Tillförlitligheten av andra, jämförliga prövningar har visat sig öka i proportion till antalet kompetenta bedö-

165 mare, och framför allt gäller detta om bedömarna i viss utsträckning arbetar oberoende av varandra. För att någorlunda säkert kunna diagnosticera de anlagskvaliteter man hos teckningslärarkandidaterna vill komma åt — och det gäller här bl. a. att hålla isär å ena sidan lämpligheten för studier vid Teckningslärarinstitutet, å andra sidan lämpligheten för praktisk lärarverksamhet — torde det vara nödvändigt att anordna prov med förelagda konstnärliga uppgifter av olika slag, vilka kan ge en mer nyanserad uppfattning av sökandens konstnärliga kvalifikationer, sä att av proven kan avgöras om den manuellt tekniska begåvningen och färdigheten sammanfaller med den estetiska sensibiliteten och fantasien, vilket ingalunda alltid kan sägas vara fallet. Det torde vara möjligt att här fä fram en systematiserad bedömning, med olika värden för t. ex. komposition, färgval, fantasi, materialkänsla, rent manuell skicklighet osv. Genom proven bör i görligaste mån utrönas även sökandens intellektuella kapacitet, allmänna intressen samt fallenhet för pedagogisk verksamhet, vilken konstitueras bl. a. av psykologiskt intresse, förmåga att umgås med och »ta» barn etc. Giltighet äger säkerligen också här vad som i Kungl. Maj :ts prop. 1950 nr 219 (sid. 69) uttalas om lämplighetsprövningen vid intagningen i lärarhögskolan, nämligen att »ett sådant prov bör kunna ge aspiranten en tankeställare inför studierna och en första inblick i yrket och dess krav». Inträdesprövningen torde böra bygga på en kombination av skolbetyg, vilka ofta har begränsat prognosvärde, samt inträdesprov och testresultat. Intagningsprov vid andra lärarutbildningsanstalter har visat att ett personligt, informellt samtal, lett av en erfaren pedagog på grundval av en av sökanden skriftligen avgiven biografisk självdeklaration, kan ge en god belysning av dennes föregående livserfarenheter och ett ganska tillförlitligt underlag för en allmän bedömning av hans person. Det finns all anledning hoppas att vara nuvarande möjligheter ifråga om karaktärologisk testning av större persongrupper i en nära framtid kommer att öka i ett ganska raskt tempo som följd av den intensiva och målmedvetna metodforskning som äger rum på personlighetstestningens område. När det gällt att dra konsekvenser av det nu framförda förslaget om ett noggrannare intagningsförfarande för sökande till det förberedande årets utbildning har inom KU uttalats två skiljaktiga meningar. Herrar Eckerberg och Cassel, fru Lindgren-Fridell och herr Strömbom anför följande: KU:s enhälliga förslag om möjligast tillförlitliga prov för tillträde till den förberedande utbildningen måste enligt vår uppfattning få konsekvenser för uppläggningen av den följande utbildningen. Ett dylikt noggrant prövningsförfarande får sitt fulla berättigande endast om det avses att äga giltighet för hela utbildningstiden. Det nu tillämpade systemet med dubbla prövningar och ty åtföljande gallringar äger oss veterligen icke motsvarig-

166 het inom någon annan lärarutbildningsanstalt i vårt land. En sådan anordning har för teckningslärarutbildningens del nödtorftigt k u n n a t motiveras med att den förberedande utbildningen i nästan uteslutande konstnärliga och konsthantverkliga ämnen lika väl kan kvalificera för en fortsatt utbildning till olika konsthantverksyrken. Därest konsekvenserna dras av KU:s önskemål om en teckningslärarutbildning som redan från början tar sikte på lärarens kommande pedagogiska uppgifter, blir emellertid denna motivering inte längre bärande. En dylik uppläggning av förutbildningen torde också göra denna mindre tilldragande för dem som ännu tvekar i valet mellan teckningslärarbanan och något konstnärligt yrke, och den torde likaså medföra svårigheter för Konstfackskolan att såsom hittills varit brukligt låta de elever som genomgått den förberedande teckningslärarutbildningen vinna inträde i någon av fackavdelningarnas andra årsklass. Ävenledes kan den tillämpade dubbla gallringen ur allmänmänskliga synpunkter te sig ganska hänsynslös med tanke på dem som utan åsyftat resultat ägnat ett (två) år åt den förberedande utbildningen och därefter icke önskar fortsätta med studier för något konsthantverksyrke. Också ur statsfinansiella synpunkter förefaller anordningen vara mindre ändamålsenlig. Den innebär nämligen att staten årligen bekostar förberedande utbildning av nära tjugotalet teckningslärarkandidater, vilka därefter automatiskt avskärs från möjligheten att fullfölja utbildningen. Vi kan av de anförda skälen endast dra den slutsatsen att någon särskild prövning efter den förberedande utbildningen icke bör ske och att följaktligen antalet elever som antas till denna bör ungefärligen motsvara det årliga behovet av utexaminerade teckningslärare, varvid dock bör räknas med en måttlig avgångsprocent under utbildningens gång. Därmed bortfaller också motiveringen för att särskilja en förberedande utbildning från den egentliga utbildningen vid Teckningslärarinstitutet. Enligt vår uppfattning bör alltså utbildningen i sin helhet förläggas till Teckningslärarinstitutet. Å andra sidan yttrar herrar Andersson, Lind och Norlén: Enligt vår uppfattning bör det av KU föreslagna noggrannare prövningsförfarandet vid intagningen till den förberedande utbildningen icke rubba det första utbildningsårets (för aftonskoleeleverna de två första årens) k a r a k t ä r av förberedelse och prövotid och bör följaktligen heller icke överflödiggöra en ny gallring av elevmaterialet efter denna utbildningsetapps slut. Aldrig så minutiösa inträdesprov skulle icke kunna ge en lika välgrundad uppfattning om en lärarkandidats lämplighet som den hans lärare kan erhålla genom ett resp. två års daglig konfrontation med eleven. Därför måste det anses ändamålsenligt att till den förberedande utbildningen såsom hittills antaga ett avsevärt större antal lärarkandidater än som kan vinna inträde vid Teckningslärarinstitutet. KU:s i det följande framförda förslag om att redan den förberedande utbildningen skall ge eleverna en mer

167 direkt inriktning på den blivande lärargärningen än den hittills haft samt att denna intimare bör knytas samman med utbildningen i övrigt innebär enligt vår mening icke en onödig belastning för de elever, vilka med godkända betyg genomgått den förberedande utbildningen men icke vunnit inträde vid Teckningslärarinstitutet, därest de såsom hittills tas in i andra årskursen av valfri fackavdelning vid Konstfackskolan. Det synes oss närmare böra övervägas om den förberedande utbildningen skall såsom hittills vara direkt underställd Konstfackskolans rektor eller om den hellre bör sortera under Teckningslärarinstitutets föreståndare. Vad den dubbla gallringen beträffar torde den ur åberopade allmänmänskliga och statsfinansiella aspekter nära sammanfalla med tillvägagångssätt som praktiseras exempelvis genom att elever icke erhåller uppflyttning till högre klass eller blir underkända i en avslutningsexamen. Liknande verkningar uppstår också när det inom högre utbildning praktiseras att elev får lämna skolan om vederbörande behöver mer än 3 år för att klara av den första hälften av en 4-årig utbildningstid.

Bör Konstindustriella aftonskolans avdelning för blivande t e c k n i n g s l ä r a r e bibehållas? Rörande denna fråga anför herrar Eckerberg och Cassel samt fru Lindgren-Fridell och herr Strömbom följande: Antalet sökande till Konstindustriella aftonskolans avdelning för blivande teckningslärare har de senaste decennierna successivt minskats. En god uppfattning om avdelningens ringa attraktionsförmäga i förhållande till dagskolans ger 1955 års intagningsstatistik. Detta år sökte 170 ungdomar tillträde till den förberedande teckningslärarutbildningen, därav 150 till dagskolan och 20 till aftonskolan. (Vissa tidigare år har till aftonskolan sökt endast ett tiotal). Av de sökande togs i första årskursen in sammanlagt 41, därav 25 till dagskolan, medan endast 4 av de sökande till aftonskolan vann inträde där. Genom att en så betydande majoritet sökte till dagskolan kom icke mindre än 18 av dessa sökande att mer eller mindre mot sin vilja bli hänvisade till aftonskolan; av dem ville emellertid endast 12 begagna sig av den tvååriga förutbildningen. Dessutom intogs i aftonskolans andra årskurs 8 s. k. specialelever, vilka alla sökt till dagskolan. Dessa vann inträde på grund av tidigare meritering i vissa ämnen vid Konstindustriella dag- eller aftonskolans avdelningar för teckningslärare eller för olika kategorier av konsthantverkare. Då det gäller att bedöma aftonskolans fortsatta existensberättigande som ett led i teckningslärarutbildningen, måste fördelarna för det fåtal aftonskoleelever, vilka sökt inträde just i aftonskolan, vägas mot den förlust ett betydligt större antal elever åsamkas genom att nödgas använda två år på en utbildning som de velat förskaffa sig på ett år. Denna avvägning synes

168 oss leda till att man ej längre bör upprätthålla en utbildningslinje som icke ens lockar fullt antal sökande, medan till parallellinjen kan intagas endast 1/6 av de sökande, och vi vill därför föreslå att den förberedande utbildningens uppdelning på en ettårig dagskola och en tvåårig aftonskola slopas. Herrar Andersson, Lind och Norlén å andra sidan framhåller som sin uppfattning, att aftonskolan erbjuder så stora fördelar för de elever, vilka av ekonomiska skäl är nödsakade att ha ett yrkesarbete vid sidan av studierna, att några ändringar i nuvarande organisation icke kan anses påkallade. Undervisningsplanerna Beträffande de f. n. tillämpade timplanerna kan allmänt sägas att de knappast bär vittne om någon genomtänkt helhetssyn pä teckningslärarens pedagogiska uppgifter. I flera avseenden konserverar timplanerna en äldre syn pä teckningsläraren såsom främst ett slags konstnär som rrar att bibringa sina elever vissa manuella färdigheter att teckna. Emellertid rymmer den även mänga inslag av den moderna estetiska pedagogikens betraktelsesätt. Frånvaron av en klart medveten målsättning i undervisningsprogrammet belyses ej minst av den oklara och icke konsekvent tillämpade uppdelningen av undervisningsämnena i kategorierna »Fackämnen (lärarutbildningsämnen)» och »Övriga ämnen», i särskiljandet av ämnen sådana som »Välskrivning» och »Skrift med tillämpningar» samt »Figurteckning» och »Dräkt- och djurstudier». Även målsättningen och timtilldelningen för de olika ämnena är i flera fall diskutabel, och KU vill därför föreslå att timplanen, innan den fastställes av Överstyrelsen för yrkesutbildning, göres till föremål för en allmän och grundlig överarbetning. I en skrivelse den 28 maj 1951 till överstyrelsen för yrkesutbildning har KU framlagt vissa kritiska synpunkter på institutets undervisningsplancr, framförallt vad gäller ämnena Allmän konsthistoria med seminarieövningar samt Psykologi och pedagogik. KU anser sig icke kunna själv framlägga förslag till en ny timplan för Teckningslärarinstitutets undervisning i dess helhet utan nödgas inskränka sig till mer eller mindre preciserade påpekanden på vissa punkter, delvis i anslutning till nyssnämnda skrivelse. Den förberedande utbildningen i Konstindustriella dag- och aftonskolan är såsom nämnts nära nog helt ägnad åt konstnärliga och konsthantverkliga ämnen. Det är därför nästan uteslutande den konstnärligt tekniska skickligheten som blir avgörande för betygsättningen och följaktligen även för elevens intagning i Teckningslärarinstitutet. Det första läroårets lösa sammanhang med den följande utbildningen markeras också av att dagoch aftonskolan icke är underställda Teckningslärarinstitutets föreståndare utan direkt sorterar under Konstfackskolans rektor. Detta läroår har avsetts

169 att vara en prövotid som tänkts ge ett någorlunda tillförlitligt besked om vcderbörandes anlag för läraryrket. Både ur denna synpunkt men främst ur allmänpedagogiska aspekter måste det betraktas som en allvarlig brist att detta läroår icke inrymmer någon undervisning som kan ge besked om lärarkandidaternas allmänna pedagogiska fallenhet, deras förmåga att under olika omständigheter umgås med barn i olika åldrar. Med tanke på de många vitt skiftande insikter och färdigheter, som en teckningslärare enligt modern pedagogisk uppfattning bör besitta och av vilka åtskilliga nog endast nödtorftigt kan inhämtas under den utmätta utbildningstiden, synes det nödvändigt att en icke oväsentlig del av denna tid tas i anspråk just för dessa primära rent pedagogiska uppgifter. Det är viktigt att eleverna redan från början tillägnar sig de ledande grundtankarna för sin framtida lärargärning, så att de i sina olika arbetsuppgifter inte förlorar dessa grundtankar ur sikte. Den teoretiska grundvalen måste byggas upp gradvis ända från första året och omfatta allmän och pedagogisk psykologi liksom även det skapande arbetets och konstupplevelsens psykologi. Eleverna bör redan nu som auskultanter få en så mångsidig kontakt som möjligt med barnen i övningsklasserna. Vad beträffar undervisningsämnena under det första utbildningsåret, torde det vara svårt att nöjaktigt motivera förekomsten där av ämnena Heraldik och symbolik, Skrift med tillämpningar samt Yrkenas konsthistoria. Därest någon konsthistorisk undervisning skall förekomma det första året bör den meddelas i anslutning till större, allmännare sammanhang. Det kan också ifrågasättas om Linearritning med perspektivlära på detta förberedande stadium bör ges ett så stort utrymme som 8 veckotimmar eller en femtedel av det totala timantalet. Däremot talar mycket för att sysslande med slöjd och småslöjd i olika material skulle ha en gynnsam effekt för att vidga elevens pedagogiska orientering. Den s. k. »förutsättningslösa teckning» efter Bauhausskolans principer, som sedan några år inrymmes i den senare undervisningen i ämnet Kompositionsövningar, torde kunna fä än större betydelse under det första aret. Den bör k u n n a ge god vägledning för att bedöma arten och graden av elevernas anlag samt möjliggöra en mer individualiserad handledning. Beträffande timplanen för undervisningen vid Teckningslärarinstitutet vill KU till behandling först ta upp några av de ämnen som kan betecknas som hörande till den teoretiska lärarutbildningen. Ifråga om innehållet av ämnet Frihandsteckning, metodik och undervisningsövningar (14 vt) må återges ett uttalande av Teckningslärarnas riksförbund i dess remissyttrande över styrelsens för Konstfackskolan år 1950 framlagda förslag till undervisningsplaner för Konstfackskolan inklusive Teckningslärarinstitutet. Förbundet framhöll att den s. k. metodiska teckningen är av tämligen ofruktbart slag. Att lägga upp teckningsundervisningen efter metodiska serier

170 leder enligt förbundet endast till schematisering. Den metodiska utvecklingen av undervisningen borde i stället baseras på individens naturliga sätt att uttrycka sig på olika stadier. KU anser det angeläget att detta påpekande vinner beaktande. Undervisningsplanen förutsätter inom detta ämne studier i museer och samlingar för att tillgodose undervisningen i stilhistorisk teckning, vilken enligt gällande undervisningsplaner sedan 1933 bedrives i skolorna såsom ett led i strävan att väcka och utveckla ungdomens skönhetssinne. KU har ovan uttalat sina tvivel om berättigandet av denna slags teckning inom skolans estetiska fostran som ett medel att på en gång tränga in i gångna tiders kulturformer och uppöva skickligheten i att teckna, och den kan enligt utredningens uppfattning därför saklöst utgå också ur lärarutbildningen. I fråga om linearritningen (4 vt) har KU ovan avd. III kap. 3 angivit sin inställning till ämnet och dess plats på skolschemat men finner ingen anledning att fördenskull yrka på en radikal reducering av ämnets timtal i lärarutbildningen. En del av det första årets undervisning i ämnet bör i enlighet med vad som ovan sagts kunna föras över till senare utbildningsstadier. Ämnet Välskrivning (4 vt) bör med fördel kunna slås samman med ämnet Skrift med tillämpningar (8 v t ) ; det senare ämnet fick 1953 sitt timtal utökat från 6 till 8. Denna ökning motiverades av Konstfackskolans styrelse med att det på många orter saknades kompetenta lärare i textning vid yrkes- och lärlingsskolor liksom att det också rådde brist på personer som sakkunnigt och konstnärligt kunde utföra hyllningsadresser o. d. för enskilda och korporationer. KU måste underkänna en sådan motivering, vilken helt förlorat lärarutbildningssynpunkten ur sikte, och förutsätter att timtalet för det sammanslagna ämnet bör kunna sättas betydligt lägre än för båda ämnena tillsammans. Alternativt kan ämnet Skrift med tillämpningar föras till de frivilliga tillvalsämnena. Ämnet Kompositionsövningar — tidigare kallat Fackstudier — synes KU fylla en viktig uppgift i utbildningen för att stimulera och fördjupa både elevernas egen skapande aktivitet och deras sensibilitet, men KU vill föreslå att ämnet rubriceras på ett sätt som bättre klargör dess målsättning och innehåll. Undervisningen i allmän konsthistoria har vid Teckningslärarinstitutet, åtminstone vad gäller seminarieövningarna, hittills bedrivits efter en strängt kronologisk princip, varvid antiken i stort sett reserverats för första året, medeltiden för det andra och nyare tiden för sista året. 1800-talets senare del och den moderna tiden har i allmänhet icke hunnit behandlas. Arkitekturen, undantagandes den moderna, har ägnats stort utrymme. Däremot har i studiet av den historiska utvecklingen mindre hänsyn tagits till ett så viktigt område som konsthantverket och den roll detta spelar i hela miljögestaltningen. De kunskaper som bibringas eleverna med goda betyg i äm-

171 net kan enligt vederbörande lärare nära nog jämställas med vad som fordras för en fil. kand.-examen i ämnet. Uppläggningen av undervisningen har haft en rent akademisk prägel med föreläsningar, seminarieövningar och tentamina. Under det sista utbildningsårets pedagogiska praktik, förlagd till läroverken, har eleverna fått hålla provlektioner i konsthistoria. Undervisningen synes icke ha tagit hänsyn till vilka konsthistoriska kunskaper som de blivande teckningslärarna bäst skulle kunna nyttiggöra i sin skolundervisning, liksom heller icke till deras individuellt varierande historiska förkunskaper, och det måste sägas föreligga risker för att en undervisning upplagd efter dessa linjer lätt kan leda till en missriktad intellektualisering av de estetiska studierna. KU har ovan flerstädes ifrågasatt om teckningslärarna överhuvud bör meddela någon mer omfattande konsthistorisk undervisning, detta främst därför att än mer trängande uppgifter därmed måste eftersättas. Det står för KU klart att en viss historisk bildning på konstens område är oundgänglig för en teckningslärare, men förvärvandet av en sådan får ej tillåtas inkräkta på de icke mindre viktiga färdigheterna i konstpsykologi och konstanalys. När Skolkommissionen i sitt principbetänkande betonat vikten av att teckningsundervisningen mer än nu uppmärksammar att eleverna får se god konst, kan den också sägas ha framhållit konstanalysens och konstförståelsens betydelse på bekostnad av den historiska kunskapen om konst. Ett sådant ställningstagande, som KU helt ansluter sig till, måste direkt återverka på lärarutbildningen. Sedan 1953 har vid sidan av konsthistorien ämnet Konstpsykologi och konstanalys införts på schemat, vilket måste betecknas som ett betydande framsteg. KU anser dock avvägningen av timtalet för konsthistorien (antalet veckotimmar har för något år sedan ökats från 8 till 12) gentemot timtalet för konstpsykologi och konstanalys (2 vt sista året) vara oriktig, främst med hänsyn till de båda ämnenas betydelse för undervisningen, och ifrågasätter om dessa ämnen överhuvud i fortsättningen bör hållas åtskilda. Under förutsättning att det är möjligt att finna en lärarkraft som spänner över båda dessa områden måste det enligt KU:s mening vara en stor fördel om konstundervisningen kan bedrivas så att de historiska, psykologiska och tolkande aspekterna på konsten kan intimt samverka för att ge en rikt nyanserad bild icke endast av konstverkets tillkomstbetingelser utan också av dess estetiska betydelse både för lärarkandidaten själv och för hans kommande elever. Konstupplevelsens processer måste likaväl som det skapande arbetet sättas i relation till barnets personlighetsutveckling. Av vikt är också att betydligt större tid än hittills ägnas åt den moderna konsten, däri även inbegripet miljögestaltningen i alla dess skiftande aspekter, som främst fångar lärarkandidaternas intresse och som genom sin aktualitet utövar det största inflytandet på de unga, vilka den blivande läraren kommer att få undervisa. Lärarkandidaternas syn på dessa viktiga företeelser torde kunna fördju-

172 pas t. ex. genom att de individuellt under en viss tid får tränga in i något aktuellt stilproblem. De måste också lära sig att vägleda andra till förståelsen av konst, och de bör därför få tillfälle att med övningsklasser besöka museer och där hålla visningar och diskutera konstverken med eleverna. Då det ur folkbildningsarbetets synpunkt är angeläget att teckningslärarna i större utsträckning än hittills ställer sig till förfogande som lärare i konststudiecirklar, är det befogat att eleverna får en viss inblick i metodiken för konstcirklarnas praktiska och teoretiska arbete; en del av undervisningen skulle kunna bedrivas i studiecirkelns form. En hel del erfarenheter kan säkerligen utnyttjas för både skol- och folkbildningsarbetet, som t. ex. den ovan berörda »förutsättningslösa teckningen». Med hänsyn till de mänga stora och viktiga problem, som måste behandlas inom ramen för konstbildningsämnena, bör dessa erhålla ett större timtal än vad Konsthistoria samt Konstpsykologi och konstanalys nu tillsammans förfogar över. Att undervisningen i dessa ämnen icke bör bedrivas efter renodlat historiska synpunkter bör komma till uttryck i ämnenas (ämnets) rubricering. KU vill betona vikten av att betygsättningen i ämnet Konstpsykologi och konstanalys i teckningslärarens avgångsexamen får den betydelse som motsvarar ämnets vikt för hans kommande undervisning. F. n. påverkar elevens studieresultat i detta ämne icke värderingen av hans avgångsexamen, ett förhållande som med det snaraste bör rättas till. Befattningarna som lärare i konsthistoria samt i konstpsykologi och konstanalys är endast arvodesbefaltningar, med arvode beräknat per lektion. Förutom läraren i välskrivning är inga andra lärare så löst knutna till institutet. Om lärarna i dessa betydelsefulla konstbildande ämnen skall kunna göra en verkligt fruktbärande insats, icke minst genom att metodiskt anpassa sina ämnen efter teckningslärarkandidaternas speciella behov, bör de få en ställning som speciellt kvalificerade facklärare i lönegrad Ca 31. En tjänst på ordinarie stat skulle vara lättast att åvägabringa om de båda konstbildningsämnena förenades under en lärare. Läraren i dessa ämnen kommer att redan vid institutets överflyttning till nya lokaler omkring 1959 få ett utökat antal veckotimmar, eftersom undervisningen i varje årgång enligt planerna då kommer att bedrivas i två parallellklasser, varvid seminarieövningarna i konsthistoria måste dubbleras. De konsthistoriska föreläsningarna vid institutet hålls nu gemensamt för alla tre årsklasserna, varvid antiken behandlas ett år, medeltiden nästa samt nyare tiden det följande. Denna ordning resulterar i det märkliga förhållandet att endast var tredje årsklass får det konsthistoriska materialet serverat i kronologisk följd, medan de övriga får börja sitt historiska studium med antingen medeltiden eller renässansen. För att rätta till detta missförhållande krävs en utökad tjänstgöring av läraren i konsthistoria. Vid sidan av undervisningen i Teckningslärarinstitutet skall denne också kunna bestrida en del av motsvarande undervisning i Högre konstindustriella skolan.

173 Då en fördjupad psykologisk kunskap är en av de viktigaste förutsättningarna för att teckningslärarna skall kunna nå bästa möjliga resultat i sin undervisning, måste KU med beklagande konstatera att ämnet psykologi och pedagogik fått en så undanskymd plats på institutets schema, med undervisning endast i den första årskursen och då blott med två timmar per vecka. Redan 1936 års yrkesskolsakkunniga föreslog en utökning av undervisningen i psykologi och pedagogik till det tredubbla. Före 1953 var psykologiundervisningen förlagd till sista läsåret, vilket innebar att eleverna, när de på allvar började sin pedagogiska praktik, ännu inte fått någon undervisning om de teoretiska förutsättningarna för denna. Skolöverstyrelsens teckningskonsulent betonade också i sitt yttrande till styrelsen över KU:s ovannämnda skrivelse till överstyrelsen för yrkesutbildning vikten av ökat timtal för psykologien, med tonvikt på barn- och ungdomspsykologi och fördelat på hela utbildningstiden. Psykologiens alltför tillbakasatta ställning framstår klart vid en jämförelse med de tekniskt konstnärliga färdighetsämnena, vilka enbart under de 3 sista åren tar sammanlagt omkring 70 veckotimmar i anspråk. En jämförelse med en likartad undervisningsanstalt som folkskoleseminariet visar att Teckningslärarinstitutet på denna punkt är starkt missgynnat. Det tvååriga seminariet har fyra veckotimmar psykologi per år, vilket sammanlagt ger en fyra gånger så omfattande psykologiutbildning som teckningsläraren får under hela sin utbildningstid, och detta trots att teckningsläraren i sitt arbete måste vara förtrogen med flera åldersstadier än folkskolläraren. Även småskollärarinnorna, vilkas undervisning omfattar endast åldrarna 7—10 år, har sammanlagt åtta veckotimmar psykologi och pedagogik. Undervisningen vid institutet är vidare i mindre grad än som vore önskvärt inriktad på fantasien och känslolivet, i stället alltför mycket på inlärings- och minnesproblem. KU anser det vara ett oavvisligt krav att psykologi och pedagogik får ingå som ett grundläggande ämne under alla fyra utbildningsåren. Ämnet bör mer än hittills anknytas till teckningsundervisningens speciella problem, främst barnets bildskapande och dettas förhållande till barnets allmänna personlighetsutveckling samt till dess förståelse för estetiska värden under olika åldrar. Eleverna bör också bibringas vissa elementa angående experimentell psykologisk forskning och få sitt intresse väckt för detta viktiga metodiska hjälpmedel, liksom de även bör få en god insikt i folkbildningsarbetets metodik och om möjligt bibringas intresse för detta slag av arbete. Redan från första året bör eleverna få en så pass omfattande introduktion i ämnet att de tillägnar sig de ledande grundtankarna och kan sköta sin senare undervisning på ett självständigt sätt. Det sista årets provtjänstgöring bör inte som nu begränsas till realskolan och gymnasiet utan bör även omfatta de lägsta skolstadierna för att de blivande teckningslärarna skall få möjlighet att konfronteras med barn på olika utvecklingsstadier under mer normala förhållanden än dem institutets övningsskola med-

174 ger. Detta framstår som nödvändigt icke minst med tanke på att teckningslärarna sannolikt inom en nära framtid kommer att långt mer än nu utnyttjas som konsulenter för folkskolans teckningsundervisning och estetiska fostran. Det synes ändamålsenligt att de blivande teckningslärarna i psykologiundervisningen också får brottas med större och mera självständiga uppgifter, såsom t. ex. att följa ett barns bildmässiga beteende under en viss period och göra observationer över detta. Eventuellt kan sädana scminarieuppgifter förläggas till den undervisning vid lärarhögskolan under det sista läsåret vilken nedan alternativt föreslås. Ämnet Bostadskunskap infördes i samband med institutets omorganisation 1947 och erhöll då fyra veckotimmar under sista årskursen; år 1953 utökades timtalet till fem. Utan att vilja ifrågasätta ämnets berättigande i lärarutbildningen finner KU dock det anvisade timtalet för stort med tanke på att teckningsläraren endast i ringa omfattning har möjlighet att utnyttja de här förvärvade kunskaperna i sin undervisning. De praktiska aspekterna på detta ämne meddelas i skolan främst inom ämnet hemkunskap samt av lärarna i kvinnlig och manlig slöjd. Bostadskunskapens estetiska aspekter måste teckningslärarkandidaten förutsättas i viss utsträckning vara förtrogen med genom sin allmänna inriktning och utbildning. Miljöskapandets problem bör enligt KU:s uppfattning i viss utsträckning kunna inrymmas i den allmänna konstundervisningen vid institutet. KU vill därför föreslå att bostadskunskapen tas upp som frivilligt ämne. Beträffande färdighetsämnena kan KU fatta sig kortare. Som ovan framhållits föreligger inga bärande skäl för att särskilja ämnena Figurstudier samt Dräkt- och djurstudier. Även ämnet Anatomi bör kunna studeras i anslutning till figurteckningen; någon större fördjupning i ämnet lär icke vara av nöden för en teckningslärare. Vid ämnet Modellering och dess metodik fäster KU däremot stor vikt, då detta slag av skapande arbete visat sig ha en stor betydelse på skolans alla åldersstadier och särskilt under ungdomens kris- och hämningsperioder. Den frivilliga kursen i träslöjd (12 vt) måste tillmätas stor betydelse för att ge den blivande läraren en så vid och mångsidig estetisk orientering som möjligt. Här kan endast påpekas att ämnet bör omfatta slöjd i alla förekommande material under samtliga tillämpliga skolstadier, således även den s. k. småslöjden, samt att tillgång till övningsklasser, som f. n. icke existerar för detta ämne, också här är en förutsättning för tillfredsställande pedagogiska resultat av undervisningen. Ävenledes må framhållas önskvärdheten av att kvinnliga teckningslärarkandidater får tillfälle att skaffa sig en motsvarande utbildning i kvinnlig slöjd (se vidare kap. 8). Vid den föreslagna översynen av timplanen synes det KU angeläget att några teckningsundervisningen närliggande intresseområden beaktas, såsom toto, film och teaterdekoration. Orientering i dessa fack kunde lämpligen meddelas i form av tillvalsämnen eller fristående kurser.

175 Den praktiskt pedagogiska skolningen vid institutet och Lärarhögskolan Den övningsskola, som Teckningslärarinstitutet har tillgång till, omfattar endast folkskolans åldersstadier och motsvarande samt rekryteras bland sådana frivilliga elever från olika skolor i Stockholm vilka är särskilt intresserade av teckning. Dessa har kunnat besöka övningsskolan först efter den ordinarie skoltidens slut. Skolan har endast fungerat en dag i veckan, sedan hösten 1955 dock två dagar i veckan. Det måste betecknas som en allvarlig brist att institutets övningsskola icke är en verklig skola som kan ge lärarkandidaterna en mer realistisk uppfattning om det elevmaterial de kommer att möta i vanliga skolor i sin kommande verksamhet. Det finns anledning hoppas att institutet efter förflyttningen till nya lokaler, vilken beräknas ske till nyåret 1959, skall få kontinuerlig tillgång till en vanlig folkskola som övningsskola. Med hänsyn till att lärarkandidaterna bör bedriva undervisningsövningar på samtliga skolstadier och att undervisningen icke för tidigt bör anpassas efter en viss skolform är det beklagligt att övningsskolan icke omfattar alla skolans åldersstadier, och framförallt gäller detta gymnasieklasserna, som ju är ett av teckningslärarens viktigaste arbetsfält. Enligt nuvarande ordning får lärarkandidaterna kontakt med detta elevklientel först vid sista årets provårskurs vid läroverken. Önskvärt synes vara att de under utbildningstiden får möjligheter att under längre tid följa lektioner även på de högsta skolstadierna. Det må här också erinras om att förskoleklasserna ur pedagogiska synpunkter är ett mycket viktigt och fruktbart arbetsfält. En praktisk kännedom om förskoleåldrarnas bildmässiga uttrycksformer har betydelse för att förstå förutsättningarna för utvecklingen av bildskapandet i de lägsta skolåldrarna. Enligt 1954 års beslut rörande den första lärarhögskolan skall till denna t. v. icke förläggas någon utbildning av lärare i övningsämnena. Även utredningen rörande denna högskola (SOU 1952:33) avstod frän att framlägga förslag om sådan utbildning men framhöll (sid. 22), att högskolans organisation borde göras så elastisk att den egentliga yrkesutbildningen för olika slag av speciallärare (alltså bl a. teckningslärarna) eller eventuellt en del av den utan alltför stora svårigheter skulle kunna förläggas dit, om detta visade sig ändamålsenligt. Vid lärarhögskolan skall ju enligt planerna bedrivas ett omfattande pedagogiskt försöksarbete, som antas komina att få stor betydelse för de metodiska framstegen i de olika ämnena och kunna ge varaktiga impulser åt de blivande lärarnas intresse för pedagogiskt framstegsarbete. För att lärarhögskolorna skall kunna utvecklas till allmänna pedagogiska forskningscentra torde också krävas medverkan från övningslärarnas sida. Med hänsyn både härtill och till angelägenheten av att göra teckningslärarna intresserade av forsknings- och experimentverksamhet på sitt område anser KU det böra övervägas om icke en del av den undervisning, som meddelas teckningslärarkandidaterna, under det sista utbildningsåret kunde förläggas till lärarhögskolan. Detta skulle också

176 kunna ha betydelse för att motverka den isolering från de andra lärarkategorierna som teckningslärarna ofta har känning av. En större ömsesidig förståelse för varandras bildningsuppgifter är nödvändig de olika lärarkategorierna emellan för att ett verkligt samarbete skall komma till stånd. Om olika tekniska skäl skulle t. v. hindra ett sådant arrangemang, kvarstår dock möjligheten att Teckningslärarinstitutet för t. ex. viss undervisning i pedagogisk psykologi kunde anlita lärarhögskolans lärare. I detta sammanhang må framhållas vikten av att teckningslärarkandidaterna i sin utbildning äger tillgång till ett rikhaltigt arkiv av barnteckningar, uppordnat efter psykologiska synpunkter. En systematiskt och successivt berikad samling av detta slag skulle säkerligen bli ett betydelsefullt instrument ej endast för teckningslärarnas utan också för andra lärarkategoriers psykologisk-pedagogiska utbildning, liksom för ett livligare utbyte av erfarenheter mellan den psykologiska forskningen och den tillämpade konstpedagogiken. Förutsatt att en del av teckningslärarutbildningen i en nära framtid kan ske vid lärarhögskolan talar starka skäl för att ett sådant barnteckningsarkiv förlägges till lärarhögskolan i Stockholm, vilken bör ha lättare att tillhandahålla den behövliga kompetenta arbetskraften för arkivets skötsel än t. ex. Teckningslärarinstitutet. Teckningslärarinstitutets kapacitet Vid ett bedömande av Teckningslärarinstitutets förmåga att förse landet med väl utbildade lärare i teckning måste institutets kapacitet i förhållande till behovet av lärare beaktas. F. n. föreligger så stor brist på teckningslärare att minst ett hundratal platser, visserligen till största delen deltjänster, icke kunnat besättas med kompetenta innehavare. Många större folkskolor har också ett mer eller mindre latent behov av teckningslärare vilket icke k u n n a t fyllas. Redan nu kan förutses att behovet inom en nära framtid snabbt kominer att öka. När enhetsskolan blivit genomförd kommer antalet skolor, vilka enligt uppgjorda planer bör äga tillgång till teckningslärare, att närmast fördubblas. Det skulle betyda en stor förbättring av den estetiska fostrans villkor om alla sådana platser kunde besättas med lärare som på ett fullgott sätt kunde handha teckningsundervisningen. I detta sammanhang har KU med beklagande konstaterat en under de senaste åren märkbar tendens att i flera av de största städernas folkskolor i besparingssyfte icke återbesätta de tjänster som tidigare innehafts av teckningslärare. En fråga som har stor betydelse för beräkningen av Teckningslärarinstitutets önskvärda kapacitet är det tillämnade omfånget av teckningslärarnas pedagogiska verksamhet. Riksdagen har anslutit sig till Skolkommissionens uppfattning att utexaminerade teckningslärare endast skall förekomma i enhetsskolans 7—9 klasser samt i högre skolor. Det bör vidare beaktas att stor brist på teckningslärare f. n. råder. Många lärare har nödgats påtaga

177 sig betydande antal övertimmar, och det har beräknats att minst 7 % av undervisningen i teckning vid de allmänna läroverken, folk- och småskoleseminarierna samt de högre kommunala skolorna bestrids av lärare utan tcckningslärarexamcn. Även i folkskolor, privatläroverk och tekniska skolor föreligger en liknande situation. Med hänsyn till dessa förhållanden vill KU icke ifrågasätta en omedelbar utvidgning av teckningslärarnas undervisningsskyldighet men kan samtidigt ej underlåta alt påpeka att det på mellanstadiet, där grunden för den estetiska mottagligheten i högre åldrar skall läggas, finns minst lika stort behov av teckningslärare som på högre stadier. KU förutsätter, att det pä mellanstadiet strikt genomförda klasslärarsystemet t. v. endast i undantagsfall kan brytas, men vill framhålla att svårigheterna att föra ner teckningslärarna till detta skolstadium ger ett särskilt eftertryck ät kravet på en gedigen seminarieutbildning och fortbildning i teckning för folkskollärarna. En utvidgad konsulentverksamhet bör också förutsättas pä detta stadium för att tillförsäkra folkskolans lärare en någorlunda kontinuerlig handledning, och genomförandet av en sådan kommer också att öka teckningslärarbehovet. Under de senaste sju åren har de utexaminerade teckningslärarna uppgått till högst 25 och lägst 15 om året. Genomsnittet examinerade per år liar varit omkring 18. Erfarenheten visar att cirka 25 % av dessa aldrig kommer ut på lärarbanan. I en skrivelse den 21 maj 1953 till styrelsen för Konstfackskolan anhöll Skolöverstyrelsen, under hänvisning till att tillgången på nyexaminerade teckningslärare visade en tendens att minska medan å andra sidan enhetsskolans fulla genomförande skulle medföra en betydligt ökad efterfrågan på sådana lärare, att anstalter snarast måtte träffas för att öka Teckningslärarinstitutets kapacitet. Enligt överstyrelsens samma år utförda beräkningar kunde det årliga behovet av nya heltidstjänstgörande lärare i teckning med hänsyn till ersättningsbehov och skolväsendets expansion på grund av de stora årskullarna för ett betydande antal år framåt beräknas till minst 35 vid de högre skolorna och folkskolorna, varvid hänsyn tagits till behovet att fylla den nu föreliggande bristen på teckningslärare. En utökning av detta omfång möjliggöres i och med institutets till 1959 planerade förflyttning till nya lokaler. Här må dock påpekas att beräkningarna utgick från nuvarande skolorganisation och alltså icke tog hänsyn till en eventuell avkortning av realskolestadiet. En någorlunda säker beräkning av den för institutet önskvärda kapaciteten kan göras först sedan statsmakterna tagit ställning till frågan i vilken utsträckning och för vilka uppgifter teckningslärarnas tjänster i det kommande kan utnyttjas. T e c k n i n g s l ä r a r n a s fortbildning Flertalet teckningslärare är i sitt skolarbete ensamma om den bildestetiskt fostrande uppgiften. Endast stora skolor har två eller flera lärare med denna uppgift. För att kunna hålla sig levande och initiativkraftig i 12

178 sin undervisning har teckningsläraren därför ett starkt behov av kontakt med lärarkollegor i andra skolor och skolformer. För teckningsläraren exempelvis i realskolan är det viktigt att upprätthålla förbindelser både med folkskolan och yrkesutbildningen samt med gymnasiet, angeläget icke minst med hänsyn till den kategoriklyvning som f. n. gäller i de högre skolformerna mellan läro- och övningsämnen. Årligen eller med något större tidsintervaller anordnade s. k. pedagogiska dagar för teckningslärare inom större eller mindre områden — i likhet med vad som redan praktiserats inom folkskolan och för ämneslärarkategorierna vid läroverken — skulle i någon mån kunna tillgodose detta behov. Bland studieområden lämpliga att i sådant sammanhang ta upp kan här nämnas de konst- och kulturhistoriska museernas pedagogiska verksamhet samt folkbildningsarbetet, för vinnande av ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter med representanter för dessa områden. Det är betydelsefullt att teckningsläraren får intimare kontakt också med andra kategorier av pedagoger med delvis gemensamma uppgifter, såsom historie- och modersmålslärare samt konstnärer verksamma i folkbildningsarbetet. Bland övriga studieområden ägnade att vidga och fördjupa teckningslärarens syn på sin uppgift kan nämnas den pedagogisk-psykologiska forskningens rön på det visuellt estetiska området samt den skapande verksamhetens betydelse ur moderna psykoterapeutiska synpunkter.

Utbildning av a n d r a l ä r a r k a t e g o r i e r till teckningslärare Spridda initiativ har tagits för att råda bot på teckningslärarbristen genom att anvisa andra yrkesmän möjligheter att försörja sig som tcckningslärare. Sålunda hölls sommaren 1953 med bidrag från Skolöverstyrelsen en kurs på tre veckor för folkskollärare, vilka på grund av vakanser måst inträda som teckningslärare. Kursen anordnades av Tjänstemännens bildningsverksamhet och tidningen Vär skola. Som ledare fungerade Skolöverstyrelsens teckningskonsulent. Innan Teckningslärarinstitutets kapacitet hunnit radikalt förstärkas måste sådana kurser sägas fylla en viktig uppgift. De torde bäst kunna ordnas genom Skolöverstyrelsens försorg. Det är dock påkallat att Skolöverstyrelsen ger klara direktiv beträffande dessa tjänster så att det inte, när teckningslärarvakanserna en gång kan fyllas, inträffar att de utbildade folkskollärarna sitter kvar på sina teckningslärartjänster och vederbörande skolstyrelser underlåter att utlysa tjänsterna som lediga. Vid flera tillfällen har föreslagits, att möjlighet skulle beredas konstnärer som genomgått Konsthögskolan att få förmånen av en förkortad utbildning för att nå kompetens som teckningslärare. Sålunda har från konstnärshåll hemställts om att en konstnär som minst tre år studerat vid Konsthögskolan skulle få komma in vid Teckningslärarinstitutets sista årskurs.

179 Ett sådant projekt måste betraktas som föga bärkraftigt, eftersom det under sista läsåret icke ges någon undervisning i metodik och ej heller hålls några förberedande undervisningsövningar. I ett fåtal fall har Konstfackskolans styrelse meddelat tillstånd för inträdessökande, vilka med godkända vitsord genomgått Högre konstindustriella skolan resp. Konsthögskolan, att absolvera utbildningen vid Teckningslärarinstitutet på två år, och de har därvid befriats från sådana ämnen i vilka de redan ägt fullgod utbildning. Då detta dispensförfarande hittills prövats med god framgång och då denna utbildningsgång bl. a. har den fördelen att ge eleven tid över för eget konstnärligt skapande och därmed också vissa möjligheter att med egna inkomster bekosta utbildningen, vill KU föreslå, att bestämmelser om dispensmöjlighet i sådana fall tas in i Konstfackskolans (Teckningslärarinstitutets) stadgar.

Teckningslärarinstitutets ställning som högskola År 1954 framlade Konstfackskolans styrelse ett förslag att Teckningslärarinstitutet vid sidan av Högre konstindustriella skolan skulle ombildas till högskola. I sitt remissutlåtande över detta förslag uttalade KU, att intet syntes hindra att institutet tillerkändes ställning som högskola, samt framhöll att en sådan åtgärd sannolikt skulle få gynnsamma konsekvenser för rekryteringen till teckningslärarbanan liksom att den skulle bidra till att höja teckningslärarnas anseende i skola och samhälle och därmed gynnsamt återverka på teckningsämnets ställning i skolan samt teckningslärarnas förmåga att hävda denna. Akademien för de fria konsterna intog i sitt remissyttrande samma principiella ståndpunkt och betonade att icke minst den stora betydelse som teckningsläraren redan har och än mer avses att få när det gäller skolungdomens estetiska fostran i allmänhet, gjorde det nödvändigt att teckningslärarens utbildning gåves en med hans lärarkollegers jämförbar ställning. En förutsättning för att institutet skulle få högskolekaraktär vore dock enligt akademiens mening att bestämda krav ställdes på den blivande teckningslärarens allmänbildning. Vid en sådan omorganisation synes det KU önskvärt att institutets föreståndare erhåller en självständigare ställning i förhållande till Konstfackskolans rektor än han hittills intagit. Huruvida institutet såsom högskola även i fortsättningen skall vara underställt Överstyrelsen för yrkesutbildning torde böra närmare övervägas. Det kan i detta sammanhang erinras om att 1936 års yrkesskolsakkunniga (SOU 1938:8) föreslog att teckningslärarutbildningen skulle ställas under Skolöverstyrelsens omedelbara överinseende.

Kap. 8. Slöjdlärare

Lärare i manlig slöjd Nuvarande

Utbildning

Frågan om utbildning av lärare i manlig slöjd är ännu helt olöst. Denna lärarkategori är den enda för vilken statsmakterna hittills underlåtit att ta hand om utbildningen. Slöjdlärares kompetens prövas nu av Skolöverstyrelsen, som dock pä grund av lärarnas mångskiftande utbildning icke har möjlighet att tillämpa ett enhetligt system för meritvärderingen. Den som fatt behörighet för lägre kompetens har i allmänhet kunnat uppvisa följande utbildning. Ifråga om allmänbildning har studier av något slag utöver folkskolekursen ofta åberopats, men kraven har genom konkurrensen om platserna på senare år i realiteten höjts. Minst fyraårig yrkespraktik, ofta avslutad med gesällprov, är den tekniska förutbildning som krävts. Den pedagogiska utbildningen har i regel bestått i intygs- och belygskurs på Nääs slöjdseminarium i trä- respektive metallslöjd, en kurs om en månad två år i rad. Häri ingår även en frivillig aftonkurs i slöjdteckning som brukar locka till hundraprocentigt deltagande. Delia ämne, som kan sägas ha den största betydelsen för slöjdlärarens estetiska fostran, har letts av teckningslärare som i sin skola undervisat även i slöjd. Undervisningen vid Nääs, som på det hela taget följer moderna pedagogiska principer, lider dock av den fundamentala svagheten att seminariet, som bedriver sin verksamhet endast sommartid, icke har tillgång till någon övningsskola, varför de blivande slöjdlärarna saknar möjligheter att där pröva den praktiska tillämpningen av den meddelade undervisningsmetodiken. För den högre kompetensen (SFS 1951:617, § 5 mom. 1) har fordrats minst realexamenskunskaper i realskolans huvudämnen eller — för sökande ined längre tids tjänstgöring som lärare — fortsatta studier utöver folkskolekursen, t. ex. folkhögskola. Ifråga om pedagogisk utbildning har de sökande utöver den lägre kompetensen, som gäller antingen trä- eller metallslöjd, haft att redovisa en utbildning i den kompletterande slöjdarten ungefär motsvarande genomgång av en betygskurs på Nääs. Teckningsutbildningen har varit av väsentligt större omfattning än för den lägre kompetensen samt yrkesutbildningen av minst samma omfattning. Ifråga om pedagogisk erfarenhet krävs cirka två års tjänstgöring vid vissa skolformer. •Om folkskoleinspektör kan vitsorda att till slöjdlärartjänst behörig person

181 icke står att uppbringa, kan skolstyrelsen ordna undervisningen efter gottfinnande. Under de senaste åren har Skolöverstyrelsen vid Näässeminariet ordnat en fortbildningskurs ärligen för i tjänst varande slöjdlärare; deltagarantalet har varit 16. Olika förslag till utbildningens

ordnande.

Slöjdlärarnas försummade utbildning har fått allvarliga konsekvenser såväl för slöjdundervisningen som för slöjdlärarnas ekonomiska och sociala ställning. Slöjdlärarna själva framlade redan i början av 1930lalet ett utbildningsförslag, vari krävdes yrkesutbildning, styrkt med gesällbrev eller med betyg frän 2-årig yrkesskola plus ett års verkstadspraktik, samt därjämte realexamen och 5 månaders seminariekurs. Samtidigt fick Skolöverstyrelsen Kung. Maj:ts uppdrag att utreda utbildningsfrågan. Denna sammankopplades då, sedan utlåtanden infordrats från olika myndigheter, med frågan om yrkeslärarnas och teckningslärarnas utbildning, och de år 1936 tillkallade yrkesskolsakkunniga föreslog i sitt 1938 avgivna betänkande (SOU 1938:49) att ett 2-årigt slöjdseminarium skulle inrättas som en särskild avdelning i Tekniska skolan, nuvarande Konstfackskolan, och att som förutbildning för inträde skulle krävas 2-årig verkstadsskola plus minst ett års yrkespraktik. Skolöverstyrelsen anslöt sig i allt väsentligt till denna uppfattning och betonade kraftigt att undervisningen i detta ämne i eminent grad vore en fostrargärning, varför de pedagogiska synpunkterna måste inta en viktig plats och avvägningen mellan den yrkestekniska utbildningen och undervisningen i smakfostrandc ämnen ägnas noggrant övervägande. Slöjdlärarnas egen organisation ansåg 1939 en 1-årig seminariekurs tillräcklig men fordrade därjämte full yrkesutbildning (med gesällbrev) om ca 4 år. Även 1941 års lärarsakkunniga förutsatte en kvalificerad yrkesutbildning som grundval för slöjdlärarkompetens. Det andra världskrigets utbrott lade emellertid hinder i vägen för att definitivt besluta rörande utbildningsfrågan från statsmakternas sida. Den debatterades vid 1949 års slöjdlärarkongress, som framhöll att ett fristående slöjdlärarseminarium vore alltför omfattande och ekonomiskt omöjligt att förverkliga inom den närmaste framtiden. I stället borde en speciell slöjdlärarlinje inrättas vid folkskoleseminarierna. 1 sitt principbetänkande uttalade Skolkommissionen att eftersom fackutbildningsanstalterna (därmed avsågs bl. a. slöjdlärarnas) med all sannolikhet komme att förläggas till orter med lärarhögskola, syntes ett visst samarbete mellan anstalterna och högskolan naturligt. I fackutbildningen borde inordnas allt som sammanhängde med den speciellt fackliga inriktningen, medan den allmänna psykologisk-pedagogiska utbildningen kunde länkas ske vid lärarhögskola. I propositionen med anledning av Skolkommissionens betänkande förklarade sig departementschefen anse det prin-

182 cipiellt riktigt att lärarhögskolan utnyttjades för utbildning av speciallärare. Riksdagen uttalade med anledning härav att utredning vid läglig tidpunkt borde företagas om i vad mån lärarhögskolor kunde utnyttjas för utbildning av speciallärare. I anledning av en motion i riksdagen framhöll statsutskottet i sitt av 1952 års riksdag godkända utlåtande nr 8 (p. 211) angelägenheten av att en snar lösning av slöjdlärarnas utbildningsfråga ernåddes och förordade att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle om en allsidig och förutsättningslös utredning av denna fråga. I sitt betänkande rörande den första lärarhögskolan (SOU 1952:33) ansåg sig Skolkommissionen icke då behöva utreda de problem som sammanhänger med facklärarnas pedagogiska utbildning, emedan dessa problem berörde organisationen av de olika fackutbildningsanstalter, där lärare nu fick sin utbildning, och därför måste lösas i ett större sammanhang. Kommissionen underströk vikten av att lärarhögskolornas organisation göres så elastisk att den pedagogiska utbildningen för olika slag av speciallärare kan förläggas dit. I sitt remissyttrande över betänkandet yrkade Svenska facklärarförbundet att facklärarnas, däribland slöjdlärarnas, utbildningsfråga gjordes till föremål för snabb och kompletterande utredning samt att därvid särskild hänsyn toges till Skolkommissionens intentioner att samordna dessa lärares utbildning med den psykologisk-pedagogiska utbildningen vid lärarhögskolan. Förbundet utgick ifrån att i det stora flertalet fall den speciella fackutbildningen skulle vara avslutad före inträdet vid lärarhögskolan, varigenom utbildningen där uteslutande skulle omfatta psykologisk-pedagogiska studier och praktiska undervisningsövningar i samband därmed. I likhet med ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan borde facklärarnas utbildning därstädes omfatta en studietid av cirka ett läsår. — överstyrelsen för yrkesutbildning framhöll i sitt remissyttrande över samma betänkande, att önskemålet att till en och samma läroanstalt samla ej endast ämnes-, mellanskole- och småskollärare utan även olika grupper av speciallärare vore svårt att förena med tanken att lärarhögskolorna icke bör göras alltför stora. Sammanförandet av ett alltför heterogent elevmaterial skulle enligt överstyrelsens mening medföra stora svårigheter att tillgodose de olika lärarkategoriernas speciella utbildningskrav. KU framlade i skrivelse den 3 juni 1953 till chefen för ecklesiastikdepartementet sin allmänna syn på slöjdlärarutbildningen. Utredningen framhöll, att slöjdlärarnas hittills rent yrkesmässiga utbildning till största delen bestämt den gängse synen på slöjdens pedagogiska uppgifter. Med hänvisning till sina principiella synpunkter på slöjdämnets pedagogiska betydelse i allmänhet uttalade KU sina betänkligheter mot lärarutbildningens planerade förläggning tlil lärarhögskolorna och framhöll att slöjdens högst speciella metodik med dess sammansmältning av estetiska, psykologisk-pedagogiska och manuella element icke torde kunna nöjaktigt bibringas lärarkandi-

183 datcrna genom att utbildningen vid en huvudsakligen tekniskt inriktad fackskola finge sitt komplement vid en allmän lärarhögskola, där insikterna om detta ämnes speciella krav och problemställningar icke i samma utsträckning kunde vara tillfinnandes. KU fäste därefter uppmärksamheten vid 1936 års yrkesskolsakkunnigas förslag att förlägga slöjdlärarutbildningcn till Konstfackskolan i närmaste anslutning till Teckningslärarinstitutet med dess i hög grad besläktade undervisning samt utvecklade därefter motiven för sin anslutning till detta förslag. Genom det intima samarbetet och kamratskapet med teckningslärarkandidaterna skulle de blivande slöjdlärarna lättare kunna bibringas förståelse för sitt ämnes estetisk-psykologiska karaktär och problemställningar, samtidigt som de i skolans verkstäder av olika slag skulle ha mera varierande möjligheter än annorstädes att tillfredsställa sitt behov av att uttrycka sig i olika material. Praktiska fördelar skulle vinnas genom att en del av de för slöjdlärarinstitutet erforderliga lokalerna kunde delas med Teckningslärarinstitutet liksom att en del av undervisningen kunde bedrivas tillsammans med teckningslärarkandidaterna. Den föreslagna förläggningen skulle även i hög grad kunna underlätta de strävanden att ge teckningslärarna kompetens att undervisa i slöjd vilka av allmänpedagogiska skäl borde befordras och av skolorganisatoriska skäl på senare tid aktualiserats. I sin skrivelse framhöll KU vidare, att då Konstfackskolan inom en nära framtid måste erhålla helt nya lokaler ett sällsynt tillfälle därvid erbjöde sig att med relativt låga kostnader för statsverket inrangera ett slöjdlärarinstitut inom Konstfackskolans ram. Utredningen betonade att en del av Konstfackskolans utrymmen i viss utsträckning torde kunna utnyttjas av slöjdläraradepterna, t. ex. snickarverkstad, lokaler för metallarbeten, provmöbleringsrum, modellverkstad, salar för figurteckning samt för linearritning och fri målning, vidare skulpturateljéer liksom föreläsningssalar, bibliotek och andra för hela Konstfackskolan gemensamma lokaler. Den 30 juni 1955 tillkallade chefen för ecklesiastikdepartementet efter Kungl. Maj:ls bemyndigande sakkunniga för att verkställa utredning och avgiva förslag rörande utbildningen av lärare i manlig slöjd och därmed sammanhängande frågor. I sina direktiv för utredningen framhöll departementschefen att man från vissa håll opponerat mot den sedan gammalt gällande målsättningen för slöjdundervisningen och förmenat att denna toge död på de ungas egna fria skapande. Största avseende hade man i stället velat fästa vid »konstnärligt» och fritt skapande utan fasta former. Med denna utgångspunkt lades huvudvikten på sambandet med konsten, och slöjden sammankopplades intimt med teckningsutbildningen. Enligt departementschefens mening hade inga bärande skäl anförts för en dylik omläggning av målsättningen för den manliga slöjden, och den praktiska kunnigheten borde alltså fortfarande vara det främsta målet för skolans slöjdundervisning, vilket inte behövde utesluta att elevernas fria skapande kunde

184 ges ett visst utrymme. Den kommande slöjdlärarutbildningen bör enligt utredningsdirektiven ske i form av särskilda kurser. Före intagandet i dessa kurser bör lärareleverna ha förvärvat det mesta av den egna nödvändiga färdigheten inom ämnenas olika grenar. Utbildningstiden bör alltså huvudsakligen ägnas åt att ge de blivande lärarna pedagogisk skicklighet och undcrvisningsträning samt vissa förbättrade teoretiska kunskaper. Lärarutbildningen bör enligt direktiven kunna ske på ett halvt ä ett år. Beträffande kursernas förläggning skulle i första hand lämpliga folkskoleseminarier kunna komma i fråga. Departementschefen uttalade vidare att han icke räknar med att slöjdlärarutbildningen förlägges till Konstfackskolan, vilket ej vore motiverat då han inte ville sätta slöjdlärarnas konstutbildning i första rummet. Slöjdlärarutbildningen förutsattes ej heller kunna förläggas till Nääs' slöjdseminarium, främst därför att dess placering där skulle omöjliggöra en övningsundervisning av tillfredsställande omfattning. De sakkunniga skall även ta ställning till frågan huruvida Nääs i fortsättningen liksom hitintills kan och bör användas för kompletteringskurser i slöjd eller om dessa bör överflyttas till det eller de seminarier dit slöjdlärarutbildningen förlägges. Utredningen. Då Kungl. Maj :t i de nyss återgivna utredningsdirektiven klart redovisat sin uppfattning om slöjdlärarnas utbildning har KU endast att konstatera, att med en utbildning upplagd efter dessa linjer skulle slöjden enligt utredningens mening knappast kunna fylla den roll i personlighetsdaningens och den estetiska fostrans tjänst som den enligt modernt pedagogiskt tänkande bör och kan fylla. De snäva och preciserade direktiven synes ej heller motsvara riksdagens år 1952 uttalade önskan om en förutsättningslös och allsidig utredning. KU anser sig dock icke böra lämna detta ämne utan att ha gjort några allmänna reflexioner beträffande slöjdlärarens betydelse för skolungdomens estetiska fostran och med utgångspunkt därifrån antyda den form av utbildning som enligt utredningens mening bäst skulle tjäna slöjdens pedagogiska syfte. Synen på slöjdens pedagogiska uppgifter har tidigare rönt väsentligt inflytande av slöjdlärarens rent yrkesmässiga utbildning. Då det ligger nära till hands att det hantverkskunnande han därunder tillägnar sig blir bestämmande för hans uppfattning om sin pedagogiska uppgift, har han ofta kommit att anse denna i huvudsak gå ut på en rent praktisk utbildning. Slöjdundervisningen har därigenom i allmänhet tenderat att bli en förberedande yrkesutbildning. Läraren utgår gärna från ett visst pensum som skall fullgöras, ooh han kräver i många fall av barnet en precision i det tekniska som inte tar hänsyn till barnets individuella psykiska förutsättningar och ej heller till dess intresseinriktning, vilken är underkastad stora förändringar under uppväxtåren. Materialet, uppgiften, blir lätt för läraren det

185 primära, medan barnet blir en sekundär faktor. Läraren kommer därför lätt att hemfalla åt en undervisningsmetodik som helt bortser från individuella skillnader t. ex. mellan den spontant skapande estetiska begåvningstypen och en mer tekniskt begåvad typ och som i stället låter hela initiativet utgå från läraren, medan eleverna reduceras till passiva mottagare. Även om materialen trä och metall kräver ett relativt stort tekniskt kunnande för att rätt kunna bearbetas, blir dock en allför lång och ensidig yrkesutbildning gärna en svår belastning såtillvida att den hindrar lärarkandidaten att lära sig klart inse, att slöjden är en pedagogisk angelägenhet i samma grad som all annan skolundervisning. Därmed ställer han lätt krav på utförandet av ett arbete som ligger långt ovanför elevens prestationsförmåga, i stället för att främst försöka locka fram och ta vara på barnets skapande krafter, dess lust att forma och bygga, dess uppfinningsrikedom och behov av att arbeta självständigt. En koncentration på fulländningen av tekniken i stället för på friheten att uttrycka vad barnet vill snarare dödar än stimulerar dess intresse. Slöjdens tillbakasatta ställning inom skolan beror ej endast på att slöjdlärarna i allmänhet icke förmått tillvarataga ämnets personlighetsdanande möjligheter utan också på att skolan länge diskriminerat det praktiska arbetet genom att sätta de s. k. övningsämnena i strykklass. Den har därigenom medverkat till en ensidig favorisering av de intellektuella yrkena, som skapat en överproduktion av s. k. intellektuella och hindrat det praktiska arbetslivet att erhålla och få behålla de begåvningar detta måste ha tillgång till för att vårt land i fortsättningen skall kunna hävda sig på de industriella och kommersiella områdena. Denna allmänna inställning ger i någon mån förklaringen till att slöjdlärarnas utbildningsfråga ännu inte nått sin lösning och att deras ställning härvidlag är sämre än varje annan lärargrupps. Genom att statsmakterna ställt så låga krav på slöjdlärarnas allmänbildning har dessa fått mindre möjligheter att föra sitt ämnes talan, vilket också försenat den pedagogiska utvecklingen inom ämnet. Då slöjden icke förrän 1954 blivit obligatoriskt ämne i folkskolan, har ämnet på många håll haft otillfredsställande arbetsmöjligheter och i vissa fall fått nöja sig med underhaltiga slöjdsalar, inrymda i otrivsamma källarlokaler. Betecknande är att när anordningar med i folkskolan inbyggda realskolelinjer prövas sä hör slöjden till de ämnen som i första hand drabbas av nedskärning av timantalet. Slöjden är också det enda skolämne där ett A-betyg icke på något sätt kan kompensera ett underbetyg i annat ämne. Slöjden kan icke vinna anseende inom skolan och inför den allmänna opinionen förrän den fått sitt potentiella värde fixerat i ett större pedagogiskt sammanhang. Den alltjämt aktuella grundtanken i skolslöjdens målsättning formulerades i själva verket redan på 1870-talet av Otto Salomon: utveckling till och genom självverksamhet. Skall slöjdundervisningen fa någon verklig betydelse för skolans personlighetsfostran, måste den ställa

186 problem och ge plats åt utvecklandet av elevernas förmåga att planera och ge konkret form åt sina idéer och uppslag. En slentrianmässig serieslöjd, såsom den ofta bedrives, ger på sin höjd en viss teknisk färdighet, en färdighet som inte bör vara målet utan måste betraktas som ett medel i slöjdundervisningen. Läraren måste kunna ge en individualiserad undervisning, som inte dogmatiskt bygger på genomgång av vissa givna modellserier utan smidigt anpassas efter olika begåvningstyper, utvecklingsstadier och speciella behov. Eleven måste i största möjliga utsträckning engageras i hela tillblivelsen av det föremål han sysslar med, omfattande både idé, konstruktion och tillverkning. Den norske slöjd- och teckningspedagogen Rolf Bull-Hansen h a r framhållit, att slöjdundervisningen inte ännu såsom teckningen kan bygga sin metodik på en vetenskapligt psykologisk grundval. Den utvecklingspsykologiskt lämpligaste ordningsföljden mellan olika arter av slöjd och andra slag av praktiskt arbete är hittills mycket litet utforskad. I nordiska skolor har slöjden byggt på hävdvunnen tradition och bestämda metoder. Den har huvudsakligen utnyttjat trä samt metall och papp som materialmöjligheter. Genom att slöjdens betydelse för barnets utveckling ännu inte i detalj klarlagts har ämnet ej heller på ett verkligt organiskt sätt kunnat inlemmas i undervisningsplanerna. Det gäller enligt Bull-Hansen att få en så exakt kunskap som möjligt om barnets förhållande till olika uppgifter, ämnen, verktyg och material samt att klarlägga dess utveckling härutinnan. Först på grundval av en sådan kunskap kan slöjden utifrån en estetisk-pedagogisk helhetssyn ställas in i ett större fruktbärande sammanhang. Sedd ur en sådan vidare aspekt är även den skarpa gränsdragningen mellan ämnena teckning och slöjd helt konstlad. KU anser att en undersökning av de psykologiska förutsättningarna för slöjdundervisningen med hänsyn till olika utvecklingsstadier och begävningstyper skulle ha en viktig uppgift att fylla. Vad gäller undervisningen vid ett blivande slöjdlärarinstitut må här endast ges en antydan om de estetisk-psykologiska momenten i denna undervisning, med hänsynstagande till den metodik man nått fram till vid Notoddens Sloyd- og Tegnekorerskole i Norge, där växelverkan i utbildningen i slöjd och teckning drivits längre än kanske på något annat håll. Det synes nödvändigt att från första början ge eleverna en sådan inblick i både teori och praktik att de tillägnar sig de ledande grundtankarna och på ett självständigt sätt kan anpassa dessa till sin senare undervisning. Den teoretiska grundvalen, gemensam för både teckning och slöjd, bör omfatta såväl allmän som pedagogisk och estetisk psykologi, med särskild hänsyn tagen till barnets skapande arbete i teckning, målning och andra material. Konstbetraktande samt begrepp som form och stil bör införas i samtal om elevernas egna arbeten samt genom studier på museer och utställningar. På denna grundval bygges upp en metodik som icke är bunden till speciella metodiska övningar, vilka förutsätter en bestämd undervisningspraxis. Un-

187 dervisningen bör helst bedrivas på alla skolstadier, där slöjd förekommer, och icke för tidigt differentieras med hänsyn till en viss skolform. En huvudsynpunkt i hela undervisningen bör vara elevens estetiska och tekniska utveckling och mognad som i hög grad kräver individuellt hänsynstagande.

Utbildning av teckningslärare till lärare även i manlig slöjd KU har ovan utförligt motiverat sin uppfattning att ämnena teckning och slöjd i sin allmänna målsättning — liksom också ifråga om den pedagogiska metodiken — har många beröringspunkter. Båda ämnena har till Uppgift icke endast att meddela ett visst kunskapsmått och en viss färdighet inom respektive områden utan även och framförallt att ge barnet möjligheter att ge utlopp åt dess medfödda drift att uttrycka sig genom att gestalta, att forma med sina händer. Utifrån denna synpunkt är det av relativt underordnad betydelse vilka material som därvid kommer till användning. Huvudsaken är att arbetet i det material som väljs kan bli utvecklande för individen. Det måste därför anses vara synnerligen betydelsefullt att inga onödiga skiljemurar, beroende på gammal traditionell yrkesdisciplin, byggs upp mellan de båda ämnena. Följaktligen måste också en lärare, som förmår betrakta dessa olika aktiviteter under en enhetlig synvinkel och behärska den pedagogiska metodiken för dem båda, vara särskilt ägnad att nå goda undervisningsresultat. En lärare med undervisningskompetens både i teckning och manlig respektive kvinnlig slöjd skulle bäst kunna fylla dessa krav. KU är väl medveten om att utomordentliga praktiska svårigheter möter vid realiserandet av tanken på en sådan dubbel lärarkompetens, vilken på många håll torde betraktas som utopisk och ogenomförbar. Men icke endast pedagogiska utan även vissa praktiska skäl synes tala för ett allmännare införande av en sådan kompetens. 1936 års yrkesskolsakkunniga (SOU 1938:49) anförde bl. a.: »Då det i slöjden liksom i teckningen gäller att uppöva öga och hand, att utveckla form-, färg- och skönhetssinne och bibringa lärjungarna en god smak, torde teckningsläraren efter förvärvande av slöjdskicklighet kunna bli väl skickad att undervisa även i slöjd. Hans insikter och färdigheter i konsttekniskt arbete skulle verka berikande, och överhuvudtaget skulle en befruktande växelverkan mellan teckning och slöjd kunna förväntas». På grundval av det anförda föreslog de sakkunniga att reguljära utbildningsvägar till slöjdlärarkompetens skulle öppnas både för folkskole- och teckningslärarna. För de sistnämnda föreslogs en ettårig kurs vid det likaledes föreslagna slöjdseminariet, föregången av en ettårig yrkespraktik av lämpligt slag. Förslaget ledde icke till någon åtgärd. De olika kategorierna av övningslärare har på några undantag när en sinsemellan helt artskild utbildning, och vid de allmänna läroverken h a r det till för några år sedan varit lika uteslutet att till en enhetlig tjänst

188 förena undervisning i två övningsämnen som att förena övningsämnc och läroämne. Dessa skiljegränser har i flera avseenden haft ogynnsamma verkningar. De har bidragit till att övningsämnena ännu inte kommit att i skolan få den ställning och värdesättning som motsvarar deras betydelse för ungdomens fostran, och de har lagt hinder i vägen för en mer rättvis värdering de olika övningsämnena sins emellan. Icke minst har de haft menliga följder för övningslärarnas anställningsförhållanden. Eftersom lönen ulgär i förhållande till det antal veckotimmar övningslärarna tjänstgör, kan den växla avsevärt från det ena året till det andra, och flertalet ämneslärare kommer icke upp till den lön å tjänsten som utgår vid full tjänstgöring. För att få en skälig inkomst måste därför många lärare ta anställning vid mer än en skola eller skaffa sig annat arbete vid sidan av lärarbefattningen. Med anledning av dessa förhållanden föreslog 1941 års lärarlönesakkunniga (SOU 1947:15) följande åtgärder: 1) tjänstgöring vid två eller flera skolor bör kunna förenas till en tjänst; 2) tjänstgöring i två övningsämnen bör kunna förenas till en tjänst; 3) tjänstgöring i övningsämne och i läroämnen bör kunna förenas till en tjänst. De sakkunniga påpekade beträffande åtgärd nr 2 att en sådan dubbel utbildning i framtiden borde kunna vinna större utbredning även om man icke, bl. a. därför att övningsämnena delvis krävde en ganska utpräglad specialbegåvning, kunde räkna med att övningslärarna på samma sätt som ämneslärarna regelmässigt skulle förvärva kompetens i mer än ett ämne. De sakkunniga föreslog emellertid att ordinarie tjänster inrättades i kombinationerna teckning och manlig slöjd, teckning och kvinnlig slöjd samt hushållsgöromål och kvinnlig slöjd. De sakkunniga ansåg att antalet av dessa kombinerade tjänster borde hållas relativt lågt intill dess ett större antal lärare förvärvat föreskriven kompetens i båda ämnena. De påpekade även att om ordinarie tjänst i två ttv ifrågavarande ämnen placerades i lägre lönegrad än tjänst i endast det ämne, som har den högre lönegradsplaceringen, skulle innehavare av tjänst i två ämnen efter några år söka sig till tjänst enbart i det ämne som har den högre lönegradsplaceringen. Då lärarutbildning i två övningsämnen måste anses vara av särskilt värde för skolväsendet, ansåg de sakkunniga att ordinarie tjänst i två övningsämnen borde tillhöra samma lönegrad som ordinarie tjänst i det av ämnena som medför den högre lönegradsplaceringen. Tjänster i teckning och manlig slöjd samt i teckning och kvinnlig slöjd skulle således tillhöra samma lönegrad som motsvarande tjänster i enbart teckning. Lärarlönesakkunnigas förslag lades till grund för en kungl. proposition (nr 136/1948), som resulterade i den stadga för övningslärare (SFS nr 376/ 1950) vilken trädde i kraft den 1 juli 1950. Däri stadgas skyldighet även för högre kommunal skola att låta undervisning i övningsämnc ingå som fyllnadstjänstgöring i tjänst vid annan skola ävensom att låta i tjänst vid

189 skolan ingå fyllnadstjänstgöring vid annan skola. Enligt 20 § gäller att Kungl. Maj:t och riksdagen för varje statlig skolform fastställer antalet ordinarie tjänster i övningsämnena eller de nämnda kombinationerna mellan dem, och inom den sålunda fastställda ramen bestämmer Skolöverstyrelsen i vilka skolor tjänster i ett eller två övningsämnen skall vara inrättade. I avlöningsreglementet för övningslärare (SFS nr 386/1950) stadgas, att om lärare innehar tjänst i två övningsämnen och de motsvarande tjänsterna tillhör olika lönegrader, skall läraren tillhöra den högre lönegraden. Skolöverstyrelsen utlyste 1950 fyra kombinerade övningslärartjänster lediga. Sedan 1946 meddelas vid Teckningslärarinstitutet frivillig undervisning i slöjd, omfattande 4 veckotimmar under alla tre åren. En teckningslärare som deltagit i denna undervisning i minimum 340 timmar får intyg om sitt deltagande; med därpå följande 50 timmars auskultering kan han av Skolöverstyrelsen förklaras kompetent att undervisa i slöjd. Slöjdundervisningen vid institutet har av teckningslärarkandidaterna omfattats med stort intresse, och praktiskt taget samtliga elever har begagnat sig av den. I flera fall uppgår den erhållna undervisningen till betydligt mer än minimum för kompetens att undervisa i slöjd, och väljer eleven slöjd även som tillvalsämne kan han komma upp ända till 1.000 timmar slöjd. Institutets slöjdutbildning kan jämföras med den folkskollärare erhåller vid seminarierna, 320 timmar på det fyraåriga och 288 timmar på det två-åriga seminariet, varvid dock bör framhållas att seminariernas slöjdundervisning torde vara mera metodiskt-pedagogiskt upplagd. Som en brist i Teckningslärarinstitutets slöjdundervisning måste också framhållas avsaknaden av övningsklasser i slöjd. Givetvis är den tekniska slöjdutbildning som teckningsläraren på omnämnt sätt bibringas ofta ganska otillräcklig, men dessa brister kan till en viss grad uppvägas av hans från teckningsundervisningen förvärvade förmåga att aktivera elevens uttrycks- och verksamhetsdrift, hans gedigna smakfostran och allmänna händighet. Särskilt på de lägre skolstadierna, där slöjduppgifternas rent tekniska svårighetsgrad är ringa, kan teckningslärarna enligt vad erfarenheten visar nå väl så goda undervisningsresultat som de fackutbildade slöjdlärarna, kanske främst tack vare sin förmåga att införa teckningen som ett förberedande moment för slöjdarbetet och sin allmänna förmåga att stimulera barnens skapardrift. Det ligger nära till hands att tänka sig möjligheten att, när så bleve organisatoriskt genomförbart, teckningsläraren med slöjdutbildning i viss utsträckning övertoge slöjdundervisningen i exempelvis klasserna 4—6 i enhetsskolan. KU vill med det sagda inte framställa något förslag utan endast peka på en möjlighet att nå goda pedagogiska resultat i slöjdundervisningen. Den slöjdutbildning som teckningslärarna förvärvat genom Teckningslärarinstitutets undervisning i frivillig slöjd torde endast i undantagsfall vara tillräcklig för bedrivandet av en framgångsrik slöjdundervisning på alla förekommande

190 skolstadier. KU inskränker sig här till att betona nödvändigheten av en mer gedigen kompletterande slöjdutbildning för den kombinerade teckningsoch slöjdläraren och avstår från att ta ställning till om denna bör ges på Nääs' slöjdseminarium eller vid den anstalt för utbildning av slöjdlärare som väntas komma till stånd inom en nära framtid.

Lärare i kvinnlig slöjd Nuvarande

utbildning.

Den nuvarande lärarutbildningen på den kvinnliga slöjdens område tillgodoses helt av privata läroanstalter: Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium i Stockholm (28 elever per å r ) , Maria Nordenfelts högre handarbetsseminarium i Göteborg (14 elever per å r ) , Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, som de senaste åren med Skolöverstyrelsens medgivande anordnat två utbildningskurser per år (28 elever per år) samt fr. o. m. 1954 seminariet för huslig utbildning i Umeå (24 elever per å r ) . Dessa institutioner är ställda under Skolöverstyrelsens överinseende och åtnjuter statsbidrag med viss procent av lärarlöner och pensionsavgifter. Fackskolan i Uppsala och seminariet i Umeå har dessutom statsbidrag till sina driftkostnader. Skolöverstyrelsen fastställer likaså undervisningsplaner på förslag av seminariernas styrelser. Som förutbildning fordras av eleverna minst realexamen eller normalskolekompetens (en stor del av eleverna har dock högre kompetens). Genom att utbildningsanstalterna är alltför små för att kunna ta emot mer än en mindre del av de inträdessökande har kompetenskraven på förslag av seminariernas styrelser höjts till att nu i regel omfatta 2 å 3 års praktisk förutbildning, vartill kommer två års seminarieutbildning. De totala kostnaderna för utbildningen, som helt bestrids av eleverna, beräknas i Stockholm f. n. till omkring 16.000 kr. Den stora brist på slöjdlärarinnor som länge rått — den har för läsåret 1954/55 av 1953 års lärarinneutbildningskommitté beräknats till icke mindre än omkr. 700 lärartjänster — beror främst på utbildningsinstitutionernas låga kapacitet. De utexaminerades antal är icke tillräckligt ens för att fylla de ordinarie tjänsterna, vilka därför i betydande utsträckning måst besättas med icke kompetenta sökande. En viss lättnad i bristsituationen kan väntas inträda genom att timtalet för kvinnlig slöjd på sistone sänkts för vissa skolformer. Timplanerna för undervisningen vid Eneroths och Nordenfelts handarbetsseminarier, fastställda att gälla fr. o. m. läsåret 1953/54, erbjuder stora förbättringar i jämförelse med de tidigare gällande men kan ändå icke anses helt tillfredsställande ur de synpunkter KU har att företräda. Ämnen som allmän och textil konsthistoria kan anses relativt väl tillgodosedda, medan undervisningen i psykologi och pedagogik måste betraktas som otillräcklig. Seminarierna är svårt handikappade genom att de saknar tillgång till egen övningsskola, och antalet timmar för hospitering och undervis-

191 ningsövningar, 150 stycken, synes vara för knappt tilltaget. Ämnet bostadskunskap är icke upptaget på schemat. Bristen på utexaminerade handarbetslärarinnor har lett till att 1953 och 1954 medel anslagits till en ett-årig kurs för snabbutbildning av lärarinnor i kvinnlig slöjd, anordnad av Skolöverstyrelsen. Kurserna har hållits öppna för väv-, tecknings-, skolköks-, lanthushålls- och yrkeslärarinnor och har avsett att ge dessa kompetens att undervisa även i kvinnlig slöjd. Kurserna omfattade vardera 24 elever. Skolöverstyrelsen beviljar vidare anslag till folkskoleinspektörerna för anordnande av kurser i kvinnlig slöjd för sådana folk- och småskolelärarinnor, vilka undervisar i ämnet i de skolor som saknar möjlighet att anställa facklärare. Då en del mindre skolor inte kan anställa facklärarc i slöjd, måste det betraktas som i hög grad önskvärt att dessa lärarkategorier i större utsträckning åtar sig slöjdundervisning. Deras pedagogiska utbildning kominer därmed även textilslöjden till godo, och dylika fortbildningskurser bör därför i ökad omfattning anordnas. Även för fortbildningen av slöjdlärarinnor utanordnar överstyrelsen anslag. Olika förslag till utbildningens ordnandeBehovet av en statlig slöjdlärarinneutbildning har länge diskuterats. 1936 års lärarutbildningssakkunniga (SOU 1938:50) erinrade om svårigheterna för en privat läroanstalt, som i ekonomiskt avseende till största delen måste bygga på elevavgifter, att organisera sin undervisning så att utbildningen bleve tillräckligt allsidig, varjämte de sakkunniga framhöll att kostnaderna för utbildningen måste bli avsevärt större vid en privat än vid en statlig anstalt. Då enligt de sakkunnigas mening ämnena Kvinnlig slöjd och Hushållsgöromål ägde åtskilliga beröringspunkter, föreslogs inrättandet av en statlig utbildningsanstalt för lärare i kvinnlig slöjd, som borde sammanföras med Statens skolköksseminarium. Den planerade anstalten beräknades ta in 24 elever pä handarbetslinjen. Undervisningen borde göras tvåårig och den praktiska förutbildningen omfatta två år. De sakkunniga ansåg vidare att lärare i kvinnlig slöjd borde kunna ges kompetens att undervisa i teckning genom särskilda kurser anordnade vid Teckningslärarinstitutet. 1945 uppdrog Kungl. Maj :t åt byråchefen Ingrid Osvald att utreda och avge förslag rörande organisationen av lärarinneutbildningen på det husliga området. Enligt direktiven skulle bl. a. klargöras behovet av att i ökad utsträckning ekonomiskt understödja de icke statliga utbildningsanstalterna. I sitt 1950 avgivna betänkande (SOU 1950:46) framlade Osvald ett förslag angående organisationen av utbildningen av lärarinnor på detta område. För lärarinnorna i handarbete eller kvinnlig slöjd, vilka Osvald kallade sömnadslärarinnor, föreslogs en utbildning vilken dels vore grundligare än den nuvarande utbildningen av handarbetslärarinnor och dels mera än nu lade tyngdpunkten på den pedagogiska utbildningen samt textilkun-

192 skapen och nyttosömnaden. Förslaget ökade den skolbundna utbildningstiden till något mer än fyra år, varjämte inlades obligatorisk praktik under 7 ä 8 månader. Som förutbildning föreslogs genomgång av en 2-årig verkstadsskola, och som motivering härför framhölls att elever med denna förutbildning, som av någon anledning ej fullföljde sin lärarinneutbildning, därigenom dock bleve kapabla att arbeta vidare på den öppna arbetsmarknaden. Vad gäller seminarieutbildningens timplan noterar KU med gillande att ämnen som teckning och konsthistoria av Osvald givits ett betydligt större utrymme än de har vid de nuvarande seminarierna. Däremot har ämnena psykologi, allmän pedagogik och metodik, som främst är ägnade att ge lärarna möjlighet att differentiera sin undervisning efter olika begåvningstyper och åldersstadier och att tillämpa ämnets speciella metodik i allmänt pedagogisk riktning, tillmätts allför liten betydelse med ett sammanlagt timtal av endast 195. Även bostadslära och heminredning har blivit mindre väl tillgodosedda på schemat (39 t i m m a r ) . Det seminarium för sömnadslärarinnor, som skulle organiseras för utbildning även av de flesta andra lärarinnekategorier på det husliga området, föreslogs skola upprättas i Stockholm eller dess omedelbara närhet. Osvald upptog i samband härmed till diskussion ett förslag framställt bl. a. av statens instruktör i hemslöjd (motsvarade nuvarande hemslöjdskonsulenten) att slöjdlärarinneutbildningen skulle förläggas till Konstfackskolan. Enligt Osvald vore emellertid denna skolas huvudsakliga mål ej att ge en pedagogisk utan en smakfostrande skolning och ett praktiskt kunnande, medan det för utbildning av pedagoger krävdes rikliga möjligheter till undervisningsövningar. Behovet av årligen utexaminerade lärarinnor i kvinnlig slöjd skulle enligt Osvald ligga mellan 50 och 70 elever per år under de närmaste 15 åren, en betydligt för låg beräkning enligt slöjdlärarinnornas talesmän. Med uttalande av sin sympati för tanken på en förläggning av utbildningen av lärare i kvinnlig slöjd till Konstfackskolan vill KU, främst med hänsyn till att detta skulle innebära en mycket betydande oförutsedd breddning av Konstfackskolans verksamhetsområde, dock icke förorda en sådan omläggning. Det Osvaldska förslaget äger ur de synpunkter KU har att företräda stora förtjänster och innebär en betydligt ökad utbildning bl. a. i konsthistoria och teckning, varför det i vissa avseenden kan antas garantera en gedignare smakutbildning än den som hittills kommit de nyutexaminerade handarbetslärarinnorna till del. Å andra sidan anser KU förslaget om en 2-årig förberedande verkstadsutbildning utan varje inslag av smakbildande element liksom också den teoretiska utbildningens förläggning till ett seminarium med en markerad tyngdpunkt på det husliga arbetet innebära en viss fara för att det ej skall bli möjligt för de blivande slöjdlärarinnorna alt grundlägga något av en estetisk-pedagogisk helhetssyn på sitt yrke.

193 Utredningen rörande lärarinneutbildningen på det husliga området har icke gjorts till föremål för någon riksdagsbehandling. Chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade i stället den 9 oktober 1953 sakkunniga med uppgift att göra en förutsättningslös översyn och omprövning av det Osvaldska betänkandet och på grundval av denna framlägga nytt förslag i ämnet. I direktiven för de sakkunniga angavs att de borde pröva möjligheterna att begränsa kostnadsökningarna och att deras kommande förslag ej finge åsyfta någon kompetenshöjning för de berörda lärarinnekategorierna genom exempelvis längre utbildningstid, mera högskolemässig utbildning el. dyl. I sina petita för budgetåren 1954/55 och 1955/56 begärde Skolöverstyrelsen anslag å 115.000 resp. 118.000 kr. för anordnande av ett tvåårigt provisoriskt statligt seminarium för utbildning av lärarinnor i kvinnlig slöjd, förlagt till Lund. överstyrelsen framhöll att tjänsterna i allför stor utsträckning uppehölls av icke behöriga lärare samt att utexaminationen från seminarierna, vilka arbetade under ekonomiska svårigheter, icke på långt när vore tillräcklig för att tillgodose behovet av kompetenta lärare. Nyrekryteringsbehovet beräknades till 150—175 handarbetslärarinnor ärligen med heltidstjänstgöring, medan de utexaminerade f. n. icke uppgår till mer än ungefär halva detta antal. Hela detta undervisningsområde kommc enligt överstyrelsen att äventyras om icke kompetenta lärare utbildades. — Med anledning av att Skolöverstyrelsens nyssnämnda anslagsyrkande icke togs upp i 1954 års statsverksproposition väcktes en motion i II kammaren (1954 nr 220) med yrkande om anordnande av ett provisoriskt statligt seminarium för utbildning av lärarinnor i kvinnlig slöjd. Motionärerna framhöll bl. a. att behovet av slöjdlärarinnor ytterligare kominer att ökas genom tillkomsten av klass 9 y och förlängningen av skolpliktstiden, samtidigt som seminarierna har ungefär 5—6 gånger flera inträdessökande än som kan beredas plats. Riksdagen avslog motionen med hänvisning till den pågående utredningen. Utredningen. Med hänsyn till att den senast tillsatta utredningen rörande organisationen av lärarinneutbildningen på det husliga området ännu icke avlämnat sitt betänkande vill KU inskränka sig till att betona vikten av att hela detta frågekomplex erhåller en snabb lösning vilken gör slut på de ur flera synpunkter otillfredsställande provisorier som lärarinneutbildningen på det husliga området fått arbeta under. Särskilt gäller detta utbildningen av sömnads- och handarbetslärarinnor, och det är här av vikt att utbildningen gores så omfattande att tiden medger också en estetisk fostran i ordets verkliga betydelse, då en sådan måste anses som en oumbärlig tillgång för denna lärarkategori. KU ifrågasätter om utbildningen av dessa lärarinnor behöver göras beroende av ett genomförande i sin helhet av den Osvaldska planen, 18

194 mer eller mindre modifierad. Även ett separat statligt seminarium synes kunna organiseras på ett sådant sätt att också på längre sikt garantier skapas för en tillfredsställande slöjdlärarinneutbildning.

Utbildning av teckningslärare till lärare även i kvinnlig slöjd Frågan om tillskapandet av en teckningslärarinnornas dubbla kompetens i teckning och kvinnlig slöjd har icke tidigare i större utsträckning diskuterats. I Tekniska skolans styrelses 1943 framlagda förslag till omorganisation av skolan framhölls önskvärdheten av att de kvinnliga lärarkandidaterna kunde utbildas till lärarinnor i kvinnlig slöjd, vilket skulle kunna ernås genom att undervisningen utökades med klädsömnad och klädvård. I propositionen i samma ärende (1945 nr 296) framhöll departementschefen önskvärdheten av att frågan ytterligare utreddes. Byråchefen Osvald tog i sitt betänkande i förbigående upp problemet och hävdade att en utbildning för denna ämneskombination borde få förekomma endast som en nödfallsutväg. Då båda ämnena vore mycket omfattande och vartdera fordrade flerårig utbildning, skulle det knappast vara lämpligt att sammanföra dem. En framkomlig väg vore enligt Osvald att ge tecknings- och slöjdlärarinnorna en kortare utbildningskurs i respektive sömnad och teckning. Denna påbyggnadsutbildning borde i så fall endast gälla för deras undervisning på låg- och mellanstadiet. KU anser att denna fråga bör tas upp till ingående debatt, med hänsyn både till de pedagogiska fördelar som därmed torde kunna nås och till de nya övningslärartjänster som på så sätt skulle kunna inrättas. Lärarkombinationen teckning och kvinnlig slöjd betraktar KU såsom den idealiska lösningen när det gäller att åvägabringa ett intimare samarbete dessa ämnen emellan, och den borde kunna resultera i metodiska landvinningar för båda ämnena. I detta sammanhang kan erinras om att de kvinnliga teckningslärarna i ett stort antal fall förskaffat sig icke obetydliga insikter på det textila området genom att de valt textilarbetc som tillvalsämne vid Teckningslärarinstitutet. Det förekommer också ganska ofta att de kvinnliga läraraspiranterna i väntan pä att vinna tillträde till teckningslärarutbildningen under ett är studerar vid Konstfackskolans fackavdelning för textilarbetc. Att frågan om en utökad utbildning har en icke obetydlig räckvidd framgår av att det kvinnliga inslaget i teckningslärarkåren är mycket stort; det har de senaste åren utgjort icke mindre än 45 % (år 1954 263 kvinnor mot 324 m ä n ) . Fördelningen av könen bland teckningslärarkandidalerna är ungefär densamma; genomsnittsprocenten kvinnor i sista årsklassen av Teckningslärarinstitutet har under de senaste tio åren varit 42. Den stora brist på handarbetslärarinnor som råder f. n. och ganska länge kan antas bestå gör det särskilt angeläget att snabbt ställa både pedagogiskt och estetiskt välutbildade lärarkrafter till förfogande. Då genom den treåriga realskolans ge-

195 iiomförande timtalet i hög grad kommer att minskas för realskolornas lärare i kvinnlig slöjd, torde det för många mindre realskolor bli än svårare än hittills att förvärva facklärare i detta ämne, medan situationen för en övningslärare med dubbel kompetens bleve betydligt gynnsammare. I avvaktan på lärarinneutbildningssakkunnigas förslag avstår KU från att försöka ens i stora drag ange hur en sådan kompletterande slöjdutbildning i praktiken bör genomföras. Det synes dock som om redan en mer praktisk inriktning av undervisningen i det textila tillvalsämnet, omfattande bl. a. kurs i sömnad och tillskärning, skulle kunna ge en värdefull utökning av kunskaperna i kvinnlig slöjd och dess undervisningsmetodik. En frivillig undervisning, motsvarande de manliga teckningslärarnas kurs i träslöjd, borde också vara möjlig att anordna. Om en sådan kompletterande utbildning kommer till stånd, vilket KU livligt önskar, synes det dock lämpligt att smidigt begränsa teckningslärarinnans behörighet att undervisa i slöjd. Den allmänna inriktningen av hennes studier och intressen borde göra henne mest lämpad att ta hand om just de lägre stadiernas slöjd, och hon bör alltså ges behörighet att undervisa på högstadiet endast i de fall då examinerad handarbetslärarinna icke finns att tillgå.

Kap. 9. Akademiskt utbildade lärare

KU har ovan (avd. III, kap. 5) som sin uppfattning uttalat, att det mått av konsthistorisk kunskap som eleverna kan bibringas i den allmänna skolan främst bör inhämtas i historieundervisningen, detta bl. a. för att bereda teckningsläraren en avlastning i hans många viktiga uppgifter. En liknande uppfattning, om också mera vagt antydd, synes ha föresvävat Skolkommissionen när den uttalade: »Främst på gymnasiet men också i någon mån i den 9-åriga skolan bör samarbete ske mellan samhällshistoria, litteraturhistoria, kyrkohistoria, konsthistoria och musikhistoria för att ge eleverna en levande föreställning om ett tidevarvs sociala och andliga värderingar och hur dessa kommit till uttryck i skönlitteratur, konst och musik». Allt klarare framstår nackdelarna av att de olika kulturområdena genom skolans ämnesindelning i undervisningen betraktas som fristående gent emot varandra samt angelägenheten av att förbindelser öppnas mellan de olika områdena, så att kulturutvecklingen blir allsidigt belyst och enhetligt uppfattad. Redan 1936 års lärarutbildningssakkunniga rekommenderade fortbildningskurser för historielärare i konsthistoria, arkeologi och etnologi (SOU 1938:50, sid. 114 f.). 1945 års universitetsberedning framlade 1949 vissa synpunkter på konsthistoriens betydelse för lärarutbildningen (SOU 1949: 54, sid. 126) vilka förtjänar att citeras: »Den ökade plats som konsthistorien är avsedd att intaga på skolschemat motiverar uppgörande av särskilda studieplaner för filosofisk ämbetsexamen. Visserligen torde konsthistorien ej bli särskilt skolämne, men i den mån undervisningsmoment i konsthistoria anknytas till undervisningen i historia och litteraturhistoria är en vetenskaplig utbildning i konsthistoria önskvärd för historie- och modersmålslärare. Bäst vinnes denna utbildning genom att taga betyg i ämnet i ämbetsexamen, men för den som ej önskar lägga ned så mycket arbete på sin konsthistoriska utbildning föreslås inrättande av en propedeutisk kurs i konsthistoria, omfattande exempelvis 2 månader. Det får betraktas som en angelägen uppgift för fackmännen att utarbeta en plan för en dylik kurs. Icke minst med hänsyn till önskvärdheten av att blivande lärare stimuleras att medtaga ämnet som stödämne, bör en förkortning av studietiden i ämnet eftersträvas.» De konsthistoriska kunskaper och det intresse för konst som historie-

197 och modersmålsläraren helst bör besitta kan, såsom Universitetsberedningen antytt, bäst och grundligast vinnas genom att vid universitetet förvärva betyg i konsthistoria i fil. kand.-examen; 1953 års stadga för filosofiska examina ger möjlighet att förvärva också endast en halv betygsenhet i ett ämne i denna examen. En sådan utbildning bör enligt KU:s uppfattning kunna tillmätas ett betydande meritvärde, vilket den f. n. icke gör. Emellertid kan man knappast räkna med att de nämnda lärarkategorierna annat än i undantagsfall förvärvar en sådan utbildning. Universitetsstudierna för skolämneskombinationen historia-modersmålet hör till de mest omfattande i fil. mag.-examen och har ytterligare drygats ut genom bestämmelsen i nämnda examensstadga att lärare i historia med samhällslära skall ha minst ett betyg i statskunskap eller nationalekonomi samt ha genomgått en mindre kurs i det av dessa ämnen vari kunskaper ej är dokumenterade med examensbetyg. I skrivelse till Universitetskanslern den 8 d e c 1955 föreslog Skolöverstyrelsen att kanslern måtte ta i övervägande åtgärder för att få till stånd en förbättrad lärarutbildning i ämnet samhällslära, detta främst motiverat av de välgrundade krav på en utvidgad undervisning i samhällslära i realskola och gymnasium som upprepade gånger och från flera håll, bl. a. i riksdagsmotioner, framförts. I detta sammanhang uttalade överstyrelsen att utvecklingen på längre sikt syntes gå i den riktningen att en generell delning av ämnet historia med samhällslära borde genomföras icke blott i realskolan utan även på gymnasiet men ansåg sig icke beredd att ta ett sådant steg innan vissa utredningar företagits. Den ämneskonferens i historia och samhällslära för universitetslärare som i mars 1956 anordnades i Stockholm under Universitetskanslerns ordförandeskap anslöt sig också till uppfattningen att historielärarna borde ha en mer omfattande utbildning i samhällslära än de f. n. får och att en sådan kunde vinnas genom förvärvande av betyg i ämnena statskunskap och nationalekonomi. Enligt vad KU erfarit har Skolöverstyrelsen för avsikt att tillsätta en kommitté för att praktiskt utreda frågan om uppdelningen av historieämnet. Även ur KU:s synpunkter kan en sådan uppdelning hälsas med tillfredsställelse. Då en obligatorisk kombination av ämnena modersmålet-historia-samhällslära skulle bli orimligt krävande och endast undantagsvis torde bli företrädd, skulle de ämneskombinationer där historia resp. samhällslära kan tänkas inga bli mindre betungande och kräva kortare studietid än hittills. De skulle följaktligen ge större möjligheter för intresserade studenter att komplettera sitt kulturhistoriska vetande med ett visst mått av konsthistoriska kunskaper, inhämtade antingen genom reguljära tentamensstudier eller genom specialkurs. Detta gäller måhända särskilt de studenter som läser litteraturhistoria för fil. mag., vare sig i kombination med historia eller inte, vilka i allmänhet torde vara mer estetiskt intresserade än genomsnittet av de studerande i humanistiska ämnen.

