('angående utbyggnad av yrkesutbildningen in. in.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 1

Nr 139

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående utbyggnad av yrkesutbildningen in. in.; given Stockholms slott den 25 februari 1955.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande de­ partementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

# Ivar Persson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas betänkande om yrkesutbildningen (SOU 1954: 11) föreslås i propositionen en betydande utveckling av yrkesskolväsendet. Initiativet till yrkesutbildningens ut­ byggnad och utformning förutsättes alltjämt ligga hos de olika huvudmän­ nen — kommuner, landsting samt enskilda företag, organisationer och per­ soner. Statens medverkan i yrkesutbildningen skall ske huvudsakligen ge­ nom ett väsentligt ökat ekonomiskt stöd åt utbildningsverksamheten.

För de närmaste femton åren förordas en ökning av kapaciteten i heltidskurser för industri-hantverk, handel och husligt arbete med inemot det dubbla, från cirka 1 100 till cirka 2 000 heltidsavdelningar. Statsmedel till driften av yrkesskolorna skall anslås i en sådan omfattning, att det blir möjligt att genomföra större delen av den planerade utbyggnaden under de första tio åren av femtonårsperioden för att på bästa möjliga sätt sörja för utbildningen av ungdomar under de år, då antalet ungdomar i åldern 15 —20 år är som störst. I anslutning till utbyggnaden av heltidsundervisningen föreslås en ökning av yrkeslärarutbildningen.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr ISO

2 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

Mot bakgrunden av förhallandena vid de allmänbildande skolorna före­ slås enhetligare former än nu för läsår och arbetsvecka vid yrkesskolorna.

Några nya kurstyper föreslås prövade vid yrkesskolorna, bland annat kurser för industri-hantverk motsvarande enhetsskolans klass 9 y samt så kallade centrala hantverkskurser. Vidare föreslås regelbundet återkomman­ de ettåriga kurser för sysselsättnings- och arbetsterapeuter.

I fråga om yrkesutbildningens centrala ledning föreslås för närvarande icke några väsentliga förändringar. En utredning skall emellertid snarast tillsättas, som förutsättningslöst skall pröva den nuvarande organisationen av yrkesutbildningens centrala ledning och komma med de förslag, som denna prövning kan föranleda.

Till driften av yrkesskolorna och till andra årliga kostnader för yrkesut­ bildningen föreslås avsevärt höjda statsbidrag. I samband med höjningen av driftsbidraget föreslås väsentligt förenklade bidragsgrunder.

Slutligen äskas anslag för nästa budgetår till avlöningar och omkostna­ der vid överstyrelsen för yrkesutbildning, till yrkespedagogisk reformverk­ samhet, till driften av centrala och lokala yrkesskolor, till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor, till kurs för utbildning av sysselsättnings- och ar­ betsterapeuter, till studiehjälp åt yrkesskolelever, till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen samt till främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare med sammanlagt i runt tal 56 100 000 kronor.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 189 3

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 februari 1955.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , stats­ råden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , A ndersson , N orup , H edlund , P ersson , H jalmar N ilson , N ordenstam , L ind ­ ström , L ange .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, frågor angående utbyggnad av yrkesutbildningen m.m. och anför därvid följande.

I årets statsverksproposition, bilagan åttonde huvudtiteln, har jag i in­ gressen till avd. J. Yrkesundervisningen erinrat om att 1952 års yrkesutbildningssakkunniga i ett den 29 april 1954 dagtecknat betänkande med titeln »Yrkesutbildningen» (SOU 1954:11) framlagt förslag till delvis ge­ nomgripande ändringar beträffande yrkesskolväsendets uppläggning och utbyggnad samt framför allt beträffande statens bidrag till detta skolvä­ sen. Förslagen har avseende på de grenar av yrkesutbildningen, som står under inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning, dock att de ej avser exempelvis de högre tekniska läroverken, handelsgymnasierna, konstfack­ skolan och de läroanstalter, som för närvarande åtnjuter statsbidrag under samlingsrubriken »Särskilda anstalter för yrkesundervisning». Ett genom­ förande av de sakkunnigas förslag förutsätter betydande förändringar av ett flertal av de nuvarande anslagen under avd. J såväl till sakinnehållet som i fråga om anslagsredovisningen och anslagsrubrikerna. Med anledning härav har Kungl. Maj:t på min hemställan föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, uppföra följande anslag på riksstaten med preliminärt beräknade belopp, nämligen: a) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar ett förslagsanslag av 1 372 000 kronor, b) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader ett förslagsanslag av 177 500 kronor, c) Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksam­ het ett reservationsanslag av 125 000 kronor, d) Bidrag till driften av centrala yrkesskolor ett förslagsanslag av 7 3G4 000 kronor,

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

e) Bidrag till driften av lokala yrkesskolor ett förslagsanslag av 31 830 000 kronor, f) Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor ett förslagsanslag av 7 700 000 kronor, g) Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter ett re­ servationsanslag av 57 000 kronor, h) Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor ett förslags­ anslag av 7 000 000 kronor, i) Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen ett reservationsanslag av 532 000 kronor samt j) Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare ett förslagsanslag av 385 000 kronor. Sedan frågan om medelsbehovet för nästa budgetår under dessa anslag nu färdigberetts, ber jag att få ånyo anmäla dessa anslagsfrågor, varjämte jag till behandling upptager jämväl övriga med yrkesutbildningssakkunnigas betänkande sammanhängande frågor.

I. Inledning

1946 års skolkommission hade att syssla inte bara med den allmänbil­ dande skolan utan även med yrkesutbildningen. Sistnämnda frågor hänsköts inom kommissionen till en särskild delegation. Innan denna blev fär­ dig med sitt arbete, beslöt Kungl. Maj:t upplösa 1946 års skolkommission. I samband därmed bemyndigade Kungl. Maj:t den 30 juni 1952 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst tio sakkunniga för att slut­ föra skolkommissionens utredning rörande yrkesutbildningen. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen följan­ de sakkunniga: riksdagsman Emil Näsström, ordförande, yrkesskoldirektör Einar Forssell, vice ordförande, fru Rosa Andersson, rektor Ester Arfwedson, direktör Erik Bengtson, sekreterare (numera chefredaktör) Hilding Färm, rektor Martin S. Lindström, riksdagsman Oscar Malmborg, direktör Gerhard Nilsson och riksdagsman Gustav Nilsson. De sakkunniga — som antog namnet 1952 års yrkesutbildning ssakkunnig a — har i juni 1954 av­ lämnat ett betänkande angående yrkesutbildningen (SOU 1954:11). Vid utarbetande av betänkandet har till de sakkunnigas förfogande stått ett stort antal experter. Över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande1 har infordrade utlåtan­ den avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, byggnadsstyrelsen, statens sakrevision, statens lönenämnd, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, studiehjälpsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, socialsty­

1 För betänkandet användes i det följande i förekommande fall förkortningen YS.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 5

relsen, medicinalstyrelsen, kommerskollegium, statens hantverksinstitut, generalpoststyrelsen, telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbygg­ nadsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statens brandskola, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiskeristyrelsen, handelsutbildningskommittén, 1948 års tekniska skolutredning, 1951 års skolstyrelseutredning, sakkunniga för översyn av vissa statsbidrag på skolväsendets område, 1953 års lärarinneutbildningskommitté och 1948 års konstutredning. Härjämte har yttranden över betänkandet avgivits av svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska ar­ betsgivareföreningen (SAF), landsorganisationen i Sverige (LO), riksförbun­ det landsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och småindustriorganisa­ tion (SHSO), handelns arbetsgivareorganisation (HAO), Sveriges köpman­ naförbund, Sveriges grossistförbund, tjänstemännens centralorganisation (TCO), yrkeskvinnors samarbetsförbund, Sveriges husmodersföreningars riksförbund, svenska teknologföreningen, svenska yrkesskolföreningen, svenska facklärarförbundet samt styrelsen för föreningen för bistånd åt lvtta och vanföra i Stockholm. Vissa av de statliga myndigheterna har avgivit sina utlåtanden sedan de först inhämtat yttranden från underordnade myndigheter. Sålunda har skolöverstyrelsen inhämtat yttranden från statens och vissa kommunala folkskolinspektörer. Överstyrelsen för yrkesutbildning har hört styrelserna för samtliga centrala verkstadsskolor samt styrelserna för ett stort antal kommunala och enskilda yrkesskolor. Kommerskollegium har infordrat ytt­ randen från Sveriges industriförbund, kooperativa förbundet samt handelskamrarna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Gävle. I de direktiv, som skolkommissionens ordförande utfärdade för yrkesutbildningsdelegationen och som oförändrade gällt också för yrkesutbildningssakkunniga, uppdrogs åt delegationen att komma med förslag inte endast beträffande den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolan utan också beträffande den egentliga yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut. Betänkandet om yrkesutbildningen behandlar framför allt den egentliga yrkesutbildningen. Men dennas anknytning till den förberedande eller påbörjade yrkesutbildningen i eller i anslutning till enhetsskolan medför, att också enhetsskolans yrkesutbildningsproblem berörs, på vissa punkter ganska ingående. Hetta gäller inte minst den principiella upplägg­ ningen av yrkesutbildningens organisation och vidgningen av yrkesskolans uppgifter.

Departementschefen

Yrkesutbildning meddelad i skolmässig form, skild från det produktiva arbetet, är en ganska ny företeelse, utom när det gäller allmänna teoretiska kunskaper, som kan bilda grunden för arbete inom en rad olika, mera ten-

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 139 retiskt betonade yrken. I allt större utsträckning har man emellertid under de senaste decennierna börjat ge utbildning för manuella arbetsuppgifter i särskilda skolavdelningar under ledning av fackligt och pedagogiskt sko­ lade lärare i stället för av enbart i yrket skickliga män och kvinnor. Men ännu är det pedagogiska arbetet på detta område endast i sin början. På många håll, kanske de flesta, får yrkesskolornas elever lära på samma sätt som de ungdomar, som undervisas direkt ute på arbetsplatserna. På andra håll söker man sig i skolorna fram till nya inlärningsmetoder, betingade av avskildheten från det produktiva arbetet. Säkerligen kan man på detta sätt småningom finna effektivare och snabbare vägar att lära, antingen det gäller några begränsade tempon eller grunden för ett yrke eller yrkes­ område. Det är därför med stort intresse, som jag tagit del av de erfarenheter och uppslag, som samlats i yrkesutbildningssakkunnigas betänkande om yrkesutbildningen. Mycket av det som föreslås i betänkandet behöver inte underställas Kungl. Maj:t eller riksdagen för beslut. De sakkunniga har betraktat den skolmässiga yrkesutbildningen i första hand som ett frivilligt lokalt åtagande. Skolorna och kurserna bör så långt möjligt utformas ef­ ter de lokala instansernas önskemal och behov. I enlighet med denna upp­ fattning har många förslag fått formen av råd och uppslag till skolornas huvudmän. Jag kommer därför i det följande endast att återge vissa delar av betänkandet om yrkesutbildningen. Men det är min förhoppning, att de erfarenheter och uppslag, som de sakkunniga samlat från olika håll, skall komma yrkesskolväsendet till godo genom att utnyttjas, bearbetas och utvecklas i den lokala planeringen och utbyggnaden av yrkesskolorna. Den pågående reformen av den allmänbildande skolan innebär inte en­ dast en utveckling och utbyggnad av denna skola utan också en närmare anknytning till densamma av de olika möjligheterna till fortsatt utbildning, teoretisk och praktisk. Allteftersom den 9-åriga skolplikten vinner ökad spridning, blir det därför nödvändigt att också öka möjligheterna till prak­ tisk yrkesutbildning i direkt anslutning till den 9-åriga skolan. De sakkunnigas huvudsynpunkter på yrkesutbildningens organisation synes mig så betydelsefulla — både med hänsyn till den framväxande 9-åriga skolan och med hänsyn till vikten av en ändamålsenlig fortsatt yrkes­ utbildning — att jag inte tvekar att föreslå Kungl. Maj:t att för riksdagens prövning framlägga en proposition i allt väsentligt grundad på de sakkun­ nigas förslag. Innan jag övergår till att redogöra för de sakkunnigas förslag och därav föranledda yttranden samt mina egna ståndpunktstaganden vill jag dock något närmare redogöra för de bärande tankarna bakom försla­ gen. Jag kommer också i fortsättningen av min redogörelse att för riks­ dagens kännedom medtaga vissa förslag och synpunkter, som inte kräver dess ställningstagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 7

II. Yrkesutbildningens utbyggnad

(YS kap. 1, 6, 8, 9, 11)

1. Yrkesutbildningen och samhället

(YS kap. 1, 6, 11)

A. Yrkesutbildningssakkunniga Yrkesutbildningssakkunnigas utredning om yrkesutbildningen behandlar främst den utbildning, som bygger på folkskolan eller på enhetsskolans yrkeslinje. Utredningsuppdraget har närmast gällt utbildningen för närings­ grenarna industri-hantverk, handel och husligt arbete. Såväl den grund­ läggande nybörjarutbildningen för olika personalkategorier som den fort­ satta utbildningen av arbetskraft med kortare eller längre yrkeserfarenhet berörs. De sakkunniga syftar till att närma yrkesskolans arbetsvillkor och ekonomiska förutsättningar till den allmänbildande skolans, samtidigt som formerna för undervisningen anpassas till arbetssättet i näringslivet. På så sätt vill man bidra till att uppnå större likvärdighet mellan teoretiska och praktiska studiebanor. De framlagda förslagen är övervägande av principiell art. Som bilagor till betänkandet är fogade förslag till ny yrkesskolstadga och statsbidragskungörelse. Betänkandet innehåller emellertid också en mängd synpunkter och förslag beträffande yrkesutbildningens utformning, riktade till de lokala skolledningarna. De sakkunniga har utgått från att yrkesutbildning liksom hittills skall vara ett frivilligt åtagande både för den som får yrkesutbild­ ning och för den som ger utbildningen, alltsa för skolans huvudman ellei för det företag, där utbildningen sker. Detta har medfört, att en mycket stor del av de sakkunnigas förslag är rekommendationer snarare än förslag till bestämmelser. Utgångspunkterna för de sakkunnigas förslag och rekommendationer är följande. a) Behovet av yrkesutbildning ökar. Detta gäller inte endast den relativt lilla gruppen av allroundkunniga arbetare utan så gott som alla personalkategorier inom skilda näringsgrenar. »Teknikens utveck­ ling, omläggningar i arbetets organisation och människans förändrade ställ­ ning i produktionsprocessen medför krav på en förändring också av yrkesutbildningen. Varje individ i vart samhälle kommer i olika sammanhang — i den industriella produktionen, i distributionen, i det samhälleliga ar­ tet och i hemmet — i kontakt med uppfinningar och arbetsförlopp, som kräver någon teknisk och social bildning.» (YS s. 12.) »Yrkesutbildningen får inte, såsom hittills övervägande skett, framför allt ta sikte på de kva-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

jificerade yrkesarbetarna. Den maste syssla med personalkategorier som kräver utbildning både av skiftande art och av skiftande grad.» (YS s. 13.) Yrkesskolorna maste vända sig till ett större och bredare elevklientel än hittills.

b) Den grundläggande yrkesutbildningen måste ske utanför produktionen. Kraven på yrkesutbildningens mål, om­ fattning och utformning är nu helt andra än de var, då den nu gällande yrkesskolstadgan (av 1918 och 1921) kom till. Grundtanken då var, att den praktiska yrkesutbildningen skulle ske direkt i arbetet, medan skolan skulle svara för en kompletterande, övervägande teoretisk undervisning av fackinriktat slag. Allmänbildande undervisning gavs mycket litet ut­ rymme i denna stadga. Förhållandena har emellertid ändrats. De sakkunniga uttalar härom bl. a.: »Inte bara arbetarnas situation utan också de materiella förutsätt­ ningarna pa arbetsplatsen gör det allt svarare att låta den grundläggande praktiska utbildningen ske i produktionen eller i annat arbete. Den tek­ niska apparaturen och materialet är många gånger så dyrbara och arbets­ processen så komplicerad, att man inte utan stora både mänskliga och ekonomiska risker kan låta rena nybörjare syssla med dem.» (YS s. 11.) »Ännu sa länge är förutsättningarna att i skolmässig form ge en grundläg­ gande praktisk-teoretisk yrkesutbildning i heltidskurser begränsade. Men tendensen är så påtaglig, att man bör kunna utgå från att det är denna linje man bör arbeta efter under den period man nu kan planera för.» (YS s. 11.) Yrkesutbildningssakkunnigas slutsats blir, att, om det ökande behovet av planmässig yrkesutbildning skall kunna tillgodoses, skolan i avsevärt högre grad än hittills måste ge grundläggande nybörjarutbildning utanför produktionen.

c) Yrkesutbildningen skall bygga på frivilliga överenskommelser mellan parterna. Alltsedan slutet av 1800-talet har upprepade förslag framlagts i syfte att genom lagstiftning reglera arbetsgivarnas och de anställdas skyldigheter i fråga om yrkesut­ bildningen. Detta är naturligt, eftersom den princip, varpå vår nuvarande yrkesskolstadga bygger, i flertalet andra länder, där den tillämpas, görs effektiv just genom en lärlingslag, ofta i förening med yrkesskolplikt. I Sverige har det emellertid inte varit möjligt att samla majoritet omkring en lärlingslag, främst på grund av motstånd från såväl arbetsgivare som arbetstagare inom industrien. Flera av de framlagda lagförslagen har också tagit sikte på en lärlingslag endast för hantverket och småindustrien. Dessa förslag har dock strandat på svårigheten att dra en gräns mellan det område, där lagen skulle tillämpas, och det område, där den inte skulle gälla. Också en annan form av lagstiftning diskuteras i betänkandet, nämligen en lag i syfte att säkra utbildningsplatser i näringslivet för 9y-elever, eu tanke, som skymtat då och då i diskussionen kring enhetsskolan. Man un­ derstryker, att detta skulle innebära en helt ny form av lag, vilken inte — såsom den på sina håll förekommande lärlingslags! iftningen — skulle reglera förhållandet mellan lärling och arbetsgivare efter ett frivilligt in­ gånget anställningsförhållande utan direkt skulle ålägga arbetsgivare att anställa och utbilda vissa kategorier av ungdomar. De sakkunniga avvisar bestämt tanken på en dylik lag.

Kungl. Maj ds proposition nr 139 9

Med hänvisning dels till de åtgärder, som vidtagits av näringslivets or­ ganisationer och av enskilda arbetsgivare, dels till den i betänkandet före­ slagna utbyggnaden av yrkesskolornas heltidskurser, som småningom kom­ mer att till stor del ersätta den grundläggande utbildningen direkt i arbete, kommer de sakkunniga till den slutsatsen, »att yrkesutbildningen liksom hittills, i den mån den sker på arbetsplatserna eller genom samarbete mel­ lan näringsliv och skola, skall lösas genom frivilliga överenskommelser mel­ lan arbetsmarknadsparterna och inte vila på i lag fastställda bestämmelser» (YS s. 78).

d) Yrkesutbildningen skall stå öppen på lika vill­ kor förmän och kvinnor. De sakkunniga framhåller, att det inte finns några principiella hinder för kvinnor att skaffa sig utbildning i skola av vad slag det vara må. Att kvinnorna trots detta inte har samma möjligheter på arbetsmarknaden som männen beror av andra orsaker: kvinnorna är förhållandevis nya på arbetsmarknaden; för många av dem är yrkesarbetet endast en sysselsättning före äktenskapet, vilket gör, att de inte räknar med avancemang och följaktligen ej heller utbildar sig för större och svårare arbetsuppgifter; kvinnans uppgifter i hemmet tar större delen av hennes intresse och krafter i anspråk och detta har medfört högre genomsnittlig frånvarofrekvens för kvinnor än för män och kortare genom­ snittlig yrkes verksamhetsperiod. Man visar pa hur kvinnornas inställning från början kommit arbetsgivarna att betrakta kvinnor såsom en mera tillfällig arbetskraft, mindre värda att satsa på i längden än männen och hur denna inställning och de därav följande avtalsbestämmelserna i sm tur bidragit att hos nya generationer av kvinnor bevara en mindre intres­ serad och ansvarsmedveten inställning till yrkesarbetet utanför det egna hemmet. (YS s. 147—150.) ... De praktiska möjligheterna för även gifta kvinnor att ha arbete utanior det egna hemmet har genom tekniska och sociala förbättringar ökat under senare år. Detta borde i sin tur leda till att lusten att utnyttja möjlig­ heterna också bleve större. De sakkunniga understryker, att vad som fram­ för allt måste till är en ändrad inställning till kvinnoarbetet både hos kvin­ norna själva, hos föräldrarna och hos arbetsgivare och manliga arbetskam­ rater. I det avseendet ger enhetsskolan bättre möjligheter än andra skol­ former, därigenom att den låter flickor och pojkar sida vid sida och utan åtskillnad på kön ta del i skolans praktiska undervisning — hushållsarbete och slöjd — och låter dem välja yrke så långt det är möjligt mot bakgrun­ den av gemensam yrkesvägledning med studiebesök och praktisk yrkes­ orientering. Utom .skolan är samhällets uppgift, när det gäller att bredda kvinnornas arbetsmarknad, främst att undanröja de praktiska hinder, som på sina håll finns, för att den principiella likarätten till utbildning och avancemang skall kunna tillämpas utan inskränkning. Det största intresset för yrkesutbildning har kvinnorna visat när det gäller utbildning för husligt förvärvsarbete. Möjligheter till sådan utbildning finns inte tillnärmelsevis i den utsträckning, som kvinnornas efterfrågan pa utbildning och samhäl­ lets efterfrågan på utbildad arbetskraft motiverar. En betydande del av utbyggnaden av (len husliga heltidsundervisningen bör därför reserveras för utbildning för husligt förvärvsarbete. (YS s. 150—155.)

e) Yrkesutbildningen skall vara en linje i n o in d e n f r a m v ä x a n d c u n g d o in s s k o 1 a n. Yrkcsutbildningssakkunmga

Kungl. Maj:ts proposition nr 139

gör följande programförklaring: »Hur yrkesutbildningen än är organiserad, bor den ha en tyafaldig uppgift. Dels skall den förse näringslivet med ut­ bildad arbetskraft i tillräcklig omfattning. Dels skall den hjälpa ungdomen att anpassa sig och firma tillfredsställelse i arbetet, att förstå arbetets be­ tydelse tor individen och for samhället, att genom en planmässig lärogång ge den rent tekniska yrkesskickligheten samtidigt som den utvecklar omdomet, ansvarskänslan och förmågan att arbeta självständigt tillsammans med andra, d. v. s. bidrar till personlighetens framväxande.» (YS s 14 ) i ?} dfnna yrkesutbildningens dubbla uppgift inför samhället och den enskilde skall kunna genomföras, måste yrkesutbildningen både bygga på och löpa jämsides med en allmänt bildande och fostrande undervisning. Yikesutbildnmgen bör växa naturligt fram som en linje bland andra inom en ungdomsskola, som har linjer för olika behov, varje linje med sitt studiemal men alla också med ett gemensamt mål, elevernas allsidiga personhghets- och medborgarfostran. Alla har samma behov av och samma rätt till utbildning, vare sig de väljer en praktisk eller en teoretisk bana. Om ungdomsskolan utformas på rätt sätt, ger den ungdomarna redan i skolan en positiv inställning till arbete och utbildning. Denna inställning gäller det att ta vara på och utveckla efter skolans slut. »Utbildning för vuxna kommer att bli mera efterfrågad och därigenom av större betydelse än förut. Ungdomsskolan blir pa sa sätt ett stadium och inte i sig själv en avslutad utbildning.» (YS s. 15.)

Mot denna bakgrund — det ökande behovet av yrkesutbildning, den allt större efterfrågan på grundläggande yrkesutbildning utanför produk­ tionen, friheten från utbildningslagstiftning, de lika utbildningsmöjlighe­ terna för män och kvinnor samt den framväxande ungdomsskolan — anger de sakkunniga yrkesskolans uppgift. Denna uppgift måste i längden bli att bereda utbildning i lämplig form och omfattning åt det stora flertalet av dem, som från enhetsskolan söker sig ut i förvärvsarbete. Detta kan ske på två vägar, dels i samarbete med företag i form av inbyggda företagsskolor, dels i form av grundläggande heltidskurser i yrkesskola som förbe­ redelse för den fortsatta utbildningen — och specialiseringen — i produk­ tionen. Yrkesskolorna skulle således, från att ha varit i övervägande grad kom­ pletterande skolor, som främsta uppgift få den grundläggande praktisk­ teoretiska yrkesutbildningen på heltid. Det är givet, att, om man vidgar vei ksamhetsomradet för yrkesskolornas heltidskurser så väsentligt, som den nyssnämnda målsättningen skulle göra, man inte kan ge alla elever en flerårig utbildning. Yrkesskolorna måste i stor utsträckning rikta sig till andra kategorier än de blivande yrkesarbetarna och därmed jämställda yrkesgrupper. Önskemålen för framtiden i fråga om den yrkesutbildning, som i regel avses börja i och sedan bygga på enhetsskolans klass 9 y eller motsvarande avslutningsklass i den nuvarande obligatoriska skolan, kan enligt yrkesutbildningssakkunniga anges i följande punkter (YS s. 18__20):

Kungl. Maj:ts -proposition nr 139 11

a. Yrkesskolornas verksamhet måste inriktas dels, såsom hittills över­ vägande skett, på yrkesarbetare med flerårig utbildning och därmed jäm­ ställda yrkesgrupper, dels, i betydligt högre grad än hittills, även på andra vrkesgrupper med mera begränsat utbildningsbehov. Skolan bör i allt större utsträckning ta hand om den grundläggande nybörj ar utbildningen för olika arbetarkategorier med större eller mindre utbildningsbehov och mer eller mindre specialiserade och differentierade arbetsuppgifter. b. Främst blir den egentliga grundutbildningen utanför produktionen en uppgift för skolan, allteftersom företagen far allt svarare att inrymma sådan utbildning i produktionen. Heltidsundervisningen måste alltså ut­ vecklas, så att den inte bara kvalitativt utan även kvantitativt kan fylla samhällets behov av yrkesutbildning av skiftande art och grad. c. Yrkesutbildningen skall i regel — efter den förberedelse av yrkes- och anlagsorienterande karaktär som ges i enhetsskolan fram till och med dess åttonde klass — börja med ett års skolmässig eller pa annat sätt systema­ tiserad praktisk-teoretisk undervisning för alla elever i klass 9 y. Denna yrkesutbildning skall kompletteras med allmänt teoretisk och medborger­ lig undervisning. En utbildning av detta slag kan för närvarande också bygga på folkskolans sjunde eller åttonde klass. För stora grupper kommer denna utbildning att utgöra den skolmässiga grunden för fortsatt, övervä­ gande praktisk yrkesutbildning och träning i produktionen. d. För vissa ungdomsgrupper måste yrkesutbildningen fortsätta under ytterligare ett eller flera år efter 9 y eller liknande förberedande yrkesut­ bildning i anslutning till folkskolan. Antingen sker detta helt under skolans ledning, varvid större delen av undervisningen sker i skolan, dock med växelutbildning eller praktik i näringslivet pa annat sätt för att ge ele\ er­ na kontakt med produktivt arbete. Eller också skaffar sig eleven praktisk utbildning så gott som helt utanför skolan men far en viss teoretisk, prak­ tisk och allmänt medborgerlig undervisning i yrkesskola, antingen i koitare koncentrerade kurser på heltid eller genom deltidsundervisning viss tid per vecka. Den kompletterande undervisningen i yrkesskola förlägges i möjligaste mån till ordinarie arbetstid. e. Efter den grundläggande utbildningens slut ges möjligheter att i yr­ kesskola fortsätta såväl de yrkesteoretiska och praktiska som de medbor­ gerliga och personlighetsfostrande studierna, dels i kompletterande deltidskurser, dels i mera kvalificerade fortbildningskurser under kortare eller längre sammanhängande perioder med heltidsundervisning. f. I den fortsatta yrkesutbildningen skall de olika ämnena fogas in i ett sådant sammanhang och ges en sadan inriktning, att studierna pekar fram mot ett bestämt mål. Detta mål kan sättas högre eller lägre allt efter de studerande individernas behov, intresse och förmåga. Yrkesutbildningens olika stadier skall så långt möjligt bygga på varandra, och yrkesutbild­

Kungl. May.ts proposition nr 139 ningen skall organiseras som en linje vid sidan av de olika utbildningslin­ jer, som bygger på enhetsskolans teoretiska avslutningsklasser. De utbildningsvägar, som enhetsskolan leder till, blir på så sätt parallella, likvärdiga linjer inom ett enhetligt men rikt differentierat utbildningssystem, där de praktiska yrkena sätts i paritet med de teoretiska i fråga om rätten till och de ekonomiska förutsättningarna för en gedigen utbildning. g. I princip skall det vara möjligt att gå från eu lägre till en högre yrkesutbildande kurs utan tidsödande allmänt teoretiska studier mellan°de olika stadierna. I de fall, då man maste uppställa krav på högre allmän teoretisk skolunderbyggnad för inträde i en yrkesutbildande skola eller kurs, bör möjligheter ges åt därtill lämpade ungdomar med grundläggande praktisk yrkesutbildning inom området att på smidigast möjliga sätt in­ hämta erforderliga förkunskaper av allmänbildande slag. h. Vid sidan av den kontinuerliga yrkesutbildningen inom ett och sam­ ma yrkesområde skall vid yrkesskolorna finnas möjligheter till grundläg­ gande utbildning för personer, som på ett senare stadium övergår till annat yrke. Denna utbildning skall kunna ske antingen i deltidskurser eller i mera koncentrerade heltidskurser. Vidare skall yrkesskolorna vid behov kunna anordna omskolningskurser. i. I yrkesundervisningen och den övriga studieverksamhet, som mer eller mindre direkt anknyter till denna, skall studiemetoder speciellt lämpade för ett vuxet elevklientel användas och hänsyn därtill tas vid lärarutbild­ ningen. Denna skall också utformas med sikte på de personlighetsutvecklande moment — kravet på omdöme, noggrannhet, snabbhet, självstän­ dighet, samarbetsförmåga, ansvarskänsla i arbetet — som måste tillvaratas i yrkesutbildningen. j ■ Yrkesskolväsendets utbyggnad maste ske etappvis. Ungdomsskolans fullständiga genomförande är ett framtidsmål, som man måste ha för ögonen. För närvarande kan man inte överblicka mer än en relativt be­ gränsad period. De sakkunniga har tills vidare räknat med femton år. Under denna tid skall den möjliga utbyggnaden genomföras på ett sådant sätt, att de stora årskullarna från fyrtiotalets första hälft i största möjliga utsträckning får tillgång till en planmässig yrkesutbildning.

B. Remissyttranden

Några invändningar mot de ovan refererade grundtankarna bakom de sakkunnigas förslag har inte framkommit och det stora flertalet remissin­ stanser har direkt understrukit de sakkunnigas syfte och principiella upp­ läggning. Pa åtskilliga hall tar man upp tanken på en framväxande ung­ domsskola. Som uttryck för remissinstansernas inställning på den punkten kan tas skolöverstyrelsens uttalande att man inom överstyrelsen helt delar de sakkunnigas syn på den framväxande ungdomsskolans uppgift. Bl. a. de båda centrala skolmyndigheterna, överstyrelsen jör yrkesut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 13

bildning och skolöverstyrelsen, understryker starkt, att yrkesskolan sasom en frivillig skola för sin utformning är och bör vara beroende främst av det lokala initiativet. Statens insatser bör komma till synes framför allt i det ekonomiska stöd, som lämnas, och i tillfredsställande resurser för tillsyns­ myndigheten att leda och samordna planeringsarbetet och det pedagogiska arbetet. Överstyrelsen för yrkesutbildning betonar, att statsbidragen måste avvägas så, att de kommunala huvudmännen inte på grund av allt för knappt stöd från statens sida undandrar sig sin uppgift att ge de yrkesbestämda ungdomarna yrkesutbildning, i den mån utbildningsbehovet inte kan tillgodoses inom näringslivet. Överstyrelsen framhåller i detta samman­ hang betydelsen av att man vid den utbyggnad, »som kan ske, beaktar väl å ena sidan den insats, som kan göras genom yrkesskolornas medverkan för att underlätta enhetsskolans uppgifter vid den förberedande yrkesut­ bildningen, men å andra sidan — såsom ytterst väsentligt — i icke mindre grad behovet av utbildning även för dem som redan lämnat skolan». Skol­ överstyrelsen, vars yttrande av naturliga skäl främst sysslar med den förberedande yrkesutbildningen och dess utformning och förläggning, understryker, att det lokala avgörandet bör »frikopplas från ekonomiska hänsyn» och dikteras av omsorg om ungdomen. Skolöverstyrelsen fram­ håller vidare, att den förberedande yrkesutbildningen inom olika skolfor­ mer bör få så likvärdiga arbetsbetingelser som möjligt i fråga om lärarkrafter, utrustning och statsbidrag. Denna synpunkt, som är gemensam för de båda överstyrelserna, kommer fram på åtskilliga punkter i deras yttranden. De sakkunnigas tanke, att yrkesutbildningen liksom hittills skall bygga på frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna, understryks av åtskilliga remissinstanser, i vissa fall dock efter någon diskussion för och emot. SHSO skulle vara benägen att överväga en lär­ lingslag, »förslagsvis partiell och i tillämpningen fakultativ». Organisationen summerar dock sin nuvarande inställning sålunda: »Organisationen anser dock, att införandet av en lärlingslag i Sverige med tanke på det intresse, som såväl från statsmakternas som från det enskilda näringslivets sida visas för yrkesutbildningen, f. n. icke är tvingande aktuellt.» TCO och en del representanter för handélsundervisningen ställer sig inte avvisande till tanken på en lärlingslag men vill dock för närvarande inte påyrka en sådan. Tanken att yrkesskolorna måste rikta sig också till andra och bredare personalkategorier än som nu i allmänhet är fallet, tas upp av bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, telestyrelsen, arbetsmarknadssty­ relsen, SAF, LO, yrkeskvinnors samarbetsförbund och flera av handelskamrarna. Framför allt trycker man i likhet med de sakkunniga på behovet av grundutbildning utanför produktionen före inträdet pa arbetsmarkna­ den. SAF och LO säger i likalydande, av arbetsmarknadens yrkesråd utar­ betade, yttranden: »I denna fas av utbildningen (grundutbildningen) är

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

yrkesskolans fördelar uppenbara, samtidigt som dess nackdelar i form av mindre avancerade maskintyper och produktionsmässiga arbetsförhållan­ den saknar betydelse för den elementära utbildning det här är fråga om.» Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker behovet av en systematisk yrkesutbildning »icke enbart för yrken, som kräva en flerårig utbildning, utan även för arbetsuppgifter för vilka erfordras en kortare utbildning». Varje bransch och därinom varje yrkesgren har sina speciella utbildnings­ problem. Det gäller att »på område efter område söka sig fram till allt rationellare utbildningsformer samt att ständigt modernisera och anpassa undervisningsplaner efter ett i allt snabbare takt föränderligt näringsliv». Föreningen för bistånd åt lytta och vanföra i Stockholm framhåller, att de vanföra i större utsträckning än nu bör kunna beredas plats i de vanliga yrkesskolorna. Hantverksinstitutet understryker starkt behovet av fort­ bildning för de mera erfarna men ej fullt yrkeslärda hantverkarna, t. ex. gesällerna. Denna fortbildning måste ordnas på ett sådant sätt, att den inte ingriper alltför mycket i den enskildes försörjning. Ur pedagogisk syn­ punkt bör den vara så differentierad som möjligt. Kurserna bör inte knytas till yrkesskolorna utan ordnas fristående i nära kontakt och samarbete med yrkesförbunden. Statsbidragsfrågan för denna verksamhet måste lösas. Kvinnornas likaberättigande med männeni fråga om yrkesutbildning synes höra till de påpekanden av de sakkunniga, som tagits för så självklara, att de inte ens ansetts behöva understrykas. Yrkeskvin­ nors samarbetsförbund är den enda remissinstans, som över huvud taget berört frågan. Man efterlyser praktiska åtgärder för att möjliggöra ett förutsättningslöst val av yrke och utbildning. Den gifta kvinnans behov av omskolning och nyutbildning framhålles särskilt. De sakkunnigas tanke, att yrkesutbildningen inte endast skall bygga på den allmänbildande skolans allmänt teoretiska undervisning utan också hela vägen igenom förknippas med ett visst mått av allmänbildande och medborgerligt fostrande undervisning har fram­ kallat både instämmanden och gensagor. Överstyrelsen för yrkesutbildning och många andra remissinstanser understryker, att man inte ensidigt får inrikta yrkesutbildningen på det rent tekniska kunnandet utan att man på allt sätt bör ta vara på de allmänt fostrande och personlighetsdanande moment, som undervisningen i sig själv erbjuder, kanske i ännu högre grad än den teoretiska undervisningen, samtidigt som man bör vidga elevernas samhälleliga och kulturella orientering så långt som är förenligt, med ett målmedvetet genomförande av en systematisk yrkesutbildning. På sina håll är man dock rädd, att ett införande av allmänbildande undervisning i yrkesskolornas verksamhet skulle bli till förfång för den egentliga yrkes­ utbildningen och framhåller, att större krav inte bör ställas på yrkesskolan än den förmår uppfylla. I ramband med yttrandena över de sakkunnigas grundprinciper för yrkes­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 15

utbildningen kommer man i några fall in på frågor, som inte närmare berörts av de sakkunniga. Sålunda understryker skolöverstyrelsen kraftigt sambandet mellan de olika slagen av yrkesförbere­ delse inom den allmänbildande skolan och yrkesskolan — yrkesvägled­ ning, förberedande yrkesutbildning och yrkeskunskap i enhetsskolan, fortsättningsskolan och folkskolans frivilliga åttonde och nionde klasser — och framhåller vikten av att alla dessa olika slag av yrkesförberedelse planeras och genomföres i nära samverkan mellan de båda centrala skolmyndig­ heterna och arbetsmarknadsstyrelsen samt att ekonomiska och andra för­ utsättningar för yrkesförberedelsen i de olika skolformerna blir i möjligaste mån likvärdiga. Från flera håll, bl. a. SAF, LO, SHSO och teknologföreningen talar man — i mer eller mindre försiktiga vändningar — om vikten av prognoser som underlag för yrkesvägledning och yrkesval och där­ med för utbyggnaden av yrkesskolväsendet. Kommerskollegium, sakrevi­ sionen och flera av handelskamrarna framhåller lönesättningens betydelse som stimulans för den enskilde att skaffa sig yrkesutbild­ ning. Konstutredningen efterlyser den estetiska fostrans plats i yrkesundervisningen, framför allt i 9y.

