Yrkesutbildningen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

x.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1954:11 Ecklesiastikdepartementet

YRKESUTBILDNINGEN BETÄNKANDE AV 1952 ÅRS YRKESUTBILDNINGSSAKKUNNIGA

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1954 Kronologisk förteckning

1. Svensk narnbok 1954. Statens Reproduktionsanstalt. 224 s. Fi. 2. Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärder för att fräaja det svenska musiklivets utveckling. Idun. 447 s. E. 3. Kollektivhu. Victor Petterson. 116 s., 20 8. pl. S. 4. Moderskapförsäkring m. m. Idun. 154 s. S. 5. Vården vic ungdomsvårdsskolorna. Victor Petterson. 138 s. S. 6. Ärvdabalk. Norstedt. 257 s. Ju. 7. Nordisk pasfrihet. Del III. Upphävande av all passkontroll vid grnserna mellan de nordiska länderna. Gernandt. 39 s. V. 8. Nordisk kotakt. Betänkande om utgivande av en nordisk parlamentaisk tidskriftspublikation. Gummesson. 14 s. Ju. 9. Betänkandi angående instansordningen i vattenmål m. m. GummessoL 90 s. Ju. 10. Förslag til lag om sparbanker m. m. Victor Petterson. 330 s. Fl. 11. Yrkesutbilaingen. Hseggström. 467 s., 2 kartor. E.

Anm. Om ss-skild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, uder vilket utredningen avgivits, t. ex. E. =» ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1954:11 Ecklesiastikdepartementet

YRKESUTBILDNINGEN RETANKANDE AV 1952 ARS YRKESUTRILDNINGSSAKKUNNIGA

IVAR

H/BGGSTROMS

BOKTRYCKERI

STOCKHOLM

19 54

A. B.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse

till Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

..

Sid. 7

Kap. 1. Yrkesutbildningen och samhället Inledning Området för yrkesutbildningssakkunnigas utredning Behovet av yrkesutbildning Ungdomsskolan och yrkesutbildningen Den kommande yrkesskolan Yrkesutbildningens studieinnehåll och stadieproblemet Programmet i korthet

11 11 11 12 14 16 17 18

Kap. 2. Yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning i Sverige . Indelning Den principiella grunden för yrkesutbildningen i Sverige Några viktigare utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningens organisation För och emot lärlingslagstiftning Yrkesutbildningens utveckling

21 21 22

Kap. 3. Yrkesutbildningens geografiska spridning Tabellmaterialet Hela yrkesundervisningen i förhållande till folkmängden Deltidsundervisningen Heltidsundervisningen i förhållande till hela folkmängden Heltidsundervisningen uppdelad på näringsgrenar i förhållande till antalet sysselsatta inom respektive näringsgren Heltidsundervisningens koncentration till ett relativt fåtal orter Yrkesskolornas utformning på vissa orter Samarbete mellan två eller flera kommuner om en yrkesskola

37 37 38 38 39

Kap. 4. Yrkesutbildning i näringslivet Begränsning av området Utbildningens omfattning Utbildningens art Utbildningens organisation Sammanfattning

45 45 47 55 57 64

Kap. 5. Översikt av yrkesutbildningen Principer för yrkesutbildningen Länder med lärlingslag Andra länder Staten och yrkesutbildningen Vägar till högre studier Kvantitativ utveckling Kap. 6. Lärling slags frågan

i vissa länder

23 28 30

40 41 42 44

66 66 67 69 71 72 72 73

Kap. 7. Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga om yrkesutbildningen Principer för samarbetet Anpassningen mellan utbildningen på arbetsplatsen och i skolan Industri Hantverk Handel Husligt arbete Sammanfattning Kap. 8. Yrkesskolornas rekryteringsområden Faktorer av betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna Deltidskurser Heltidskurser Sammanfattning

.

Sid. 79 79 81 84 88 91 93 94 96 96 97 98 107

Kap. 9. Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna 110 Inledning 110 Ungdomsårskullarnas och enhetsskolans inverkan på efterfrågan på skolmässig utbildning i heltidskurser 112 Allmänna grunder för utbyggnaden 113 Utbyggnaden av skolor för industri och hantverk 116 Utbyggnaden av skolor för handel 122 Utbyggnaden av skolor för husligt arbete 124 Sammanfattning av utbyggnaden för de olika näringsgrenarna 126 Kap. 10. Övergång från 9 y och yrkesskolor till högre yrkesutbildning Inledning De allmänbildande skolorna och yrkesutbildningen Nuvarande förhållanden i Sverige Det framtida behovet av övergångsmöjligheter Kompletteringsbehovet för 9y-eleverna Tillgodoseende av kompletteringsbehovet för 9y-eleverna Sammanfattning

132 132 132 134 136 136 139 143

Kap. 11. Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning 145 Inledning 145 Verkställda utredningar 146 Kvinnornas möjligheter till utbildning och arbete 147 Kvinnorna och yrkesutbildningen 150 Utbildningen för husmödrar i enskilda hem 153 Utbildningen för husligt förvärvsarbete 154 Den fortgående förändringen i kvinnornas inställning till utbildning och förvärvsarbete 156 Sammanfattning av sakkunnigas synpunkter 157 Kap. 12. Läsårets längd och arbetsveckans Nuvarande förhållanden Principer för sakkunnigas förslag Årskurser och terminskurser Specialkurser Stipendiemöjligheter Arbetsveckan

omfattning

159 159 159 160 161 162 162

Kap. 13. Heltidskursernas organisation Heltidskurserna och enhetsskolan Kurser för industri och hantverk Handel Husligt arbete m. m Elevantalet i heltidskurserna Sammanfattning

Sid. 164 164 166 168 169 170 171

Kap. 1$. Deltidsundervisningens Allmänna synpunkter Olika slag av kurser Sammanfattning

174 174 177 178

organisation

Kap. 15. Kurser för 9 y och centrala Kurser för 9 y Sakkunnigas förslag till 9 y-kurser Centrala hantverkskurser Sammanfattning

hantverkskurser

Kap. 16. Pedagogiska synpunkter på yrkesundervisningen pedagogiska frågor Innehållet i yrkesundervisningen Utvecklingen av yrkesundervisningens metodik Några synpunkter på inlärning Utbildning på arbetsplats i icke skolmässig form Skolmässig yrkesutbildning Växelutbildning Yrkesanalys Lärarutbildningen Några yrkespedagogiska frågor Yrkespedagogiska förslag

180 180 186 190 192 och aktuella

yrkes194 194 196 197 199 201 208 211 212 215 220

Kap. 17. Yrkesutbildningens ledning och administration Inledning Lokal ledning Regional ledning Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar Yrkesutbildningssakkunnigas synpunkter Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen Administration Sammanfattning

221 221 222 224 231 233 236 238 240

Kap. 18. Statsbidragsgrunder för yrkesundervisningen Inledning Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor Statsbidrag till deltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor Statsbidrag till riksskolor Statsbidrag till företagsskolor Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare

244 244 246 255 256 257 259

Sid. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler samt till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel 261 Statsbidrag till elevhem 262 Sammanfattning 263 Kap. 19. Kostnadsberäkningar Inledning Underlag för beräkningarna Driftskostnader vid heltidsundervisningen Driftskostnader vid deltidsundervisningen Lärlingsbidrag till hantverksmästare Investeringskostnader Total kostnadsökning för statsverket Sammanfattning

267 267 267 269 271 272 273 275 275

Kap. 20. För fattnings för slag Yrkesskolstadgan Statsbidragskungörelsen

278 278 289

Kap. 21. Sammanfattande synpunkter och förslag Allmänna synpunkter Arbetsfördelningen mellan yrkesliv och skola Yrkesskolornas kvantitativa utbyggnad Skolformer för olika rekryteringsområden Arbetsår, termin, arbetsvecka, undervisning m. m. i heltidskurserna Nya kurstyper i yrkesskolorna Den husliga heltidsundervisningen Deltidsundervisningen Stadieindelningen Yrkespedagogiska frågor Yrkesutbildningens ledning Statsbidragsgrunder Kostnadsberäkningar

297 297 300 302 303 305 306 307 307 308 309 309 310 312

Hemställan

313 Bilagor 1. Terminologi 2. Författningsförslag 3. Sammanställning av uppgifter ur årsredogörelser 4. Redogörelser för yrkesutbildningen i åtta länder 5 a. Reräkning av kostnader för inrättande av yrkesskolor 5 b. Reräkning av kostnader för uppförande av elevhem 5 c. Normalkostnadsberäkningar 6 a. TJndervisningsplan för snickeriindustrin 6 b. TJndervisningsplan för klänningssömmerskor inom bomullskonfektion 6 c. TJndervisningsplan för verkstadsindustrin 7. Utbildningssystem (Carrard och TWI) 8. Undersökning rörande utbildningsbehovet på landsbygden 9. Det siffermässiga underlaget till kartorna A och R

315 319 345 305 399 408 410 415 420 425 434 453 463

Till

Statsrådet

och

för Kungl.

Chefen Ecklesiastikdepartementet

Den 30 juni 1952 bemyndigade Kungl. Maj:t Herr Statsrådet att tillkalla högst tio sakkunniga för slutförande av 1946 års skolkommissions utredning rörande yrkesutbildningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet samma dag ledamoten av riksdagens första kammare, kommunaldirektören Emil Erhard Näsström, fru Rosa Andersson, föreståndarinnan för Osby lanthushållsskola Ester Katarina Arfwedson, direktören filosofie kandidaten Erik Johan Bengtson, direktören filosofie licentiaten Einar Ewald Forssell, organisationssekreteraren Hilding Gunnar Edvin Albert Farm, rektorn Martin Sixten Lindström, ledamoten av överstyrelsen för yrkesutbildning, direktören Gustaf Gerhard Nilsson och nuvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, godsägaren Gustav Erik Nilsson samt uppdrog åt Näsström att såsom ordförande leda utredningsarbetet. Samtidigt uppdrogs åt dåvarande byråchefen i överstyrelsen för yrkesutbildning Carl Gustaf Birger Ärvas att tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga och åt nuvarande konsulenten i skolöverstyrelsen, filosofie magistern Ida Britta Stenholm att tjänstgöra såsom biträdande sekreterare hos de sakkunniga. Den 15 november 1952 tillkallade Herr Statsrådet ledamoten av riksdagens andra kammare, folkskolläraren Oscar Johan Natanael Malmborg såsom ytterligare sakkunnig. De sakkunniga antog namnet 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. För att såsom experter stå till sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd tillkallades den 12 december 1952 dels, räknat från och med den 1 augusti 1952, byråchefen i överstyrelsen för yrkesutbildning Karl Olof Josephson, dels ock, räknat från och med den 1 december 1952, rektorerna vid centrala verkstadsskolan i Karlskrona Carl Oscar Wilhelm Andersson, vid Stockholms stads yrkesskolor för husligt arbete Inez Olivia Göransson, vid Fredrika Bremer-förbundets

skola för kvinnlig yrkesutbildning Majken Inga-Britta Hailing och vid Kristinehamns praktiska skola Fritiof Martin Holmstrand. I enlighet med vid olika tillfällen lämnade bemyndiganden respektive uppdrag har såsom experter med vissa avgränsande uppgifter deltagit i utredningsarbetet vid upprättande av studieplaner med metodiska anvisningar för klass 9 y (arbetet i huvudsak utfört inom skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation men fullföljt av yrkesutbildningssakkunniga): överdirektören Karl-Axel Anneli, byråchefen Olof Arne Arnegren, byråchefen Sven-Ingvar Sjöstedt, förste byråinspektören Bengt Stensiö, länsjägmästaren Ragnar Hjorth, jägmästaren Ulf Lilliehöök, överläraren Olle Ekberg, ingenjören Gunnar Windelhed, ingenjören Axel Bergenwald, rektorn Nils Eriksson, teckningsläraren Ivar Franke, teckningsläraren Carin Holmer, yrkesläraren Olle Svensson, apotekaren Bertil Rönnmark, konsulenten Bertha Lundberg, ingenjören Elis Ternstedt, ingenjören Nils Carlsson, byråchefen Knut Ramstedt, rektorn Ivan Larsson, rektorn Gunnar Hedvall, handelsläraren Sven Nylin, maskinskrivningsläraren Gungerd Lemon, föreståndaren vid Stockholms stads yrkesskolors kurser i stenografi och maskinskrivning Elsa Askerberg, skolkökslärarinnan Märta von Krusenstjerna, byråchefen Ingrid Osvald-Jacobson, rektorn Inez Göransson, konsulenten Lisa Smedberg, rektorn Gustaf Juter, rektorn Ernst Sedström, lektorn Sven Nylinder; vid utarbetande av undervisningsplaner för en ettårig utbildningsgång användbar som alternativ till klass 9 y och även vid frivillig utbildning efter genomgången sju- eller åttaårig folkskola: civilingenjören Frithiof Ekstedt, ingenjören Olle Helling, ingenjören Gösta Holmberg och ingenjören Per Lindman; för verkställande av vissa kostnadsberäkningar: byråsekreteraren Bror Larsson; för viss statistisk utredning: byråchefen Tor Jerneman och förste byråsekreteraren Axel Spendrup; vid utarbetande av författningstexter: förste byråsekreteraren Thorsten Sjöberg. Utformningen av de sakkunnigas förslag har väsentligen skett inom sex underkommittéer, nämligen en organisationskommitté, fyra studieplanskommittéer och en stadgekommitté. I dessa kommittéer har såväl ledamöter i sakkunniga som experter och sekreterare medverkat. I organisationskommittén, som haft i uppdrag att utarbeta flertalet av kapitlen i det nu överlämnade betänkandet, har sekreterararbetet utförts av biträdande sekreteraren. 8

De sakkunniga har färdigställt studieplaner med metodiska anvisningar för framförallt den yrkesteoretiska undervisningen i klass 9 y, redovisade till Herr Statsrådet den 25 februari 1953, och avseende följande näringsgrenar och yrken. Industri och hantverk: metallarbetare, instrumentmakare, bilmekaniker, bleckoch plåtslagare, värme- och sanitetsmontörer, smeder, elektriker, snickare, tapetserare, murare, målare, frisörer, klänningssömmerskor. Handel Husligt arbete Jord- och skogsbruk Fiske och fraktfart (endast utkast). Förut berörda undervisningsplaner för ett-årig utbildningsgång är som bilagor fogade till betänkandet. Remissutlåtanden över följande utredningar och framställningar har avgivits av de sakkunniga: den 25 januari 1952, överstyrelsens för yrkesutbildning framställningar om stipendier för lärlingsutbildning utom hemorten, den 10 december 1952, arbetsmarknadsstyrelsens utredning och förslag angående yrkesutbildning för skogsarbetare, den 21 maj 1953, framställning från överstyrelsen för yrkesutbildning angående pedagogiska dagar för lärare vid kommunala yrkesskolor, den 21 maj 1953, framställning från svenska facklärarförbundet angående rätt för centrala verkstadsskolors och kommunala yrkesskolors lärare att delta i skolstyrelsernas sammanträden, den 26 juni 1953, skolöverstyrelsens förslag till provisorisk reglering av löneoch anställningsförhållanden m. m. för vissa lärare i klass 9 y samt statsbidrag till lönekostnader, den 28 november 1953, skogsstyrelsens förslag till ordnande av den lägre skogliga yrkesutbildningen, den 20 januari 1954, överstyrelsens för yrkesutbildning i samråd med medicinalstyrelsen verkställda utredning angående utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Sakkunniga har den 14 augusti 1953 till Herr Statsrådet överlämnat förslag till provisoriska regler för ersättning till elever i 9 y under yrkespraktik i näringslivet. 9

För att beaktas vid fullgörandet av uppdraget har till de sakkunniga respektive 1946 års skolkommission överlämnats den 28 juni 1950, underdånig framställning från Svenska yrkesskolföreningen med vissa synpunkter på anslagsbehov m. m. för yrkesundervisningen, den 25 januari 1952, underdånig framställning från överstyrelsen för yrkesutbildning om statsbidrag till hantverksskolor, den 14 februari 1953, underdånig framställning från överstyrelsen för yrkesutbildning rörande förslag från styrelsen för centrala verkstadsskolan i Eskilstuna angående tjänsteförening för ordinarie lärare. De så överlämnade framställningarna har, såsom framgår av betänkandet, i vissa avseenden föranlett förslag från sakkunnigas sida. Remissakterna återställes samtidigt härmed till ecklesiastikdepartementet. De sakkunnigas arbete har främst inriktats på yrkesskolväsendets uppläggning och utbyggnad. Som en grundprincip har uppställts en närmare anknytning av yrkesskolornas undervisning till, å ena sidan, den allmänbildande skolan, å andra sidan, yrkesutbildningen i näringslivet, I enlighet med de underhandsdirektiv, som på sin tid lämnades skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation, har dock endast de grenar av yrkesutbildningen, som står under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende, behandlats mera ingående, och av dem har, i fråga om pedagogiska spörsmål, industri-hantverk och husligt arbete kunnat ges största utrymmet. 1952 år yrkesutbildningssakkunniga, som härmed vördsamt överlämnar förevarande betänkande, anser sig därmed ha fullgjort sitt uppdrag. Stockholm den 29 april 1954. EMIL

NÄSSTRÖM

EINAR FORSSELL

ROSA ANDERSSON

ESTER ARFWEDSON

ERIK RENGTSON

HILDING FARM

MARTIN S. LINDSTRÖM

OSCAR MALMBORG

GERHARD NILSSON

GUSTAV NILSSON / Birger Ärvas

KAPITEL 1

Yrkesutbildningen och samhället

Inledning När man diskuterar betingelserna för yrkesutbildning, är det naturligt att utgå från förhållandena inom industri och hantverk. Det är den största näringsgrenen och den, där de tekniska och sociala omvälvningarna under de senaste hundra åren först och mest påtagligt gjort sig gällande. Men mycket av det som hänt inom industrin och hantverket kan i stort sett sägas gälla också andra arbetsområden såsom jordbrukets olika grenar, det husliga arbetet, handeln och kontorsarbetet. Den praktiska yrkesutbildningen har hittills i övervägande grad skett på arbetsplatserna och meddelats av de utlärda arbetarna. Men arbetstakten har stegrats. Den enskildes arbete har specialiserats på vissa begränsade moment. Både arbetaren och hans företag har fått allt större ekonomiskt intresse av att arbetet utförs snabbt och utan avbrott. Allt detta har gjort det svårt att jämsides med det produktiva arbetet ålägga arbetarna utbildningsuppgifter ifråga om den nya arbetskraften. Inte bara arbetarnas situation utan också de materiella förutsättningarna på arbetsplatsen gör det allt svårare att låta den grundläggande praktiska utbildningen ske i produktionen eller i annat arbete. Den tekniska apparaturen och materialet är många gånger så dyrbara och arbetsprocessen så komplicerad, att man inte utan stora både mänskliga och ekonomiska risker kan låta rena nybörjare syssla med dem. Det har också visat sig, att man på många håll flyttat ut den grundläggande praktiska utbildningen ur produktionen och låter den ske i särskilda skolverkstäder. Den ökade efterfrågan på grundläggande prakt i sk-teoretisk utbildning i yrkesskolornas heltidskurser tyder på att man även bland dem som söker anställning insett betydelsen av att ha en viss utbildning, innan man kommer ut i produktivt arbete. Ännu så länge är möjligheterna att i skolmässig form ge en grundläggande praktisk-teoretisk yrkesutbildning i heltidskurser begränsade. Men tendensen är så påtaglig, att man bör kunna utgå från att det är denna linje man bör arbeta efter under den period man nu kan planera för.

Området för yrkesutbildningssakkunnigas utredning Den yrkesutbildning, som behandlas i vår utredning, bygger i de flesta fall på folkskolan eller på enhetsskolans yrkeslinje. Den riktar sig främst till personer, 11

som i varje fall i början av sin yrkesutövning har övervägande manuellt betonade arbetsuppgifter. I första hand avser den näringsgrenarna industrihantverk, handel och husligt arbete. Även andra näringsgrenar berörs emellertid, och vi har menat, att den principiella uppläggning av yrkesutbildningen, som här föreslås, bör kunna tillämpas också på övriga slag av utbildning på jämförliga stadier, tämligen oberoende av näringsgren. Utredningen sysslar dels med den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkategorier, dels med den fortsatta utbildningen av arbetskraft med kortare eller längre yrkeserfarenhet. Den mera teoretiskt betonade utbildningen vid högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och därmed jämförliga skolor, således utbildning som i allmänhet kräver mera teoretisk skolunderbyggnad, berörs inte annat än i samband med övergången från lägre till högre yrkesutbildande skolor. Våra förslag är övervägande av principiell art. De bildar underlag till det förslag till ny yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse, som ingår som bilaga i betänkandet. En mängd detaljfrågor är ännu olösta och även en del större frågor kvarstår. Den viktiga principfrågan om yrkesutbildningens ledning är avsedd att behandlas mera utförligt av en särskild sakkunnigkommitté. Detaljfrågorna torde bäst lösas inom överstyrelsen för yrkesutbildning eller av särskilt tillkallade sakkunniga. Behovet av yrkesutbildning Från medeltidens och 1600- och 1700-talens hantverksmässiga tillverkning går man nu med allt snabbare utvecklingstakt via den långa industrialiseringsperiodens minskade beroende av yrkeskunnig arbetskraft in i ett de komplicerade tekniska processernas tidevarv. Utbildningen för olika arbetsuppgifter förändras allteftersom samhället förändras. Teknikens utveckling, omläggningar i arbetets organisation och människans förändrade ställning i produktionsprocessen medför krav på en förändring också av yrkesutbildningen. Varje individ i vårt samhälle kommer i olika sammanhang — i den industriella produktionen, i distributionen, i det samhälleliga arbetet och i hemmet — i kontakt med uppfinningar och arbetsförlopp, som kräver någon teknisk och social bildning. Var och en måste veta hur den del av mekanismen fungerar, som han eller hon blivit satt att passa, vad som skall göras, om något råkar i olag, vilken uppgift man själv och ens arbetsplats eller företag fyller i samhället, vart man skall vända sig för att få ett arbete utfört, anskaffa en vara eller erhålla social hjälp av något slag. Det var naturligt att man 1918, när vår nuvarande yrkesskolstadga i huvudsak kom till, överlämnade utbildningen av arbetskraft för näringslivets olika grenar — framför allt den producerande industrin och den distribuerande handeln — till företagen, liksom man ansåg, att hemmen till största delen borde svara 12

för den husliga utbildningen. 1918 års yrkesskolstadga byggde på en uppfattning av samhället och arbetslivet, sådana de i stort sett varit under 1800-talet och fram till det första världskriget. Inom varje företag fanns en kärna av yrkeskunnig arbetskraft, som kunde föra sina kunskaper vidare till nya anställda. Man ansåg sig också kunna räkna med att rekryteringen till olika yrken och arbetsområden skulle ske i stort sett efter den gamla linjen, som innebar att sonen valde faderns yrke. På 1950-talet är läget ett annat. Arbetslivet har blivit mera tekniskt komplicerat och ställer högre krav på utbildning hos större grupper av sysselsatta. Varje individ på en arbetsplats innebär en ekonomisk tillgång eller risk, som gör företaget mer eller mindre lönande och mer eller mindre konkurrenskraftigt. På samma sätt är husmoderns yrkeskunnighet av stor ekonomisk betydelse för hemmet. Husmödrarna svarar som konsumentgrupp för de sammanlagt största inköpen. Ser man till konkurrensen endast mellan olika företag, kan det sägas, att yrkesutbildningen fortfarande är företagens uppgift. Men ser man också till landets förmåga att hävda sig på världsmarknaden vid sidan av andra länder, framstår yrkesutbildning som en uppgift för det allmänna i lika hög grad som folkundervisningen, vilken sedan mer än hundra år varit statens och kommunernas sak. Yrkesutbildningen får inte, såsom hittills övervägande skett, framför allt ta sikte på de kvalificerade yrkesarbetarna. Den måste syssla med personalgrupper, som kräver utbildning både av skiftande art och av skiftande grad. Inom de tre stora yrkesområden, som vår utredning framför allt sysslar med — alltså industri-hantverk, handel och husligt arbete — kan man, liksom inom jordbruk, skogsbruk, förvaltning, socialt arbete, servicearbete m. m. — vid sidan av arbetsledarna, som vi inte behandlar — urskilja åtminstone tre olika personalkategorier. Det kan ibland vara svårt att dra en klar gräns mellan de olika grupperna. Varje kategori skiljer sig dock från de andra genom omfattningen av de fackkunskaper som krävs. Men behovet av utbildning växlar inte bara mellan de olika kategorierna. Också mellan individer inom en och samma personalkategori kan utbildningsbehovet vara mycket olika, beroende på vilken näringsgren, vilken bransch och vilket yrke individen tillhör. De tre personalkategorier, som yrkesutbildningen måste vända sig till, är följande: 1. Yrkeskunnig personal (t. ex. hantverkare och andra yrkesarbetare, allround kontorister, butikspersonal, kokerskor), i regel utan arbetsledande uppgifter. 2. Specialiserad personal (t. ex. sättare, bokförare, stenograf er, restaurangkassörskor), särskilt kunnig i en eller ett par av de arbetsuppgifter, som tillkommer grupp 1. 3. Tempoarbetare, som utför vissa mindre utbildningskrävande arbetsuppgifter. 13

Som en fjärde kategori kan det vara befogat att nämna vissa grupper av grovoch diversearbetare, då utbildning givetvis krävs även i deras arbete. I flertalet europeiska länder liksom i Amerika har man på ett annat sätt än i Sverige genom positiva åtgärder och ekonomiskt stöd erkänt betydelsen av en systematisk yrkesutbildning. Därmed har man minskat produktionskostnaderna, drivit upp arbetstakten och förbättrat sin förmåga att hävda sig på marknaden. I Sverige kan man ur diskussioner, tidnings- och officiella uttalanden utläsa ett starkt intresse för yrkesutbildning. Men detta intresse har ännu i alltför hög grad stannat vid allmänna deklarationer. Statsverket betalade budgetåret 1953/ 54 cirka 560 miljoner kronor till folkskolor och annan folkundervisning. Av den undervisning, som bygger på folkskolan, kostade allmänna läroverk och därmed jämställda skolor 150 miljoner kronor, medan statens andel i kostnaderna för centrala och kommunala yrkesskolor, högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra yrkesutbildande skolor på jämförliga stadier stannade vid cirka 40 miljoner kronor. Visserligen kan omfattningen av läroverkens och yrkesskolornas undervisning mera sällan jämföras. Men de yrkesutbildande skolorna borde dock få resurser att ge en fortlöpande utbildning av skiftande slag till ett minst dubbelt så stort elevklientel som det läroverken vänder sig till. Yrkesutbildningen kan ske helt inom företagen, helt i skolor eller genom ett samspel mellan företag och skola. I vår utredning behandlar vi främst de båda sistnämnda formerna för yrkesutbildning. Hur utbildningen än är organiserad, bör den ha en tvåfaldig uppgift. Dels skall den förse näringslivet med utbildad arbetskraft i tillräcklig omfattning. Dels skall den hjälpa ungdomen att anpassa sig och finna tillfredsställelse i arbetet, att förstå arbetets betydelse för individen och för samhället, att genom en planmässig lärogång ge den rent tekniska yrkesskickligheten samtidigt som den utvecklar omdömet, ansvarskänslan och förmågan att arbeta självständigt tillsammans med andra, d. v. s. bidrar till personlighetens framväxande.

Ungdomsskolan och yrkesutbildningen På många håll i världen, bland annat i Europa och Amerika, håller man nu på att utforma en ny skola, anpassad efter de förändrade kraven på allmän och teknisk bildning och utbildning. Man förlänger skolplikten. Man ger ökat utrymme åt samhällsorienterande ämnen. Man för in yrkesutbildning som en alternativ linje på de obligatoriska skolornas högstadium. På yrkesskolornas program tar man upp andra utbildningsformer än den traditionella yrkesarbetarutbildningen, som hittills varit dominerande. Man bryter ut en del av den grundläggande praktiska utbildningen ur produktionen. Man kombinerar i allt större utsträckning den yrkesteoretiska undervisningen med samhällsorienteran14

de undervisning. Man håller med andra ord på att skapa ett utbildningssystem, som när det blir färdigt troligen kommer att innebära en för alla gemensam men i vissa avseenden differentierad skola, obligatorisk under minst nio och ibland ända upp till tolv år. Högstadiet i denna framväxande skola utformas som en ungdomsskola med alternativa linjer, som anpassats efter olika utbildningsbehov och leder fram till skilda studiemål. Den framväxande ungdomsskolan vill nå sitt mål genom att ge dels en viss för alla gemensam teoretisk och praktisk allmänt medborgerlig undervisning, dels för de enskilda eleverna efter deras eget val antingen en mera omfattande och mera speciell allmänt teoretisk undervisning eller en praktisk-teoretisk grundläggande yrkesutbildning. Ungdomsskolan i denna utformning erkänner, att behovet av och rätten till utbildning är densamma för alla ungdomar, oberoende av om de väljer en praktisk eller en teoretisk bana. De praktiska yrkena sättes således i paritet med de teoretiska ifråga om behovet av en relativt gedigen grundläggande utbildning. Även den fortsatta grundläggande yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut tillerkänns en annan betydelse än hittills. En konsekvens av detta blir bland annat, att den kompletterande undervisningen i yrkesskola blir ett normalt led i yrkesutbildningen, så att hela den grundläggande utbildningen förläggs till ordinarie arbetstid. Ungdomsskolan, utformad på rätt sätt, skall i skolan ge ungdomarna en positiv inställning till arbetet. Och har man väl grundlagt en positiv inställning till arbetet, är det möjligt att utveckla och bevara denna inställning efter skolans slut. Då är det också troligt, att ungdomarna vill fortsätta sin utbildning även sedan de lämnat den obligatoriska skolan. Utbildning för vuxna kommer att bli mera efterfrågad och därigenom av större betydelse än förut. Ungdomsskolan blir på så sätt ett stadium och inte i sig själv en avslutad utbildning. Yrkesskolornas verksamhet måste kunna anpassas efter växlande behov och förändrade förhållanden på arbetsmarknaden. Den måste omspänna de mest skiftande ämnen och kursformer. Hittills har vi inte haft något enhetligt system av ungdomsskolor. Vi har allmänna läroverk, tekniska läroverk, handelsgymnasier, folkhögskolor, yrkesskolor och en rad andra allmän- eller yrkesutbildande skolor. Men dessa olika skolor har i stort sett arbetat som tämligen fristående skolformer, var och en med sitt speciella studiemål. Det är givet, att de olika linjerna i en gemensam ungdomsskola måste ha var och en sitt studiemål, men de skall höra till ett och samma skolsystem och måste därmed också ha ett gemensamt studiemål, en allsidig personlighets- och medborgarfostran. För att man skall kunna uppnå detta, måste skolans bildningsmål anpassas efter nya samhälleliga syften. 15

Den kommande yrkesskolan Yrkesutbildningens anknytning till det allmänna skolväsendet. 1946 års skolkommissions principbetänkande om den nioåriga enhetsskolan och riksdagsbeslutet 1950 om skolreformen innebär ett steg i riktning mot ett skolsystem av det slag som talats om i föregående avsnitt. Man smälter samman de olika allmänbildande skolorna till och med realskolestadiet till en enhetlig skola med nioårig skolplikt och flera likvärdiga linjer på högstadiet. Enhetsskolans yrkeslinje ger yrkesskolornas grundläggande heltidskurser en naturlig plats i det obligatoriska skolsystemet. Det nionde skolåret kan fullgöras i yrkesskola, och yrkesskolorna får möjligheter att meddela också den allmänbildande undervisning, som ingår i kursen för 9 y. För vissa yrkesområden — jordbruk, handel, husligt arbete — finns redan, fast i begränsad omfattning, heltidskurser, som ger en grundläggande utbildning ungefär motsvarande vad som kan ges i 9 y. Även för den grundläggande heltidsundervisningen för industri och hantverk måste liknande utbildningsformer skapas vid sidan av den mera omfattande fleråriga yrkesarbetarutbildningen. Yrkesskolans uppgift. Yrkesskolornas kapacitet i heltidskurser är mycket begränsad och räcker inte på långt när till för att täcka behovet ens av mera fullständigt utbildad arbetskraft inom de olika näringsområdena. Även om utbyggnadstakten ökar betydligt, kommer det att dröja länge, innan yrkesskolorna får så många elevplatser i heltidskurser, att de helt kan svara för utbildningen av den arbetskraft, som behöver något slag av mera omfattande skolmässig yrkesutbildning. Under sådana förhållanden kunde det förefalla tillräckligt att inrikta en reform av yrkesskolväsendet under de närmaste femton—tjugo åren på att behålla och utveckla sådana kurstyper, som visat sig bäst fylla behovet, utan att vidga området för verksamheten att omfatta även andra yrkeskategorier än nu. Men om man vill ge yrkesskolorna möjlighet att fylla sin uppgift i enhetsskolsystemet, om man tillmäter den senaste utvecklingen ifråga om arbetssättet och de ökande kraven på utbildad arbetskraft någon betydelse, räcker det inte med en sovring bland de nuvarande kursformerna och en begränsning av yrkesskolornas verksamhet i de grundläggande heltids- och deltidskurserna till att avse i stort sett endast den arbetskraft, som behöver en mera omfattande, ofta flerårig utbildning. Yrkesskolornas uppgift måste i längden bli att bereda utbildning i lämplig form och omfattning åt det stora flertalet av dem, som från enhetsskolan söker sig ut i förvärvsarbete. Detta kan ske på två vägar, dels i samarbete med företag i form av inbyggda företagsskolor, dels i form av grundläggande heltidskurser i yrkesskola som förberedelse för den fortsatta utbildningen — och specialiseringen — i produktionen. Yrkesskolorna skulle således, från att ha varit i övervägande grad kompletterande skolor, som främsta uppgift få den grundläggande praktisk-teoretiska yrkesutbildningen på heltid. Det är givet, att om man vidgar verksamhetsom16

rådet för yrkesskolornas heltidskurser så väsentligt, som den nyssnämnda målsättningen skulle göra, kan man inte ge alla elever en flerårig utbildning. Yrkesskolorna måste i stor utsträckning rikta sig till andra kategorier än de blivande yrkesarbetarna och därmed jämställda yrkesgrupper.

Yrkesutbildningens studieinnehåll och stadieproblemet Riksdagen beslöt 1950 i princip att införa en nioårig obligatorisk skola. I anslutning till denna skolas högstadium kan man bygga upp en ungdomsskola med frivilliga parallella linjer med differentierat studieinnehåll och skilda studiemål. En sådan linje är det allmänna gymnasiet, andra linjer är de tekniska gymnasierna och handelsgymnasierna. Dessa linjer bygger alla på samma teoretiska förutsättningar (motsvarande enhetsskolans 9 g) och ger möjligheter till fortsatta studier vid universitet och högskolor. De olika yrkesutbildande skolor, som nu bygger på allmänna teoretiska kunskaper motsvarande enhetsskolans allmänna linje (9 a), t. ex. sjuksköterskeskolor och seminarier, är inte organisatoriskt lika klart inlemmade i en studiegång med successiv övergång från en lägre skola till en högre. Mera sällan och först efter dispens ger dessa skolor tillträde till universitets- eller högskolestudier. Yrkesutbildande skolor, som bygger på folkskolan eller enhetsskolans yrkeslinje (9y), har i allmänhet ingen organisatorisk anknytning till högre yrkesutbildande skolor med större krav på teoretisk skolunderbyggnad. Vi har anledning att ta ställning endast till den sistnämnda gruppen av skolor. De fortsatta fackmässiga teoretiska och praktiska studierna vid yrkesskolorna efter 9 y bör ske dels i heltidskurser, varvid den praktiska utbildningen till en viss del bör organiseras som växelutbildning mellan skola och näringsliv, dels i deltidskurser som ett komplement till en praktisk utbildning i näringslivet. Det är av vikt att en övervägande skolmässig flerårig yrkesutbildning ger någon kännedom om det produktiva arbetet på en vanlig arbetsplats. Och det är också av vikt, att ungdomarna under en flerårig yrkesutbildning får tillfälle till avlönat praktiskt arbete åtminstone i viss utsträckning. Hela utvecklingen inom samhället och dess näringsliv tyder emellertid på att man inte längre kan dra en gräns mellan fackmässig yrkesutbildning och allmänt medborgerlig fostran. De fackmässiga studierna måste kombineras med en viss medborgar- och personlighetsfostran, som omfattar dels orienterande undervisning om näringsgrenen ifråga, dess produktion och betydelse i samhället, dess ekonomiska, tekniska och sociala organisation, dess anknytning till andra näringsgrenar o. s. v., dels allmänt medborgerlig, i stor utsträckning samhällsorienterande undervisning. Denna undervisning kommer till stor del att syssla med samma frågor, som behandlas redan i den obligatoriska skolans samhällsundervisning. Men det är givet, att man kan ta upp dem med andra utgångspunkter och på annat sätt, när eleverna är äldre och redan ute i förvärvsarbete. 17 2

Vid sidan av den fackmässiga och allmänt medborgerliga undervisningen bör yrkesskolorna också, för dem som så önskar, ge möjligheter till kompletterande allmänt teoretiska studier i de ämnen, som ingår i kurserna för 9 g och gymnasiet. Sådan undervisning kommer att ges även på annat håll, bland annat i gymnasier (och realskolor) för vuxna. För den yrkesverksamme, som vill kvalificera sig för högre befattning inom sin yrkesgren genom att gå igenom en högre yrkesutbildande skola, är det många gånger mest tilltalande att inhämta de ytterligare allmänna teoretiska förkunskaper, som kan behövas, vid en yrkesskola som ett led i den fortsatta yrkesutbildningen. En mycket viktig uppgift för yrkesskolorna blir att ta hand om och utveckla specialbegåvningar och ge dem möjligheter att avancera inom sina områden utan att följa den vedertagna vägen över teoretiska allmänbildande skolor. Om yrkesskolorna utöver den grundläggande utbildningen i heltidskurser kan erbjuda dels fortsatta fackmässiga studier i kombination med en allmän medborgar- och personlighetsfostran, dels kompletterande teoretisk undervisning i vanliga skolämnen, blir de på ett annat sätt än nu en parallell till de olika skolorna på gymnasiestadiet, oeh deras verksamhet får den direkta anknytning till utbildning på andra stadier, som nu i stort sett saknas. Yrkesskolorna blir en linje i ungdomsskolan. Programmet i korthet Önskemålen för framtiden ifråga om den yrkesutbildning, som i regel avses börja i och sedan bygga på enhetsskolans klass 9 y eller motsvarande avslutningsklass i den obligatoriska skolan, kan anges i följande punkter: a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels, såsom hittills övervägande skett, på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jämställda yrkesgrupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra yrkesgrupper med mera begränsat utbildningsbehov. Skolan bör i allt större utsträckning ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkategorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller mindre specialiserade och differentierade arbetsuppgifter. Framför allt blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen en uppgift för skolan, allteftersom företagen får allt svårare att inrymma sådan utbildning i produktionen. b. Heltidsundervisningen måste utvecklas, så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla samhällets behov av yrkesutbildning av skiftande art och grad. c. Yrkesutbildningen skall i regel — efter den förberedelse av yrkes- och anlagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess åttonde klass — börja med ett års skolmässig eller på annat sätt systematiserad praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna yrkesutbildning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medborgerlig undervisning. 18

För stora grupper kommer denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervägande praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen. d. Den i enhetsskolans klass 9 y eller efter den allmänbildande skolans slut påbörjade yrkesutbildningen måste för vissa kategorier fortsätta under ytterligare ett eller flera år. Antingen sker detta helt i skola, varvid växelutbildning eller praktik i näringslivet på annat sätt bör ordnas för yrkesskoleleverna. Eller också överflyttas den praktiska utbildningen så gott som helt till näringslivet, under det att en viss teoretisk, praktisk och allmänt medborgerlig undervisning ges i yrkesskola, antingen i kortare koncentrerade kurser på heltid eller genom deltidsundervisning viss tid per vecka. Den kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste mån till ordinarie arbetstid. e. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yrkesskola fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medborgerliga Och personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser, dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller längre sammanhängande perioder med heltidsundervisning. f. I den fortsatta yrkesutbildning, som bygger på enhetsskolans yrkeslinje, skall de olika ämnena fogas in i ett sådant sammanhang och ges en sådan inriktning att studiet pekar fram mot ett bestämt mål. Detta mål kan sättas högre eller lägre allt efter de studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbildningens olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbildningen skall organiseras som en linje vid sidan av de olika utbildningslinjer, som bygger på enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De olika utbildningsvägar, som enhetsskolan leder till, blir på så sätt parallella, likvärdiga linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildningssystem, där de praktiska yrkena sätts i paritet med de teoretiska ifråga om rätten till och de ekonomiska förutsättningarna för en gedigen utbildning. g. I princip skall det vara möjligt att gå från en lägre till en högre yrkesutbildande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan de olika stadierna. I de fall, då man måste uppställa krav på högre allmän teoretisk skolunderbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller kurs, bör möjligheter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande praktisk yrkesutbildning inom området att på smidigast möjliga sätt inhämta erforderliga, förkunskaper av allmänbildande slag. h. Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och samma yrkesområde skall vid yrkesskolorna finnas möjligheter till grundläggande utbildning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat yrke. Denna 19

utbildning skall kunna ske antingen i deltidskurser eller i mera koncentrerade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna anordna omskolningskurser. i. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller mindre direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbildningen. Denna skall också utformas med sikte på de personlighetsutvecklande moment — kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självständighet, samarbetsförmåga, ansvarskänsla i arbetet — som måste tillvaratas i yrkesutbildningen. j . Yrkesskolväsendets utbyggnad måste ske etappvis. Ungdomsskolans fullständiga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt begränsad period. Vi har tills vidare räknat med femton år. Under denna tid skall den möjliga utbyggnaden genomföras på ett sådant sätt, att de stora årskullarna från fyrtiotalets första hälft i största möjliga utsträckning får tillgång till en planmässig yrkesutbildning.

KAPITEL 2

Yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning i Sverige

Inledning Yrkesskolstadgans tillämpningsområde. Före yrkesskolstadgans tillkomst 1918 talade man om lägre teknisk undervisning, handelsundervisning, huslig utbildning liksom man alltjämt talar om lantbruks-, skogs- och sjöfartsutbildning osv. I statsbidragskungörelsen och yrkesskolstadgan 1918 hade man fört samman en del av yrkesutbildningen till ett begrepp, »den lägre yrkesundervisningen». Samma var förhållandet i 1921 års statsbidragskungörelse och stadga, som avsåg »kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning». Härmed menades yrkesundervisning för näringsområdena industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Dessa termer har här samma innebörd som i det officiella yrkesregistret. Vid de kommunala yrkesskolorna är det också en kvantitativt sett mycket liten del av undervisningen, som inte avser dessa näringsgrenar, vilket dock inte hindrar, att det tillämpningsområde, som finns angivet i den nu gällande yrkesskolstadgan, för länge sedan i praktiken överskridits genom inrättande av kurser för sjöfolk, trädgårdsarbetare osv. Översiktens omfattning. En översikt över hur yrkesundervisningen fått de former den för närvarande har kommer emellertid i stort sett att avse de ovannämnda tre stora näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Den sammankoppling av utbildningen inom dessa tre områden, som måste göras, kan i en med nödvändighet mycket kortfattad översikt bli ganska svår att genomföra och kan framför allt tvinga till en väl stark schematisering. En mera utförlig och detaljerad översikt över yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning har de sakkunniga inte ansett motiverad, eftersom man i tidigare utredningar och i sammanställningar gjorda av överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen finner betydligt mera ingående uppgifter om skol- och kurstyper m. m. än som skulle finnas plats för i en utredning av detta slag. De sakkunniga har emellertid ansett en kortfattad översikt över yrkesutbildningens utveckling och nuvarande utformning påkallad som inledning till den följande framställningen.

Den principiella grunden för yrkesutbildningen i Sverige Industri och hantverk. Som huvudprincip för den svenska yrkesutbildningen för industri och hantverk har i alla tider gällt, att den praktiska utbildningen skall ske på arbetsplatserna. Tidvis, och i synnerhet under 1700-talet, gjordes försök att få till stånd förberedande eller kompletterande skolor för i »näringarna» sysselsatt ungdom. Men dessa försök fick aldrig någon större framgång, även om enstaka skolor, som t. ex. Jonas Alströmers fabriksskola i Alingsås,1 tilldrog sig både myndigheternas och allmänhetens intresse. Så länge skråväsendet fanns, hade man vissa garantier för att arbetskraft för hantverkets vidkommande nyutbildades. De olika hantverksämbetena hade utarbetat rigorösa bestämmelser för hur utbildningen och i synnerhet avläggandet av gesällprov skulle tillgå. Hantverkarna hade emellertid av naturliga skäl intresse av att hålla utbildningsverksamheten inom vissa gränser kvantitativt sett, så att konkurrensen mellan företagarna inte skulle bli alltför kraftig. Genom att det ekonomiska ansvaret för utbildningen i de allra flesta fall helt vilade på hantverksmästarna, gjorde sig en tendens till förlängning av utbildningstiden och ett motstånd mot rationalisering av utbildningsgången gällande, som sannolikt inte helt övervunnits än idag. Skråtidens lärlingsutbildning synes emellertid ha lett till kvalitativt förnämliga resultat. Senare har man genom särskilda utbildningsplaner sökt fortsätta skråtidens utbildningsverksamhet för de olika yrkena. Svårigheterna att efter näringsfrihetens genomförande få företagarna att intressera sig för yrkesutbildningen på samma sätt som tidigare har emellertid lett till att man såvitt möjligt velat komplettera den praktiska utbildningen med en viss teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning i skola. Under senare hälften av 1800-talet inrättades också flera tekniska afton- och söndagsskolor för detta ändamål. Den förberedande yrkesutbildning, som sker helt i skola, har tillvunnit sig intresse först under de senaste trettio åren. Handel. Samma princip som för industri och hantverk har i huvudsak gällt för handelsundervisningen. För detta område fanns emellertid redan på ett mycket tidigt stadium skolmässig undervisning i de s. k. apologistklasserna vid trivialskolorna. Apologistklasserna, eller skrivklasserna, som de kallades i 1649 års skolordning, meddelade särskild undervisning för lägre tjänstemän (skrivare) och näringsidkare, bland annat i välskrivning, kopiering och sammansättning av svenska brev samt i »att formera räkningar per debet och kredit». Under 1700-talet gjordes också vissa försök att inrätta skolor för köpmän. När den kommunala yrkesundervisningen kom till, var man redan från början på det klara med att det vid sidan av den kompletterande, huvudsakligen teoretiska 1 Duhres Laboratorium Mathematico—oeconomicum i Uppsala är ett tidigt exempel (1722— 1731) på en skola med försök till undervisning också i praktiskt verkstadsarbete, bl. a. filning och svarvning.

undervisningen för handel också måste finnas mera omfattande kursformer med heltidsundervisning. Husligt arbete. Utbildningen av blivande husmödrar skedde länge helt i hemmen. Förr stannade flickorna hemma tills de gifte sig och deltog helt naturligt i hemarbetet. Särskilda skolor, som på sätt och vis tog sikte på husmödrarnas utbildning, fanns emellertid i några fall redan på 1700-talet, de s. k. spinnskolorna. Dessa skolor utbildade instruktriser i spanad och vävning, som reste omkring och hjälpte kvinnorna tillrätta med dessa arbeten i hemmen. Senare, med början under 1800-talet, inrättades egentliga hushållsskolor, lanthushållsskolor och husliga kurser vid folkhögskolorna. För fortsättningsskolan blev flickornas utbildning en viktig uppgift. Den husliga utbildningen vid de kommunala yrkesskolorna bygger i stort sett på samma princip som undervisningen för industri och hantverk samt handel med praktisk utbildning på arbetsplatsen och kompletterande undervisning i yrkesskola. När principen för det husliga arbetets vidkommande först formulerades, torde man närmast ha tänkt på undervisning för unga kvinnor, som arbetade i andras hushåll. Man ville jämställa dessa ungdomar med den unga arbetskraften på de andra näringsområdena. En viss husmodersutbildning förekom emellertid redan på ett tidigt stadium av den kommunala yrkesundervisningen. När kvinnliga elever först började tas emot i de lägre tekniska skolorna fick de vid sidan om den tekniska undervisningen en viss utbildning i hushållsarbete, detta med tanke på att industriarbetet för dem sannolikt var ett genomgångsyrke på väg till den mera varaktiga ställningen som husmor.

Några viktigare utredningar och förslag om den skolmässiga yrkesutbildningens organisation 1874 års betänkande angående den lägre tekniska undervisningen. Den princip som hittills legat till grund för den svenska yrkesundervisningen och alltjämt i varje fall författningsmässigt gäller, formulerades första gången i ett betänkande avgivet 1912 av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande. Tanken förekommer redan tidigare i ett betänkande om den lägre tekniska undervisningen, som avgavs 1874, men där endast i den formen, att de tekniska afton- och söndagsskolornas ändamål anges vara »att åt personer vilka, redan inträdt i yrkena meddela de kunskaper, som för dessa yrkens rätta utöfning äro behöfliga». Yrkesskolorna, eller de tekniska afton- och söndagsskolorna, som de kallades vid denna tid, uppgick 1874 endast till fjorton stycken med sammanlagt ungefär 2 000 elever. Det mål, som 1874 års kommitté närmast siktade till, var att få åtminstone en sådan skola i varje län och dessutom i de allra mest betydande industristäderna. Med ett så pass blygsamt mål i sikte är det begripligt, om 23

man underlät att formulera en princip för yrkesutbildningen i allmänhet. De tekniska afton- och söndagsskolorna blev heller aldrig några yrkesskolor i egentlig mening. Deras undervisning var mycket allmän och tycks genomgående ha legat på ett ytterst elementärt plan. Det största ämnet var ritning och frihandsteckning närmast följt av räkning. 1874 års kommitté betraktade visserligen skolorna som ett medel att höja yrkesskickligheten, något som skulle gagna både produktionen och den enskilde arbetaren. Men man ansåg det vara helt och hållet den enskilde arbetarens sak att skaffa sig den undervisning, som skolorna kunde erbjuda. »Det ligger i sakens natur, att den tekniska undervisning, som afses för den egentliga kroppsarbetaren, i allmänhet måste meddelas om aftnarne och på en del af söndagen.» Tanken, att det kunde ligga i arbetsgivarens intresse att medverka till att den anställde skaffade sig bättre kunskaper, hade ännu inte uppstått. De tekniska afton- och söndagsskolorna hade emellertid också en annan och som det synes av 1874 års kommitté varmt omhuldad uppgift nämligen att »bekämpa den råa njutningslystnad, som hotar att undergräfva sjelfva grundvalen för de arbetande klassernas förkofran. —:—:— Afton- och söndagsskolan sysselsätter den unga arbetaren under hans lediga timmar och rycker honom undan mången frestande låg förströelse. Hågen för vetande väckes, och sinnet för det vackra utvecklas. Mångfaldiga exempel visar ock det inflytande, som i fråga varande skolor utöfvat i sedligt afseende.» Betänkande av 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningens ordnande (avgivet 1912). 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningen ser frågan om denna undervisning i ett betydligt större sammanhang. Kommittén menar, att undervisningen måste ordnas så, »att det stora flertalet av våra arbetare inom industri och hantverk kunna tillförsäkras ett visst minimum av yrkesutbildning. Kommittén har därvid —:—:— ansett att den praktiska yrkesutbildningen hos oss åtminstone i övervägande grad måste vinnas genom yrkesmässigt arbete i industriens tjänst under den enskilda mästarens eller arbetsgivarens ledning. —:—:— De teoretiska kunskaper, som yrkesarbetaren dessutom behöver, måste därvid bjudas honom i särskilt för ändamålet inrättade skolor.» 1907 års kommitté hade ingående studerat, hur yrkesutbildningen var utformad i andra länder, bland annat Tyskland, Österrike, Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Belgien, Nederländerna, England och Amerikas förenta stater. Man hade funnit, att Sverige i jämförelse med alla dessa länder utom Norge och Finland uppvisade en mycket obetydlig omfattning av yrkesundervisningen. Ifråga om statsanslaget visade Sverige till och med förhållandevis väsentligt mycket lägre siffror än något av de nyssnämnda länderna. Det system för yrkesundervisningen, som kommittén funnit lämpligast att efterbilda vid en omorganisation av den svenska yrkesundervisningen, var det 24

lärlingsväsende, som tillämpades i bland annat Tyskland, Österrike, Danmark och Norge. Framförallt torde den tyska och österrikiska lärlingsutbildningen ha stått som mönster. Den lärlingsutbildning, som man nu ville genomföra i Sverige, byggde i samtliga de länder, där man visste att den tillämpades, på lärlingslag i förening med yrkesskolplikt. Kommittén understryker också med stor kraft att »för att trygga denna sida av lärlingens utbildning (den praktiska utbildningen) fordras med nödvändighet en lärlingslag, som ger arbetsgivaren både möjlighet och skyldighet att sörja för att lärlingen får en god och allsidig utbildning i sitt yrke». För att den kompletterande yrkesteoretiska undervisningen i skola på bästa sätt skulle kunna fylla sitt ändamål, borde, ansåg kommittén, denna undervisning följa i omedelbar anslutning till folkskolan. Lärlingarna skulle då kunna tillämpa sina ännu ej bortglömda skolkunskaper på lösandet av uppgifter, som föll inom området för deras yrkesverksamhet. En sådan anslutning av yrkesundervisningen till folkskolan kunde dock inte finnas utan någon form av skoltvång under lärlingstiden, dvs. åldersperioden 14—18 år. Kommittén föreslog således, att lärlingsskolan skulle göras obligatorisk för alla i industri och hantverk anställda arbetare i åldern 14—18 år. Denna obligatoriska lärlingsskola borde omfatta två eller tre årskurser om minst åtta månader per år och minst sex, högst tolv timmars undervisning i veckan, förlagd till vardagar mellan klockan 7 förmiddagen och klockan 7 eftermiddagen. Man var således redan 1912 inne på tanken, att kvällsundervisning borde undvikas (se vidare kapitel 7, sid. 83). 1907 års kommitté såg alltså den lägre tekniska undervisningen som en angelägenhet, som berörde både arbetsgivare och arbetstagare. Man menade, att de hittillsvarande erfarenheterna av båda dessa parters inställning till yrkesutbildningen var sådana, att man inte trodde sig om att kunna genomföra ett utbildningssystem efter de principer man accepterat, utan att genom lag reglera både arbetsgivarens och den anställdes skyldigheter och rättigheter ifråga om utbildningen. Den följande utvecklingen har, som fortsättningsvis skall belysas, bekräftat det riktiga i inställningen hos 1907 års kommittérade. 1916 års sakkunniga. Ungefär samtidigt med att 1907 års kommitté avgav sitt förslag om den lägre tekniska undervisningen, avgav folkundervisningskommittén ett förslag om fortsättningsskolan och 1913 års kommittérade ett förslag om den lägre handelsundervisningen. Dessa tre förslag visade sig på väsentliga punkter beröra samma områden. Alla tre förslagen avsåg samma åldersstadium, nämligen åren närmast efter folkskolan, och alla tre förslagen gällde skolformer, som skulle bibringa en viss utbildning i praktisk riktning. I betänkandet om fortsättningsskolan liksom i betänkandet om den lägre tekniska undervisningen förutsattes också, att de ifrågavarande skolformerna skulle vara obligatoriska för vissa åldersgrupper. 25

År 1916 tillkallades särskilda sakkunniga, som skulle göra en överarbetning av de tre nyssnämnda förslagen. Det program, som dessa sakkunniga utarbetade, kom att omfatta inte bara fortsättningsskolan, den lägre tekniska och den lägre handelsundervisningen. Under arbetets gång ansågs det lämpligt att också ta upp frågan om undervisningen för husligt arbete. Det finns knappast anledning att närmare beröra de sakkunnigas förslag beträffande fortsättningsskolan i detta sammanhang. Framhållas bör dock, att man starkt betonade önskvärdheten av att fortsättningsskolan blev yrkesbetonad så att den kunde utgöra en övergång till förvärvsarbetet. Särskilt underströks den yrkesbetonade fortsättningsskolans uppgift att underlätta elevernas val av levnadsbana. Fortsättningsskolan skulle vara obligatorisk och bland annat utgöra grund för lärlingsskola inom de olika näringsområdena. Beträffande lärlingsskolor för den lägre tekniska undervisningen anslöt sig de sakkunniga till uppfattningen hos 1907 års kommitté, att den kompletterande lärlingsskolan var den viktigaste. De sakkunniga föreslog tvåårig skolplikt för alla i industri och hantverk, handel eller husligt förvärvsarbete anställda ungdomar mellan 14 och 18 år. Om skolplikt skulle gälla eller inte, borde göras beroende av särskilda beslut i de kommuner, som hade upprättat lärlingsskolor. Frågan om lärlingslag berördes inte alls. Men de sakkunniga ansåg, att arbetsgivarna borde åläggas att ge de anställda tillräcklig ledighet att besöka skolan samt tillse att dessas sammanlagda arbetstid och skoltid inte blev alltför lång. Utom lärlingsskolor föreslog 1916 års sakkunniga också yrkesskolor med kompletterande deltidsundervisning på ett högre stadium. Yrkesskola i denna betydelse, alltså den författningsmässiga, får ej förväxlas med kommunala yrkesskolor, dvs. hela undervisningsanstalten (jfr vidare bilaga 1 om yrkesutbildningens terminologi). Lärlingsskolan och yrkesskolan var således huvudformerna för den undervisning i industri och hantverksyrken, handel och husligt arbete, som skulle meddelas vid kommunala eller enskilda yrkesskolor. Vid sidan av dessa kompletterande undervisningstyper skulle också finnas en skola med heltidsundervisning, nämligen en ettårig handelsskola, som även den borde kunna drivas kommunalt. För industri och hantverk föreslogs inga kommunala heltidsskolor, men ett önskemål uttalades, att de redan av 1907 års kommitté berörda förberedande eller fullständiga lärlingsskolorna med heltidsundervisning borde prövas av enskilda huvudmän såsom företag och organisationer. Yrkesskolstadgorna 1918 och 1921. 1918 års yrkesskolstadga byggde på det förslag, som 1916 års sakkunniga framlagt på grundval av tidigare utredningar. I den första yrkesskolstadgan fanns emellertid utom lärlingsskola, yrkesskola och ettårig handelsskola även hushållsskola med undervisning på heltid. Handelsskolan och hushållsskolan riktade sig liksom yrkesskolan till personer, som 26

fyllt 17 år och hade minst två års praktisk erfarenhet i yrket. Lärlingsskolan var således den enda skolformen för undervisning av nybörjare. Stadgan innehöll detaljerade bestämmelser för undervisningens omfattning och anordnande i de olika kurstyperna. Det dröjde inte längre än till 1921, förrän stadgan var färdig för en omarbetning, som på två väsentliga punkter innebar ett avsteg från den princip, som 1918 års stadga byggde på. Kommunala verkstadsskolor skulle få inrättas för förberedande yrkesutbildning på heltid för industri och hantverk. Liksom i lärlingsskolan förutsattes i dessa skolor ingen tidigare praktisk erfarenhet hos eleverna. Verkstadsskolorna skulle meddela både teoretisk undervisning av det slag, som gavs i lärlingsskolan, och den praktiska lärlingsutbildning, som dittills endast hade givits på arbetsplatserna. I den nya stadgan tillkom också en paragraf, § 103, som gjorde det möjligt att inrätta även kurser av annat slag än de, som fanns beskrivna i stadgan. Denna paragraf har med tiden kommit att bli av mycket stor betydelse för yrkesskolväsendet. Flertalet deltidskurser, nämligen alla lärlingskurser, och en stor del av heltidsundervisningen, bland annat de nuvarande ettåriga handelskurserna och husmoderskurserna, stöder sig på § 103. 1921 års yrkesskolstadga är alltjämt i kraft. E t t förslag till ny stadga framlades av skolöverstyrelsen 1936, men förslaget föranledde inte någon åtgärd. Detta betyder emellertid inte, att inga nya kursformer tillkommit. Dels har man som sagt med stöd av § 103 tillfört yrkesskolorna en hel del kurser av typer, som inte finns i stadgan. Dels fick man, med ursprung i skolorna för arbetslös ungdom, i början av 1940-talet de centrala verkstadsskolorna, som i huvudsak grundar sig på verkstadsskolutredningens förslag i ett betänkande avgivet 1938 (SOU 1938:26). Kritik mot yrkesskolväsendet. Kritik mot yrkesskolverksamhetens utformningframkom från åtskilliga håll, bland annat givetvis i betänkanden om yrkesutbildning för olika näringsgrenar. Den allvarligaste kritiken, som också riktade sig mot den principiella grunden för yrkesutbildningen, kom från rationaliseringsutredningen i en bilaga till deras betänkande (SOU 1939:14). I denna bilaga efterlyste man en reformering av yrkesutbildningen, som borde gå ut på att revidera själva yrkesutbildningsbegreppet och tillskapa ett effektivare yrkesskolväsende. Bland annat efterlystes ökat utrymme för nya skolformer och en mera intellektuell inriktning av den dittills övervägande manuella yrkesutbildningen. Utbildningen borde ske först i tämligen odifferentierade heltidskurser vid yrkesskolorna, och fortsättas som egentlig yrkesutbildning, vilken för industrins del bäst kunde ges på arbetsplatsen med en viss kompletterande undervisning i yrkesskolor, anordnade i nära kontakt med praktiken på arbetsplatserna. 27

Överstyrelsen för yrkesutbildning. Ända sedan början av 1900-talet hade man på åtskilliga håll arbetat för att få till stånd ett särskilt ämbetsverk, skilt från skolöverstyrelsen, vilket skulle ha ansvaret för yrkesundervisningen. Först 1943 tillkom överstyrelsen för yrkesutbildning, som under den tid den verkat bland annat målmedvetet arbetat på att få fram mera enhetliga former för yrkesundervisningen.

För och emot lärlingslagstiftning De tidigaste lagförslagen. Redan i slutet av 1800-talet, närmare bestämt 1891, började man diskutera frågan om en lärlingslag, som skulle reglera arbetsgivarnas och lärlingarnas åligganden i samband med lärlingsutbildningen. Tre olika förslag till lärlingslag lades fram 1909, 1911 och 1913. Alla dessa tre förslag gällide lagstiftningsåtgärder endast för lärlingar inom industri och hantverk. Förslagen ledde emellertid inte till några åtgärder, då meningsskiljaktigheterna mellan hantverkare och industriidkare var alltför stora. Hantverksföretagarna ville gärna ha en lagstiftning, medan industrins företrädare och även arbetstagarorganisationerna ställde sig helt eller på väsentliga punkter avvisande. Det visade sig också mycket svårt att uppnå enighet om tillämpningsområdet för en eventuell lagstiftning. På en del håll ansåg man, att lagen för att bli effektiv, borde omfatta både hantverket, den mindre industrin och storindustrin, medan man på andra håll ansåg att en lagstiftning vore behövlig endast för hantverket. 1923 års lagförslag. Genom yrkesskolstadgan fick verksamheten vid yrkesskolorna bestämda former, och samarbetet mellan dessa skolor och arbetsplatserna reglerades efter vissa normer. Det visade sig emellertid mycket svårt att få arbetsgivare och lärlingar att lojalt medverka i de kurser, som yrkesskolorna kunde ge. Redan 1923, alltså fem år efter den första och två år efter den omarbetade yrkesskolstadgans tillkomst, var man färdig med ett förslag till lärlingslag, som avsåg inte bara industri och hantverk utan också handel och husligt arbete (SOU 1924:41). Tillämpningen av lagen skulle vara obligatorisk för lärlingar anställda i hantverksföretag men fakultativ för inom industri och handel anställd ungdom. För flickor i husligt arbete innehöll förslaget särskilda bestämmelser. I den utredning, som låg till grund för förslaget, framhölls de negativa erfarenheterna av en yrkesutbildning, som utan lagstiftningsåtgärder byggde på principen om praktik i näringslivet och teori i yrkesskola. Inte heller detta förslag ledde till några åtgärder. Som en särskild svårighet vid en eventuell tillämpning av den föreslagna lärlingslagen framhölls gränsdragningen mellan hantverk, där lagen ju skulle gälla obligatoriskt, och industri, där giltigheten skulle vara fakultativ. Arbetsgivareföreningen och landsorganisatio28

nen uttalade sig båda för en lösning av yrkesutbildningsproblemet på grundval av frivilliga överenskommelser mellan parterna. Senare förslag till lärlingslag. 1923 års förslag till lärlingslag var det sista eller i varje fall senaste förslag, där man försökt att göra lagen i någon mån obligatorisk. E t t par senare förslag har framkommit, men dessa har förutsatt, att tillämpningen skulle göras beroende av frivilliga överenskommelser eller kommunala beslut. 1936 års hantverkssakkunniga lade fram ett förslag om lärlingsutbildningen inom hantverket och den mindre industrin (SOU 1938:30). Förslaget gick ut på att lärlingsnämnder skulle inrättas för större distrikt och enskilda kommuner. Dessa lärlingsnämnder skulle anta lärlingarna och hänvisa dem till utbildning hos vissa mästare. Nämnden skulle även kunna flytta lärlingar från en mästare till en annan. Förslaget innehöll vissa bestämmelser om arbetsgivarnas, lärlingarnas och nämndernas skyldigheter och rättigheter. Några särskilda kompetenskrav för rätten att utbilda lärlingar uppställdes inte. Påföljd för brott mot lagen stadgades inte heller. Förslagets huvudinnebörd — att en offentlig myndighet, lärlingsnämnden, skulle träffa avtal med arbetsgivarna om utbildningen av lärlingar — mötte stark kritik från både arbetsgivare och arbetstagare, och förslaget ledde inte till någon åtgärd. Det senaste förslaget till lärlingslag framlades i februari 1945 (stencilerad upplaga) av överstyrelsen för yrkesutbildning. Även detta förslag innebar fakultativ tillämpning av en eventuell lagstiftning. Departementschefen avböjde förslaget med motivering, att man ville avvakta resultatet av försöken att genom frivilliga överenskommelser i avtalets form mellan arbetsmarknadsparterna lösa frågan om lärlingsutbildningen. Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. Avtalsformen hade med stor kraft hävdats som den lämpligaste av arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté i det förslag, som denna kommitté lade fram 1944 och som fick till resultat bland annat inrättandet av arbetsmarknadens yrkesråd. Yrkesutbildningskommittén ansåg, att man borde återgå till den huvudprincip för yrkesutbildningens organisation, som låg till grund för 1918 och 1921 års yrkesskolstadgor, alltså att den praktiska utbildningen skulle meddelas på arbetsplatserna och i möjligaste mån kompletteras med teoretisk undervisning i yrkesskolor. Kommittén utsade direkt, att en utvidgning av verkstadsskolorganisationen inte borde förekomma med mindre det enskilda näringslivet inte gick i land med de utbildningsuppgifter, som man menade tillkom detta. Uttalandet torde i viss mån kunna tolkas som en gensaga mot verkstadsskolutredningens betänkande om centrala verkstadsskolor, där yrkesutbildningen inom industrin men även inom lärlingsskolan kritiserades. Men man riktade sig förmodligen också mot den i sak skarpa kritiken mot den dåvarande yrkesskol29

organisationen, som hade framkommit i den ovannämnda bilagan till rationaliseringsutredningens betänkande 1939 och som ju utmynnade bland annat i ett skisserat förslag till förberedande heltidsskolor av liknande slag som verkstadsskolorna men med mera odifferentierad undervisning.

Yrkesutbildningens utveckling Medan diskussionen om formerna för yrkesutbildningen pågick i utredning efter utredning utvecklades denna utbildning ganska oberoende av vad som skrevs eller sades. Hantverkarna och samhällets åtgärder för yrkesutbildningen. Inom hantverket har man småningom visat allt större intresse för att förlägga så mycket som möjligt av lärlingsutbildningen till fullständiga verkstadsskolor, som för fram lärlingarna så långt, att de kan avlägga gesällprov. Det har länge varit ganska svårt att finna mästare, som varit villiga att åta sig lärlingsutbildning. Sedan lärlingsbidraget till mästarna höjdes till 900 kronor — samtidigt med att det s. k. Varbergssystemet med decentraliserade yrkesskolor avskaffades — har emellertid efterfrågan på sådana bidrag ökat, så att man under vissa år haft fler ansökningar än man kunnat bevilja, trots att antalet årligen beviljade bidrag nu (1953/54) uppgår till 3751. Hantverkarnas beredvillighet att medverka vid lärlingsutbildning i samarbete med myndigheterna visar sig också däri att inom vissa lämpliga hantverksyrken en ordnad växelutbildning mellan skolor och arbetsplatser kunnat komma till stånd. Vidare har yrkesförbund inom hantverket upprättat särskilda yrkesskolor (exempelvis urmakarskolan i Borensberg) och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation verkar genom ett särskilt organ, centrala yrkesnämnden, sedan ett antal år för rationalisering av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare. Industriföretagarna och yrkesskolorna. I motsats mot hantverkarna har industriföretagarna — vilket ju bland annat kom till synes i arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommittés betänkande — i regel ställt sig avvisande mot samhällsingripanden i industrins lärlingsutbildning annat än när det varit fråga om kompletterande undervisning i kommunala yrkesskolor. Rätt många stora företag har, i synnerhet under de senaste tio åren, ordnat skolmässig yrkesutbildning inom företagen (se vidare kap. 4 om yrkesutbildning i näringslivet). En del av de industriskolor, som på detta sätt inrättats, har utvecklats till ganska betydande institutioner, där nya undervisningsmetoder experimenteras fram och prövas. Åtskilliga av industriskolorna har emellertid 1 De senaste årens riksdagar har beviljat särskilda anslag till lärlingar inom byggnadsfacket, anslag som således ligger utanför de ovannämnda 375 lärlingsbidragen.

haft stora rekryteringssvårigheter och har av den anledningen kommit att föra en ganska tynande tillvaro. Några skolor har måst nedläggas efter kort tid, därför att de visat sig alltför tunga och dyrbara i förhållande till det utbyte de kunnat ge i form av utbildad arbetskraft. Även utanför de egentliga industriskolorna har industrin genom arbetsmarknadens yrkesråd sökt systematisera yrkesutbildningen inom företagen. Man har gjort arbetsanalyser och på grundval av dessa utarbetat detaljerade planer för inlärande och träning av de olika arbetsmomenten, ett arbete som emellertid långtifrån är slutfört. Handeln och yrkesutbildningen. Handelns organisationer bedriver en ganska omfattande utbildningsverksamhet, huvudsakligen i form av kortare fortbildningskurser. Men man har också inom handeln visat intresse för att samarbeta med de kommunala yrkesskolorna, bland annat därigenom att man i ganska stor utsträckning låtit de anställda bevista yrkesskolkurser under ordinarie arbetstid. Däremot har man ännu inte hunnit långt ifråga om systematisering av den praktiska utbildningen på arbetsplatserna, något som åtminstone delvis kan ha sin grund i den bristande traditionen på detta område. Handeln har inte som hantverket kommit fram till vissa kompetenskrav för yrkesutövarna. Yrkesskolornas deltidsundervisning. Inom de kommunala yrkesskolorna kan man peka på två utvecklingslinjer. Lärlingsskolan i den form den har i yrkesskolstadgan visade sig redan från början ytterst svårrekryterad. Framför allt torde detta ha berott på att den var alltför betungande för eleverna, som också mera sällan kunde räkna med arbetsgivarens bistånd i form av lättnader i det praktiska arbetet. Som ersättning för lärlingsskolan har man, med stöd av yrkesskolstadgans § 103, sökt finna andra mera lockande former för den kompletterande undervisningen. Man har inrättat lärlingskurser med fyra-sex timmars undervisning per vecka i stället för lärlingsskolans åtta, tio eller tolv timmar. Kurser för äldre med två-tre timmar i veckan har blivit en av den kommunala yrkesundervisningens vanligaste kursformer. I de kombinerade kurserna har åtskilliga ämnen, ibland tre-fyra stycken, gjorts frivilliga under det att de obligatoriska ämnena begränsats till två eller tre. I vissa fall har man även gjort avsteg från den i princip gällande regeln, att lärlingskurs skall omfatta minst fyra timmar per vecka för en elev, genom att låta eleverna i lärlingskurser delta i ett enda ämne med två timmars undervisning per vecka. Yrkesskolornas heltidsundervisning. Den andra utvecklingslinjen inom yrkesskolorna har gått ut på att skapa fram kurstyper, som kunde utgöra en ersättning för hela utbildningsformen praktik i näringslivet-teori i yrkesskola. Man har inrättat längre heltidskurser, som ger grundläggande både praktisk och teoretisk yrkesutbildning: verkstadsskolor, handelskurser, husmoderskurser, ettoch tvååriga lärlingskurser på heltid. I motsats mot de ursprungliga ettåriga 31

handelsskolorna och hushållsskolorna riktar sig dessa kurstyper så gott som genomgående till nybörjare utan praktisk erfarenhet inom de olika yrkesområdena. En del av dessa heltidskurser, framför allt de ettåriga handelskurserna, husmoderskurserna och de ett- och tvååriga verkstadsskolorna, är ganska odifferentierade grundkurser för större grupper av yrken och sysselsättningar. Men en del kurser, såsom de fyraåriga verkstadsskolorna, ger en fullständig lärlingsutbildning i ett specialiserat yrke. Yrkesskolväsendets kvantitativa utveckling. I synnerhet under det senaste årtiondet, 1940-talet, har de kommunala yrkesskolorna utvecklats oerhört ifråga om elevantal. Som framgår av nedanstående tablå (a) hade Sverige hösten 1921 35 kommunala yrkesskolor med knappt 6 500 kursdeltagare. Tio år senare hade antalet skolor stigit till 83 med drygt 21 000 kursdeltagare under höstterminen. 1943 hade man kommit upp i 176 skolor med över 41 000 kursdeltagare. Hösten 1953 uppgick antalet kommunala yrkesskolor till 407 med 92 000 kursdeltagare. Det bör observeras, att dessa siffror gäller en viss tidpunkt under året och inte anger elevantalet under hela arbetsåret. Läsåret 1951/52, det sista läsår för vilket uppgifter nu finns tillgängliga, uppgick antalet kursdeltagare under hela året till drygt 120 000, varav ca 8 300 eller knappt 8 procent i heltidskurser. Tablå (a) Utvecklingen av antalet kommunala yrkesskolor och antalet elever vid dessa 1921—1952. (Elevantalet anges för viss tidpunkt under höstterminen och avser således inte hela arbetsåret.) År

Antal skolor

35 1921 83 1931 98 1933 176 19431 365 1951 391 1952 407 1953 1 Statistik för hösten 1941 finns ej-

Antal elever 6 493 21251 25 366 41321 80 523 85 702 91908

Mer än 110 000 av de drygt 120 000 kursdeltagarna vid de kommunala yrkesskolorna arbetsåret 1951/52 gick i deltidskurser, som de besökte vid sidan avsitt arbete. Accepterar man dessa siffror utan att närmare se efter vad för slags kurser, som framför allt samlat deltagare, får man det intrycket, att den princip, som ligger till grund för yrkesskolstadgan, i Sverige kunnat tillämpas med ganska stor framgång trots frånvaron av lagstiftningsåtgärder, som reglerar förhållandet mellan lärling och arbetsgivare. En granskning av vilka slags kurser eleverna hittills fördelat sig på ger emellertid en annan bild. 32

Tablå (b). Kursdeltagarnas fördelning efter ålder och näringsgren vid yrkesskolor arbetsåret 1951/52.

kommunala

under 18 år

18—24 år

över 24 år

Summa

antal

%

antal

%

antal

%

antal

%

Industri o. hantverk Handel Husligt arbete

6 789 12 860 2 882

30.2 36.8 4.5

6 482 12 270 18 828

28.9 35.1 29.5

9174 9 839 42 039

40.9 28.1 66.0

22 445 34 969 63 749

18.5 28.9 52.6

Summa

22 531

37 580

100.0 Näringsgren

Fördelning efter näringsgren och ålder. Tablå (b) visar, att mer än hälften av yrkesskolornas 120 000 kursdeltagare läsåret 1951/52 gick i kurser för husligt arbete medan handelskurserna hade knappt 30 procent och industri och hantverk knappt 20 procent. Tablån visar också att hälften av yrkesskolornas elever är över 24 år. I kurser för husligt arbete är två tredjedelar (66.0 procent) av deltagarna över 24 år, dvs. i allmänhet gifta eller ensamstående kvinnor med egna hem. En jämförelse med siffrorna med några tidigare år visar, att en stark förskjutning ägt rum mot högre ålder bland yrkesskoleleverna. 1929 var sålunda 43.2 procent av eleverna under 18 år, läsåret 1936/37 hade antalet ungdomar under 18 år vid yrkesskolorna sjunkit till 30.9 procent, 1949/50 till 19.2 och 1951/52 till 18.6 procent. Denna förskjutning har till en del sin förklaring i den starka ökningen av antalet deltagare i huslig utbildning. Men tendensen mot högre ålder gäller kurserna inom samtliga näringsgrenar med undantag av husmodersskolorna, där de yngre eleverna blivit allt talrikare. 1933 var 91.4 procent av eleverna i husmodersskolorna över 18 år, 1936/37 54.3 och 1951/52 52.2 procent. En förskjutning nedåt av åldern bland verkstadsskolornas elever har också gjort sig märkbar efter tillkomsten av de centrala verkstadsskolorna. Kurser för husligt arbete. Mer än 35 000 av de 64 000 kursdeltagarna på det husliga området besökte sömnadskurser. Tyvärr är bristen på utbildade lärare för sådana kurser stor. Vävkurserna, som för en del kursdeltagare är mera fritidssysselsättning än egentlig utbildning, samlade mer än 6 000 deltagare. Matlagnings- och hushållskurserna drog 15 500 elever. Barnavårdskurserna, som genomgående omfattar högst 60 timmar, hade 800 deltagare 1 . Intresset för den husliga undervisningen är stort, något som både den livliga tillströmningen till kurserna och den låga avbrottsprocenten (se tablå (c) nedan) — 6.4 procent för hela näringsområdet och 3—4 procent i heltidskurserna — visar. Däremot säger denna del av yrkesskolornas undervisning ingenting om samarbetet mellan företagare och skolor, eftersom ett sådant samarbete knappast existerar på det husliga området annat än i ett fåtal mera speciella kurser. 1

Siffror, som saknas i tablåerna, återfinns i bilaga 3, sid. 345 f.

33 3

Tablå (c). Kursdeltagarnas fördelning efter kurslängd och näringsgren vid kursens början (v. k. b.) och vid dess slut (v. k. s.) vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. (Siffrorna inom parentes anger procent av hela antalet inom resp. näringsgren.)

Högst 90 timmar

91—600 timmar

Näringsgren

Handel

{

Husligt arbete {

Heltidskurser om minst 5 mån. samt övriga kurser om minst 601 timmar

Summa

v. k. b. v. k. s. avbr. v. k. b. v. k. s. avbr. v.k.b. v.k.s. avbr

v.k.b.

5 873 4 962 15.5 12.252 10179 16.9 4 320 4 032 6.7 (26.2) (25.9) (54.6) (53.1) (19.2) (21.0)

22 445 19173 14.6 (18.5) (18.1)

25190 19 240 23.6 7 483 5 470 26.9 2 296 2136 7.0 (72.0) (71.7) (21.4) (20.4) (6.6) (7.9)

34 969 26846 23.2 (28.9) (25.4)

32 725 30 974 5.4 29101 26 877 (51.3) (51.9) (45.7) (45.0)

63 749 59 692 (52.6) (56.5)

%

Industri och

elever

%

%

7.6 1923 1841 4.3 (3.0) (3.0

v. k. s. avbr.

63 788 55176 13.5 48836 42 526 12.9 8 539 8 009 6.2 121163 105711 12.8 (52.6) (52.2) (40.3) (40.2) (7.1) (7.6)

Kurser för handel. Arbetsåret 1951/52 fanns det 57 000 kursdeltagare i kurser för industri och hantverk samt handel vid de kommunala yrkesskolorna. Av dessa återfanns 35 000 i kurser för handel och 22 000 i kurser för industri och hantverk. Kursdeltagarna inom handeln är i genomsnitt betydligt yngre än kursdeltagarna inom både husligt arbete och industri och hantverk. Troligen delvis på grund härav är avbrottsfrekvensen i handelskurserna avsevärt mycket högre eller drygt 23 procent. Med hänsyn till att nästan hälften av handelskursernas deltagare besöker kurser, som omfattar högst 60 timmar, och 72 procent kurser om högst 90 timmar är den höga avbrottsfrekvensen dock ganska anmärkningsvärd. Mest besökta bland handelskurserna är maskinskrivningskurserna med 10 600 deltagare och kurserna i engelska med 6 000 deltagare. De kombinerade handelskurserna drog 3 300 deltagare, kurser i svensk stenografi över 4 000 och bokföringskurserna ungefär lika många. Kurser i reklam- och skyltningsarbete samlade 1 400 deltagare. 1 Övriga handelskurser stannade vid endast något hundratal deltagare eller färre för varje ämne. Kurserna för handel ger i vissa fall, främst ifråga om detaljhandelskurserna, prov på ett gott samarbete mellan företagare och skolor. Den livliga elevtillströmningen till kurser i maskinskrivning och engelska kan däremot knappast tydas som ett 1

34 Siffror, som saknas i tablåerna, återfinns i bilaga 3, sid. 345 f.

tecken på samarbete mellan skola och näringsliv, då maskinskrivningskurserna i många fall torde frekventeras av ungdomar, som ännu inte fått anställning inom handeln, och kurserna i engelska säkerligen i betydande utsträckning besöks av ungdomar, som varken har eller kommer att få användning i sitt arbete för de kunskaper de på detta sätt kan inhämta. 24 procent av eleverna i dessa kurser avbryter också studierna i förtid. Kurser för industri och hantverk. Förhållandena beträffande kurserna för industri och hantverk skiljer sig på ganska många och väsentliga punkter från kurserna för handel. Som framgår av tablå (c) är avbrottsfrekvensen lägre, i genomsnitt 14.6 procent — i heltidskurserna är avbrottsfrekvensen ungefär densamma för alla tre näringsgrenarna, dock lägst för husligt arbete — och antalet lärartimmar uppgår trots det betydligt lägre elevantalet till mer än tre gånger antalet lärartimmar i handelskurserna (784 000 mot 237 000). Det sistnämnda visar, att kurserna för industri och hantverk i genomsnitt omfattar avsevärt fler timmar per kurs än kurserna för handel. Även kurserna för husligt arbete är genomsnittligt betydligt kortare än kurserna för industri och hantverk. Endast 26 procent av deltagarna i kurser för industri och hantverk besöker kurser om högst 90 timmar, medan motsvarande siffra för handel är 72 procent och för husligt arbete 51 procent. Heltidsskolorna inom industri och hantverk har avsevärt flera elever än inom handel och husligt arbete. Drygt 4 300 av de 22 500 deltagarna i kurser för industri och hantverk i kommunala yrkesskolor går i längre heltidskurser mot 2 300 av 35 000 för handel och knappt 2 000 av 60 000 för husligt arbete. Räknar man med centrala verkstadsskolor och kommunala tekniska skolor utgör antalet heltidselever mer än en fjärdedel (drygt 7 000) av hela elevantalet inom industri- och hantverkskurserna (28100). Fördelningen på kurser av olika slag är jämnare inom industri och hantverk än inom övriga näringsområden. Den största yrkesgruppen är givetvis järnoch metallarbetare med 4 000 kursdeltagare. Andra stora yrkesgrupper är olika slag av snickare och elektriker. Svetsningskurserna, de odifferentierade kurserna i yrkesritning och yrkesräkning samt kurserna för inträdessökande till högre tekniska läroverk drar också många elever. Kurserna för industri och hantverk omfattar givetvis många fler yrken och ämnen än kurserna för handel och för husligt arbete. Differentieringen på de olika yrkena, som i ett tidigare skede av yrkesundervisningen var ganska obetydlig, har numera genomförts i stor utsträckning. Den undervisning för industri och hantverk, som förekommer vid centrala och kommunala yrkesskolor samt kommunala tekniska skolor, förefaller av allt att döma ganska framgångsrik. Men 28 000 elever i sådana kurser i ett land med ungefär 1 254 000 industriarbetare (folkräkningen 1950, näringsgrupp II) är ingen imponerande siffra. Av dessa 28 000 går åtminstone 15 000—18 000 35

i första årskursen. Någon uppgift om antalet nyrekryterade per år inom industri och hantverk finns inte, men rörligheten har som bekant varit stor under senare år och antalet arbetare, som överhuvudtaget fått något slag av skolmässig yrkesutbildning, blir därför ganska litet i jämförelse med hela antalet sysselsatta. För handel är den relativa rekryteringen till yrkesskolorna mera tillfredsställande. Antalet sysselsatta inom handeln (näringsgrupp IV) uppgick 1950 till 485 000 vartill kommer ett icke känt antal personer sysselsatta med kontorsarbete inom andra näringsgrenar. 35 000 deltagare i kurser för handel, så gott som samtliga i högst ettåriga kurser, ger en avsevärt högre procent av hela antalet sysselsatta med kontors- och handelsarbete än motsvarande siffra för industri och hantverk. Det är således snarare i den ringa tillströmningen än i utformningen av kurserna, som svagheten i de kommunala yrkesskolornas undervisning för industri och hantverk framträder. E t t organiserat samarbete mellan företag och skolor förekommer på många håll. Men detta samarbete omfattar alltför få företag och har, även när det förekommer, många gånger en alltför liten kvantitativ omfattning. Sammanfattande synpunkter. Ovanstående korta översikt över arten och omfattningen av yrkesskolornas nuvarande verksamhet — kompletterad med sifferuppgifterna i statistikbilagan — visar, att denna verksamhet på nästan alla punkter utom ifråga om verkstadsskolorna och de relativt fåtaliga kurserna på yrkesskolstadiet avviker från de riktlinjer för den kommunala yrkesundervisningen, som dragits upp i 1921 års yrkesskolstadga. De utredningar, som under årens lopp gjorts beträffande yrkesundervisningen i riket, har också i de flesta fall pekat på allvarliga brister i yrkesskolornas verksamhet. Det är påtagligt hur likartade klagomålen varit genom tiderna. Redan i 1907 års kommittés betänkande påpekas yrkesskolundervisningens dåliga anknytning till det praktiska yrkesarbetet, undervisningens alltför allmänna och hobbybetonade karaktär, den otillfredsställande lärarutbildningen, de låga statsanslagen, den otillräckliga inspektionen samt den ofta låga standarden på lokaler och undervisningsmateriel, allt saker som i många fall äger sin giltighet även idag. Det bör dock framhållas att en jämförelse mellan förhållandena under 1940-talets senare hälft och läsåret 1951/52 genomgående utfaller till det senares fördel. Antalet kursdeltagare är högre, de längre kurserna har förhållandevis fler deltagare, heltidsundervisningen har ökat och avbrottsprocenten har sjunkit. Det förefaller som om yrkesskolornas undervisning i allmänhet hade tillvunnit sig större förtroende bland eleverna. Framställningen har av utrymmesskäl begränsats till kommunala yrkesundervisningsanstalter. De enskilda statsunderstödda yrkesskolorna arbetar i allt väsentligt som de kommunala skolorna, men då de kvantitativt är av underordnad betydelse (10 000 kursdeltagare 1951/52 mot 120 000 vid kommunala skolor) har vi ansett oss kunna i detta sammanhang förbigå de enskilda yrkesskolorna. 36

KAPITEL 3

Yrkesutbildningens geografiska spridning

Tabellmaterialet Möjligheterna till yrkesutbildning är ojämnt fördelade både mellan stad och landsbygd och mellan olika landsdelar och olika län. Dessa förhållanden belyses av tabellerna 12 och 13 i bilaga 3 (sid 360 f) samt kartorna A och B. Kartorna ger också olikheterna i spridningen av utbildningsmöjligheterna för skilda näringsgrenar. Skarpare än genom en enbart tabellarisk framställning framträder även heltidsundervisningens obetydliga omfattning i jämförelse med hela yrkesundervisningen. Endast 29 500 av 163 500 yrkesutbildningselever eller 44 av 245 per 10 000 invånare, dvs. 18 procent, går i heltidskurser. I dessa siffror ingår då, utom kommunala och enskilda yrkesskolor med flera skolor på jämförligt stadium, även högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra jämförliga yrkesutbildande skolor samt skolor för jordbruk och skogsbruk m. m. Som jämförelse kan nämnas, att man i allmänna läroverk och andra skolformer med likartat utbildningsmål hösten 1951 hade drygt 143 0001 elever, vilka samtliga deltog i flerårig heltidsundervisning. I de sammanställningar över tillgången på yrkesutbildning för de tre stora näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete, som behandlas i detta kapitel, ingår inte den yrkesutbildning, som sker på arbetsplatserna, inte ens om den sker under skolmässiga former i särskild lärlingsverkstad och med teoretisk undervisning jämsides med den praktiska. Sådan utbildning behandlas i kapitel 4 om yrkesutbildning i näringslivet, som visar, att de egentliga industriskolorna har mellan 2 000 och 3 000 lärlingar under utbildning samtidigt, dvs. en årlig rekrytering av cirka 1 000 lärlingar. Kapaciteten av den övriga, icke rent skolmässiga, yrkesutbildningen på arbetsplatserna är, som också framgår av kapitlet, svår att beräkna, men har uppskattats till cirka 15 000 lärlingar sammanlagt för näringsgrupp II, dvs. industri och hantverk. Även inom andra näringsgrenar, t. ex. jordbruk och skogsbruk, handel och statsförvaltning, förekommer utbildning i arbetet. Men det torde vara nästan omöjligt att få fram några siffror på omfattningen av denna utbildning (bortsett från den statliga). Utöver näringslivets egen utbildningsverksamhet och den yrkesutbildning, som sker i yrkesskolor av här behandlat slag, förekommer också yrkesundervisning inom det allmänbildande skolväsendet, t. ex. i yrkesbetonade fortsättningsskolor, yrkesbestämda högre folkskolor, praktiska realskolor och inbyggda 1 Häri ingår även elever vid praktiska realskolor och yrkesbestämda högre folkskolor (se tabell 14).

praktiska linjer. Antalet elever i sådana skolformer är ganska högt, men i de flesta fall ges en allmänt orienterande yrkesbetonad teoretisk undervisning snarare än egentlig yrkesutbildning. Undantag utgör de skogsbetonade fortsättningsskolorna med praktisk-teoretisk grundläggande utbildning av skogsarbetare samt handelsrealskolorna, vilkas handelsundervisning har minst samma omfattning som de ettåriga handelskurserna (beträffande elevantal i dessa skolformer se bilaga 3, tabell 14). Det mesta av yrkesundervisningen i de nuvarande allmänbildande skolorna kommer att försvinna allteftersom enhetsskolan byggs ut och andra skolformer avvecklas. De praktiska realskolorna torde väl emellertid komma att kvarstå även sedan denna utveckling fortskridit ganska långt. De tekniska och de husliga realskolorna har både kvantitativt och som yrkesutbildning betraktade ganska liten betydelse, medan däremot handelsrealskolorna med cirka 4 600 elever innebär ett tillskott av ungefär 1 000 utbildade per år till handelsutbildningsmöjligheterna av typen ettårig handelskurs.

Hela yrkesundervisningen (heltid och deltid) i förhållande till folkmängden Tabell 13 och karta A, som redovisar förhållandena i Stockholms stad och länen i riket, visar som väntat, att Stockholm såväl totalt som i förhållande till folkmängden ligger högst på listan i jämförelse med länen. Högt ligger också bland starkt industrialiserade län Älvsborgs, Jönköpings, Östergötlands och Örebro län medan Västmanlands, Gävleborgs och Kopparbergs län kommer långt ner. För Västmanlands vidkommande förklaras detta förhållande till en del av att företagen i stor utsträckning själva sköter sin yrkesutbildning. Det är emellertid inte bara industrialiserade län, som har en hög procent elever i yrkesskolor. Uppsala län kommer så högt som på tredje plats. Längst ner ligger Gävleborgs, Gotlands och Kristianstads län. Att Gävleborgs län ligger så långt ner är anmärkningsvärt, då företagens egen utbildningsverksamhet i detta industribetonade län har endast obetydlig omfattning. Gotlands och Kristianstads län däremot är ju mera jordbruksbetonade.

Deltidsundervisningen Deltidsundervisningen tycks ifråga om spridning och kvantitet för närvarande inte uppvisa det samband med näringslivets struktur, som åtminstone i viss mån finns för heltidsundervisningen. Så till exempel har Hallands och Kalmar län, som ifråga om heltidsundervisningen ligger nästan i botten, ungefär lika 38

stora relativa utbildningsmöjligheter ifråga om deltiden som Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län har i det närmaste lika mycket deltid i förhållande till sin folkmängd som Stockholms stad. Länet har två av de fem största, i betydelsen elevrikaste, kommunala yrkesskolorna, nämligen Älvsborgs läns landstings skolor med över 4 000 elever,1 den tredje skolan i riket, och Borås stads yrkesskolor med cirka 2 000, den femte av rikets skolor. Vi kommer i det följande inte att uppehålla oss vid deltidsundervisningen.

Heltidsundervisningen i förhållande till hela folkmängden Karta A visar utbildningsmöjligheternas fördelning i förhållande till folkmängden uttryckt i antal elevplatser per 10 000 invånare. Antalet elevplatser anges med siffrorna från läsåret 1951/52. Folkmängdsuppgifterna bygger på 1945 års folkräkning, då detta är det senaste år för vilket uppgifter om fördelningen länsvis på näringsgrupper finns tillgängliga. Det kan förefalla egendomligt att ta hela folkmängden till utgångspunkt för en jämförelse mellan antalet elever vid yrkesskolorna i de olika länen. En jämförelse med vissa ålderskategorier, t. ex. åldrarna 15—24 år, skulle kanske ha förefallit rimligare. Som redan framhållits utgörs den alldeles övervägande delen av yrkesundervisningen av deltidskurser och dessa frekventeras till mycket stor del av elever över 24 år. Av tablå (ib) i kapitel 2, sid. 33, framgår, att över hälften eller noga räknat 50.4 procent av eleverna vid de kommunala yrkesskolorna är över 24 år. En jämförelse med åldersfördelningen vid tidigare tillfällen visar också, att en mycket stark förskjutning ägt rum mot högre ålder bland yrkesskoleleverna. 1929 var inemot hälften av eleverna under 18 år, 1936 en knapp tredjedel och 1951 något mer än en sjättedel. Då man visar den relativa tillgången på utbildningsplatser för närvarande, är det således rättvisast att göra denna jämförelse med utgångspunkt från hela befolkningen. Däremot blir det, när man beräknar omfattningen av en planerad utbyggnad av yrkesundervisningen, nödvändigt att sätta denna i relation också till antalet ungdomar i åldern 15—24 år, eftersom utbyggnaden i första hand avser kurser med heltidsundervisning, och dessa kurser till övervägande del frekventeras av ungdomar under 24 år. Ifråga om heltidsundervisningen i allmänhet finns de relativt bästa möjligheterna i Stockholms stad (86 per 10 000 invånare). Vid en jämförelse mellan olika områden i landet är det dock riktigast att bortse från Stockholm, eftersom så mycket av heltidsundervisningen där står öppen för elever från hela landet. Närmast efter Stockholm kommer Göteborgs och Bohus län med 72 heltidselever per 10 000 invånare och därefter Norrbottens län med 69/10 000. Även Västerbottens och Västernorrlands län har förhållandevis goda utbild1

Verksamheten är till stor del ambulerande samt i övrigt förlagd till olika orter.

ningsmöjligheter i heltidskurser (47 respektive 46 per 10 000 invånare). Jämtlands och Gävleborgs län ligger lägre med 31 respektive 25 heltidselever per 10 000 invånare. Trots detta kan man säga, att Norrland i allmänhet i förhållande till sin folkmängd har bättre möjligheter till skolmässig yrkesutbildning än andra landsdelar. De största städernas förhållandevis goda tillgång på heltidskurser visar sig i allmänhet i de relativa länssiffrorna, så t. ex. ifråga om Göteborgs och Bohus län med 72 heltidselever per 10 000 invånare samt Uppsala län med 59/10 000, Östergötlands län med 54/10 000 och Örebro län med 53/10 000. Malmöhus län ligger lägre med 41 heltidselever per 10 000 invånare trots Malmö, Hälsingborg och Lund och trots att jordbruksundervisningen på heltid både totalt och relativt är ganska omfattande. De kommunala tekniska skolorna med sin omfattande heltidsundervisning ger kraftigt utslag i länssiffrorna, vilket medför att Södermanlands och Kristianstads län ligger på fjärde respektive sjunde plats ifråga om heltidsundervisningen totalt med 63 respektive 53 heltidselever per 10 000 invånare. Ifråga om heltidsundervisningen för industri och hantverk ligger dessa län på tredje respektive sjunde plats med 188 respektive 150 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma inom industri och hantverk.

Heltidsundervisningen uppdelad på näringsgrenar i förhållande till antalet sysselsatta inom respektive näringsgren Karta B anger antalet elevplatser läsåret 1951/52 inom de tre näringsgrenarna industri och hantverk, jordbruk med binäringar och handel per 10 000 yrkesverksamma inom respektive näringsgren (enligt folkräkningen 1945). Den största näringsgrenen, industri och hantverk, har också det största totala antalet heltidsplatser. Differenserna mellan olika län är i allmänhet större för industri och hantverk än för handel. Norrbottens län har sålunda 408 elever i heltidskurser för industri och hantverk per 10 000 yrkesverksamma inom näringsgrenen, medan Hallands län inte har en enda heltidselev och Skaraborgs och Gotlands län stannar på respektive 34 och 31 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma. För handel ligger variationerna mellan 357 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma i Göteborgs och Bohus län till ingen i Västmanlands, Jämtlands och Gotlands län, medan Stockholms län stannar på 29, Blekinge på 31 och Kronobergs på 44. Norrland med undantag av Gävleborgs län har som landsdel betraktat något bättre möjligheter till skolmässig utbildning i heltidskurser för industri och hantverk i förhållande till antalet yrkesverksamma inom näringsgrenen än övriga landsdelar. I detta sammanhang bör dock framhållas det i förhållande till folkmängden i övrigt högre antalet ungdomar i Norrlandslänen. I realiteten 40

upptar Norrland en större del av heltidsundervisningen än som framgår av karta B, eftersom många ungdomar, som inte får plats i norrlandsskolorna, söker sig till skolor söderut. För närvarande finns således den största efterfrågan på skolmässig utbildning för industri och hantverk i områden, där möjligheterna till arbetsanställning inom dessa näringsgrenar är minst. Detsamma kan sägas gälla heltidsundervisningen för handel, där Norrbotten ligger på andra plats med 322 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma, Västernorrland på sjätte med 208/10 000 och Västerbottens län på åttonde med 206/10 000. För jordbruket tycks förhållandet vara ett annat. De bästa utbildningsmöjligheterna i skolor för jordbruk med binäringar finns koncentrerade till jordbruksområdena i Skåne-Blekinge och Mälardalen. Genomsnittliga antalet heltidselever per 10 000 yrkesverksamma inom jordbruket är inte mer än drygt en tredjedel av heltidsundervisningen för industri och hantverk, dvs. 40/10 000 mot 112/10 000. Det bör emellertid observeras, att jordbruksundervisningen på heltid nästan genomgående är fortbildning på ett högre stadium, medan det mesta av heltidsundervisningen för industri och hantverk och handel är nybörjarundervisning.

Heltidsundervisningens koncentration till ett relativt fåtal orter Längre kurser med heltidsundervisning förekommer nu endast vid ett hundratal kommunala yrkesskolor, nitton centrala verkstadsskolor och cirka fyrtio enskilda statsunderstödda yrkesskolor inom det egentliga yrkesskolväsendet. Därtill kommer ett fyrtiotal skolor för teknisk undervisning och handelsundervisning på gymnasiestadiet samt något över hundra skolor för lantbruks- och skogsundervisning. Tabell 12 redovisar utbildningsmöjligheterna i de femton största städerna i riket (Stockholm t. o. m. Karlstad i storleksordning) samt upptar dessutom några exempel på utbildningsmöjligheterna bland annat på orter som utgör centrum för ett större rekryteringsområde. Tabellen visar elevfrekvensen i förhållande till folkmängden och till antalet sysselsatta inom industri och hantverk samt handel. De femton största städerna har 27.6 procent av rikets befolkning, 37.1 procent av eleverna i kommunala och enskilda yrkesskolor, centrala verkstadsskolor och kommunala tekniska skolor och 54.7 procent av antalet elever i heltidskurser om minst en termin vid sådana skolor. Räknar man även med elevantalet i högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och vissa andra yrkesutbildande skolor (kolumn 11 övriga skolor) finner man, att i de tolv största städerna i riket finns 27.6 procent av Sveriges befolkning men 39.1 procent av alla elever i yrkesutbildande skolor och 52.6 procent av eleverna i heltidskurser vid sådana skolor. 41

Yrkesskolelevernas fördelning å näringsgrenar visar, att koncentrationen till större tätorter är starkast för industri och hantverk; 51.2 procent av alla elever inom industri och hantverk går i skolor i de femton största städerna. För handel är koncentrationen 44 procent under det att man för husligt arbete knappast kan tala om någon egentlig övervikt, då de nyssnämnda städerna endast har 30 procent av eleverna i kurser för husligt arbete, således obetydligt mer än som motsvarar folkmängden. Trots att den skolmässiga yrkesutbildningen således i mycket hög grad är koncentrerad till de största tätorterna, har ingen av dessa orter en särskilt hög elevfrekvens i förhållande till sin folkmängd. Det är emellertid mycket svårt att dra några slutsatser om principerna för yrkesutbildningens utbyggnad med ledning av siffrorna i tabell 12. Så gott som alla yrkesutbildande skolor i landet hämtar en större eller mindre del av sina elever från andra orter än skolkommunen. Bland skolor med mycket heltidsundervisning är det endast Kiruna, som hämtar alla sina elever inom.kommunen. De kommunala skolorna i Stockholm och Göteborg hämtar endast en liten del av sina elever utifrån (Stockholm 5 procent, Göteborg 3 procent) och dock skulle de »utsocknes» eleverna i Stockholm mer än fylla alla skolorna i t. ex. Umeå. Flertalet städer i södra och mellersta Sverige hämtar 10—20 procent av eleverna i kommunala yrkesskolor utifrån. För Norrlandsstäderna är siffran i allmänhet högre. Kommunala tekniska skolor, enskilda yrkesskolor och högre tekniska läroverk, handelsgymnasier m. fl. hämtar i regel mejllan 50 och 100 procent av sina elever från andra kommuner än skolkommunen. Detsamma gäller givetvis de centrala verkstadsskolorna, som riktar sig just till elever från orter, där man svårligen kan ordna yrkesundervisningen kommunalt. Yrkesskolornas utformning på vissa orter Det kan ha sitt intresse att se litet närmare på hur yrkesutbildningen är ordnad på några av de orter, som finns med i tabell 12. Hagfors (6 657 in v.) domineras av Uddeholmskoncernens järnverk, som också bidrar till yrkesskolans drift bland annat genom att kostnadsfritt ställa lokaler till förfogande för verkstadsskolorna. Skolan, som 1951/52 allt som allt hade cirka 150 elever, har två treåriga verkstadsavdelningar för metallarbetare och en fyraårig verkstadsavdelning för snickare med tillsammans ett 60-tal elever. Vidare finns ett antal kortare kurser på lärlingsskolstadiet inom industri och hantverk, handel och husligt arbete. Husligt arbete hade två femtedelar av hela elevantalet eller 60 elever, dvs. samma antal som verkstadsskolorna. Nästan hälften av skolans elever besöker kurser för industri och hantverk. 85 procent av eleverna är skrivna i Hagfors. Kiruna (19 455 inv.) domineras av Luossavaara-Kirunavaara AB, som bidrar till driften av yrkesskolan med 100 000 kronor per år. Yrkesskolan hade 1951/52 42

cirka 370 elever, och av dessa gick över hälften i kurser för industri och hantverk. Mer än två tredjedelar av eleverna går i heltidskurser, 180 i fyraåriga verkstadsskolor för snickare, metallarbetare, elektriker och skräddare, 66 i den tvååriga husmodersskolan och ett fåtal (8) i de ettåriga yrkeskurser på heltid, som utgör en påbyggnad på husmodersskolan med utbildning för barnsköterskor och i vävning. Återstoden av yrkesskolans elever återfinns huvudsakligen i kortare sömnadskurser (ett 60-tal elever) och maskinskrivningskurser (ett 30-tal elever). Såväl från verkstadsskolorna som från husmodersskolan avvisas årligen ett rätt betydande antal elever på grund av platsbrist. Yrkesskolan arbetar helt i egna lokaler, så när som på gymnastikundervisningen, som äger rum i samrealskolans och folkskolans gymnastiksalar, samt en yrkeskurs för bilmekaniker, som är förlagd till en mekanisk verkstad. Ytterst få yrkesskolor i landet har sin verksamhet till så betydande del koncentrerad till heltidskurser. Sundsvall (26 198 inv.) är centrum för cellulosaindustrin i Medelpad, dvs. i Sveriges mest tättbefolkade industriområde. Stor-Sundsvall har en befolkning av omkring 85 000. I staden finns kommunal yrkesskola med 700 elever (1951/52), kommunal handelsskola med en ettårig och en tvåårig kurs med sammanlagt cirka 120 elever, central verkstadsskola för huvudsakligen industriyrken med cirka 130 elever och handelsgymnasium med cirka 120 elever. Bortsett från en kurs för inträdessökande till tekniskt gymnasium saknar den kommunala yrkesskolan heltidskurser for industri-- hantverk och handel. Deltidskurserna för dessa yrkesområden är ganska omfattande, nästan genomgående över 120 timmar. De drog 1951/52 för industri och hantverk cirka 240 kursdeltagare (cirka 210 elever1) och för handel cirka 250 kursdeltagare (cirka 225 elever). För husligt arbete, som hade ungefär 270 kursdeltagare (lika många elever), finns bland annat husmoderskurser om ett respektive ett halvt år och barnsköterskekurser om ett halvt år, samtliga på heltid och med sammanlagt 90 elever. Yrkesskolan har utom bidrag från staten och huvudmannen även ett ganska stort anslag från landstinget. Undervisningen bedrivs till stor del i skolans egna lokaler men sker delvis också i centrala verkstadsskolans och handelsskolans lokaler. Båda dessa skolor har egna lokaler. Handelsgymnasiet har samma styrelse, rektor och lokaler som handelsskolan. Samtliga skolor i Sundsvall hämtar till mycket stor del sina elever från andra kommuner, framför allt då de alldeles intilliggande tätorterna, den kommunala yrkesskolan till drygt 40 procent, handelsskolan till drygt 80 procent och centrala verkstadsskolan till inemot 95 procent. Umeå (17 325 inv.) är inte någon betydande industristad utan har sin betydelse framför allt som administrativ och militär ort. Staden har en kommunal yrkesskola med 900 elever (1951/52) och ett handelsgymnasium med cirka 60 1

En elev kan delta i två eller flera kurser.

elever. Dessutom ligger landstingets kvinnliga yrkes- och verkstadsskola med ett 60-tal elever i Umeå. Den kommunala yrkesskolan mottar rätt betydande bidrag från landstinget. Skolan har verkstadsskolor för metallarbetare, bilmekaniker och möbelsnickare med sammanlagt ett 50-tal elever, ettåriga heltidskurser för handel, differentierade på detaljhandelsarbete och kontorsarbete, med cirka 60 elever och en husmodersskola med 16 elever. Mer än hälften av yrkesskolans elever deltar i kurser för husligt arbete, en sjundedel i kurser för industri och hantverk och resten i kurser för handel. Av landstingsskolans elever kommer 21 på husligt arbete, 24 på industri och hantverk samt 12 på vävkurs för hemslöjdsanställda, samtliga heltidselever. Liksom i Sundsvall kommer yrkesskolornas elever till betydande del från andra orter än Umeå, och detta trots att staden inte alls har en så tätbefolkad omgivande landsbygd som Sundsvall. Vid den kommunala yrkesskolan är en tredjedel av eleverna »utsocknes» och vid landstingsskolan så gott som samtliga. Den kommunala skolan arbetar så gott som helt i egna lokaler inrymda i en ganska nyuppförd byggnad. Landstingsskolan drivs i lokaler, som ägs av landstinget och som byggts för ändamålet. Samarbete mellan två eller flera kommuner om en yrkesskola Samarbete mellan två eller flera kommuner om en kommunal yrkesskola förekommer ytterst sällan. Tidigare samverkade Anderstorps kommun och Gislaveds köping (Jönköpings län) ekonomiskt ifråga om yrkesskolan i Anderstorp på så sätt, att Gislaved lämnade ett fast årligt bidrag, vilket dock långt ifrån utgjorde någon rättvis del av kostnaden för eleverna från köpingen. Sedan några år har emellertid Gislaved upprättat egen yrkesskola och därmed har samarbetet med Anderstorp upphört. E t t exempel på ett försök till rättvis kostnadsfördelning mellan två kommuner har man i samarbetet mellan Grums köping och Eds kommun i Värmland. Grums och Ed betalar vardera så stor del av löpande kostnader — givetvis sedan statsbidraget räknats bort — som motsvarar antalet elever från vardera kommunen. Alla investeringar för lokaler och stadigvarande undervisningsmateriel görs av Grums köping ensam. Även Nors kommun lämnar ett bidrag till yrkesskolan i Grums, men detta bidrag har formen av ett mindre årligt belopp. Detta är såvitt vi vet det enda fall, där man har en överenskommen kostnadsfördelning mellan två kommuner ifråga om en yrkesskola. I något enstaka fall, t. ex. skolorna i Stockholm och Ljusdal, uttas vid en del kurser en viss summa för varje »utsocknes» elev i heltidskurser. Mellan Luleå och Nederluleå finns en liknande överenskommelse som den tidigare existerande mellan Anderstorp och Gislaved. I åtskilliga fall betalar landstinget ett bidrag till de kommunala yrkesskolorna. 44

KAPITEL 4

Yrkesutbildning i näringslivet

Begränsning av området Det är svårt att få en överblick över yrkesutbildningen inom näringslivet i dess helhet. 1 De områden av det enskilda näringslivet, som ur utbildningssynpunkt främst är av intresse, är jordbruket med binäringar och skogsbruket, industri och hantverk, handel och husligt arbete. Jordbruk och skogsbruk. Vi räknar med att skolorna för jordbruk med binäringar och möjligen också för skogsbruk i den mån det finns utrymme skall kunna utnyttjas i utbildningen av elever i enhetsskolan. Men vi går inte närmare in på frågan om den framtida utbildningen för jordbruk med binäringar och skogsbruk och har därför inte ansett oss ha anledning att i detalj undersöka, hur den utbildning på dessa områden är organiserad, som inte sker i skolor. Rent allmänt vet man, att jordbrukarungdomen redan på ett tidigt stadium får en viss utbildning helt enkelt genom att hjälpa till med en del av de dagliga och säsongmässiga sysslorna. Man vet vidare, att en omfattande kursverksamhet stöder och i viss mån systematiserar denna utbildning. Man vet också, att jordbrukets skolor, både lägre och högre — med undantag av jordbruksskolorna 2 och vissa kurser vid lantmannaskolorna — inte ger ren nybörjarundervisning utan bygger sina kurser på en föregående praktisk utbildning på ett större eller mindre lantbruk. De enskilda lantbruken har således stor betydelse för utbildningen av både företagare, arbetsledare och arbetare inom jordbruket. Utbildningen av skogsarbetare sker så gott som helt i det praktiska arbetet. Under de senaste femton åren har ett omfattande forskningsarbete bedrivits beträffande arbetsmetoder och arbetsförhållanden för skogsarbetarna. Dessa forskningar har bland annat lett till organiserandet av en alltmera omfattande kursverksamhet, som syftar till att lära skogsarbetarna verktygsvård och rationella arbetsmetoder. En form för sådan undervisning är den skogsbetonade fortsättningsskolan. Även de mindre skogsägarna får hämta sina flesta lärdomar ute i skogen och den kursverksamhet, som bedrivs av skogsvårdsstyrelserna m. fl., är ett komplement till de praktiska erfarenheterna. 1 I detta sammanhang bortser vi helt från statsförvaltningen och försvaret och den i vissa fall mycket omfattande utbildningsverksamhet, som bedrivs främst inom de affärsdrivande verken och försvarets olika truppslag och som i vissa fall med tiden kommer det enskilda näringslivet till godo. 2 Gålö jordbruksskola, Sunnerdahls praktiska ungdomsskolor, Sorselegården, Vittjärvsgården och jordbruksskolan i Pålkem.

Husligt arbete. Utbildningen för husligt arbete skedde tidigare till allra största delen i hemmen. Därigenom att de unga flickorna oftast stannade i hemmet några år efter skolans slut, blev denna utbildning ganska betydande. Numera kan hemmen inte som förut lära upp flickorna, eftersom dessa i allmänhet omedelbart efter skolans slut skaffar sig annat arbete. På så sätt får de endast obetydlig tid att delta i sysslorna hemma. Men å andra sidan har arbetet i de allra flesta hem förändrats på ett sätt, som tvingar varje familjemedlen att ta åtminstone någon del i det. Många sysslor har överflyttats till arbetsplatser utanför hemmet (bakning, tvätt, sömnad, konservering o.s. v.), medan de återstående sysslorna så gott det går måste klaras av på fritiden. På detta sätt lär sig flickorna inte husligt arbete i traditionell mening men väl något om skötseln av ett hem under de betingelser, som det moderna arbetslivet ger. En systematisk utbildning i hemmet förekommer säkerligen ytterst sällan, och det är väl knappast möjligt att ange omfattningen av den utbildning som ges i hemmen eller beräkna antalet ungdomar, som utbildas på det sättet. Något försök till en sådan beräkning har heller inte gjorts i tidigare utredningar om den husliga utbildningen. Handel. Några undersökningar av hur utbildningen för handel utanför handelsskolorna är ordnad finns veterligen inte. Handelsutbildningskommittén, som nu närmast är ansvarig för handelsundervisningens utformning, har inte ansett det nödvändigt att göra någon utredning om utbildningen i handelsföretagen. Såvitt man vet förekommer detaljhandelsutbildning i skolmässig form endast i ett par tre enskilda företag, som inrättat särskilda skolor för sin personal. Järnhandelsbranschen och färghandelsbranschen har i viss mån systematiserat sin utbildning och kompletterar den praktiska utbildningen på arbetsplatsen med kurser per korrespondens eller i yrkesskola. En liknande uppläggning finns inom bokhandeln, som driver en särskild stiftelseskola för kompletterande utbildning vid sidan av den, som ges i arbetet inom bokhandelsföretagen. De två försäljningsorganisationerna Köpmannaförbundet och Kooperativa förbundet har en omfattande verksamhet, som bland annat syftar till att öka utbildningsarbetet bland deras medlemmar. Båda organisationerna har också inrättat skolor, Köpmannainstitutet respektive Vår gård, där man ger kompletterande kurser både för nybörjare och för mera erfarna biträden och butiksföreståndare m. fl. Den personal, som sysslar med egentligt kontorsarbete, har nästan alltid fått åtminstone någon skolmässig utbildning före den första anställningen. Kontoristutbildning förekommer också mycket sällan i näringslivet med undantag av ett fåtal större industriföretag. Banker och försäkringsbolag har ordnad utbildningsgång, som börjar med aspiranttjänstgöring under ett par tre år, tiden beroende på skolunderbyggnad. Denna tjänstgöring kompletteras i vissa fall med av bankorganisationerna ordnade kurser. 40

Det är givet, att den nyanställda personalen inom detaljhandeln och grosshandeln alltid måste få en viss instruktion beträffande sina arbetsuppgifter. Men man har i de flesta fall inte en ordnad lärlings- eller elevutbildning av det slag, som förekommer inom hantverk och industri, och inte heller är lönesättningen så direkt knuten till erfarenheten i yrket. Företagen inom handeln är i allmänhet ganska små. E t t handelsföretag med femtio anställda betraktas som en stor arbetsplats, under det att ett industriföretag med samma antal anställda är ett litet företag. Redan detta förhållande gör det sannolikt, att det, utöver vad man nu känner till, förekommer mycket litet systematisk yrkesutbildning inom kontors- och handelsföretagen. Industri och hantverk. Vi har av skäl som framgår av det ovanstående begränsat vår undersökning av utbildningsförhållandena i det enskilda näringslivet till att gälla industri och hantverk. Sådana undersökningar har redan tidigare gjorts vid ett par olika tillfällen. I början av 1940-talet gjorde arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté en undersökning av utbildningsförhållandena i företag anslutna till svenska arbetsgivareföreningen. Även vår undersökning gäller arbetsgivareföreningens verksamhetsområde, och det är därför möjligt att på vissa punkter jämföra resultaten av de båda undersökningarna. Till arbetsgivareföreningen är i första hand anslutna industriföretag men även ett stort antal mera hantverksmässigt drivna företag finns bland dess medlemmar. Därtill kommer, att industriföretagen i stor utsträckning sysselsätter hantverksutbildad personal. Man har därför menat, att de siffror, som kommit fram vid undersökningen, skulle kunna tillämpas på hela näringsgrenen industri och hantverk (d. v. s. näringsgrupp I I i den officiella statistiken).

Utbildningens omfattning Enkäten. I augusti 1950 utsände dåvarande yrkesutbildningsdelegationen inom 1946 års skolkommission i samråd med arbetsmarknadens yrkesråd ett frågeformulär till vissa av svenska arbetsgivareföreningens medlemmar. Formuläret avsåg i första hand att skaffa uppgifter om arten och omfattningen av den yrkesutbildning, som bedrevs i näringslivet med eller utan stöd av kommunala yrkesskolor. Om möjligt ville man också få fram vissa synpunkter och önskemål ifråga om yrkesutbildningens framtida utformning samt om behovet av utbildad arbetskraft. De företag, som tillställdes frågeformulär, utvaldes enligt en samplingsmetod på så sätt, att alla företag med över 500 arbetare tillfrågades. Bland företag med mellan 201 och 500 arbetare tillfrågades vart tredje, med mellan 51 och 200 arbetare vart tionde och med högst 50 arbetare vart 47

tjugonde företag. I de fall, då flera delägare sammanslutit sig till ortsföreningar, räknades föreningen som endast en delägare. För att få in så många svar som möjligt kontaktades arbetsmarknadsstyrelsen, som genom sina länsarbetsnämnder skötte insamlingen av materialet. Svarsfrekvensen. Omkring 800 frågeformulär utsändes. I tabell A har gjorts en sammanställning branschvis av de inkomna svaren. Härvid uppges för varje bransch antalet medlemmar, antalet utsända formulär och antalet inkomna svar, fördelade på positiva och negativa. Med »ja» menas i detta sammanhang, att yrkesutbildning i någon form (lärlingsutbildning, förmansutbildning, specialarbetarutbildning, korrespondenskurser etc.) förekom inom respektive företag under den period (hösten 1949—hösten 1950) enkäten avsåg. Vissa branscher har i tabellen sammanförts till en. Sålunda har de olika grafiska arbetsgivarförbunden redovisats tilllsammans liksom också de olika glasbruks-, gruv- och stuveriförbunden. Pappersmassefabrikerna och sågverken behandlas tillsammans, likaså träindustrin och tapetserar- och sadelmakarföretagen. Sko- och läderindustrin samt garverierna har förts ihop till en grupp, sömnads- och konfektionsindustrin till en, chokladindustrin har förts till livsmedelsbranschen, väg- och vattenbyggnadsföretagen till byggnadsindustrin samt smidesverkstäderna till verkstadsindustrin. I övrigt har delägarregistrets branschförteckning följts. Av tabell A framgår bland annat följande. Omkring 720 svar kom in, därav ungefär 200 positiva och drygt 500 negativa. Svarsprocenten var således god, och endast få företag hade underlåtit att svara utan att ange skälet härför. I flertalet fall var anledningen, att driften nedlagts tillfälligt eller för gott. — Nästan en tredjedel av de positiva svaren återfanns inom verkstadsindustrin, som dock tillställts endast en femtedel av frågeformulären. I tabell B redovisas de inkomna svaren fördelade efter företagens storlek. Därvid har framräknats antalet svar från företag med under 500 arbetare för att få en uppfattning om den relativa förekomsten av utbildning inom företag av olika storlek. Denna framräkning har tillgått på så sätt, att för företag med 500—201 arbetare har antalet svar multiplicerats med tre, för företag med 200—51 arbetare med tio och för röretag med 50—1 arbetare med tjugo. I den första kolumnen har det verkliga antalet delägare i varje bransch medtagits. Vid summering av talen för respektive bransch bör summan något så när överensstämma med det verkliga antalet delägare i branschen. Att detta inte är fallet för flera av branscherna beror på att en del av de tillfrågade företagen underlåtit att inkomma med svar. Om sålunda ett bland företagen med 50—1 arbetare ej inkommit med svar, medför detta att 20 företag bortfaller i summeringen. Likaså är det möjligt, att i en bransch med t. ex. drygt 40 företag i gruppen 50—1 arbetare tre företag kommit med i enkäten. Detta ger ett felslag på närmare 20 som t. ex. för stenindustrin. Man torde dock kunna 48

Tabell A. Sammanställning branschvis av antal frågeformulär och svar i enkät om yrkesutbildningen i näringslivet. Bransch

Allmänna gruppen Biltrafiken Bilverkstäderna Bryggerierna Byggnadsindustrin Byggnadsämnesindustrin Elektriska branschen Glasindustrin Glasmästeribranschen Grafiska branschen Gruvorna Järnbruken Konfektionsind Kvarnarna Livsmedelsbranschen Pappersbruken Pappersmasseind. och sågverk Petroleumbranschen Rörledningsfirmorna Sko- och läderind. garveri Stenindustrin Stuverierna Textilindustrin Torvindustrin Trädgårdarna Träind. o. sadelmakeri Verkstadsindustrin Summa

Antal delägare

Utsända frågeformulär

538 (2 275) 643 502 106 1573 373 442 37 132 593 20 81 204 35 552 47 172 15 487 196 67 95 241 33 96 839 1062

54 35 27 9 105 27 28 5 7 34 6 28 27 1 42 20 38 2 27 18 7 8 49 2 6 45 152

809 Inkomna svar Ja

Nej

Summa

9 72

29 18 7 73 16 24 3 6 11 3 13 15 1 27 16 22 2 21 16 7 6 24 1 6 33 77

29 24 8 86 18 26 5 7 26 6 23 26 1 40 18 31 2 26 18 7 6 43 1 6 42 149

6 1 13 2 2 2 1 15 3 10 11 13 2 9 5 9.

utgå från, att antalet inkomna svar för respektive bransch är tillräckligt stort, om avvikelsen inte är större än 10 procent. För följande branscher är emellertid avvikelsen större än 10 procent: allmänna gruppen, biltrafiken, byggnadsindustrin, byggnadsämnesindustrin, grafiska branschen, järnbruken, textilindustrin och träindustrin. För samtliga dessa branscher fattas sålunda ett eller flera svar. Man torde kunna räkna med att tillfrågade företag, som underlåtit att svara, inte har någon yrkesutbildning. Gäller det en bransch, där enkäten visar klart negativt utslag ifråga om förekomsten av yrkesutbildning inom företagen — såsom biltrafiken — kan man nog utgå från att de inkomna svaren ger en riktig bild av förhållandena. Däremot är det tänkbart, att resultatet 49 4

Tabell B. Sammanställning

branschvis efter företagens storlek samt av antalet ja- och nej-svar.

framräkning

Framräkning Antalet delägare

Bransch

538 (2275) 643 502 Bilverkstäderna 106 Bryggerierna 1573 Byggnadsind 373 Byggnadsämnesind. . . 442 Elektriska bransch. . . . 37 132 Glasm. branschen . . . 593 Grafiska branschen .. 20 81 204 Konfektionsind 35 552 47 Pappersbruken Pappersmasseind. och 172 15 487 Rörledn.firmorna Sko- o. läderind. garv. 196 67 95 241 33 96 Träind. o. sadelmakeri 839 1062 Summa 9 1 8 1 Allmänna gruppen

..

2000— 1001

2UU1

ja

nej

ja

nej

ja

nej

5 X3 ja

nej

ja

nej

ja

nej

30 10 100 10 20 20 130 80 20 30 40 10 20 20 20 20 200 10 10 10 10 40

480 320 60 940 200 400

3 1

1 1

5 2 1

6 3

1 4

1 1

2 1 2 3

6 3

4 1

2 8

21 9

1 2

10 19

1 30 61

3 6 21 6 3

78 X20

X10

3 12 9 9 9 12 3 6 9 6 3 24

50 20

40 10 10 100 80 20 20 10 90

120 180

100 20 340

100 360 100 60 80 40 20 100 520 500

10 30 50 100 60 190 100 216 210 990 880 5 320 6 45

för t. ex. de grafiska industrierna blivit något sämre än det i verkligheten är. Detsamma kan tänkas gälla byggnadsindustrin och textilindustrin, där man vet, att förekomsten av utbildning inom företagen är ganska god. Påtaglig är verkstadsindustrins och den grafiska branschens dominerande ställning bland de positiva svaren, nämligen inte mindre än 235 respektive 225 av 1 283 eller vardera närmare 20 procent. Av de sammanlagt cirka 190 tillfrågade företagen med över 500 arbetare förekommer yrkesutbildning i någon form vid 115 företag eller vid 60 procent av företagen inom denna storleksgrupp. 50

Tabell

C. Sammanställning

branschvis

redovisade

lärlingar med 2—5 års utbildningstid

ny antagna

ettårsperioden

av antalet

1/9 191^9—1/9

i

samplingsundersökningen under

1950.

(De framräknade siffrorna inom parentes.) Bransch

Summa

Allmänna gruppen 27 (46) Biltrafiken Bilverkstäderna 14 (220) Bryggerierna Byggnadsind 53 (204) Byggnadsämnesind 12 (12) Elektr. branschen 2 (40) Glasindustrin 9 (36) Glasm.branschen Grafiska branschen . . . . 98 (630) Gruvorna Järnbruken 150 (150) Konfektionsind 55 (121) Kvarnarna Livsmedelsbr 59 (198) Pappersbruken 3 (3) Pappersmasseind. o. 60 (60) sågverk Petroleumbr 3 (60) Rörledn.firmorna Sko- o. läderind. garveri Stenindustri Stuverierna Textilindustrin 13 (19) Torvindustrin Trädgårdarna Träind. o. sadelmak. .. . 42 (156) Verkstadsind 1182 (2 119) därav 42 (265) 2-årig utbildn.tid. . . . 835 (1 073) 3—4-årig » 305 (781) 4—5-årig » ... Summa 1782 (4 074)

2 001

2 000 10001001 501

500-201

200-51

6 12 12

(27)

(60)

(21)

35 22

(99)

(42)

50-1

(20)

(160)

(140)

(40)

(30)

(90) 23

(460)

(60)

(60)

(60)

6 (240) 29

(120) (580)

3 20

85 (255) 24

36 267

447 21

2 187 120 403

23 134 110 507

(9)

10 55 (165) 10 30 (90) 4 151 (453) 48

(100) 7 (140) (100) 2 (40) (40) 20 (400) (480) 82(1640)

D e framräknade talen för företag med 1—500 a r b e t a r e visar 1 168 företag m e d någon form a v yrkesutbildning av t o t a l t 7 694 eller 15 procent. Antalet nyantagna lärlingar. I tabell C h a r gjorts en sammanställning b r a n s c h vis av a n t a l e t i samplingsundersökningen redovisade lärlingar med 2—5 års u t bildningstid, som antagits u n d e r ettårsperioden 1/9 1949—1/9 1950. F r a m r ä k 51

ning har även gjorts av antalet lärlingar inom företag med 500—1 arbetare efter samma grunder som i tabell B. De framräknade siffrorna anges inom parentes. Dessa siffror måste givetvis behandlas med försiktighet ifråga om de enskilda branscherna, då som ovan framhållits rätt stora fel kunnat uppstå redan genom urvalet. I slutsumman bör emellertid felaktigheterna inom de olika branscherna någorlunda ha utjämnat varandra, så att det sammanräknade antalet lärlingar för hela arbetsgivareföreningens verksamhetsomåde bör kunna vara tämligen riktigt, om man rör sig med avrundade tal och medger felslag uppåt och nedåt på cirka 10 procent. ; Ungefär 4 000 rekryterade under ett år förefaller kanske mycket i jämförelse med siffrorna från den undersökning, som gjordes av arbetsmarknadsorganisationernas yrkesutbildningskommitté i början av 1940-talet. Totalantalet lärlingar inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde beräknades då till cirka 6 880. Antalet företag anslutna till arbetsgivareföreningen uppgick emellertid vid det undersökningstillfället endast till cirka 3 500, eller ungefär en tredjedel av dagens siffra, med ett arbetarantal av cirka 325 000 mot för närvarande cirka 560 000. En årlig nyrekrytering av 4 000 lärlingar kan kanske sägas motsvara ett totalantal av 8 000—10 000 lärlingar under utbildning, vilket förefaller rimligt i jämförelse med 6 800 år 1941. 8 000—10 000 lärlingar inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde motsvarar ungefär 15 000 lärlingar inom hela näringsgrupp I I (industri och hantverk), under förutsättning att lärlingarna är någorlunda jämnt spridda över hela näringsområdet. I den nyssnämnda undersökningen från 1941 uppskattades antalet lärlingar inom hela näringsgrenen till cirka 20 000. Lärlingsantalet skulle således ha sjunkit med cirka 25 procent på tio år. Eftersom antalet arbetare ökat från 810 000—815 000 år 1940 till över 950 000 år 1950 är den relativa minskningen ännu större. De framkomna siffrorna bekräftar riktigheten av den allmänna uppfattningen under senare år, att lärlingsutbildningen inom industri- och hantverksföretagen kvantitativt gått tillbaka under och efter det andra världskriget. Lärlingarnas fördelning på de olika branscherna. Som framgår av tabell C, finns de flesta under redovisningsåret antagna lärlingarna inom verkstadsindustrin, som anställt 1 182 av 1 782 redovisade lärlingar eller i framräknade tal 2 119 lärlingar av 4 074, d. v. s. 52 procent. Närmast efter verkstadsindustrin ifråga om antal nyantagna lärlingar följer grafiska branschen (630 framräknade, 98 redovisade), bilverkstäderna (220 framräknade, 14 redovisade), byggnadsindustrin (204 framräknade, 53 redovisade), livsmedelsbranschen (198 framräknade, 59 redovisade), träindustrin (156 framräknade, 42 redovisade). Vid företag med över 500 arbetare utbildas 1 501 nyantagna lärlingar av 4 074 eller 37 procent av hela antalet. Antalet företag inom gruppen uppgår en52

Tabell D. Antalet elever i olika typer av utbildning inom

textilindustrin.

(Siffrorna inom parentes anger antalet företag.) Antalet elever vid företag med Yrki

Summa

201-500 501-1000 1001-2000 över 2000 arb. ( x 3) 1 arb. arb. arb.

Utbildningstidens längd

Cottonstickare Filtvävare . . . Kardare Lappare Rullerskor . . . Skiftare Slubbare . . . . Spinnare . . . .

30 (2) 20(1) 8(1) 40 (1) 115 (2) 60(1) 80(1) 221 (4)

106 (3)

Spolerskor Tyglagerskor . Yrkesarb. inom rayonsilkeind. Vävare

10(1) 121 (1)

— —

10(1)

121 (1) 5(1) 82 (6)

20(1)

115 (2) 3 v., 4 v., 3 mån.,

—

150 (1) 3—6 mån., %—1

— —

17 (3)

— — —

5 (1)

— — —

— — —

98 (1)

—

—

2 år 2—4 år 2 år V2 år 3 v.

10(1)

—

4—6 v., 3 mån.

6 Textilarbetare ej specificerat . . ,

5(1) 220(10)

500 (3)

20(1) 20(1) 8(1) 40(1) 15(1) 60(1)

3(1)

350 (2)

Summa 1 4 3 0 353 (tramr.2186) (x 3 =1059)

10(1)

— — —

100 (1)

— 80(1) 115 (1)

—

3—6 mån. 1%—2 mån. 2 v. 4 mån. 3—4 v. 2—3 v. 3—8 v. 3 v., 1 mån., lMs—2 mån. 3 mån., 2 år 3 v., 4 mån. 6 mån. 1 år 4 mån., 5—6 mån., 2 år

år

Lärlingsutbildning och specialutbildning Maskinrep Maskinställare Reparatörer Vävlagare

KD

Kl)

23(4)

Repslageriarb. Repslagare Maskinrep Splitsare Smörjare Maskinsömmerskor . Konfektionssömmerskor

2(1) 5(1)

2(1)

98(1) 80 (2)

70(1)

209 73 120 (framr. 355) (x 8 = 219) 1 I samplingen tillfrågades vart tredje företag. Summa

6(1)

2 år, 4 år 6 år 3—4 år 3 mån., 18 mån., 6 år

Tabell E. Antalet elever i olika typer av utbildning inom

konfektionsindustrin.

(Siffrorna inom parentes anger antalet företag.) Antalet elever vid företag med Yrke

Summa

Pressning . . . Sömnad . . . . Summa

51-200 arb. (X10) 1

201-500 arb. (X3) s

501-1000 arb.

2(1) 298 (7)

7(1)

2(1) 83(4)

208 (2)

300 (framr. 533)

7 (X 1 0 = 7 0 )

85 ( x 3=255)

— —

— —

— —

— —

15(2) 40 (2)

—

5(1) 28 (1)

10(1) 12 (1)

55 (framr. 121)

33 (x3=99)

—

Utbildningstidens längd

iy 2 år 1—1% mån., 2 mån., 1—3 mån.

—

Lärlingsutbildning Buntmakare . Pälssömnad . Tillskärning . Sömnad . . . . Summa

7 år 3y2 år 2 år 3 år helstyck, l1/^ år tempoarbete

—

1 I samplingen tillfrågades vart tionde företag, 2 I samplinge n tillfrågades vart tredje företag.

dast till cirka 190 av närmare 10 000. Men dessa 190 företag sysselsätter inemot 40 procent av antalet arbetare inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde. Lärlingsantalet är därför något lägre i förhållande till arbetarstyrkan i de större företagen än i de mindre. I de större företagen finns emellertid också utbildning av annan art, såsom kortare grundläggande kurser för personal med mera tempobetonade arbetsuppgifter, special- och förmansutbildning m. m. Räknar man med även denna utbildningsverksamhet finner man både större omfattning och större variation i storföretagen än i de mindre. För de mindre företagen är antalet redovisade nyantagna lärlingar 281, vid framräkning 2 573 (63 procent av hela antalet). Som redan nämnts, utbildas största antalet lärlingar inom verkstadsindustrin. Därtill kommer, att en ganska betydande del av utbildningen även inom andra branscher avser maskin- och verktygsarbetare, reparatörer och dylikt, t. ex. vid järnbruken, glasindustrin, pappersbruken, textilindustrin, rörledningsfirmorna och byggnadsämnesindustrin. Utbildningen inom textil och konfektionsindustrierna. Arten, omfattningen och längden av utbildningen inom textil- och konfektionsindustrierna redovisas i tabellerna D och E. Siffrorna i dessa båda tabeller läggs fram utan kommentarer, då den i regel korta utbildningstiden i förening med arbetskraftens stora rörlighet gör, att uppgifterna väl ger en uppfattning om utbildningens art men 54

knappast annat än en ögonblicksbild av dess omfattning. Det bör observeras, att medan den redovisade utbildningsverksamheten i de flesta branscherna gäller en flerårig lärlingsutbildning eller förmansutbildning, någon gång omskolning, är utbildningen i textilindustrin till största delen grundläggande specialiserad arbetarutbildning av kort varaktighet. Även inom konfektionsindustrin är en stor del av utbildningen av detta slag. Dessa två branscher är de, där man hunnit längst ifråga om att ge en systematisk, ofta skolmässig utbildning till andra arbetarkategorier än de egentliga yrkesarbetarna i mera traditionell betydelse. Även inom andra branscher har man i vissa fall, som skall visas i det följande, infört en horisontell differentiering i utbildningen, som innebär, att en större grupp anställda får en kortare grundutbildning under det att vissa anställda får en flerårig allroundutbildning. Antalet lärlingar i förhållande till behovet. Frågan i enkäten om antalet nyantagna lärlingar eller elever under ettårsperioden 1/9 1949—1/9 1950 kompletteras med en fråga om hur detta antal motsvarade behovet. Den sistnämnda frågan har besvarats mycket ojämnt och många gånger inte alls. Det är därför inte möjligt att med ledning av enkätmaterialet bilda sig någon uppfattning om behovet av utbildad arbetskraft inom arbetsgivareföreningens verksamhetsområde. Utbildningens art Vad förstås med yrkesutbildning? Inom vissa branscher har man, som ovan framhållits, börjat utbilda andra och större kategorier av den nyanställda personalen — industriskolorna för lärlingsutbildning tar bara hand om ett litet urval av denna personal — och från flera håll har i enkätsvaren uttryckts önskemål om att yrkesskolorna vid sidan av sina två- eller fleråriga verkstadsskolor, skulle kunna ge en kortare, förslagsvis ettårig grundutbildning, som skulle rikta sig till ett bredare klientel. Materialet synes ge vid handen, att en förändring inträtt i fråga om vad som menas med yrkesutbildning. Man har länge satt likhetstecken mellan grundläggande yrkesutbildning och lärlingsutbildning. I många fall är man nog fortfarande benägen att göra det. Men det är uppenbart, att man med lärlingsutbildning avser olika slag av utbildning inom olika företag. Lärlingsutbildningen inom verkstadsindustrin anges sålunda omfatta två, tre eller fyra år. I många fall säger man sig inte ha lärlingar utan hjälparbetare, och det förefaller som om dessas utbildning i stort sett skulle följa samma plan som lärlingsutbildningen. Yrkeskunniga arbetare utbildas också i snabbkurser för äldre arbetare. Det vill dock synas, som om snabbkurserna i regel innebär en stark specialicering i motsats mot lärlingsutbildningen. Huruvida hjälparbetarutbildningen är mera specialiserad än lärlingsutbildningen kan ej utläsas ur materialet. En 55

viss cirkulation mellan olika arbetsuppgifter tycks förekomma, men det är möjligt, att hjälparbetarna oftast stannar inom en och samma avdelning. I åtskilliga fall förefaller det som sagt, som om man skulle kunna sätta likhetstecken mellan lärlingsutbildning och utbildning av hjälparbetare. I andra fall åter får man ett intryck av att den fullständiga lärlingsutbildningen i traditionell mening värdemässigt har flyttats upp ett steg. Sålunda kallar man vid några större företag pojkarna i företagens egna skolor inte lärlingar utan elever. I ett fall används termen lärling om de verkstadspojkar och äldre arbetare, som får en systematisk praktisk utbildning i produktionen, således vid sidan av företagets yrkesskola. Utbildningen av hjälparbetare och av äldre arbetare genom snabbkurser har inte redovisats kvantitativt. Man gör säkerligen inte rättvisa åt den yrkesutbildning, som verkligen förekommer i näringslivet, när man endast redovisar den egentliga lärlingsutbildningen. Men bortsett från textil- och konfektionsindustrierna har inte några siffror på den övriga utbildningen framkommit genom undersökningen. Utbildningsförmågan inom olika branscher. Det är påtagligt, att förmågan att bära upp en fortlöpande systematisk yrkesutbildning är mycket olika inom olika tillverkningsgrenar. De hantverksbetonade branscherna kan även vid små företag genomföra en regelrätt lärlingsutbildning. Någon teoretisk utbildning annat än i direkt anslutning till den praktiska meddelas i sådana fall givetvis inte inom företaget. För att ett industriföretag skall kunna driva en egen yrkesskola måste det av allt att döma vara ganska stort, i varje fall när det blir fråga om längre utbildningsvägar som lärlingsutbildningen. I några fall har man sökt sig fram till en lösning av utbildningsproblemet genom samgående mellan flera industrier på en plats. I andra fall har flera företag inom samma bransch inrättat eller planerar att inrätta en gemensam utbildning, gärna i samarbete med kommunal yrkesskola. I ännu något fall har en koncern centraliserat sin utbildning till en plats, så att de blivande yrkesarbetarna från de andra företagen i koncernen skickas dit. Förmansutbildningen. Enkäten berörde inte endast utbildningen av yrkes- och specialarbetare utan även förmansutbildningen. I fråga om den senare är materialet betydligt mindre omfattande, än när det gäller arbetarnas utbildning. I allmänhet består företagens insats för förmansutbildningen däri, att man ger ledighet och eventuellt betalar kostnaderna för bevistande av en kurs vid arbetsledarinstitutet, textilinstitut, bergsskolan i Filipstad eller liknande institutioner. Endast de allra största företagen anordnar egna förmanskurser, som då i regel förläggs efter den ordinarie arbetstidens slut. Deltagarna i sådana kurser utväljs på förslag av arbetsledarna och efter särskilda psykologiska och andra prov. Kontorsutbildning och försäljarutbildning förekommer vid ett fåtal företag, men denna utbildning har knappast någon kvantitativ betydelse. 56

Utbildningens organisation Organisationsformerna. Enligt den föreliggande samplingundersökningen skulle bland de cirka 10 000 företagen i arbetsgivareföreningen omkring 1 300 ha någon form av ordnad yrkesutbildning. »Ordnad yrkesutbildning» är emellertid ett mycket skiftande begrepp, som täcker olika organisationsformer från enbart praktisk utbildning i produktionen till rent skolmässig praktisk-teoretisk undervisning i särskilda skollokaler inom företaget. Likaså varierar yrkesutbildningens längd högst avsevärt från en månad eller ännu kortare och upp till 4—5 år. I viss mån är dessa variationer betingade av arbetets art inom olika branscher, men även inom en och samma bransch kan mycket olika både organisation och omfattning i tid förekomma ifråga om yrkesutbildningen. Undervisningens organisation har undersökts mera i detalj vid 208 företag, d. v. s. de företag, som i samplingsundersökningen förklarat sig ha, tidvis ha haft eller inom den närmaste framtiden ämna igångsätta ordnad yrkesundervisning. 1 Som framgår av tabell F har 85 av dessa 208 företag en rent praktisk utbildning i produktionen utan kompletterande teoretisk undervisning av något slag, 67 företag har praktisk utbildning i produktionen kompletterad med teoretisk undervisning i yrkesskola eller inom företaget. Flertalet av dessa — 35 företag — har praktisk utbildning i produktionen kompletterad med teoretisk undervisning vid yrkesskola utanför arbetstiden. Deltagandet i denna undervisning är emellertid mycket ojämnt, och i åtskilliga fall borde denna form av praktisk-teoretisk undervisning egentligen föras till den förstnämnda gruppen, d. v. s. praktisk utbildning i produktionen utan kompletterande teoretisk undervisning. I vissa fall har man emellertid inom företagen underlättat deltagandet i yrkesteoretisk undervisning vid yrkesskola utanför arbetstiden genom att lämna kompensationsledighet från arbetet under dagen och betala timpenning för teoritimmarna på kvällen. Sådana åtgärder höjer givetvis deltagarfrekvensen, men inte ens i dessa fall förefaller den särskilt tillfredsställande. Annorlunda ligger det av allt att döma till vid de 20 företag, där undervisningen i yrkesskola sker under ordinarie arbetstid, i vissa fall t. o. m. i företagets egna lokaler. I dessa fall är förutsättningarna för ett flitigt deltagande i undervisningen givetvis helt andra. Praktisk yrkesutbildning i egna skolverk städ er bedriver 56 företag, och vid 50 av dessa har man även kompletterande teoretisk undervisning antingen vid yrkesskola (24 företag) eller inom företaget (26 företag). Vid 41 av de 50 företagen sker den teoretiska undervisningen under ordinarie arbetstid, bland annat vid samtliga de 26 företag, som själva står för såväl praktisk som teoretisk undervisning. 1 Att siffran inte riktigt stämmer med siffrorna i tabell 1 beror på att i den tabellen endast redovisats företag, som under tiden 1/9 1949—1/9 1950 hade någon form av ordnad yrkesutbildning.

Sammanlagt 117 av de 208 i samplingen redovisade företagen har yrkesteoretisk undervisning i någon form. Vid 68 företag sker denna undervisning under ordinarie arbetstid och vid 49 företag utanför arbetstiden. Teoriundervisningen är genomgående begränsad till en del av arbetsåret, i regel 30—35 veckor. Yrkesutbildningens organisation inom de större företagen. Siffrorna inom parentes i tabell F anger utbildningsförhållandena vid företag med över 500 arbetare, d. v. s. 107 av de 208 företagen. Eftersom samtliga företag med över 500 arbetare tillfrågats om utbildningsförhållandena, innebär detta, att bland företag av denna storleksordning (cirka 190 stycken vid tiden för enkäten) allt som allt 107 har någon form av ordnad grundläggande yrkesutbildning medan cirka 80 storföretag helt saknar sådan utbildning. Några av de sistnämnda företagen ger dock förmansutbildning eller fortbildning av annat slag eller anordnar mera fristående kurser för personalen. De storföretag, som saknar utbildning, är spridda över flera branscher men återfinns framför allt inom allmänna gruppen, i järnbruks-,verkstads- samt pappermasse-, sågverks- och pappersbruksföretagen. Endast 16 av de större företag, som ger ordnad yrkesutbildning, har denna utbildning förlagd enbart till produktionen. 42 av företagen i fråga har praktisk utbildning i produktionen med kompletterande teoretisk undervisning i någon form, medan 45 företag har den praktiska undervisningen förlagd till egen skolverkstad med kompletterande undervisning i yrkesskola (22 företag) eller inom företaget (23 företag). Fyra storföretag, därav tre inom konfektionsindustrin och ett inom textilindustrin, har enbart praktisk utbildning förlagd till särskild skolverkstad. 53 av de större företag, som har även yrkesteoretisk undervisning, har denna förlagd till ordinarie arbetstid, medan den yrkesteoretiska undervisningen sker utanför arbetstiden vid 34 företag. Av de i samplingen ingående 56 företag, som har egna skolverkstäder, har 49 företag eller 87,5 procent över 500 arbetare. Återstående sju företag med egna skolverkstäder har mellan 200 och 500 arbetare, oftast inemot 500. Man kan därför anta, att antalet företag med egna skolverkstäder utöver de i samplingen redovisade 56 är mycket litet. Egna skollokaler förekommer inom ett begränsat antal branscher, främst verkstadsindustrin (27 företag), textilindustrin (12 företag), konfektionsindustrin (6 företag) järnbruken (6 företag) samt inom allmänna gruppen (3 företag), byggnadsämnesindustrin och glasindustrin (vardera 1 företag). Bortsett från textilindustrin och konfektionsindustrin avser utbildningen i särskild skolverkstad inom företaget genomgående verkstadsarbete. Vid järnbruken har man dock på allra senaste tid börjat införa även en viss metallurgisk och laboratorieutbildning. Utbildningens organisation i de olika branscherna. Största intresset ur organisatorisk synpunkt erbjuder onekligen yrkesutbildningen inom verkstadsindustrin, 58

Burning

to

i—i

o

m oo

<N

uij}snpux -SpB^SJ[i3^

CD

<N

ijajrBui{3pBs •o uirjsnpuiBij^ uia^snpuiinxaj^ •AJB3

'japBj

o

<N

-o>[g

BUJOmJIJ-Up3[JO|J J}J3ASBS

"O

CO

puiassBuisaaddBj

CO

uajjnjqsiaddBj

55,

uaipsuBiq -srapauisAKj uu^snpui -suojijpjuojf

6. <N

uajjnjqujBf BUJOAnir) uaqosuBjq BJJSIJBir) U3ipSUBjq-UISB[£) UU^snpuiSBJi) CM

uaipsuBjq \i}}p[g uu^snpui -sauxuBspBuSS^a"

CM

mrjsnpui -spBuSS^a

co CO

BujauaSåA^a BujapT^s}];j3Ang; uaddoiS Buumurjy u

eg V

-o c

2 2 In SO 3 3

.-. a c

•*->

c •x .2 03 *->

b o3

4-»

-2c3 •'

:0 C c3

p

a

cS

co . 2 CO —

"i 3 6003 ••

C 3

• •

3*s

CO

^_

W

tH

ta «2 cu C TS 03 *-> 3 3 03

03 O 3 to *S * -3 ^rc * % t

O

£-S

(-i

CO

cu ^ i

—

CO '.Z

CU

25 ta

C CO • fee ö C

,M

03 C 3

• •

bO 03

• •

-o •=. a co

4*

M-0

^

Ä J :

EjH P* T-

^4 >»,o £ 5

men även ett par andra branscher, framför allt de grafiska yrkena, textil- och konfektionsindustrierna samt vissa livsmedelsindustrier, synes ha en konsekvent utformad lärogång. Inom övriga branscher är undervisningen, i den mån den över huvud taget förekommer, av allt att döma ganska osystematisk, även om man i en del fall genom korrespondenskurser sökt ge arbetarna en viss regelrätt undervisning. Korrespondensundervisningen förefaller emellertid i det material som stått till förfogande snarare att utnyttjas av de enskilda arbetarna som ett led i deras personliga utbildning än av branscherna och företagarna som ett led i utbildningen av arbetare för bestämda arbetsuppgifter. Vissa branscher, t. ex. cellulosaindustrin, har emellertid i samarbete med något av de större korrespondensinstituten utarbetat grundläggande brevkurser för arbetare och för blivande arbetsledare. »Cellulosakursen» tillkom vid nyåret 1950 och synes hittills ha omfattats med stort intresse. Deltagande i korrespondensundervisning uppmuntras ofta genom gratifikationer efter fullföljd kurs. Härnedan följer en redogörelse för yrkesutbildningens organisation inom verkstadsindustrin, de grafiska yrkena och beklädnadsindustrierna. Verkstadsindustrin. Inom verkstadsindustrin — och hit förs i detta sammanhang även järnbruken och de företag inom övriga branscher som utbildar verkstadsarbetare — är en mera fullständig praktisk-teoretisk utbildning av lärlingar förhållandevis vanligare än inom andra branscher. Inom den egentliga verkstadsindustrin har sålunda enligt samplingsundersökningen 27 företag egna skolverkstäder, vartill kommer sex järnbruk och fem företag inom andra branscher, som också har skolverkstäder för utbildning av metallarbetare (reparatörer, verktygsarbetare o. s. v.). Det är denna form, som erbjuder det största intresset ur organisatorisk synpunkt. Utbildningen i produktionen skiljer sig i detta avseende knappast från andra branscher, även om det bör påpekas, att förekomsten av kompletterande teoretisk undervisning tycks vara vanligare än i andra yrken. Bland större företag, som har den praktiska utbildningen helt förlagd till produktionen och teoretisk undervisning — i den mån den förekommer — förlagd till yrkesskola efter arbetstidens slut, märks flera skeppsvarv men även några stora järnverk och mekaniska verkstäder. I den mån särskild lärlingsverkstad förekommer, utnyttjas denna mycket olika. I ett par fall har man tre månaders grundutbildning i lärlingsverkstad, varefter följer 21 månaders cirkulation på olika avdelningar i produktionsverkstäderna. Utbildningen avslutas med ett års specialutbildning, som ävenledes sker i produktionen. I ett företag, där man har både mekaniker- och elektrikerlärlingar, får lärlingarna på den mekaniska linjen först fem månaders grundutbildning i skolverkstaden, varefter följer sju månaders arbete med produktiva arbetsuppgifter förlagt till skolverkstaden. De elever, som fortsätter sin yrkesutbildning efter det första året, stannar kvar ytterligare två år i skolverkstaden, 60

där de sysselsätts med produktiva arbetsuppgifter. Även elektrikerlärlingarna får ett års grundläggande utbildning, varav nio månader elektrisk grundkurs och tre månader mekanisk grundkurs. Det vanligaste utbildningssättet i företag, som har lärlingsverkstad, är att lärlingarna tillbringar ett eller två år i lärlings verkstaden, varefter följer två till tre respektive ett till två år i produktionen. Det sista året utgör i regel specialutbildning i produktionen för viss arbetsuppgift. Vid sammanlagt åtta företag tillbringar lärlingarna ett år i lärlingsverkstaden. Vid elva företag får de två års utbildning i lärlingsverkstaden och ett till två år i produktionen. Inte något av dessa nitton företag tillämpar växelutbildning. Detsamma gäller ett par företag, där lärlingarna tillbringar hela utbildningstiden, tre till fyra år, i skolverkstaden. Organiserad växelutbildning förekommer såvitt sakkunniga kunnat finna endast vid nio företag med egna skolverkstäder. Vid dessa företag får lärlingen två års växelutbildning i lärlingsverkstad och produktionsverkstad, varefter följer ett till två års utbildning helt i produktionen. Vid ett järnbruk har man växelutbildning under hela utbildningstiden, tre år. I det fallet ökar arbetet i produktionen år för år. Första året tillbringar lärlingen 37 veckor i lärlingsverkstaden och 10 veckor i produktionen. Andra året är proportionerna 35 veckor i lärlingsverkstad, 14 veckor i produktionen och tredje året 24 veckor i lärlingsverkstad, 25 veckor i produktionen. Denna utbildningsgång gäller de blivande verkstadsarbetarna. Reparatörer och driftspersonal tillbringar kortare tid i lärlingsverkstaden och placeras från och med andra året helt i produktionen. Två företag har en form av växelutbildning, som består i tre års halvdagsskola, d. v. s. lärlingen tillbringar halva tiden i skolan, där han får både teoretisk och praktisk undervisning, och halva tiden i produktionen, först som springpojke och sedan som arbetare i verkstäderna. Även andra former av växelutbildning förekommer. Lärlingarna sysselsätts t. ex. under tre år huvudsakligen i produktionen, men utbildningen systematiseras genom individuella övningsarbeten i särskild lärlingsverkstad, eller också börjar man med ett års cirkulation mellan olika produktiva avdelningar, varefter följer ett års mera allsidig grundläggande utbildning i lärlingsverkstad och slutligen ett års specialträning i produktionen. Flertalet av de företag, som här berörts, har den teoretiska undervisningen förlagd till ordinarie arbetstid. I den mån så inte är fallet, lämnar företagen genomgående kompensation i form av avkortad arbetstid, timpenning även för teoriundervisningen o. s. v. Anmärkningsvärt är, att endast ett fåtal företag med egna skolverkstäder har organiserad växelutbildning, medan åtskilliga företag behåller lärlingarna minst två år i skolverkstaden, innan de placeras ut i produktionen. En del av dessa företag anser likväl, att elever från centrala och kommunala verkstadsskolor med tvåårig utbildning inte kan jämställas med företagens egna lärling61

ar, utan man placerar in verkstadsskoleleverna som andra årets lärlingar inom företaget. På några håll synes man emellertid numera ha frångått detta förfaringssätt, som tidigare varit praxis, och placerar in verkstadsskoleleverna på samma sätt som företagets egna lärlingar. I några fall räknas verkstadsskolutbildning tillgodo som något mer än vanlig verkstadspraktik. Som jämförelse kan i detta sammanhang nämnas, att man i Norge räknar utbildning vid verkstadsskola under ett år såsom ett och ett halvt års arbete i produktionen. I den mån den teoretiska utbildningen sker inom företaget eller i samarbete med företaget på så sätt att speciella kurser anordnas vid kommunal yrkesskola, kan den anpassas efter det praktiska arbetet. I alla de fall, då lärlingarna i största allmänhet uppmanas att besöka kurser vid yrkesskola, blir denna anpassning givetvis sämre. Detta förhållande bidrar säkerligen också till lärlingarnas bristande intresse för sådana kurser. I allmänhet fördelas den teoretiska undervisningen inom företaget med ungefär lika antal timmar på första och andra året och något färre under det tredje. Vid några företag går man motsatt väg och ökar teoritimmarna från år till år. Denna sistnämnda väg syftar till att låta eleverna själva komma underfund med värdet av teoriundervisningen och ge dem bättre förutsättningar att tillgodogöra sig kunskaperna. De grafiska industrierna. Inom de grafiska yrkena är utbildningen reglerad genom avtal. Den sker till allra största delen direkt i arbetet. För tryckarnas och sättarnas del kompletteras den genom åttaveckors kurser vid skolan för bokhantverk i Stockholm och ett par skolor på andra håll i landet. Dessa kurser sätter in först efter ett a två års praktik och torde därför, trots att de är korta, utgöra en värdefull komplettering till den rent praktiska utbildningen. I Stockholm finns dessutom kvällskurser, dels för tryckår- och sättarlärlingar, dels för kemigrafer, de förra vid skolan för bokhantverk och de senare vid skolan för grafisk reproduktionsteknik. Vid ett fåtal större företag har man särskilda lärlingsavdelningar för bokbindare eller för sättare och tryckare. I regel är emellertid företagen inom denna bransch knappast så stora, att de tillåter särskilda arrangemang för utbildning inom företaget, bortsett från en viss systematisering av den praktiska utbildningen i arbetet. Det sistnämnda gäller i ännu högre grad bokbinderierna och tryckerierna. De skolmässiga utbildningsmöjligheterna för bokbindare är mycket små. E t t par av de företag som ingår i samplingundersökningen har svarat, att man gärna skulle vilja ha ett halvt eller ett års grundläggande utbildning i verkstadsskola för bokbinderilärlingar, innan dessa placeras ut på bokbinderierna. Bristen på manliga lärlingar tycks vara stor, och avtalet tillåter fortfarande inte de kvinnliga lärlingarna att genomgå en fullständig gesällutbildning. Textilindustrin. Bortsett från de relativt fåtaliga specialarbetarna med längre utbildning inom textilindustrin, såsom vävlagare, maskinställare och re62

paratörer, är utbildningstiden genomgående kort, från några veckor och upp till ett par tre månader. I ganska stor utsträckning har denna utbildning systematiserats. 21 av 43 tillfrågade företag har uppgivit sig ha ordnad yrkesutbildning. Vid tolv av dessa företag är utbildningen förlagd åtminstone delvis till särskild skollokal. Detta gäller framför allt vävarna, som får ett par tre veckors träning i lärlingssal, innan de sätts att sköta först en eller två och senare flera vävstolar i en produktionssal. Den teoretiska utbildningen är obetydlig och består huvudsakligen i anvisningar jämsides med det praktiska arbetet i lärlingsverkstad eller i produktionen samt en kortare kurs i materiallära. För ett tiotal år sedan inledde man i de viktigare textilstäderna samarbete mellan yrkesskolorna och industrierna. Detta samarbete har ibland varit ganska framgångsrikt, och antalet deltagare i lärlingskurserna har delvis varit tämligen stort. Men dessemellan har den kompletterande skolmässiga undervisningen omfattats med mycket litet intresse. Under läsåret 1949/50 fanns t. ex. i Borås endast 27 elever i textilkurser vid yrkesskolorna och 13 elever vid textilinstitutet i Borås från Borås stad. I Norrköping var förhållandena likartade. Det senaste året har antalet elever i textilkurser både vid yrkesskolorna och vid textilinstituten i de båda städerna åter ökat. Om å ena sidan den skolmässiga yrkesutbildningen för textilindustrin har gått tillbaka under det senaste decenniet, synes man å andra sidan av samplingsundersökningen att döma inom företagen själva ha vidtagit ganska omfattande åtgärder för att systematisera utbildningen, något som kan tyda på att det i detta fall är viktigare att kunna ge en praktisk grundläggande utbildning utanför produktionen än att kombinera en praktisk utbildning i produktionen med yrkesteori i skola. Konfektionsindustrin. Konfektionsindustrin har, även den, blivit alltmer tempobetonad. Tolv av 26 tillfrågade konfektionsfirmor har uppgivit sig ha ordnad yrkesutbildning. Vid sex av dessa sker utbildningen helt i produktionen medan sex har särskild lärlingsverkstad för sömmerskor. Utbildningen i lärlingsverkstad varar i allmänhet ett par tre månader. Endast i ett fall kompletteras den praktiska undervisningen med teoretisk undervisning vid yrkesskola. Möjligheterna till skolmässig utbildning i heltidskurser för sömmerskor och konfektionsindustriarbetare är förhållandevis goda och har under senare år utökats genom tillkomsten av avdelningar för sömmerskor vid flera både kommunala och centrala verkstadsskolor. Vissa möjligheter till fortbildning finns också dels vid textilinstituten i Norrköping och Borås och dels vid Stockholms tillskärarakademi, som har avdelningar både i Stockholm och Göteborg. En central konfektionsskola finns vid yrkesskolorna i Göteborg. Utbildningen vid skolan, som är ettårig, avser konfektionstekniker inom ylleindustrin och bygger på 2 ^ — 3 ^ års praktik samt godkända inträdesprov. 63

Kort grundutbildning utanför produktionen. Textil- och beklädnadsyrkena är av allt att döma de industrigrenar, där man hunnit längst ifråga om att dela upp utbildningen på en kortare grundläggande utbildning i skola eller skolverkstad inom företaget och en fortsatt, oftast ganska specialiserad, utbildning i produktionen. Den systematisering man här kommit fram till, är emellertid i stort sett begränsad till de större företagen inom respektive branscher. Även vid ett par verkstadsföretag har, som visats i det föregående, en sådan uppdelning i grundläggande allmän och fortsatt, mera specialiserad utbildning skett. Organisationsformen rekommenderas av arbetsmarknadens yrkesråd. I skolkommissionens enkät ingick en fråga om inställningen till en mera koncentrerad, tämligen odifferentierad grundutbildning i skola utanför företaget. Denna fråga har i många fall icke besvarats. Men i de fall, då man tagit upp den, har man i allmänhet — framför allt från de mindre företagens sida — sagt sig vara intresserad av en sådan lösning av den grundläggande yrkesutbildningen.