198 Universitetsundervisningen i historia och litteraturhistoria har i allmänhet i mycket ringa utsträckning om ens överhuvudtaget omfattat några konsthistoriska element. Dock har under de senaste åren på några håll en viss förändring i de närmast berörda universitetslärarnas inställning till konsten och konsthistorien börjat göra sig märkbar. Sålunda använder sig professorn i litteraturhistoria vid Uppsala universitet i stor utsträckning av konstreproduktioner för att vid seminarieövningarna illustrera och ge paralleller till litteraturhistoriska sammanhang. I den litteraturhistoriska antologi som denne professor har under utgivande avses även ingå en särskild bilddel med reproduktioner av konstverk jämte beledsagande kommentarer samt ett häfte för lärare med utförligare förklaringar. En del tecken tyder på att den ganska kyliga inställning, som många universitetslärare i de humanistiska ämnena hyst till konsten i allmänhet och såsom hjälpmedel i deras undervisning isynnerhet, håller på att avlösas av en mer positiv uppskattning. Att en allmännare omvärdering på denna punkt skulle få stor betydelse för studenternas intresse för detta kulturområde och därigenom indirekt också för hävdandet av de estetiska inslagen i skolundervisningen ligger i öppen dag. Det kan förväntas att studenterna, om och n ä r de redan i skolan fått en solid grund lagd till en levande estetisk bildning och denna fostran hos dem utvecklat bestämda estetiska behov. kommer att klarare än nu i allmänhet är fallet inse vad kunskaper om konst i ordets vidaste bemärkelse kan betyda för dem i utövandet av deras blivande lärargärning. Det är denna grundläggande estetiska fostran redan i skolan som kommer att bestämma konstens plats också i nniv^-«i+ntsutbildningen och ge en klarare insikt om att konsten spelar en lika viktig och självklar roll i de stora kultursammanhangen som litteraturen och musiken. Ett organiserat samarbete mellan skolan och den akademiska undervisningen, t. ex. vid fastställande av kursplanerna, liksom regelbundet återkommande ämneskonferenser mellan universitetslärarna i samma ämne skulle också kunna garantera ett visst hänsynstagande till konstbildningens intressen. « KU ansluter sig helt till Universitetsberedningens ovan återgivna förslag om en propedeutisk kurs i konsthistoria för studerande i historia och litteraturhistoria, förslagsvis på två månader. Ett införande i fakultetens studiehandbok av en rekommendation att delta i kursen skulle sannolikt betyda en verksam stimulans. En sådan kurs kan fullt tillfredsställande motiveras redan utifrån de ökade möjligheter den skulle ge de studerande, framförallt i litteraturhistoria, att tillgodogöra sig undervisningen i sitt ämne. De studenter som deltagit i kursen ifråga borde kunna anses äga tillräckliga konsthistoriska kunskaper också för sin lärarverksamhet, ungefär motsvarande dem som kan inhämtas i den nedan föreslagna kursen för läroverkslärare. Ett ökat materielanslag för både de historiska och litteraturhistoriska institutionerna vid universitet och högskolor, avsett främst för

199 ljusbilder och konstreproduktionsvcrk, kan också utan svårighet motiveras. Här må även framhållas önskvärdheten av att studenterna mer än nu får möjligheter att delta i studiecirklar omfattande både skapande arbete och övning i konstförståelse. Detta önskemål gäller icke minst dem som studerar konsthistoria. Är 1946 ingick Historielärarnas förening med en skrivelse till Kungl. Maj:t, däri föreningen — under hänvisning till behovet av att använda konstverk till belysning av den historiska utvecklingen och med motivering att härför krävdes sådana kunskaper av läraren som i regel icke inginge i hans universitetsutbildning — anhöll om anslag för anordnande av en kortare utbildningskurs i konsthistoria under sommarferierna. Skolöverstyrelsen vitsordade behovet härav men ansåg sig likväl ej kunna tillstyrka framställningen, eftersom redan till riksdagen förslag framlagts om fördelning av de medel som för året stod till förfogande för utbildningskurser för läroverkslärare. Enligt KU:s mening skulle kurser av dylikt slag fylla ett starkt behov. De borde i huvudsak kunna vara gemensamma för historie- och modersmålslärare och planeras för deras gemensamma räkning, helst som historie- och modersmålsläraren ofta är en och samma person. (Enligt en av Skolöverstyrelsen företagen undersökning undervisade den 1 jan. 1952 av 622 ordinarie historielärare 351 stycken eller 56 % av hela antalet också i modersmålet. Om antalet lärare med kombinationen historia-modersmålet jämföres med hela antalet lärare i modersmålet vid samma tid, 992 stycken, blir procenttalet 35). Möjligen bör en sådan kurs endast till en del göras gemensam för båda lärarkategorierna och i övrigt differentieras på två linjer, där det konsthistoriska materialet får sin tilllämpning på resp, ämnens specialproblem. Skulle det visa sig att kurserna finge så stor anslutning att de övertecknades, borde det kunna övervägas att skilja historie- och modersmålslärare åt i separata kurser. En sådan lösning vore att föredraga icke minst ur den synpunkten att modersmålsläraren har större behov av att kunna estetiskt analysera konstverk och att jämföra bildkonsten med litterära verk. De lärare som undervisar i båda ämnena skulle då kunna välja kurs med hänsyn till sina mest dominerande intressen. Även kristendomslärarna skulle för att levandegöra sin undervisning särskilt i kyrkohistoria kunna ha stor nytta av kunskaper om den religiösa konsten, och speciella kurser för denna lärarkategori vore också önskvärda, då det här endast är ett begränsat område av konsten som äger intresse. Med hänsyn till att en mycket stor del av kristendomslärarna även undervisar i historia eller (och) modersmålet — av sammanlagt 285 lärare i kristendom undervisade 1952 93 även i modersmålet och 151 i historia — avstår KU dock från att härutinnan framlägga något förslag. Kurserna bör stå öppna för historie- och modersmålslärare vid högre allmänna läroverk och realskolor, lärare vid enhetsskolan som utbildats till adjunkter för högstadiet samt för seminarie- och folkhögskollärare. Vad

200 beträffar kursernas innehåll bör de förutom att ge en allmän konsthistorisk grundkurs särskilt betona konstens funktion i den sociala utvecklingen och dess anknytning till övriga kulturområden. Praktiska övningar bör visa vägen till en metodik för konstens utnyttjande för undervisningen i dessa ämnen liksom också ge bekantskap med den undervisningsmateriel (litteratur, ljusbilder, filmer och filmband) som kan göras tillgänglig. För kursernas finansiering vore det möjligt att anlita det reservationsanslag av f. n. 85.000 kr. som rubriceras' Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter, vilket anslag dock med all sannolikhet måste utökas för att behovet av dessa kurser någorlunda regelbundet skall kunna tillgodoses. Kompletterande mindre fortbildningskurser kan också tänkas anordnade av kursverksamheten vid Stockholms högskola, som tidigare anordnat sådana kurser för läroverkslärare, bl. a. för några år sedan en konstpedagogisk vecka avsedd för teckningslärare samt lärare i det allmänna folkbildningsarbetet. Kursverksamheten åtnjuter för anordnande av praktisk-pedagogiska utbildningskurser för blivande läroverkslärarc ett årligt anslag av 25.000 kr. Som kursernas planläggare och ledare tänker sig KU en konsthistoriskt och konstpedagogiskt utbildad kraft fungera, exempelvis innehavaren av den docentur i konstpedagogik och konstpsykologi som utredningen nedan föreslår skola inrättas (avd. V, kap. 5 a ) . Ledaren av en sådan kontinuerligt fortsatt kursverksamhet bör om möjligt vara en psykologiskt och pedagogiskt orienterad konsthistoriker, som dels sysslar med vetenskapligt experimentellt forskningsarbete på området, dels är insatt i konstpedagogikens tillämpning i de olika skolformerna. Hans orientering mot det praktiska skollivet är en väsentlig kvalifikation. De kurser han i nära samarbete med lärarorganisationerna planlägger och leder och till vilka andra lämpliga lärarkrafter bör kunna kallas, t. ex. skolman och konstnärer, bör i vissa avseenden kunna samordnas med de kurser för studieledare som ordnas av folkbildande och konstfrämjande organisationer, framför allt med föreningen Konst i skolans kursverksamhet. Statsfinansiella skäl talar för att kurserna bör anordnas sommartid, då även nyutexaminerade lärare har lättare att frigöra sig. Vid denna årstid har också kursledningen bättre möjligheter att försäkra sig om de mest kompetenta lärarkrafterna. Kurserna bör förläggas till stad med större konstmuseum och ha en längd av minst 3 veckor. Under de närmaste åren, då både nyexaminerade och redan verksamma lärare i större utsträckning kan tänkas vilja begagna sig av kurserna, är det möjligt att dessa behöver upprepas oftare än vart fjärde år. Till slut må framhållas att kurserna för läroverkens provårskandidater även synes böra omfatta en orientering i skolans estetiska fostran och dess betydelse för den allmänna personlighetsutvecklingen.

AVDELNING V

Museer

Kap. 1. Historik över museernas konstbildningsverksamhet Idén att museer skall hållas öppna för allmänheten är icke stort mer än 150 år gammal. De första offentliga skådesamlingarna är British Museum i London, öppnat 1759 (med konstavdelning först 1801), Uffizierna i Florens (1765), Vatikangalleriet i Rom (1773), Louvren i Paris, som öppnades 1793 som en följd av den stora revolutionens demokratiska genombrott, samt Kongl. Museum i Stockholm, öppnat för allmänheten 1794. Den länge förhärskande uppfattningen om museerna som kuriositetssamlingar avlöstes under 1800-talet långsamt av inställningen att de främst borde vara forskningscentraler för de lärde, medan museiföremålens uppställning tillmättes en helt underordnad betydelse. Sä småningom växte, parallellt med höjandet av den allmänna medborgerliga bildningen, fram den meningen att museerna även hade vissa uppgifter att fylla gentemot allmänheten. På denna linje låg t. ex. Victoria and Albert Museums i London initiativ att redan 1852 inrätta ett Circulation Department, som lånade ut föremål till konstskolor och snart även till andra skolor och institutioner — en verksamhet som numera växt ut till mycket stor omfattning. Detta museum var f. ö. ett av de första i världen som, dock långt senare, inrättade en särskild avdelning för press och propaganda. Framemot slutet av 1800-talet gjorde flera engelska museer speciella arrangemang för barn genom att ställa ut grupper av föremål som väntades i särskilt hög grad appellera till dessa samt genom att låna ut museiföremål till skolorna. Även på kontinenten gjordes vissa försök i denna riktning, men utan någon planmässighet. Först med Alfred Lichtwark, chef för Hamburgs Kunsthalle, fick den museala konstpedagogiken vad gäller det uppväxande släktet en klar, principiell målsättning. År 1886 framlade han ett program för museiundervisningen, som särskilt tog sikte på skolorna. Enligt den av Lichtwark utarbetade metodiken skulle barnet ledas till att förstå konstverket genom sina egna iakttagelser, och läraren skulle endast genom sina impulser och frågor hjälpa barnet att mobilisera dess rika känsloresurser i konstupplevelsen. Han satte också igång årliga inledningskurser i museipedagogik för lärare, och 1896 bildades ur denna lärarkrets en förening för att stödja konstbildningen i skolan. Lichtwarks idéer och initiativ uppmärksammades i flera länder och kom också att ge impulser åt utvecklingen i Sverige på detta område. Betydelse för möjligheterna att utnyttja museerna i konstpedago-

202 gikens tjänst fick Wilhelm von Bodes vid sekelskiftet genomförda och för sin tid förebildliga omgestaltning av Kaiser Friedrich-Museum i Rerlin. Han gick till storms mot den rådande föremålsanhopningen i museerna och hävdade att man för publiken skulle presentera endast ett begränsat urval mästerverk, medan samlingarnas mindre värdefulla delar borde magasineras. Ett intressant pionjärexperiment i de numera så aktuella strävandena att ge museernas aktivitet större elasticitet och räckvidd var det 1909 grundade Folkwangmuseum i Hagen i Westfalen, ett vandringsmuseum med uppgift att verka för en höjning av konsthantverkets allmänna standard. Museet var uppdelat i ett större antal olika avdelningar, som separat ställdes ut på olika platser, också i utlandet. Först i och med detta århundrade kommer museernas sociala funktioner mera allmänt i förgrunden i diskussionen, och deras berättigande accepteras av anslagsbeviljande myndigheter. I spetsen för denna utveckling har de amerikanska museerna gått. Redan vid öppnandet av Metropolitan Museum i New York 1880 betonades att museerna skulle vara »sociala verktyg» för de arbetande miljonerna, men det dröjde mer än en generation innan man på allvar började försöka realisera denna tanke. Den fick sin store propagandist i John Cotton Dana vid Newarks museum, vilken under 1910- och 1920-talen formulerade vad man kunde kalla den amerikanska museifilosofien, vars grundtanke är att museerna som pedagogiska institutioner måste växa fram ur och få sin form av samhällets behov. Ett museum som verkligen fyller sin uppgift skall enligt Dana attrahera, underhålla, väcka nyfikenhet, leda till frågor och på så sätt ge kunskaper. Det skall kunna hjälpa fram till ett mera insiktsfullt anammande av det dagliga livets glädjeämnen genom att ge nytt intresse åt vardagstingen. I Förenta Staterna har museipedagogiken i allmänhet och det museala konstbildningsarbetet isynnerhet fått större möjligheter att utveckla sig än annorstädes. Betydligt tidigare än i Europa upprättades här speciella undervisningsavdelningar med stora pedagogiska resurser; redan 1907 tillsattes en museilektor vid Bostons konstmuseum. Efter det senaste kriget har museipedagogerna alltmer börjat professionaliseras, allteftersom en kvalificerad utbildning för dessa yrkesmän börjat erbjudas. Den pedagogiska verksamheten har också efter hand kommit att inta en fundamental plats vid de amerikanska museerna; som regel använder dessa inte mindre än en tredjedel av sina anslag till undervisningsändamål. Denna utveckling påskyndades av den ekonomiska depressionen omkring 1930, då man började inse att museerna i framtiden i hög grad skulle få lita till finansiellt bistånd från det allmänna, vilket måste förutsätta vissa motprestanda. De museala funktionerna har allmer differentierats, och det amerikanska museet strävar att bli det centrum där olika kulturella aktiviteter strålar samman och sprids. Dess verksamhetssfär tenderar att sträcka sig allt längre ut och bli allmer vittförgrenad.

203 Den museipedagogiska utvecklingen i Europa under de båda senaste decennierna synes jämförd med den amerikanska ha mindre av intresse att bjuda ifråga om praktiska resultat. I mångt och mycket innebär de initiativ som tagits en mer eller mindre nyanserad tillämpning av amerikanska idéer. En tillbakablick på det konstbildningsarbete som utförts vid de svenska museerna ger vid handen, att redan före det senaste sekelskiftet och strax därefter några enstaka entusiaster här nedlagt ett värdefullt arbete som dock aldrig kunde fullföljas och därför fallit i glömska. Nationalmuseum grundades år 1792 av Gustav III, och ända från 1794, då museet öppnades i Kungliga Slottets nordöstra flygel, har allmänheten haft tillträde till samlingarna. De konstpedagogiska insatserna kom av naturliga skäl att länge i stort sett begränsas till denna institution, som fram till 1900-talets början kan betraktas som landets enda konstmuseum i egentlig mening. Redan i samband med museets överflyttning till nybyggnaden på Blasieholmen 1865—66 gjordes en första pedagogisk framstöt med publicerandet av två vägvisare, som vände sig till en större publik. De var upplagda som en promenad genom museets olika våningar, med inlagda historiska kommentarer och anekdoter. De fick inga egentliga efterföljare förrän 1885, då en vägledning över konstslöjdsavdelningen utgavs; att denna fyllde ett behov visas av att den till 1910 upplevde sex nya upplagor. Det dröjde sedan till 1920-talet innan några pedagogiskt upplagda vägledningar i samlingarna kom till. Den förste av museets tjänstemän som ägnade sig åt pedagogisk verksamhet inom institutionen var Lorentz Dietrichson, som redan före 1875 höll visningar. Om besöksfrekvensen i samlingarna vid denna tid kan meddelas att medeltalet besökande på vardagar, då besöken räknades, för tioårsperioden 1881—90 uppgick till 50.000 årligen, en förvånansvärt hög siffra, vilken innebär att besöksfrekvensen då var livligare än nu, om man räknar den i förhållande till Stockholms folkmängd. Söndagsbesöken beräknades approximativt till det dubbla, en uppskattning som väl icke helt kan vinna tilltro. Att bildningsverksamheten vid denna tid knappast ansågs som någon av museets huvuduppgifter framgår av följande passus i årsberättelsen för 1889: »När lärare eller skolföreståndare anhållit att få med klasser eller större avdelningar besöka Museum, har sådant ej vägrats». Redan under Kongl. Musei tid deponerades målningar i de centrala ämbetsverken, och 1885 fördelades ett antal målningar som lån på åtta landsortsmuseer. De första mer aktiva insatserna för att göra Nationalmusei skatter kända i större kretsar härrörde från enskilda initiativ. Vintern 1888—89 ordnade föreningen Studenter och arbetare söndagsbesök i museet för arbetare under sakkunnig ledning, bl. a. av Kåta Dalström, liksom senare av Carl G. Laurin. Museets egen personal höll visningar för deltagarna i de populärvetenskap-

204 liga nykterhetskurserna samt arbetarna vid Gustavsbergs fabrik (1903). Dessa söndagsbesök blev en institution som hölls vid liv ett tiotal år framåt. År 1902 omtalas för första gången visningar av museets tjänstemän för skolungdom liksom för militär vid Stockholms garnison, och 1905 framhålles i årsberättelsen det varje år ökade antalet skolungdomar som under ledning studerade samlingarna. De stigande besökssiffrorna för år 1909, storstrejkens år, vittnar om den pedagogiska aktivitet som då satte in. Den varmaste förespråkaren inom museet för den pedagogiska linjen var John Kruse. Först i och med att Richard Bergh år 1915 tillträdde chefskapet för Nationalmuseum fick konstbildningsverksamheten en central plats i museets program. Den omorganisation som då inleddes syftade inte endast till en estetiskt och konsthistoriskt mer tillfredsställande omordning av samlingarna utan också till att låta museet bli medelpunkten för en landsomspännande konstpropaganda. Berghs planläggning av reformprogrammet hade rönt påverkan av Georg Paulis skrift Konstens socialisering som utkommit år 1913. Bergh ville, som han själv uttryckte det, göra museet till en folkhögskola för nationens konstnärliga bildning. Inom museet borde allmänhetens estetiska upplevelser underlättas genom ett harmoniskt ordnat, strängt urval av konstföremål, genom visningar och föredrag av sakkunniga inom och utom museet, genom kontinuerligt växlande utställningar i därför reserverade lokaler samt genom musikstunder. Som medel för ett fördjupande av allmänhetens konstintresse skulle bibliotek och planschverkssamlingar väsentligt utbyggas och hållas bekvämt tillgängliga. Detta program kom också att i stor utsträckning genomföras. Som en konsekvens av den för en mera spatiös anordning nödvändiga gallringen av det tidigare utställningsbeståndet kom en utlåningsvcrksamhet av konstverk till statsinstitutioner och landsortsmuseer i större omfattning än tidigare. För att utbygga denna verksamhet liksom konstbildningsarbetet i egentlig mening inom och utanför museet inrättades frän 1917 en ny intendentstjänst i spetsen för en ny avdelning, som skulle utgöra »ett levande förbindelseled mellan huvudstadens och landsortens konstliv». Pä innehavaren av denna befattning, som måste betecknas såsom redan från början organisatoriskt överbelastad, lades ansvaret för ett hela landet omfattande konsulterings- och konstbildningsarbete, varigenom Nationalmuseum skulle hävda sin nya ställning som en impulsgivande riksorganisation. Enligt det berghska programmet skulle landets konstliv stimuleras främst med vandringsutställningar och en till dessa knuten propaganda- och upplysningsverksamhet, med planerande av nya konstmuseer samt slutligen genom en ny form av folkliga kulturfester, kulturmässorna, vilka skulle ge landsortspubliken tillfälle att få njuta av konst, musik, teater och föredrag, allt av högsta möjliga klass. Mycket av detta kom under de följande åren att genomföras. Sålunda anordnades under perioden 1919—27

205 fem kulturmässor samt fram till 1955 28 vandringsutställningar, vilka turnerat över stora delar av landet. Genom frikostiga depositioner kunde Nationalmuseum ta aktiv del i reorganiserandet av en del äldre museer, såsom i Växjö och Vänersborg, medan nyinrättade museer som de i Hälsingborg, Falun, Karlstad och Ystad på detta sätt fick en grundstomme av värdefull konst att bygga upp sin fortsatta verksamhet omkring. Om konstbildningsverksamheten inom museet kan nämnas att 1917 och tio år framåt hölls visningar och föreläsningar på söndagsförmiddagarna för medlemmar av ABF; den kanske tidigaste konstfilmen i världen, om Sergels konst, tillkom 1919 på Nationalmusei initiativ och med hjälp av dess rika Sergelmaterial; år 1922 ordnades genom museet en kurs på Gripsholms slott för historielärare; åren 1928 och 1929 kom två heminredningskurser till stånd med smakodlande syfte. 1928 är ett märkesår i museets konstbildningsverksamhet genom att museet då efter framställning av Skolöverstyrelsen beviljades ett tillfälligt anslag på 1.500 kr. för att skolresebesöken i Nationalmuseum skulle kunna ske under sakkunnig ledning och efter en på förhand uppgjord plan. Detta initiativ innebar det första officiella erkännandet från skolhåll av den konstmuseala undervisningens i värde. I samband härmed utarbetades en speciell vägledning för skolresebesök med förslag till olika besöksrouter. Samma år skedde genom föredrag och visningar en första orientering för lärare i konstsamlingarnas utnyttjande i skolundervisningen, och är 1938 utkom arbetsblad med anvisningar för besök på museet, utgivna av Stockholms-traktens lärobokskom- . mitte. Kontakten med skolundervisningen befästes med en utställning i en stockholmsskola som illustrerade de historiska stilarna; demonstrationerna sköttes av konsthistoriestuderande. Ett annat intressant resultat av det nystartade samarbetet mellan skolmyndigheterna och stockholmsmuseerna var den stora utställningen »Linnés och Lovisa Ulrikas tidevarv», som är 1930 i Nordiska museet främst för skolornas bruk anordnades av Nationalmuseum, Nordiska museet, Statens historiska museum och Livrustkammaren. Den var disponerad främst med hänsyn till lärokursen i svensk historia och ville levandegöra en epok i belysning av dess olika kulturella manifestationer. För att kunna ge landsortens alltmer växande konstintresse ett mer kontinuerligt stöd än som var möjligt med Nationalmusei knappa personalresurser bildades år 1930 på dess initiativ en enskild organisation, Riksförbundet för bildande konst, som med hjälp av statliga lotterimedel, kommunala och andra anslag samt medlemsavgifter kunde konsolidera och utvidga konstbildningsarbetet efter de av Nationalmuseum prövade linjerna. (Om denna organisations verksamhet, se avd. VI, kap. 1 a ) . Under 1930-talet måste konstbildningsarbetets erövrade positioner i stor utsträckning flyttas tillbaka genom att statsmakterna på grund av det statsfinansiella läget 1932 i hög grad begränsade Nationalmusei reseanslag och

1933 drog in det extra anslaget till vandringsutställningar. Fr. o. m. 1935 ncdlades museets konstpedagogiska verksamhet ute i landet, de på förhand organiserade skolrcsebesöken måste slopas, och arbetet fick i stället inriktas på mindre kostnadskrävande uppgifter. Bland de pedagogiska initiativ som under detta decennium utgick från museet må nämnas att 1931—32 genom dess försorg inspelades två filmer, De grafiska konsternas tekniker och Från lera till brons, avsedda för utlåning till olika studieändamål; 1930 ordnades konststudiecirklar i samverkan med ABF, ägnade dels åt praktiska konstutövningar, ledda av konstnärer, dels åt studier i konsthistoria och konstbetraktande; år 1932 utgavs en förteckning över museets samling av ljusbilder för att stimulera ett allmännare utnyttjande av dessa, och samma år introducerades promenadkonserterna som i hög grad torde ha bidragit till att dra publik till museet; 1936 börjades försök med museivisningar i anslutning till skolkurserna, och följande år hölls föreläsningar i konsthistoriska ämnen för medlemmarna av några fackföreningar; 1938 tillkom vandringsutställningen »Konsten att se på konst», en populär orientering i konstens elementära grundbegrepp; samma år introducerades museikvällar för skolungdom, med demonstrationer samt körsång och orkestermusik av skolornas egna förmågor. Det andra världskriget kom givetvis att innebära ett betydande inträng i verksamheten, främst genom att den värdefullaste delen av samlingarna evakuerades, något som i sin tur möjliggjorde en tidigare oanad intensifiering av den tillfälliga utställningsverksamheten med Wien- och van Goghutställningarna samt de svenska epokutställningarna som de största evenemangen, vilket allt medförde en markant höjning av besökssiffrorna. Genom ökningen av influtna entrémedel gavs möjligheter att engagera extra personal för demonstrationer av utställningarna. Under denna lid inleddes ett samarbete med Folkuniversitetet, som fick utnyttja museets samlingar för sitt konststudiearbete, bl. a. i krokiteckning. Krigsslutet markerades för Nationalmusei del av att vandringsutställningsverksamheten kunde återupptas tack vare ett extra anslag på 10.000 kr. årligen. År 1947 beviljade riksdagen en ny amanuensbefattning för detta ändamål, varvid det extra anslaget minskades till 2.000 kr. Ett anmärkningsvärt tillskott i museets hårt ansträngda budget var riksdagens år 1947 anvisade anslag å 40.000 kr. till inköp av konst för depositionsändamål vilket dock 1951 sänktes till 30.000 kr. Av icke mindre betydelse var Stockholms stads beslut att fr. o.m. år 1946 bevilja ett årligt anslag av 10.000 kr. fölen studieledare, varigenom museet för första gången erhöll en tjänsteman, visserligen arvodesanställd, som nästan helt kunde ägna sig åt det praktiska pedagogiska arbetet. Därmed markerades också utåt den allt större vikt som fästes vid denna sida av museernas aktivitet och det ansvar som det allmänna måste ikläda sig för att dessa nya krav skall kunna tillgodoses. Ett studierum för mindre grupper och studiecirklar kunde 1948 tas i bruk.

207 Under de senaste åren har konstfilmer i större utsträckning än tidigare utnyttjats i museets bildningsarbete. Bland övriga initiativ kan nämnas muscifcster med musik för medlemmar av Stockholms personalkonstföreningar, ' anordnade av dessas samarbetsnämnd. Det kan här vara pä sin plats att även beröra den museipedagogiska roll som de museer i Stockholm spelar vilka betraktar konsten främst ur kulturhistoriska aspekter. Nordiska museet har härvidlag gått i spetsen genom att år 1929 inrätta Nordens första museilektorat. Befattningens förste innehavare, Ernst Klein, ville göra museibesöken till en integrerande del av skolundervisningen, och med sina pedagogiskt arrangerade utställningar, som även rymde material från olika konst- och kulturhistoriska museer och samlingar, ville han levandegöra historien främst för skolungdomen. Genom kurser för lärare och genom att ge ut lektionshandledningar sökte han lösa problemet att skaffa museidemonstratörer. Denna verksamhet resulterade 1938 i att ett fast samarbete organiserades mellan Stockholms folkskoledirektion och museerna. Även Statens historiska museum, som på sin stat 1947 erhöll en museilektor samt 1955 en amanuens å studieavdelningen, har följt dessa linjer. Detsamma gäller Stockholms stadsmuseum, ' som erhöll museilektorat 1946. Ännu kring senaste sekelskiftet befann sig museerna utanför huvudstaden i ett tämligen primitivt samlarstadium, dä arkeologiska, konst- och kulturhistoriska samt etnologiska föremål hopades i trånga och otillräckligt belysta utrymmen. Eventuellt förekommande ting av större konstnärligt värde utmärktes sällan genom en estetiskt accentuerad uppställning. Endast i Göteborgs, Malmö och Linköpings museer förekom separata konstsamlingar. En museipedagogisk pionjärinsats från denna tid är Axel L. Romdahls »Konstmonologer i Göteborgs museum», från år 1911, det första svenska försöket att i skrift levandegöra ett konstmuseums skatter för en större publik. Under mellankrigstiden tillkom ett flertal rena konstmuseer, och de kulturhistoriska museernas konstföremål frånskildes till egna avdelningar efter konsthistorisk eller enbart estetisk värdesättning. Epokbildande i det förra avseendet var Norrköpings konstmuseum, ordnat av Axel L. Romdahl 1913 tillsammans med stadens bibliotek. I Lunds universitets historiska museum, anordnat 1918, blev en övervägande historisk samling uppställd med påfallande känsla för tingens konstnärliga värde, vilket också gäller Skara nya museum, invigt år 1919. Tio- och tjugotalens mest betydande museala nyskapelser tillkom i Göteborg, Röhsska konstslöjdmuseet, ordnat av Axel Nilsson och invigt 1916, samt det nya konstmuseet, ordnat av Romdahl (1925). Trettiotalets märkligaste tillskott till raden av svenska konstmuseer var Malmö museum i dess nya gestalt i Malmöhus slott (1937) samt Östergötlands och Linköpings stads museum (1939), båda med skilda kulturhistoriska och konstavdelningar och båda byggda med iakttagande av den internationella museiteknikens senaste rön. Ungefär samtidigt tillkom Gävle

208 museum med stor konstavdelning (1940) och Kalmar konstmuseum (1942), liksom Zornmuseet i Mora (1939), vilket trots sin särart kan betraktas som ett rent konstmuseum. Vikingsbergsmuseet i Hälsingborg (1928), samt Jämtlands konstförenings museum i Östersund (1930), vilket vid sin tillkomst i organisatoriskt och lokalt avseende utgjorde en enhet, och Ystads konstmuseum (1936) upprättades som rena konstmuseer med stöd av frikostiga depositioner och fackmässigt bistånd från Nationalmuseum. Genom att den till Nationalmuseum av Esther Lindahl testamenterade stora konstsamlingen år 1922 deponerades i Södermanlands läns museum i Nyköping och dess samlingar i samband därmed nyordnades, tillkom ett nytt konstoch kulturhistoriskt museum. Betydande statliga konstdepositioner erhöll även Jönköpings museum (1927), huvudsakligen av konsthantverk, det nyinrättade Hallands museum i Halmstad (1933—34), Boras konsthall (1937) samt de äldre Smålands museum i Växjö och Gotlands fornsal i Visby (depositionen i Visby indragen 1939); museet i Umeå erhöll 1954 en deposition av äldre svensk och holländsk konst. En permanent samling deponerades av Nationalmuseum även i Faluns 1939 invigda konsthall, ingående i medborgarhusets anläggning. Fyrtiotalets främsta museianläggning är Norrköpings museum, till stor del ett rent konstmuseum (1946). Den 1950 invigda Örebro konsthall för tillfällig utställningsverksamhet utgör en första etapp av länsmuseets planerade nybyggnad; i denna avses även lokal för museets egna konstsamlingar skola ingå. Samtliga nya museibyggnader i denna ståtliga rad har — med undantag av Gävle museum och Zornmuseet — uppförts med ansenliga bidrag av statliga lotterimedel.

Fig. 5k. Sal för pedagogiska u t s t ä l l n i n g a r i Galleria di Palazzo Bianco i Genua, ett experiineiiteentruin för modern konstutställningsteknik. Målningar kan hängas fritt i rummet genom ett arrangemang med rörliga m e t a l l s t a v a r som kan passas in i olika hål i golv och tak.

Fig. 55. Ett arrangemang för museibesökarens bekvämlighet i Cineinnatis konstmuseum, Ohio, USA. I lugn och ro kan konstvännen h ä r försjunka i betraktandet av islamisk keramik och persiska miniatyrer.

11*

Fig. 56—57. Konstmuseet i Richmond, Virginia, USA, h a r sedan ISI.KS besökt statens städer och landskommuner med en utställningsbuss, som s t a n n a r lre dagar på varje plats. Demonstrationer för skolungdom och vuxna hälls. Exteriörens montage visar pedagogiskt m a t e r i a l ; kommentar till utställningen samt musik sänds ut i högtalare. T. v. upplysningsstånd, där vykort, kataloger etc. försäljcs.

Kap. 2. Det museala konstbildningsarbetets nuvarande förhållanden

För att belysa intensiteten och omfattningen av det museala konstbildningsarbete som f. n. bedrives inom landet må här återges en del statistiskt material, särskilt rörande besöks-, visnings- och utställningsfrekvensen under år 1953 (sid. 210—11, tabell 1 och 2). Detta material kan dock icke sägas vara i allo rättvisande, bl. a. därför -att flera museer på grund av lokalsvårigheter tvingats inskränka sin verksamhet eller därför att den förda statistiken i en del fall icke omfattar alla slag av besök. De museer som mottagit vandringsutställningar från Nationalmuseum, Riksförbundet för bildande konst och Folkrörelsernas konstfrämjande innefattar även besökarantalet för dessa i sin statistik, samtidigt som detta tas upp i Riksförbundets och Konstfrämjandets besökarstatistik. Beträffande museernas uppdelning i olika kategorier kan anmärkas att skillnaden mellan konstmuseum och konsthall ofta är fiktiv, då några museers konstbildningsverksamhet nästan helt bedrivs i form av tillfälliga utställningar, medan t. ex. konsthallarna i Borås, Falun och Västerås också äger mer eller mindre permanent utställda konstsamlingar. Det har ansetts motiverat att låta statistiken omfatta även de kulturhistoriska museer som icke äger separata konstsamlingar, då de samtliga rymmer en mångfald föremål av estetiskt värde. Statistiken för dessa inbegriper i viss utsträckning utställningar av lokaloch kulturhistoriskt samt etnologiskt innehåll. Då denna statistik icke kan ge full belysning åt verksamheten vid museer med ett rikare differentierat konstbildningsarbete, bör den kompletteras med en del närmare uppgifter. Rent allmänt kan konstateras att de svenska museernas besöksstatistik efter en tillbakagång strax efter andra världskriget sedan dess har visat en konstant stegring. Det sammanlagda besökarantalet vid de svenska konstoch kulturhistoriska museerna (en hel rad mindre lokalmuseer är då icke medräknade) utgör omkring 25 % av hela befolkningen eller 1.800.000 personer, en siffra som får sin rätta belysning av International Council of Museums' beräkning att de västeuropeiska museerna av samtliga kategorier, alltså även naturhistoriska och tekniska, i genomsnitt årligen besöks av sammanlagt 6 % av befolkningen. Statistiken visar klart hur otillräckliga museernas personalstaber på många håll är för att någorlunda kunna 14

210 Tabell 1. Konst- och konsthantverksmuseer Antalet besökare

Nationalmuseum

Totalt

Barn

141 377

23 352

Besökare i procent av ortens folkmängd 1/1 1953

1953.

Visningar

Gl (inräk- 348 för skolor nat Lilje 45 för vuxna valchs 200 konst32 hall) 50

» vandringsutställningar 17 971 Thielska galleriet 8 1G1 Millesgården c. 73 500 Prins Eugens Waldemarsuddc 90 429 c. 11000 Eskilstuna konstmuseum ... 12 (iOO 22 2 800 Gripsholms slott c. 70 000 Kalmar k o n s t m u s e u m 5 698 24 3 260 Vikingsbergs konstmuseum, Hälsingborg 6 068 8,4 889 Skånska konstmuseum, Lund (19601 c. 7 300 17 1300 Axel Ebbes konsthall, Trelle borg 12 638 72 3 450 Ystads konstmuseum 15 257 115 Göteborgs k o n s t m u s e u m .. 110 741 2611 19 Röhsska konstslöjdmuseet, 46 Göteborg 56 495 Zornmuseet, Mora 55 539 c. 2 500 1 541 Leksands konstgalleri . 3 000 180 Summa 686 774

697 för c. 45.00.0

Tillfälliga utställningar

12 1

30 för skolor 36 för vuxna 26 för skolor 26 för vuxna c. 60

50 för vuxna

9 e. 15 12—15 5

Konsthallar Liljevalens konsthall, Stock holm Skövde konsthall

148 723 5100

(se ovan) 25

Borås konsthall

25 284

7 695

41 335 e. 11 000 11014 -• 3 900

8 820 c. 3 000 1679

62 25,6 17 22

Örebro konsthall Karlskoga konsthall Västerås konstgalleri Falu konsthall Summa

246 361

3i71 för skolor 141 för vuxna 27 för skolor 10 för vuxna 23 för skolor 43 för vuxna 33 33

4 7 13 20 15-18 15 9

fylla sina pedagogiska uppgifter (att visningar icke anges i statistiken för en del museer innebär dock endast i en del fall att sådana ej anordnats). Nationalmusei visningsverksamhet för skolungdom omfattade 1953 12.700 elever i 348 grupper, medan 45 demonstrationer hölls för vuxen publik. En mycket stor del av den pedagogiska aktiviteten har under senare år samlats omkring de tillfälliga utställningarna av större format. På ett femtontal sådana utställningar under åren 1945—53 har sålunda hållits sammanlagt 2.523 visningar, varav ungefär hälften för skolbarn. Sedan 1949 har studieledaren och hans medhjälpare i större utsträckning sökt sig ut till skolorna och där hållit föreläsningar eller demonstrationer av medfört material i klassrummet. Sådana skollektioner, närmast avsedda för gymnasieklas-

211 Tabell 2. Kombinerade

konst- och kulturhistoriska Antalet besökare

Statens

historiska

Nordiska museet rustkammaren

museum med

Totalt

Barn

23 500

Besökare i procent iv ortens folkmängd 1/1 1953

Liv-

Stockholms stadsmuseum ...

117 844

39 637

57 731

c. 10 000

museer

Visningar

1953 Tillfälligautställningar

645 (övervägande skolbarn) för 23.713 skolbarn för flertalet skolbarn

Egyptiska museet (budgetåret l«52/5|3i) Hallwvlska museet Victoriamuseet, Uppsala Södermanlands läns museum, Nyköping Norrköpings museum

9 618 3174 3 500

3 440

41900 69 493

7 685

195 79

Östergötlands och Linköpings stads museum

15 956

6 651

9 109 3 100

115 92

125—150 3i3

16 8 2

1586 9 581

20 för v u x n a

71 -8

34 356

för c. 90 % av skolbarnen, 78 för v u x n a

1 917 3 145 c. 7 000 24 465 597

17 196

c. 6 000 3 793 7 494 c. 1 000 3 680

226 95 68 28 46

100—1126

1 9 20

3 907

10 Länsmuseet, Jönköping 23 000 Smålands museum, Växjö ... 24 132 Gotlands fornsal, Visby 13 769 Blekinge museum, Karlskrona 4138 Kristianstads museum (delvis stängt) 5 487 Kulluren, Lund 51241 Lunds universitets historiska uppgifter museum saknas Malmö museum 161973 Landskrona museum (195;2) 7 539 Hallands museum, Halmstad 9 149 Varbergs museum 26 292 Göteborgs historiska m u s e u m 64 516 Uddevalla museum 3 029 Västergötlands museum, Skara 19 285 Vänersborgs museum 9 023 Värmlands museum, Karlstad 26 607 Dala fornsal, Falun 3 920 Gävle m u s e u m 22 564 Hälsinglands museum, Hudiksvall 7 355 Kulturhistoriska museet Murberget, Härnösand c. 11 000 J ä m t l a n d s museum, östersund 17 175 Västerbottens museum, Umeå Norrbottens museum,

7 800

Luleå

2 000

Summa

873 056

l statistiken gäller endast dessa.

160 för skolor 1|20 för vuxna för 13.324

c. 20

för 2.222 skolbarn

c. 1 800 5 506

i i

44 7,7

många för skolor för c. 60 % av skolbarnen

212 serna, har årligen hållits i genomsnitt 50 gånger. Per år hålls i museets egen regi i genomsnitt tre studiecirklar och ett tiotal föreläsningar, sammanförda i större serier. Under vintermånaderna oktober—mars är museets studierum på kvällarna upplåtet åt olika bildningsorganisationer för kurser och studiecirklar, och praktiskt taget varje kväll under dessa månader befinner sig en eller flera studiegrupper i museet. Denna form av samarbete upprätthålles med bl. a. Kursverksamheten vid Stockholms högskola och olika konstföreningar. Institutet för högre reklamutbildning, Skolan för bokhantverk och Grafiska institutet förlägger varje termin en serie lektioner till museet, ledda av dess tjänstemän. På Gripsholms slott, vars konstsamlingar står under Nationalmusei administration, tjänstgör tre konsthistoriker varje sommar som heltidsanställda guider. Bland övriga pedagogiska initiativ kan nämnas att museet sedan 1947 ger ut en väggalmanacka med konstreproduktioner med förklarande texter, avsedd främst för skolorna och skolbarnen. För överskottsmedlen av denna verksamhet åren 1947—54 har inköpts tillsammans 128 konstverk, därav 12 skulpturer och 58 oljemålningar, och dessa har skänkts främst till skolor samt till konstföreningar. Nationalmusei vandringsutställningsverksamhet omfattar dels större utställningar, som åtföljs av en resekommissarie, dels mindre sådana, monterade på skärmar och beledsagade av en tryckt eller stencilerad handledning. De större utställningarna, som 1945—53 uppgick till fem stycken. besökte under denna tid 75 platser, där 185.000 besökare erhöll sammanlagt 1.179 visningar, medan de mindre, från det denna utställningsform introducerades år 1947 t. o. m. 1953, på 70 platser haft 65.562 besökare. Här kan förtjäna framhållas att i och med utställningen »Från Karl Johans tid» 1949 för första gången i en vandringsutställning ingick även en större samling konsthantverk. Under de senaste åren har även ordnats utställningar i skolor i Stor-Stockholms periferi. Göteborgs museiliv har sedan gammalt kännetecknats av ett nära samarbete mellan museerna och skolan. Redan 1904 tillsatte Göteborgs skolförening en kommitté för att främja museibesöken. Icke minst på grund av att Göteborgs konstmuseums tjänstemannastab är alltför otillräcklig h a r särskilt intresserade och för uppgiften lämpade folkskollärare erhållit undervisning om samlingarnas innehåll och om elementa av den konstpedagogiska metodiken och har sedan fått omhänderta olika klasser. Eljest är det framförallt till kvällarna som ett intensivt konststudiearbete koncentrerats, främst tack vare den stora gästfrihet som visats olika studieförbund och ett intimt samarbete med Göteborgsstudenternas kursverksamhet; under åren 1942—52 har denna organisation svarat för 97 studieserier, vardera omfattande i de flesta fall två dubbeltimmar, vilket beräknats innebära sammanlagt omkring 20.000 studiebesök. Intensiteten i denna kursverksamhet framgår av att den under vintersäsongens fem månader

213 ger i genomsnitt 2V2 föreläsningar per vardagskväll, utom lördagar — lärarkrafterna har givetvis endast till en del rekryterats frän museets egen personal. I detta arbete har metodiskt intressanta försök gjorts att i konststudier förena konstutövning och konstbetraktande. De i museets egen regi genomförda fredagsvisningarna eller -föreläsningarna har under senare år upplagts under samlande rubriker; därvid har konstfilmer alltmer tagits i bruk för att stimulera intresset. Från 1949 har museet årligen ställt 2—3 vandringsutställningar till förfogande för kommunala verk, personalkonstföreningar och skolor inom staden; utställningarna har omfattat bäde måleri, grafik och färgreproduktioner. Från 1953 har personalstaben utökats med en amanuens, med främsta uppgift att planlägga samarbetet med olika korporationer, konstföreningar och skolor i staden. Röhsska konstslöjdmuseet följer det i Göteborg brukliga museivisningssystemet och kunde 1954 konstatera att folkskolornas visningar med hjälp av frivilliga lärarkrafter stadigt ökat i antal. Göteborgs folkskolors museikommitté har gett ut handledningar för folkskolornas studier i museet. Visningar för de vuxna sköts av museets tjänstemän, däribland kvälisvisningar efter förhandsaviserade program. Vid Malmö museum, med konst-, kultur- och naturhistoriska samlingar, har framförallt skolorna varit föremål för den pedagogiska omvårdnaden, och man redovisar här ett större antal skolvisningar än något annat svenskt museum (av dessa visningar kommer mer än hälften på den konst- och kulturhistoriska avdelningen). Detta har möjliggjorts genom generösa anslag från Malmö stad, och två amanuenser (tjänsterna inrättade 1935 resp. 1950) har som sin huvudsakliga uppgift att organisera bildningsverksamheten och hålla »museilektioner» i anslutning till de olika skolornas kurser i allmän historia och litteraturhistoria, icke endast för folkskolorna utan också, vad som är mera ovanligt, för läroverk. Sålunda erhåller gosslärovcrket — både på realskole- och på gymnasiestadiet — lektioner på konstoch kulturhistoriska avdelningen, medan flickläroverkets högsta ringar varje år har två kurser i allmän konsthistoria. Flickorna får även undervisning i textilhistoria av en expert inom museet. Sammanlagda antalet lektioner har vissa år överstigit 1.100 st. Undervisningen bedrivs i regel under den tid museet ej är tillgängligt för allmänheten, d. v. s. före kl. 12. Vidare bedrivs en omfångsrik studiecirkel- och föreläsningsverksamhet i samarbete med föreläsnings- och konstföreningar, och för detta arbete engageras hjälpkrafter från Lund. SLU:s studieledarkurser har regelbundet anslagit någon tid till den konst- och kulturhistoriska avdelningen, med visningar och diskussioner. År 1953 har ett nytt studierum tagits i bruk, avsett för studiecirklar och skolklasser, inom parentes sagt en anordning som endast ett fåtal svenska museer har tillgång till. Slutligen kan nämnas att museet också deponerar konstverk i stadens skolor. Den pedagogiska verksamheten vid Norrköpings museum är främst kon-

214 centrerad till studiecirklar, 4—6 till antalet per år. I anslutning till en serie föredrag om modern konst i radio år 1950 anordnades radioaftnar i museet; radioföredraget illustrerades med ljusbilder i färg och åtföljdes av diskussion. Konstverk och konstreproduktioner deponeras i olika kommunala inrättningar. Museet i Linköping ordnar föreläsningsserier över olika konstämnen och håller studiecirklar i konsthistoria för flickskolans och läroverkets elever. Värmlands museum är ett av de mycket få landsortsmuseer som ordnar egna vandringsutställningar av konst. Den första av detta slag med 50 års värmländskt måleri besökte 1952—53 ett 40-tal orter i länet och räknade in över 10.000 besökare. Museet har även flitig filmverksamhet med seriepropaganda av konstfilmer i samband med föreläsningar samt ordnar kammarmusikaftnar. Nyutkommen konstlitteratur och konsttidskrifter hålls tillgängliga för besökarna. En vandringsutställning till Lunds folkskolor ordnas varje år av Skånska konstmuseum i Lund, som också deponerat ut konstverk i stadens sjukhus. När länsmuseet i Örebro nödgades lämna sina lokaler i Örebro slott, skickades en del av de husvilla konstverken ut på vandring i länet. I Ystad arrangerar konstmuseet årligen tre konstkurser, vidare får flickskolans högsta klass under intendentens ledning undervisning i konsthistoria en timme i veckan. Museet deponerar även konstverk i stadens skolor (1949 50 st. konstverk). Eskilstuna konstmuseum har en livlig studieverksamhet, bl. a. kvällskurser i konsthistoria som tidvis uppgått till sex stycken samtidigt, samt förmiddagskurser för husmödrar; dessa är livligare besökta än kvällskurserna. Konstfilmer visas i ganska stor utsträckning. 1953 inrättades ett studierum för cirkelarbetet, liksom en litografisk verkstad, där intresserade konstnärer kan få experimentera. Olika fackföreningar har tillfälle att låna museets stora sal för sina sammankomster; efter dessa besöks vanligen museet under intendentens ledning. — Vid Kalmar konstmuseum hålls årligen tre studiecirklar i konst; flickskolans båda högsta klasser har sina lektioner i konsthistoria förlagda till museet. Stadens amatörmålarklubbar inbjuds till utställningsdemonstrationer, då ibland även konstnärer medverkar. Bland mera speciella pedagogiska arrangemang kan även nämnas att Smålands museum sommartid har ett biträde anställt för visningar för skolbarn från landsbygden. Skövde konsthall har ordnat uppsatspristävlan för läroverket i samband med en utställning av nutida svensk konst. Man h a r även utlyst teckningstävlingar för skolbarn upp till 14 år, med jurybedömning, utställning av tävlingsresultaten samt prisutdelning. Under senare år har man i Skövde strävat efter att samla både musik och teater i konstens miljö. Om Zornmuseet i Mora kan nämnas att alla skolbarn från trakterna omkring Ovan-Siljan besöker museet minst två gånger under sin skoltid.

Kap. 3. Konstmuseernas pedagogiska funktioner

Konstmuseernas liksom andra museers mångskiftande uppgifter kan kortast sammanfattas under fem rubriker: 1) samlande; 2) samlingarnas vård och 3) exponerande; 4) deras vetenskapliga bearbetning och 5) pedagogiska nyttiggörande. Här skall endast museernas rent konstbildande uppgifter tas upp till behandling. När amerikanarna kallar museerna »the universities of the common man», uttrycker de därmed sin tro på dessa institutioners ofantliga pedagogiska resurser och deras betydelse som propagandainstrument och idéspridare, på samma gång som de betonar museernas plikter mot det allmänna. Allt klarare framstår också i Europa museets insats i skolundervisningen och det allmänna bildningsarbetet som en av dess viktigaste uppgifter. Tyvärr har detta museernas bildningsprogram hittills endast i några få fall utövat ett bestämmande inflytande på deras uppbyggnad och organisation, liksom lärarna å sin sida ännu knappast blivit allvarligt medvetna om den värdefulla hjälp de kan fä från museerna i sin strävan att konkretisera och levandegöra undervisningen. Den moderna pedagogiken, som mer än någonsin tidigare kan utnyttja bilder och föremål som stimulans för fantasi och tanke, har här ett förträffligt arbetsfält. Det vore därför befogat om museernas egenskap av pedagogiska hjälpmedel starkare än vad som nu sker underströkes i skolornas undervisningsplaner. Därmed skulle skolorna stimuleras till en noggrannare planläggning av museibesöken och ett intensivare samarbete mellan skola och museum möjliggöras. Det ofta framförda påståendet att man genom att göra barnen museimedvetna fostrar en kommande generation av museibesökare är tillsvidare i stort sett obevisat men synes äga en hög grad av sannolikhet.

Utställningsteknik I det moderna museet tjänar utställningstekniken inte endast estetiska utan även och än mer sociologiska och psykologiska syften. Den väsentliga frågan är här, såsom den franske museimannen Cassou formulerat problemet, hur uppgiften att på ett estetiskt tillfredsställande sätt visa dyrbara, unika föremål för en stor mängd människor med skiftande kulturell bakgrund och träning skall kombineras med uppgiften att samtidigt göra

216 dessa föremål begripliga för alla. Att lösa det problemet kräver stor takt och sinne för proportioner, och lösningen måste bli beroende av bl. a. utställningens typ och kvalitet samt av den publik som den vänder sig till. Problemet kan lösas så som skett t. ex. i Metropolitan Museums i New York egyptiska samling, där de förnämsta objekten ställts ut separat och de av lägre kvalitet samlats i speciella gallerier, ackompanjerade av olika dokument, fotos, förklaringar etc. På detta sätt kan tavlan, skulpturen eller det sköna föremålet få verka genom sin egen kraft, samtidigt som den mindre inuseivane besökaren kan få sitt intresse för konstverket väckt då han får det presenterat som historiskt dokument genom uppställningen av jämförande material samt genom kulturhistoriska och tekniska upplysningar, kanske i form av illustrationer, teckningar och fotos som presenterar miljön och folket där konstverket skapades o. s. v. En van Gogh-utställning i ett amerikanskt museum för några år sedan kan väljas som exempel på några av de möjligheter som här står till buds. På skärmar visades van Goghs användning av färgen under olika perioder och hur denna reflekterar förändringarna i hans yttre och inre liv, belysta med utdrag ur hans brev. Bredvid konstnärens egna verk, i original och reproduktioner, ställdes färgreproduktioner efter konstverk som påverkat honom under olika perioder samt fotos av landskap och föremål av vikt för hans utveckling. Fotografier av konstverk samt förstorade detaljer av dessa demonstrerade penselföringens förändringar o. s. v. Konstmuseet i Chicago har ett par salar ständigt reserverade för konstpedagogiska exposéer, där på en gång klara och dramatiska framställningar hjälper publiken att förstå olika aspekter på konsten. En dylik mångsidig och detaljerad information bör avpassas efter genomsnittsbesökarens intellektuella och känslomässiga kapacitet, såvida inte utställningen är speciellt arrangerad för barn, i vilket fall den givetvis kräver en annan uppläggning. Dokumentationen kan läggas i montrer för att bli mindre iögonfallande, sä att väggarna görs fria för konstverken. Den kan också, såsom i myntkabinettet i Statens historiska museum i Stockholm, förläggas till utdragbara lador under montrerna. Det pedagogiska materialet bör vara lättillgängligt; det presenteras i allmänhet mindre effektivt i en katalog. Ett av de centrala utställningsproblemen är att hjälpa besökaren till det lugn och den inre samling som tillåter honom att verkligen se koncentrerat. Av både psykologiska och estetiska skäl måste det skapas fri rymd omkring konstverken, för att göra dem till ett slags vilopunkter för känslan. 1 konstmuseet i Cincinnati har man så t. ex. presenterat en detaljlösning som skall underlätta ett mer koncentrerat betraktande; besökarna sätter sig i utställningssalen vid små bord, i och på vilka utställningsföremålen är ordnade. I Metropolitanmuseets avdelning för kinesiskt porslin har man vid entrén gett utförliga beskrivningar av pjäsernas manufakturer med särskild hänsyn tagen till former och färger. Inga etiketter förekommer vid

217 själva föremålen. Samma metod har använts i Musée de 1'Impressionisme i Paris, där det dokumentariska materialet beträffande impressionismens historia och tekniska metoder visas i en avdelning av museet, skild från konstverken. En icke specialtränad besökare kan blott samla ett högst begränsat antal intryck under ett museibesök, och detta antal beror väsentligen på metoderna att presentera föremålen och i vad mån besökaren tilllåts koncentrera sig. Reservmagasin och studiesamlingar för konststuderande hjälper till att reducera överflödet av föremål och motverkar därmed den s. k. museitröttheten, som är museernas värsta fiende. För att på bästa sätt lösa dessa många grannlaga uppgifter behöver museerna konsultera erfarna utställningsarkitekter, särskilt för större utställningar, något som dock av ekonomiska skäl ofta ställer sig omöjligt. Här borde i större utsträckning än som nu sker studerande vid arkitektoch reklamskolor kunna utnyttjas.

De museala trivselproblemen Modern museiteknik har, i hög grad inriktats på de tidigare alltför förbisedda trivselproblemen. Man har alltmera kommit till insikt om att museibesökarens rent fysiska välbefinnande har stor betydelse för hans förmåga att tillgodogöra sig vad han ser. Goda sittmöjligheter i alla salar är en sådan primär förutsättning, liksom det bör finnas ett rum eller ett hörn av museet där besökaren kan slå sig ner i en bekväm stol, med tillgång till konsttidskrifter, referenslitteratur etc. Man strävar också efter att skapa omväxling genom att ge utblickar mot en trädgård eller fri utsikt. Goda belysningsförhållanden, passande färgsättning av lokalerna, golvbeläggning av växlande hårdhetsgrad är också faktorer som kan bidraga till besökarens trivsel. I de amerikanska museerna ställs ofta rullstolar till förfogande för de gamla, och var och en kan ta med sig en fällstol vid entrén — ett system som tillämpas även vid Göteborgs konstmuseum — och skolbarnen utrustas med kuddar att sitta på. Tillgång till hissar för de besökande i olika delar av museet måste också betraktas som trivselbefrämjande och är säkerligen en icke betydelselös faktor för att öka besöksfrekvensen. Bristen på hissar i de flesta äldre museer innebär en diskriminering av de grupper av konstintresserade, som av olika anledningar har svart att ta sig upp för höga trappor. Besökaren bör helst också kunna få något till livs inom lokalerna, i en lunchrestaurang eller cafeteria, som även kan betjäna studieverksamheten på kvällarna. I Sverige är bland konstmuseerna endast Malmö museum hittills utrustat med en sådan anordning, som väl något bidragit till att länge göra detta till landets mest besökta museum. En social inrättning som barnkrubban torde bli en alltmer självklar och nödvändig del av de trivselanordningar som museerna inom en nära framtid måste ställa till förfogande för sina besökare.

218 Besökarens sensibilitet och fantasi kan stimuleras p å olika sätt, t. ex. genom att man undviker enformigt symmetriska arrangemang samt genom musik, som alltmer tas i museernas tjänst. Ett intressant försök att nyttiggöra filmen för de museipedagogiska syftena har lancerats av det brittiska undervisningsministeriet, som 1951 i samarbete med Victoria and Albert Museum i London spelat in en film som demonstrerar hur man på ett fruktbärande sätt kan studera några valda föremål i museets samlingar, alltså ett slags allmän introduktion till ett museibesök. Den möderne museimannens intentioner att skapa en angenäm och psykologiskt lämplig bakgrund för betraktandet av de utställda föremålen måste för att kunna realiseras bygga på ändamålsenliga lokaler. Museerna är i allmänhet inte byggda för sina nuvarande pedagogiska behov och har ofta i efterhand nödtorftigt anpassats för sina bildningsuppgifter. Här må endast erinras om några allmänna principer som kan anses gälla för en tidsenlig museibyggnad. Utställningsrummet bör i allmänhet bilda en neutral bakgrund för konstverken, och åtminstone de större salarna bör kunna delas genom flyttbara väggar. Det är viktigt att man kan lösa upp de tidigare permanent fixerade rumsformerna medelst flyttbara väggar, skärmar, gallerverk o. s. v. och därigenom skapa nya jämförelser och kombinationsmöjligheter. Hängande hyllor, inbyggda montrer av skyltfönstertyp, spotlights för att accentuera enstaka föremål, användning av färg- och materialeffekter bakom konstverken är andra medel att skapa intresse och omväxling. Det pedagogiska utnyttjandet av konstverken kräver spatiösa uppställningar och god plats för publiken att fritt röra sig på. Vidare måste tillräckliga utrymmen planeras för mottagandet av vandringsutställningar samt för dessas packning och montering. Museets pedagogiska centrum, studieoch lektionsrummen, bör vara förlagt i nära anslutning till bibliotek och bildarkiv och helst ha direkt ingång från gatan. De tillfälliga utställningarna, som nu i hög grad dominerar konstmuseernas verksamhet, dikteras ofta av ett behov av att skapa omväxling och en naturliga strävan att dra till sig nya publikkategorier. I dessa utställningar kan nya metoder att presentera materialet tas upp. De har ofta karaktären av experiment och ger möjligheter att skaffa erfarenheter och uppslag för de permanenta samlingarnas ordnande. De kan behandla ämnen från nya synpunkter. En intensiv utställningsverksamhet har dock den nackdelen att dra arbetskraft från museets s. a. s. ordinarie arbetsuppgifter och kan inkräkta på dess möjligheter att fylla sina dagliga plikter. Om man utgår från att huvudparten av museernas undervisningsverksamhet framdeles kommer att ske gruppvis och att en småningom allt större del av dessa museibesökare får en för gruppen mer individuellt avpassad vägledning, kommer de tillfälliga utställningarna att förlora mycket av sin nuvarande betydelse. Det torde pä längre sikt vara mera lönande för museerna att koncentrera sig pä några få större utställningar per år. Dessa bör främst

219 ta sikte på att i vidaste kretsar sprida konstintresset. De bör alltså vara begripliga för majoriteten av besökare och kunna tjäna som utgångspunkt för föredrag och publikationer m. m. De bör planeras långt i förväg och stå i en bestämd relation till museets grundläggande pedagogiska program. Här må dock framhållas att framförallt de större museerna knappast kan betrakta sin utställningsverksamhet ur uteslutande pedagogiska synpunkter. Eliten av konstpubliken har också legitima krav på att genom museerna få göra bekantskap med samtidens intressantaste konstföreteelser, oavsett huruvida den stora publiken har förmåga att tillgodogöra sig dessa.

Sociologisk och psykologisk publikforskning För att museerna skall kunna planera sina pedagogiska program på en för verksamhetens utveckling duglig grundval och för att de inte, som nu ofta är fallet, endast skall arbeta på improvisation och ledas av intuitionen, måste de djärvt och utan fördomar acceptera de av den moderna sociologiska och psykologiska forskningen anvisade metoderna att nå och lära känna publiken. Utan kunskap om en planerad utställnings potentiella besökare kan denna icke sättas upp på ett effektivt och riktigt sätt, anser den sociologiskt inriktade amerikanska museiforskning som på detta område gått i spetsen. Museerna måste därför göra experimentutställningar och utröna besökarnas uppträdande. Det har visat sig möjligt att förmå genomsnittsbesökaren till aktiv medverkan och att på skilda vägar stimulera hans iakttagelseförmåga, logiska tänkande och fantasi. Med olika hjälpmedel kan man objektivt fastslå utställningarnas effektivitet med hänsyn till genomsnittsbesökaren. Man har t. ex. studerat effekten på betraktaren av ett antal utställda föremål: om man ökar antalet tavlor i en utställningssal till en viss gräns, ökas också den tid folk stannar där; om antalet ökas utöver denna gräns, minskas besökstiden; isoleringen av ett enda föremål koncentrerar uppmärksamheten pä detta; ett heterogent material drar på det hela taget uppmärksamheten till sig mera än ett alltför homogent o. s. v. Liknande undersökningar kan ge svar på frågor såsom vid vilken storlek ett museum är mest effektivt eller huruvida tavlor bör hängas högt eller lågt. Och de kan även ge varningssignaler när museerna börjar bli svåröverskådliga genom alltför accentuerade estetiska eller pedagogiska utställningsarrangemang. Även katalogernas effektivitet kan på detta sätt studeras. Ovannämnda frågor har egentligen icke varit föremål för ett mer organiserat studium, men ett tidens tecken är att år 1949 i museet för modern konst i Rom inrättades ett forskningscentrum för museernas pedagogiska funktioner. Institutionen, som intimt samarbetar med Romuniversitetets konsthistoriska institut, förfogar över några utställningssalar och en föreläsningssal samt är utrustad med flyttbara väggar och museiteknisk demonstrationsmateriel.

220 Det är givet att de resultat, som framför allt amerikanska undersökningar framvisat på detta område, inte utan vidare kan tillämpas i svenska museer. Därtill är de allmänna förutsättningarna alltför olikartade. I Skandinavien är Nordiska museet och Tekniska museet i Stockholm pionjärer för en sådan publikforskning. På grundval av den stora publikundersökning som Nordiska museets undervisningsavdelning företog år 1952 har man sökt ge en mer nyanserad bild av förhållandet mellan publik och museum. Den omfattar så skilda företeelser som publikens hemmahörande i olika stadsdelar, dess sociala sammansättning, åldersfördelningen, besöksmotiven, i vilket sällskap och i hur stora grupper allmänheten beger sig till museet samt dess allmänna beteende där, vidare dess påverkbarhet av reklam och annonsering. Undersökningen har bl. a. visat att de högre socialgrupperna företett en betydande överrepresentation bland publiken, något som — om resultatet är tillämpligt också för andra museer, vilket det är svårt att uttala sig om — skulle innebära att museerna, i motsats till exempelvis litteraturen, ännu icke gjort några mer omfattande landvinningar hos nya befolkningsgrupper. Vidare kan avläsas att inom samtliga socialgrupper utgör långa avstånd ett starkt hinder för museibesök. De befolkningsmässigt allt mera dominerande ytter- och förortsområdenas invånare syns ha svårt att förvärva regelbundna museivanor. Medelåldern var påfallande låg, 33 år för både män och kvinnor. Vissa slutsatser kan också dragas ur vanligt tillgängligt statistiskt material, t. ex. rörande besöksfrekvensen olika veckodagar och olika tider på dagen. Det ligger i öppen dag att man genom dylika undersökningar kan få fram viktiga och grundläggande fakta om den okända publiken liksom att dessa fakta måste bli i hög grad vägledande för museernas framtida pedagogiska politik.

Visningar Ett museibesök betyder inte utan vidare ett värdefullt inslag i skolundervisningen eller det allmänna bildningsarbetet. Värde får besöket för större delen av publiken först när stoffet presenteras på ett pedagogiskt riktigt sätt. Det är denna pedagogiska orientering med tonvikt på skolungdomen som utgör de senaste decenniernas viktigaste landvinning inom museiväsendet. Dessa förhållanden har redan berörts i avd. III, kap. 10, och h ä r må endast några kompletterande antydningar göras. I detta arbete möts å ena sidan museernas önskan att komma i kontakt med publiken och å andra sidan den moderna pedagogikens strävan att komma bort från den ensidigt bokliga undervisningen och ge iakttagelsen och självverksamheten allt större utrymme. Det kan dock vara på sin plats att påpeka riskerna av en alltför intensifierad museal demonstrationsverksamhet. Museerna måste också ställa vissa krav på publikens iakttagelseförmåga och självverksamhet, utan vilka något verkligt konstanammande icke är möjligt.

221 Museernas personalresurser utnyttjas bäst om en stor del av den pedagogiska aktiviteten inriktas på att nå mindre grupper, där undervisningen avser att bibringa deltagarna förmåga att självständigt tillgodogöra sig konst. De hänsyn som även måste tas till den enskilde besökarens önskan att i lugn och ro få njuta av konstverken sätter också en gräns för de pedagogiska initiativen. När det gäller att demonstrera konst för barn är det viktigt att fästa uppmärksamheten på vissa valda konstverk, som bäst kan tala till barnens upplevelseförmåga och slumrande intressen. Barnen får inte tröttas eller förvirras med alltför många stimulanser utan något samband med varandra. Det viktiga är att förmå barnen att se, att förstå ett konstverk visuellt och känslomässigt mer än intellektuellt, att utveckla förmågan att observera detaljer och subtila egenskaper hos en sammansatt form och att se hur dessa i konstverket ordnats till ett organiskt helt. Dessa mer eller mindre intuitivt vunna erfarenheter kan kompletteras med några för åldersstadiet avpassade historiska upplysningar om t. ex. tillkomstperioden, konstnären, ämnet, föremålets användning och funktion. Men det gäller också att i museet ge utlopp åt barnens verksamhetsbegär, t. ex. genom att låta dem uppsöka och tolka ett visst beskrivet föremål, genom allmänbildningstävlingar och frågesport, genom att ge tillfällen till målning, modellering eller annan skapande verksamhet åt dem vilkas uttrycksbehov blivit starkt stimulerat av de många intrycken o. s. v. På alla sätt försöker man, framför allt i Amerika, skapa spänning och omväxling i museibesöken. I Cleveland fick barnen t. ex. på en utställning av japanska barnteckningar välja ut och ta med sig vilken teckning de ville, dock på villkor att de förband sig att skicka en egen teckning till ett japanskt barn. I museernas studierum eller klassrum har läraren eller museilektorn möjlighet att t. ex. med ljusbilder levandegöra miljön omkring de föremål som barnen sett eller skall få se. Numera finns också apparater, med vilkas hjälp man direkt kan projiciera tredimensionella föremål på en väggskärm e. d. Han kan på samma sätt visa detaljer av föremål som inte går att upptäcka på normalt besökaravstånd, eller han kan berika museets knapphändiga representation pä ett visst område med allehanda stimulerande jämförelser. Mindre ömtåliga föremål kan man där fä bekanta sig med mera handgripligt, liksom där kan ordnas smä specialutställningar över något fantasieggande tema, avpassade för ett visst åldersstadium. Även böcker och reproduktioner ingår i utrustningen. Det erinras dock från många håll att museet icke får göras till något slags kompletterande klassrum. Man måste hålla i minnet att studierummet endast representerar ett slags mellanform mellan den reguljära skolundervisningen och besöket i själva museisamlingarna. I europeiska museikretsar har man i allmänhet med skepsis betraktat de speciella amerikanska barnmuseerna (i Europa finns endast några få egent-

222 liga barnmuseer, t. ex. i London och Haag), trots deras framgång och popularitet. Man har mot dem bl. a. invänt, att de inte helt kan fylla de äldre barnens behov och att de försvårar en övergång till de vuxnas museer. Ägnat till eftertanke är också det faktum, att barnmuseet i Metropolitan Museum i New York haft så stor framgång att en inskränkning av dess verksamhet nödvändiggjorts, då dess krav på museets övriga avdelningar tenderade att bli allför stora. Härav kan den slutsatsen dras, menar man, att museernas aktivitet i huvudsak måste inriktas på de vuxna. Den engelske museipedagogen Floud varnar allvarligt för ett ensidigt utnyttjande av vissa moderna museala undervisningsmetoder för skolbarn. Han betonar vikten av att de separata lokalerna för pedagogisk verksamhet i museerna icke blir något slags substitut för hela museet. Den huvudsakliga uppgiften är j u icke, anser han, att visa barnen några få utvalda ting och ge dem en lektion omkring dessa. Det gäller ännu mer att väcka barnens förundran och glädje ät allt det underbara ett museum rymmer. Barnen bör få taga personliga initiativ i förhållande till det de ser och göra personliga upptäcktsfärder. Barnens uppmärksamhet och intresse bör, menar Floud, lämpligen först koncentreras i studierummet, varefter de får tillbringa en stund i samlingarna, där de pä egen hand kan upptäcka föremål som har någon förbindelse med vad som tidigare talats om. Mot denna uppfattning står en i många avseenden motsatt syn som har flera inflytelserika förespråkare, bl. a. den amerikanska museipedagogen Th. L. Low. Han framhåller att museerna aldrig kan nå mer än en del av skolbarnen inom ett givet område. Museerna bör därför erbjuda sina tjänster i form av utställningar och läna ut material, men den verkliga undervisningen måste ges i skolorna, där den rätteligen hör hemma. Museernas främsta uppgift bör enligt denna åsiktsriktning vara att utvidga den pedagogiska verksamheten för vuxna. Museerna omfattar ännu icke på långt när hela sin potentiella publik. Detta visar bl. a. experiment som utförts vid Kunsthistorisches Museum i Wien. Blinda barn i åldern 11—12 år besökte samlingarna av egyptisk skulptur, och försöken att låta dessa till sin egen värld så helt hänvisade barn få verklig kunskap om ting av högt konstnärligt värde kröntes med oväntad framgång. Med hjälp av sitt oerhört uppövade känselsinne kunde de blinda här få sin bildvärld berikad i oanad grad. I Glasgows konstmuseum har man gett konstundervisning även åt döva och på annat sätt fysiskt defekta barn. Psykologerna vitsordar vilken god hjälp museerna kan ge sådana barn också därigenom att dessa får en känsla av att deras lyte inte utgör något hinder för dem att deltaga i åtskilliga av helt normala barns sysselsättningar. Här öppnas nya perspektiv för den museala pedagogiken.

223 Pedagogisk personal. Museilärare Museernas undervisningsavdelningar bör vara smidigt organiserade för att kunna möta den ofta mycket ojämna efterfrågan på visningar och kurser från både skolungdomens och allmänhetens sida. Därför är det nödvändigt att i hög grad bygga pä yngre tillfällig arbetskraft, framför allt konsthistoriestuderande, teckningslärarkandidater och seminarister, för vilka museilektorn kan fungera som pedagogisk handledare. Alltför snabba ombyten av personal är dock icke till fördel för en kontinuerlig, förstklassig undervisning, och därför bör museilektorn vid sin sida ha någon eller några fast anställda medhjälpare, särskilt som han måste ägna sig också åt organisatoriska problem och om möjligt även åt psykologisk-pedagogisk experimentverksamhet. En differentiering av den pedagogiska personalen med hänsyn till de publikkategorier den kommer i kontakt med vore önskvärd med tanke på de varierande intressen och syften som skall tillgodoses. Det vore en fördel att i viss utsträckning ha handledare, specialiserade på vissa åldersstadier, valda efter vederbörandes temperament och intressen. Allteftersom publiken, både den äldre och den yngre, växer och kraven på museipersonalen ökas, har många museer icke längre funnit det ekonomiskt möjligt att ställa en tillräckligt stor pedagogisk stab till förfogande. Personalen har i många fall kommit att alltför flitigt utnyttjas, vilket icke kunnat resultera i annat än en sänkning av arbetets kvalitet. På sina håll har den museala undervisningen för skolorna drivits så långt att den allvarligt inkräktat på verksamheten för de vuxna och t. o. m. på museets övriga livsviktiga uppgifter. I denna situation har man börjat ifrågasätta om icke skolornas lärare skulle kunna göra god tjänst som museipedagoger. För konstmuseernas del gäller det framför allt leckningslärarna, som i högre grad än nu är fallet borde få möjlighet att leda sina klasser i museerna, då de icke minst genom sin kännedom om elevernas estetiska begåvning och intresse har speciella förutsättningar för en sådan uppgift. Ett villkor härför bör dock helst vara att de under sin utbildningstid fått en grundlig museipedagogisk träning, vilket ännu icke är fallet. Den erfarenhet som de representerar skulle, rätt utnyttjad, kunna bidra till att förfina och differentiera konstdemonstrationstekniken. Men ett tillskott till undervisningspersonalen av denna begränsade omfattning är icke tillräckligt för att möta de ständigt växande kraven på museiundervisningen. En alltmer ökad museal aktivitet från de övriga lärarnas sida vore ur många synpunkter önskvärd. Icke minst är det angeläget att historielärarna lär sig till fullo inse i h u r hög grad rätt organiserade museibesök kan öka elevernas intresse för deras ämne. Tendensen inom modern historieundervisning att vilja levandegöra ett tidevarv i dess olika kulturella, sociala och ekonomiska aspekter gör en närmare anknytning till de kultur- och konsthistoriska museernas material så mycket mera angelägen och tacksam. I denna situation har man fört fram tanken på museiläraren. Denne kan

224 närmast karakteriseras som en lärare på lägre eller högre stadium, vilken förvärvat grundliga kunskaper om museiföremålen och deras uppställning och sedan i större utsträckning avdelats för visningsverksamhet vid museet i fråga. En del pedagoger ställer sig tveksamma till fördelarna av ett sådant arrangemang och menar att museisamlingarna under alla förhållanden bör demonstreras av klassläraren, enär denne annars komme att stå alltför passiv inför ett material som under andra förhållanden skulle kunnat komma undervisningen till godo genom anknytningar till aktuellt stoff i kursen, genom uppsatsskrivning, teckning etc. Därigenom bleve museibesökets värde ej fullt utnyttjat. Framförallt i Amerika men även på många håll i Europa har man anordnat kurser för lärare av olika kategorier för att visa dem den praktiska användning, som museiföremålen såsom historiska dokument kan ha i deras undervisning,- och för att ge dem självförtroende att ta eleverna med sig till museerna. Här kan t. ex erinras om att Nationalmuseum anordnat konststudiekurser på Gripsholm för historielärare, liksom även för teckningslärare. Konstmuseet i Baltimore, USA, har givit ut guider som skall hjälpa lärare att kombinera visningar i museet med skolarbetet. I Cleveland återigen har man träffat det efterföljansvärda arrangemanget, att stadens skolstyrelse adjungerat tre lärare på olika skolstadier till mer eller mindre permanent tjänst vid konstmuseet och vid dess »extension service» i skolorna; något liknande har skett i Manchester. Erfarenheterna från amerikanska museer anses ha visat att eleverna varit mer öppna för estetiska aspekter på ett konstverk, sedan de först fått dettas historiska bakgrund och betydelse klarlagda. Konsten behandlas därför i dessa museers skolvisningar som en reflex av det samhälle som producerat den, innan de individuella verkens kvalitet diskuteras. Inför originalverken är det möjligt att klargöra, att ju större ett verks estetiska förtjänster är desto bättre ger det vanligen besked om sin tids tankeliv och livsuppfattning. I Göteborg har genom en lärarförenings initiativ några intresserade folkskollärare specialutbildats på vissa begränsade avdelningar av ett museum och sedan anlitats för alla skolvisningar på detta avsnitt. De kortare instruktionskurser för lärare som gjorts t. ex. i Göteborg och vid Nationalmuseet i Köpenhamn har inte riktigt givit vad man väntat. Det är en högst begränsad mängd kunskaper som kan förvärvas på en dylik kortare kurs, och antalet lärare, villiga att deltaga i en sådan, är icke stort i förhållande till hela lärarkadern. I Norge har man förstått vikten av att lärarna redan under sin seminarietid får stifta grundlig bekantskap med museernas samlingar och lära sig hur dessa bäst kan utnyttjas i undervisningen. Sålunda ingår det i norsk folkskollärarutbildning att hålla lektioner vid Norsk Folkemuseum utanför Oslo. Problemet med lärarvisningar vid konstmuseer är otvivelaktigt svårlöst. Vid sådana visningar är det fara värt att konsten endast blir en tjänarinna

Fig. 58. Dessa formexperiment har av en tjugo treårig flicka (t. v.) och en tjugofemårig man utförts i en studiecirkel vid Stockholinsstudenternas kursverksamhet. Rymdskulpturen ä r utförd av balsaträ, stallrad och stramaljväv. Applikationen h a r på samma gäng varit en mönsteruppgift och en övning för den taktila känsligheten. Material: tyglappar, tändstickor, Iräflis och hopskrynklat immat papper.

Fig. 59. Konstnären-läraren i samma studiecirkel häller kritik över kvällens (formövningar i svart och vilt på papper, samtliga utförda samma dag).

arbete

Fig. 60. Entrén till AB Astras kontorsbyggnad i Södertälje pryds bl. a. av en bronsskulptur av Gustaf Kordahl och en av Karl Axel Pehrson utförd väggmålning, vilken sträcker sig genom tre våningar.

Fig. 07. Den stora parken i anslutning till Marabous chokladfabrik i Sundbyberg r y m m e r en hel rad skulpturer av hög klass. T. v. syns Ivar Johnssons monumentala granitgrupp Kungen rider eriksgata och t. h. Maillols bronsstaty Pomona.

225 åt kulturhistorien och andra ämnen. Naturligtvis kan undervisning i denna form vara till nytta ur skolans synpunkt men inte lika säkert utifrån de syften ett konstmuseum har att hävda. Så länge den estetiska utbildningen vid seminarier och universitet är så bristfällig som f. n. kan man knappast räkna med någon livligare konstmuseal läraraktivitet. Men skall lärarna trots detta handicap kunna förmås att hålla visningar på konstmuseerna, måste de få särskilda handledningar att stödja sig på. För att göra en sådan undervisning mer effektiv bör vidare museerna ha möjlighet att till skolorna låna ut ljusbilder, helst i färg, och annan studiemateriel, så att läraren kan förbereda eleverna på vad de skall få se. Man kan förmoda att, frånsett teckningslärarna, endast speciellt intresserade lärare kommer att själva ta hand om visningar på konstmuseer. Något tvång kan det här knappast bli tal om, och de fåtaliga frivilliga lärarinsatserna kan knappast i nämnvärd utsträckning väntas minska de krav som kommer att ställas på museipedagogerna.

Organisationen av skolornas museibesök Den nuvarande organisationen av skolornas museibesök i Stockholm, Göteborg, Malmö och på många andra håll bygger som redan omtalats på principen att dessa besök i görligaste mån skall samordnas med och komplettera undervisningen i skolämnena. I Amerika har man gått fram på samma linje, vilken sanktionerats genom att museibesöken upptagits på timschemat i de statliga skolorna. Dock anser sig KU för konstmuseernas räkning icke kunna helt godtaga denna allmänna målsättning utan att samtidigt påpeka risken för att de rent konstbildande synpunkterna råkar i farozonen. Givetvis kan eleverna komma konsten närmare genom att t. ex. fä belyst hur ett tidevarvs smak och allmänna livssyn sätter sin prägel på alla föremål från den tiden. Men konstverken bör inte i första hand få tjäna som en kulturhistorisk exempelsamling. Det är den estetiska upplevelsen som konslmuseerna främst har att förmedla, vilket i och för sig icke utesluter anknytningar till historiska fakta. Folkskolebesöken i museerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och i de flesta större landsortsstäder är som ovan framhållits väl ordnade. För Stockholm gäller att denna organisationsdetalj sedan 1953 fått en fastare form genom inrättandet av en kommitté inom folkskoledirektionen med uppgift att handlägga frågor rörande museiverksamheten, ett offentligt erkännande, om man så vill, från pedagogiskt håll av museiundervisningens stora betydelse. Ledamöterna är valda av Stockholms folkskolors ombudsförsamling samt överlärarkollegiet. Det kan förväntas att kommittén kommer att få betydelse för strävan att starkare engagera lärarkåren i en intensifierad museiundervisning eller i varje fall när det gäller att ge lärarna en överlag mer positiv inställning till sådan undervisning. 15

226 KU vill i detta sammanhang erinra om att den museala konstundervisningen måhända icke utan vådor låter sig infogas i timplanen för ett visst åldersstadium, medan den helt uteslutes från övriga klasser. Den i flera år av schematekniska skäl tillämpade praxis att reservera besöken för åttonde klass kan knappast sägas vara ett lyckligt grepp, framförallt med tanke på att barn i denna ålder, 14—15 år, med sin begynnande saklighet i inställningen till omvärlden, vilken inställning ännu icke kompenseras av någon mera utvecklad intellektuell kritik och reflexion, är mindre mottagliga för konstundervisning än barn på de flesta andra åldersstadier. Den för konst mest mottagliga åldersgruppen torde av ovan anförda skäl (se avd. III, kap. 8) vara 4—6 klass, och det kan därför hälsas med tillfredsställelse att undervisningen vid Nationalmuseum sedan läsåret 1953—54 t. v. utökats till att omfatta även femte klass mot tidigare endast ättonde klass. Av stor vikt är emellertid att konstundervisningen åtminstone försöksvis kan ges alternativt också i fjärde och sjätte klass, även om därvid i vissa fall andra ämnesintressen temporärt finge åsidosättas. Därigenom skulle säkerligen vinnas metodiska erfarenheter, värdefulla för en kommande planering av undervisningen. Tvä obligatoriska konstmuseibesök under skoltiden borde kunna betraktas som ett minimikrav. Organisationen av museiundervisningen vid Stockholms folkskolor har varit föremål för en utredning inom folkskoledirektionen, vilken bl. a. ledde till inrättandet av ovannämnda museikommitté. I sitt 1951 framlagda betänkande erinrade utredningsmannen bl. a. om att skoldistriktets stora geografiska utbredning medför tidskrävande och kostsamma resor, vidare att det stora antalet klassavdelningar, differentieringen i nya skoltyper, ämneslärarsystemet i den nya enhetsskolan och många andra faktorer i hög grad skulle komma att försvåra schemaläggningen och även visningarnas genomförande. Därför ifrågasattes om icke i vissa fall museerna borde komma till skolorna i form av vandringsutställningar, vilka — i likhet med Riksförbundets för bildande konst och föreningen Konst i skolans utställningar — under längre eller kortare tid kunde placeras i vissa centrala skolor, särskilt i förorterna, där även övriga skolor i omgivningen kunde få besöka dem. En sådan breddning av den pedagogiska verksamheten kan givetvis förr eller senare tänkas bli aktuell också för några av de största landsortsstädernas museer. KU vill föreslå att problemet angående museiundervisningen i Stockholm tas upp till förutsättningslös omprövning. Utan tvivel kunde en »extension service» av antytt slag förverkligas av några av våra större museer med samlingar av konst, framförallt Nationalmuseum. Nationalmuseichefen uttalade i anledning av nyssnämnda betänkande, att förslaget om vandringsutställningar i skolorna knappast kunde förverkligas för Nationalmusei del, »då det visserligen kortvariga mötet med de bästa konstverken på museet måste vara av överlägsen betydelse jämfört med den visser-

227 ligen långvarigare och intimare kontakten med de konstverk, som kunde tänkas utlånade till en dylik vandringsutställning». Utan att misskänna värdet av denna synpunkt vill KU framhålla, att det här gäller en situation där man icke fritt kan välja mellan det bästa och det näst bästa. Att de stora avstånden från ytterområdenas skolor till centrum samt de därmed förenade trafikproblemen äger betydelse för dessa skolors museibesök framgår klart av statistiken över Nationalmusei skolvisningar under 1953. Även viss skoltyp fick de centrala skolorna 112 visningar, medan utkantsskolorna endast fick 22. Proportionen mellan dessa tal motsvarar icke på något sätt de centrala skolornas elevantal i förhållande till ytterområdenas. Svårigheterna framgår även av den ovan redovisade skolundersökningen. Konstmuseerna har i vissa avseenden en ännu angelägnare uppgift för barn i högre åldrar, framförallt därför att man på dessa stadier kan vädja till den estetiska sensibiliteten på ett medvetet plan och därmed lägga en fast grund för konstförståelsen. De högre skolorna kan naturligtvis i och för sig i minst lika stor utsträckning som folkskolorna tillgodogöra sig vad museerna har att bjuda. När museernas samarbete med dessa skolor ändå icke kommit längre än det har, beror detta icke minst på att klasserna på högre skolstadier är mer bundna vid bestämda lärokurser, som ger relativt liten plats för friare arbetsuppgifter, samt vidare därpå att undervisningen i varje klass är fördelad på många lärare, vilket gör det svårt för t. ex. en historie- eller teckningslärare att få disponera minimum ett par timmar för ett museibesök. En bidragande orsak är säkerligen också att inånga lärare saknar kunskap om museerna och deras möjligheter i pedagogiskt hänseende, vilket i sin tur bottnar i brister i dessa lärares utbildning. Det är alltså i hög grad lärarnas personliga initiativ och intresse som blir avgörande för hur museerna utnyttjas. Det förefaller som om läroverkslärarna mer än folkskollärarna känner sig förhindrade att undervisa i annat än de fastställda kurserna. Även rektorernas inställning spelar här stor roll. Dessa förhållanden har resulterat i att en planmässig ordning saknas i de högre skolornas utnyttjande av museerna, liksom heller inte något samarbetsorgan här existerar. Samtidigt måste också betonas att den av museerna disponerade personalkadern icke har möjligheter att i större utsträckning stå skolklasser till tjänst med visningar. Flickskolornas kontakt med museerna har gestaltat sig på ett betydligt gynnsammare sätt, vilket bl. a. sammanhänger med att konsthistoria ingår som ett obligatoriskt element i historieundervisningen i många flickskolor. Under 1953 fick flickskolorna i Nationalmuseum 94 visningar för 2.850 elever, medan de övriga läroverken, med betydligt högre elevantal, och däribland många samrealskolor, endast begärde 51 visningar för 1.635 elever. För att övervinna de schematekniska hindren för de högre skolornas museibesök har från Nordiska museets sida föreslagits att dessa skolor skulle ges rättighet att ta ut två studiedagar per år för besök i museer,

228 industrier, sociala inrättningar o. s. v., ett uppslag värt att ta fasta på. Dessa dagar skulle av de olika klasserna kunna tas ut individuellt, eventuellt endast en halv dag i taget. Många teckningslärare skulle säkerligen bereda sig tillfälle att med sina elever besöka konstmuseerna, om de två veckotimmarna i teckning kunde samlas till en dubbeltimme på eftermiddagen. Det kan antas att de högre skolornas svårigheter att besöka museerna under en ganska lång tid framåt inte endast kommer att kvarstå utan också att ökas, framförallt för Stockholms vidkommande, där det under 1950-talet i stadens periferi kommer att byggas inte mindre än sju nya gymnasier utöver de nya enhetsskolorna. För att möta denna situation har museerna då inte mycket annat att göra än att i möjligaste mån flytta över sin verksamhet till skolorna, framförallt till dem i periferin. Vad gäller Nationalmuseum torde detta ha vissa outnyttjade resurser för en sådan utvidgning av sin verksamhet i det material som endast undantagsvis kan utställas, framför allt grafik, teckningar och medaljer men även konsthantverk, vilket sistnämnda dock erbjuder större problem ifråga om transport och exponering. Även reproduktioner, i färg samt i svart och vitt, kan härvidlag göra god kompletterande nytta, liksom skulpturavgjutningar. Givetvis kräver en sådan systematisk utvidgning av Nationalmusei verksamhet extra anslag, både statliga och kommunala, för att bestrida de ökade kostnaderna för packning, emballage, transport etc. Den kommer även att öka kraven på konstbildningspersonalen, då denna har att ställa samman utställningarna och även i många fall arrangera dem på platsen. Utställningarna kan bättre utnyttjas om studieledaren eller hans medhjälpare i skolan kan hålla en orientering för lärarna. En stencilerad handledning kan också vara till nytta. Det måste här betonas att detta samarbete mellan skola och museum icke får inskränka sig till a t t museerna blir ett slags lånecentraler som endast distribuerar konstverken till skolorna. Dessa vandringsutställningar bör betraktas inte som en ersättning för museibesöken utan snarast som ett komplement eller en förberedelse till sådana besök. Vissa prestationer från skolans sida måste förutsättas om det skisserade projektet skall vara möjligt att realisera. Sålunda måste skolan bekosta och tillhandahålla montrar o. d. för att konstverken skall kunna ställas ut på ett estetiskt och pedagogiskt ändamålsenligt sätt samt skyddas mot skadeverkan, liksom också standardramar (»växelramar») för teckningar och grafik. Det är även nödvändigt att skolorna i högre grad än hittills på lämpliga platser förses med hängningslister eller väggbeklädnader möjliga att spika i. Det finns anledning att förmoda och hoppas att de skolor, som kommer att byggas, planeras med tanke på att kunna ta emot större eller mindre depositioner av konst och konsthantverk av olika slag. Om ekonomiska bidrag för denna verksamhet kunde utverkas från skolhåll,

229 skulle därmed också skolmyndigheterna få större intresse för utställningarnas riktiga utnyttjande. Ett alternativ till museernas skolverksamhet eller snarare en komplettering av denna vore upprättandet av filialmuseer i Stockholms ytterområden, exempelvis fyra stycken, där de olika konst- och kulturhistoriska museerna kunde samarbeta i utställningar och även separat arrangera sådana. Dessa institutioner kunde lämpligen vara inrymda i s. k. community centers och hållas öppna för alla skolor inom en ganska vid omkrets liksom för traktens ungdomsverksamhet och hela den vuxna befolkningen.

Andra organisatoriska problem Enligt KU:s mening skulle en konsultativ museipedagogisk kommitté, först och främst omspännande Stockholm med förorter och bestående av lärare på olika skolstadier, museimän och representanter för de exekutiva skolorganen, ha en verklig uppgift att fylla. Lika väl som museimännen ofta haft anledning att beklaga sin brist på verklig förtrogenhet med skolans arbete har det visat sig att lärarna ofta inte känner till museisamlingarna tillräckligt för att kunna föreställa sig de olika möjligheterna för deras pedagogiska utnyttjande. Därför är ett intimare sammanförande av lärare och museimän nödvändigt. Inom en sådan kommitté kunde ett kontinuerligt utbyte av idéer och erfarenheter äga rum och alternativa metoder och uppnådda resultat omsorgsfullt analyseras. Många viktiga problem kunde där tas upp, t. ex. museernas utvidgning av sin verksamhet i skolorna, möjligheterna att utsträcka det organiserade samarbetet till läroverken o. s. v., och de här vunna erfarenheterna borde i viss utsträckning k u n n a tillämpas också på den framtida planeringen av samarbetet mellan skola och museum i städer som Göteborg och Malmö. Genom en sådan kommitté skulle också garantier kunna skapas för att de olika museernas legitima intressen i pedagogiskt avseende bleve tillgodosedda i görligaste mån, liksom att konstens position kunde hävdas gentemot eventuella anspråk från de reguljära skolämnenas håll. Den amerikanske konstpedagogen Thomas Munro har framställt spörsmålet: I vilken utsträckning bör museerna sträva efter att med hjälp av en populärt anpassad pedagogisk politik nå höga besökssiffror? Och han anser svaret vara att det främst gäller att åstadkomma en bättre balans än som nu vanligen presteras mellan det populära och det avancerade, mellan undervisning för barn och för vuxna. Det är också enligt KU:s mening viktigt att icke bedöma effekten av den pedagogiska verksamheten efter enbart statistiska normer utan även räkna med värdet av att med en mer avancerad undervisning nå en om ock liten publik. Museerna har ännu inte blivit de »community centers» som de mest optimistiska och framstegsvänliga museimännen hoppats. För att nå detta

230 syfte och för att dra till sig ungdomar och vuxna i alla åldrar har museerna på många håll förvandlats till konserthallar, biografer, hobbyverkstäder, klubbrum, tehus o. d. önskemålet att dra in allt större folkmassor i museerna har också en ekonomisk sida. Museernas utgifter ökar ständigt, och de behöver i allt högre grad publikens både moraliska och materiella stöd. Men detta vällovliga syfte kan icke vara värt vilka offer som helst. Det gäller att hålla i minnet, att det finns en gräns för populariseringen som icke kan överskridas utan att standarden äventyras. Skall museerna försöka dra till sig hela den potentiella publiken eller bör de hellre koncentrera sig på vissa grupper? Så oerhört mångskiftande som den stora allmänhetens förutsättningar är i fråga om både bildning, temperament, intellektuell och emotionell mottaglighet, miljö, vanor o. s. v., vore det ohållbart att grunda en pedagogisk politik på ett tänkt genomsnitt av människor med så nyckfulla och okända förutsättningar. Hittills har museernas förkunnelse nått egentligen endast dem som redan varit besjälade av intresse för saken, men därmed kvarstår frågan hur museerna skall nå de icke initierade, dem som kanske allra bäst skulle behöva få kontakt med konsten. För att bygga upp en publik för framtiden måste museerna etablera samarbete med andra pedagogiska institutioner, såsom bibliotek och ideella föreningar, folkuniversitet o. s. v., men även och i lika hög grad med fackföreningar och andra yrkesorganisationer, föreningar och klubbar av olika slag. Den direkta museiundervisningen måste vända sig till organiserade grupper, medan utställningarna i första hand planeras för att tillfredsställa individuella behov. Skall den pedagogiska förkunnelsen anpassas efter allas önskningar, blir resultatet en framställning som inte helt passar någon. Endast om publiken kommer i grupper, där medlemmarna hålls samman av gemensamma kulturella eller sociala intressen, är det möjligt att ge en speciellt anpassad vägledning. Museerna måste på detta område utexperimentcra sina egna pedagogiska metoder, men de måste först och främst göra sig förtrogna med den allmänna folkbildningsmetodiken. Metodiken är särskilt viktig och ömtålig eftersom det här gäller att i tolkningen av konstverket vädja både till den visuella och den emotionella sensibiliteten och att samtidigt fördjupa den estetiska upplevelsen genom att ge anknytningar till olika kultur- och konsthistoriska fakta. Diskussionen måste bli kärnpunkten i denna undervisning, och därför bör visningsgrupperna helst inte omfatta mer än 15—20 personer. I större grupper får ledaren gärna svårigheter att hålla gruppen i sin hand och att besvara individuella frågor. Den närmast ideala formen för konststudier i grupp är väl den museala studiecirkeln, som bedriver ett verkligt studium på ett begränsat område med stöd av konstverken på platsen. Efter avslutade studier i samlingarna bör gruppen helst kunna samlas i ett studierum där man vid någon förfriskning kan diskutera vad man sett och hört.

231 I inan av utrymme bör museerna åtminstone ett par dagar i veckan vara öppna för konststudiecirklar, både fristående cirklar och sådana som är anslutna till de allmänna studieförbunden. Icke minst för de cirklar som kombinerar teoretiska studier med praktiskt utövande torde konstmuseet vara den idealiska arbetsmiljön. Här har Göteborgsstudenternas kursverksamhet och stadens konstmuseum i samarbete utvecklat en speciell metodik, som borde ha framtiden för sig (se avd. VII, kap. 3). År 1954 lät Stockholms stadskollegium utföra en undersökning angående kulturlivet i stadens ytterområden och framställde med anledning av denna förslag till vissa åtgärder från stadens sida (Stadskollegiets memorial och utlåtanden, Bihang nr 44, 1954). I utredningen konstaterades bl. a. att en hel del ambitiösa försök att decentralisera konstlivet i Stockholm gjorts, främst omfattande utställningsverksamhet, men att denna verksamhet tilldragit sig mindre intresse än som väntats. Detta har man funnit bero på att insatserna dels saknat lokal förankring, dels varit allför sporadiska. För att nå en sådan förankring måste enligt utredningen den publika verksamheten utvecklas i nära kontakt med lokalt bildningsarbete. Först därmed skulle en publikorganisation kunna skapas. Den önskvärda intensifieringen av verksamheten, vilken kan ske genom fortsatt samarbete mellan olika centrala organisationer såsom Nationalmuseum, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande, Svenska slöjdföreningen och Samarbetsnämnden för Stockholms konstföreningar, förutsätter enligt utredningen dels en lösning av den brännande lokalfrågan och dels en ökad anslagsgivning från stadens sida till stöd åt de organisationer som bedriver utställningsverksamhet. Även har utredningen uppmärksammat möjligheten att genom lärlings- och yrkesskolstyrelsens konsulentverksamhet bedriva en utställningsverksamhet som också avser vackrare vardagsvaror. Bidraget ifråga borde utgå även för visning av utställningar och förutsattes kunna sökas av alla organisationer som bedriver offentlig utställningsverksamhct, alltså icke endast konstföreningar. Utredningen har föreslagit att en av stadskollegiet för detta ändamål tillsatt kommitté skall bedriva erforderlig försöksverksamhet i stadens ytterområden och animera bildandet av lokalkommittéer för konstbildningen, vidare lämna förslag om kostnadsberäkningar rörande viss upprustning av disponibla konstutställningslokaler samt fördela tillgängliga anslag till olika organisationer. För lösandet av sina uppgifter — som även skulle omfatta musik, dans och teater — borde kommittén enligt utredningens förslag utrustas med ett eget kansli, varjämte ett anslag å 10.000 kr. för utställningsändamål borde tas upp i 1955 års stat. Vid utgången av år 1955 hade stadens myndigheter ännu icke tagit definitiv ställning till utredningens förslag, men man beräknar att under loppet av år 1956 kunna påbörja den planerade verksamheten. KU vill uttrycka sin uppskattning av det initiativ, som här bebådats. Om förslaget realiseras, kan det för-

232 väntas bidra till att lösa också några av de svårigheter som skolorna i Stockholms ytterområden möter i sina konstbildningssträvanden. Ungdomsvårdskommittén framhöll i sitt delbetänkande om ungdomens fritidsverksamhet (SOU:1947:12) de stora bildningsmöjligheter som står till allmänhetens förfogande i museer av olika slag i vårt land. Den påpekade det orimliga i att den ungdom, som hela dagen är sysselsatt i förvärvsarbete, nu står helt utanför möjligheten att studera i museerna på vardagarna. Efter att ha relaterat några positiva erfarenheter av ungdomens intresse för de museer, som på ett okonventionellt sätt gått de unga till mötes, uttryckte kommittén som sin mening, att vi här har en antydan om den riktning, i vilken en förnyelse av museerna som folkbildningsinstitutioner bör sökas. Till uttalandet, att mycket säkert skulle vara att vinna genom ett intimare samarbete mellan museernas föreståndare och ungdomsorganisationerna, kan KU helt ansluta sig. Här kan också vara skäl att framhålla att det bidrag till ungdomens fritidsverksamhet, som sedan budgetåret 1954—55 utgått med 1 milj. kr. årligen, ger möjligheter att finansiera nya initiativ från museernas sida vad beträffar detta ur pedagogiska synpunkter så viktiga klientel. För att nå största möjliga del av sin potentiella publik måste museerna också beredas tillfälle att i större utsträckning än hittills använda sig av den moderna kommersiella reklamens medel, affischer på gator, i butiker och hotell, propaganda i press och radio, samarbete med turistorganisationer osv.