2. Yrkesskolornas rekryteringsområden

(YS kap. 8)

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesskolans rekrytering påverkas av åtskilligt flera faktorer än den allmänbildande skolans. Arbetsmarknadens struktur och konjunktur spe­ lar en avgörande roll. De kurser, som yrkesskolan erbjuder, måste inrättas med hänsyn till nuvarande och väntade möjligheter på arbetsmarknaden. Men eftersom yrkesskolan är en frivillig skola, kan den inte räkna med elever, såvida det inte medför påtagliga fördelar att gå igenom en kurs i skolan, innan man söker arbete, hellre än att skaffa sig en anställning utan föregående utbildning. Under hela 1940-talet medförde en kurs i yrkesskola knappast några sådana fördelar. Inte heller nu kan man peka på några fördelar av ekonomisk art. Men det ger onekligen en viss trygghet inför eventuella konjunkturförändringar på arbetsmarknaden att veta med sig, att man har grundläggande kunskaper och utbildning i ett yrke. Detta tor­ de vara ett av skälen till att yrkesutbildning i skola småningom kommit att bli alltmera efterfrågad. Om yrkesskolan vidgar sitt verksamhetsområde till att omfatta också andra grupper än de mera kvalificerade yrkesarbetarna, kommer detta sannolikt att medföra en jämnare rekrytering. Ju mindre specialiserad en utbildning är, dess mindre konjunkturkänslig bör den vara.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

De sakkunniga har pekat på de olika faktorer, som är av betydelse för rekryteringen till yrkesskolorna: arbetsmarknadens struktur och konjunk­ tur, den författningsmässiga grunden (frivilligheten), skolans anseende (dess ledning, lokaler och lärare m. m.). Mot denna bakgrund visar man på skill­ naden i rekryteringshänseende mellan heltidskurser och deltidskurser. D e 1tidskurser måste inrättas för ett lokalt begränsat område med ut­ gångspunkt från det lokalt manifesterade behovet. »Kurserna har inte nå­ gon nämnvärd inverkan på rekryteringen till olika yrken, då de flesta kursdeltagarna redan har anställning i yrket (möjligen med undantag för de elementära handelskurserna). Tillströmningen till kurserna är också be­ roende av den aktuella åldersfördelningen bland de anställda och av det lokala arbetsmarknadsläget.» (YS s. 98.) De sakkunniga framhåller deltidskursernas mindre beroende av fasta lokaler, permanent skolledning och kontinuerlig verksamhet och slutar med att konstatera: »Vi utgår dock från att en utbyggnad skall ske även av deltidsundervisningen vid yrkes­ skolorna och att man vid byggandet av lokaler för heltidskurser i fråga om utrymme och utrustning också tar hänsyn till deltidsundervisningen.» (YS s. 98.) Heltidskurserna är på ett helt annat sätt än deltidskurserna be­ roende av en långsiktig planering. De kräver fasta lokaler, heltidsanställda lärare, kontinuerlig ledning och därmed också en fortlöpande elevrekrytering år efter år. Allmänbildande 9-åriga skolor kommer att finnas i prak­ tiskt taget varje kommun i landet. I vissa fall kommer två eller flera kom­ muner att samarbeta om högstadiet och i synnerhet om yrkesutbildningen. Men i varje fall kommer det att behövas yrkesskolor — eller yrkesavdelningar inom enhetsskolan — i avsevärt fler kommuner än nu. För närva­ rande är heltidsavdelningar sällsynta i mindre kommuner. De sakkunniga understryker, att man alltid måste räkna med en centralisering av yrkes­ utbildningen på heltid i jämförelse med den allmänbildande skolans hög­ stadium. Större orter erbjuder bättre möjligheter till differentiering av yrkesskolans kurser och därmed till ett mera varierat yrkesval än mindre orter. Men det bör dock vara möjligt att inrätta heltidskurser på mindre orter i en helt annan utsträckning än hittills. Avdelningar för förberedande yrkesutbildning bör kunna komma till stånd till och med i kommuner, som inte har mer än 3 000—4 000 invånare, eller i samarbetsområden med mot­ svarande befolkningsunderlag. Men om den grundläggande yrkesutbild­ ningen i de små kommunerna förlädes helt till skola, skulle eleverna erbju­ das alltför snäva valmöjligheter. En del av undervisningen måste av flera skäl alltid ordnas utanför yrkesskolorna eller enhetsskolans yrkesbestämda avdelningar. (YS s. 100—101.) De sakkunniga räknar med tre olika slag av yrkesskolor ur rekryteringssynpunkt (YS s. 102—106). De lokala yrkesskolorna vänder sig till elever, som bor i skolorten. De centrala yrkesskolorna häm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 17

tar sina elever från en större region, i regel ett landstingsområde. Riksskolorna hämtar sina elever från hela riket eller från en stor del av riket. Dessa olika slag av skolor har inte endast olika rekryteringsunderlag utan också i viss mån olika arbetsuppgifter. Medan de lokala skolorna i sina heltidskurser framför allt kan ta fasta dels på ortens mera speciella behov, dels på huvudyrken såsom metallyrken, jordbruk och skog, husligt arbete, handel och kontor, kan de centrala skolorna i första rummet inrikta sig på yrken med ett något mera begränsat rekryteringsbehov, såsom olika slag av hantverksyrken, specialiserade yrken inom detaljhandel och kontor, vissa industriyrken, t. ex. inom textilindustri, kemisk industri o. s. v. Riksskolorna slutligen utbildar för yrken med ett mycket begränsat rekryte­ ringsbehov, t. ex. urmakare, optiker m. fl. »mindre» hantverksyrken, arbets­ ledare och annan kvalificerad personal för olika industrier. En annan form av riksskola, som de sakkunniga också anser böra komma till stånd, är ett slags institut för en viss yrkesgren, vid vilket bedrives utbildning på alla stadier samt teknisk och pedagogisk forskning. Sådana yrkesinstitut bör inrättas på orter, där yrkesgrenen i fråga är rikligt företrädd. De sakkunniga vill inte begränsa de centrala yrkesskolornas verksamhet till att avse enbart vissa grupper av yrken med förhållandevis begränsat rekryteringsbehov. Dessa skolor bör liksom nu de centrala verkstadssko­ lorna också erbjuda utbildning för de stora huvudyrkena åt ungdomar från orter, där yrkesutbildning inte kan fås vare sig i yrkesskola eller i före­ tagen. De centrala yrkesskolorna kommer att syssla inte endast med den utbildning, som börjar i och sedan bygger vidare på 9y utan också med utbildning som avslutas i och med det nionde skolåret. Skolor med heltidsundervisning bör vara så stora, att de kan bära upp en heltidsanställd skolledare. I den mån skolorna anordnar kurser för mer än ett yrkesområde, är det önskvärt att de olika avdelningarna — för handel, för husligt arbete, för industri-hantverk o. s. v. — får var och en sin fackkunnige föreståndare, i större skolor överlärare eller rektor.

B. Remissyttranden

De sakkunnigas synpunkter på yrkesskolornas förhållanden till rekryte­ ringsområdet diskuteras endast av ett fåtal remissinstanser. I några yttranden, bl. a. av representanter för huvudmännen, framhåller man, att de sakkunniga kanske varit alltför optimistiska i sin uppfattning om de små kommunernas förutsättningar att inrätta heltidskurser. Man tror, att landstingen och de större kommunerna i större utsträckning än de sakkunniga räknat med måste ta hand om heltidsundervisningen. Lands­ tingsförbundet vill emellertid inte nu ta ställning till omfattningen av lands­ tingens medverkan i 9y-utbildningen. Förbundet understryker, att det inte kan bli en »obligatorisk skyldighet» för landstingen att ordna sådan ut- 2 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1955. 1 samt. Nr 139

18 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 139

bildning. Från flera håll uttalas, att begreppet riksskola bör ges vidast möjliga tolkning. Sådana skolor bör inrättas bl. a. för fortbildning och spe­ cialutbildning av arbetsledare och annan kvalificerad personal inom olika näringsgrenar och branscher. Skolöverstyrelsen anser, att grundutbildning för jord- och skogsbruk, husligt arbete, metallarbete och handel i regel kan ordnas på det lokala planet, och bekräftar därmed de sakkunnigas beräk­ ningar på sid. 100—101 i betänkandet. För övriga yrken behövs enligt skolöverstyrelsen redan på 9y-planet samverkan inom större eller mindre regioner. Åtskilliga remissinstanser har varit angelägna att understryka samban­ det mellan den förberedande yrkesutbildningen i 9y och den fortsatta egentliga yrkesutbildningen. Båda bör ha sin givna plats i yrkesskolorna, den förra dock inte i så hög grad, att utrymmet för den senare minskar. Landskommunernas förbund anser, att frågan om sambandet mellan för­ beredande och egentlig yrkesutbildning inte blivit tillräckligt klarlagd av de sakkunniga. Representanterna för lantbruksundervisningen har fram­ hållit, att utbildningen i 9y inte kan ersätta den egentliga jordbrukarutbildningen i lantmannaskolorna. Kommerskollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, arbetsmarknads­ styrelsen, fiskeristyrelsen och RLF understryker önskvärdheten av vidgade möjligheter att inordna utbildningen för jordbruk, skogsbruk, fiske och sjöfart i den föreslagna organisationen av yrkesskolväsendet. Närmast är det de centrala yrkesskolorna och riksskolorna man tänker på. Redan den förberedande yrkesutbildningen inom enhetsskolan för dessa näringsgrenar bör i största möjliga utsträckning förläggas till skolor. Samtliga nyssnämn­ da instansers yttranden utmynnar i en hemställan om utredning av orga­ nisationen och den pedagogiska utformningen av utbildningen för de be­ rörda näringsgrenarna. En liknande framställning har gjorts av svenska landsbygdens ungdomsförbund i skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet den 22 oktober 1954. RLF har i en särskild skrivelse tagit upp hela frågan om yrkesutbildning för landsbygdens folk. Förbundet finner det nödvändigt med en enhetlig ledning av yrkesutbildningen inom större områden än kommunerna och har stannat för landstingen som det lämpliga organet för ledningen av yrkesutbildningen för samtliga näringsgrenar inom en region. Förbundet framlägger ett förslag, som går ut på en fullständig samordning av yrkes­ utbildningen för skilda näringsgrenar, så att en och samma yrkesskola skulle kunna anordna kurser för vilka yrkesområden som helst i anslutning till områdets näringsgeografiska struktur. Landsbygdens skolmässiga yr­ kesutbildning, såväl den förberedande inom enhetsskolan som den fortsatta egentliga yrkesutbildningen, borde helt förläggas till av landstingen drivna och administrerade skolor. Förslaget förutsätter en centralisering av yrkes­ utbildningens centrala ledning, vilket också föreslås av förbundet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 19

Kommerskollegium har utöver sitt remissyttrande också inkommit med en utredning om möjligheterna att inordna utbildningen av sjöfolk i den av de sakkunniga föreslagna organisationen av yrkesskolväsendet. Sjöfolksutbildningen bör enligt kollegiets uppfattning förläggas till sjömansskolor, vilka bör vara riksskolavdelningar knutna till lokala eller centrala yrkes­ skolor.

3. Allmänna grunder för utbyggnaden av yrkesskolorna

(YS kap. 9)

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesutbildningssakkunniga har begränsat sina förslag i fråga om ut­ byggnaden av yrkesskolorna till att avse heltidskurserna. Vid en utbyggnad av yrkesskolornas heltidsundervisning kan man, säger de sakkunniga, dels bygga ut redan befintliga skolor, dels sträva efter en större spridning av utbildningsmöjligheterna. De sakkunniga har stannat för ett »både — och» med någon tonvikt på den större spridningen. De sakkunniga anser, att större kommuner bör ha yrkesskolor, som tillgodoser ett minst 50 % större befolkningsunderlag än den egna kommunens. Detta leder till att de f. n. ca 40 kommunerna med 20 000 invånare eller mera bör ha ungefär 60 % av elevplatserna i heltidskurser i sina yrkesskolor. I jämförelse med nuvarande förhållanden innebär detta en avsevärd sprid­ ning av utbildningsmöjligheterna. Ungdomsårskullarnas ökning i förening med genomförandet av den 9-åriga skolan och det alltmer minskande ut­ rymmet för grundläggande utbildning i produktionen kommer att ställa ökade krav på yrkesskolorna. Skolornas normala kapacitet bör visserligen anpassas efter genomsnittsårskullarna och inte efter toppårskullarna. Men utbyggnaden bör forceras, så att yrkesskolorna kan ta hand om en så stor del som möjligt av ungdomarna under toppåren. De sakkunniga föreslår därför, att utbyggnaden genomföres till fyra femtedelar under de tio första åren fram till 1965 och den återstående femtedelen fram till 1970. För att tillgodose toppårskullarna får man vidta utomordentliga åtgärder, i den mån förhållandena på arbetsmarknaden nödvändiggör sådana. Över huvud taget måste enligt de sakkunniga yrkesskolornas kapacitet och arten av deras utbildning smidigt kunna anpassas efter förändrade förhållanden på arbetsmarknaden, både när det gäller konjunkturläget och när det gäller produktionssättet och behovet av utbildning för olika yrken och arbets­ uppgifter. Följande diagram och tablå, som är hämtade ur betiinkandet om yrkes­ utbildningen (YS s. 113—114), visar ungdomsårskullarnas ökning från 1950 till 1971.

B A 500000 500000

400000 400000 1950 1952 1954 1956 1958 1960 1962 1964 1966 1968 1970-1971 A 15-19 öringar B 20-24 öringar C 15-24 öringar

»Helst skulle man vilja se, att varje pojke och flicka i klass 9y finge en systematisk skolmässig utbildning för det yrke han eller hon väljer och att alla ungdomar, som därefter ville fortsätta sin utbildning i yrkesskola, finge möjligheter att göra det» säger yrkesutbildningssakkunniga (YS s. 113). Med »systematisk skolmässig utbildning» avses sådan utbildning i yrkesskola, enhetsskola eller företag. Detta mål kan inte uppnås på mycket länge. Inte heller kan man, framhåller de sakkunniga, överblicka utveck­ lingen i fråga om arbetssättet tillräckligt för att nu vilja binda yrkesut­ bildningens organisation för alltför lång tid. Den nuvarande yrkesskolstadgan visade sig ju redan kort tid efter sin tillkomst på flera punkter vara mindre väl anpassad till näringslivets behov. De sakkunniga uppställer därför ett etappmål, som bör vara uppnått år 1970 och som innebär »en höjning av utbildningskapaciteten i heltidskurser i statsunderstödda yrkes­ skolor för hela landet till den för läsåret 1949/50 högsta sammanlagda ka­ paciteten i olika slag av heltidskurser inom ett enskilt län». (YS s. 115.) Detta är inte något på exakta beräkningar grundat optimum utan en god­ tyckligt vald nivå som utgångspunkt för de resonemang, som därefter följer om behovet av utbildad arbetskraft och skolornas möjligheter att tillgodose detta behov för de olika näringsgrenarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 21

Tablå över antalet ungdomar i åldrarna 15—24 år under åren 1950 — 1971.

Kvarlevandeprocenten har beräknats vara i genomsnitt 95 för åldrarna 15—19 år och 91 för åldrar­ na 20—21 år. Antalet födda åren 1952—1956 har antagits vara i genomsnitt 105 000—110 000, d. v. s. något lägre än hos Hyrenius (Befolkning och samhälle, Tiden 1951), vilkens siffror beräk­ nats redan 1950.

Antal (A) Antal (B) Antal (C) År 15—19-åringar 20—24-åringar 15—24-åringar

En ökning av skolornas utbildningskapacitet kan ske på två sätt, dels genom att man ökar antalet avdelningar, dels genom att de avdelningar, som redan finns, utnyttjas mera intensivt, t. ex. genom en avkortning av utbildningstiden eller genom växelutbildning. Det är emellertid främst ge­ nom en ökning av antalet avdelningar, som någon mera väsentlig ökningav skolornas kapacitet kan åstadkommas. De bäst tillgodosedda områdena var 1949/50 Stockholms stad och Norr­ bottens län, som båda hade mellan 65 och 70 elevplatser i heltidsskolor per 10 000 invånare mot 37 i genomsnitt för hela landet. För att i genomsnitt för hela landet komma upp i ungefär 70 elevplatser per 10 000 invånare skulle man behöva öka antalet elevplatser i heltidskurser på lärlings- och gymnasiestadiet från 26 000 (1949/50) till 48 000 (1970). Minst 7 000 av elevplatserna bör dock reserveras för halvårskurser och den årliga kapaci­ teten blir därför cirka 55 000 elever. Hur utbyggnaden bör fördela sig mel­ lan de olika näringsgrenarna framgår av följande tablå (YS s. 127).

22 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

Tablå över antalet yrkesverksamma* samt nuvarande och beräknat unge­ färligt antal elevplatser (heltidsundervisning) för yrkesutbildning inom vis­ sa näringsgrenar.

Siffror inom klämmer ([ j) anger antalet elevplatser på lärling s-stadiet. Siffror inom parentes anger beråknat antal yrkesverksamma samt beräknat antal elevplatser per 10 000 yrkesverksamma en­ ligt de för 1970 antagna talen.

Nuvarande Beräknat Antal yrkesverksam­ (1949/50) antal elevplatser ma 1950 och 1970; antal elevplatser år 1970 Näringsgren för husligt arbete Per Per antal hushåll 1945 Antal 10 000 Antal 10 000 yrkesv. yrkesv.

(1 545 000) [7 500] [16 000] (162)

(560 000) [3 200] [6—7 000] (170) Jordbruk m. m.

(535 000) (84)

25 956 37 4 55 000 774

1 Häri ingår ej elever vid handelsrealskolorna. 2 Därav dubbeibesättning av elevplatser i halvårskurser ca 1 000. 3 Därav dubbelbesättning av elevplatser i halvårskurser ca 6 000. * Per 10 000 av hela folkmängden. Anm: Det antagna antalet yrkesverksamma för 1970 har erhållits på följande sätt: för industri och hantverk har antagits en ökning med 10 procent för vardera 10-årsperioden från 1950 till 1970, för handel liar antagits en ökning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 5 procent från 1960 till 1970, för jordbruk m. m. har antagits en minskning med 10 procent från 1950 till 1960 och med 7 procent från 1960 till 1970. Givetvis innebär de på detta sätt erhållna siffrorna ingen prognos, endast osäkra antaganden. Den antagna ökningen respektive minskningen för de olika näringsgrenarna är lägre än den, som ägt rum under de senaste decennierna.

För de olika näringsgrenarna innebär den föreslagna ökningen följande. För industri-hantverk krävs ett årligt tillskott av 12 000 till 15 000 mera fullständigt utbildade yrkes- och specialarbetare. Om yrkesskolornas kapa­ citet reserverades för eu 2- till 3-årig utbildning, skulle de således kunna svara för ungefär hälften av detta behov. Enligt de sakkunnigas uppfatt­ ning bör skolorna dock redan nu i viss utsträckning och senare i ökande omfattning svara för även den mera kortvariga grundutbildning, som av­ slutas i 9y. Detta betyder, att fler ungdomar kan tas in i första årskursen, medan fortbildningskapaciteten i heltidskurser minskar. Vilken omfattning det ena och det andra slaget av utbildning får, blir beroende av lokala bestämmanden och åtgärder. För handel skulle den föreslagna utbyggnaden räcka att i en ettårig utbildning ta hand om mellan en tredjedel och hälften av det beräknade årliga nytillskottet av arbetskraft, dvs 7 000—8 000 av 15 000—20 000.

*) Enligt folkräkningen 1950 för resp. näringsgrenar, således ej antal personer sysselsatta med visst slag av arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 23

För husligt arbete skulle utbyggnaden förslå att ge en grundutbildning motsvarande 9y åt 12 000 elever per år, dvs ungefär en fjärdedel av flickor­ na, och dessutom fortsatt utbildning för husligt förvärvsarbete åt cirka 3 000 kvinnor per år. . . , För jordbruk och skogsbruk med binäringar gör de sakkunniga inga oeräkningar. Den av de sakkunniga föreslagna ökningen innebär för närings­ grenarna industri-hantverk, handel och husligt arbete (inkl. lanthushall) en fördubbling av antalet heltidsa v delningar i yr­ kesskolor från ca 1 000 läsåret 194 9/5 0 till ca 2 000 år 1 970.

B. Remissyttranden

Yrkesutbildningssakkunnigas förslag beträffande utbyggnaden av yrkes­ skolornas heltidskurser har i de allra flesta fall mötts med instämmanden, många gånger dock med påpekande av att det föreslagna programmet måste betraktas som ett minimiprogram eller att den beräknade kapaci­ teten bör uppnås inom kortare tid än de sakkunniga förutsätter. Bland dem, som framhåller hur viktigt det är att bygga ut den grundläggande heltidsundervisningen i betydande omfattning, är arbetsmarknadsstyrelsen, SAF och LO. Mest utförligt diskuteras utbyggnadsprogrammet i överstyrelsens för yrkesutbildning yttrande. Överstyrelsen visar genom diagram och siffer­ sammanställningar, att antalet elever i skolor under överstyrelsens inseende mer än fördubblats under 10-arsperioden 1943—19ao samt att antalet ele­ ver i heltidskurser om minst 5 månaders längd ökat med inemot 80 %. Kraftigast har ökningen varit för industri- och hantverkskurser, där den till och med varit snabbare under den redovisade 10-årsperioden än enligt de sakkunnigas förslag. Härvid är dock att märka, att överstyrelsens siff­ ror avser skolor under överstyrelsens inseende, varigenom förutvarande privata skolor, som fått statsbidrag, kommit att inregistreras som en kapa­ citetsökning. Överstyrelsen är inte beredd att så ovillkorligt som de sakkunniga före­ slå förläggning av all 9y-utbildning utom den allmänpraktiska till yrkes­ skolor. I princip synes överstyrelsen dock nu liksom i sitt yttrande över skolkommissionens principbetänkande vilja förlägga den yrkesbestämda utbildningen till yrkesskolor, i de fall då inte en annan anordning lokalt visar sig lämpligare. Sammanfattningsvis anger överstyrelsen sin uppfatt­ ning i huvudsak sålunda. Det är naturligtvis ur skilda synpunkter i hög grad angeläget och nöd­ vändigt att en utbyggnad av yrkcsskolväsendet kommer till stånd och att förutsättningar för att så sker skapas. Därvid har icke minst avvägningen av statens bidrag betydelse. Det gäller därvid att tillse, icke blott att de

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

nya uppgifter fylles, som tillkomsten av enhetsskolan kan medföra, utan även att en utveckling sker av yrkesskolväsendet i den del, det tillgodoser behov av utbildning för ungdom, som redan lämnat den obligatoriska sko­ lan, liksom för äldre. Kommunernas intressen, där de kommer till synes, att genom snabba åtgärder öka yrkesskolväsendets möjligheter att tillfreds­ ställa sadana skilda behov av yrkesutbildning, bör tillgodoses, och det behöver i viss omfattning bli fråga om propagandamässig påverkan att vid­ taga åtgärder, ju förr desto hellre. För det närmaste decenniet kan starkt ökade behov förutses. När det gäller utbyggnadstakten finner överstyrelsen ingenting att in­ vända i och för sig mot de sakkunnigas etappmål för den närmaste 15-årsperioden. Vad man enligt överstyrelsens mening kan diskutera är, om det icke vore önskvärt att na denna kapacitet på kortare tidsrymd. Enligt överstyrelsens mening är så fallet. Planeringen på enskilda orter har också — under hänsynstagande till befolkningsutveckling och arbetsmarknadskrav — tagit sikte på betydligt kortare utbyggnadsperiod. Det alldeles övervägande antalet remissinstanser understryker som sagt behovet av en utbyggnad av minst den storleksordning som de sakkunni­ ga föreslagit. Ett par kritiska röster höjs dock. Sakrevisionen finner sålun­ da, att, även om det är sakligt motiverat att förlägga en betydande del av yrkesutbildningen till skolor, har man dock inga garantier för att elever söker sig dit i den omfattning, som de sakkunniga räknat med. Statskon­ toret antyder liknande farhagor. Handelskammaren i Skåne varnar för en överdimensionering av yrkesskolorna. Socialstyrelsen tillstyrker en utbygg­ nad av föreslagen omfattning, men vill minska antalet elevplatser för hus­ lig utbildning till förmån för andra näringsgrenar. Styrelsen befarar, att, om alltför manga flickor i enhetsskolans sista klass får en huslig grundutbildning, detta skulle kunna leda till överproduktion av kvinnor utbildade för husligt förvärvsarbete medan andra yrkesområden, som också behöver kvinnlig arbetskraft, inte skulle bli tillräckligt tillgodosedda.

4. Departementschefen

Vart samhälle förändras ständigt. De olika områdena av samhällslivet — t. ex. det tekniska, det ekonomiska, det sociala och det kulturella — hänger också numera intimt samman. Utvecklingen på ett område griper därför in i och paverkar utvecklingen på de andra områdena. För längre perioder kan man planera endast i stora drag med alla möjligheter öppna till an­ passning och justeringar. Riksdagsbeslutet om skolreformen 1950 drog upp riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling. Dessa riktlinjer ger en ram att fylla ut pa det sätt, som de aktuella förhållandena kräver. Skolan måste nämligen förändras med samhället. Lika litet som den allmänbildande undervisningen kan yrkesutbildningen bindas i detalj för längre tid. De kunskaper och färdigheter, som krävs i dag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 är helt andra än de som krävdes för 30 eller bara för 15 ar sedan. Tyngd­ punkten i den praktiska utbildningen har förskjutits från uppövandet av den rent manuella skickligheten till grundläggandet av förståelse för vad som sker och insikt om vad som måste göras i den ena och den andra situationen. Arbetssättet på olika områden har utvecklats och blivit mera komplicerat. Härigenom har kravet på grundläggande utbildning före ut­ trädet på arbetsmarknaden ökat. En verklig utbildning av åtminstone grundläggande slag krävs i regel för att en ung människa numera skall kunna finna sig till rätta på en arbetsplats. Men samtidigt har utrymmet för sådan utbildning i det produktiva arbetet minskat, just genom den uppdrivna arbetstakten och den dyrbara utrustningen. Vår nuvarande yrkesskolstadga från år 1918 bygger på den huvudprin­ cipen, att den praktiska utbildningen skall ske i näringslivet, medan yrkes­ skolan skall svara för en viss, huvudsakligen teoretisk, kompletterande undervisning. Redan några år efter stadgans tillkomst måste man emellertid göra ett par betydelsefulla tillägg, som möjliggjorde undantag från huvud­ principen. Småningom har yrkesskolorna kommit mera i förgrunden, där­ igenom att de grundläggande heltidskurser vid yrkesskolorna, som ger både praktisk och yrkesteoretisk utbildning, fatt allt större betydelse och allt flera elever. Dock motsvarar denna del av yrkesskolornas verksamhet ännu ej den aktuella efterfrågan på sådan utbildning. I det stora hela är efter­ frågan på yrkesutbildning i grundläggande heltidskurser mycket större än tillgången på sådan utbildning. Från näringslivets sida råder sedan ett antal år en ökad efterfrågan på yrkesutbildad arbetskraft. Näringslivet ställer härigenom allt större krav på yrkesutbildningens kapacitet. Dessa krav kan nu under de närmaste åren väntas bli förknippade med en ökande efterfrågan på utbildning också från ungdomarnas sida. De t va verksamma faktorerna härvidlag är det mycket snabbt stigande antalet ungdomar i åldern 15 20 år och förläng­ ningen av skolplikten med dess närmare anknytning av yrkesskolan till den allmänbildande skolan.

Mot bakgrunden av dessa olika tendenser, som alla pekar i samma rikt­ ning, föreslår de sakkunniga en kraftig utbyggnad av yrkessko­ lornas heltidskurser för förberedande och grundläggande yrkesutbildning. Jag återkommer längre fram till den kvantitativa omfattningen av denna utbyggnad. Riktigheten i de sakkunnigas bedömning av det aktuella läget och av utvecklingstendenserna samt riktigheten i de slutsatser de drar därav vitsordas av alla remissinstanser. De invändningar, som framkommit, gäller inte grundprinciperna utan detaljer. Jag vill för min del helt in­ stämma i vad de sakkunniga anfört om behovet av förberedande eller grund­ läggande yrkesutbildning i heltidskurser före utträdet pa arbetsmarknaden. Att eu sådan utbildning inte får rikta sig endast till ungdomar, som är

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

inställda på att skaffa sig mera omfattande kunskaper på ett visst område, utan också i en helt annan utsträckning än hittills måste vända sig till ungdomar, som åtminstone till en början tar sikte på mera begränsade arbetsuppgifter, förefaller mig alldeles klart. Jag är således beredd att ansluta mig till yrkesutbildningssakkunnigas allmänna riktlinjer för yrkesskolväsendets utbyggnad. Förslag om lärlingslag som ett medel att effektivisera yrkesutbild­ ningen har framförts vid åtskilliga tillfällen, men det har inte varit möjligt att samla majoritet kring något av dessa förslag. Jag delar de sakkunnigas och flertalet remissinstansers uppfattning, att en lärlingslag nu synes mindre motiverad än tidigare. Frivilliga överenskommelser mellan arbetsmarknadsparterna framstår för mig som den bästa grunden för yrkesutbildningens planering och genomförande. Jag är övertygad om att de lokala myndig­ heterna och näringslivet med det stöd från statens sida, som jag ämnar föreslå, skall kunna bygga upp en kvantitativt tillfredsställande, ändamåls­ enlig och effektiv yrkesutbildning.

Kvinnor och män är i princip likställda, när det gäller rätten till utbildn’n" i yrkesskola. Otvivelaktigt är emellertid kvinnornas yrkesval mera ensidigt än männens. För både män och kvinnor gäller tydligen, att de tvekar att välja ett yrke, som av tradition förbehållits det motsatta könet. I den mån denna tvekan är sakligt motiverad, finner man nog orsakerna snarare i förhållanden och bestämmelser inom yrkena än i förhållandena vid våra yrkesskolor och inställningen hos skolledarna. Skolan har både möjlighet och skyldighet att medverka till att ung­ domarna väljer yrke främst med hänsyn till den personliga lämpligheten och icke med hänsyn till vad som ansetts passande. De hinder av praktisk art för ett fritt yrkesval, som kan finnas vid yrkesskolorna, bör enligt min mening undanröjas. Men i likhet med yrkesutbildningssakkunniga anser jag, att skolan kan göra sin största insats för det fria yrkesvalet genom att ge en fördomsfri uppfostran och en objektiv, allsidig yrkesvägledning. Säkerligen kan män och kvinnor på den vägen komma fram till större förståelse för områden, vilka hittills betraktats som »enskilt område» för den ena parten. Jag tror dock i likhet med de sakkunniga, att flertalet kvinnor, i varje fall under den period vi nu kan överblicka, i praktiken kommer att välja yrkesområden, som redan är väl bekanta för kvinnorna, Av den anledningen anser jag, att man bör ge flickorna bättre möjligheter i yrkesskolorna inte minst genom att öka kapaciteten i de kurser, som de nu helst söker sig till. Jag återkommer till denna fråga i samband med utbyggnadens kvantitet.

Yrkesutbildningssakkunniga vill göra yrkesutbildningen till ett led i den framväxande ungdomsskolan, d.v.s. till

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 en av många olika utbildningsvägar, som bygger på den obligatoriska sko­ lan. Det är en tanke, som jag helt kan ansluta mig till. Skolgång och yrkes­ utbildning är icke någonting exklusivt, inriktat på vissa begränsade samhälls- eller verksamhetsområden. I de allra flesta yrken behövs något slag av utbildning, den må vara praktisk eller teoretisk, kort eller lang, allmän eller speciell. 1950 års beslut om enhetsskolan innebar ett erkännande av den allmänt teoretiska och den mera speciellt yrkesinriktade utbildningens nära sam­ hörighet med varandra och bådas betydelse för personlighetens utveckling. Liksom den allmänt teoretiska undervisningen måste ha inslag, som kny­ ter an till det praktiska livet, måste också den yrkesinriktade undervis­ ningen ha inslag, som knyter an till andra områden av samhällets ekono­ miska och andliga liv. Jag är därför beredd att medverka till att medbor­ gerligt och på annat sätt allmänt bildande undervisning ges rimligt utrymme i yrkesskolornas verksamhet, inte minst för att under­ lätta elevernas övergång från yrkesutbildning på ett lägre stadium till sådan utbildning på ett högre stadium.

Som redan framhållits bör yrkesskolan i framtiden vända sig till fler och bredare personalkategorier än hittills. Detta betyder bland annat, att den måste ha både kortare, förberedande kurser och längre, grundläggande kurser. Men yrkesskolan måste vårda sig om den fortsatta utbildningen lika mycket som om nybörjarutbildningen. Visserligen bor kapaciteten i de grundläggande kurserna öka, men det vore olyckligt, om den utbildning dessa kurser kan ge komme att framstå som skolans enda eller väsentliga uppgift. Den fortsatta utbildningen måste till en del tas om hand av sko­ lorna. Och man måste också se till att utnyttja skolornas resurser i fråga om lokaler och utrustning på ett tillfredsställande sätt. Jag anser darfor, att fortbildningen i stor utsträckning bör förläggas till yrkesskolorna, vare sig den organiseras av yrkesskolan eller av annan myndighet. Likaså bör det finnas utrymme i yrkesskolorna för omskolningskurser och annan ut­ bildning för äldre nybörjare. Yrkesskolan är på alla stadier en frivillig skola. De som söker sig dit gör det av fri vilja och därför att de har en bestämd inriktning. Därför måste yrkesskolans arbete på alla stadier och i alla slag av kurser vara inriktat på ett studierna 1, som tillfredsställer elevernas önskemål och behov. Det är också nödvändigt, att undervisningen meddelas på ett satt, som är anpassat både efter kursinnehållet och efter eleverna. Psykologiskt och pedagogiskt genomarbetade metoder är lika viktiga i yrkesskolan som i den allmänbildande skolan. Innan jag behandlar yrkesskolornas rekryteringsområden och omfatt­ ningen av yrkesskolväsendets utbyggnad vill jag i likhet med yrkesutbild-

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

ningssakkunniga, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning understryka den betydelse, som måste tillmätas det lokala i n i t i åt iv e t, både när det gäller skolornas kapacitet och utformningen av den un­ dervisning de ger. Ytterst måste de lokala myndigheterna avgöra, om ut­ bildning skall ges, i vilken form den skall ges — i näringslivet eller i skola — och i senare fallet i vilket slag av skola den skall ges, yrkesskola eller enhetsskola. Men det lokala beslutet bör fattas mot bakgrunden av en central och regional planering, som ser till att våra utbildningsresurser blir tillvaratagna och utnyttjade på bästa sätt. Från statens sida kan det lokala beslutet un­ derlättas genom att i möjligaste mån lika villkor ges för yrkesutbildningen, oavsett till vilken skolform den förläggs, givetvis så långt det rör sig om utbildning, som utan olägenhet kan meddelas också i andra skolor än egent­ liga yrkesskolor. Det är också viktigt, att det lokala beslutet fattas med öppna ögon för sambandet mellan yrkesförberedelsen i den allmänbildande grundskolan och den egentliga yrkesutbildningen, samt att på varje ort hän­ syn tages till ortens behov och resurser, när det gäller en mera långtgående yrkesutbildning.

Yrkesutbildningssakkunniga föreslår en indelning av yrkes­ skolorna med hänsyn till rekryteringsområdet i lokala skolor, som häm­ tar sina elever från ett begränsat geografiskt område, centrala skolor, som samlar elever från en större region, och riksskolor, som rekryteras med ele­ ver från hela landet eller en större del därav. Enligt de sakkunnigas förslag skall de lokala och de centrala yrkesskolorna skilja sig endast ifråga om re­ kryteringsområdet och de med anledning därav delvis olika utbildnings­ uppgifterna. Statsbidraget föreslås vara lika för dessa två slag av skolor, medan det för riksskolor föreslås något högre. För närvarande råder en bety­ dande skillnad mellan de tre skoltypema, icke bara i fråga om rekryterings­ område och utbildningsuppgifter utan också i fråga om statsbidragets stor­ lek. Jag kommer i det följande att föreslå en genomgripande omläggning av statsbidraget till yrkesundervisningen, i huvudsak enligt de sakkunnigas förslag. Dock anser jag det lämpligt att bibehålla en viss skillnad i statsbidragshänseende mellan lokala och centrala skolor liksom mellan centrala skolor och riksskolor. De lokala yrkesskolorna — med undantag av de allra största — kommer enligt de sakkunnigas förslag att i första rummet i sina heltidskurser ge ut­ bildning för de s. k. huvudyrkena, d. v. s. de yrken, som har det största an­ talet sysselsatta. Dessutom kommer de att ha deltidsundervisning av större eller mindre omfattning. De centrala skolorna antas komma att ha främst heltidskurser för yrken med ett något mindre nyrekryteringsbehov än de egentliga huvudyrkena. De bör också ha möjlighet att ge utbildning för huvudyrkena åt ungdomar från områden, som saknar lokala skolor eller ut­ bildningsmöjligheter i näringslivet. Riksskolorna eller riksskolavdelning-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 29

firna ger utbildning för s. k. »enstaka yrken» med mycket begiänsat rekry­ teringsbehov. Både de centrala yrkesskolorna och riksskolorna bör enligt de sakkunnigas mening utrustas med elevhem. Till detta program för de olika slagen av yrkesskolor kan jag ansluta mig. Enligt min uppfattning bör de lokala skolorna i första hand tillgodose ortens utbildningsbehov och i övrigt behovet av utbildning för mera all­ mänt förekommande yrken. Detta torde bl. a. komma att medföra, att de av de sakkunniga föreslagna kortare heltidskurserna (9y-kurserna) blir ganska vanliga vid de lokala skolorna. Ibland kan den lokala skolan också erbjuda fortsatt utbildning i heltidskurser ett eller ett par år efter 9y-kursen. Men ofta har man kanske inte resurser för ytterligare heltidsundervisning. Också de centrala yrkesskolorna bör i viss utsträckning anordna de kortare 9y-kurserna. Men vid dessa skolor bör regelmässigt finnas till­ gång till fortsatt utbildning i heltidskurser efter 9y, inte endast för mdustnoch hantverksyrken utan också för andra yrken och områden, där det finns behov av en mera omfattande skolmässig utbildning. Det är önskvärt att yrkesskolorna får den ur pedagogisk och ekonomisk synpunkt lämpligaste storleken. De bör inte genom bristande differentie­ ring få medverka till ett ensidigt yrkesval. Vid planeringen av yrkesskolväsendets utbyggnad bör man ta hänsyn både till detta och till önskvärd­ heten av att eleverna så långt möjligt kan bo i sina hem under utbild­ ningstiden. Framför allt gäller detta de yngre eleverna och i all synnerhet de skolpliktiga elever, som fullgör sista året av sin skolplikt i yrkessko­ lorna. Jag är medveten om att man inte helt kan undvika överflyttning till annan ort av skolpliktiga elever, som bör få börja utbilda sig i en yrkesskola. I stora områden av vårt land måste yrkesutbildningsproblemet redan på det förberedandet stadiet till eu del lösas med hjälp av centrala skolor. Jag har dock velat understryka betydelsen av att de skolpliktiga eleverna så länge som möjligt får stanna i sina hem, en synpunkt som bl. a. skolöverstyrelsen betonat. Det synes mig som om RLF pekat på en möjlighet att utan alltför stark centralisering åstadkomma skolenheter av lämplig storlek också på landsbygden. Förbundet föreslår, att undervisning för jordbruk och skogs­ bruk i vissa fall skall förläggas till vanliga yrkesskolor samt att t. ex. me­ kanisk utbildning skall kunna anordnas vid lantmannaskolor. Om det visar sig lämpligt och praktiskt genomförbart, har jag ingenting att invända mot en sådan anordning. I de mera tättbefolkade områdena av landet bör rimligen de lokala sko­ lorna få den största betydelsen. Med lokala skolor avser jag inte endast skolor drivna av en ensam kommun utan också skolor drivna genom sam­ verkan mellan två eller flera kommuner. Jag är inte främmande för tanken att i varje fall till de större lokala skolorna skall kunna knytas avdelningar också av central- eller riksskolekaraktär. Det förefaller mig realistiskt att

30 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

som de sakkunniga gjort för de allra största lokala, yrkesskolorna beräkna ett omkring 50 procent större rekryteringsunderlag än den egna kommu­ nens. Flertalet kurser vid sådana skolor kan sannolikt — utan att vara beroende av rekrytering utifrån — dock utan svårighet bereda plats åt några »utsocknes» elever. Även kurser, som inte kan komma till stånd utan ett betydande elevtillskott utifrån, bör enligt min mening, om särskilda skäl talar därför, kunna förläggas till lokala skolor men då jämställas med avdelningar i centrala skolor.

Vid planeringen av yrkesskolväsendets utbyggnad har yrkesutbildningssakkunniga som rimligt är begränsat sig till de grundläggande heltidskurserna. Deltidsundervisningen är förhållandevis lätt att ordna och dess­ utom så beroende av det aktuella arbetsmarknadsläget på orten och av övriga lokala förhållanden, att en central planering på längre sikt icke gärna är möjlig. Fortbildningskurser med heltidsundervisning på ett högre stadium än det grundläggande blir kanske relativt fåtaliga — större delen av fortbildningen torde, bl. a. med hänsyn till elevernas försörjningsplikt, komma att ske i deltidskurser eller i kortare informationskurser. Jag vill dock understryka betydelsen av att såväl deltidskurser för egentlig yrkes­ utbildning som mera kvalificerade fortsättningskurser med heltidsunder­ visning kommer till stånd i önskvärd utsträckning. Med all säkerhet är behovet på dessa områden icke tillgodosett, trots den betydande utveck­ lingen under senare år.

Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit i runt tal eu f ö r d u b b 1 i n g av den grundläggande heltids under visningen på lärlingsstadiet för näringsgrenarna industri-hantverk, handel och husligt ar­ bete, d. v. s. en ökning av antalet heltidsavdelningar från 1000 till 2000. Efter en sådan utökning beräknas yrkesskolorna av varje årskull kunna ta hand om ungefär hälften av de ungdomar, som inriktar sig på praktiskt yrkesarbete inom dessa näringsgrenar. Den andra hälften måste redan från nybörjarstadiet tas om hand av näringslivet. Utgångspunkt för förslaget är kapaciteten under läsåret 1949/50, och fördubblingen beräknas vara genomförd år 1970. Förslaget bygger icke på något försök att prognostiskt bedöma behovet av arbetskraft för varje näringsgren. Men de beräkningar, med vilka de sakkunniga belyser vad den föreslagna kapaciteten skulle innebära för de olika näringsgrenarna, visar, att förslaget icke är tilltaget i överkant utan håller sig inom ramen för vad samhället enligt min mening bör svara för i fråga om grundläggande heltidsundervisning. Jag vill således i likhet med yrkesutbildningssakkunniga förorda, att kapaciteten i yrkes­ skolornas grundläggande heltidskurser ökas med 100 procent från 1950 till 1970. En del av denna ökning har redan skett. Genom att utbyggnadstakten under de senaste åren varit snabbare än tidigare, blir den nödvändiga ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 31

byggnaden under de kommande femton åren mindre än de sakkunniga be­ räknat. Trots att läget således i närvarande stund är något bättre än enligt de sakkunnigas principiella program, anser jag det med hänsyn till det kraftigt stigande antalet ungdomar nödvändigt att utbyggnadstakten påskyndas under de första tio åren av femtonårsperioden. De statliga bi­ dragsanslagen bör beräknas så, att det blir möjligt att genomföra fyra femte­ delar av utbyggnaden före år 1966. Även om så sker, bör man vara beredd att vidtaga vissa krisåtgärder, om det skulle bli svårt att finna lämpliga anställningar och utbildningsplatser i näringslivet för ungdomen. Jag är icke beredd, och det torde ej heller vara nödvändigt, att nu taga ställning till utbyggnaden för varje särskild näringsgren. Som arbetsprogram förefaller mig de sakkunnigas uppskattningar fullt godtagbara. Jag delar ej socialstyrelsens farhågor för att den föreslagna omfattningen av den husliga utbildningen skulle komma att verka hämmande på tillströmningen av flickor till andra arbetsområden. Allteftersom utbyggnaden av yrkes­ skolorna fortskrider, får skolorna givetvis större betydelse för rekry­ teringen till arbetsmarknadens olika yrken och yrkesområden. Man måste vid den lokala, regionala och centrala planeringen se till att icke en sub­ jektiv efterfrågan från ungdomarnas sida på utbildning för ett visst yrke eller område leder till överdimensionering med hänsyn till arbetsmarknadens behov av arbetskraft för området ifråga. Jag är emellertid helt övertygad om att de ansvariga myndigheterna genom att engagera arbetsmarknadsexpertis i planeringen skall kunna undvika en ödesdiger över- eller underdimensionering, i synnerhet som den föreslagna totala utbyggnaden enligt uttalanden av såväl de sakkunniga som flertalet remissinstanser, bl. a. SAF, LO och arbetsmarknadsstyrelsen, ligger långt under det förut­ sebara behovet av utbildad arbetskraft för olika områden.

Jordbruks-, skogs- och fiskeriutbildningens anknyt­ ning till den allmänbildande grundskolans nionde klass och den i sam­ band därmed behövliga utbyggnaden av yrkesskolorna på dessa områden är ännu ett olöst problem. Samtliga remissyttranden i denna fråga utmynnar i en framställning om snar utredning. Problemet sammanhänger nära med den centrala ledningen av yrkesutbildningen för skilda näringsgrenar. Som jag längre fram skall motivera, har jag för avsikt att begära Kungl. Maj:ts bemyndigande för mig att låta utreda yrkesutbildningens centrala ledning. Det är min förhoppning, att också organisationen av yrkesut­ bildningen för jordbruk, skogsbruk och fiske och dess anknytning till enhetsskolans förberedande yrkesutbildning snart skall kunna lösas. Beträffande utbildningen av sjöfolk har kommerskollegium i samband med remissyttrandet över yrkesutbildningssakkunnigas be­ tänkande framlagt vissa förslag, som anknyter till vad de sakkunniga an­

32 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

fört om yrkesskolväsendets organisation. Kommerskollegiets förslag synes mig böra överlämnas till överstyrelsen för yrkesutbildning för att tagas i beaktande vid planeringen av sjömansskolornas verksamhet. Förslaget innehåller ingenting av den art att det nu bör underställas riksdagens prövning.

III. Yrkesskolans arbetsformer

(YS kap. 10, 12, 13, 14, 15, 16)

1. Heltidskursernas organisation

(YS kap. 12, 13)

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesutbildningssakkunniga har i sina förslag beträffande heltidskur­ sernas organisation starkt understrukit anknytningen dels till den allmän­ bildande skolans arbetsförhållanden och arbetssätt, dels till arbetet i det yrke eller den näringsgren skolan utbildar för. I båda dessa avseenden har såväl den organisatoriska som den pedagogiska utformningen av kurserna stor betydelse. Frågan kommer därför att ur olika synpunkter behandlas såväl i detta som i flera av de följande avsnitten av detta ka­ pitel. Utg ångspunkten för de sakkunnigas förslag är, att en del av skolplikten i enhetsskolan skall kunna fullgöras i yrkesskola. I regel torde det enligt de sakkunniga bli fråga endast om klass 9y, men det skall — i enlighet med vad som förutsatts av 1946 års skolkommission och i 1950 års beslut om skolreformen — också vara möjligt för tidigt yrkesvalsmogna elever att övergå till en minst tvåårig utbildning i yrkesskola redan efter klass 7 i enhetsskolan.

Läsåret i enhetsskolan (och folkskolan) omfattar 39 veckor med 37 tim­ mars undervisning per vecka på högstadiet. I klass 9y kan antalet undervisningstimmar dock uppgå till omkring 40, beroende på hur yrkesprakti­ ken ordnas. De sakkunniga föreslår, att läsåret vid yrkesskolorna normalt skall omfatta lägst 39 och högst 42 veckor med möjlighet för till­ synsmyndigheten att, då särskilda skäl föreligger, medge avkortning till 37 veckor resp. förlängning till 44 veckor. Vid avkortning av läsåret skall en viss ökning av antalet veckotimmar kunna ske. Det kortare läsåret om 39 (37) veckor förutsättes komma till användning främst i teoretiskt betonade kurser, såsom handelskurser och teoretiska industri- eller hantverkskurser, medan det längre läsåret om 42 (44) veckor skall gälla främst i kurser med övervägande praktisk undervisning, såsom verkstadskurser och husmoderskurser. Terminskurs föreslås omfatta mellan 17

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 33

och 22 veckor, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medge avkortning till 15 veckor resp. förlängning till 24 veckor. (YS s. 160—161) Kurser, som inte kan inordnas i normalt arbetsår eller arbetstermin, skall vara specialkurser. För dessa bestämmes omfattningen i varje särskilt fall med hänsyn till de speciella önskemålen och syftet med kursen. Bland specialkurser nämner de sakkunniga barnavårdskurser, kur­ ser för sjöfolk, omskolnings- och beredskapskurser m. fl. kurser, »där ar­ betsförhållanden, säsongväxling, krav på snabbt genomförande m. m. för­ svårar eller omöjliggör en anpassning till normalläsåret» (YS s. 161).

Arbetsveckan föreslås för såväl helårs- som termins- och spe­ cialkurser för samtliga näringsgrenar omfatta lägst 37 och högst 45 tim­ mar, dock med möjlighet för tillsynsmyndigheten att medge avkort­ ning till 33 veckotimmar i speciella fall. Förlängning av arbetsveckan utöver 45 veckotimmar skall enligt förslaget däremot icke kunna före­ komma. Inom ramen för de föreslagna högsta resp. lägsta talen för läsår och arbetsvecka kan en viss anpassning ske till skilda förhållanden. Sålunda blir det möjligt att för 9y-kurs i yrkesskola tillämpa samma arbetsvecka som för sådan kurs i enhetsskola. Vidare blir det möjligt att i fleråriga kurser börja med en kortare arbetsvecka, t. ex. 40 timmar, och gradvis öka timtalet, så att arbetsveckan under det sista året omfattar 45 timmar, varigenom Jästiden i skolan småningom närmas till arbetstiden i närings­ livet. I terminskurserna kan det i vissa fall vara nödvändigt att ta större hänsyn till arbetsmarknadens behov än de föreslagna normaltalen med­ ger (härav den förutsatta möjligheten till avkortning ända ned till 15 veckor). De sakkunniga pekar framför allt på terminskurser för erfaren detaljhandelspersonal, som på hösten måste kunna avslutas i god tid före jul. Så långt möjligt bör terminskurserna förläggas så, att lärarna kan beredas tillfälle till helårsanställning. (YS s. 162—163)

Den allmän bildande undervisning, som ingår i 9y, skall enligt de sakkunniga kunna förläggas antingen till yrkesskola eller till enhetsskola. De sakkunniga tar inte ställning till vilket som kan anses principiellt riktigast utan förutsätter, att undervisningen i varje särskilt fall ordnas på lämpligaste och mest ekonomiska sätt. I de fall, då den allmän­ bildande 9y-undervisningen förlägges till yrkesskola, bör den enligt de sak­ kunnigas uppfattning helst fullgöras helt under det första yrkesskolåret, även om kursen i yrkesskolan skulle omfatta två eller flera år. I vissa fall kan en annan anordning beträffande den allmänbildande undervisningen dock visa sig önskvärd, anser de sakkunniga, t. ex. i tekniska skolor eller

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt Nr 139

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

i större industriskolor. Anordningen kan dock medföra den olägenheten, att elever, som fullgjort sin skolplikt, avbryter yrkesutbildningen innan de hunnit inhämta hela den till enhetsskolan hörande allmänbildningskur-

sen. Den allmänbildande undervisningen i yrkesskola bör i viss män

anpassas till det yrkesområde utbildningen avser. (YS s. 164—165) Gymnastik bör i princip ingå i undervisningen vid alla heltidskurser, men det bör vara möjligt för överstyrelsen för yrkesutbildning att i vissa fall, t. ex. i fråga om kurser med ur ålderssynpunkt heterogent elev­ material, kunna medge undantag. (YS s. 165) De skolpliktiga eleverna i yrkesskolorna bör så långt möjligt ges till­ fälle att delta i fritt valt arbete av samma slag som i enhetsskolan. I regel torde detta dock komma att ske på fritid och ordnas i andra skolor än yrkesskolan. Möjlighet till frivillig språkundervisning bör beredas alla elever, som så önskar. (YS s. 165)

De sakkunniga förutsätter för samtliga yrkesområden två slag av nybörjarkurser med heltidsundervisning, dels 9y-kurser, som hämtar sina elever från enhetsskolans 8:e klass eller från motsvarande klass i folkskolan, dels kurser för elever, som genomgått enhetsskolans klass 9a eller 9g eller som i klass 9y fått endast en allmänpraktisk eller osystema­ tisk utbildning utan direkt sikte på det yrkesområde kursen i yrkesskola avser. Omfattar utbildningen endast ett år, måste eleverna i de båda slagen av nybörjarkurser undervisas var för sig under hela kursen. I fleråriga kurser bör det vara möjligt att efter ett eller högst två år föra samman de bada elevkategorierna i gemensamma kurser. För industri skall de grundläggande heltidskurserna i yrkesskolan kunna omfatta ett eller tva ar, för hantverk tva eller flera år. För handel blir den grundläggande utbildningen ett eller två år. För husligt arbete räknar man med ett halvt eller ett år, som efter lämplig praktik skall kunna fortsättas med specialutbildning i yrkesskola.

Utbildningen i verkstadskursema bör systematiseras och intensifieras, så att en viss avkortning av utbildningstiden blir möjlig. I varje fall bör 9y i yrkesskola kunna motsvara det första året av en fler­ årig utbildning. En tvåårig utbildning skulle således motsvaras av 9y plus ett ar, en treårig av 9y plus tva ar o. s. v. Utbildningsgången — i synnerhet i de fleråriga kurserna — bör individualiseras, så att eleverna t. ex. i kurser, som leder fram till gesällprov, skall kunna avlägga sådant prov inte efter ett visst antal år utan då de uppnått tillräcklig färdighet och erfarenhet för det. De sakkunniga framhåller, att det i längden torde bli svårt att inom yrkesskolorna i större omfattning finna utrymme för en fullständig hantverkarutbildning. Man torde även för hantverksyrkena i större ut­ sträckning än hittills få finna kortare utbildningsformer, avsedda att full­ följas utanför skolan. (YS s. 167)

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 35

Elevantalet i kurserna bör enligt de sakkunnigas förslag vara för industri och hantverkskurser av verkstadskaraktär och för husliga kurser högst 16, för handelskurser och teoretiska industri- och hantverkskurser högst 30. Dessa tal skall i det enskilda fallet kunna både underskridas och över­ skridas, men både de lokala skolmyndigheterna och tillsynsmyndigheten bör sträva efter att hålla kurserna så väl fyllda som möjligt.

Elever, som fullgör 9y i yrkesskola, skall enligt de sakkunnigas förslag lämna enhetsskolan och skrivas in som elever i yrkesskolan. De tillhör således yrkesskolan och inte enhetsskolan. Yrkesskolan skall efter det nionde skolåret utfärda ett betyg, som visar, att eleven fullgjort sin skolplikt och fått en förberedande eller påbörjad grundläggande yrkes­ utbildning. Detta gäller i de fall, då hela undervisningen är förlagd till yr­ kesskolan. Hur de sakkunniga tänkt sig betygsfrågan i de fall, då den allmänbildande undervisningen sker i enhetsskolan men den praktiska och yrkesteoretiska meddelas i yrkesskolan, framgår icke klart. Avgångsbetyg från yrkesskolan skall meddelas i vanlig ordning efter det hela kursen genomgåtts. Efter det andra året av en flerårig utbild­ ning bör enligt de sakkunnigas förslag ett utbildningsbevis utfärdas, vilket dock bör formuleras så, att det icke kan förväxlas med ett betyg över en fullständig kurs. Detta utbildningsbevis kan vara av värde, i synner­ het om den fortsatta yrkesutbildningen delvis får formen av praktik i produktivt arbete utanför skolan.

B. Remissyttranden

De sakkunnigas förslag beträffande heltidskursemas organisation har i allmänhet mottagits med instämmanden av remissinstanserna. Överstyrel­ sen för yrkesutbildning tillstyrker den föreslagna omfattningen av läsår och arbetsvecka och framhåller, att det är möjligt att mom de gränser, som den generella regeln skulle medge, tillämpa 40 timmars arbets­ vecka i 9y-kurserna och i andra kurser med skolpliktiga elever. Overstyrelsen påpekar också, liksom stcitskoTitovet , att 45 timmars arbetsvecka kommer att påverka yrkeslärarnas tjänstgöringsskyldighet, sådan den nu är fastställd vid de centrala verkstadsskolorna och flertalet andra skolor, där man inrättat reglerade tjänster för lärarna. SIISO finner de sakkunnigas förslag beträffande läsår och arbetsvecka rimliga och under­ stryker, att man i fleråriga kurser bör göra en gradvis anpassning till ar­ betstiden i yrket. Vattenfallsstyrelsen anser, att den föreslagna arbetsveckan är alltför omfattande. En daglig undervisning av 3—4 timmar och riklig tid för hemarbete har styrelsen funnit vara en lämplig utformning. Några yrkesskolor anser, att 40 timmar bör vara högsta antalet vecko­ timmar i alla kurser, inte endast i kurser för skolpliktiga elever. Överstyrelsen för yrkesutbildning »haller bestämt före att den allmän­ bildande undervisningen bör i flertalet fall meddelas vid yrkesskolorna för elever, som där fullgöra sin skolplikt». I allmänhet.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

måste detta enligt överstyrelsen vara den smidigaste vägen, men i vissa tall kan samläsning med enhetsskolan av ekonomiska skäl bli nödvändig Arbetsmarknadsstyrelsen och TCO anser, att den allmänbildande under­ visning, som hör samman med skolplikten, under alla förhållanden bör avslutas under det år i yrkesskolan, som motsvarar 9y. Linköpings yrkesskolor, som från och med hösten 1954 samarbetar i fråga om 9y med försöksskolorna i Linköping, ser helst, att den allmänbildande undervis­ ningen anordnas i enhetsskolan. SHSO håller för troligt, att en avkortning av utbildning stiden i skola kan företagas, men understryker, att varje förändring maste ske i kontakt med vederbörande yrkesorganisationer. Riksrakenskapsverket och överstyrelsen för yrkesutbildning efterlyser stadgebestämmelser om elevantalet i kurserna. Liksom hittills bör bestämmelser finnas om det minsta antal elever, vid vilket en kurs får igångsättas med bidrag av statsmedel. Överstyrelsen finner, att nu gällande bestämmelser bör tillämpas även i fortsättningen. Vattenfallsstyrelsen anser, att 10 12 elever är lagom i en industri- eller hantverkskurs, medan lo ar for mycket. Skolöverstyrelsen framför den uppfattningen, att enhetsskolan bör ut­ färda avgångsbetyg aven för elever, som fullgjort det 9:e skolåret i yrkesskola. Därvid bor genom anteckning på betyget anges, i vilka fall vitsorden grundar sig på vitsord från yrkesskolan, samt, i förekommande tall, i vilka ämnen vitsordet avser kurser i enhetsskolans 8:e klass. SHSO anser i likhet med de sakkunniga, att gesällprov bör avläggas i yrkesskolan av de elever, som far en fullständig utbildning där, och säger sig gärna vilja genom propaganda medverka till att så sker. Däremot kan SHSO inte dela de sakkunnigas åsikt, att gesällprov bör kunna avläggas före den stipu­ lerade utbildningstidens utgång. Yrkesskolföreningen framhåller, att i d r o 11 s d a g a r bör förekomma i yrkesskolorna på samma villkor som i enhetsskolan, i varje fall i de kurser, som tar emot skolpliktiga elever. . Flera remissinstanser har understrukit 9a-elevernas behov av utbildning i yrkesskola efter enhetsskolans slut. Teknologföreningen befarar, att problemct om mplacering på nytt i utbildningssystemet av elever, som utkuggas från teoretiska linjer, kommer att öka i takt med enhetsskolans genomforande. Arbetsmarknadsstyrelsen är inne på liknande tankegångar och bada instanserna finner, att de sakkunniga inte ägnat frågan om utbildning vid yrkesskolorna av elever från enhetsskolans teoretiska linjer tillräcklig uppmärksamhet.

2. Deltidskursemas organisation

(YS kap. 14)

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesutbildningssakkunniga räknar med två olika slag av deltidskurser, nämligen yrke skurser, som genom en mångsidig undervisning i flera olika ämnen ger utbildning för ett visst yrke, och ämneskurser, som behandlar ett begränsat ämne. Båda kurstyperna utgör i princip ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 37

komplement till praktisk utbildning utanför skolan och vänder sig till elever, som fullgjort sin skolplikt. De kan omfatta både teori och praktik eller enbart teori. Yrkeskurserna motsvarar de delar av en grundläggande heltidskurs, som icke kan inhämtas genom praktiskt arbete på en arbets­ plats. Med denna uppdelning på två typer av kurser försvinner dels grän­ sen mellan den nuvarande lärlingsskolan och yrkesskolan, dels de många olika kursbeteckningar, som nu förekommer. Utom kurser skall också kunna anordnas föreläsningar, antingen fristående eller som ett led i vissa kurser, företrädesvis på ett högre stadium men ibland också i de grundläg­ gande kurserna. (YS s. 177—178)

Deltidsundervisningen skall tillgodose skiftande behov och måste där­ för omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. En stor grupp av yrkesskolornas äldre elever, inte minst bland kvinnorna, har svårt att binda sig för mera omfattande kurser på deltid. Vad de söker är många gånger snarare en vidgad orientering på ett visst område än en strikt utbildningsgång med ett fixerat mål i sikte. De sakkunniga har diskuterat möjligheten att i statsbidragshänseende dra en gräns mellan egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet men inte funnit detta möjligt eller — med hänsyn till elevernas olika behov och intressen — lämpligt. Framför allt för den egentliga yrkesutbildningen bör man söka åstadkomma större enhetlighet i fråga om kursinnehåll och kurslängd, bl. a. genom utarbe­ tande av förebilder till kursplaner och genom normalisering av sådana planer. Men även för den yrkesbetonade kursverksamheten bör man kunna finna fastare linjer, »så att kurserna får den på en gång yrkes­ betonade och sociala inriktning, som eleverna synes vara mest betjänta av». När det gäller ny bör j arunder visningen i deltidskurs e r bör krav uppställas på en viss bredd i undervisningen. Helst borde endast yrkeskurser stå öppna för nybörjare. Men detta skulle på manga orter kunna medföra, att inga kurser alls kunde anordnas för nybörjare. Man får därför överlämna åt de lokala myndigheterna att i samråd med tillsynsmyndigheten finna den i varje särskilt fall bästa möjliga formen för nybörjarundervisningen. (YS s. 174—177) I

I fråga om deltidskursernas omfattning kan knappast upp­ ställas lika fasta regler som för heltidskursema. Yrkeskurserna beräknas i allmänhet komma att omfatta omkring 200 timmar per år under minst två år, vilket motsvarar 0 timmars undervisning per vecka under 30 veckor ärligen. Mer än 30 veckor kan man inte räkna med för deltidsundervisningens vidkommande, anser de sakkunniga, men däremot bör det vara möjligt att koncentrera kurser till betydligt kortare perioder, när detta visar sig lämpligt. För ämneskurserna bör kurslängden fastställas med möjlighet

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

till viss variation för den tid det kan ta att genomföra kursen, t. ex. 90— 110 timmar, 180—220 timmar i stället för 100 resp. 200 timmar. (YS s. 177—178)

Efter genomgången yrkeskurs bör ett betyg eller utbildningsbevis meddelas av motsvarande slag som i heltidskursema. Ämneskurs skall däremot inte berättiga till sådant utbildningsbevis men väl till ett intyg eller i vissa fall ett graderat betyg. (YS s. 177—178)

B. Remissyttranden

De sakkunnigas förslag om deltidskursernas organisation har knappast föranlett några uttalanden i remissyttrandena. Överstyrelsen för yrkesutbild­ ning tillstyrker förslagen och understryker deltidsundervisningens betydelse. Överstyrelsen varnar också för att enhetligheten i fråga om formerna upp­ ställes som en sådan princip, att den hindrar den nödvändiga anpassningen till skilda behov. SAF och LO framhåller, att omfattningen av s. k. hobbybetonade kurser bör hållas inom rimliga gränser.

3. Några nya kurstyper

(YS kap. 15)

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesskolornas grundläggande heltidskurser för handel och för husligt arbete kan utan större förändringar anpassas till timplanen för klass 9y. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i samråd med skolöverstyrelsen utar­ betat undervisningsplaner och timplaner för sådana kurser, som är direkt tillrättalagda med tanke på elever i enhetsskolans sista klass. För industrioch hantverksyrken finns icke några sådana kortare grundläggande kurser. De sakkunniga framhåller, att verkstadsskolorna under den relativt korta tid, som de varit i verksamhet, kommit att bli skolor för utbildning av yrkesarbetare med en flerårig allroundutbildning. Ett sådant program för verkstadsskolorna synes naturligt, så länge behovet av utbildad arbets­ kraft gällt just yrkesarbetare med en omfattande allroundutbildning. Det är likaså enligt de sakkunnigas mening naturligt, att syftet blir be­ gränsat, då skolornas kapacitet endast tillåter, att ett fåtal ungdomar bereds plats i dem, under det att det stora flertalet av dem, som söker sig till industrin och även till hantverket, inte kan få någon skolmässig utbildning i heltidskurser. (YS s. 185) De sakkunniga framhåller ytterligare ett par troliga orsaker till att verkstadsskolorna — som i Sverige ursprung­ ligen tänkts som ettåriga förberedande kurser — kommit att bli fleråriga. Dessa orsaker är dels anknytningen till lärlingsskolans två- eller fler­ åriga huvudkurser och dels arbetslöshetsperioden på 1930-talet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 De sakkunniga diskuterar härefter skälen för en ändrad målsättning för heltidskursema. I samband med en vidgning av yrkesskolans uppgift till att avse även andra kategorier än de fullt kunniga yrkesarbetama är det naturligt att även för industri och hantverk inrätta korta heltidskurser, som kan ge en grundläggande utbild­ ning (motsvarande klass 9 y), avsedd att påbyggas och speciali­ seras genom mer eller mindre omfattande fortbildning i näringslivet, even­ tuellt i samarbete med yrkesskolorna. De sakkunniga drar upp riktlinjerna för två olika typer av sådana kurser, s y s t e m I och s y s t e m II. (YS s. 187—190) Den förra kurstypen ger en specialiserad grundutbildning med sikte på bestämda arbetsuppgifter inom en viss industri, den senare ger en allmän grundutbildning avsedd att fullföljas genom fortsatt utbildning inom en valfri gren av ett storre yrkesområde. Två exempel på studieplaner enligt system I och ett exempel, som utgör en mellanform av system I och system II, har bifogats de sak­ kunnigas betänkande. Undervisningen enligt system I förutsätter verk­ städer med en rikhaltig och differentierad maskinuppsättning, som medger en relativt långt driven specialtrimning inom de olika arbetsmomenten. Den yrkesteoretiska undervisningen bör drivas ganska långt inom de om­ råden, som behandlas. För de enskilda eleverna omfattar området för ut­ bildningen endast vissa arbetsmoment, och möjligheterna till fortsatt ut­ bildning begränsas i stort sett till dessa moment. Systemet torde emellertid möjliggöra ett rationellt utnyttjande av arbetskraften och en högt upp­ driven produktionstakt. De sakkunniga förutsätter, att kurser enligt detta system i första hand organiseras i företagsskolor, knutna till enskilda indu­ strier, och i större lokala eller centrala yrkesskolor, där man kan ha även två- eller fleråriga kurser och således har förutsättningar att mera helt utnyttja maskinuppsättningen. Kurser enligt system II ger en bred, allmänt praktisk utbildning för ett visst yrkesområde. De liknar till sin uppläggning närmast de nuvarande relativt odifferentierade tvååriga verkstadsskolorna för vissa industriyrken. Tim- och undervisningsplaner för det första aret i sådana kurser har ut­ arbetats av överstyrelsen för yrkesutbildning, bland annat med sikte på klass 9y. Man bör i en 9y-kurs enligt system II behandla så många sidor av arbetet som möjligt för att på så sätt ge en översikt över arbetsområdet och visa på de olika möjligheter det erbjuder. Den yrkesteoretiska undervis­ ningen bör ha starka inslag av orientering om näringsgrenen ifråga. Verk­ städer och maskinutrustning kan vara enklare än för system I. Det är väsentligt, att lärarna är högt kvalificerade yrkeslärare med goda insikter på olika områden inom näringsgrenen. En utbildning enligt detta system ger möjligheter till vidareutbildning över ett större fält än enligt system I. Kurstypen lämpar sig enligt, de sakkunniga särskilt väl för sådana mindre, lokala yrkesskolor, som i regel begränsar sin heltidsundervismng till ett år (9y).

40 Kungl. Maj ds proposition nr 139

De sakkunniga understryker, att »en grundutbildning enligt system II bade för kommunerna (skoldistrikten) och eleverna öppnar vidare möjlig­ heter än den mera specialiserade utbildningen enligt system I. Denna leder däremot fortare till bättre inkomster för eleverna och innebär också för öre tagen ett mera ekonomiskt utnyttjande av arbetskraften, förutsatt att man redan från början kan bilda sig en uppfattning om vilket eller vilka arbetsmoment eleven bör få specialisera sig på. System I skulle i varje fall för yrkesskolornas grundläggande undervisning vara en nyhet, under det att system II innebär en modifikation av den nu vanliga undervis­ ningsformen och en anpassning av denna för ett vidare elevklientel» (YS s. 190) De föreslagna kortare grundläggande kurserna av ovan beskrivna slag lämpar sig bäst för utbildning av industripersonal, även om också blivande hantverkare, som icke redan från början kan placeras in i en regelrätt lärlingsutbildning för sitt speciella yrke, kan ha en viss nytta av att gå igenom en kurs enligt system II.

Med direkt sikte pa utbildning av hantverkare föreslås centrala hantverkskurser. Undervisningen i sådana kurser skulle motsvara en treårig yrkeskurs (ungefär 600 timmar). Den centrala hantverkskursen är således en till heltidskurs koncentrerad längre deltidskurs, framhåller de sakkunniga, och eleverna kan under en tids avbrott i förvärvsarbetet delta i en hantverkskurs på annan ort. (YS s. 190) Överstyrelsen för yrkesutbildning framlade 1947 ett detaljerat förslag till »hantverksskolor», som skulle ge en undervisning motsvarande den teoretiska utbildningen i tvååriga kurser vid centrala verkstadsskolor. Kurstiden beräknades uppgå till 20 veckor (600 timmar), fördelade över två eller tre år. Varje kurs skulle således omfatta en och en halv till två månader. Undervisningen skulle övervägande omfatta yrkesteoretiska äm­ nen, men visst utrymme skulle ges också åt allmänbildande teoretiska ämnen, gymnastik och vissa praktiska övningar. Som huvudmän tänkte sig överstyrelsen i första hand hantverksorganisation eller landsting. Stats­ bidrag till driften av kurserna borde utgå efter samma grunder som till centrala verkstadsskolor men bidraget till anläggningen borde vara högre. De sakkunniga föreslår, att hantverkskurser i huvudsak enligt översty­ relsens förslag inrättas. De sakkunniga vill dock icke komma med några detaljförslag utan anser, att utformningen bör bli beroende av de spe­ ciella behoven för varje särskilt yrke. Statsbidrag bör enligt de sakkunnigas mening utgå efter samma grunder som till teoretiska industri- och hant­ verkskurser. Om en hantverkskurs har riksskolkaraktär, bör bidrag utgå som till riksskola.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 41

B. Remissyttranden

I remissyttrandena har system II i allmänhet ansetts vara den lämpligaste kurstypen för en kortare, skolmässig utbildning av industrianställda. Skolöverstyrelsen uttalar sig i likhet med ett flertal av folk­ skolinspektörerna till förman för denna kurstyp och papekar, att den på­ gående försöksverksamheten med förberedande yrkesutbildning i enhetsskolan helt domineras av system II. »Vid förberedande yrkesutbildning i yr­ kesskola torde bägge systemen ha sitt givna berättigande i skilda samman­ hang», framhåller dock överstyrelsen. Järnvägsstyrelsen och vattenfalls­ styrelsen finner system II vara en lämplig, förutbildning för vissa anställ­ ningar inom verken. Statens hantverksinstitut anser, att kurser enligt sys­ tem II kan vara av värde även för en förberedande utbildning av hant­ verkare, icke minst genom de möjligheter de bör kunna ge att pröva elevens lämplighet för det tilltänkta yrket. SAF och LO anser, att den föreslagna kurstypen i avsevärd grad är ägnad att öka effekten av näringslivets och yrkesskolornas gemensamma ansträngningar, och synes därvid närmast syfta på system II. o . Åtskilliga representanter för handeln framhåller, att den ettariga kurs­ typen blir huvudformen för handelsutbildningen. Man synes då avse. en ettårig kurs efter klass 9y, vilken klass snarare betraktas som orientering. Den husliga 9y-kursens lämplighet som form för den grundläggande husmodersutbildningen har över huvud taget icke diskuterats. Socialsty­ relsen har dock framhållit, att praktisk barnavård — med hänsyn till barnens behov av ostördhet — icke bör förekomma i grundläggande hus­ liga kurser annat än i den mån kurserna utgör underlag för en fortsatt specialutbildning för barnavårdande yrken. Enligt styrelsens uppfattning synes det närmast vara de husmoderskurser, som bygger på 9a eller 9g eller annan högre teoretisk skolunderbyggnad, som i så fall skulle komma i fråga. Medicinalstyrelsen föreslår, att utbildningen av sjukvårdsbiträden skall anknytas till yrkesskolornas husliga linje, dock utan att närmare ingå på hur man tänkt sig denna anknytning. De centrala hantverkskurserna behandlas av överstyrelsen för yrkesutbildning, SHSO och hantverksinstitutet, som samtliga kraftigt påyrkar, att sådana kurser inrättas. Behovet av att de utformas och organi­ seras i nära anknytning till hantverkets organisationer understrykes också. Överstyrelsen återknyter till sitt tidigare förslag om centrala hantverkskurser och föreslår, att statsbidrag till inrättande av hantverkskurser och andra kurser, som har större rekryteringsunderlag än ett landstingsområde, skall utgå efter mera liberala grunder än till centrala verkstadsskolor.

C. Kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter

Utbildningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter i Sverige har hit­ tills .skett huvudsakligen genom tvååriga kurser, förlagda till slöjdförenin­ gens skola i Göteborg och anordnade försöksvis sedan 1949. Hittills har hållits tre kurser med var och en omkring 20 elever. Tillgängen på utbildade terapeuter motsvarar emellertid enligt uppgift icke efterfrågan. Med anledning av en motion till 1953 års riksdag uttalade statsutskottet, att kapaciteten för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter borde

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

ökas. Genom beslut den 17 juli 1953 uppdrog Kungl. Maj:t åt överstyrelsen för yrkesutbildning att inkomma med förslag till en ökning av utbildnings­ möjligheterna.

I samråd med medicinalstyrelsen har överstyrelsen för yrkesutbildning den 29 oktober 1953 framlagt ett förslag beträffande utbild­ ningen av sysselsättnings- och arbetsterapeuter. För­ slaget går i huvudsak ut på att den avsedda utbildningen bör ske genom år­ ligen återkommande kurser, förlagda till slöjdföreningens skola i Göteborg. Varje kurs föreslås omfatta ett år. Genom att utbildningstiden sålunda av­ kortas, blir det möjligt att varje år utbilda 20 elever i stället för som hittills 10. För att utbildningen skall kunna genomföras på ett år, måste den förberedande utbildning i olika slöjdtekniker, som nu ingår i terapeutkursen, inhämtas före inträdet i kursen. Förändringen motiveras dels av det stora behovet av terapeuter, dels av den höga standarden hos de antagna vid de hittills anordnade kurserna. Omläggningen innebär icke en reell för­ kortning av utbildningstiden, eftersom den erforderliga förutbildningen skulle komma att omfatta minst ett år. Snarare innebär omläggningen en fördelning av utbildningen mellan olika skolor. Utöver förberedande slöjd­ teknisk utbildning föreslås också krävas minst 8 månaders tjänstgöring inom sinnessjukvård, annan sjukvård och som terapeut. Minimiåldern för inträde föreslås vara 19 ar liksom hittills, och som erforderlig skolunderbyggnad föreslås realexamen, normalskolekompetens, två årskurser vid folkhögskola eller annan därmed jämförlig utbildning. Enligt en bestämmelse i samband med beviljande av anslag till de hittillsvarande kurserna bör tillträde till kurserna företrädesvis beviljas för terapeutverksamhet lämp­ liga skötare och sköterskor inom sinnessjukvården samt vissa andra kate­ gorier. De sökandes lämplighet och meriter har dock hittills medfört, att kurserna rekryterats huvudsakligen med sökande av annat slag. Någon fö­ reträdesrätt för vissa kategorier av sökande skall enligt överstyrelsens för­ slag icke förekomma i fortsättningen. Terapeutkursen föreslås ställd under överinseende av överstyrelsen för yrkesutbildning, medan den allmänna tillsynen över utbildningen bör ut­ övas av en kursnämnd, utsedd av överstyrelsen. Vid sidan av rektorn för slöjdföreningens skola skall enligt förslaget finnas en deltidsanställd kurs­ ledare, förordnad av överstyrelsen. Kostnaderna per kurs beräknas till 70 000 kronor, varav 13 000 kronor till studiehjälp.

Yttranden över överstyrelsens utbildningsförslag har inhämtats från statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, 1952 ars yrkesutbildningssakkunniga, svenska landstingsförbun­ det, Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott, styrelsen för slöjdför­ eningens skola i Göteborg och kursnämnden för pågående utbildning, sta-

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 43

tejis sjukhuspersonals förbund, svenska läkaresällskapet, föreningen för sys­ selsättnings- och arbetsterapi samt direktionerna för ett antal sjukhus och vårdanstalter. I samtliga yttranden utom ett tillstyrkes den föreslagna omläggningen om än i vissa fall med tvekan. Direktionen för Sidsjöns sjukhus avstyrker förslaget och förordar en utbildning omfattande tre terminer. En grupp reservanter inom föreningen för sysselsättnings- och arbetsterapi uttalar sig till förmån för den hittillsvarande tvååriga utbildningen.

Samtidigt med det här refererade förslaget till omläggning av den ordi­ narie terapeututbildningen framlade överstyrelsen för yrkesutbildning också förslag om kompletteringskurser för sysselsättnings- och arbets­ terapeuter. I propositionen 1954: 82, vari sistnämnda förslag anmäldes och anslag äskades för utbildningskurser för sysselsättnings- och arbetstera­ peuter under budgetåret 1954/55, redovisades bland annat också det totala beräknade behovet av arbetsterapeuter samt föreslogs, att prövning av för­ slaget till omläggning av den ordinarie terapeututbildningen borde ske i samband med det väntade förslaget om yrkesutbildningens organisation.