Sammanfattning Man får givetvis inte dra alltför vittgående slutsatser av den föreliggande undersökningen.1 Man vågar dock säga, att materialet på några punkter bekräftar riktigheten av en under senare år vanlig uppfattning. Det förefaller sålunda befogat att tala om en tendens att bryta ut en del av den grundläggande, elementära yrkesutbildningen ur produktionen och förlägga den till särskilda skollokaler. Vidare tycks det bli allt vanligare, att man förlägger den yrkesteoretiska undervisningen till ordinarie arbetstid eller åtminstone ger ungdomarna en viss kompensation för den tid de tillbringar i skola utanför arbetstiden. Man har vidare anledning peka på förändringen ifråga om arten av utbildning. Medan man tidigare gav en systematisk utbildning åt så gott som uteslutande lärlingar med flerårig lärotid, ger man nu sådan utbildning även åt andra arbetargrupper, såsom tempoarbetare med mer eller mindre omfattande arbetsuppgifter, arbetare med begränsade, mera speciella uppgifter, äldre arbetare, som är kunniga på andra områden o. s. v. Det förefaller också som om en systematisk utbildning för olika arbetarkategorier har större kvantitativ omfattning i företag, som har möjlighet att vidta särskilda anordningar för utbildningen, än i mindre företag. Dock är antalet lärlingar, som får en flerårig allroundutbildning, något större i förhållande till arbetarstyrkan i mindre företag — framför allt i sådana med hantverksbetonat arbete — än i större. 1 Sedan undersökningen gjordes, har utbildningen inom industrin utvecklats ytterligare; bl. a. har gruvindustrin satt igång egna yrkesskolor på flera platser.

Slutligen kan man säga, att nedgången i antalet lärlingar under utbildning är påtaglig. Denna nedgång sammanhänger givetvis bland annat med konjunkturläget, som gjort det möjligt för ungdomar att få välbetalda anställningar utan att de haft eller behövt skaffa sig utbildning. Huruvida den från mitten av 40-talet och framåt kraftiga propagandan för yrkesutbildning haft någon effekt kan man inte säga. Men det är rimligt att anta, att lärlingsantalet skulle ha minskat ännu mera utan denna propaganda. Under de allra senaste åren har man bland både arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna ägnat stor uppmärksamhet åt utbildningsfrågor. Man borde därför ha rättighet att anta, att yrkesutbildningen inom företagen kommer att utvecklas både kvalitativt och kvantitativt under de kommande åren.

65 5

KAPITEL 5

Översikt av yrkesutbildningen i vissa länder

Principer för yrkesutbildningen I detta kapitel behandlas sådana sidor av yrkesutbildningen i utlandet, som varit av viss betydelse för planeringen och utformningen av den framtida svenska yrkesutbildningen. Kapitlet är en sammanfattande, systematiskt upplagd framställning, varvid materialet i allt väsentligt hämtats från de redogörelser över yrkesutbildningen i åtta länder, som återfinnes i bilaga 4. De olika ländernas yrkesskolväsen är mycket olikartat och tillgången på litteratur och annat material har varit begränsad — korta studiebesök har kunnat göras endast i Danmark, Finland, Norge och England. Monografierna i bilagan har därför inte kunnat läggas upp efter någon enhetlig dispositionsplan. Lärlingslag. En jämförelse mellan olika länders yrkesutbildning visar, att yrkesutbildningens anordning i ganska väsentlig grad sammanhänger med frågan om lärlingslag finns och tillämpas eller inte. En lärlingslag kan givetvis utformas på olika sätt och gälla flera eller färre yrkesområden. Väsentliga drag i varje lärlingslag är emellertid, att vederbörande näringsidkare, som antar en person (lärling) under en viss ålder (i regel 18 år) i sin tjänst, är skyldig att låta utbilda denne i yrket, att skriftligt avtal härom skall upprättas, att detta avtal registreras eller godkännes hos samhällsmyndighet samt att kontroll utövas över att avtalad utbildning också meddelas. Då vederbörande näringsidkare i egenskap av mästare i regel inte har möjlighet att meddela annat än den manuellt-praktiska yrkesfärdigheten, vilken i allmänhet inte anses vara tillräcklig för en god yrkesman, inrättas deltidskurser eller korta heltidskurser för att meddela lärlingarna den nödvändiga kompletterande yrkeskunskapen och eventuellt också annan teoretisk utbildning. För att utbildningen skall bli effektiv, kompletteras lärlingslagen ofta med bestämmelser om viss yrkesskolplikt. Lärlingslag finns bland annat i Västtyskland, Österrike, Schweiz, Luxemburg, Danmark, Norge och Finland. Bland länder utan lärlingslag märks England. Partiell och fakultativ lärlingslagstiftning, varigenom lärlingsförhållandena kan regleras avtalsmässigt mellan vederbörande arbetsgivarorganisation och fackförbund, tilllämpas i en del stater i U.S.A. Deltidskurser och heltidskurser i yrkesskolorna. För länder med effektiv lärlingslag är det naturligt, att den skolmässiga yrkesutbildningen till största delen är deltidsundervisning med huvudsakligt syfte att utgöra ett komplement till den praktiska utbildningen på arbetsplatsen. Där man inte har lärlingslag 66

eller där den inte kan tillämpas effektivt, finns i allmänhet en tendens att upprätta heltidsskolor med i regel förberedande yrkesundervisning (dvs. yrkesundervisning före de ungas inträde i arbetslivet). Som exempel på dessa båda olika utbildningssystem kan anföras Västtyskland (lärlingslagstiftning) och Frankrike (heltidsskolor). I Västtyskland fanns år 1949 över 1,4 milj. elever i lärlingsskolor med deltidsundervisning mot endast cirka 130 000 i Frankrike med ungefär samma befolkningstal. Däremot hade Frankrike i förberedande yrkesskolor (centres d'apprentissage) vid samma tid 136 000 heltidselever mot Västtysklands 68 000 i motsvarande skolor (Berufsfachschulen). I Danmark förekommer heltidsundervisning inom hantverk och industri i ytterst ringa omfattning och endast under kortare perioder (hantverkarskolor), under det att flertalet lärlingar finns i de i regel 4-åriga lärlingsskolorna (tekniska skolor) på deltid. Ungefär på motsvarande sätt är det i Schweiz och i Österrike. Såväl Finland som Norge har lärlingslag, men det oaktat pågår i dessa båda länder en stark utveckling av förberedande yrkesskolor med heltidsundervisning, medan den obligatoriska deltidsundervisningen för lärlingar inte tycks vinna god anslutning. I Finland har man också inrättat särskilda centrala yrkesskolor för den egentliga yrkesutbildningen. Förklaringen torde ligga i frånvaron av tradition och svårigheten att i ett glest befolkat land kunna ordna behövlig kompletterande undervisning på deltid.

Länder med lärlingslag Undervisningen för skilda näringsgrenar. Den kompletterande obligatoriska deltidsundervisningen i anslutning till lärlingslag förekommer i huvudsak inom industri och hantverk. Men den kan också gälla andra näringsgrenar, såsom handel, bergsbruk, jordbruk och skogsbruk, kommunikationsväsende och husligt arbete, t. ex. i Västtyskland, Österrike och Schweiz. Vad handeln beträffar förefaller det, som om den kompletterande undervisningen anses vara otillräcklig, i varje fall för kontorsområdet, och skolgången i heltidsskolor är här av betydligt större relativ omfattning än inom industri och hantverk. I Västtyskland var sålunda år 1949 förhållandet heltidsskolor — deltidsskolor för handeln cirka ett till fyra, medan det för industri och hantverk utgjorde endast ett till sexton. Yrkesskolplikten eller skyldigheten att obligatoriskt bevista yrkesskolornas deltidsundervisning upphör i de flesta fall vid 18-årsåldern — dock i regel med skyldighet att fullfölja undervisningen till 21-årsåldern, om utbildningen påbörjats senare eller gäller yrken med längre utbildningstid. Utbildningstiden är i regel tre—fyra år för industri och hantverk (Tyskland, Österrike, Schweiz, Dan67

mark, Norge). Ifråga om andra yrkesområden kan den vara kortare, t. ex. två år för husligt arbete och lantbruk i Tyskland och två år för affärsbiträden i Schweiz. I Finland har man — i likhet med i Sverige — tvååriga yrkesavdelningar med deltidsundervisning även inom industri och hantverk. Deltidsundervisningens innehåll och omfattning. Undervisningen pågår i regel sex till tio timmar i veckan. Den kan antingen vara förlagd till vanlig arbetstid, t. ex. en dag i veckan, två halvdagar i veckan eller till kvällstid, i regel två till fyra kvällar i veckan. I en del fall koncentreras undervisningen till sammanhängande perioder. Vederbörande skola arbetar därvid i regel som heldagsskola med undervisning för flera grupper, vilka undervisas växelvis och successivt en till två månader under året. Undervisningen löper i allmänhet parallellt med skolåret vid de allmänna skolorna men kan också vara kortare, t. ex. i Danmark sju månader vid kvällsundervisning. Undervisningen omfattar i allmänhet yrkesteoretiska ämnen men också allmänbildande ämnen förekommer, såsom modersmål, naturlära, samhällslära och språk. Ämnet teckning och yrkesritning utgör ibland en avsevärd del av undervisningen, t. ex. inemot halva tiden för vissa yrken i danska yrkesskolor eller sammanlagt omkring 16 veckotimmar under de fyra skolåren. Den kompletterande yrkesundervisningen är i många fall allmänbildande, medborgerlig och branschorienterande lika mycket som den innebär en utbildning i yrkesteknik och fackkunskap. Detta sammanhänger givetvis med att blivande yrkesmän inte fått tillräcklig allmänbildning i den obligatoriska grundskolan. Skolning i allmänna ämnen anses nämligen vara en nödvändig förutsättning för och ett komplement till en god yrkesutbildning. I någon mån torde den kompletterande yrkesundervisningens allmänna karaktär också bero på dels att elever, tillhörande olika yrken, kanske olika näringsgrenar, undervisas i samma avdelning, dels att en på yrkesteknik och fackkunskap inriktad undervisning kräver speciallärare och specialutrustningar, vilka ej alltid kan anskaffas. Gesällprov. Den obligatoriska lärlingsutbildningen kompletterad med viss yrkesskolplikt avslutas med ett yrkesprov, gesällprov, vilket ger vederbörande rätt att utöva sitt yrke under yrkesbeteckning av utbildad yrkesman. I regel är också detta grundprov förutsättning för avläggande av det högre provet, mästarprovet, som ger behöriget bland annat till att anta och utbilda lärlingar. Fullgjord yrkesskolplikt är i regel förutsättning för förvärv av gesällvärdighet. Det tillkommer företagaren att tillse, att lärlingen besöker yrkesskola samt att ge honom behövlig ledighet för skolgång. Han skall också ge lärlingen nödvändig fritid för a t t utföra de föreskrivna gesällproven samt oftast också ställa arbetsplats, arbetsverktyg och material till förfogande för lärlingen mot en ersättning motsvarande företagarens egna kostnader för materialet. I en del länder, t. ex. Danmark och Norge, betalar företagaren skolavgifter samt skol68

materielavgifter för sina lärlingar. En viss kompensation erhålles dock därigenom, att lärlingslönen är väsentligt mindre än den lön, som eljest betalas i arbetslivet. Heltidsundervisningen. I yrken, som kräver större mått av teoretisk fackkunskap eller kvalificerad yrkesfärdighet, är lärlingsutbildning i yrkeslivet med kompletterande deltidsundervisning i yrkesskola icke tillfyllest. Här ovan har pekats på att handelsundervisningen även i länder med lärlingslagstiftning och yrkesskolplikt i stor utsträckning förlägges till heltidsskolor. Ifråga om industri och hantverksyrken sker en sådan intensifiering av undervisningen genom anordnande av inbyggda företagsskolor för såväl den praktiska som den teoretiska yrkesutbildningen (Schweiz och Tyskland) eller också genom inrättande av specialskolor (Berufsfachschulen) för enskilda yrken (t. ex. guldsmeder, urmakare och finmekaniker). Även den husliga utbildningen och utbildningen i restaurang- och livsmedelsbranscherna bryts ofta ut ur lärlingsskolsystemet och förläggs till specialskolor (t. ex. ettårig hushållsskola i Tyskland och Schweiz). Kurser med undervisning på heltid anordnas också för att ge förberedelse för inträde i ett yrke, t. ex. i Schweiz, där sådana kurser om högst sex månader får inräknas i lärlingstiden. Något liknande gäller för den danska sjömansutbildningen. I länder, som har lärlingslag och i anslutning till lagen bestämmelser om obligatorisk yrkesskolplikt på deltid för lärlingarna, håller man i stort sett fast vid den traditionsmässiga formen för yrkesutbildning. Men man har i olika avseenden måst göra avvikelser och har då inrättat heldagsskolor med förberedande och grundläggande yrkesutbildning som syfte. För yrken med större krav på teoretisk utbildning finns givetvis också i lärlingslagsländerna fackskolor och andra yrkesutbildande skolor av gymnasietyp. Andra länder Olika skolformer. I länder, där man saknar lärlingslag och lag om yrkesskolplikt eller där dessa lagar har mycket begränsad verkan eller är ineffektiva, har man sökt lösningen av yrkesutbildningen efter olika linjer. Följande former är de vanligaste. a) Deltidsundervisning såsom ett komplement till utbildningen ute på arbetsplatserna på ungefär samma sätt som i länder med lärlingslag. b) Frivillig förberedande och grundläggande yrkesutbildning i företagsskolor eller i av samhället inrättade yrkesskolor med undervisning på heltid efter den obligatoriska allmänna skolans slut eller med övergång till yrkesskola under i regel det sista eller de två sista åren av den obligatoriska skolgången. c) Yrkesundervisning i inbyggda eller fristående yrkeslinjer i skola såsom parallellinjer till de allmänbildande klasserna på mellanskole- eller gymnasiestadierna. 69

Yrkesutbildningen följer givetvis inte helt en enda princip i ett land och och en annan princip i ett annat land. Samtliga ovanstående former kan återfinnas inom ett och samma land. Men en utbildningsform kan också återfinnas med mer eller mindre variationer i flera länder. Så t. ex. förekommer en deltidsundervisning av typ a) här ovan i praktiskt taget alla länder. Denna deltidsundervisning ingår ofta — liksom i lärlingslagsländerna — som ett led i utbildningen fram till en viss yrkeskompetens, t. ex. för certifikat från City and Guilds of London Institute i England, eller för avgångsexamen för lärlingar i U.S.A. (fyra års deltidsstudier med minst 144 timmar per år i yrkesskola). Som exempel på länder med skolor av den typ, som omnämnes i punkt b) här ovan, kan nämnas Frankrike och Finland. I Frankrike har inrättats heltidsyrkesskolor (centres d'apprentissage) med i regel tre, för vissa yrken fyra— fem års utbildning, där ungdomen mottas efter genomgången allmän grundskola. De två-åriga förberedande yrkesskolorna i Finland — där man, såsom anförts här ovan, formellt har en lärlingslag, som dock så vitt kan bedömas, ej är tillräckligt effektiv — mottar elever med minst sex-årig folkskolekurs som underbyggnad, alltså elever i 13—14-årsåldern. För en mera differentierat yrkesinriktad utbildning har på senaste tiden organiserats tre—fyra-åriga centrala yrkesskolor. I dessa skolor omfattar den egentliga skolgången dock endast två år, medan den återstående tiden ägnas åt praktik inom yrket. Exempel på form c) här ovan erbjuder de tekniska skolorna i de anglosaxiska länderna (Secondary Technical School i England och Vocational High School i U.S.A.), som utgör parallellformer till de allmänna teoretiska skolorna. I mindre distrikt förekommer de praktiska linjerna inom samma skolenhet som teoretiska parallellavdelningar. Tillsammans bildar de olika linjerna s. k. kombinerade skolor, en skoltyp, som även förekommer i engelska dominions, bland annat Nya Zeeland. Hit kan också räknas fackskolor och andra skolformer på gymnasiestadiet, t. ex. college technique i Frankrike. Vad som skiljer de här ovan nämnda engelska och amerikanska typerna från vanliga fackskolor av gymnasietyp är, att de anglosaxiska skolorna har ett starkt inslag av manuell eller praktiskt inriktad utbildning, i U.S.A. även av produktiv art. Heltidsundervisningens anordning. I länder utan lärlingslag intar kurser med heltidsundervisning vanligtvis en mera väsentlig plats i yrkesutbildningen än i lärlingslagsländer. Här föreligger också en strävan att anknyta åtminstone den grundläggande yrkesundervisningen till det allmänna skolsystemet eller i varje fall att göra de yrkesutbildande heltidsskolorna likvärdiga med de allmänna skolorna för ungdom på samma åldersstadium. På liknande sätt som undervisningen i de obligatoriska deltidskurserna i lärlingslagsländer har undervisningen i dessa heltidskurser ett starkt inslag av allmänna och medborgerliga bildningsämnen, ett förhållande som tyder på ett önskemål att ge de elever, 70

som valt en praktisk utbildning, möjligheter att göra en framtida insats i samhällslivet eller följa kulturutvecklingen även utanför sitt speciella yrkesområde. Beträffande undervisningens organisation och yttre anordning i övrigt följer man likaså i stort sett ordningen i de allmänna skolorna: ungefär samma arbetsår, samma eller ungefär samma antal skoltimmar per dag och per vecka och samma lektionslängd. I vissa fall är denna tendens till överensstämmelse inte till fördel för yrkesundervisningen, t. ex. då antalet elever vid praktiskt arbete, sannolikt av ekonomiska skäl, hålles lika högt som vid teoriundervisningen, vilket synes vara ganska vanligt i de länder, varom här är fråga (England, U.S.A., Frankrike). Yrkesutbildningen inom det allmänna skolväsendet syftar i regel inte till att ge en mera fullständig utbildning. Den fortsatta skolutbildningen erhålles antingen i fackskolor (t. ex. Technical Institutes eller Technical Colleges) eller i deltidskurser, i vilka de unga kan delta vid sidan av sitt förvärvsarbete.

Staten och yrkesutbildningen Huvudmannaskapet. E t t utmärkande drag i yrkesskolväsendets utveckling under senare årtionden är det starka intresse, som nästan överallt visats från statsmakternas sida. Under större delen av 1800-talet rådde den liberalistiska uppfattningen, att staten så litet som möjligt skulle utöva inflytande på näringslivet och på utbildningen för verksamhet inom detta näringsliv. Yrkesutbildningen ansågs vara en fråga, som i första hand angick näringslivet självt. På många håll, framför allt i lärlingslagsländerna, har näringslivet och dess organisationer fortfarande ett avgörande inflytande på yrkesskolväsendet, t. ex. i Danmark, där de tekniska skolorna inte upprättas av stat eller kommun utan av enskilda stiftelser med näringslivets organisationer som främsta intressenter. Även i Frankrike är i ganska stor utsträckning hantverks- och handelskammare eller yrkesorganisationer huvudmän för yrkesskolorna liksom i Holland, där betydande yrkesskolor ägs av organisationer i näringslivet, t. ex. Bémétel. I Danmark, Finland och Schweiz sorterar yrkesskolväsendet under ett annat ministerium än det allmänna skolväsendet. I Norge har yrkesskolväsendet helt nyligen överförts från handelsdepartementet till kirke- og undervisningsdepartementet. I England, U.S.A., Västtyskland och Frankrike ligger yrkesskolväsendet under samma ministerium som det övriga skolväsendet, vilket förhållande synes vara det vanligaste även i andra länder. Statsbidrag och utbildnings skatt. Statsbidrag till yrkesundervisningen utgår praktiskt taget överallt, fastän givetvis mycket skiftande grunder tillämpas. Anmärkningsvärt är att i U.S.A. federalt bidrag utgår till yrkesundervisningen med 50 procent av skolledar-, lärar- och administrationskostnaderna, medan de allmänna skolorna inte får något sådant bidrag. I England utgår samma 71

bidrag till yrkesskolorna som till de allmänna skolorna, i den mån yrkesskolavdelningarna motsvarar avdelningar inom det allmänna skolväsendet. På en del håll, särskilt där yrkesskolväsendet nyorganiseras, har man låtit näringslivet betala en extra skatt för att täcka kostnaderna för yrkesutbildningen. I Frankrike betalar således företagen 0,4 procent av lönesumman i yrkesutbildningsskatt. Liknande förhållande råder i Argentina, Bolivia och Brasilien och några andra sydamerikanska stater. Den avgift per bruttoregisterton, som lämnas av redarna i Danmark till sjömansutbildningen är något liknande.

Vägar till högre studier Strävandena att främja den lägre yrkesutbildningen och jämställa den med den allmänna skolutbildningen har även medverkat till att man velat öppna vägen till högre studier för yrkesskolungdomen. (Jfr kapitel 10.) I regel tillämpas någon av följande vägar: a) god allmän grundutbildning med relativt sen differentiering på yrkeslinjer (U.S.A., Schweiz); b) kurser som gör det möjligt för yrkesmän att på andra vägar än de ifråga om teoretisk utbildning vanliga nå viss högre utbildning (England, Norge, Belgien, t. ex. vid »Université de Travail» i Charleroi); c) preparandkurser eller kompletteringskurser, som verkar som slussar in på de ordinarie utbildningsvägarna (Aufbauklassen och Förderklassen i Tyskland, preparandkurser vid fackskolor i Danmark).

Kvantitativ utveckling Påtagligt är, att yrkesutbildningsväsendet överallt utvecklats mycket starkt under senare årtionden. I U.S.A. har antalet elever vid yrkesskolorna ökat från cirka 265 000 år 1920 till i runt tal 3 500 000 år 1948. England hade cirka 42 000 elever i statsunderstödda yrkesskolor 1939 och cirka 250 000 år 1950. Frankrike har under samma tid fyrdubblat sitt elevantal. Därtill kommer att en mängd länder, som tidigare haft ingen eller endast obetydlig egentlig yrkesutbildning i skolmässiga former, t. ex. Ryssland, Polen, Spanien, Sydafrikanska unionen, Indien och flera av de syd- och mellanamerikanska republikerna, fått ett betydande yrkesskolväsende. 1 Verksamheten i omskolningsoch fortbildningskurser om i regel högst ett år har under och efter det andra världskriget berört hundratusentals personer i de större länderna, en omfattning, som denna verksamhet aldrig tidigare nått upp till. 1 Jfr bl. a. Vocational Training in Latin America, utgiven av International Labour Office, Geneva 1951.

KAPITEL 6

Lärlingslagsfrågan

Tidigare inställning till lärlingslag. I kapitel 2 har visats, hur funderingarna i Sverige de sista femtio—sextio åren kretsat kring möjligheterna att genom lagstiftning förbättra utbildningsförhållandena i näringslivet, Man har dragit paralleller med andra länder, där arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv ifråga om yrkesutbildningen varit i princip densamma som hos oss. Man har då funnit, att i sådana länder — Danmark, Tyskland, Schweiz för att nu nämna de i detta avseende mest konsekvent arbetande nationerna — genomgående finns någon form av lärlingslagstiftning i förening med yrkesskolplikt, dvs. skyldighet att bevista kompletterande deltidskurser vid yrkesskola under utbildningstiden. Det är framför allt hantverket och industrin man tänkt på, när man sysslat med frågan om lärlingslag och yrkesskolplikt. Övriga näringsområden har mera sällan berörts av diskussionen. Endast ett av sammanlagt sex olika förslag till lärlingslag gäller andra områden än hantverk och industri, nämligen kommerskollegiets och skolöverstyrelsens förslag av år 1923, som också omfattade handel och husligt arbete. En pådrivande faktor bakom detta förslag var yrkesskolstadgan. Visserligen hade den bara varit i kraft några år, men man ansåg sig ha funnit, att yrkesskolsystemet, sådant det utformats i stadgan, inte kunde bli effektivt utan stöd av en lärlingslag i förening med yrkesskolplikt. Att inte något av lagförslagen har lett fram till en lagstiftning, har berott på det starka motståndet från framför allt arbetsmarknadsparterna inom industrin. Inom dessa grupper har man menat, att yrkesutbildningen bäst kunde ordnas genom bestämmelser i anslutning till kollektivavtalen. Den enda kår, som hela tiden varit för en lärlingslag, har varit hantverksföretagarna. Hantverkarna har funnit, att en lärling kostar så mycket, att företagaren drar sig för utbildningen. I kollektivavtalen har lärlingslönerna satts i relation till den tid lärlingen arbetat i yrket. Detta, menar hantverkarna, har lett till att lärlingen utnyttjas till de sysslor, där hans arbete ger det största ekonomiska utbytet i stället för att han sätts in i en regelrätt utbildningsgång. Om man finge en lärlingslag, skulle man få vissa garantier för en mera enhetligt ordnad utbildning. Mästarna skulle bli skyldiga att ge lärlingen vissa bestämda praktiska kunskaper, och han skulle få lov att se till att lärlingen skaffade sig kompletterande undervisning i yrkesskola, om en sådan fanns inom räckhåll. Lärlingen skulle å sin sida vara bunden för en viss varaktighet i utbildningen, som skulle vara tämligen värdelös, om han inte fullföljde den fram till gesällprovet. Hans lön skulle bli beroende av att han fullgjort hela utbildningen, och tills så skett 73

skulle han stå utanför kollektivavtalen. I och med att utbildningsgången ordnades efter enhetliga linjer och inbegrep både praktisk och teoretisk undervisning, skulle det allmänna med större visshet om utbyte kunna anslå medel till utbildningen. Frågan om lärlingslag har på hantverkarhåll alltid haft ett nära samband inte bara med lärlingslönerna utan också med frågan om statsbidrag till lärlingsutbildningen. Lärlingsutbildningen inom hantverket. Antalet kontraktsbundna lärlingar inom hantverket är lågt, men om man dömer efter de gesällprov, som avläggs varje år, synes utbildningsverksamheten vara ganska livlig, och det tycks knappast finnas skäl att tala om försämrad yrkesutbildning inom denna del av näringslivet. Tvärtom har gesällproven ökat kraftigt under de senaste åren, från 670 1948 till över tusen 1951 och 1952. Hur en eventuell lärlingslag skulle påverka detta förhållande kan inte nu bedömas. Det förefaller sannolikt, att man skulle få flera kpntraktsbundna lärlingar, och samarbetet med yrkesskolorna skulle säkerligen bli livligare. En del lärlingar får nu kompletterande undervisning i yrkesskola, men man vet, att ett betydande antal aldrig deltar i sådan undervisning, trots att de skulle ha möjligheter till det. Anslag till främjande av lärlingsutbildningen hos hantverksmästare har av riksdagen beviljats ända sedan 1920-talet. Tidvis har antalet ansökningar om sådana bidrag varit lågt och man har haft svårt att finna tillräckligt antal kompetenta sökande. Under senare år har antalet ansökningar stigit så a t t det numera täcker antalet tillgängliga understöd. För närvarande (budgetåret 1953/ 54) uppgår, som nämnts i kapitel 4, dessa till 375 nybeviljade per år a 900 kronor, som utbetalas med vissa delbelopp under första, andra och sista utbildningsåret. Statsbidraget anses emellertid lågt och är det givetvis i jämförelse med de kostnader för det allmänna, som en hantverkslärling drar, om han får hela sin utbildning i verkstadsskola. Om man kunde genomföra en tvingande lärlingslag, som gällde alla de större näringsområdena, skulle man förmodligen få ett större antal personer med utbildningsbevis av något slag. En sådan lagstiftning torde emellertid vara varken möjlig eller önskvärd. Finge man en partiell och i tillämpningen fakultativ lag, som det varit fråga om vid de tillfällen under de senaste tjugo åren, då saken varit på tal, är det inte säkert att man skulle uppnå någon kraftigare ökning av antalet nya gesäller per år. Tvärtom kunde en lag, som endast gällde hantverket (och ev. den mindre industrin) verka hämmande på tillströmningen till dessa områden. Mästaren skulle få lov att utnyttja en del av den yrkeskunniga arbetskraften för instruktion av lärlingarna, något som skulle minska företagets produktion. De ekonomiska nackdelar, som lagen kunde komma att medföra för företagarna, skulle sannolikt också medföra en sänkning av lärlingslönen. En betydande del, för närvarande en dryg fjärdedel, av de lärlingar, som avlägger gesällprov, har fått hela eller en del av sin utbildning i yrkesskola. 74

På ett par orter med differentierade yrkesskolor kommer numera de flesta gesällerna från yrkesskolorna. En ökning av kapaciteten i yrkesskolornas heltidskurser skulle säkerligen resultera i flera gesällprov. Med frågan om yrkesskolornas roll i lärlingsutbildningen är vi inne på den principiella bakgrunden till en eventuell lärlingslagstiftning. Två slag av lärlingslag. Man kan tänka sig två slag av lärlingslag. Det ena är den lag, som hittills diskuterats i Sverige och som tillämpas i de länder, där lärlingslagstiftning förekommer. Denna lag träder i kraft så snart ett anställningsförhållande av visst slag uppstår. Lagens syfte är att tillförsäkra arbetsgivaren och den anställde ett >visst utbyte av anställningen i form av utbildning, arbetseffekt och möjlighet att räkna med en viss minimitid för anställningens varaktighet. Den förutsätter i allmänhet också yrkesskolplikt. Lagen medför med andra ord vissa ömsesidiga förpliktelser för mästaren och lärlingen. Den andra formen av lärlingslag har skymtat då och då i den aktuella diskussionen kring yrkesutbildningen i enhetsskolan. Den lag man i detta sammanhang från vissa håll framfört önskemål om skulle syfta till att ålägga arbetsgivarna att anställa ungdomar i 9 y och ge dem utbildning (jfr proposition 1950:70, sid. 320). Under det att den förra formen av lärlingslag skulle träda i kraft först efter ett frivilligt ingånget anställningsförhållande, skulle den senare formen kunna direkt tvinga en arbetsgivare att anta en pojke eller flicka i sin tjänst och ålägga honom att utbilda denna ej fritt valda arbetskraft. Bägge dessa former av lärlings- eller snarare utbildningslagstiftning är tilllämpliga, när huvudparten av den praktiska utbildningen sker i näringslivet. Den förra -formen är närmast en särlag, som endast gäller vissa arbetsmarknadsgrupper. Och till och med inom de grupper, som berörs av en sådan lag, står vissa kategorier av nyanställda utanför lagen. Man skulle numera knappast kunna påräkna något intresse för en lärlingslag av detta slag annat än från hantverkarna och från vissa grupper inom handeln. Om en eventuell lag skulle få begränsad räckvidd, uppstår genast svårigheten att dra en gräns mellan de områden, som berörs av lagen, och de områden, som ligger utanför lagens tilllämpningsområde. I den hittillsvarande diskussionen har just denna gränsdragning haft stor betydelse och varit ett av skälen till att de tidigare lagförslagen fallit. Lärlingslag för den egentliga yrkesutbildningen. Det torde ligga utanför vårt uppdrag att komma med förslag beträffande en lärlingslagstiftning i traditionell mening, som skulle syfta till att författningsmässigt reglera utbildningen under ett frivilligt ingånget anställningsförhållande. Men vi har givetvis i vårt arbete tvingats att ta ställning till frågan om de förslag beträffande yrkesutbildningens framtida ordnande, som framläggs, borde förutsätta en kommande lärlingslagstiftning eller inte. När vi utgått från att en sådan lagstiftning för närvarande inte är aktuell, har vi främst vägletts av följande synpunkter. 75

När man tidigare diskuterat möjligheterna av en lärlingslagstiftning, har man i enlighet med traditionen tänkt på den fleråriga utbildningen av framför allt fullt kunniga hantverkare och därmed jämförliga yrkesarbetare. Som vi i annat sammanhang framhåller, är denna typ av utbildning inte längre så dominerande som tidigare. Andra utbildningsformer, kortare, mera koncentrerade och mindre beroende av en fortlöpande instruktion i arbetet, håller på a t t växa fram. Undervisningen förläggs i många fall till en början utanför produktionen. För många anställda är den tämligen specialiserad och endast en del av arbetskraften får en mera omfattande allroundutbildning. Mot bakgrunden av denna utveckling har vi föreslagit, att man skall tillmäta heltidsundervisningen vid yrkesskolorna större betydelse än hittills. Vi föreslår på annan plats i detta betänkande en kraftig utbyggnad av heltidsundervisningen vid yrkesskolorna. I och med att möjligheterna till en sådan utbildning ökar, får en lärlingslag mindre betydelse för en höjning av lärlingsutbildningens kvantitativa omfattning. Vi har också menat, att en lag, som endast berör vissa näringsområden, vissa arbetsgivare och vissa anställda knappast kunde vara motiverad. Den skulle kunna få menlig inverkan på rekryteringen till de områden, som berördes av lagen, såvida den inte förbands med ekonomiska fördelar för såväl arbetsgivare som lärlingar. En effektiv lärlingslagstiftning för hantverket och eventuella andra yrkesområden skulle dra med sig stora kostnader. Vi har inte vågat förutsätta, att tiden skulle vara lämplig för ekonomiska åtaganden av detta slag, så mycket mindre som vi inte kunnat finna, att en lärlingslagstiftning för vissa yrkesområden och för vissa anställda inom dessa områden skulle kunna ersätta eller minska den utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning, som vi menar vara nödvändig för att man skall kunna åstadkomma en tillfredsställande yrkesutbildning i stort. Under de senaste tio—femton åren har intresset för yrkesutbildningsproblemen ökat både bland arbetsgivare och arbetstagare. I de organisationer av både arbetsgivare och arbetstagare, som representerar det stora flertalet sysselsatta inom näringsgrenen industri och hantverk, är man helt inställd på att lösa dessa problem inte genom lagstiftning utan genom frivilligt ingångna avtal mellan parterna. Man har ännu inte haft möjlighet att närmare studera verkan av lärlingsavtalen. 1940-talet med dess brist på ungdomlig arbetskraft var inte någon bra jordmån för yrkesutbildningen. I kapitel 4 har framhållits den ganska kraftiga nedgången i antalet lärlingar under utbildning från 1940 till 1950. Men inom de områden, där man sedan längre tid tillbaka tillämpat lärlingsavtal, nämligen, vid sidan om några hantverksyrken, exempelvis frisör- och målaryrkena, bland annat verkstadsindustrin och de grafiska industrierna, är förhållandena dock avsevärt bättre än inom många andra områden, även om ännu mycket fattas både ifråga om kvalitet och kvantitet. Systemet med lärlingsnämnder 7G

för olika yrken är alltjämt ganska outvecklat. Men man har planer på att bygga ut denna verksamhet samtidigt med att man gör särskilda lärlingsavtal för allt flera yrken. Så långt avtalen och nämnderna hittills hunnit verka, har man således på flera viktiga områden fått övervägande positiva resultat. Och även om man i andra fall inte uppnått mer än en administrativ apparat utan praktiska verkningar, torde det för närvarande inte finnas skäl att underkänna denna form för ordnandet av utbildningen på arbetsplatserna. Vi har också i våra förslag till statsbidrag (kapitel 18) utgått från att staten på olika sätt, genom lärlingsbidrag till hantverksmästare och genom statsbidrag till inbyggda företagsskolor, bör stödja en ordnad utbildning i det privata näringslivet. Frågan om lärlingslagstiftning för 9 y. Den form av utbildningslagstiftning, som skulle syfta till att skaffa utbildningsmöjligheter för enhetsskolans 9 y-elever, måste, för att få åsyftad effekt, gälla alla yrkesområden. Oss veterligen förekommer en sådan lag inte i något annat land. (Däremot förekommer på vissa håll utbildningsskatt, t. ex. i Frankrike och vissa sydamerikanska stater, varigenom företagarna bidrar till utbildningen i förhållande till företagets ekonomiska omfattning.) Vi föreslår på annan plats i detta betänkande, att man som riktpunkt för utbyggnaden av yrkesskolorna bör uppställa kravet på skolmässig eller på annat sätt systematiserad yrkesutbildning för alla elever i 9 y och därutöver möjligheter till fortsatt utbildning i yrkesskolor för vissa grupper av ungdomar. Vi är medvetna om att det kommer att dröja åtskilliga år, innan yrkesskolorna och enhetsskolans yrkesavdelningar får en sådan kapacitet, att alla elever i 9 y, som inte kan få en tillfredsställande systematisk yrkesutbildning i näringslivet, kan få sådan utbildning i skola. Men vi räknar med att möjligheterna till yrkesutbildning på heltid i yrkesskolorna kommer att öka avsevärt år från år. Från början av 1940-talet och framåt har intresset för att bereda de anställda utbildning varit påtagligt, inte minst i de större industri- och handelsföretagen. Antalet företagsskolor har ökat från ett femtontal under 1930-talet till för närvarande över sextio. På många håll har man, utan att inom företaget bereda någon mera ordnad yrkesutbildning, dock genom arbetslättnader, stipendier och gratifikationer underlättat för de anställda att deltaga i studier vid yrkesskolor och andra skolor. Många företag har således var på sitt håll gjort betydande insatser för att höja yrkesutbildningen. Också inom organisationerna har man, bland annat genom att inrätta samarbetsorgan, tillsätta utbildningskonsulenter och medverka i lärlingsavtal och utbildningsplaner, gjort positiva insatser för yrkesutbildningen. Ännu har man inte kommit fram till några allmänt tillämpade normer vare sig ifråga om ledighet under arbetstid för yrkesstudier, ifråga om ersättning för studieavgifter eller ifråga om lönesättning med hänsyn till graden av utbildning eller andra generella förmåner för sådana anställda, som vill skaffa sig bättre utbildning. Vi anser emellertid, att det intresse, som

hittills från arbetsgivarnas sida visats för yrkesutbildningen, är sådant, att man tills vidare har anledning räkna med att 9 y-elevernas praktiska utbildning i näringslivet skall kunna ordnas på frivillighetens väg. Frågan om en lagstiftning för att säkra utbildningsmöjligheterna för 9 yeleverna sammanhänger givetvis med de erfarenheter man gör under försöksverksamheten. För närvarande kan vi inte finna en sådan lagstiftning befogad, främst av två skäl, nämligen dels den ökande kapaciteten vid yrkesskolorna, som småningom kommer att minska trycket av 9 y-elever på arbetsmarknaden, dels den positiva inställningen hos arbetsgivarna till yrkesutbildning över huvud taget. Slutsats. De förslag, som vi i det följande framlägger, bygger av nu anförda skäl på den förutsättningen, att yrkesutbildningen liksom hittills, i den mån den sker på arbetsplatserna eller genom samarbete mellan näringsliv och skola, skall lösas genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna och inte vila på i lag fastställda bestämmelser.

KAPITEL 7

Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga om yrkesutbildningen

Principer för samarbetet Skolans och arbetslivets samarbete ifråga om yrkesutbildningen berör mer eller mindre alla näringsgrenar. I vår utredning skall vi främst ta ställning till de områden, som finns representerade vid de lokala yrkesskolorna. I stort sett kan man troligen tillämpa samma principer för arbetsfördelningen ifråga om industri, hantverk och handel. Även för det husliga arbetet gäller en del av de synpunkter och önskemål, som framförs här, liksom för viss utbildning utanför yrkesskolorna, t. ex. jordbruk och i viss mån skogsbruk. E t t organiserat samarbete mellan skolan och arbetsplatserna kan för dessa näringsgrenar dock inte organiseras på samma sätt och knappast heller i samma utsträckning som för de förstnämnda grenarna. Yrkesskolstadgan och arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. I yrkesskolstadgan av 1918 och 1921 fastslogs, att näringslivet borde ha hand om den praktiska utbildningen, medan skolan skulle svara för den kompletterande huvudsakligen yrkesteoretiska undervisningen. I den mån ett organiserat samarbete hittills kommit till stånd, har det oftast gällt den mera kvalificerade yrkesarbetarutbildningen. I stadgan underströks särskilt, att den teoretiska undervisningen inte borde avse sådana allmänna bildningsuppgifter som närmast ankom på folkskolan och fortsättningsskolan att sköta. Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté anknöt i sitt betänkande av 1944 till yrkesskolstadgan. Där uttalades, att målet för yrkesutbildningen — att tillgodose näringslivets anspråk på utbildad arbetskraft — »bäst och billigast realiseras genom utbildning på arbetsplatsen kompletterad med teoretisk undervisning i enskilda eller kommunala skolor» (a. a. sid. 56). Från olika håll, bland annat av rationaliseringsutredningen (SOU 1939: 14), hade framförts tanken på en tudelning av yrkesutbildningen i å ena sidan en förberedande yrkesutbildning av mera allmän karaktär, som meddelas i skolan, och å andra sidan en egentlig, på ett visst yrke inriktad utbildning, som skulle ges på arbetsplatsen i produktionen. Yrkesutbildningskommittén ställde sig avvisande till denna tanke och ansåg för sin del, att näringslivets resurser ifråga om utbildning kunde och borde utnyttjas på ett bättre sätt. Slutsatsen blev: »Det framgår av vad ovan sagts, att man enligt kommitténs mening bör återknyta till grundtanken i vår yrkesskolelagstiftning. Näringslivets utbild79

ningsmöjligheter bör utnyttjas i långt större utsträckning och på ett rationellare sätt än vad som hittills varit fallet. — Men en utvidgning av verkstadsskoleorganisationen bör inte förekomma med mindre det enskilda näringslivet icke går iland med de utbildningsuppgifter, som anses åvila detsamma» (a. a. sid. 57). Olika utbildnings former och olika arbetsfördelning. Utvecklingen inom yrkesutbildningen såväl i näringsliv som skola har, som visas bland annat i kapitlen 2 och 4, på väsentliga punkter avlägsnat sig från det i yrkesskolstadgan uppställda programmet. Å ena sidan har skolan genom verkstadsskolorna, de ettåriga handelsskolorna med flera heltidskurser på elementarstadiet övertagit en del av den praktiska undervisningen. Å andra sidan har en del enskilda företag tagit upp yrkesteoretisk undervisning, dels i vanlig skolmässig form, dels som korrespondensundervisning, på sitt utbildningsprogram. Genom tillkomsten av särskilda lärlingsavdelningar av verkstadsskolkaraktär har lärlingsutbildningen i vissa större företag kompletterats med skolmässig undervisning. Som en parallell till denna sistnämnda företeelse går de centrala och kommunala verkstadsskolornas växelutbildning, som innebär, att skolans praktiska undervisning kompletteras med praktik i några fall hos hantverksmästare och mera ofta i industriföretag. Samma tendens till samverkan mellan skola och näringsliv finns i handelsutbildningen, där man för vissa branscher ordnat växelutbildning mellan affärer och skola, och inom restaurangnäringen. Den skisserade utvecklingen innebär som synes en strävan till bättre anpassning mellan yrkespraktik och yrkesteori. I realiteten har man således i stor utsträckning frångått den princip, som ligger till grund för yrkesskolstadgan. När — såsom är fallet i kapitlen 1 och 9 — yrkesskolornas uppgift ifråga om den grundläggande yrkesutbildningen på heltid så starkt betonas, innebär detta endast, att man dragit ut konsekvenserna av den utveckling, som skett och alltjämt sker. Även om man således menar, att heltidsundervisningen, särskilt den grundläggande nybörjarundervisningen, inom yrkesskolorna måste få helt annan omfattning än nu, trycker man lika starkt som tidigare på behovet av samarbete mellan näringsliv och skola ifråga om yrkesundervisningen. Yrkesutbildning, som helt förlägges till skola, kan aldrig bli en fullständig utbildning. Skolutbildningen måste fullföljas genom praktisk utbildning på arbetsplatserna. I många fall kan denna praktiska utbildning med fördel kombineras med undervisning i yrkesskola. Också i många former av den egentliga grundläggande skolutbildningen behövs näringslivets medverkan i form av växelutbildning. — En lång tid framåt kommer yrkesskolornas kapacitet i heltidskurser att vara otillräcklig. Man får därför under avsevärd tid bygga även nybörjarundervisningen på ett samarbete mellan näringsliv och skola av det slag, som förutsattes i nu gällande yrkesskolstadga. 80

Vi har utgått från att både den grundläggande och den fortsatta yrkesutbildningen behöver byggas ut och intensifieras. För att uppnå detta räcker det inte att öka kapaciteten vid yrkesskolorna. Man måste också på ett annat sätt än hittills utnyttja de möjligheter till utbildning, som finns i näringslivet.

Anpassningen mellan utbildningen på arbetsplatsen och i skolan Förutsättningar för ett samarbete mellan företag och skolor. En förutsättning för ett ordnat samarbete mellan skola och arbetsliv är att man på ömse håll har lämpliga kontaktorgan. Överstyrelsen för yrkesutbildning är genom sin sammansättning — med representanter för olika organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad — ett sådant kontaktorgan. Även organisationerna har upprättat särskilda organ för yrkesutbildning. Svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen driver gemensamt arbetsmarknadens yrkesråd, som blev ett av resultaten av arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté. Den har främst till uppgift att överblicka utbildningsbehovet och verka för att utbildningens omfattning och inriktning svarar mot behovet. Inom hantverksorganisationen har centrala yrkesnämnden, som har representanter både för arbetsgivarna och för LO, motsvarande uppgifter. Även handeln har ett särskilt organ för utbildningsfrågor i en delegation inom handelskamrarnas nämnd. Samtliga dessa organ har bland annat också till uppgift att informera respektive organisationers representanter i yrkesöverstyrelsen om önskemål och utvecklingstendenser av betydelse för yrkesutbildningen inom organisationens verksamhetsområde. Vid sidan av dessa centrala organ finns också för vissa branscher särskilda tjänstemän eller konsulenter, som helt eller delvis sysslar med branschens speciella utbildningsproblem. Sådana befattningshavare finns t. ex. för flera hantverksyrken och för en del industrigrenar, nämligen byggnadsindustrin, verkstadsindustrin, textilindustrin, de grafiska industrierna, cellulosaindustrin och de kemiska industrierna. E t t uttryck för utbildningsintresset inom arbetsmarknadsorganisationerna är också de lärlingsnämnder, som inrättats för vissa branscher, t. ex. verkstadsindustrin, byggnadsindustrin och de grafiska industrierna, och som bland annat utformar riktlinjer för utbildningen inom respektive bransch. Yrkesskolornas kompletterande deltidsundervisning. Möjligheterna till kompletterande undervisning vid yrkesskolorna är förhållandevis goda. Yrkesskolväsendet når redan nu ganska långt. Och det är inte svårt att starta en yrkesskola, om det lokala intresset finns. Men en hel del arbete behöver sättas in, för att de möjligheter, som faktiskt finns eller lätt kan ordnas, skall bli utnyttjade på rätt sätt. Företagare och arbetsledare behöver upplysas om vad yrkesskolan kan bjuda deras personal av kompletterande kurser. Och företagarna i sin tur måste intressera sin personal att besöka kurserna. Genom tidningar och tid81 6

skrifter bedrivs propaganda för yrkesutbildning. Men denna propaganda är oftast ganska allmänt hållen. Man skulle vilja se mera konkreta uppgifter om lokala möjligheter och behov, uppslag, som anknyter till givna fall, redogörelser för hur olika orter löst sina utbildningsproblem o. s. v. Ju flera arbetare, som får kompletterande undervisning vid yrkesskola, dess bättre är det naturligtvis. Det torde vara ytterst få arbetsuppgifter, som inte inlärs snabbare och utförs bättre, om arbetaren får vissa teoretiska kunskaper om det som sker. Men det är givet, att teoriundervisningen också kan bli skäligen meningslös, om den inte anknyter till elevens erfarenheter i det praktiska arbetet. En sådan anknytning kan inte ske utan en intim kontakt mellan företagen och skolorna och en viss anpassning från båda sidor. Som visats i föregående avsnitt, existerar de organisatoriska förutsättningarna för ett samarbete mellan skola och arbetsliv. De alltjämt påtagliga bristerna i detta samarbete har andra orsaker. En av de främsta torde vara yrkesöverstyrelsens bristande resurser att ägna tillräcklig tid åt det pedagogiska arbetet utepå fältet och åt kontakter och initiativskapande åtgärder på olika håll i landet. Utbildningskonsulenter. En förstärkning av den fackligt och pedagogiskt skolade personalen både inom yrkesöverstyrelsen och hos näringslivets organisationer förefaller att vara en av förutsättningarna för ett mera framgångsrikt samarbete mellan skola och näringsliv. Utbildningskonsulenterna borde ha den dubbla uppgiften att inom företagen undersöka utbildningsbehovet och arbeta ut normalplaner för den praktiska utbildningen i produktionen och att vid yrkesskolorna stiumulera till teoretiska eller praktisk-teoretiska kurser, så upplagda att de ansluter sig till elevernas praktiska arbete. Det första är en uppgift, som närmast tillkommer arbetsgivarorganisationerna eller eventuella samarbetsorgan mellan arbetsgivare och arbetare. Den senare uppgiften tillkommer yrkesöverstyrelsen. Vi föreslår, att konsulentbefattningar inrättas vid yrkesöverstyrelsens fackbyråer (se vidare kapitel 17), där sådana nu finns endast vid den husliga byrån. Vi vill även framhålla som ett önskemål, att utbildningsexperter i ökad utsträckning engageras också hos näringslivets organisationer. Det är givet, att de statliga konsulenternas arbete skulle kunna få en helt annan betydelse, om det kunde samordnas med arbete, som från näringslivets sida utfördes av yrkesutbildningsexperter för olika industrigrenar, hantverksyrken och arbetsuppgifter inom kontor och handel. Yrkesmän som timlärare i yrkesskolorna. Även ifråga om tillämpningen av utbildningsplanerna måste man uppställa önskemål, som i närvarande stund inte alltid kan uppfyllas. För att den kompletterande skolmässiga undervisningen verkligen skall kunna anpassas till elevernas praktiska utbildning, måste man först och främst ha tillgång till lärare, som har fortlöpande kontakt med det produktiva arbetet och kan följa utvecklingen där. Som lärare i yrkesteoretiska — och givetvis också yrkespraktiska — ämnen måste man vid yrkessko82

lorna i så stor utsträckning som möjligt få utnyttja erfarna arbetsledare och tjänstemän inom de olika näringsgrenarna. Men det räcker inte, att dessa personer kan sitt fack och dagligen arbetar i det. De måste också ha intresse för undervisning och ha fått en viss pedagogisk skolning. En uppgift för yrkesutbildningskonsulenterna blir att intressera lämpliga företagare och tjänstemän att fungera som lärare i yrkesskolornas kompletterande undervisning. Den pedagogiska utbildningen bör främst bli yrkesöverstyrelsens sak att sörja för. Skolundervis-ning under ordinarie arbetstid. Elevernas förmåga att tillgodogöra sig den teoretiska undervisningen är av den allra största betydelse. Här avses då inte i första hand den intellektuella förmågan utan framför allt den fysiska och psykiska spänsten. Hur väl planlagd och genomförd undervisningen än är, blir den naturligtvis ineffektiv, om eleverna är trötta och ouppmärksamma. Hittills har den kompletterande undervisningen i yrkesskolan i regel varit förlagd till kvällarna. Deltagandet i denna undervisning är emellertid mycket ojämnt. Ett stort antal ungdomar skaffar sig inte någon yrkesteoretisk utbildning, även om de har tillfälle till det, därför att det är tröttsamt och olustigt att sätta sig i skolan ett par tre timmar några kvällar i veckan efter fullgjord arbetsdag. Erfarenheterna från andra länder, där kvällsundervisning är vanlig, är likartade, trots att man i en del av dessa länder, t. ex. England och Förenta staterna, har betydligt kortare arbetsvecka (40—44 timmar). I vissa fall har man inom företagen underlättat deltagandet i yrkesteoretisk undervisning vid yrkesskolan utanför arbetstiden genom att lämna kompensationsledighet från arbetet under dagen och betala timpenning för teoritimmarna på kvällen. Sådana åtgärder höjer givetvis deltagarfrekvensen, men inte heller i dessa fall får man någon fullständig tillslutning. Något helt annat blir det, då den kompletterande undervisningen läggs in i den ordinarie arbetsdagen. Hittills har det emellertid erbjudit stora svårigheter att anskaffa lärare och undervisningslokaler för sådan undervisning under arbetstid. Trots detta har systemet vunnit allt större spridning. Företag eller grupper av företagare överenskommer med yrkesskolan om att två tredjedelar, tre fjärdedelar eller hela skolans undervisning förläggs till betald arbetstid. I den lilla bok om industrin och kontoristutbildningen, som arbetsgivareföreningens och industritjänstemannaförbundets utbildningskommitté gav ut i augusti 1948, uttalas, att en lämplig förläggning av den kompletterande skolmässiga undervisningen skulle vara två tredjedelar under arbetstid och en tredjedel på fritid med lördagarna fria från lektioner. Detta förslag avgavs trots avstyrkande från åtskilliga företag. Utbildningskommittén menade nämligen, a t t erfarenheterna av skolundervisning på kvällarna efter en hel arbetsdag var så nedslående, att denna form borde undvikas. Vi anser, att den kompletterande yrkesskolundervisning, som ingår i den 83

grundläggande utbildningen, bör ske helt under betald arbetstid. Därvid förutsätter vi, som framgår av kapitel 14, att skolundervisningen i regel inte omfattar mer än högst sex timmar per vecka under högst 35 veckor per år. Den skolmässiga kompletterande undervisning, som sammanhänger med den grundläggande utbildningen för olika yrken, torde ofta vara avslutad i och med det andra utbildningsåret och sträcker sig sällan längre än till och med det tredje året. För att göra även den fortsatta kompletterande undervisningen i yrkesskola tillräckligt effektiv och efterfrågad bör också denna undervisning med minst hälften förläggas till betald arbetstid och högst hälften på fritid. Givetvis bör överenskommelser om en förläggning av skolundervisningen till arbetstid liksom hittills göras avtalsvägen. Olägenheterna av skolundervisning mot slutet av arbetsdagen bör enligt vår uppfattning i möjligaste mån undvikas samtidigt som arbetsdagen inte får bli alltför splittrad. Båda syftena synes bäst kunna uppnås genom att man förlägger undervisningen till morgontimmarna eller möjligen i samband med måltidsrasten mitt på dagen. Allteftersom enhetsskolorna utrustas med särskilda lokaler för yrkesinriktad undervisning, kommer lokalanskaffningen troligen att erbjuda mindre svårigheter. Kvar står så problemet att skaffa lämpliga lärare för undervisning under arbetstid, en fråga vars lösning mer än någon annan förutsätter en positiv medverkan från företagarnas sida.

Industri Grundläggande yrkesskolkurser på heltid. För industrins del förefaller det, som om idealet vore utbildning både i skola och genom arbete i produktionen med den teoretiska undervisningen nära anpassad till den praktiska. En väg att uppnå detta är, såsom förutsattes i kapitel 1, en tids grundläggande, relativt odifferentierad praktisk-teoretisk utbildning utanför produktionen, antingen i yrkesskola eller i särskild lärlingsverkstad inom företaget. Den grundläggande skolkursen skulle följas av en — längre eller kortare — mera specialiserad praktisk utbildning i produktionen i förening med kompletterande undervisning i skola eller inom företaget. Inom arbetsmarknadsorganisationerna har man på senare år visat intresse för en grundläggande utbildning i yrkesskola om cirka ett halvt till ett år, följd av en mera specialiserad praktik i produktionen. En sådan utbildning kan koncentreras på de för vissa besläktade yrken gemensamma grunderna och leda fram till alternativa konkreta praktikmöjligheter. Kurstypen kan inrymmas i klass 9 y och bli en motsvarighet till de nuvarande ettåriga handelskurserna och husmoderskurserna. (Se vidare kapitel 15.) En påbörjad utbildning av denna typ har införts av flera enskilda företag, som inrättat särskilda industriskolor. Principen har även rekommenderats av arbetsmarknadens yrkesråd i ett yttrande i 84

augusti 1949 över internationella arbetsbyråns rapport om yrkesutbildning för vuxna. I många fall torde den korta påbörjade utbildningen (9 y-kursen) just för industriarbetare utgöra tillräcklig skolmässig yrkesutbildning på heltid. Detta gäller bland annat det stora flertalet mera kvalificerade tempoarbetare. Men det måste också finnas tillgång till fortsatt utbildning med heltidsundervisning .i yrkesskola även för industriyrken. För en del yrkesarbetare inom den mekaniska industrin, t. ex. verktygsarbetare, motormekaniker och finmekaniker, är det en fördel om utbildningen kan ske till större delen i skola under två, ibland till och med tre år. Men även av andra skäl än de pedagogiska måste man han tillgång till fleråriga skolor för industriarbetare. I områden, där industriföretagen är få och små, bör man kunna ta hand om ungdomarna i yrkesskola under ett par år, så att de inte som alltför unga behöver ge sig ut i arbete på annan ort. Detta gäller framför allt de centrala yrkesskolornas elever men även eleverna vid lokala yrkesskolor på vissa orter med små möjligheter till arbete i i industrin. I den mån nya yrkesskolavdelningar för industriyrken inrättas, torde de dock i stor utsträckning kunna anordnas som 9 y-kurser utan direkt påbyggnad i heltidskurs vid yrkesskola. Det är påtagligt att ett industriföretag måste ha en betydande omfattning för att självt kunna genomföra en skolmässig utbildning av så långvarigt slag som lärlingsutbildningen. Man vågar således knappast räkna med någon mera betydande ökning av antalet egentliga industriskolor, om företaget självt skall ordna både den praktiska och den teoretiska undervisningen utan medverkan från samhällets sida. Säkerligen finns det åtskilliga företag, som skulle vara betjänta av statsunderstödda inbyggda yrkesskolor, d. v. s. skolor, som drivs med bidrag av statsmedel. I regel anknyts skolan till en lokal yrkesskola, men den kan också vara en fristående statsunderstödd skola. Företaget självt meddelar den praktiska utbildningen, som då sker efter en särskild plan, antingen helt i produktionen eller också delvis i skolverkstad, delvis i produktionen. I regel svarar yrkesskolan för den kompletterande undervisningen, som ofta bör kunna meddelas av tjänstemän från företaget. I vissa fall kan företaget självt ta hand om också den teoretiska undervisningen. De inbyggda skolorna omfattar nu i regel två, tre eller fyra år. Intresset för dessa skolor kommer sannolikt att öka från företagens sida, när man får tillgång till undervisningsplaner även för kortare kurser på ett halvt till ett år, d. v. s. 9 y-kurser (eller motsvarande grundutbildning) för t. ex. mek. verkstadsindustri, bilindustri, elektromekanisk industri, textil- och konfektionsindustri eller byggnadsindustri. Den inbyggda yrkesskolan har många fördelar. Utbildningen blir billigare än i heltidsavdelningar i de vanliga yrkesskolorna. Eleverna får en tidig och fortlöpande kontakt med det produktiva arbetet. Anpassningen av yrkesteorin till elevernas praktiska erfarenheter underlättas. En nackdel kan givetvis vara, 85

om utbildningen alltför snävt anpassas till en viss produktionstyp. Denna nackdel bör emellertid kunna elimineras genom att undervisningen sker efter av yrkesöverstyrelsen godkända undervisningsplaner och under överstyrelsens inseende. Givetvis bör skolorna också i övrigt, såsom ifråga om lärarnas utbildning och arbetstiden, arbeta i pedagogiska former, som är fullt jämförliga med de vanliga yrkesskolornas. Vi föreslår (i kapitel 18) ökat statsbidrag till inbyggda yrkesskolor och företagsskolor. Samverkan mellan flera företag om en skola. Systemet med hela utbildningen, både den praktiska och den teoretiska, inom företaget, den egentliga industriskolan alltså, kan, som redan nu sker i något fall, tillämpas på så sätt, att en koncern med flera företag centraliserar utbildningen till en skola vid ett av företagen. Man kan också tänka sig, att flera företag med likartad tillverkning på samma ort, sluter sig samman om en gemensam skola. I så fall bör man nog ifråga om den kompletterande undervisningen tänka sig ett samarbete med den lokala yrkesskolan i den inbyggda företagsskolans form, så att lärarna anställs av yrkesskolan men rekryteras bland pedagogiskt inriktade tjänstemän inom företagen och eventuellt håller lektionerna i yrkesteori inom något av företagen. Dessa lärare bör givetvis få tillgång till samma pedagogiska utbildning som andra yrkesskollärare. Branschskolor. Skolor av den typ, som talats om i föregående avsnitt, är ett steg på väg mot riksskolor för en hel bransch. Branschskolorna torde för industrins del få sin största betydelse som fortbildningsinstitut. Branschens geografiska spridning bör ha stor betydelse för dessa skolors förläggning, så att så många som möjligt utan alltför stora kostnader kan besöka dem (t. ex. textilinstituten i Norrköping och Borås, konfektionsskolan i Göteborg). Det är också av vikt, att branschskolorna förläggs så, att man får tillgång till lärare och föreläsare från andra högre skolor och eventuellt forskningsinstitut. Praktisk utbildning i produktionen — kompletterande undervisning i skola. Under lång tid framåt måste man räkna med att både den kortare grundutbildningen och den mera omfattande två- eller treåriga grundläggande utbildningen för industriyrken endast i begränsad utsträckning kan förläggas till heltidsavdelningar vid yrkesskolor eller till särskilda lärlingsavdelningar vid enskilda företag. Liksom hittills måste såväl nyssnämnda utbildning som den fortsatta praktiska utbildningen i de flesta fall ske i näringslivet. En förbättring av industriutbildningen i stort måste tills vidare ske främst genom en systematisering av den praktiska utbildningen i arbetet och genom åtgärder, som gör det möjligt att med den praktiska utbildningen samordna kompletterande kurser vid yrkesskolorna: alltså normalplaner för utbildningen både inom företagen och i yrkesskolorna, lärare, som har kontinuerlig kontakt med industriarbetet, lämplig förläggning under dagen av skolans komplette86

rande undervisning och sist men inte minst upplysningsverksamhet om utbildningsmöjligheterna bland företagare och anställda (jfr inledningen till detta kapitel). Växelutbildning. De utbildningstyper, som nu nämnts, är »renodlade» i den betydelsen, att den praktiska utbildningen i huvudsak sker antingen helt inom företaget eller helt i skolan. Skolutbildningen omfattar nära nog utan undantag även teoriundervisning. I den mån den praktiska utbildningen i företagkompletteras med ytterligare utbildning sker det i regel med teoriundervisning, i några fall även med viss praktisk utbildning, antingen i företagsskola i någon form eller i kommunal eller enskild yrkesskola. Som nämnts redan i inledningen utformas den praktiska utbildningen i yrkesskolornas heltidsavdelningar många gånger som växelutbildning mellan skola och företag. Denna utbildningsform har särskilt för industriutbildningen visat sig mycket fördelaktig och torde böra ges ökad spridning, då man ju därigenom ger eleverna en intimare kännedom om det industriella arbetssättet än de kan få enbart i skolan. Växelutbildning kan givetvis inte anordnas annat än på orter med god tillgång till utbildningsplatser i näringslivet. Den bör väl i regel inte heller sätta in förrän tidigast under det andra utbildningsåret. Om man utgår från att fleråriga heltidsavdelningar övervägande kommer att finnas på mera betydande orter med differentierat näringsliv, vågar man emellertid räkna med goda möjligheter till växelutbildning vid många av de skolor, där sådan utbildning skulle kunna vara en fördel. Övriga kurser. De nu nämnda formerna för samarbete mellan skola och näringsliv syftar alla till utbildning av antingen utlärda yrkesarbetare och mera kvalificerade tempo- eller specialarbetare eller ingår — som den kortare grundutbildningen — som ett led i en sådan utbildning. Både inom företag och vid yrkesskolor finns också behov av snabbutbildning av äldre arbetskraft. Inom vissa industrier, t. ex. textilindustrin och konfektionsindustrin, har man också inrättat avdelningar för specialiserad nybörjarutbildning av tempoarbetare på en eller ett par månader, ibland ännu kortare tid, en form som väl ännu så länge knappast ryms inom yrkesskolorna men som bör kunna utvecklas genom en viss kompletterande yrkesteoretisk och orienterande undervisning i yrkesskola. Utbildnings formerna för industrin (sammanfattning). Arbetsfördelningen mellan skola och företag ifråga om den systematiska industriutbildningen synes således liksom hittills böra ha följande former, som alla skall kunna tillämpas alltefter lokala förhållanden och förutsättningar. I den mån yrkesskolorna får större kapacitet i sina heltidskurser torde utbildning enligt punkterna 5 och 6 påbyggd med 4 bli de viktigaste och vanligaste formerna.

1. Företaget svarar för hela utbildningen, både den praktiska och den teoretiska. Skolor, som drivs helt av företaget utan statsbidrag torde endast komma ifråga mera i undantagsfall och då i större företag. Inbyggda företagsskolor, drivna med bidrag av statsmedel, bör däremot kunna inrättas i ökad utsträckning. Dessa skolor bör kunna ge dels en kortare grundutbildning eller påbörjad utbildning motsvarande klass 9 y, dels en mera fullständig grundläggande utbildning om två, tre år. 2. Utbildningen enligt punkt 1 kan också ske genom samverkan mellan flera företag inom en koncern eller genom samverkan mellan flera fristående företag med likartad tillverkning. I senare fallet torde det dock i de flesta fall vara lämpligast, att en lokal yrkesskola svarar för skolan och tar hand om den kompletterande teoretiska undervisningen, medan den praktiska ordnas i form av en inbyggd företagsskola. 3. En branschorganisation upprättar en central branschskola, som gärna anknyter till företagen på en ort, där industrigrenen ifråga är rikligt företrädd och där man också har tillgång till lämpliga lärare och föreläsare. 4. Industrin svarar för den praktiska utbildningen och skolan för den kompletterande, i övervägande grad teoretiska, utbildningen. Den praktiska utbildningen skall vara systematiskt upplagd och den kompletterande utbildningen i skola meddelas genom yrkeskurser, som direkt anpassas till praktiken. 5. Skolan svarar genom grundkurser med påbörjad utbildning omfattande ett halvt till ett år till en tid för hela utbildningen, både den praktiska och den teoretiska. Denna utbildning fortsattes i mån av behov genom praktik på arbetsplatsen kompletterad med viss undervisning i yrkesskola. 6. Yrkesskolan ger en mera omfattande grundläggande utbildning genom tvåtill treåriga grundläggande heltidskurser. Denna utbildning kan utformas även som växelutbildning mellan skola och företag. Över huvud taget bör växelutbildning tillämpas i så stor utsträckning som möjligt i de två- och treåriga heltidsavdelningarna för industriyrken. Hantverk Hantverkets strukturförändring. För hantverket är linjerna knappast lika klara som för industrin. Hantverket har genomgått och genomgår fortfarande en strukturförändring. Industrin kan genom att den engagerar skickliga konstnärer, konsthantverkare och hantverkare som formgivare, arbetsledare och yrkesarbetare med kvalificerade arbetsuppgifter erbjuda en konstnärlig och kvalitativt högstående produkt. Småningom har detta lett till att vissa hantverksyrken nästan helt försvunnit eller minskat ganska betydligt, medan andra behållit sin ställning eller utvecklats ytterligare. Inom många hantverksgrenar har man sökt sig fram till arbetsformer, som i viss mån innebär en industriali88

sering. En del arbetsuppgifter utförs tempomässigt, man arbetar med halvfabrikat och delvis färdigberett material o. s. v. Kvalitetshöjningen hos industriprodukterna och det rationaliserade framställningssättet inom hantverket har gjort, att man numera har mycket svårt att säga, var gränsen går mellan hantverk och industri. Båda behöver utlärda hantverkare, båda behöver arbetare, som är specialister på en eller ett par kvalificerade arbetsuppgifter, och båda behöver icke fullt yrkeslärd arbetskraft, fast givetvis inte i samma utsträckning. Utbildning i skola och hos mästare. Denna osäkerhet om var gränsen går mellan hantverk och industri gör det svårt både att beräkna behovet av hantverkarutbildning och att utan vidare tala om en speciell sådan utbildning. Men i många yrken måste man tänka sig olika utbildningssätt för den utlärde hantverkargesällen och den kvalificerade yrkesarbetaren i industrin. Hantverkarutbildningen sker på två olika linjer. Den ena linjen utbildar hantverkare för sysselsättning i övervägande hantverksmässigt drivna företag och, i begränsad utsträckning, som arbetsledare och yrkesarbetare i industrin. Den andra linjen utbildar konsthantverkare. Det senare sker vid särskilda skolor, framförallt i Stockholm och Göteborg, och kapaciteten vid dessa torde vara fullt tillräcklig. Det är således utbildningen av de förstnämnda hantverkarna, som här skall beröras. Sedan skråväsendet upphävdes i mitten av 1800-talet, har man inte i andra former lyckats finna någon fullt tillfredsställande lösning av yrkesutbildningen inom hantverksföretagen. Bland hantverkarna själva har man i varje fall tidigare önskat lösa utbildningsfrågan genom en lärlingslag efter danskt mönster. Någon lagstiftning har emellertid, som visas i kapitlen 2 och 6, av olika anledningar inte kommit till stånd, främst på grund av starkt motstånd från arbetsmarknadens parter inom industrin. Yrkesutbildningen måste alltså ordnas på frivillighetens väg. En betydande del av hantverkarutbildningen sker nu i eller under medverkan av yrkesskolor, i vissa fall i tre- eller fyraåriga heltidsavdelningar, som leder fram till kompetens för gesällprov. Men det är alldeles givet, att kapaciteten vid dessa avdelningar nu är och lång tid framåt kommer att förbli otillräcklig. Växelutbildning förekommer men är många gånger svår att genomföra, främst därigenom att hantverksföretagen på grund av sin mindre omfattning är mera beroende av jämn personaluppsättning än de större industriföretagen. Man har således inte samma möjligheter som ifråga om industriyrkena att öka yrkesskolavdelningarnas kapacitet genom växelutbildning. Hantverkare måste i stor utsträckning utbildas genom att gå som lärlingar hos mästare och om möjligt få en viss kompletterande undervisning i yrkesskola. Lärlingsutbildningen hos mästare ställer stora krav på de enskilda företagarna, som många gånger av ekonomiska och arbetskraftsskäl har svårt att genom89

föra en systematisk utbildning. Vissa hanverksföretag ger en mycket god praktisk utbildning, men det förekommer knappast, att lärlingen får både praktisk och teoretisk utbildning inom företaget. Det är också svårt att bedöma, i vilken utsträckning förefintliga utbildningsplaner tillämpas i lärlingsutbildningen. Några tillförlitliga uppgifter om ökning eller minskning av antalet lärlingar finns inte. Men att döma av det redovisade antalet lärlingar och ökningen av gesällproven (jfr kapitel 6), tycks lärlingsutbildningen hos mästare snarare till- än avta. Ökning av gesällproven beror dock, som framhålles i annat sammanhang, till viss del på den under senare år rikligare tillgången på fullständig verkstadsskolutbildning. För att lärlingsutbildningen hos mästare skall bli fullt tillfredsställande bör den kompletteras med teoretisk undervisning i skola eller, om detta inte låter sig göra, per korrespondens. I senare fallet bör den lärling, som behöver det, kunna få en viss handledning antingen genom yrkesskolan, om det finns en sådan på orten, genom enhetsskolan eller genom mästarens försorg. För närvarande är det i många fall inte möjligt för lärlingen att få en kompletterande skolmässig undervisning därför att undervisning för yrket ifråga inte anordnas inom räckhåll för honom. Men även på orter, där man har tillgång till teoretisk undervisning i ett flertal olika hantverksyrken, uteblir många lärlingar från skolan. I kapitel 18 föreslår vi (sid. 259) ett från 900 till 2 500 kronor ökat statsbidrag till mästare, som åtar sig lärlingsutbildning, men samtidigt framhållit, att mästaren, i och med att han får höjt lärlingsbidrag, skall ansvara för att lärlingen under arbetstid inhämtar även den till yrket hörande kompletterande skolundervisningen antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller i vissa fall per korrespondens. För närvarande (1953/54) uppgår antalet nya lärlingsbidrag till 375. 1952/ 53 beviljades 350 och 1951/52 325 nya lärlingsbidrag. Sammanlagt finns således över 1 000 lärlingar under utbildning hos hantverksmästare, som får lärlingsbidrag. Efterfrågan på lärlingsbidrag ökade, när bidraget höjdes till 900 kronor. Under de allra sista åren tycks dock en viss avmattning i efterfrågan på sådana bidrag ha inträtt, troligen beroende på att bidraget genom förändringar i kostnadsläget kommit att realiter sjunka betydligt. Man kan anta, att en höjning av bidraget kommer att medföra ett ökat antal ansökningar. Vi anser, att man så långt möjligt bör stimulera till lärlingsutbildning hos mästare och föreslår därför, att 1 000 nya lärlingsbidrag skall kunna beviljas varje år. Detta betyder, att sammanlagt mellan 3 000 och 4 000 lärlingar kan vara under utbildning samtidigt hos mästare, som får lärlingsbidrag, således ungefär tre gånger så många som nu. Utbildningsformerna för hantverket. De olika formerna för samarbete ifråga om utbildningen för hantverkare synes bli följande. 90

1. Skolmässig utbildning i lokala och centrala heltidsavdelningar, med eller utan växelutbildning, på samma sätt som nu, varvid utbildningen kan leda fram till kompetens för gesällprov. (Jfr vidare kapitel 13 om heltidskursernas organisation.) 2. Praktisk utbildning hos mästare och kompletterande undervisning jämsides därmed vid lokal yrkesskola eller på annat sätt. I den mån lärlingsbidrag med 2 500 kronor utgår, skall mästaren svara för att lärlingen får en kompletterande skolmässig undervisning i yrkesskola, hantverksskola (se vidare kapitel 15) eller per korrespondens. Det bör vara möjligt, bland annat genom en utbyggnad av konsulentorganisationen, att effektivisera denna utbildningsform och åstadkomma en fastare anknytning mellan praktiken i företag och skolundervisningen. På så sätt bör man också kunna uppnå ett livligare deltagande i skolans kompletterande undervisning.

Handel Principiell arbetsfördelning. Den principiella arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv ifråga om utbildningen för kontor och handel är ungefär densamma som för industrin. Men genom näringsgrenens struktur — företag, med femtio eller flera anställda betraktas som stora — blir utbildningsproblemen många gånger jämförliga med hantverkets. Även inom handeln menar man således på sina håll, att en lärlingslag i hög grad skulle underlätta organiserandet av utbildningen. Heltidskurser vid yrkesskolorna. Möjligheterna att vid yrkesskolorna anordna heltidskurser för handelsutbildning är större än när det gäller att inrätta heltidsavdelningar för industri och hantverk. Dels behövs avsevärt mindre utrymme, dels drar inredningen och maskinutrustningen mindre kostnader och dels är det förhållandevis lättare a t t skaffa lärarpersonal med lämplig utbildning. Det är också vanligare än inom industri och hantverk, att personer, som ägnar sig åt kontorsarbete, skaffar sig en viss grundläggande utbildning, innan de får sin första anställning. Enhetsskolans genomförande kommer säkerligen att medföra en betydande ökning av antalet heltidskurser för handel. I den mån den förberedande eller grundläggande handelsutbildningen kommer att nå allt flera ungdomar, innan de får anställning i näringslivet, torde korta koncentrerade kurser av den typ, som köpmannaförbundet och K F anordnar (se nedan), bli en allt vanligare form för fortsatt utbildning och specialutbildning. Kurserna kan förläggas som nu till skolor drivna av yrkesorganisationerna, alltså ett slags riksskolor, eller till lokala och centrala yrkesskolor. Också för den grundläggande handelsutbildningen bör sådana kortare, koncentrerade kurser kunna ha stor betydelse. Handelsutbildningskommittén 91

föreslår terminskurser för ungdom med eller utan föregående yrkesteoretisk skolning, således i viss mån en motsvarighet till hantverksskolorna. Företagsskolor. Flertalet handelsföretag är knappast så stora, att de rimligen kan anordna en systematisk både praktisk och teoretisk utbildning. För detaljhandeln finns dock, som nämnts också i kapitel 4, några företagsskoior. Köpmannaförbundet och K F bedriver en omfattande utbildningsverksamhet med kortare och längre kurser, som någon gång har formen av instruktionsoch föreläsningsdagar. Även grossistförbundet bedriver en viss utbildningsverksamhet. Flera av de större industriföretag, som inrättat industriskolor, utbildar också kontorspersonal och försäljare. Vissa försäkringsbolag har en systematisk utbildningsgång för sin kontorspersonal och försäkringsföreningen har ett utbildningsinstitut. Inom bankväsendet har man en ordnad utbildnings- och befordringsgång. Inbyggda företagsskolor för kontors- eller handelsutbildning finns för närvarande inte. För vissa större företag, framför allt industrikontor, banker och försäkringsföretag, men även större grossist- eller detaljhandelsföretag, torde en lösning i stil med de nuvarande inbyggda verkstadsskolorna vara tänkbar. Företaget skulle planera och svara för utbildningen i arbetet, medan skolan skulle ge en kompletterande praktisk-teoretisk utbildning i anslutning till praktiken på arbetsplatsen. Den skolmässiga utbildningen, som måste omfatta även sådana »praktiska» ämnen som maskinskrivning, maskinräkning, eventuellt stenografi m. m., skulle rimligen ges något större utrymme än den kompletterande yrkesteoretiska undervisningen i motsvarande skolform för industri och hantverk. Växelutbildning. Några detaljhandelsbranscher har systematiserat utbildningen för branschen och ordnat teoretisk undervisning dels genom korrespondenskurser och dels genom samarbete med yrkesskolor. I några större städer förekommer också organiserad växelutbildning mellan yrkesskolan och företagare inom respektive bransch. Växelundervisningen har för handelns del hittills inte kommit till användning i någon större utsträckning. På ett område med så ojämn arbetsbelastning under veckan och säsongen som detaljhandeln borde man dock åtminstone på större orter kunna genomföra växelutbildning i större utsträckning än hittills. Utformningen måste troligen bli något annorlunda än för industrin och hantverket, bland annat genom att växlingsperioderna förmodligen bör bli kortare. Utbildningsformerna för handeln. För handeln bör man således kunna räkna med följande olika utbildningsformer. 1. Företaget svarar för hela utbildningen. Detta torde i ännu högre grad än ifråga om industrin bli undantag snarare än regel. 92

2. I stället för de helt privata företagsskolorna med grundläggande utbildning torde för handelns del komma skolor drivna av yrkes- eller branschorganisationer och huvudsakligen inriktade på fortbildning i relativt korta koncentrerade kurser samt instruktions- och föreläsningsdagar. 3. Den praktiska utbildningen sker i arbetet inom företagen. I yrkesskola ges en viss kompletterande, till den praktiska utbildningen anpassad undervisning, antingen i form av yrkeskurser eller i form av kortare heltidskurser (t. ex. terminskurser) av ungefär samma typ som hantverksskolorna. 4. Skolan ger en påbörjad (9 y) eller mera fullständig (tvåårig) utbildning. (Jfr kapitel 13 om heltidskursernas organisation.) Denna utbildningsform med den grundläggande undervisningen helt eller övervägande i yrkesskola torde för handelns del komma att få stor betydelse. 5. Utbildningen i skolan kan även utformas som växelundervisning under senare delen av utbildningen. Ännu en form är den inbyggda kursen. I båda dessa fall sker en betydande del av utbildningen i företagen.

Husligt arbete För det husliga arbetet kan man inte på samma sätt som för andra yrkesområden tala om ett organiserat samarbete mellan skola och arbetsliv. Visserligen har den husliga utbildningen i deltidskurser vid yrkesskolorna mer än hälften av yrkesskolornas deltidselever. Men dessa kurser är i de flesta fall inte en utbildning för den allmänna arbetsmarknaden utan för hemmet. Vi anser oss inte ha anledning att i detta kapitel ta upp den husliga utbildningen annat än då den är utbildning för husligt förvärvsarbete (se vidare kapitel 11). För det husliga förvärvsarbetet gäller, att den rent grundläggande utbildningen som regel bör ske (och ofta också sker) i yrkesskola, i en husmoders- eller lanthushållskurs. I den fortsatta utbildningen spelar praktiken en stor roll. Men endast någon enstaka gång (t. ex. för blivande hushållslärarinnor) sker den i samarbete med eller under ledning av skolan. Efter praktiken följer så i vissa fall en skolkurs. I kapitel 11 visar vi på behovet av huslig utbildning i skola i större utsträckning för personal till sjukhus och sociala institutioner, hotell och restauranger, livsmedelsföretag o. s. v. Denna utbildning bör kunna ske åtminstone i viss utsträckning i form av inbyggda skolor1. I andra fall kan en koncentrerad, relativt kort kurs vid yrkesskola, alltså en kurs, som organisatoriskt närmast kan jämföras med hantverksskolan, bli ett betydelsefullt tillägg till en i övrigt 1 T. ex. utbildning av kokerskor till sjukhus, institutionsbarnsköterskor, personal för livsmedelsbranschen.

skolmåltidspersonal,

rent praktisk utbildningsgång, t. ex. för livsmedelsbiträden och våningspersonal på hotell. Vissa utbildningsformer, som kommit till framför allt med tanke på industri, hantverk eller handel, bör som synes kunna utnyttjas också i utbildningen för husligt förvärvsarbete.

Sammanfattning Samarbetet mellan skola och arbetsliv ifråga om yrkesutbildningen torde för näringsgrenarna industri-hantverk och handel — i viss mån också för husligt förvärvsarbete — få i huvudsak följande former. 1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, både praktik och teori. I de flesta fall sker då i varje fall en del av den praktiska utbildningen i särskild skolavdelning. Denna form är och torde även i fortsättningen komma att förbli relativt sällsynt, om skolan skall drivas utan bidrag av statsmedel. Däremot bör inbyggda företagsskolor, som drivs med statsbidrag, kunna inrättas i ökad utsträckning för såväl påbörjad som mera fullständig grundläggande utbildning. 2. Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande utbildning som fortbildning — senare i varje fall för fortbildningen — torde komma att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervisning i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter viss plan och den kompletterande undervisningen genom yrkeskurser direkt anpassade till praktiken. För att denna utbildningsform skall ge bästa möjliga resultat företas vissa åtgärder. a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande fältarbete förstärkes (se vidare kapitel 17). Dessutom är det önskvärt, att utbildningsexperter i ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorganisationerna och deras yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller konsulenterna), såväl de statliga som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk utbildning i företagen och för en närmare anknytning av den kompletterande undervisningen i skola till den praktiska utbildningen på arbetsplatserna. b. Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsexperter (konsulenter) om möjligheterna till kompletterande undervisning i skola, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt. c. Företagare och personal inom företagen stimuleras att medverka som lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till pedagogisk skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller eventuell organisation, som bedriver kursverksamhet. 94

d. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och skolans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av den kompletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möjligaste mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisning, som anknyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första, eventuellt också det tredje utbildningsåret, bör — givetvis efter avtalsmässig uppgörelse — förläggas helt till betald arbetstid. I övrigt bör minst hälften av en kurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst hälften på fritid. e. Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras hantverksmästare att åta sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även allmän och yrkesteoretisk undervisning. 3. Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt till ett år eller genom två- eller fleråriga grundläggande kurser. Denna utbildningsform kan modifieras på olika sätt så att den, då det är lämpligt, kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan åstadkomma, nämligen a. den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning under senare delen av utbildningen; b. utbildningen förlägges till inbyggd företagsskola (se ovan). Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan skolans och arbetslivets uppgifter, finns det andra former, där ibland skolan, ibland ett företag eller en organisation svarar för en del av utbildningen. 4. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt arbete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda centrala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industri, framför allt i form av centrala branschskolor. 5. Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan enskilda företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs antingen till skolor eller till enskilda företag.

KAPITEL 8

Yrkesskolornas rekryteringsområden

Faktorer av betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna Yrkesskolväsendets största kvantitativa utveckling har, som framgår av bilaga 3 och kapitel 2, skett under 1940-talet, d. v. s. under en period, som kännetecknats först av kriget med dess snedvridning av produktionen och sedan av den utpräglade bristen på ungdomlig arbetskraft efter kriget. Kurstyperna vid de kommunala yrkesskolorna fanns redan tidigare, men man kan ändå säga, att skolorna i huvudsak fått sin nuvarande form under det sista decenniet. Det är framför allt under denna period, som det visat sig vilka kurstyper som varit mest konkurrenskraftiga. Och det är också under denna period, som man, efter tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning, sökt få mera enhetliga former för verksamheten; arbetet härpå har i viss mån underlättats av den måttliga elevtillströmningen. Konjunkturerna. Konjunkturerna och förhållandena på arbetsmarknaden är givetvis en ytterst viktig faktor för rekryteringen till framför allt de yrkesutbildande skolorna. Man kan också säga, att skolans utbildningsmål och de ekonomiska fördelarna i det yrke skolan utbildar för gör den mer eller mindre lockande för ungdomen. Under praktiskt taget hela 1940-talet var arbetsmarknadsförhållandena sådana, att företagarna tvingades ta den arbetskraft de över huvud taget kunde få och mera sällan hade möjlighet att välja mellan utbildade och icke utbildade sökande. Ungdomarna kunde knappast se några starkare motiv för att kosta på sig en lång utbildning med låg eller ingen inkomst. Vanligen är det väl så, att den som går igenom en högre allmänbildande skola eller en teoretisk fackskola med stor säkerhet kan räkna med bättre anställningsförhållanden än han skulle kunna få utan att ha gått igenom en sådan skola. Den som under 1940-talet gick igenom en ett- eller flerårig heltidskurs vid en central eller kommunal yrkesskola, kunde mera sällan räkna med högre inkomster än han skulle ha kunnat få i samma yrke även utan att ha gått igenom skolan. De säkrare anställningsförhållanden, som en mera gedigen utbildning borde vara en garanti för, kan knappast vara en faktor av större betydelse under perioder, då arbetslöshet praktiskt taget inte existerar. Den författningsmässiga grunden. För rekryteringen till yrkesskolorna är säkerligen den författningsmässiga grunden lika viktig som förhållandena på arbetsmarknaden och det ekonomiska utbytet. Ingenting tvingar ungdomar att gå i yrkesskola. Yrkesskolan ingår inte som ett led i den obligatoriska skolplikten, även om det första året i en yrkesskola kan vara ett alternativ till fortsättnings96

skolan. Inte ens kontraktsbundna lärlingar har någon absolut skyldighet att besöka yrkesskolan, även om det finns en sådan på den ort, där lärlingen arbetar. Yrkesskolan är således en helt frivillig skola. Skolans ledning och undervisningens kvalitet. Skolans ledning och undervisningens kvalitet har uppenbar betydelse för rekryteringen till frivilliga skolor. Den skola, som är inrymd i ljusa moderna lokaler med ändamålsenlig inredning och bra undervisningsmateriel, och framför allt den skola, som har en driftig ledare och skickliga lärare, blir givetvis mera eftersökt än den skola, som kanske inte har något eget hemvist och vars rektor har anställningen vid yrkesskolan som bisyssla. Skolans läge ur näringsgeografisk synpunkt. En annan viktig faktor för rekryteringen till yrkesskolorna är skolans läge ur näringsgeografisk synpunkt. Vissa kurser kan inte komma till stånd utan att det yrke kursen avser är rikligt representerat på orten. En omfattande verksamhet inom industri, hantverk, handel, sjöfart o. s. v. verkar naturligtvis stimulerande för tillkomsten av kurser för dessa olika yrkesgrenar. Detta gäller i synnerhet deltidskurser och mera speciella kurser. Ifråga om heltidskurserna är det många gånger så, att goda sysselsättningsmöjligheter i näringslivet, speciellt inom industrin, gör heltidskurser mindre efterfrågade, så t. ex. i Västmanlands län, under det att liten tillgång på arbete inom industri och hantverk ökar tillströmningen till grundläggande heltidskurser för sådana yrken, såsom är fallet framför allt i de tre nordligaste länen i landet. Yrkesutbildningssakkunniga har gjort sammanställningar av antalet elever i kommunala och enskilda yrkesskolor samt vissa andra yrkesskolor och satt siffrorna för elevantalet i förhållande till antalet invånare och antalet yrkesverksamma inom vissa yrken länsvis och på vissa orter (tabellerna 12 och 13 i bilaga 3 samt kartorna A och B). Siffrorna avser läsåret 1951/ 52. (En kommentar återfinns i kapitel 3 om yrkesutbildningens geografiska spridning.) Deltidskurser Rekryteringsområde. Deltidskurser av olika slag måste ordnas inom ett geografiskt sett ganska litet rekryteringsområde, eftersom eleverna på rimlig tid måste kunna ta sig från arbetsplatsen eller hemmet till skolan och åter. Kurser för industri och hantverk fordrar dock redan på ett tidigt stadium en viss differentiering med hänsyn till elevernas olika arbetsplatser. Sådana kurser kan därför endast genomföras på mera folkrika orter, något som också framgår av att endast två tredjedelar av de kommunala yrkesskolorna har kurser för industri och hantverk. Grundläggande deltidskurser i handel och husligt arbete vänder sig däremot till ett elevmaterial med betydligt mindre differentierat utbildningsbehov. Sådana kurser kan därför erbjudas även på orter med ganska 97 7

liten befolkning. Kurser för husligt arbete förekommer också vid praktiskt taget alla kommunala yrkesskolor och kurser för handel vid det stora flertalet sådana skolor. Övriga förutsättningar. För inrättandet av kommunala skolor med enbart deltidsundervisning behövs inte några mera omfattande utredningar om rekryteringsmöjligheterna. Sådana skolor arbetar i varje fall till en början mest på kvällarna och kan förlägga sin verksamhet till redan befintliga lokaler, som huvudsakligen används för annat ändamål. Lärarna har i regel annan sysselsättning och åtar sig undervisningen som extra arbete, något som emellertid också kan vara en nackdel därigenom att personer, som skulle vara lämpliga som lärare, inte vill åta sig kontinuerlig undervisningsverksamhet vid sidan av sitt ordinarie arbete. Man kan inrätta en skola med enbart deltidskurser, även om man till en början bara kan driva ett mycket litet antal kurser. Driftskostnaderna blir låga, inte stort mer än kostnaden för varje enskild kurs, och verksamheten kan avvecklas eller tillfälligt ligga nere utan större svårigheter. Det är givet, att en yrkesskola helst bör ha en kontinuerlig verksamhet. Rätt skött blir skolan välkänd och dess kurser efterfrågade och på så sätt växer skolan ut till en permanent institution, som med tiden också kan åta sig att anordna heltidskurser. Det kan emellertid ibland vara en fördel att i en kommun ha möjligheter att anordna kortare kurser av olika slag inom ramen för en yrkesskola, även om det inte finns utrymme för en kontinuerlig kursverksamhet. Vi har inte gjort några försök till beräkningar av behovet av deltidskurser. Sådana kurser inrättas bäst med utgångspunkt från det lokalt manifesterade behovet. Kurserna har inte någon nämnvärd inverkan på rekryteringen till olika yrken, då de flesta kursdeltagarna redan har anställning i yrket (möjligen med undantag för de elementära handelskurserna). Tillströmningen till kurserna är också beroende av den aktuella åldersfördelningen bland de anställda och av det lokala arbetsmarknadsläget. En mera allmän uppskattning av utbildningsbehovet i detta slag av kurser torde således inte vara möjlig och knappast heller befogad. Vi utgår dock från att en utbyggnad skall ske även av deltidsundervisningen vid yrkesskolorna och att man vid byggandet av lokaler för heltidskurser ifråga om utrymme och utrustning också tar hänsyn till deltidsundervisningen. Heltidskurser Strävan till större skolenheter. Inom det allmänbildande skolväsendet finns en tydlig strävan till större skolenheter, som kan dra till sig en mera kvalificerad lärarkår och ger möjlighet till bättre lokaler, bättre specialutrustning och bättre sociala anordningar. Även inom yrkesundervisningen märks samma tendens till större skolenheter. Verkstadsskolutredningen föreslog på sin tid, att tjugotre 98

centrala verkstadsskolor skulle inrättas. Dessa har visserligen ännu inte kommit till stånd allesammans. Men om man till de tjugo redan inrättade lägger de nio varom beslut fattats, är man uppe i tjugonio, och man torde inom flera landsting vara intresserad av att inrätta mera än en eller två skolor. Den procentuellt största ökningen av elevantalet inom de olika grupperna centrala, kommunala och enskilda yrkesskolor från 1943 till 1951 ligger just på de centrala verkstadsskolorna, d. v.s. skolor som tillgodoser ett större område och har en större enhet än primärkommun som ekonomisk huvudman. Även antalet kommunala heltidskurser har ökat under 1940-talet och början av 1950-talet men i betydligt långsammare takt än vid de centrala skolorna. Av 391 kommunala yrkesskolor, som var i verksamhet 1951—52 var det bara cirka etthundra som hade något slag av längre heltidskurser, därav ett sjuttiotal för industri och hantverk, omkring fyrtio för handel och närmare femtio för husligt arbete. Inte alla dessa hundra skolor kan betraktas som säkra i den betydelsen att de har en jämn tillströmning av elever till sina heltidskurser. Vissa skolor, och särskilt då mindre skolor, som ligger i närheten av större städer, har tvärtom ganska svårt att fylla sina heltidskurser. Rekryteringen till heltidskurserna. Elevantalet i heltidskurserna omfattar en knapp femtedel eller cirka 18 procent av hela antalet elever i yrkesutbildande skolor av det slag som redovisas i tabell 13. (Vid de kommunala yrkesskolorna uppgår heltidseleverna till knappt 7 procent.) Anledningarna till att heltidsundervisningen inte har större omfattning kan vara flera. I inledningen har redan pekats på konjunkturernas betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna. Den rikliga tillgången på arbete har i många fall visat sig göra yrkesskolornas heltidskurser mindre konkurrenskraftiga. Omvänt ökar tillströmningen till skolorna, när tillgången på sysselsättning omedelbart efter folkskolans, slut minskar. Huruvida detta förhållande till en del beror på den allt livligare diskussionen i tidningar och tidskrifter om yrkesutbildningens betydelse kan inte nu bedömas. Man kan emellertid inte utan vidare utgå från att konjunkturerna alltid skall komma att ha den stora betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna, som de hittills haft. Om de skolmässiga utbildningsmöjligheterna avsevärt ökas och till en del blir ett led i den obligatoriska skolgången, förefaller det inte osannolikt, att konjunkturväxlingarna, som ju alltid har tidsbegränsad räckvidd, får minskad betydelse för efterfrågan också på den utbildning, som ligger ovanför enhetsskolstadiet. Heltidsundervisningens förhållandevis ringa omfattning kan nog emellertid inte förklaras enbart av högkonjunkturen. Deltidskurser är billiga att anordna och kräver ofta inga särskilda arrangemang ifråga om lokaler och utrustning. Heltidskurserna däremot fordrar i regel stort utrymme med särskild utrustning, alltså en dyrbar anläggningskostnad. Hittills har statsbidrag inte utgått till lokaler för de kommunala yrkesskolorna, och detta har säkert verkat hämmande på tillkomsten av heltidsavdelningar. Men även i kommuner, som kunnat 99

och önskat investera pengar i en utveckling av yrkesskolan, har detta stött på svårigheter helt enkelt därför, att man inte kunnat få tillstånd att bygga yrkesskolor. Utgångspunkter vid inrättande av heltidskurser. Om man vill inrätta heltidskurser krävs det en mycket mera omfattande och långsiktig planering med hänsyn till utbildningsbehov och rekryteringsmöjligheter än för deltidskurserna. Enhetsskolans genomförande kommer säkerligen att få ett visst inflytande på yrkesskolornas, framför allt heltidskursernas, rekrytering. Vi har utgått från att yrkesavdelningar för elever i 9 y skall förläggas till yrkesskolor (lokala, centrala eller enskilda), så snart de har en bestämd inriktning på ett visst yrkesområde. I princip bör endast de allmänpraktiska avdelningarna förläggas till enhetsskolorna. Lokala förhållanden kan naturligtvis medföra, att även yrkesbestämda avdelningar ibland hellre bör förläggas till enhetsskolor. Men sådana avdelningar bör dock så långt möjligt knytas till yrkesskolorna. Accepteras denna princip som grundval för planeringsarbetet, har man fått en betydligt fastare utgångspunkt än nu för bedömningen av heltidsundervisningens omfattning i en första utbyggnadsetapp. Heltidskurser för större och mindre rekryteringsområden. Det nionde skolåret blir obligatoriskt, och man får förutsätta, att så många ungdomar som möjligt, även av dem som väljer yrkeslinjen, kommer att vilja fullgöra det i skolor. Med tiden bör, som framhålles i andra sammanhang (framför allt i kapitlen 1 och 9) alla ungdomar i 9 y, som inte kan få en tillfredsställande systematisk utbildning i näringslivet, få möjligheter till påbörjad yrkesutbildning i yrkesskola eller i yrkesavdelningar inom enhetsskolan. Enhetsskolor kommer trots kommunindelningsreformen i många fall att finnas på mycket små orter. Mer än 800 av de 1 036 kommunenheterna kommer att ha högst tre parallellavdelningar på högstadiet och av dessa kommer över 600 kommuner att stanna vid högst två parallellavdelningar, då de har högst 3 000—4 000 invånare och högst 50—60 barn per årskull. I genomsnitt räknar man med att cirka 40 procent av ungdomarna i klass 9 skall välja teoretiska linjer och cirka 60 procent yrkeslinjen. Det betyder, att en mycket stor del av Sveriges kommuner inte kan räkna med mer än 30—40 ungdomar i klass 9 y varje år. I en sådan kommun kan man knappast tänka sig, att skolan vare sig nu eller senare ensam skall kunna ordna en tillfredsställande yrkesutbildning på nybörjarstadiet. Med ett välplanerat samarbete mellan näringsliv och skola bör det däremot bli möjligt att erbjuda ungdomarna tillräckliga valmöjligheter i klass 9 y. Det bör också vara möjligt att till och med i dessa mindre kommuner anordna vissa yrkesavdelningar med heltidsundervisning. Kanske kan man anordna en hushållslinje för flickor med 10—12 elever. I en skogs- och jordbruksbygd kan man ha en jordbruks- och skogskurs med plats fö r 6—8 pojkar. I vissa fall bör en handelslinje kunna upprättas, i synnerhet 100

om man som komplement till den skolmässiga handelsutbildningen kan finna praktikmöjligheter i näringslivet. Om det i trakten finns en industri, som kan medverka vid utbildning av industriarbetare, kan man kanske få till stånd en inbyggd skola eller grundläggande kurs i samverkan med företaget. Alltefter de lokala förhållandena bör man kontinuerligt kunna driva en eller kanske till och med två heltidsavdelningar i åtskilliga kommuner eller kommunalförbund (skolförbund) med 3 000—4 000 invånare. Vissa år får man kanske hålla elevantalet i kurserna lågt, andra år kan det bli något högre. Givetvis blir elevtillströmningen i skolor och kurser med litet rekryteringsunderlag med nödvändighet ojämn och starkt beroende av elevernas växlande yrkesval. Men om de kurser, som inrättas, har direkt anknytning till näringslivets allmänna inriktning, bör kurser med heltidsundervisning i varje fall för elever i 9 y kunna organiseras i små kommuner i en helt annan utsträckning än skolmässig yrkesutbildning på heltid hittills förekommit i sådana kommuner. I en kommun med 6 000 invånare, d. v. s. cirka 100 ungdomar eller tre parallellavdelningar per årskull, blir differentieringsmöjligheterna vid skolmässig yrkesutbildning inte så begränsade som i de mindre kommunerna. Men givetvis blir näringslivets medverkan även i sådana kommuner av den allra största betydelse redan för den rent grundläggande yrkesutbildningen. I kommuner av denna storleksordning torde man nog i allmänhet kunna räkna med två—tre, kanske upp till fyra olika avdelningar för yrkesutbildning i skolmässig form. Fyra avdelningar skulle rent kvantitativt räcka för hela det troliga elevantalet i 9 y (cirka 60—70 ungdomar). Men ungdomarnas yrkesönskningar kan inte tillgodoses genom fyra och ännu mindre genom två—tre olika valmöjligheter i skola. Och i och med att yrkesönskningarna blir rikt varierande, vilket de givetvis bör vara, försvåras inrättandet av skolavdelningar, därför att elevantalet inte räcker till en avdelning för varje förekommande yrke. Lättast att anordna i anslutning till 9 y i en kommun med 6 000 invånare bör vara en husmoderskurs med plats för 10—16 flickor och en handelskurs med plats för 15—20 elever samt dessutom, åtminstone i vissa fall, ett skoljordbruk i förening med skogskurs för ett mindre antal pojkar eller en grundläggande kurs för något industrioch hantverksområde (jfr kapitel 15). Såvida inte näringslivet i kommunen har en mycket speciell inriktning, får man nog i de flesta fall räkna med att de heltidsavdelningar, som kan inrättas i kommuner med mindre än cirka 20 000 invånare, blir kurser för huvudyrken, såsom grundläggande kurser för husligt arbete, för handel och kontor, för jordbruk och skogsbruk, för metall- eller träyrken inom industri och hantverk. Ungdomarna i de mindre och medelstora kommunerna måste få tillgång till utbildning i skola också för andra yrken. Men denna utbildning torde i regel få förläggas till centrala skolor eller till de större kommunala skolorna med differentierad heltidsundervisning. Som också beröres i kapitel 15, torde man få tänka sig i viss mån olika arbetsuppgifter för de mindre yrkesskolorna och för de 101

centrala och de större lokala skolorna. De senare bör kunna ge utbildning på olika stadier både för mera vanliga yrken med stort eller relativt stort rekryteringsbehov och för s. k. »enstaka» yrken med mera begränsat rekryteringsbehov. Kurserna i de centrala skolorna riktar sig till ett stort rekryteringsområde. Men under det att utbildningen för de mindre vanliga yrkena bör stå öppen för elever från hela landstingsområdet, bör utbildningen för huvudyrkena i första hand sikta till att ta hand om ungdomar från kommuner, som själva inte rimligen kan ordna sådan utbildning. Verksamheten bör även i de större kommunala skolorna i betydande utsträckning kunna inriktas på heltidskurser, i varje fall på det grundläggande stadiet. De mindre och medelstora skolorna torde som sagt i första hand böra anordna mera odifferentierade heltidskurser för huvudyrkena och endast om näringslivets struktur på orten ger anledning till det inrätta sådana kurser för mera ovanliga yrken. Kurserna blir för sin rekrytering i huvudsak hänvisade till den egna — och ev. samarbetande — kommuner. Ovanför 9 y-stadiet torde man som regel endast kunna ha deltidskurser och i vissa fall ett andra år i verkstadsskola. Fleråriga heltidskurser vid yrkesskolorna kräver som sagt i regel ett betydande rekryteringsunderlag. Kommunala yrkesskolor med några olika yrken representerade i verkstadsskolor eller andra fleråriga kurser kan knappast rekryteras i områden med mindre än omkring 20 000 invånare, såvida inte rekryteringsunderlaget av särskilda skäl blir gynnsamt, som t. ex. i Kiruna med dess relativa brist på utbildningsmöjligheter i näringslivet, Umeå och Luleå med deras stora uppland och Hagfors med en stor industri, som stöder skolan (jfr vidare kapitel 3). Påbyggnaden på de ettåriga grundläggande kurserna (eller 9 y-kurserna) i form av avdelningar med heltidsundervisning torde därför knappast kunna förekomma i nämnvärt flera kommuner än nu. Däremot bör, som visats här ovan, ettåriga eller kortare grundläggande kurser för de vanligaste yrkena eller snarare yrkesområdena kunnas erbjudas ungdomarna i betydligt flera kommuner än hittills. Olika slag av skolor med hänsyn till rekryteringsområdet. För närvarande kan man skilja mellan lokala kommunala skolor, i regel för industri och hantverk, handel och husligt arbete, och i allmänhet med lokalt begränsat rekryteringsområde; regionala — eller hellre centrala — skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor och vissa andra skolor (skolor för jordbruk, skogsbruk m. m. samt tekniska läroverk, handelsgymnasier m. fl. skolor på gymnasiestadiet hör också till denna grupp) med ett rekryteringsområde i allmänhet omfattande ett län eller mera; riksskolor, som avser yrken med så begränsat rekryteringsbehov, att endast en eller två skolor behövs för hela landet. Även en annan typ av riksskolor är tänkbar, men har knapppast hittills förekommit i Sverige. Vi avser skolor för kvantitativt omfattande men till utbildningen specialiserade yrken. I sådana skolor finns alla utbildningsstadier representerade och skolorna blir närmast ett slags yrkesinstitut med arbetsteknisk och pedagogisk forskning och under102

visning på området. Textilinstituten i Borås och Norrköping och konfektionsskolan i Göteborg är skolor av liknande slag, även om de tillgodoser i viss mån lokala intressen och knappast har så många olika utbildningsstadier representerade. Textilinstitutet i Borås torde i detta avseende vara den skola, som mest närmar sig den nu skisserade formen av riksskola. För framtiden torde man utöver ovannämnda grupper av skolor böra räkna med ännu en grupp, nämligen lokala skolor, som drivs i samarbete mellan två eller flera kommuner. Dessa skolor blir närmast ett slags regionala skolor, som dock får ett mera begränsat rekryteringsområde än sådana skolor hittills i allmänhet haft. Sakkunniga räknar således med lokala yrkesskolor, som kan vara k o m m u n a l a och drivas antingen av en enskild kommun eller två eller flera samverkande kommuner eller e n s k i l d a och drivas av enskild huvudman, centrala yrkesskolor, som i regel har landsting som huvudman men även kan drivas av enskild person eller primärkommun, samt riksskolor, som drivs av stat, primärkommun, landsting eller enskild huvudman eller knyts som särskilda avdelningar till lokala eller centrala skolor. De lokala skolorna har ett lokalt begränsat rekryteringsområde. De centrala skolorna hämtar sina elever från ett större men regionalt avgränsat område, under det att riksskolorna tar emot elever från hela landet. I kapitel 18 föreslår vi samma statsbidragsgrunder för lokala och centrala skolor men rikligare statsbidrag till riksskolor. Kungl. Maj:t avgör, om en central skola skall benämnas riksskola. Beträffande samtliga dessa skolformer kan sägas, att ju större rekryteringseller befolkningsunderlag skolan har, dess säkrare kan man vara om dess fortsatta existens. En liten lokal skola kan föra en ganska osäker tillvaro från det ena året till det andra. Enhetsskolans yrkeslinje bör dock erbjuda ett förhållandevis säkert underlag för heltidskurser i viss utsträckning, förutsatt att studieinriktningen är lämplig med hänsyn till näringslivets struktur och ortens traditioner ifråga om yrkesvalet. En central skola borde i allmänhet vara så pass stor, att den tål vissa fluktuationer i elevtillströmningen. Men den är också genom det större befolkningsunderlaget mindre utsatt för sådana fluktuationer. I samma mån som efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning ökar, torde de centrala yrkesskolorna få allt större betydelse för lösningen av glesbygdernas skolproblem. En riksskola bör, om den inte läggs upp alltför storartat, ha förutsättningar att bestå tämligen oberoende av konjunkturväxlingar, givetvis under förutsättning att den i övrigt kan arbeta under lugna ekonomiska förhållanden. Skolornas storlek. De lokala skolorna kan ha mycket växlande storlek. Det finns några helt små skolor med en enda kurs om 8—10 elever. Det finns medelstora skolor med 200—500 kursdeltagare och det finns ett fåtal skolor med över 1 000 kursdeltagare, däribland Stockholm med cirka 15 000 och Göteborg med cirka 5 000. Som framgår av kapitel 3 hämtar ingen av de kommunala skolorna 1 sina 1

Utom Kiruna

elever enbart inom den egna kommunen. De är allesammans i viss mån regionala skolor och tillgodoser ett större eller mindre område. Utom för de allra största skolorna har detta område dock i allmänhet ganska bestämda gränser och eleverna kommer om inte från kommunen så dock från trakten. Vi räknar med att förhållandet även i fortsättningen kommer att vara ungefär detsamma beträffande de lokala skolorna. Eleverna kommer i de flesta fall att bo så nära skolan, att elevhem eller inackordering behöver förekomma endast mera undantagsvis. Samma sak torde komma att gälla de lokala skolor, som inrättas av skol- eller kommunalförbund. Skolor av detta slag måste i främsta rummet anpassas efter den lokala efterfrågan på utbildning, och det är därför svårt att ange en önskvärd eller lämplig storlek på skolan. Dock torde det i synnerhet för de skolor, som drivs av skol- eller kommunalförbund, vara en fördel om skolan blir så stor, att den kan disponera ett permanent kansli och helst även en heltidsanställd rektor. På så sätt kan samarbetet mellan kommunerna löpa smidigare och skolans adminstration över huvud taget bli bättre tillgodosedd. Mycket av det som sägs härnedan om centrala skolor gäller också de lokala, kanske i synnerhet synpunkterna beträffande lärarnas sysselsättning och kompetens och nackdelarna av alltför små skolor. Vissa av dessa nackdelar kan dock kanske lättare vid en lokal än vid en regional skola upphävas genom att lärarna har sysselsättning även i andra skolor eller i produktivt arbete. Vid de centrala skolorna blir förhållandena delvis annorlunda. Undervisningen sker helt eller huvudsakligen i heltidskurser och lärarna har sin egentliga sysselsättning vid skolan. Eleverna kommer från olika håll och inackorderas på skolorten' i enskilda hem eller elevhem. Skolan får i högre grad än när eleverna bor i sina egna hem ansvar också för deras fritid och privatliv. Allt detta gör, att skolan inte får vara alltför stor, om elevvården skall kunna tillgodoses och administrationen löpa någorlunda smidigt, men heller inte för liten, om man skall kunna få lärare med lämpliga kvalifikationer och ge dem full sysselsättning. En central skola för husligt arbete eller handel kan vara ganska liten utan att kostnaderna för skolan blir alltför stora. Däremot är det av pedagogiska skäl nog oftast önskvärt att inte ha alltför små skolor. Både lärare och materiell utrustning torde i de allra flesta fall kunna bli av en helt annan standard vid en något större skola. En skola för husligt arbete kan omfatta endast en avdelning för 10—16 flickor. Men en sådan skola kan knappast engagera mer än en lärare, och det blir då i de flesta fall svårt, att ge särskild undervisning i specialämnen som barnavård, sömnad, trädgårdsskötsel, smådjursvård, vävning o. s. v. Redan två avdelningar ger något större möjligheter, men mest idealiskt torde nog vara en skola med fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever, då man ju har möjlighet att anställa lärare med differentierad kompetens. En husmodersskola i förening med barnsköterskekurs ger i detta avseende särskilt goda förutsättningar. E t t önskemål 104

är givetvis, att den husliga avdelningen vid en lokal eller central skola blir så stor, att den kan få en särskild föreståndare med utbildning på området. De ettåriga handelskurserna omfattar i åtskilliga fall inte mer än en avdelning med en heltidsanställd lärare. Det är givet, att en del av undervisningen under sådana förhållanden måste meddelas av icke specialutbildad lärare. En och samma person kan omöjligt ha full kompetens i alla de olika ämnen, som ingår i kursen. Även här gäller således, att man helst bör ha två eller flera parallellavdelningar (eller 50—100 elever) för att uppnå önskvärd specialisering i undervisningen. En central skola för industri och hantverk bör så vitt man kan döma av hittills gjorda erfarenheter inte vara alltför liten, inte gärna mindre än åtta—tio avdelningar men heller inte gärna större än tolv—femton avdelningar. En skola med tolv—femton avdelningar, d. v. s. 180—225 elever, kan inte beräknas fylla hela behovet av skolmässig yrkesutbildning i de kommuner inom ett landsting, vilka inte kan upprätta egna yrkesskolor med heltidsavdelningar. Landstingsskolorna bör kunna vara ganska säkra om en fortlöpande rekrytering, i synnerhet om de får en sådan organisation, att de kan utnyttjas också för annan kursverksamhet än de två- eller fleråriga kurser, som nu utgör deras egentliga utbildningsform. Antalet centrala yrkesskolor borde därför kunna ökas betydligt utan risk för att utbildningsplatserna blir för många. För riksskolorna gäller i stort sett detsamma som för de centrala skolorna, i varje fall när de inrättas som fristående skolor för ett enda yrke eller yrkesområde, såsom är fallet t. ex. beträffande urmakarskolan i Borensberg och textilinstituten. Det kan dock stöta på olägenheter att driva en riksskola som helt fristående skola, bland annat därför att den kan bli så liten, att dess administration blir alltför dyrbar i förhållande till elevantalet. En möjlighet är att i stället knyta särskilda riksskolavdelningar till lokala eller centrala yrkesskolor. Så har skett ifråga om t. ex. kvarnskolan i Mariestad, sjömansskolorna i Göteborg, Hälsingborg och Kalmar och restaurangskolan i Stockholm. En annan möjlighet, närmast jämförlig med konstfackskolan och slöjdföreningens i Göteborg skola, är att sammanföra flera olika avdelningar av riksskolkaraktär inom ett större yrkesområde till en gemensam skola, varigenom skolan kan få en ur administrativ och ekonomisk synpunkt mera lämplig omfattning, samtidigt som man får möjlighet att samla ett flertal olika lärare med likartade intressen men differentierade kunskaper och utbildning och på så sätt erbjuda en kvalificerad och differentierad undervisning. Skolor för ett eller flera yrkesområden. I detta sammanhang finns det anledning överväga, om centrala yrkesskolor i likhet med de nuvarande centrala verkstadsskolorna, lantmanna- och lanthushållsskolorna bör inrikta sin undervisning endast på ett yrkesområde eller om de liksom nuvarande kommunala och en del enskilda, regionala skolor bör ge undervisning inom flera olika yrkesområden. 105

För skolans administrativa ledning är skolledarens pedagogiska och fackliga utbildning givetvis av underordnad betydelse. Men det är å andra sidan givet, att de olika huvudavdelningarna av pedagogiska skäl helst bör stå under ledning av fackutbildade pedagoger. Om man för samman kurser inom olika näringsområden till en och samma centrala skola, torde man därför böra sträva efter att få till stånd så pass stora avdelningar, att varje näringsgren kan få om inte egen rektor eller överlärare så i varje fall en fackutbildad föreståndare. Men skolan bör inte heller få svälla ut till en jätteapparat, som kräver en omfattande administrativ och facklig ledning. Har de olika avdelningarna samma huvudman torde det väl dock många gånger vara administrativt enklast att de förläggs till en och samma skola, i synnerhet om det rekryteringsområde som skall tillgodoses är någorlunda begränsat och har ett kommunikationssystem, som leder mot en bestämd centralort. Förläggningen av centrala yrkesskolor. Förläggningen av en yrkesskola, som har landstinget eller två eller flera kommuner som huvudman, kan givetvis orsaka vissa svårigheter, då det alltid måste betraktas som en fördel att ha en skola inom kommunen. Erfarenheterna av skolförbund är heller inte så stora hitintills. Om, såsom vi föreslagit i kapitel 17, vissa uppgifter även beträffande yrkesundervisningen, framför allt då planeringen av heltidsundervisningens utbyggnad och utformning, uppdras åt en eventuell mellaninstans för skolväsendet, bör dock frågor beträffande heltidsavdelningarnas lämpliga förläggning — och även den rimliga fördelningen av kostnaderna mellan samverkande kommuner — kunna lösas betydligt lättare än utan ett regionalt samordnande organ. Ofta löses frågan om förläggningen automatiskt på ett visst sätt därigenom, att busslinjer och andra kommunikationer inte medger mer än en möjlighet. I de fall då mer än en ort kan komma ifråga^ får man söka finna den lämpligaste lösningen med hänsyn till barnantal, tillgång till lokaler eller tomt, möjligheter att anordna växelutbildning mellan skola och näringsliv m. m. I regel bör man inte förlägga de olika avdelningarna av en yrkesskola till olika orter, då en sådan anordning i de allra flesta fall blir dyrare och mera svårskött ur såväl administrativ som pedagogisk synpunkt än att ha hela skolan förlagd till en enda ort. Kostnadsfördelningen för de olika skolformerna. Beträffande kostnadsfördelningen mellan staten och skolans huvudman ifråga om de olika skolformerna hänvisar vi till kapitel 18 om statsbidrag till yrkesundervisningen. I detta sammanhang finns anledning att ta upp endast frågan om kostnadsfördelningen mellan samverkande kommuner, när det gäller lokala skolor, som drivs av två eller flera kommuner gemensamt. I sådana fall bör en rättvis fördelning ske med hänsyn till det antal elevplatser varje kommun disponerar i skolan. Man torde få utgå från preliminära anslag anpassade efter den troliga elevfördelningen och sedan göra en slut justering efter varje läsår med hänsyn 106

till den verkliga fördelningen av eleverna mellan de olika kommunerna. — En möjlighet vid sidan av direkt samverkan om en hel skola mellan två eller flera kommuner är, att vissa avdelningar i en lokal skola står öppna för elever från andra kommuner och att dessa kommuner eller landstingen, om eleverna kommer från ett större område, betalar en rimlig del av kostnaderna för avdelningen. Beloppet bör, om parterna ej kan enas, fastställas av mellaninstansen eller, om denna inte skulle komma till stånd, av yrkesöverstyrelsen. I den mån en avdelning kommer till stånd endast under förutsättning av viss rekrytering utifrån, torde ett minimibelopp för övriga kommuners eller landstingets ekonomiska medverkan böra fixeras. Sammanfattning Övervägandena i detta kapitel gäller främst heltidskurser för yrkesutbildning, då dessa på ett helt annat sätt än deltidskurserna måste byggas upp med hänsyn till en någorlunda säker och kontinuerlig elevtillströmning. Vi anser, att det kommer att bli möjligt att inrätta heltidskurser även i mindre och medelstora kommuner i en helt annan utsträckning än hittills varit fallet. Med hänsyn till skolornas rekryteringsområden, bör man räkna med tre olika skoltyper för yrkesundervisningen, nämligen lokala yrkesskolor, som kan drivas antingen av enskild kommun, av enskild person eller organisation, eller av flera kommuner gemensamt, centrala yrkesskolor i regel drivna av ett eller flera landsting, i vissa fall av enskild huvudman eller primärkommun samt riksskolor drivna av staten eller av enskild huvudman eller knutna som särskilda avdelningar till centrala eller kommunala yrkesskolor. De lokala yrkesskolorna bör meddela undervisning i deltidskurser och i sådana heltidskurser, som lämpligen kan rekryteras inom kommunen respektive kommunalförbundet. Om skolan drivs av en liten eller medelstor kommun eller ett mindre kommunalförbund kommer dess heltidskurser framför allt att vara grundläggande kurser eller 9 y-kurser för huvudyrkena eller de stora yrkesområdena, såvida inte näringslivets struktur ger anledning till mera speciell undervisning redan i grundläggande heltidskurser. Om skolan drivs av en större kommun eller kommunalförbund bör den även kunna anordna vissa mera differentierade och avancerade heltidskurser för yrken med mera begränsat rekryteringsbehov. I det stora flertalet kommuner, som nu saknar heltidskurser, torde nya sådana kurser under åtskilliga år framåt i första hand komma till stånd för att tillgodose behovet av utbildning i klass 9 y. Påbyggnaderna på klass 9 y torde nog i regel, i den mån de utgör heltidskurser, komma att förläggas till orter, som redan nu har heltidsundervisning av en viss omfattning eller till centrala skolor. Däremot bör det givetvis även vid de mindre lokala yrkesskolorna finnas möjlighet till påbyggnad på klass 9 y i form av deltidskurser som komplettering till den fortsatta praktiska utbildningen på olika yrkesområden. 107

Skolans storlek måste anpassas efter det lokala utbildningsbehovet och kan således bli mycket växlande alltefter kommunens storlek och näringslivets struktur på orten. Ifråga om deltidsundervisningen kan en ökning eller minskning med hänsyn till efterfrågan åtminstone inom vissa gränser ske utan större olägenheter. En ökning eller minskning av verksamheten i heltidskurserna, utöver vissa förändringar i elevantalet i de olika kurserna, bereder betydligt större svårigheter, och dessa kurser måste därför så mycket som möjligt anpassas till den troliga genomsnittliga efterfrågan på utbildad arbetskraft under en längre period (se vidare kapitel 9). Med hänsyn till administrationen och det smidiga samarbetet mellan kommunerna vore det säkerligen en fördel, om en lokal skola, som drivs av kommunalförbund, vore så stor, att den kunde disponera ett permanent kansli och helst även en heltidsanställd rektor. Förläggningen av skolan bör beslutas i samråd med skolväsendets regionala organ. Kostnadsfördelningen mellan de samarbetande kommunerna bör ske med hänsyn till det antal elevplatser varje kommun disponerar. De centrala yrkesskolorna riktar sig till ett betydligt större rekryteringsområde än de lokala skolorna. Med enhetsskolans genomförande torde de få allt större betydelse för glesbygderna. De torde vara en lämplig form för undervisning i jordbruk och skogsbruk, industri och hantverk, kontors- och detaljhandelsarbete, husligt arbete och barnavård. Undervisningen meddelas till allra största delen i heltidskurser och lärarna är i regel heltidsanställda. Undervisningen bör främst avse sådana yrken och yrkesområden, som har ett mera begränsat rekryteringsbehov än de egentliga huvudyrkena och således kräver ett större befolkningsunderlag, men kurser för huvudyrkena bör också finnas för elever från kommuner utan egna heltidsskolor för yrkesutbildning. Eleverna bor i stor utsträckning inackorderade i enskilda hem eller elevhem. Skolan blir i högre grad än i de lokala skolorna ansvarig för elevernas fritid och privatliv. Vissa överväganden måste göras beträffande skolans lämpliga storlek. Bland annat med hänsyn till administrationskostnaderna och möjligheterna att försäkra sig om kompetenta lärare bör skolan inte vara för liten. Men den bör heller inte, främst av administrativa och sociala skäl (elevvården), vara alltför stor. Som allmänt önskemål gäller, att centrala skolor för husligt arbete helst bör omfatta fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever och för handel minst två—tre avdelningar eller 50—100 elever. Beträffande centrala skolor för industri och hantverk tyder hittills gjorda erfarenheter på att skolan bör helst ha minst åtta—tio, högst tolv—femton avdelningar, d. v. s. ett elevantal mellan 120 och 225. De centrala skolorna har hittills i regel endast erbjudit undervisning för ett näringsområde (centrala verkstadsskolor för industri och hantverk), men de kan också omfatta kurser för flera olika områden. I sådana fall gäller — liksom för de lokala skolorna, där så är möjligt — att det av pedagogiska skäl är 108

önskvärt, att skolan blir så stor att varje avdelning kan stå under ledning av en pedagogiskt skolad fackman som biträdande rektor eller föreståndare. Riksskolorna avser i de flesta fall yrken med en så begränsad årlig rekrytering, att endast en eller ett par skolor behövs för hela landet. De kan dock också avse yrken med relativt stort rekryteringsbehov men specialiserad utbildning. I det senare fallet utformas de närmast som ett slags utbildnings- och provningsinstitut med alla olika utbildningsstadier representerade. I många fall måste riksskolorna bekostas helt med statsmedel, men det kan vara en fördel, om skolan som huvudman har ett yrkesförbund, en kommun eller annan samfällighet med ett direkt intresse av att skolan finns. Statsbidraget bör då, enligt vårt förslag (kapitel 18), bli högre än till lokala och centrala skolor. Det blir således Kungl. Maj :ts sak att avgöra, om en skola skall betraktas som riksskola eller inte.

KAPITEL 9

Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna

Inledning Större och mindre kommuner. Vi har begränsat våra förslag ifråga om utbyggnaden av yrkesskolorna till att avse heltidsundervisningen. En utbyggnad av denna undervisning medför större organisatoriska svårigheter och kostnader och förutsätter nybyggnader och tillgång på utbildade lärare i en helt annan omfattning än deltidsundervisningen. I kapitel 1 har vi redogjort för bakgrunden till vår uppfattning om heltidskursernas framtida betydelse: det förändrade produktionssättet, som försvårar, ibland omöjliggör, undervisning i arbetet, de ökade kraven på teoretiska fack- och allmänkunskaper, den bättre effekten av en utbildning, som till en del sker utanför produktionen o. s. v. Även en jämförelse mellan de olika kurstyperna inom yrkesskolorna utfaller till heltidskursernas förmån. Eleverna söker sig dit tämligen direkt efter den allmänbildande skolan. Avbrottsfrekvensen är betydligt lägre än i deltidskurserna. Man får jämnare lärarbesättning, bättre samordning mellan praktik och teori o. s. v. Det blir säkerligen också främst kurser med heltidsundervisning, som med enhetsskolans genomförande blir mera efterfrågade. I kapitlen 3 och 8 visas, att man i regel bör räkna med ett rekryteringsunderlag på cirka 20 000 invånare för att kunna bygga upp en yrkesskola, som kan erbjuda någon nämnvärd differentiering i heltidskurser. Men med ett sådant underlag bör det vara möjligt att fylla bortåt tio—tolv avdelningar med 150—200 elever, i varje fall om man också får en viss tillströmning från kringliggande kommuner. En del ungdomar måste dock alltid skaffa sig utbildning på annat sätt eller på annan plats, därför att de söker sig till yrken, som det inte rimligen kan finnas plats för annat än på mycket stora orter med starkt differentierat näringsliv och differentierade skolor. Med ett rekryteringsunderlag på ungefär 30 000 invånare torde det vara möjligt att anordna tio—femton heltidsavdelningar för 200—225 elever, om skolan tillgodoser endast den egna kommunen. Men en sådan begränsning förekommer praktiskt taget aldrig. En kommun med 30 000 invånare har i verkligheten ett avsevärt mycket större rekryteringsunderlag för sitt skolväsende. Ju fler heltidskurser en yrkesskola anordnar, dess större blir i regel procenten »utsocknes» elever, även om undantag förekommer, som t. ex. yrkesskolorna i Stockholm och några till av de allra största städerna. Även i fortsättningen bör en stor och folkrik kommun bli utbildningscentrum för den kringliggande landsbygden. I annat sammanhang har utvecklats fördelarna med en något större skola ur pedagogiska och administrativa synpunkter. 110

Om inte alldeles speciella förhållanden föreligger — som t. ex. i Kiruna, den enda kommunala yrkesskola med heltidskurser, som rekryteras helt inom kommunen — bör nog en ort med 20 000 invånare i regel ha en yrkesskola för ett rekryteringsunderlag på minst 30 000, ibland avsevärt mera. Heltidsundervisning av en viss mera begränsad omfattning måste emellertid finnas i kommuner med betydligt mindre befolkningsunderlag än 20 000 invånare. I kapitel 8 om rekryteringsområdena har räknats med möjligheten av upp till tre—fyra heltidsavdelningar i en kommun med 6 000 invånare. Det är givet att ett större rekryteringsområde kan erbjuda större relativ tillgång på heltidsplatser än ett mindre, därigenom att differentieringsmöjligheterna blir större och fler yrken och smakriktningar kan tillgodoses. I en kommun med 30—40 ungdomar i 9 y finns det elever för två, högst tre avdelningar. Men det är givet att yrkesvalet bland så pass många ungdomar måste omfatta åtskilligt mer än två—tre yrken. Mera i undantagsfall kan man räkna med att kommunen ensam kan stå för mer än en yrkesskolavdelning, ibland kanske inte ens det. Efter kommunindelningsreformen har Sverige cirka 220 kommuner med minst 6 000 invånare; 39 av dessa, har (1 januari 1952) minst 20 000 invånare. De flesta kommuner med över 20 000 invånare har skolor med heltidskurser. Två sådana orter saknar emellertid helt mera omfattande yrkesutbildande kurser i sina kommunala yrkesskolor, nämligen Lidingö och Nyköping. Kommunala och enskilda yrkesskolor med heltidskurser förekommer i några fall i helt små kommuner som t. ex. Anderstorp, Överum, Vinslöv, Ljungskile och Steneby. I sådana fall är emellertid rekryteringsområdet, som redan framhållits, betydligt större än den egna kommunen. Centralisering eller spridning av utbildningsmöjligheterna. Vid en utbyggnad av yrkesskolväsendet — och därmed menas här skolor för undervisning i industri och hantverk, handel, sjöfart, husligt arbete och viss jordbruksundervisning, alltsammans på stadier, som nu finns representerade inom de kommunala yrkesskolorna — blir en av de första frågorna, om man för heltidsundervisningens vidkommande skall inrikta sig på att framför allt bygga ut redan existerande skolor eller i första hand försöka inrätta heltidskurser i kommuner, som nu helt saknar sådan undervisning. I de trettionio kommunerna med över 20 000 invånare bor sammanlagt 2.6 miljoner människor, d. v. s. 37 procent av Sveriges befolkning. Om man som vi nyss gjorde, antar, att en kommunal yrkesskola i en så pass stor kommun bör tillgodose minst ungefär 50 procent mer än sin egen befolkning, skulle man i dessa trettionio kommuner ha yrkesskolor för ett befolkningsunderlag på närmare 4 miljoner, d. v. s. 55 procent av befolkningen. I en del fall torde det emellertid inte räcka med 50 procents ökning av rekryteringsområdet. Det förefaller därför troligt och rimligt, att man i de cirka fyrtio största kommunenheterna skall ha yrkesskolor, som tillgodoser sammanlagt ungefär 60 procent av befolkningen. 111

För närvarande finns nästan hälften av heltidsundervisningen vid skolor av detta slag samlad i de tolv största städerna. Nyssnämnda fördelning skulle således innebära en minskad koncentration i jämförelse med nuvarande förhållanden, något som nog också blir en nödvändig följd av enhetsskolans genomförande. Vissa heltidskurser måste komma till stånd för att ta hand om elever i 9 y, men det är givet, att man inte kan ha heltidskurser för yrkesutbildning i de allra minsta kommunerna. En avsevärd ökning av heltidsundervisningen krävs för att ta hand om eleverna i 9 y. För att inte yrkesvalet skall bli för ensidigt och begränsat till lokala möjligheter måste denna ökning till stor del ske genom centralisering av undervisningen till regionala skolor och ibland till skolor med en landsdel eller hela riket som rekryteringsunderlag.

Ungdomsårskullarnas och enhetsskolans inverkan på efterfrågan på skolmässig utbildning i heltidskurser I tab. 13, sid. 362, avseende kommunala och enskilda yrkesskolor, centrala verkstadsskolor, högre tekniska läroverk, tekniska skolor och vissa andra skolor för teknisk utbildning, handelsgymnasier samt lantbruks- och skogsundervisning, redovisas för läsåret 1951/52 cirka 163 500 elever varav 29 500 i heltidskurser. Dessa 29 500 elever ger ett genomsnitt för hela riket av knappt fyrtiotvå heltidselever per 10 000 invånare. Läsåret 1949/50 uppgick hela antalet elever till drygt 145 000, varav 26 000 i heltidskurser eller genomsnittligt för landet trettiosju heltidselever per 10 000 invånare. De tillgängliga utbildningsplatserna motsvarar på sina håll långt ifrån efterfrågan, medan man på andra håll har svårt att fylla sina kurser. I stort sett kan man emellertid säga, att möjligheterna till skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser för närvarande är otillräckliga. Man kan utgå från att efterfrågan på sådan yrkesutbildning kommer att öka avsevärt under de närmaste decennierna. De årskullar, som lämnar skolan, kommer att öka ända in på 1960-talet och kommer även senare åtskilliga år framåt att ligga högre än nu. Detta framgår av diagram (a) och tablån (sid. 114) över antalet ungdomar i åldern 15—24 år för åren 1950—1971. Ökningen blir inte mindre än 39 procent — från 847 800 år 1953 till 1 175 650 år 1966 — för åldrarna 15—24 år, d. v. s. de åldrar som framför allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser. För åldrarna 15—19 år, som omfattar ungdomarna i och närmast efter 9 y, är ökningen ännu större eller 51 procent från 413 600 år 1952 till 625 500 år 1963. Enhetsskolans genomförande kommer, alldeles oavsett förändringar i folkmängdens sammansättning, att medföra större efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser än nu, eftersom den påbörjade yrkesutbildningen i 9 y blir obligatorisk för alla de ungdomar som väljer denna linje. 112

Diagram a. Åldrarna 15—24 år åren 1950—1971

1 200000

1100000 c

c 800000

. 800000

600000 B A

500000 B A

400000 1950 A

15-19 öringar

1960 B 2 0 - 2 4 öringar

400000 1968 1970-1971

C 1 5 - 2 4 öringar

Till dessa mera objektiva mätare — alltså ungdomsårskullarnas ökning och införandet av en för vissa ungdomar obligatorisk yrkesutbildning — på den ökade subjektiva efterfrågan kommer så konjunkturförändringar, som också kan tänkas påverka efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning. I varje fall har under tidigare lågkonjunkturer efterfrågan på yrkesutbildning i skolor ökat, och de något vikande konjunkturerna under de sista åren (1952—53) visade sig också ha samma effekt.

Allmänna grunder för utbyggnaden Målsättning. I kapitel 1 har diskuterats det mål man ur kvalitativ och kvantitativ synpunkt skulle vilja sträva efter vid en utbyggnad av yrkesutbildningen. Detta mål bör sättas så högt som möjligt. Helst skulle man vilja se, a t t varje pojke och flicka i klass 9 y finge en systematisk skolmässig utbildning för det yrke han eller hon väljer och att alla ungdomar, som därefter ville fortsätta sin utbildning i yrkesskola, finge möjligheter a t t göra det. Näringslivets reella möjligheter att ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen kan, som också 113 8

Tablå över antalet ungdomar i åldrarna 15—24- år åren 1950—1971. Kvarlevandeprocenten har beräknats vara i genomsnitt 95 för åldrarna 15—19 år och 94 för åldrarna 20—24 år. Antalet födda åren 1952—1956 har antagits vara i genomsnitt 105 000—110 000, d. v. s. något lägre än hos Hyrenius (Befolkning och samhälle, Tiden 1951), vilkens siffror beräknats redan 1950.

År

Antal (A) 15—19-åringar

Antal (B) 20—24-åringar

Antal (C) 15—24-åringar

1950 . . 1951 . . 1952 . . 1953 . . 1954 . . 1955 . . 1956 . . 1957 . . 1958 . . 1959 . . 1960 . . 1961 . . 1962 . . 1963 . . 1964 . . 1965 . . 1966 . . 1967 . . 1968 . . 1969 . . 1970 . . 1971 . .

415 027 412 998 413 563 422 042 433 716 443 094 453 344 475 752 505 626 541 357 578 972 610198 624 277 625 504 612 471 593 317 571875 554 258 538 635 528 376 623 526 517 750

455 853 445 476 437 854 425 777 418 474 410 659 408 651 409 209 417 600 429 150 438 430 448 572 470 744 500 304 535 658 572 877 603 775 617 706 618 920 606 024 587 071 565 856

870 880 858 474 851 417 847 819 852 190 853 753 861 995 884 961 923 226 970 507 1 017 402 1 058 770 1095 021 1125 808 1148 129 1166194 1175 650 1171 964 1 157 555 1134 400 1110 597 1 083 606

framhålles i kapitlen 1 och 7, i framtiden knappast antas bli större än nu, även om företagens utbildningskapacitet kan utnyttjas bättre än nu sker. Om man vill ge en skolmässig utbildning till alla elever i klass 9 y i enhetsskolan skulle minst hälften, troligen inemot två tredjedelar av varje årskull eller cirka 70 000 ungdomar beredas plats i yrkesskolor — samhällets eller företagens — minst ett halvt ( = 9 y), i många fall både två, tre och fyra år. I dag förefaller ett sådant mål att ligga mycket avlägset. Mindre än 20 000 ungdomar av varje årskull kan få en grundläggande skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser varierande från fem månader till fyra år i företagsskolor, verkstadsskolor, handelsskolor, husmodersskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor och därmed jämförliga skolformer. Man skulle således troligen behöva fyrdubbla kapaciteten med allt vad det innebär av kostnader för byggnader, inredning, undervisningsmate114

riel, lärare och administration. 1 En sådan utbyggnad måste ta lång tid, och man kan knappast på en gång skissera arbetsprogrammet, eftersom målet för utbildningen inte är oföränderligt. Etappvis utbyggnad. Utbyggnaden måste ske etappvis. Vi har valt att som första etapp ta den period för vilken man någorlunda säkert kan beräkna antalet ungdomar per årskull, d. v. s. tiden fram till början av 1970-talet. Som ett första etappmål på vägen mot systematisk yrkesutbildning för alla ungdomar, som ägnar sig åt praktiskt förvärvsarbete, har vi menat att man borde uppställa en höjning av utbildningskapaciteten i heltidskurser i statsunderstödda yrkesskolor för hela landet till den för läsåret 1949/50 högsta sammanlagda kapaciteten i olika slag av heltidskurser inom ett enskilt län. Detta är inte något optimum utan en helt godtyckligt vald nivå som utgångspunkt för de följande resonemangen. Olika vägar att öka kapaciteten. En ökning av utbildningsmöjligheterna skulle kunna ske på två sätt. Dels kan man öka antalet yrkesavdelningar, dels kan man utnyttja de nuvarande avdelningarna på ett annat sätt. Utbildningstiden kan t. ex. avkortas, varigenom flera elever än nu kan tas om hand på samma tid. En viss ökning genom åtgärder av det senare slaget torde man kunna räkna med, främst genom en utbyggnad av växelundervisningen. Sådan undervisning kan emellertid endast tillämpas för vissa yrken ooh knappast förrän under det andra utbildningsåret. För handeln kan växelundervisning endast genomföras i mera begränsad omfattning. Den nuvarande skolmässiga heltidsundervisningen riktar sig i de allra flesta fall till ett elevklientel, som siktar till en mera omfattande utbildning. Den har inte så stor kvantitativ omfattning, att man skulle kunna minska antalet nu befintliga avdelningar med längre utbildningstid och ersätta dem med kortare kurser. Någon nämnvärd ökning av kapaciteten i de redan existerande kurserna torde man således inte kunna uppnå. Däremot torde det vid en utbyggnad bli nödvändigt att även — och i anslutning till 9 y till och med främst — inrätta kortare heltidskurser i omfattning motsvarande yrkesundervisningen i klass 9 y. Den nuvarande (1949/50) heltidsundervisningen för industri och hantverk på lärlings- och yrkesskolstadiet omfattar cirka 500 avdelningar med omkring 15 elever per avdelning uppdelade på ett 80-tal olika orter. Handelsundervisning på heltid förekommer på ett 50-tal orter i omkring 150 avdelningar med i regel 20—25 elever. Den husliga heltidsundervisningen inklusive lanthushållsskolorna är uppdelade på omkring 80 olika skolor med 350—400 kurser (hel- eller halvår) och 12—16 elever i varje avdelning (kurs). Totala antalet heltidsavdelningar för 1 Därav beräknas högst (70 000 : 2 = ) 35 000 platser för 9 y och resten för heltidsundervisning ovanför den obligatoriska skolan.

yrkesutbildning på här berörda stadier inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete uppgick således 1949/50 till ungefär 1 000 koncentrerade till i runt tal 150 olika orter. Hur många elevplatser behövs för att uppnå etappmålet? Den utbyggnad av utbildningsmöjligheterna, som behövs för att tillgodose dels det otillfredsställda behov, som nu finns, dels den ökade efterfrågan på arbetskraft med mer eller mindre omfattande utbildning av delvis annat slag än nu som man har att räkna med, måste ske huvudsakligen genom att man nyinrättar yrkesavdelningar. Några möjligheter att mera exakt beräkna den behövliga utbyggnaden har man inte. 1 Även av det skälet kan det vara lämpligt att till en början kalkylera med hur mycket som skulle behövas för att höja genomsnittet för landet till kapaciteten i de under läsåret 1949/50 bäst tillgodosedda områdena, nämligen Norrbottens län och Stockholms stad, som båda hade 65—70 heltidselever per 10 000 invånare mot 372 i genomsnitt för hela landet. De sammanlagt 26 000 elevplatser i heltidskurser på lärlings- och på gymnasiestadiet, som man då hade, skulle i så fall behöva ökas med 22 000 d. v. s. cirka 85 procent, till sammanlagt ungefär 48 000. Av de nuvarande utbildningsplatserna ligger drygt hälften inom industri och hantverk medan handeln har en dryg sjättedel, husligt arbete och jordbruk vardera en knapp sjättedel. En rent schematisk fördelning av de nytillkommande 22 000 heltidsplatserna efter samma proportioner mellan näringsgrenarna som hittills skulle ge industri och hantverk 12 000 platser, handel 4 000. jordbruk och husligt arbete ungefär 3 000 vardera. En sådan fördelning är, som skall visas i det följande, inte lämplig a t t göra. De tillkommande elevplatserna bör i möjligaste mån fördelas efter det relativa behovet av utbildning inom olika näringsgrenar.

Utbyggnaden av skolor för industri och hantverk Tidigare försök till beräkning av behovet av utbildad arbetskraft. Det är mycket svårt att finna utgångspunkter för objektiva beräkningar av behovet av utbildad arbetskraft. Vad beträffar industri- och hantverksutbildningen har vid några tillfällen gjorts försök att uppskatta den aktuella tillgången på lärlingar och bedöma det verkliga behovet av yrkesarbetare. Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté anger i sitt betänkande 1944, att man för industrins del skulle behöva ett årligt nytillskott av cirka 7 000 yrkesarbetare. Hantverkets lärlingskommitté uppskattade behovet till 5 000 per år för hantverkets vidkommande, alltså sammanlagt 12 000 utlärda arbetare per år för industri och hantverk. Siffran är givetvis i hög grad approximativ. Beräkningarna gjordes på upp1 2

Vissa undersökningar rörande utbyggnadsbehovet på landsbygden redovisas i bilaga 8. Läsåret 1951/52 hade genomsnittssiffran för landet som redan nämnts stigit till 42.

gifterna från 1940 års folkräkning och sedan dess har antalet industriarbetare ökat med ungefär 20 procent från drygt 800 000 till inemot en miljon. I andra sammanhang har nämnts, att yrkesarbetarna skulle kunna uppskattas till 15 a 20 procent av hela antalet sysselsatta inom industri och hantverk. Om detta antagande vore riktigt, skulle man komma fram till ett årligt rekryteringsbehov av endast ungefär 8 000 yrkesarbetare för industri ooh hantverk sammanlagt, beräknat på 1945 års folkräkning och med i genomsnitt 30 års omloppstid. Denna uppskattning torde emellertid bygga på en mycket snäv definition av begreppet yrkesarbetare som en under åtskilliga år i yrkets olika arbetsmoment allroundutbildad person, en definition, som knappast är tillämplig nu, då mer och mer av det kvalificerade yrkesarbetet utförs av specialarbetare med utbildning på ett mera begränsat område. Tendens till ökning av antalet skolade arbetare. Var sanningen ligger är mycket svårt att säga. Arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté grundade sina beräkningar på ett undersökningsmaterial, som utvisade 22—23 procent yrkesarbetare 1 av hela antalet industriarbetare. Detta procenttal var emellertid för lågt, då man av vissa orsaker fått fram för låga siffror för några grenar. Inom de två största industriarbetsgivarförbunden, verkstadsföreningen och byggnadsindustriförbundet anges nu (1953) procenten yrkesarbetare till cirka 33 procent för verkstadsindustrin (50 000 yrkesarbetare av 150 000 arbetare) och 60—65 procent för byggnadsindustrin, d. v. s. för verkstadsindustrin något mera än 1940, för byggnadsindustrin ungefär detsamma. En tendens till ökning av den skolade arbetskraften i jämförelse med hela arbetarstammen tycks göra sig märkbar inom industrin i allmänhet. Man rationaliserar bort en del av den olärda arbetskraften och bygger ut med mera kvalificerad personal. Procenten »yrkesarbetare» har således stigit sedan 1940. Men man kan knappast ge något exakt mått på ökningen. Om man utgår från att yrkesarbetarna bör utgöra minst 25 procent av alla arbetare inom industri och hantverk bör man kunna vara säker på att inte räkna för högt, snarare tar man till i underkant. Med detta antagande och med 1950 års folkräkning som grund kommer man fram till följande beräkningar. Det årliga tillskottet av utbildad arbetskraft. Hela antalet sysselsatta inom industri och hantverk uppgick 1950 till 1 277 202 varav 964 900 arbetare. E t t ganska betydande antal personer sysselsätts emellertid inom andra näringsgrenar med likartade arbetsuppgifter som industriyrkesarbetarens. Man kan kanske ange det sammanlagda antalet arbetare med arbetsuppgifter av industri- eller hantverkskaraktär till totalsumman sysselsatta inom industri och hantverk, alltså i runt tal 1 275 000. Yrkesarbetarna borde då, om man beräknar dem till 25 procent av hela arbetarstammen, vara 318 750, vilket med i genomsnitt 30 års omloppstid skulle innebära ett årligt nyrekryteringsbehov av 10 625. Antalet ar1 Detta ord togs i regel i kollektivavtalets mening, men vissa specialarbetare räknades också in i begreppet.

Diagram b. Ökningen av antalet sysselsatta respektive antalet arbetare inom industri och hantverk från 1920 till 1950 1000-tal arbetare

600 1940 1945 1950 A = hela antalet sysselsatta B = antalet arbetare

betare inom industrin och hantverket har, liksom hela antalet sysselsatta, ökat kraftigt under senare år, och detsamma gäller bland annat samfärdseln, som sysselsätter ett stort antal arbetare. Även om man antar, att ökningen blir mindre kraftig i fortsättningen, torde dock alltjämt en viss överföring av arbetskraft från andra näringsgrenar till industrin komma att äga rum. För att procenten yrkesarbetare skall kunna hållas konstant måste således det årliga tillskottet ökas undan för undan. I bifogade diagram (b) visas ökningen av näringsgrenen industri och hantverk från 1920 till 1950. I diagram (c) visas relativa förhållandet mellan det verkliga respektive beräknade (se nedan sid. 126 f) antalet elevplatser och antalet yrkesverksamma inom industri och hantverk åren 1950, 1960 och 1970. Begreppet yrkesarbetare undergår efter vad det vill synas en betydelseförändring därigenom, att specialarbetare med grundlig utbildning på ett relativt begränsat område blir allt vanligare. Detta har också medfört, att antalet arbetare med utbildning på ett större eller mindre område kommit att utgöra en allt större del av hela antalet arbetare, ett förhållande som troligen kommer att bli allt mera accentuerat. Man torde således få räkna med en gradvis ökning av det årliga tillskottet utbildade arbetare, dels för att täcka industrins troliga ökning, dels för att möta en fortgående ökning av efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft. I anslutning till nyssnämnda siffror bör man kunna anta att det årliga tillskottet av yrkesarbetare, d. v. s. allround yrkesarbetare och special118

Diagram c. Antalet heltidselever för industri och hantverk i förhållande till 10 000 yrkesverksamma inom näringsgrenen åren 1950, 1960 och 1970 vid en utbyggnad av yrkesundervisningen enligt föreliggande beräkningar (se sid. 126 f) 300

970 A I förhållande till 10 000 yrkesverksamma folkräkningen 1945. B > » > 10 000 » » 1950, C > » » 1 0 000 > med antagen ökning av antalet yrkesverksamma med 10 % per 10-års period.

arbetare, fram till 1960 i genomsnitt bör uppgå till 12 000. Efter 1960 fram till 1970 behövs sannolikt ett högre årligt tillskott, kanske i genomsnitt 13 000— 14 000, möjligen på längre sikt räknat omkring 15 000. Det behövliga totalantalet lärlingar under utbildning. Hittills har man brukat räkna med en treårig utbildningstid. I vissa fall är detta säkerligen en längre tid än som behövs för arbetare med en yrkesspecialitet inom ett begränsat område. Men i andra fall kan den också vara för kort. Eftersom vi här utgått från ett av allt att döma mycket försiktigt procenttal för gruppen yrkesarbetare, torde man kunna använda den treåriga utbildningstiden som genomsnitt för att ange hur många lärlingar som bör vara under utbildning samtidigt för att fylla det här förutsatta nyrekryteringsbehovet. Om utbildningstiden antas vara i genomsnitt tre år, skulle man således behöva ha från 36 000 (3 X 12 000) till 45 000 (3 X 15 000) lärlingar under utbildning. Enligt en undersökning, som företogs 1950 av 1946 års skolkommission i samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna, fanns i till Svenska arbetsgivareföreningen anslutna företag 8 000—10 000 lärlingar under utbildning. Antalet arbetare i dessa företag uppgick 1950 till 562 000, d. v. s. till i det närmaste 60 procent av hela antalet arbetare inom industri och hantverk. Man får nog förutsätta, att antalet lärlingar är förhållandevis mindre i de företag, som står utanför arbetsgivareföreningen. Hela antalet lärlingar inom industrin kan därför knappast vid undersökningstillfället antas ha uppgått till mer än högst 15 000 (jfr kapitel 4). Den förut nämnda undersökningen från 1940 räknade med ett totalantal lärlingar av 20 000. En viss nedgång har med all säkerhet skett under 1940-talet, och de två undersökningarna kan därför antas stämma rätt väl med varandra. Med hänsyn till det både absolut och relativt större behovet av yrkesutbildad arbetskraft vid det senare undersökningstillfället var underskottet på sådan arbetskraft således avsevärt mycket större 1950 än 1940.

Utöver de kanske 15 000 lärlingarna i näringslivet finns i verkstadsskolor och andra jämförliga skolformer plats för i runt tal 7 500 elever. Sammanlagt kommer man således upp i 22 500 elevplatser, som med i genomsnitt treårig utbildning ger ett årligt tillskott av 7 500 utbildade. Ökningen av antalet elevplatser i yrkesskolorna. Av de 22 000 nytillkommande elevplatserna för skolmässig yrkesutbildning (jfr sid. 116) torde cirka 5 000 böra reserveras för utbildning på gymnasiestadiet. Tills vidare kan man — utan att i detta sammanhang ingå på någon närmare motivering — räkna med att tillföra jordbruket 1 000 platser, vilket med kurser om fem månader skulle betyda, att ytterligare 2 000 elever per år kunde beredas utbildning. Av de återstående 16 000 platserna synes hälften eller 8 000 platser böra tillföras skolor för industri och hantverk på lärlingsstadiet. E t t tillskott på 8 000 elevplatser per år för industri och hantverk skulle innebära, att man för yrkesarbetarutbildningen skulle kunna disponera sammanlagt 15 000 a 16 000 elevplatser för heltidsutbildning i kommunala och enskilda yrkesskolor. Om man begränsar utbildningstiden i yrkesskola till i genomsnitt två år, skulle 8 000 elever kunna gå ut per år, förutsatt att ingen avgång sker under utbildningstiden. Om skolutbildningen, som här antagits, är tvåårig, är eleven inte färdigutbildad. Man får räkna med ett, ibland två—tre års ytterligare utbildning i näringslivet, innan vederbörande betraktas som yrkesarbetare. Detta innebär, att en stor del av näringslivets utbildningskapacitet kommer att tas i anspråk för att färdigutbilda och specialisera elever från yrkesskolorna. Här har antagits, att yrkesskolornas heltidskurser för industri och hantverk skulle ge en i genomsnitt tvåårig utbildning. I vissa fall måste utbildningen i skola liksom hittills omfatta tre år, för hantverksyrkena i regel fyra år. Men man får också räkna med att en hel del av de ungdomar, som i 9 y skaffar sig en skolmässig yrkesutbildning för industri och hantverk, kommer att nöja sig med ett år. Till en början kan man kanske anta, att den mer än tvååriga och den ettåriga skolgången uppväger varandra, så att kapaciteten blir densamma som vid en i genomsnitt tvåårig utbildning. Men med tiden kommer man med all säkerhet — som förutsattes i kapitlen 1 och 7 — att utnyttja elevplatserna på ett annat sätt än nu och ge stora grupper skolmässig utbildning endast inom ramen för 9 y med fortsatt utbildning huvudsakligen i produktionen medan ett mindretal fortsätter utbildningen huvudsakligen i skola. I längden torde man således genom avkortad utbildningstid, specialisering, växelutbildning och andra åtgärder få utrymme för en ökning av elevantalet inom ramen för de här beräknade 15 000—16 000 elevplatserna. Kapaciteten i yrkesskolorna och det troliga behovet för 9 y. Den utveckling, som hittills skett ifråga om proportionerna mellan de olika näringsgrenarna, tyder på att ungefär hälften av 9 y-eleverna bör få utbildning för hantverk och indu120

stri eller också en viss mekaniskt-teknisk utbildning för arbetsuppgifter inom jordbruk, samfärdsel och andra näringsgrenar. Man skulle således kunna räkna med att ungefär 35 000 ungdomar per år av eleverna i 9 y kommer att vilja ha en tekniskt-mekanisk eller annan industri- eller hantverksbetonad utbildning. Om 10 000 av dessa kan få sin grundutbildning i företag inom industri och hantverk — siffran är fiktiv och betydligt högre än det antal ungdomar, som nu kan antas rekryteras på utbildningsplatser i sådana företag — borde alltså cirka 25 000 ungdomar per år beredas plats antingen i ettåriga verkstadsskolor eller i det första året av två- eller fleråriga verkstadsskolor. Under detta år (9 y-året) skall den praktiska och teoretiska yrkesutbildningen omfatta 25 veckor. Man kan således få utrymme i yrkesskolorna för två alternerande elevgrupper. Skolorna bör då kunna rymma cirka 13 000 elever samtidigt. Om man låter större delen av de nytillkommande elevplatserna för industri och hantverk, således cirka 8 000, gälla 9 y-avdelningar och ökar elevplatserna i påbyggnadsavdelningar till 6 000 mot för närvarande cirka 4 000 betyder detta, att man redan år 1970 skulle ha 10 000 elevplatser tillgängliga för det första utbildningsåret. Man skulle således kunna ta hand om 20 000 9 y-elever i ettåriga eller i första klassen av fleråriga verkstadsavdelningar för industri och hantverk. Under förutsättning att större delen av utbyggnaden läggs på 9 yavdelningarna, skulle man således redan om ungefär femton år, d. v. s. vid den tidpunkt då enhetsskolan till stor del kan vara genomförd, kunna ge mer än hälften av alla ungdomar, som kan antas söka sig till industri- och hantverksyrken, en skolmässig grundläggande yrkesutbildning inom enhetsskolans ram. Vi utgår från att en viss del av den rent grundläggande utbildningen i systematisk form skall kunna ske i näringslivet inom företag, där man har förutsättningar att anordna en sådan utbildning. Om man som här skett antar, att 10 000 av de 35 000 9 y-elever, som kan beräknas gå till industrin och hantverket, får sin grundläggande utbildning i sådana företag, skulle yrkesskolorna således ta hand om cirka 25 000. Detta innebär, att man med en utbyggnadstakt av 300—500 elevplatser (inom industri och hantverk) per år även under 1970talet redan omkring 1980 i yrkesskolorna skulle kunna ta hand om alla 9 yelever, som skulle kunna behöva grundutbildning för industri och hantverk utanför företagen. Den behövliga kvantitativa omfattningen av utbildningen i näringslivet. Ovanstående beräkningar av den utbyggda kapaciteten vid yrkesskolorna och behovet av mera fullständigt yrkesutbildad arbetskraft för industri och hantverk innebär, att näringslivet, utöver vidareutbildning och specialisering av yrkesskoleleverna, måste svara för utbildningen av 4 000 till 7 000 allround yrkesarbetare per år, under det att skolor för industri och hantverk årligen skulle kunna utbilda minst 6 000 elever med tvåårig utbildning, vartill kommer ett växande antal med utbildning i skola endast under enhetsskolans 9 y-år. 121

Den nuvarande utbildningskapaciteten inom industriföretagen med allt som allt högst 15 000 lärlingar torde vara ungefär 4 000 yrkesarbetare per år. För att 7 000 yrkesarbetare per år skall kunna färdigutbildas torde antalet lärlingar under utbildning böra uppgå till cirka 25 000. Som synes har vi förutsatt en tämligen likformig ökning av utbildningsverksamheten i samhällets skolor och inom företagen. Med tiden bör företagens egen utbildningsverksamhet, bortsett från industriskolorna och hantverkets lärlingsutbildning i allt högre grad komma att avse vidareutbildning av personal, som fått en grundläggande kortare eller längre utbildning i yrkesskola. Det bör understrykas, att beräkningarna är ytterst approximativa och ger utrymme för stora felslag. Syftet med dem är inte heller att ge exakta uppgifter om behovet utan en uppfattning om storleksordningen av problemet och ett försök att visa hur man skall kunna tillgodose ett antagligt minimibehov.

Utbyggnaden av skolor för handel Handelsutbildningskommitténs redovisning av sysselsättningsförMllandena inom handeln. Någon uppskattning av behovet av yrkesutbildad arbetskraft inom handeln har veterligen inte gjorts. Industritjänstemannaförbundets och arbetsgivareföreningens utredning om kontoristutbildningen inom industrin berör inte alls detta problem. Handelsutbildningskommittén har i sitt betänkande om handelsgymnasierna i en bilaga redovisat sysselsättningsförhållandena och förekomsten av utbildning inom de merkantila arbetsområdena. Redovisningen gäller förhållandena enligt 1945 års folkräkning och ger en god bild av de olika slagen av arbetskraft och deras sysselsättning. Den största branschen är varuhandeln med cirka 420 000 sysselsatta. Den största enhetliga personalgruppen är emellertid kontorspersonalen, som uppgår till 180 000 mot 115 000 butikspersonal, vartill dock kommer 96 000 företagare inom varuhandeln. Kommittén har inte ansett sig på grundval av redovisningen kunna göra några mera differentierade beräkningar angående det framtida behovet. Man är hänvisad att föra ett ytterst allmänt resonemang. Yrkesutbildningssakkunniga är väl medvetna om osäkerheten i alla försök till beräkningar på detta område, men vi anser oss dock böra göra vissa antaganden. Behövligt nytillskott per år. Handeln och vissa andra näringsgrenar, som sysselsätter handelsutbildad personal, har uppskattningsvis cirka 450 0001 anställda med förvaltningsuppgifter. Den kvinnliga förvaltningspersonalen uppgår till omkring 250 000 sammanlagt för handel, industri och hantverk, samfärdsel och vissa andra näringsgrenar. Handelsutbildningssakkunniga har med utgångspunkt 1

Uppgifterna stämmer ganska väl med handelsutbildningskommitténs uppgifter, som är mera differentierade men bygger på 1945 års folkräkning under det att vår siffra räknats fram med ledning av 1950 års folkräkningsuppgifter.

från 1945 års folkräkning påvisat att allra största delen av den kvinnliga förvaltningspersonalen är under 30 år. Man får således räkna med en mycket kort omloppstid för denna personal. Om man antar, att den kvinnliga personal det här är fråga om i genomsnitt är yrkesverksam i 15 år, skulle man med nuvarande omfattning behöva ett nytillskott av minst 16 000 kvinnor per år. Med hänsyn till att kvinnorna av allt att döma i ökande utsträckning behåller sitt yrke sedan de gift sig eller återvänder till arbete utanför hemmet efter några års äktenskap — detta tycks i synnerhet gälla tjänstemannakategorierna — kan man möjligen på lång sikt räkna med en något längre omloppstid eller 20 år. I så fall blir det behövliga nytillskottet av kvinnlig personal inom handel och kontor 12 000— 13 000 per år. Hur många av dessa som skulle behöva utbildas i handelskurser motsvarande 9 y eller ettåriga handelskurser med heltidsundervisning, kan inte fastställas. Försäljningspersonalen, som givetvis utgör en mycket stor del av den kvinnliga personalen inom handeln, har ett mycket skiftande behov av utbildning, som kan sägas vara helt beroende på arbetsgivarens fordringar. Hur stor del av den kvinnliga förvaltningspersonalen, som sysselsätts med kontorsarbete vet man inte. Däremot vågar man anta, att en mycket stor del av kvinnorna inom gruppen förvaltningspersonal har nytta av en viss elementär kontors- och handelsutbildning omfattande handelsräkning, enklare bokföring, maskinskrivning, maskinräkning och vissa andra kontorsgöromål. Den manliga förvaltningspersonal, vars arbetsuppgifter skulle kunna jämställas med den kvinnligas, uppgår kanske till bortåt 200 000. För den manliga personalens vidkommande får man emellertid räkna med en betydligt längre omloppstid, kanske cirka 40 år eller mera, vilket skulle innebära ett årligt nytillskott av närmare 5 000. Allt som allt skulle man då komma upp i ett årligt nyrekryteringsbehov av 15 000—20 000 personer för handels- och kontorsarbete. Ökningen av elevplatserna i yrkesskolor. Om man för handelns vidkommande räknar med en utbyggnad om allt som allt ytterligare 4 000—5 000 elevplatser skulle man komma upp i 9 000—10 000 elevplatser, varav cirka 3 000 torde komma att ligga på handelsgymnasierna. Man skulle således få mellan 6 000 och 7 000 elevplatser i ettåriga eller längre handelskurser. Till detta kommer cirka 1 000 elever årligen, som avgår från fyraåriga praktiska realskolor för handel. Allt som allt skulle man få 7 000 a 8 000 ungdomar per år med grundläggande handelsutbildning av typen ettårig handelskurs, vilket betyder att man i sådana kurser skulle kunna utbilda mellan en tredjedel och hälften av det behövliga årliga nytillskottet till handeln. Om denna siffra är tillräcklig vet man inte. Däremot vågar man nog anta, att den inte är för hög. Vid sidan av den grundläggande mera allmänt hållna handelsutbildningen i ettårskurserna behövs givetvis — utom den mera kvalificerade utbildningen på gymmsie- och högre stadier — för ett stort antal tjänster endast kortare mer 123

eller mindre specialiserad utbildning. För industrins vidkommande ges sådan utbildning i stor utsträckning inom företagen. För handeln torde den liksom hittills till allra största delen böra ges i skolor.

