Skolväsendets lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

Ex* «A

t>

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955: 31

Ecklesiastikdepartementet

»fasa rrgfl

Mr

SKOLVÄSENDETS LOKALA OCH REGIONALA LEDNING SAMT

LÄRARTILLSÄTTNINGEN BETÄNKANDE AVGIVET AV 1 9 5 1 ÅRS SKOLSTYRELSEUTREDNING

Stockholm

Statens offentliga utredningar 1955 Kronologisk förteckning

1. L a s om jordbrukskasserörelsen m. m. Kihlström. 160 8. Jo. 2. Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. ldun. 280 s. H. 3 o. 4. Nordiska post- och teletaxor. Idun. 37 s. U. 6. Prissättningen på jordbrukaprodukter. Bilaga 1. Marcus. 101 s. J o . 6. Vattenvården. Haeggström. 133 s. J o . 7. Det mindre jordbrukets möjligheter att uppnå hättre lönsamhet Berlingska Boktryckeriet, Lund. 402 s. J o . 8. Tvätt. Kihlström. 868 s. S. 9. F r å g a n om statsinlösen av stamaktierna i LKAB. Marcus. 181 8. Fi. 10. Vid.yftiga rättegångar. Norstedt. 72 s. J a . 11. Psykologisk utbildning och forskning. Idun. 324 8. E. 12. Rationalisering av sjukhusdriften. Kihlström. 283 8. I. 13. Utlandstransaktionerna och den svenska ekonomin. Av B. Metelius. Idun. 245 s. F i . 14. Yrkesskolornas handelsundervisning m. m. Marcus. 489 s . E . 15. Detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kopparbergs och Gävleborgs län. Kihlström. 47 s. K. 16. Pris och prestation i handeln. Idun. 478 s. H . 17. Sekretessen vid förundersökning i brottmål. Kihlström. 92 s. I. 18. Undersökningar rörande små avloppsreningsanläggningar. Victor Petterson. 105 s. I. 19. Administrativt rättsskydd. Kihlström. 104 s. J u . 20. Det döva barnets språk- och talutveckling. Idun. 88 8., 2 pl. E. 21. Tekniska skolutbildningen. Idun. 592 s. E. 22. Detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. Kihlström. 60 s. K. 28. Busslinjeutredningen. 2. Betänkande rörande översyn av vissa bestämmelser i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. jämte förslag till lag angående företag, som driva yrkesmässig trafik med omnibus. Katalog och Tidskriftstryck. 142 s. K. 24. Ny bagerilag. Arbetetidsutredningens betänkande. 6. Beckman. 98 s. S. 25. Finanspolitikens ekonomiska teori. Hseggström. 403 s. F i . 26. Flygfotogrammetrisk verksamhet. Gummesson. 216 s., 6 kartor. Jo. 27. Förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m. Norstedt. 264 s. S. 28. Samlingslokaler. Beckman. 190 s., 14 s. pl. S. 29. Samhället och barnfamiljerna. Idun. 294 s. S. 30. Tjänstebostäder. Idun. 266 s. C. 81. Skolväsendets lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen. Kihlström. 582 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ftr tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelseboksttäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - • ecklesiastikdepartementet, J o . — jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1955:31 Ecklesiastikdepartementet

SKOLVÄSENDETS LOKALA OCH REGIONALA LEDNING SAMT

LÄRARTILLSÄTTNINGEN BETÄNKANDE AVGIVET AV 1951 ARS SKOLSTYRELSEUTREDNING

EMIL K I H L S T R O M S TRYCKERI A K T I E B O L A G STOCKHOLM 1955

j "'•"•••

Innehåll Skrivelse

till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl. Ecklesiastikdepartementet

11 Inledning Kap. 1. Utredningsuppdraget

16 Avdelning I. Skolväsendets lokala ledning Kap. 2. Historik

och nuvarande

förhållanden

Folkskoleväsendet Historik Folkskoleväsendets ställning i kommunalrättsligt hänseende Folkskolestyrelsens nuvarande organisation och uppgifter De högre kommunala skolorna Historik Lokalstyrelsens nuvarande organisation och uppgifter De kommunala yrkesskolorna Handelsgymnasierna De allmänna läroverken Historik Lokalstyrelsens nuvarande organisation och uppgifter 1952 års provisoriska lag om särskild skolstyrelse i vissa fall Tillkomst och innehåll Tillämpning och erfarenheter Kap. 3. För flera skolformer

gemensam

. . . . . . . .

lokal styrelse

Tidigare principdiskussion Utredningen Allmänna synpunkter Den gemensamma skolstyrelsen och olika skolformer Kap. 4. Skolstyrelsens

uppgifter

Tidigare diskussion Utredningen En ny skolstyrelses kompetensområde Decentralisering till skolstyrelsen av vissa ärendegrupper Vissa ändringar i arbetsfördelningen mellan skolstyrelse och skolledare

23 23 25 26 29 29 31 33 34 35 35 36 37 37 39 41 *1 43 43 47 53 53 53 53 54 61

De allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning Inledning Nuvarande förhållanden Överförande av läroverkens ekonomiska förvaltning till skolstyrelsen Kap. 5. Skolstyrelsens

63 63

64 68

organisation

72 Tidigare diskussion Utredningen Antalet ledamöter Suppleanter Valsätt och mandattid . . . . • Självskrivenhet Kompetenskrav Fackrepresentation i skolstyrelsen Skolledarna Lärarna Annan facklig representation i skolstyrelsen m. m Skolstyrelsens nämnder N ä m n d e r enligt 13 § 1930 års skolstyrelselag Andra n ä m n d e r

72 75 75 7g 77 77 79 82 83 87 90 90 90 95

Kap. 6. Skolväsendels

fackliga

ledning

Nuvarande organisation Folkskoleväsendet Högre kommunala skolor och allmänna läroverk Kommunala skolor för yrkesundervisning De statsunderstödda handelsgymnasierna Skolstyrelseutrcdningens förslag angående studierektor i försöksdistrikt m. m. samt nu gällande provisoriska bestämmelser i ämnet . . . . Skolledarnas nuvarande avlöningsförhållanden Folkskolan Högre kommunala skolor och allmänna läroverk Kommunala skolor för yrkesundervisning De statsunderstödda handelsgymnasierna Tidigare diskussion Utredningen Allmänna synpunkter Den fackliga skolledningens allmänna uppgifter Olika slag av skolledare Behörighet till skollcdartjänst Skolledarnas tjänsteåligganden Skolledarnas undervisningsskyldighet Skolledarnas avlöningsförmåner Statsbidrag till skolledarnas avlöning — Vissa kostnadsberäkningar . . Skolledarnas tjänstebeteckningar Biträdande skolledare Skolledare i de minsta kommunerna Kameral hjälp åt skolledarna Genomförandet av förslagen om den fackliga ledningens organisation

102 102 102 106 108 109 HO 112 112 ]14 115 HG 116 117 117 122 124 136 137 138 141 151 154 157 165 168 172

Avdelning II. Skolväsendets regionala ledning Kap. 7. Nuvarande

förhållanden

180 Högre skolor och yrkesskolor Folkskoleväsendet Domkapitlen Folkskolinspeklionen Länsstyrelserna Försöksverksamhetens regionala samarbetskommittéer Domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsbörda

180 180 180 184 198 199 199

. . . . . . .

Kap. S. Tillbakablick

205 Grunddragen av den regionala organisationens utveckling Äldre reformförslag 1945 års folkskolesakkunniga 1946 års skolkommission m. m 1948 års länsstyrelseutredning Kap. 9. Mellaninstansfrågans

nuvarande

205 207 219 221 221

läge

223 Domkapitlens ställning Begreppet mellaninstans Erfordras mellaninstanser? Kap. 10. Uppgifter

223 223 224

för nya mellaninstanser

230 Inledning Interkommunala samordnings- och planeringsuppgifter Det interkommunala samarbetets omfattning -•.'-'. Formerna för det interkommunala samarbetet Byggnadsfrågor Mellaninstansen som »huvudman» Mellaninstansen som disciplinär myndighet Tjänstefel av lärare och dess påföljder enligt gällande ordning . . . Tidigare reformförslag i ifråga om det disciplinära förfarandet . . Utredningen Besvärsärenden Huvuddragen av gällande bestämmelser om besvär över vissa lokala skolmyndigheters beslut m. m 1945 års folkskolesakkunniga Utredningen Ärenden av löpande natur Kap. 11. Mellaninstansernas

organisation

Konstruktionen Tidigare diskussion Utredningen Allmänna synpunkter Lekmannamedverkan Mellaninstansen och skolinspektionen karaktär

230 231 231 238 246 250 253 253 256 259 265 265 268 271 273 287

v . •— Den

nya

287 287 289 289 291

myndighetens 293

Mellaninstansernas sammansättning Tidigare diskussion Utredningen Antalet ledamöter Sättet att utse ledamöterna Suppleanter, mandattid, ersättningar De geografiska verksamhetsområdena Utgångspunkter vid bestämmandet av folkskolinspektionsområdenas omfattning år 1919 1945 års folkskolesakkunnigas förslag angående mellaninstansområden m. m Utredningen Inledande synpunkter Diskussion av två alternativ —- Utredningens förslag Organisationen i mellaninstansområden med mer än en inspektör . . . Inspektörernas stationering Chefsinspektörer Västmanlands län Övriga län i vilka inspektörstjänster nyinrättas Länen i allmänhet Förste skolinspektörs ställning och lön m. m Inspektörs ledamotskap i mellaninstanser inom län med flera inspektörer Kap. 12. Landstingsfria och övriga större städers instanser 1945 års folkskolesakkunniga Utredningen Kap. 13. Mellaninstansernas

ställning

till nya

305 306 308 308 313 329 330 334 335 337 339 340 341

mellan343 343 346

arbetsformer

349 Arbetsfördelningen inom mellaninstansen Uppgifter för mellaninstansen in pleno Skolinspektörernas uppgifter Den inspekterande verksamhetens omfattning Uppgifter för mellaninstansens sekreterare Experter Sammanträden Antal sammanträden och sammanträdesort m. m Beslutmässighet Besor Arbetstider m. m Kap. Ii. Mellaninstansernas

299 299 300 300 303 304 305

349 350 351 352 354 355 357 357 358 359 360

kanslier

Personal Tidigare förslag till lösning av folkskolinspektörernas biträdesfråga Utredningen Sekreterarens kompetens och löneställning Biträdespersonalens kompetens och löneställning Beräknade lönekostnader för kanslipersonalen

361 .

.

362 362 366 372 375 376

Lokaler och kontorsutrustning Lokaler Utrustning Kap. 15. Nomadskolväsendets

377 377 378

regionala

ledning

380 Nuvarande förhållanden Nomadskolans organisation Nomadskolans ledning 1945 års folkskolesakkunniga m. m Utredningen Kap 16. Organisatoriska ning av utredningens

380 380 382 385 386

åtgärder, som omedelbart bör vidtagas förslag — Övergångsanordningar

Kap. 17. Sammanfattande kostnadsberäkningar rörande ningen, grundade på den 1 juli 1955 utgående löner

med

anled-

den regionala

389 led392

Avdelning III. Lärartillsättningen Kap. 18. Frågans

bakgrund

Kap. 19. Nuvarande

och omfattning

förhållanden

vid tillsättning

394 av lärare m. m

Tillsättningsförfarandet Folkskolan Fortsättningsskolan Kommunal yrkesskola De högre kommunala skolorna De allmänna läroverken Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola Befordringsgrunder Folk- och småskollärartjänst Lärartjänst vid fortsättningsskola Lärartjänst vid kommunal yrkesskola Tjänst i läroämnen vid högre kommunal skola Tjänst i läroämnen vid allmänt läroverk Övningslärartjänst Meritvärderingsnormer Förfarandet vid tillsättning av statstjänstemän i allmänhet m. m. . »Förtjänst och skicklighet» Kap. 20. Skolkommissionens Kap. 21. Kommunalt

inflytande

förslag m. m vid vissa tjänstetillsättningar

Kap. 22. Krav på tillsättningsförfarandet Urvalsprinciper Tekniska krav

.

.

397 397 399 399 399 400 401 402 403 403 403 403 403 404 405 406 408 410 421 429 429 431

Kap. 23. I vilken mån kan de i kap. 22 uppställda munal tillsättning?

kraven tillgodoses

vid kom435

Erfarenheter av det nuvarande systemet för tillsättning av folkskollärare Erfarenheter av det nuvarande systemet för tillsättning av lärare vid de högre kommunala skolorna Kap. 24. Utredningens

435 436

förslag

439 Ordinarie lärare Inledning Urvalsprinciperna Tillsättningsproceduren Grunddragen av förfarandet Möjligheten att söka flera tjänster samtidigt Tillsättning av tjänster i 29 lönegraden Sammanfattande synpunkter Icke-ordinarie lärare Skolledare

439 439 442 44^ 448 451 453 456 459 463

Avdelning IV. Stockholm Nuvarande förhållanden Tidigare förslag m. m Utredningen

467 475 475

Sammanfattning

av utredningens

förslag

Särskilt

av ledamöterna

Flinck

yttrande

483 och Johnsson

495 Bilagor Författningsförslag

1. Förslag till skolstyrelselag jämte specialmotivering

2. Förslag till bestämmelser angående tillämpningen av skolstyrelselagen

3. Förslag till disciplinbestämmelser för lärare vid kommunal skola

.

.

4. Förslag till ä n d r a d lydelse av § 197 läroverksstadgan

5. Förslag till instruktion för länsskolnämnderna

6. Förslag till indelning av landet i skolinspektionsområden

7. Utkast till bestämmelser om tillsättning av vissa lärare och skolledare

543 Övriga bilagor

8. Tabell över de kommuner, vars invånarantal understiger 10.000 och i vilka högre skolor finns

9. Tabell med vissa uppgifter rörande de nuvarande folkskolinspektionsområdena och länen

10. Tabell med vissa uppgifter rörande en indelning av landet i 43 mellaninstansområden

11. Tabell med vissa uppgifter rörande den av utredningen föreslagna indelningen i skolinspektionsområden

12. Sammanställning av föreslagen personal, lokaler m. m. för mellaninstanskanslierna

13. Mellaninstanskansliernas möbelutrustning

14. Promemoria angående meritvärdering vid tillsättning av adjunktstjänster i 27 lönegraden

15. Karta A. Nuvarande indelning i 51 folkskolinspektionsområden IG. Karta B. Indelning i 43 mellaninstansområden 17. Karta C. Av utredningen föreslagen indelning i skolinspektionsområden

F ö r e k o m m a n d e förkortningar Arf Arö Fst

övnlärst

Avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948 (nr 437). Avlöningsreglemcntet för övningslärare den 9 juni 1950 (nr 386). Förnyade stadgan den 26 september 1921 (nr 604) ang. folkundervisningen i riket (Folkskolestadgan). Stadgan den 16 september 1918 (nr 1001) för fortsättningsskolan (Fortsättningsskolestadgan). Förnyade stadgan för rikets allmänna läroverk den 17 mars 1933 (nr 109) i lydelse jämlikt KK 1954:650 (Läroverksstadgan). Förnyade stadgan för högre folkskolor den 7 juni 1934 (nr 248). Stadgan för kommunala flickskolor den 24 september 1928 (nr 426). Stadgan för kommunala mellanskolor (kommunala realskolor) den 2 juni 1933 (nr 345). Stadgan för övningslärare den 2 juni 1950 (nr 376).

Dk SÖ öfy

Domkapitel. Skolöverstyrelsen. Överstyrelsen för yrkesutbildning.

Forlsskst Lvst StHf StKf StKr

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Ecklesiastikdepartementet

Genom nådigt beslut den 29 juni 1951 bemyndigades chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för utredning av vissa frågor rörande enhetsskolans ledning och lokala organisation m. m. ävensom i den utsträckning så funnes påkallat, utse sekreterare och experter åt de sakkunniga. Med stöd av ovannämnda bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet Hildur Nygren samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim, folkskolinspektören i Malmö skoldistrikt, numera disponenten Hilding Flinck, ledamoten av riksdagens andra kammare, medicine licentiaten Bertil von Friesen, rektorn vid Nacka mellanskola Arthur Klum, folkskolinspektören i Västmanlands läns inspektionsområde Sven Zetterlund samt landssekreteraren i Stockholms län Olof Åkesson, varjämte uppdrogs åt Wallentheim att såsom ordförande leda utredningsarbetet. De sakkunniga har antagit benämningen 1951 års skolstyrelseutredning. Den 16 augusti 1951 tillkallade statsrådet Nygren såsom ytterligare sakkunnig folkskolläraren Gustaf Bodestam. Den 15 oktober 1951 entledigades Åkesson på därom av honom gjord ansökning från utredningsuppdraget samt tillkallades jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 september 1951 ytterligare tre sakkunniga nämligen skolstyrelsens ordförande i Södertälje skoldistrikt, parkförmannen, numera ledamoten av riksdagens andra kammare Carl-Erik Johansson, skolstyrelsens ordförande i Önnestads skoldistrikt, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren Harald Johnsson samt rektorn vid högre allmänna läroverket i Östersund Torsten Sävborg. Sedan Wallentheim den 22 augusti 1953 avlidit tillkallades den 11 september 1953 såsom utredningens ordförande ledamoten av riksdagens första kammare, kommunaldirektören Emil Näsström.

12 Såsom sekreterare åt de sakkunniga förordnades dåvarande andre kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Gösta Malmberg, som tjänstgjorde under tiden den 15 augusti 1951—den 31 oktober 1952, samt såsom biträdande sekreterare numera kanslisekreteraren i ecklesiastikdepartementet Arne Sönnerlind, som i denna egenskap tjänstgjorde under tiden den 3 december 1951—den 31 oktober 1952. Sedan den 1 november 1952 har Sönnerlind varit utredningens sekreterare. Amanuensen i ecklesiastikdepartementet Hans Bolinder har sedan den 8 oktober 1954 varit förordnad som biträdande sekreterare. Utredningen har med departementschefens medgivande i olika avseenden haft biträde av ett antal särskilt tillkallade experter. Utredningen har sålunda den 6 mars 1952 haft överläggningar med folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde Helge Haage. Hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och Blekinge Karl L. Larsson har biträtt utredningen under tiden den 21 november 1952—den 31 december 1953. Folkskolinspektören i Gävle skoldistrikt Folke Brodow har fr. o. m. den 24 april 1953 biträtt utredningen företrädesvis i tekniska frågor rörande indelningen i mellaninstansområden samt vid utarbetandet av kartbilagor till betänkandet. E. o. undervisningsrådet och ledamoten av skolöverstyrelsen Börje Beskow tillkallades den 11 maj 1953 som expert och har vid två tillfällen deltagit i utredningens överläggningar. Undervisningsrådet och ledamoten av skolöverstyrelsen Åke Fältheim har fr. o. m. den 18 februari 1954 stått till utredningens förfogande för samråd i vissa frågor rörande regional ledning av skolväsendet i Stockholm. Distriktsöverläraren i Nacka skoldistrikt Gunnar Ahlberg har fr. o. m. den 18 februari 1954 biträtt med vissa sekretcrargöromål i samband med utarbetandet av förslagen rörande skolväsendets lokala ledning och skolans fackliga ledning. F. d. undervisningsrådet Karl Kärre har stått till utredningens förfogande som expert sedan den 24 augusti 1954 för att utarbeta förslag till vissa anvisningar rörande meritvärderingen vid lärartillsättningen. F. d. rektorn vid högre allmänna läroverket i Halmstad Erik Hernqvist tillkallades som utredningens expert fr. o. m. den 15 december 1954 för att biträda vid behandlingen av frågor rörande de allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning. Slutligen tillkallades folkskolinspektören i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde Viktor Fredriksson att fr. o. m. den 24 januari 1955 biträda utredningen i vad avsåg mellaninstansorganisationen i de största länen. Efter vederbörligt medgivande har vidare femton representanter för fem försöksdistrikt, i vilka försöksverksamheten omfattat samtliga klasser på högstadiet, hösten 1954 deltagit i överläggningar med utredningen rörande utformningen av den fackliga ledningen av enhetsskolans högstadium. Utredningen har den 24 januari 1952 avgivit förslag till provisorisk lag

13 om gemensam skolstyrelse i vissa fall (stencilerat) och den 1 augusti 1952 förslag till tillämpningsföreskrifter till lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall. Den 10 december 1953 har utredningen överlämnat en stencilerad promemoria med förslag angående tillsättning av lärare i kunskapsämnen i försöksskolorna m. m. samt den 3 november 1954 en likaledes stencilerad promemoria med förslag till vissa åtgärder rörande den pedagogiska ledningen i försöksdistrikten m. m. I samband med tillsättandet av 1953 års församlingsstyrelsckommitté överlämnade utredningen den 22 april 1953 till chefen för ecklesiastikdepartementet en promemoria angående den obligatoriska skolans ställning i kommunalrättsligt hänseende j ä m t e ett i överensstämmelse med promemorian utarbetat utkast till ny församlingsstyrelselag med tillhörande specialmotivering. För att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningens uppdrag har till utredningen överlämnats följande handlingar: 1) den 23 juli 1951 en av städernas folkskolinspektörsförbund gjord underdånig framställning angående ökade befogenheter åt de lokala skolstyrelserna; 2) den 24 november 1952 ett inom skolöverstyrelsen utarbetat förslag till bestämmelser angående inspektion av folkskoleväsendet i stad med minst 40.000 invånare jämte däröver inhämtade yttranden från de av förslaget berörda folkskolinspektörerna och skolstyrelserna; 3) den 20 februari 1953 en av skolöverstyrelsen gjord underdånig framställning angående beslutanderätten i fråga om inrättande av ordinarie lärartjänster inom folkskoleväsendet; 4) den 8 juni 1953 en av styrelsen för seminariernas rektorsförening gjord underdånig framställning angående rätt för seminariernas rektorer att i respektive seminariestäder närvara vid folkskolestyrelses sammanträden; 5) den 6 november 1953 en av Sveriges folkskollärarförbund m. fl. gjord underdånig framställning angående ändring av § 8 i) folkskolestadgan i fråga om kårrepresentantens befogenheter; 6) den 10 november 1953 en av centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening gjord underdånig framställning om vidtagande av åtgärder till skydd för folk- och fortsättningsskolornas arkivalier m. fl. handlingar i ämnet; 7) den 5 april 1954 en av folkskolestyrelsen i Stora Tuna skoldistrikt gjord underdånig framställning om utredning rörande anställningsförhållanden m. m. för tillsynslärarna vid folkskolan; 8) den 17 september 1954 en av skolöverstyrelsen med egen hemställan överlämnad framställning från rektorerna vid katedralskolan i Lund och högre allmänna läroverket för gossar i Malmö angående handläggningen av löneärenden vid de allmänna läroverken m. m.; 9) den 7 januari 1955 en av skolchefen i Sundbybergs skoldistrikt rek-

tor A. Eeg-Olofsson gjord underdånig framställning angående prövning av vissa frågor rörande skolchefsbefattning i försöksdistrikt. De så överlämnade framställningarna har beaktats vid utredningsarbetet och, såsom framgår av betänkandet, i vissa avseenden föranlett förslag från utredningens sida. Remissakterna återställes samtidigt härmed till ecklesiastikdepartementet. På grund av särskilda remisser har utredningen avgivit utlåtanden till Kungl. Maj :t den 14 november 1951 över skolöverstyrelsesakkunnigas betänkande angående skolöverstyrelsens organisation (SOU 1951:29); den 16 september 1952 över ett av skolöverstyrelsen den 3 juli 1952 avgivet förslag om decentraliserad beslutanderätt i vissa fall; den 16 oktober 1952 över ett av skolöverstyrelsen avgivet, den 19 juni 1952 dagtecknat förslag angående folkskolans samarbetsnämnd m. m.; den 19 november 1953 över 1950 års lärarutrednings betänkande angående vissa med överlärarinstitutionen sammanhängande frågor (stencilerat); den 10 september 1954 över ett av Läroverkslärarnas riksförbund avgivet förslag rörande skolväsendets fackliga ledning i skoldistrikt, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives eller inbyggda realskolor förekommer ävensom skolöverstyrelsens yttrande över förslaget; den 22 oktober 1954 över 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas betänkande angående yrkesutbildningen (SOU 1954:11). Överläggningar har ägt rum med 1946 års skolkommissions yrkesdelegation, 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, kommunalförbundskommittén, församlingsstyrelsekommittén, statens folkskolinspektörer samt nomadskolinspektören ävensom med representanter för allmänna statsbidragsutredningen och företrädare för skolstyrelserna i ett antal skoldistrikt av olika storlek och struktur i västra, mellersta och nordligaste Sverige. Genom beslut den 5 november 1954 har Kungl. Maj:t anbefallt utredningen att i samråd med barnavårdskommittén till närmare övervägande upptaga jämväl det i Kungl. Maj :ts proposition den 19 februari 1954 (nr 156) angående anslag till främjande av ungdomens föreningsliv och fritidsverksamhet m. m. berörda spörsmålet om den kommunala handläggningen av vissa ungdomsfrågor. I denna fråga torde utredningen få avgiva förslag i annat sammanhang. I övrigt har utredningen härmed slutfört sitt uppdrag. Arbetet inom utredningen har i betydande grad utförts inom särskilda delegationer. Sådana har funnits för skolväsendets lokala ledning under ordförandeskap av ledamoten Johansson, för mellaninstansfrågan under ordförandeskap av ledamoten Zetterlund och för de särskilda frågorna rörande Stockholm under ordförandeskap av ledamoten von Friesen. Grundlinjerna till utredningens förslag rörande lärartillsättningen uppdrogs av en delegation under ledning av utredningens tidigare ordförande Wallentheim.

15 Förslagen till bestämmelser rörande handläggningen av disciplinärenden har väsentligen utarbetats av hovrättsrådet Larsson och avsnitten rörande tillsynslärare, skolledare i de minsta kommunerna samt kameral hjälp åt den fackliga ledningen av överläraren Ahlberg. I övrigt har betänkandet i huvudsak utformats av utredningens nuvarande sekreterare. Som resultat av sitt i allt väsentligt nu slutförda arbete får utredningen härmed vördsamt överlämna bifogade betänkande angående skolväsendets lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen. Särskilt yttrande har avgivits av undertecknade Flinck och Johnsson. Stockholm i september 1955.

Emil Näsström Gustaf Bodestam

Hilding Flinck

Bertil von

Friesen

Carl-Erik Johansson

Harald Johnsson

Arthur

Klum

Torsten

Sävborg

Sven

Zetterlund I Arne

Sönnerlind

Inledning

Kap. 1. Utredningsuppdraget I a n f ö r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t d e n 29 j u n i 1951 y t t r a d e d å v a r a n d e chefen för e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t s t a t s r å d e t N y g r e n b l a n d a n n a t följande: Vid anmälan av propositionen 1950:133 angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation ansåg sig min företrädare i ämbetet, statsrådet Wcijne, i vissa frågor icke kunna framlägga några definitiva förslag, enär ytterligare utredning vore erforderlig. Detta gällde främst frågorna om mellaninstanser för den nya skolan, om den lokala ledningen och organisationen av skolväsendet samt om lärartillsättningen. Det sålunda ifrågasatta ytterligare utredningsarbetet synes nu böra igångsättas. Enligt de av statsmakterna uppdragna riktlinjerna för skolväsendets utveckling skall administrationen och den pedagogiska ledningen av skolan framdeles liksom nu u n d e r Kungl. Maj:t handhavas i tre instanser: av skolöverstyrelsen, av regionala organ eller mellaninstanser och av de lokala styrelserna. Skolans omgestaltning kommer emellertid att ställa samtliga instanser inför delvis nya och vidgade uppgifter, varför det blir nödvändigt med en anpassning av deras organisation med hänsyn härtill. Skolöverstyrelsens organisation är för närvarande föremål för utredning genom de s. k. skolöverstyrelsesakkunniga, vilka torde komma att snart framlägga sina förslag. Mellaninstansernas och den lokala ledningens organisation är ännu outredd men bör nu upptagas till övervägande. Den utredning, som jag ämnar föreslå tillsatt för detta ändamål, får som främsta uppgift att avgränsa de olika instansernas kompetensområden och arbetsuppgifter från varandra, varvid skolöverstyrelsesakkunnigas förslag torde få tjäna som utgångspunkt. Vissa besvärliga avvägningsproblem komma härvid säkerligen att möta; särskilt vill jag peka på frågan om lärartillsättningen. Sedan mellaninstansernas och den lokala skolledningens uppgifter och befogenheter klarlagts, har utredningen att framlägga förslag rörande dessa instansers organisation, arbetssätt m. m., i samband varmed utförliga författningsförslag böra utarbetas. En allmän strävan u n d e r utredningsarbetet bör vara att skapa en så enkel och smidig skolorganisation som möjligt. Bland annat är det önskvärt, att ärendenas behandling i största möjliga utsträckning decentraliseras, så att de icke komma att handläggas av fler myndigheter än som är oundgängligen nödvändigt. Önskvärd stadga och enhetlighet i lägre instansers handläggning av frågorna torde i stor utsträckning kunna säkras genom centralt utfärdade anvisningar. Såsom regionala organ på folkskoleväsendets område fungera för närvarande domkapitel, länsstyrelser och folkskolinspektion. Frågan om en omorganisation av mellaninstansväsendet har länge varit aktuell. Den 19 oktober 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa av 1945 års riksdag begärd utredning av frågan om mellaninstanserna i ärenden rörande folkskolevä-

17 sendet och vad därmed står i samband. De sakkunniga ha den 16 juni 1948 avgivit betänkande och förslag angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet (SOU 1948:28). Förslaget, som således enligt uppdraget endast tar sikte på det nuvarande folkskoleväsendet, innebär i huvudsak att en ny mellaninstans, kallad skoldirektion, inrättas för visst område, sammanfallande med det nuvarande inspektionsområdet, till vilken skulle överföras i första hand samtliga folkskolärenden, som nu handläggas av domkapitlen, med undantag av besvärsärenden, vilka skulle handläggas av skolöverstyrelsen och länsstyrelserna, vissa tjänsteföreningsärenden, vilka skulle kvarbli hos domkapitlen, samt sådana ärenden, som kunna decentraliseras till de lokala skolmyndigheterna. Vidare skulle till skoldircktionen överföras vissa ärenden, som nu handläggas av skolöverstyrelsen, främst sådana som avse organisationsplaner, bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster (i vissa fall), fastställande av instruktion för distriktsöverlärare m. fl. Skoldirektionerna skulle därjämte enligt förslaget vara huvudmän för sådana lärartjänster, som äro gemensamma för flera skoldistrikt, t. ex. övningslärar- och rescrvvikarietjänster, ävensom utöva den disciplinära myndigheten över folk- och fortsättningsskolans lärare. Sedan folkskolesakkunniga avgivit sitt ifrågavarande förslag, har behovet av en genomgripande omorganisation av mellaninstansväsendet ytterligare accentuerats genom beslutet om den nya enhetsskolan och vad därmed står i samband. Det synes icke skäligen kunna ifrågasättas att belasta domkapitlen med de delvis helt nya och omfattande uppgifter, som komma att behöva åläggas mellaninstansen. Bent principiellt föreligger icke heller längre det samband mellan kyrkans och skolans angelägenheter, som tidigare kunnat motivera domkapitlens befattning med skolärenden. Mellaninstanserna skola i första hand avse den nya enhetsskolan; innan denna helt genomförts skola de under övergångstiden även omfatta den nuvarande folkskolan jämte övriga mot enhetsskolans högstadium svarande skolformer. Huruvida även gymnasiet skall inordnas u n d e r mellaninstanser är för närvarande svårt att bedöma; spörsmålet torde böra närmare övervägas av utredningen. Jag anser mig här endast böra erinra om att statsmakterna ännu icke tagit ställning till vare sig frågan om gymnasiets framtida organisation eller till den provisoriska gymnasieform, som ansetts erforderlig u n d e r övergångstiden, samt att även frågan om en eventuell kommunalisering av gymnasiet ställts på framtiden. Det kan vidare framhållas, att gymnasieorganisationen i förhållande till det övriga skolväsendet är av mycket begränsad omfattning, varför behovet av en mellaninstans för att avlasta skolöverstyrelsen här icke är lika framträdande. Frågan om gymnasiets inordnande under mellaninstansen beror även i hög grad av storleken av de nya mellaninstansernas verksamhetsområden. Vid bedömandet av frågan om vilka uppgifter, som böra anförtros mellaninstanserna, torde viss vägledning kunna hämtas i 1945 års folkskolesakkunnigas förutnämnda betänkande och förslag. Jag har redan nämnt, att domkapitlens befattning med skolärenden bör i princip upphöra. Det torde vidare vara lämpligt, att mellaninstansen övertager handläggningen av en del ärenden, som nu åvilar skolöverstyrelsen. Utredningen torde vidare böra undersöka, i vad mån de av folkskolesakkunniga förordade övriga uppgifterna beträffande den av dem föreslagna mellaninstansen — nämligen att vara huvudman för vissa befattningshavare, anställda för tjänstgöring inom mer än ett skoldistrikt, att vara disciplinär myndighet för lärarpersonalen och att i viss utsträckning fungera som distriktsstyrelse — lämpligen böra tilldelas de nya mellaninstanserna. 2