4. Pedagogiska frågor

(YS kap. 16)

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesutbildningssakkunniga påvisar, hur yrkesundervisningens metodik vuxit fram under inflytande från två håll: den allmänbildande skolan och utbildningen i verkstäderna. Inflytandet från skolan, närmast från klass­ undervisningen, är särskilt påtagligt i handelsundervisningen, medan infly­ tandet från verkstäderna framför allt kommer till synes i utbildningen för industri och hantverk. De mest genomarbetade undervisningsmetoderna har man hunnit fram till inom den husliga yrkesutbildningen, där tillgången på enhetligt utbildade lärare och möjligheterna att utnyttja erfarenheterna från motsvarande undervisning inom den allmänbildande skolan varit av stor betydelse. (YS s. 196) De sakkunniga framhåller, att yrkesundervisningen skall ge icke endast praktiska färdigheter och teoretiska kunskaper i yrket. Den skall också ge en allmän, medborgerlig bildning. Den skall grundlägga och utveckla för­ mågan till omdöme i arbetet samt ingjuta arbetsmoral och arbetsdisciphn (punktlighet, noggrannhet, ordning, förmaga till samarbete med kamrater och med över- och underordnade). Yrkesundervisningen har stora förutsätt­ ningar att utveckla personligheten, att inge den arbetsglädje, det intresse och den ansvarskänsla inför uppgiften, som skänker tillfredsställelse i ar­ betet. (YS s. 194—195)

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

De sakkunniga påpekar följande olika medel att utveckla och förbättra yrkesundervisningens metodik och göra den alltmera ägnad att motsvara de höga krav man bör ställa på den: val av lärare med hänsyn till person­ liga egenskaper och pedagogisk läggning; yrkesanalys i syfte att utröna de moment, som särskilt bör uppmärksammas och övas; samordnad planering av yrkespraktik och teori; åskådlighet i bade den praktiska och den teore­ tiska undervisningen; lämpliga övningsuppgifter i det praktiska arbetet och helhetsövningar pa sadana områden, där undervisningen i allmänhet sysslar med enskilda ämnen (t. ex. handeln); ökad användning av växel­ utbildning i lämpliga sammanhang i syfte att ge eleverna kännedom om arbetet i näringslivet; tillhandahållande av läroböcker och kompendier för eleverna, delvis utarbetade med bidrag av statsmedel, handledningar för lärarna, lämplig undervisnings- och demonstrationsmateriel, filmer och bildband; centralbibliotek, som kan stå till förfogande för landets yrkes­ skolor; sist men inte minst en effektiv och tillräckligt omfattande lärar­ utbildning och fortbildning och en ständigt fortgående yrkespedagogisk forskning och reformverksamhet. De sakkunniga föreslår (YS s. 220)

»att överstyrelsen för yrkesutbildning får bemyndigande medgiva, att statsbidrag må utgå med belopp motsvarande hela avlöningen åt lärare, som erhåller överstyrelsens uppdrag att med tjänstledighet under högst ett arbetsår från ordinarie undervisning planera eller utföra yrkespedagogisk försöksverksamhet, att anslaget för utbildning av lärare för yrkesundervisning ökas med i80 000 kronor från och med budgetåret 1955/56 för att möjliggöra ökad utbildning av yrkesskollärare, att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta det förslag om inrättandet av en statlig ovmngs- och försöksskola för yrkesskollärarutbildningen, som framlagts ^ av överstyrelsen (SOU 1947:55), att ett årligt belopp av 50 000 kronor ställes till överstyrelsens förfogande från och med budgetåret 1955/56 för utarbetande av läroböcker och kom­ pendier för yrkesundervisningen, att för handhayande av överstyrelsens förlagsverksamhet från och med samma budgetar inrättas en tjänst i sadan lönegrad att till densamma kan förvärvas en för uppgiften fullt kvalificerad kraft, att anslaget till överstyrelsens pedagogiska reformverksamhet från och med nyssnämnt budgetår höjes med 25 000 kronor till 75 000 kronor för att möjliggöra utarbetande av handledningar m. m. för yrkesundervisningen att överstyrelsen får i uppdrag att verkställa utredning och till Kungl.’ Maj :t avge förslag om utdelning av gratifikationer till lärare, som ställer yrkespedagogiska uppslag till överstyrelsens förfogande, samt att frågan om organisationen av överstyrelsens specialbibliotek för yrkesföreb^d8?1^^ uPPtages vid den översyn av överstyrelsens organisation, som

Av dessa olika förslag skall jag närmare redogöra endast för dem, som direkt berör utbildningen av lärare för yrkesundervisningen.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 45

De sakkunniga förutsätter, att utbildningen av lärare för industri och hantverk samt handel skall ske i grundläggande, rent pedagogiska kurser om 15 veckor, följda av en termins assistentlärartjänstgöring, så som skett sedan 1949. Årligen har i dessa kurser utbildats ungefär 25 yrkeslärare för industri och hantverk och 10 handelslärare. Detta har hittills någorlunda motsvarat det årliga rekryteringsbehovet. Den av de sakkunniga föreslagna utbyggnaden av heltidsundervisningen vid yrkesskolorna kommer att kräva ungefär 660 nya heltidsanställda lärare för industri och hantverk, 125 lärare i handelstekniska ämnen och 500 lärare i husligt arbete. Om utbyggnaden genomförs i snabbare takt under den första 1 O-årsperioden och man till nyrekryteringsbehovet också lägger ersättningsbehovet för avgången inom den nuvarande lärarkåren, blir det årliga utbildningsbehovet under de tio närmaste åren i runt tal 65 industrioch hantverkslärare samt 15 handelslärare. Utbildningen av lärare i husligt arbete förutsättes ske i seminarier efter de riktlinjer och till det antal, som kan komma att föreslås av den nu arbetande lärarinneutbildningskommittén. Lärarkurserna bör även i fortsättningen förläggas till Stockholm. Två kurser bör anordnas per år. Den ena bör vara en industri- och hantverkslärarkurs med 35 deltagare och den andra en kombinerad kurs för industrioch hantverkslärare samt handelslärare med sammanlagt 45 deltagare, varav 30 för industri och hantverk och 15 för handel. Kostnaderna beräknas till omkring 3 000 kronor per deltagare i de peda­ gogiska kurserna och omkring 1 900 kronor per assistentlärare för assistentlärarpraktiken. De sammanlagda kostnaderna för två kurser per år skulle uppgå till (80X3 000+65X1 900=) 363 500 kronor per år. Medel till en kurs disponeras redan av överstyrelsen för yrkesutbildning och kostnads­ ökningen med anledning av den utbyggda lärarutbildningen blir sålunda i runt tal 180 000 kronor per år. Den praktiska lärarutbildningen (assistentlärartjänstgöringen) bör förläggas till en statlig övningsskola i enlighet med det förslag, som överstyrelsen för yrkesutbildning framlade i sitt betänkande om lärar­ utbildningen (SOU 1947: 55). Skolan skulle enligt detta förslag ha 17 av­ delningar med sammanlagt 250 elever samt ett elevhem för 200 elever och lärare. En överslagsberäkning av kostnaderna för en dylik skola, därest den nu skulle inrättas, har givit följande resultat: engångskostnader för skolan 5 100 000 kronor och för elevhemmet 2 600 000 kronor; driftkostnader för övningsskolan i runt tal 700 000 kronor per år. Överstyrelsen för yrkesutbildning motiverade sitt förslag främst med följande synpunkter: En lärarutbildning, förlagd till en eller flera vanliga yrkesskolor, är be­ häftad med väsentliga olägenheter. Den gör intrång i skolans ordinarie undervisning. Lärarutbildningen kan ej göras tillräckligt omfattande; öv-

46 Kungl. Maj:ts provosition nr 139

ningslektionerna måste inskränkas till det minsta möjliga. Lärare vid yrkes­ skolor tillsättes utan hänsyn till lämplighet som pedagogiska handledare vid lärarutbildning. Då lärarutbildningen ej är en fast institution, kan i regel ej önskvärd intim samverkan utvecklas mellan ledningen för lärar­ utbildningen och yrkesskolans lärare; möjligheterna att utarbeta och pröva uppslag och nya metoder i undervisningen blir starkt begränsade.

Med hänvisning till de av överstyrelsen anförda motiven har nu yrkesutbildningssakkunniga i princip tillstyrkt, att en statlig övningsskola för den praktiska utbildningen av yrkeslärare skall inrättas, och hemställt, att överstyrelsen får i uppdrag att överarbeta den tidigare utredningen och till Kungl. Maj:t avge förslag om inrättande av en statlig övningsskola för yrkesskollärarutbildning.

B. Remissyttranden

De yrkespedagogiska förslag, som tillvunnit sig det största intresset hos remissinstanserna, är — utom lärarutbildningen, vilken givetvis betraktas som den viktigaste frågan — den yrkespedagogiska reformverksamheten, förlagsverksamhet inom överstyrelsen för yrkesutbildning i syfte att utge vissa läroböcker och kompendier samt växelutbildningen. Växelutbildningen har framkallat synnerligen positiva yttranden. Frågan är emellertid inte av den art att den för närvarande bör underställas riksdagens prövning och skall därför inte redovisas här. Jag vill endast anmäla, att SHSO ifråga­ satt ersättning till företagare, som tar emot elever i växelutbildning. De övriga frågorna behandlar jag i omvänd ordning med förlagsverksamheten först och lärarutbildningen sist. Flertalet remissinstanser vitsordar i eu eller annan form behovet av åtgärder, som kan stimulera yrkespedagogisk forskning, försöksverksamhet och reformer. SAF, LO och SHSO tillstyrker en statlig förlagsverksamhet för att möjliggöra utgivandet av läroböcker, vilka inte kan förläggas affärs­ mässigt. Tillgången på lämpliga läroböcker bör inventeras som bakgrund till utarbetande av behövliga nya böcker. HAO m. fl. handelsorganisaticmer anser, att överstyrelsen för yrkesutbildning icke direkt bör syssla med förlagsverksamhet men kan främja utgivningen av böcker på annat sätt, bland annat genom ersättning för mistad lön åt lärare, som sysslar med framställning av läroböcker. Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker de sakkunnigas förslag om inrättande av en tjänst för handhavande av överstyrelsens förlagsverk­ samhet och föreslår, att tjänsten placeras i lönegrad Ce 29. Under förut­ sättning att tjänsten beviljas, tillstyrkes även de sakkunnigas förslag om ett årligt anslag av 50 000 kronor som bidrag till verksamheten med ut­ givande av sådana läroböcker och kompendier, för vilka inkomsterna inte beräknas täcka utgifterna. Beloppet bör föras till anslaget för yrkespeda­ gogisk reformverksamhet. Flera remissinstanser, bland dem SHSO och industriförbundet, anser att staten bör stödja och medverka i yrkespedagogisk forskning och reformverksamhet icke endast i den mån den bedrives av lärare, knutna till statliga eller statsunderstödda skolor, utan också i sådan verksamhet, som bedrives inom organisationerna. Särskilt bör detta gälla

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 47

i fråga om yrkesanalyser. Överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska facklärarförbundet och SHSO understryker, att ersättning för mistad lön bör kunna utgå till lärare, som bedriver pedagogisk forskning eller sysslar med utarbetande av läroböcker och sammanställande av annan undervisnings­ materiel, bland annat lämpliga övningsarbeten, som icke endast utgör färdighetsövningar utan också ger nyttoföremål. Facklärarförbundet anser, att ersättning för mistad lön bör kunna utgå för fortbildning under högst tre månader. Bland dem som yttrat sig över lärarutbildningen märkes — utom de båda centrala skolmyndigheterna — statskontoret, kommerskol­ legium, vattenfallsstyrelsen, statens hantverksinstitut, SAF, LO, SHSO, TCO, industriförbundet, teknologföreningen, yrkeskvinnors samarbetsförbund och handelsutbildningskommittén. Överstyrelsen för yrkesutbildning understryker, att en vidgad verksam­ het vid yrkesskolorna kräver ökade resurser i fråga om lärarutbildningen, vilka inte kan tillgodoses utan att en övningsskola inrättas. Skolöverstyrel­ sen tillstyrker likaså förslaget om en översyn av det tidigare förslaget till statlig övningsskola och framhåller, att man därvid bland annat bör beakta de synpunkter, som framförts av seminarielärarföreningen och som går ut på att yrkeslärarutbildningen skall förläggas delvis till folkskoleseminarierna och förstärkas med viss allmän undervisning samt ökad utbildning i psykologi och pedagogik. Överstyrelsen säger sig behöva öka den verk­ samhet, som överstyrelsen bedriver i syfte att ge fortbildning åt lärare i yrkesämnen i 9y, och framhåller, att den grundläggande utbildningen av sådana lärare i längden icke kan tillgodoses inom ramen för den verk­ samhet, som nu planeras för yrkesskolornas behov. Skolöverstyrelsen, över­ styrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen bör i samråd föreslå och vidtaga erforderliga åtgärder i detta avseende liksom också, när det gäller den lämpliga fördelningen av tillgången på lärare i allmänbil­ dande ämnen mellan de olika skolformerna. Flertalet av de nyss nämnda remissinstanserna framhåller, att utbild­ ning av yrkeslärare i tillräcklig omfattning och på lämpligt sätt samt tillfredsställande anställningsförhållanden för dessa lärare är grundförutsätt­ ningar för genomförandet av de sakkunnigas förslag i övrigt. Man under­ stryker därvid, dels att en övningsskola bör inrättas, dels att yrkeslärarnas löneställning bör jämföras både med andra lärarkategoriers och med arbetsledarnas. SAF och LO anser det önskvärt, att även industriens yrkeslärare får tillfälle till utbildning vid den statliga övningsskola, som enligt organi­ sationernas mening bör inrättas. Organisationerna framhåller också, i lik­ het med SHSO, hantverksinstitutet, industriförbundet och teknologf öre­ ningen betydelsen av att yrkeslärarna håller kontinuerlig kontakt med arbetet inom den näringsgren eller det yrke, där de undervisar. Fortbild­ ningen i detta avseende skulle kunna ske bland annat genom regionala informationskurser med välplanerade studiebesök i olika företag. Hantverks­ institutet förklarar sig vara berett att medverka bland annat i fortbild­ ningen av lärare samt i utbildningen av lärare för de centrala hantverkskursema. SHSO anser, att man måste finna eu form för ersättning för inkomstbortfall åt skickliga yrkesmän, som vill utbilda sig till lärare. IIandcbmtbildningskommitt.cn har en liknande inställning, när det gäller utbildningen av handclsliirare. Kommittén föreslår, att ersättning skall utgå till handclslärare under utbildningstiden (den pedagogiska utbildningen)

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

efter samma grunder som till läroverkslärare, som genomgår praktisk lärarkurs. Kommittén beräknar kostnaden för ersättning till 12 handelslärare per år till omkring 45 000 kronor, vilket i jämförelse med för närvarande utgående traktamente m. m. skulle innebära en höjning med cirka 30 000 kronor per år. Kommittén tar icke ställning till hur detta skulle påverka kostnaderna för övriga yrkeslärarkategoriers utbildning. Vattenfallsstyrelsen, som intresserar sig framför allt för de inbyggda skolorna, finner den tänkta pedagogiska utbildningen alltför omfattande för lärare i sådana, skolor. Kurser om 2—3 veckor av det slag, som anord­ nas av arbetsledarinstitutet, skulle enligt styrelsens uppfattning vara lämp­ ligare. Statskontoret, slutligen, kan icke finna, att de sakkunniga framlagt tillräckliga skal för en lärarutbildning av den omfattning, som föreslås. Behovet av sådan utbildning bör beräknas för varje år av överstyrelsen för yrkesutbildning. Vattenfallsstyrelsen och statskontoret är de enda, som framfört kritiska synpunkter på de sakkunnigas förslag beträffande lärarutbildningens om­ fattning och utformning.

5. Yrkesutbildningens stadieindelning. Allmänt teoretiska kompletteringskurser

(YS kap. 10)

A. Yrkesutbildningssakkunniga

id behandlingen av frågan om stadieindelning och kompletteringskurser för de sakkunniga till en början följande allmänna resonemang.

För närvarande måste man på ett ganska tidigt stadium bestämma sig för om man vill skaffa sig en bredare teoretisk skolunderbyggnad, som öppnar olika fortbildningsmöjligheter, eller om man mera direkt vill in­ rikta sig på praktiskt förvärvsarbete. Väljer man den bredare allmänbild­ ningen, är det ingenting som hindrar, att man ändå ägnar sig åt praktiskt arbete, om man småningom skulle föredra det. Men väljer man direkt den praktiska vägen, är det förenat med vissa svårigheter att senare gå över till ett område, som kräver högre teoretisk allmänbildning. I enhetsskolan inträffar det definitiva valet mellan en praktisk och en teoretisk studie­ väg senare än i folkskolan. Detta i förening med den mera omfattande yrkesvägledningen i enhetsskolan borde leda till att i framtiden färre ung­ domar än nu skulle behöva bygga på sin skolunderbyggnad längre fram i livet. Men i 15—16-årsåldern längtar många både pojkar och flickor efter omväxling. De är trötta på det stillasittande arbetet i skolan och vill få rörligare och inera praktiskt betonade uppgifter. Kanske är de också angelägna om att så fort som möjligt förtjäna egna pengar. Kompletteringsbehovet för den, som väljer 9y och senare vill slå in på en mera teoretiskt betonad utbildningsväg, föreligger klart, även om det blir mindre än för de ungdomar, som nu vill göra motsvarande övergång efter folkskolan. Man bär därför enligt yrkesutbildningssakkunniga anledning att räkna med ett behov av allmänt teoretiska kompletteringskurser såväl för elever,

Kungl. Maj:ts praposition nr 139 49

som vill skaffa sig en bredare teoretisk allmänbildning än de fått i 9y, som för elever från folkskolan. Ännu ett skäl till att behovet av teoretiska komplettermgskurser kan antas komma att kvarstå också efter enhetsskolans genomförande, är den fortgående ökningen av det relativa antalet personer i tjänstemanna- och motsvarande ställning i förhallande till antalet kroppsarbetande. Ändamålsenligt ordnade möjligheter till kompletterande teoretiska studier för de ungdomar, som väljer 9y, kommer också att öka y-linjens drag ningskraft. Den kan på så sätt leda lika långt som de teoretiska linjerna, om än på andra vägar, och riskerar inte att bli en återvändsgränd.

För närvarande tillgodoses behovet av7 komplettering huvudsakligen genom preparandkurser, t. ex. förberedande kurser för inträdessökande till högre tekniska läroverk, seminarier o. s. v., genom studier vid folkhögskolor eller per korrespondens eller genom studier vid i allmänhet privata kompletteringsskolor. Flertalet personer, som vill komplettera sin allmänna skolunderbyggnad, är för närvarande hänvisade till att göra detta på privat väg. I preparandkurserna med sikte på speciella utbildningsanstalter är stu­ dierna i allmänhet tillrättalagda med hänsyn till den efterföljande special­ utbildningen. Kurserna blir på så sätt mera begränsade. Korrespondens­ kurserna och kompletteringsskolorna ger däremot i allmänhet hela kursen fram till realexamen eller studentexamen i de ämnen som läses. Bland annat i folkuniversitetets kompletteringsskolor kan de studerande välja ut de ämnen, som de behöver komplettera, och läsa endast dessa ämnen. Sam­ ma möjlighet står givetvis öppen för den som läser per korrespondens. I preparandkurserna däremot läser alla elever i regel samtliga ämnen, som ingår i kursen. De sakkunniga redovisar det kompletteringsbehov, som man bör räkna med i olika ämnen för elever från 9y. Det visar sig, att behovet blir mindre men också mera varierande, än det är för elever från folkskolan. En elev kan ha läst engelska hela högstadiet, en annan kan ha läst engelska i klass 8 men ej i klass 9 och en tredje har endast läst språket till och med klass 7. Även i fråga om andra ämnen, bland annat modersmålet, kan förhållan­ dena var likartade. (YS s. 136—139) Med hänsyn dels till det skiftande kompletteringsbehovet hos olika elever, dels till 9y-elevernas intresse av att få en lika bred allmänbildningsgrund som övriga elever i de fortbildningsskolor, till vilka de kan komma att söka, synes de sakkunniga närmast vilja förlägga kompletteringsstudierna till ämnesk urser anordnade gemensamt för personer från skilda arbetsområden och inriktade på olika fortbildningsskolor. Sådana kurser skulle kunna förläggas till enhetsskolor och allmänna gymnasier, där man redan har tillgång till lämpliga lärare, eller till fristående skolor för vuxna, till folkhögskolor och till folkuniversitetet, liksom till de yrkesskolor, som har resurser för det. (YS s. 142) 4 — B ihav g till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 139

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

De sakkunniga anser emellertid, att det vid sidan av ämneskurser också bör finnas preparandkurser av den hittills förekommande typen med sikte pa vissa fortbildningsskolor. Sadana kurser bör i första rummet anordnas i direkt anslutning till fortbildningsskolan eller till en yrkesskola, som samarbetar med denna. Fördelen med dessa kurser skulle vara, att de starkare än ämneskurserna anknyter till den kommande utbildningen och pa sa sätt blir ett direkt led i utbildningen för det yrke eleverna känner sig höra till. För ungdomar, som under sin tidigare utbildning haft kontakt med yrkesskolan, är denna skola en naturligare studieplats än de allmän­ bildande skolorna, som de lämnat för åtskilliga år sedan. (YS s. 141) De sakkunniga ger således icke klart företräde åt vare sig ämneskur­ serna eller de yrkesinriktade preparandkursema utan anser, att utrymme bör finnas för båda typerna. Korrespondensstudier bör utnytt­ jas i kompletteringskurserna, dels i form av vanliga korrespondenskurser för de elever, som är lämpade för ett sådant studiesätt, dels i form av kombinerade kurser förlagda t. ex. till folkhögskolor, där man har tillgång till lärare, som kan fungera som handledare även om de inte har ämnes­ kompetens. Efter genomgångna kompletteringskurser av vilket slag det vara må bör tillfälle ges till prövning av kompetensen inför en tentator, som är auktoriserad att avge betyg av samma slag och med samma värde som betygen i de allmänbildande skolorna. Slutligen föreslår de sakkunniga, att man vid de högre yrkesutbildande skolorna skall undersöka, i vad mån även andra elevgrupper än de nu van­ liga skulle kunna tas emot och vilka omläggningar av kurserna detta skulle kunna medföra.

B. Remissyttranden

Av dem, som avgivit remissyttranden, har bland andra SAF, LO, TCO, SUSO, yrkeskvinnors samarbetsförbund, teknologjöreningen, några av komm un ikationsver k en och de båda centrala skolmyndigheterna understrukit vikten av kontinuitet mellan den praktiska utbildningen för övervägande manuella arbetsuppgifter inom ett område och den mera teoretiskt betonade utbildningen för arbetsledar- och andra mera krävande uppgifter inom samma område. RLF har framfört liknande synpunkter. Flera remissinstanser anser, att de sakkunniga klarare än som skett borde ha angett, hur mycket allmänbildande undervisning man kan ge utrymme för i den fortsatta yrkesutbildningen efter klass 9y. Andra be­ farar, att kvaliteten på den högre utbildningen kan komma att försvagas, om man på det sätt, som de sakkunniga föreslagit, öppnar vägen till denna utbildning för elever från 9y. I synnerhet ställer man sig på flera håll, bland annat inom TCO och handelskamrarna, tvivlande inför yrkesskolor­ nas möjligheter att svara för kompletteringsstudierna. TCO ifrågasätter direkt, om sådana kurser hör hemma i yrkesskolorna. Organisationen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 51

också den uppfattningen, att övergång från en praktisk till en teoretisk studieväg blir mindre vanlig, om yrkesvägledningen ordnas effektivt. Skolöverstyrelsen preciserar problemet om fortsatt yrkesutbildning toi enhetsskolans elever på följande sätt: »Det är i huvudsak frågan om tre elevgrupper, var och en med speciella problem vid övergången till fortsatt utbildning. Det är dels de elever som efter genomgången av enhetsskolans klass 9 y önskar fortsatt praktisk yrkesutbildning vid yrkesskola, dels de elever, som efter genomgången av yrkesskolan eller enhetsskolans klass 9y i och för fortsatt mera kvalifice­ rad yrkesutbildning eller eventuellt rent teoretisk utbildning behover kom­ plettera sina teoretiska kunskaper, dels slutligen de elever, som efter genom­ gången av enhetsskolans klass 9a eller g önskar övergå till yrkesutbildning. Den sista elevgruppen erbjuder minst problem. Utbildningsvägar finns tillgängliga, och överstyrelsen kan endast bekräfta det i och för sig önsk­ värda i att åtskilliga ungdomar skaffar sig en fylligare allmänbildning fore övergången till yrkesutbildning. En fråga, värd ett närmare samrad mellan de berörda verken, synes därvid vara, på vilka yrkesområden en sadan fylligare allmänbildning är särskilt önskvärd, även om den mte utgor ett direkt krciv. De bägge första gruppernas problem är allvarligare. Onödig tidsspillan måste här undvikas och ungdomarna få erforderlig hjälp. Överstyrelsen, som delvis löst den första gruppens problem i försöksverksamheten genom en provisorisk överenskommelse med överstyrelsen för yrkesutbildning, fin­ ner över huvud de föreliggande problemen vara av den art, att de bör utredas i samråd mellan de bägge verken med sikte pa omedelbara åtgärder. Denna gemensamma utredning bör givetvis utgå från de sakkunnigas för­ slag om kompletteringskurser och de yttranden häröver, som inkommit.» Överstyrelsen för yrkesutbildning och 198 ars tekniska skolutredning finner tanken på kompletteringskurser i enhetsskolan tilltalande. Man pekar emellertid på den tidsvinst, som kan följa av att kurserna inriktas speciellt med sikte på den efterföljande utbildningen, och kommer till den slutsatsen, att kompletteringskurserna för de elever, som från en praktisk: utbildning inom ett visst yrkesområde vill ga över till mera teoretiskt betonad utbildning inom samma område, bör läggas upp med särskild hänsyn till yrkesområdet och knytas till yrkesskolorna. Bortsett från de tva nyssnämnda remissinstanserna och TCO uttalar man sig i allmänhet inte om vid vilka skolor kompletteringskurserna bör ordnas. Flera av folkskolinspektörerna samt medicinalstyrelsen anser, att de sakkunniga underskattat den tid, som kommer att krävas för de behövliga kompletteringarna. Medicinalstyrelsen tar bestämt avs tand från tanken att vidga rekryteringsbasen för sjuksköterskeskolorna genom en omlägg­ ning av kurserna, så att även elever utan realexamen eller motsvarande kunskaper skulle kunna tas emot.

C. Förberedande kurs för inträdessökande till liandelsgyninasium

I mars 1954 gjorde överstyrelsen för yrkesutbildning framställning till Ivungl. Maj:t om rätt att vid yrkesskolor få inriitta förberedande kurser för inträdessökande till handelsgymnasier av samma slag som de förberedande kurserna för inträdessökande till tekniska gymnasier och fackskolor.

52 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

I 2 § kungörelsen angående statsunderstödda handelsgymnasier (SFS 1953:528) föreskrives, att undervisningen vid de tvååriga och fyraåriga kurserna skall bygga på realexamen (allmän eller praktisk på handels­ linje) eller däremot svarande kunskapsmått. Inträdessökande, som icke avlagt realexamen eller har normalskolekompetens eller på annat sätt kan styrka sig ha inhämtat motsvarande kunskapsmått, prövas i ämnena svenska, tyska, engelska och matematik samt vid ett gymnasium även i geografi. Överstyrelsen anser sig ha de bästa erfarenheter av de förberedande kurserna för inträdessökande till de högre tekniska läroverken och håller före, att liknande kurser för inträdessökande till handelsgymnasiema skulle kunna tillföra gymnasierna ett värdefullt elevmaterial. Kurserna skulle ha en uppgift att fylla icke endast som kompletteringskurser utan också som repetitionskurser. Över framställningen har yttrande inhämtats från statskontoret, som avstyrker bifall till framställningen med hänvisning till de ökade komplettermgsmöjligheterna, icke minst efter beslutet om inrättande av kompletteringsgymnasier. Statskontoret framhåller också, att inrättande av de ifragasatta kurserna i varje fall icke torde kunna ske utan riksdagens med­ givande.

6. Departementschefen

Yrkesskolornas heltidskurser bör enligt min uppfattning vända sig till elever med studiemål, som varierar såväl när det gäller yrke eller yrkesområde som när det gäller graden och arten av utbildning. Dessa kurser bör ge utbildning dels åt ungdomar, som via en flerårig skolmässig studiegång inriktar sig pa ett bestämt yrke, dels åt ungdomar, som genom i regel högst ettariga, i vissa fall dock längre kurser önskar förbereda sig för arbete och eventuellt fortsatt utbildning inom ett större yrkesområde, dels slutligen åt personer, som önskar fortbilda sig inom ett yrke, som de redan tillhör, eller skaffa sig grundläggande utbildning för ett nytt yrke. Yrkesskolan har hittills svarat för endast en ganska obetydlig del av den grundläggande heltidsundervisningen. Jag förutser, att dess insatser i fram­ tiden i detta avseende kommer att bli avsevärt större. Men jag vill ännu en gång understryka vad jag framhöll i avsnittet om yrkesutbildningens utbyggnad: frågan om var yrkesutbildning utanför produktionen skall ord­ nas — i yrkesskola, företagsskola eller enhetsskola — måste lösas på det lokala planet. Fler och fler ungdomar kommer redan inom skolpliktstidens ram att ga över till yrkesskola. Det behövs därför allmängiltiga bestämmelser, som underlättar övergången och samarbetet mellan skolorna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 53

Både med hänsyn till eleverna och lärarna och med hänsyn till de statsbidragsgrunder, som jag kommer att föreslå i det följande, är det nödvän­ digt med mera enhetliga regler för läsår, termin och arbets­ vecka än som hittills tillämpats inom yrkesundervisningen. Yrkesutbildningssakkunnigas förslag förefaller mig i dessa avseenden på ett lyck­ ligt sätt förena enkelhet och fasthet med den anpassningsbarhet, som lokala förhållanden, behov och önskemål kräver. Jag anser, att man vid utarbe­ tande av nya undervisningsplaner eller vid omarbetning av redan tillämpade planer bör söka hålla sig till läsår om 39—42 veckor, terminer om 17—22 veckor och arbetsveckor om 37—45 timmar. Jag förstår emellertid, att det kan uppkomma tillfällen, då det är motiverat att frångå de regelmässiga tiderna. Jag har därför ingenting emot, att tillsynsmyndigheten, då det framstår som motiverat, med högst två veckor underskrider resp. över­ skrider de fastslagna intervallerna för läsår och termin. Men jag förutsätter, att detta icke skall ske i kurser för nybörjare. En kortare arbetsvecka än 37 timmar bör likaså tillämpas med största sparsamhet och endast i teore­ tiska kurser med särskilt mycket hemarbete. Det synes mig i fortsättning­ en icke finnas anledning att begränsa den yrkesteoretiska undervisningen till en viss del av arbetsåret. I varje fall bör denna undervisning, liksom i förekommande fall undervisningen i allmänbildande ämnen, omfatta minst 39 veckor av läsåret. Vid de centrala verkstadsskolorna bör dock tills vi­ dare tillämpas de nu gällande bestämmelserna, vilka legat till grund för den vid årets riksdag beslutade löneregleringen. Att man, trots de möjligheter till anpassning av läsåret efter skilda behov, som jag funnit lämpligt att medge, i fråga om vissa specialkurser kan behöva gå helt utanför de normala lästidema anser jag rimligt och jag har ingen­ ting att invända mot att så sker. Frågan om den allmänbildande undervisningens för­ läggning till yrkesskola eller enhetsskola för skolpliktiga elever, som får yrkesutbildning i yrkesskola, måste enligt min uppfattning i det enskilda fallet lösas med hänsynstagande inte endast till ekonomiska och organisa­ toriska förhållanden utan också till elevernas intressen. Därvid tänker jag främst på vikten av att elevernas avgångsbetyg efter fullgjord skolplikt grundas på vitsord avgivna av lärare, som haft tillfälle att grundligt lära känna eleverna och bilda sig en uppfattning om deras prestationsförmåga i olika avseenden. Avgångsbetyget är för eleverna en viktig handling under de första åren efter skolan, och det måste ge ett så initierat och rättvist omdöme som möjligt. Jag förutsätter därför, att man icke iörlågger den allmänbildande undervisningen till yrkesskola i de fall, då den utan olägen­ heter kan ske i enhetsskolan. Den allmänbildande undervisning, som ele­ verna enligt tim- och kursplanerna för enhetsskolan skall åtnjuta under det sista skolåret, anser jag böra avslutas under det år, som motsvarar 9y, oav­ sett i vilket slag av skola undervisningen sker. T mitt ställningstagande har

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

jag tagit fasta på önskvärdheten av att alla elever kommer i åtnjutande av denna undervisning, vare sig de fullföljer en påbörjad yrkesutbildning eller ej. På orter, där enhetsskola ej är införd, synes lämpligt, att viss allmänbil­ dande undervisning kan ges eleverna i de grundläggande kurserna i yrkes­ skolan. Denna undervisning bör lämpligen motsvara den teoretiska under­ visning i allmänna ämnen, som ges i klass 9 y. I första rummet gäller det sagda sådana kurser, som tar emot skolpliktiga elever. Men det kan också vara motiverat att i viss utsträckning meddela allmänbildande undervis­ ning även i andra yrkesskolkurser. I senare fallet bör det dock i regel ske utan extra kostnad för statsverket. Jag återkommer längre fram till statsbidragsf rågan. Fritt valt arbete ger eleverna möjlighet att ägna sig åt studier, som de har speciellt intresse för och som kan bli av betydelse för deras per­ sonliga utveckling eller i deras kommande yrkesutövning. Jag anser det därför angeläget, att denna förmån i största möjliga utsträckning erbjuds också yrkesskolornas skolpliktiga elever. Givetvis har jag ingenting emot, att de elever, som så önskar, använder tiden till praktiskt arbete i vrket. När så sker, bör det dock motiveras av elevernas val hellre än av bristande förutsättningar hos skolan att erbjuda annan undervisning. Elever i yrkesskolkurser med övervägande praktiskt arbete har kanske icke samma behov av gymnastik och liknande avbrott i arbetet som elever i de allmänbildande skolorna. I åtskilliga av yrkesskolornas kurser, t. ex. handelskurserna, är arbetet dock lika stillasittande som i de allmän­ bildande skolorna. Det kunde därför ur vissa synpunkter finnas skäl för att undervisning i gymnastik förekom i alla heltidskurser med elever under 20 ar. Tills vidare kan jag emellertid icke medge, att gymnastikövningar anordnas i yrkesskolornas heltidskurser annat än i den utsträckning, som är möjlig med hänsyn till den aktuella tillgången på lokaler för sådana övningar. Svenska yrkesskolföreningens önskemål om friluftsdagar för yr­ kesskolornas yngre elever finner jag rimligt. Jag har ingenting att invända mot att skolstyrelserna får möjlighet att där de så finner påkallat i viss utsträckning anordna friluftsdagar för heltidskursernas elever. Med hänsyn till att detta är en nyhet för yrkesskolorna, anser jag dock, att högsta medgivna antal friluftsdagar per läsår tills vidare bör vara sex.

Jag finner ingen anledning att föreslå några ändringar i de nu gällande bestämmelserna om minsta antalet elever i statsbidragsberättigade kurser vid kommunala yrkesskolor. (Gällande bestämmelser är meddelade i kungl. brev av den 20 juni 1945 med senare ändringar). Jag har dock för avsikt att föreslå särskilda bestämmelser om statsbidrag till kurser, vari ingår allmänbildande undervisning motsvarande klass 9y. Mitt förslag i

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 detta hänseende kommer att ansluta sig till de bestämmelser som gäller för enhetsskolans försöksdistrikt.

Beträffande avgångsbetyg för elever i enhetsskolans klass 9 y får jag uttala följande. Får eleven såväl den allmänbildande undervisningen som yrkesteori och yrkespraktik i en yrkesskola, talar rätt starka praktiska skäl för att denna skola, vars lärare är de enda, som undervisat eleven i 9 y, utfärdar avgångsbetyget. Emellertid synes det mig mycket viktigt att småningom alla enhetsskolans elever får avgångsbetyg från denna skola. Under en lång övergångstid kommer så inte att vara fallet. Många av en­ hetsskolans elever övergår frivilligt till annan skolform med lika högt eller högre allmänbildande syfte. Detta kan icke nu ändras. Då det gäller bety­ get från 9 y, synes mig dock viktigt, att redan nu sådana åtgärder vidtagas, som främjar den framtida enhetligheten. Jag föreslår därför, att avgångs­ betyg för elev i 9 y efter fullgjord skolplikt alltid skall utfärdas av enhetsskolan. Har undervisningen helt eller delvis åtnjutits i yrkesskola, skall avgångsbetygets vitsord i denna del grundas på omdömen, som avgivits av vederbörande lärare eller handledare i yrkesskolan.

Yrkesutbildningssakkunniga har diskuterat de pedagogiska möjligheterna att avkorta utbildningstiden i yrkesskola, främst när det gäl­ ler yrken inom industri och hantverk. Allteftersom yrkesundervisningens metodik förbättras, bör det bli möjligt att på kortare tid uppnå ett lika gott eller kanske till och med bättre resultat än det man med en mindre ut­ vecklad metodik behöver längre tid för. Så många ungdomar som möjligt bör beredas tillgång till utbildning i yrkesskola. Ett medel att öka skolornas kapacitet utan att försvaga utbildningsresultatet är en avkortmng av studietiden, föranledd av en effektiviserad och intensifierad undervisning.

Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning, att heltidskurser i yrkesskola, omfattande mer än två år, i allmänhet bör förekomma endast i den mån eleverna icke kan få tillfälle att fullfölja sin utbildning i näringslivet. I vissa delar av vårt land kan det emellertid också av andra skäl t. ex. svårig­ heten att i hemtrakten finna lämplig anställning — vara motiverat att an­ ordna fleråriga kurser i yrkesskola. Jag vill i likhet med de sakkunniga un­ derstryka vikten av anknytning till produktivt arbete i en flerårig skolmäs­ sig utbildning, bland annat genom växelutbildning. När det gäller längden av en utbildning, som endast delvis sker i yrkesskola, kan jag icke komma med några förslag eller önskemål. Men jag hyser en förhoppning, att de or­ ganisationer, som har att ta ställning till utbildningen för de olika yrkena, skall finna det möjligt att uppnå en viss avkortning av den sammanlagda utbildningstiden. En förutsättning härför är givetvis, att den skolmässiga utbildningen blir verkligt effektiv.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 Yrkesutbildningssakkunniga anser, att deltidsundervisningen vid yrkesskolorna skall kunna omfatta både egentlig yrkesutbildning och yrkesbetonad kursverksamhet. Jag ansluter mig till denna uppfattning och har full förståelse för det mindre preciserade utbildningsbehovet hos en betydande del av yrkesskolornas elevklientel, i synnerhet bland de äldre eleverna och bland husmödrarna. Men jag vill i detta sammanhang under­ stryka, att yrkesskolornas huvuduppgift är att medverka i den egentliga yrkesutbildningen. Ju större ekonomiskt stöd staten ger åt verksamheten, desto nödvändigare blir det, att medlen används på ett ändamålsenligt sätt. Jag anser det därför önskvärt, att man iakttar stor varsamhet, när det galler att bevilja statsbidrag till kurser, som kan få karaktären av hobby­ verksamhet. Bland annat bör man för de olika kurserna uppställa och iaktta mträdesvillkor, som garanterar, att undervisningen kan hållas på avsedd nivå. De sakkunnigas förslag till omläggning av deltidskursernas organisation inner jag välmotiverade. Eji uppdelning i yrkeskurser, som genom en mångsidig undervisning ger utbildning för ett visst yrke, motsvarande i huvudsak den yrkesteoretiska undervisningen i en grundläggande tvåeller flerårig heltidskurs, och ämneskurs er, som behandlar ett be­ gränsat ämne, bör underlätta både för inträdessökande och för arbets­ givare att bedöma kursernas syfte, omfattning och värde. Jag finner det ur redovisnings- och granskningssynpunkt lämpligt, att statsbidrag utgår för 100 timmar, 200 timmar o. s. v., men att skolan skall ha rätt att genomföra kursen på en tid av 90—110 timmar, 180—220 tim­ mar o. s. v. i enlighet med de sakkunnigas förslag. Ett sådant arrangemang gör det bland annat möjligt för lärarna att anpassa undervisningen efter elevernas förutsättningar. Föreläsningar bör liksom hittills i viss utsträckning kunna ingå i yrkesskolornas verksamhet. I regel blir väl föreläsningarna fristående. Men jag har ingenting emot att man någon gång, då det anses lämpligt med hänsyn till kursinnehållet, byter ut enstaka kurslektioner mot föreläsningar. Detta bör dock givetvis endast ske i kurser, där eleverna har tillräcklig mognad för att tillgodogöra sig undervisning i föreläsningsform, således huvudsakligen på ett högre stadium. I de fall, då föreläsningar ersätter lektioner, kan statsbidrag givetvis också utgå endast med skillnaden mellan bidraget till föreläsning och det utgående bidraget per lektionstimme. Jag återkommer till statsbidragsfrågan i det följande.

Jag kommer så till de sakkunnigas förslag beträffande några nya kurs­ typer. De av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna ettåriga (9y^ kur­ serna med heltidsundervisning för industri- och hantverksyrken finner jag vara ett värdefullt tillskott till yrkesskolornas verksamhet. De exem­ pel på undervismngsplaner för sådana kurser, som de sakkunniga lagt fram

Kungl. Maj:ts -proposition nr 139 57

i bilaga till betänkandet, synes mig värda att prövas i lämpligt samman­ hang. Överstyrelsen för yrkesutbildning bör stimulera kunniga och intres­ serade lärare att utarbeta ytterligare planer för sådana kurser. I synnerhet finner jag det angeläget, att särskilt vid de mindre yrkesskolorna kurser för huvudyrkena kan anordnas i anslutning till de sakkunnigas system II. Vid utformningen av dessa och andra kurser för nybörjare bör man ta fasta på övningsuppgifter och teoretiska kunskaper, som kan bli av omedelbar nytta för eleverna, när de börjar sitt yrkesarbete, och som vidgar deras förståelse för yrkesområdet och dettas betydelse i samhället. Kanske kan man också ur en del kurser gallra bort stoff, som eleverna lättare kan tillgodogöra sig på ett mera framskridet stadium. Möjligheter har hittills saknats för många lärlingar, som får praktisk utbildning hos en hantverksmästare, att få kompletterande undervisning i yrkesskola. Centrala hantverkskurser av det slag, som de sakkunniga i likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning föreslagit, synes mig vara en ändamålsenlig lösning av problemet. Jag vill därför föreslå, att sådana kurser får anordnas efter de föreslagna riktlinjerna. Då kurserna anordnas av landsting, bör statsbidrag utgå i relation till bidraget till teo­ retiska industri- och hantverkskurser vid centrala yrkesskolor. Även till andra huvudmän bör motsvarande statsbidrag kunna utgå. Dock anser jag det i senare fallet nödvändigt att i varje fall tills vidare förbehålla Kungl. Maj:t avgörandet.