Utbyggnaden av skolor för husligt arbete Utgångspunkter för beräkningen av utbildningsbehovet. Det är svårt att få en mätare på kapaciteten ifråga om den husliga heltidsundervisningen. På karta B och i tabell B 4 har denna satts i relation till antalet kvinnor i åldern 15—65 år. Man får då tjugosex heltidsplatser per 10 000 invånare, vilket är en avsevärt mycket lägre siffra än för handel (181 per 10 000 yrkesverksamma) och för industri-hantverk (112 per 10 000 yrkesverksamma). Även jordbruk-skogsbruk ligger högre än husligt arbete med 40 heltidselever per 10 000 yrkesverksamma som genomsnitt för hela landet. Heltidsundervisningen för de övriga näringsgrenarna på karta B har satts i förhållande till antalet yrkesverksamma inom respektive näringsgren. Någon siffra på antalet kvinnor sysselsatta med husligt arbete finns inte, endast antalet kvinnor, som har husligt arbete som yrke utanför det egna hemmet. Riktigare vore då att ta den vuxna kvinnliga befolkningen minskad med de kvinnor, som har yrkesarbete inom andra näringsgrenar. Även detta skulle emellertid ge en alltför låg siffra, då ju de flesta vuxna kvinnor i större eller mindre utsträckning sysslar även med husligt arbete. Den husliga heltidsundervisningen visar inte den koncentration till de stora tätorterna, som är utmärkande för industri och hantverk samt handel. Förutsättningar att anordna undervisning för husligt arbete torde finnas överallt, där man har tillgång till elever och möjlighet att skaffa en utbildad lärare. För de övriga näringsgrenarna måste man ställa minst tre frågor: Hur många vill ha utbildning; hur många utbildade kan få sysselsättning motsvarande deras utbildning; var finns det förutsättningar att anordna kurser? För den husliga utbildningens vidkommande är frågan framför allt hur många som bör utbildas eller vill ha utbildning. Hur många behöver utbildas? Idealet skulle väl vara, att varje hushåll (cirka 2 362 000 år 1945) hade en medlem, som fått en grundläggande huslig utbildning av det slag, som kommer att ges i 9 y eller i femmånaders husmoderskurser. Frågan är om det är möjligt att nå så långt, eller hur långt man inom överskådlig framtid skulle kunna komma. Befolkningsutredningen (SOU 1945: 4) har uttalat allmänna önskemål om att huslig utbildning ges så många kvinnor som möjligt men har ställt sig avvisande till obligatorisk undervisning efter fullgjord skolplikt. Någon minimisiffra för hur många som borde utbildas har utredningen inte angivit. I betänkandet om lärarinneutbildningen inom det husliga området (SOU 1950: 46) görs vissa beräkningar av lärarbehovet, men dessa beräkningar bygger på att omfattningen av den 124

nuvarande undervisningen i de olika skolformerna inte undergår någon förändring. Här har man således inte ställt frågan hur många kvinnor, som borde eller skulle vilja ha utbildning på det husliga området. Antalet ingångna äktenskap, som i stort sett torde kunna jämställas med antalet nya hushåll, även om den senare siffran är något högre, uppgår för närvarande (se nedanstående tablå) till mellan 50 000 och 55 000 per år, men kommer troligen att småningom sjunka till omkring 45 000 eller ännu mindre för att först mot mitten av 1960-talet åter stiga. a Antalet giftermål 1941/45 1946/50 1949 1950 1951 1952

1921/25 1926/30 1931/35 1936/40 1941/45 1946

b Antalet levande födda 114 6961 1947 96 9901 1948 87 374' 1949 93 2831 1950 121 8891 1951 132 597 1952

62 6941 58198 1 55 288 54 222 53 882 53 008

128 779 126 683 121272 115 414 110 027 110 088

Heltidsundervisning eller deltidsundervisning? Man kan inte räkna med att alla kvinnor skall ha intresse eller möjligheter att skaffa sig en huslig grundläggande heltidsutbildning. De ungdomar, som i enhetsskolan väljer de teoretiska linjerna, kommer väl endast i begränsad omfattning att senare söka sig till husmodersskolornas heltidskurser. Detsamma gäller troligen åtskilliga flickor i 9 y, som väljer andra utbildningsbanor redan från början. För alla dessa flickor blir en huslig utbildning aktuell först när de gifter sig eller över huvud taget skaffar sig ett eget hem. Men när de väl hunnit så långt, torde de mera sällan ha möjlighet att besöka en heltidskurs. Lösningen för dem blir väl i de allra flesta fall deltidsundervisning på fritid. Man får emellertid utgå från att enhetsskolan kommer att öka efterfrågan på grundläggande huslig utbildning i heltidskurser motsvarande klass 9 y. Om man, som här antagits, skulle bygga ut den husliga heltidsundervisningen med ytterligare 5 000 platser och lät samtliga dessa bli femmånaderskurser eller 9 yavdelningar, skulle man öka kapaciteten med 10 000 elever per år. Tillsammans med de elever, som redan nu kan tas om hand, kan man således komma upp i en årlig utbildningskapacitet på cirka 15 000 flickor i heltidskurser för husligt arbete. Om man beräknar 3 000 elevplatser för fortsatt utbildning för husligt för1

Medeltal per år.

värvsarbete, kan 12 000 kvinnor per år få en grundläggande husmodersutbildning, d. v. s. en fjärdedel av det antal kvinnor som för närvarande ingår äktenskap under ett år.

Sammanfattning av utbyggnaden för de olika näringsgrenarna Den sammanlagda ökningen av kapaciteten i heltidskurser. Den utbyggnad av heltidsundervisningen med i genomsnitt 85 procent av nuvarande (1949/50) kapacitet som här ifrågasatts, skulle kunna medge en fördubbling av den heltidsundervisning, som ligger huvudsakligen på lärlings- och verkstadsskolstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Man skulle kunna komma upp i cirka 2 000 avdelningar mot för närvarande i runt tal 1 000. I vissa av dessa avdelningar, främst inom industri och hantverk, kan man emellertid bara ta in hälften eller mindre av elevantalet varje år, beroende på att kursen omfattar två eller flera år. I andra avdelningar, främst inom husligt arbete kan man däremot ta in elever två gånger om året. Genom att inrätta även kortare industri- och hantverkskurser och bygga ut växelundervisningen samt genom att låta utbyggnaden för husligt arbete ske övervägande i form av femmånaders husmoderskurser och 9 y-avdelningar kan man i realiteten komma upp till mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten — hur mycket mer bli beroende av hur stor del, som anslås till utbildning av 9 y-elever. Fördelningen på kommuner av olika storlek. Om man skulle förlägga 60 procent av de 2 000 avdelningarna till kommuner med minst 20 000 invånare, skulle dessa kommuner få 1 200 avdelningar, medan kommuner med lägre befolkningsunderlag skulle få sammanlagt 800 avdelningar, d. v. s. i genomsnitt fyra—fem avdelningar i varje kommun med mellan 6 000 och 20 000 invånare men mindre än en i varje kommun, om man räknar med alla landets kommuner. Ökningen av elevplatserna i förhållande till det beräknade antalet yrkesverksamma inom olika näringsgrenar. Av de 22 000 nya elevplatser per år, som här förslagsvis räknats med, har 5 000 reserverats för en utbyggnad av undervisningen vid tekniska läroverk, handelsgymnasier och andra skolor på jämförliga stadier, d. v. s. i regel minst tvåårig och i allmänhet treårig utbildning. Ungefär 1 000 platser har beräknats för jordbruks- och skogsundervisningen med undantag för lanthushållsskolorna. De återstående 16 000 elevplatserna ( = 1 000 avdelningar) har fördelats med 8 000 platser ( = 500 avdelningar) för industri och hantverksutbildning, 3 000 (cirka 125 avdelningar) för handelsutbildning i ettåriga kurser och 9 y-avdelningar, samt 5 000 platser ( = 350—400 avdelningar) för huslig utbildning huvudsakligen i femmånaderskurser. Nedanstående tablå visar det nuvarande och det beräknade antalet elevplatser totalt och i förhållande till 10 000 yrkesverksamma inom respektive näringsgren. Antalet elevplat126

Tablå över antalet yrkesverksamma* samt nuvarande och ungefärligt antal elevplatser (heltidsundervisning) för yrkesutbildning inom vissa näringsgrenar Siffror inom klämmer ([ }> anger antalet elevplatser på lärlingsstadiet. Siffror inom parentes anger Deraknat antal yrkesverksamma samt beräknat antal elevplatser per 10 000 yrkesverksamma enligt de för 1970 antagna talen.

Näringsgren

Industri och hantverk . . Handel Jordbruk m. m. (ej lanthushåll) Husligt arbete

Antal yrkesverksamma 1950 och 1970: för husligt arbete antal hushåll 1945

1 277 202 (1 545 000) 484 804 (560 000) 639 832 (535 000) 2 362 000

Nuvarande (1949/50) antal elevplatser Antal

13 379 [7 500] 5 0561

Per 10.000 yrkesv.

105 104

Beräknat antal elevplatser år 1970 Antal

25 000 [16 000] 9 - 1 0 000 1 [6—7 000]

[3 200] 44

5 000 2

2 820 20

4 701 25 956

37*

15 000 3 55 000

Per 10.000 yrkesv.

195 (162) 196 (170) 70 (84) 64 IV

Anm: Det antagna antalet yrkesverksamma för 1970 har erhållits på följande sätt: för industri och hantverk har antagits en ökning med 10 procent för vardera 10-årsperioden från 1950 till 1970, for handel har antagits en ökning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 5 procent från 1960 till 1970, för jordbruk m. m. har antagits en minskning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 7 procent från 1960 till 1970. Givetvis innebär de på detta sätt erhållna siffrorna ingen prognos, endast osäkra antaganden. Den antagna ökningen respektive minskningen för de olika näringsgrenarna är lägre än den, som ägt rum under de senaste decennierna. 1

Häri ingår ej elever vid handelsrealskolorna. Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 1 000. Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 6 000 * Per 10 000 av hela folkmängden. 2

ser för de olika näringsgrenarna sammanlagt har uttryckts i förhållande till 10 000 invånare i riket. Det antal elever, som färdigutbildas varje år, blir emellertid lägre än det beräknade antalet elevplatser. För jordbruk blir den årliga kapaciteten ungefär den som anges i tablån, eftersom man här räknat med dubbelbesättning av så gott som samtliga nytillkommande platser, och reduktionen genom kurser med flerårig utbildning blir mycket liten. För husligt arbete kommer kapaciteten att ligga mellan 12 000 och 15 000, beroende på hur stort utrymme som ges åt fortsatt utbildning för husligt förvärvsarbete. För industri och hantverk kan de cirka 16 000 elevplatserna på lärlingsskolstadiet, som redan framhållits, tills vidare antas innebära ett årligen utbildat elevantal av 8 000. Allteftersom antalet elever med enbart 9 y-utbildning i yrkesskola för industri• Enligt folkräkningen 1950 för resp. näringsgrenar, således ej antal personer sysselsatta med visst slag av arbete.

och hantverksyrken ökar, stiger antalet årligen avgående elever och kan inom ramen för den här föreslagna utbyggnaden komma att uppgå till 10 000—12 000 per år. De 9 000 platserna för teknisk utbildning på högre stadier ger 3 000 a 4 000 utbildade per år. I denna siffra ingår då, utom examinerade från högre tekniska läroverk, även elever från tvååriga tekniska skolor och från vissa andra tekniska läroanstalter, för närvarande sammanlagt cirka 6 000 elevplatser, motsvarande 2 000 a 3 000 utbildade per år. Handelsgymnasiernas 3 000 platser ger ungefär 1 000 utbildade per år (i stort sett detsamma som nu). Siffran 6 000— 7 000 elevplatser för handelsutbildning på lärlingsstadiet kan sägas vara lika med det årliga antalet utbildade elever, eftersom antalet terminskurser och antalet två- eller fleråriga kurser sannolikt kan sägas uppväga varandra. Till detta kommer cirka 1 000 elever från handelsrealskolorna. Det sammanlagda antalet skolmässigt utbildade ungdomar blir således i avrundade tal minst 35 000 och högst 43 000 ungdomar per år, varav 27 000—31 000 i kurser på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Räknar man i stället det antal elever, som varje år skulle kunna tas in i ettåriga ( = 9 *y) eller första klassen av fleråriga kurser, torde detta komma att uppgå till mellan 30 000 och 35 000 för jordbruk, industri och hantverk, handel samt husligt arbete sammanlagt. Yrkesskolorna skulle således efter av oss föreslagen utbyggnad kunna ta hand om ungefär hälften av det troliga antalet 9 yelever. I de relativa siffrorna i tablån har det nuvarande antalet elevplatser beräknats på antalet yrkesverksamma inom de olika näringsgrenarna enligt 1950 års folkräkning. För 1970, då den här föreslagna utbyggnaden antagits vara genomförd, har som utgångspunkt för jämförelsen använts dels nuvarande, dels antagna siffror för antalet yrkesverksamma. Hur man kommit fram till dessa siffror anges i en anmärkning till tablån. Som synes medför den antagna fortsatta överflyttningen av arbetskraft mellan näringsgrenarna, att effekten av utbyggnaden, satt i förhållande till antalet yrkesverksamma, blir en helt annan än den absoluta effekten. Sålunda skulle den rätt obetydliga ökningen på jordbrukets område i realiteten innebära nästan en fördubbling av utbildningsmöjligheterna, medan den betydligt kraftigare absoluta ökningen för industri och hantverk samt handel skulle ge en avsevärt svagare relativ ökning, om våra antaganden beträffande utvecklingen av yrkesverksamheten inom de olika näringsgrenarna visar sig vara någorlunda riktiga. Utbildningsmöjligheterna för jordbruket har här inte diskuterats i detalj. Vi har inte i uppdrag att närmare gå in på frågan. En utbyggnad med 1 000 elevplatser, vilket skulle räcka att ta hand om 2 000 elever i kurser om fem månader, har närmast tänkts för att tillgodose behovet av elementär jordbruksoch skogsutbildning i anslutning till 9 y. Någon möjlighet att nu redovisa efterfrågan på sådan utbildning har man knappast. Siffrorna 1 000 respektive 2 000 är således slumpmässigt tillkomna.

Ökningen av elevplatserna i förhållande till ungdomsårskullarna och till antalet personer i arbetsför ålder. Som redan framhållits (se diagram a, sid. 113) kommer antalet ungdomar i de åldrar, som framför allt bör utbildas i yrkesskolornas heltidskurser, att öka högst betydligt under de närmaste cirka femton åren, i vissa fall med mer än 50 procent. Denna ökning kommer säkerligen att medföra en stigande efterfrågan på skolmässig yrkesutbildning från ungdomarnas sida, d. v. s. en ökad subjektiv efterfrågan på utbildning. Hela antalet yrkesverksamma undergår mycket obetydliga förändringar, knappt 10 procent från 1940 till 1970 och ungefär 5 procent från 1950 till 1970 (Hyrenius: Befolkning och samhälle, Tiden 1951), och man kan knappast räkna med någon alltför hastigt fortgående ökning av behovet av yrkesutbildad arbetskraft i förhållande till icke yrkesutbildad. Frågan blir i vad mån den ökade subjektiva efterfrågan på yrkesutbildning motsvaras av en ökad objektiv efterfrågan på yrkesutbildade. Det förefaller troligt, att man skulle få ett överskott på yrkesutbildad arbetskraft, om man tillgodoser hela den subjektiva efterfrågan på utbildning, som kan väntas, då ungdomsårskullarna blir som störst, d. v. s. om efterfrågan gäller och tillgodoses genom fleråriga kurser. Det måste sägas vara ett önskemål, att de ungdomar, som vill ha skolmässig yrkesutbildning, främst i anslutning till klass 9 y, i största möjliga utsträckning bereds möjligheter till sådan utbildning (jfr uttalande i samband med riksdagsbeslutet om skolreformen 19501). I detta sammanhang får de mindre omfattande kurstyperna, som motsvarar klass 9 y, en uppgift att fylla både för ungdomarnas och för näringslivets vidkommande. Det blir ur olika synpunkter, såsom också framhållits främst i kapitel 1, nödvändigt att jämsides med utbyggnaden av enhetsskolan inrätta mindre omfattande kurstyper såsom ettåriga skolor för industri och hantverk samt andra skolformer, som lämpligen kan frekventeras av ungdomar i klass 9 y men som inte leder fram till en fullständig yrkesutbildning i traditionell mening. I diagram (d) på följande sida har gjorts en grafisk framställning av hur den här föreslagna utbyggnaden av den skolmässiga yrkesutbildningen på heltid med cirka 1 000 platser per år förhåller sig till antalet ungdomar i åldrarna 15—24 år (A 1) och till hela antalet personer i arbetsför ålder (B 1) under en utbyggnadsperiod på 20 år, från 1951 till 1970 (alternativ 1). Som synes blir ökningen av kapaciteten mycket jämn i förhållande till antalet arbetsföra. Satt i förhållande till antalet ungdomar blir den däremot högst oregelbunden. Ökningen blir kraftig från 1950 till 1955 därigenom att totala antalet ungdomar minskar något under denna tid. Från 1955 till 1965 blir det en viss minskning — trots att 11 000 nya elevplatser tillkommer — därigenom att ungdomsårskullarna ökar så kraftigt. Först sedan denna ökning avslutats, efter 1965, blir effekten av yrkesutbildningsmöjligheternas utbyggnad påtaglig. 1

Särskilda utskottets utlåtande nr 1, sid. 130.

129 9

Diagram d. Antalet elevplatser enligt utbyggnadsplanen i åldrarna 15—64 år samt per 10 000 i arbetsför åren 1950 till 1970. 500

•

ungdomar år)

1 ^Wf

per 10 000 ålder (15—65

300 A

7^_

i

^—-,=^^^r~ 2

1955 A = antalet elevplatser per 10 000 ungdomar i åldrarna 15—24 år

1950 1955 1960 1965 1970

1970 B = antalet elevplatser per 10 000 i arbetsför ålder (15—65 år)

alt. 1

alt. 2

alt. 1

alt. 2

298 369 364 364 444

298 363 379 395 444

56 68 77 87 98

56 67 80 94 98

Det beräknade verkliga antalet elevplatser är för de olika åren följande

1950 1955 I960 1965 1970

alt. 1

alt. 2

26 000 31500 37 000 42 500 48 000

26 000 31000 38 500 46 000 48 000

D e t är givet, a t t hela antalet personer i arbetsför ålder utgör en betydligt säkrare m ä t a r e p å den objektiva efterfrågan på utbildning än a n t a l e t ungdomar, som ju n ä r m a s t representerar den subjektiva sidan av efterfrågan. Om m a n som 130

här gjorts för en viss period tänker sig en utbyggnad, som ligger en bra bit under det antagliga behovet i betydelse den troliga efterfrågan på utbildad arbetskraft, är det lämpligt att vid genomförandet ta hänsyn till den subjektiva efterfrågan på utbildning. Utbyggnaden borde ske i en sådan takt, att den i stort sett vore genomförd vid mitten av 1960-talet, då antalet ungdomar i de åldrar, som framför allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser är som störst. I stället för att bygga ut med cirka 1 000 elevplatser per år under 20-årsperioden 1950—1970, skulle man kunna bygga ut i hastigare takt — cirka 1 500 elevplatser per år — mellan 1955 och 1965, då ökningen av antalet ungdomar är kraftigast. Efter 1965 skulle man kunna minska utbyggnadstakten till cirka 500 elevplatser per år (alternativ 2). Hur en sådan mera anpassad utbyggnad skulle förhålla sig till dels ungdomsårskullarna, dels hela antalet arbetsföra framgår av linjerna A 2 respektive B 2 i diagram (d). Om utbyggnadsprogrammet kunde följa alternativ 2, skulle den subjektiva efterfrågan tillgodoses betydligt bättre än genom alternativ 1. För den objektiva efterfrågan är utbyggnadstakten av mindre direkt betydelse. Men det är givet, att så länge efterfrågan är större än tillgången, och det kommer den att vara under överskådlig tid, vilket alternativ man än väljer, är det fördelaktigare ju snabbare man bygger ut. En del av perioden 1950—1970 har redan förflutit. En kraftigare utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning enligt våra intentioner kan inte sätta in förrän 1955. Den egentliga utbyggnadsperioden kommer därför att omfatta femton år. I våra kostnadsberäkningar har vi utgått från detta. Vårt förslag är således, att yrkesskolornas heltidsundervisning på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri-hantverk, handel och husligt arbete under en femtonårsperiod ökas till det dubbla i jämförelse med läsåret 1949/50 d. v. s. från 1 000 till 2 000 avdelningar. På så sätt skulle cirka 30 000 elever (i 9 y) kunna tas in varje år. Av dessa skulle cirka 15 000 kunna få fortsatt utbildning under ytterligare ett år. För jordbruk föreslås en utbyggnad på nybörjarstadiet med 1000 årselevplatsereller2 000 9 y-elevplatser. Utbildningen på högre utbildningsstadier ingår inte i vårt uppdrag. De siffror, som antagits för utbyggnaden av denna utbildning inom områdena för industri-hantverk, handel och husligt arbete innebär en ökning med 5 000 från 7 000 till 12 000 elevplatser. Genom en förlängning av utbildningstiden i vissa fall, t. ex. vid handelsgymnasierna, skulle den verkliga ökningen dock bli mindre. Slutligen bör det ännu en gång understrykas, att vårt förslag till utbyggnadsprogram utgår från att en höjning för hela landet till den för ett enskilt län för närvarande högsta kapaciteten skulle vara ett önskvärt första etappmål att sträva efter. Vårt förslag bygger således inte på en prognostisk bedömning av behovet av utbildad arbetskraft. Genom ett i viss mån intensivare utnyttjande av elevplatsema kan en något högre kapacitet med tiden uppnås utan ytterligare ökning av antalet elevplatser. 131

K A P I T E L 10

Övergång från 9 y och yrkesskolor till högre yrkesutbildning

Inledning De flesta människor måste i 15—16-årsåldern på ett eller annat sätt ta ställning till frågan om utbildnings väg och yrke. I den åldern har många ungdomar ett behov av ombyte. De längtar från det stillasittande skolarbetet till mera omväxlande och rörliga praktiska arbetsuppgifter. Så fort som möjligt vill de komma från skolan, stå på egna ben och förtjäna egna pengar. Men när de varit ute i praktiskt arbete en tid, vaknar kanske lusten att fortbilda sig och gå framåt inom yrket. I åtskilliga fall blir det nödvändigt att bygga på den allmänna teoretiska grunden för att vägen till fortbildning i facket skall stå öppen. För de ungdomar, som vill studera vidare och har förutsättningar för det, måste lämpliga kompletteringsmöjligheter erbjudas.

De allmänbildade skolorna och yrkesutbildningen Realskolans och yrkesskolans olika syfte. Den nuvarande realskolan har till uppgift att ge en viss allmänbildning, som kan ligga till grund för fortsatt utbildning, antingen vid allmänt gymnasium eller vid skolor, som ger yrkesinriktad utbildning på gymnasiestadiet, t. ex. seminarier, tekniska gymnasier, handelsgymnasier. Realskolan förbereder också till antagning vid vissa verk och andra arbetsplatser, som själva ger utbildning, huvudsakligen för kontors- och förvaltningsarbete. Yrkesskolans grundläggande heltidskurser förbereder sina elever för utträde i förvärvslivet. Undervisningen är direkt inriktad på att ge de praktiska och yrkesteoretiska kunskaper, som fordras för att eleverna skall kunna finna sig tillrätta på arbetsplatserna. Utrymmet för allmänbildande ämnen i dessa kurser är således mycket litet. Elever i yrkesskolornas grundläggande heltidskurser kan inte utan vidare söka inträde i högre skolor inom respektive yrkesområden. De måste först på ett eller annat sätt skaffa sig erforderliga allmänna kunskaper. Gränsen mellan realskolan och yrkesskolan var från början mycket skarp. Under senare år har ett närmande mellan de båda skolformerna småningom ägt rum. Å ena sidan har realskolan byggts ut med s. k. praktiska, d. v. s. yrkesinrik132

tade, linjer. Å andra sidan har det visat sig önskvärt att i yrkesskolkurserna lägga in ett visst mått av allmänbildande undervisning, såsom samhällsorienterande ämnen och främmande språk. Sammansmältningen av de båda skolformerna. Enhetsskolan innebär ett erkännande av den princip, som kommit till uttryck genom tendensen till närmande mellan realskolan och yrkesskolan. I och med att valet mellan en yrkesutbildning, som leder mera direkt ut i förvärvslivet, och teoretiska studier, som först småningom leder fram till en yrkesinriktad högre utbildning, uppskjutits till det nionde skolåret, blir grunden för de båda utbildningsvägarna mera likartad än den hittills varit. I väsentliga ämnen såsom svenska, räkning och orienteringsämnen har enhetsskolans elever ända till och med åttonde klassen inhämtat samma kurser, även om vissa elever kunnat fördjupa sina kunskaper och öka sina färdigheter mer än andra. Under det nionde skolåret får eleverna i 9 y fortfarande en viss allmänbildande undervisning, som dock väsentligt skiljer sig från undervisningen i 9 a och 9 g. Den normala vägen till fackskolor på gymnasiestadiet, liksom till allmänbildande gymnasier, kommer även i enhetsskolan att gå över de teoretiska linjerna i nionde klassen. Men man måste liksom nu räkna med att en del ungdomar, som först väljer en praktisk yrkesutbildning, senare kan vilja komplettera denna utbildning med studier vid en teoretisk fackskola. Dessa elever har genom sina praktiska erfarenheter av yrket förutsättningar att tillämpa de kunskaper de får i den högre skolan, men för att kunna inhämta dessa kunskaper måste de ha en viss teoretisk underbyggnad, som yrkesskolan inte utan vidare ger dem. Stadieindelningen i andra länder. I bilaga 4 om yrkesutbildningen i vissa andra länder redovisas några olika system för övergång från lägre till högre yrkesutbildande skolor. I Norge synes man närmast ha gått in för att anpassa de lägre skolorna efter de högre med bibehållande av de senares kurser, utformning och studiemål. I Danmark har man för vissa viktiga yrkesgrupper gått motsatt väg och byggt den högre utbildningen på den grundläggande lärlingsutbildningen. I England förefaller systemet likartat med det danska. Över huvud taget tycks universitetsstudier där snarast leda till forskningsbetonade arbetsuppgifter, under det att tjänstemän med praktiska arbetsuppgifter snarare rekryteras »den långa vägen» både inom handeln och de tekniska yrkena. I U.S.A. löper yrkesutbildning och teoretiska studier — efter en lång gemensam föreberedelse — parallellt, med möjligheter till etappvis avgång via sidoordnade korta yrkeskurser, ett slags avgreningssystem, som ger stora möjligheter också till övergång från en linje till en annan. 133

Nuvarande förhållanden i Sverige Möjligheter till fortsatta studier som påbyggnad på en praktisk grundutbildning. I Sverige har man för närvarande endast i mindre omfattning särskilda former för övergången från lägre till högre yrkesinriktad skola. De högre fackskolorna inom industri och hantverk, handel och husligt arbete bygger som sagt i regel på realexamen eller andra högre teoretiska studier. Detta förhållande förefaller snarast mera utpräglat här än i många andra länder. Utom förmansutbildningen är det endast ett fåtal teoretiska eller praktisk-teoretiska fortbildningsskolor, såsom byggmästarskolorna och tegelmästarskolorna, som bygger framför allt på en god praktisk utbildning. De kurser vid textilinstituten och grafiska institutet, som inte kräver högre skolunderbyggnad, är i allmänhet snarare grundläggande än fortbildande. Flertalet av dem som gått igenom en verkstadsskola, handels- eller husmodersskola eller som fått sin utbildning på arbetsplatsen, har små möjligheter att utan tidskrävande kompletteringar skaffa sig högre utbildning i sitt yrke. Verkstadsskoleleven eller yrkesarbetaren kan visserligen bli yrkesskollärare i sitt fack via en pedagogisk kurs, som hittills formellt inte krävt skolunderbyggnad utöver folkskolan. Men denna möjlighet står endast öppen för ett fåtal. De tekniska aftonskolorna bygger på folkskolan och ger utom fackutbildning också vissa möjligheter till kompletterande studier i allmänna ämnen. Men de kräver en arbetsinsats, som ligger över de flestas förmåga och finns dessutom endast på ett fåtal platser. Deras uppläggning möjliggör emellertid fortsatta studier vid högre tekniskt läroverk. De tekniska dagskolorna är däremot inte upplagda så att eleverna, om de skulle vilja det, utan vidare kan gå över till högre tekniskt läroverk. Handelsskoleleverna har knappast tillgång till fortsatt utbildning i yrket annat än i ämneskurser vid yrkesskolorna. Handelsgymnasiernas rekrytering synes alldeles övervägande ske från realskolor och flickskolor. Kravet på förhållandevis goda språkkunskaper är givetvis för närvarande en svårighet för de flesta handelsskoleleverna. I den mån husmodersskolornas och barnsköterskekursernas elever siktar till fortsatt utbildning, har de oftast skaffat sig högre teoretisk underbyggnad, redan innan de kommer till yrkesskolan. Vissa begränsade möjligheter att avancera finns dock. Kurserna för institutionsbarnsköterskor bygger på den grundläggande barnsköterskeutbildningen och barnavårdspraktik. Praktik i socialt och husligt arbete är merit för inträde i kurser för ålderdomshemsföreståndarinnor, där man fäster mindre avseende vid skolunderbyggnad. Vissa befälsskolor inom jordbruk och skogsbruk bygger framför allt på en omfattande praktisk erfarenhet av yrket. De anställda inom handelsflottan har möjligheter att efter prov i vissa ämnen komma in vid navigationsskola och på så sätt uppnå befälsställning. »Den långa vägen» inom försvaret är, eller synes 134

i varje fall komma att bli, en konsekvent utformad gång från stamanställning via omväxlande yrkesutbildande och allmänt teoretiska kurser fram till officersutbildning. De två sistnämnda områdena förefaller att vara de, där man gjort mest för att underlätta den meniges avancemang till befälsposter. Någon motsvarighet på andra områden kan man knappast peka på i Sverige — men väl på andra håll, t. ex. den engelska ingenjörsutbildningen. Möjligheter till kompletterande allmänt teoretiska studier. Vilka möjligheter har man då för närvarande att skaffa sig den teoretiska underbyggnad, som fordras för studier vid de flesta högre fackskolor? De tekniska fackskolorna riktar sig främst till elever med långvarig erfarenhet av praktiskt yrkesarbete, och för sökande till dessa skolor anordnas särskilda teoretiska förberedande kurser, förlagda till kommunala yrkesskolor. Liknande kurser anordnas också för sökande till tekniska gymnasier. Utom dessa kurser är preparandkursen vid småskoleseminariet i Haparanda den enda teoretiska förberedande kurs, som genom statens medverkan anordnas för att ge möjlighet åt ungdomar med god praktisk yrkeserfarenhet men otillräckliga förkunskaper att vinna inträde vid högre yrkesinriktade skolor. Åtskilliga högre yrkesinriktade skolor har med tiden fått en helt annan elevrekrytering än den från början tänkta. En tredjedel av de sökande till folkskoleseminariernas fyraåriga linjer hösten 1949 hade folkhögskola eller annan liknande skolunderbyggnad i stället för realskola eller flickskola. Drygt hälften av de sökande till sjuksköterskeskolorna åren 1943—46 hade inte gått igenom läroverk eller flickskola. Vid förskoleseminarierna är förhållandet likartat. När det inte finns av det allmänna anordnade preparandkurser, skaffar man sig på andra vägar de nödvändiga teoretiska förkunskaperna. En mycket anlitad väg är folkhögskolan, som under årens lopp skickat ett stort antal elever till sjuksköterskeskolor, folkskoleseminarier, tekniska läroverk, kurser för lägre förvaltningspersonal och socialinstitut. I viss mån har folkhögskolornas kurser tillrättalagts med tanke just på ungdomar, som senare skall söka till andra skolor, trots att detta strängt taget strider mot folkhögskolans idé. Korrespondensstudier är en ofta utnyttjad väg att uppnå både allmänbildning och fackkunskaper. I den mån vissa betyg fordras, kan man skaffa sig vitsord genom tentamen vid läroverk. I nästan varje seminariestad finns privata preparandkurser för sökande till folkskoleseminarierna. Vid ett par privata tekniska institut har man en ettårig förberedande kurs för elever med folkskola som underbyggnad. Fackundervisningen börjar först andra året och är då gemensam för elever från den förberedande kursen och elever med högre skolunderbyggnad. Mest centraliserade är av naturliga skäl kompletteringskurserna för studenter. I universitets- och högskolestäderna anordnar folkuniversitetet kompletteringskurser i de olika ämnena. Dessa kurser är rena ämneskurser, som ej sammanställts med hänsyn till den ena eller den andra fackhögskolan. 135

Det framtida behovet av övergångsmöjligheter I den mån den ökning av antalet anställda i tjänstemanna- eller motsvarande ställning, som skett under senare år, kommer att fortsätta, medför detta, att de högre skolor, som utbildar tjänstemän, ingenjörer, lärare o. s. v. måste vidga basen för sin rekrytering. Under sådana förhållanden kan det knappast anses tillfredsställande med de föga ordnade och oenhetliga möjligheter, som nu finns att utanför den allmänbildande skolan skaffa sig teoretiska förkunskaper för inträde i högre yrkesinriktade skolor. Begåvade ungdomar, som valt 9 y, kan senare behöva skaffa sig en högre teoretisk allmänbildning än de fått i enhetsskolan. Alldeles oberoende av vilken utbildning de fått i 9 y och vilken skola eller vilken arbetsplats de sedan kommit till, kan de vilja fortsätta sina studier vid en yrkesinriktad skola, som förutsätter högre allmänbildning, t. ex. tekniskt gymnasium, handelsgymnasium, sjuksköterskeskola, seminarium, socialinstitut, polisskola, eller söka sig till förvaltningstjänster, som kräver 9 a, 9 g eller motsvarande kunskaper. De olika skolorna och arbetsplatserna lägger vikten vid olika ämnen. Några kräver framför allt kunskaper i matematik och naturvetenskapliga ämnen, andra i språk. Mera sällan behöver de sökande full kompetens i alla de ämnen, som ingår i realexamen eller senare i 9 a och 9 g.

Kompletteringsbehovet för 9 y-eleverna Folkskolan och enhetsskolan. Hittills har flertalet av dem som behövt komplettera haft den sjuåriga folkskolan som grund. De har i vissa för de olika högre skolorna väsentliga ämnen behövt fylla ut hela skillnaden mellan folkskolan och en avslutad realskolekurs. Under sådana förhållanden är det naturligt, att man för inträde till fackskolor och liknande lagt upp förberedande kurser, som omfattar just de erforderliga ämnena. Dessa kurser med sikte på tekniskt läroverk, seminarium, socialinstitut, i något enstaka fall handelsgymnasium o. s. v. har utformats som allmänbildande kurser. Men genom den direkta inriktningen på en viss skolform har de också blivit i någon mån speciella. Förutsättningen för dessa förberedande kurser är, att eleverna har i stort sett samma kompletteringsbehov, även om utrymme för bortval och individualisering givetvis måste ges även nu. Jämförelse mellan ämnena på yrkeslinjen och de teoretiska linjerna i enhetsskolan. En studiebegåvad elev från 9 y kommer, som redan nämnts, att ha mindre att inhämta än de nuvarande folkskoleungdomarna för att uppnå samma teoretiska allmänbildning som 9 a- och 9 g-eleverna, även om kunskapsnivån genomsnittligt kan antas bli lägre i 9 y än på de teoretiska linjerna. 136

I modersmål läses ungefär samma kurs på alla tre linjerna i nionde klassen. Den som gått i 9 y behöver således inte läsa in en större kurs för att komma i nivå med 9g-eleven. Däremot kan han behöva öka på sin beläsenhet på de olika kursavsnitten och öva upp sin förmåga att använda språket. Språkundervisningen och orienteringsämnena i 9 a och 9 g bör ge större säkerhet i det senare avseendet än man i regel kan uppnå i 9 y. I princip samma kurser på alla tre linjerna omfattar också ämnena samhällskunskap, geografi och biologi. I samhällskunskap kan 9 y-eleven till och med genom sin kontakt med det praktiska livet och genom den mera fullödiga yrkesorienteringen i klass 8 ha större kunskaper och i varje fall rikare erfarenheter. I matematik undervisas klass 9 a och 9 g i fyra veckotimmar. Eleverna kan välja mellan två alternativkurser, en med tonvikten på algebra och geometri och en med tonvikten på aritmetik och »samhällsräkning». I 9 y får de allra flesta eleverna åtminstone två veckotimmar undervisning i räkning. I praktiken kan denna undervisning komma att omfatta betydligt mera, genom att tillämpningsräkning ingår i andra yrkesteoretiska ämnen. Denna undervisning är emellertid inriktad speciellt på det yrkesområde eleven valt. Eleverna i avdelningar för jordbruk och skog, handel och husligt arbete samt i de olika yrkesavdelningarna för industri och hantverk, har således olika kunskaper i räkning. Den ena är ganska hemma i procent- och ränteräkning, den andra i geometri och planimetri, den tredje har tränat upp sin förmåga i de fyra räknesätten. För de flesta gäller emellertid att de läst en snävare kurs än eleverna i 9 a och 9 g. Om 9 y-eleven fortsatt sin utbildning i en yrkesutbildande skola av något slag, kan hans kunskaper i matematik emellertid mycket väl ha förts fram längre än i 9 g. I fysik och kemi läser eleverna i 9 a och 9 g sammanlagt tre och en halv veckotimme. Eleverna i vissa avdelningar i 9 y får också undervisning i fysik och kemi fast med mera speciell inriktning. Om de fortsätter sin utbildning i en verkstadskurs får de ytterligare, fortfarande dock specialinriktade, kunskaper i dessa ämnen. Detsamma gäller eleverna i skolor för jordbruk och skogsbruk och i viss mån för husligt arbete. I den mån dessa elever söker till skolor, där man fordrar kunskaper i fysik och kemi motsvarande enhetsskolans teoretiska linjer, måste de, liksom de ungdomar som slutat sin skolmässiga utbildning i 9 y, skaffa sig ytterligare kunskaper i dessa ämnen. I allmänhet får man nog förutsätta att hela 9g-kursen behöver inhämtas. De främmande språken är de ämnen, där skillnaden i kunskaper mellan eleverna i 9 y och på enhetsskolans teoretiska linjer är störst. I engelska har alla elever läst de tre första årens grundläggande kurs. Den som lämnat ämnet efter sjunde klass, d. v. s. i trettonårsåldern, och sedan inte alls sysslat med det förrän han framemot tjugoårsåldern eller senare kanske tvingas att ta upp det 137

på nytt, har ganska mycket att inhämta. I åttonde och nionde klasserna läser man engelska i sammanlagt sju veckotimmar. Man hinner således få god övning i att förstå och använda språket, och man har fått lära sig det viktigaste av syntaxen. Det kan emellertid mycket väl tänkas, att 9 y-eleven läst lika mycket engelska som 9 a-eleven. Han kan ha valt ämnet i åttonde klassen i stället för ett praktiskt tillvalsämne, och han kan ha fortsatt sina studier i nionde klassen på de timmar, som ägnas åt fritt valt arbete. Man får således räkna med mycket olika behov av komplettering i engelska. Den ena behöver läsa in en kurs på 250 timmar, den andra en på 140, under det att den tredje behöver repetera kursen och träna upp sin förmåga att använda språket. En fjärde kan ha fullt tillräckliga kunskaper. I tyska, ligger det annorlunda till. Undervisningen i detta ämne är aldrig obligatorisk. Många ungdomar, som inte är klart inställda på en teoretisk studiegång, kommer att finna det onödigt betungande med ytterligare ett främmande språk. Men det kan också finnas 9 y-elever, som läst ämnet i sjunde klassen och även sådana, som läst det både i klass 7 och klass 8. I 9 y ryms tyska knappast annat än på handelslinjen, även om möjligheten finns att läsa ämnet som fritt valt arbete vilken yrkeslinje man än valt. Undervisningen i tyska i klasserna 7—9 omfattar sammanlagt femton veckotimmar. Den som inte haft tillfälle att läsa ämnet tidigare, måste således läsa in en kurs på ungefär 550 timmar. För andra kan den kurs som fattas, uppgå till 300—400 timmar. Franska blir ett helt nytt ämne. Men här omfattar undervisningen bara tre veckotimmar i nionde klassen, d. v. s. 100—125 timmar. Ytterligare två ämnen återstår, där eleverna i 9 y läst en mindre kurs, nämligen historia och kristendomskunskap. I historia har de emellertid i och med åttonde klassen fått en avslutad fastän kortfattad framställning av svensk och allmän historia. I nionde klassen börjar man om och läser då en fylligare kurs. I 9 a och 9 g behandlas antikens historia och längdsnitt av t. ex. hembygdens historia. Ämnet omfattar inte mer än två veckotimmar. Det är således en liten kurs, som därtill i sina huvuddrag redan är känd även för eleverna i 9 y — fast de kan ha glömt det mesta. I kristendomsundervisningen behandlas i 9 a och 9 g »kristna tros- och livsfrågor med beaktande av nutida problemställningar». I huvudmomenten anges, a t t livsåskådningsfrågor i 9 v bör tas upp i samband med undervisningen i modersmål, samhällskunskap och biologi. Ämnet kristendomskunskap omfattar två veckotimmar på de teoretiska linjerna. De viktigaste kompletteringsämnena. Som kompletteringsämne kan man nästan helt bortse från kristendomskunskapen, då ämnet fordras endast för inträde i folk- och småskoleseminarier. Även historia torde mera sällan behöva förekomma som kompletteringsämne. Bland språken torde franskan komma att bli det minst efterfrågade, även om det. fordras i vissa fall, t. ex. om man söker an138

ställning som telegrafelev. De viktigaste kompletteringsämnena blir således matematik, där man får räkna med en kurs på omkring 100 timmar, d. v. s. mindre än klass 9 g, fysik och kemi, där man får räkna med högst 150 timmar, d. v. s. kursen i 9 g, engelska där kompletteringsbehovet troligen blir mera skiftande än i de andra ämnena, från en kort repetitionskurs till en kurs på kanske 250 timmar, och slutligen tyska, där man nog ofta får räkna med hela kursen i klasserna 7—9, d. v. s. 550 timmar. Därtill kan komma en övningskurs i modersmålet, särskilt muntlig och skriftlig framställning samt litteraturläsning. Kompletteringsbehovet med hänsyn till olika fortbildningslinjer. Grupperar man kompletteringsämnena med hänsyn till olika skolor och arbetsplatser, blir matematik, fysik, kemi de viktigaste ämnena för sökande till tekniska fackskolor, sjuksköterskeskolor och vissa lägre förvaltningstjänster. För sökande till tekniska gymnasier tillkommer engelska och tyska. Sökande till handelsgymnasier, post och telegraf måste framför allt ägna sig åt matematik och främmande språk. Vid socialinstituten är de humanistiska och samhällsbetonade ämnena viktigast, under det att blivande seminarieelever och studerande vid allmänt gymnasium, praktiskt gymnasium och gymnasium för vuxna nog i allmänhet måste skaffa sig kompetens i samtliga ämnen. Som redan framhållits, är det emellertid sannolikt, att sökande till en och samma högre skola har olika behov av komplettering både i fråga om ämnen och i fråga om kurs i de olika ämnena. Tillgodoseende av komplelteringsbehovet för 9 y-eleverna Kompletteringskurser i enhetsskolan. Enhetsskolans genomförande kommer, som här visats, att väsentligt förändra kompletteringsbehovet. Det som behöver fyllas ut i kunskapshänseende minskar betydligt och blir dessutom genom valmöjligheterna på enhetsskolans högstadium ganska olika för olika individer. Samtidigt som den kunskapsmängd, som behöver kompletteras blir mindre, är det möjligt, att flera personer lockas att komplettera, eftersom kompletteringen som sådan kommer att kräva mindre arbete och mindre kostnader, och möjligheterna till eventuell högre utbildning således ligger närmare. För ungdomar, som omedelbart efter eller kanske t. o. m. under det de går i 9 y kommer underfund med att de vill söka till en skola, som bygger på 9 a eller 9 g, erbjuder kompletteringen inte något större problem. De bör kunna få tillfälle att helt enkelt läsa in skillnaden mellan 9 g och den kurs de läst i klass 8 och klass 9 y vid den enhetsskola, som de gått i under skoltiden. Allmänbildande undervisning i yrkesskolorna. Ur åtskilliga synpunkter skulle det naturligtvis vara sympatiskt, om en teorikurs i allmänna ämnen motsvarande klass 9 a kunde läggas in i de grundläggande heltidskurserna vid de yrkesutbildande skolorna. I den mån dessa är ett-åriga och således motsvarar 139

klass 9 y får det emellertid anses uteslutet med ytterligare obligatorisk teoriundervisning än som nu förutsatts. I de fleråriga kurserna bör det finnas utrymme för en större allmänbildande kurs. Men denna kurs bör för det stora flertalet elever helst anknytas till den praktiska undervisningen, samtidigt som den bör ge en fortsatt samhällsorientering. En sådan anordning av den allmänbildande undervisningen i de fleråriga heltidskurserna stämmer också med våra synpunkter i kapitel 1. De elever, som väljer 9 y och sedan fortsätter i en yrkesskola, gör detta i avsikt att skaffa sig en god grund för arbete i näringslivet. Man får då också förutsätta, att de på yrkesskolstadiet är mest tilltalade av en övervägande praktisk skolgång och inte hågade att ägna all för mycken tid åt teoretiska studier. Skillnaden mellan enhetsskolans teoretiska linjer och yrkeslinje är, som framgår av den föregående framställningen, inte på långt när så stor som mellan den nuvarande folkskolan och realskolan. Detta hindrar inte, att man antingen skulle tvingas att förlänga studietiden eller också väsentligt inskränka den yrkesmässiga utbildningen, om alla elever i yrkesskolorna skulle föras lika långt i allmänkunskap som elever i 9 a. Ingen av dessa utvägar kan vara särskilt lockande för yrkesskoleleverna. Man får anta, att bara ett fåtal elever i yrkesutbildande skolor och kurser, som bygger på enhetsskolans klass 9 y, kommer att fortsätta sin utbildning vid skolor, som kräver andra teoretiska kunskaper än dem som ges i 9 y och i yrkesskolan i anslutning till den praktiska utbildningen. Det är också ganska klart, att inte alla, som på ett senare stadium behöver öka på sin allmänbildning utöver klass 9 y, har gått i någon form av yrkesskola. För dessa före detta 9 y-elever måste det under alla förhållanden finnas kompletteringskurser. Det förefaller som om skälen mot en mera väsentlig ökning av allmänbildningsstoffet i yrkesskolorna utöver klass 9 y och en viss fortsatt, övervägande samhällsorienterande, undervisning om ett par veckotimmar skulle vara så starka, att man hellre bör söka andra vägar att meddela ytterligare allmänbildande undervisning i den mån sådana studier visar sig önskvärda eller nödvändiga. Man får också anta, att behovet av kompletterande teoriundervisning uppstår först på ett senare stadium, sedan eleven fått en mera ingående kontakt med förhållandena på en arbetsplats. Vidare måste man som sagt förutsätta, att en del förutvarande 9 y-elever, som aldrig gått i yrkesskolor, också kan vilja skaffa sig högre utbildning. Om vi således avvisar tanken på en kraftigare ökning av den obligatoriska allmänbildande undervisningen i yrkesskolornas heltidskurser, betyder inte detta, att vi anser denna undervisning ligga utanför yrkesskolornas uppgifter. Tvärtom bör yrkesskolorna för att bli ett led i en ungdomsskola med olika linjer, så långt möjligt ge tillfälle till allmänbildande studier för alla elever, som önskar det. Men dessa studier bör ligga utanför den obligatoriska kursen i heltidsavdelningarna. 140

Former för den kompletterande undervisningen. Det stora flertalet ungdomar, som kan behöva komplettera sina kunskaper, torde först på ett senare stadium, flera år efter det de lämnat den allmänbildande skolan och yrkesskolan, komma underfund med att de skulle vilja fortsätta sina studier. De har då i vissa avseenden skaffat sig större kunskaper än 9 y gett dem. Men de kan också ha glömt bort en hel del kunskaper, som de behöver ha aktuella för att kunna följa undervisningen i en fackskola. Hittills har kompletteringsstudierna för utbildning vid olika högre skolor — med undantag av studenternas kompletteringskurser — i allmänhet betraktats som ett problem för varje skoltyp. I folkhögskolorna och de fåtaliga, i regel privata, läroverken för vuxna har visserligen sökande till flera olika högre skolor funnit en möjlighet att fylla luckorna i sina kunskaper. Likaså utnyttjas korrespondensinstitutens kurser av studerande från vitt skilda områden. I den mån det allmänna eller enskilda personer anordnat kompletteringskurser har det emellertid oftast varit med sikte på vissa bestämda elevkategorier. I en del fall kan det tänkas, att utbildningsbanor, som nu bygger på realexamen eller motsvarande kunskaper, skulle kunna stå öppna för elever från klass 9 y. Det bör i varje fall undersökas, om man inte i vissa fall, t. ex. i kurser för lägre förvaltningstjänstemän och vissa vårdnadsyrken, utan men för undervisningen skulle kunna ta emot ungdomar från 9 y. Eventuellt skulle en viss ökning av kursen nedåt kunna göras på de punkter, där ökade grundläggande kunskaper vore nödvändiga. I de fall då fristående kompletteringskurser måste erbjudas, kan dessa ordnas på två sätt, antingen 1. som preparandkurser med sikte på en viss skolform i likhet med preparandkurserna för sökande till högre tekniska läroverk eller 2. som fristående ämneskurser i likhet med kompletteringskurserna för studenter. Preparandkurser. En viss specialinriktning mot en högre skola kan naturligtvis vara av värde för eleverna redan på kompletteringsstadiet. De anser sig bundna till en viss bana och har största intresset för det som mera direkt knyter an till denna bana. Även i fortsättningen torde man i anslutning till vissa fackskolor med stark tillströmning av sökande med bristfällig teoretisk kompetens böra lägga upp förberedande kurser, som omfattar i stort sett kursinnehållet i 9 g i de för fackskolan väsentliga ämnena. Dessa kurser skulle närmast rikta sig till elever, som redan från och med sjunde eller åttonde klassen givit sitt skolarbete en så praktisk yrkesinriktning som möjligt. Men de kan naturligtvis också ha en uppgift att fylla ifråga om elever, som behöver repetera viktiga delar av kurser de läst för flera år sedan och senare inte sysslat med. Förberedande kurser av detta slag blir således, trots att de ger framförallt allmänbildning, huvudsakligen 141

ett led i en fortsatt yrkesutbildning och får därigenom en viss specialinriktning. Det förefaller då lämpligast att kurserna förläggs antingen till respektive fackskolor eller till yrkesskolor, som har en naturlig anknytning till fackskolan. Kompletterande ämneskurser. Genom att de förberedande kurserna får en speciell inriktning, går eleverna miste om en del av den bredare allmänbildning, som deras kamrater från enhetsskolans teoretiska linjer fått del av. En sådan bredare allmän orientering kan givetvis vara av stort värde i den fortsatta yrkesutövningen. I kompletteringskurser, där man för samman sökande till flera olika fackskolor, är det naturligt, att man inom de olika ämnena ger hela kursen i 9 g. För många ungdomar torde förberedande kurser med sikte på viss fackskola bli onödigt omfattande både ifråga om antalet ämnen och i fråga om kursinnehållet i en del av ämnena. Dessa ungdomar är bättre betjänta av möjligheter till komplettering av enstaka ämnen fram till den kompetens som 9 g ger. Andra åter kan vilja skaffa sig 9 g-kompetens i samtliga skolämnen. Ämneskurser av detta slag skulle ta emot sökande till flera olika fackskolor och skulle ha som syfte att ge en undervisning utan speciell yrkesinriktning. Kompletteringsstudierna skulle således i detta fall betraktas som ett för skilda ungdoms- och yrkesgrupper jämförligt problem. Frågan blir då, hur ämneskurserna lämpligen skall organiseras. I de fall, då yrkesskolan har möjligheter att anställa kompetenta lärarkrafter, är det säkerligen ur de yrkesengagerade elevernas synpunkt mest tilltalande att få läsa de allmänbildande ämnen, som kan behövas, i anslutning till yrkesstudierna. Kanske får de eller har fått sin fackmässiga utbildning i yrkesskola. Under alla förhållanden innebär studier vid yrkesskola för dessa ungdomar en fortbildning i yrket och en förkovran för avancemang inom yrket. I varje fall bör det vid större yrkesskolor med ett flertal heltidsavdelningar finnas möjligheter till sådana kompletterande studier. Detta är också i full överensstämmelse med de principer, som vi uttalat oss för i kapitel 1. En annan möjlighet för kompletterande ämneskurser är givetvis korrespondensundervisningen, som säkerligen kan få ännu större betydelse än hittills just för kompletteringsstudier. Korrespondensundervisning enbart är emellertid för åtskilliga studerande ganska svårt att genomföra. En kombination av korrespondensundervisning och kortare perioder av muntlig undervisning skulle säkerligen för många framstå som en lämpligare form. Studier av detta slag skulle med fördel kunna bedrivas av elever vid folkhögskolor, där man bör ha möjligheter att genom skolans lärare få en viss muntlig undervisning även vid sidan av den egentliga folkhögskolekursen. Kombinerad korrespondens- och muntlig undervisning kan också knytas till andra skolor än folkhögskolor, t. ex. till de allmänna gymnasierna och i några fall till fristående skolor för vuxna, såsom i det förslag till läroverk för vuxna, som framlagts av skolöverstyrelsen. I universitets- och högskolestäderna kan ämneskurser med vanlig under142

visning utom till yrkesskolorna också förläggas till folkuniversitetet. I andra städer kan de knytas till de allmänna gymnasierna. På landsbygden kan sådana kurser även med helt muntlig undervisning förläggas till folkhögskolor, i den mån skolans övriga verksamhet ger utrymme för det. På vilket sätt de erforderliga kunskaperna än inhämtats — vid enhetsskola eller gymnasium, vid yrkesskola, folkhögskola, folkuniversitetet eller per korrespondens — bör eleverna ges tillfälle till en prövning av sin kompetens inför en tentator, som är auktoriserad att avge ett betyg, som kan jämställas med betyg från enhetsskolans 9 g. Kompletteringskursernas förläggning under dagen och veckan. Flertalet av eleverna både i förberedande kurser och ämneskompletteringskurser kommer troligen att jämsides med studierna ha yrkesarbete, även om en del av dem kanske är elever i heltidskurser vid yrkesskolonia. Kompletteringskurserna måste därför läggas så att eleverna orsakas minsta möjliga ekonomiska avbräck. Som framhållits i andra sammanhang i detta betänkande, bör emellertid kvällsstudier såvitt möjligt undvikas. Något krav på avlönad ledighet från arbetet, som för deltagande i yrkeskurser, torde knappast kunna uppställas i detta fall. Vill man komma ifrån kvällsundervisning, får man därför välja de tider på dagen och i veckan, då eleverna utan alltför stora svårigheter och kostnader kan vara fria och då de samtidigt är pigga och receptiva. Några timmar på morgnarna eller i anslutning till lunch- eller middagsrast samt kanske lördagar synes vara lämpliga tider att pröva för de kompletterande kurserna.

Sammanfattning Även efter enhetsskolans genomförande får man räkna med ett visst behov av kompletteringsstudier. Man kan inte i alltför hög grad öka allmänbildningsstoffet i de olika grundläggande skolorna och kurserna för yrkesutbildning utan att detta får menliga följder för den egentliga yrkesutbildningen eller förlänger utbildningstiden väsentligt. I några fall torde man utan men för utbildningen kunna komma fram till förändrade villkor för antagningen vid högre skolor och kurser, så att vissa kurser, som nu bygger på realexamen eller motsvarande kunskaper, i fortsättningen kan stå öppna för elever från 9 y. I andra fall måste man vidhålla kravet på högre teoretisk underbyggnad. Enhetsskolan kommer att medföra, att kompletteringsbehovet blir mera varierande än nu, samtidigt som det kunskapsstoff, som måste inhämtas, blir avsevärt mindre omfattande. Det förefaller rimligt att betrakta frågan om kompletteringsstudier som ett för skilda ungdoms- och yrkesgrupper likartat problem. I vissa fall tillgodoses behovet av komplettering bäst genom förberedande kurser med speciell inriktning, såsom nu förekommer för inträdessökande till högre tekniska lä143

roverk, seminarier, handelsgymnasier o. s. v. I andra fall fylles behovet lättast genom studier i enskilda ämnen. De förra kurserna torde böra förläggas i anslutning till fackskolorna eller till skolor som samarbetar med dessa, t. ex. yrkesskolor för sökande till tekniska läroverk och handelsgymnasier. De senare kurserna, ämneskurserna, bör stå öppna för sökande till olika slag av högre skolor och bör således anknytas till olika slag av skolor såsom läroverk för vuxna, folkuniversitet, allmänna gymnasier och folkhögskolor samt för elever, som är engagerade i yrkeslivet och vill fortsätta sina studier vid en högre yrkesutbildande skola, till lokala eller centrala yrkesskolor. Korrespondensundervisning bör utnyttjas i kompletteringskurserna, dels i form av vanliga korrespondenskurser, dels i form av kombinerade studier. Tillfälle till prövning av kompetensen bör ges inför en tentator, som är auktoriserad att avge betyg, som kan jämställas med betyg från 9 g.

K A P I T E L 11

Den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning

Inledning Yrkesutbildningssakkunnigas direktiv. Enligt de direktiv, som ordföranden i 1946 års skolkommission utfärdade för yrkesutbildningsdelegationen och som även gäller för 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, bör speciell uppmärksamhet ägnas den kvinnliga ungdomens yrkesutbildning. »Delegationen torde här», säger direktiven, »böra icke endast överväga frågan om en utbyggnad av utbildningsmöjligheterna på nuvarande såsom kvinnliga betraktade utbildningsbanor och åtgärder att hos den kvinnliga ungdomen öka intresset för dessas utnyttjande utan över huvud taget underkasta den inom yrkesutbildningen tillämpade könsuppdelningen av yrken och arbetsområden en omprövning». Kvinnornas väg till förvärvsarbete. Kvinnoarbetet på den allmänna arbetsmarknaden har i stort sett utvecklats jämsides med industrialiseringen. När kvinnorna först började komma in på arbetsmarknaden var yrkesarbetet för många av dem — och är på sina håll fortfarande — en sysselsättning i väntan på äktenskapet. Men redan bland de första generationerna yrkeskvinnor fanns åtskilliga, som betraktade yrket som en livsuppgift och kämpade en hård kamp mot familjens och samhällets fördomar för rätten till utbildning och arbete för sig själva och andra liktänkande kvinnor. Från 1870 till 1950 har antalet kvinnor i förvärvsarbete utanför det husliga (inkl. lanthushåll) arbetsområdet ökat från cirka 16 000 till cirka 675 000, d. v. s. mer än 40 gånger så många kvinnor arbetar nu utanför personhushållen som 1870. Under samma period har folkmängden ökat med drygt två tredjedelar. Vi har således idag rent kvantitativt en helt annan situation ifråga om kvinnornas betydelse på arbetsmarknaden. Även kvalitativt har kvinnan visat sig mäktig förstklassiga arbetsprestationer på snart sagt alla områden. Trots detta har flertalets inställning till arbetet som en tillfällig sysselsättning för kvinnan i vissa avseenden kommit att dominera över de mera yrkesmedvetnas ambition. Den har småningom både hos arbetsgivarna och hos många kvinnliga arbetstagare kommit att bilda en tradition, som blivit normgivande för huvudparten av den kvinnliga arbetskraftens inställning till utbildningen liksom för kvinnornas lön och avancemangsmöjligheter på de flesta områden, där både manliga och kvinnliga arbetstagare sysselsattes. Under vissa perioder, såsom de stora krigen, blev det emellertid för samhället ett direkt intresse att rekrytera många yrken med kvinnor i så stor utsträckning 145 10

som möjligt och sysselsätta dem med så skiftande arbetsuppgifter som möjligt. För att detta skulle kunna ske anordnades bland annat beredskapskurser och omskolningskurser av olika slag. Enbart i Sverige utbildades under det senaste världskriget ungefär 2 000 kvinnor för olika produktions- och serviceyrken i sådana kurser. Men det räcker inte med utbildningen. För att intressera kvinnorna att stanna kvar i krigstidsarbetena måste också arbetsförhållandena göras så gynnsamma som möjligt för den kvinnliga arbetskraften.

Verkställda utredningar Frågan om den kvinnliga ungdomens ställning på arbetsmarknaden och i samband därmed också dess yrkesutbildning har varit föremål för en hel rad utredningar under senare år. Samtliga dessa utredningar visar det nära sambandet mellan kvinnornas allmänna inställning till yrkesarbetet å ena sidan och deras uppgifter i hemmet å den andra. LO.s kvinnoutredning. Den första stora organisation, som i anslutning till det andra världskriget tog upp frågan om kvinnolönerna och kvinnornas arbetsförhållanden var landsorganisationen, som i sin kvinnoutredning (1945) anslöt sig till den i arbetarrörelsens efterkrigsprogram uppställda principen om lika lön för lika prestation. En förutsättning för en sådan likställighet i lönehänseende vore givetvis att män och kvinnor också hade lika rätt till arbete och utbildning. Man pekade bland annat på vikten av ökad yrkesutbildning för kvinnorna och framhöll, att yrkesutbildningsväsendet borde inställas på att bana väg för kvinnorna på nya arbetsområden. Lönesystemet i kollektivavtalen borde utformas så, att det stimulerade utbildningsintresset, och socialpolitiken borde inriktas på att göra det lättare för de kvinnor, som så önskade, att ha både barn och förvärvsarbete. TCO.s likalönskommitté. Även tjänstemännens centralorganisation tillsatte en likalönskommitté, som i slutet av 1946 framlade ett arbete under titeln Lika arbete — lika lön. Arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning. Som en fortsättning på landsorganisationens kvinnolönebetänkande kom arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning, som var gemensam för landsorganisationen och svenska arbetgivareföreningen. Detta betänkande innehöll åtskilliga sifferuppgifter om den kvinnliga arbetskraftens ställning och insatser på arbetsmarknaden. Man konstaterade, att kvinnolönerna utgjorde i genomsnitt cirka 75 procent av de manliga lönerna. Men man visade bland annat också att frånvarofrekvensen var ungefär dubbelt så hög för kvinnliga som för manliga anställda i olika åldrar och lönelägen. 146

En mycket stor del av den kvinnliga frånvaron utgjordes emellertid av permission för vård av barn eller andra anhöriga. Kvinnornas genomsnittliga yrkesverksamma tid beräknades till 17 år mot ungefär 40 för männen. Vidare belyste man genom enkäter bland arbetsgivarna kvinnornas inställning till arbetet. Man fann dem vara mindre intresserade och ansvarsmedvetna än männen och mindre inriktade på avancemang. De åtgärder som rekommenderades för en utjämning mellan männens och kvinnornas ställning begränsades inte bara till lönefrågan. Man framhöll, att lönen givetvis måste vara beroende av sådana faktorer som frånvaro från arbetet och allmänt uppträdande på arbetsplatsen. De faktorer och åtgärder, som främst ansågs vara av betydelse för att i olika avseenden åstadkomma större jämställdhet på arbetsmarknaden var yrkesutbildningen, rationaliseringen av hemarbetet, omhändertagande var barnen, butiksstängningslagstiftningen, beskattningen och socialpolitiken samt arbetstiden. Betänkandet utmynnar i ett förslag om en för arbetsmarknadsparterna gemensam kommitté, som skulle följa utvecklingen på arbetsmarknaden för kvinnornas vidkommande och stimulera till nödvändiga åtgärder. Likalönskommitténs betänkande. Det hittills sista betänkandet i fråga om kvinnornas ställning på arbetsmarknaden är likalönskommitténs betänkande (SOU 1953:18), som behandlar den kvinnliga arbetskraften i jämförelse med den manliga inom det statliga lönesystemet. Likalönskommittén anser, att man inom det statliga lönesystemet bör eftersträva ett fullständigt genomförande av likalönsprincipen men man framhåller också, att den privata arbetsmarknadens värdering av olika arbetsuppgifter måste få en viss inverkan på genomförandet. Internationella arbetsbyråns konvention. På det internationella planet har frågan om den kvinnliga arbetskraften senast behandlats av internationella arbetsbyrån i en konvention som antogs 1951. Konventionen har icke ratificerats i Sverige, där statsmakterna icke vill påverka arbetsmarknadsparternas fria avtalsförhandlingar.

Kvinnornas möjligheter till utbildning och arbete Utbildningsmöjligheter i skolor för kvinnor. Det finns inte några principiella hinder för kvinnor att skaffa sig skolmässig yrkesutbildning, d. v. s. utbildning i yrkesutbildande skolor, av vad slag det vara må. 1 De påtagliga bristerna ifråga h/n^T 1 1 0 1 k a n - ^ i n t e . . f å . v a n I ; g , m i ^ ä r u t b i l d n i n g . Även vissa andra statliga utbildningbanor, t. ex. inom järnvägen, är i praktiken stängda för dem. °

om utbildningsmöjligheterna för kvinnor på olika yrkesområden ligger inte i själva skolsystemet som sådant utan snarare i den praktiska utformningen, som inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till kvinnornas behov vare sig när det gäller yrkesvärlden i allmänhet eller när det gäller de mera traditionellt kvinnliga yrkes- och arbetsområdena. Alla yrkesutbildande skolor på alla stadier är stadgeenligt öppna för både män och kvinnor. Åtminstone under senare år har man inom yrkesskolväsendet tillämpat denna grundsats. En flicka kan lika väl skriva in sig i en avdelning för metallarbetare eller bleck- och plåtslagare som i en husmodersskola eller en handelskurs. Det har förekommit att flickor blivit avrådda, när de sökt till sådana kurser, men det har i så fall inte varit av principiella skäl utan har berott på att anordningarna i och omkring skolverkstaden varit sådana, att man inte lämpligen kunnat undervisa pojkar och flickor tillsammans eller helt enkelt därför att en ensam flicka — större är i allmänhet inte tillströmningen av kvinnor till dessa kurser — skulle kunna vålla svårigheter i avdelningens disciplin. Även om flickorna tas emot i yrkesskolorna kan det emellertid i praktiken vara ganska meningslöst för en flicka att skaffa, sig en skolmässig utbildning, t. ex. som bokbindare eller körsnär, eftersom hon inte kan räkna med att få anställning inom yrket på samma villkor som manliga yrkesmän med samma utbildning. Vi kan inte finna, att några principiella ändringar i uppläggningen av kurserna vid yrkesskolorna — det område som vår utredning närmast berör — behöver vidtas för att särskilt tillgodose behovet av utbildning på olika yrkesområden för den kvinnliga ungdomen. Vi har i alla våra förslag utgått från att alla avdelningar och kurser inom yrkesskolorna skall vara tillgängliga för eleverna oavsett kön. Inte i något sammanhang har vi särskilt framhållit detta förhållande utan har betraktat det som en given sak. Vi har då också förutsatt, att man vid byggandet av nya skolor eller verkstadsavdelningar skall vidta sådana anordningar, att inte kursdeltagarna av praktiska skäl måste vara antingen endast pojkar eller endast flickor. Inskränkningar i kvinnornas frihet på arbetsmarknaden. Även om det inte finns några hinder för flickorna att utbilda sig på vilket område de än skulle vilja, finns det dock andra inskränkningar i deras frihet på arbetsmarknaden. I avtalen finns vissa bestämmelser, som gör att en del yrken i praktiken är stängda för kvinnor och att vissa arbeten inom andra yrken endast får utföras av män. Också arbetarskyddslagen gör vissa begränsningar i kvinnoarbetet. De inskränkningar, som förekommer ifråga om kvinnoarbetet i avtal och lagar, har givetvis inte tillkommit för att hindra kvinnorna från att utföra arbete eller inneha tjänster, som de möjligen skulle vara lämpade för, utan för att skydda dem från särskilda risker och påfrestningar i arbetet. 148

Vi har inte anledning att närmare gå in på de allmänna förhållandena ifråga om kvinnornas yrkesarbete. Vi anser emellertid i likhet med likalönskommittén att full likställighet bör råda ifråga om mäns och kvinnors rätt till arbete och utbildning av olika slag. Avtalens lönebestämmelser. Varken lagstiftningen eller de inskränkningar ifråga om möjligheterna till arbeten av olika slag, som förekommer i avtalen torde emellertid verka nämnvärt hämmande på utvecklingen av kvinnoarbetet. Däremot har säkerligen avtalens lönebestämmelser, d. v. s. de standardiserade lönesatserna, som i regel innebär lägre lön för kvinnor än för män, vid sidan av de sociala förhållandena och beskattningspolitiken avgörande betydelse för möjligheterna att åstadkomma likställighet mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden. Bakgrunden till avtalens utformning i detta avseende har redan berörts. Kvinnorna har som huvudansvariga för vården av hem och familj kommit att uppvisa i genomsnitt kortare anställningstid, högre frånvarofrekvens och sämre yrkesutbildning än den manliga arbetskraften, vilket allt gör att företagarens investeringar i lokaler och maskiner blir sämre utnyttjade av kvinnorna än av männen. Det är emellertid givet, att den kvinnliga arbetskraftens arbetsinsatser inte genomgående är sämre än den manligas med motsvarande arbetsuppgifter. En del kvinnor uppnår bättre arbetsresultat och har lägre frånvarofrekvens än genomsnittet för den bättre fjärdedelen av männen, under det att en del män gör en sämre arbetsprestation och är mera borta från arbetsplatsen än genomsnittet för den sämsta fjärdedelen bland kvinnorna. På vissa arbetsuppgifter uppnår kvinnorna även genomsnittligt en bättre arbetsprestation än männen. Med hänsyn till de faktiska förhållandena och kvinnornas lägre genomsnittsprestation kan man inte utan vidare plädera för »lika lön för män och kvinnor». En ändring av avtalen ifråga om kvinnolönerna synes förutsätta en fullständig omläggning av hela lönesättningssystemet på ett sådant sätt, att större hänsyn kan tas till den individuella arbetsprestationen. En mycket viktig fråga i detta sammanhang är möjligheterna att på ett annat sätt än nu i allmänhet sker låta graden av yrkesutbildning få inflytande på lönen. På denna punkt torde arbetsvärderingen kunna bli av betydelse, eftersom såväl yrkeskunnighet som praktisk och teoretisk yrkesutbildning är en av de faktorer, som bedöms vid arbetsvärderingen. Det förefaller sannolikt, a t t både män och kvinnor får större intresse för att skaffa sig utbildning, om denna leder till högre betalning. I synnerhet borde det kunna verka stimulerande på kvinnorna att skaffa sig utbildning, om befordringstjänster inte bara rent principiellt utan även i praktiken stode öppna för dem på samma villkor som för deras manliga kamrater. Man har nu bland arbetsgivarna i allmänhet den uppfattningen, att den kvinnliga arbetskraften inte uppskattar de möjligheter till 149

en allroundutbildning, som på vissa arbetsplatser erbjudes de kvinnliga anställda. Man menar också, att kvinnorna är obenägna att binda sig för längre tid och hellre stannar på ett arbete, där de har fullständig frihet att sluta när som helst, än de åtar sig mera kvalificerat arbete, där de också blir mera bundna ifråga om permission, uppsägningstid m. m. Kvinnorna å sin sida har många gånger en känsla att vidareutbildning inte lönar sig, därför att avancemangstjänsterna ändå besätts med män. Det är givet, att den kvinnliga arbetskraftens inställning till arbetet och arbetsgivarnas inställning till den kvinnliga arbetskraften hela tiden betingar varandra. Avtalens lönebestämmelser och de i praktiken sämre möjligheterna till avancemang för kvinnorna beror på att kvinnorna visat sig mindre effektiva och mindre ambitiösa i yrket än männen. Men dessa bestämmelser och förhållanden har i sin tur lett till att en mindre ansvars- och yrkesmedveten inställning konserverats hos nya generationer av kvinnlig arbetskraft. Det är lika riktigt att säga, att de sämre arbetsförhållandena bär skulden till kvinnornas inställning till arbetet som att säga, att kvinnorna själva bär skulden till sina sämre arbetsförhållanden.

Kvinnorna och yrkesutbildningen Man har småningom kommit fram till en helt annan syn på kvinnornas och i synnerhet husmödrarnas yrkesarbete utanför hemmet. Både tekniska och sociala förbättringar möjliggör på ett helt annat sätt än tidigare för även de gifta kvinnorna att ha förvärvsarbete utanför hemmet. I och med att de praktiska möjligheterna till förvärvsarbete vid sidan av hemarbetet ökar, borde också lusten att utnyttja möjligheterna bli större. Det är givet, att arbetsförhållandena och utsikterna till lön och avancemang har avgjord betydelse i detta sammanhang. Yrkesfostran i enhetsskolan. I och med att yrkesutbildning blir ett normalt led i skolans arbete, bör skolan — givetvis tillsammans med hemmet — på ett annat sätt än hittills hos både pojkar och flickor grundlägga en ansvarsmedveten inställning till arbetet (jfr kapitel 1). Yrkesvalet i klass 9 blir en angelägenhet, som rör flickorna i samma grad som pojkarna. Flickorna får samma rätt och samma möjligheter till utbildning som pojkarna. Ungdomarna får visserligen redan i skolan kontakt med arbetsmarknaden och dess värderingar. Men det är dock främst som elever i samma obligatoriska skola — inte som två könsskilda arbetstagargrupper — som de väljer yrke och utbildning i enhetsskolan. Yrkesvägledningen i klass 8 gör inte någon skillnad på pojkar och flickor. Studiebesöken på olika arbetsplatser är lika mycket ett led i den allmänna samhällsundervisningen som i den mera speciella yrkesvägledningen och 150

bör därför samla pojkar och flickor till gemensamma besök. Enhetsskolan kommer också genom att låta pojkar och flickor hela skoltiden igenom arbeta jämsides i skolkök, slöjdsalar och skolverkstäder likaväl som i de vanliga klassrummen och laboratorierna att kunna ge ungdomen en känsla av det naturliga i att män och kvinnor arbetar sida vid sida utan uppdelning efter kön men givetvis med fördelning av arbetsuppgifterna efter vars och ens personliga förutsättningar, anlag och intressen. Vi tror således, att den förändrade syn på fördelningen av arbetsuppgifterna i samhället, som arbetsmarknadskommitténs kvinnoutredning menar vara en förutsättning för en ändrad ställning för kvinnorna på arbetsmarknaden, bör kunna åstadkommas lättare och snabbare i enhetsskolan än i de hittillsvarande skolformerna. Vi anser också, att valet av yrke och utbildningsväg bör kunna ske mera fördomsfritt och mera med hänsyn till individuella, förutsättningar, när det sker inom den obligatoriska skolgången och utan alltför stark påverkan av förhållandena på arbetsmarknaden än när det som nu sker helt utanför skolan. Även inställningen till olika utbildningsmöjligheter inom yrkesskolorna bör bli en annan, när yrkesskolan som ett alternativ i klass 9 y blir ett led i den obligatoriska skolgången och inte som nu endast en instans på vägen ut i arbetslivet. Kvinnorna i de kommunala yrkesskolorna (antal). Från olika håll har som sagt framhållits, att kvinnorna är mindre intresserade av att skaffa sig utbildning än männen. På de allra flesta arbetsplatser har den manliga personalen i allmänhet bättre både praktisk och teoretisk yrkesutbildning, även om kvinnorna många gånger har bättre allmän skolunderbyggnad. Siffrorna för elevfördelningen vid våra kommunala yrkesskolor ger emellertid, åtminstone vid första påseende, en helt annan bild av männens och kvinnornas intresse för yrkesutbildning. I mitten av 1930-talet utgjorde de kvinnliga eleverna cirka 55 procent av hela elevantalet och under senare hälften av 1940-talet 65—70 procent. Läsåret 1951/52 hade de kvinnliga eleverna vid yrkesskolorna stigit till i det närmaste tre fjärdedelar av hela elevantalet eller 73 procent. Antalet kvinnliga elever har således stadigt ökat. Huvudsakligen ligger denna ökning i kurser för husligt arbete. Från 1949/50 till 1951/52 har hela elevantalet vid yrkesskolorna gått upp med cirka 11 500 och därav faller 8 800 inom husligt arbete. 1 Industri och hantverk har minskat med cirka 1 300, men antalet kvinnliga deltagare i industri och hantverkskurser har trots detta ökat något. I handelskurserna ökade elevantalet med 4 000. Hela denna ökning utgörs av kvinnliga elever under det att de manliga var lika många läsåret 1951/52 som läsåret 1949/50. Det bör observeras, att siffrorna endast gäller de kommunala yrkesskolorna och således endast omfattar en del av den skolmässiga yrkesutbildningen. 1 Härmed avses undervisning i matlagning, sömnad, barnavård och andra arbetsuppgifter på hemmets eller det husliga förvärvsarbetets område.

Antalet kvinnliga kursdeltagare vid de kommunala arbetsåret 1951/52 Hela antalet kursdeltagare

Näringsgren

Summa

22 445 34 969 63 749 121163

yrkesskolorna

Antalet kvinnliga kursdeltagare antal

%

2 673 23 388 62 109 88170

12 67 97 73

Allt som allt fanns det 88 170 kvinnliga kursdeltagare vid de kommunala yrkesskolorna läsåret 1951/52. Av dessa gick över 62 000 eller ungefär 70 procent i kurser inom husligt arbete. Ungefär 23 400 eller drygt 26 procent gick i kurser för handel och 2 700 i kurser för industri och hantverk. Antalet kvinnliga kursdeltagare i kurser för husligt arbete utgör redan de något mer än hälften av hela antalet kursdeltagare vid yrkesskolorna. Om man räknar bort husligt arbete så utgör de kvinnliga eleverna ändå närmare hälften eller 45 procent av elevantalet inom industri och hantverk och handel tillsammans. Flertalet av dessa kvinnliga kursdeltagare återfinns som nyss visats i kurser för handel, men kurser för industri och hantverk har dock ungefär 12 procent kvinnliga kursdeltagare. En närmare granskning av hur deltagarna i kurser för industri och hantverk fördelar sig på olika yrken och yrkesområden visar, att ungefär hälften av de kvinnliga deltagarna går i kurser för utpräglade kvinnoyrken såsom sömmerskor, damfrisörskor, väverskor m. fl. En dryg fjärdedel av kvinnorna går i hemslöjdsbetonade kurser. 13 procent finns i kurser för charkuterister, tvätt- och restaurangpersonal, fotografer, blomsterbindare, konditorer m. fl. yrken, som sysselsätter både manlig och kvinnlig personal. Antalet kvinnliga kursdeltagare vid yrkesskolorna i kurser för sådana yrken är emellertid mycket lägre i förhållande till de manliga kursdeltagarna än relationen mellan manliga och kvinnliga sysselsatta inom dessa yrken. I kurser för sådana industri- och hantverksyrken som metallarbetare, bilmekaniker, möbelsnickare, tapetserare, målare m. fl. går 6 procent av de kvinnliga kursdeltagarna och resten, cirka 7 procent, återfinns i enstaka ämneskurser såsom svenska och främmande språk, bokföring, trädgårdsskötsel m. m. I kurser för handel uppgår de kvinnliga deltagarna till drygt två tredjedelar. Flertalet av dem besöker korta ämneskurser och lärlingskurser. En större del av de manliga än av de kvinnliga deltagarna går i heltidskurser för handel, men det relativa antalet kvinnliga deltagare i sådana kurser vid yrkesskolorna har ökat något under senare år. Trots detta måste man säga, att de kvinnliga 152

deltagarna i kurser för handel övervägande söker sig till de kortare kurserna, under det att de manliga i betydligt större utsträckning söker sig till mera kvalificerade kurser. Kvinnornas intresse för utbildning. Som siffrorna visar, utgör kvinnorna en stor majoritet av elever vid de kommunala yrkesskolorna, vilka svarar för ungefär tre fjärdedelar av all skolmässig yrkesutbildning i landet (om man ser till elevantalet). Kvinnornas egentliga utbildningsintresse kommer till synes på hemmets område, d. v. s. på det arbetsområde där kvinnan räknar med fortsatt sysselsättning i och med att hon väl kommit in på det. Siffrorna visar också hur nödvändigt det är, att kvinnan känner sig tillhöra ett område, för att hon skall få lust att skaffa sig utbildning för det. Flertalet elever i kurser på det husliga området är nämligen över 24 år, d. v. s. de har redan fått eller står i begrepp att skaffa sig ett eget hem. Utbildningen i de husliga avdelningarna vid yrkesskolorna är således i realiteten en utbildning, som leder till hemmet och bort från den öppna arbetsmarknaden. Detta gäller i varje fall det stora flertalet kurser inom dessa avdelningar och i synnerhet deltidskurserna. På det husliga området måste man emellertid skilja på utbildning av vanliga husmödrar och utbildning av kvinnor, som söker husligt betonat arbete utanför de enskilda hemmen. Det förra slaget av utbildning är förhållandevis väl tillgodosett, i varje fall ifråga om deltidskurser, som hittills rönt den största efterfrågan. Utbildningen av förvärvsarbetande inom de husliga yrkena har däremot mycket liten omfattning och är i stora delar av landet helt obefintlig. Utbyggnaden av de husliga utbildningsmöjligheterna behandlas — liksom utbyggnaden av yrkesskolväsendet i dess helhet — i kapitel 9. Ifråga om heltidskurser för husligt arbete föreslås där en förhållandevis kraftigare utbyggnad än för något annat yrkesområde. Denna utbyggnad måste avse både den egentliga husmodersutbildningen för kvinnor, som skall sköta ett enskilt hushåll, och utbildningen för husligt förvärvsarbete utanför de enskilda hemmen.

Utbildningen för husmödrar i enskilda hem Nästan alla kvinnor behöver kunna sköta ett hem. Detta gäller både de kvinnor, som utbildar sig för förvärvsarbete av något slag utanför det husliga området, och de kvinnor, som redan från början inriktar sig på husligt arbete. Det stora flertalet förvärvsarbetande kvinnor (utanför det husliga området) skaffar sig de kunskaper, de behöver för arbetet i hemmet, i deltidskurser på fritid. Det vill säga detta gäller de kvinnor, som över huvud taget skaffar sig utbildning för hemarbetet. Många föredrar att pröva sig fram på egen hand — vilket ofta medför både kostnader och otrevnad för familjen. Vi har redan i kapitel 1 framhållit, att husmödrarna som konsumentgrupp svarar för de sammanlagt största inköpen. De utgör också den numerärt största yrkesgruppen. Deras arbete har betydelse inte bara för varje enskild individ utan också för landet 153

i dess helhet. En klok och ekonomisk planering av hushållens inköp och arbetsuppgifter, ett rätt utnyttjande av tillgängliga hjälpmedel för att underlätta arbetet höjer arbetsförmågan för familjemedlemmarna och bidrar att öka välståndet långt utanför den egna kretsen. Utbildningen av husmödrar är således en viktig gren av yrkesutbildningen. Under en kortare eller längre följd av år är skötseln av hemmet och vården av barnen för de allra flesta kvinnor den främsta uppgiften. Men hemmen förlorar mer och mer sin betydelse som utbildningsplatser. Det måste då bli samhällets, d. v. s. skolans, sak att lära kvinnorna ta hand om familjen på bästa sätt. Husmodersutbildningen måste ta hänsyn till de förändrade betingelserna för hemarbetet. Där bör ingå såväl det egentliga husliga arbetet såsom matlagning, städning, tvätt, sömnad och hemvård som familjevård (barnavård och uppfostran), hemmets ekonomi (planering av familjens budget, inköp, besparingar etc.) och inte minst arbetsplanering och rationalisering. Husmodersutbildningen måste också i hög grad bli en teknisk utbildning med sikte på att lära husmödrarna utnyttja tekniska hjälpmedel, halvfabrikat och andra medel, som kan underlätta arbetet. Mycket av denna utbildning torde även i fortsättningen komma att ske i deltidskurser, vilka besöks huvudsakligen av kvinnor, som skall gifta sig eller nyligen har gift sig. Men sannolikt kommer 9 y att medföra ökad efterfrågan på huslig utbildning på heltid, d. v. s. under det nionde skolåret. Husmodersutbildningen på heltid bör således byggas ut framför allt i anslutning till enhetsskolans genomförande. En studieplan för 9 y-kurs i husligt arbete har utarbetats av 1946 års skolkommission. Denna plan ger en med hänsyn till åldersstadiet och kursens omfattning så allsidig behandling som möjligt av de många sociala, praktiska och ekonomiska problemen i det enskilda hemmet.

Utbildningen för husligt förvärvsarbete Utbyggnaden av utbildningen för husligt förvärvsarbete. Den kvinnliga förkärleken för kortare kurser tycks komma till synes också på det husliga området, där antalet elever i heltidskurser är betydligt lägre än inom handel och industri och hantverk, vare sig man begränsar sig till de kommunala yrkesskolorna eller räknar in också lanthushållsskolor och liknande. De nuvarande husliga heltidskurserna kan nästan genomgående anses höra till kategorien »utbildning för husligt förvärvsarbete». Husmoderskurserna och lanthushållskurserna är visserligen i första hand avsedda för blivande husmödrar i egna hem. Men de frekventeras i mycket stor utsträckning av elever, som siktar på mera omfattande huslig yrkesutbildning. Det är heller inte så många flickor, som har råd eller möjlighet att ägna ett halvt eller ett helt år efter den obligatoriska skolans slut åt en utbildning, som inte leder till avlönade anställningar. Troligen kommer dock som ovan framhållits enhetsskolan att medföra ökad efterfrågan på huslig heltidsutbildning med sikte också på det egna hemmet. 154

Antalet sökande till de »kvinnliga» heltidskurserna är redan nu, frånsett kokerskekurser vid centrala verkstadsskolor, högre än antalet tillgängliga elevplatser. I husmodersskolorna och lanthushållsskolornas vinterkurser kan i genomsnitt antas endast cirka 50 procent av de sökande. I barnsköterskeskolorna avvisas omkring 60 procent på grund av platsbrist och i kokerske- och hemföreståndarinnekurserna ännu mera eller omkring 75 procent. Alla dessa kurser leder till kvinnliga arbetsområden, där bristen på kompetent arbetskraft är stor. Men man kan inte rättvisligen säga, att det är kvinnornas fel, att de saknar utbildning just för dessa arbetsuppgifter. Den allmänna inställningen har varit — och är fortfarande på många håll — att kvinnor skall kunna sköta »husligt» arbete utan särskild utbildning och detta har lett till de nuvarande bristerna i kvinnornas utbildningsmöjligheter. Arbetssättet i hemmen har förändrats. Kanske gäller detta i ännu högre grad storhushållen, livsmedelsindustrin och -distributionen, som blivit alltmera industrialiserade och alltmera utbildningskrävande. Arbetet i ett storhushåll eller en livsmedelsfirma har numera inte mycken likhet med arbetet i ett litet familjehushåll. Det behövs särskild utbildning för kokerskor, för hemföreståndarinnor, för sjukhus- och anstaltspersonal, för barnsköterskor, för arbetare inom livsmedelsindustrin och -försäljningen o. s. v. liksom för blivande husmödrar i enskilda hem i avsevärt mycket större utsträckning än nu för att fylla behovet av arbetskraft på matserveringar, hotell och restauranger, semesterhem, sjukhus och vårdanstalter, barnhem, konservfabriker, livsmedelsbutiker o. s. v. Dessa kurser bör inte som nu — i den mån de över huvud taget finns — endast förläggas till Stockholm och ett fåtal andra orter i landet utan spridas så mycket som möjligt, så att utbildningen kan ske i de områden, där arbetskraften behövs. Vad som krävs för en ökning av yrkesutbildad arbetskraft på de »kvinnliga» arbetsområdena är således inte främst en förändrad inställning hos kvinnorna — de vill gärna utbilda sig på dessa områden, om de bara kan få det — utan hos de anslagsbeviljande myndigheterna, som måste ge kvinnorna samma möjligheter som männen att få utbildning på de områden där de tycker sig kunna göra de bästa insatserna. Detta innebär bland annat också att det på de »kvinnliga» likaväl som de »manliga» arbetsområdena skall vara möjligt att utan alltför betungande allmänna teoretiska studier gå från en lägre till en högre yrkesutbildande skola och därmed från en lägre till en högre befattning inom ett arbetsområde (jfr kapitel 10). Vissa synpunkter på utformningen av utbildningen för husligt förvärvsarbete. Vi anser, att som grund för all fortsatt utbildning på det husliga och angränsande yrkesområden bör ligga en femmånaders husmoderskurs eller en 9 y-kurs i husligt arbete. Detta innebär, att vi för all huslig utbildning vill tillämpa den princip om gemensam grundutbildning, som kommit till uttryck i det senaste betänkandet om utbildning av Rarare på det husliga området (SOU 1950:46). Efter den allmänna grundläggande kursen bör den förpraktik, som i de allra flesta fall är nödvändig för utbildning av detta slag, så mycket som möjligt 155

inriktas på det område eleven närmast siktar till. Utbildningen bör även i övrigt läggas upp så rationellt som möjligt, så att den inte blir mer än nödvändigt tids- och kostnadskrävande. I det nyssnämnda förslaget om lärarutbildningen understrykes bland annat också vikten av en god psykologisk utbildning. Även denna synpunkt vill vi ansluta oss till. De allra flesta mera kvalificerade tjänster på det husliga området innebär arbetsledning, många gånger av en mycket omfattande personal. Det är inte tillräckligt, att föreståndaren för eller arbetsledaren i ett storhushåll inom sjukvården, försvaret, skolan, hotell- och restaurangväsendet eller vad det vara må har en god huslig och ekonomisk utbildning; hon (eller han) måste också ha förmågan att leda den underställda personalen. Även de allra bästa naturliga förutsättningar för denna senare uppgift kommer bättre till sin rätt, om man också fått en viss teoretisk och praktisk skolning i psykologi och arbetsledning.

Den fortgående förändringen i kvinnornas inställning till utbildning och förvärvsarbete Vi är övertygade om att vilka åtgärder, som än vidtas för att underlätta den kvinnliga ungdomens inträde på olika arbetsområden, kommer vissa yrken och utbildningsvägar alltid att vara mera efterfrågade av flickor, under det att kvinnor på andra områden kommer att vara snarare undantag än regel. Likaså kommer vissa yrken och arbetsområden för pojkarna att vara mera naturliga och mera efterfrågade än andra. Vi anser det i princip riktigt, att husmodersskolor, barnsköterskekurser, sjuksköterskeskolor och andra av tradition kvinnliga kurstyper skall stå öppna också för manliga sökande. Men vi tror inte, att man någonsin kommer fram till en kvantitativt likformig fördelning av elever och anställda över alla yrkesområden. Det är påtagligt, att kvinnornas inställning till yrkesutbildning och arbete på olika områden håller på att förändras. Antalet kvinnor i förvärvsarbete ökar i så gott som alla yrken. Antalet kvinnliga elever i kurser för industri och hantverk stiger. Kvinnliga elever förekommer i kurser för allt flera yrken. Det har blivit både absolut och relativt flera flickor i de längre handelskurserna och även i de mera kvalificerade kurserna på andra näringsområden. Den förändring, som arbetsmarknadsorganisationerna eftersträvar ifråga om kvinnornas och allmänhetens inställning till kvinnoarbetet och där skolan tillsammans med hemmen enligt vår uppfattning har de största förutsättningarna att åstadkomma något, har redan börjat inträda. Vi har framför allt stannat inför uppfostrans, främst skolans, uppgift i sammanhanget. Detta betyder inte att vi undervärderar betydelsen av sociala och ekonomiska åtgärder. Tvärtom vill vi framhålla, att arbetet på att göra kvinnor och män likställda i arbetet 156

och inför yrkesvalet måste bedrivas på alla områden samtidigt, och vi anser, att man nu kommit så långt, att det inte så mycket är fråga om att bryta nya vägar som att fortsätta på de vägar man redan beträtt.

Sammanfattning av sakkunnigas synpunkter För närvarande finns inga principiella hinder för kvinnor att få skolmässig yrkesutbildning av vad slag det vara må. I den mån det visat sig svårt eller olämpligt att tillämpa principen, har detta i allmänhet berott på att de praktiska anordningarna i skolan inte tillåtit samundervisning av pojkar och flickor. Vi har i våra förslag utgått från att alla avdelningar och kurser vid yrkesskolorna i framtiden såväl praktiskt som principiellt skall stå öppna för eleverna oavsett kön och att man vid nybyggnad eller reparation av skollokaler vidtar sådana åtgärder att principen inte av praktiska skäl blir omöjlig att tillämpa. Kvinnornas viktiga sociala uppgifter i hemmet och en genom åren bevarad grundinställning hos både kvinnorna själva och allmänheten till kvinnoarbetet utanför hemmet som en mer eller mindre tillfällig sysselsättning har lett till att kvinnorna i jämförelse med männen många gånger har en sämre ställning på arbetsmarknaden och också ofta nog har skaffat sig en mindre god utbildning än sina manliga kamrater. De genom industrialiseringen och hemarbetets förenkling ändrade betingelserna för kvinnornas förvärvsarbete utanför hemmen måste följas av bättre arbetsvillkor och över huvud taget en ändrad inställning till kvinnoarbetet och kvinnornas yrkesutbildning både hos allmänheten och hos kvinnorna själva. Denna förändrade inställning anser vi kunna underlättas genom enhetsskolans yrkesvägledning och yrkesfostran, som gör valet av yrke och utbildningsväg i enlighet med personliga förutsättningar och praktiska möjligheter till en för alla ungdomar lika viktig och angelägen sak. Även den för pojkar och flickor gemensamma praktiska utbildningen på enhetsskolans lägre stadier bör bidra till att skapa intresse och respekt för arbete av olika slag, och minska benägenheten att uppfatta vissa sysselsättningar som manliga och andra som kvinnliga och i stället åstadkomma en fördelning av sysslorna efter vars och ens personliga förutsättningar och intressen. I kapitel 9 behandlas utbyggnaden av yrkesskolväsendet och då också den husliga utbildningen, som ifråga om elevplatser i heltidskurser är avsevärt sämre tillgodosedd än utbildningen för industri och hantverk samt handel. I föreliggande kapitel understrykes betydelsen av att husmodersutbildningen läggs upp med hänsyn till de förändrade betingelserna för hemarbetet. Den måste ta upp frågor i samband med den ekonomiska planeringen och arbetssättet i hemmet. Utom husmodersutbildningen måste även utbildningen för husligt förvärvsarbete bli tillgodosedd i en helt annan utsträckning än nu, genom 157

att kurser för kokerskor, barnsköterskor, restaurang-, sjukhus- och annan storhushållspersonal, livsmedelsfabriker och -butiker m. m. inrättas i olika delar av landet, där efterfrågan på utbildad sådan personal är störst. Utbildningen för husligt förvärvsarbete förutsattes bygga på en grundläggande husmoders- eller lanthushållskurs eller en 9 y-kurs i husligt arbete. Yrkespraktiken bör efter den allmänna grundläggande kursen så mycket som möjligt inriktas på det område eleven siktar till, så att utbildningen inte blir mer än nödvändigtvis tids- och kostnadskrävande. I yrkesutbildningen bör ingå arbetsledning i lämplig omfattning. Avslutningsvis framhåller vi, att man ifråga om kvinnornas yrkesutbildning inte så mycket behöver bryta nya vägar och uppställa nya principer utan snaraste utnyttja de möjligheter, som stadgar och förordningar ger för att skapa rent kvantitativa förutsättningar att tillgodose kvinnornas behov av utbildning på olika områden.

K A P I T E L 12

Läsårets längd och arbetsveckans omfattning

Nuvarande förhållanden Läsåret och arbetsveckan vid de kommunala yrkesskolorna har mycket olika omfattning. Verkstadsskolorna för industri och hantverk varierar från ett till fyra år med mellan 32 och 48 veckors undervisning per år och mellan 31 och 48 timmar per vecka. Handelskurserna på heltid varierar från en termin till tre år med 16—22 veckor i terminskurser och 30—39 veckor i årskurser och 28—39 timmars undervisning per vecka. Husmoderskurserna kan omfatta från 9 till 50 veckor, i ett par fall två år, med mellan 37 och 46 timmar per vecka. Även om heltidskurserna således kan ha snart sagt vilken längd och bredd som helst, är det givet, att vissa typer är mera allmänt förekommande under det att andra utgör rena undantag. Bland deltidskurserna finns det variationer från 12 och upp till 600—700 timmar. Även här är vissa kurslängder mera allmänt förekommande men man kan knappast säga, att någon form är undantag.

Principer för sakkunnigas förslag Vi har i vårt förslag sökt komma fram till större enhetlighet. Men man har också ansett det vara av betydelse, att skolorna ges stor frihet vid utformningen av sina kurser. Vi har därför stannat för att föreslå undre och övre gränser för läsårets respektive terminens längd och antalet undervisningstimmar per vecka. Dessa gränser har ifråga om kurser med heltidsläsning fastställts dels med hänsyn till läsåret vid de allmänbildande skolorna, dels med hänsyn till arbetstiden inom olika näringsgrenar. Vi har velat närma läsåret vid yrkesskolorna till läsåret vid det allmänna skolväsendet. Detta framstår som önskvärt ur många synpunkter: studiernas likvärdighet i olika skolformer, samma arbetsår för lärarna, ungefär samma tid för terminens början vid olika skolor med hänsyn till elevrekryteringen o. s. v. Men vi har också funnit det nödvändigt att i åtskilliga fall närma yrkesskolans läsår till arbetsåret inom olika näringsgrenar, framför allt då de näringsgrenar, där en utbildning med ungefär samma mål kan ske antingen i skolan eller på arbetsplatsen. Här har det gällt att inte försämra yrkeskolelevernas konkurrenskraft gentemot näringslivets egna lärlingar. För kurser med deltidsläsning måste man i regel ha ett kortare läsår än för heltidskurserna. För ett stort antal deltidskurser kan man överhuvud taget inte 159

fastställa något normalläsår. Den lämpliga omfattningen av studietiden i deltidskurserna hör så nära samman med målet och den allmänna utformningen av kurserna, att frågan ansetts böra behandlas i direkt anslutning till deltidskursernas organisation i övrigt. Med läsår avses tiden från höstterminens början till vårterminens slut. I läsåret inräknas påsk- och pingstlov samt andra reglementsenliga lovdagar. Däremot ingår ej jullovet. Lovdagarnas fördelning med tyngdpunkten under vårterminen gör, att man från bruttotalet arbetsveckor under våren bör dra ungefär två för att få fram en rättvis jämförelse med höstterminen. En hösttermin om 17 veckor motsvaras således i fråga om effektiv lästid av en vårtermin om 19 veckor. Trots detta kan den effektiva lästiden under vårterminen bli några veckor längre än under höstterminen. Lovdagarnas fördelning spelar ingen roll vid uppläggningen av helårskurser. För terminskurserna har det däremot sin betydelse, om man vill driva samma kurs under både vårtermin och hösttermin. Årskurser och terminskurser Omfattning. För industri och hantverk (även yrkessömnad) samt för husligt arbete föreslås ett läsår om lägst 39 och högst 42 veckor. Yrkesöverstyrelsen skall emellertid, då särskilda skäl föreligger, kunna medge avkortning till lägst 37 veckor respektive förlängning till högst 44 veckor. — Det föreslagna läsåret bör kunna tillämpas i verkstadskurser, teknikerkurser, vissa andra kurser med heltidsundervisning, husmoderskurser, kurser för hem-, internat- och ekonomiföreståndarinnor m. fl. kurser, således vid det stora flertalet kurser med heltidsundervisning om minst ett läsår inom ifrågavarande yrkesområden. För handel föreslås ett läsår om 39 veckor. I särskilda fall skall yrkesöverstyrelsen kunna medge avkortning till 37 veckor. Terminskurserna föreslås utformade i anslutning till helårskurserna. Fö> industri och hantverk (även yrkessömnad), handel och husligt arbete föreslås sålunda, att terminskurs skall omfatta lägst 17 och högst 22 veckor. Yrkesöverstyrelsen skall i särskilda fall kunna medge avkortning till lägst 15 respektive förlängning till högst 24 veckor. Det kortare läsåret om 39 (37) veckor skall tillämpas huvudsakligen i kurser med helt eller övervägande teoretisk undervisning under det att det längre läsåret skall tillämpas i kurser med övervägande praktisk undervisning. För handelsundervisningen, som ju är övervägande teoretisk, föreslås endast det kortare läsåret under det att för industri och hantverk och husligt arbete ges möjlighet till variationer mellan 39 (37) och 42 (44) veckor. Man räknar knappast med att terminskurser om 22 (24) veckor skall förekomma inom handelsundervisningen, men man har velat lämna möjligheten öppen att, om det i framtiden skulle visa sig önskvärt, kunna anordna även längre kurser med starkare inslag av praktisk undervisning. Korta terminskurser om 17 (15) veckor 160

bör å andra sidan knappast komma ifråga för grundläggande kurser inom industri och hantverk och husligt arbete. Förkortning och förlängning av kurserna. Den förkortning respektive förlängning av läsårets och terminskursernas normala omfattning, som ovan föreslagits, kan motiveras bland annat av nödvändigheten att anpassa undervisningen till näringslivet, möjligheten att bereda elever yrkespraktik, detaljutformningen av kursplaner m. m. Om det med hänsyn till näringslivet på orten är lämpligt att ge eleverna tillfälle till yrkespraktik under större del av året än som annars skulle bli fallet, bör läsåret kunna avkortas. Brist på praktikmöjligheter i skolans närhet kan å andra sidan motivera en förlängning av läsåret och i synnerhet då den praktiska undervisningen. Ifråga om tre- eller flerårig utbildning (lärlingsutbildning för industri och hantverk) kan det vara lämpligt att successivt närma skolåret till näringslivets arbetsår genom förlängning av det sista eller de båda sista skolåren. I vissa fall kan det vara motiverat att kompensera avkortningen av en kurs genom att öka antalet veckotimmar. Terminskurs för handel t. ex. beräknas normalt omfatta 17 effektiva veckor, d. v. s. 17 veckor på höstterminen och 19 veckor på vårterminen. En detaljhandelskurs på höstterminen bör emellertid avslutas i god tid före julrushen. Man hinner därför inte med en kurs, som omfattar mer än 15 veckor. Denna kurs skall emellertid ha samma timantal som 17-veckorskursen, d. v. s. cirka 600 timmar. Terminskursernas anpassning till läsåret. För att bereda lärarna tillfälle till full sysselsättning under hela året torde terminskurserna i allmänhet böra läggas upp så, att en höstkurs plus en vårkurs blir lika med ett helt läsår. Man bör således ha en höstkurs på 17 och en vårkurs på 22 veckor eller en höstkurs på 18 och en vårkurs på 21 veckor o. s. v. I den mån höstkurs plus vårkurs inte motsvarar ett helt läsår, kan läraren emellertid åläggas annan tjänstgöringsskyldighet, så att hans sammanlagda tjänstgöring ändå kommer att motsvara ett helt läsår.

Specialkurser Det stora flertalet heltidskurser vid yrkesskolorna kommer att kunna anpassas till normalläsåret respektive -terminen. Man måste emellertid lämna utrymme även för specialkurser, som inte lämpligen kan inordnas i normalläsåret. Sådana kurser är t. ex. barnavårdskurser, sjömanskurser, omskolnings- och beredskapskurser m. fl., där arbetsförhållanden, säsongväxling, krav på snabbt genomförande m. m. försvårar eller omöjliggör en anpassning till normalläsåret. Några närmare allmänna riktlinjer för specialkurserna kan således inte ges, utan dessa kurser måste utformas var för sig. Bland specialkurserna har vi nu tagit ställning endast till

barnavårdskurserna. 161

Skötseln av barnavårdsinstitutionerna kräver en någorlunda jämn personaluppsättning året runt. Elevintagningen bör därför ordnas så, att antalet elever är ungefär detsamma under hela läsåret. Barnavårdskurserna omfattar i regel 26 veckor. Man har emellertid funnit denna tid väl kort för de kunskaper, som skall meddelas. Om man sträcker ut kursen till 34 veckor, kan den delas upp i två klasser på 17 veckor eller ungefär fyra månader var. Intagning kan då ske tre gånger om året med en halv kurs varje gång. En sådan intagning kommer att ge en jämn personaluppsättning vid barnavårdsinstitutionen och man vinner dessutom den fördelen att aldrig ha samtliga elever som nybörjare på en gång. Vissa olägenheter kommer däremot sannolikt att uppstå ifråga om anpassningen av teoriundervisningen till det praktiska arbetet. Uppehåll måste göras för semestrar m. m., då man som regel inte kan räkna med vikarier, som kan åta sig både praktisk och teoretisk undervisning. Det blir således av vikt att planlägga teoriundervisningen så, att den nödvändiga koncentrationen medför minsta möjliga olägenheter för eleverna. Barnavårdskurserna skall alltså i regel omfatta 34 veckor med intagning av en halv kurs var fjärde månad. Man måste emellertid räkna med att även kurser på 26 veckor med intagning av en hel kurs två gånger om året skall kunna anordnas. Dessa kurser ingår i förutbildningen för vissa yrken, t. ex. barnträdgårdslärarinnor, barnavårdslärarinnor och barnsjuksköterskor. Utöver dessa två kurstyper med grundläggande barnavårdsutbildning kommer man att ha en fortbildningskurs på 22 veckor för institutionsbarnsköterskor. Denna kurs ansluter sig till vårt förslag ifråga om terminskurserna.

Stipendiemöjligheter Bidrag av statsmedel i form av stipendium och studiebidrag kan från och med den 1 juli 1953 utgå bland annat till elever vid yrkesskolor. Stipendiet är behovsprövat men ej beroende av kurstidens längd. Studiebidraget utgår utan behovsprövning till elev, som är bosatt på längre avstånd från skolorten, dock endast om kurstiden är minst fyra månader (SFS 1953: 532).

Arbetsveckan Vi föreslår en arbetsvecka om normalt 37 till 45 timmar. Yrkesöverstyrelsen skall, då särskilda skäl föreligger, kunna medge nedsättning med högst 4 veckotimmar. Den kortare arbetsveckan om 37 (33) veckotimmar skall tilllämpas i kurser med övervägande teoretisk undervisning. I kurser med övervägande praktisk undervisning avses den normala timfördelningen per vecka bli 34 timmar yrkesarbete, 8 timmar teoretisk undervisning och 3 timmar gymnastik, d. v. s. sammanlagt 45 timmar. Till detta skall kunna komma hem162

arbete i begränsad utsträckning, högst 3 timmar per vecka. På barnavårdsinstitutionerna kan eleverna åläggas viss vakttjänstgöring med högst 3 timmar per vecka. På grund av det relativt omfattande hemarbetet bör eventuell övertidstjänstgöring emellertid göras så lindrig som möjligt. Inom handelsutbildningskommittén räknar man med 34 obligatoriska och 4 frivilliga timmar per vecka i handelskurserna. Eftersom det stora flertalet elever läser ett eller ett par frivilliga ämnen, blir timantalet för eleverna ofta högre än det obligatoriska. I dessa timtal ingår inte gymnastik, vilket vi dock anser bör förekomma regelmässigt i yrkesskolornas undervisning. Om man räknar med frivilliga ämnen och gymnastik, torde timantalet i handelskurser även kunna inordnas i vårt förslag om 37 (33)—45 veckotimmar. Lektioner med teoretisk undervisning bör ha samma omfattning som vid den allmänna undervisningen i folkskola och läroverk, d. v. s. normalt 45 minuter. Någon avkortning av tredje och följande timmar (vid eventuell koncentration av teoriundervisning) torde som regel inte böra komma ifråga. Lektionstimmarna med praktisk undervisning omfattar i regel 55 a 60 minuter. Vissa detaljbestämmelser kan tänkas bli erforderliga beträffande lektionstimmarnas längd. I regel bör raster inläggas mellan lektionerna. Men då undervisningen motiverar det, skall två eller flera lektioner kunna sammanföras till längre perioder. Detta kommer i synnerhet att gälla den praktiska undervisningen för industri och hantverk och husligt arbete. Sammanfattning av förslagen ifråga om läsårets, terminens och arbetsveckans längd Näringsgren

Årskurs veckor

Terminskurs veckor

Industri och hantverk (även yrkessömnad)

39 (37) — 42 (44)

17(15)—22(24)

Handel

39 (37)

17(15)—22(24)

Husligt arbete

39(37) — 42 (44)

17(15)—22(24)

Specialkurser, t. ex. barnavård

Kursens längd bestämmes av yrkesöverstyrelsen.

Veckotimmar

37 (33)—45 t. för samtliga kurser

37 (33)—45 t.

Veckotimtalen omfattar all undervisning, således även gymnastik. Parenteserna avser möjlig förkortning respektive förlängning enligt yrkesöverstyrelsens medgivande.

K A P I T E L 13

Heltidskursernas organisation

Heltidskurserna och enhetsskolan Övergång från enhetsskolans klass 8 till yrkesskolor. I den utsträckning det är möjligt avses elever från 9 y kunna fullgöra skolplikten i en yrkesskola. Eleven lämnar därvid enhetsskolan och blir inskriven i yrkesskolan. Allteftersom enhetsskolan genomföres, måste man vid yrkesskolor med heltidsundervisning organisera särskilda klasser, som motsvarar klass 9 y, eller också på annat sätt ordna så att 9 y-eleverna får den undervisning de enligt läroplanen för klass 9 y skall ha. I vissa fall skall elever redan efter klass 7 i enhetsskolan kunna börja i en minst tvåårig kurs i yrkesskola. När så blir fallet, torde elevens allmänna skolundervisning få ordnas antingen genom individuella studier eller genom permittering från undervisningen i yrkesskolan för att delta i viktigare ämnen i enhetsskolan. Endast i undantagsfall torde den allmänna undervisningen i dessa fall kunna meddelas i yrkesskolan. Den allmänbildandc undervisningen i yrkesskolornas 9 y-avdelningar. Den allmänbildande undervisningen i yrkesskolornas 9 y-avdelningar kan ske antingen i yrkesskolan eller genom samundervisning med enhetsskolan på orten. I regel torde det vara lämpligast, att den allmänbildande undervisning, som ingår i 9 ykursen, helt förläggs till det första året i yrkesskolan, även då utbildningen vid yrkesskolan omfattar flera år. Elever i olika yrkesavdelningar kan då föras samman till särskilda teoriklasser eller undervisas tillsammans med de 9 y-elever, som går kvar i enhetsskolan. I den mån den allmänbildande undervisningen sker i yrkesskolan, skulle denna i detta avseende komma att organiseras ungefär på samma sätt som de nuvarande praktiska realskolorna och yrkesbestämda högre folkskolor, där man under det första året lägger tonvikten på den allmänbildande undervisningen och i fortsättningen ger alltmera utrymme åt de yrkesutbildande momenten. I vissa fall kan en annan anordning beträffande den allmänbildande undervisningen dock visa sig önskvärd. Företag, som organiserar egna skolor av större omfattning, kan vilja sprida den allmänbildande undervisningen över två eller tre år (skolor av typ Bergslagets praktiska skolor). Likaså kan det vid de kommunala tekniska skolorna vara lämpligare att fördela den allmänbildande undervisningen på bägge skolåren. En olägenhet blir dock i så fall att elever, som av 164

någon anledning måste avbryta skolkursen efter det första året (då skolplikten fullgjorts), inte har hunnit med hela den allmänna skolkursen. Då den allmänbildande undervisningen i 9 y sker helt i yrkesskolan, torde det vara lämpligt att i viss mån anpassa den till det yrkesområde den övriga undervisningen avser. Uppsatsskrivning, geografiundervisning, litteraturläsning m. m. bör kunna utformas som ett stöd för den yrkesutbildande undervisningen. Man rör sig i yrkesutbildningen på ett så elementärt och allmänt plan, att risk för en alltför stark specialinriktning av den allmänbildande undervisningen knappast föreligger. Gymnastik och idrott i yrkesskolorna. Helst bör yrkesskolans elever genomgående få tre timmars undervisning per vecka i gymnastik och idrott. Vid centrala verkstadsskolor och kommunala yrkesskolor med heltidskurser bör detta kunna ordnas på ett eller annat sätt, antingen i yrkesskolan eller genom samarbete med övriga skolor på orten. För vissa enskilda skolor och framförallt då skolor med övervägande teoretisk undervisning t. ex. handelsskolor men även enskilda husmodersskolor och andra mindre skolor, torde det många gånger bli svårt att anordna undervisning i gymnastik. Man kan också förutsätta, att vid dessa skolor en del elever är äldre och ogärna vill delta i gymnastik- och idrottsövningar tillsammans med yngre kamrater. I princip bör gymnastik ingå i undervisningen vid alla slag av skolor för yrkesutbildning med heltidsundervisning. Yrkesöverstyrelsen bör dock i mån av behov kunna medge undantag. Fritt valt arbete i yrkesskolorna. Det vore givetvis önskvärt, att yrkesskolans elever bereddes tillfälle till fritt valt arbete av samma slag som eleverna i enhetsskolans nionde klass. Det torde dock i flertalet fall bli svårt att ge utrymme för undervisning i t. ex. musik och konstnärlig teckning i yrkesskolorna. I den mån det är möjligt, kan yrkesskolans elever på fritid få ta del av sådan undervisning i andra skolor. Likaså bör yrkesskoleleverna få möjlighet att utanför schemat delta i språkundervisning. Som regel får man nog räkna med, att den tid, som på enhetsskolans schema anslås till fritt valt arbete, i yrkesskolan kommer att användas för den praktiska undervisningen. Den avsevärda ökningen av antalet allmänbildande undervisningstimmar kommer också att göra en ytterligare beskärning av tiden för den yrkesutbildande undervisningen mindre önskvärd. Betyg över fullgjord skolplikt. Efter det nionde skolåret tilldelas eleverna ett betyg, som utvisar, att de fullgjort sin skolplikt och fått en viss förberedande eller påbörjad yrkesutbildning. Avgångsbetyg, som utvisar att eleven fullgjort enhetsskolkursen, kan i sådana fall, då 9 y-kursen sprids över flera år i yrkesskolan, givetvis inte meddelas, förrän hela kursen inhämtats. Betyg över fullgjord skolplikt utfärdas dock vare sig eleven fortsätter sin utbildning vid yrkesskolan eller inte. Beträffande den yrkesutbildande delen av undervisningen är det givetvis 165

av vikt, att betyget ger klart besked om omfattningen av den yrkesutbildning, som meddelats. Efter de tvååriga yrkesskolkurserna på heltid ges avgångsbetyg eller -bevis över genomgången (grundläggande) utbildning. Genomgången av det andra året även i fleråriga yrkesskolkurser bör berättiga till ett utbildningsbevis. Beviset måste givetvis utformas så, att arbetsgivarna får klart besked om arten och graden av utbildning. Likaså får man gardera sig mot att detta utbildningsbevis ur elevernas synpunkt blir så lockande, att de inte anser sig behöva fullfölja utbildningen helt. Lämpligast torde vara att ge det formen av utdrag ur betygskatalog. Detta utbildningsbevis får sin betydelse i synnerhet om de två första åren i fleråriga kurser utformas som en grundläggande skolkurs avsedd att byggas på med mera produktivt betonade arbetsuppgifter, antingen i yrkesskola eller ute i produktionen i ett företag. Kurser för industri och hantverk Ettåriga och tvååriga kurser. För närvarande är det stora flertalet grundläggande kurser med heltidsundervisning för industri och hantverk mer än ettåriga. Även i fortsättningen torde man få räkna med att många kurser för industri och hantverk skall komma att omfatta två, tre eller fyra år. För stora personalgrupper inom industrin kan man emellertid också, som närmare utvecklas i kapitel 15, anordna en ettårig förberedande utbildning av ganska odifferentierat slag och i regel räknar man inte med mer än två års utbildning vid yrkesskola för industriyrkena. Efter enhetsskolans genomförande kommer industriutbildningen vid yrkesskolorna således i de flesta fall att omfatta antingen endast ett år, motsvarande klass 9 y, eller två år motsvarande klass 9 y plus klass 10 y. I klass 10 y för industriyrken kommer man utom elever från yrkesskolans 9 y-klasser också att få ta emot elever, som inte gått i 9 y vid yrkesskola och inte heller på annat sätt fått en förberedande utbildning i yrket, t. ex. elever från klass 9 a och ungdomar, som i 9 y fått allmänpraktisk utbildning eller osystematisk utbildning i näringslivet. Dessa ungdomar kan inte på ett år, klass 10 y, nå fram till samma resultat som de elever, som gått både 9 y och 10 y vid yrkesskolan. För att nå lika långt skulle de egentligen tillbringa ytterligare ett halvt år vid yrkesskolan. Det torde emellertid av organisatoriska skäl inte vara lämpligt att avsluta kurser mitt under läsåret. Det andra yrkesskolåret för dessa elever (klass 11 y) bör hellre utformas med växelundervisning. Härigenom får eleverna dels erfarenhet av arbetet under produktionsmässiga former, dels får de den stimulans i arbetet, som en viss inkomst ger. Fleråriga kurser. Den normala tiden för hantverksutbildning vid yrkesskola är nu tre eller fyra år. Helst bör eleverna inom denna tid också hinna förfärdiga gesällprov. Så är dock inte alltid fallet. Man syns emellertid på ansvarigt hant1G6

verkarhåll vara inställd på att söka åstadkomma en viss avkortning av utbildningstiden. Genom en systematisering och intensifiering av undervisningen bör avkortningen kunna genomföras utan försämring av utbildningsresultatet. Efter enhetsskolans genomförande räknar man således med att utbildningen skall omfatta klass 9 y plus ytterligare högst tre år. Inom denna tid bör eleven om möjligt också hinna avlägga gesällprov. I ett fåtal hantverksyrken är det nu möjligt att avlägga gesällprov, innan man fullgjort den stipulerade lärlingstiden. Det är önskvärt, att man i framtiden ger möjlighet till individuell utbildningsgång i alla hantverksyrken, där detta över huvud taget är tänkbart. Det bör också undersökas, om inte gesällbrev skulle kunna utfärdas omedelbart efter gesällprovets avläggande, oberoende av hur lång tid lärlingen behövt för att uppnå tillräckliga kunskaper och färdigheter. Elever, som inte gått igenom klass 9 y och inte heller på annat sätt skaffat sig en förberedande utbildning före klass 10 y, bör prövas individuellt efter det elfte skolåret, innan de flyttas över i samma grupp som de ungdomar, som påbörjat utbildningen redan i klass 9 y. Vissa ungdomar kan vara mogna för uppflyttning till sista klassen, 12 y, under det att andra får, så att säga, gå om klass 11 y. På hantverkarhåll är man i allmänhet mest intresserad av att yrkesskolorna ger en fullständig lärlingsutbildning, d. v. s. en utbildning, som leder fram till kompetens för gesällprov. Av flera skäl torde det dock i längden bli svårt för yrkesskolorna att i större utsträckning åta sig en sådan fullständig utbildning. Dels är utrymmet vid skolorna begränsat, dels kan skolan, som framhållits också i andra sammanhang, inte ge den kännedom om och vana vid vanligt produktivt arbete, som företagen kan ge. Ifråga om industriutbildningen har man genom att i ganska stor utsträckning införa växelutbildning både ökat skolornas kapacitet och effektiviserat utbildningen ifråga om kontakt med det produktiva arbetet. Även för hantverksutbildning har växelutbildning i viss mån kunnat organiseras. Men svårigheten att finna lämpliga och villiga arbetsgivare för denna form av samarbete med yrkesskolan är betydligt större än när det gäller industrin, framför allt därför att arbetsplatserna i de flesta fall är så små, att man är beroende av en fast arbetarstyrka och har svårt att avdela någon för instruktion av lärlingarna. Inom yrkesskolorna har man i några fall organiserat tvååriga kurser för hantverkare. Det torde bli nödvändigt att komma fram till en överenskommelse med hantverkets organisationer, som gör det möjligt att i större utsträckning gå fram på denna väg. En annan lösning av problemets pedagogiska sida är att ordna det tredje och fjärde året i yrkesskolan som praktik i av skolan driven produktionsverkstad under ledning av utlärda gesäller eller mästare, som inte fungerar som yrkeslärare utan mera direkt som arbetsledare. Den senare vägen förefaller dock mindre tilltalande än den förra, men får kanske tillgripas, då placeringssvårigheter finns.

Utbildningstiden i yrkesskola för sömmerskor, hattmodister m. fl. Verkstadsskola för klänningssömmerskor omfattar nu i de allra flesta fall två år. Det är möjligt, att utbildningen även i fortsättningen kan begränsas till två år, varav klass 9 y utgör det första året. Med hänsyn till att yrket är ett hantverk, kommer det möjligen att erbjuda vissa svårigheter att inom den tiden hinna med en grundläggande utbildning. Det lämpligaste synes vara, att man så snart som möjligt anställer jämförande försök mellan å ena sidan en tvåårig verkstadskurs av nuvarande typ och å andra sidan en tvåårig verkstadskurs, varav det första året omfattar allmänbildande ämnen i samma utsträckning som klass 9 y. Motsvarande försök bör även göras med verkstadskurs för hattmodister, pälssömmerskor m. fl. Resultatet från de båda verkstadskurstyperna bör jämföras också med resultatet av en tvåårig lärlingsutbildning på en förstklassig ateljé. Möjligheter bör på vissa orter finnas att stanna vid yrkesskolan under ett frivilligt tredje år. Man skulle då få en kortare utbildning på två år framför allt för sömmerskor, som går till konfektionen, och en längre treårig för ateljésömmerskor. Centrala hantverkskurser. De centrala hantverkskurserna är till formen heltidskurser. Reellt är de emellertid ett slags koncentrerade deltidskurser, närmast yrkeskurser. Kurstypen finns nu vid en eller annan skola i Sverige. I den form som vi — i likhet med yrkesöverstyrelsen i ett tidigare förslag — tänker oss för hantverkskursen innebär den emellertid en nyhet och behandlas därför i kapitel 15 om nya kurstyper. Handel Första året (9 y). Klass 9 y för handel kommer sannolikt att anordnas vid ett stort antal yrkesskolor och locka en ansenlig mängd elever. Enligt handelsutbildningskommitténs planer kommer klassen i stort sett att ge samma utbildning som de nuvarande ettåriga handelsskolorna. Genom att den bygger på åtta års skolgång, vågar man dock räkna med en något bättre allmänbildningsstandard. Man tänker sig inte någon egentlig differentiering på kontorsarbete och detaljhandelsarbete i klass 9 y, utan klassen avses ge en allmänt grundläggande handelsutbildning. I den mån undervisningen kombineras med praktik utanför skolan, kan en viss anpassning av den teoretiska kursen givetvis ske så att den på lämpliga punkter anknyter till praktiken. Andra året (10 y). Handelsutbildningssakkunniga föreslår för elever, som önskar en utvidgad och differentierad handelsutbildning, ett andra år i yrkesskola eller handelsskola, klass 10 y. Efter detta år skall eleven ha uppnått en kompetens, som ger honom handelsskolexamen (denna examen kommer inte att bli en rigorös examen med gemensamma prov i vanlig mening). 168

En del ungdomar, som går igenom 9 a eller kanske 9 g utan att fullfölja studierna upp genom gymnasiet, kommer att efter klass 9 vilja ha en ettårig handelsutbildning. Sådana elever bör helst inte undervisas i samma klass 10 y som de ungdomar, som i 9 y fått en förberedande handelsutbildning. De har inte 9 y-kamraternas praktiska och teoretiska kunskaper om handels- och kontorsarbete. Men de har en högre grad av allmänbildning och bättre språkkunskaper, som gör det möjligt för dem att mera koncentrerat ägna sig åt den egentliga handelsundervisningen. För dessa ungdomar får man i stället inrätta en särskild klass 10 y. Då de har allmänbildning motsvarande 9 a eller 9 g, bör de mycket väl på ett år kunna nå fram till samma resultat som elever i klass 9 y plus 10 y för handel. Man bör alltså med en ettårig handelsutbildning efter 9 a eller 9 g kunna uppnå handelsskolexamen. Elever, som i 9 y fått en osystematisk praktik, kan kanske inte nå fram till handelsexamen på så kort tid som ett år. För dessa elever får man sannolikt ha en individuell prövning. I den mån eleverna visar sig mogna, kan de föras till den ettåriga 10 y-linjen, i annat fall får de gå i 9 y i handelsskola (ev. plus 10 y). Elever, som före klass 10 y praktiserat inom detaljhandeln under en längre tid, skall kunna få undervisningen lagd med speciell tanke på detaljhandel. Däremot räknar man inte med detaljhandelsutbildning för ungdomar utan föregående praktik, såvida praktiken inte sker genom växelutbildning samtidigt med skolgången. Handelsutbildning med heltidsundervisning i yrkesskola eller handelsskola skall normalt inte omfatta mer än högst två år. Handelsgymnasierna har dock som bekant föreslagits bli treåriga.

Husligt arbete m. m. 9 y-kurser för husligt arbete. På det husliga området bör klass 9 y kunna ge en grundläggande huslig allmänbildning, som i stort sett kan sägas motsvara den nuvarande 22 veckors husmoderskursen. Där är eleverna dock i regel något äldre, än de kommer att vara i klass 9 y. Klass 9 y för husligt arbete bör kunna utgöra en lämplig grund, inte endast för husmödrar och hembiträden, utan också för kokerskor, hemvårdarinnor, hemföreståndarinnor, barnsköterskor, livsmedelsbiträden m. fl. För flera av de nämnda yrkena fordras givetvis specialutbildning efter 9 y antingen i näringslivet eller — i flertalet fall — i skola. Övriga husmoders- och lanthushållskurser. Det kommer att finnas behov av en grundläggande huslig utbildning för ungdomar, som inte gått igenom klass 9 y för husligt arbete. En sådan utbildning behövs bland annat för blivande sjuksköterskor, barnavårds- och barn trädgårdslärarinnor samt lärarinnor i husliga ämnen och för ungdomar, som vill utbilda sig för att sköta sitt eget hem. För 169

detta ändamål torde de nuvarande lanthushållskurserna och husmoderskurserna på cirka fem månader även i fortsättningen bli den lämpligaste och mest efterfrågade kursformen. Vid sidan av femmånaderskurserna bör även i fortsättningen finnas en ettårig lanthushålls- eller husmoderskurs för elever, som önskar en mera omfattande undervisning. En sådan kurs ger också utrymme för barnavård, trädgårdsskötsel och djurvård i större utsträckning än den kortare kursen. Någon allmänt grundläggande huslig utbildning med heltidsundervisning utöver nu nämnda kursformer torde man knappast behöva räkna med. Däremot kommer det att finnas behov av en differentierad huslig utbildning, som bygger på 9 y eller 10 y, för t. ex. kokerskor, hemvårdarinnor, barnsköterskor, hem-, internat- och ekonomiföreståndarinnor, lärarinnor i husliga ämnen m. fl. (jfr kapitel 11). Samtliga dessa utbildningsgrenar torde emellertid utom en grundläggande huslig utbildning i skola även förutsätta praktik av större eller mindre omfattning, varför de inte kan sägas utgöra någon direkt fortsättning på klass 9 y eller 10 y. Elevantalet i heliidskurserna Elevantalet i de olika slagen av heltidskurser vid yrkesskolorna varierar nu ganska mycket. Jämnast är det i verkstadsskolorna, som i de flesta fall inrättas för ungefär femton elever, någon gång för tio eller tolv elever. I handelskurserna kan elevantalet vara mellan femton och trettio, någon gång ännu flera. Detsamma gäller teoretiska industri- och hantverkskurser med heltidsundervisning. Vanligen har handelskurser och andra övervägande teoretiska kurser dock mellan tjugo och tjugofem elever. I heltidskurser för husligt arbete anges idealmedeltalet vara tolv elever men variationer förekommer mellan åtta och adertontjugo elever. Vi anser, att man så långt möjligt bör sträva efter att hålla heltidskursernas elevantal omkring det av pedagogiska skäl lämpligaste medeltalet. Det torde emellertid bli nödvändigt att medge ganska stora variationer i elevantalet, i synnerhet om man i större utsträckning vill inrätta heltidskurser i anslutning till enhetsskolan på orter, som har ett mera begränsat rekryteringsunderlag utanför enhetsskolan. I vissa fall kan det vara befogat att inrätta en kurs trots att elevantalet inte kan beräknas uppgå till mer än cirka tio för industri och hantverk eller husligt arbete och cirka femton för handel. Men det kan också av ekonomiska skäl vara önskvärt a t t driva endast en kurs trots att elevantalet beträffande de förstnämnda kurserna uppgår till aderton—tjugo och i handelskurser till omkring trettio. I våra beräkningar har vi utgått från att elevantalet i yrkesskolornas olika heltidskurser i regel skall vara 170

för industri- och hantverkskurser av verkstadskaraktär upp till 16, för handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser upp till 30, för husliga kurser upp till 16. Dessa tal kan, som framgår av det nyss förda resonemanget, i vissa fall både underskridas och överskridas. Såväl de lokala skolstyrelserna som tillsynsmyndigheten bör dock sträva efter att hålla kurserna så väl fyllda som möjligt. Detta förutsätter bland annat en ingående prövning av rekryteringsunderlaget och ett välorganiserat samarbete mellan olika kommuner (jfr kapitlen 8 och 17).

Sammanfattning 1. Klass 9 y skall kunna fullgöras i yrkesskola eller med yrkespraktiken och yrkesteorin förlagd till yrkesskola och den allmänbildande undervisningen i enhetsskola. 2. Den allmänbildande undervisning, som ges i klass 9 y, bör i regel helt förläggas till det första året i yrkesskolan, vare sig yrkesutbildningen är ett- eller flerårig. Endast i enstaka fall, som t. ex. i enskilda industriskolor och tekniska skolor, bör en spridning av den allmänbildande undervisningen över flera år kunna tillåtas. 3. Den allmänbildande undervisningen i yrkesskolan bör i viss mån anpassas efter det yrkesområde yrkesutbildningen avser. Gymnastik bör genomgående ingå i yrkesskolans undervisning i heltidskurser, men undantag bör i särskilda fall kunna medges av yrkesöverstyrelsen. Det fritt valda arbetet, torde, i den mån det över huvud taget kan anordnas, få förläggas till fritid. Möjlighet till frivillig språkundervisning bör beredas alla elever, som så önskar. 4. Klass 10 y organiseras i regel på två linjer, en linje för elever, som i klass 9 y eller på annat sätt fått en förberedande eller påbörjad utbildning för det yrke klass 10 y avser, och en linje för elever, som inte fått en sådan förberedande eller påbörjad utbildning. 5. Utbildningen i verkstadskurserna bör i framtiden systematiseras och intensifieras, så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig. Sålunda bör en för närvarande tvåårig verkstadskurs kunna motsvaras av klass 9 y plus 10 y, en tre- eller fyraårig verkstadskurs av klass 9 y plus två resp. tre år. I den mån utbildningen leder fram till kompetens för gesällprov, bör gesällprovet om möjligt utföras under skoltiden. Individuell utbildningsgång bör medges inom så många hantverksyrken som möjligt. Man bör också sträva efter att finna andra lämpliga former än de fyraåriga fullständiga verkstadskurserna för den grundläggande hantverksutbildningen i heltidskurser, t. ex. tvååriga grundläggande kurser avsedda att fullföljas i produktivt arbete. 6. Efter klass 9 y utfärdar yrkesskolan betyg, som utvisar, att eleven fullgjort sin allmänna skolplikt och att han fått en förberedande eller påbörjande 171

Industri

Gesäll prov

Utbildningsbevis

och

hantverk

12 y 4 (vx)

11 y 3 (vx)

11 y 2 (vx)

10 y 2 (vx)

10 v

9y

9 a, 9 g, 9 y x

Utbildningsbevis, ev. prövning

Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg

E n h e t s s k o l a n s klass 8

Handel Handelsskolexamen 10 y 1

10 y 2 (vx) Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola

1 1 Betyg

9 a. 9 g, 9 y x

9y

Enhetsskolans klass 8

Husligt

arbete Fortsatt specialutbildning

1 Fortsatt specialutbildning

Praktik

1 Praktik Gräns mellan obligatorisk och frivillig skola Betyg

10 y Utbildnings (ca 5 mån., ev. l å r ) bevis

1 1

|

9y

9 a, 9 g, 9 y x

! E n h e t s s k o l a n s klass 8

grundläggande yrkesutbildning. Efter de tvååriga skolorna meddelas betyg över fullgjord grundläggande yrkesutbildning, för handel handelsskolexamen. E t t särskilt bevis om fullgjord grundläggande utbildning bör utfärdas efter det andra utbildningsåret (klass 10 y), även om skolans utbildning fortsätter ytterligare ett eller två år. 7. Elevantalet i yrkesskolornas kurser bör i regel vara för industri- och hantverkskurser av verkstadskaraktär upp till 16 elever, för handelskurser samt teoretiska industri- och hantverkskurser upp till 30 elever, för husliga kurser upp till 16 elever. 8. Tablå över yrkesskolans kurser med heltidsundervisning och deras anknytning till enhetsskolan och till varandra. Förklaringar till tablån: Siffrorna efter bokstaven y avser första, andra o. s. v. året av yrkesutbildningen. yx = icke systematisk utbildning i näringslivet vx = växlingsundervisning mellan skola och näringsliv

K A P I T E L 14

Deltidsundervisningens organisation

Allmänna synpunkter Lärlingsskola och yrkesskola. Deltidsundervisningen vid yrkesskolorna är uppdelad på två stadier, lärlingsskola och yrkesskola. För kurser på yrkesskolans stadium utgick högre statsbidrag än i lärlingsskolan. Denna bestämmelse tillkom, därför att bland annat lönekostnaderna beräknades bli högre för de mera kvalificerade kurserna. Det stora flertalet kurser ligger emellertid inom lärlingsskolan och någon kostnadsskillnad mellan kurserna på de olika stadierna finns numera knappast. I samband med ändringen av statsbidragsbestämmelserna sommaren 1952 upphävdes också skillnaden i bidrag till kurser i lärlingsskola och kurser i yrkesskola. Vi anser det inte av andra skäl motiverat att bibehålla uppdelningen på två stadier. I den mån en kurs förutsätter, att vissa grundläggande kunskaper inhämtats, bör den rubriceras som fortbildningskurs. Kurser av varierande längd. Den nuvarande deltidsundervisningen omfattar kurser, som varierar i längd från 12 och upp till 600—700 timmar. Övervägande antalet kurser är ganska korta. Ungefär hälften av de kommunala yrkesskolornas cirka 120 000 elever per år går i kurser, som omfattar högst 90 timmar. (Se vidare bilaga 3 och kapitel 2.) Bakgrunden till deltidsundervisningens nuvarande utformning är den uppfattning, som ligger till grund för gällande yrkesskolstadga, nämligen att den praktiska utbildningen i regel skall ske genom arbete på en arbetsplats under det att yrkesskolorna skall meddela en kompletterande teoretisk, i vissa fall praktiskteoretisk undervisning. Från början tänkte man sig, att denna kompletterande teoretiska undervisning framför allt skulle ha formen av ganska omfattande kurser för unga nybörjare (lärlingsskolans yrkesavdelningar med 8—12 timmars undervisning per vecka) och påbyggnadskurser för yrkesarbetare (yrkesskolans yrkeskurser och ämneskurser). Det visade sig snart, att det var mycket svårt att efter arbetets slut samla ungdomar till så krävande kurser som lärlingsskolans yrkesavdelningar. E t t stort antal av dem som över huvud taget började i dessa kurser avbröt undervisningen efter en tid. Med fasthållande vid grundprincipen att yrkesskolan skulle ge en kompletterande teoretisk undervisning inrättades i stället för yrkesavdelningarna lärlingskurser och andra kortare kurser i anslutning till yrkesskolstadgans § 103, som tillåter mycket stor frihet. Kurser för äldre nybörjare visade sig också lockande för eleverna och har därför fått stor omfattning. 174

Deltidskursernas syfte. I kapitlet om arbetsfördelningen mellan skola och näringsliv ifråga om yrkesutbildningen har uttalats, att yrkesskolorna genom sina heltidskurser skall ge en grundläggande praktisk-teoretisk utbildning och genom deltidskurserna en kompletterande teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning i anslutning till praktisk utbildning på en arbetsplats. Denna kompletterande undervisning bör antingen kunna vara mera omfattande, så att eleverna förs fram till samma utbildningsmål som gäller för vissa heltidskurscr, eller också bör den kunna tillgodose mera begränsade utbildningsbehov genom undervisning i ett begränsat ämne av större eller mindre omfattning. I och med att man ger yrkesskolornas verksamhet detta dubbla ändamål, fastslår man också, att yrkesskolorna måste syssla både med egentlig yrkesutbildning och med yrkesbetonad kursverksamhet. Yrkesskolornas främsta uppgift blir att medverka i den egentliga yrkesutbildningen. Vi har emellertid i kapitel 1 utvecklat tanken, att yrkesutbildning inte får omfatta endast en rent fackmässig undervisning utan bör kombineras med samhällsorienterande och allmänt personlighetsfostrande studier. Sådana studier måste i stor utsträckning bedrivas i form av deltidskurser. Vi anser, att det vid sidan av heltidskurserna och de mera omfattande kvalificerade deltidskurserna bör finnas utrymme för en viss yrkesbetonad upplysning i förening med fortsatt samhäll sorientering. Behovet av utbildning. De hittills gjorda erfarenheterna visar, att det bland de litet äldre medborgarna, och inte minst bland kvinnorna, finns ett starkt intresse för att skaffa sig ökade kunskaper. Men just dessa kategorier är ganska bundna av arbets-, familje- och andra sociala plikter. En förutsättning för att de skall kunna delta i kurser av olika slag är många gånger, att kurserna inte inkräktar för mycket på deras tid. De deltar hellre i en rad kortare kurser, som avslutas en efter en, än de binder sig för en längre kurs, som de kanske kan fullfölja, kanske inte. Vad dessa kursdeltagare vill ha är i första hand inte en strikt utbildningsgång med ett fixerat studiemål i sikte. De söker en allmän orientering, en vidgning av kunskaperna inom det område, där de arbetar. Om man medger en så vid ram för yrkesskolornas verksamhet, finns det givetvis en viss risk för att elevernas önskemål tvingar fram kurser, vilkas samband med skolans ursprungliga syfte är obetydligt. Här blir det fråga om att göra en avvägning mellan den subjektiva efterfrågan från elevernas sida och den objektiva — d. v. s. arbetsmarknadens behov av utbildning av visst slag. Egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. Det skiftande utbildningsbehovet hos yrkesskolornas klientel har lett till den mycket heterogena utformningen av deras kursverksamhet. Den egentliga yrkesutbildningen tillgodoses först och främst genom heltidskurserna, som ju till allra största delen är grundläggande kurser i den meningen, att de förbereder ungdomar för inträde 175

på arbetsmarknaden. En del av deltidskurserna ger också en egentlig yrkesutbildning. Men många av dem är snarare yrkesbetonade än direkt yrkesutbildande. De ger upplysning eller information eller behandlar ett mycket litet avsnitt av ämnet. Sådan yrkesbetonad kursverksamhet förekommer, utom vid yrkesskolorna, också hos folkbildningsorganisationer och en del andra organisationer, som egentligen har helt andra utbildningsuppgifter på sitt program. Vi anser det angeläget, att den egentliga yrkesutbildningen på allt sätt gagnas och att dess ställning avsevärt förbättras i jämförelse med nuvarande förhållanden. Vi har diskuterat möjligheterna att dra en gräns mellan den egentliga yrkesutbildningen och den yrkesbetonade kursverksamheten och därvid eventuellt tillerkänna den egentliga yrkesutbildningen högre statsbidrag än den yrkesbetonade kursverksamheten. En sådan gränsdragning skulle emellertid bli mycket svår att göra, just därför att den ene har behov av egentlig yrkesutbildning, den andre av yrkesbetonad upplysning, och båda behoven måste anses lika legitima. Principen bör således även i fortsättningen vara, att yrkesskolorna skall rymma både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. Men denna princip kan tillämpas på olika sätt. Normalisering av kurserna. Ända sedan yrkesöverstyrelsens tillkomst har man där arbetat på att få klarare linjer för deltidskurserna liksom för heltidsundervisningen. Man arbetar ut typplaner eller s. k. förebilder till undervisningsplaner för en rad yrken och ämnen. Därvid samarbetar man med experter även utanför överstyrelsen och med yrkesorganisationer och facksammanslutningar. Typplaner finns nu för bland annat svetsningskurser, elinstallatörskurser, handelskurser, barnsköterskekurser, kurser i sömnad, vävning, matlagning o. s. v. Tillkomsten av förebilder till undervisningsplaner för mera allmänt förekommande yrken och ämnen medför först och främst, att en rad äldre planer gallras bort, så att kurser med samma beteckning får ungefär samma innehåll, lämpliga förbättringar och omläggningar, som påfordras av utvecklingen, kan genomföras överallt, där en plan tillämpas, erfarenheter, som görs av en lärare, kan lättare komma andra lärare tillgodo o. s. v. Men typplanerna gör också att man kommer att kunna tillämpa betydligt större restriktivitet ifråga om vad man godkänner utanför ramen av typplaner — givetvis sedan sådana utarbetats i tillräckligt stort antal. Även inom gruppen yrkesbetonad kursverksamhet kan man på detta sätt komma fram till fastare linjer i undervisningen, så att kurserna får den på en gång yrkesbetonade och sociala inriktning, som eleverna synes vara mest betjänta av. Nybörjarundervisning på deltid. För de unga nybörjarna är det av vikt att undervisningen ges en viss bredd. De bör så långt möjligt delta i yrkeskurser (se vidare nedan). Men det kan tänkas, att vissa lokala yrkesskolor får svårigheter att anordna regelrätta yrkeskurser. De ställer ganska stora krav ifråga om både 176

lärarkrafter och materiel. Under alla förhållanden bör man dock kunna uppställa vissa önskemål ifråga om nybörjarundervisningen. Hur man skall förfara i varje särskilt fall måste överlämnas åt tillsynsmyndigheten att avgöra.

Olika slag av kurser Två kurstyper. Deltidsundervisningen omfattar två olika slag av kurser, dels sådana, som genom en mångsidig undervisning i flera olika ämnen ger utbildning för ett visst yrke, dels sådana som behandlar ett enda ämne. Härnedan används beteckningarna »yrkeskurs» och »ämneskurs» som ges en något annan betydelse än dessa termer har i den nuvarande yrkesskolstadgan. Utöver dessa två olika slag av kurser omfattar deltidsundervisningen också föreläsningar. Yrkeskurser. Yrkeskursen ger i de för respektive yrken väsentliga ämnena teoretisk eller praktisk-teoretisk utbildning som komplement till en praktisk utbildning på en arbetsplats. Till innehåll och omfattning motsvarar yrkeskursen helt eller till en viss del en kurs med heltidsundervisning. E t t bevis över genomgången kurs motsvarande det som tilldelas eleverna i heltidskurserna bör utfärdas. Yrkeskursen avser således att bereda möjlighet för ungdomar, som inte kan bevista en heltidsskola, att på annat sätt skaffa sig motsvarande utbildning, särskilt ifråga om yrkesteorin. Den praktiska utbildningen kommer väl till största delen att ske på arbetsplatserna, men i den mån det befinns lämpligt bör även vissa praktiska övningar kunna läggas in i yrkeskurserna. Yrkeskursen kan ge: grundläggande undervisning, varvid den jämföres med de grundläggande heltidskurserna; fortbildning, varvid vissa grundläggande praktiska och teoretiska kunskaper förutsattes tidigare vara inhämtade; repetition av tidigare inhämtade grundläggande kunskaper; i vissa fall även omskolning, varvid kursen ger ett efter elevernas mognad avpassat koncentrat av den grundläggande heltidskursen. Då praktiska övningar torde komma att utgöra en betydande del av innehållet i omskolningskurserna, kommer sådana kurser i flertalet fall sannolikt att anordnas som specialkurser med heltidsundervisning. Yrkeskursen kan lämpligen omfatta inemot 200 timmar undervisning per år, vilket närmast motsvarar sex veckotimmar under 32—33 veckor. Då det ifråga om deltidsundervisningen knappast är lämpligt med längre terminer än 15 veckor under hösten och 17 veckor under våren torde läsåret för yrkeskurserna böra vara 32 veckor. Antalet årskurser blir beroende av kursens mål. I regel torde en yrkeskurs dock komma att omfatta minst två läsår. För att kunna samla eleverna till en så pass omfattande undervisning, som sex timmar per vecka under större delen av året måste man (som också utvecklas i kapitel 7 om skolans och näringslivets uppgifter ifråga om yrkesutbildningen) 177 12

räkna med arbetsgivarnas medverkan bland annat i den formen att undervisningen sker i vissa fall helt, i andra fall delvis under ordinarie arbetstid. Om man genom överenskommelse med respektive yrkesorganisationer kan uppnå, att en större del av undervisningen förläggs till ordinarie arbetstid, bör antalet undervisningstimmar per vecka i vissa fall kunna ökas. Om en hel arbetsdag ägnas åt undervisning i skolan, bör eleverna kunna åläggas skolgång också en kväll per vecka, varigenom man skulle få sammanlagt nio—tio timmars undervisning i skolan. Yrkeskursen riktar sig till elever, som genomgått den obligatoriska skolan, och avses således inte meddela den teoretiska undervisningen för elever i klass 9 y. Ämneskurser. Ämneskursen ger, som namnet säger, endast undervisning i ett eller ett par avgränsade ämnen. Till sin utformning motsvarar ämneskursen i allmänhet ett ämne eller en del av ett ämne i en heltidskurs eller i en fullständig yrkeskurs eller utgör en fortsättning på en sådan kurs. En ämneskurs ensam berättigar ej till utbildningsbevis. Elev, som fullföljt kursen, skall däremot ha rätt till intyg, eller om prov anordnas, eventuellt betyg. E t t flertal ämneskurser kan kombineras, så att de ger samma undervisning som en fullständig yrkeskurs. Elev, som inom en viss tidrymd genomgått ämneskurser motsvarande en fullständig yrkeskurs, skall vara berättigad till utbildningsbevis av samma slag som för sådan yrkeskurs. Det torde inte finnas anledning att ange något normalläsår för ämneskurserna. Däremot bör man eftersträva en viss enhetlighet i utformningen. Vid fastställandet av den lämpliga omfattningen av olika slags ämneskurser bör man i stället för ett fixerat timantal uppställa en övre och en undre gräns, så att kursen säges omfatta t. ex. 90—110 timmar, 180—220 timmar o. s. v. Vid uppdelningen av timantalet på undervisningsveckor bör man inte räkna med ett längre läsår än för de fullständiga yrkeskurserna. Däremot kan en koncentration av kurserna till kortare perioder i vissa fall komma att visa sig önskvärd. Föreläsningar. Föreläsningar bör kunna ingå som ett led i arbetet vid yrkesskolorna. Särskilt på högre stadium kan det vara lämpligt att byta ut enstaka lektioner mot gästföreläsningar eller någon gång t. o. m. att ge ett större avsnitt av kursinnehållet i föreläsningsform. Även på lägre stadium kan det vara en fördel att kunna ordna föreläsningar i anslutning till en kurs, om lämpliga föreläsare skulle stå till disposition. Sammanfattning 1. Deltidsundervisningen skall tillgodose skiftande utbildningsbehov och måste således omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. 178

2. Ifråga om formerna för deltidsundervisningen skall liksom ifråga om heltidsundervisningen större enhetlighet eftersträvas. Nybörjare bör så långt möjligt hänvisas till kombinerade kurser eller på annat sätt tillförsäkras en grundläggande utbildning av viss bredd. 3. Med hänsyn till de skilda studiemålen uppdelas deltidsundervisningen i yrkeskurser och ämneskurser. Yrkeskursen omfattar flera olika ämnen och ger huvudsakligen teoretisk utbildning för ett visst yrke, ämneskursen ger undervisning endast i ett eller ett par ämnen. Föreläsningar bör kunna anordnas både på högre och lägre stadium, då det är lämpligt att meddela en del av kursinnehållet i föreläsningsform. På högre stadium bör hela kurser kunna ges i form av föreläsningsserier.