Kap. 4. Nationalmusei konstbildningsverksamhet

Organisationen av museets konstbildningsinstitut Nationalmuseiutredningen framhöll i sitt betänkande (SOU 1949:39) vikten av att statens centrala konstsamlingar får en organisation som kan stödja en sund utveckling av konstbildningsverksamheten och möjliggöra att de statliga konstmuseernas rika samlingar på ett effektivare sätt än tidigare utnyttjas i denna verksamhets tjänst. Denna uppfattning kan KU helt biträda. Den nya organisationen för detta ändamål, förslagsvis kallad Statens konstsamlingars institut för konstbildningsverksamhet och depositioner — KU finner här en kortare benämning mera tjänlig, t. ex. Statens konstbildningsinstitut — ges i förslaget vittomfattande uppgifter. Dess huvuduppgifter skulle bestå i »att i intimt samarbete med de i statens konstsamlingar ingående museerna leda konstbildningsarbetet inom dessa och ute i landet, att förestå depositionsverksamheten, att inom huvudstadens konstmuseiorganisation företräda hela rikets intressen och ute i landet representera statens konstsamlingar som helhet>. Det förefaller KU befogat att Nationalmuseiutredningen har velat hävda den centrala ställning som statens konstsamlingar bör intaga i detta omfattande konstbildningsarbete. En del av de arbetsuppgifter som skulle påläggas konslbildningsinslitutet har tidigare huvudsakligen vilat på folkbildningsorganisationerna, till vilka KU räknar även de fristående konstbildningsförbunden. Med hänsyn till den speciella uppgift som det här gäller och de stora resurser Nationalmuseum äger av konstnärligt åskådningsmaterial och av konstpedagogiskt erfaren personal anser KU att de av Nationalmuseiutredningen föreslagna riktlinjerna för verksamheten bör prövas i praktiken, dock under förutsättning att folkbildningsorganisationerna tillförsäkras ett tillbörligt inflytande vad gäller både den principiella uppläggningen av verksamheten och dess praktiska utformning. KU vill även betona att den föreslagna upprustningen av den statliga konstbildningsverksamheten måste motsvaras av en större insats på detta område från de egentliga folkbildningsorganisationernas sida. Utan en sådan intensifiering av den folkligt inspirerade bildningsverksamheten kan ledningen för statens konstsamlingar komma att inta en alltför centraldirigerande ställning inom konstbildningsarbetet, till förfång för fria initiativ från andra håll. Vad

beträffar

institutets

organisation

vill

Nationalmuseiutredningen

234 ställa arbetet under överintendentens direkta ledning, dock med en särskild nämnd vid dennes sida i frågor rörande konstbildningsverksamheten. KU finner denna nämndorganisation vara ett värdefullt uppslag som tillförsäkrar det fria folkbildningsarbetet ett med all sannolikhet välgörande inflytande på den statliga konstbildningsverksamheten. Även om konstbildningsinstitutet icke inom den närmaste tiden skulle få en organisation av den omfattning som Nationalmuseiutredningen föreslagit, finner KU det angeläget att nämnden snarast möjligt kommer till stånd. Om överintendenten, som Nationalmuseiutredningen föreslagit, skall ha den direkta ledningen av konstbildningsinstitutet, torde det innebära avsevärda risker för en överbelastning av hans arbetskapacitet med hänsyn till hans i övrigt omfattande administrativa och representativa uppgifter. Hänsyn bör härvidlag även tagas till de särskilt stora utvecklingsmöjligheter som kan förutsättas för konstbildningsinstitutets del jämfört med vad som kan gälla för övriga avdelningar av statens konstsamlingar. KU finner att det skulle vara ändamålsenligt om institutet finge en chef som helt kunde ägna sig åt konstbildningsverksamheten. Den ifrågasätter därför om det inte vore lämpligare att den föreslagna souschefen övertager befogenheterna som institutets chef. Genom sin plats i institutets nämnd skulle överintendenten ändock få inflytande på verksamhetens planläggning. Därest en sådan anordning kominer till stånd, bör chefen för institutet med löneplacering som museidirektör i Ca 33 bliva föredragande ledamot i nämnden. Om emellertid överintendenten befinnes böra upprätthälla det direkta chefskapet för konstbildningsinstitutet, borde det vara rimligt kräva att vid befattningens tillsättande hänsyn också tages till vederbörandes erfarenhet av konstbildningsarbetet och dess problemställningar. I detta fall kan även ifrågasättas om icke den föreslagna souschefen bör vara föredragande ledamot av nämnden, varjämte det obestridliga värdet av att i nämnden vid de båda högt kvalificerade ämbetsmännens sida ha representanter för det fria folkbildningsarbetet synes tillbörligt beaktat om dessa representanter blir allenast tre med lika antal suppleanter. Nämndens ledamöter och suppleanter bör av Kung. Maj :t utses så att folkbildningsverksamheten representeras på möjligast allsidiga sätt. KU instämmer i Nationalmuseiutredningens förslag att studieverksamheten skall förestås av en museilektor i minst intendentställning. Denne bör i viss utsträckning själv handha visningsverksamheten men framförallt leda det psykologiska experimentarbetet, som är oundgängligen nödvändigt för att demonstrationsmetodiken skall kunna baseras på någorlunda hållbara, utvecklingsdugliga principer, samt bearbeta detta material. Då han dessutom måste instruera och övervaka undervisningsavdelningens rekryter, blir hans möjligheter att själv demonstrera i hög grad begränsade. Enligt KU:s mening är det därför ett minimikrav att denne tjänsteman skall kunna helt förfoga över en kvalificerad medarbetare som förutom att hålla

235 demonstrationer också kan deltaga i den psykologiska experimentverksamheten. En alternering mellan demonstrationer och annat arbete är nödvändig för att den pedagogiska personalen i längden skall kunna prestera ett kvalitetsarbete och icke i förtid förlora intresset för uppgiften och tvingas att arbeta på rutin. I detta sammanhang kan påpekas att Nationalmuseum beträffande personal — museet disponerar endast över en deltidsanställd studieledare, avlönad av Stockholms stad — på senaste tid kommit i ännu sämre ställning jämfört med åtminstone en jämförbar statsinstitution. Enligt beslut vid 1955 års riksdag uppfördes på Statens historiska museums personalstat en ny amanuensbefattning för den pedagogiska verksamheten. Detta museum har sedan flera år en museilektor på stat och åtnjuter dessutom för sin bildningsverksamhet ett anslag av 10.000 kr. från Stockholms stad, motsvarande det som Nationalmuseum förfogar över — fr. o. m. 1956 har dock stadens bidrag till Nationalmuseum höjts till 15.000 kr. Mot bakgrund härav framträder än klarare Nationalmusei tillbakasatta ställning, och det måste betecknas som ett livsvillkor för konstbildningsarbetets fortsatta utveckling vid denna institution att på dess stat snarast uppföres befattningar för museilektor samt medhjälpare åt denne. I sina petita för 1956/57 har också chefen för Nationalmuseum hemställt om inrättande av en museilektorstjänst i lönegrad Ce 29. I årets statsverksproposition förklarade sig departementschefen ense med museichefen om önskvärdheten av att även Nationalmuseum erhåller en tjänst som museilektor men ansåg sig dock böra i år avstå från att föreslå inrättande av en dylik tjänst. Nationalmusei pedagogiska stab bör vara elastiskt organiserad, ej minst med tanke på de ojämna kraven på visningar från skolornas sida. Därför måste en stor del av demonstratörerna utgöras av extra personal, huvudsakligen konsthistoriestuderande samt intresserade teckningslärarkandidater och seminarister. Detta betyder att en blivande museilektor skulle få använda mycken tid till träning av dessa adepter, som antagligen måste rekryteras i ganska snabb takt. Det är likaså ett önskemål att tjänstemän från museets andra avdelningar då och då får rycka in och demonstrera, varigenom man lättare hos dem skulle kunna hålla levande förståelsen för museets pedagogiska uppgifter. KU vill också föreslå att — såsom det länge praktiserats i Nordiska museet — både de nytillsatta tjänstemännen och de mera tillfälligt tjänstgörande till att börja med får tjänstgöra en tid i undervisningsavdelningen och därigenom förvärva sig en ganska grundlig kännedom om museet i dess helhet och dessutom en viss demonstrationsvana. Vandringsutställningar I likhet med Nationalmuseiutredningen finner KU det angeläget att Nationalmusei vandringsutställningsverksamhet intensifieras och utbygges.

236 När det gäller att avgränsa denna aktivitet gent emot de fria konstfrämjande organisationernas arbete på samma område anser KU den naturligaste avgränsningen för museets verksamhetssfär i dess nuvarande organisationsform vara att anordna utställningar av äldre konst och konsthantverk, som Nationalmuseum — åtminstone vad gäller äldre konst— har större möjligheter att ordna än någon annan institution i landet. Dock höidet vara museet obetaget att undantagsvis arrangera utställningar av yngre konst, där konstverkens kvalitet eller en speciell pedagogisk uppläggning placerar utställningen i särklass. KU kan i detta sammanhang icke underlåta att påpeka de speciella risker som är förenade med att inlemma gammal målarkonst i ambulerande utställningar och som härvidlag måste tvinga Nationalmuseum till en mycket restriktiv politik. Genom sin ömtålighet för skakningar och stötar samt temperatur- och fuktighetsväxlingar utsätts denna konst särskilt lätt för flagning och sprickbildning i färgmassan. KU förutsätter dock att Nationalmuseum skall tillförsäkras de ekonomiska möjligheterna till ett planmässigt experimenterande vad gäller packning, montage, transporter e t c , varigenom sådana risker i görligaste mån skulle kunna elimineras. Likaså förutsattes att museet tack vare sin kvalificerade personal och sina möjligheter att under längre tid förbereda en vandringsutställning skall kunna gå i spetsen för utvecklingen på detta område i landet vad gäller den pedagogiska iscensättningen och det organisatoriska utnyttjandet av utställningarna. Vid sidan av dessa större utställningar bör Nationalmuseum äga möjligheter att anordna mindre utställningar, monterade på skärmar, som kan skickas omkring till folkhögskolor, arbetsplatser, olika föreningar o. d. Museet har relativt stora förråd av olika slags material för sådana smärre utställningar. De kräver ingen medföljande resekommissarie utan endast en tryckt eller stencilerad handledning. En tacksam publik skulle museets »extension service» säkerligen också finna i yrkesskolorna. Lyckade experiment på detta område har sedan 1950 utförts av Metropolitan Museum i New York. Dessa utställningar har omfattat ämnesområden med anknytning till yrkesskolornas kursplaner och har dessutom försökt visa konsten i dess förhållande till det dagliga livet. Flyttbara montrar och utställningsskärmar konstruerades för dessa speciella ändamål av museiledningen och övertogs av yrkesskolorna för framtida bruk. I detta sammanhang vill KU beröra en kvalifikationsbestämmelse, som Nationalmuseum sedan länge hävdat i sin depositions- och vandringsutställningsverksamhet. Enligt en av museets nämnd år 1887 utfärdad bestämmelse skall deponerade konstverk förvaras i byggnader som kan antas lämna erforderligt skydd mot eldfara, och bestämmelsen har tillämpats så att konstverk endast må placeras i stenhus, en regel som visserligen icke

237 konsekvent upprätthållits beräffande vissa depositions- och utställningsmottagare men som förhindrat mänga orter att mottaga vandringsutställningar. Utan att vilja ifrågasätta annat än att visst fog finns för denna bestämmelse vill KU föreslå att frågan ånyo tas upp till prövning från fall till fall och att därvid icke endast säkerhetskraven tillmäts betydelse. Den för vandringsutställningarna erforderliga anslagsposten har Nationalmuseiutredningen beräknat till 16.000 kr. per år. Med hänsyn till det stora behovet på detta område, liksom till penningvärdets förändring, anser KU denna anslagspost på längre sikt alltför knappt tilltagen. För närvarande utgår till vandringsutställningsverksamheten endast ett anslag av 2.500 kr. årligen, som helt går till material och packkostnader. Däremot bekostas resekommissariens och packmästarens rese- och traktamentsersättningar icke av statsmedel, trots att de är museets och statens tjänstemän, utan bestrides av de olika orter som tar emot utställningarna, något som ur skilda synpunkter visat sig olämpligt. Kostnaderna drabbar de olika orterna mycket ojämnt — de blir särskilt för övre Norrland mycket kännbara — och mottagarna av utställningarna frestas att skära ned sina kostnader genom att i minsta möjliga omfattning anlita kommissariens sakkunskap för visningar. Att många potentiella utställningsmottagare av ekonomiska skäl måst tacka nej till dessa utställningar framgår av en skrivelse av den 6 maj 1955 till chefen för ecklesiastikdepartementet, där ett antal landsortsmuseer, konstföreningar och folkhögskolor begärt en höjning av anslaget till Nationalmusei vandringsutställningar. Av den totala omkostnaden för vandringsutställningarna, vilken förutom resor även innefattar frakt, försäkringar, emballage, affischer e t c , tvingas mottagaren att betala omkring 75 %, och det är, såsom Nationalmuseichefen framhållit i sina petita för 1955/56, under sådana förhållanden knappast möjligt att upprätthålla fiktionen att staten genom vandringsutställningarna ställer sina konstsamlingar till förfogande även för landsorten. Med hänsyn till dessa höga kostnader, varav kommissariens och packmästarens rese- och traktamentsersättning ofta utgör 50 % eller mera, har flera orter tvingats avstå från att ta emot utställningarna, beklagligt icke minst med tanke på att dessa utställningar i allmänhet har en genomtänkt pedagogisk uppläggning. De sistnämnda kostnaderna finner KU — liksom Nationalmuseichefen som flera gånger yrkat därom i sina petita — böra bestridas av anslagsposten till reseersättningar, vilken bör höjas med motsvarande belopp, dvs. 3.000 kr. Då kostnaderna även bortsett från reseersättningar måste anses höga — omkring 400—500 kr. per utställning och plats frånsett de lokala omkostnaderna för lokalhyra, transporter, uppackning, reklam, vakthållning etc. — vill KU i första hand föreslå att anslaget för vandringsutställningsverksamheten omedelbart höjs med 3.000 kr. till 5.500 kr. årligen. Efter hand bör anslaget sedermera ytterligare avsevärt höjas för att möjliggöra en successiv utvidgning av verksamheten.

238 En oundgänglig förutsättning för att även de fria konstbildningsorganisationerna skall kunna i avsevärd grad intensifiera sin vandringsutställningsverksamhet är en garanterad, riklig tillgång till konstverk. För vandringsutställningarna kan man icke — som närmare belyses i avd. VI, kap. 2 — i fortsättningen liksom hittills helt lita till lån från Nationalmuseum, vars samlingar härigenom utsätts för stora risker och med tiden också för en viss förslitning, samt från enskilda samlare och konstnärer. KU vill därför föreslå att till chefens för Nationalmuseum förfogande ställs ett årligt anslag av 50.000 kr. för inköp av konstverk, reserverade för utlåning till konstbildningsorganisationernas verksamhet. Vid sidan av dessa inköp förutsattes en fortsatt privat upplåning av konstverk från organisationernas sida äga rum, om också i mindre omfattning. När den inköpta samlingen nått sådant omfång att den någorlunda tillfredsställande kan fylla sin uppgift, bör det årliga anslaget kunna sänkas. Det är dock av stor vikt att konistinköpen fortsätter även sedan man nått denna punkt, för att därigenom skapa möjligheter till kontakt med nya konstströmningar. Sedan ett konstverk under en längre följd av år utnyttjats på vandringsutställningar, kan det lämpligen införlivas med Nationalmusei förråd för dess egen depositionsverksamhet eller — om konstverket befinnes vara av ovanligt hög klass — ingå i museets fasta samlingar. Det vore måhända möjligt att därigenom tillgodose även skolor och kommunala institutioner som hittills först i sista hand kunnat komma ifråga för statliga depositioner. Då även konstbildningsorganisationernas representanter bör fä tillfälle att göra sina pedagogiska synpunkter gällande vid dessa inköp, vill KU föreslå att inköp verkställs av chefen för Nationalmuseum eller representant för honom i samråd med företrädare för konstbildningsorganisationerna. KU finner organisatoriska skäl tala för att Nationalmuseum icke endast handhar inköp och katalogisering av det föreslagna förrådet av ambulerande konstverk utan även mot vederlag ombesörjer in- och uppackningar för de fria organisationernas vandringsutställningar liksom behövlig renovering och restaurering av de ambulerande konstverken. En sådan anordning medför ökat behov av personal och lokaler för packning och transport och kan med museets nuvarande resurser endast ske i obetydlig omfattning. Denna fråga skulle dock kunna tillfredsställande lösas i samband med tillkomsten av museet för modern konst i dess slutliga utformning. Då omfattningen av den totala vandringsutställningsverksamheten f. n. icke kan mer än högst allmänt förutses, måste KU avstå från att precisera de anslagskrav som dessa ökade behov kan medföra. Depositioner Den utdeponering av konstverk från Nationalmuseum, som i större skala sattes igång i och med museets .omorganisation 1917 och som var avsedd att fylla både representativa och konstpedagogiska ändamål samt öka triv-

239 seln pä arbetsplatsen, har sedan dess successivt ökat i omfång. Sålunda hade museet vid andra världskrigets utbrott omkring 7.000 konstföremål utdcponerade, varav ungefär 3.000 målningar, och enligt gjorda beräkningar har Nationalmuseum avstått konstverk för utdeponering i proportionsvis större utsträckning än något annat centralmuseum i världen. Då Nationalmuseum på 1940^talet, icke minst under trycket av det starkt stegrade konstintresset, i allt mindre grad såg sig i stånd att utan att skada sina egna vitala intressen möta låntagarnas både ifråga om kvantiteten och kvaliteten stigande krav, anhöll museet 1946 om ett anslag å 200.000 kr., fördelat på fyra år, för inköp av konst till depositionsändamål. Statsmakterna beviljade 1947 ett anslag på 40.000 kr., som utgick årligen t. o. m. budgetåret 1950/51, varefter det sänkts till 30.000 kr. Av chefens för Nationalmuseum anslagsäskanden för 1955/56 framgår att kravet på depositioner vida överstiger vad Nationalmuseum med nuvarande anslagsmedel kan tillgodose. Dessa krav har på senare tid ökats i en sådan omfattning, att proportionen mellan bordlagda och till större eller mindre del beviljade depositionsansökningar ställer sig ogynnsammare än den gjorde före 1947, d. v. s. det år de höjda anslagen började utbetalas. Sålunda uppgick antalet bordlagda depositionsärenden år 1954 till cirka 200. På grund härav och med hänsyn även till penningvärdets fall synes en återgång till ett anslag av 40.000 kr. vara ett minimikrav. När det föreslagna förrådet av ambulerande konstverk framdeles kan i viss mån tagas i anspråk för depositionsverksamheten, bör anslaget återigen kunna sänkas. KU kan här icke underlåta att uttrycka det allmänna önskemålet att de i olika verk utdeponerade konstverken placeras på sådant sätt att så många människor som möjligt ges tillfälle att se dem. KU återkommer nedan med förslag om inköp av konst och konsthantverk för deposition i landsortsmuseerna.

Andra åtgärder för konstbildningsverksamheten Den av Nationalmuseum självständigt eller i samarbete med skilda konstbildningsorganisationer bedrivna bildningsverksamheten, omfattande föreläsningar, kurser och studiecirklar m. m., bör enligt Nationalmuseiutredningens mening fortsättas och utvidgas, en uppfattning som också delas av KU. Däremot anser KU i motsats till Nationalmuseiutredningen att denna bildningsverksamhet bör kunna utvidgas till att även omfatta vad Nationalmuseiutredningen kallar instruktion i konstutövning. Nationalmuseiutredningen föreslår vidare att det genom konstbildningsinstitutets försorg ordnas kurser bl. a. för ledare och hjälpkrafter i konstbildningsverksamheten. KU vill stödja tanken på att institutet prövar sina krafter på denna uppgift och finner det vara av värde att en växelverkan på detta område kommer till stånd mellan en statsinstitution med dess större resurser samt folkbildningsorganisationerna, till gagn för båda par-

ter. För att så skilda synpunkter som möjligt skall bli tillgodosedda i detta sammanhang bör både programutformningen och deltagarurvalet för kurserna ske i nära samarbete med folkbildningsorganisationerna. KU förutsätter att vid sidan av dessa kurser i statlig regi också folkbildningsqrganisationerna anordnar sådana. I samband med åtgärder för att intensifiera konstbildningsarbetet vid Nationalmuseum har Nationalmuseiutredningen också föreslagit inrättandet av en föreläsningssal för omkring 300 personer, inbyggd i museets norra gård, med direkt ingång. Den skulle utrustas med apparater för bredfilm och ljusbilder samt avses att hyras ut också till andra konstbildningsändamål. Kostnaderna beräknas 1955 till omkr. 550.000 kr. KU vill understryka att denna föreläsningssal är en oundgänglig förutsättning för en intensifierad konstbildningsverksamhet inom museet, men ställer sig skeptisk till förslaget om att vinna dessa utrymmen genom en inbyggnad i Nationalmusei gård. Museibyggnadens höga arkitektoniska värde gör ett sådant ingrepp i hög grad diskutabelt, och erfarenheten visar att ombyggnader av gamla hus i allmänhet ställer sig dyrare än som på förhand kan beräknas. En sådan tvivelaktig kompromisslösning kan heller icke tillgodose museets mest trängande lokalbehov. Det förefaller därför vara på längre sikt mer ändamålsenligt att förlägga föreläsningssalen till en fristående annexbyggnad i Nationalmusei park, dit också för den fortsatta verksamheten nödvändiga verkstäder, magasin och packrum liksom även biblioteket skulle kunna förläggas. En fristående hörsal med vestibul har 1955 av Byggnadsstyrelsen kostnadsberäknats till 500.000 kr. Nationalmuseiutredningens förslag om en hiss för allmänheten, inbyggd i museets södra gård och 1955 kostnadsberäknad till 50.000 kr., finner KU böra snarast realiseras. Nationalmusei omfattande samlingar av fotografier av konstverk (cirka 200.000 st.) och ljusbilder (cirka 32.000 st.) är av betydande värde både för det vetenskapliga arbetet och bildningsverksamheten. Framförallt ljusbildsamlingen bör i högre grad än hittills varit fallet kunna utnyttjas i det allmänna folkbildningsarbetets tjänst, särskilt genom en reguljär utgivning av stencilerade eller tryckta kataloger över beståndet.

Publikationsverksamhet Direkt undervisning genom det talade ordet når en relativt liten publik. Det tryckta ordet har en annan livslängd och betydligt större räckvidd. En stor museiinstitution som t. ex. Nationalmuseum bör inte begränsa sin pedagogiska verksamhet till ett demonstrations- och cirkelarbete på populär nivå utan måste också ifråga om både kvalitet och kvantitet bygga ut sin publikationsverksamhet. På detta område har de svenska museerna på ett par undantag när — Nordiska mtnseet och Statens historiska museum

241 — icke i önskvärd grad kunnat hävda sin position, och de engelska museimän som 1945 gjorde en studieresa till Skandinavien uttryckte sin förvåning över att vårt i övrigt högtstående museiväsen i allmänhet visade en sådan brist på lämpliga publikationer till salu i museerna. De vanligast förekommande museipublikationerna är några slags standardutställningskataloger med ett minimum av bilder och en mängd biografiska data utan större intresse för genomsnittsbesökaren. Det gäller att i stället experimentera fram guider, som först och främst är handböcker i hur museet skall utnyttjas på bästa sätt. De skall beskriva de viktigaste och mest karakteristiska föremålen samt för de speciellt intresserade ge upplysningar om museets olika verksamhetsformer. Kataloger av olika format bör finnas till hands, mindre, lättillgängliga och billiga lika väl som utförligare och dyrare. Små pedagogiska broschyrer om ett särskilt betydande konstverk eller en grupp av konstverk har även en uppgift att fylla, liksom säkerligen också en månatlig tidskrift från de största museerna. Viktigt är likaså att museerna har möjlighet att ge sina publikationer en tilltalande yttre form, med säljande omslag och omsorgsfull typografi. Också på detta museala område har USA gått i spetsen med utmärkta populära museipublikationer, som t. ex. Metropolitan Museums »How prints look» av W. M. Ivins eller »Painting in Flanders» av Fansler och Scherer, vilken sistnämnda i anslutning till en utställning illustrerar den andliga och materiella bakgrunden till det gammalnederländska måleriet. Amerikanska museimän menar, att om en utställning är värd att presenteras, så är den också värd att förevigas i bokform. Bland mera speciella museipublikationer kan nämnas, att t. ex. Clevelands konstmuseum ger ut handböcker för lärare, en handbok för varje avdelning i museet. Vykorten av konstverk kan ha en icke föraktlig pedagogisk betydelse, t. ex. för skolbarnens arbetsböcker (detta gäller också de s. k. studieblad som Nationalmuseum saluför, f. n. 96 st.) och måste dessutom betecknas som ett utomordentligt försäljningsobjekt. Museerna utnyttjar i allmänhet alltför litet möjligheterna att förse den allmänna handeln med bl. a. julkort (Metropolitan Museum sålde 1944 152.000 julkort). Ett saluförande inom museet av vykort från andra museer, även utländska, skulle säkert också löna sig. En viss uppfattning om de möjligheter som här står till buds ger Rijksmuseum i Amsterdam, som har en årlig förtjänst på sin publikationsverksamhet av minst 10.000 kr. Avgjutningar av skulpturer förekommer knappast alls till salu i svenska museer, medan t. ex. Glyptoteket och Thorvaldsens museum i Köpenhamn förstått att kommersiellt utnyttja denna möjlighet. I en del museer säljs också reproduktioner av keramiska föremål, smycken m. m. Genom att ge ut större färgreproduktioner efter konstverk i de egna samlingarna kan museerna göra en konstpedagogisk insats, framför allt genom att upprätthålla en hög kvalitetsstandard och genom att verka återhållande på prisbildningen. 16

242 De väsentliga problemen i museernas publikationsverksamhet är att finna resurserna för en produktion av tillräckligt stor omfattning samt metoderna för distribution av denna. Distributionen genom kommersiella kanaler är komplicerad att ordna. Museipublikationerna måste vara billiga, och bokhandlarna tar icke gärna emot sådana tryckalster på vilka förtjänsten är ringa. För att övervinna dessa svårigheter måste museerna samarbeta och sprida varandras publikationer, såsom t. ex. amerikanska konstmuseer tagit för regel. Genom att öka skrifternas upplagor nedbringar man frainställningskostnaderna avsevärt, vilket i sin tur resulterar i en större spridning. Därest flera museer samarbetar om en publikation och förenar sina ekonomiska resurser, skapas också nya möjligheter. Att i likhet med t. ex. Louvren och inånga andra stora konstmuseer sälja den fria bokmarknadens konstböcker är ett gott och lönande initiativ, även om synpunkten att museerna inte bör konkurrera med den lokala bokhandeln också är försvarlig. Å andra sidan är det rimligt att i centrum för konstbildningsverksamheten i en stad de flesta populära konstböcker finns till salu. Vad gäller Nationalmusei förlagsverksamhet, har Nationalmuseiutredningen förutsatt att den skall organiseras på ett affärsmässigt sätt, så att avdelningen blir självförsörjande. Det förefaller KU som om här icke tillräckligt beaktats de starkt ökade krav som inom en nära framtid sannolikt kominer att ställas på denna avdelnings arbetsprestationer. KU ifrågasätter därför om dessa krav kan uppfyllas med hjälp av den personal som det är möjligt att anställa om självförsörjningsprincipen upprätthålles. Det måste också tas i betraktande att museet med hänsyn till sina pedagogiska uppgifter måste tillämpa en möjligast låg prissättning på sina förlagsartiklar. Kravet på aktualitet framförallt hos de populära vägledningarna gör det svårt att lägga upp större upplagor till låga priser. Betydande kapital måste investeras i större katalogarbeten, och detta kan ofta inte väntas strömma tillbaka i någon större utsträckning förrän efter kanske fem år. Här må också framhållas att Nationalmuseum för sin publikationsverksamhet icke förfogar över de stora fondmedel som står i varje fall ett annat centralmuseum till buds. För att icke denna viktiga verksamhet skall behöva stagnera av brist på rörelsekapital vill KU föreslå, att ett engångsanslag av 25.000 kr. ställes till Nationalmusei förfogande såsom förlagskapital samt att årliga anslagsmedel anvisas till täckande av en del av de alltmer stegrade tryckningskostnaderna, förslagsvis 5.000 kr. eller lika med det anslag för publikationstryck som sedan flera år utgår till Statens historiska museum.

öppethållande och inträdesavgifter De svenska konst- och kulturhistoriska museerna hålls öppna i genomsnitt fyra timmar dagligen, maximum sex timmar och minimum två. Sön-

243 dagar är det genomsnittliga öppethållandet ännu kortare. Kulturen i Lund hålles dock sommartid öppet ända till kl. 18. Endast konsthallarna i Borås och Skövde har regelbundet öppet på kvällarna mellan kl. 18 och 20, medan Eskilstuna museum håller öppet under större delen av året alla vardagskvällar utom lördagar och Kalmar museum vintertid tre kvällar i veckan. Göteborgs konstmuseum hålles öppet tjugo fredagskvällar om året mellan kl. 19 och 21 i samband med planmässigt organiserade visningar och föredrag. Sedan 1954 har Röhsska konstslöjdmuseet genom anslag från Göteborgs stad k u n n a t öka öppethållandet med en timma dagligen under vardagar och söndagar samt hålles dessutom öppet en kväll i veckan mellan kl. 19 och 21. Flera museer har gjort sporadiska försök att hålla öppet på kvällarna, däribland Nationalmuseum. Erfarenheterna har mestadels varit dåliga, och man har misströstat om att övervinna publikens ointresse för kvällsbesök. Entréavgifterna har i allmänhet inte täckt kostnaderna för öppethållandet, varför man ganska snart återgått till vanlig visningstid. Ett undantag utgör här Borås, som redovisar flera besökare på kvällarna än på dagarna. Detsamma gäller Skövde, som dock framhåller att förtjänsten blir dålig om inte visning ordnas i samband med kvällsöppningen. Samma erfarenhet har också Göteborgs konstmuseum gjort. Även utifrån dessa sparsamma upplysningar kan vissa slutsatser dras: dels att ett museum måste ha kvällsöppet ofta en längre tid innan det kan vänta någon livligare publiktillströmning, dels att öppethållandet ständigt måste inpräglas i allmänhetens medvetande genom intresseväckande, välannonserade evenemang såsom t. ex. föredrag, diskussioner och visningar, filmförevisningar och musikaftnar. Publikens vana att söka sig till museet om kvällarna befästes ytterligare om detta andra kvällar står öppet för föreningar, klubbar och konststudiecirklar av olika slag. Vill man utnyttja museernas resurser i största möjliga utsträckning, är det nödvändigt att museerna hålls tillgängliga när folk i gemen h a r tillfälle och lust att besöka dem. Skall umgänget med konsten kunna bli ett lika självklart livsbehov för den stora publiken som musik, teater och film, kan inte museerna stängas redan kl. 16 eller 17, medan teatrar, biografer och konsertsalar hålls öppna till framåt midnatt. Därför måste tiderna för öppethållande läggas om i anslutning till den allmänna fritiden, med hänsynstagande till turistsäsonger och andra faktorer som påverkar publikfrekvensen. Det förefaller t. ex. vara föga ändamålsenligt att Nationalmuseum stängs redan kl. 16 på söndagarna året runt, då 40 % av årets besök infaller just på söndagarnas fattiga tre visningstimmar. En avdelning sådan som handtecknings- och gravyravdelningen kan exempelvis med en mycket fåtalig personal hållas tillgänglig för studium på kvällarna. En svensk museipedagog (Rehnberg) anser sig kunna konstatera, att ett vidgat öppethållande under den bästa säsongen och de bästa veckodagarna

244 ger snabbare resultat — i högre besökssiffror — än om man genom propaganda söker förbättra de dåliga perioderna, liksom att varje förlängning av öppethållandet ökar besöksantalet. Även folkbildningsutredningen har berört dessa frågor i andra delen av sitt betänkande (sid. 117), där den hävdar att en del av skulden till de nuvarande låga publiksiffrorna måste tiderna för öppethållande rimligen bära. Den väntar sig icke »att ett öppethållande också på kvällstimmarna skulle medföra att en mångtalig ny besökskategori genast började strömma till museerna, men den anser att propaganda för museibesök är ganska meningslös, så länge flertalet medborgare endast undantagsvis är i tillfälle att företa sådana besök». När ett museum hålls öppet om kvällarna, bör detta också kunna märkas av den förbipasserande allmänheten. KU finner det befogat att Nationalmuseum snarast möjligt sätts i stånd att hålla öppet för allmänheten två timmar två kvällar i veckan samt att tiden för öppethållande på söndagar utsträckes till kl. 17. De härmed förenade merkostnaderna, omkring 20.000 kr. årligen, liksom kostnaderna för vakthållning under studiecirkelkvällarna, ungefär 30—40 kr. per kväll, bör bestridas av statsmedel. Om organisatoriska eller andra skäl skulle omöjliggöra en ökning av den sammanlagda tiden för öppethållande, föreslår KU att denna i görligaste mån anpassas efter de tider då flertalet människor har möjlighet att besöka museet, dock utan att inkräkta pä skolornas tillfällen till museibesök. Entréavgifterna varierar i svenska museer mellan 50 öre och 1 kr. 50 öre för vuxna, dock oftast 50 öre. I ungefär halva antalet fall är två eller tre dagar i veckan helt avgiftsfria. Endast Röhsska konstslöjdmuseet i Göteborg och Norrköpings museum har genomgående fri entré, medan å andra sidan Gävle museum helt saknar fridagar. Grupper av vuxna går i allmänhet för halv avgift, medan skolgrupper mestadels går fritt eller i några fall betalar 10 öre per person. Barn utan sällskap av vuxna går i allmänhet gratis; i andra fall uttas en avgift varierande mellan 10 och 25 öre. Principiellt intar väl de flesta museer den ståndpunkten att fri entré till museerna bör vara en medborgerlig rättighet, och det är nästan uteslutande ekonomiska skäl som tvingar dem att ta upp en avgift. På sina håll anser man dock att en låg entréavgift är att föredra framför ingen alls, då den lär besökaren att bättre uppskatta vad han får se. För statens konstmuseum vill KU förorda fri entré och föreslår att bortfallet av museets entréavgifter kompenseras med ett motsvarande statligt anslag (entréavgifter 1955 omkring 17.000 kr., tillfälliga större utställningar oräknade, vilka också i fortsättningen bör vara entrébelagda, icke minst för att ge de ekonomiska möjligheterna att anordna sådana). Angeläget är dock att de anslag som krävs för att täcka de hittillsvarande entréavgifterna inte inkräktar på museets anslagstilldelning för andra ändamål.

245 Information och propaganda Goda förbindelser med pressen är av väsentlig betydelse för att hålla en stor publik informerad om museernas olika initiativ, särskilt som de flesta museerna av ekonomiska skäl kan annonsera endast i mycket begränsad utsträckning. Icke minst är det angeläget att nä veckotidningarna, då deras läsekrets i flera fall är betydligt större än de dagliga tidningarnas. För Nationalmuseum har Nationalmuseiutredningen föreslagit en speciell reklam- och pressombudsman med arvodesersättning, och KU ansluter sig till detta förslag. Radioutsändningar är en mycket värdefull publikdragande faktor, inte minst när det gäller att göra reklam för både de extraordinarie och de ordinarie evenemangen. Möjligheterna att erhålla en sådan gratisreklam bör ökas betydligt för museerna i och med införandet av dubbelprogram. Här kan framhållas amerikanska museimäns framgångsrika utnyttjande av radion för sina ändamål. Vid radiodiskussioner i museala frågor eller om konstverk på museerna samarbetar man med tidningarna, som dagen före sändningen publicerar bilder i anslutning till de ämnen som skall diskuteras. Genom att museerna också distribuerar ljusbilder av dessa konstverk till skolorna kan man även där med behållning åhöra utsändningen. Rent allmänt kan konstateras, att museernas möjligheter att via radion göra propaganda för sina institutioner hittills blivit ytterst ofullständigt utnyttjade. Detta gäller givetvis i än högre grad televisionen, som kan mångdubbla räckvidden för vissa delar av museernas aktivitet. För att ge ett begrepp om de möjligheter som här öppnas, kan nämnas att enbart i England hade 1955 omkr. 5 milj. televisionslicenser utfärdats, motsvarande ett potentiellt auditorium om cirka 16 milj. personer för varje program. I Förenta Staterna fanns vid samma tid omkring 30 milj. televisionsapparater i bruk, vilket betyder att praktiskt taget varannan familj har tillgång till detta bildningsmedel. Man har beräknat att ett museum genom sina televisionsveckoprogram kan nå ett antal åskådare som är åtminstone tio gånger så stort som museets årliga besökarantal. Engelska erfarenheter visar att besöken i ett museum månaden efter en därifrån företagen televisionsutsändning ökade med i genomsnitt 20—30 % jämfört med motsvarande månad föregående år. Televisionens resurser att betjäna konstpropaganden kommer att ökas avsevärt när, sannolikt inom en nära framtid, bilder i färg kan visas och på betydligt större skärmar än nu. Teoretiskt föreligger redan tekniska möjligheter att i Sverige mottaga televisionsutsändningar från de stora museerna i olika delar av Europa. Med all sannolikhet bör sådana museala utsändningar kunna ställa sig mycket billiga för museerna. Det har redan visat sig att dessa gärna favoriseras av sändarinstitutionerna, då program av detta slag är mindre kost-

246 samma än de flesta andra program. Att televisionen kommer att få en närmast revolutionerande betydelse för framtidens konstpropaganda ligger i öppen dag, men det är ännu för tidigt att sia om vilka former av denna bildningsverksamhet som främst kommer att påverkas.

Kap. 5. Museimannautbildningen

Allmänna synpunkter En väl kvalificerad och väl tränad museimannastab är en fundamental förutsättning för det lyckliga genomförandet av museets hela uppfostringsprogram. För att rätt kunna bemästra de skiftande uppgifter en museiman kan bli ställd inför bör han helst vara något av en polyhistor. Den amerikanske estetikern och konstpedagogen Thomas Munro har på det teoretiska planet formulerat några av de krav man borde kunna ställa på museimannens utbildning. Han bör, enligt Munro, på ett tidigt stadium i sin akademiska utbildning även skaffa sig en grundläggande kunskap om och uppskattning av musik, litteratur och teater. Munro vänder sig mot den alltmer betonade tendensen att specialisera utbildningen, vilken resulterat i att de olika konstarterna förlorat förbindelsen med varandra och att därmed också den gemensamma grundvalen för en allmän humanistisk förståelse av olika kulturföreteelser försvunnit. Den blivande museimannen skall enligt Munro icke tvingas att specialisera sig på begränsade historiska perioder och problem ulan bör skaffa sig möjligheter att kombinera olika sätt att närma sig konsten. Han bör därvid kunna skärskåda ett konstverk ur både historiska, filosofiska, psykologiska och sociologiska aspekter, samtidigt som han skall uppleva detta estetiskt och kunna utnyttja det pedagogiskt. Museimannen bör också förvärva en mer än ytlig erfarenhet om den utövande konstnärens inställning till sina material och problem. Endast med en sådan vid överblick över tidens olika kulturella manifestationer har han, säger Munro, möjlighet att förklara konsten i belysning av människans skiftande ideal och erfarenheter. Det är också andra kunskaper museimannen måste besitta för att kunna rätt fylla sina många uppgifter. Han bör helst veta lika mycket om sin publik som läraren om sina elever för att rätt kunna påverka dess kunskaper och böjelser. Han skall kunna finna förbindelseleden mellan publik och konstnär utan att försöka vinna några lättköpta framgångar, kunna göra rättvisa åt konstnärernas högsta aspirationer och ändå hålla sig inom genomsnittspublikens begränsade erfarenhetssfär. Han bör känna till vuxenuppfostrans teori och praxis samt mycket annat som nu i allmänhet räknas ligga utanför ett konstmuseums intressesfär. Det mesta av detta måste han försöka inhämta genom självstudier och experimenterande.

248 Sett utifrån museimannens mångfacetterade verksamhet kan dessa krav säkerligen motiveras, men de är knappast möjliga att rigoröst ställa upp i praktiken. Så har heller icke skett i det museipedagogiska föregångslandet Förenta Staterna. Där är den konstmuseala utbildningen ytterst skiftande i olika delstater, men som ett genomgående drag kan spåras att den är en gemensam angelägenhet för både universitet och museer. I vissa fall är dock utbildningen helt förlagd till museerna, överallt läggs den största vikten vid den pedagogiska undervisningen och träningen. Fogg Art Museum i Cambridge, Mass., nära anslutet till Harvarduniversitetet i samma stad, ger för blivande museimän två-åriga kurser som uppfyller fordringarna för »the master's degree», närmast jämförlig med en fil. kand.examen. Första aret undervisas där i konsthistoria och praktisk konstkännedom, medan andra året ägnas åt rent museala problem med frivillig museitjänstgöring på halvtid. Metropolitan Museum ordnar träningskurser på ett år, då deltagarna får bekanta sig med museets olika aspekter och samtidigt kan fullfölja sina egna specialstudier. I Europa dominerar helt den rent akademiska utbildningen av konstmuseernas tjänstemän.

Den hittillsvarande utbildningen Lika litet som i det övriga Europa existerar i Sverige någon verklig yrkesutbildning för museimän vilken kan jämställas med utbildningen för andra yrken, främst givetvis därför att det här gäller en så liten yrkesgrupp och därför att olika slag av museer har ytterst olikartade krav på utbildningen. Också inom de största konstmuseerna sker på grund av de mångskiftande arbetsuppgifterna i allmänhet snabbt en stark specialisering. Denna arbetets uppdelning på olika specialister medför gärna att tjänstemännen förlorar ur sikte museets allsidiga målsättning, och den försvårar ett fruktbärande samarbete inom museet. Den teoretiska utbildningen har helt varit anförtrodd universiteten, vilka satt som sitt mål att bibringa adepterna en rent vetenskaplig konsthistorisk utbildning, utan hänsynstagande till några praktiska yrkeskrav. Här kan dock nämnas att de studerande i konsthistoria vid Lunds universitet de två sista decennierna i viss utsträckning fått ägna sig åt praktiskt museala uppgifter vid universitetets konstmuseum samt vid Arkivet för dekorativ konst. Ett förverkligande av de planer som utarbetats för verksamheten vid det konstpedagogiska institutet vid Göteborgs universitet skulle betyda ett konsekvent fullföljande av dessa strävanden. I regel har i den konsthistoriska undervisningen meddelats en ytterst ringa mängd av föremålskunskap, och konstverken har nästan helt ställts åt sidan för fotos och ljusbilder. Även när ett universitet eller en högskola haft tillgång till konstmuseum på närmaste håll, har denna förmån förvånansvärt nog i allmänhet utnyttjats på ett mycket otillfredsställande sätt.

249 I medvetande om de allmänna bristerna i praktisk svensk museimannautbildning begärde Svenska museimannaföreningen 1947—49 vid upprepade tillfällen anslag av statsmakterna för att anordna en länge planerad museikurs i Stockholm, vilken begäran dock konsekvent avslogs. Genom enskild donation kunde kursen år 1952 komma till stånd, om ock i betydligt reducerat skick. Kursen omfattade sex veckor i stället för som ursprungligen tänkts tre månader. Den hölls öppen för alla blivande museimän med konst- och kulturhistorisk samt arkeologisk inriktning, vilka avlagt tentamen i två museiämnen i fil. kand.-examen; någon museal praktik hörde också till fordringarna. Genom sin vida uppläggning kunde kursen inte ge väsentligt mer än en allmän överblick över skilda museala verksamhetsformer och hade därigenom speciell adress till blivande tjänstemän vid landsortsmuseerna med deras särskilt mångskiftande arbetsuppgifter. En kurs av samma slag hölls hösten 1955; för dess anordnande utgick statsbidrag med 5.000 kr.

Utredningens förslag KU vill som sin uppfattning framhålla att frågan om en utbildning av konstmuseernas tjänstemän, vilken främst tar sikte på att göra dem lämpliga för de aktuella praktiska uppgifterna, endast kan lösas av universitet och konstmuseer i intimt samarbete. Det är vid universiteten som studenternas inställning till konststudierna och till museerna formas, och det är då angeläget att redan på detta stadium i utbildningen bibringa dem en vidsynthet i förhållande till deras blivande livsuppgift. KU anser sig här inte böra gä in på den vittomfattande frågan om en sådan speciell utbildning som skulle kunna tillgodose museernas stora behov av pedagogisk-psykologiskt utbildade konstkännare. Den inskränker sig till att betona vikten av att föreläsningarna och studieplanen i ämnet konsthistoria tar hänsyn till den nytta en blivande museiman kan ha av att ta med detta ämne i sin examen samt, framför allt, att ett större mått av föremålskunskap meddelas liksom att studierna inför museernas originalkonstverk icke försummas. KU har därmed inte velat ifrågasätta värdet av en vetenskaplig konsthistorisk träning för den blivande museimannen. Denne bör emellertid få möjlighet att disputera även på konstpedagogiska frågor, liksom också att i sin kandidat- eller licentiatavhandling ventilera sådana problem. För museimännen äger f. ö. mycket av vad som i avd. IV, kap. 9 sägs om lärarnas akademiska utbildning sin tillämpning. Då det icke rimligen kan förutsättas att en professor i konsthistoria skall kunna behärska alla de frågor av psykologisk och pedagogisk natur som kan aktualiseras för museimannen, vill KU föreslå inrättandet av en docentur i konstpsykologi och konstpedagogik, förlagd till ett universitet eller en högskola med bekväm tillgång till ett större konstmuseum, detta främst

250 för att skapa möjligheter till konstpedagogiskt praktiserande. Den föreslagna docenten bör ha dokumenterat en gedigen insikt i både konsthistoria, psykologi och pedagogik, dock med utbildningens tyngdpunkt förlagd till konsten, dess historiska och psykologiska förutsättningar. Hans konstpedagogiska insikter bör vara grundade också på praktisk erfarenhet för att ge honom möjligheter att inrikta undervisning och forskning på uppgifter som kan komma den praktiska konstpedagogiken till godo. Även om forskningen på hithörande områden ännu i stor utsträckning befinner sig på ett experimentstadium, har dock exempelvis litteraturen om barnets bildskapande liksom om konstupplevelsens olika psykologiska förutsättningar numera nått ett så pass stort omfång och en sådan grad av vederhäftighet att den bör kunna läggas till grund för en universitetsundervisning. Vid inrättande av den föreslagna docenturen torde speciella anslag bli nödvändiga för litteratur och annan forsknings- och undervisningsmateriel. KU vill vidare föreslå att som försöksverksamhet vid någon av de konsthistoriska universitetsinstitutionerna sommartid anordnas en konstmuseal kurs för blivande museimän och konstpedagoger frän olika universitet, där i män av utrymme även redan verksamma museimän kunde erhålla ett slags fortbildningskurs. Med tanke främst på lättillgängligheten av musealt åskådningsmateriel torde Stockholms högskola här vara den lämpligaste institutionen. Docenten i konstpedagogik förutsattes fungera som ledare för kursen. Statsbidrag bör utgå även för resor och dagtraktamenten. En sådan kurs, som lämpligen kunde upprepas vartannat år och beräknas för 15—20 deltagare, skulle uppskattningsvis dra en kostnad av 7.000 kr. Samme docent skulle också vara engagerad i de kurser i konsthistoria m. m. för främst historie- och modersmålslärare, som föreslås i avd. IV, kap. 9. Vad gäller museimannens praktiska utbildning framstår det för KU som betydelsefullt att konsthistoriestuderanden på ett relativt tidigt stadium, måhända redan före kandidatexamen, får tillfälle att praktisera vid undervisningsavdelningen vid något större konstmuseum. Han torde då lättare än senare kunna få den rätta synen på museets grundläggande pedagogiska uppgifter, samtidigt som han då ofta har större förutsättningar för pedagogiskt arbete än senare. Därmed skulle också skapas en motvikt mot den ständigt stegrade specialiseringen i yrkesutbildningen. Denna form av provtjänstgöring kunde för studenternas del åtminstone delvis finansieras genom arvoden för visningar för skolbarn och vuxna. De mer specialiserade museipedagogerna borde också praktisera vid museer med besläktade samlingsområden såsom Medelhavsmuseet, det blivande Östasiatiska museet, Statens historiska museum, Nordiska museet och Röhsska konstslöjdmuseet. De historiska, kulturhistoriska och etnologiska aspekterna kan, rätt utnyttjade, i hög grad berika även den konstpedagogiska arsenalen. Internationellt utbyte av erfarenheter genom auskultationer vid utländska museer och via utländska gästbesök här hemma vore

251 likaledes högeligen önskvärt. Angeläget är även att genom inrättandet avflera stipendier större möjligheter skapas både för blivande museimän och för dem som redan arbetar i yrket att bedriva utlandsstudier för att därigenom nå en ökad internationell kringsynthet och för att snabbt kunna tillgodogöra sig nya erfarenheter från olika museala områden. Det vore värdefullt om tillfälle kunde beredas de unga museimännen att auskultera i skolorna för att vinna insikt i aktuella pedagogiska metoder och skolproblem och bli mer förtrogna med mentaliteten hos barn och ungdom. 1944 års folkbildningsutredning framhöll i sitt betänkande rörande det estetiska bildningsarbetet (SOU 1948:30, sid. 118) önskvärdheten av att det i museimannautbildningen ingår någon instruktion i bedrivande av folkbildningsarbete på den bildande konstens område och rekommenderade att ett effektivt samarbete etableras med folkhögskolorna och folkbildningsförbunden. I denna allmänna rekommendation kan KU instämma.

Kompetenskrav beträffande landsantikvarier I detta sammanhang bör också beröras de kompetenskrav som gäller för landsantikvarierna, vilka vid sidan av handhavandet av sina kulturminnesvårdande uppgifter i 20 fall av 23 även fungerar som chefer för länsmuseerna. Dessa museer inrymmer i halva antalet fall avsevärda konstsamlingar, ofta snabbt tillväxande, och detta ställer betydande krav på museichefen ifråga om konstverkens hängning och vård samt om sakkunskap vid nyförvärv av konst till samlingarna. Även i de rent kulturhistoriska museerna i landsantikvariernas vård ingår ett stort antal föremål av estetiskt värde. Snart sagt alla dessa museer äger samlingar av konsthantverk, i allmänhet främst berörande 1700- och 1800-talens högreståndskultur. De flesta museerna äger även samlingar av äldre kyrklig konst och textilier, och flera äger mynt- och medaljsamlingar, allt föremålsgrupper som icke kan göras rättvisa genom att behandlas ur enbart kultur- och socialhistoriska synpunkter. När det gäller att på ett estetiskt någorlunda tilltalande och slagkraftigt sätt exponera dessa konst- och kulturhistoriska samlingar för att därigenom väcka publikens intresse, h a r en museiman givetvis stor nytta av att äga kontakt med estetiska problemställningar. Många av dessa museer hyser f. n. större depositioner av konst från Nationalmuseum. En landsantikvarie leder en kommunal konsthall och en annan tar som sekreterare i styrelsen för stadens konsthall livlig del i dennas skötsel. Samtliga landsantikvariemuseer, undantagandes i 4 städer med egen konsthall, tar emot konstutställningar från Nationalmuseum och Riksförbundet för bildande konst, i de allra flesta fall årligen. Även Folkrörelsernas konstfrämjande samt Svenska slöjdföreningen har försett flera av museerna med utställningar av konst och konsthantverk.

252 Vid sidan av dessa utställningar organiserar landsantikvarierna i åtminstone 10 fall en mer eller mindre livlig verksamhet med utställningar av modern konst, i stor utsträckning representerande konstnärer från den egna provinsen. I åtminstone ett fall, i Karlstad, utsänder landsantikvarien från sitt museum vandringsutställningar av konst till olika delar av provinsen. Flera landsantikvarier håller också studiecirklar och föreläsningar i konst. Denna vitt förgrenade verksamhet tar i många fall en betydande del av landsantikvariens eller hans amanuens' tid i anspråk, särskilt när han också pedagogiskt utnyttjar utställningarna genom visningar för skolbarn och vuxna. Konstutställningsverksamheten har för många av dessa museer stor betydelse både i ekonomiskt hänseende och för att till museet dra en större publik som i samband därmed ofta kommer att studera även museets egna samlingar. Det under senare år starkt stegrade konstintresset har icke minst tagit sig uttryck i bildandet av konstföreningar, i stor utsträckning knutna till länsmuseerna, vilket betydligt vidgat landsantikvariernas arbetsuppgifter i konstens tjänst. Ofta fungerar de som sekreterare i dessa länskonstföreningar. I realiteten har landsantikvarierna i många fall blivit de främsta målsmännen för konstlivet inom sina verksamhetsområden. Även åtskilliga av de centrala uppgifter vilka åligger landsantikvarierna såsom ombud för Riksantikvarieämbetet kan enligt KU:s mening knappast nöjaktigt fyllas utan de konsthistoriska kunskaper och det skolade omdöme i estetiska frågor som kan förmedlas genom en akademisk examen i konsthistoria. Sålunda har landsantikvarien enligt kulturminnesvården berörande lagar och författningar att som riksantikvariens ombud göra tidskrävande undersökningar som förberedelse för kyrkorestaureringar och som kontrollant av dessa. Under det senaste decenniet har sådana restaureringar starkt tilltagit i omfattning. Vidare har han att i stor utsträckning svara för arbetsuppgifterna enligt kung. den 11 dec. 1942 angående vården av vissa kyrkliga inventarier, såsom »klenoder och kärl», altartavlor, andra målningar och konstarbeten etc. Han kan också bli konsulterad vid utförsel till utrikes ort av vissa äldre kulturföremål, såsom möbler, inredningsföremål, takmålningar e t c , främst vad gäller föremålens ålder samt kulturhistoriska och konstnärliga värde, och han får även i vissa fall fungera som lokalt ombud för Statens konstråd samt för Nationalmuseum i depositionsärenden. Även ifråga om kyrkornas varaktiga utsmyckning kommer arbetsuppgifterna att i stor utsträckning vila på landsantikvarierna. Lagen om skydd för kulturhistoriskt märkliga byggnader har i sin nuvarande utformning ej fått någon större effekt, men den nya lag som torde emanera ur en år 1953 tillkallad sakkunnigutredning väntas komma att väsentligt öka dessa arbetsuppgifter. Byggnadslagstiftningen av år 1947 har lagt nya viktiga uppgifter på landsantikvarierna. Dessa har därigenom fått ställning som experter vid upprättandet av sådana planer där hänsyn måste tas

253 till kulturhistoriskt och estetiskt värdefulla byggnader och stadsbilder. Även i samband med övervakandet av de ecklesiastika boställenas skötsel kan landsantikvarien ställas inför överväganden av konsthistorisk och estetisk natur. De nu uppräknade statliga arbetsuppgifterna måste sägas kräva ett stort mått av konsthistoriskt — inte minst arkitekturhistoriskt — kunnande och allmän estetisk omdömesförmåga. KU vill understryka att de landsantikvariernas statliga arbetsuppgifter, som kräver estetisk sakkunskap, under senare år ökat i omfång i minst samma grad som de övriga uppgifterna av statlig natur. KU framförde till landsantikvarieutredningen förslag om att för innehav av landsantikvarietjänst borde krävas minst två betygsenheter i konsthistoria i fil. kand.-examen. Vid sitt ställningstagande härtill framhöll landsantikvarieutredningen (SOU 1954:26) att eftersom landsantikvarierna i viss omfattning ägnar sig åt konstfrämjande verksamhet måste givetvis kunskaper i konsthistoria anses värdefulla. Tillräckliga skäl förelåge emellertid enligt utredningens mening icke för att uppställa krav på visst ämne som obligatoriskt i fil. kand.-examen. Ehuru det i och för sig skulle vara än mer berättigat att fordra betyg i ämnet nordisk fornkunskap, eftersom landsantikvariernas fornminnesvårdande uppgifter måste anses vara ett av de mest väsentliga inslagen i deras arbete, ansåg landsantikvarieutredningen att den studerande som ville inrikta sig på museimannabanan borde fritt få välja ämneskombinationer i fil. kand.-examen. Givetvis måste dock dessa, framhöll utredningen, väljas så att han efter avlagd examen hade möjlighet att fortsätta sina studier för den fil. lic.-examen i något av ämnena nordisk fornkunskap, nordisk folklivsforskning och konsthistoria som borde fordras för att erhålla landsantikvarietjänst. Utredningen ansåg att friheten att välja ämneskombinationer i den lägre examen icke borde kringskäras eftersom en studerande, när han började sina akademiska studier, ingalunda med säkerhet kunde veta om han i framtiden komme att ägna sig åt landsantikvariebanan eller åt annan närliggande verksamhet. Vid 1955 års riksdag godtogs landsantikvarieutredningens förslag i denna del, och i enlighet härmed gäller enligt 12 § kung. den 27 maj 1955 (nr 317) ang. statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen såsom enda examensfordran för behörighet till landsantikvariebefattning, att vederbörande avlagt fil. lic.-examen i något av ämnena nordisk och jämförande fornkunskap, nordisk och jämförande folklivsforskning samt konsthistoria med konstteori. KU kan emellertid icke finna den nyss återgivna motiveringen härför helt odiskutabel. När landsantikvarieutredningen fasthållit vid en så stor valfrihet i examen för fil. l i c , hade en närmare bestämning av ämnena i fil. kand.-examen kunnat förväntas. KU har ovan redovisat sin uppfattning att kunskaper i konsthistoria har betydelse ej blott för den konst-

254 främjande verksamheten utan även för en hel rad av landsantikvariernas rent statliga arbetsuppgifter. Då det med allt fog kan hävdas att kunskaper i ämnena nordisk fornkunskap, konsthistoria och nordisk folklivsforskning är mer eller mindre oundgängliga för att med betryggande sakkunskap sköta en landsantikvaries mångskiftande åligganden, är det rimligt att fordra meritering i samtliga dessa ämnen. Detta krav bör icke bortresoneras med en hänvisning till det fördelaktiga för en studerande att fritt välja ämneskombinationer. Med samma argumentering skulle man kunna ifrågasätta t. ex. en blivande läroverkslärares skyldighet att redovisa kunskaper i de ämnen som förenas i olika ämneskombinationer för lärare. Krav härpå har statsmakterna dock alltid upprätthållit. För en humanist, som vill ägna sig åt museimannabanan, ligger det närmast till hands att i kandidatexamen välja just de tre nämnda ämnena, de s. k. föremålsämnena, för att sedan till licentiatexamen specialisera sig på ett av dem. För att rätt kunna tillgodogöra sig en utbildning i museala göromål vid Statens historiska museum, däri även inräknat dess medeltidsavdelning vilken har stor betydelse för landsantikvarieutbildningen genom att vårt land äger en sådan rikedom på medeltida minnesmärken, samt vid Nordiska museet är akademiska kunskaper både i nordisk fornkunskap, nordisk folklivsforskning och konsthistoria synnerligen önskvärda. De olika ämnena kan i hög grad berika varandra, såsom t. ex. konsthistorien och folklivsforskningen vid studiet av vår folkliga byggnadskultur. Skulle kunskaper i samtliga dessa ämnen inte krävas, blir konsekvensen i praktiken, såsom erfarenheten utvisar, i många fall den att de studerande begränsar sig till att läsa det eller de »museiämnen» som för tillfället anses mest »matnyttiga» och att komplettera sin examen med ett eller ett par av de relativt närliggande ämnen som kräver kort studietid. KU vill därför föreslå sådan ändring av 12 § 2 mom. a) ovannämnda kungörelse, att behörig till befattning som landsantikvarie skall vara den, som avlagt dels filosofie kandidatexamen i ämnena nordisk och jämförande fornkunskap, nordisk och jämförande folklivsforskning samt konsthistoria med konstteori, dels ock filosofie licentiatexamen i något av dessa ämnen. Författningsändringen bör dock icke träda i kraft förrän viss tid, förslagsvis omkring fem år, efter dess kungörande.

Kap. 6. Landsortsmuseerna

Museernas behov av statligt stöd i sin konstbildande verksamhet Av den ovan (s. 212 ff.) givna översikten över landsortsmuseernas konstbildningsverksamhet framgår att de på detta område, ofta under ekonomiska och administrativa svårigheter, fyller både viktiga och maktpåliggande uppgifter. På många håll, framför allt i de större städerna, nätverksamheten kunnat fortgå i en allt mer vidgad och intensifierad omfattning, medan den i andra fall stagnerat eller aldrig beretts förutsättningar att utvecklas ens i blygsam omfattning. En allmän upprustning av landsortens museer både ifråga om personal, utställningsmöjligheter och pedagogiska hjälpmedel är nödvändig för att lägga en fast grund för en konstbildning, i görligaste mån spridd över hela landet. Det gäller att ge invånarna i vårt land, oberoende av bostadsort och ekonomisk ställning, någorlunda likartade möjligheter att mer än tillfälligt komma i beröring med god konst av olika slag, och i varje kulturellt livaktigt större samhälle kräver konstintresset för att blomstra sin fasta förankring i ett museum eller en likartad institution med uppgift att meddela och fördjupa konstbildningen. 1944 års folkbildningsutredning framhöll i sitt betänkande angående det estetiska folkbildningsarbetet (SOU 1948: 30, sid. 117) önskvärdheten av »att konstmuseerna kunde utföra en på den bredare publiken mera konsekvent inriktad upplysnings- och propagandaverksamhet, att provinsmuscer för konst kunde upprättas i större utsträckning och att den ambulatoriska utställningsverksamheten kunde utvidgas». Samma utredning ansåg också, att ett förlängt öppethållande av konstmuseerna i förening med ökad propaganda för besök sannolikt skulle tillföra dessa en mera allsidigt sammansatt publik, och framhöll såsom högeligen angeläget att avsevärt ökade anslag ställdes till museernas och främjandesammanslutningarnas förfogande så att dessa bleve i tillfälle att erbjuda bildnings- och studieförbunden sina tjänster på ekonomiska villkor som vore överkomliga för dessa. När Nationalmuseiutredningen i sitt betänkande (SOU 1949:39) behandlade provinsmuseernas och landsortens konstliv (bet. sid. 141 ff.) erinrade utredningen bl. a. om att den utveckling mot ett ökat konstsamlande från dessa museers sida, som kunde utläsas redan ur 1913 års fornminnessakkunnigas betänkande, sedan tagit än starkare fart och blivit ett av de mest påfallande dragen i provinsmuseernas utveckling

256 efter 1921. Landsortens museiväsen hade dock under de senaste decennierna från statsmakternas sida organiserats under starkt betonande av de kulturminnesvårdande synpunkterna och med undanskjutande av de konstvårdande. Enligt Nationalmuseiutredningens mening vore tiden inne att anslag ur lotterimedelsfonden planenligt lämnades även till provinsernas konstmuseer och till bildande av lönefonder för dessa museers föreståndare. Lösandet av landsortens konstbildningsproblem bör vara en statens, kommunernas och landstingens gemensamma angelägenhet. Om staten här visade generositet och kanske i vissa fall även toge initiativ, skulle detta säkerligen medföra överlag en mer positiv inställning till dessa frågor från de lokala myndigheternas sida. Museerna skulle därmed få större möjligheter att arbeta sig in i allmänhetens medvetande som folkbildningsinstitutioner på samma sätt som biblioteken kunnat göra. Här kan också framhållas att skolväsendet och folkbildningsrörelsen i allt större utsträckning utnyttjat museernas pedagogiska resurser. Genom ökade insatser i landsortens museiväsen skulle statsmakterna även kunna försäkra sig om ett visst inflytande på museernas allmänna politik och bl. a. skapa garantier för att tillräckligt höga krav ställs på deras fackmässiga ledning. Det blomstrande museiväsendet i Danmark visar vilken stimulans en kontinuerligt bedriven stödverksamhet kan betyda. Det är här Ny Carlsbergfondet som övertagit en stor del av det allmännas förpliktelser gentemot kulturarbetet. Under de senaste 25—30 åren har fonden sålunda till de provinsiella konstmuseerna skänkt konstverk till ett värde av omkr. 1 Va milj. kr., medan de kulturhistoriska museerna under det sista halvseklet mottagit bidrag till ett värde av omkr. 1 milj. kr. När det gäller att närmare motivera KU:s syn på statens plikt att uppmuntra och konsolidera landsortsmuseernas konstbildningsarbete, må som jämförelse anföras vissa av de ekonomiska förpliktelser som staten åtagit sig på närliggande kulturområden. I allt större utsträckning har staten sålunda övertagit det ekonomiska ansvaret för folk- och skolbiblioteken. En jämförelse med dessa institutioner är så mycket mer motiverad som museerna i allt högre grad blivit centra för en mångskiftande kulturell aktivitet. Som undervisnings- och bildningsmedel kan de sägas ha blivit nära nog lika oumbärliga för samhället som biblioteken. Statens åtaganden har på biblioteksområdet successivt ökats, också i förhållande till de lokala bidragen. Sålunda utgjorde det statliga bidraget till folkbiblioteksväsendet år 1934 379.000 kr., utgörande 15,4 % av samtliga kostnader, år 1944 1.145.000 kr., eller 20,8 % och år 1954 7.883.000 kr. eller 23,6 % av hela folkbiblioteksbudgeten. En granskning av lotterimedelsanslagen till kulturella ändamål under 1 O-årsperioden 1944—53 ger vid handen att konsten blivit mycket blygsamt tillgodosedd jämfört med teatern och musiken. Den totala tilldelningen till konstmuseer och andra konst-

257 ändamål — de största anslagen har utgått till museerna som engångsanslag för nybyggnad och till de konstfrämjande riksorganisationerna — har under dessa år uppgått till 2.621.000 kr. (övriga museer har mottagit 1.135.000 kr.), medan teatern fått 60.119.000 kr. och musiken 10.748.000 kr. För konsten betyder detta 3,1 % av samtliga utdelade lotterimedel, medan teaterns andel uppgår till 72 % och musikens till 12,8 %. Om till konstanslagen av lotterimedel läggs de slatsbudgetmedel, som under den angivna perioden tilldelats konständamål, främst Nationalmuseum samt Statens konstråd, uppgår beloppet icke till mer än 10.496.000 kr. eller 17,4 Te av teaterns lotterimedelsanslag. Även om ur siffermaterialet kan utläsas att konsten under de senaste åren fått en något större andel av lotterimedelsanslagen än åren närmast efter andra världskriget, så föreligger fortfarande en stark disproportion mellan anslagen till konstmuseerna å den ena sidan samt till teatern och musiken å den andra — också med hänsyn tagen till de förhållanden som gör framförandet av dramatik och musik särskilt kostnadskrävande. Åren 1946—48 steg konstanslaget ganska snabbt för att därefter i stort sett stagnera; mellan år 1947 och år 1953 har teatrarnas lotterimedelstilldelning mer än fördubblats och musikens i det närmaste fördubblats, medan för motsvarande bidrag till den bildande konsten ökningen under samma tid är endast 1,7 %. Konstbildningsintressena har alltså även i relation till deras ogynnsamma utgångsläge i långt mindre grad än teatern och musiken kunnat hävda sin ställning hos statsmakterna. Konstens tillbakasatta position framgår även av en jämförelse med storleken av de anslag som 1944—53 tilldelats Fonden för idrottens främjande, 41,3 milj. kr., och Fonden för friluftslivets främjande, 10,75 milj. kr. Önskemål rörande en utvidgad och intensifierad konstbildningsverksamhet KU finner det angeläget att något redogöra för de museala verksamhetsformer som främst borde komma ett decentraliserat konstbildningsarbete till godo. För att museerna skall kunna mera effektivt betjäna hela den omgivande regionen (landskapet eller länet), måste de kunna förfoga över en större tjänstemannastab. Redan för den stationära verksamheten, såsom för museivisningar, är den nu tillgängliga arbetskraften i de flesta fall otillräcklig, och denna bristsituation blir ännu allvarligare om museerna skall engagera sig i en verksamhet som sträcker sig långt från museiorten. Med tillgång till en större fackutbildad personal skulle museerna få möjligheter till ett vidgat samarbete med både centralmuseerna och andra landsortsmuseer samt kunna tillförsäkras ett större antal högklassiga vandringsutställningar. Dessa skulle också kunna utnyttjas pedagogiskt på ett bättre sätt än som nu ofta sker. Nya möjligheter skulle skapas att göra landsortsmuseerna till centra för en i egen regi bedriven vandringsutställ17

258 ningsverksamhet som skulle kunna komma skolor, bygdegårdar, folkets hus, ordenshus, arbetsplatser o. s. v. till godo. Bl. a. i den mångfald personalkonstföreningar, som växt fram under det senaste decenniet och vilka gärna sökt förbindelse med närmaste konstmuseum, förefinns redan organiserade enheter som kan bli föremål för museernas konstbildningsarbete. Ett ökat samarbete de regionala museerna emellan skulle säkerligen kunna ge goda resultat, icke minst med tanke på deras ofta specialiserade samlingsområden. Många museer äger tillräckligt stora och mångsidiga samlingar för att själva kunna tillhandahålla materialet för sådana utställningar, medan de mindre museerna finge nöja sig med att huvudsakligen bli organisatoriska mellanhänder. I viss utsträckning måste man räkna med att tryckta reproduktioner, avgjutningar och annat mindre dyrbart material här finge komma till användning. En annan möjlighet vore att — såsom föreslagits från Värmlands museum — Nationalmuseum, något annat centralmuseum eller någon av konstbildningens riksorganisationer ställde utställningsmaterialet till ett länsmuseums förfogande för en rundvandring i länet i museets regi, exempelvis under ett år. Museet skulle därvid svara för alla kostnader. Med ett sådant arrangemang skulle de organisatoriska svårigheterna kunna lösas smidigare, och möjligheterna att nå även mindre orter skulle öka. De lokala museerna skulle givetvis ges tillfälle att komplettera utställningarna med material ur de egna samlingarna för att ge särskilt intresseväckande anknytningar till den egna provinsens kulturliv. En »extension service» av här antydd omfattning kräver också tillgång till personal för packning liksom lagrings- och packningsutrymmen, transportmedel och annan teknisk utrustning. En relativt betydande del av kostnaderna härför måste förutsättas bli bestridd av utställningsmottagarna. Enligt KU:s uppfattning bör möjligheter skapas fölen kontinuerlig expansion av konstbildningsverksamheten i anslutning till länsmuseerna även i de fall då dessa museer ännu ej haft möjlighet att bilda konstsamlingar av mera betydande omfattning. Att denna tanke icke är ny framgår bl. a. av Svenska museimannaföreningens anhållan år 1909 om ett statligt anslag av 15.000 kr. till understödjande av de smärre konstoch kulturhistoriska museerna i riket. Vissa svårigheter kan väntas uppstå när det gäller att på ett smidigt sätt samordna den regionala vandringsutställningsverksamheten med de konstfrämjande riksorganisationernas och Nationalmusei ambulatoriska verksamhet, och det torde därför vara ändamålsenligt att upprätta samarbetsorgan för konstbildningsarbetet inom större områden, omfattande flera län.

Statsbidrag för upprustning av provinsmuseernas konstbildningsarbete Med hänsyn till de olika museernas högst skiftande förutsättningar ifråga om personal, ekonomi, samlingarnas omfattning och karaktär etc. finner

259 KU det vanskligt att konstruera en generell norm enligt vilken staten skulle kunna ekonomiskt stödja en utvidgning av konstmuseernas samt de kombinerade konst- och kulturhistoriska museernas verksamhet i konstbildningens tjänst. Härvid bör de lokala initiativen och den planmässigt genomförda verksamheten tillmätas avgörande betydelse, och starka skäl talar för att den redan hävdvunna principen att de statliga bidragen skall utgå i viss proportion till de lokala insatserna bör upprätthållas. Ett sätt att närmare fixera statsbidragen vore att utgå från en viss minimiprestation från vederbörande kommuns (och landstings) sida, beräknad i förhållande till samhällets invånarantal; på alla beviljade anslag härutöver skulle staten garantera ett visst procenttillägg, exempelvis 50 eller 33 %. En enklare beräkningsgrund nås om statsbidraget förutsattes utgå med viss procent av hela administrationskostnaden, t. ex. 25 %, vilket ungefär överensstämmer med statens procentuella bidrag till folk- och skolbibliotekens kostnader. Detta procenttillägg förutsattes utgå endast på den del av lönerna som svarar mot vad samma kategori statliga befattningshavare åtnjuter. En sålunda mekaniskt tillämpad rättviseprincip skulle dock missgynna museerna i de mest skattetyngda eller genom sin ringa folkmängd mindre bärkraftiga kommunerna, främst i kulturellt vanlottade landsändar. Därför bör vid medelstilldelningen hänsyn i görligaste mån tagas även till sädana faktorer. KU har uppmärksammat de beräkningsgrunder som musikutredningen i sitt betänkande (SOU 1954:2, sid. 132 och 420 ff.) föreslår skall tillämpas vid fördelning av allmänna medel till stöd åt större symfoniorkestrar. Därvid har förutsatts att 1) liten folkmängd skall få större stöd än stor; 2) få skattekronor per capita skall även medföra större andel och 3) hög utdebitering per skattekrona skall berättiga till större anslag än låg sådan. Musikutredningen framhåller, att genom den hittills tillämpade bestämmelsen för anslagstilldelning till orkesterverksamheten, vilken innebär att kommunen för samma tid tillskjuter minst samma belopp som staten, har de ekonomiskt svagare kommunerna kommit i ett dåligt utgångsläge för erhållande av statsbidrag, och påyrkar därför att fifty-fifty-regeln vid avvägningen av statliga och kommunala bidrag för den ifrågavarande verksamheten brytes. KU ifrågasätter, om icke dylika överväganden borde ske även vid fördelningen av statsbidrag till landsortsmuseernas administration, men vill samtidigt framhålla, att vid bidragsavvägningen skäliga hänsyn också måste tagas till omfattningen och varaktigheten av de lokala initiativen på detta område. Då det knappast kan förutsättas, att samtliga landsortsmuseer omedelbart och i ett sammanhang kan komma att tillerkännas statsbidrag för utvidgning och intensifiering av sin konstbildningsverksamhet, utan KU:s förhoppning endast sträcker sig därhän att till en början ett eller annat museum i någon på detta område mer eftersatt landsända skall kunna

260 komina i åtnjutande av sådant bidrag, bör svårigheterna att ange en generell och samtidigt någotsånär rättvis norm för bidragsgivningen ej behöva hindra att denna påbörjas som en slags försöksverksamhet. Skulle statsmakterna ställa sig välvilliga till tanken härpå, får det sedan ankomma på museerna själva att göra motiverade framställningar om bidrag. Beviljade medel för ändamålet synes böra utgå från ett nybildat anslag under VIII:e huvudtiteln, förslagsvis benämnt Bidrag till provinsmuseer. Erinras må, att under denna huvudtitel redan finns upptagna vissa anslag för bidrag till en del icke statliga konst- och kulturhistoriska museer, nämligen Nordiska museet, Kulturhistoriska museet i Lund, Thielska galleriet och Millesgården. Som villkor för åtnjutande av sådant statligt administrationsbidrag bör gälla, att med hjälp av bidraget avlönad tjänstemans kompetens och instruktion godkännes av chefen för Nationalmuseum då fråga är om ett enbart konstsamlande museum samt av denne och riksantikvarien i vad avser ett blandat konst- och kulturhistoriskt museum. Vad KU nu föreslagit äger även visst samband med vad statsmakterna år 1955 beslutat rörande landsantikvarieorganisationen. Därvid bekräftades i stort sett Nationalmuseiutredningens förut (sid. 256) återgivna uttalande, att landsortens museiväsen från statsmakternas sida organiserats under starkt betonande av de kulturminnesvårdande synpunkterna och med undanskjutande av de konstvårdande. Visserligen har i kungörelsen den 27 maj 1955 (nr 317) ang. statsbidrag till avlöningar inom landsantikvarieorganisationen icke införts det av landsantikvarieutredningen föreslagna förbudet för landsantikvarie att syssla med annat än kulturminnesvård och naturskydd, och även i ett par andra hänseenden har nämnda utrednings förslag modifierats på ett ur konstvårdens synpunkt förmånligt sätt. Emellertid framgår av kungörelsen endast anlydningsvis (i 9 och 10 §§ samt 12 § 4 mom. första stycket sista punkten) att landsantikvarien kan — dock endast som en ringa bisyssla — få fullgöra konstmuseala uppgifter, medan hans egentliga arbetsuppgifter, avseende kulturminnesvård och naturskydd, utförligt redovisas (i 8 §). Riksantikvarieämbetet har likaledes ensamt tillsyn även över den konstmuseala delen av huvudmannaorganisationens och landsantikvariens verksamhet (se 6, 7 och 9 §§), och det trots att Kungl. Maj :t genom beslut den 30 juni 1947 i samband med beviljande av bidrag ur lotterimedelsfondeii till om- och tillbyggnad av Blekinge museum stadgat, att Blekinge museum och hembygdsförbund med avseende å sin verksamhet som museal och pedagogisk institution inom konstens och konsthantverkets område skall underkastas inspektion av chefen för Nationalmuseum. Skulle KU:s förslag om bidrag till provinsmuseerna lämnas obeaktat, vill utredningen därför ifrågasätta om icke kungörelsen ang. landsantikvarieorganisationen bör undergå sådana ändringar att den bättre än i sin nu-

261 varande utformning motsvarar de faktiska förhållandena, nämligen att flertalet landsantikvarier även har bögst omfattande och betydelsefulla konstmuseala och konstpedagogiska arbetsuppgifter. Ledning för vidtagandet av dessa ändringar kan hämtas från åtskilliga över landsantikvarieutredningens betänkande avgivna remissyttranden. De olika provinsmuseernas konstsamlingar är ytterst skiftande i fråga om kvalitet och omfång samt fördelning på olika länder, landskap och tidsperioder. Dessa samlingars tillväxt har oftast bestämts mer av slumpen i form av donationer etc. än av en uppgjord plan, vilket förklarar det på sina håll mycket heterogena konstbeståndet. Antagligen kommer museerna emellertid i fortsättningen att i betydligt mindre utsträckning än hittills kunna räkna med att få sina samlingar kompletterade genom privata donationer, och de måste således för konstförvärv alltmer lita till egna resurser. Dessa torde dock f. n. i de flesta fall vara helt otillräckliga för att tillförsäkra museerna en förstklassig och mångsidig accession av konst och konsthantverk. Det planmässiga arbete, som Nationalmuseum länge bedrivit för att med konstverk bistå de olika museerna i deras uppbyggnad och tillväxt, kan knappast sträckas mycket längre. KU finner det befogat, att statsmakterna i denna situation räcker landsortens museer en hjälpande hand och får därför föreslå att 50.000 kr. årligen ställs till Nationalmusei förfogande för inköp av konst och konsthantverk, avsedda för deposition i landsortsmuseerna. Därigenom skulle dessa sä småningom tillförsäkras en grundfond av förstklassig konst med tonvikten lagd pä de områden som där i allmänhet eljest skulle vara mindre väl representerade, främst den samtida utländska konsten liksom äldre svenska mästare. Dessa depositioner skulle få betydelse icke minst för att ge en inspirerande kvalitetsnorm för de egna konstinköpen och i någon mån motverka eventuella tendenser till provinsiell isolering och självtillräcklighet. Konstverken skulle kunna bytas ut efter en uppgjord långtidsplan, och provinsmuseernas chefer bör få rätt att framställa förslag till inköp. En allmän upprustning av det provinsiella konstbildningsarbetet kräver stora ekonomiska investeringar för ny- och tillbyggnader av museerna. Flera av de äldre, övervägande kulturhistoriska museerna har otillfredsställande utställningsmöjligheter och måste inskränka sitt estetiska bildningsarbete till att arrangera tillfälliga konstutställningar, som kan finansiera sig själva genom att inbringa hyra och försäljningsprovision. Några städer, t. ex. Västerås, Sandviken och Sala, äger ganska betydande konstsamlingar, som dock ännu är mer eller mindre husvilla. Andra orter återigen saknar både konstsamlingar och museer men har lyckan att äga en livskraftig konstförening som hållit tanken på ett framtida konstmuseum vid liv. Tämligen allmänt saknar de äldre museerna utrymmen för magasinering och upppackning, vilket måste utgöra ett svårt hinder för en utvidgning av verksamheten.

262 Det kan med visshet förutses att byggandet av konstmuseer och kombinerade konst- och kulturhistoriska, museer kominer att aktualiseras på inånga håll redan under de närmaste decennierna. Jönköpings nya museum kommer att sommaren 1956 stå utbyggt i sina mest väsentliga delar, örebro konsthall utgör endast första etappen i länsmuseets planerade nybyggnad, och museets egna konstsamlingar har ännu icke kunnat permanent utställas. Sundsvalls nya museum står innevarande år inför sitt öppnande, medan den musealt vanlottade staden Uppsala har tillsatt en kommitté för att utarbeta förslag till museibyggnad och förfogar över ansenliga fonder för ändamålet. Det sistnämnda gäller också Västerås, Falun och Nyköping. Även städer som Hälsingborg, Karlskrona, Uddevalla och Umeå har länge umgåtts med nybyggnadsplaner, och i Sandviken liksom i Åmål har inrättandet av konsthall diskuterats. Att Norrlands stora glesbygder får flera konst- och kulturhistoriska museer, t. ex. i Kiruna med sina 20.000 invånare, måste anses vara ett kulturellt allmänintresse. Det kan förutsättas att det på en hel del platser inte blir möjligt att upprätta ett fristående konstmuseum utan att konstmuseet tillsammans med bibliotek, badinrättning, folkets hus e. d. kan komma att få ingå som del i ett s. k. community center eller ett medborgarhus. I stor utsträckning måste konstmuseerna tänkas tillkomma genom direkt samarbete med andra institutioner och organisationer med allmänt kulturellt och folkbildande syften, såsom skolor, studiecirklar, föreläsningsföreningar, hemslöjds- och konstföreningar etc. Samtliga under de senaste decennierna uppförda museibyggnader, inrymmande konstsamlingar — Göteborgs konstmuseum, Malmö, Norrköpings, Linköpings, Ystads och Gävle museer — har med undantag av det sistnämnda uppförts med ansenliga bidrag av lotterimedel. Sak samma gäller konsthallarna i Örebro och Falun. KU förutsätter att statliga bidrag även i fortsättningen kommer att utgå till dylika byggnader. Enligt vad 1948 års kulturfondsutredning föreslagit i sitt den 15 juni 1955 avgivna stencilerade betänkande skulle emellertid bidragen framdeles utgå från anslag under VIII:e huvudtiteln. Som villkor för åtnjutande av sådant bidrag bör även fortsättningsvis gälla, att ritningarna till nya byggnader för konstmuseer samt kombinerade konst- och kulturhistoriska museer skall förutom av Byggnadsstyrelsen granskas och godkännas i förra fallet av chefen för Nationalmuseum och i senare fallet av denne och riksantikvarien i samråd.

Kap. 7. Konstcentra

Även om konstintresset på mindre orter också i fortsättningen för sina behov kan utnyttja skolor, stadshus, folkets hus, kommunala bildningscentra, hembygdsgårdar, ordenshus och andra redan befintliga lokaliteter, måste del betraktas som ett angeläget önskemål att konstbildningsverksamheten med samhällets stöd kan utrustas med egna, speciellt avpassade lokaler för utställningar, gemensamt och enskilt studium, samkväm och diskussioner samt planmässigt arbete för ungdomens estetiska fostran. Ett sådant »konstcentrum» borde kunna skapas i de trakter, där ett relativt stabilt konstintresse redan hunnit rotas men detla i brist på lämpliga lokaler jämte utrustning saknat möjligheter att socialt växa och fördjupas. Vad nu sagts kan gälla vissa städer utan konstmuseum, större industridistrikt och järnvägssamhällen liksom också förorterna till våra tre största städer. Sådana institutioner skulle i de mindre samhällenas kulturella självhushåll kunna bli något av en motsvarighet till folkbiblioteken, men en genomförd lokal specialisering av denna bildningsgren vore icke önskvärd. Konsten bör tillförsäkras ett organiskt sammanhang med det sociala livets alla former på arbetsplatser, i skolor och i lokaler för litterär och medborgerlig bildning eller för avspänning och förströelse. Hur ett sådant »konstcentrum» skall gestaltas är givetvis helt beroende på lokala förhållanden, behov och resurser. KU vill här redogöra för sin syn på ett konstcentrums centrala uppgifter. De viktigaste önskemål, som bör kunna tillgodoses men vilka givetvis kan komma att ändras med hänsyn till framtida erfarenheter och behov, är att vid ett konstcentrum skall kunna anordnas: 1) utställningar av originalverk och reproduktioner (måleri, skulptur, grafik, teckningar, konstslöjdsalster, inredningshelheter), 2) föreläsningar, kurser och samkväm kring konstnärliga ämnen, 3) studiecirkelverksamhet, 4) individuellt studium av konstlitteratur och planschverk, 5) systematisk förvaring och tillhandahållande av egen studiemateriel (bok- och planschverkssamling, ljusbilder, smalfilm) samt upplåning av sådan materiel som institutionen själv ej kan tänkas hålla sig med, 6) magasinering av utställningsrekvisita och — då så behövs — av originalkonstverk; uppackning och inpackning av utställningskollektioner,

264 7) konsultering i konstpedagogiska och socialt estetiska angelägenheter, 8) servering av förfriskningar, kaffe m. m. vid studiecirklar och samkväm. För att ett konstcentrum skall kunna nöjaktigt fylla dessa mångskiftande uppgifter är en konstpedagogiskt utbildad föreståndare en viktig förutsättning. Föreståndaren skall främst leda den ständigt växlande utställningsverksamheten och till denna lämna vägledning genom visningar, tryckta kataloger och andra skrifter, anordna föredragsserier och studiecirklar i praktiskt och teoretiskt konststudium e t c Han bör också fungera som ett slags estetisk konsulent för skolundervisningen i orten och större eller mindre del av den kringliggande bygden. Verksamheten förutsattes skola bedrivas i samarbete med en mångfald olika krafter: myndigheter, folkbildnings- och politiska organisationer, skolor, bibliotek, bygdegårdar och enskilda personer inom respektive orter och regioner. Landsortsmuseer med konstbildande verksamhet samt centralbibliotek bör kunna fungera som närmaste större stödjepunkter för de lokala konstcentra. En konstbildningshärd av här skisserade typ k a n växa fram ur ett starkt lokalt initiativ, förankrat i en konsoliderad grupps intresse för konstbildningens socialisering. Utan en sådan handlingskraftig minoritet torde varje experiment med denna oprövade institutionstyp bli utan större framgång. I detta sammanhang är KU angelägen att omnämna ett projekt som under några år debatterats av konstföreningen, myndigheter och enskilda i Bollnäs och som på senaste tid tagit fastare former. Projektet går ut på att i anslutning till en planerad konsthall upprätta ett konstcentrum. Konsthallen är avsedd att sammanbyggas med den nuvarande museibyggnaden som ägs av Bollnäs hembygdsförening, och konstcentrum förutsattes där få disponera vissa utrymmen för föreståndare samt för biblioteks-, materieloch studierum. I konsthallens källare skulle inrymmas två studierum, det ena för modellering o. d., samt vidare keramikrum, uppackningsrum och verkstad. Konstcentrum skulle förvaltas av en särskild stiftelse med kommunal representation; av stiftelsen avses Bollnäs konstförening få hyra konstcentrumanläggningen och därefter svara för den egentliga verksamheten. Denna skulle ledas av en intendent med akademisk utbildning och god konstpedagogisk erfarenhet, och konstföreningen skulle fungera som huvudman för intendentstjänsten. Det har förutsatts att Bollnäs folkhögskola skulle ha möjlighet att disponera intendenten som timlärare ungefär halva dennes tjänstgöringstid. Konstföreningen anser det icke uteslutet att intendentstjänsten i framtiden skall kunna organiseras som lärartjänst vid folkhögskolan med skyldighet för innehavaren att fullgöra halva sin tjänstgöring inom konstcentrumverksamheten, detta i principiell överensstämmelse med de riktlinjer för folkhögskolans intimare anknytning till folkbildningsarbetet i övrigt som dragits upp i Skolkommissionens betänkande rörande folkhögskolans ställning och uppgifter (SOU 1953:34). Den nära anknyt-

265 ningen till folkhögskolan har betecknats som särskilt värdefull, då skolan avser att i fortsättningen mer än hittills ägna sig åt konstbildande verksamhet. Bollnäs stadsfullmäktige samt kommunalfullmäktige i Bollnäs landskommun har beslutat stödja den planerade verksamheten under förutsättning att även lotterimedel ställs till förfogande för planens genomförande. Bollnäs konstförening har i maj 1956 anhållit om anslag av lotterimedel i följande omfattning: 1) Lill stiftelsen Bollnäs konstcentrum för byggande av konsthall 164.000 kr., utgörande 70 % av de kalkylerade byggnads- och inredningskostnaderna; 2) till samma stiftelse för konsthallens drift 11.135 kr. per år, utgörande 50 % av beräknade driftskostnader, och 3) till Bollnäs konstförening för arvode till intendenten vid konstcentrum 6.500 kr. per år. Posterna under punkterna 2 och 3 hemställs utgå under en försöksperiod av minst fem år. I Bollnäs föreligger enligt KU:s uppfattning i hög grad de förutsättningar vilka ovan angivits som nödvändiga för alt ett konstcentrum organiskt skall kunna växa fram ur det starka och länge manifesterade bildningsbehovet i en bygd. Den konststudiecirkel, som där utan avbrott varit verksam sedan 1932 och nyligen ombildats till Bollnäs konstförening, har hos många årsklasser medborgare lyckats skapa, vidga och upprätthålla ett konstintresse som bl. a. manifesterat sig i de i förhållande till invånarantalet kanske högsta besökarsiffror på konstutställningar som noterats i vårt land. Det vore därför enligt KU:s uppfattning av stort värde för den fortsatta planläggningen av konslbildningsarbetet i landet om Bollnäs konstförening genom anslag av lotterimedel kunde få till stånd ett konstcentrum i Bollnäs och driva detta som försöksverksamhet tillsvidare under en tid av fem år. Genom en sådan verksamhet skulle värdefulla erfarenheter kunna vinnas för liknande nya stödjepunkter för konstbildningen vilka kan komma att inom en tämligen nära framtid upprättas i andra delar av vårt land.

AVDELNING VI

Fria estetiska bildningsorganisationer

A. Riksorganisationer Kap. 1. Organisationernas hittillsvarande verksamhet Riksförbundet för bildande konst grundades 1930 och är enligt sina stadgar en sammanslutning av svenska museer, landsting, kommuner, organisationer, företag och enskilda, som önskar medverka till att utbreda och fördjupa intresset och förståelsen för god konst. Detta mål vill förbundet nå främst genom vandringsutställningar, medlemsblad och publikationer, kurser och studiebesök, föreläsningsverksamhet, rådgivning och medverkan till anskaffande av konstpedagogisk studiemateriel. Förbundet finansieras huvudsakligen genom årliga anslag av lotterimedel men även genom avgifter från konstföreningar, museer, städer och andra kommuner samt enskilda företag. Sedan 1938 uppbär förbundet från Stockholms stad ett årligt anslag på folkskoledirektionens stat; anslaget har från 2.000 kr. successivt höjts och utgår f. n. med 6.000 kr. för utställningar och konstpedagogiskt arbete i Stockholms folkskolor. Förbundet omorganiserades 1947 med en utökad styrelse och ett representantskap, avsett att åt folk-

Tabell 1. År

l,93il 193« 1941 1946 194i7 1948 1949 1,950 1951 1952 1,953 1864 1955 1 Siffran

Större utställningar

Skoutställningar (i Stockholm)

Besökta orter

Samtliga besökare

8 3 6 9 12 15 19 23 23 20 21 27 28

6 2 6 6 4 6 5 3 4 3 3 3 6

14 29 36 62 84 100 153 181 173 170 190 200 208

'15 086 38 309 60 950 72 211 99 000 155 700 167 126 164 376 148 533 169 264 146 237 157 129 163 388

ofullständig.

Därav barn

60 078 52 894 59 945 61 516 57 537 54 900

Visningar

174 cirka 600 427 601 576 1046 1604 1813 1699 1594 1605 1 584 1608

267 Tabell 2. Medlemmar År

193,1 1936 1941 1946 1,947 11948 1949 1,950 1,951 1952 1953i 1954 1955

museer och konst- k o m m u ner föreningar 19 20 35 50 56 90 94 87 90 96 100 101

7 12 11 26 28 52 56 58 61 64 67 70 71

Personal

Inkomster lotterimedel

medlemsavgifter

pedagogisk

10 000 10 000 15 000 35 000 70 000 100 000 100 000 100 000 120 000 126 500 145 000 150 000 165 000

6 583 6 830 9 021 19 535 21803 26 802 31581 33 486 33 813 34 940 36 804 38 849 41078

i1/, i1/, l1/, i1/,

1 1 1 1 17, 27, 23/4

3V<

2'/«

4 47, 47, 47, 4

vu vt

vt,

37*

packmästare

kansli

37< V/t »'U t

•

1 1 1 1 1 1 2 2 2 2 2 2 2

rörelserna, konstföreningarna och deras samarbetsnämnder bereda ett mer direkt inflytande på förbundets verksamhet. Omfattningen av Riksförbundets verksamhet framgår av tabellerna 1 och 2. Under åren 1930—1954 har Riksförbundet sänt ut 144 större vandringsutställningar, vilka visats på sammanlagt 2.109 platser. Omkring 200 mindre utställningar har visats i skolor och företag m. m. i Stockholm med omgivningar. På utställningarna har hållits i runt tal 18.500 visningar. Sammanlagda besökarantalet har varit omkring 1.943.000, varav ungefär 35—40 % skolungdom. Tyngdpunkten i Riksförbundets verksamhet ligger på vandringsutställningarna, bestående av sammanställningar av äldre och yngre konst, i allmänhet upplagda efter en pedagogisk plan. Utställningarna har placerats i museer, konsthallar, skolor, stadshus, ordenshus, folkets hus, varuhus och inånga slags mer provisoriska lokaler. Utställningarnas mottagare är städer och andra kommuner, museer, konstföreningar, skolor, folkhögskolor, lantmannaskolor, föreläsningsföreningar, bildningsförbund, hembygdsföreningar, sjukvårdsinrättningar, militära förband och industrier. De visningar, som ges i samband med utställningarna och som nästan helt utföres av förbundets egen akademiskt och konstpedagogiskt utbildade personal, riktar sig såväl till de allmänna besökarna som till konstföreningar, studiegrupper från ABF, TBV och liknande sammanslutningar samt skolungdom. Förbundet äger inga egna samlingar av konst med undantag av två enskilda donationer, omfattande sammanlagt ett 90-tal målningar samt omkring 400 grafiska blad. År 1932 tilldelade Kungl. Maj :t förbundet ett lotterianslag för

268 inköp av en samling svensk konst, avsedd att först brukas som vandringsutställning och sedan deponeras i olika museer, alltså ett slags motsvarighet till vad KU nedan kommer att föreslå men i detta speciella fall motiverat av konstnärernas ekonomiska krisläge vid denna tidpunkt. Dessa konstverk överfördes enligt Kungl. Maj :ts beslut är 1937 till Nationalmusei samlingar. För utställningarna har förbundet främst strävat efter en hög kvalitetsstandard i konstnärligt avseende liksom efter att i möjligaste mån tillrättalägga och förklara materialet efter olika pedagogiska synpunkter. Utställningskatalogerna har ibland vuxit ut till små konstpedagogiska handböcker, och varje konstverk får ofta sin analys i katalogen. Materialet har presenterats efter varierande synpunkter. Främst må här nämnas de renodlat pedagogiska utställningarna som vill ge en introduktion i konstens olika gestaltningsproblem. Bland dessa märks Konsten och vi, som snart uppdelades i två utställningar, Konsten och verkligheten, som främst omfattar stillära, och Konstverkets byggnad, vilken belyser kompositionsproblem och färglära. Dessa utställningar har efter flera års turné i Riksförbundets regi utnyttjats även av Folkrörelsernas konstfrämjande och Konst i skolan. En vanligt förekommande ulställningstyp är allmänna översikter av modernt svenskt måleri eller vissa riktningar inom detta, t. ex. Impressionism — Expressionism, Naiv och naivistisk konst i Sverige, Intimism, Abstrakt konst, Ny realitet samt Den sköna verkligheten, vilken följer de naturalistiska strömningar som slår igenom också i stilepoker med andra ideal. Historiska översikter visar hur samma motiv uppfattats under olika tider, t. ex. Frankrike, Spanien, Italien genom svenska konstnärsögon, Svensk porträttkonst frän 1800 till nu, Interiör, Svenska stilleben, Konstnärens miljö, Staden och Stockholmsliv genom tiderna. I andra fall kartlägger man olika provinsiella särdrag i den svenska konsten såsom i Skånemålare, Göteborgsmålare och Norrlandsmålare. I minnesutställningar över en konstnär har man velat följa dennes utveckling; bland de behandlade konstnärerna märks Gösta Sandels, John Sten, Albert Engström, Sigrid Hjertén, Isaac Griincwald, Arvid Fougstedt och Carl Kylberg. 1944 skickade förbundet för första gängen ut utställningar av svenska barnteckningar, som säkerligen utgjort en stimulans både för barnens skapande verksamhet och för föräldrars och lärares intresse för denna. I sin verksamhet har förbundet velat presentera så många konstarter som möjligt. Grafiken kom tidigt in i programmet, och på senare år har i allt större utsträckning skulpturer — den första stora skulpturutställningen hölls 1949 — och teckningar medtagits. De senare har bl. a. tjänat som illustrationsmaterial för att klargöra det konstnärliga skapandets processer, såsom i utställningarna Mästarskisser och Hur ett konstverk blir till. Samma problemställningar behandlade utställningen Tre konstnärer kring en idé. En utställning Det unga måleriet anordnades 1952 i anslutning till radions konstserie med samma namn.