I detta sammanhang vill jag också ta upp frågan om en omläggning av utbildningen för sysselsättnings- och arbetstera­ peuter. Jag finner det lämpligt att i enlighet med överstyrelsens för yrkesutbildning förslag från och med hösten 1955 inordna denna utbildning som ett regelmässigt led i verksamheten vid slöjdföreningens skola i Göte­ borg. Kursen bör utformas på det sätt, som överstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen föreslagit. Den bör således omfatta ett år och ta emot ungefär 20 elever per år. Under förutsättning att riksdagen anslår medel till kursen, kommer jag att uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning att utforma kursplan med inträdesfordringar, utse kursnämnd och förordna kursledare samt ha överinseende över utbildningen. Vid elevintagningen torde i görligaste mån böra beaktas det stora behovet av sysselsättningsoch arbetsterapeuter inom den statliga sinnessjukvården. Till medelsbehovet återkommer jag i det följande.

Yrkesutbildningssakkunniga har framlagt flera olika förslag, som alla syftar till utveckling och förbättring av den y r k e s p e d a g o g i s k a verksamheten. Jag har här anledning att redogöra endast för de förslag, som förutsätter nya eller höjda statsanslag.

58 Kungl. Maj:ts -proposition nr 139

Vad först beträffar de sakkunnigas förslag, att ersättning av stats­ medel skall kunna utgå för m istad lön åt lärare, som vill samla och bearbeta erfarenheterna av yrkespedagogisk försöksverksamhet, utarbeta övningsserier, göra jämförande metodiska försök o. s. v. finner jag försla­ get beaktansvärt. Den vidgning av yrkesskolornas uppgifter, som kan för­ utses, och den ökning av kapaciteten vid dessa skolor, som bör ske, måste bygga på ständigt förbättrade undervisningsmetoder. Jag finner det ange­ läget, att intresserade och för uppgiften lämpliga lärare får tillfälle att genomarbeta och redovisa sina erfarenheter och försök under lärarverksamheten. Jag tillstyrker därför att Kungl. Maj:t inhämtar bemyndigande av riksdagen att efter prövning av förhållandena i varje särskilt fall medge er­ sättning för mistad lön under högst ett år till lärare, som bedriver yrkespeda­ gogisk försöksverksamhet. Lärare tillerkänd ersättning bör, alltefter lärarens anställning, tas från förslagsanslaget till driften av centrala resp. lokala yrkesskolor. Högst fem lärare samtidigt bör kunna åtnjuta sådan ersättning. En ökning av kapaciteten i yrkesskolornas heltidskurser av den omfatt­ ning, som jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga föreslagit, förut­ sätter givetvis en kraftig ökning också av antalet lärare. De sakkunniga har beräknat, att 1955—1970 cirka 65 lärare för industri-hantverk och cirka 15 för handel skulle behöva utbildas årligen. Läraraspiranterna skulle en­ ligt de sakkunnigas förslag kunna uppdelas på två kurser per år. Det är enligt min mening svårt att redan nu förutse det aktuella behovet av nya lärare för varje år under utbyggnadstiden. För det närmast kommande budgetåret föreslår jag, att överstyrelsen för yrkesutbildning får medel till dels två grundläggande yrkespedagogiska kurser om vardera 15 veckor för sammanlagt 50—60 lärare i industri-hantverk, dels ock två kurser av samma längd för sammanlagt 25—30 lärare i handelsämnen. Beträffande den behövliga omfattningen i fortsättningen av såväl den nu angivna kurs­ verksamheten som övrig yrkeslärarutbildning bör överstyrelsen för varje ar komma med förslag. Jag vill dock förutskicka, att man för de närmaste åren i regel torde ha anledning att räkna med ungefär samma omfattning, som föreslås för det kommande budgetåret. De grundläggande yrkespedagogiska kurserna för lärare i industri-hant­ verk och handel tar dels emot personer, som icke tidigare verkat som lärare, dels personer, som under något eller några år varit anställda som lärare vid yrkesskola. Allteftersom fler och fler lärare vid skolorna har fått en grund­ läggande lärarutbildning, blir kursernas uppgift mer och mer den att ut­ bilda personer utan tidigare erfarenhet av lärarverksamhet. Med anledning av vad handelsutbildningskommittén anfört vill jag framhålla, att det icke är de grundläggande yrkespedagogiska kurserna utan assistentlärartjänstgöringen, som är närmast jämförbar med de praktiska lärarkurserna för Uiroverkslärarna. Jag kan därför icke tillstyrka, att ersättning får utgå under den pedagogiska utbildningen i vidare mån än nu sker.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 59

Yrkesutbildningssakkunniga har framhållit, att det i längden icke är möjligt att bedriva en tillfredsställande utbildning av yrkeslärare utan till­ gång till en särskild övningsskola för ändamålet. De sakkunniga föreslår, under instämmande från åtskilliga remissinstanser, att en sådan övningsskola snarast inrättas efter detalj utredning av överstyrelsen för yrkesutbildning. Jag inser, att en dylik övningsskola i och för sig skulle inne­ bära en förbättring av yrkeslärarutbildningen, men ser för närvarande ingen möjlighet att föreslå inrättande av en dylik skola. Överstyrelsen för yrkesut­ bildning bör därför inrikta sig på andra lösningar av yrkesläraraspiranternas övningsundervisning. Hittills har de grundläggande yrkespedagogiska kur­ serna varit förlagda till Stockholm. Överstyrelsen bör komma med förslagtill de åtgärder, som kan påkallas om en yrkeslärarutbildning bör förläggas även till annan ort. Den skolmässiga yrkesutbildningen för vissa yrken har liten omfattning. Det är knappast möjligt att intressera affärsmässigt drivna förlag att utge behövliga läroböcker för undervisningen inom just dessa yrken. Överstyrel­ sen för yrkesutbildning bör ha möjlighet att bedriva en viss förlags­ verksamhet för att fylla bristen på läroböcker i dylika fall. Av den anledningen vill jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga föreslå, att till överstyrelsens förfogande för budgetåret 1955/56 ställs ett belopp a\ 50 000 kronor för utarbetande av läroböcker och kompendier för yrkes­ undervisningen. Beloppet bör anvisas under anslaget till yrkespedagogisk reformverksamhet. För att överstyrelsen skall kunna bedriva en dylik för­ lagsverksamhet och även i övrigt medverka i inventeringen och framställ­ ningen av behövliga läroböcker krävs, att en särskild tjänst inrättas. Jag vill därför i enlighet med de sakkunnigas förslag, sådant det närmare ut­ formats i överstyrelsens remissyttrande, föreslå, att för handhavande a\ överstyrelsens förlagsverksamhet från och med budgetåret 1955/56 inrättas en konsulenttjänst i lönegrad Ce 29. Vid sidan av den yrkespedagogiska försöksverksamhet, vartill mitt nyss framställda förslag om ersättning i vissa fall av statsmedel för mistad lön till lärare kan komma att leda, behövs överstyrelsens medverkan också i annan yrkespedagogisk reformverksamhet. Bland annat finns ett stort behov av handledningar för yrkeslärare samt av på yrkesanalyser grundade undervisningsplaner för de viktigaste yrkena och yrkes­ områdena. För sådan verksamhet har yrkesutbildningssakkunniga föreslagit en höjning med 25 000 kronor årligen av det nuvarande anslaget till över­ styrelsens yrkespedagogiska reformverksamhet. Ehuru denna verksamhet är av stort värde, kan jag icke nu tillstyrka någon ytterligare höjning av anslaget därtill. Ur anslaget till yrkespedagogisk reformverksamhet bör även kunna utga gratifikationer till lärare, som ställer yrkespedagogiska uppslag till över­ styrelsens förfogande. Innan sådana gratifikationer utdelas, bör överstyrel­

60 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

sen dock utreda och till Kungl. Maj:t avge förslag om formerna för och den lämpliga storleken av sådana erkännanden. Frågan om organisationen av överstyrelsens för yrkesutbildning spe­ cialbibliotek föranleder inga förslag från min sida.

Beträffande yrkesutbildningens stadieindelning och behovet av allmänt teoretiska kompletteringskurser ansluter jag mig helt till yrkesutbildningssakkunnigas allmänna synpunkter. De högre yrkesutbildande skolorna bör så långt möjligt bygga på de kunskaper, som ges i de grundläggande skolorna. Den praktiska och yrkesteoretiska undervisningen i dessa skolor bör ga jämsides med en viss allmänbildande undervisning. Men den allmänbildande undervisningen får inte ges så stor omfattning, att den blir till förfång för yrkesutbildningen i stället för att vara ett stöd för denna. Det är uppenbart, att en tillfredsställande rekrytering till 9y och yrkesskolorna underlättas, om eleverna vet med sig att de på ett så litet tids- och kostnadskrävande sätt som möjligt senare kan komplettera sin all­ mänt teoretiska underbyggnad. De sakkunnigas utredning om kompletteringsbehovet efter enhetsskolans klass 9y klarlägger den betydande skill­ naden mellan kompletteringar efter 7- eller 8-årig folkskola och efter enhetsskolan. Studiebegavade elever, som gått i folkskola, har tämligen lika förutsättningar för fortsatta studier, under det att sådana elever, som gått i enhetsskola, kan ha läst inte bara olika kurser utan också olika ämnen. De sakkunnigas förslag till dels preparandkurser, omfattande ett flertal ämnen och tillrättalagda med sikte på ett visst slag av fortbildnings skolor, dels ämneskurser, omfattande hela kursinnehållet i ett enskilt ämne för en eller flera klasser pa enhetsskolans högstadium, synes mig båda vara möjliga lösningar av kompletteringsproblemet. Jag delar dock skolöverstyrelsens uppfattning, att frågan om dessa kompletteringskursers utformning och organisation kräver närmare utredning. Denna fråga fin­ ner jag vara en lämplig och angelägen uppgift för samarbetsnämnden mel­ lan de båda centrala skolmyndigheterna och arbetsmarknadsstyrelsen. Till samarbetsnämnden återkommer jag längre fram i mitt anförande. Jag har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att uppdraga åt verken att snarast komma med de förslag, som samarbetsnämndens utredning av frågan kan föranleda. Jag förutsätter, att man i denna utredning beaktar den bris­ tande tillgången på lärare i allmänt teoretiska ämnen och de krav man med anledning därav — liksom också av ekonomiska skäl — måste ställa på ett relativt högt elevantal i kurserna. Detta kan bland annat leda till att preparandkurser, tillrättalagda med sikte på ett visst slag av fortbildningsskolor, icke kan fa komma till stand i den utsträckning, som översty­ relsen för yrkesutbildning förordat. Med hänsyn till att jag ansett frågan böra ytterligare utredas och övervägas inom de berörda verken, är jag ej för närvarande beredd att ta ställning till överstyrelsens för yrkesutbildning

Kungi. Maj:ts proposition nr 139 61

framställning om rätt att anordna preparandkurser för inträdessökande till handelsgymnasierna. Jag är emellertid icke främmande för överstyrel­ sens synpunkt, att tillrättalagda preparandkurser för eleverna kan med­ föra en önskvärd tidsvinst. I varje fall gäller detta säkerligen för elever från folkskolan. Däremot förefaller det mig sannolikt, att ämneskompletteringar för många elever från enhetsskolan kan vara en smidigare väg att bredda den allmänna skolunderbyggnaden. Slutligen vill jag i likhet med yrkesutbildningssakkunniga uttrycka en önskan om att yrkesskolmyndighetema och övriga ansvariga myndigheter undersöker möjligheterna att i vissa kurser, som nu formellt kräver realexamen eller motsvarande kunskaper, ta emot elever, som gått i 9y och sedan skaffat sig praktiska erfarenheter inom ett område. Säkerligen kan man på det sättet fånga in ett värdefullt elevmaterial, vars väg till fort­ satt utbildning och avancemang bör underlättas, i den mån det är möjligt. I kurser med sikte på bestämt avgränsade yrken eller arbetsuppgifter, som ofta snarare kräver omdöme och erfarenhet än djupgående teoretiska kun­ skaper, torde det vara möjligt att mot bakgrunden av 9y och en omfat­ tande praktik meddela de erforderliga kunskaperna.

IV. Samarbete mellan skola och näringsliv

(YS kap. 7)

1. Förslag och yttranden

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Den nuvarande yrkesskolstadgan bygger på samarbete mellan skola och näringsliv. Den praktiska yrkesutbildningen förutsättes till allra största delen ske i näringslivet, medan skolan skall svara för en kompletterande teoretisk eller i vissa fall praktisk-teoretisk undervisning. Redan på ett tidigt stadium gjorde man vissa modifikationer i detta program. Skolorna utrustades på sina håll så, att de kunde ge en grundläggande både praktisk och teoretisk utbildning i heltidskurser. Sådana kurser har blivit allt van­ ligare och anordnas numera både för industri-hantverk, handel och husligt arbete samt för en del närbesläktade yrkesområden, t. ex. sjöfolk och restau­ rangpersonal. Småningom har yrkesskolornas heltidskurser alltmer kom­ mit att ge en viss grundläggande påbörjad utbildning som förberedelse för utträdet i förvärvsarbetet, där den slutliga utbildningen och specialiseringen sker. I några fall, t. ex. i fråga om vissa hantverksyrken, ger skolorna en fullständig lärlingsutbildning. Man söker då så långt möjligt tillämpa växel­ utbildning under de senare åren av utbildningstiden. Också i den utbildning, som sker i näringslivet, kan man finna motsvarande tendens att föra sam­

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

man yrkespraktik och teori. Många företag har startat fullständiga egna yrkesskolor för lärlingsutbildning och andra kompletterar den praktiska utbildningen i produktionen med kombinerade korrespondens- och munt­ liga kurser under ledning av tjänstemän inom företaget, när man inte har tillgång till en yrkesskola, som kan ta hand om denna undervisning. Den skisserade utvecklingen innebär en strävan till bättre anpassning mellan yrkespraktik och yrkesteori. När de sakkunniga så starkt betonar yrkessko­ lornas uppgift i fråga om den grundläggande yrkesutbildningen på heltid, innebär detta endast, att man dragit ut konsekvenserna av den utveckling, som skett och alltjämt sker. Men en yrkesutbildning, som helt förlägges till skola, kan aldrig bli en fullständig utbildning. På olika sätt måste skolutbildningen fullföljas och kompletteras genom utbildning på arbetsplatserna. I många fall kan den fortsatta utbildningen i näringslivet med fördel kompletteras med under­ visning i yrkesskola. Ett samarbete mellan skola och företag kan emeller­ tid inte begränsas till den fortsatta utbildningen. Också i den grundläg­ gande nybörjarutbildningen måste skola och företag alltjämt hjälpas åt för att utbildningen skall bli den bästa möjliga. För att samarbetet mellan skola och näringsliv skall kunna bli effektivt fordras, att man på båda hållen har lämpliga kontaktorgan. »Överstyrelsen för yrkesutbildning är genom sin sammansättning — med representanter för olika organisationer inom näringsliv och arbetsmarknad — ett sådant kontaktorgan. Även organisationerna har upprättat särskilda organ för yrkesutbildning.» (YS s. 81) De sakkunniga pekar bland annat på SAF:s och LO:s gemensamma arbetsmarknadens yrkesråd och SHSO:s centrala yrkesnämnd samt de yrkesutbildningsexperter, som anställts av vissa industri- och hantverksbranscher. Ett vidgat och effektiviserat samarbete måste omfatta en utveckling och förstärkning av de befintliga kontaktmöjligheterna. Både överstyrelsen för yrkesutbildning och organisationerna måste i större utsträckning få till­ gång till fack- och utbildningsexperter. De sakkunniga pekar särskilt på »yrkesöverstyrelsens bristande resurser att ägna tillräcklig tid åt det peda­ gogiska arbetet ute på fältet och åt kontakter och initiativskapande åtgär­ der på olika håll i landet» (YS s. 82) som en av de främsta orsakerna till att yrkesskolorna icke helt lyckats med sin uppgift att anpassa den kom­ pletterande deltidsundervisningen till den praktiska utbildningen i före­ tagen. En uppgift för utbildningsexperterna (och konsulenterna) blir att inom företagen undersöka utbildningsbehovet och på grundval av yrkesanalyser arbeta ut normalplaner för den praktiska utbildningen samt att vid yrkesskolorna medverka till att kurser anordnas, som ansluter sig till elever­ nas praktiska arbete. Som lärare i skolornas kompletterande undervisning bör fungera personer, som är direkt engagerade i förvärvsarbete på det område undervisningen gäller. Utbildningsexperterna bör kunna intressera

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 63

därtill lämpliga personer att åtaga sig undervisning. Den pedagogiska skol­ ning, som dessa personer behöver, bör vara de centrala skolmyndigheternas sak att svara för. Ytterligare ett led i arbetet att effektivisera den kom­ pletterande skolundervisningen är, att denna förläggs till ordinarie arbets­ tid. Så har redan nu skett på en del orter eller för vissa yrken. De sak­ kunniga uppställer som princip, att den kompletterande yrkesskolundervisning, som ingår i den grundläggande utbildningen, bör ske helt under betald arbetstid. För att göra även den fortsatta kompletterande undervisningen i yrkesskola tillräckligt effektiv och efterfrågad bör också denna undervis­ ning med minst hälften förläggas till betald arbetstid och högst hälften på fritid. Överenskommelser härom bör liksom hittills träffas avtalsvägen. (YS s. 83—84) Tyngdpunkten i samarbetet mellan skola och företag kan komma att ligga på olika former i fråga om olika näringsgrenar. För industri, handel och husligt arbete blir grundutbildningen på heltid i skola allt viktigare och den kompletterande skolundervisningen förskjuts mer och mer att avse den fortsatta utbildningen. För hantverket har den så kallade »mästarläran» alltjämt stor betydelse redan i nybörjarutbildningen, men skolornas uppgift kan dock inte begränsas enbart till en kompletterande undervis­ ning. De sakkunniga sammanfattar de viktigaste samarbetsformerna för hela området industri-hantverk, handel och husligt förvärvsarbete i föl­ jande punkter. (YS s. 94—95) 1. Enskilda företag ger i skolmässiga former hela utbildningen, både praktik och teori. I de flesta fall sker då i varje fall en del av den praktiska utbildningen i särskild skolavdelning. Denna form är och torde även i fort­ sättningen komma att förbli relativt sällsynt, om skolan skall drivas utan bidrag av statsmedel. Däremot bör inbyggda företagsskolor, som drivs med statsbidrag, kunna inrättas i ökad utsträckning för såväl påbörjad som mera fullständig grundläggande utbildning. 2. Den tills vidare vanligaste utbildningsformen för såväl grundläggande utbildning som fortbildning — senare i varje fall för fortbildningen — torde komina att vara praktik i näringslivet och kompletterande undervis­ ning i skola jämsides med praktiken. Praktiken bör ske efter viss plan och den kompletterande undervisningen genom yrkeskurser direkt anpassade till praktiken. För att denna utbildningsform skall ge bästa möjliga resultat företas vissa åtgärder. a. Yrkesöverstyrelsens personal för pedagogiskt och kontaktskapande fältarbete förstärkes. Dessutom är det önskvärt, att utbildningsexperter i ökad utsträckning engageras hos arbetsmarknadsorganisationerna och deras yrkesutbildningsorgan. Fackexperterna (eller konsulenterna), såväl de stat­ liga som de enskilda, skall verka bland annat för en planmässig praktisk utbildning i företagen och för eu närmare anknytning av den komplette­

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

rande undervisningen i skola till den praktiska utbildningen på arbets­ platserna. b. Företagare och anställda informeras genom fackpress och utbildningsexperter (konsulenter) om möjligheterna till kompletterande undervisning i skola, så att dessa möjligheter blir utnyttjade på bästa sätt. c. Företagare och personal inom företagen stimuleras att medverka som lärare i skolans kompletterande undervisning. De bör ges tillfälle till peda­ gogisk skolning genom försorg av de centrala skolmyndigheterna eller eventuell organisation, som bedriver kursverksamhet. d. Genom överenskommelser mellan arbetsgivarorganisationerna och skolans myndigheter söker man åstadkomma en lämplig förläggning av den kompletterande undervisningen i skola, så att kvällsundervisning i möj­ ligaste mån undvikes. Den kompletterande yrkesskolundervisning, som anknyter till en grundläggande utbildning, d. v. s. i regel de två första, eventuellt också det tredje utbildningsåret, bör — givetvis efter avtalsmässig uppgörelse — förläggas helt till betald arbetstid. I övrigt bör minst hälften av en kurs vid yrkesskola ske under betald arbetstid och högst hälften på fritid. e. Genom ökat statsbidrag till lärlingsutbildning stimuleras hantverks­ mästare att åta sig lärlingsutbildning och tillse att lärlingen får även all­ män och yrkesteoretisk undervisning. 3. Skolan svarar till en tid i princip för hela utbildningen, både praktik och teori. Detta kan ske antingen genom kortare grundkurser om ett halvt till ett år eller genom två- eller fleråriga grundläggande kurser. Denna utbildningsform kan modifieras på olika sätt så att den, då det är lämpligt, kan ges under mera produktionsmässiga former än skolan ensam kan åstad­ komma, nämligen a. den praktiska utbildningen utformas med växelundervisning under senare delen av utbildningen; b. utbildningen förlägges till inbyggd företagsskola. Utom ovannämnda tre former, där man kan dra en klar gräns mellan skolans och arbetslivets uppgifter, finns det andra former, där ibland skolan, ibland ett företag eller en organisation svarar för en del av utbildningen. 4. Koncentrerade kurser av typ hantverksskolor anordnas som ett led i den grundläggande utbildningen för hantverk, handel och i vissa fall husligt arbete. Kurserna kan knytas till yrkesskolor eller förläggas till särskilda centrala branschskolor. Liknande kurser kan också anordnas för industri, framför allt i form av centrala branschskolor. 5. Specialkurser för fortbildning anordnas genom samarbete mellan en­ skilda företag och branschorganisationer eller yrkesskolor. Kurserna förläggs antingen till skolor eller till enskilda företag.

B. Remissyttranden

De viktigaste yttrandena över samarbetet mellan skola och näringsliv i fråga om yrkesutbildningen kommer från de centrala skolmyndigheterna,

Kungl. Ma]ds proposition nr 139 65

arbetsmarknadsstyrelsen, de stora arbetsmarknadsorganisationerna (SAF, LO, SHSO, HAO med flera handelsorganisationer), liuvudrrumnarepresentanter såsom landstingsförbundet och stadsförbundet samt representanter för statens affärsdrivande verk såsom telestyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Överstyrelsen för yrkesutbildning har icke särskilt behandlat frågan om samarbetet, men hela yttrandet understryker vikten av organiserade former för ett sådant samarbete. Överstyrelsen betonar starkt näringslivets behov av utbildning som utgångspunkt för planeringen av yrkesskolväsendet och vikten av att kunna anpassa skolornas verksamhet till det lokala behovet. Undervisningsplanerna bör liksom hittills utarbetas i nära samarbete med berörda näringslivorganisationer, och dessa planer måste sedan omarbetas och anpassas till ständigt skiftande förutsättningar och behov. Skolöverstyrelsen understryker betydelsen av samarbete på det lokala planet, när det gäller planeringen och genomförandet av yrkesvägledningen och den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolan och folkskolan. Arbetsmarknadsstyrelsen finner de sakkunnigas utgångspunkter för arbets­ fördelningen riktiga och understryker yrkesskolornas uppgift i den grund­ läggande nybörj arutbildningen. SAF och LO utgår från att yrkesutbildningen måste bygga på samarbete mellan skola och näringsliv och framhåller de åtgärder, som under senare år vidtagits av organisationerna för att stärka utbildningen och som bland annat tagit sig uttryck i att ett relativt stort antal utbildningskonsulenter numera är i verksamhet. Vidare betonar man den ökande betydelsen av skolans grundläggande utbildning och understryker särskilt, att denna måste byggas på och differentieras genom fortsatt utbildning i näringslivet. I fråga om deltidsundervisningens förläggning intar man den principiella stånd­ punkten, att kompletterande undervisning för den grundläggande yrkes­ utbildningen (lärlingsstadiet) i så stor utsträckning som möjligt bör ske helt under ordinarie arbetstid. I den mån detta inte går att ordna, finner man det rimligt att mot kvällsundervisningen svarande ledighet ges under dagtid. Man pekar också på tendensen att — trots frånvaron av avtal om saken — i allt större utsträckning inom företag med systematisk utbildning förlägga teoriundervisningen till ordinarie arbetstid. När det gäller den komplette­ rande undervisningen ovanför lärlingsstadiet anser man det i och för sig önskvärt, att också den förlägges till arbetstid, men pekar på svårigheterna att frigöra utbildad arbetskraft och drar därför den slutsatsen, att sådana studier må kunna förläggas helt till fritid. Man inser till fullo betydelsen av näringslivets medverkan i form av lärarkrafter och förutsätter att nä­ ringslivet, liksom hittills skett, kommer att ställa sig positivt till detta sam­ arbete. Men om man utgår från att deltidsundervisningen skall förläggas till ordinarie arbetstid måste, reellt sett, under sådana omständigheter större svårigheter uppstå att frigöra teknisk och annan personal för lärartjänster. 5 — lliliang till riksdagens protokoll 1055. 1 samt,. Nr 130

66 Kungl. Maj ds proposition nr 139

Man förordar därför, att deltidsundervisningen i den mån det är möjligt kombineras till heltidstjänster för lärarna. HAO, grossistförbumlet och köpmannaförbundet betonar i sitt gemen­ samma yttrande vikten av ett gott lokalt samarbete mellan skolan och näringslivet och uttalar, att organisationerna är beredda att på allt sätt främja ett sådant samarbete, inte minst när det gäller anskaffning av prak­ tikplatser och medverkan i form av lärare. SHSO framhåller »mästarlärans» betydelse, inte minst genom den per­ sonkontakt den ger eleverna. Man instämmer i de sakkunnigas uttalande, att en yrkesutbildning helt förlagd till skola inte kan bli fullständig. Orga­ nisationen anser det nödvändigt att bär etableras ett intimt samarbete, där de praktiska yrkesmännen får tillfälle att delge eleverna sina praktiska fär­ digheter, medan den teoretiska undervisningen, som till stor del icke kan meddelas av dessa yrkesmän, förlägges till skolor. I detta sammanhang trycker man särskilt på behovet av en förstärkning av överstyrelsens per­ sonal och inrättandet av konsulentbefattningar för näringslivets olika orga­ nisationer. SHSO anser, att sådana konsulenter bör utses och avlönas av staten men tjänstgöra hos organisationerna. Organisationen ställer sig inte avvisande till tanken, att den kompletterande undervisningen förlägges till arbetstid, men anser, att en del av den dock bör kunna förläggas till fritid. Det riktiga i den av de sakkunniga förutsatta arbetsfördelningen mellan skola och arbetsliv har understrukits av åtskilliga remissinstanser, bland annat representanter för skolornas hwvudmän samt de statliga affärsdrivande verken. De senare finner i allmänhet, att den tänkta arbetsfördel­ ningen i hög grad underlättar verkens egen utbildningsverksamhet och gör det möjligt att grunda denna på relativt likartade förutsättningar hos ele­ verna. Vattenfallsstyrelsen är dock kritisk mot de sakkunnigas förslag och anser, att de långtgående kraven på praktikplatser och annan medverkan från företagens sida inte kommer att kunna tillfredsställas i den utsträck­ ning de sakkunniga räknat med. Stadsförbundet finner det anmärknings­ värt, att de sakkunniga så bestämt tagit ställning till spörsmålet om den kompletterande undervisningens förläggning till ordinarie arbetstid, då detta ändå är en fråga, som måste lösas förhandlingsvägen. Kommerskolle­ gium och flera av handelskamrama samt industriförbundet anser, att en del av den kompletterande undervisningen »av psykologiska skäl» bör för­ läggas till fritid. Teknologföreningen framhåller de betydande anspråk, som ett genomförande av de sakkunnigas program kommer att ställa både på industrin och på de organ, som skall utbilda tekniker med flera till instruk­ törer och yrkeslärare. På detta område (lärarutbildningens) behövs expe­ rimentverksamhet. Föreningen förutser att, utöver av de sakkunniga före­ slagna åtgärder, även kommer att behövas pedagogiska konsulenter i större städer och industricentra för handledning av ingenjörer och arbetsledare

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 67 verksamma inom yrkesundervisningen samt som sammanhallande krafter mellan yrkesutbildningen och andra skolformer. Också yrkesskolföreningen understryker konsulenternas betydelse och anser, att de bör tillsättas ome­ delbart utan att avvakta en kommande utredning om överstyrelsens orga­ nisation. Facklärarförbundet anser, att de inbyggda företagsskolorna, som förordas av de sakkunniga, bör noggrant planläggas under tillsynsmyndig­ hetens ledning för att motverka ensidighet till företagets förmån.

2. Departementschefen

De frågor, som behandlas i yrkesutbildningssakkunnigas kapitel om sam­ arbetet mellan skola och näringsliv, föranleder icke några egentliga förslag från min sida. I det följande kommer jag att föreslå en viss förstärkning av överstyrel­ sens för yrkesutbildning personal, som jag hoppas skall underlätta ämbets­ verkets arbete med organisatoriska och pedagogiska problem inom yrkes­ undervisningen i samarbete med andra berörda instanser. Jag vill icke lämna detta avsnitt utan att först uttala min tillfreds­ ställelse över den positiva inställning, som man på alla håll och i synnerhet hos arbetsmarknadens huvudorganisationer intagit till samarbetsfrågorna. De sakkunnigas synpunkter på arbetsfördelningen mellan skola och närings­ liv, anpassningen av skolarbetet till den praktiska utbildningen i företagen, lärarrekryteringen och den lämpliga förläggningen av skolarbetet under dagen och veckan syns mig helt riktiga. Men det ställer stora krav inte bara på skolan utan också på näringslivets organisationer och de enskilda före­ tagarna, om utbildningsverksamheten skall kunna genomföras efter de rikt­ linjer, som de sakkunniga uppdragit. Det är därför med stor glädje jag tagit del av de mycket positiva uttalanden i dessa frågor, som gjorts av näringslivets olika organisationer med arbetsgivareföreningen och lands­ organisationen i spetsen.

V. Yrkesutbildningens ledning och administration

(YS kap. 17)

1. Förslag och yttranden

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesutbildningssakkunniga betonar sambandet mellan de olika former­ na för yrkesförberedelse, framför allt den förberedande yrkesutbildningen i klass 9y i enhetsskolan och den egentliga yrkesutbildningen i yrkessko­ lorna och i näringslivet. Det fordras ett ingående samarbete mellan berör­ da skolmyndigheter på skilda plan, lokalt och regionalt såväl som centralt,

68 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

för att åtgärderna för yrkesutbildningen på bästa sätt skall kunna sam­ ordnas och sambandet mellan yrkesutbildningens olika led tillvaratagas. De sakkunnigas uppdrag bär icke omfattat frågan om yrkesutbildningens lokala och regionala ledning — dessa frågor utreds av 1951 års skolstyrelse­ utredning — och ej heller frågan om den centrala ledningen, som skall ut­ redas i ett senare sammanhang. De sakkunniga har därför begränsat sig till att dels framhålla de förstärkningar av överstyrelsens personal, som bör bli en direkt följd av yrkesskolväsendets utbyggnad, dels anlägga vissa principiella synpunkter på frågan om yrkesutbildningens ledning på olika plan samt på de förenklingar i administrationen, som de sakkunniga fin­ ner lämpliga och möjliga att genomföra. Mycket starkt understryker de sakkunniga behovet av samarbete och samordning på olika plan i fråga om yrkesutbildningens ledning, planlägg­ ning och genomförande samt vikten av tillfredsställande yrkesutbildningsoch arbetsmarknadsexpertis i de myndigheter, som är engagerade i den av samhället bedrivna eller understödda yrkesutbildningen. De sakkunniga sammanfattar sina synpunkter sålunda (YS s. 240—243): Allmänna förutsättningar. Enhetsskolans yrkeslinje ställer frågan om yrkesutbildningens ledning — lokalt, regionalt och centralt — i ett annat läge än hittills. Den nuvarande gränsdragningen mellan allmän­ bildande skola och yrkesutbildning synes böra ersättas av en långtgående samordning mellan den praktiska undervisningen inom enhetsskolan och arbetet i olika slag av yrkesutbildande skolor. Lokal ledning. Beträffande den lokala ledningen förutsätter de sakkunniga en fortsatt tillämpning av den särskilda skolstyrelselagen (SFS 1952: 434), innan definitiva bestämmelser utfärdas. Behovet av prövning i varje särskilt fall av lämpligheten av gemensam styrelse för enhetsskola och yrkesskola understrykes särskilt liksom också vikten av tillfredsstäl­ lande yrkesutbildnings- och arbetsmarknadsexpertis inom och vid sidan av skolstyrelsen. Regional ledning. Om en mellaninstans för det allmänna skolvä­ sendet inrättas, bör vissa frågor även beträffande yrkesutbildningen uppdras åt denna. Verksamhetsområdet för en mellaninstans, som sysslar med yrkesutbildningsfrågor, bör omfatta ett län. Bland annat ur samordningssynpunkt bör man sikta till att mellaninstansens arbetsuppgifter blir så likartade som möjligt beträffande de olika skolformer, som kommer att ligga^ inom dess verksamhetsfält. Under lång tid framåt kommer emeller­ tid såväl organisation och administration som omfattning att vara mycket olika för de olika skolformerna och några generella regler för arbetet i mellaninstansen torde därför på nuvarande stadium knappast kunna upp­ ställas. Med hänsyn til! dels en bebådad översyn av yrkesutbildningens centrala ledning och överstyrelsens organisation, dels yrkesskolväsendets ännu så länge relativt begränsade omfattning anser de sakkunniga det lämpligast att nu endast uppdra vissa mera allmänna principfrågor beträffande yrkes­ undervisningen åt mellaninstansen. De sakkunniga föreslår, att mellanin­ stansens arbetsuppgifter i fråga om yrkesutbildningen i varje fall tills vi­ dare begränsas till planering av utbyggnaden i framför allt heltidskurserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 69

och därmed sammanhängande frågor beträffande lokaler, utnyttjandet av tillgängliga lärarkrafter samt skolsociala anordningar. Allteftersom vrkesskolväsendet växer ut och allteftersom man får erfarenhet av hur rnellaninstansen arbetar, kan fördelningen av ärenden mellan lokal, regional och central ledning prövas om. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att bestäm­ ma den lämpliga tidpunkten för överlämnandet av ev. nya ärenden åt mellaninstansen. De sakkunniga förutsätter, att man vid en översyn av över­ styrelsens organisation tar hänsyn till den lämpliga fördelningen av arbets­ uppgifterna mellan dessa tre instanser. En särskild tjänsteman, tills vidare i regel deltidsanställd, bör fungera som föredragande i yrkesutbildningsfrågor vid mellaninstansen. Vederbö­ rande bör utses i första hand bland lärare och rektorer för yrkesskolorna, bland utbildningsledare inom enskilda företag eller bland länsarbetsnämn­ dens personal. Bland mellaninstansens ledamöter bör finnas minst en särskild represen­ tant för yrkesutbildningen, utsedd av överstyrelsen för yrkesutbildning med hänsyn till sin allmänna kännedom och helst också praktiska erfarenhet av yrkesutbildning i skola eller näringsliv. Behovet av särskild arbetsmark­ nads- och yrkesutbildningsexpertis bör kunna tillgodoses genom ett expert­ råd av liknande slag som det lokala expertrådet för yrkesutbildningen. Den centrala ledningen av yrkesutbildningens oli­ ka grenar. Den princip, som kom till uttryck då överstyrelsen för yr­ kesutbildning inrättades och som innebär, att frågor rörande yrkesutbild­ ningen för olika områden brytes ut från fackämbetsverken och lägges un­ der ett särskild utbildningsverk, bör ges en mera vidsträckt tillämpning. De olika slagen av yrkesutbildning bör så långt möjligt samlas mom ett centralt ämbetsverk. Sålunda bör bland annat utbildningen för jordbruk, skogsbruk, sjöfart och fiske samt viss huslig utbildning, som nu ligger un­ der andra ämbetsverk, läggas under överstyrelsen för yrkesutbildning. Den­ na måste då byggas ut, bland annat med experter representerande aven dessa områden såväl bland överstyrelsens ledamöter som bland dess tjän­ stemän. Frågan om en omfördelning av yrkesutbildningsärendena mellan de centrala ämbetsverken bör snarast upptagas till behandling. Överstyrelsens personal bör förstärkas också inom den nuvarande orga­ nisationen. Befattningshavare, kompetenta att medverka i informationsoch rådgivningsverksamhet ute i skolorna, behövs framför allt inom byråer­ na för industri och hantverk samt för handel. Byrån för industri och hant­ verk bör, utöver nuvarande personal, förstärkas med två konsulenter, en för metallyrken och en för trä- och byggnadsyrken. Inom byrån för handel bör den pedagogiska verksamheten lördelas mellan byråchefen (handelstekniska ämnen) och en konsulent för främmande språk, den senare således en nytillkommande befattningshavare. Vidare bör sektionen för arbetsmarknadsärenden och statistik utrustas med ytterligare personal, sa att det centrala utrednings- och planeringsarbete beträffande yrkesskolväsendcts utbyggnad, som kommer att krävas vare sig eu mellaninstans inrättas eller ej, kan tillgodoses på bästa sätt. De sakkunniga framhåller, att deras synpunkter beträffande personalbehovet inom överstyrelsen bör beaktas vid den bebådade översynen av verkets organisation. Inom ecklesiastikdepartementet bör yrkesutbildningsfrågorna uppdras åt eu särskild tjänsteman med kansliråds ställning, inte som nu delas på olika råd, som huvudsakligen handlägger andra frågor.

70 Kungl. May.ts proposition nr 139

Enhets skolans yrkeslinje och den centrala led­ ningen. Utformningen av enhetsskolans yrkeslinje kommer att kräva en samordning inte bara mellan tillsynsmyndigheterna för yrkesutbildningens olika grenar utan också mellan ledningen av yrkesutbildningen och led­ ningen för den allmänbildande skolan. Denna sistnämnda samordning kan ske på två sätt, antingen inom ramen för den nuvarande organisationen med två skilda ämbetsverk eller genom en sammansmältning av alla de olika tillsynsmyndigheterna inom skolväsendet. Om man har skilda tillsynsmyndigheter för yrkesutbildningen och för den allmänbildande skolan, kan samarbetet mellan dessa ske på olika sätt. Hittills har huvudsakligen förekommit informella underhandskontakter mellan ämbetsverken i frågor som rör 9 y. Dessa kontakter kan ges en fastare organisation, dels genom att respektive föredragande inom tillsyns­ myndigheten (myndigheterna) för yrkesutbildningen tillkallas och deltar i behandlingen av yrkesutbildningsärenden inom skolöverstyrelsen, dels ge­ nom att man inrättar en för överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöver­ styrelsen gemensam tjänst av liknande slag som konsulenttjänsterna för yrkesvägledningen men knuten till överstyrelsens för yrkesutbildning ad­ ministrativa byrå. I längden torde emellertid en samordning böra ske även på annat sätt, antingen i form av en för båda verken gemensam styrelse, vilket dock torde kunna medföra olägenheter, när det gäller två så stora ämbetsverk, eller också genom för båda verken gemensamma ledamöter. _ En sammansmältning av de olika tillsynsmyndigheterna för yrkesutbild­ ningen och den allmänbildande skolan förutsätter ingående och "omfattande utredningar. De sakkunniga förordar därför i varje fall tills vidare en orga­ nisation efter samma principer som den nuvarande men med största möj­ liga samling av yrkesutbildningens olika grenar till ett ämbetsverk och mera organiserade former för samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna för den allmänbildande skolan och för yrkesundervisningen. Administration. I anslutning till skolkommissionens förslag om statsbidrag till yrkesskol väsen det (SOU 1950: 44) föreslår de sakkunniga vissa förenklingar i yrkesutbildningens administration, bland annat beträf­ fande statsbidragsrekvisitioner, lärarbehörighet, redovisning av antal lärartimmar, fastställande av undervisningsplaner och upprättande av årsredogörelser. Närmare utredning av dessa frågor föreslås.