K A P I T E L 15

Kurser för 9 y och centrala hantverkskurser

Kurser för 9 y Yrkesutbildningssakkunmgas direktiv. I de direktiv, som departementschefen i sin egenskap av ordförande i skolkommissionen utfärdade för skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation och som också gäller för 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, yttras bland annat: »De olika omständigheter jag i det foregående berört synas mig närmast tala för att delegationen med tanke på det bredare elevklientel och den till sin uppgift mera begränsade yrkesutbildning, varom här är fråga, överväger utformandet av en i allmänhet ettårig utbildningsgång, som, om och när den nioåriga obligatoriska skolan förverkligats, alternativt med ett på annat sätt organiserat skolår kunde få utgöra det nionde skolåret i denna skola och som, även innan de parallella alternativen finnas, kunde få byggas ut som ett frivilligt utbildningsår i omedelbar anknytning till en i en första utbyggnadsetapp förverkligad åttaårig obligatorisk skola. Det synes därvid erforderligt, att delegationen, förutom att den prövar de frågor och problem jag redan antytt, i görligaste mån söker nå fram till en sådan utformning av utbildningsgången till olika ifrågakommande yrken, att denna kan utgöra en avslutad och för den framtida yrkesutövningen användbar utbildning, samtidigt som den i förekommande fall bör kunna tjäna som ett underlag för Jn fortsatt, längre gående utbildning för de elever, vilka önska en sådan.» På annat ställe i direktiven framhålles, att denna utbildning varken kunde eller behövde göras så tids- och kostnadskrävande som yrkesarbetarutbildningen. Tyngdpunkten i den praktiska undervisningen borde ligga mindre på en uppträning av speciella tekniska färdigheter än på en allsidig och vederhäftigt anordnad yrkespraktik. De teoretiska momenten i undervisningen borde snarare ge en allmän till medborgarkunskapen gränsande orientering om yrkets och näringsgrenens villkor, krav och förutsättningar än en speciell och avancerad yrkesteori. Kurser för handel och för husligt arbete. Kurser, som ungefär motsvarar dessa krav, d. v. s. ger en tämligen bred och föga differentierad grundläggande utbildning för ett större yrkesområde, finns sedan länge vid yrkesskolorna inom avdelningarna för handel och för husligt arbete, nämligen de ettåriga handelskurserna och husmoderskurserna. Dessa kurser har utvecklats ur yrkesskolstadgans ettåriga handelsskolor och hushållsskolor, som ursprungligen riktade sig till ungdomar med några års handels- respektive hushållspraktik. Det visade sig emel180

lertid svårt att rekrytera kurserna med det elevklientel man från början tänkt sig, och småningom ersattes den stadgeenliga formen med ettåriga nybörjarkurser, som nu vunnit ganska stor spridning. I typplanerna för de ettåriga handelskurserna (A-kurs för detaljhandel, B-kurs för kontorsarbete) krävs endast några mindre justeringar, innebärande en ökning av allmänbildningsstoffet på bekostnad av vissa handelstekniska ämnen, för att kurstypen skall motsvara fordringarna för 9 y. E t t förslag till 9 y-kurs för handel med heltidsundervisning har utarbetats inom yrkesöverstyrelsen. I denna plan förekommer inte någon nämnvärd differentiering på detaljhandel och kontorsarbete. På detta elementära stadium kommer differentieringen främst att ligga i de praktiska övningarna, som givetvis i viss mån kan varieras efter elevernas intresse och fallenhet. De nuvarande husmoderskurserna upptar i allmänhet mera yrkespraktik än som kan ges utrymme för i 9 y, då dels kurserna i regel omfattar mer än 39 veckor och mer än 37 timmar per vecka, dels allmänbildande ämnen och yrkesteori tillsammans sällan uppgår till mer än 6—8 veckotimmar av totalt cirka 45. En 9 y-kurs för husligt arbete kan därför ifråga om yrkesutbildning knappast komma att motsvara mer än en femmånaders husmoderskurs. Skolkommissionen lät på sin tid utarbeta en studieplan i husligt arbete för 9 y, som — i motsats till flertalet av kommissionens övriga 9 y-planer — omfattar både yrkesteori och yrkespraktik. Denna plan bör kunna tillämpas oberoende av om undervisningen äger rum i yrkesskola eller i enhetsskola. Planen ger stort utrymme åt hem- och familjefrågor, ekonomi och budget samt arbetsplanering och rationalisering (med laborationer och jämförande försök). Vissa delar av den teoretiska undervisningen sammanfaller med motsvarande delar av samhällskunskapen. Allt som allt omfattar den yrkesteoretiska undervisningen cirka 8 veckotimmar. Av de ungefär 20 timmar per vecka, som ägnas åt yrkespraktik, upptar hushållsgöromålen två tredjedelar, sömnad och barnavård tillsammans en tredjedel. Liksom de nuvarande femmånaderskurserna kan 9 y-kurser i husligt arbete utgöra grund för vidare utbildning på det husliga området, i barnavård, sjukvård o. s. v. Inom yrkesöverstyrelsen har utarbetats förslag till 9 y-kurs även i husligt arbete efter ungefär samma grunder ifråga om allmänbildande ämnen som handelsplanen. För handel och för husligt arbete innebär 9 y-kurserna med heltidsundervisning — trots att den husliga plan, som utarbetats av skolkommissionen, till sitt innehåll rätt mycket avviker från de nuvarande husmoderskurserna — varken organisatoriskt eller principiellt någon nyhet för yrkesskolorna. De kurser, som redan finns, omfattar ungefär ett vanligt läsår och ger just den översikt — både i praktik och yrkesteori — över respektive näringsgrens olika arbetsuppgifter, villkor och krav, som talas om i direktiven. Kurser för industri och hantverk. För industri och hantverk finns inte några allmänt grundläggande ettåriga kurser på heltid. De ettåriga kurser som finns 181

är mera speciella, avsedda för t. ex. storkökspersonal, skeppskockar, byx- och västsömmerskor, kemiskt-tekniska biträden. De tidigaste verkstadsskolorna. I kapitel 2 har anförts ett par exempel från 1700talet på praktisk-teoretiska yrkesskolor. Verkstadsskolan i modern mening, d. v. s. den vanligaste typen av heltidskurs för industri och hantverk, är emellertid en ganska ny företeelse. Före 1910 fanns knappast någon sådan skola. De första verkstadsskolorna inrättades i bland annat Stockholm och Göteborg för hantverksyrken och var snarast ett slags hantverksskolor med fleråriga sammanhängande kurser. Innan dessa skolor kommit till hade man emellertid inom ett par stora industrier efter tyskt och amerikanskt mönster börjat med ett slags förberedande yrkesskola, som närmast kunde jämföras med de nuvarande verkstadsskolorna. En kommunal verkstadsskola inrättades 1910 i Kiruna. Denna skola liksom åtskilliga andra både kommunala och enskilda skolor är de lokala företagen stor tack skyldig för sin tillkomst och utveckling. Kirunaskolan torde vara den första moderna kommunala yrkesskolan med heltidsundervisning för industri- och hantverksyrken i vårt land. I 1918 års yrkesskolstadga upptogs för industri och hantverk endast olika typer av kompletterande kurser. I 1921 års stadga medgavs emellertid också inrättandet av kommunala verkstadsskolor med heltidsundervisning. Dessa kommunala verkstadsskolor skulle enligt stadgan kunna anordnas med längre eller kortare läroår, flera eller färre årskurser, större eller mindre antal timmar i veckan. Anledningen till att man började inrätta kommunala verkstadsskolor tycks ha varit bland annat, att det visade sig svårt för ungdomarna att få en lämplig praktisk utbildning som underlag för lärlingsskolans kompletterande kurser. Man inrättade då inom skolorna verkstäder för praktisk utbildning jämsides med lärlingsskolans huvudkurs, d. v. s. den tämligen omfattande teoretiska yrkesundervisningsform, som numera förekommer endast på ett fåtal orter i landet. Lärlingsskolans huvudkurser var tvååriga och kursen i yrkesarbete kom på så sätt också att i de flesta fall omfatta två år. För några yrken inom hantverket framkom dock på ett tidigt stadium önskemål om att skolan skulle ge hela utbildningen. 1907 års kommitté. Första gången, som verkstadsskolan förekom i någon litteratur om yrkesutbildning, var i det betänkande, som 1907 års kommitté för den lägre tekniska undervisningen avgav 1912. I kommittéförslaget talades om två slag av sådana skolor, nämligen förberedande lärlingsskolor och fullständiga lärlingsskolor. Bägge formerna beskrevs huvudsakligen med exempel från utlandet. Kommittérade ansåg den fullständiga lärlingsskolan vara en alltför dyrbar form och avgav därför inte något förslag om att skolformen borde prövas. Däremot fann man, att den förberedande verkstadsskolan borde kunna inrättas till 182

överkomliga kostnader. Undervisningen i denna skolform skulle inte vara alltför differentierad. Den borde ansluta direkt till folkskolan och bilda en övergång mellan skolan och förvärvsarbetet. Dess närmaste syfte skulle vara att underlätta för de unga att få anställning. Man tänkte sig, att lärokursen i regel borde omfatta ett år. Det mönster man närmast ville efterbilda, var de holländska heltidsskolorna för industri och hantverk (Ambachtscholen). Dessa skolor var direkt yrkesinriktade, och de allmänna skolämnena upptog en mycket liten del av kursen. De holländska skolorna var emellertid i allmänhet treåriga, under det att de svenska enligt kommitténs förslag borde bli ettåriga. Förberedande lärlingsskolor borde enligt kommitténs uppfattning endast inrättas för sådana yrken och industrier, där ungdomarna skulle kunna vara säkra om att få en god utkomst. Om denna princip följdes, skulle förberedande lärlingsskolor således komma till endast inom de så kallade huvudyrkena. Kommittérade kom här med ett förslag, som — om det förverkligats — skulle ha givit oss en kursform för industri och hantverk av ungefär samma slag som de ettåriga handels- och husmoderskurserna. Det var emellertid först i den reviderade yrkesskolstadgan 1921, som kommitterades förslag på denna punkt ledde till något resultat. Såsom bestämmelserna i stadgan utformades, kunde verkstadsskolorna vara antingen förberedande eller fullständiga skolor och utvecklingen kom redan från början att gå i en annan riktning än den 1907 års kommittérade tänkt sig. Verkstadsskolutredningen. Nästa gång verkstadsskolorna blev föremål för ett betänkande, var i verkstadsskolutredningens förslag angående centrala verkstadsskolor m. m. (SOU 1938:26). När detta betänkande avgavs, hade en i organisatoriskt hänseende ny form av verkstadsskolor uppstått, nämligen skolor som i regel hade landsting till huvudmän och som således vände sig till ett betydligt större rekryteringsområde än de kommunala skolorna. Dessa skolor hade inrättats som ett medel i kampen mot arbetslösheten. Allteftersom arbetsmarknadsläget förbättrades fick skolorna mindre betydelse som möjlighet att sysselsätta arbetslösa ungdomar. Man hade emellertid funnit, att de hade en viktig uppgift att fylla som yrkesförberedelse för ungdomar från orter, där man i stort sett saknade utbildningsmöjligheter för industri och hantverk både i skolor och i näringslivet. Verkstadsskolutredningen ville ge de centrala verkstadsskolorna just denna uppgift. Ifråga om kursens längd anslöt sig verkstadsskolutredningen till den praxis, som utbildats och som innebar, att kurserna för industriyrken i de flesta fall omfattade två år under det att hantverkskurserna i allmänhet gav hela lärlingsutbildningen fram till gesällprov och således som regel varade i fyra år. Man anknöt också till ett yttrande av skolöverstyrelsen, som gick ut på att man för industriyrken i allmänhet borde ha en undervisningstid om två år, under det att man för hantverksyrken i regel räknade med tre—fyra års utbildningstid. Er183

farenheterna tycktes visa, att två respektive tre—fyra år med vardera cirka 2 000 undervisningstimmar var de utbildningstider, som för de olika yrkesområdena bäst underlättade för ungdomarna att få anställning efter genomgången skolkurs. Verkstadsskolutredningen ansåg emellertid, att en obruten undervisning i skola över 4 000 till 8 000 timmar kunde ha sina nackdelar, och man pekade därför på växlingsutbildning i företag vid sidan av den skolmässiga utbildningen som en möjlighet att effektivisera undervisningen och ge eleverna erfarenhet av arbete i en ekonomiskt driven produktion. Rationaliseringsutredningen. Sedan lång tid tillbaka har synpunkter framförts, som går ut på att målsättningen för den egentliga yrkesutbildningen vid våra yrkesskolor skulle vara alltför snäv. I den tidigare (kapitel 2) omnämnda bilagan till rationaliseringsutredningens betänkande, del I I (SOU 1939:14), angavs som en förklaring till att lärlingsskolans huvudkurser visat sig så svårrekryterade bland annat, »att arbetet inom industrin mer och mer specialiserats, varigenom det utbildningsbehov, som de nämnda kurserna har att uppfylla, blivit mindre, i all synnerhet som den mer allsidiga praktiska utbildning, som man av ålder velat förbinda med lärlingsstadiet inom industrin, blivit mer och mer sällsynt». I fortsättningen pekades på det förhållandet, att den av rationaliseringen betingade utvecklingen inom näringslivet bland annat också lett till att kraven på yrkesskicklighet hos de industrianställda mer och mer förskjutits från en manuell till en mera intellektuellt betonad yrkesskicklighet. Denna förskjutning, menade rationaliseringsutredningen, måste leda till en revidering av yrkesutbildningsbegreppet. Man kunde inte längre med fördel redan från början inrikta såväl praktisk som teoretisk undervisning på uppövande av de färdigheter och kunskaper, som fordrades för ett visst manuellt yrke. Vad man i den grundläggande eller förberedande yrkesutbildningen borde inrikta sig på vore, att på ett tidigt stadium, d. v. s. före 18-årsåldern, ge ungdomarna en allmänt teknisk, hantverksmässig och kommersiell utbildning av såväl teoretisk som praktisk art. Denna grundläggande utbildning borde ske i skolor. Den borde följas av en egentlig och definitiv utbildning, som i regel bäst och billigast skulle kunna erhållas »på arbetsplatsen och i det produktiva arbetslivets miljö, i synnerhet om denna praktiska utbildning kan kompletteras med teoretisk sådan och specialinriktad praktik i längre eller kortare kurser». För att underlätta samarbetet mellan skolor och arbetsplatser ifråga om den egentliga yrkesutbildningen föreslog utredningen inrättande av lärlingsnämnder. I slutet av bilagan kom man in på frågan om en arbetsfördelning mellan de kommunala och centrala yrkesskolorna och framhöll då bland annat, att de senare lämpligen borde ta hand om de yrkesförberedande kurserna med heltidsundervisning samt dessutom av behovet påkallade kurser för arbetslös ungdom liksom fortbildningskurser, omskolnings- och beredskapskurser, allt kurser med heltidsundervisning. De kommunala skolorna borde lämp184

ligen inrikta sig på »att sörja för den lokala yrkesutbildningen av huvudsakligen kompletterande teoretisk art, vilken bör anslutas till utbildningen på arbetsplatserna inom ortens olika yrken». Arbetsmarknadens yrkesråd. När arbetsmarknadsparternas yrkesutbildningskommitté år 1944 avgav sitt betänkande, underströk man, att den princip, som låg till grund för den gällande yrkesskolstadgan, även i fortsättningen borde vara huvudprincip för yrkesutbildningen för industrin. Som en följd härav ansåg man en utbyggnad av verkstadsskolsystemet inte vara påkallad. Arbetsmarknadens yrkesråd, som ju blev ett resultat av yrkesutbildningskommitténs arbete, har emellertid sedan flera år tillbaka varit inne på en uppdelning av den industriella utbildningen i två stadier, ungefär på det sätt, som föreslagits av rationaliseringsutredningen. I ett svar på en remiss från internationella arbetsbyrån 1949 (jfr kapitel 7) uttalade man som förut nämnts, att utbildningen skulle kunna delas upp i en tämligen odifferentierad grundutbildning på ett halvt till ett år och en fortsatt mera specialiserad utbildning. Grundutbildningen borde ske i skolmässig form, antingen i industrins egna skolor eller i yrkesskolor drivna av det allmänna. Den fortsatta utbildningen skulle till större delen ske i produktionen, om möjligt i förening med en kompletterande teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning i yrkesskola. Liknande tankar har senare framförts av bland andra ledande funktionärer inom Sveriges verkstadsförening. I de uttalanden från industrins sida, som sålunda gjorts i denna fråga, har man tryckt på att den grundläggande skolkursen inte finge betraktas som en avslutad yrkesarbetarutbildning utan endast som grunden för och början på en utbildning, som sedan skulle fortsättas i det produktiva arbetet. Verkstadsskolornas uppgift. Verkstadsskolorna har under den relativt korta tid, som de varit i verksamhet, kommit att bli skolor för utbildning av yrkesarbetare med en flerårig allroundutbildning. Som redan nämnts är skolorna för hantverksyrken ofta fyraåriga och ger i princip hela lärlingsutbildningen fram till gesällprovet. För industriyrken omfattar kursen i allmänhet två år och ger då visserligen i regel endast en förberedande utbildning, men är dock så pass omfattande, att lärlingen efter skolans slut tämligen givet bör komma att vidareutbildas till yrkesarbetare. Ett sådant program för verkstadsskolorna synes naturligt, så länge behovet av utbildad arbetskraft främst gällt just yrkesarbetare med en omfattande allroundutbildning. Det är likaså naturligt, att syftet blir begränsat, då skolornas kapacitet endast tillåter, att ett fåtal ungdomar bereds plats i dem, under det att det stora flertalet av dem som söker sig till industrin och även till hantverket, inte kan få någon skolmässig utbildning i heltidskurser. Men det förefaller också troligt, att arbetet i verkstadsskolorna fått sin hittillsvarande utformning — vilken ju egentligen strider mot stadgans grundprincip — därigenom att det utformats i anslutning till lärlingsskolans huvudkurser. Tendensen att göra kurserna längre än man ursprungligen avsett kan också ha förstärkts under 185

intrycket av 30-talets arbetslöshetsperiod. Det var naturligt att behålla ungdomarna i skolan hellre än att skicka ut dem på en redan mättad arbetsmarknad. Även om de synpunkter på behovet av en kortare grundutbildning, som framförts av rationaliseringsutredningen, arbetsmarknadens yrkesråd och skolkornmissionens ordförande, är ganska olika formulerade, torde de dock allesammans syfta till ungefär samma sak, nämligen till en vidgning av yrkesskolans, framför allt heltidskursernas, uppgift ifråga om yrkesutbildningen. Vi har under vårt utredningsarbete funnit, att yrkesskolorna — såsom är fallet för handel och för husligt arbete — också för de viktigare industri- och hantverksgrenarna bör erbjuda en sådan allmän grundläggande utbildning. Denna utbildning bör, som förutsatts i direktiven, utformas så, att den kan ersätta klass 9 y. En kurstyp av detta slag finns på ett par orter, där man anordnar ettåriga förberedande verkstadsskolor och kurser, som bland annat också tar emot elever från folkskolans frivilliga åttonde och nionde klasser. I varje fall tills vidare torde det inom yrkesskolorna vara lämpligast att inte inrätta kortare kurser för nybörjare än 9 y-kurserna, vilka kommer att omfatta cirka 25 veckor yrkesutbildning (yrkesteori och praktik) av ett läsår på 39 veckor. På vissa håll inom industrin torde man vara inne på tanken att kunna göra de grundläggande skolkurserna ännu kortare. Om sådana försök skulle komma till stånd bör de enligt vår uppfattning ske i industriföretagen. De verkstadskurser, som skall motsvara 9 v, bör i första hand förläggas till yrkesskolor och endast om särskilda skäl föreligger organisatoriskt anknytas till enhetsskola. Vi förutsätter nämligen, att lokaler och utrustning skall användas även för en fortsatt yrkesutbildning efter den obligatoriska skolans slut. Sakkunnigas förslag till 9 y-kurser Olika uppgifter för kommunala och för regionala skolor. I kapitel 9 har visats hur man även med en relativt försiktig utbyggnadstakt redan om cirka 30 år skulle kunna i yrkesskolor ta hand om alla 9 y-elever, som kan förutses behöva utbildning för industri- och hantverksyrken. Man har då utgått från att de lokala och de centrala yrkesskolorna skulle fylla i viss mån olika uppgifter. En skillnad blir givetvis liksom hittills, att de lokala skolorna tar hand om den kompletterande undervisningen på deltid, under det att de regionala skolorna endast har heltidskurser, längre eller kortare men med undervisning under sammanhängande perioder. Även ifråga om heltidsundervisningen måste uppgiften bli i viss mån olika för de olika skoltyperna. Erfarenheterna av lokala verkstadsskolor i deras nuvarande utformning visar, att man endast mera i undantagsfall kan inrätta sådana skolor i mindre kommuner. Så pass differentierade som dessa skolor nu är, fordrar de i allmänhet ett betydande befolkningsunderlag för sin rekrytering. I vissa fall kan dock ett gott samarbete mellan skolan och företagen inom skolans räjong 186

eller speciella sysselsättningssvårigheter i trakten göra det möjligt att driva verkstadsskolor även i tämligen små kommuner. För att kunna åstadkomma den spridning av tillgången på heltidsplatser i verkstadsskolor, som behövs för att ta hand om eleverna i 9 y i så stor utsträckning som vi anser i längden vara nödvändigt, måste man tänka sig en mindre differentierad utformning av 9 y-kurserna. De lokala skolorna i landsbygdskommuner och mindre städer torde i första rummet få inrikta sig på de stora huvudyrkena såsom metallarbetare, byggnads- och träindustriarbetare, textiloch konfektionsarbetare samt i vissa områden cellulosa- och pappersindustriarbetare, under det att de större lokala skolorna samt landstingsskolorna och andra regionala skolor, i vissa fall riksskolor, utom sådana yrken som elektriker, bilmekaniker, möbelsnickare, målare m. fl. också får ta hand om yrken med mera begränsat rekryteringsbehov, såsom tapetserare, mjölnare, urmakare, guld- och silversmeder, körsnärer, fotografer och optiker. Denna gränsdragning ifråga om uppgifterna för de mindre skolorna å ena sidan och de större lokala samt de regionala skolorna å andra sidan torde i praktiken komina att innebära, att specialiserad skolmässig hantverkarutbildning i regel kommer att finnas endast vid det senare slaget av skolor, under det att industriarbetarutbildning kommer att kunna ges vid båda slagen. Två typer av grundläggande skolor. Inom de olika huvudgrupper av yrken, som 9 y-kurserna i första rummet torde böra inriktas på, kan man tänka sig två vägar för utformningen av undervisningen. Antingen kan man ge en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I) eller också kan man ge en allmän grundutbildning, som syftar till fortsatt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkesområde (system II). I båda fallen krävs, med hänsyn till den industriella utvecklingen, en relativt grundlig yrkesteoretisk kurs som stöd för den praktiska utbildningen. Det förra systemet har tillämpats i bifogade studieplaner (bil. 6) för maskinsnickare och konfektionssömmerskor; i den för verkstadsarbetare har vissa modifikationer gjorts, som gör planen till en mellanform mellan system I och II. Planerna inriktar sig på ett par eller ett fåtal viktigare arbetsmoment inom de olika industrierna. I dessa moment ges en ganska långtgående specialiserad arbetsträning, som bör kunna göra eleven mogen att efter relativt kort tid göra en fullgod arbetsinsats. Systemet innebär en ganska betydande begränsning av området för utbildningen och förutsätter därför en viss yrkesmognad hos eleven. Den grundläggande utbildningen ger eleven möjligheter till fortbildning endast inom vissa specialområden, men det möjliggör ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och en högt uppdriven produktionstaks Det senare systemet ger en bredare praktisk utbildning för ett visst yrkesområde med ungefär likvärdig utbildning inom flera arbetsområden inom yrket. 187

Man tar upp alla de viktigare arbetsmomenten, men man kan givetvis inte hinna uppnå samma färdighet inom något arbetsmoment, som det förstnämnda systemet medger i det fåtal, som där kan behandlas. Det ger emellertid en översikt över arbetsområdet, som på ett bättre sätt än det förstnämnda systemet kan tänkas väcka intresse för arbetet mera på lång sikt. System I fordrar en fullständig utrustning med maskiner för specialträning i de arbetsmoment som behandlas. För system I I behöver man visserligen ett större antal olika maskiner, men var och en av dessa kan vara ganska enkel, eftersom varje maskin skall ge möjligheter till instruktion och grundläggande övning men ej behöver användas för specialtrimning med sikte på produktion. Även den yrkesteoretiska undervisningen torde bli olika för de båda systemen. I det första fallet måste man gå ganska långt inom varje behandlat arbetsmoment men kan begränsa sig till det fåtal moment, som den praktiska utbildningen omfattar. I det senare fallet bör man ge en allmän grundläggande yrkesteoretisk undervisning med starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga. Verkstäder för den förra typen av grundutbildning torde bli betydligt dyrbarare att inrätta än för den senare typen. Man kan förmodligen inte räkna med att anskaffa de maskiner, som behövs för en så pass långt driven specialträning, såvida inte maskinerna kan användas även för produktivt arbete. Tillämpningen av 9 y-kurserna på industri- respektive hantverksyrken. Kurser enligt system I, såsom de beskrivits här ovan, torde endast kunna användas för utbildning av industriarbetare. Man syftar redan från början till en långt driven specialisering och träning av ett visst, eller ett fåtal, arbetsmoment på bekostnad av överblicken över yrkesområdet. Systemet torde i regel också lämpa sig bättre för utbildning av arbetare, som skall passa maskiner än för hantverkåre, som i huvudsak arbetar med handverktyg. Inom textil- och konfektionsindustrierna och inom vissa grenar av metallindustrin tillämpas för närvarande — på eller i anslutning till arbetsplatserna — utbildningstyper av det slag som system I innebär. I de vanliga verkstadsskolorna förekommer däremot för närvarande inte sådan utbildning. De nuvarande tvååriga verkstadsskolorna är nog den kurstyp, som till sm uppläggning mest liknar de planerade 9 y-kurserna enligt system I I . Liksom för handel och för husligt arbete har yrkesöverstyrelsen även för industri och hantverk utarbetat tim- och undervisningsplaner för 9 y med heltidsundervisning. Denna klass i de mera odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna kommer att i mycket motsvara en 9 y-kurs enligt system I I . Sådana verkstadsskolor riktar sig framför allt till blivande industriarbetare, men de kan också inom vissa yrken vara till nytta för ungdomar, som sedan blir hantverkare. De tvååriga verkstadsskolorna är något mera differentierade än 9 y-kurserna torde kunna bli. Hantverkarutbildningen är redan från början inriktad på ett visst yrke. Det är givetvis att föredra, att 9 y-elever, som vill utbilda sig för ett bestämt hant188

verksyrke, så snart som möjligt kommer till en yrkesavdelning för detta yrke eller på annat sätt får sin utbildning tillrättalagd för yrket ifråga. Men om man inte har tillgång till lämplig utbildning vare sig i skola eller hos en företagare, kan en 9 y-kurs för metallarbetare dock vara en början till utbildning för t. ex. en blivande urmakare, guld- eller silversmed eller bilreparatör liksom för instrumentmakare, finmekaniker, bleck- och plåtslagare och elektriker. Likaså kan en odifferentierad grundkurs för träarbetare ha en del att ge inte bara byggnadssnickaren och träindustriarbetaren utan också möbelsnickaren, tapetseraren och modellsnickaren. Kursernas anknytning till större eller mindre skolor. E t t par eller till och med en 9 y-kurs för industri- och hantverksyrken enligt system I I kan bilda underlag för vidareutbildning inom en hel rad olika yrken. På så sätt blir dessa kurser särskilt lämpliga inom mindre kommuner, där man inte har möjlighet att rekrytera verkstadsskolor av den nu gängse typen. Om man, som sakkunniga förutsätter, endast kan disponera en ganska enkel maskinuppsättning, är det emellertid av vikt, att man får tillgång till en kvalificerad yrkeslärare, d. v. s. en lärare som förmår göra undervisningen till en påbörjad utbildning för arbete inom industrin eller hantverket. Läraren måste vara en person med ingående erfarenheter av arbetet inom olika grenar av yrkesområdet och med god överblick över hela området. Annars riskerar dessa kurser lätt att bli ett slags fortsatt undervisning i metall-, trä- eller syslöjd. Kurser av detta slag bör inte begränsas till de mindre skolorna. De bör finnas även vid större yrkesskolor och då främst rikta sig till 9 y-elever, som är yrkesbestämda så till vida, att de vet vilket yrkesområde eller vilken typ av arbete de vill ägna sig åt men ännu inte är mogna för en mera omfattande och differentierad utbildning. Kurser efter system I bör enligt vår uppfattning prövas i inbyggda verkstadsskolor inom vissa större industrier samt i lokala, centrala eller enskilda yrkesskolor, som är så stora att man även har två- eller fleråriga kurser och således kan använda maskinerna för tillverkning av saluvärdig produktion. I sådana skolor kan man också få tillgång till lärare med specialkompetens och möjligheter att följa utvecklingen inom området. Verkstadskurser för 9 y som underlag för fortsatt utbildning. Varken enligt system I eller system I I kan man uppnå någon fullständig utbildning. I båda systemen måste utbildningen fortsättas på ett eller annat sätt för dem som vill bli yrkesarbetare. System I kan dock i vissa fall utgöra en avslutad utbildning. Man ger den skolmässiga grunden, och den fortsatta utbildningen i produktionen innebär inte något nytt, endast en ytterligare trimning av redan inlärda färdigheter. En fortsatt skolmässig utbildning däremot måste ta upp nya moment. På så sätt kan systemet byggas ut till en fullständig skolmässig utbildning av allround yrkesarbetare. System I I förutsätter ovillkorligen en fortsatt utbildning antingen i skola eller i mera systematisk form i produktionen. En 189

grundutbildning enligt system I I kan antingen fullföljas och bli en fullständig allroundutbildning eller också kan den betraktas som en orientering inom yrkesområdet ifråga, varefter eleven får specialisera sig på det eller de arbetsmoment han eller hon bäst passar för. I det senare fallet följer således en intensiv och specialiserad utbildning av det slag, som ges enligt system I, som en avslutning på en grundutbildning enligt system I I eller som en övergång mellan skolan och det produktiva arbetet. Specialkursen bör i detta fall kunna genomföras på förhållandevis kort tid. Av det ovanstående torde framgå, att en grundutbildning enligt system I I både för kommunerna (skoldistrikten) och eleverna öppnar vidare möjligheter än den mera specialiserade utbildningen enligt system I. Denna leder däremot fortare till bättre inkomster för eleverna och innebär också för företagen ett mera ekonomiskt utnyttjande av arbetskraften, förutsatt att man redan från början kan bilda sig en uppfattning om vilket eller vilka arbetsmoment eleven bör få specialisera sig på. System I skulle i varje fall för yrkesskolornas grundläggande undervisning vara en nyhet, under det att system I I innebär en modifikation av den nu vanliga undervisningsformen och en anpassning av denna för ett vidare elevklientel. Det bör här framhållas, att de tre utbildningsplaner, som intagits i bilaga 6, endast är avsedda att tjäna som typexempel på hur man kan lägga upp en ettårig utbildningsgång, som syftar till att vara en avslutad utbildning för dem som omedelbart därefter går ut i produktionen, och samtidigt en grund för dem som skall vidareutbildas till egentliga yrkesarbetare. Vi har ej tagit ställning till de metoder för lärogången, som i de olika planerna angivits som författarens anvisningar; dessa står helt för planförfattarnas räkning. Däremot har vi granskat och godkänt timplanerna och kursfördelningen inom de olika ämnena.

Centrala hantverkskurser De speciella 9 y-kurserna är som redan framhållits främst en utbildning för industriyrken. En typ av hantverksutbildning är de centrala hantverkskurserna. Undervisningen i dessa skolor motsvarar i stort sett kursinnehållet i en fullständig lärlingsskola enligt det hittillsvarande yrkesskolsystemet. Till innehållet närmast motsvarande kurstyp i vårt förslag är de treåriga yrkeskurserna om sammanlagt cirka 600 timmar (jfr kapitel 14). Den centrala hantverkskursen är således en till heltidskurs koncentrerad längre deltidskurs. Eleverna kan alltså under en periods avbrott i förvärvsarbetet följa undervisningen i en hantverkskurs på annan ort. Centrala hantverkskurser finns nu bland annat för urmakare, blomsterbindare, kvarnarbetare och lärlingar inom de grafiska facken. För skorstensfejare finns särskilda gesäll- och mästarkurser vid statens brandskola. De nu uppräknade 190

hantverkskurserna samlar lärlingar, som redan har fått en viss praktisk utbildning, till övervägande teoretiska kurser på ett par tre månader, för skorstensfejare två kurser om vardera sex veckor. Hantverkskurserna har bildats efter mönster från Danmark, där sådana kurser vuxit upp bland annat i anslutning till folkhögskolorna. En del av de danska kurserna anknyter både i organisation och undervisning till folkhögskolan, men man har också skolor av ungefär samma typ som den svenska skolan för bokhantverk, alltså kortare kurser ett par år i följd. Ibland är sådana kurser förlagda till tekniska skolor. Binderiskolan i Östra Grevie är uppbyggd delvis efter mönster av de danska kurser, som anknyter till folkhögskola, d. v. s. den är förlagd till en folkhögskola och yrkeskursen bygger på folkhögskolans vinterkurs. De andra svenska kurserna inriktar sig nästan helt på utbildning i yrket. På så sätt kan man minska utbildningstiden och kostnaden för eleven och öka kursernas kapacitet. Men det är möjligt, att man också förlorar något av den traditionsbildning, som bidragit till de danska hantverksfolkhögskolornas framgång. — I lantmanna- och lanthushållsskolorna har vi en motsvarighet på jordbrukets område till de danska folkhögskoleanslutna hantverkskurserna. Systemet med anknytning till folkhögskolor och andra skolor har säkerligen underlättat tillkomsten av hantverkskurser. Det kräver mindre resurser att inrätta en särskild avdelning vid en redan befintlig skola än att från grunden bygga upp en branschskola i stil med urmakarskolan i Borensberg och skolan för bokhantverk. Arbetsåret vid hantverkskursen är i regel kort (utom i eventuella grundläggande verkstadskurser), i bästa fall sex—sju månader, om man ej kan ha flera kurser efter varandra, och detta gör att skolan många gånger får ekonomiska svårigheter, om den är helt fristående. Anknytes den till en central yrkesskola, folkhögskola eller annan lämplig skola, kan lokalerna utnyttjas bättre och administrationen bli billigare. Yrkesöverstyrelsens förslag om hantverks skolor. De förslag om centrala hantverkskurser, som under de sista 10—15 åren framlagts i Sverige har nog snarare anslutit sig till den typ, som skolan för bokhantverk representerar, än till folkhögskoltypen. Det mest genomarbetade förslaget är det, som 1947 avgavs av överstyrelsen för yrkesutbildning. Överstyrelsen föreslog en hantverksskola, som skulle ge en undervisning motsvarande den teoretiska utbildningen i tvååriga yrkesavdelningar vid centrala verkstadsskolor. Den sammanlagda kurstiden beräknades uppgå till ungefär 20 veckor eller 600 timmar fördelade över två a tre år. En kurs skulle således komma att omfatta en och en halv till två månader. Undervisningen skulle till övervägande del omfatta yrkesteoretiska ämnen (28 veckotimmar vari dock skulle ingå två veckotimmar svenska samt någon medborgarkunskap i samband med yrkeshygien). Vidare skulle visst utrymme, cirka åtta veckotimmar, ges åt praktiskt yrkesarbete. I den mån behovet av 191

övningar i praktiskt arbete för vissa yrken vore mindre, kunde antalet teoritimmar ökas. Slutligen skulle gymnastik och idrott ingå med tre veckotimmar. Som huvudman för kurser av denna typ tänkte sig yrkesöverstyrelsen i första rummet hantverksorganisation eller landsting. Kurserna skulle eventuellt kunna anknytas till redan existerande skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor. I så fall skulle man få ett slags regionala kurser för kompletterande grundläggande yrkesteori, under det att urmakarskolan i Borensberg och kvarnskolan i Mariestad snarare närmar sig de branschskolor av riksskolkaraktär, som talas om i kapitel 8. Yrkesöverstyrelsens förslag innehåller även kostnadsberäkningar för driften av en skola med 20 elever per kurs. Däremot har man inte gjort några beräkningar ifråga om anläggningskostnader m. m. Statsbidraget skulle enligt förslaget i det väsentliga motsvara bidraget till centrala verkstadsskolor, dock borde enligt överstyrelsens mening bidraget till anläggningen vara högre. Förslaget har ännu inte föranlett någon åtgärd. Hantverkskurserna har emellertid, i den mån de prövats inom och utom Sverige, givit så goda erfarenheter, att förslaget enligt vår uppfattning bör allvarligt övervägas och kurstypen hantverkskurs ges en vidare spridning. Det är möjligt, att kurstiden i vissa fall skulle kunna göras kortare än i överstyrelsens förslag. Man kunde också mellan två kurser i skola lägga in en korrespondenskurs, så att eleverna kan gå direkt på det nya stoffet utan att behöva repetera igenom den första kursen. Någon allmän plan utarbetad mera i detalj torde inte vara möjligt att göra. Såväl form som innehåll bör anpassas efter det för varje yrke mest lämpade. Även för statsbidraget torde särskilda beräkningar få göras. Givetvis bör bidrag utgå i relation till bidraget till lokala och centrala yrkesskolor (kapitel 18) och bidragsunderlaget således uträknas på grundval av normalkostnaden för teoretiska industrioch hantverkskurser. Om hantverkskurs har riksskolkaraktär, bör bidrag utgå som till riksskola. S ammanf attning Enligt direktiven skall yrkesutbildningssakkunniga utreda frågan om en relativt kort grundläggande yrkesutbildning på heltid, upplagd så att den alternativt med andra linjer kan utgöra det sista skolåret i enhetsskolan och därvid vara en avslutad för den framtida yrkesutövningen användbar utbildning och samtidigt kunna tjäna som underlag för en längre gående utbildning. Både för handel och husligt arbete finns redan nu kurstyper, som i stort sett motsvarar de i direktiven framförda kraven. Inom yrkesöverstyrelsen har förslag framlagts till tim- och undervisningsplaner för ettårig handelskurs och ettårig husmodersskola upptagande allmänbildande ämnen och yrkesteori samt yrkespraktik i ungefär den omfattning, som de olika ämnena förutsattes ha i 9 y. Även inom skolkommissionen har ett förslag till studieplaner för husligt arbete i 9 y utarbetats, som bör kunna tillämpas både inom enhetsskolan och i yrkesskolorna. 192

För industri och hantverk finns för närvarande inte några kurser, som utan vidare kan sägas motsvara 9 y. Vi räknar med två typer av sådana kurser, dels en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I), dels en allmän grundutbildning, som syftar till fortsatt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkesområde (system II). Exempel på studieplaner bifogas i vilka framför allt system I tilllämpats. Undervisningen torde i detta fall förutsätta verkstäder med en rikhaltig och differentierad maskinuppsättning, som medger en relativt långt driven specialtrimning inom de olika arbetsmomenten. Den yrkesteoretiska undervisningen bör drivas ganska långt inom de områden, som behandlas. För de enskilda eleverna begränsas området för utbildningen till vissa arbetsmoment och möjligheterna till fortsatt utbildning begränsas i stort sett till dessa moment. Systemet torde emellertid möjliggöra ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och en högt uppdriven produktionstakt. Vi förutsätter, att kurser enligt detta system i första hand organiseras i företagsskolor, knutna till enskilda industrier, och i större lokala eller centrala yrkesskolor, där man kan ha även två- eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt utnyttja maskinuppsättningen. Kurser enligt system I I ger en bred allmänt praktisk utbildning för ett visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nuvarande relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för vissa industriyrken. Tim- och undervisningsplaner för det första året i sådana avdelningar har utarbetats av yrkesöverstyrelsen, bland annat med sikte på klass 9 y. Man bör i en 9 y-kurs enligt system I I behandla så många sidor av arbetet som möjligt för att på så sätt ge en översikt över arbetsområdet och visa på de olika möjligheter det erbjuder. Den yrkesteoretiska undervisningen bör ha starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga. Verkstäder och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system ger möjligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system I. Kurstypen torde lämpa sig särskilt väl för sådana mindre lokala yrkesskolor, som i regel begränsar sin heltidsundervisning till ett år (9 y). Centrala hantverkskurser. Centrala hantverkskurser bör anordnas enligt av yrkesöverstyrelsen 1947 avgivet förslag. Kurserna beräknas omfatta cirka tjugo veckor (600 timmar) fördelade över två eller tre år. Till kursinnehållet motsvarar de närmast en fullständig (treårig) yrkeskurs med deltidsundervisning. Hantverkskurserna kan anordnas som fristående skolor eller knytas till centrala eller lokala yrkesskolor. Statsbidrag bör utgå i relation till bidraget till lokala och centrala yrkesskolor eller — om kursen har riksskolkaraktär — efter samma grunder som till riksskolor.

193 13

KAPITEL

16 Pedagogiska synpunkter på yrkesundervisningen och aktuella yrkespedagogiska frågor

Innehållet i yrkesundervisningen I kapitel 1 Yrkesutbildningen och samhället har vi bland annat försökt klargöra yrkesutbildningens mål och innehåll. Den pedagogiska verksamhet, varigenom utbildning erhålles för ett yrke, kallar vi sedan gammalt yrkesundervisning. En fullständig yrkesundervisning bör avse att meddela de unga åtskilligt mer än vad man i allmänhet föreställer sig. Sålunda skall yrkesundervisningen inte endast meddela de unga praktiska färdigheter utan även ge dem vissa grundläggande kunskaper för yrket, s. k. yrkesteori, som har till uppgift bland annat att ge vägledning hur man bör handla i en viss yrkessituation och att skapa sammanhang och överblick inom yrkesområdet. Utan denna yrkesteori kan det praktiska arbetet icke göras effektivt. Yrkesteorin ger också kunskaper om verktyg och maskiner, deras konstruktion och vård, kännedom om material, grundläggande kunskaper om olycksfallsrisker och yrkeshygien, kännedom om vissa ekonomiska förhållanden inom respektive yrken m. m. Därjämte krävs det, att varje yrkesutövare har en allmän, medborgerlig bildning, som i första hand erhålles i den grundläggande obligatoriska skolan eller genom fortsatt frivillig skolgång i allmänna skolor eller folkbildningskurser, men på grund av yrkesutövningens dominerande betydelse för en människas förhållande till och ställning i samhället måste den allmänna, medborgerliga bildningen även anknytas till yrket. Av betydelse för en yrkesutövare är vidare en god omdömesförmåga, som hjälper honom att avgöra, vilka åtgärder som vidtagas, när han ställs inför en yrkesuppgift. Denna omdömesförmåga utvecklas naturligtvis genom de erfarenheter, som vinns i yrkesarbetet under många år, men den kan och bör grundläggas redan vid den första yrkesundervisningen, varigenom bättre förståelse erhålles för de problem, som möter vid utförandet av olika moment i yrket. Av grundläggande betydelse är också förefintligheten av vad man kallar arbetsmoral eller arbetsdisciplin, varmed avses bland annat punktlighet, noggrannhet, ordning på arbetsplatsen, samarbete med kamrater, förhållandet till över- och underordnade. Brister det i dessa avseenden, kan till och med en mycket god teknisk färdighet komma till korta vid yrkesutövningen. 194

Genom all fostrande verksamhet inom den västerländska kulturvärlden går en strävan att medverka till danande av personlighet hos de unga, eller kanske rättare sagt medverka till bildande av den grund, varpå personligheten sedan under livets skiftande skeden skall uppbyggas. På grund av deras i regel mycket centrala roll i en människas liv, har yrket och yrkesmiljön ofta ett starkt sammanhang med utvecklingen av personligheten. Vi har i kapitel 1 anfört, att lärarutbildningen skall utformas med sikte på de personlighetsutvecklande moment, såsom bland annat självständighet, arbetslust och ansvarskänsla i arbetet, som måste tillvaratagas i yrkesutbildningen. Yrkets natur är verksamhet och skapande eller utförande av något, som anses vara av värde, även om det utförda icke alltid har formen av konkreta föremål, vilket dock ofta är fallet inom de yrkeskategorier, varom här är fråga. Inom yrkesundervisningen kan man hos de unga i stor utsträckning räkna med förefintligheten av glädjen att skapa eller i varje fall den rätta förståelsen för att vissa saker måste göras, om det eftersträvade målet, det yrke man utbildas för, skall nås. - Man finner denna skaparglädje hos pojken, som går runt sin första tillverkade möbel för att få se den ur olika synvinklar, känna på den, ja nära nog smeka den, hos den blivande mekanikern, som lindar sina enkla planfilade arbetsstycken i en trasa för att förvara dem över natten, hos bilmekanikerpojken, som får en övningsmotor att gå, sedan den varit söndertagen och åter blivit hopsatt, hos hushållseleven eller kallskänkan, som lyckats med sin första maträtt eller sömmerskan, som fullbordat sitt första plagg. Negativt uttryck för skaparglädjen finner man i reaktionen hos målareleven, på vars målade övningsskiva någon kamrat satt en missprydande fläck av annan färg. Denna ursprungliga skaparglädje kan utvecklas till en lustbetonad inställning - en intresseinriktning att göra bästa möjliga insats i sitt yrke, att känna tillfredsställelse att kunna ett yrke, att finna att detta yrke är av betydelse inte endast för ens egen och familjens tillvaro utan fyller en nödvändig uppgift i det samhälle, det land, där man blivit satt att arbeta. Det är denna »överindividuella» inställning till yrket, som ibland benämnes yrkesetos och som i vår tid i många fall förvisso måste ha avgörande betydelse för personlighetsutvecklingen. I den allmänna skolan försöker man på olika sätt få fram aktivitet och bygga på de ungas inneboende lust att skapa, att verka, att utföra något. På grund av ämnenas i regel teoretiska natur måste man i stor utsträckning skapa speciella undervisningsmetoder för att få fram aktivitet och fostran till samverkan och få god kontakt mellan lärare och elever. Hos yrkesundervisningen däremot utgör aktivitet och skapande, individuellt och i samverkan samt kontakten l ä r a r e n eleverna integrerande och naturliga faktorer. Yrkesundervisningen kan därför ha ett direkt inflytande på personlighetsdaningen.

Utvecklingen av yrkesundervisningens metodik Ursprungligen utformades yrkesundervisningens metodik under inflytande från framför allt två håll: den allmänna skolan och utbildningen å arbetsplats i näringslivet. I början av 1900-talet rekryterades cirka hälften av lärarna vid de lägre tekniska skolorna från folkskollärar-, läroverkslärar- och teckningslärarkårerna (jfr SOU 1938:26, sid. 23). Denna undervisning var nära nog uteslutande deltidsundervisning. När det sedan blev vanligare med heltidsundervisning med grundläggande utbildning i yrkesarbete, rekryterades yrkeslärarna ofta bland näringslivets yrkesmän, som direkt från produktionen och i regel utan någon pedagogisk utbildning fick börja lära de unga eleverna yrkets elementa. Med någon schematisering kan man säga, att verkstadsutbildningen blev skolverkstadsutbildning. Inom den husliga yrkesutbildningens område däremot kunde man bygga på en annan grund. Här hade man, åtminstone vid de mera utvecklade yrkesskolorna, tillgång till seminarieutbildade hushålls-, barnavårds-, handarbets-, sömnads- och vävlärarinnor, och yrkesskolorna kunde i ganska stor utsträckning utnyttja praktiska erfarenheter, undervisningsmetoder, läroböcker, undervisningsmateriel m. m. vid motsvarande undervisning i allmänna skolor eller privata skolor och kurser inom det husliga arbetsområdet. På olika vägar kom vidare impulser för tillämpning av en mera ordnad och utvecklad undervisningsmetodik. Sannolikt har inflytandet från yrkesutbildningsmetodiken i Tyskland varit avsevärt under de första decennierna av 1900-talet, i varje fall för verkstadsskolorna. En del yrkesmän, som kom att engageras i motsvarande svenska yrkesutbildning, hade haft yrkespraktik i Tyskland. Där fanns redan en riklig både fackmässig och yrkespedagogisk litteratur, när den svenska yrkesundervisningen ännu befann sig i sin linda. Genom studieresor till Tysklands yrkesskolor och kontakt med tyska yrkesskolpedagoger — och naturligtvis även tiU andra, i regel mellaneuropeiska länder i större eller mindre omfattning — fördes idéer, uppslag, erfarenheter, till Sverige. Den tyska pedagogen Georg Kerschensteiners yrkesskolor i Miinchen namnes bland andra som förebild för Stockholms yrkesskolorganisation 1912. De lärarkurser, som ordnades från 1920-talet av den av skolöverstyrelsen upprättade yrkespedagogiska centralanstalten (Ypecea), senare av skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning och från och med år 1944 av överstyrelsen för yrkesutbildning, ävensom Svenska yrkesskolföreningens utställningar och lärarmöten, de nordiska yrkesskolmötena med pedagogiska föredrag och utställningar, lärares studieresor — i många fall med stats- eller kommunstipendier — o. s. v. har kraftigt bidragit till den pedagogiska utvecklingen inom det svenska yrkesskolväsendet. På samma sätt torde de internationella ekonomiska kurser, som i regel årligen i tur och ordning i olika länder ordnas av Sociéte internationale pour l'enseignement commercial, haft betydelse för skapande av kontakter och utbyte av erfarenheter inom handelsutbildningens område. 196

Några synpunkter på inlärning Sedan ett tiotal år pågår en stark evolution inom yrkesundervisningens metodik, en utveckling, som torde sammanhänga med den ökade kunskapen om den mänskliga inlärningsprocessen. Här är icke platsen att behandla inlärningsprocessens psykologi i dess olika aspekter, men en kort antydan om vad det rör sig om, torde vara behövlig som bakgrund till de avsnitt om yrkesutbildning på arbetsplats och sådan utbildning i skolmässig form, som i fortsättningen behandlas. Drivkraften för vårt handlande i olika avseenden är, att vi har behov, som måste tillfredsställas. Kan hos en elev uppväckas en känsla av behov att förvärva kunskaper eller färdigheter, kostar inlärningen mindre möda och tid än om kunskaperna påtvingas honom. Detta personliga engagemang kallar vi intresse. Utan intresse att lära erhålles dåligt resultat, vilket är känt sedan gammalt. Intressedödande drill — upprepning — ger föga. Lärarens främsta uppgift blir bland annat att skapa intresse för ämnet genom att anknyta till förhållanden och ting, för vilka eleverna redan har engagerat sig eller som de känner till, samt att tillämpa en sådan lärogång, att eleverna på grundval av tidigare förvärvade erfarenheter och kunskaper lätt assimilerar det nya. Vi vet, att vi inte samtidigt kan rikta vår uppmärksamhet mot ett stort antal föreställningar och att vi på en gång kan sammanhålla endast några få element. Undervisningen måste fortskrida stegvis och skapa logiska sammanhang vid inlärandet. Om inlärningsprocessen syftar till att förverkliga ett mål, som den lärande uppfattar som önskvärt och lustbetonat, försiggår den lättare. Den som lär, vill se ett tillfredsställande resultat av sitt arbete. Undervisningen bör om möjligt organiseras så, att eleven får tillfälle att lyckas och ges tillfälle att kontrollera sina framsteg. Prov i kunskaper och färdigheter eller svåra arbetsuppgifter, som sättas in för tidigt, innan eleven erhållit förutsättningar att klara dem, kan medföra minskad lust att lära och ett misslyckande försvagad självtillit. I detta sammanhang må erinras om betydelsen av lärarens personliga uppträdande mot sina elever eller lärlingar, sättet att ge tillrättavisningar, ge uttryck för klander eller beröm. Comenius, Rousseau och Pestalozzi m. fl. har poängterat, att undervisningen skall grunda sig på åskådlighet. Inlärning är i första hand en fråga om att begripa en sak, att fatta en situation, att förstå ett sammanhang. Detta sker genom att undervisningen göres åskådlig. I andra hand blir det fråga om att behålla det inlärda i minnet, att kunna reproducera och använda det man uppfattat. Med hjälp av en god uppsättning undervisningsmateriel, såsom de föremål, undervisningen gäller, eller modeller och bilder därav, film, bildband och dylikt, kan undervisningen — under förutsättning att undervisningsmaterielen användes i riktig ordning och på ett lämpligt sätt — göras åskådlig. Teoriun197

dervisningens anpassning till yrkesarbetet är ur pedagogisk synpunkt i allt väsentligt ett åskådlighetsundervisningsproblem. För yrkesundervisningen är det därjämte av särskild betydelse, att lärarens demonstration av ett arbetssätt göres åskådligt med möjlighet till överblick och uppfattning av arbetssättet i dess helhet men också till ingående kännedom om det riktiga utförandet av varje delmoment. Bristfällig åskådlighet i instruktionen leder oftast till planlösa försök hos den lärande att lära på egen hand, varvid visserligen det rätta tillvägagångssättet — med stor tidsspillan — kan ernås men också den risken föreligger, att den lärande lär sig en metod, som icke är ändamålsenlig. Att uppfatta tack vare undervisningens åskådlighet är utan tvivel en väsentlig faktor vid inlärningen — men den kräver ett komplement, särskilt när det gäller inlärning av färdigheter, där det är fråga om ett samspel mellan invecklade nerv- och muskelprocesser. Man kan genom åskådlighetsundervisning ha skaffat sig en god insikt om hur man t. ex. skall åka cykel eller köra bil, men för att man verkligen skall lära, kräves att man utövar själva verksamheten, d. v. s. »lär genom att göra», genom egen aktivitet. För yrkesundervisningen, vars syfte i stor utsträckning går ut på inlärning av yrkesfärdigheter, är elevernas självverksamhet av avgörande betydelse. Självverksamhet har också blivit en metod för inhämtande av kunskaper, t. ex. genom laborationer i fysik och kemi, sammanställning av statistiska uppgifter och redogörelser i näringsgeografi, kontorstekniska övningar av olika slag, textilkännedom, hemvårdskunskap o. s. v. Även om nutidens pedagogik icke har den förgångnas tilltro till drillens värde för inlärningen, måste man dock alltjämt konstatera, att en färdighet icke behärskas, förrän den utföres med en viss automatisering. Denna kan icke ernås utan upprepade övningar. Genom olika psykologiska experiment har vi fått en jämförelsevis god bild av hur en inlärning fortskrider. I regel stiger inlärningskurvan snabbt i början (i varje fall, där man icke har att göra med initialhämningar) och sedan långsammare, i en del fall avstannar färdighetsstegringen en tid — vi får en s. k. övningsplatå — för att sedan åter stiga i snabbare tempo. Vi har nu en bättre kännedom än förr om betydelsen av att övningarna fördelas, att regelbunden övning sker under jämförelsevis korta perioder men också med korta övningsintervaller och att en inlärning icke bör avbrytas under längre tid, medan man ännu är på begynnelsestadiet. Vi vet också, att det icke är likgiltigt, hur man gör en uppdelning av en mera komplicerad inlärning i delmoment och hur inövningen av dessa delmoment sker och sambandet dem emellan åstadkommes. Vid övningarnas uppläggning aktualiseras frågan om trötthetsverkningar, pausering och arbetsställningar m. m. Övningarnas lämpliga anordning får också betydelse i ett vidsträcktare sammanhang, nämligen för utbildandet av goda och effektiva arbetsvanor. Efter denna mycket kortfattade och starkt schematiska översikt av några av de viktigaste resultaten ifråga om inlärningen ges några pedagogiska synpunkter på utbildningen på arbetsplats samt i yrkesskola. 198

Utbildning på arbetsplats i icke skolmässig form Vägen för utbildning på arbetsplats har tidigare, särskilt inom industrin, i regel varit, att den blivande yrkesmannen, lärlingen, till en början ställts under en erfaren yrkesarbetares ledning som handräckning eller biträde för att utföra en del mindre kvalificerade arbeten, som ändock måste utföras. Metoden för lärandet är här främst åskådlighetsundervisning. Lärlingen får lära genom att se på, när den skicklige yrkesmannen arbetar — i regel i dennes vanliga arbetstempo, men, i den mån produktionen det tillåter, genom förevisande undervisning i långsam takt eller steg för steg, eventuellt med muntliga förklaringar. Lärlingen får öva sig att utföra i varje fall en del av det yrkesmässiga arbetet. Inom ett stort antal yrken finns läroplaner för utbildningens ordnande. Har »läraren» på arbetsplatsen pedagogiska anlag och har skaffat sig någon erfarenhet genom tidigare upplärning av lärlingar samt arbetsprocessen tillåter antydda växlingar i arbetstakten, kan denna metod att se på, få förklaringar och stegvis öva vara en god lärometod. Saknar yrkesarbetaren-läraren pedagogisk läggning eller erfarenhet, visar detta sig sannolikt närmast i det personliga uppträdandet gentemot lärlingen. Just på grund av sin skicklighet och erfarenhet i yrket betraktar yrkesmannen det mesta av vad han kan som självklart, och han glömmer inte sällan att delge lärlingen det för nybörjaren väsentliga. Bristfälliga instruktioner kan medföra, att lärlingen misslyckas. Han får lätt mindervärdeskomplex, då han icke kan tillfredsställa krav på att inlärandet skall gå fort nog. Ofta är den yrkeskunnige förvånad över att lärlingen icke kan utföra ett handgrepp, som »han sett hundratals gånger». Härvid beaktar dock läraren icke dels att en åskådningsakt kan vara synnerligen litet givande, om den icke sker under ett aktivt intresse, och att åskådningsakten vid kontinuerlig upprepning lätt kan medföra minskat intresse, dels att inlärning i varje fall av en färdighet kräver aktivitet, övning. — Det vanligaste torde vara, att yrkesmannen har upplärning av en ny arbetare som »bisyssla» vid sidan av sitt produktiva arbete, även om det numera, särskilt i stora företag, blir vanligare med en särskild lärlingsavdelning eller särskild lärlingsinstruktör. Hur paradoxalt det än kan låta, har utbildningen på arbetsplatsen den tendensen, att den grundläggande utbildningen blir för begränsad och utbildningen i yrkets finesser mera sällsynt. Företagets produktionsinriktning kommer att sätta sin prägel på allround-utbildningen, som i allmänhet göres just så omfattande, som företagsledningen bedömer vara nödvändig för företagets verksamhet. Detta är naturligt, och denna risk finns givetvis också i en yrkesskola, inriktad på produktion till en mindre krets beställare. Ur tidssynpunkt finner yrkesmannen det ofta bättre att själv utföra ett visst arbete än att offra tid på att lära en lärling i samband med arbetet. Risk för denna brist i utbildningen föreligger särskilt, då yrkesarbetaren arbetar på ackord eller lärlingen ingår i ett 199

lag med ackordsarbete. Orderna skall också i regel effektueras till en viss tidpunkt. Arbetsmaterialets värde, t. ex. vid reparation av en maskin eller bilmotor, dyrbart eller sällsynt tyg för omklädsel av möbler eller till en kostym, åstadkommer lätt, att mästaren får vara den aktiva arbetaren och lärlingen endast passiv åskådare eller hantlangare. Liknande kan förhållandet bli i yrken, för vilka det är betydelsefullt med god kundservice, t. ex. i frisöryrket, flera yrken inom restaurangbranschen, butiksbiträdesyrkena m. fl. Här råder faktiskt brist på lämpliga »övningsobjekt» för lärlingen på arbetsplatsen, eftersom företagaren eller den ansvarige yrkesutövaren icke gärna vill taga risken av den minskning i goodwill och renommé, som lärlingsprodukten, en maträtt, hårklippning e t c , skulle kunna medföra. Då en lärling utbildas på arbetsplatsen under yrkeskunnig ledning, blir det individuell undervisning, vilket givetvis är värdefullt. Men det är samtidigt så, att den på detta sätt arbetande lärlingen icke kan få den stimulans, som ligger i att arbeta jämsides med kamrater på samma utbildningsstadium. Arbetsresultatet jämföres med den skicklige yrkesutövarens, vilket kan medföra olust och utbildningshämningar. Vid utbildning inom ett industriföretag ordnas utbildningen i en del fall enligt rotations- (även kallad cirkulations-) principen, vilken innebär, att lärlingen flyttas från arbetsplats till arbetsplats eller från avdelning till avdelning för att på olika ställen få lära något av de moment, som tillhör hans yrkesutbildning. Detta kan leda till att lärlingen en längre tid får syssla oavbrutet med samma slags färdigheter, t. ex. inom verkstadsindustrin: filning 5 månader, svarvning 6 månader, fräsning 4 månader, slipning 4 månader, borrning 1 månad, hyvling och stickning 1 månad, verktygssmide och härdning 1 månad, ritsning och avsyning 2 månader. I regel försöker man dock — även där lärlingsutbildningen ej är skolmässigt ordnad — att dela upp utbildningen på kortare perioder, men det är endast sällan möjligt att få samma omväxling i yrkesarbetet och samma systematiska övningsuppläggning som vid en yrkesskola. Den orientering i yrkets teori, som förekommer på arbetsplatsen, kan i regel ej ersätta en planmässig teoriundervisning. Lärlingen kan visserligen själv inhämta en teorikurs ur lämplig handbok, per korrespondensbrev eller genom att deltaga i en yrkesskolkurs. Den senare vägen är den vanliga i länder med lärlingslagstiftning och obligatorisk yrkesskola för lärlingar. Den har också beträtts vid utbildning inom en del yrken på vissa orter även i Sverige, t. ex. för elektriker-, frisör- och typograflärlingar. Ofta — dock ej i de två sistnämnda facken — kommer denna kompletterande utbildning på lärlingarnas fritid, efter en 8 _ 8 1/2 timmars arbetsdag. Vi har i annat sammanhang framhållit olägenheterna av en sådan anordning för teorikursens inhämtande. Ur pedagogisk synpunkt är det av intresse, att parallellitet — åtminstone i vissa stycken — finns mellan det grundläggande yrkesarbetets fortskridande och inhämtandet av teorikursen, så att t. ex. de första borrövningarna och teorikursen om borrar går 200

parallellt, svarvövningarna med genomgången av svarvstålen och dess vinklar, gängskärningen sättes i samband med teorilektioner om gängsystem o. s. v. En sådan samordning kan emellertid icke alltid uppehållas ens vid en yrkesskola, särskilt icke då yrkeslärare handhar den praktiskt-manuella delen av undervisningen och ämneslärare den yrkesteoretiska delen. Man måste därför konstatera, att en samordning mellan utbildning på arbetsplats och kompletterande teorikurs i skola ställer mycket stora krav på planering — i synnerhet om lärlingar från olika företag hålles samman i en teorikurs. Sammanfattningsvis må framhållas, att pedagogiska synpunkter i regel kommer i andra hand vid lärandet av ett yrke ute på en arbetsplats, såvida icke särskilda åtgärder vidtages för att dessa synpunkter skall vinna bättre beaktande. Dessa särskilda åtgärder bör vara åtminstone följande. 1. Den yrkesskicklige handledaren bör utväljas med starkt beaktande av hans personliga egenskaper och pedagogiska läggning. 2. Företagsledningen bör tillse, att lärlingen genom yrkesskolkurs, korrespondensundervisning eller på annat sätt (t. ex. studiecirkel) inhämtar åtminstone en minimikurs i yrkesteori. 3. I de yrken, där så är möjligt, bör helst flera lärlingar sammanföras i en särskild avdelning, åtminstone under den första grundläggande utbildningen, och ställas under en handledare med instruktion som huvudsysselsättning. 4. Arbetsledarna på de avdelningar, där lärlingarna praktiserar och skaffar sig rutin, bör ha insikt om betydelsen av att de anvisningar följes, som givits under den grundläggande instruktionen, så att den riktiga färdigheten inövas. Skolmässig yrkesutbildning Industri och hantverk a) Den praktiska utbildningen i yrkesskolor Om, såsom skett i en del fall, en verkstadsskola igångsattes med en yrkesman utan pedagogisk utbildning som lärare, är det ganska troligt, att denna skolas arbete i mycket ordnas på liknande sätt som vid utbildning på arbetsplats ute i näringslivet. Skolan åtar sig i sådant fall produktiva arbetsuppgifter, som läraren med hjälp av eleverna kan klara. Då det alltid kan vara svårt att hålla eleverna sysselsatta med produktiva uppgifter, har skolan därjämte arbetsmaterial för elevernas egna övningar. Härvid utgår man från att eleven kan misslyckas och förstöra material — något som givetvis icke gärna får förekomma, om det är ett material, som en kund tillhandahåller eller som är av större värde. Det är ganska naturligt, att i en dylik kurs (yrkesavdelning) så småningom utvecklar sig en praxis med »förövningar», som eleverna skall genomgå, innan de får gripa sig an kundarbeten av ökande svårighetsgrad. Dessa förövningar kommer givetvis icke i en följd utan sättes in på lämpliga tider under utbildningen omväxlande med beställningsarbeten. 201

De arbetsmoment, som undervisningen skall omfatta, är angivna i den av den centrala tillsynsmyndigheten fastställda undervisningsplanen. Det är naturligt, att en ny yrkeslärare vänder sig till en skola med samma eller liknande utbildning för att få reda på, vilka övningar man där brukar utföra; eventuellt får han ritningar på dessa övningar. En lärare, som genomgår yrkeslärarkurs med åtföljande praktik som assistentlärare, skaffar sig också kännedom framför allt om lämpliga arbeten och övningsarbeten för nybörjare. Inom ett yrke kan alltså samma övningar återfinnas på flera håll. Så t. ex. finns samma slags fil-, borr-, mejslings- och svarvövningar utan saluvärde i kurser för metallarbetare vid flera skolor: övningar som kan genomgås under sammanlagt 2—4 månader under det första utbildningsåret. I ett eller annat yrke, som finns vid flera skolor, användes samma övningar beroende därpå, att en övningsserie finns att tillgå i ett från trycket utgivet arbete. I Norge har under medverkan av dess centrala tillsynsmyndighet, Yrkesopplaeringsrådet, utarbetats en övningsserie för grundläggande utbildning av metallarbetare under 900 timmars yrkesarbete med ett 50-tal modeller. De svenska yrkesskolorna har i regel strävat efter att övningarna bör gå ut på att något användbart föremål tillverkas, även om det icke kan avyttras. I en del fall får man producera »i lager», i hopp om a t t kunna sälja i framtiden. Ibland tillverkas regelbundet föremål, som kan användas av eleverna, vilka då får köpa dem till nedsatt pris, d. v. s. ungefär materialkostnaden. Oftast sammanföres flera övningsdetaljer i en större standardartikel, som skolan tillhandahåller, t. ex. svarvar för trä- och metallslöjd i folkskolan, experimentsatser för skolornas laborationsövningar i elektricitetslära etc. I en del fall träffas överenskommelse med en firma, att skolan regelbundet skall leverera vissa produkter, som är lämpliga ur utbildningssynpunkt. Det är alldeles klart, att samordningen mellan pedagogiska och ekonomiska synpunkter vid yrkesarbetet i verkstadsskolorna och liknande kurser kan vara ett besvärligt problem, och det kan i många fall utgöra ett omfattande arbete för lärare och skolledning att skaffa lämpliga arbetsuppgifter, d. v. s. sådana, som kan tillgodose utbildningsbehovet utan att medföra ekonomisk förlust för skolan. I en del fall kan det t. ex. gälla produktionskostnader om åtskilliga tusen kronor per kurs och år. Det är givetvis inget fel, att varje skola — ja, varje kurs inom en skola — själv får utforma undervisningen och ordna produktionen, som den finner bäst. Man skulle dock gärna se, att försök ordnades — helst med central medverkan och med statsbidrag — i syfte att vid de vanligaste heldagskurserna, t. ex. för metallarbetare, snickare, elektriker och klänningssömmerskor, få fram arbetsövningar av nyttovärde, lämpliga att sättas in som direkta utbildningsmoment vid sidan av den produktiva verksamheten. Yrkeslärarna själva är så upptagna av det dagliga arbetet — undervisning 40—45 veckotimmar, anskaffning av material, kostnadsberäkningar, utförande av förberedande arbeten (t. ex. ritningar) 202

och kompletterande arbeten, som eleverna ej kan utföra, etc. — att de ej har möjlighet att vid sidan härav göra en sådan insats. Enda vägen synes vara, att en eller ett par skickliga yrkeslärare i de vanligaste yrkena frikopplas från ordinarie arbete en tid för att ägna sig åt en dylik experimentuppgift, varvid lön bör utgå helt av statsmedel. En del sådana utbildningsprogram finns att tillgå i utlandet (t. ex. Carrards metod i Schweiz, Programmes des centres d'apprentissage industriels i Frankrike, Napier Apprentice Training Scheme i Acton, London). Vid Flygmotors yrkesskola i Trollhättan och Bofors industriskola är för närvarande särskilda övningsserier under utarbetande. Vid Stockholms yrkesskolor pågår bland annat mindre försök, delvis med nyssnämnt syfte. De utländska förebilderna liksom de svenska industriskolornas övningar kan inte direkt överföras till yrkesskolor med grundläggande allround-utbildning, och dessutom är de i regel rena färdighetsövningar, som icke samtidigt ger ett nyttoföremål; ett sådant är önskvärt ur pedagogisk synpunkt. Eljest tillgodoser de inom ramen för sitt speciella utbildningssyfte krav på metodisk lärogång. Exempel på två utbildningssystem, där man försökt tillämpa grundläggande principer för lärandet, finns i bilaga 7 till detta, betänkande. b) Undervisningen i yrkesteoretiska ämnen Yrkesteorin har bland annat till uppgift att klargöra vad som händer och sker under olika yrkesförhållanden. Den bör skapa sammanhang och överblick inom den blivande yrkesutövarens verksamhetsområde och bör på det hela taget ge möjlighet att utöva yrket på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Pedagogiskt sett bör teorin läggas upp så, att den blir en åskådlighetsfaktor för yrkets inlärande. Vi har tidigare anfört, att teorikursen om möjligt bör löpa jämsides med utbildningen i yrkesarbete. Detta sker bäst, om läraren i yrkesarbete även är kompetent att handha och handhar sådana delar av teoriundervisningen, som står i direkt sammanhang med yrkets praktiska arbete. I Carrard-pedagogiken anslutes en hel del yrkesteori direkt till den aktuella övningen i verkstaden även i den formen att eleverna skisserar, ritar och gör anteckningar i arbetsbok i verkstadslokalen. I Sverige förekommer naturligtvis också en hel del teoriundervisning i arbetslokalen i anslutning till det pågående arbetet, men här torde det i de flesta fall mera bli fråga om direkt meddelande undervisning från läraren. Om yrkesteoriundervisningen i en yrkesskola för övervägande praktisk utbildning för industri- och hantverk skall belysa och komplettera den praktiska yrkesfärdigheten, är det givetvis av betydelse, att den själv är åskådlig och förstås av eleverna. I en yrkesskola är eleverna till större delen praktiskt inriktade och har i regel mindre intresse för abstrakt, intellektuellt lärostoff. Det går också lättare att lära denna yrkesteori, om eleverna därvid får tillämpa den metod, som förekommer i skolverkstaden, nämligen aktivitetsmetoden: lära genom att göra, inhämta kunskaperna genom ett laborativt arbetssätt. I yrkesarbetet blir det också ofta samarbete mellan en och två, ja en hel grupp elever för att klara 203

ett arbete — ett samarbete som inte endast är värdefullt ur rent inlärningspedagogisk synpunkt utan också för fostran av samarbetsmänniskor. Vi måste nog konstatera, att kravet på åskådlighet, aktivitet och samarbete icke alltid tillgodoses i önskvärd omfattning vid den yrkesteoretiska undervisningen i våra yrkesskolor. I det 25-tal studieplaner, som skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation utarbetat till hjälp för den förberedande yrkesundervisningen i klass 9 y i enhetsskolan, har man strävat efter bland annat att anknyta det nya lärostoffet till elevernas tidigare erfarenheter och allmänt kända förhållanden, göra undervisningen åskådlig genom att utföra enkla fysiska och kemiska experiment eller hänvisa till erfarenhetsexempel samt lägga in uppgifter och frågor för att få eleverna i verksamhet. Dessa studieplaner är ett första försök i vårt land att ge systematiskt upplagda, pedagogiska anvisningar för teoretisk yrkesundervisning, i ett par fall även yrkespraktisk, och det är önskvärt, att detta försök fortsättes, så att man, allt eftersom nya erfarenheter vinns, får tillfälle att utveckla och förbättra studieplanerna. Vi återkommer till denna fråga i senare delen av detta kapitel. Handel Handelsundervisningen torde ha hämtat sin metodiska uppläggning främst från de allmänna skolorna. Vi gör här inte någon ingående granskning av handelsundervisningen, vilket icke heller torde vara påkallat, eftersom en särskild kommitté, handelsutbildningskommittén, kommer att uppta handelsundervisningen till en analys samt avge förslag till förbättringar av denna undervisning. Vi vill här endast beröra några pedagogiska frågor. Vid en heltidsyrkesskola för industri och hantverk förekommer i mer eller mindre utsträckning, såsom här ovan framhållits, en anknytning mellan de olika ämnena. Det blir av naturliga skäl ett slags helhetsundervisning (Gesamtunterricht), alla ämnen gäller yrket och koncentreras till yrket, och vad som inhämtas i ett ämne, kan i regel lätt och osökt anknytas till ett annat ämne. Själva »kärnämnet» är, åtminstone vid verkstadsskolorna och därmed jämförliga skolformer, yrkesarbetet. Läraren har i allmänhet också allround-utbildning inom yrket. Denna helhetsundervisning har icke samma förutsättningar i en allmänbildande skola, i varje fall ej på högstadiet. Eleverna läser geografi, historia, fysik, kemi, språk etc. som separata ämnen och ofta utan inbördes sammanhang, vilket förklaras av undervisningens organisation, lärarutbildningen m. m. Den nuvarande handelsundervisningen påminner i det fallet om de allmänna skolornas undervisning. Man läser svenska med handelskorrespondens, handelslära, bokföring, handelsrätt, nationalekonomi, näringsgeografi, främmande språk etc. samt stenografi och maskinskrivning med karaktär av övningsämnen. Man har i allmänhet ämneslärarsystem, alltså som lärare i dessa ämnen: handelstekniker med civilekonomexamen, språklärare med akademisk examen, goda steno204

grafer och maskinskrivare. Man kan fråga sig, om handelsundervisningens uppgift endast är att ge rent tekniska kunskaper och färdigheter genom undervisning i olika ämnen eller om den skall ge en helhetsutbildning för vissa yrken på handelns område. Om handelsundervisningen begränsas endast till den förra uppgiften, måste det åligga affärs- och industriföretagen såväl som andra arbetsgivare att ge den kompletterande utbildningen på arbetsplatsen för att få fram de olika handelstekniska yrkesutövare, som behövs inom affärslivet, industrin, samfärdseln, förvaltning m. fl. yrkesområden. Det syns som om man i praktiken inte funnit det lämpligt att göra denna bestämda gränsdragning. Det har blivit allt mer vanligt vid yrkesskolorna att ordna kurser för utbildning av stenografer, sekreterare, korrespondenter i främmande språk, butiksbiträden inom olika branscher, försäkringspersonal etc, i vilka kurser man sammanfogar ämnen, som anses väsentliga för ifrågavarande utbildning. Även i dessa fall blir det ofta en sammanställning av isolerade ämnen men ingen helhetsutbildning för ett yrke. I skolan finns mera sällan hela det sammanhang mellan arbetsuppgifter, som möter ute i arbetslivet, och inte heller kan skolorna annat än undantagsvis skapa en miljö, som är lika den yrkesmiljö, som eleverna möter i näringslivet, Om man tar som exempel ett så specialiserat och begränsat yrke som maskinskrivarens, så omfattar det åtskilligt mer än att kunna skriva med viss hastighet och noggrannhet och ha en allmän kännedom om skrivmaskinen och dess skötsel. En grundlig allmänbildning i framför allt svenska är ett oeftergivligt villkor. Av värde är därjämte, att skrivarbetet bedrives rationellt; genomläsning i förväg med lämplig uppdelning av otydliga manuskript, kontroll av ord för att undvika fel, val av format, uppställningsteknik, kontroll av den utskrivna texten, kontroll av adresser, justeringsteknik, användning av uppslagsböcker etc. Sådana synpunkter bör man ta hänsyn till vid utbildning i maskinskrivning, vare sig den ingår som särskilt ämne i en handelskurs eller utgör en separat ämneskurs. Kurser för yrkesmässig utövning av maskinskrivning kan därför icke vara alltför korta. Vid en del handelsskolor söker man motverka ämnesisoleringen genom att uppta på läsordningen ett par veckotimmar för praktiska kontorsövningar, där eleverna får tjänstgöra som sekreterare, arkivkontorist, kassör eller får partiella praktiska uppgifter, som berör olika ämnen. Några skolor har ordnat kontorstekniska rum, postkontor och butiker för denna undervisning. En del skolor ger tillfälle till regelbundet återkommande studiebesök i företag. Ordnad praktik för elever i form av växelundervisning i företag förekommer också, dock nära nog endast inom butiksbiträdesutbildningen. För ^ handelsundervisningen är det av största intresse, att handelsskolorna uppehåller kontakt med handelsföretagen och dess ledare och även med tidigare elever, som fått anställning i affärslivet och som torde kunna ge värdefulla tips om vad handelsskolorna bör ge sina elever. Handelsskolorna löper kanske ännu större risk än de producerande verkstadsskolorna att bli efter i utvecklingen, då 205

produktionen i en verkstadsskola i sig själv är ett medel för kontakt med näringslivet samt en kontroll på skolans tekniska standard. För handelsundervisningens fortsatta utformning är det av vikt, att undervisningsplanernas kurser i möjligaste mån står i överensstämmelse med i första hand de arbetsuppgifter, som sedan möter eleverna under deras första tid i förvärvslivet. Handelsundervisningen har, som ovan anförts, övertagit en väsentlig del av sin undervisningsmetodik från de allmänna skolorna. Den är i huvudsak klassundervisning med förhör, meddelande och frågande undervisning samt i vissa ämnen förevisande undervisning. Liksom yrkesundervisningen i övrigt är handelsundervisningen dock lämplig för arbetsskolemetoder. Läroböckerna är i stor utsträckning refererande och beskrivande, och därför ställes också för närvarande stora krav på läraren ifråga om förberedelsen till en »determinerad» diskussion, alltså en överläggning, som leder till ett bestämt mål. Inom flera ämnen borde man även kunna få fram aktivitet genom grupparbete, t. ex. i näringsgeografi, varukännedom och handelslära. Det är möjligt, att man vid tillämpning av sådana och liknande progressiva metoder icke hinner med så mycket teoretiskt kunskapsstoff, men det väsentligaste är, att eleverna redan i skolan får något av den aktiva, spontana inriktning, som är väsentlig inom handelslivet, och får arbeta med material och med metoder, som tillhör det aktiva affärslivet. I den studieplan för handel, som utarbetats på uppdrag av 1946 års skolkommissions yrkesutbildningsdelegation, har man tagit sikte på att övningarna skall vara verklighetsbetonade och att lärarna skall ha kontinuerlig kontakt med näringslivet och hämta material till undervisningen därifrån. Vi återkommer i ett senare avsnitt av detta kapitel till frågan om ett fortsatt arbete för erhållande av nya studieplaner. Husligt arbete Den husliga utbildningen inom yrkesskolväsendet är ur pedagogisk synpunkt kanske den som hittills erhållit den största stabiliteten, samtidigt som man kan konstatera, att undervisningens innehåll under de senaste åren genomgått och genomgår snabba förändringar. Den kan sägas vara stabil i det avseendet, att man följer en i många avseenden likartad, väl utarbetad metodik vid undervisningen. Denna fasthet i metodiskt hänseende beror bland annat på att man har en "jämförelsevis lång tradition att bygga på, både vid allmänna skolor och specialskolor för huslig utbildning. Vidare handhas undervisningen av lärare, som vad beträffar utbildningen i hushållsgöromål och hemvård har dels en utbildning av allroundkaraktär för vederbörande område, dels är utexaminerad från ett fåtal seminarier med samma utbildningsmål och likartade utbildningsmetoder. För undervisning i vävning finns kvalitativt och kvantitativt fullt tillfredsställande utbildningsanstalter, och för sömnad och barnavård, har man i regel haft tillgång till arbetskraft med erforderlig utbildning. 206

Den ovannämnda förändringen av undervisningens innehåll sammanhänger givetvis med den utveckling, som blivit en följd av vetenskaplig forskning på främst näringsfysiologins, sociologins* och barnpsykologins men även övriga husliga arbetsområden. Tillkomsten av en livsmedelsindustri för tillverkning av färdiga födoämnen eller halvfabrikat, förändrade hem- och matvanor m. m. har också ställt nya och ökade krav på den husliga utbildningen. Med en viss schematisering kan man uttrycka det så, att tidigare betraktades det i regel som tillräckligt för en flicka att få en grundutbildning för att klara arbetsuppgifterna i ett hem — en utbildning, som antingen erhölls vid arbete i hem eller i en kurs vid en specialskola. Denna grundutbildning jämte yrkespraktik var i regel också tillräcklig för det fåtal yrken, som — utöver husmodersyrket och hembiträdesyrket — avsåg yrkesmässig anställning i husligt arbete. Förändringarna i samhällets sociala och ekonomiska förhållanden har emellertid nödvändiggjort tjänster med specialutbildning inom det husliga arbetets område, t. ex. yrkeskokerskor vid olika anstalter, livsmedelskonsulenter, hemföreståndarinnor, barnsköterskor, hemvårdarinnor m. m. Denna specialutbildning sker vid särskilda kurser, i vissa fall efter praktik på arbetsplats. Skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation har låtit utarbeta en studieplan för utbildningen i 9 y i husligt arbete (hushållsgöromål, sömnad, barnavård). Denna kurs ger en grundläggande utbildning om cirka 700 timmar och anses i regel vara tillräcklig skolmässig grund för en husmors arbete i hemmet. Den har emellertid utformats så, att den samtidigt utgör skolmässig allmän grundutbildning för förvärvsyrken på det husliga arbetets område, om den följes av praktik i hem och arbetsliv och senare av specialutbildning i skolmässiga former för visst yrke. Vi ansluter oss till de pedagogiska synpunkter, som kommer till uttryck i nämnda studieplan. Utbildningen anknyter i olika avseenden till den allmänna utbildning och den hushållsutbildning eleverna erhållit i tidigare klasser, ävensom till deras allmänna erfarenhet. Planen söker tillgodose krav på åskådlighet i undervisningen och på elevernas aktiva arbete för att lära. Den tar hänsyn till elevernas olika behov av övning för inlärande av en arbetsuppgift och bryter i det fallet med en ofta förekommande mera stel uppläggning av övningarnas likartade fördelning på samtliga elever. Eleverna får praktiska arbetsuppgifter, då arbetet lägges så, att det så mycket som möjligt kommer att likna husmoderns. De får tillfälle att praktisera i sina hem och på andra arbetsplatser, varvid de skall på olika arbetsuppgifter tillämpa, vad de lärt i skolan. De fostras på olika sätt till att känna ansvar. Arbetet göres omväxlande och stimulerande. Även då det gäller inhämtandet av teoretiskt kunskapsstoff, sker det ofta laborativt genom lösning av arbetsuppgifter. De får arbeta såväl individuellt som i grupp. Även om en viss ämnesuppdelning måste ske, skapas sammanhang mellan de olika ämnena genom att samtliga ämnen tar sikte på utbildning av en husmoder 1

Jfr Betänkande angående familjeliv och hemarbete (SOU 1947: 46).

för hennes arbete i hemmet. Denna höga pedagogiska standard, som där åsyftas, bygger givetvis på förutsättningen att man skall ha tillgång till väl utbildade facklärare. Denna lärarfråga är föremål för utredning av särskilda sakkunniga. Vi vill i detta sammanhang uttala det önskemålet, att vid några yrkesskolor med förstklassig utrustning och personal organiseras några 9 y-avdelningar i husligt arbete, vid vilka man får tillfälle att som försöksverksamhet under ideala förhållanden konkretisera de pedagogiska uppslag, som finnes i den uppgjorda studieplanen för 9 y. E t t sådant försök skulle också kunna ge en uppfattning om vilka fordringar som är oeftergivliga, då man vill genomföra den i planen skisserade utbildningen.

Växelutbildning Vi har i olika kapitel berört växelutbildningen vid yrkesundervisningen. Denna innebär, att utbildningen i yrkesarbete sker växelvis i yrkesskola och på arbetsplats i företag, medan teoriundervisningen alltid är förlagd till skolan. Hittills har denna utbildningsform mest kommit till användning vid verkstads- och butiksbiträdesskolor. En skolform med liknande syfte erhålles, om eleverna under sin utbildning i yrkesskola får praktisera en sammanhängande period i ett företag, vilket bland annat prövats inom vissa yrkeskurser på den husliga utbildningens område. En tredje form utgör den s. k. utlåningen av elever till företagare, då dessa har behov av extra arbetskraft. Syftet med anordnande av praktik utanför skolan är givetvis i första hand att ge eleverna tillfälle till träning i yrkesarbete under näringslivets produktionsförhållanden. Växelundervisningen ger de unga lärlingarna möjlighet att på ett relativt tidigt utbildningsstadium komma in i produktionen, såsom den bedrives i näringslivet. En skolverkstads organisation, utrustning och arbetssätt måste få sin prägel av att huvudändamålet med den är att vara en plats främst för undervisning och ej för produktion. Det finns också de som gör gällande, att yrkesarbete icke kan läras i en skolverkstad. Vid all undervisning är det en allmän regel, att man skall tillämpa ett jämförelsevis långsamt tempo, särskilt vid inlärning av de grundläggande elementen i utbildningen. Det föreligger därför alltid risk, att arbetstakten även vid produktiva tillämpningsuppgifter i skolverkstaden kommer att hållas lägre än önskvärt. På liknande sätt kan det också vara med det praktiska arbetet vid handels- och hushållsundervisningen. Utbildning periodvis i företag bör då kunna ge yrkesskolelever bättre rutin i arbete. Ur utbildningssynpunkt kan det också vara av värde, att eleverna under någon tid får arbeta på en arbetsplats, som förutsattes i regel ha större och bättre utrustning för produktion än vad yrkesskolan i allmänhet har. 208

Man finner understundom, att elever efter en period på arbetsplatsen har en bättre förståelse för undervisningen, då de kommer underfund med att det de lär i skolan kommer till direkt nytta under praktiken — exempel på annan inställning finns emellertid också. Det torde ej heller vara utan betydelse för utbildningen, att föräldrar och elever erfar, att skolan samarbetar med välkända företag för att göra utbildningen »praktisk». Skolans tillsyn över utbildningen i företaget bör för dem också utgöra en garanti för att anordningen är till för elevernas utbildning och ej för att hålla företaget med arbetskraft. Elevernas tillfälle till större inkomst under utbildningstiden än arbetspremierna i skolan kan på sitt sätt skapa en goodwill till gagn för utbildningsintresset. För växlingsklasseleverna är det i regel en stimulans och glädje att få komma ut på en riktig arbetsplats, där man förtjänar pengar som alla de andra. Eleven får här ett mera påtagligt bevis för vad han duger till än i skolan. Inom industrin finns möjlighet att åtminstone någon tid få pröva på ackordsarbete, vilket i regel icke sker i skolan. Han får nya arbetskamrater och på grund av det samarbete, som äger rum mellan skolan och företaget, blir han i allmänhet väl omhändertagen av förmän och äldre arbetare. Ur praktisk och ekonomisk synpunkt måste det anses vara fördelaktigt, att en systematiskt upplagd växelutbildning medför att flera ungdomar kan mottagas i yrkesskolan än vad i regel eljest är fallet. Användes tvåskiftsväxling, kan varje elevplats i skolan utnyttjas av två elever, d. v. s. skolans utbildningskapacitet fördubblas. Om en tredjedel av eleverna åt gången har praktik hos foretag, kan skolan ta emot en och en halv gång så många elever som antalet elevplatser i skolan. Denna utbildningsform har emellertid flera olägenheter. Även om växelutbildningen ur tidssynpunkt är väl upplagd, medför den vissa avbrott i utbildningen. Yrkesarbetet i företagen kan vara och är ofta av annat slag än i skolverkstaden. Teoriundervisningen kan i regel icke knytas till företagspraktiken på samma sätt som till yrkesarbetet i skolan. I en del fall upphör teoriundervisningen helt under praktikperioden i företaget, och man måste räkna med att eleverna lätt glömmer sina före praktiktiden nyförvärvade kunskaper; en avsevärd del av teoritimmarna får användas till repetition efter återkomsten till skolan. Om man vill hålla samma antal teoritimmar i en växlingsklass som i en klass utan växling, måste som regel antalet teoritimmar fördubblas i den förra under skolperioden, vilket i sin tur medför motsvarande minskning av yrkesarbetet i skolverkstaden. Instruktionen i yrkesarbetet i skolan handhas i regel av utbildad lärare, som under årens lopp samlar pedagogisk erfarenhet. I företaget är elevernas förmän i regel icke pedagogiskt utbildade och mest inriktade på resultat ur produktionsmässig synpunkt. Det kan därför icke undvikas, att praktikanteleven ibland till en början betraktas som ett extra påhäng. Risk härför finns särskilt, då produktionen är sådan, att eleven skall ingå i arbetslag, som arbetar på ackord.

Vid växelundervisning har produktionen under skolperioden en viss tendens att minska, främst beroende på dels att eleverna inte kontinuerligt får arbeta i skolan, dels att teoriundervisningen, som nyss sagts, måste koncentreras till denna period. De avbrott, som växelutbildningen för med sig, bland annat på grund av att nya elever insattes på ett produktivt arbete, gör att yrkesskolornas leveranstid för beställda produkter blir så lång, att kunderna drar sig för att placera beställningar. Härigenom kan uppkomma en sådan minskning i eller så odifferentierad uppläggning av yrkesskolans produktiva verksamhet, att denna blir föga intressebetonad, vilket onekligen får en negativ inverkan på utbildningsresultatet under skolperioden. Även om man vill, att eleverna under utbildningstiden skall få så allsidiga kunskaper och erfarenheter som möjligt, kan man icke helt bortse från olägenheterna av att eleverna växelvis skall stå under helt olika arbetsledare och lyda under olika ordningsföreskrifter i sitt yrkesarbete. De olika miljöerna i skolverkstad och på arbetsplats kan medverka till uppkomsten av olika beteendemönster, som ger anledning till störningar i det personliga förhållandet mellan lärare och elever. Ehuru vissa pedagogiska olägenheter, såsom anförts, kan sammanhänga med växelutbildningen, anser vi dock, att denna utbildningsform har så stort värde att den bör komma till användning inom den skolmässiga utbildningen, framför allt därför, att den utgör en organiserad samverkan mellan näringslivet och samhällets egna skolor för de ungas yrkesutbildning samt ger eleverna den rutin, som icke lätt kan erhållas i skolarbetet. Följande bör dock iakttagas, för att anordningen skall bli tillfredsställande: 1. Eleverna bör ha en viss grundutbildning inom yrket, innan de erhåller praktik i företag. 2. Företagen bör utväljas med omsorg, så att garantier erhålles för att eleven får nytta av sin praktikperiod. 3. Överenskommelse bör träffas mellan skola och företag om arten av de arbeten eleven skall utföra och om utbildningsgången, t. ex. cirkulation å företagets olika avdelningar. 4. En lämplig yrkeslärare inom skolan bör avdelas för tillsyn av eleverna under praktiktiden och för kontakten med företagen, framför allt med elevernas förmän, handledare och vederbörande yrkesombud på arbetsplatsen. 5. Vid utbildningen bör en systematiskt upplagd periodväxling tillämpas med ej allt för korta perioder. 6. Under praktikperioden bör eleverna räknas såsom tillhörande sin skola, även om de ur arbetsmarknadssynpunkt intar ställning som anställda i företaget (t. ex. ifråga om lön, olycksfallsförsäkring och dylikt). Beträffande annan praktik än växelutbildningen vill vi anföra, att ordningen med s. k. utlåning av yrkesskolelever till företagare, när dessa har särskilt stort 210

behov av arbetskraft, ofta ej kan ur pedagogisk synpunkt anses ha samma värde som den ordnade växelutbildningen, då den kan medföra icke förutsedda ändringar i skolans utbildningsplan för vederbörande elev. Sådan utlåning bör dock kunna tillåtas i viss mindre omfattning.

Yrkesanalys Vid all undervisning föreligger svårighet att hålla sig å jour med utvecklingen. Denna frågas tillfredsställande lösning är kanske mera betydelsefull inom yrkesundervisningen än vid de allmänbildande skolorna. Eleverna skall i yrkesskolan lära sig den riktiga utövningen av yrket, så att de kan förtjäna sitt uppehälle därpå. I en av den centrala tillsynsmyndigheten — efter förslag av skolstyrelsen — fastställd undervisningsplan bestämmes de praktiska färdigheter, eleverna skall förvärva, och de till kursen hörande kunskapsmomenten. I allmänhet går man därvid tillväga på så sätt, att skolans ledning tillsammans med yrkesutövare diskuterar igenom, vad kursen bör innehålla. Det förslag, som blir resultatet av dessa överläggningar, remitteras ofta av den centrala tillsynsmyndigheten till olika organisationer eller experter för yttrande, innan det med eventuella justeringar fastställes som undervisningsplan. För en del yrken och skolformer har den centrala tillsynsmyndigheten utarbetat normalplaner, som utan vidare accepteras av skolorna. Inom en del stora industriföretag i utlandet och även i en del fall i Sverige verkställer man systematisk yrkesanalys i syfte att få klarlagt, vad en yrkesman behöver kunna. Genom ett studium med' tidsbestämning på arbetsplatser och genom intervjuer med arbetare, tjänstemän och arbetsledare söker man klarlägga de krav ifråga om färdigheter och kunskaper, som yrket ställer på sin utövare, och därvid beaktas även de olika färdigheternas betydelse inom yrket. Resultatet av analysen får sedan slå igenom i utbildningen på så sätt, att de för yrket väsentliga färdigheterna ägnas större uppmärksamhet än sådana, som är av mindre vikt. I allmänhet torde denna avvägning komma till uttryck i utbildningstiden för olika färdigheter, men det förekommer också, att man för varje väsentlig färdighet fastställer arbetsprov, vars godkända utförande medför övergång till nästa del i utbildningen — alltså en utbildningsgång i anslutning till den individuella prestationen. En yrkesanalys inom företaget kan också ge vid handen, att det är praktiskt taget omöjligt eller i varje fall ur ekonomisk synpunkt otänkbart att ge yrkesmän, som går under gamla välkända yrkesbeteckningar, en allroundutbildning för alla de färdigheter, som rymmes under vederbörande yrkesbeteckning. Man måste då nöja sig med en ganska kort utbildning i några allmänna grundläggande färdigheter och sedan inrikta utbildningen på någon speciell yrkesfärdighet för var och en av dem, som är under utbildning. Yrkesskolorna torde i sådant fall i allmänhet kunna medverka vid den grundläggande utbildningen men 211

endast undantagsvis göra en insats för specialutbildningen. För sådana »kollektiva» yrkesgrupper är det väsentligt, att analysen klarlägger, vad alla eller i varje fall de flesta behöver av grundläggande utbildning före sin specialträning. Sedan yrket eller yrkesområdet kartlagts, ställes man inför uppgiften att finna sådana utbildningsövningar — helst med saluvärdiga produkter till resultat — som effektivt bidrager till att på kortaste tid och bästa sätt nå det uppsatta utbildningsmålet. För ett företag, som utbildar sin egen arbetskraft, torde denna fråga vara lättare att lösa än för en yrkesskola, som inte alltid kan få beställare av produkter, ägnade att tillgodose utbildningsmålet. Det torde närmast vara näringslivets organisationer, som har att klarlägga, vad de inom vederbörande näringar anställda bör kunna, och det skulle vara ett värdefullt bidrag till inriktningen och effektiviseringen av yrkesundervisningen, om näringslivet mer än hittills genom analyser kunde kartlägga de yrken, för vilka utbildning vid yrkesskolor i allmänhet förekommer. Lärarutbildningen Utbildning av hushålblärarinnor (skolköks- och lanthushålls-), som bland annat anställes vid avdelningar för husligt arbete vid yrkesskolorna, förekommer vid statens skolköksseminarium, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, skolköksseminarierna i Göteborg och Umeå samt, med inriktning på lanthushållsundervisning, vid Fredrika Bremerförbundets lanthushållningsseminarium i Rimforsa. Yrkeslärarinnor i sömnad utbildas vid Fredrika Bremerförbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning i Stockholm och vid Nordenfeltska skolan i Göteborg. Barnavårdslärarinnor utbildas vid Fackskolan för huslig ekonomi och vävlärarinnor vid ett flertal skolor; största kapaciteten har Johanna Brunsons och Handarbetets Vänners vävskolor, båda i Stockholm. Frågan om utbildningen av lärarinnor inom det husliga området har varit föremål för särskild utredning (SOU 1950:46). Beträffande den nuvarande utbildningens art och omfattning hänvisar vi till den utförliga redogörelse, som finns i utredningen. År 1953 tillsattes en ny utredning för överarbetning avnyssnämnda förslag. På grund härav har vi icke anledning att i förevarande sammanhang närmare gå in på utbildning av lärare för yrkesskolornas undervisning i husligt arbete. Vi vill dock understryka de synpunkter, som 1946 års skolkommission anförde i sitt remissutlåtande den 4 juli 1951. Skolkommissionen hemställde bland annat, att lärarna på det husliga området borde få fyra respektive fvra och ett halvt års grundutbildning, som efter aspiranttjänstgönng skulle ge kompetens att undervisa i ett respektive två husliga ämnen på enhetsskolans högstadium, även 9 y, och i därmed jämförliga skolformer, att yrkeslärarkompetens för andra än barnavårds- och yrkessömnadslärarinnor skulle ernås efter ytterligare ett års seminariestudier jämte viss praktik. Nuvarande lärarutbildning för undervisning i industri och hantverk samt i 212

handel är ordnad i huvudsaklig överensstämmelse med förslag avgivet av överstyrelsen för yrkesutbildning den 20 juni 1947 (SOU 1947: 55). Skolkommissionen har i sitt yttrande den 17 november 1947 över denna utredning tillstyrkt överstyrelsens förslag, och lärarutbildning i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget har varit anordnad sedan år 1949. I motsats till folkskollärar- samt hushålls-, barnavårds- och vävlärarutbildningen men i likhet med läroverkslärarnas provar är överstyrelsens grundläggande utbildning för industri-, hantverks- och handelslärare en rent pedagogisk utbildning. Det förutsattes sålunda, att läraraspiranterna redan vid inträdet i en pedagogisk kurs har erhållit den fackmässiga utbildningen för de ämnen, i vilka de skall undervisa. För blivande yrkeslärare, alltså lärare i yrkesarbete vid verkstadsskolor, erfordras sålunda bland annat, att de skall vara skickliga yrkesmän med minst sju års praktik i yrket. Den pedagogiska utbildningen, som lyder direkt under yrkesöverstyrelsen och ledes av dess femte byrå, pågår under 15 veckor, varjämte de blivande yrkeslärarna skall fullgöra assistentlärartjänstgöring under cirka fem månader ( = en skoltermin) vid av överstyrelsen anvisad skola och under tillsyn av överstyrelsen. Blivande handelslärare samt lärare i yrkesteoretiska ämnen vid industri- och hantverksskolor, vilken senare kategori hittills icke varit representerad vid dessa kurser, har dock icke sådan assistentlärartjänstgöring. För lärare i yrkesarbete, som genomgått grundläggande pedagogisk kurs, kan ordnas kortare kompletterande kurser med fackmässig och metodisk utbildning, varigenom de kan vinna behörighet att undervisa i teoriämnen. — Därjämte förekommer ett flertal kompletterings- och fortbildningskurser för redan anställda lärare med heltidstjänstgöring vid yrkesskolor samt för timlärare vid dessa skolor. Från och med november 1949 till och med december 1953 har överstyrelsen ordnat 106 längre och kortare kurser med i medeltal 30 deltagare per kurs. Antalet kurstimmar för dessa kurser uppgår till sammanlagt cirka 11 850. De längsta kurserna (cirka 450 timmar) har varit de nämnde 15 veckors grundläggande pedagogiska kurserna för blivande yrkeslärare vid industri- och hantverksskolor. Delvis i samundervisning med denna kurs har i regel varje år anordnats en liknande kurs för blivande handelslärare. Elevantalet i den förra kurstypen har varit cirka 25 och i den senare cirka 10. Utbildningen har i stort sett motsvarat rekryteringsbehovet av lärare av här ifrågavarande kategorier, som år 1947 beräknades till 37 vid industri- och hantverksskolorna respektive 10—-15 vid handelsskolorna. Vi föreslår (kap. 9, sid. 126), att yrkesskolväsendets heltidsundervisning under loppet av 15 år utökas med 500 kurser för industri och hantverk, 125 för handel och 375 för husligt arbete. Denna utbyggnad kommer att kräva cirka 660 nya heltidsanställda industri- och hantverkslärare, cirka 125 lärare i handelstekniska ämnen och cirka 500 lärare i husligt arbete. Vid denna beräkning har hänsyn tagits till att en del av undervisningen kommer att handhas av dels lärare med 213

annan pedagogisk utbildning (t. ex. språklärare med provar, folkskollärare, gymnastiklärare), dels i viss, mindre utsträckning timlärare utan egentlig pedagogisk utbildning. Om utbyggnaden skulle fördelas på 15 år, blir det i genomsnitt per år 44 industri- och hantverkslärare, 8 handelslärare och 33 lärare i olika kategorier inom husligt arbete. Vi har emellertid föreslagit en snabbare utbyggnad under den första tiden av 15-årsperioden, vilket medför, att yrkesskollärarutbildningen måste ske i motsvarande takt. Enligt denna utbyggnadsplan behövs årligen under första 10-årsperioden 52 nya industri- och hantverkslärare, 10 handelslärare och 40 lärare för husligt arbete. För utbildningen av lärare för det husliga arbetsområdets olika grenar ger vi icke något förslag i förevarande sammanhang men har under hand anmält till de för utredning av lärarutbildningen på detta område särskilt tillkallade sakkunniga det behov av lärare, som vid en utbyggnad av yrkesskolväsendet enligt vårt förslag skulle uppkomma. Här upptages alltså endast frågan om utbildning av industri- och hantverkslärare samt handelslärare. Då ersättningsbehovet för industri- och hantverkslärarkåren för närvarande kan uppskattas till 10—15 och för handelslärarkåren till fem per år, bör under vart och ett av åren 1955— 1965 utbildas i runt tal 65 industri- och hantverkslärare och 15 lärare i handelstekniska ämnen. Det för varje år behövliga tillskottet av lärare får givetvis som hittills ett år i förväg beräknas av yrkesöverstyrelsen med ledning av gjorda undersökningar av antalet nytillkommande kurser och avgående lärare. De grundläggande pedagogiska kurserna om 15 veckor har hittills varit förlagda till Stockholms yrkesskolor och Stockholms stads handelsgymnasium, vilka skolor även utgjort övningsskolor för läraraspiranterna. Vid några tillfällen har också centrala verkstadsskolan i Häggvik, Maria Husmodersskola och institutet för blinda å Tomteboda anlitats för ändamålet. Den av oss föreslagna lärarutbildningen förutsätter visserligen något mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten, men den torde fortfarande kunna förläggas till Stockholm, om två kurser ordnas per år. Den ena bör då bli en industri- och hantverkslärarkurs med 35 deltagare och den andre en kombinerad kurs för industri- och hantverkslärare samt handelslärare med 45 (30 + 15) deltagare. Förläggningen av kurserna bör liksom hittills få ankomma på överstyrelsen. Statsverkets kostnader för lärarkurs bör, med hänsyn till medgiven ökning av dagtraktamenten m. m. och med beaktande av att viss undervisning kan ordnas gemensam endast varannan kurs enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning under hand lämnade uppgifter, beräknas till omkring 3 000 kronor per deltagare och för assistentJärarpraktiken till omkring 1 900 kronor per assistentlärare. Kostnaderna för den grundläggande lärarutbildningen med två kurser årligen skulle sålunda uppgå till (80 X 3 000 = ) 240 000 kronor samt för assistentlärartjänstgöringen (65 X 1 900 = ) 123 500 kronor eller sammanlagt 363 500 kronor per år. Då yrkesöverstyrelsen redan har medel till en sådan 214

lärarkurs inom ramen för reservationsanslaget till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen (statsverkspropositionen 1954, bil. 10: åttonde huvudtiteln, sid. 502), blir alltså kostnadsökningen ungefär hälften av sistnämnda belopp eller, avrundat nedåt, 180 000 kronor. I sitt förslag till lärarutbildningen (SOU: 1947:55) föreslog yrkesöverstyrelsen inrättande av en statlig övningsskola för den praktiska lärarutbildningen (a. a. sid. 100—115). Denna övningsskola skulle ha 17 avdelningar med sammanlagt 250 elever samt elevhem för 200 elever och lärarkandidater. Engångskostnaden för den statliga övningsskolan med fullständig utrustning beräknades 1947 preliminärt uppgå till i runt tal 3 360 000 kronor, vartill kom kostnader för tomt. För elevhemmet beräknades kostnaderna till 1 738 000 kronor. De årliga driftskostnaderna för övningsskolan uppskattades till i runt tal 375 000 kronor. Driftskostnaderna för elevhemmet borde täckas av avgifter från de inackorderade. — Enligt verkställd överslagsberäkning skulle engångskostnaderna för motsvarande övningsskola nu gå till 5 100 000 kronor och för elevhemmet till 2 600 000 kronor samt. driftskostnaderna för övningsskolan till i runt tal 700 000 kronor per år. Överstyrelsen för yrkesutbildning motiverade sitt förslag främst med följande synpunkter: En lärarutbildning, förlagd till en eller flera vanliga yrkesskolor är behäftad med väsentliga olägenheter. Den gör intrång i skolans ordinarie undervisning. Lärarutbildningen kan ej göras tillräckligt omfattande; övningslektionerna måste inskränkas till det minsta möjliga. Lärare vid yrkesskolor tillsättes utan hänsyn till lämplighet som pedagogiska handledare vid lärarutbildning. Då lärarutbildningen ej är en fast institution kan i regel ej önskvärd intim samverkan utvecklas mellan ledningen för lärarutbildningen och yrkesskolans lärare; möjligheterna att utarbeta och pröva uppslag och nya metoder i undervisningen blir starkt begränsade. Under hänvisning till de av överstyrelsen anförda motiven vill vi principiellt tillstyrka, att en sådan skola inrättas, och hemställer att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att överarbeta den tidigare utredningen samt till Kungl. Maj:t avgiva förslag om inrättande av en statlig övningsskola för yrkesskollärarutbildning. Några yrkespedagogiska frågor Läroböcker och kompendier I sin ovannämnda utredning om lärarutbildningen påtalade överstyrelsen för yrkesutbildning bristen på läroböcker för yrkesundervisningen och angelägenheten av att överstyrelsen sattes i stånd att utvidga den förlagsverksamhet, som under synnerligen blygsamma förhållanden bedrevs genom överstyrelsens bokdetalj. Sedan 1947 har visserligen någon förbättring inträtt i läroboksfrågan. Lärare vid yrkesskolor och andra praktiska skolor har utgivit en del läroböcker, bland annat i handelsämnen, husligt arbete och i ämnen som teknologi, material215

lära, yrkesräkning och yrkesritning för sådana industri- och hantverksyrken, som är allmänt förekommande. Några bokförlag har lagt upp särskilda serier av läroböcker för yrkesundervisningen på liknande sätt som för folkskolan och realskolan. Vidare har korrespondensinstituten fortsatt att ställa sina brevkurser till yrkesskolornas förfogande; en i och för sig god sak, som dock sannolikt medför att kostnaderna i en del fall blir högre än om vanlig lärobok stått till förfogande. I några fall har sådan lärokurs utarbetats i samråd med yrkesöverstyrelsen; den kan då köpas till nedsatt pris hos överstyrelsens bokdetalj. Överstyrelsen har insamlat och bearbetat uppgifter om i yrkesundervisningen använda läroböcker och har upprättat register över dessa böcker. Vidare har överstyrelsen bearbetat och ombesörjt utgivningen av en del nya läroböcker inom industri och hantverk. En del äldre läroböcker har också omarbetats och utkommit i reviderade upplagor. Ehuru vi således kan konstatera, att en förbättring inträtt i yrkesskolornas läroboksfråga, saknas dock alltjämt lämpliga läroböcker för flera ganska vanliga yrken. Förekommer undervisning i ett yrke endast vid ett fåtal kurser, kommer det alltid att bli svårt, för att inte säga omöjligt, att få fram läroböcker, om icke särskilt understöd lämnas. Statsunderstöd för utgivande av läroböcker för yrkesundervisning torde här vara behövligt. I många fall torde det dock kunna räcka med ett duplicerat kompendium; härigenom kan kostnaderna nedbringas, då upplagan är liten. Den inom överstyrelsen år 1949 organiserade femte byrån, som handhar bland annat yrkesskollärarutbildningen, lärarnas fortbildning och läroboksfrågan, har hittills, såsom ovan anförts, icke haft möjlighet att uppta sistnämnda fråga annat än i mindre utsträckning. Dess personal, en byråchef, en förste byråingenjör, en byråsekreterare (jämte biträdespersonal) är otillräcklig för de många arbetsuppgifter, som tilldelats byrån. Vad man synes behöva är medel för att få fram först och främst kompendier, som ur förlagssynpunkt aldrig kan bära sig ekonomiskt men som likväl är nödvändiga för yrkesundervisningen. Därutöver bör överstyrelsen naturligtvis liksom hittills kunna ge ut även böcker och kompendier, som kan beräknas i så stor upplaga, att verksamheten bär sig ekonomiskt. Överstyrelsen bör tilldelas erforderliga medel för att kunna uppdraga åt lärare eller andra fackmän att mot skäligt författararvode utarbeta önskade kompendier. För dessas granskning ur pedagogisk synpunkt bör experter tillkallas. Som bidrag till verksamheten med utgivande av sådana kompendier och läroböcker, för vilka inkomsterna ej beräknas täcka utgifterna, bör tillskjutas statsmedel, förslagsvis ett årligt belopp av 50 000 kronor. Handledningar m. m. för yrkesundervisningen I nyssnämnda utredning SOU 1947: 55 föreslogs, att detaljerade handledningar i olika yrkesämnen borde utarbetas för att yrkesundervisningen skulle kunna effektiviseras. Dessa handledningar skulle vara till hjälp främst för oerfarna 216

lärare, t. ex. yrkesutövare, som tjänstgör som timlärare i yrkesskolor och icke kan beräknas genomgå någon längre lärarutbildning. I utredningen föreslogs, att dessa handledningar borde utarbetas på överstyrelsens för yrkesutbildning uppdrag av skickliga lärare och förläggas av överstyrelsens utvidgade bokdetalj. Även denna uppgift har överstyrelsen hittills måst lämna åt sidan. Uppgiften är i själva verket mera besvärlig och komplicerad än vad som kan tyckas vid första påseende. Det visar sig ytterst svårt att få lämpliga personer, som är villiga att åta sig ett sådant uppdrag, och i regel kräves sedan ett omfattande, väl samordnat arbete för att överhuvud nå fram till ett acceptabelt resultat. Kostnaderna för framställning av dessa handledningar blir visserligen ganska höga, men med hänsyn till ändamålets vikt på intet vis avskräckande. Vissa erfarenheter om sådant arbete erhöll den kommitté inom skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation, som hade i uppdrag att anskaffa studieplaner för den förberedande yrkesundervisningen i 9 y. För utarbetande av ett 25-tal planer anlitades ett stort antal experter. Ehuru ersättningen till studieplanernas författare i flertalet fall ej kunde anses vara skälig betalning — arbetet utfördes i stor utsträckning på övertid av tjänstemän i statlig, kommunal eller enskild tjänst — blev kostnaderna avsevärda, i runt tal 28 000 kronor. Om man tar i betraktande såväl samhällets som elevernas utgifter och uppoffringar för yrkesutbildningen, måste dock en dylik kostnad anses vara motiverad; den syftar ju i själva verket till att ge bästa möjliga resultat av yrkesundervisningen. För arbetet med handledningarna bör tillsättas arbetsgrupper på 2—3 personer, och det torde vara lämpligt att vederbörande konsulent hos överstyrelsen, som har den förstahandskännedom om behovet av handledning i undervisningen^ ingår i en sådan arbetsgrupp. I detta sammanhang vill vi erinra om behovet av anvisningar för individuell undervisning och åtgärder för ytterligare försök med korrespondensundervisning för inhämtande av kunskaper i yrkesteoretiska ämnen vid yrkesskolor med t. ex. blandade avdelningar. Något särskilt anslag bör tills vidare icke beräknas för denna verksamhet, utan kostnaderna kan täckas av reservationsanslaget för yrkespedagogisk reformverksamhet, som bör höjas från nuvarande 50 000 kronor till förslagsvis 75 000 kronor. Undervisningsmateriel De svenska yrkesskolorna kan sägas vara väl försedda med undervisningsmateriel för den manuellt-praktiska utbildningen, alltså ifråga om maskiner, verktyg, redskap och dylikt. Däremot råder en viss brist på lämplig demonstrationsmateriel för belysning av de företeelser, som bildar underlaget för den praktiska verksamheten, och deras inbördes sammanhang ävensom brist på goda demonstrationshjälpmedel vid den manuellt-praktiska undervisningen. Detta förhållande är ganska naturligt. Yrkesundervisningen har ännu icke fått den om217

fattning, att en framställning av särskilda pedagogiska hjälpmedel enbart för denna undervisning blir ekonomiskt lönande för ett företag, som eljest sysslar därmed. Många duktiga yrkeslärare tänker dock själva ut sådana hjälpmedel. I en del fall kommer dessa uppslag till kännedom utanför den egna skolan, t. ex. genom artiklar i »Tidskrift för praktiska ungdomsskolor» eller genom demonstration å yrkesskolutställningar. I en del fall, ehuru i ganska ringa omfattning, standardiseras modellerna och försäljes av den skola, där uppslaget gjorts, eller genom någon skolmaterielfirma. Men i regel blir uppslaget vederbörande skollärares egendom, som han använder i sin undervisning och som försvinner med honom. I Danmark har i vissa fall undervisningsmateriel, t. ex. en standardiserad materielprovsamling och en el. laborationsutrustning, genom den centrala tillsynsmyndighetens försorg sammanställts och distribuerats till skolorna. " Överstyrelsen för yrkesutbildning har också anskaffat en del åskådningsmateriel, bland annat för barnavårds-, sömnads- och vävundervisningen. Visserligen kan man knappast begära, att överstyrelsen skall fungera som en skolmaterielfirma i större omfattning för standardisering och försäljning av sådan undervisningsmateriel, men vi vill ändock föreslå, att överstyrelsen får möjlighet utdela gratifikationer till lärare för uppslag, som överstyrelsen kan delge landets yrkesskolor för användning vid dessa. Anslag för detta ändamål bör upptagas i överstyrelsens statframställning, sedan överstyrelsen verkställt erforderlig utredning angående formerna för utdelning av gratifikationer. Film och dylikt i yrkesundervisningen Beträffande undervisningen med film och bildband som hjälpmedel pågår ett verkligt uppsving vid landets yrkesskolor. Överstyrelsen för yrkesutbildning har icke endast låtit alla lärarkandidater i de grundläggande lärarkurserna genomgå en filmundervisningskurs, i vilken deltagarna får lära sig skötseln av filmapparater och får kunskaper i filmundervisningsmetodik, utan har också ordnat med ett flertal filmkurser för lärare på olika håll i landet. Överstyrelsen har också medverkat till att ett stort antal utländska instruktionsfilmer blivit tillgängliga för svensk yrkesundervisning och har i samarbete med arbetsmarknadens yrkesråd dels sammanställt en förteckning över filmer och bildband för yrkesutbildning, dels utgivit en handledning angående bildband och film i yrkesundervisningen. Därjämte har överstyrelsen sammanställt en del bildband samt utarbetat beskrivningar till filmer och bildband m. m. Eftersom filmapparater, filmer och bildband kan anskaffas till skolorna respektive förhyras med statsbidrag, har filmundervisningen i hög grad underlättats och stimulerats. Behov av centralbibliotek för yrkesundervisningen I sin utredning SOU 1947: 55 lämnade yrkesöverstyrelsen en redogörelse för sitt bibliotek. Överstyrelsen anförde därvid bland annat 218

»En utbyggnad och effektivisering av biblioteksverksamheten med speciell inriktning på det yrkespedagogiska området är av vikt för den yrkeslärarutbildningsverksamhet, som planeras i föreliggande utredning. Denna utbildningsverksamhet tar icke endast sikte på en utbildning av yrkeslärare för att tillgodose ett visst nyrekryteringsbehov av lärare vid yrkesskolor utan är även inriktad på ständig pågående fortbildning av yrkeslärarkåren, ehuru denna del av utbildningsverksamheten under de första åren av naturliga skäl måste träda mera i bakgrunden och endast försöksvis anordnas. Det torde utan vidare vara klart, att det är en värdefull hjälp i lärarutbildningen, om lärarkandidaterna ha tillgång till ett specialbibliotek. Så är förhållandet vid t. ex. våra folkskoleseminarier, och behovet gör sig ännu starkare gällande, då det är fråga om yrkeslärarutbildning, eftersom härvid behövlig litteratur mera sällan är tillgänglig i bokhandel eller i allmänna bibliotek. Ännu större behov av ett specialbibliotek föreligger naturligtvis, da det är fråga om fortbildning av yrkeslärare, eftersom en fortbildning i mer eller mindre grad innebär djupare studier inom ett fack eller ett ämne. Vidare torde det vara nödvändigt för lärarna vid utbildningskurserna att ha tillgång till ett specialbibliotek. Det torde också ligga inom det möjligas gränser att få ett yrkespedagogiskt bibliotek, som kan vara till gagn för yrkeslärare ute i landet. Det bör övervägas, om icke biblioteket skulle kunna i viss utsträckning medgiva utlåning av böcker åt yrkeslärare. En katalog over bibliotekets bokbestånd borde således tryckas i så stor upplaga, att åtminstone varje yrkesskola i riket kunde få ett exemplar, varjämte duplicerad accessionskatalog over bibliotekets nyförvärv borde utarbetas och utsändas minst en gång årligen. Eventuellt skulle meddelande om viktigare nyförvärv av böcker kunna tillställas yrkeslärarorganisationernas tidskrifter. En biblioteksverksamhet av här skisserad art kan icke ombesörjas av en deltidsanställd, som tjänstgör sammanlagt cirka en dag i veckan, såsom för närvarande är fallet. Önskvärt vore, om härför kunde anställas en bibliotekarie med heltidstjänstgöring. Överstyrelsen ifrågasätter emellertid, om icke biblioteket borde anknytas till den planerade lärarutbildningen och ställas under samma ledning som denna. Lämpligen kunde då den assistent, som lärarutbildningens föreståndare under alla förhållanden synes behöva, till en början få till uppgift bland annat att med erforderligt biträde svara för biblioteksverksamheten.» N å g o n väsentlig u t b y g g n a d a v biblioteksverksamheten eller de övriga åtgärder, som h ä r ovan skisserats, h a r hittills ej k u n n a t genomföras. Orsakerna härtill är främst, a t t den fåtaliga personalen på överstyrelsens femte b y r å haft full sysselsättning med lärarutbildningen och med anskaffningen av undervisningsfilm m. m. och a t t erforderlig personal för skötseln a v biblioteket icke k u n n a t anställas. Vidare h a r i den barack, d ä r ä m b e t s v e r k e t för n ä r v a r a n d e är inhyst, icke k u n n a t uppbringas tillräckligt stort och ändamålsenligt u t r y m m e för bibliot e k e t . Viktigt är a t t biblioteket får erforderlig biträdespersonal. F ö r n ä r v a r a n d e h a n d h a v e s biblioteket av en person med endast några t i m m a r s tjänstgöring per vecka. Yrkesöverstyrelsens organisation skall bli föremål för särskild utredning. Vi anser, a t t frågan om överstyrelsens bibliotek därvid också bör b e a k t a s och vill u t t a l a v å r t önskemål om a t t avseende fästes därvid, a t t d e t t a bibliotek icke endast bör vara a v s e t t för i n t e r n t bruk inom ä m b e t s v e r k e t u t a n också bör vara e t t specialbibliotek för landets yrkesskolor. 219

Yrkespedagogiska förslag Sammanfattningsvis får vi här föreslå, att överstyrelsen för yrkesutbildning får bemyndigande medgiva, att statsbidrag må utgå med belopp motsvarande hela avlöningen åt lärare, som erhåller överstyrelsens uppdrag att med tjänstledighet under högst ett arbetsår från ordinarie undervisning planera eller utföra yrkespedagogisk försöksverksamhet, att anslaget för utbildning av lärare för yrkesundervisning ökas med 180 000 kronor från och med budgetåret 1955/56 för att möjliggöra ökad utbildning av yrkesskollärare, att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta det förslag om inrättandet av en statlig övnings- och försöksskola för yrkesskollärarutbildningen, som framlagts av överstyrelsen (SOU 1947: 55), att ett årligt belopp av 50 000 kronor ställes till överstyrelsens förfogande från och med budgetåret 1955/56 för utarbetande av läroböcker och kompendier för yrkesundervisningen, att för handhavande av överstyrelsens förlagsverksamhet från och med samma budgetår inrättas en tjänst i sådan lönegrad att till densamma kan förvärvas för uppgiften fullt kvalificerad kraft, att anslaget till överstyrelsens pedagogiska reformverksamhet från och med nyssnämnt budgetår höjes med 25 000 kronor till 75 000 kronor för att möjliggöra utarbetande av handledningar m. m. för yrkesundervisningen, att överstyrelsen får i uppdrag att verkställa utredning och till Kungl. Maj:t avge förslag om utdelning av gratifikationer till lärare, som ställer yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens förfogande, samt att frågan om organisationen av överstyrelsens specialbibliotek för yrkesundervisning upptages vid den översyn av överstyrelsens organisation, som förebådats.

K A P I T E L 17

Yrkesutbildningens ledning och administration

Inledning Den centrala och lokala ledningen av skol- och utbildningsväsendets olika grenar är mycket splittrad. Inte mindre än fem olika departement och ett femtontal skilda ämbetsverk övar tillsyn över skolor och kurser, som ger allmän eller yrkesutbildande undervisning. På det lokala planet har varje skola, hur liten den än är, en från andra skolor på orten fristående styrelse. Om man vill tillåta sig en kraftig schematisering, kan man dock säga, att det mesta av den allmänbildande undervisningen centralt sorterar under skolöverstyrelsen under det att huvudparten av den skolmässiga yrkesutbildningen lyder under yrkesöverstyrelsen. (Som skall visas längre fram i detta kapitel ligger dock betydande delar av yrkesutbildningen under andra ämbetsverk.) I den nya enhetsskolan ingår yrkesutbildning obligatoriskt i ämnessammansättningen på en av linjerna i sista klassen. Detta medför vissa förändringar i skolväsendets både centrala och lokala ledning och aktualiserar tanken på en genomgripande omdaning av skolväsendets administrativa organisation. På frågan om den skolmässiga yrkesutbildningens ledning kan man tillämpa två betraktelsesätt. Antingen kan man dra en gräns mellan allmänbildande skolor och yrkesskolor och både centralt och lokalt föra dem under olika myndigheter, eller också kan man försöka åstadkomma en samordning mellan de båda slagen av undervisning. Den förra linjen har av naturliga skäl varit den hittills tillämpade — yrkesutbildningen har i allt väsentligt legat utanför den obligatoriska skolan. Den senare linjen har aktualiserats av enhetsskolans yrkesutbildning och har understrukits av såväl departementschefen som riksdagen vid behandlingen av skolkommissionens principbetänkande och även i andra sammanhang, där anknytningen mellan obligatorisk skola och egentlig yrkesutbildning varit på tal. Om man även i fortsättningen skulle följa den första linjen — gränsdragningslinjen — kan det bli svårt att säga var gränsen skall dras, d. v. s. var enhetsskolans praktiska undervisning slutar och yrkesutbildningen börjar. Det rimligaste enligt denna uppfattning skulle väl vara att betrakta endast sådana 9 y-elever, som fullgör det nionde skolåret i yrkesskola, såsom hörande till den egentliga yrkesutbildningen. All annan 9 y-utbildning skulle då höra till den allmänbildande skolan och utgöra avslutningen på denna. Om man följer den andra linjen — samordningslinjen — blir det naturligt att betrakta den praktiska undervisningen i 9 y som en påbörjad yrkesutbildning, vare sig den sker i yrkesskola 221

eller inte. Vi har hela tiden i vårt betänkande anslutit oss till denna linje och starkt tryckt på sambandet mellan den praktiska utbildningen i 9 y och den fortsatta yrkesutbildningen. Om enhetsskolans 9 y skall kunna utformas efter samordningslinjen, aktualiseras frågan om hur samarbetet mellan de olika berörda myndigheterna bäst skall kunna läggas upp både på det lokala, det regionala och det centrala planet. Genom 9 y kommer frågan om yrkesutbildningens ledning på alla dessa tre plan i ett helt annat läge än den varit, så länge man kunnat hävda, att yrkesutbildningen helt legat utanför den allmänbildande skolan.

Lokal ledning Hittills har man i likhet med skolväsendet i allmänhet, haft särskild styrelse för varje yrkesskola. Även i de fall, då en skola varit mycket liten och haft endast deltidsundervisning i obetydlig omfattning, har så varit fallet. Skolväsendets lokala ledning är för närvarande föremål för särskild utredning inom 1951 års skolstyrelseutredning. Skolstyrelseutredningen har tills vidare föreslagit en särskild organisation för försöksdistrikt med nioårig enhetsskola och för denna organisation gäller nu provisoriska bestämmelser genom en lag om särskild skolstyrelse samt kungörelse om tillämpningsbestämmelser för denna lag (SFS 1952:434 och 652). Dessa bestämmelser gör det möjligt för Kungl. Maj:t att medge gemensam skolstyrelse för enhetsskolan och vissa yrkesutbildande skolor. Enhetsskolan och eventuellt allmänt läroverk eller annan högre allmänbildande skola skall enligt den särskilda skolstyrelselagen (SFS 1952:434) efter beslut av Kungl. Majrt lyda under gemensam styrelse. I och med tillkomsten av dessa författningsbestämmelser har samordningslinjen, i varje fall under försöksverksamheten, blivit officiellt erkänd. Systemet med gemensam styrelse för enhetsskolan och yrkesskola prövas för närvarande inte bara i små utan också i åtminstone ett större försöksdistrikt (Sundbyberg). I många kommuner kommer den skolmässiga ykesutbildningen med heltidsundervisning att byggas ut i anslutning till 9 y. De kurser, som på detta sätt kommer till stånd, kommer i de mindre kommunerna med tiden sannolikt att så gott som helt rekryteras med alltjämt skolpliktiga ungdomar, d. v. s. elever i klass 9 y. I regel blir det bara den yrkesutbildande deltidsundervisningen, som på dessa orter kommer att ligga ovanför enhetsskolstadiet. Endast på större orter, som har mera betydande yrkesskolor med fleråriga heltidskurser och en omfattande deltidsundervisning, kommer troligen — sedan enhetsskolsystemet blivit helt genomfört — huvudparten av den skolmässiga yrkesutbildningen att ligga utanför den obligatoriska skolans område. Sådana mera betydande yrkesskolor torde emellertid för lång tid framåt knappast komma att finnas mer än i ett relativt fåtal kommuner. Såsom framhållits i annat sammanhang, är det för närvarande inte mer än cirka fyrtio kommunenheter i landet, som har över 222

20 000 invånare. Vi har också på annan plats visat, att inte ens ett rekryteringsunderlag på 20 000 invånare alltid medger en mera omfattande differentiering av de yrkesutbildande heltidskurserna ovanför 9 y. Deltidsundervisningen bör däremot i de flesta sådana kommuner kunna få betydande räckvidd. Yrkesutbildningens lokala ledning måste givetvis handhas av personer med kännedom om och överblick över arbetsmarknad och yrkesliv. I den mån man har fristående yrkesskolstyrelse, strävar man vid sammansättningen av denna efter att få en så allsidig representation som möjligt för traktens näringsliv. Sådana hänsyn har knappast tagits vid sammansättningen av en allmän skolstyrelse. Enligt det nu tillämpade provisoriet med gemensam skolstyrelse bör vid sidan av den särskilda skolstyrelsen finnas ett expertråd med representanter för arbetsgivare och arbetstagare inom olika näringsgrenar och yrken. Detta expertråd skall biträda vid utformningen av utbildningen för olika näringsgrenar inom skolområdet och bör således bestå av representanter för samtliga viktigare yrkesområden och yrken, som kan komma ifråga. Expertrådet skall vara rådgivande ifråga om yrkesutbildningen i enhetsskolan och i förekommande fall, d. v. s. när styrelsen är gemensam för enhetsskola och yrkesskola, även ifråga om den fortsatta yrkesutbildningen. Det är dock troligt att, om nämnden får en så representativ sammansättning, som avses i lagen, den i realiteten blir bestämmande i yrkesutbildningsfrågor. Om man inrättar gemensamma styrelser för enhetsskola och yrkesskola bör man givetvis även inom den egentliga styrelsen tillgodose behovet av fackkunskap på yrkeslivets område. Inom de nuvarande yrkesskolstyrelserna kan man långtifrån alltid säkra tillräckliga fackkunskaper inom alla de områden, som skolans verksamhet berör. Yrkesskolstadgan medger därför tillsättandet av särskilda yrkesnämnder för de olika yrkena. Vid åtskilliga skolor har man sådana nämnder, framför allt för heltidsundervisningen. Dessa nämnder är sammansatta och fungerar på samma sätt som expertråden i försöksdistrikt med gemensam skolstyrelse, men de har till skillnad från dessa endast hand om frågor, som rör ett bestämt yrke med angränsande områden. I de flesta fall har nämnden endast två ledamöter (partsrepresentanter) samt en ordförande. Men ibland kan nämnden genom särskilda reglementsbestämmelser erhålla flera ledamöter (ex. i Stockholm). I allmänhet blir, trots att nämnden inte har beslutanderätt, dess åsikter dock i realiteten utslagsgivande ifråga om undervisningen för det yrke eller de yrken nämnden avser. Den provisoriska skolstyrelselagen medger således, att behovet av fackexpertis inom yrkesskolans ledning kan tillgodoses på två vägar, även i de fall då man har en för flera olika skolformer gemensam styrelse, nämligen dels genom att man i styrelsen inväljer personer med intresse för utbildningsfrågor och anknytning till de viktigaste yrkesområdena inom skolområdet, dels genom expertrådet med dess representanter för de viktigaste yrkena och yrkesområdena. Expertrådet torde vid behov kunna arbeta på sektioner och skulle då till sin 223

funktion närmast kunna jämföras med de yrkesnämnder, som medges i yrkesskolstadgan. Om man på detta sätt säkrar den fackmässiga representationen i och vid sidan av skolstyrelsen, kan man säkerligen i ett mycket stort antal kommuner bäst tillvarata yrkesutbildningsintressena, om yrkesskolan ställs under samma styrelse som de allmänbildande skolorna, med vilka ett intimt samarbete måste upprätthållas såväl ifråga om planering och organisation som i pedagogiska frågor. En fristående styrelse för yrkesskolan skulle i åtskilliga kommuner kanske endast komma att syssla med en, kanske begränsad, deltidsundervisning och någon enstaka två- eller flerårig heltidskurs. Enhetsskolstyrelsen måste under alla förhållanden få ett visst inflytande över den yrkesutbildning, som kommer att ligga inom ramen för 9 y, även om utbildningen sker i kurser knutna till yrkesskolan. Inte minst torde den allmänbildande undervisningen och ett ev. gemensamt utnyttjande av vissa lärare nödvändiggöra en gemensam planering av undervisningen i de olika skolorna. Men systemet med gemensam skolstyrelse får givetvis inte tillämpas i kommuner, där man skulle få en så stor styrelse, att den nästan aldrig kunde samlas in pleno. Vi anser, att man bör avvakta de ytterligare förslag, som skolstyrelseutredningen kan komma att framlägga, och vidare erfarenheterna från den pågående försöksverksamheten, innan eventuella nya förslag ifråga om yrkesskolans lokala ledning utarbetas. Vi vill emellertid understryka behovet av att i varje särskilt fall ingående pröva lämpligheten av gemensam eller fristående styrelse. Vidare är det nödvändigt, i de fall då gemensam styrelse kommer till stånd, att denna både inom sig och i expertrådet får tillgång till sakkunskap ifråga om yrkesutbildnings- och arbetsmarknadsfrågor.

Regional ledning Nuvarande förhållanden. Yrkesutbildningen har hittills haft så pass liten omfattning, att något behov av ett regionalt organ som mellaninstans mellan yrkesöverstyrelsen och de lokala skolstyrelserna inte anmält sig. Yrkesutbildningen har i huvudsak varit en angelägenhet för kommuner eller landsting och har kunnat lösas genom direkt kontakt mellan huvudmannen och centralmyndigheten. Centralmyndigheten har kunnat överblicka utbildningsförhållandena i landet och har även med utgångspunkt från de enskilda kommunerna gjort vissa inventeringar av det lokala utbildningsbehovet. Så länge yrkesutbildningen varit så begränsad som hittills, har ett förfaringssätt som det nu tillämpade förefallit befogat. I och med att yrkesskolväsendet byggs ut med tonvikt på heltidsundervisningen blir förhållandet ett annat. Vissa tendenser till en vidgning av yrkesskolornas rekryterings- och verksamhetsområde har redan nu gjort sig gällande. Dels har antalet centrala yrkesskolor (centrala verkstadsskolor och liknande) ökat, dels har de kommunala skolorna 224

småningom kommit ,att få ett betydligt större rekryteringsområde än den egna kommunen, varigenom de i realiteten blivit ett slags centrala skolor för ett mindre område. Trots att de lokala skolorna på många håll hämtar en tredjedel, hälften eller ännu mera av sina elever från andra kommuner, är emellertid ett organiserat samarbete i utbildningsfrågor mellan flera kommuner ytterst sällsynt (jfr kapitel 3). I fortsättningen blir det enligt vår uppfattning nödvändigt dels med en utbyggnad av de centrala skolorna, dels med ett ökat samarbete mellan de enskilda kommunerna för att inrätta kommunala yrkesskolor (se vidare kapitel 8). För folkskolväsendet har man i folkskolinspektörerna en regional ledning till vilken decentraliserats en hel rad befogenheter av både planerande, administrativ och pedagogisk art. Enligt vad vi erfarit, kommer 1951 års skolstyrelseutredning att föreslå, att den nuvarande inspektörsinstitutionen byggs ut till en mellaninstans för skolväsendet. Enhetsskolan och yrkesutbildningen. För yrkesundervisningens vidkommande har tanken på en mellaninstans aktualiserats först i och med enhetsskolans påbörjade yrkesutbildning i klass 9 y. Yrkesskolväsendet har inte tillnärmelsevis samma omfattning och spridning som det allmänbildande skolväsendet. Enhetsskolans genomförande kommer emellertid med nödvändighet att medföra en betydande utveckling av framför allt heltidsundervisningen vid yrkesskolorna. Vi har i kapitel 9 för de närmaste femton åren föreslagit en ungefär dubbelt så kraftig utbyggnad per år som genomsnittet för de senaste tio åren, vilka dock varit yrkesskolväsendets kraftigaste utvecklingsperiod hittills. Med denna ökade utbyggnad av yrkesundervisningen parallellt med enhetsskolan kommer frågan om en mellaninstans för yrkesutbildningen i ett annat läge än hittills. Om man får en mellaninstans för det allmänna skolväsendet, vill det synas som om man — förutsatt att mellaninstansens geografiska verksamhetsområde blir tillräckligt stort — skulle få en lämplig utgångspunkt för en regional ledning även av yrkesundervisningen. Mellaninstansen måste under alla förhållanden syssla med den yrkesutbildning, som riktar sig till eleverna i 9 y. Även om yrkesskolans kurser inte har någon direkt anknytning till det allmänna skolväsendet, måste mellaninstansen vid planeringen av enhetsskolan ta hänsyn också till yrkesundervisningen. Just som planerings- och samordningsorgan för åtgärder rörande yrkesutbildningen inom området bör mellaninstansen ha en uppgift att fylla. Olägenheter av en gränsdragning mellan enhetsskola och yrkesskola ifråga om regional ledning. Om mellaninstansen skulle få hand om planläggningen av yrkesutbildningen endast i 9 v men ej den fortsatta yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut, skulle en följd av detta sannolikt bli, att även den skolmässiga yrkesutbildningen i 9 y i stor utsträckning förlades till enhetsskolan. 225 15

Så skulle i varje fall troligen ofta bli förhållandet med kurser, som inte omfattar mer än högst ett års heltidsundervisning (9 y). Detta skulle lätt kunna leda till att undervisningen i vissa avdelningar finge karaktär av avslutande slöjdeller allmänpraktisk utbildning, även för de yrkesbestämda eleverna, då enhetsskolan i motsats mot yrkesskolan inte kan utrusta yrkesavdelningar med tanke på fortsatt yrkesbestämd utbildning i hel- eller deltidskurser. En gränsdragning mellan enhetsskola och yrkesskola vid planläggningsarbetet inom mellaninstansen skulle sannolikt få till följd, att större delen av den skolmässiga yrkesutbildningen inom enhetsskolans ram både organisatoriskt och pedagogiskt frikopplades från den fortsatta utbildningen i yrkesskolorna. Enligt vår uppfattning skulle detta inte vara lämpligt eller ändamålsenligt. Sambandet mellan den påbörjade utbildningen i enhetsskolan och den fortsatta utbildning i yrkesskolans heltidskurser och deltidskurser, som man hoppas att en stor del av 9 y-eleverna skall söka sig till, kan knappast bli detsamma, om utbildningen först sker i en skolform — som ej är utrustad med tanke på fortsatt utbildning — och sedan i en annan. Den senare skolformen skulle då kunna förlora det breda rekryteringsunderlaget i den obligatoriska skolan och därmed också gå miste om möjligheterna att utrusta skolan på fullt tillfredsställande sätt. Vi anser det som sagt vara av stor vikt för en uppryckning och utveckling av yrkesutbildningen i landet, att enhetsskolans praktiska utbildning under det nionde skolåret i så stor utsträckning som möjligt läggs upp som början på eller grunden till en egentlig yrkesutbildning. En förutsättning för att detta skall kunna ske anser vi vara, att yrkesutbildningen i enhetsskolan icke endast centralt och lokalt utan även regionalt planeras och utformas i direkt anslutning till den fortsatta yrkesutbildningen. Yrkesutbildningen och en eventuell mellaninstans. Av det sagda framgår, att vi inte anser det lämpligt att dra en gräns mellan den praktiska utbildningen på enhetsskolans yrkeslinje och yrkesutbildningen efter enhetsskolans slut genom att lägga den förra men inte den senare under en eventuell mellaninstans för skolväsendet. Yrkesutbildningsintressena kan tillvaratas på ett helt annat sätt av en sådan mellaninstans, om vissa frågor, som rör hela den egentliga yrkesutbildningen, förläggs dit. Vi föreslår således, att — under förutsättning att en mellaninstans för skolväsendet inrättas — även vissa frågor, som berör yrkesutbildningen utanför den obligatoriska skolan, framför allt då planeringsoch samordningsfrågor, lägges under denna mellaninstans. Mellaninstansen bör kunna handlägga sådana frågor, vare sig kommunerna inom regionen har gemensam styrelse för samtliga skolor eller dessa sorterar under olika styrelser. Vi har inte gått in på de speciella anordningar, som torde komma att bli nödvändiga för Stockholm och eventuellt ytterligare några större städer, t. ex. städer, som inte tillhör landsting, men förutsätter att denna fråga snarast blir föremål för utredning. 226

Mellaninstansens verksamhetsområde. En mellaninstans för yrkesundervisningen måste ha ett ganska stort verksamhetsområde. Även om två eller tre kommuner många gånger utgör tillräckligt rekryteringsunderlag för en yrkesskola, kan denna skola inte utformas utan att man tar hänsyn också till angränsande områden. I fråga om en del yrken måste utbildningen planeras för landet i dess helhet. Men för de största och vanligaste yrkena är enligt vår uppfattning även regional planering nödvändig. Länet eller landstingsområdet är verksamhetsfält för flera organ och myndigheter av betydelse för yrkesutbildningen, t. ex. länsarbetsnämnderna, landstingsskolorna, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna och företagarföreningarna. Landstinget är också ekonomisk huvudman för flera yrkesutbildande skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor. Enligt våra förslag kommer landstingets betydelse i detta avseende att öka. Det synes därför av praktiska skäl lämpligt, att en eventuell mellaninstans, som handlägger frågor beträffande yrkesutbildningen, har länet som verksamhetsområde. Ett mindre område erbjuder i allmänhet inte tillräckligt underlag för en regional planering av yrkesutbildningen. Däremot kommer man i vissa fall med nödvändighet att röra sig med betydligt större områden. Mellaninstansernas uppgifter ifråga om yrkesutbildningen. Mellaninstansens uppgifter ifråga om yrkesutbildningen kan givetvis inte fastställas annat än i samband med dess befattning med övriga skolformer. Någon närmare kännedom om planerna i detta avseende har vi inte. Vi inskränker oss därför till att framhålla vissa synpunkter. Bland annat ur samordningssynpunkt bör man sikta till att behandlingen av frågor, som gäller de olika skolformerna inom mellaninstansens verksamhetsområde, blir så likformig som möjligt. För närvarande — och säkerligen ännu under lång tid framåt — är emellertid de olika skolformer, som kommer att beröras av mellaninstansen, så olika både till organisation, administration och omfattning, att det inte gärna blir möjligt att dra upp för samtliga skolformer gemensamma regler för arbetet inom mellaninstansen. Man torde få utgå från för varje skolform gällande stadgar och förordningar beträffande lokal och central administration och med ledning av dessa till mellaninstansen hänföra de frågor, som synes smidigast kunna lösas av ett sådant organ. Detta kommer sannolikt att leda till olika arbetsuppgifter för mellaninstansen, t. ex. ifråga om folkskolan och ifråga om de högre allmänbildande skolorna. Vissa viktiga moment, främst kanske planeringen av skolväsendets omorganisation och utformning samt de skolsociala anordningarna, torde dock i stor utsträckning både kunna och böra behandlas gemensamt, trots att man även i dessa frågor måste utgå från för de olika skolformerna väsentligt olikartade förutsättningar. Även för yrkesundervisningen synes en genomgång punkt för punkt av yrkesöverstyrelsens och de lokala skolstyrelsernas arbetsuppgifter nödvändig 227

för att en mera detaljerad plan för mellaninstansens arbete i detta avseende skulle kunna framläggas. Som närmare beröres i nästa avsnitt av detta kapitel (om den centrala ledningen) kommer yrkesöverstyrelsens organisation — och möjligen hela yrkesundervisningens centrala ledning — att bli föremål för en genomgripande' översyn. Att omedelbart före en sådan översyn framlägga en detaljerad plan för mellaninstansens arbete med utgångspunkt från nuvarande arbetsfördelning mellan central och lokal ledning synes knappast lämpligt. Vi har därför stannat för att endast framlägga vissa principiella synpunkter på problemet och har då utgått från att mellaninstansens befattning med yrkesundervisningen i varje fall tills vidare bör begränsas till vissa i samband med utbyggnaden oundgängliga frågor. Vi räknar således inte med att mellaninstansen — i varje fall inte till en början — skall ha administrativa uppgifter, när det gäller yrkesutbildningen. Den viktigaste uppgiften för mellaninstansen ifråga, om yrkesutbildningen blir planeringen av yrkesutbildningens utbyggnad och därmed sammanhängande problem, såsom vissa byggnadsfrågor, t. ex. den rent lokala samordningen av yrkesskolan med enhetsskolan eller annan allmänbildande skola, skolsociala frågor och vissa lärarfrågor. I varje fall till en början torde planeringen främst komma att gälla yrkesundervisningen i heltidskurser. (Denna behandlas i följande stycke.) Deltidsundervisningen torde även i fortsättningen i stor utsträckning kunna planläggas på samma sätt som hittills, d. v. s. genom direkt kontakt mellan skolorna och tillsynsmyndigheten. Så länge den praktiska utbildningen sker så gott som helt i näringslivet, kan yrkesskolornas verksamhet liksom hittills övervägande inriktas på deltidskurser, som arrangeras i den mån de visar sig vara efterfrågade. Inrättandet av sådana kurser kräver, som framhållits bland annat i kapitel 9, i allmänhet inte ett så omfattande planeringsarbete som heltidskurserna. Deltidsundervisningen har av naturliga skäl ett mycket begränsat rekryteringsområde. 1 Vid planeringen av yrkesutbildningen måste man utgå från helt andra förutsättningar än vid planeringen av det allmänna skolväsendet. I det senare fallet rör man sig med ett för längre perioder överblickbart elevmaterial, som skall ges en tämligen likartad och till sitt innehåll känd undervisning. I det senare fallet skall man bedöma behovet av utbildad arbetskraft för en ständigt växlande arbetsmarknad, där både kvalitet, art och kvantitet ifråga om utbildningsbehovet är olika under olika perioder och olika ekonomiska förutsättningar. Trots detta är många problem gemensamma för de olika skolformerna. Mellaninstansens arbete ifråga om planeringen av yrkesutbildningen inom området och där1 I den mån de enskilda kommunerna inte på egen hand kan organisera deltidskurser med kompetent lärarpersonal och tillfredsställande materialutrustning torde en organisation av samma slag som de hittillsvarande landstingsyrkesskolorna vara tillämplig. I sådana fall torde en uppläggning av den pedagogiska verksamheten på samma sätt som i Alvsborgs lan, d v. s. med kretslärare, förmedling av undervisningsmateriel o. s. v., förbättra möjligheterna att fa kompetenta lärare och öka effektiviteten i undervisningen även på annat sätt.

med sammanhängande problem bör därför utföras i samråd med ledningen för de olika lokala skolorna och skolformerna. Planeringen kommer att innebära en uppskattning av behovet av utbildad personal för olika näringsgrenar och olika yrken inom länet och en plan för utbyggnaden av yrkesskolorna och organisationen av dessas verksamhet i enlighet härmed. Denna uppskattning kan inte göras en gång för alla. Yrkesutbildningen kan självfallet inte utvecklas efter långt i förväg uppdragna linjer. Man måste fortlöpande följa utvecklingen på arbetsmarknaden och på behövliga punkter anpassa yrkesskolornas kapacitet till det aktuella läget. Lokaler, maskiner och annan undervisningsmateriel måste anskaffas och utnyttjas på det mest ekonomiska sättet, lärare för både allmänoch yrkesutbildande undervisning måste anställas och sysselsättas på förmånligast möjliga vis, eleverna bör så långt möjligt ges tillgång till de vanliga skolsociala förmånerna, skolan och undervisningen måste över huvud taget organiseras så, att utbildningen både för den enskilde och näringslivet ger största möjliga utbyte utan att bli alltför ekonomiskt betungande för samhället. Om man, som sakkunniga förutsatt, inriktar sig på att ge huvudparten av eleverna i 9 y en skolmässig både praktisk och teoretisk yrkesutbildning, måste yrkesskolornas heltidsundervisning få mycket större omfattning än hittills. Man skall inom ramen för den obligatoriska skolan börja utbilda ungdomar för yrken, som de ännu inte tillhör, och ge dem en god både praktisk och teoretisk kännedom om arbetet ifråga. Yrkesskolorna kommer att få en helt annan betydelse än hittills för rekryteringen av arbetskraft till de olika yrkesområdena. Man kommer både ur den enskildes och samhällets synpunkt att röra sig med ekonomiska och andra värden av en helt annan storleksordning än nu. En riktig anpassning av yrkesskolornas verksamhet till arbetsmarknadens behov och möjligheter blir nödvändigare ju större kapaciteten i heltidskurserna blir. Man måste ge eleverna utbildning på områden, där de har möjligheter att sedan få anställning. Och detta förutsätter en ingående och fortlöpande kontakt med näringslivet inom området och kännedom om arbetsmarknadsutvecklingen i stort. Det totala utbildningsbehovet för varje näringsgren måste vägas mot de möjligheter till lämplig och tillfredsställande utbildning, som finns inom företagen, och yrkesskolornas kapacitet — och plasticitet — anpassas efter det kvarstående utbildningsbehovet och förändringarna i detta. Arbetet med att bygga ut yrkesskolorna efter det program, som näringslivets utveckling och enhetsskolans genomförande tvingar fram — om utbildningen skall kunna motsvara de kvalitativa och kvantitativa krav man enligt vår mening måste ställa på den — kommer således att kräva en kontinuerlig planering i anslutning till arbetsmarknadens behov och med utgångspunkt från individuella förutsättningar i en omfattning som man hittills inom det stora flertalet kommuner helt saknar erfarenhet av. Denna planering måste, som upprepade gånger framhållits, ske under ingående överväganden mellan angränsande kommuner för ett samarbete ifråga om skolor229

na men också med hänsyn till möjligheterna och behovet inom ett större område. Härvid kommer givetvis de ekonomiska frågorna att tilldra sig särskild uppmärksamhet. Vi har visserligen enligt våra direktiv inte anledning att ta ställning till frågan, om även utbildningen för jordbruk, skogsbruk och fiske m. m. bör läggas under en eventuell mellaninstans. Vi utgår emellertid från att den regionala planeringen av yrkesutbildningen skall omfatta så många grenar av näringslivet som möjligt. Enligt vår uppfattning bör således planeringen av utbildningen för bland annat jordbruket och därmed sammanhängande näringar samordnas med mellaninstansens planeringsarbete ifråga om utbildningen för industri och hantverk, handel, husligt arbete m. m. En sådan samordning torde lämpligen kunna ske genom att mellaninstansen får hand om hela verksamhetsfältet. Med hänsyn till den kommande översynen av yrkesöverstyrelsens organisation anser vi det, som redan framhållits, för närvarande inte lämpligt eller möjligt att åt en eventuell mellaninstans för skolväsendet uppdra arbetsuppgifter, som skulle kräva en detaljerad utredning beträffande hela yrkesskolväsendets administration. Eftersom en mellaninstans för yrkesundervisningen innebär något helt nytt, synes det också bäst, att man, så länge denna undervisning har förhållandevis liten omfattning, inte låter rent administrativa frågor passera flera instanser än nödvändigt. Att nu eller inom en näraliggande framtid tänka sig, att mellaninstansen skulle kunna ta hand om pedagogiska uppgifter såsom konsulent- och instruktionsverksamhet eller inspektion anser vi helt uteslutet, då dessa frågor kräver en så differentierad sakkunskap, att man inte gärna kan utrusta ett tjugofemtal länsorgan med en tillfredsställande tjänstemannastab härför. Allteftersom yrkesskolväsendet växer ut och allteftersom man får erfarenhet av hur mellaninstansen arbetar blir det tillfälle att pröva vilka ärenden, som kan decentraliseras till denna. Den lämpliga tidpunkten för överlämnaridet av olika ärenden till mellaninstansen bör bestämmas av Kungl. Maj :t. Vi föreslår, att tills vidare endast planeringsarbetet och därmed sammanhängande frågor, som berör lokaler, utnyttjandet av tillgängliga lärarkrafter på för båda skolformerna bästa sätt samt skolsociala anordningar, för yrkesundervisningens vidkommande uppdras åt mellaninstansen samt att Kungl. Maj:t sedan fortlöpande följer utvecklingen och omprövar fördelningen av ärendena mellan lokal, regional och central ledning. Givetvis förutsätter vi, att man vid översynen av yrkesöverstyrelsens organisation även tar hänsyn till möjligheterna att decentralisera ärenden till de lokala och regionala instanserna. Föredragande för yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Planeringsarbetet och därmed sammanhängande arbetsuppgifter ifråga om yrkesutbildningen kommer sannolikt inte att i mellaninstansen kräva en heltidsanställd tjänsteman. Men den person, som skall utföra detta arbete, måste genom sitt övriga arbete ha den grundliga kännedom om och kontakt med näringslivet och arbetsmark230

nåden samt med berörda myndigheter, organisationer och institutioner, som arbetet kräver. Det ligger kanske nära till hands att tycka, att skolinspektören, som kommer att ha hand om planeringsarbetet ifråga om skolväsendet i övrigt, även skulle ta hand om detta arbete för yrkesskolornas vidkommande. Vi vill inte i princip avvisa tanken, att en skolinspektör genom tidigare sysselsättning och erfarenheter skulle ha kunnat skaffa sig erforderliga kvalifikationer för uppgiften. Men vi håller det för osannolikt, att en skolinspektör vid sidan av sina många andra arbetsuppgifter kan få tid och tillfälle att vidmakthålla och förnya sin kännedom om arbetsmarknad och näringsliv på det sätt, som en regional planering av yrkesutbildningen kommer att kräva. Vi föreslår därför, att detta arbete inom mellaninstansens kansli uppdras åt en särskild expert (föredragande). Denne, som tills vidare i regel torde böra anställas mot arvode med partiell tjänstgöring, torde företrädesvis böra väljas bland lärare och rektorer för yrkesskolorna inom området, bland industri- eller andra tjänstemän, som leder utbildningsarbetet inom större företag, eller bland den mera kvalificerade personalen inom arbetsförmedlingen. — Om arbetsuppgifterna för yrkesutbildningsföredraganden med tiden skulle visa sig växa ut, kan befattningshavarens ställning prövas om och eventuellt erforderlig annan personal engageras. Mellaninstansens sammansättning. För att kunna ta hand om de uppgifter i samband med yrkesutbildningen, som här förutsatts och som innebär en kontinuerlig planering och anpassning av utbildningskapaciteten vid yrkesskolorna efter näringslivets kvalitativa och kvantitativa krav, måste en eventuell mellaninstans utrustas med särskild expertis på arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor. En del av den erforderliga expertisen bör knytas som sakkunniga till mellaninstansen utan att vara ledamöter av denna. Bland mellaninstansens ledamöter bör minst en representera yrkesutbildningen i den meningen att vederbörande har ingående kännedom om och helst även praktisk erfarenhet av arbetet inom yrkesskolor eller annan yrkesutbildningsverksamhet. Representant för yrkesutbildningen inom mellaninstansen bör utses av överstyrelsen för yrkesutbildning. Vid sidan av den egentliga mellaninstansen måste man som sagt ha tillgång till experter på olika områden. Dessa experter behöver givetvis inte delta i varje sammanträde utan kan tillkallas vid behov. Möjligen kan ett slags regionala expertråd av liknande slag som de lokala inrättas.

Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar Principer för tillsynen över yrkesutbildningen. För närvarande tillämpas två olika indelningsprinciper för den statliga tillsynen över yrkesutbildningen. Den äldsta torde vara, att yrkesutbildningen för ett visst område sorterar under den myndighet, som behandlar övriga frågor inom området. Så är fallet t. ex. 231

med jordbruksutbildningen (lantbruksstyrelsen), skogsutbildningen (domänstyrelsen och skogsstyrelsen) och sjöbefälsutbildningen (kommerskollegium). Den andra principen går ut på att bryta ut utbildningsfrågorna från de olika fackmyndigheterna och sammanföra dem under ett särskilt ämbetsverk, såsom skett ifråga om det mesta av utbildningen för industri och hantverk, handel och husligt arbete, som nu ligger under överstyrelsen för yrkesutbildning. När yrkesöverstyrelsen inrättades, uttalade departementschefen i propositionen (nr 232, 1943) bland annat, att »överinseendet över yrkesutbildningsåtgärderna på näringslivets samtliga eller åtminstone flesta områden borde förläggas till den föreslagna nya överstyrelsen för yrkesutbildning, vilken förutsattes få nära kontakt med näringsliv och arbetsmarknad. Förutom yrkesutbildningsåtgärderna för hantverk, industri, handel och husligt arbete skulle då under denna överstyrelse förläggas även utbildningen exempelvis för jordbruk, skogsbruk och sjöfart.» Av praktiska skäl ville departementschefen tills vidare föreslå, att ledningen av yrkesutbildningen endast för industri och hantverk samt handel och husligt arbete förlades under yrkesöverstyrelsen. Den sistnämnda principen syftar som synes till en centralisering till ett ämbetsverk av frågor i samband med utbildningen för olika områden. Man menar, att utbildningen som sådan på så sätt blir bättre tillgodosedd än om den är en av många frågor i ett ämbetsverk, som till allra största delen sysslar med annat än utbildning. Systemet förutsätter givetvis ett intimt samarbete mellan fackmyndigheterna och det ämbetsverk, som har hand om utbildningen. Splittringen i den centrala ledningen. Trots försöken till sammanförande är yrkesutbildningens centrala ledning för närvarande uppdelad på inte mindre än fem olika departement och ett femtontal centrala verk samt dessutom en hel rad fristående styrelser. Detta gäller den yrkesutbildning, som är ställd under statligt inseende. Räknar man med även den interna statliga utbildningen, såsom officers- och manskapsutbildningen, utbildningen av personal för statens affärsdrivande verk m. m., berörs ytterligare tre departement. Ledningen och tillsynen av yrkesutbildningen är således mycket splittrad och oenhetlig. Större delen av yrkesutbildningen ligger dock under överstyrelsen för yrkesutbildning, som läsåret 1951/52 hade cirka 157 000 kursdeltagare, varav cirka 25 000 i heltidskurser, i skolor under överstyrelsens inseende. Närmast efter skolor under yrkesöverstyrelsen kommer i kvantitativt hänseende yrkesutbildande eller yrkesbestämda skolor under skolöverstyrelsens inseende med cirka 20 000 elever (häri ingår folk- och småskolseminarier, fackseminarier, praktiska realskolor och inbyggda linjer men ej yrkesbetonade fortsättningsskolor, då de sistnämnda i de allra flesta fall knappast ger någon yrkesutbildning). Båda dessa verk sorterar under ecklesiastikdepartementet, som således har hand om huvudparten av yrkesutbildningen i landet. I jämförelse med yrkesöverstyrelsen och skolöverstyrelsen har övriga tillsynsmyndigheter för yrkesutbildningen ett mindre antal elever att svara för. Mest omfattande är lantbruks232

styrelsen med cirka 4 000 elever i lantmanna- och lanthushållsskolor m. fl. samt medicinalstyrelsen med inemot 2 000 elever i sjuksköterske-, tandsköterske- m. fl. skolor och kurser. E t t stort antal elever berörs av hushållningssällskapens och skogsvårdsstyrelsernas kursverksamhet. Dessa kurser är dock som regel mycket korta och bör snarare rubriceras som instruktionsverksamhet än som yrkesutbildning. De två indelningsgrunderna ifråga om yrkesutbildningens centrala ledning har bland annat lett till att samma slag av utbildning sorterar under flera olika verk. Så t. ex. är det inte mindre än fyra centrala ämbetsverk, som sysslar med skolor och kurser för huslig utbildning, nämligen yrkesöverstyrelsen, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen och socialstyrelsen. Sjöfartsutbildning sorterar dels under kommerskollegium och dels under yrkesöverstyrelsen, teknisk utbildning under (skolöverstyrelsen, yrkesöverstyrelsen och kommerskollegium, skoglig utbildning under domänstyrelsen och skogsstyrelsen o. s. v. Förslag och önskemål om större enhetlighet. Sedan överstyrelsen för yrkesutbildning inrättades 1943 har vid olika tillfällen och från olika håll framförts önskemål om en starkare centralisering av yrkesundervisningens högsta ledning, bland annat i utredningar om lantbruksundervisningen och den husliga utbildningen samt i riksdagsmotioner. Hittills har dessa förslag och framställningar emellertid inte lett till mera påtagliga resultat. 1952 års riksdag begärde jen utredning om yrkesöverstyrelsens ändamålsenliga organisation och i samband därmed en översyn av samtliga de problem, som sammanhänger med yrkesutbildningens centrala ledning för att i möjligaste mån få till stånd en samordning av de frågor, som berör j^rkesutbildningen. Statsrådet har emellertid framhållit, att en utredning av den omfattning riksdagen begärt inte lämpligen kunde igångsättas förrän 1952 års yrkesutbildningssakkunniga slutfört sitt uppdrag.

Yrkesutbildningssakkunnigas synpunkter Den princip, som låg bakom tillkomsten av överstyrelsen för yrkesutbildning, innebär som sagt, att yrkesutbildningsfrågor från olika ämbetsverk sammanförs under ett gemensamt ämbetsverk för yrkesutbildning. För att man skall kunna uppnå större enhetlighet i ledningen av yrkesutbildningen, måste enligt vår uppfattning denna princip ges en vidare tillämpning än hittills. Så många olika slag av yrkesutbildning som möjligt bör samlas inom ett centralt ämbetsverk. I den mån detta inte kan ske bör frågor, som rör yrkesutbildning, i större utsträckning än nu åtminstone kunna läggas under ett och samma departement, så att man i varje fall i toppen uppnår en enhetlig behandling. Vi vill 233

föreslå, att en utredning görs angående möjligheterna att under överstyrelsen för yrkesutbildning lägga lantbruksstyrelsens undervisningsbyrå samt tillsynen över den skogliga utbildningen, sjöbefälsutbildningen, fiskeriutbildningen och all huslig utbildning, som nu inte sorterar under yrkesöverstyrelsen eller ingår i de allmänbildande skolornas undervisning. Övriga slag av yrkesutbildning nedanför högskolestadiet, som nu ligger utanför yrkesöverstyrelsen, såsom sjuksköterske- och barnmorskeutbildningen, tandtekniker- och tandsköterskeskolorna, kuranstalternas samt barna- och ungdomsvårdsskolornas yrkesutbildning, kurser för hälsovårdsinspektörer, brandpersonal m. fl. hör så nära samman med respektive tillsynsmyndighets (eller anordnares) ordinarie verksamhet, att de syns böra kvarstå under de olika verk och myndigheter, som nu har hand om dem. Givetvis bör tillsynen över den rent pedagogiska verksamheten i några fall, såsom ifråga om barna- och ungdomsvårdsskolornas yrkesutbildning, lämpligen ske i samarbete med yrkesöverstyrelsen. Frågan om utbildningen av personal för sjukhus-, bakteriologiska, vetenskapliga m. fl. laboratorier är för närvarande under utredning. Man har ännu inte tagit ställning till problemet om tillsynsmyndighet för denna verksamhet. Förstärkning i yrkesöverstyrelsens sammansättning. Om flera grenar av yrkesutbildningen läggs under överstyrelsen för yrkesutbildning, kommer detta att kräva, att överstyrelsen kompletteras med sakkunskap på ytterligare yrkesområden, jordbruk, skogsbruk, sjöfart o. s. v. Överstyrelsen har nu ett särskilt anslag för tillkallande av experter utanför överstyrelsens område. Vid en omorganisation blir det inte tillräckligt med dessa mera tillfälliga kontaktmöjligheter, utan ständiga experter på nytillkommande områden måste knytas till överstyrelsen. Dels måste nya byråer inrättas, dels måste också bland ledamöterna finnas representanter för de fackliga myndigheter, som har hand om ärenden rörande jordbruk, skogsbruk, sjöfart o. s. v. Vi har således förutsatt, att tillsynsmyndigheten för yrkesutbildningen även vid en omorganisation skulle vara sammansatt av representanter för näringsliv, arbetsmarknadsorgan och skolväsende. Det är givet, att en omfördelning av yrkesutbildningsärendena av här antytt slag inte kan ske utan ingående detalj utredningar. Det ingår inte i vårt uppdrag att komma med utarbetade förslag på denna punkt. Vi har endast velat ange de linjer, efter vilka en större enhetlighet i yrkesutbildningens centrala ledning skulle kunna uppnås. Vi vill också framhålla angelägenheten av att dessa frågor snarast tas upp till behandling. Förstärkning av yrkesöverstyrelsens personal. I kapitlet om samarbete mellan skola och näringsliv har vi tryckt på nödvändigheten av att detta samarbete sträcker sig till en grundlig planering och samordning av utbildningen i nä234

ringsliv och skola. Vi framhåller, att för att detta skall kunna ske, bör såväl överstyrelsen för yrkesutbildning som näringslivets organisationer utrustas med utbildningskonsulenter i erforderlig utsträckning. Vi kan givetvis inte komma med förslag, när det gäller personal inom arbetsmarknadsorganisationerna. Inte heller ifråga om befattningar vid överstyrelsen för yrkesutbildning torde vi böra avge detaljerade förslag med hänsyn till den förebådade översynen av överstyrelsens organisation. Vid en översyn och eventuell omläggning av yrkesöverstyrelsens organisation är det dock vissa önskemål, som vi finner, att man bör ta hänsyn till. E t t viktigt sådant önskemål är att man i en helt annan utsträckning än nu tillgodoser behovet av kvalificerad personal för överstyrelsens konsulterande verksamhet ute på fältet. För närvarande är det endast fjärde byrån (husligt arbete), som har någorlunda tillfredsställande möjligheter att inspektera och vara rådgivande ifråga om verksamheten ute i skolorna. Överstyrelsens andra byrå (för industri och hantverk) kan mera kontinuerligt besöka endast de större kommunala skolorna och de centrala verkstadsskolorna, under det att kontakten med det stora flertalet mindre skolor blir mera bristfällig. Allteftersom yrkesskolväsendet byggs ut och heltidsundervisningen ökar, blir möjligheterna för överstyrelsen att besöka varje enskild skola ännu mindre. Den förstärkning på andra byrån, som nyligen företagits genom inrättande av en byrådirektörsbefattning, kommer knappast att i tillräcklig grad befordra kontakten mellan överstyrelsen och skolorna. För att denna kontakt på ett tillfredställande sätt skall kunna uppehållas bör byrån för industri och hantverk utöver nuvarande befattningshavare även få två heltidsanställda konsulenter, en för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken, varigenom den pedagogiskt konsulterande verksamheten delas upp på större yrkesgrupper. Vid en sådan förstärkning av den fackkompetenta personalen torde särskild inspektör för de centrala verkstadsskolorna inte längre vara behövlig. Däremot bör övriga deltidsanställda inspektörer för undervisningen inom industri- och hantverksområdet kvarstå — två inspektörer för elektroteknisk utbildning, varav en för utbildningen av elektriska installatörer, och en inspektör för svetsundervisningen. Även tredje byrån (för handel) bör få en förstärkning av den fackkompetenta personalen. Man bör även på denna byrå tänka sig en viss uppdelning på ämnen på så sätt att byråchefen helt svarar för de handelstekniska ämnena under det att den närmare tillsynen över undervisningen i främmande språk uppdras åt en särskild språkkonsulent. Utrednings- och planeringsarbete. Inom överstyrelsens första byrå finns för närvarande en särskild sektion för arbetsmarknadsärenden och statistik. Sektionen skall bland annat ha hand om det utrednings- och planeringsarbete, som måste ske i samband med utbyggnaden av yrkesundervisningen. Tiden upptas till stor del av löpande arbete och utarbetande av remissvar. Den tid, som kan 235

ägnas åt större utredningar av utbildningsbehovet inom ett visst yrkesområde eller vissa geografiska regioner, blir därför ganska obetydlig. Bearbetningen av årsredogörelserna från yrkesskolorna skall ske på skolöverstyrelsens statistikavdelning. Inom yrkesöverstyrelsen görs endast en sammanställning över antalet elever i yrkesskolorna i oktober varje år. Skolöverstyrelsen har emellertid sedan länge saknat möjligheter att bearbeta yrkesutbudningsstatistiken, varför en fullständig sådan inte gjorts sedan 1936. Kännedomen om det aktuella läget — ur statistisk synpunkt — inom yrkesskolväsendet är sålunda mycket bristfällig. Vi har här endast pekat på ett par arbetsuppgifter, som för närvarande svårligen kan tillvaratas på ett tillfredsställande sätt inom överstyrelsen. I samband med den ökade utbyggnaden av heltidsundervisningen kommer behovet av utredningar och planering att öka. Det är givet, att detta arbete måste bygga på en grundlig kännedom om utvecklingen och de aktuella förhållandena. Detta arbete kommer att kräva stor uppmärksamhet från centralmyndighetens sida, vare sig en mellaninstans inrättas eller inte. Även det större personalbehovet för utrednings- och planeringsarbete bör beaktas vid den kommande översynen av yrkesöverstyrelsens organisation. Yrkesutbildningsfrågorna i ecklesiastikdepartementet. För närvarande är yrkesutbildningsfrågorna inom ecklesiastikdepartementet uppdelade på de två kansliråd, som handlägger frågor, den ene rörande folkundervisningen m. m., den andre xörande läroverk m. m. För att uppnå den önskvärda samordningen i toppen av yrkesutbildningen borde ärenden, som rör yrkesutbildning, inom ecklesiastikdepartementet i allmänhet handläggas av en särskild ämbetsman med kansliråds ställning. Utom sådana yrkesutbildningsfrågor, som nu sorterar under ecklesiastikdepartementet, bör enligt vår uppfattning även frågor rörande jordbruks- och skogsutbildning m. m. föras över till detta departement och tas om hand av den ifrågasatte ämbetsmannen. Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen Samordningen av arbetet inom de olika skolmyndigheterna. Enhetsskolans genomförande innebär, att en hel del frågor beträffande det allmänna skolväsendet och yrkesundervisningen måste lösas genom ingående samarbete mellan tillsynsmyndigheterna för de allmänna skolorna och yrkesskolorna. En smidig handläggning av sådana gemensamma frågor kan åstadkommas på olika sätt och under två olika huvudförutsättningar. Antingen kan yrkesutbildningsfrågorna liksom nu sortera under egen myndighet, eller också kan man förena alla undervisningsfrågor under en enda centralmyndighet. I förra fallet skulle den nödvändiga samordningen åstadkommas delvis ovanför verkschefsplanet. I det senare fallet skulle hela undervisningsväsendet sortera under samma verkschef. 236

Samordning mellan skilda tillsynsmyndigheter. Om yrkesutbildningen även i fortsättningen lyder under en särskild myndighet, kan arbetet ifråga om 9 y såsom nu är fallet helt och hållet handläggas inom skolöverstyrelsen, varifrån man under hand tar kontakt med övriga berörda verk och myndigheter. Man saknar ännu så länge erfarenheter av hur detta system fungerar, och det är därför för tidigt att yttra sig om dess effektivitet. Vi vill emellertid peka på det förhållandet, att man ifråga om yrkesvägledningen, som handhas av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensamt, har två tjänstemän med ställning som konsulenter, vilka tjänstgör både inom arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsbyrå och inom skolöverstyrelsens försöksavdelning. På detta område, där verksamheten nu under två år varit i gång i klasserna 7 och 8, har det således ansetts nödvändigt med fastare former för samarbetet mellan de berörda ämbetsverken. Vi håller för troligt att det, när 9 y skall genomföras i större utsträckning, kommer att visa sig nödvändigt med ett organiserat samarbete mellan skolöverstyrelsen och tillsynsmyndigheten (ev. tillsynsmyndigheterna) för yrkesutbildningen. Detta samarbete kan tänkas få olika former. Vid behandlingen av yrkesutbildningen inom skolöverstyrelsen kan respektive byråchef eller föredragande inom tillsynsmyndigheten för det slag av yrkesutbildning frågan gäller närvara. Denne skulle då direkt ta del i ärendets behandling inom skolöverstyrelsen och inte bara mera informellt höras om sin uppfattning. Motsvarande förfarande kan givetvis ; tillämpas inom tillsynsmyndigheten för yrkesutbildning, då frågor, som rör 9 y i yrkesskola, behandlas. En annan möjlighet att förstärka samarbetet är att gemensamt för skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen inrätta en tjänst av liknande slag som konsulenttjänsterna för yrkesvägledningen. Vederbörande tjänstemans arbete torde i första rummet komma att röra frågor av administrativ art, och tjänsten synes därför böra knytas till yrkesöverstyrelsens administrativa byrå och skolöverstyrelsens försöksavdelning.1 I den mån frågor av rent facklig art inte kan handläggas via en sådan administrativ befattningshavare, bör de kunna lösas genom att respektive föredragande i fackmyndigheten deltar i ärendets behandling i skolöverstyrelsen. Det torde emellertid i längden knappast vara tillräckligt med den kontakt på tjänstemannaplanet, som de nu skisserade samarbetsformerna skulle innebära. Man kan överväga om inte de båda myndigheternas högsta ledning borde samordnas på ett annat sätt än nu. En samordning i departementet av två så stora ämbetsverk, som det skulle bli fråga om, särskilt efter en omorganisation av yrkesöverstyrelsen efter de linjer, som förutsatts av oss, skulle knappast kunna ske på annat sätt än nu, d. v. s. genom departementschefen. 1 E t t tidigare förslag om en sådan kombinerad tjänst avsåg en byrådirektörsbefattning, delad mellan yrkesöverstyrelsens industri- och hanverksbyrå och skolöverstyrelsens försöksavdelning.