269 Riksförbundet har gjort en betydande insats för att låta svenska folket stifta bekantskap med den bästa utländska konsten liksom för att göra propaganda för svensk konst i utlandet. Sålunda besöktes 1936 Island med en utställning av svensk konst, följande år sändes en utställning Nutida svensk grafik till USA, och i utbyte turnerade här en utställning av amerikansk grafik. År 1939 fick stockholmsskolorna se en utställning av skandinavisk konst, sammanställd av den danska föreningen Kunst i Skolen. Skulpturer av Väinö Aaltonen utgjorde en vandringsutställning 1941, och 1944 turnerade två utställningar av utländsk konst ur svenska samlingar, dels norsk och dels yngre fransk konst. Efter kriget ökades möjligheterna till internationellt samarbete också på detta område. 1946 besökte en av förbundet sammanställd samling ung svensk konst 11 danska städer. Följande år kom en dansk svarsutställning hit till Sverige liksom också en utställning av modernt norskt måleri. En representativ utställning av engelsk nutidskonst introducerades 1948 liksom verk av de tyska konstnärerna Käthe Kolhvitz och Ernst Barlach. Därefter har följt utställningar av modern schweizisk, norsk och finsk konst, en samling grafik av USA:s ledande moderna konstnärer, en större utställning av engelsmannen Henry Moores skulpturer, dansk nutidskonst, 10 engelska nutidsmålarc, »Der Sturm», omfattande tysk och fransk expressionistisk konst från omkr. 1910—15, samt modern fransk skulptur från Salon de Mai i Paris. Växelverkan mellan utländsk och svensk konst har också belysts, såsom i utställningen »Léger och nordisk postkubism». Med utställningen »Primitiv konst» 1954—55, utformad i samarbete med Statens etnografiska museum, presenterades för första gången ute i landet en efter estetisk-pedagogiska synpunkter ordnad samling av negerkonst, primitiv mexikansk konst etc. Här kan även nämnas att förbundet under de senare åren i större utsträckning än tidigare i sina utställningar inkluderat konstverk till salu, och några utställningar av fransk grafik har helt omfattat sådana. Att försäljningen har fått en icke obetydlig omfattning visas av att förbundet år 1952 förmedlade försäljning av 259 konstverk till en summa av 62.000 kr. För sina omkostnader i samband härmed betingar sig förbundet en låg försäljningsprovision. På flera huvudpunkter har Riksförbundet gjort konstpedagogiska pionjärinsatser. Redan 1931 anordnades en konstmuseal kurs för representanter för museer och konstföreningar, och 1932 startades en studiecirkelverksamhet, delvis i samarbete med ABF. Är 1933 började man med smärre konstutställningar i Stockholms stadsbiblioteks filialer, och följande år deltog förbundet med målningskollektioner i de hemutställningar som av HSB ordnats i nyuppförda bostadsbyggen på 17 olika orter. Dessa små utställningar skulle påvisa möjligheten att förvärva god konst för hyggliga priser, och konstverkens maximipris var satt till 300 kr. Samma år ordnades en konstmuseal fortsättningskurs, avsedd främst för de lokala krafter som ute i landet tjänstgjorde som kontaktmän för förbundets verksamhet. Redan

270 tidigare hade folkhögskolor börjat få mottaga utställningar. En konstkurs på Gripsholms folkhögskola år 1935 vände sig främst till folkskollärarna. Det konstpedagogiska arbetet i Stockholms skolor kunde fr. o. m. 1938 intensifieras genom anslag om 2.000 kr. årligen från Stockholms stad. 1939 anordnades en nordisk konststudievecka i samarbete med föreningen Norden. Genom en donation sattes förbundet i tillfälle att åren 1945—47 anordna regelbunden konstundervisning i Hägerstensåsens och Turebcrgs folkskolor. För att fylla sitt behov av i konstnärliga frågor omdömesgilla och utställningstekniskt tränade medarbetare anordnade förbundet 1947 en instruktionskurs i Sigtuna och 1948 en fortsättningskurs vid Wendelsbergs folkhögskola för att stärka kontakten med förbundets aktiva ombud i landet. Åren 1949, 1950 och 1952 har även anordnats konststudiekurser på platser inom och utom landet. Riksförbundet bedriver även föreläsningsverksamhet, som framför allt är samordnad med tjänstemännens resor till de olika platserna för vandringsutställningarna. Dennas omfattning är dock tämligen varierande är från år och grundar sig på initiativ från platserna ute i landet. Arrangörer brukar vara konstföreningar, olika studieförbund eller några av dessa organisationer i samarbete. På sina resor kommer tjänstemännen i intim kontakt med det lokala konstföreningsarbetet på olika platser och kan medverka som råd- och impulsgivare för detta arbete. Med utgångspunkt från en enskild donation har förbundet sedan 1946 lagt upp ett arkiv av färgljusbilder, år 1955 omfattande ca 4.000 nr och främst återgivande 1900-talets svenska och utländska konst. Bilderna utlånas mot en mindre avgift till studieledare i olika delar av landet, och för en del studiecirklar lägger förbundet upp kursplaner och ger förslag till bildval och litteratur. Under de senaste åren har förbundet aktivt engagerat sig i en svensk produktion av konstfilmer i insikt om att en inhemsk produktion av detta slag är en betydelsefull faktor för konstbildningsverksamheten bäde för vuxna och skolbarn. Sålunda har i samarbete med AB Artfilm framställts filmerna »van Gogh», »Döderhultaren», »Staffan Stalledräng», behandlande svensk medeltidskonst, samt »Bronsålder», om hällristningarna i Bohuslän. Andra filmer är under inspelning, däribland en om samlingarna i Göteborgs konstmuseum och ett par filmer om svensk skulptur. Några av de bästa utländska konstfilmerna har genom förbundets försorg redigerats för svensk publik. Under 1955 anordnades 261 konstfilmaftnar på olika platser i landet, de flesta med ett inledande föredrag. Riksförbundet har med omfattande rådgivning medverkat i planeringen för upprättandet av Riksgalleriet i Oslo, grundat 1953, samt Deutscher Kunstrat i Köln, grundat 1954, förbundets norska resp. västtyska motsvarighet.

271 Folkrörelsernas konstfrämjande, som bildades år 1947, har enligt sina stadgar till uppgift att i första hand bland folkrörelsernas medlemmar verka för höjandet av konstintresset och förståelsen av god konst, liksom den i samarbete med konstnärer och deras organisationer samt konstinstitutioner bör främja tillkomsten av goda konstverk och konstreproduktioner. I detta syfte skall Konstfrämjandet i nära samarbete med Riksförbundet för bildande konst bl. a. bedriva upplysnings- och propagandaverksamhet genom föredrag, föreläsningar och diskussioner, främja tillkomsten och spridningen av god konstlitteratur, utgiva medlemsblad och publikationer, anordna utställningar och demonstrationer av god konst samt genom tjänliga åtgärder främja försäljningen av konstverk i första hand till medlemmarna. Konstfrämjandet bygger sin ekonomi på — förutom lotterimedel och förtjänsterna av konstverksförsäljning — bidrag från olika fackliga, ekonomiska och ideella organisationer samt avgifter från medlemmar bestående av dels organisationer, dels enskilda personer inom eller utanför dessa. Omfattningen av Konstfrämjandets verksamhet framgår av tabellerna 3 och 4. Tabell 3. Veckoslutskurser

Utställningar Är Besökta orter

Vuxna besökare

1947—1-948.. 1)949 1950 1951 195,2 195-3 1954 1955

77 103 111 150 176 217 274 214

55 000 74 040 58 082 85 000 63 000 105 000 92 650 90 294

Summa

1 322

623 066

Barn

Försålda grafiska blad Antal Deltagare

57 993 46 845

Försäljningsbelopp

3 2 12 10 17 8 13 15

140 60 400 350 600 250 c. 400 c. 450

3 400 4 400 8100 10 100 9 200 10 400 11275 12 470

306 484 345 595 481 153 669 148 569 325 728 915 911712 876 513

e. 2 650

69 345

4 888 845

Tabell 4.

År

1947—1948 1949 1950 1,951 1952 1953 1954 1955

Lotterimedel

35 000 10 000 15 000 15 000 30 000 30 000 40 000 40 000

Medlemmar Organisationsanslag o. organisamedlems- enskilda tioner avgifter

107 475 47 028 51 441 77 240 61919 91769 105 463 124 022

2177 5 476 8 828 9 363 13 962 17 635 22 384 16 976

553 855 1187 1278 1709 1880 2 379 2 297

Personal Pedagogisk TillFast fälligt Kansli ananställd ställd 2 2 3 3 3 3 3 3

1 2 3 4 5 6 6

1 2 3 3 4 5 5 5

272 De sjunkande besökarsiffrorna för år 1952 förklaras av att utställningarna detta år mer än tidigare koncentrerades på mindre orter. Inskränkningen i antalet veckoslutskurser år 1953 beror på att personalen icke i samma omfattning som tidigare räckte till att upprätthålla verksamheten, främst på grund av ökat utställningsarbete. Folkrörelsernas konstfrämjandes konstpedagogiska insatser har gått fram på två huvudlinjer. Den ena linjen representeras av konstutställningar förknippade med försäljning av konst och med huvudvikten lagd på att förmedla direkta kontakter mellan allmänheten och konsten. Genom att ge människor nya möjligheter att förvärva konstverk skapas en av de grundläggande förutsättningarna för att tränga undan den mindervärdiga konsten. Den andra linjen präglas av strävandena att vidga och fördjupa ett redan väckt konstintresse genom studiearbete i de former som praktiseras i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Utgivningen och försäljningen av konstverk, som är en av huvudpunkterna i Konstfrämjandets verksamhet — främjandet av tillkomsten av goda konstreproduktioner, vilket stadgarna anger som ett av organisationens syften, har denna hittills ej ägnat något intresse — och som även furnerat dess utställningsverksamhet med största delen av materialet, omfattar främst färglitografier, vidare färgträsnitt, serigrafier och färggravyrer. Åren 1947— 1955 utgavs sålunda sammanlagt 531 olika grafiska blad. Samarbete med grannländerna har etablerats, varvid dansk, finsk och norsk grafik försäljes genom Konstfrämjandet, medan svenska litografier saluföres i Norge och Finland. År 1953 utökades försäljningsverksamheten till att även omfatta skulpturer i gjutmassa och brons, och den har i stigande grad kommit att avse jämväl oljemålningar, akvareller och pasteller av levande konstnärer. Denna nya giv introducerades 1950 med utställningen »Konst på papper» i Nationalmuseum. För dessa slag av konstverk har priserna i regel maximerats till 250 kr. Denna försäljning har under senare år svarat för i r u n t tal 20 procent av Konstfrämjandets hela försäljning. Jämsides med försäljningsutställningarna har även anordnats utställningar i mera rent pedagogiskt syfte såsom t. ex. för att klargöra de grafiska teknikerna. De båda senaste åren har Konstfrämjandet utvidgat sin utställningsverksamhet till att även gälla utställningar med en mer utpräglat pedagogisk inriktning. Så har t. ex. utställningen »Halmstadgruppen» gett en tillbakablick över gruppens tidigare produktion samtidigt som den presenterat en försäljningsavdelning med gruppmedlemmarnas aktuella grafik och måleri, medan utställningen »Konst nyss och nu» presenterat den yngsta konsten mot bakgrunden av 1920- och 1930-talens konstströmningar. I »Vacker vardag», som utformats i samarbete med Svenska slöjdföreningen, har konsten placerats in i smakfull hemmiljö, som demonstrerats i rumsmodeller. Utställningarna har nått sin stora publik tack vare ett intimt samarbete med ABF, HSB, Konsum, Reso, TBV, konstföreningar, arbetarorganisationer

273 och tidningar. De åtföljs i allmänhet av resekommissarier, som demonstrerar utställningarna. För kurser och utställningsdemonstrationer har i stor utsträckning extra arbetskraft kunnat anlitas, både konsthistoriker och konstnärer. Sedan 1949 har samarbete med Riksförbundet för bildande konst ägt rum, främst beträffande Riksförbundets utställningar och pedagogiska handledningar, som i betydande utsträckning utnyttjats av Konstfrämjandet. Organisationen har även erhållit anslag för inköp och fördelning av konst för olika slag av samlingslokaler. Sålunda har den för detta ändamål under åren 1949—55 mottagit sammanlagt 70.000 kr. från det boklotteri som årligen anordnas av ABF, Aftontidningen och veckotidningen Vi i samarbete, och mindre kollektioner av konst har utlånats till skolor, sjukhus och industrier. Genom de inkomster konstförsäljningen tillfört Konstfrämjandet har dess konstpedagogiska verksamhet kunnat vidgas och i stor utsträckning orienteras till mindre platser, där konstutställningar tidigare sällan eller aldrig förekommit. Dessa inkomster har även bidragit till att vidga de ekonomiska resurser, som kunnat disponeras för en mer systematisk studieverksamhet. Med dess nära anknytning till folkbildningsarbetets organisationer har det för Konstfrämjandet varit naturligt att ge studiecirkelverksamheten en av förgrundspositionerna i dess konstpedagogiska arbete. Varje sommar har sålunda anordnats en 14-dagars kurs för studieledare, i allmänhet på någon folkhögskola, och bland de medverkande i dessa kurser märks flera av landets främsta konstpedagoger. Från 1951 har även anordnats fortsättningskurser för deltagarna i tidigare studieledarkurser liksom konststudieresor till Norge (1951), Danmark (1952) och Paris (1954). Sedan 1949 har, såsom ovanstående statistik utvisar, ett stort antal veckoslutskurser kommit till stånd i samarbete med ABF-distrikt, TBV:s lokalorganisationer, länsbildningsförbunden och jordbrukarnas studieorganisationer. Dessa kurser har främst velat tjäna som impulsgivare till en ökad konststudieverksamhet. Speciella kurser för personalkonstföreningarnas medlemmar har även anordnats. Bland övriga pedagogiska initiativ kan nämnas att Konstfrämjandet 1951 tillsammans med ABF arrangerade en konferens för att diskutera amatörmåleriets problem och 1952 en litograferingskurs, ledd av en framstående fransk yrkesman, för att bland konstnärerna öka kännedomen om den litografiska teknikens möjligheter. Ett viktigt hjälpmedel i konstbildningsverksamheten är det arkiv av ljusbilder, till största delen i färg, vari Konstfrämjandet investerat totalt omkring 50.000 kr. Arkivet omfattar f. n. över 14.000 bilder. Av dessa har i direkt anknytning till organisationens utställningar sammanställts bildserier, beledsagade av studiehandledningar. Dessa serier utlånas till studiecirklar och till de 172 konstföreningar, som är anslutna till Konstfrämjandet. Vidare har konstpedagogiskt material av olika slag förmedlats och direkt levererats till möten, konferenser och kurser inom folkrörelserna. För18

274 medlingen har bl. a. omfattat utlåning av konstfilmer; kommentarer till utländska konstfilmer framställs för att göra dem mer användbara i konstbildningsarbetet. Publikationsverksamhcten omfattar främst studiehandledningar samt ett medlemsblad, vilket sedan 1954 utkommer under namnet Vår konst. Detta innehåller bl. a. aktuella konstartiklar och ges ut i en upplaga om ca 25.000 ex. Bland studiehandledningarna märks en brevkurs »Vi diskuterar konst», utgiven i samarbete med Brevskolan, studiehandboken »Kontakt med konsten» samt »Grafikboken». I samband med den första radioserien om konst, Nordisk målarkonst, utgavs en översikt över den nordiska konsten. I växande omfattning begär lokalorganisationerna inom folkrörelserna råd hos Konstfrämjandet för planerade konstinköp. Konstfrämjandet har också vid skilda tillfällen lyckats intressera sådana organisationer för att anlita jurybedömning vid anskaffande av konstverk för möteslokaler, sammanträdesrum, folkparker etc. Föreningen Konst i skolan, bildad 1947, skall enligt sina stadgar »sprida och fördjupa intresset för bildande konst hos skolornas ledande organ, lärare och skolungdom». Föreningen intar i förhållande till de båda andra riksomfattande konstbildningsorganisationerna en särställning såtillvida som den har sitt arbetsområde begränsat till skolorna, även om den indirekt visat sig ha betydelse också för det övriga konstbildningsarbetet. Konst i skolan vänder sig till samtliga skolformer: folkskolor, realskolor, läroverk, folkhögskolor, folkskoleseminarier, yrkesskolor samt till lantmanna- och lanthushållsskolor. Är 1954—55 var till föreningen anslutna som kollektiva medlemmar 147 folkskolor, 79 läroverk, 25 folkhögskolor, 25 seminarier och 7 yrkesskolor. Föreningen har även stödjande och enskilda medlemmar (budgetåret 1954—55 55 st.). Den är en utpräglad landsorganisation och vänder sig i sin medlemsvärvning framför allt till landsbygdens skolor. Fördelningen av föreningens medlemmar framgår av tabell 5. Föreningens ekonomi baseras dels på statsbidrag av lotterimedel, dels på medlemsavgifter från kollektivt anslutna skolor och enskilda medlemmar. Tabell 5. Fördelningen av Konst i skolans medlemmar i orter med stående invånarantal (i tusental) läsåret 1953154. 5—10 10—20 20—30 30—40 40—50 50—60

0,2—2

2—5

1 7

16 6 1 8

25 4 5 2

16 5 4 2

nedan-

60—

S:a

147 79 25 25 7 283

o

7 1 5

1 1 2

13 1 4

23 Realskolor, högre allm. lärov. samt Folkhögskolor

Summa

275 Föreningens verksamhet omfattar vandringsutställningar av konst, rådgivning rörande konstnärlig utsmyckning av skolor, vidare kurser, föreläsningar och studieresor samt tillhandahållande av undervisningsmateriel och utgivande av publikationer rörande konst. Föreningen anordnar ett årligt konstlotteri för medlemmarna. Verksamhetens allmänna omfattning framgår av tabell 6. Tabell 6. Personal Med- Lottelems- rimeen- avgif- del peda- kansli gogisk skilda ter

Medlemmar År

1948 1949 1950 1961 1/1—30/6 1952 1952—53 19,53—54 1954—55

BeUtställ- sökta Besökare* ningar skolor

4 13 14 10 16 19 27 23

44 74 133 84 88 219 343 290

14114 32 108 38 000 15 361 28 933 85 168 140 120 110815

kollektiva 93 174 167 172 195 239 258 283

118 123 86 62 70 71 62 55

3 435 40 000 8172 25 000 8 269 25 000 8 080 25 000 3 1 5 0 12 000 9 645 35 000 11135 45 000 13150 50 000

1 1 1 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 1

IV, IV,

l enligt redovisningssedlarna från varje skola.

Vid sidan av lotlerimedelsanslagen har föreningen 1954 ur Konung Gustaf VI Adolfs 70-årsfond erhållit 15.000 kr. för inköp av konstverk av levande svenska konstnärer samt 1955 statsbidrag med 5.000 kr. för inköp av konstverk till utställningar, avsedda att cirkulera mellan skolor i de nordligaste gränstrakterna. Visningar i samband med utställningarna, utförda av teckningslärare och andra lärare, har under det senaste redovisningsåret uppgått till 3.411. Utställningarna består av dels kollektioner av originalkonst (oljemålningar, grafik, teckningar), dels pedagogiska utställningar, monterade på skärmar och sammansatta av olika slag av bildmaterial, såväl i original som i reproduktioner, fotografier m. m. Den förra typen av utställningar baseras på lån, främst från konstnärerna, i mindre utsträckning från institutioner och privatsamlare. De pedagogiska utställningarna däremot, som introducerades 1951, är föreningens egendom. Eftersom utställningarna av originalkonst endast kan vara kortfristiga, uppstod snart ett behov av utställningar med längre varaktighet. Likaså anmälde skolorna tidigt ett behov att erhålla utställningar som på ett annat sätt än originalutställningarna kunde ge stoff främst till teckningsundervisningen. Vid sammanställningen av utställningar med oljemålningar och grafik har tonvikten i vissa kollektioner lagts på att visa ett tvärsnitt genom svensk konst, såväl dagens som t. ex. 1920- och 30-talens. Vidare sammanställs utställningar där konstnärernas olika uttryckssätt presenteras, t. ex.

276 »Svenska målare», »Med pensel och färg» och »Samtida svensk konst», samt de sista åren även utställningar med ett gemensamt motiv som urvalsprincip, t. ex. »Ute och inne», »Figur och miljö», »Borta och hemma», »Figur och rum» etc. Utförliga kataloger utarbetas med analyser av konstverken och karakteristiker över konstnärerna. Då föreningen icke hittills haft ekonomiska resurser att anställa en reseamanuens, som i de olika skolorna demonstrerar utställningarna, har den helt måst lita till de olika lärarkrafterna och deras intresse för och kunskaper om konst. Detta har resulterat i att utställningarna av målningar och grafik i allmänhet icke utnyttjats pedagogiskt i den utsträckning som borde vara möjligt. Utställningarna med originalkonst lider också av den svagheten att de endast kan vara kortfristiga, då de är sammanställda av upplånat material, samt vidare att de endast i ringa mån kan ge stoff och anknytningar till skolundervisningen, särskilt då teckningsundervisningen. Föreningens arbete har också i allt högre grad koncentrerats på de pedagogiskt upplagda utställningarna. De pedagogiska utställningarna söker i görligaste mån ansluta till undervisningen för att kunna nyttiggöras i denna, och de tar i hög grad hänsyn till elevernas olika utvecklingsstadier. Genom bildmaterial av olika slag klargöres olika konstnärliga eller historiska sammanhang under längre eller kortare tidsavsnitt; exempel på den förra typen är utställningarna »Fantasi och verklighet», »Nytt i konsten», »Bild och verklighet», »Varför målar man så?», medan den senare typen representeras av »Franska mästare», »Moderna konstriktningar» m. fl. Genom sammanställningar av kontraster i bildurvalet belyses olika verklighetsuppfattningar; konstverkens form och innehåll under olika epoker demonstreras. Andra utställningar är uppbyggda kring ett gemensamt tema, t. ex. »Träd» med grafik, teckningar, färgreproduktioner, fotografier m. m., med möjligheter att anknyta även till undervisningen i hembygdskunskap och botanik. Den resonerande katalogen ger förslag till undervisningsmoment och litteratur. Utställningen är närmast avsedd för skolor med försöksverksamhet och har erhållit bidrag från Skolöverstyrelsens försöksverksamhet. »Ansikten och masker» och »Mönsterkrumelurer» är utställningar där materialet sammanställts med tanke på att stimulera eleverna till eget skapande. Med originalkonstverk (grafik och teckningar) har två pedagogiska utställningar sammanställts, nämligen »Svart-vitt», ett urval svensk modern grafik med en instruktiv översikt av de grafiska teknikerna, verktyg e t c , samt »ögonblickstecknaren», där teckningar av Birger Lundquist arrangerats på skärmar i viss mån efter topografisk-geografisk-historiska synpunkter. Föreningen har också sett som sin uppgift att vidga intresset för skulptur och konsthantverk, främst med tanke på att just i skolsammanhang undervisningen om t. ex. bruksföremål och miljögestaltning är särskilt viktig. Dessa utställningar kan intimt samordnas med ämnena hemkunskap

277 och slöjd: »Nyttokonst» visar med färgreproduktioner och fotografier olika grenar av modernt svenskt konsthantverk; »Hur man gör en kaffekopp» är en sammanställning av keramiskt material och foto belysande tillverkning och formgivning av keramik. Vidare kan framhållas en utställning avmodern fotografikonst, »Att se på verkligheten». Syftet med de flesta av föreningens pedagogiska utställningar är dubbelt: dels att intressera för de rent konstnärliga värdena i det utställda materialet, dels att anknyta till för undervisningen aktuella områden. En viss metodik har i detta hänseende experimenterats fram. Utförliga kataloger uppställda för två olika åldersstadier bildar underlag för studiet av utställningarna. Samarbete med de övriga konstbildningsorganisationerna äger rum. Så har föreningen för sin verksamhet lånat två utställningar från Nationalmuseum, tre från Riksförbundet för bildande konst samt en från Folkrörelsernas konstfrämjande. Genom svenska Unescorådets försorg har föreningen 1953—54 disponerat en stor färgreproduktionsutställning över modernt måleri, vilken uppdelad i fyra mindre kollektioner besökte många skolor, samt från 1955 en över kinesisk konst från äldsta tider till 1700-talet och en samling reproduktioner av äldre europeiskt måleri, även den uppdelad på fyra mindre kollektioner. Konst i skolans konsultativa verksamhet är dels rent rådgivande, dels en förmedling av konst för inköp. Denna gren av verksamheten har under åren avsevärt stegrats, men på grund av bristande resurser i både ekonomiskt och personellt hänseende har rådgivningsverksamheten inte k u n n a t utbyggas i takt med det praktiskt påvisade behovet. Rådgivningen avser dels rekommendationer av konstnärer för vissa uppdrag av utsmyckande art, dels granskningar av skisser och förslag till utsmyckning, dels förmedling av konst för inköp. I vissa fall har föreningens intendent följt ärendenas gång från skolbyggnadens planeringsstadium till dess slutliga utförande; ibland har rådgivningen omfattat en mindre del av ärendet. På grund av dessa skiftande förhållanden har ingen regelrätt praxis kunnat utbildas. Förmedling av konst för inköp har ägt rum i stor utsträckning alltifrån föreningens första verksamhetsår. Till olika skolor har föreningen förmedlat konstverk för sammanlagt 115.500 kr. För sina omkostnader i samband härmed betingar sig föreningen en låg försäljningsprovision. Genom det årliga lotteriet har 46 olika skolor för utsmyckning av sina lokaler fått konstverk för ett sammanlagt värde av över 10.000 kr. Pedagogiska kurser anordnades i föreningens regi 1948 och 1949 med utställningsfrågor, diskussioner om tecknings- och konstundervisningen i skolorna samt praktiska övningar i packning av konstverk etc. på programmet. År 1952 anordnades en konststudievecka vid Gripsholms folkhögskola om konstuppfostran i skolan, med anslag från Skolöverstyrelsens försöks-

278 verksamhet, och 1953 anordnades en liknande vecka i Oslo i samarbete med Godtemplarordens studieförbund. För att i någon mån tillfredsställa det stora behovet av undervisningsmateriel för konststudier har föreningen lagt upp ett arkiv med färgljusbilder för utlåning resp. uthyrning. För att komplettera de ljusbildssamlingar, som finns på andra håll, har en viss tonvikt lagts på konsthantverksoch miljöbilder. Med understöd av Wallenbergsfonden utgavs 1951 en mapp med konstverksreproduktioner i färg och svart-vitt avsedd för balloptikon och kallad Från renässans till 1800-tal. Föreningen utgav 1949—51 ett medlemsblad. Utgivningen har under de sista åren på grund av bristande medel icke kunnat fortsättas.

Kap. 2. Utredningens överväganden och förslag

Vidgade uppgifter för konstbildningsorganisationerna Den verksamhet som nu framgångsrikt bedrives av de tre konstbildningsorganisationerna måste på många punkter vidgas, intensifieras och göras mer mångskiftande för att nöjaktigt fylla de krav som bör kunna ställas på organisationer av detta slag. KU vill därför söka i görligaste mån precisera de vidgade uppgifter som här i första hand kan komma i fråga. För utställningsverksamheten är det av vikt att den jämnare fördelas över landet, d. v. s. så att alla landsdelar i någorlunda samma utsträckning Tabell 7. Utställningsbesökens fördelning 1953 resp. 1953154.

länsvis

Siffrorna inom parentes anger resp. förenings m e d l e m m a r i resp. län år 1953. Även återbesöken på s a m m a plats är inräknade. Konstfrämjandet 19.53

Konst i skolan läsåret 1953'—54

6 (6) 3 (4) 7 (12) 4 (4) 3 (4) 10 (6) 9 (9) 5 (7) 4 (4) 11 (9) 7 (9) 7 (10) 5 (8) 2 (3) 8 (8) 11 (10)

21 7 6 8 8 11 1 3 1 12 10 9 9 21 10 6 16 8 14 8 7 4 7 6

25 (21) 6 (5) 8 (6) 12 (10) 23 (15) 7 (7) 11 (11) 7 (5) 1 (2) 14 (8) 21 (16) 8 (7) 19 (12) 20 (11) 24 (13) 13 (11) 10 (10) 14 (14) 16 (14) 26 (18) 15 (11) 4 (5) 12 (7) 27 (18)

343 Riksförbundet li953

Län

Stockholm Uppsala Södermanland Östergötland Jönköping Kronoberg Kalmar Gotland Blekinge Kristianstad Malmöhus Halland Göteborgs och Älvsborg Skaraborg Värmland Örebro Västmanland Kopparberg Gävleborg Västernorrland Jämtland Västerbotten Norrbotten

8 (22) 2 (4) 3 (6) 8 (8) 8 (7) 4 (8) 8(10)

Bohus

Summa

280 besöks av utställningar. En tablå över hur organisationernas utställningsbesök länsvis fördelas visar helt naturligt stora variationer (se tab. 7). Dessa beror i hög grad på den aktivitet och det intresse som visas från olika lokalorganisationers sida men också på de centrala förbundens bristande materiella och personella resurser. Att Norrland vad gäller Konstfrämjandet och i mindre grad Riksförbundet ligger jämförelsevis långt tillbaka i statistiken beror — frånsett de lokala orsakerna — främst på att frakterna och försäkringarna, vilka liksom resor för eventuell reseamanuens till stor del betalas av mottagaren, här ställer sig dyrare än för det övriga Sverige, samtidigt som utställningskollektionerna måste tillbringa längre tid på resor och följaktligen kan mindre effektivt utnyttjas. Det är därför ett önskemål att organisationerna sätts i tillfälle att planera sina utställningsrouter utan alltför stort hänsynstagande till sådana hämmande faktorer. Med ett statligt fraktbidrag — Riksförbundets utställningsmottagare åtnjuter sedan många år en statlig fraktrabatt om 50 % — skulle merbelastningen för utställningsmottagare i periferien bortfalla. Ekonomiska hänsyn påverkar även utställningsbesökens fördelning på större och mindre tätorter. Nedanstående tablå över fördelningen av dessa utställningar på större och mindre samhällen visar klart att de mindre orterna ännu i stor utsträckning är missgynnade på ett sätt som kräver särskilda åtgärder. Tabell 8.

Ortens folkmängd

200—2-.00O 2.000—5.000 över 5.000

... ... ...

Antal orter Antal orter Antal orter Antal orter med vidstå- besökta av besökta av besökta av ende folk- Riksförbun- Konstfräm- Konst i skomängd j a n . dets u t s t ä l l - j a n d e t s u t - lans utställningar år ställningar ningar året 19501 19532 år 1953 19M/54 1787 153 116

23 29 94

103 45 69

43 103 197

!) Någon senare sammanställning av dessa statistiska uppgifter h a r icke gjorts. 2 ) Att siffrorna h ä r nedan inte överensstämmer med uppgiften om besökta orter å sid. 266 beror på att s a m m a plats under årets lopp besökts flera gånger.

Man kan också förmoda att de mindre orter som besöks får mottaga utställningar mera sällan än de folkrikare samhällena, d. v. s. att det är svårare att fullfölja och konsolidera verksamheten på de mindre platserna. Klart är att med den budget som för närvarande gäller för konstbildningsorganisationerna kan vandringsutställningarna täcka endast en mindre del av verksamhetsfältet. En förutsättning för att de mindre samhällena skall bli bättre tillgodo-

281 sedda är att större variationsrikedom uppnås ifråga om utställningarnas både storlek och innehåll, från stora exposéer av dyrbaraste måleri och skulptur till skärmmonterade småutställningar av grafik, konstreproduktioner in. m. En sådan differentiering behövs både med hänsyn till materialtillgången och till småorternas begränsade möjligheter att ta emot större utställningar. Om man, såsom önskvärt är, i vandringsutställningsverksamheten strävar efter att vidga den stora publikens intresse till att gälla alla slag av konstmanifestationer — skulptur, arkitektur, konsthantverk, trädgårdskonst, stadsplanering och andra miljögestaltningens problem — kommer den större variationen i utställningsmaterialet att icke endast dra med sig ökade försäkrings- och packningskostnader utan också kräva mer kostsamma utställningsarrangemang. Tunga skulpturer och speciellt ömtåliga och dyrbara konstverk verkar fördyrande på samma sätt. Om utställningarna mer än nu kommer att besöka mindre orter med deras ofta otillfredsställande utställningslokaler, medför detta större utgifter för montering — publikens krav på en smakfull iscensättning av utställningarna har nämligen också alltmera ökats. De betydande kostnader, som de större vandringsutställningarna medför, visar sig ofta vara så betungande för mindre konstföreningar att dessa måste avstå från kanske just de värdefullaste utställningarna. För att undanröja dessa olägenheter krävs ökade statsanslag för konstbildningsorganisationerna. På kontinenten har under senare år gjorts en hel del framgångsrika försök att skapa mobila museer, transporterade i stora bussar med utfällbara väggar, bl. a. i Polen och i isolerade bondedistrikt i Frankrike och på andra håll, där det efter kriget varit särskilt svårt att bereda utrymmen för en vandringsutställning. Idén med mobila museer är dock ingalunda ny. Redan 1933 föreslog Riksförbundet, att Järnvägsstyrelsen skulle ändra om en järnvägsvagn så att den kunde användas för vandringsutställningar för de ofta estetiskt försummade stationssamhällena. En plan för en sådan utställningsvagn utarbetades också av SJ:s maskinbyrå men kom av finansiella skäl inte att realiseras, ehuru kostnadsberäkningarna för utlåning av vagnen syntes ganska lovande. Utan att ta ställning till de finansiella aspekterna på detta förslag vill KU framhålla de stora möjligheter för en jämnare geografisk fördelning av konstpropagandan som sådana ambulerande museer skulle innebära. Förutom järnvägsvagnar och bussar kan man här också tänka sig specialutrustade båtar, som även kunde nå våra många farbara floder och kanaler. En utbyggnad av nuvarande verksamhetsformer måste även innebära att nya publikskikt och institutioner, som hittills mer eller mindre stått utanför konstpropagandan, dras in i arbetet. I yrkesskolor, ungdomsgårdar och folkhögskolor bör finnas stora möjligheter att vinna gehör för denna. KU ifrågasätter om icke det årliga anslag å 1 milj. kr. som sedan 1954 beviljas för ungdomens fritidsverksamhet också skall kunna finansiera initiativ

282 från ungdomsorganisationernas sida att ta upp samarbete med konstbildningsorganisationerna. Biblioteken, den militära bildningsverksamheten, sjömanshem, sjukvårdsinrättningar etc. är även naturliga anknytningspunkter för dessa bildningssträvanden, liksom länsbildningsförbunden. Utöver dessa vidgade uppgifter, mer eller mindre gemensamma för alla tre konstbildningsorganisationerna, är det angeläget att peka på vissa säruppgifter för var och en av dessa. Riksförbundet för bildande konst har sedan gammalt en nära anknytning till de större fristående konstföreningarna i landsorten — liksom till personalkonstföreningarna i Stockholm — och det är därför naturligt att förbundet särskilt vårdar sig om dessa förbindelser. Viktiga uppgifter härvidlag är att ställa jurymän till förfogande för konstföreningarnas samlingsutställningar, framförallt de s. k. länssalongerna, att ge råd vid inköpen och att vara föreningarna behjälplig med att anordna jurybedömda inköpsutställningar till konstföreningarnas tjänst (se vidare avd. VI B). Förbundet bör få tillfälle att i större utsträckning än hittills anordna kurser för konstföreningarnas målsmän. Dessa kurser bör ta sikte på att ge praktiska övningar och instruktion i hängning, packning och monteringsteknik men också att ta upp konstföreningarnas skilda problem till diskussion. Med sin tillgång till erfarna konstpedagoger bör Riksförbundets personal mer än hittills kunna utnyttjas för allmänna kurser för studiecirkelledare, vare sig dessa anordnas i Riksförbundets eller något allmänt studieförbunds regi. Förbundet bör också få ökade möjligheter att fylla den skriande bristen på konstpedagogiska handledningar för studiecirklarna och den stora allmänheten. Vid sidan av Folkrörelsernas konstfrämjande bör Riksförbundet även ha till uppgift att förmedla och ge förslag till lärare för teoretiska och praktiska konststudiecirklar. Genom sin nära kontakt med det aktuella utställningslivet har Riksförbundet kommit att introducera viktiga utställningar från våra nordiska grannländer, från det övriga Europa och från Amerika. Som svar på dessa utställningar har i flera fall svenska utställningar sammanställts och turnerat i utlandet. Detta internationella konstutbyte är ett mycket värdefullt inslag i vårt konstliv, icke minst för våra egna konstnärer. Det är därför angeläget att förbundet sätts i tillfälle att intensifiera denna verksamhet som i allmänhet medför större försäkrings- och transportkostnader än svenska utställningar av motsvarande storlek. Det är också i och för sig av vikt att den konstfilmsverksamhet som Riksförbundet de sista åren bedrivit kan upprätthållas och utvidgas, ehuru det synes än mer angeläget att förbundets personal tas i anspråk för t. ex. framställning av konstpedagogiska handledningar och materialsammanställningar, som från många håll efterlyses. Önskvärt är att Riksförbundets personal blir i görligaste mån jämställd

283 i lönehänseende med statliga befattningshavare med motsvarande utbildning och ansvar, vilket ännu icke i allo är fallet. En lönehöjning till den statliga nivån bör dock icke, såsom tidigare skett, finansieras genom indragning av personal med därav följande inskränkning av verksamheten. Med sin nära anknytning till de allmänna studieförbunden, framförallt ABF, har Folkrörelsernas konstfrämjande helt naturligt kommit att koncentrera sin konstpedagogiska insats på studiecirkelverksamheten. KU anser det vara av vikt att organisationen sätts i tillfälle att fullfölja samt utvidga sitt arbete och i ökad omfattning anordna kurser för studieledare — gärna i samarbete med andra konstbildningsorganisationer, Svenska slöjdföreningen m. fl. — och förutsätter att Konstfrämjandet för detta ändamål erhåller bidrag från de anslag för estetiskt folkbildningsarbete, som KU i annat sammanhang kommer att föreslå (se avd. VII, kap. 3). De ekonomiska förutsättningarna för Konstfrämjandets fortsatta utveckling kan vara svåra att bedöma med hänsyn till att dess konstbildningsverksamhet i större utsträckning är förknippad med försäljning av konst än vad fallet är med Riksförbundet för bildande konst och föreningen Konst i skolan. Konstförsäljningen skapar ett beroende av inkomster som varierar under inflytande av de ekonomiska konjunkturerna. Omfattningen av Konstfrämjandets försäljning har stegrats starkt under organisationens åttaåriga tillvaro. Jämsides härmed har dess konstpedagogiska verksamhet utvidgats i ännu högre grad, vilket framgår bl. a. av att det av Svenska arbetsgivareföreningen, LO, KF, TCO och HSB tillskjutna startkapitalet i stort sett förbrukats. Genom att såväl konstförsäljningen som den konstpedagogiska verksamheten utvidgats, har också större krav ställts på den personal som jämsides skall tillgodose både förmedlingen av konstverk och studiearbetet. KU finner det därför ändamålsenligt att en tjänsteman helt avdelas för organisationens bildningsverksamhet, varjämte som tidigare varit fallet extra arbetskraft i ganska betydande omfattning bör engageras för denna. Därmed skulle Konstfrämjandets möjligheter ökas att tillgodose de snabbt växande anspråken på studieledarutbildning och behovet av rådgivning åt studiecirklar, att göra utställnings- och försäljningsverksamheten mångsidigare samt mer inriktad på utpräglat pedagogiskt upplagda utställningar, samlade kring vissa ämnen, liksom att utarbeta nya tekniska och pedagogiska hjälpmedel för konstupplysningen på konferenser, möten, kurser etc. samt att vidga och fördjupa anknytningarna till ungdomsorganisationerna. Förutsättningen för ett förverkligande av detta program är att ekonomiska medel i ökad omfattning ställs till förfogande. KU:s nyss uttryckta önskemål om ökade möjligheter för Riksförbundet att anordna kurser för konstföreningarnas medlemmar gäller även i fråga om Konstfrämjandet, som ägnat sig åt samarbete särskilt med personalkonstföreningarna.

284 Föreningen Konst i skolans verksamhetsfält är lättare att fast avgränsa än de båda andra konstbildningsorganisationernas, och därför möter det också mindre svårigheter att här precisera den utvidgning av verksamheten som kan anses i första hand önskvärd. Föreningens personella och ekonomiska resurser är f. n. långt ifrån tillräckliga för att ge den svenska skolungdomen den grundläggande kännedom om konst som skolan bör förmedla och som t. v. måste förmedlas främst av denna förening. Sverige har f. n. omkr. 960.000 skolbarn, därav 795.000 i folkskolan. Konst i skolan inregistrerade 1954 ett besökarantal på sina utställningar av 110.000, därav omkr. 10.000 vuxna. Om man ställer upp som en rimlig fordran att varje barn åtminstone två gånger under sin skoltid får se en konstutställning i sin skola — denna fordran framstår som än mer blygsam om man betänker att den ena av de båda utställningar barnet förutsätts få se väl i regel kommer att besöka skolan under något av barnets fyra första skolår, då det har betydligt mindre möjligheter att tillgodogöra sig en utställning än senare — betyder detta att med en i genomsnitt 8-årig skolgång omkr. 240.000 skolbarn måste få se en utställning varje år, d. v. s. att Konst i skolan med sin nuvarande h å r t pressade kapacitet endast kan tillgodose icke fullt hälften av detta behov. Det bör givetvis hållas i minnet att även Riksförbundets och Konstfrämjandets utställningar i stor utsträckning besöks av skolbarn. Dessa utställningar, bortsett från de speciella utställningar Riksförbundet iordningställer för stockholmsskolor, vänder sig dock främst till en vuxen publik och har från början sammanställts med tanke på denna; de placeras heller icke i skolor annat än i undantagsfall. Även lärarna och lärarutbildningsanstalterna hör till Konst i skolans intresseområde och kräver för sig särskilt tillrättalagda utställningar. Det kan här vara skäl att något beröra den särskilda problematik som Konst i skolan har att brottas med i sin utställningsverksamhet. Föreningen vänder sig både till skolbarn i alla åldrar och till lärare av olika kategorier samt folkskollärarkandidater, och därför kräves det en långt större differentiering av föreningens utställningar än av de andra förbundens, vilka vänder sig till en publik med trots allt mindre heterogena förutsättningar. Vid sammanställandet av Konst i skolans utställningar måste hänsyn tas till bl. a. barnens miljöpåverkan samt deras olika psykologiska utvecklingsstadier och därav betingade mottaglighet för olika slag av konst, vilket i sin tur föranleder krav på en efter denna anpassad pedagogik o. s. v. Utställningarna får inte alltid vara inriktade på att enbart tjäna exklusivt estetiska avsikter utan måste även kunna så smidigt som möjligt fogas in i den allmänna undervisningen och utgöra åskådningsmateriel till ämnen som historia, geografi, litteratur- och kyrkohistoria, botanik etc. Därmed framställes konsten icke som ett speciellt kunskapsområde utan som en fruktbar aspekt på snart sagt alla livets intresseområden. Alla dessa hänsynstaganden kräver en noggrann och tidsödande planläggning och ett aktualiserande

285 av en mängd metodiska frågor som icke kan lösas utan en experimentverksamhet på lång sikt, där både lärarna och den psykologiska vetenskapen måste medverka. Med sin nuvarande personal, omfattande endast en konstpedagogiskt skolad kraft, har Konst i skolan icke några möjligheter att tillräckligt differentiera sina utställningar med hänsyn till de olika åldrarnas skiftande förutsättningar. Föreningen måste i stället kompromissa sig fram till ett slags medelproportional för de olika önskemålen, så att utställningarna, åtminstone i vissa delar, skall passa alla skolor. Även de utarbetade tryckta vägledningarna för lärarna — sådana är oumbärliga, då skolorna endast undantagsvis kan erhålla demonstrationer av föreningens egen personal — måste vara kompromisslösningar; dock har under de senaste åren resonerande kataloger för två olika åldersstadier utarbetats. Några utställningar särskilt avsedda för lärare och folkskoleseminarier har, ehuru sedan länge planerade, ännu icke kunnat förverkligas. Med hänsyn till vikten av att den grundläggande bekantskapen med konsten förvärvas redan i skolan är det synnerligen önskvärt att Konst i skolan snarast får ökade personal- och materielresurser för att i någon mån kunna motsvara de snabbt växande anspråk på föreningens insatser som skolan bör kunna ställa. Det minsta som f. n. kan begäras är att personalen utökas med en reseamanuens, med uppgift att demonstrera utställningar, samla lärare till preparandkurser, värva medlemmar etc. Som kompetenskrav bör anges fil. kand.-examen i konsthistoria och psykologi samt vitsordad pedagogisk erfarenhet. En sådan tjänst skulle kunna få stor betydelse också för den pedagogiska experimentverksamheten genom att befattningshavaren i sitt arbete ute i fältet kunde pröva de olika pedagogiska metodernas och uppslagens bärkraft samt inhämta lärarnas uppfattning om dem. För att vara föreningens intendent behjälplig vid planerandet och utarbetandet av utställningar bör därjämte en pedagogiskt sakkunnig person anställas, eventuellt på halvtid. Synnerligen värdefullt vore om föreningen till denna befattning kunde förvärva en teckningslärare eller en särskilt konstintresserad folkskollärare. Denne skulle framförallt få hand om kontakten med lärare och seminarier och t. ex. tillsammans med psykologisk expertis sammanställa de barnteckningsutställningar för seminarierna, som föreningen på grund av personalbrist icke kunnat förverkliga. En systematiskt genomförd aktion i denna riktning skulle kunna få stor betydelse för de blivande lärarnas förståelsefulla inställning till barnens skapande arbete. Den utvidgning av föreningens allmänna verksamhet med flera utställningar, som skulle bli följden av den föreslagna personalökningen, måste också få konsekvenser för kanslipersonalens arbete; denna föreslås omedelbart utökad från 1 Vää anställda till två, då den redan med nuvarande arbetsuppgifter är otillräcklig. Vid en allmän utvidgning av föreningens arbete måste en ytterligare utökning ske av kanslipersonalen. Föreningen bör dessutom

286 kunna räkna med att förfoga över medel att för speciella uppdrag kunna adjungera psykologisk och allmänpedagogisk sakkunskap. I detta sammanhang vill KU också framhålla önskvärdheten av att lönen för föreningens intendent nöjes till den statliga lönenivån för närmast jämförbara befattningshavare, cl. v. s. förste intendent. En viktig uppgift för Konst i skolan är att vinna lärarna för sina syften och orientera dem i konstpedagogiska frågor. Föreningen bör därför anordna konstpedagogiska fortbildningskurser för folkskole- och läroverkslärare. Deltagande i sådana kurser bör tillerkännas meritvärde; därmed skulle kurserna kunna tillförsäkras en god anslutning. Bidrag för anordnande av sådan kurs bör kunna utgå från anslag ställda till Skolöverstyrelsens disposition samt rubricerade »Fortbildningskurser för lärare vid egentliga folkskolor och småskolor», »Kurser för lärare vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter» och »Kurser för lärare vid folk- och småskoieseminarier». Konst i skolans konsultativa verksamhet vad gäller rekommendation avkonstnärer till större uppdrag vid skolor, granskning av uppgjorda förslag till konstutsmyckning samt råd och förmedling vid inköp av stafflikonst, grafik och skulptur har under de sista åren avsevärt stegrats men har på grund av personalbrist icke kunnat omfatta mer än en del av inkomna ärenden. Det konsultativa arbetet skulle få en större stadga och en fastare praxis om, såsom ovan i avd. III, kap. 9 b) föreslagits, till föreningen remitterades de förfrågningar i dylika ärenden som inkommer till Skolöverstyrelsen. En sådan ställning som remissinstans skulle också innebär;1. en betydande ökning av föreningens goodwill i förhållande till de lokala skolstyrelserna. I sådana fall, där statsmedel anslagits för utsmyckningen, torde samråd kunna äga rum mellan Statens konstråd och Konst i skolan. De speciellt pedagogiska synpunkter på utställningsmaterialet, som Konst i skolan anser sig böra anlägga, kräver en riklig och kontinuerlig tillgång till förstklassig konstreproduktionsmateriel, som föreningen hittills till största delen måst själv inköpa. En del av föreningens materielbehov bör emellertid framdeles kunna täckas genom lån och depositioner från bibliotek, museer och kanske även skolor. Detta gäller dock knappast vissa hjälpmedel som skulle kunna berika utställningarna, t. ex. sviter av färgljusbilder av utställningsmaterialet för förberedelse och repetition, bandinspelningar som ersätter demonstrator samt konstfilmer. Av stor betydelse är att de pedagogiska erfarenheter som arbetas fram i föreningens verksamhet kan nå största möjliga spridning genom publicering i olika sammanhang. Ett föreningens medlems- och kontaktblad, som ur många synpunkter är högeligen önskvärt, kunde även tjäna denna uppgift. Det synes icke lämpligt att Konst i skolan utvecklas att bli en organisation som mer eller mindre monopoliserar den konstutställningsverksamhet, som vänder sig speciellt till skolorna, och därmed förkväver de möjligheter till

287 lokala initiativ som kan uppkomma. Det har på sina håll förekommit att ett lokalt museum eller en konstförening gripit initiativet och försett skolorna inom sitt intresseområde med utställningar. Uppkomsten av en sådan regionalt och lokalt organiserad utställningsverksamhet är mycket glädjande, och det vore en idealisk lösning på det kvantitetsproblem, som alla våra skolors förseende med konstutställningar innebär, om genom lokala initiativ landets utställningsnät i snabb takt kunde utbyggas med mer eller mindre självständigt arbetande ortscentralcr, där främst folkskoleseminaricrna kan komma ifråga, eventuellt i samarbete med museum och konstförening på platsen. För dessa ortscentraler skulle Konst i skolan vara moderorganisation, på en gång idégivare och distributionsapparat samt förmedlare av konstpedagogiska nyheter, praktiska upplysningar och utställningsmaterial. Genom en sådan arbetsavlastning skulle föreningens verksamhet i ökad grad kunna inriktas på konstpedagogisk experimentell forskning samt kringsändande av mönstcrutställningar med särskilt omsorgsfullt utarbetade kataloger. Redan nu har Konst i skolan en nära anknytning till Skolöverstyrelsen, vilket är av vital betydelse för verksamhetens bedrivande med bästa möjliga anslutning från skolhåll liksom också för föreningens medlemsvärvning. Med utgångspunkt från uppfattningen att den estetiska fostran måste vara en integrerande del av all undervisning finner KU det i hög grad önskvärt att föreningens pedagogiska insatser kommer att betraktas som en så självklar och omistlig del av undervisningen att föreningens utställningsbesök också tas upp i undervisningsplanen för åtminstone flertalet av våra skolor och att anslagen ökas i proportion till omfattningen av de krav som måste ställas på föreningens arbete. Ett sådant officiellt erkännande av konstbildningens obligatoriska plats på skolschemat skulle dessutom betydligt underlätta föreningens arbete. Det förefaller naturligt att föreningen under sådana förutsättningar också i budgettekniskt avseende knyts närmare till Skolöverstyrelsen (se nedan). När det gäller att fastare knyta Konst i skolans verksamhet till det ordinarie skolarbetet, möter en särskild svårighet däri att föreningens existens i väsentlig mån bygger på medlemsavgifter från olika kommuner. Detta innebär att det privata initiativet och konstintresset bland lärarna och hos skolstyrelser i hög grad blir bestämmande för vilka skolor som får se konstutställningar och vilka som får avstå. Det måste anses vara principiellt riktigt att kommunerna här förbinder sig till en viss motprestation, men ur konstbildningens synpunkt vore idealet att konstutställningarna helt kunde göras till en av staten bekostad förmån; först därmed finge alla orter samma möjligheter. KU vill emellertid inskränka sig till att föreslå att de skolor som helt drivs med statliga medel, d. v. s. de statliga läroverken och folkskoleseminarierna vilka genom sin tillgång till teckningslärare kan särskilt väl utnyttja utställningarna, får sina utställningar från Konst i skolan

288 betalda genom att föreningen som tillskott till sin reguljära budget av statsmedel erhåller ett genomsnittsbelopp per utställning som någorlunda motsvarar kostnaderna, f. n. minst 50 kr.

Anslag till inköp av konst för organisationernas vandringsutställningar Den viktigaste förutsättningen för att konstbildningsorganisationerna skall kunna upprätthålla och utvidga sin vandringsutställningsverksamhet är att de kan disponera över ett rikt urval av konstverk av olika slag, framförallt av modern konst. Den äldre konsten kan av flera skäl icke komma ifråga i större utsträckning i detta sammanhang: 1) beståndet av gammal konst är betydligt mindre än beståndet av mer eller mindre samtida konst, 2) den äldre konsten betingar högre priser, vilket medför större försäkringskostnader vid utlåning, 3) framförallt äldre måleri, på duk, panna eller papper, isynnerhet pasteller, är mycket känsligt för stötar, skakningar, förändringar i temperatur och fuktighetsgrad och kan därför endast i mycket ringa utsträckning och under särskilt betryggande omständigheter utlånas för vandringsutställningar. Därför kan endast Nationalmuseum med dess tillgång till stora samlingar tänkas få tillfälle att arrangera utställningar av äldre konst. För vandringsutställningarna har man hittills måst låna upp konstverk från Nationalmuseum och andra museer samt från konstsamlare och konstnärer. Inom en mycket nära framtid måste man emellertid räkna med att tillfredsställa åtminstone en stor del av organisationernas konstbehov på andra vägar. Den generösa utlåningspolitik som bedrivs av Nationalmuseum kan knappast i längden fortsättas utan att oersättliga konstverk utsätts för betydande risker och med tiden också för en viss förslitning. Många konstsamlare har visat stor offervillighet och påtagit sig stora risker genom att långa perioder avstå sina konstverk för vandringsutställningar. Men under de sista åren har situationen i stort sett blivit ogynnsammare, vilket tyder på att man knappast kan räkna med denna samlarnas generösa inställning som en konstant tillgång för framtiden. Även deras samlingar undergår med tiden genom en ambulerande tillvaro en viss värdeminskning. Det kan också antas att de enskilda samlarnas antal och resurser kommer att minskas i ganska snabb takt. Även konstnärernas villighet att låna ut sina verk torde vara i hög grad beroende av ekonomiska konjunkturer, d. v. s. av konstnärernas behov att nå en större kundkrets. Den organisation som når den mest köpstarka publiken har därför de största möjligheterna att få låna, en omständighet som t. ex. ställer Konst i skolan i ett sämre läge än syskonorganisationerna. Konst i skolan har också speciella krav vid sin konstupplåning på grund av att i dess utställningar den pedagogiska aspekten ofta måste renodlas. Konstverket skall då passas in i ett visst »resonemangssammanhang» eller anknytas till ett visst ämnesområde, och önskemål här-

289 om är givetvis särskilt svåra att tillgodose vid så slumpmässiga urvalsmöjligheter som dem vilka nu står till buds. En annan svårighet är att utställningarna måste sammanhållas så länge som minst ett läsår för att rätt kunna utnyttjas. För att garantera konstbildningsorganisationerna en ur både estetisk och pedagogisk synpunkt fullvärdig samling av konst, svensk och utländsk, utan vilken ingen expansion av verksamheten på längre sikt torde vara möjlig, har KU ovan föreslagit att ett anslag av 50.000 kr. årligen ställs till chefens för Nationalmuseum förfogande för inköp av konst, som helt reserveras för dessa organisationer. Ett sådant arrangemang har redan realiserats i England, där The Arts Council — ett slags motsvarighet till Riksförbundet för bildande konst, ehuru även omfattande musik och teater — oinskränkt förfogar över en större konstsamling för vandringsutställningar, samt i Norge. Därmed skulle lånebehovet avsevärt nedbringas, men också i fortsättningen måste man räkna med en betydande upplåning från Nationalmuseum liksom från konstsamlare och konstnärer, i all synnerhet som det samlade konstbehovet måste stegras med verksamhetens utvidgning. Då en intensifierad och vidgad konstpropaganda kan antas leda till större köplust från publikens sida, bör man dock kunna räkna med en därav följande större villighet hos konstnärerna att låna ut sina verk. Det föreslagna anslaget bör utgå under en lång följd av år för att få verklig effekt och avvägas i förhållande till samlingens tillväxt. Då konstverken icke under obegränsad tid kan utnyttjas på vandringsutställningar med hänsyn både till risken för förslitning och till det faktum att en del konstverk med tiden blir inaktuella med tanke framförallt på olika tiders skiftande värderingar, torde efter ett antal år en mindre del av konstverken årligen få överföras i fast deposition. Dessa konstverk skulle då lämpligen genom Nationalmusei försorg kunna deponeras i framförallt äldre skolor samt i folkliga samlingslokaler och kommunala institutioner, alltså främst på de platser som under nuvarande förhållanden endast undantagsvis kan få depositioner från statens konstsamlingar. I detta sammanhang kan det vara värt att påpeka att behovet av konst till en del också kan lösas genom ett hyresförfarande. Ett sådant har praktiserats av The Arts Council som vid sidan av sina konstinköp, vilka uppgår till 8.000 pund om året, också lånar upp konstverk av konstnärer. För dessa lån betalar institutionen en hyresavgift av 10 pund per år för oljemålning eller skulptur och 5 pund för akvarell eller teckning, allt oberoende av storlek. I mindre skala har detta system tillämpats också av Riksgalleriet i Oslo. Även om det med fog kan framhållas att ett deltagande i riksorganisationernas utställningar för konstnärerna innebär ett ganska betydande reklamvärde, kan man ur konsekvensens och rättvisans synpunkt icke rimligen fordra att dessa gratis skall låna ut sina verk och därmed utsätta dem för stora risker, medan t. ex. författarna för varje boklån uppbär en viss 19

290 avgift från biblioteken. Då det ovan föreslagna anslaget för inköp av konst för vandringsutställningar endast kan täcka en mindre del av konstbildningsorganisationernas konstbehov, förutsätter KU att även hyresprincipen här skall kunna tillämpas, vilket dock kommer att öka kraven på organisationernas ekonomiska resurser. För att tillförsäkra konstbildningsorganisationerna nödigt inflytande över inköpen av konstverk reserverade för deras verksamhet bör inköpen lämpligen företagas av chefen för Nationalmuseum i samråd med företrädare för organisationerna. Dessa bör också ha rätt att föreslå inköp. Nationalmuseichefen skulle också tillse att det till buds stående materialet rättvist fördelas mellan organisationerna (se härom även avd. V, kap. 4). Av främst organisatoriska skäl torde det vara mest ändamålsenligt att Nationalmuseum fungerar som uppsamlingscentral för det föreslagna konstbeståndet för vandringsutställningar, liksom museet också bör ha hand om dess magasinering och vård. Ett sådant arrangemang synes vara så mycket mer nödvändigt som konstbildningsorganisationerna saknar nämnvärda lagrings- och packningsutrymmen och inte heller förfogar över någon konserveringsexpertis för att bota eventuellt uppkommande skador på konstverken. Då Nationalmuseum f. n. endast kan nödtorftigt täcka sina egna behov i detta avseende, synes det erforderligt att medel ställs till Nationalmusei förfogande för sådan service åt konstbildningsorganisationerna.

Organisationernas förhållande till Nationalmuseum s a m t d e r a s framtida samarbete med detta och sinsemellan De ökade krav från konstbildningsorganisationernas sida som kommer att ställas på Nationalmuseum, om ovan skisserade program genomföres, kan knappast tillgodoses med mindre än att museet erhåller ökade lokalutrymmen. Frågan kan dock lösas i samband med fullföljandet av planerna på ett museum för modern konst eller en annexbyggnad till Nationalmuseum, dit enligt Nationalmuseiutredningens förslag (SOU 1949:39, sid. 37 f.) lokaler för provhängning av vandringsutställningar, uppackningsrum etc. för statens konstbildningsinstitut skulle förläggas. I en sådan institution skulle förutsättningar kunna skapas för en landets centrala experimentverkstad på detta område, där packnings-, transport- och monteringsproblemen kunde ägnas ett systematiskt studium. Icke minst gäller det att så förbättra skyddsåtgärderna att alla konstföremål — med undantag för de absolut unika — skall kunna cirkulera med minsta möjliga risker. Till denna central borde packning, magasinering och konservering av konstbildningsorganisationernas vandringsutställningsmaterial lämpligen koncentreras. Ett sådant arrangemang skulle med all sannolikhet kräva en extra packmästare på Nationalmusei stat, liksom också större krav skulle komma att ställas på snickares och rammakares tjänster. National-

291 museiutredningcn har ifrågasatt (sid. 38) att Riksförbundet för bildande konst i sin helhet förlägges till museets projekterade annexbyggnad. KU har icke ansett sig ha skäl att ta ställning till denna fråga men vill betona vikten av att den icke löses utan hänsynstagande också till systerorganisationerna och deras framtida ställning. Samtidigt därmed bör närmare utredas h u r u vida en utbyggd konstbildningsverksamhet i Nationalmusei regi bör förläggas till den nämnda annexbyggnaden eller till det projekterade museet för modern konst. Nationalmuseiutredningen ansåg i sitt betänkande (sid. 38) att ett avgörande av frågan huruvida Riksförbundet skulle beredas lokaler i den föreslagna annexbyggnaden till Nationalmuseum borde anstå »till dess vederbörande myndigheter slutgiltigt tagit ställning till riksförbundels och med detta nära samverkande konstbildningsinstitutioners närmare ställning i organisatoriskt hänseende, speciellt med hänsyn till statens konstsamlingar». KU finner sig böra något närmare belysa den antydda frågeställningen. De organisatoriska förändringar som närmast kan ifrågakomma för konstbildningsorganisationerna torde inskränka sig till två huvudalternativ: 1) en sammanslagning av organisationerna eller två av dem; 2) ett förstatligande av verksamheten. Det första alternativet anser KU icke kunna f. n. allvarligt övervägas. Organisationerna har var och en sina särpräglade uppgifter. De vänder sig i stor utsträckning till olika publikkategorier och kan troligen som fristående organisationer bättre nå dessa. Det synes åtminstone i dagens läge vara värdefullt att konstbildningsarbetet kan bedrivas i smärre organisatoriska enheter och att inom dessa en varierad metodik kan utvecklas i anslutning till de skiftande uppgifterna. Det är vidare fara värt att t. ex. Konst i skolan icke skulle kunna renodla och förfina sin speciella metodik inom ramen för en enda större allmän konstbildningsorganisation. De fördelar som vore att vinna genom ett förstatligande av dessa organisationer kan enligt KU:s uppfattning icke uppväga nackdelarna. Ett förstatligande skulle måhända underlätta anställandet och bibehållandet av en högt kvalificerad personal, vilket hittills i någon mån försvårats av de länge oordnade pensionsförhållandena inom förbunden och av den relativa osäkerhet i anställningsförhållandena som det kan anses innebära att statsbidraget till organisationerna hittills utgått av lotterimedel. Det sagda gäller dock i mindre grad Folkrörelsernas konstfrämjande, vars affärsverksamhet hittills skänkt sammanslutningen en fastare ekonomisk ryggrad. Å a n d r a sidan är det av stort värde att personalen under mera fria former kan knytas till verksamheten. Att tjänstemännen kan tillsättas och befordras utan strängt hänsynstagande till akademiska meriter och tjänsteår är i denna verksamhet en särskilt stor fördel med tanke på att den pedagogiska förmågan nog är mer beroende av medfödd läggning än av teoretiska kun-

292 skaper och rutin. De nuvarande organisationsformerna ger också större frihet till pedagogiska initiativ, liksom de möjliggör en friare ekonomisk planering och smidigare arbetsformer. Som ytterligare ett argument må tillika framhållas att en fristående statsunderstödd konstbildningsorganisation kan bättre än en statsinstitution hos kommuner, industriföretag och olika intressegrupper vädja om personligt bistånd och ekonomiska bidrag. Det •kan visserligen betraktas som en nackdel att med nu tillämpade bidragsprinciper de kommunala myndigheterna genom möjligheten att erlägga eller icke erlägga medlemsavgift till en konstbildningsorganisation själva får bestämma om deras samhälle skall få utställningsbesök eller icke. Men man torde kunna räkna med att ett sådant kulturellt åtagande inom en icke alltför avlägsen framtid kommer att för kommunernas ledning framstå som mer eller mindre självklart. Av det sagda framgår, att KU icke under nuvarande förhållanden vill föreslå någon förändring i konstbildningsförbundens organisatoriska ställning utan vill inskränka sig till att framhålla, att det ur allmänt organisatoriska synpunkter måste innebära en fördel om de olika konstbildningsorganisationernas administrationslokaler bleve förlagda till en gemensam byggnad i nära anslutning till Nationalmuseum. KU vill inte heller söka skissera upp planer för en framtid som knappast ;är möjlig att överblicka men finner dock önskvärt att konstbildningsarbetet bedrivs ovanför alla sociala gruppbildningar. På längre sikt bör man emellertid sträva efter en gemensam organisation för det konstbildningsarbete som avser den vuxna publiken, och en sådan organisation bör bli lättare att effektivt planera när de olika organisatoriska och pedagogiska erfarenheter som växer fram i det under nuvarande förhållanden bedrivna arbetet hunnit mogna och systematiseras. När museet för modern konst blir fullt utbyggt, kan det synas naturligt att en sådan central konstbildningsorganisation får sin lokala och i viss mån administrativa anknytning till detta museum. Att konstbildningsorganisationerna förutsätts t. v. självständigt bedriva sin verksamhet utesluter inte att ett närmare samgående dem emellan redan nu skulle på flera punkter bjuda både ekonomiska och organisatoriska fördelar. Ett visst samarbete existerar redan ifråga om både planerandet av .utställningsrouter och ömsesidigt utnyttjande av utställningar, men samarbetet har ännu icke planmässigt organiserats. För att åstadkomma detta "vill KU förorda inrättandet av en konstbildningsorganisationernas samarbetskommitté, som kontinuerligt, förslagsvis varje kvartal, skulle samm a n t r ä d a och dryfta gemensamma problem. Som bisittare i kommittén föreslås en ledamot från vardera organisationen, vidare en representant för Nationalmusei konstbildningsinstitut samt två för det allmänna folkbildningsarbetet. Denna kommitté skulle bl. a. tillse att utställningarna i görligaste mån utnyttjades också av syskonorganisationerna. Genom att vissa utställningar anordnades gemensamt, framför allt de större, historiskt

293 tillbakablickande eller speciellt metodiskt förebildliga, kunde de olika förbundens lånekontakter bättre utnyttjas till gemensamma ansträngningar. Ett samarbete kan ge liknande positiva effekter också när det gäller att på en plats mångsidigare utnyttja en utställning. Vid genomförandet av studieledarkurser bör ett givande samarbete kunna etableras i högre grad än tidigare. Värdefullt vore också om en samordning skedde av inköp och utnyttjande av vissa delar av organisationernas materiel, framför allt av ljusbilder, reproduktioner och filmer. För att ge konstpedagogiken en säkrare grundval än den mer eller mindre intuitiva improvisationen är det nödvändigt att ett systematiskt experimentarbete organiseras, och här föreligger en stor uppgift, som kräver en gemensam insats från alla konstbildningsorganisationerna, däri inräknat Svenska slöjdföreningen. Med hjälp av för ändamålet särskilt sammanställda utställningar och med användning av frågeformulär, testning etc. skulle det vara möjligt att undersöka skilda ålders- och socialgruppers förmåga att tillgodogöra sig konst med olika formkvaliteter och innehåll, liksom att klargöra vilka reaktioner som betingas av skiljaktig psykisk konstitution och vad som kan härledas från vanemässiga fixeringar, beroende på miljöpåverkan eller bristande kunskaper och erfarenheter. Sådana systematiska undersökningar måste, även om de bedrivs i samarbete med psykologiska fackmän, kräva en betydande arbetsinsats också av organisationernas egna tjänstemän. För att snabbt kunna nyttiggöra och popularisera resultaten av denna forsknings- och experimentverksamhet borde organisationerna gemensamt förfoga över en tidskrift. Genom ett samgående torde möjligheterna ökas både att finansiera och sprida denna. För att fylla denna konstpedagogiska uppgift, som bl. a. kräver en högt kvalificerad redaktör, torde bidrag av statsmedel bli erforderliga.

Statsbidragen till organisationerna Att närmare beräkna storleken av detta och övriga bidrag av statsmedel, som borde utgå till de konstfrämjande organisationerna för att upprätthålla den verksamhet som ovan skisserats, synes vara hart när omöjligt. KU har övervägt konstruktionen av ett statsbidrag att utgå i proportion till omfattningen av förbundens konstpedagogiska verksamhet men har inte kunnat fullfölja denna tanke, då KU icke kunnat finna en tillfredsställande metod att objektivt mäta omfattningen. Även om en norm härför skulle kunna konstrueras, synes det f. ö. tvivelaktigt om statsmakterna vore beredda att binda sig vid densamma. Statsbidrag till ideella organisationer med inkomster jämväl från annat håll brukar nämligen i varje särskilt fall utmätas efter en ganska sträng ekonomisk behovsprövning, så att å ena sidan intet mera betydande överskott tillätes uppstå samt å andra sidan uppkommande underskott blir täckta, det sist sagda givetvis dock endast

294 därest orsaken till underskottet anses böra föranleda därtill. KU vill därför endast framhålla att de starkt stegrade krav, som de senaste åren ställts på de konstbildande riksorganisationernas verksamhet och som med all sannolikhet ytterligare kommer att ökas under de närmaste åren, också bör motsvaras av höjda statsbidrag. Det torde få ankomma på organisationerna själva att närmare motivera sina äskanden om sådana höjningar. Vad beträffar frågan om anslagen bör utgå på riksstaten eller — liksom hittills — av lotterimedel vill KU ansluta sig till det förslag som framlagts av Kulturfondsutredningen i dess den 15 juni 1955 framlagda stencilerade betänkande. Kulturfondsutredningen föreslår att den statliga medelstilldelningen för olika konständamål väsentligen koncentreras till riksstaten, då dessa ändamål redan erhåller sitt huvudsakliga stöd på detta sätt. Därigenom kan, menar utredningen, en mera samlad bedömning och avvägning av föreliggande anslagsbehov ske. Enligt utredningens förslag skall bidragen till Riksförbundet för bildande konst och Folkrörelsernas konstfrämjande sammanföras till ett anslag under avd. M å VIII:e huvudtiteln, benämnt Bidrag till konstfrämjande verksamhet, att fördelas av Nationalmuseum. Därmed skulle enligt KU:s uppfattning en viss garanti erhållas för att dessa anslag erhölle största möjliga stabilitet, viktig särskilt med hänsyn till verksamhetens kontinuitet och för att möjliggöra en planering på längre sikt. Anslagets slutliga fördelning mellan de båda organisationerna torde dock icke böra bestämmas av Nationalmuseum utan redan vid riksdagsbehandlingen av anslagsfrågan. Däremot synes det lämpligt att museet såsom statens mest kompetenta organ på ifrågavarande verksamhetsområde får yttra sig över de båda enskilda organisationernas framställningar om statsbidrag samt får till uppgift att tillse att organisationernas verksamhet bedrives i huvudsaklig överensstämmelse med de arbetsprogram som legat till grund för bidragsgivningen. Om och när den nämnd blir inrättad, vilken Nationalmuseiutredningen och KU föreslagit skola ställas vid museichefens sida i frågor rörande konstbildningsverksamheten, bör nyssnämnda uppgifter ankomma på nämnden. Då föreningen Konst i skolan, såsom ovan nämnts, enligt KU:s uppfattning bör knytas nära till Skolöverstyrelsen, kan KU också ansluta sig till Kulturfondsutredningens förslag att bidraget till föreningen tas upp under Skolöverstyrelsen (avd. G å VIII:e huvudtiteln). Skolundervisningens krav bör bestämma omfattningen av föreningens insatser och därmed också det statliga anslagets storlek. KU vill alltså föreslå att ett särskilt anslag å riksstaten ställs till Skolöverstyrelsens förfogande att i mån av behov utbetalas till föreningen Konst i skolan.

Kap. 3. Bildningsverksamhet inom slöjden

Svenska slöjdföreningen Hittillsvarande bildningsverksamhet Svenska slöjdföreningen stiftades 1845, med huvudsyfte att »söka befrämja svenska konstflitens och näringarnas, varibland de s. k. husslöjdernas, förkovran». Föreningens första insats blev grundandet 1846 av en söndags- och aftonskola i Stockholm, ur vilken 1878 den statliga Tekniska skolan (sedermera Konstfackskolan) framgick. Föreningen har under mer än ett sekel med växlande framgång verkat för den svenska konstslöjdens, hantverkets och industrins förädling och för att åstadkomma en allmän smakförbättring, bl. a. med hjälp av en tidskrift (från 1884; sedan 1932 utkommer den under namnet FORM) samt annan propagandaverksamhet, främst utställningar. En av de viktigaste insatserna var länge förmedlingen av konstnärer till industrien. En bildningsverksamhet i mera speciell mening satte in egentligen först på 1930-talet, då man bl. a. startade årliga vandringsutställningar inom landet, »Vårt bohag», »Bo bättre» m. fl., vilka främst tog sikte på en konsumentupplysning i mer begränsad bemärkelse. Denna upplysning bedrev föreningen till en början främst med egna krafter. Programmet vidgades snart genom att föreningen började söka samarbete ined folkbildningsorganisationerna, och som ett resultat härav inrättades 1945 en studieavdelning inom föreningen. Redan 1944 utgavs i samarbete med Brevskolan en korrespondenskurs »Hemmet och vi», avsedd för i beredskapstjänst inkallade, och följande år påbörjades en försöksundervisning i bostadslära i en av Stockholms folkskolor, främst för att stimulera skolmyndigheterna att ta upp ämnet på schemat i folkskolans högsta klasser. Föreningens utställningar började visas också på en rad mindre orter, och denna linje för studieverksamhetens expansion och intensifiering har sedan i mån av ekonomiska resurser fullföljts. Slöjdföreningens pedagogiska verksamhet bedrives främst genom kurser i olika delar av landet omkring motivet bostadens inredning ur funktionsoch kvalitetssynpunkter, varvid också estetiska aspekter ibland kommit i blickfältet, icke minst vad gäller färgval. Kurserna har givits för olika lärarkategorier, såsom teckningslärare, lärare i träslöjd och sömnad, skolkökslärarinnor, hemkonsulenter, lärare i yrkesskolor etc. samt vidare för affärsbiträden inom möbel- och textilbranschen, möbelhandlare, föreståndarinnor

296 för ålderdomshem etc. Studiecirklar har i stort antal anordnats i samarbete med olika studieförbund och personalkonstföreningarnas samarbetsnämnder. Även veckoslutskurser för studieledare har anordnats i samarbete med ABF och Kooperativa förbundet, liksom för inredningsexperter, socialarbetare m. fl. Av speciellt intresse är de färgkurser som under de senaste åren anordnats i växande omfattning och av vilka de större främst är avsedda som fortbildningskurser för arkitekter och nyttokonstnärer. Kurserna omfattar en översikt av färgvärlden med klargörande av dess terminologi, vidare teorin för färgkomposition, vilken praktiskt tillämpas i målning och inredningsövningar, samt färglärans tillämpning på olika yrkesområden. Kortare kurser i färglära har hållits för bl. a. färghandlare och vävlärarinnor. Talrika utställningar i Sverige och utlandet av bohag och konstindustri har utgjort en effektiv propaganda för föreningens syftemål och för den allmänna smakfostran. Bland dessa kan nämnas Stockholmsutställningarna 1909 och 1930, Hälsingborgsutställningen 1955 (»H 55») samt »Design in Scandinavia» som under två år vandrat i USA. Föreningens propaganda har även nått nya publikskikt genom det utställningssamarbete, som vid 1940-talets slut inleddes med länsmuseerna, samt genom utställningen »Vacker vardag» som 1954—55 i Folkrörelsernas konstfrämjandes regi turnerade runt landet. Slöjdföreningen har nedlagt stort arbete på utarbetandet av ett omfattande studiematerial, som säljs eller hyrs ut till organisationer, skolor, seminarier, studiecirklar, hemkonsulenter och enskilda. Materialet omfattar modellägenheter, lägenhetsplaner, möbelklippark, färdiga modellmöbler, textil-, tapet- och träprover, ljusbilder, bildband, broschyrer, möbelkataloger etc. I samarbete med Riksbanken har utarbetats tre upplagor av broschyren Bosättning såsom vägledning för dem som söker statliga bosättningslån. Slöjdföreningen har de senaste åren åtnjutit ett statsanslag av 50.000 kr., varjämte under åren 1947—50 ett särskilt bidrag å 15.000 kr. lämnats från Socialdepartementet för upplysning i samband med bosättningslån. Dessutom har föreningen 1955 erhållit ett tillfälligt statsbidrag om 30.000 kr. för tillsättande av en studiekonsulent med uppgift att söka kontakter med bildningsorganisationer och skolor inom ett begränsat område — till att börja med mellersta Norrland — och därvid vara behjälplig vid uppläggning av kurser och utställningar, anskaffning av material etc. Utredningen Den konsumentupplysning, som Svenska slöjdföreningen anser vara en av sina främsta uppgifter, har huvudsakligen lagt vikten vid de direkta praktiska syftemålen med ett medvetet tillbakahållande av de estetiska synpunkterna. Denna återhållsamhet motiveras av en rädsla för att hemfalla åt det rena tyckandet, väl förklarlig med tanke på att det ännu knap-

297 past finns någon genomförd metodik för ett samordnande av de rationella och de estetiska synpunkterna på de fundamentala livsområden där föreningen verkar. Emellertid har — icke minst på grund av föreningens egen propaganda — den allmänna miljögestaltningen och framförallt konsthantverket och den industriella formgivningen under de senaste decennierna kommit att framstå som alltmer betydelsefulla delar av den estetiska fostran. Det måste skapas ett intimare samband mellan det renodlade konstbildningsarbetet å ena sidan och miljöstudiet å den andra. Blicken har öppnats för att estetisk bildning kan förmedlas även via de elementära erfarenheter som vår dagliga omgivning ger oss. För att göra de estetiska synpunkterna effektiva i vardagslivet måste de möta de problem som är förknippade med våra dagliga behov och med vårt samhälles industriella och kommersiella förutsättningar. Därför bör också den estetiska fostran både i skolan och utanför denna byggas ut åt detta håll. Men för att kunna bibringa genomsnittsindividen en sådan på samma gång rationellt praktisk och estetiskt levande syn på hans egen miljö måste ett intimt samarbete etableras mellan de organ som sitter inne med fackmässiga och pedagogiska kunskaper rörande detta vidsträckta och som helhet svåröverskådliga intresseområde. Slöjdföreningen anger som ett av sina syftemål att arbeta för den allmänna smakens höjande och har därmed också påtagit sig ett ansvar fölen stor sektor av den estetiska fostran. Då KU hyser den bestämda övertygelsen, att ett försummande av miljögestaltningen i ett allmänt estetisk-pedagogiskt upprustningsprogram skulle äventyra dettas naturliga förankring och tillämpning i det praktiska livet, vill utredningen ange sina önskemål rörande föreningens fortsatta arbete. Att slöjdföreningen, som i vårt land utan tvivel rymmer den största sakkunskapen på den allmänna miljögestaltningens område, mer aktivt än hittills engagerar sig i den estetiska bildningsverksamheten, är en av de nödvändiga förutsättningarna för att lära gemene man att se på bildkonsten, arkitekturen och alla vardagsmiljöns ting under en fruktbar, samlande aspekt. Genom att i detta syfte åvägabringa icke endast ett intimare samarbete mellan de olika konstbildningsorganisationerna och slöjdföreningen utan också en n ä r m a r e anknytning mellan den renodlade konstbildningen och miljöstudiet kan sannolikt ännu större folkgrupper intresseras för estetiska problem än genom det nu bedrivna konstbildningsarbetet. Att verksamt bidraga till denna folkupplysning på det praktisk-estetiska planet måste betecknas som en av slöjdföreningens socialt viktigaste uppgifter, och för dess genomförande förtjänar och behöver den statligt stöd. KU vill föreslå att slöjdföreningen till sig knyter en högt kvalificerad person med konstpedagogisk utbildning och praktisk erfarenhet. Denne befattningshavare bör ägna sig uteslutande åt konstpedagogiska uppgifter i ordets vidaste mening. Med tillgång till de speciella kunskaper och den

298 överblick över den konstindustriella marknaden, som finns representerade inom slöjdföreningen, bör befattningshavaren få goda möjligheter till fortsatt utbyggnad av det redan påbörjade samarbetet med folk- och konstbildningsorganisationerna. Detta samarbete kan manifesteras i utställningar, belysande främst föreningens allmänna intresseområden och tillrättalagda för att tjäna en vidgad konstbildningspropaganda; dessa utställningar kunde också med fördel ordnas gemensamt av dessa organisationer och även behandla bildkonst och brukskonst sida vid sida. Sådana samlade utställliingstemata kunde t. ex. avse att klarlägga den moderna konstens inflytande på utformningen av vår vardagsmiljö eller de formprinciper som är gemensamma för både den rena konsten och den tillämpade konsten. Den yltre miljön kan också studeras ur historiska perspektiv, liksom dess avhängighet av olika samhällsstrukturer; arkitekturens och rumsgestaltningens problem kan tas upp med tonvikten lagd på olika specialproblem såsom färgsättning eller mönstergivning; en utställning kan ta till uppgift att beträffande bruksföremål klarlägga vilka estetiska krav som kan ställas på formen i relation till föremålets funktion, material och konstruktion osv. Utställningarna kan organisatoriskt anordnas på olika sätt. Slöjdföreningen kan i egen regi låta större eller mindre vandringsutställningar turnera mellan olika museer och konstföreningar eller ställa vissa utställningar till förfogande för konstbildningsorganisationerna; vad beträffar föreningens samarbete med skolan, torde detta bäst etableras genom förmedling av föreningen Konst i skolan. Strävandena att på så sätt vidga allmänhetens estetiska intresseområden borde motsvaras av en vidgad orientering hos alla inom konstbildningsarbetet verksamma, och det vore därför ändamålsenligt att låta konstbildningsorganisationernas tjänstemän hospitera i slöjdföreningen och vice versa. För att ge dessa strävanden en fastare förankring är det nödvändigt att slöjdföreningen ökar sin produktion och förmedling av studiematcriel på dessa områden; detta gäller både ljusbilder, film, filmband, böcker och broschyrer, som kan förmedlas till konsumenterna bl. a. via bibliotek, skolor och studieförbund. Denna förlagsverksamhet bör även ta sikte på skolans behov; där kan väl tillrättalagt studiemateriel bana vägen för ett önskvärt samarbete mellan ämnena hemkunskap-hushållsgöromål, teckning och slöjd. Till folkbildningens och skolornas tjänst bör kataloger över studiematerielen ges ut. För att vidga det estetiska miljöstudiets pedagogiska resurser vill KU föreslå att slöjdföreningen med statsbidrag årligen anordnar två kvalificerade studieledarkurser. Dessa kunde dels ta sikte på det rena folkbildningsarbetets behov, dels också vända sig till vissa yrkeskategorier vilka har att i viss mån fylla en pedagogisk uppgift på dessa områden, exempelvis affärsbiträden i heminredningsbranschen och lärare i yrkesskolor. Statsbidraget föreslås att här utgå med 7.000 kronor per kurs. Då slöjdföreningen torde

299 kunna förutsättas ha möjligheter att med disponibla medel själv bekosta en del av kostnadsökningarna vill KU begränsa sitt förslag till att gälla ett årligt statsbidrag av 15.000 kronor för att snarast möjliggöra genomförandet av här framförda förslag, häri dock icke inräknat ovan nämnda anslag till studieledarkurser.

Hemslöjden Hittillsvarande

verksamhet

Vid en inventering av det estetiska bildningsarbctet i vårt land kan icke hemslöjdsföreningarnas stora insats förbigås. Hemslöjdsrörelsens betydelse för den folkliga smakfostran ligger i öppen dag. Målsättningen var från början och är väl fortfarande främst att föra fram och förädla den gamla svenska hemslöjden, att gentemot en alltmer växande industrialisering hävda handens arbete och de högklassiga materialens betydelse och därmed också verka inspirerande på industrien. Hemslöjden har vunnit allt större utbredning som fritidssysselsättning och på senare år även som arbetsterapi på sjukhus och ålderdomshem. Den omfattar dels textilslöjd, representerande c. 00 % av hela verksamheten, samt vidare korg- och träslöjd, smide och keramik. Hemslöjdens totala försäljning uppgick 1954 till 16,6 miljoner kr, medan värdet av husbehovsslöjden har beräknats till c. 50 miljoner kr. om året. Dessa siffror ger en antydan om hemslöjdens betydelse i vårt land både som smakfostrande och ekonomisk faktor. Det centrala organet för vår hemslöjd är det statsunderstödda Svenska hemslöjdsföreningarnas riksförbund, grundat 1912, en sammanslutning av alla de lokala hemslöjdsföreningarna, f. n. uppgående till 45 st. Dess funktioner hade dessförinnan i stor utsträckning tillgodosetts av Föreningen för svensk hemslöjd. Till en central jury inom riksförbundet skickar hemslöjdsföreningarna in alstren av saluslöjd för bedömning — en förutsättning för att dessa alster överhuvud får säljas i föreningens gemensamma försäljningslokal i Stockholm. En statens hemslöjdskonsulent, som sorterar under Kommerskollegium, har till uppgift att samordna de olika arbetsinsatserna på detta fält. Hos föreningarna är i regel anställda väl utbildade hemslöjdskonsulenter och vävlärarinnor som på olika sätt står slöjdarna och allmänheten till tjänst. För sin konsulentverksamhet erhåller förbundet statsbidrag, under budgetåret 1955/56 uppgående till 153.000 kr. Dessutom utgår statsbidrag med dels 17.000 kr till understöd åt de provinsiella föreningarna, dels 9.000 kr till särskilda hemslöjdsändamål. Föreningarna anordnar statsunderstödda vävkurser, till vilka oftast utgår anslag även från vederbörande landsting eller hushållningssällskap. Under 1954 anordnades sålunda i hemslöjdsföreningarnas regi sammanlagt icke mindre än 853 kurser av större

300 eller mindre omfattning, vidare 582 hemslöjds- och rådgivningsdagar, där slöjdarna bl. a. kunde få sin slöjd sakligt bedömd, samt 337 föredrag utan samband med kurser (motsvarande siffror för 1948 var 607, 244 resp. 273). Dessutom anordnar föreningarna, ofta i samarbete med andra föreningar och institutioner, ett stort antal jurybedömda utställningar vilka härbärgeras i länsmuseer, skolor eller andra tillgängliga lokaler. Ej sällan uppgår en enda förenings utställningar årligen till ett 30-tal. Flera hemslöjdsföreningar utför inredningar av offentliga lokaler, såsom kyrkor, residens, rådhus, sjukhus, skolor och liknande, varvid den estetiska utformningen av miljön tillmäts största betydelse. Genom dessa många olikartade insatser etableras kontakter med den allmänna bildningsverksamheten i alla delar av vårt land. Att de krafter som engageras för dessa uppgifter bör ha en kvalificerad utbildning och beredas möjligheter till fortsatta studier, ligger i öppen dag. En viktig del av hemslöjdsföreningarnas verksamhet består numera i att ge sysselsättning och arbete åt sjuka, gamla och partiellt arbetsföra, en verksamhet där fantasi och skaparkraft har möjligheter att komma till uttryck. Föreningarna ställer här modeller, mönster, redskap, verktyg och material till förfogande. Vissa kurser som hemslöjdsföreningarna tidigare bedrev i egen regi har under senare år överlåtits på överstyrelsen för yrkesutbildning. Denna undervisning omfattar dels kortare kurser antingen för hemmens behov och då vanligen anknutna till yrkesundervisningen i kommunerna — av landets omkr. 450 yrkesskolor har omkr. 350 vävning på programmet — eller för de kvinnliga slöjdlärarinnornas förutbildning, dels ettåriga kurser för affärsanställda inom hemslöjden. Styrelsen anordnar även fortbildningskurser för lärare inom vävundervisningen, vilka kurser ej minst tar sikte på att ge deltagarna ett större mått av estetisk bildning på hithörande områden. 1955 arrangerades sålunda en treveckorskurs i märkning och prydnadssömnad samt en tvåveckorskurs i mönsterkomposition. Sitt inflytande på den folkliga smakfostran utövar hemslöjdsföreningarna bl. a. genom att ge ut mönsterblad i färg, behandlande olika slöjdgrenar. Ansvarig för utgivningen är en kommitté inom Föreningen för svensk hemslöjd, vilken förening allsidigt representerar hemslöjdsintressena. Utredningen För att hemslöjdsarbetets estetiska bildningsinnehåll skall kunna än mer utvidgas och fördjupas synes det vara av vikt att samarbetet mellan hemslöjden och skolväsendet blir intimare än hittills. Inte minst borde hemslöjden ha möjligheter att verka inspirerande på både den kvinnliga och den manliga skolslöjden, bl. a. genom att förse den med nya arbetsmodeller och mönster. Om ett sådant önskemål skall kunna förverkligas måste

301 hemslöjdsfolket och skolans lärare på dessa områden få större förståelse för varandras arbete samt de personliga kontakterna dem emellan utvidgas. Ett lovvärt initiativ i denna riktning togs sommaren 1955, då med anslag från Skolöverstyrelsen en kurs för tecknings- och slöjdlärare anordnades i Växjö. Kursens mål var att sammanföra dessa lärarkategorier samt ge skolslöjden en närmare anknytning "till den bygdetradition som hemslöjdsrörelsen företräder. Det vore tacknämligt om årligen återkommande statsbidragsberättigade fortbildningskurser kunde anordnas för att samla hemslöjdsfolket samt lärarna i manlig och kvinnlig slöjd omkring gemensamma problem och ge dem nya impulser och idéer. Kurserna borde hållas i nära anslutning till något konstslöjdsmuseum eller något länsmuseum med stora samlingar av konstslöjd. Statsbidragen till sådana kurser, vilka kunde få betydelse icke minst för en friare slöjdundervisning, torde böra sökas hos Skolöverstyrelsen, eventuellt via Hemslöjdsföreningarnas riksförbund; för kursernas planläggning krävs samarbete mellan statens hemslöjdskonsulent och Skolöverstyrelsens slöjdkonsulenter. En närmare anknytning mellan hemslöjden och det frivilliga folkbildningsarbetet vore också i hög grad önskvärd. Inom studiecirkelns ram skulle en hel del hemslöjdsgrenar kunna praktiseras, och där skulle det teoretiska komplementet till undervisningen kunna bibringa medlemmarna en viss allmän smakfostran. Även mindre ofta återkommande fortbildningskurser för hemslöjdskonsulenterna skulle säkerligen få stor betydelse som inspirerande faktor i arbetet. Slutligen kan nämnas att hemslöjden har viktiga uppgifter att fylla i ungdomens fritidsverksamhet. Statsmakterna har ju numera också anvisat medel fölen sådan verksamhet. Betydelsen av riklig, bekväm och billig tillgång till mönster och modeller för hemslöjdsarbetet kan knappast överskattas. Med allt erkännande av den insats Föreningen för svensk hemslöjd gjort med sina mönsterblad kan behovet härvidlag icke sägas vara på långt när fyllt. Publiceringen av mönster och modeller för den stora allmänhetens bruk måste för att nå tillräckligt långt få en helt annan omfattning och frekvens. Värdefullt vore det att få till stånd en populär, prisbillig tidning, utkommande med exempelvis tio nummer per år, vilken kunde specialisera sig på dessa uppgifter. Den textila hemslöjdens höga nivå beror icke minst av kvaliteten på vävlärarinnornas utbildning. Denna är — frånsett förutbildningen — tvåårig och meddelas främst vid de statsunderstödda föreningen Handarbetets Vänners och Johanna Brunssons vävskolor, båda i Stockholm. Undervisningen omfattar en del smakfostrande ämnen såsom komposition, textil och allmän konsthistoria, färglära samt fackteckning med bl. a. studier och kopiering av gamla vävnader. Även de elever som utexamineras från Slöjdföreningens skola i Göteborg får under vissa förutsättningar vävlärarinnekompetens. Undervisningen där är fyraårig och avser främst att utbilda självständigt skapande konstnärer inom olika textila områden för såväl hantverk som

302 industri; de estetiskt fostrande ämnena är betydligt rikligare företrädda än i den egentliga vävlärarinneutbildningen. Även om eleverna från denna skola relativt sällan söker vävlärarinncplatser, spelar de en viktig roll i hemslöjdsarbetet som mönsterriterskor vid de lokala hemslöjdsföreningarna. Också de som utexamineras från Konstfackskolans fackavdelning för textilarbete förklaras kompetenta att som vävlärarinnor leda kurser av mindre omfattning. Beträffande vävlärarinneutbildningen vill KU inskränka sig till att framföra några allmänna önskemål. Det synes som om denna utbildning i de specialiserade vävseminarierna är alltför mycket inriktad på vävningen, utan starkare anknytning till närmast angränsande områden. Sålunda får eleverna ingen undervisning i färdigheter som broderi och knyppling. Kunskaper i dessa grenar skulle säkerligen kunna ge dem möjligheter att göra en än mer befruktande insats inom hemslöjdsarbetet, och det är något av denna brist som överstyrelsens för yrkesutbildning ovannämnda fortbildningskurser vill råda bot för. KU ifrågasätter om icke utbildningen mer än som nu är fallet borde inriktas på mönsterskapande arbete och uppövning av förmågan att handleda undervisningen däri. Det synes även beklagligt alt inget av de nämnda seminarierna äger någon övningsskola, något som måste oförmånligt inverka på elevernas försök att förskaffa sig pedagogiska insikter. Ett flitigare utnyttjande av museerna med deras konstslöjdssamlingar vore också ur flera synpunkter befogat, liksom att större uppmärksamhet ägnades även den textila traditionen i andra länder, med hänsyn tagen både till allmogens och de högre ståndens konstslöjdsproduktion. En sådan vidare orientering borde kunna få betydelse för den nödvändiga förnyelsen av vår folkliga textilskatt. I delta sammanhang är det befogat att uppmärksamma den ettåriga sömnadskurs lill vilken föreningen Handarbetets vänner fr. o. m. vårterminen 1956 erhållit statsbidrag för att utöka föreningens vävlärarinneutbildning med ämnet sömnad. Föreningen har föreslagit att denna utbildning byggs ut med ett tredje år, omfattande sömnadsutbildning, och ifrågasätter om det icke vore befogat alt längre fram övergå till en treårig utbildning som från början omfattar både vävning, sömnad och allmän hemslöjdsutbildning. Bakgrunden till denna hemställan är icke minst vävlärarinnornas ofta vitsordade svårighet att få kontinuerlig heltidsanställning, beroende bl. a. på att banan f. n. är ganska överbefolkad. Genom att utbildningen kompletteras med sömnad skulle de utexaminerade eleverna få behörighet att undervisa i de av stat och kommuner underslödda kurserna i såväl vävning som sömnad; för dessa senare finns nu i många fall ingen kompetent lärarinna att tillgå, varför tillfällig behörighet att leda dessa ges åt en sömmerska på orten. En betydligt utökad smakuppfostran som tar sikte på såväl hemmiljön som kläderna ingår såsom ett led i utbildningsplanen. Denna nya kategori av lärarinnor skulle därigenom utan tvivel få bättre kompetens och större

303 möjligheter att utföra ett smakfostrande arbete, och KU måste utifrån de intressen den har att bevaka förorda att den sålunda påbörjade experimentverksamheten måtte kunna med statligt stöd fortgå tills tillräckliga erfarenheter föreligger som grundval för en mer definitiv omläggning av vävlärarinneutbildningen.