18 De nya mellaninstanserna måste vidare få betydelsefulla uppgifter i fråga om den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolan. Vissa icke alltid lättlösta organisations- och samordningsproblem torde härvidlag komma att möta mellaninstansen, som måste uppehålla fortlöpande kontakt med länsarbetsnämnd, landstingets och kommunernas yrkesskolor, hushållningssällskapet m. fl. Liksom skolöverstyrelsen böra även mellaninstanserna bli ett instrument för det pedagogiska framstegsarbetet på skolans område. Vid sidan av de löpande administrativa uppgifterna böra därför de experimentella och nyskapande beredas erforderligt utrymme. Det må erinras om vad särskilda utskottet i sitt utlåtande 1950:3 i denna fråga anfört, nämligen att »man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en rutinmässig handläggning av löpande ärenden». Utredningen bör ägna stor uppmärksamhet åt dessa spörsmål såväl i vad avser mellaninstansens konstruktion, så att den pedagogiska sakkunskapen och lekmannasynpunkterna effektivt få göra sig gällande, som beträffande det närmare sättet för denna verksamhets utövande. I fråga om mellaninstansernas lämpliga verksamhetsområden har i åtskilliga remissyttranden över folkskolesakkunnigas förslag framhållits, att dessa borde göras större än de nuvarande inspektionsområdena och i flera fall har en anknytning till länsindelningen rekommenderats. Flera skäl torde även enligt min uppfattning tala i sådana riktning. Vissa påtagliga fördelar skulle säkerligen vinnas, därest mellaninstansen finge överblicka ett så stort förvaltningsområde som förhållandena medgiva. Antalet ärenden måste nämligen vara tillräckligt stort för uppbyggande av en verklig förvaltning och för att möjliggöra skapandet av en administrativ erfarenhet, varförutan förvaltningen lätt kan förlora karaktären av myndighet och icke komma i åtnjutande av den nödvändiga auktoriteten. En annan omständighet av icke ringa vikt är, att en förvaltning av större omfattning skulle få bättre möjligheter att anställa fullt kvalificerad personal, vilket i sin tur skulle kunna leda till en ökad decentralisering av ärenden från skolöverstyrelsen. Det är även att befara, att ett relativt stort antal mellaninstanser skulle försvåra en önskvärd enhetlighet i verksamhet och praxis. De uppgifter med avseende å den förberedande yrkesutbildningen och den allmänna pedagogiska reformverksamheten, som enligt vad jag tidigare anfört böra ankomma på mellaninstansen, torde ävenledes tala för att instansens verksamhetsområde ej bestämmes för snävt. Slutligen må framhållas, att den nya kommunindelningen kommer att minska skoldistriktens antal i sådan grad, att det icke bör möta några svårigbeter för mellaninstansen inom ett större område än folkskolesakkunniga tänkt sig att nå önskvärd kontakt med och kännedom om de lokala skolförhållandena. Därest det vid det fortsatta utredningsarbetet skulle visa sig lämpligt, att mellaninstansernas verksamhetsområden göras större än de nuvarande inspektionsområdena och eventuellt anslutas till länsindelningen, kunde det givetvis synas ligga nära till hands att på ett eller annat sätt knyta instanserna till länsstyrelserna, t. ex. genom att inom dessa upprätta särskilda sektioner för skolärenden. Tanken härpå har också framförts av 1948 års länsstyrelseutredning i dess i juli 1950 avgivna betänkande rörande länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950:28). För allmänheten och skoldistrikten «kulle en koncentrering av skolärenden till länsstyrelserna måhända kunna innebära vissa praktiska fördelar. Å andra sidan torde sambandet mellan flertalet skolärenden och länsstyrelsernas övriga nuvarande uppgifter vara ganska ringa. Vidare förtjänar att understrykas vad jag redan tidigare framhållit, nämligen att mellaninstansen icke skall fungera enbart som administrativ förvaltningsmyndighet. Det

19 kan befaras, att länsstyrelserna skola vara mindre skickade att leda det pedagogiska reformarbetet. Det är emellertid överhuvud icke möjligt att på grundval av länsstyrelseutredningens överväganden bilda sig en klar uppfattning om möjligheten och lämpligheten av att anlita länsstyrelserna som mellaninstanser, varför det bör ankomma på den nya utredningen att ytterligare undersöka denna fråga. Vid bestämmandet av mellaninstansernas sammansättning bör beaktas vad särskilda utskottet anfört om vikten av pedagogisk sakkunskap och lekmannainflytande. Behovet av juridisk sakkunskap får heller icke förbises. I samband med frågan om de nya mellaninstansernas konstruktion måste givetvis också spörsmålet om folkskolinspektionens framtida ställning närmare belysas. Det direkta ansvaret för skolväsendet kommer även framdeles att åvila de lokala skolmyndigheterna. Den nya enhetsskolan kommer att ställa stora krav på dessa, varför det är angeläget, att de erhålla en så enhetlig och ändamålsenlig organisation som möjligt. Den nuvarande ordningen med som regel särskilda styrelser på en och samma ort för skolor av olika typ måste ur flera synpunkter betecknas som olämplig, vilket också starkt betonats i samband med riksdagsbeslutet i skolfrågan. Det är sålunda viktigt att nu skapa de organisatoriska förutsättningarna för en framgångsrik lokal ledning av skolan. Åtskilliga problem äro emellertid förknippade därmed; det torde böra uppdragas åt utredningen att närmare överväga dem och framlägga erforderliga förslag. I de flesta kommuner torde det vara möjligt att genomföra en gemensam styrelse för alla distriktets skolor, alltså även för gymnasier och yrkesskolor. Jag vill dock framhålla, att det måhända kan befinnas i viss utsträckning påkallat med särskilda styrelser för de yrkesutbildande läroanstalterna; detta blir emellertid beroende av yrkesskolväsendets framtida organisation, varom förslag ännu ej föreligger. Utredningen bör i detta hänseende hålla kontakt med skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation. I de allra största kommunerna kan det kanske vara önskvärt med en uppdelning av skolledningen på flera styrelser; utredningen bör i så fall klarlägga under vilka förutsättningar och i vilka former detta må kunna ske. Bestämmelserna i den nuvarande skolstyrelselagen torde i väsentliga delar kunna tjäna som grundval vid regleringen av de nya styrelsernas verksamhet. Det bör dock erinras om att de nya skolstyrelsernas kompetensområde kommer att bli större än folkskolestyrelsernas därigenom att de i viss utsträckning komma att få ansvaret även för högre skolstadier; detta måste givetvis komma att påverka såväl skolstyrelsernas organisation som omfattningen av de uppgifter, som böra åläggas dem. Å ena sidan kan detta medföra, att skolstyrelserna i vissa frågor icke lämpligen böra utrustas med befogenheter som nu tillkomma folkskolestyrelserna beträffande folkskoleväsendet, t. ex. i frågor rörande tillsättning av lärare och angående disciplinära åtgärder mot lärare. Jag återkommer i det följande till frågan om lärartillsättningen. Å andra sidan är det uppenbart, alt åtskilliga ärenden, som nu handläggas av högre myndighet, böra i och med förstärkandet av den lokala ledningen med fördel kunna hänskjutas till distriktens eget avgörande. Det får icke förbises, att större rörelsefrihet för kommunerna måste hos dessa öka intresset och känslan av gemensamt ansvar för skolan. Städernas folkskolinspektörsförbund har i skrivelse den 26 april 1951 angivit vissa exempel på ärenden, vari beslutanderätten föreslagits överflyttad på de lokala skolstyrelserna, vilken skrivelse jag avser att överlämna till utredningen för övervägande. Av den lokala skolstyrelsen väntas även positiva insatser i det pedagogiska försöksarbetet inom distriktet, och den bör på alla sätt främja lärarnas vidareut-

20 bildning. Ytterligare en viktig uppgift, som kommer att åvila skolstyrelsen, är att befrämja samarbetet mellan skolan och hemmen. I sammanhang härmed kommer man in på frågan om skolans fackliga ledning inom distrikten. Utredningen bör ägna även denna fråga uppmärksamhet. Av vikt är att klarlägga de lokala skolledarnas och skolstyrelsernas verksamhetsfält och skolledarnas ansvarighet inför skolstyrelserna. Beträffande frågan om skolstyrelsernas sammansättning och arbetsformer vill jag fästa utredningens uppmärksamhet på vad särskilda utskottet i sitt utlåtande 1950:3 uttalat i fråga om eventuella nämnder eller delegationer inom skolstyrelserna samt beträffande skolledarnas deltagande i skolstyrelsens arbete och lärarkårens representation inom denna. I övrigt får jag beträffande de nya skolstyrelsernas uppgifter, sammansättning, arbetsformer m. m. hänvisa till vad som anförts i propositionen 1950:133 och särskilda utskottets utlåtande 1950:3. Det är givetvis önskvärt, att anordningen med gemensam skolstyrelse kan genomföras så snart som möjligt. I vissa av försöksdistrikten har frågan redan blivit aktuell, enär försöksskolorna nått fram till anknytningspunkten för den 4-åriga realskolan, d. v. s. till klass 7, men även i skoldistrikt, där någon försöksverksamhet ej bedrives, kan det ur många synpunkter vara lämpligt, att den nuvarande splittringen i den lokala ledningen ersattes med större enhetlighet. Skolöverstyrelsen har i skrivelse den 11 maj 1951 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte i enlighet med framlagt förslag utfärda provisoriska föreskrifter beträffande gemensam styrelse för skola, där försöksverksamhet med nioårig enhetsskola bedrives, och statlig realskola. Den gemensamma styrelsen skulle utgöras av folkskolestyrelsen jämte de ledamöter av läroverkets lokalstyrelse, Kungl. Maj:t efter framställning i varje särskilt fall bestämde. Beträffande styrelsens uppgifter skulle gälla bestämmelserna angående folkskolestyrelse i lagen om skolstyrelse i vissa kommuner samt dessutom, med vissa undantag, bestämmelserna om lokalstyrelse i läroverksstadgan. Emellertid synes det icke möjligt att utan riksdagens hörande genomföra dessa bestämmelser, som skulle innefatta ett suspenderande i vissa skoldistrikt av den av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt stiftade skolstyrelselagen. Det bemyndigande, som 1949 års riksdag (statsutskottets utlåtande nr 8, s. 83) givit Kungl. Maj:t att i särskilda fall under försökstiden, då så befinnes påkallat, lämna erforderliga medgivanden till avvikelser från bestämmelser, som tillkommit med riksdagens medverkan, torde icke kunna åberopas i förevarande fall. Då frågan om en provisorisk anordning också lämpligen bör ses i sammanhang med spörsmålet om den framtida lokala ledningen av skolväsendet, tala starka skäl för att åt den nu ifrågasatta utredningen uppdrages att ytterligare överväga skolöverstyrelsens ifrågavarande förslag, varefter ärendet får underställas 1952 års riksdag. Utredningen torde sålunda böra först gripa sig an med denna fråga och skyndsamt framlägga särskilt förslag därutinnan. Sedan frågan om den gemensamma styrelsen lösts för försöksdistriktens del, torde några principiella svårigheter knappast böra möta för ett genomförande under övergångstiden av motsvarande organisation även i distrikt, där försöksundervisning ej bedrives. Som förut nämnts måste vid övervägandena rörande mellaninstanserna och den lokala ledningen frågan om lärartillsättningen i enhetsskolan spela en viktig roll. Denna fråga befinner sig ännu i outrett skick. Varken skolkommissionen eller skolöverstyrelsen har ansett sig kunna taga slutlig ställning till detta spörsmål, och i remissyttrandena ha mycket delade meningar kommit till uttryck, särskilt från lärarorganisationernas sida.

21 Frågan om lärartillsättningen är otvivelaktigt ett komplicerat problem, på vilket måste anläggas både principiella och praktisk-organisatoriska synpunkter. Folkskolans lärare tillsättas för närvarande av vederbörande lokala skolmyndigheter genom val och de högre kommunala skolornas lärare av vederbörande skolstyrelse, medan de statliga högre skolornas lärare — adjunkter och lektorer — utnämnas av Kungl. Maj:t. Av praktiska skäl är det icke gärna tänkbart att låta alla lärare på enhetsskolans högstadium utnämnas av Kungl. Maj:t. Det synes mig icke heller utan mycket vägande skäl böra ifrågasättas att beröva kommunerna den rätt att tillsätta lärare, som traditionellt tillkommit dem. Därest det skulle befinnas lämpligt att bibehålla de kommunala skolstyrelserna vid denna deras rätt uppstår frågan, om denna i så fall bör gälla enhetsskolan i dess helhet eller endast dess låg- och mellanstadier. Bent principiellt måste ett enhetligt tillsättningsförfarande för enhctsskolans samtliga lärare sägas ligga nära till hands. Emellertid ha från läroverkslärarhåll rests mycket bestämda invändningar mot att högstadiets lärare skulle tillsättas av de kommunala organen. En annan svårighet i detta sammanhang utgör gymnasiets anknytning till enhetsskolan genom klass 9 g. Det skulle med hänsyn härtill givetvis kunna övervägas att förlägga tillsättningen till den ifrågasatta mellaninstansen, varvid det kommunala inflytandet skulle kunna tillgodoses genom att kommunal myndighet finge avge förslag eller förord. Därest tanken på ett enhetligt tillsättningsförfarande skulle visa sig svår att genomföra, återstår utvägen med skilda förfaranden på så sätt, att högstadiets lärare utses av skolöverstyrelsen eller mellaninstanserna och övriga lärare tillsättas på i huvudsak samma sätt som nu gäller för folkskolans lärare. Såsom departementschefen framhållit i propositionen 1950:133 bör nämligen begreppet »enhetsskola» givetvis inte tolkas så snävt, att icke olika tillsättningsförfaranden för dess lärarkategorier skulle kunna medgivas, därest starka skäl tala därför. I övrigt torde jag få hänvisa till de synpunkter på förevarande spörsmål, som i samband med riksdagsbehandlingen uttalats av departementschefen och särskilda utskottet. Jag vill slutligen starkt betona, att det för skolans lugna och harmoniska utveckling är av den allra största betydelse att denna fråga löses på ett tillfredsställande och för olika parter förtroendeingivande sätt. Utredningsarbetet rörande lärartillsättningen bör givetvis avse samtliga för enhetsskolan avsedda lärarkategorier; lärartillsättningen i gymnasiet behöver däremot icke beröras i vidare mån än som kan föranledas av dess eventuella samband med tillsättningen av lärare i enhetsskolan. Med hänsyn till det redan pågående genomförandet av den 9-åriga enhetsskolan är det givetvis angeläget, att de organisatoriska frågor, som nu skola utredas, kunna vinna sin lösning så snart som möjligt. Jag har redan nämnt, att spörsmålet om gemensam skolstyrelse i försöksdistrikten helst bör underställas 1952 års riksdag; i övrigt bör utredningsarbetet så bedrivas, att förslag i ämnet kunna framläggas för 1953 års riksdag. Av de å t e r g i v n a d i r e k t i v e n f r a m g å r , dels a t t det i u t r e d n i n g e n s u p p d r a g i n g å t t a t t v e r k s t ä l l a u t r e d n i n g och f r a m l ä g g a förslag r ö r a n d e t r e v a r för sig o m f a t t a n d e s p ö r s m å l , v i l k a t i l l s a m m a n t a g n a b i l d a r ett k o m p l e x m e d f ö r g r e n i n g a r å t p r a k t i s k t t a g e t alla o m r å d e n av s k o l o r g a n i s a t i o n e n , dels a t t u t r e d n i n g s u p p d r a g e t f ö r a n l e t t s av den 1950 b e s l u t a d e s k o l r e f o r m e n , v a r s v ä s e n t l i g a s t e i n n e h å l l ä r u p p r ä t t a n d e t av en 9-årig e n h e t s s k o l a , dels ock a t t u t r e d n i n g e n s förslag i f ö r s t a h a n d s k u l l e avse d e n n a n y a s k o l a . U t r e d n i n g s u p p d r a g e t h a r k o m p l i c e r a t s d ä r a v a t t det i m å n g a a v s e e n d e n

22 gällt att utforma förslag, som kan bilda en brygga mellan de nuvarande förhållandena och ett framtida skolväsen, om vilket kännedomen för närvarande är ofullständig. Utredningen har således icke ansett det lämpligt att framlägga förslag av så begränsad räckvidd, att de skulle gälla enbart en framtida enhetsskola och övergångsvis sådana kommuner, där försöksverksamhet med enhetsskola bedrives, utan samtliga av utredningen utarbetade organisationsförslag är avsedda att träda i kraft den 1 juli 1957 med giltighet i princip för samtliga kommuner och för flertalet nuvarande skolformer. Förslagens förverkligande är att betrakta såsom betydande steg i riktning mot en ny skolorganisation av enhetsskoltyp. Bland åtgärder, vilka bör vidtagas såsom led i enhetsskolans genomförande och yrkesskolväsendets utbyggnad, torde ett förverkligande av de efterföljande förslagen rörande skolstyrelseorganisationen och de nya mellaninstanserna vara av hög angelägenhetsgrad. Att utredningsuppdraget fullgjorts i ett brytningsskede, där ovisshet rått rörande lösningen av åtskilliga frågor utanför utredningens uppdrag, och att övergångsformer således måste skapas, har i viss mån kommit att prägla arbetet. Svårigheterna härvidlag har varit märkbara, då detaljbestämmelser, som skall gälla såväl nuförhållandefta som framtidens skolväsen, skolat utformas. Utredningen framlägger följande författningsförslag: förslag till ny skolstyrelselag, förslag till bestämmelser rörande skolstyrclsclagcns tillämpning, förslag till disciplinbestämmelser för lärare i kommunala skolor m. m. samt förslag till instruktion för nya mellaninstanser. Dessutom framlägges ett utkast till bestämmelser rörande lärartillsättningen. Emellertid beröres ett stort antal författningar, främst skolstadgorna och av dessa i synnerlig grad folkskolestadgorna, av de framlagda organisationsförslagen. Enligt utredningens uppfattning är det mycket angeläget, att utredningens arbete kompletteras med att en helt ny, tidsenlig och lätt användbar folkskolestadga eller skolstadga, gemensam för hela riket ooh så långt möjligt för olika skolformer, utarbetas i anslutning till de omfattande ändringar i folkskolestadgorna, som blir en följd av ett genomförande av utredningens förslag. Detta arbete torde snarast möjligt böra påbörjas. Såsom grundval för detta arbete torde kunna tjäna det utkast till ny folkskolestadga, vilket 1953 under hand av utredningen inlämnats till ecklesiastikdepartementet.

AVDELNING

I

Skolväsendets lokala ledning

De skolformer, vars lokala ledning beröres av utredningens förslag i det följande, är: folk- och fortsättningsskolan (enhetsskolan), högre folkskola, kommunal realskola, praktisk kommunal realskola, kommunal flickskola, kommunala skolor för yrkesundervisning, allmänt läroverk samt statsunderstött, av kommun ägt handelsgymnasium. För närvarande har envar av dessa skolor i regel sin egen lokala skolledning, d. v. s. egen styrelse och egen facklig ledning. Frågorna om skolstyrelsen och den fackliga ledningen behandlas av utredningen var för sig. I närmast följande kapitel göres en kort tillbakablick och redogöres för skolstyrelsens nuvarande organisation och uppgifter vid varje ovan angiven skolform. Därefter framlägges förslag om en ny skolstyrelse (kap. 3), dennas uppgifter (kap. 4) och organisation (kap. 5). Slutligen behandlas i denna avdelning den lokala fackliga skolledningens utformning (kap. 6).

Kap. 2. Historik och nuvarande förhållanden Folkskoleväsendet Historik Enligt 1842 års folkskolestadga skulle i varje skoldistrikt finnas en skolstyrelse med kyrkoherden såsom självskriven ordförande samt i övrigt några av församlingen valda, inom skoldistriktet boende ledamöter. Styrelsen ålåg att »hava inseende över alla inom distriktet inrättade folkskolor, sorgfälligt vårda deras angelägenheter samt vaka däröver, att undervisningen samvetsgrant besörjes och flitigt begagnas.» Skolstyrelsen fick det ansvarsfulla uppdraget att organisera den nya skolan, »utstaka de rotar» i vilka församlingen med avseende på undervisningen lämpligen borde indelas, anskaffa och underhålla tjänliga rum för distriktets skolor samt bestämma de tider, då undervisningen skulle meddelas och offentliga förhör hållas. Vid tillsättning av lärare skulle skolstyrelsen bland de sökande uppsätta tre på förslag, mellan vilka därefter val skulle anställas av i sockenstämman röstberättigade medlemmar. Därvid gällde kyrkoherdens röst som vid klockarval, d. v. s. han disponerade hälften av alla avgivna röster.

24 Om lärare ej på tillbörligt sätt skötte sin syssla, kunde han av skolstyrelsen meddelas varning eller, om detta ej hade åsyftad verkan, skiljas från sin befattning. Gentemot kyrkoherdens självskrivenhet liksom mot regeln om hans halva röstetal riktades tidigt skarp kritik. Redan vid 1847—1848 års riksdag väcktes sålunda motioner om avskaffande av självskrivenheten samt om ändring av röstningsförfarandet. Genom tillkomsten av 1862 års kommunalförordningar avskildes skolärendena från kommunalförvaltningen och lades under kyrkostämman, som blev folkskolans anslagsbeviljande myndighet. Skolstyrelsen ersattes av ett skolråd, där kyrkoherden fortfarande skulle vara självskriven ordförande, övriga ledamöter skulle till lämpligt antal, dock inte under fem, utses av kyrkostämman bland för nit om skolväsendet kända män. Den speciella bestämmelsen om ordförandens röstetal vid lärarval avskaffades. Emellertid var pastors självskrivenhet fortfarande en nagel i ögat på många. Redan vid 1862 års riksdag och sedan vid nästan varje riksdag under en följd av år väcktes förslag om att kyrkostämman själv skulle välja ordförande i skolrådet. Den prästerliga självskrivenheten upphävdes dock icke förrän 1930. 1842 års folkskolestadga förblev gällande i fyrtio år. 1882 års förnyade stadga innehöll visserligen inga genomgripande förändringar men gavs en form och en uppställning, som i mycket fortfarande går igen i nu gällande stadga. Vid den omarbetning som företogs år 1897 tillkom som en betydelsefull nyhet bestämmelser om kommunal skolledare. Där kyrkostämman beviljade medel för ändamålet, ägde skolrådet rätt att till sitt biträde antaga folkskolinspektör med skyldigheter, som skulle angivas i särskild instruktion. Inspektören skulle ha rätt att vara närvarande vid skolrådets sammanträden och deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Först 1917 infördes emellertid i stadgan mera detaljerade bestämmelser rörande kommunal folkskolinspektör och överlärare. Frågan om lärarkårens representation i skolrådet, om vilken en motion väckts redan vid 1869 års riksdag, löstes slutligt år 1905, då genom en i administrativ ordning vidtagen ändring av folkskolestadgan föreskrevs skyldighet för en av lärarkåren utsedd representant att närvara vid sammanträdena. Det första steget i den nu praktiskt taget fullbordade utvecklingen mot folkskoleväsendets övergång från den kyrkliga till den borgerliga kommunen togs år 1857, då Göteborgs folkskoleväsen underställdes den borgerliga kommunen, som för dess ledning valde en allmän folkskolestyrelse. År 1903 antogs en lag angående folkskoleväsendet i Stockholm, varigenom beslutanderätten rörande folkskoleväsendet överfördes från kyrkostämma och kyrkofullmäktige till stadsfullmäktige. Genom en år 1909 antagen lag om folkskoleväsendet i vissa städer skapades möjlighet att i städerna, efter med-

25 givande av Kungl. Maj :t i varje särskilt fall, överföra folkskoleväsendet från den kyrkliga till den borgerliga kommunen. Folkskoleväsendets ställning i kommunalrättsligt hänseende Intill den 1 januari 1955 var emellertid den obligatoriska skolan i princip en den kyrkliga kommunens angelägenhet. Enligt lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse ägde nämligen varje territoriell församling att själv vårda folk- och fortsättningsskoleväsendet i församlingen. Undantag gjordes emellertid för kommun, som avsågs i den ännu gällande lagen av den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner. Sistnämnda lag omfattar de kommuner, som sammanfaller med skoldistrikt (församling) och där kommunal- eller stadsfullmäktige finns; i dessa fall skall den obligatoriska skolan vara den borgerliga kommunens angelägenhet. Som framgår av det sagda har 1930 års skolstyrelselag formellt karaktären av en speciallag men redan ganska snart efter dess tillkomst började en successiv övergång från kyrkligt till borgerligt huvudmannaskap för det obligatoriska skolväsendet, vilken utveckling den 1 januari 1955 fortskridit så långt att skolstyrelselagen då gällde i alla rikets kommuner utom 12. I samband med tillsättandet av 1953 års församlingsstyrelsekommitté överlämnade skolstyrelseutredningen den 22 april 1953 till chefen för ecklesiastikdepartementet en promemoria angående den obligatoriska skolans ställning i kommunalrättsligt avseende. Efter en redogörelse för den historiska utvecklingen på området anfördes i promemorian: Såsom framgår av den nu lämnade redogörelsen kan den utveckling i riktning mot folkskoleväsendets överförande till den borgerliga kommunen, som länge pågått, numera anses vara praktiskt taget fullbordad. Endast i ett försvinnande litet antal fall är folkundervisningen ännu en församlingens angelägenhet. I skarp motsats till detta faktiska förhållande står församlingsstyrelselagens bestämmelser, enligt vilka vården om folkundervisningen i princip fortfarande åvilar församlingarna. Redan dessa omständigheter utgöra en anledning att överväga, huruvida icke en ändring i den rättsliga grunden för folkskoleväsendet bör komma till stånd. De principiella skäl, som i olika sammanhang anförts för folkskoleväsendets överflyttning till den borgerliga kommunen och som redovisats i den ovan lämnade historiken, tala dessutom för att en överflyttning bör ske även i de återstående fallen. Dessa principiella skäl ha för övrigt vunnit i styrka genom den vidgade rätt till utträde ur svenska kyrkan, som införts genom den år 1951 antagna religionsfrihetslagen. Till nu anförda skäl för en ändring av församlingsstyrelselagen kommer emellertid även ett annat. Den i princip beslutade enhetsskolan skall enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen i denna del bifallna proposition (1950:133) vara en kommunal skola. Det synes uppenbart att med ordet »kommunal» i detta sammanhang åsyftas endast den borgerliga kommunen. I samband med enhetsskolans genomförande måste alltså principen om det obligatoriska skolväsendet såsom en församlingens angelägenhet ersättas av en motsvarande allmän regel om den borgerliga kommunen såsom huvudman för den obligatoriska skolan. De författningar, som aktuali-

26 seras av enhetsskolan, måste bygga på sistnämnda regel. Vissa av dessa författningar (bl. a. de som angå de kommunala skolstyrelserna) äro emellertid avsedda att träda i tillämpning redan före enhetsskolans införande. Detta utgör ytterligare ett skäl att nu ändra den kommunalrättsliga grunden för det obligatoriska skolväsendet. En sådan principiell ändring, som här förordats, behöver inte medföra, att folkskoleväsendet, på de ställen, där det ännu är en församlingens angelägenhet, omedelbart överflyttas till den borgerliga kommunen. En viss övergångstid kan av praktiska skäl befinnas lämplig. Såsom framgår av det förut sagda är det ur enhetsskolans synpunkt inte nödvändigt att överflyttningen sker förrän i samband med skolreformens genomförande. Å andra sidan är det av principiella skäl önskvärt, att den sker snarast möjligt. Tidpunkten torde i varje särskilt fall få bestämmas med hänsyn till de i fallet föreliggande omständigheterna. En övergångsbestämmelse av denna innebörd torde böra meddelas. Efter hemställan av skolstyrelseutredningen uppdrog Kungl. Maj :t åt församlingsstyrelsekommittén att verkställa den revision av församlingsstyrelselagen, som den förordade förändringen skulle kräva. I överensstämmelse med ett av kommittén utarbetat förslag till lag om ändring av församlingsstyrelselagen, innebärande bl. a. att ur den sistnämnda skulle uteslutas alla bestämmelser om skolväsendet, framlades därefter proposition (nr 207) för 1954 års riksdag. Propositionen antogs av riksdagen och lagändringarna trädde i kraft deji 1 januari 1955. I en övergångsbestämmelse stadgas, att vad församlingsstyrelselagen i sin gamla lydelse innehåller rörande folk- och fortsättningsskoleväsendet tills vidare skall äga tillämpning beträffande församling, där nämnda skolväsen den 1 januari 1955 var en församlingens angelägenhet. Någon ändring gjordes icke i 1930 års skolstyrelselag. Läget är alltså för närvarande det, att principen om den obligatoriska skolan såsom en församlingens angelägenhet blivit upphävd utan att någon motsvarande allmän regel om den borgerliga kommunen såsom huvudman lör denna ännu trätt i stället. Såsom anförts i det ovan återgivna avsnittet ur skolstyrelscutredningens promemoria och på de skäl som där angivits torde de författningar angående de kommunala skolstyrelserna m. m., som ingår i utredningens förslag, böra bygga på en allmän regel, att det obligatoriska skolväsendet skall vara en borgerligt kommunal angelägenhet. Den viktigaste av nämnda författningar är en lag, som upptar de grundläggande bestämmelserna om skolväsendets lokala ledning. Utredningen har funnit det lämpligt att principen i fråga om huvudmannaskapet kominer till uttryck i denna lag genom föreskrifter om kommunernas allmänna skyldigheter med avseende å det obligatoriska skolväsendet (2 § förslaget till skolstyrelselag). Folkskolestyrelsens nuvarande organisation och uppgifter Enligt 1930 års skolstyrelselag skall förvaltningen och vården av kommunens folk- och fortsättningsskolväsende handhavas av en folkskolesty-