I yrkesöverstyrelsen ingår en representant för skolöverstyrelsen som ordinarie ledamot. Denne deltar således regelbundet i yrkesöverstyrelsens plena. Man skulle kunna tänka sig, att en representant för yrkesöverstyrelsen inginge som ledamot i skolöverstyrelsen på liknande villkor som lekmannarepresentanterna. Yrkesöverstyrelsens representant skulle då delta i de sammanträden inom skolöverstyrelsen, då frågor rörande 9 y eller yrkesutbildning i andra skolformer behandlades. På så sätt skulle större reciprocitet uppnås i förhållandet mellan de båda verken och en ytterligare samordning av arbetet beträffande klass 9 y underlättas. Samordningen inom ett och samma ämbetsverk. En möjlighet för samordningen av arbetet ifråga om enhetsskolans yrkesutbildning har berörts i den senaste tidens diskussioner, bland annat i motioner till riksdagen. Man har föreslagit, att yrkesöverstyrelsen åter skulle föras in som en avdelning i skolöverstyrelsen. De båda verken har helt olika organisation och sammansättning. Skolöverstyrelsen är ett kollegialt verk och arbetar på avdelningar med en uppdelning av ärendena efter deras art (pedagogiska, organisatoriska, administrativa o. s. v.). Yrkesöverstyrelsen är en representantstyrelse och arbetar med en uppdelning av ärendena på byråer alltefter näringsgren. Olägenheterna av en sammansmältning nu skulle knappast vara mindre än de olägenheter, som ledde till att yrkesöverstyrelsen på sin tid blev ett fristående verk. Trots att båda verken sysslar med undervisning och utbildning i skolmässiga former, har de dock helt olika både förutsättningar och målsättning för sitt arbete. En sammansmältning av skolöverstyrelsen och yrkesöverstyrelsen förutsätter grundliga utredningar, innan den skulle kunna genomföras. En organisation, som torde vara möjlig och lämplig att genomföra för den närmaste framtiden, synes vara en förstärkning av den nuvarande samarbetsformen genom en mera organiserad och regelbunden kontakt mellan de båda verken.

Administration I sitt betänkande med förslag till statsbidragsgrunder för det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet (SOU 1950:44) har 1946 års skolkommission föreslagit vissa förenklingar ifråga om rekvisition och utbetalning av statsbidrag till löner åt lärare i heltidskurserna, till undervisningsmateriel och ifråga om godkännandet av sådan materiel. Skolkommissionen har också framhållit önskvärdheten av en förenkling i administrationen även på andra punkter. Vi ansluter oss till de synpunkter, som framförts av skolkommissionen, och förutsätter, att en översyn av det administrativa förfarandet uppdras åt särskilt tillkallade sakkunniga. Vi vill dock peka på vissa punkter, där vi anser en förenkling särskilt önskvärd och möjlig att genomföra. 238

För närvarande redovisas varje lärartimme, och statsbidraget utbetalas i direkt förhållande till antalet fullgjorda lärartimmar. Detta torde knappast kunna undvikas så länge man för deltidskurserna har en sådan rikedom på olika undervisningsplaner och så ytterst varierande kurslängd som nu. I den mån man gallrar ut gamla undervisningsplaner och fastställer nya efter mera enhetliga normer, bör det dock bli möjligt att förenkla redovisningen av kurstimmarna. När man småningom kommer fram till vissa kurstyper och vissa mera allmänt förekommande kurslängder, bör det bli möjligt att utbetala ett bidrag per kurs, vilket skulle utgå i och med att kursen genomförts i sin helhet. Variationer på en eller ett par timmar, som kan uppstå genom förekomsten av lov- och idrottsdagar, bör inte ha någon betydelse för statsbidraget. Om kursen avbryts i förtid, måste däremot givetvis en reduktion av bidraget ske, liksom också då flera kurser helt eller delvis undervisas gemensamt. Vi vill inte bestämt uttala oss om hur stora variationer i kurslängden, som bör kunna tillåtas utan ändring av statsbidraget. Det förefaller dock, som om det skulle vara en fördel, om kurslängden fastställdes med möjlighet till viss variation medgiven redan i undervisningsplanen, t. ex. 95—105 timmar, 115—125 timmar, 190—210 timmar o. s. v. i stället för 100, 120 och 200 timmar. E t t villkor för att hela statsbidraget skall utbetalas bör vara att kursinnehållet genomgåtts. För närvarande söks och beviljas behörighet vid så gott som varje anställande av lärare vid en skola. Behörigheten gäller således för undervisning endast i medgivna ämnen och många gånger endast för viss tid och med begränsning till den skola, där den söks. I åtskilliga fall tvingas skolorna att gång på gång söka behörighet för lärare, som dock har utbildning direkt avsedd för pedagogisk verksamhet inom ett visst fackområde. Vi föreslår, att behörighetsansökningarna slopas för lärare, som har betyg från genomgången utbildning vid skolköks- och lanthushållningsseminarium, barnavårdslärarinnekurs samt seminarium för utbildning av yrkeslärare i sömnad. I samtliga dessa fall är såväl den fackliga som den pedagogiska utbildningen dokumenterad i avgångsbetyget. Vi anser också, att genomgång av yrkesöverstyrelsens längre pedagogiska kurser (femton veckor) för lärare i yrkesarbete vid verkstadsskolor, för lärare i yrkesteoretiska ämnen vid skolor för industri och hantverk samt för handelslärare bör befria från behörighetsansökan, under förutsättning att läraren även fullgjort den assistentlärartjänstgöring om fem månader, som i vissa fall följer efter kursen. Kurserna är visserligen relativt korta, men kraven för inträde ligger högt, varför genomgång av en yrkespedagogisk kurs av detta slag i varje fall hittills i realiteten varit en garanti för en fullgod facklig utbildning och en praktisk-teoretisk pedagogisk skolning. Kapaciteten i kurserna är för närvarande begränsad till ungefär 25 elever per år, och det är därför ännu så länge endast ett relativt fåtal lärare vid yrkesskolorna, som fått denna pedagogiska utbildning. Med tiden bör man dock kunna komma fram till att det för ordinarie och extra ordinarie anställning skall krävas genomgång 239

av en sådan pedagogisk kurs följd av fem månaders assistentlärartjänstgöring eller också på annat sätt dokumenterad jämförlig fackmässig och pedagogisk kompetens. I och ;med att vissa kompetenskrav kommer att gälla för vissa tjänster, bortfaller behovet av särskild behörighetsförklaring. Försäljningen av försliten undervisningsmateriel kräver nu ganska omfattande administrativa åtgärder. Också i detta fall torde förenklingar vara möjliga. För närvarande granskas skolornas statsbidragsrekvisitioner dels av inspektor innan de skickas in, vidare av länsstyrelsen innan rekvirerat statsbidrag utbetalas och slutligen av skolornas revisorer efter redovisningsårets slut. Inspektor är oavlönad och man kan knappast räkna med att han skall kunna göra någon mera ingående och detaljerad granskning. Formellt är han dock ansvarig för riktigheten av ansökningshandlingarna. Vi anser i likhet med skolkommissionen (SOU 1950:44), att inspektor bör befrias från befattningen med rekvisitionshandlingarna. Vi har här endast velat ge exempel på några fall, där förenklingar i administrationen enligt vår uppfattning är möjliga. Ytterligare en rad exempel skulle kunna ges. Så t. ex. är arbetet med årliga redogörelser betungande, i varje fall för de större skolorna. Man borde kunna diskutera ett enklare redovisningssystem. Den främsta förutsättningen härför torde dock vara en systematisering av undervisningsplanerna. Finge man detta, borde även fastställandet av undervisningsplaner kunna undvaras i de fall, då normalplan tillämpas. Endast om avvikelse från normalplanen sker, borde särskild fastställelse behöva sökas. Vi har emellertid inte ansett oss kunna företa någon detalj översyn av det administrativa förfaringssättet utan räknar med att en sådan översyn verkställes.

Sammanfattning Allmänna förutsättningar. Enhetsskolans yrkeslinje ställer frågan om yrkesutbildningens ledning, lokalt, regionalt och centralt i ett annat läge än hittills. Den nuvarande gränsdragningen mellan allmänbildande skola och yrkesutbildning synes böra ersättas av en långtgående samordning mellan den praktiska undervisningen inom enhetsskolan och arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor. Lokal ledning. Beträffande den lokala ledningen förutsätter vi en fortsatt tilllämpning av den särskilda skolstyrelselagen (SFS 1952:434), innan definitiva bestämmelser utfärdas. Behovet av prövning i varje särskilt fall av lämpligheten av gemensam styrelse för enhetsskola och yrkesskola understrykes särskilt liksom också vikten av tillfredsställande yrkesutbildnings- och arbetsmarknadsexpertis inom och vid sidan av skolstyrelsen. Regional ledning. Om en mellaninstans för det allmänna skolväsendet inrättas, bör vissa frågor även beträffande yrkesutbildningen uppdras åt denna. Verk-

samhetsområdet för en mellaninstans, som sysslar med yrkesutbildningsfrågor, bör omfatta ett län. Bland annat ur samordningssynpunkt bör man sikta till att mellaninstansens arbetsuppgifter blir så likartade som möjligt beträffande de olika skolformer, som kommer att ligga inom dess verksamhetsfält. Under lång tid framåt kommer emellertid såväl organisation och administration som omfattning att vara mycket olika för de olika skolformerna och några generella regler för arbetet i mellaninstansen torde därför på nuvarande stadium knappast kunna uppställas. Med hänsyn till dels en bebådad översyn av yrkesutbildningens centrala ledning och yrkesöverstyrelsens organisation, dels yrkesskolväsendets ännu så länge relativt begränsade omfattning synes det oss lämpligast att nu endast uppdra vissa mera allmänna principfrågor beträffande yrkesundervisningen åt mellaninstansen. Vi föreslår, att mellaninstansens arbetsuppgifter ifråga om yrkesutbildningen i varje fall tills vidare begränsas till planering av utbyggnaden i framför allt heltidskurserna och därmed sammanhängande frågor beträffande lokaler, utnyttjandet av tillgängliga lärarkrafter samt skolsociala anordningar. Allteftersom yrkesskolväsendet växer ut och allteftersom man får erfarenhet av hur mellaninstansen arbetar, kan fördelningen av ärenden mellan lokal, regional och central ledning prövas om. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av ev. nya ärenden åt mellaninstansen. Vi förutsätter, att man vid en översyn av yrkesöverstyrelsens organisation tar hänsyn till den lämpliga fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dessa tre instanser. En särskild tjänsteman, tills vidare i regel deltidsanställd, bör fungera som föredragande i yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Vederbörande bör utses i första hand bland lärare och rektorer för yrkesskolorna, bland utbildningsledare inom enskilda företag eller bland länsarbetsnämndens personal. Bland mellaninstansens ledamöter bör finnas minst en särskild representant för yrkesutbildningen, utsedd av överstyrelsen för yrkesutbildning med hänsyn till sin allmänna kännedom om och helst också praktiska erfarenhet av yrkesutbildning i skola eller näringsliv. Behovet av särskild arbetsmarknads- och yrkesutbildningscxpertis bör kunna tillgodoses genom ett expertråd av liknande slag som det lokala expertrådet för yrkesutbildningen. Den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar. Den princip, som kom till uttryck då yrkesöverstyrelsen inrättades och som innebär, att frågor rörande yrkesutbildningen för olika områden bryts ut från fackämbetsverken och läggs under ett särskilt utbildningsverk, bör ges en mera vidsträckt tillämpning. De olika slagen av yrkesutbildning bör så långt möjligt samlas inom ett centralt ämbetsverk. Sålunda bör bland annat utbildningen för jordbruk, skogsbruk, sjöfart och fiske samt viss huslig utbildning, som nu ligger under andra ämbetsverk, föras över till yrkesöverstyrelsen. Denna måste då byggas ut, bland annat med experter representerande även dessa områden såväl bland översty241 16

relsens ledamöter som bland dess tjänstemän. Frågan om en omfördelning av yrkesutbildningsärendena mellan de centrala ämbetsverken bör snarast tas upp till behandling. Överstyrelsens personal bör förstärkas också inom den nuvarande organisationen. Befattningshavare kompetenta att medverka i informations- och rådgivningsverksamhet ute i skolorna behövs framför allt inom byråerna för industri och hantverk samt för handel. Byrån för industri och hantverk bör, utöver nuvarande personal, förstärkas med två konsulenter, en för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken. Inom byrån för handel bör den pedagogiska verksamheten fördelas mellan byråchefen (handelstekniska ämnen) och en konsulent för främmande språk, den senare således en nytillkommande befattningshavare. Vidare bör sektionen för arbetsmarknadsärenden och statistik utrustas med ytterligare personal, så att det centrala utrednings- och planeringsarbete beträffande yrkesskolväsendets utbyggnad, som kommer att krävas vare sig en mellaninstans inrättas eller inte, kan tillgodoses på bästa sätt. Vi framhåller, att de här framförda synpunkterna beträffande personalbehovet inom yrkesöverstyrelsen bör beaktas vid den bebådade översynen av dess organisation. Inom ecklesiastikdepartementet bör yrkesutbildningsfrågorna uppdras åt en särskild tjänsteman med kansliråds ställning, inte som nu delas på olika råd, som huvudsakligen handlägger andra frågor. Enhetsskolans yrkeslinje och den centrala ledningen. Utformningen av enhetsskolans yrkeslinje kommer att kräva en samordning inte bara mellan ledningen av yrkesutbildningens olika grenar utan också mellan ledningen av yrkesutbildningen och den allmänbildande skolan. Denna sistnämnda samordning kan ske på två sätt, antingen inom ramen för den nuvarande organisationen med två skilda ämbetsverk eller genom en sammansmältning av alla de olika tillsynsmyndigheterna inom skolväsendet. Om man har skilda tillsynsmyndigheter för yrkesutbildningen och för den allmänbildande skolan kan samarbetet mellan dessa ske på olika sätt. För närvarande förekommer endast informella underhandskontakter mellan ämbetsverken i frågor som rör 9 y. Dessa kontakter kan ges en fastare organisation dels genom att respektive föredragande inom tillsynsmyndigheten (myndigheterna) för yrkesutbildningen tillkallas och deltar i behandlingen av yrkesutbildningsärenden inom skolöverstyrelsen, dels genom att man inrättar en för yrkesöverstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensam tjänst av liknande slag som konsulenttjänsterna för yrkesvägledningen men knuten till yrkesöverstyrelsens administrativa byrå. I längden torde emellertid en samordning böra ske även ovanför verkschefsplanet, antingen i form av en för båda verken gemensam styrelse, vilket dock torde kunna medföra olägenheter, när det gäller två så stora ämbetsverk, eller också genom för båda verken gemensamma ledamöter. En sammansmältning av de olika tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningen och den allmänbildande skolan förutsätter ingående och omfattande 242

utredningar. Vi förordar därför i varje fall tills vidare en organisation efter samma principer som den nuvarande men med största möjliga samling av yrkesutbildningens olika grenar till ett ämbetsverk och med mera organiserade former för samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna för den allmänbildande skolan och yrkesundervisningen. Administration. I anslutning till skolkommissionens förslag om statsbidrag till yrkesskolväsendet (SOU 1950:44) föreslår vi vissa förenklingar i yrkesutbildningens administration, bland annat beträffande statsbidragsrekvisitioner, lärarbehörighet, redovisning av antal lärartimmar, fastställande av undervisningsplaner och upprättande av årsredogörelser. Vi föreslår närmare utredning av dessa frågor.

K A P I T E L 18

Statsbidragsgrunder för yrkesundervisningen

Inledning Statsbidragssystemet ifråga om det kommunala yrkesskolväsendet skiljer sig från undervisningsväsendet i övrigt. Det är uppbyggt med hänsyn till deltidsundervisningen, som varit huvudformen för yrkesskolornas verksamhet. De senare tillkomna kurstyperna med heltidsundervisning, som vi i vårt förslag lägger tyngdpunkten på, har hittills inte medfört några ändringar i bidragssystemet. ° Till den kommunala yrkesundervisningen utgår nu statsbidrag till driften dels med 78 procent på lärarlönerna, dock högst 5.75 kronor per lärartimme, dels med 50 procent av de godkända kostnaderna för underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel. I vissa fall kan bidraget till lärarlöner utgå med i princip 100 procent, dock högst 8.63 kronor per lärartimme och till materiel med 2/3 av de godkända kostnaderna. Dessa bidragsgrunder gäller såväl heltidsundervisning och deltidsundervisning som de olika näringsgrenarna (industri och hantverk, handel och husligt arbete). Dessutom utgår statsbidrag till fristående föreläsningar med 12.50 kronor, då föreläsaren icke uppbär rese- och traktamentsersättning och 25 kronor, då föreläsaren har rese- och traktamentsersättning. Slutligen utgår i investeringsbidrag 50 procent (i vissa fall 2/3) av de godkända kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Vid de centrala verkstadsskolorna betalar staten som bidrag till driften dels hela lärarlönen, dels 70 kronor per elev och år i materielbidrag jämte visst tillläggsbidrag till svetsundervisning, 150 kronor per elev och år till övriga kostnader (fr. o. m. 1953/54, tidigare 100 kronor), vissa bidrag till sjukvård samt hela kostnaden för olycksfallsförsäkring. Vidare utgår statsbidrag till investeringar med hälften av de godkända kostnaderna för lokaler och inredning samt Vio av kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Det hittills gällande bidragssystemet har för de centrala verkstadsskolorna inneburit, att staten betalat cirka 60 procent av de totala driftskostnaderna. Den nyligen företagna höjningen av materielbidraget innebär en bidragsökning med ett par procent. Statsbidragsgrunderna för de kommunala yrkesskolorna medför i realiteten ytterst olika procentuellt statsbidrag till olika kurser. De principiella grunderna — 78 procent på lärarlönerna och 50 procent på undervisningsmaterielen — skulle, om de tillämpades utan den nuvarande spärren vid 5.75 kronor per lärartimme, ge ett genomsnittligt statsbidrag av cirka 55 procent på totalkostnaderna vid skolor med undervisning inom samtliga näringsgrenar. För budgetåret 1952/53 utgjorde enligt skolornas egna redovisningar det reella genomsnittliga statsbidraget till kommunala yrkesskolor emellertid endast 244

35 procent. Under budgetåret 1951/52, då bidraget per timme utgjorde 2.80 kronor till kurser på lärlingsskolstadiet och 3.oo kronor till kurser på yrkesskolstadiet, stannade det genomsnittliga statsbidraget enligt skolornas redovisningar vid cirka 25 procent av totalkostnaderna. Vid skolor med enbart huslig undervisning utgjorde emellertid statsbidraget samma år över 45 procent av totalkostnaderna, vid skolor med undervisning enbart inom industri och hantverk cirka 33 procent, medan det i skolor med enbart handelsundervisning stannade vid knappt 15 procent. E t t av skälen till att spärren vid 5.75 kronor per lärartimme åstadkommer så olika procentuell andel för staten i olika slag av kurser, är skillnaden i lönenivå för de olika områdena. Men även de icke statsbidragsberättigade omkostnaderna är ganska olika för olika kurser. Så långt uppgifter för 1952/53 finns tillgängliga, bekräftar de siffrorna från 1951/52. Det genomsnittliga statsbidraget till kommunala yrkesskolor utgjorde då som sagt 35 procent, under det att bidraget vid skolor med enbart huslig undervisning uppgick till cirka 55 procent. De för de skilda näringsområdena olika verkande statsbidragsgrunderna medför också, att huvudmannens kostnader för den förhållandevis driftsbilliga husliga undervisningen inte bara procentuellt utan också absolut blir avsevärt mindre än för industri-, hantverks- och handelsundervisningen. De rent administrativa nackdelarna med systemet är uppenbara. De kommunala yrkesskolorna måste noggrant dels ange först antalet beräknade och sedan antalet fullgjorda lärartimmar, dels varje stycke undervisningsmateriel. Förhandsuppgifter granskas av yrkesöverstyrelsen. Slutredovisningen måste granskas både av skolans inspektor och av länsstyrelserna, eftersom statsbidraget utgår på de fullgjorda lärartimmarna och de godkända kostnaderna för undervisningsmateriel. Från och med den 1 juli 1953 kan yrkesöverstyrelsen dock bevilja statsbidrag till anskaffning av undervisningsmateriel i viss utsträckning att fritt disponeras av skolan. Medgivandet är avsett att tillämpas ifråga om den mindre och billigare materielen. Läsåret 1951/52 utgjorde antalet lärartimmar i heltidskurser större delen (57 procent) av hela antalet lärartimmar i de kommunala yrkesskolorna. Sedan dess har heltidsundervisningen ökat avsevärt och även förhållandevis mera än deltidsundervisningen. Enligt vårt förslag kommer tyngdpunkten i yrkesskolornas verksamhet alltmera att flyttas över på heltidsundervisningen. Vi har därför ansett det nödvändigt, att — i olikhet mot vad som hittills varit fallet — föreslå i viss mån skilda bidragsgrunder för heltidsundervisning. Vi behandlar därvid driftsbidrag och investeringsbidrag var för sig. I driftskostnaderna — och därmed i driftsbidraget — har inte medräknats någon post för inköp av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Däremot ingår komplettering och nyanskaffning av försliten sådan materiel. Till nyanskaffning av materiel, som föranledes av en utvidgning eller omläggning av undervisningen, föreslås bidrag utgå som för inköp av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. 245

Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor Inom stora delar av det statsunderstödda skolväsendet tillämpas nu det systemet ifråga om statsbidrag, att staten betalar viss procent av lönerna till ordinarie, extra ordinarie och extra lärare samt i vissa fall till timlärare. Vid högre kommunala skolor (kommunala realskolor och högre folkskolor), folkhögskolor och handelsgymnasier utgår statsbidraget helt i form av viss procent på lärarlöner. Vid lantbruksundervisningsanstalter utgår utom lärarlönebidrag även driftsbidrag med dels ett belopp per dag, dels ett belopp per elev och dag. Statsbidraget till lärarlöner utgår vid högre kommunala skolor med 78 procent, vid handelsgymnasier med 60 procent samt vid folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter med 90 procent. E t t nyligen framlagt förslag om statsbidrag till skolhem med yrkesundervisning bygger på samma principer. I detta fall föreslås dels lärarlönebidrag med 95 procent, dels visst driftsbidrag. Det system, som tillämpas vid de centrala verkstadsskolorna, har som synes en del gemensamt med systemet vid de nu nämnda skolorna. Vi föreslår ( i kapitel 12) ett enhetligt arbetsår för heltidskurserna inom respektive industri och hantverk, handel och husligt arbete. Härigenom ökar förutsättningarna för förenklade statsbidragsgrunder för heltidsundervisningen. I samma riktning verkar också den början till normalisering av lönesättningen för yrkeslärare, som löneplaceringen (löneklass 20—23) av lärarna vid de centrala verkstadsskolorna utgör. Något statligt avlöningsreglemente för lärare vid de kommunala yrkesskolorna finns inte. Ordnade löne- och pensionsförhållanden skulle höja kraven på lärarkompetens och därmed bidra att förbättra undervisningen vid dessa skolor. För närvarande har man på många håll mycket svårt att hävda sig i konkurrensen med det privata näringslivet, när det gäller att rekrytera yrkeskunnigt folk med lämplig teoretisk utbildning som lärare. På åtskilliga orter med heltidsundervisning — bland annat Stockholm — har man infört kommunala avlöningsreglementen. Men det är givet, att man i längden inte med fördel kan gå fram på den vägen, utan att man bör söka åstadkomma likformiga villkor för lärare vid yrkesskolorna i hela landet på samma sätt som vid de allmänbildande skolorna. Vi hemställer därför (sid. 263) att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att utarbeta ett avlöningsreglemente för lärare vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. Detta synes så mycket mera befogat, som i många fall lärare med samma utbildning sysselsattes både inom det allmänna skolväsendet och inom yrkesskolväsendet. Därtill kommer, att man numera genom de yrkespedagogiska kurserna får allt flera lärare med speciell yrkesskollärarutbildning. I samband med en sådan utredning måste också utredas driftsbidragets storlek och den för de olika yrkesområdena lämpliga bidragsprocenten till lärarlöner. (Jfr sid. 252.) 246

Vi finner det emellertid nödvändigt, a t t statsbidraget till yrkesundervisningen redan n u höjes, så a t t d e t k o m m e r a t t ligga i nivå med bidraget till andra jämförliga skolor. Samtidigt d ä r m e d bör också bidragsgrunderna ändras, så a t t större r ä t t v i s a u p p n å s mellan de olika näringsgrenarna. I a v s a k n a d av e t t statligt avlöningsreglemente för lärare inom yrkesundervisningen, föreslår vi därför, a t t statsbidrag till heltidskurser skall utgå med e t t visst belopp per avdelning. Vi h a r därvid s t r ä v a t efter a t t å s t a d k o m m a ett bidragssystem, som dels b ä t t r e ä n det n u v a r a n d e t a r h ä n s y n till de verkliga k o s t n a d e r n a för avdelningar av olika slag, dels gör den n u v a r a n d e detaljgranskningen av materielkostnader och lärart i m m a r onödig och således är enklare och billigare a t t tillämpa. Vi h a r vid framr ä k n a n d e t av de olika bidragsbeloppen i allt väsentligt byggt på skolkommissionens förslag till statsbidragsgrunder för k o m m u n a l a och enskilda yrkesskolor (SOU 1950: 44) m e n h a r a v n y s s n ä m n d a skäl modifierat d e t t a förslag. 1940 års skolkommission föreslog i sin utredning om statsbidragsgrunder för det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet (SOU 1950:44), att man vid beräkningen av statsbidraget till heltidskurser, som omfattade minst 30 veckor, skulle frångå det hittillsvarande systemet med bidrag till lärarlöner beräknat efter antalet fullgjorda undervisningstimmar. I stället skulle man ge ett lärarlönebidrag per kurs anknutet till en normallönegrad. Detta bidrag skulle motsvara 78 procent av den på visst sätt beräknade normalkostnaden för lärarlöner per yrkesavdelning. Utöver bidrag till lärarlöner skulle statsbidrag också utgå till inköp och komplettering av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel, 75 procent av godkända kostnader; underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel, 75 procent av godkända kostnader; administration (inberäknat rektorsarvode) 7,8 procent av lärarlönerna eller 10 procent av statsbidraget till dessa. Om skolkommissionens förslag till statsbidragsgrunder skulle tillämpas på heltidsundervisningen efter det att den av oss föreslagna utbyggnaden genomförts, skulle statsbidraget till driften av heltidskurserna bli 43.3 milj. kronor, fördelade på anslagsposterna enligt nedanstående tablå. (Vi har räknat med att lärarlönerna — genom den höjning av lönerna, som ett avlöningsreglemente i vissa fall skulle komma att medföra — kommer att utgöra i genomsnitt 65 procent av de totala driftskostnaderna mot för närvarande i genomsnitt 60—63 procent. Materielkostnaden har vi beräknat till knappt 10 procent av totalkostnaden.) Ändamål Driftskostnader därav lärarlöner material administrationsbidrag

Totalkostnad 1

Statsbidrag

69 500 000 kronor

43 260 150 kronor

45 500 000 kronor (78 %) 6 000 000 » (75%) 7,8 % av lärarlönerna

35 236 500 kronor 4 500 000 » 3 523 650 i

1 Häri ingår såväl den nuvarande heltidsundervisningen som den av oss föreslagna utbyggnaden.

De av skolkommissionen föreslagna statsbidragsgrunderna skulle komma att medföra större rättvisa än de nu gällande grunderna ifråga om statens procentuella andel i kostnaderna för heltidskurser av olika slag. Lärarlöner och undervisningsmateriel, som ju bildar grunden för beräkningen av statsbidraget enligt detta förslag, utgör emellertid inte

lika stor del av totalkostnaden för alla slag av heltidsavdelningar. I kurser för industri och hantverk utgör lärarlönen en väsentligt mindre del av de totala kostnaderna (45— 50 procent) än i kurser för handel och för husligt arbete (60—70 procent). Däremot kostar undervisningsmaterielen mera i avdelningar för industri och hantverk (minst 15 procent) än i avdelningar för handel och för husligt arbete (1—10 procent). Den sammanlagda kostnaden för lärarlöner och undervisningsmateriel utgör således i regel en lägre andel av totalkostnaden i industri- och hantverkskurser än i övriga kurser. Om statsbidraget till administration (och andra omkostnader) såsom föreslagits av skolkommissionen skulle komma att utgöra en viss procent av lärarlönerna skulle man således i regel komma att få ett procentuellt mindre statsbidrag till kurser för industri och hantverk än till kurser för handel och för husligt arbete. Motsatsen vore att föredra, eftersom de verkliga kostnaderna för driften av industri- och hantverksavdelningar i allmänhet är avsevärt mycket högre än för handel och husligt arbete. Vi har givetvis noga övervägt möjligheterna att, trots avsaknaden av statligt avlöningsreglemente, ändå på yrkesundervisningen tillämpa det statsbidragssystem, som nu gäller vid högre kommunala skolor, folkhögskolor, lantbruksundervisningsanstalter och handelsgymnasier. Detta skulle emellertid bland annat medföra en ytterst betungande granskning av de i varje särskilt fall utgående lönerna och redan detta torde göra systemet tungarbetat och säkert inte lättare att tillämpa än det nuvarande. Därtill kommer att man, för att uppnå någorlunda rättvisa mellan kurser för de olika näringsgrenarna, skulle få laborera både med olika bidragsprocent på lärarlönerna och med olika driftsbidrag.1 I motsats mot de ovannämnda skolformerna, där systemet nu förekommer, är undervisningen i yrkesskolornas olika kurser ytterst olikartad. I de grunder för statsbidrag till heltidsundervisningen, som vi föreslår härnedan, utgår vi från en för varje näringsgren framräknad normalkostnad för heltidsavdelningarna. Vid beräkningen av denna normalkostnad har vi utgått från nuvarande kostnader vid vissa skolor med enbart heltidsundervisning inom respektive näringsgren men har justerat dem något, bland annat med hänsyn till tendensen till anpassning av lönerna efter vissa lönegrader i det statliga avlöningsreglementet. Vi har räknat med V/2 lärare för varje avdelning. Vid de centrala verkstadsskolorna, där lönerna nu utgår efter löneklasserna 20—23, motsvarar lönekostnaden i genomsnitt l / 2 lärare per avdelning läsåret 1952/53. Justeringen av normalkostnaden innebär en viss höjning för handel och husligt arbete, där vi måst räkna fram normalkostnaden genom att multiplicera genomsnittskostnaden per lärartimme med 1 200 för handel och 1 900 för husligt arbete. För industri och hantverk har vi utgått från kostnaderna för de centrala verkstadsskolorna, där genomsnittskostnaden läsåret 1952/53 utgjorde 39 750 kronor per avdelning. Underlaget för beräkningarna är i detta fall så stort, att vi ansett oss kunna godta siffran, dock med en liten justering uppåt, företagen med hänsyn till att vi räknat lönekostnaderna efter genomsnittligt lönegrad 22 och V/2 lärare per avdelning. 1 Såvida man inte är beredd att höja statsbidraget till 100 % för lärarlönerna och ge ett efter kostnaderna anpassat driftsbidrag till övriga utgifter.

Vi har utgått från att statsbidraget till löner åt yrkeslärare för industri och hantverk (liksom i skolkommissionens förslag) samt för lärare i maskinskrivning, maskinräkning och stenograf i beräknas på lönegraderna 20 och 22 (löneklasserna 20—25); lönegradsplaceringen blir beroende av lärarens lägre eller högre kompetens; att statsbidraget till löner åt lärare för den praktiska undervisningen i husligt arbete, sömnad, barnavård och vävning beräknas på lönegrad 22 (löneklasserna 22—25); att statsbidraget till lärare i teoretiska ämnen (ämneslärare) beräknas på lönegraderna 23—27—29 (löneklasserna 23—32). Med utgångspunkt från de ovan angivna normallönegraderna och efter dessa anpassade timarvoden enligt timtaxan kan man beräkna en genomsnittlig normalkostnad per avdelning för respektive industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Denna normalkostnad uppgår, om man för andra utgifter än till lärarlöner bygger på nuvarande förhållanden, till för industri och hantverk cirka 40 000 kronor (upp till 16 elever); härav beräknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 22, ortsgrupp 3) 19 260 kronor, d. v. s. 48 procent; för handel cirka 30 000 kronor (upp till 30 elever); härav beräknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 26, ortsgrupp 3) 24 161 kronor, d. v. s. 80 procent; för husligt arbete cirka 25 000 kronor (upp till 16 elever); härav beräknad lärarlön (1.5 lärarlön efter löneklass 22, ortsgrupp 3) 19 260 kronor, d. v. s. 77 procent. Normalkostnaden är ett genomsnittsbelopp, som framkommit genom en medeltalsberäkning. Den angivna lärarlönen är dock inte den nuvarande genomsnittslönen utan den av oss med utgångspunkt från ovan angivna löneklasser beräknade lönekostnaden. Det är givet att de verkliga kostnaderna varierar på olika orter, så att man på vissa platser har högre och på andra lägre utgifter än normalkostnaden. Dyrort, lokalhyra, möjligheterna att finna avsättning för skolans produktion m. fl. faktorer påverkar utgifterna för verksamheten. Likaså varierar givetvis kostnaden mellan olika yrkesavdelningar, särskilt inom industri och hantverk, där materialkostnaden är ganska växlande. För handel och för husligt arbete utgör materielkostnaden som redan framhållits i regel en mycket liten del av totalkostnaden för avdelningen, under det att den för industri och hantverk ligger något högre. Det synes knappast nödvändigt att differentiera statsbidraget till materielkostnader för avdelningar, där denna kostnad ligger under 10 procent av totalkostnaden. En differentiering skulle i dessa fall komma att innebära relativt obetydliga variationer uppåt och nedåt i bidragssumman. Inte heller för industri och hantverk synes en differentiering nödvändig. Vid en undersökning, som gjordes av skolkommissionen, visade det sig, att ifråga om de materielkostnader, där 249

variationerna mellan olika avdelningar främst kommer till synes, nämligen avskrivningskostnaderna på den stadigvarande undervisningsmaterielen, skillnaden (med nuvarande penningvärde) inte uppgår till mer än cirka ettusen kronor mellan den billigaste och den dyraste avdelningen. Variationerna i kostnader för förbrukningsmateriel beräknades vara ännu mindre. I detta sammanhang bör också framhållas, att man vid de centrala verkstadsskolorna inte ansett det nödvändigt med en differentiering av statsbidraget till underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel (bortsett från det extra bidraget till svetsundervisningen). I det material, som ligger till grund för normalkostnadsberäkningarna 1 , ingår både avdelningar, som drivs i av huvudmannen ägda lokaler, och avdelning, som drivs i hyrda lokaler. Någon skillnad i bestämd riktning mellan å ena sidan avskrivning, räntor och underhåll för egna lokaler och å andra sidan hyra för lokaler har inte kunnat påvisas. Snarast tycks kostnaderna för egna lokaler vara högre, men detta torde kunna förklaras av att standarden på sådana lokaler nu är genomsnittligt högre än på de hyrda lokalerna. Då en standardhöjning ifråga om lokaler i åtskilliga fall måste anses erforderlig, finner vi det inte befogat att justera de framräknade normalkostnaderna med hänsyn till utgifter för lokaler, trots att vi föreslår statsbidrag till yrkesskolbyggnader. I de centrala verkstadsskolornas redovisningar finns lokalkostnaderna inte angivna för sig. Hela posten övriga utgifter och administration är emellertid högre vid dessa skolor (37 procent) än motsvarande kostnader (30—35 procent) vid de kommunala, trots att de centrala skolorna arbetar i lokaler, som uppförts med statsbidrag. Vi har som synes vid beräkningen av normalkostnaden per avdelning utgått från lönerna i ortsgrupp 3. Förekommande pensionsavgifter ryms i normalkostnaden. I övrigt har vi räknat fram ett genomsnitt på de nuvarande kostnaderna, varigenom samtliga förekommande ortsgrupper således kommit med i genomsnittskostnaden. Som vi redan framhållit, kan kostnaderna givetvis variera mellan olika orter, men man kan inte med säkerhet säga, att kostnaderna är större i högre än i lägre dyrort. Vi kan således inte finna, att man vid en tillämpning av systemet skulle behöva göra någon ortsgruppsdiffcrentiering av normalkostnaden. En viss kostnadsutjämning torde också uppkomma därigenom att det i allmänhet är lättare att finna avsättning för skolans saluvärdiga produktion i de större tätorterna än i glesbygderna. Enligt vårt förslag till lästider skall vissa minimi- och maximitider tillämpas för heltidskurserna.. Mindre variationer i lästiden behöver inte påverka normalkostnaden. I den mån en industri- och hantverks- eller husmoderskurs mera väsentligt kommer att understiga normallästiden 42 veckor, torde det liksom nu bero på att kursen är mera teoretiskt betonad. Enligt beslut av Kungl. Maj:t skall numera i vissa sammanhang inom yrkesundervisningen lj/a timmes yrkesarbete motsvaras av en timmes teoretisk undervisning. Den teoretiska undervisningen är dyrare ur lönesynpunkt än den praktiska, under det att kostnader1

Närmare uppgifter återfinns i bilaga 5 c.

na för den praktiska undervisningen inte kan minska nämnvärt vid en reduktion av arbetstiden inom de gränser det här kan bli fråga om. Handelsundervisningen är övervägande teoretisk och skall i analogi med de allmänbildande skolorna ha ett kortare läsår. Vi kan således inte finna, att någon reduktion — eller höjning — av grunden för statsbidraget behöver företas med hänsyn till avvikelser i lästiden inom de av oss föreslagna gränserna (kapitel 12). För industri- och hantverksavdelningar (verkstadsskolor) har vi räknat med yrkeslärare i två lönegrader, 20 och 22, samt dessutom ämneslärare i viss begränsad utsträckning i lönegraderna 23, 27 och 29. Detta betyder, att huvudparten av lönerna för sådana avdelningar kommer att utgå med löneklasser varierande mellan 20 och 25. Vid beräkningen av normalkostnaden har vi utgått från löneklass 22, vilket torde komma att utgöra ett ungefärligt medeltal för de utgående lönerna. Vid beräkningen av normalkostnaden för handelsundervisningen har vi beräknat lönen efter i genomsnitt löneklass 26 med hänsyn till att maskinskrivningsoch stenografiundervisningen bestrides av lärare som antagits ha lön enligt lönegrad 20—22 under det att övrig undervisning bestrides av lärare, som kan antas vara placerade i lönegrad 23, 27 eller 29. De utgående lönerna kan således beräknas variera mellan löneklasserna 20 och 32. Det bör noteras, att endast en mindre del av undervisningen, i regel 4 till 8 timmar av 34 till 38, kan bestridas av lärare i lönegraderna 20 och 22. Huvudparten av undervisningen i handelskurser på heltid måste skötas av lärare med adjunktskompetens eller i undantagsfall sådan lägre kompetens, som kan jämföras med lärares i lönegrad 23 vid enhetsskolorna. Vid beräkningen av normalkostnaden för husliga avdelningar har vi använt löneklass 22, trots att det är den lägsta löneklassen i den lönegrad vi utgått från. Vi har ansett detta motiverat med hänsyn till den relativt stora omsättningen på lärare inom detta område. Då vi som synes i samtliga fall har beräknat lönerna på ett ungefärligt genomsnitt av de löneklasser, som kan komma ifråga, om man utgår från likformighet mellan yrkesskolväsendet och andra jämförliga skolor ifråga om löneplacering, anser vi någon justering av normalkostnaden per avdelning med hänsyn till löneklass (och lärarkompetens) inte behövlig. I många fall förekommer samundervisning mellan två eller flera avdelningar ifråga om vissa ämnen. Denna samundervisning har även tagits med i våra normalkostnadsberäkningar. Likaså förekommer ibland uppdelning av avdelningar i olika årsklasser. Varken samundervisning eller uppdelning bör enligt-vår uppfattning behöva påverka bidragsbeloppet. Statsbidrag utgår nu, som angivits i inledningen till kapitlet, efter väsentligt olika grunder för kommunala och för centrala yrkesskolor. I och med att yrkesundervisning kommer att ingå som ett led i den obligatoriska skolan, blir det nödvändigt att staten — liksom för den allmänna undervisningen — åtar sig en så stor del av kostnaderna som möjligt. För närvarande (budgetåret 1952/53) be251

talar staten ungefär 62 procent av driftskostnaderna vid de centrala verkstadsskolorna mot i genomsnitt 35 procent vid de kommunala. Genom att statsbidraget till övriga kostnader för driften nyligen höjts från 100 och 150 kronor per elev och år, torde statens andel i kostnaden för driften av de centrala verkstadsskolorna komma att stiga med ett par procent. Vi har stannat för att bidragsprocenten till centrala verkstadsskolor, d. v. s. i genomsnitt närmare 65 procent, är den andel, som staten rimligen torde böra betala av kostnaderna för såväl den lokala som den centrala yrkesundervisningen i heltidskurser. Detta skulle — efter genomförd utbyggnad — för statsverket medföra en kostnad av cirka 44,5 miljoner kronor för heltidsundervisningen vid yrkesskolorna under det att huvudmännen skulle komma att betala ungefär 25 miljoner kronor. En genomsnittlig bidragsprocent av 65 procent skulle innebära, att staten i kurser för industri och hantverk komme att betala dels hela lärarlönekostnaden, dels ett rätt betydande driftsbidrag. I kurser för handel och för husligt arbete skulle statsbidraget inte räcka till mer än 78 procent på lärarlönerna plus ett obetydligt materielbidrag och knappast något administrationsbidrag. Detta torde dock sakna betydelse, eftersom staten ändå komme att betala lika stor procentuell andel av kostnaderna för varje särskild heltidskurs. Mera tveksamt är, om det är principiellt riktigt, att de verkliga kostnaderna för huvudmannen blir så olika för olika kurser, som de skulle bli vid en likformigt tillämpad genomsnittsprocent (se tablå sid. 253). Det förefaller mera befogat, att göra huvudmannens kostnader i möjligaste mån lika, oberoende av vilken kurstyp som inrättas. På så sätt bör man på varje ort kunna få fram de för orten lämpligaste kurserna. Vill man uppnå ungefär samma verkliga kostnader för huvudmannen för olika slag av kurser, måste statsbidragsprocenten sättas högst för industri och hantverk och lägst för husligt arbete. Om staten betalar 70 procent av kostnaderna i industri- och hantverksavdelningar, 60 procent i handelsavdelningar och 52 procent i husliga avdelningar, blir huvudmannens utgifter per avdelning cirka 12 000 kronor oavsett näringsgren. Denna procentuella fördelning motsvarar en genomsnittsprocent för staten av inte fullt 65 procent på de sammanlagda kostnaderna för heltidsundervisningen vid lokala och centrala skolor enligt vårt utbyggnadsprogram. Statens andel och huvudmannens ungefärliga kostnader för heltidsavdelningar för näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete enligt vårt förslag med procentuellt differentierat statsbidrag (70—60—52 procent) framgår av nedanstående tablå. Vi föreslår, att statsbidrag till driften av heltidsavdelningar vid lokala och centrala yrkesskolor skall utgå med följande belopp: för verkstadsskolor och andra praktisk-teoretiska kurser för industri och hantverk 28 000 kronor per år och avdelning; 252

Näringsgren

Industri och hantverk

Normalkostnad

Statsbidrag

Huvudmannens kostnad

Kronor

Kronor 1

Kronor 1

40 000

28 000 12 000 (14 000) (26 000) Handel m. m. 30 000 18 000 12 000 (19 500) (10 500) Husligt arbete 13 000 25 000 12 000 (16 250) (8 750) 1 Siffrorna inom parentes anger statens respektive huvudmannens kostnadsandel vid en liktormigt tillämpad bidragsprocent av 65 procent.

för handelskurser och andra i kostnadshänseende därmed jämförliga kurser 18 000 kronor per år och avdelning, för husmoderskurser och andra praktisk-teoretiska kurser för husligt arbete 13 000 kronor per år och avdelning. Av det material, som kunnat bearbetas för att få fram en normalkostnad för teoretiska industri- och hantverkskurser (tekniska skolor och liknande) framgår, att kostnaden för sådana kurser ligger omkring 30 000 kronor per år och avdelning. Avdelningar för industri och hantverk av här berört slag, d. v. s. övervägande teoretiska industri- och hantverkskurser med heltidsundervisning vid yrkesskolorna, synes således kunna jämföras med handelskurserna både beträffande elevantal och normalkostnad, och statsbidraget bör därför bli detsamma. Dock bör överstyrelsen ha möjlighet att till kurser med mera omfattande laborationer eller särskilt dryga materielkostnader kunna medge ett högre statsbidrag, förslagsvis 20 000 kronor i stället för normalbidraget om 18 000 kronor. De föreslagna bidragsbeloppen bör utgöra hela det för varje avdelning utgående statsbidraget. Särskilda bidrag till svetsundervisning bör således inte utgå. Om allmänbildande undervisning av samma slag som i enhetsskolans klass 9 y anordnas, skall Kungl. Maj:t kunna medge ett tilläggsbidrag. Till terminskurser, d. v. s. kurser om cirka en termin med i kapitel 12 föreslagen lästid, bör statsbidrag utgå i proportion till ovan angivna, t. ex. för en 17 veckors handelskurs 17/39 av 18 000 kronor. I de fall, då en yrkesavdelning inrättas som heltidsavdelning för läraren men med olika elevgrupper under dagen eller veckan, bör yrkesöverstyrelsen kunna medge statsbidrag som till heltidsavdelning. En förutsättning skall då givetvis vara, att lärarens arbetsår och arbetstid per vecka sammanfaller med normalläsåret för heltidskurser av närmast jämförligt slag. Yrkesavdelningar av detta slag förekommer nu för bland annat herr- och damfrisörer, boktryckare och sättare och viss sömnadsundervisning. De bör kunna anordnas också för andra yrken, såsom bokbindare, konditorer m. fl. För specialkurser måste normalkostnaden fastställas särskilt av yrkesöverstyrelsen. I de flesta fall torde detta kunna ske genom att man utgår från normal253

kostnaden för respektive näringsgren och reducerar denna i förhållande till kurslängden, t. ex. genom att för barnsköterskekurser om 26 veckor ta 26/42 av 25 000 kronor (statsbidrag 2 %2 av 13 000 kronor). På samma sätt torde statsbidraget till centrala hantverkskurser kunna fastställas. Härvid torde det bli lämpligast att utgå från normalkostnaden för teoretiska industri- och hantverkskurser. Vid enstaka skolor med undervisning i mycket liten omfattning har man ibland, t. ex. genom låga lärarlöner, beroende på att lärarna ej varit fullt kvalificerade, låg eller ingen kostnad för lokaler, särskilt goda avsättningsmöjligheter för skolans produktion eller liknande skäl kunnat hålla kostnaderna rätt betydligt under den av oss framräknade normalkostnaden. I sådana fall bör helt statsbidrag ej utgå. Vi föreslår därför, att yrkesöverstyrelsen, då särskilda skäl föreligger, skall ha rätt att fastställa lägre bidragsbelopp än de ovannämnda. De bidragsbelopp, som vi föreslagit, utgör, som framgår av det ovanstående, vissa procentsatser på de normalkostnader vi kunnat beräkna med utgångspunkt från nuvarande kostnadsläge. Vid förskjutningar i löne- och kostnadsläget bör bidragsbeloppen ändras, så att den procentuella fördelningen mellan stat och kommun av kostnaderna för heltidsundervisningen förblir densamma. Procentsatserna för statens andel i kostnaderna för heltidsundervisningen — 70 procent av kostnaderna för kurser av verkstadsskoltyp, 60 procent av kostnaderna för teoretiskt betonade heltidskurser såsom handelskurser och övervägande teoretiska industri- och hantverkskurser, 52 procent av kostnaderna för heltidskurser i husligt arbete — bör fastslås i författning. Normalkostnaden, som skall ligga till grund för beräkningen av statsbidragsbeloppen, bör varje år fastställas av Kungl. Maj:t på grundval av uppgifter från yrkesöverstyrelsen. Vi föreslår således, att procentsatserna för statsverkets andel i kostnaderna för heltidsundervisningen blir fasta under det att normalkostnaden — och därmed de utgående statsbidragsbeloppen — skall fastställas för varje år. På så sätt kan bidragsbeloppen följa eventuella förskjutningar i löne- och kostnadsläget. Den av oss föreslagna utbyggnaden skulle inklusive nuvarande heltidsundervisning ge sammanlagt cirka 1 000 avdelningar för industri och hantverk, cirka 400 avdelningar för handel och cirka 700 avdelningar för husligt arbete. Huvudmännens kostnader blir då, efter 12 000 kronor per avdelning, (2 100 X 12 000 = ) 25.2 miljoner kronor. Statens andel blir således 44.3 miljoner kronor av de 69.5 miljoner, som vi uppskattat de sammanlagda driftskostnaderna till. Detta belopp ligger som synes mycket nära de 43,3 miljoner kronor, som en tillämpning av skolkommissionens förslag skulle resultera i. Det bör framhållas, att vårt förslag genom sin större enkelhet blir billigare att administrera. 3 En del av de avdelningar, som finns redan nu, drivs av enskilda skolor med statsbidrag enligt andra grunder än de kommunala. Det som här sagts berör enskilda yrkesskolor endast i den mån de har statsbidrag efter samma grunder som kommunala yrkesskolor. För andra enskilda skolor fastställs bidraget i varje särskilt fall av Kungl. Maj:t. Så bör ske även i fortsättningen. 254

Statsbidrag till deltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor Även för deltidsundervisningen bör man kunna åstadkomma ett enklare bidragssystem än det nu gällande genom att slå samman materielbidraget och bidraget till lärarlöner till ett enda bidragsbelopp. Vi har räknat ut genomsnittskostnaden per undervisningstimme dels vid skolor med blandad deltidsundervisning, d. v. s. undervisning enbart i deltidskurser inom de tre näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete (25 skolor slumpmässigt valda), dels vid skolor med deltidsundervisning enbart mom handel (endast 5 skolor nu tillgängliga) respektive enbart inom husligt arbete (24 skolor slumpmässigt valda). Deltidsundervisning enbart inom industri och hantverk förekommer endast vid en enda skola, varför den kostnad, som kan beräknas för sådan undervisning, inte är mycket att bygga på. Vid de 25 skolor med blandad deltidsundervisning, som vi granskat, uppgår genomsnittskostnaden per undervisningstimme (61 114 tim.) till 14 kronor. Variationer förekommer mellan 6 och 22 kronor men vid 19 av de 25 skolorna ligger kostnaden mellan 11 och 17 kronor per timme. Vid de 24 skolor med deltidsundervisning enbart inom husligt arbete, som vi granskat, uppgår kostnaden per undervisningstimme till i genomsnitt 12 kronor. Kostnaden varierar mellan 6 och 19 kronor men vid 18 skolor ligger den mellan 10 och 14 kronor. Vid de 5 skolor med enbart handelsundervisning i deltidskurser, där vi kunnat räkna fram en genomsnittskostnad, stannar den vid 13 kronor per undervisningstimme med variationer från 8 till 17 kronor per timme. Som synes ligger genomsnittskostnaden per undervisningstimme vid skolor med enbart handels- respektive enbart huslig undervisning lägre än genomsnittskostnaden per undervisningstimme vid skolor med blandad deltidsundervisning. Härav får man dock inte dra den slutsatsen, att deltidsundervisning för industri och hantverk skulle ställa sig avsevärt dyrare än sådan undervisning för de båda andra näringsgrenarna. Snarare torde skillnaden bero på att skolor med enbart deltidsundervisning inom en näringsgren är små skolor med låga lärarlöner och obetydliga kostnader för lokaler och administration, kostnader som är inte bara absolut utan i regel också relativt dyrare vid större skolor, beroende på den vid större skolor i allmänhet högre standarden. Deltidsundervisningen ställer sig — som framgår av våra driftskostnadsberäkningar — i regel genomsnittligt billigare än heltidsundervisningen. Endast beträffande kurser i husligt arbete tycks kostnaden per timme bli ungefär densamma, d. v. s. i regel 12—15 kronor per undervisningstimme, oavsett om undervisningen ges i heltids- eller deltidskurser. Det torde bero på att kraven på lokaler och undervisningsmateriel är desamma för heltids- och för deltidskurser på det husliga området. Beträffande de oftast teoretiska eller i varje fall specialiserade deltidskurserna för industri och hantverk och för handel gäller, att 255

de — på vissa undantag när — blir billigare per timme än heltidskurser för dessa näringsgrenar. Den lägre genomsnittskostnaden per timme torde bero bland annat på att undervisningen i dessa kurser i flertalet fall bestrides av lärare med begränsad kompetens samt på de mindre kraven på lokaler och undervisningsmateriel. Dessutom är administrationskostnaderna i regel lägre för deltidskurser än för heltidskurser, som ju oftast kräver heltidsanställd rektor och därmed också särskilda expeditionslokaler, biträdespersonal etc. Några större skillnader i genomsnittskostnaden per undervisningstimme för deltidskurser inom de olika näringsgrenarna har vi inte kunnat finna. Vi föreslår därför ett enhetligt statsbidragsbelopp om 8 kronor per undervisningstimme för sådan undervisning, utgörande 57 procent på den av oss framräknade genomsnittskostnaden. Då undervisning bestrides av ämneslärare med minst adjunktseller därmed jämförlig kompetens, bör statsbidraget efter yrkesöverstyrelsens bestämmande kunna utgå med 12 kronor per undervisningstimme, förutsatt att de övriga kostnaderna för kursen är sådana, att det högre bidragsbeloppet är motiverat. Även i vissa andra fall, t. ex. ifråga om svetskurser och kurser med mycket laborationer eller andra kurser med särskilt dryga materielkostnader, bör det högre bidragsbeloppet kunna utgå. Om kostnaderna i något fall skulle bli mycket låga — beroende på t. ex. ej fullt kvalificerade lärare, låg lokalhyra eller dylikt — skall yrkesöverstyrelsen liksom ifråga om heltidsundervisningen ha rätt att fastställa ett lägre statsbidragsbelopp än 8 kronor per undervisningstimme. Höjning eller sänkning av de statsbidragsbelopp, som vi föreslagit för deltidsundervisningen, skall ske samtidigt med ändringar i statsbidraget till heltidsundervisningen och skall stå i relation till dessa. Kungl. Maj:t skall således, samtidigt med att normalkostnaderna (och därmed statsbidragsbeloppen) för heltidskurserna fastställes, göra de justeringar i statsbidraget till deltidskurser, som kan föranledas av ändringar i kostnadsläget. Beträffande statsbidrag till föreläsningar föreslår vi i nära anslutning till skolkommissionens förslag, att statsbidrag utgår med 75 procent av kostnaderna, dock högst 30 kronor per föreläsning, då föreläsaren inte uppbär rese- och traktamentsersättning, och 60 kronor per föreläsning, då föreläsaren uppbär sådan ersättning. Statsbidrag till riksskolor En riksskola kan vara helt statlig. För närvarande finns endast en helstatlig skola av denna typ, nämligen högre konstindustriella skolan och konstindustriella dagskolan vid konstfackskolan i Stockholm. I regel har skolor eller yrkesavdelningar av riksskolkaraktär efter Kungl. Maj:ts bestämmande statsbidrag efter gynnsammare grunder än kommunala yrkesskolor, t. ex. vid kvarnskolan i Mariestad, där statsbidrag till lärarlöner utgår med 8.63 kronor per timme. 256

Många gånger torde det vara en fördel, om även riksskolorna har annan huvudman än staten. Men staten bör givetvis betala huvudparten av kostnaderna för sådana skolor. Bidraget till riksskolor, som har annan huvudman än staten, bör kunna utgå med en viss procent på den av yrkesöverstyrelsen för respektive skola godkända kostnaden. Vi föreslår statsbidrag med 80 procent oavsett vilken näringsgren undervisningen avser. Ifråga om riksskolorna frångår vi således det system för driftsbidrag, som vi föreslagit för yrkesskolväsendet i övrigt. Vi har ansett det motiverat med hänsyn till att riksskolorna — eller avdelningar av riksskolkaraktär — är så få och kostnaderna mycket varierande beroende på skolans eller avdelningens karaktär. Det skulle således knappast vara möjligt att genomgående tillämpa en enhetlig normalkostnad. Vi har därför menat, att en prövning av kostnaderna för varje skola vore ett smidigare tillvägagångssätt. Det blir givetvis Kungl. Maj:ts sak att avgöra i vilka fall statsbidrag skall utgå efter riksskolgrunder.

Statsbidrag till företagsskolor Man skiljer för närvarande i statsbidragshänseende inte bara på centrala och kommunala skolor utan också på vanliga kommunala verkstadsskolor och inbyggda verkstadsskolor (företagsskolor). Även vissa enskilda yrkesskolor kan betraktas som inbyggda företagsskolor. Till de inbyggda verkstadsskolorna utgår statsbidrag endast till lärarlöner. Övriga kostnader i en inbyggd skola kan bli ytterst varierande. Som regel torde man dock kunna utgå från att materielkostnader och kostnader för lokaler till mycket stor del kan skrivas på företagets driftskonto, då man ju har alla möjligheter att efter en relativt kort övningsperiod låta eleverna utföra produktiva arbetsuppgifter. Det förefaller därför knappast rimligt att tänka sig ett lika högt statsbidrag till inbyggda företagsskolor som till lokala och centrala yrkesskolor. Det torde emellertid ligga i det allmännas intresse att stimulera inrättandet av inbyggda företagsskolor. Ur pedagogisk synpunkt erbjuder sådana skolor en del fördelar genom den direkta kontakten med produktivt arbete. Ur ekonomisk synpunkt är de likaså fördelaktiga, därigenom att skolans arbete kan utnyttjas i företagets produktion, varigenom såväl anläggnings- som driftskostnader kan bli låga ifråga om den del, som belöper sig på den egentliga undervisningen. Det synes oss därför befogat att ge ett generösare bidrag än hittills även till inbyggda företagsskolor. Vi anser det lämpligt att fasthålla vid den nuvarande principen, att statsbidrag till företagsskola skall utgå endast till lärarlöner. De bidragsbelopp, som vi föreslagit till lokala och centrala yrkesskolor, omfattar ingen enhetlig bidragsprocent till lärarlöner — bidraget blir förhållandevis högre till löner åt lärare i industri- och hantverksavdelningar än i andra heltidsavdelningar, beroende på att lönerna utgör en mindre del av kostnaderna för industri- och hantverkskurser 257 17

än för handels- eller husliga kurser. Inte heller till löner vid inbyggda företagsskolor anser vi det möjligt att föreslå någon enhetlig bidragsprocent, så mycket mera som lönerna torde vara olika i olika företag. Om antalet undervisningstimmar vid en inbyggd verkstadsskola antas uppgå till ungefär 1 900 per avdelning och år (häri ingår då ingen teoretisk undervisning) blir statsbidraget efter nuvarande bidragsgrunder cirka 11 000 kronor per avdelning. Detta belopp bör höjas, men man bör dock i huvudsak hålla sig till egentliga lärarlönekostnader. Statsbidraget till inbyggda skolor för industri och hantverk kan då sättas till 15 000 kronor per avdelning, om företaget svarar för såväl praktisk som teoretisk undervisning, och 12 000 kronor per avdelning, om företaget endast ger den praktiska undervisningen. Inbyggda skolor för handel har hittills inte inrättats. Om man utgår från att statsbidraget även till eventuella sådana skolor främst går till lärarlöner, borde bidraget sättas något högre än för industri och hantverk. Statsbidraget till lokala och centrala heltidsavdelningar för handel skall enligt vårt förslag utgå med 18 000 kronor. Inbyggda handelsskolor torde emellertid ställa sig billigare än vanliga handelsskolor. Dels blir lokalkostnaden lägre dels har man i regel tillgång till lärare inom företaget. Det synes därför befogat att tillämpa en lägre bidragssats för inbyggda skolor än för lokala och centrala skolor. Vi föreslår samma bidragsbelopp till inbyggda skolor för handel som till sådana skolor för industri och hantverk, d. v. s. 15 000 respektive 12 000 kronor per avdelning. Om inbyggda skolor för husligt arbete skulle komma att inrättas t. ex. på större sjukhus, hotell och restauranger, torde statsbidraget till sådana skolor böra utgå med ett något lägre belopp än till övriga inbyggda skolor. Vi har föreslagit ett procentuellt lägre statsbidrag till heltidskurser i husligt arbete än till både handelskurser och industri- och hantverkskurser. Enligt vårt förslag skall husliga avdelningar vid yrkesskolorna få statsbidrag med 13 000 kronor. För inbyggda skolor för husligt arbete bör bidraget liksom ifråga om industri- och hantverks- samt handelskurser vara något lägre än till lokala och centrala skolor. Vi föreslår 11 000 kronor, om företaget svarar för hela utbildningen, och 9 000 kronor, om kompletterande undervisning ges i lokal eller central yrkesskola. Statsbidrag till driften av inbyggda företagsskolor bör således kunna utgå likformigt för industri och hantverk och handel med 15 000 kronor per år och avdelning, när företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor per år och avdelning, när den kompletterande teoretiska undervisningen förläggs till lokal eller central yrkesskola. Till inbyggda skolor för husligt arbete bör motsvarande bidrag vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. För 9 y-avdelningar kan bidragsbeloppet halveras, då endast en avdelning inrättas och företaget svarar endast för den praktiska undervisningen, men utgå i sin helhet, då företagsskolan har två 9 y-avdelningar. Ändringar i bidragsbeloppen bör företas samtidigt med och stå i relation till ändringar i bidragsbeloppen till heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor. 258

Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverksmästare För närvarande kan statsbidrag till hantverksmästare, som åtar sig lärlingsutbildning, utgå med 900 kronor per lärling, utbetalade med 400 kronor första, 200 kronor andra och 300 kronor efter sista utbildningsåret. Med detta bidrag följer ingen skyldighet för mästaren att tillse, att lärlingen deltar i kompletterande undervisning vid yrkesskola. Samtidigt med att bidraget höjdes från 400 kronor till 900 kronor började man avveckla utbildningsformen decentraliserad verkstadsskola, enligt vilken 20 öre per undervisningstimme, d. v. s. 400 kronor per år, utgick i lärarlön till mästare, som åtog sig att på uppdrag av kommunal yrkesskola i egen verkstad utbilda en eller flera lärlingar. Lärlingarna var då skyldiga att delta i den teoretiska undervisningen vid yrkesskolan. Det har visat sig, att samverkan mellan mästare, som får lärlingsbidrag, och kommunal yrkesskola mera sällan förekommer. Vi finner inte den nuvarande ordningen tillfredsställande utan anser, att man bör utforma statsbidraget så, att lärlingen såvitt möjligt får både praktisk och teoretisk yrkesundervisning. Lärlingsutbildningen hos hantverksmästare bör således i princip anordnas på samma sätt som utbildningen i inbyggda företagsskolor. Det statsbidrag, som mästaren erhåller, bör då utgöra lön till lärare för den praktiska delen av utbildningen — den teoretiska måste givetvis meddelas av yrkesskola. Vi har föreslagit, att statsbidrag till inbyggda företagsskolor för industri- och hantverksyrken skall utgå med 15 000 kronor per år och avdelning, om företaget meddelar både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor, om företaget meddelar endast den praktiska undervisningen. Lärlingsbidrag till mästare gäller i de flesta fall en eller ett par lärlingar per mästare. Det lägre bidraget, 12 000 kronor per år och avdelning i en inbyggd skola, innebär i genomsnitt 800 kronor per lärling. En eller ett par lärlingar är förhållandevis betydligt dyrare för företagaren att utbilda än varje lärling i ett företag, som har så många lärlingar, att de kan sammanföras till en hel avdelning och således bilda en inbyggd skola. För att mästaren skall få en ersättning, som kan jämföras med den som utgår till löner vid inbyggda företagsskolor, bör han således uppbära minst 1 000 kronor per år. Lärlingen är dyrast för mästaren under de första åren. Men även under det tredje året medför han vissa kostnader, framför allt därigenom att han bör sättas till ur utbildningssynpunkt lämpliga arbetsuppgifter och inte får användas alltför mycket till för mästaren ekonomiskt fördelaktiga specialuppgifter. Vi föreslår, att lärlingsbidraget till mästare höjes till 2 500 kronor, som skall utbetalas med 1 200 kronor det första året, 800 kronor det andra året och 500 kronor efter avslutad utbildning. Som villkor för att lärlingsbidrag med 2 500 kronor skall kunna utgå, skall gälla, att lärlingen genom mästarens försorg beredes tillfälle att delta i komplet259

terande undervisning i yrkeskurs vid yrkesskola under betald arbetstid, allt efter den för yrket gällande undervisningsplanen lägst 4, högst 6 timmar per vecka eller sammanlagt lägst 240, högst 360 timmar under de två första åren samt lägst 2, högst 4 timmar per vecka eller sammanlagt lägst 60, högst 120 timmar under det tredje året. Under hela utbildningstiden skall den sammanlagda ledigheten uppgå till lägst 320, högst 480 timmar. Om undervisningen är förlagd helt eller delvis till kvällarna, skall lärlingen beredas kompensationsledighet utan löneavdrag. Om tillfälle till lämplig kompletterande yrkeskurs inte finns på orten, skall lärlingen i stället beredas ledighet utan löneavdrag för att delta i motsvarande kurs vid hantverksskola lägst 40, högst 60 arbetsdagar under loppet av de tre första utbildningsåren. Undervisningen vid hantverksskola bör, som framgår av kapitel 15, delas upp på två kurser om vardera en till två månader. Den första kursen bör genomgås mot slutet av det första utbildningsåret och den andra kursen senast under det tredje utbildningsåret. För att de mästare, som inte kan skicka sina lärlingar i skola i hemorten, inte skall bli ekonomiskt lidande, bör lönen under ledigheten dock inte utgå med högre belopp än som gäller för andra årets lärling, även om lärlingen bevistar sin andra kurs vid hantverksskola under det tredje utbildningsåret. Om ingen av de nu nämnda möjligheterna — lokal yrkesskola eller hantverksskola — står till buds, skall lärlingsbidrag med 2 500 kronor i vissa fall ändå kunna utgå, nämligen om lärlingen med bistånd av mästaren eller på annat sätt genom mästarens försorg kan inhämta den yrkesteoretiska kursen per korrespondens. Eventuellt kan korrespondenskursen inhämtas genom kombinerad undervisning anordnad av yrkesskola. Även i detta fall skall lärlingen beredas ledighet i samma omfattning som ovan för att inhämta de teoretiska kunskaperna. Om mästaren själv är handledare vid korrespondensundervisningen, skall han dock inte ha skyldighet att lämna mer än sammanlagt högst 240 timmars ledighet under de tre första utbildningsåren. I och med att en mästare beviljas lärlingsbidrag med 2 500 kronor, blir han enligt vårt förslag ansvarig för att lärlingen får till yrket hörande såväl praktisk som teoretisk undervisning. Det bidragsbelopp, som skall utbetalas för varje år, skall kunna utgå först då lärlingen genomgått den teoretiska kursen vid yrkesskola eller hantverksskola eller per korrespondens. I de fall, då lärlingen inte kan beredas tillfälle till kompletterande skolunvisning vare sig i yrkesskola, central hantverksskola eller genom korrespondensstudier, skall tills vidare under en övergångstid det nuvarande lärlingsbidraget om 900 kronor kunna utgå. Denna bidragsform bör dock avvecklas, allteftersom hantverksskolor inrättas. Till företagare i yrke för vilket hantverksskola finns skall således endast det högre bidraget om 2 500 kronor kunna utgå och lärlingen därmed tillförsäkras en så allsidig utbildning som möjligt. (Förslag beträffande antalet nya lärlingsbidrag per år framläggs i kapitel 7, sid. 90.) 260

Studiebidrag för lärlingsutbildning utom hemorten. Yrkesöverstyrelsen har vid flera tillfällen, senast i augusti 1951, föreslagit, att stipendier skulle inrättas för lärlingar, som får utbildning hos mästare utom hemorten. Behovsprövat stipendium bör enligt vår uppfattning i princip inte utgå till avlönade arbetstagare med heltidsanställning. Däremot borde det icke behovsprövade studiebidraget om 30 (i vissa fall högst 50) kronor per månad kunna komma ifråga under det första utbildningsåret. Vi finner det rimligt, att kontraktsbunden lärling, som får sin utbildning hos mästare, ifråga om rätt till studiebidrag jämställes med ungdomar i yrkesskolor och allmänbildande skolor. Med hänsyn till att lärlingslönen i allmänhet redan under det andra utbildningsåret ökar rätt avsevärt, bör studiebidraget begränsas till att utgå endast under det första året av lärlingstiden. Som villkor för att studiebidrag skall kunna utgå, skall gälla dels att lärlingskontrakt upprättas, dels att möjlighet inte finns i lärlingens hemort att få avsedd utbildning. I regel torde den högre bidragssumman, 50 kronor per månad, komma ifråga, då lärlingar hos hantverksmästare knappast torde ha tillgång till inackordering i elevhem. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler samt till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel Skolkommissionen berörde i sitt statsbidragsbetänkande även frågan om statsbidrag till lokaler för yrkesskolväsendet. Rent principiellt uttalade kommissionen, att statsbidrag till sådana byggnader borde utgå efter samma grunder som till byggnader för folkskolväsendet. Frågan om statsbidrag till byggnader för folkskola och enhetsskola utredes för närvarande av 1951 års skolbidragssakkunniga. Man har enligt uppgift ännu inte uppdragit några riktlinjer för dessa bidrag (april 1954). Vi ansluter oss helt till skolkommissionens uttalande, att statsbidrag till byggnader för yrkesskolväsendet bör utgå efter samma grunder som till folkskolväsendet. Bidraget bör utgå likformigt för lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor, som drivs av kommun, landsting eller enskild huvudman. Några närmare förslag beträffande bidragsgrunderna anser vi oss med hänsyn till det ovan anförda inte ha anledning att framlägga. Ifråga om enskilda kommuner och landsting som huvudmän, kan det nuvarande folkskolsystemet tillämpas utan svårigheter. Om en riksskola har enskild huvudman eller en lokal eller central skola eller riksskola har två eller flera kommuner som huvudman bör bidraget däremot fastställas av Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj:ts bemyndigande av yrkesöverstyrelsen. Då det får anses vara betydelsefullt, att statsbidrag till yrkesskolbyggnader kan utgå, så snart principbeslut fattats om en utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning efter av oss föreslagna linjer, bör statsbidrag till 261

yrkesskolbyggnader tills vidare utgå efter nu gällande grunder för bidrag till byggnader för folkskolväsendet. När en omläggning av dessa grunder sker, bör omläggningen även gälla yrkesskolbyggnaderna. Beträffande statsbidrag till inventarier i undervisnings- och administrationslokaler i yrkesskolorna bör likaså samma bidragsgrunder gälla som vid folkskolväsendet. Det är angeläget att såväl huvudmännen som tillsynsmyndigheten vid uppförandet av skolbyggnader eftersträvar en så ändamålsenlig utformning som möjligt samtidigt som kostnaderna i möjligaste mån hålls nere. Tillsynsmyndigheten bör i detta avseende kunna ge huvudmännen värdefull hjälp. Beträffande statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel ansluter vi oss till skolkommissionens ovannämnda förslag, som innebär, att detta bidrag skall utgå med 75 procent av de godkända kostnaderna. Samma statsbidrag bör utgå vid nyanskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel, då nyanskaffningen föranleds av en omläggning eller utvidgning av undervisningen i en avdelning. Däremot skall nyanskaffning och komplettering, föranledd av förslitning, rymmas i driftsbidraget. (Se ovan sid. 245.) Vi anser, att samma bidragsprocent bör utgå till såväl lokala och centrala yrkesskolor som statsunderstödda riksskolor. Detta innebär, att de centrala yrkesskolorna får ett något lägre statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel än nu (75 procent mot för närvarande 90 procent). Ifråga om den stadigvarande undervisningsmaterielen anser vi det inte lämpligt att utgå från en normalkostnad, då kostnaderna för sådan materiel är ytterst varierande för olika avdelningar. Dessutom måste denna materiel anpassas efter den speciella inriktning man kan vilja ge undervisningen på olika orter. Det bör observeras, att kostnaderna för komplettering samt för underhåll och förbrukning av undervisningmateriel inräknats i normalkostnaden för driften av en yrkesavdelning. Statsbidrag till denna materielpost ingår således i driftsbidraget. Som synes innebär vårt förslag en viss sänkning av investeringsbidragen till centrala yrkesskolor. Totalt sett kommer ett genomförande av våra bidragsgrunder emellertid att medföra så väsentligt förbättrade statsbidrag till yrkesundervisningen, även till centrala verkstadsskolor, att vi anser, att denna sänkning inte behöver få några allvarliga följder för utbyggnaden av yrkesskolväsendet. Till lokaler och undervisningsmateriel för inbyggda företagsskolor bör inte utgå något statsbidrag. Statsbidrag till elevhem En granskning av kostnaderna för de elevhem, som hittills inrättats vid centrala verkstadsskolor, visar, att dessa kostnader är ytterst varierande både med hänsyn till lokala förhållanden och med hänsyn till elevhemmets storlek. Givetvis förekommer stora standardskillnader mellan de olika elevhemmen. En del 262

äldre elevhem måste nog sägas vara alltför torftigt inredda, under det att ett eller annat av de nyaste uppvisar en särskilt hög standard. Den genomsnittskostnad, som våra beräkningar lett fram till, är efter nuvarande penningvärde drygt 13 000 kronor per elevplats varav drygt 1 500 kronor för inredning och inventarier och återstoden för rena byggnadskostnader (bil. 5b). Hittills har statsbidraget till elevhem vid centrala verkstadsskolor utgått med 50 procent på de godkända kostnaderna. De alltefter lokala förhållanden synnerligen varierande byggnadskostnaderna synes vara ett starkt skäl för ett bibehållande av det nuvarande bidragssystemet med en viss procent på de i varje särskilt fall godkända kostnaderna. Skolans huvudman bör emellertid enligt vår uppfattning ha möjlighet att själv bestämma standard och utformning ifråga om elevhemmet — givetvis utöver en viss absolut minimistandard. Vi utgår därvid från att tillfredsställande utrymmen bör finnas för studier och fritidssysselsättning samt att lämpligt antal elever förläggs i varje sovrum. Med hänsyn till önskvärdheten av såväl lokal självbestämmanderätt som enklast möjliga statsbidragsgrunder föreslår vi därför, att statsbidraget till elevhem utgår med 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent på de verkliga kostnaderna. Till elevhem vid riksskolor skall Kungl. Maj:t efter särskild prövning kunna medge högre statsbidrag.

Sammanfattning Inledningsvis konstaterar vi, att det nuvarande statsbidragssystemet i huvudsak är uppbyggt med tanke på undervisningen i deltidskurser och inte tillräckligt tar hänsyn till heltidskurserna. Vi framhåller också, att det skulle ha varit önskvärt att kunna anpassa statsbidraget till yrkesskolorna helt efter de grunder, som gäller för andra jämförliga skolor, t. ex. högre kommunala skolor. Vi hemställer, att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att utarbeta ett avlöningsreglemente för lärare inom yrkesskolväsendet. För närvarande är det inte möjligt att använda samma bidragssystem vid yrkesskolorna som vid de högre kommunala skolorna och andra jämförliga skolor. Man kan dock även på andra vägar uppnå likvärdighet mellan yrkesskolorna och de nyssnämnda skolorna i statsbidragshänseende. I avsaknad av ett avlöningsreglemente har vi vid beräkningen av driftsbidraget till yrkesundervisningen utgått från vissa normallönegrader, nämligen lönegraderna 20 och 22 för lärare i yrkesarbete och andra praktiska ämnen samt lönegraderna 23, 27 och 29 för ämneslärare. Vi skiljer i statsbidragshänseende beträffande bidrag till driften av skolorna mellan heltidskurser och deltidskurser. 263

Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala skolor föreslås utgå enligt nedanstående grunder, vilka innebär en omarbetning av det av skolkommissionen i SOU 1954: 44 föreslagna systemet med visst bidrag per avdelning. Vårt förslag innebär, att statsbidrag skall utgå med en viss procent på en för varje näringsgren beräknad genomsnittlig normalkostnad per avdelning. På normalkostnaden — per avdelning 40 000 kronor för industri och hantverk (praktisk-teoretisk undervisning av typ verkstadsskola), 30 000 kronor för handel samt för industri- och hantverkskurser med övervägande eller helt teoretisk undervisning, 25 000 kronor för husligt arbete — föreslås statsbidrag utgå med 70 procent till praktisk-teoretiska industri- och hantverkskurser, 60 procent till handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser samt 52 procent till kurser i husligt arbete, varvid huvudmannens kostnader med nuvarande kostnadsläge kommer att uppgå till cirka 12 000 kronor per avdelning oavsett näringsgren. De av oss föreslagna statsbidragsbeloppen blir då med utgångspunkt från den efter nuvarande kostnadsläge beräknade normalkostnaden 28 000 kronor per år och avdelning till verkstadsskolor, 18 000 kronor per år och avdelning till handelskurser och därmed jämförliga kurser (i vissa fall dock 20 000 kronor) samt 13 000 kronor per år och avdelning till kurser i husligt arbete. Högre bidrag skall kunna utgå, då allmänbildande undervisning av samma slag som i 9 y anordnas. Till terminskurser och specialkurser fastställes bidraget genom reduktion av normalkostnaden i förhållande till kurslängden. Samma förfaringssätt torde kunna tillämpas ifråga om de centrala hantverkskurserna, varvid normalkostnaden för teoretiska industri- och verkstadskurser bör vara utgångspunkt. Om kostnaderna för en avdelning av något skäl, såsom inte fullt kvalificerade lärare, låga lokalkostnader eller dylikt, skulle komma att mera väsentligt understiga normalkostnaden, skall yrkesöverstyrelsen kunna bestämma ett lägre statsbidrag. Procentsatserna — men ej bidragsbeloppen — föreslås ingå i statsbidragskungörelsen. Kungl. Maj:t skall varje år fastställa den normalkostnad på vilken statsbidraget skall beräknas. På så sätt uppnår man, att bidragsbeloppen utan författningsändring kan höjas eller sänkas vid förändringar i kostnadsläget. För enskilda yrkesskolor, som inte har statsbidrag enligt samma grunder som andra lokala och centrala yrkesskolor, skall statsbidraget även i fortsättningen fastställas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. — Statens kostnader för heltidsundervisningen efter genomförd utbyggnad blir enligt vårt förslag ungefär desamma som de skulle bli vid en tillämpning av skolkommissionens förslag, d. v. s. med nuvarande kostnadsläge, i runt tal 44 miljoner kronor per år. Till deltidskurser föreslås statsbidrag utgå med 8 kronor per undervisningstimme. I vissa fall, då kostnaderna på grund av lärarlön, materiel eller dylikt blir särskilt höga, skall statsbidrag efter yrkesöverstyrelsens bestämmande kun264

na utgå med 12 kronor per undervisningstimme. Även ifråga om deltidsundervisningen skall yrkesöverstyrelsen i vissa fall kunna bestämma ett lägre statsbidragsbelopp än 8 kronor per undervisningstimme. Kungl. Maj:t skall höja respektive sänka bidragsbeloppen vid sådana förändringar i kostnadsläget, som medför ändring i statsbidraget till heltidskurser. Till föresläsningar föreslås statsbidrag utgå med 75 procent av de verkliga kostnaderna, dock högst 30 kronor per föreläsning, då rese- och traktamentsersättning ej utgår, och 60 kronor per föreläsning, då sådan ersättning utgår. Till heltidskurser vid riksskolor, som inte är statliga, bör driftsbidraget vara högre än motsvarande bidrag vid lokala och centrala skolor. Vi föreslår, att statsbidrag skall utgå med 80 procent på de av yrkesöverstyrelsen godkända kostnaderna för skolan respektive avdelningen oberoende av näringsgren. Till inbyggda företagsskolor föreslås statsbidraget utgå med för industri- och hantverkskurser samt handelskurser 15 000 kronor, om företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor, om en kompletterande undervisning meddelas av lokal eller central yrkesskola. Motsvarande bidragsbelopp för husligt arbete bör vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. Även dessa belopp skall ändras av Kungl. Maj:t i samband med ändringar i statsbidraget till heltidskurser. Lärlingsbidrag till mästare föreslås utgå med 2 500 kronor, utbetalade med 1 200 kronor efter första året, 800 kronor efter andra året och 500 kronor efter utbildningstidens slut. Som villkor för bidraget skall gälla, att lärlingen genom mästarens försorg beredes tillfälle att inhämta erforderlig kompletterande yrkesteoretisk undervisning antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller per korrespondens. Lärlingen skall därvid beviljas ledighet under betald arbetstid med lägst 320, högst 480 timmar eller lägst 40, högst 60 arbetsdagar under de tre första utbildningsåren sammanlagt. Om teoriundervisningen sker per korrespondens under mästarens egen handledning, bör den betalda ledigheten dock uppgå till högst 240 timmar sammanlagt under de tre första utbildningsåren. Studiebidrag för lärlingsutbildning hos mästare utanför hemorten bör utan behovsprövning kunna utgå med 50 kronor per månad (30 kronor, om lärlingen kan få inackordering i elevhem) under det första utbildningsåret, under förutsättning att lärlingen är kontraktsbunden och inte kan få önskad utbildning i hemorten. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler för yrkesundervisningen samt till inredning och inventarier i sådana lokaler, bör utgå efter samma grunder, som gäller för sådana bidrag till folkskolväsendet. Vid en eventuell omläggning av dessa grunder bör omläggningen gälla även yrkesskolväsendet. Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel bör i enlighet med skolkommissionens förslag utgå med 75 procent av de godkända kostnaderna till såväl lokala och centrala yrkesskolor som riksskolor. Samma bidrag bör utgå vid nyanskaffning av undervisningsmateriel, då nyanskaffning265

en föranleds av en utvidgning eller omläggning av undervisningen. (Däremot ingår komplettering och nyanskaffning, som föranleds av förslitning, i de ovannämnda driftsbidragsbeloppen.) Statsbidrag till elevhem föreslås utgå med 50 procent på en normalkostnad om 13 000 kronor per elevplats, alltså 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna. Kungl. Maj:t skall efter särskild prövning kunna medge högre statsbidrag till elevhem vid riksskolor.

Våra förslag till statsbidragsgrunder gör det möjligt a t t sammanslå de i bilaga 10 till statsverkspropositionen år 1954, åttonde huvudtiteln, för budgetåret 1954/55 upptagna anslagen till driftskostnader vid kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, centrala verkstadsskolor, flygmekanikerskolan i Mölndal och sjömansskolor till ett anslag, Bidrag till driften av yrkesskolor, samt anslagen till inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. och sjömansskolor till ett anslag, Bidrag till investeringar vid yrkesskolor.

KAPITEL

19 Kostnadsberäkningar l

Inledning I kapitel 9 har vi med utgångspunkt från omfattningen läsåret 1949/50 föreslagit en utbyggnad av heltidsundervisningen på lärlingsstadiet vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor, som skulle innebära en dryg fördubbling av denna undervisning eller en ökning från cirka 1 000 till cirka 2 100 heltidsavdelningar fram till 1970. Sedan läsåret 1949/50 har stora kostnadsförändringar inträffat och dessa har bland annat medfört en höjning av statsbidraget till yrkesundervisningen, senast från den 1 juli 1952. Det år man måste ta som utgångspunkt för en jämförelse mellan nuvarande och beräknade kostnader för heltidsundervisningen är således budgetåret 1952/53. Någon fullständig redovisning av yrkesskolornas verksamhet för detta år kommer inte att föreligga förrän tidigast omkring 1 april 1954. Vi får därför inskränka oss till att — på grundval av yrkesöverstyrelsens oktoberredovisningar för åren 1949/1952 — anta, att yrkesutbildningen i heltidskurser ökat med i genomsnitt cirka 500 platser per år eller sammanlagt cirka 1 600 platser från hösten 1949 till hösten 1952.2 Detta betyder, att kostnaderna för en del av den av oss föreslagna ökningen — cirka 100 avdelningar — ingår i siffrorna från 1952/53 års budgetredovisning. Vårt förslag innebär en ökning från cirka 1 000 till cirka 2 100 heltidsavdelningar. I jämförelsetalen från 1952/53 för kostnadsberäkningarna ingår dock cirka 1 100 avdelningar och det kostnadsberäknade nytillskottet blir därför 1 000 avdelningar, om man inriktar sig på den av oss föreslagna sammanlagda kapaciteten. De 1 000 nytillkommande avdelningarna kan fördelas med 500 för industri och hantverk, 125 för handel och 375 för husligt arbete.

Underlag för beräkningarna Som underlag för beräkningarna ligger dels normalkostnaden (genomsnittskostnaden) för driften per avdelning och år i olika slag av heltidskurser, dels genomsnittskostnaden för inrättande av heltidsavdelningar inom de olika näringsgre1 Det bör observeras att vi begränsar våra kostnadsberäkningar till den del av utbyggnadsprogrammet i kapitel 9, som gäller lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. Tekniska läroverk, handelsgymnasier samt skolor för jordbruks- och skogsundervisning är således inte medräknade. 2 Under det senaste året — från hösten 1952 till hösten 1953 — har antalet heltidselever ökat med 1 800, således en avsevärt kraftigare ökning än tidigare. Denna ökning torde kunna förklaras bland annat genom att avdelningarna är bättre fyllda än tidigare, men givetvis har också en kraftig ökning av antalet avdelningar skett.

narna. Normalkostnaden har, som framgår av kapitel 19, beräknats med ledning av genomsnittskostnaden för 1952/53 i skolor med undervisning enbart i heltidskurser inom ett näringsområde (industri och hantverk, handel samt husligt arbete). De på så sätt framkomna beloppen har justerats något uppåt främst med hänsyn till att lärarlönerna enligt våra förslag bör beräknas efter samma lönegrader som i andra jämförliga skolor. För industri och hantverk har vi räknat med genomsnittskostnader såväl för investeringar som för driften, lika för alla avdelningar. Vi har ansett oss kunna göra så på grund av det förhållandevis breda, även för utbyggnaden representativa underlag, som stått till förfogande. Vi har beräknat, att inrättandet av en verkstadsavdelning för industri och hantverk, d. v. s. lokaler och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel, kostar i genomsnitt 300 000 kronor (se bilaga 5a). De årliga driftskostnaderna, alla sociala förmåner frånräknade, har (enligt kapitel 18) beräknats till i genomsnitt 40 000 kronor per avdelning; med utgångspunkt från antalet avdelningar läsåret 1952/53 antas 500 nya industrioch hantverksavdelningar bli inrättade fram till 1970. För handel och för husligt arbete har kostnadsberäkningarna grundats på ett väsentligt mindre för näringsgrenarna i deras helhet icke representativt material, och vi har därför nödgats räkna med olika kostnad för olika kurstyper. Handelskurserna har sålunda delats upp på kurser för kontorsarbete, som har beräknats kosta 80 000 kronor att inrätta, och kurser där även detaljhandelsutbildning ingår. De senare kurserna blir väsentligt mycket dyrare att inrätta och beräknas kosta 154 000 kronor per avdelning. Vi räknar med 45 avdelningar av det förra slaget och 80 av det senare. Driftskostnaderna kan sägas vara ungefär desamma för bägge typerna, nämligen cirka 30 000 kronor för avdelning. För husligt arbete har vi räknat med fyra olika slag av kurser 1 , nämligen kurser med 1. husligt arbete, sömnad och teoretisk barnavård (investeringskostnad 340 000 kronor för 2 avdelningar), 2. husligt arbete, sömnad och praktisk barnavård (investeringskostnad 366 000 kronor för 2 avdelningar), 3. husligt arbete, sömnad, teoretisk barnavård och vävning (investeringskostnad 420 000 kronor för 2 avdelningar) samt 4. husligt arbete, sömnad, praktisk barnavård och vävning (investeringskostnad 441 000 kronor för 2 avdelningar). Fördelningen av de sammanlagt 375 nya avdelningarna för husligt arbete tänker vi oss ske med 150 avdelningar av typ 1, 100 avdelningar av typ 2, 50 avdelningar av typ 3 och 75 avdelningar av typ 4. Vid kostnadsberäkningen skall då summan under punkt 1 multipliceras med 75, under punkt 2 med 50, under punkt 3 med 25 och under punkt 4 med 35. 1 Med hänsyn till elevernas uppdelning och sysselsättning har dessa kurser kostnadsberäknats för två avdelningar vardera (jfr bilaga 5a).

Driftskostnaderna för samtliga dessa fyra kurstyper kan (enligt kapitel 18) uppskattas till 25 000 kronor per år och avdelning. Fördelningen av utbyggnaden på de olika typerna av kurser för handel och för husligt arbete har skett rent uppskattningsvis. Vi har dock räknat med att den tendens inom handeln, som nu gjort sig gällande och som tyder på en väsentlig ökning av antalet kurser med detaljhandelsarbete, skall komma att bestå. För husligt arbete har vi ansett det önskvärt med en så kraftig utbyggnad som möjligt av de kurser, som omfattar praktisk barnavård, och har därför räknat med sammanlagt 175 sådana avdelningar. Det bör understrykas, att fördelningen mellan de olika kurstyperna inte bygger på en behovsundersökning utan endast utgör en uppskattning grundad på vissa nu märkbara tendenser. Vi har inte heller ansett det möjligt att göra en behovsundersökning beträffande inrättandet av centrala yrkesskolor och riksskolor. Vi har menat, att man inom ramen för den av oss föreslagna utbyggnaden, vilken ju innebär ungefär en fördubbling av den nuvarande kapaciteten, bör räkna med en likformig utbyggnad av lokala och centrala skolor, således en ungefärlig fördubbling av kapaciteten inom varje särskild rekryteringstyp. Vi har i statsbidagshänseende inte skilt på lokala och centrala yrkesskolor. Visserligen har vi i kapitel 18 föreslagit något högre statsbidrag för riksskolor än för lokala och centrala skolor. Antalet riksskolor torde emellertid bli så litet, att man ifråga om kostnadsberäkningarna inte behöver göra någon skillnad mellan dem och övriga skolor. Vi saknar också möjlighet att bedöma hur många avdelningar för varje näringsgren, som kan komma att få riksskolkaraktär. Endast beträffande elevhemmen är det nödvändigt att ange ungefärliga antalet elevplatser i centrala yrkesskolor (och riksskolor). Den merkostnad, som riksskolorna kommer att medföra, uppvägs också av de lägre kostnaderna för inbyggda företagsskolor. Driftskostnader för heltidsundervisningen Med utgångspunkt från statsbidragsgrunder, som vi föreslagit i kapitel 19, blir driftskostnaderna respektive statens driftsbidrag per år följande för en sammanlagd kapacitet av i runt tal 2 100 avdelningar, varav 1 000 nytillkommande (siffrorna inom parentes anger kostnaderna för nytillskottet): För budgetåret 1952/53 uppgick enligt budgetredovisningen de under anslagsposten kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning förbrukade statsmedlen till 20 117 612 kronor. I denna summa ingår ej stipendier åt eleverna. Däremot ingår vissa poster, som rätteligen bör föras till investeringskostnaderna (se nedan). Om de direkta investeringarna (och elevstipendierna) frånräknas, blir det statsanslag under den nyssnämnda rubriken, som motsvarar samtliga av oss här beräknade anslagsposter, 18 550 876 kronor för budgetåret 1952/53 mot 12 177 169 kronor för budgetåret 1951/52. Mellan dessa båda år har statsbudgeten för denna del av yrkesundervisningen således ökat med drygt 50 procent. 269

Näringsgren

1. Industri och hantverk 1 000 avdelningar (500 » ) 2. Handel 400 avdelningar (125 » ) 3. Husligt arbete 700 avdelningar (375 » ) Summa

Totalkostnad

Statsbidrag

40 000 000 kr (20 000 000 » )

28 000 000 kr (14 000 000 » )

12 000 000 kr (3 750 000 » )

7 200 000 kr (2 250 000 » )

17 500 000 kr (9 375 000 » )

9 100 000 kr (4 875 000 » )

69 500 000 kr (33 125 000 » )

44 300 000 kr (21 125 000 » )

Ökningen beror till mycket stor del på höjningen av statsbidraget till lärarlöner men innefattar givetvis också en kapacitetsökning. Ur budgetredovisningen kan inte skiljas ut heltidsavdelningar och deltidskurser. Eftersom statsbidraget beräknas per timme och antalet timmar för heltidsundervisning utgör cirka 60 procent av hela antalet undervisningstimmar, kan man anta, att ungefär 11 miljoner av statsanslaget för 1952/53 gick till sådana avdelningar. Härtill kommer cirka 5.5 miljoner kronor i stipendier. Statens kostnad för heltidsundervisningen i lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor kan således för budgetåret 1952/53 uppskattas till ungefär 16.5 miljoner kronor. Med statsbidrag efter av oss föreslagna grunder skulle staten enligt ovanstående uppgifter för den nuvarande kapaciteten om 1 100 heltidsavdelningar betala (44 300 000 — 21 125 000 = ) 23 175 000 kronor i driftsanslag plus 5.5 miljoner kronor till stipendier, sammanlagt således 28 675 000 kronor. På stipendieanslaget bör man räkna med att kostnaderna ökar i direkt proportion till ökningen av antalet heltidselever. (Budgetåret 1952/53 uppgick statsstipendierna vid de skolor, som här berörts, till 5 600 000 kronor mot 4 550 000 1951/52. Från och med innevarande budgetår har stipendiegrunderna ändrats. Man torde emellertid kunna anta, att kostnaderna blir ungefär desamma som efter de förutvarande grunderna.) Man kan således efter genomförd utbyggnad räkna med cirka 11 000 000 kronor till stipendier. Det bör dock observeras, att i den mån stipendieberättigade enhetsskolelever fullgör det sista skolåret i yrkesskola, avlastas enhetsskolans stipendiekonto. Med den av oss föreslagna statsbidragshöjningen blir statens årliga driftskostnader, som framgår av det föregående, efter föreslagen utbyggnad — alltså om 15 år — 44.3 miljoner kronor vartill kommer 11 miljoner kronor till stipendier eller sammanlagt i runt tal 55 miljoner kronor (mot, som nyss nämnts, 28 675 000 kronor för den nuvarande heltidsundervisningen efter av oss föreslagna statsbidragsgrunder). Statsverkets kostnader för heltidsundervisningen, dels med nuvarande omfatt270

ning och statsbidragsgrunder, dels med nuvarande omfattning och av oss föreslagna statsbidragsgrunder, dels slutligen med för år 1970 beräknad omfattning och av oss föreslagna statsbidragsgrunder framgår av nedanstående tablå. Tablå utvisande årskostnaderna för statsverket för utbyggnaden av yrkesskolornas heltidsundervisning i jämförelse med de nuvarande kostnaderna (statens) för denna undervisning (avrundade siffror). Kostnader med av oss föreslaget statsbidrag Nuvarande kostnader 1 100 avdeln. Nuvarande kapacitet Föreslagen kapacitet 1 100 avdeln. 2 100 avdeln. Egentliga driftkostnader Stipendier Summa

11 000 000» 5 500 000

23 175 000 5 500 000

44 300 000 11000 000

28 675 000

55 300 000

1 I denna kostnad ingår såväl kommunala och enskilda yrkesskolor som centrala verkstadsskolor. För dessa skolor sammanslagna torde det genomsnittliga statsbidraget ligga något lägre än för vanliga kommunala yrkesskolor.

Vårt förslag beträffande heltidsundervisningen vid yrkesskolorna innebär således efter full utbyggnad en kostnad för statsverket på 55.3 miljoner kronor mot 16.5 miljoner kronor för budgetåret 1952/53, d. v. s. en sammanlagd ökning av 38.8 miljoner kronor. Om statsbidraget till driften av den nuvarande heltidsundervisningen beräknas efter av oss föreslagna grunder, blir kostnadsökningen för själva utbyggnaden 26 625 000 kronor, varav 5.5 miljoner i stipendier och 21 125 000 i driftskostnader. Det är svårt att avgöra hur mycket heltidsundervisningen skulle öka utan att några särskilda åtgärder vidtoges för att skynda på utbyggnaden. Den statsunderstödda heltidsundervisningen har under senare år ökat med i genomsnitt cirka 500 platser per år (från hösten 1952 till hösten 1953 dock med cirka 1 800 platser). Man bör således kunna räkna med en fortgående ökning om minst 30 och kanske upp till 50 avdelningar per år. Denna ökning skulle för statsverket innebära en årlig kostnadsökning av mellan 790 000 kronor och 1 320 000 kronor med av oss föreslaget statsbidrag. 1 Vårt utbyggnadsprogram, genomfört på femton år, medför en genomsnittlig årlig driftskostnadsökning för staten om cirka 1 775 000 kronor. Förslaget innebär således ungefär en fördubbling av den årliga minimiökning, som kan antas komma att äga rum. Driftskostnader för deltidsundervisningen Den nuvarande deltidsundervisningen kan beräknas kosta statsverket cirka 7.5 miljoner kronor av den sammanlagda kostnaden (statens) om 18.5 miljoner kronor 1 Ur ovanstående tablå kan framräknas att genomsnittskostnaden per avdelning för statsverket (inkl. stipendier) uppgår till 15 000 kronor med nuvarande statsbidrag och drygt 26 000 kronor enligt vårt förslag.

budgetåret 1952/53 under anslagsposten kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning. Läsåret 1950/51 uppgick antalet lärartimmar i deltidskurser vid kommunala och enskilda yrkesskolor till cirka 1.1 miljoner. En ökning har hela tiden skett av antalet elever i deltidskurser. Dessutom besöker eleverna i stigande utsträckning längre deltidskurser. Man vågar därför anta att antalet lärartimmar i deltidskurser för läsåret 1952/53 uppgick till åtminstone l.is miljoner, vilket skulle innebära en kostnad för statsverket av ungefär 6.50 kronor per timme. I kapitel 18 har vi föreslagit, att statsbidrag till deltidsundervisningen skall utgå med i regel 8 kronor per timme. I vissa fall, då lärarlöner, materielkostnader eller dylikt medför särskilt stora kostnader, skall dock yrkesöverstyrelsen kunna medge statsbidrag med 12 kronor per timme. Bägge beloppen utgör hela statsbidraget och innefattar således bidrag både till lärarlöner, till underhåll och förbrukning samt komplettering av undervisningsmateriel och vidare till administration och övriga kostnader. Den husliga deltidsundervisningen omfattar ensam mer än hälften av alla lärartimmar för deltidsundervisningen. Det högre bidragsbeloppet torde i regel komma i fråga för kurser för handel eller för industri och hantverk. Övervägande delen av handelskurserna ger undervisning i maskinskrivning och stenografi, där det högre bidragsbeloppet inte skulle utgå. Även ifråga om industri och hantverkskurser torde det lägre bidragsbeloppet bli det vanligaste. Vi antar att av de 1 150 000 deltidstimmarna under budgetåret 1952/53 ungefär en fjärdedel eller 300 000 timmar skulle få statsbidrag med 12 kronor och resten eller 850 000 timmar med 8 kronor. Kostnaderna för statsverket vad gäller deltidsundervisningen med nuvarande omfattning skulle således enligt vårt förslag bli (12 X 300 000 = ) 3 600 000 + (8 X 850 000 = ) 6 800 000 = 10 400 000 kronor. Vårt förslag innebär således med oförändrad omfattning av deltidsundervisningen en kostnadsökning för statsverket av knappt 3 miljoner kronor från 7.5 miljoner kronor till 10Å miljoner kronor.

Lärlingsbidrag till hantverksmästare För närvarande utgår lärlingsbidrag till mästare (s. k. mästarunderstöd) med 900 kronor per lärling. För budgetåret 1953/54 kan 375 nya lärlingsbidrag beviljas. Detta betyder, att staten — om antalet bidrag och bidragsbeloppet är oförändrade — betalar 337 500 kronor per år i lärlingsbidrag till hantverksmästare. Vi anser det önskvärt att på ett mera effektivt sätt än hittills stödja lärlingsutbildningen hos mästare samtidigt som vi vill tillförsäkra lärlingen såväl teore272

tisk som praktisk yrkesutbildning. Vi har därför (jfr kapitlen 7 och 18) föreslagit, att bidragsbeloppet skall höjas till 2 500 kronor samt att 1 000 nya lärlingsbidrag skall kunna beviljas varje år. Detta innebär en totalkostnad för statsverket av 2 500 000 kronor per år (mot för närvarande 337 500 kronor). Vi har i kapitel 18 också föreslagit, att studiebidrag utan behovsprövning skall kunna utgå med 50 kronor per månad under det första utbildningsåret till lärling, som får utbildning hos mästare utanför lärlingens hemort. En beräkning av kostnaderna för sådana bidrag är vansklig att göra. Man kan emellertid anta, att dessa bidrag kommer att bli ganska fåtaliga, kanske några hundratal per år. Kostnaden kan i varje fall förutsättas stanna vid högst ett par hundra tusen kronor.

Investeringskostnader Behovet av nybyggnader på landsbygden har särskilt utretts (bilaga 8). De därvid framkomna resultaten ger stöd åt den från andra utgångspunkter angivna utvecklingen av yrkesskolväsendets utbyggnad, som ligger till grund för kostnadsberäkningarna. Skolkommissionen föreslog i sitt statsbidragsbetänkande (SOU 1950: 44), att statsbidrag till byggnader för lokala yrkesskolor borde utgå efter samma grunder som till byggnader för folkskolväsendet. Vi har (i kapitel 18) anslutit oss till detta förslag. Enligt vad vi erfarit torde 1951 års statsbidragssakkunniga komma att framlägga förslag till nya grunder för bidrag till folkskolbyggnader. Man har emellertid ännu inte upptagit denna fråga till behandling. Vi är därför nödsakade att beräkna statsbidraget till undervisnings- och administrationslokaler för den utbyggnad av yrkesskolväsendet, som vi föreslagit, efter den genomsnittsprocent, som utgår efter nu gällande grunder för statsbidrag till folkskolbyggnader. Denna genomsnittsprocent har under senare år varit 40 procent. Vi har räknat med samma bidragsprocent till lokala och centrala skolor (se kapitel 18 sid. 252). Till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel räknar vi som framgår av kapitel 18 med ett statsbidrag av 75 procent av de verkliga kostnaderna. För de 500 nya heltidsavdelningarna inom industri och hantverk anser vi oss, såsom framgår av bilaga 5a, kunna räkna med en genomsnittlig kostnad av 300 000 kronor per avdelning eller sammanlagt 150 000 000 kronor. Om flera avdelningar av samma slag inrättas samtidigt inom en och samma skola minskar givetvis kostnaden per avdelning något. Vi har dock här utgått från kostnaden per fristående avdelning. Denna kostnad omfattar såväl lokaler som inredning, inventarier och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. De egentliga byggnadskostnaderna utgör i runt tal fem sjättedelar, under det att inredning och undervisningsmateriel drar en sjättedel av kostnaderna. 273 18

För handel har vi räknat med sammanlagt 125 nya heltidsavdelningar, varav 45 avdelningar ä 80 000 kronor och 80 a 154 000 kronor, d. v. s. sammanlagt cirka 16 000 000 kronor. Av dessa kostnader utgör drygt två tredjedelar byggnadskostnader och en knapp tredjedel kostnader för inredning och undervisningsmateriel. För husligt arbete har vi räknat med sammanlagt 185 dubbelavdelningar 1 , varav 75 avdelningar ä 340 000 kronor, 50 avdelningar a 366 000 kronor, 25 avdelningar a 420 000 kronor och 35 avdelningar å 441 000 kronor eller sammanlagt cirka 70 000 000 kronor. Av denna kostnad utgör nio tiondelar byggnads- och en tiondel inrednings- och materielkostnader. De totala kostnaderna för byggnader och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt det beräknade statsbidraget härtill framgår av nedanstående uppställning. Statsbidraget har då beräknats med 40 procent på byggnadskostnaderna och 75 procent på undervisningsmateriel. Som framgår av bilaga 5a ingår även inventarier i den post, som avser undervisningsmateriel. Statsbidraget på inventarier torde böra beräknas efter samma grunder som för byggnader. Svårigheten att skilja ut inventarierna gör att statsbidraget enligt nedanstående tablå blir något för högt. Inventarierna utgör emellertid en mycket liten del i jämförelse med undervisningsmaterielen, och felet torde kunna elimineras genom en avrundning av slutsumman nedåt. Statsbidrag kronor

Totalkostnad kronor 1. industri och hantverk

150 000 000

2. handel

16 000 000

3. husligt arbete

70 000 000 Summa 236 000 000

byggnader 125 000 000 X 40 % materiel 25 000 000 X 75 % byggnader 10 800 000 X 40 % materiel 5 200 000 X 75 % byggnader 63 000 000 X 40 % materiel 7 000 000 X 75 %

50 000 000 18 750 000 4 320 000 3 900 000 25 200 000 5 250 000

Summa 107 420 000

Slutsumman för statsbidraget kan avrundas nedåt till 100 miljoner kronor dels med hänsyn till att kostnaden per avdelning blir mindre då flera avdelningar av samma slag inrättas samtidigt och man också i vissa fall kan utnyttja utrymmet för flera elever än det som angivits i underlaget för kostnadsberäkningarna, dels med hänsyn till att vi ej gjort någon reduktion för antalet avdelningar vid inbyggda företagsskolor och ej heller för den minskning, som kan följa av att i en del fall nytillkommande kurser ges en enklare utrustning än den normalt önskvärda. Det sista torde särskilt komma att gälla det husliga arbetet vid skolor, där elevantalet ej räcker till en dubbelavdelning. Den angivna slutsumman, 100 1

Jfr sid. 208.

miljoner kronor, är alltså att anse som en maximikostnad, vilken kan komma att underskridas väsentligt. Vi har räknat med att ungefär 200 av de nyinrättade avdelningarna skulle förläggas till centrala yrkesskolor eller riksskolor. Dessa skolor bör utrustas med elevhem. Den genomsnittliga kostnaden för inrättandet av sådana elevhem kan enligt våra beräkningar antas vara cirka 13 000 kronor per elev och statsbidraget enligt vårt förslag 6 500 kronor per elevplats. Vi räknar med att 2 000 av de ungefär 3 000 nya eleverna i centrala yrkesskolor skall bo i elevhem. Totalkostnaden för de behövliga elevhemmen blir då 2 000 X 13 000 = 26 000 000 kronor och statsbidraget således hälften därav eller 13 miljoner kronor.

Total årlig kostnadsökning för statsverket Statens andel i kostnaderna för den föreslagna utbyggnaden av heltidsundervisningen vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor blir således 38.8 miljoner kronor (efter full utbyggnad) i driftskostnader per år, varav 12 175 000 kronor för en höjning av statsbidraget till den nuvarande heltidsundervisningen och 21 125 000 kronor till driften av nya avdelningar samt 5.5 miljoner kronor till statsstipendier. Investeringskostnaden blir högst 100 miljoner kronor till undervisnings- och administrationslokaler (kan sjunka, bl. a. i den mån inbyggda företagsskolor inrättas) och 13 miljoner kronor till elevhem. Denna kostnad kan slås ut över ett större eller ett mindre antal år. Om man, som vi antagit i kapitel 9, låter utbyggnaden ske under femton år, blir den årliga driftskostnadsökningen efter företagen statsbidragshöjning 1 775 000 kronor och investeringskostnaderna för skolbyggnader cirka 6 650 000 kronor per år samt kostnaderna för elevhem knappt 900 000 kronor per år sammanlagt alltså 9 325 000 kronor per år. Om utbyggnaden genomförs på kortare tid, t. ex. tio år, blir den årliga driftskostnadsökningen (för den egentliga utbyggnaden) för staten 2 662 500 kronor och investeringarna (statens) 10 000 000 kronor vartill kommer ungefär 1 300 000 kronor för elevhem eller sammanlagt nära 14 miljoner kronor per år. För deltidsundervisningen har någon årlig kostnadsökning inte beräknats, då man inte har några möjligheter att förutspå utvecklingen beträffande denna undervisning.

Sammanfattning Kostnaderna för yrkesskolväsendet enligt våra förslag beräknas efter full utbyggnad för den del, som rör heltidsundervisningen vid lokala och centrala yrkes275

Tablå utvisande de årliga driftskostnaderna efter höjningen av statsbidraget, dels den troliga automatiska kostnadsökningen vid oförändrad utbyggnadstakt, dels motsvarande kostnader vid en utbyggnad enligt vårt förslag. Endast statsverkets kostnader redovisas. Tre olika alternativ ges för ökning av utbyggnadstakten. Beräknad

vid

likformigt ökad utbyggnad under 15 år.

Kronor

Kronor

avd. och därefter 1^0 avd. Kronor

0 1 2 3 4 5

28 675 000 1 29 455 000 30 235 000 31 015 000 31 795 000 32 575 000

28 675 000 30 450 000 32 225 000 34 000 000 35 775 000 37 550 000

28 675 000 30 800 000 32 925 000 35 050 000 37 175 000 39 300 000

28 675 000 31 337 500 34 000 000 36 662 500 39 325 000 41 987 500

6 7 8 9 10

33 355 000 34 135 000 34 915 000 35 695 000 36 475 000

39 325 000 41100 000 42 875 000 44 650 000 46 425 000

41 425 000 43 550 000 45 675 000 47 800 000 49 925 000

44 650 000 47 312 500 49 975 000 52 637 500 55 300 000

11 12 13 14 15

37 255 000 38 035 000 38 815 000 39 595 000 40 375 000

48 200 000 49 975 000 51 750 000 53 525 000 55 300 000

51 000 000 52 075 000 53 150 000 54 225 000 55 300 000

Efter nedanstående antal år

kostnad

Beräknad mimmikostnad vid trolig automatisk ökning, om särskilda åtgärder ej vidtagas.

utbyggnad under 15 år med årlig ökning under för-

likformigt ökad utbyggnad under 10 år. Kronor

Nuvarande kost nad efter statsbidra jets höjning.

skolor samt riksskolor och som innebär ungefär en fördubbling av utbildningsmöjligheterna i heltidsavdelningar vid sådana skolor, bli följande: 1. Årliga kostnader efter 15 år: driftskostnader 69 500 000 kronor och stipendiekostnader 11 000 000 kronor; statens andel härav (sid. 271) nuvarande driftskostnader 11 000 000 ökning, genom statsbidragets höjning 12 175 000 ökning, genom verksamhetens utbyggnad 21 125 000 nuvarande stipendiekostnader 5 500 000 ökning till följd av utbyggnaden .. . 5 500 000 11 000 000 55 300 000 276

2. Investeringar, årligen under 15 år enligt vårt förslag (sid. 131): under de första 10 åren skollokaler, inventarier och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel 18 880 000 kronor, elevhem 2 080 000 kronor och under de följande fem åren respektive 9 440 000 kronor och 1 040 000 kronor; statens andel härav (sid. 274 f.) 1—10 året, skollokaler m. m 8 000 000 elevhem 1040 000 9 040 000 11—15 året, motsvarande kostnader (4 000 000 -f 520 000 = )

4 520 000

För deltidsundervisningen innebär de av oss föreslagna statsbidragsgrunderna, vid oförändrad omfattning av denna undervisning enligt uppgifterna från budgetåret 1952/53, en ökning av driftsbidraget med knappt 3 000 000 kronor från 7 500 000 kronor till 10 400 000 kronor. Till lärlingsbidrag åt mästare beräknas åtgå 2 500 000 kronor per år (1 000 lärlingsbidrag a 2 500 kronor) mot efter nuvarande grunder 337 500 kronor, således en ökning med drygt 2 000 000 kronor. Utöver de utgifter, som kostnadsberäknats i detta kapitel, tillkommer vissa utgifter enligt förslag och beräkningar i kapitel 16, nämligen till lärarutbildning m. m. — utöver nuvarande anslag — 255 000 kronor per år. För övriga kostnadsökningar inklusive förstärkning av yrkesöverstyrelsens fackkompetenta personal (se kapitel 17) har sakkunniga icke ansett sig böra göra några beräkningar. Beträffande kostnaderna för budgetåret 1955/56 hänvisas till sid. 312.

K A P I T E L 20

Författningsförslag

Yrkesskolstadgan Den nu gällande yrkesskolstadgan (SFS 1921: 706) var ursprungligen avsedd att reglera den statsunderstödda yrkesundervisningen inom hantverk, industri, handel och husligt arbete. De olika skolformernas (lärlingsskola, yrkesskola, verkstadsskola, ettårig handelsskola och hushållsskola) ändamål anges utförligt, och beträffande verksamhetens pedagogiska och administrativa utformning lämnas rätt så detaljerade föreskrifter. Redan vid stadgans tillkomst hade man emellertid på känn, att utvecklingen snabbt nog kunde gå därhän, att även andra än de i stadgan reglerade skolformerna och kurstyperna kunde bli önskvärda eller rent av nödvändiga. Därför intogs under särskild kapitelrubrik (Övriga kommunala anstalter för yrkesundervisning) en paragraf (103), som lyder: »Ifråga om annan ej här ovan nämnd kommunal anstalt för yrkesundervisning, som i sådan egenskap enligt gällande bestämmelser må åtnjuta statsunderstöd, skall i den omfattning, överstyrelsen för yrkesutbildning äger föreskriva, denna stadga i tillämpliga delar lända till efterrättelse.» Med stöd av denna paragraf gick det att anpassa undervisningen efter utvecklingens krav i väsentligt större utsträckning än som eljest skulle varit möjligt endast efter genomgripande ändringar av stadgan i övrigt. Man vågar nog utan överdrift säga, att den yrkesundervisning, som idag bedrives med stöd av yrkesskolstadgan, till större delen faller tillbaka på § 103. Så småningom uppkom emellertid behov av skolformer och anordningar, vilka ej kunde motiveras ens med § 103. De centrala verkstadsskolorna, som visserligen även de avser utbildning för hantverk och industri men som på väsentliga punkter avviker från yrkesskolstadgans verkstadsskolor, fick sin egen stadga den 10 oktober 1941 (nr 835), och 1946 bestämde Kungl. Maj:t, att utbildningen av sjömän, varmed här förstås »menigt sjöfolk för fartygs däcks-, maskin- och köksavdelningar», skulle ledas av överstyrelsen för yrkesutbildning. För sistnämnda verksamhet utfärdades en kungörelse den 14 juni 1946 (nr 419),1 som visserligen ej formellt men dock reellt är att anse som en »stadga». Denna kungörelse reglerar, i olikhet mot de egentliga stadgorna, även statsbidragsgrunderna för verksamheten. Med hänsyn till att stadgebestämmelserna för sjömansskolorna återfinnes där, kallar vi för enkelhetens skull i den följande framställningen sagda kungörelse »stadgan för sjömansskolor». 1 Kungl. Maj:ts kungörelse angående utbildningskurser för sjömän (sjömansskolor) samt angående statsbidrag till dylika kurser.

Förslaget till ny yrkesskolstadga (se bilaga 2) avser i första hand att ersätta de tre nyssnämnda stadgorna (yrkesskolstadgan av 1921, stadgan för centrala verkstadsskolor av 1941 och stadgan för sjömansskolor av 1946). Det har därutöver ansetts lämpligt att — i olikhet mot de nuvarande stadgorna och skolöverstyrelsens förslag till yrkesskolstadga av år 1936 — göra bestämmelserna i möjligaste mån allmängiltiga, så att även yrkesutbildningen inom andra områden av näringslivet skall kunna, därest så befinnes lämpligt, inordnas under stadgan. Stadgans tillämpningsområde har därför (2 §, första stycket) i anslutning till den närmare motivering, som återfinns i kap. 2 och i bilaga 1, angivits så, att stadgans bestämmelser skall »tillämpas på all statlig och statsunderstödd yrkesundervisning, beträffande vilken ej är stadgat i annan ordning». Om man bortser från några ungdomsvårdsskolor och ett fåtal centrala yrkesutbildningskurser för arbetslösa — vilka samtliga har en speciell uppläggning av yrkesundervisningen — finns för närvarande endast en statlig yrkesskola av här avsett slag, som utbildar för den allmänna arbetsmarknaden, nämligen konstfackskolan (tygförvaltningsskolan m. fl. bedriver enbart intern utbildning). För de nämnda skolorna och kurserna gäller bestämmelser, som ej lämpligen kan inordnas i en allmän yrkesskolstadga. I olika sammanhang har emellertid föreslagits inrättande av åtminstone en statlig central verkstadsskola (överstyrelsen för yrkesutbildning SOU 1947: 55) bland annat för att kunna ordna systematisk praktikanttjänstgöring för yrkesläraraspiranter, ett förslag, som yrkesutbildningssakkunniga tagit upp och tillstyrker (kap. 16, sid. 215). En ny yrkesskolstadga synes böra äga tillämpning även på en sådan skola. Kungl. Maj:ts kungörelse den 29 juni 1945 (nr 445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa anknyter på väsentliga punkter till här ovan nämnda stadgor (1921:706 och 1941:835) men avviker ifråga om statsbidragsgrunderna i åtskilliga avseenden från vad som gäller för de yrkesskolor, som tillämpar nyss sagda stadgor. Vid bifall till vårt förslag till ny yrkesskolstadga behövs vissa ändringar i kungörelsens terminologi. Härtill och till statsbidragsgrunderna för arbetslöshetskurser återkommer vi här nedan (sid. 290). Försöken att uppställa en adekvat definition på begreppet yrkesundervisning har mött svårigheter. Vi har stannat för (1 §): »Med yrkesundervisning avses i denna stadga undervisning, som har till ändamål att bibringa kunskaper och färdigheter av betydelse för arbete i yrkesliv och hem.» Denna allmänt hållna formulering gör, att även yrkesundervisningen i 9 y kommer att falla under stadgan, för såvitt den ej uttryckligen undantages därifrån. Stadgans tillämpning även på 9 y skulle visserligen kunna tänkas medföra vissa komplikationer, exempelvis genom att skolöverstyrelsen är tillsynsmyndighet för enhetsskolan men överstyrelsen för yrkesutbildning för yrkesskolan. Detta medför att såväl den allmänbildande som yrkesundervisningen på 9 y-stadiet kommer att sortera under olika myndigheter, beroende på i vilken skolform 9 y fullgöres. Med hänsyn till det intima samarbete mellan de båda överstyrelserna, 279

som förutsattes komma till stånd, synes farhågor för ev. komplikationer ej böra tillmätas betydelse. Viktigare är att, då 9 y kan komma att fullgöras helt i enhetsskola, helt i yrkesskola eller delvis i var och en av skolformerna, yrkesutbildningen — liksom självfallet den allmänbildande undervisningen — under nionde skolåret bör regleras av samma föreskrifter, oavsett i vilken skola undervisning meddelas. Yrkesskolstadgan kommer emellertid att innehålla bestämmelser, som ej är tillämpliga på 9 y. Det torde därför vara lämpligt att i enhetsskolstadgan föreskriva, att yrkesskolstadgan här skall gälla »i tillämpliga delar». Begreppet yrkesskola har nu erhållit en helt annan och vidare betydelse än i nuvarande yrkesskolstadga. Detta har skett närmast för att få en länge sökt enhetsbeteckning på vissa slag av yrkesundervisningsanstalter. Ehuru väl det varit önskvärt med ett helt nytt ord (jfr bilaga 1, sid. 317) har sakkunniga dock stannat för »yrkesskola». Starkt bidragande härtill har varit, att det alltmer ingått i det allmänna medvetandet att man med yrkesskola förstår en skola, som meddelar yrkesundervisning, oavsett yrke, näringsgren och skolform. En uppdelning av yrkesskolorna med hänsyn till verksamhetsområde och huvudmannaskap är behövlig. Närmare redogörelse härför finns i kap. 8 (sid. 102 ff). Alltefter verksamhetsområdet skulle skolorna kunna indelas i riksskolor, centrala skolor och lokala skolor. Det går inte att dra strikta gränser mellan de olika grupperna, i synnerhet kan gränsen mellan den centrala skolans och den lokala skolans verksamhetsområde bli flytande och även influeras av huvudmannaskapet. Vidare är riksskolan strängt taget endast en ytterlighetsform av central skola. Statsbidragsgrunderna är för närvarande som regel knutna till huvudmannaskapet, men undantag finns. Vi föreslår (kap. 18 sid. 252), att statsbidragsgrunderna förenklas väsentligt och att den nuvarande skillnaden mellan bidrag till centrala och lokala skolor bortfaller. Endast ifråga om riksskolor föreslås avvikande grunder. — Vi utgår från att statsbidragsbestämmelser ej skall finnas i stadgan utan som hittills i särskilda bidragskungörelser. Närmare bestämmelser om vilka kategorier av huvudmän, som kan komma ifråga och om vem, som under olika förutsättningar bör vara huvudman för en yrkesskola, synes böra införas i bidragskungörelsen och ej i stadgan. Gällande yrkesskolstadga (SFS 1921:706, §§ 17—20) ger kommun möjlighet att under vissa förutsättningar ålägga ungdom, som fullgjort sin skolplikt i folkoch fortsättningsskola, att under högst två arbetsår delta i undervisning vid lärlingsskola. Denna bestämmelse, som visat sig mycket impopulär och som praktiskt taget ej tillämpats, har ej erhållit någon motsvarighet i föreliggande stadgeförslag. Stadgan är avsedd att i första hand tillämpas på de skolor, som är underställda överstyrelsen för yrkesutbildning. Med hänsyn till att den bör kunna gälla även för annan yrkesundervisning, bör Kungl. Maj:t ha möjlighet utse även an280

nan tillsynsmyndighet, utan att ändra stadgan. Bestämmelse härom har intagits i 2 §, andra stycket. Yrkesskolornas huvudtyper anges i 3 §. Att »enskild» yrkesskola ej uppdelats på lokal och central finner sin förklaring i att den enskilda skolan, som oftast ej är principiellt inriktad på ett begränsat verksamhetsområde, står öppen för eleverna, oavsett hemortsförhållanden. En enskild skola är därför i regel närmast att hänföra till grupp »centrala» skolor. Riksskolan är avsedd att få statsbidrag enligt förmånligare grunder än övriga yrkesskolor, varför redan i stadgan (3 §, åttonde stycket) intagits föreskrift om att Kungl. Maj:t avgör, när central skola (kurs) skall benämnas riksskola. Skillnaderna mellan lokal och central yrkesskola kommer endast att hänföra sig till administrativa förhållanden såsom återbesättande av ledig lärartjänst och styrelsens sammansättning men ej till statsbidragsgrunderna, varför överstyrelsen bör kunna avgöra, om yrkesskola skall vara lokal eller central. Stadgeförslagets 4—7 §§ redogör för skolenhetens organisation på avdelningar, kurser och klasser, undervisningens anordnande på heltid eller deltid, olika huvudtyper av kurser m. m. För de överväganden, som lett fram till här angivna beteckningar och definitioner, redogöres i bilaga 1. I 8 § finns vissa allmänna bestämmelser om reglemente för yrkesskola. Dessa bestämmelser ansluter sig i allt väsentligt till de nuvarande. Man har diskuterat, om inte här borde sammanföras samtliga de föreskrifter, som bör återfinnas i reglementet. De är emellertid så mångskiftande och så intimt förbundna med andra förhållanden, vilka måste regleras på olika platser i stadgan, att en beskrivning i 8 § av allt det som bör finnas i reglementet, i många fall skulle innebära en upprepning av vad som ändock måste sägas på andra håll i stadgan, utan att man finge garanti för att allt kom med. Som skäl för att utforma paragrafen som ett slags normalreglemente har anförts, att man därigenom skulle väsentligt minska skolornas arbete med uppgörandet av reglementsförslag. Detta skäl kan dock knappast få tillmätas betydelse, då ju arbetet med förslaget dels är en engångsföreteelse för skolan, dels kommer att underlättas av att överstyrelsen tillhandahåller förebilder, vari kommer att återfinnas först och främst alla de uppgifter, som enligt stadgan skall finnas i ett reglemente, och vidare vad överstyrelsen därutöver har befogenhet och skyldighet att föreskriva. Avgift för undervisningen (9 §) skall på samma sätt som nu kunna upptagas enligt skolans reglemente. I gällande stadgor är föreskrivet, att undervisningen i lärlingsskola skall vara avgiftsfri, i central verkstadsskola och sjömansskola avgiftsfri, där inte Kungl. Maj .-t medger eller bestämmer, att avgift må upptagas. I princip utgår avgift ej heller vid de sistnämnda skoltyperna. Man bör givetvis även i fortsättningen fasthålla härvid. Däremot synes det knappast nödvändigt att, sedan de båda skolformerna prövats under många år och en viss 281

praxis utbildats, alltjämt förbehålla avgörandet åt Kungl. Maj:t. Sakkunniga anser, att överstyrelsen bör kunna anförtros att bestämma, om avgift i dessa fall skall upptagas eller icke, i vilket fall 9 §, första stycket bör kunna godtas i här föreslagen form. Det synes uppenbart, att den ovillkorliga avgiftsbefrielse, som nu finns vid lärlingsskola, bör få sin motsvarighet i en moderniserad yrkesskolstadga. Detta har uttryckts så, att av skolpliktig elev, som åtnjuter undervisning vid yrkesskola, avgift ej må upptagas. I den obligatoriska folkskolan utgår ej avgift för undervisningen som sådan. Även viss undervisningsmateriel är fri. Det får anses ligga i sakens natur, att, om samhället ålägger samtliga individer en skyldighet av detta slag, fullgörandet av skyldigheten principiellt ej bör belastas med en avgift. Vi har utgått från att i enhetsskolan klasserna 8 och 9 icke skall komma att intaga någon särställning i detta avseende. Skulle så bli fallet, får förevarande paragraf ändras på denna punkt. En fråga, som får stor ekonomisk betydelse, så länge enhetsskolan ej är fullständigt genomförd, och som sannolikt får det även i fortsättningen, är täckandet av en kommuns kostnader för undervisning vid dess yrkesskola av skolpliktiga elever från annan kommun. Det kan självfallet icke begäras, att en kommun, som inrättat en yrkesskola för sin egen ungdom, skall vara skyldig att utan vederlag meddela yrkesundervisning åt skolpliktig ungdom från annan kommun. Här bör föreligga en rätt för kommunen att, inom ramen för vad som anges i reglementet, tillgodogöra sig skälig ersättning av den främmande elevens hemkommun. Den sistnämnda gör ju otvivelaktigt en besparing — liten eller stor, alltefter förhållandena i varje särskilt fall. Det kunde synas onödigt att i stadgan inta en särskild föreskrift om något så självklart, men då frånvaron av ett uttryckligt framhållande av hemkommunens skyldighet i detta fall skulle kunna tolkas som en rätt att undandra sig densamma, har vi ansett oss böra särskilt fästa uppmärksamheten på skyldigheten genom 9 §, tredje stycket. Med hemkommun avses den kommun, där skolplikten skall fullgöras. Det är uppenbart, att i vissa fall tvist kan uppkomma om vilken kommun, som skall betala, exempelvis om föräldrarna byter bostadsort under läsåret eller om de lever åtskilda och eleven vistas ibland hos den ena, ibland hos den andra. Vi utgår från att dylika frågor får lösas i huvudsak och i tillämpliga delar efter de linjer, som finns angivna i folkskolestadgan (SFS 1921:604) § 6, mom. 3 för skoldistrikts skyldighet att mottaga barn från annat distrikt. Genom nyssnämnda bestämmelser regleras hemkommunens skyldigheter att betala för en förmån. Skolkommunens skyldighet att ta emot elev från annan kommun bör även vara klart utsagd. Ehuruväl ett sådant villkor närmast hör hemma i respektive bidragskungörelser, har det tagits med i stadgan (10 §), då det får anses utgöra ett logiskt komplement till 9 §, tredje stycket. I gällande kungörelse om statsbidrag till centrala verkstadsskolor har motsvarande bestämmelse formulerats så, »att skolans huvudman ställer sig till efter282

rättelse de föreskrifter i fråga om mottagande av elever även från orter utanför det område, för vilket skolan närmast inrättats, samt ifråga om lärares utbildning vid skolan ävensom i övrigt, vilka kunna bliva av Kungl. Maj:t eller överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdade». För de kommunala yrkesskolorna är skyldigheten begränsad till »sådan utbildningsverksamhet, som kan befinnas erforderlig på grund av inträdande arbetslöshet eller eljest till följd av rådande krisförhållanden». Den nyorientering av yrkesskolväsendet, som nu föreslås, motiverar att föreskrifter av samma innebörd som de nu gällande ges för hela den statsunderstödda yrkesutbildningsverksamheten. Yrkesskolas skyldigheter i detta avseende i samband med särskilda förhållanden, såsom utbildning av arbetslösa m. m. har införts i 46 §. Kapitlet om undervisningen inledes i 11 § med ett par mycket allmänt hållna meningar, vari dock särskilt påpekas, att även allmänbildande ämnen bör upptagas i yrkesskolornas undervisningsplaner. I en följande paragraf (15) föreskrives, att överstyrelsen skall fastställa undervisningsplaner. Bestämmelserna i första stycket, är därför närmast att anse som anvisningar för överstyrelsen. Det har i vissa fall, framförallt vid de centrala verkstadsskolorna, visat sig svårt att inom ramen för nuvarande bestämmelser anordna högeligen önskvärda kortare deltidskurser. Man har måst gå förbi gällande bestämmelser genom att, självfallet med vederbörandes goda minne, hyra ut lokaler i den centrala verkstadsskolan åt ortens kommunala lärlings- och yrkesskola, som där — med anlitande av verkstadsskolans undervisningsmateriel och lärare — anordnat den undervisning, som den centrala skolan varit förhindrad att själv ta befattning med. För att undanröja sådana hinder har i 11 § andra stycket klart utsagts, att även om en yrkesskola organiserats för undervisning enbart i heltidskurser, skall detta ej utgöra hinder för att, om så befinnes lämpligt, där anordna även deltidsundervisning. I 12—14 §§ regleras lektionens, arbetsårets och arbetsveckans längd. Dessa bestämmelser innebär betydande förenklingar och en sanering av nuvarande mycket heterogena arbetstider. En av grundprinciperna vid bestämmelsernas utformning har varit en strävan att i görligaste mån närma yrkesskolornas arbetstider till den allmänbildande skolans på motsvarande stadium. Utförlig redogörelse med motiveringar finns i kapitel 12. Det må här endast framhållas att överstyrelsens befogenheter jämlikt 13 §, tredje stycket att medgiva ökning respektive minskning av antalet veckor i års- och terminskurs är avsedd att utnyttjas med hänsyn till förekomsten av praktik- respektive teoritimmar i undervisningsplanen. Skyldigheten för överstyrelsen att fastställa undervisningsplaner, för rektor att upprätta arbetsordning och för yrkesskolstyrelse att bestämma läro- och handböcker regleras i 15, 16 och 17 §§. I 15 § anges summariskt överstyrelsens skyldigheter beträffande fastställandet av undervisningsplaner, kurstider, veckotimtal, huvudmoment m. m. Det har 283

icke ansetts nödvändigt eller ens lämpligt att i stadgan lämna mera detaljerade föreskrifter på dessa synnerligen viktiga punkter. Undervisningsplanerna och kursernas allmänna uppläggning får anses vara ryggraden i yrkesutbildningsväsendet. Ansvaret för denna viktiga gren av verksamheten skall bäras av överstyrelsen. Men då måste det också anses rimligt, att överstyrelsen ges största möjliga frihet. Detta är så mycket viktigare som utvecklingen inom yrkesutbildningsväsendet ej går att med större säkerhet förutse för längre tid framåt. Bestämmelsen att undervisningen skall bedrivas i överensstämmelse med av överstyrelsen fastställda planer, har givits en kategorisk formulering. Fall kan naturligtvis uppkomma, då undervisningen under någon kortare tid av särskilda skäl måste ske utan plan eller med frångående av befintlig. Överstyrelsens rätt att dispensera från föreskriften har därför ansetts böra komma till uttryck i författningstexten. Enligt 17 §, andra stycket kan skolstyrelses befogenheter enligt första stycket begränsas genom statsbidragsvillkor, d. v. s. att statsbidrag kan förvägras till inköp av olämpliga läroböcker (bidragskung. 13 § 3). Det får anses vara av vikt, att överstyrelsen sättes i tillfälle att intensifiera den granskning av läroböcker m. m., som nu utföres men som i hög grad hämmas av otillräcklig personalutrustning. En ökning av överstyrelsens expensanslag för ändamålet är starkt påkallad. Huvudman för yrkesskola skall (18 §) anskaffa och underhålla undervisningslokaler med fast inredning och inventarier. Såväl lokaler som inredning skall liksom nu godkännas av överstyrelsen. Då det gällt kommunala yrkesskolor, har det tidigare ansetts tveksamt, om överstyrelsen haft befogenhet att godkänna ritningar över planerade lokaler eller om godkännandet kunnat lämnas, först sedan lokaler stått färdiga att tas i bruk. För att undanröja sådan tveksamhet avser vi föreslå, att i statsbidragskungörelse för yrkesskolorna intages bestämmelser i detta hänseende av samma innebörd, som nu gäller för centrala verkstadsskolor. Fjärde kapitlet (19—22 §§) ägnas åt eleverna. Bestämmelser om inträdesvillkor och elevs skyldigheter under skoltiden ansluter sig i allt väsentligt till nu gällande bestämmelser med de modifikationer, som betingas av utvecklingen, sedan de nuvarande stadgorna skrevs. De allmänna villkoren för inträde i yrkesskola upptager bland annat, att sökanden skall ha inhämtat den för folkskolan respektive enhetsskolan bestämda lärokursen eller också fått behörigt tillstånd att lämna sagda skola eller att helt eller delvis fullgöra sin skolplikt i yrkesskola. Enligt riksdagens beslut skall under försökstiden avgång från enhetsskola till yrkesskola eller kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet under vissa förutsättningar kunna ske efter genomgången sjunde klass. Där lärjunge med stöd av sagda beslut önskar övergå till yrkesutbildnnig efter sjunde skolåret, bör tillstånd härtill lämnas av skol284

distriktet under förutsättning, att de i riksdagens beslut angivna villkoren (särskilda utskottet 1950 nr 1, sid. 128) uppfylles. Elev i yrkesskola erhåller liksom i den allmänbildande skolan fri undervisningsmateriel i viss utsträckning. Bland hans åligganden enligt 20 §, 1 mom. skall givetvis ingå att använda denna materiel enligt lämnade anvisningar. Om genom slarv eller avsiktlig skadegörelse förbrukningen av sådan materiel ökas over det normala, bör elev, som förorsakar sådant, kunna åläggas att utge skälig ersättning till skolan för den i onödan förbrukade materielen eller att själv anskaffa för undervisningen erforderliga utensilier, såsom pennor, papper etc. Uppkommer fråga om förvisning från skolan av elev, som ej fyllt 18 år, bör skolledningen innan beslut fattas ta kontakt med barnavårdsnämnden i elevens hemkommun. Det synes lämpligt, att föreskrift härom intages i skolans reglemente. En viss uppmjukning i bestämmelserna angående förvisning från skolan har skett. För närvarande gäller, att elev, »som inte låter sig rätta av tilldelad tillrättavisning eller som gör sig skyldig till svårare förseelse m. m., kan dömas att förvisas från skolan för viss tid eller för alltid». Med hänsyn till att ett förvisningsbeslut utestänger eleven icke endast från den förvisande skolan utan även från alla andra yrkesskolor — och här torde det ej vara tillrådligt göra någon ändring — har vi ansett, att rätten för skolstyrelse att förvisa »för alltid» bör borttagas. Det torde för övrigt ej vara överensstämmande med modern uppfattning om korrektionsmetoder att förhindra exempelvis en oförvitlig 23-åring att komma in i en yrkesskola, därför att han vid 16 år i ungdomligt oförstånd begått en svårare förseelse. Bestämmelserna om betyg efter avslutad lärokurs ansluter sig till de nuvarande. Dock föreslås den kompletteringen, att termins- respektive årsbetyg skall kunna utfärdas efter överstyrelsens bestämmande. I femte kapitlet ( 2 3 - 3 5 §§) behandlas en rad spörsmål, som äger samband med rektor och lärarpersonal. För överskådlighetens skull har underrubriker utsatts, nämligen kompetensvillkor och anställningsformer, tjänstetillsättning åligganden, lärarkollegium, fel eller försummelse i tjänsten samt avlöning och pension. I 23 § har införts begreppet »skolledare», varmed förstås ledaren av en yrkesundervisningsanstalt med mer än en rektor. Kompetensvillkor för att anställas som lärare anges i 24 §. Här har lämnats möjlighet för överstyrelsen att godkänna viss utbildning såsom behörighet för anställning som lärare vid yrkesskola. Så avses kunna ske (kapitel 17 sid. 239) exempelvis ifråga om utbildning av lärare i husligt arbete vid befintliga seminarier eller andra lärarutbildningsanstalter samt yrkes- och ämneslärare vid överstyrelsens 15-veckors yrkespedagogiska kurs med åtföljande assistentlärartjänstgörmg. Denna möjlighet finns ej nu, och man väntar sig att den skall kunna 285

väsentligt nedbringa antalet behörighetsärenden inom överstyrelsen, vilka för närvarande kräver mycket arbete. För att anställas som rektor (25 §) krävs nu behörighet att undervisa vid yrkesskolan ifråga. Detta villkor har strukits, närmast med tanke på de större skolorna, där andra egenskaper än förmågan att undervisa kan vara av största vikt. Givetvis måste rektor vid det stora flertalet skolor vara skyldig att undervisa _ det sägs ut i 32 § — och han måste i sådana fall även vara en god lärare. Fordran härpå får emellertid anses vara uttalad genom att han skall vara »med hänsyn till personliga egenskaper samt insikter och praktisk erfarenhet därtill (d. v. s. rektorstjänst) lämplig». Det bör i princip ligga i huvudmannens skön att avgöra, om en ledigbliven lärartjänst skall återbesättas eller ej. Ifråga om centrala skolor, vilka som regel får stora verksamhetsområden, ett län eller mera, bör dock liksom nu en viss samordning av utbildningsmöjligheterna inom olika yrken och näringsgrenar ske. Därför har nuvarande bestämmelse för centrala verkstadsskolor, att överstyrelsen skall avgöra om lärartjänst skall återbesättas, medtagits (26 §, andra stycket) beträffande pensionsreglerad tjänst vid central skola. Vid bland annat de högre tekniska läroverken och de högre allmänna läroverken finns möjlighet att under vissa förutsättningar kalla en person till rektorsrespektive lärartjänst och så är ifråga om lärartjänst även fallet vid folkskoleseminarierna och handelsgymnasierna. Motsvarande bestämmelse finns för närvarande ej för yrkesskolorna. Såvitt vi har oss bekant, har denna möjlighet icke utnyttjats på de senaste 10 åren. Skäl att nu införa en sådan bestämmelse vid yrkesskolorna har vi ej ansett föreligga. I 30 §, 4 mom. har för såväl skolledare som rektor och lärare intagits det nu vid centrala verkstadsskolor gällande förbudet att uppbära tantiem eller därmed jämförlig ersättning för av skolan utförda arbeten. I olika sammanhang, bland annat en framställning från centrala verkstadsskolan i Eskilstuna, har uttalats önskemål om förbud för lärare att åtaga sig avlönat uppdrag eller att idka förvärvsverksamhet utan styrelsens medgivande. En viss reglering av personalens rätt att utföra skolan eller undervisningen ovidkommande arbetsuppgifter synes behövlig. Vi har dock ej ansett oss kunna gå längre än till vad som gäller för ordinarie och extra ordinarie statstjänstemän. I 4 mom. har därför medtagits de delar av statens allmänna avlöningsreglemente, 7 § A, 1 mom. och B, Läroverk m. fl. läroanstalter, som får anses tillämpliga på yrkesskolorna. Bland rektors åligganden (31 §) bör uppmärksammas (1 mom. 1), att huvudmannen skall kunna ålägga rektor att, helt eller delvis, handha och ansvara för till skolans förfogande ställda medel m. m. Nu åligger detta styrelsen. Vid skolor med heltidsanställd rektor och särskild kanslipersonal bör sådant ansvar kunna avlyftas från styrelsen. Vi har emellertid ansett, att det bör tillkomma huvudmannen att avgöra, hur detta ansvar bör fördelas. Motsvarande bestämmelse är intagen för styrelsen (40 §, h). 28G

Vid central verkstadsskola finns nu lärarkollegium men ej vid kommunal eller enskild yrkesskola. Detta får anses vara en brist. Vi har därför intagit föreskrifter om kollegium. Ledamöter av kollegiet skall vara rektor, oavsett om han är heltids- eller deltidsanställd, samt lärare, som uppehåller pensionsreglerad tjänst. Övriga lärare deltager i kollegiets beslut, då det gäller undervisning, ordning och uppförande, belöningar och stipendier. Jämlikt kungörelsen angående studiehjälp åt elever vid yrkesskolorna (SFS 1953:532, 9 §, 2 mom.) skall rektor avge yttrande över stipendieansökningar »efter hörande av skolans styrelse». Enligt motsvarande bestämmelser för allmänna läroverk m. fl. läroanstalter har rektor att vid avgivande av sådant yttrande »samråda med kollegiet eller av detta utsedda delegerade eller med styrelsen för läroanstalten». Sedan kollegium inrättats vid yrkesskolorna, bör förstnämnda bestämmelse bringas i närmare överensstämmelse med den för läroverken gällande. Vi framlägger förslag härom. Med hänsyn till att lärarkollegium, vid bifall till vårt förslag, kommer att finnas vid samtliga yrkesskolor, synes skolstyrelsens medverkan ej behövlig. Denna uteslutes därför i förslaget. För styrelse och förvaltning avsedda regler finnes i 6 kapitlet. Även detta har försetts med underrubriker: inspektor, styrelsens sammansättning m. m., styrelsens åligganden, räkenskaper och revision. Det ändamålsenliga i den nuvarande inspektorsinstitutionen har ifrågasatts. Inspektor åtnjuter ej arvode för uppdraget. Den krets ur vilken inspektor kan rekryteras blir därför ganska snäv och hans verksamhet har alltmer kommit att omfatta endast hans åligganden enligt gällande yrkesskolstadga § 36, mom. 2, tredje stycket, d. v. s. granskning av skolans rekvisitioner av statsunderstöd. Hans rätt att ta kännedom om undervisningen och hans skyldighet att, om brister av honom bemärkas, göra anmälan hos överstyrelsen har alltmer kommit i bakgrunden. Bidragande härtill kan i någon mån ha varit avsaknaden av arvode för uppdraget, men främst torde den från överstyrelsen direkt utförda inspektionen av skolorna — ehuruväl alltjämt helt otillräcklig på grund av alltför fåtalig inspektionspersonal — ofta kommit den lokala inspekteras ingripanden ifråga om undervisningen att framstå som onödiga. Vi föreslår (43 §, 1 mom.), att en av vederbörande länsstyrelse utsedd revisor skall deltaga i revision av yrkesskolas förvaltning och räkenskaper. Med hänsyn härtill och till de betydande ekonomiska insatser, som huvudmännen även vid bifall till de av oss föreslagna statsbidragsgrunderna måste underkasta sig, synes inspektörs befattning med statsbidragsrekvisitioner ej längre fylla något behov, varför bestämmelser härom ej erfordras i stadgan. Det är emellertid ej uteslutet att det, så länge inspektörsinstitutionen finns, i något fall kan befinnas lämpligt att inspektor får utföra vissa tillfälliga eller fortlöpande arbetsuppgifter i samband med tillsyn av yrkesundervisningen. 287

Så länge överstyrelsens personalutrustning ej tillåter en fullt tillfredsställande inspektion av yrkesskolorna bör den lokala inspektera bibehållas. I 36 §, 2 mom., andra stycket har därför införts enahanda bestämmelse, som nu finns i yrkesskolstadgans § 36, samma moment och stycke. Beträffande inspektörs eventuella åligganden utöver vad där sägs skall gälla vad därom särskilt föreskrives. Beträffande regler för styrelsens sammansättning m. m. (37 §) bör framhållas, att den hittillsvarande maximeringen av ledamöternas antal strukits. Detta har skett närmast i anslutning till vad som nu gäller eller föreslagits för andra områden av samhällslivet. Rektor skall alltjämt vara självskriven ledamot i styrelsen, men han skall ej kunna utses till ordförande eller vice ordförande. Antalet styrelseledamöter, utöver rektor, skall liksom nu vara minst fyra vid lokal och minst sex vid central yrkesskola. Är skolans huvudman en kommun eller ett landsting, utses de ledamöter, som skall väljas, av stads-(kommunal-)fullmäktige respektive landstinget. I övriga fall, alltså även vid enskild yrkesskola, utses styrelsen i den ordning skolans reglemente anger. Den myndighet, som har att välja styrelse, skall utse ordförande och vice ordförande i styrelsen. Enligt nuvarande bestämmelser för centrala verkstadsskolor är envar medlem av styrelsen gemensamt med de övriga ansvarig för de medel, som står under styrelsens vård och förvaltning. Föreskrift av motsvarande innebörd men med något avvikande formulering finns i yrkesskolstadgan. Enligt vårt förslag skall huvudmannen (31 §, 1 mom. 1 och 40 §, h) äga att, om han så finner ändamålsenligt, överlåta det styrelsen eljest åliggande ansvaret för medelsförvaltning m. m. på rektor. Vidare har kommunal huvudman jämlikt kommunallagarna rätt att sammanföra den medelsförvaltning, som tillkommer styrelse för kommunal yrkesundervisningsanstalt, med medelsförvaltning, som åligger annat kommunalt organ. I 38 § 5 mom. anges därför, att personligt medelsansvar gäller, »för så vitt ej huvudmannen helt eller delvis befriat styrelsens ledamöter från detta ansvar». Lärarkårens rätt att utse en representant vid styrelsens överläggningar har fastslagits i 39 § enligt de grunder, som gäller vid vissa allmänbildande skolor. För yrkesskolas räkenskaper och revision har medtagits i huvudsak de bestämmelser, som nu gäller för centrala verkstadsskolor. Då lokala och centrala yrkesskolor föreslås erhålla statsbidrag efter samma grunder, föreligger ej skäl att göra någon åtskillnad i nämnda hänseende. Den skyldighet, som för närvarande föreligger för central verkstadsskola att insända såväl års- som revisionsberättelse till ecklesiastikdepartementet, överstyrelsen, riksräkenskapsverket och länsstyrelsen, motsvaras för de kommunala yrkesundervisningsanstalternas del endast av skyldighet att insända årsberättelse till överstyrelsen. Då vår strävan varit att få fram enhetliga bestämmelser för samtliga yrkesskolor och ett utsträckande av nyssnämnda föreskrift till alla skolor skulle medföra en mindre önskvärd 288

»pappersexercis», föreslås att årsberättelse skall insändas till överstyrelsen och riksräkenskapsverket men revisionsberättelse endast till riksräkenskapsverket. På grund av att en av länsstyrelsen utsedd revisor skall deltaga i revision av yrkesskolas förvaltning och räkenskaper, torde länsstyrelsens krav på insyn i verksamheten i samband med granskning av medelsrekvisitionerna få anses tillgodosett. Vi har ansett det lämpligt att i en särskild paragraf (45) framhålla det självklara faktum, att om särskild skolstyrelse jämlikt lagen den 6 juni 1952 (nr 434) är styrelse jämväl för yrkesskola, gäller vad i nämnda lag stadgas. De bestämmelser, som nu finns beträffande yrkesskolas skyldighet att medverka vid särskild utbildningsverksamhet, betingad av arbetslöshet eller andra särskilda förhållanden, och som nu återfinns för de centrala verkstadsskolorna i stadgan och för de kommunala yrkesskolorna i kungl. brev den 29 juni 1945 till statskontoret (regleringsbrevet för budgetåret 1945/46), har införts i 46 §. Skulle den av 1951 års skolstyrelseutredning föreslagna mellaninstansen komma till stånd och ha att ta befattning även med yrkesskolorna, torde viss omarbetning av föreliggande stadgeförslag bli påkallad. Detta kan emellertid ej lämpligen ske förrän Kungl. Maj.t tagit ställning till förslaget om mellaninstans.

Statsbidragskungörelsen Statsbidrag till yrkesskolväsendet regleras genom ett flertal författningar, nämligen kungörelserna den 4 november 1921 (nr 705) angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, 29 juni 1945 (nr 445) angående yrkesutbildningskurser för arbetslösa, 14 juni 1946 (nr 419) angående utbildningskurser för sjömän (sjömansskolor) samt angående statsbidrag till dylika kurser, 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor. Vårt förslag till statsbidragsgrunder (kap. 18) innebär, att den nuvarande skillnaden i detta hänseende mellan kommunala och centrala yrkesskolor försvinner. De speciella statsbidragsvillkor, som nu gäller för sjömansskolorna, ansluter sig i allt väsentligt till statsbidragsgrunderna för antingen den ena eller den andra av de två nyssnämnda skol typerna. Blott beträffande arvode till föreståndare intar sjömansskolan en särställning. Detta arvode, 1 800 kronor per år, torde ha motiverats med att statsbidrag ej utgår till rektorslön vid de kommunala yrkesskolorna, den skoltyp, som i första hand kunde tänkas inrätta sjömansskolor. Med den utformning statsbidragsgrunderna fått i vårt förslag, där det förutsatts bidrag såväl till rektorslön som till övriga administrationskostnader, finns ej anledning att bibehålla separata bidragsgrunder för sjömansskolor289 19

na. Den första, tredje och fjärde av ovan nämnda bidragskungörelser kan då utan svårighet samarbetas till en kungörelse. Något annorlunda ställer det sig med yrkesutbildningskurserna för arbetslösa. Där har i princip medgivits bättre statsbidrag än som utgår till den ordinarie verksamheten vid skolan ifråga. Vårt förslag till statsbidragsgrunder innebär förbättringar för samtliga skoltyper, betydande för de kommunala yrkesskolorna, mindre betydande för de centrala verkstadsskolorna men dock förbättringar även där. Vi har visserligen ej varit i tillfälle att utföra några ingående beräkningar över skillnaden mellan huvudmannens kostnader för den ordinarie driften vid skolan enligt de av oss föreslagna grunderna och för en där anordnad arbetslöshetskurs enligt nu gällande grunder, främst därför att aktuella uppgifter saknas rörande kostnaderna för kommunala arbetslöshetskurser och arbetslöshetskurser vid central verkstadsskola. En enkel kalkyl ger emellertid vid handen, att de av oss ifrågasatta bidragsgrunderna skulle ge den kommunala yrkesskolan i det närmaste samma bidrag, som nu utgår till kommunal arbetslöshetskurs. Vid en central verkstadsskola skulle våra normalgrunder otvivelaktigt ge ett bidrag, som rätt väsentligt understiger det nuvarande bidraget till sådan arbetslöshetskurs. Det kan emellertid ifrågasättas, om ej en arbetslöshetskurs får anses vara ur det allmännas synpunkt så betydelsefull, att den, åtminstone som regel, borde i statsbidragshänseende jämställas med rikskurs. Accepterar man denna tankegång, bortfaller behovet av särskilda bidragsgrunder för arbetslöshetskurser, och de nuvarande bestämmelserna härom i kungörelsen 1945: 445 kan då bortfalla. Kungörelsen i övrigt innehåller emellertid åtskilliga stadganden, som icke utan vidare kan komponeras in i yrkesskolstadgan eller i en bidragskungörelse, som skall reglera den ordinära verksamheten vid yrkesskolorna. Såsom exempel härpå må nämnas: föremålet för kursverksamheten (»alla yrkesområden utom skogsbruket»), verksamhetens ledning genom en särskild kursstyrelse, obligatoriskt samråd i vissa avseenden med arbetsmarknadsstyrelsen samt de speciella understödsformer, som är nödvändiga vid en arbetslöshetskurs (timpenning till vissa deltagare). Vi anser oss därför icke böra framlägga något förslag till slopande av kungörelsen 1945: 445. Den bör emellertid, som framgår av det nyss sagda, omarbetas i vissa hänseenden. Denna omarbetning synes bäst kunna utföras inom överstyrelsen för yrkesutbildning, sedan Kungl. Maj:t och riksdagen tagit ställning till våra förslag i vad rör statsbidragsgrunderna. Bidragskungörelsen är liksom den nu gällande uppdelad i två huvudavdelningar, en avseende kommunala och en enskilda yrkesskolor. 1 avd. Kommunala

yrkesskolor

I 2 §. första stycket fastslås principen, att bidrag till lokaler av olika slag samt första uppsättningen inventarier utgår enligt samma grunder, som gäller för folkskolväsendet. Detta betyder självfallet, att om folkskolegrunderna ändras, 290

så skall motsvarande ändring automatiskt göras för yrkesskolorna. Dessa grunder kan emellertid, i varje fall som de nu är upplagda, tillämpas direkt, endast om huvudmannen är en kommun eller ett landsting. I alla andra fall måste en avvägning göras, som bör förbehållas Kungl. Maj:t. En viss retroaktivitet i fråga om bidrag enligt 2 § kan vara motiverad, närmast med hänsyn till att inrättandet av nya yrkesskolor eljest skulle kunna fördröjas. Vi har ansett det tillfyllest att som absolut gräns sätta den 1 januari 1954, d. v. s. en tidpunkt, som nära ansluter sig till det tidsskede, då man ute i landet började på allvar räkna med att statsbidrag till yrkesskolbyggnader skulle komma att utgå. En stark restriktivitet synes emellertid tillrådlig. Vi har därför tagit upp den bestämmelse, som finns i gällande bidragskungörelse för centrala verkstadsskolor, nämligen att Kungl. Maj:ts rätt att medge statsbidrag retroaktivt endast får utnyttjas » efter riksdagens hörande». I 4 § har särskilt framhållits, att bidrag till engångskostnader ej utgår vid inbyggd kurs, annat än efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Sådant bidrag bör vara ett rent undantag, motiverat av alldeles speciella förhållanden. I 5—-11 §§ har uttryck givits åt de principer, för vilka vi redogjort mera utförligt i kapitel 18. Någon kommentar torde ej vara behövlig annat än beträffande 6 och 9 §§. Bidraget till riksskola har (6 §) angivits till 80 procent av den godkända kostnaden, dock högst 80 procent av verkliga kostnaden, »där ej Kungl. Maj:t för visst fall medgivit högre bidrag». Denna Kungl. Maj:ts rätt att medge högre bidrag än 80 procent gör det möjligt att tillämpa bidragsgrunden även på arbetslöshetskurser. Bidraget till deltidskurser, liksom nu utformat med visst belopp per undervisningstimma, kan i vissa fall försvåra för huvudmannen att ge en lärare den för skolan och läraren lämpligaste anställningsformen. Därför har i 9 § intagits möjlighet för överstyrelsen för yrkesutbildning att under vissa förutsättningar medge statsbidrag som för heltidskurs, trots att undervisningen realiter är deltidsundervisning. Detta kan vara motiverat, när en och samma lärare som heltidsanställd sköter undervisningen vid ett flertal deltidskurser. Exempelvis deltidsundervisning för frisörer med två dagar i veckan för varje elev men med tre parallella sådana kurser. Läraren har full sysselsättning, men eleverna skiftar. Den begränsningen har emellertid ansetts nödvändig, att de olika deltidskurserna skall vara inom samma yrkesområde. I 12 § fastslås bidragsgrunden för elevhem. Bidrag till förhyrande av lokaler till elevhem skall i princip beslutas av Kungl. Maj:t. Det får anses rimligt, att, sedan viss praxis utbildats, Kungl. Maj:t skall kunna delegera sin beslutanderätt på överstyrelsen. Tredje stycket innehåller medgivande härtill. Även ifråga om elevhem synes en viss retroaktivitet tillrådlig. Enahanda bestämmelse, som givits i 2 §, har därför intagits i 12 §, fjärde stycket. 291

I 4 kapitlet (13 och 14 §§) har villkoren för statsbidrag angivits. De ansluter sig i allt väsentligt till de för centrala verkstadsskolor nu gällande, men ett par saker bör framhållas. Helt nyligen (SFS 1954:152) har den ovillkorliga skyldigheten för huvudman för central verkstadsskola att ha byggnad brandförsakrad borttagits. Anledningen härtill torde ha varit, att landstingen föredrar att stå självrisk och då skyddar sig på annat sätt, exempelvis genom avsättning till skaderegleringsfond. Då vi föreslår samma särskilda villkor för statsbidrag såväl för kommun och huvudman för enskild yrkesskola som för landsting, har vi ansett det nödvändigt att lämna möjlighet öppen (14 § 2 c) för Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majrts bemyndigande, överstyrelsen för yrkesutbildning att kunna föreskriva brandförsäkringsplikt. Bestämmelsen i 14 §, 2 h att uppburet statsbidrag till byggnader skall helt eller delvis återbetalas, om verksamheten nedlägges, vilken överensstämmer med den nu gällande, bör självfallet tolkas under hänsynstagande dels till den tid byggnaden varit i bruk för skoländamål, dels till de omständigheter, som föranlett verksamhetens nedläggande. Föreskriften i 14 §, 7 betingas av den förändring i statsbidragsgrunderna, som vi föreslår. Gällande bidragskungörelse för centrala verkstadsskolor (1951:586) tillförsäkrar rektor och vissa lärare löne- och andra förmåner. Kostnaderna gäldas helt av statsmedel. Vårt förslag går ut på att lärares avlöningsförhållanden — i varje fall så länge ett avlöningsreglemente för yrkesskolväsendet saknas — skall vara en angelägenhet, som huvudmannen och lärarna får göra upp om utan statens medverkan, i varje fall utan dess direkta medverkan. Det synes icke realistiskt förutsätta, att de lärare vid centrala verkstadsskolor, som nu är genom en kungörelse tillförsäkrade vissa förmåner, skall avstå därifrån, även om förmånerna i något avseende skulle betraktas som mindre tillfredsställande. Vi har därför tagit in en bestämmelse, som tillförsäkrar vid de nya bidragsgrundernas ikraftträdande förordnad rektor och fast anställd lärare de förmåner, han åtnjuter enligt den nu gällande bidragskungörelsen. I 15 § 1 mom. föreskrives, att ansökning om statsbidrag, som avses i 2, 3 och 12 §§, d . v . s . bidrag till engångskostnader, skall ställas till Konungen eller, då överstyrelsen för yrkesutbildning fått bemyndigande att besluta i ärendet, till överstyrelsen. Detta innebär, att även ansökningar om bidrag till stadigvarande undervisningsmateriel (3 §) i princip skall inges till Konungen. Nu avgöres dessa ärenden ifråga om kommunala och med dem jämställda enskilda yrkesskolor (statsbidrag 50 procent) av överstyrelsen men ifråga om centrala verkstadsskolor (statsbidrag 90 procent) av Kungl. Maj:t. Att överstyrelsen nu har befogenhet fatta beslut beträffande kommunala och vissa enskilda skolor torde främst ha sin grund i att statsbidraget till dem är väsentligt lägre än till de centrala verkstadsskolorna men sannolikt även i det merarbete och den tidsförlust, som skulle följa med att ett stort antal ärenden, mången gång av ringa ekonomisk vikt, 292

droges upp till Kungl. Maj:t. Nu föreslår vi ett enhetligt statsbidrag (75 procent) till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Det har å ena sidan ansetts tveksamt, om statsmakterna kunde vara beredda att lämna överstyrelsen så vittgående befogenheter som att avgöra samtliga statsbidragsärenden av detta slag, då huvudmannens bidrag skulle inskränkas till 25 procent av anskaffningskostnaden. Å andra sidan skulle hänskjutandet av ärendena till Kungl. Maj :t otvivelaktigt medföra såväl ökat arbete för både överstyrelsen och ecklesiastikdepartementet som ock en betydande tidsutdräkt. Den senare bleve särskilt besvärande för skolorna, som nu under en följd av år vant sig vid att få inköpsärendena snabbt behandlade och utan alltför tyngande formaliteter. Vi har ansett oss finna en lösning genom att i princip förbehålla avgörandet åt Kungl. Maj:t men samtidigt ange Kungl. Maj:ts rätt att delegera beslutanderätten. En sådan delegering torde stå i bästa överensstämmelse med den strävan, som på olika håll gör sig gällande att decentralisera beslutanderätten i ärenden eller grupper av ärenden, där så lämpligen kan ske. Vi har räknat med att Kungl. Maj:t skall begagna sin delegationsrätt i sådan utsträckning, att i varje fall ingen försämring inträder i det administrativa förfarande, som vunnit hävd genom de hittillsvarande bestämmelserna. Man skulle kunna tänka sig, att Kungl. Maj :t bemyndigar överstyrelsen avgöra samtliga ärenden, som ej avser inrättande av en mera dyrbar verkstadsavdelning, och därvid anger ett visst högsta anskaffningsvärde på utrustningen per avdelning, exempelvis 50 000 kronor. Vi har dock inte ansett oss böra framlägga något bestämt förslag, då detta bör tillkomma överstyrelsen för yrkesutbildning. — I övrigt ansluter sig bestämmelserna i 15 § i allt väsentligt till vad som nu gäller för centrala verkstadsskolor. Då statsbidrag till undervisningslokaler m. m. (2 §) skall utgå enligt de för folkskolväsendet gällande grunderna, skall ansökning inges (16 §, 1 mom.) till vederbörande länsstyrelse, för Stockholms stads vidkommande — i analogi med vad som gäller för folkskolväsendet — till överstyrelsen för yrkesutbildning. I andra fall, ävensom då det gäller stadigvarande undervisningsmateriel och elevhem, inges ansökningarna till överstyrelsen, som i förekommande fall vidarebefordrar dem till Kungl. Maj:t med eget utlåtande. Denna behandlingsgång torde vara lämplig med hänsyn till att folkskolegrunderna för statsbidrag till byggnader ej utan vidare kan tillämpas på fall, där huvudmannen utgöres av flera kommuner eller flera landsting. Även om det sannolikt i praktiken kommer att bli så, att byggnadsbidraget även här i regel kommer att bestämmas lika med det som eljest utgår för skolbyggnader i den kommun, där skolan ligger, synes det dock i första hand böra undersökas av överstyrelsen för yrkesutbildning, om så lämpligen bör ske eller ej. I senare fallet kan det, om huvudmannen utgöres av två eller flera landsting, t. o. m. bli nödvändigt höra två eller flera länsstyrelser. 293

Ansökning om statsbidrag till årliga kostnader (17 §) skall liksom nu inges till överstyrelsen för yrkesutbildning senast tre månader före det budgetår ansökningen avser, med rätt för överstyrelsen att uppta även senare inkomna ansökningar till prövning. Även i övrigt ansluter sig paragrafens bestämmelser till de nu gällande. Beträffande rekvisition och utbetalning av statsbidrag (18 §) har vi i görligaste mån tagit nu gällande bestämmelser till rättesnöre. Till byggnadsarbeten och till förvärv av byggnad (1 och 2 mom.) beviljat statsbidrag får lyftas enligt samma bestämmelser, som gäller för folkskolväsendet. Till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel (4 mom.) kan statsbidrag rekvireras under månaderna oktober, januari och april, därest det rekvirerade beloppet avser redan gjorda utbetalningar och rekvisitionen för varje gång uppgår till ett av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt minsta belopp. I övrigt rekvireras sådant statsbidrag i samband med rekvisition av årliga kostnader, d. v. s. senast den 31 oktober. Dessa bestämmelser ansluter sig helt till skolkommissionens förslag i ämnet (SOU 1950: 44) och överensstämmer i vissa hänseende med vad som nu gäller för kommunala yrkesskolor. I likhet med nuvarande ordning vid centrala verkstadsskolor föreslår vi ett förskottssystem. Med hänsyn till att detta skall gälla alla yrkesskolor, även sådana med år från år starkt varierande undervisning, har vi ansett oss böra fasthålla vid skolkommissionens förslag, som dels har tre förskottsterminer under året, mot två vid centrala verkstadsskolorna, dels bygger på det av överstyrelsen fastställda bidraget till årliga kostnader, icke på föregående års verkliga kostnad. 2 avd. Enskilda

yrkesskolor

De enskilda yrkesskolorna indelas liksom nu i statsbidragshänseende i två grupper, A-skolor och B-skolor. Kungl. Maj:t bestämmer till vilken grupp en skola skall hänföras. Härför tillämpade normer finns angivna i Kungl. Maj :ts proposition nr 260 till 1945 års riksdag (sid. 18) enligt följande. Skolornas gruppering avgöres i första hand med hänsyn till om huvudmannen är antingen en allmän institution, därmed jämförlig organisation etc. eller enskild person, bolag etc. (ägandeförhållandet). Denna indelningsgrund är emellertid ej tillfyllest. Hänsyn måste även tagas till omfattningen och arten av skolans verksamhet samt till skolans ekonomiska förhållanden. Skolornas gruppering skulle med utgångspunkt härifrån ske enligt följande principer. 1. Ägandeförhållandet. Skolor, som ägas av föreningar, vilka äro bildade för skolverksamhetens bedrivande och vilka uppenbarligen icke åsyfta att giva sina medlemmar ekonomisk vinst av skolverksamheten, och vidare skolor, som drivas av yrkesorganisationer av olika slag, samt slutligen stiftelseskolor kunna, ur ägandeförhållandets synpunkt, lämpligen hänföras till grupp A. Anstalter med enskild ägare synas liksom skolor, ägda av bolag, i regel böra hänföras till grupp B. 2. Omfattningen och arten av skolans verksamhet. Vissa statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning bedriva en verksamhet, som i och för sig är väl värd att 294

understödjas men som dock sker i former, vilka så avvika från de av kommunala anstalter för yrkesundervisning vanligen anordnade kurserna, att statsunderstödet till nu åsyftade anstalter svårligen kan beräknas efter för kommunala anstalter för yrkesundervisning gällande grunder. Sådana skolor böra alltså oavsett ägandeförhållandet hänföras till grupp. B. 3. Skolans ekonomiska förhållanden. Beträffande skolor med större kapitaltillgångar (donationer eller liknande) synas friare beräkningsgrunder böra tillämpas och prövning i varje särskilt fall företagas. Även dessa skolor böra hänföras till grupp B. A-skolorna, som för närvarande erhåller bidrag enligt samma grunder som de kommunala skolorna, har ifråga om bidrag till byggnader — en nyhet även för dessa skolor — icke ansetts böra utan vidare komma ifråga härtill. Därför har i 20 § angivits, att statsbidrag till kostnader enligt 2 och 12 §§ utgår med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer. Bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och till årliga kostnader för undervisningen utgår enligt vad som gäller för kommunal yrkesskola. Kungl. Maj:t skall även kunna medge bidrag som för riksskola. För B-skola bestämmer Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bidragsbeloppet; så sker även nu. 21 §, andra stycket syftar på sådan företagsskola, som anges i kapitel 18, sid. 257 och som vid nuvarande kostnadsläge av oss föreslagits erhålla statsbidrag med 15 000 kronor för år. Villkoren för erhållande av statsbidrag (22 §) föreslås i tillämpliga delar lika med de villkor, som gäller för kommunala skolor, dock att Kungl. Maj:t skall äga medgiva undantag, då särskilda skäl kunna anföras härför. Detta kan tänkas bli fallet beträffande B-skola, som erhåller bidrag med ett i förhållande till kostnaderna obetydligt belopp (exempelvis Bergslagets praktiska skolor) eller som endast får bidrag till en viss gren av verksamheten (Hermods handelsinstitut m. fl.). För ansökning om statsbidrag (23 §) skall gälla i allt väsentligt vad som nu är föreskrivet för enskild yrkesskola; vissa förenklingar har dock kunnat göras. — I paragrafens 2 mom. har angetts, att föreskriften i 15 § 1 mom. a om skyldighet för skolans huvudman att ikläda sig de med skolans upprätthållande förenade kostnaderna skall kunna avse annan än huvudmannen. Denna bestämmelse är avsedd att tillämpas, om huvudmannen ej bedömes vara solvent för ett sådant åtagande. För att undvika ett eljest nödvändigt krav på säkerhet har rekvisition av statsbidrag till byggnadsarbeten (24 §) utformats så, att bidrag utbetalas i mån av arbetets fortgång intill 75 procent av bidraget; resten betalas, sedan arbetet godkänts. I övrigt gäller här samma föreskrifter som för kommunala skolor, dock att anmälan enligt 18 § 6 mom. skall av B-skola göras enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdade anvisningar. Detta får anses nödvändigt med hänsyn till de skiftande förhållandena vid olika B-skolor, som gör att generella anvisningar ej kan utformas. 295

Viss tveksamhet har rått, huruvida upphävandet av kungörelsen den 14 juni 1946 (nr 419) angående utbildningskurser för sjömän samt angående statsbidrag till dylika kurser borde intagas här eller under yrkesskolstadgan. Med hänsyn till att sagda kungörelse främst får anses vara en bidragskungörelse, har vi ansett den böra upphävas i samband med ny statsbidragskungörelse. Förslag till kungörelse angående ändrad terminologi inom yrkesskolväsendet återfinnes i bilaga 2 liksom förslag till den härovan (sid. 287) vidrörda ändringen i kungörelsen angående studiehjälp åt elever vid yrkesskolor (1953: 532).