B. Konstföreningar Kap. 4. Hittillsvarande verksamhet Den första kända konstföreningen grundades i Karlsruhe 1818 — som en föregångare kan måhända räknas den 1753 i London instiftade Society for the encouragement of arts, manufactures and commerce — och den lick snart många efterföljare, bl. a. i Köpenhamn 1825. Dessa kom att spela en icke obetydlig roll både som ekonomiska stödorganisationer för konstnärerna och som propagandaorgan för de tongivande kretsarnas smak. Efter tyskt mönster bildades 1832 den första svenska motsvarigheten, Konstföreningen i Stockholm. Den såg som sina främsta uppgifter att hjälpa konstnärerna att sälja och att främja tillkomsten av ett nationalmuseum för konsten. Föreningen arbetade ända från början mest med utlottning av konstverk men även med sammankomster och offentliga utställningar. Den startade 1885 de första ambulerande konstutställningarna i landet och erhöll 1886, efter sammanslagning med Föreningen för nordisk konst, namnet Sveriges allmänna konstförening, under vilket namn den fortlever som vår enda riksomfattande konstförening. Föreningen fick snart efterföljare. Sålunda grundades 1850 Konstföreningen för södra Sverige i Malmö samt 1856 Göteborgs konstförening och konstföreningen i Växjö. Motiveringen för tillkomsten av konstföreningen i Göteborg är ganska märklig; man framhöll att furstar och mecenater tidigare varit beskyddare för konstnärerna men att den stora allmänheten genom att köpa konstnärernas arbeten nu övertagit denna roll. »Detta senare beskydd må synas mera simpelt, men är utan tvivel dock det mest verksamma medel att bereda konstnären en fri cch oberoende ställning. Men denna allmänhetens medverkan till konsternas uppmuntran sker företrädesvis genom föreningar, nutidens stora medel alt genom mänga smärre krafter vinna stora ändamål.» Det var från Göteborgs konstförenings inre krets som initiativet togs till den konstsamling vilken nu heter Göteborgs konstmuseum, och redan 1856 började föreningen avsätta 10 procent av sina inkomster till inköp för en föreningen tillhörig konstsamling. Som en direkt följd av föreningens arbete stiftades 1865 Göteborgs musei ritskola, och föreningen tog även initiativet till det skandinaviska konstnärs- och ritlärarmötet 1869. Mycket tack vare Ellen Keys förkunnelse under slagordet »Skönhet åt alla» började man omkring sekelskiftet i vidare kretsar värdesätta konst-

305 propagandan mer ur konsumentens än producentens synpunkter. Man såg . i konstföreningarna framförallt ett instrument för att tillfredsställa behovet av konst inom breda befolkningsgrupper som tidigare saknat ekonomiska förutsättningar och kanske också lust att förvärva konstverk. Under 1900-talets första decennier bildades ett stort antal landskaps- och länsföreningar, och under det senaste kvartsseklet har konstföreningar och konst- • gillen vuxit fram även i småstäder och köpingar, ja t. o. m. på rena landsbygden. Det verkliga demokratiska genombrottet för konstföreningsrörelsen kom emellertid inte förrän på 1940-talet, då en helt ny form, personal- . konstföreningarna, såg dagen. Dessa föreningar har sedan ökat så snabbt i antal att man har rätt att tala om en folkrörelse. Både det totala antalet konstföreningar och deras medlemsantal har mångdubblats under de senaste 15 åren. De allmänna konstföreningarna är betydligt över 100 till antalet, de för KU kända personalkonstföreningarna uppgår till mer än 400, och nya tillkommer i ganska snabb takt. Att ge en tillförlitlig siffra för deras medlemsantal är knappast möjligt. Säkert är emellertid att de allmänna konstföreningarnas medlemmar uppgår till minst 60.000, och enbart personalkonstföreningarna anslutna till samarbetsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö har omkring 37.000 medlemmar. Det organiserade konstintresset kan beräknas omfatta närmare 2 procent av landets tolala befolk- ning. Besökarantalet på de utställningar, som anordnats av konstföreningarna själva eller av dem lånats från de konstfrämjande riksorganisationerna, uppgick 1949 till omkr. 100.000 personer (långt ifrån alla föreningar har dock fört statistik). Det är inte möjligt att någotsånär exakt ange den ekonomiska omslutningen i konstföreningarnas verksamhet. Många föreningar är nämligen ovilliga att lämna upplysningar om sin inköpspolitik. Vissa slutsatser kan dock dras av den inköpsstatistik som föreligger för ett antal personalkonstföreningar tillhörande Stockholms samarbetsnämnd. Föreningar representerande 8.410 medlemmar inköpte under 1953 konst och konsthantverk för över 225,000 kr. Om man förutsätter att inköpsvolymen per medlem är ungefär lika stor över hela linjen, skulle den slutsatsen kunna dras att nämndens 19.000 medlemmar köper konst för över 500.000 kr. årligen. Samarbetsnämnden i Göteborg kan ungefärligen beräknas köpa för 200.000 kr., den i Malmö för 150.000 kr. och den i Halmstad för omkring 100.000 kr. Motsvarande siffra är för Sveriges allmänna konstförening 180.000 kr. och för Skånes konstförening omkring 80.000 kr., dvs. inalles 1.210.000 kr. Samtliga föreningars totala konslinköp skulle ytterst approximativt kunna beräknas till närmare 3 miljoner kr. årligen. En särställning bland konst- ' föreningarna intar Sveriges allmänna konstförening genom sin riksomfattande karaktär. Den hektiska utvecklingen av konstintresset under 1940talet och senare kan illustreras av stegringen av föreningens medlemssiff- , r o r : 1941 4950, 1945 7515 och 1955 omkr. 19.650 medlemmar. Föreningen 20

306 inköper och utlottar konstverk, anordnar utställningar av främst levande svenska konstnärers verk samt utger varje år en monografi över en svensk konstnär. Sedan 1954 delar föreningen även årligen ut ett resestipendium om 8.000 kr. till en svensk konstnär. Vad gäller de allmänna fristående konstföreningarna är utlottningen av konstverk utan varje fråga den del av verksamheten som för majoriteten av medlemmarna framstår som den viktigaste, ett dragplåster som drar till föreningarna dess flesta medlemmar. Generellt kan sägas att majoriteten av föreningsmedlemmarna saknar aktivt konstintresse. Den konstbildningsverksamhet som föreningarna bedriver inskränker sig huvudsakligen till föredrag, i allmänhet 1—4 om året och anordnade framför allt i samband med utlottningarna som oftast försiggår en eller två gånger om året. Inom vissa föreningar har det bildats konstsparklubbar med ganska höga avgifter (10—25 kr pr månad) och det händer även att en förening förmedlar amorteringslån i bank som hjälp åt medlemmar vid deras konstinköp. Bland de mera speciella initiativ som tagits inom olika föreningar kan nämnas att Skånes konstförening ger ut årliga publikationer och grafiska blad samt delar ut stipendier åt konstnärer. Likaså ger konstföreningen Aura i Lund ut skånska konstnärsmonografier och delar ut konstböcker som premier i teckning till skolbarn. På ett fåtal håll ordnas inom föreningarna studiecirklar, i allmänhet omkring en viss konstbok, och i något fall också en ateljécirkel. Några större föreningar har ordnat föreläsningsserier i samarbete med Nationalmuseum. Man ombesörjer kollektiva prenumerationer på konstlidskrifter, och en förening ger ut vykort som avbildar målningar i föreningens konstsamling. På ett par håll har man experimenterat med att ställa ut »veckans konstverk» i något centralt beläget skyltfönster, och konstverket har kommenterats i en liten artikel i ortstidningen. I Norrtälje har konstföreningen gjort framstötar till tidningsredaktionerna om återhållsamhet vid bedömning av tvivelaktiga utställare och även kostat på annonsering i samma syfte. Särskilt lovvärda är de initiativ som tagits för att sprida den konstbildande verksamheten utanför den egna orten. Sålunda har Upplands konstförening i Uppsala varit en pionjär genom att många år driva en kontinuerlig utställningsverksamhet på landsbygden, från 1944 med ett bidrag av 750 kr. från Upplands läns landsting och från 1953 även från Stockholms läns bildningsförbund med 500 kr. årligen. Varje år har man skickat ut en vandringsutställning som i medeltal besökt tio orter, med vanligen ett föredrag och ett par demonstrationer på varje ort. Föreningen har också i Uppsala 1945—48 ordnat pedagogiskt upplagda utställningar, avsedda främst för skolungdomen, med sådana ämnen som »Förstå konst», »Fantasi och verklighet» eller »Från lerklump till keramik». Gävleborgs läns konstförening skall enligt sina stadgar bl. a. fungera som en samarbetsnämnd för inom länet arbetande konstföreningar och konstcirklar och har sedan 1949 anordnat

307 sex vandringsutställningar inom länet, vilka demonstrerats för allmänhet och skolklasser. Sedan 1953 har landstinget årligen beviljat ett bidrag av 1.000 kr. samt dessutom innevarande år 1.700 kr. för inköp av utställningsskärmar till denna ambulerande verksamhet. Värmlands konstförening har de senaste åren visat en liknande livaktighet, medan Västerbottens konstförening haft vandringsutställningar till skolorna i länet. Östergötlands konstförening har en vandringsutställning per år som går till olika orter inom länet, så även Dalslands konstförening. Konstföreningen i Örnsköldsvik har skickat utställningar till kringliggande samhällen och skolor, medan konstföreningen i Nässjö sänt runt ett från centralbiblioteket i Jönköping lånat vandringsbibliotek av konstlitteratur. Många konstföreningar har under de senaste 25 åren lagt grunden till och utvecklat konstavdelningarna i provinsstädernas museer. Andra har egen konstsamling av större eller blygsammare slag. Den största är Västerås konstförenings, med över 600 målningar, vilken tillkommit främst genom ärliga kommunala anslag men även genom vinsten från försäljningsutställningar. Borås och Sjuhäradsbygdens konstförening har vid sidan av sin övriga verksamhet byggt upp och handhaft en museisamling av huvudsakligen svensk 1900-talskonst som bl. a. omfattar 225 målningar och en samling internationell grafik. Egna betydande konstsamlingar har även föreningarna i Jönköping (200 n u m m e r ) , Uppsala (80 nummer) och Halmstad (71 n u m mer, deponerade främst i rådhuset), men även några små landsortskonstföreningar har hopbragt goda egna samlingar. Några föreningar avsätter en del av sina medlemsavgifter till konstinköp för det allmännas räkning, och konstverken deponeras — i väntan på mer definitiva lokaler — i sjukhus, skolor, bibliotek och andra kommunala inrättningar (Sandviken, Sollefteå, Strängnäs, T r a n å s ) . I Sollefteå bygger man även upp ett eget bibliotek av konstlitteratur att så småningom deponeras i stadsbiblioteket. Lokalfrågan är för de flesta konstföreningar den faktor som mest försvårar verksamhetens framgångsrika bedrivande. Ytterst få föreningar h a r tillgång till ändamålsenliga utställningslokaler i museer o. d., och de flesta får klara sig med högst bristfälliga provisorier. Den lokal som vanligtvis får hysa konstverken brukar vara stadshotellets festvåning, när det inte är dess uppacknings- eller källarlokal. Provkartan på utställningslokaler är mycket brokig: missionshus, församlingshus, godtemplarloger, bönsalar, teckningssalar, korridorer och verandor i skolor, tingshus, rådhus, ridhus, affärshus, en utrangerad brandstation, tennishallar, gymnastiksalar m. fl. konstens nödbostäder. Många föreningar betonar att de disponibla lokalerna är för små för att ta emot ens de medelstora av de vandringsutställningar som Riksförbundet för bildande konst skickar ut; dessa måste ofta hårt decimeras, och önskvärt antal skolklasser kan inte tas emot. Lokalerna kännetecknas alltför ofta av dålig belysning, obefintliga upphängningsanordningar och för små sammanhängande väggytor, varför man i stor utsträck-

308 ning måste laborera med flyttbara skärmar, vilket i längden blir ekonomiskt ganska betungande, något som också gäller lokalhyran, framförallt för en del mindre föreningar. Konkurrensen med andra sammanslutningar om att hyra lokaler är ofta svår, då dessa är helt utnyttjade och upptingade månader i förväg och det inte alltid är möjligt för en förening att få disponera en turnerande vandringsutställning just de dagar då lokalerna är disponibla. På sina håll har föreningarna kunnat lösa lokalfrågan i samband med uppförandet av nya museer, medan man i andra fall hoppas på att få utställningslokaler i planerade folkets hus och medborgarhusbyggen. Ur konstbildningens synpunkt är det högeligen önskvärt att de statliga myndigheterna vid beviljandet av lån och statsbidrag till offentliga samlingslokaler ser till att dessa planeras så att de blir lämpade även för konstutställningar. Ett ganska stort antal föreningar, på över 30-talet orter, åtnjuter årliga kommunala anslag för sin verksamhet, varierande mellan 5000 och 200 kr.; i en del fall utgår också bidrag från privata företag. Anslaget är ofta anvisat till elt bestämt ändamål, som t. ex. för inköp till föreningens konstsamling (Halmstad, Örnsköldsvik), för skolvisningar och föredrag' (Katrineholm) eller för årsavgiften till Riksförbundet för bildande konst som garanterar minst en vandringsutställning per år (Skara, Västervik, Karlshamn, Köping e t c ) . Konstföreningen i Umeå har även fått anslag från landstinget. I något fall består staden lokal med lyse och värme. Verksamheten inom personalkonstföreningarna skiljer sig inte i någon högre grad från de allmänna konstföreningarnas, dock sker konstinköpen ofta enligt en annan procedur. I allmänhet lånas ett större antal konstverk upp från olika konstnärer och ordnas till en utställning i förelagets lunchrum eller samlingslokal där vinnarna får välja sina vinster, som sedan inköps av föreningen. I andra fall köper föreningens inköpsnämnd in konstverken i fast räkning och lottar sedan ut dem. I ett fåtal föreningar får vinnarna själva göra sina inköp, vilka sedan måste godkännas av föreningen. Ibland ordnas konstutställning varje månad i företagets lunchrum. Utställningsprogrammen har understundom varierats så att man t. ex. ställt ut del bästa konstverket i medlemmarnas ägo (Konst i spårvägshem, Konst i NKhem, Konst i fackliga funktionärers hem osv.). Medlemsavgifterna håller sig i allmänhet mellan 1:50 och 2:50 kr. per månad och person. Endast i undantagsfall ger företagen bidrag till sina konstföreningar. Ett lysande exempel är Caps konstförening i Göteborg (för övrigt den första av alla personalkonstföreningarna, grundad 1940). Företaget bekostar där helt de konstverk som varje år utlottas, i allmänhet till ett värde av 4.000—5.000 kronor årligen, och medlemsavgiften går istället till inträdeskort hos Göteborgs konstförening, föredrag och konstlitleratur. Föreningen anordnar i egen regi visning av utställningar och konststudieresor t. ex. till Stockholm och Köpenhamn. Föreningens tioårsjubileum celebrerades med en utställning i Konsthallen i Göteborg av de konst-

309 verk som under den gångna tiden lottats ut till medlemmarna. Man kunde då konstatera att inte i något enda fall vederbörande gjort sig av med sin tavla. Svenska Handelsbanken i Stockholm betalar till sin konstförening lika mycket som summan av medlemmarnas avgifter, vilket medger konstinköp av ovanligt hög kvalitet; detsamma gäller cykelfabriken Monark i Varberg och Svenska Tobaksmonopolet, vilket av de inköpta konstverken brukar göra en utställning som visas vid avdelningskontoren ute i landet innan ullottning sker. Göteborgsbankens bidrag är helt reserverat för konstbildningsverksamhet. Ofta, framförallt i de mindre personalföreningarna, utgör utlottningen av konstverk praktiskt taget den enda verksamhetsformen. Detta utesluter inte att man här och var kan hitta exempel på en verklig bildningsentusiasm. Åtminstone åtta av föreningarna i Stockholm har bildat egna konststudiecirklar, av vilka dock några helt sysslar med utövande verksamhet, och man kan säkerligen anta att inte så få av de konststudiecirklar som är anslutna till de stora bildningsförbunden tillkommit på initiativ av personer som fått sitt intresse för konst väckt inom en konstförening. I en så livaktig förening som Postens konstförening har man ordnat en föreläsningsserie med utflykter, »Känn din stad», en annan om »Hur ett konstverk kommer till» ined besök i konstnärsateljéer, etsarskolan osv. I ett par serier har även stadsbyggnadsfrågor och arkitektur stått på programmet. Bland andra initiativ inom föreningen kan nämnas att man bland medlemmarna skaffat abonnenter på en större allmän konsthistoria och för provisionen — c. 5.000 kr. — inköpt teckningar och grafik. Det finns exempel också på personalkonstföreningar som samlar konst för att pryda arbetsplatsen, och i några föreningar prenumererar man på tidningen Konslperspektiv för samtliga medlemmar. Handelsbankens konstförening i Stock- * holm har haft ambitionen att inte mindre än tvä gånger offentligt redovisa för sina inköp under en 5-årsperiod. Mjölkcentralens konstförening ordnar varje månad utställning av konst och konsthantverk i sina egna lokaler, där försäljning till hela personalen äger rum. I Stockholms folkskolors konstförening låter man de utlottade konstverken cirkulera mellan stadens skolor, medan Pensionsslyrelsens förening visat sitt bildningsintresse genom att anslå en tredjedel av årsavgifterna till folkbildningsarbete. Behovet av ett vägledande och rådgivande samarbetsorgan för verksamheten inom personalkonstföreningarna framstod redan tidigt på 1940-talet som trängande, och 1945 grundades Samarbetsnämnden för Göteborgs personalkonstföreningar, vilken nu omfattar 79 föreningar med omkring 10.000 medlemmar. Samma år grundades en liknande nämnd i Stockholm, nu omfattande 100 föreningar med omkring 19.000 medlemmar, 1948 en i Malmö, ' nu omfattande 69 föreningar med omkring 8.000 medlemmar, och samma ålen i Halmstad, nu omfattande 24 föreningar med 3.750 medlemmar. Samarbetsnämnderna har satt som sin uppgift att skapa en intimare kontakt

310 mellan föreningarna, å ena sidan, samt konstnärerna och konstinstitutionerna, å den andra, för att därigenom bibringa sina medlemmar fördjupade kunskaper om konst och större möjlighet att få njuta av konst. Bland de verksamhetsformer som är gemensamma för de olika nämnderna kan framhållas speciellt arrangerade visningar av konstutställningar, framförallt avsedda för de mindre föreningar som inte har möjligheter att ordna sådana, vidare föreläsningsserier av hög kvalitet som ofta anordnas i samarbete med olika bildningsförbund, diskussioner, promenadkonserter o. d. Vidare har anordnats konstresor även till utlandet, bl. a. till Köpenhamn, Paris och Rom. Nämnderna har anlitats i varierande omfattning av föreningarna för rådgivning ifråga om inköp samt när det gäller att ordna interna utställningar eller att engagera föredragshållare. I vissa fall har nämnderna kunnat utverka nedsatta entréavgifter för sina medlemmar till utställningsbesök med ciceron. Medlemmarna aviseras om konstutställningar av större intresse. Samarbetsnämndernas främsta propagandaorgan är tidskriften Konstperspektiv, som sedan 1945 ges ut av Göteborgs samarbetsnämnd. Med en upplaga av 11.500 ex. är Konstperspektiv den näst största konsttidskriften i Sverige. Huvudparten av upplagan delas ungefär lika mellan Göteborg och Stockholm. Vad gäller de mera speciella insatserna av de olika samarbetsnämnderna så anordnar Stockholmsnämnden vandringsutställningar både av målningar, grafik och teckningar, hittills 8 st., som turnerar mellan föreningarna. Utställningarna tillhandahålls kostnadsfritt om något konstverk köpes, i annat fall påläggs en avgift av 10 kr. Man har även ordnat fyra större inköpsutställningar till konstföreningarnas tjänst, vilka dock visat ganska dåligt försäljningsresultat. På en av dessa utställningar, anordnad i Liljevalchs konsthall, visades också ett större urval av föreningarnas inköp under den gångna verksamhetstiden. Dessutom har nämnden anordnat utflykter till konstorter och märkligare byggnader, teaterföreställningar på Drottningholms slottsteater, diskussionsaftnar, föreställningar av konstfilmer och promenadkonserter på Nationalmuseum. Nämnden har vidare kunnat stimulera intresset för vissa förbisedda konstarter som grafik, teckningar och skulptur. 1953 tog oljemålningarna 74 % av de anslutna föreningarnas totala inköpssumma i anspråk, medan de tidigare dominerat med omkring 85 %. Utom grafik och skulptur har också teckningar, konstböcker, glas, silversmide och stengods i ökad utsträckning förekommit bland de utlottade konstverken. Här kan nämnas att några föreningar, t. ex. LO:s och Postens konstföreningar, tillämpar en bestämmelse att inköpen av oljemålningar får uppgå endast till en viss procent av den totala inköpssumman (i LO:s förening 60 % ) . Det kan även konstateras att man nu i de anslutna föreningarna köper genomsnittligt avsevärt dyrare saker än för några år sedan, och eftersom denna tendens är betydligt starkare än

311 som motiveras av penningvärdets fall, måste den innebära att m a n nu söker högre kvalitet. Som ovan angetts kan de anslutna föreningarnas årliga inköpssumma beräknas till omkring en halv miljon kronor; härtill kommer alla de inköp där nämnden och föreningarna står som förmedlare. År 1955 har samarbetsnämnden anordnat ett konstlotteri med uteslutande konst, konsthantverk och konstlitteratur som vinster. För överskottet har man i första hand ordnat en större utställning på Nationalmuseum som ånyo redovisat personalkonstföreningarnas inköp. Nämnden har prövat metoden att gratis ställa konstexpertis från Riksförbundet för bildande konst till förfogande för rådgivning vid medlemmarnas konstinköp e t c , men denna möjlighet har i mycket ringa grad utnyttjats av föreningarna. Samarbetsnämnden i Göteborg har också anordnat vandringsutställningar med begränsat köptvång. Dessa utgår från konstmuseet och går omväxlande till skolor och konstföreningar. Sedan oktober 1953 har de besökt 54 platser. Nämnden har även skickat utställningar som cirkulerat bland personalkonstföreningarna i Malmö. Pä samkväm och diskussioner har man framförallt låtit konstnärerna komma till tals, och studiecirklar som anordnats har bl. a. fått besöka konstnärsateljéerna och höra hur konstnärerna ser på sin verksamhet. Bland övriga initiativ kan nämnas utgivandet av ett litet konstlexikon »400 konstord» som gått ut i 20.000 ex. Man har lottat ut färglitografier på entrébiljetterna vid föreningens årsmöten etc. Nämnden har endast anordnat en inköpsutställning. Samarbetsnämnden i Malmö har framförallt lagt tonvikten vid föredragsserier av högsta kvalitet. Man har vidare i samarbete med Svenska slöjdföreningen ordnat studiecirklar i bostadskunskap och konsthantverk. Nämnden i Halmstad har på sitt program haft månatligen återkommande filmkvällar pä stadens museum. Man har inköpt konstböcker som utlottats bland föreningarna samt anordnat studiecirklar, bl. a. i de grafiska teknikerna. Verksamheten omfattar även en konstklubb pä sjuk- och ålderdomshem i Halmstad (60 medlemmar), där man håller föredrag och visar konstfilm. Samarbetsnämndernas ekonomi är huvudsakligen baserad på medlemsavgifter som alltefter konstföreningarnas storlek varierar mellan 10 och 15 öre per år och ansluten medlem. Avgiften har satts så lågt för att inte verka avskräckande pä föreningarna. Endast nämnden i Malmö åtnjuter kommunalt understöd, sedan flera år 1000 kr. årligen, samt har dessutom erhållit bidrag från företag med personalkonstföreningar.

Kap. 5. Utredningens synpunkter

Konstföreningarna har tillfört konstbildningsarbetet en rad goda krafter. Men det är givet att en folkrörelse sådan som dessa föreningar skapat inte så snabbt kunna finna sin idealiska form. Det är lätt att peka på drag i denna verksamhet som knappast kan tjäna konstbildande syften, och på sina håll har man i pressen t. o. m. frammanat frågeställningen: är konstföreningarna en kulturfara? För den stora majoriteten av konstföreningarnas många passiva medlemmar betyder medlemskapet endast ett deltagande i ett lotteri med tavlor som vinster. Konstverket hemma på väggen tjänar kanske främst som skylt för ett föregivet kulturintresse, och för att locka till sig sä många medlemmar som möjligt tänjer man ut antalet vinster till det högsta möjliga: små oljemålningar till lågt pris. Konstnärerna målar dessa ofta med direkt sikte på konstföreningarna, och en del konstnärer har just därför specialiserat sig på det omtyckta prisläget omkring 200—300 kronor — man talar inte utan skäl om »konstföreningstavlor». Även de föreningar som har mera vidsträckta möjligheler tack vare geografiskt läge, god ekonomisk standard och andra förutsättningar arbetar i regel med mycket begränsad repertoar. Det blir i huvudsak utställningar av enskilda målare eller grupper av målare. Oljemålningen är den framför alla andra favoriserade tekniken, och vinster i form av teckningar och grafik har i de årliga utlottningarna länge betraktats som en nödfallsutväg. Konstföreningarnas inköpsnämnder har ofta i sin strävan att vara demokratiska främst haft den majoritet av medlemmar i sikte som ej har intresse och energi nog att försöka sätta sig in i konstens problem. Detta medlemmarnas ljumma konstintresse har på sina håll resulterat i en viss trötthet och bitterhet hos dem som från början med ett optimistiskt ideellt syfte åtagit sig att leda föreningarnas arbete, och man har i samband därmed < talat om en konstföreningarnas kris. Många anser att man kommit till en punkt då frivilliga krafter knappast längre låter sig värvas, och de flesta föreningar har inte medel ens att deltidsanställa en person. Nya konstföreningar bildas i betydligt långsammare takt än tidigare, och pä många håll - märks en klar tendens till minskning av medlemsantalet, vilken emellertid även kan ses som en naturlig gallring av medlemsstocken. De verkligt intresserade stannar kvar, och därmed blir det också bättre förutsättningar; för en konsolidering och fördjupning av verksamheten. Själva konstbild-

313 ningsarbetet inom föreningarna kan dock, generellt sett, inte sägas vara lika livaktigt som under 40-talets optimistiska grunderperiod. Trots de berörda företeelserna måste konstföreningsrörelsen betraktas som en betydande potentiell faktor i konstlivet och folkbildningsarbetet. Att rörelsen har stor betydelse för konstnärerna, framför allt som konjunkturutjämnande faktor under perioder av minskad köpkraft, framgår främst av de samlade årliga konstinköpens omfattning som approximativt kan uppskattas till inemot 3 miljoner kronor. Det måste sägas vara ett kullurintresse att dessa stora belopp används på bästa möjliga sätt och kommer de allvarligt arbetande konstnärerna till godo. Konstföreningarnas betydelse sträcker sig emellertid också ut på det pedagogiska planet: de ger möjligheter att med konstpropaganda nå en mängd människor som från början saknar egentligt intresse för konst. Även de indifferenta medlemmarna i en konstförening lär sig i allmänhet sä småningom åtminstone begripa, att det är en oklok penningplacering att köpa konst i ramaffärer eller av nasare. Om det finns en konstförening pä arbetsplatsen, händer det ofta att också icke föreningsmedlemmar vänder sig till denna och begär råd när det gäller att köpa ett konstverk för egen del. Men givetvis bör det vara en centralare uppgift för konstföreningarna att hos majoriteten av medlemmarna väcka ett mer genuint intresse för konsten. Detta kan främst ske genom att skapa intensivare och mångsidigare kontakter mellan den stora publiken å ena sidan samt konsten och konstnärerna å den andra. Härför krävs emellertid större ekonomiska resurser än flertalet konstföreningar förfogar över, och KU har i anledning därav övervägt möjligheterna att med hjälp av statsunderstöd ge föreningarnas arbete ett starkare konstpedagogiskt inslag än det hittills i allmänhet haft. Skall staten träda hjälpande till, måste den dock på något sätt skaffa sig garantier för verksamhetens allmänna kvalitet, och det är en ömtålig fråga hur detta skall kunna ske utan att konstföreningarnas självständighet och fria bestämmanderätt blir alltför beskuren och utan att man motverkar det i och för sig önskvärda decentraliserande inflytande pä konstlivet som de utan tvivel utövar. Det måste främst ses till att ett eventuellt statligt stöd inte leder till överorganisation och hård övervakning och därigenom lamslår de entusiastiska frivilliga krafter som hittills gett konstföreningsarbetct dess värdefullaste inslag. Eftersom kvaliteten på konstföreningarnas verksamhet ur bildningssynpunkt är högst skiftande, kan statliga bidrag av mer generell karaktär knappast tänkas utgå, utan bidragen finge reserveras för visst eller vissa preciserade ändamål. En generell statsbidragsgivning skulle närmast förutsätta sådana kontrollåtgärder som t. ex. obligatorisk jurybedömning av de utlottade konstverken, något som vore oförenligt med konstföreningarnas karaktär av frivilliga bildningsorganisationer. När det gällt att precisera de ändamål för vilka statsbidrag kunde länkas utgå, har KU uppmärksammat, att kostnaderna för mottagande av vand-

314 ringsutställningar från Nationalmuseum och Riksförbundet för bildande konst i allmänhet är så höga att de för en konstförening innebär ganska kännbara ekonomiska uppoffringar. Det gäller här främst de stora epokutställningarna från Nationalmuseum samt Riksförbundets mest omfångsrika utställningar, vilka för att exponeras kräver stora utrymmen och för med sig stora omkostnader. Föreningarna nödgas därför ofta att avstå från dessa utställningar, vilka kanske skulle ha utgjort det mest vägande inslaget i deras konstbildande arbete, eller åtminstone att avstå från att pedagogiskt utnyttja utställningarna med bistånd av utsända amanuenser eller resekommissarier. (De utställningar som Folkrörelsernas konstfrämjande sänder ut möter i detta avseende mindre svårigheter, då föreningarna här kan räkna med en icke obetydlig försäljningsprovision). En vandringsutställning från Nationalmuseum kan sålunda kosta mottagaren omkring 450 kr. enbart för frakt, försäkringar, emballage och affischer, vartill kommer resekommissariens och packmästarens resekostnader och dagtraktamenten. Dessa tjänstemäns närvaro är nämligen ett oeftergivligt villkor för att en förening skall erhålla utställningen. Konstföreningen har vidare att betala lokala transporter och hyreskostnader, annonsering, vakthållning e t c , med entréavgifterna som enda inkomst. För Riksförbundets utställningar ställer sig kostnaderna något lägre men kan också här bli ganska kännbara. KU har med hänsyn härtill övervägt om icke ett årligt anslag av måttlig storlek, exempelvis 15 000 kr., borde ställas till förslagsvis Skolöverstyrelsens förfogande för täckande av en del av konstföreningarnas kostnader för mottagande av större vandringsutställningar av pedagogisk art från de konstfrämjande riksorganisationerna. (För att nedbringa mottagarnas kostnader för Nationalmusei vandringsutställningar har KU ovan sid. 237 föreslagit ökade bidrag direkt till museet). Emellertid har KU därvid funnit att en dylik bidragsgivning skulle föra med sig vissa administrationskostnader, avseende främst prövning av utställningarnas bidragsberättigande art och bestämmande av bidragets storlek med hänsyn till vederbörande förenings egna resurser och behov av stöd; för en förening i övre Norrland är ju särskilt transportkostnaderna betydligt högre än för en förening i mellersta Sverige. Då dessa administrationskostnader säkerligen skulle bli ganska avsevärda i förhållande till de tämligen små bidragsbeloppen i varje särskilt fall, har KU nödgats övergiva tanken på en statlig bidragsgivning i denna form. KU vill i stället förorda, att bl. a. för detta ändamål ökade bidrag lämnas riksorganisationerna själva. Om dessa får en någotsånär god och tryggad ekonomisk ställning, torde man med fullt förtroende kunna åt dem överlämna att lösa denna fråga, vilken synes föga lämpad för en statlig administrativ detaljreglering. Även vore det tacknämligt om kommuner och landsting i större utsträckning än hittills ville stödja vandringsutställningsverksamheten. Ett lovande tecken på det växande medvetandet om de kom-

315 munala förpliktelserna härvidlag är den utredning som 1954 verkställdes inom Stockholms stadskollegium rörande den kulturella upprustningen av stadens ytterområden, vilken 1956 resulterade i bl. a. ett beslut att årligen anslå 10.000 kr. för förorternas konstföreningar, avsedda för utställningsverksamhet och att fördelas av en speciellt inrättad kulturdelegation. KU har även uppmärksammat de starka tendenser till provinsiell isolering som präglar snart sagt de flesta landsortsföreningars verksamhet och som kommer till uttryck i åtskilliga föreningars stadgar. Skånes konstförening skall sålunda på olika sätt »verka till gagn för skånsk konst och spridandet av skånska konstnärers arbeten». Mångenstädes är det på den trångt provinsiella konsten de kunskapstörstande måste bygga upp hela sin erfarenhet om konst i allmänhet. Konstnärerna betraktar också i vissa fall vederbörande konstförening som sin speciella intresseförening och vill inom dess verksamhetsområde i görligaste mån monopolisera konstförsäljningen för de inom regionen verksamma konstnärerna. Sådana isolerings- och monopoliseringstendenser synes böra balanseras genom en intimare anknytning av föreningarna till läns- och riksorganisationer. Sålunda bör möjligheterna att från dessa håll mottaga utställ ningar utnyttjas bättre än nu i allmänhet är fallet, liksom också dessa organisationer bör få större resurser att tillfredsställa de krav som kan komma att ställas från konstföreningarna. Ett annat hjälpmedel för föreningarna att komma ur isoleringen är att vidga dessas intressesfär till att omfatta även konsthantverk och konstindustri, vilket måhända skulle medföra organisatoriska och tekniska krav som många föreningar i förstone skulle rygga tillbaka för. Handledning och stöd borde här kunna ges av Svenska slöjdföreningen, antingen så att de enskilda konstföreningarna eller samarbetsnämnderna via kontakter med slöjdföreningen själva anordnade utställningar av konstverk och konstindustri eller så att slöjdföreningen organiserade större eller mindre vandringsutställningar som kunde turnera mellan både konstföreningar och museer. Frågan om jurybedömningen vid inköp av de konstverk som skall utlottas är ganska ömtålig eftersom den berör något så vitalt som konstföreningarnas självbestämmanderätt. Men en sådan bedömning är å andra sidan för de konstföreningar som saknar tillgång till konstsakkunniga det enda effektiva medlet att kvalitativt höja denna del av föreningarnas verksamhet. En för de flesta föreningar acceptabel kompromissväg synes vara att en inköpsnämnd inom föreningen gör förslag till inköp som sedan underställes en av nämnden tillsatt konstsakkunnigs prövning, därvid denne äger rätt att utmönstra sådana konstverk som han anser icke fylla rimliga krav på konstnärligt värde. Man kan också t. ex. tänka sig att en konstsakkunnig väljer ut ett antal konstverk, bland vilka sedan inköpsnämnden förrättar sitt val. För att skola de personer som inom konstföreningarna vill ägna tid och

316 krafter åt att föra konstintresset vidare torde icke behövas några speciella kurser utöver dem som KU i övrigt föreslagit. Här kan dock påpekas att korrespondenskurser, särskilt tillrättalagda för ledare av konstföreningar, säkerligen skulle kunna ha en uppgift att fylla. Till föreläsningar har konstföreningarna möjlighet att få bidrag från de allmänna bildningsförbunden, men denna möjlighet har på många håll inte utnyttjats i större omfattning. Rent allmänt kan sägas att en intensivare orientering mot bildningsorganisationerna på platsen och länets bildningsförbund vore önskvärd. På liknande sätt bör också andra slag av föreningar kunna ha utbyte av en närmare anslutning till ortens konstförening, t. ex. genom att en fackförening förskaffar sig kollektivt medlemskap i denna. Många gånger skulle det kanske vara möjligt för konstföreningarna att vid uppgörandet av sina utställningsprogram ta större hänsyn till studiecirklarna och föreläsningsverksamheten. För att samordna och pä bästa sätt utnyttja de pedagogiska resurserna är det önskvärt att också de allmänna fristående konstföreningarna prövar tillämpningen av samarbelsnämndstanken. Sådana samarbetsnämnder kunde tänkas omfatta områden av skiftande storlek, i de folktätaste landsdelarna t. ex. ett län, i andra fall kanske tvä eller flera län eller landskap. Med hjälp av sädana samarbetsorgan skulle de pedagogiska ansträngningarna kunna samordnas pä ett betydligt effektivare sätt och samarbetet med de riksomfattande konstbildningsorganisationerna nä en större planmässighet. Dessa nämnder kunde ordna ambulerande jurybedömda inköpsulställningar av modern konst och konsthantverk vilka skulle beröra inte endast konstföreningar utan också hembygdsgårdar, folkhögskolor o. d. Utställningarna skulle i stor utsträckning kunna finansieras genom försäljningsprovisioner. Denna idé kan redan i viss män anses förverkligad i de av Riksförbundets vandringsutställningar som upptar konstverk till försäljning; även Folkrörelsernas konstfrämjande har anordnat sädana jurybedömda ambulerande utställningar. Givetvis är dessa utställningar inte tänkta som föreningarnas enda inköpskällor, och de skulle inte utesluta en rimlig uppmuntran av provinsens konstnärer. En annan viktig uppgift för nämnderna vore att ställa kvalificerade jurymän till förfogande, särskilt för avsides liggande mindre konstföreningar. Icke minst skulle dessa nämnder kunna hjälpa till att motarbeta den alltför provinsiella inställning som ej kan helt fränkännas en del konstföreningars arbete. Detta skulle kunna ske både genom att hjälpa de kvalificerade konstnärerna inom det egna området att ordna väl valda utställningar i t. ex. ett grannlän, eller i Stockholm, Göteborg eller Malmö, och genom att med större generositet än hittills släppa in utsocknes konstnärer pä den egna konstmarknaden. Något av samma effekt skulle även vinnas om en länskonstförening eller samarbetsnämnd övertoge en utställning frän Nationalmuseum, Riksförbundet eller Konstfrämjandet för en rundvandring inom

317 regionen under exempelvis ett år. Därmed skulle man kunna nå även mindre orter och säkerligen minska de organisatoriska svårigheterna. En sådan provinsiell samarbetsnämnd, som borde omfatta eller stå öppen för både personalkonstföreningarna och de fristående konstföreningarna inom området, skulle antagligen ha goda möjligheter att få tillgång till en verklig sakkunskap i sin ledning. Som representant för ett större antal konstföreningar borde den ha utsikt att t. ex. sluta fördelaktiga överenskommelser med en konstpedagog för en serie föredrag, få gynnsamma villkor från förläggare när det gäller att subskribera på någon pedagogisk skrift eller reproduktionsmapp eller att ge ut grafiska blad. En välredigerad tidskrift kan måhända betraktas som det bästa hjälpmedlet att ge de enskilda konstföreningarna den kontinuerliga vägledning som de behöver för sin verksamhet. En sådan tidskrift, vilken kunde få alldeles särskild betydelse genom att nä människor som annars aldrig läser om konst, borde vända sig icke endast till personalkonstföreningarna utan också till de allmänna fristående konstföreningarna som nu saknar ett dylikt samlande organ. Genom att direkt ta sikte på konstföreningarnas speciella praktiska problem och behandla dessa både populärt och inträngande samt vara öppen för nya uppslag och idéer skulle en sådan tidskrift få stor betydelse som kursgivare och vägledare samt tillförsäkra konstföreningsrörelsen ett ökat inslag av verklig konstbildningsverksamhet. Om konstföreningarna skulle vilja starta en tidskrift med en sådan verkligt ambitiös målsättning, vill KU rekommendera att lönebidrag av statsmedel mätte kunna utgå till tidskriftens redaktör. För att uppehålla en dylik tidskrift på den tänkta höga nivån är en högt kvalificerad redaktör en nödvändig förutsättning, och tidskriftens ekonomi torde icke kunna bära hela lönekostnaden för denne.

AVDELNING VII

Det estetiska folkbildningsarbetet

Kap. 1. Nuvarande struktur och omfattning I den studieverksamhet som bedrivs av de till Samverkande bildningsförbunden anslutna studieförbunden och av Folkuniversitetet intar konstbildningsverksamheten en ganska framträdande plats. Påfallande starkt har i denna verksamhet intresset för konst och konsthantverk ökat under senare år, och detta trots att Folkbildningsutredningens 1948 framlagda förslag rörande det estetiska folkbildningsarbetet ej föranlett några åtgärder från statsmakternas sida. Till stor del torde ökningen bero på att studiecirkelverksamheten i och med de 1947 genomförda generösare statsbidragsbestämmelserna kommit att nå nya samhällsgrupper, framförallt utanför folkrörelserna. Studiecirklar Konstcirklarna kan till sin karaktär delas upp i två huvudgrupper, nämligen cirklar med uteslutande teoretiska konststudier samt de s. k. ateljécirklarna, som huvudsakligen ägnar sig åt utövande verksamhet men dock vanligen även har ett mindre inslag av teori. Verksamhetens omfattning under studieåret 1952/53 framgår av tabell 1. Flera förbund betonar i sina redogörelser, att antalet konstcirklar skulle kunna ha varit betydligt större om icke bristen på lämplig studiemateriel och kompetenta lärare lagt hinder i vägen härför. Av statisliken, som icke är helt rättvisande eftersom några studieförbund endast tar upp statsbidragsberättigade cirklar medan andra redovisar samtliga, framgår att ateljécirklarna i antal starkt dominerar över de teoretiska konstcirklarna. De förra utgör hela 84 % av totala antalet konstcirklar; räknat för ABF, det största studieförbundet, utgör motsvarande procenttal 77,5 för studieåret 1952/53, medan det för studieåret 1953/54 stigit till 84,5. Samma tendens till ökning av ateljécirklarna på de teoretiska konststudiecirklarnas bekostnad gör sig gällande inom snart sagt alla studieförbund. Vad beträffar de olika grenarna av ateljécirklarnas arbete, är det särskilt frappant hur porslinsmälningen ökat under senare år. I ett studieförbund har sålunda porslinsmålningscirklarnas antal under två år ökat från 25 till 77 st, i ett annat under samma tid från 55 till 120. Dessa cirklar utgjorde studieåret 1952/53 cirka 32 % av samtliga ateljécirklar. Storleken av de summor varmed statsmakterna årligen bidrar till denna

319 Tabell 1. Ateljécirklar Skulptur, mo- PorsMålning delle- linsmålring och ning keramik Arbetarnas bildningsförbund Tjänstemännens bildningsverksamhet Godtemplarorden . Nationaltemplarorden Svenska landsbyg dens studieförbund Studieförbundet Medborgarskolan KFTJK:s och KFUM:s riksstudie förbund Liberala studieförbundet Sveriges kyrkliga studieförbund Kursverksamheten vid Stockholms högskola Göteborgsstudenternas kursverksamhet Uppsalastudenter- I aas kursverksamhet Lundastudenternas kursverksamhet ...

104 15

7 10

18 5

Teckning

7 Övriga

13 Konstcirklar totalt

129 44

16 9

145 53

17 TeoreAteljétiska cirklar konsttotalt studier

5 1009

del av konstbildningsverksamheten kan blott approximativt beräknas. Med utgångspunkt från den genomsnittliga kostnaden per studiecirkel, som av ABF år 1953 för dess cirklar beräknats till 142 kr. och som är räknad efter ett medeltal av 15 sammanträden per år, finner man att konstcirklarna, framförallt de utövande, har en betydligt högre genomsnittskostnad på grund av i regel större antal sammankomster per år (omkr. 20 st.), dyrare lärararvoden — procenten av lärarcirklar i förhållande till cirklar med endast studieledare har dessutom varit ovanligt hög i konstcirklarna — samt ovanligt höga materielkostnader. Kostnaden för en konstcirkel kan uppskattningsvis anges till i genomsnitt 225 kr. per år. Under antagande att cirka 90 % av konstcirklarna är bidragsberättigade — en låg uppskattning med tanke på att statistiken från flera studieförbund endast upptar cirklar med

320 statsbidrag — skulle statens kostnad för konstcirklarna, deras andel i studieförbundens administrationskostnader icke inräknad, för studieåret 1952/ 53 uppgå till omkring 300.000 kr. Med hänsyn till att det totala antalet studiecirklar de senaste åren ökat varje år med minst 10 % och då det finns anledning anta att konstcirklarnas ökning ingalunda är mindre än den genomsnittliga, kan kostnaderna för studieåret 1955/56 uppskattas till lågt räknat omkring 385.000 kr. Av denna summa skulle 84 %, dvs. 323.400 kr., falla på de s. k. aleljécirklarna. Det bör i delta sammanhang även framhållas, att utanför det statsunderstödda cirkelarbetet frodas en vildvuxen flora av amatörmåleri som sannolikt på sina håll har en större anslutning än den statsunderstödda cirkelverksamheten. Det måste sägas vara ett allmänt konstbildningsintresse att så mycket som möjligt också av denna aktivitet kommer under det förädlande inflytandet av goda lärare. ABF Teoricirklar

1946/47 1947/48 1948/49 1050/51 1951/52 1952/53 1953/54 1954/55

Ateljécirklar

Antal cirklar

Antal deltagare

Antal cirklar

Antal deltagare

43 29 47 171 109 170 130 133

689 527 869 2 130 1514 1995 1596 1448

123 154 196 376 422 581 707 705

2 229 2 480 3 025 5 190 5 506 7 042 8176 7 932

Denna uppställning visar hur den utövande verksamheten oavlåtligt expanderar liksom genom sin egen kraft och hur den hela tiden mycket starkare än arbetet i teoricirklarna vädjat till allmänhetens intressen. Under del senast förflutna verksamhetsåret har dock denna expansion i några studieförbund, bl. a. ABF, stannat av, måhända beroende på svårigheten att förvärva någorlunda kompetenta lärare för nytillkommande cirklar eller möjligen på grund av att den livliga diskussionen omkring amatörmåleriet och dess avigsidor skapat en viss betänksamhet när det gäller att bilda nya cirklar. Teoricirklarna återigen har i fråga om anslutningen varit i hög grad beroende av aktualitetsbetonade stimulanser. En sådan stimulans har framförallt de radions konstserier varit, som med beledsagande konstatias presenterades 1950, 1952 och 1954 och vilka visat ett starkt utslag i statistiken. Detta ger bl. a. en fingervisning om i hur hög grad de teoretiska konststudierna är beroende av studiehandledningar, vare sig i tryckt form eller meddelade via radion. Folkrörelsernas konstfrämjandes insatser på detta studieområde måste i detta sammanhang också tillmätas avsevärd betydelse (se avd. VI, kap. 1).

321 Våren 1956 bildades inom Samverkande bildningsförbunden en centralkommitté för konststudier. Kommittén har satt som sin uppgift att för studieförbunden vara ett rådgivande och samordnande organ främst beträffande undervisningsmateriel, kurs- och studieplaner samt anordnande av kurser och utställningar. Bildningsförbunden har anslagit 10.000 kr. att tillsvidare årligen utgå för kommitténs verksamhet, som ledes av en verkställande ledamot med halvtidstjänstgöring. Det finns anledning hoppas att kommittén skall kunna göra en insats inte minst för att mera rationellt tillgodose konstcirklarnas materielbehov. De teoretiska konststudiecirklarnas arbete skiljer sig i sina metodiska former ej radikalt från annat teoretiskt studiecirkelarbete. Konsten behandlas dels ur historiska, dels ur formanalytiska synpunkter, ofta med hjälp av ljusbilder och framförallt konstreproduktioner. En del cirklar tar radions konstserier som utgångspunkt för sina studier, medan andra samlar sig omkring någon av de få korrespondenskurserna i ämnet. Bristen på studiehandledningar är här mycket stor; de allra senaste åren har dock förhållandena något förbättrats. I detta sammanhang må nämnas att vissa studieförbund tagit olika initiativ i konstbildningsarbetet vid sidan av det egentliga studiecirkelarbetet. Flera av dem, främst ABF, ordnar längre och kortare studieledarkurser i konst, i åtskilliga fall organiserade i samarbete med Folkrörelsernas konstfrämjande. Ett experiment med ambulerande konstcirkellärare inom ABF:s Daladistrikt har gett goda erfarenheter. Hösten 1952 startades där en reseinstruktörsverksamhet för ateljécirklar på sju olika platser, vilka sedan årligen besöktes först en gång av en konstpedagog, som föreläste om konstens stilar, och därefter fem gånger under vinterns lopp av en konstnär med stor pedagogisk erfarenhet från egen målarskola. Vid varje besök fick deltagarna något problem att brottas med, och de samlade erfarenheterna debatterades och befästes vid årliga 3-—4 dagars internatkurser, då eleverna mer koncentrerat kunde få arbeta under lärarens ledning, samt genom en konstresa till Frankrike. Verksamheten möjliggjordes dels genom avsevärda ekonomiska bidrag från cirkeldeltagarnas sida, dels genom statsbidrag ur anslaget för stöd åt nya bildningsformer inom det folkliga bildningsarbetet, med 2.000 kr. år 1952/53 och 1.500 kr. år 1953/54. Sistnämnda år ökades antalet deltagande cirklar till 13 st. Som ett man får hoppas mer permanent resultat av denna studieverksamhet har hösten 1955 lagts grunden till en konstskola i Falun, som leds av en konstpedagogiskt erfaren yngre konstnär. Skolan hade vid starten ett tjugofemtal elever, de flesta deltagare i tidigare ABFcirklar. Programmet upptar målning, krokiteckning, grafiska tekniker samt dessutom konstanalys och konsthistoria, omfattande mer än en tredjedel av studietiden. Verksamheten har hittills nödtorftigt kunnat finansieras genom elevavgifter samt bidrag från ABF. För att den i fortsättningen skall kunna bedrivas under mindre provisoriska former har våren 1956 ansökts 21

322 om bidrag av lotterimedel, dels 14.000 kr. för driften under ett verksamhetsår, dels 2.500 kr. för inventarier. — Av ganska speciell natur är Liberala studieförbundets försöksarbete med bildningsverksamhet som sysselsättningsterapi, vilket sedan 1954 bedrives främst i Uppsala län och i Växjö med anslag från bl. a. landsting och Skolöverstyrelsen. Verksamheten har omfattat olika slag av sjukhus, även sinnessjukhus. På dessa har med gott resultat ordnats cirklar i konststudium, berörande både äldre och samtida konst, vidare i målning och teckning, keramik, porslinsmålning samt heminredning. Denna pionjärverksamhet har redan lett till efterföljd i konstcirklar ordnade i de sjukvårdande organisationernas egen regi. Medborgarskolan har liksom ABF och TBV haft s. k. universitetscirklar i konststudium som varit aktiva både tre och fyra år i sträck. Godtemplarorden har gett ut studiehandledningar i konst och i samarbete med föreningen Konst i skolan föranstaltat en konststudieresa till Oslo. Flera studieförbund planerar konstresor till utlandet. Svenska landsbygdens studieförbund ordnade hösten 1954 med Riksförbundet landsbygdens folk som initiativtagare och finansiär en vandringsutställning, Nittonhundratalets svenska konst, som visades på tio mindre platser i Västerbotten, vilka tidigare aldrig besökts av en konstutställning. Inom Södra Älvsborgs distrikt av studieförbundet har bildats en konstnämnd som sedan 1949 arrangerat jurybedömda, ambulerande konstutställningar. Även i många av landets 41 hemgårdar, vilka åtnjuter statsunderstöd, bedrivs ett ganska omfattande bildningsarbete också med estetisk inriktning, vilket dock främst berör olika slag av utövande arbete. Hit kan räknas kurser i målning, modellering, teckning, linoleumtryck, porslinsmålning, keramik, träslöjd, korgarbelen, vävning och knyppling. På en del håll har även förekommit kurser i heminredning, vidare konstföredrag, filmaftnar med konstfilm osv. De hemgårdar som ligger i Stockholm och dess grannskap har fått mottaga konstutställningar från Nationalmuseum och Folkrörelsernas konstfrämjande samt har ordnat studiebesök på några få märkligare konstutställningar. Utanför den egentliga bildningsverksamheten för vuxna ligger Stockholms folkskoledirektions fritidsverksamhet för ungdom, vilken verksamhet i viss utsträckning har tangerat det estetiska området. Den har pågått sedan 1942 och syftat till att bereda Stockholms ungdom främst i åldern 14—18 år möjlighet till goda och roande sysselsättningar. De ämnen inom fritidsverksamheten som här kan intressera är träslöjden, som 1955 sysselsatte 574 elever, därav 25 flickor, i 34 grupper, samt ämnena teckning, målning och keramik, som utövades av tillsammans 22 grupper med 442 elever. Emellertid har slöjdundervisningen de senaste åren förlorat betydligt i omfattning, beroende på att folkskolans elever i de högsta klasserna i allt större utsträckning söker sig till den yrkesinriktade fritidsverksamheten i yrkesskolorna samt på svårigheten att skaffa kompetenta lärare. Det låga timar-

323 vodet för cirkellärare har gjort att slöjdlärarna inte i någon större utsträckning ställer sig till förfogande. Genom det av riksdagen sedan 1954 beviljade anslaget till ungdomens fritidsverksamhet (budgetåret 1956/57 1.300.000 kr.) har folkskoledirektionens ungdomsverksamhet fått ett ganska betydande stöd. Det studiearbete som bedrivs inom ungdomens fritidsverksamhet har även omfattat ämnen med en mer eller mindre estetiskt betonad målsättning. Som exempel på omfattningen och arten av denna intresseinriktning kan nämnas att Jordbrukare-ungdomens förbund arbetsåret 1954/55 bland inalles 1.074 studiegrupper kunde notera nio grupper med mer teoretiskt betonat konststudium samt 75 grupper med olika slag av hemslöjd och konsthantverk på programmet, såsom teckning och målning, porslinsmålning, keramisk modellering, linoleumsnitt, tygtryck, textilkännedom, knyppling, träslöjd och korgslöjd. Av ABF:s 3.094 fritidsgrupper sysslade hösten 1955 59 med ungefär samma hobbies, däri dock icke inräknat träslöjd som redovisas tillsammans med sömnadsgrupperna (tillsammans 419 st.). De stora svårigheterna att få fram ledare, villiga och kapabla att engagera sig i detta arbete, gör att man inte kan tillvarata det intresse som finns. En del cirklar har därför nödgats finna ett slags ersättning för ledaren i korrespondenskurser. Folkuniversitetets kursverksamhet i Stockholm och Göteborg torde vara värd en närmare presentation därför att den i metodiskt avseende visar en så rik variation. Bland de teoretiska cirklarna i Stockholm må nämnas sådana med utställningsbesök, referat, diskussioner, besök hos konstnärer och samlare osv. Andra cirklar tar upp viktiga konstnärliga problem, såsom rumsbildningen i målarkonsten eller de tekniska uppfinningarnas inverkan på konstutvecklingen. Vidare är tre experimentgrupper ägnade åt grundläggande studier i färg, form och komposition, där flera lärare samarbetar. En del cirklar ägnar sig ät modellering efter levande modell, krokiteckning, träsnitt, serigrafi, tygtryck, batik, konstsömnad, knyppling, keramik, mosaikläggning, skinn- och läderslöjd, korghantverk och halmteknik. Göteborgsstudenternas kursverksamhet har gjort en livlig och uppmärksammad insats i konstbildningsarbetet och under åren 1942—53 svarat för över 110 studieserier, vardera omfattande i genomsnitt ungefär 10 dubbeltimmar. För att ge en uppfattning om verksamhetens rikt skiftande natur kan nämnas en serie om grafisk konst, där deltagarna fick göra praktiska försök i grafiska tekniker i en koppartryckarverkstad. Vidare m ä r k s målarcirklar, där man också arbetar i sådana tekniker som tempera, gouache, akvarell, lavering och pastell. De mer teoretiskt inriktade föreläsningsserierna, dock sällan hållna i traditionell föreläsningsform, har behandlat t. ex. myntsamlande, konstförfalskning genom tiderna, färgbehandlingen i den moderna konsten, nya konstfilmer, samtal om aktuella konstproblem, vägledning i det aktuella konstlivet genom besök pä säsongens

324 konstutställningar e t c Att man med denna uppläggning av arbetet lyckats skapa stort intresse omkring de teoretiska konststudierna visas av att de teoretiska cirklarna 1954 räknade 188 deltagare, medan de praktiska endast hade 108 deltagare. Bland ateljécirklarna märks en experimentgrupp med fria studier av färg- och formlärans elementära frågor, delvis under gemensamt grupparbete med skiftande material, vidare cirklar i modellering och krokiteckning efter levande modell samt en cirkel kallad »Färgoch formlek», där eleverna fått stifta bekantskap med olika material som t. ex. mosaik, papper, trä och plast. En ateljécirkel har ägnat sig åt stillebenmåleri, där man velat visa vilka skilda lösningar av kompositionella och koloristiska problem man kan komma fram till med utgångspunkt från en och samma föremålsgrupp och med successiv stegring av svårigheterna. Andra cirklar har sysslat med tygtryck, batik, konstsömnad, mönsterkornposition, ryaknytning, vävning, knyppling, mosaik och linoleumsnitt. Uppsalastudenternas kursverksamhet har bl. a. sysslat med krokiteckning och akvarellmålning samt batik. Lundastudenterna introducerade 1953 en ny typ av konstserie, »Konstnären har ordet», där ett antal konstnärer framträdde och med studieledare och cirkeldeltagare diskuterade sin konst och sina problem. Senare har även arkitekter, kritiker och fotografer på samma sätt fått komma till tals. Praktiska kurser under ledning av konstnärer och teckningslärare har ordnats i teckning, måleri och modellering, varjämte till slut må nämnas en konstfilmcirkel. Både Uppsala-, Lunda- och Göteborgsstudenternas kursverksamheter har ordnat semesterkurser i teckning och målning under två veckor på sommaren i lantlig miljö, där man försökt samordna teori och praktik och främst velat lära deltagarna att se de estetiska problemen.

Korrespondensundervisning Samtliga större korrespondensinstitut meddelar i stigande omfattning undervisning i ett antal konstnärliga ämnen. Främst kan nämnas NKIskolan, som sedan 1941 lagt upp en rad kurser avsedda både för teckningskunniga medhjälpare i de konstindustriella yrkena, för självständiga konsthantverkare, för konststuderande och i sista hand för den bildningssökande allmänheten. Då fackstudierna kan bedrivas i ett stort antal kombinationer, är det svårt att få fram någon statistik på hur de olika kurserna utnyttjas. Kurserna är avsedda att mynna ut i specialstudier i någon konsthantverksgren samt föregås av allmänt grundläggande konstnärliga studier. Utifrån en grundkurs i allmän teckningslära, vilken tjänar som gemensam utgångspunkt för alla de följande och föregås av psykologiskt konstruerade anlagsprov, kan eleven gå vidare till kurser i allmän teckningslära, komposition eller färglära. Mer speciella till sitt syfte är kurser i måleriteknik, figurteckning, landskapsteckning, allmän mönsterteckning och illustrationskonst.

325 De vunna allmänna estetiska insikterna kan sedan få sin praktiska tillämpning i de olika fackämnena, exempelvis textiltryck, olika slag av konstsömnad, möbelritning och heminredning, keramik etc. NKI-skolans kurser är ju icke upplagda för att tjäna det fria och frivilliga folkbildningsarbetets behov men rymmer otvivelaktigt en myckenhet material som skulle kunna utnyttjas i detta arbete. Kooperativa förbundets Brevskolan står för tre olika kurser som alla vill hjälpa till att fördjupa förståelsen för konst. »Vi diskuterar konst» är en allmän kurs som bygger på radions konstmapp Nordisk målarkonst, vars bilder görs till föremål för analys. Kursen kan studeras i cirklar både med och utan kompetent lärare. I det senare fallet sänder cirkeln till Brevskolan in gemensamma svar på varje brevs svarsuppgifter, varefter svaren granskas och kommenteras av kursförfattaren. Kursen, som utkom hösten 1953, har studerats av 127 cirklar med sammanlagt 1.370 elever. »Konstverket och vi», studerad av 270 elever i 24 cirklar, bygger på radions konstmapp Det unga måleriet, utkommen hösten 1954, och är något mer avancerad i sina problemställningar än den föregående. Äldst av konstkurserna är »Konsten i vardagslivet», som ansluter sig till Rudolf Broby-Johansens bok Vardagskonst — världskonst. Den utkom för ett tiotal år sedan och har därefter studerats av 109 cirklar med omkring 1.220 medlemmar. Hermods korrespondensinstitut i Malmö har sedan 1920 meddelat undervisning i teckning och målning och beräknar att undervisningen t. o. m. 1954 omfattat omkring 40.500 elever. Dessa har mestadels ägnat sig åt s. k. frihandsteckning men också i stor utsträckning åt figur-, landskaps-, perspektiv- och djurteckning. Kurserna i landskapsmålning, lavering och porträttmålning har under åren 1920—54 haft sammanlagt omkring 15.500 elever. F. n. beräknas cirka 2.500 personer årligen delta i tecknings- och målningskurserna. Det stora flertalet elever är amatörmålare. Andra kategorier är skolungdomar som studerar för att få högre betyg i teckning, medan några betraktar undervisningen som ett förstudium för att komma in på konstnärsbanan.

Kap. 2. De psykologiska förutsättningarna för konstförståelse och skapande verksamhet hos vuxna.

De allmänna psykologiska förutsättningarna för konstpedagogiken beträffande vuxna är ett hittills på det hela taget försummat forskningsområde, och därför kan inte ens de grundläggande problemen härvidlag anses vara nöjaktigt ställda och ännu mindre lösta. Individens reaktioner i förhållande till konst och andra estetiska företeelser är så komplicerade och variabla och så svåra att objektivt iaktta att de hittills tillämpade strängt kvantitativa eller psykometriska forskningsmetoderna måste anses vara alltför begränsade för att kunna ge några väsentliga resultat. Att i psykologiska laboratorier experimentellt studera lagarna för estetiskt varseblivande och estetiska tycken med utgångspunkt från ett så artificiellt förenklat material som rektanglar, punkter eller färger i olika kombinationer och sedan överföra slutsatserna från dylika experiment på konstens oändligt rika och sammansatta värld kan knappast vara av större vetenskapligt värde. Ej heller torde det vara möjligt att tillförlitligt mäta olika individers förmåga att uppleva konst på grundval av deras större eller mindre anpassning till vissa auktoritativt förutbestämda smaknormer. Det gäller snarare att försöka utröna vilken slags samlad erfarenhet och vilken sinnesnjutning individen vinner i sin kontakt med konsten samt vilka följder denna erfarenhet kan ha för hans allmänna livsuppfattning och förmåga att självständigt uppleva konst. I ljuset av modern psykologisk forskning måste den populära inställningen till de vuxnas estetiska fostran, däri inbegripet uppövandet av deras förmåga till självständigt skapande, radikalt revideras. Vi ser i allmänhet konstnären som företrädare för en uppfattning eller vision av världen som har mycket litet gemensamt med vanliga människors. Mycket talar dock för att det här är fråga inte om en artskillnad utan endast om en gradskillnad. Omfattande amerikanska undersökningar har gjort sannolikt att förmågan att skapa en estetiskt uppfattad form, att forma ett bildspråk som mer eller mindre riktigt uttrycker individens inställning till den omgivande världen, är en hos de flesta människor medfödd egenskap 1 . Dessa undersökningar har visat att skapande förmåga kan utvecklas och reaktiveras hos vuxna 1 H. Schsefer-Simmern: The unfolding 1950.

of artistic activity. Berkeley & Los Angeles

327 personer i vitt skilda åldrar och på olika temperaments-, intelligens- och bildningsnivåer, ja, även hos kriminella och mentalt defekta. Den skapande aktiviteten minskar visserligen i intensitet eller förtvinar med åren om den inte får den rätta stimulansen, men helt försvinner den inte. Den är latent och kan väckas upp och bli utgångspunkten för en fortsatt personlighetsutveckling. Visserligen finns det antagligen individer behäftade med en allmän konstitutionell okänslighet, men likgiltighet inför estetiska värden kan ha många mindre definitiva orsaker. Den kan bero på en förvärvad känsloavtrubbning likaväl som på speciella, mer tillfälliga hämningar eller på att vederbörande helt enkelt saknat incitament och de yttre möjligheterna att utbilda en estetisk känslighet. Hur skall då den estetiska sensibiliteten uppövas? Det är synen som förmedlar den bildestetiska upplevelsen, och det gäller därför främst att vidga och fördjupa den allmänna iakttagelseförmågan, känsligheten för färg, ljus, rytm, plastisk form, proportion, balans osv. Sålunda kan individen öva upp sin förmåga av intresserat betraktande och njutande, och därvid ökar han också sitt minnesförråd av egna sinnesintryck, på vilka han sedan kan bygga ett eget bildskapande. Om individen på detta sätt utvecklat sin upplevelseförmåga och förvärvat en fruktbar inställning till den synliga verklighetens oändligt skiftande uttrycksskala, så har han också ökat sina möjligheter att uppleva konst i olika former, att i konstverket se en tolkning av en människas samlade erfarenhet av tillvaron. Den som kan uttrycka sig själv genom att skapa former och formsammanhang har i allmänhet också fått en viss ledning i att förstå andra företeelser som vädjar till den estetiska sensibiliteten, att inse att i konsten kommer det främst an på det personliga vittnesbördet. Man måste lära sig förstå att ett konstverks värde icke kan objektivt fastställas, att varje människa har att skapa sina egna värderingar. Detta är dock inte detsamma som att förfalla till en ohejdad subjektivism i konstbetraktandet. Vilka psykiska faktorer är det då som ingår i den själsliga process som vi kallar konstupplevelse? Denna är en produkt av många variabler (bortsett från olikheterna i de betraktade konstverken). Här har man att räkna med så komplicerade faktorer som betraktarens allmänna k a r a k t ä r och temperament, hans erfarenheter i det förflutna, hans uppfostran och smakvanor men också hans sinnesstämning och intressen för ögonblicket, vilket allt framkallar en mångfald av direkta och indirekta associationer till personliga glädjeämnen, konflikter och hämningar, ofta på ett till synes ovidkommande sätt. Många gånger kan betraktaren inte finna den verkliga psykologiska orsaken till att han ställer sig antipatisk till ett konstverk, och han försöker då finna den rationella orsaken i någon brist hos konstverket. Det sagda gäller särskilt den otränade konstbetraktaren, vilken lätt i konstverket kan läsa in en själsrörelse som inte tagit form i detta men

328 som han associativt förknippar därmed. Bästa botemedlet mot en sådan sentimentaliserad och förflackad konstanammelse är att öva upp färdigheten att noggrant betrakta och därigenom också med ögonen uppleva olika föremål. På så sätt går det att utveckla en sensibilitet som kan mobiliseras inför alla estetiska upplevelsemöjligheter, både i konsten och i verkligheten. Av de många faktorer som har betydelse för upplevelsen av estetiska värden torde smakvanorna vara lättast att medvetet påverka. Det är ett erkänt psykologiskt faktum att genomsnittsmänniskan i allmänhet föredrar det välbekanta framför det som är henne främmande, något som på det estetiska området verifierats bl. a. av engelska smakundersökningar (se sid. 98, not 1). En obruten vana av praktiskt intressebetonat iakttagande har hos de flesta människor avlett uppmärksamheten från tingens direkt visuella egenskaper. Därigenom h a r utbildats en mängd känslomässigt färgade fördomar i fråga om uppfattningen av den synliga världen, däri inräknat konsten. Det är här som den estetiska fostran i skolan och det allmänna konstbildningsarbetet kan sätta in och genom att låta individen stifta bekantskap med konst och med grundförutsättningarna för estetisk upplevelse öka hans allmänna lyckomöjligheter. En glimt av hur mycket som här återstår att göra ger en färsk sociologisk undersökning som visar att 53 % av arbetarna i tvä medelstora svenska städer aldrig hade besökt en konstutställning. 1 De gjorda antydningarna torde vara tillräckliga för att visa på vilka osäkra och svårbedömda metodiska förutsättningar hela den estetiska pedagogiken vilar. Först på grundval av ett målmedvetet forskningsarbete rörande dessa förutsättningar lär ett hållbart program för en folklig konstfostran kunna utformas. Konstbildningsarbetets metodik måste ständigt revideras i ljuset av de sålunda vunna erfarenheterna.

T. T. Segerstedt och A. L u n d q u i s t : Människan i industrisamhället. Stockholm 1955.

Kap. 3. Metodiska problem i konstcirkelarbetet

A t e l j é c i r k l a r n a s problematik Den starkt ökade frekvensen av de estetiska ämnena i folkbildningsarbetet har till stor del sin grund i det ekonomiska framåtskridandet i samhället. Med högre levnadsstandard och längre fritid vill allt fler naturligt nog få del också av glädjeämnena på det kulturella planet. Därtill kommer den psykologiska motiveringen för att just konsten — häri även inräknat musik och teater — nu fått så många anhängare. Mekaniseringen och differentieringen i arbetslivet i vårt moderna samhälle gör att allt färre människor är i stånd att uppleva den tillfredsställelse som ligger i att med sina händer ge form åt olika ting och att fullfölja ett sådant formande arbete ända till slutstadiet. Det estetiska folkbildningsarbetet kommer därigenom att få också en rent terapeutisk uppgift som på sina håll har tillmätts stor betydelse. Det kan hjälpa individen att effektivt motarbeta den mekaniska livsföringens enformighet och kanske också befria honom från det som hämmar hans förmåga att uttrycka sig själv. Inte minst denna det estetiska folkbildningsarbetets mer eller mindre klart uttalade dubbla målsättning motiverar ett närmare skärskådande av denna verksamhet ur de konstbildningssynpunkter KU har att beakta. 1944 års folkbildningsutredning ansåg (SOU 1948:30, sid. 95) att bilden av det estetiska folkbildningsarbetet i vårt land tedde sig ganska mörk. Vad den bildande konsten angår preciserade utredningen denna sin uppfattning närmare på sid. 99 f., där särskilt ateljécirkelproblemets vanskligheter berördes. I utredningens uttalanden härutinnan instämde flera av de folkbildare som samlat de största erfarenheterna just om detta slags cirklar. Sålunda konstaterade en av dem år 1951 att kvaliteten inom ateljécirklarna i hans studieförbund i de flesta fall var ganska låg. Cirklarnas arbete hade till övervägande del varit inriktat på tavelmåleri. Intresset att verkligen lära sig något väsentligt om konst syntes på många håll vara ganska begränsat, och det fanns exempel på hur målarcirklar gjort sig av med en lärare bara därför att han ställt vissa anspråk på cirkeldeltagarna, inte låtit dem hållas som de önskat utan lagt in element av konsthistoria och bildanalys i arbetet. Denna uppfattning kontrasterar skarpt mot folkbildningsutredningens förmodan (sid. 73) »att till studiecirklar och kurser synas i regel endast sådana konstintresserade söka sig, som verkligen vilja skaffa sig en

330 gedignare kunskap om konstens uttrycksmedel och gestaltningsmöjligheter eller fördjupa sin uppfattning om konstens väsen». Många vederhäftiga observatörers iakttagelser ger också vid handen att denna uppfattning var alltför optimistiskt färgad. På sina håll tycks ateljécirklarna ha urartat till ren tavelfabrikation, och medlemmarna har i stor utsträckning salufört sina alster. Det har mänga gånger ifrågasatts om vederbörande sökt sig till denna studieform av något verkligt bildnings- eller uttrycksbehov. Även om man måste godta många andra ofta påvisbara skäl för att människor söker sig till en konstcirkel, t. ex. otillfredsställelse med arbetet, kontaktsvårigheter och allmän ensamhetskänsla, sä kan de kommersiella biavsikterna redan av pedagogiska skäl icke tolereras. Att söka konkurrera med professionella konstnärer genom försäljning vittnar om en värdering av de egna prestationerna som är ägnad att helt fördärva de goda intentionerna och utvecklingsmöjligheterna. Pä sina håll har utan någon som helst jurybedömning anordnats offentliga utställningar som redovisningar för de uppnådda arbetsresultaten och där arbetena i vissa fall salubjudits. I andra fall har tavlorna visserligen inte sålts på utställningen, men katalogen har upptagit utställarnas namn, adress och telefonnummer till tjänst för hugade spekulanter. 1 På de rikt florerande basarerna av olika slag försäljs och utlottas amatörmålningar i stor utsträckning. Amatörmålaren betraktar ofta studiecirkeln som en slags yrkesutbildning och hänvisar ibland till att han haft den eller den konstnären som lärare. Då han mänga gånger har möjlighet att få sina framträdanden recenserade i lokalpressen, ökas betydligt hans chanser att sälja. Det finns skäl anta att en hel del yrkeskonstnärer uppfattar en sådan försäljningstrafik som illojal konkurrens, vilken särskilt i tider av ekonomisk depression kan bli högst kännbar för dem. En förutsättning för att studiecirklar skall erhålla statsbidrag för sina utgifter för lärare och material ä t alt ett element av teori ingår i arbetet — detta teoretiska studium har sedan studieåret 1950/51 bestämts skola omfatta minst 1/3 av den sammanlagda studietiden. När det gäller ateljécirklarna har det emellertid visat sig mycket svårt att få detta krav uppfyllt, bl. a. därför att begreppet teori icke från studieförbundens sida på något sätt definierats — många gånger har allt som icke kan räknas till direkta, praktiska anvisningar hänförts dit —• samt på grund av svårigheten att finna lärare som är kompetenta att undervisa i både praktisk konstutövning och allmän konstförstäelse. 1 Detta slags utställningar har ju ett helt annat syfte än de utställningar av amatörkonst som anordnats av ett av världens konstpedagogiskt ledande museer, Museum of Modern Art i New York; de där exponerade arbetena har alla kommit till vid museets egen institution för de vuxnas skapande arbete, The people's art center. Utställningarna har en rent pedagogisk adress: genom de utställande amatörernas självbiografier får åskådarna inblick i de olika motiv som fört dessa människor till skapande arbete. Genom väl valda exempel belyses också en del av de seendets vanföreställningar och populära missförstånd som hindrar den oerfarne amatören att nå en fruktbärande kontakt med den verklighet han vill tolka.

331 Ovanstående karakteristik av ateljécirklarnas arbete, sådant det på många håll bedrives, berör väsentliga drag i konstbildningsarbetet. Samtidigt måste det dock framhållas att en stor del av denna verksamhet bärs upp av ambition och en verklig bildningstörst. Härvidlag har säkerligen de studieledarkurser som ABF anordnat i samarbete med Folkrörelsernas konstfrämjande haft en hel del att betyda, och skäl talar för att förhållandena på några avsnitt av verksamhetsfältet klart förbättrats under de senaste åren utan att dock därför situationen i sin helhet ger anledning till särskilt optimistiska betraktelser. När det för KU gällt att ta ställning till ateljécirklarnas verksamhet — de teoretiska konstcirklarna är ju inte i samma mening problematiska — har KU velat hålla isär två aspekter, å ena sidan amatörmåleriets betydelse för individen, å den andra dess betydelse för den allmänna konstbildningen, vilka endast till en del kan sägas sammanfalla. Vad gäller den förra synpunkten, så existeVar det en vida spridd uppfattning, omfattad av bl. a. Folkbildningsutredningen, att det praktiska utövandet av konst för många människor utgör en förutsättning för att deras intresse för den äkta konsten skall väckas och fördjupas. Denna aktivitet skulle sålunda betyda ett frigörande av ett mer eller mindre latent uttrycksbehov hos utövarna och skulle därigenom fä välgörande konsekvenser för deras andliga hälsa. Det kan icke betvivlas att en kärna av sanning ryms i denna syn pä den alltmer populära amatörmässiga konstutövningen, och denna kan i viss män betraktas som en välbehövlig reaktion mot den passivitet som nutidsmänniskan alltför ofta döms till. KU vill dock erinra om alt några tillförlitliga psykologiska bevis för att konstförståelsen ens för de flesta fördjupas genom egen konstutövning åtminstone icke f. n. kan framläggas. Mänga skäl talar för att den mer eller mindre gynnsamma effekten i detta avseende är i hög grad beroende av bl. a. vederbörandes temperament, allmänna sensibilitet, bildningsgrad och intelligens, vilket allt pekar på att man här rör sig med ytterst subjektiva värderingar. Den skapande förmågan är icke identisk med förmågan att värdera och bedöma. Att sysslandet med konstnärliga tekniker mången gång kan ge utlopp åt ett uppdämt uttrycksbehov samt därigenom ha en lycklig terapeutisk effekt och ge en emotionell stimulans av stort värde för individen står dock utom allt tvivel. Vad gäller amatörmåleriets betydelse ur en mer renodlad konstbildningssynpunkt, må vissa klart negativa fakta framhållas. Detta måleri har under de båda senaste decennierna i hög grad tilltagit i frekvens, delvis till följd av det allmänna konstintressets starka frammarsch under denna tid. Amatörmålare både utanför och inom studieförbundens cirklar har hänsynslöst utnyttjat detta nyväckta konstintresse genom att i stor utsträckning furnera tavelnasarna och ramaffärerna med billig »konst». Också i de fall där alstren av amatörmålarnas mödor skänkts bort eller genom arv gått vidare till släktingar och vänner har de säkerligen ofla genom sin blotta existens bli-

332 vit fiender till den goda smaken och hindrat den kvalificerade konsten alt vinna insteg. Att tavelmålandet i flera fall fixerat amatörmålaren vid mekaniskt upprepade och undermåliga uttrycksformer och därigenom varit till direkt hinder för en vidare utveckling av konstförståelsen, torde också vara ovedersägligt. KU måste följaktligen starkt betona de faror för konstbildningen som en oriktigt bedriven amatörmässig konstutövning kan föra med sig. När KU trots dessa starka betänkligheter vill ansluta sig till Folkbildningsutredningens uppfattning att en statsunderstödd konstutövning av amatörer alltjämt bör fortgå, är det främst i den förvissningen att det slags aktivitet som nu tar sig uttryck i ett mer eller mindre mekaniserat tavelmåleri kan ledas in pä sundare banor och fogas in i vidsträcktare estetiska och allmänmänskliga perspektiv endast genom att dessa amatörmålare mer aktivt tas om hand och ges en bättre handledning än hittills. Det måste därför anses vara en väsentlig uppgift för det fria folkbildningsarbetet att finna former och vägar, pä vilka man naturligt kan knyta an till och vidare utveckla det konstintresse och den skapande verksamhet vartill individen får antas ha lagt grunden redan under skoltiden. Både sociala, kulturella och konstnärliga skäl talar för att amatörmåleriet, rätt bedrivet, kan ha en väsentlig uppgift att fylla för vår egen tids människor och kanske än mer för kommande generationer. Det kan bli en brygga mellan medborgarna och det samtida konstskapandet. Lämnat åt sig självt däremot kan detta måleri bli en ganska allvarlig farsot och hota att förkväva mycket av det som ett hängivet konstbildningarbete på andra håll byggt upp.

Konstcirklarnas metodik Om undervisningen i de teoretiska konstcirklarna kan KU fatta sig kort. Problemen är här de för studiecirkelarbetet mer eller mindre allmängiltiga, nämligen att hålla undervisningen på högsta möjliga kvalitetsnivå och smidigt anpassa den efter en alltmer förfinad och varierad metodik. Sedan flera år tillbaka har på detta område förmärkts en tendens att söka sig bort från de mer eller mindre renodlade konsthistoriska aspekterna för att i stället söka sätta in konsten i vidare och konkretare sammanhang, betrakta den som en funktionsenhet i samhällslivet som helhet. Så har t. ex. skett i Göteborgsstudenternas kursverksamhet, där man i studiet av 1800- och 1900-talen behandlat både bildkonst, arkitektur, konsthantverk, foto, litteratur, teater, ingenjörskonst och stadsbyggnadskonst. En mer inträngande och mångsidig formanalys av konstverket börjar också träda i förgrunden för intresset, och utpräglade tendenser kan skönjas att utvidga arbetsuppgiften genom att inlägga moment av praktiskt arbete för att åskådliggöra olika teoretiska analyser, såsom nedan närmare skall behandlas. Här skymtar intressanta perspektiv för den konstpedagogiska metodiken vilken så

333 småningom kan tänkas i viss utsträckning upphäva skillnaden mellan de teoretiska och de praktiskt utövande konstcirklarna. —• Studiecirklarna bör mer än hittills utnyttja de möjligheter att förstärka det teoretiskt inriktade konststudiet som sedan 1947 erbjudes genom bestämmelsen att statsbidrag utgår även för föreläsningar som anordnas i studiecirklar, dock högst för två föreläsningsdagar per år. För lärarutbildningen föreligger på detta område en del problem som är gemensamma för utbildningen av de akademiskt skolade konstpedagogerna och som dels behandlas i avd. V, kap. 5, dels, vad gäller den pedagogiska fortbildningen av dessa samt utbildningen av studieledare, kommer att behandlas här nedan. Ateljécirklarna erbjuder betydligt mer komplicerade problem, vilka delvis måste betraktas som olösliga, då de i stor utsträckning hänför sig till något så ytterst ömtåligt och skiftande som individens möjligheter att i skapande arbete uttrycka sig själv, något som aldrig helt låter sig fångas och ledas av metodiska anvisningar. Här må dock framhållas nödvändigheten av att de pedagogiska metoderna förnyas och anpassas till behov som allt klarare börjar göra sig gällande. Främst är det av vikt att motarbeta den nu i undervisningen så dominerande fixeringen på en färdig tavla eller skulptur som slutmålet. Med en sådan ofruktbar målsättning kan läraren icke bibringa sina elever den rätta vördnaden för den i egentlig mening konstnärliga prestationen, däri inbegripet förståelsen för att ett konstverks tillblivelse kräver den helhjärtade insatsen av en människas hela personlighet och kunnande. Om en sådan ödmjukare inställning till konsten och de egna möjligheterna mer allmänt tränger igenom, blir det inte svårt för läraren att för eleven klargöra orimligheten i att den som aldrig förr tagit i en pensel genast skulle börja måla tavlor i oljefärg. Han eller hon kan lättare lära sig inse att det först och främst är konstens grundelement som det gäller att bekanta sig med och studera, att man t. ex. först måste tränga in i teckningens grunder och de inånga olika formproblem den ställer för att kunna rätt uppfatta något av svårigheterna i att måla med oljefärg. Det är viktigt att hos eleven klargöra amatörskapets begränsade möjligheter och nödvändigheten av att förvärva ingående tekniska kunskaper och färdigheter för att nä bestående resultat, något som cirkelarbetet ytterst sällan kan ge. Men samtidigt bör läraren få eleven att förstå, att dessa kunskaper och färdigheter aldrig får bli självändamål samt att de rent av kan stå i vägen för möjligheten till självuttryck och direkt kontakt med motivet, något som också en om sin begränsning medveten amatör bör sträva efter och kunna nå fram till. Läraren bör också klargöra, att ingen kan frambringa konst utan att verkligen veta vad konst och konstnärlig kvalitet är för något, och på det sättet kan eleverna stimuleras att bekanta sig med konst av olika slag och från olika tider, överblicken över tidigare epo-

334 kers konstprestationer kan för mången bli den nödvändiga utgångspunkten och grunden för en förståelse av den mer svåröverskådliga nutidskonsten. Om denna orientering sedan förmedlas av en konstnär som cirkelns lärare eller av en speciellt engagerad konsthistoriker har i delta sammanhang ingen betydelse. Det finns skäl att anta, att när en mångsidigare estetisk fostran efler moderna principer hunnit genomsyra skolans arbete, kommer också så småningom de vuxna att till sitt sludiecirkelarbete kunna medföra en mer fördomsfri och fruktbar grundinställning till studiernas mål och medel. I sin strävan att föra över cirkeldellagarens intresse från att gälla uppnåendet av en viss mer eller mindre konventionellt upplättad konkret »konstnärlig» slutprodukt till att avse den tillfredsställelse han i en övning vilken som helst kan känna som en utlösning av sitt uttrycksbehov har radikala konstpedagoger låtit eleverna efter lektionen förstöra alla sina resultat av övningen samt därför sökt använda så föga varaktiga material som möjligt, t. ex. spännpapper, och aldrig låtit cirkeldeltagarna måla ett motiv färdigt. Dessa lärare har i stället sett som sin väsentliga uppgift att låta eleverna upptäcka de konstnärliga problemen och att ge åtminstone en antydan om olika sätt att lösa dem. Eleven får leka med fantasins och skilda materials mångfaldiga möjligheter. En på längre sikt mer positiv metod att motarbeta oljefärgstavlan som en brännpunkt för intresse och konstnärlig ärelystnad är att ge hela studieplanen en större bredd, som kan tillfredsställa mer varierande intresseriktningar och olika begåvningslyper. I detta sammanhang må än en gång framhållas att någon åtskillnad mellan bildkonsten och den estetiskt orienterade slöjden som grundval för en folklig konstfostran saknar allt berättigande. Just slöjden erbjuder i sina olika former en naturlig praktisk utgångspunkt för det estetiska folkbildningsarbetet, och dess inlemmande däri skulle säkerligen fä stor betydelse för folksmakens höjande på längre sikt. Därmed skulle också skapas möjligheter att med en estetisk fostran nå stora befolkningsgrupper som av psykologiska och andra skäl inte skulle komma att deltaga i cirklar för ren konstutövning. Nya material och tekniker, nu rätt sällan utnyttjade, bör föras in i undervisningen vid sidan av teckning, modellering och de grafiska teknikerna, såsom exempelvis träskärning, konslsmide och textiltryck. Utifrån dessa skiftande sysselsättningar är det lätt att vinna anknytning Ull smakfrågor, till allmän formgivning och dess tillämpning i bostaden och den offentliga miljön. Därmed fär man lätt en naturlig övergång från praktisk utövning till teoretisk tillämpning, vilket måste betraktas som en kardinalpunkt i den estetiska pedagogiken. Att lära individen att se hela sin miljö ur estetiska aspekter kan betraktas som deLta bildningsarbctes yttersta mål. Såsom ovan redovisats har ambitiösa försök att utvidga och variera de gängse metoderna på detta område gjorts, framför allt vid Folkuniversitetets kursverksamheter. Dessa försök kan sägas ha följt tvä olika linjer. Man

335 har å ena sidan strävat efter att i den konstanalytiska och konsthistoriska undervisningen ta upp praktiska experiment. För att kunna studera ett konstverks struktur på konkretast möjliga sätt har eleverna fått ta till penna och papper och färger, dock inte för att utföra några minutiösa kopior utan för att i en snabb kompositionsskiss eller en summarisk färganalys försöka på papperet fixera sin uppfattning om det estetiskt väsentliga i det studerade konstverket. Att teckna en skulptur från olika håll ger exempelvis en helt annan kunskap om dess uppbyggnad än ett passivt betraktande. I Göteborgsstudenternas kursverksamhet har hållits kurser omkring uppgiften »Att teckna skulptur», liksom man i flera andra kurser sökt skapa en växelverkan mellan analytiskt bildskapande ä ena sidan och bildupplevelse å den andra. På samma säll anser man det naturligt och nödvändigt att ateljécirklarnas undervisning berikas med injektioner av teoretiskt stoff, vilket helst borde ske genom samarbete mellan konstnärer och konstteoretiker. Den andra experimentlinjen tar i huvudsak upp de konstpedagogiska idéer som pä 1920-talet utvecklades av den berömda Bauhausskolan i Weimar (senare Dessau), vilken lever vidare i det 1937 grundade Institute of Design i Chicago. Institutet avser främst att utbilda olika slag av konstnärer och formgivare m. fl., frän arkitekter, fotografer och reklammän till målare, skulptörer och grafiker. Men institutets pedagogiska metod är ägnad att berika också den nya konstcirkelmetodik som är i vardande. Grundtanken i denna metod är att eleverna får studera de konstnärliga grundelementen färg, form, rytm och ljus under egna praktiska övningar samt med användande av olika material, tekniker och verktyg. Detta experimenterande med bilden i dess olika uppenbarelseformer har stor betydelse för uppnåendet av ett skarpare och mer nyanserat seende och som en följd därav en större allmän konstnärlig sensibilitet. Efter den övning eleverna på detta sätt fått i vad som kunde kallas skapandets logik, tillämpad på olika områden, k a n den pedagogiska ledningen med ganska stor säkerhet bedöma elevernas individuella anlag och möjligheter. Denna bedömning får sedan ge förutsättningarna för valet av den speciella konstgren som vederbörande skall ägna sig åt under sista läroåret vid institutet och därefter i sin framtida verksamhet. — Anhängarna av dessa pedagogiska idéer omfattar den övertygelsen att de vid institutet tillämpade metoderna småningom också skall kunna vinna tillämpning i teckningsundervisningen i skolan. Dessa pedagogiska principer har sedan hösten 1953 självständigt tilllämpats i den experimentverksamhet som bedrivits i ett par studiecirklar vid Stockholms högskolas kursverksamhet. Avsikten har främst varit att hos eleverna lösgöra den instinktiva skaparkraften i experiment med olika material och tekniker, vilka föga har att göra med konstnärlig verksamhet i konventionell mening, och att därigenom ge eleverna ett omfångsrikare form- och färgmedvelande, baserat på en icke avbildande motivvärld. Vad

336 komposition är för något får eleverna under den första terminen lära sig genom att t. ex. forma mönster med olikfärgade ulltrådar och knappnålar på en treetexskiva. Färgseendet uppövas i arbete med färgade cellofanpapper, och rymdkänslan genom alt med enkla material som träribbor, ståltråd, stramalj — vilka människor inte har någon respektfylld rädsla för — skapa volymer och rymdskulpturer. Med tyglappar, fräsflis från tryckerierna samt pappersstans kan effektfulla applikationsarbeten åstadkommas. Nya material lanseras varje gång, och kritisk genomgång av de gjorda arbetena hålls efter varje lektion. Den följande terminen koncentrerar man sig på större uppgifter. De i de tidigare övningarna framsprungna idéerna och utkasten kan nu överföras i varaktigare material, t. ex. i mosaik och sgraffito, skulpturer i metall och plexiglas. Man har även sysslat med teaterdekor; det har då gällt att via skisser och tredimensionella scenbilder bygga upp en dekor som på ett personligt sätt stöder dramats karaktär. Godtemplarordens studiecirklar (1954/55) har varit upplagda efter samma huvudprinciper. I denna verksamhet har man bl. a. studerat ljuslära, framförallt med hjälp av den enkla fotografiska teknik som kallas fotogram, och denna sysselsättning har gett utblickar mot ljusets roll i den helhet som konstverket utgör. Genom fotograferandet aktualiseras naturligt sinnet för bildkomposition, samtidigt som den rent visuella iakttagelseförmågan skärps. På programmet har vidare stått färglära. De vunna erfarenheterna har tillämpats i ett program för arbetslokalens dekorering, och något slags väggprydnad i färg har utformats kollektivt, t. ex. på papper, och satts upp i lokalen. Med hjälp av ljusbilder har sedan lärdomarnas giltighet prövats på olika slags måleri, på inredningskonst och på naturbilder. Om formen och materialens konstruktiva möjligheter har deltagarna fått en enkel, levande kunskap genom att vika, klippa och sätta ihop olika slags papper. Alla dessa kunskaper har sedan fatt sin praktiska tillämpning i förfärdigandet av en modell av en våning med funktionell plan. Modellen har färgsatts, försetts med en principiellt riktig belysning och möblerats med möbler och textilier i miniatyr. Som avslutning har »tavlan» behandlats, dess tillkomsthistoria och dess sociala och kulturella förankring. Framställningen har belysts med hjälp av konstfilmer och ljusbilder. En i mycket avvikande utgångspunkt och målsättning har Svenska slöjdföreningens kurser i färgteori, vilka berörts i avd. VI, kap. 3. Även i dessa går teori och praktik hand i hand och ger liv åt varandra. Denna »färgskola» vänder sig till alla färgintresserade men särskilt till dem som utövar eller på annat sätt kommer i beröring med konstnärlig eller konstindustrieli verksamhet. I anslutning till klarläggandet av färgernas ljushets- och mättnadsgrad får eleverna färgsätta av dem själva komponerade mönster och studera färgernas samspel. Sak samma prövas med komplementfärgerna, och denna mönsterfärgsättning får bilda en allmän grundval för studiet av exempelvis interiörens och exteriörens färgsättning, textila färgproblem, vi-

337 dare färgblandningslära, färg och belysning, färgen inom måleriet, smakoch stilfrågor etc. Att en kurs av detta slag innehåller en myckenhet värdefullt kunskapsmaterial och diskussionsstoff, som skulle kunna tillrättaläggas för det allmänna estetiska bildningsarbetet och tillgodogöras i detta, ligger i öppen dag.

Kap. 4. Utredningens förslag

Metodisk experimentverksamhet De metodiska frågorna i det estetiska folkbildningsarbetet har ägnats alltför ringa uppmärksamhet och har inte varit föremål för systematisk forskning eller experimentverksamhet. Därför har studiearbetet — trots ovan redovisade glädjande undantag — visat en tendens att stelna i vissa hävdvunna former som är helt otillräckliga för att tillgodose det växande arbetets alltmer skiftande behov. För alt tillfredsställa dessa krävs först och främst att den estetiska bildningen betraktas som en fördjupad kunskap om hela den synliga världen omkring oss, ett betraktelsesätt som länge hållit pä att växa fram och som nu måste bli omfattat också av den allmänna opinionen. Pä en sådan grundval kan nya pedagogiska metoder byggas upp vilka skulle kunna överflödiggöra sådana administrativa bestämmelser för konslcirkelarbetet som att minst en tredjedel av arbetet bör omfatta konstens teori och historia, vilka är svära att strikt efterleva. Genom en målmedvetet bedriven propaganda bör konstbildningsarbetet ledas ut ur sin sterila isolering omkring tavlan som det enda objektet i vår omgivning vilket är värt estetisk andakt, begrundan och åtrå. Om undervisningen successivt byggs upp från det elementärt enkla till det svära, genom bibringandet av en mera mångsidig kännedom om olika material och tekniker, skulle elt nytt och fruktbarare seende så småningom kunna växa fram. Därmed gåves möjligheter till en betydligt större differentiering av studiearbetet liksom till en mer personlig vägledning för den studerande, så att han tidigt kunde inriktas på just det slag av arbete som gåve honom den största behållningen och tillfredsställelsen. Åtminstone pä större platser borde det kunna skapas möjligheter för ett samarbete mellan konstnärer och konstteoretiker inom en och samma cirkel. Ett sådant samarbete skulle kunna bidra till att häva den traditionella misstron mellan dessa båda yrkeskategorier, till förmån först och främst för det pedagogiska resultatet. En utvidgning av arbetet efter dessa huvudlinjer skulle också med all sannolikhet stimulera nya grupper av yrkesmän att låta engagera sig i verksamheten, liksom denna skulle kunna dra till sig nya kategorier av allvarliga bildningssökande. KU fäster stor vikt vid att arbetet i de konstutövande cirklarna — liksom givetvis också i de mer teoretiskt arbetande — får en metodiskt sund men

339 samtidigt mångsidigare inriktning och vill därför föreslå att ett anslag av 30.000 kr. årligen tillsvidare måtte utgå för en metodisk experimentverksamhet inom konstcirkelarbetet. Ett sådant anslag måste anses vara väl motiverat med hänsyn till de stora belopp varmed statsmakterna stött och stöder denna studieverksamhet och om vilka man kan våga påstå att de hittills ingalunda i full omfattning kommit till önskvärd nytta. Anslaget torde under Skolöverstyrelsens förvaltning böra inga som delpost i det anslag vilket i 1956 års statsverksproposition rubriceras »Stöd åt försöksverksamhet och undersökningar inom det folkliga bildningsarbetet». KU vill något närmare skissera hur utredningen kan tänka sig en sådan experimentverksamhet anordnad. Verksamheten bör stä under Skolöverstyrelsens inspektion. Anslaget bör på ansökan ställas till förfogande för den organisation som kan bedömas ha de största möjligheterna att lyckligt genomföra uppgiften. Ett intimt samarbete bör emellertid därvid etableras med de övriga organisationer som i frågan har intressen att bevaka och sakkunskap att ställa till förfogande. Om verksamheten förlägges till någon större stad med erforderlig tillgång till högt kvalificerade lärare i olika konstpedagogiska ämnen, kan måhända ekonomiskt bidrag från staden vara möjligt att utverka, eventuellt så alt staden ställer lokaler och viss utrustning till förfogande för arbetet. Riklig tillgång till verktyg och olika slags arbetsmaterial är en förutsättning för att nå goda resultat i en experimentverksamhet av detta slag. Då några samlade pedagogiska erfarenheter knappast kan sägas föreligga på detta område, vore det av stort värde om de allmänna riktlinjerna för arbetet kunde bli föremål för en grundlig pedagogisk diskussion innan den praktiska planeringen av arbetet sätts igång. Vid ett sådant pedagogiskt forum som Vuxenpedagogiska seminariet, vilket åtnjuter anslag från Skolöverstyrelsen och Kursverksamheten vid Stockholms högskola, kunde planeringen av experimentverksamheten diskuteras fram med deltagande av alla intresserade och berörda parter, och det vore därför synnerligen tacknämligt om en termin kunde reserveras för en debatt omkring dessa problem. Verksamheten bör planeras på så bred grundval att snart sagt alla ämnen blir representerade vilka inrymmer ett skapande arbete med estetisk målsättning, alltså även olika slag av slöjd och konsthantverk samt miljöfrågor liksom också de ämnen som skall förankra de vunna erfarenheterna i en vidgad estetisk förståelse, dvs. främst konstanalys och konstpsykologi. Eleverna kunde lämpligen till största delen utväljas av de olika studieförbunden och fördelas på förslagsvis tjugo cirklar, men verksamheten bör stå öppen också för särskilt intresserade utanför förbunden. Deltagarna kan icke tänkas bestrida lika stor del av cirkelkostnaderna som i vanliga cirklar, då både material- och framförallt lärarkostnaderna måste bli betydligt högre än i sådana. Önskvärt vore att deltagarna kunde förbinda sig att del-

340 taga i cirkelverksamheten ett par eller flera år i rad och efter denna tid underkastade sig testning eller annan undersökning rörande de uppnådda pedagogiska resultaten. Om lärarna i de olika ämnena bereddes tillfälle att auskultera hos varandra och två eller flera lärare kunde hålla lektioner gemensamt med diskussioner både sinsemellan och med eleverna skulle förutsättningar skapas icke endast för en bättre förståelse de olika ämnesrepresentanterna emellan för det gemensamma i målsättningen för allt estetiskt bildningsarbete utan också för ett fruktbärande samarbete vid utformningen av de nya studieplaner för olika slag av estetiskt inriktat skapande, vilka skulle kunna bli experimentverksamhetens viktigaste resultat för framtiden. Flerlärarsystemet är också att rekommendera som en motvikt mot den lärarauktoritet som ibland kan verka hämmande på elevernas initiativkraft och förmåga av självhävdelse. Likaväl som lärarna borde även eleverna ha en viss rörelsefrihet och få pröva på olika sysselsättningar för att kunna välja den för var och en mest givande verksamheten. Som ovan framhållits är det av största vikt att redan på ett tidigt stadium utröna individens speciella förutsättningar för olika slag av skapande aktivitet. Först sedan dessa prövats fram, helst i särskilt anordnade inledande experimentcirklar, baserade på Bauhausskolans ovan refererade pedagogiska principer, kan m a n vara någorlunda förvissad om att undervisningen i en pä grundval av sådana prov sammansatt ateljécirkel faller i god jord. önskvärt är att den skisserade experimentverksamheten kan permanentas till att bli ett slags centrum för det estetiska folkbildningsarbetet dit nya elever kan söka sig för att komma till klarhet om sin estetiska begåvning. För att nyttiggöra de vunna erfarenheterna i större sammanhang bör det finnas möjlighet att spela in lektioner och föredrag på bandspelare, ta upp filmer och fotografera etc. Detta material kunde sedan ställas till förfogande för cirklar, kurser och lärarmöten på olika håll. Experimentcentrum skulle på så sätt också naturligt kunna växa u t till något av en materielcentral för del estetiska folkbildningsarbetet. Men framförallt skulle det kunna bli den naturliga samlingspunkten för lärar- och studieledarkurser i studieförbundens eller de specialiserade konstbildningsorganisationernas regi. Det vore i hög grad önskvärt att de vunna pedagogiska erfarenheterna snabbt kunde publiceras och att behövliga medel härför kunde ställas till förfogande.