27 relsc (4 §). Där kommunen finner det vara till fördel för skolväsendet, kan särskild fortsättningsskolestyrelsc utses. I det fåtal kommuner där kyrkoförsamlingen fortfarande är huvudman för folk- och fortsättningsskolväsendet är skolrådet styrelse för detsamma. Folkskoleväsendet i Stockholms stad är reglerat genom särskilda författningar (se avd. IV). Ledamöter i folkskolcstyrelse väljes av kommunal- eller stadsfullmäktige till det antal fullmäktige finner lämpligt med hänsyn till kommunens vidd och folkmängd. Antalet ledamöter får dock icke vara under 5 och över 21. Suppleanter utses till lämpligt antal (7 §). Såväl ledamöter som suppleanter kan väljas proportionellt (9 §). Valbar som ledamot eller suppleant av folkskolestyrelsen är den som är röstberättigad vid kommunal- eller stadsfullmäktigeval och uppnått tjugotre års ålder. Som särskild kvalifikation gäller, att vederbörande skall anses vilja befordra skolväsendet. Den som är omyndig, i konkurstillstånd eller av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning är icke valbar (8 §). Mandatperioden är fyra år, räknat från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skedde. Valet skall förrättas året näst efter det, då allmänna val av kommunal- eller stadsfullmäktige ägde rum (9 §). Skolstyrclscutredningcn har hos ett 80-tal kommuner, valda så att de kan anses representativa för olika slag av kommuner, gjort en förfrågan angående antalet ledamöter och suppleanter i folkskolestyrelsen. Av de sammanställda uppgifterna framgår, att endast ett av dessa skoldistrikt har mindre än 7 ledamöter i folkskolcstyrelsen; att ett övervägande antal har 9 eller 11 ledamöter; att 11 distrikt — nära 14 % av de tillfrågade — har mer än 15 ledamöter; att detta större ledamotstal förekommer lika mycket bland de mindre distrikten som bland de större; att 3 distrikt (Göteborg, Styrsö i Göteborgs och Bohus län samt Själevad i Västernorrlands län) har högsta tillåtna antal ledamöter, 21, samt att även mycket stora distrikt förekommer bland dem, som har ett litet antal ledamöter, exempelvis Malmö med 9 ledamöter och 5 suppleanter. Beträffande antalet suppleanter i folkskolestyrelsen framgår, att ungefär hälften av kommunerna valt samma antal suppleanter som ledamöter, medan den andra hälften valt färre suppleanter än ledamöter. Folkskolestyrelsen väljer årligen inom sig ordförande och vice ordförande. Till ordförande kan utses kyrkoherden i det pastorat, till vilket kommunen hör, eller, för det fall kommunen tillhör mer än ett pastorat, den bland kyrkoherdarna domkapitlet bestämmer, även om han ej är ledamot av styrelsen (10 och 13 §§). Styrelsen sammanträder på ordförandens kallelse, så ofta han finner det behövligt, eller när minst halva antalet ledamöter för uppgivet ärende gör framställning därom. Suppleanterna i folkskolestyrelsen bör kallas till tjänstgöring i den mån det erfordras på grund av hinder för ledamot eller då det uppkommit ledighet efter ledamot, som icke utsetts vid proportionellt val, och denna ledighet icke kunnat fyllas. Suppleanterna har rätt att även eljest närvara vid styrelsens sammanträden (11 och 12 §§). För att folkskolestyrelse skall vara beslutför måste mer än hälften av

28 ledamöterna vara närvarande. För vissa ärenden äger skolstyrelsen emellertid överlämna sin beslutanderätt till särskilda inom styrelsen utsedda nämnder. Dessa ärenden är a) beviljande av tjänstledighet åt och förordnande av vikarie för lärare; b) tillämpning på enskilda fall av bestämmelser, antagna av styrelsen; c) åtgärder enligt gällande folkskolestadga mot vanartade skolbarn samt tredskande föräldrar och målsmän; d) mindre ärenden av ekonomisk natur. Särskild nämnd skall bestå av minst fyra personer. F'or att nämnds beslut skall vara giltigt fordras, att minst tre av ledamöterna deltagit i beslutet och varit ense om detsamma. Av sådan nämnd vidtagen åtgärd skall anmälas för folkskolestyrelsen vid dess nästa sammanträde (13 §). I samband med ovan nämnda förfrågan till vissa skoldistrikt angående folkskolestyrelsernas ledamotsantal inhämtades också vissa uppgifter rörande nämnderna, varav framgår, att skolstyrelserna allmänt begagnar sig av rätten att till en eller flera nämnder delegera beslutanderätten i vissa ärenden. Endast i två av de tillfrågade skoldistrikten saknas nämnd. Vanligen har skolstyrelsen utsett tre nämnder, men ett högre antal förekommer också. I sju distrikt finnes fler än fem nämnder. Vanligast förekommande är undervisningsnämnd, ekonominämnd, skolmåltidsnämnd och betygsnämnd. Vid sammanträde med folkskolestyrelsen eller särskild nämnd äger den ovannämnde kyrkoherden rätt att närvara och deltaga i överläggningarna samt framställa förslag men får ej deltaga i besluten utan att vara ledamot. Likartade bestämmelser finns i folkskolestadgan rörande rätt för en representant för lärarkåren att deltaga vid folkskolestyrelsens och dess nämnders sammanträden. Denne äger dock icke rätt att deltaga i behandling av frågor rörande tjänstgöringsbetyg åt eller disciplinära åtgärder mot lärare (Fst § 8 i : l . ) . Där särskild skolläkare är anställd, äger denne att närvara vid behandlingen av ärenden rörande hälsovård, sexualhygien och fysisk fostran (Fst § 8 i:2.). Distriktsöverlärare eller kommunal folkskolinspektör är skyldiga att närvara vid skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden. Liksom lärarkårens representant och skolläkaren äger de därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten, men de har rätt att få sina uttalade meningar antecknade till protokollet (Fst §§ 8 b:7 och 8 d ) . Omröstning inom folkskolestyrelsen sker öppet utom vid val, där den sker med slutna sedlar (14 §). Vid styrelsens sammanträden skall ordföranden föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Detta skall justeras av ordföranden jämte minst två därtill för varje gång av styrelsen utsedda närvarande ledamöter. Justering kan dock verkställas av styrelsen antingen genast eller vid nästa sammanträde. Sedan protokollet justerats skall i landskommun en förteckning över de vid sammanträdet fattade besluten och de beslut, som därvid anmälts från styrelsens nämnder, söndagen efter beslutens fattande anslås på därför avsedd plats i eller invid kyrkan under det att i stadskommun motsvarande förteckning skall anslås hos styrelsen (15 §).

29 Folkskolestyrelses uppgifter jämlikt skolstyrelselagen finns angivna främst i 5, 6 och 18 §§. Enligt dessa skall folkskolestyrelse i enlighet med gällande författningar och reglementen ordna och med uppmärksamhet följa undervisningen samt tillsätta och avskeda lärare och annan personal. Det åligger den vidare att utöva den ekonomiska förvaltningen och att ha tillsyn över lokaler, som upplåtits för undervisningen. Förutom att förbereda ärenden, som skall förekomma till behandling hos fullmäktige, skall styrelsen hos kommunal- eller stadsfullmäktige göra framställningar och förslag, då så påfordras. Den skall också ombesörja verkställigheten av [fullmäktiges beslut, i den mån detta ej uppdragits åt särskilt därtill utsedda styrelser, nämnder eller personer. Folkskolestyrelsen har även att taga viss befattning med angelägenheter avseende kyrkomusikers anställande och verksamhet enligt bestämmelser i kyrkomusikerstadgan. Skolstyrelsen skall uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat, vilket skall ingivas till stads- eller kommunalfullmäktige årligen före den 15 september. Före den 15 januari skall folkskolestyrelse i landskommun och före den 1 mars folkskolestyrelse i stadskommun avlämna redovisning för de medel styrelsen under nästföregående kalenderår haft om hand (6 §). Fortsättningsskolan leder sitt ursprung från bestämmelser i 1842 års folkskolestadga. Först 1918 fick denna skolform sin egen stadga i samband med att den gjordes obligatorisk för alla barn. Som ovan angivits har kommunen rätt att, om den finner det vara till fördel för skolväsendet, utse särskild fortsättningsskolestyrelse. Detta har emellertid på senare tid icke skett i något skoldistrikt utan folkskolestyrelsen handhar också denna del av folkskoleväsendet.

De högre kommunala skolorna Historik Av nu befintliga högre kommunala skolor är högre folkskolan den äldsta. Denna skolform, som tillkom genom beslut vid 1856—1858 års riksdag, var från början avsedd att tillgodose landsbygdsungdomens behov av fortsatt utbildning, och det föreskrevs därför, att högre folkskolor endast fick upprättas på landsbygden. För dessa tidiga högre folkskolor tillämpades av allt att döma de bestämmelser om skolans ledning, som gällde för folkskolan. 1893 medgavs, att högre folkskolor fick upprättas även i städer, som saknade allmänt läroverk eller »pedagogi». 1909 bortföll denna inskränkning, men något större antal högre folkskolor upprättades inte. Allmänna bestämmelser om förvaltningen och ledningen av de högre folkskolorna saknades länge. En praxis tycks dock ha utvecklats, att vissa bestämmelser härom skulle införas i skolans reglemente, som i varje särskilt fall fastställdes av Kungl. Maj :t. Den första stadgan för de högre folkskolorna utfärdades 1918 och ersät-

tes år 1934 av en ny, i allt väsentligt oförändrad stadga. Under senare år har högre folkskolan mest haft karaktär av övergångsform till den kommunala mellanskolan. Budgetåret 1954/55 upprätthölls endast 10 högre folkskolor. De starka strävanden att göra högre folkskolan till en praktisk läroanstalt vid sidan av de allmänna läroverken, som tidigt framträdde, ledde 1918 till riksdagsbeslutet att högre folkskola skulle vara antingen yrkesbestämd eller allmän. Ur den yrkesbestämda högre folkskolan utvecklade sig sedan de praktiska mellanskolorna (realskolorna), vilka tillkom genom riksdagsbeslut 1933. För dessa skolor gäller stadgan för högre folkskolor, dock att i fråga om lärjungars intagning, flyttning och examen särskilda bestämmelser tillämpas. De kommunala realskolorna leder sitt ursprung från de år 1909 inrättade kommunala mellanskolorna. Varje mellanskolas förhållande reglerades ursprungligen genom ett av Kungl. Maj :t godkänt reglemente. Kommunen utsåg styrelse för skolan och svarade för dess underhåll, överstyrelsen för rikets allmänna läroverk hade inseendet över skolan och ägde för detta ändamål utse inspektor. År 1911 utfärdades utförligare bestämmelser om de kommunala mellanskolorna. Skolstyrelsen skulle bestå av minst fem personer. Bestämmelser om dess sammansättning och om revision av dess räkenskaper m. m. skulle intagas i skolans reglemente. Rektor eller föreståndarinna skulle vara självskriven ledamot av styrelsen, och skolans läkare skulle vid behandling av frågor rörande hygieniska förhållanden äga säte och stämma i styrelsen. Någon särskild representant för kollegiet skulle icke finnas. Skolstyrelsen skulle äga tillsätta lärare, dock icke rektor, som skulle förordnas av överstyrelsen för rikets allmänna läroverk efter förslag av styrelsen. Denna ägde vidtaga disciplinära åtgärder mot lärare, om så befunnes befogat. Fullständig stadga för de kommunala mellanskolorna utfärdades först 1918. Denna blev med mindre ändringar gällande till år 1933, då nuvarande stadga utfärdades. Före 1927 års läroverksreform leddes och kontrollerades realexamen av medlem eller ombud för skolöverstyrelsen. Ledningen av examen uppdrogs 1928 åt skolans rektor, varigenom i detta avseende full överensstämmelse med läroverken uppnåddes. Efter förslag av särskilda sakkunniga beslöt 1928 års riksdag, att kommunala flickskolor skulle upprättas. Denna skolform övertog i stor utsträckning den verksamhet, som sedan gammalt bedrivits av enskilda flickskolor och i viss mån av statliga samskolor. Stadga och undervisningsplaner för de kommunala flickskolorna utfärdades samma år. Stadgan är med vissa ändringar ännu gällande.

31 Lokalstyrelsens nuvarande organisation och uppgifter Bestämmelserna i gällande stadgor rörande styrelse och ledning för högre folkskolor, kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor och kommunala flickskolor är i princip lika. I den mån olikheter förekommer angives detta i det följande. För kommunal realskola och högre folkskola skall finnas en av minst fem personer bestående styrelse. Suppleanter skall utses till halva antalet mot de valda ledamöterna eller, om dessas antal icke är jämnt, till det antal som är närmast över hälften. Tjänstgörande rektor är självskriven ledamot med skolans tillsynslärare som suppleant. För kommunal flickskola är bestämmelserna något avvikande. Styrelsen skall här bestå av minst fyra valda ledamöter samt dessutom av skolans rektor och dess tillsynslärare, om sådan är anställd. I styrelsen skall finnas minst två kvinnliga ledamöter. Suppleanter, av vilka minst en skall vara kvinnlig, utses till det antal som ovan angivits för övriga högre kommunala skolor. Vid val av styrelse till praktisk kommunal realskola och till sådan högre folkskola, som är inriktad på att giva utbildning för visst yrke eller viss yrkesgrupp, skall om möjligt minst två i sådant yrke eller yrkesgrupp sakkunniga personer vara medlemmar av skolstyrelsen. Beträffande ett- eller tvåårig högre folkskola gäller, att där särskilda förhållanden det föranleder, viss i reglementet angiven begränsad befogenhet med avseende på skolans förvaltning kan tilläggas styrelsen för folkskoleväsendet i det skoldistrikt, där skolan är belägen. Vid sammanträde med styrelse och nämnd, där ärende rörande högre folkskola förekommer till behandling, skall dock skolans rektor äga närvara och i fråga om dylika ärenden deltaga i såväl överläggningar som beslut. För skolor av här ifrågavarande slag skall finnas ett av skolöverstyrelsen för varje särskild skola fastställt reglemente. I detta skall bl. a. givas erforderliga föreskrifter om styrelsens sammansättning och om valbarhet till ledamot av styrelsen, om den tid valet skall avse samt om hur det skall försiggå. Styrelsen utser för varje kalenderår inom sig bland de valda ledamöterna ordförande och vice ordförande samt inom eller utom styrelsen kassaförvaltare. Sekreterare är, såvitt ej i skolans reglemente annorlunda bestämmes, skolans tjänstgörande rektor. Rätt att deltaga i styrelsens överläggningar men ej i dess beslut äger skolans av skolöverstyrelsen utsedde inspektor samt skolans tillsynslärare vid de tillfällen, då den sistnämnde ej inträtt som suppleant för rektor (detta gäller ej kommunal flickskola, där tillsynsläraren, som ovan nämnts, är ledamot av styrelsen). Vid behandling av frågor, som rör lärjungarnas hälsotillstånd och sundhetsförhållandena vid skolan äger skolläkaren rätt att deltaga i såväl överläggningar som beslut.

32 Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, då denne finner det behövligt, eller då skolans rektor eller minst två andra ledamöter gör framställning därom. För att styrelsen skall vara beslutmässig, måste flera än hälften av ledamöterna vara närvarande. För beslut om tillsättning av ordinarie lärare eller om disciplinär åtgärd mot lärare gäller dock, att styrelsen skall vara fulltalig. Avser beslut tjänstgörande rektor (eller, så vitt angår de högre folkskolorna, lärare, som är medlem av styrelsen) äger han icke deltaga i ärendets behandling. Detsamma gäller skolans tillsynslärare. Val sker med slutna sedlar och lotten skiljer vid lika röstetal. I övrigt sker omröstning öppet. Är rösterna lika fördelade, gäller den mening ordföranden biträder. Styrelsens protokoll justeras vid nästa sammanträde; dock kan, särskilt för varje gång, uppdragas åt minst två av styrelsens ledamöter att jämte ordföranden verkställa justeringen. Skolstyrelsen skall ha sorgfällig vård om skolan, söka främja dess verksamhet och tillvarataga dess intressen samt tillse, att skolan fyller sitt ändamål och att dess arbete fortgår efter givna föreskrifter. Ledamöterna bör genom besök i skolan och åhörande av undervisningen skaffa sig kännedom om skolans verksamhet, lärares och lärjungars förhållanden samt om byggnader och andra skolans tillhörigheter. Om giltig anledning till anmärkning föreligger, skall ledamot söka rättelse genom rektor eller, där så befinnes erforderligt, därom göra anmälan för skolans styrelse. Skolstyrelsen skall årligen uppgöra förslag till utgifts- och inkomststat, som skall avlämnas till den korporation, som enligt skolans reglemente skall bevilja anslag till skolan. Om den borgerliga kommunen är huvudman för skolan, skall redovisning av de medel, som skolstyrelsen under nästföregående år omhänderhaft, ske enligt de bestämmelser, som härom gäller för folkskolestyrelse. Upprätthålles skolan av kyrklig kommun, skall i detta avseende gälla vad som är föreskrivet rörande skolråd. Envar ledamot av styrelsen är gemensamt med de övriga ansvarig för de medel, som styrelsen har under sin förvaltning, ävensom för den förlust som kan uppkomma för skolområdet på grund av säkerhetshandling mot vilkens godkännande han icke till protokollet gjort anmärkning. Även beträffande undervisningen har skolstyrelsen vissa uppgifter. Den upprättar förslag till undervisningsplan (detta gäller dock ej kommunal realskola eller praktisk kommunal realskola), yttrar sig om antagande av läroböcker samt bestämmer i vissa fall därom, bestämmer om den dagliga undervisningstiden samt dag för termins början och slut m. m. Skolstyrelsen tillsätter och avskedar lärare samt tjänstebiträden, som ställes till styrelsens förfogande. Rektor förordnas och avskedas dock av skolöverstyrelsen. Vikarie för rektor tillsättes av skolstyrelsen för högst sex månader. Finner skolstyrelsen giltig anledning till anmärkning mot lärare eller rektor för fel eller försummelse i tjänsten eller på grund av dennes

vandel, äger styrelsen vidtaga disciplinära åtgärder i form av föreställning och varning eller skilja vederbörande från hans befattning för viss tid eller för alltid. I sistnämnda fall skall beslutet underställas skolöverstyrelsen för prövning och godkännande. Styrelsen kan även i vissa fall tills vidare avstänga lärare eller rektor från hans befattning. Vid kommunal realskola och kommunal flickskola skall skolöverstyrelsen förordna inspektor, vilken icke må vara ledamot av skolstyrelsen. Även vid högre folkskola och praktisk kommunal realskola kan inspektor förordnas. Inspektor äger bestämma tid för årsavslutning; dock ej vid praktisk kommunal realskola och vid högre folkskola, där skolstyrelsen fastställer tid härför. Vid den muntliga prövningen i realexamen äger inspektor (eller närvarande ledamot av skolstyrelsen) bestämma vilka delar av högsta klassens kurs, som förhören skall omfatta. Vid utfärdandet av tjänstgöringsbetyg åt rektor skall yttrande infordras från skolans inspektor. Han skall också granska rekvisitioner av statsbidrag till lärarlöner och skolhälsovård samt tillse, att de härför stadgade villkoren är uppfyllda. Beträffande högre folkskolor åligger det folkskolinspektören att granska statsbidragsrekvisitioner. De kommunala yrkesskolorna De kommunala yrkesskolorna leder sitt upphov från riksdagsbeslutel 1918 om praktiska ungdomsskolor. Yrkesskolornas förhållanden regleras nu genom Kungl. Maj :ts förnyade stadga för den kommunala yrkesundervisningen (1921:706), vilken skiljer mellan flera olika skolformer: lärlingsskolor, yrkesskolor, verkstadsskolor, ettåriga handelsskolor och hushållsskolor. För samtliga gäller de bestämmelser angående styrelse och förvaltning, som finns intagna i §§ 36—42 nämnda stadga. Den lokala ledningen av kommunal yrkesskola handhaves av en yrkesskolstyrelse bestående av minst fyra, högst åtta ledamöter, utsedda av stadsfullmäktige eller däremot svarande kommunala myndighet. Självskriven ledamot är skolans rektor eller, där flera skolor finns, en av skolornas rektorer, utsedd på sätt som bestämmes i skolans reglemente. Till ledamöter i yrkesskolstyrelsen bör utses lämpliga personer, män eller kvinnor, däribland såväl arbetsgivare som arbetstagare. De bör äga god kännedom om ortens arbetsliv i allmänhet och om de särskilda yrkesgrenar eller verksamhetsområden, som undervisningen i yrkesskolan avser. Minst det antal, som är närmast över hälften av styrelsens samtliga ledamöter, skall utgöras av representanter för dessa yrkes- och verksamhetsområden. Kommunal yrkesskolas styrelse utser inom sig för varje kalenderår ordförande och vice ordförande samt inom eller utom styrelsen kassaförvaltare. Styrelsens protokoll föres av rektor. Ordföranden kallar till sammanträde, så ofta han finner det behövligt, eller då rektor eller minst två andra a

34 ledamöter hos honom gör framställning därom. För att styrelsen skall vara beslutmässig måste mer än hälften av ledamöterna vara närvarande. Val liksom tillsättande av tjänstebefattning sker med slutna sedlar. Lotten skiljer mellan dem som fått lika röster. Omröstning sker i övrigt öppet. Är rösterna därvid lika delade, gäller den mening ordföranden biträder. Avser beslut tjänstgörande rektor, äger denne icke att deltaga i beslutet. För de medel, som står under styrelsens vård och förvaltning, är styrelsens samtliga ledamöter ansvariga. Yrkesskolstyrelsens uppgifter och befogenheter finns angivna dels i yrkesskolstadgans § 41 och dels i vederbörande skolas reglemente. I princip skiljer sig yrkesskolstyrelses åliggande endast obetydligt från folkskolestyrelses. Dock må nämnas, att rektor tillsättes av överstyrelsen för yrkesutbildning efter förslag av yrkesskolstyrelsen, medan skolledare vid folkskola väljes av skolans styrelse bland de tre skolöverstyrelsen uppsatt på förslag. Möjlighet finnes att i kommun, där yrkesskola uppdelats i yrkesavdelningar med hänsyn till skilda yrken eller verksamhetsområden, under yrkesskolstyrelsen tillsätta en särskild nämnd för varje yrkesavdelning eller grupp av yrkesavdelningar. Om val av sådan nämnd samt om dess sammansättning och arbetsordning skall vara bestämt i skolans reglemente. Dock skall alltid iakttagas, att det yrke eller verksamhetsområde, för vilket undervisningen inom viss yrkesavdelning eller grupp av yrkesavdelningar är avsedd, är företrätt i nämnden. Yrkesnämnderna består i regel av, förutom skolans rektor, två på förslag av representativa organisationer av företagare och anställda utsedda ledamöter, en från vardera parten. För varje yrkesskola äger överstyrelsen för yrkesutbildning att förordna en inspektor, som skall besöka skolan och taga kännedom om undervisningen, och om brister därvid uppmärksammas, göra anmälan hos överstyrelsen. Inspektor har vidare till uppgift att granska rekvisitioner av statsbidrag och därvid avge vitsord dels beträffande antalet undervisningstimmar, för vilka understöd begäres, dels huruvida stadgade villkor för understöds erhållande är uppfyllda. I 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas betänkande rörande yrkesutbildningen (SOU 1954:11) ingår förslag till ny yrkesskolstadga, vars antagande skulle innebära vissa förändringar rörande yrkesskolornas styrelse och förvaltning. Med hänsyn till innebörden av skolstyrelseutredningens i det följande framlagda förslag bör de sakkunnigas förslag nu icke föranleda ändrad lagstiftning i fråga om styrelsens organisation. 1 Handelsgymnasierna De statsunderstödda handelsgymnasierna var läsåret 1954/55 14 till antalet och hade i flertalet fall primärkommun till huvudman. De står u n d e r l Ny stadga h a r u t k o m m i t från trycket den 12 augusti 1955 (nr 503).

35 inseende av överstyrelsen för yrkesutbildning, som för varje gymnasium skall förordna en inspektor. Den närmaste ledningen utövas av en styrelse, om vars uppgifter och sammansättning bestämmelser skall meddelas i ett för varje skola gällande reglemente, vilket fastställes av överstyrelsen efter förslag av skolans styrelse, som i ärendet skall höra lärarkollegiet. De statsunderstödda handelsgymnasiernas förhållanden regleras genom KK 1953: 528. Bland de uppgifter denna ålägger styrelsen må nämnas att tillsätta och entlediga lärare (ej rektor, som tillsättes av överstyrelsen), att bevilja tjänstledighet åt lärare (åt rektor för tid understigande ett år) samt att förordna vikarie för rektor under högst sex månader. Rektor är i regel ledamot av skolans styrelse. De allmänna läroverken Historik Ledningen av de allmänna läroverken utövades sedan äldsta tid och under hela 1800-talet närmast av domkapitlen med rektor som ansvarig för den direkta styrelsen av varje särskilt läroverk. Trots omfattande och intressanta förslag om lokalstyrelser för läroverken av 1884 och 1899 års läroverkskommittéer inrättades sådana styrelser först genom 1928 års läroverksstadga, sedan ett embryo dessförinnan skapats genom beslut vid 1904 års riksdag om uppskattningsnämnder för befrielse från eller nedsättning av terminsavgifter. Beslutet om lokalstyrelser vid de allmänna läroverken grundades på förslag av 1918 års skolkommission, framlagt i betänkande den 28 april 1922. Kommissionen föreslog, att läroverken skulle ställas under inseende av en lokal styrelse med ganska vida befogenheter. Där inom samma ort två eller flera läroanstalter av detta slag förekom, borde lokalstyrelsen i regel vara gemensam, eventuellt uppdelad i flera nämnder. Skulle emellertid svårigheter för en sådan gemensam styrelse yppa sig och skulle man finna det mera ändamålsenligt med skilda styrelser, borde garantier dock skapas för en på betryggande sätt ordnad samverkan mellan de olika styrelserna. Även samverkan mellan ifrågavarande styrelser och folkskolans ledning inom orten vore av största vikt. Enligt kommissionen borde lokalstyrelsens uppgifter i huvudsak vara följande: att öva tillsyn över skolan, framför allt rörande dess ekonomiska och hygieniska förhållanden, att antaga vissa lärare (t. ex. e. o. lärare för kortare tid och timlärare), att avgiva yttrande vid tillsättning av lärare och rektor, att handlägga vissa disciplinära ärenden rörande lärjungarna, att främja ordning och gott samarbete vid vederbörande läroanstalt samt att avgiva förslag till tjänstgöringsbetyg för rektor. Vidare borde styrelsen äga rätt att uttala sig vid utfärdande av tjänstgöringsbetyg för lärare samt att förmedla samarbetet mellan samhället, hemmet och skolan.

36 Beträffande sammansättningen av lokalstyrelsen framlade kommissionen inga preciserade förslag utan inskränkte sig till att betona, att å ena sidan vederbörande anslagsgivare, stat och kommun, och å andra sidan skolans lärare och lärjungarnas föräldrar därvid borde bli företrädda. I det yttrande som skolöverstyrelsens majoritet avgav över betänkandet tillstyrktes inrättandet av lokalstyrelser men påyrkades att deras befogenheter skulle inskränkas i betydande grad i jämförelse med vad kommissionen föreslagit. Styrelsens uppgifter borde i första hand bli av ekonomisk natur, varjämte begränsade uppgifter i vissa pedagogiska frågor borde kunna tilldelas den, men befogenheterna att föreslå tjänstgöringsbetyg för rektor och att uttala sig vid utfärdandet av tjänstgöringsbetyg åt lärare avstyrktes. Genom 1928 års läroverksstadga fick varje allmänt läroverk en lokalstyrelse, även om dess befogenheter ej blev fullt så omfattande som skolkornmissionen hade tänkt sig. Härefter har endast smärre ändringar gjorts i stadgandena om lokalstyrelse, betingade av sådana ändrade förhållanden som förändringen av vaktmästartjänsterna till ordinarie statstjänster 1939, upphörandet av terminsavgifterna till statsverket o. dyl. Däremot har både lokalstyrelsens sammansättning och huvuduppgifter förblivit praktiskt taget oförändrade. Lokalstyrelsens nuvarande organisation och uppgifter Enligt 1933 års läroverksstadga i dess lydelse enligt KK 1954:650 består lokalstyrelsen av rektor som självskriven ledamot samt av fem andra för en tid av fyra år utsedda ledamöter. Av dessa utses tre av vederbörande kommunalstyrelse, därav en representerande målsmännen för läroverkets lärjungar, samt en ledamot av länsstyrelsen (i Stockholm överståthållarämbetet) och en av läroverkets kollegium. Om vid läroverket är anordnad praktisk linje, bör någon av lokalstyrelsens medlemmar vara sakkunnig inom det yrke eller den yrkesgrupp varpå den praktiska linjens undervisning är inriktad. För var och en av de särskilt utsedda ledamöterna utses suppleant, vilken vid förfall för ordinarie ledamot inträder i dennes ställe. Det ankommer på rektor att hos vederbörande länsstyrelse och kommunalstyrelse anmäla uppkommande ledighet. För vissa fall inträder även andra ledamöter än nu angivna i lokalstyrelserna. Vid behandling av frågor, som särskilt angår kvinnliga respektive manliga lärjungar, skall sålunda kvinnlig sakkunnig eller vederbörande tillsynslärare vara ledamot av styrelsen. Motsvarande gäller skolläkaren vid behandling av frågor rörande hygieniska förhållanden samt vederbörande klassföreståndare vid bestämmande av befrielse från eller nedsättning av terminsavgifter. Lokalstyrelsen utser inom sig ordförande och vice ordförande för en tid

37 av ett år. Den sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta denne finner nödigt eller minst två andra ledamöter hos honom gör framställning därom. För att styrelsen skall vara beslutmässig måste minst tre av dess ledamöter vara närvarande. Vid behandling av ärende, som avser terminsavgift, skall såväl rektor som vederbörande klassföreståndare eller deras vikarier vara närvarande. Om rösterna vid votering blir lika delade, har ordföranden utslagsröst. Protokoll föres av rektor eller den som lokalstyrelsen utser och skall senast en vecka efter sammanträdet justeras av två av styrelsen utsedda ledamöter. Ändring i lokalstyrelsens beslut kan sökas genom besvär hos skolöverstyrelsen. Förutom att i allmänhet taga kännedom om arbetet och anordningarna vid läroverket skall lokalstyrelsen i främsta rummet behandla frågor, som har sammanhang med kommunens ekonomiska åtaganden gentemot läroverket, förvalta läroverkets byggnadsfond samt i dessa avseenden tillvarataga såväl läroverkets som kommunens intressen. Om styrelsen anser sig ha giltig anledning till anmärkning mot rådande förhållanden, kan den antingen söka rättelse genom rektor eller genom anmälan hos skolöverstyrelsen. I vissa hänseenden har lokalstyrelsen fått sig ålagd särskilda uppgifter. Styrelsen har sålunda att behandla frågor om nedsättningar av eller befrielse från terminsavgifter för eleverna. Den bestämmer på förslag av rektor avgiften till ljus- och vedkassan, den förrättar inventeringar av läroverkets kassor samt gör framställningar hos vederbörande kommunalstyrelse i frågor rörande tjänstebostäder, läroverkets inredning och utrustning m. m. Utöver dessa utpräglat ekonomiska uppgifter åligger det styrelsen att till skolöverstyrelsen avgiva yttrande över sökande till skolläkarbefattning samt att själv, därest kommunen därtill beviljat anslag, efter förslag av rektor antaga biträdande skolläkare. Vad angår vaktmästare och övrig biträdespersonal har lokalstyrelsen att fullgöra vissa i läroverksstadgan givna åligganden beträffande tillsättande och entledigande av dylik personal, uppsikt över densamma m. m. Slutligen tillkommer det lokalstyrelsen att bestämma förläggningen av den dagliga undervisningstiden, att närvara vid realexamen och praktisk realexamen, utse vittnen vid studentexamen m. m. samt att sammanträda med lärarpersonalen för överläggningar om sådana läroverkets angelägenheter, som faller inom styrelsens befogenhet. 1952 års provisoriska lag om särskild skolstyrelse i vissa fall Tillkomst och innehåll För att åstadkomma en reglering av i första hand skolledningen i distrikt, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrevs, avgav utredning-

38 en den 24 januari 1952 förslag till provisorisk lag om gemensam skolstyrelse i vissa fall. Efter vederbörlig remissbehandling av förslaget avlät Kungl. Maj:t därpå grundad proposition i ämnet samma år (nr 224). Efter viss bearbetning av förslaget antogs propositionen av riksdagen (KU 26; Rskr 407). Den 6 juni 1952 utfärdades lag om särskild skolstyrelse i vissa fall (nr 434) och den 3 oktober samma år tillämpningsbestämmelser till lagen (nr 652). Innehållet i dessa författningar är i huvudsak följande. I skoldistrikt, där enligt Kungl. Maj :ts medgivande försök med nioårig enhetsskola bedrives, skall, i stället för vad eljest gäller, den särskilda skolstyrelselagen äga tillämpning. Lagen gäller dock ej för skolväsendet i Stockholms stad. Där lagen gäller, skall förvaltningen och vården av folk- och fortsättningsskolväsendet samt försöksverksamheten handhavas av en särskild skolstyrelse. Om Kungl. Maj :t så beslutar, skall den särskilda skolstyrelsen också vara styrelse för högre folkskola, fristående realskola eller annan högre statlig eller kommunal läroanstalt inom skoldistriktet. Efter medgivande av Kungl. Maj:t må styrelsen jämväl vara styrelse för yrkesundervisningsanstalt inom distriktet, dock ej för tekniskt läroverk eller central verkstadsskola. Särskild skolstyrelse äger samma befogenheter och har samma uppgifter som eljest skolat tillkomma folk- och fortsättningsskolestyrelse eller annan styrelse, som särskilda skolstyrelsen ersätter. Styrelsen skall särskilt beakta sådana frågor, som är gemensamma för olika skolor eller skolformer. Den skall med uppmärksamhet följa det pedagogiska försöksarbetet, främja lärarnas vidareutbildning och verka för ett fördjupat samarbete mellan hem och skola. Beträffande val av särskild skolstyrelse gäller i huvudsak samma bestämmelser som för val av folkskolestyrelse. Antalet ledamöter skall dock vara minst 7 och högst 21. För att biträda vid behandlingen av frågor angående den förberedande yrkesutbildningen i försöksskolorna och yrkesutbildningen i egentliga yrkesskolor, för vilken särskild skolstyrelse ansvarar, bör styrelsen utse ett särskilt rådgivande organ, expertråd, som skall bestå av minst fyra ledamöter och företräda såväl företagare som anställda samt äga god kännedom om ortens arbetsliv i allmänhet och om de särskilda yrkesgrenar eller verksamhetsområden, som undervisningen ifråga avser. I tillämpningsbestämmelserna till lagen föreskrives, att styrelsen, innan expertråd tillsättes, skall bereda vederbörande lokala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer tillfälle att avgiva förslag på lämpliga ledamöter att företräda arbetsgivar- respektive arbetstagarsynpunkterna i fråga om yrkesutbildningen. Tillämpningsbestämmelserna innehåller vidare regler angående skolledares och lärares m. fl. deltagande i styrelsens sammanträden samt terminsavgiftsnämnd.