B. Remissyttranden

Beträffande den lokala ledningen av yrkesutbildningen under­ stryks från flera håll behovet av näringslivets medverkan. Bland annat önskar man se representanter för olika företag som medlemmar i de lokala skolstyrelserna. I övrigt finner man det lämpligt att, som de sakkunniga föreslagit, avvakta erfarenheterna från försöksverksamheten samt de för­ slag, som kan komma att framställas av skolstyrelseutredningen, innan de­ finitivt beslut om den lokala skolledningens organisation fattas.

Den regionala ledningen och de arbetsuppgifter, som en even­ tuell mellaninstans skulle kunna ha i fråga om yrkesutbildningen behandlas av bland andra skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, landstingsför­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 71

bundet, SAF, LO, SIISO och RLE. Skolöverstyrelsen stannar framför allt för de möjligheter till samordning av planeringen av yrkesutbildningens utbyggnad inom olika skolformer, som en mellaninstans skulle kunna er­ bjuda. Landstingsförbundet tillstyrker en mellaninstans på länsplanet och anser, att en sådan skulle ha uppgifter att fylla även beträffande yrkesut­ bildningen. RLF vill ha en fristående mellaninstans för yrkesutbildningen, skild från den allmänbildande skolans och gärna knuten till landstingen. Arbetsmarknadsstyrelsen, SAF, LO och SHSO ställer sig positiva till tan­ ken på en för skolväsendets olika grenar gemensam mellaninstans. Man vill dock ännu starkare än de sakkunniga framhäva vikten av arbetsmarknadsexpertis i alla instanser, som sysslar med yrkesutbildningens planläggning och genomförande. Det största intresset har remissinstanserna ägnat åt den centrala ledningen. Fn hel rad remissinstanser med skolöverstyrelsen och över­ styrelsen för yrkesutbildning i spetsen trycker på behovet av en starkare samordning mellan de båda centrala skolmyndigheterna när det galler den förberedande yrkesutbildningen i den allmänbildande skolan. Skolöversty­ relsen understryker i detta sammanhang, att man inte får göra någon skill­ nad mellan enhetsskolan och folkskolan på den punkten. Skolöverstyrelsen betonar också, att samarbetet måste utsträckas att gälla inte endast skol­ överstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning utan även arbetsmark­ nadsstyrelsen. Bland de former för vidgat samarbete, som de sakkunniga nämnt, har skolöverstyrelsen »särskilt fäst sig vid förslaget om en för yrkesöverstyrelsen och skolöverstyrelsen gemensam tjänst för 9y-fragor». Överstyrelsen anser sig ha positiva erfarenheter av de för arbetsmarknads­ styrelsen och skolöverstyrelsen gemensamma tjänsterna för yrkesvägled­ ningen. Förslaget är värdefullt och välkommet, »i synnerhet om en sådan tjänst kan inordnas i ett planmässigt vidgat samarbete omfattande hela det gemensamma intresseområdet och tjänsten kan få en innehavare me grundlig erfarenhet av och god överblick över yrkesutbildning i skilda for­ mer och sammanhang». Det synes nämligen överstyrelsen uppenbart, att de föreliggande samarbetsnppgifterna är så omfattande, att en ny konsulent­ tjänst ej räcker för att täcka det växande behovet, utan att även andra åt­ gärder måste övervägas. Skolöverstyrelsen fortsätter med att papeka flera för skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmark­ nadsstyrelsen gemensamma intresseområden och avslutar resonemanget med följande ord: »Överstyrelsen är ej beredd att föreslå de former, som kan vara de lämp­ ligaste för ett organiserat samarbete i vidgad utsträckning mellan de tre verken. Denna fråga måste bli föremål för närmare överväganden inom de Ire verken och ett ingående samråd. Efter sådant samråd synes det böra ankomma pa de tre verken att loreslå åtgärder, som kan befinnas erforderliga för att stärka deras inbördes

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 samarbete och utbygga detta samarbete till att omfatta all inom landet lorekommande yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning för skol­ plikt^ ungdom.» ö

!Når det gäller yrkesutbildningens ledning och administration anser sig överstyrelsen för yrkesutbildning ha anledning att ingå endast på frågorna om förstärkning av överstyrelsens personal, viss samordning samt vissa administrativa spörsmål. Överstyrelsen vitsordar sålunda riktigheten i de sakkunnigas uppfattning om behovet av ytterligare fackkompetent perso­ nal på byråerna för industri-hantverk och för handel samt behovet av okade personalresurser för utrednings- och planeringsarbete. Det sistnämn­ da behovet har understrukits även av arbetsmarknadsstyrelsen, medan det förstnämnda betonats särskilt av SAF, LO, SHSO och yrkesskolföreningen. SAF och LO anser, att de sakkunniga underskattat behovet av fackkompe­ tent personal för industri-hantverk, när man endast räknat med två kon­ sulenter för överstyrelsens andra byrå. I motsats till de sakkunniga finner överstyrelsen för yrkesutbildning en förstärkning behövlig även på byrån för husligt arbete och hänvisar på den punkten liksom när det gäller övrig begärd personalförstärkning till petita för 1955/56, som dock endast inne^ bär ett bedömande av personalbehovet för det nämnda året. Liksom skol­ överstyrelsen har överstyrelsen för yrkesutbildning fäst sig vid förslaget om en för de båda överstyrelserna gemensam tjänst. Efter att ha erinrat. om ett tidigare förslag till en byrådirektörsbefattning placerad på översty­ relsens for yrkesutbildning andra byrå men omfattande arbetsuppgifter även inom skolöverstyrelsens försöksavdelning, säger överstyrelsen: »Av de av de sakkunniga diskuterade möjligheterna till organisatorisk kontakt torde närmast frågan om inrättandet gemensamt för de båda överstyrel­ serna av en tjänst av liknande slag som konsulenttjänsterna för yrkesväg­ ledningen och med tjänsten knuten till överstyrelsen för yrkesutbildning böra övervägas.» Åtskilliga av remissinstanserna har begagnat tillfället att framföra sina synpunkter på en närmare samordning av yrkesutbild­ ningens, i vissa fall hela skolväsendets, centrala ledning. Bland dem som påyrkar snar utredning om andra former för yrkesutbildningens centrala ledning är kommerskollegium, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, social­ styrelsen, skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och fiskeristyrelsen samt landstingsförbundet, SAF, LO, SHSO, RLF, KF, flertalet av handelskamrarna och yrkesskolf öreningen. I flera av de nämnda yttrandena understrykes dock, att utredningen bör vara fullständigt förutsättningslös och inte direkt ta sikte på att föra samman ytterligare grenar av yrkesutbildningen under överstyrelsen för yrkesutbildning utan snarare syfta till att finna de ur olika synpunkter effektivaste formerna för yrkesutbildningens ledning under hänsynstagande till största möjliga enhetlighet. Andra åter uttalar, att utredningen bör ta sikte på en gemensam ledning för yrkesutbildning­ ens samtliga grenar. Bland de senare märks framför allt domänstyrelsen,

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 73

arbetsmarknadsstyrelsen och representanterna för arbetsmarknadens olika grenar. RLF har i eu särskild promemoria preciserat sina önskemål i frå­ ga om utredningen av yrkesutbildningens centrala ledning. Man för­ ordar, att ledningen av utbildningen för olika yrkesområden sammanfö­ res till ett enda ämbetsverk. På det regionala planet tänker man sig en motsvarande samordning av yrkesutbildningen, i detta fall med lands­ tinget som dels huvudman för en stor del av utbildningen, dels planerande och administrerande organ. Den förberedande yrkesutbildningen i 9y skulle enligt förbundets uppfattning centralt sortera under skolöverstyrelsen men regionalt under samma organ som yrkesutbildningen i övrigt. Samarbetet mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning måste för­ stärkas. Det dominerande intrycket av yttrandena beträffande yrkesutbildning­ ens ledning är, att man på alla håll efterlyser en starkare samordning och ett intensivare samarbete mellan olika berörda myndigheter i fråga om yrkesutbildning av olika slag och i skilda skolformer, allt i syfte att säkra en gemensam planering av yrkesutbildningens utbyggnad samt tillfreds­ ställande arbetsmarknadsexpertis och pedagogisk kompetens i planeringen och den fortlöpande lokala, regionala och centrala ledningen av yrkesut­ bildningen.

2. Hittillsvarande och planerat fortsatt samarbete mellan skol­ överstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbets­ marknadsstyrelsen I

I sitt remissyttrande över skolkommissionens principbetänkande föreslog skolöverstyrelsen, att en samarbetskommitté med representanter för skol­ överstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrel­ sen skulle tillsättas för att närmare utreda frågan om yrkesvägledningens organisation och samarbetet mellan skola och arbetsförmedling pa om­ rådet. Efter förhandlingar under hand sommaren 1949 mellan skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen tillsattes hösten 1949 en »samarbetskommitté för utredning rörande yrkesvägledningens organisation för framtiden». Kommittén bestod av två representanter för vardera skolöverstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen samt en representant för överstyrelsen för yrkes­ utbildning. Senare inbjöds också skolkommissionen att deltaga med en re­ presentant för yrkesutbildningsdelegationen. Kommitténs främsta uppgif­ ter var arbetsfördelningen mellan skola och arbetsförmedling i fråga om yrkesvägledningen, yrkesvägledningens metoder och organisation i skolan samt det lokala samarbetet mellan skolans och arbetsförmedlingens repre­ sentanter.

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

I april 1952 överlämnade kommittén till små uppdragsgivare ett be­ tänkande om »Yrkesvägledningen och skolan», som senare trycktes (SOU 1952:42). Utom förslag beträffande yrkesvägledningens organisation och metoder, vilket blivit vägledande för den fortsatta verksamheten både i folkskolor, högre skolor och försöksskolor, innehöll betänkandet också vissa synpunkter på det fortsatta samarbetet mellan verken. Kontakten mellan de berörda verken kunde enligt kommittén bäst upprätthållas genom ett centralt samarbetsorgan, vari borde ingå en representant för vart och ett av de tre verken under ledning av en av de tre verkscheferna gemensamt utsedd ordförande. Samarbetsorganet borde även få tillgång till sekreterar­ hjälp. En nämnd tillsattes också och ett fåtal sammanträden har hållits. Under ar 1954 aktualiserades fragan om ett intensifierat och effektivise­ rat samarbete mellan skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen av två företeelser, dels erfarenheterna från enhetsskolans yrkesvägledning och förberedande yrkesutbildning, dels de växande ungdomsårskullarna och en befarad ungdomsarbetslöshet. De tre verken gjorde en gemensam framställning till Kungl. Maj:t, som resultera­ de i ett uppdrag till verken att verkställa utredning till motverkande av befarad ungdomsarbetslöshet. I november 1954 hölls ett sammanträde mellan cheferna för de tre ver­ ken, varvid behandlades bl. a. samarbetet mellan verken i frågor av ge­ mensamt intresse (främst enhetsskolans organisation och utbyggnad) samt åtgärder till motverkande av en befarad ungdomsarbetslöshet. Verksche­ fernas synpunkter och beslut beträffande dessa båda frågor återgavs i pro­ tokoll från sammanträdet på följande sätt.

§ 3. Samarbetet mellan verken i frågor om enhetsskolans konstruktion och utbyggande och andra frågor av gemensamt intresse. Erinrades att skol­ överstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen i konsulenterna för yrkesväg­ ledning hade ett värdefullt kontaktorgan. Vidare erinrades att skolöver­ styrelsen i sitt yttrande över yrkesutbildningssakkunnigas betänkande för­ ordat inrättandet av en för verken gemensam konsulenttjänst, vars innehavare kunde förmedla kontakten mellan de båda verken. Även denna anordning befanns vara av den största betydelse för att trygga ett effek­ tivt samarbete. Efter överläggning beslöts följande: 1. För behandling av frågor av större vikt och gemensamt intresse för de tre verken bör de tre verkscheferna då och då sammanträffa för överläggning i närvaro av de experter i verken, som behöver medverka i varje särskilt fall. Sammanträdena organiseras på samma sätt som de överlägg­ ningar, vilka äger rum mellan cheferna för medicinalstyrelsen, socialsty­ relsen och skolöverstyrelsen. .2-, Till förberedande av verkschefsmötena och för handläggning av vissa viktigare löpande frågor av gemensam natur inrättas ett samarbetsorgan, samarbetsnämnden för yrkesutbildning och arbetsförmedling, sammansatt

Kungl. May.ts proposition nr 139 75

av de befattningshavare, som för varje verk utses av verkschefen. Detta organ sammanträder så ofta så erfordras och har till första uppgilt a kartlägga de närmast aktuella samarbetsfrågorna och föreslå ev. åtgärder till samordning av verkens arbete i dessa frågor. Detaljarbete utiores pa vanligt sätt inom de olika verken. , I nämndens sammanträden deltager de experter från de skilda verken, som behövs för frågornas bedömning. Som ordförande tjänstgör den i tjän­ sten äldste ledamoten. Sekreterare i nämnden utses av denne. 3. Det löpande samarbetet i övrigt mellan de tre verken — vid sidan av den kontakt, som även i fortsättningen sker mellan verkens chefer och befattningshavare — ombesörjes av förutnämnda konsulenter Det anmäldes, att som ledamöter i nämnden komme att tor skolöver­ styrelsen ingå undervisningsrådet Beskow, för arbetsmarknadsstyrelsen överdirektören Curtman. så länge denne vore i tjänst, och byracheien in eymark samt för överstyrelsen för yrkesutbildning byrådirektören Gardstedt. § 4. Behandlades frågan om verkens åtgärder i anledning av Kungl Maj:ts uppdrag till verken att verkställa utredning till motverkande av bejarad ^Det^beslötsfått kontakt mellan verken i denna fråga borde ombesörjas av den förutnämnda nämnden, i vilken vid handläggningen av dessa frågor komme att från skolöverstyrelsen som ledamöter inga ytterligare tva un- ^Nämnden^kulle omedelbart verkställa en inventering av arbetsuppgif­ terna på detta område och överväga närmast ifrågakommandejitgarder.^

3. Departementschefen

Genom införandet av yrkesutbildning som ett led i den obligatoriska skolans undervisning har, som yrkesutbildningssakkunniga påpekar, frågan om yrkesutbildningens ledning lokalt, regionalt och centralt kommit i ett annat läge än hittills. Den framväxande 9-åriga skolan gör det nödvändigt med nya eller ändrade bestämmelser i mer än ett avseende. Ännu har man emellertid alltför begränsad erfarenhet av de organisatoriska och admini­ strativa problem, som skolreformen och den närmare anknytningen mellan allmänbildande skola och yrkesskola kommer att medföra, för att några mera definitiva åtgärder skulle kunna vidtagas. De förslag, jag nu fram­ lägger i dessa frågor, gäller åtgärder, som jag i det aktuella läget anser lämpliga för åstadkommande av nödvändiga förbättringar och förstärk­ ningar. De innebär emellertid inte, att jag på någon punkt tagit slutlig ställning till frågan om yrkesutbildningens ledning eller samarbetet mel­ lan de berörda ämbetsverken. I fråga om den lokala ledningen av främst enhetsskolan och yrkesskolan vill jag erinra om att jag redan till årets riksdag framlagt pro­ position om förlängd giltighet till och med den 30 juni 1957 av den särskil­ da skolstyrelsclagen (SFS 1952:434). När skolstyrelseutredningen avslutat

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

sitt arbete, har jag för avsikt att lägga fram mera definitiva förslag om skolväsendets lokala ledning, varvid också yrkesskolans ledning kommer att behandlas. .Även til] yrkesskolväsendets regionala ledning får jag anled­ ning återkomma i samband med skolstyrelseutredningens väntade betän­ kande. Yrkesutbildningens centrala ledning är, som yrkesutbildningssakkunmga framhåller, för närvarande splittrad på ett stort antal olika ämbetsverk, som i sin tur sorterar under skilda departement. De sakkun­ niga förordar en starkare koncentration enligt den princip, som kom till ut­ tryck, då överstyrelsen för yrkesutbildning inrättades. Principen innebär som bekant, att ledningen av yrkesutbildningen för olika näringsgrenar förs samman i ett gemensamt ämbetsverk. Ett mycket stort antal remissinstanser har påyrkat snar utredning av yrkesutbildningens centrala ledning i syfte att åstadkomma större enhet­ lighet och bättre samarbete. 1952 års riksdag begärde också en dylik ut­ redning. Enligt min mening är tiden nu inne för en förutsättningslös utred­ ning av frågan om den centrala ledningen av hela yrkesutbildningen. Vid denna bör undersökas fördelar och nackdelar med en koncentration till ett ämbetsverk av den centrala ledningen av alla yrkesutbildningens olika grenar. Befinnes fördelarna härav överväga, bör den lämpligaste organisa­ tionen av detta ämbetsverk och dess nödvändiga personalbehov utredas. Befinnes den centrala ledningen alltfort böra vara uppdelad på flera äm­ betsverk, bör undersökas, hur denna uppdelning lämpligast bör göras. Även vid detta alternativ kan nämligen en viss koncentration vara lämp­ lig. Vilketdera alternativet, som än befinnes ha de största fördelarna, blir dock en viktig fråga för utredningen att beakta, hur samarbetet mellan å ena sidan tillsynsmyndigheten eller tillsynsmyndigheterna för yrkesut­ bildningen och a den andra de berörda fackämbetsverken och skolöver­ styrelsen skall ordnas. Jag ämnar med det snaraste anhålla om Kungl. Maj :ts tillstånd att tillkalla särskilda sakkunniga för att verkställa denna utredning. Skulle — såsom i annat sammanhang ifrågasatts — en särskild sakkunnigutredning igångsättas rörande vissa yrkesutbildningsproblem på jordbrukets område, förutsätter jag, att ett erforderligt samarbete och samråd skall ske mellan de båda utredningarna på de områden, som kan vara gemensamma. Med hänsyn till den kommande utredningen liksom till de ännu mycket begränsade erfarenheterna av försöksverksamheten anser jag det för när­ varande icke möjligt att föreslå några mera betydande förändringar inom överstyrelsen för yrkesutbildning. Yrkesskolväsendets utveckling under de år som förflutit sedan tillkomsten av en särskild överstyrelse för yrkesut­ bildningen har emellertid medfört en avsevärd ökning av överstyrelsens åligganden och det ansvar, som verkschefen har att bära. Jag anser det

Kungl. Maj ds 'proposition nr 139 77

därför nödvändigt att redan från och med budgetåret 1955/56 föreslå vissa förstärkningar inom verket. Till detaljbehandlingen av dessa förslag återkommer jag i samband med mina anslagsäskanden för nästa budgetår.

Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att yrkesutbildningsfrågorna skulle uppdras åt en särskild föredrag ande inom departementet. Jag är icke beredd att tillstyrka detta förslag.

Samarbetet i fråga om yrkesförberedelsen i och efter enhetsskolan mellan skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning är en fråga, som icke kan ställas på framtiden. Försöken med den 9-åriga enhetsskolan och den även i andra sammanhang allt van­ ligare anknytningen mellan yrkesskola och allmänbildande skola kräver med nödvändighet fastare former än hittills för samarbetet mellan de tre verken. De åtgärder, som cheferna för skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkes­ utbildning och arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit för att organisera ett kontinuerligt samarbete mellan de tre verken och som jag tidigare redo­ gjort för, synes mig väl värda att ta fasta på. Jag är för min del beredd att stödja och underlätta detta samarbete genom att föreslå inrättande av en tjänst av det slag, som yrkesutbildningssakkunniga förordat, alltså en gemensam tjänst för överstyrelsen för yrkesutbildning och skolöversty­ relsen med tjänsten placerad i det förstnämnda verket. Jag anser det nöd­ vändigt, att innehavaren av tjänsten får en sådan ställning, att vederbö­ rande i skilda sammanhang kan delta i plena och andra överläggningar inom de båda verken. Jag föreslår, att för ändamålet inrättas en tjänst som förste byråsekreterare i Ce 29. Tjänsten bör knytas till överstyrelsens för yrkesutbildning första (administrativa) byrå. Innehavaren av tjänsten bör ha allsidig kännedom om skol- och yrkesutbildningsfrågor samt grund­ lig erfarenhet av administrativt arbete. Vederbörandes främsta uppgift bör vara att enligt direktiv av vederbörande verkschefer utföra det praktiska arbetet med samordningen av de tre verkens åtgärder i fråga om yrkes­ vägledning och förberedande yrkesutbildning i enhetsskolan och folkskolan samt den egentliga yrkesutbildningen efter den obligatoriska skolans slut. Jag har icke ansett det nödvändigt att föreskriva någon viss formell kom­ petens för tjänstens innehavare. Men genom placeringen på överstyrelsens första byrå har jag önskat understryka, att större avseende bör fästas vid administrativa än vid tekniska meriter. Bland de åtgärder, som verksche­ ferna vidtagit för att stärka samarbetet mellan verken, är tillsättandet av en nämnd bestående av en ledamot från vartdera av de tre verken. Jag an­ ser det lämpligt, att i den föreslagne förste byråsekreterarens tjänsteålig­ ganden ingår uppdraget som sekreterare i denna nämnd.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

VI. Statsbidrag till yrkesutbildningen

(YS kap. 18)

Gällande bestämmelser

I korthet kan om statens nuvarande bidrag till yrkesutbildningen sägas, att staten i allmänhet ger bidrag till årliga driftkostnader men mera be­ gränsat till investeringar. Driftbidrag ges huvudsakligen i form av bidrag till lärarlöner och bidrag till undervisningsmateriel. Driftbidragen varierar betydligt mellan de olika skolformerna. Investeringsbi­ drag förekommer i två former, nämligen dels byggnadsbidrag och dels bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Det sistnämnda bidraget förekommer i yrkesutbildningens alla skolformer. Det förstnämnda — byggnadsbidraget — ges endast vid de centrala verkstads­ skolorna och sj ömansskolorna. Vid dessa skolor ges byggnadsbidrag till anskaffande av undervisnings- och administrationslokaler samt elevhem. Till byggnader för kommunala och enskilda yrkesskolor utgår således inga bidrag av statsmedel. Härutöver ger staten bidrag till vissa speciella slag av yrkesutbildning. Statens bidrag till de olika slagen av yrkesutbildning framgår närmare av följande redogörelse. Till den kommunala yrkesundervisningen utgår nu statsbidrag till drif­ ten dels med 78 procent på lärarlönerna, dock högst 5: 75 kronor per lärartimme, dels med 50 procent av de godkända kostnaderna för underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel. I vissa fall kan bidraget till lärar­ löner utgå med i princip 100 procent, dock högst 8: 03 kronor per lärartimme, och till materiel med 2/3 av de godkända kostnaderna. Dessa bidragsgrunder gäller såväl heltidsundervisning och deltidsundervisning som de olika näringsgrenarna (industri och hantverk, handel och husligt arbete). Dessutom utgår statsbidrag till fristående föreläsningar med 12: 50 kronor då föreläsaren icke uppbär rese- och traktamentsersättning, och 25 kronor, då föreläsaren har rese- och traktamentsersättning. Slutligen utgår i inves­ teringsbidrag 50 procent (i vissa fall 2/s) av de godkända kostnaderna för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Vid inbyggda verkstadsskolor utgår statsbidrag endast till lärarlöner, varvid de kommu­ nala grunderna tillämpas. Vid de centrala verkstadsskolorna betalar staten som bidrag till driften dels hela lärarlönen, dels 70 kronor per elev och år i materielbidrag jämte visst tilläggsbidrag till svetsundervisning, 150 kronor per elev och år till Övriga kostnader, vissa bidrag till sjukvård samt hela kostnaden för olycks­ fallsförsäkring. Vidare utgår statsbidrag till investeringar med hälften av de godkända kostnaderna för lokaler och inredning samt 9/10 av kostnader­ na för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Till elev­ hem vid centrala verkstadsskolor utgår statsbidrag med 50 procent av de godkända kostnaderna. Till riksskolor utgår statsbidrag i vissa fall efter de grunder, som gäller för kommunala eller centrala yrkesskolor, i andra fall efter särskilda av Kungl. Maj:t fastställda grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 79

Till statsbidragsberiittigade enskilda skolor utgår statsbidrag i vissa fall efter samma grunder, som gäller för kommunala yrkesskolor. I andra fall utgår statsbidrag efter särskilda av Kungl. Maj :t fastställda grunder. Statsbidrag till främjande av praktisk utbildning av lärlingar hos hant­ verksmästare utgår med 900 kronor per lärling, utbetalade med 400 kronor efter första utbildningsåret, med 200 kronor efter andra utbildningsåret och med 300 kronor efter utbildningstidens slut. Under innevarande bud­ getår får beviljas högst 375 bidrag. Statsbidrag kan också på vissa villkor utgå till mästare, som antar lärling vilken fått utbildning vid verkstads­ skola under högst två år. Vidare utgår statsbidrag till lärlingsombud för kontroll av lärlingens utbildning med 20 kronor per lärling och år. Om ombudet är bosatt på annan ort utgår även reseersättning samt trakta­ mente med 10 kronor per dag för resor i den omfattning överstyrelsen för yrkesutbildning bestämmer. I synnerhet de gällande grunderna för statsbidrag till lärarlöner och un­ dervisningsmateriel är komplicerade att tillämpa. Härom anför yrkesutbildningssakkunniga bland annat: De rent administrativa nackdelarna med systemet är uppenbara. De kommunala yrkesskolorna måste noggrant dels ange först antalet beräk­ nade och sedan antalet fullgjorda lärartimmar, dels varje stycke undervis­ ningsmateriel. Förhandsuppgifter granskas av överstyrelsen för yrkesutbild­ ning. Slutredovisningen måste granskas både av skolans inspektor och av länsstyrelserna, eftersom statsbidraget utgår på de fullgjorda^ lärartimmarna och de godkända kostnaderna för undervisningsmateriel. Från och med den 1 juli 1953 kan överstyrelsen dock bevilja statsbidrag till anskaffning av undervisningsmateriel i viss utsträckning att fritt disponeras av skolan. Medgivandet är avsett att tillämpas ifråga om den mindre och billigare materielen. (YS sid. 245.) “"Genom att huvudparten av statsbidraget till den kommunala och en­ skilda yrkesundervisningen utgår med ett likformigt belopp per undervisningstimme till lärarlöner, blir det procentuella bidraget till kurser för olika näringsgrenar mycket olika. Yrkesutbildningssakkunniga har för de senare åren beräknat det genomsnittliga statsbidraget till yrkesundervisningen till cirka 35 procent. I kurser för handel stannar det emellertid enligt de sakkunnigas beräkningar vid omkring 15 procent, medan det i kurser för husligt arbete uppgår till över 50 procent.

Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit en betydande höjning av statsbidraget till yrkesutbildningen och i samband därmed en omläggning av statsbidragssystemet i syfte att uppnå större enkelhet i administra­ tionen och större rättvisa mellan kurser för olika näringsgrenar. De sakkunnigas förslag går i korthet ut pa att samla de skilda bidragen till driften av skolor och kurser till enhetliga klumpbidrag, att fritt disponeras av huvudmannen. I fråga om investeringsbidrag till byggnader anknyter man till de bestämmelser, som gäller eller kan komma

80 Kungl. Maj ds proposition nr 139

att gälla för folkskolväsendet, och föreslår, att samma villkor skall gälla för statsbidrag till byggnader för yrkesskolväsendet. I fråga om statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel anknyter de sakkunniga till för yrkesskolväsendet nu gällande system men föreslår vissa ändringar i bidragsprocenten. De sakkunniga framhåller, att ett statligt avlöningsreglemente för yrkeslärare skulle bidra att höja kraven på lärarnas kompetens och därmed förbättra undervisningen vid yrkesskolorna. Man hemställer därför, att Kungl. Maj:t snarast måtte uppdra åt särskilda sakkunniga att utarbeta ett statligt avlöningsreglemente för lärare inom yrkesskolväsendet. (YS sid 246.) I avsaknad av ett avlöningsreglemente bygger de sakkunniga sina förslag till statsbidrag pa en samlad kostnad per avdelning för heltidskurserna, per timme för deltidskurserna. Syftet med de av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna statsbidragsgrunderna är enligt uttalanden av de sakkunniga att a) ge yrkesskolorna i möjligaste mån samma ekonomiska villkor som de allmänbildande skolorna; b) stimulera till en normalisering av yrkeslärarnas löner, som småningom skall kunna leda fram till ett statligt avlöningsreglemente — redan nu tilllämpas på åtskilliga orter kommunala avlöningsreglementen för yrkeslärare; c) astadkomma i möjligaste mån samma driftskostnader för huvudman­ nen oavsett vilket slag av kurs som inrättas, detta för att främja en ända­ målsenlig utbyggnad av yrkesundervisningen med hänsyn till behovet utan sidoblickar pa kostnaderna för det ena eller det andra slaget av utbildning; d) förenkla bidragssystemet och minska såväl huvudmännens som till­ synsmyndighetens och övriga berörda myndigheters arbete med rekvisition, beviljande och kontroll av statsbidragen.

De sakkunniga föreslår statsbidrag enligt nedanstående, 1. Statsbidrag till driften av heltidskurser vid lokala och centrala yrkesskolor med viss procent på en för varje näringsgren beräknad normalkostnad enligt följande: a) industri och hantverk (kurser med övervägande praktiskt yrkesarbe­ te) 70 procent av 40 000 kr., dvs. 28 000 kr. per år och avdelning; b) handel och andra övervägande teoretiskt betonade kurser 60 procent av 30 000 kr., dvs. 18 000 kr. per år och avdelning; c) husligt arbete 52 procent av 25 000 kr., dvs. 13 000 kr. per år och av­ delning; d) specialkurser, terminskurser och hantverkskurser med viss proportio­ nell del resP,~ 39 ~) av statsbidraget till heltidskurser.

. Bidraget avses i samtliga fall gälla saväl lärarlöner som materiel, admi­ nistration och andra omkostnader och föreslås utgå lika för lokala och cen­ trala skolor. Överstyrelsen för yrkesutbildning skall kunna fastställa lägre

Kungl. Maj:ts -proposition nr 139 81

statsbidragsbelopp än de föreslagna, om de verkliga kostnaderna väsentligt understiger den beräknade normalkostnaden. Statsbidrag efter de grunder, som gäller för heltidskurser, skall också kunna utgå till deltidskurser, som anordnas så att de för läraren medför full tjänstgöring av samma slag och omfattning som i lieltidskurs. Normalkostnaden skall varje ar fastställas av Kungl. Maj:t medan procenttalen anges i statsbidragskungörelsen. (YS sid. 252—254.) 2. Statsbidrag till driften av deltidskurser med 8 resp. 12 kr. per timme. Det högre bidraget avses främst utgå för kurser med adjunktskompetenta lärare eller kurser med särskilt höga materielkostnader, t. ex. svetskurser. Tillsynsmyndigheten skall äga avgöra om det högre eller lägre bidraget skall utgå. Tillsynsmyndigheten skall också kunna fastställa lägre statsbidrag än 8 kr., om de verkliga kostnaderna vid någon skola skul­ le komma att bli särskilt låga. Bidragsbeloppen skall ändras av Kungl. Maj:t i samband med ändring av normalkostnaderna för heltidskurser. (YS sid. 256.) 3. Statsbidrag till driften av riksskolor med 80 procent eller mera av de godkända kostnaderna. (YS sid. 257) 4. Statsbidrag till driften av inbyggda företagsskolor med för a) industri och hantverk samt handel 15 000 respektive 12 000 kr. per ar och avdelning beroende på om skolan svarar för både praktisk och teore­ tisk undervisning eller endast för den praktiska; b) husligt arbete 11 000 resp. 9 000 kr. per år och avdelning beroende på om skolan svarar för både praktisk och teoretisk undervisning eller endast för den praktiska. (YS sid. 258.) 5. Statsbidrag till lärlingsutbildning hos hantverks­ mästare med 2 500 kr., utbetalade med 1 200 kr. efter första utbildnings­ året, 800 kr. efter andra och 500 kr. efter sista utbildningsåret. Bidraget för­ knippas med skyldighet för mästaren att ge ledighet för deltagande i skola under betald arbetstid lägst 320, högst 480 timmar (eller lägst 40, högst 60 arbetsdagar) under loppet av de tre första utbildningsåren eller också på annat sätt, t. ex. genom handledning vid korrespondensstudier, ombesör­ ja att lärlingen inhämtar den till yrket hörande teorikursen. (YS sid. 259— 260.) 6. Studiebidrag till lärlingar, som får utbildning hos hantverks­ mästare utom lärlingens hemort, med 50 kr. per månad under det första utbildningsåret. Studiebidraget föreslås utgå på samma sätt som sådant bidrag till elever i yrkesskolor och således icke behovsprövas. Det är ej avsett som en löneförmån utan som ett bidrag till de merkostnader lär­ lingen åsamkas genom att han inte kan bo hemma. (YS sid. 261.) 7. Statsbidrag till undervisnings- och administrationslok a 1 e r för yrkesskolväsendet samt till inredning och inventarier i sådana lokaler enligt samma grunder som för folkskolväsendet, alltså beräknat ef­ ter skatteunderlag. Samma bidragsgrunder föreslås gälla centrala och lo­ kala skolor. (YS sid. 261—262.) 8. Statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel med 75 procent av de godkända kostna­ derna, lika för centrala och lokala skolor. (YS sid. 262.) 6 _ Biltang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr ISO

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

9. Statsbidrag till inrättande av elevhem med 6 500 kr. per elevplats, dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna. (YS sid. 263.)

Remissyttranden

De sakkunnigas hemställan om utarbetande av ett statligt avlöningsreglemente understryks av åtskilliga remissinstanser, bl. a. stadsförbundet, landstingsförbundet, SAF, LO, SHSO, facklärarförbundet, yrkesskolföreningen, handelsutbildningskommittén och överstyrelsen för yrkesutbildning. Flera av yttrandena går ut på att det av de sakkunniga föreslagna bidragssystemet endast borde tillämpas som ett provisorium i väntan på ett statligt avlöningsreglemente. SAF och LO framhåller vikten av att yrkeslärarnas löner avvägs så, att skolorna kan konkurrera med nä­ ringslivet om kvalificerad personal. SHSO uttalar, att »det är ett klart önskemål från näringslivets sida, att man till yrkesutbildningen får kom­ petenta, högt kvalificerade lärare». Handelsutbildning skommittén anser, att handelslärarnas löneförhållanden redan nu borde kunna regleras, även om det skulle visa sig nödvändigt att vänta med övriga lärarbefattningar vid yrkesskolorna. En liknande inställning torde enligt underhandsmeddelande vara att vänta från tekniska skolutredningen i fråga om de tekniska skolornas lärarpersonal. Med hänvisning till de praktiska realskolornas handelsundervisning säger handelsutbildningskommittén: »Det synes icke rim­ ligt, att den egentliga yrkesundervisningen för handel med sin betydligt större bredd och sin differentiering på skilda utbildningsstadier och yrkes­ områden skall beredas sämre utvecklingsmöjligheter än den i och för sig visserligen värdefulla men dock i sagda avseenden mer begränsade handelsundervisningen inom den allmänna skolan.» Kommittén hemställer, att direktiven för de särskilda sakkunniga utarbetas med hänsynstagande till den särställning, som handelsundervisningen intager. De av yrkesutbildningssakkunniga föreslagna statsbidragsgrunderna och bidragsbeloppen har mötts med intresse och instäm­ manden från flertalet remissinstanser. Man finner det nödvändigt, att sta­ ten i en helt annan utsträckning än hittills stimulerar inrättandet av yrkes­ skolor och bidrar till driften av sådana skolor. En negativ inställning till hela förslaget intar endast statskontoret och sakrevisionen. Statskontoret avstyrker praktiskt taget alla av de sakkun­ niga framlagda förslag avseende statsbidrag och förordar ett bibehållande av det nuvarande systemet, dock i vissa fall med en höjning av bidraget per timme. Sakrevisionen säger sig likaså föredra det nuvarande systemet för statsbidrag till driften av yrkesskolorna och vill inte ta ställning till frågan om en eventuell höjning av detta bidrag. Sakrevisionen pekar på önskvärdheten av ett starkt lokalt intresse i yrkesundervisningen och stats­ kontoret anser, att det stöter på tekniska svårigheter att genomföra för­ slaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 189 83

Från andra håll åter, bl. a. stadsförbundet, landskommunernas förbund, överstyrelsen för yrkesutbildning och riksräkenskapsverket, understryker man de fördelar, som ett enkelt bidragssystem i enlighet med det föreslagna medför. Arbetsmarknadsstyrelsen vill — utan att ta ställning till avväg­ ningen mellan statens och kommunernas samlade kostnader för yrkesutbildningsväsendet — »kraftigt understryka grundtanken i de sakkunnigas förslag». Ett stort antal remissinstanser, bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, yrkesskolföreningen, stadsförbundet, landskommunernas förbund, landstingsförbun­ det och skolbidragssakkunniga, reagerar mot den sänkning av bidragen till centrala verkstadsskolor, som vissa av de sakkunnigas förslag i fråga om heltidskurserna befaras medföra. Överstyrelsen för yrkesutbildning avstyrker förslaget för de centrala verkstadsskolornas del och föreslår, att nu gällande grunder för dessa skolor alltjämt skall tillämpas i fråga om såväl driftsbidrag som investeringsbidrag. Från vissa håll, bl. a. stadsför­ bundet, landsting sförbundet och landskommunernas förbund, föreslås, att statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel för alla yrkesskolor, alltså både lokala och centrala, skall utgå med den procent, som nu gäller för de centrala verkstadsskolorna, dvs. 90. Överstyrelsen för yrkesutbildning och tekniska skolutredningen befarar, att nyanskaffning och komplettering av undervisningsmateriel kan bli ef­ tersatt genom att statsbidraget till dessa utgifter inarbetas i en samlad bidragssumma. Stadsförbundet och landstingsförbundet understryker, att de föreslagna bidragsgrunderna icke får förknippas med villkor om viss minimilön. Löne­ sättningen bör liksom hittills vara föremal för avtal mellan huvudmännen och lärarna. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner, att, om den av de sakkunniga åsyftade enkelheten skall uppnås, en prövning av skolornas verkliga kost­ nader för att företa en eventuell jämkning i statsbidraget icke bör komma i fråga. Bestämmelser om en sådan prövning bör alltså ej meddelas. Beträffande statsbidragets storlek har några egentliga invändningar icke rests i fråga om heltidskurserna. Från enstaka hall befaras dock, att nor­ malkostnaden för handel skulle vara för lågt beräknad, och en husmodersskola med internat påpekar, att den beräknade normalkostnaden för hus­ ligt arbete för denna skolas vidkommande är för låg. När det gäller bidraget till d e 11 i d s k u r s e r har det föreslagna syste­ met accepterats av alla, som yttrat sig i frågan, utom en skola i Norrland, som hellre vill ha kvar det gamla systemet med särskilt bidrag till under­ visningsmateriel. Däremot har från flera håll invändningar rests mot bi­ dragsbeloppets storlek, överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att de föreslagna beloppen borde varit högre, men motsiitter sig dock cj ett genomförande av förslaget och kommer icke med något alternativförslag.