Rekryteringen av ateljécirklarnas handledare Den viktigaste förutsättningen för att ge de statsunderstödda ateljécirklarnas arbete en fruktbar målsättning och metodik är att cirklarna får bästa möjliga lärarkrafter, då bristerna i undervisningen på många håll främst beror på lärarens otillräckliga kompetens. Även om KU i likhet med Folkbildningsutredningen icke vill föreslå en skärpning av de formella kompetenskraven utöver dem som gäller för övriga lärare i studiecirkelarbetet,

341 anser sig dock KU böra framhålla nödvändigheten av att gällande kompetenskrav noga upprätthålles, särskilt vad beträffar lärare i ateljécirklar. Denna fråga är svårlöst, då den pedagogiska kompetensen för de lärare som vid sidan av teckningslärarna och slöjdlärarna egentligen kan ifrågakomma i cirklar av detta slag inte kan bedömas efter några formella grunder, såsom t. ex. krav på genomgångna skolor och kurser etc. Konstnärerna saknar i de flesta fall pedagogisk utbildning och praktik, och detsamma gäller konsthantverkare, inredningsarkitekter och andra yrkeskategorier vilka kan komma ifråga som lärare. Höga konstnärliga kvalifikationer ger heller ingen garanti för en god lärarprestation. Att för en ateljécirkel välja rätt lärare måste således vara en mycket vansklig uppgift, vilken ytterligare kompliceras av att många konstnärer och andra yrkesmän, som skulle kunna tänkas vara utmärkt lämpade som lärare, visat sig av olika skäl, främst väl omtanken om sitt konstnärliga arbete, icke vilja slälla sig till förfogande. För att med verklig framgång leda en ateljécirkels arbete krävs av handledaren inte bara pedagogisk begåvning och omfattande kunskaper utan också ett visst mått av idealitet, en vilja att frikostigt ge ut av sig själv, som långt ifrån alla goda konstnärer torde vara mäktiga, åtminstone inte under en längre tid. Någon verklig realprövning av ateljécirklarnas inlämnade förslag till lärare kan de olika studieförbunden f. n. icke göra, bl. a. av det skälet att de alla saknar en konstpedagogiskt sakkunnig granskare, som skulle kunna ägna sig åt denna uppgift, och att den tillgängliga arbetskraften inte har tid till mer än en rutinmässig prövning av dessa ärenden. För att skapa bättre garantier för en god lärarrekrytering vill KU föreslå, att studieförbund med mera betydande ateljécirkelverksamhet får statsbidrag för att anlita en kvalificerad person att närmare granska ateljécirklarnas förslag till lärare och studieplaner. Det måste här vara fråga om en verklig realprövning av de olika fallen, och därför bör den sakkunniges arvode vara så tilltaget att han får lid och tillfälle att t. ex. inhämta lokala konstvårdande institutioners uppfattning om tilltänkta handledares kvalifikationer liksom även att med cirklarna diskutera eventuella utökningar eller ändringar av studieplanen och bistå dem med råd och anvisningar. Han borde därvidlag också kunna samarbeta med bildningskonsulenterna i de län där sådana finns. Bidraget föreslås beräknat efter sammanlagda antalet ateljécirklar anslutna till studieförbundet i fråga och bör ingå i dettas administrationsanslag. Redan den föreslagna grundliga realprövningen av lärarkompetensen torde, om den förverkligas, leda till en höjning avstudieplanernas kvalitet, då det måste förutsättas att en ambitiös lärare, innan han åtar sig uppdraget att leda en cirkel, gör sig underrättad om vad denna vill studera och sedan diskuterar studieplanen med företrädare för cirkeln. En sådan ordning skulle säkerligen på många sätt kunna ge cirkelarbetet en fruktbarare inriktning, inte minst vad gäller den del av arbetet som kan sägas äga ett verkligt bildningsinnehåll, och göra klart hur detta

342 skall hävdas i förhållande till den utövande verksamheten och dess teori samt hur teori och praktik skall kunna berika och belysa varandra. I den sakkunnigas uppgifter bör även ingå att granska de statsbidragsberättigade fritidsgruppernas lärarval och studieplaner. I sina petita för budgetåret 1956/57 framhöll Skolöverstyrelsen att det beträffande vissa ämnen som t. ex. musik, bildande konst, slöjd, konsthantverk och teater visat sig svårt att med ledning av allmänna bestämmelser och särskilda tillämpningsföreskrifter avgöra i vilken utsträckning studiecirklarna bör tillerkännas statsbidrag. Överstyrelsen föreslog därför att för de ämnen eller ämnesgrupper, som av överstyrelsen anges i särskild förteckning, studieförbunden skall ifråga om godkännande av studiecirklar samråda med fackman. Departementschefen tillstyrkte förslaget och angav, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att efter förslag av överstyrelsen meddela föreskrifter i enlighet därmed. Därjämte föreslog överstyrelsen att förbunden i fortsättningen skulle kunna erhålla bidrag med tre fjärdedelar av kostnaderna för anställande av personal för rent pedagogiska uppgifter samt för studieledarutbildning (f. n. utgår bidraget med halva kostnaderna), detta främst med hänsyn till att studiecirkelverksamhetens ökning de senaste åren medfört stora krav på den pedagogiska verksamheten inom förbunden och att dessas möjligheter att bestrida de därmed förenade ökade kostnaderna visat sig otillräckliga. I statsverkspropositionen förordade dock departementschefen icke någon ändring av statsbidragsregeln. KU konstaterar med tillfredsställelse att dess inställning till problemet om rekryteringen av ateljécirklarnas lärare i tankegången helt överensstämmer med Skolöverstyrelsens här refererade båda förslag.

Arbetet inom konstcirklarna Likaväl som den utövande konstnären eller konsthantverkaren i regel är bäst lämpad att leda det praktiska arbetet inom ateljécirkeln, likaväl måste den pedagogiskt erfarne konsthistorikern anses vara mest kompetent att handha den teoretiska undervisningen — här bortses i bägge fallen från teckningsläraren, som kan anses ha förvärvat kompetens på båda områdena. Konstnärerna torde endast i undantagsfall vara skickade för annan lärarverksamhet än cirklarnas praktiska arbete, och endast det fåtal konsthistoriker som eventuellt mer än rent amatörmässigt själva ägnar sig åt t. ex. teckning, målning eller skulptur torde kunna och vilja åtaga sig att undervisa också i den delen av arbetet. Då konsthistorikerna genom sitt arbete oftast är hänvisade att bo i större samhällen, ställer det sig på många håll svårare att värva en lärare för den teoretiska än för den praktiska delen av arbetet. Då KU icke anser sig ha möjlighet att kompromissa beträffande kravet att medlemmarna i en ateljécirkel bör kunna tillägna sig mer allmän konst-

343 förståelse och större insikter i konsten som kulturföreteelse än en konstnär som handledare i allmänhet kan meddela, nödgas utredningen föreslå alt dessa moment i undervisningen må kunna inhämtas också genom korrespondenskurser under ledning av konstnären-läraren eller av annan handledare. KU förutsätter dock att korrespondensundervisningen anlitas endast i sådana fall då fullt kompetenta lärare (handledare) i de teoretiska delarna av ämnet inte står att uppbringa. Folkbildningsutredningen utgick här i viss mån från en annan ståndpunkt, när den uppställde ett oeftergivligt krav pä lärarkompetens för alla delar av konstcirkelundervisningen. Folkbildningsutredningen var ej övertygad om korrespondensundervisningens berättigande vad gäller undervisningen i konst och ansåg därför att möjlighet icke borde öppnas att anlita studieledare i stället för lärare (SOU 1948:30, sid. 105). Utredningen förutsatte vidare att lärarna skulle äga någorlunda allsidiga insikter i ämnesområdets allmänna teori och kunna betrakta sitt ämne under historisk aspekt (bet. sid. 106). Den räknade därför med att lärarverksamheten endast skulle omhänderhas av teckningslärare samt i enstaka fall av utövande konstnärer som önskade bedriva lärarverksamhet pä fritid. Med dessa stränga krav skulle antalet lärare i den utövande konstbildningsverksamheten starkt begränsas och förutsättningaiför en expansion av denna knappast längre vara för handen (bet. sid. 111). KU är härutinnan på samma gång mer restriktiv och mer generös i sin syn. Den räknar med ett betydligt större antal lärarkategorier och ser därför mer optimistiskt på möjligheterna att utvidga en ambitiös konstcirkelverksamhet. Samtidigt hyser KU den uppfattningen, att utom i undantagsfall endast konsthistoriskt utbildade pedagoger samt teckningslärare är fullt kompetenta att undervisa i konstförståelsens psykologiska och historiska sammanhang. För att inte den begränsade tillgången till sådana lärare skall få bestämma det folkliga konstbildningsarbetets omfattning måste konstnärer och andra handledare fylla bristen med olika hjälpmedel. KU är medveten om att korrespondensundervisningen är behäftad med vissa svagheter. Läraren kommer där icke i personlig kontakt med sin elev — vilket betyder mindre när det pedagogiska materialet utnyttjas av en studiecirkel inriktad på teoretiska studier — och undervisningen kan inte få den variationsrikedom och individuella anpassning som är möjlig när eleven har direkt kontakt med läraren. En del av korrespondensinstitutens kurser innehåller emellertid såsom ovan antytts elt ur konstpedagogisk synpunkt delvis mycket begärligt material, framförallt vad gäller alt bibringa förståelse för konst i olika former, och med den skriande brist på handledningar som råder på detta område är det angeläget att också konstcirkelverksamheten får utnyttja detta. För att kunna möta konstcirklarnas stora, mer eller mindre latenta behov härvidlag borde korrespondensinstituten intresseras för att för ändamålet bearbeta och i större, förbilligade upplagor utge studiematerial till konstcirklarnas tjänst.

344 Korrespondensinstitulens konstpedagogiska studiematerial borde kunna komma till användning både i cirklar med kompetenta handledare i den teoretiska konstundervisningen — som komplettering på speciella punkter •— och, framförallt, i de cirklar där samma undervisning handhas antingen av en icke kompetent handledare vid sidan av en konstnär som undervisar i den praktiska konstutövningen eller av en konstnär som icke kan anses kompetent att självständigt handha den konstteoretiska delen av undervisningen. I de senare fallen torde undervisningen lämpligast tillgå så att cirkeln gemensamt utarbetar ett bästa studiesvar och dessutom sänder in en uppsättning av gruppens bästa lösningar av brevens uppgifter. Givetvis bör det stå en cirkel fritt att sända in alla de individuella lösningarna, men elt sådant arrangemang ställer sig betydligt kostsammare. Undervisningen i det skapande arbetet i cirklarna bör dock enligt KU:s bestämda uppfattning uteslutande bestridas av personer med goda kvalifikationer. Här må vidare framhållas att om korrespondenskurserna skall komma till användning för cirklarnas gruppstudier, bör förutsättningen vara att inga restriktioner påläggs cirklarna i deras användning av studiehäftena. Om något korrespondensinstitut skulle kräva att individuellt få behandla cirkeldeltagarnas studieresultat eller att få godkänna cirkelns handledare, kan den estetiska studiecirkelverksamheten av både ekonomiska och organisatoriska skäl knappast utnyttja institutets tjänster i någon nämnvärd utsträckning. Huruvida korrespondensundervisningen skall kunna bli till någon verklig nytta för konstcirklarnas arbete är i hög grad beroende av om verkligt kvalificerade lärare kan ställas till förfogande för att rätta de insända uppgifterna. Ett annat utmärkt hjälpmedel för cirklarnas historiskt eller teoretiskt orienterade konststudier kan radions konstkurser med beledsagande reproduktionsmappar erbjuda. Det vore en stor fördel att kunna räkna med dessa kurser som ett ständigt tillgängligt komplement till de teoretiska studierna inom konstcirklarna, och det finns väl anledning antaga att de, sedan dubbelprogrammen genomförts, skall återkomma åtminstone en gång varje höst och vår. Möjligen kan en kombination av radio- och korrespondensundervisning då visa sig vara ett sätt att effektivt stimulera konststudiecirklarnas arbete och skapa mer personliga kontakter med framstående lärare. Även för handledarutbildningen bör dessa möjligheter kunna begagnas. I detta sammanhang må även påpekas att den statsunderstödda föreläsningsverksamheten mer än hittills bör kunna utnyttjas för konstcirklarnas teoretiska undervisning. Föreläsningarna, inte minst i form av serieföreläsningar, borde i många fall kunna knytas an till konstcirklarnas arbete utan att de därför skulle behöva bli mindre tilldragande för den allmänhet utanför cirklarna som söker sig dit. KU kan icke underlåta att fästa uppmärksamheten på de lokalproblem som särskilt berör ateljécirklarna. Dessa problem är speciellt svåra att lösa

345 för cirklar som kräver stora utrymmen och stor verktygsutrustning för sina sysselsättningar, t. ex. cirklar för modellering och olika slag av slöjd. I många fall erbjuder skolorna här de enda möjliga lösningarna. KU vill uttrycka den förhoppningen att de ansvariga skolmyndigheterna behjärtar cirklarnas svårigheter härvidlag och hjälper till att undanröja de hinder som kan stå i vägen för att skollokalerna upplåts för ateljécirklarna. Något av detsamma gäller folkhögskolorna i de fall de står tomma vissa delar av året. De institutioner som KU i avd. V, kap. 7 skisserat under beteckningen konstcentra skulle ha en viktig uppgift att fylla också i detta sammanhang.

Statsbidragsgrunder för konstcirklar Statsbidrag till allmän studiecirkel inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet utgår nu med högst hälften av kostnaden för lärararvode, dock högst 4 kr. för studietimme, med högst hälften av kostnaden för ledararvode, dock högst 1 kr. 50 öre för studietimme, samt med högst hälften av kostnaderna för studiemateriel, dock högst 7 kr för varje medlem i cirkeln. Ytterligare gäller den begränsningsregeln att bidrag fär utgå med sammanlagt högst 300 kr. för studiecirkel och arbetsår. Vad beträffar studiecirklar som jämväl bedriver övningsarbete riktade Skolöverstyrelsen i aug. 1952 en uppmaning till studieförbunden att vid godkännande av statsbidrag för sådana cirklar tillse att bidrag beviljades endast de cirklar som bedrev ett kvalificerat studiearbete. Särskild uppmärksamhet borde härvid fästas vid lärarens respektive ledarens lämplighet för uppgiften samt vid den använda studieplanen och studiemalerielen. I sina petita för budgetåret 1956/57 föreslog Skolöverstyrelsen, att statsbidraget till studiecirklar i fortsättningen skulle utgå med visst maximalt belopp för studietimme och icke som hittills delas upp på kostnaderna för lärar- och ledararvoden samt för studiemateriel, detta främst för att förenkla bidragssystemet och underlätta den formella granskningen. Den nuvarande uppdelningen i olika bidragsposter innebure icke större kontroll mot missbruk av bidragen än ett enhetligt bidrag skulle möjliggöra. Genom elt sammanförande av de olika beräkningsgrunderna skulle den nuvarande distinktionen mellan lärare och studieledare bortfalla och ersättas av den gemensamma beteckningen handledare, överstyrelsen framhöll vidare, att med den allt rikare differentiering som studiecirkelverksamheten fått under de senare åren hade det ofta på landsbygden visat sig nödvändigt att som lärare eller ledare engagera personer frän andra platser. Det syntes därför skäligt att kostnaderna för sådana resor måtte få inräknas i det bidragsberättigande underlaget. I mänga fall vore det svårt att dra en tydlig gräns mellan vilka som borde godkännas som lärare eller ledare. Det högre bidraget till lärare medförde också en viss press på studieförbunden att godkänna så många som möjligt som lärare, och det vore lyckligast därest frå-

346 gan om arvoden till de som handledare engagerade personerna avgjordes genom överenskommelser i varje särskilt fall. Liksom hittills borde handledarna godkännas av respektive studierektor. Skolöverstyrelsen föreslog att bidraget per studietimme finge utgå med totalt högst 9 kr., dock liksom hittills med högst hälften av den verkliga kostnaden, samt att maximibidraget per studiecirkel och arbetsår måtte höjas från 300 kr. till 400 kr. Även chefen för ecklesiastikdepartementet förordade i 1956 års statsverksproposition en omläggning enligt principen att statsbidrag skall ulgå med visst belopp per studietimme men ville däremot icke tillstyrka att någon förhöjning av bidraget i samband därmed genomfördes och föreslog därför att maximibidraget per studietimme skulle beräknas till 7 kr. 50 öre. Han biträdde ej heller förslaget att kostnaderna för handledares resor måtte inräknas i det bidragsberättigande underlaget samt ansåg vidare att maximeringen av bidraget till 300 kr. för studiecirkel och budgetår borde bibehållas. Ur de synpunkter KU har att företräda torde den föreslagna omläggningen av statsbidragsgivningen endast medföra fördelar. Därmed ställs ökade krav på studieförbunden både i fråga om en noggrann, individuell prövning vid val av cirklarnas handledare och när det gäller att generellt bestämma vilka slag av handledare som kan godkännas. Det är angeläget att studieförbunden kommer överens om att i sistnämnda hänseende tillämpa någorlunda enhetliga normer. Om förslaget genomföres har cirklarna möjlighet att t. ex. reservera hela statsbidraget för lärararvode, och de får därmed bättre möjligheter att skaffa en mer kvalificerad och högre betald handledare. Konsekvensen blir då givetvis att deltagarna själva svarar för hela materielkostnaden eller en större del av den. KU vill också biträda Skolöverstyrelsens förslag att kostnaderna för cirkelhandledares resa från annan plats måtte få inräknas i det bidragsberättigande underlaget. Folkbildningsutredningen framställde ett liknande förslag för musiklärarnas vidkommande, då den funnit systemet med resande lärare vara den enda framkomliga vägen att lösa glesbygdernas musiklärarfråga. Utredningen framhöll samtidigt möjligheten av att de närmaste årens erfarenheter även inom folkbildningsarbetet på den bildande konstens område kunde bli sådana att frågan om resekostnadsersättning för lärare borde tas upp till förnyad prövning (SOU 1948:30, sid. 134). Sädana erfarenheter kan nu anses föreligga. Särskilt i glesbygderna är det ofta omöjligt att uppdriva en kvalificerad lärare, och en strängare prövning av lärarkompetensen måste få till följd att en del nu arbetande konstcirklar inte kan få sina nuvarande lärare godkända. Folkbildningsutredningen bemötte pä anförda skäl (sid. 132 f.) farhågorna för att den beträffande musikcirklar av utredningen föreslagna bestämmelsen kunde locka en del cirklar alt anlita lärare från annan ort utan hänsyn till att en kvalificerad lärare måhända funnes att tillgå i hemorten. I detta uttalande anser sig KU för konslcirklarnas vid-

347 kommande kunna instämma, främst med hänvisning till den noggranna kontroll av lärarval som KU ovan föreslagit. Av vad tidigare anförts framgår, att KU lägger stor vikt vid att många olika sorters materiel kan ställas till förfogande för konstcirklarnas både praktiska och teoretiska arbete. De utövande konstcirklarnas materielkostnader är ofta betydande och ligger avsevärt över genomsnittet för studiecirklarnas materielkostnader i allmänhet, och detsamma gäller, om också i mindre grad, de teoretiska konstcirklarna som ofta är hänvisade till dyrbart illustrerade böcker; även avsevärt ökade lånemöjligheter kan knappast täcka alla behov därvidlag. Icke minst kostnadskrävande är de korrespondenskurser som KU förutsätter komma till vidsträckt användning för vissa ateljécirklar. Enligt studieplanerna meddelas ju i aleljécirklarna undervisning på både det teoretiska och det praktiska planet, vilket ytterligare ökar kostnaderna. På grund av det ovan sagda synes, åtminstone vad beträffar konstcirklarna, maximeringen av statsbidraget skäligen böra höjas till minst de av Skolöverstyrelsen föreslagna beloppen 9 kr. per studietimme samt 400 kr. per studiecirkel och arbetsår. KU finner det också önskvärt att de bestämmelser som Skolöverstyrelsen utfärdar angående statsbidrag till studiemateriel för studiecirklar görs så elastiska att uppkommande behov av nya slag av materiel kan bli tillgodosedda. KU instämmer i Folkbildningsutredningens uttalande (bet., del II, sid. 146) att det säkerligen vore gagnlöst att genom författningsmässiga bestämmelser söka förekomma att de i cirkelarbetet förvärvade färdigheterna utnyttjas kommersiellt. Det förefaller dock befogat att förständiga handledarna att hos cirkelmedlemmarna inskärpa det fördömliga i ett sådant handlingssätt och eventuellt från arbetet avstänga medlemmar som ertappas med sådant missbruk.

Konstbildningskonsulent För atl tillförsäkra konstcirkelverksamheten en kontinuerlig översyn och vägledning samt ständiga tillskott av pedagogiska initiativ vill KU föreslå att en konsulent med mångsidig kompetens anställes för det folkliga konstbildningsarbetet. Även som sammanhållande kraft i en större försöksverksamhet skulle konsulenten kunna samla värdefulla erfarenheter för den framtida utformningen av verksamheten. De utgifter ett sådant arrangemang för med sig kan anses väl försvarliga, främst med tanke på att statsmakterna årligen ger ut mer än 300.000 k r för ateljécirkelverksamheten och att bättre garantier bör skapas för att dessa anslag kommer till största möjliga nytta ur folkbildningssynpunkt. Den föreslagne befattningshavaren skulle få många viktiga och vittutgrenade uppgifter, icke endast som rådgivande och stimulerande kraft i konst-

348 cirkelarbetet utan också som organisatör av de nedannämnda kurserna för konstcirkellärare. Han skulle därvidlag samarbeta med Nationalmuseum, konstbildningsorganisationerna och de till studieförbunden adjungerade estetiska experterna som ovan föreslagits. Konsulenten föreslås bli placerad i lönegrad 29 Ce på Skolöverstyrelsens folkbildningsrotel. I detta folkbildningsarbetets administrativa centrum skulle konsulenten få de bästa arbetsmöjligheterna i en självständig, neutral position, där han fritt kunde bestämma vilka delar av verksamhetsfältet han i olika tidslägen närmast skulle ägna sig åt. KU har alternativt även övervägt möjligheten att för detla ändamål föreslå ökat statsbidrag till studieförbundens administrativa kostnader. En sådan åtgärd skulle måhända kunna ge snabbare resultat men skulle knappast i längden få lika god effekt. Den skulle också sannolikt gynna de större studieförbunden på de mindres bekostnad. Att ställa konsulenten under Samverkande bildningsförbunden skulle knappast heller vara lyckligt. Det skulle dä bli svårare att garantera ett rättvist utnyttjande av konsulentens insatser, och det kan också väcka betänkligheter att en samarbetsorganets tjänsteman i sådant fall direkt skulle ingripa i de anslutna studieförbundens bildningsinsatser. Det ställer sig svårt att närmare ange konsulentens önskvärda kvalifikationer. Rent allmänt kan sägas att han helst bör kunna betrakta konsten både ur det praktiska utövandets och ur historisk-psykologiska synpunkter. Hans konsulterande och organisatoriska uppgifter måste dock i allmänhet anses kräva en övervägande teoretisk utbildning, förenad med erfarenheter från praktisk verksamhet i folkbildningens tjänst.

Utbildning av handledare för konstcirklar Upprepade gånger har KU med skärpa belönat, att möjligheterna att på längre sikt effektivt sanera och höja verksamheten inom olika slag av konstcirklar står och faller med handledarnas förmåga att pedagogiskt fullfölja cirkelns program. KU delar helt Folkbildningsutredningens uppfattning (SOU 1948:30, sid. 109) att de utbildningsvägar som f. n. leder till kompetens för undervisningsverksamhet på de estetiska områdena endast bristfälligt motsvarar de krav som från folkbildningshåll kan uppställas ifråga om institutioner för lärarutbildning. Då både lärarna och studieledarna, för att använda den hittills gängse terminologien, i stor utsträckning saknar pedagogisk utbildning, kan statsmakterna icke ställa större krav pä ifrågavarande verksamhet utan att själva anvisa möjligheter för handledarna att förbättra sin utbildning. Detta torde bäst kunna ske pä kurser speciellt anordnade för en eller flera kategorier av studiecirkelhandledare. Folkbildningsutredningen föreslog i sitt första betänkande (SOU 1946:68), att det vid universitet och högskolor skulle ordnas särskilda utbildningskurser i folkbildningsarbetets metodik. Sådana kurser skulle säkerligen ha en mis-

349 sion att fylla för att göra blivande folkbildare med akademisk skolning bättre lämpade för sina uppgifter även i konstbildningens tjänst. Men de föreslagna kurserna berör dock icke det egentliga utbildningsproblemet. För att lösa detta är det nödvändigt alt anordna kurser vilka kan vidga de olika lärarkategoriernas allmänna och pedagogiska kunskaper samt ge dem en inblick i de teoretiska och praktiska aspekter på ämnet som de är mindre förtrogna med. Åtminstone några av kurserna bör inriktas på att samla icke endast konstnärer, teckningslärare, slöjdlärare och konsthistoriker utan även arkitekter, konsthantverkare, industrins formgivare samt psykologer i gemensamt tankeutbyle omkring en allsidig konstundervisnings många svårlösta metodiska problem, till gagn för den förståelse för en helhetssyn på de estetiska livsområdena som man hoppas skall växa fram. Icke mindre viktigt är att kursdeltagarna också får stifta bekantskap med folkbildningsarbetets allmänna målsättning och metodik. De mest ambitiösa privata konstskolorna kan säkerligen ha värdefulla metodiska erfarenheter att berika också studieförbundens cirkelverksamhet med, och någon sommarkurs kunde måhända med fördel förläggas till en sådan skola. Folkbildningsutredningen föreslog vidare (bet. II, sid. 152 och 162 f.) att medel skulle ställas till Samverkande bildningsförbundens förfogande för anordnande av en kurs årligen för blivande lärare i konstcirklar. I sitt remissyttrande häröver stannade KU för att föreslå Skolöverstyrelsen som kontrollerande och medelsutdelande huvudman för dessa kurser, främst för att bereda även organisationer utanför Samverkande bildningsförbunden möjligheter att anordna kurserna, och KU hyser fortfarande samma uppfattning. Skolöverstyrelsen har flera år å rad i sina petita begärt ett reservationsanslag av 42.000 kr. för anordnande av sex kurser för utbildning av lärare inom det estetiska folkbildningsarbetet, dvs. för konsten, musiken och teatern. Dessa äskanden har dock icke föranlett någon åtgärd frän statsmakternas sida. KU vill för konstens del understryka vikten av att sådana kurser med det snaraste kommer till stånd. F. n. torde Ivå kurser årligen kunna anses motsvara behovet, vilket väl också är det antal Skolöverstyrelsen närmast tänkt sig. Det av överstyrelsen föreslagna beloppet 7.000 kr. per kurs, beräknat även för deltagarnas rese- och traktamentskostnader, torde under nuvarande förhållanden vara tillräckligt. Kurserna bör kunna anordnas av någon fristående organisation eller av Samverkande bildningsförbunden. Den ovan föreslagna konsulenten för konstbildningarbetet synes bäst ägnad att organisera kurserna. Några speciella kvalifikationsbestämmelser för tillträde till dessa torde inte behöva utfärdas, då urvalet av deltagare fullt betryggande kan skötas av konsulenten i samråd med studieförbundens estetiska sakkunniga. Genomgång av en dylik kurs kan under överskådlig tid knappast sättas upp som ett ovillkorligt kompetenskrav för studiecirklarnas handledare men bör betraktas som en vägande merit. Som en konsekvens av KU:s förslag att låta icke fackmän såsom hand-

350 ledare i viss utsträckning ta ansvaret för den teoretiska delen av konstcirklarnas kunskapsstoff är det nödvändigt att i större omfattning än hittills anordna kvalificerade kurser för denna kategori. Kurserna borde i lika mån inriktas på att vidga deltagarnas orientering i ämnets olika delar som på att delge nödvändiga pedagogiska färdigheter. Sådana kurser, vanligen två om året, har hittills i allmänhet till stor del finansierats genom bidrag från studieförbundens anslag till organisations- och administrationskostnader. KU föreslår att dessa anslag höjs med förslagsvis 20.000 kr. att användas för nämnda ändamål. Det kan påpekas, att f. n. ett anslag av 18.000 kr. utgår till utbildningskurser för studieledare utanför studieorganisationerna liksom att länsbildningsförbund må enligt Skolöverstyrelsens bestämmande årligen anordna högst två folkbildningskurser som instruktionskurser för studieledare. Här finns alliså plats för initiativ. Den stora bristen på ledare för bildningsarbctet inom ungdomens fritidsverksamhet gör det ur KU:s synpunkt angeläget att ett större antal kurser anordnas för tilltänkta ledare för de estetiskt arbetande grupperna. Härför krävs en höjning av anslaget för utbildning av ungdomsledare. Utan en väl utbildad kader av ledare kan en kvalitativt högtstående ungdomsverksamhet icke byggas upp på detta område. Att arbetet hålls på en hög nivå har betydelse också för det allmänna estetiska folkbildningsarbetet, då en avsevärd del av fritidsgruppernas deltagare kan förväntas med tiden gå över till allmänna studiecirklar. Till sist må också erinras om att Nyckelviksskolans sommarkurser vid Viggbyholmsskolan, vilka sedan 1947 anordnats med slöjdpedagogen Carl Malmsten som ledare och med ett årligt statsbidrag om 6.000 kr., ger en utbildning i träslöjd, textilslöjd, keramik och heminredning som synes relativt väl tillrättalagd också för folkbildningsarbetets behov. En av träslöjdskurserna är en fortbildningskurs för slöjdlärare, där vid sidan av den tekniska utbildningen även esleliska och pedagogiska synpunkter i hög grad aktualiseras i undervisningen.

Kap. 5. Folkhögskolorna

Hittillsvarande konstbildningsverksamhet Enligt en 1951 företagen undersökning hade omkring hälften eller 35 av landets statsunderstödda folkhögskolor haft mer eller mindre kontinuerlig kontakt med konst i olika former. Huruvida konstundervisning bedrivits vid en folkhögskola eller icke har i allmänhet främst varit beroende av om skolans rektor varit konstintresserad och velat ta upp ämnet på eller ulanför schemat samt om för ämnet kompetent lärare funnits att tillgå på platsen. Beroendet av den sistnämnda faktorn har ofta medfört att konstundervisningen till omfång och innehåll skiftat från det ena året till det andra. Blott för en enda folkhögskola (Jära) var i reglementet angivet att undervisning i konsthistoria skulle bedrivas vid skolan. Endast 11 skolor hade tagit upp konsthistoria som särskilt ämne på timschemat. Undervisningen har bedrivits i fria former och har i allmänhet varit upplagd efter lärarens personliga intressen och kunskaper. Utöver den på konsthistoria inriktade undervisningen har konsten också på många sätt berörts i undervisningen i historia, litteraturhistoria, kyrkohistoria samt psykologi. I ett par skolor har kulturhistoria stått som ett särskilt ämne på schemat, och här har konsten i stor utsträckning utnyttjats för att levandegöra kulturutvecklingen och en viss lids kulturatmosfär. På sina håll har eleverna själva tätt hålla små föredrag över något förelagt konslämne eller lätt skriva uppsatser över en tavla som intresserat dem på någon vandringsutställning som besökt skolan. I icke obetydlig utsträckning har också kringresande konslföreläsare kunnal utnyttjas. Vid åtskilliga skolor har utflykter ordnats till museer och utställningar i skolans närhet liksom till märkliga historiska byggnader och monument. Elever vid Lunnevads folkhögskola har t. o. m. företagit gruppresor till Holland och Paris, där konstmuseerna flitigt besökts. Vid sidan av den reguljära undervisningen bedrevs i 8 skolor teoretiska konststudier genom regelbunden studiecirkelverksamhet. Dessutom hade en skola pä programmet en cirkel i teckning, målning och modellering, i vilken inte mindre än 30 % av eleverna deltog. Fyra skolor hade anordnat cirklar i bostadskunskap, där man även gav stilhistoriska översikter främst av olika möbelstilar. I tre skolor undervisades i träslöjd saml i flertalet skolor också i vävning. I fem skolor förekom regelbunden teckningsundervisning.

352 Några särskilda anslag för undervisningsmateriel för konstundervisningen existerar icke, och ur skolornas allmänna materielanslag har knappast i något fall mer än ljusbilder och mindre reproduktioner för balloptikon kunnat finansieras. Bildvisningsapparaturen har ofta varit bristfällig. På sina håll har man använt sig av möjligheterna att frän Folkrörelsernas konstfrämjande och Riksförbundet för bildande konst läna serier av färgljusbilder av konstverk, liksom man också utnyttjat radions konstserier. Skolornas bibliotek är i allmänhet illa försedda med konstlitteralur; i några fall har de tillfälligt utökats med vandringsbibliotek från en större närliggande stad. Beståndet av konstverk är med några enstaka undantag (främst Vindelns folkhögskola) mycket ringa. Understundom har skolans egen konstförening gjort en lovvärd insats för att öka konstbeståndet. Konstföreningen vid Samernas folkhögskola i Jokkmokk har så t. ex. samlat in pengar för att pryda skolan med konst och konstslöjd, företrädesvis från samemiljö, samt har även ordnat konstutställningar. På några håll har också konstinköp finansierats med hjälp av den s. k. trevnadsfonden, bildad genom besparingar i skolans kosthåll och avkastningen av elevernas egna initiativ. I enstaka fall har skolorna fått del av de konstinköp för landstingens institutioner till vilka årliga anslag utgår från de flesla landsting. Ett viktigt instrument för folkhögskolornas konstbildning har varit de vandringsutställningar från Nationalmuseum och de riksomfattande konstbildningsorganisationerna, som i större eller mindre utsträckning kunnat reserveras för detta ändamål. Är 1947 arrangerade Nationalmuseum en vandringsutställning av Carl Larssons teckningar och akvareller vilken speciellt tog sikte på folkhögskolornas behov. Den monterades på skärmar, vilka genom ett stolpsystem kunde hängas upp oberoende av mer eller mindre olämpliga väggytor, något som har stor betydelse för skolor av detta slag, vilka ofta saknar lokaler lämpliga för sådana ändamål. Sammanlagt tre av Nationalmusei vandringsutställningar har besökt folkhögskolor. Numera har detta samarbete avbrutits, då på grund av museets alltför knappa anslag för vandringsutställningar det visat sig bli alltför dyrt för skolorna att ta emot sådana. Ett annat hinder utgör de av Nationalmuseum tillämpade bestämmelserna att museets konstverk endast undantagsvis får ställas ut i stenhus; inemot hälften av folkhögskolorna förfogar blott över träbyggnader. Riksförbundet för bildande konst har kunnat räkna två landsting, Norra Kalmar och Älvsborgs läns, som medlemmar och har för dem ordnat vandringsutställningar vilka också besökt folkhögskolorna i distriktet. Vid sidan härav har förbundet endast sporadiskt arrangerat utställningar för folkhögskolorna. Elevföreningarna i fem folkhögskolor har varit anslutna som medlemmar i Folkrörelsernas konstfrämjande och har därför fått mottaga organisationens utställningar. Ovanstående redogörelse kan kompletteras med några senare inhämtade uppgifter. Läsåret 1954/55 redovisade 31 av de 85 statsunderstödda folkhög-

353 skolorna undervisning om konst i någon form. I en del fall har undervisningen fått formen av samtal och diskussioner omkring problemet att uppleva konst, och på sina håll har undervisningen kompletterats med museibesök, filmvisningar samt längre eller kortare studieresor. I Leksands folkhögskola har den teoretiska konstundervisningen kombinerats med arbetsövningar i keramiklära och linoleumsnitt, och i ett par andra skolor har övningar i frihandsteckning och färgbehandling fått utgöra bakgrunden för konstdiskussioner. Ibland får undervisningen formen av en studiecirkel antingen i skapande arbete i olika material eller omkring teoretiska konststudier. Av konstbildningsorganisationerna söker främst föreningen Konst i skolan tillgodose folkhögskolornas behov av utställningar, bildmateriel m. m. Läsåret 1954/55 var 25 folkhögskolor medlemmar av föreningen, och de har i allmänhet fått mottaga ett par utställningar per är. Av utställningarna har icke minst de som omfattat konsthantverk rönt stort intresse. Folkhögskolorna är för föreningen särskilt lämpliga utställningsmottagare också ur den synpunkten att de i motsats till vanliga skolor har möjlighet att ta emot utställningarna på somrarna och då kan få disponera dem för ett mera grundligt studium. Utredningen I sitt betänkande rörande folkhögskolans ställning och uppgifter (SOU 1953:24, sid. 34 ff.) framhöll Skolkommissionen att personlighelsdaningen hör till folkhögskolans viktigaste bildningsmål. Detta framgår även av 12 § i folkhögskolestadgan, där det uttalas att undervisningen skall avse »att giva eleverna impulser och insikter som kunna främja deras personliga utveckling». Kommissionen betonade vidare att de estetiska värdena måste i olika sammanhang uppmärksammas, så atl förmågan atl skilja de lödiga prestationerna från de okonstnärliga eller ytligt insmickrande blir säkrare, och påpekade att för ett utförligare tankeutbyte i de personlighetsdanande ämnena erbjuder inom folkhögskolan studiecirkeln ett idealiskt forum. Enligt KU: S uppfattning kommer vikten av mera vidsträckta konststudier vid folkhögskolorna att framstå klarare när, som man hoppas, den estetiska fostran i den allmänna skolan kommer att intensifieras. Genom sådana studier skulle de estetiska intryck som eleven mottagit i skolan kunna personligt fördjupas och befästas. Med sin internatkaraktär kan folkhögskolorna ge större möjligheter till en intensiv och varaktig kontakt med konsten än andra skolor och det allmänna bildningsarbetet. Mot denna bakgrund synes det KU angeläget att de estetiska livsområdena, vilka har en så fundamental betydelse för individens utveckling framförallt i de mognare ungdomsåren, mer än hittills blir föremål för folkhögskolornas omvårdnad. Med detta uttalande har KU på intet sätt velat underskatta de många värdefulla individuella insatser som gjorts på detta 23

354 område. Dessa har dock, icke minst på grund av frånvaron av en genomtänkt planering på längre sikt av undervisningen, många gånger knappast lätt den avsedda effekten. KU anser sig icke böra framlägga något regelrätt förslag rörande en upprustning av konstundervisningen vid folkhögskolorna utan inskränker sig till att framhålla några allmänna synpunkter. Stor vikt måste fästas vid folkhögskolornas permanenta utsmyckning med konst, liksom vid miljöns allmänna estetiska utformning. 1 delta sammanhang kan uppmärksamheten fästas på de anslag som de flesta landsting beviljar till inköp av konst för sina olika institutioner. Att det här rör sig om betydande belopp framgår av att landstingen i 16 län för budgetåret 1954 /55 anslagit tillsammans 148.000 kr. för inköp av konstverk till prydande av landslingens anstalter. KU vill uttrycka förhoppningen att landstingen i fortsättningen mer än hittills behjärlar folkhögskolornas stora behov härvidlag. En stor del av sitt behov av att se konst i original och goda reproduktioner måste folkhögskolornas elever få tillfredsställda med hjälp av den ambulerande utslällningsverksamhet som bedrives främst av de riksomfattande konstbildningsorganisationerna. Skäl talar för att många skolor bör upplysas om de resurser som dessa redan nu besitter för att furnera konstbildningsmateriel av olika slag m. m. En allmän upprustning av organisationernas kapacitet skulle ge dessa större möjligheter att tillgodose ökade anspråk. Framförallt föreningen Konst i skolan skulle med sin speciella inriktning på ungdomspedagogiken här ha en stor uppgift att fylla genom att ställa mindre eller större vandringsutställningar till förfogande, omfattande även olika slag av konsthantverk, och vilka direkt toge sikte på denna elevkategori. Som ansvariga huvudmän för dessa utställningar kunde skolornas eller elevernas konstföreningar fungera, där sådana existerar. Vad gäller konstens plats i den reguljära undervisningen, är tillgången på kvalificerad lärare den självklara förutsättningen för att ämnet i någon form skall kunna tas upp på schemat. Huruvida en sådan lärare skall kunna friställas för undervisning av detta slag är främst beroende av skolstyrelsens och rektors åtgöranden, liksom naturligtvis av antalet av lärarens obligatoriska undervisningstimmar i övrigt. Denna konstundervisning bör enligt KU:s uppfattning icke i främsta rummet, såsom ofta sker också i folkhögskolorna, la sikte på en rent konsthistorisk orientering, vilken eleverna i avsaknad av en grundligare historisk bildning ofta inte kan tillgodogöra sig i någon högre grad. Det är förståelsen för de estetiska värdena, var dessa än är tillfinnandes, som måste vara den största vinningen för de unga, och därför bör undervisningen framförallt omfatta analys av konstverk och diskussioner av konstens gestaltningsproblem på psykologisk grundval, gärna med anknytning till modern konst och debatten om denna. Dessa lektioner kan med fördel bedrivas under friare former än föreläsningens. Liksom hittills — och helst i växande omfattning — bör skolorna söka an-

355 lita gästföreläsare med konst på programmet. Såsom framgått redan av den ovanstående redogörelsen kan konsten med fördel också tas upp i anslutning lill behandlingen av de historiska läroämnena och så sättas i relation till kulturutveckling och samhällsliv samt därigenom verka befruktande på de humanistiska studierna i allmänhet. Skolkommissionen betonade i silt betänkande angående folkhögskolan (sid. 77) alt det vore önskvärt att studiecirkeln i större utsträckning än nu är fallet kunde anlitas som arbetsform inom folkhögskolan. Kommissionen framhöll som en angelägenhei av största vikt att eleverna i folkhögskolan finge en omfattande erfarenhet av arbetssättet inom studiecirklarna, del fria bildningsarbetets dominerande arbetsform. F. d. folkhögskoleelever hade allmänt omvittnat atl de intryck, som folkhögskolans studiecirklar efterlämnat, varit särskilt varaktiga. KU kan helt biträda dessa synpunkter och vill därjämte framhålla att eftersom en framgångsrik konstundervisning i hög grad måste bygga på elevernas spontana inlevelse och aktivitel, är studiecirkeln i della sammanhang en speciellt lämplig studieform. Bildandet av sådana cirklar bör följaktligen på allt sätt uppmuntras. Erfarenheten visar att en hel del skolor tyvärr icke utnyttjar de möjligheter som statsmakterna här ger genom bestämmelsen att i den slatsbidragsberätligade undervisningen vid folkhögskolorna mä räknas in högst 10 veckotimmar sludiecirkelarbete. I en sä organiserad cirkel blir undervisningen helt kostnadsfri för deltagarna. Det ges också andra möjligheter att finansiera konststudier: det står eleverna fritt att medverka till organiserandet av en studiecirkel helt utanför skolans schema; endast under förutsättning att cirkeln stär öppen också för allmänheten kan dock statsbidrag utgå. I sådant fall bör lokalavdelningen av något studieförbund eller t. ex. en konstförening i skolan stå som anordnare av cirkeln. I sitt folkhögskolebetänkande (sid. 143) föreslog Skolkommissionen atl i folkhögskolestadgan infördes en bestämmelse om att heltidsanställd lärare skulle tillåtas fullgöra viss del av den honom åvilande tjänstgöringsskyldigheten som studiecirkelledare eller som konsulent inom det allmänna folkbildningsarbetet utan att det till skolan utgående statsbidraget till lärarlöner fördenskull reducerades. Förslaget har ännu icke blivit föremål för någon Kungl. Maj:ts proposition. KU vill helt biträda detta förslag, då ett närmare samarbete mellan folkhögskolorna och det allmänna folkbildningsarbetet också måste gynna konstbildningssträvandena. Utredningen vill i detta sammanhang förorda alt någon folkhögskollärare med kompetens att undervisa i konst under en del av arbetsåret frigöres från sin ordinarie undervisning för att tjänstgöra som konsulent för folkhögskolornas konstundervisning. En företagen undersökning har visat atl mänga folkhögskollärare har en positiv inställning till konstundervisning och gärna skulle vilja lämna större utrymme ät detta ämne, antingen som fristående eller i samband med un-

356 dervisningen i andra ämnen, under förutsättning dels alt de själva kunde fä mera vägledning i ämnet, dels att tiden medgåve ett sådant arrangemang. Då ett starkt behov av både utbildning och fortbildning i estetiska ämnen för folkhögskollärare otvivelaktigt föreligger, får KU föreslå att en fortbildningskurs i konstbildande ämnen för folkhögskollärare anordnas med ett statsbidrag av 7.000 kr. Bidraget bör kunna utgå av det anslag som disponeras av Skolöverstyrelsen till »understöd för fortbildning av folkhögskollärare», vilket anslag därför föresläs höjt med 7.000 kr. En sådan kurs bör upprepas ungefär vart femte år. Utan en någorlunda riklig tillgång på undervisningsmateriel kan en konstundervisning knappast fungera. Folkhögskolorna har i regel i sin stat en särskild post för undervisningsmateriel, och om skolans ledning är tillräckligt positivt inställd till konstundervisningen, kan väl dennas behov nödLorftigt tillgodoses. För att garantera denna undervisning en fullt tillfredsställande tillgång på åskådningsmateriel skulle dock fordras ett speciellt anslag, vilket kunde länkas utgå efter samma grunder som nuvarande anslag till skolbiblioteken. Här må påpekas att möjligheterna till lån av konstlitteratur, reproduktioner, ljusbilder, filmband och filmer från bibliotek, museer och konstbildningsorganisationer inom en nära framtid torde öka avsevärt. I en vid 1947 års riksdag väckt motion (11:133) framhöll motionärerna att endast mycket begränsade utbildningsmöjligheter funnes för den som ville ägna sig åt måleri, teckning eller skulptur som hobby på fritid samt att en konstnärlig utbildning i stil med musikundervisningen vid Folkliga musikskolan i Iggesund skulle ha en uppgift att fylla. Vid en folklig konstskola av detta slag skulle enligt motionärerna samtidigt en viss allmänbildande undervisning kunna meddelas. Motionen utmynnade i förslaget att statsmakterna måtte tillsätta en utredning för att planera en sådan folkhögskola och alt denna därefter gåves ekonomiskt stöd. — KU är icke övertygad om att en sådan specialskola vore en organisatoriskt lycklig form för att lösa de folkbildningsuppgifter som motionärerna avsåg. Den skulle vara ganska oförenlig med folkhögskolans egentliga bildningsmål, den allmänna personlighetsdaningen. KU ifrågasätter om det icke vore mera realistiskt att inrälta en estetisk linje vid någon eller några särskilt lämpliga folkhögskolor, där konsten finge en privilegierad ställning vid sidan av litteratur, musik eller teater.

Kap. 6. Materielfrågor gemensamma för hela det estetiska bildningsarbetet

Materielfrägornas betydelse för konstbildningen kan knappast överskattas. Bilden har under senare decennier kommit att framstå som alltmer betydelsefull inom alla grenar av pedagogiken, och efterfrågan på reproduktioner, ljusbilder, bildband och filmer har stegrats i snabbt tempo. Hela det audio-visuella materielområdet, som kan sägas ha övertagit en del av bibliotekens gamla uppgifter, befinner sig också i tekniskt avseende i en så sjudande utveckling att det är svårt att här orientera sig och dra upp några riktlinjer ens för den närmaste framtiden. Många skäl talar för att skolans och folkbildningsarbetets materielproblem bör lösas i ett intimare samarbete än som nu sker. Ur KU:s synpunkt är detta viktigt icke minst med tanke på att den estetiska bildningen griper över så många områden inom skola och folkbildning samt alt den moderna pedagogiska metodiken gärna samlar undervisningen i olika s. k. intresseområden. Men då ett ingående på dessa frågor skulle föra KU utanför dess egentliga uppgifter, måste utredningen begränsa sig till att här renodla de estetiska synpunkterna. Att olika slag av konstundervisningsmateriel är väl tillrättalagda för undervisningens behov har en alldeles särskild betydelse innan det blivit möjligt att få fram en kader av lärare som är fullt kompetenta att handleda estetiska studier. En 1953 genomförd bestämmelse, enligt vilken kostnaderna för inköp av grammofonskivor, film, ljusbilder och planschmateriel må inräknas i de statsbidragsberättigande kostnaderna för studiemateriel, ger statsmakterna ytterligare anledning att uppmärksamma materielfrågorna. Erinras må också om det egentligen ganska självklara faktum att mycken konstbildningsmateriel bör kunna utnyttjas jämsides av både skola och folkbildningsarbete. Framställningen av konstbildningsmateriel både i vårt land och utomlands kan tyvärr inte sägas vara planmässigt ordnad. Särskilt framträdande är bristen på goda pedagogiska handledningar. De flesta initiativ på området tas av privata producenter, vilka i många fall saknar tillräcklig kunskap om de tänkta konsumenternas önskemål och behov och heller inte har vilja eller förmåga att samordna sina ansträngningar med medproducenternas. Eftersom det saknas ett organ för information i dessa frågor har allmänheten också svårt att få reda på vad som produceras på området. Även

358 avsaknaden av ett tillräckligt omfattande och effektivt distributionssystem bidrar till att stoppa upp den snabba utveckling som eljest borde kunna förväntas pä materielfronten. Det ligger därför nära till hands att dra den slutsatsen, att en central planering och samordning av konstbildningsmaterielens produktion ocli distribution vore nödvändig för att åstadkomma den radikala upprustning av konstbildningsarbetets materielresurser som KU anser önskvärd. Därmed skulle bästa möjliga överblick kunna nås över behoven i stort, dessa skulle kunna tillfredsställas efter angelägenhetsgrad och onödiga dubbleringar såväl i produktion som inköp skulle kunna undvikas. KU har också övervägt möjligheterna att inrätta en central materielnämnd med uppgift att samordna produktionen och distributionen av all undervisningsmateriel pä del estetiska området. Förvisso skulle en sådan nämnd ha mångfaldiga uppgifter att fylla som kontaktorgan mellan producenter och konsumenter, t. ex. genom att ge ut kataloger över olika slag av konstundervisningsmateriel av hög kvalitet, vilket säkerligen skulle få betydelse för att höja den allmänna standarden på detta område. Nämnden skulle ha möjlighet att följa utvecklingen i utlandet på dessa och närgränsande områden samt kunna påskynda en önskvärd standardisering beträffande projektorer, format på ljusbilder och bildband etc. Den skulle också med olika medel kunna stimulera en kvalitetsproduktion på hithörande områden, bl. a. genom nordiskt och internationellt samarbete, och icke minst på konstreproduktionsmarknaden utöva en sanerande funktion. Även när det gäller konslbildningsmaterielens distribution kunde en sådan nämnd utgöra en samordnande faktor för bibliotek, museer och andra regionala materielcentraler. KU har dock avstått från att framlägga förslag om inrättande av en konstbildningens materielnämnd, då en sådan åtgärd skulle kunna uppfattas som en i vissa avseenden betänklig centraldirigering av ett ganska omfattande produktionsområde. Ett stort ansvar skulle komma att vila på nämnden med den auktoritativa och ganska mäktiga ställning den som officiell institution skulle komma att intaga. I allmänhetens ögon skulle den lätt få karaktären av en slags censurmyndighet, och existensen av en sådan skulle måhända anses så mycket mindre befogad som de i nämndens arbete tilllämpade bedömningsgrunderna alltid måste få ett starkt subjektivt inslag. Det möter också stora svårigheter att komma fram till en någorlunda tillförlitlig uppskattning av kostnaderna för en sådan organisation. Enligt KU:s uppfattning kan organisatoriska fördelar vinnas på smidigare vägar och med hjälp av redan existerande institutioner. Skolöverstyrelsen torde på detta område ha stora uppgifter alt fylla, och den har härvidlag redan tagit vissa initiativ. Sålunda utger styrelsen sedan flera decennier tillbaka en materielförteckning, och enligt styrelsens beslut den 20 sept. 1954 underkastas de planscher, bilder o. dyl., vilka tas upp i förteckningen, granskning ur estetiska synpunkter med biträde av föreningen

359 Konst i skolan. 1953 utgav styrelsens folkbildningsrotel en katalog över filmer, lämpliga för folkbildningsverksamhet, och roteln planerar att fortsätta denna utgivning. Även för skolans behov har filmkataloger utarbetats. KU finner det vara en angelägen uppgift för Skolöverstyrelsen att fortsätta och intensifiera ansträngningarna att sprida upplysning rörande de olika slag av skol- och folkbildningsmateriel, till vilkas anskaffning statsbidrag utgår. Då och då återkommande marknadsundersökningar på olika avsnitt av materielområdet vore att rekommendera, och framförallt skulle en tätare återkommande utgivning av kataloger över folkbildningarbetets undervisningsmateriel säkerligen ha en mycket viktig uppgift att fylla. Här skulle den föreslagna konsulenten för estetisk fostran kunna fungera som övervakare och kontaktman. Om en rådgivande samarbetsnämnd för konstbildningsarbetets materielfrågor organiserades med representanter för alla intresserade parter, såsom det frivilliga folkbildningsarbetet, skolor, museer, bibliotek e t c , skulle den säkert kunna ge Skolöverstyrelsen ett värdefullt stöd i dess strävan att överlag höja materielstandarden och arbeta för ett möjligast effektivt utnyttjande av befintliga resurser. När det gäller frågan om konstbildningsmaterielens distribution har man att välja mellan en stor central materieldepå med olika underavdelningar och en redan från början decentraliserad uppläggning av arbetet. De övervägande skälen talar för det senare alternativet. Man kan här utgå från redan tagna initiativ på vissa delar av området, vilka utgör en naturlig utgångspunkt för en vidare utbyggnad av systemet. Sålunda har vårt land en synnerligen väl organiserad skolfilmorganisation med skolfilmarkiv i rikets samtliga folkskoleinspektionsområden. Vidare har under senare år förmärkls en utveckling att göra centralbiblioteken i de olika länen till centra även för arkivering och distribution av vissa av de visuella hjälpmedlen. Flera bibliotek har sålunda tagil upp filmverksamhet mot boklig bakgrund, och i flera städer har man på centralbiblioteket visat konstfilmer i samband med en utställning av konstböcker och stencilerade kataloger över sådana. Genom att bidra till en förbättrad användning av filmen i bildningsarbetet anser sig biblioteksfolket även stimulera sina institutioners övriga verksamhetsgrenar. I flera bibliotek har man också nedlagt mycket arbete på uppläggningen av bildsamlingar, där konstreproduktionerna intar en viktig plats. Det ligger därför nära till hands att göra centralbiblioteken till regionala centra för distributionen av alla slag av konstmateriel. Denna uppfattning gav också folkbibliotekssakkunniga uttryck åt i remissyttrande över 1944 års folkbildningsutrednings betänkande angående det estetiska folkbildningsarbetet (SOU 1948:30). De sakkunniga delade utredningens uppfattning att biblioteken och särskilt centralbiblioteken på allt sätt borde främja det bildningsarbete det här är fråga om, bl. a. genom att tillhandahålla konstlitteratur och konstreproduktioner, och räknade med att den allmänna upprustning av folkbiblioteksväsendet, som de

360 skulle komma att föreslå, skulle göra det möjligt att tillgodose också det estetiska bildningsarbetets behov. Biblioteken har utmärkta förutsättningar för distribution av olika slags konstbildningsmateriel genom att de tjänar alla samhällslager, och del måste räknas som en stor fördel för allmänheten att kunna fä låna allt bildningsmateriel på samma ställe. Biblioteken håller också längre öppet än t. ex. museerna. I bokbussarna — sådana finns f. n. i tolv län och torde inom en nära framtid ha inrättats till tjänst för samtliga centralbibliotek — har biblioteken ett utomordentligt hjälpmedel att turnera orter över hela länet med olika slag av undervisningsmateriel. Detla gäller dock icke de snabbt uppdykande behoven, då bussarna beräknas besöka varje bibliotek endast två ä tre gånger om året. Bokbussar finns vidare i sex städer och någon enstaka landskommun; i Kiruna tillgodoses bokdistributionen per järnväg och i Stockholms skärgård med hjälp av en bokbåt. Om man i stor utsträckning förlägger distributionsverksamheten till provinsen, kan kommuner samt lokala institutioner och föreningar stimuleras till egna initiativ i högre grad än om distributionsproblemet löses centralt. Det må här också framhållas att en hel del bibliotek har tillgång till personal med goda förutsättningar att ha hand om konstbildningsmaterielen och på bästa sätt utnyttja dem. Enligt en av Skolöverstyrelsen 1952 verkställd undersökning hade icke mindre än 55 medlemmar av bibliotekariekåren betyg i ämnet konsthistoria i fil. kand.-examen, vilket utgör 12 % av hela kåren. Dessa tjänstemän kommer att möta många problem på dessa nya arbetsfält, problem som kräver en verklig förståelse för de rätta hjälpmedlens möjligheter och begränsning, för hur de bäst skall kunna samordnas med de bokliga hjälpmedlen osv. Här finns plats för experimenterande inte minst när det gäller att bestämma de organisatoriska formerna för denna nya aktivitet, vilka måste anpassas efter bibliotekens storlek och olika lokala förutsättningar. De nya krav som därvid kommer att ställas på biblioteken och deras tjänstemän måste också få konsekvenser för tjänstemännens yrkesutbildning och för biblioteksbyggnadcrnas framtida planering. I detta sammanhang kan de av KU diskuterade s. k. konstcentra (se avd. V, kap. 7) få viktiga uppgifter att fylla. I ett län, där det som uttryck för det livliga konstintresset i en del av länet växer fram ett konstcentrum, kommer detta att få arbeta med materieldistributionen som ett komplement till centralbibliotekets verksamhet härvidlag. De konstcentra som förfogar över de nödiga resurserna kan också tänkas på vissa avsnitt helt överta bibliotekens materieldistribution. De bör ha goda förutsättningar härför genom sin fackkunniga personal och sin intimare anknytning till konstföreningar, konststudiecirklar och skolornas lärare i estetiska ämnen. Arbetet får under dessa förhållanden bedrivas i nära organisatoriskt samarbete med centralbiblioteken för att täcka arbetsfältet på möjligaste effektiva sätt och samtidigt undvika dubbleringar.

361 Även andra rent praktiska skäl talar för mindre distributionsenheter. Kostnaderna för expedition blir i allmänhet högre per ärende ju större distributionscentralen är. Lagerhållningen blir lätt dyrbarare för en stor utlåningscentral, liksom förslitningen av materiel i delta fall blir större, då möjligheterna till kontroll av en riktig användning måste minskas vid större distributionsenheter. Bibliotekens och eventuella konstcentras materielutlåningsverksamhet kan på några platser tänkas supplerade eller delvis övertagna av konstmuseerna, vilka i allmänhet är sämre ställda i distributionshänseende men i gengäld äger en välförfaren konstpedagogisk expertis med intim kännedom om konstbildningsarbetet i länet. Bibliotek och museer skulle i sin utlåningsverksamhet samarbeta med skolor och skoldistrikt genom utlåning och i vissa fall också genom inlåning. I silt arbete bör biblioteken givetvis få hjälp av de lokala konstföreningarna samt av bildningsförbunden i de olika länen. Som exempel på dessa möjligheter kan nämnas att bildningsförbundet i Södermanlands län inom sig tillsatt en särskild konstkommitté med uppgift bl. a. att förmedla olika slag av studiemateriel. Detta system för den regionala distributionen bör kompletteras med större centraler, som i viss mån omfattar hela riket. Här skulle Nationalmuseum kunna spela en viktig roll, som emellertid måste kompletteras med en insats också från bibliotekens sida. Folkbibliotekssakkunniga föreslog i sitl belänkande (SOU 1949:28 sid. 69 ff.) att stadsbiblioteken i Stockholm och Malmö skulle fungera som lånecentraler för folkbiblioteken. Sedermera har också Umeå stadsbibliotek organiserats som sådan central för de norrländska länen. Det synes KU ändamålsenligt att utnyttja den sålunda planerade organisationen för distribueringen jämväl av konstbildningsmateriel. Dessa bibliotek borde specialisera sig på sådan materiel, som de övriga biblioteken icke kan tänkas köpa i någon större utsträckning, och kunde fungera som lånecentraler för denna. Med hänsyn till den antagliga omfattningen av denna utvidgade verksamhet måste ett ökat statsbidrag till lånecentralerna förutsättas, avsett att täcka kostnader för materielanskaffning och personalökning. Vid sidan av dessa allmänna reflexioner vill KU även framhålla några synpunkter på ett speciellt slag av konstbildningsmateriel, nämligen konstfilmen. Så länge intresset för konstfilmen ännu ej är så utvecklat att det tilllåter filmbolagen ta risken att importera dyrbara utländska konstfilmer eller producera undervisningsfilmer för skolan och folkbildningsarbetet, bör staten enligt KU:s uppfattning här träda stödjande emellan. Detta gäller inte minst importen av goda konstfilmer från utlandet, vilka nu antingen inte alls introduceras på den svenska marknaden eller, om de importeras, på grund av filmbolagens restriktiva bestämmelser inte kan kopieras till smalfilm. För statsunderstöd till undervisningsfilmen synes framförallt två vägar möjliga att slå in på. Antingen kan bidrag utgå till

362 svenska producenter, vare sig dessa är bolag eller fria organisationer, eller också kan organisationerna få bidrag till stöd för produktionen av svensk konstfilm eller till import och redigering till svenska av utländska konstfilmer. I någon mån har statsmakterna redan beträtt den förra vägen genom att ge Skolöverstyrelsen särskilda anslag inom försöksroteln för produktion av filmer för lärarutbildningen. Vidare utgår ett anslag om 30.000 kr. till kommittén för social upplysningsfilm. Frågan om statens engagemang i filmproduktionen upptogs i större sammanhang vid 1951 års riksdag, då det i två motioner hemställdes om en förutsättningslös utredning rörande möjligheterna att utsträcka det statliga stödet till kvalificerade kortfilmer samt rörande de former under vilka ett sådant stöd eventuellt borde utgå. Statsutskottet fann i sitt utlåtande (1951 nr 162) önskvärt att en ur konstnärliga och kulturella synpunkter högklassig svensk kortfilmsproduktion i möjligaste män befrämjades av det allmänna. Utskottet ansåg sig dock icke böra påkalla någon utredning innan Kungl. Maj:t prövat 1941 års filmutrednings betänkande med förslag rörande statligt stöd åt svensk filmproduktion. I skrivelse 1951:305 anmälde riksdagen att den fattat beslut i överensstämmelse med vad statsutskottet i sitt utlåtande föreslagit, dock med den ändringen att riksdagen bifallit de nämnda motionerna. I avvaktan på det slutliga ställningstagandet till 1941 års filmutrednings förslag samt på den av 1951 års riksdag begärda utredningen vill KU icke gå närmare in på frågan om statligt stöd åt produktionen av undervisningsfilm, dokumentärfilm och annan kortare film av allmän kulturell karaktär utan endast uttala sin i princip positiva inställning till sådana stödåtgärder. För det estetiska folkbildningsarbetets befrämjande torde smalfilmen, som framställs nästan uteslutande för undervisningsändamål, få minst lika stor betydelse som den vanliga spelfilmen, s. k. normalfilm, varför större hänsyn borde tas till produktionen av smalfilm än som förutsattes i 1941 års filmutrednings berörda förslag. KU vill också betona angelägenheten av att det igångsattes en filmproduktion som tar hänsyn till de arbetsmetoder som är vanliga i gruppstudier och annan folkbildningsverksamhet. Statsanslag bör vidare övervägas för anskaffning av smalfilmsprojektorer till folkbildningsinstitutioner. Åren 1947—51 beviljade staten årligen 30.000 kr. för inköp av projektorer och radioapparater för studie- och samlingslokaler. Skolöverstyrelsen begärde i sina petita för budgetåret 1955/56 30.000 kr. för samma ändamål, ett äskande som KU finner fullt befogat. Att icke endast statligt stöd utan också en central planering kan betyda mycket för att bereda ökad tillgång till film i undervisningens tjänst visar den danska Statens Filmcentrals verksamhet. Denna institution, som inrättades 1938 och finansieras av biografernas lagstadgade bevillning till staten, har till uppgift att anskaffa, bearbeta och utlåna upplysnings- samt kulturellt och konstnärligt värdefulla filmer. Under senare år har filmcen-

363 trålen främst koncentrerat sig på att förvärva kvalificerade kortfilmer — både i smal- och normalfilmsformat — frän utlandet genom bytesavtal med motsvarande institutioner där. Sålunda har centralen undertecknat överenskommelser med flera länder med innebörd att de båda parterna får fritt välja av den andras produktion och får negativmateriel av filmerna gratis ställt till sitt förfogande. Centralen utger kataloger med kommentarer över tillgängliga filmer, vidare upplysningsskrifter samt ett »meddelelsesblad» för skolor och föreningar. KU har ej anledning ta ställning till frågan om lämpligheten av att inrätta en statlig central för import och distribution av undervisnings- och annan kulturfilm men har velat peka på några av de fördelar som en central planering på detta område, framförallt vad gäller importen, skulle ge. Beträffande radion vill KU framhålla att ett fullt genomförande av dubbel- och trippelprogrammen kominer att ge radion helt nya möjligheter att bedriva elt konstbildningsarbete planerat på längre sikt. Då bör konstbildningen med större tyngd än hittills kunna kräva att få en fast representant i radions programskapande organ. Den nu gällande ordningen med en tjänsteman vid talavdelningens aktualitetsgrupp som ende företrädare för konstbildningsintressena kan icke anses tillgodose en rationell planering på längre sikt av konstbildningsarbetet, vilket även omfattar den stora publikationsverksamhet som måste förutses inom området. KU vill därför ånyo framföra det förslag utredningen den 14 mars 1952 framställde i skrivelse till styrelsen för AB Radiotjänst, nämligen att en konstpedagogiskt högt kvalificerad kraft, fast knuten till programledningen, snarast borde anställas. Konstpedagogen skulle även ha ledningen av det estetiska bildningsarbete som bedrives inom skolradion (se vidare avd. III, kap. 10). En garanti för minsta möjliga subjektiva hänsynstaganden vid programplaneringen skulle skapas om vid konstbildningsexpertens sida sattes ett rådgivande organ, representerande olika konstintressen: konstpedagogiken, museiväsendet, konstnärskåren och konstkritiken. Den föreslagna experten borde främst vara organisatör samt pedagogisk initiativtagare och experimentator, och han borde överlämna en stor del av programutformningen åt andra krafter. KU finner det även utifrån sina synpunkter lämpligt att de aktuella konstinslagen liksom hittills handhas av aktualitetsdetaljen men förutsätter att härvidlag nödiga hänsyn tas till att skilda intresse- och smakriktningar tillgodoses sä mångsidigt som möjligt.

AVDELNING VIII

Konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader

Kap. 1. Statliga byggnader Historik och nuvarande förhållanden Liksom andra offentliga byggnader har även statens byggnader sedan gammalt i viss omfattning försetts med konstnärlig utsmyckning. I våra dagar sker detta väsentligen genom depositioner av lösa konstverk från Nationalmuseum samt genom den verksamhet som bedrives av Statens konstråd och som främst går ut på att förse statliga nybyggnader med monumentalarbeten i skulptur eller väggmåleri. Redan vid Kongl. Museums tillkomst 1792 lämnades från statssamlingarna depositioner av konst till skilda offentliga myndigheter. Denna depositionsverksamhet var från början nödtvungen på grund av att museets lokaler var för små men kom från 1800-talets senare del att ingå som ett led i museets konstfrämjande verksamhet. Alltsedan 1947 erhåller museet för ändamålet ett särskilt årligt anslag, f. n. utgående med 30.000 kr. Årsskiftet 1954/55 utgjorde antalet deponerade föremål 7.960, varav 3.321 målningar, 326 skulpturer, 2.087 handteckningar och grafiska konstverk samt 2.226 konsthantverksföremål. Dessutom har museet till reducerade priser eller helt kostnadsfritt utlämnat ett stort antal nytryck efter i museets ägo befintliga graverade plåtar, reproduktioner m. in. Antalet depositionsmottagare uppgick år 1954 till 449, därav 164 i Stockholm, 249 i landsorten, fördelade på 103 städer och orter, samt 36 i utlandet, fördelade på skilda svenska beskickningar och konsulat. I approximativa siffror kan angivas, att 51 % av depositionsmottagarna utgjordes av museer (11 % ) , skolor, akademier, sjukhus, militära etablissemang och liknande, medan resten fördelade sig på ämbetsverk, ämbetsvåningar, legationer och liknande. En särskild uppmärksamhet har från Nationalmusei sida ägnats de konstsamlande provinsmuseerna. Flera av dessa museer, såsom de i Ystad, Falun och Landskrona, är väsentligen uppbyggda på depositioner från Nationalmuseum, medan andra såsom deposition erhållit konstverk vilka på ett värdefullt sätt kompletterar de egna samlingarna. På initiativ av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet Arthur Engberg tillkallades i februari 1936 sakkunniga för att utreda frågan om beredande av ökade arbetstillfällen för svenska konstnärer genom utsmyck-

365 ning av offentliga byggnader. I direktiven för de sakkunnigas arbete framhöll departementschefen bland annat, att konstnärerna i högre grad än de flesta samhällsgrupper fått erfara följderna av den ekonomiska kris, som inträdde efter första världskrigets slut, samt att staten hade ett betydande intresse av att tillse att ej det konstnärliga skapandet hämmades genom ekonomiskt betryck och brist på arbetstillfällen. Han ansåg det ur alla synpunkter riktigast att för de goda konstnärerna skapa ökade arbetstillfällen genom att i större utsträckning än dittills och på ett mera planmässigt sätt taga dem i anspråk för konstnärliga kulturinsatser i samhällets tjänst. Det borde tagas under övervägande huruvida det icke borde bli obligatoriskt att för konständamål beräkna visst kostnadsbelopp vid uppförandet av nya byggnader för statens räkning. Vad för dylikt ändamål ansågs erforderligt skulle alltså ingå som en del för sig i kostnadsberäkningarna för den planerade byggnaden. De sakkunniga, som framlade sitt betänkande den 1 december 1936 (SOU 1936:50), framhöll att en konstnärlig utsmyckning av statliga och kommunala byggnader borde kunna äga rum i väsentligt ökad omfattning. Med hänsyn till konstens stora folkuppfostrande betydelse vore bristen på konstnärlig utsmyckning beklaglig isynnerhet ifråga om byggnader som i större utsträckning besöktes av ungdom eller av en mera talrik allmänhet. De sakkunniga ansåg det naturligt, att det stöd som borde lämnas det konstnärliga arbetet icke finge karaktären av nödhjälpsåtgärder. Inköp av konst skulle i första hand föranledas av samhällets behov. De sakkunniga föreslog bland annat, att vid planerandet av nybyggnader för statens räkning som regel särskilda kostnadsbelopp avsattes för konstnärlig utsmyckning samt att ledningen för denna konstfrämjande verksamhet anförtroddes ett för ändamålet inrättat organ, benämnt Statens konstråd. Kostnaderna för konstnärlig utsmyckning borde bestämmas efter kalkyl för varje särskilt fall under hänsynstagande till byggnadernas arkitektur, ändamål och belägenhet men endast undantagsvis sättas så lågt som till en procent av byggnadskoslnaderna. Vid planerandet av en offentlig byggnad borde byggnadsstyrelsen, järnvägsstyrelsen, medicinalstyrelsen eller annan myndighot, som närmast vore att betrakta som byggherre, efter samråd med konstrådet utarbeta en preliminär plan rörande utsmyckningen av byggnaden samt kostnaden därför. Sedan statsmakterna ställt medel till förfogande för byggnadsföretaget, skulle planen för utsmyckningen närmare utarbetas av byggherren efter samråd med konstrådet. Frågan förelades riksdagen i proposition den 19 februari 1937 (nr 157). I sitt yttrande till statsrådsprotokollet framhöll departementschefen, att riksdagens medverkan krävdes för inrättandet av ett konstråd samt för genomförande av förslaget att vid beviljande av anslag till statliga nybyggnadsföretag regelmässigt i anslaget inbegripa ett icke alltför ringa belopp, i allmänhet ej understigande en procent av byggnadskostnaderna, till konst-

366 närlig utsmyckning, givetvis under förutsättning att sådan utsmyckning med hänsyn till byggnadens art och belägenhet lämpligen borde äga rum. Departementschefen fann starka skäl tala för att de sakkunnigas förslag härutinnan förverkligades samt förutsatte, att de anslagsäskande myndigheterna vid framläggande av sina önskemål ifråga om byggnadsanslag beaktade de möjligheter till konstnärlig utsmyckning som i varje särskilt fall kunde förefinnas. Riksdagen beslöt också att den konstfrämjande verksamhet, som avsågs i propositionen och mot vars former riksdagen intet hade att erinra, skulle ställas under ledning av ett statens konstråd, för vilket instruktion sedermera utfärdades den 25 november 1937. Krigsutbrottet 1939 och den ekonomiska politik, som därav blev följden, gjorde det tills vidare omöjligt att fullfölja det Engbergska konstprogrammet. Bortsett från att i det av 1945 års riksdag beviljade anslaget till annexbyggnad till Kanslihuset inräknades ett belopp av 150.000 kr. till konstnärlig utsmyckning samt att riksdagen 1946 anvisade 50.000 kr. till konstnärlig utsmyckning av Kanslihusets runda gård dröjde det till år 1947, innan statsmakterna ansåg tiden vara inne för ett återupptagande av den år 1939 avbrutna medelsanvisningen till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. Statens konstråd och byggnadsstyrelsen hade efter en företagen undersökning äskat sammanlagt 1.075.900 kr. för konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader, av vilka flertalet tillkommit eller tillbyggts under krigsåren. I 1947 års statsverksproposition erinrade chefen för ecklesiastikdepartementet om att det enligt 1937 års riktlinjer för konstnärlig utsmyckning av därtill lämpade statliga byggnader skulle i samband med byggnadernas uppförande anvisas särskilda medel för den konstnärliga utsmyckningen. Efter samråd med chefen för finansdepartementet ansåg sig emellertid ecklesiastikministern böra förorda en annan form för medelsanvisningarna än den dittills tillämpade. Det syntes nämligen mera rationellt att — oavsett byggnadsfrågornas departementala fördelning — under åttonde huvudtiteln anvisades ett årligt reservationsanslag för ändamålet än att såsom dittills varit brukligt på kapitalbudgeten skulle anvisas särskilda anslag, ett för varje ifrågakommande byggnad. Detta system vore att föredraga ur budgetteknisk synpunkt, samtidigt som det torde underlätta ett enhetligt bedömande av gjorda framställningar och en lämplig avvägning av medelsanvisningarnas storlek. Ett reservationsanslag av 100.000 kr. föreslogs till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, att disponeras enligt beslut av Kungl. Maj:t. I riksdagen framhölls genom motioner från olika håll, att följderna av den i statsverkspropositionen föreslagna ordningens genomförande kunde bliva betänkliga. I motioner av herr Wagnsson m. fl. (I: 136) och av herr Hastad m. fl. (II: 206) underströks kraftigt betydelsen av att den tidigare godkända principen ej åsidosattes, vilken princip bland annat innebure, att

367 redan på ett tidigt stadium av byggnadens planering hänsyn kunde tagas till den lämpligaste utformningen av den konstnärliga utsmyckningen. Det betonades även, att konstrådets och byggnadsstyrelsens framställning om anvisande av 1.075.900 kr. för konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader avsågc ett ackumulerat behov som uppstått genom den påtvungna sparsamheten under kriget. Motionärerna föreslog att detta belopp anvisades, fördelat på tre år, samt hemställde om ett uttalande av riksdagen, att 1937 års principbeslut framgent måtte bliva normgivande och lända till efterrättelse. I motion av herr Johansson i Stockholm m. fl. (II: 280) uttalades, att det här gällde att rädda en utomordentligt angelägen princip, nämligen den att en del av kostnaderna för varje statlig nybyggnad regelmässigt borde ägnas åt dekorativ utsmyckning. Skulle vad i statsverkspropositionen föreslagits godkännas, bleve allmän osäkerhet regel. Konstnärerna skulle icke det ena året veta huruvida de det nästa kunde fullfölja med nödvändighet långsiktiga arbeten. Det föreslagna förfarandet skulle också lämna fritt spelrum för godtyckliga indragningar eller maximeringar av det årliga anslaget. Motionärerna ansåg att 100.000 kr. av det begärda beloppet 1.075.900 kr. vore en orimlig disproportionering mellan anslaget och behovet, även om man tänkte sig anslaget successivt utökat de närmaste åren. Detta kunde endast räcka för ett synnerligen begränsat antal arbeten, och nya svårigheter skulle uppstå då det gällde att avgöra vilka nybyggnader och vilka konstnärliga uppdrag som borde äga företräde. Statsutskottet ville vid sin behandling av ärendet icke taga principiell ställning till spörsmålet om ändamålsenligheten av den ena eller andra formen för medelsanvisning till utsmyckning av statliga nybyggnader samt godtog för budgetåret 1947/48 det av departementschefen förordade systemet. Utskottet förutsatte dock att departementschefen nästkommande år skulle till förnyat övervägande upptaga spörsmålet om det system som i fortsättningen borde tillämpas. Utskottet ansåg vidare det äskade anslaget för knappt tillmätt samt föreslog en höjning av detsamma till 150.000 kr. Vid ärendets avgörande i riksdagen godkändes statsutskottets utlåtande. Förslaget att överge 1937 års princip beträffande formen för beviljande av anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader väckte stark opposition inom skilda sammanslutningar med uppgift att bevaka konstens intressen. Sålunda betonade Svenska arkitektföreningen i skrivelse i augusti 1947 till chefen för ecklesiastikdepartementet att 1937 års beslut ur skilda synpunkter vore särdeles betydelsefullt. Som speciellt värdefullt framhölls, hurusom genom detta beslut fastslagits att viss procent av byggnadskostnaderna skulle anslås till konstnärlig utsmyckning. Härigenom infördes också den ordningen att på ett tidigt stadium av en byggnadsplanering hänsyn toges till den lämpligaste utformningen av utsmyckningen. Det framhölls vidare att den praktiska erfarenhet, som erhållits under konstrådets dittillsvarande verksamhet, starkt understrukit att det

368 vore av oskattbart värde för arkitekterna att de redan då ritningarna till en byggnad skulle utformas kunde erhålla kontakt med konstrådet och därigenom med konstnärerna. Arkitekterna hade på ett tidigt stadium fått kännedom om huruvida en viss byggnad tillhörde en kategori som skulle kunna bliva föremål för konstnärlig utsmyckning. Vidare hade de haft möjlighet att vid sin utformning av byggnaden ägna uppmärksamhet åt exempelvis belysningsförhållanden, väggar passande för inonumentamålningar, lämpliga platser för uppställande av skulpturer o. dyl. Konstnärernas riksorganisation framhöll i skrivelse till chefen för ecklesiastikdepartementet den 30 okt. 1947, hurusom Sveriges konstnärer med största oro funnit att i 1947 års statsverksproposition förordats en annan form för medelsanvisning till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader än den tidigare tillämpade. Detta innebure enligt organisationens mening att själva den statliga garantin för en utveckling mot konstens demokratisering undanröjdes. De publika konstverken på eller i samband med offentliga byggnader och platser utgjorde utan tvekan den mest betydande form, i vilken den kvalificerade konsten kunde bliva tillgänglig för stora delar av vårt folk. — Skrivelser av liknande innehåll överlämnades av Riksförbundet för bildande konst, Sveriges allmänna konstförening, Folkrörelsernas konstfrämjande, föreningen Konst i skolan samt landets största konstföreningar. I 1948 års statsverksproposition meddelade chefen för ecklesiastikdepartementet vid anmälan av frågan om anslag till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader sin avsikt att inom den närmaste tiden tillkalla särskilda sakkunniga för utredning rörande nutida konstliv och konstbildningsverksamhet. I avvaktan på utredningens resultat torde det ej böra ifrågasättas att återgå till det tidigare systemet för anvisande av medel till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. På statsutskottets hemställan beslöt också 1948 års riksdag i enlighet härmed. I en den 30 okt. 1948 upprättad promemoria, vilken med skrivelse samma dag överlämnades till chefen för ecklesiastikdepartementet, erinrade KU till en början om vad sålunda förekommit beträffande konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader samt anförde vidare följande: Såsom av ovanstående återblick framgår ha samtliga konstvårdande institutioner och föreningar, som yttrat sig i frågan rörande vilket av ovannämnda system som bör givas företrädet, varmt förordat en återgång till 1937 års princip för anvisande av medel till konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader. Även KU finner både principiella och sakliga skäl tala i samma riktning. Genom 1937 års beslut inaugurerades en princip av största betydelse och räckvidd. Därmed erkändes och fastslogs, att konsten tillgodoser ett legitimt samhälleligt behov och att konstnärlig utsmyckning bör ingå som ett normalt led i uppförandet av statliga byggnader. En garanti syntes härigenom ha skapats för att icke konsten i första hand skulle komma på indragningsstat, så snart det statsfinansiella läget bleve mindre tillfredsställande. Genom detta initiativ, vilket

369 kunde tänkas mana kommuner och enskilda företag till efterföljd, framstod Sverige som föregångslandet i Norden då det gällde att göra de konstnärliga värdena till hela folkets egendom. Nu ännu mera än för elva år sedan förefaller denna statliga garanti för det konstnärliga arbetets upprätthållande angelägen och nödvändig, enär konstintresset under det sista decenniet spritts och fördjupats samt det följaktligen nu finns större behov att fylla och en större psykologisk mottaglighet för konstens värden än tidigare, samtidigt som genom den ekonomiska utvecklingen under senare tid de enskilda medborgarnas möjligheter att i form av mecenatskap stödja konsten blivit alltmer kringskurna. Det förefaller därför rimligt att staten i allt högre grad övertager ansvaret för konstens ställning i samhällslivet och även markerar detta genom en principiell utfästelse. Även byggnadstekniska skäl synas tala för en återgång till 1937 års princip. Härutinnan må särskilt framhållas vad Svenska Arkitektföreningen anfört i sin nyssnämnda skrivelse. Erfarenheten h a r givit vid handen att arkitekten vanligen redan då skisser till en byggnad göras upp önskar planera för byggnadens utsmyckning och komma i kontakt med konstnärerna för att vinna bästa möjliga samverkan mellan konstverken och miljön. Men detta betydelsefulla samarbete och ömsesidiga hänsynstagande mellan arkitekten och konstnärerna på ett tidigt stadium av byggnadens tillblivelse hotas att gå om intet, därest icke en motsvarande samordning sker mellan medelsanvisningen till byggnadsarbetet och till den konstnärliga utsmyckningen. Om, såsom under senaste tid i regel varit fallet, frågor rörande medelsanvisning till olika statliga byggnader behandlas inom kommunikationsdepartementet, medan ecklesiastikdepartementet h a n d h a r ett till konstnärlig utsmyckning avsett anslag, vilket i sinom tid efter förslag av konstrådet fördelas på några av dessa byggnader, kunna byggnadernas arkitekter icke vid ritningarnas utarbetande veta ens huruvida — långt mindre för vilka närmare ändamål — medel för konstnärlig utsmyckning äro att påräkna. Det h a r därför förekommit att konstverk, som på ett senare stadium överlämnats till eller beslutats för en byggnad, skulle ha föranlett ett annat utförande av byggnaden, om arkitekten tidigare haft kännedom om planerna rörande konstverket och dess placering. Genom den bristande synkroniseringen av medelsanvisningen för den konstnärliga utsmyckningen och för byggnadsföretaget komma vidare kostnadsökningar att uppstå, till exempel då det gäller murala monumentaluppgifter. När en muralmålning skall utföras å vägg, som redan är färdigställd, medför detta nämligen i flertalet fall extra och onödiga underberedningsarbeten o. dyl. Enligt chefens för ecklesiastikdepartementet ovannämnda uttalande i 1947 års statsverksproposition skulle emellertid budgettekniska skäl tala till förmån för systemet med ett enda årligt reservationsanslag, avseende utsmyckning av ett vid anslagsbeslutets fattande ännu icke bestämt antal byggnader. Till belysning av denna fråga må följande anföras. När vid 1937 års riksdag riktlinjerna uppdrogos för den konstnärliga utsmyckningen av statliga nybyggnader, synes därvid hava avsetts att kostnaderna för utsmyckningen skulle bestridas av medel vilka med angivet belopp inräknats i vederbörande byggnadsanslag. Detta förfaringssätt tillämpades också beträffande den vid samma års riksdag beslutade nybyggnaden för statens hantverksinstitut, i det att anslaget för byggnaden innefattade ett belopp av 50.000 kr. till konstnärlig utsmyckning. De av riksdagen för budgetåren 1938/39 och 1939/40 beviljade medlen till konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader (Karolinska sjukhuset, statens historiska museum, kemiska institutionen i Lund, botaniska institutionen i Uppsala, skolbyggnad å Gotska Sandön, landsstatshus i Gävle och 24

370 domkapitelhus i Växjö) anvisades emellertid, på ett undantag när, såsom särskilda anslag vid sidan av anslagen för själva nybyggnaderna. Undantaget gällde domkapitelhuset i Växjö, som — inberäknat 10.000 kr. för konstnärlig utsmyckning — kostnadsberäknats till 183.000 kr., därav hälften skulle utgå av kyrkofonden och hälften av anslag å driftbudgeten. För de därpå följande budgetåren beviljades som bekant över huvud taget inga medel till konstnärlig utsmyckning av statliga nybyggnader förrän vid 1945 års riksdag, då i det för budgetåret 1945/46 anvisade investeringsanslaget till annexbyggnad till kanslihuset inbegreps ett belopp av 150.000 kr. till sådan utsmyckning. I de fall, då till konstnärlig utsmyckning anvisats särskilda anslag, har detta skett i form av kapitalinvesteringsanslag, vilka helt avskrivits genom samtidigt anvisade anslag å driftbudgeten. Däremot ha i de båda fall (statens hantverksinstitut och annexbyggnad till Kanslihuset), då medel till konstnärlig utsmyckning inräknats i byggnadsanslag å kapitalbudgeten, dessa anslag samtidigt blivit föremål för sedvanlig grundavskrivning med 25 procent utan påverkan av att anslaget delvis avsett konstnärlig utsmyckning. Ur budgetteknisk synpunkt innebär systemet med speciella investeringsanslag för konstnärlig utsmyckning av varje särskild byggnad och motsvarande avskrivningsanslag givetvis den nackdelen, att såväl kapital- som driftbudgeten vid en något så när frikostig medelstilldelning skulle bliva belastade med ett flertal till beloppet jämförelsevis obetydliga anslag. Antalet sådana anslag skulle emellertid minskas till hälften, därest medelstilldelningen skedde genom att anslagen anvisades direkt å driftbudgeten, i likhet med vad som skett beträffande det för budgetåret 1947/48 respektive 1948/49 under åttonde huvudtiteln anvisade klumpanslaget till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. En ytterligare rationalisering i detta hänseende skulle vinnas genom en generell tillämpning av metoden att inräkna kostnaderna för den konstnärliga utsmyckningen i själva byggnadsanslaget. Därmed skulle ju budgeten icke komma att bliva belastad med ens något särskilt anslag till konstnärlig utsmyckning av nybyggnader. Mot sistnämnda förfaringssätt kan måhända ur budgetteknisk synpunkt vissa erinringar göras. Sålunda förhåller det sig visserligen så, att till konstnärlig utsmyckning äro att hänföra bland annat fristående skulpturer, stafflikonst och andra konstskapelser som närmast äro att hänföra till lös inredning och vilkas anskaffning därför knappast kan sägas ingå i byggnadskostnaderna. Å andra sidan tillhöra emellertid t. ex. muralmålningar samt inmurade eller direkt i byggnadsmaterialet utarbetade reliefer otvivelaktigt själva byggnaden på samma sätt som motsvarande hantverksmässigt utförda arbeten, varför kostnaderna för dylika konstverk måste anses vara byggnadskostnader. På grund härav, och då av praktiska skäl någon skillnad knappast kan göras mellan konstnärlig utsmyckning av det ena eller det andra slaget, lärer ur nu förevarande synpunkt kostnaderna för konstnärlig utsmyckning kunna med samma fog anses tillhöra byggnadskostnadcrna som kostnaderna för inventarieutrustning. Det kan vidare sägas, att ett inbegripande av kostnaderna för konstnärlig utsmyckning i kostnaderna för själva byggnaden skulle medföra, att förstnämnda kostnader icke — såsom hittills i regel ansetts böra ske — komme att omedelbart avskrivas utan komme att följa principerna för avskrivning av byggnadsanslag, i n n e b ä r a n d e en omedelbar avskrivning med 25 % och därefter kontinuerliga avskrivningar under 60 år. Häremot kan till en början erinras, att intet h i n d r a r att i det omedelbart anvisade avskrivningsanslaget inräknas hela det för konstnärlig utsmyckning avsedda beloppet. Om emellertid så av praktiska skäl icke anses böra ske, synas inga nämnvärda olägenheter härav uppkomma. Ty dels skulle ju den konstnärliga utsmyckningen representera endast en mycket

371 ringa del av byggnadsanslaget och dels visar erfarenheten, att anskaffningsvärdet av god konst ingalunda förflyktigas under en tidrymd av 60 år. Slutligen kan mot metoden att i byggnadsanslaget inräkna kostnader för konstnärlig utsmyckning anmärkas, att frågor om sådan utsmyckning lämpligen böra inom regeringen handläggas av chefen för ecklesiastikdepartementet, vilket icke alltid komme att ske vid en tillämpning av denna metod. Önskemålet om en dylik departemental behandling av dessa frågor synes dock kunna bliva tillbörligen tillgodosett genom gemensam beredning vederbörande departementschefer emellan, liksom av naturliga skäl sådan beredning torde äga rum mellan å ena sidan chefen för kommunikationsdepartementet och å andra sidan chefen för justitie- eller inrikesdepartementet, då fråga är om anslag till uppförandet av domstolsbyggnader eller landsstatshus och om deras närmare utformning. Under hänvisning till vad sålunda anförts får KU föreslå, att — med vidhållande av den av riksdagen år 1937 godkända principen — vid beviljandet av anslag till statliga nybyggnader, lämpade för konstnärlig utsmyckning, i anslaget inbegripes ett för sådan utsmyckning avsett belopp, i allmänhet icke understigande en procent av byggnadskostnaden. Den fråga KU hittills behandlat gäller medelsanvisningen för konstnärlig utsmyckning av nybyggnader. Enär medel för sådan utsmyckning i regel icke anvisats före år 1937 och ej heller under krigsåren och den närmaste tiden därefter, föreligger emellertid ett stort behov av konstnärlig utsmyckning även av redan färdigställda statliga byggnader. Att omedelbart tillgodose detta behov synes uteslutet såväl av finansiella skäl som med hänsyn till olämpligheten och måhända även omöjligheten av att temporärt i sådan omfattning utvidga den statliga verksamheten på detta område. Emellertid förutsätter KU, att detta ackumulerade behov efter hand och under en icke alltför lång tidsperiod skall komma att fyllas. Medel härför synas lämpligen kunna anvisas i form av ett årligen återkommande reservationsanslag under åttonde huvudtiteln. Vid anslagsäskandet kan i statsverkspropositionen antingen en kortfattad redogörelse lämnas för det sätt, varpå anslaget är avsett alt disponeras, eller allenast uttalas, att det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta om dispositionen av anslaget. Vid r e m i s s av K U : s p r o m e m o r i a b i t r ä d d e s u t r e d n i n g e n s s t ä l l n i n g s t a g a n de av s t a t e n s k o n s t r å d , ö v e r i n t e n d e n t e n och chefen för n a t i o n a l m u s e u m , k o n s t a k a d e m i e n och k o n s t n ä r e r n a s r i k s o r g a n i s a t i o n . Även b y g g n a d s s t y r e l sen a n s l ö t sig till de av u t r e d n i n g e n a n f ö r d a s y n p u n k t e r n a s a m t e r i n r a d e d ä r v i d o m a t t det icke vore f r å g a o m a t t g e n e r e l l t i b y g g n a d s k o s t n a d e r n a för s t a t l i g a b y g g n a d e r i n r ä k n a m e d e l för k o n s t n ä r l i g u t s m y c k n i n g u t a n a t t behovet av s å d a n u t s m y c k n i n g i v a r j e s ä r s k i l t fall b o r d e ö v e r v ä g a s och m o t i v e r a s . — S t a t s k o n t o r e t och r i k s r ä k e n s k a p s v e r k e t d ä r e m o t f a n n d e t l ä m p l i g a s t , a t t m e d e l till k o n s t n ä r l i g u t s m y c k n i n g av s t a t l i g a b y g g n a d e r anvisades under ett särskilt riksstatsanslag. Statskontoret anförde därvid i huvudsak följande: Uppenbarligen kunna statsmakterna i varje sådant läge, då kraven på statskassan överstiga tillgängliga resurser, icke tillgodose andra än de för statsverksamhetens uppehållande mest oundgängliga behoven. Härvid måste även i och för sig önskvärda medelsanvisningar, såsom exempelvis till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, sättas i efterhand. Mot bakgrunden härav anser ämbetsverket sig böra förorda, att riksdagen varje år beredes tillfälle att i ett sammanhang ompröva storleken av den medelsanvisning, som anses kunna ifråga-

372 komma för angivna ändamål. Den nu tillämpade ordningen med ett särskilt reservationsanslag under åttonde huvudtiteln till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader synes därför välbetänkt. Statskontoret inser till fullo fördelen av att vid planläggningen av en nybyggnad hänsyn kan tagas till den lämpligaste utformningen av den konstnärliga utsmyckningen. Ingenting bör emellertid hindra att även med ett bibehållande av nuvarande form för medelsanvisningen redan på ett tidigt stadium av byggnadsföretaget ett belopp reserveras för ändamålet efter samråd med arkitekt och konstnär. Under åttonde huvudtiteln i 1950 års statsverksproposition yttrade chefen för ecklesiastikdepartementet, att han skulle ansett det i och för sig önskvärt att det år 1937 i princip godtagna systemet för anvisande av medel till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader kunde genomföras. I rådande statsfinansiella läge vore emellertid detta omöjligt, enär det måste föranleda en mycket stor ökning av medelsanvisningen. Vid sådant förhållande och med hänsyn till den ståndpunkt, som statskontoret och riksräkenskapsverket intagit till frågan om sättet för medelsanvisningen, ansåg sig departementschefen böra utgå från att den dåvarande formen för anvisande av medel måste bibehållas tills vidare. Till denna departementschefens ståndpunkt anslöt sig statsutskottet och riksdagen utan någon motivering. Det s. k. kollektivanslaget till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader har utgått med 150.000 kr. för ettvart av budgetåren 1947/48—1951/ 52, med 175.000 kr. för budgetåret 1952/53 samt med 200.000 kr. för ettvart av budgetåren 1953/54—1955/56. De anvisade medlen har fördelats på följande sätt: 4 hovrättsbyggnader Ämbetsbyggnaden Tre Vapen i Stockholm 13 landsstatshus Musikaliska akademien 12 universitets- och högskolebyggnader 4 forskningsanstalter Statens historiska museum Karolinska sjukhuset Akademiska sjukhuset i Uppsala Rikets sinnessjukhus m. m 11 folk- och småskoleseminarier Dövstumskolan i Härnösand 14 posthus och telestatloner Till bestridande av ökade eller fördyrade kostnader för beslutade utsmyckningar

158.000 10.000 260.000 60.000 379.000 45.000 30.000 35.000 18.000 55.000 239.000 25.000 166.000 45.000

Summa kr 1.525.000

373 F r å g a n s behandling i u t l a n d e t Även utomlands har frågan om statliga bidrag till konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader under de senaste åren aktualiserats och i vissa fall blivit löst genom principbeslut liknande det som 1937 fattades här i landet. Sålunda lämnas i Belgien till utsmyckning av statens byggnader årliga anslag, för år 1954 uppgående till 1 miljon belgiska francs. 1 Frankrike avsattes 1 % av kostnaderna för undervisningsministeriets byggnadsarbeten till konstnärlig utsmyckning. I Holland beslöt ministerrådet 1951, att 1 y2 % av kostnaderna för statliga nybyggnader, som är lämpade för konstnärlig utsmyckning, må användas till sådan utsmyckning. Enligt beslut 1950 av den västtyska förbundsdagen skall vid alla förbundsrepublikens statliga nybyggnader, därest vederbörande byggnads karaktär motiverar det, avsättas 1 å 2 % av byggnadskostnaden till konstnärlig utsmyckning. Vid en 1952 i Venedig under Unescos ledning anordnad internationell kongress för målare, skulptörer och arkitekter med ändamål att diskutera konstnärens ställning i det moderna samhället antogs en resolution, vari de nationella Unescoråden uppmanades att i sina respektive länder verka för att vid offentliga byggnadsföretag vissa belopp avsätts för konstnärlig utsmyckning, antingen genom bildande av en fond för ändamålet eller genom anslag för varje särskilt fall. I september 1955 har en av den danske undervisningsministern tillsatt kommission med uppgift att bl. a. undersöka spörsmålet om anskaffandet och förvaltningen av medel till konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader avgivit sitt betänkande. Däri föreslås upprättandet av en statens konstfond med ändamål att främja konstnärlig medverkan vid utformningen och utsmyckningen av statens byggnader och anläggningar. Vidare föreslås, att av statsmedel 700.000 kr. årligen tillföres fonden, att högst y3 av fondens medel må användas som bidrag till utformning och utsmyckning av kommunala byggnader och andra för offentligheten eller för vidare kretsar tillgängliga byggnader och anläggningar, därvid dock bidragen i varje fall skall begränsas till högst Vs av vederbörande kostnader, att fondens medel företrädesvis skall användas till projektering och utförande i samarbete mellan arkitekt och konstnär av utsmyckning av nybyggnader samt till dekorativ utsmyckning av redan uppförda byggnader men att undantagsvis medlen även kan användas till anskaffande av målningar, teckningar, grafik och skulptur genom inköp eller beställning direkt hos konstnären för utsmyckning av såväl redan uppförda byggnader som nybyggnader. — 1 oförändrat skick förelades förslaget folketinget av undervisningsministern den 18 januari 1956. När detta betänkande går i tryck, är frågan ännu icke avgjord.