39 Distriktsöverlärare, kommunal folkskolinspektör eller särskild skolchef, där sådan finns anställd, är skyldig att närvara vid skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden. De äger därvid rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sina meningar antecknade till protokollet, men ej att deltaga i besluten. Detsamma gäller rektor vid annan styrelsen underställd skola än de som tillhör folk- och fortsättningsskolväsendet. I distrikt med skolchef äger även denne underställd rektor och överlärare rätt att närvara vid styrelsens och dess nämnders sammanträden. Ärende som berör viss skola får icke avgöras, om ej vederbörande skolledare kallats till sammanträde, där ärendet behandlas. Vid skolstyrelsens sammanträden äger vidare tre representanter för lärarkåren samt skolläkare, som är anställd vid styrelsen underställd skola, att närvara. Dessa äger därvid samma rätt som ovan angivits för distriktsöverlärare m. fl. Om så befinnes lämpligt med hänsyn till antalet skolformer och andra särskilda omständigheter, kan skolöverstyrelsen bestämma, att lärarrepresentanterna skall vara flera än tre. Det är särskilt föreskrivet att lärarrepresentanterna bör utses så, att de kan anses företräda olika skolformer och skolstadier. Även vid sammanträde med delegation, kommitté eller annat liknande organ bör, om ärendets art ger anledning därtill, skolledare, skolläkare och en representant för lärarkåren kallas att närvara. Om terminsavgifter erlägges vid skola, som lyder under den särskilda skolstyrelsen, skall hithörande frågor handläggas av en särskild nämnd. Denna skall bestå av en ledamot, utsedd av vederbörande länsstyrelse, två ledamöter, som skolstyrelsen utser inom sig och av vilka den ene tillika skall av skolstyrelsen utses till nämndens ordförande, samt vederbörande rektor och klassföreståndare. I övriga här ej angivna hänseenden skall för särskild skolstyrelse bestämmelserna i 1930 års skolstyrelselag i regel gälla. Jämlikt lag den 4 mars 1955 (nr 70) äger lagen den 6 juni 1952 om särskild skolstyrelse i vissa fall giltighet till och med den 30 juni 1957. Tillämpning och erfarenheter Skolstyrelseutredningen har från försöksdistrikten (37 st.) erhållit uppgifter angående tillämpningen av den provisoriska skolstyrelselagen och de erfarenheter, som gjorts under den tid lagen gällt. Av svaren framgår, att den särskilda skolstyrelsen endast i ett fåtal fall varit styrelse för andra skolor än folk- och fortsättningsskolor och inom folkskolan bedriven försöksverksamhet. I fem fall har den tillika varit styrelse för yrkesskolor, i fyra fall för statliga realskolor och i ett fall för kommunalt gymnasium. Erfarenheterna av gemensam skolstyrelse är alltså ännu så länge mycket begränsade men i samtliga fall har de varit gynnsahima och den gemensamma styrelsen har blivit föremål för enbart positiva uttalanden.

40 Antalet ledamöter i de särskilda skolstyrelserna varierar mellan 7 och 18. Vanligen är antalet 9, 11 eller 13. Antalet suppleanter växlar mellan 0 och 18. Vanligast är 9 och 11. I de flesta fall har den särskilda skolstyrelsen tillsatt en eller flera nämnder. Dock finns i tre distrikt endast betygsnämnd. Vanligast förekommande är ekonominämnd, undervisningsnämnd och skolmåltidsnämnd. Såvitt framgår av svaren förekommer endast i två fall, att nämnder tillsatts, vars uppgifter begränsats till viss skolform (Sundbyberg: folkskolnämnd, samrealskolnämnd och yrkesskolnämnd; Timrå: delegation för samrealskolan och delegation för yrkesskolan). Terminsavgiftsnämnder förekommer i två distrikt. Expertråd för att biträda vid behandlingen av frågor angående yrkesutbildningen har tillsatts i 14 av de tillfrågade skoldistrikten. Antalet ledamöter växlar mellan 4 och 11.

Kap. 3. För flera skolformer gemensam lokal styrelse Tidigare

principdiskussion

Frågan om en för skilda skolformer gemensam skolstyrelse togs upp på allvar redan i direktiven för 1940 års skolutredning. Sedan det framhållits, att synfältet borde vidgas att omfatta samtliga utbildningsbehov, d. v. s. såväl de teoretiska som de praktiska utbildningsvägarna, betonades, att de olika skolformerna borde ses som delar av ett helt och samordnas, så att de på bästa sätt samverkade till ungdomens och samhällets gagn. I detta hänseende återstode ännu mycket att göra. »Sålunda är det historiskt förståeligt men numera knappast praktiskt, att exempelvis skilda skolor och skolformer på samma ort arbeta utan tillräcklig kontakt sinsemellan.» — »Icke minst ur synpunkten av det allmännas kostnader för undervisningsväsendet är frågan om ett mera planmässigt och enhetligt ordnande av de skilda läroanstalternas ledning på orter med ett mera omfattande och förgrenat skolväsen av stor betydelse. Nuvarande bestämmelser förutsätta i vissa fall samarbete mellan olika läroanstalter och deras styrelser men lämna dock icke tillräcklig garanti för att lärarpersonal, skollokaler och materiel så rationellt som önskligt är utnyttjas eller för önskvärd likformighet i fråga om användningen av tillgängliga anslag. Större enhetlighet i skolornas lokala ledning skulle också göra det lättare att organisera övergångarna mellan skilda skolformer.» Skolutredningen underströk i sitt betänkande IV:1 (SOU 1945:60, s. 67), att det rådande förhållandet med skilda lokalstyrelser för olika skolor vållade en splittring, som ur flera synpunkter syntes olämplig. Skolutredningen framlade emellertid ej förslag på denna punkt, då frågans lösning vore beroende av formen för skolväsendets organisation och den utredning, som här erfordrades, borde verkställas först sedan principbeslut rörande organisationen fattats. Rent principiellt framhöll utredningen, att det inte syntes erbjuda större svårigheter att skapa sådana former för folkskolestyrelsens sammansättning och åligganden, att den även skulle kunna övertaga den lokala läroverksstyrelsens funktioner, och skolväsendet sålunda givas en mera enhetlig lokal ledning. 1946 års skolkommission, som i diskussionen om skolstyrelsens utformning utgick från ett genomfört enhetsskolsystem, har från denna utgångspunkt ytterligare utvecklat tanken på gemensam skolledning i kommunerna. Kommissionen framhöll (SOU 1948:27 s. 433 f.), att fördelen med enhetlig ledning av det lokala skolväsendet måste anses vara så avsevärd, att

42 en sådan i allmänhet borde genomföras. Visserligen kunde risk förefinnas för att uppgifterna skulle bli alltför omfattande och alltför splittrade, men dessa olägenheter borde kunna undvikas genom att den gemensamma styrelsen uppdelades på nämnder eller delegationer, i vilka också kunde ingå personer, som ej vore ledamöter av skolstyrelsen. Stora skoldistrikt borde ha möjlighet att med Kungl. Maj :ts medgivande tillsätta olika skolstyrelser för olika uppgifter. Kommissionen anförde härom: Ett alldeles speciellt problem erbjuder otvivelaktigt de största städerna. Här torde särskilda föreskrifter bli nödvändiga, till vilka förslag bör utarbetas av städernas egna organ. Dessa föreskrifter bör, samtidigt som de självfallet tar sikte på största möjliga enhetlighet, tillgodose önskvärdheten av att ge de olika skolorna en förankring i de lokala intressena i den stadsdel, där vederbörande skola är belägen. Huruvida också yrkesskolorna i framtiden skulle ställas under den gemensamma skolstyrelsen lämnade kommissionen i sitt principbetänkande öppet, enär yrkesskolväsendets utbyggnad och organisation skulle upptagas till särskild behandling senare. I remissyttrandena över skolkommissionens betänkande accepterades i allmänhet förslaget om gemensam skolstyrelse. I vissa yttranden förordades emellertid för mycket stora skoldistrikt särskilda styrelser för de olika skolenheterna. Skolöverstyrelsen framhöll: Enligt överstyrelsens mening måste det, åtminstone vad beträffar mindre och medelstora skoldistrikt, anses vara synnerligen opraktiskt med flera styrelser. De motiv som av såväl SU som SK framförts för en gemensam skolstyrelse finner överstyrelsen bärande. Överstyrelsen tillstyrker därför förslaget om att normalt sett varje skoldistrikt erhåller en enda skolstyrelse. I likhet med SK finner dock överstyrelsen, att ett skoldistrikt efter särskilt medgivande bör kunna få tillsätta skolstyrelser för olika uppgifter. Sådant medgivande bör emellertid kunna lämnas av överstyrelsen. I propositionen angående vissa riktlinjer för enhetsskolans ledning och lokala organisation (1950:133) anförde departementschefen i frågan bl. a.: Jag delar skolutredningens och skolkommissionens åsikt, att den nuvarande ordningen med skilda skolstyrelser för olika skolor är ur flera synpunkter olämplig och att man därför bör sträva efter större enhetlighet och reda på detta område. Målet synes böra vara att åstadkomma största möjliga enhetlighet i skolväsendets ledning inom varje distrikt. I avvaktan på det kommande förslaget om yrkesskolväsendets organisation måste jag visserligen lämna öppet, i vilken utsträckning särskild styrelse skall befinnas påkallad för yrkesutbildande läroanstalter, men i de flesta kommuner är säkerligen en gemensam styrelse för alla distriktets skolor genomförbar. Endast i de allra största kommunerna kan det måhända visa sig nödvändigt med en uppdelning på flera styrelser. — — -— Det synes önskvärt, att anordningen med gemensam skolstyrelse kan genomföras så snart som möjligt; det torde i varje fall icke vara nödvändigt att härför avvakta genomförandet av den nya skolorganisationen i övrigt. Tvärtom framhåller skolöverstyrelsen lämpligheten av att den nya styrelsen trätt i funktion redan när de första enhetsskolorna av försökstyp nå fram till anknytningspunkten för den fyraåriga realskolan. Det bör vidare vara värdefullt, att den nya styrelsen får möj-

43 lighet att från början medverka vid utformningen av skolväsendet inom kommunen. Det fortsatta utredningsarbetet får giva vid handen, i vilken utsträckning det är möjligt att tillmötesgå dessa önskemål. Det särskilda utskott, till vilket propositionen hänvisades, förklarade sig på denna punkt ense med departementschefen, och riksdagen anslöt sig till utskottets uppfattning. I direktiven för utredningen har ytterligare betonats det olämpliga i att på en och samma ort ha särskilda styrelser för varje skoltyp och framhållits, att det i de flesta fall torde vara möjligt att genomföra en gemensam skolstyrelse, omfattande även yrkesskolor och gymnasier. Departementschefen framhåller dock, att det måhända kan befinnas påkallat i vissa fall med särskilda styrelser för de yrkesutbildande läroanstalterna.

Utredningen Allmänna synpunkter Det är naturligt, att tanken på en för flera skolformer gemensam skolstyrelse åtföljer uppfattningen om skolsystemet som en helhet. Går man längre och gör huvudparten av skolväsendet till en enhet, synes det vara självklart, att denna enhet skall stå under ledning av en lokal skolstyrelse. Att således enhetsskolan, vare sig den växer fram ur folkskolan eller uppstår genom en sammanslagning av folkskola och realskola, två skolor, som nu har var sin lokala ledning, skall lyda under en enda styrelse torde inte behöva sättas ifråga. Spörsmålet om en för flera skolformer gemensam styrelse aktualiseras således inte av enhetsskolan i och för sig utan har i första hand avseende på övergångstiden till dess denna skola genomförts. Samma problemställningar i fråga om ledningen kommer dock i stor utsträckning att kvarstå därefter, enär det i många kommuner kommer att finnas skolformer vid sidan av enhetsskolan. Några djupgående skillnader mellan dessa båda skeden från den här angivna synpunkten torde dock inte komma att föreligga, utan resonemangen om en gemensam styrelse kan föras med samma giltighet för båda. Beträffande skolstyrelsens organisation, ställning och allmänna uppgifter har utredningen således inte funnit anledning göra skillnad vare sig mellan de fall, då en skolform lyder under styrelsen och de fall, då flera gör det, eller mellan övergångstiden tills enhetsskolan genomförts och tiden därefter. Utredningen ansluter sig till den grundsyn på skolväsendet som en helhet, som anlades i direktiven för 1940 års skolutredning. Ju allmännare denna uppfattning blir och ju mer den kan läggas till grund för praktiskt handlande, desto lättare blir övergången till den beslutade enhetsskolan.

44 Principiellt sett är det enligt utredningens mening av stor vikt att så snart som möjligt rasera i första hand de m u r a r som i rent organisatoriskt hänseende finns mellan skolformer, som enligt föreliggande beslut skall smältas samman till enhetsskolan. Det viktigaste motivet till att införa en först och främst för nämnda skolformer gemensam styrelse ser utredningen i den betydelse en sådan åtgärd måste få som en förberedelse för övergången till den nya skolan. Det torde nämligen inte kunna bestridas, att i den mån en sådan övergång blir beroende av kommunernas initiativ, utsikterna till att dylika initiativ tages blir avsevärt mycket större med en gemensam skolstyrelse, medan fortvaron av särskilda styrelser för olika skolformer med stor säkerhet kan antagas verka konserverande på den bestående ordningen. Under alla omständigheter bör ett omedelbart införande av en gemensam skolstyrelse underlätta enhetsskolans genomförande. Utredningen vill i detta sammanhang peka på en för bedömandet av värdet av en gemensam skolstyrelse betydelsefull faktor, vilken tycks ha förbisetts i diskussionen om detta spörsmål och vilken för länge sedan borde ha framtvingat en sådan skolstyrelse. Med nuvarande organisation har kommunerna inte någon styrelse eller nämnd, som har ett allmänt ansvar för att skolväsendet i olika former och som en helhet utvecklas på det sätt, som kommunens storlek och förhållanden kan motivera. För den obligatoriska skolan skall en styrelse finnas, men dess ansvar sträcker sig inte utöver denna skola. Det är därför oftast beroende på tradition eller mången gång på tillfälliga personliga insatser och intressen, om kommunens behov av högre skolor och yrkesskolor blir i vederbörlig ordning tillgodosedda. Det finns sålunda exempel på stora tätortskommuner (över 20.000 in v.), som saknar realskola. När de växande barnkullarna framtvingat ordnande av högre utbildning också i kommuner, som förut saknat sådan, har man inte sällan stått handfallen, då man ej haft något organ med uppgift att planera och ansvara för denna del av skolväsendet. På samma sätt torde det förhålla sig med yrkesskolorna. En kommun kan ha ett jämförelsevis välordnat yrkesskolväsen, medan en intilliggande, kanske större kommun, är helt utan. Skolkommissionen konstaterade, att endast en ytterst ringa del av ungdomen i 15-18-årsåldern kunde få någon som helst yrkesutbildning i skola och 1952 års yrkesutbildningssakkunniga har fäst uppmärksamheten just vid ojämnheten i yrkesskolornas utbyggnad. De tillgängliga utbildningsplatserna motsvarar på sina håll långt ifrån efterfrågan, medan man på andra håll har svårt att fylla sina kurser. Allmänt taget anser de sakkunniga, att möjligheterna till skolmässig yrkesutbildning i heltidskurser är mycket otillräckliga. Man torde enligt utredningens mening våga antagandet, att förhållandena skulle varit annorlunda, om det i kommunerna funnits organ med uppgift att ansvara för att mot kommunens behov svarande resurser för yrkesutbildning funnits. När nu målsättningen på skolans område är klar: å ena sidan skapandet

45 av en 9-årig obligatorisk skola, i sig inneslutande det nuvarande realskolestadiet, och å andra en utbyggnad av yrkesskolväsendet, synes det vara en naturlig organisatorisk åtgärd att som ett betydande steg mot dessa mål upprätta en lokal skolmyndighet, som är i stånd att enhetligt planera kommunens skolutveckling genom alla stadier i av statsmakterna angiven riktning. Behovet av en sådan myndighet gör sig gällande, vare sig det finns flera var för sig arbetande skolstyrelser i en kommun eller endast en folkskolestyrelse med dess till den obligatoriska skolan begränsade ansvar. Det finns emellertid, även om man helt bortser från betydelsen av att underlätta utvecklingen mot enhetsskola, skäl av mera direkt och praktisk art, som talar för en gemensam skolstyrelse. De har framförts i den tidigare diskussionen och kan sammanfattas på följande sätt. 1. Ur ekonomisk synpunkt är det av betydelse med en enhetlig och planmässig ledning och samordning av de skilda skolformerna inom en kommun. 2. Nuvarande bestämmelser lämnar icke tillräckliga garantier för att lärarpersonal, skollokaler och materiel utnyttjas så rationellt, som önskligt är. 3. Ledningens handhavande av flera, var för sig fristående skolstyrelser, medför ofta en icke önskvärd olikformighet i fråga om skolornas allmänna standard och utrustning. 4. Enhetlighet i skolornas lokala ledning skulle medföra bättre möjligheter för eleverna till smidigare övergång från en skola till en annan och bättre samarbete mellan lärarna vid de olika skolorna. 5. Splittringen på flera skolstyrelser försvårar en sådan planläggning av de olika skolornas arbete, att berättigade önskemål från allmänhetens sida om exempelvis läsårets förläggning, lovdagar, skoldagens början och slut tillgodoses så långt detta eljest vore möjligt. 6. Den omfattande skolsociala verksamhet, som nu finns i form av hälsovård, skoltandvård, skolmåltider m. m., kräver samordning såväl ur ekonomiska som ur sociala och organisatoriska synpunkter. De anförda skälen har givetvis skiftande tyngd. Enhetliga tider för läsårets förläggning, lovdagar o. s. v. kan exempelvis åstadkommas utan så genomgripande åtgärder som de här ifrågasatta. Tyngre vägande är obestridligen de ekonomiska motiven. Så har t. ex. den under senare år alltmer framträdande bristen på skollokaler nödvändiggjort, att de olika skolformerna i betydande utsträckning upplåtit lokaler åt varandra, i den mån detta varit möjligt. Då skolorna haft olika styrelser, har mer eller mindre ingående förhandlingar varit nödvändiga, innan överenskommelse kunnat träffas om hyra och övriga villkor för lokalupplåtelsen, en besvärlig procedur, som kunnat stå hindrande i vägen för ett effektivt utnyttjande av ett lokalbestånd, som dock i sin helhet äges av kommunen. Det bör vara helt normalt, att speciallokaler, som inte kommer till full användning inom en enda skolform, tages i gemensamt bruk av det lokala skolväsendet i dess

46 helhet. Så är dock ej alltid fallet. Som exempel på sådana lokaler må nämnas skolmåltidslokaler, gymnastiksalar, samlingssalar, läkarrum, lokaler för metallslöjd, träslöjd och textilslöjd, skolkökslokaler o. s. v., vilka ofta har en dyrbar inredning, som gör det särskilt angeläget, att de utnyttjas på bästa möjliga sätt. Även när det gäller materiel av olika slag, är en vidgad samverkan att rekommendera. Skolorna använder i stigande utsträckning dyrbar undervisningsmateriel, exempelvis ljudfilmapparater och bandinspelningsapparater. Omfattande filmarkiv upplägges inte sällan av närliggande skolor var för sig. På detta område har samarbete mellan skolorna i samma kommun endast förekommit i begränsad utsträckning. Den år 1950 tillkomna övningslärarstadgan har medfört ett ökat samgående mellan folkskolor och läroverk när det gäller anställande av övningslärare. Härmed har möjligheter skapats för att förse skolorna med stadigvarande arbetskraft. Det skulle vara av värde för skolväsendet, om dylik samverkan ifråga om lärarpersonal kunde komma till stånd även beträffande andra lärarkategorier. Samarbete i fråga om lärarpersonal medför emellertid åtskilliga problem för de berörda skolformerna. Redan den samverkan, som nu kommit till stånd beträffande övningslärarna, vållar åtskilligt onödigt administrativt krångel och besvär. En enda lokal skolledning måste betraktas som en förutsättning för att tillfredsställande enhetlighet skall nås på detta område. Även med avseende på annan personal bör ett samgående mellan olika skolformer vara ekonomiskt och organisatoriskt mycket fördelaktigt. Det gäller skolläkare och skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer, vaktmästare och städerskor, skolmåltidspersonal samt administrativ och teknisk personal.

Hittills anförda argument har talat för tanken på en gemensam skolstyrelse. Även om det otvivelaktigt förhåller sig så, att det också i den tidigare diskussionen framförts övervägande skäl i samma riktning, har det dock inte saknats betänksamma röster. Skolkommissionen var icke beredd att helt avskriva möjligheten med flera styrelser i samma kommun, i varje fall inte för de största städerna. Det har också hävdats, att vissa skolformer mera generellt borde undantagas från en eventuell regel om gemensam skolstyrelse, vilken synpunkt skall tagas upp särskilt nedan. Man har också velat göra en kompromiss och förordat ett samarbetsorgan mellan flera fristående styrelser i stället för en gemensam skolstyrelse. Det kan inte bestridas, att det nuvarande systemet med flera skolstyrelser erbjuder vissa fördelar, som inte i samma grad vinnes med en enda styrelse. Styrelsen för den enskilda skolan har således lättare att få en ingående kännedom om förhållandena i denna och en mera intim kontakt med personal,

47 elever och föräldrar. Det begränsade verksamhetsområdet gör det möjligt för den enskilde ledamoten att i detalj följa skolstyrelsens arbete, vilket kan antagas stimulera hans intresse för uppgiften. J u mera verksamhetsfältet vidgas, desto svårare blir det för den enskilde styrelseledamoten att följa verksamheten i varje detalj. Enligt utredningens mening är det dock inte alldeles nödvändigt att han kan göra det. Viktigare är, att det skapas ett organ, som överblickar kommunens hela skolbehov och har möjlighet och skyldighet att taga initiativ och planera för skolutvecklingen i stort. Å andra sidan bör man inte heller överbetona svårigheterna att nära följa arbetet inom olika skolformer. Det förhåller sig ju dock så, att de frågor, en lokal skolstyrelse har att göra med beträffande skilda skolformers administration, är mycket likartade, vilket framgår bl. a. därav, att stadgorna för de olika högre kommunala skolorna i allt väsentligt är likalydande och i vissa hänseenden överensstämmande med folkskolestadgan, omständigheter, som i och för sig talar mot att dessa skolors ledning skall splittras upp på flera händer. Arbetskvantiteten kommer naturligtvis att växa för en gemensam skolstyrelse, men man kan våga räkna med att det personliga intresset för detaljfrågor även i en styrelse med ett vidgat verksamhetsområde kan komma till uttryck, bl. a. vid arbetet inom nämnder och delegationer. Mycket tungt vägande skäl kan således anföras till stöd för att i nuvarande läge inrätta en för de i kap. 2 redovisade skolformerna gemensam skolstyrelse i varje kommun. I vad mån undantag från denna princip kan vara befogade skall diskuteras i det följande. Den gemensamma skolstyrelsen och olika skolformer Att folkskoleväsendet och försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola skall lyda under samma lokala skolstyrelse synes knappast kunna föranleda delade meningar. Mot tanken, att de övriga skolformerna, statliga och kommunala realskolor (kommunala flickskolor) samt högre folkskolor, som torde komma att ersättas av enhetsskolan, skulle underställas samma styrelse som den obligatoriska skolan, har i diskussionen hittills inga direkta argument anförts. De sammanslutningar, som representerar de högre teoretiska skolornas lärare och rektorer, vände sig dock i sina remissvar över skolstyrelseutredningens förslag i januari 1952 om provisorisk skolstyrelselag samstämmigt mot utredningens uppfattning, att den föreslagna lagen under provisorietiden skulle gälla andra distrikt än försöksdistrikt, och det synes, som om dessa remissinstanser principiellt ansåg, att ett samarbetsorgan mellan fristående styrelser vore en lämpligare lösning än en gemensam styrelse. Detsamma gäller också beträffande gymnasierna. Annat är förhållandet när det gäller de yrkesutbildande skolformerna, yrkesskolorna, de praktiska kommunala realskolorna, de högre tekniska

48 läroverken och handelsgymnasierna. I remissvaren över utredningens nyssnämnda förslag kommer en viss motvilja mot att föra dessa skolor samman med enhetsskolan och andra, huvudsakligen allmänbildande skolor, till uttryck. Inte bara de direkta företrädarna för yrkesutbildningen utan också Svenska stadsförbundet och Läroverkslärarnas riksförbund hyste betänkligheter på denna punkt. Som en sammanfattning av synpunkterna kan ur Svenska stadsförbundets yttrande anföras: Reellt sett gäller frågan, hur man i yrkesskolornas och de tekniska gymnasiernas arbete skall kunna engagera representativa företrädare för ortens näringsliv utan att betunga dem med uppgifter rörande övriga skolor, som de stå främmande för och varken ha tid eller intresse att befatta sig med. Betydelsen av dylika engagemang kan med tanke på behovet av arbetsmarknadsexpertis och på placeringen av yrkespraktikanter knappast överskattas. Men det är säkerligen en illusion att tro, att exempelvis en i en yrkesskolstyrelse insatt industriföretagare eller ledande fackföreningsman skulle bli tillfredsställd med att se sin uppgift reducerad till att deltaga i utarbetandet av förslag utan att ens ha någon lagstadgad rätt att inför den beslutande myndigheten, den gemensamma skolstyrelsen, utveckla och motivera dem. överstyrelsen för yrkesutbildning, som i sak hade samma uppfattning som stadsförbundet i ovan anfört avseende, framhöll vidare, att det borde klarläggas, om man för det helas bästa kunde nå det gynnsammaste resultatet genom att låta yrkesskolorna ha egna styrelser eller om detta skedde genom inordnandet av dessa skolor under en gemensam styrelse. Ämbetsverket pekade vidare på att i mer än hälften av alla fall, där heltidsanställda yrkesskolerektorer icke funnes, en till folkskolan knuten lärare eller överlärare var yrkesskolerektor, »en omständighet, som i och för sig utgör en viss garanti för förståelsen för den allmänna skolans behov». 1952 års yrkesutbildningssakkunniga behandlade i kap. 17 av sitt betänkande (SOU 1954:11 s. 221) frågan om yrkesutbildningens ledning och administration. De sakkunniga betonar här det nära samband, som kommer att råda mellan enhetsskolans klass 9 y och den egentliga yrkesutbildningen. Det framhålles först, att två betraktelsesätt kan tillämpas på frågan om den skolmässiga yrkesutbildningens ledning. »Antingen kan man dra en gräns mellan allmänbildande skolor och yrkesskolor och både centralt och lokalt föra dem under olika myndigheter, eller också kan man försöka åstadkomma en samordning mellan de båda slagen av undervisning, den förra linjen har av naturliga skäl varit den hittills tillämpade —.» Om man följer den andra linjen — av de sakkunniga kallad samordningslinjen — skulle det enligt de sakkunnigas mening bli naturligt att betrakta den praktiska undervisningen i 9 y som en påbörjad yrkesutbildning, vare sig den sker i yrkesskola eller inte. De sakkunniga har i sitt betänkande anslutit sig till denna linje och starkt tryckt på sambandet mellan den praktiska utbildningen i 9 y och den fortsatta yrkesutbildningen.