K A P I T E L 21

Sammanfattande synpunkter och förslag

Härnedan återges i sammandrag yrkesutbildningssakkunnigas principiella inställning och viktigare förslag ifråga om yrkesutbildningens framtida utformning och kvantitativa utbyggnad. Då sammandraget avser att vara icke endast ett koncentrat av vad som sagts förut utan även innehåller vissa sammanfattande synpunkter, utgör det inte en fortlöpande sammanfattning av de olika kapitlen i nummerordning. Allmänna synpunkter Arbetet på olika områden ställer allt högre krav på utbildning hos större och större grupper av sysselsatta. Varje individ på en arbetsplats innebär en ekonomisk tillgång eller risk. Ju mera utbildad en person är inom det område där han arbetar, desto större värde har han för företaget och desto säkrare är också hans egen ställning. Men intresset för och möjligheterna till praktisk utbildning är inte lika utvecklade som när det gäller den teoretiska bildningen och utbildningen. Skolkommissionens förslag till enhetsskola syftar bland annat till att skapa likvärdighet mellan praktiska och teoretiska studiebanor. Denna synpunkt underströks både av departementschefen och av riksdagen, som uttalade att man måste sträva efter »att uppställa ett praktiskt utbildningsmål, som kan framstå som medborgerligt likvärdigt med det teoretiska bildningsmålet». Den yrkesutbildning, som behandlas i föreliggande utredning, bygger i de flesta fall på folkskolan eller enhetsskolans yrkeslinje. Den riktar sig främst till personer, som i varje fall i början av sin yrkesutövning har övervägande manuellt betonade arbetsuppgifter. I första hand avser den näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete. Den principiella uppläggning av yrkesutbildningen, som här föreslås, bör emellertid kunna tillämpas också på övriga slag av yrkesutbildning på jämförliga stadier, tämligen oberoende av näringsgren. Yrkesutbildningen får inte begränsas till att ge endast de praktiska färdigheter och teoretiska kunskaper, som behövs för yrkesutövningen. Den måste också utveckla karaktären och ge en allmänt medborgerlig bildning, som kan sätta individen i stånd att bli inte bara en skicklig arbetare utan också en självständig och samarbetsduglig medborgare. Vi förutsätter, att yrkesutbildningen skall vara frivillig i den betydelsen att den inte regleras genom lärlingslag eller yrkesskolplikt. Vidare förutsätter vi, att yrkesutbildningen skall planeras och bedrivas i samarbete mellan närings297

liv och skola och att den skall utformas i enlighet med frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna. Slutligen utgår vi från att all yrkesutbildning i skola och, såvitt inte mycket speciella skäl motiverar undantag, även i näringslivet skall stå öppen för både pojkar och flickor. Önskemålen för framtiden ifråga om den yrkesutbildning, som börjar i och sedan bygger på enhetsskolans klass 9 y, kan sammanfattas i följande punkter, som också anges i kapitel 1. a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels — såsom hittills övervägande skett — på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jämställda yrkegrupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra yrkesgrupper med mera begränsat utbildningsbehov. Skolan måste i allt större utsträckning ta hand om den grundläggande nybörjarutbildningen för olika arbetarkategorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller mindre specialiserade och differentierade arbetsuppgifter. Framför allt blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen en uppgift för skolan, allteftersom företagen får allt svårare att inrymma sådan utbildning i produktionen. b. Heltidsundervisningen måste utvecklas, så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla samhällets behov av yrkesutbildning av skiftande art och grad. c. Yrkesutbildningen skall i regel — efter den förberedelse av yrkes- och anlagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess åttonde klass — börja med ett års skolmässig eller på annat sätt systematiserad praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna yrkesutbildning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medborgerlig undervisning. En utbildning av detta slag kan för närvarande också bygga på folkskolans sjunde eller åttonde klass. För stora yrkes- och arbetargrupper kommer denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervägande praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen. d. Den i enhetsskolans klass 9 y eller efter den allmänbildande skolans slut påbörjade yrkesutbildningen måste för stora yrkesgrupper fortsätta under ytterligare ett eller flera år. Antingen sker detta helt i skola, varvid växelutbildning eller praktik i näringslivet på annat sätt bör ordnas för yrkesskoleleverna. Eller också överflyttas den praktiska utbildningen så gott som helt till näringslivet, under det att en viss teoretisk, praktisk och allmänt medborgerlig undervisning ges i yrkesskola, antingen i kortare koncentrerade kurser på heltid eller genom deltidsundervisning viss tid per vecka. Den kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste mån till ordinarie arbetstid. e. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yrkesskola fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medborgerliga och 298

personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser, dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller längre sammanhängande perioder med heltidsundervisning. f. I den fortsatta yrkesutbildning, som bygger på enhetsskolans yrkeslinje, skall de olika ämnena fogas in i ett sådant sammanhang och ges en sådan inriktning, att studiet pekar fram mot ett bestämt mål. Detta mål kan sättas högre eller lägre allt efter de studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbildningens olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbildningen skall organiseras som en linje vid sidan av de olika utbildningslinjer, som bygger på enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De olika utbildningsvägar, som enhetsskolan leder till, blir på så sätt parallella, likvärdiga linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildningssystem, en ungdomsskola, där de praktiska yrkena sätts i paritet med de teoretiska ifråga om rätten till och de ekonomiska förutsättningarna för en gedigen utbildning. g. I princip skall det vara möjligt att gå från en lägre till en högre yrkesutbildande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan de olika stadierna. I de fall, då man måste uppställa krav på högre allmän teoretisk skolunderbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller kurs, bör möjligheter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande praktisk yrkesutbildning inom området att på smidigast möjliga sätt inhämta erforderliga förkunskaper av allmänbildande slag. h. Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och samma yrkesområde från klass 9 y och framåt skall vid yrkesskolorna finnas möjligheter till grundläggande utbildning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat yrke. Denna utbildning skall kunna ske antingen i deltidskurser eller i mera koncentrerade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna anordna omskolningskurser. i. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller mindre direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbildningen. Lärarutbildningen skall också utformas med sikte på de karaktärsdanande moment — kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självständighet, samarbetsförmåga, ansvarskänsla i arbetet — som måste tillvaratas i yrkesutbildningen. j . Yrkesskolväsendets utbyggnad måste ske etappvis. Ungdomsskolans fullständiga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt begränsad period. Vi har tills vidare räknat med femton år. Under denna tid skall den möjliga utbyggnaden genomföras på ett sådant sätt, att de stora årskullarna från fyrtiotalets första hälft i största möjliga utsträckning får tillgång till en planmässig yrkesutbildning. 299

Arbetsfördelningen mellan yrkesliv och skola En förutsättning för att yrkesutbildningen skall kunna få en kvalitativt högtstående och efter näringslivets behov anpassad utformning är, att utbildningsverksamheten effektivt planeras och bedrives i samarbete mellan näringsliv och skola. Hittills har näringslivet svarat för huvudparten av den praktiska utbildningen under det att yrkesskolorna meddelat en kompletterande praktisk eller praktiskteoretisk undervisning. De kurser vid yrkesskolorna, som kunnat ge grundläggande eller fullständig praktisk-teoretisk undervisning på heltid har varit relativt fåtaliga. Sin mest konsekventa utformning har samarbetet mellan skola och näringsliv fått på industri- och hantverksområdet, där företag och yrkesskolor i åtskilliga fall tillsammans utformat en systematisk utbildningsgång. Vi anser, att man även för handeln och kontorsarbetet — i vissa fall också för socialt arbete och husligt förvärvsarbete — ifråga om arbetsfördelningen mellan näringsliv och skola bör kunna tillämpa samma principer som för industri och hantverk. För de nyssnämnda näringsgrenarna räknar vi för framtiden med följande former för samarbetet mellan näringsliv och skola ifråga om yrkesutbildningen. 1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, såväl den praktiska som den teoretiska. I de flesta fall sker då åtminstone en del av den praktiska utbildningen i en särskild skolavdelning. Denna form är nu och torde även i fortsättningen komma att bli relativt sällsynt, även om en viss ökning av antalet företagsskolor bör kunna ske. 2. Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande utbildning som fortbildning — senare i varje fall för fortbildningen — torde komma att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervisning i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter en viss plan och den kompletterande undervisningen meddelas i yrkeskurser direkt anpassade till praktiken. För att denna utbildningsform skall kunna ge bästa möjliga resultat, företas vissa åtgärder, vilka kommer att behövas även när skolan i större utsträckning får hand om såväl den praktiska som den teoretiska grundläggande nybörjarutbildningen. a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande fältarbete förstärkes (se vidare kapitel 17). Dessutom är det önskvärt, att utbildningsexperter i ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorganisationerna och deras yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller konsulenterna), såväl de statliga som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk utbildning i företagen och för en närmare 300

anknytning av den kompletterande undervisningen i skola till den praktiska utbildningen på arbetsplatserna. b. Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsexperter (konsulenter) om möjligheterna till kompletterande undervisning i skola, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt. c. Företagare och personal i företagen stimuleras att medverka som lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till pedagogisk skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller eventuell organisation, som bedriver kursverksamhet. d. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och skolans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av den kompletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möjligaste mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisning, som anknyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första, eventuellt också det tredje utbildningsåret, bör ske helt under betald arbetstid. I ÖVTigt bör minst hälften av en deltidskurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst hälften på fritid. Överenskommelser härom bör avtalsvägen kunna träffas mellan arbetsmarknadsparterna. e. Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras hantverksmästare att åtaga sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även allmän och yrkesteoretisk undervisning. 3. Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt till ett år eller genom två- eller fleråriga grundläggande kurser. Denna utbildningsform kan modifieras på olika sätt så att den, då det är lämpligt, kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan åstadkomma. a. Den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning. b. Utbildningen förläggs till en företagsskola (se ovan). Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan skolans och arbetslivets uppgifter, finns andra former, där ibland skolan, ibland ett företag eller en organisation svarar för en del av utbildningen. 4. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt arbete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda centrala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industri, framför allt i form av centrala branschskolor. 5. Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan enskilda företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs antingen till skolor eller till enskilda företag. 301

Yrkesskolornas kvantitativa utbyggnad Vi har förutsatt en utbyggnad under de närmaste femton åren av heltidsundervisningen vid de olika yrkesutbildande skolorna med cirka 22 000 platser från cirka 26 000 (läsåret 1949/50) till cirka 48 000 elevplatser per år, d. v. s. med cirka 85 procent av nuvarande kapacitet. En sådan ökning skulle kunna medge en fördubbling av den heltidsundervisning, som ligger huvudsakligen på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel samt husligt arbete. Man skulle kunna komma upp i cirka 2 000 avdelningar mot för närvarande i runt tal 1 000. Genom att inrätta ettåriga och halvåriga (9 y) kurser även för industri och hantverk och bygga ut växelundervisningen samt genom att låta utbyggnaden för husligt arbete ske övervägande i form av femmånaders husmoderskurser och 9 y-avdelningar kommer man i realiteten upp till något mer än en fördubbling av den nuvarande kapaciteten räknad i antal elever per år i kurser på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete, nämligen från 15 000—16 000 till cirka 37 000. Hur vi tänkt oss fördelningen på olika näringsgrenar av de föreslagna cirka 22 000 nya elevplatserna per år framgår av tablån sid. 127, kapitel 9. Det antal elever, som färdigutbildas varje år, blir lägre än det beräknade antalet elevplatser. För jordbruk blir den årliga kapaciteten ungefär den som anges i tablån, d. v. s. cirka 4 500. För husligt arbete blir den 12 000 till 15 000 beroende på hur mycket utrymme som anslås till utbildning för husligt förvärvsarbete. För industri och hantverk kan de cirka 16 000 elevplatserna på lärlingsstadiet tills vidare antas innebära ett årligen utbildat elevantal av 8 000. Allteftersom enhetsskolan byggs ut, kan man emellertid räkna med dubbelbesättning av allt flera elevplatser i verkstadskurserna. Härigenom ökas utbildningskapaciteten inom ramen för de 16 000 elevplatserna och kan komma att uppgå till 12 000 a 14 000 utbildade ungdomar per år, av vilka högst 8 000 har fått en utbildning endast omfattande klass 9 y. Den tekniska utbildning, som ligger under högskolestadiet, ger 3 000 a 4 000 utbildade per år. Handelsskolornas 6 000—7 000 elevplatser på lärlingsstadiet motsvarar ungefär det årliga antalet utbildade elever. (Till detta antal kommer cirka 1 000 elever från handelsrealskolorna.) Handelsgymnasierna ger ungefär 1 000 utbildade per år. Det sammanlagda antalet skolmässigt yrkesutbildade ungdomar blir således inom ramen för den här föreslagna utbyggnaden minst cirka 35 000 och högst cirka 45 000 per år, varav 27 000—33 000 i kurser på lärlingsstadiet inom näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete. Om man, som vi gjort, för en viss period tänker sig en utbyggnad, som ligger en bra bit under det antagliga behovet i betydelse av den troliga efterfrågan på utbildad arbetskraft är det lämpligt att vid genomförandet ta hänsyn till den subjektiva efterfrågan på utbildning. Vi föreslår, att utbyggnaden under ut302

byggnadsperioden fram till 1970 sker i en sådan takt, att den i stort sett kan vara genomförd vid mitten av 1960-talet, då antalet ungdomar i de åldrar, som framför allt frekventerar yrkesskolornas heltidskurser, är som störst. Man skulle då fram till 1965 inrätta 1 500—2 000 nya platser varje år för att så under den sista femårsperioden fram till 1970 nöja sig med cirka 500 platser per år. Denna utbyggnadstakt skulle sedan kunna bibehållas även i fortsättningen tills man nått en sådan kapacitet, att alla ungdomar, som önskar det, kan få grundläggande utbildning i yrkesskola. För det troliga behovet av utbildad arbetskraft inom de olika näringsgrenarna skulle den här föreslagna utbyggnaden av yrkesskolornas heltidsundervisning för de närmaste tjugo åren innebära följande. För industri och hantverk skulle ungefär hälften av det antagliga årliga behovet av nytillkommande mera fullständigt utbildad arbetskraft kunna tillgodoses, om man räknar med 8 000 utbildade per år. Den ökning av utbildningskapaciteten till 12 000 a 14 000 utbildade per år, som enhetsskolans genomförande kan möjliggöra, skulle innebära, att yrkesskolorna, utöver den grundläggande utbildningen av en betydande del av de allroundutbildade yrkesarbetarna, även skulle kunna svara för utbildningen av ett stort antal arbetare med mera begränsat utbildningsbehov. För handeln räknar vi med ett antagligt årligt rekryteringsbehov av 15 000— 20 000 personer och av dessa skulle 7 000 ä 8 000, d. v. s. mellan en tredjedel och hälften, kunna få en grundläggande handelsutbildning av typen ettårig handelskurs (eller 9 y-kurs). För den husliga utbildningen innebär den föreslagna utbyggnaden — om samtliga elevplatser utnyttjas till grundläggande utbildning — att ungefär en tredjedel eller 15 000 av de i genomsnitt 45 000 kvinnor, som beräknas ingå äktenskap per år, kan få grundläggande huslig utbildning i 9 y-kurser eller i andra heltidskurser om i regel ett halvt till ett år. Om en femtedel, d. v. s. 3 000 platser reserveras för utbildning i husligt förvärvsarbete byggande på 9 y-kursen, kan dock cirka 12 000 kvinnor per år få grundläggande huslig utbildning. ^ Den nuvarande jordbruks- och skogsutbildningen är till allra största delen fortbildning på högre ålders- och kunskapsstadier än enhetsskolan. Jordbruksnäringarna ligger utanför vårt arbetsområde. Något försök att uppskatta utbildningsbehovet för dessa näringsgrenar har därför inte gjorts. De 1 000 årselevplatser, som här förslagsvis räknats med, förslår att ge 2 000 9 y-elever en elementär jordbruks- och skogsutbildning vid lantmanna- eller jordbruksskola.

Skolformer för olika rekryteringsområden Vi anser, att enhetsskolans yrkesundervisning kommer att göra det möjligt att inrätta heltidskurser även i mindre och medelstora kommuner i en helt annan utsträckning än hittills varit fallet. Om man skulle förlägga 60 procent av de 303

föreslagna 2 000 avdelningarna på lärlingsstadiet till kommuner med minst 20 000 invånare, skulle dessa kommuner få 1 200 avdelningar med heltidsundervisning medan kommuner med lägre befolkningsunderlag skulle få sammanlagt 800 sådana avdelningar mot för närvarande endast ett fåtal. Trots denna spridning av utbildningsmöjligheterna till områden, som hittills saknat skolmässig utbildning på heltid, blir det enligt vår uppfattning nödvändigt att öka utbildningsmöjligheterna också i centrala skolor. Med hänsyn till skolornas rekryteringsområden räknar vi med tre olika slag av skolor för yrkesundervisning, nämligen lokala skolor, som kan vara antingen kommunala yrkesskolor drivna av en enskild kommun (eller enskilda skolor med enskild person eller organisation som huvudman) eller kommunala yrkesskolor drivna av skol- eller kommunalförbund, centrala yrkesskolor i regel drivna av landsting, i vissa fall av enskild huvudman, samt riksskolor drivna av staten eller av enskild huvudman eller knutna som särskilda avdelningar till centrala eller kommunala yrkesskolor. De lokala skolorna, d. v. s. de vanliga kommunala eller enskilda yrkesskolorna samt de kommunala yrkesskolor, som drivs av kommunal- eller skolförbund, bör meddela undervisning i deltidskurser och i sådana heltidskurser, som lämpligen kan rekryteras inom kommunen respektive kommunalförbundet. I de flesta fall torde undervisningen i heltidskurser vid lokala skolor i mindre och medelstora kommuner böra avse huvudyrkena eller de viktigare näringsområdena under det att de större skolorna även bör kunna anordna heltidskurser för mindre vanliga yrken med mera begränsat rekryteringsbehov. I kommuner, som nu saknar heltidskurser, torde nya sådana kurser i första hand komma till stånd för att tillgodose behovet av utbildning i klass 9 y. Påbyggnader på denna torde, i den mån de utgör heltidskurser, komma att förläggas till orter, som redan nu har heltidsundervisning av en viss omfattning eller till centrala skolor. Kompletterande deltidskurser bör däremot kunna anordnas även i mindre kommuner. — Mellan eventuellt samverkande kommuner bör kostnaderna fördelas med hänsyn till det antal elevplatser varje kommun disponerar. De centrala yrkesskolorna riktar sig till ett betydligt större rekryteringsområde än de kommunala yrkesskolorna. De bör vara en lämplig form för undervisning i jordbruk och skogsbruk, industri och hantverk, kontors- och detaljhandelsarbete, husligt arbete och barnavård. Undervisningen bör främst avse sådana yrken och yrkesområden, som har ett mera begränsat rekryteringsbehov än de egentliga huvudyrkena och således kräver ett större befolkningsunderlag, men kurser för huvudyrkena bör också finnas för elever från kommuner utan egna heltidsskolor för yrkesutbildning. Beträffande storleken på centrala skolor gäller, att sådana skolor för husligt arbete helst bör omfatta fyra—fem avdelningar, d. v. s. 50—75 elever, och för handel minst två—tre avdelningar eller 50—100 elever. Beträffande centrala skolor för industri och hantverk tyder hittills gjorda 304

erfarenheter på att skolan bör ha minst åtta—tio och i regel högst tolv—femton avdelningar, d. v. s. ett elevantal mellan 100 och 200. De centrala skolorna bör kunna erbjuda undervisning för ett eller flera yrkesområden. I senare fallet gäller — liksom också för de lokala skolorna, där så är möjligt — att skolan av pedagogiska skäl bör vara så stor, att varje avdelning kan stå under ledning av en pedagogiskt skolad fackman som biträdande rektor eller föreståndare. — Varje kommun bör betala en viss avgift för de elevplatser, som disponeras, förslagsvis uppgående till hälften av landstingets kostnad per elev. Riksskolor drivs av staten eller av enskild huvudman eller knyts som särskilda avdelningar till lokala eller centrala yrkesskolor. Skolorna avser i de flesta fall yrken med en så begränsad årlig rekrytering, att endast en eller ett par skolor behövs för hela landet. De kan dock också avse yrken med relativt stort rekryteringsbehov men specialiserad utbildning. I det senare fallet utformas de närmast som ett slags utbildnings- och provningsinstitut med alla olika utbildningsstadier representerade. — I många fall måste riksskolorna bekostas helt med statsmedel, men det kan ofta vara en fördel, om skolan som huvudman har ett yrkesförbund, en kommun eller annan samfällighet med ett direkt intresse av att skolan finns.

Arbetsår, termin, arbetsvecka, undervisning m. m. i heltidskurserna I de heltidskurser, som inrättas i de olika slagen av yrkesutbildande skolor, bör man sträva efter att så långt möjligt få enhetliga former för arbetsår, termin och arbetsvecka. I varje fall bör man för de olika näringsgrenarna kunna uppnå en viss enhetlighet. Den av oss föreslagna omfattningen av arbetsår, termin och arbetsvecka för näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete återges härnedan. Näringsgren

Industri och hantverk (även yrkessömnad) Husligt arbete Specialkurser

Årskurs veckor

Terminskurs veckor

39 (37) — 42 (44) 39 (37) 39 (37) - 42 (44)

17 (15) - 22 (24) 17(15)—22(24) 17(15) - 2 2 ( 2 4 )

Kursens längd bestämmes av yrkesöverstyrelsen i varje särskilt fall.

Veckotimmar

37 (33) - 45 för samtliga kurser

37 (33) — 45

Veckotimtalen omfattar all undervisning, således även gymnastik. Parenteserna avser möjlig förkortning resp. förlängning enligt yrkesöverstyrelsens medgivande.

Även beträffande undervisningens allmänna organisation bör en viss enhetlighet kunna uppnås. 305 20

a. Den allmänbildande undervisning i yrkesskola, som svarar mot denna undervisning i klass 9 y, bör i regel helt förläggas till det första året vare sig utbildningen är ett- eller flerårig. b. Den allmänbildande undervisningen i yrkesskola bör i viss mån anpassas efter det yrkesområde utbildningen avser. Gymnastik bör genomgående ingå i yrkesskolans undervisning i heltidskurser, men undantag bör i särskilda fall kunna medges av yrkesöverstyrelsen. Fritt valt arbete torde, i den mån det över huvud taget kan anordnas i yrkesskolorna, få förläggas till fritid. Möjligheter till frivillig språkundervisning bör beredas alla elever som så önskar. e. Efter klass 9 y skall yrkesskolan utfärda betyg, som även utvisar att eleven fullgjort sin allmänna skolplikt och att han fått en viss påbörjad eller grunden påbörjad utbildning i yrket. Den andra linjen riktar sig till elever, som inte fått en sådan påbörjad utbildning. d. Utbildningen i verkstadskurserna bör i framtiden systematiseras och intensifieras så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig. Individuell utbildningsgång bör medges inom så många hantverksyrken som möjligt. Andra lämpliga former för grundläggande skolmässig hantverkarutbildning bör prövas ut. e. Efter klass 9 y skall yrkesskolan utfärda betyg, som även utvisar att eleven fullgjort sin allmänna skolplikt och att han fått en viss påbörjad eller grundläggande yrkesutbildning. Efter de tvååriga skolorna skall betyg meddelas från fullgjord grundläggande yrkesutbildning. Efter de tre- eller fyraåriga kurserna utfärdas avgångsbetyg utvisande den kompetens eleven uppnått. I den mån utbildningen leder fram till kompetens för gesällprov, bör gesällprovet om möjligt utföras under skoltiden. f. Antalet elever i heltidskurser bör vara för industri- och hantverkskurser av verkstadstyp samt kurser för husligt arbete upp till 16, för handelskurser samt teoretiska industri- och hantverkskurser och andra teoretiska kurser upp till 30. Nya kurstyper i yrkesskolorna För handel och för husligt arbete finns redan nu vid yrkesskolorna kurstyper, som ger en relativt kort grundläggande yrkesutbildning på heltid, upplagd så att den alternativt med andra linjer kan utgöra det sista skolåret i enhetsskolan. För industri och hantverk finns för närvarande inte några kurser, som utan vidare kan sägas motsvara 9 y. Vi räknar med två typer av sådana kurser, dels en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri (system I), dels en allmän grundutbildning, som syftar till fortsatt mera specialiserad utbildning inom en valfri gren av ett större yrkesområde (system II). Undervisningen torde i förra fallet förutsätta verkstäder med en rikhaltig och differentierad maskinuppsättning, som medger en relativt långt dri306

ven specialtrimning inom de olika arbetsmomenten. Kurser enligt detta system torde i första hand böra organiseras i inbyggda yrkesskolor knutna till enskilda industrier och i större kommunala yrkesskolor, där man kan ha även två- eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt utnyttja maskinuppsättningen. Kurser enligt system I I ger en bred allmänt praktisk utbildning för och orientering om ett visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nuvarande relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för vissa industriyrken. Verkstäder och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system ger möjligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system I. Kurstypen torde lämpa sig särskilt väl för mindre kommunala yrkesskolor, som i regel begränsar sin heltidsundervisning till ett år (9 y). Den yrkesteoretiska utbildningen för hantverkslärlingar, som inte har tillgång till yrkesskola i hemorten, kan ske i centrala hantverkskurser förlagda till riksskolor, centrala yrkesskolor eller till större lokala skolor. Hantverksskolan omfattar cirka 600 timmar och är en två-eller treårig yrkeskurs koncentrerad till en eller ett par sammanhängande perioder med heltidsundervisning.

Den husliga heltidsundervisningen Den husliga utbildningen på heltid måste byggas ut efter två linjer. Den grundläggande husmodersutbildningen måste bli tillgänglig för ett större antal ungdomar. Undervisningen bör behandla de olika problemen och arbetsuppgifterna i hemmet och familjen och ägna särskild uppmärksamhet åt arbetsplanering och rationalisering, hemmets ekonomi, tekniska hjälpmedel och kollektiva anordningar, som underlättar hemarbetet. Ökningen av. kapaciteten i dessa kurser sker lämpligen i anslutning till enhetsskolans 9 y. Utbildning för husligt förvärvsarbete måste också erbjudas i betydligt större utsträckning än nu och på ett annat sätt än hittills spridas till olika delar av landet. Denna utbildning skall bygga på den grundläggande husmoders- eller 9 y-kursen och avse personal för storhushåll (sjukhus, restauranger, militärförband, sociala institutioner m. fl.), livsmedelsindustri och -distribution och andra liknande arbetsområden.

Deltidsundervisningen Deltidsundervisningen skall tillgodose skiftande utbildningsbehov och måste således omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet, d. v. s. vända sig dels till personer, som vill ha en kompletterande teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning i en systematisk utbildningsgång, och dels till 307

personer, som på en eller annan punkt önskar skaffa sig vissa yrkesbetonade kunskaper utan att vilja engagera sig för en mera fullständig utbildning. Ifråga om formerna för deltidsundervisningen skall liksom ifråga om heltidsundervisningen större enhetlighet eftersträvas. Med hänsyn till de skilda studiemålen uppdelas deltidsundervisningen i yrkeskurser och ämneskurser. Yrkeskursen omfattar flera olika ämnen och ger teoretisk eller praktisk-teoretisk undervisning som ett led i utbildningen för ett visst yrke. Ämneskursen ger undervisning endast i ett eller ett par ämnen. Nybörjare bör så långt möjligt hänvisas till yrkeskurser eller i varje fall till kombinerade kurser med flera olika ämnen för att på så sätt tillförsäkras en grundläggande utbildning av en viss bredd. Föreläsningar bör kunna anordnas både på högre och lägre stadier, när det befinnes lämpligt att meddela en del av kursinnehållet i föreläsningsform. På högre stadier bör hela kurser kunna ges i form av föreläsningsserier.

Stadieindelningen Inom yrkesundervisningen liksom inom den allmänbildande skolan bör man sträva efter en sådan stadieindelning, att en högre kurs i allt väsentligt bygger på de kunskaper, som kan inhämtas i en lägre. Det bör således i princip vara möjligt att utan tidsödande studier av allmänt teoretisk art gå från en lägre till en högre kurs inom ett yrkesområde. Efter enhetsskolans genomförande torde en sådan stadieindelning utan nämnvärda allmänna kompletteringsstudier i stor utsträckning kunna genomföras. Men även sedan enhetsskolan blivit fullt utbyggd, får man räkna med ett visst behov av sådana kompletteringsstudier. Man kan inte i alltför hög grad öka allmänbildningsstoffet i de olika grundläggande skolorna och kurserna för yrkesutbildning utan att detta antingen får menliga följder för den egentliga yrkesutbildningen eller också väsentligt förlänger utbildningstiden. Man bör betrakta frågan om kompletteringsstudier som ett för skilda ungdoms- och yrkesgrupper likartat problem. I vissa fall tillgodoses behovet av komplettering bäst genom förberedande kurser med speciell inriktning på fortsatta studier vid högre yrkesutbildande skolor. I andra fall fylles behovet lättast genom studier i enskilda ämnen. De förra kurserna, d. v. s. de förberedande kurserna, torde i framtiden främst komma att besökas av elever, som en längre tid varit ute i förvärvsarbete och behöver repetera, eventuellt också bygga på, sina skolkunskaper i flertalet ämnen. Dessa kurser bör förläggas i anslutning till fackskolorna eller till skolor som samarbetar med dessa, t. ex. yrkesskolor för sökande till tekniska läroverk och handelsgymnasier. De senare kurserna, ämneskurserna, bör stå öppna för sökande till olika slag av högre skolor och bör således i regel anknytas till mera allmänna skolor såsom läroverk för vuxna, 308

folkuniversitetets olika sektioner, allmänna gymnasier och folkhögskolor. För elever, som är engagerade i yrkeslivet och vill fortsätta sina studier vid en högre yrkesutbildande skola, bör finnas möjligheter till kompletterande allmänna studier jämsides med de yrkesbetonade vid lokala eller centrala yrkesskolor. Korrespondensundervisning bör utnyttjas i kompletteringsstudierna, dels i form av vanliga korrespondenskurser, dels i ökad omfattning i form av kombinerade studier.

Yrkespedagogiska frågor I kapitlet om yrkespedagogiska frågor, där vi diskuterar frågor i samband med yrkesutbildningens metodik i skolan och på arbetsplatsen, växelutbildning, arbetsanalys, lärarutbildning, undervisningsmateriel, handledningar, bibliotek m. m., framläggs vissa förslag till utvidgning och förbättringar i dessa hänseenden.

Yrkesutbildningens ledning Enhetsskolans yrkeslinje ställer frågan om yrkesutbildningens ledning lokalt, regionalt och centralt i ett annat läge än hittills. Samordningen mellan den praktiska undervisningen i enhetsskolan och arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor aktualiserar behovet av en samordning också i ledningen för de olika verksamheterna. Vi anser, att man lokalt, i den utsträckning det befinnes lämpligt, tills vidare bör tillämpa den provisoriska skolstyrelselagen (SFS 1952: 434) och således tillsätta gemensam styrelse för enhetsskola och yrkesskola, givetvis under förutsättning av att noggrann prövning företas i varje särskilt fall och att betryggande yrkesutbildnings- och arbetsmarknadsexpertis finnes såväl inom som vid sidan av styrelsen. Även på det regionala planet anser vi en viss samordning mellan allmänbildande skola och yrkesskola önskvärd på så sätt att, om en mellaninstans för skolväsendet inrättas, den får en sådan sammansättning och personalutrustning, att även vissa frågor beträffande yrkesutbildningen kan uppdras åt mellaninstansen. I den centrala ledningen bör en fastare organisation eftersträvas för samarbetet mellan skolöverstyrelsen och tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningen. Slutligen bör den centrala ledningen av yrkesutbildningens olika grenar i möjligaste mån sammanföras till ett gemensamt ämbetsverk, varigenom den princip, som kom till uttryck vid yrkesöverstyrelsens tillkomst, skulle få en vidare tillämpning. 309

Statsbidragsgrunder Vi skiljer i statsbidragshänseende beträffande bidrag till driften av skolorna mellan heltidskurser och deltidskurser. Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala skolor föreslås utgå enligt nedanstående grunder, vilka innebär en omarbetning av det av skolkommissionen i SOU 1950:44 föreslagna systemet med visst bidrag per avdelning. Vårt förslag innebär, att statsbidrag skall utgå med en viss procent på en för varje näringsgren beräknad genomsnittlig normalkostnad per avdelning. På normalkostnaden — nu beräknad till 40 000 kronor för industri och hantverk (praktisk-teoretisk undervisning av typ verkstadskurs), 30 000 kronor för handel samt för industri- och hantverkskurser med övervägande eller helt teoretisk undervisning, 25 000 kronor för husligt arbete — föreslås statsbidrag utgå med 70 procent till praktisk-teoretiska industri- och hantverkskurser, 60 procent till handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser samt 52 procent till kurser i husligt arbete, varvid huvudmannens kostnader med nuvarande kostnadsläge kommer att uppgå till cirka 12 000 kronor per avdelning oavsett näringsgren. De av oss föreslagna statsbidragsbeloppen blir då med utgångspunkt från den efter nuvarande kostnadsläge beräknade normalkostnaden 28 000 kronor per år och avdelning till verkstadsskolor, 18 000 kronor per år och avdelning till handelskurser och därmed jämförliga kurser (i vissa fall dock 20 000 kronor) samt 13 000 kronor per år och avdelning till kurser i husligt arbete. Om allmänbildande undervisning av samma slag som i 9 y anordnas, kan tilläggsbidrag utgå. Till terminskurser skall utgå bidrag i proportion till nyssnämnda belopp. För specialkurser får bidragsunderlaget fastställas av yrkesöverstyrelsen. Detta torde i de flesta fall kunna ske genom att reducera normalkostnaden för respektive näringsgren i förhållande till specialkursens längd. Om kostnaderna för en avdelning av något skäl såsom inte fullt kvalificerade lärare, låga lokalkostnader eller dylikt, skulle komma att mera väsentligt understiga normalkostnaden, skall yrkesöverstyrelsen kunna bestämma ett lägre statsbidrag. Procentsatserna — men ej bidragsbeloppen — föreslås ingå i statsbidragskungörelsen. Kungl. Maj:t skall varje år fastställa den normalkostnad på vilken statsbidraget skall beräknas. På så sätt uppnår man, att bidragsbeloppen utan författningsändring kan höjas eller sänkas vid förändringar i kostnadsläget. För enskilda yrkesskolor, som inte har statsbidrag enligt samma grunder som andra lokala och centrala yrkesskolor, skall statsbidraget även i fortsättningen fastställas av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. — Statens kostnader för heltidsundervisningen efter genomförd utbyggnad blir enligt vårt förslag ungefär desamma som de skulle bli vid en tillämpning av skolkommissionens förslag, d. v. s. med nuvarande kostnadsläge i runt tal 44 miljoner kronor per år. Till deltidskurser föreslås statsbidrag utgå med 8 kronor per undervisnings310

timme. I vissa fall, då kostnaderna på grund av lärarlön, materiel eller dylikt blir särskilt höga, skall statsbidrag efter yrkesöverstyrelsens bestämmande kunna utgå med 12 kronor per undervisningstimme. Även ifråga om deltidsundervisningen skall yrkesöverstyrelsen i vissa fall kunna bestämma ett lägre statsbidragsbelopp än 8 kronor per undervisningstimme. Kungl. Maj:t skall höja respektive sänka bidragsbeloppen vid sådana förändringar i kostnadsläget, som medför ändring i statsbidraget till heltidskurser. Till föreläsningar föreslås statsbidrag utgå med 75 procent av kostnaderna, dock högst 30 kronor per föreläsning, då rese- och traktamentsersättning ej utgår, och 60 kronor per föreläsning, då sådan ersättning utgår. Till heltidskurser vid riksskolor, som inte är statliga, bör driftsbidraget vara högre än motsvarande bidrag vid lokala och centrala skolor. Vi föreslår, att statsbidrag skall utgå med 80 procent på de av yrkesöverstyrelsen godkända kostnaderna för skolan respektive avdelningen oberoende av näringsgren. Till inbyggda företagsskolor föreslås statsbidraget utgå med för industri- och hantverkskurser samt handelskurser 15 000 kronor, om företaget svarar för både praktisk och teoretisk undervisning, och 12 000 kronor, om en kompletterande undervisning meddelas av lokal eller central yrkesskola. Motsvarande bidragsbelopp för husligt arbete bör vara 11 000 kronor respektive 9 000 kronor. Även dessa belopp skall ändras av Kungl. Maj:t i samband med ändringar i statsbidraget till heltidskurser. Lärlingsbidrag till mästare föreslås utgå med 2 500 kronor, utbetalade med 1 200 kronor efter första, året, 800 kronor efter andra året och 500 kronor efter utbildningstidens slut. Som villkor för bidraget skall gälla, att lärlingen genom mästarens försorg beredes tillfälle att inhämta erforderlig kompletterande yrkesteoretisk undervisning antingen i lokal yrkesskola, central hantverksskola eller per korrespondens. Lärlingen skall därvid beviljas ledighet under betald arbetstid med lägst 320, högst 480 timmar eller lägst 40, högst 60 arbetsdagar under de tre första utbildningsåren sammanlagt. Om teoriundervisningen sker per korrespondens under mästarens egen handledning, bör ledigheten dock uppgå till högst 240 timmar sammanlagt under de tre första utbildningsåren. Studiebidrag för lärlingsutbildning hos mästare utanför hemorten bör utan behovsprövning kunna utgå med 50 kronor per månad (30 kronor, om lärlingen kan få inackordering i elevhem) under det första utbildningsåret, under förutsättning att lärlingen är kontraktsbunden och inte kan få önskad utbildning i hemorten. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler för yrkesundervisningen samt till inredning och inventarier i sådana lokaler bör utgå efter samma grunder, som gäller för sådana bidrag till folkskolväsendet. Vid en eventuell omläggning av dessa grunder bör omläggningen gälla även yrkesskolväsendet. Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel bör i enlighet med skolkommissionens förslag utgå med 75 procent av de godkända 311

kostnaderna till såväl lokala och centrala yrkesskolor som riksskolor. Samma bidrag bör utgå vid nyanskaffning av undervisningsmateriel, då nyanskaffningen föranleds av en utvidgning eller omläggning av undervisningen. (Däremot ingår komplettering och nyanskaffning, som föranleds av förslitning, i de ovannämnda driftsbidragsbeloppen.) Statsbidrag till elevhem föreslås utgå med 50 procent på en normalkostnad om 13 000 kronor per elevplats, alltså 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna. Kungl. Maj:t skall efter särskild prövning kunna medge högre statsbidrag till elevhem vid riksskolor. Kostnadsberäkningar Kostnaderna för en omfattning av yrkesskolväsendet enligt våra förslag beräknas för den del, som rör heltidsundervisningen vid lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor och som innebär ungefär en fördubbling av utbildningsmöjligheterna i heltidsavdelningar vid sådana skolor, bli följande: 1. Årliga kostnader (efter full utbyggnad): egentliga driftskostnader 69 500 000 kronor, stipendiekostnader 11 000 000 kronor; statens andel av dessa kostnader cirka 55 000 000 kronor (sid. 271). 2. Investeringskostnader: skollokaler, inventarier och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel 236 000 000 kronor, elevhem 26 000 000 kronor; ^$1 statens andel i denna kostnad 100 000 000 kronor plus 13 000 000 kronor eller sammanlagt 113 000 000 kronor (sid. 274 f.). Den sammanlagda årliga ökningen på statens olika anslag till driften och till inrättande av yrkesskolor kommer att variera i anslutning till vårt huvudalternativ (se sid. 131) på följande sätt. Under första året (1955/56) blir den för heltidsundervisningen: Driftskostnader, till följd av nya bidragsgrunder 12 175 000 till följd av verksamhetens utbyggnad 1 685 000 Investeringar, medelsbehovet för byggnader m. m. kan beräknas bli starkt begränsat under året, varför det upptages med endast Summa för heltidsundervisningen Härtill kommer för deltidsundervisningen

(sid. 277)

13 860 000 2 000 000 15 860 000 3 000 000

Hela kostnadsökningen budgetåret 1955/56 18 860 000 varav driftskostnader 16 860 000 och investeringar 2 000 000 kronor. Förutsatt byggnadsverksamheten utvecklas likformigt med undervisningens utökning, stiger anslagsbehovet för driftskostnader vart och ett av de följande nio åren med 1 685 000 kronor i förhållande till det närmast föregående året 312

(jfr tablån sid. 276, som dock även innefattar studiebidrag och stipendier) och för vart och ett av de närmaste fem åren därefter med 845 000 kronor; anslagsbehovet för investeringar ökar andra året med 7 650 000 kronor och blir därefter till och med tionde året konstant, eller 9 650 000 kronor mer än anslaget för budgetåret 1954/55 (2 600 000), för att under 11—15 året utgöra 4 825 000 kronor mer än anslaget för 1954/55. Anslaget till studiebidrag och stipendier (sid. 271) behöver årligen uppräknas, de tio första åren med 440 000 kronor och de därefter följande fem åren med 220 000 kronor. Till lärlingsbidrag åt hantverksmästare beräknas (sid. 273) 2 500 000 kronor per år mot för närvarande 337 500 kronor, ökning således 2 162 500 kronor. Med hänsyn till utbetalningsgrunderna (sid. 259) torde det räcka med att för 1955/56 räkna upp anslaget med 1 090 000 kronor. Ur anslaget torde då även kunna bestridas studiebidrag till lärlingar, som utbildas utom hemorten (sid. 261). Till lärarutbildning m. m. (sid. 220) erfordras — utöver nuvarande anslag — ett belopp av 255 000 kronor, som bör fördelas med 180 000 kronor på anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen och 75 000 kronor på anslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet. Beträffande övriga kostnadsökningar, exempelvis på grund av föreslagen utökning av yrkesöverstyrelsens personal, har sakkunniga ej ansett sig böra utföra några beräkningar.

Hemställan Under hänvisning till vad i betänkandet anförts hemställer 1952 års yrkesutbildningssakkunniga vördsamt, att den uppgjorda planen måtte läggas till grund för utbyggnaden av yrkesskolornas heltidsundervisning under de närmaste 15 åren, att föreslagna grunder för statsbidrag till driftskostnader och investeringar — innebärande att staten åtar sig en större del än nu av kostnaderna för yrkesundervisningen — tillämpas från och med budgetåret 1955/56, att kurstyper och utbildningsvägar utformas enligt våra förslag, att våra förslag beträffande arbetsår och arbetsvecka, vilka anknyter till vad som gäller för andra skolformer på motsvarande stadier, antages, att yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse utfärdas i överensstämmelse med våra förslag och att i samband därmed eljest behövliga författningsändringar göres, att de i statsverkspropositionen år 1954 upptagna anslag, som avser understöd åt kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning samt bidrag till driften av centrala verkstadsskolor, flygmekanikerskolan i Mölndal och sjö313

mansskolor, nu tillhopa (14 300 000 + 2 500 000 + 5 300 000 + 334 000 + + 180 000 = ) 22 614 000 kronor, sammanslås till ett förslagsanslag, Kommunala och enskilda yrkesskolor: Bidrag till driften av yrkesskolor, som för budgetåret 1955/56 uppföres med (22 614 000 + 16 860 000, efter avrundning = ) 39 000 000 kronor, att de anslag, som avser bidrag till inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. och sjömansskolor, nu tillhopa (2 500 000 + 100 000 = ) 2 600 000 kronor sammanslås till ett förslagsanslag, Kommunala och enskilda yrkesskolor: Bidrag till investeringar vid yrkesskolor, som för budgetåret 1955/56 uppföres med (2 600 000 + 2 000 000 = ) 4 600 000 kronor, att reservationsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet, nu 50 000 kronor, för budgetåret 1955/56 uppföres med (50 000 + 75 000 = ) 125 000 kronor, att reservationsanslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen, nu 380 000 kronor, för budgetåret 1955/56 uppföres med (380 000 + 180 000 = ) 560 000 kronor, att förslagsanslaget till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare, nu 310 000 kronor, för budgetåret 1955/56 uppföres med (310 000 + 1 090 000 = ) 1 h00 000 kronor, att förslagsanslaget till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Studiebidrag och stipendier åt elever, nu 6 500 000 kronor, för budgetåret 1955/56 uppföres som Kommunala och enskilda yrkesskolor: Studiebidrag och stipendier åt elever, förslagsanslag med (6 500 000 + 440 000 = ) 6 9^0 000 kronor, att för handhavande av överstyrelsens för yrkesutbildning förlagsverksamhet inrättas en tjänst i sådan lönegrad att till densamma kan förvärvas en för uppgiften fullt kvalificerad kraft, att frågan om ett avlöningsreglemente för yrkesskolornas rektors- och lärarpersonal utredes, att vid övervägande av frågan om yrkesutbildningens centrala ledning och överstyrelsens för yrkesutbildning organisation av oss framförda synpunkter måtte beaktas, att överstyrelsen för yrkesutbildning får i uppdrag att överarbeta sitt förslag om en statlig övnings- och försöksskola för bl. a. utbildning av lärare vid yrkesundervisningen (SOU 1947: 55), att överstyrelsen bemyndigas medge att statsbidrag får utgå med belopp motsvarande hela avlöningen till lärare, som erhåller överstyrelsens uppdrag att med tjänstledighet under högst ett arbetsår planera eller utföra yrkspedagogisk försöksverksamhet, samt att överstyrelsen får i uppdrag att efter utredning framlägga förslag om utdelning av gratifikationer till lärare, som ställer yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens förfogande. 314

*, Bilaga 1.

Terminologi Den nu gällande yrkesskolstadgan avser »kommunala anstalter för yrkesundervisning», varmed menas det som i dagligt tal kallas yrkesskolor. Vid dessa anstalter förekommer en mängd olika kurser med mycket varierande beteckningar. Undervisningen är uppdelad på två stadier, lärlingsskola och yrkesskola, och inom vardera stadiet finns tre olika organisatoriska former för kurserna. Dessutom finns ett antal kurser med heltidsundervisning. »Skola» används i stadgan för att beteckna olika grenar av undervisningen — lärlingsskola, yrkesskola, handelsskola, hushållsskola, verkstadsskola. I praktiken har emellertid yrkesskolstadgans skolformer i åtskilliga fall frångåtts både ifråga om innehåll, form och beteckning. »Skola» används nu — utom i sammansättningen »yrkesskola», dvs. anstalt för yrkesundervisning — huvudsakligen i sammansättningarna verkstadsskola, handelsskola och husmodersskola. I de flesta andra fall talar man om »kurser». Härnedan följer i tabellform en sammanställning av yrkesskolstadgens olika termer (kol. 1), de ord och uttryck, som i dagligt tal ersätter dessa termer (kol. 2) och slutligen våra förslag till terminologi i den nya yrkesskolstadgan (kol. 3). I det administrativa arbetet används en del av yrkesskolstadgans terminologi, därför att man på grund av bestämmelserna om differentierat statsbidrag, olika antal undervisningstimmar m. m. tvingas skilja på olika slag av kurser.

Sammanställning av yrkesskolstadgans termer (1), gängse ord och uttryck, som i dagligt tal ersätter dessa termer (2) samt sakkunnigas förslag (3). Yrkesskolstadgan (SOU 1921:706) och vissa senare

Mera allmänt använda termer

Sakkunnigas förslag

(1)

(2)

Anstalt för yrkesundervisning, kommunal 1. enskild

Skolor för yrkesundervisning (namn) ex. Stockholms stads skolor f. y., undantagsvis förekommer praktisk ungdomsskola, ex. Kiruna praktiska ungdomsskola; yrkesskola, någon gång lärlings- och yrkesskola (dagligt tal).

Yrkesskola

Vid en yrkesskola sammanförs de olika utbildningsformerna för ett visst yrkesområde till en avdelning, ex. avdelningen för industri och hantverk, för handel etc.

Avdelning

(3)

/ Yrkesskolstadgan (SOU 1921: 706) och vissa senare

Mera allmänt använda termer

Sakkunnigas förslag

(1)

(2)

(3)

Lärlingsskola (undervisning — i regel deltid — på lärlingsstadiet): yrkesavdelning lärlingskurs kurs för äldre

Termerna används administrativt men ofta felaktigt. I dagligt tal används kurs jämte innehållsbestämning, ex. kurs i yrkesritning, kurs för metallarbetare, maskinskrivningskurs, handelskurs, hushållskurs, sömnadskurs osv.

Kurs jämte bestämning a) yrkeskurs, som har fast ämnessammansättning och ger teoretisk eller praktiskteoretisk utbildning för ett visst yrke som komplement till praktisk utbildning på en arbetsplats; ex. yrkeskurs för metallarbetare. b) ämneskurs, som ger undervisning i ett (eller flera) avgränsade ämnen och således har ett mera begränsat studiemål än yrkeskursen; ex. ämneskurs i yrkesritning.

Handelsskola, hushållsskola (ettårig heltidskurs i handel resp. husligt arbete för elever som fyllt 17 år och har minst två års praktik inom yrkesområdet).

Handelskurs l. -skola, husmoderskurs l. -skola (heltidskurs en termin, ett eller två år, i regel för elever med fullgjord skolplikt och utan praktik inom yrkesområdet).

Kurs

Verkstadsskola kommunal verkstadss k o l a (heltidskurs, i regel två, tre 1. fyra år, för ett industri- eller hantverksyrke) central verkstadss k o l a med heltidsläsande yrkesavdelningar för utbildning i olika industri- och han t verksyrken). v e r k s t a d s s k o l a vid de kommunala yrkesskolorna motsvaras således av y rkesavdelning vid de centrala verkstadsskolorna. Båda är heltidskurser under det att yrkesavdeln i n g i lärlingsskolan (se ovan) är en deltidskurs.

Verkstadsskola, l. yrkesavdelning Även andra heltidskurser förekommer numera vid yrkesskolorna, t. ex. förberedande kurser för inträdessökande till tekniskt läroverk, internatföreståndarinnekurser, ekonomiföreståndarinnekurser m. fl. Vidare finns kommunala tekniska skolor med teknikerkurser, vägmästarkurser etc.

Årskurs (ett läsår i en flerårig utbildningsform)

Årskurs l. klass

Yrkesskola (undervisning — i regel deltid — ovanför lärlingsstadiet): yrkeskurs ämneskurs mästarkurs

Årskurs

(yrkesavdelning)

(klass)

I dagligt tal används yrkesskolstadgans termer mycket litet. Detta beror bland annat på att flertalet av de utbildningsformer, som i stadgan beskrivs mera ingående, numera endast i undantagsfall eller inte alls förekommer vid yrkesskolorna (t. ex. lärlingsskolans yrkesavdelning, handelsskola, hushållsskola); att flera termer är oklara genom att de har olika betydelse i olika sammanhang (t. ex. verkstadsskola, yrkesavdelning); att man har

svårt att särskilja de olika kursformerna (lärlingsskolans yrkesavdelning, lärlingskurs, kurs för äldre, yrkeskurs, ämneskurs etc.). I det förslag till yrkesskolstadga, som nu framläggs, har man eftersträvat större enkelhet och enhetlighet i terminologin. Man har sökt använda termer, som skall kunna tilllämpas på olika kursformer med efter utvecklingen och de lokala förhållandena anpassningsbart innehåll. Så långt möjligt har man stannat för i dagligt tal gångbara termer, vilkas innebörd är klar för de flesta. På så sätt hoppas man kunna undvika den motsättning mellan yrkesskolstadgan och det gängse språkbruket, som den nuvarande stadgans alltför strikt definierade och innehållsbestämda termer lett fram till. Man önskar också använda termer, som antyder parallellitet mellan yrkesskolornas undervisning och annan undervisning av allmänt eller yrkesutbildande slag. Kommittén har övervägt andra termer än »yrkesskola» som beteckning för hela anstalten. Mot ordet »yrkesskola» har anmärkts, att det i mångas öron har en mindre god klang, sedan det kommit att ingå i det officiella namnet på vissa ungdomsvårdsskolor. »Yrkesskolelev» förekommer i tidningsrubrikerna litet då och då i mindre smickrande och ibland mycket sorgliga sammanhang. Som ersättning för termen har diskuterats »praktiskt läroverk» och »yrkesläroverk». Ordet praktisk förekommer ju i andra liknande beteckningar, t. ex. praktiska realskolor och praktiska skolor (Bergslagets praktiska skolor, Kristinehamns praktiska skola). Termen används emellertid oegentligt, eftersom samtliga dessa skolor — liksom de kommunala yrkesskolorna — meddelar en undervisning, som till stor del är teoretisk. Ordet läroverk används nu som beteckning för vissa skolor med systematisk heltidsundervisning av mera omfattande slag. I den mån de kommunala yrkesskolorna anordnar heltidskurser förefaller termen således lämplig och antyder den parallellitet med de allmänna läroverken, som eftersträvas för yrkesundervisningen. Men det vore knappast riktigt att använda ordet om de yrkesskolor, som endast anordnar kortare deltidskurser, kanske utan närmare samband med en praktisk utbildning utanför skolan. Med hänsyn till att så gott som alla nu existerande kommunala yrkesskolor har ordet yrkesskola i namnet, har kommittén stannat för att föreslå yrkesskola — i singular s , inte i pluralis — som beteckning för de nuvarande kommunala anstalterna för yrkesundervisning. Som huvudterm för de olika verksamhetsformerna vid yrkesskolan föreslås kurs, den även nu vanligaste beteckningen. Ordet är kort och bra och det går lätt att genom ett prefix eller en prepositionsbestämning ange vilket slag av kurs det är fråga om. Man har emellertid på sina håll ansett »kurs» vara en olämplig beteckning för flerårig utbildning av det slag, som nu ges t. ex. i de kommunala verkstadsskolorna. Man menar, att ordet för många närmast anger en kort och mera ofullständig undervisning, och önskar således använda »kurs» ifråga om deltidsundervisningen, medan man för heltidsundervisningen vill ha en annan beteckning. Olika möjligheter har diskuterats, bland annat bibehållande av »skola», t. ex. verkstadsskola, handelsskola, husmodersskola osv. med motivering att dessa termer i allmänhetens öron har god klang. Då »skola» i sammansättningen »yrkesskola» skall avse hela anstalten förefaller det emellertid mindre lämpligt att använda ordet också i sammansättningar, som betecknar endast en del av verksamheten vid anstalten. Vi föreslår därför vid sidan av kurs ordet yrkesavdelning att användas om den heltidsundervisning, som man i dagligt tal ogärna rubricerar som »kurs». »Yrkesavdelning» används nu framför allt för verkstadsskolorna. Då ordet yrkesavdelning således kan komma att användas om vissa former av heltidsundervisning, har man tvekat om lämpligheten av att behålla det som beteckning för en yrkesskolas hela undervisning för ett visst yrkesområde (t. ex. avdelningen för industri och hantverk, för handel, för husligt arbete osv.). Man har diskuterat olika möjligheter, bland annat »sektion» och »linje», men stannat för »avdelning», då man ansett att 317

sektion och linje närmast antyder en del av en mindre enhet under det att »avdelning» i andra sammanhang avser en större del av ett helt. Orden yrkeskurs och ämneskurs ges i vårt förslag en något annan innebörd än dessa termer har i den nuvarande yrkesskolstadgan. Detta kan ge anledning till viss förvirring under en övergångstid. Vi finner dock termerna lämpliga för den nya innebörd vi vill ge dem, dvs. i ena fallet utbildning för ett yrke, i andra fallet kunskaper i ett ämne. I den mån en kurs (eller yrkesavdelning) omfattar mer än ett år, indelas den i årskurser eller i klasser om vardera ett år. Vi anser det lämpligt att här använda samma ord, som allmänt brukas i de allmänbildande skolorna. Avdelning för industri och hantverk kan utom kurser för egentliga industri- och hantverksyrken även omfatta kurser för sjömän av manskapsgrad, skeppskockar, laboratoriebiträden m. fl. Avdelning för handel omfattar kurser för såväl kontors- som detaljhandelsutbildning. Organisatoriskt förs ibland även kurser för hotell- och restaurangpersonal till avdelning för handel. Avdelning för husligt arbete kan omfatta kurser i hushållsgöromål (matlagning, bakning, konservering, hemvård etc), men även sömnad, vävning, knyppling, stickning, ekonomi m. m. för hemmets behov.

Bilaga 2

Författningsförslag Yrkesskolstadga 1 kap. Ändamål och tillämpningsområde 1 §• Med yrkesundervisning avses i denna stadga undervisning, som har till ändamål att bibringa kunskaper och färdigheter av betydelse för arbete i yrkesliv och hem. 2 §•

Bestämmelserna i denna stadga skola tillämpas på all statlig och statsunderstödd yrkesundervisning, beträffande vilken ej är stadgat i annan ordning. Inseendet över den i första stycket avsedda yrkesundervisningen utövas, då Kungl. Maj:t ej föreskrivit annat, av överstyrelsen för yrkesutbildning såsom överstyrelse. 2 kap. Allmän organisation 3 §•

Med yrkesskola avses i denna stadga skolenhet, vid vilken yrkesundervisning bedrives. Yrkesskola är statlig eller statsunderstödd. Om statlig yrkesskolas allmänna organisation är särskilt stadgat. Statsunderstödd yrkesskola är kommunal eller enskild. Kommunal yrkesskola kan vara lokal eller central. Lokal yrkesskolas verksamhetsområde omfattar antingen en kommun eller flera varandra närliggande kommuner, som gemensamt anordna dylik skola. Central yrkesskolas verksamhetsområde omfattar ett större område, som regel ett landstingsområde eller mera. Omfattar verksamhetsområde för central yrkesskola eller kurs vid lokal eller central yrkesskola riket i dess helhet eller större del därav, äger Kungl. Maj:t föreskriva, att skolan (kursen) skall benämnas riksskola (rikskurs). Överstyrelsen har att avgöra, om yrkesskola skall vara lokal eller central. Om statsbidrag till yrkesskola är särskilt stadgat. 4 §.

Vid yrkesskola sammanföras i regel de olika utbildningsformerna för en näringsgren till en avdelning. Avdelning uppdelas i kurser (yrkesavdelningar), en eller flera för varje särskilt yrke. Omfattar en kurs ett år eller mera, indelas den i terminskurser (terminer) eller årskurser (klasser). Kurs, som är av sådan längd, att den ej kan indelas i terminskurser eller årskurser, benämnes specialkurs. Med växelutbildning avses utbildning förlagd dels till yrkesskola, dels till arbetsplats i yrkesliv eller hem. Med skolperiod förstås den tidsperiod, varunder utbildningen sker i skolan, och med praktikperiod den tidsperiod, varunder utbildningen sker på arbetsplats utanför skolan.

Kurs med den praktiska utbildningen i sin helhet förlagd till arbetsplats utanför skolan benämnes inbyggd kurs. Enskild yrkesskola med såväl teoretisk undervisning som praktisk utbildning förlagda till företag benämnes företagsskola. 5 §• Med heltidsundervisning avses en sammanhängande utbildning, som i regel tager elevens arbetstid helt i anspråk. Med deltidsundervisning avses en utbildning, som upptager ett så begränsat antal timmar, att eleven kan inneha ett förvärvsarbete jämsides med undervisningen. 6 §•

Heltidskurs ger en mer eller mindre fullständig utbildning för visst yrke eller yrkesområde och anordnas i regel för minst en termin. Deltidskurs kan vara yrkeskurs eller ämneskurs. Yrkeskurs ger i de för respektive yrken väsentliga ämnena teoretisk eller praktiskteoretisk utbildning. Den kan avse grundläggande undervisning, fortbildning eller omskolning. Ämneskurs ger undervisning i ett eller ett par varandra närstående ämnen. Överstyrelsen bestämmer om viss kurs eller visst slag av kurs skall betecknas heltidskurs eller deltidskurs. 7 §• Fristående föreläsningar över frågor, som äga samband med yrkesundervisningen men som böra behandlas vid sidan av de olika kurserna, kunna anordnas efter medgivande av överstyrelsen. Till sådana föreläsningar må även andra än skolans elever äga tillträde efter rektors bestämmande. 8 §• För varje yrkesskola skall finnas ett av överstyrelsen efter förslag av skolans styrelse "f T s t s t "ill t" T&QL&71lCTlt&

Sådant reglemente skall i den omfattning, som befinnes erforderlig, utöver de bestämmelser, vilka givas i denna stadga, innehålla: a) närmare bestämmelser angående styrelsens sammansättning och om styrelseval; b) bestämmelser angående skolans allmänna anordning och administration, lokaler och undervisningsmateriel, rektor och lärare med instruktioner för dessa, lärares tillsättande och entledigande, ävensom huvudregler för undervisningstidens förläggning; c) undervisningsplaner med timplan och kursfördelning för de särskilda kurserna; d) bestämmelser angående uppförande och ordning samt grunderna för elevernas uppflyttning till högre klass och för elevernas avgångsbetyg; e) bestämmelser angående prissättning av saluvärdiga arbeten; samt f) de bestämmelser i övrigt, som enligt denna stadga eller överstyrelsens beprövande må vara påkallade. 9 §• Avgifter för undervisning må upptagas enligt skolans reglemente. Av skolpliktig elev må sådan avgift ej upptagas. Åtnjuter skolpliktig elev undervisning vid yrkesskola i annan kommun eller vid enskild yrkesskola i hemkommunen, skall sistnämnda kommun betala den ersättning, som i sådant fall föreskrives i författning eller skolans reglemente. Med hemkommun avses här den kommun, där skolplikten skall fullgöras.

10 §. Yrkesskola är, i den utsträckning och på de villkor, som föreskrivas i författning eller skolans reglemente, skyldig att mottaga elever från ort utanför skolans verksamhetsområde och att medverka vid utbildning av yrkeslärare.

3 kap. Undervisning 11 §• Vid^ undervisningens uppläggning skall största uppmärksamhet ägnas åt att kursinnehållet avpassas efter utbildningsmålet. Ej endast yrkesbetonade utan även allmänbildande ämnen böra upptagas i undervisningsplanerna till den omfattning, som bedömes mest ändamålsenlig. Att en yrkesskola organiserats för undervisning enbart i heltidskurser skall icke utgöra hinder för sådan skola att, om så befinnes lämpligt, anordna deltidsundervisning. Arbetstid. 12 §. Undervisningstimme skall ifråga om teoretiskt läroämne och övningsämne i regel utgöra 45 minuter och ifråga om yrkesarbete och annat därmed jämförligt ämne 55 eller 60 minuter. Då särskilda skäl föreligga, må undervisningstimme efter bestämmande av överstyrelsen förkortas till lägst 40 minuter. Mellan olika undervisningstimmar inläggas raster i den omfattning skolans reglemente bestämmer. 13 §. Årskurs skall omfatta lägst 39, högst 42 veckor. Terminskurs skall omfatta lägst 17, högst 22 veckor. Då särskilda skäl föreligga, må överstyrelsen medgiva, att angivna antal veckor minskas respektive ökas med högst två. För specialkurs skall överstyrelsen fastställa antalet arbetsveckor. I arbetsåret skall inräknas i skolans reglemente medgivna lovdagar. 14 §. Antalet å arbetsordningen upptagna veckotimmar i heltidskurs skall under skolperiod utgöra lägst 37, högst 45. Då särskilda skäl föreligga, må överstyrelsen medgiva, att angivna lägsta antal minskas med högst fyra. Under praktikperiod skall arbetstiden vara lika med den för arbetsplatsen gällande, såvida ej särskilda skäl till avvikelse föreligga. Sådan avvikelse må ske endast efter överenskommelse mellan skolledningen och arbetsgivaren. Undervisningsplaner,

arbetsordning,

läroböcker,

lokaler.

15 §. Undervisningen skall bedrivas i överensstämmelse med av överstyrelsen fastställda undervisningsplaner; dock att överstyrelsen, då särskilda skäl föreligga, för kortare tid må medgiva avvikelse härifrån. Dessa planer skola angiva de olika ämnena för varje kurs, kurstidens längd, antalet veckotimmar, i förekommande fall undervisningstimmar, för varje ämne, huvudmoment,

321 21

de närmare anvisningar rörande undervisningsstoffet, som överstyrelsen finner behövliga, samt de särskilda inträdesvillkor, som överstyrelsen jämlikt 19 § 2 mom. har att fastställa. Undervisningsplan skall som bilaga fogas till skolans reglemente. 16 §. I skolans reglemente föreskriven arbetsordning upprättas av rektor och anslås genom hans försorg i skolans lokaler samt insändes till överstyrelsen i den ordning, som angives i reglementet. 17 §• Läro- och handböcker bestämmas av skolans styrelse, sedan rektor, på sätt skolans reglemente föreskriver, avgivit förslag härom. Ifråga om undervisningsmateriel, till vilken statsbidrag sökes eller erhålles, gäller vad därom är särskilt stadgat. 18 §. Det åligger huvudman för yrkesskola att anskaffa och underhålla erforderliga undervisningslokaler med fast inredning och inventarier. Såväl lokaler som inredning skola godkännas av överstyrelsen. Om överstyrelsens befogenheter och skyldigheter härvid är särskilt stadgat. 4 kap. Elever 19 §. 1. Såsom allmänna villkor för vinnande av inträde i yrkesskola skall gälla, att sökanden: a) inhämtat den för folkskolan respektive enhetsskolan bestämda lärokursen eller fått behörigt tillstånd antingen att lämna sagda skola eller att helt eller delvis fullgöra sin skolplikt i yrkesskola; . b) icke lider av sjukdom eller lyte, som gör honom olämplig för det yrke, utbildningen avser; c) beträffande heltidskurs, icke uppnått den ålder, som är att anse som den högsta, vid vilken inträde i avsett yrke må äga rum. 2. De särskilda villkoren för inträde i olika kurser fastställas av överstyrelsen. 3. Överstyrelsen må, då särskilda skäl därtiU föranleda, medgiva avvikelse från de allmänna inträdesvillkoren enligt 1 mom. b) och c). 4. Intagning av elever sker å de tider och i den ordning, som angives i skolans reglemente. 20 §. 1. Elev är skyldig att ordentligt begagna undervisningen och att iakttaga de föreskrifter, som lämnats i skolans reglemente och arbetsordning, utfärdats av skolans styrelse eller rektor eller meddelats av vederbörande lärare. 2. Brister elev i sina åligganden, skall han i mån av förseelsens beskaffenhet förmanas, varnas eller underkastas annan lämplig bestraffning enligt de närmare bestämmelser, som må vara införda i skolans reglemente. Kroppslig bestraffning må under mga forhållanden förekomma, ej heller kränkande eller sårande behandling. 3. Har tillrättavisning ej haft åsyftad verkan eller gör elev sig skyldig till svårare förseelse eller visar sig eljest ovärdig att åtnjuta undervisning vid skolan, må han av skolstyrelsen, efter det målsman fått tillfälle att skriftligen yttra sig, förvisas från skolan för viss tid. Förvisningsbeslutet jämte föregången undersökning skall upptagas i protokoll och i avskrift tillställas eleven eller, om denne ej fyllt 21 år, hans målsman. Från ilen dag då skolstyrelsens beslut om förvisning blivit träffat, må eleven icke undervisas

vid skolan eller eljest vistas vid densamma. Elev, som förvisats från skolan, må icke erhålla betyg, ej heller under förvisningstiden som elev mottagas vid annan yrkesskola 4. Om elev, som icke fyllt 18 år, blivit förvisad från skolan, skall protokoll över förvisnmgsbeslutet jämte föregången undersökning tillställas barnavårdsnämnden i elevens hemort. 21 §. 1. Märker lärare, att någon elev synes vara angripen av smittsam sjukdom, eller kommer det till lärares kännedom, att dylik sjukdom utbrutit i elevs hem eller på hans arbetsställe, skall läraren, med avseende å sådan elevs avstängande från undervisningen mom skolan, förfara i enlighet med de föreskrifter, som skolans styrelse, efter hälsovårdsnämndens hörande, för sådant fall meddelat. 2. Hindras elev av sjukdom att besöka skolan, skall, så snart ske kan, anmälan därom göras pa satt i skolans reglemente föreskrives. 3. Om elev av annan giltig orsak behöver ledighet från undervisningen under längre eller kortare tid, må sådan ledighet efter prövning av förekommande omständigheter kunna beviljas i den ordning, som skolans reglemente föreskriver. 22 §. 1. Efter avslutad lärokurs skall elev erhålla avgångsbetyg, upprättat efter av överstyrelsen fastställt formulär och utvisande den art av undervisning, som elev åtnjutit samt den tid han deltagit i undervisningen, ävensom vitsord över hans kunskaper och färdigheter samt ordning och uppförande. Om så för viss skolform befinnes lämpligt, må, efter överstyrelsens bestämmande terminsbetyg och arsbetyg utfärdas, varvid skall användas de betygsgrader, som angivas 6 i mom. 2. n \ ^° n ir V i t f r d f Ö r u P P f ö r a n d e s k a 1 1 användas något av uttrycken Mycket gott (A), Gott B), Mindre gott (C) och Klandervärt (D), såsom vitsord för ordning något av uttrycken Mycket god (A), God (B) och Mindre god (C). Vid vitsordande av insikter och färdigheter skola användas uttrycken Berömlig (A) Med utmärkt beröm godkänd (a), Med beröm godkänd (AB), Väl godkänd (Ba) Godkänd (B), Icke fullt godkänd (BC) och Underkänd (C). 3 Har elev vid avslutande av kursen i visst läroämne icke uppnått de kunskaper eller färdigheter, som undervisningen avser att meddela, må efter närmare anvisningar av överstyrelsen i stället för de i 2 mom. angivna vitsorden å utfärdat betyg, såvitt gäller sådant läroämne, användas uttrycket »deltagit». 4. Om elev erhåller styrelsens medgivande att avgå från skolan, innan han genomgått fullständig kurs, ma han tilldelas intyg om den tid, som han deltagit i undervisningen och vitsord i ordning och uppförande. Sådant intyg skall avfattas i enlighet med av överstyrelsen fastställt formulär. 5. Vid kortare kurser må efter överstyrelsens bestämmande i stället för betyg över kunskaper och färdigheter utfärdas intyg om bevistande av kursen. 5 kap. Rektor och lärare 23 §. 1. Vid yrkesskola skola finnas anställda en rektor ävensom i övrigt lärare till det antal och med den utbildning, som erfordras för att eleverna skola erhålla den undervisning och utbildning, som de enligt denna stadga och skolans reglemente böra erhålla Om tva eller flera yrkesskolor sammanföras under gemensam styrelse, må för dessa skolor utses särskild skolledare, antingen en av rektorerna eller annan för uppgiften 6 lämplig person.

2. Är yrkesskola uppdelad på avdelningar, skall för varje sådan avdelning en lärare av skolstyrelsen förordnas att som avdelningsföreståndare biträda rektor. Så må även ske där yrkesskolas kurser äro förlagda till skilda orter inom skolområdet och rektor icke personligen kan utöva den direkta ledningen av de till annan ort förlagda kurserna. 3. Där förhållandena påkalla, att åt vissa lärare lämnas uppdrag att vara klassföreståndare, må bestämmelser därom intagas i skolans reglemente. Kompetensvillkor

och

anställningsformer.

24 §. 1. För att anställas som lärare vid yrkesskola erfordras: a) att vara fri från sjukdom, lyte och annan defekt, som gör den sökande olämplig för lärarkallet; b) att vara känd för hedrande vandel; c) att äga det allvar och den stadga i karaktären samt den foglighet i lynnet, som ungdomens ledning kräver; d) att äga grundlig insikt och färdighet i det eller de ämnen, vari undervisning skall meddelas; e) att äga förmåga att meddela undervisning; f) att, såvitt avser yrkesarbete, genom praktisk verksamhet hava styrkt sig vara skicklig yrkesman samt äga sådana kunskaper och egenskaper, som fordras av en god arbetsledare; samt g) att hava antingen genomgått utbildning, som av överstyrelsen godkänts såsom behörighet för ifrågavarande undervisningsämne, eller blivit av överstyrelsen förklarad behörig att undervisa i det eller de ämnen, som lärartjänsten omfattar. Ansökan om behörighet att anställas såsom lärare vid yrkesskola skall vara åtföljd av åldersbevis, vederbörligen styrkta avskrifter av betyg och andra handlingar, som styrka sökandens utbildning och dittillsvarande verksamhet, ävensom innehålla uppgift å det eller de ämnen, som den sökta behörigheten avser. 2. Vid mera tillfälligt behov eller för kortare tid må kunna anställas lärare, vilken ej förvärvat behörighet att undervisa vid yrkesskola, dock att i sådant fall den anställdes behörighetsfråga snarast möjligt skall underställas överstyrelsens prövning. 25 §. För att anställas som rektor eller skolledare eller att förordnas som avdelningsföreståndare vid yrkesskola erfordras att vara med hänsyn till personliga egenskaper samt insikter och praktisk erfarenhet därtill lämplig. 26 §.

Lärare anställes vid statsunderstödd yrkesskola antingen tills vidare med viss uppsägningstid eller tills vidare under viss tid, dock att för sådan lärarbefattning, med vilken är förenad tjänstgöring av minst den omfattning, som fordras för befattningens förenande med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, anställningsvillkoren må bestämmas genom särskild reglering, som fastställes på sätt i reglementet för sagda pensionsanstalt är föreskrivet. Då reglerad lärartjänst vid central yrkesskola blir ledig, ankommer det på överstyrelsen att bestämma, huruvida tjänsten må återbesättas eller uppehållas med tillfällig innehavare.

Tjänstetillsättning. 27 §. Ledigkungörande av sådan rektors- eller lärarbefattning vid kommunal yrkesskola, som är reglerad för pensionsrätt i statens pensionsanstalt, skall ske i den tidning, vari officiella meddelanden införas, samt i minst en över riket spridd daglig tidning. Beträffande ledigkungörande av annan rektors- eller lärarbefattning eller befattning som skolledare skall bestämmelser intagas i skolans reglemente. 28 §. 1. Lärare antages av skolans styrelse, och skall därvid bland de sökande antagas den för tjänsten lämpligaste. I styrelsens protokoll skall angivas, om befattningen är förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt och, beträffande annan lärartjänst, om anställningen gäller tills vidare med viss uppsägningstid eller tills vidare under viss tid. Vidare skall anteckning göras om tiden för befattningens tillträdande och om de för densamma gällande löneförmånerna. 2. Beslut om lärares antagande skall anslås å skolans anslagstavla. Därjämte skall beträffande tjänst, som ledigkungjorts i den tidning, vari officiella meddelanden införas, tillkännagivande om tillsättning av tjänsten av styrelsen ofördröjligen lämnas i nämnda tidning. 3. Ifråga om tjänstledighet åt och vikarie för lärare äger skolstyrelsen besluta. 29 §. 1. Rektor vid statlig och kommunal yrkesskola förordnas av överstyrelsen för högst sex år i sänder, sedan skolans styrelse, på sätt i skolans reglemente närmare angives, därom avgivit förslag. Överstyrelsens beslut om förordnande av rektor skall tillkännagivas i den tidning, vari officiella meddelanden införas. 2. Tjänstledighet för i 1 mom. nämnd rektor, avseende minst sex månader i följd, sökes hos överstyrelsen, som äger besluta efter vederbörande skolstyrelses hörande. Tjänstledighet för kortare tid än sex månader äger skolans styrelse bevilja rektor; anmälan härom skall omedelbart göras hos överstyrelsen. Vikarie för rektor förordnas, då ledigheten avser minst sex månader i följd, av överstyrelsen, sedan skolans styrelse därom avgivit förslag. Annan vikarie för rektor förordnas av skolans styrelse med iakttagande av de bestämmelser, som må finnas i reglementet. Då styrelse förordnat vikarie för rektor eller vid tillfälligt förfall för rektor fattat beslut om handhavande av rektorsgöromålen, skall överstyrelsen omedelbart underrättas härom. 3. Beträffande förordnande av och tjänstledighet för skolledare och vikarie för skolledare, rektor vid enskild yrkesskola och vikarie för sådan rektor skall gälla, vad i skolans reglemente härom föreskrives. Åligganden. 30 §. 1. Lärare åligger: a) att i sitt förhållande såväl inom som utom skolan giva sina elever ett gott föredöme; b) att vid undervisningen följa den fastställda undervisningsplanen och arbetsordningen samt utföra det för undervisningen erforderliga förberedande arbetet ävensom det efter-

arbete, som avser rättande av elevernas skrivningar och räkneuppgifter samt granskning av andra förekommande elevarbeten; c) att, efter av rektor gjord fördelning, under raster och eljest, då sådant av särskild anledning påfordras, lämna rektor biträde vid tillsyn av eleverna; d) att sorgfälligt vaka över elevernas ordning och uppförande samt hava den tillsyn över deras skolgång, som i 20 och 21 §§ närmare angives; e) att, på sätt i skolans reglemente närmare angives, vårda skolans undervisningsmateriel och inventarier; f) att enligt av överstyrelsen fastställt formulär göra vederbörliga anteckningar i dagbok ävensom att, i den mån sådant av rektor åt honom uppdrages, föra de övriga anteckningar, som kunna finnas erforderliga; g) att, därest elevhem finnes inrättat vid skolan, i den omfattning styrelsen bestämmer biträda rektor med övervakandet av ordningen inom elevhemmet; samt h) att i övrigt ställa sig till noggrann efterrättelse, vad honom åligger enligt denna stadga och skolans reglemente samt vad eljest kan lagligen föreskrivas honom i tjänsten. 2. Lärare i yrkesarbete åligger särskilt att på sätt och i den omfattning, som i skolans reglemente angives, föra de anteckningar, som äro erforderliga för material-, tids- och arbetskontroll. 3. Lärare i yrkesarbete åligger vidare att för de arbetsuppgifter, som påräknas kunna tillföras skolan, i mån av behov biträda rektor vid utförande av kostnadsberäkningar m. m. 4. Skolledare, rektor eller lärare äger icke att uppbära tantiem eller därmed jämförlig ersättning för av skolan utförda arbeten; ej heller äger den, som uppehåller befattning förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt, utan styrelsens medgivande åtaga sig tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag, förening eller inrättning, som har till ändamål att driva rörelse inom industri, handel, transport-, bank- eller försäkringsväsen eller annan näringsgren eller vars verksamhet eljest har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Rektor eller lärare, som uppehåller pensionsreglerad befattning, må ej åtaga sig undervisning i annan läroanstalt utan tillstånd av skolans styrelse, meddelat efter riktlinjer, som givits av överstyrelsen. 31 §. 1. Utöver vad eljest denna stadga, skolans reglemente och övriga bestämmelser föreskriva, åligger det rektor för yrkesskola särskilt: ( a) att utöva tillsyn över undervisning och ordning inom skolan; b) att, där elevhem finnes inrättat, ansvara för skötseln och ledningen av detsamma; c) att tillse, att i vederbörlig ordning givna bestämmelser angående arbetet och ordningen inom skolan iakttagas; d) att sammankalla skolans lärarkollegium eller eljest vid behov sammankalla skolans lärare för att med dem överlägga om skolans angelägenheter; e) att till skolans styrelse göra de framställningar, som erfordras för främjande av skolans verksamhet; f) att tillse, att skolans fastigheter, undervisningsmateriel och inventarier väl vårdas och att nödiga anteckningar föras över dessa; g) att svara för att skolans dagböcker, liggare över vid skolan anställda lärare, deras meriter och tjänstgöring ävensom övriga anteckningsböcker föras efter av överstyrelsen fastställda formulär; h) att svara för skötseln av skolans expedition och vara anträffbar för allmänheten på bestämda tider;

i) att svara för att förteckning över inkommande och avgående handlingar föres ävensom att inkomna handlingar och koncept till avgående expeditioner förvaras; j) att, där ej annorlunda föreskrives i skolans reglemente, föra och förvara skolstyrelsens protokoll och därtill hörande handlingar; k) att svara för att avlöningslistor upprättas; 1) att, i den mån skolans huvudman så bestämt, handhava för skolan anvisade eller eljest till skolans förfogande ställda medel samt ansvara för och föra räkning över sådana medel ävensom rekvirera för avlöningar och för skolans drift i övrigt erforderliga medel och verkställa de utbetalningar, för vilka sålunda rekvirerade medel äro avsedda; m) att bereda och utarbeta de framställningar, berättelser, redogörelser och yttranden, som för skolans räkning skola avgivas till vederbörande myndigheter; samt n) att i förekommande fall efter styrelsens bestämmande företräda styrelsen. 2. Rektor tillkommer, såvida icke i skolans reglemente annorlunda bestämmes: a) att, i förekommande fall, fastställa försäljningspriset på av eleverna utförda saluvärdiga arbeten och för skolans räkning giva anbud på arbeten, som kunna vara av gagn för elevernas utbildning; samt b) att för inköp av undervisningsmateriel, arbetsmaterial och andra för skolans verksamhet behövliga varor, inom ramen för av överstyrelsen givna föreskrifter, infordra offerter och efter skolstyrelsens närmare bestämmande träffa uppgörelse med lämpliga leverantörer om pris och leveransvillkor. 32 §. Skolans styrelse äger ålägga rektor den undervisningsskyldighet, som, efter av överstyrelsen givna riktlinjer, må befinnas skälig med hänsyn till rektorsgöromålens art och omfattning. Lärarkollegium. 33 §. 1. Ledamot av skolans lärarkollegium är rektor och varje lärare vid skolan, som uppehåller befattning förenad med pensionsrätt i statens pensionsanstalt. 2. Övriga lärare skola deltaga i kollegiets överläggningar och beslut vid de tillfällen, då frågor förekomma, som angå undervisning, ordning och uppförande samt utdelande av belöningar och stipendier. Även då frågor förekomma, som röra skolans övriga angelägenheter, må rektor, om han därtill finner skäl, tillkalla nämnda lärare att deltaga i överläggningarna men ej i besluten. 3. Där skolläkare är anställd, skall han deltaga i de kollegiets överläggningar och beslut, som avse elevernas och skolans hygieniska förhållanden eller i övrigt frågor rörande hälsovården. 4. Äro yrkesskolas avdelningar förlagda till skilda orter må, på sätt närmare angives i skolans reglemente, flera kollegier kunna finnas. 5. Kollegiet sammanträder på rektors kallelse. Ledamot av kollegiet äger hos rektor begära dess sammankallande för behandling av uppgivet ärende, och ankommer det på rektor att bifalla eller avslå sådan begäran. 6. Skolstyrelsens ordförande ävensom skolans inspektor må kunna genom rektor sammankalla kollegiet. 7. Rektor är kollegiets ordförande och leder dess förhandlingar. Skolstyrelsens ordförande och skolans inspektor skola av rektor underrättas om kollegiets sammanträde och äga deltaga i kollegiets överläggningar men ej i dess beslut. 8. Vid kollegiesammanträde föres protokoll av rektor eller, där rektor önskar bliva befriad därifrån, av annan kollegieledamot, som kollegiet därtill utsett. Protokollet jus-

teras vid sammanträdet eller vid nästa sammanträde, eller ock utses för varje gång minst en ledamot av kollegiet att jämte rektor verkställa justeringen. 9. Före slutet av varje arbetsår eller eljest, då så påkallas, sammanträder kollegiet för att avgiva vitsord över elevernas ordning och uppförande. Vitsord över insikter och färdigheter avgivas av vederbörande lärare. Är vitsord beroende av två eller flera lärares bedömande och kunna dessa icke enas, avgöres frågan av rektor. 10. Val sker, där så begäres, med slutna sedlar. Mellan lika röstetal skiljer lotten. I övrigt skall omröstning inom kollegiet vara öppen. Äro rösterna därvid lika delade, gäller den mening rektor biträder. 11. Lärare eller skolläkare, som blivit kallad till kollegiets sammanträde, må ej utebliva utan giltigt förfall. Fel eller

försummelse

i

tjänsten.

34 §. 1. Finner skolstyrelsen giltig anledning till anmärkning mot lärare, som innehar med pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenad lärarbefattning vid skolan, eller mot rektor på grund av fel eller försummelse i tjänsten eller på grund av dennes vandel, har styrelsen att tilldela den felande skriftlig, i styrelsens protokoll intagen föreställning och varning. Låter han sig därav ej rätta, ankommer det på styrelsen att, allt efter felets beskaffenhet, antingen tilldela honom förnyad varning eller ock för längre eller kortare tid, högst sex månader, skilja honom från befattningen och den därmed förenade avlöningen; skolstyrelsen dock obetaget att, där felet är av svårare beskaffenhet, i stället skilja honom från befattningen för alltid. Har förnyad varning eller mistning av befattningen för viss tid befunnits utan verkan, bör styrelsen för alltid skilja honom från befattningen. Innan frågan, som i detta moment sägs, av styrelsen företages till avgörande, skall befattningshavaren hava satts i tillfälle att inom viss förelagd tid inkomma med förklaring. 2. Skolstyrelsens beslut om skiljande från befattningen för viss tid må ej verkställas, förrän detsamma vunnit laga kraft. Beslut om skiljande från befattningen för alltid skall underställas överstyrelsens prövning och godkännande. 3. Framkomma under behandling av ärende, som i 1 mom. av denna paragraf sägs, eller i anledning av åtal vid domstol sådana omständigheter, att det finnes olämpligt, att befattningshavaren fortfarande tjänstgör, äger styrelsen att tills vidare och intill dess i målet blivit slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat, avstänga befattningshavaren från utövande av befattningen samt av hans löneförmåner innehålla så mycket, som erfordras till vikariens avlöning. Skolstyrelsens beslut om befattningshavares avstängning från tjänstgöring går i verkställighet utan hinder av förd klagan. 4. Ådagalägger annan lärare, än som i 1 mom. avses, försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppträdande, åligger det skolstyrelsen att tilldela den felande lämplig varning eller ock skilja honom från förordnandet. På motsvarande sätt förfares med avdelningsföreståndare ifråga om hans förordnande som sådan. 5. Ådagalägger skolledare försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande gäller vad därom föreskrives i skolans reglemente. Avlöning

och

pension.

35 §. Beträffande skolledares, rektors och lärares löne- och pensionsförmåner gäller vad därom i särskilda författningar eller eljest är eller kan bliva föreskrivet.

6 kap. Styrelse och förvaltning Inspektor. 36 §. 1. Yrkesskola står under inseende av överstyrelsen och är underkastad den kontroll och de bestämmelser i övrigt, som Kungl. Maj:t kan finna gott föreskriva. 2. Överstyrelsen skall för varje yrkesskola förordna en inspektor, som icke må vara ledamot av skolans styrelse. Inspektor tillkommer att hava uppsikt över vederbörande skola samt att för sådant andamål besöka densamma och taga kännedom om undervisningen. Det åligger inspektor att, därest brister av honom bemärkas, hos överstyrelsen göra anmälan därom. Om inspektörs åligganden i övrigt gäller vad därom särskilt föreskrives. Styrelsens

sammansättning

m. m.

37 §. 1. För yrkesskola skall finnas en styrelse. 2. För lokal yrkesskola skall styrelsen bestå av skolans tjänstgörande rektor eller, där flera skolor äro sammanförda under gemensam styrelse, skolledaren, där sådan finnes, och eljest en av skolornas tjänstgörande rektorer, utsedd på sätt i skolans reglemente bestämmes, samt ett jämnt antal valda ledamöter, minst fyra. För de valda ledamöterna utses personliga suppleanter. De ledamöter, som skola väljas, utses, då skolans verksamhetsområde utgör en kommun, av stads- respektive kommunalfullmäktige och eljest i den ordning skolans reglemente anger. Ordförande och vice ordförande i styrelsen utses bland de valda ledamöterna av den myndighet, som har att välja ledamöter. 3. För central yrkesskola skall styrelsen bestå av skolans tjänstgörande rektor samt ett jämnt antal valda ledamöter, minst sex. För de valda ledamöterna utses personliga suppleanter. Då skolans huvudman är ett landsting, utses de ledamöter, som skola väljas, av landstinget; eljest sker sådant val i den ordning skolans reglemente anger. Ordförande och vice ordförande i styrelsen utses bland de valda ledamöterna av den myndighet, som har att välja ledamöter. 4. För enskild yrkesskola utses styrelsen i den ordning skolans reglemente anger. 5. Till ledamöter av styrelsen bör väljas lämpliga personer, däribland representanter för arbetsgivare och arbetare till lika antal, med god kännedom om skolområdets arbetsliv i allmänhet och om de yrken, som undervisningen avser. 6. Erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning och om valbarhet till ledamot av styrelsen, om den tid valet skall avse, och om sättet, huru det skall tillgå, meddelas i skolans reglemente. 7. Sekreterare är, såvitt ej i skolans reglemente annorlunda bestämmes, skolans tjänstgörande rektor. 8. Inspektor skall underrättas om styrelsens sammanträden och äger deltaga i dess överläggningar men ej i dess beslut. 9. Till styrelsesammanträde för behandling av frågor, som röra lärjungarnas hälsotillstånd och sundhetsförhållandena vid skolan, skall även kallas skolläkaren, där sådan är anställd, och äger han därvid att deltaga i styrelsens överläggningar och beslut. 329

38 §. 1. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, då denne finner sådant erforderligt, eller då rektor eller minst två andra ledamöter därom hos honom göra framställning. 2. Styrelsen är beslutmässig, därest flera än hälften av dess medlemmar äro tillstädes. Avser beslut tjänstgörande rektor, äger denne icke att deltaga i eller närvara vid ärendets behandling. 3. Val sker med slutna sedlar, varvid lotten skiljer mellan dem, som erhållit lika antal röster. På enahanda sätt förfares vid omröstning för tillsättning eller förordnande av befattningshavare. Omröstning sker i övrigt öppet. Varje röstande tillkommer en röst. Äro rösterna lika delade, gäller den mening ordföranden biträder. 4. Vid styrelsens sammanträde föres protokoll, vilket justeras vid sammanträdet eller vid nästa sammanträde; dock kan, särskilt för varje gång, uppdragas åt minst en av styrelsens ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen. 5. Envar medlem av styrelsen ansvarar gemensamt med de övriga för de medel, som står under styrelsens vård och förvaltning, för så vitt ej huvudmannen helt eller delvis befriat styrelsens ledamöter från detta ansvar. 39 §.

1. Förutom lärare, som må vara vald till ledamot av styrelsen, äger vid styrelsesammanträde en lärare vid skolan närvara såsom lärarkårens representant. Denne äger därvid rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad till protokollet men ej att deltaga i besluten. I handläggning av ärende, som rör tjänstgöringsbetyg för lärare eller vidtagande av åtgärd av disciplinär natur mot lärare, äger representanten ej deltaga. 2. Skolans lärare utser lärarkårens representant jämte en suppleant för denne. Tid, för vilken representanten väljes, skall sammanfalla med tid, för vilken skolstyrelsens ledamöter äro utsedda. Avgår representant under den för honom bestämda tiden, anställes ersättningsval; och bör den sålunda valde tjänstgöra under den tid, som återstått för den avgångne. 3. Lärare, som har rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden, kallas i samma ordning som styrelsens ledamöter. Styrelsens

åligganden.

40 §. Utöver vad eljest denna stadga, skolans reglemente och övriga bestämmelser föreskriva, åligger det styrelse för yrkesskola särskilt: a) att hava sorgfällig vård om skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen samt vaka över att den arbetar i överensstämmelse med givna föreskrifter; b) att tillse att elever, som under skoltiden måste vara inackorderade, hava lämpliga bostäder och att, där elevhem anordnas, sådana elever, som icke bo i elevhem men som måste intaga måltider utom hemmet, så långt möjligt beredas tillfälle att erhålla måltider i elevhemmet; c) att vaka över att rektor, lärare och annan personal fullgöra vad dem åligger och att över dem utöva disciplinär myndighet; d) att åt rektor och lärare på framställd begäran utfärda tjänstgöringsbetyg enligt av överstyrelsen fastställt formulär och att jämväl åt annan anställd personal på begäran utfärda tjänstgöringsbetyg;

e) att i enlighet med i reglementet givna bestämmelser i förekommande fall besluta ifråga om arbetspremier åt eleverna; f) att bereda de ärenden rörande skolan, som skola av huvudmannen handläggas, såvida icke genom huvudmannens beslut annorlunda föreskrives; g) att för varje arbetsår upprätta utgifts- och inkomstförslag för skolan; h) att, i den mån skolans huvudman ej annorlunda bestämt, handhava för skolan anvisade eller eljest till skolans förfogande ställda medel samt ansvara för och föra räkning över sådana medel ävensom rekvirera för avlöningar och för skolans drift i övrigt erforderliga medel och verkställa de utbetalningar, för vilka sålunda rekvirerade medel äro avsedda; samt i) att årligen inom tre månader efter budgetårets utgång till överstyrelsen och riksräkenskapsverket insända berättelse över skolans verksamhet enligt av överstyrelsen fastställt formulär. 41 §. Där så befinnes ändamålsenligt må under yrkesskolans styrelse tillsättas en särskild nämnd för vid skolan företrätt yrke eller yrkesområde, yrkesnämnd. Om val av yrkesnämnd, dess sammansättning och arbetsordning bestämmes i skolans reglemente. Räkenskaper,

revision.

42 §. 1. Yrkesskolas räkenskaper skola uppläggas för budgetår, räknat från och med den 1 juli till och med den 30 juni följande kalenderår, dock med sådan uppdelning av budgetåret, att i förekommande fall sammandrag av räkenskaperna utan svårighet må kunna ske för tidsperiod, motsvarande huvudmannens budgetredovisning. 2. För räkenskapernas ordnande och förande skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i bokföringslagen den 31 maj 1929. Räkenskaperna skola omfatta inventariebok, dagbok och huvudbok samt de övriga böcker, som för överskådlighetens vinnande befinnas erforderliga. 3. Särskild kontoredovisning skall ordnas för varje i gällande kungörelse angående statsbidrag till verksamheten nämnt slag av statsbidrag, upptagande de havda kostnadsbelopp, vilka helt eller till viss föreskriven del skola täckas med beviljade statsbidrag, samt de statsbidrag, som för nämnda kostnaders täckande lyftas. För varje rekvisitionsperiod skola till huvudboken från dagboken eller till densamma hörande hjälpbok överföras ifrågavarande kostnadsbelopp och motsvarande lyftade statsbidrag. 43 §. 1. I den revision av kommunal yrkesskolas förvaltning och räkenskaper, som för varje budgetår föranstaltas genom skolans huvudman, skall deltaga en av vederbörande länsstyrelse utsedd revisor. Räkenskaperna skola till revisorerna överlämnas snarast möjligt och senast tre månader efter budgetårets utgång. Revisionsberättelse skall snarast möjligt av skolans styrelse insändas till riksräkenskapsverket. 2. Ifråga om revision av enskild yrkesskolas förvaltning och räkenskaper skall gälla, vad Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, överstyrelsen föreskriver. 3. Kostnaderna för revision, som i denna paragraf avses, täckas av huvudmannen. 44 §. Riksräkenskapsverket äger verkställa den granskning rörande användningen av yrkesskola tilldelade statsbidrag, vartill ämbetsverket må finna skäl.

45 §. Är särskild skolstyrelse jämväl styrelse för yrkesskola, gäller vad i lag om särskild skolstyrelse är stadgat. 46 §. Yrkesskolas styrelse är skyldig att i den utsträckning och på det sätt, som i vederbörlig ordning föreskrives, medverka till anordnande av sådan särskild utbildningsverksamhet, som kan befinnas erforderlig på grund av inträdande arbetslöshet eller andra särskilda förhållanden. 7 kap. Besvär 47 §. 1. Ändring av yrkesskolstyrelses beslut må sökas hos överstyrelsen genom besvär, vilka skola ingivas senast tre veckor från bevisligen erhållen del av beslutet, vilket beträffande tillsättning av befattning reglerad för pension i statens pensionsanstalt skall anses hava skett den dag, då meddelandet därom varit infört i den tidning, vari officiella meddelanden införas, och eljest den dag, då beslutet anslagits å skolans anslagstavla. Det åligger den, som anfört besvär, att göra anmälan härom hos skolans styrelse före besvärstidens utgång, vid äventyr, att besvären eljest ej upptagas till prövning. 2. Med avseende på besvär över överstyrelsens beslut gäller vad därom är stadgat i den för överstyrelsen gällande instruktionen. Denna stadga träder i kraft den 1 juli 1955. Genom stadgan upphävas förnyade stadgan den 4 november 1921 (nr 706) för den kommunala yrkesundervisningen, kungörelsen samma dag (nr 707) angående statsunderstödda enskilda anstalter för yrkesundervisning och stadgan den 10 oktober 1941 (nr 835) för centrala verkstadsskolor ävensom eljest vad i tidigare utfärdad föreskrift finnes stridande mot stadgans bestämmelser.

Kungl.

kungörelse

angående

statsbidrag

till

yrkesskolor

Allmän bestämmelse 1 §• Till yrkesskola, som upprättas av kommun eller landsting eller flera dylika gemensamt eller enskild huvudman, må statsbidrag utgå på sätt och i den omfattning nedan sägs. 1 avd. K o m m u n a l a y r k e s s k o l o r 1 kap. Statsbidrag till engångskostnader för undervisningen 2 §•

Statsbidrag till undervisningslokaler samt lokaler för administration m. m. ävensom till första uppsättning av inventarier utgår, då huvudman utgöres av antingen en kommun eller ett landsting, enligt samma grunder, som gälla för sådana bidrag till folkskoleväsendet.

I andra fall utgår statsbidrag, som i första stycket avses, med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall finner skäligt bestämma. Bidrag till kostnader, som avses i denna paragraf och som bestritts efter den 1 januari 1954 men före denna kungörelses ikraftträdande, må utgå i den omfattning, Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande prövar skäligt. 3 §.

Statsbidrag till anskaffning av den första uppsättningen av sådan stadigvarande undervisningsmateriel, som prövas erforderlig, utgår med 75 procent av de styrkta kostnaderna. Till sådan undervisningsmateriel räknas även anskaffning, som är föranledd av omläggning eller utvidgning av undervisningen i en kurs. 4 §.

Till inbyggd kurs utgår icke statsbidrag till engångskostnader för undervisningen, med mindre Kungl. Maj:t så beslutit.

2 kap. Statsbidrag till årliga kostnader för undervisningen 5 §. Statsbidrag till heltidskurs utgår med nedan nämnda procentsatser på ett bidragsunderlag som a) för årskurs utgöres av en av Kungl. Maj:t för varje näringsgren årligen bestämd normalkostnad; b) för specialkurs fastställes av överstyrelsen för yrkesutbildning enligt av Kungl. Maj:t meddelade bestämmelser. Procentsatserna äro följande: 70 procent för praktisk-teoretiska kurser inom industri och hantverk; 60 procent för övervägande teoretiska kurser inom industri och hantverk samt för kurser inom handel; 52 procent för kurser inom husligt arbete. Infaller under ett arbetsår endast en terminkurs, utgår statsbidrag såsom för specialkurs. Då särskilda skäl föreligga, äger Kungl. Maj:t för viss kurs medge, att bidrag utgår på högre bidragsunderlag än den för näringsgrenen i fråga bestämda normalkostnaden. Understiger den verkliga kostnaden för viss skola den sammanlagda normalkostnaden för skolans olika kurser, skall statsbidragsbeloppet jämkas enligt grunder, som fastställas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av överstyrelsen för yrkesutbildning. 6 §•

Till riksskola (rikskurs) utgår statsbidrag med 80 procent av den av överstyrelsen för yrkesutbildning godkända kostnaden, dock högst 80 procent av verkliga kostnaden där ej Kungl. Maj:t för visst fall medgivit högre bidrag. 7 §. Till inbyggd kurs utgår statsbidrag a) för teoriundervisningen enligt 8 §; b) för den yrkespraktiska undervisningen, i årskurs med normalbelopp, som Kungl Maj:t i samband med fastställandet av de i 5 § omnämnda normalkostnaderna bestäm-

mer, och i specialkurs med belopp, som överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder. 8 §•

Statsbidrag till deltidskurs utgår för fullgjord undervisningstimme med normalbelopp, som Kungl. Maj:t samtidigt med fastställande av de i 5 § omnämnda normalkostnaderna bestämmer. Då särskilda skäl föreligga, må överstyrelsen för yrkesutbildning fastställa lägre bidragsbelopp än sagda normalbelopp. 9 §•

Motsvarar den sammanlagda undervisningstiden för två eller flera deltidskurser inom samma yrkesområde en heltidskurs om minst ett år, må statsbidrag efter överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande kunna utgå som till heltidskurs. 10 §. Statsbidrag till ersättning åt föreläsare vid fristående föreläsningar eller serier av dylika må utgå med 75 procent av verkliga kostnaden, dock högst 30 kronor för föreläsningstimme, när rese- och traktamentsersättning icke utgår till föreläsaren, och med högst 60 kronor för föreläsningstimme, när rese- och traktamentsersättning utgår. 11 §• Statsbidrag till förhyrande av i 2 § omnämnda lokaler utgår enligt samma grunder, som gälla för sådana bidrag till folkskoleväsendet.

3 kap. Statsbidrag till elevhem 12 §. Statsbidrag till anskaffning av lokaler med fast inredning och första uppsättningen inventarier till elevhem utgår med 50 procent av den godkända kostnaden per elevplats, dock högst 50 procent av den verkliga kostnaden. Till elevhem vid riksskolor äger Kungl. Maj:t medgiva högre statsbidrag än i första stycket sägs. Statsbidrag till förhyrande av lokaler till elevhem utgår med belopp, som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer. Bidrag, som i första och andra styckena avses och som bestritts efter den 1 januari 1954 men före denna kungörelses ikraftträdande, må utgå i den omfattning Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande prövar skäligt. 4 kap. Villkor för statsbidrag 13 §. För erhållande av statsbidrag skola gälla följande allmänna villkor: 1. att skolan är underkastad yrkesskolstadgans bestämmelser; 2. att undervisningsmateriel och inventarier, för vars anskaffande statsbidrag utgått enligt 2, 3 eller 12 §§, endast med överstyrelsens för yrkesutbildning medgivande och

under iakttagande av därvid angivna villkor må avyttras eller eljest användas för andra ändamål an vid bidragets beviljande avsetts; 8. att skolans huvudman ställer sig till efterrättelse de föreskrifter i övrigt kunna bliva av Kungl. Maj:t eller överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdade.

vilka

14 §. Såsom särskilda villkor för erhållande av statsbidrag skall gälla: 1. beträffande statsbidrag till undervisnings- och administrationslokaler m.m samt lokaler for elevhem, att ritningar till lokalerna eller, där fråga är om redan befintliga lokaler, dessa blivit av överstyrelsen för yrkesutbildning godkända för sitt ändamål; 2. beträffande statsbidrag till byggnadsarbeten, att huvudmannen i till länsstyrelsen (statskontoret) avlämnad förbindelse förpliktat sig: a) att låta utföra byggnadsarbetena i enlighet med de av överstyrelsen godkända ritningarna och i övrigt i enlighet med av överstyrelsen givna föreskrifter; b) att bestrida kostnaderna för avsyning av de byggnadsarbeten, till'vilka statsbidrag beviljats; c) att, där Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, överstyrelsen för yrkesutbildning så föreskrivit, hava de byggnader, för vilka bidrag utgått, brandförsäkrade till belopp, som länsstyrelsen godkänner; d) att, sedan byggnadsarbetena blivit slutförda samt i vederbörlig ordning avsynade och godkända, ansvara för byggnadernas vård och underhåll; e) att icke utan överstyrelsens medgivande använda byggnaderna till annat än det därmed avsedda ändamålet; f) att, därest byggnadsarbetena avse elevhem, vid bestämmandet av inackorderingsavgifterna för eleverna icke taga i betraktande kostnaderna för ränta å och amortering av byggnadskostnaderna samt för underhåll av byggnaden; g) att i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter', som må hava meddelats vid bidragets beviljande; h) att, därest något av nu nämnda villkor icke fullgöres eller därest skolan (elevhemmet) helt eller delvis nedlägges, återbetala uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som Kungl. Maj:t bestämmer; 3. beträffande statsbidrag till mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten å befintliga skollokaler, utöver vad under 2 punkten härovan sägs: a) att genom byggnadsföretaget erhållas skollokaler, vilka kunna beräknas under avsevärd tid fylla skäliga krav på ändamålsenlighet; b) att byggnadsföretaget icke föranletts av att skollokalernas underhåll försummats; c) att byggnadsföretaget avser att tillgodose ett eljest förefintligt behov av nybyggnad;' d) att byggnadsföretaget ställer sig fördelaktigt såväl ur yrkesskolväsendets synpunkt som ur allmänt ekonomiska synpunkter; 4. beträffande statsbidrag till förvärv av byggnad, att huvudmannen i tillämpliga delar skall vara underkastad i 2 punkten härovan angivna bestämmelser och villkor för bidragets erhållande; _ 5. beträffande statsbidrag till förhyrande av lokaler att icke utan överstyrelsens medgivande använda lokalerna till annat än det därmed avsedda ändamålet; 6. beträffande statsbidrag till anskaffning av den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt fast inredning och första uppsättningen inventerier för undervisningslokaler och elevhem, att anskaffningen skett enligt av överstyrelsen godkänd förteckning eller plan;

7. beträffande statsbidrag till årliga kostnader för undervisningen vid sådan skola, som jämlikt kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor eller tidigare erkänts som central verkstadsskola, att före den 1 juli 1955 förordnad rektor och fast anställd lärare av skolans huvudman tillförsäkrats minst de förmåner, som angivits i 4 kapitlet nämnda kungörelse.

5 kap. Ansökning om statsbidrag 15 §. 1 mom. Ansökning om statsbidrag, som avses i 2, 3 och 12 §§, skall ställas till Konungen eller, då överstyrelsen för yrkesutbildning erhållit Kungl. Maj:ts bemyndigande att besluta i ärendet, till överstyrelsen. Ansökning skall åtföljas av följande handlingar och uppgifter: a) handlingar som styrka, att skolans huvudman iklätt sig de med skolans upprättande och uppehållande förenade kostnaderna, i den mån dessa kostnader icke täckas av statsbidrag och skolans övriga inkomster; b) uppgift å de kurser, som avses skola anordnas; c) plan för skolans utbyggande under de närmaste åren, därest utbyggnad avses. 2 mom. Sökes bidrag till byggnadskostnader skall bifogas: a) utredning angående behovet av de planerade byggnadsarbetena; b) huvudritningar jämte situationsplan; c) arbetsbeskrivning jämte fullständiga kostnadsberäkningar, innefattande i de fall, då i samma fastighet arbeten planerats, för vilka statsbidrag enligt denna kungörelse icke kan utgå, särskild uppgift om kostnaderna härför; d) därest bidrag sökes för utförande av ombyggnads-, tillbyggnads- eller ändringsarbeten å befintlig byggnad, intyg av byggnadssakkunnig person, att byggnaden är av den beskaffenhet, att de planerade arbetena lämpligen kunna utföras; e) redogörelse för det sätt, varpå kontroll över arbetets utförande skall utövas; f) handling, utvisande sökandens dispositionsrätt till den fastighet, vara byggnadsarbetena skola utföras, ävensom uppgift å värdet av å fastigheten redan befintliga byggnader; g) därest byggnad är avsedd att ersätta äldre sådan, utredning angående sistnämnda byggnads värde och framtida disposition; h) därest ansökningen avser statsbidrag enligt 2 §, uppgifter enligt av överstyrelsen fastställt formulär angående huvudmannens ekonomiska förhållanden till ledning vid bedömandet av statsbidragets storlek. 3 mom. Sökes bidrag till förvärv av byggnad skall bifogas: a) utredning angående behovet av den till förvärv avsedda byggnaden och, där denna är avsedd att ersätta äldre byggnad, jämväl utredning om sistnämnda byggnads värde och framtida disposition; b) ritningar jämte situationsplan över byggnaden samt, därest ombyggnad av densamma avses, jämväl under 2 mom. c)—e) upptagna handlingar; c) uppgift om köpesumman för den fastighet, vara byggnaden är belägen, samt huru stor del av köpeskillingen, som belöper å byggnaden, eller, om huvudman tillhörig byggnad tages i anspråk, värdet av byggnaden vid övertagandet; d) därest ansökningen avser statsbidrag enligt 2 §, uppgifter enligt 2 mom. h) härovan.

k mom. Sökes bidrag till förhyrande av lokaler för elevhem skall bifogas: a) ritningar jämte situationsplan över lokalerna; b) uppgift om lokalernas förutvarande användning och därvid åsatta hyresvärde; c) uppgift om den hyra, som huvudmannen har att erlägga; d) intyg av byggnadssakkunnig person, att lokalerna äro av sådan beskaffenhet, att de kunna anses lämpliga för det avsedda ändamålet. 5 mom. Sökes bidrag till första uppsättningen inventarier skall bifogas: a) uppgift å de inventarier, som äro avsedda att anskaffas med det sökta statsbidraget, jämte specificerad uppgift å de beräknade anskaffnings- och, i förekommande fall, installeringskostnaderna; b) därest ansökningen avser statsbidrag enligt 2 §, uppgifter enligt 2 mom. h) härovan. 6 mom. Sökes bidrag till den första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel skall bifogas: uppgifter å de maskiner samt verktyg och dylikt, som äro avsedda att anskaffas med det sökta statsbidraget, jämte specificerad uppgift å de beräknade anskaffnings- och, i förekommande fall, monteringskostnaderna för den ifrågavarande materielen, ävensom uppgift om eventuell beräknad uppdelning på olika budgetår av de ifrågavarande kostnaderna. 16 §. 1 mom. Ansökning om statsbidrag, som avses i 2 § första stycket, ingives till vederbörande länsstyrelse, som härefter skall avgiva utlåtande angående den procentsats, efter vilken statsbidrag till kostnaderna enligt länsstyrelsens mening bör utgå, samt med detta utlåtande och med bevis, att huvudmannen i 15 § 1 mom. a) avsedda beslut vunnit laga kraft, insända handlingarna till överstyrelsen för yrkesutbildning, som, därest överstyrelsen ej erhållit i 15 § 1 mom. nämnt bemyndigande, har att med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t. Vad i första stycket sagts om länsstyrelse skall beträffande ansökning från Stockholms stad i tillämpliga delar gälla överstyrelsen för yrkesutbildning. 2 mom. Ansökning, som avses i 2 § andra stycket samt 3 och 12 §§, ingives till överstyrelsen för yrkesutbildning, som, därest överstyrelsen ej erhållit i 15 § 1 mom. nämnt bemyndigande, har att med eget utlåtande överlämna densamma till Kungl. Maj:t. 17 §. 1 mom. Ansökning om statsbidrag, som avses i 5—11 §§, ställes till överstyrelsen för yrkesutbildning och skall dit ingivas senast tre månader före början av det budgetår, som ansökningen avser. Dock må överstyrelsen kunna upptaga till prövning senare inkomna ansökningar, då skäl därtill anses föreligga. 2 mom. Ansökning, som i 1 mom. avses, skall, avfattad enligt av överstyrelsen fastställt formulär, åtföljas dels av handlingar, som styrka, att skolans huvudman genom laga kraftvunnet beslut iklätt sig de med skolans upprättande och uppehållande förenade kostnaderna, i den mån dessa kostnader icke täckas av statsbidrag och skolans övriga inkomster, dels ock av de övriga handlingar och uppgifter, som överstyrelsen bestämmer. 3 mom. Sedan överstyrelsen fattat beslut om statsbidrag, som i denna paragraf avses, har överstyrelsen att snarast möjligt lämna riksräkenskapsverket, vederbörande länsstyrelse respektive statskontoret och sökanden underrättelse om beslutet.

337 22

6 kap. Rekvisition och utbetalning av statsbidrag 18 §. 1 mom. Till byggnadsarbeten beviljat statsbidrag må lyftas hos länsstyrelsen (i Stockholm statskontoret) med hälften vid arbetets påbörjande och med en fjärdedel, då byggnaden är under tak, dock att, därest byggnadsföretaget huvudsakligen avser ombyggnad eller mera omfattande ändrings- och reparationsarbeten eller fråga är om ändrings- och reparationsarbeten, som erfordras för iordningställande av för skoländamål förvärvad byggnad, tre fjärdedelar av bidraget må lyftas redan vid igångsättandet. Återstoden av bidraget skall innehållas, till dess byggnadsföretaget blivit genom länsstyrelsens försorg avsynat och godkänt samt länsstyrelsen granskat räkenskaperna över byggnadskostnaderna. Skulle kostnaderna understiga de vid statsbidragets beviljande beräknade, skall länsstyrelsen besluta, att det beviljade statsbidraget skall i motsvarande mån nedsättas. 2 mom. Till förvärv av byggnad beviljat statsbidrag rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse (statskontoret), sedan skolans huvudman styrkt, att byggnaden förvärvats. 3 mom. Statsbidrag till första uppsättningen inventarier rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse (statskontoret), sedan bidragsbeloppet blivit slutligt fastställt. Skulle kostnaderna understiga de vid statsbidragets beviljande beräknade, skall länsstyrelsen besluta, att det beviljade statsbidraget skall i motsvarande mån nedsättas. k mom. Till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel beviljat statsbidrag kan rekvireras under månaderna oktober, januari och april, därest det rekvirerade beloppet avser redan gjorda utbetalningar under budgetåret och rekvisitionen för varje gång uppgår till ett av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt minsta belopp. Rekvisitionen uppgöres i enlighet med av överstyrelsen fastställt formulär och avlämnas till vederbörande länsstyrelse (statskontoret), som har att efter prövning besluta om och utbetala statsbidrag. I övrigt rekvireras statsbidrag av i första stycket nämnt slag i samband med rekvisition av årliga kostnader enligt mom. 5 nedan. 5 mom. Rekvisition av statsbidrag till årliga kostnader skall avse budgetår och uppgöras i enlighet med av överstyrelsen för yrkesutbildning fastställt formulär samt jämte revisionsberättelse senast den 31 oktober näst efter det budgetår, som avses, avlämnas till vederbörande länsstyrelse (statskontoret). Länsstyrelsen skall efter granskning av rekvisitionen snarast möjligt besluta om och utbetala statsbidrag. Har rekvisition inkommit efter sagda dag, ankommer det på länsstyrelsen att avgöra, huruvida sådan rekvisition det oaktat må upptagas till prövning. G mom. Utan särskild rekvisition skall länsstyrelsen (statskontoret), sedan rektor (skolledaren) till länsstyrelsen anmält, att verksamheten vid skolan pågår i huvudsak enligt den plan, som överstyrelsen för yrkesutbildning i och med statsbidragets beviljande godkänt, utbetala förskott för löpande budgetår under tiden 1—15 av månaderna oktober, januari och april för varje gång med en fjärdedel av det av överstyrelsen fastställda statsbidraget till årliga kostnader. Sker under året en mera nämnvärd avvikelse från den i första stycket nämnda planen, har skolan att göra anmälan härom till överstyrelsen. Bör med anledning därav en ändring av förskottsbeloppet vidtagas, skall överstyrelsen härom underrätta länsstyrelsen. Förskotten avrundas till närmast lägre hundratal kronor. Summan av förskotten skall avdragas vid den slutliga utanordningen av statsbidraget för budgetåret.

2 avd. Enskilda yrkesskolor 7 kap. Statsbidrag till engångskostnader och årliga kostnader för undervisningen samt till elevhem

19 §. Enskilda yrkesskolor indelas i statsbidragshänseende i två grupper, A-skolor och Bskolor. Kungl. Maj:t bestämmer, till vilken grupp en skola skall hänföras. 20 §. Till A-skola utgår statsbidrag till kostnader enligt 2 och 12 §§ med belopp, som Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bestämmer; kostnader enligt 3, 5 och 7—11 §§ i enlighet med vad som ifråga om sådana bidrag gäller för kommunal yrkesskola. Då skäl därtill föreligga, äger Kungl. Maj:t medgiva, att statsbidrag utgår enligt samma grunder, som gälla för riksskola. 21 §. Till B-skola utgår statsbidrag med belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer. Till sådan B-skola, som är företagsskola, kan statsbidrag utgå med normalbelopp, som Kungl. Maj:t i samband med fastställande av de i 5 § omnämnda normalkostnaderna bestämmer. 8 kap. Villkor för statsbidrag 22 §.

För erhållande av statsbidrag skola gälla de allmänna och särskilda villkor, som angivas i 13 respektive 14 § 1—6, för såvitt icke Kungl. Maj:t av särskilda skäl medgivit undantag härifrån. 9 kap. Ansökning om statsbidrag 23 §. 1 mom. Ansökning om statsbidrag skall ställas till Konungen och ingivas till överstyrelsen för yrkesutbildning, i vad avser årliga kostnader senast tre månader före början av det budgetår, ansökningen avser. 2 mom. Avses statsbidrag enligt 2, 3 eller 12 § skall ansökningen åtföljas av samma handlingar och uppgifter, som angivas i 15 §. Vad som under 15 § 1 mom. a) sägs skall kunna avse annan än skolans huvudman. Utöver vad i första stycket detta mom. sägs skall till ansökningen fogas följande upplysningar och handlingar: a) det belopp, som sökes; b) skolans ägare och styrelse; c) skolans ändamål, tillkomst och utveckling; d) elevantalet i de särskilda kurserna under de tre sistförflutna arbetsåren och under det arbetsår, då ansökningen ingives;

e) inkomster och utgifter för senast förflutna räkenskapsår, inkomst- och utgiftsstat för det löpande räkenskapsåret samt förslag till inkomst- och utgiftsstat för närmast följande räkenskapsår; f) värdet av skolans tillgångar och skulder vid senast förflutna räkenskapsårs slut; g) skolans fonder och dessas användning; h) det för skolan gällande reglementet eller, om skolan är nyinrättad, förslag till reglemente; i) därest ansökningen avser stadigvarande undervisningsmateriel, skolan tillhörig dylik materiel; 3 mom. Avses statsbidrag enligt 5—11 §§ skall ansökningen innehålla följande upplysningar och handlingar: a) de under 2 mom. a)—h) angivna; b) handlingar, som visa, att skolans huvudman eller annan iklätt sig de med skolans upprättande och uppehållande förenade kostnaderna, i den mån dessa kostnader icke täckas av statsbidrag och skolans övriga inkomster; c) skolans organisation med avseende å kurser, varvid bland annat bör meddelas, huruvida och i vilken omfattning undervisning på parallellavdelningar och samundervisning sker; d) de olika kursernas undervisningsplaner för senast avslutade arbetsår, för det arbetsår, under vilket ansökningen ingives och för det arbetsår, som ansökningen avser, börande planerna innehålla bland annat uppgift å inträdesfordringar, kurstidens längd samt antalet timmar och dessas fördelning å de olika ämnena; e) vid skolan tjänstgörande rektor och lärare, deras utbildning, tjänstgöring och avlöningsvillkor; f) storleken av de för skolan använda lokalerna jämte uppgift på de särskilda rummens användning ävensom på antalet elever, som där undervisas; g) storleken av elevavgifterna i varje särskild kurs under senast avslutade arbetsår samt beviljad nedsättning i eller befrielse från avgift. h) intyg av legitimerad läkare, att lokalerna äro lämpliga med hänsyn till utrymme, uppvärmning, ventilation, belysning och inredning, ävensom att anordningarna vid skolan i övrigt äro i hygieniskt avseende tillfredsställande. 4. mom. Därest statsbidrag sökes första gången eller av annan anledning icke alla de i 2 och 3 mom. angivna upplysningar kunna lämnas, böra de meddelade föreskrifterna i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Om statsbidrag tidigare beviljats, må beträffande de upplysningar, som vid föregående ansökning lämnats och som avse förhållanden, som icke undergått förändring, hänvisning kunna göras till dessa. 10 kap. Rekvisition och utbetalning av statsbidrag 24 §.

Till byggnadsarbeten beviljat statsbidrag rekvireras hos och utbetalas av vederbörande länsstyrelse (statskontoret), i den mån arbetets fortgång styrkes genom till länsstyrelsen ingivna bevis eller intyg, dock att städse en fjärdedel av bidraget skall innestå, intill dessa arbetet blivit genom länsstyrelsens försorg avsynat och godkänt samt länsstyrelsen granskat räkenskaperna över byggnadskostnaderna. Skulle kostnaderna understiga de vid

statsbidragets beviljande beräknade, skall länsstyrelsen besluta, att det beviljade statsbidraget skall i motsvarande mån nedsättas. I övrigt skola de i 18 § 2—6 mom. meddelade föreskrifterna gälla, dock att anmälan enligt 6 mom. skall av B-skola göras enligt av överstyrelsen för yrkesutbildning utfärdade anvisningar.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1955. Genom kungörelsen upphävas kungörelserna den 4 november 1921 (nr 705) angående statsunderstöd till kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning, den 14 juni 1946 (nr 419) angående utbildningskurser för sjömän samt angående statsbidrag till dylika kurser och den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala verkstadsskolor ävensom eljest vad i tidigare utfärdad föreskrift finnes stridande mot kungörelsens bestämmelser.

K u n g l . Maj:ts k u n g ö r e l s e o m ändrade beteckningar å vissa yrkesundervisningsanstalter ; given Stockholms slott den Kungl. Maj:t, som denna dag utfärdat ny yrkesskolstadga, har funnit gott förordna, att vad i allmän författning eller genom särskilda Kungl. Maj:ts beslut finnes stadgat rörande kommunala och enskilda yrkesundervisningsanstalter, sjömansskolor och centrala verkstadsskolor i stället skall i tillämpliga delar avse kommunala och enskilda yrkesskolor. Denna kungörelse etc. K u n g l . Majtts k u n g ö r e l s e o m ändring i k u n g ö r e l s e n d e n 5 juni 1 9 5 3 ( n r 5 3 2 ) a n g å e n d e statlig studiehjälp åt elever vid statsunderstödda k o m m u n a l a o c h enskilda y r k e s s k o l o r ; given Stockholms slott den Kungl. Maj:t har, med stöd av riksdagens beslut funnit gott förordna, att 9 § 2 mom. kungörelsen den 5 juni 1953 angående statlig studiehjälp åt elever vid statsunderstödda kommunala och enskilda yrkesskolor skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 9 §• 2 mom. Rektor skall, därest icke överstyrelsen för yrkesutbildning för visst fall annorlunda medgiver, inom en månad efter kursens början till överstyrelsen insända ansökningarna jämte eget yttrande, vilket avgives efter samråd med kollegiet eller av detta utsedda delegerade. Denna kungörelse etc.

Kungl. Maj:ts kungörelse om ändring av instruktionen den 31 december 1943 (nr 963) för överstyrelsen för yrkesutbildning Kungl. Maj:t har funnit gott förordna, dels att §§ 6 och 7 a skola utgå, dels ock att §§ 7, 8, 20, och 27 instruktionen den 31 december 1943 för överstyrelsen för yrkesutbildning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §• De anstalter, vilka stå under överstyrelsens inseende, äro högre tekniska läroverk: tekniska gymnasier och tekniska fackskolor; konstfackskolan; handels gymnasier; statsunderstödda kommunala och enskilda yrkesskolor, avseende industri, hantverk, handel och husligt arbete; särskilda anstalter för yrkesundervisning: bergsskolan i Filipstad, textilinstitutet i Borås, Lennings textiltekniska institut i Norrköping och grafiska institutet; anstalter för utbildning av lärare för yrkesundervisning; samt övriga anstalter för yrkesutbildning, som enligt beslut av Kungl. Maj:t stå under överstyrelsens inseende. 7 §• Ifråga om statsunderstödda kommunala yrkesskolor skall överstyrelsen särskilt utöva inspektion; förordna och entlediga inspektor; fastställa reglemente och undervisningsplaner; genom personlig förbindelse med skolstyrelser, myndigheter och organisationer söka förvärva förtrogenhet med önskningar och behov ifråga om skolorna; förordna och entlediga rektor; besluta angående tjänstledighet och vikarie för rektor, då ledigheten avser minst sex månader i följd; besluta angående behörighet för anställning som lärare; besluta, huruvida ledig reglerad lärartjänst vid central yrkesskola skall återbesättas eller uppehållas med tillfällig innehavare; pröva ärenden angående rektors och lärares skiljande från befattningen: besluta, om yrkesskola skall vara lokal eller central; bestämma, om viss kurs eller visst slag av kurs skall betecknas heltidskurs eller deltidskurs; godkänna lokaler med fäst inredning ävensom första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och första uppsättningen inventarier; fastställa erforderliga formulär; pröva frågor angående avyttrande eller användande för annat ändamål än som avsetts vid bidragets beviljande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmteriel och inventarier, som anskaffats med statsbidrag; verka för upprättande av nya och, då så befinnes ändamålsenligt, för omorganisation av redan befintliga skolor; samt pröva och avgöra besvär, som bliva anförda hos överstyrelsen.

8§. Beträffande statsunderstödda enskilda yrkesskolor skall överstyrelsen särskilt utöva inspektion; förordna och entlediga inspektor; fastställa reglemente och undervisningsplaner; genom personlig förbindelse med skolstyrelser, myndigheter och organisationer söka förvärva förtrogenhet med önskningar och behov ifråga om skolorna; besluta angående behörighet för anställning som lärare; pröva ärenden angående rektors och lärares skiljande från befattningen; bestämma, om viss kurs eller visst slag av kurs skall betecknas heltidskurs eller deltidskurs; godkänna lokaler med fast inredning ävensom, då statsbidrag utgått, första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och första uppsättningen inventarier; fastställa erforderliga formulär; pröva frågor angående avyttrande eller användande för annat ändamål än som avsetts vid bidragets beviljande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier, som anskaffats med statsbidrag: samt pröva och avgöra besvär, som bliva anförda hos överstyrelsen.

Överstyrelsens kansli

20 §. en sektionschef.

2. Andra byrån handlägger bland annat ärenden rörande organisationen och undervisningens anordnande vid högre tekniska läroverk, konstfackskolan, särskilda anstalter för yrkesundervisning, kommunala och enskilda yrkesskolor inom industri och hantverk samt inom hemslöjd, i den mån dessa ärenden ej skola handläggas å fjärde byrån, ävensom vid sjömanskurser, undervisning i berörda läroanstalter, vanföreanstalternas yrkesskolor byrån, samt yrkesutbildning för inom näringslivet. 3. Tredje byrån handlägger bland annat ärenden rörande organisation och undervisningens anordnande vid handelsgymnasier samt kommunala och enskilda yrkesskolor inom handel samt yrkesutbildning för upprättade läroanstalterna. Tredje byrån biträder därjämte vid handläggningar av ärenden rörande undervisningen i handelstekniska ämnen vid högre tekniska läroverk och driftsekonomisk arbetskontroll vid heltidskurser inom industri och hantverk. 4. Fjärde byrån handlägger bland annat ärenden rörande organisationen och undervisningens anordnande vid kommunala och enskilda yrkesskolor inom husligt arbete samt hemslöjd inom motsvarande område, yrkesutbildning för upprättade läroanstalterna, vanföreanstalternas yrkesskolor området ävensom, utbildning av elever vid barnavårdsanstalter, som med socialstyrelsens tillstånd bedrives av annan än kommunal eller enskild yrkesskola.

27 §. Pleniärenden äro följande: förslag om i plenum; viktigare frågor och arbetsordning;

frågor rörande allmänna avlöningsreglemente; frågor rörande inom överstyrelsen; frågor rörande i tjänsten; frågor rörande åt sådana; principfrågor rörande rörande undervisningsplaner; frågor rörande av rektorsbefattning; allmänna organisationsfrågor nämnda läroanstalter; frågor rörande och ändamål; frågor av och förhållanden; viktigare organisations- och för yrkesutbildning; viktigare frågor om bidrag till årliga kostnader vid yrkesskolor; frågor om större engångskostnader till kommunala yrkesskolor eller beviljande av b drag till sådana skolor, som tidigare icke åtnjutit statsbidrag; frågor om beviljande av statsbidrag till enskilda yrkesskolor; ärenden angående rektorsbefattning; samt i övrigt i plenum.

Bilaga 3.

Sammanställning av uppgifter ur årsredogörelserna för centrala verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor samt vissa andra skolor arbetsåret 1951/52 Antal kursdeltagare i kurser för industri och hantverk, handel och husligt arbete vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. Fördelning efter kursernas längd. Tabell 1—3. Antal kursdeltagare och undervisningstimmar (lärartimmar) samt antal kvarvarande deltagare vid kursens slut i centrala verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. Tabell 4—7 (tabell 7 ger ett sammandrag av uppgifterna i tabell 4—6). Kursdeltagarnas fördelning efter ålder i centrala verkstadsskolor, kommunala tekniska skolor och kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. Tabell 8—11 (tabell 11 sammandrag av uppgifterna i tabell 8—10). Antal kursdeltagare i skolor och kurser för yrkesutbildning arbetsåret 1951/52 i de större städerna i förhållande till folkmängden och till antalet yrkesverksamma inom industri och hantverk samt handel i respektive städer. Tabell 12. Antal kursdeltagare i vissa yrkesutbildande skolor arbetsåret 1951/52 fördelade på län. Tabell 13. Sammanställningen i tabellerna 1—11 omfattar i runt tal 126 800 kursdeltagare fördelade på olika skolformer sålunda: kommunala yrkesskolor centrala verkstadsskolor

121 200 2 700

kommunala tekniska skolor

2 900 126 800

Kursdeltagarnas fördelning på näringsgrenar är följande: industri och hantverk handel husligt arbete

(22 %) (28 %) (50%)

28 100 35 000 63 700 126 800

Antalet undervisningstimmar industri och hantverk handel

husligt arbete

är högst för industri och hantverk och lägst för handel: (58 %) (11%) (31 %)

1 316 000 237 000 712 000 2 265 000

Avbrottsprocenten är högst för handel och lägst för husligt arbete. För samtliga näringsgrenar är den avsevärt mycket lägre i heltidskurser än i deltidskurser: industri och hantverk handel husligt arbete

totalt 13.7 % 23.2% 6-5 %

heltidskurser 7,1 % 5.5% 3.7 %

samtliga

12.6%

6.3%

Trots att endast en liten del av kursdeltagarna går i heltidskurser, faller större delen av undervisningstimmarna — utom i kurser för husligt arbete — på sådana kurser: kursdelt.

industri och hantverk handel husligt arbete

undervisningstim.

(25 %) ( 6 %) (2.4%)

7 048 2 188 1558

(75 %) (56 %) (24%)

985 162 131 717 171969

(8.5%)

10 794

(57%)

1288 848

Kursdeltagarnas fördelning efter kursens längd är för de olika näringsgrenarna följande: antal kursdeltagare i kurser om högst 90 timmar (21 %) 5 873 (72%) 25 190 (51 %) 32 725 (50 %) 63 788

industri och hantverk handel husligt arbete

Tabell 12 innehåller uppgifter om yrkesutbildningen i rikets femton största städer. I denna tabell har också tagits med vissa högre yrkesutbildande skolor, nämligen högre tekniska läroverk, handelsgymnasier, fackseminarier och vissa andra skolor. Siffrorna i tabell 12 visar vid en jämförelse med tabell 13, som innehåller uppgifter om yrkesutbildningen i yrkesutbildande skolor fördelad på län, att de femton största städerna med 27.6% av rikets folkmängd har 39.i.% av kursdeltagarna i yrkesutbildande skolor för näringsgrenarna industri och hantverk, handel och husligt arbete. Av deltagare i heltidskurser har dessa städer mer än hälften eller 52.o %. Siffrorna i tabell 12 kan jämföras med uppgifter om de tolv största städerna från läsåret 1949/50. (Givetvis medtas för 1951/52 endast samma tolv städer.) Befolkning i procent av hela rikets folkmängd. Kursdeltagare i de tolv största städerna i procent av hela antalet kursdeltagare i riket. 1949/50 26 % industri och hantverk handel husligt arbete

1951/52 26 %

heltid 50 % 65% 24%

totalt 48 % 42% 30_%

heltid 51 % 72% 43%

totalt 50 % 41% 29%

44%

34%

50%

37%

Som synes har koncentrationen av yrkesutbildningen till de största tätorterna ökat påtagligt från 1949/50 till 1951/52.

Tabell 13 upptar utom skolorna i tabellerna 1—11 även högre tekniska läroverk, handelsgymnasier, fackseminarier samt skolor för jordbruk och skogsbruk. Sammanlagt redovisas i denna tabell i runt tal 163 500 kursdeltagare, varav 29 500 eller 18 procent i heltidskurser. Fördelningen på näringsgrenar i tabell 13 är följande: totalt

industri och hantverk . . . handel husligt arbete (inkl. lanthushåll) jordbruk m. m. (end. heltid, ej lanthushåll)

heltid

antal

%

antal

%

36 004 54 726

(22%) (33%)

12 821 7 790

(44%) (26%)

69 808

(43%)

5 929

(20%)

2 958

(2%)

2 958

(10%)

163 496

(100%)

29 498

(100%)

Heltids undervisning ens omfattning inom de olika näringsgrenarna i tabell 13 är följande, uttryckt i procent av hela antalet kursdeltagare för varje näringsgren: industri och hantverk handel husligt arbete (inkl. lanthushåll)

35.5 % 14.2 % 8.5 %

Siffrorna i tabell 13 visar vid en jämförelse med läsåret 1949/50 följande förändringar (uttryckta i procent): ökning resp. minskning av antalet kursdeltagare 1951/52 i förhållande till 1949/50. totalt heltid

industri och hantverk handel husligt arbete

— 6% + 42 % + 26 %

— 4% + 35 % -f- 16 %

+ 17 %

+ 15 %

Tabell 1. Antal kursdeltagare i kurser för industri och hantverk (verkstadsFördelning eftei \

Summa kursdeltagare

Kurslängd i timmar

\ .

4>

Yrken och kurser

\ .

•c £ a o-

\ .

K u r s 3 e1 t a g

onder

a o Bo •c

>

1 Svagstr.

(bil,

Betong-

.

m. m

o cementarbetare

.

Värmeo sanitetsmontörer Värmeledn.skötare

Byggn.

T

rH

4 IM

0) o > o

64 27 68 22

23 429 130

21 21

5 31 298 28

57 27 207

85 13 40

71 10 42

77 16

35 24 30

m B B

5*

GO

n

12 5 29

1 ä r 1 i n g s s k o 1o r v i d

ar b e t 9 & r e t o o o o o o o «p CO lO 1 1 r-(1 .H1 T-l o >a IQ o IM m IM 10 11 8 9

«

i

So c <o 14 12

117 191 873 403

5 29

o

o ca 1 >-l to

k u r s e n s o H

o o

Cl

in CM

1 o

r-l

3 31 258 19

46 17 192

_ 64 27 22 60 382 22 124

14 18

2 49

59 55

290 39 82

75 11 32

53 6 86

58 11

2 493

56 7

829 147

-

traktor

o radiotekniker.

Guldsmeder

o

<©

20 17 65 66 157 174 242 271 852 988 416 447 9 9 3287 2778 28 28 274 345 130 168 113 96 40 48 4 7 14 15 581 716 67 78 Motortekn.

o

IM

a r e

o inredn.

Cellulosaindustriarbetare

snickare

.

306 331 122 129 1751 1488 133 161 86 114 95 89 20 17 47 39 14 13 18 17 27 28 2 2 71 59 292 821 52 62 118 169 33 42 174 191 578 651 32 36 12 10 70 58 402 457 25 25 96 108 993 1112 407 489 65 69 135 118 129 147 13 5

223 49

8 38 88

~ 202 10

30 24

20 10

30 20 47

169 86

80 77

17 98 19

14 21

8 11 21

39 82 18 8 1

11 269 26 15 22 8

101 40 51 173

20 13

8 13

211 15

3 37 14

13 91 5

62 60

582 22

48 8

80 16

16 9

21 11 86 10

15 8

17 6

71 112

24 11

10 9

115 13 149 8 568 36 3 34 16 110 25 24 1094 223 42 124 42

92 6 10

184 15

36 14

10 51 5

93 48

516 18

48 6

22 16

14 8

85 13

47 9 157

17 2 10 11

85 63 18 5 1

10 233 22 14 18 7

12 10

35 7

—

'•

ikolor, lärlings- och yrkesskolor) vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. cursernas längd. K u r s d e l t a g a r e 8 1 Ut o oo o

u

o

CO

<D O

>°

l

:0<°

rH O CO

m CM 20

m

22 B B a

a - o C O

o o

u n d e r o o CM

ta

o

1 24 25

CM

o CM

o o

O

T-l

y r k e s s k o l o r

> o lo :0<°

m B B s co

So o «=

o o 1

a r b e t s å r e t

oo CM

J^ oTw T Jl

CO

i

CO

o oo eo 31

vid h CD O

to

oCM

o

rH

lO

1 T

O)

36 T-l CM

37 Kursdelt. i verkst.skolor

k u r s e n s slut oo o oo m oo CM

CM

1 CO

to

1 T-l

oCM

t-l ta

40 TH

o

OJ

CD o

> o 0<°

m B B

•"• h Ola "O £

0 CD 3 .O %4 S3

CO

a 0)

8 66 2f 21

7 65 22 19

8 339 1044 23 43 10? ?,8 40 7 12 6 215 67

9 966

CM

24 18 30

101 173 756 375

24 16 16

— — ——

— 1473 1 —

43 4S

i "9

— — 306

14 8

22: 6! 7 18

35 — — 6

26 172

400 23 55 129 31 43

——— ——— ———

24 14 12

— — 10 — _ 34 —_ _ _ 5(1 9fi — — 12 27 _ _ — — — 1 8 82 — — — 41 — 36 13 9 22 26 22 156 —— 9 8 6 — _ — 20 17 — 6 _ _ _ 9 5 65 8 12 8 _ 9 19 — — — — _

86 45

— 649

— — — 17 - - 10

17 39

—— — —

2 59

2 42

— - — —— ———

34 59 115 44

IS — 1 * 35

— — — 231 — 206 2876 12 28 11 — — — 68 1 12 19 — — — 15 28 37

— — 88

49 100 161 111

— —

94 145 106

— — 76 — — — — 10

_ _

88 62 8 — — — — 16 — 21 — 87 11 ———— — 16 — 46 — _ 8 15 54 6 — — 80 — — — — — — _ 10 19 8 27 17 4 _ — — — 132 — — — — — — — 42 42 42 — — — — — — — — — — — _ _ 9 — 8 495 32

38 12

4 205 60

129 122 81 fi 301 14 13 88 35 65 65

5fl 38 21 42

8 18 ti 83j 12 — — — 49 —1 — 10 — 71 12 — — — 42 _ _ 9 __ 63 276 256 11 25 — — 20 76 - — — 975 15! 9 25 — 35 — - - — 84 15 6 22 _ 33 _ 12 18 18 — — — — 18 _ 18 — — — — — — — b 7 82 52 13! 13 14 15 116 124 116 — 175 — 8 — 142 27 48 7 9 14 9 _ 2 39 ' _ " — — - — — — — — - — — — — - 27 26 11 11 — — — 38 43, 16 — 19 — 20 — — — 98 38 13 - 13 — 20 — _ _ 84 7

~l

5 Skinn-

o

|

10 | 11 ! 12 |

8 I 14 | 15 | 16

läderindustriarbe

tare skoSkoind. arbetare makare Körsnärer o pälssömmerskor Skräddare Herrskräddare Damskräddare Klänningsömm Konfektionsindustriarb. Textilarbetare Vävning nattmodister Tvättpersonal Frisörer Herrfrisörer Damfrisörer Badmästare o. baderskor Hotell- o. rest. personal Charkuterister Mjölnare Blomsterbindare Typografer Fotografer Bokbindare Färghandelsbiträden Sjömansskolan Skeppsbyggare Konditorianställda Trädgårdsskötsel Lervaruarbetare Eem-tekn. industri Konsthantverk o. konstindustri Div. slöjdkurser Textning, välskrivning . . . Blandade hantv. o industriella yrken Yrkesritning Teknologi Yrkesräkn. o matematik . Räknestickans användande Ealkylation o. bokföring f. erh. av mästarbrevkompetens Bokföring Skattedeklaration Sv. språket m. aff. skrivning Praktisk uppsatsskrivning Engelska Franska Yrkeshygien o arbetarskydd Arbetsledning m. m Förmariskurs Kurser för inträde t. högre tekniskt läroverk

30 188

51 82 13 11 345 140 110 46 29 52 51 174 594 17 224 166 25 129 261 40 99 28 152

84 13 11 367 178 132 50 32 58 52 206 630 17 261 168 25 133 277 45 109 33 172 12 178 44 50

37 118

8;

-

230 123 1121 3 133 223 181 73 3o 172

— 64

12 21

—! 150

-

111 10.)

lo!

33 22

581 52| 105, 514j

—

10 i

-I 58 21 i 6 —' 291 31 i 111 261 865 38

7|

M

—

— I 41

66 124 126 41

20 84 16

583 519 40

433 492 27

26 98 17

727 45 795 153

761 528 26 596 143

164 145 226 174 10 35 95 223 1531

4 53

8 68

8 53,

4 53

84 12 82 18 10

60 12 82 18 10

30 11 59 16 9

707i

12|

79 216

71 155

102 70

446 17 672 645 45 493 153

110 10

74 12 82 18 46 34 118

11 59 16 89 2S Kl?

n! —

22 9-1 13

18 48

—

156 102 157 1-1 7 19 178 47

148 — _!

_l

_

-

— 12

20 21 8

14 53

10;

_

1631 44 50 65 j

149] 44 83 57

456; 185|

105911495 S u m m a 22445 1917312457 1865 2007 1007 2760 1507

6 8 3 1 4 8 4 0 2084 1 5 4 5 1 6 4 1

1 24 25 | 26 27 28 | 29 30 31 32 | 33

34 | 35 36

40 | 41 42 | 43 1 44 I 45

- -1 ~

-

— — —

- - - - - - - -

— —

— - — — — —

—

— — _ — — —

—

—

— - — —

—

—

104 38

— —! — — 37

— —

20 6 28 11 25 344

11 34

—

— — —3 — 10 — 26 — 58 21 " — 36 — — — 139 — — — 12 11 — — — — — — 9 — 10 - - — — — — —

— — "

— — -

_ - - — — — —! —1 — ~ ~

— — — — ~

52 51 82 481 195 122 3 129 207

98 87

- -

-

-

- -

-

_ 8

8 _ _ _ _ - — 8 — - — — — 101 84 — — — 5 24 - — — 116 86 _ — — 5 22 17

28 22

— — — — — — — — — — — — 10 — — — 12 ~ — — — — — 8 - 46

66 28 152

— — — —

134 44 33 48

—

-

-

—

—

— _ — — 10 54 — - - - - -

— _ — _

_

-

11 11 78 222 214 8 42 89 R 8 32 29

9? 113 17 29 28 1? 22 46

54 8

—

55 21

177 61

36 34 102

30 13

53 47 11 59 16 9

— 16

36 13

— —

21 23

—

—

—

—

15 23

-

-

-

30 28 93

— 35 16 51 26 12 38 £59 1217 613 12418! 959 592 599 183 458 364 256 557 322 4290 842 491 476 129J 369 308 228 493 308 3644 14 352 162

11 15

— — _ _ 206 76 50 61 — — - 82 6 17 6 _ 13 19 _ 81 71 77 49 — — — 24 — 302 71 68 58 30

9 107 4

-

33 82

97 9

33 84

- - - - - 21 - - - 9 - - - - - 9 237 10 42 51 19 46 6 35 60 _ 269 5 37 86 14 22 5 26 51 196 419 — — — — — 59 — — - 59 — _ — _ 59 59 13 23 584 467 26 368 143

22 115 11

!

1 3315 3111

Tabell 2. Antal

deltagare

L u n d e r

i kurser för handel (handelsskolor, lärlingsFördelning efter 1

ä

i

k

n

o

o

vid

a r b e t s å r e t

r k u r s e n s

slut

Yrken och k u r s e r

13 Handelsskolor: 3-åriga

terminskurser frivilliga Kurser

ämnen

i handel

Detaljhandelsanst

256 211

5-1

99 285

197 Kontorsanställda K o n t o r s o. h a n d e l s a n s t .

.. 29

Svenska

32 Engelska

174 Tyska

11 Franska

46 Spanska Svensk

Maskinskrivning

21 1733

5 099 3 206 1290

'

25! i 94!

25! ! 12!

—

—

5 Handelsräkning 25

3 304 1770

569 Handelslära

7 Bokföring i)

46 Bokföring

o.

annat

ämne 2

R e k l a m o. f ö r s ä l j n . t e k n i k )

685 Medborgarkunskap

49 Övr. ä m n e s k o m b

3 Försäkr.

kurs )

Engelsk

stenografi

Tysk

13!

-

ämne

an v

4764 2259 141

3318 Maskinräkning

Räknest.

10183 4 071 2 606

507 M a s k i n s k r . o. b o k f M a s k i n s k r . o. a n n a t

stenografi

75 393

62!

85 136

37 61

stenografi

Varukännedom Kundbetjäning Övriga

kurser

S u m m a i 15 399 5896 3020 1123 1339 i med 2 »•

skattedeklaration. textning, skyltning o

bankteknik

»

plakatmålning.

371 375 426! 108 28057 11677 4548 2177 786 1002 262 308 332

ch yrkesskolor) ursernas längd.

vid kommunala yrkesskolor arbetsåret

1951/52.

Handelsskolor

1 o under

arbetsåret

vid

kursens

slut 0> *33

a5

OJ O

-o 2 O <D 3.Q

>° 25

'i 8

80 Summa

1781 1681 1781 89

51 1480

584 1040 197

300 21

10616 74 173

121 485 25 188

91. 19(1

3872 69

1403 49 37

219 178

124 32 151 35 112 I 2883'1012

121 108 32 28 164 119 21 136

4724 2 2561 759 476

-

3618 2188 2068!34969 26846

353 23

Tabell 3. Antal kursdeltagare i kurser för husligt arbete i (husm,odersskolo Fördelning eft<

N.

L

Kurslängd i timmar

x^

u n d e r Yrken x. och k u r s e r

\

Ba o o

o

CM

T-l

T

ro 4

1-1

1 T-l

o c* 7

ta 6

r

l

a r b e t s å r e t o o o o o o o lO to c* CO

l

TH

to 3

o

o en

ä

1 T-l

•Q 8

i

n

CD O

o 9

s

s

k

o

l

o

r

vid

T O> »o CO

g

g B B 3

Bo q to

o

o

ro to

CO

k u r s e n s o o lO o

o

CM T-l

lO

TH

T

1 ro 14

H CM TH

T

T-l

ta

CM

O CO

slut o o to

o

lO

1-1

o

il

CO

20 Husmoderskurser

Barnsköterskor

57 8 485

324 4524

4(

S t o r k ö k s p e r s . m . fl. . . 366 4860

780 1305

2990 1106

4553 2961 1037 275

86 241 28

141 Sömn. av barnkl

511 121

13 31509 14

872 3164 1180

60 ...

191 H e m i n r e d n . o. h e m v å r d

248 Hem

och

familjefrågor

83 Kurs

i

barnbespisning

Summa

41 237

-

66 200

28 466

ii

854 3180 1113

4.

21 76

-

— 140

1483 1474

1488 144

460 101

130 T v ä t t o. s t r y k n i n g

5 510

-

800 12037 9 914 3580 1939

21 76

42 1230

432 578

834 12934 10695 3942 2186

677 1160

—

57651 8884 18569 11922 5828 6006 1664 456 385 16

9063 19991 12895 6395 6410 1759 519 440

354 179

yrkesskolor) vid kommunala skolor arbetsåret 1951/52. cursernas längd. Y u n d e r a

a a

So o o

CO

o

O O

IM T-l

o

- I

ro

!

T-l

O HD

r

k

e

s

s

k

o

l

o

a r b e t s å r e t O

o

ota CM

1 O CM

§

o

cd

O to

CO

w o

28 IM

> o

a s

:5«>

3 CO

31 CO

So

o to

o Cl 1 T-l

vid o CM T-l

to

ro

34 CM

7 724

T-l 25

4 400 1238

14 1186

32 Husmoderso. b a r n s k . kurser

r

kursens slut o oo o oo o

ta

to

!

1-1

IQ

IM T-l

ta TH

O

CM

TH

38 T

1 o

1298 1193

ccS

CD O

a a 3 CO

CO

88 11

CD

o

co

CM

<- h

Summa

a

CD

CD

u

td TT £ 3 CD CD

h

cp ocd

•O £

B CD

33 J4"m

C CD 3-D t-t cd

14 1129

9671 8853

5851 5651

422 29 061

-

10 1393 12

5 431

10 90

-

260 422

32902 30359

10 1298

266 432

1323 1221 656 579

5568 5488

179 327

39 30

56 190

246 80

56 190

1483 1474

60 191

53878 2509

11 121

4540 2415

297 10 12

1500 63749 59692

355 82

Tabell h- Kursdeltagare

och undervisningstimmar

i centrala verkstadsskolor,

skolor samt kurser för industri och hantverk arbetsåret

Verkstadsskolor:

Summa därav vid kommunala yrkesskolor . . . . 1

tekniska

yrkesskolor

1951/52.

Antal skolor

Kursform

vid kommunala

Antal kursdeltagare Undervisvid kursens slut ningstimmar under (lärartimmar) arbetsåret antal %

75 19 57

934 607 439 742 493 891

5 999 2 684 3 315

5 536 2 425 3111

92.3 90.4 93.8

202 042

66 288

4 239

3 606

7 3

91160 50 555

2 946 1049

2 638 996

89.6 94.9

260*

1 3 1 5 948

28 075

24 236

784 072

22 445

234 Summan anger antalet skolor; vid en skola kan finnas flera kursformer.

Tabell 5. Kursdeltagare

och undervisningstimmar

kommunala

yrkesskolor

Antal skolor

Kursform

i kurser för handel vid

arbetsåret

1951/52.

Antal kursdeltagare Undervisningstimmar vid kursens slut under (lärartimmar) arbetsåret ital %

131 717

2 068

1 3 48 1 1

6 152 12 407 111386 1472 300

127 190 1781 39 51

116 184 1681 36

91.3 96.9 94.4 92.3 100

Lärlingsskolor

87 834

28 057

Yrkesskolor

17 478

4 724

237 029

34969 Handelsskolor därav 3-åriga 2-åriga 1-åriga terminskurser frivilliga ämnen

Summa 1

Jfr not under tabell 4.

51 21160 3 618 26 846

75.4 76.6 76.8

Tabell 6. Kursdeltagare

och undervisningstimmar

vid kommunala

yrkesskolor

Antal skolor

Kursform

Antal kursdeltagare Undervisningstimmar vid kursens slut under (lärartimmar) arbetsåret antal % 499 109

57 651

53 878

40 938

4 540

4 314

117 227

54 742

353 1

712 016

63 749

59 692

93.5 Barnsköterskekurser

arbete

1951/52.

349 Yrkesskolor

Summa

i kurser för husligt

arbetsåret

Jfr not under tabell 4.