374 Utredningen Beträffande formen för medelsanvisning till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader vidhåller KU den mening varåt utredningen givit uttryck i nyss återgivna promemoria av den 30 oktober 1948. Till denna mening synes också statsmakterna i princip ha anslutit sig vid 1950 års riksdag, och huvudsakligen statsfinansiella hänsyn torde ha föranlett att ett genomförande av 1937 års principbeslut ställts på framtiden. KU inser väl, att tid från annan en förskjutning bör och måste ske vid värderingen av de ändamål till vilka staten anslår medel. Att under kriget försvarshuvudtiteln fick svälla mycket avsevärt på andra huvudtitlars bekostnad var sålunda helt naturligt, och även eljest kan nya eller ökade penningkrävande behov anmäla sig med sådan styrka att det för deras finansiering blir nödvändigt att hålla tillbaka medelsanvisningen till andra ändamål. Det är visserligen icke KU:s sak att härutinnan göra någon avvägning i nuvarande läge, men utredningen vill dock ifrågasätta huruvida icke sedan 1937 den materiella standarden hos vårt folk genomsnittligt stigit så pass mycket att vi nu, även med en sedan dess något ändrad värdering till den materiella kulturens förmån, kan anse oss ha råd att genomföra det då av statsmakterna fattade principbeslutet om konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. Såsom byggnadsstyrelsen i sitt förut återgivna yttrande framhållit skulle detta icke innebära, att i byggnadskostnaderna generellt inräknades medel för utsmyckning, utan finge behovet härav i varje särskilt fall övervägas och motiveras. Härigenom möjliggöres i ansträngda statsfinansiella lägen en ytterligare åtstramning av medelstilldelningen vid sidan av den som följer därav att under sådana förhållanden den statliga byggnadsverksamheten antagligen blir betydligt inskränkt. KU framför alltså ånyo sina i 1948 års promemoria väckta förslag.

Kap. 2. Andra offentliga byggnader än statliga

Enligt sina direktiv har KU att, samtidigt som den tar ställning till frågan om principerna för statens stöd till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, även uppmärksamma frågan om stöd till utsmyckning av andra offentliga byggnader än statliga och i synnerhet av skolor. Om en offentlig byggnad har ett sådant ändamål och i övrigt är av sådan beskaffenhet att den lämpar sig för konstnärlig utsmyckning, bör enligt KU:s mening i kostnaderna för byggnaden inräknas medel för sådan utsmyckning. KU anser därför, att i den mån staten stöder byggnadsföretagets finansiering detta stöd även må omfatta byggnadens utsmyckning. Bestämmelser om statsbidrag till uppförande av offentliga byggnader är meddelade i åtskilliga författningar. De ur kostnadssynpunkt viktigaste är måhända kungörelsen den 31 dec. 1945, nr 822, ang. statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet samt kungörelsen den 11 dec. 1942, nr 913, om bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler. Andra dylika författningar är kungörelserna ang. statsbidrag till uppförande eller inrättande av tuberkulossjukvårdsanstalter (S. F. S. 292/1914), epidemisjukhus (S. F. S. 667/1920), vårdhem för lättskötta sinnessjuka (S. F. S. 296/1937), förlossningsanstalter (S. F. S. 742/1937), pensionärshem (S. F. S. 462/1939), barnavdelningar vid lasarett (S. F. S. 537/ 1939), anstalter för lantbruksundervisning (S. F. S. 910/1939), anstalter för bildbara sinnesslöa (S. F. S. 535/1944), barnhem (S. F. S. 507/1945), skolhem för lärjungar vid högre skolor (S. F. S. 594/1945), psykiatriska avdelningar vid lasarett (S. F. S. 421/1946), anstalter för kroniskt sjuka (S. F. S. 820/1951), ålderdomshem (S. F. S. 339/1953) samt erkända vårdanstalter och inackorderingshem för alkoholmissbrukare (S. F. S. 425/1955).

Folkskolebyggnader Enligt kungörelsen den 31 december 1945, nr 882, äger skoldistrikt erhålla statsbidrag till bestridande av kostnader för anskaffande av nya skollokaler. Sådant statsbidrag må utgå till kostnader för de klassrum, gymnastiksalar, lokaler för slöjd och hushållsgöromål, specialrum, samlingssalar, lärarrum, expeditionsrum, biblioteksrum, läkarrum, frukostrum, lokaler för barnbespisning, torkrum för barnens kläder o. dyl. samt biutrymmen, som skol-

376 överstyrelsen förklarat erforderliga, jämte inomhusledningar och fast inredning ävensom till utgifter för ritningar, arbetsledning och kontroll. Till statsbidragsberättigande kostnader må, därest så prövas skäligt, hänföras även utgifter för den första uppsättningen inventarier till klassrum, dock högst till ett belopp av 1.000 kr. för varje klassrum, samt till gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök. Statsbidraget bestämmes på grundval av de beräknade kostnader för lokaler m. m., till vilka-statsbidrag prövas böra utgå (bidragsunderlaget). Vid bidragsunderlagets beräknande skall hänsyn tagas till vissa i kungörelsen angivna förhållanden, därvid bör tillses att det allmännas utgifter för skolbyggnader icke blir högre än som är förenligt med god hushållning och ett ändamålsenligt anordnande av undervisningen. Storleken av statsbidraget bestämmes, med utgångsunkt från bidragsunderlaget och hänsynstagande till skoldistriktets ekonomiska bärkraft, till ett visst högsta belopp. Detta skall, alltefter antalet skattekronor per invånare i distriktet, variera mellan i regel 80 och 35 procent av bidragsunderlaget. Beslut om statsbidrag meddelas av Kungl. Maj :t. I kungörelsen meddelas utförliga bestämmelser om förfarandet i ärenden rörande statsbidrag. I skrivelse till 1946 års skolkommission den 20 nov. 1947 hemställde kommissionens skolbyggnadsdelegation, att kommissionen hos Kungl. Maj :t ville göra framställning om förslag till 1948 års riksdag att i kungörelsen angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet måtte införas ett stadgande om bidrag till skolbyggnadernas konstnärliga utsmyckning. Med anledning härav anhöll kommissionen i skrivelse den 18 dec. 1947 att Kungl. Maj :t i proposition till riksdagen måtte föreslå sådan ändring avnyssnämnda kungörelse som delegationen föreslagit. Skrivelserna har hittills icke föranlett annan Kungl. Maj:ts åtgärd än att de överlämnats till KU för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Skolbyggnadsdelegationen anförde i sin skrivelse i huvudsak följande: Den miljö, i vilken skolbarnen arbeta, bör vara sådan att den verkar estetiskt fostrande på barnen. Genom att de unga förnimma trivseln i en vacker omgivning sker en omedveten påverkan i sådan riktning, vilket bidrager till deras utveckling till harmoniska människor. Därför är det av värde, att särdrag som påminna om anstalt utplånas och att skollokalerna i stället få ett hemtrevligt utförande och inredas på ett estetiskt tilltalande sätt. Prydande med konstverk har därvid mycket stor betydelse. Detta synes så mycket mera beaktansvärt som numera själva byggnaden av bl. a. ekonomiska skäl i regel måste utföras med iakttagande av största enkelhet. Utsmyckningen kan givas form av konstverk, fast anslutna till byggnaden, vilka då böra planeras i samband med skolans uppförande, eller god stafflikonst, däri inbegripet mindre skulpturer, etsningar, grafik, teckningar etc. Alster av konsthantverk, såsom keramik, smide, vävnader, reliefkartor, kunna ifrågakomma. Med god verkan kunna skulpturer placeras fritt ute på lekplanen. När en byggnad för skolan uppföres skall enligt delegationens mening anläggningens utsmyckning utgöra ett naturligt led i byggandet och konstverken i

377 samma grad som andra anordningar ingå bland de beståndsdelar, som bilda den färdiga byggnaden. De nu anförda synpunkterna synas hittills icke ha tillräckligt blivit beaktade. Delegationen finner därför angeläget, att en ändring härutinnan kommer till stånd och att positiva åtgärder vidtagas för att åstadkomma konstnärlig utsmyckning av skolans lokaler. För att en reform på detta område mera allmänt skall kunna åvägabringas torde statsmakterna böra träda hjälpande emellan. Det intresse för saken, som tvivelsutan finns på många håll, torde vanligen icke kunna göra sig så starkt gällande att det övervinner de ekonomiska hindren för önskemålens förverkligande. Mecenatskap förekommer ej i samma utsträckning som förr. I de allmänna förpliktelser staten därför får anses ha gentemot konstvården bör ingå att understödja en verksamhet som denna. I detta sammanhang må framhållas, att staten genom ett gynnande av verksamheten även kommer att giva ett verksamt stöd åt de utövande konstnärerna, särskilt väl behövligt u n d e r tider då osäkra konjunkturer minska den konstköpande allmänhetens möjligheter att bereda avsättning för deras verk. Beträffande de statliga skolorna — närmast läroverk och seminarier — ha åtgärder nyligen föreslagits av statens konstråd. I en skrivelse till Kungl. Maj:t av den 16 september 1947 hemställde konstrådet, att statsanslag för dessa skolors p r y d a n d e med konst måtte under en tioårs-period beviljas och fördelas mellan skolorna enligt en i skrivelsen angiven plan. Delegationen inskränker därför sin hemställan till att avse folkskolorna. Det är enligt delegationens mening lika angeläget att utsmyckandet av folkskolornas lokaler understödes av staten. Att härvid, såsom konstrådet föreslagit beträffande de statliga skolorna, låta särskilda bidragsbelopp utgå för nu befintliga skolbyggnader synes dock svårt att genomföra med hänsyn till det sätt, varpå grunderna för statsbidrag till folkskolelokalerna hittills utformats. Man torde till en början böra begränsa understödet till att avse de nya skolhus som byggas. Till uppförande av nya folkskolebyggnader utgår bidrag av statsmedel och ett understöd för här ifrågavarande ändamål synes kunna kombineras med detta statsbidragssystem. Då enligt gällande bidragsgrunder kommunerna svara för viss andel i kostnaderna för byggnadsföretaget, avvägd efter deras ekonomiska bärkraft, vinnes att kommunerna komma att i sin mån bidraga till utsmyckningens bekostande. Det kan nämnas, att konstrådet i ovannämnda skrivelse uttalat, att då en utsmyckning av de statliga skolorna i mycket stor utsträckning kommer den kommun där skolan är belägen tillgodo, hade det ansetts skäligt att kommunala och enskilda bidrag till åtminstone hälften av kostnaden bli en förutsättning för anslagets utgående. Ett inordnande av bidraget till folkskolornas konstnärliga utsmyckande i det allmänna statsbidraget till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet torde kunna ske genom att utgifter för utsmyckningen få inräknas i de statsbidragsberättigade kostnaderna för byggnadsföretaget. En andel i dessa kostnader av omkring tre procent vill delegationen föreslå som skälig för att uppnå ett åsyftat resultat. För att ifrågavarande bidrag skall komma till användning på ett sätt som svarar mot syftet med detsamma h a r övervägts att meddela bestämmelser angående bidragets disponerande. Det synes ligga i sakens natur att några långtgående ändamåls- och kontrollföreskrifter icke böra uppställas. Å andra sidan torde man, då det är fråga om bidrag av statsmedel, icke kunna lämna skoldistrikten helt fria h ä n d e r beträffande medlens användning. Åtskilliga skoldistrikt torde dessutom ej annat än med tacksamhet mottaga rådgivning i denna angelägenhet. Såsom förutsättning för att bidrag för ändamålet skall utgå torde böra gälla, att sakkunskap på området anlitas vid konstverkens utväljande och, särskilt då

378 det är fråga om skulpturer, även placering. Det är givet att de synpunkter på utsmyckningens ordnande, som byggnadens arkitekt anlägger, i första hand böra vara vägledande. Detta gäller i varje fall de fasta konstverken. Hans sakkunskap och den kännedom om hithörande ting, som bcsittes av skolstyrelsens eller byggnadskommitténs ledamöter, torde böra kompletteras genom medverkan av statligt organ. Statens intressen synes härvid böra företrädas av konstrådet Enligt sin instruktion har statens konstråd, förutom sin huvuduppgift att medverka vid tillkomsten av konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader, även att verka för kommunala byggnaders och offentliga platsers p r y d a n d e med konstverk samt stödja och med råd bistå vederbörande myndigheter i sådana frågor (S. F.S. 1937:883 § 6). Vid samråd med representanter för konstrådet ha lessa förklarat sig hysa ett livligt intresse för att utsmyckning av skolorna k o n m e r till stånd och uttryckt sin beredvillighet att ställa sakkunskap till förfogande för ändamålet. Från konstrådet har därvid framhållits, att rådet under sin tioåriga verksamhet erhållit överblick över landets konstliv och goda kontakter med däri företrädda intressen samt att erfarenheterna från den rådgivande verksamheten och det därmed följande samarbetet med arkitekter och byggnadskommittéer varit de bästa. Genom rådets försorg hade pristävlingar för konstnärer anordnats. Fast expedition finnes. Konstrådet ansåge sig alltså ha goda möjligheter utöva den kontrollerande funktion, som kan anses behövlig för anslagets beviljande. Enligt delegationens mening hade ur vissa synpunkter varit önskvärt, att denna verksamhet hade kunnat förläggas till lokala organ. Vid övervägande av möjligheterna härför har delegationen emellertid kommit till uppfattningen, att kvalificerad sakkunskap för att genomföra ett sådant arrangement ännu knappast torde stå till buds. Lämpligast torde därför vara, att statens konstråd får hava rådgivningsverksamheten om hand. Såsom särskild förutsättning för utgående av den del av statsbidraget, som avser skolbyggnadens konstnärliga utsmyckning, bör således gälla, att vid val av konstverk — vari i allmänhet torde få inbegripas konstverkens placerande — samråd skall hava ägt rum med statens konstråd. Spörsmålet om h u r kontakten mellan skoldistrikten och konstrådet skall anordnas torde icke påfordra särskilda bestämmelser. En anordning med förmedlingsorgan i provinserna mellan skoldistrikten och konstrådet anser delegationen vars mening härutinnan delas av konstrådet — ej vara ägnad att underlätta den önskvärda smidigheten vid dessa frågors handläggande. Distrikten synas kunna vända sig direkt till rådet. Första kontakten bör upprättas på tidigt stadium av företaget och naturligast synes vara, att arkitekten vid planläggningen eller ritningarnas uppgörande sätter sig i förbindelse med konstrådet. Om så finnes behövligt kan rådet eller någon dess ledamot, såsom nu brukar ske, genom besök på platsen sätta sig in i förhållandena. Intyg eller annan handling, utvisande att samråd ägt rum, synes ej behöva företes i statsbidragsansökningen, men före utbetalning av den del av bidraget, som kan anses belöpa på den konstnärliga utsmyckningen, bör styrkas att denna godkänts av statens konstråd. Med anledning av vad sålunda föreslagits bör i gällande kungörelse angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet (1945:882) införas ett stadgande om bidrag till skolbyggnadens konstnärliga utsmyckning. Stadgandet torde böra få sin plats i 3 § 2 mom. efter första stycket och erhålla följande lydelse. »Till kostnader för konstnärlig utsmyckning av skollokalerna utgår statsbidrag intill ett belopp, motsvarande 3 procent av övriga statsbidragsberättigade kostn a d e r för byggnadsföretaget. Såsom särskild förutsättning för bidrag till detta

379 ändamål skall gälla, att vid val av konstverk samråd äger rum med statens konstråd.» Till ledning för bedömande av kostnaderna för den föreslagna anordningen erinras om att under år 1947 hittills uppförts nya folkskolor för omkring 35 miljoner kronor. Statens bidrag till dessa skolbyggnadsförctag har utgått med i medeltal något över 50 %. Delegationen vill slutligen erinra om, att nyligen bildats föreningen Konst i skolan med ändamål, enligt stadgarna, att främja skolornas permanenta prydande med konstverk samt i övrigt verka för alt sprida och fördjupa intresse för bildande konst, vilken verksamhet bl. a. skall bedrivas genom tillhandahållande av sakkunnig medverkan vid planerandet av utsmyckningar av skolrum. Då denna förenings syfte sålunda ligger helt i linje med vad delegationens framställan avser, finner delegationen — som dock ej varit i tillfälle att utförligare ingå härpå — ett på lämpligt sätt ordnat samarbete med föreningen och de statliga myndigheter, som få att syssla med ifrågavarande verksamhet, naturligt och synnerliken önskvärt för vinnande av det gemensamma målet. Från föreningen har framhållits, att den med allra största intresse och beredvillighet vill stå till tjänst vid alla slags konsultationer. KU ansluter sig till vad skolbyggnadsdelegationen med instämmande av skolkommissionen sålunda anfört, vilket icke synes erfordra något ytterligare tillägg. KU vill endast vad angår den föreslagna författningstexten ifrågasätta, om den ger ett korrekt eller i varje fall klart uttryck åt vad som avsetts med densamma. Meningen torde vara att i statsbidragsunderlaget skall inräknas utsmyckningskostnaden, dock begränsad till högst 3 % av övriga statsbidragsberättigandc kostnader för byggnadsföretaget. Den föreslagna författningstexten kan emellertid så tolkas, att statsbidraget till utsmyckning skall utgå med hela det belopp utsmyckningen kostat, dock högst med 3 % av övriga statsbidragsberättigande kostnader. Den avsedda meningen torde därför komma bättre till uttryck om 3 § 2 mom. statsbidragskungörelsen erhåller ändrad lydelse på sätt nedan angives: 3 §. 2. Statsbidrag må och kontroll. Till statsbidragsberättigade kostnader må, där så prövas skäligt, hänföras även utgifter för den första uppsättningen inventarier till klassrum, dock högst till ett belopp av ettusen kronor för varje klassrum, för gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök samt för konstnärlig utsmyckning av skollokalerna, dock högst till ett belopp motsvarande tre procent av övriga statsbidragsberättigade kostnader för byggnadsföretaget och endast under förutsättning att utsmyckningen sker i samråd med statens konstråd. Statsbidrag utgår till skolbyggnader. Såsom särskilda ekonomiska synpunkter. Allmänna samlingslokaler Med allmänna samlingslokaler förstås i kungörelsen den 11 december 1942, nr 913 (ändrad genom nr 354/1945 och 605/1949), för föreningslivet

380 avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studiearbete jämte därtill hörande förstugor, avklädningsrum, apparatrum, biblioteksrum, kök, scrveringsrum, toalett-, kallar- och vindslokaler ävensom bostad för tillsyningsman. För att tillgodose behovet inom en ort av allmänna samlingslokaler må under i kungörelsen stadgade villkor bidrag av statsmedel beviljas kommun eller lån av dylika medel beviljas bolag, förening eller stiftelse. Bidrag eller lån beviljas för nybyggnad, ombyggnad eller inköp av äldre byggnad. Lån må jämväl beviljas bolag, förening eller stiftelse, som är ägare av byggnad, inrymmande allmänna samlingslokaler, men som på grund av ekonomiskt trångmål har svårigheter att i tillfredsställande ordning hålla lokalerna tillgängliga för föreningslivet. Bidrag och lån beviljas av Kungl. Maj :t efter beredning av statens nämnd för samlingslokaler. Bidrag utgår med högst 25 % eller, när synnerliga skäl därtill äro, med högst 40 % av det belopp, vartill med ledning av uppgjord kostnadsberäkning (entreprenadkontrakt) eller avgivet försäljningsanbud byggnadskostnadcrna eller köpesumman prövas böra beräknas. I byggnadskostnaderna eller köpesumman må icke inräknas utgifter för anskaffande av tomt eller inventarier. Lån utgår med högst 50 % eller, när synnerliga skäl därtill äro, med högst 75 % av det belopp, vartill med ledning av uppgjord kostnadsberäkning (entreprenadkontrakt), värdering eller avgivet försäljningsanbud, byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet eller köpesumman prövas böra beräknas. I byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet eller köpesumman må icke inräknas utgifter för anskaffande av tomt eller inventarier. Lån skall utgöra till ena hälften en räntefri stående del och till andra hälften en amorteringsdel; dock må, när fråga är om lån för ombyggnad eller lån på grund av ekonomiskt trångmål, den räntefria stående delen av lånet kunna utgöra högst fyra femtedelar. När amorteringsdelen blivit slutamorterad må Kungl. Maj :t under hänsynstagande till i vad mån lånet medfört avsett gagn för föreningslivet medgiva, att den räntefria stående delen av lånet skall anses såsom till viss del eller till fullo infriad. Kungörelsen innehåller därjämte utförliga bestämmelser om förfarandet i ärenden angående bidrag eller lån. Till bidrag för anordnande av allmänna samlingslokaler har för budgetåren 1942/43 och 1945/46 under femte huvudtiteln anvisats reservationsanslag av tillhopa 2.500.000 kr. Reservationen å anslaget utgjorde vid utgången av budgetåret 1954/55 cirka 300.000 kr., varav en större del var disponerad genom beslut om bidrag. Anslag till lån för ändamålet har anvisats å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd. Under budgetåren 1942/43—1954/55 har anvisats investeringsanslag av tillhopa 45.500.000 kr. vilka helt disponerats genom beslut om lån. Bland offentliga byggnader, lämpade för konstnärlig utsmyckning, står

381 de byggnader som inrymmer allmänna samlingslokaler i ett av de främsta leden. Detta är enligt KU :s mening så uppenbart att någon närmare motivering härför inte behöver lämnas. Utredningens uppfattning delas tydligen också av Kungl. Maj :t, något som framgår bl. a. därav att de knappt tillmätta lotterimedlen vid olika tillfällen under senare år tagits i anspråk för bidrag till konstnärlig utsmyckning av allmänna samlingslokaler. Sålunda har för ändamålet bidrag utgått till Bygdegårdarnas riksförbund åren 1945 och 1952 med tillhopa 35.000 kr., till Ordenshusens riksförening nämnda år med likaledes tillhopa 35.000 kr., till Folkets hus i Karlstad år 1946 med 5.000 kr., till Folkets hus i Gävle samma år likaledes med 5.000 kr., till Folkets park i Eskilstuna år 1953 med 15.000 kr. samt till Folketshusföreningarnas riksorganisation åren 1953 och 1955 med tillhopa 35.000 kr. I samtliga dessa fall har som villkor för bidraget föreskrivits, att vid sidan av detta ett minst lika stort belopp genom bidragstagarens försorg ställdes till förfogande för ändamålet samt att utsmyckningen skedde i samråd med statens konstråd. Detta samråd har allt efter omständigheterna etablerats på olika sätt. Sålunda har i några fall, då det gällt att anskaffa ett större antal lösa konstverk, s. k. stafflikonst, inköpen verkställts av en kommitté bestående till ena hälften av representanter för bidragstagarna och till andra hälften av medlemmar av konstrådet, medan i ett par fall, då utsmyckningen hade formen av en större väggmålning, konstrådet godkänt såväl skisser till denna som det slutförda konstverket. Det stöd som staten sålunda redan, ehuru ganska sporadiskt, givit strävandena att låta vårt folk i de allmänna samlingslokalerna komma i direkt kontakt med bildkonsten synes framdeles böra lämnas mera metodiskt. Detta skulle lämpligen kunna ske på så sätt att, i enlighet med KU:s förut deklarerade principiella uppfattning, bidragen och lånen av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler finge till någon del, förslagsvis högst tre procent, jämväl avse konstnärlig utsmyckning av lokalerna. I likhet med vad som regelmässigt föreskrivits då lotterimedel anvisats för ändamålet torde dock en förutsättning härför böra vara, -att utsmyckningen sker i samråd med statens konstråd. Godtages detta utredningens förslag, skulle 5 och 6 §§ kungörelsen den II december 1942, nr 913 (senaste lydelse av 6 §, se S. F. S. 354/1945) lämpligen kunna erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives: 5 §. Bidrag utgår med högst 25 % eller, när synnerliga skäl därtill äro, med högst 40 % av det belopp, vartill med ledning av uppgjord kostnadsberäkning (entreprenadkontrakt) eller avgivet försäljningsanbud byggnadskostnaderna eller köpesumman prövas böra beräknas. I och för konstnärlig utsmyckning av samlingslokalerna må bidraget ökas med högst tre procent, dock endast under förutsättning att utsmyckningen sker i samråd med statens konstråd. I byggnadskostnaderna eller köpesumman må icke inräknas utgifter för an-

382 skaffande av tomt eller av inventarier som ej äro att hänföra till konstnärlig utsmyckning. Skall byggnaden föreningslivets behov. 6 §• Lån utgår med högst 50 procent eller, när synnerliga skäl därtill äro, med högst 75 procent av det belopp, vartill med ledning av uppgjord kostnadsberäkning (entreprenadkontrakt) eller värdering eller avgivet försäljningsanbud byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet eller köpesumman prövas böra beräknas. I och för konstnärlig utsmyckning av samlingslokalerna må lånet ökas med högst tre procent, dock endast under förutsättning att utsmyckningen sker i samråd med statens konstråd. I byggnadskostnaderna, byggnadsvärdet eller köpesumman må icke inräknas utgifter för anskaffande av tomt eller av inventarier som ej äro att hänföra till konstnärlig utsmyckning. Vad i av lån. Vad sålunda föreslagits synes icke tarva några kommentarer. De ytterligare föreskrifter och villkor, som i varje särskilt fall må befinnas erforderliga, torde kunna meddelas i samband med beviljandet av bidrag eller lån. Sålunda kan det måhända komma att inträffa, att enligt kungörelsens övriga bestämmelser sökanden blir berättigad lyfta beviljat bidrag eller lån innan den konstnärliga utsmyckningen — t. ex. en freskomålning eller större skulptur — blivit färdigställd. För sådant fall bör enligt särskilt meddelad bestämmelse gälla, att på utsmyckningen belöpande andel av bidrags- eller lånesumman skall återbetalas därest utsmyckningen ej inom viss tid fullbordats och godkänts av statens konstråd. Övriga s t a t s b i d r a g s b e r ä t t i g a d e byggnader Nu ifrågavarande byggnader är, såsom framgår av författningsförteckningen å sid. 375, avsedda för sjukvårdsinrättningar av olika slag, anstalter för lantbruksundervisning, ålderdomshem, pensionärshem, skolhem, barnhem. Statsbidraget utgår beträffande flertalet sjukvårdsinrättningar med högst hälften av byggnadskostnaden eller köpesumman men är då även i övrigt begränsat till visst högsta belopp per vårdplats. I fråga om anstalter för bildbara sinnesslöa och för lantbruksundervisning samt skolhem och barnhem utgår statsbidraget i regel med 75 % av kostnaderna. Om byggnader av dessa slag kan med fog sägas att åtskilliga av dem är väl lämpade för konstnärlig utsmyckning genom byggherrens egen försorg, ja i vissa fall enligt nutida uppfattning knappast fullt färdigutrustade utan en sådan. I enlighet med sin tidigare deklarerade allmänna inställning vill KU därför förorda, att statsbidragen till dessa byggnader även må kunna avse konstnärlig utsmyckning. Författningstekniskt bör detta kunna ske genom att vederbörande statsbidragskungörelse ändras på motsvarande sätt som av utredningen föreslagits i fråga om kungörelsen ang. statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet.

383 Måhända kan det av praktiska skäl befinnas önskvärt att bestämmelser om bidrag eller lån av statsmedel till konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader införes genom en enda författning i stället för genom ändringar i ett flertal kungörelser. För den händelse så skulle vara fallet, framlägger KU härmed följande utkast till KUNGÖRELSE om bidrag eller lån av statsmedel till konstnärlig offentliga byggnader.

utsmyckning

av

vissa

1 §• Utan hinder av eljest därom gällande bestämmelser må statsbidrag eller lån, som Kungl. Maj:t beviljar till uppförande eller anskaffande på annat sätt av offentlig byggnad, efter ansökan kunna av Kungl. Maj:t förklaras till viss del avse kostnader för konstnärlig utsmyckning av byggnaden. 2 §.

Statsbidraget eller lånet må icke avse utsmyckningskostnader i vad de överstiga tre procent av övriga kostnader, som ligga till grund för statsbidraget eller lånet, samt skall jämväl eljest så begränsas, att det ej belöper å större kvotdel av utsmyckningskostnaderna än av de övriga kostnaderna. 3 §.

Vid ansökan som i 1 § sägs skall fogas plan för den konstnärliga utsmyckningen, jämväl innefattande kostnadsberäkning. Över planen skall yttrande inhämtas av statens konstråd. 4 §.

Som villkor för att bidrag eller lån även må avse konstnärlig utsmyckning skall gälla, att utsmyckningen sker i samråd med statens konstråd samt att bidraget eller lånet till den del det avser utsmyckningen ej må utbetalas förrän denna godkänts av konstrådet. Såsom framgår av samtliga föreslagna författningsbestämmelser är det ej avsett, att statsbidrag eller lån till offentliga byggnader automatiskt skall gälla även konstnärlig utsmyckning, utan får frågan om sådant stöd bedömas från fall till fall. Frågan kan överhuvudtaget ej uppkomma annat än på särskild begäran, och även då sådan gjorts är det ingalunda självklart att den bör bifallas. Måhända är byggnaden knappast lämpad för utsmyckning eller är den utsmyckning som kan tänkas lämplig så föga kostnadskrävande att statligt stöd och den administrativa omgång sådant oundvikligen för med sig ej anses böra ifrågakomma. Bestämmelserna ger även möjlighet till en, generellt sett, mer eller mindre riklig medelstilldelning och utgör således icke hinder ens för en extrem sparsamhetspolitik, om och när en sådan måste föras.

384 A n d r a byggnader I skrivelse till Kungl. Maj :t den 16 sept. 1947 har statens konstråd hemställt om statsanslag för konstnärlig utsmyckning av de statliga skolorna. Framställningen har överlämnats till KU för att tagas i övervägande vid fullgörandet av utredningens uppdrag. I framställningen har konstrådet redogjort för resultatet av en undersökning rörande behovet av konstnärlig utsmyckning av högre allmänna läroverk, realskolor samt folk- och småskoleseminarier. Konstrådet har indelat skolbyggnaderna i tre klasser, allt eftersom deras behov av konst bedömts vara i högre eller lägre grad angeläget. Till den första klassen har hänförts skolor som ansetts böra komma i första rummet. Den omfattar skolor belägna i bygder, där möjligheter att se god konst saknas eller är ringa, och vilkas samlingslokaler regelmässigt brukar utlånas åt ideella föreningar för hållande av konserter, föredrag o. dyl. Till den andra klassen har förts skolor som bedömts böra komma ifråga före klassen tre, vilken sistnämnda innefattar skolor i de största städerna — där ungdomen har goda möjligheter att få se konst annorstädes än i skolan — samt skolor som redan är förhållandevis väl försedda med konst. Enligt konstrådets beräkning skulle för utsmyckning av de något över 200 skolor, som undersökningen omfattat, en sammanlagd summa av i runt tal 2.000.000 kronor vara erforderlig. Eftersom en utsmyckning av de statliga skolorna i stor utsträckning skulle komma kommunerna till godo, syntes det konstrådet skäligt att kommunala eller andra bidrag bleve en förutsättning för eventuellt statligt anslag till utsmyckningen. Bidragen borde uppgå till minst 50 procent av för utsmyckningen erforderligt belopp. Konstrådet har förklarat sig medvetet om att de anförda önskemålen av statsfinansiella skäl icke kunde realiseras omedelbart och att även andra skäl talade för att ett förverkligande i etapper ägde rum. Konstrådet har därför föreslagit att utsmyckningen genomföres under en tioårsperiod, under vilken årligen anvisas 100.000 kronor att av konstrådet disponeras och fördelas under villkor att hälften av det för varje berörd skola erforderliga beloppet ställes till förfogande genom vederbörande kommuns försorg. Beträffande de skolbyggnader, som konstrådet avsåg med sin framställning, vill KU erinra att de såtillvida är av olika slag som vissa av dem, nämligen byggnaderna för folk- och småskoleseminarier, helt bekostas av staten medan läroverks- och realskolebyggnaderna helt bekostas av kommuner eller andra icke statliga samfälligheter. Seminariebyggnaderna får därför redan nu, i mån av behov och tillgång på medel, konstnärlig utsmyckning genom statens försorg, något som däremot icke gäller ifråga om läroverks- och realskolebyggnaderna. Att även sistnämnda byggnader bör vara utsmyckade med konst av olika slag är uppenbart, och numera finns det väl heller knappast någon sådan

385 byggnad som helt saknar konstverk. Däremot är det enligt KU :s mening tveksamt huruvida staten bör planmässigt engagera sig för denna uppgift. Utredningen har tidigare framhållit, att om en offentlig byggnad lämpar sig för konstnärlig utsmyckning, så bör i kostnaden för byggnaden inräknas medel för sådan utsmyckning. Härav torde följa, att den som helt eller delvis bekostar byggnaden bör i samma mån bekosta även den konstnärliga utsmyckningen. Detta har nog redan börjat ingå i det allmänna medvetandet, men det är fara värt att ett motsatt betraktelsesätt — innebärande att konst är en lyx som kommuner och andra samfälligheter inte bör bestå sig annat än möjligen med bidrag av statsmedel — skulle vinna insteg om staten gjorde ett mer eller mindre generellt åtagande att lämna bidrag till konstnärlig utsmyckning av byggnader som i övrigt helt bekostas av andra än staten. Redan av principiella skäl hyser därför KU betänkligheter mot att framlägga förslag om att staten skall åtaga sig en sådan uppgift. Skäl av rent praktisk-politisk natur förstärker än ytterligare dessa betänkligheter. KU finner det nämligen knappast sannolikt att staten, som visat sig så återhållsam när det gällt att verkställa 1937 års principbeslut om konstnärlig utsmyckning av varje därtill lämpad statlig nybyggnad, skulle vilja icke endast förnya och helhjärtat efterleva detta beslut samt genomföra en motsvarande ordning beträffande sådana byggnader, som med bidrag av statsmedel nyuppförs för folkskolor, allmänna samlingslokaler, vissa sjukvårdsinrättningar m. m., utan även åtaga sig att lämna bidrag till konstnärlig utsmyckning jämväl av sådana skolbyggnader med vilkas finansiering staten eljest intet har att skaffa. I varje fall befarar KU att så vidlyftiga åtaganden, om de mot förmodan gjordes, endast skulle leda till halvmesyrer. KU anser sig alltså icke böra biträda konstrådets förslag om en planmässig ekonomisk medverkan från statens sida till konstnärlig utsmyckning av läroverks- och realskolebyggnader. Dessa blir numera i de flesta fall försedda med konstverk av skilda slag, och vad staten bör göra för att ytterligare öka intresset härför synes i första hand endast vara att föregå med goda exempel när fråga är om byggnader som staten själv helt eller delvis bekostar. Vad nyss sagts gäller i stort sett även beträffande utsmyckning av andra offentliga, icke statliga byggnader, såsom kyrkor, rådhus, tingshus, kommunala förvaltningsbyggnadcr, sjukhus, museer, teatrar, konserthus, idrottsanläggningar m. fl. Emellertid må framhållas att staten förfogar över vissa medel, som kan användas bl. a. för sådan utsmyckning, nämligen lotterimcdlen och tipsmedlen, de senare såvitt avser anläggningar för gymnastik, idrott och friluftsliv. Om själva byggnaden eller anläggningen skall till viss del bekostas med bidrag av lotteri- eller tipsmedel, bör bidraget där så finnes lämpligt avse även konstnärlig utsmyckning. Intet bör heller 25

386 hindra att inom detta av fasta regler obundna område av statens kulturfrämjande verksamhet bidrag i vissa fall lämnas enbart för konstnärlig utsmyckning. Detta gäller särskilt när fråga uppkommer om prydande av äldre byggnader och anläggningar med konst. Anslag för ändamålet bör dock endast avse viss del, vanligen högst hälften och i enstaka fall högst två tredjedelar, av utsmyckningskostnaden. Någon principiell nyordning innebär det sist sagda på intet sätt. KU anser det emellertid vara synnerligen angeläget att lotteri- och tipsmedlen, vilka inflyter från alla delar av vårt land, i betydligt ökad omfattning får komma till användning för spridande av god konst ut över landet. Den främsta förutsättningen härför är att dessa medel icke till fullt så stor del som nu är fallet får ingå i den allmänna budgeten. I detta sammanhang må också beröras kommunernas användning av den del av nöjesskattemedlen som tillkommer dem. Någon författningsbestämmelse som reglerar denna användning finnes icke, men åtskilliga kommuner har för egen del beslutat härom. Där så ej är fallet ingår kommunens andel av skatten direkt till kommunens kassa utan att reserveras för särskilda ändamål. I de fall, då kommunen fattat beslut om användningen av nöjesskattemedlen, har detta merendels skett genom bildandet av en s. k. nöjesskattefond med ett av Kungl. Maj :t fastställt reglemente för fondmedlens användning. Denna tar vanligen sikte på sociala och kulturella ändamål. Från sådana nöjesskattefonder har även önskemål av estetisk art blivit tillgodosedda. De sakkunniga för utredning av frågan om beredande av ökade arbetstillfällen för svenska konstnärer genom utsmyckning av offentliga byggnader uttalade i sitt betänkande (SOU 1936:50 sid. 44), att enligt deras mening starka skäl talade för att åtminstone en betydande del av nöjesskattemedlen disponerades för kulturella eller konstnärliga ändamål. Särskilt framhöll de sakkunniga lämpligheten av att anslag lämnades av nöjesskattemedel för offentliga platsers prydande med konstverk samt för konstnärlig utsmyckning av kommunala byggnader av mera monumental karaktär, såsom rådhus, sjukhus, skolor m. fl., varjämte det syntes rimligt att konst- och museiföreningar understöddes med nöjesskattemedel. KU ansluter sig oreserverat till den uppfattning vara nyss återgivna uttalande grundades, nämligen att kommunerna bör helhjärtat stödja konstlivet i orten. Detta behöver emellertid icke nödvändigtvis ske genom anlitande av nöjesskattemedel eller andra därför särskilt till buds stående tillgångar, utan stödet bör lika väl kunna lämnas i form av anslag direkt ur kommunens allmänna kassa. Måhända kan det dock av psykologiska skäl vara lättare att erhålla bidrag till ändamål, som inte räknas till den kommunala nödtorften, om bidragen får utgå ur en s. k. nöjesskattefond och alltså åtminstone formellt sett kan sägas ej inverka på utdebiteringen av den allmänna kommunalskatten.

Kap. 3. Kostnadsberäkningar

Att ens ungefärligen beräkna statens årliga kostnader för genomförandet av de nu framlagda förslagen beträffande konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader är hart när omöjligt. Därtill skulle nämligen krävas att man redan nu kunde förutse hur under tämligen lång tid framåt den statliga och statsunderstödda byggnadsverksamheten på området kommer att gestalta sig samt i vad mån vederbörande arkitekter och statliga eller kommunala myndigheter, främst då Kungl. Maj:t och riksdagen, skulle finna varje särskild byggnad lämpad för utsmyckning. Det enda som torde stå klart är, att utgifterna kominer att ganska väsentligt överstiga det belopp av 200.000 kr., som f. n. årligen anslås till konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader. Emellertid håller KU också för sannolikt, att kostnaderna knappast något år behöver överstiga 1.000.000 kr. och att de genomsnittligt bör kunna hållas avsevärt under detta belopp utan att staten därmed frångår principerna för verksamheten. Till denna uppfattning har KU kommit efter en genomgång av de senaste årens anslag till uppförande av sådana statliga och andra byggnader som kan tänkas bli föremål för konstnärlig utsmyckning. Anslagen ifråga har visserligen sammanlagt hållit sig mellan omkring 100 och 150 miljoner kr. årligen, men man kan säkerligen utgå från att många byggnader, som principiellt sett kan anses höra till kategorien utsmyckningsbara, i praktiken visar sig icke alls eller blott i ringa mån vara i behov av utsmyckning samt att en del andra, icke statliga byggnader på grund av bristande lokalt intresse för saken ej kommer att bli utsmyckade. Vid sina försök till kostnadsberäkningar har KU också antagit att kostnaden för utsmyckning, när sådan sker, inte behöver i medeltal väsentligt överstiga en procent av byggnadskostnaden. Genomförs utredningens förslag i denna del, kommer statens konstråds verksamhet att avsevärt utökas. Rådet består av ordförande samt sex ledamöter, av vilka fyra är utövande konstnärer. För dessa fyra finns lika många suppleanter, även de konstnärer. Dessutom äger en av chefen för Nationalmuseum utsedd representant närvara vid rådets sammanträden. Slutligen har rådet en sekreterare. Samtliga nu nämnda personers arbete i rådet är av bisysslokaraktär och ersattes med årliga arvoden. Sålunda utgår f. n. arvodet till ordföranden med 1.200 kr., till varje ledamot och till representanten för Nationalmuseum med 600 kr. samt till sekrete-

388 råren med 3.600 kr., alltså tillhopa 9.000 kr. årligen. Då vidare till resekostnader, traktamentsersättningar och expenser får användas högst 4.000 kr., är anslaget till rådets verksamhet f. n. i riksstaten upptaget till 13.000 kronor. Arbetet i rådet är redan nu så pass betungande att det, särskilt betraktat som övertidsarbete vid sidan av ordinarie arbete, knappast kan anses skäligen ersatt med nu utgående arvoden. I all synnerhet gäller vad nu sagts sekreteraresysslan, vars arbetsbörda är sådan att den n ä r m a r sig en halvtidstjänst. Redan nu vore minst en halvtidstjänst motiverad, om sekreteraren fullt tillfredsställande skulle kunna fylla alla de uppgifter som kan anses falla inom konstrådets verksamhetsområde. Vid ett genomförande av KU:s förslag bör därför sekreteraren bli heltidsanställd och i lönehänseende jämställd med en intendent vid Nationalmuseum i 27:e lönegraden, vars lön f. n. utgår med i runt tal 20.800 kr. per år. Arvodena till rådets ledamöter och Nationalmuseichefens representant synes, i avbidan på närmare erfarenhet om ökningen av deras arbetsbörda, böra höjas till 3.000 kr. för ordföranden och 1.800 kr. för de övriga. Till resekostnader, traktamenten och expenser torde kunna beräknas åtgå 10.000 kr. De årliga kostnaderna för rådets verksamhet efter ett genomförande av utredningens förslag kan således uppskattas till i runt tal 46.400 kr., innebärande en ökning med 33.400 kr.

AVDELNING IX

Konst på arbetsplatsen

Blotta tanken att förse fabriksanläggningar med konstnärlig utsmyckning tedde sig till helt nyligen för de allra flesta som främmande, och ytterst få kunde för något halvsekel sedan föreställa sig konslen som ett naturligt och självklart inslag i arbetsmiljön eller att arbetare i gemen kunde ha intresse för eller möjligheter att tillgodogöra sig konst. Bland dessa få märktes främst de radikala konstnärerna, och det kan vara frestande att citera några ord av van Gogh, nedskrivna på 1880-talet: »Inget resultat av mitt arbete skulle vara mig mera välkommet än att vanliga arbetare hängde upp mina blad i sina rum eller på arbetsplatsen. För dig, allmänhet, är de faktiskt gjorda!» Sedan dess har den allmänna inställningen undergått en radikal förändring. Allteftersom arbetsprocesserna kommit att alltmer mekaniseras och specialiseras har frågan om arbetsglädjen blivit ett betydelsefullt samhälleligt problem, och man har i samband härmed allmänt kommit till insikt om vad en estetiskt formad arbetsmiljö kan betyda för att skapa trivsel i arbetet, en faktor som kan ha direkt betydelse också för arbetets intensitet och produktionsresultatet. Det står utom all fråga att arbetsmiljön erbjuder stora möjligheter för den estetiska propagandan. Kontinuerligt växlande konstintryck på arbetsplatsen kan på elt utomordentligt sätt få individen att lugnt och naturligt växa sig in i konstens värld och göra denna till en självklar och omistlig del av arbetslivet och inte bara någonting märkvärdigt, avsett endast för de högtidliga tillfällena. De behov som här kan skapas måste få avgörande betydelse också för de krav som människan ställer pä sitt hem och sin frilidsmiljö. Därmed skulle måhända också -— till gagn för båda parter — skapas intimare förbindelser mellan den stora publiken å ena sidan och konsten och konstnärerna å den andra, förbindelser som i vår tid i så hög grad gått förlorade. De estetiskt trivselbefrämjande åtgärderna på arbetsplatserna kan uppdelas främst efter tre linjer: 1) åtgärder för att allmänt höja miljöns estetiska nivå, 2) permanent konstutsmyckning av företagen samt 3) konstutställningar i företagens matsalar och samlingslokaler. Färgsättningen av arbetsmiljön och av maskiner har både estetiska, medicinska och allmänt trivselmässiga aspekter. Elt betydande forskningsarbete har under de senaste decennierna lagts ned på att här få fram de ur psykologiska synpunkter gynnsammaste färgerna och färgsammanställningarna, metoder som har giltighet inte bara för fabriker utan lika väl för

390 kontor, skolor, bibliotek etc. Här kan mycket vinnas med obetydliga extrakostnader. Färgsättningen av fabrikslokaler sker i allmänhet ursprungligen i praktiskt syfte, för att arbetaren snabbt skall urskilja och återfinna farliga maskindelar e t c , men resultatet kan också få mycket positiva estetiska effekter. Man vet t. ex. att för varje färg finns en komplementär färg, vilken vitaliserar och balanserar den andra färgen; den psykologiska effekten har visat sig vara nära förbunden med belysningen, och färger med stark reflexion på ytan upplevs som angenäma; varma färger reflekterar ljus bättre än kalla; ljusa färger på väggar och tak ger större intryck av rymd e t c Denna psykologiska effekt kan ytterligare stegras i en konstnärlig takmålning, som den Nils Wedel utfört i det i berget insprängda Göteborgs vattenverk. En färgsättning i kalla färger kan nedbringa den psykologiska värmeförnimmelsen i lokaler, där på grund av arbetsförhållandena värmenivån är hög. Det kan sägas vara en allmän tendens att använda ljusare och mer attraktiva färger i industriinteriörer; detta gäller icke minst färgsättningen av maskiner. I Sverige har bl. a. Sandvikens järnverk och Gustavsbergs fabriker sedan 1930-talet intresserat sig för att pröva färgsättningar under sådana synpunkter. Att ett arbete efter liknande riktlinjer också har betydelse för individens fostran till uppmärksammande av estetiska värden ligger i öppen dag. Om inte annat får han sin uppmärksamhet riktad mot färgens betydelse i vår dagliga omgivning. Genom växling av olika material kan levande mönster på väggar och golv åstadkommas. Även många andra metoder har prövats för att göra arbetsmiljön mera trivsam, varvid man framförallt försökt dit överföra något av hemmiljöns trevnadsvärden, med blommor i fönstren, textilier i glada färger, parkanläggningar eller takterrasser anordnade för personalens rekreation. Trivsamma matsalar inreds för de anställda, och musik under arbetet har införts i åtskilliga företag. På sina håll har strävandena att skapa en estetiskt tilltalande arbetsmiljö föranlett företagen alt förvärva konstverk för att smycka sina lokaler. Några representativa exempel kan här vara värda att nämnas. Inspirerad av sitt moderföretag, chokladfabriken Freia i Oslo — som redan 1922 gav Edvard Munch i uppdrag att smycka företagets arbetarmatsal med tolv stora väggmålningar — började Maraboufabriken i Sundbyberg omkr. 1930 skapa en konstnärligt utformad miljö för de anställda i anslutning till arbetsplatsen, för avkoppling under raster och annan fritid. En stor trädgårdsanläggning har smyckats med monumentalskulpturer av framstående svenska konstnärer, t. ex. Eric Grate, Bror Hjorth, Ivar Johnsson och Nils Möllerberg, samt av världsnamn som Maillol, Despiau, Henri Laurens och Marino Marini. Vidare kan nämnas en jättefresk av Hilding Linnqvist i fabrikens matsal. Ett sällsynt gott exempel på en estetiskt genomförd arbetsmiljö har AB Astra, Södertälje, skapat i sin 1955 färdigställda kontorsbyggnad. Detta har kunnat ske tack vare målmedvetet och intimt sam-

391 arbete mellan arkitekten och en av våra främsta yngre konstnärer, varjämte Riksförbundet för bildande konst anlitats som rådgivare. Husets förnämsta utsmyckning är en av Karl Axel Pehrson utförd monumentalmålning vilken sträcker sig genom tre våningar och ligger till grund för färgsättningen av alla interiörer; vidare märks en monumentalskulptur av Gustaf Nordahl, en fasadrelief i brons av Knut Erik Lindberg samt en rikedom av konst och konsthantverk av olika slag. Monumentalskulpturer har inköpts av Scania-Vabis i Södertälje, Svenska Industritjänstemannaförbundet och Folksamkoncernen; den senare äger sammanlagt omkr. 600 olika konstverk och sätter som sitt mål att varje rum inom företaget skall prydas av något konstverk. Under det senaste decenniet har företagsledningarna i flera fall låtit utföra monumentalmålningar i matsalar och fabrikshallar. Detta gäller utom Maraboufabriken t. ex. Tobaksmonopolet (Bo Beskow), MAB och MYA i Malmö (Lars Norrman; företaget äger dessutom skulptur och måleri i betydande omfattning), Victorin och Strands trikåfabrik i Västervik (Kalle Hedberg). Det är numera ingalunda ovanligt att ett företag vid större nybyggnader ger en konstnär i uppdrag att utföra en fasadrelief, en monumental port, en smidesgrind e. dyl. Grängesbergsbolaget med LuossavaaraKirunavaara AB har under många år haft en konstintresserad ledning, som tillfört företaget ett mycket stort antal konstverk i olika tekniker. Dessa har utplacerats icke endast på kontor utan också i marketenterier och mässar, pä fartyg och bolagshotell samt i föreningshus, ABF-lokaler o. d. i de orter, där bolagen har någon verksamhet förlagd. I flera fall har företagens inköpspolitik stimulerats av den utställningsverksamhet som anordnats av personalkonstföreningen i vederbörande företag. Detta gäller t. ex. Mjölkcentralen, som lagt ner betydande summor pä konstinköp. Ett specialfall är S AR A-bolagen, som under de fem aren 1950—54 köpt konst för icke mindre än 90.000 kr. Här kan också nämnas att några stora företag som Grängesbcrgsbolagets, Bolidens Gruv AB och Tobaksmonopolet genom att betala avgift som medlemmar i Riksförbundet för bildande konst tillförsäkrat sina anställda på olika platser åtminstone en konstutställning av hög klass per år. Andra med konst väl försedda företag är HSB:s Riksförbund och Malmö Strumpfabrik. De statliga verken får i allmänhet hålla till godo med vad Nationalmuseum med sina knappa resurser kan låna ut. I några fall har dock medel kunnat anslås av de affärsdrivande verken för monumental utsmyckning, t. ex. av en kraftstation. Ett verksamt medel att införa konsten på arbetsplatserna är att anordna konstutställningar inom lokalerna, främst dä i matsalarna. Här har personalkonstföreningarna i mänga fall utfört ett lovvärt och framgångsrikt arbete, och vissa föreningar har t. o. m. avsatt en del av medlemsavgifterna för inköp av konst till arbetslokalerna. Det behöver knappast nämnas att personalkonstföreningarnas intensiva verksamhet ibland kunnat stimulera

392 företagsledningarnas intresse för att pryda arbetsplatsen. På sina håll har personalen fått upp till 8—10 utställningar per år, alltså en nära nog kontinuerlig tillgång till konst av skiftande slag. I vissa fall ambulerar de konstverk, vilka inköpts för utlottning under året, mellan olika samlings- och kontorsrum. Några försök att på ett rationellt sätt samordna de olika ansträngningarna att förse arbetsplatserna med konst har dock ännu icke gjorts i vårt land. Här har Norge gått i spetsen. I Norge introducerades målmedvetna strävanden att liva upp arbetsmiljön med bildkonst redan för två årtionden sedan. Initiativtagare var riksantikvarien Harry Fett, vilken såsom tillika ledare för ett större företag började anordna utställningar med konstreproduklioner i företagets matsal, kombinerade med upplysningsföredrag om konstverken. Denna verksamhet har sedan fortsatt och år 1950 systematiserats i ett större sammanhang genom grundandet av föreningen Kunst på arbeidsplassen. Detta skedde genom Harry Fetts personliga initiativ, och han fungerar fortfarande som föreningens ledare och inspiratör. I styrelsen för föreningen sitter ledare för landets fackliga centralorganisation och centrala arbetsgivareförbund. Föreningen har nått en betydande anslutning av privata och statliga företag, och dess verksamhet berör f. n. omkr. 55.000 anställda i 92 företag och organisationer. Den viktigasle arbetsformen är vandringsutställningar företrädesvis av större konstreproduktioner i färg men även av grafiska blad. Under de fem första arbetsåren har anordnats sammanlagt 702 utställningar, och sistlidna verksamhetsår ordnades 179 utställningar på 70 arbetsplatser. Varje företag mottager maximum 4 sådana utställningar per år. De utställs i regel i företagens matsalar som gärna får något av karaktären av ett »community center» eller en klubblokal. Varje företag har sina egna ramar, vilket i hög grad nedbringar fraktkostnaderna för utställningsmaterialet. Med hjälp av reproduktioner, vilka ju i förhållande till originalkonst är avsevärt billigare i inköp liksom även billigare att försäkra och frakta, kan bekantskap förmedlas med mycket av den värdefullaste konst som skapats under olika perioder och i olika kulturkretsar. Föreningen poängterar att man måste se reproduktionerna som en förberedande skola i konstförståelse och som ett pedagogiskt hjälpmedel. Utställningarna spänner över en stor del av konsthistorien, frän antiken fram till den nutida konsten, och 1955 stod inte mindre än 133 utställningskollektioner till förfogande. Dessa omfattar i genomsnitt 20-40 nummer vardera och ordnas i allmänhet omkring ett visst motiv, t. ex. Barnet i konsten, Kvinnan sedd med franska mälarögon, Blommor eller Fester och nöjen. Utställningarna k a n också söka belysa ett konstnärligt problem — Målarna och ljuset — eller presentera en viss konstnär, en stilriktning eller ett tidsavsnitt inom ett lands konst — Östern i tusch. Detta mångskiftande material ger stora möjligheter att skapa omväxling i utställningarna, och genom att det också erbjuder en rikedom av kulturhistoriska och olika moliviska syn-

393 punkter vinns lätt anknytningar till åskådarnas speciella intressen — t. ex. Mannen i sitt yrke, Industribilder. Föreningen äger också landets största samling av färggrafik, vilken konstart de senaste åren beretts ett allt större utrymme i utställningsverksamheten. Utställningarna hängs upp i företagens lunchrum eller andra samlingslokaler och stannar pä varje plats två månader. Sedan en sådan kollektion hängt uppe en månad och personalen hunnit grundligt bekanta sig med den, arrangeras en kulturafton med olika slag av underhållning, då någon konsthistoriker, kritiker eller konstnär håller ett populärt föredrag i samband med en visning av utställningen, ofta åtföljd av diskussion. Föreningen tillhandahåller även litteratur och tidskrifter om konst liksom den förmedlar demonstratörer, utlåning av film och bildband etc. En konstkunnig konsulent är knuten till organisationen. Föreningen har erhållit bidrag från det allmänna, 1955/56 med 12.500 kr. av statsmedel och 16.500 kr. från Oslo stad. Kunst på arbeidsplassens verksamhet har redan gett fruktbärande impulser. Sålunda har utställningarna på flera håll väckt intresse för konstutövning, och det finns även exempel på att företag vid planeringen av nya lokaler tagit hänsyn till de behov som de vandrande konstutställningarna väckt. Behovet av goda färgreproduktioner i större format, framförallt av nordisk konst, har i viss mån tack vare föreningens verksamhet börjat bli tillgodosetL i snabbare takt. Här kan tillfogas att Unesco tagit upp problemet »konst på arbetsplatsen» vid flera överläggningar och begärt kontinuerliga uppgifter om de norska erfarenheterna. Även från svenskt håll har gjorts förfrågningar om medlemskap, och föreningen hoppas att snarast få i gång ett nordiskt samarbete på detta område. Under inspirerande medverkan av den norska organisationen grundades 1954 i Köpenhamn den danska föreningen Kunst på Arbejdspladsen, som dock inte i större skala igångsatte verksamheten förrän hösten 1955. Organisationen har erhållit statsbidrag med 15.000 kr. av tipsmedel; den ekonomiska grundvalen för föreningens start har i övrigt åstadkommits genom engångsbidrag från ett tjugotal större firmor. Den löpande finansieringen sker liksom i det norska fallet genom medlemskonlingenter, 300 kr. per år, samt genom bidrag av arbetsgivarnas och fackföreningarnas centralorganisationer. Dessa är också representerade i styrelsen. Vid sidan av denna fungerar en rådgivande kommitté med representanter lör olika konstarter och för konsthistoriker. För varje utställning betalar medlemmarna en avgift, proportionell mot utställningens storlek. Dessa avgifter reserveras för att förnya och utvidga föreningens förråd av konstverk. Verksamheten skiljer sig i så måtto från den norska systerföreningens att den huvudsakligen arbetar med originalkonst — måleri, skulptur och grafik — mestadels dansk. Reproduktioner används dock »i den utsträckning de kan belysa utvecklingen inom konsten». Utställningarna beräknas i genomsnitt omfatta icke mer än omkr. 15 konstverk och får hänga tre månader på varje plats.

394 Enligt sina stadgar skall föreningen även arbeta för att konst anbringas på arbetsplatserna som fast utsmyckning av lokalerna samt stimulera till utgivandet av originalgrafik, avgjutningar och reproduktioner av konst, vilka kan komma till användning i verksamheten. I vissa avseenden samma arbetsområde har också Arbejdernes Konstförening i Köpenhamn, grundad 1947. Vid sidan av sin visnings- och föredragsverksamhet anordnar denna förening också ett par vandringsutställningar som cirkulerar mellan olika arbetsplatser. Flera av dessa vandrande konstverk har inköpts av de besökta företagen för permanent utsmyckning av lokalerna. Föreningen tjänar också som en rådgivande instans när det gäller konstnärlig utsmyckning av fackorganisationernas egna lokaler. Denna knapphändiga redogörelse för vad som hittills gjorts på arbetsplatserna för att tillgodose de estetiska behoven synes ge vid handen att framstegen under de senaste två decennierna varit snabba och att företagsledningarna i stigande utsträckning ser sina skyldigheter och möjligheter härvidlag. Mellan modern företagaranda och de anställdas vidgade kulturambitioner försiggår här ett samspel i en arbetsmiljö, där saneringarna börjar ge möjligheter att placera konstverk. Detta lovar gott för framtiden. Allt vanligare börjar det bli att företagsledningen självmant kalkylerar med visst kostnadstillägg för konstnärlig utsmyckning, när ombyggnader eller utvidgningar av produktionsanläggningarna skall genomföras. Och många personalkonstföreningar torde numera ha goda möjligheter att påverka företagsledningarnas konstpolitik. I de företag där ingen konstförening är verksam förefaller det som om uppgiften att ta initiativ och utse ansvariga för konstutställningarna hör hemma i företagsnämnden, eftersom trivselfrågorna tillkommer dessa nämnder att behandla. De som utses att ansvara för konstutställningar på arbetsplatsen kan ordna utställningarna genom samarbete med Folkrörelsernas konstfrämjande eller Riksförbundet för bildande konst eller genom att på egen hand låna upp konstverk från konstsamlare och konstnärer. För demonstrationer av utställningen kan vägledare anskaffas genom kontakter med konstbildningsförbunden, allmänna bildningsorganisationer eller museer. Det måste framstå som slöseri med tid och krafter att ställa samman en utställning för endast en arbetsplats, när den kan utnyttjas på låt oss säga tjugo. Ett särskilt samarbetsorgan, exempelvis organiserat efter liknande linjer som de ovannämnda norska och danska föreningarna, skulle sannolikt få vittomfattande uppgifter att fullfölja. Ett sådant organ skulle även kunna stå till tjänst med att sammanställa vandringsutställningar, ge informationer om utställningsarrangemang, upprätthålla kontakt med konstbildningsorganisationer, förmedla upplysningsmaterial och konstföredrag samt stå till förfogande för rådgivning åt företag som ämnar inköpa och placera konstverk på arbetsplatsen eller i dess omgivningar. Det skulle närmast ankomma på arbetsmarknadens och näringslivets organisationer att ta

395 ett sådant initiativ. Rent allmänt vill KU uttrycka den uppfattningen att direkt statliga åtgärder för införande av konst på arbetsplatserna knappast vore ändamålsenliga. Om något statligt stöd i framtiden bör tänkas utgå till en organisation av typ Kunst på arbeidsplassen kan icke nu förutses. KU vill slutligen starkt understryka den stora betydelse konst på arbetsplatsen kan ha för såväl arbetstrivseln som vårt folks estetiska fostran. Enligt utredningens mening vore det följaktligen mycket värdefullt om dessa angelägenheter bleve föremål för överväganden inom sådana arbetsmarknadsinstanser som exempelvis Arbetsmarknadskommittén och Arbetsmarknadsnämnden. Enbart ett positivt uttalande från dessa arbetsmarknadsparternas samarbetsorgan till företagare, tjänstemän och arbetare skulle rikta uppmärksamheten på möjligheterna att infoga konst på arbetsplatserna och samtidigt ge impulser till vidgad förståelse för de värden som insatser på detta område kan ha för såväl företag som anställda.

AVDELNING X

Åtgärder mot spridning av värdelös konst

Kap. 1. Nuvarande förhållanden Enligt sina direktiv har KU även haft att uppmärksamma »den livligt diskuterade frågan om tillverkningen och försäljningen inom landet av värdelösa s. k. konstalster samt importen av sådana produkter». En objektiv värdering av konstföremål går ej att exakt göra, och detta vare sig värderingen skall ske ur konstnärlig, kulturhistorisk eller ekonomisk synpunkt. Emellertid är det ett av alla konstkännare obestritt faktum, att en mycket stor del av de föremål, som i våra dagar försäljs under beteckningen konstverk, helt saknar konstnärligt och kulturhistoriskt värde och av omdömesgilla personer även frånkännes något nämnvärt ekonomiskt värde. Denna värdelösa konst plägar i dagligt tal kallas hötorgskonst, vilken benämning troligen härrör från den tid för ett femtiotal år sedan då det på Hötorget i Stockholm såldes oljefärgstavlor av mycket enkel och konstlös beskaffenhet. I våra dagar framträder hötorgskonsten i många olika former. Bland de vanligaste kan nämnas kopior (förfalskningar) av äldre och moderna mästares verk, reproduktioner efter sådana i relief i papier-maché översmetad med färg, mer eller mindre fabriksmässigt förfärdigade oljemålningar på olika material, de s. k. nedmosade porträtten (d. v. s. uppförstorade porträttfotografier med pålagd färg), själlöst och klumpigt utförda målningar av amatörer eller yrkesmän utan konstnärlig ambition, skulpturer i trä eller konststen samt tavlor i trärelief, vanligen färglagda. Dessa alster produceras över hela landet, antingen individuellt eller fabriksmässigt enligt löpande-band-principen. Huvudcentra för distributionen är Stockholm, Göteborg och, framförallt, Malmö. Den tidigare betydande importen, särskilt från Danmark, upphörde under andra världskriget till följd av de då genomförda handelsrestriktionerna och har sedan inte åter kommit i gång i tidigare omfattning. Försäljningsmetoderna är mångskiftande. En del av försäljningen sker vid tillfälliga utställningar eller utförsäljningar där som lockbete mindre goda verk av kända konstnärer samtidigt utbjuds till mycket höga priser. En annan del av godset passerar genom auktionskamrarna, vilka enligt sina bestämmelser inte kan vägra mottaga detsamma. Många firmor sköter distributionen genom kringresande återförsäljare eller arbetar med ett nät av agenter, som tecknar avbetalningskontrakt med kunderna, varefter »konst-

397 verken» levereras. Icke sällan är dessa transaktioner förknippade med utbytesrätt, som avser att till synes minska köparens osäkerhet. Försäljning genom postorderfirmor har under de senaste åren fått en alltmer ökad omfattning. Åtskilliga tredje klassens bildmakare är tillika kringresande försäljare av sina alster eller har i hemorten en tillräckligt stor kundkrets. Glasmästare, rammakare och möbelhandlare driver ej sällan affärer även med sämre konst, och sådan ingår i lagret hos många mindre ansedda konst- och antikvitetshandlare. Ett viktigt hjälpmedel i denna trafik är reklamen, framförallt tidningsannonseringen. Hur denna kan vara beskaffad framgår av följande smakprov: »Oljemålningar av god klass utförda av kända konstnärer». — »Konstnärernas egen tavelateljé: Köp direkt av konstnären, spara pengar.» — »En konstnär som i dag tvingas sälja en tavla billigt för sitt livsuppehälle kan vara en enastående konsttalang, men hans namn är ännu ej känt. I morgon kan han vara upptäckt av dem som leda konstkritiken. Genast få hans tavlor mångdubbla värdet». — »Ni kan själv välja motivet: Barndomshemmet, sportstugan, semesterbilden, brudbuketten. Vi garanterar full belåtenhet med returrätt inom 8 dagar och pengarna tillbaka». Postorderfirmorna sprider dessutom illustrerade kataloger över hela landet, och priserna på deras tavlor, träskulpturer och andra alster som kallas konsthantverk talar för att det här närmast gäller att skaffa återförsäljare. En av dessa firmor vänder sig särskilt till föreningar som anordnar basarer och fester till förmån för välgörande, kulturella eller allmännyttiga ändamål. Det påpekas i katalogen, att lotteriförordningen år 1949 ändrats så att arrangörer av dylika fester får efter allenast anmälan hos vederbörande polismyndighet anordna lotterier med insatser upp till 3000 kr. I katalogen utbjuds olika till lotterivinster avsedda varukollektioner, bl. a. en kallad »stora konstlotteriet» samt bestående av 100 oljemålningar och färgreproduktioner, 100 vinstlotter, 900 nitlotter, vinstlista och handmålad fasadskylt. Priset är 248 kr., och lotteriet inbringar 500 kr. F i r m a n h a r en mängd andra lombolakollcktioner däri tavlor och andra prydnadssaker ingår. I kommentaren anges tavlorna ej ha något med hötorgskonst att skaffa. Detframhålles vidare, att de svindlande priserna på de i utställningshallar och konstaffärer salubjudna konstverken gör att den konstnjutning, som dessa kan bereda ägaren och som f. ö. i åtskilliga fall kan vara ganska tvivelaktig, är förbehållen den s. k. överklassen. De kringvandrande och kringresande försäljarna skyr inga medel att tränga sig in överallt med sina varor. Sålunda säljs i Stockholm en hel del hötorgskonst på sjukhusen och i de statliga verken. Dessa försäljare håller också reda på avlöningsdagarna inom industrien och ställer då ut sina kollektioner utanför fabriksportarna. Ofta. utger de sig för att själva vara konstnärer eller att företräda någon känd sådan. En agent som tog upp beställningar på porträtt, målade efter fotografier, påstod att porträtten målades av elever vid konstakademien och skulle figurera vid elevutställningar-

398 na. Sin framgång bygger vissa försäljare i hög grad på företeende av välvilliga recensioner i mindre nogräknade landsortstidningar. När en hotellutställare kommer till en småort införes i ortstidningen i stället för en opartisk recension ofta nog en intervju med »konstnären» vari denne fritt får breda på om sin egen märkvärdighet. Uttalandena presenterar han sedan på nästa ort som gjorda av en betydande konstexpert. Så länge landsortspressens konstbedömning i stor utsträckning överlämnas åt osakkunniga personer, kan resultatet bli detta. Under de senaste åren har emellertid åtskilliga landsortstidningar börjat ge utrymme åt artiklar som vänder sig mot spridningen av hötorgskonst, och i några fall har de påpassligt infört annonser, betalda av konstföreningar, vari bl. a. jämförelser gjorts mellan priserna på hotellutställningar av hötorgskonst och priserna på konstföreningsutställningar. Hur stor omfattning försäljningen av hötorgskonst har är det omöjligt att få något klart begrepp om. Säkerligen går dock försäljningssumman upp till åtskilliga miljoner kronor årligen. En rätt nyligen företagen »marknadsundersökning» av en ort i norra Västmanland kan tjäna till belysning av saken. Orten med omnejd har cirka 5000 invånare. Där verkar en liten men effektiv konstförening som söker ge folk möjlighet att köpa god konst, varför förhållandena kan antagas vara bättre än vanligen är fallet. Orten får årligen besök ett dussintal gånger av försäljare, som kommer i bilar eller mindre bussar och därvid säljer 4—5 tavlor per gång, d. v. s. genomsnittligt ett 50-tal om året, till priser mellan 50 och 200 kr. stycket. Det sistnämnda prisläget brukar gälla när försäljaren kan åberopa att tillverkaren finns upptagen i uppslagsboken »Svenska konstnärer». Dessutom besöks orten ungefär 3 gånger årligen av försäljare av inramade konstreproduktioner. Bygden håller sig vidare med en egen skräckkonstmålare, ett s. k. bysnille och ett halvdussin säljande amatörmålare. I orten är också bosatt en verkligt god konstnär. Skräckkonstmålaren uppger själv, att han med släkt och vänner till hjälp vid målandet gör 200 å 300 tavlor om året, vilka alla säljs i orten med omnejd. Han anser sig själv höra till de hederliga i skrået, då han aldrig gör mer än ett halvt dussin tavlor med samma motiv och är noga med att sälja dessa till olika trakter. Bysnillet har fått en ganska dominerande ställning inom orten. En tavla av honom är den obligatoriska vinsten vid lotterier och tävlingar, liksom han ofta till 50-årsdagar får efter fotografi måla en tavla av festföremålets hem. Den årliga försäljningen i orten av ren skräckkonst kan uppskattas till minst 10.000 kr., därvid icke medräknats försäljning av amatörmålningar och reproduktioner. Härtill kommer en till cirka 2.000 kr. uppskattad försäljning vid tillfälliga utställningar-på hotell. Prisbildningen på marknaden för hötorgskonst är mycket nyckfull. Jämför man konstförsäljningsannonser från 1940-talets början med liknande annonser ett tiotal år framåt finner man att priserna genomsnittligt sjunkit. Måhända har marknaden blivit tämligen mättad och konkurrensen skarpare,

399 och kanske har också allmänheten börjat få en bättre uppfattning om dessa tavlors värde. Partipriset för konstnasarna synes numera vara cirka 5 kr. per schablonmålning plus 3—4 kr. för ramen. Nasarnas detaljhandelspriser varierar vanligen högst avsevärt alltefter kundernas godtrogenhet och köplust, och ej sällan har köparen fått betala 100 kr. eller mer för en tavla av simplaste slag. Priserna i postorderkatalogerna varierar mellan 10 och 70 kr. och torde i genomsnitt vara 30—40 kr. per tavla. Motiveringen är ofta denna: »Dessa tavlor betinga i konstaffärerna cirka 200 kr. i pris, men på grund av att vi kontrakterat konstnärens hela produktion kunna vi sälja dem till otroligt lågt pris».

Kap. 2. Tidigare förslag i ämnet

Under de senaste decennierna har flerfaldiga gånger förslag väckts om åtgärder för att förhindra spridning av värdelösa »konstalster». Till en början tog man därvid endast sikte på importen, vilket var ganska naturligt så länge någon massproduktion inte förekom i Sverige utan »behovet» huvudsakligen tillgodosågs från utlandet. Utmärkande för dessa förslag har varit, att man tänkt sig kunna genom prohibitiva tullavgifter förhindra avsättningen på den svenska marknaden av dessa mindervärdiga varor. Framställningar i ämnet gjordes till Kungl. Maj:t år 1922 av Konstnärernas centralkommitté och år 1923 av Skånes konstförening utan att föranleda någon åtgärd. — År 1935 väckte herr Johan Nilsson i riksdagens första kammare en motion (nr 89) om reglering av införseln till riket av mindervärdig konst. I motionen föreslogs en tull å exempelvis 25 kr. för varje utländsk tavla. Motionären hade såsom motivering för sitt förslag särskilt framhållit importens olägenheter ur försörjningssynpunkt för de svenska konstnärerna. Bevillningsutskottet underströk det behjärtansvärda i motionens syfte men betvivlade att en införselbegränsning skulle i någon mer avsevärd mån underlätta försörjningsmöjligheterna för svenska konstnärer i svag ekonomisk ställning. I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd. — År 1936 hemställde Konstnärernas intressekontor i skrivelse till Kungl. Maj:t om utredning för åstadkommande av bestämmelser som kunde reglera eller försvåra införseln till riket av mindervärdig konst. I motiveringen framhölls, att importen säkerligen kunde stävjas om varje importerad, av svensk konstnär icke tillverkad målning eller skulptur belades med en tull av förslagsvis 25 å 75 kr. och varje grafiskt blad med en tull av 3 kr. Konstakademien tillstyrkte framställningen, medan Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen avstyrkte densamma. Ämbetsverken ansåg en tullbestämmelse lätt kunna kringgås samt tillade, att em tull antagligen icke skulle verksamt bidraga till vinnande av det med framställningen avsedda syftet. Framställningen föranledde ej någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 12 januari 1939 upptog Konstnärernas intressekontor, denna gång i förening med Konstnärernas riksorganisation, ånyo frågan till behandling. I skrivelsen framhölls, att importen av utländska värdelösa alster, som här i landet såldes under beteckningen konst-

401 verk, under år 1938 ökat i oroväckande grad. Denna ur ekonomisk och kulturell synpunkt skadliga import skulle med säkerhet kunna bringas att upphöra, ifall införseln av målningar, skulpturer och grafiska arbeten belades med tull. Ur principiell synpunkt vore det riktigast om det kunde ordnas så, att ju mera undermåligt ett »konstverk» vore, desto större tullavgift skulle utgå men verkligt goda konstalster vara tullfria. Ett konstverks konstnärliga värde skulle då vid införseln bedömas av tullmyndigheterna genom anlitande av sakkunniga. En sådan anordning vore visserligen av praktiska skäl otänkbar. Men det avsedda syftet skulle uppnås om en bestämd tullavgift upptoges för varje hit infört konstverk, oavsett dess värde. Om exempelvis en tullavgift av 30 ä 50 kr. upptoges, skulle dettai belopp utgöra en procentuellt synnerligen hög summa i förhållande till värdet av de »konstverk» som vore avsedda att utprånglas för 5 å 75 kr stycket, medan en sådan tullavgift för konstnärligt värdefulla utländska alster, vilkas värde sällan undcrstege 1000 kr. skulle utgöra en endast ringa procent. Lades tullavgiften till den dittillsvarande försäljningssumman för varje åsyftat mindervärdigt konstverk, skulle varornas karaktär av s. k. dörrknackarartiklar försvinna och publiken icke längre förmås till inköp på sätt som nu sker. Under nu rådande förhållanden förleddes publiken till inköp dels genom varornas skenbara prisbillighet och dels genom det medlidande med »fattiga konstnärer», som vederbörande försäljare i många fall lyckades framkalla. I yttrande den 23 oktober 1944 över sist återgivna skrivelser framhöll statens konstråd, att genomförandet av skrivelseförslaget icke skulle innebära någon lösning. En generellt fastställd tull skulle drabba ej endast de värdelösa alster, som försåldes under den felaktiga beteckningen konstverk, utan också verkligt konstnärliga produkter, varjämte fabrikationen av de mindervärdiga s. k. konstalstren sannolikt skulle komma att överflyttas till Sverige. Konstrådet hänvisade i yttrandet till en skrivelse, som konstrådet den 21 oktober 1944 avlåtit till Kungl. Maj :t och vari hemställdes, att frågan om tillverkning och försäljning inom landet av värdelösa s. k. konstalster och om import av sådana produkter bleve föremål för utredning. Då det enligt direktiven för 1948 års konstutredning åligger utredningen att i första hand pröva de av konstrådet skisserade förslagen, bör en tämligen utförlig redogörelse för sistnämnda skrivelses innehåll här lämnas. Statens konstråd anförde bl. a. följande: Innan det nu pågående världskrigets utbrott ägde till Sverige rum en synnerligen betydande import av värdelösa »konstverk», bestående av målningar, skulpturer, etsningar och dylikt. De sista åren före kriget kom den huvudsakliga delen av denna import från Danmark. Enbart andra halvåret 1938 översteg antalet importerade s. k. konstverk 25.000. Tillverkningskostnaderna vid den fabrikationsmässiga framställningen torde knappast hava uppgått till mer än någon eller några kronor, under det att den godtrogna svenska allmänheten i regel betalade åtskilliga tiotal kronor per föremål. Någon motsvarighet inom Sverige till de danska •_• ii

402 »konstfabrikerna» kunde innan kriget icke förmärkas. Efter krigsutbrottet har det varit möjligt förhindra denna import därigenom att Statens Handelskommission i samråd med Konstrådet icke beviljat importlicenser. Någon överflyttning av fabrikationen till Sverige har ej heller varit möjlig på grund av kända av kriget skapade förhållanden. Man har emellertid all anledning göra klart för sig, att n ä r kriget väl är slut, och nu rådande importhinder ej längre föreligga, importen säkerligen ånyo kommer igång. Likaså har man all orsak förutsätta, att även om man genom lagstiftning i någon form hindrade import, detta icke alls komme att förhindra tillverkning och försäljning inom Sverige. Rent tekniskt torde det nämligen icke vara förenat med några oöverkomliga svårigheter för de företagsamma utländska fabrikanterna att efter kriget förlägga produktionen till vårt land. Då kriget nu synes lida mot sitt slut och man följaktligen alltmer nalkas den dag, då import respektive inhemsk tillverkning och försäljning av dessa produkter åter kan aktualiseras, har Konstrådet ansett sig böra upptaga saken genom framställning till Kungl. Maj:t. Genom bistånd av Utrikesdepartementet har Konstrådet blivit i tillfälle erhålla åtskilliga uppgifter angående förhållandena å detta område i ett flertal främmande länder. Det h a r därvid visat sig, att det icke i något land finnes något system, som skulle kunna förordas till införande i svensk lagstiftning. Sålunda förefinnes i Schweiz även under normala förhållanden ett generellt licenssystem såsom villkor för import av konst överhuvudtaget. Ett sådant system medför olägenheten av att vara tungrott men löser framför allt icke det problem, som skulle uppstå genom en sannolik överflyttning av tillverkningen till Sverige. Konstrådet har övervägt huruvida icke någon annan form för frågans lösning än de hittills diskuterade skulle kunna finnas. Utan tvivel är det alldeles riktigt, att även en relativt låg avgift skulle komma att verka fullkomligt prohibitivt vad beträffar de värdelösa s. k. konstalster, vilkas import och försäljning det måste anses vara ett samhälleligt intresse att förhindra. 1941 års lagstiftning angående utvidgad varubeskattning går ut på att vissa inom landet tillverkade och försålda varor göras till föremål för en särskild avgift. Motsvarande avgift uttages även vid import. Till grund för beskattningen ligger ett deklarationsförfarandc. Såväl detsamma som avgränsningen mellan varor, som äro att hänföra under lagens räckvidd eller ligga utanför densamma, har i praktiken icke mött större svårigheter än att de kunnat bemästras. Man torde också kunna fastslå, alt Kontrollstyrelsen väl gått i land med de uppgifter, som denna lagstiftning lagt på styrelsen. Frågan är, om icke problemet mindervärdiga s. k. konstalster skulle kunna lösas genom en lagstiftning, som i princip är uppbyggd efter mönster av förordningen om varuskatt. Någon svårighet att angiva vilka alster, man åsyftar, torde icke förefinnas. Man vet, att det i regel gäller mer eller mindre fabriksmässigt framställda produkter, vilka tillkommit uteslutande i den avsikten att genom att giva dem sken av konstverk låta dem betinga orimliga priser. Det är i verkligheten fråga om ett uppsåt att tillskansa sig fördelar genom att vilseleda allmänheten. Vid krigsutbrottet, när denna skadliga import fortfarande pågick, var det ingalunda någon okänd sak vilka såväl exportörer som importörer voro. Nu är det visserligen antagligt, att redan tillkomsten av en lag, som åsyftar att förhindra sådan import respektive tillverkning och försäljning, skulle vara nog för att några försök icke skulle göras. Även i motsatt fall torde några alltför betydande avgränsningssvårigheter likväl icke behöva uppkomma. Skulle tullmyndigheterna anse sig behöva utlåtanden från sakkunnighåll, är det ju alldeles tydligt att detta också skulle vara möjligt. Klart är, att Konstrådet gärna skulle lämna det bistånd, som

403 kunde vara önskvärt. Och vad beträffar en inhemsk produktion, skulle en sådan icke löna sig, om vederbörande betalade fastställd avgift. Skulle någon uraktlåta att avlämna deklarationer och därmed söka undgå avgift, kunde man vara ganska övertygad om att saken ofördröjligen skulle påtalas. Man skulle i sådant fall hava stöd hos den allmänna opinionen liksom hos konstnärernas organisationer, konsthandlare m. fl. I en skrivelse till K u n g l . M a j : t den 22 m a r s 1946 a n f ö r d e s t a t e n s k o n s t r å d v i d a r e bl. a. f ö l j a n d e : Sedan kriget nu avslutats och vissa lättnader i de internationella transportförbindelserna inträtt, har antalet licensärenden avseende import av utländsk konst starkt tilltagit. I vissa fall har det varit fråga om en tilltänkt import av god konst; i andra däremot av maskinmässigt framställda verkligt dåliga produkter. Därutöver hava emellertid licensärenden kommit att omfatta en mellanliggande grupp, bestående av i regel äldre, kvalitativt oftast mycket dåliga målningar, vilka på de stora konstmarknaderna köpas buntvis. Före kriget förekom åtskillig import av sådana verk. Sedan de kommit till Sverige, gjordes de till föremål för en uppputsning, påmålning eller s. k. förbättring och utbjödos därefter till mången gång ganska höga priser. Stundom förekom det dock, att i sådana sändningar också kunde ingå ganska goda verk. Statens Handelskommission har remitterat licensärenden rörande konst till Konstrådet för yttrande. På grund av det utökade antalet remisser, men framför allt på grund av den i någon mån ändrade karaktären av de ifrågasatta importobjekten hava vissa svårigheter uppstått. I samråd med Nationalmuseum har Konstrådet sökt lösa dessa genom att skapa den ordning, att remissyttrandena beträffande äldre konst avgivas av Nationalmuseum samt beträffande modern konst eller nytillverkad s. k. konst av Konstrådet. För Nationalmuseum hava dessa utökade arbetsuppgifter naturligtvis medfört ytterligare belastning av Nationalmusei redan förut stora arbetsbörda. I längden torde det också vara otvivelaktigt, att en förstärkning kräves av museets tjänstemannastab samt förmodligen också en konsolidering och utbyggnad av museets ombudsinstitution i åtminstone de större hamnstäderna. Åtskilliga av de remisshandlingar, som inkommit för skyndsam behandling, hava nämligen hänfört sig till i skilda hamnstäder inkomna partier av konst, varvid varken Nationalmuseum eller Konstrådet med nuvarande organisation haft möjlighet att till berörda hamnar sända kompetenta personer för nödvändig besiktning. Att enbart på grundval av de från ofta okända konstexperter eller av importörerna själva lämnade uppgifterna över förmodade konstnärer och angivna titlar på konstverk, vilka oftast icke ens företes i fotografi, lämna ett fullt vederhäftigt bedömande är uppenbarligen en ganska omöjlig uppgift. Så liinge nuvarande importrestriktioner gälla och Nationalmuseum är villigt och i tillfälle att omhänderhava remissärenden rörande äldre konst, kan en någorlunda betryggande o r d n i n g anses vara för handen. På längre sikt räknat t o r d e man dock få överväga någon annan ordning, som kan innebära en tillfredsställande lösning även under normala tider. I första hand torde sålunda böra undersökas, om den av Konstrådet anvisade utvägen om en särskild lagstiftning, uppbyggd efter mönster av den s. k. särskilda varubeskattningen, är framkomlig. Men enbart en sådan lagstiftning löser icke frågan om äldre verk. Möjligt är, att densamma borde kompletteras med några föreskrifter om ett licensförfarande, vilket toge sikte på att förhindra, att även äldre verkligt dålig konst infördes till landet med ty åtföljande valutaavtappning. Att märka är emellertid att detta licensförfarande skulle innebära ett ingrepp vid en tidpunkt då importen i öv-

404 rigt förutsattes icke vara underkastad licens. Om undantagsregler, åsyftande äldre dålig konst, borde införas bör givetvis göras till föremål för en bedömning även ur andra synpunkter än dem, som Konstrådet har att företräda. På sin tid ingavs till Kungl. Maj:t en av delegerade inom Konsthistoriska Sällskapet upprättad, den 22 april 1943 dagtecknad skrivelse, vari förslag framfördes om inrättande av en expertnämnd. Delegerade hade närmast tänkt sig att denna expertnämnd mot en viss avgift skulle lämna uttalanden om konst- och kulturföremåls äkthet och därvid bidraga till en starkt behövlig sanering av konsthandeln. Otvivelaktigt hava delegerade därvid berört ett område, vilket också torde böra göras till föremål för övervägande. Om en sådan expertnämnd komme till stånd, kunde man måhända tänka sig, att densamma anförtroddes uppdraget att avgiva vissa remissyttranden under den tid, den nuvarande ordningen, baserad på Statens Handelskommission, finnes kvar. Senare kunde nämnden möjligen också själv bliva avgörande organ ifråga om licensärenden avseende konst i den mån principiellt ett licensförfarande ansåges böra bibehållas. Skulle det däremot anses, att avgörandet borde tillkomma någon annan myndighet, skulle n ä m n d e n i sådant fall kunna förbliva sakkunnigt remissorgan. För att expertnämnden utan allt för stora kostnader skulle äga tillgång till en för ändamålet lämpad organisation* kunde den kanske organisatoriskt anknytas till någon redan förefintlig institution, såsom Nationalmuseum. I vissa fall hava vid ansökningar om importlicens bifogats fotografier av de konstverk, varom varit fråga. Härvid har en viss, ehuru icke alltid tillfredsställande hållpunkt lämnats för ett ungefärligt bedömande av den konstnärliga kvaliteten. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att det varit påfallande huru ofta importerade prisbilliga arbeten av mindre kända utländska konstnärer i hög grad påminna om verk av kända och högt betalade äldre svenska mästare. Nationalmusei konservator har vid flera tillfällen kunnat konstatera, huru falska signaturer påsatts dylika utländska målningar, antingen ovanpå en dold signatur eller sedan den riktiga signaturen borttagits. Naturligtvis måste man så länge en sådan import äger rum alltid räkna med möjligheten att en oinitierad allmänhet blir föremål för bedrägligt förfarande. För att i någon mån motverka en sådan risk skulle det nog vara lyckligt om varje importör av konstverk, avsedda för den allmänna handeln, vore skyldig att till staten inlämna ett fotografi av varje importerat konstverk, vilket fotografi för framtida kontroll skulle förvaras lätt tillgängligt, t. ex. i Nationalmusei bildarkiv.

Kap. 3. Utredningen

KU har haft till uppgift att undersöka förutsättningarna för en hög konstkultur hos vårt folk. Utredningen har därvid icke kunnat undgå att uppmärksamma den stora spridning som den s. k. hötorgskonsten och skräckkonsten fått och som enbart den visar att allt ej är väl beställt på detta område av kulturlivet här i landet. Utgör nu hötorgskonsten i och för sig en allvarlig fara för vårt folks kultur, kan den av egen kraft ta död på en spirande förståelse för konstens högre uttrycksvärden? Eller är det månne så, att en hötorgstavla kan vinna köpare endast bland dem som inte haft tillfälle eller inte har förutsättningar att skaffa sig en sådan förståelse? I förra fallet kan hötorgskonsten betecknas som ett gift, vars spridning det måhända kan anses tillbörligt att med alla medel söka förhindra, i senare fallet är dess stora spridning endast ett symptom på estetisk undernäring hos vårt folk eller ett tecken på medfödd oförmåga hos flertalet svenskar till djupare estetisk inlevelse. Ingen vill väl efter moget övervägande påstå att en med normal estetisk känslighet utrustad person, som i skolan och ute i livet fått blicken öppnad lör den stora konstens skönhets- och uttrycksvärden, i valet mellan en hötorgstavla och ett konstverk av god klass skulle föredra den förra. Den som fått smak för det goda har därmed också fått avsmak för det dåliga. Håller någon till godo med det dåliga, så visar det att han ej fått sinnet öppnat för det goda som står honom till buds eller att hans smaksinne är undermåligt. Det står alltså för KU klart, att hötorgskonstens spridning är ett uttryck för — och inte en orsak till — den estetiska kulturens låga standard inom breda lager av vårt folk. Vad det främst gäller att bekämpa är icke hötorgskonsten utan den estetiska obildningen. Frågan har också en kvantitativ och ekonomisk sida. Lusten att pryda hemmen med konstverk är redan stor och kommer säkerligen att växa i takt med ökningen av det materiella välståndet. Men antalet prydnadsföremål, verkligen förtjänta av namnet konstverk, är så relativt litet och därtill så ojämnt fördelat på de olika ägarna, att säkerligen de allra flesta svenska hem helt saknar sådana verk. Det latenta behov, som här står att fylla, kan uppenbarligen inte bli ens tillnärmelsevis tillgodosett inom överskådlig tid. Under sådana förhållanden får den dåliga konsten tjäna som surrogat för

406 den goda. Men när så är fallet kan det synas diskutabelt om man bör genom tvångsmedel eller andra prohibitiva åtgärder söka förhindra spridningen av dålig konst. Detta skulle ju nära nog kunna jämföras med förbud mot försäljning av barkbröd under en hungersnöd. Vad nu sagts gäller den kvantitativa sidan av saken. Den ekonomiska hänför sig till de för gemene man relativt höga priserna på goda konstverk av det mest populära slaget, alltså oljemålningar. Här har tillverkarna av den schablonmässiga hötorgskonsten ett klart övertag i konkurrensen med de allvarligt syftande konstnärerna. Emellertid har man på senaste tiden i konstpropagandan sökt fästa allmänhetens uppmärksamhet på den grafiska konsten, vars produkter kan säljas till priser överkomliga för nästan vem som helst. Spridningen av grafiska blad, både i svart-vitt och i färg, har också under de senaste åren fått en alltmer ökad omfattning, väsentligen beroende på den propaganda och försäljning som bedrives av Folkrörelsernas konstfrämjande i syfte bl. a. att tränga undan försäljningen av hötorgskonst. Redan av det sagda framgår, att KU hyser principiella betänkligheter mot att med maktmedel söka begränsa spridningen av dålig konst. Sådana betänkligheter kan emellertid grundas även på andra skäl än de förut nämnda. Den yttrandefrihet och tryckfrihet, som råder i vårt land på tankelivets och åsiktsbildningens område, anses med rätta utgöra ett av våra omistliga andliga värden. Och detta fastän väl ingen vill påstå, att denna frihet har enbart goda verkningar och att inte i hägnet av densamma mycket kan florera som är av ondo för den andliga folkhälsan. Även på konstens område bör full frihet råda, därom torde i vårt land de allra flesta, både konstintresserade och andra, vara ense. Men konsekvensen härav bör då vara att intet slag av konst genom lagstiftning diskrimineras enbart på grund av sina kvalitativa egenskaper. Den som är så funtad, att han finner glädje i en hötorgstavla, bör inte genom en prohibitiv beskattning eller andra maktmedel berövas denna visserligen föga kultiverade men ganska oskyldiga njutning eller bestraffas för densamma. I en mångfald svenska hem utgör inte tavlorna på väggarna det ur estetisk synpunkt mest störande inslaget. Om man ville tvinga fram en höjning av vår hemmiljös estetiska standard, finge man även annat än tavlor att ta itu med. Förutom övriga rena »prydnadsföremål» finns så mycket av möbler, textilier och husgeråd som vart för sig eller i sin sammansättning kan verka estetiskt motbjudande. Att förhållandena härutinnan dock blivit så mycket bättre under de senaste årtiondena beror helt säkert främst på det energiska propagandistiska och praktiska arbete som bedrivits av Svenska slöjdföreningen och andra dylika sammanslutningar. Man bör väl kunna hoppas att för bildkonstens vidkommande liknande resultat så småningom skall kunna nås genom sådan upplysningsverksamhet som bedrivs av konstmuseerna och de riksomfattande konstbildningsorganisationerna.