49 Efter att bl. a. ha uttalat, att 1952 års lag om särskild skolstyrelse kan sägas ha inneburit ett officiellt erkännande av samordningslinjen, anför de sakkunniga följande: I många kommuner kommer den skolmässiga yrkesutbildningen med heltidsundervisning att byggas ut i anslutning till 9 y. De kurser, som på detta sätt kommer till stånd, kommer i de mindre kommunerna med tiden sannolikt att så gott som helt rekryteras med alltjämt skolpliktiga ungdomar, d. v. s. elever i klass 9 y. I regel blir det bara den yrkesutbildande deltidsundervisningen, som på dessa orter kommer att ligga ovanför enhetsskolstadiet. Endast på större orter, som har mera betydande yrkesskolor med fleråriga heltidskurser och en omfattande deltidsundervisning, kommer troligen — sedan enhetsskolsystemet blivit helt genomfört — huvudparten av den skolmässiga yrkesutbildningen att ligga utanför den obligatoriska skolans område. Sådana mera betydande yrkesskolor torde emellertid för lång tid framåt knappast komma att finnas mer än i ett relativt fåtal kommuner. Såsom framhållits i annat sammanhang, är det för närvarande inte mer än cirka fyrtio kommuner i landet, som har över 20.000 invånare. Vi har också på annan plats visat, att inte ens ett rekryteringsunderlag på 20.000 invånare alltid medger en mera omfattande differentiering av de yrkesutbildande heltidskurserna ovanför 9 y. Deltidsundervisningen bör däremot i de flesta sådana kommuner kunna få betydande räckvidd. Yrkesutbildningens lokala ledning måste givetvis handhas av personer med kännedom om och överblick över arbetsmarknad och yrkesliv, säger de sakkunniga vidare. Detta har i de fristående yrkesskolstyrelserna hittills tillgodosetts genom att man vid sammansättningen sökt få en så allsidig representation som möjligt av traktens näringsliv. Den provisoriska skolstyrelselagen medger, att behovet av fackexpertis inom yrkesskolans ledning kan tillgodoses på två vägar, nämligen dels genom att man i styrelsen inväljer personer med intresse för utbildningsfrågor, dels genom expertrådet med dess representanter för de viktigaste yrkena och yrkesområdena. De sakkunniga anser, att om expertrådet får en så representativ sammansättning, som avses i lagen, det är troligt, att rådet i realiteten blir bestämmande i yrkesutbildningsfrågor. Av detta bedömande drar de sakkunniga följande slutsats: Om man på detta sätt säkrar den fackmässiga representationen i och vid sidan av skolstyrelsen, kan man säkerligen i ett mycket stort antal kommuner bäst tillvarata yrkesutbildningsintressena, om yrkesskolan ställs under samma styrelse som de allmänbildande skolorna, med vilka ett intimt samarbete måste upprätthållas såväl ifråga om planering och organisation som i pedagogiska frågor. En fristående styrelse för yrkesskolan skulle i åtskilliga kommuner kanske endast komma att syssla med en, kanske begränsad, deltidsundervisning och någon enstaka två- eller flerårig heltidskurs. Enhetsskolstyrelsen måste under alla förhållanden få ett visst inflytande över den yrkesutbildning, som kommer att ligga inom ramen för 9 y, även om utbildningen sker i kurser knutna till yrkesskolan. Inte minst torde den allmänbildande undervisningen och ett ev. gemensamt utnyttjande av vissa lärare nödvändiggöra en gemensam planering av undervisningen i de olika skolorna.

50 Skolstyrelseutredningens förslag 1952 till provisorisk lösning av skolstyrelsefrågan framlades efter samråd med skolkommissionens yrkesutbildningsdelegation, sedermera kallad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga. De synpunkter de sakkunniga nu framlagt i förevarande avseende sammanfaller i allt väsentligt med skolstyrelseutredningens ställningstagande. De vidare överväganden av den lokala skolstyrelsens organisation utredningen gjort, har befäst dess uppfattning, att i princip samtliga här ifrågavarande skolformer i alla kommuner bör lyda under samma skolstyrelse. Överstyrelsens för yrkesutbildning uppfattning, att det på förhand skall klarläggas, om gemensam eller särskild styrelse för yrkesutbildningen är fördelaktigast för det helas bästa, torde icke kunna tillmötesgås annorlunda än genom en omfattande och långvarig försöksverksamhet. Utredningen hyser emellertid den uppfattningen, att en av anledningarna till att yrkesundervisningens utbyggnad ej är vad den borde vara, är att söka i att det på den kommunala sidan icke funnits organ med skyldighet att ägna uppmärksamhet och intresse åt denna sak och att därför bättre resultat står att vinna med en för kommunens hela skolväsen gemensam styrelse. Gentemot yrkesöverstyrelsens påpekande, att ett betydande antal folkskollärare är engagerade i yrkesutbildningen och att detta är en omständighet, som utgör en viss garanti för förståelsen av den »allmänna skolans» behov, vill utredningen som sin mening framhålla, att det är långt viktigare, att man hos den »allmänna skolans» företrädare försöker skapa förståelse för yrkesutbildningens behov, och att det synes utredningen, som om man bäst gjorde detta genom att hos ett och samma organ lägga ansvaret för såväl den allmänbildande som den yrkesutbildande delen av en kommuns skolväsen. Man bör enligt utredningens mening anlägga en helhetssyn på skolan. Ett starkt framhävande av behovet av praktisk utbildning torde lättare leda till resultat ju mindre det göres gällande, att speciella svårigheter är förknippade med den praktiska utbildningens ledning och administration. Utan att vilja underskatta det betydelsefulla i påpekandet, att det kan vara förenat med svårigheter att till en gemensam skolstyrelse knyta ledamöter, vilka samtidigt är sakkunniga på näringslivets och arbetsmarknadens områden, vill utredningen som sin viktigaste allmänna synpunkt i denna fråga åter framhålla, att det primära även från yrkesutbildningssynpunkt ändå är att söka åstadkomma politiskt ansvariga kommunala organ, vilka skall ha skyldighet att taga erforderliga initiativ till skolväsendets förkovran i dess helhet. Genom att ålägga den skolstyrelse, som obligatoriskt skall finnas i varje kommun, ansvar även för yrkesutbildningens utformning, inriktas dess uppmärksamhet på denna fråga. Man får heller inte bortse från att envar av en skolstyrelses ledamöter som samhällsmedlem på något sätt är knuten till ortens näringsliv och att det, i och med att styrelsens uppgifter ändras, med största sannolikhet också kommer att ske en sådan anpassning av skolstyrelsens sammansättning, som de nya uppgifterna kan anses

51 kräva. Att tillgång till speciell expertis för yrkesutbildningsfrågor kan fordras är dock klart, men att sådan endast skulle vara att tillgå, om den finge direkt inverkan på en skolstyrelses beslut i ledamotsställning, synes vara ett ganska löst grundat antagande. Experter och specialister på olika områden torde tvärtom ofta ha just den ställningen, att de framlägger förslag, medan beslutanderätten ligger hos andra. Emellertid är det utredningens uppfattning att behovet av fackkunskap i styrelsen vid ledningen av såväl de yrkesutbildande som andra skolformer skall kunna tillgodoses på olika sätt. Förslag om fackrepresentation i skolstyrelsen framlägges i kap. 5 s. 82. Beträffande yrkesskolorna återkommer utredningen på s. 98 till de s. k. expertråden. Möjligheterna att åstadkomma tillfredsställande resultat med tillhjälp av nämndinstitutionen beröres också i samma kapitel. Så länge dessa utvägar användes, bevaras enhetligheten i ledningen, vilket från skolans synpunkt måste anses vara synnerligen betydelsefullt, och såvitt utredningen kunnat finna, föreligger inga med ledningen av de här aktuella skolformerna förbundna omständigheter, som i och för sig talar mot att ledningen av dem alla koncentreras till en kommunal styrelse. Skolväsendet i de större städerna har visserligen en betydande omfattning, vilket framgår av nedanstående tabell rörande de 11 städer, som har mer än 50.000 invånare. En generell, tvingande bestämmelse om gemensam skolstyrelse skulle därför måhända för nedanstående kommuner och möjligen även i andra fall kunna innebära vissa praktiska olägenheter, som kanske kunde undvikas, Tab 1. Antal högre skolor läsåret 1954/55 i städer med mer än 50.000 inv. StatsKomm. underst. Komm. Komm. anst. för komm. Statl. realsk. flicksk. yrkeshanrealsk. underv. delsgymn.

Högre allm. lärov.

Summa

Stockholm .

35 Göteborg

17 Malmö

8 Norrköping

6 Hälsingborg

4 Örebro

4 Uppsala

....

Västerås

—

.

—

3 Eskilstuna .

4 Borås Linköping

1 Vid tre av dessa finns k o m m . g y m n a s i u m .

52 om skolväsendets ledning uppdelades på flera styrelser. En prövning av i vilka fall och på vilka sätt en sådan uppdelning bör ske måste dock i första hand grundas på vederbörande kommunala myndigheters bedömning, och någon gräns med hänsyn till kommunernas folkmängd eller skolväsendets omfattning bör inte fixeras i detta avseende. Utredningen vill i detta sammanhang meddela, att utredningen för att informera sig om förhållandena i Stockholm haft ingående överläggningar med ledamöter av och tjänstemän hos Stockholms folkskoledirektion bland annat rörande organisationen av den lokala skolledningen i huvudstaden. Efter att ha inhämtat de nämnda ledamöternas synpunkter har utredningen vid sina överväganden kommit till den bestämda uppfattningen, att det ej endast är möjligt att lägga här ifrågavarande skolformer, alltså även yrkesskolorna, under en skolstyrelse i Stockholm, utan att det finns starka pedagogiska och organisatoriska skäl, som talar för att en gemensam skolstyrelse är den enda försvarliga lösningen av den lokala ledningens organisation även i denna kommun. (Jämför avd. IV). Härav vill utredningen dock, som framgår av det föregående, inte draga den slutsatsen, att det skulle vara lämpligast att omedelbart förfara på detta sätt i samtliga kommuner, men utredningen finner i det resultat den kommit till vid sina överläggningar med företrädare för Stockholms skolväsen, såväl lekmän som fackmän, ett starkt stöd för uppfattningen, att på bärande sakskäl grundade undantag från regeln om en skolstyrelse bör bli mycket få. Enär utvecklingen mot ett enhetsskolsystem starkt skulle främjas av att skolväsendet i här behandlade delar snarast möjligt lägges under en kommunal skolstyrelse och det från ekonomiska, organisatoriska, pedagogiska och skolsociala synpunkter föreligger ett stort behov av effektivare samordning och samverkan mellan de olika skolorna i samma kommun, vilket behov skarpes med de stegrade fordringarna på skolutbildning, såväl teoretisk som praktisk, föreslår utredningen att det från och med den 1 juli 1957 i varje kommun skall finnas en skolstyrelse, vilken skall vara styrelse för av kommunen anordnade skolor för den obligatoriska undervisningen och till denna knuten försöksverksamhet eller till dessa skolor hörande frivilliga klasser eller avdelningar samt för befintliga högre folkskolor, kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor, kommunala flickskolor och kommunala yrkesskolor ävensom för inom kommunen beläget allmänt läroverk, statligt och kommunalt gymnasium samt statsunderstött, av kommunen ägt handelsgymnasium. Efter av kommunen gjord framställning skall Kungl. Maj.t äga medge, att särskild styrelse må finnas för här nämnd skola, ävensom att annan än ovan uppräknad skolform må lyda under den kommunala skolstyrelsen (5 § förslaget till skolstyrelselag).

Kap. 4. Skolstyrelsens uppgifter Tidigare

diskussion

En av grundtankarna i skolkommissionens principförslag var, att skolan skulle bli en medborgerlig angelägenhet av första rangen i kommunerna, vilket skulle garantera skolan större frihet och därmed underlätta en organilorisk och pedagogisk utveckling, mindre beroende av initiativ uppifrån än vad nu är fallet. Detta förutsatte dock, att decentraliseringen åtföljdes av vidgade befogenheter för den lokala skolledningen. Kommissionen gick i sitt huvudbetänkande inte närmare in på dessa befogenheter, men anknöt till 1930 års skolstyrelselag och angav sammanfattningsvis folkskolestyrelsens uppgifter enligt denna (se s. 26 f). Enligt kommissionens mening borde dessa uppgifter övergå till den nya kommunala skolstyrelsen, som skulle ha att taga befattning med enhetsskolan och de på denna byggande högre skolformerna. Endast i fråga om lärartillsättningen var det nödvändigt att företaga förändringar i fråga om styrelsens befogenheter. Kommissionen understryker särskilt betydelsen av att de nya skolstyrelserna underlättar det pedagogiska försöksarbetet, tillser att lärarna får tillfälle till vidareutbildning, ägnar omsorg åt samarbetet mellan skola och hem samt uppmärksammar den viktiga sida av barnens fostran, som fritidssysselsättningen utgör. Frågan om skolstyrelsernas uppgifter berördes endast i ringa utsträckning av remissmyndigheterna. Skolöverstyrelsen hade inte något att invända mot att de nya skolstyrelserna i stort sett finge samma befogenheter som de nuvarande folkskolestyrelserna. Förutom i fråga om lärartillsättningen borde också ändringar vidtagas beträffande styrelsens handläggning av disciplinärenden rörande lärare. Skolkommissionens och skolöverstyrelsens anförda allmänna synpunkter går igen såväl i propositionen 1950:133 och särskilda utskottets utlåtande häröver som i utredningens direktiv.

Utredningen En ny skolstyrelses kompetensområde De för en ny skolstyrelse viktigaste uppgifterna framgår av utredningens motiveringar i föregående kapitel för en gemensam skolstyrelse. Den betydelsefullaste vinsten med inrättandet av en sådan ser utredningen nämligen däri, att i princip en och samma styrelse — oavsett vilka skolformer som

54 finns i det ögonblick den nya skolstyrelsen börjar sin verksamhet — får till uppgift att följa skolväsendets allmänna utveckling och ansvara för att skolväsendet, såväl det teoretiska som det praktiska, i olika former får den utbyggnad och organisation som erfordras, för att kommunen skall kunna ge sin ungdom den med hänsyn till kommunens resurser och andra förhållanden önskvärda utbildningen. Man skulle kunna låna ett av skolkommissionen ofta brukat uttryck och säga, att skolstyrelsens viktigaste uppgift blir att ansvara för det pedagogiska framstegsarbetet inom kommunen, men detta uttryck används då i en avsevärt vidare bemärkelse än kommissionen gör, eftersom denna häri endast inlägger underlättande av pedagogisk försöksverksamhet och vidareutbildning för lärarna. I förslaget till skolstyrelselag har utredningen låtit denna sin uppfattning komma till uttryck genom att i ett inledande stycke i 8 §, vilken sammanfattar de viktigaste styrelseuppgifterna, framhålla skolstyrelsens skyldighet att taga initiativ och framlägga förslag till skolväsendets förkovran inom sitt kompetensområde, vilket omfattar hela det allmänbildande och yrkesutbildande allmänna skolväsendet. Utredningen har också ansett, att det i samma paragraf bör särskilt framhållas, att om flera skolor eller skolformer sorterar under styrelsen, denna skall sörja för bästa möjliga samordning av och enhetlighet i dessas verksamhet. Samordning och enhetlighet har av utredningen tidigare framhållits som ett starkt motiv för en gemensam skolstyrelse. Åliggandena att främja pedagogiskt försöksarbete, lärarnas vidareutbildning och samarbete mellan hem och skola skymtar redan i gällande stadgor och andra författningar. Uppgifterna är, som i diskussionen om hithörande frågor understrukits, av stor betydelse. Försöksverksamhet och vidareutbildning blir emellertid lätt kostnadsfrågor. Några konkreta förslag om hur dessa åligganden lokalt skall fullgöras, har utredningen inte ansett sig böra framlägga, men då det är önskvärt att de formuleras mera bestämt, har de i förenämnda 8 § medtagits bland skolstyrelseuppgifterna. I fråga om skolstyrelsens övriga allmänna uppgifter har utredningen nära följt 1930 års skolstyrelselag, vilket framgår av författningsförslaget. Se vidare specialmotiveringen till detta. Decentralisering till skolstyrelsen av vissa ärendegrupper Det övervägande flertalet av de uppgifter, som åligger de skilda skolstyrelserna, finns angivna i de för olika skolformer gällande stadgorna och andra specialförfattningar. Uppgifterna skiftar emellertid kraftigt från den ena skolformen till den andra. Det hade naturligtvis varit synnerligen önskvärt om, åtminstone vad angår de så kallade kommunala skolorna, enhetliga bestämmelser i fråga om skolstyrelsens uppgifter hade kunnat åstadkommas. Utredningen har emellertid icke ansett det falla inom dess upp-

55 drag att annat än undantagsvis ge gällande stadgebestämmelser o. dyl. ett nytt materiellt innehåll utan endast att pröva, om deras tillämpning bör ankomma på annan myndighet än som för närvarande är fallet. Tills vidare synes det sålunda var ofrånkomligt att skilda stadgor i vissa avseenden gäller för de olika skolformerna. Med beaktande av decentraliseringsutredningens synpunkter (se s. 274) har utredningen undersökt vilka av centrala eller regionala skolmyndigheter handlagda ärenden, som lämpligen bör kunna hänskjutas till den kommunala skolstyrelsens eget avgörande. Utredningens bedömande av decentraliseringsspörsmålen bör ses mot bakgrunden av dels utredningens uppfattning om nödvändigheten från praktisk synpunkt av en så vid kommunal beslutanderätt som möjligt på skolväsendets område, dels de ändrade förutsättningar, som genom den lokala skolledarinstitutionens utbyggnad vunnits för en minskning av skolförvaltningen betungande detalj föreskrifter och detaljkontroller. En underdånig framställning från Städernas folkskolinspektörsförbund angående ökade befogenheter åt de lokala skolstyrelserna har den 23 juli 1951 överlämnats till utredningen för att av denna tagas i övervägande. I framställningen kritiseras den pågående beskärningen av den kommunala beslutanderätten, varjämte i 12 punkter anföres exempel på ärenden, där denna bör tillkomma lokalstyrelsen. Ärendegrupperna är följande: fastställande av antalet läraravdelningar; intagning av lärjungar även i de fall, då de först efter den 1 juli uppnår sex år; anordnande av hjälpundervisning; beslut om förstärkninganordningar; antagande av läroböcker; tillsättning av lärare; utfärdande av tjänstgöringsbetyg; löneklassplacering; undervisningens inställande för kurser och möten; statsbidrag till avlönande av icke behörig vikarierande lärare; lärares kvarstående i tjänst; vissa åtgärder i samband med byggnader för folkskoleväsendet. (I sistnämnda punkt innehåller framställningen intet bestämt förslag utan endast ett uttalande om att de utgående statsbidragen i ett stort antal fall inte motiverar ett de statliga myndigheternas inflytande över byggnadernas utformning och uppförande). I sitt betänkande angående mellaninstanser för folkskoleväsendet (SOU 1948:28) var 1945 års folkskolesakkunniga också inne på frågan om överförande av beslutanderätten i vissa ärenden till skolstyrelserna i de största städerna. De sakkunnigas förslag omfattade följande ärendegrupper: antagande av läroböcker; fastställande av ordningsstadga; upprättande av förslag till val av ordinarie lärare; förordnande av extra ordinarie lärare; beslut om återläsningsskyldighet i vissa fall; löneklassplaceringar; beslut om lärares uppdrag vid sidan av lärartjänsten; vissa tjänstledigheter med B-avdrag för lärare; inställande av undervisningen för att bereda lärare tillfälle att deltaga i kurser m. m.; lön till extra lärare, då undervisningen inställts; lön åt lärare, som avstängts från tjänstgöring.

56 Såsom framgår av följande sammanställning av de ärendegrupper, vari beslutanderätten enligt utredningens mening bör överföras på skolstyrelserna, framför utredningen — utan att skilja mellan skolstyrelserna i stora och små kommuner — på nytt det övervägande flertalet av dessa tidigare förslag. Vissa frågor, såsom om lärartillsättningen och utfärdandet av tjänstgöringsbetyg (s. 99 f), har av utredningen tagits upp särskilt i andra sammanhang. Andra av de tidigare förslagen har förlorat sin aktualitet på grund av ändrade bestämmelser.

Sammanställning av ärenden, som av utredningen föreslås decentraliserade till de lokala skolstyrelserna Folkskolestadgan (Fst), Fortsättningsskolestadgan (Fortsskst) och övning slär ar stadgan (övnlärst). 1. Fst § 10 a: 2. Om antalet läraravdelningar beräknas komma att överstiga antalet ordinarie lärartjänster, skall skolstyrelsen före varje läsårs början uppgöra förslag till elevernas fördelning på klasser och läraravdelningar samt till de skolformer, enligt vilka distriktets skolor bör vara anordnade. Förslaget skall underställas folkskolinspektören eller, beträffande distrikt, som är befriat från inspektion, SÖ för prövning och godkännande. Kan skolstyrelse och inspektör ej enas, skall inspektören med eget yttrande överlämna ärendet till SÖ för avgörande. Till ledning vid handläggning av frågor som här avses, har Kungl. Maj :t utfärdat särskilda anvisningar. Förslag: Med hänsyn dels till att den ifrågavarande uppdelningen måste ske enligt fastställda grunder, dels till att det icke sällan inträffar, att den på försommaren uppgjorda planen vid läsårets början måste rubbas, varvid hela proceduren måste göras om, föreslår utredningen, att skolstyrelsen skall äga besluta i dessa ärenden enligt anvisningar. Vill skolstyrelse avvika från dessa, skall beslut fattas av mellaninstansen. 2. Fst § 13 och Fortsskst § 23. Folkskolinspektören skall yttra sig över av skolstyrelsen upprättat förslag till antagande av nya läroböcker. Förslag: Skolstyrelsen skall — inom läroboksförteckningens ram — äga besluta utan att inhämta yttrande från mellaninstansen. Beslutet skall delgivas denna. 3. Fst § 15:4. Folkskolinspektören äger beträffande skolor av B-2, B-3, D-l och b-formerna besluta om uppdelning av läraravdelning i grupper under vissa av läsårets veckor samt om växellov i enlighet med av SÖ utfärdade anvisningar. Förslag: Skolstyrelsen skall äga besluta om sådan uppdelning enligt anvisningar.

57 4.

Fst § 23:1 och 2 samt Övnlärst 20 § 5 mom. Skolstyrelse i stad äger, utan att därom inhämta yttrande från annan myndighet, »när skolans bästa det kräver» förflytta ordinarie lärare till annan tjänst inom distriktet. I skoldistrikt på landsbygden må sådan förflyttning äga rum, »då så erfordras för genomförande av behövlig omorganisation eller för tillgodoseende i övrigt av skolväsendet». Då lärare gjort framställning om förflyttning, kan styrelsen jämväl, då särskilda skäl därtill föranleder och så kan ske utan men för skolväsendet, bifalla framställningen. Folkskolinspektören skall yttra sig innan skolstyrelsen fattar sitt beslut. Beslutet skall underställas domkapitlets prövning. Om domkapitlet icke kan godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall SÖ avgöra ärendet. Folkskolinspektörens medgivande fordras för att ordinarie övningslärares tjänstgöring skall få flyttas från tätort till landsbygd eller från skola på landsbygden till annan skola. Förslag: Utredningen anser icke skäl föreligga att i förevarande hänseende göra skillnad mellan land och stad. Ej heller synes det utredningen tillräckligt motiverat med särskilda bestämmelser för övningslärare. Utredningen föreslår, att skolstyrelsen skall slutligt besluta om lärares förflyttning i samband med genomförandet av behövlig omorganisation av skolväsendet inom kommunen. Likaledes synes styrelsen, då lärare själv gjort framställning om förflyttning, på särskilda skäl och då så kan ske utan men för skolväsendet, böra besluta. Då förflyttning är erforderlig »för tillgodoseende i övrigt av skolväsendet» bör emellertid ärendet prövas av mellaninstansen (se härom s. 278 nr 9). 5. Fst § 25:1. Då lärare åtnjuter tjänstledighet skall skolstyrelsen anställa vikarie, om inte folkskolinspektören funnit skäl medgiva befrielse därifrån. Förslag: Skolstyrelsen bör själv avgöra om för sådant fall vikarie ej skall behöva anställas. 6.

Fst § 35:2. Folkskolinspektören kan efter framställning från skolstyrelsen för visst fall medge, att barns skolgång må börja det kalenderår, under vilket barnet efter den 1 juli fyller sex år. Förslag: Skolstyrelsen skall kunna lämna sådant medgivande. 7.

Fst § 35:3. SÖ kan, där särskilda skäl föreligger, medge lärjunge rätt att avgå från folkskolan före det kalenderår, under vilket han fyller tretton år. Förslag: Bestämmelsen tillkom 1946, innan den sjuåriga skolplikten blivit definitivt genomförd. Utredningen vill ifrågasätta, om inte denna bestämmelse nu bör utgå ur stadgan. Därest densamma likväl skall kvarstå, anser utredningen, att skolstyrelsen bör kunna lämna sådant medgivande;

58 dock att, där styrelsen för visst fall så önskar, ärendet skall kunna hänskjutas till mellaninstansen för avgörande. S. Fst § 43:1 och Fortsskst § 32:1. Om undervisningen inställts på grund av smittsam sjukdom bland människor eller husdjur eller annan oförutsedd anledning, skall skolstyrelsen, sedan folkskolinspektören yttrat sig, bestämma om återläsning av den förlorade undervisningstiden. Förslag: Skolstyrelsen skall äga bestämma utan att inhämta yttrande. 9. Fst § 43:5. Folkskolinspektören kan bemyndiga skolstyrelsen att inställa undervisningen högst tre dagar för att bereda lärare tillfälle deltaga i kurser eller möten. Förslag: Skolstyrelsen skall äga besluta utan bemyndigande av mellaninstansen. 10. Fortsskst § 25:2. Intagning av lärjungar kan, efter medgivande av folkskolinspektören, inskränkas till att äga rum vartannat år. Förslag: Skolstyrelsen skall äga själv besluta utan att inhämta medgivande av mellaninstansen. 11. Fortsskst § 27:5. Befrielse från skolplikt medges av skolstyrelsen, sedan folkskolinspektören yttrat sig. Om styrelsen vid sitt beslut ej kan godkänna av folkskolinspektören gjort yrkande, skall SÖ avgöra. Förslag: Befrielse skall kunna medges av skolstyrelsen; dock att, om styrelsen för visst fall så önskar, dylikt ärende skall kunna hänskjutas till mellaninstansen för avgörande. 12. Övnlärst 12 § 1,2 och 3 mom. Beslut om tillgodoräknande av vissa undervisningstimmar beträffande lärare vid folkskola fattas av folkskolinspektören. Förslag: Skolstyrelsen skall besluta efter av SÖ utfärdade anvisningar. 13. övnlärst 27 § 4 mom. c). Då icke-ordinarie lärare under minst fem år haft timläraranställning och timtalet å tjänsten stiger till minst 15 veckotimmar, kan han utan ledigförklarande förordnas å denna, om SÖ eller, beträffande folkskola, folkskolinspektören lämnar sitt medgivande härtill. Förslag: Skolstyrelsen skall kunna förordna utan sådant medgivande. Avlöningsreglementet för folkskolan (Arf). 14. Arf 18 § p. 10 och 11. Folkskolinspektören kan medge B-avdrag högst 15 dagar vid lärares tjänstledighet för uppdrag inom lärarorganisation (efter av SÖ utfärdade direktiv) samt vid tjänstledighet för enskilda angelägenheter av vikt. Förslag: Skolstyrelsen skall lämna medgivande enligt utfärdade anvisningar.

59 Tilläggsbestämmelserna till Arf och Avlöningsreglementet för övningslärare (Arö). 15. Tilläggsbest. till Arf 6 § och Arö 2 § 3 mom. Enligt gällande bestämmelser skall förslag till löneklassplacering uppgöras av distriktsöverläraren (kommunal folkskolinspektör) eller, där sådan ej finns, av skolstyrelsens ordförande, över detta förslag skall folkskolinspektören avge yttrande, innan beslut fattas av skolstyrelsen. Sådant yttrande erfordras dock icke beträffande lärare i kommun, vars folkskoleväsen är befriat från inspektion genom statens folkskolinspektör ( = de sex landstingsfria städerna). Beträffande övningslärare vid annan skola än folkskola fattas beslut om löneklassplacering av SÖ, där delegation till rektor eller styrelse ej skett. Förslag: Skolstyrelsen skall inte behöva inhämta yttrande, men då frågor av denna art kan vara svårbedömda, bör skolstyrelsen i sådana fall hos mellaninstansen äga begära granskning, innan beslut om löneklassplacering fattas. Styrelsens beslut skall alltid insändas till mellaninstansen för kännedom. 16. Tilläggsbest. till Arf 9 § 3 mom. Innan skolstyrelse beslutar, om extra lärare skall tillhöra avdragsgrupp 2 eller 3, skall folkskolinspektörens yttrande inhämtas. Förslag: Med hänsyn till de enkla bedömanden det här gäller bör styrelsen äga besluta utan att inhämta yttrande från mellaninstansen. KK 1948:208 angående statsbidrag till avlönande av folk- och småskollärare m. m. 17. 4 § 3 mom. Statsbidrag till dagarvode och särskild ersättning till pensionerad lärare utgår endast om folkskolinspektören vitsordat lärarens lämplighet. Förslag: Se p. 18 nedan. 18. 4 H mom. Statsbidrag till avlönande av extra lärare utan föreskriven examen skall, med visst undantag, endast utgå om folkskolinspektören vitsordat, att lärare med föreskriven behörighet inte kunnat erhållas samt att läraren befunnits duglig. Förslag: Vid p. 17 och 18 avsedda vitsord måste ofta lämnas i efterhand. Det bör ankomma på skolstyrelsen att själv ansvara för ifrågavarande personals duglighet. KK 1947:346 angående statsbidrag pliktiga barn. 19.

för anordnande

av skolskjutsar

åt skol-

11 §.

Folkskolinspektören beslutar om statsbidrag till självskjutsar. Finner han sig inte kunna medge att statsbidrag utgår, kan ärendet underställas

60 Sö:s prövning. Förslag: Skolstyrelsen skall besluta själv efter av SÖ givna anvisningar. KK 1942:629 med bestämmelser angående hjälpundervisning i folk- och småskolor. 20. 5 § 3 mom. Statsbidrag till avlönande av timlärare utgår under villkor att folkskolinspektören funnit hjälpundervisningen behövlig. Förslag: SÖ har den 30 juni 1942 utfärdat anvisningar i ämnet. Skolstyrelsen bör själv enligt dessa anvisningar kunna pröva behovet av hjälpundervisning. Sö:s cirkulär den 19 februari 1949 angående skolresedagarnas inräknande i antalet verkliga undervisningsdagar. 21. Folkskolinspektören skall pröva, om i visst fall mer än två skolresedagar må inräknas. Förslag: Skolstyrelsen skall efter givna anvisningar besluta härom. Bostållsordningen för folkskolans lärare (KK 1946:883). 22. 34 §. Underhållssyn å tjänstebostad förrättas av folkskolinspektören eller annan lämplig person, som SÖ efter framställning av honom förordnar. Synen skall förrättas i närvaro av ombud för skolstyrelsen och vederbörande lärare eller dennes ombud. Förrättningsmannen må hos skolstyrelsen påkalla biträde av lämplig byggnadssakkunnig person. Förslag: Underhållssyn skall förrättas av skolstyrelsen eller den styrelsen därtill förordnar i närvaro av vederbörande lärare eller ombud för denne samt av en av mellaninstansen godkänd, helst byggnadssakkunnig person. Uppgifterna i ovanstående sammanställning avser folkskoleväsendet. I fråga om egentlig decentralisering till skolstyrelserna av uppgifter rörande övriga skolformer har utredningen ansett, att en viss försiktighet lämpligen bör iakttagas i avvaktan på att den nya skolstyrelseorganisationen hunnit prövas och vunnit stadga. För de högre kommunala skolornas och de allmänna läroverkens del föreslår utredningen därför endast, att de ärendegrupper, som motsvarar de i sammanställningen ovan vid punkterna 8 samt 12—16, också beträffande dessa skolor skall handläggas av lokalstyrelsen. Härutöver föreslår utredningen nedan, att eforus och inspektörs uppgifter i huvudsak föres över på skolstyrelsen. I avvaktan på utredning och förslag om yrkesutbildningens ledning (jfr prop. 1955:139 s. 76) har utredningen avstått från att framlägga förslag om decentralisering av ärenden rörande de kommunala yrkesskolorna och handelsgymnasierna. Kompetensfördelningen mellan lokala, regionala och centrala myndigheter bör lämpligen ske i samband med nämnda utredning.