Tabell

7. Sammandrag timmar

av tabellerna

i centrala

k, 5 och 6. Antalet

verkstadsskolor,

kommunala

yrkesskolor

kursdeltagare

och

kommunala

tekniska

skolor

arbetsåret

1951/52.

undervisningsoch

Antal kursdeltagare

Undervisningstimmar (lärartimmar)

under arbetsåret

934 607

5 999

5 536

439 742 493 891

2 684 3 315

2 425 3111

90.4 93.8

131717 171 969

2188 1558

2 068 1500

90.6 96.3

Lärlingsskolor därav industri och hantverk handel husligt arbete

788 985 202 042 87 834 499 109

99 841 14133 28 057 57 651

86 892 11854 21 160 53 878

87.0 83.9 75.4 93.5

Yrkesskolor

124 704

13 503

66 288 17 478 40 938

4 239 4 724 4 540

3 606 3 618 4 314

85.1 76.6 95.0

21851 91160

758 2 946

602 2 638

79.4 89.6

2 264 993 1 733 117

126 793 121 163

110 772 105 711

87.4 87.3

Kursform

Verkstadsskolor därav centrala kommunala Handelsskolor Husmoders- och barnsköterskekurser

....

därav industri och hantverk handel husligt arbete Kurser för inträdessökande till HTL Tekniska skolor Summa därav kommunala yrkesskolor

vid kursens slut antal

Tabell 8. Åldersfördelningen i centrala verkstadsskolor, tekniska skolor samt kurser för industri och hantverk vid kommunala yrkesskolor arbetsåret 1951/52. Kvinri 1. kursdeltag.

Mani. kursdeltag. Kursform

18—24 över 24 år år

under 18 år

18—24 över år 24 år

Summa

166 3 960 1444 66 1659 862 100 582 2 301 3 208 3 410 5 716 347 1 162 2 202 409 129 206 88 1206 1629 7 732 7 631 9 919

255 52 203 522 71 8 1

164 42 122 612 180 5

10 3 7 665 277 1

5 999 2 684 3 315 14133 4 239 758

2 946

28 075

under 18 år

Kurser för inträdessökande till HTL . Summa

Tabell 9. Åldersfördelningen i kurser för handel vid yrkesskolor arbetsåret 1951/52.

Kursform

Handelsskolor därav 3-åriga 2-åriga 1-åriga terminskurser frivilliga ämnen

kommunala

Mani. kursdeltag.

Kvinnl. kursdeltag.

under 18—24 over 18 år 24 år

under 18—24 over 18 år 24 år

56 95 372

6 2 235 4

63 87 804 6 38

2 5 289 25 2

30 3

Summa

2188 127 190 1781 39 51

Lärlingsskolor

2 807 2 748 3 304 7 824 6 890 4 484

28 057

Yrkesskolor

980 506 1350 985 712 191 5 497 8 563 4 342 9 328 3 532 3 707

4 724 34969

Summa

Tabell

10. Åldersfördelningen

i kurser

yrkesskolor

Kursform

Yrkesskolor Husmoderskurser Barnsköterskekurser Summa

Tabell

11. Sammandrag verkstadsskolor,

kommunala

under 18—24 över 18 år år 24 år

under 18—24 över 18 år 24 år år

Summa

2 228 16 247 37 562

57 651

4 540

2 844 18 445 40 820

63 749

S, 9 och 10. Åldersfördelningen

arbetsåret

vid

skolor och kommunala

centrala

yrkesskolor

1951/52.

Mani. kursdeltag.

Verkstadsskolor därav centrala kommunala

vid

Kvinnl. kursdeltag.

tekniska

Kursform

arbete

1951/52.

Mani. kursdeltag.

av tabellerna kommunala

för husligt

arbetsåret

Kvinnl. kursdeltag.

under 18—24 över 18 år ar 24 år

under 18 år

18—24 över ar 24 år

Summa

3 960 1659 2 301

1444 862 582

166 66 100

255 52 203

164 42 122

10 3 7

5 999 2 684 3 315

Handelsskolor

2188 Husmoders- och barnsköterskekurser .

—

—

—

6 052 6 532 10 223 10 574 23 749 42 711 3 208 3 410 5 716 522 612 665 2 807 2 748 3 304 7 824 6 890 4 484 37 374 1203 2 228 16 247 37 562

99 841 14133 28 057 57 651

Lärlingsskolor därav industri och hantverk handel husligt arbete Yrkesskolor därav industri och hantverk handel husligt arbete

539 347 191 1

Kurser för inträdessökande till HTL .

129 Tekniska skolor

1883 1162 712 9

3 203 2 202 985 16

683 71 506 106

2 946

Totalsumma 11302 11721 15480 13 029 27 981 47 280 därav kommunala yrkesskolor 9 555 9 653 13 785 12 976 27 927 47 267

126 793 121163

2 773 180 1350 1243

4 422 277 980 3165

13 503 4 239 4 724 4 540

oc

Ti C

ii H o

4a

•s P) H-J

OJ "i

*3

W »fl

t* O

CO

& o

T , 0)

> "il*£

•H

uf3

t*

2 g*

jq

rH rH

Cl

r-i

*

CO Cl rH

CO Cl

• *

to H

H

>K<

rH

rH

rH

H -

to

O IM

rH

t*

r".

09 O

Q)

M

§3

^ a

to g

v

to -Sä

$

J3

to -i*

00 - * Cl

n

iC

ta

o

.

D O

Z

6o5

a 2? 3 >

3 K

-M

rr

*"•

-sä

-<

• Ö ^

•a -Sä"

5 »*3

g »3 O

**

O rH

t -

co

rH

-Sä

S

C

P

*

"*3

"Ö

te

*

"o -Sä

o

ta ta

•o««< -*

1) fi

CO •o

v fi

0)

lO

J3

o

CO

IQ •O» rH

-# ro

CO

IQ

"C

lO

Cl

•»*

rH

to

O

lO

5f

ta ta

Cl CO t -

eo

ro

rH

to

Cl

rt

Cl

Cl

"<1<

r^ »• »~

• * Cl

Ol

CO CO

CO

Ol

•"»•

O rH

CO

to to

to

CO

ta

oo

ta

rH

r-

te

8 H

00 ta CM

•O CO Cl

00 CO T)<

Cl

lO

» >o 3

•8 g

t~ IQ

o>

cc

lO

Cl

CC

rH

to

Ol ta Ol

Ol

O)

Ol

c

ta

Cl

Ol

CM

H

ta N

9 J2

3*

o

t> cc

to

I

IQ

CO

CC

ro

•^

1 CO

CO

oi to tO

O rH

Ui

<* **

•>*

w rH

r~

1 1

"SS s CO BOJS

to

o IM to

5*

"3,8

r-<*

Cl

rH

t»"

1*

-*

i,4a

tj"

ro o

I

cq en

co ec

to

-*

rH

11 CO

to

• *

« -*

1 O Cl CO

1 I

to

1 Cl Cl

oo

Ol

Ol

to

Cl Ol

,, to

rH

00 Cl

Cl ••

cr

co

to

1 *

c

rH

-* rt

a>

m

a»

"O

ja

13 J3

•u A

ci

to

to

ta

ro

rH

00 Ol

Ol CM

CO CN

oo

r-

c>

00 CO Cl

CO

00 i-

HJI

CO O •>* 00

00 Ol rH

HJl t -

to

CO Ol Ol rH

Oj

.O

OS

f*

03 J

00 ta Cl

t~

eo

lO Ol

I

•"»•

t~

eo

to

a> -O

a> J3

ro eo

c

rH t -

K

•o

i> ja

rH

IO

T-<

00 CO

CO -0<

SM

t *

rH

•C X I

• *

lO

to

Cl

rH

CO

lO

C1

Cl

35 co

ta

O ta

5"°

Cl

»• t o

r^

1 1

ta

O

B I

O

*•*

1 CO rH

rH

l d Ai

sa

•SS

OJ

M

O

Cl

rH

Cl

s>

""

Cl rH O

to o -*

T:

R

to

t3* J=J

o aia-c

Cd

rH

l-H

-* t o

Cl

T-\

co

S s

12 "Ö -2

o ta

Centrala verk stads skolo

3 13

SO

Enskilda y rkestekn. sko or sa vissa kui ser v skolköksse mina

a -sä

C-l

§3 Övrl ga sko lor

-2 6,

Ol

3 Ä

C!

os ^ 3 Gj

01 T3

OJ

M ^ A

i &

a •O

rH

Elev urse ustr an tv

U _ H

<u

H3

M

§3

""

">

<U

Ä

Ol

M

K C

o> -O

CO

01 OJ

"C

ja

o ro

HJ

-Sä

•w

Invånarantal antal yrkesverksamma a) ind. o. hantverk b) handel

Ä ta to CO Cl

r~

00 CO rH

O rH

si

J=

* * CO

oo

to

tO

ci

ta

rH rH t -

co

tO

to co

TJI

00 ID

cö

fi

tO to tO

oo O ta rH

oi rrH o

ta r-<

J2

te

^ "6

si <y -O -O 13

3 i:

1 M

O

T-

o

i o

m

te

a p.

bo o

:c

H

t

:o O

9 M o

g o

ti

bo

(-

M

H

C

t-

& &

K

C.

t -

ro -* 00

Tj<

03 J2

^j

^j

,_;

^j

•O

A

"O

Ä

•0

fi

t.

CO

H H

Cl

eo

T*

iQ

Cl

+;

j

•

-o

4) J3

«*

0) •c

a 3J| 1

H Cl

o

iQ

-?

i

TJI

,_,

IQ

to

Cl

eo

-K

CO

**

IQ

CO

Cl

Cl

eo o

t iQ

O rH

c-.

O

o

to

Cl IQ

IQ -T

TJI CM

o o

•a

ja

•O

ja

«3

ja

to rH

vO

CO

CM

t a

1-1

..

T*

o i-i

00 CO

00 CS TJI CM

CO

Cl IO IM

eo

Cl Cl Cl

Cl

ro

fi

ro

c.

iO

"3 •O

Cl Cl

^

eo co

Cl

to to

J-I

Cl

eo

rt

O eo

rH

o

rH

Cl

o

Cl

IQ

rH

r t

TJI

~

Cl

IQ

co

CO

00 CD

era T* •H

•"* 00

co

T*

Cl

CC

c. t-

IQ rH Cl

TJ<

CO

i-i

10 IQ Cl

o

to

CO IQ tji

I -

CO t-

ta eo »o

rH TJI

rH

o

Cl IQ rH

to Cl Cl

1 1

1^

TJI IM

to

iQ CO

CO

.c

rH

to

IQ

o

ro

eo

Cl 00

1 35

tc Cl

CO

o

IQ Cl

o

1-

CS

Cl

rH TJI

eo co

•Q X

CO

iO CO

c.

o

s

1 1

rH

ro

Cl

en

to

o c-

^7

TH

o

-*

1 I

| |

1 1

'

1 I

I

to Cl Cl

iQ

|

c to

| |

1 1

rH

| 1

[

1 1

o

CO

CO

o

c-

1 1

| |

| 1

1 CO CO

00 CO

en

CO

cc Cl Cl

1 1 IQ IQ Tji

1 1

1 Cl

Cl

o cc

1 1

to

1 TJ< to

o

rH TJI CO

1 1

to T-l

1 Orol

o

TT

to

o

Cl

TJI

ro ro -<

1 1

|

1 1

TJI TJI

1 Cl ta Cl

TU

1 to

1 o

Cl TJI

CO

CO

CO

o

Cl

1 I

eo eo

00 CO 00 TU

rH

o to

o

«

CO

ta r-

T-l

in M

T*

8 CM TH

eo Td C-

s CM

5 Cl TJI CO

Tji

a TU

00 Cl iQ

H Cs Cl

a»

1 Cl iQ

ro

ro to

3 "3 "O

J3

Cl Cl OO

T *

co

ta

CO

to o rH

-H

"3

eo

IQ

CO

o iQ

«e 3"

00 Cl

oo

o

Cl

3 3 o IQ to -T

"0

ja

Cl

eo

CO C:

IQ

IM

o H

CO -f

lO

3 2"

T3

Cl T* Cl IQ

"c? 2*

Cl

ro

1 CO lO

ro to

1 O TU

o eo

fi

eo

CO CO

TJI

CO

ro

ta CO

oo

to

o iC

Cl CO

o 00

to

00 00

o ro

00 t -

ro co

TJI

'5 2

o IQ

ro o

Cl

eo

J2

CO IQ

c»

IO

Cl 00

o

IQ O

Cl Cl 00 CO

J^

"3 3 ja

ro

to

-H Ol

Cl

W

to eo

O

CO

to

•Q Cl

•t

"3 3 >o j a

T3

TJI

"o?

ro

00 CO

IM

"3 3 -a j a

•o

to

eo

eo

3 3

ja

CO

o

CO

Cl Cl

"3

ro

CO Cl

rH

2"

o

Cl

ta eo

to

CO

c»

Cl C» CO

•J} 3

'ä? j a

o»

ja

Cl

o

'ö?

CM

o

"3

IQ ÖS

TH

ro

o

t» •Q

CM

CO

eo

S

IQ N

'G

t TJI

ro

Cl Ci

TS

"3

o Cl Cl

JO

ce

tu Cl •ti

M

>

O r3

c

3 B

CS

a M

T)

B

P< :o M

:eä

:5

Ö

1-5

os

a "3 «2

TH 03

M

Tabell 13. Kursdeltagare i yrkesutbildande skolor för industri och hantver

I n d u s t r i o. h a n t verk m . t e k n i s k utbildning

L ä n

1 Sthlms stad

....

Sthlms län

Deltid

Heltid

5659 2038 617

Uppsala län

....

Södermani. 1. . . Östergötl. 1

|

269 159

H u s igt arbete

Handel

yrke 3 s k o 1 o r

Ko m m u n a l a

G r u p p s u m m o r

I n d u s t r i o. hantverk

Husligt arbete

Handel

Sum ma

Summa

Deltid

Heltid

Summa

Deltid

Heltid

Summa

Deltid

Hel- Deltid tid

Hel- Deltid tid

Heltid

7007 1304

8 311

1934 1099

459 6 256

14 94

2 253

104 1451

65 2 203

90 1879

-

4 44

62 1740

3 69

7 697 12357 2 387 14744 886 793

1696 916

65 90

1761 1006

50 486

2 71

2 562

2 556

3 698

348 1763

129 8436

7 22

Jönköpings 1. . .

2 030

3 365

60 1952

29 3 078

612 Kronobergs 1. . .

-

26 1281

-

2 41

65 1976

3 57

-

-

27 1226

2 48

-

88 2171

5 00

255 2281

136 5411

10 28

2 92

Kalmar län

....

Gotlands län . . .

184 Blekinge län . . .

487 Kristianst. 1. . . .

2 215

2 506

698 Malmöhus län

2 682

4 405

5 970

—

-

58 1654

468 1170

154 5719

8 58

10 89

3 49

Hallands län . . . Göteb. o Bohuslän

2 857

2345 1661

Älvsborgs län . .

810 2 744

160 6 065

Skaraborgs 1. . .

60 1162

44 1772

65 Värmlands 1. . .

43C

2057 1245

2 302

2 272

179 1669

58 2049

4 88

3 006

16 2 706

-

2 94

28 2144

3 47

Örebro län Västmanl. 1.

...

Kopparbergs 1. . .

-

2 377

754 Gävleborgs 1. . .

2 200

*916

81 2116

3 90

Västernorrl. 1. . .

2 002

104 1699

145 1701

462 Jämtlands 1.

18S

-

-

-

-

102 1926

3 40

225 1455

3 07

Västerbott. 1. . . . Norrbottens 1. . .

245 166

51. 90S

757 1064

1195 671

157 255

1352 926

1925 1456

249 236

671 Summa 23183 12821 36004 46936 7790 54726 63879 592S 69808 18229 4216 32724 2245 61810 1909 12116 i Siffrorna

inoni p a r e n t e s a n g e r a n t a l e t deI t a g a r e i delt i d s k i r s e r

husligt arbete samt jordbruk och skogsbruk arbetsåret 1951/52 fördelade på län. E n s k i l d a y r k e s - o. t e k n i s k a s k o l o r s a m t vissa k u r s e r vid skolköksseminarier Industri o. h a n t verk

Husligt arbete

Handel

488 7 265 147C

— — 245 18

- — 95

820 125

16C

29S

x& t*

S u m - Oo> -g; ^ ma 3

>

24 Af- Dag- S u m ton- sk. ma sk.

751 1198 12 486

fH O) ~m 03 O

L a n t b r u k s - o. s k o g s undervisning m. m. (end. helt.-undervisn.)

S C co M T3 O) - j

P 03

Hel- Del- H e l tid tid tid

o°,

Tekniska skolor

3 V,

Hel- Deltid tid

Deltid

6 -

b o

•o

c

a-

i °

%

"3 03

a

CJ:

C

,

3 O

Ii Smu ma - Del- H e l - S u m -

ej ja -;•* ja

0 °

or a M ra; C t» '•°2

! ! 5 •* C c3 oä —'

•3d 81

-

451 (482)

-

-

5C

2c

-

— -

-

-

— - 285 — 675

— 16C

— 160

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

458 Totalsummor

o <-

— 42 198 — 15 156 - 191 — 165

tid

tid

ma

25 023 5 778

3 051

2 786

3045 3907

(.91)

— — — 22 64 71 157 100 - - 281 - 121 - 402 119 - - 92 - - - 92 114 - - 152 - 118 - 270 - - 332 - - - 332 275 - - — - 19 - 19 - 13 1444 147 121 82 1807 - - 242 - - - 242 -

-

212 1175 1056

807 3317

-

-

-

-

-

-

-

69 1009

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

-

i

_

-

-

-

-

-

-

-

- - - - -

-

-

60 107

-

-

-

-

-

-

183 183

2484 1141 14212 3453 2039 2 413 25314 2684 1897 1049

i

3 495

2 697

11181 2 281

9 653 3 668

10 610

3 379

5 013 1073

— 216 - 80 - 103

3 010

3 602

3 631

-

3 365 1061

2946 3731 2092 2353 1607 (573)

275 330 4565 133998 29498 163496

Tabell

lh. Elevantalet

i allmänbildande slut, i högre skolor

skolor

år 1952 (i folkskolorna

vid höstterminens

vid

vårterminens

början). Antal

Summor

Folkskolor: A- eller a-form andra former Fortsättningsskolor Enskilda förberedande skolor

429 397 255 991 53 539 1 902

738 927 902

Praktiska realskolor: handel teknik hushåll Högre folkskolor Kommunala realskolor Kommunala flickskolor Statliga realskolor Kommunala gymnasier Statliga gymnasier

4 577 2 691 1461 3 045 5 201 17 403 79 445 2 279 15 601

Enskilda läroverk: realskola gymnasium

6 000 3 383

132 357

880 915

880 915

Skolform

1 Därav cirka 1 500 i praktisk-teoretiska skogsbetonade fortsättningsskolor.

8 729

Bilaga 4-

Redogörelser för yrkesutbildningen i Danmark, Finland, Norge, England, Västtyskland, Schweiz, Frankrike och U. S. A.1 Av Einar

Forssell

Danmark Enligt den danska näringslagen av den 28 april 1938 kan självständig näringsverksamhet endast bedrivas av den, som förvärvat näringsbrev. Undantag medgives dock i vissa fall. Sålunda behöver näringsbrev icke förvärvas av personer, som idkar industriell eller hantverksmässig verksamhet utan biträde av andra än hustru, hemmavarande barn eller barnbarn. För förvärv av näringsbrev kräves vissa allmänna kvalifikationer beträffande ålder och medborgerligt förtroende m. m., men särskilda kompetenskrav uppställes icke för utövning av ifrågavarande näringsfång. Liksom i Sverige kan alltså i Danmark självständig yrkesmässig verksamhet utövas av icke kompetenta yrkesmän. I Danmark har dock uppställts ett legalt skydd för mästaretiteln. Denna beteckning får endast användes av dem, som bland annat avlagt gesällprov i överensstämmelse med normer, fastställda av vederbörande representation för hantverk och industri. Vad beträffar hantverket har dess samorganisation år 1939 antagit regulativ för frivilliga mästarprov, och flera tekniska skolor har under de senaste åren anordnat särskilda preparandkurser för avläggande av dylika prov. Hantverkarna strävar efter att göra dessa mästarprov obligatoriska för dem, som vill vara självständiga företagare inom hantverket och utbilda lärlingar. I motsats till Sverige har Danmark lag om antagning och utbildning av lärlingar. Den första lärlingslagen tillkom 1889. Den nu gällande lärlingslagen, den tredje i ordningen, är utfärdad den 7 maj 1937. Enligt denna lag skall varje hantverkare, industriidkare, handelsman, trädgårdsmästare eller annan näringsidkare, som antager person under 18 år i sin tjänst, sörja för att ett skriftligt avtal upprättas, vari uppgives, i vilket yrke lärlingen skall utbildas. Vidare skall arbetsgivaren ombesörja, att detta avtal blir påtecknat med intyg av vederbörande polismyndighet, att det är avfattat enligt lagens föreskrifter. Endast då den minderårige redan flr utbildad i yrket, behöver icke lärlingskontrakt upprättas. Lärling får anställas och uppläras endast av sådan näringsidkare, som själv har erhållit godkänd utbildning i sitt yrke. Lärlingstiden bör icke överstiga 4 år. Lärlingen är skyldig att deltaga i den kompletterande undervisning, som gives i yrkesskola. Denna undervisning är både allmänbildande och direkt yrkesinriktad. Den yrkesinriktade undervisningen i skolan kan vara såväl yrkespraktisk (i skolverkstad) som yrkesteoretisk. Vederbörande arbetsgivare är skyldig att betala för lärlingars undervisning och för deras personliga under1 Redogörelserna avser, där ej annat anges, förhållandena före 1949.

visningsmateriel, läroböcker och dylikt. All lärlingsutbildning skall avslutas med det obligatoriska gesällprovet. Danmark har cirka 350 yrkesskolor för industri och hantverk, av vilka omkring 180 har egna skolhus. Någon fullständig lärlingsutbildning i skola i likhet med den, som gives i våra fyraåriga verkstadsskolor, förekommer icke. Yrkesskolorna ger endast kompletterande utbildning till den utbildning, som lärlingarna erhåller i näringslivet. Danskarna tycks på det hela taget ha lyckats med genomförandet av lärlingsskolidén, som även var grundtanken i 1918 års svenska yrkesskolreform men som här i Sverige icke kunnat realiseras på sätt, som man avsåg vid reformens genomförande. Den undervisning, som gives i lärlingsskolorna, är i huvudsak yrkesteoretisk men med en viss allmän inriktning. Karakteristiskt är, att i Danmark, liksom i England, ritning eller teckning nära nog alltid ingår i undervisningen vid skolor för industri och hantverk och med 4—6 timmar i veckan under de 4 utbildningsåren a omkring 7 månader samt att undervisningen i allmänhet omfattar sådana ämnen som modersmål, matematik, fysik, kemi och främmande språk. I ett cirkulär i december 1948 från högste ledaren för dansk yrkesutbildning uppmanas lärarna i de tekniska skolorna att använda 10 minuter varje kväll till allmän sång med eleverna eller till samtal om ämnen av allmän karaktär, som är av betydelse eller intresse för dem. I samma cirkulär uppmanas lärarna att göra »elevexkursioner» för att se på sevärdheter på orten eller på annat håll. De bör avlägga »besök på museer, i kyrkor, teatrar» eller låta eleverna övervara domstolsförhandlingar eller riksdagens sammanträden. Vidare uppmanas skolorna att ordna med föredrag i allmänna ämnen för eleverna. Och det tillägges särskilt, att dylika utgifter (alltså såväl studieresor som föredrag) får räknas bland dem, som är statsbidragsberättigade. Undervisningen försiggår i allmänhet på kvällstid. Utan särskilt tillstånd från handelsministeriet får undervisningen dock icke fortgå längre än till kl. 20. Denna bestämmelse tillkom 1937. Tidigare var motsvarande tidpunkt kl. 21. Starka krav har framförts från bland annat ungdomshåll, att undervisningen skulle förläggas till dagtid. Svårigheten att under dagtid erhålla lärare, som i egenskap av yrkesmän står i intim kontakt med det yrke, vari de undervisar, torde ha varit en av orsakerna till att kvällsundervisningen alltjämt är den förhärskande. Att den i många fall måste kännas betungande för ungdomen, förstår man dock därav, att det är ganska vanligt med 3—4 dagars kvällsundervisning i veckan. Verkstadsskolor i vår mening finns icke i Danmark. Däremot har de tekniska skolorna, d. v. s. lärlingsskolorna, skolverkstäder och laboratorier, där lärlingarna erhåller kompletterande undervisning i sådana moment, i vilka de icke kan erhålla fullgod undervisning i yrkeslivet. I en del fall är denna undervisning i skolverkstäderna förlagd till dagtid och kan pågå ända upp till ett halvt års tid. Dylika skolverkstäder finnes för bagare, boktryckare, guld- och silversmeder, litografer, målare, urmakare, vissa järnindustriella yrken, konfektions- och textilindustrin m. fl. Dagskolor med sammanhängande undervisning under en viss period motsvarar hos oss närmast den yrkesskoltyp, hantverksskolan, som föreslogs av överstyrelsen för yrkesutbildning hösten 1947. — I regel kommer lärlingarna i dessa skolor i Danmark från olika orter i landet och måste hyra rum på kursorten. En del skolor har inrättat särskilda elevhem. Från denna skolform är steget icke långt till de heldagsskolor, som synes vara organiserade som ett slags folkhögskolor i anslutning till yrkesutbildning. En sådan skola är hantverksskolan i Ollerup på Fyn, som har till syfte att i 2 eller 3 femmånaders kurser ge eleverna en god teknisk-teoretisk fackutbildning och samtidigt utveckla och främja deras allmänbildning och andliga utveckling. Fackundervisningen vid denna skola är tillrättalagd för murare, timmermän, möbelsnickare, smeder, maskinarbetare, mekaniker, värme- och sanitetsmontörer och dylikt samt trädgårdsmästare. Utom undervisning i yrkes-

teori och visst praktiskt arbete förekommer föredragsserier och diskussioner i historia, utrikes- och inrikespolitik, litteratur, sociologi, näringsgeografi, konsthistoria, hygien etc. I det senare fallet är det tydligen icke avsikten att ge en systematisk kurs i allmänbildning utan snarare en glimtvis meddelad orientering om olika sidor av kulturlivet. Till skolans allmänna undervisning hör också frivillig undervisning i tyska och engelska. Alla eleverna får minst 3 timmars gymnastik, idrott eller bollspel i veckan, vartill kommer frivillig gymnastik för särskilt intresserade. I Sönderborg i Sönder-Jylland finns också en hantverkarskola. Under senare år har Danmark tagit ett krafttag för utbildning av elektrikerlärlingar. År 1941 gjorde man upp en plan att inrätta elektrotekniska laboratorier vid ett 40-tal tekniska skolor. Ett utmärkande drag för det danska yrkesskolväsendet är, att det i stor utsträckning tillkommit och utvecklats under medverkan av näringslivets organisationer. Skolorna är närmast självständiga stiftelser, som äges av hantverksföreningar, tekniska sällskap och dylikt. Till de olika skolorna utgår i regel såväl stats- som kommunalt bidrag. Staten betalar omkring 40 procent av de årliga driftskostnaderna, kommunerna lämnar varierande bidrag, i en del fall upp till 20 procent av nämnda kostnader, medan resten av kostnaderna täckes av inskrivningsavgifter för lärlingar, bidrag från varulotteriets överskott, organisationer, stiftelser, fonder o. s. v. I motsats till förhållandena i Sverige har samhället i regel en jämförelsevis obetydlig representation i yrkesskolornas styrelser. De flesta ledamöterna utses av näringslivets arbetsgivare-, företags- och arbetarorganisationer. Liksom Sverige har yrkesnämnder för undervisningen i verkstadsskolor, har danskarna särskilda fackkommittéer för övervakning och stöd åt verkstadsundervisning hos mästarna och i skolverkstadsavdelningarna. Danskarna har på det hela taget en mera strikt principiell gränsdragning mellan den praktiska yrkesutbildningen och den teoretiska än svenskarna. Den förra tillhör i Danmark näringslivet, den senare erhålles i yrkesskolan. Det framstår därför närmast som ett avsteg från principen, när danskarna — särskilt fr. o. m. år 1942 — gått in för att komplettera »mästarläran», d. v. s. den praktiska yrkesutbildningen i näringslivet, med undervisning i verkstadsarbete i skola. Det är nu dessa fackkommittéers uppgift att kontrollera, att den del av »mästarläran», som förlagts till yrkesskolan, fyller näringslivets krav på god utbildning. Den centrala ledningen av lärlingsutbildningen — under vederbörande statsdepartement — utövas av det s. k. lärlingsrådet, som — förutom av en av Kungl. Maj:t utnämnd ordförande — består av 6 arbetsgivare och 6 arbetare, representanter för vederbörande arbetsmarknadsparters riksorganisationer. Rådet är dels rådgivande och förslagsställande organ åt vederbörande minister i lärlingsfrågor, dels beslutande myndighet i vissa administrationsärenden. I frågor, som gäller industri och hantverk, biträdes rådet av direktören för den tekniska undervisningen för industri och hantverk. Därjämte har regeringen som rådgivande organ i frågor om lärlingsutbildning och rättsskydd för lärlingar inom olika yrkesområden eller — branscher fackutskott, vilka består av minst 4 ledamöter, varav hälften utses av arbetsgivarorganisationen och hälften av arbetarorganisationen inom ifrågavarande bransch. Dessa fackutskott kan med 2/3 majoritet till lärlingsrådet föreslå bestämmelser för lärlingsutbildningens ordnande inom sitt yrkesområde. Om rådet fastställer sådana bestämmelser, är de bindande för lärlingsutbildningen inom facket. Fackutskottet kan också med 2/3 majoritet uttala, att det finner, att lärlingsutbildning icke bör förekomma inom viss verksamhet och utfärda föreskrift härom till kontraktsgodkännande myndigheter, som då har att rätta sig efter ett dylikt förbud. De enskilda gesällproven bedömes av fackmän i vederbörande yrke, de s. k. »skuemestrene». Liksom i Sverige gäller det för den blivande gesällen att utföra ett eller flera

gesällarbeten i enlighet med en i förväg granskad och godkänd ritning eller uppgjort prov. Vidare förekommer skriftliga eller muntliga prov i yrkesteori närmast inom det område, som vi i Sverige brukar kalla teknologi, varjämte en bedömning sker av de ritningar, som lärlingen utfört i en teknisk skola under senaste terminen. I vissa fack, t. ex. restaurangfacket, hålles i samband med gesällprovet prov i räkning och skrivning. Då anmälan sker till gesällprövning, skall ett betyg från en teknisk skola angående lärlingens flit och kunskaper bifogas. En lärling, som anmäler sig till gesällprövning, behöver icke ovillkorligen ha genomgått en teknisk skola för att bestå provet, men på grund av det gängse poängsystemet har han små chanser att klara sig utan skolutbildning, såvida han icke är mycket överlägsen vid utförande av gesällprovet. Lärlingens mästare eller lärare har ingenting att göra med gesällprovet eller bedömningen därav. Och fråga är, om icke gesällprovet i realiteten också uppfattas som en prövning av läromästarens utbildningsförmåga. Gesällprövningarna i Danmark påminner i viss mån om svensk studentexamen för privatister i fråga om påfrestningar för den osäkre examinanden, och klarade gesällprov firas också med en pomp och ståt, som ibland vida överglänser våra examensfester. För organisationen av gesällprövningarna finns inom olika hantverksfack en gesällprovskommission, som även den är paritetiskt sammansatt av representanter för mästaroch gesällorganisationerna inom vederbörande fack. Den fast organiserade gedigna lärlingsutbildningen i Danmark har även haft betydelse för utbildningen av arbetsledare, ingenjörer på mellanstadiet, konstruktörer, ritare m. fl. i Danmark. Här i Sverige saknas ett fast underlag för denna för produktionen mycket viktiga utbildning. De statliga fackskolorna vid de högre tekniska läroverken i Sverige kräver för inträde bland annat minst 2 års yrkesmässigt arbete i vederbörande fack: de tekniska gymnasierna endast 2 månaders yrkespraktik. — Våra övriga tekniska skolor, vilka i en del fall är privata och skapats utan medverkan av samhällets skolmyndigheter eller av näringslivets egna organisationer, ställer mycket olika krav på sina elevers förkunskaper och tidigare yrkesutbildning. För att intagas i en högre fackskola (»Teknikum») i Danmark fordras i vissa fack, att ha fyraårig lärlingsutbildning inom vederbörande yrke. Inom byggnadsfacket går man i regel först i en preparandklass på 5 månader, om man icke avlagt real- eller studentexamen, eller också inhämtas motsvarande kunskaper i kvällskurser under 3 vinterhalvår under lärlingsutbildningen. Efter preparandkursen kommer eleven in i byggmästarskolans förskola om två kurser på vardera 5 månader och slutligen i byggmästarskolans fackskola om likaledes två cirka 5 månaders kurser. Utbildningen i sin helhet omfattar normalt 5 på varandra följande vinterhalvår. Under sommarhalvåren arbetar eleverna ute i näringslivet, och före examen skall eleverna ha avlagt gesällprov. Elev, som genomgått byggmästarskola och alltså även avlagt gesällprov, kan få ytterligare utbildning under två 5 månaders kurser i högre byggnadsteknisk fackskola (teknikum). Utbildningsgången är något olika vid övriga högre tekniska fackskolor, t. ex. vid maskin- och elektroteknikum, men kravet på god lärlingsutbildning upprätthålles. Det förefaller som om detta krav på grundlig praktisk utbildning före ingenjörsexamen eller motsvarande avgångsexamen är en styrka inom den danska yrkesutbildningen. Likaså måste det vara uppmuntrande för lärlingen att veta, att den praktiska utbildningen fram till gesällprovet räknas tillgodo och är nödvändig för högre utbildning inom yrket. Det förhållandet att lärlingsundervisningen samt byggmästarskola, maskinistskola och teknikum ingår i samma skolenhet i större städer och stå under ledning av samma styrelse och samma föreståndare torde bidraga till att lärlingsundervisningen i deltidskurserna får en helt annan uppskattning hos allmänheten i Danmark än i Sverige. Lärarstaben och den teoritekniska undervisningsmaterielen kan också i en sådan skolenhet erhålla en betydligt högre standard än vid en skola, där endast elementär yrkesundervisning förekommer.

I detta sammanhang må nämnas Teknologisk institut i Köpenhamn, som är en centralinstitution för gesällers och mästares fortsatta utbildning. Här pågår en kursverksamhet av ungefär samma slag som vid statens hantverksinstitut i Sverige. Det danska institutet ordnar bland annat verkstadsundervisning även ute i landet, varvid samverkan äger rum med olika tekniska skolor. Det utger handböcker och läroböcker för utbildning inom en mängd yrken, och det administrerar den år 1940 igångsatta arbetstekniska utbildningen av icke yrkesutbildad (ufaglserd) arbetskraft. Ett självständigt teknologiskt institut för Jylland har upprättats i Ähus. Danskarna har i olika ämnen och för olika yrken utarbetat kortfattade läroböcker, som tycks användas vid alla skolor. Det är ur ekonomisk synpunkt i regel ett dåligt företag att ge ut läroböcker i yrkesteori i ett litet land. Teknisk skoleförenings forlag har utöver ett årligt mindre statsbidrag även fått bidrag från fackorganisationer inom näringslivet. Handböcker och läroböcker utgives också av Det tekniske selskabs skoler i Köpenhamn. Danskarna har också försökt sig på standardserier i undervisningsmateriel. Så t. ex. finns i många skolor en standardsamling materiel för järn- och stålframställning, olika träslag, material för byggnadsindustrin, papper, läder, smörjmedel etc. Till ledning för undervisningen har utarbetats undervisningsplaner. De mycket kortfattade undervisningsplanerna hänvisar ofta till en viss lärobok, ett normalhäfte, en ritningsserie, någon handbok eller till viss undervisningsmaterial. Läraren vet alltså precis, vad han i varje fall bör gå igenom. Då ett nytt undervisningsmaterial införes inom ett fack, ordnas korta instruktionskurser på några dagar för att ge timlärarna en genomgång av det nya. Det är klart, att denna konkretisering på det hela taget är till hjälp för den icke rutinerade läraren, som en yrkesman ofta är. Den lägre handelsutbildningen i Danmark äger liksom övrig lägre yrkesutbildning i regel rum vid lärlingsskolorna och i näringslivet. Denna undervisning synes vara mera enhetligt ordnad tin i Sverige. Eleverna fördelas i allmänhet på två linjer: en för butikslärlingar och en för kontorslärlingar. En vanlig skolform är även ettårig handelsskola. Eleverna i ettårig handelsskola kommer dels från den examensfria obligatoriska mellanskolan (efter 5 + 4 års skolgång), dels från realskoleklassen (realexamen efter 5 + 4 + 1 års skolgång). Många har därjämte före inträdet i handelsskolan skaffat sig lärlingsutbildning inom handel eller hantverk. Eleverna är i regel i 21-årsåldern, då de med »Handelseksamen» avgår från den ett-årjga handelsskolan. Liksom Sverige har Danmark tvååriga handelsgymnasier. För inträde kräves realexamen. Flera elever har därjämte lärlingsutbildning i handel. Examensåldern uppges vara omkring 22 år. För studenter har handelsgymnasierna liksom de svenska en ett-årig kurs. Ett flertal andra skolor och kurser finnes även, särskilt i maskinskrivning och stenografi. Handelsskolorna är liksom de tekniska skolorna privata skolor, som i regel äges av köpmansföreningarna i de olika städerna. Även handelsskolorna får statsbidrag med omkring 50 procent av kostnaderna för lärarlöner, lokaler och undervisningsmateriel. I regel bidrar även kommunerna med varierande belopp. De inspekteras av statliga inspektörer för handelsutbildningen. Näringslivets inflytande på den offentliga handelsutbildningen sker bland annat genom det s. k. handelsskolrådet, som består av 10 ledamöter, därav en ledamot, utsedd av handelsministern, 3 rektorer och lärare och 5 ledamöter, valda av handelns arbetgivar- och arbetarorganisationer. Direktören för handelsundervisningen är rådets ordförande. Rådet skall höras om alla väsentliga ändringar i handelsundervisningen. De olika handelsskoleexamina kontrolleras av särskilda examenskommissioner, bestående av lärare och affärsmän. Affärsmän äro också censorer vid dessa examina. I detta sammanhang må nämnas, att Danmark har en särskild handelslärarexamen, till vilken för närvarande icke finns någon motsvarighet i Sverige. Aspiranterna får undergå

369 24

prövning i vissa handelsämnesgrupper med handelslära och nationalekonomi som obligatoriska ämnen, vartill skall läggas ett större handelsämne t. ex. bokföring, eller en sådan ämnesgrupp som t. ex. kontorsarbete, maskinskrivning och stenografi. Aspiranten får dessutom auskultera och hålla egna övningslektioner hos anvisad handelslärare under sammanlagt 80—90 timmar, varefter han får avlägga två undervisningsprov i närvaro av en nämnd på 4 personer: handelsskoldircktören, handelsskolinspektören, skolans rektor och den handledande läraren. Arbetet på handelslärareexamen, som kan utsträckas under 3 års tid, kan bedrivas vid sidan av arbete i näringslivet eller i skolan. Är 1947 fick Danmark en ny lag om åtgärder för bekämpande av ungdomsarbetslösheten — alltså en motsvarighet till den svenska författningen nr 445/1915 (jfr SOU 1944: 25) om statsbidrag till arbetslöshetskurser. Den danska lagen tar särskild hänsyn till utbildning av de unga »icke-facklärda», för vilka skapats en särskild skolform, de s. k. »Arbejdstekniske Vngdomsskolen. Dessa arbetstekniska ungdomsskolor är egentligen en utveckling av de ungdomsläger för arbetslösa (lägerskolor), som tillkom på 1930-talet, och en efterbildning av den arbetstekniska undervisning, som i samarbete med Teknologisk institut i Köpenhamn organiserats av »Dansk arbetsgiverforening» och »De samvirkende fagforbund» och som bedrivits i alla större städer. Denna sistnämnda undervisning syftar till att ge unga arbetare en elementär, grundläggande arbetsteknisk utbildning, som är till nytta för dem i deras arbete, då detta icke är av den art, att det kräver speciell lärlingsutbildning. Den praktiska utbildningen avser att ge arbetsträning, att fästa uppmärksamhet vid energibesparande arbetsställningar, lära ändamålsenlig hantering av redskap och verktyg samt tillämpa arbetsbesparande arbetsmetoder och dylikt. I anslutning härtill förekommer undervisning i allmänbildande ämnen. Den arbetstekniska undervisningen handhaves avingenjörer och andra tjänstemän vid företag, som i huvudsak använder icke kvalificerad arbetskraft. Den allmänbildande undervisningen handhaves av i regel folkskollärare. Undervisningen pågår 2 kvällar (6 tim.) i veckan under i regel 2 vinterperioder. Vidare kan nämnas, att Danmark under senare år fått ytterligare en ny skolform, nämligen ungdomsskolorna. Kommunerna är skyldiga att låta inrätta sådana kurser, om ett visst antal elever anmäler sig (minst 15 i landskommuner och 50 i stadskommuner). Undervisningen kan förläggas antingen till dagtid eller kvällstid, vilket sistnämnda fall är det vanligaste. Om möjligt organiseras undervisningen i anslutning till ett yrkesområde, t. ex. jordbruk, fiske, husligt arbete eller industri. Cirka hälften av tiden upptages av arbetskunskap. I övrigt förekommer sådana ämnen som samhällslära, litteratur. Modersmål och räkning är ej upptagna som särskilda ämnen utan övningar däri ingår i ämnet arbetskunskap. Eleverna är i regel i 14—18-årsåldern. — Dessa kurser kan närmast anses motsvara de svenska lärlingskurserna, vilka ju egentligen tillkommit för att ge utbildning åt sådana, som icke kan genomgå de mera pressande yrkesavdelningarna inom lärlingsskolan. Angående utvecklingen av yrkesutbildning utanför det lärlingslagsreglerade området må vidare omnämnas, att arbetsförmedlingskontor under senare år i samarbete med husmodersföreningar har organiserat halvdagskurser för flickor i åldern 14—18 år, som har förmiddagsplatser i hem. Litteratur: Utfärdade förordningar, föreskrifter, cirkulär och dylikt för yrkesundervisningen i Danmark samt skolors broschyrer och årsredogörelser, erhållna vid studieresa i Danmark 1948. F. V. Haugsted: Haandvaerkerundervisningen i Danmark (dupl. upplaga). Osvald Larsen: Education i Danish Commercial Schools, International Review for Business Education, No 39, 1951.

Finland Det finska yrkesskolväsendet påminner i mångt och mycket om det svenska. Finland har dock under senaste 10 åren låtit verkställa en översyn av sitt yrkesskolväsende och fått överensstämmelse mellan lagstiftningen på området och utvecklingen, Strax före det andra världskrigets utbrott hade finska riksdagen lagstiftat om de tekniska, yrkes- och handelsläroanstalternas utformning och om statsbidrag till undervisningen vid dessa skolor. Under 1940-talet utfärdades nya förordningar om statens tekniska läroanstalter (1940), kommunala och privata handelsanstalter (1942), kommunala och privata tekniska läroanstalter (1942) och statens centralyrkesskolor (1946). Innan redogörelse lämnas för de olika skolformerna, skall här något beröras den finska lärhngslagstiftningen, som fått sin speciella utformning. Lärlingsutbildningen är reglerad genom 1923 års läroavtalslag, som reviderats år 1934. I städer och köpingar med minst 5 000 invånare skall utses en yrkeslärlingsnämnd för att övervaka utbildningen i hantverks- och industriföretag och -yrken. Nämnden väljes av stads- eller kommunalfullmäktige på så sätt, att arbetsgivare och arbetare blir lika representerade i nämnden. Nämnden har i uppgift att övervaka, att skriftligt läroavtal slutes mellan arbetsgivare och lärling (eventuellt dennes målsman), att avtalet registreras hos nämnden, att det efterföljes och att lärlingen får tillfälle att efter lärotidens slut avlägga yrkesprov. Läroavtalet skall innehålla uppgift om det yrke, vari utbildningen gives, lärotidens längd, den yrkesskola, där den yrkesteoretiska utbildningen erhålles, undervisningens omfattning, sättet för avläggande av yrkesprov samt lönevillkoren under lärlingstiden. Den övre gränsen för lärlingen i ett obligatoriskt läroavtal bör vara 21 år, och lärotiden, som fastställes av handels- och industriministeriet, uppgår i regel till mellan 2—4 år, beroende på yrket. Yrkesidkarna, som brister ifråga om uppfyllande av sina förpliktelser, kan ådömas böter, och försumlig lärling kan få varning eller en förlängning av lärotiden med högst 3 månader. De mest utmärkande dragen i den finska läroavtalslagen är 1) att den endast gäller vissa orter och endast utbildning inom hantverk och industri samt 2) att dess tillämpning i första hand övervakas av organ, valda av de kommunala beslutande myndigheterna. Man har också kunnat konstatera, att det brustit betänkligt vid lagens tillämpning eller att man helt enkelt icke efterlevt dess bestämmelser om läroavtal. En brist i lagen föreligger förvisso däri, att den icke innehåller några föreskrifter angående kompetensen hos dem, som skall handha utbildningen av lärlingar. Bristen på yrkesskolor har i många fall gjort det omöjligt att ge lärlingarna yrkesteoretisk utbildning. Den kommunala övervakningen av lagens efterlevnad har heller icke alltid varit effektiv. Man synes dock vara inställd på att behålla lärlingslagstiftningen. I ett betänkande, som avgavs år 1945 av den 1940 tillsatta kommittén för hantverkets befrämjande uttalas, att läroavtalslagen borde bibehållas som stomme i en framtida lärlingsreform. Övervakningen av lärlingsutbildningen borde skärpas och koncentreras, lärlingarnas löneförhållanden borde förbättras, understöd borde tillerkännas hantverksmästare och andra yrkesmän, som utbildar lärlingar, möjligheterna för lärlingar att erhålla yrkesutbildning borde ökas genom inrättande av nya statliga yrkesskolor och åtgärder borde vidtagas för ökad och mer effektiv yrkesvägledning samt för verksammare upplysning om lärlingsutbildningens betydelse. Det har också framförts önskemål, att lärlingslagstiftningen borde utvidgas att omfatta även andra yrkesområden än industri och hantverk. Yrkesskolväsendets organisation Liksom i Sverige bygger de yrkesutbildande skolorna under högskolestadiet på dels folkskola, som f. n. är 6-klassig, dels på mellanskolan. Mellanskolan finns i två former: dels

5-årig linje i anslutning till folkskolans 4:e klass, dels 3-årig linje i anslutning till fullt genomgången 6-årig folkskola. Det under handels- och industriministeriets inseende stående yrkesskolväsendet kan indelas i 4 grupper. A. Yrkesskolor (i huvudsak för industri, hantverk och husligt arbete) av följande slag: 1. Förberedande yrkesskolor för gossar och för flickor 2. Statens centrala yrkesskolor 3. Allmänna yrkesskolor 4. Specialyrkesskola 5. Anstalt för yrkenas främjande 6. Konstyrkesskola 7. Yrkesinstitut 8. Normalyrkesundervisningsanstalt 9. Annan med dessa jämförlig yrkesundervisningsanstalt B. Tekniska läroanstalter: 1. Tekniska skolor 2. Tekniska institut C. Handelsläroanstalter; 1. Affärsbiträdesskolor 2. Handelsskolor 3. Handelsinstitut D. Sjöfartsläroanstalter: 1. Skepparskolor 2. Sjöfartsskolor A:l. De förberedande yrkesskolorna är tvååriga dagskolor med ändamål att meddela 13—14-åriga ungdomar, som slutat folkskolan och som ämnar ägna sig åt praktiskt arbete, förberedande praktisk och teoretisk undervisning samt »att utvidga deras för yrkesutövning nödiga medborgarkunskaper». »Dessutom är skolans ändamål att utgöra bottenskola för elever, vilka övergå till högre yrkes- och specialyrkesundervisningsanstalter.» (Normalprogram för förberedande teknisk yrkesskola 4 mars 1944 och Normalprogram för förberedande yrkesskola för flickor 27 april 1945.) Undervisningsplanerna för dessa skolor, som påminner mycket om den »principkursplan», som senare skisserats för den svenska enhetsskolans 9:e klass med förberedande yrkesutbildning, omfattar för gossar följande ämnen: a) Allmänna ämnen: modersmålet, medborgarkunskap och samhällslära, matematik, hälsolära och gymnastik 8—9 vkt. b) Fackämnen: facklära, fysik, yrkesekonomi, fack- och projektionsritning 8—11 vkt. c) Yrkesarbete 20—22 vkt. Veckotimantalen hänför sig till de olika skolterminerna under de två skolåren. Skolorna för pojkar har på de flesta orter metall- och träbearbetningsavdelningar. Även avdelningar för byggnadsarbeten och andra arbeten inom industri och hantverk kan emellertid förekomma. Undervisning för flickor, vilka avdelningar i stort sett har en likartad ämnesfördelning, meddelas i hushållsavdelningar, klädsömnads- samt linnesömnadsavdelningar. Men även

andra avdelningar kan här upprättas, t. ex. tvätt- och strykningsavdelning, hattavdelning samt kemisk-teknisk avdelning. Den årliga arbetstiden i förberedande yrkesskolor är 35 veckor och skolans veckotimantal normalt 39. Flickor i skolor med flera olika yrkesavdelningar får undervisning 6 veckor per år i annan avdelning än den egna avdelningen. År 1948/49 var ett 35-tal dylika förberedande skolor i verksamhet med 5 400 elever. A:2. Finland har fyra statliga centrala yrkesskolor med dels en verkstadsskoleutbildning under heltid på 3 eller 4 år beroende på i vilket yrke utbildning ges, dels s. k. yrkeskursskola för meddelande av huvudsakligen teoretisk utbildning åt kontraktsbundna och andra lärlingar (motsvarande dansk och svensk hantverksskola). I verkstadsskolan erhåller eleverna skolutbildning under 2 år; återstående år har de praktik på arbetsplats. Arbetsåret är 42 veckor med 42 veckotimmar. Utbildningen skall föra fram till »de yrkesprov, som fordras av fackman», d. v. s. gesällprov. Yrkeskursskolans verksamhet fastställe.s årligen av handels- och inrikesministeriet. A:3. De allmänna yrkesskolorna (kurser) motsvarar närmast den svenska lärlingsskolans yrkesavdelningar. Enligt en plan skall sådan kursverksamhet ordnas på 34 olika platser i landet. Enligt lagen skall allmän yrkesskola inrättas i varje stad eller köping, som har minst 5 000 invånare. Dessa skolor är 2-åriga deltidskurser och har till ändamål att meddela yrkeselever, som arbetar inom hantverket och industrin, eller dem som ämnar utbilda sig för verksamhet inom dessa, teoretisk och i mån av möjlighet praktisk undervisning i yrket och utvidga deras yrkes- och medborgarkunskaper. Denna kursverksamhet har i regel icke egna verkstäder utan arbetar i andra skolors (ofta förberedande yrkesskolors och folkskolors) lokaler. Elevantalet uppgick till 1 800 år 1948/49. A:4. Specialyrkesskolor är i regel företags- eller organisationsskolor. Skolan skall ge praktisk och teoretisk undervisning i de fack, för vilka skolan inrättats. Till denna grupp räknas mekaniska verkstadsskolor, som i regel är internatskolor, där teoretisk undervisning ges vid sidan av praktisk utbildning under första året i regel å skolverkstad eller å lärlingsavdelning och under 2:a, 3:e och eventuellt 4:e året på olika produktionsavdelningar inom företaget. Skolor av denna typ har bland annat de statliga företagen, t. ex. statsjärnvägarna. Andra spécialyrkesskolor har inrättats för bland annat textil-, guldsmeds-, urmakar-, restaurang-, skräddar-, målar-, boktryckar-, tapetserar- och frisöryrkena. Antalet skolor var 1948/49 43 med 2 400 elever. A:5. Anstalten för yrkenas främjande är ett kombinerat hantverks- och yrkesarbetarinstitut samt bokförlag för utgivande av läroböcker och teknisk litteratur för industrioch hantverksyrken. I likhet med det svenska hantverksinstitutet samt de norska och danska motsvarigheterna anordnar anstalten i regel korta fortbildningskurser. Antalet kursdeltagare uppges växla mellan 3 000—5 000 årligen. A:6. Yrkesundervisningsanstalten för konstindustriella yrken har till uppgift att ge praktisk och teoretisk utbildning åt inom konsthantverket och konstindustrin verksamma modellritare och idkare av konsthantverk och åt dem, som ämnar utbilda sig därtill, varjämte utbildningskurser ordnas för blivande lärare i teckning och slöjd. Dess svenska motsvarighet är således närmast konstfackskolan med teckningslärarinstitutet. A:7. Yrkesinstitutet skall enligt författningen meddela »fortsättnings- och specialundervisning i olika fack jämte nödiga specialkunskaper för organisation och ledning av arbetet». Veterligen har icke något sådant institut inrättats. Anstalten för yrkenas främjande fyller f. n. de uppgifter, som tillämnats ett dylikt yrkesinstitut. A:8. Normalyrkesundervisningsanstalt skall vara seminarium och övningsskola för utbildning av lärare vid yrkesutbildningsanstalter ävensom försöksskola i undervisnings-

frågor. Vid behov kan en statlig centralyrkesskola inrättas som normalyrkesskola. Yrkesskollärarutbildningsfrågan i Finland är liksom i Sverige icke slutgiltigt löst. Yrkesskollärarutbildningen i Finland har liksom i Sverige hittills i regel försiggått vid korta pedagogiska kurser av kompletteringstyp, d. v. s. för redan i yrkesundervisningen verksamma lärare. B. Tekniska läroanstalter 1. Tekniska skolorna i Finland motsvarar i viss mån närmast de svenska fackskolorna, fastän de har ett lägre utbildningsmål än dessa. De är tvååriga och bygger på högre folkskolans lärokurs och minst 24 månaders arbetspraktik inom vederbörande bransch. Om sökanden har melianskolekunskaper (realexamen) kan praktiken minskas till 20 månader. Inträdesprov ordnas för samtliga med skriftliga prov i modersmål och matematik. Vid de tekniska skolorna finns en eller flera avdelningar, såsom maskinavdelning, vägoch vattenbyggnadsavdelning, husbyggnadsavdelning, elektroteknisk avdelning, textilavdelning, pappersindustriavdelning, kemisk avdelning. Dessa avdelningar kan sedan ha olika linjer. Sålunda har elektrotekniska avdelningen linjer för såväl starkströms- som svagströmsteknik. De som utexamineras från dessa skolor, erhåller icke ingenjörsexamen, utan examen benämnes teknikerexamen. 2. De tekniska instituten motsvarar närmast våra tekniska gymnasier. De har som dessa treårig lärokurs. För inträde erfordras avslutad mellanskolekurs eller avlagd teknikerexamen. Därjämte erfordras minst 16 månaders yrkespraktik. Praktiktiden nedsättes till 12 månader för sökande med studentexamen. För studenter är utbildningstiden vid instituten 2% år, därest de kan intagas i specialklass. Då antalet sökande till instituten är mycket stort, sker gallring på samma sätt som vid de tekniska skolorna. Även vid instituten förekommer likartad avdelnings- och linjeindelning som vid de tekniska skolorna. Vid de tekniska instituten avlägges ingenjörsexamen. C. Handelsläroanstalter 1. Affärsbiträdesskolan, som är en tvåårig aftonskola, avser att ge kompletterande yrkesutbildning åt sådana, som är anställda inom affärsbranschen. De motsvarar sålunda de svenska lärlingskurserna för affärsbiträden. De har inte fått någon större omfattning, och elevantalet uppgick år 1948 till endast 600—700, fördelade på ett 15-tal skolor. I regel ordnas dessa kurser i kombination med handelsskolorna på dagtid. Den här beskrivna skolformen har visat sig svår att uppehålla. Numera kan också skolorna anordnas som dagkurser med koncentrerad undervisning under minst 2 månader. Vidare har vissa specialskolor med ettårskurs inrättats, t. ex. försäljnings- och reklamskolan i Helsingfors, som även har kurser av annan omfattning. 2. Handelsskolorna på dagtid motsvarar de svenska handelsskolorna (som dock i regel är ettåriga) eller de tvååriga butiksbiträdesskolorna (i Stockholm). Handelsskolan bygger på folkskolans allmänbildningsgrund. Eleverna är vid inträdet i regel minst 15 år. Elever med mellanskoleutbildning kan få handelsskolekursen koncentrerad till ett år. Praktisk erfarenhet i affärsbranschen räknas som merit. Ämnena är i stort desamma som vid de svenska handelsskolorna. 3. Handelsinstituten är gymnasieskolor. Kursen är tvåårig och bygger på mellanskola eller handelsskola. I institutets andra klass kan eleverna övergå till en särskild försäljningslinje i stället för att följa den allmänna linjen för utbildning av kontorspersonal. För studenter ordnar en del handelsinstitut i likhet med de svenska handelsgymnasierna ettåriga kurser. Elever, som genomgått den tvååriga kursen, kan få ytterligare utbildning

i en fortsättningsklass med specialundervisning i bokföring, balanslära, kostnadsberäkning och dylika ämnen. Hela antalet handelsskolor i Finland uppgår till mellan 50—60 med ett elevantal på cirka 5 000. D. Sjöfartsläroanstalter Med navigationsskolan på Åland har Finland 4 sådana skolor. 1. Skepparskolan är en 4-månaders heltidskurs för att ge blivande skeppare i insjö- och kusttrafik viss teoretisk yrkesutbildning. För inträde fordras folkskolekunskaper, ha fyllt 18 år samt ha viss yrkespraktik i sjöfart. 2. Sjöfartsskolan har en treårig utbildning och omfattar understyrmansklass, styrmansklass och kaptensklass. För inträde i lägsta klassen kräves folkskoleutbildning och erfarenhet i sjöfart. Eleverna gallras genom inträdesprov. Till varje högre klass kräves ny inträdesexamen och ökad sjöfartspraktik. Central förvaltning m. m. Yrkesundervisning för industri och hantverk, husligt arbete, handel samt sjöfart lyder under handels- och industriministeriet. Därjämte finns ett yrkesutbildningsråd, som är uppdelat på tre sektioner. I de olika sektionssammanträdena deltager representanter för arbetsgivare- och arbetarorganisationer samt för yrkesutbildningsanstalterna. Som förberedande och verkställande organ tjänstgör ministeriets avdelning för yrkesutbildning. Yrkesavdelningen har f. n. 5 byråer: en administrativ, en för teknisk undervisning, en för lägre yrkesundervisning, en för handels- och sjöfartsundervisning samt en för yrkesvägledning. Yrkesvägledningens anknytning till den centrala yrkesskolledningen torde enbart vara till fördel, då denna byrå icke endast skall planera verkställandet av yrkesvägledningen utan även upprätta yrkeskartotek, publicera broschyrer för orientering om olika yrken samt utarbeta psykologiska lämplighetsprov. I Finland råder statskontroll över all yrkesutbildning, vilket som bekant icke är fallet i Sverige. Staten har i stället icke dragit sig för att bära huvudparten av kostnaderna för yrkesutbildningen. De centrala verkstadsskolor, som man i Finland är i färd med att utbygga, bekostas helt av staten. Till de kommunala och privata yrkesläroanstalterna lämnar staten ett bidrag mellan 50—75 procent av de årliga kostnaderna. För utvecklingen av yrkesutbildningen har handels- och industriministeriets avdelning för yrkesutbildning utarbetat en 10-årsplan, som är avsedd att genomföras under åren 1948-—57. Enligt denna plan kommer de årliga utgifterna för staten att höjas avsevärt. Litteratur: De i avsnittet omnämnda förordningarna. 10-årsplanen för yrkesundervisningens utveckling, godkänd vid yrkesutbildningsrådets plenum den 21 mars 1947 (maskinskriven). Handels- och industriministeriet, avd. för yrkesutbildning: yrkesutbildningen inom industrin, hantverket och sjöfarten, Helsingfors 1949. Aarno Niini: Yrkesundervisningen i Finland. Tidskrift för praktiska ungdomsskolor (TPU) 1946 nr 1. Klaus V. Vartiovaara: 10-årsplanen för yrkesutbildningen i Finland. TPU 1947, nr 5. O. K. Kyöstiö: Yrkesskollärarutbildningen i Finland. TPU 1947 nr 8. Bertel Cronhjort: Handelsundervisningen i Finland. TPU 1948 nr 1. Bertel Cronhjort: Commercial Education in Finland. International Review for Business Education, 1948, nr 35.

Norge 4. Yrkesskolor för industri och hantverk 1. Kort historik. Redan i början på 1800-talet organiserades i Norge skolor för hantverkslärlingar. Ursprungligen tillkommo sådana skolor på privat initiativ, och eftersom dessa skolor hade till syfte att ge hantverkslärlingar »nödvendige och almennyttige kunskaper utan forsömmelse av deres arbeitstid», förlades undervisningen till söndagar. Vid samma tid organiserades också ritskolor (tegneskoler), som på 1860-talet förändrades till tekniska aftonskolor. På 1870-talet inrättades tekniska elementarskolor i Trondheim, Oslo och Bergen. Dessa skolor utvecklades och kommo senare att omfatta 3- eller 4-åriga kurser, vilka byggde på mellanskoleexamen. De blev ett slags ersättning för teknisk högskola, som då icke fanns i Norge, och betraktades som ingenjörsskolor. Under tiden 1885 —1901 inrättades två 2-åriga fackskolor med en mekanisk och en elektroteknisk avdelning (Skiensfjorden), respektive en träteknisk, en metallindustrien och en elektroteknisk avdelning (Bergen). År 1893 fick Oslo en elementarteknisk dagskola med 8 månaders kurs, vilken skolform skulle meddela samma kurs som ovannämnda tekniska aftonskolor. 1913 fick även Stavanger en skola av denna typ. Efter ett par utredningskommittéer i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, varvid bland annat viss omorganisation av tidigare skoltyper föreslogs, fick Norge en helt ny skolform nämligen »forskolen», som har till ändamål att i skolverkstad ge ungdom förberedande praktisk utbildning på vederbörande yrkes nybörjarstadium och som alltså utgör en motsvarighet till våra ettåriga verkstadsskolor. 2. Nuvarande skoltyper. I en utredning om Norges yrkesskolväsende av Yrkesopploeringsrådet for Håndverk och Industri år 1937 framhålles, att yrkesskolorna bör organiseras så, att de ger möjlighet för de unga att arbeta sig fram till högre yrkesutbildning via yrkesskolornas olika stadier. Denna princip har också i stort sett godtagits i den yrkesskollag, som utfärdades den 1 mars 1940 och som trädde i kraft från och med budgetåret 1945/46. I denna lag skisseras ett stadieindelat yrkesskolväsende, som så vitt möjligt bildar en parallell, praktisk utbildningslinje till de allmänbildande skolorna (mellanskolorna och gymnasierna) och som för begåvade elever leder fram till teknisk högskola samtidigt som möjlighet finnes att efter olika utbildningsstadier övergå till någon mot utbildningen svarande verksamhet i näringslivet. De olika stadierna i denna utbildningsserie äro följande. a) Skolor, som ger förberedande yrkesutbildning före lärlingsanställning. Dessa skolor benämnes för- eller verkstadsskolor. b) Skolor, som ger undervisning under lärlingstiden (lärlingsskolor). c) Skolor för fortsatt utbildning efter lärlingstiden (skolor för fackarbetare, förmän och verkmästare). d) Elementartekniska skolor och tekniska fackskolor. e) Tekniska skolor (tekniska gymnasier). a.

Verkstadsskolor

Förskolorna för hantverk och industri skall ge ungdomar så stor kännedom om verktyg, material och arbetsmetoder, att de »med större utbyte» kan börja som lärlingar. Undervisningen skall även vara yrkesvägledande. I huvudsak avser utbildningen yrkesarbete i skolverkstad. Skolorna är heldagsskolor. Kurstiden är i regel 1/2—1 år men kan göras tvåårig (utvidgade förskolor) eller treårig (fullständiga verkstadsskolor). Elevantalet i en klass skall vara minst 5 och i regel högst 15. För inträde kräves avgångsbetyg från folkskolan samt att ha fyllt 14 år. (Det är meningen, att förskolorna så

småningom skall bli obligatoriska). Verkstadsskolorna har tillväxt mycket snabbt. Antalet klasser uppgår till omkring 250 med 3 000 elever i 50 olika yrken. Elevantalet har mer än 3-faldigats under 20 år. b. Lärlingsskolor Dessa skolor är en motsvarighet till de svenska lärlingsskolorna men har erhållit en något annan uppläggning. De är i regel 3-åriga men kan erhålla tilläggskurser under ett fjärde år. En viktig bestämmelse i lagen är, att skoltiden och arbetstiden tillsammans icke får utgöra mer än 48 timmar per vecka. Arbetsåret är högst 9 månader. Undervisningen kan förläggas till kvällstid med 2 timmar per dag under 5 dagar i veckan eller med flera timmar per dag under färre antal veckodagar eller med 8 timmar under en dag i veckan. Är 1950 antog stortinget en lag om lärlingar i hantverk och industri, handel och kontorsarbete. Lagen bestämmer, att var och en är att anse som lärling, som efter fyllda 15 år och före fyllda 20 år, blir anställd att utföra arbete i de yrken, för vilka lagen gäller. Lärlingskontrakt skall upprättas. Lärtiden skall vara högst 4 år — i undantagsfall 5 år. Denna lag har emellertid endast delvis vunnit giltighet hittills. Alla hantverkslärlingar skall gå igenom lärlingsskola, om sådan finnes på orten och de kan godkännas för inträde. Arbetsgivare är skyldig att meddela skolan, att lärling antagits, samt att låta lärling få tillräcklig ledighet för att gå i skola. Om föräldrar och arbetsgivare icke kan åberopa giltiga skäl för att lärling icke deltager i skolans undervisning, kan de ådömas böter. Hantverksmästare och industriföretagare är skyldiga att betala sina lärlingars utgifter för läroböcker, rit- och skrivmateriel och dylikt. De är också skyldiga att meddela till skolan, då lärling antages eller lärlingsanställning avbrytes. Undervisningen omfattar i regel teoretiska ämnen, såsom yrkeslära, yrkesekonomi, norska språket med korrespondens, frihandsteckning, konstruktions- och projektionsritning, räkning samt naturlära. Därjämte kan förekomma praktisk undervisning i skolverkstad såsom komplement till den utbildning i yrkesarbete, som lärlingarna erhålla i näringslivet. c. Skolor för fortsatt utbildning efter lärlingstiden Dessa skolor har kurser, som motsvarar de svenska yrkes- och ämneskurserna samt mästarkurserna. För tillträde kräves genomgång av lärlingsskola eller att ha motsvarande kunskaper. Kurserna pågår i regel ett år men kan vara kortare eller längre. De kan allt efter förhållandena ha kvälls- eller dagundervisning. d. Elementartekniska skolor och tekniska fackskolor De förstnämnda skolorna är i regel ettåriga (8—10 månader) med 6 timmars daglig undervisning, vartill kommer rit- och laborationsövningar under kvällstid. Ämnena är norska språket, räkning, teckning, naturlära, mekanik, maskinlära och kalkylation, yrkeslära med praktiska övningar. Inträdesåldern är 16 år, och i första hand mottages elever med yrkespraktik. Skolorna är uppdelade på fackavdelningar. Genom en frivillig ettårig tilläggsklass kan dessa elever övergå till tekniska skolor (tekniska gymnasier). F. n. finns endast två elementar-tekniska skolor, en i Oslo och en i Stavanger. Därjämte finns tvååriga fackskolor i Bergen, Grimstad, Porsgrunn och Stavanger. Inträdesåldern är 16 år, men många elever är äldre och har ofta upp till 2—3 års yrkespraktik. Skolorna bygger i huvudsak på folkskolans avgångsfordringar. Undervisningen omfattar yrkesarbete och yrkesteori. Skolorna har olika fackavdelningar, så att undervisningen inriktas på olika yrkesområden. Efter en frivillig tilläggsklass på ett år kan elev vinna inträde i en teknisk skola (tekniskt gymnasium). Genomgång av tilläggsklass behöver ej ske omedelbart utan kan företagas senare.

e. Tekniska skolor Dessa skolor, som närmast motsvarar våra tekniska gymnasier, är tvååriga med 44 timmars undervisning per vecka. Sådana skolor finns i Bergen, Horten, Trondheim, Oslo och Stavanger. Efter avgångsexamen vid den tvååriga skolan kan eleverna fortsätta ytterligare ett tredje år. En allmän övergång till treåriga tekniska skolor diskuteras emellertid. Skolorna är uppdelade i olika fackavdelningar: Anläggnings- och husbyggnadsteknik, husbyggnad, kemisk fabriksteknik, elektroteknik, maskinteknik och skeppsbyggnad. Skolformen avser att bibringa eleverna sådan teknisk och allmänbildande undervisning, som är erforderlig för mellan- och högre anställningar i företag i näringslivet eller vid statens och kommuners tekniska verk. För inträde i klass 1 kräves i huvudsak följande: a) att ha fyllt 17 år; b) att ha minst 2 års yrkespraktik (eventuellt i samband med lärlingsutbildning, om sådan funnits på platsen); c) att vid inträdesprov visat sig ha nödvändiga kunskaper i norska, ett främmande språk, matematik, naturlära, teckning och skrivning (1/2 års förberedelsekurs ordnas vid skolan). Elever med godkända realskoleexamensbetyg eller med examen från tillläggsklass vid elementarteknisk eller fackskola är befriade från inträdesprov men har att på grundval av sina betyg, konkurrera med de elever, som undergå inträdesprov. Elev, som erhållit avgång från klass 3 i teknisk skola, kan vinna inträde i teknisk högskola. 3. Statsbidrag. I lagen regleras bland annat fördelningen av kostnaderna mellan stat och kommun. Kommunen anskaffar med egna medel lokaler och inventarier. Staten betalar minst 50 procent av driftskostnaderna samt av utgifterna för inredning av skolverkstäder, laboratorier och anskaffning av undervisningsmateriel. 4. Ledning. Högsta ledningen av yrkesskolväsendet utövas av Kirke- och Undervismngsdepartemenet, som biträdes av »Yrkesopplseringsrådet for Håndverk och Industri» med stark representation av representanter för näringslivet. I departementet handläggas ärendena å en särskild byrå (»late skolekontor»). Enligt förslag av en utredningskommitté (Plankomitéen for yrkesskolene) bör ett yrkesskoldirektorat upprättas för all yrkesutbildning med särskilda »råd» för varje näringsgren, t. ex. för industri och hantverk, jordbruk och skogsbruk, fiske. Dessa olika »råd», bestående av representanter för bland annat arbetsgivareorganisationer, fackförbund, skolorna, skall ge yrkesskoldirektören råd i frågor, som berör utbildningen inom vederbörande yrkesområde. Yrkesskolavdelningen skall sedan i sin tur jämte övriga skolavdelningar underordnas en generaldirektör. I den kommunala yrkesskolstyrelsen utser departementet 1 ledamot, kommunens beslutande organ 2 och yrkesnämnderna (»yrkesutvalg») väljer 2 ledamöter, av vilka 1 är arbetsgivare och 1 arbetare, samt lärarkollegiet i regel 1 ledamot. Rektor, utsedd av departementet, är självskriven ledamot i styrelsen. Minst hälften av styrelsens ledamöter skall representera yrkesområden, som ingår i skolans undervisning. Yrkesnämnd upprättas i regel för varje yrke vid skolan. Yrkesskolstyrelsen utser en ledamot och arbetsgivar- och arbetarorganisationerna vardera en ledamot. Rektor och vederbörande yrkeslärare har rätt att närvara och yttra sig vid nämndens sammanträden. Dessa yrkesnämnder skall bland annat söka samarbete med elevernas arbetsgivare beträffande elevernas praktiska utbildning samt ha förslagsrätt vid lärartillsättningar m. m. Utom kommunala skolor (häri inbegripna fylkesskolor) finns statliga skolor, företagsskolor samt skolor, upprättade av organisationer eller stiftelser. Även dessa 3 sistnämnda skoltyper kan få statsbidrag, om de blir godkända som »ordinsert ledd i yrkesopplseringa».

Är 1951 fanns 15 företagsskolor, av vilka 6 hade statsbidrag. Bland de statliga skolorna av speciell art må här nämnas: Statens teknologisk institut i Oslo — motsvarighet till statens hantverksinstitut i Stockholm — Statens håndverks- og kunstindustriskole i Oslo och Statens yrkeslaererskole i Oslo. B. Handelsutbildningen För att få driva handel i Norge kräves, att vederbörande har handelsbrev. Sådant kan endast lösas av den som har minst 2 års praktik och examen från godkänd handelsskola. Hittills har handelsdepartementets organ för kontrollen över skolorna, »Eksamenskommisjonen for handelsskolene», fastställt minimikraven för de 5 obligatoriska handelsämnena: bokföring, handelskorrespondens, kontorsarbete, handelsräkning och handelslära. Norge har ett 80-tal handelsskolor, 13 handelsgymnasier samt en handelshögskola i Bergen. Handelsskolornas kurser är dels tvååriga aftonkurser för anställda inom handeln och avsedda att ge undervisning för att fylla de fastställda minimikraven, dels halvårig dagkurs för inhämtande av samma pensum samt dels ettårig dagskola med en något större ämneskrets än de förra skolformerna, bland annat med ett främmande språk. Handelsgymnasierna bygger på realexamen och motsvarar de svenska handelsgymnasierna. De har i regel tvååriga kurser. Dessutom kan de ha en ettårig fackkurs och en ettårig sekreterarkurs för studenter samt en ettårig påbyggnadskurs, alltså ett tredje år. Denna senare kurs är så beskaffad, att elever med goda betyg har möjlighet att avlägga studentexamen på engelsklinjen samma termin de avslutar påbyggnadskursen. Handelsskolorna i Norge är dels privata, dels kommunala. Handelsgymnasierna är i regel kommunala, men 3/4 av handelsskolorna är privata. Högsta tillsynen har före 1 juli 1952 utövats av handelsdepartementet, men är fr. o. m. denna dag överflyttad till Kirkeog undervisningsdepartementet, under vilket yrkesskolväsendet för industri och hantverk sedan gammalt ligger. Beträffande undervisningens omfattning och innehåll pågår f. n. utredningar. C. Yrkesutbildning i husligt arbete och yrkessömnad Den egentliga husliga utbildningen i Norge lyder under lantbruksdepartementet. Den första lanthushållsskolan blev upprättad redan år 1865. Nu finns ett 60-tal statsunderstödda »husmorsskolor» i Norge, av vilka 30 är fylkesskolor, 25 kommunskolor och 4 privatskolor. Kurserna är i regel 5 månader, men vid några skolor har man kurser på ända till 10 månader. Cirka 3 000 elevplatser finns vid landets skolor. Inträdesåldern är i regel minst 18 år. Eleverna bör ha goda avgångsbetyg från folkskolan och helst ett års praktik i hushåll. Kursen avslutas i allmänhet med examen. Eleverna betalar för kost och bostad, men undervisningen är fri. Staten ger jämförelsevis goda bidrag till driftskostnaderna, men huvudposten av kostnaderna åvilar huvudmännen. Skolornas styrelse består av endast 3 ledamöter. Av dem utser lantbruksdepartementet en och huvudmannen två. För utbildning av skolkökslärarinnor finns Statens laerarinneskole på Stabsekk. Lärarinnekurserna är av två slag: dels 1-årig kurs för fortbildning av folkskollärarinnor till skolkökslärarinnor, dels 2-årig kurs för utbildning av hushållslärarinnor för husmodersskolor och dylikt. För inträde i den senare kursen kräves t. ex. två 6-månaders kurser vid ungdomsskola samt en 10-månaders husmoderskurs. Sömnadsundervisning förekommer vid kommunala yrkesskolor, t. ex. i 1-åriga verkstadsskolor. Dessutom finns s. k. »husflids- og håndarbeidsskoler». För närvarande finns ett 15-tal skolor av denna art. Enligt beslut av stortinget 1948 skall det finnas en i varje fylke (20 st.). Kurserna vid dessa skolor skall omfatta dels 38% veckors kurs i linne- och

klädnadssömnad, dels 38% veckors kurs i vävning, dels även halvårskurser i dessa verksamheter. De som genomgått de båda årsavdelningarna kan sedan fortsätta vid »statens högskole i håndarbeid» i Oslo (Statens kvinnelige industriskole) för utbildning till vävoch sömnadslärarinnor. Litteratur: Det norske yrkesskolestellet for håndverk og industri med tillegg om husflidskoler for kvinner, husflidskoler for menn, skoler i husarbeid och handelsskoler, Oslo 1949. Plankomitéen for yrkesskolene, Innstilling nr 1—6, Oslo 1946—17. Samordningsnemnda for skoleverket: VIII. Tilråding om samling av ulike skoleslag under ett undervisningsdepartement, Oslo 1949. IX. Tilråding om Skolekjöken- og husstellopplseringa, Oslo 1949. Förordningar, föreskrifter, undervisningsplaner, årsredogörelser från Yrkesopplaeringsrådct, respektive skolor i Norge, erhållna vid studieresor 1949 och 1951.

England Det engelska allmänna skolväsendets organisation kan med stark schematisering skisseras på följande vis. Enligt 1944 års Education Act skall alla barn gå i gemensam grundskola (Primary school) från 5 till 11 år. Därefter skall de i Secondary school sorteras upp på tre linjer: a) Grammar School, d. v. s. motsvarande vårt allmänna läroverk, b) Technical School, närmast ett mellanting mellan praktisk mellanskola och heldagsyrkesskola, c) Modern School, klasser med de kvarvarande eleverna i grundskolan, vilka inte går till de två här ovan nämnda linjerna. Under de två första åren i mellanskolan skall undervisningen vara likartad i de tre linjerna, så att eleverna under dessa två år kan överföras från en linje till en annan. Den nuvarande skolplikten upphör i 15-årsåldern. Bland annat för att göra linjerna likvärdiga har man tänkt sig, att eleverna om möjligt skall sammanföras i samma byggnad och ha samma lärare i vissa ämnen (s. k. multilateral eller bilateral skola). Denna organisationsform är emellertid inte alls genomförd ännu. Det torde sålunda vara regel, att elever, som vill ha yrkesutbildning, går kvar i Modern School till 13-årsåldern, varefter de övergår till en treårig Technical School, som på många håll är en ombildad yrkesskola (School of Arts and Crafts). Man måste se 1944 års skolsystem i ljuset av skolväsendets utveckling i England. Den nya Secondary school av år 1944 med sina tre linjer är helt enkelt en sammanslagning av de tre vid sidan av varandra tidigare existerande skoltyperna: a) Läroverksformen (Grammar School), som i sin tur är en offentlig parallellskola till de privata donationsskolorna (Public schools) och andra privata skolor med i regel dryga elevavgifter. b) Den allmänna folkskolans högre klasser, som 1944 upphöjdes till rang och värdighet av Secondary School, d. v. s. fick formellt samma ställning som läroverkslinjen (Grammar School), samtidigt som man utökade den med i regel ett par klasser.

c) De lägre heldagsyrkesskolorna av olika typer, tekniska skolor, handelsskolor, hushallsskolor, konst- och hantverksskolor m. fl. rycktes in i skolorganisationen som lecnnical Schools men blev såsom de högre folkskoleklasserna i regel kvar i sina skolhus och under sina gamla skolledare. Genom 1944 års skollag infördes också en ny skoltyp i England, nämligen County College. Denna ungdomsskola är avsedd att bli obligatorisk under en kortare tid för all ungdom i åldern 1 5 - 1 8 år, som slutat den obligatoriska bottenskolan och icke fortsätter i skola efter fyllda 15 år. Skolan skall vara ett slags studieinstitut och samlingsplats för ungdomen i ett county men torde ej få någon direkt betydelse för yrkesutbildningen möjligen dock som »väckelse» för fortsatt utbildning vid en yrkesskola, då utbildningsfrågor och yrkesproblem skall behandlas i County College. Förberedande yrkesutbildning på juniorstadiet Vad man hittills i regel orkat med sedan 1944, är en yttre administrativ sammansmältning, men i allt väsentligt arbetar de tre linjerna, som om de vore tre olika skoltyper De tekniska dagskolorna inom den ovannämnda sekundära skolorganisationen växlar ganska mycket. I en del fall förekommer en klar uppdelning med hänsyn till yrket genom alla klasser, i andra fall är de båda första klasserna tämligen likartade, så" att eleverna får prova olika yrken mom ett större yrkesområde, t. ex. byggnadsindustrin, för att först under det sista aret specialisera sig på ett bestämt yrke. I en tredje typ av skolor är hela skolan inriktad på ett bestämt yrke, t. ex. sjöfolksutbildning eller jordbruksutbildning. Derma olikhet beror naturligtvis på att olika tidigare existerande skoltyper sammanförts under benamningen Technical schools utan att de hittills undergått någon större förändT i n er

ring

Typiskt for de tekniska skolorna på detta tidiga ungdomsstadium synes vara, att ungefär halva undervisningstiden ägnas åt sådana allmänbildningsämnen som geografi historia, engelska, matematik och naturvetenskap och dylika ämnen. Yrkesarbetet och vrkesteorm tar sålunda endast halva undervisningstiden. Den årliga arbetstiden är 40 veckor med sko arbete 5 dagar i veckan. Lördagen är fridag eller allmän idrottsdag i de engelska b skolorna. Med viss schematisering har Technical School inom det engelska sekundärskolstadiet karakteriserats som en skolform närmast motsvarande ett mellanting mellan praktisk mellanskola och yrkesskola med heldagsundervisning i Sverige. Det torde heller inte vara onkt.gt att saga, att denna engelska skolform påminner ganska mycket om den förberedande yrkesutbildning, som skisserats av den svenska skolkommissionen för enhetsskolans yrkesavdelningar, ehuru den motsvarande engelska utbildningen sträcker sig över minst tre ar. Det förefaller också som om engelsmännen på ett utmärkt sätt lyckats kombinera allmanbildmngsämnen och yrkesteoretiska ämnen i denna skolform. Ett medel härför erbjuder den i engelsk undervisning förekommande projektmetoden. Denna metod innebär att studierna anslutes till ett gemensamt, mera omfattande ämne. Vid North Western Polytechnic i London, som bland annat har junior technical schools-avdelningar, var »projektet» under våren 1949 kolindustrin. I detta »projekt» deltog elever i klass 3a och 3b 2 a och la. En dag i veckan före lunchen användes för kolindustrier. Eleverna uppdelades i mindre grupper, som var och en fick sina speciella uppgifter. Studier gjordes i handböcker, broschyrer och tidskrifter. Alla elever, som deltog i projektet, fick besöka två kolgruvor i Birmingham-distriktet. Olika grupper besökte gasverk, järnbruk och kemiska industrier. Från alla besöken medfördes prover på produkter från kolgruvor kolets biprodukter eller andra produkter, som på ett eller annat sätt står i sammanhang med kolet. Följande filmer visades: Kolgruvor i östra England, Kolproduktionen i centrala

Skottland, Bakom lågan, Kolindustrin under ny ledning, Det kommer från kolet. Stålframställningen. Statistiska uppgifter sammanställdes i diagram. Gjorda iakttagelser blev föremål för skriftliga framställningar. De samlade varuproverna ordnades systematiskt, kemiska analyser utfördes och antecknades. En mängd modeller över gruvor, uppfordringsverk och tekniska hjälpmedel tillverkades under verkstadsarbetet, kartor ritades och åskådliga skisser utfördes. Härtill kom historiska utblickar, uppgifter om sociala och ekonomiska förhållanden i koldistrikten och kolets betydelse för Englands näringsliv. Det hela utmynnade i en utställning, som fyllde ett stort klassrum och som gav en ovanligt instruktiv bild av kolindustrin och därmed sammanhängande produktion. Det egentliga yrkesarbetet i en Junior Technical School skiljer sig ganska avsevärt ifrån yrkesarbete i en svensk verkstadsskola. Det engelska är mera slöjdbetonat och är i regel icke inriktat på produktion för utomstående kunder. Det pågår lH—2 dagar i veckan och kommer sålunda under loppet av tre år att motsvara ungefär ett års verkstadsskoleutbildning. De möbler, som utföres, är tämligen enkla och naturligtvis icke av samma klass som i en fyraårig verkstadsskola för möbelsnickare i Sverige. Man följer i regel vissa övningsserier med tillverkning av nyttosaker. Övningarna har efter svenska förhållanden att döma mycket kort varaktighet. Filningsövningar under en längre tid i sträck förekommer alltså inte. Man väljer i stället arbeten med kombination av olika övningar, som möjliggör växling i arbetet. Då yrkesteoriundervisningen med laborationer och ritövningar går hand i hand med yrkesarbetet, tycks man driva även yrkesarbetet i huvudsak som klassundervisning, d. v. s. alla eleverna följs åt inom övningsserien. Fyllnadsarbeten och utbyte av övningar kan dock förekomma. Det är givet, att denna form för undervisning har vissa nackdelar men även fördelar. Den praktiska och teoretiska undervisningen kan lättare koordineras. Eleverna blir inte trötta av ensidigt yrkesarbete. Omväxlingen skapar ett aktivt intresse. Tävlingslusten sporrar till större insatser, då flera arbetar med samma föremål. Utbildningen kan göras mera systematisk än om skolan har produktiv verksamhet med arbeten åt kunder, som beställer skiftande arbeten hos skolan. Det är meningen att Secondary Technical School skall utbyggas att omfatta åldrarna 11—16 år, d. v. s. omfatta 5 årsklasser med de två första klasserna som i huvudsak allmänbildningsklasser för att möjliggöra övergång från och till de två parallella skolformerna i Grammar School och Modern School. År 1948 var antalet elever i skolformen endast ungefär 1/9 av elevantalet i Grammar School och 1/12 av elevantalet i Modern School eller omkring 70 000 elever. Skolformens ringa omfattning medför, att man kan räkna med ett mycket gott begåvningsurval i denna skolform. Det förhållandet att technical school-eleverna har möjlighet att med viss komplettering komma in i vissa fackhögskolor och i en del fall ha företräde till de s. k. Senior College-kurserna för utbildning av kvalificerade yrkesmän och fackmän bidrar också till att skolorna är eftersökta. Egentlig yrkesutbildning på seniorstadiet Denna undervisning är f. n. avsedd för ungdom över 16 år men i vissa fall kräves högre ålder. Liksom i Sverige har man här att göra med ett konglomerat av olika kurstyper med olika utbildningsmål. Följande huvudtyper kan dock särskiljas: a) Seniorkurser med dagundervisning vid olika colleges, närmast motsvarande svenska fackskolekurserna på gymnasiestadiet. I regel 2 årskurser. b) Sådana kurser med kvällsundervisning eller en heldag per vecka. c) Deltidskurser en dag i veckan, närmast avsedda för utbildning av kvalificerade yrkesarbetare eller sådana kurser på kvällstid eller som halvdagskurser. d) Ämneskurser med kvällsundervisning.

För inträde i de båda första kurstyperna (a och b) krävs allmän skolexamen vid Grammar School eller vederbörlig slutexamen från en Technical (Commercial) School inom det sek un lära skolsystemet. Men det finns också möjlighet för en elev, som avgått ifrån en Modern School, alltså närmast motsvarande folkskolan, att genom en tvåårig preparandkurs på kvällstid, vid t. ex. ett s. k. Evening Institute eller Evening Classes, förvärva tillräckliga förkunskaper för inträde. Dessa Evening Institutes är i regel av den lokala skohn/ndigheten organiserad fritidsverksamhet, som utnyttjar dagskolornas lokaler, utrustning och lärare på kvällstid. Här kan bedrivas en mängd olika slags studier: från broderi till balett, från snickeri till matematik för tekniska studier. En funktion hos Evening Institutes är att vara ».slussar» till högre utbildningsanstalter för dem, som endast har folkskola som grund. I preparandkurs för tekniska collegestudier ingår engelska, matematik oca linearritning med i regel 6 tim. per vecka under två år och åtskilligt hemarbete. ^ Efter i regel 3 års deltidsundervisning, 6—8 tim per vecka, i en seniorkurs vid ett tekniskt college, får eleven undergå examensprov, och efter ytterligare 2 års deltidsstudier kan er: högre ingenjörsexamen erhållas. En skola i England förbereder i regel för examensfordringar, fastställda eller utarbetade av en institution utanför skolan, t. ex. ett universitet eller en yrkesinstitution, t. ex. the Institution of Mechanical Engineers, Union of Lancashire and Cheshire Institutes, Institution of Electrical Engineers, Institution of Builders, Association of British Chambers of Commerce samt för de manuella yrkena The City and Guilds of London Institute (ett slags hantverksinstitut med examensrättigheter). ^ De här ovan under c) nämnda deltidskurserna för utbildning av yrkesmän avser i regel såväl yrkesteori som yrkesarbete. De är öppna endast för personer, anställda inom vederbörande yrke. Inom hantverksyrkena är utbildningen 3—i-årig med i regel 6—8 tim. per vecka. För inträde i dessa kurser fordras avgångsbetyg från en secondary modern school, alltså närmast folkskola. Examensinstitution är det ovannämnda City and Guilds of London Institute, där cirka 80 000 examina avlägges årligen. De som ägnar sig åt tekniska studier, brukar i tur och ordning erövra Ordinary National Certificate efter 3 års deltidsstudier med minst 150 timmar per år och Higher National Certificate efter ytterligare 2 år. Fordringarna för dessa betyg är uppgjorda av skolministeriet i samråd med de stora teknologföreningarna. Liknande utbildningsgång finns för handelsyrkena fram till National Certificate for Commerce. Fortsatt utbildning till högre kompetens har föreslagits. Det förefaller, som om det i allmänhet råder en god samverkan mellan vederbörande företagare och college. Som motsvarighet till våra yrkesnämnder har de olika yrkesavdelningarna^ »rådgivande kommittéer». Det blir också vanligare, att företagarna låter anställda få ledigt för att erhålla den nödvändiga kompletterande undervisningen på dagtid. En yrkesavdelning, t. ex. skolan för bokhantverk vid Bristol Technical College, kan vara centralskola för ett större område. Vid sistnämnda skola förekommer det för^övrigt, att yrkeslärare reser till angränsande orter för att där fullgöra en del av sin undervisning.' Skolan har alltså »filial» å annan ort. För elever, som icke kan deltaga i regelrätt undervisning, t. ex. på grund av militärtjänst, sjötjänst etc., ordnas ibland individuell handledning på så sätt, att eleven av lärarna får studieråd eller får undergå önskat förhör eller får privatundervisning på tid, då sådan kan ordnas. I detta sammanhang bör nämnas att armén, flottan och flyget i England bedriver en verklig yrkesutbildning inom praktiskt taget alla näringsgrenar och större yrken. Liksom övriga företagare sänder försvarsmakten sina lärlingar i flera fall till de tekniska skolorna, för att de där skall få kompletterande yrkesundervisning. Ovannämnda utbildning vid College är en strikt yrkesutbildning utan något inslag av allmänna ämnen annat än då dessa hör samman med själva yrkesutbildningen, t. ex. engelska i skolan för bokhantverk eller i handelskurserna. Däremot finns vid dessa tech-

nical colleges ofta en mängd ämneskurser i bland annat allmänna ämnen som latin, främmande språk, zoologi, fysik, kemi och engelsk litteratur. Dessa ämnen kan dels kombineras till de egentliga yrkesstudierna, dels kan de sammanfogas till preparandkurser för inträde till universitetens fackkurser, som i en del fall är förlagda till eller har samarbete med ett college, dels för förberedelse till universitetsexamen. Sålunda hade en senior day school of commerce i London under arbetsåret 1948/49 en preparandkurs för vinnande av en s. k. utomuniversitetlig (external) fil. kand.-examen enligt Londonuniversitetets fordringar. Vid de tekniska collegierna av olika slag finnes icke någon egentlig motsvarighet till våra lärlingskurser på elementärstadiet. Dessa handhas i stället av de ovan nämnda Evening Institutes eller av folkbildningsverksamheten (t. ex. Folk House, Adult Education, Youth Service). Denna uppdelning är onekligen en fördel för den egentliga yrkesundervisningen. Den yrkesteoretiska undervisningen bedrives ofta laborativt, d. v. s. eleverna erhåller uppgifter att lösa, ibland med hjälp av olika utensilier, maskindelar, apparater och dylikt, men ofta med papper och penna. Grupparbete är vanligt i engelska skolor. I seniorkurserna är den teoretiska undervisningen ofta ordnad på så sätt, att läraren föreläser eller demonstrerar och eleverna frågar. Över huvud taget tycks sinne för samarbete och personlig kontakt och lust för diskussioner vara utmärkande drag i engelska skolor. Lagar, föreskrifter, cirkulär, reglementen, undervisningsplaner, fastställda av statlig myndighet, behörigheter och kontroll av olika slag tycks spela så liten roll för det engelska skolväsendet. Den egentliga kontrollen är slutexamen, men en elev kan mycket väl gå igenom en skolkurs utan att anmäla sig till någon examen. Det personliga är den dominerande faktorn i engelsk undervisning, och yrkesskolorna utgör i det fallet inte något undantag. Englands skolhistoria domineras av skolornas headmasters och principals, d. v. s. av skolornas ledare. Den okonventionella undervisningen är- kanske det mest bestående intrycket från engelskt yrkesskolväsende. Litteratur: Greta Hedin: Engelsk uppfostran. Tradition och nyskapelse, Stockholm 1947. A guide to the educational system of England and Wales. Ministry of Education, pamphlet no. 2, London 1945. Further Education. Ministry of Education, pamphlet no. 8, London 1947. School and Life. Ministry of Education, London 1947. Vocational training of adults in the United Kingdom. International Labour office, Geneva 1948. Teachers and youth leaders. Board of Education, London 1944. City and Guilds of London Institute. General regulations 1948. British Education by H. C. Dent, London 1949. Agricultural Education in Great Britain by N. M. Comber, London 1948. Youth services by A. E. Morgan, London 1948. Västtyskland Den tyska yrkesutbildningen har haft ett stort inflytande på gestalningen av yrkesutbildningen i Europa och även i andra världsdelar. Den svenska yrkesskollagstiftningen 1918—21 byggde också i stor utsträckning på tyska förebilder. Att utvecklingen i Sverige sedan snart avvek från de tyska förebilderna berodde bland annat på att här i Sverige saknades dels en lärlingslag, dels den tradition som uppburit det tyska yrkesskolväsendet, nämligen att den grundläggande utbildningen i ett praktiskt yrke skall vara hos en hant-

verksmästare eller annan yrkeslärd företagare, som ansvarar för lärlingarnas utbildning. Kanske överensstämmer denna »mästarlära» med tyskt sinne för patriarkalism och disciplin. — Under nazisttiden omhuldades särskilt mästarläran av de maktägande. — Fråga är emellertid om icke utvecklingen redan under 1920- och 1930-talet givit vid handen, att nya utvecklingslinjer för yrkesutbildningen måste följas även i Tyskland, ehuru huvudformen för tysk yrkesutbildning fortfarande är »mästarläran» med kompletterande undervisning i skola på deltid. Redan då blev det svårigheter för ungdomen att finna mästare, som var villiga att bära mästarlärans bördor. Mellankrigstidens ungdomsarbetslöshetsperioder visade, att i varje fall som en parallell till mästarläran måste inrättas skolverkstäder inte endast för demonstrations- eller kompletterande undervisning utan för att ge en verkligt allsidig grundläggande yrkesutbildning under heltid. Det tyska lärlings väsendets lagliga grundval utgör än i dag näringslagen av år 1869 (Gewerbeordnung), vars lärlingsbestämmelser emellertid ändrats åtskilliga gånger sedan lagens tillkomst. Lagen innehåller bestämmelser om vem som har befogenhet att utbilda lärlingar. Lärlingsavtalet skall vara skriftligt. Mästaren skall undervisa lärlingen i alla inom företaget förekommande arbeten, som tillhör yrket. Han skall sörja för att lärlingen inte tilldelas arbetsuppgifter, som överstiger dennes kroppskrafter eller som ej bör ingå i yrkesutbildningen. Endast sådana hantverksmästare, som fyllt 24 år och avlagt mästarprov, får utbilda lärlingar. Företagaren kan dock överlåta utbildningen till annan yrkeskunnig person. Han skall vidare se till att lärlingen besöker yrkesskolan samt övervaka skolgången. Lärlingsväsendet övervakas av hantverksföreningarna eller hantverkskamrarna, vilka också har rätt att sända representanter till olika företag för att informera sig om lärlingsutbildningen. Hantverkskamrarna och -föreningarna har också hand om gesällproven (»Gewerbliche Priifungen»). För lärlingar inom industrin tillämpas endast en del av lärlingsbestämmelserna. Här gäller t. ex. endast bestämmelser för fakultativt avläggande av prov. Varje delstat har rätt att ordna sitt yrkesskolväsen tämligen fritt. Skolorna i en delstat utformas på ett sätt och i en annan delstat på ett annat sätt. Det är därför svårt att ge en kortfattad, riktig beskrivning av de vanligaste skolformerna. Men med en stark schematisering kan de offentliga yrkesskolorna för utbildning i industri, hantverk, handel, husligt arbete och jordbruk indelas i följande tre grupper. 1. Kompletterande yrkesskolor (Berufsschulen), motsvarande närmast den svenska lärlingsskolans yrkesavdelningar, ger under 4—10 vkt en i huvudsak teoretisk undervisning som komplettering till den praktiska yrkesutbildningen på arbetsplatsen. Undervisningen i teori omfattar dels vanliga yrkesämnen, t. ex. materiallära, yrkesritning, yrkesräkning, men även vanliga allmänbildningsämnen, såsom modersmål, språk och samhällslära. 2. Förberedande och grundläggande yrkesskolor med dagundervisning (Berufsvorschulen und Berufsfachschulen) för ungdom, som efter slutad skolgång i dessa skolor skall taga anställning i förvärvslivet. 3. Fackskolor (Fachschulen) för fortsatt utbildning för sådana, som erhållit grundläggande utbildning och haft viss yrkespraktik i näringslivet. De indelas i lägre och högre fackskolor. Den nu gällande rikslagen om skolplikt är av den 6 juni 1938. All ungdom är efter avslutad folkskoleplikt (från 6:e levnadsåret t. o. m. det 14:e) skyldig att före fyllda 18 år besöka yrkesskola, om de icke går i allmän skola med heldagsundervisning. Den yrkesskolplikten begränsas i regel dock till 3 år för ungdom, som utbildas i industri, hantverk och handel, samt till 2 år vid utbildning i husligt arbete och lantbruk. Har en kommunal

385 25

yrkesskola för visst yrke en längre utbildningstid, är lärlingen dock pliktig att fullfölja kursen även efter det han fyllt 18 år. I regel pågår den kompletterande undervisningen i yrkesskolan 6—10 vkt för utbildning i industri-, hantverks- och handelsyrken under en dag eller två halvdagar i veckan. Den årliga undervisningstiden är olika i olika stater men torde uppgå till omkring 280 undervisningstimmar per år. Vid utbildning i husligt arbete och lantbruk är timantalet i en del stater mindre, t. ex. 4—5 vkt, men kan också vara betydligt högre, t. ex. i Bremen, där ingen huslig utbildning förekommer i folkskolan utan endast i yrkesskolan. I Bremen går flickorna 16 vkt under första året och 6 vkt under andra och tredje åren i yrkesskolan för husligt arbete, och man avser att öka tiden till 24 vkt under första året. I en del kommuner förekommer koncentrationsundervisning under 10—12 veckor årligen, t. ex. Wurttemberg. Vid mindre skolor får elever från olika yrken i regel gå i samma avdelning, men man försöker givetvis sammanföra lärlingar i samma yrke till speciella yrkesavdelningar. Såsom nämnts här ovan har yrkesskolan på deltid ersatts med halvtids- eller heltidsundervisning i förberedande fackskolor eller yrkesfackskolor med kurser om ett eller flera år. Undervisningen omfattar i regel 25—30 vkt. Enligt uppgift går cirka 5 procent av all yrkesskolpliktig ungdom i sådana dagskolor. Liksom vid de svenska motsvarigheterna förlägges härvid yrkespraktiken helt eller delvis till särskilda skolverkstäder, övningskontor, övningsbutiker, dekorationsverkstäder och skolkök. Vid en mängd företag, t. ex. König & Bauers snällpressfabrik i Wurzburg, verktygsmaskinfabriken Ludwig Löwe, AEG och Siemenkoncernen upprättades lärlingsverkstäder. — År 1933 fanns ett 100-tal dylika företagsskolor i Tyskland under offentlig tillsyn. — Det förefaller som om utvecklingen går därhän, att allt flera skolor av denna typ tillkommer, vilket naturligtvis sammanhänger med svårigheterna att i dagens Tyskland finna lämpliga praktikplatser för ungdomen. Enligt uppgift utgjorde antalet yrkesfackskolor i Västtyskland (utom West-Berlin och Wurttemberg-Hohenzollern) år 1949 652 med över 62 000 elever, de flesta dock i handel och husligt arbete. Handelsskolorna inom gruppen yrkesfackskolorna kan vara av många olika slag. Som exempel må nämnas följande typer från Baden och Wurttemberg. a) ettåriga handelsskolor med övervägande praktisk kontorsutbildning och med tonvikt på maskinskrivning och stenografi (s. k. burotechnische Jahreskurse); b) högre handelsskola, i regel tvåårig, för elever från fjärde klassen i examensmellanskolan, d. v. s. med 3 eller 4 -4- 4 års skolgång, eller för begåvade folkskoleelever från klass 8 med ett extra preparandår; c) handelsgymnasium (Wirtschaftsoberschule), som bygger på lärdomsskolans mellanstadium (något mindre än svensk realexamen). Då kvalificerade elever från den förra skolformen (högre handelsskola) kan vinna inträde i handelsgymnasiet, finns alltså möjlighet för folkskoleelever till reglerad skolgång till universitetet. Denna skolform är 3-årig och avslutas med handelsteknisk »studentexamen», som berättigar till inträde vid handelshögskola eller handelsvetenskaplig fakultet vid universitet. Flera tyska stater har s. k. Aufbauklassen, preparandklasser, genom vilka en elev från en »lägre» skola kan vinna inträde i en högre skola. Så t. ex. förekommer »Technische Aufbauschule» som gör det möjligt för elever med avgångsexamen från yrkesskola (3 år, deltid) att under 2 år läsa allmänna skolämnen för att vinna inträde i en teknisk högskola. En del handelsgymnasier har efter kriget reorganiserats och synes under den amerikansk ockupationsmaktens inflytande ha kommit att likna högstadiet i en amerikansk high school med starkt inslag av allmänbildningsämnen och möjlighet till ämnesval. De tyska fackskolorna är av två slag. Den lägre fackskolan avser att vidareutbilda unga utlärda arbetare, ofta inom hantverksbranscherna, till förvärv av mastar titeln, så att de

kan få anställning som verkmästare eller bli självständiga företagare. Dessa skolor har dels deltidskurser, alltså motsvarar närmast den svenska yrkesskolans »yrkesämnes- och mästarkurser» på kvällstid, dels i regel ettåriga dagkurser. Sådana skolor finns bland annat för utbildning av murare, smeder, rörmakare, guldsmeder, snickare, keramiker, skräddare samt för livsmedels-, glas-, grafiska och optiska industriyrken. Till denna kategori kan också räknas de hushållsfackskolor för kvinnor, som bygger på genomgången yrkesskola i husligt arbete. De högre fackskolorna motsvarar närmast de svenska högre tekniska läroverkens fackskolor, textilinstituten, konstfackskolans högre avdelningar, bergsfackskolan i Filipstad etc. För inträde erfordras realexamen (Obersekundareife) samt praktik. En stor del av eleverna utgöres emellertid av f. d. folkskolelever, som via »Aufbauschulen» eller fria studier etc, god fackmässig praktik meriterat sig för inträde vid intagningsprövningar. Utbildningstiden vid en fackskola är 2%—3 år. Dessa fackskolor har utmärkta verkstäder eller andra möjligheter till yrkespraktik, och den praktiska utbildningen ökas successivt och omfattar under det sista halvåret mer än halva arbetstiden. Dessa fackskolor ger utbildning inom de flesta näringsgrenarna och ger dels specialutbildning, t. ex. till byggnadsingenjörer, arkitekter, dels utbildning till driftsledare, t. ex. mom jordbruket och textilindustrin, dels utbildning för inträde i fackhögskolor. Den tyska yrkesutbildningen har givetvis desorganiserats under kriget och efterkrigstiden men uppbygges för närvarande kraftigt. En tillgång härvid är den tidigare fasta yrkesskolorganisationen, den goda yrkeslärarutbildningen, den väl utarbetade och instuderade yrkesskolmetodiken, omhuldad bland annat av de yrkespedagogiska instituten (»Berufspädagogisches Institut» i Berlin, Mimenen, Stuttgart, Frankfurt/Main), tidigare tillgång på läroböcker, handledningar och undervisningsmateriel för yrkesundervisning samt en allmänt rådande förståelse för värdet av metodisk och gedigen yrkesutbildning. Vid återuppbyggnaden i Västtyskland kom yrkesutbildningen i förgrunden. Med en befolkning på cirka 50 milj. hade Västtyskland 1949 cirka 1.4 milj. elever i yrkesskolor, cirka 70 000 i yrkesfackskolor och cirka 90 000 i fackskolor. Västtysklands snabba återhämtning och återinträde på världsmarknaden betingades i hög grad därav, att Tyskland trots det förödande kriget hade stora intakta kadrar av väl yrkesutbildad arbetskraft. Litteratur: Tyska skolförhållanden före 1933. Pedagogiska skrifter nr 194, Svensk Läraretidnings förlag, Stockholm 1947. Gentz, Erwin: Reichsberufsschulrecht, Eberswald 1943. Hirtz, G: Das berufsbildende Schulwesen, Bonn 1947. Probleme des Beruflichen Bildungswesen, Bericht der internationalen Tagung iiber berufliches Schulwesen, Stuttgart 1950.

Schweiz Schweiz torde vara det land, som har den bäst ordnade och i förhållande till folkmängden den mest omfattande lärlingsutbildningen i Europa. Där synes man verkligen ha förverkigat den grundtanke, som varit den bärande idén i den svenska yrkesskollagstiftningen efter förra världskriget, nämligen att de ungas yrkesutbildning skall ordnas dels genom arbete i förvärvslivet, dels genom kompletterande yrkesundervisning i skola. Enligt 1947/48 års skolstatistik fanns detta arbetsår cirka 89 000 elever i industri- och hantversksskolor i Schweiz. Av dessa var cirka 65 000 kontraktsbundna lärlingar, d. v. s. fick en ordnad utbildning under 3—4 år i näringsliv och skola. Inom handeln var motsvarande siffror cirka 40 000 och 17 000. Hela antalet elever i yrkesutbildande skolor upp-

gick till cirka 228 000, nära på dubbelt så många som i Sverige. Orsakerna till näringslivets insatser för yrkesutbildningen i Schweiz är givetvis flera. Den viktigaste orsaken torde vara, att näringslivet sedan gammalt byggt på småföretag i anslutning till familjen och det uppvuxit en stark tradition, att småföretagaren (hantverkaren, affärsmannen, hotellmannen m. fl.) skall svara för de ungas — ursprungligen kanske mest egna anförvanters — utbildning i yrket. När sedan i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet större företag med serieproduktion inom bland annat textil- och finmekaniska branscherna växte upp, var det naturligt, att även de större industriföretagen ordnade med lärlingsutbildning i egna företagsskolor. Yrkesundervisningen framhålles även vara av förnämlig kvalitet, i viss mån beroende på att den kan läggas på en solid allmänbildningsgrund, nämligen i regel 9-årig skolgång. Enligt uppgift kan de flesta eleverna i en finmekanisk skolavdelning ha avgångsbetyg från sekundar-realschule, d. v. s. realexamen. Den vanliga vägen till Technikum (teknisk fackskola — tekniskt gymnasium) går också ofta över 3—4-årig lärlingsutbildning i yrkeslivet och yrkesskola. Översikt av förbundslagstiftningen Den schweiziska yrkesutbildningen regleras dels av förbundslagen för yrkesutbildning (Bundesgesetz iiber die berufliche Ausbildung vom 26. Juni 1930) dels av de olika kantonernas egna lagar och dels slutligen av de föreskrifter, som utfärdas för varje enskild 5

Förbundslagen gäller för utbildning inom hantverk, industri, samfärdsel, handel samt angränsande områden. Det tillkommer i första hand vederbörande kantonala myndighet att avgöra, huruvida utbildning inom ett visst yrke kommer under förbundslagens bestämmelser. Frågan kan dock i sista hand komma att avgöras av förbundsrådet genom att besvär anföres över den kantonala myndighetens ställningstagande. Lagen gäller alla minderåriga, som efter fullgjord folkskoleplikt arbetar i offentliga eller enskilda företag inom de näringar, som lagen berör. Är utbildningen mindre an ett år anses dock lärlingsförhållande icke föreligga. Vederbörande kantonala myndighet kan fråntaga ett företag rätten att antaga lärlingar, om lärlingarna befaras komma att lida skada eller yrkesutbildningen är bristfällig. Inom yrken, där erkända mästarprov förekommer, kan rätten för ett företag att antaga lärlingar göras beroende av, om innehavaren eller någon av hans anställda blivit godkänd i dylika prov. Vidare kan vissa restriktioner förekomma ifråga om antalet lärlingar vid ett företag. Lärlingsavtal skall innehålla de vanliga uppgifterna om lärlings och företagarens namn, yrke i vilket utbildning sker, prövotid, lärotid, arbetstid, semester och andra ledigheter samt uppgifter om ömsesidiga prestationer, såsom lärpengar, lön, lönebelopp, som skall innestå hos företagaren, försäkringspremier och dylikt. Lagen stadgar ett bestämt förbud mot att lärlingsavtal får innehålla överenskommelser, som begränsar lärlings frihet efter lärlingstidens slut. Lärlingsavtal upprättas i tre exemplar, varav ett inom viss fastställd tid skall inlämnas till vederbörande kantonsmynchghet för godkännande. ... Även om lärling får utbildning i sina föräldrars eller malsmans foretag, skall anmälan därom göras hos tillsynsmyndigheten inom viss föreskriven tid. Lärlingen är skyldig att deltaga i förekommande yrkesundervisning och skall vid lärlingstidens slut undergå föreskrivna prov. . .. ,. Företagare, som har lärlingar, är skyldig att bedriva utbildningen i yrket i görligaste mån i lämplig ordningsföljd. Genom särskilda förordningar kan fastställas reglementen med planer för utbildningens bedrivande, varvid vederbörande yrkesorganisationer anmodas att avgiva förslag. För närvarande finns ett 100-tal reglementen för cirka 170

olika yrken fastställda, vilket innebär att cirka 95 procent av all lärlingsutbildning blivit reglerad. Lärlingen får icke användas till andra arbeten än sådana, som står i samband med utövningen av yrket. Ackordsarbete tillätes endast i sådant fall, att det inte inverkar menligt på yrkesutbildningen. Läromästaren (företagaren) skall tillse, att lärlingen besöker yrkesskola, samt ge honom behövlig ledighet för skolgång, utan att löneavdrag får verkställas. Han skall också anmäla lärlingen till de föreskrivna avslutningsprövningarna för lärlingar, ge honom nödvändig fritid att utföra proven samt ställa arbetsplats, arbetsverktyg och material till förfogande för lärlingen mot en ersättning, motsvarande företagarens egna kostnader för materialet. Framgår det vid prövningarna, att utbildningen varit bristfällig, kan företagaren ådömas skadestånd, såvida ej klarlägges, att han är utan skuld till det bristfälliga resultatet. Den kantonala tillsynsmyndigheten skall inspektera yrkesutbildningen hos läromästaren, varvid även skall bedömas lärlingens möjligheter att tillgodogöra sig denna. De fyra första veckorna är prövotid, varunder vederbörande avtalsparter med tre dagars varsel kan uppsäga läroavtalet. Denna prövotid kan utsträckas till två månader och efter särskilt tillstånd av den behöriga kantonala tillsynsmyndigheten ytterligare någon tid, dock får den sammanlagda prövotiden icke i något fall överstiga 6 månader. Lärlingsavtalet kan vidare under vissa i lagen angivna betingelser uppsägas av vederbörande parter eller upphävas av den kantonala tillsynsmyndigheten. Sådana betingelser anses föreligga, om vederbörande parter icke uppfyller sina i lärlingsavtalet överenskomna eller eljest föreskrivna skyldigheter, om företaget upphör etc. Ovanstående bestämmelser är i tillämpliga delar även gällande för särskilda yrkesutbildningsverkstäder, t. ex. inbyggda eller särskilt organiserade verkstadsskolor. Vuxna arbetare, som icke har undergått lärlingsutbildning men varit i yrket så lång tid, som minst motsvarar den dubbla lärlingstiden, och därjämte i yrkesskola eller på annat sätt synes ha inhämtat den nödvändiga yrkesteorin, har rätt att deltaga i avslutningsproven för lärlingar. I olika yrken kan vidare ordnas förberedande yrkeskurser, som kan göras obligatoriska för minderåriga, sysselsatta inom vederbörande yrken. Denna förberedande kurs inräknas i den fastställda lärlingsutbildningstiden. Lärlingarna är skyldiga att deltaga i yrkesundervisning i den utsträckning, som är fastställd i den för vederbörande yrke gällande utbildningsplanen. Denna yrkesundervisning kan antingen vara förlagd till yrkesskola eller också till speciella fack-kurser, som förklarats obligatoriska. Den kantonala tillsynsmyndigheten kan befria lärling från deltagande i den obligatoriska yrkesundervisningen, om 1. han besöker skola, som ger likvärdig eller högre utbildning, 2. han kan påvisa, att han redan besitter likvärdig eller högre fackutbildning, 3. bostadsorten, ligger så långt från kursorten, att det icke finns möjlighet att deltaga i undervisningen, samt 4. han har sådana fysiska och psykiska svagheter, att han icke kan följa undervisningen. Det tillkommer de olika kantonerna att ordna med yrkesundervisning. Fackkurser, avsedda för lärlingar från flera kantoner, kan dock ordnas av statsförbundet. Avslutningsproven för lärlingar skall också ombesörjas av kantonernas egna tillsynsmyndigheter. En yrkesorganisation, som omspänner hela förbundsområdet, kan dock få sig tillerkänd rätten att organisera dessa prövningar inom sitt yrke för hela eller en del av riksområdet. En sådan rätt har givits till bland annat det schweiziska köpmannaförbundet (Kaufmännischer Verein). Likaså kan en kanton överlämna befogenheten att ordna prövningar för kantonens lärlingar till en yrkesorganisation. Det bevis, som utfärdas efter på tillfredsställande sätt utförda avslutningsprov, berättigar innehavaren att föra yrkesbeteckning »utbildad yrkesman», t. ex. utbildad skräd-

dare, sömmerska etc. Beteckningen är skyddad på så sätt, att ett orättmätigt användande därav medför åtal med ty åtföljande straff och skadeståndsersättning. Ordnandet av mastar- och andra högre yrkesprövningar överlämnas till yrkesorganisationerna, varvid förbundsrådet skall fastställa reglemente. På samma sätt kan yrkesskolor bemyndigas att verkställa högre yrkesprövningar. Endast den som genomgått avslutningsprövningar för lärlingar eller har motsvarande utbildning samt därjämte har varit sysselsatt minst 3 år i yrket efter lärotidens slut, tilllåtes deltaga i mastar- och dylika högre prövningar. I reglemente för mastar- och högre yrkesprövningar stadgas, hur prövningarna skall ordnas och hur prövningsnämnden skall vara sammansatt. Förbundsrådet kan utse experter att biträda vid prövningar. Efter godkända prov utställes diplom till vederbörande, som ger rätt till mästartitel eller benämningen »diplomerad» yrkesman, t. ex. diplomerad bokhållare, diplomerad installatör. Alla diplominnehavare föres i ett offentligt register. Titeln är lagskyddad. I lagen stadgas, att förbundsstatsbidrag kan utgå till offentliga och allmännyttiga utbildningsanstalter för de yrken, som faller under lagen, för utbildning och fortbildning av lärare, för anordnande av lärlings-, mastar- och andra yrkesprövningar, för vissa andra ändamål, som står i samband med yrkesutbildning, t. ex. till rese- och uppehållskostnader för deltagare i fackkurser och omskolningskurser, till stipendier åt lärlingar i yrken, som har rekryteringssvårigheter, till utgivande av yrkesorganisationers facktidskrifter, till nyoch ombyggnadsarbeten för yrkesutbildningsändamål samt för yrkesrådgivning. Lagen fastställer sedan den största del av de olika kostnaderna, som statsförbundet betalar. I regel är det högst hälften av de olika kostnaderna, för vilka statsbidrag utgår. För lärares utbildning och fortbildning betalar dock förbundsstaten samtliga kostnader, som icke täckes på annat sätt, och i andra vissa fall betalas 1/3 av kostnaderna, t. ex. rese- och underhållskostnader vid fackkurser, stipendier till lärlingar, till yrkesrådgivning. Av byggnadskostnaderna betalas 1/5, dock högst 200 000 frcs. Statsbidrag utgår efter samma grunder för utbildning i husligt arbete. Yrkesutbildningen sorterar federalt under departementet för näringslivet (Volkwirtschaftsdepartement) något som är ägnat att befästa förbindelsen mellan yrkesutbildningen och näringslivet. Undervisning I den förbundsförordning, som närmare utformar yrkesutbildningslagens bestämmelser, stadgas, att den obligatoriska undervisningen skall omfatta för yrken inom hantverk, industri och angränsande yrkesområden: Yrkeslära och i regel teckning, modersmål med inriktning på korrespondens, räkning, bokföring, medborgarkunskap och ekonomilära samt för handelsyrken: Ett främmande språk, affärskorrespondens, handelsräkning, bokföring, medborgarkunskap och ekonomilära samt i regel också handelsrätt och ekonomisk geografi. Därjämte kan förekomma ytterligare ett främmande språk, maskinskrivning, stenografi, varukännedom och försäljningslära. För kontorister och dylika pågår utbildningen 3 år och för affärsbiträden 2 år. Den årliga undervisningstiden i obligatoriska ämnen uppgår till 240—360 timmar i handelsyrken och 200—320 i övriga yrken, eller om teckning eller praktisk yrkeslära icke ingår, 160—240 timmar. Arbetstiden per vecka är i regel 6—9 tim. Obligatorisk undervisning får i regel icke pågå efter kl. 19. I städerna och de större orterna finns flerstädes utmärkta skolbyggnader med skolverkstäder. Dessa skolverkstäder användes dock i regel icke på samma sätt som de sven-

ska verkstadsskollokalerna. Där förekommer kompletterande utbildning i yrkesarbete eller i regel mest praktiskt arbete för konkretisering och förklaring av teorikursen (demonstrationer). Ovanstående skolor är de egentliga yrkesskolorna (alltså motsvarande de svenska lärlingsskolorna). Därjämte förekommer lärverkstäder och fackskolor. De förra är heldagsskolor och kan dels vara förberedande skolor med en kurstid på i regel högst 6 månader samt dels fortbildningsskolor för yrkesmän. Som fackskolor räknas handelsskolor, skolor för utbildning av personal för samfärdsel, skolor för konsthantverk samt byggnadsfackskolor, tekniska skolor och liknande skolor för industri och hantverk, hushållsskolor etc. Schweiz har mycket goda heldagsskolor bland annat för handelsutbildning. I regel upprättas dessa skolor av kommuner och kantoner. De kan vara särskilda skolenheter, handelsinstitut, eller förenade med ett allmänt gymnasium. Skoltiden är 3—4J/2 år, i regel beroende på om grundskolan är 9- eller 8-årig eller på utbildningsmålet. För inträde i dessa skolor kräves i regel icke annan allmän utbildning än den som ges i den obligatoriska grundskolan. En del av handelsskolorna har gymnasieställning, så att avgångsbetyg därifrån berättigar till inträde vid universitet. Vid en del skolor avlägges först handelsskolexamen, vilken senare kan kompletteras genom en särskild kurs för vinnande av studentexamen. Genom ämnesval kan utbildningen inriktas på ett visst yrkesområde, t. ex. handel med ur, reklam, hotellbranschen, kommunikationsväsendet eller allmän administration. I pedagogiskt hänseende står yrkesskolväsendet mycket högt i Schweiz. Undervisningsmetodik, läroböcker och övriga hjälpmedel torde höra till de förnämsta i världen. Litteratur: Författningar angående Schweiz' yrkesutbildning. Broschyrer från yrkesskolorna i Ziirich, Bern, Basel och Geneve. Die Organisation des öffentlichen Schulwesens in der Schweiz (Archiv fur das schweizerische Unterrichtswesen 1947). Maurice Perrenoud: L'enseignement commercial en Suisse i Revue internationale pour l'enseignement commercial 1947. A. Carrard et F. Billon: Anleitung fiir die Ausbildung der Lehrlinge. Institut psychotechnique, Lausanne (duplicerad upplaga).

Frankrike Mer kanske än i något annat västeuropeiskt land har den formella, teoretiska skolutbildningen omhuldats i Frankrike. Hela skolsystemet synes intill helt nyligen vara inriktat på att hjälpa fram studieeliten till högre utbildning, och examensväsendet intar en betydelsefull plats på den franska ungdomens studieväg fram till yrkeskarriären. Den lägre skolans utbildningsmål bestämmes i allt väsentligt av de krav, som uppställes av den närmast högre skolformen. En fransk skolkommission har skisserat ett program till en enhetsskola år 1946 (La réforme de l'enseignement av Paul Langevin m. fl.), men ännu är det i allt väsentligt vid det gamla. Den franska folkskolan är i regel 8-årig. Från 5:e klassen i folkskolan, som är en preparandklass i ordets egentliga mening, övergår de elever, som befunnits lämpliga, till läroverken med 8-årig utbildning till den eftersträvade studentexamen (baccalauréat). Utbildningen utöver den obligatoriska folkskolan sker efter i huvudsak 3 linjer: a) Lycée (Gymnasium): vanligt klassiskt gymnasium med uppspaltning av eleverna i 3 ämnesgrupper i sista klassen: philosophie, mathématique élémentaire och philoscience (blandad grupp);

b) College möderne (realgymnasium); c) College technique med handels-, industri- och hantverkslinjer samt matematisk-naturvetenskaplig linje, vilken senare linje fr. o. m. 1946 för fram till teknisk studentexamen och teknisk högskola. (Ecole Nationale d'Ingenieur). Den grundläggande yrkesutbildningen omfattar 3—4 år i College technique för handels-, industri- och hantverksyrken. Dessa skolor är ett mellanting mellan svensk praktisk realskola och fackgymnasium, men mera praktiska! Vid avgång erhålles yrkesskoldiplom. En del av collége-technique-eleverna fortsätter i högre fackskolor på cirka 3 år, t. ex. fackskolan för konsthantverk (Ecole nationale des Arts et Metiers). För elever, som gått ut folkskolan, alltså i 14-års åldern, kan yrkesutbildning erhållas ute i näringslivet, hos en hantverksmästare eller annat företag, eller i särskilda yrkesskolor med heldagsundervisning (bland annat centres d'apprentissage). Genom en lag av den 15 juli 1919 (Loi Astier) infördes yrkesskolplikt för all ungdom i åldern 14—17 år, som ej går i läroverk. År 1949 erhölls en ny yrkesutbildningslag. Den har under de år, som gått efter lagens tillkomst, ännu ej hunnit sätta några djupare spår inom yrkesutbildningen. Yrkesskolplikt gäller i princip, oavsett om den unge är underkastad lärlingsavtal eller ej. Då emellertid lagen av år 1919 icke haft några bestämmelser angående allvarligare påföljd, därest yrkesskola icke besökts, har i realiteten denna skolpliktsbestämmelse ej kunnat upprätthållas. En nackdel av skolk från yrkesskola har varit, att gesällprov inte får avläggas, och utan sådant godkänt prov kan en arbetare icke få yrkesarbetarlön. Då olärd arbetares eller i varje fall specialarbetares lön ofta icke skiljer sig från den gesällutbildade arbetarens lön, har ifrågavarande bestämmelse i praktiken blivit närmast en död bokstav för den som ej vill bli självständig hantverkare. De franska yrkesskolornas elevantal på heltid utgjorde också år 1949 cirka 1 /io av antalet elever i motsvarande skolor i Västtyskland (130 000 mot 1.4 miljoner). Någon skyldighet för företagen att ordna praktisk utbildning för sina lärlingar finns heller icke i Frankrike. Däremot gäller vissa föreskrifter om rätt att bedriva yrkesutbildning. Endast en hantverkare, som är minst 24 år och själv erhållit ordentlig utbildning, gesällprov och av hantverkskammare godkänts som självständig mästare, får utbilda lärlingar inom hantverket. Beträffande utbildning inom industri och handel finns icke samma statliga reglering, som för utbildningen inom hantverket. I detta sammanhang må nämnas, att en särskild yrkesutbildningsskatt upptages av företagen, motsvarande 0.4 procent av företagets totala lönesumma. Har ett företag egen yrkesskola eller beviljar vissa medel till lärlingars utbildning vid yrkesskola, befrias företaget från den speciella skatten. Intresset för yrkesutbildning är mycket starkt i Frankrike, vilket givetvis sammanhänger med det franska hantverkets och över huvud taget det franska näringslivets stora behov av kvalificerad arbetskraft. Åtskilliga företag, yrkesorganisationer och enskilda har startat yrkesskolor med ordnad lärlingsutbildning. Enligt en uppgift hade dessa enskilda skolor cirka 40 000 elever år 1949. Därjämte startade år 1939 — en motsvarighet till de svenska centrala verkstadsskolorna — de s. k. centres d'apprentissage, som fått en enastående utveckling. Det ursprungliga syftet torde ha varit försvarsbetonat, nämligen att få kvalificerad arbetskraft till upprustningsindustrin. Efter kriget kom återbyggnadssyftet i förgrunden. År 1944 hade dessa internatskolor cirka 65 000 elever, år 1949 cirka 136 000 elever, fördelade på omkring 1 000 skolenheter. — Om vi haft motsvarande utveckling i Sverige borde — med hänsyn till befolkningsförhållandena — Sverige ha haft cirka 20 000 elever i omkring 140 centrala internatskolor. Den intressantaste skoltypen i det franska yrkesskolväsendet är den tidigare omnämnda college technique. Den skulle närmast kunna kallas praktisk realskola men i fråga om

yrkesinriktning och arbetsmetod påminner den också om de svenska verkstadsskolorna. Den har så specialiserade linjer som för fotografi, kinomatografi, möbelsnickeri, yrkesvävning, skomakeri, svarvning, olika byggnadsyrken, glastillverkning etc. Utbildningstiden är i regel 3 år men kan också vara 4—5 år, t. ex. i radioteknik och elektroteknik. Skolorna har även speciella handelsavdelningar med i regel också 3 års kurser. Minst en dylik collégeskola finns i varje departement. Eleverna intages efter inträdesprövningar och kommer från folkskolan eller från i regel 3:e klassen i en högre skola (8 års skolgång). Elevernas ålder ligger i regel mellan 13—17 år. Vid slutet av kursen ordnas examen, varvid diplom utdelas. Att dessa skolor fått en ganska stor omfattning, framgår av att de hade cirka 110 000 elever år 1950. Efter minst två års praktik kan innehavare av sådana diplom anmäla sig till yrkesprövningar, som anordnas av hantverks- eller handelskammare, varvid godkända kandidater erhåller ett yrkesdiplom om allmän duglighet och kunnighet i yrket vilket diplom gäller som ett slags mästarbrev. En skoltyp nära besläktad med de nyssnämnda skolorna är de statliga skolorna för icke manuella yrken (les écoles nationales professionnelles). Frankrike är ju känt för sin mängd av lägre statstjänstemän, och kommunikationsväsendets, tullverkets, postens, telefonens och telegrafens personal etc. rekryteras från bland annat dessa handelsbetonade »mellanskolor», som bygger på folkskolans avgångsklass eller 4:e klassen i ett lycée eller college möderne. Kurstiden är 4 år. Till collége-typen kan också räknas flera handelsskolor, särskilt i Paris, med en utbildningstid på 4 a 5 år. De motsvarar närmast en kombination 2—3 årig handelsskola -f handelsgymnasium i Sverige. ^Utmärkande för de franska yrkesskolorna är intagning med inträdesprov, ordnade avgångsprov för erhållande av diplom, den särskilda vikt man lägger vid intellektuell och »moralisk» fostran samt den konsthantverksmässiga inriktningen vid utbildningen inom hantverksyrken. Det franska yrkesskolväsendet lyder under skolministern. Hela skolväsendet i Frankrike är för närvarande under debatt, och en nyorganisation skall göras så snart de ekonomiska förhållandena det medgiver. Utvecklingen av yrkesskolväsendet (med över 300 000 dagelever) har varit markant under de sista 10 åren. Litteratur: Probleme des Beruflichen Bildungswesens, Stuttgart 1951. Langevin, Paul: La Réforme de 1'Enseignement. Ministére de 1'Education Nationale, Paris 1946. D. M. Loewenstein: L'enseignement commercial en France tel qui est pratique aujourd'hui, Revue internationale pour l'enseignement commercial. Nr 37,1950. Martin S. Lindström: Hantverksskolor i Paris. TPU nr 1 — 1949.

U.S.A. Den allmänna skolan i U.S.A. nedanför universitets- och högskolestadiet (»less than college») omfattar i regel 12 årsklasser. Skolorganisationen är icke enhetligt ordnad, då varje delstat äger rätt att lagstifta om utformningen av sina allmänna skolor, och därvid lämnas relativt stora befogenheter åt de enskilda kommunerna. I stort sett tillämpas någon av nedanstående organisationsformer:

a) åttaårig grundskola (elementary school) och fyraårigt högstadium (high school); b) sexårig grundskola, treårig mellanskola (junior high school) och treårigt högstadium (senior high school); c) sexårig grundskola och ett sexårigt högstadium, som egentligen är en kombination av de i b) nämnda mellan- och högstadieskolorna utan gränsdragning dem emellan. Yrkesskolorna i U.S.A. är organiserade så, att de antingen är parallellordnade till högstadiet inom det allmänna skolsystemet eller också bygger på olika utbildningsstadier av den allmänna skolan utan att parallellitet är möjlig eller eftersträvas. De förra formerna leder till viss examen och motsvarar organisatoriskt närmast svenska tekniska gymnasier och handelsgymnasier. De senare motsvarar våra grundläggande yrkesskolor i vanlig mening och de heldagskurser vid våra yrkesskolor, som bygger på en allmänbildningsgrund över folkskola (t. ex. våra fackskolor, sekreterarkurser vid handelsskolor). Därvid är dock att märka, att den amerikanska yrkesgymnasieformen (vocational [eller trade] high school) erbjuder betydligt större yrkesdifferentiering än den i#enska motsvarigheten och liknar i det fallet mera yrkesskolans heldagskurser i Sverige. Så t. ex. kan en vocational high school ha utbildning av restaurangpersonal, fotografer, sjuksköterskor, tandtekniker, bilmekaniker, snickare, skräddare, klänningssömmerskor etc. Vid en high school läser man i regel också betydligt mindre kurser i teoriämnen än i svenska gymnasier; av undervisningsplanerna att döma till kvantiteten motsvarande närmast en utvidgad svensk realskolekurs. Sammanfattningsvis och med viss schematisering kan U.S.A:s yrkesutbildande skolor indelas i a) yrkesskolor av high school-typ och b) yrkesskolor utanför high school-systemet. Det är ju allmänt bekant, att skolgången för ungdomen i U.S.A. är väsentligt mera omfattande än i Sverige, och cirka 80 procent av all ungdom i åldern 14—17 år i U.S.A. gick år 1948 i skola, i regel i high schools. Detta innebär dock icke, att de flesta tar »studentexamen», high school diploma, d. v. s. examen, som ger behörighet till inträde vid universitet eller fackhögskola. — Enligt en undersökning gällande New York hade av alla 20-åringar, som år 1940 ej gick i skola, 46 procent minst high school-examen, men 31 procent hade börjat high school studier, alltså i detta fall över 8-årig grundskola, men slutat före examen.1 Yrkesskolor av high school-typ Dessa skolor (Vocational [eller Trade] high schools) motsvarar ur organisatorisk synpunkt, som tidigare nämnts, närmast våra tekniska gymnasier och handelsgymnasier men ifråga om undervisningens innehåll påminner de mera om våra praktiska mellanskolor men ger större möjlighet till yrkesinriktning än dessa. Utom undervisning i yrkesarbete, yrkesteori, yrkesritning och viss undervisning i naturkunnighetsämnen av betydelse för yrket, t. ex. fysik, kemi, biologi, ägnas omkring en fjärdedel av undervisningstiden åt »allmänbildande» ämnen, såsom modersmålet, samhällslära, hälsolära och musik (i staten New York). Om en yrkesskola av high school-typ icke är inriktad på ett speciellt yrke utan avser att ge en allmän teknisk utbildning för ett yrkesområde, t. ex. svagströmsteknik, kemi, byggnadsteknik, kallas skolan i allmänhet Technical high school. Yrkesskolor av high school-typ är 3- eller 4-åriga, i regel beroende på om grundskolan är 9- eller 8-årig. Den egentliga yrkesutbildningen eller specialiseringen till ett yrkesområde koncentreras i allmänhet till de två sista skolåren. Skolarbetet pågår 36—40 veckor per år med i regel 40 lektioner i veckan. Då varje lektion är 45 minuter, blir den effektiva arbetstiden 30 timmar. Lördagen är liksom i England lovdag. 1

University of the state of New York Bulletin nr 1322, Aug. 1, 1946, sid. 30.

Det är en mycket vanlig företeelse i U.S.A., att en high school har dels allmän linje, dels vissa yrkesutbildningslinjer — alltså av ungefär samma typ, som en svensk realskola med inbyggda praktiska linjer. För att ge ett exempel må här nämnas en high school i Boston (för både pojkar och flickor). Skolan har klasser för inträde i universitet, tekniska högskolor och lärarhögskolor, handelsklasser, klasser för husligt arbete, tekniska avdelningar (elektricitet, plåtarbete, snickeri och typografi) samt allmänbildningsklasser. Detta sammanhänger givetvis med det förhållandet, att förberedelsen till universitet och andra högskolor är sidoordnad till förberedelsen till praktiska fackhögskolor eller yrkesverksamheter i näringlivet. Den förra utbildningen är liksom den senare led i en yrkesutbildning. De amerikanska skolorna har ej samma ensidiga inriktning som de svenska läroverken. Allmänbildningsklasserna är närmast avsedda för dem, som icke kunnat bestämma sig för viss yrkesinriktning. Då allmänbildningsämnena har ett relativt stort utrymme även i yrkesutbildande klasser och studierna bedrives ganska individuellt, vartill kommer stor frihet ifråga om ämneskombination, finns relativt stora möjligheter för övergång från yrkesutbildande linje till allmänbildningslinje och vice versa. Så är förhållandet särskilt under de grundläggande 9:e och 10:e skolåren, alltså high school-stadiets två första klasser. Elever, som på grund av ekonomiska, begåvnings-, intresse- eller andra skäl inte vill fortsätta de tolv skolåren, har möjlighet att efter 9:e, 10:e eller ll:e skolåret gå över till specialkurser för träning i ett yrke, så att de omedelbart efter kursen ifråga kan erhålla förvärvsarbete. Elever, som slutar skolan utan examen, kan också skaffa sig fortbildning i deltidskurser. Vocational high school-utbildningen har fått särskild betydelse därigenom, att en mängd fackhögskolor eller högre yrkeskurser vid universitet bygger på denna high school-utbildning. Man kan således disputera för doktorsgrad i huslig ekonomi vid ett amerikanskt universitet eller studera hotelladministration vid en särskild fakultet vid Cornell University i Itaka eller utbildas till chefssekreterare vid Ohio State University med 4 års studier, där bland annat ingår handelskorrespondens, maskinskrivning, och stenografi. Det är en naturlig sak, att en high school-examen med kvalificerat betyg vid en speciell yrkeslinje alltid ger möjlighet till fortsatta studier på samma eller angränsande område vid ett universitet eller ett separat college. Yrkesskolor av annat slag Yrkesskolorna av high school-typen dominerar i östra staterna men är också ganska vanliga i andra delar av staterna. Vid en del av dessa vocational high schools finns även speciella kurser för sådana elever, som avgår från skolan i förväg, eller för elever, som tagit high school-examen och som önskar fortbildning under ett år. Sådana kurser är då i regel inriktade på specialisering inom ett yrke. Elever, som ej önskar gå direkt ut i förvärvsarbete efter high school-examen, kan fortsätta vid universitet eller speciella fackhögskolor. Andra möjligheter erbjuder de ganska talrika »Technical Institutes», som i allmänhet är tvååriga och som för inträde kräver high school-examen eller motsvarande. Dessa motsvarar väl närmast våra tekniska institutskurser av den typ, som kräver allmänna teoretiska kunskaper över folkskolestadiet (real- eller studentexamen). En annan typ av yrkesskolor är icke examensyrkesskolor och motsvarar närmast våra yrkesskolor av verkstadsskole- eller handelsskoletyp. Det är de s. k. »Trade schools» eller »Vocational schools». Sådana skolor finns även i de östra staterna men tycks vara mera allmänt förekommande i de mellersta och västra staterna. Vissa stater godkänner icke yrkesskolor av denna typ (t. ex. Massachusetts) utan endast high school-typen. Av New Yorks 26 större yrkesskolor hade år 1940 endast 3 heldagsundervisning helt utan high school-examen. Den utbildning, som behandlats här ovan, avser den som ges i heldagskurser. Vid de flesta yrkesskolorna, alltså såväl vid examensskolorna som vid de övriga, finnes deltids-

kurser, i regel kvällskurser. Dessa kurser kan avse att ge dels samma utbildning som dagskolan ger, t. ex. high school-examen genom studier vid sidan av förvärvsarbete, dels kompletterande utbildning för lärlingar i yrkesarbete och dels fortbildning i allmänna eller yrkesämnen för äldre, d. v. s. över 16 år (s. k. adult courses). I stort sett företer denna deltidsundervisning samma drag som den svenska. Av visst intresse är de speciella kurser, som organiserats för lärlingar i yrkeslivet. Dessa kurser har nämligen fått en likartad organisation i alla stater, beroende på att de är federalt reglerade (Smith Hughes Act 1917, som är den grundläggande lagen för U.S.A:s yrkesutbildning, section 11). Enligt lagens bestämmelser skall minst Vs av de federala medel, som ställes till delstaternas förfogande för yrkesundervisning användas till deltidsundervisning, och denna deltidsundervisning skall pågå minst 144 timmar (a 60 minuter) per år. Då skolåret vid deltidsundervisning i regel är 36 veckor, omfattar denna deltidsundervisning 4 timmar per vecka eller 8 timmar varannan vecka. I det senare fallet blir det i regel en heldag eller 2 halvdagar i skolan varannan vecka, och skoltiden räknas då i regel som arbetstid, för vilken vanlig lärlingslön utgår. Medan de svenska lärlingskurserna och lärlingsskolans yrkesavdelningar pågår i regel 2 år, omfattar den amerikanska motsvarigheten i regel 4 år. Utbildningen av lärlingar i U.S.A. påminner något om motsvarande utbildning i Sverige. Den federala lärlingsförordning, som finns sedan 1937, låter lärlingsförhållandena i allt väsentligt regleras avtalsmässigt mellan arbetsgivarorganisationerna och fackförbunden. Ett 25-tal delstater har dock egna lärlingslagar. Lärlingstiden, reglerad av U.S.A:s department of Labor, är i regel 3—5 år och utbildningen skall omfatta minst 4 000 timmar. Lärlingen skall vidare registreras hos delstatens lärlingsråd eller, om sådant inte finns, hos den federala kommittén för lärlingsväsendet. Gesällprovet, som avlägges inför en av arbetsmarknadsparterna tillsatt kommitté (Apprenticeship Committee) kan dock i regel avläggas före lärlingstidens utgång men lär i regel icke medföra högre lön, förrän den obligatoriska lärlingstiden gått till ända. Många av de unga, som får lärlingsutbildning, har high school-examen. Lärlingsutbildning sökes också av elever, som ej fullföljer sina high school-studier fram till examen. I regel måste de dock ha genomgått 10:e klassen för att kunna komma in i ett yrke med reglerad lärlingsgång, d. v. s. vara minst 16 år. I lärlingsutbildningen ingår den ovan omtalade 4-åriga lärlingskursen på deltid. Lärlingskommittén kontrollerar skolgången, och en gång i månaden besökes lärlingen på arbetsplatsen. Varje halvår lämnas en rapport över lärlingens arbets- och skolprestationer. Om rapporten icke styrker, att lärlingens framsteg varit tillfredsställande, erhåller han icke den förhöjning av lön, som eljest inträffar varje halvår. Då skicklig personal i manuella yrken får mycket goda inkomster, som i regel når till samma nivå, som de inkomster, som bjuds collegeutbildade, ja i en del fall överträffar dessa löner, är konkurrensen om lärlingsplatserna hård. Liksom i Sverige är antalet lärlingar i ett företag i regel beroende på antalet yrkesarbetare i företaget. Vid sidan av det federalt understödda och kontrollerade yrkesskolväsendet finns privata yrkesskolor. I den mån de privata skolorna skall jämställas med de allmänna, t. ex. ge high school-kompetens, skall de godkännas av vederbörande delstats skoldepartement. En sådan skola som den bekanta Ford Trade School utanför Detroit är en treårig high school. I regel ger företagsskolorna dock icke grundläggande utbildning på det allmänna skolväsendets stadium utan har dels i regel 4-årig lärlingsutbildning, som påbyggnad på high school-utbildning, dels fortbildning för företagets anställda. Vid amerikanska skolor förekommer även växelutbildning, s. k. Cooperative part-time classes. Skoltiden får icke understiga i genomsnitt 15 timmar per vecka under minst 30 veckor per år för att federalt bidrag skall utgå till lärare i sådana klasser. Växlingsperioderna är mycket varierande: halvdags- (3 timmar per skoldag), varannandags-, vecko- och

månadsväxling. Beträffande praktiken ute i näringslivet uppställes ungefär samma önskemål som i Sverige, nämligen att eleverna ej skall ha ensidigt tempoarbete, att de bör få arbeta på olika avdelningar eller vid olika maskiner etc. Det uppgives, att dessa »sandwich-courses» är stadda i snabb utveckling. Vid redogörelsen för Englands yrkesskolväsende har något berörts den s. k. projektmetoden vid undervisningen. Denna metod är ursprungligen amerikansk och innebär, att eleverna i regel i samarbete får lösa en större uppgift eller utföra ett mera självständigt arbete efter en av lärarna i förväg godkänd plan och uppgjord arbetsfördelning. Vid en större yrkesskola kan således olika avdelningar samverka för att uppföra och inreda en villa eller en annan byggnad efter uppgjorda ritningar och arbetsbeskrivningar. Liknande förekommer även vid svenska yrkesskolor, men det förefaller, som om utförandet av projekt står särskilt högt i kurs i amerikansk yrkesundervisning. Kanske sammanhänger det med att man i amerikansk uppfostran lägger särskild vikt vid »samarbete i demokratisk regi». En annan egenart för det amerikanska skolsystemet är successiv intagning av elever under pågående arbetsår. Eleverna rekommenderas att börja vissa tider, i regel september i 9-månaders kurser, men vakanta platser fyllas under pågående år. Detta gäller särskilt i skolor, där man arbetar med individuell metod vid teoriundervisningen. Undervisningen i U.S.A. är i allmänhet icke federalt reglerad. Det är en delstatsoch kommunangelägenhet. Yrkesundervisningen utgör dock ett undantag. Förbundsmyndigheterna i Washington beviljar anslag motsvarande 50 procent av kostnaderna för löner till lärare, skolledare och administrationspersonal samt för lärarutbildning. De grundläggande bestämmelserna finns i den tidigare här nämnda Smith-Hughes Act av år 1917. Den har sedan kompletterats med bland annat den s. k. George-Deen Act 1936, vilken senare ersatts med George-Barden Act år 1946 eller som den officiellt kallas »Vocational Education Act of 1946». Den federala lagstiftningen gäller skolor för industri och hantverk, husligt arbete, jordbruk samt handel. Delstaterna och de enskilda kommunerna lämnas stor frihet att inom ramen för de två nu gällande anslagslagarna ordna sitt yrkesskolväsen. Undervisningen i yrkesskolor av high school-typ är helt fri från avgift, men eleverna får i regel betala arbetsmaterial, läroböcker och annan personlig undervisningsmateriel. Då den federala lagstiftningen medger, att anslag utgår till yrkesrådgivningspersonal, har vid det amerikanska skolväsendet utvecklats en omfattande yrkesrådgivning. Det är ganska vanligt, att i skolan finns en »general industrial shop» med avdelningar för t. ex. metallarbete, träarbete, maskinarbete, elektroteknik, där eleverna under de 7:e—8:e skolåren får pröva på olika verksamheter — alltså en förebild till den föreslagna allmänna skolverkstaden i blivande enhetsskolan i Sverige enligt skolkommissionens betänkande. De större skolorna har heltidsanställda yrkesvägledare, som även kan fungera som kuratorer. Före intagning i yrkesavdelning får eleven psykologisk yrkesrådgivning. Psykotekniska prov användas för elever, som har svårt att finna ett yrke, som passar dem. De amerikanska skolorna kan vara mycket stora. En av de större, Milwaukee Vocational School, har 35 000 elever och en golvyta som är 20 gånger Stockholms största yrkesskola. Den bästa skolbyggnaden på orten är ofta yrkesskolans. Det är inte ovanligt med ett par tusen dagelever och flera tusen kvällselever. Utrustningen framhålles vara förstklassig. Undervisningsavdelningarna kan vara mycket stora och kan även i praktiskt arbete uppgå till 30—35. Detta förekommer även på andra håll, t. ex. i England. Här i Sverige anses en avdelning på 12—16 elever vara tillräcklig för en lärare vid undervisning i praktiskt arbete. Maximiantalet elever i en avdelning hänger naturligtvis i hög grad samman med dess sammansättning (t. ex. om yngre och äldre finns i samma avdelning) samt med utbildningens art. Liksom vid amerikanska skolor i övrigt ägnas vid yrkesskolorna avsevärd tid åt verk-

samhet utanför skolkursen, s. k. extra curricular activities, t. ex. sport, musik, körsång, amatörteater, diskussionsklubbar etc. Detta sammanhänger med att den ordinarie skolarbetstiden per vecka är jämförelsevis liten (30 timmar). Litteratur: John M. Mc Carthy: Vocational Education; Americas greatest resource, Chicago 1951. Scope and Sequence of Vocational high school courses of study, by Board of Education of the City of New York 1942 — 3, number 12. Improving Educational Opportunities in Rural Areas, University of the state of New York Bulletin Aug. 1 — 1946. Klaus Torgård: Yrkesskoler og yrkesopplsering i U.S.A., Oslo 1952. Div. statliga rapporter (U. S. Office of Education). Årsredogörelser och broschyrer (Boston, Chicago, Connecticut, New York).

Bilaga 5 a.

Beräkning av kostnader för inrättande av yrkesskolor inom vissa yrken av Bror

Larsson

Industri- o c h hantverk Som grundval för beräkningarna har jag använt de uppgifter, som redovisats i en inom överstyrelsen för yrkesutbildning utarbetad tabell över elevantalet vid kommunala verkstadsskolor (skolverkstäder) under senare hälften av oktober 1952. Vissa i nämnda tabell angivna sinsemellan närstående yrken har jag av praktiska skäl sammanfört. Så har exempelvis skett med yrkena »smeder» och »reparatörer — smeder — svetsare», »elektriker» och »elektromekaniker» samt »klänningssömmerskor», »byx- och västsömmerskor» och »damkonfektionsindustriarbetare». Verkstadsskolor inom vissa i tabellen upptagna yrken har uteslutits av olika skäl. Inom yrkena »bil- och flygmotormekaniker» samt »flygmekaniker» saknas aktuella uppgifter rörande vissa kostnader. Det är knappast troligt, att ytterligare verkstadsskolavdelningar inom ifrågavarande yrkesområden kommer att inrättas inom överskådlig framtid. Detsamma gäller i viss mån yrket »träbildhuggare». Vidare har yrket »järnverksarbetare, reparatörer och metallarbetare» uteslutits, emedan ifrågavarande verkstadsskolavdelningar är inrymda inom lokaler tillhörande ett järnverk och därför snarast torde böra betraktas som inbyggd verkstadsskola. Genom att verkstadsskolor inom vissa yrken sålunda har uteslutits har undersökningen begränsats till att omfatta verkstadsskolor med inalles 3 110 elever mot i överstyrelsens tabell upptagna sammanlagt 3 216 elever. (Jfr tablå A.) Jag har räknat med i genomsnitt 15 elever vid varje verkstadsskolavdelning. Vid beräkning av erforderliga kvadratutrymmen har jag — inom de yrken, där så varit möjligt — i första hand utgått från inom överstyrelsen i samband med nyinrättande av centrala verkstadsskolor upprättade granskningspromemorior över av vederbörande huvudman ingivna förslag till ritningar. I en del fall har jag även använt uppgifter, som hämtats ur av överstyrelsen lämnade skriftliga råd och anvisningar i samband med planerandet av nya verkstadsskolavdelningar. Beträffande de yrken, som även förekommer vid de centrala verkstadsskolorna, finns inom överstyrelsen upprättade standardförteckningar jämte kostnadsberäkningar för anskaffning av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier. Beträffande de kommunala verkstadsskolavdelningar, som icke har någon motsvarighet vid de centrala verkstadsskolorna, har jag varit hänvisad till att under hand inhämta erforderliga uppgifter från rektor och/eller yrkeslärare vid vederbörande skola och avdelning. Jag har beträffande dessa avdelningar även använt visst inom överstyrelsen befintligt material (ritningar, kostnadsberäkningar i samband med statsbidragsansökningar m. m.). I ett fall (verkstadsskolan för »skinnindustriarbetare»), där pålitliga uppgifter varit svårtillgängliga, har jag uppskattat kostnaderna på grundval av de erfarenheter, som överstyrelsen haft i samband med anordnandet i egen regi av vissa kurser för partiellt arbetsföra.

Tablå A. Kostnader Kolumn 1

Verkstadsskola för

för inrättande

av verkstadsskolor

Kolumn 2

Kolumn 3

Erforderligt utrvmme i m5

inom vissa yrken mars 1951

Kolumn 4

Kolumn 5

Kolumn 6

Kostnader för l:sta uppsättn. Totala stadigvaranErforderligt kostnader i kr kostnader de undervisbruttout(kol. 4 + (Kol. 3 X rymme i m 3 ningsmaterikol. 5) 140) el och inventarier

Svetsare Rep.- smeder- svetsare Bleck- o. plåtslagare . . Metallarbetare Motormekaniker Bilmekaniker Textilmekaniker Elektriker Radiomontörer Instrumentmakare .. . Urmakare Möbelsnickare Inredn.-snickare Inredn. o. fabrikssn. . . Fotografer Charkuterister Skräddare Damskräddare Sömmerskor Hattmodister Körsnärer Pälssömmerskor Skinnindustriarb. Tapetserare , Byggnadssnickare Murare Målare

160 270 170 280 210 400 375 260 200 215 150 380 380 380 380 500 150 150 150 150 175 150 150 200 380 270 400

995 1680 1060 1745 1310 2 490 2 340 1620 1250 1345 930 2 370 2 370 2 370 2 370 3115 930 930 930 930 1095 930 930 1 250 2 370 1680 2 490

34 000 24000 18 000 98 000 86 000 51000 91000 64 000 22 000 91000 105 000 57 000 57 000 57 000 70 000 110 000 9 000 9 000 8 000 7 000 18 000 18 000 14 000 9 000 57 000 12 000 15 000

139 000 235 000 148 000 244 000 183 000 349 000 328 000 227 000 175 000 188 000 130 000 332 000 332 000 332 000 332 000 436 000 130 000 130 000 130 000 130 000 153 000 130 000 130 000 175 000 332 000 235 000 349 000

173 000 259 000 166 000 342 000 269 000

Summa

7 035

43 825

6134 000

7 345 000

4oo;ooo 419 000 291 000 197 000 279 000 235 000 389 000 389 000 389 000 402 000 546 000 139 000 139 000 138 000 137 000 171 000 148 000 144 000 184 000 389 000 247 000 364000

Beträffande uppläggningen a v undersökningen ävensom i en m ä n g d detaljfrågor rörande utrymmesbehov i k v a d r a t m e t e r och kostnader för första u p p s ä t t n i n g e n stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier har j a g s a m r å t t med förste byråingenjören Carl Forslund, som inom överstyrelsen handhaft den allmänt tekniska granskningen a v ritningar och lokaler för n y a verkstadsskolor inom h a n t v e r k och industri och som ä v e n uta r b e t a t o v a n n ä m n d a standardförteckningar beträffande undervisningsmateriel och inventarier. F r ä m s t genom Forslunds m e d v e r k a n har undersökningen i m å n g a fall k u n n a t begränsas till skolor med lämpliga lokaler och lämplig utrustning. Även vid undersökningen av kostnaderna för i n r ä t t a n d e a v verkstadsskolavdelningar inom mindre och vid de centra-

Tablå B. Beräkning av genomsnittskostnad för inrättande av en verkstadsskola mars 1953 Kolumn 1

Kolumn 2

Kolumn 3

Kolumn 4

Kolui

Verkstadsskola för

Elevantal okt. 1952

Antal avdelningar

Kostnad

Totalkostnad (kol. 3 X kol. 4)

26 32 14 882 133 239 12 369 16 72 14 349 22 7 24 22 81 10 266 27 21 16 8 25 12 278 133 3110

2 3 1 59 9 16 1 25 2 5 1 24 2 1 2 2 6 1 18 2 2 2 1 2 1 19 9 218

173 000 259 000 166 000 342 000 269 000 400 000 419 000 291 000 197 000 279 000 235 000 389 000 389 000 389 000 402 000 546 000 139 000 139 000 138 000 137 000 171 000 148 000 144 000 184 000 389 000 247 000 364 000 7 345 000

Svetsare Rep.- smeder- svetsare Bleck- o. plåtslagare Metallarbetare Motormekaniker Bilmekaniker Textilmekaniker Elektriker Radiomontörer Instrumentmakare Urmakare Möbelsnickare Inredn.-snickare Inredn. o. fabrikssnickare Fotografer Charkuterister Skräddare Damskräddare Sömmerskor Hattmodister Körsnärer Pälssömmerskor Skinnindustriarb Tapetserare Byggnadssnickare Murare Målare Summa

346 000 777 000 166 000 20 178 000 2 421 000 6 400 000 419 000 7 275 000 394 000 1 395 000 235 000 9 336 000 778 000 389 000 804 000 1 092 000 834 000 139 000 2 484 000 274 000 342 000 296 000 144 000 368 000 389 000 4 693 000

3 276 000 65644000 65 644 000 : 218 = 300 000 (avrundat)

la verkstadsskolorna icke förekommande yrken har jag icke enbart byggt beräkningarna på grundval av de faktiska förhållandena (såsom verkligen disponerade utrymmen m. m.) utan i stället efter samråd med vederbörlig expertis sökt beräkna kostnaderna för ifrågavarande avdelningar på basis av i stort sett samma standard, som gäller vid de centrala verkstadsskolorna. Beträffande metoden för beräkningen av erforderligt bruttoutrymme i kubikmeter samt byggnadskostnader har jag samrått med överstyrelsens byggnadstekniska sakkunnige arkitekten Birger Jonson. Beräkningen utgår ifrån att avdelningarna är inrymda i en verkstadsskola om tre våningar jämte källare. Den inre takhöjden har förutsatts vara i genomsnitt 3.5 meter och takhöjden i källaren 2.5 meter (inklusive »sula»). Nettovolymen

401 26

per avdelning kan sålunda beräknas till i kolumn 2 av tablå A angivna kvadratutrymmen X 3.5 meter. De härvid erhållna summorna inbegriper emellertid endast utrymmesbehovet för själva verkstadslokalerna samt de biutrymmen, som stå i omedelbart samband med dessa lokaler och som enbart utnyttjas av lärare och elever vid vederbörande avdelning. För att komma fram till bruttovolymen har på nettovolymen lagts deb 25 procent av samma volym (i stort sett motsvarande utrymmesbehovet för trappor, korridorer, bjälklag, mellanväggar, yttermurar och dylikt), dels ock källarutrymme i proportion till avdelningens kvadratyta dividerat med tre (källarutrymmet förutsattes alltså utslaget lika på varje våning) plus 25 procent av samma utrymme. På den sålunda erhållna summan har lagts ytterligare 15 procent för att täcka den behovsökning av allmänt administrativa lokaler (rektorsexpedition, kollegierum, mottagningslokal för skolläkare m. m.) samt de allmänna teorisalar, som inrättandet av (ytterligare) en avdelning normalt kan förutsättas medföra vid en kommunal verkstadsskola. Byggnadskostnaderna ha beräknats till i genomsnitt 140 kr/m 3 . Den använda metoden för beräkning av en »vägd» genomsnittskostnad för en kommunal verkstadsskolavdelning framgår av tablå B. Då tillförlitligt material icke föreligger för en exakt beräkning av antalet avdelningar vid ifrågavarande tidpunkt (omkring 15 oktober 1952) har jag utgått ifrån att antalet verkstadsskolavdelningar uppgår till 1 inom yrken med ett sammanlagt elevantal av 1—15, 2 vid 16—30, 3 vid 31—45 o. s. v. Genom att dividera slutsumman i kolumn 5 (65 644 000) med antalet avdelningar (218, kolumn 3) får man således fram den beräknade genomsnittskostnaden per avdelning' för inrättande av ytterligare verkstadsskolavdelningar, under förutsättning att en eventuell framtida utbyggnad får i stort sett samma struktur som hittills. Denna kostnad blir 301 120 kronor eller, avrundat, 300 000 kronor (se tablå B).