84 Kungl. May.ts 'proposition nr 139

Överstyrelsen föreslår doek, att det högre bidragsbeloppet skall utgå till ambulerande kurser med hänsyn till de dryga transport- och resekostna­ der, som är förknippade med sådana kurser. Vidare motsätter sig översty­ relsen bestämt en prövning av skolornas kostnader i syfte att i vissa fall utbetala lägre statsbidrag. Representanter för handelsundervisningen, bl. a. handelsutbildningskommittén och HAO vill ha högre bidrag än de sakkunniga föreslagit. Handelsutbildningskommittén föreslår ett med hänsyn till lärarkompetensen dif­ ferentierat bidrag med i princip 78 procent av timlönen enligt TC 21, TC 25 och TC27. Facklärarförbundet är inne på liknande tankegångar beträf­ fande deltidsundervisningen i dess helhet, medan yrkesskolf öreningen före­ slår, att statsbidraget till deltidskurser skall utgå med 12 resp. 16 kronor enligt de principer, som framlagts av de sakkunniga. Statskontoret, som förordat att nuvarande statsbidragsgrunder skall bi­ behållas för saväl heltidskurser som deltidskurser och centrala verkstads­ skolor, finner en viss höjning av bidraget per timme möjlig och föreslår, att denna höjning skall förknippas med en differentiering dels med hänsyn till ämnets art, dels med hänsyn till lärarnas kompetens. Sålunda föreslås nuvarande bidrag utgå till undervisning i yrkesarbete medan till gymnastik och yrkesteori för industri och hantverk bidraget enligt statskontorets uppfattning skulle kunna höjas till 6 kronor 50 öre. För övriga teoriämnen och allmänbildande ämnen skulle bidraget kunna utgå med 7 kronor 50 öre resp. 9 kronor, beroende på om läraren har adjunktskompetens eller ej. De sakkunnigas förslag till statsbidrag till riksskolor diskuteras i allmänhet ej i remissyttrandena. Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyr­ ker dock uttryckligen förslaget och tillägger, att samma grunder bör kunna tillämpas också på centrala hantverkskurser. Vidare föreslår överstyrelsen, att för riksskolor skall kunna utgå högre statsbidrag till skolbyggnader, elevhem och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel än de sakkunniga föreslagit. Statskontoret finner, att Kungl. Maj:t liksom hit­ tills i varje särskilt fall bör fastställa statsbidraget till riksskola. De sakkunnigas förslag om statsbidrag till inbyggda företagsskolor och kurser kommenteras endast av överstyrelsen för yrkes­ utbildning, SHSO , statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen och skolbidragssakkunniga, de båda sistnämnda endast genom ett allmänt instämmande. Statskontoret avstyrker den föreslagna höjningen med hänvisning till att förslag om höjning har prövats vid såväl 1952 som 1953 och 1954 års riks­ dagar utan att vinna statsmakternas bifall. SHSO ifrågasätter, om inte möjligheterna till lärlingsutbildning inom industrien skulle kunna förbättras också genom att systemet med bidrag per lärling tillämpades vid industri­ företag, då elevantalet är för litet för att en regelrätt företagsskola skall kunna inrättas. Överstyrelsen för yrkesutbildning påpekar, att de sakkun­ nigas förslag innebär nyheter. Dels skulle enskilda skolor (i detta fall =

Kungl. May.ts 'proposition nr 139 85

företagsskolor, som själva anordnar både yrkespraktik och allmänbildande undervisning) bli berättigade till statsbidrag efter vissa bestämda normer och icke som hittills efter prövning i varje särskilt fall. Vidare skulle in­ byggda kurser och företagsskolor utom i industriföretag också kunna före­ komma i företag inom handel och husligt arbete. Överstyrelsen har ingen­ ting att invända mot att de sakkunnigas förslag genomföres. Man under­ stryker dock, att den hittills tillämpade reduktionsregeln vid elevantal under 8 vid kursens igångsättande bör tillämpas även i fortsättningen. Överstyrelsen anser också, att frågan om statsbidrag till enskilda företag, som utan medverkan av en lokal yrkesskola vill anordna en företagsskola, bör prövas i varje särskilt fall. De av de sakkunniga föreslagna bidragsbe­ loppen bör tillämpas i de fall, då företagsskolans organisation överensstäm­ mer med organisationen av närmast motsvarande kurser vid lokala eller centrala yrkesskolor. Bidragsbeloppen till företagsskolor bör, liksom bi­ dragsbeloppen till deltidskurser vid yrkesskolorna och normalkostnaden för heltidskurserna fastställas att gälla tills vidare, dock högst ett visst antal år. Icke heller lärlingsbidraget till hantverksmästare har av remissinstanserna nämnvärt diskuterats. Undantag utgör överstyrelsen för yrkesutbildning, SHSO, statens hantverksinstitut och skolbidragssak­ kunnig a. De sistnämnda tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag men ifrågasätter, om icke bidraget borde differentieras för olika slag av utbild­ ning. Överstyrelsen för yrkesutbildning, SHSO och hantverksinstitutet ifrågasätter, om de sakkunnigas förslag, vilket innebär att mästaren skall ha ansvar för lärlingens yrkes teoretiska undervisning, är förenligt med gäl­ lande praxis att avtal mellan parterna avgör löneförmånerna. Överstyrelsen understryker vikten av »arbetsmarknadsparternas medverkan och fulla för­ ståelse» och finner det med hänsyn till de olika bestämmelserna för olika yrken inte möjligt att generalisera. Överstyrelsen har ingenting att invända mot att lärlingens deltagande i kompletterande skolundervisning ställes som villkor för statsbidrag i de fall, då tillfredsställande möjligheter till sådan undervisning finnes. En bestämmelse om att undervisningen skall ske under betald arbetstid finner överstyrelsen för närvarande knappast vara av större praktisk betydelse. Så långt möjligt är sker skolundervis­ ningen redan nu under arbetstid. Vad beträffar lönen, bör den bestämmas genom avtal. Överstyrelsen påtalar också de svårigheter, som skulle kunna uppstå när det gäller att kontrollera, att teorikursen inhämtats, i de fall då den yrkesteoretiska undervisningen ej skett i skola utan per korrespon­ dens eller på annat sätt. SHSO ifrågasätter, om icke ett löncbortfall för lärlingen skulle kunna kompenseras genom stipendier, avvägda med hän­ syn till lönen. Genom ett dylikt förfaringssätt skulle mästarna få behålla lärlingsbidraget på 2 500 kronor ograverat, framhålles det. Vidare fram­ håller man, att den av de sakkunniga föreslagna ledigheten är för lång för

86 Kungl. Maj:ts ■proposition nr 139

vissa yrken och för kort för andra. I senare fallet borde eventuellt ett högre bidrag kunna utga. Beslut om sådant bidrag borde dock fattas för varje särskilt yrke. Överstyrelsen för yrkesutbildning upprepar i samband med behandlingen av lärlingsbidragen sin tidigare framställda begäran om en höjning av ersättningen till lärlingsombuden från 20 till 50 kronor per lär­ ling och år. Yrkesutbildningssakkunnigas förslag om icke behovsprövat studie­ bidrag för kontraktsbunden lärling hos hantverks­ mästare behandlas av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen, översty­ relsen för yrkesutbildning och studiehjälpsnämnden, den sistnämnda en­ dast genom ett tillstyrkande. Statskontoret avstyrker förslaget helt med motivering, att lärlingens lön överstiger summan av studiebidrag och arbetspremier för elever vid verkstadsskolor. Arbetsmarknadsstyrelsen där­ emot finner, att bidraget bör gälla även andra lärlingar än hantverkslärlingar samt att kontrakt icke bör stå som villkor för studiebidrag. Över­ styrelsen för yrkesutbildning har samma uppfattning som arbetsmarknads­ styrelsen på den första punkten. Man anser, att alla lärlingar i företag utanför hemorten bör ha rätt till ett icke behovsprövat studiebidrag, på villkor att skriftlig överenskommelse om planmässig utbildning föreligger mellan parterna. Överstyrelsen föreslår också, att, eftersom det i samtliga fall blir fråga om en flerårig utbildning, studiebidraget skall utgå med 60 kronor per månad under det första utbildningsåret för att i enlighet med de sakkunnigas förslag sedan helt upphöra. Överstyrelsen uppskattar an­ talet studiebidragsberättigade lärlingar under det första anslagsåret till 300 och beräknar en summa av 225 000 kronor för ändamålet. I detta belopp ingår då också ersättning för lärlingens resa till arbetsplatsen för att tillträda anställningen. Frågan om statsbidrag till byggnader för yrkesskolor och elevhem behandlas av bl. a. överstyrelsen för yrkesutbildning, skolöver­ styrelsen, statskontoret, sakrevisionen och skolbidragssakkunniga. De sist­ nämnda ansluter sig allmänt till yrkesutbildningssakkunnigas förslag. Sak­ revisionen framhåller, utan att vare sig till- eller avstyrka förslaget, de svårigheter, som hittills rått att få tillräckliga bidrag till byggnader för det allmänbildande skolväsendet. Statskontoret avstyrker med hänvisning till att byggnadsbidrag f. n. icke utgår till högre kommunala skolor. Skolöver­ styrelsen finner den föreslagna principen, dvs. att folkskolegrunderna skall tillämpas för statsbidrag till byggnader för yrkesskolorna, både rimlig och välmotiverad. I sammanhanget anser sig överstyrelsen dock skyldig att påpeka vikten av ej blott en lokal och central planering och utredning utan även en regional prövning i likhet med den, som nu verkställes av folkskolinspektörerna i fråga om folkskolebyggnaderna. Några motsvaran­ de anordningar synes överstyrelsen behövliga även vid beredning och pröv­ ning av byggnadsärenden inom yrkesskolväsendet. — Den regionala prov­

Kungl. May.ts proposition nr 139 ningen bör också enligt skolöverstyrelsens mening kunna genomföras av de nya mellaninstanserna för skolväsendet, om och när dessa kommer till stånd. Dessförinnan synes ett interimistiskt regionalt prövningsförfarande böra övervägas, t. ex. under medverkan av länsarbetsnämnderna, folkskol­ inspektörerna och särskilda av överstyrelsen för yrkesutbildning utsedda representanter för yrkesskolväsendet. Överstyrelsen för yrkesutbildning tillstyrker i princip de sakkunnigas förslag utom i fråga om centrala verk­ stadsskolor, för vilka nu gällande bidrag om 50 procent förordas. Översty­ relsen har dock vissa erinringar på några punkter. Sålunda finner översty­ relsen den av de sakkunniga föreslagna maximeringen av bidraget till elev­ hem till 6 500 kronor per elevplats, dock högst 50 procent av de verkliga kostnaderna, böra utgå. Bidraget bör, såsom nu är fallet beträffande cen­ trala verkstadsskolor, uppgå till 50 procent av de i varje särskilt fall god­ kända kostnaderna. Överstyrelsen finner vidare, att högre statsbidrag an de sakkunniga föreslagit bör kunna utgå till byggnader för nksskolor och centrala hantverksskolor. I fråga om den senare skoltypen erinras om att överstyrelsen tidigare föreslagit ett nittioprocentigt bidrag till investe­ ringar vid sådana skolor. I samband med behandlingen av statsbidrag till byggnader tillstyrker överstyrelsen statsbidrag till förhyrande av såval skollokaler som elevhemslokaler. Frågan om statsbidrag till första uppsättningen stadigva­ rande undervisningsmateriel har behandlats i den inledande redogörelsen för remissinstansernas principiella inställning till de sakkun­ nigas förslag i dess helhet. Därvid framhölls särskilt de yttranden, vari an­ ses att de centrala verkstadsskolorna liksom hittills bör få bidrag med 90 procent av kostnaderna för dylik materiel, samt de yttranden, vari föreslås det högre bidraget inte endast till centrala utan också till lokala yrkessko­ lor. Statskontoret har avstyrkt höjning av det nu ifrågavarande bidraget. I ett par fall har remissinstanserna tagit upp frågor, som endast mera flyktigt berörts av de sakkunniga. Statskontoret, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning framhåller, att huvudmännen icke bör förorsakas förhållandevis större utgifter för en hetsskolelever, som fullgör det sista skolåret i yrkesskola, än man skulle ha haft, om under­ visningen skett i enhetsskolan. Kompensation bör därför utgå till avdel­ ningar i yrkesskola, som besöks övervägande av elever från klass 9 y i enhetsskola. Överstyrelsen för yrkesutbildning föreslår i detta sammanhang, att frågan om statsbidrag till allmänbildande undervisning bör lösas i över­ ensstämmelse med yrkesskolföreningens förslag, vilket innebär, att yrkes­ skolorna i detta hänseende bör jämställas med de högre kommunala sko­ lorna. Skolöverstyrelsen framhåller slutligen rent allmänt, att de båda skol­ formerna — enhetsskolan och yrkesskolan måste fa arbeta under fullt likvärdiga ekonomiska villkor när det gäller klass 9 y och förordar cn öm­ sesidig anpassning av bestämmelserna om statsbidrag till förberedande

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 139 yrkesutbildning i samtliga berörda skolformer. Frågan kräver i första rum­ met beaktande vid den slutliga utformningen av dels kungörelsen angående statsbidrag till yrkesskolor, dels de särskilda bestämmelser beträffande för­ söksverksamhet med nioårig enhetsskola, som skall gälla från och med budgetåret 1955/56, framhåller skolöverstyrelsen. Om de utfärdade bidragsbestämmelserna i fråga om 9 y skulle visa sig gynna den ena skolfor­ men framför den andra, bör det ankomma på de båda överstyrelserna att göra erforderliga framställningar om rättelse till större likhet. Yttranden över övriga av yrkesutbildningssakkunniga framlagda förslag, som utmynnar i anslagsäskanden, bl.a. lärarutbildningen, den yrkespedagogiska reformverksamheten och förstärkningen av överstyrelsens för yr­ kesutbildning personal, behandlas under de avsnitt, vartill de hör, främst kapitlet om yrkesskolans arbetsformer samt kapitlet om yrkesutbildningens ledning och administration.

Departementschefen.

I korthet kan yrkesutbildningssakkunnigas huvudförslag i fråga om sta­ tens bidrag till yrkesutbildningen karakteriseras så: 1. väsentligt ökat stats­ bidrag till driftkostnader; 2. införande av byggnadsbidrag i samtliga skol­ former inom yrkesutbildningen; 3. betydande förenkling av statsbidrags­ systemet när det gäller driftbidrag. ___ ^ fråga om byggnadsbidragen innebär de sakkunnigas förslag en direkt jämställdhet med folkskoleväsendet. I fråga om driftbidragen innebär för­ slaget för de lokala skolorna i stort en fördubbling av statens bidrag, så att detta skulle komma att täcka ungefär två tredjedelar av driftkostnaderna i heltidskursema mot för närvarande ungefär en tredjedel. Jag är ense med de sakkunniga om att staten i större utsträckning än för närvarande bör stödja yrkesutbildningen. Denna utbildningsgrens be­ tydelse har vuxit kraftigt under de sistförflutna decennierna och kommer att växa än kraftigare under det närmast kommande. Då yrkesutbildningen icke är och ej heller avses bli obligatorisk, och då den yrkesutbildning, var­ om nu är fråga, icke föreslås bli statlig till någon del, har staten här icke samma reglerande möjligheter som inom det allmänbildande skolväsendet. På yrkesutbildningens område verkar staten främst genom sin bidragsgivning. Jag förordar, att denna bidragsgivning från och med nästa budgetår ökas i betydande omfattning. Som jag nyss erinrat innebär de sakkunnigas förslag dels väsentlig ökning av gällande driftbidrag i samband med omläggning av bidragssystemet och dels en nyhet i form av byggnadsbidrag till alla yrkesskolor. Jag är medveten om att vissa skäl talar för att staten skall deltaga i de engångsutgifter som byggandet av nya yrkesskolor medför. Staten ger för närvarande bidrag till byggandet av centrala verkstadsskolor och sjömansskolor. Dessutom

Kungl. Maj:ts -proposition nr 139 89

utgår statsbidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisnings­ materiel inom hela yrkesutbildningen. Att märka är a andra sidan, att staten hittills icke medgivit statsbidrag till primärkommuner för skolbygg­ nader i skolformer, som ligger ovanför folkskolan. Jag har vidare vid mitt övervägande av de sakkunnigas förslag icke kunnat undgå att finna, att den föreslagna väsentliga ökningen av driftbidragen i det långa loppet måste verka mer befrämjande på yrkesutbildningen och även i de flesta fall vara av väsentligt större finansiell betydelse för huvudmännen än engångsbidrag till byggnader. I nuvarande läge med stark expansion av kom­ munernas byggnadsinvesteringar inom en mångfald områden synes man ej heller böra överskatta behovet av statsbidrag för att önskvärda investe­ ringar skall göras också på yrkesutbildningens område. Jag är efter dessa överväganden beredd tillstyrka en höjning av de statliga driftbidragen till yrkesutbildningen till i huvudsak den av de sakkunniga föreslagna nivån, men anser mig icke kunna tillstyrka införande av nya former av investe­ ringsbidrag. Hittills gällande regler för statliga byggnadsbidrag till yrkes­ skolor bör alltså gälla även i fortsättningen. I likhet med yrkesutbildningssakkunniga finner jag en förenkling av statsbidragssystemet, i vad det gäller driftbidragen till yrkesutbildningen, synnerligen önskvärd. Jag finner en dylik förenkling i längden nödvändig, om icke den centrala förvaltningen av yrkesutbildningen skall bli alltför tung. Även med det statsbidrag, som jag i det följande kommer att föreslå, blir huvudmännens ekonomiska åtagande så betydande, att de borgar för en ändamålsenlig användning av tilldelade medel och en grundlig pröv­ ning av eventuella nya åtaganden i form av nya eller utökade kurser. Som jag nyss anfört kan jag beträffande storleken av statens engage­ mang i huvudsak ansluta mig till det av de sakkunniga föreslagna syste­ met för statliga driftbidrag. Jag anser dock, att vissa invändningar, som framkommit i remissyttrandena, är av den art, att hänsyn bör tas till dem. I synnerhet gäller detta de betänkligheter, som anförts mot förslaget att frångå det nu tillämpade systemet med särskilt statsbidrag till lärarlöner vid de centrala verkstadsskolorna. Mina överväganden har lett till att jag för heltidsundervisning vid såväl lokala som centrala yrkesskolor vill föreslå ett bidragssystem, som utgör en kombination av det som nu tilläm­ pas vid de centrala verkstadsskolorna och det som de sakkunniga före­ slagit. Sedan jag nu angivit min principiella inställning till de sakkunnigas hu­ vudförslag, vill jag i det följande punkt för punkt redovisa mitt ställnings­ tagande till de sakkunnigas olika förslag och börjar därvid med de två största driftbidragsposterna, nämligen bidrag till driften av centrala och lokala yrkesskolor. Till driften av heltidsavdelningar vid centrala yrkesskolor före­ slår jag i princip statsbidrag med dels 100 procent av lönerna till lärare,

90 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

dels ett visst belopp till övriga kostnader. Detta senare bidrag bör, i den mån avdelningar inrättas för andra områden än industri-hantverk, bli olika för olika näringsgrenar. Bidraget till övriga kostnader skall ersätta de skilda bidrag, som nu utgår till centrala verkstadsskolor och sjömansskolor för nyanskaffning och komplettering av undervisningsmateriel, underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel, förbrukning av svetsmateriel, sjuk­ vård, olycksfallsförsäkring och övriga kostnader. Bidraget har beräknats med ledning av de verkliga kostnaderna vid ett antal skolor. Det bör för de centrala verkstadsskolornas del utgå med ett sådant belopp, att de hit­ tills inrättade skolorna icke skall komma att tillerkännas lägre bidrag än enligt de nu gällande grunderna, så som de kan verka i gynnsammaste fall. Härigenom kan vissa skolor ibland få högre bidrag än de nu i allmänhet har. Vid centrala verkstadsskolor bör statsbidrag utom till lärarlöner också, såsom nu är fallet, utgå till rektorslön. Till centrala yrkesskolor för andra näringsgrenar än industri och hantverk synes med hänsyn till skolornas storlek statsbidrag till hel rektorslön ej böra utgå. För att dessa skolor skall få något bidrag till anställande av rektor, har jag emellertid i bidraget till övriga kostnader räknat in ett visst belopp till arvode åt rektor. Bidrag till sjömansskolor bör utgå efter grunderna för centrala industri- och hantverkskurser av verkstadsskoltyp, dock att bidrag ej bör utgå till rektorslön annat än i den mån rektor bestrider undervisning vid skolan. I detta sammanhang vill jag också ta upp en fråga, som icke berörts av de sakkunniga. För närvarande finns vid två centrala verkstadsskolor an­ ställda särskilda ämneslärare, som bestrider viss del av den yrkesteoretiska undervisningen. Statsbidrag till dessa lärares lön utgår med samma belopp som till yrkeslärare, men ämneslärarna tjänstgör endast 35 veckor mot yrkeslärarnas 46. Deras tjänstgöringsskyldighet per vecka är omräknad efter de grunder, som gäller för omräkning av yrkespraktik till yrkesteori, dvs. en timme yrkesteoretisk undervisning motsvarar IV 2 timme yrkesprak­ tik. Ifrågavarande ämneslärare har således 30 timmars tjänstgöringsskyl­ dighet per vecka. I maj 1954 gjorde överstyrelsen för yrkesutbildning en framställning om rätt för centrala verkstadsskolan i Karlskrona att få an­ ställa särskilda ämneslärare för yrkesteoretisk undervisning. Ämneslärare av detta slag har ej kunnat anställas utan riksdagens medgivande. Frågan står därför ännu öppen för Karlskronaskolans del. Jag har redan föreslagit, att samma läsår i regel skall gälla för yrkesteori och yrkespraktik. Som en konsekvens härav vill jag föreslå, att centrala verkstadsskolor, som så öns­ kar, skall ha rätt att anställa särskilda lärare för den del av den yrkesteo­ retiska undervisningen, som icke kan bestridas av yrkeslärare. Sådana sär­ skilda ämneslärare skall ha minst 39 veckors arbetsår och samma tjänst­ göringsskyldighet per vecka som yrkeslärare, dock att en timme yrkesteo­ retisk undervisning skall anses motsvara 1 y2 timme yrkespraktik, varför de skall anses ha full tjänstgöring, då deras undervisning omfattar 30 vecko­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 91

timmar yrkesteori. Statsbidrag till ämneslärarnas lön bör utgå efter samma löneklasser, som gäller för yrkeslärare vid centrala verkstadsskolor. Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att förmånligare grunder skulle kunna tillämpas för vissa övervägande teoretiska industri- och hantverksgrenar, t. ex. de så kallade kommunala tekniska skolorna med heltidsundervisning (Hässleholm, Katrineholm och Örnsköldsvik). Dessa sko­ lor fungerar som centrala skolor och har i regel ett avsevärt större rekryte­ ringsområde än de centrala verkstadsskolorna. Till Hässleholms tekniska skola utgår redan nu ett högre bidrag än det som i regel gäller för kom­ munala yrkesskolor. Jag föreslår, att Kungl. Maj:t inhämtar riksdagens medgivande att i avbidan på de förslag, som tekniska skolutredningen kan komma att framlägga, meddela statsbidrag till heltidskurser vid kom­ munala tekniska skolor efter de grunder, som föreslås gälla för centrala liandelskurser och andra övervägande teoretiska heltidskurser. I avsak­ nad av lönebestämmelser för lärare vid de tekniska skolorna bor stats­ bidrag till lärarlöner tills vidare beräknas efter löneklass 26 för 1 Va lärare per avdelning. Detta förslag bygger på samma beräkningsgrund som jag på grundval av de sakkunnigas förslag kommit fram till för handelskurser vid lokala yrkesskolor. Om riksdagen bifaller Kungl. Maj:ts förslag, har jag för avsikt att uppdraga åt överstyrelsen för yrkesutbildning att ompröva elevavgifterna vid ifrågavarande tekniska skolor i syfte att om möjligt fastställa lägre avgifter än de nu gällande. — Jag har redan tidigare framhållit, att centrala bidragsgrunder bör gälla för centrala hantverkskurser Också i detta fall bör utgångspunkten —i enlighet med de sakkunni­ gas förslag — vara det årliga bidraget till teoretiska heltidskurser. Löne­ kostnaden bör beräknas efter 1% lärare per avdelning i löneklass 26. Bi­ draget bör utgå med det antal 39-delar av årsbidraget, som hantverkskursen omfattar veckor. Till heltidsavdelningar vid lokala yrkesskolor före­ slår jag statsbidrag med dels 78 procent av en beräknad normallönekostnad, dels visst belopp till övriga kostnader, olika för olika näringsgrenar. Jag vill ej ta ställning till eller söka påverka lönerna vid yrkesskolorna. Det statsbidragssystem, som jag — bland annat med ledning av rådande be­ stämmelser vid de centrala verkstadsskolorna — nu föreslår, bygger pa en viss normallönekostnad per avdelning. Vid beräkningen av denna normal­ lön utgår jag från i stort sett samma löneklasser, som de sakkunniga an­ sett sig böra göra, men vill betona att jag icke därigenom tagit nagon ställ­ ning till vilka lönegrader, som bör anses rimliga för olika lärarkategorier. De sakkunniga räknade med V/> lärare per avdelning. Undersökningar och uppskattningar, som företagits inom departementet, leder cmelleitid till 1% lärare som en mera korrekt avrundning än V/> lärare. I vissa avdel­ ningar kan visserligen detta tal bli val lagt genom elevernas uppdelning på skilda ämnen eller i grupper. Men felet torde till stor del uppvägas av möjligheterna till samundervisning i andra fall. I avdelningar för industri

94 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

Som villkor för att statsbidrag till heltidsavdelningar efter de grunder jag nu föreslagit skall kunna utgå bör — utöver de allmänna villkoren be­ träffande undervisningens ordnande, lärarnas kompetens samt beskaffen­ heten av lokaler och undervisningsmateriel — gälla, dels att de regler för läsår och arbetsvecka tillämpas, som jag i det föregående föreslagit, dels att vederbörande avdelning vid igångsättandet har lägst det antal elever, som angivits i kungl. brev den 20 juni 1945 med senare ändringar. Om de föreslagna grunderna för statsbidrag till heltidskurser vid lokala yrkesskolor vinner riksdagens bifall, kommer statsbidraget till sådana e nskilda skolor, som åtnjuter statsbidrag efter samma grunder som kommunala yrkesskolor, automatiskt att utgå efter de nya grunderna. Jag vill föreslå Kungl. Maj:t att begära riksdagens bemyndigande att företa en motsvarande höjning av statsbidraget till de enskilda yrkesskolor, vilka åtnjuter statsbidrag efter särskilda av Kungl. Maj:t fastställda grunder. Statsbidrag till samtliga enskilda yrkesskolor skall utgå ur förslagsanslaget till bidrag till driften av lokala yrkesskolor. Jag anser i likhet med de sakkunniga, att ett visst tillägg sbidrag bör kunna utgå, då allmänbildande undervisning av det slag, som meddelas i klass 9y, anordnas för skolpliktiga elever från enhetsskolan, vilka fullgör det nionde skolaret helt i yrkesskola. Detta bidrag bör avvägas så att det täcker skillnaden mellan det till avdelningen regelmässigt utgående bidra­ get, beräknat per veckotimme efter timtaxan, och 100 procent av tim­ arvodet efter TA 21. Detta t il läggsbidrag bör vara så enkelt beräknat som möjligt. Jag föreslår därför, att det icke ortsgruppsgraderas utan utgår med ett fast belopp, motsvarande medelskillnaden mellan normallönebidraget i ortsgrupp 3 och timarvodet efter TA 21 i samma ortsgrupp. Med utgångspunkt i vad jag sålunda förordat föreslår jag, att för allmänbil­ dande undervisning av nyssnämnt slag i kurser för industri-hantverk och husligt arbete vid centrala yrkesskolor samt i andra fall, då bidrag i kurser av nu nämnt slag utgår till hela lönekostnaden, tilläggsbidrag skall utgå med 60 kronor per veckotimme. I handelskurser och andra övervägande teoretiska kurser vid centrala yrkesskolor och eljest, då bidrag till lärarlöner i sådana kurser utgår med 100 procent, erfordras icke tilläggsbidrag. Vid lokala yrkesskolor bör — då statsbidrag till lärarlöner utgår med 78 pro­ cent av kostnaden — i kurser för industri-hantverk och husligt arbete utgå ett tilläggsbidrag om 160 kronor per veckotimme för allmänbildande under­ visning åt skolpliktiga enhetsskolelever och i kurser för handel samt andra övervägande teoretiska heltidskurser ett tilläggsbidrag om 110 kronor per veckotimme för sådan undervisning. En förutsättning för att tilläggsbidrag av detta slag skall kunna utga bör vara, att antalet elever i kursen är minst 12.

. Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att statsbidrag till driften av inbyggda företagsskolor och -kurser skall kunna utgå ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 95

endast såsom nu är fallet till sådana skolor för industri-hantverk utan ock­ så till skolor för handel och för husligt arbete. Jag anser mig på denna punkt ej kunna följa de sakkunnigas förslag. Även i fortsättningen synes statsbidrag endast böra utgå till inbyggda företagsskolor inom industrioch hantverksområdet. I den mån sådana skolor anordnas som helt en­ skilda skolor och företaget således svarar för både praktisk och yrkesteoretisk undervisning anser jag, att det bör ankomma pa Kungl. Maj:t att bevilja statsbidrag. Om företaget svarar endast för den praktiska utbild­ ningen medan den yrkesteoretiska undervisningen förläggs till en kommu­ nal yrkesskola, bör överstyrelsen för yrkesutbildning såsom hittills ha rätt att medge statsbidrag. Jag har ingenting att invända mot att man därvid tillämpar det av de sakkunniga föreslagna systemet med ett avrundat bi­ dragsbelopp per avdelning, huvudsakligen avseende lärarlönen. Jag före­ slår, att statsbidrag till enskilda företagsskolor, som anordnar såväl prak­ tisk som yrkesteoretisk undervisning, efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall må utgå med högst 13 000 kronor per år och avdel­ ning, under förutsättning att elevantalet i avdelningen uppgår till minst åtta. Om elevantalet understiger åtta, skall bidraget utgå med det antal åttondelar, vartill elevantalet uppgår. Denna reduktionsregel tillämpas för närvarande vid inbyggda verkstadsskolor. Om företaget anordnar endast praktisk utbildning under det att den yrkesteoretiska undervisningen för­ läggs till en kommunal yrkesskola, bör statsbidrag utgå med 11 500 kronor per år och avdelning. Nyss angivna villkor beträffande elevantal och regel för reduktion av bidragsbeloppet bör gälla även i detta fall.

Till driften av r i k s s k o 1 o r har yrkesutbildningssakkunniga föreslagit statsbidrag med 80 procent av de godkända kostnaderna. Jag anser det ej möjligt eller lämpligt att föreslå en generellt verkande regel, innebärande ett så kraftigt bidrag till en grupp av skolor, beträffande vilka erfarenheten hittills är så begränsad. Det bör enligt min mening liksom hittills ankomma på Kungl. Maj:t att efter riksdagens hörande i varje särskilt fall besluta om statsbidrag till riksskolor. För nästa budgetår, beträffande vilket någon särskild undersökning av de nuvarande riksskolomas ekonomi med ut­ gångspunkt i de av mig nu föreslagna nya statsbidragsgrunderna ej kunnat verkställas, torde Kungl. Maj:t få meddela erforderliga beslut om jämk­ ningar i hittills tillämpade grunder.

Statsbidrag till driften av deltidskurser vid såväl kommunala som enskilda yrkesskolor utgår nu med dels ett visst belopp per timme till lärarlöner, dels i regel 50 procent av kostnaderna för underhåll och förbruk­ ning samt nyanskaffning av undervisningsmateriel. Yrkesutbildningssak­ kunniga har föreslagit, att dessa bada skilda bidrag skall sammanslas till ett samlat bidrag per undervisningstimme. Jag finner förslaget lämpligt och ägnat att medföra en önskvärd förenkling. I likhet med de sakkunniga

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

föreslår jag, att statsbidrag till deltidskurser vid centrala, kommunala och enskilda yrkesskolor under överstyrelsens för yrkesutbildning inseende skall utgå med i regel 8 kronor per undervisningstimme. Överstyrelsen bör dock erhålla rätt att efter noggrann prövning medge statsbidrag med högst 12 kronor per undervisningstimme till sådana kurser, som medför särskilt dryga kostnader. Sistnämnda slag av kurser kan vara antingen mera kvalificerade teoretiska kurser, som kräver lärare med adjunktskompetens eller högre kompetens, eller kurser, som medför speciellt höga materielkostnader, t. ex. svetskurser, samt behörighetskurser för elektriska installatörer. I likhet med överstyrelsen för yrkesutbildning anser jag, att någon prövning för eventuellt utbetalande av lägre statsbidrag icke skall behöva komma ifråga. Jag är ej beredd att tillstyrka överstyrelsens för­ slag, att det högre bidraget under alla förhållanden skall utgå till lands­ tingens ambulerande kursverksamhet. Tills vidare anser jag det lämpligare med transportbidrag efter de grunder som medgivits i kungl. brev den 21 maj 1954, alltså med i regel 50 procent av kostnaderna.

Med någon avvikelse från de sakkunnigas förslag föreslår jag, att stats­ bidrag till föreläsningar vid centrala och lokala yrkesskolor skall utgå med 75 procent av de verkliga kostnaderna, dock högst 25 kronor per föreläsning, då föreläsaren ej uppbär rese- eller traktamentsersättning, och högst 50 kronor per föreläsning, då rese- och traktamentsersättning utgår. Som jag redan framhållit, anser jag, att föreläsningar i regel bör anordnas endast i påbyggnads- och fortsättningskurser. Föreläsningar i nybörjarkurser bör således förekomma endast i undantagsfall. Fristående föreläsningar skall kunna anordnas på samma sätt som nu sker. För studiehjälpen föreslår jag oförändrade statsbidragsgrunder.

Utbildningen av egentliga hantverkare bör i så stor utsträckning som är möjligt ske i hantverksföretagen. Det är emellertid förenat med betydande kostnader för de i allmänhet små företagen inom hantverket att åtaga sig att utbilda en lärling. Det är också för närvarande mycket svårt att finna lärlingsplatser hos lämpliga hantverksmästare, trots att staten beviljar statsbidrag till hantverksmästare, som utbildar lärlingar. Statsbidraget per lärling uppgår sedan 1948 till 900 kronor för en minst treårig utbildningstid. Under innevarande budgetår kan 375 bidragsrum beviljas. En av anledningarna till svårigheterna att placera lärlingar för utbildning hos hantverksmästare är med all säkerhet, att de nu utgående bidragen icke anses motsvara de kostnader, som utbildningen medför för mästaren. Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att statsbidraget till hant­ verksmästare, som utbildar lärlingar, skall höjas till 2 500 kronor per lärling för en minst treårig utbildningstid. De sakkunniga har vidare föreslagit, att antalet bidragsrum skall höjas till 1 000 per år. Som ett villkor för bidraget

Kungl. May.ts proposition nr 139 97

skall enligt de sakkunniga gälla, att mästaren medger lärlingen ledighet med bibehållen lärlingslön ett visst antal dagar eller timmar. Överstyrelsen för yrkesutbildning synes mig på ett övertygande sätt ha visat på svårig­ heterna att för närvarande upprätthålla ett sådant villkor. I likhet med överstyrelsen är jag förvissad om att man inom ansvariga hantverkskretsar kommer att fortsätta arbetet på att utarbeta tillfredsställande läroplaner, som bygger på ett samspel mellan praktik och yrkesteori. Därigenom kom­ mer de sakkunnigas syfte att uppnås, utan att statsmakterna går in på frågor, som helst bör lösas genom avtal mellan parterna. Jag avstyrker därför förslaget beträffande det särskilda villkoret. En del av det bidrags­ belopp, som de sakkunniga föreslagit, har avsetts skola täcka mästarens utgifter för lön åt lärlingen under ledighet för yrkesteoretisk undervisning. I och med att detta villkor för bidraget bortfaller, finns icke längre anled­ ning att inräkna en sådan kompensation i bidragssumman. Mot bakgrun­ den av vad jag nu anfört föreslår jag, att statsbidrag till hantverksmästare, som åtar sig att utbilda lärlingar, skall utgå med 1 500 kronor per lärling för en minst treårig utbildningstid. Bidraget bör utbetalas med 800 kronor efter det första utbildningsåret, 400 kronor efter det andra året och 300 kronor efter utbildningstidens slut. I likhet med yrkesutbildningssakkunniga anser jag, att antalet bidragsrum bör ökas. Jag är emellertid icke be­ redd att omedelbart öka antalet så mycket, som de sakkunniga föreslagit, utan vill hellre avvakta och se, vilken efterfrågan bidragen kommer att röna efter en höjning av beloppet. Jag föreslår, att antalet bidragsrum för nästa budgetår ökas med 125 till sammanlagt 500. Höjningen av bidrags­ summan bör gälla endast de bidrag, som beviljas från och med nästa bud­ getår. Yrkesutbildningssakkunniga har föreslagit, att studiebidrag efter samma grunder, som gäller för elever i fleråriga kurser vid yrkesskolor, skulle kunna utgå till lärling hos hantverksmästare utan­ för lärlingens hemort under det första utbildningsåret. Studiehjälp av stats­ medel utgår för närvarande inte på något område till elever, som åtnjuter lön under utbildningstiden. Jag anser det därför icke möjligt att lägga fram ett dylikt förslag, vars konsekvenser på andra områden man nu svårligen kan överblicka. Statsbidrag till utbildning av lärare för yrkesunder­ visningen bör i enlighet med de sakkunnigas förslag tills vidare utgå efter nu gällande grunder. Detta innebär bl. a., att utbildningskapaciteten blir direkt beroende av storleken av det reservationsanslag för ändamålet, som anvisas för varje budgetår. Jag tillstyrker för nästa budgetår det an­ slag, som överstyrelsen för yrkesutbildning begärt och som i runt tal över­ ensstämmer med de sakkunnigas förslag.

7 — Dihang till riksdagens -protokoll 1955. 1 samt. Nr 159

98 Kungl. Maj:ts -proposition nr 139

Yrkesutbildningssakkunniga har slutligen föreslagit vissa förändringar ifråga om statsbidragen till investeringar i y r k e s s k o 1 b y ggnader, elevhem och första uppsättningen stadigva­ rande undervisningsmateriel. Den väsentliga nyheten är här, att statsbidrag föreslås utgå till undervisnings- och administrationslokaler mte endast vid centrala utan också vid lokala yrkesskolor. Jag har tidigare i detta avsnitt anmält, att jag icke kan tillstyrka några nya byggnadsbidrag. Samtliga nuvarande statliga investeringsbidrag bör tills vidare bibe­ hållas oförändrade.