61 Eforus och inspektörs uppgifter. Eforus uppgifter har av utredningen angivits på s. 180. De uppgifter som tillkommer inspektor för högre kommunal skola återfinns på s. 33 och de som tillkommer inspektor vid yrkesskola på s. 34. De är samtliga av obetydligt slag och har främst representativ karaktär. I synnerhet om den av utredningen föreslagna omorganisationen av den regionala skolledningen kommer till stånd, blir det ej erforderligt med särskilda funktionärer för deras utövande. Utredningen föreslår, att eforus- och inspektorsinstitutionen avskaffas, samt att de på dessa liggande administrativa uppgifterna överföres på skolstyrelsen och den allmänna tillsynsverksamheten samt granskningen av statsbidragsrekvisitionerna på mellaninstansen. Detta skulle medföra, att på skolstyrelsen skulle ankomma a) beträffande de allmänna läroverken: att bestämma tid för termins början och slut (Lvst § 18); att bestämma tid för årsavslutning (Lvst § 26); att utse vittnen för studentexamen (Lvst § 94:3) ; b) beträffande de högre kommunala skolorna: att även i fråga om kommunal realskola och kommunal flickskola bestämma tid för årsavslutningen (StKr § 30; StKf § 27).

Vissa ändringar i arbetsfördelningen mellan skolstyrelse och skolledare Vid en reglering av de uppgifter, som skall tillkomma den kommunala skolstyrelsen, finns skäl att överväga ej endast uppgifternas rationella fördelning mellan skolstyrelse, mellaninstans och överstyrelser utan även den lämpliga fördelningen mellan skolstyrelsen och skolans fackliga ledning. När det gäller en för flera skolformer gemensam skolstyrelse, är det önskvärt, att en viss ärendegrupp, så vitt inte särskilda skäl lägger hinder i vägen, handlägges på samma sätt, oavsett vilken skolform det gäller. Granskar man gällande stadgor ur denna synpunkt, finner man, att bestämmelserna är i stort sett likartade beträffande de kommunala skolorna. Lokalstyrelsen för allmänt läroverk däremot har mera begränsade uppgifter, och det kan ifrågasättas, om inte vissa av de uppgifter som nu tillkommer rektor, i analogi med vad som gäller för de högre kommunala skolorna, bör överföras på skolstyrelsen. Utredningen föreslår i detta avseende följande ändringar. 1. Skolstyrelsen bör efter förslag av rektor förordna tillsynslärare och kvinnlig sakkunnig (Lvst § 119:3) samt bibliotekarie (Lvst § 155:1) vid läroverket. Då det i dessa fall kan gälla förordnanden om upp till sex år, synes det lämpligt, att skolstyrelsen förordnar. 2. Skolstyrelsen skall till SÖ inge förslag rörande den utsträckning, i vilken icke-ordinarie lärarkrafter utöver den på ordinarie stat upptagna lärarpersonalen bör tjänstgöra vid läroverket (Lvst § 120). Liksom vid de högre kommunala skolorna bör förslag om anställande av icke-

ordinarie lärarkrafter, som i hög grad berör skolans organisation och utveckling, fattas av skolans styrelse. 3. SÖ må till skolstyrelsen (i stället för till rektor) kunna överlåta beslutanderätten i ärenden rörande: uppdelning av klass eller ring i parallellavdelningar; antalet lärartimmar över stat i läroämne; antalet veckotimmar i övningsämne (Kungl. Maj :ts brev till Skolöverstyrelsen den 9 april 1954). Även beslutanderätten i dessa ärenden har väsentlig betydelse för skolans organisation och bör därför ligga hos styrelsen. 4. Föreskrifter om uppvärmning, ventilation, belysning och renhållning av läroverkets lokaler bör, med hänsyn till önskvärdheten av enhetliga bestämmelser i dessa avseenden, meddelas av styrelsen (Lvst § 59). 5. Skolstyrelsen skall bevilja lärare, bibliotekarie och vaktmästare tjänstledighet, lärare och bibliotekarie dock endast när fråga är om längre tid än 8 dagar (Lvst §§ 121, 155 och 159). 6. Skolstyrelsen skall besluta om avyttring eller avskrivning av förbrukad eller eljest icke användbar undervisningsmateriel eller inventarier (Lvst § 150). 7. Det skall ankomma på skolstyrelsen att godkänna plan för lovdagarnas fördelning över läsåret, då en samordning med andra skolformer enklast kan ske på så sätt (Lvst § 18:3—4). Den omständigheten, att fackliga skolledare först under allra senaste tid blivit allmänt förekommande inom folkskolan har medfört, att arbetsuppgifter även av expeditionen eller teknisk art, som i andra skolformer helt naturligt uppdragits åt rektor, för folkskolans del ålagts skolstyrelsen, även om de sedan reellt kommit att utföras av skolledaren. Utredningen, som längre fram föreslår, att skolledare vid den obligatoriska skolan i princip skall finnas i varje kommun, har funnit, att utöver de nuvarande distriktsöverlärarnas uppgifter i första hand nedanstående åligganden bör överflyttas från styrelsen till skolledaren. Härigenom åstadkommes en större överensstämmelse mellan den obligatoriska skolan och de nuvarande högre skolorna. 1. Fastställande i samtliga fall av arbetsordning (Fst § 14:2). 2. Upprättande av årsberättelse, där så skall ske (Fst § 66:4). 3. Beviljande av tjänstledighet åt lärare högst åtta dagar (Fst § 31:!.. Fortsskst § 42:7). 4. Medgivande av uppskov med skolgången för icke skolmoget barn (Fst § 35:2). 5. Bestämmande av dag för intagning (inskrivning) av nybörjare (Fst § 37:1). Härutöver föreslår utredningen på s. 94, att skolstyrelsen skall äga rätt att till skolledare eller annan tjänsteman delegera sin beslutanderätt i den utsträckning styrelsen själv prövar lämpligt.

63 De allmänna läroverkens ekonomiska förvaltning Inledning Såsom förut framhållits, har 1930 års skolstyrelselag utgjort underlaget för utredningens konstruktion av en ny sådan lag. I enlighet härmed har i 8 § utredningens lagförslag bland skolstyrelsens uppgifter intagits åliggandet att utöva den ekonomiska förvaltningen över styrelsen underställda skolor. Det får betraktas som självklart, att så skall vara fallet beträffande de så kallade kommunala skolorna. Utredningen har emellertid funnit detsamma böra gälla i fråga om de allmänna läroverken. Sitt ställningstagande på denna punkt har utredningen grundat dels på förutsättningen, att terminsavgifternas avskaffande blott är en tidsfråga, samt att detta i större eller mindre mån kommer att medföra en bidragsskyldighet från kommunen i stället för från de enskilda kommunmedlemmar, vilka nu i egenskap av målsmän genom terminsavgifterna lämnar bidrag till läroverkens ekonomi, dels på uppfattningen, att ett överförande av den ekonomiska förvaltningen till skolstyrelsen skulle innebära en fastare anknytning av läroverket (sedan enhetsskolan genomförts gymnasiet) till kommunen och ge denna bättre möjligheter att överblicka och tillgodose skolans behov, dels ock slutligen på uppfattningen, att läroverksrektorerna så långt det är möjligt bör befrias från kamerala göromål. I den ekonomiska förvaltningen inbegriper utredningen därför också med löneutbetalningarna sammanhängande frågor. I anslutning till sistnämnda spörsmål vill utredningen här beröra en av Kungl. Maj:t den 17 september 1954 till utredningen för övervägande överlämnad framställning angående handläggningen av löneärenden vid de allmänna läroverken jämte däröver avgivna utlåtanden m. m. Framställningen, som är ställd till skolöverstyrelsen, har gjorts av rektorerna vid katedralskolan i Lund och högre allmänna läroverket för gossar i Malmö. I densamma framhålles först att »de löneförfattningar, som nu gäller, kan utan överdrift sägas vara både så många och ofta därtill så svårtolkade, att snart sagt endast vissa lönespecialister behärskar dem och kan tillämpa dem. De personer som skriver dessa författningar, tycks ha glömt, att rektorer i allmänhet inte är experter på avlöningsreglementen, att rektorerna är utbildade till lärare och försöker vara skolledare och att de har annat att göra än att försöka lista ut vad dessa besynnerliga författningsformuleringar möjligen kan tänkas innebära i ett enskilt fall. Mången rektor har numera en obehaglig känsla av osäkerhet inför handläggningen av löneärenden.» Sedan betydelsen av en rationalisering av löneutbetalningarna framhållits, diskuteras i framställningen möjligheterna att till varje länsstyrelse knyta en lönebyrå för statsläroverken och hemställes, att skolöverstyrelsen ville föranstalta om utredning av denna fråga. I underdånig skrivelse den 13 februari 1954 har överstyrelsen föreslagit bl. a. att det måtte uppdragas åt 1951 års skolstyrelseutredning att undersöka möjligheten av att överlämna hand-

64 läggningen av löneärendena och därmed sammanhängande frågor vid de allmänna läroverken till de mellaninstanser, som kunde komma att inrättas. Utredningen har prövat skolöverstyrelsens uppslag, men har icke funnit sig kunna förorda, att de ifrågavarande ärendena överlämnas till de regionala skolmyndigheter, varom utredningen i det följande framlägger förslag. Utredningen har eftersträvat en så stark begränsning som möjligt av mellaninstansernas personal, och de kvalificerade tjänstemän, som måste finnas vid dessa myndigheter, kan icke i första hand få tagas i anspråk för löneuträkningar och andra specifikt kamerala göromål utan de måste användas för mera centrala skoladministrativa uppgifter. Utredningen har icke heller ansett sig böra föreslå, att det från början tillsättes speciella, till mellaninstanserna knutna tjänstemän för de statliga skolornas löneutbetalning. Till frågan om ett överförande av läroverkens löneärenden till länsstyrelserna har utredningen icke ansett sig böra taga ställning. Sett ur den enskilde rektorns synpunkt skulle emellertid samma resultat i fråga om arbetsbesparing vinnas, om löneärendena överfördes till en kommunal myndighet med resurser att handha sådana kamerala ärenden. Utredningen föreslår i det följande bl. a. att så skall bli fallet. Först skall en redogörelse för de nuvarande förhållandena rörande läroverkens ekonomiska förvaltning lämnas, varefter innebörden av denna förvaltnings överförande på kommunen närmare anges. Nuvarande förhållanden Sedan 1932 handhaves de allmänna läroverkens ekonomi av rektor, som ombesörjer erforderliga utbetalningar, mottager inflytande medel samt verkställer all räkenskapsföring med det biträde han kan disponera för ändamålet. Ansvaret för förvaltningen tillkom ursprungligen läroverkskollegiet, som genom ett par av sina ledamöter årligen granskade räkenskaperna och verkställde erforderlig inventering. Därefter underskrevs räkenskaperna av kollegiets ledamöter. Efter utredningen 1931 — SOU 1931:38 — upphävdes kollegiets medansvarighet genom KK 1932:312. Från den 1 juli 1932 är sålunda rektor ensam ansvarig. Inventering av värdehandlingar m. m. verkställes genom av lokalstyrelsen utsedda inventeringsmän och riksräkenskapsverkets granskning. Vad nu sagts gäller dock ej i allo läroverkets byggnadsfond, för vilkens förvaltning lokalstyrelsen är medansvarig och vilken granskas av två kommunalvalda revisorer. I det följande skall först redogöras för olika slag av inkomster och utgifter och för de olika kassor, som nu finns vid de allmänna läroverken. Avlöningsmedel. För varje månad uppgöres å rektorsexpeditionen en lönelista med ledning av gällande avlöningsreglementen och därtill hörande tillläggsbestämmelser, timlärarkungörelsen, avlöningsreglementet för övningslärare m. fl. författningar. Skolöverstyrelsen beslutar om löneklassuppflytt-

65 ningar inom de olika lönegraderna för befattningshavarna, men i övrigt är rektor ansvarig för all uträkning och för att alla avdrag för sjukledighet eller annan ledighet göres på riktigt sätt. Vidare har rektor i stort sett ansvaret för att alla vikarier och timlärare får den avlöning, vartill de är berättigade med hänsyn till utbildning och i vissa fall med hänsyn till det stadium, varpå de undervisar. Härtill kommer, att skatteavdrag både till källskatt och kvarstående skatt skall göras å lönelistan enligt gällande tabeller. När lönelistan för en månad är uppgjord, rekvireras medel hos vederbörande länsstyrelse, som insätter rekvirerat belopp på läroverkets postgirokonto. Utbetalningarna kan av rektor göras genom postgiro, bank eller kontant allt efter det sätt, som överenskommits mellan rektor och befattningshavarna. För läroverken i Stockholm skall rektor till direktionen över Stockholms stads undervisningsverk för varje månad insända uppgift om beviljade tjänstledigheter och nytillkomna förordnanden, varefter direktionen rekvirerar medel och verkställer utbetalningen. Vid huvudstadens läroverk är rektorerna sålunda befriade från ansvaret för uträkningen av lönebeloppen till de olika befattningshavarna. Erforderliga belopp för omkostnader (sjukersättningar o. d.) rekvireras på samma sätt som avlöningsmedel. Läroverkens kassor. Jämlikt läroverksstadgan § 217 skall varje läroverk äga tre kassor nämligen a) ljus- och vedkassa, b) biblioteks- och materielkassa samt c) understöds- och premiekassa. Vården av jämte ansvaret och redogörelsen för dessa kassor åligger rektor, som i regel också bestämmer angående utgifter ur kassorna. Undantag gäller egentligen endast beträffande beslut om premier till lärjungar, vilka fattas av kollegiet. Ur ljus- och vedkassan bestrides kostnaderna för belysning, uppvärmning och renhållning av för läroverkets olika behov avsedda eller upplåtna lokaler, för tillfälliga anordningar i dessa eller likartade avseenden samt för avlöning åt sådan vaktmästarpersonal och övrig personal, som ej avlönas på annat sätt, d. v. s. av statsmedel eller kommunala medel. Denna kassas inkomster utgöres i huvudsak av lärjungarnas terminsavgifter. Lokalstyrelsen fastställer avgiften till högst 30 kronor per termin. Räcker ej detta belopp, skall bristen fyllas av statsmedel enligt skolöverstyrelsens beslut om bidrag till varje läroverk. Statsbidraget till kassan var för budgetåret 1954/55 uppfört som förslagsanslag med 2.880.000 kronor. Den summa, som inflöt genom terminsavgifter under budgetåret 1952/53, utgjorde i runt tal 5.000.000 kronor. Under samma budgetår utgjorde hyresinkomsterna nära 200.000 kronor och övriga inkomster ungefär 400.000 kronor. Statsbidraget uppgick det nämnda budgetåret till något över 4.000.000 kronor. Totalt utgjorde alltså inkomsterna till denna kassa 9.600.000 kronor under budgetåret 1952/53. Beträffande hyresmedel bör nämnas, att en tredjedel av influtna sådana medel skall tillföras ljus- och vedkassan, därest ej lokalstyrelsen i särskilt fall annorlunda bestämmer. G

66 Denna bestämmanderätt har lokalstyrelsen vid många läroverk begagnat för att tillgodose ibland biblioteks- och materielkassan och ibland understödsoch premiekassan. Ur biblioteks- och materielkassan skall bestridas kostnader för böcker, övrig undervisningsmateriel, tryckning av årsredogörelse, katalog, arbetsordning, program, stenciler, papper m. m., som erfordras för arbetet vid läroverket samt för allt, som erfordras för läroverkets expedition, vari ingår köp och underhåll av skrivmaskin, räknemaskin o. d. Dessutom får kassan bekosta möbler och inventarier, om ej kommunen åtagit sig att bestrida sådana utgifter. Dylikt åtagande gäller för läroverk, som nyinrättats efter 1927 års skolreform och för läroverk, som från att ha omfattat endast realskola utvidgats med gymnasium. Dessutom har i samband med inrättande av den allmänna linjen vid 48 högre allmänna läroverk respektive kommuner måst åtaga sig att för läroverkets gymnasium tillhandahålla även inredning och möbelutrustning. Kassans inkomster utgöres av en terminsavgift, som av rektor efter kollegiets hörande bestämmes till högst 10 kronor med rätt för Kungl. Maj :t att efter i varje särskilt fall gjord framställning medge en förhöjning av avgiften till 15 kronor per termin och lärjunge. Härtill får kassan 3 kronor av varje nyinskriven lärjunge, som ej förut tillhört annat allmänt läroverk och vidare en tredjedel av influtna hyresmedel. Statsbidrag till bokinköp och bokbindning utgick för budgetåret 1954/55 med ett reservationsanslag av 500.000 kronor. Anslaget fördelas av skolöverstyrelsen allt efter de olika läroverkens storlek och behov. Kassans inkomster utöver statsbidrag var 1952/53 c:a 2.970.000 kronor. Med de medel som står till förfogande genom biblioteks- och materielkassan skall de utgifter bestridas, som fordras för att undervisningsmaterielen skall fylla aktuella krav. I många fall har detta gått endast tack vare bidrag från läroverkskommunen. Understöds- och premiekassan får av rektor användas dels för bidrag till bestridande av kostnaderna för av läroverket anordnade museibesök, exkursioner och andra utflykter, dels för andra åtgärder till främjande avungdomens fostran och undervisning, dels ock för bekostande av specialistundersökning av lärjunge i vissa fall samt, i fall av trängande behov, till lärjungars understöd, sjukvård och begravningshjälp. Rektor och kollegium må också anlita kassan till belöningar åt lärjungar för flit, ordning och framsteg. Ganska stora belopp skulle behövas för att fylla alla dessa behov. Kassans inkomster är vid de flesta läroverk mycket små. Den största inkomsten utgöres i allmänhet av de 7 kronor, som varje nyinskriven lärjunge skall erlägga, om han ej förut tillhört annat läroverk. Vidare tillkommer räntor å tillfälliga kassabehållningar samt några andra mindre betydande inkomster. Förutom dessa i läroverksstadgan § 217 mom. 3 angivna inkomster till-

kommer ibland gåvor från kommuner och enskilda samt i en del fall hyresinkomster till rätt stora belopp. Under budgetåret 1952/53 utgjorde kassans inkomster vid samtliga läroverk ungefär 445.000 kronor. Läroverkets byggnadsfond. Jämlikt § 218 i gällande läroverksstadga skall vid varje läroverk finnas en byggnadsfond, avsedd för byggnad av och reparationer å läroverkshus samt för bestridande av läroverkets fastigheter åliggande utgifter, t. ex. sotnings- och vattenavgifter. Fonden skall dessutom betala avgifter för försäkring av läroverkets fastigheter och lösa egendom. Har kommunen ej åtagit sig att tillhandahålla inredning och möbelutrustning, kan lokalstyrelsen i mån av tillgång ur byggnadsfonden lämna bidrag till möblering och inköp av materiel för gymnastikundervisningen, om i dessa avseenden mera betydande utgifter erfordras. Byggnadsfondens inkomster är dels en terminsavgift på 5 kronor av varje lärjunge, som ej därifrån i föreskriven ordning helt eller delvis befrias och dels en tredjedel av inflytande hyresmedel, där ej lokalstyrelsen i särskilt fall annorlunda bestämmer, samt räntor på befintlig behållning. Terminsavgiften har utgått med 5 kronor sedan år 1863. Det bör påpekas, att vid de läroverk, där kommunen åtagit sig att tillhandahålla erforderliga lokaler med inredning och möbelutrustning, ökas byggnadsfondens behållning år från år, ända tills den helt eller delvis med Kungl. Maj :ts medgivande får användas för byggnader eller, efter beslut av skolöverstyrelsen, för inredning, möbelutrustning eller materielanskaffning. Läroverken i Stockholm och några andra, t. ex. i Linköping och Kalmar, överlämnar byggnadsfondens inkomster av terminsavgifter till kommunen, som då svarar för allt underhållsarbete å de olika skolornas fastigheter. Terminsavgifterna till byggnadsfonden uppgick under budgetåret 1952/53 till ungefär 836.000 kronor. Vården av jämte ansvaret för byggnadsfonden åligger lokalstyrelsen, men redogörelsen för fonden ankommer på rektor, som också gör alla utbetalningar och mottager inkomsterna. Räkenskaperna föres i samma räkenskapsböcker som avlöningsmedel, skolans övriga kassor och läroverkets donationsfonder. I bokslutet ingår alla dessa medel. Donationsmedel. Jämlikt § 224 läroverksstadgan ansvarar och redogör rektor, där ej annat är föreskrivet, för sådana donationsfonder, som står under ett läroverks omedelbara förvaltning. I de fall, då fonden ej förvaltas av läroverket, har rektor endast att mottaga den årliga avkastningen och tillse, att den på föreskrivet sätt disponeras till stipendier eller vad det kan gälla och utbetala fastställt belopp till vederbörande mottagare. Då fonden förvaltas av rektor, skall han svara för att kapitalet göres räntebärande genom inköp av obligationer eller genom insättning i sparbank. Närmare föreskrifter härom finnes i riksräkenskapsverkets cirkulär med anvisningar beträffande bokföringen och redovisningen vid de allmänna läroverken av den 15 april 1953. Även om en del obligationer är inskrivna i

68 statsskuldboken, varigenom räntan automatiskt sändes till rektor, så måste dock rektor vid sådana läroverk, där många donationsfonder finns, nedlägga åtskilligt arbete på att bevaka att utdelningen lyftes och omplacering av medel, som erhålles vid utlottning av obligationer, sker. Då låneräkning och särskild specifikation av inkomster och utgifter skall göras för varje fond, ger bokföringen åtskilligt arbete. Detta kan minskas, om gemensam förvaltning för ett läroverks samtliga fonder införes jämlikt riksräkenskapsverkets ovan nämnda cirkulär. Beträffande användningen av donationsfondernas avkastning skall rektor noggrant följa gåvobrevens bestämmelser om utdelningen och tillse, att viss del av räntan lägges till kapitalet, om donator så bestämt. Inventering av värdehandlingar sker även här genom två av lokalstyrelsens ledamöter varjämte räkenskapsavskrifter och verifikationer för varje budgetår insändes till riksräkenskapsverket för slutlig granskning. Förutom här nämnda medelsförvaltning har rektor också att mottaga och till lärjungarnas målsmän utbetala studiebidragen. Bestämmelser angående studiehjälp finnes i KK 1953:530. Studiebidragen, som avser bidrag till kostnad för resor och måltider, bestämmes av rektor, varefter han rekvirerar erforderliga medel hos länsstyrelsen och ombesörjer utbetalningen till lärjungarnas målsmän. Under rektors förvaltning kommer dessutom vissa avgifter för fyllnadsprövningar, särskilda prövningar, rättning av privatisters skripta i studentoch realexamina o. d. Dessa avgifter tillkommer till största delen vederbörande lärare och skall i regel icke införas i läroverkets räkenskaper, utan rektor har att i stället föra »liggare» över dylika avgifter. I sådana liggare brukar man ock låta vederbörande examinatorer kvittera dem tillkommande belopp. Överförande av läroverkens ekonomiska förvaltning till skolstyrelsen Avlöningsmedel. Uträkning och utbetalning av lärarlönerna bör under skolstyrelsens inseende ombesörjas på ett ställe för alla kommunens skolor. Vad beträffar de allmänna läroverken bör rektorerna på bestämd tid, t. ex. den 15 i varje månad, insända uppgifter om olika slag av tjänstledigheter, förordnanden och uttagna semesterdagar under den sistförflutna månaden samt uppgift om verkställda uppflyttningar i löneklass och andra uppgifter, som kan inverka på lönebeloppen. För dessa uppgifter skall rektor ha ansvaret, men han skall sedan vara fri från ansvar såväl för lönelistornas riktighet som för att rätta skatteavdrag göres för olika befattningshavare. Läroverkens kassor. Så länge terminsavgifter utgår, förefaller det enklast, .att de uppbäres på läroverket och sedan av rektor överlämnas till skolstyrel-

69 sens kassaförvaltare eller till det kommunala organ, som ombesörjer medeisförvaltningen i kommunen, om kommunen begagnat sin rätt att besluta om gemensam medelsförvaltning. Man kunde också tänka sig, att lärjungarnas terminsavgifter insattes på kommunens postgirokonto, men det torde säkerligen för kontrollens skull vara enklare, om avgifterna uppbäres klassvis. Utgående statsbidrag till ljus- och vedkassan och för bokinköp och bokbindning bör utbetalas till kommunen efter särskild rekvisition, där sådan är föreskriven. När terminsavgifterna borttages, måste styrelsen få ersättning därför antingen från staten eller vederbörande kommun eller från bådadera. När det gäller de medel, som motsvarar de nuvarande läroverkskassorna, är det ju likgiltigt, varifrån de kommer, blott de blir tillräckliga för behövliga utgifter. Borttages även den nuvarande inskrivningsavgiften på 10 kronor, bör anslag ges även för de sociala ändamål och andra utgifter, som nu bekostas av understöds- och premiekassan. De inkomster, som ej erhålles av kommunen, får givetvis den gemensamma skolstyrelsen rekvirera på föreskrivet sätt. Vid bokföring av alla de utgifter, som nu åvilar de tre kassorna, kan det, om kommunen får det ekonomiska ansvaret, ej vara nödvändigt att skilja på kassorna, utan det torde vara tillräckligt med litterering av inkomster och utgifter på det sätt, som nu allmänt brukas vid kommunernas bokföring. När det gäller utgifterna måste rektor med hjälp av huvudlärare, bibliotekarie och vaktmästare noga granska alla räkningar och genom attest vitsorda, att rekvirerade varor mottagits och att priserna överensstämmer med anbud eller gjorda uppgörelser samt därefter överlämna räkningarna till likvidering. Vanligt är, att den kommunala styrelsens ordförande med sin namnunderskrift utanordnar alla räkningar och lönelistor, innan kassakontoret får verkställa utbetalningen. När så är förhållandet, har rektor att överlämna attesterade räkningar till styrelsens ordförande, som gör utanordningen, innan den lämnas till kassakontoret. Vad angår beslut om inköp av olika slag, anser utredningen det vara nödvändigt, att rektor får stor frihet att besluta inom ramen av beviljade årsanslag. Skulle han vid sammanträden med skolstyrelsen behöva framlägga alla olika krav — större och mindre — för att styrelsen skulle besluta, bleve arbetet med ekonomien alltför tungrott. Då budgeten för ett visst räkenskapsår skall uppgöras, bör visst belopp för bokinköp, visst för undervisningsmateriel och visst för tryck och diverse expeditionsutgifter etc. beräknas. När böcker sedan skall köpas, bör biblioteksnämnden vid varje statligt läroverk jämlikt § 155 mom. 2 läroverksstadgan besluta om inköp, och rektor ha att se till att bokanslaget ej överskrides. Utredningen kan ej finna det nödvändigt att även skolstyrelsen skall besluta i denna sak. Beträffande undervisningsmateriel hemställer i regel de olika ämneskonferenserna eller huvudlärare och institutionsföreståndare vid början av ett

70 läsår om erforderlig nyanskaffning. Rektor har därefter att undersöka om anslaget räcker för alla framställda krav och, om så ej är fallet, göra lämplig reduktion. Det torde för framtiden räcka, om styrelsen får ett meddelande om hur anslaget disponerats inom olika områden. Gäller det rena driftskostnader, såsom inköp av kemikalier, stenciler, papper o. d., anser utredningen det självklart, att rektor själv skall besluta. Det skisserade förfaringssättet med avseende å betalning av räkningar praktiseras redan nu vid statliga läroverk, när det gäller kommunernas bidrag till skolmåltider, fria läroböcker, fri undervisningsmateriel m. m. Vidare är ovan beskrivna förfaringssätt vanligt vid kommunala flickskolor och kommunala realskolor. Läroverkets byggnadsfond. Har kommunen åtagit sig ansvaret för byggnad och underhåll av läroverkets lokaler, är en ökning av byggnadsfonden utan mening. När terminsavgifterna försvinner, får fonden ju ytterst små inkomster, eftersom blott hyresmedel kan inflyta. Om ej läroverket får Kungl. Maj :ts tillstånd att behålla byggnadsfonden eller viss del därav för någon större behövlig nyanskaffning, bör kommunen få disponera eventuell behållning att användas t. ex. för reparationer eller tillbyggnad. Försäkringspremier och fastigheten åvilande utgifter får upptagas i staten för skolväsendet och betalas av kommunen. För att det ej skall bli alltför omständligt bör rektor ha rätt att ombestyra mindre underhålls- och reparationsarbeten, så att skolstyrelsen ej behöver besväras med beslut i sådana saker. Räkningarna kan attesteras av rektor och överlämnas för likvidering så som ovan sagts beträffande kassornas utgifter. Det är av stor vikt, att tillräckliga belopp upptages för läroverksfastigheternas underhåll, när staten göres upp. En väl underhållen skolbyggnad bidrager till att lärjungarna lättare kan tillhållas att akta och väl vårda densamma. Detta gäller ej blott om den fasta byggnaden utan också om dess inredning och möbelutrustning. Donationsmedel. Beslut om användningen av donationsfondernas avkastning måste även framgent fattas så som enligt gåvobreven bestämts. Vid läroverken är det i regel kollegiet eller rektor och kollegiet samt någon gång enbart rektor, som skall besluta. Dessutom kan det finnas bestämmelser om att ytterligare någon person skall medverka. De flesta donationer är avsedda för stipendier och premier. Beträffande förvaltningen är ibland föreskrivet, att rektor och kollegium skall förvalta fonden. Som förut sagts, åvilar ansvaret härför numera rektor. Om skolstyrelsen skall taga hand om donationsmedlen, kominer väl vederbörande kommun att placera penningarna på det sätt den finner lämpligt och sedan överlämna ränteavkastningen till rektor. Emellertid måste härvid bestämmelserna i gåvobreven beaktas. Det kan t. ex. där stå, att medlen skall placeras i svenska statens obligationer. I sådant fall måste man ordna så, att dylika obligationer hos kommunen ligger som säkerhet till erforder-

71 ligt belopp. Skall skolstyrelsen taga hand om fonderna, måste den genom sin kassör ansvara för att viss del av årliga räntan lägges till kapitalet, om föreskrift därom finnes. Vad som tidigare sagts om gemensam fondförvaltning gäller givetvis även, om en kommunal styrelse förvaltar fonderna. Räkenskap för varje fond måste göras i överensstämmelse med riksräkenskapsverkets föreskrifter. De till läroverken donerade fondernas räkenskaper granskas för närvarande av riksräkenskapsverket. Om räkenskaperna kommer att föras av kommunal styrelse, måste föreskrift ges, huru granskningen skall göras. Om två kommunalt valda revisorer utför den, måste sedan antingen räkenskapen insändas till riksräkenskapsverket eller också synes enligt lagen om tillsyn av stiftelser av den 24 maj 1929 redogörelse för varje år böra insändas till länsstyrelsen, även om det statliga undervisningsväsendets fonder för närvarande ej är medtagna i denna lag. Vad slutligen angår övriga penningmedel, som nu förvaltas av rektor, t. ex. ersättningar för fyllnadsprövningar, examensavgifter och liknande, finnes ingen anledning att överföra dessa medel till en kommunal styrelse De inverkar ej på läroverkets ekonomiska ställning, och det förefaller därför enklast, att de mottages och utbetalas genom rektor. Detsamma gäller de statliga studiebidragen, vilka som hittills bör rekvireras av rektor och utbetalas genom läroverkets försorg.