Handel Vid de kommunala yrkesskolorna förekommer tre olika typer av ettåriga handelskurser, nämligen 1. för utbildning av kontorspersonal 2. för utbildning av butiksbiträden samt 3. för utbildning av handelsanställda (kurstypen kan sägas utgöra en kombination av ovan under 1 och 2 angivna kurstyper). Vid beräkningarna har jag utgått från ett genomsnittligt elevantal av 2.0 vid varje avdelning (kurs). Vid beräkning av erforderliga kvadratutrymmen samt kostnader for anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier har jag beträffande olika frågor dels använt visst material, som tillställts mig från handelsutbildningskommittén, dels ock samrått med byråchefen hos överstyrelsen för yrkesutbildning Knut Ramstedt, rektorn vid Köpmannainstitutet i Stockholm Ivan Larsson samt t. f. rektorn vid Stockholms stads handelsrealskola Ivar Åstrand. Speciellt beträffande beräkningen av utrymmesbehov har ja* även i viss utsträckning utgått från inom skolöverstyrelsen använda normer for de högre allmänna läroverken. Jag har även vid personliga besök på Köpmannainstitutet och vid Huddinge skolor för yrkesundervisning tagit närmare kännedom om dar befintliga lokaler för ettåriga handelskurser. Vid beräkning av byggnadskostnaderna har jag efter samråd med arkitekten Birger Jonson utgått från samma förutsättningar som i mitt P M den 16 mars 1953 angående kostnader för inrättande av verkstadsskolor inom vissa yrken vid kommunala skolor för yrkesundervisning. Lokalerna förutsattes alltså vara inrymda i en skolbyggnad om tre

våningar jämte källare. Den inre takhöjden har dock beträffande här ifrågavarande lokaler beräknats kunna minskas från 3.5 meter till 3.25 meter. Takhöjden i källaren (inklusive »sula») förutsattes vara 2.5 meter. Nettovolymen kan sålunda beräknas till kvadratytan X 3.25 meter. Den härvid erhållna summan inbegriper emellertid endast utrymmesbehovet för själva undervisningslokalerna (jämte lagerrum och materialrum). För att komma fram till den erforderliga bruttovolymen har jag på nettovolymen lagt dels 25 procent av samma volym (i stort sett motsvarande utrymmesbehovet för trappor, korridorer, bjälklag, mellanväggar, yttermurar m. m.), dels ock källarutrymmen i proportion till avdelningens kvadratyta dividerat med tre (källarutrymmet förutsattes alltså utslaget lika på varje våning) plus 25 procent av samma utrymme. På den sålunda erhållna summan har lagts ytterligare 15 procent för att täcka den behovsökning av allmänt administrativa lokaler (rektorsexpedition, kollegierum, mottagningslokal för skolläkare m. m.), som inrättandet av (ytterligare) en ettårig handelskurs normalt kan förutsättas medföra vid en kommunal yrkesskola. Vid denna beräkning har även förutsatts att kurserna i viss utsträckning kunna tänkas behöva disponera en extra teorisal. Kostnaderna för nyinrättande av en avdelning av varje slag av ovan angivna kurser har jag beräknat enligt följande: 1. Kurs för utbildning av kontorspersonal Utrymmesbehovet för ifrågavarande kurs beräknas till 58.5 m 2 . Vid en takhöjd av 3.25 meter skulle den erforderliga nettovolymen således bli 190 m3. Som jämförelse kan nämnas att skolöverstyrelsen enligt uppgift för ett standardklassrum vid de allmänna läroverken räknar med samma kvadratutrymme och takhöjd. Ett sådant klassrum är avsett att rymma 30—35 elever. Jag har räknat med endast 20 men vid en handelsskola av här avsett slag måste utrymmesbehovet per elev beräknas vara högre än vid de allmänna läroverken, framför allt beroende på att klassrummet måste förutsättas utrustat med betydande skåputrymmen, bland annat för hela maskinuppsättningen, samt på att undervisningsmaterielen, särskilt för bokföringsundervisningen, är ganska utrymmeskrävande. Den erforderliga totalvolymen kan beräknas till omkring 345 m 2 , varför byggnadskostnaderna torde uppgå till cirka (140 X 345 = ) 48 000 kronor. Kostnaderna för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier uppgår till omkring 32 000 kronor. Härav faller på maskinparken (20 skrivmaskiner, 10 räknesnurror, 4 additionsmaskiner, bildbandsapparat, intalningsapparat, radio, grammofon och telefon) cirka 20 000 kronor, skåp för förvaring av kontorsmaskiner' m. m. 5 000 kronor, pulpeter med höj- och sänkbara stolar, kateder m. m. 2 500 kronor, samt på övrig undervisningsmateriel och övriga inventarier 4 500 kronor. Totalkostnaderna för nyinrättande av en avdelning för kontorspersonal kan sålunda under angivna förutsättningar beräknas till (48 000 + 32 000 = ) 80 000 kronor. 2. Kurs för utbildning av butiksbiträden Utrymmesbehovet har beräknats till 130 m 2 . Av detta utrymme beräknas en sammanhängande lokal om cirka 100 m2 och med ungefärliga måtten 7 X 14.25 meter disponerad så, att ena kortsidan upptages av en övningsbutik om 14 m2, mellandelen av pulpeter, kateder m. m. (motsvarande »klassrummet» beträffande avdelningar för kontorspersonal) om 58.5 m2 samt andra kortsidan av utrymmen för skyltningsövningar och arbetsbord på tillsammans 27.5 m2. Härjämte erfordras lager- och materialrum på tillsammans omkring 30 m2. Det erforderliga totalutrymmet uppgår vid en takhöjd av 3.25 meter till omkring 765 m 3 och byggnadskostnaderna kan beräknas till (140 X 765 = ) 107 000 kronor.

Materiel- och inventariekostnaderna har jag beräknat till omkring 47 000 kronor. Behovet av kontorsmaskiner är detsamma som för en avdelning för kontorspersonal, d. v. s. beräknas kosta cirka 20 000 kronor, vartill kommer övningsbutik 7 000 kronor, våg och kassaapparat 2 500 kronor, skyltningsmateriel och skyltskåp 3 000 kronor, inredning av lager- och materialrum 2 000 kronor, skåp för förvaring av kontorsmaskiner m. m. 5 000 kronor, pulpeter med höj- och sänkbara stolar, kateder m. m. 2.500 kronor samt övrig undervisningsmateriel och övriga inventarier i runt tal 5 000 kronor. Totalkostnaderna kan alltså uppskattas till omkring (107 000 + 47 000 =)• 151^000 kronor. 3. Kurs för utbildning av handels anställda I princip torde för en kurs för utbildning av handelsanställda kunna beräknas samma utrymmesbehov och kostnader som för en kurs för utbildning av butiksbiträden. Vad tidigare anförts rörande behov att i viss utsträckning disponera en extra teorisal gäller emellertid i all synnerhet för här ifrågavarande kurstyp emedan en avdelning kan förutsättas ha differentierad undervisning under 8—10 timmar per vecka. Det ökade utrymmesbehovet härför har jag emellertid ansett kunna inrymmas i de allmänna beräkningarna. Jag räknar sålunda även för en sådan avdelning med en totalkostnad av i runt tal 154- 000 kronor. Husligt arbete Vid de kommunala yrkesskolorna förekommer för närvarande främst fyra olika typer av husmodersskolor, nämligen skolor med undervisning i 1. husligt arbete, sömnad och teoretisk barnavård 2. » » , , teoretisk barnavård och vävning 3. » » , och praktisk barnavård 4. » » , , praktisk barnavård och vävning Jag har vid beräkningarna utgått från ovannämnda fyra skoltyper. Beträffande undervisningen i praktisk barnavård, som i förekommande fall hittills förlagts till inom skolan eller annorstädes på orten befintlig barnavårdsinstitution, har jag dock räknat med att sådan undervisning vid i framtiden inrättade husmodersskolor av ifrågavarande typer (3 och 4) kommer att förläggas till en till skolan ansluten barnträdgård. Elevantalet har förutsatts vara i genomsnitt 24 med uppdelning i grupper om 8 eller 12 vid den praktiska undervisningen. Kostnaderna för undervisningsmateriel och inventarier vid de olika avdelningarna är beträffande den praktiska undervisningen beräknade efter ett elevantal av 12 i varje grupp. Vid beräkning av erforderliga golvutrymmen samt kostnader för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier har jag samrått med byråchefen hos överstyrelsen för yrkesutbildning Ingrid Osvald-Jacobson, konsulenten för barnavårdsundervisningen i överstyrelsen Lisa Smedberg, konsulenten för sömnadsundervisningen i överstyrelsen Bertha Lundberg, konsulenten för hemslöjdsundervisningen i överstyrelsen Brita A-dotter Sundblad samt rektorerna vid lanthushållsskolorna i Benninge, Rösta och Bräkne-Hoby. Jag har även använt inom överstyrelsen utarbetade förteckningar över utrymmesbehov och standardutrustning för undervisningen inom de olika ämnesgrupperna samt av lantbruksstyrelsen uppgjorda normer för lokalbehov vid lanthushållsskolorna. Vid personligt besök på lanthushållsskolan i Benninge har jag slutligen även varit i tillfälle att taga närmare kännedom om undervisningslokalerna och utrustningen vid denna skola.

Vid beräkning av byggnadskostnaderna har jag — med undantag av byggnadskostnaderna för en barnträdgård — efter samråd med arkitekten Birger Jonson utgått från samma huvudförutsättningar som i mina föregående PM angående kostnader för inrättande vid kommunala skolor för yrkesundervisning av verkstadsskolor inom vissa yrken samt ettåriga handelskurser. Lokalerna förutsattes alltså vara inrymda i en yrkesskolbyggnad om tre våningar jämte källare. Den inre takhöjden beräknas i detta fall till 3 meter. Takhöjden i källaren (inklusive »sula») förutsattes vara 2.5 meter. Nettovolymen kan sålunda beräknas till golvytan X 3 meter. Den härvid erhållna summan inbegriper emellertid endast utrymmesbehovet för själva undervisningslokalerna. För att komma fram till den erforderliga bruttovolymen har jag på nettovolymen lagt dels 25 procent av samma volym (i stort sett motsvarande utrymmesbehovet för trappor, korridorer, bjälklag, mellanväggar, yttermurar m. m.), dels ock källarutrymme i proportion till husmodersskolans golvyta dividerat med 3 (källarutrymmet förutsattes alltså lika på varje våning) plus 25 procent av samma utrymme. På den sålunda erhållna summan har lagts ytterligare 15 procent av samma summa för att täcka den behovsökning av allmänt administrativa lokaler (rektorsexpedition, lärarrum, allmänna teorisalar, mottagningslokal för läkare m. m.), som inrättandet av en husmodersskola normalt kan förutsättas medföra vid en kommunal yrkesskola. Inga undervisningslokaler har förutsatts förlagda till källaren. Byggnadskostnaderna kan beträffande husmodersskolor beräknas vara högre än för verkstadsskolor och handelsskolor, främst beroende på att det erforderliga lokalutrymmet måste uppspaltas på ett avsevärt antal mindre lokalenheter. Jag har därför i detta fall räknat med en kostnad av i genomsnitt 160 kr/m 3 . Kostnaderna för inrättandet av husmodersskolor av ovan angivna typer har jag beräknat enligt följande. 1. Husmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad och teoretisk barnavård Utrymmesbehovet och kostnaderna för anskaffning av stadigvarande undervisningsmateriel och inventarier för ifrågavarande typ av husmodersskola beräknas till 330 m 2 , respektive 32 000 kronor enligt nedanstående specifikation: Erforderligt utrymme 2 Kök med biutrymmen (serveringsrum, skafferi, torrförråd, städgarderob m. m.) Provkök (med matplats) Sysal med biutrymmen (materialrum m. m.) Tvättstuga med biutrymmen (rum för förvaring av tvättkläder m. m.) Torkrum Mangel- och strykrum Hemvårdsrum Matsal Omklädningsrum Skriv- och omklädningsrum för lärarinnor Toaletter Materialrum för teoretisk barnavård

85 15 74

Kostn

» d e r för 1 * «PP"attn. stadigvar. u. mat. och inventarier kr. 10 200 1 2.00 5 400

20 15 25 40 45 15 10 3 3

1 000

Summa 350

32 000

6 700 2 500 3 500 500 1 000

Vid en takhöjd av 3 meter skulle den erforderliga nettovolymen således bli 1 050 m 3 och totalvolymen 1 929 m3, varför byggnadskostnaderna kan beräknas till (160 X 1 929 = )

308 640 kronor. Totalkostnaderna för inrättandet av en husmodersskola av här ifrågavarande slag kan sålunda under angivna förutsättningar beräknas till (308 640 -|- 32 000 = ) 340 640 kronor. Beloppet har efter avrundning uppförts med 340 000 kronor. 2. Husmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad, teoretisk baranavård och vävning Lokalbehov och kostnader äro desamma som för alternativ 1 -f- kostnader för vävsal med utrustning för 12 elever. För en sådan vävsal med biutrymmen (varp- och garnrum) erfordras ett utrymme av cirka 85 m2 och kostnaderna för undervisningsmateriel och inventarier kan beräknas till cirka 7 000 kronor. Byggnadskostnaderna blir efter en nettovolym av (3 X 85 = ) 255 m 3 och en totalvolym av 468 m 3 cirka (160 X 468 = ) 74 880 kronor. Totalkostnaden för vävsalen kan sålunda uppskattas till (74 880 + 7 000 = ) 81 880 kronor och totala kostnaderna för en husmodersskola av angiven typ blir sålunda omkring 340 640 + 81 880 = ) 422 520 kronor, vilket belopp avrundats till 4.20 000 kronor. 3. Husmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad och praktisk barnavård Lokalbehov och kostnader är desamma som för alternativ 1 - j - kostnaderna för en barnträdgård. Inledningsvis får jag framhålla, att jag icke räknar med att någon husmodersskola enbart av yrkesundervisningsskäl bör utrustas med barnträdgård. En sådan måste givetvis framför allt fylla andra ändamål. Härav följer, att det vore felaktigt att i detta fall räkna med kostnaderna för en barnträdgård såsom enbart utgörande en del av de allmänna kostnaderna för inrättande av en husmodersskola med praktisk undervisning i barnavård. Nedanstående beräkningar avser därför endast att ange kostnaderna för en barnträdgård, som är planerad och utrustad så att den — vid sidan av sina övriga funktioner — även kan erbjuda möjligheter till sådan undervisning. Vid beräkningarna har jag utgått från i samråd med överstyrelsens experter år 1952 utarbetade ritningar för en planerad barnträdgård i anslutning till husmodersskolan vid Malmbergets praktiska ungdomsskola. Denna barnträdgård, som förutsattes vara inrymd i en fristående enplansbyggnad, är avsedd att mottaga två grupper (varje grupp för cirka 3 timmar) om vardera 15—20 barn i åldern 4—7 år och 1—2 grupper (för cirka 2 V2 timmar) om vardera 8—10 barn i åldern omkring 2 V2—4 år. Den totala inre ytan av den planerade barnträdgården är upptagen med cirka 345 m 2 . Härav beräknas ungefär 135 m 3 för lekrum av olika slag, i runt tal 21 m 2 för förvaring av uteleksaker m. m., 22 m 2 för toaletter med torkrum, 18 m 2 för studie- och arbetsrum åt elever, 15 m 2 till förråd och förvaring av inneleksaker, 9 m 2 för isoleringsrum, 8 m2 för expedition, 7 m2 för serveringsrum samt 7 m 2 för personalrum. Den övriga ytan (103 m2) faller främst på korridorer, kapprum och mellanväggar. Med »studierum» för elever avses observationsboxar genom vilka eleverna utan att vara synliga för barnen kunna iakttaga deras beteende i olika situationer och sedan göra erforderliga anteckningar. Avsikten är, att en grupp på förslagsvis åtta elever samtidigt skall kunna undervisas i barnträdgården. Härav kan exempelvis hälften befinna sig i observationsboxarna och hälften ute i de olika lekrummen. Man kan även tänka sig, att eleverna undervisas i grupper på fyra. Anläggningen bör vara utrustad med lekplan. Byggnadskostnaderna för en sådan barnträdgård har beräknats till cirka 230 000 kronor. Kostnaderna för anskaffning av inventarier, lekutrustning m. m. kan beräknas till omkring 15 000 kronor, varav cirka 4 000 kronor faller på avdelningen för 2¥2—4-åringar, ca 3 200 på avdelningen för 4—7-åringar, cirka 6 400 kronor på gemensamma ändamål

samt återstoden, cirka 1 400 kronor, på studie- och arbetsrum för elever. Med undantag av sistnämnda belopp har beräkningarna i huvudsak byggt på i bil. 10 och 11 till betänkandet angående Daghem och förskolor (SOU 1951/15) intagna förslag till utrustning för daghem och förskola. En barnträdgård tar i allmänhet emot barn i åldern 4—7 år. Utrymmena för barn i åldern 2 XA—4 år kan därför sägas ha tillkommit för undervisningsändamål. Men de fyller dock främst en social uppgift. Om man vill uppskatta den direkta merkostnaden för barnträdgårdens funktioner i husmodersskolans undervisning, synes det rimligt att räkna med cirka 10 procent av kostnaden, d. v. s. ungefär 24 500 kronor vartill kommer 1 400 kronor för inventarier, sammanlagt i avrundat tal cirka 26 000 kronor. Totala kostnaderna för en barnträdgård i anslutning till husmodersskola beräknar jag alltså till (230 000 + 15 000 = ) 245 000 kronor och totala kostnaderna för en kombinerad husmodersskola-barnträdgård av avsett slag till i runt tal (340 000 - j - 245 000 = ) 585 000 kronor, varav dock endast (340 000 + 26 000 = ) 366 000 kronor kan anses vara kostnader för undervisningsändamål. 4. Husmodersskola med undervisning i husligt arbete, sömnad, praktisk barnavård och vävning Lokalbehov och kostnader äro i det närmaste desamma som för alternativ 2 -|- kostnaderna för en barnträdgård. Jag beräknar sålunda kostnaderna för denna mest fullständiga form av husmodersskola jämte ansluten barnträdgård till i runt tal 660 000 kronor, varav 441 000 kronor faller på undervisningen.

Bilaga 5 b

Beräkning av kostnaderna för uppförande av elevhem Bror

av Larsson

F ö r e t t elevinternat a v icke angiven storlek h a r b e r ä k n a t s dels byggnadskostnaderna per elev, dels kostnaderna för inredning och inventarier per elev. Undersökning har gjorts beträffande kostnader för samtliga de vid de centrala verkstadsskolorna befintliga eller planerade elevinternaten, för vilka särskild byggnad u p p förts eller b e r ä k n a s uppföras, m e n för jämförelsens skull har endast s å d a n a elevhem, som innehåller kök och matsal medtagits i nedanstående tablå och sammanställning a v ber ä k n a d e eller verkliga kostnader.

Antal elever, för vilka internatet är avsett

38 39 39 42 60 65 70 75 86 93 100 118 120 135 150 180

Beräknad (B) Beräknad (B) Beräknad (B) Beräknad (B) eller verklig eller verklig eller verklig eller verklig (V) total (V) totalkost- (V) byggnads- (V) kostnad byggnadskost- nad för inr. kostnad per för inr. o. inv. elev 1953 per elev 1953 nad 1953 års o. inv. 1953 års priser års priser priser års priser

Skola

Tidaholm . Jönköping ., Oskarshamn Visby Halmstad . Östersund . Häggvik . . Trollhättan Övertorneå Arvidsjaur Hässleholm Vännäs Mjölby Skellefteå ., Ljusdal . . . Örebro Summa Per elev

619 000 B 526 000 V 693 000 B 603 000 B B 1 119 000 790 000 V B 1 015 000 888 000 B V 1 005 000 B 1 315 000 B 1 010 000 1 070 000 1 043 000 1 538 000 1 447 000 1 547 000

74 800 87 100 97 500 84 000 114 000 V 117 000

16 258 000

1518100 B 110 000 V 103 200 B 100 000

B 148 500 V 252 000 B 230 000

B 16 250 V 13 550 B 17 750 B 14 350 B 18 600 V 12 200 B 14 500 B 11 820 V 11 700 B 14 100 B 10 400 V 9100 B 8 700 B 11 400 V 9 650 B 8 590

B 1970 V 2 230 B 2 490 B 2 000 B 1890 V 1800 B 1470 V 1200 B 1075

B 1100 V 1680 B 1280

13 037 Summa per elev Anm.: För beräkning av »1953 års prisen har använts index enligt nedanstående tablåer. Som synes varierar såväl byggnadskostnaderna som kostnaderna för inredning och inventarier högst avsevärt. Anledningarna härtill k a n icke u t a n en m y c k e t ingående j ä m förelse preciseras, m e n de torde bland a n n a t stå a t t finna i följande förhållanden att konkurrensen om arbetstillfällena varit större eller mindre, att i n t e r n a t e n ä r av olika storlek, att i n t e r n a t e n är belägna p å olika platser — geografiskt och dyrortsmässigt sett,

Byggnadskostnadsindex (avseende ett normalhus i Stockholm) enl. »Index», utgiven av AB Svenska Handelsbanken. (1935 = 100) Månad

sept dec . mars juni sept dec . mars juni juni sept dec . mars juni sept juni sept dec . mars juni

År

Index

1939 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1947 1948 1948 1948 1948 1949 1949 1950 1950 1950 1951 1951 1951 1952 1952 1952 1953 1953

120.1 157.4 162.1 160.6 161.3 167.7 182.8 182.8 183.3 189.4 190.2 190.8 191.4 187.4 194.7 204.7 211.2 250.6 274.6 276.2 283.7 274.7 269.6 265.0 263.8

Medeltal

1947 = 179.9 1948 = 188.4

1949 = 189.9

1950 = 200.7

Konsumtionsprisindex (avseende hela riket) enl. Statistisk Årsbok. Index är beräknat för alla förnödenheter utom bostad, bränsle och lyse samt beklädnad. (1935 = 100)

År

Index

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 (1953

157.7 164.8 169.2 170.3 172.5 173.7 188.3 194.5 195.2 228.0 240.0 240.0)

approx. ( = samm a som för 1952)

1951 = 272.0

1952 = 278.5

att en del kostnader är b e r ä k n a d e (B) och en del ä r verkliga (V) (från flera skolor och landsting har meddelats, a t t de b e r ä k n a d e kostnaderna icke varit tillräckliga och a t t vederbörande h u v u d m a n avser a t t efter företagen efterkalkyl inkomma med begäran om tilläggsanslag), att de i byggnaden ingående u t r y m m e n a av olika slag proportionsvis b e r ä k n a t s m y c k e t olika, exempelvis antalet elever per y t e n h e t bostadsrum är m y c k e t olika; kök och matsal har ibland dimensionerats för s a m m a elevantal som i n t e r n a t e t ä r a v s e t t för och ibland för betydligt större elevantal; kostnader för bostäder å t personal har ibland icke alls medtagits och ibland tagits u p p till relativt höga belopp; att s t a n d a r d e n på såväl byggnad som p å inredning och inventarier varierar. M e d hänsyn till de framkomna siffrorna, 11 520 kr per elev som b y g g n a d s k o s t n a d och 1 517 kr per elev som kostnader för inredning och inventarier torde m a n såsom riktvärde k u n n a r ä k n a med cirka 12 000 kr per elev som byggnadskostnad och cirka 1 600 k r per elev som kostnader för inredning och inventarier. — Överstyrelsens byggnadssakkunnige, a r k i t e k t e n Birger Jonson, h a r meddelat sig intet h a a t t erinra m o t dessa kostnader.

Bilaga 5 c

Normalkostnadsberäkningar A. B e r ä k n i n g av n o r m a l k o s t n a d för driften av heltidsavdelningar i n o m industri o c h hantverk, h a n d e l o c h husligt arbete Med normalkostnad menas den vid en given tidpunkt erhållna genomsnittliga kostnaden per avdelning av visst slag. Normalkostnaden beräknas således på de verkliga kostnaderna för ett större antal avdelningar inom ett och samma näringsområde. I normalkostnaden ingår endast utgifter för undervisningen samt — i förekommande fall — för sjukvård och olycksfallspremier. Elevstipendier och elevhemskostnader ingår ej. Då inkomster av försåld produktion influtit har dessa dragits från utgifterna. De viktigaste posterna i normalkostnaden är således utgifter för lärarlöner, undervisningsmateriel (förbrukning och komplettering men ej nyanskaffning i samband med första uppsättningen av maskiner och dylikt, vilken räknas till investering), lokalhyra eller -underhåll, administration och övriga kostnader (värme, lyse, städning, vaktmästare m.m.). Kostnaderna för ett större antal skolor eller avdelningar har adderats, varefter summan dividerats med antalet avdelningar. Resultatet utgör den av oss antagna normalkostnaden. I nedanstående beräkningar har vi utgått från kostnaderna enligt redovisningar för läsåret 1952/53. 1. Industri och hantverk a. Normalkostnaden för heltidsavdelningar av verkstadskurstyp inom industri och hantverk har beräknats med kostnaderna för de centrala verkstadsskolorna som grund. Läsåret 1952/53 uppgick de rena driftskostnaderna vid 19 centrala verkstadsskolor med sammanlagt 197 verkstadsavdelningar till 7 830 946 kronor, dvs. i genomsnitt 39 751 kronor per avdelning. Lärarlönerna uppgick till 3 654 977 kronor eller 46.7 % av driftskostnaderna (förbrukningsmateriel inklusive återanskaffning utgjorde 17,5 % ) . Den uppåt avrundade normalkostnad vi räknar med är 40 000 kronor. Höjningen är motiverad bl. a. med hänsyn till den under läsåret 1952/53 i allmänhet goda avsättningen av saluvärdig produktion vid de centrala verkstadsskolorna. Statsbidraget utgjorde i genomsnitt 62,5% av driftskostnaderna. Kostnaderna per skola framgår av nedanstående tablå. b. Normalkostnaden för teoretiska industri- och hantverkskurser har beräknats med utgångspunkt från kostnaderna vid de kommunala tekniska skolorna. De totala (rena) driftskostnaderna per timme framgår av nedanstående tablå. Normalkostnaden har erhållits genom att räkna fram kostnaden för en kurs om 1 200 timmar. På så sätt har uppgifterna även från de tekniska aftonskolorna kunnat användas. Materialet blir därigenom större och sannolikt mera tillförlitligt än om endast heltidsskolorna inginge i beräkningarna. De sammanlagda kostnaderna för 110 481 lärartimmar vid sju kommunala tekniska skolor läsåret 1952/53 var 2 531 419 kronor, dvs. 23 kronor per timme och för en av delning med 1 300 lärartimmar 29 900 kronor dvs. i runt tal 30 000 kronor, (häri ingår då visst utrymme för delning av klass vid laborationer).

Driftskostnader Skola

vid centrala verkstadsskolor

läsåret 1952/53.

Antal avd.

Driftskostn.

Statsbidrag

Lärarlöner

12 7 5 8 9 9 19 13 5 10 17 9 11 11 10 9 11 13 9

405 464 239 398 202 376 330 224 326 146 274 389 725 783 497 547 214 001 449 954 598 987 383 679 514 549 534 566 435171 272 318 425 168 625 747 375 479 7 830 946

270 564 142 546 109 624 188157 206 680 210 286 472 757 297 300 137 761 342 746 359 897 263 767 337 569 248 699 260 755 155 004 281715 371271 239 181 4 8 9 6 279

211 188 113 306 104 931 148 879 169 911 154 402 328 208 225 618 103 661 173 730 312 896 178 476 213 852 201 229 200 438 141 948 222 792 270 713 178 799 3 654 977

Uppsala Eskilstuna Ljungby Oskarshamn

Tidaholm Örebro Sundsvall

Skellefteå Vännäs Strömbacka Övertorneå Summa

197 Tablå utvisande kostnaderna vid sju tekniska skoloi Skola

Stockholms stads tekniska aftonskola Göteborgs stads tekniska aftonskola Katrineholms stads tekniska skola Hässleholms tekniska skola Örebro stads tekniska aftonskola Örnsköldsviks tekniska skola Norrköpings stads tekniska aftonskola Summa

Total driftskostnad

Antal lärartimmar

784 603 121836 682 667 538 398 39 483 263 057 101375 2 531419

30 037 5 412 31838 21503 2 175 15 013 4 503 110 481

2. Handel Normalkostnaden för ettåriga handelskurser har beräknats med utgångspunkt från uppgifterna för fyra handelsskolor med heltidsundervisning — kostnaderna för enbart heltidsundervisning har inte kunnat beräknas vid fler skolor. De sammanlagda driftskostnaderna uppgår till 348 887 kronor och antalet lärartimmar till 14 656. Genomsnitts-

k o s t n a d e n per t i m m e blir i det n ä r m a s t e 24 kronor. M e d h ä n s y n till den varierande kurslängden ä r det lämpligast a t t liksom ifråga om de teoretiska industri- och h a n t v e r k s kurserna r ä k n a u t normalkostnaden genom a t t multiplicera med antalet t i m m a r i en t ä n k t heltidsavdelning av n o r m a l t y p . Vid ett t i m t a l av 1 200 blir kostnaden för en heltidsavdelning' 28 800 kronor. M e d hänsyn till a t t ä v e n h ä r e t t visst u t r y m m e bör ges för delning a v klass vid undervisning i t. ex. maskinskrivning och p r a k t i s k a butiksövningar, bör d e t t a belopp a v r u n d a s till 30.000 kronor.

Tablå utvisande

kostnaderna

vid fyra handelsskolor

med

heltidskurser.

Skola

Total driftskostnad

Antal lärartimmar

Uppsala stads handelsskola Norrköpings stads handelsskola Kalmar stads handelsskola Sundsvalls stads handelsskola

100 403 48 713 89 979 109 792

4 442 2 238 3 916

348 887

14 656

Summa

4 060

3 . Husligt a r b e t e N o r m a l k o s t n a d e n för heltidskurser i husligt a r b e t e (husmoderskurser) h a r inte k u n n a t beräknas p å s a m m a s ä t t som för kurser inom industri-hantverk och handel. Vid fem skolor med sammanlagt drygt 26 000 l ä r a r t i m m a r blir genomsnittskostnaden per kurs i r u n t t a l 23 000 kronor. F y r a a v skolorna h a r emellertid av olika anledningar a n m ä r k ningsvärt låga kostnader. Vi h a r därför inte a n s e t t oss k u n n a u t g å e n b a r t från den så f r a m r ä k n a d e genomsnittskostnaden. Efter överläggningar med yrkesöverstyrelsens fjärde b y r å och m e d rektorer vid några skolor med bl. a. husliga heltidskurser h a r vi k o m m i t fram till en genomsnittskostnad av 25 000 kronor, vilken vi anser oss k u n n a ange som n o r m a l k o s t n a d vid n u v a r a n d e kostnadsläge.

B . B e r ä k n i n g av n o r m a l k o s t n a d p e r t i m m e för deltidskurser Underlaget utgöres av uppgifter från 25 skolor med e n b a r t deltidsundervisning. D e s a m m a n l a g d a driftskostnaderna för 61 114 l ä r a r t i m m a r uppgår till 875 031 kronor, d v s . 14 kronor per lärartimme. Vid 19 a v de 25 skolorna ligger k o s t n a d e n per l ä r a r t i m m e mellan 12 och 18 kronor. D e n högsta t i m k o s t n a d e n vid någon skola u p p g å r till 22 och den lägsta till 6 kronor. Vid skolor med deltidsundervisning e n b a r t inom handel ä r genomsnittskostnaden per t i m m e (fem skolor, 1 160 t i m m a r ) 13 kronor per t i m m e . Vid skolor med deltidsundervisning enbart inom husligt arbete ä r genomsnittskostnaden per t i m m e (24 skolor, 48 262 t i m m a r ) 12 kronor per t i m m e . Skolor med e n b a r t deltidsundervisning inom industri och h a n t v e r k förekommer inte. M e d h ä n s y n till a t t kostnaden i regel synes v a r a lägre per t i m m e vid mindre skolor m e d e n b a r t deltidsundervisning ä n vid större — sannolikt beroende p å a t t de större skolorna ofta h a r en genomsnittligt högre s t a n d a r d ifråga om lärare, lokaler och undervisningsmateriel — anser vi oss böra

räkna med 14 kronor som normalkostnad per lärartimme för det stora flertalet deltidskurser. Möjlighet bör dock lämnas öppen att i vissa fall räkna med en högre kostnad, nämligen den som framkommit för teoretiska industri- och hantverkskurser samt handelskurser med heltidsundervisning, alltså 20—25 kronor per timme.

Tablå utvisande kostnaden per skola vid skolor med blandad Skola Nässjö Mjölby Nyköping Nynäshamn Sollefteå Kramfors Grums Höganäs Grangärde Krylbo Araslöv Lessebo Moheda Sandviken Ludvika Avesta Skövde Trelleborg Ängelholm Hässleholm Oskarshamn Ljungby Forserum Falkenberg Varberg Summa medeltal

deltidsundervisning.

Driftskostnad Kronor

Antal lärartimmar

Kronor per timme; avrundade tal

50 699 20163 68 689 54 671 34 480 55 720 14 696 78 246 4 222 5 735 5 789 5 545 2 817 56 818 54 715 37 620 28 464 49 800 44 792 41181 29 618 37 474 14 273 33 939 44 865

3 256 1580 5 390 2 518 2142 3 365 1158 4 623 397 540 630 870 290 3 949 3 659 3 210 2 308 2 943 3 691 2 430 2 284 2 061 1260 3 490 3 070

17 13 14 22 18 17 15 18 12 20 18 6 20 15 15 12 13 17 12 17 13 19 17 10 15

875 031

14 Lägsta timkostnad

6 Högsta timkostnad

C. Lärarlöner o c h statsbidrag i p r o c e n t av hela k o s t n a d e n för k o m m u n a l a y r k e s s k o l o r i n o m vissa län läsåret 1 9 5 2 / 5 3 framgår av n e d a n s t å e n d e tablå Driftskostnader

Lärarlöner

Statsbidrag

Län Kronor

Södermanlands län

Västerbottens län Summa

426 013 1129 699 759 848 631 742 749 061 497 074 876 985 1 511 980

267 938 762 000 498 709 458 493 296 563 346 138 574 747 909 989

147 916 393 156 234 862 298 383 205 191 193176 364 690 465 400

6 582 402

4 1 1 4 577

2 302 774

Statsbidraget uppgick för dessa län till i genomsnitt 35 procent och lärarlönerna till 63 procent av driftskostnaderna.

Bilaga 6 a

Undervisningsplan för förberedande verkstadskurs för snickeriindustrin utarbetad av Per

Lindman.

Inträdesfordringar: se reglementet. Undervisningstidens längd: En årskurs om 42—14 veckor, däri inräknat de kortare ledigheter vid helger och andra ledighetsdagar, som angivits i reglementet. Prövotid: En månad. I. Läroämne 1. Yrkesarbete 2. Materiallära 3. Verktygs- och maskinlära 4. Yrkesräkning 5. Yrkesritning 6. Svenska 7. Samhällskunskap 8. Geografi 9. Biologi 10. Engelska 11. Gymnastik och idrott

Timplan Veckotimmar i medeltal 24 1 2 2 2 3 2 1 2 8 3

Summa veckotimmar

45 Anm. Undervisningen i ämnena 2—10 avses pågå under en tid av omkring 39 veckor. Den tid varunder denna undervisning icke pågår ökas timantalet i yrkesarbete till 42 timmar. På egen begäran må elev befrias från att deltaga i engelska men skall då tiden ägnas åt fritt valt arbete enligt de normer, som gäller för motsvarande undervisning i enhetsskolans klass 9 y. För skolpliktig elev skall undervisningstiden i yrkesarbete begränsas, så att totala undervisningstiden icke uppgår till mer än 40 timmar per vecka.

II.

Kursfördelning

1. Yrkesarbete a) Handsnickeri Övningar i handsnickeri dels för att uppöva handlaget med de vanliga handverktygen stämjärn, hyvel, såg och borr, dels för att åskådliggöra principerna vid maskinbearbetning av trä och klargöra bland annat, hårdhetens och fiberriktningens inverkan på bearbetningsprocessen.

b)

Maskinsnickeri Ställning och körning av följande träbearbetningsmaskiner: Cirkelsåg, bandsåg, rikthyvel, planhyvel, stämmaskin, tappmaskin, bandputsmaskin samt, i den mån så befinnes lämpligt, bordfräs (med tillbehör för sinkning). Noggrann genomgång av varje enskild maskin med avseende på skyddsanordningar och lämplig arbetsteknik. c)

Sammansättning Övningar i sammansättning för att åskådliggöra betydelsen av snäva toleranser och riktig ytbearbetning. Härvid skola under b. tillverkade detaljer komma till användning. d) Verktygs- och maskinvård Slipning och bryning av enkla eggverktyg och verktygsstål. Härdning, där resurserna härför finnas. Lödning av bandsågblad. Filning och skränkning av klingor. Rengöring och smörjning av maskinerna. 2. Materiallära Trädets byggnad. Träets mekanisk-tekniska egenskaper såsom hållfasthet, elasticitet m. m. De inom möbel- och inredningssnickeri vanligaste träslagen, egenskaper och användning. Trätorkning. Sortering och värdering av trä (praktiska demonstrationer). Något om limtyper och material för ytbehandling. Fanértillverkning. 3. Verktygs- och maskinlära Konstruktion, användning och underhåll av de enkla handverktygen, mät- och påritningsverktyg, spännverktyg samt slipmaskiner. Konstruktion, användning och underhåll av de i yrkesarbetet förekommande träbearbetningsmaskinerna. Genomgång av arbetsplatsens elektriska utrustning särskilt med avseende på den »elektriska faran». Praktiska demonstrationer på arbetsplatsen i anslutning till yrkesarbetet. 4. Yrkesräkning Grundkurs Aritmetik Repetition av de fyra räknesätten (speciellt med hänsyn till kontrollräkning). Kvadratrötter, sorträkning. Exempel i anknytning till yrket.

a)

Algebra Repetition av ekvationer av l:a graden med en obekant. Kontroll av ekvationslösning. Tillämpning av enkla inom yrket ofta förekommande formler vid uppställning av ekvationer. Praktiska problem med ekvationslösning. Procenträkning Repetition av procenträkning med några tekniska tillämpningsexempel. G e o m e t r i , yt-, v o l y m - o c h v i k t b e r ä k n i n g a r Något om mätning och måtts noggrannhet. Några vanliga geometriska konstruktioner samt mätningar och beräkningar i samband därmed. Plana figurer, omkrets och yta. Enkla volymberäkningar, viktberäkningar. Omräkning av fot till meter och vice versa. Löneberäkning Beräkning av ackord (rena ackord, biandackord, lagackord och ackordsfördelning). 416

b) Överkurs (endast för särskilt intresserade elever med goda förkunskaper). Verktygs tekniska beräkningar Fortsatt behandling av mätning och måtts noggrannhet. Toleranser. Beräkning av hastigheter vid linear och cirkulär rörelse med tillämpning på remledningar, kuggväxlar m. fl. maskinella anordningar. Planimetri Fortsatt ytberäkning (parallellogram, trianglar, cirklar och sammansatta ytor. Pythagoras sats). Trigonometri Repetition av vinklar och vinkelmätning. Begreppen sinus och tangent. Några exempel på beräkningar med sinus och tangent. (Konvinkel och sinuslinjal). Kurvor Enklare kurvor, övning att ur dem läsa talvärden. 5. Yrkesritning

Projektionslärans grunder, skalor. Skissteckning med uppmätning och måttsättning. Arbetsritningar efter utförda skisser med erforderliga påskrifter och styckelistor. Huvudvikten skall läggas vid att lära eleverna läsa arbetsritningar samt utföra enklare skisser av möbel- och inredningsdetaljer. (Jfr studieplan med metodiska anvisningar i yrkesritning för metallarbetare m. fl. av Olle Ekberg.) Svenska, samhällskunskap, geografi, biologi, engelska, g y m n a s t i k och idrott: lika med vad som gäller för enhetsskolans respektive folkskolans sista år.

Författarens anvisningar för p l a n e n s t i l l ä m p n i n g Utbildningens målsättning skall vara att ge blivande maskinsnickare inom den mera tempobetonade industrin dels ett sådant mått av färdigheter, att vederbörande efter relativt kort tid i produktionen når upp till godtagbar arbetstakt och precision på enstaka förekommande arbetsmaskiner, dels en god grundutbildning för mera allroundbetonade maskinsnickare, vilka, beroende på om den efterföljande praktiken på företaget är planerad eller icke, får räkna med ytterligare ett till tre år innan godtagbar yrkesskicklighet kan väntas vara inhämtad. För att utbildningen skall kunna bedrivas effektivt och med de krav på övervakning, som arbete i träbearbetningsmaskiner ställer, då det gäller utbildning av 15—16-åringar, bör antalet i yrkesarbete samtidigt sysselsatta elever per lärare icke överskrida åtta. För de olika avsnitten under yrkesarbete lämnas här nedan några anvisningar. a) Handsnickeri Denna period, som kronologiskt kommer först, tjänar tre syften. För det första får yrkesläraren tillfälle att hos eleverna rätta eventuella felaktigheter i handlaget. I de fall eleverna icke tidigare fått någon utbildning i handsnickeri, får givetvis extra tid anslås åt dessa, varvid huvudvikten lägges vid riktiga handgrepp och arbetsrörelser. För det andra skall, som framgår av kursplanen, principerna för maskinbearbetning åskådliggöras genom övning med handverktygen, stämjärn, hyvel, såg och borr, varvid skärvinklar, spånbildning, fiberriktning och närstående begrepp klargöres såväl praktiskt som teoretiskt. Betydelsen av skärpta verktyg, rätt skränkning osv. inpräntas. 417 27

Det tredje syftet med denna första period är att tjäna som buffert till ubildningen i maskinerna, på så sätt att mera avancerade elever påbörjar denna relativt snart, varefter de övriga i lämplig takt kommer efter för den mera individuella instruktionen, som där krävs. b)

Maskinsnickeri På grund av den betydelse, som ligger i att eleverna redan från första början tillägnar sig ett korrekt arbetssätt i maskinerna såväl ur produktions- som framför allt ur arbetarskyddssynpunkt, bör instruktionerna i dessa fall ägnas särskild omsorg. Arbetsmaskinerna bör genomgås efter svårighets- och farlighetsgrad, inte slumpvis efter produktionens krav, vilket är yrkesskolans och produktionens styrka respektive svaghet. Vid genomgång av varje ny arbetsmaskin iakttages följande: 1. Genomgång av maskinens konstruktion och arbetssätt inför hela gruppen. 2. Utförlig arbetsinstruktion till varje elev enligt metod som framgår av medföljande exempel. 3. Uppföljning av högst två elever åt gången, samtidigt arbetande i nya arbetsmaskiner. Punkt 1 kräver ingen särskild kommentar med undantag för att teoriundervisningens »maskinlära» i största möjliga utsträckning förlägges till maskinsalen. Punkt 2 innebär att för varje arbetsmaskin arbetsuppdelningar för inställning och körteknik uppgöras. Dessa kunna med fördel, vad beträffar standardmaskinerna, utarbetas centralt, varvid respektive yrkeslärare endast behöver komplettera med de avvikelser som hans egen maskinpark kan motivera. Dessa arbetsuppdelningar hjälper läraren att vid instruktion lära ut de olika momenten i rätt ordning och att inte glömma någon väsentlig detalj. De torde ligga särskilt väl till för denna utbildning, där en innötning av korrekt arbetssätt redan från första stund är bästa skyddet mot olycksfall. Punkt 3 medför, att en lämplig arbetsfördelning uppgöres, så att övriga elever sysselsattes med sammansättning, verktygs- och maskinvård och andra uppgifter, som kräver mindre noggrann övervakning. Då eleverna i de nya maskinerna uppnått godtagbar säkerhet, instrueras och uppföljes nästa par osv. Arbetsuppdelning Maskin: Rikthyvel. Operation: Inställning. Steg

Nyckelpunkter

Inställ skyddet

Ca 1 cm spel mellan arbetsstycket — horisontellt och vertikalt. Dra skruvarna stadigt

Kontrollera anslaget

Mät med vinkel framför kuttern. Kontrollera fastspänningen

Grovinställ utmatningsbordet

Rak list över kuttern. Rotera — ska »nudda». För lågt bord — påpeka risk. Vid sänkning — gå tillbaka med glappet — förklara

Grovinställ inmatningsbordet

Spelet ca 1 mm. Glappet

Starta

Arbetsbordet rent. Tekniken vid pådrag

Rikta ena sidan

Vänster handflata — främre delen. Skjut med höger handlove. Inga fingrar lågt. »Aldrig känna järn»

Rikta ena kanten

Tryck med vänster tumme — böjda fingrar. Skjut med höger hand. Lyft handen över kuttern

Fininställ utmatningsbordet

Små rörelser. Kom ihåg glappet

Kontrollera vinklarna

Kant i kant — stålskala. Vinkel på vanligt sätt

c)

Sammansättning Betydelsen av snäva toleranser och riktig ytbearbetning bör vara målsättningen för denna fas av utbildningen. Samspelet mellan maskinsnickare och sammansättare i den kommande produktionen skall poängteras. Det torde vara lämpligt att före första kursens början tillverka en serie detaljer för övningar i sammansättning, då egna sådana inte kan framställas under den första utbildningstiden. Fortsättningsvis bör varje kurs av samma skäl tillverka en lämpligt upplagd serie till sina efterföljande kamrater. Så snart maskinarbetet kommit igång mera allmänt skall givetvis produktiva detaljer framställas. Genom att vid sammansättningen av dessa låta eleverna arbeta med varandras mskintillverkade detaljer, bör en nyttig inbördes kritik kunna förväntas. d) Verktygs- och maskinvård Denna bör ägnas särskild omsorg och i stor utsträckning kombineras med den teoretiska undervisningen. Anm. Vid avslutad skolutbildning bör, förutom sedvanliga betyg, en specifikation av utbildningen lämnas för att underlätta uppläggningen av en vidareutbildning hos de företag som åtager sig en sådan.

Bilaga

6b

Undervisningsplan för ettårig verkstadskurs för klänningssömmerskor inom bomullskonfektion utarbetad av Gösta

Holmberg

Inträdesfordringar: se reglementet. Undervisningstidens längd: En årskurs om 42—44 veckor, däri inräknat de kortare ledigheter vid helger och andra ledighetsdagar, som angivits i reglementet. Prövotid: En månad. I.

Timplan

1. Yrkesarbete 2. Teknologi 3. Matematik 4. Yrkesritning 5. Svenska 6. Samhällskunskap 7. Geografi 8. Biologi 9. Engelska 10. Gymnastik och idrott

24 3 2 2 3 2 1 2 3 3 Summa veckotimmar

45 Anm. Undervisningen i ämnena 2—9 avses pågå under en tid av omkring 39 veckor. Den tid varunder denna undervisning icke pågår ökas timantalet i yrkesarbete till 42 timmar. På egen begäran må elev befrias från att deltaga i engelska men skall då tiden ägnas åt fritt valt arbete enligt de normer, som gäller för motsvarande undervisning i enhetsskolans klass 9 y. För skolpliktig elev skall undervisningstiden i yrkesarbete begränsas, så att totala undervisningstiden icke uppgår till mer än 40 timmar per vecka. II.

Kursfördelning

1. Yrkesarbete a) Ennålssymaskin Elementär maskinsömnadsteknik Hastighetsreglering, styrning, sammanfogning, sömsmån, fästning, rynkning. Sömnadsteknik Veck, garneringar, kragar, fickor, ärmar, sprund, sid- och axelsömmar, fållar, muddar, resår, isömmad ärm och påsyning av krage, blixtlås, skärp.

Maskinkännedom Symaskinens huvuddelar, arbetssätt, reglering av stygnlängd, trådspänning och pressarfotstryck, stygnbildning, trädning av tråd, hjälpapparater, nålar, smörjning och rengöring. Tillämpningar Produktiva sömnadsarbeten på plagg tillskurna för övning. b) Overlockmaskin Sömnadsteknik Hastighetsreglering, styrning, sammanfogning, muddar. Maskinkännedom Maskinens huvuddelar, arbetssätt, reglering av trådspänning och pressarfotstryck, stygnbildning, trädning av tråd, nålar, kniv, gripare, smörjning och rengöring. Tillämpningar Produktiva sömnadsarbeten på plagg tillskurna för övning. c) Specialmaskiner Praktisk kännedom om arbetsoperationerna i knapp- och knapphålsmaskin, krejmaskin, tränsmaskin. Konstruktion och arbetssätt. d) Handsömnad Förekommande handsömnad såsom tråckling, knappar, tränsar. e) Tillskärning Kännedom om modellkonstruktion, gradering, storlekssystem, ritning, läggning, skärning, märkning, buntning. f) Pressning Kännedom om vändnings-, viknings- och pressningsanordningar, pressmaskiner. Avsyning. g) Produktivt sömnadsarbete Sömnad av klänningar såväl enstycksarbete som momentarbete. Genomgång av momentindelning. Timfördelning Yrkesavsnitt a) Ennåls symaskin b) Overlockmaskin c) Specialmaskiner d) Handsömnad e) Tillskärning f) Pressning g) Produktivt sömnadsarbete

Antal undervisningstimmar 250 50 70

350 Summa timmar

2. Teknologi a) Matcriallära Textila fibrer, natur- och konstfibrer, ursprung och egenskaper. En kort redogörelse för garnets framställning, processer och arbetsmaskiner. Principerna för vävning. Genomgång av bindningslärans grundtyper. Kort genomgång av förberedelsearbeten för vävning samt kort beskrivning av de vanligaste vävstolarna. En kort redogörelse för beredningen av väven till färdigt tyg. 421

b) Varukännedom med materialprovning Handelstermer för olika typer av tyg. Materialprovning i anslutning till genomgång av varudeklaration. Geno'mgang av förekommande tillbehör för sömnad. Tygernas lämplighet för olika användningsändamål. Kvalitet contra pris. c) Konfektionering Kortfattad redogörelse för hur modellplagg kommer till. Modets växlingar. Kortfattad genomgång av förberedelsearbeten för tillskärning. Storlekssystem för damkläder. Genomgång av tillskärning, pressning och avsyning i anslutning till produktionsstudier. Översiktlig genomgång av inköp och försäljning. d) Maskin och verktygslära Se yrkesarbete, avsnitt maskinkännedom. 3. Matematik a) Allmän kurs Repetition av de fyra räknesätten med hela tal, decimalbråk och allmänna bråk. Inom yrket gängse måttsystem. Ekvationer av första graden med en obekant. Något om kvadrater och kvadratrötter (tabeller). Några vanliga geometriska konstruktioner samt mätningar och beräkningar i samband därmed. Plana figurers omkrets och yta. Enklare volym- och viktberäkningar. Pythagoras sats med enkla tillämpningar. Procent- och promilleräkning. b) Yrkesräkning Användning av tabeller angående försäkringar och sammansatt ränta. Konstruktion av några stapel- och kurvdiagram. Beräkning av materialåtgång och materialförluster. Något om kostnadsberäkningar och priskalkylering med tillämpningar från yrkesområdet. Beräkningar av ackord och momentindelningar. 4. Yrkesritning Skissteckning av sömnadsdetaljer och plagg. Journalstudier för komponering och skissning av garderober, varvid hänsyn bör tas till användbarhet, färg och ev. kostnad. 5—10. Svenska, samhällskunskap, geografi, biologi, engelska, gymnastik och idrott: lika med vad som gäller för enhetsskolans respektive folkskolans sista år. Författarens anvisningar för p l a n e n s t i l l ä m p n i n g På grund av konfektionsindustrins struktur med specialisering på vissa grupper av, ur bearbetningssynpunkt, likartade plaggtyper, herrplagg, damplagg, underkläder e t c , bör sömmerskeutbildningen lämpligen ta sikte på motsvarande specialisering. Målsättningen för utbildningen av bomullsklänningssömmerskor bör vara att ge en allsidig grundläggande klänningssömnadsutbildning för bomullskonfektionen. Sömnadsteknik och arbetsmetoder böra motsvara de krav på kvalitet och effektivitet som industrin ställer.

För att nå största effektivitet i utbildningen måste arbetsuppgifterna analyseras med avseende på sömnadsteknik, arbetsmetoder och inlärning. Mycket av detta arbete kan göras centralt och i samarbete med industrin. Planen förutsätter att undervisningen bedrives systematiskt och som gruppundervisning. Antalet elever i varje grupp kan upgå till tio om läraren till sitt förfogande har ett rikhaltigt åskådningsmaterial. Anvisningar för yrkesavsnitt Ennålssymaskin Den elementära sömnadstekniken avser att bibringa eleven full färdighet i maskinsömnadselementa. För detta avsnitt kan man centralt utarbeta lämpliga övningsserier. Där så är lämpligt kan papper användas som övningsmaterial, men stor hänsyn måste tas till utformningen med tanke på rätta handgrepp och rörelseföljder. För att eleven efter utbildningen skall kunna uppnå en god arbetstakt, drivas med hjälp av lämpligt valda övningar vissa betydelsefulla elementa redan på detta stadium till automatiskt handlande. Sömnadstekniken för de olika detaljerna böra illustreras med planscher och sömnadsprover, visande arbetet i olika bearbetningsstadier. En grundläggande färdighet bibringas eleven med hjälp av särskilt tillskurna övningsdetaljer. Dessa böra vara så valda att de omspänner sömnadstekniska varianter, som vanligast förekommer inom klänningskonfektionen. Som material användes lämpligen sekunda väv. Maskinkännedom bör ges i direkt anslutning till sömnadsövningarna och då avsnittet i fråga är aktuellt samt meddelas i en sådan omfattning att eleven själv kan vårda sin maskin och göra erforderliga inställningar och omställningar. För att ge nödiga kunskaper om hjälpapparater och färdighet i hur dessa skall monteras och användas bör en rikhaltig sortering av dessa hjälpmedel finnas i skolan. Stor vikt bör läggas på smörjning och rengöring av maskinen, så att rätt rutin inläres. Tillämpningsövningarna för ennålssymaskin bör utföras på en klänningsmodell, som konstruerats så att största möjliga antal elementa kan övas. Arbetet skall vara uppdelat i moment och sys momentvis, så att eleven får tillräcklig träning på samtliga arbetsmoment. För att befästa kunskaperna i sömnadstekniken böra eleverna få gruppvis diskutera fram lämplig sömnadsteknik för olika moment i sömnadsarbetet (typ »bikupa»). Overlockmaskin Overlockmaskinen är en specialmaskin, som varje sömmerska bör behärska. Uppläggningen av de enskilda momenten för detta avsnitt kan i princip göras på samma sätt som för ennålssymaskinen. Specialmaskiner och tillskärning Eleven bör ges en praktisk kännedom om arbetet i förekommande arbetsoperationer inom tillskärningsavdelning och sömnadsavdelning där specialmaskiner användas. Denna kännedom bör förmedlas i form av produktionsstudier på någon konfektionsfabrik. (Vid produktionsstudier studerar eleven en arbetsprocess med ledning av givna frågeställningar.) Handsömnad Vid handsömnad bör rätt stygntagningsteknik inövas, så att eleven i fortsättningen kan arbeta effektivt utan onödig ansträngning. Man måste sannolikt under detta avsnitt lägga in övningar för att neutralisera felaktigt inlärda handställningar och rörelseföljder. Handsömnaden bör omfatta sådana moment, som normalt sys för hand inom industrin.

Pressning På samma sätt som för avsnitten specialmaskiner och tillskärning bör eleven ges en praktisk kännedom om arbetet i ångpressmaskiner, vilket lämpligen sker i form av produktionsstudier på en konfektionsfabrik. Strykning med el-järn och avsyning av inom skolan uppsydda plagg bör utföras av eleverna. Därigenom får de en uppfattning om följderna av slarv och fel i sömnaden. Produktivt sömnadsarbete För att ge färdighetsträning och en allsidig praktik bör denna del av utbildningen omfatta sömnad av ett flertal olika klänningsmodeller. Denna sömnad bör ske dels som momentarbete och dels som enstycksarbete. I samband med dessa övningar genomgås olika organisationsformer för sömnadsgrupper inom konfektionsindustrin.

Bilaga

6 c.

Undervisningsplan för ettårig förberedande kurs för verkstadsindustrin u t a r b e t a d av O l l e H e l l i n g och F r i t h i o f

Ekstedt

Målsättningen för denna utbildning är dels att inlära och inöva elementära färdigheter i ett par karakteristiska och dominerande mekaniska yrken. Dels har den till uppgift att ge eleverna tillfälle att orientera sig inom branschen. Visserligen sker detta endast inom ett par—tre yrkesgrenar, men då detta förutsattes ske mycket ingående bör detta icke oväsentligt medverka till ett objektivare val av yrkesspecialitet. Den första uppgiften, som uppfattas som den väsentligare, bör utföras på ett sådant sätt att näringslivets krav på effetivitet i arbetsmetoder och utförande tillgodoses. Därför är det av största vikt att utbildningen planeras och genomföres riktigt. För en yrkesutbildning av nämnda slag bör en utbildning i bänkarbete bilda grunden. Lämpligt är att i anslutning till denna bygga på med en kortare utbildning i plåtarbete, motiverad av att plåtarbete i någon form är vanligt inom branschen. Grundutbildningen i plåtarbete bör i princip ges en liknande utformning som den föreslagna grundutbildningen i bänkarbete. Det andra dominerande yrket inom mekaniska branschen är utan tvekan maskinarbete. Av olika anledningar är svarvningen den typ av maskinarbete som i detta sammanhang bäst lämpar sig. Det är också i många fall det primära maskinarbetet. En grundutbildning i svarvning efter i stort sett samma linjer som motsvarande kurs i bänkarbete förutses därför. Självfallet är det i hög grad önskvärt att eleverna även får en grundläggande utbildning i fräsning, som näst efter svarvningen är den vanligast förekommande arbetsoperationen inom verkstadsindustrin. 3 veckors grundutbildning i bänkarbete 2 » » » plåtarbete 3 » » » svarvning 3 » » » fräsning I anslutning till varje grundläggande utbildning bör en tillämpning och vidareutveckling av elementärfärdigheterna ske genom tillverkning av enklare produktiva detaljer. Sålunda kan man efter bänkutbildningen låta cirka 4 veckor produktivt bänkarbete följa, och motsvarande efter övriga grundkurser. Ett noggrant studium av möjligheterna att inom den angivna tidsramen för yrkesarbete, cirka 720 timmar (i vissa fall något mindre), kunna inhämta de kunskaper och färdigheter, som här avses, föreligger enligt vårt förmenande endast om man vid utbildningen följer ett noga genomtänkt system med strikt avvägning av arbetsmomentens inbördes sammanhang. Av olika skäl har emellertid yrkesutbildningssakkunniga icke ansett det tillrådligt att binda utbildningsgången vid ett visst system. Man vill överlåta detta åt den lokala ledningen för utbildningsverksamheten. Under dessa förhållanden synes det nödvändigt, 425

om grundförutsättningarna skall respekteras, att redan på dettta tidiga stadium lämna möjlighet till en viss differentiering. Detta mål kan nås, om man som alternativa utbildningsmoment uppställer svarvning och fräsning. Man borde då räkna med följande två alternativ. A B Bänkarbete Bänkarbete Plåtarbete Plåtarbete Svarvning Fräsning Med utgångspunkt härifrån uppställes följande timplan och kursfördelning.

I. Timplan Läroämne

Veckotimmar j mede|tai

1. Yrkesarbete 2. Materiallära 3. Verktygs- och maskinlära 4. Yrkesräkning 5. Yrkesritning 6. Svenska 7. Samhällskunskap 8. Geografi 9. Biologi 10. Engelska 11. Gymnastik och idrott

24 1 2 2 2 3 2 1 2 3 3 Summa veckotimmar

45 Undervisningen i ämnena 2—10 avses pågå under en tid av omkring 39 veckor. Den tid varunder denna undervisning icke pågår ökas timantalet i yrkesarbete till 42 timmar. På egen begäran må elev befrias från att deltaga i engelska men skall då tiden ägnas åt fritt valt arbete enligt de normer, som gäller för motsvarande undervisning i enhetsskolans klass 9 y. För skolpliktig elev skall undervisningstiden i yrkesarbete begränsas, så att totala undervisningstiden icke uppgår till mer än 40 timmar per vecka. Specifikation av yrkesarbete, uttryckt i undervisningstimmar. Alternativ A

Alternativ B

Grundutbild- Tillämpnings- Grundutbild- Tillämpningsövningar ning övningar ning Bänkarbete Plåtarbete Svarvning Fräsning Summa Grundutbildning Summa Tillämpningsövningar Summa utbildning i yrkesarbete

175 60 175

120 80 110 310

120 80

175 60

110 310

175 410

410 720

II.

Kursfördelning

I. Yrkesarbete A. Bänkarbete Bänkplatsen Bänkplatsens ändamålsenliga arrangemang och fasta utrustning. Ordning och personligt ansvar. Parallellskruvstyckets konstruktion och skötsel. Filning Ansats-, trekants- och fyrkantsfilar av olika grovlekar och storlekar och deras användning vid plan- och vinkelfilning. Runda och halvrunda filar av olika grovlekar och storlekar och deras användning vid upprymnings-, hålkäls- och fasonfilning. Plan- och vinkelfilning, in -och utvändig rundfilning, fas- och radiefilning och tappfilning med krav på ytjämnhet, vinkel-, form- och måttnoggrannhet. Skavning Planskavstålets användning, förvaring och skärpning. Planskiva och märkfärg. Skavning i olika material och kontroll av planhet medelst fläckning. Hamring Pen- och kulhammare, råhudshammare, tennslägga och metalldornar av olika slag och storlekar. Övningar. Körning Körnaren, dess användning och slipning. Körning av raka linjer, kurvor och skärningar. Mejsling Hugg- och kryssmejslar, användning och slipning. Mejsling av spår etc. Sågning Bågfilen och dess användning. Montering av bågfilblad. Sågning av fyrkant- och rundstål samt rör. Sågning av plåt efter rits i vertikala och horisontella snitt. Mätning Stålskalan och skjutmåttet, avläsning och mätnoggrannhet. Anslags- och plåt vinkeln. Mätövningar. Skissritning och ritningsläsning Enkel skissritning med markering av hål, gängor och osynliga linjer. Genomgång av kursens ritningar allteftersom de blir aktuella. Ritsning Ritsning och dess ändamål. Rits verktyg och ritsskiva. Ritsning av centrum-, cirkel- och olika slags konturritsar. Centrumsökning på rundstål och rör. Ritsövningar efter ritning. Borrning Borrmaskiners konstruktion, skötsel och smörjning. De vanligast förekommande felen och deras avhjälpande. Spiralborren och försänkaren, konstruktion och skötsel. Fastspänningsanordningar.

Centrering och borrdubbens användning. Borrning och försänkning i olika material med olika grova borrar. Borrning av genomgående hål och bottenhål. Gängning Gängtappar och gängsnitt, konstruktion, användning och skötsel. Svängjärn och hållare. Gängtappens och gängsnittets centrering. Gängning av hål av olika diametrar samt gängning av genomgående hål och bottenhål. Brotschning Cylindriska och koniska hand- och maskinbrotschar. Konstruktion, användning, styrning och skötsel i övrigt. Svängjärn. Brotschning för hand och i maskin av såväl genomgående hål som bottenhål av olika diametrar. Sammansättningar med skruv och nit Skruvar, muttrar, mutterbrickor och låsanordningar av olika slag. Typiska skruvförband. Riktigt val av fasta nycklar, skiftnycklar, skruvmejslar etc. Riktig åtdragning av skruvar. Övningar i åtdragning av olika slag av skruvar. Prov uppgifter: 1) Plan- och vinkelfilning. 2) Sågning, filning av fyrkanttapp, rundtapp, fasning. 3) Ritsning, körning, borrning, försänkning och brotschning. B. Plåtarbete Riktplatsen Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Ordning och personligt ansvar. Riktning Rikthammarens utformning, skaftning och användning. Riktplan och rätskiva. Uppläggning och slagens placering. Riktning av strimla och plåt samt svetsad plåt. Sönderdelning Mejselns form, slipning och användning. Uppmejsling efter rak- och konturrits. Maskinsaxens konstruktion, skötsel och användningsområde. Klippning efter anslag och rits. Handsaxens utformning och användningsområde. Klippning av raka- och fasonsnitt med och utan rits. Gasskärning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Ordning och personligt ansvar. Gaskärl, flask- och reduceringsventiler och skärbrännare. Apparaturens skötsel. Skärning av raka snitt och fasonsnitt samt profiljärn med och utan rits. Skärning av rundsnitt och snitt i rät vinkel. Rundbockning Rundbockningsmaskinens konstruktion, skötsel och användningsområde. Ordningen vid maskinen. Förbockning och rundbockning av plåt. 428

Kantbockning Kantbockningsmaskinens konstruktion, skötsel och användningsområde. Ordningen vid maskinen. Kantbockning till 90° mot anslag och efter rits. Bockning av plåt till fyrkantsrör. Bockning av flänsar med omslag till låda med mellanvägg. Flänsning för hand Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Rak- och rundflänsning för hand. Rundbockning för hand Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Rundbockning av strimla. Riktning och justering. Trekants omslag Metodens användning. Bockning av trekantsomslag. Trådinlägg Sickmaskinens konstruktion och skötsel. Metodens användning. Uppbockning av plåtkant och överslagning. Inläggning av tråd och omslutning. Justering. Nitning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang. Ordning och personligt ansvar. Plåtberedning, hopläggning och justering. Nitning för hand. Skäggning. Falsning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Ordning. Hög- och lågfals för längsgående förfals. Falsens tillslutning. Rör utföras med längsgående fals. Hög- och lågfals för tvärgående rörfals. Tillslutning. Bottenfals förberedes, bettlas och tillslutes. Lödning Arbetsplatsens ändamålsenliga arrangemang och utrustning. Ordning och personligt ansvar. Lödpasta och lödtenn. Lödning av raka fogar. Gassvetsning Svetsapparatens konstruktion och skötsel. Tandning, släckning och reglering av låga. Apparatens hållning och förning vid svetsning av flänsad stumfog. Häftning. Svetsning av flänsad stumfog och I-fog. Provuppgifter: 1. Riktning av plåt. 2. Tillverkning av detaljer till behållare. 3. Hopsvetsning av behållare. C. Svarvning

Supportsvarven Allmän orientering om svarven och dess manövrering. Svarvens smörjning, rengöring och skötsel i övrigt.

Uppspänning sanordning ar Chuck-, backskiva och planskiva, konstruktion och användning. Medbringarskiva. Uppspänningar mellan dubbar och mellan chuck och dubb. Utvändig svarvning Skärverktyg Stålens skärvinklar, egenskaper, användning, uppsättning och skötsel. Centrumborrar. Svarv-, stick-, radie- och fasonstål. Kordongtrissan och dess ändamål, konstruktion och uppsättning. Filens och slipdukens användning. Mätverktyg Stålskalans, skjutmåttets och mikrometerns avläsning, mätnoggrannhet och användning. Hakmåttet och dess användning. Radie-, hålkäls- och profilmallarna och deras användning. Mätövningar. Arbetsoperationer Grov- och slätsvarvning jämte ansatssvarvning efter mått och i olika passningar. Plansvarvning. Dubbhålsborrning. Gradning och putsning. Radie-, hålkäls- och fassvarvning. Avstickning. Konsvarvning genom samtidig tvär- och längdmatning » toppslidsinställning av konvinkel » sidoförskjutning av dubbdockan. Fasonsvarvning med samtidig längd- och tvärmatning. Lättring (kordongering). Invändig svarvning Skärverktyg Spiralborren, dess vinklar, fastspänning och skötsel. Centreringsmetoder. Invändiga svarv- och spårstål, egenskaper och uppsättning. Maskinbrotschen, dess vinklar, fastspänning och skötsel. Mätverktyg Max- och mintolken och dess användning. Olika passningar. Arbetsoperationer (nya) Borrning. Invändig längd- och ansatssvarvning till passning. » spårsvarvning. » konsvarvning. Gängning Allmän genomgång av gängor, användning, egenskaper, benämningar och hur de betecknas och mätas. Metod för gängmatningens överföring genom skruven. Kugghjulens funktion. Gängskärningsförloppet. Val av lämpligt varvtal och riskmomenten vid gängskärning. Skärverktyg Gängsnitt och dess inpassning i gängsnittshållaren. Gängtapparnas konstruktion och användning. Val av borrdiameter. Gängstål för yttergängor, vinklar och uppsättning. » » innergängor, » » »

Mätverktyg Gängringar, gängtolkar och gängmallar, deras konstruktion och användning. Passning och kontroll av gängor. Gängning med snitt och tapp Metoder för pådragning av snitt. Gängningsövningar med snitt och tapp. Gängskärning. Gradning av gängens in- och utgångar. Provuppgifter: 1. Grov- och slätsvarvning jämte ansatssvarvning till mått i olika passningar. Svarvning av kona och tapp samt kordongering. Gängning med snitt. 2. In- och utvändig svarvning samt ansats- och släppningssvarvning. 3. Allmän ut- och invändig svarvning samt gängning. Förskuren gänga i svarv och färdigdragning med snitt respektive tapp. D. Fräsning Universal- eller vertikalfrasmaskinen Allmän orientering om fräsmaskinen och dess manövrering. Fräsmaskinens huvuddelar. De olika skalorna och deras inställning. Maskinvård. Övningar i maskinens manövrering, start, stopp, växling av spindel- och matningshastigheter, hand- och maskinmatning, låsning av bord och eliminering av »dödgång». Uppspänning sanordning ar för arbetsstycke Uppspänning direkt på arbetsbord med universella uppspänningsdon eller i skruvstycke varvid uppspänningen kontrolleras med anslagsvinkel. Planfräsning Planfräsar (ändplanfräsar, ändfräsar) Frässkäret och dess skärvinklar. Spånbrytarspår. Fräsarnas rengöring, skötsel och förvaring i verktygsskåpet. Uppspänning av fräs Uppsättning i fräschuck med eller utan insatshylsor. Uppsättning på fräsdorn (ändplansfräsar). Kontroll av frasens rundgång med ögonmått. Val av skärhastighet och matning Samband mellan spindel varvtal, frasens diameter, skärhastighet och matning. Skärhastighetens beroende av a) materialet i arbetsstycket (övningsfräsning) b) skärdjupet ( » ). Val av matning vid slät- och grovbearbetning (övningsfräsning). Fräsning med slö och nyslipad fräs. Vid övningsfräsningen iakttages värmeutvecklingen, spånets yta och den frästa ytan och hur frasen arbetar. Inställning av olika skärhastigheter. Inställning för fräsning Inställning med hjälp av utgångsyta på arbetsstycke, skjutmått och skalgraderingar. Val av skärdjup och matning vid grov -och slätfräsning. Arbetsoperationer Planfräsning av parallellepiped till angivet mått. Spårfräsning Spårfräsar a) för fräsning av bredare spår (ändfräsar, skivfräsar, T-spårfräsar, vinkeländfräsar). b) för fräsning av slitsar (fräsklingor). Höger- och vänstergående fräsar. 431

Smörjning och kylning av frasen a) orsaker till värmeutveckling vid fräsning. b) kylmedlens uppgift. 1. Smörjande. Minskning av friktion mellan verktyg, arbetsstycke och spån. 2. Bortledande av värme. 3. Bortspolning av spån. c) olika kylmedel och tillförseln av dem. Arbetsoperationer Fräsning av raka spår med ändfräs efter rits. Fräsning av T-spår eller invändig lax. (Eventuellt.) Fräsning av böjt spår efter rits. (Eventuellt.) Formfräsning Form f rasar a) vinkelfräsar. b) radiefräsar. Arbetsoperationer Fräsning av radier och lax. Fräsning efter rits. Provuppgifter: (ej utarbetade). 2. Materiallära Järnet och dess egenskaper, det tekniskt användbara järnet. Järnmalmerna och det viktigaste av tackjärnsframställningen. Järnets huvudgrupper; dessas egenskaper och förhållande vid olika slag av bearbetning och användning. Järnets handelsformer. Gjutning och gjutningsfel. Huvuddragen av det smidbara järnets och de vanliga gjutstålsorternas framställning. Stålgjutning. Järnets valsning och smidning. Järnets värdestegring genom bearbetning. Inflytande av kol och andra tillsatsmedel på järnets egenskaper. Kolhaltens betydelse för stålets härdbarhet, hållfasthetsegenskaper och bearbetbarhet. Stålets värmebehandling, härdning, anlöpning, glödgning, sätthärdning och nitrering. Aducergods, legerade konstruktionsstål och deras värmebehandling. Snabbstål. Hårdmetaller. Temperaturmätning och bedömning av temperaturer. Andra tekniskt viktiga metallers och metallegeringars egenskaper och användning, såsom koppar, bly, zink, tenn, nickel, aluminium, lagermetaller etc, speciellt koppar och aluminiumlegeringar samt magnesium och magnesiumlegeringar. 3. Verktygs- och maskinlära Inom yrket använda handverktygs konstruktion, användning och underhåll, omfattande filar, bågfilar, skruvstycken och andra fastspänningsanordningar, hammare, mejslar, tänger, nycklar och speciella handverktyg. Verktyg för ritsning, skavstål och planskivor samt de av filare använda maskinella anordningarna, såsom filmaskiner, bandsågar, bandslipmaskiner, handslipmaskiner, handborrmaskiner m. m. Måttsystem. Mätverktygen och deras användning. Stålskalor. Krum-, fot- och stickpassare, skjutmått, mikrometrar, passbitar, indikatorer, tolkar, hakmått och mallar, vinkelmätningsverktyg, gäng- och kuggmätningsverktyg. Behandling av olika skärverktyg, såsom svarv-, hyvel- och stickstål, borrar, försänkare, borrstänger, brotschar, gängverktyg, fräsar och slipskivor; skärvinklar, skärhastigheter och matningar vid bearbetning i olika material. Verktygens förslitning samt materialets, skärhastighetens, matningens, spånformens och kylvätskans inflytande härpå.

Uppspänningsanordningar vid olika arbetsoperationer, borrjiggar och fixturer. Bestämmande av lämpligaste arbetssätt för tillverkning av vissa maskindetaljer samt beräkning av tiden för arbetets utförande. Maskindelars förbindning: nitförband, skruvförband, kilförband, falsning och lödning. Maskindelar för överföring av rörelse: axlar, lager, smörjanordningar och smörjmedel, kopplingar; remmar och remskivor, kugghjul, snäckväxlar, kedjor och kedjehjul. De viktigaste verktygsmaskinernas konstruktion, användningsområden och arbetssätt. 4. Yrkesräkning Repetition av tidigare inhämtad kurs. Fortsatt övning i de fyra räknesätten med hela tal, decimalbråk och allmänna bråk. Något om mätning och måtts noggrannhet; tolerans och modul. Metersystemet för mått och vikt. Andra inom yrket förekommande måttsystem. Ekvationer av första graden med en och två obekanta. Något om kvadrater och kvadratrötter (tabeller). Grunderna för algebran; räkning med formler. Några vanliga geometriska konstruktioner samt mätningar och beräkningar i samband därmed. Något om symmetri, likformighet och kongruens med praktiska tillämpningar. Pythagoras sats med enkla tillämpningsexempel. Plana figurers omkrets och yta. Beräkning av hastigheter vid linear och cirkulär rörelse med tillämpning på remledningar, kugg- och snäckväxlar m. fl. maskinella anordningar; särskild vikt lägges vid varvtalets och diameterns inverkan på periferihastigheten. Blandningsproblem med tillämpning på inom yrket förekommande blandningar. Procentoch promillehalter. Enkla trigonometriska funktioner och deras tillämpning i svarv respektive frasmaskin m. m. Beräkning av gängstigningar i mm och engelska tum. Övningsexempel i anslutning till undervisningen i verktygs- och maskinlära. Beräkning av ackord (rena ackord, bland- och lagackord). 5. Yrkesritning Projektionslärans grunder. Skalor. Skissteckning med uppmätning och måttsättning av arbetsstycken, verktyg m. m. Arbetsritningar efter utförda skisser med erforderliga påskrifter och styckelistor. Passningar och toleranser. Huvudvikten skall läggas vid att lära eleverna läsa arbetsritningar samt utföra enklare arbetsskisser av maskindelar och verktyg. Något om industriell formgivning. 6—11 Svenska, samhällskunskap, geografi, biologi, engelska, gymnastik och idrott: lika med vad som gäller för enhetsskolans respektive folkskolans sista år.

Författarnas anvisningar för p l a n e n s t i l l ä m p n i n g De praktiska övningsuppgifterna bör sättas in så tidigt som möjligt. Undervisningen i yrkesteori bör i görligaste mån samordnas med undervisningen i praktiskt yrkesarbete. Kursfördelningen för de yrkesteoretiska ämnena har av oss behandlats summariskt. Den ansluter sig i huvudsak till den av yrkesöverstyrelsen nyligen (1953) fastställda undervisningsplanen för verkstadsskola för metallarbetare, första årskursen. Vi vill framhålla, att grundkursen i yrkesteori bör utökas med sådana moment inom verktygs- och maskinlära, som har direkt användning vid plåtarbeten. Överhuvud bör variationer medgivas med hänsyn till lokala förhållanden och produktionens inriktning vid det företag, som meddelar den praktiska undervisningen.

433 28

Bilaga 7 a

Utbildningsmetod utarbetad vid schweiziska stiftelsen för psykoteknik samt TWI-systemet av Einar

Forsell

Carrards utbildningsmetod I Schweiz och Frankrike och även i någon mån i Sverige har man börjat tillämpa den schweiziska industripsykologen professor Carrards system vid utbildning i yrkesarbete i olika yrken. Det är här icke möjligt att lämna någon fullständig redogörelse för denna utbildningsmetod, men en kort beskrivning kan vara lämplig. Detta utbildningssystem är ett försök att tillämpa inlärlingspsykologin rent praktiskt. Läraren försöker till en början få en så god uppfattning som möjligt om lärlingens personlighet: intelligens, handlag, karaktär och utbildning och dylikt. All undervisning börjar med åskådlighet, läraren visar vad som skall göras och hur det skall göras, varvid han demonstrerar i regel ett enda moment åt gången. Lärarens förklaringar kommer just i anslutning till det moment, som skall läras, och den grundläggande teorin kommer också i mer eller mindre direkt samband med yrkesarbetet. Lärlingarna inlär omedebart det arbetstempo, som läraren demonstrerat, och en noggrann övervakning sker, att de därvid har riktiga handgrepp och rörelser. Noggrannhet i arbetet kommer i första hand, arbetshastigheten ökas successivt. Varje färdighet övas i korta övningsperioder, tills den går automatiskt. Övningarna arrangeras så, att lärlingarna ej skall bli utleda på dem men i stället erfara glädje genom att bli i tillfälle att kontrollera framstegen. Allt detta är riktlinjer, som varje lärare, som har någon kunskap om undervisning och inlärning, söker att följa i sin undervisning. Vad som är det nya i systemet är själva utförandet. Arbetsdagen indelas i mycket korta övningsperioder, omfattande var och en 15—20 min. Flera färdigheter övas i återkommande perioder under en och samma dag, t. ex. planfilning 20 min. åt gången, hammarövningar 15 min., ritning och ritsning 15 min., sågning med bågfil 15 min., vilka övningar upprepas eller fortsätta efter en arbetspaus. Genom denna växling motverkas uppkomsten av subjektiv trötthetskänsla, och lärlingarna har en arbetsuppgift, som de kan överblicka. Automatiseringen i en »sensomotorisk» färdighet vinnes genom att övningen av färdigheten återkommer dag efter dag, det är alltså här en tillämpning av principen om lättare inlärling genom lämplig fördelning av övningen under en längre tidsföljd. Övningsserien för varje färdighet bygges på med ett moment åt gången. Det utmärkande för systemet — utom de korta övningarna på begynnelsestadiet — är, att en del av dessa övningar har karaktär av förövningar — en metod, som spelar en stor roll även inom den moderna gymnastik-, sång- och konstnärliga dansmetodikens område. Om en lärling skulle misslyckas med en övning, får han gå tillbaka till föregående övning i serien. Undervisningen bedrives i början såvitt möjligt som klassundervisning, vilket är nödvändigt med hänsyn till den korta periodindelningen. Eftersläpningar på grund av att övningar måste göras om eller på grund av frånvaro med anledning av sjuk-

dom och dylikt återtages, då »klassen» är sysselsatt med tillämpningsuppgifter. Att eleverna »hänger med» åtminstone i början beror naturligtvis också på, att varje övning har så liten omfattning, att ett misslyckande omgående kan konstateras och »korrektiv» med förövning insättas. Alla övningar under de första cirka 4 veckorna är »rena» övningar utan syfte att något nyttoföremål skall tillverkas. Efter denna första period följer en period på ungefär lika lång tid med tillämpningsövningar av produktiv art. Dessa tillämpningsövningar är strängt bundna till de grundläggande övningarna och innehåller icke några nya element. Så påbörjas nästa övningsperiod med övningsserier vid olika maskiner, vilka övningar i sin tur följes av en period med tillämpningsövningar o. s. v. Kombination av visst bänkarbete och något maskinarbete, t. ex. svarvning, kan naturligtvis också förekomma under en första period. Lärlingens framsteg kan kontrolleras av läraren och honom själv vid varje övningsmoment, men därtill kommer, att provuppgifter insattes på bestämda punkter i kursen. Dessa provuppgifter poängsättes. Carrard-systemet syftar inte till att åstadkomma en färdig arbetsprodukt under den första utbildningen. Det anses, att aktiviteten i sig själv, arbetsrörelsens inövning, är tillräcklig för att ge arbetsglädje och arbetslust. Hos de unga finns en medfödd lust att förvärva och utveckla färdigheter, och så länge de märker framstegen behövs ingen ytterligare stimulans, anser man. Den farligaste konkurrenten till intresset är känslan av enformighet, men den får icke tillfälle att uppkomma, eftersom övningsperioden är mycket kort. När sedan färdigheten via dessa korta återkommande övningar blivit automatiserad, stimuleras arbetslusten genom att färdigheten användes till att framskapa en nyttoprodukt. I föreliggande redogörelse är avsikten endast att ge en antydan om hur man på ett håll sökt systematisera den grundläggande verkstadsutbildningen och därvid strävat efter att tillämpa pedagogiskt riktiga principer och erfarenheter. Vi har här icke anledning att närmare analysera, granska och bedöma detta system. Därtill skulle krävas en betydligt större kännedom om dess detaljer än vad vi haft möjlighet att inhämta. Här i Sverige har Carrard-systemet kommit till användning bland annat vid Bofors industriskola, där man emellertid vidtagit en del modifikationer i det schweiziska systemet. Vid Stockholms yrkesskolor göres ett försök att få ett utbildningssystem i anslutning till Carrard men med dels tillverkning av nyttoföremål, dels varierande tidsperioder i anslutning till respektive övnings art. TW I-systemet E t t annat system att genomföra rationell utbildning inom näringslivet är det s. k. TWI-systemet, Training Within Industry (»träning» inom företaget). Träningssystemet är ursprungligen amerikanskt; det utformades på uppdrag av U.S.A:s War Manpower Commission med syfte att på kortast möjliga tid utbilda arbetare för krigsindustrin. För att på kort tid få fram behövlig yrkesskicklig arbetskraft, analyserades yrkesarbetarnas verksamhetsfält och uppdelades, då så erfordrades, på olika mindre specialområden, och för vart och ett av dessa utbildades specialarbetare. För upplärning av arbetarna utarbetades ett i detalj standardiserat program — ett slags »katekes» — för arbetsinstruktionen. Denna instruktionsmetod genomgicks sedan vid arbetsledarkurser av särskilt utbildade kurstränare. Även här vill man bygga på inlärningspsykologin: åskådlighet, aktivitet, rationell övning, arbetsglädje. Det arbete, som skall utföras, analyseras och uppdelas i naturliga tempon: »Viktiga steg i operationen — en logisk del av operationen, som för arbetet väsentligt framåt», varjämte utformades anvisningar, som bör givas för varje »steg». Dessa anvisningar kallas »nyckelpunkter». Av betydelse för instruktionen är, att dessa »steg» och »nyckelpunkter» icke göras mera omfattande än vad en genom435

snittsmänniska kan på en gång uppfatta och minnas. Genom att göra upp »träningstidtabeller» över vilka arbetsuppgifter, som förekommer på en företagsavdelning, och vilka arbetare, som kan eller icke kan utföra dessa, samt i vilken ordning de bör uppläras, för att avdelningsarbetet skulle kunna fortgå under skiftande förhållanden, skapas en plan för upplärningen av arbetarstyrkan. I TWI framhålles också med skärpa betydelsen av att instruktionen är riktig och att felaktigheter i arbetet ofta beror på att instruktionen varit bristfällig. Instruktionen innebär icke endast, att arbetsledaren talar om vad som skall göras och visar det som skall göras utan även att han lär arbetaren att under ledning utföra färdigheten och kontrollerar, att arbetaren erhåller sådan övning, att färdigheten utföres riktigt, innan han slappes på egen hand. TWI-systemet har använts vid en mängd företag i U.S.A. och Europa. Utan tvivel har det medverkat till att fästa arbetsledningarnas uppmärksamhet på betydelsen av en planmässig instruktion och givit arbetsledaren enkla och lättfattliga tips om hur instruktion skall meddelas. Det ligger dock en fara i att instruktionen blir alltför schablonmässig och utan personlig prägel, om det katekesmässiga systemet följes slaviskt. Systemets uppgift är utbildning av arbetskraft i företag, och det har aldrig varit avsett att ersätta en skolmässig yrkesutbildning, som måste arbeta med betydligt mera grundliga och personliga metoder. Detta hindrar givetvis inte, att undervisningen kan läggas upp i enlighet med TWI-systemets dispositionsplan för att man skall få en väl genomtänkt instruktionsgång.

Bilaga 7 b

Studieplan för praktiskt yrkesarbete i ettårig utbildningsgång för verkstadsindustrin utarbetad av Olle Helling

och F r i t h i o f

Ekstedt

Den studieplan för praktiskt yrkesarbete i en ettårig utbildningsgång för verkstadsindustrin, som här presenteras, är till sina huvuddrag upplagd som den i bilaga 6 c (sid. 425) intagna undervisningsplanen för ettårig förberedande kurs för verkstadsindustrin. De metodiska anvisningarna i studieplanen är utarbetade med stöd av gjorda erfarenheter, som gett vid handen, att man genom en i detalj noga genomtänkt, systematisk lärogång snabbare når fram till sådana kunskaper och färdigheter hos lärlingen, som är direkt användbara i produktionen, än om man använder sig av ett mera traditionsbundet utbildningssätt. Frånsett de enligt vårt förmenande bättre resultaten i fråga om praktiskt kunnande vid kursens slut är målsättningen densamma som i undervisningsplanen, och tiden är avsedd att i stort sett disponeras på samma sätt. Lärotiden skall omfatta ett arbetsår, varav ungefär halva tiden disponeras för allmänbildande och yrkesteoretisk undervisning och återstoden för elementär yrkesutbildning. Det är endast anvisningar för den senare, som här medtagits. Utbildningen i bänkarbete bör utgöra grunden och till denna bör anslutas en kortare utbildning i plåtarbete, som i princip upplägges enligt det här nedan redovisade utbildningssystemet för bänkarbete. Det vid sidan om bänkarbetet dominerande yrket inom mekaniska branschen är maskinarbete, och av detta torde vid denna utbildning svarvning först komma i fråga. Det är vidare önskvärt, att eleverna, då så är möjligt, får en viss utbildning i fräsningx som näst efter svarvning är den vanligaste arbetsoperationen inom verkstadsindustrin. Beträffande tidsschemat gäller, att grundutbildningen i bänkarbete, svarvning och fräsning lämpligen bör omfatta tre veckor vardera, medan plåtarbetet kan inskränkas till två veckor. I anslutning till grundutbildningen bör för samtliga fyra arbetsområdena inläggas enklare produktiva tillämpningsarbeten under 2—3 veckor. Vid tillämpningen av planen bör de å sid. 451 och 452 införda översiktsschemana följas. De utgör en av förutsättningarna för ett gott utbildningsresultat. Av utrymmesskäl har här endast medtagits grundutbildning i bänkarbete och svarvning. Likaså har till stöd för både läraren och lärlingen utarbetade ritningar måst uteslutas.

a ) G r u n d u t b i l d n i n g i bänkarbete Föreliggande plan för grundutbildning i bänkarbete omfattar 21 olika övningsuppgifter sammanförda i 4 avsnitt med följande rubriker: A. Filning och skavning omfattar Plan- och vinkelfilning In- och utvändig rundfilning

Fas- och radiefilning Tappfilning Planskavning B. Hamring och sågning omfattar Hamring Körning och mejsling Sågning C. Diverse omfattar Mätningsövningar Skissritning och ritningsläsning Ritsning D. Borrning och gängning omfattar Borrning Gängning Brotschning Skruvar, muttrar och låsanordningar. Övningarnas innehåll och omfattning är noga angivna i planen. Övningsföljden framgår av översiktsschemat, som bygger på en normalprestation vid en effektiv tid av cirka 40 tim/vecka. Normaltiden för hela utbildningen är cirka 120 timmar. För att kontrollera inlärningen och bedöma dess resultat insattes 3 provuppgifter, vilka bedömas enhetligt. Provuppgifternas plats i inlärningsprogrammet framgår även av schemat. Det är avsett att utbildningen sker gruppvis med 8—10 elever samtidigt. Till varje enskilt övningsmoment anslås 20 min. varvid en växling mellan olika övningar ordnas, enligt översiktsschemats anvisning. Därigenom uppnås ett effektivare inlärande samtidigt som elevens intresse vidmakthållas. Grupp A. Filning och skavning Övning 1: 1. Allm. orientering om bänkplatsen (Gruppgenomgång) a) Bänkplatsens ändamålsenliga arrangemang och fasta utrustning genomgås. Ordning och personligt ansvar. De vanliga hand verktygen, som där användas, visas och namnges. b) Verktygens plats i förvaringslådan genomgås. Verktygens lämpliga placering på arbetsbänken visas och inövas. 2. Skruvstycket (Gruppgenomgång) a) Parallellskruvstyekets konstruktion och skötsel genomgås. Lämplig höjd. b) Demonstration av uppspänning av olika styva detaljer. Övningar. 3. Filar I (Gruppgenomgång) a) Ansatsfil 12" genomgås. Skattning och rengöring. b) Demonstration av filens fattning, kroppsställningen och filrörelsen. 4. Filövning (Övningsstycke 100X63X38) a) Verktygens placering på bänken och i förvaringslådan repeteras. Övningsstyckets uppspänning övas.

Övningsfilning utan egentligt tryck och med korta rörelser. (Dessa ökas först successivt.) Filens riktiga anliggning kontrolleras. b) Övningsfilning med normalt tryck. Rörelsen hålles fortfarande kort. Grepp, kroppsställning och rörelser inövas noggrant. Rytm eftersträvas i rörelserna. Fattningen och kroppsställningen kontrolleras. c) Planfilning av övningsstyckets stora ytor och sidoytor. Övning 2: 1. Filar II (Gruppgenomgång) a) Ansatsfilen repeteras. Fattning och kroppsställning. Demonstration i rep. syfte av filens anläggning och rörelse. b) Trekantsfil 8" genomgås. I samband härmed genomgås även fyrkantsfilen. c) Demonstration av tre- och fyrkantsfilens användning vid planfilning. 2. Filövning (Övningsstycke 63X38X25) a) Samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 1:4, men rörelsens längd kan nu ökas. b) Planfilning av övningsstyckets stora ytor. c) Planfilning av gavelytor (Övningsstycke 100X63X37) i vinkel med de stora ytorna. Övning 3: 1. Filar III (Gruppgenomgång) a) Genomgångna filtyper repeteras. Fil valet för olika uppgifter tas upp i samband härmed. b) Demonstration av genomgångna filtypers användning. 2. Filövning (Övningsstycke 30X30X20) a) Samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 1:4 Normal längd på rörelserna kan nu användas. b) Planfilning av övningsstyckets stora ytor. c) Planfilning av minst en mindre yta i vinkel med en av de stora ytorna. Provuppgift 1: (Plan- och vinkelfilning) Provet omfattar filning av en tärning enligt ritning 1 . Tre av dessa sidor filas plana och i vinkel. Inga anspråk på mått göres. Arbetstiden, ytornas planhet samt vinklarnas noggrannhet bedömas enhetligt. Övning 4'1. Filar IV (Gruppgenomgång) a) Rund- och halvrunda filar 8" genomgås. b) Demonstration av runda- och halvrunda filars användning vid upprymning, hålkäls- och fasonfilning. 2. Filövning I (Plåt 3 mm) Upprymning av hål och invändig fasonfilning. 3. Filövning I I (Rörstycke 0 80X50) a) Övningsstyckets uppspänning för rundfilning övas. b) Invändig rundfilning övas. Sektorrörelse och vridning av övningsstycket användes. Grepp, kroppsställning och rörelser korrigeras därunder. c) Invändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått. 1

Ritningar här ej medtagna.

Övning 5: 1. Filövning (Rörstycke 0 80X15) a) Invändig rundfilning övas med samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 4: 3. b) Invändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått. Övning 6: 1. Filövning (Rörstycke, samma som för övning 4) a) Utvändig rundfilning övas. Bågrörelse och vridning av övningsstycket användes. Grepp, kroppsställning och rörelser korrigeras. b) Utvändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått. Övning 7: 1. Filövning (Rörstycke, samma som för övning 5) a) Utvändig rundfilning övas med samma målsättning och tillvägagångssätt som vid övning 6 : 1 . b) Utvändig rundfilning av omkretsen utan avseende på mått. Övning 8: 1. Filövning (Fyrkantstycke 25X25X100) a) Filning av radie övas. Övningsstyckets kanter filas till 1, 2, 3 respektive 5 mm radie. Mejsling sker före filningen av största radien. Kontroll med mall. b) Filning av faser övas. Övningsstyckets kanter filas till 1, 2, 3 respektive 5 mm 45° fas. Mejsling sker före de bägge största fasernas filning. Kontroll med mall. Övning 9: 1. Filövning (Rundstål 0 25X75) a) Övningsstycket inspännes horisontellt. Två motstående sidor filas parallella och med 20 mm avstånd. b) Övningsstycket inspännes vertikalt och med cirka 25 mm över skruvstyckets käftar. Fyra sidor filas i vinkel med varandra till en fyrkanttapp utan avseende på mått. Provuppgift 2: (Tapp- och fasfilning) Provet omfattar filning av en rund tapp och en fyrkanttapp samt olika faser enligt ritning 1 . Framförallt ställes här anspråk på måttnoggrannheten. Arbetstid, ytjämnhet och vinkelnoggrannhet samt måttnoggrannhet bedömas enhetligt. Övning 10: 1. Allm. om skavning (Gruppgenomgång) a) Planskavstålet genomgås. Förvaring och skärpning. Planskiva och märkfärg genomgås. b) Demonstration av skavstålets fattning, kroppsställningen och skavningsrörelsen. 2. Förarbetet för skavning (Gruppgenomgång) a) När skall skavningen av en yta påbörjas? Tre ytor i olika planhetsstadier genomgås. b) Demonstration av förarbetet. På en mässingplatta visas steg för steg förarbetet fram till skavning. 3. Skavningsövning I (Mässingplatta 70X70X10) a) Kontroll av övningsstyckets planhet medelst fläckning. Därefter planfilning av de stora ytorna. b) Planskavning av dessa ytor. Ombryning av skavstålet övas. 1

Ritningar här ej medtagna.

4. Skavningsövning II (Gjutjärnsplatta 100X100) a) Maskinarbetad ytas planhet kontrolleras medelst fläckning. Därefter planfilning av denna. b) Planskavning av ytan. Ombryning av skavstål övas. 5. Skavningsövning III (Stålplatta 100X100) Samma målsättning och genomförande som övning 10:4. Grupp B. Hamring och sågning Övning 11: 1. Hammaren (Gruppgenomgång) a) Olika hammartyper och storlekar genomgås. Kopparslägga, råhudslag och metalldornar. b) Demonstration av hammarens fattning och rörelse vid slag. 2. Hammarövningar (Fattnings-, rörelse- och träffsäkerhetsövningar) a) Hammarens fattning och slagrörelse övas och korrigeras. Lätta slag mot större yta. Detsamma mot begränsad yta. ( 0 35 mm) b) Slagrörelse och träffsäkerhet inövas mot en cirka 200 mm lång jämten ( 0 10— 12 mm) vertikalt fastspänd i skruvstycket. c) Träffsäkerheten inövas genom slag mot mejselattrapp. Detsamma utan att se på slagstället. Övning 12: 1. Körnare (Gruppgenomgång) a) Körnaren genomgås. Slipning. b) Demonstration av körning av raka linjer, kurvor och skärningar. 2. Körningsövning. a) Körning efter raka- och konturritsstreck övas. b) Körning av ritsstrecks skärningspunkter övas. Övning 13: 1. Mejslar (Gruppgenomgång) a) Hugg- och kryssmejseln genomgås. Mejselns slipning. b) Demonstration av hugg- och kryssmejslarnas användning. 2. Mejselövning. a) Mejsling med huggmejsel övas. Lätta slag och lös hållning av mejseln, varvid även träffsäkerhetens inövning beaktas. Mejsling av tunna spån ur kanten på ett övningsstycke. b) Mejsling med kryssmejsel övas. Spår mejslas ur övningsstyckets ena yta. Övning 14: 1. Bågfilen (Gruppgenomgång) a) Bågfilen genomgås. Blad och byte av dessa. b) Demonstration av bågfilens fattning, kroppsställningen och sågningsrörelsen. 2. Sågningsövning (Övningsstycke med slits, rundstål eller rör samt ritsad plåt). a) Monteringen av bågfilblad övas. Vid sista övningen vändes tandningen uppåt. b) Sågning övas i övningsstyckets slits utan tryckning och med endast bästa hand. (Bladets tandning uppåt.) Därefter användes även andra handen som stöd för bågfilen. Sågrörelsen inövas noga.

c) Bladet rättvändes och rundstålet eller röret sågas på normalt sätt i flera vertikala snitt efter ögonmått. d) Sågning av plåt efter rits i såväl vertikala som horisontella snitt. Grupp C. Diverse Övning 16: 1. Mätning (Gruppgenomgång) a) Stålskalan genomgås. Dess avläsning och mätnoggrannhet. b) Skjutmåttet genomgås. Dess avläsning och mätnoggrannhet. c) Anslags- och plåtvinkeln genomgås. d) Demonstration av de genomgångna mätverktygens användning. 2.

Mätövning. Uppmätning av olika modeller med stålskala respektive skjutmått. Kontroll av de uppmätta måtten.

Övning 17: 1. Skissritning (Gruppgenomgång) a) Enkel måttsättning genomgås på tavlan. Eleverna ritar på block. b) Markering av hål, gängor och osynliga linjer genomgås på liknande sätt. 2. Ritningsläsning (Gruppövning) Kursens ritningar och skisser genomgås och diskuteras med eleverna allt efter som de bli aktuella. Viktigast är att eleverna med säkerhet kan tyda ritningarna. Övning 18: 1. Ritsning (Gruppgenomgång) a) Allmänt om ritsning och dess ändamål genomgås. b) Ritsverktygen och deras disposition på ritsskivan genomgås. Ordningsfrågan. c) Demonstration av de vanliga ritsverktygens användning vid några olika ritsningar. 2. Ritsövning (Div. plåtar, rundstål, rör och övningsstycke 100X63X37). a) Centrum-, cirkel- och olika slags konturritsar utföras på plåt. b) Centrumsökning på rundstål och rör övas. c) Ritsning av övningsstycke efter ritning. Konturer och hål ritsas och kornas. Grupp D. Borrning och gängning Övning 21: 1. Pelarborrmaskiner (Gruppgenomgång) a) Konstruktionens allmänna drag. Driv- och matningsanordningen genomgås på ett par maskiner varvid olikheter påvisas. b) Maskinens skötsel, smörjning och de vanligaste felen genomgås. Ordningen vid maskinen. c) Demonstration av maskinens körning och användning vid typisk borrningsuppgift. 2. Handborrmaskiner (Gruppgenomgång) a) Några olika typer genomgås allmänt. För- och nackdelar påvisas. b) Maskinens skötsel, smörjning och de vanligaste felen genomgås. c) Demonstration liknande föregående. 3. Spiralborr et (Gruppgenomgång) a) Spiralborret genomgås. Konstruktion och skötsel. Försänkare. b) Olika fastspänningsanordningar genomgås. Centreringen.

c) Demonstration av borrning och försänkning i olika material och med olika verktygsdimensioner. Borrdubbens användning visas. 4. Borrningsövning (Övningsstycke 63X38X25) a) Dubbens fastspänning och centrering övas. b) Övningsstycket uppspännes. Centreringsövning med stillastående maskin och förborrat hål, därefter med maskinen igång. Övas först med dubb sedan med vanlig borr. c) Övningsstycket hålles. Centreringsövning med stillastående maskin mot körnslag, därefter med maskinen igång. Olika kraftiga körnslag. Övas först med dubb sedan med vanlig borr. d) Borrning av ett antal hål i övningsstyckena med olika grova borr, dels genomgående dels bottenhål. Övning 22: 1. Gängtappar (Gruppgenomgång) a) Gängtappar M 12 genomgås. Konstruktion och skötsel. Svängjärn och hållare. b) Gängtapparnas användning genomgås. Ordningsföljd, centrering etc. c) Demonstration av gängning i övningsstycke 63X38X25 med M 8 gängtappar. 2. Gängsnitt (Gruppgenomgång) a) Gängsnittets konstruktion och skötsel genomgås. Hållare. b) Gängsnittets användning, centrering etc. genomgås. c) Demonstration av gängning med gängsnitt M 10 el. M 8. 3. Gängningsövning (Övningsstycke 63X38X25 och 0 8—10 rundmetall) a) Förborrat övningsstycke uppspännes, val av gängtappar. b) Gängning av några genomgående hål av olika diameter därefter gängning av bottenhål. c) Rundmetall och rundstål gängas, val av gängsnitt. Övning 23: 1. Brotschar (Gruppgenomgång) a) Hand- och maskinbrotschar genomgås. Koniska brotschar. Konstruktion, användning och skötsel. Svängjärn. b) Brotschars användning, styrning etc. genomgås. c) Demonstration av brotschning i maskin och för hand. 2. Brotschningsövning (Övningsstycke 63X38X25) a) Förborrat arbetsstycke uppspännes. Val av brotsch. b) Brotschning av några genomgående hål av olika diameter. Därefter brotschning av bottenhål. Övning 24: 1. Skruvar, muttrar och låsanordningar (Gruppgenomgång) a) Allmän genomgång av olika slags skruvar, muttrar och låsanordningar. Deras lämplighet för olika uppgifter. Mutterbrickor. b) Demonstration av några typiska skruvförband. 2. Skallskniv (Gruppgenomgång) In- och utskruvning av %" skallskruv med och utan låsanordning. Riktigt val av fast- eller skiftnyckel. Påpeka skruvnycklars olika form och olika lämplighet. Förklara låsanordningens verkningssätt. 3. Skruvövning I, skallskruv. a) Tilldragning av olika stora skallskruvar övas. Skruvnyckelns rätta användning beaktas vid olika åtkomlighet hos skruven. Känslan för den lämpliga åtdrag-

ningskraften uppövas. Kontroll av att respektive skruv tilldragits med lämplig styrka. Olika låsanordningar prövas. b) Tilldragning av småskruvar övas. Brottrisken beaktas. Känslan för åtdragningskraftens storlek uppövas. 4. Spårskruvar (Gruppgenomgång) In- och utskruvning av olika spårskruvar genomgås. Val av skruvmejsel, dess fattning och riktiga användning. Skruvar med invändigt nyckeltag. Låsanordningar. 5. Skruvövning II, spårskruvar. a) Skruvarnas ansättning för hand och med skruvmejsel, tilldragning av olika spårskruvar med och utan låsanordning övas. Ätdragningskraften beaktas. Spårets justering. b) Tilldragning av småskruvar övas. Ätdragningskraften och brottrisken beaktas. Provuppgift 5 (Borrning, gängning och brotschning) Provet omfattar borrning efter rits, gängning och brotschning av ett antal hål i stålstycke enligt ritning 1 . Stor vikt lägges vid hålens och gängningens utförande. Arbetstiden och hålens och gängornas yt- och måttnoggrannhet bedömas enhetligt.

b ) Grundutbildning i svarvning Föreliggande plan för grundutbildning i svarvning omfattar 16 olika övningsuppgifter grupperade i 3 avsnitt med följande rubriker: A. Utvändig svarvning omfattar Grov- och slätsvärvning Ansats-, släppnings- och fasningssvärvning Kon- och fasonsvarvning Plansvarvning Avstickning Filning, putsning och kordongering (lättring) B. Invändig svarvning omfattar Borrning och brotschning Invändig slätsvarvning Invändig ansats, släppning och fasning Invändig kon- och fasonsvarvning Invändig plansvarvning och instickningssvarvning C. Gängning omfattar Gängning med snitt och tapp Utvändig gängskärning. Invändig gängskärning Övningarna omfattar förutom ovanstående även allmän yrkeskännedom såsom maskinoch verktygskännedom, mätverktyg och mätmetoder, ritningsläsning och säkerhetsinstruktioner. I föreliggande plan äro övningarnas innehåll noga detaljerade, och dessutom äro skisser utarbetade för varje övning, som åskådliggör utgångsmaterialets storlek, tempoföljden hos arbetsoperationerna och de mått dessa avser att uppnå. 1

Ritningar här ej medtagna.

Övningsföljden framgår av schemat, som bygger på en normalprestation vid en effektiv tid av cirka 40 tim/vecka. För att kontrollera inlärningen och bedöma dess resultat insattes 3 provuppgifter, vilka bedömas enhetligt. Provuppgiftens plats i inlärningsprogrammet framgår av schemat, i vilket de markerats sektionerade. Det är avsett att utbildningen sker gruppvis varvid 6—8 elever samtidigt genomgå densamma. Lämpliga maskiner är 7" supportsvarvar av medelgod och likvärdig kvalitet. Grupp A. Utvändig svarvning Övning 1: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Allmän orientering om svarven och dess elementära manövrering. b) Tvärslidens skalgradering och toppslidens vinkelgradering genomgås. c) Trebackschuckens konstruktion och uppspänning i chucken genomgås. Riskmomenten med roterande chuck betonas. d) Maskinmatningens funktion och inkoppling genomgås. In- och inkoppling övas. e) Växling av hastigheter genomgås och övas. Varvtalets betydelse beröres. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Verktygsskåpets ändamålsenliga arrangemang och fasta utrustning genomgås. Verktygens plats i skåpet och på hyllan anvisas. b) Skrubb- och slätskärsstålens användning och egenskaper genomgås. Uppsättning av stålen demonstreras och övas. c) Filens och smärgeldukens användning vid putsning och gradning i svarven demonstreras. Riskmomenten betonas. d) Stålskalans och skjutmåttets mätnoggrannhet, användning och avläsning genomgås. Mätövningar. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 30X100) a) Ansättning av skär och skrubbsvarvning med handmatning. Först svarvas till 15 mm från chucken, därefter vrides stålet och handmatas till 5 mm från chucken. Jämn handmatning eftersträvas. b) Arbetsstycket vändes, skär ansattes efter skalgradering och svarvning med maskinmatning till viss angiven diameter övas. c) Toppsliden inställes på viss konvinkel och konan svarvas. d) Arbetsstycket filas och putsas. Övning 2: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Nedtagning av chuck och uppsättning av medbringarskiva. Inkoppling av bakväxeln genomgås. b) Uppspänning av arbetsstycket i chuck med dubben som stöd samt uppspänning mellan dubbarna. c) Svarvens avverkningsförmåga prövas vid skrubbs värvningen. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av svarvstålen och dess uppsättning samt filning och putsning. b) Mikrometerns användning, mätnoggrannhet och avläsning genomgås. Mätövningar. c) Centrumborret och dess användning. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 40X140) a) Arbetsstycket plansvarvas till längd 135. Maskinmatning (Op. I).

b) Arbetsstycket inspännes i chuck och den fria änden skrubb- och ansatssvarvas samt centrumborras. (Op. II). Arbetsstycke till övning 3 centrumborras. c) Arbetsstycket chuckuppspännes från andra hållet, centrumborras och dubben ansättes till stöd. Skrubb- och ansatssvarvas. (Op. III). d) Uppspänning mellan dubbarna. Tapplängderna färdigsvarvas, diametrarna grovsvarvas och släppningarna svarvas. (Op. IV). e) Diametrarna färdigsvarvas och kontrolleras med mikrometer. (Op. V). Filas och putsas samt fasas. (Op. VI). Övning 3: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Dubbdockans funktion vid konsvarvning, dess snedställning och återjustering till O-läget genomgås. b) Finjustering för cylindrisk svarvning demonstreras. 2. Svarvövning (Övningsstycke 0 30X250) a) Ett cirka 200 mm långt slätskär tages på arbetsstycket. Eventuell konicitet uppmätes. (Op. I). b) Tapparna svarvas i mått. (Op. II). c) Dubbdockan snedställes för 3 mm diameterskillnad och konan svarvas. (Op. III). d) Dubbdockan återställes och konan bortsvarvas. Största tillåtna diameterskillnad = 0,1 mm (Op. IV). Övning 41. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) Toppslidens funktioner och justeringsmöjligheter. Rep. av inställning av konvinkel. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av mätverktygen. Mätövningar. b) Stickstålet, dess vinklar och uppsättning. Avstickningsdemonstration. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 30X140) a) Tre ansatser med noggranna diametrar svarvas. Tapplängderna mätes med skjutmåttet. (Op. I). b) Konvinkeln inställes och konan svarvas. (Op. II). c) Arbetsstycket avstickes, planas och fasas. (Op. III). Övning 5: 1. Ritningsläsning och arbetsplanering (Gruppgenomgång) a) Jämförelse mellan redan utförda övningsuppgifter och motsvarande ritningar. b) Den aktuella ritningen diskuteras och övningen arbetsplaneras. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Kordongtrissans ändamål, konstruktion och uppsättning. b) Radie-, hålkäls- och profilmallarna och deras användning. c) Radiestålen och dess egenskaper. 3. Förövning: En trästav med inmonterad rödpenna uppsattes i stålhållaren och en träplatta med en uppritad kurva uppsattes på prismat. Genom samtidig längd- och tvärmatning föres sedan rödpennan så att den följer den uppritade kurvan. Övas till jämn matningsrörelse uppnås. 4. Svarvövning (Övningsstycke 0 30, återstående material från övning 4) a) Skrubbsvarvning och kordongering. b) Svarvning av hålkäl (R 3) och sfärisk radie 10.

c) Arbetsstycke vändes och tappen 0 15 svarvas. Hålkäl R 5 svarvas med radiestål. d) Svarvning av kona med samtidig längd- och tvärmatning. Övning 6: 1. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) Rep. av radie- och profilmallar. 2. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av uppspänningsanordningarna. Val av lämplig uppspänning. b) Rep. av toppslidsinställning av konvinkel. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 32X140) a) Svarvning av halvklot (R = 15) med samtidig längd- och tvärmatning. Kontroll med radiemall. b) Färdigsvarvning av kulan genom samtidig längd- och tvärmatning. Kontroll med profilmall. c) Svarvning av kona med toppslidsmatning. d) Neds värvning av tapp, putsning, släppning och avstickning.

Grupp B. Invändig svarvning Övning 7: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) Orsaker till svårigheter vid avstickning och metoder att avhjälpa dem. (Åtdragning av skruvar i tvär- och toppslid, dubben som stöd, avstickning med backkörning.) 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Spiralborret, dess vinklar, fastspänning och skötsel. Centreringsmetoder. b) Invändiga svarvstål, egenskaper och uppsättning. c) Håltolken och dess användning. Olika passningar demonstreras. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 32X75) a) Utvändig svarvning ( 0 30), centrumborrning, borrning av genomgående hål ( 0 15). b) Avstickning av hylsorna 1 = 30 och 1 = 16. Ev. ansattes dubben som stöd. c) Invändig svarvning av långa hylsan till 20 H 11. d) Invändig svarvning av korta hylsan till passning på övningsstycke 6. Övning 8: 1. Maskinkännedom, (Gruppgenomgång) Maskinstoppets användning och uppställning genomgås. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av spiralborret och dess vinklar, centrering och uppsättning. b) Maskinbrotschen och dess användning. c) Rep. av invändiga svarvstålen. Det invändiga släppningsstålet genomgås. d) Rep. av tolkar och passningar. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 50x55) a) Uppspänning i chuck, plansvarvning, ansats-, släppnings- och konsvarvning. b) Centrumborrning, borrning av genomgående hål 0 18 därefter uppborrning till 0 19,7 och maskinbrotschning. Hålet putsas och tolkas. c) Invändig svarvning 0 25X15. Hålet tolkas. d) Arbetsstycket vändes, planas till rätt längd, hål 35X18 svarvas och tolkas. e) Invändig släppning svarvas, varvid maskinstoppet användes.

Övning 9: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Svarvens rengöring före och efter svarvning i metall. Metallspånens plats anvisas. b) Dornuppspänningens fördelar och användning genomgås. 2. Svarvövning (Övningsstycke 0 40X45, metall) a) Planing, centrering och borrning av genomgående hål 0 18. Riskmomenten vid svarvning i metall genomgås. Skyddsglasögon användes. b) Invändig kona svarvas till passning på provuppgift 1. Metoder för konans inpassning genomgås. c) Arbetsstycket uppsattes på dorn (provuppgift 1) och svarvas utvändigt. Övning 10: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Backskivan demonstreras först på bord, varvid en back urskruvas och konstruktionen genomgås. Därefter uppsattes ett arbetsstycke och grovcentreras med hjälp av cirkelgraderingen. b) Backskivan uppsattes, arbetsstycket uppspännes och centreras med hjälp av ritsnål. Backskivans för- och nackdelar. c) Supportens låsning vid plansvarvning genomgås. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av invändiga svarvstål. Stål lämpliga för instickssvarvning genomgås. b) Rep. av radiemallar och håltolkar. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 110X25) a) Arbetsstycket uppspännes, grovcentreras, plansvarvas och svarvas utvändigt 0 106X16 och 0 90X10. b) Svarvning av radie 3 efter radiemall. c) Centrumborrning, borrning av genomgående hål 0 19, invändig svarvning 0 50,0X10 samt svarvning av invändig fas. Invändig svarvning av hål 0 20 som tolkas med normaltolk. Putsning. d) Arbetsstycket vändes, uppspännes och centreras med nålspets mot diameter 106. e) Svarvning av ytterdiameter 105 samt planing till längd 20. f) Instickssvarvning och putsning. Övning 11: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Patronskivans användning och tillhörande uppspänningsverktyg. b) Uppspännings- och centreringsmetoder genomgås. Arbetsstyckets grovcentrering genom att föra dubben mot körnat centrumhål användes varefter fincentrering med nålspets företages. c) Riskmomenten vid uppspänning i patronskiva betonas. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) Rep. av max- och mintolkars användning. 3. Svarvövning (Övningsstycke 30X75X100) a) Arbetsstycket uppsattes och centreras. Borrning av genomgående hål 0 19. Invändig svarvning 0 20 H 11. Kronan svarvas och putsas. b) Arbetsstycket vändes och uppcentreras. Borrning av genomgående hål 0 23. Invändig svarvning 0 30 H 11 och 0 25 H 9.

Grupp C. Gängning Övning 12: 1. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Gängsnittet och dess inpassning i gängsnittshållaren genomgås. Metoder för pådragning av snitt demonstreras. b) Gängringen och dess användning. 2. Gängning (Gruppgenomgång) Allmän genomgång av gängor, användning, egenskaper, benämningar och hur de betecknas och mätas. 3. Svarvövning (Övningsstycke 0 25x160) a) Svarvning 0 20 och ansats 0 10—38. Diametrarnas tolerans genomgås. b) Gängning M 10 med snitt. Kontrolleras med gängring. c) Avstickning, fasning och putsning. Övning 13: 1. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Gängtapparnas konstruktion och användning. b) Val av borrdiameter genomgås. c) Passning och kontroll av gängor demonstreras och övas. d) Rep. av kordongtrissan och dess uppspänning samt vad som måste iakttagas vid arbete i metall. 2. Svarvövning (Öppningsstycke 0 35X45, mässing). a) Arbetsstycket uppsattes i chuck, centrumborras och dubben ansattes som stöd. b) Skrubbsvarvning av 0 30 och kordongering. c) Svarvning av ansats 0 2 0 x 8 , borrning av genomgående hål 0 8,4 och 0 12X10. (Ev. inv. svarvning 0 12X10). d) Gängning med gängtapp samt passning på motsvarande i övningsuppgift 12. e) Arbetsstycket vändes, planas till längd och ansatssvarvas 0 20X10. Övning 14: 1. Gängskärningens teori (Gruppgenomgång) a) Gängans mätelement genomgås och speciellt innebörden av gängstigning understrykes. b) Metoden för gängmatningens överföring genom skruven förklaras med hjälp av en demonstrationsapparat. Kugghjulens funktion genomgås. c) Gängskärningsförloppet genomgås och förklaras. 2. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Inkoppling till rätt gängstigning genomgås och övas. b) Inkoppling av gängstigning demonstreras och övas, val av lämpligt varvtal och riskmomenten vid gängskärning genomgås. 3. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Gängstålets vinklar och uppsättning genomgås. b) Gängmallar och gängringar, deras konstruktion och användning. 4. Svarvövning (Övningsstycke 0 25, rest från övning 12). a) Planing till längd, centrumborrning och utvändig svarvning mellan dubbarna. b) Inkoppling av gängstigning S = 3 och skärning av gänga M 24. Gängan färdigskäres i svarv och passas med gängring, eventuellt efterskäres med snitt. Vinkelrät inmatning av gängstålet. c) Inkoppling av gängstigning S = 2,5 och skärning av gänga M 20. Gängan färdigskäres och passas med gängring. Vinkelrät inmatning av gängstålet. d) Gängornas in- och utgångar gradas med fil. 449

Övning 15: 1. Maskin- och verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Allmän rep. av gängskärningens teori och arbetsförlopp. b) Rep. av gängstålets vinklar och uppsättning samt mätverktygen för gängkontroll. 2. Svarvövning (Övningsstycke: den i övning 2 svarvade detaljen). a) Inkoppling av gängstigning S = 4, uppsättning av stål och gängskärning av M 36 till passning med gängring. In- och utgång filas. Övning 16: 1. Maskinkännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av backskivan och metoder för arbetsstyckets uppcentrering i denna. b) Maskinstoppets inställning och användning vid invändig släppningssvarvning. c) Gängmatningens inställning och inkoppling. Val av borrdiameter. 2. Verktygskännedom (Gruppgenomgång) a) Rep. av invändiga svarvstålen och släppningsstål. b) Det invändiga gängstålets vinklar och uppsättning genomgås. c) Gängtolkens betydelse förklaras. Övningsstycke 15 användes som tolk. Olika gängpassningar genomgås. 3. Svarvövning (Övningsstycke 50X50x50) a) Uppspänning och uppcentrering i backskivan. b) Planing, centrumborrning, borrning av genomgående hål 0 20 och utvändig svarvning av ansats 0 45X30. c) Borrning av genomgående hål 0 23 och invändig svarvning 0 31,5X35. Svarvning av invändig fas. cl) Maskinstoppet uppsattes och invändiga släppningen svarvas. e) Arbetsstycket gängskäres invändigt till passning på övningsstycke 16. Provuppgift I (Utvändig svarvning) Provuppgiften innehåller tre huvuddelar, vilka vid bedömandet värderas särskilt högt. Dessutom ingår i provet även mindre väsentliga detaljer, som ej särskilt poängterats för eleven och därför vid bedömningen ej värderas så högt. Som huvuddelar betraktas konan, tappen 0 10 och kordongeringen. Som mindre väsentliga gängan (skuren med snitt) och övriga diametrar (4 st.) samt spårbredden. För att erhålla en enhetlig norm vid bedömandet, är provuppgiften uppdelad i moment, som värderas var för sig. Hänsyn tages vid bedömningen också till tillverkningstiden varvid poängsumman multipliceras med en tidsfaktor. (Detta gäller även provuppgifterna I I och III). Provuppgift II: (Invändig svarvning) Provet omfattar såväl invändig som utvändig svarvning. Huvudvikten fästes dock vid den invändiga svarvningen, som omfattar två invändiga diametrar och en invändig släppning. Den invändiga släppningen är dock så pass svår att bedöma att den uteslutes vid provets värdering. Utvändiga svarvningen omfattar tre diametrar och tre längder. Provuppgift III: (Gängning) Provuppgiften omfattar dels en allmän rep. av utvändig och invändig svarvning och dels en gängningsuppgift. Gängningen, förskuren i svarv och färdigdragen med snitt resp. tapp, värderas högst då provet i första hand är ett gängskärningsprov.

ÖVER5IKT5SCHCMA ÖVER BÄNKKURS.

T

^

I

d ^

I

©

—

— —

swan o. turns.

24 BROTCHft.

^

^

,.- - 1 - -

23 6MG>.

é7

/ T

m

"vti .j

R

G

y #

n R R

R

B

R

R e R

R

R R

R

p

" •

a.

B

8 R

R

R

R.

B

R

R R

R

R

R

R

S>

.—

11 J

R

R

a.

8 R

Z

R

«

10 9

R

R

^ ^ p

KÖHW6

R

r

"'^JUl

n

_ —

—

16 MEJSUIft

R

«»<•«

.

r—

2! " " " V ^

R R

/

.-,

< & ~ .

J

8 V

i .».,

4,6

O.-.» ^

R

To

F

.-- —

L- • « r - .-.

3 ^

R

3fl.JO«20

2 1 ^"H»-36-100

ÖVN. RESP. PROV.

M 5YIA80L

Ti

0 T0

1•a v eckan

F

L

M

n

r0

F

L

2.1x ve cka>

l

M T,

0 L

3-e k^eck an.

ÖVER5IKT5SC4KMA ÖV£R, 5VARYKUBS.

I

ÉGBB-©

I

-se

I

-«€3125>

16 S3-

•aQs

€B£^

• t f f r

12 G^2>

|e>«|

•^p^B,

so

«B

^HB-

€&=e

<£&

-EJDB-

* E E ^

-QQB

>

!n pH

pJ r

J »•J

-J »* L..«

p

pL.J

L

••

r-l

pJ r-

-

M Ti SYMBOL

p

l«i

**«»»H

-

ÖVN. RtSP PROV.

m

0 To 1 a veckan

F

L

M T

0 To

F

2:a ve ckan.

L

M

Ti

0 To

3:e ^eckcin.

L

Bilaga 8

Undersökning rörande förekomsten och behovet av skolmässig yrkesutbildning för arbetare i manuella yrken i landsbygdskommunerna av Axel

Spendrup

Målsättning f ö r u n d e r s ö k n i n g e n 1946 års skolkommission hade år 1950 i samband med sitt förslag till stadsbidragsgrunder för det kommunala och enskilda yrkesskolväsendet redovisat sin avsikt att i anslutning till direktiven framlägga förslag om statsbidrag till yrkesskolbyggnader. I skrivelse den 6 december 1950 till statsrådet och chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet framhåller kommissionen nödvändigheten av särskilda beräkningar rörande det framtida behovet av sådana byggnader. Det ligger i sakens natur, anför kommissionen, att resultaten av sådana beräkningar måste bli ytterst osäkra. Man kan därför nöja sig med förhållandevis mindre arbetskrävande undersökningsmetoder, varvid i första hand erfarenheterna från det nuvarande yrkesundervisningsväsendet kommer att utnyttjas. Kommissionen fortsätter: »Då det kan förutses, att framtidens yrkesskolväsende i väsentligt högre grad än dagens ifråga om lärarkrafter, undervisningslokaler m. m. kommer att samarbeta med det allmänna skolväsendet, har kommissionen haft för avsikt att i denna fråga på lämpligt sätt träda i förbindelse även med folkskolinspektörerna.» Det av kommissionen avsedda sammanträdet med folkskolinspektörerna kom till stånd i februari 1951 och bildar utgångspunkten för den förevarande undersökningen. Vissa begränsningar och allmänna förutsättningar för undersökningen fastställdes. För det första skulle uppgifter inhämtas endast beträffande landsbygden. Erfarenheten från städerna gav nämligen vid handen, att dessa som regel vore i förhållande till landsbygden bättre tillgodosedda med olika slag av yrkesskolor. Det var vidare klart, att landskommunerna även efter kommunsammanslagningen ofta skulle vara alltför små för att var för sig kunna uppbära särskilda yrkesskolor. Framförallt måste konstateras, att elevantalet skulle bli otillräckligt. I sådana fall förutsattes, såsom arbetshypotes, att ett flertal angränsande kommuner vid behov skulle bilda ett samarbetsområde för att med gemensamma resurser tillgodose det inom samarbetsområdet föreliggande behovet av yrkesutbildning. Befolkningsunderlag, kommunikationsförhållanden och näringslivets struktur skulle avgöra samarbetsområdenas utformning, och överväganden i dessa avseenden liksom det lokala utredningsarbetet skulle göras under ledning av vederbörande folkskolinspektör. Undersökningens uppläggning Undersökningens uppläggning har i stort sett innefattat följande. Till att börja med har inom varje län stickprovsvis utvalts ett antal landskommuner, som fått bilda utgångspunkt för de lokala överläggningarna om förslag till lämpliga samarbetsområden.

Inom varje län har kommunerna valts så, att de tillsammantagna fått en i stort sett likadan näringsstruktur som länet i dess helhet. Anslutningen av andra kommuner till samarbetsområdena har givetvis medfört vissa förskjutningar i detta avseende, ett förhållande som emellertid knappast kan förutsättas i nämnvärd mån påverka undersökningsresultaten. Vilken eller vilka kommuner, som i varje fall skulle bilda ett samarbetsoch rekryteringsområde för en yrkesskola, har fastställts av vederbörande folkskolinspektör i samråd med den kommun, som bildat utgångspunkt för den lokala undersökningen. Överläggningar kommunerna emellan har även förekommit. Därefter har de önskade uppgifterna under folkskolinspektörernas överinseende inhämtats och sammanställts av de berörda distriktens överlärare. Yrkesutbildningssakkunniga har utarbetat en detaljerad plan för de lokala utredningarna och i samband därmed begärt att få vissa konkreta frågor besvarade. Frågeformulären utsändes i augusti 1952, och de inkomna uppgifterna hänför sig till tiden omkring årsskiftet 1952—1953. Beträffande frågeformulärets innehåll kan i stora drag nämnas, att det uppehåller sig vid vissa befolkningsdata, det inom samarbetsområdet förekommande antalet elever i och avgången från folkskolans klasser, de avgångna elevernas yrkesval, förekomsten av skolmässig yrkesutbildning inom samarbetsområdet och otillfredsställda behov av sådan utbildning. Slutligen har begärts en uppskattning av det inom samarbetsområdet föreliggande nybyggnadsbehovet för yrkesutbildningens ändamål, med hänsyn tagen till redan existerande men icke utnyttjade lokaler. Materialets bearbetning Sakkunniga hade vid undersökningens planläggning hoppats kunna erhålla uttömmande och kvantitativt preciserade svar på den sistnämnda frågan. Därmed skulle även frågan om nybyggnadsbehovets storlek varit besvarad och slutsatser kunna dragas för hela landsbygdens vidkommande. Då svaren kom in, visade det sig emellertid, att de lokala instanserna endast undantagsvis kunnat tillhandahålla användbara uppgifter på denna punkt. I andra avseenden hade man emellertid tämligen genomgående lyckats bättre. Svar har sålunda i allmänhet kunnat erhållas på frågan vilka yrken eller yrkesområden de ungdomar tillhörde, som lämnat avgångsklasserna i folkskolorna inom vederbörande samarbetsområde åren 1947, 1948, 1949 och 1950. Det är det genomsnittliga antalet ungdomar, vilka årligen gått till de olika yrkena, som lagts till grund för en bedömning av det inom varje samarbetsområde och yrke existerande utbildningsbehovet. I det relativa fåtalet fall, då förevarande fråga icke varit besvarad, har approximativa tal framräknats med ledning av tillgänglig statistik över den inom vederbörande samarbetsområde bosatta befolkningens yrkesfördelning. Det kan naturligtvis sägas, att i och med att rekrytering till ett visst yrke överhuvudtaget förekommer, så föreligger behov av utbildning för detta yrke. För samarbetsområdets vidkommande kan emellertid hänsyn tagas till detta behov först då rekryteringen når en sådan omfattning, att antalet utbildningssökande elever blir tillräckligt för att möjliggöra en rationellt bedriven utbildning. Att märka är härvid, att i allmänhet endast en mindre del av de till yrket gående ungdomarna kommer att ta den efter enhetsskolan fortsatta skolmässiga yrkesutbildningen i anspråk. Även från produktionens synpunkt är behovet av mera varaktig sådan utbildning begränsat. Bedömningarna i detta hänseende har vid materialets behandling med nödvändighet måst bli synnerligen schematiska. Det har emellertid i allmänhet ansetts befogat med särskilda utbildningskurser inom samarbetsområdet i de fall, där årskullarna i genomsnitt omfattat minst 12 a 13 till samma yrke gående ungdomar. (Se nedan utdrag ur arbetstabell). För exempelvis hantverksyrkena är utbildningsbehovet otvivelaktigt större, nära nog hundraprocentigt, medan

Utdrag ur arbetstabell yrkesgrupper Samarbetsområdet (kommuner)

> .9

g

q

c

<

3 O

tH -Q

C

13 M

O

a 21

Österåker

Roslags-Länna . . 8639 5593 b Ljusterö

d

13 C

3 T *

ki -Q CO

fcc

-aO

ID

t£ "O

12 :

H

— 2 1

*->B EO

3 "3 'd tu

6 hu

*->C CO

3 13 C

*:äs H

cu

s

«8

c

-g

S3

w

co O) tH

6 ö ii 6 "% "ju 5 o 'G o H o t-l <ä

5 8 19 1 1 hu h u h1 h u

v

o

—-c> o

13 C 03

"öl H-> <D

Oj

>

ca

a g

3 W

Q

16 9 101

hu

h1

c

Förklaringar till tabellen a = Årskullarnas fördelning på praktiska yrken, som regel genomsnitt för åren 1947—1950; antal ungdomar. b =_• Tillgänglig skolmässig yrkesutbildning av längre varaktighet. c = För undervisning disponibla men ej utnyttjade lokaler. hi = Behovet av yrkesutbildning resp. lokaler helt tillgodosett inom samarbetsområdet. h11 : =

»

»

»

»

»

j

»

utom

»

d' = » » » » » delvis » inom » du = » » » » » » » utom » De grupper, som ansetts tillräckligt stora för att motivera särskilda kurser inom samarbetsområdet, har understrukits. man för transport- och kommunikationsväsendet räknat med ett mera begränsat behov av här avsedd yrkesutbildning. Medan antalet ungdomar, som varje år söker sig till de olika yrkena, kan sägas utgöra ett relativt lättbestämt och objektivt mått på utbildningsbehovet, är svårigheterna större, då det gäller att fixera i vad mån detta behov är tillgodosett. Upplysningar har inhämtats om den skolmässiga utbildning, som stått till buds för den inom de olika rekryteringsområdena uppväxande ungdomen. Efter granskningen har ifrågavarande uppgifter kompletterats med hjälp av sakkunnigas kännedom om förekomsten av yrkesskolor. Svaret på i vad mån utbildningsbehovet i varje fall är tillgodosett bör rimligen erhållas genom en jämförelse mellan å ena sidan det årliga antalet till visst yrke rekryterade ungdomar och å andra sidan den för yrket tillgängliga utbildningen. Det har härvid icke låtit sig göra att för varje område och yrke med exakta tal bestämma eventuella brister i yrkesundervisningens kapacitet, utan utredningen har arbetat med tre bestämningar, nämligen helt tillgodosett, delvis tillgodsett och icke alls tillgodosett behov av yrkesutbildning. Dessa bestämningar har skett yrkes- eller snarare näringsgrensvis. Som arbetshypotes har man i allmänhet utgått från att behovet varit helt tillgodosett, då utbildningskapaciteten räckt till för att ta emot åtminstone en femtedel av de till respektive yrke gående ungdomarna. Där skolmässig yrkesutbildning visserligen i nämnvärd utsträckning funnits att tillgå, men ett otillfredsställt utbildningsbehov av tillgängliga uppgifter att döma ändå förelegat, har beteckningen »delvis tillgodosett» kommit till användning. Sådana bestämningar kan naturligtvis alltid bli föremål för olika uppfattningar. Av största betydelse är emellertid, att de av utredningen gjorda bedömningarna för granskning underställts de ursprungliga lokala uppgiftslämnarna. I ett mindre antal fall har härvid också modifieringar blivit påkrävda, vilka verkställts. 455

^ Undersökningen har åtskilt de fall, då yrkesutbildning funnits att tillgå inom respektive utom samarbetsområdet. I sistnämnda fall har i allmänhet avsetts skolor bedrivna av landstinget eller hushållningssällskapet inom samma län som samarbetsområdet. Vid bedömningen av möjligheterna till utbildning för socialt arbete och för arbete inom hotelloch restaurangnäringen har avseende emellertid icke fästs vid länsgränserna. För en bedömning av nybyggnadsbehovet måste hänsyn tagas till att lokaler kan finnas, som med smärre kompletteringar eller kanske helt utan extra iståndsättande kan användas för yrkesundervisningen. Uppgifter om sådana lokaler har således inhämtats i enkäten, och av enkätsvaren att döma skulle i många fall lokalfrågan redan vara löst för eventuella nya yrkesutbildningskurser. Så är exempelvis förhållandet på det husliga arbetets område. En viss inkonsekvens förekommer vid denna bedömning såtillvida, att, medan nyrekryteringen till de olika näringsområdena avser perioden 1947—1950, uppgifterna om tillgängliga, ej utnyttjade lokaler hänför sig till åren 1953 och 1954. Man har till och med sträckt sig så långt, att exempelvis skolkökslokaler har medräknats, som ännu ej varit färdigbyggda. Avgörande har här varit, att man med säkerhet kunnat räkna med att byggnaderna skulle komma till stånd. Det här återgivna utdraget ur arbetstabellen torde ge den bästa uppfattningen om tillvägagångssättet vid sammanställningen av uppgifterna om tillgänglig yrkesutbildning respektive tillgängliga, ej utnyttjade lokaler.

Undersökningsresultaten I samband med att redogörelse lämnas för undersökningens resultat, torde något böra sägas om de undersökta områdena. En förteckning över områdena återfinns i tabell 6. Tabell 1. Sammanfattande

Landsdel

uppgifter om de undersökta

FolkAntal un- Antal i mängd i dersökta områdena de undersamarbets- ingående sökta omområden kommuner rådena (1/1-50)

samarbetsområdena.

Antal invånare Landsper km 2 delens folkmängd i de under- i lands(landsdelen sökta bygden) (landsområdena bygden)

Götaland . . . . Svealand . . . . Norrland . . . .

24 15 14

88 29 35

336 313 123 706 184 277

1 675 081 976113 1109 157

24.7 18.4 3.8

22.6 17.0 4.3

Summa

644 296

3 760 351

9.6 Genomsnittlig areal i de undersökta samarbetsområdena (km») 567.5 448.5 3 457.2

Sammanlagt har 53 olika områden undersökts, varav 24 i Götaland, 15 i Svealand och 14 i Norrland. (Kopparbergs län har hänförts till sistnämnda landsdel). Av landsbygdens till cirka 3,76 miljoner invånare uppgående befolkning (siffrorna hänför sig till 1950) omfattar undersökningen 0,64 miljoner, således en sjättedel i runt tal. Det lär med denna förutsättning inte vara orealistiskt att räkna med, att intrycket från de undersökta områdena i stort sett ger en bild av yrkesskolväsendets situation på landsbygden i sin helhet. Förbehållen beträffande exaktheten av de gjorda iakttagelserna ligger naturligtvis i öppen dag.

Tabell 2. Antal ungdomar tillhörande rekryteringsgrupper inom samarbetsområdena, ansetts tillräckligt stora (a) respektive för små (b) för att motivera särskilda utbildningskurser. M 3

Landsdel

ii

£1 3

E O 1-5

ti

tH

to

o

T3

.5 fco 13 u

H

cu

15 _ _

| tH

H

tH

>

H->

B

w

-3

tu

CO _ Q

3-g

i o a 6 o

"äj to

o

u

13 C

c3

ss

o co

ca

'C

13 O

8-* H

CG

BP

>

vilka

a S 6

3 CO

Q

129 95 125

633 21

— — 64 295

96 2069 75 282 1143 55 — 587 83 93 559

Götaland (a) (b)

655 36

152 40 15 32 90

Svealand (a) (b)

233 21

24 20

Norrland (a) (b)

312 190 — — — 28 19 455 — — — 12 156 23 1195 15 35 37 101 37 48 122 687 37 43 3 — 62 48 99 — — — — — 102 506 119 3 851 1835 28 148 184 1200 229

Summa (a) (b)

— — 32 2

— — 217 31

94 103 20 36 243 174 289

55 146

— — — 26 18

54 114 109 300 150 206 497 2 389

Redan av tabell 1 framgår några av de problem, som möter en utbyggnad av yrkesskolväsendet på landsbygden. En förutsättning för yrkesskolor i lokal regi lär exempelvis vara, att dessa med hänsyn till geografisk belägenhet och kommunikationsförhållanden utan större svårighet kan nås av den ungdom, för vilken de är avsedda. Siffrorna över befolkningstätheten visar hur åtminstone vissa delar av den norrländska landsbygden intar en särställning i detta avseende. Antalet invånare per kvadratkilometer uppgår i denna landsdel icke till mer än 4,3 jämfört med 22,6 i Götaland. Befolkningstätheten i de undersökta områdena avviker obetydligt från dessa siffror. Ser man till de föreslagna samarbetsområdenas storlek, befinnes genomsnittet för Norrlands vidkommande vara omkr. 3 457 km 2 mot 567,5 i Götaland och 448,5 i Svealand. Problemen i Norrland avviker således i stor utsträckning från det övriga landets. En annan omständighet av betydelse är, att därest yrkesskolväsendets utbyggnad skall ske i kommunal regi, så fordras uppenbarligen ett mycket nära samarbete mellan olika kommuner. Som framgår av tabell 1 skulle vart och ett av de föreslagna samarbetsområdena omfatta i genomsnitt tre kommuner. Man torde under sådana förhållanden få räkna med vissa samarbetsproblem. Att skära ned samarbetsområdena till mindre enheter låter sig bland annat ur elevrekryteringssynpunkt icke göra i nämnvärd utsträckning. Detta torde framgå av den följande redogörelsen. Sedan rekryteringstalen sammanställts för de olika yrkesgrupperna, avskildes de inom samarbetsområdena förekommande rekryteringsgrupper, som vid undersökningen ansetts alltför små för att motivera särskilda inom vederbörande område upprättade kurser. (Se ovan angående bedömningen i detta hänseende.) I tabell 2 återges denna uppdelning. Som tabellen utvisar tillhörde 3 851 eller 61,7 procent av de av undersökningen omfattade ungdomarna större rekryteringsgrupper, medan 38,3 procent fick hänföras till sådana smärre grupper, för vilka vederbörande samarbetsområde i allmänhet icke kan förutsättas organisera särskild skolmässig yrkesutbildning. Dessa ungdomar skulle således enligt förevarande beräkningar vara hänvisade till att söka eventuell yrkesutbildning i centrala, t. ex. av landstingen upprättade skolor eller på annat sätt. De kan utelämnas för denna undersöknings ändamål, som är att ge underlag för en bedömning av det kommunala nybyggnadsbehovet för yrkesutbildningens del. Emellertid kan det vara av intresse att

Tabell 3. Till mindre rekryteringsgrupper hörande ungdomar i de undersökta fördelade efter tillgången på skolmässig yrkesutbildning. Utbildningsbehovet var vid undersökningstillfället

13 C

M

— XIu3 3

13 tH C

co

CO

fcc O CG

Helt

tillgodosett 40 Delvis tillgodosett 41

13* 3

OCS

15 11 16

te

13 :cS H

13" B

iä cu

u

H

•B "Sia v

B 3

a

7 71 24 54 6 159 126 204

-3 cu co o

3-g

o

a 6 o

o ^

d

a « CG a 8 114 7

1J

-O u

IH

O

i a

B 2

8^ H 44 35

områdena,

13 B

3 B

H-»

M

cu Q

30 64

40 O

c3

>

1 g

O

3 CG

.BP "C

418 698

3 U C O PH

17.5 29.2

Icke alls tillgodo- 13

72 9 23 13 24 31 39 30 300 56 166 497 1273 53.3 Summa 94 103 20 36 243 174 289 54 114 109 300 150 206 497 2 389 100.0

se, hur utbildningsbehoven vid undersökningstillfället var tillgodosedda för de sistnämnda ungdomarna. Tabell 3 sammanfattar deras situation i det avseendet. Av tabellens sista kolumn framgår, att för 17,5 procent av ifrågavarande kategori stod skolmässig yrkesutbildning i tillräcklig omfattning till buds inom eller utom det tänkta samarbetsområdet. För 29,2 procent var behovet av här avsedd yrkesundervisning endast delvis och för 53,3 procent, således något mer än hälften, icke alls tillgodosett. Vid undersökningen har man emellertid utgått från, att behovet av skolmässig yrkesutbildning exempelvis inom gruppen transport och kommunikationer varit tämligen begränsat. I tabell 4 redovisas den för den förevarande undersökningen mest intressanta delen av den till manuella yrken rekryterade landsbygdsungdomen. Här avses de grupper, som är tillräckligt stora för att motivera särskilda utbildningskurser inom samarbetsområdena. Som tabellen utvisar återfinnes de större grupperna framförallt inom jordbruk, husligt arbete och detaljhandel. Proportionerna är i stort sett desamma i Götaland, Svealand och Norrland, även om skogsbruket i den sistnämnda landsdelen intar en relativt framskjuten ställning. En jämförelse mellan Norrland och de sydligare delarna av riket ger vid handen, att den norrländska ungdomen ingalunda kan anses särskilt missgynnad ifråga om tillgången på utbildningstillfällen. I de undersökta områdena hade där cirka 34 procent av ungdomen sitt utbildningsbehov tillfredsställande tillgodosett medan motsvarande siffror för Svealand och Götaland stannade vid omkring 19 respektive 17 procent. Beträffande dem, som icke alls hade tillgång till skolmässig yrkesutbildning var proportionerna 45 procent i Norrland mot 68 procent i Svealand och 36 i Götaland. Den slutsats, som skulle kunna dragas av det föreliggande materialet vore snarast, att den i förevarande avseende sämst tillgodosedda landsbygden återfinnes i Svealand. Jämföres situationen inom de olika näringsgrenarna, så finner man, att husligt arbete och detaljhandel är relativt dåligt lottade ifråga om yrkesutbildning. För husligt arbete saknades utbildning helt i 745 fall av 1 335 och motsvarande proportion var inom detaljhandeln 447 och 506. Även skogsbruket observeras i detta sammanhang. I tabell 5 återfinnes de ovan relaterade uppgifterna projicerade på hela rikets landsbygd. Uppräkningen av talen har helt enkelt skett genom att multiplicera med kvoten mellan befolkningstalen i hela landsbygden och i de undersökta områdena. Tabellen återger även de förskjutningar, som inträder, om man i stället för utbildningsbehovet sätter lokalbehovet för ifrågavarande utbildning. Som tidigare framhållits kan man nämligen räkna med att det finns en hel del lokaler tillgängliga, som skulle kunna utnyttjas för nyinrättade kurser. Vid en bedömning av nyggnadsbehovet måste hänsyn givetvis tagas

Tabell 4- Fördelning områdena,

efter tillgången

på yrkesutbildning

som tillhör rekryteringsgrupper

tillräckligt

av särskilda

.5 13 cu

8 Götaland helt tillgodosett delvis tillgodosett inom samarbetsområdet delvis tillgodosett utom samarbetsområdet icke alls tillgodosett . . . Summa Svealand helt tillgodosett delvis tillgodosett inom samarbetsområdet delvis tillgodosett utom samarbetsområdet icke alls tillgodosett . .. Summa Norrland helt tillgodosett delvis tillgodosett inom samarbetsområdet delvis tillgodosett utom samarbetsområdet icke alls tillgodosett

...

Summa

i de

undersökta upprättandet

yrkesskolkurser. 13

Ltbildningsbehovet var vid undersökningstillfället inom

av de ungdomar stora för att motivera

13' B

cu

Jäs

:c3

H->

M

tH

H

B o3

CO

a

a

tH

O B O

Pl

—

—

—

—

—

—

—

393 — 655

— 15 15

59 — 152

— — —

129 125 — 403 129 663

796 750

38.5 36.2

-

—

—

31 59 — 236 64 295

—

9G

96 2 069 100.0 116

35 132 233

— 24 24

— 32

— —

— —

16 162 217

26 26

—

—

—

—

—

—

—

—

—

16 — 312

— 169 190

— —

— — 28

19 80 — 180 19 455

55 55

— 12 156 12 156

51 8.7 399 68.0 587 100.0

9.6 115 540 45.2 1195 100.0

till förekomsten av s å d a n a lokaler. Även sistnämnda uppgifter har p å ovan angivet sätt blivit u p p r ä k n a d e . Som exempel p å h u r tabellen skall förstås k a n anföras siffrorna för j o r d b r u k e t . A v en årskull om 6 980 till d e n n a näringsgren rekryterade ungdomar saknade 1 042 n ä m n v ä r d a möjligheter a t t skaffa sig skolmässig urkesutbildning. Ser m a n till situationen endast ur lokalitetssynpunkt skulle endast 836 ungdomar behöva v a r a i den situationen. D e n s t a r k a s t e förskjutningen av ifrågavarande proportioner konstateras för husligt arbete. F ö r d e n n a gren hade vid undersökningstillfället endast 976 a v 7 797 ungd o m a r en tillfredsställande tillgång p å utbildningstillfällen, m e d a n förhållandet skulle k u n n a vara 3 773 a v 7 797, om tillgängliga lokaler helt k o m m e till användning. D e t m å emellertid v a r a p å sin plats a t t här u p p r e p a v a d som tidigare framhållits, nämligen a t t ä n n u icke färdigställda lokaler i viss u t s t r ä c k n i n g m e d r ä k n a t s . M e d uppgifterna i tabell 5 skulle ä n d a m å l e t med den förevarande undersökningen vara uppfyllt. D e t var nämligen a t t söka k o m m a fram till ett m å t t p å nybyggnadsbehovet för k o m m u n a l a yrkesskolor p å landsbygden. Även om tillgängliga lokaler k o m m e helt till a n v ä n d n i n g , skulle enligt tabellen omkring 5 900 i varje årskull av den på landsbygden

Tabell

5. Fördelning

utbildning grupper

efter

tillgång

av yrkesutbildning

(b) av de på rikets landsbygd tillräckligt

stora för att motivera

ser. Talen är beräknade

uppväxande upprättandet

på grundval

Jordbruk Skogsbruk Metallindustri

(a) (b) (a) (b) . . . (a)

(b) Träindustri (a) (b) Hantverk (a) (b) Husligt arbete . . . (a) (b) Kontor (a) (b) Detaljhandel . . . . (a) (b) Övriga (a)

3 269 3 503 412 484 730 164 164

976 3 773

146 1180 1250

192 70 414 345 946

(b) Summa

(a) (b)

146 5 085 10 088

1891 2507

lokala

redovisade

för

sådan

rekryteringsyrkesskolkur-

stickprov

studier.

Delvis tillDelvis tillodosett inom godosett utom samarbetssamarbetsområdet området

340 570 126 126 245

lokaler

som tillhör

av särskilda

av tidigare

och avser icke teoretiska Behovet av utbildning (a) resp. lokaler (b) Helt tillgodosett

(a) respektive ungdomar,

Icke alls tillgodosett

2 329 2 070

— — 345 345 — — 864

718 1290

753 181 111 345 — — — 5 354 3 997

836 869 —

Summa

6 980 6 979 1407 1407

—

1074 1075

— — — —

164 164 864 864

4 351 2 021

7 797 7 797

221 —

594 595

2 610 1664

2 955 2 955

695 549

695 695

10200 5 939

22 530 22 531

u p p v ä x a n d e och till manuella yrken gående ungdomen helt s a k n a n ä m n v ä r d a möjligheter a t t erhålla skolmässig yrkesutbildning, trots a t t de med e t t genomfört system a v komm u n a l a samarbetsområden skulle bilda tillräckligt stora grupper inom varje o m r å d e för a t t motivera särskilda yrkesskolkurser. U n d e r s a m m a förutsättningar skulle cirka 4 000 till s a m m a kategori hörande ungdomar per år endast delvis k u n n a få sitt utbildningsbehov tillgodosett i skolor belägna utanför vederbörande samarbetsområde. Om sistn ä m n d a ungdomar m e d r ä k n a s , vilket förefaller väl m o t i v e r a t , skulle det röra sig om s a m m a n l a g t cirka 10 000. D e t t a innebär icke, a t t skolor n u skulle behöva byggas p å landsbygden med en kapacitet för 10 000 elever per år. Som tidigare framhållits k a n m a n i varje fall för n ä r v a r a n d e r ä k n a med a t t endast en mindre del a v ungdomen k o m m e r a t t söka sig till skolmässig yrkesutbildning av längre v a r a k t i g h e t . D e t torde falla utanför d e n n a undersöknings r a m a t t söka ställa u p p mera exakta siffror för den önskvärda utbildningsfrekvensen. R ä k n a r m a n som vi gjort med a t t 20 procent a v de till manuella

yrken rekryterade ungdomarna söker sig till här avsedd utbildning, skulle resultatet bli, att behovet av nya yrkesskolbyggnader på landsbygden skulle motsvara omkring 2 000 elever per år. Därtill skulle komma ytterligare 200 a 300 från de grupper, som med de begränsade resurserna inom samarbetsområdena för närvarande endast delvis kan få erforderlig yrkesutbildning. Om landsbygdens behov av nya och på det lokala utbildningsbehovet baserade yrkesskolbyggnader mätes i det antal elever, som varje år skulle behöva passera dessa skolor, skulle man enligt de ovan utförda beräkningarna komma till en kapacitet av 2 200 a 2 300 elever. Detta resultat erhålles, om hänsyn uteslutande tages till de rekryteringsgrupper, som kan anses tillräckligt stora för att motivera särskild utbildning under skolmässiga former. Detta vill säga, att omkring fyra tiondelar av den till manuella yrken rekryterade ungdomen icke alls kommer med i beräkningarna. Med de förutsättningar, som legat till grund för undersökningen, lär man kunna utgå från att resultatet ligger i underkant. Det bygger i väsentlig utsträckning på att lokaler nu finns eller i den närmaste framtiden kommer att finnas tillgängliga för nyupprättade yrkesutbildningskurser. I den mån det här rör sig om äldre byggnader, vilket är regel, fordras givetvis upprustning och inredning, som ibland kanske kan dra sådana kostnader, att fullständig nybyggnad kommer att te sig som det mest förmånliga. Vad angår de ännu icke färdigställda byggnader, som blivit medräknade, så kan dessa naturligtvis med lika stor rätt räknas in i nybyggnadsbehovet. Utföres beräkningarna utan hänsynstagande till förekomsten av här avsedda tillgängliga men icke utnyttjade lokaler men med övriga förutsättningar oförändrade, kommer man till resultatet, att nybyggnadsbehovet skulle motsvara en kapacitet av omkring 3 300 elever per år (20 procent av 16 5001). På grundval av det material, som undersökningen förfogat över och under förutsättning att 20 procent av de till manuella yrken rekryterade ungdomarna vidareutbildas under i medeltal 1% ä 2 år 2 , skulle således nybyggnadsbehovet för landsbygdens vidkommande kunna uppskattas till 5 000 å 6 000 elevplatser. I någon utsträckning kan måhända denna siffra reduceras genom nyinredning eller mera intensivt utnyttjande av disponibla lokaler. Det verkliga behovet måste naturligtvis bedömas med hänsyn till den målsättning för yrkesutbildningens bedrivande, som prövas vara önskvärd i det ögonblick, då särskilda åtgärder blir aktuella.

1 Tab. 5, hälften av kol. 3 -f- hela kol. 4 och 5. - Jfr kapitel 9.

Tabell 6. Förteckning över de av undersökningen omfattade 1. Österåker, Roslags-Länna, Ljusterö. 2. Järfälla, Kallhäll, Staket. 3. Oland. 4. Åker, Mariefred. 5. Daga. 6. Vifolka, S:a Valkebo, S:a Göstring. 7. Vreta Kloster. 8. Vrigstad, Hjälmseryd. 9. Gnosjö. 10. Hälleberga, Lenhovda, Älghult. 11. Väckelsång, Linneryd, Ö. Torsås. 12. Mörbylånga, Torslunda, Ottenby. 13. Fliseryd, Oskarshamn, Döderhult. 14. Klintehamn, Hemse, Havdhem, Hoburg, Ljugarn, Stånga. 15. Mörrum. 16. Åhits, Gustav Adolf, Rinkaby. 17. Degeberga, Kivik, Brösarp, Everöd, Tollarp. 18. Perstorp, Riseberga, Örkelljunga, Klippan. 19. Näsum, Ivetofta, Oppmana-Vånga, Bromölla. 20. Svedala, Alstad, Bara, Bunkeflo, Månstorp, Oxie, Vellinge. 21. Bjärsjölagård, Hörby, Långaröd, Vollsjö, ö. Frosta. 22. Genarp, S. Sandby, Veberöd, Staffanstorp, Dalby. 23. Knäred, Hishult, Våxtorp. 24. Södra Sotenäs, Tossene, Smögen. 25. Bullar en, Tanum. 26. Morlanda, Tegneby, Myckleby.

samarbetsområdena.

27. Inlands Torpe, Flundre, Lilla Edet, Lödöse, Skepplanda. 28. Fristad, Gäsene. 29. Tössbo, Steneby, Lelång, Skållerud, Bengtsfors, Åmål. 30. Habo, Mullsjö. 31. Larv, Essunga, Levene, Vara, Vedum, Ryda, Kvänum. 32. Rämmen. 33. Fryksände, Östmark, Vitsand. 34. Visnum. 35. Laxå. 36. Fellingsbro, Näsby. 37. Sura, Ramnäs, Hallstahammar. 38. Nora, Östervåla. 39. Tärna, Sala. 40. Rättvik. 41. Söderbärke. 42. Hamrånge, Ockelbo. 43. Skog, Hanebo. 44. Timrå, Indal, Hässjö. 45. Anundsjö. 46. Ytterlännäs. 47. Lillhärdal, Svegs köping, Svegs lk, Högdal. 48. Brunflo, Revsund. 49. Häggenås, Lit, Hammerdal, Föllinge. 50. Hörnefors, Nordmaling, Bjurholm, Örträsk. 51. Åsele, Fredrika, Dorotea, Vilhelmina kp, Vilhelmina lk. 52. Jörn, Mala, Norsjö. 53. Råneå, Tore.

Bilaga

Det siffermässiga underlaget till kartorna A och B A . Antalet

elever i skolor och kurser för yrkesutbildning, invånare

under läsåret

länsvis

per 10 000

1951/52 elever

Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket 1

antal

671 284 321 989 146 415 201 051 332 946 253 794 153 572 231 336 59 505 146 908 253 277 551 610 155 257 510 896 338 996 244 737 272 275 235 989 183 346 253 507 275 436 278 707 143 213 228 135 229 568

antal

per 10 000 inv.

deltid

heltid

deltid

25 023 4 516 3 051 3 619 7103 6 038 2 786 3 495 859 2 697 4 882 11181 3 094 9 653 10 610 3 379 5 013 4 841 3 010 3 602 3 631 4 248 2 021 3 365 2 281

5 778 532 863 1276 1797 675 259 412 50 626 1336 2 281 204 3 668 912 461 1073 1242 626 502 679 1285 326 1061 1574

30 801 5 048 3 914 4 895 8 900 6 713 3 045 3 907 909 3 323 6 218 13 462 3 298 13 321 11522 3 840 6 086 6 083 3 636 4104 4 310 5 533 2 347 4 426 3 855

373 140 208 180 213 238 181 151 144 184 193 203 199 189 313 138 184 205 164 142 132 152 141 148 99

6 673 749 133 998 29498 163 496 201 Då uppgifter om fördelningen på antalet yrkesverksamma inte finns tillgängliga för än 1945, har genomgående 1945 års befolkningssiffror använts

B 1. Antalet

m. m.1 länsvis per 10 000

elever i skolor och kurser för jord- och skogsbruk

yrkesverksamma

inom jord- och skogsbruk

m.m.

under

läsåret

1951/52.

(Obs. endast heltid) elever Län

antal yrkesverksamma

antal

| per 10 000 yrkes1 verksamma

heltid

heltid

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

2111 23 653 17109 22 473 35 766 30 038 25 263 33 227 10 228 15 022 37 815 45 455 25 036 28 686 44 208 42 337 42 837 22 694 17 459 34 021 33 645 36 782 28 312 43 877 34 724

49 148 128 125 84 83 74 68 24 40 364 405 71 102 47 90 203 67 156 47 58 83 125 143 174

232 63 75 56 24 28 29 21 24 27 96 89 28 36 11 21 47 30 89 14 17 23 44 33 50

Hela riket

732 778

2 958

1 Ej lanthushåll, som återfinns i tab. B 4

B 2. Antalet elever i skolor och kurser för industri och hantverk länsvis per 10 000 yrkesverksamma

Län

Stockholms stad

Södermanlands län

Kronobergs län

Göteborgs o. Bohus län . . . Skaraborgs län

Västmanlands län

Västernorrlands län Västerbottens län

inom industri och hantverk

antal yrkesverksamma

läsåret

1951/52.

e l e v e r

j$ti

antal

per 10 000 yrkesv.

deltid

heltid

summa

deltid

heltid

132 872 57 780 22 356 39110 63 401 48190 21712 33 266 5 853 22 284 35 577 108 334 21893 101 833 72 564 33 408 42 247 50 730 41129 44888 46 969 39 519 12 270 21633 22 266

5 659 617 634 766 1617 944 279 606 166 487 598 1974 293 1516 1563 414 873 875 633 611 600 932 126 245 155

2 038 269 159 736 945 291 119 204 18 409 535 708

426 107 284 196 255 196 129 182 284 219 168 182 134 149 215 124 207 172 154 136 128 236 103 113 70

153 47 71 188 149 60 55 61 31 184 150 65

1341 556 114 436 751 351 230 397 654 139 512 909

7 697 886 793 1502 2 562 1235 398 810 184 896 1133 2 682 293 2 857 2119 528 1309 1626 984 841 997 1586 265 757 1064

1 1 4 2 084

12 821

36 004

—

— 132 77 34 103 148 85 51 85 166 113 237 408

B 3. Antalet elever i skolor och kurser för handel länsvis per 10 000

yrkesverksamma

inom handel under läsåret 1951/52. elever Län

Stockholms stad

Södermanlands län

Göteborgs o. Bohus län . . . Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

antal yrkesverksamma

antal

per 10 000 yrkesv.

deltid

heltid

summa

deltid

heltid

107 884 22 343 7 686 9 499 18 960 12113 5 939 9 912 2 564 6 872 11873 43 206 7 942 46 497 15 710 10 016 11789 12 516 8 326 11184 13 036 12 670 6 268 7 623 7 914

12 357 1696 916 1113 2 050 1952 1155 914 441 984 2 094 3 675 1147 2 345 2 982 1193 2 057 1176 780 754 915 1599 775 1195 671

2 387 65 90 253 506 78 26 117

14 744 1761 1006 1366 2 556 2 030 1181 1031 441 1011 2 215 4 405 1205 4 006 3192 1301 2 302 1384

221 29 117 266 267 64 44 118

157 255

780 839 1055 1862 775 1352 926

1145 759 1192 1172 1081 1612 1945 922 1720 1432 1764 851 1444 504 1898 1191 1745 940 937 674 702 1262 1237 1568 848

430 342

46 936

7 790

54 726

27 121 730 58 1661 210 108 245 208 85 140 263

39 102 169 73 357 134 108 208 166 76 107 208 206 322

B 4. Antalet

elever i skolor och kurser för husligt arbete (inkl. lanthushåll)

länsvis per

10 000 kvinnor i åldern 15—65 år under läsåret 1951/52. elever Län

Blekinge län Kristianstads län Hallands län Göteborgs o. Bohus län . . .

Kopparbergs län Västernorrlands län Jämtlands län Norrbottens län

antal kvinnor

antal

per 10 000 kvinnor

deltid

heltid

summa

deltid

heltid

275 611 111559 50 664 67 679 113 211 85 499 49 073 74 739 18 513 46 894 82 205 195 662 51049 185 399 116 540 79 820 91204 81338 60 577 85 872 92 999 92 223 45 355 71542 69 455

7 007 2 203 1501 1740 3 436 3142 1352 1975 252 1226 2190 5 532 1654 5 792 6 065 1 772 2 083 2 790 1597 2 237 2116 1717 1120 1925 1455

1304 50 486 162 262 223 40 23 8 150 316 438 75 564 99 149 189 216 119 140 84 285 62 249 236

8311 2 253 1987 1902 3 698 3 365 1392 1998 260 1376 2 506 5 970 1729 6 356 6 164 1921 2 272 3 006 1 716 2 377 2 200 2 002 1182 2174 1691

254 197 296 257 304 368 276 264 136 262 267 283 324 312 520 222 228 343 264 261 228 186 247 269 210

47 4 96 24 23 26 8 35 6 32 38 22 15 30 8 19 21 27 20 16 9 31 14 35 34

2 294682

63 879

5 929

69 808

Statens offentliga utredningar 1954 Systematisk förteckning (Sffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagttiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast e g e n d o m . Jordbrak med binäringar.

Ärvdabalk. [6] Betänkande angåenle instansordningen i vattenmål m. m. [9|

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Statsfnrfittning. Allmän statsförvaltning.

Industri. lommunalförvaltning.

Handel och sjöfart.

Statens t.;h kommnnernas finansväsen. K o m m u n ikationsväsen.

Politi. Bank-, kredit- och penningväsen.

Förslag till lag om sparbanker m. m. [10]

N a t i o n a e k o n o m i och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Bostadskollektiva konmittén. 2. Kollektivhus. [3] Socialförsäkringsutretningen. 2. Moderskapsförsäkring m. m. [41 Vården vid ungdomsvårdsskolorna. [5] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig o d l i n g 1 övr-igt.. Eälso- o c h sjukvård.

Svensk namnbok 1954. [1] Musikliv i Sverige. Betänkande med förslag till åtgärdar för att främja det svenska musiklivets utveckling. [2] Yrkesutbildningen. [11] Försvarsväsen.

A l m ä n t näringsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Nordiska parlamentariska kommittén. 6. Upphävande a v all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderma. [7] Nordisk kontakt. Betänkande om utgivande av en nordisk paarlamentarisk tidskriftspublikation. [8]

Stockholm 1954 Ivar Haäggströms Boktryckeri A. B.