407 Då KU funnit sig böra på nu anförda skäl avvisa tanken på att genom särskild lagstiftning eller andra statliga åtgärder hindra tillverkningen och försäljningen inom landet samt importen av värdelösa s. k. konstalster, har utredningen avstått från att närmare överväga hur den med en motsatt principiell uppfattning skulle ha ansett en sådan lagstiftning eller sådana åtgärder lämpligen böra utformas. Det synes dock uppenbart att redan definitionen på den s. k. konst, varom fråga är, skulle bli svår att göra så tänjbar och samtidigt så klar som måste fordras för att i detta fall nå verklig effekt utan eftersättande av rimliga krav på rättssäkerhet. Vidare skulle det antagligen bli svårt att åstadkomma en effektiv övervakning till så pass låga kostnader att statsmakterna kunde övertygas om organisationens ekonomiska berättigande. Försäljningen av mindervärdig konst är givetvis icke en önskvärd företeelse. Detsamma gäller emellertid beträffande mycken annan försäljningsverksamhet och nöjesindustri, som dock måste tolereras i ett samhälle där individens frihet att inom rimliga gränser välja sättet för sin utkomst erkännes. Dessa gränser är i vårt land utstakade i strafflagen och näringslagstiftningen. Särskilt vad angår handeln med mindervärdig konst må framhållas, att den som säljer sådan konst kan jämlikt strafflagen straffas för bedrägeri om han t. ex. säljer en osignerad tavla under lögnaktigt påstående att den är målad av en erkänd konstnär, för ocker om han förmår en estetiskt okultiverad person att köpa en hötorgstavla till orimligt högt pris samt för förfalskning om han utbjuder eller håller till salu konstverk med falsk signatur. Nu begås förvisso dylika brott i stor omfattning utan att den skyldige mer än undantagsvis blir straffad. Detta kan dock knappast läggas själva lagstiftningen till last utan beror väl huvudsakligen på de utomordentliga svårigheterna att vid rättstillämpningen med maktmedel komma till rätta med konstskojet. En visserligen ringa tröst kan man måhända finna däri, att förhållandena i vårt land inte torde vara sämre än i övriga kulturländer med en utvecklad konstmarknad. Emellertid synes det befogat att polis- och åklagarmyndigheterna ägnar ökad uppmärksamhet åt dessa brottskategorier, samtidigt som allmänheten upplyses om det lagskydd som dock finnes på detta område. Även inom näringslagstiftningen finns bestämmelser som, effektivt tilllämpade, kan utgöra hinder mot en ohämmad försäljning av dålig konst. Sådan försäljning bedrivs i stor omfattning av kringresande affärsmän, t. ex. så att de uppsöker kunderna i hemmen eller att de på avlöningsdagarna utbjuder sina kollektioner utanför arbetsplatserna, eller också så att de under en kortare tid slår sig ner på en plats och efter en braskande reklam öppnar försäljning i en tillfälligt förhyrd lokal, vanligen i ett hotell. Försäljning i dessa former betecknas i 1864 års näringsfrihetsförordning antingen som gårdfarihandel (§ 9 mom. 4) eller som realisation (§ 9 mom. 3). För båda slagen av försäljning fordras tillstånd av vederbörande länsstyrelse. Sedan

408 lång tid tillbaka lär emellertid länsstyrelserna icke alls eller endast i enstaka, mycket ömmande fall meddela nya tillstånd till gårdfarihandel (se prop. 41/1932 s. 51 f.). Även de beviljade tillstånden till realisation synes vara ganska fåtaliga, och vid tillståndsprövningen torde hänsyn tagas till ortens behov av de varor försäljningen avser, så att tillstånd ej lämnas till realisation av mer eller mindre värdelöst kram (se samma prop. s. 69—72). Man har därför anledning antaga, att åtminstone flertalet av de kringresande tavelförsäljande affärsmännen saknar vederbörligt tillstånd (här bortses från sådan icke tillståndskrävande verksamhet, då någon utbjuder egenhändigt utförda konstverk). Det oaktat synes polis- och åklagarmyndigheterna sällan inskrida mot denna ur såväl kulturell som ekonomisk synpunkt skadliga försäljningsverksamhet. En snar ändring härutinnan vore synnerligen önskvärd. KU vill föreslå, att genom förmedling av länsstyrelserna eller på annat sätt vederbörande polis- och åklagarmyndigheter får sin uppmärksamhet riktad på dessa avarter inom konsthandeln och på de lagliga medel som står till buds för att förhindra eller ingripa mot desamma. Emellertid håller KU före att ökad upplysning är den mest sympatiska och i det långa loppet även mest effektiva åtgärden mot spridning av värdelös konst. Av största betydelse är här den bildningsverksamhet som syftar till att hos ungdomen och de vuxna väcka och vidmakthålla förståelse för och kärlek till god konst. Men upplysningen bör också kunna gå ut på att göra allmänheten mer medveten om att en stor mängd av vad som salubjudes som konst är av mindervärdig beskaffenhet. Mycket vore härutinnan vunnet om journalisterna, särskilt i landsortspressen, finge ökad förståelse för saken och envar inom sin ort följde och kritiskt redogjorde för skräckkonstgeschäftet. Det vore därför önskvärt, om t. ex. någon bildningsorganisation ville anordna kurser för journalister, vid vilka dessa kunde få närmare lära känna hötorgskonsten samt i vilka former den sprides och h u r spridningen lämpligen kan motarbetas. Bildningsorganisationerna ävensom fackliga och andra organisationer bör vidare kunna på skilda orter utse för saken intresserade personer att ha uppsikt över skräckkonstförsäljningen och sprida upplysning om densamma. Angeläget är emellertid att denna till allmänheten riktade upplysningsverksamhet sker i hyfsade former och inte i något fall urartar till ärekränkande beskyllningar mot enskilda personer.

AVDELNING XI

Slutord jämte sammanfattning av utredningens förslag

De förslag som i detta betänkande framlagts berör åtskilliga myndigheters och fria organisationers verksamhet. Redan på grund härav, liksom med hänsyn till förslagens heterogena beskaffenhet i övrigt, kan de icke gärna i ett sammanhang komina under statsmakternas slutliga prövning. Vidare har förslagen till ganska väsentlig del endast karaktären av principförslag, vilkas förverkligande fordrar sakkunnig detaljbearbetning. Då därtill kommer, att betänkandet innefattar ett långtidsprogram för konstlivets och konstbildningens höjande i vårt land, är det icke KU:s avsikt att utredningens samtliga förslag skall genomföras omedelbart eller ens i tämligen snabb takt. Det bör få ankomma på vederbörande myndigheter och organisationer att avgöra i vad mån och i vilken tidsföljd de vill genom anslagsäskanden biträda eller själva genomföra KU:s förslag. Flertalet av dessa bör dock enligt utredningens uppfattning kunna börja förverkligas utan större tidsutdräkt. Delvis med hänsyn till det nyss sagda men även av andra orsaker har KU icke sett sig i stånd att ens approximativt ange summan av de kostnader för statsverket som de föreslagna åtgärderna skulle medföra. Att t. ex. nu beräkna vad den skisserade förbättringen av skolungdomens estetiska fostran fullt genomförd skulle kosta i form av ökade lärarlöner samt lokaloch materielkostnader är omöjligt. Och då ett förverkligande av utredningens önskemål i fråga om landsortsmuseer, konstcentra och de fria estetiska bildningsorganisationerna till väsentlig del måste bli beroende av enskilda initiativ, är även här en kostnadsberäkning utomordentligt svår att göra. Detsamma gäller i viss mån, såsom redan framgår av betänkandet, beträffande konstnärlig utsmyckning av offentliga byggnader, där dock utredningen vågat sig på att ange en viss trolig kostnadsram. Utredningens betänkande innehåller i kort sammanfattning huvudsakligen följande synpunkter och förslag. Avd. I I I . Kap. 1 och 2. Det skapande arbetet, som i skolarbetet främst inrymmes i ämnena teckning och slöjd, innebär samtidigt en träning av förmågan att självständigt samla erfarenheter, att känslomässigt uppleva världen och att gestalta det upplevda. Att stimulera och vidareutveckla barnets skapande förmåga är en av skolundervisningens viktigaste uppgifter. Genom att bar-

410 net i olika material får tillfredsställa sitt uttrycksbehov och sin drift att forma kommer så småningom också dess allmänna manuella färdigheter att förkovras. Den traditionella boskillnaden mellan ämnena teckning och slöjd har icke längre något psykologiskt berättigande i en tid som sätter som sitt främsta pedagogiska mål att förverkliga individens inneboende anlag och uttrycksbehov på möjligast mångsidiga sätt; det är likartade produktiva krafter som i båda ämnena tas i bruk. För att på bästa sätt kunna utveckla barnets förmåga av estetisk upplevelse och utlevelse måste läraren vara grundligt förtrogen med de psykologiska förutsättningarna för barnets bildskapande och bildseende under olika åldersstadier. Kap. 3. En viktig uppgift är att i undervisningen överbrygga klyftan mellan å ena sidan den fria teckningen och å andra sidan sak- och ämnesteckningen, dvs. den sakframställande eller sakförklarande teckning som står i läsämnenas tjänst. I sakteckningen måste på alla skolstadier och i alla läroämnen hänsyn tas till barnets bilduppfattning. Teckningsämnets kursplaner bör bli föremål för en allmän översyn, varvid framförallt den tekniska ritningens ställning på skolschemat tas under omprövning. Den tekniska ritningens framträdande plats på schemat kan knappast tillräckligt motiveras med hänvisning till krav från vissa högre utbildningsanstalter vilkas undervisning denna disciplin är avsedd att tjäna. En stor del av teckningsämnets praktisk-tekniska uppgifter kan överföras på kompletteringskurser med korrespondensundervisning eller ryckas in i täckskolornas ordinarie undervisning. Alternativt kan den tekniska ritningen göras till fritt tillvalsämne på realgymnasiet och i realskolans båda högsta klasser, medan den på latinlinjen bör kunna helt utgå. Kap. 4. Teckningsämnets ställning på skolschemat har under de senaste årtiondena successivt försämrats, ett förhållande som ytterligare accentuerats i och med skolans senaste omgestaltning. Av avgörande betydelse för hela den estetiska fostran inom skolan är det utrymme som de estetiska ämnena ges på schemat. Två veckotimmar i teckning på varje stadium bör vara ett minimum. Teckningsämnets speciella laboratoriemässiga karaktär kräver två lektionstimmar i följd för att tiden effektivt skall kunna utnyttjas. Maximeringen av timtalet för frivillig teckning bör slopas och sådan teckning anordnas på alla högre skolstadier med i genomsnitt två veckotimmar per elev. Statens stöd åt ungdomens fritidsverksamhet ger möjligheter att stödja skolungdomens estetiska fostran vilka i ökad utsträckning bör utnyttjas. En teckningsklass bör kunna delas upp på två läraravdelningar så snart elevantalet överstiger 16, detta i likhet med vad som sedan gammalt praktiserats inom andra ämnen med likartade arbetsförhållanden. Välplanerade teckningsinstitutioner med differentierade utrymmen för de många olikartade verksamhetsgrenarna kan i någon mån råda bot på en

411 del av de olägenheter som de alltför stora klasserna vållar teckningsundervisningen. Institutionerna bör helst anslutas till slöjdlokalerna. Om det kan bli möjligt att i större utsträckning anställa teckningslärare för enhetsskolans mellanstadium, rekommenderas dessa att komplettera sin pedagogiska utbildning, eventuellt genom särskilda kurser på lärarhögskolan, för att bli förtrogna med den speciella metodiken på detta skolstadium. En lokal konsulentverksamhet i teckningsämnet skulle ha stor betydelse för att stimulera intresset för ämnet, främst bland folkskollärarna. Möjligheter härför kan skapas om de utbyggda enhetsskolor, folkskolor med inbyggda realskolor, mindre realskolor och kommunala mellanskolor, vilka för full tjänst icke nu kan anställa teckningslärare, får befogenhet att bereda fulla tjänster åt denna lärarkategori genom att det felande timtalet fylls ut med konsulentverksamhet. En försöksverksamhet efter dessa linjer bör snarast igångsättas. En konsulenttjänst i lönegrad Ce 29 för folkskolans teckningsundervisning bör inrättas. Därmed kunde verksamheten för skolöverstyrelsens nuvarande teckningskonsulent begränsas till att gälla endast skolstadier och skolformer med tillgång till teckningslärare, dvs. realskolan, gymnasiet och i viss utsträckning enhetsskolans högstadium. Frågan om teckningsbetygets värdering, dess kompensationsvärde för flyttning och examen, bör tas upp till närmare prövning. Kap. 5. Den del av skolans estetiska fostran som ligger utanför den skapande verksamheten skall främst syfta till att ge konsten en fast förankring i barnens känsloliv och mindre till att ge dem konsthistoriska kunskaper. Därför bör några mer omfattande moment av konsthistoria icke införas i teckningens kursplaner. Historieundervisningen kan på olika sätt tillgodogöra sig den historiska konsten som ett värdefullt hjälpmedel att levandegöra lärostoffet. Kap. 6. Då den hävdvunna gränsdragningen mellan teckningen å ena sidan samt den manliga och kvinnliga slöjden å den andra är i hög grad konstlad, bör i varje fall ett samarbete mellan tecknings- och slöjdläraren vara en självklar sak. Kap. 8. Konstupplevelsens psykologiska förutsättningar bör göras till föremål för specialiserad forskning, grundad på väl planerade statistiska undersökningar. De vunna erfarenheterna bör publiceras i lättillgänglig form, till ledning för lärare och konstpedagoger. Kap. 9. Vandringsutställningar av konst förmedlar på det hela taget en effektivare konstpropaganda än stationärt placerade konstverk. Genom att eleverna själva får vara med om att pryda sin skola kan denna för en ringa kostnad få ett festligare och trivsammare utseende.

412 Kap. 10. Den läroboksgranskande myndigheten bör, vare sig den kvarstår som statens läroboksnämnd eller överflyttas till ett organ inom Skolöverstyrelsen, kompletteras med estetisk sakkunskap. Den estetiska granskningen skall gälla samtliga läroböcker och väggplanscher. Skolmaterielförteckningen bör endast uppta ett verkligt kvalitetsurval. En riklig tillgång till all slags konstbildningsmateriel är en oundgänglig förutsättning för konstundervisningens effektiva bedrivande i skolan. Det är angeläget att ett internationellt utbyte av konstfilmer organiseras, vari både museer och andra pedagogiska institutioner kan medverka. Utgifterna för läroböcker och annat tryck som används av skolradion bör särskiljas från Radiotjänsts förlagsverksamhet och bekostas av statsmedel. Vid ny- och ombyggnad av skolbyggnader bör radioapparater ingå i den obligatoriska utrustningen, och statsbidrag bör utgå även till de högre skolorna för att bestrida denna del av kostnaden. Ledningen av det estetiska bildningsarbetet inom skolradion bör anförtros åt en konstpedagogisk befattningshavare, vilken också skulle ha att bevaka radions folkbildningsarbete på det estetiska området. Kap. 11. Yrkesskolornas fackmässigt rationella ensidighet bör, där så befinnes lämpligt och möjligt, mjukas upp genom att undervisningen tillföres ett starkare inslag av humanistisk bildning i allmänhet och estetiska ämnen i synnerhet, främst teckning, olika slag av slöjd, stilhistoria och bostadskunskap. Likaså bör undervisningen i enhetsskolans klass 9 y vad gälleide estetiska ämnena såvitt möjligt göras likvärdig med undervisningen på de övriga linjerna av klass 9. En kompletterande estetisk fostran inom yrkesskolans ram kan anknytas till folkbildningsarbetet genom speciellt tillrättalagda studiecirklar och korrespondenskurser.

Avd. IV. Kap. 4. Vid folkskoleseminarierna är det nuvarande antalet undervisningstimmar för teckningsämnet för lågt, särskilt på den tvååriga linjen. Vid lärarhögskolan kommer ämnets ställning att bli än mer ofördelaktig, och detta trots att den moderna målsättningen för ämnet ställer avsevärt större krav på folkskollärarnas förmåga att undervisa i teckning än tidigare. Ett betydligt större utrymme för teckningsundervisningen är därför ett grundläggande villkor för att nå de avsedda resultaten. Detsamma gäller, om också inte i lika hög grad, beträffande slöjden. För erhållande av behörighet att undervisa i slöjd bör folkskollärare avsluta sin slöjdutbildning med två av statsmedel bekostade fortsättningskurser vid Nääs' slöjdseminarium. Kap. 5 och 6. De stränga kompetenskrav som måste ställas på lärare i teckning vid lärarhögskolan och folkskoleseminarierna bör noga precise-

413 ras. Motsvarande gäller för lärarna i manlig och kvinnlig slöjd vid dessa läroanstalter. Kap. 7. Beträffande fordringarna för tillträde till teckningslärarutbildningen har två olika uppfattningar gjorts gällande inom KU. Å ena sidan hävdas, att krav på studentexamen bör uppställas som normal kvalifikation för inträde i Teckningslärarinstitutet, detta med hänsyn främst till de inånga maktpåliggande uppgifter av humanistisk och psykologiskpedagogisk art som teckningsläraren enligt modern uppfattning har att fylla samt till de höga fordringar på allmänbildning som gäller för andra, jämförbara lärarkategorier. Individuella dispenser från kravet på studentexamen bör dock kunna meddelas åt sökande med särskilt stor fallenhet för den estetiska pedagogiken och med de nödvändiga förutsättningarna för att ändock kunna följa undervisningen. Utbildningen bör i sin helhet förläggas till Teckningslärarinstitutet, och den förberedande utbildningen med dess uppdelning på en ettårig dagskola och en tvåårig aftonskola bör slopas. Andra ledamöter av utredningen hävdar däremot, att om studentexamen uppställs som normalkrav kommer en del för yrket särskilt önskvärda begåvningar att utestängas, varför fordringarna för inträde bör begränsas till att gälla avlagd realexamen samt undergående av särskild prövning enligt fordringarna för studentexamen i ett levande språk och i historia med samhällslära. De angivna studentexamenskunskaperna behöver enligt denna uppfattning icke redovisas förrän efter den förberedande utbildningen. Även från dessa krav bör dispens kunna meddelas. Uppdelningen i dag- och aftonskola bör bibehållas. Bedömningen av de sökandes kvalifikationer för tillträde till utbildningen bör ske efter ett noggrannare och objektivare intagningsförfarande än f. n. och bygga på en kombination av inträdesprov, testresultat och skolbetyg. De ledamöter som funnit att dag- och aftonskolan bör bibehållas anser att ett strängare intagningsförfarande till den förberedande utbildningen icke överflödiggör en ny gallring av elevmaterialet efter denna utbildningsetapps slut. Undervisningsplanerna för Teckningslärarinstitutet bör göras till föremal för en allmän överbearbetning. Till ledning härför anger KU vissa närmare riktlinjer. Institutets övningsskola bör vara en verklig skola, om möjligt omfattande alla skolans åldersstadier. Eventuellt förläggs en del av undervisningen under det sista utbildningsåret till lärarhögskolan. Den som med godkända vitsord genomgått Högre konstindustriclla skolan resp. Konsthögskolan bör kunna absolvera utbildningen vid Teckningslärarinstitutet på två år. Förslag om att institutet tillerkänns ställning som högskola tillstyrkes.

414 Institutets föreståndare bör vid en sådan omorganisation erhålla en självständig ställning i förhållande till Konstfackskolans rektor. Kap. 8. Om slöjdlärarutbildningen utformas efter de preciserade direktiv, som Kungl. Maj:t fastställt för den 1955 tillsatta utredningen härom, kan slöjden i den framtida skolan näppeligen fylla den roll i personlighetsdaningens och den estetiska fostrans tjänst som enligt modernt pedagogiskt tänkande tillkommer den. Pedagogiska och praktiska skäl talar för att teckningslärarna i större utsträckning än hittills görs kompetenta att undervisa även i manlig slöjd. En mer gedigen kompletterande slöjdutbildning än den som f. n. förvärvas vid Teckningslärarinstitutet är nödvändig för den kombinerade teckningsoch slöjdläraren. De provisoriska förhållanden under vilka lärarinneutbildningen på det husliga området hittills fått arbeta bör snarast upphävas. Särskilt gäller detta utbildningen av sömnads- och handarbetslärarinnor, och här måste också en gedigen estetisk fostran i ordets verkliga betydelse sättas in. Frågan om utbildning av kvinnliga teckningslärare till lärare även i kvinnlig slöjd bör tas upp till ingående behandling med hänsyn till de pedagogiska fördelar som därmed kan nås och till de nya övningslärartjänster som därigenom skulle kunna inrättas. Kap. 9. Förvärvade akademiska betyg i konsthistoria bör tillmätas meritvärde för lärare i historia och (eller) modersmålet. En propedeutisk kurs i konsthistoria, förslagsvis på två månader, anordnas för universitetsstuderande i historia och litteraturhistoria, ökade materielanslag bör utgå för ljusbilder och konstreproduktionsverk till de historiska och litteraturhistoriska institutionerna vid universitet och högskolor. Utbildningskurser i konsthistoria om minst tre veckor, förlagda till sommarferierna och återkommande omkring vart fjärde år, anordnas för historie- och modersmålslärare. Avd. V. Kap. 3. Museernas insats i skolundervisningen och det allmänna bildningsarbetet är en av deras viktigaste uppgifter. I våra största städer, främst Stockholm, synes önskvärt att museerna i viss utsträckning flyttar över sin verksamhet till de högre skolorna framförallt i periferin, då dessa har stora svårigheter att besöka museerna. Nationalmuseum och flera andra statliga museer har vissa outnyttjade resurser för att tillgodose detta önskemål. Alternativt kan i Stockholms ytterområden ett antal filialmuseer upprättas, där de olika konst- och kulturhistoriska museerna kunde samarbeta om utställningar och även separat arrangera sådana.

415 En konsultativ museipedagogisk kommitté för Stockholm med förorter, bestående av lärare, museimän och representanter för skolmyndigheterna, bör inrättas. De här vunna erfarenheterna bör kunna tillämpas även på den framtida planeringen av samarbetet mellan skolor och museer i Göteborg och Malmö. Kap. 4. De av Nationalmuseiutredningen föreslagna riktlinjerna för Nationalmusei konstbildningsverksamhet bör prövas i praktiken under förutsättning att folkbildningsorganisationerna tillförsäkras inflytande vad gäller både den principiella uppläggningen av verksamheten och dennas praktiska utformning. Den nämnd, som enligt Nationalmuseiutredningens förslag skall ställas vid museichefens sida i frågor rörande konstbildningsverksamheten och tillförsäkra det fria folkbildningsarbetet inflytande på denna, bör snarast inrättas. Ledaren för museets konstbildningsverksamhet bör fungera som föredragande ledamot i nämnden. Studieverksamheten vid museet bör förestås av en museilektor i minst intendents ställning. Att denna befattning snarast inrättas är av stor betydelse för konstbildningsarbetets fortsatta utveckling vid museet. Vid sin sida bör museilektorn ha en kvalificerad medarbetare för i första hand visningsverksamheten. Nationalmusei vandringsutställningsverksamhet intensifieras och utbygges. Samtidigt bör den dock i huvudsak begränsas till utställningar av äldre konst och konsthantverk. Kostnaderna för rese- och traktamentsersättning i samband med utställningarna bör bestridas av museets anslagspost till reseersättningar, vilken höjs med motsvarande belopp, förslagsvis 3.000 kr. Anslaget till vandringsutställningsverksamheten bör omedelbart höjas från 3.000 kr. till 5.500 kr. årligen. Efter hand bör anslaget ytterligare avsevärt höjas för att möjliggöra en successiv utvidgning av verksamheten. Till chefens för Nationalmuseum förfogande ställs ett årligt anslag av 50.000 kr. till inköp av konstverk, avsedda att lånas ut till de tre riksomfattande konstbildningsorganisationerna för deras vandringsutställningar. Inköpen verkställs av museichefen eller representant för honom i samråd med företrädare för de nämnda organisationerna. Nationalmuseum bör handha in- och uppackning av dessa vandringsutställningar liksom behövlig renovering och restaurering av de ambulerande konstverken. Det därav föranledda ökade behovet av personal och lokaler för packning och transport bör tillfredsställande kunna lösas i samband med tillkomsten av museet för modern konst i dess slutliga utformning. Anslaget till inköp av konst för depositionsändamål bör höjas till den tidigare utgående anslagssumman 40.000 kr. Nationalmusei föreläsnings-, kurs- och studiecirkelverksamhet bör utvidgas och även omfatta instruktion i konstutövning. Kurser för ledare och hjälpkrafter i konstbildningsverksamheten anordnas, varvid programut-

416 formningen och deltagarvalet för kurserna bör ske i samarbete med folkbildningsorganisationerna. Föreläsningssal för museet inrättas i en fristående annexbyggnad, dit också behövliga verkstäder, magasin och packrum förläggs (1955 kostnadsberäknad till 500.000 k r . ) . En hiss för allmänheten byggs in i museets södra gård (1955 kostnadsberäknad till 50.000 kr.). Ett engångsanslag av 25.000 kr. anvisas som förlagskapital för museets publikationsverksamhet, varjämte årliga anslagsmedel, förslagsvis 5.000 kr., anvisas till täckande av en del av tryckningskostnaderna i denna verksamhet. Nationalmuseum sätts i stånd att hålla öppet för allmänheten två timmar två kvällar i veckan, varjämte tiden för öppethållande på söndagar utsträcks till kl. 17. Den härmed förenade kostnadsökningen, f. n. beräknad till omkr. 20.000 kr. årligen, liksom kostnaderna för vakthållning under studiecirkelkvällarna bör bestridas av statsmedel. Inträdet till museet bör vara fritt alla dagar. Det bortfall av inkomster som därigenom förorsakas museet kompenseras med motsvarande statligt anslag (omkr. 17.000 k r . ) . En arvodesbefattning för en reklam- och pressombudsman inrättas. Kap. 5. En docentur i konstpsykologi och konstpedagogik inrättas vid universitet eller högskola med bekväm tillgång till större konstmuseum. Härav föranleds anslag för litteratur samt annan forsknings- och undervisningsmateriel. Som försöksverksamhet anordnas sommartid en konstmuseal kurs för blivande museimän och konstpedagoger, i mån av utrymme även öppen för redan verksamma museimän. Kursen upprepas vartannat år och beräknas dra en kostnad av omkr. 7.000 kr. Kap. 6. Lösandet av landsortens konstbildningsproblem bör vara en statens, kommunernas och landstingens gemensamma angelägenhet. Möjligheter bör därvid skapas för en kontinuerlig expansion av konstbildningsverksamheten i anslutning till länsmuseerna även i de fall då dessa museer ännu ej kunnat bilda konstsamlingar av mer betydande omfattning. Av statsmedel ställs årligen 50.000 kr. till Nationalmusei förfogande för inköp av konst- och konsthantverk, avsedda för deposition i landsortsmuseerna. Verken byts ut efter en uppgjord långtidsplan, och provinsmuseernas chefer får rätt att framställa förslag till inköp. Statsbidrag för uppförande av museibyggnader bör även i fortsättningen utgå, varvid som villkor bör gälla att ritningarna till nya byggnader för konstmuseer samt kombinerade konst- och kulturhistoriska museer skall granskas och godkännas av, förutom byggnadsstyrelsen, i förra fallet chefen för Nationalmuseum samt i senare fallet denne och riksantikvarien i samråd. Kap. 7. Det är önskvärt att konstbildningsverksamheten ute i landet med samhällets stöd kan utrustas med egna, speciellt avpassade lokaler för ut-

417 ställningar, gemensamt och enskilt studium, samkväm och diskussioner samt planmässigt arbete för ungdomens estetiska fostran (»konstcentra»). Ett konstcentrum bör kunna skapas i de trakter, där ett relativt stabilt konstintresse redan hunnit rotas men detta i brist på lämpliga lokaler jämte utrustning samt sakkunnig ledning saknat möjligheter att socialt växa och fördjupas. Avd. VI. Kap. 2. De tre riksomfattande konstbildningsorganisationernas verksamhet bör intensifieras och göras mer mångskiftande. För att organisationerna skall kunna fylla dessa vidgade uppgifter bör ökade statsanslag utgå till dem. Utställningarna bör jämnare fördelas över landet, främst så att de mindre samhällena blir bättre tillgodosedda. Ambulerande museer, inrymda i specialutrustade järnvägsvagnar, bussar eller båtar, kan öppna nya möjligheter för en jämnare geografisk fördelning av konstpropagandan. Riksförbundet för bildande konst bör särskilt vårda sig om sina förbindelser med de större fristående konstföreningarna i landsorten och ges möjlighet att mer än hittills ordna kurser för konstföreningarnas målsmän. Förbundets personal bör i ökad utsträckning kunna utnyttjas för allmänna kurser för studiecirkelhandledare. Förbundet bör sättas i tillfälle att intensifiera sitt internationella utbyte av vandringsutställningar, utvidga sin konstfilmsverksamhet samt medverka i produktionen av konstpedagogiska handledningar och materialsammanställningar. Folkrörelsernas konstfrämjande bör beredas möjlighet att fullfölja och utvidga sitt arbete i studiecirkelverksamhetens tjänst samt att i ökad omfattning anordna kurser för studieledare. En tjänsteman bör — vid sidan av mer tillfälligt engagerad arbetskraft — helt avdelas för organisationens bildningsverksamhet. Föreningen Konst i skolan bör få ökade personal- och materialresurser för att kunna i någon mån motsvara skolans snabbt växande anspråk på föreningens insatser. Föreningen bör anordna konstpedagogiska fortbildningskurser för folkskole- och läroverkslärare. Den bör bli Skolöverstyrelsens remissinstans vad gäller frågor rörande skolornas konstnärliga utsmyckning och deras konstinköp. Ett medlems- och kontaktblad kunde hjälpa till att sprida föreningens pedagogiska erfarenheter. Föreningens utställningsbesök bör tas upp i undervisningsplanen för åtminstone flertalet av våra skolor. De skolor som helt drivs med statliga medel bör få sina utställningar från föreningen betalda genom att denna som tillskott till sin reguljära budget av statsmedel erhåller ett genomsnittsbelopp per utställning som någorlunda motsvarar kostnaderna, f. n. minst 50 kr. 27

418 I anslutning till det ovan (avd. V, kap. 4) refererade förslaget att 50.000 kr. årligen ställs till chefens för Nationalmuseum förfogande för inköp av konst, avsedd för konstbildningsorganisationernas behov, föreslås här att anslaget får utgå under en lång följd av år och avvägas i förhållande till samlingens tillväxt. Efter ett antal år bör en del av konstverken årligen överföras i fast deposition, företrädesvis i äldre skolor, folkliga samlingslokaler och kommunala institutioner. Under nuvarande förhållanden föreslås icke någon förändring i konstbildningsorganisationernas ställning. Emellertid skulle det för deras samarbete sinsemellan och med Nationalmuseum innebära en fördel om deras administrationslokaler kunde förläggas till en gemensam byggnad i nära anslutning till museet. På längre sikt bör man sträva efter en gemensam organisation för det konstbildningsarbete som avser den vuxna publiken. När museet för modern konst blir fullt utbyggt, är det naturligt att en sådan central konstbildningsorganisation får sin lokala och i viss mån administrativa anknytning till detta museum. Ett närmare samgående mellan organisationerna skulle bjuda både ekonomiska och organisatoriska fördelar och kunde effektueras genom en konstbildningsorganisationernas samarbetskommitté. För att snabbt kunna nyttiggöra och popularisera resultaten av den inom organisationerna bedrivna pedagogiska forsknings- och experimentverksamhet, som måste förutsättas, bör dessa gemensamt förfoga över en tidskrift. Bidrag av statsmedel är nödvändiga för att tidskriften skall kunna väl fylla sin konstpedagogiska uppgift. De starkt stegrade krav, som under senare år ställts på de konstbildande riksorganisationernas verksamhet och som sannolikt kommer att ytterligare höjas, bör motsvaras av ökade statsbidrag. Det bör ankomma på organisationerna själva att närmare motivera sina äskanden härom. Kap. 3. Den allmänna miljögestaltningen, särskilt såvitt den kan röna inverkan av konsthantverket och den industriella formgivningen, har alltmer kommit att framstå som betydelsefull när det gäller att bibringa vårt folk förståelse för estetiska värden. Den estetiska fostran bör därför både inom och utanför skolan byggas ut åt detta håll. Svenska slöjdföreningen, som i vårt land rymmer den största samlade sakkunskapen på detta intresseområde, bör i intim samverkan med de olika konstbildningsorganisationerna och det allmänna folkbildningsarbetet mer aktivt engagera sig i det estetiska bildningsarbetet. Slöjdföreningen bör till sig knyta en högt kvalificerad kraft, som uteslutande ägnar sig åt den estetiska pedagogiken, samt öka sin produktion och förmedling av studiemateriel. Föreningen bör med statsbidrag å 7.000 kr. per kurs årligen anordna två studieledarkurser samt därutöver erhålla ett årligt statsbidrag av 15.000 kr. som hjälp till att genomföra sin estetisk-pedagogiska upprustning.

419 Hemslöjdens betydelse för den folkliga smakfostran är avsevärd. För att hemslöjdsarbetets estetiska bildningsinnehåll skall kunna utvidgas och fördjupas bör samarbetet mellan hemslöjden och skolväsendet bli livligare. Ärligen återkommande statsbidragsberättigade fortbildningskurser bör anordnas för att samla hemslöjdsfolket samt lärarna i manlig och kvinnlig slöjd omkring gemensamma problem. En närmare anknytning mellan hemslöjden och det frivilliga folkbildningsarbetet är önskvärd. Om vävlärarinneutbildningen ges en vidare orientering mot närmast angränsande områden (sömnad, broderi och knyppling), bör lärarinnorna få möjlighet att göra en än mer fruktbärande insats i hemslöjdsarbetet. Kap. 4. Trots en del mindre gynnsamma företeelser som kan observeras inom konstföreningsrörelsen måste denna betraktas som en betydande potentiell faktor i konstlivet och folkbildningsarbetet. KU har övervägt möjligheterna att med hjälp av statsunderstöd ge konstföreningarnas verksamhet ett starkare konstpedagogiskt inslag. Skall staten här träda hjälpande till, måste den dock på något sätt skaffa sig garantier för verksamhetens allmänna kvalitet, vilket svårligen låter sig göra utan att man inkräktar på konstföreningarnas självständighet och fria bestämmanderätt. KU har även nödgats överge tanken på en statlig bidragsgivning för täckande av en del av konstföreningarnas kostnader för mottagande av större vandringsutställningar av pedagogisk art från de konstfrämjande riksorganisationerna, detta främst därför att administrationskostnaderna skulle bli avsevärda i förhållande till de små bidragsbeloppen i varje särskilt fall. I stället bör ökade bidrag för detta ändamål lämnas riksorganisationerna själva. Isolerings- och monopoliseringstendenser hos lokala konstföreningar bör motverkas genom en intimare anknytning till läns- och riksorganisationer. För att samordna och på bästa sätt utnyttja de pedagogiska resurserna bör de allmänna fristående konstföreningarna i likhet med personalkonstföreningarna organisera samarbetsnämnder, omfattande större områden såsom t. ex. ett eller flera län. En sådan nämnd bör stå öppen för både personalkonstföreningarna och de fristående konstföreningarna inom området. En välredigerad tidskrift för konstföreningsrörelsen är måhända det bästa hjälpmedlet för att tillförsäkra denna ett ökat inslag av verklig konstbildningsverksamhet. För att hålla en dylik tidskrift uppe på en hög nivå bör lönebidrag av statsmedel kunna utgå till tidskriftens redaktör. Avd. V I I . Kap. 3. En oriktigt bedriven amatörmässig konstutövning kan vara mer till skada än gagn för konstbildningen. När KU det oaktat anser att en statsunderstödd konstutövning av amatörer alltjämt bör fortgå, är det

420 främst i den förvissningen att denna nu ofta ofruktbart och felaktigt inriktade aktivitet kan ledas in på sundare banor och fogas in i vidsträcktare estetiska och allmänmänskliga perspektiv endast genom att den mer aktivt tas om hand och ges en bättre handledning än hittills. De pedagogiska metoderna inom ateljécirklarnas undervisning bör dock förnyas, och studieplanerna bör få en större bredd och anpassas efter mer varierande intresseriktningar och begåvningstyper. Att göra åtskillnad mellan bildkonsten samt det estetiskt orienterade konsthantverket och slöjden som grundval för en folklig konstfostran saknar berättigande. En utvidgning av det estetiska folkbildningsarbetet efter dessa linjer skulle sannolikt stimulera nya grupper av yrkesmän att låta engagera sig som lärare och samtidigt dra till sig nya kategorier av bildningssökande. Kap. 4. Ett årligt anslag av 30.000 kr. under Skolöverstyrelsens förvaltning bör t. v. utgå för metodisk experimentverksamhet inom konstcirkelarbetet. Studieförbund med mer betydande ateljécirkel verksamhet bör erhålla statsbidrag för att anlita kvalificerad person att närmare granska konstcirklarnas förslag till lärare och studieplaner. Gällande kompetenskrav speciellt för lärare i ateljécirklar bör noggrant upprätthållas. Då det bör krävas, att medlemmarna i en ateljécirkel skall kunna tillägna sig mer allmän konstförståelse och större insikter i konsten som kulturföreteelse än en konstnär som handledare i allmänhet kan meddela, bör denna del av undervisningen kunna inhämtas också genom korrespondenskurser under ledning av konstnären-läraren eller annan handledare. Korrespondensundervisning bör dock anlitas endast när fullt kompetent lärare i de teoretiska delarna av ämnet inte står att uppbringa. För att kunna möta konstcirklarnas stora behov härvidlag bör korrespondensinstituten intresseras för att bearbeta och i större, förbilligade upplagor utge studiematerial till konstcirklarnas tjänst. KU biträder Skolöverstyrelsens förslag att kostnaderna för cirkelhandledares resa från annan plats måtte få inräknas i det statsbidragsberättigande underlaget. Vidare bör maximeringen av statsbidraget, åtminstone vad beträffar konstcirklar, höjas till minst de av Skolöverstyrelsen föreslagna beloppen 9 kr. per studietimme samt 400 kr. per studiecirkel och arbetsår. Skolöverstyrelsens bestämmelser angående statsbidrag till studiemateriel för studiecirklar bör göras så elastiska att uppkommande behov av nya slag av materiel kan bli tillgodosedda. En konsulent med mångsidig kompetens och knuten till Skolöverstyrelsen bör anställas för det folkliga konstbildningsarbetet. Möjligheterna att på längre sikt sanera och höja verksamheten inom olika slag av konstcirklar står och faller med bandledarnas förmåga att pedagogiskt fullfölja sina uppgifter, varför statsmakterna bör anvisa möjligheter

421 för dessa att förbättra sin utbildning. Detta kan bäst ske genom kurser, ägnade att vidga de olika lärarkategoriernas fackmässiga och pedagogiska kunskaper. F. n. kan två sådana kurser årligen anses motsvara behovet och kostnaderna beräknas till 7.000 kr. per kurs. Vidare bör studieförbundens anslag till organisations- och administrationskostnader höjas med 20.000 kr. till anordnande av kurser för handledare i konstcirklarnas teoretiska kunskapsstoff. Kap. 5. De estetiska livsområdena bör mer än hittills bli föremål för folkhögskolornas omvårdnad. Konstundervisningen bör icke i första hand ta sikte på en rent konsthistorisk orientering utan främst bibringa förståelse för de estetiska värdena i begreppets vidare betydelse. Studiecirkeln är i detta sammanhang en särskilt lämplig studieform. KU biträder skolkommissionens förslag att heltidsanställd folkhögskollärare skall tillåtas fullgöra viss del av honom åvilande tjänstgöringsskyldighet som studiecirkclhandledare eller som konsulent inom det allmänna folkbildningsarbetet. Någon folkhögskollärare med kompetens att undervisa i konst bör under en del av arbetsåret frigöras från sin ordinarie undervisning för att tjänstgöra som konsulent för folkhögskolornas konstundervisning. En fortbildningskurs i konstbildande ämnen för folkhögskollärare bör anordnas med statsbidrag av 7.000 kr. och upprepas ungefär vart femte år. Kap. 6. Mycket talar för att skolans och folkbildningsarbetets materielproblem bör lösas i ett intimare samarbete än f. n. KU har övervägt möjligheten att inrätta en central materielnämnd med uppgift att samordna produktionen och distributionen av all undervisningsmateriel på det estetiska området men har avstått att härutinnan framlägga förslag, då inrättandet av en sådan nämnd kunde uppfattas som en i vissa avseenden betänklig centraldirigering av ett omfattande produktionsområde samt nämndens administrationskostnader är svåra att beräkna. Organisatoriska fördelar kan sannolikt vinnas på smidigare vägar och med hjälp av redan existerande institutioner. Skolöverstyrelsen bör fortsätta och intensifiera ansträngningarna att sprida upplysning rörande de olika slag av skol- och folkbildningsmateriel till vilkas anskaffning statsbidrag utgår. En rådgivande nämnd för konstbildningsarbetets materielfrågor med representanter för skolor, det frivilliga folkbildningsarbetet, museer, bibliotek etc. skulle kunna ge överstyrelsen ett värdefullt stöd i dess strävan att överlag höja materielstandarden. Centralbiblioteken bör göras till regionala centra för utlåning och distribution av alla slag av konstbildningsmateriel. Bibliotekens uppgifter härutinnan kan på vissa platser suppleras eller helt övertas av konstmuseer eller konstcentra. Detta system för den regionala distributionen bör kompletteras med större centraler som i viss mån omfattar hela riket, främst Nationalmuseum samt stadsbiblioteken i Stockholm, Malmö och Umeå.

422 Staten bör träda hjälpande emellan vad gäller att förse skolan och bildningsarbetet med konstfilmer av inhemskt och utländskt ursprung. Det tilltänkta statsbidraget kan utgå antingen till svenska filmproducenter eller också till konstbildningsorganisationerna såsom bidrag till stöd för produktionen av svensk konstfilm eller till import och redigering till svenska av utländska konstfilmer. Det är angeläget att en filmproduktion igångsattes som tar hänsyn till de arbetsmetoder som är vanliga i gruppstudier och annan folkbildningsverksamhet. Statsanslag bör övervägas för anskaffning av smalfilmsprojektorer till folkbildningsinstitutioner. Ett fullt genomförande av dubbel- och trippelprogrammen kommer atl ge radion ökade möjligheter att bedriva konstbildningsarbete. Radiotjänst bör därför anställa en konstpedagogiskt högt kvalificerad tjänsteman, vilken även skulle ha ledningen av det estetiska bildningsarbete som bedrivs inom skolradion. Vid expertens sida kan lämpligen sättas ett rådgivande organ representerande olika konstintressen.

Avd. V I I I . Kap. 1. KU upprepar sitt i promemoria av den 30 oktober 1948 framförda förslag att — med vidhållande av den av riksdagen år 1937 godkända principen — vid beviljandet av anslag till statliga nybyggnader, lämpade för konstnärlig utsmyckning, i anslaget inbcgripes ett för sådan utsmyckning avsett belopp, i allmänhet ej understigande en procent av byggnadskostnaderna. Kap. 2. KU ansluter sig till Skolkommissionens förslag, att utgifter för konstnärlig utsmyckning av folkskolebyggnader måtte få inräknas i de statsbidragsberättigande kostnaderna för vederbörande byggnadsföretag, dock högst till ett belopp motsvarande 3 % av övriga statsbidragsberättigande kostnader och endast under förutsättning att utsmyckningen sker i samråd med Statens konstråd. Bidragen och lånen av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler bör till någon del, förslagsvis högst 3 %, jämväl kunna få avse konstnärlig utsmyckning av lokalerna, dock under förutsättning att utsmyckningen sker i samråd med Statens konstråd. Även till övriga statsbidragsberättigade byggnader, såsom vissa sjukhus samt ålderdoms-, pensionärs- och barnhem, bör under enahanda villkor statsbidrag för konstnärlig utsmyckning kunna utgå. KU biträder däremot icke Statens konstråds förslag om en planmässig ekonomisk medverkan från statens sida till konstnärlig utsmyckning av läroverks- och realskolebyggnader. Sak samma gäller beträffande utsmyckning av andra offentliga, icke statliga byggnader. Om emellertid sådan

423 byggnad eller anläggning till viss del bekostas med bidrag av lotteri- eller tipsmedel, bör bidraget där så finnes lämpligt avse även konstnärlig utsmyckning. Hinder bör ej heller föreligga att bidrag i vissa fall lämnas enbart för prydande av äldre byggnader och anläggningar med konst. Det är angeläget att lotteri- och tipsmedlen i ökad omfattning får komina till användning för spridande av god konst ut över landet. En förutsättning härför är att dessa medel icke till så stor del som nu är fallet får ingå i den allmänna budgeten. Kommunerna bör helhjärtat stödja konstlivet i orten, bl. a. genom att pryda sina offentliga platser och de kommunala byggnaderna med konstverk. Detta kan ske antingen med anlitande av nöjesskattemedel eller i form av anslag direkt ur kommunens allmänna kassa. Kap. 3. Statens årliga kostnader för genomförandet av de framlagda förslagen torde icke behöva överstiga 1.000.000 kr. och bör genomsnittligt kunna hållas avsevärt under detta belopp utan att staten därmed frångår principerna för verksamheten. Om KU:s förslag i denna del genomföres, kommer Statens konstråds verksamhet att avsevärt utökas, varför rådets sekreterare bör bli heltidsanställd (i 27:e lönegraden), ökningen av de årliga kostnaderna för rådets verksamhet uppskattas under dessa förutsättningar till omkr. 33.400 kr.

Avd. I X . Arbetsmiljön erbjuder stora möjligheter för den estetiska fostran. De behov, som här kan skapas, måste få avgörande betydelse också för de krav individen ställer på sitt hem och sin fritidsmiljö. De estetiskt trivselbefrämjande åtgärderna på arbetsplatserna kan uppdelas främst efter tre linjer: 1) åtgärder för att allmänt höja miljöns estetiska nivå, 2) permanent utsmyckning av arbetsplatsen med konst, 3) konstutställningar i företagens matsalar och samlingslokaler. Under de två senaste decennierna har i vårt land initiativen på detta område blivit allt talrikare, och företagsledningarna har i stigande utsträckning sett sina möjligheter och skyldigheter härvidlag. För att rationellt organisera vandringsutställningar av konst för arbetsplatserna bör ett samarbetsorgan, exempelvis uppbyggt efter samma principer som den norska föreningen Kunst på arbeidsplassen eller den danska föreningen Kunst på Arbejdspladsen, få vittomfattande uppgifter att fullfölja. Det bör närmast ankomma på arbetsmarknadens och näringslivets organisationer att ta ett sådant initiativ. Om något statligt stöd i framtiden bör tänkas utgå till en organisation av detta slag kan icke nu överblickas.

424 Avd. X. Kap. 3. Den mindervärdiga konstens spridning är ett uttryck för och inte en orsak till den estetiska kulturens låga standard inom breda lager av vårt folk. Vad det främst gäller att bekämpa är den estetiska obildningen. Därför är ökad upplysning den i längden mest effektiva åtgärden mot spridning av värdelös konst. KU avvisar tanken på att genom särskild lagstiftning eller andra statliga åtgärder hindra tillverkningen och försäljningen inom landet samt importen av värdelösa s. k. konstalster. I strafflagen och inom näringslagstiftningen finns redan bestämmelser som, effektivt tillämpade, kan utgöra hinder mot en ohämmad försäljning av mindervärdiga konstprodukter. Genom förmedling av länsstyrelserna eller på annat sätt bör vederbörande polis- och åklagarmyndigheter få sin uppmärksamhet riktad mot avarterna inom konsthandeln och på de lagliga medel som står till buds för att förhindra eller ingripa mot desamma. Bildningsorganisationerna bör sättas i tillfälle att anordna kurser för journalister med syfte att lära dem närmare känna hötorgskonsten, i vilka former den sprids och hur spridningen lämpligen kan motarbetas. Bilaga I lagstiftningen finns redan bestämmelser med syfte att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion. I 8 a § konstverkslagen stadgas förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fall anbringa konstnärens signatur på sådant sätt att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket. Med »efterbildning av konstverk» avses även en reproduktion i färg eller svart och vitt. Graden av likhet mellan originalet och efterbildningen bör vara avgörande när det gäller att bedöma om fara för förväxling föreligger eller icke. Egenskapen av reproduktion kan u t m ä r k a s på många olika sätt, t. ex. genom att tryckeriets eller förläggarens namn medelst stämpel eller på annat sätt tydligt anges å själva bildytan eller genom en under bildytan tryckt uppgift om att bilden återger det eller det verket av den eller den konstnären eller endast att reproduktionen är framställd på det eller det tryckeriet eller utgiven av den eller den förläggaren. Ohederliga försäljningar av konstreproduktioner kan redan enligt lag föranleda straff för bedrägeri, s. k. sakocker eller förfalskning. Även om det således i lagstiftningen redan vidtagits ganska långtgående åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion, brister det nära nog helt när det gäller att i rättstillämpningen upprätthålla det i 8 a § konstverkslagen innefattade förbudet. För att önskemålet i fråga skulle bli helt tillgodosett, borde å varje reproduktion av sådan beskaffenhet, att den kan förväxlas med originalet,

425 finnas tydligt angivet att det är fråga om en efterbildning. En lagbestämmelse härom kunde förslagsvis ges formen av ett förbud mot att i något fall efterbilda ett konstverk på sådant sätt, att förväxling kan uppkomma mellan efterbildningen och originalverket. Som komplement härtill skulle meddelas straffbestämmelser motsvarande dem i 19 § konstverkslagen. Vidare borde genom åklagarmaktens försorg tillses, att tillverkare och försäljare av konstreproduktioner icke ostraffat överträdde förbudet. KU föreslår icke någon annan åtgärd i frågan om att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion än att vad utredningen däri yttrat blir föremal för övervägande i samband med nu pågående gemensamt nordiskt lagstiftningsarbete rörande rätt till litterära, musikaliska och konstnärliga verk.

Särskilt yttrande av fru Lindgren-Fridell angående statsbidrag till ateljécirklar

Till KU:s rekommendation, att en statsunderstödd konstutövning av amatörer alltjämt bör fortgå, kan jag icke ansluta mig. De kritiska erinringar som göres är enligt min åsikt så vägande, att en rekommendation till fortsatt statsbidrag i den jämförelsevis stora omfattning, som nu äger rum, icke är befogad. Min uppfattning stödes av nedan angivna synpunkter. Ateljécirklarnas speciella målsättning och särart som producerande i motsats till musik- och teatercirklarnas reproducerande beaktas icke. Verksamheten avsätter »förblivande» produkter. I de flesla fall är slutprodukten (tavlan, föremålet) målet för verksamheten, icke i första hand medlet att nå konstnärliga insikter och förståelse för konstnärliga värden. Intresset fixeras i de allra flesta fall vid slutprodukten. Tavlan utställes och försäljes. Frän kommersiella avsikter torde man aldrig kunna helt bortse. Därför ifrågasätter jag starkt det bildningsbehov, som åberopas som förutsättning för statsbidraget. Skulle ett verkligt bildningsbehov föreligga, borde de teoretiska konstcirklarna bli avsevärt mera frekventerade. Istället växer, som studieförbundens statistik utvisar, antalet ateljécirklar (med stort antal porslinsmälningscirklar!). Tendensen är tydlig, om man ser realistiskt pä förhållandena och icke betraktar ateljécirkelverksamheten i önsketänkandets beslöjande dager. Det synes mera vara fråga om en art av hobbyverksamhet än om egentlig studieverksamhet. Ateljécirkelns produkter stannar som föremål i miljön. Utmärks de av god konstnärlig kvalitet sä är de värdefulla tillskott till densamma. Men bedöms de som mindre goda i kvalitetshänseende sä är de föga önskvärda och kan verka smakförskämmande. Olika konstfrämjande organisationer har till uppgift att finna vägar för en samhällsnyttig smakfostran, för vilken de mindre goda alstren frän ateljécirklarnas verksamhet kan utgöra ett hinder. — Att amatörmålarnas alster kan inverka dämpande på konstnärernas »legitima» marknad är likaledes tydligt. Att konstförståelse mest effektivt vinns genom egen konstutövning är ett påstående, som icke håller inför en kritisk granskning. Som argument för bildningsvärdet hos ateljécirklarna är det således värdelöst. I vissa fall kan det egna utövandet fixera en ensidig och intolerant syn på andra konstnärliga gestaltningssätt.

427 Innehållet i det för statsbidragets erhållande stipulerade teoretiska studiet (1/3 av studietiden) är icke entydigt formulerat. I mänga fall inskränker sig teorin till »praktiska anvisningar». I ytterst fä fall är teori och praktik integrerade. Detta sammanhänger ju med den uppenbara bristen pä en användbar metodik. Innan en sådan utexperimenteras (i den utsträckning detta låter sig göra) är det risk för att den nuvarande ateljécirkelverksamheten konserveras i redan godtagna former. Metodfrågornas samband med lärarnas rekrytering och kvalifikationer synes icke heller ha tillräckligt beaktats. Den optimism beträffande tillgängen på kvalificerade lärare, vilken utmynnar i olika av KU anvisade åtgärder, kan jag icke dela. Vid avvägningen av de ekonomiska bidrag, som kommer konstbildningsarbetets olika grenar till godo, synes mer angelägna behov än ateljécirklarnas lärararvoden och materialkostnader (c:a 300.000 kr.) böra tillgodoses. (I samband med de utövande konstnärernas utbildning, arbetsvillkor etc. finns aktuella ekonomiska behov — något som dock icke tillhör KU:s uppdrag att utreda). För det estetiska folkbildningsarbetet i allmänhet och ateljécirklarna isynnerhet är det mest angelägna behovet en allsidigt utbyggd, på lång sikt planerad experimentverksamhet i samarbete mellan psykologer, konstnärer, pedagoger och konstteoretiker.

Särskilt yttrande av hrr Andersson och Lind angående kurs för blivande lärare i konstcirklar

Den ståndpunkt KU:s majoritet intagit till formerna för anordnandet av föreslagen kurs för blivande lärare i konstcirklar kan vi inte biträda. Inom folkbildningsarbetet är det en djupt rotad praxis och tradition att folkbildningsorganisationerna själva uppbär ansvaret för utbildning av dem som skall leda studiecirkelarbetet. Ingen torde kunna göra gällande att denna metod fungerat på ett mindre tillfredsställande sätt. Från dessa utgångspunkter förefaller det oss som om 1944 års folkbildningsutrednings förslag att låta Samverkande bildningsförbunden anordna kurser för utbildning av konstcirklarnas lärarkrafler är riktigt och välbetänkt. Samverkande bildningsförbunden omsluter ju praktiskt taget hela det frivilliga folkbildningsarbetet i vårt land. I denna sammanslutning ingår bl. a. Arbetarnas bildningsförbund, Tjänstemännens bildningsverksamhet, Jordbrukarnas ungdomsförbund, Svenska landsbygdens studieförbund, IOGT, Nationaltemplarorden, Blåbandsförbundet, KFUM, KFUK, Sveriges kyrkliga studieförbund, Frikyrkliga studieförbundet och Studieförbundet Medborgarskolan, som är högerns organisation för det frivilliga studiearbetet. Samverkande bildningsförbunden står dessutom som organisation öppen för alla sammanslutningar med frivilligt studiearbete som verksamhets uppgift. Denna folkbildningsorganisation har sålunda både en allmän räckvidd och en stor mångsidig erfarenhet av folkbildningsarbetet. Förmedling av sådant erfarenhetsmaterial är ju elt huvudändamål med de kurseidet här är fråga om. Dessa kurser är inte avsedda att ge utbildning i konstutövning eller konststudieuppgifter. Deras centrala uppgift är ju att göra framförallt konstnärer, teckningslärare och konsthistoriker förtrogna med det fria och frivilliga folkbildningsarbetets speciella förutsättningar och metodik. Följaktligen får Samverkande bildningsförbunden anses särskilt lämpad och väl kvalificerad att stå som anordnare av de studiekurser det här är fråga om. För att utbildningskurserna skall kunna tjäna sitt ändamål på bästa möjliga sätt framstår det för oss som önskvärt att Samverkande bildningsförbunden baserar kurserna på intim samverkan med de fackmässiga sammanslutningar och institutioner, som är engagerade i själva ämnet. Den eller de personer Samverkande bildningsförbunden avdelar för att planera och

429 organisatoriskt genomföra en dylik utbildningskurs bör också ha i uppdrag att upprätta ett intimt samarbete med i första hand Konstnärernas riksorganisation, Teckningslärarnas riksförbund, Riksförbundet för bildande konst, Folkrörelsernas konstfrämjande och Nationalmuseum. Vid behov kunde även andra sammanslutningar konsulteras. Genom en sådan form av samverkan förankrades utbildningskursen på bredast möjliga underlag i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet samtidigt som tillgängliga erfarenheter och positivt intresse från fackmässiga grupperingar kunde tillgodogöras kursplaneringen och kursarbetet. Med stöd av den anförda motiveringen får vi anmäla avvikande mening mot 1948 års konstutrednings beslut i detta avsnitt av yttrandet och reservera oss för 1944 års folkbildningsutrednings förslag att Samverkande bildningsförbunden tilldelas såväl anslag som uppgiften att anordna de utbildningskurser det här är fråga om.

Särskilt yttrande av hrr Andersson och Lind angående statligt stöd åt konstnärlig utsmyckning av äldre allmänna samlingssalar

I avsnittet om statlig medverkan i strävandena att åstadkomma konstnärlig utsmyckning av allmänna samlingslokaler har KU framhävt det önskvärda i att sådant statligt stöd framdeles lämnas mer melodiskt. För detta ändamål föreslår KU att nu gällande regler för statliga bidrag och lån till byggandet av sådana samlingslokaler kompletteras så att upp till 3 procent blir disponibla för konstnärlig utsmyckning. Vi har gett vår oreserverade anslutning till detta förslag. Som en konsekvens därav reserverar vi oss mot alt utredningens majoritet inte ansett sig kunna föreslå något som tillgodoser äldre allmänna samlingslokalers behov av bildkonst — vilket ofta torde vara minst lika eftertryckligt som nybyggda samlingslokalers. Visserligen kommer Bygdegårdar, Ordenshus, Folkets hus e t c , som nu är uppförda att successivt komma i åtnjutande av det kulturstöd som den föreslagna 3-procentregeln representerar, allt eftersom nu existerande äldre samlingslokaler förbrukats i sådan grad att de måste ersättas med nya byggnader. Den förnyelseprocessen kommer dock självklart att utsträckas över en mycket lång tidsrymd, bl. a. med hänsyn till att de allmänna samlingslokalerna genomgående pressas av en hårt ansträngd ekonomi. Alt de allmänna samlingslokalerna är en av de grundläggande förutsättningarna för vårt demokratiska samhällsskicks funktionsförmåga torde vara uppenbart för alla. Nykterhetsrörelsen äger i runt tal 1.600 och Folketshusföreningarna omkring 1.000 fastigheter. Enbart i Folketshusgruppen r ä k n a r m a n nu med i runt tal 20 miljoner besök per år, vilket ger en antydan om att konst i allmänna samlingslokaler har förutsättningar att uppnå kontakter med en högst väsentlig del av de svenska medborgarna. För oss står det klart att den möjlighet till kulturell lyftning som motiverar placering av konst i nytillkomna samlingslokaler är lika verkningsfull i redan existerande äldre lokaler av samma slag. Denna uppfattning tycks också statsmakterna redan ha accepterat genom att sedan 1945 ge anslag till allmänna samlingslokalers konstnärliga utsmyckning. Under det senaste decenniet har Bygdegårdarnas riksförbund erhållit 35.000 kr. för detta ändamål, medan Ordenshusens riksförbund tilldelats 70.000 kr. och Folkets hus

431 45.000 kr. Vi anser att denna metod att göra kulturvärdena tillgängligare för allt fler medborgare bör fullföljas och systematiseras under en övergångsperiod. Enligt vår mening bör staten under en 10-årsperiod ge årliga anslag på 50.000 kr. till inköp av konst för utsmyckning av äldre samlingslokaler. Inköpen och fördelningen av konstverken kan förslagsvis ombesörjas av en nämnd sammansatt av 5 personer, av vilka en utses av Nationalmuseum, en av Statens konstrad och en från vardera av de 3 rikssammanslutningar som utgör huvudorganisationer för allmänna samlingslokaler.

Särskilt yttrande av hr Cassel angående åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion

I anledning av de remissvar som influtit på Konstutredningens yttrande angående möjligheten att på laglig väg säkerställa en gräns mellan reproduktion och konstverk, vill jag för min del påpeka en ytterligare precisering av utredningens ståndpunkt. Det krav KU uppställer på att i någon form tydligt utmärka reproduktionens karaktär av efterbildning synes mig böra fixeras till ett krav på stämpel i själva bildytan. Naturligtvis förefinns möjlighet att genom avskärning kringgå även denna bestämmelse, dock i ojämförligt lägre grad än när det gäller stämpel eller annan tryckt uppgift utanför bildytan. Det angivande av bildens karaktär av reproduktion som KU kräver begränsas till att gälla reproduktioner av den beskaffenhet att förväxling kan uppstå. Här borde enligt min mening skrivas »av sådan beskaffenhet eller sådan storlek att förväxling kan uppstå». Ordet beskaffenhet skulle då syfta på det förhållandet att vid reproduktioner på samma material som konstverket (pastell, akvarell, teckning m . m . ) verklig förväxlingsrisk föreligger, även för den mycket initierade. Ordet storlek skulle då syfta på det förhållandet att förläggare och försäljare av reproduktion ofta genom att ge reproduktionen originalets malt samt dessutom saluföra den inramad och uppspänd på duk kan dupera en mindre upplyst allmänhet.

Bilaga.

P. M. angående åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion, av Konstutredningen den 11 nov. 1954 överlämnad till chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet. Färgreproduktionens förhistoria kan ledas tillbaka till fransmannen J. Chr. Le lllon (1667—-1741). Utgående från Newtons trefärgsteori att alla färger låter sig återföras på grundfärgerna blått, gult och rött samt deras blandningar uppfann Le Bion omkr. 1720 flerfärgslrycket i djuptryck genom att i sina mezzotintgravyrer trycka med dessa tre grundfärger (samt ibland även svart), med en plåt för varje färg, varvid han kunde erhålla alla färgtoner. Det var emellertid ett synnerligen mödosamt förfarande, som därför icke fick någon större praktisk betydelse; med denna grafiska metod var det möjligt att trycka endast en mycket begränsad upplaga. Efter samma principer tryckta akvatintetsningar gav bättre resultat. I Holland reproducerades i denna teknik under 1700-talet med fulländad illusion akvareller och laverade teckningar. Genom bayraren Aloys Senefelders uppfinning av litografien 1798 framställdes i Tyskland den första trefärgslitografien I decennierna efter 1800-talets mitt utnyttjades denna teknik i stor utsträckning för konstreproduktion i färg; inramade och fernissade kallades dessa litografier för oljetryck. De var ofta uppklistrade på duk eller hade en i bildytan intryckt dukgräng för att göra illusionen av oljemålning fullständigare. Ända framemot 1800-talets slut tillfredsställdes genom dessa ofta mycket enkla tryckalster den mindre välbärgade publikens behov av väggprydnader, i Sverige framförallt genom import. Än i dag användes f. ö. litografien både som reproduktionsmetod och som självständig grafisk teknik. Sedan Ch. Gros och L. Ducos du Hauron 1869 upptäckt möjligheterna att optiskt analysera de tre primärfärgerna genom filterfotografering, var det fotomekaniska färgdjuptrycket i princip uppfunnet. Den successiva introduktionen av de fotografiska processerna i reproduktionen under 1800-talets tre sista decennier förde med sig en radikal förändring i metoderna för reproducering och publicering av konstverk. År 1902 framställdes för första gången goda pankromatiska plåtar, varmed den tekniska förutsättningen för ett kommersiellt utnyttjande av färgreproduktionsmetoderna förelåg. Omkr. 1908—10 kan detta sägas ha skett, och sedan dess har en merkantil massproduktion av en ständigt stegrad omfattning utvecklats. I den reproduktionstekniska utvecklingen var Tyskland och Österrike länge de ledande länderna. På 1920-talet framställde Marées-Gesellschaft på Piper-förlaget i Munchen reproduktioner efter konstverk av stora mästare, framförallt akvareller, pasteller, laverade teckningar o. dyl., som ännu knappast överträffats i kvalitet, framförallt tack vare mycket yrkesskickliga tekniker samt en idealistisk och ambitiös förlagsledning. Dessa tekniska framsteg medförde som en m i n d r e lycklig konsekvens större möjligheter till bedrägligt förfarande vid försäljning. Ungefär samtidigt började firmor som Piper och Hanfstaengl i Munchen framställa förstklassiga färgreproduktioner i ljustryck i stort format, avsedda att ramas in och hängas på väggen. Man kunde nu återge ytstrukturen av en oljemålning på ett helt annat sätt än tidigare. En etapp på vägen mot konstreproduktioncrnas demokrati28

434 sering betecknar året 1936, då den amerikanska tidskriften Life, som läses över hela världen, började med sina stora färgbilder av de yppersta konstverk. Under åren efter andra världskriget har aktiviteten på detta område starkt stegrats. Bland de nyaste tekniska framstegen kan nämnas att man på sistone i Frankrike lyckats framställa reproduktioner med plastisk relief, d. v. s. där färgytans tredimensionella kvaliteter, den plastiska yta som penseldragen framkallar, kan exakt återges. Dessa »callichromier» bygger på ett manuellt förfarande och användning av konstnärsfärger, varför de snarare kan betraktas som målade kopior än som reproduktioner, men de är trots detta ganska prisbilliga. Till yttermera visso är reproduktionen utförd på duk. Den identiska likhet i förhållande till orginalmålningen som här har uppnåtts öppnar oroande perspektiv och problem. Även i sin mest fulländade utformning kan reproduktionerna — möjligen med undantag av det senast utexperimenterade förfarandet — icke göra anspråk på att erbjuda en exakt motsvarighet till originalet. Trots att de tekniska metoderna alltmera förfinats är fackmännens manuella skicklighet och omdöme fortfarande avgörande faktorer för arbetets resultat. Färgplåtarna korrigeras antingen för hand på själva plåten eller på andra sätt, t. ex. genom att negativen retuscheras eller genom att extra plåtar framställs för att stärka svaga färger. Ofta kan det vara nödvändigt att offra ackuratessen i vissa detaljer för att nå en större allmän trohet mot originalet än som skulle kunnat åstadkommas om varje detalj reproducerats med största möjliga likhet i förhållande till motsvarande del av originalet. Vissa konstnärliga tekniker och pigmentytor passar bättre än andra för färgreproduktion. Med den största troheten kan sålunda teckningar, akvareller, pasteller, temperamålningar och andra material med mjuka ytor återges, därför att flatheten i dessa ytor liknar tryckens egen. Oljemålningar med pastosa effekter kan med hittills gängse förfaranden knappast reproduceras fullt tillfredsställande, då det inte är möjligt att på den flata ytan skapa illusionen av en grov ytstruktur. Det är också angeläget att känna till att målningar som regel reproduceras betydligt sämre om de mera avsevärt reduceras i storlek. Äldre måleri är ofta svårare att troget återge än moderna målningar, främst därför att man förr i stor utsträckning använde sig av tunna, genomskinliga lasyrer över en undermålning; detta förfaringssätt resulterade i färg- och ljuseffekter som är synnerligen svåra att imitera med hjälp av tryckfärger. Varje reproduktionsmetod har sina karakteristiska meriter och nackdelar, varför det många gånger är möjligt att på förhand veta att ett visst konstverk icke kan tillfredsställande reproduceras i en viss föreslagen tryckteknik. Vid valet av tryckmetod kommer ekonomiska hänsynstaganden i praktiken att spela en avgörande roll. Reproduktionens kvalitet blir i hög grad beroende av de kostnader och den omsorg producenten vill lägga ner på artikeln. Det finns exempel på att färgreproduktioner med avsikt förvanskats, t. ex. genom att vissa färger intensifierats, detta för att så långt som möjligt tillmötesgå den breda publikens smak. Även tekniken att till låga priser mångfaldiga skulpturer har under senare år betydligt förbättrats tack vare införandet av nya, prisbilliga material, som ger en mer levande yta än t. ex. gips och även en större hållbarhet mot stötar o. dyl. Att förskaffa sig en klar bild av konstreproduktionsmarknadens omfattning i vårt land ställer sig mycket svårt. Importens storlek kan icke fastställas, då konstreproduktioner i tullhänseende hänförs till statistiskt nummer, rubricerat »Tryckalster: bilder anbragta å papp, papper eller pappersmassa» e t c , vilket även omfattar en mångfald andra artiklar. Att bestämma den inhemska produktionens intensitet är också vanskligt, då upplagornas storlek är väl bevarade affärshemligheter. Vissa antydningar kan dock göras. Tillförlitliga uppgifter ger vid handen att

435 en enda större inramad färgreproduktion tryckts och sålts i minst 70.000 ex. Det är möjligt att trycka omkr. 30—40.000 tryck av god kvalitet från en färgkliché, och vid vissa andra förfaranden kan man nå betydligt högre siffror. Flera fall är kända, där upplagorna uppgår till minimum 10.000 ex. Dessa större reproduktioner försäljs i allmänhet endast inramade samt uppklistrade på väv. I stor utsträckning har man valt att avbilda konstverk, som icke längre åtnjuter skydd enligt lagstiftningen om konstnärlig äganderätt. På senare år har olika bokförlag i stigande omfattning gett ut s. k. mappar med konstreproduktioner efter kända svenska mästare. Även dessa h a r utnyttjats i spekulationssyfte. Som exempel kan nämnas ett skolmaterielförlag som gav ut zoologiska planscher för skolorna till ett pris av 9:50 kr. per styck. En firma köpte ett parti av dessa och sålde sedan bladen inramade för 120 kr. styck. Det stigande konstintresse som vuxit fram i hög grad tack vare de konstbildande organisationernas arbete h a r på ett ofta hänsynslöst sätt exploaterats av reproduklionsförsäljarna. Färgreproduktioner med en framställningskostnad av 2:50—3 kr per exemplar försäljs uppklistrade på väv och försedda med imposant ram för priser u p p till 200 kr. per styck och däröver. Mycket stora summor u n d a n d r a s på detta sätt årligen konstmarknaden. Firmorna arbetar med hjälp av en ofta vilseledande reklam som söker sudda ut skillnaden mellan originalkonstverket och reproduktioner. Man salubjuder »konstverk som kan bli till glädje för flera generationer», detta trots att tryckfärgerna aldrig kan garanteras som ljusäkta u n d e r tillnärmelsevis så lång tidrymd. Upplagan anges vara »begränsad», när den i verkligheten sällan underskrider 5.000 ex., osv. Så länge konstreproduktionerna används urskillningslöst är det stor risk för att de kan göra mer skada än nytta i den allmänna smakuppfostran. För att nå en högre allmän standard på reproduktionskvaliteten och för att kunna stävja prisuppskörtningen är det nödvändigt att de potentiella konsumenterna får en allsidig upplysning om de olika faktorer som bör påverka deras val vid inköp av en konstreproduktion. Den köpande publikens smak har i det långa loppet en avgörande betydelse för produkternas kvalitet. Köparen bör först och främst göra klart för sig den mycket bestämda skillnaden mellan original och reproduktion med allt vad detta t. ex. innebär av möjligheter till värdestegring hos konstverket och risken för snabb värdeminskning hos reproduktionen etc. Konsumenten av reproduktioner bör lika väl som konsumenten av t. ex. livsmedel bli prismedveten. Han bör upplysas om de ungefärliga kostnaderna för framställning av en färgreproduktion samt om de olika tekniska fakta som kan göra det möjligt för honom att någorlunda kunna avgöra om en reproduktion är god eller dålig. Reproduktionsköparen bör också kunna få en överblick över vad som producerats av kvalitet på detla område både inom och utanför landet samt få en vink om var dessa alster bäst kan inköpas. Den internationella kulturorganisationen Unesco har tagit ett lovvärt initiativ i denna riktning genom att 1949—50 ge ut två kataloger över de färgreproduktioner i mer ansenligt format av stora mästares verk som hållit måttet inför en ganska sträng kvalitetsprövning. Att dessa kataloger haft en mission att fylla visas därav att 1953 en andra upplaga måste utges av den katalog som omfattar målningar från tiden före 1860. Antalet godkända reproduktioner har sedan föregående edition betydligt ökats, och därmed kan katalogen i någon mån anses ha fyllt sin uppgift att stimulera distributionen och produktionen av goda färgtryck. I katalogförordet konstateras också att den genomsnittliga standarden höjts u n d e r de senaste åren, och det får antas att erkännandet att få sina produkter upptagna i Unescos katalog för de ansvarsmedvetna förläggarna inneburit ett starkt incitament till nya insatser. Unesco kan säkerligen också komma att betyda mycket för 28*

436 det systematiska arbete som måste sättas in på att de viktigaste delarna av de olika konstnärliga kulturerna, icke endast de europeiska, blir reproducerade. En allsidig objektiv information om färgreproduktionernas olika egenskaper och om vad marknaden rymmer av dessa ting kan få sin fulla tyngd och största räckvidd endast om en statlig eller statsunderstödd institution ställer sig bakom den. En publikation av ovan skisserad art, utgiven i massupplaga av Nationalmuseum eller någon av de konstfrämjande riksorganisationerna, skulle otvivelaktigt få vittgående positiva konsekvenser. För konststudier, både elementära och högre, är reproduktioner och andra avbildningar av konstverk från skilda epoker och kulturområden en given förutsättning. Ur denna synpunkt gläder sig säkerligen varje konstintresserad åt reproduktionsteknikens utveckling mot allt större fulländning. Detsamma gäller n ä r fråga är om reproduktionernas roll i konstupplysningens och konstpropagandans tjänst. Konstutredningen får också i sitt slutbetänkande anledning framhålla betydelsen av att goda och såvitt möjligt prisbilliga konstreproduktioner står till förfogande för de institutioner och organisationer som har denna upplysnings- och propagandaverksamhet om hand. Om värdet av konstreproduktioner som prydnadsföremål i hemmen och offentliga lokaler är meningarna däremot delade. Medan somliga, framförallt konstnärerna, anser det vara en profanering av konstens storverk när de — låt vara aldrig så skickligt men dock mekaniskt och i stora upplagor — reproduceras för att som billiga prydnadsföremål spridas ut bland allmänheten, h a r andra den uppfattningen att en god reproduktion av ett sådant konstverk är bättre som utsmyckning av en miljö än ett dåligt eller medelmåttigt konstverk i original. Ej heller bland utredningens ledamöter är åsikterna i denna fråga helt överensstämmande. Om så mycket råder dock enighet inom utredningen som att bra reproduktioner till måttliga priser är att föredraga framför alster av s. k. skräckkonst men att en ohämmad spridning av t. o. m. de i alla avseenden mest förstklassiga reproduktioner kan innebära en fara för förflackning av smaken och för att en allmän likgiltighet inför konstens högsta skönhets- och uttrycksvärden skall vinna insteg. Vad nu sagts leder till, att utredningen ej vill ge någon generell rekommendation vare sig för eller emot användningen av konstreproduktioner som prydnadsföremål i olika miljöer och sammanhang. Någotsånär sparsamt brukade och med riklig omväxling i urvalet bör de dock, åtminstone vid brist på goda originalkonstverk, kunna hjälpa till att stilla människans längtan efter konstupplevelse. Även brukade som p r y d n a d e r kan f. ö. reproduktionerna vara utmärkta medel i konstupplysningens tjänst och hos mången väcka ett slumrande intresse för vad som eljest står honom till buds inom konstens nästan gränslösa domäner. Liksom beträffande andra imitationer gäller i fråga om konstreproduktionerna att det åtminstone för den stora allmänheten understundom kan vara svårt att skilja dem från den äkta varan, från originalet. Denna svårighet blir allt större ju mera reproduktionen närmar sig idealet att helt stämma överens med originalverket. Detta torde vara anledningen till att utredningen enligt sina direktiv fått till uppgift att föreslå åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion. Vid övervägandet härav h a r utredningen utgått från att problemet huvudsakligen gäller försäljningen av reproduktioner av målarkonst och grafik. Under de senaste åren har ju i synnerhet färgreproduktioner sålts i mycket stor omfattning. Visserligen florerar en inte ringa försäljning av skulpturreproduktioner i olika material, men något krav på en närmare reglering av denna gamla företeelse

437 torde ej ha rests i den allmänna debatten, som nästan uteslutande rört sig om färgreproduktionerna. Ofta utbjuds dessa reproduktioner så monterade och inramade att det knappast syns, att de är tryckta på papper, utan en godtrogen betraktare kan taga dem för originalverk antingen målade i akvarell eller utförda i olja på duk eller panna. Om därtill kommer att ramen verkar »förnämlig» och kanske också är försedd med en förgylld plåt upptagande namnet på mästaren till originalkonstverket, så kan illusionen vara nära nog fullständig. Frågan är nu om detta föga tilltalande försäljningssystem innebär sådana vådor eller olägenheter att det bör förbjudas. Som förut sagts torde åtskilliga konstälskare anse det vara en profanering när färgreproduktioner av målarkonstens yppersta mästare inramas så att de får ett sken av original. Men även den som delar eller hyser förståelse för en sådan känslomässig inställning nödgas nog medge, att den icke är så allmänt omfattad att den rimligen bör läggas till grund för en lagstiftning om förbud mot försäljning av sålunda inramade reproduktioner. En dylik lagstiftning, tillskapad av emotionella motiv, skulle säkerligen ganska allmänt anses som ett obehörigt ingrepp i rena smakfrågor. Önskemålet om att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion bör därför, om det skall förverkligas genom lagstiftning, grundas på andra skäl. Dessa måste väl närmast bottna i kravet på synlig åtskillnad mellan den dyrbara äkta varan och den billiga imitationen samt alltså ha en huvudsakligen ekonomisk innebörd. Nu förhåller det sig emellertid så, att vi redan har lagbestämmelser med ett sådant syfte, och det bör därför i första hand undersökas om icke dessa kan anses effektiva nog för att uppfylla nyssnämnda krav. En säregen och betydelsefull art av bevismedel utgöres av de signaturer, som å konstverk plägar anbringas av dessas upphovsmän i form av en karaktäristisk namnteckning eller ett särskilt konstnärsmärke. Åsättande av signatur innebär, att konstnären betecknar det ifrågavarande verket såsom av honom utfört och godkänt. Lagstiftningen har upptagit konstnärs signatur till reglering ur vissa synpunkter. Lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst stadgar sålunda i 4 § att, där ej annat visas, såsom upphovsman till ett konstverk skall anses den, vilkens signatur är anbragt å verket. I 8 a § (införd år 1931) stadgas i första stycket att, utan tillstånd av konstnären själv, annan icke må å konstverk anbringa hans signatur; är verk av grafisk konst tillkommet genom avtryck från platta av metall, sten, trä eller annat material, må signering ej av annan verkställas, ändå att konstnären därtill samtyckt. Vidare gäller enligt 8 a § andra stycket — och detta bör särskilt beaktas i nu förevarande sammanhang — förbud mot att å efterbildning av konstverk i något fall anbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket. Den som emot föreskrifterna i 8 a § anbringar konstnärs signatur å konstverk eller efterbildning av konstverk eller som håller till salu eller sprider eller offentligen utställer konstverk eller efterbildning, vara honom veterligen konstnärens signatur så anbragts, straffas enligt 19 § med böter. Slutligen gäller dels enligt 12 kap. 5 § strafflagen, att om någon utan lov anbringar eller eljest förfalskar namnteckning eller annan signatur på alster av konst eller konsthantverk eller på annat dylikt verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, skall han dömas för signaturförfalskning högst till straffarbete i fyra år, dels ock enligt 12 kap. 9 § strafflagen, att den som utbjuder eller håller till salu verk med falsk signatur skall, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, straffas för brukande av det förfalskade såsom hade han själv gjort förfalskningen. Stadgandet i 8 a § andra stycket konstverkslagen syftar till att bereda både

438 konstnären och allmänheten skydd mot att efterbildningar skulle kunna uppfattas såsom originalverk. Det förbjudna förfarandet anses som oegentligt ur auktorrättsliga synpunkter och, enligt vad det låga straffet ger vid handen, nära nog som allenast en ordningsförseelse. Tydligt är emellertid att obehörig signering av en efterbildning kan vara ett led i en brottslig verksamhet av mycket allvarlig karaktär. Saluförande såsom original av efterbildningar av kända konstnärers verk underlättas högst väsentligt om de försetts med signatur såsom originalverk. Därigenom kan stor skada tillskyndas köpare och, i synnerhet om förfarandet sker i större omfattning, även de konstnärer vilkas signaturer missbrukas. Häremot är strafflagens förut återgivna, år 1948 införda stadganden om straff för signaturförfalskning avsedda att erbjuda ett så effektivt skydd som rimligen kan begäras. Den omständigheten, att det kan vara svårt att vid en ytlig granskning skilja en inramad färgreproduktion från originalet, saknar i regel betydelse, eftersom säljaren vanligen inte påstår annat än att reproduktionen endast är en reproduktion och rättar priset åtminstone någotsånär därefter. Ett lagstadgat särskilt åtgörande för att utmärka att reproduktionen är en reproduktion synes alltså icke vara av större värde såvida man ej därigenom kan effektivt motverka ohederliga försäljningar. Emellertid är dylika försäljningar, även när fråga ej är om signaturförfalskningar, redan i lag straffbelagda. Om en reproduktionsförsäljare utan att direkt påstå att reproduktionen är ett original betingar sig ett orimligt högt pris och köparen av oförstånd eller lättsinne utan närmare undersökning av tavlan betalar detta pris, lärer försäljaren göra sig skyldig till s. k. sakocker enligt 21 kap. 5 § strafflagen. Har däremot försäljaren påstått, att reproduktionen är ett original, och på grund därav erhållit ett oskäligt pris, så h a r han därmed förfarit bedrägligt och bör straffas enligt 21 kap. 1, 2 eller 3 § strafflagen. När sådana bedrägerier begås torde det ofta röra sig om reproduktioner som för ändamålet blivit särskilt behandlade, t. ex. så att de klistrats upp på en p a n n a och bestrukits med fernissa. Innebörden av det i 8 a § andra stycket konstverkslagen stadgade förbudet mot att å efterbildning av konstverk i något fall anbringa konstnärens signatur på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket, vill utredningen nu söka närmare klargöra. Vad då först angår begreppet efterbildning framgår av 2 § i lagen, att därunder faller varje efterbildande av ett konstverk, »vare sig genom konstnärligt förfarande eller genom mångfaldigande medelst tryck, fotografi, avgjutning eller på annat sätt». Klart är alltså, att en färgreproduktion är en efterbildning i lagens mening. Med uttrycket »i något fall» i 8 a § andra stycket avses, enligt vad som framgår av förarbetena till paragrafen, att förbudet gäller alla verk av bildande konst och ej endast sådana som jämväl eljest är föremål för skydd enligt konstverkslagen. Förklaringen härtill är, att förbudet främst tillkommit i allmänhetens intresse. Ur den synpunkten är det ju likgiltigt från vilken tid det efterbildade konstverket h ä r r ö r . Viss tvekan kan måhända råda om innebörden av orden »anbringa konstnärens signatur». Strängt taget kan väl endast konstnären själv anbringa sin signatur. Att detta ej är lagens mening framgår dock redan av det stadgande i 8 a § första stycket, enligt vilket å konstverk annan än konstnären själv icke må utan dennes tillstånd anbringa hans signatur, samt följer vidare därav, att förbudet i andra stycket även gäller beträffande anbringandet av döda konstnärers signaturer. Då det ej utsäges något om med vilken metod anbringandet kan tänkas ske, måste man antaga att ingen metod är i och för sig utesluten. N ä r annan än konstnären själv anbringat signaturen, föreligger ju en efterbildning av denna. Anbringandet kan då ske för hand med penna eller pensel, men det kan även ske »medelst tryck, fotografi, avgjutning eller på annat sätt». Har konst-

439 nären signerat originalet, och reproduceras detta med signaturen synlig, så åstadkommes alltså därmed en efterbildning vara konstnärens signatur är anbragt. Nu återstår endast att söka utröna betydelsen av orden »på sådant sätt, att därav kan uppkomma förväxling mellan efterbildningen och originalverket». Härvid kan viss ledning erhållas av motiven till ett numera upphävt tredje stycke i 5 §, vilket stycke år 1931 ersattes med förevarande stadgande i 8 a §. Stycket, som utgjorde ett komplement till bestämmelsen i 5 § första stycket att envar må utan konstnärens tillstånd för studieändamål eller till sitt enskilda bruk efterbilda konstverk, lydde sålunda: »Där konstverk, enligt vad i första stycket är medgivet, utan konstnärens tillstånd efterbildas, må ej hans namn eller signatur å efterbildningen anbringas på sätt, som kan giva anledning till förväxling.» I det den 28 juli 1914 avgivna sakkunnigbetänkande, som ligger till grund för konstverkslagen, anfördes beträffande detta stadgande bl. a. följande: »Berörda stadgande avser att, i såväl konstnärens som allmänhetens intresse, förekomma förväxling mellan originalverket och efterbildningen. Stadgandet får således sin huvudsakliga tillämpning i de fall, då efterbildningen utförts medelst samma konstnärliga förfarande som originalet. Även i dessa fall gäller dock förbudet allenast för den händelse, att förväxling kan uppkomma. Då exempelvis en oljemålning reproduceras i olja, ä r kopisten sålunda oförhindrad att å efterbildningen anbringa originalkonstnärens namn, endast därvid tillika efterbildningens egenskap av kopia uttryckligen angives, såsom genom orden 'kopia efter N. N.' eller genom åsättande av kopistens namn med tillägget 'efter N. N.' eller på annat dylikt sätt». Eftersom de sakkunniga ansåg faran för förväxling vara störst n ä r efterbildningen utförts medelst samma konstnärliga förfarande som originalet, synes enligt deras mening själva efterbildningens mer eller mindre illusoriska likhet med originalet vara avgörande, icke den å efterbildningen anbragta signaturens likhet med konstnärens egenhändiga signatur. Detta framgår också därav, att förbudet jämväl avsåg anbringandet av konstnärens namn utan återgivande av hans karaktäristiska signatur, vilken nog i flertalet fall är obekant för den stora allmänheten. Vad som sålunda vid konstverkslagens tillkomst utsädes om faran för förväxling mellan originalverk och enstaka för studieändamål eller enskilt bruk framställda kopior, hur skall det tydas när fråga numera enligt 8 a § även kan vara om risk för förväxling mellan originalverk och i stora upplagor för kommersiellt bruk framställda reproduktioner? Enligt konstutredningens mening bör alltjämt graden av likhet mellan originalet och efterbildningen vara avgörande samt förbudet i 8 a § andra stycket följaktligen gälla ej endast handgjorda kopior utan även massvis tillverkade reproduktioner som är så pass lika originalet att de inför allmänheten, till vars skydd förbudet gäller, kan framstå som originalkonst. Detta innebär, att på en med nutida tekniska fulländning framställd upplaga reproduktioner, jämväl återgivande konstnärens å originalet anbragta signatur, skall vara tydligt angivet varje reproduktionsexemplars egenskap av efterbildning. Angivandet härav bör klart framträda även vid saluhållande, vare sig reproduktionen är inramad eller ej, ty eljest gör säljaren sig skyldig till förseelse som avses i 19 § konstverkslagen. Egenskapen av reproduktion kan utmärkas på olika sätt, t. ex. genom att tryckeriets eller förläggarens namn medelst stämpel eller på annat sätt är tydligt angivet å själva bildytan eller genom en under bildytan tryckt uppgift om att bilden återger det eller det verket av den eller den konstnären eller endast att reproduktionen är framställd på det eller det tryckeriet eller utgiven av den eller den förläggaren. Enbart ordet »reproduktion», eventuellt förkortat exempelvis

440 till »reprod.» men i varje fall klart framträdande å eller omedelbart utanför bildytan, kan väl också sägas fylla det krav lagen uppställer. Däremot synes det ej vara tillräckligt om å en pärm, innehållande en eller flera lösa eller eljest lätt uttagbara reproduktioner, dessas egenskaper än så utförligt finns angivna. Ty eljest vore steget ej långt till att anse även muntliga uppgifter böra godtagas, och kontrollen av lagens efterlevnad bleve avsevärt försvårad. Ett förlag skulle då också opåtalt kunna till detaljhandeln distribuera med originalkonstverk förväxlingsbara reproduktioner, blott utanpå försändelserna funnes uppgift om deras innehåll. Är detta innebörden av nu behandlade stadgande i 8 a § konstverkslagen — och belägg härför ges i den rättsvetenskapliga litteraturen, se Torben Lund: Billedkunsten i retlig Belysning s. 289 — så kan med fog påstås, att i lagstiftningen redan vidtagits en ganska långtgående åtgärd för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion. Däremot brister det åtskilligt, ja nära nog helt, då det gäller att i rättstillämpningen upprätthålla det i stadgandet innefattade förbudet. Ehuru överträdelser av detsamma är mycket vanliga, lärer någon beivran härav från allmän åklagares sida sällan eller aldrig förekomma. En ä n d r i n g härutinnan skulle utgöra en sådan åtgärd som utredningen fått till uppgift att föreslå. Frågan är emellertid om det, för att å försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktioner, kan anses tillräckligt att kräva tydligt angivande å reproduktioner av deras karaktär av efterbildning endast i fall då konstnärens signatur ingår i reproduktionen och alltså anbragts å denna. Visserligen kan det sägas, att i dessa fall risken för förväxling är större än eljest, och detta torde vara anledningen till att vid överförandet år 1931 av bestämmelsen i 5 § tredje stycket till 8 a § andra stycket orden »hans namn eller signatur» ändrades till »konstnärens signatur» (se prop. 2/1931 s. 62 f.). Emellertid är nog, såsom utredningen förut framhållit, konstnärens karaktäristiska signatur vanligtvis obekant för den stora allmänheten. Finns å reproduktionen hans namn angivet annorledes än i form av hans signatur, är det därför ej uteslutet att en okunnig köpare kan få den uppfattningen att reproduktionen är ett av konstnären utfört originalverk. Man torde t. o. m. kunna förmoda, att också reproduktioner utan vare sig konstnärens signatur eller hans namn understundom kan av okritiska personer tagas för originalkonst. För att önskemålet om klar åtskillnad på försäljningsmarknaden mellan originalkonst och reproduktion skulle bliva helt tillgodosett borde därför å varje reproduktion av sådan beskaffenhet, att den kan förväxlas med originalet, finnas tydligt angivet att det är fråga om en efterbildning. En lagbestämmelse härom kunde förslagsvis givas formen av ett förbud mot att i något fall efterbilda ett konstverk på sådant sätt, att förväxling kan uppkomma mellan efterbildningen och originalverket. Som komplement härtill skulle meddelas motsvarande straffbestämmelser efter mönster av 19 § konstverkslagen. Vidare borde genom åklagarmaktens försorg tillses, att tillverkare och försäljare av konstreproduktioner icke ostraffat överträdde förbudet. I fråga om reproduktioner, som tillverkats utomlands och importerats till Sverige, skulle förbudet givetvis endast kunna avse saluhållande, spridande och offentligt utställande h ä r i landet. Det skulle alltså stå envar fritt att utomlands köpa och hit införa en eller flera med originalverken förväxlingsbara reproduktioner. Vill han därefter sälja dem, måste han emellertid låta deras egenskap av reproduktioner tydligt framträda. I Sverige, Danmark, Finland och Norge pågår sedan 1938 arbete på en gemensam nordisk lagstiftning om rätt till litterära, musikaliska och konstnärliga verk

441 samt andra därmed besläktade andliga rättigheter. Som resultat härav publicerades 1951 i dansk, finsk och norsk text utkast till lag om upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. Utkastet innehåller i 47 § en bestämmelse om att på efterbildning av konstverk upphovsmannens namn eller signatur ej må anbringas på sådant sätt, att efterbildningen kan förväxlas med originalet. Frågan om att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion är alltså f. n. under behandling vid det gemensamma nordiska lagstiftningsarbetet. Konstutredningen anser sig därför icke böra föreslå någon annan åtgärd i frågan än att vad utredningen däri yttrat blir föremål för övervägande i samband med detta lagstiftningsarbete. Särskilt

yttrande

av herr

Eckerberg

Det åt 1948 års konstutredning lämnade uppdraget beträffande åtgärder för att på försäljningsmarknaden hålla gränsen klar mellan originalkonst och reproduktion avser ej frågan huruvida sådana åtgärder är erforderliga utan frågan hur de lämpligen bör vara beskaffade. Utredningens promemoria utgör enligt min mening ett godtagbart svar på sistnämnda fråga, och jag är alltså ense med utredningens övriga ledamöter. Emellertid anser jag mig inte böra underlåta att uttala, att det enligt min mening är tveksamt om åtgärder med detta syfte verkligen är behövliga eller ens lämpliga. Jag bortser då från konstkopior i sedvanlig betydelse, beträffande vilka lagbestämmelser av åtminstone i huvudsak nuvarande innehåll otvivelaktigt alltjämt bör finnas. Min tvekan gäller alltså endast konstreproduktioner i inskränkt bemärkelse, d. v. s. de reproduktioner som utredningsuppdraget egentligen gäller. Åtminstone i förhållande till den mängd av dylika reproduktioner, som i våra dagar saluförs utan klar åtskillnad från originalet, förekommer det säkerligen ett mycket ringa antal fall då köparen av en sådan reproduktion tror sig förvärva ett originalverk. Och när så sker, beror det antagligen mestadels på sådan brottslighet från säljarens sida som knappast kan förhindras genom en ordningsföreskrift sådan som den i promemorian föreslagna. En säljare, som för att lura köparen vill riskera ett kännbart straff enligt strafflagen, drar sig säkerligen inte för att samtidigt bryta mot en enkel ordningsföreskrift. Även om det här i landet ännu finns åtskilliga till mogen ålder komna personer som inte klart vet skillnaden mellan originalkonst och reproduktioner, så är med all sannolikhet deras antal i ganska snabbt sjunkande. Och därmed mister ju, vad det hederliga affärslivet beträffar, nu förevarande fråga alltmer sin betydelse. Att under sådana förhållanden göra de lagbestämmelser på området, som redan finns men hittills aldrig veterligen tillämpats, än mer omfattande och samtidigt i möjligaste mån effektiva synes mig vara att pålägga affärslivet en skyldighet vars värde ur kontrollsynpunkt är diskutabel. I de svenska hemmen finns f. n. som p r y d n a d e r en mängd reproduktioner så inramade att en försäljning av dem skulle strida mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen. Skulle bestämmelsen bli gällande lag och som sådan verkligen tillämpas, h i n d r a r den inte någon från att för eget bruk importera sådana reproduktioner och därmed öka det inhemska förrådet. Jag ifrågasätter om det skulle överensstämma med allmänna rättsmedvetandet att bestraffa försäljningen av dylika i privathemmen förvarade reproduktioner. Och dock måste väl samtidigt medges, att den föreslagna med straffansvar förenade bestämmelsens syfte skulle i väsentlig mån förfelas, ja att faran för förväxling kanske rent av skulle öka, om bestämmelsen gjordes tillämplig endast på försäljningen i den allmänna

442 handeln. Som bekant förekommer åtskillig försäljning av konst man och man emellan samt vid dödsboauktioner. Konstverkslagen i sin nuvarande lydelse är grundad på den vid flera tillfällen reviderade 1886 års Bernkonvention för skydd av litterära och konstnärliga verk. Lagen överensstämmer alltså i väsentliga delar med motsvarande lagar i flertalet kulturländer. Ehuru de olika konventionsstaternas lagar kan i fråga om detaljerna skilja sig från varandra, är det dock av såväl praktiska som andra skäl önskvärt att skiljaktigheterna ej blir alltför många och stora. En bestämmelse sådan som den i promemorian föreslagna skulle, såvitt jag kan bedöma, visserligen vara tillåtlig enligt konventionen, men den skulle dock enligt min mening vara olämplig med hänsyn till önskvärdheten av största möjliga enhetlighet på detta område kulturländerna emellan. Icke i något annat land finns nämligen, mig veterligt, någon motsvarande lika långtgående bestämmelse. I varje fall synes bestämmelsen på grund av sin i affärslivet ingripande natur böra, samtidigt som den börjar tillämpas i Sverige, bli gällande även i Danmark, Finland och Norge eller åtminstone i något av dessa länder.

443 F o t o g r a f i e r r e s p . förlagor för betänkandets illustrationer har ställts till förfogande av följande institutioner, f ö r e t a g och privatpersoner: Nationalmuseum (fig. 3, 7) Unesco, 'genom Svenska Unescorådet (fig. 53—57) Stockholms Stads Folkskoledirektion (fig. 52) Der Schulrat des Schulaufsichtskreises Oberhausen I, Rheinlaml (fig. 46, 48) Der Magistrat der Stadt Kassel (fig. 45) Das Hochbauamt der Stadt Kiel (fig. 47) AB Astra, Södertälje (fig. 60) AB Marabou, Sundbyberg (fig. 61) Teckningslärare Zacha Faith EU, Strängnäs (fig. 32) Teckningslärare Elis Hammarberg, Djursholm (textbilderna [utom sid. 44], fig. 1, 2, 6, 9, 10, 13—15, 18, 19, 24, 26, 27, 29, 34, 37—42 samt fig. 8, 16, 23, 25, de fyra sistnämnda från en vandringsutställning i Unescos regi av engelska barnteckningar) Konstnären Arne Klingborg, Stockholm (fig. 28) Arkitekt Åke E. Lindqvist, Stockholm (fig. 49, 51) Teckningslärarinnan Fru Marianne Lindvall, Djursholm (fig. 33, 35) Textilkonstnärinnan Fru Edna Martin, Lidingö (fig. 20) Konstnären Nils Nixon, Älvsjö (fig. 58, 59) Teckndngslärare Bo Nordbäck, Hälsingborg (fig. 50) Folkskollärare Ove Winqvist, Södertälje (fig. 11, 12) Illustrationsförlagor har även hämtats ur följande böcker: Britsch, Gustaf: Theorie der bildenden Kunst. 3:e uppl. Ratingen 1952 (textbild sid. 44) Handbuch der Kunst- und Werkerziehung, utg. av Herbert Triimper. I : Allgemeine Grundlagen der Kunstpädagogik. 2:a uppl. Berlin 1953 (fig. 30, 31) Kunst und Jugend. Årgång 27. Frankfurt a.M. 1954 (fig. 43, 44) Lowenfeld, Viktor: Creative and mental growth. New York 1947 (fig 4, 5) Meyers, Hans: 130 bildnerische Techniken. Ravensburg 1955 (fig. 21) Read, Herbert: Education through art. London 1943 (fig. 36) » » : The grassroots of art. New York 1947 (fig. 17) Tomlinson, R. R.: Children as artists. London 1944 (fig. 22)

KUNGL. BIBL.

1 2 JUN 1956 STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1956 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Fiskhandeln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Atomenergien. [11] Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansvåsen. Förenklad statsbidragsgivning. [8] Kommunikationsvägen. Standardtariffer för detaljdistribution av elektrisk kraft. [5] Politi. Bank-, kredit- oeb penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. [10]

Försäkrings väsen.

KyrkoväBen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt. Restaurering av Uppsala domkyrka. [3] Bihang till kyrkohandboken. [12] Konstbildning i Sverige. [13] llulso- och sjukvård. Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1956