Kap. 5. Skolstyrelsens organisation Tidigare

diskussion

En för flera skolformer gemensam styrelse skall ersätta befintliga styrelser, vilka organiserats på olika sätt, i vissa fall med särskilt beaktande av skolformens speciella behov. Styrelsen för enhetsskolan kan sägas komma att fylla samma funktioner som folkskolestyrelsen och styrelsen för realskolan samt i någon mån yrkesskolstyrelsen tillsammans nu fullgör. Vid överväganden av den form en ny skolstyrelse skall ha, synes ställning böra tagas till följande huvudfrågor: 1. Antalet ledamöter. 2. Valsätt och mandattid. 3. Självskrivenhet. 4. Kompetenskrav. 5. Fackkunskapen i styrelsen. 6. Nämndinstitutionen. Samtliga dessa frågor har, om än i korthet, berörts i den tidigare diskussionen, vilken här skall återges i ett sammandrag, varefter de ovan angivna frågorna tages upp var för sig tillsammans med de från olika håll framförda synpunkterna på skolstyrelsens organisation. Enligt skolkommissionens uppfattning borde antalet ledamöter i den gemensamma skolstyrelsen vara lägst 7 och högst 21 samt fastställas av den beslutande kommunala myndigheten med hänsyn till skoldistriktets storlek, strukturen hos dess skolväsende och önskvärdheten av att dess olika delar blev representerade. Ledamöterna borde väljas av kommunens beslutande myndighet enligt proportionell valmetod och för en tid av 4 år. Självskrivna ledamöter borde ej förekomma och andra kompetenskrav för ledamotskap än att vederbörande kunde anses vara intresserad för skolan och vilja främja skolväsendet borde ej uppställas. Beträffande fackrepresentationen i skolstyrelsen uttalade kommissionen: Om skolväsendet i distriktet omfattar en enda skolenhet, bör dennas rektor ha rättighet och skyldighet att närvara vid sammanträdena. Omfattar skolväsendet flera skolenheter, bör vederbörande rektor vara närvarande vid behandlingen av frågor, som rör hans skola. Lärarkårerna bör vara representerade vid sammanträdena enligt bestämmelser, som bör fastställas av varje skoldistrikt för sig, varvid bör tillses, att de olika skolstadierna allsidigt blir företrädda. Som förut nämnts förutsatte kommissionen, att skolstyrelsens arbete skulle uppdelas på nämnder och delegationer. I dessa skulle enligt kommissionens uttalade mening också kunna insättas personer, som ej vore ledamöter av styrelsen. Till styrelsens sammanträden skulle också experter, vilkas närvaro kunde vara av värde vid behandlingen av viss fråga, kunna kallas. Vid remissbehandlingen av skolkommissionens förslag ägnades frågan om

73 skolstyrelsens sammansättning ringa uppmärksamhet. Den tilldrog sig intresse bl. a. från några läroverkskollegiers sida, främst i två avseenden: man framhöll, att rektor och helst ytterligare en medlem av lärarkollegiet borde vara självskrivna ledamöter av skolstyrelsen, och man uttryckte farhågor för att en genom proportionella val utsedd skolstyrelse icke skulle rymma tillräcklig sakkunskap. Den sistnämnda synpunkten berördes även av länsstyrelsen i Kalmar län, som framhöll, att skolstyrelserna icke borde utgöra några politiska församlingar, inom vilka vederbörande ledamots partianslutning vore ett primärt önskemål eller inom vilka majoriteten för något parti vore av vikt. Betydelsefullare syntes länsstyrelsen vara, att man kunde garantera ett relativt starkt fackmannainslag i dessa styrelser. Länsstyrelsen i Malmöhus län uttalade: »Det är givet, att valsättet inte är det väsentliga, när det gäller att ge skolstyrelsen den ur saklig synpunkt lämpligaste sammansättningen.» Kammarkollegiet erinrade om att vissa skolformer har ett rekryteringsområde, som omfattar mer än en kommun. I sådana fall, ansåg kollegiet, borde skolstyrelsen sammansättas av ledamöter från samtliga kommuner inom rekryteringsområdet samt förstärkas med en av den statliga inspektionsmyndigheten utsedd representant, som skulle erhålla rätt att närvara och yttra sig vid sammanträdena men ej deltaga i besluten. Det må också nämnas, att önskemål om garantier för inval av kvinnliga ledamöter i skolstyrelsen framfördes av Svenska landsbygdens kvinnoförbund samt att Målsmännens riksförbund fann det vara av utomordentlig betydelse för samarbetet mellan hem och skola, att ett stort antal av skolstyrelsens ledamöter vore föräldrar till barn i skolan. I propositionen 1950:133 anslöt sig departementschefen i allt väsentligt till skolkommissionens uppfattning om den gemensamma styrelsens organisation. I motsats till kommissionen ansåg han dock, att lärarkårens representation borde regleras genom centralt utfärdade, för alla skoldistrikt gemensamma bestämmelser. Till skolkommissionens och departementschefens uppfattning i fråga om skolstyrelsens nämnder kunde särskilda utskottet ej ansluta sig. Utskottet anförde (1950:3): Departementschefen tänker sig, att till ledamöter av nämnderna skulle kunna utses även personer, som icke tillhöra styrelsen. Mot en sådan anordning hyser utskottet betänkligheter, för så vitt nämnderna icke blott skola vara rådgivande utan kunna besluta med styrelsens rätt och befogenhet. Skall en verklig delegation av styrelsens beslutanderätt kunna ske, måste enligt utskottets mening nämnderna helt bestå av styrelseledamöter. Det får därvid förutsättas, att nämnderna vid behov tillkalla företrädare för olika specialintressen i egenskap av experter. Givetvis kunna utomstående även med fördel anlitas för olika utrednings-, rådgivnings- och verkställighetsåtgärder. Utskottet fann det vidare vara viktigt, att kommande utredningar sökte avväga skolledarnas uppgifter så, att dessa funktionärer på bästa sätt kom-

74 me att bidraga till effektiviteten i styrelsens arbete. Det vore under sådana omständigheter naturligt, att de — ehuru icke ledamöter av styrelsen — ägde deltaga i styrelsens överläggningar och få sin uttalade mening antecknad till protokollet. Först i samband med dessa utredningar kunde det avgöras, hur lärarkårens representation n ä r m a r e borde utformas och vilka uppgifter i styrelsen som borde ankomma på de olika rektorerna i de fall, då flera skolenheter funnes inom kommunen. I de angivna huvudpunkterna innebar skolstyrelseutredningens förslag 1952 om provisorisk skolstyrelse följande: 1. Antalet ledamöter borde vara lägst 7 och högst 21. 2. Skolstyrelsen borde utses av fullmäktige för 4 år. 3. Självskrivna ledamöter borde icke finnas. 4. Särskilda kompetenskrav borde ej uppställas. 5. Skolledare och representanter för lärarkåren borde äga deltaga i skolstyrelsens arbete. 6. Beslutanderätten skulle kunna delegeras till särskilda nämnder. 7. Expertråd för yrkesutbildningen borde finnas. (Ang. den provisoriska skolstyrelselagens innehåll, se s. 37 f). I remissyttrandena över skolstyrelseutredningens förslag blev särskilt frågan om skolstyrelsens sammansättning föremål för uppmärksamhet. Överstyrelsen för yrkesutbildning anförde sålunda om borttagandet av självskrivenheten: Enligt utredningens förslag skulle rektor för yrkesskolan icke, såsom nu är fallet i fråga om yrkesskolestyrelse, vara självskriven ledamot av den gemensamma styrelsen. Överstyrelsen vill med anledning härav framhålla, att den omständigheten att yrkesskolrektorerna äro ansvariga ledamöter i yrkesskolestyrelser enligt överstyrelsens uppfattning har sin givna och ingalunda oväsentliga betydelse för att rektorerna, som i det stora flertalet fall ha rektorssysslan såsom en ofta relativt blygsamt honorerad bisyssla, skola känna ansvaret för och med kraft medverka till nödig utveckling. Man bör komma ihåg, att storleksordning och former icke äro på samma sätt givna i denna skolform som i fråga om det allmänna undervisningsväsendet. Läroverkslärarnas riksförbund delade utredningens uppfattning att en rektors inflytande inte behöver försvagas, om han enbart är föredragande. Det torde emellertid vara uppenbart, anförde förbundet, att skolväsendet som sådant skulle vinna på att rektor på samma sätt som andra ledamöter bleve direkt ansvarig för de beslut som fattades. Det påpekades också, att om rektors deltagande i skolstyrelsens arbete inskränktes till vad som gällde hans skola, skulle han komma att till men för skolfrågorna berövas möjligheten att i en kommun med flera skolor överblicka skolväsendet i dess helhet. Riksförbundet hyste också betänkligheter mot det föreslagna maximiantalet ledamöter, vilket inklusive olika fackmän kunde leda till alltför stora och tungt arbetande församlingar, överhuvud intog förbundet en skeptisk hållning till möjligheterna att organisera tillfredsställande gemensamma styrelser enligt utredningens förslag: För de högre skolornas del innebär en styrelse av det slag utredningen före-

75 slår många avgjorda nackdelar. Sålunda komma inga som helst kvalifikationsvillkor att uppställas för medlemskap i styrelsen, även om skolformer som praktiska mellanskolor, tekniska läroverk, handelsgymnasier och yrkesskolor inordnas under styrelsen. Erfarenheterna från dessa skolor har dock visat, hur värdefullt det är med sakkunskap från olika yrkesområden inom styrelsen för skolornas verksamhet, och riksförbundet måste uttala sina stora betänkligheter mot att dessa bestämmelser slopas. Förbundet anser sålunda för sin del, att de böra bibehållas, när det gäller ifrågavarande skolformer. Att tveksamhet rått om möjligheterna att i en gemensam styrelse tillfredsställande tillgodose de yrkesutbildande skolornas behov av sakkunskap har utredningen tidigare framhållit och därvid återgivit Svenska stadsförbundets synpunkter (s. 48) såsom representativa för flera remissinstanser, till vilka, förutom tidigare nämnda, också Svenska yrkesskolföreningen samt Praktiska mellanskolornas rektorsförening och lärarförening hörde.

Utredningen Antalet ledamöter Enligt 1930 års skolstyrelselag skall antalet ledamöter i folkskolestyrelse vara minst fem och högst tjugoen. I förslaget till provisorisk skolstyrelselag hävdade utredningen, att nämnda minimiantal var för lågt för en gemensam skolstyrelse, särskilt med hänsyn till önskvärdheten att k u n n a uppdela arbetet på nämnder och delegationer. Utredningens förslag, att minimiantalet skulle höjas till sju, godtogs av statsmakterna. Med de stora variationer, som kommunerna uppvisar i fråga om folkmängd och areal, och med tanke på den skiftande omfattningen av det skolväsen, som kan bliva underställt en gemensam skolstyrelse, torde det icke vara lämpligt att fixera antalet ledamöter. Bäst torde vara att låta kommunerna själva bestämma antalet inom en given ram. För lagstiftningens vidkommande får det anses tillräckligt att, som hittills gällt i fråga om folkskolestyrelserna, ange ett minimiantal och ett maximiantal. Detal som utredningen i detta avseende stannade inför i sitt provisoriska förslag— lägst sju, högst tjugoen — bör definitivt fastställas (10 § förslaget till skolstyrelselag). Möjligen skulle man kunna anse, att den övre gränsen ligger för högt. Av den undersökning av vissa förhållanden i de nuvarande folkskolestyrelserna, som utredningen låtit verkställa (se s. 27), torde det emellertid framgå, att det redan finns åtskilliga skolstyrelser med förhållandevis stort antal ledamöter — även med det högsta tillåtna antalet. Med de ökade uppgifter som utredningen förutsätter kommer att föreläggas skolstyrelserna och som i större kommuner måste nödvändiggöra, att ärendena i väsentlig utsträckning delegeras på särskilda nämnder, blir det behövligt med ganska stora skolstyrelser, om inte den enskilde medlemmen skall betungas med för många uppdrag som ledamot av olika nämnder. Det föreligger obestridligen

också behov av att förankra skolstyrelsen i kommunens olika delar och bland skilda befolkningsgrupper, enär en skolstyrelses möjligheter att utöva en fast och framgångsrik ledning av skolan är beroende av om den bäres upp av ett allmänt förtroende, vilket blir fallet först när den kan göras verkligt representativ för det samhälle, den skall tjäna. Med de vidgade uppgifter som kan väntas tillkomma, bör vitt skilda erfarenheter och en mångsidig allmänt medborgerlig sakkunskap finnas i skolstyrelsen, något som ej kan nås med få ledamöter. Enligt den nya kommunallagen (31 §) har antalet ledamöter av kommunens styrelse icke maximerats. Antalet ledamöter i kommunalnämnd var tidigare bestämt till högst 11. Kommunallagskommitténs motiv för slopande av maximigränsen var, att en sådan måhända på sina håll skulle föranleda, att man hölle sig vid maximigränsen, utan att behov därav förelåge. Det kan kanske sägas, att skäl för samma ståndpunkt föreligger, när det gäller en gemensam skolstyrelse. I detta fall bör emellertid uppmärksammas, att när flera skolstyrelser skall sammanföras till en, uppstår en situation, som kan fresta till att göra den gemensamma styrelsen så stor, att den rymmer alla eller flertalet av de upplösta styrelsernas ledamöter. Ett maximiantal kan därför vara av betydelse för att förhindra en opraktisk ansvällning av ledamotsantalet. Omständigheten att en gemensam skolstyrelses arbetsuppgifter blir betydligt mera omfattande och dess arbetsfält vidsträcktare än en folkskolestyrelses kan naturligtvis anföras som argument för ett ännu högre maximiantal än det nu gällande. Häremot vill utredningen endast andraga, att hänsyn också måste tagas till att rationella arbetsformer inom styrelsen blir möjliga. I sammanträdena kommer regelmässigt även skolledare och experter av olika slag att deltaga, vilket gör, att en skolstyrelse redan med föreslaget maximiantal ledamöter kan bli en betydande församling. Suppleanter Några gränser för suppleanternas antal torde ej böra fixeras. Man kan utgå ifrån att lika många suppleanter som ledamöter kommer att utses i de fall ledamotsantalet är förhållandevis lågt. Sättes antalet ledamöter högt, är det troligt, att antalet suppleanter begränsas till ett tal, som ligger under antalet ordinarie ledamöter. Även vid suppleantvalet bör skolstyrelsens behov av allsidig representation lämpligen beaktas. Om denna väg att tillförsäkra skolstyrelsen en mångsidig erfarenhet beträdes och skall få någon effekt, är det emellertid av största vikt, att suppleanterna regelbundet underrättas, när sammanträde skall hållas, och därigenom beredes tillfälle att direkt följa styrelsens arbete. Även ur andra synpunkter, icke minst nyrekryteringens, är det önskvärt, att suppleanterna så starkt som möjligt knytes till arbetet och deltager i detta. Be-

77 stämmelser om skyldighet för suppleanter att närvara vid styrelsesammanträden i annan mån än när det erfordras till följd av hinder för ordinarie ledamot, har utredningen dock icke funnit nödvändiga, men föreslår, att suppleant skall äga rätt att närvara vid styrelsens sammanträden och alltid skall underrättas om tid för sammanträde. Sker ej valet av suppleanter proportionellt, bör vid valtillfället bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skall inkallas till tjänstgöring (10 § förslaget till skolstyrelselag).

Valsätt och mandattid I fråga om sättet för val av ledamöter och suppleanter torde bestämmelserna böra så utformas, att de ansluter sig till reglerna för val av kommunens styrelse. Valet bör således förrättas av fullmäktige i respektive kommuner och om så kräves och beslutas ske proportionellt (10 och 12 §§ förslaget till skolstyrelselag). Avskaffas självskrivenheten för vissa ledamöter, kan det proportionella systemet helt slå igenom. I anslutning till i det föregående anförd kritik mot det proportionella valsättets användning vid val av skolstyrelse (s. 73) vill utredningen med kommunallagskommitténs ord motivera sin inställning på denna punkt. Kommittén anför (SOU 1952:14 s. 208), »att den proportionella valmetodens användning stundom är ägnad att utjämna de politiska motsättningarna, snarare än att understryka och skärpa dem. Under nämndernas beredningsarbete få de olika gruppernas representanter tillfälle att taga del av varandras synpunkter och kunna på detta sätt ofta ena sig om förslag till lösning av föreliggande frågor. Härigenom kunna partipolitiskt färgade debatter i fullmäktige undvikas och överläggningarna föras i en mera förtroendefull och saklig anda». Mandattiden bör fastställas till fyra år och beträffande periodens början m. m. ansluta sig till de bestämmelser^ som gäller för val av ledamöter i kommunens styrelse (12 § förslaget till skolstyrelselag).

Självskrivenhet Såsom framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden, är rektor självskriven ledamot i styrelserna för allmänna läroverk, högre kommunala skolor och yrkesutbildande skolor. Sedan kyrkoherdens självskrivenhet borttogs år 1930 är ingen ledamot av folkskolestyrelse självskriven. I förslaget till provisorisk skolstyrelselag uttalade utredningen sig för att systemet med självskrivna ledamöter i skolstyrelserna skulle avskaffas och i 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall finns ingen bestämmelse om självskrivenhet.

78 Ett system med självskrivna ledamöter är möjligt att motivera i de fall skolan är statlig och endast i obetydlig mån genom en lokal styrelse med förhållandevis begränsade befogenheter anknytes till kommunen, där den ligger. I en sådan styrelse representerar rektor skolans huvudman, staten, samtidigt som hans närvaro garanterar erforderlig sakkunskap. Att rektor är självskriven också i högre kommunala skolors styrelser, torde i första hand bero på en allmän strävan att göra dessa skolor så lika motsvarande statliga läroanstalter som möjligt. Dessutom har ju skolan på detta sätt enklast kunnat tillförsäkras pedagogisk expertis i styrelsen. Mot skolledares självskrivenhet i styrelsen för den skola han förestår kan anföras samma argument som blivit avgörande för kommunallagens bestämmelser om obehörighet för den som är chef för något till den kommunala styrelsen hörande verk att utses till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller i den nämnd varunder verket hör (32 och 45 §§ i kommunallagen). Visserligen gäller inte kommunallagens bestämmelser i detta hänseende för de specialreglerade nämnderna, men ingenting hindrar, att man ger den nämnda principen en vidare giltighet. Givet synes nämligen vara, att de skäl, som talar för obehörighet till ledamotskap av en styrelse med än större styrka talar mot självskrivenhet i denna. Utredningen återkommer i följande avsnitt till denna synpunkt. De remissmyndigheter, som i yttranden över utredningens förslag om provisorisk skolstyrelselag hävdade, att rektorerna automatiskt skall tillhöra skolstyrelsen, gjorde det från den synpunkten, att sakkunskapen i denna eljest icke skulle komma nog kraftigt till tals. Även om man ansluter sig till uppfattningen, att skolstyrelsen i sin helhet skall väljas proportionellt, innebär inte det, att sakkunskapen därför behöver bli mindre företrädd i denna styrelse än om rektor vore självskriven ledamot. I ett följande avsnitt framlägger utredningen förslag om fackrepresentationen i styrelsen, vilket enligt utredningens mening tillgodoser skäliga anspråk. Det synes utredningen vara riktigast, att fackkunskapen i en politiskt vald myndighet av skolstyrelsens typ, i den mån den skall representeras av chefen för en myndigheten underställd skola, företrädes av honom i egenskap av en i förhållande till olika partiriktningar neutral tjänsteman, vilken ställning han mycket lättare intager, om han ej är ledamot av styrelsen med dess partigrupperingar. Utredningens ståndpunkt är alltjämt, att självskrivenhet definitivt bör borttagas ur skolstyrelselagen. I detta sammanhang må erinras om att kyrkoherden i det pastorat, till vilket kommunen hör, eller, om kommunen tillhör mer än ett pastorat, den bland kyrkoherdarna i pastoraten som domkapitlet bestämmer, äger deltaga i folkskolestyrelses sammanträde, även om han ej valts till ledamot (skolstyrelselagen § 13). Här avsedd kyrkoherde må också utses till folkskolestyrelsens ordförande utan att vara ledamot (skolstyrelselagen 10 §). Mot-

79 svarande bestämmelser beträffande skolråd finns i 46 och 50 §§ församlingsstyrelselagen i dess före den 1 januari 1955 gällande lydelse 1 . Genom den särskilda skolstyrelselagens tillkomst skedde ingen ändring i kyrkoherdes rätt i nämnda avseenden. Enär några skäl icke lärer finnas för ett bibehållande av denna särställning för kyrkoherde, föreslår utredningen, att den bortfaller i en slutlig lagstiftning om skolstyrelsens organisation.

Kompetenskrav De i kommunallagen fastställda villkoren för valbarhet till fullmäktigeförsamling, kommunens styrelse och icke specialreglerad nämnd är att vara röstberättigad, bo inom kommunen och ha uppnått 23 års ålder. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan dock icke väljas. Härutöver gäller endast den inskränkningen, att vissa statliga och kommunala befattningshavare ej är valbara 2 . I princip gäller samma villkor för valbarhet till folkskolestyrelse och särskild skolstyrelse enligt 1930 års och 1952 års skolstyrelselagar. Emellertid är det vanligt, att härutöver mer eller mindre markerade särskilda kompetenskrav uppställes i specialförfattningarna. 1930 års skolstyrelselag innehåller således det tillägget, att den som väljes till ledamot i folkskolestyrelse skall kunna anses vilja befordra skolväsendet. För andra skolformer är kompetenskraven mera bestämda. I styrelsen för kommunal flickskola skall således finnas minst två kvinnliga ledamöter. I styrelsen för praktisk kommunal realskola eller för högre folkskola, som är inriktad på att ge utbildning för visst yrke eller viss yrkesgrupp, skall om möjligt minst två i sådant yrke eller sådan yrkesgrupp sakkunniga personer vara medlemmar. I yrkesskolstyrelse skall minst det antal ledamöter, som är närmast över hälften, vara representanter för de yrkes- och verksamhetsområden undervisningen avser. Det är främst för skolformer, vilka erbjuder direkt yrkesutbildning av något slag, som styrelsens sammansättning närmare fastslagits. Utredningen kan väl förstå motiven för sådana bestämmelser men ifrågasätter starkt, om de vidare är behövliga. Till den uppfattning, som kommer till uttryck i Svenska yrkesskolföreningens utlåtande över utredningens förslag om provisorisk skolstyrelselag, kan utredningen således icke ansluta sig. Föreningen ifrågasätter, »om det är möjligt att inom en skolstyrelse med 7—21 lekmannaledamöter finna personer, som kunna ha intresse för de olika skolorna. Sammansättningen av en dylik styrelse måste, om man skall försöka utforma den efter de olika skolornas behov av sakkunskap, bliva mycket heterogen. Man kan fråga sig, 1 2

Denna lydelse ä r ännu gällande vad beträffar de kyrkliga skoldistrikten (jfr. s. 26). 7, 32 och 45 §§ kommunallagen.

80 om affärsmän, industriidkare, fackföreningsmän eller andra företrädare för näringslivet, som låta sig inväljas i en sådan gemensam skolstyrelse, äro villiga att i fortsättningen ställa sig till förfogande, när de finna, att yrkesskolfrågorna uppta endast en ringa del av tiden för sammanträdena och att de flesta ärendena på dagordningen gälla allmänna skolärenden. Svenska yrkesskolföreningen fruktar, att det blir mycket svårt att få duktiga representanter från näringslivet, vilka i regel äro mycket hårt engagerade, att ställa sig till förfogande som ledamöter i en skolstyrelse, som har en mängd andra frågor utom yrkesskolfrågor att behandla.» Enligt utredningens uppfattning kan det inte vara angeläget i och för sig att i skolstyrelsen välja in ledamöter med en detaljerad yrkeskunskap. Denna bör i främsta rummet representeras av facklärarna, och fackkunskapen beträffande yrkesutbildningens allmänna inriktning måste skolans rektor i första hand företräda. Ur styrelsesynpunkt är det eftersträvansvärt att få till stånd en god kontakt med samhället i allmänhet och med bygdens näringsliv i stort. Behövs direkta kontakter med olika yrkesområden, torde den sidan av problemet bäst lösas på annat sätt än genom föreskrivande av yrkestillhörighet eller yrkeserfarenhet för vissa av styrelsens ledamöter. Personer, som endast är inriktade på en specialitet och kan tänkas hysa intresse endast för sitt eget verksamhetsområde, synes icke böra knytas till en skolstyrelse som ledamöter, utan deras sakkunskap bör tillföras styrelsen genom att de anlitas som experter och rådgivare. Grundtanken bakom en gemensam skolstyrelse är att försöka få tillgodosett det betydelsefulla önskemålet om en styrelse, som har en samlad överblick över samhällsliv och skolförhållanden i allmänhet och som mot varandra kan väga och tillgodose olika utbildningsbehov. Föreskrifter om att vissa yrkesgrupper eller yrkesmän skall vara representerade i skolstyrelsen bör därför icke finnas. Även om en samling av erfarenheter från tidigare arbetsfält bör vara värdefulla, är det nu framför allt av vikt att åstadkomma en kommunal skolstyrelse med samordning och enhetlighet som målsättning och i vilken det följaktligen är av allra största betydelse, att gamla intressegrupperingar efter skolformer försvinner. Sedan gammalt har en positiv inställning till skolväsendets allmänna utveckling ansetts som en kvalifikation för ledamotskap i skolstyrelsen. Redan i 1862 års kommunalförordningar föreskrevs, att skolrådet skulle utses »bland för nit om skolväsendet kände män». Fortfarande måste det sägas, att en välvillig inställning till och förståelse för barnens och skolans förhållanden hos ledamöterna är grundförutsättningar för en skolstyrelses verksamhet liksom för den enskilde ledamotens personliga insats. Det ovan återgivna stadgandet ur 1930 års skolstyrelselag bör därför finnas kvar även i en ny skolstyrelselag. På skolans område såväl som på andra samhällsområden är det självklart

81 av stor betydelse, att intresserade kvinnor deltager i arbetet men att genom särskilda föreskrifter framtvinga ett kvinnligt deltagande synes utredningen icke behövligt. Med det anförda har utredningen velat understryka, att den icke anser det möjligt att föreslå särskilda kompetenskrav för ledamotskap i de nya skolstyrelserna. Kommunallagens valbarhetsvillkor, kompletterade med dels en bestämmelse om att den som väljes skall anses vilja främja skolväsendet, dels en föreskrift om att ledamöterna skall väljas med hänsyn tagen till antalet och arten av de skolor, som lyder under styrelsen, ger enligt utredningens mening de bästa garantierna för en ändamålsenlig sammansättning (11 Jj förslaget till skolstyrelselag).

En fråga, som bör tagas upp i detta sammanhang, är, om det finns skäl att införa vidgade obehörighetsregler vid val av ledamöter i skolstyrelse. Vad som bör diskuteras är, om man lagstiftningsvägen skall utestänga vissa befattningshavare från valbarhet i analogi med vad som enligt kommunallagen gäller vid val till kommunens styrelse. Landshövding, landssekreterare och landskamrerare samt i kommunens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande hos kommunens styrelse eller eljest intager den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning ävensom i kommunens tjänst anställd befattningshavare, som är chef för något till kommunens styrelses förvaltningsområde hörande verk, är utestängd från rätten att utses till ledamot eller suppleant i kommunens styrelse eller i av kommunen själv tillsatt nämnd, varunder verket lyder (7, 32 och 45 §§ kommunallagen). Vad beträffar de nämnda statliga tjänstemännen har utredningen inte funnit anledning att utestänga dem från ledamotskap av skolstyrelse. När det åter gäller den kommunale befattningshavare, som genom sin tjänsteställning intager den centrala positionen i kommunens förvaltning, kan det vara av intresse att taga del av kommunallagskommitténs motiv för de gällande bestämmelserna i kommunallagen. Kommittén, som intog den principiella ståndpunkten, att det borde ankomma mindre på lagstiftaren än på de väljande församlingarna att bedöma lämpligheten av att besätta förtroendeposter med tjänstemän, anförde beträffande den ifrågavarande befattningshavaren : Det är uppenbart, att en kommunal befattningshavare med sådana åligganden och befogenheter, som här angivits, efter hand förvärvar en god överblick över kommunalförvaltningens olika områden och förtrogenhet med många av dess enskildheter. Denna i tjänsten inhämtade erfarenhet bör tillföras de kommunala myndigheterna, fullmäktige såväl som nämnder, av befattningshavaren enbart i hans egenskap av kommunens tjänsteman och icke tillika såsom ledamot av vederbörande organ. Eljest kan det föreligga en viss fara för att av honom verkställda utredningar och lämnade informationer m. m. medvetet eller omedvetet 6

82 färgas eller läggas till rätta med hänsyn till önskemålen hos den meningsgrupp som han representerar. Det torde vara en allmän uppfattning, att kommunens främste tjänsteman bör stå neutral i förhållande till olika partiriktningar, åtminstone såtillvida att han icke företräder viss riktning såsom ledamot av kommunal representation eller nämnd. Utredningen anser, att de här anförda skälen har giltighet också beträffande skolstyrelsen och föreslår, att kommunallagens bestämmelser i detta hänseende får sin motsvarighet i skolstyrelselagen (11 § förslaget till skolstyrelselag). Motiven för att utestänga cheferna för de kommunala verken från valbarhet till kommunalfullmäktige och drätselkammare är i huvudsak desamma som anförts beträffande den ledande kommunale befattningshavaren. Man vill undvika en dubbelställning av förtroendeman och tjänsteman, vilken lätt kan leda till en sammanblandning av vederbörandes befogenheter i den ena och den andra egenskapen. Enligt utredningens uppfattning är det inte lämpligt, att skolledare, som skall föredraga ärenden rörande den egna skolan i skolstyrelsen, är ledamot av samma styrelse. Utredningen har därför föreslagit att självskrivenheten skall upphöra. Att lagstiftningsvägen avskära fullmäktigeförsamlingarna från möjligheten att sätta in skolledare i den gemensamma skolstyrelsen vill utredningen dock icke förorda. Däremot föreslår utredningen på förut anförda grunder, att den tjänsteman som ställes i spetsen för en kommuns hela skolväsen och alltså närmast under skolstyrelsen skall ansvara för detta i administrativt och pedagogiskt hänseende (skolchefen) icke skall kunna tillhöra styrelsen som ledamot eller suppleant (11 § förslaget till skolstyrelselag). Fackrepresentation i skolstyrelsen I skolstyrelserna har fackmännen sedan gammalt haft en stark ställning. Skolans facklige ledare är antingen självskriven ledamot av styrelsen (allmänna läroverk, högre kommunala skolor, yrkesskolor) eller också har han utan att vara ledamot skyldighet att närvara vid styrelsens sammanträden och därvid, om så påfordras, vara sekreterare och föredragande (folkskolan). Dessutom har lärarkåren i vissa fall rätt att vara representerad i styrelsen (allmänna läroverk, folkskolor). Den facklige skolledarens närvaro vid styrelsesammanträden är betingad inte endast av behovet av att ha en sekreterare och föredragande utan också av nödvändigheten att vid frågornas behandling ha tillgång till den särskilda sakkunskap han besitter. Lärarrepresentationen innebär en förstärkning av denna sakkunskap men tjänar också till att ge skolstyrelsen kontakt med skolans dagliga verksamhet, samtidigt som kåren genom sin representation kan bli informerad om den beslutande myndighetens motivering och inställning till olika frågor rörande skolan.