Vid anmälan i detta och de föregående kapitlen av yrkesutbildningssakkunnigas betänkande har jag i stort sett uttalat min anslutning till de sak­ kunnigas olika uttalanden och förslag. Sålunda har jag förordat en väsent­ lig utbyggnad av yrkesskolväsendet under de närmaste femton åren, så att antalet heltidsavdelningar kan beräknas uppgå till omkring 2 000 år 1970. Jag har vidare förordat, att staten skall ställa medel till förfogande så att statsbidragsmässigt möjliggöres, att utbyggnaden kan genomföras med fyra femtedelar under de tio första åren och med en femtedel under de fem återstående åren av femtonårsperioden. I likhet med de sakkunniga har jag icke ansett mig böra föreslå yrkesskolplikt. Såväl inrättandet av yrkesskolor som tillströmningen till sko­ lorna föreslås liksom hittills bero av det enskilda initiativet. Statsmakterna kan därför icke påverka utbyggnaden annat än genom det ekonomiska stöd, som ges åt verksamheten. Jag har vidare föreslagit väsentligt förbättrade statsbidrag till yrkesut­ bildningen, innebärande bland annat, att staten skall svara för omkring 60 procent av driftkostnaderna vid yrkesskolorna samt dessutom för viss del av investeringarna. Jag har därjämte föreslagit, att yrkesskolorna med hänsyn till rekryteringsområde och statsbidragsgrunder skall uppdelas i lokala och centrala yrkesskolor samt riksskolor. Till de förstnämnda skall statsbidrag kunna beviljas av tillsynsmyndigheten, medan Kungl. Maj:t i varje särskilt fall bör besluta om bidrag till de båda sistnämnda slagen av skolor, i vissa fall efter riksdagens hörande. I några fall har jag tillstyrkt bemyndigande för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om statsbidragsgrunder. Vissa grupper av kurser utom de centrala verkstadsskolorna föreslås få stats­ bidrag efter de grunder, som avses komma att gälla för centrala yrkesskolor. Omfattningen av läsår och arbetsvecka bör enligt mitt förslag normaliseras, så att den mera än hittills ansluter sig till förhållandena vid de allmänbil­ dande skolorna. Vissa nya kurstyper bör prövas. En regelbundet återkom­ mande ettårig kurs för sysselsättnings- och arbetsterapeuter föreslås förlagd till Göteborg. Mina förslag i övrigt omfattar både frågor, om vilka riksdagen bör be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 99 sluta, och frågor, som inte kräver riksdagens ställningstagande. Detaljregle­ ringen av de erforderliga bestämmelserna bör få ankomma på Kungl. Maj:t. Under åberopande av vad jag sålunda i skilda hänseenden anfört och föreslagit hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att a) godkänna av mig förordade riktlinjer och normer för dels yrkesutbildningens utbyggnad, dels yrkesskolans arbets­ former, dels samarbetet mellan yrkesskola och näringsliv och dels yrkesutbildningens ledning och administration; b) godkänna av mig förordade ändrade grunder för sta­ tens bidrag till yrkesutbildningen; c) bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de av besluten under a) och b) föranledda författningsföreskrifterna och övriga erforderliga bestämmelser.

VII. Kostnadsberäkningar

(YS:s kap. 19)

1. Förslag och yttranden

A. Yrkesutbildningssakkunniga

Yrkesutbildningssakkunniga har beräknat statsverkets kostnader för ut­ byggnaden av yrkesskolväsendet på följande sätt.

Driftkostnader Heltidskurser (efter full utbyggnad)

Husligt arbete, inkl. lanthushåll (700 avd. ä 13 000 kronor) .. 9 100 000 Summa 44 300 000 Huvudmännens och statsverkets sammanlagda totala kostnad för 2 100 heltidsavdelningar (lanthushållsskoloma inräknade) beräknas till 69 500 000 kronor. Statsverkets andel utgör således närmare 64 procent av totalkost­ naden (YS s. 270). Kostnaderna för en höjning av statsbidraget till den nuvarande heltidsundervisningen i enlighet med de sakkunnigas förslag beräknas till 12 175 000 kronor och kostnaderna för utbyggnaden till 21 125 000 kronor. Stipendier beräknas utgå efter oförändrade grunder. De sakkunniga sam­ manställer statsverkets sammanlagda nuvarande och beräknade kostnader (egentliga driftkostnader och stipendier) för heltidsundervisningen i följan­ de tablå (YS s. 271).

100 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139

Tablå utvisande årskostnaderna för statsverket för utbyggnaden av yrkesskolornas heltidsundervisning i jämförelse med de nuvarande (budgetåret 1952/53) kostnaderna för denna undervisning (avrundade siffror).

Kostnader med av de sakkunniga föreslaget statsbidrag Nuvarande kostnader

I denna kostnad ingar saväl kommunala och enskilda yrkesskolor som centrala verkstadsskolor. För dessa skolor sammanslagna torde det genomsnittliga statsbidraget ligga något lägre än för van­ liga kommunala yrkesskolor.

Deltidskurser Antalet lärartimmar i kurser med deltidsundervisning beräknas under läsaret 1952/53 ha uppgått till omkring 1 150 000 . De sakkunniga anser sig icke kunna beräkna, hur stor ökningen av deltidsundervisningen kan bli. De anger därför kostnadsökningen för statsverket vid en höjning av statsbidra­ get i enlighet med sakkunnigförslaget, men med oförändrad omfattning av undervisningen. Ökningen beräknas på följande sätt. De sakkunniga antar, att av de 1 150 000 deltidstimmarna under budget­ året 1952/53 ungefär en fjärdedel eller 300 000 timmar efter en bidrags­ höjning skulle få statsbidrag med 12 kronor och resten eller 850 000 timmar med 8 kronor. Statsverkets kostnader för deltidsundervisningen skulle så­ ledes enligt förslaget bli (12 X 300 000 + 8 X 850 000=) 10 400 000 kronor. Med oförändrad omfattning av deltidsundervisningen medför förslaget således en kostnadsökning för statsverket av knappt 3 miljoner kronor från 7 500 000 kronor till 10 400 000 kronor (YS s. 272).

Investeringar Statsverkets sammanlagda kostnader under femtonårsperioden beräknas för undervisnings- och administrationslokaler till 100 000 000 kronor och för elevhem till 13 000 000 kronor. Bakom dessa siffror ligger följande be­ räkningar. För de 500 nya heltidsavdelningama inom industri och hantverk kan man, såsom framgår av bilaga 5 a till betänkandet (YS s. 399 ), räkna med en genomsnittlig investeringskostnad av 300 000 kronor per avdelning eller sammanlagt 150 000 000 kronor. Om flera avdelningar av samma slag in­ rättas samtidigt inom en och samma skola, minskar kostnaden per avdel­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 139 103

drag och stipendier) och för vart och ett av de närmaste fem aren därefter med 845 000 kronor; anslagsbehovet för investeringar ökar andra året med 7 650 000 kronor och blir därefter till och med tionde året konstant, eller 9 650 000 kronor mer än anslaget för budgetåret 1954/55 (2 600 000), för att under 11—15 året utgöra 4 825 000 kronor mer än anslaget för 1954/55. Anslaget till studiebidrag och stipendier (YS s. 271) behöver årligen uppräknas, de tio första åren med 440 000 kronor och de därefter följande fem åren med 220 000 kronor. Till lärlingsbidrag åt hantverksmästare beräknas (YS s. 273) 2 500 000 kronor per år mot för närvarande 337 500 kronor, ökning således 2 162 500 kronor. Med hänsyn till utbetalningsgrunderna (YS s. 259) torde det enligt de sakkunniga räcka med att för 1955/56 räkna upp anslaget med 1 090 000 kronor. Ur anslaget borde då även kunna bestridas studiebidrag till lär­ lingar, som utbildas utom hemorten (YS s. 261). Till lärarutbildning m. m. (YS s. 220 ) beräknar de sakkunniga — utöver nuvarande anslag — ett belopp av 255 000 kronor, som bör fördelas med 180 000 kronor på anslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisning­ en och 75 000 kronor på anslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet. Beträffande övriga kostnadsökningar, exempelvis på grund av föreslagen utökning av överstyrelsens för yrkesutbildning personal, har de sakkunniga ej ansett sig böra utföra några beräkningar.

B. Remissyttranden

Endast överstyrelsen för yrkesutbildning och byggnadsstyrelsen har ytt­ rat sig över de sakkunnigas kostnadsberäkningar. Överstyrelsen för yrkesutbildning finner de sakkunnigas beräkningar av driftbidraget stämma tämligen väl med de siffror, som överstyrelsen pa grundval av statsbidragsansökningarna och med tillämpning av de före­ slagna bidragsgrundema kommer fram till för budgetåret 1954/55. Möjli­ gen ligger de sakkunnigas beräkningar något litet i underkant. Till investeringar har överstyrelsen för budgetaret 1955/56 äskat sam­ manlagt 7 700 000 kronor, vilket är avsevärt mer än det av de sakkunniga beräknade beloppet (sammanlagt 4 600 000 kronor). Även anslaget till studiebidrag och stipendier bör enligt överstyrelsen vara något högre än de sakkunniga beräknat. Däremot äskar överstyrelsen till utbildning av lärare ett något lägre belopp än de sakkunniga. Övriga av de sakkunniga gjorda kostnadsberäkningar föranleder inga erinringar från överstyrelsens sida. Byggnadsstyrelsen yttrar sig endast om kostnadsberäkningarna beträf­ fande yrkesskolbyggnader. Styrelsen finner beräkningarna tekniskt mindre väl grundade. Det procentuella tillägget för murar, bjälklag, förbindelse­ leder m. m. borde vara större än de sakkunniga angivit. Likaså finner sty­

106 Kungl. Maj ds 'proposition nr 139

I nvestering sbidrag

Departementschefens förslag Nuva­ Ändamål rande Total kost­ ökning Total Kostnad kostnad nader 1955/56 ökning 1955/56 intill 1970

Centrala yrkesskolor: 2 700000 4 000 000 30 700 000 6 700 000 33 400 000 2 . materiel 13 000 000 (ingår i p. 1 ) 13 000 000 Lokala yrkesskolor: 1 000 000 10 800 000 Summa 3 700 000 4 000 000 53 500 000 7 700 000 57 200 000 1 belastar under innevarande budgetår driftkostnadsanslaget.

aret 1969/70). I tablan redovisas kostnaderna för driften av centrala och lokala yrkesskolor, för studiehjälp, lärlingsbidrag till hantverksmästare, lärarutbildning, yrkespedagogisk reformverksamhet samt för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter. Utbyggnaden har beräknats ske i snabbare takt de tio första åren och långsammare de fem sista åren av den föreslagna utbyggnadsperioden om femton år. Den årliga kostnadsökningen med anledning av heltidsundervisningens utbyggnad blir då under de tio första aren omkring 1 330 000 kronor och under de fem följande åren om­ kring 665 000 kronor. De sakkunniga har beräknat de årliga kostnaderna för heltidsundervisningen efter full utbyggnad till 44 300 000 kronor. Motsvarande siffra enligt mina beräkningar blir 41 500 000 kronor. Kostnadsskillnaden beror dels på att de sakkunniga räknat in lanthushallsskolorna i antalet heltidskurser för huslig undervisning, dels på de olika bidragsgrunderna. Kostnaderna för d e 1 1 i d s k u r s e r har av de sakkunniga beräknats till 10 400 000 kronor, medan motsvarande belopp enligt mina beräkningar blir 12 400 000 kronor. I detta fall beror kostnads­ skillnaden på att antalet deltidskurser ökat, sedan de sakkunniga utförde sina beräkningar. Till investeringar utgår nu bidrag dels till inrättande av centrala verkstadsskolor och sjömansskolor från särskilda anslag för ändamålet, dels till första uppsättningen stadigvarande materiel från driftkostnadsanslagen till kommunala och enskilda yrkesskolor. Det senare bidraget har av överstyrelsen för yrkesutbildning beräknats till omkring en miljon kro­ nor med nuvarande omfattning av verksamheten vid ifrågavarande slag av skolor. Mina beräkningar av de behövliga investeringsbidragen till utbyggnaden av yrkesskolväsendet omfattar dels bidrag till skolbyggnader, första upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 107

sättningen stadigvarande materiel samt elevhem vid centrala yrkesskolor, dels bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel vid lokala yrkesskolor. Det totala investeringsbidraget från och med nästa budgetår till och med budgetåret 1969/70 kommer enligt mina beräkningar att uppgå till 57,2 miljoner kronor, varav 33,4 miljoner kronor till skolbygg­ nader och första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel vid centrala yrkesskolor, 13 miljoner kronor till elevhem vid centrala yrkessko­ lor och 10,8 miljoner kronor till första uppsättningen stadigvarande under­ visningsmateriel vid lokala yrkesskolor. Det förstnämnda beloppet skol­ byggnader och materiel vid centrala yrkesskolor — kan beräknas fördela sig med 23,5 miljoner kronor till byggnader och 9,9 miljoner kronor till materiel. De nuvarande kostnaderna för statliga investeringar vid yrkesskolor samt beräknad kostnadsökning och totalkostnad för detta ändamål med anled­ ning av yrkesskolornas utbyggnad framgår av tablån med rubriken I nvesteringsbidrag. Den totala kostnaden blir enligt mina beräk­ ningar omkring 56 miljoner kronor mindre än enligt de sakkunniga. Skill­ naden beror dels på att jag utgått från andra procentsatser för bidragen till centrala yrkesskolor samt till första uppsättningen stadigvarande un­ dervisningsmateriel vid lokala yrkesskolor, dels pa att jag inte räknat med något bidrag till byggnader vid lokala yrkesskolor, dels slutligen på att den återstående utbyggnaden är något lägre än de sakkunniga beräknat.

VIII. Anslagsberäkningar för budgetåret 1955/56

1. Förslagsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Avlöningar

Anslag Nettoutgift 1 207 000 1 177 657 1954/55 (statsliggaren s. 719) 1 232 000 1 348 000

Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer i sina petita, att anslaget för nästa budgetår höjes med 170 500 kronor till 1 402 500 kronor. Höj­ ningen betingas, förutom av automatiska utgiftsökningar å i runt tal 16 200 kronor, av följande förslag föranledda av ökade arbetsuppgifter a\ såväl administrativ som pedagogisk art: _ 1 ) uppflyttning av ämbetsverkets chef från överdirektör i Cp 17 till generaldirektör i Cp 19, o 2) uppflyttning av eu förste byråingenjörstjänst från Ca 27 till Ca 29

108 Kungl. Maj ds proposition nr 139 (ärenden angående undervisningsmateriel vid skolor för industri och hant­ verk, andra byrån), 3) uppflyttning och ordinariesättning av en förste byråingenjörstjänst från Ce 27 till Ca 29 (lärarutbildningsverksamhet och yrkespedagogisk re­ formverksamhet, femte byrån), 4) ordinariesättning av en förste byråingenjörstjänst i Ce 27 (central upphandling av undervisningsmateriel), 5) en ny förste byråsekreterartjänst i Ca 27 (statsbidrags- och lönefrå­ gor, första byrån), 6 ) en ny konsulenttjänst i Ce 27 i stället för konsulentarvode å 3 100 kronor (hemslöjdsundervisningen, fjärde byrån), 7) förändring av tre amanuenstjänster till byråsekreterartjänster i Ca 25, 8 ) en ny byråingenjörstjänst i Ce 25 (undervisningsplaner, andra byrån), 9) en ny konsulenttjänst i Ce 25 (sömnadsundervisningen, fjärde byrån), 10 ) tva nya amanuenstjänster i den reglerade befordringsgången, 11 ) en ny assistenttjänst i Ce 23 (undervisningsplaner och lärarbehörighet för handel, tredje byrån), 12 ) en ny expeditions vakttjänst i Ce 10 , 13) uppflyttning av en expeditionsvakttjänst från Ca 10 till Ca 11 , 14) tre nya skrivbiträdestjänster i den reglerade befordringsgången. Vidare har överstyrelsen i remissyttrande över yrkesutbildningssakkunnigas förslag hemställt om inrättande av en förste konsulenttjänst i Ce 29 (förlagsverksamhet m.m., femte byrån). Slutligen har såväl överstyrelsen för yrkesutbildning som skolöverstyrelsen i sina remissyttranden föreslagit inrättande av en för de båda ämbetsverken gemensam tjänst, som skulle placeras i överstyrelsen för yrkesutbildning och avse samarbetsfrågor rö­ rande 9 y och annan förberedande yrkesutbildning i den allmänbildande skolan.

Statskontoret anser, att det under p. 1 framställda yrkandet bör behand­ las i ett större sammanhang. Övriga av överstyrelsen framställda förslag avstyrkes med undantag av förslaget om ordinariesättning av en förste byråingenjörstjänst i Ce 27 (p. 4). Statens lönenämnd finner sig icke kunna förorda bifall till förslagen un­ der p. 1 , 2 , 3 och 13. Mot den föreslagna lönegradsplaceringen av den under p. 5 upptagna förste byråsekreterartjänsten har lönenämnden ej riktat nå­ gon erinran. Övriga av överstyrelsen framställda förslag har icke föranlett uttalanden från lönenämndens sida.

Departementschefen. Såsom jag redan i det föregående framhållit, anser jag det nödvändigt, att från och med nästa budgetår vissa förstärkningar göres beträffande överstyrelsens personella resurser. Av skäl, som jag redovisat i samband med frågan om yrkesutbildningens centrala ledning, finner jag mig således böra tillstyrka de personalförstärk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 109

ningar, som överstyrelsen begärt under p. 5, 8 och 11. Jag föreslår alltså, att följande nya tjänster inrättas, nämligen en förste byråsekreterartjänst i Ca 27 för administrativa ärenden (första byrån), en byråingenjörstjänst i Ce 25 för arbetet med undervisningsplaner (andra byrån) samt en assistent­ tjänst i Ce 23 för arbetet med undervisningsplaner och lärar behörighet för handel (tredje byrån). Vidare anser jag mig böra biträda förslaget om inrättande av en konsulenttjänst i Ce 29 för förlagsverksamhet m. m. (femte byrån). Tjänsten är, som jag i det föregående anfört, nödvändig för att överstyrelsen skall kunna påtaga sig arbetet med inventering och — i vissa fall — utarbetande av läroböcker för yrkesundervisningen. För samarbetet mellan skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning i frågor, som rör den förberedande yrkesutbildningen inom den allmänbil­ dande skolan, tillstyrker jag, i anslutning till vad jag tidigare i denna fråga framhållit, inrättande av en förste byråsekreterartjänst i Ce 29, knuten till överstyrelsens för yrkesutbildning första byra. Innehavaren av tjänsten avses skola tjänstgöra i båda överstyrelserna och bör bl. a. vara sekreterare i samarbetsnämnden mellan skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesut­ bildning och arbetsmarknadsstyrelsen. Överstyrelsens under p. 14 framställda förslag anser jag mig böra såtill­ vida biträda, att jag beräknar medel för anställande av ytterligare ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång. Jag ansluter mig vidare till överstyrelsens förslag om ordinariesättning av den under p. 4 upptagna förste byråingenjörstjänsten i Ce 27. Mot bakgrunden av vad jag i det föregående förordat angående utred­ ning om yrkesutbildningens centrala ledning finner jag mig i övrigt icke böra nu räkna med andra ändringar beträffande ifragavarande anslag än sådana, som föranledes av automatiska utgiftsförändringar. I enlighet med av överstyrelsen i samband med beräkningen av de auto­ matiska utgiftsökningarna framlagt förslag torde i anslutning till den reg­ lerade befordringsgången för biträdespersonal fem kontorsbiträdestjänster i Ce 8 böra ordinariesättas i samma lönegrad. Jag beräknar hela avlöningsanslaget för nästa budgetår till 1 348 000 kronor, vilket innebär en höjning med 116 000 kronor. Fördelningen pa oli­ ka poster framgår av avlöningsstaten i efterföljande hemställan. Jag hem­ ställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med tillämpning tills vidare från och med budgetåret 1955/56, vidtaga de änd­ ringar i personalförteckningen för överstyrelsen för yrkes­ utbildning, som föranledes av vad jag i det föregående förordat; b) godkänna följande avlöningsstat för överstyrelsen för yrkesutbildning, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1955/56:

Kungl. Maj.ts proposition nr 139 in

Statskontoret — som med hänsyn till sin inställning till överstyrelsens förslag under avlöningsanslaget avstyrker de höjningsyrkanden, som mo­ tiveras av personalökningar — tillstyrker endast en allmän höjning av anslagsmedlen till övriga expenser med 5 000 kronor.

Departementschefen. Med hänsyn till den ökning av överstyrelsens per­ sonella resurser, som jag tillstyrkt i det föregående, vill jag förorda en viss anslagstilldelning för de ändamål, som anges under p. 2—4 i förestående sammanställning. Jag tillstyrker således, att anslagsmedlen till övriga ex­ penser uppräknas med 5 000 kronor för var och en av nämnda tre punk­ ter. Härutöver tillstyrker jag med hänsyn till belastningen under före­ gående budgetår en allmän ökning av den ifrågavarande delposten med 10 000 kronor. Den begärda personsökaranläggningen anser jag mig där­ emot icke kunna räkna medel till. Då jag i övrigt icke ifrågasätter någon förändring beträffande förevarande anslag, torde detta för nästa budgetår alltså böra höjas med sammanlagt 25 000 kronor till 173 500 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Omkostnader 'för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 173 500 kronor.

3. Reservationsanslaget till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedagogisk reformverksamhet

Anslag Nettoutgift

Som jag redan tidigare anfört, har yrkesutbildning ssakkunniga föresla­ git en ökning med 75 000 kronor av anslaget till yrkespedagogisk reform­ verksamhet. Ökningen föreslås fördelad med 50 000 kronor till framställ­ ning av läroböcker o. dyl. (YS s. 215 f.) och 25 000 kronor till utarbetande av handledningar för yrkesundervisningen m. m. (YS s. 216 f.).

Departementschejen. Av skäl, som jag tidigare redovisat, tillstyrker jag en viss uppräkning av förevarande reservationsanslag. Jag anser dock, att höjningen bör begränsas till 50 000 kronor. För det kommande budgetåret beräknar jag således allt som allt 100 000 kronor till yrkespedagogisk re­ formverksamhet. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t matte föreslå riksdagen att till Överstyrelsen för yrkesutbildning: Yrkespedago­ gisk reformverksamhet för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag av 100 000 kronor.

112 Kungl. Maj:ts -proposition nr 139

4. Förslagsanslag till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor

Under detta anslag föreslås sammanförda de tidigare anslagen till Bidrag till driften av centrala verkstadsskolor, Bidrag till driften av flygmekanikerskolan i Mölndal och Bidrag till driften av sjömansskolor. I enlighet med vad jag i det föregående under kap. VI föreslagit bör dessutom från och med nästa budgetar under nu förevarande anslag beräknas bidrag även till de kommunala tekniska skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örn­ sköldsvik. Bidrag till dessa skolor har tidigare utgått ur anslaget till Un­ derstöd åt kommunala yrkesskolor och även redovisningsmässigt förts in under nämnda anslag. Det är därför svårt att exakt angiva, hur stora anslagsbelopp, som sammanlagt utgått under det gångna budgetåret och be­ räknas utgå under innevarande budgetår till de ändamål, som nu föreslås bli tillgodosedda under ett gemensamt anslag till bidrag till driften av centrala yrkesskolor. Ett försök att uppskatta de ifrågavarande beloppen har dock gjorts inom ecklesiastikdepartementet med ledning av uppgifter från överstyrelsen för yrkesutbildning, och resultatet av detta försök har blivit följande:

För budgetaret 1955/56 har vid försöket med enahanda utgångspunkter beräknats ett medelsbehov under det nya anslaget av ungefär 9 000 000 kronor. Därvid har hänsyn tagits till de av mig i det föregående föreslagna ändrade statsbidragsgrunderna. Överstyrelsen för yrkesutbildning bygger i sina anslagsäskanden för nästa budgetår på de nu gällande statsbidragsgrunderna och föreslår för de nämn­ da ändamålen anslag om sammanlagt ungefär 6 700 000 kronor.

Departementschefen. Jag utgar från att statsbidragsgrunderna för cen­ trala yrkesskolor skall gälla centrala verkstadsskolor, sjömansskolor, kom­ munala tekniska skolor med heltidsundervisning samt flygmekanikerskolan i Mölndal. Jag har i statsverkspropositionen föreslagit, att driftbidragen till alla dessa skolor hädanefter skall bestridas från ett förslagsanslag, beteck­ nat Bidrag till driften av centrala yrkesskolor. Från detta anslag bör även bestridas statsbidrag till centrala hantverkskurser, under förutsättning att kurserna anordnas av landsting eller primärkommun. I anslutning till. de beräkningar rörande det antagliga medelsbehovet un­ der det nya anslaget, som utförts i ecklesiastikdepartementet, beräknar jag den erforderliga anslagssumman för nästa budgetår till 9 000 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 113

att till Bidrag till driften av centrala yrkesskolor för bud­ getåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 9 000 000 kro­ nor.

5. Förslagsanslag till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor

Under detta anslag föreslås sammanförda de tidigare anslagen till Under­ stöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning och Understöd åt en­ skilda anstalter för yrkesundervisning. Från dessa anslag har dock undantagits de medel, som beräknats utgå såsom bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel. Anslagsändringen, som delvis avise­ rats redan i statsverkspropositionen, har blivit en naturlig följd av de ändrade statsbidragsgrunder, som jag under kap. VI föreslagit och som bland annat innebär, att särskilda bidrag icke längre skall utgå till komplet­ tering, underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel. Tidigare har samma bidragsprocent gällt såväl för första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel som för komplettering, underhåll och förbrukning av undervisningsmateriel. Ett försök har i ecklesiastikdepartementet gjorts att beräkna, hur stort ett anslag till bidrag till driften av lokala yrkessko­ lor skulle ha behövt vara under budgetåren 1953/54 och 1954/55 och kan beräknas behöva bli under budgetåret 1955/56, om anslaget skulle omfatta de angivna anslagen med undantag av däri ingående belopp till första upp­ sättningen stadigvarande undervisningsmateriel samt till driften av de kommunala tekniska skolorna i Hässleholm, Katrineholm och Örnskölds­ vik. Resultatet av försöket har blivit följande:

» 1954/55 15 300 000 » 1955/56 29 800 000 För budgetåret 1955/56 har därvid hänsyn tagits också till de av mig föreslagna nya statsbidragsgrunderna. Överstyrelsen för yrkesutbildning har med utgångspunkt i nu gällande statsbidragsgrunder för nästa budgetår äskat sammanlagt 18 600 000 kro­ nor som bidrag till driften av kommunala och enskilda yrkesskolor. De enskilda yrkesskolorna är i statsbidragshänseende uppdelade i två grupper, A och B. A-skolorna åtnjuter bidrag efter samma grunder som de kommu­ nala yrkesskolorna. B-skoloma åtnjuter statsbidrag efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall med för varje skola fastställt maximibelopp. Utöver de bidrag, som enligt grunderna för bidrag till kommunala yrkes­ skolor tillkommer A-skolorna, utgår till vissa av dessa skolor särskilda tilläggsbidrag. Dessa skolor och tilläggsbidrag är för närvarande: Sveriges urmakareförbunds yrkesskola i Borensberg 12 000 kronor, Fredrika Bre- 8 — Bihang till riksdagens 'protokoll 1055. 1 saml. Nr ISO

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

mer-förbundets skola för kvinnlig yrkesutbildning 23 000 kronor, Bröderna Påhlmans handelsinstitut 25 000 kronor och Filip Holmqvists handelsinsti­ tut 20 000 kronor. Överstyrelsen har hemställt om dylikt tilläggsbidrag till ytterligare två skolor, nämligen Kristinehamns praktiska skolas yrkesavdelningar med 5 000 kronor och Stockholms hemsysterskola med 10 000 kronor.

Departementschefen. Om Kungl. Maj:ts förslag till nya statsbidragsgrunder vinner riksdagens bifall, kommer statsbidraget till samtliga skolor, som nu åtnjuter bidrag efter de grunder, som gäller för kommunala yrkes­ skolor, att höjas. Däremot påverkas icke automatiskt bidragen till de en­ skilda B-skolorna. Det är emellertid naturligt och synnerligen rimligt, att den allmänna höjningen av statsbidragen till yrkesutbildningen också får återverkan för B-skoloma. Därest riksdagen ej riktar någon erinran här­ emot, torde därför Kungl. Maj:t få anses ha bemyndigande att besluta om en högst motsvarande höjning av bidragen till de enskilda B-skoloma. Innan erfarenhet vunnits av hur de nya bidragsgrunderna kan kom­ ma att verka för de olika skolorna är det svårt att avgöra, om tilläggs­ bidrag i fortsättningen bör utgå till vissa enskilda skolor. Jag föreslår, att bemyndigandet för Kungl. Maj:t att bevilja tilläggsbidrag till fyra namn­ givna skolor får gälla tills vidare, i avvaktan på närmare erfarenhet av de nya statsbidragsgrundemas inverkan på skolornas ekonomi. Däremot kan jag icke tillstyrka, att Kungl. Maj:t nu inhämtar bemyndigande att be­ vilja tilläggsbidrag till några nya skolor. Med anledning av vad jag sålunda anfört och med hänvisning till Kungl. Maj:ts förslag om nya statsbidragsgrunder och mina därpå byggande kost­ nadsberäkningar uppskattar jag medelsbehovet för nästa budgetår under nu förevarande anslag till 29 800 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Bidrag till driften av lokala yrkesskolor för bud­ getåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 29 800 000 kronor.

6. Förslagsanslag till Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor

Under detta anslag föreslås sammanförda de tidigare anslagen till Bidrag till inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. och Bidrag till inrättande av sjömansskolor samt dessutom den del av anslagen till Understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning och Understöd åt enskilda an­ stalter för yrkesundervisning, som utgått såsom bidrag till första uppsätt-

Kungl. Majds proposition nr 139 115

ningen stadigvarande undervisningsmateriel. Det är svårt att exakt be­ räkna de sistnämnda beloppen. Därest de emellertid approximativt upp­ skattas till ungefär 1 000 000 kronor per år, har i statliga bidrag till bygg­ nadsarbeten in. m. vid yrkesskolor anslagits 3 150 000 kronor för budget­ året 1953/54 och 3 700 000 kronor för budgetåret 1954/55. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sina anslagsäskanden för nästa budgetår hemställt om 5 000 000 kronor till bidrag till inrättande av centra­ la verkstadsskolor och om 1 700 000 kronor till bidrag till inrättande av sjömansskolor. Till stöd härför har överstyrelsen anfört i huvudsak föl­ jande. Under budgetåret 1953/54 tilldelade Kungl. Maj:t statsbidrag till inrät­ tande av centrala verkstadsskolor med sammanlagt 7 260 000 kronor. En del av dessa tilldelade medel beräknas bli uttagna under innevarande bud­ getår, men huvudparten beräknas utgå under budgetåret 1955/56. Av det äskade beloppet till inrättande av sjömansskolor beräknas högst 1 240 000 kronor utgå till Göteborgs stad såsom bidrag — utöver redan beviljade 100 000 kronor — till ombyggnad av fyrmastade barken »Viking» samt till anskaffande av första uppsättningen stadigvarande undervisningsmate­ riel, inventarier och inredning för barkens iordningställande som sjömans­ skola med undervisningslokaler och elevhem. Resten av anslagssumman beräknas utgå till Stockholms stad för byggnadsarbeten, första uppsätt­ ningen stadigvarande undervisningsmateriel samt inventarier och inred­ ning av sjömansskola. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i underdånig framställning den 28 april 1954 hemställt dels om medgivande för Stock­ holms stad att inrätta en sjömansskola med högst tre utbildningslinjer, dels ock om statsbidrag med sammanlagt högst 555 700 kronor till inrättande av skolan. — Överstyrelsen har vidare aviserat vissa, arbeten vid sjömansskolan i Hälsingborg men icke beräknat medel härtill för nästa budgetår.

Departementschefen. Med hänsyn till de ökande ungdomsårskullarna och den även av andra anledningar ökande efterfrågan på skolmässig yr­ kesutbildning är det angeläget, att de centrala verkstadsskolorna utbygges. .lag vill därför tillstyrka, att medel till bidrag till inrättande av centrala verkstadsskolor beräknas erforderliga för nästa budgetår i den omfattning överstyrelsen föreslagit eller med i runt tal 5 000 000 kronor. Vidare till­ styrker jag, att utöver tidigare beviljade 100 000 kronor högst 1 240 000 kronor får utgå under nästa budgetår för byggnadsarbeten in. m. vid sjömansskolan i Göteborg. Frågan om erkännande av en sjömansskola i Stockholm kommer att behandlas av Kungl. Maj:t i annat sammanhang. Jag beräknar, att statsbidrag till inrättande av skolan kommer att utgå redan under nästa budgetår. Slutligen beräknar jag, mycket approximativt, att bidrag till första uppsättningen stadigvarande undervisningsmateriel vid lokala yrkesskolor kommer att utgå med 1 000 000 kronor under bud­ getaret 1955/56. På grund av vad jag sålunda anfört och tillstyrkt beräknar jag det för nästa budgetår erforderliga beloppet av nu förevarande förslagsanslag till

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

i runt tal 7 700 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Bidrag till byggnadsarbeten m. m. vid yrkesskolor för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 7 700 000 kronor.

7. Reservationsanslag till Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter

Anslag till utbildning av sysselsättnings- och arbetsterapeuter har hittills utgått från riksstatens elfte huvudtitel. För innevarande budgetår utgör anslaget 72 500 kronor (statsliggaren s. 1044), varav 51 000 kronor till andra årskursen av den tvååriga utbildningskursen vid Slöjdföreningens skola i Göteborg och 21 500 kronor till en kompletteringskurs. Den omlägg­ ning av utbildningen, som Kungl. Maj:t i det föregående (se kap. III, avd. 3 C och 6 ) på mitt förslag tillstyrkt från och med hösten 1955, innebär bland annat, att medel till den ordinarie utbildningen av sysselsättningsoch arbetsterapeuter i fortsättningen skall anvisas under åttonde huvud­ titeln. Överstyrelsen för yrkesutbildning har i sina kostnadsberäkningar för en terapeututbildning av den omfattning och utformning, som Kungl. Maj :t nu tillstyrkt, angivit de årliga kostnaderna till 70 000 kronor, varav 13 000 kronor till stipendier.

Departementschefen. Mot överstyrelsens beräkningar av kostnaderna för nästa budgetar för den av Kungl. Maj:t tillstyrkta utbildningen av sys­ selsättnings- och arbetsterapeuter har jag icke funnit anledning till erinran. Kostnaderna för studiebidrag och stipendier åt eleverna, beräknade till 13 000 kronor för nästa budgetår, bör bestridas ur anslaget till Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor (se nästa anslagspunkt). De egent­ liga kurskostnadema, 57 000 kronor, skall bestridas från förevarande reser­ vationsanslag, vilket därför för nästa budgetår bör uppföras med nämnda belopp. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Kurs för utbildning av sysselsättnings- och arbets­ terapeuter för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservations­ anslag av 57 000 kronor.

8. Förslagsanslag till Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkesskolor

Anslag Nettoutgift 6 304 369 1954/55 (statsliggaren s. 737) 6 500 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 117

Ur detta förslagsanslag — som för närvarande har rubriken kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Studiebidrag och stipendier åt elever — skall bestridas kostnaderna för studiebidrag och stipendier dels till elever vid centrala och lokala yrkesskolor enligt bestämmelserna i kun­ görelsen 1953: 532, dels till elever vid förberedande kurser vid vissa semina­ rier (kungörelsen 1953: 530, 5 kap.) och vid tandsköterskeskolor (kungl. brev den 25 september 1953). Överstyrelsen för yrkesutbildning har med anledning av den starka ök­ ningen av antalet elever i yrkesskolornas heltidskurser hemställt om höj­ ning av anslaget för nästa budgetår med 500 000 kronor till 7 000 000 kronor.

Departementschefen. Jag biträder överstyrelsens förslag, att förevarande anslag med hänsyn till beräknad ökning av antalet studiehjälpsberättigade elever för nästa budgetår höjes med 500 000 kronor till 7 000 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Studiebidrag och stipendier åt elever vid yrkes­ skolor för budgetåret 1955/56 anvisa ett förslagsanslag av 7 000 000 kronor.

9. Reservationsanslaget till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen

Anslag . Nettoutgift

Detta reservationsanslag är i första hand avsett till bestridande av kost­ naderna för utbildning av lärare för industri och hantverk, vissa lärare vid högre tekniska läroverk samt handelslärare, allt i enlighet med av che­ fen för ecklesiastikdepartementet i propositionen 1949:167 förordade rikt­ linjer. Ur anslaget bestrides även kostnader för utbildning och fortbildning i viss omfattning av yrkeslärare inom det husliga arbetsområdet. Allmänna bestämmelser för ifrågavarande utbildning har meddelats av Kungl. Maj:t genom beslut den 20 januari 1950 och den 4 september 1953 (se statsligga­ ren s. 744). Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer, att anslaget för nåsta bud­ getår höjes med 152 000 kronor till 532 000 kronor. Överstyrelsen beräknar därav till utbildning och fortbildning av lärare för industri och hantverk 268 000 kronor, till förra delen av en kurs för lärare vid högre tekniska läroverk 28 000 kronor, till utbildning och fortbildning av lärare inom han­ deln 116 000 kronor samt till utbildning och fortbildning av lärare inom det husliga området 120 000 kronor.

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 139

Departementschefen. Jag har i det föregående tillstyrkt, att överstyrel­ sen för yrkesutbildning erhåller medel för att under nästa budgetår an­ ordna två grundläggande pedagogiska kurser, vardera för ett 30-tal indu­ stri- och hantverkslärare och ett 15-tal handelslärare, således sammanlagt omkring 90 läraraspiranter för industri—hantverk och handel. Utöver denna kursgivning synes lärarutbildning böra komma till stånd i huvudsak enligt överstyrelsens förslag i anslagsframställningen. I avvaktan på resul­ tatet av 1953 års lärarinneutbildningskommittés arbete bör också enligt min mening medel till viss utbildning och fortbildning av lärare inom det husliga området alltjämt utga ur förevarande anslag. Jag beräknar i likhet med överstyrelsen det för nästa budgetar erforderliga anslagsbeloppet till 532 000 kronor, vilket innebär en höjning med 152 000 kronor. Jag hem­ ställer alltsa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen för budgetåret 1955/56 anvisa ett reservationsanslag av 532 000 kronor.

10, Förslagsanslaget till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare

Anslag Nettoutgift 300 000 335 767 1954/55 (statsliggaren s. 741) 310 000

Under innevarande budgetår får överstyrelsen för yrkesutbildning be­ vilja understöd för utbildning av högst 375 hantverkslärlingar. Understödet utgår med 900 kronor och utanordnas med 400 kronor efter toista utbildningsåret, med 200 kronor efter andra utbildningsåret och med 300 kronor etter utbildningens slut. Även för fortsatt utbildning av lärling, som erhållit undervisning i högst två årskurser vid verkstadsskola, kan un­ der vissa förutsättningar understöd utgå. Utbildningen står under tillsyn av överstyrelsen för yrkesutbildning med biträde av lärlingsombud, som av överstyrelsen förordnas till ett antal av högst två för varje lärling. Till lär- Jingsombud utgår ersättning med 20 kronor per lärlings utbildningsår och, därest lärlingsombud är bosatt å annan ort än den, där utbildningen äger rum, även resekostnadsersättning enligt klass III allmänna resereglementet samt traktamente av 10 kronor per dag för resor i den omfattning överstyrelsen må föreskriva. _ Överstyrelsen för yrkesutbildning hemställer för nästa budgetår om höj­ ning av anslaget med 40 000 kronor till 350 000 kronor, varav 290 000 kro­ nor till bidrag åt mästare och 60 000 kronor till ersättningar åt lärlingsom­ bud för kontroll av utbildningen. Ökningen från föregående budgetår är av automatisk karaktär, betingad av sättet för utbetalningen av bidragen. Antalet bidrag förutsättes vara oförändrat 375 .

Kungl. Maj:ts proposition nr 139 119

Departementschejen. Jag har i det föregående (kap. VI) föreslagit, att antalet bidrag till hantverksmästare för lärlingsutbildning skall ökas till 500 för nästa budgetår. Vidare har jag föreslagit, att varje bidrag skall utgå med sammanlagt 1 500 kronor, att utbetalas med 800 kronor efter första utbildningsåret, 400 kronor efter andra utbildningsåret och 300 kronor efter utbildningstidens slut. Om dessa förslag bifalles, medför de dock, med hän­ syn till sättet för utbetalning av lärlingsbidragen, icke behov av ökade an­ slagsmedel förrän från och med budgetåret 1956/57. Överstyrelsen för yrkes­ utbildning har emellertid beräknat en automatisk anslagsökning för nästa budgetår med 40 000 kronor. Mot denna beräkning har jag icke funnit anled­ ning till erinran. Anslaget bör alltså för nästa budgetår höjas med 40 000 kro­ nor till 350 000 kronor. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riks­ dagen att till Främjande av praktisk lärlingsutbildning hos hantverksmästare för budgetåret 1955/56 anvisa ett för­ slagsanslag av 350 000 kronor.

Vad departementschefen sålunda under VI samt VIII: 1—10 hemställt, däri statsrådets övriga ledamöter instäm­ mer, bifaller Hans Maj:t Konungen samt förordnar, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Margaretha Blennow