83 Hur omfattande fackrepresentationen bör vara i den gemensamma skolstyrelsen kan diskuteras. Att den bibehålles anser utredningen ofrånkomligt. I kommuner med en mera omfattande skolorganisation bör icke skolchefen ensam utan jämte honom också andra skolledare närvara vid skolstyrelsesammanträdena. På samma sätt är det önskvärt, att lärarrepresentationen i och med skolstyrelsens vidgade verksamhetsområde i viss mån kan avpassas efter skolväsendets omfattning i olika kommuner. I det följande skall de båda slagen av fackrepresentation — skolledarnas och lärarkårens — var för sig närmare behandlas. Skolledarna Utredningen framlägger i kap. 6 förslag om den fackliga skolledningens utformning. I korthet uttryckt skall följande tre huvudtyper av skolledare finnas enligt detta förslag. A. Fackliga ledare för en kommuns hela skolväsen (skolchef). Oavsett skolväsendets omfattning skall det i princip i varje kommun finnas en skolchef, som närmast under skolstyrelsen skall ansvara för den fackliga ledningen av skolväsendet i dess helhet. (Undantag härifrån skall kunna medges de allra minsta kommunerna). B. Facklig ledare för särskild skolform eller skolenhet. I talrika fall kommer endast en skolledare att behövas inom kommunen (han blir då tillika skolchef), men där skolväsendet omfattar flera skolformer, eller där skolform måste uppdelas i enheter med egen facklig ledning, kommer flera skolledare (rektorer) att behövas under skolchefen. C. Biträdande skolledare (studierektor, tillsynslärare). Någon direkt motsvarighet till skolledarna i grupp A finns endast i något undantagsfall för närvarande. Närmast jämförbar med denna typ kan den kommunale folkskolinspektören sägas vara. I kommun, där endast folkskola finns och endast enhetsskola kommer att finnas, är den nuvarande distriktsöverläraren hänförlig till grupp A. Båda dessa befattningshavare är enligt gällande bestämmelser skyldiga att närvara vid folkskolestyrelsens och dess nämnders sammanträden med rätt att deltaga i överläggningarna och att få sin mening antecknad till protokollet men ej att deltaga i besluten (Fst § 8 b : 7 ) . Vid övriga här aktuella skolformer är rektor självskriven ledamot i styrelsen. I och med att självskrivenheten upphör måste en annan form för dessa befattningshavares medverkan i styrelsearbetet sökas. Skolledarnas deltagande i den särskilda skolstyrelsens arbete har reglerats i 3 § tillämpningsbestämmelserna till 1952 års skolstyrelselag. Finns skolchef i den bemärkelse, som avses ovan i grupp A, är denne skyldig att närvara vid skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden. Han äger

84 därvid rätt »att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad till protokollet men ej att deltaga i besluten». I nämnda tilllämpningsbestämmelser givna föreskrifter angående skolchefs skyldigheter och rättigheter i samband med skolstyrelsens sammanträden föreslår utredningen skola gälla för skolledare som hänföres till grupp A ovan (skolchefer). Finns i försöksdistrikt även andra skolledare (grupp B) äger dessa samma rätt som skolchefen, men de är icke skyldiga att närvara vid styrelsesammanträden. Finns flera skolledare men ingen skolchef, är samtliga i mån av möjlighet skyldiga att deltaga i styrelse- och nämndarbetet. Ärende, som berör viss skola, får icke avgöras, om inte ledaren för skolan i fråga kallats till sammanträde, där ärendet behandlas. Att i alla landets kommuner generellt tillämpa vad som nu gäller om fackrepresentation i försöksdistrikten torde icke vara praktiskt genomförbart. På s. 53 har angivits antal läroverk och högre kommunala skolor m. fl. i städer med över 50.000 invånare. Var och en av dessa skolor har sin rektor. Om man lägger till antalet »annan överlärare», får man det antal skolledare i dessa städer, som skall hänföras till grupp B ovan. Tab. 2. Antal skolledare

läsåret 1954/55 i städer med mer än 50.000 inv. Rektorer vid Rektorer allm. läroverk och vid kommunala högre komyrkesskolor munala skolor

»Annan överlärare» vid folkskolor

Summa

Stockholm .

82 Göteborg

34 Malmö

i3

21 Norrköping

13 Hälsingborg

9 Örebro

12 Uppsala

9 Västerås

10 Borås

10 Linköping .

8 Eskilstuna .

9 Antalet skolledare tillhörande denna grupp är som synes i de större städerna och även i flera av de medelstora så stort, att det ej är tänkbart, att de alla, jämte skolchefen, skulle äga rätt närvara vid skolstyrelsens sammanträden. Att helt utestänga dessa skolledare skulle å andra sidan betyda, att styrelsen vid sina sammanträden ginge miste om en för ärendenas

85 behandling värdefull och behövlig sakkunskap. För att åstadkomma den nödvändiga begränsningen i dessa fall måste en lämplig form av representation skapas. I detta syfte föreslår utredningen, att skolledarna tillhörande ovannämnda grupp B inom en kommun indelas i följande tre kategorier. 1. Skolledare för enhet av folkskolan (enhetsskolans låg- och mellanstadier). 2. Skolledare vid högre allmänna läroverk, statliga realskolor och högre kommunala skolor (skolenhet omfattande enhetsskolans högstadium eller högstadium jämte gymnasium). 3. Skolledare vid yrkesutbildande skolor. Den fackliga sakkunskapen bör vara så allsidigt företrädd som möjligt vid skolstyrelsens sammanträden. Då det å andra sidan i detta sammanhang icke bör vara fråga om någon representation av gruppintressen, anser utredningen, att viss hänsyn till den utbildning och de särskilda erfarenheter, som skolchefen i första hand kan anses företräda, bör tagas, då fackmannainslaget i styrelsen bestämmes, förutsatt att skolchefen tillika är ledare av en skolenhet. Utredningen föreslår i enlighet härmed, att ledarna för olika skolformer eller skolenheter skall deltaga i styrelsearbetet enligt följande: a) Från kategori 1. Om skolchefen är ämneslärarutbildad bör en skolledare med klasslärarutbildning deltaga. Har skolchefen sistnämnda utbildning skall han anses företräda den fackliga erfarenheten från folkskolan (enhetsskolans lågoch mellanstadier). b) Från kategori 2. Finns ett eller flera gymnasier skall rektor för detta eller ett av dem, om han icke tillika är skolchef och i den egenskapen deltager i sammanträdena, företräda skolledarna i denna kategori. Finns ej gymnasium erfordras ingen representation från denna kategori, om skolchefen är ämneslärarutbildad. Är skolchefen däremot klasslärare, skall en skolledare tillhörande denna kategori äga deltaga i styrelsens arbete, även om gymnasium saknas. c) Från kategori 3. En skolledare vid yrkesutbildande skola skall alltid, om yrkesutbildningen sorterar under den gemensamma skolstyrelsen, äga deltaga i dennas arbete. I de stora kommuner, där skolchefen icke har någon undervisningsskyldighet och alltså ej är knuten till viss skola utan direkt till skolförvaltningen, bör en skolledare från var och en av kategorierna 1, 2 och 3 äga deltaga i styrelsens arbete. I dylika fall skall alltså skolchefens lärarutbildning inte inverka på skolledarrepresentationen. Med den här föreslagna anordningen (1 § förslaget om tillämpningsbe-

86 stämmelser) skulle, utom skolchefen, 1—3 skolledare, beroende på skolväsendets omfattning, erhålla rätt och åläggas skyldighet att deltaga i skolstyrelsens arbete. Sett från skolstyrelsens synpunkt skulle bestämmelser av denna art icke innebära något hinder för den att efter gottfinnande inkalla även andra skolledare till sammanträden och ålägga dem skyldighet att i styrelsen föredraga de ärenden, styrelsen finner lämpligt. Särskilt må beträffande de allra största städerna påpekas, att i den mån det i dessa vid sidan av skolchefen (vilken ju bara kan vara en även i den största kommun) finns inspektörer eller motsvarande, som knutits direkt till skolförvaltningen utan att ansvara för den närmaste ledningen av en viss skola, så bör dessa genom för dem gällande instruktioner i här ifrågavarande avseende erhålla samma ställning som skolchefen. I kommuner, där det endast finns en skolledare, tillhörande någon av de ovan angivna tre kategorierna, är hans deltagande i styrelsen självklart. Finns flera måste ett val komma till stånd. Utredningen föreslår, att det skall åligga skolchefen att kalla till sammanträde, där sådant val skall ske, samt att leda detta sammanträde, dock utan att själv deltaga i valet, vilket bör förrättas med slutna sedlar och gälla för en med skolstyrelsens mandattid sammanfallande fyraårsperiod. Suppleant bör samtidigt utses. Protokoll över valet skall tillställas skolstyrelsen. Vid ett genomförande av detta förslag skulle i en slutlig skolstyrelselag icke erfordras någon motsvarighet till 3 § 3 mom. tillämpningsbestämmelserna till 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall, enligt vilken ärende, som berör viss skola, ej må avgöras, om inte skolans ledare kallats till sammanträde, där ärendet behandlas. Vad här sagts har närmast avseende på de egentliga skolstyrelsesammanträdena men bör i princip också gälla för sammanträde med av styrelsen tillsatt nämnd. Beträffande dessa sammanträden torde det dock i regel vara tillfyllest, att de olika skolledarna är närvarande endast i den mån ärendenas art och omfattning anses ge anledning därtill (1 § 3 mom. förslaget om tillämpningsbestämmelser). Rörande de biträdande skolledarna (se kap. 6 s. 157) vill utredningen anföra följande. I stora och vissa medelstora distrikt torde skolstyrelserna genom de ovan föreslagna åtgärderna komma att erhålla tillgång till den pedagogiska sakkunskap, som normalt behövs. Någon rätt för studierektorer och tillsynslärare att deltaga i sammanträdena bör icke finnas i dessa fall. Däremot torde sådan rätt och skyldighet för studierektor böra stipuleras i de fall, där erfarenhet från de stadier, studierektor representerar, eljest skulle saknas i styrelsen. Skolchef, skolledare eller biträdande skolledare, som har rätt och skyldighet att närvara vid skolstyrelsens eller dess nämnders sammanträden, skall därvid äga rätt att yttra sig och framställa förslag samt att få sin uttalade mening antecknad till protokollet. Rätt att deltaga i besluten skall icke tillkomma honom.

87 Lärarna Lärarrepresentationen är olika i olika skolstyrelser, varför en översikt av gällande bestämmelser först må lämnas. I skolråd och folkskolestyrelser har sedan år 1905 en representant för lärarna ägt att närvara vid sammanträdena och deltaga i överläggningarna men ej i besluten, dock med rätt för denne att få sin uttalade mening antecknad till protokollet. Vid de allmänna läroverken har kollegiet sedan 1933 rätt att i lokalstyrelsen insätta en ledamot, vilken har samma befogenheter som övriga ledamöter. Som ledamöter av lokalstyrelsen skall dessutom i nedan angivna fall inträda: a) kvinnlig sakkunnig eller vederbörande tillsynslärare vid frågor, som särskilt angår kvinnliga respektive manliga lärjungar; b) vederbörande klassföreståndare vid bestämmande av befrielse från eller nedsättning av terminsavgifter. Vid kommunala flickskolor är skolans tillsynslärare, om sådan är anställd, ledamot av styrelsen. Vid kommunala realskolor är tillsynsläraren suppleant för rektor i styrelsen, och vid de tillfällen, då han ej inträtt som suppleant, äger han deltaga i överläggningarna men ej i besluten, dock med rätt för honom att få sin mening antecknad till protokollet. I yrkesskolorna är lärarkåren för närvarande ej representerad. Eftersom utredningen anser det vara en ytterst angelägen uppgift att så långt organisatoriska åtgärder förmår söka åstadkomma ett verkligt samarbete mellan alla berörda parter till skolans bästa, är det för utredningen naturligt, att ett system likartat med det inom folkskolan tillämpade med rätt för lärarkåren att genom valda representanter deltaga i folkskolestyrelsens sammanträden vinner tillämpning i den nya skolstyrelsen. I förslaget till provisorisk skolstyrelselag uttalade sig utredningen för att antalet lärarrepresentanter i regel borde begränsas till tre. Antalet skulle dock, om särskilda skäl förelåg, kunna ökas efter medgivande av Kungl. Maj :t. Utredningen uttalade vidare, att kvalifikationerna hos vederbörande lärare borde vara avgörande vid valet av representanter, även om det kunde anses angeläget, att de olika skolstadierna och skoltyperna bleve vederbörligen företrädda. Någon ovillkorlig föreskrift om representanternas fördelning på olika stadier eller skoltyper borde dock ej utfärdas. I tillämpningsbestämmelserna till lagen om särskild skolstyrelse i vissa fall har utredningens ovan angivna ståndpunkt i huvudsak kommit till uttryck. Ett väsentligt tillägg är dock, att det vid sammanträde med nämnd är tillfyllest »att endast en av lärarkårens representanter — vilken dessa bland sig utser — är närvarande, för så vitt icke ärendenas art och omfattning giver anledning till större representation». (5 §). FVågan om antalet lärarrepresentanter bör emellertid upptagas till förnyat övervägande, när det gäller en mera definitiv och för samtliga kommuner gällande anordning.

88 Det må erinras om att det fortfarande — trots kommunsammanslagningen — kommer att finnas förhållandevis många små kommuner. Det finns f. n. omkring 40 kommuner med mindre än 10 läraravdelningar och omkring 250 med 10—14 avdelningar i folkskolan. I de flesta av dessa kommuner har skolväsendet nu en enkel organisation, och detsamma torde bli förhållandet, även sedan enhetsskolan allmänt genomförts. Skolstyrelserna får sannolikt ett lågt antal ledamöter i dessa fall. Att också för dessa föreskriva en så stor lärarrepresentation som tre, torde därför ur många synpunkter icke vara lämpligt. Utredningen har funnit det nödvändigt föreslå, att antalet lärarrepresentanter i viss mån göres beroende av skolorganisationens omfattning. Vid bestämmandet av antalet bör, som särskilda utskottet framhållit, beaktas inte endast att olika skolformer får möjlighet att bli företrädda utan även att fackrepresentationen, d. v. s. skolledar- och lärardeltagandet, avväges i förhållande till skolstyrelsen som sådan. Utredningen föreslår, att antalet lärare, bortsett från sådana, vilka är ledamöter, som skall äga rätt alt närvara vid skolstyrelsens sammanträden, skall utgöra högst tre, även i de största kommunerna. Bestämmelsen i 5 § 1 mom. tillämpningsbestämmelserna till 1952 års skolstyrelselag, att skolöverstyrelsen må fastställa ett högre antal än tre, bör alltså icke få någon motsvarighet i en slutlig skolstyrelselag. I mindre kommuner bör lärarrepresentationen begränsas ytterligare. Således föreslår utredningen beträffande kommuner, vars skolväsen endast omfattar folkskolan eller enhetsskolans låg- och mellanstadier, att en representant skall utses, om antalet läraravdelningar understiger tio och två, om antalet läraravdelningar överstiger detta tal (3 § 2 mom. förslaget om tillämpningsbestämmelser). Det är alltjämt utredningens principiella uppfattning, att lärarrepresentanterna i första hand skall väljas med hänsyn tagen till personliga förutsättningar att företräda lärarkåren som helhet och mindre med beaktande av att så många stadier eller lärarkategorier som möjligt får sin talesman i styrelsen. Emellertid är det sannolikt, att det fordras tid innan detta betraktelsesätt slår igenom och att det kan finnas en önskan hos lärarna och skolstyrelserna att få skilda stadier och skolformer representerade. De olägenheter, som från denna synpunkt kän vara förenade med begränsningen till tre kårrepresentanter, bör enligt utredningens mening kunna i viss mån elimineras genom lämpligt val av suppleanter. Skolform eller stadium, som ej får någon företrädare bland de ordinarie ledamöterna, bör således kunna få det bland suppleanterna, vars antal utredningen föreslår fixerat till samma antal som för de ordinarie ledamöterna. Utnyttjas denna möjlighet av den samlade lärarkåren, bör även i kommuner med ett rikt differentierat skolväsen olika lärargruppers synpunkter och erfarenheter kunna komma skolstyrelserna till godo. Med hänsyn till den redan förut fram-

89 hävda nödvändigheten att eftersträva en begränsning av antalet deltagare i skolstyrelsesammanträdena föreslår utredningen, att dessa suppleanter, i motsats till suppleant för styrelseledamot, icke skall äga rätt att deltaga i styrelsens sammanträden annorledes, än då ordinarie representant är frånvarande. Rätt att såsom lärarkårens representanter samtidigt närvara vid sammanträde skall endast tillkomma det med hänsyn till skolväsendets omfattning gällande antalet lärare. Påpekas bör, att den här föreslagna regleringen, lika litet som ifråga om skolledarna, hindrar skolstyrelsen från att till sammanträde kalla det antal lärare och andra experter, styrelsen finner sig ha behov av. Lärarrepresentant skall äga samma rätt som skolledare att yttra sig och framställa förslag samt få från beslut avvikande mening antecknad till protokollet. I besluten skall han ej äga deltaga. Enligt gällande folkskolestadga och 5 § 2 mom. tillämpningsbestämmelserna till lagen om särskild skolstyrelse äger representant för lärarkåren ej deltaga i skolstyrelsens handläggning av ärende, som rör tjänstgöringsbetyg för lärare, eller fråga av disciplinär natur mot lärare. Häri föreslås ingen ändring (3 § 6 mom. förslaget om tillämpningsbestämmelser). Beträffande lärarrepresentationen vid sammanträden med skolstyrelsens nämnder liksom vid sammanträden med delegation, kommitté eller annat liknande organ, som utsetts av styrelsen, föreslår utredningen, att bestämmelserna i 5 och 6 §§ tillämpningsbestämmelserna till lagen om särskild skolstyrelse bör bli definitivt gällande. Således bör ifråga om nämndsammanträde som regel gälla, att endast en kårrepresentant skall vara närvarande (3 § 5 mom. förslaget om tillämpningsbestämmelser). Kårrepresentanterna jämte suppleanter bör utses för en tid av fyra år, och valperioden bör sammanfalla med den för skolstyrelsen gällande. I fråga om sättet för val av lärarrepresentant i folkskolestyrelse gäller nu, att val skall ske med slutna sedlar vid sammanträde med lärarpersonalen på kallelse av den i tjänsten äldste läraren och under ledning av den ordförande, som lärarna själva utser för tillfället. Protokoll om valet tillställes skolstyrelsens ordförande, vilken det åligger att till sammanträden kalla den valde representanten. Då nytt val skall äga rum, skall ordföranden därom underrätta den i tjänsten äldste läraren, som vidtager ovannämnda åtgärder. I denna ordning föreslår utredningen följande ändringar. Det skall åligga skolchefen (i kommun där sådan ej finns skolstyrelsens ordförande) att kalla till sammanträde för val av kårrepresentanter och att tillse, att sammanträdet kommer till stånd. Vidare bör, såsom redan sker i Stockholm, valet kunna förrättas av ombud för lärarpersonalen, där det med hänsyn till kårens storlek befinnes lämpligt. Givetvis bör därvid antalet ombud stå i proportion till storleken hos de lärargrupper, som skall företrädas (3 § 3 mom. förslaget om tillämpningsbestämmelser).

90 Annan facklig representation i skolstyrelsen m. m. Vid sammanträde med skolstyrelser av olika slag äger skolläkare vid styrelsen underställd skola närvara vid handläggning av ärende, som rör hygieniska förhållanden. Häri bör ingen ändring ske. I sitt remissvar över skolkommissionens principbetänkande ifrågasatte kammarkollegiet, om icke en styrelse för skola med ett rekryteringsunderlag från ett flertal kommuner borde sammansättas av ledamöter från samtliga kommuner inom rekryteringsområdet och förstärkas med en av inspektionsmyndigheten utsedd representant, vilken skulle ha rätt att yttra sig men ej att deltaga i besluten. Utredningen, som ej kan dela kollegiets uppfattning i ifrågavarande avseende, återkommer till det av ämbetsverket berörda spörsmålet i avsnittet om formerna för det interkommunala samarbetet (s. 238). I skrivelse till Kungl. Maj :t den 14 mars 1953 har styrelsen för seminariernas rektorsförening begärt, att seminariernas rektorer måtte erhålla rätt att närvara vid vederbörande folkskolestyrelses sammanträden samt att därvid deltaga i överläggningarna men ej i besluten. Framställningen, som remitterats till utredningen, motiveras med att seminariernas rektorer behöver bättre kontakt med seminariestädernas folkskolor. Sådan kontakt söker man nu nå genom hänvändelse till folkskolestyrelsen och genom förhandlingar med vederbörande överlärare. Föreningen anser, att det skulle vara till stor fördel för samarbetet mellan seminariet och folkskolan, om rektor finge möjlighet att direkt i skolstyrelsen påvisa seminariets behov. I en bilaga till skrivelsen framföres schematekniska och organisatoriska skäl, lokalfrågor, behovet av samordning av vissa skolsociala åtgärder m. m. såsom särskilda motiv för bifall till framställningen. Om det föreligger behov av att klarlägga förhållandet mellan seminarierna och företrädarna för de städers skolväsen med vilka seminariernas rektorer måste samarbeta bör det enligt utredningens uppfattning ske genom en särskild författningsmässig reglering av detta förhållande. Innan rättigheter och skyldigheter sålunda bestämts, torde rektors rätt att närvara vid skolstyrelsernas sammanträden icke kunna leda till i ifrågavarande skrivelse avsett resultat. Utredningen finner icke skäl tillstyrka den gjorda framställningen.

Skolstyrelsens nämnder Nämnder enligt 13 § 1930 års skolstyrelselag Möjligheterna för en gemensam skolstyrelse eller för styrelse för en enhetsskola av större omfattning att bemästra sina arbetsuppgifter blir i icke ringa utsträckning beroende på utformningen av delegationsrätten i den nya lagstiftningen.

01 Innan den framtida utformningen av denna rätt beröres, kan det emellertid ha sitt intresse att se, hur nämndinstitutionen enligt den nuvarande skolstyrelselagens 13 § uppstått. Upprinnelsen till de nuvarande bestämmelserna i ämnet är att söka i en underdånig skrivelse av den 22 december 1906 från dåvarande folkskolöverstyrelsen i Stockholm, vari anfördes bl. a. följande: »Såsom förut nämnts, äro en del folkskoleärenden av sådan beskaffenhet, att deras avgörande kan överlämnas till ett utskott. Sådana ärenden äro exempelvis: beviljande av tjänstledighet åt lärare vid Stockholms folkskolor, förordnande av vikarier för dessa, ärenden som röra tillämpning på enskilda fall av vissa av överstyrelsen antagna bestämmelser, åtgärder mot vanartiga skolbarn eller tredskande föräldrar och målsmän enligt 42 § 4 mom. och 51 § i stadgan angående folkundervisningen i Stockholm. Hit höra även vissa ärenden av ekonomisk natur såsom uppköp av skolmöbler och undervisningsmateriel, granskning och godkännande av räkningar, utställda å överstyrelsen, frågor om räkenskapsföringen, rekvisition av statsbidrag, bestämmelser rörande utbjudande av arbete på entreprenad samt upphandling av ved, koks, kol och andra förnödenheter m. m.» Trots avsaknaden av bestämmelser, som medgav sådan rätt, hade folkskolöverstyrelsen i Stockholm redan 1904 tillsatt tre särskilda utskott: pedagogiska utskottet, ekonomiska utskottet och skolhusutskottet. Framställningen i ärendet betingades bl. a. av att lagligheten av denna av överstyrelsen vidtagna åtgärd kunde ifrågasättas. I det förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer, som den 30 oktober 1907 avgavs av särskilda sakkunniga, intogs i 6 § »huvudsakligen efter mönstret av det förslag, som i samma ämne framkommit från folkskoleöverstyrelsen i Stockholm, föreskrifter, åsyftande att bereda möjlighet för skolstyrelse att till lättnad för dess arbeten kunna överlämna vissa ärenden åt avgörande av delegationer eller nämnder.» 1 I propositioner 1908 (nr 181 och 182) framlades förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer respektive ändrad lydelse av 1903 års lag angående folkskoleväsendet i Stockholm. Båda innehöll förslag om nämnder i enlighet med folkskolöverstyrelsens och de sakkunnigas förslag. Den förra propositionen avslogs, den senare bifölls. Efter lagändring (KK 1908: 66) erhöll folkskolöverstyrelsen i Stockholm laglig rätt att från och med den 1 januari 1909 överlåta vissa ärenden på särskilda nämnder i huvudsaklig överensstämmelse med i skrivelsen från 1906 framförda önskemål. Vid 1909 års riksdag antogs lag angående folkskoleväsendet i vissa städer (KK 1909:81), och enligt 6 § denna lag erhöll skolstyrelsen rätt att åt inom densamma utsedda nämnder överlämna att besluta i vissa angivna ärenden. i Betänkande med förslag till bestämmelser om folkskoleundervisningen i vissa städer s. 50. Bih. till riksdagens prot. 1908 2 saml. 2 avd. 4 bd.

92 I 1930 års skolstyrelselag fick nämnda 6 § sin motsvarighet i 13 §. Sakligt sett är nu gällande bestämmelser om skolstyrelsens nämnder helt överensstämmande med de genom 1909 års lag utfärdade. För nämndernas organisation och för vilka ärendegrupper som må överlämnas till nämnd har redogjorts på s. 28. Uppdelning på nämnder i här avsedd mening förekommer icke inom styrelserna för andra, här aktuella skolformer.

I stigande omfattning har folkskolestyrelserna begagnat den medgivna möjligheten att åt särskilda nämnder överlämna beredning och beslutanderätt rörande vissa ärendegrupper. Frågornas mångfald och alltmer komplicerade natur gör detta nödvändigt, om alla numera förekommande ärenden skall kunna handläggas snabbt och rationellt. Därest skolstyrelsernas verksamhet vidgas på det sätt som blir en följd av förslaget om gemensam skolstyrelse och genom enhetsskolans införande, kommer behovet av nämnder att ytterligare öka, och i varje fall i alla större och medelstora kommuner kommer en uppdelning av styrelsearbetet på nämnder och delegationer att bli ofrånkomlig. Hittills synes arbetsuppgifternas fördelning på nämnder ha skett efter ärendenas natur, t. ex. så att särskilda nämnder utsetts för undervisningsfrågor, byggnadsfrågor, övriga ekonomiska frågor, skolmåltidsverksamheten, övrig social verksamhet m. m. Endast i rena undantagsfall synes en uppdelning efter andra grunder ha förekommit och det är naturligt, att så varit fallet. Andra tänkbara grunder för uppdelningen kan vara stadier och geografiska förhållanden. Så länge folkskolan var sexårig, torde skäl sällan ha kunnat förebringas för nämnder för olika stadier. Nämnder för fortsättningsskolan har dock i vissa fall förekommit. I kommuner med 8-årig skola kan tanken på en uppdelning efter stadier ligga något närmare till hands. När enhetsskolan med sin mera markerade stadieindelning genomföres, kan det förmodas, att den uppfattningen vinner visst insteg, att man med hänsyn till nämndernas arbetsuppgifter bör göra en horisontell i stället för en vertikal uppdelning av skolväsendet och lägga alla till ett visst stadium hörande frågor under en nämnd och till andra stadier hörande frågor under andra nämnder. Ännu bekvämare att tillgripa är resonemanget, att man vid övergång till en gemensam skolstyrelse bör tillsätta nämnder för envar av de under styrelsen lydande särskilda skolformerna. Läroverkslärarnas riksförbund har i tidigare återgivet remissyttrande förordat särskild nämnd för högstadiets speciella problem, eventuellt också särskilda nämnder för specialgymnasier och praktiska realskolor, om skolstyrelsen har att svara för sådana. Utredningen vill här som sin uppfattning framhålla, att frågan om hur nämnderna i nu berört hänseende organiseras är av synnerligen stor be-

93 lydelse för enhetligheten och samhörigheten inom en kommuns skolväsen, i synnerhet om detta vid övergång till en gemensam styrelse redan är differentierat. Utredningen har i det föregående gång på gång betonat, att meningen med en gemensam styrelse är att vinna en enhetlig ledning och planläggning samt att övervinna uppspaltningen i skolformer och lärarkårer. Det är därför angeläget, att man inte går miste om detta genom att plottra sönder styrelsen i nämnder, tillkomna enligt den horisontella delningens princip. En gemensam skolstyrelse bör betraktas som en organisatorisk förberedelse för enhetsskolans införande. Inrättande av nämnder för varje skolform för sig skulle lätt kunna bli en åtgärd, som motverkade detta syfte och hindrade en ändamålsenlig övergång till den nya skolan. Det är därför av vikt, att styrelsens arbetsuppgifter i regel fördelas med hänsyn till ärendenas natur och således skär genom samtliga skolformer eller stadier. Granskar man problemet närmare finner man, att det från de synpunkter, en skolstyrelse skall anlägga vid skolans ledning, är mera som enar än skiljer de olika skolformerna och stadierna. Detta gäller om skolsociala frågor, byggnadsfrågor och planeringsfrågor. Utredningen anser sig i detta sammanhang böra erinra om, att skolöverstyrelsen inte längre är indelad i en läroverksavdelning och en folkskolavdelning utan i enheter, som handlägger för samtliga skolformer gemensamma frågor, t. ex. organisationsfrågor och undervisningsfrågor. Man kan emellertid knappast bestrida, att sådana omständigheter kan föreligga, att nämnder, vilkas arbete bör avse viss skolform, visst stadium eller skolväsendet inom ett visst geografiskt område av kommunen, i särskilda fall skulle kunna motiveras. Något kategoriskt förbud mot nämnder av denna art bör därför icke finnas. Utredningen föreslår, att en nämndindelning enligt de av utredningen förordade grunderna skall vara regel, men att utformningen i detta som i många andra fall i sista hand får bli beroende på det lokala bedömandet. Enligt den nuvarande skolstyrelselagens lydelse är nämnds beslutanderätt mycket begränsad. Den hänför sig ännu till de fyra ärendegrupper, som fastställdes enligt 1908 och 1909 års lagstiftning. Även om man måste hålla fast vid att den samlade styrelsen skall besluta i alla frågor av principiell betydelse och större vikt, bör ramen för nämndernas lagliga beslutanderätt vidgas ganska väsentligt, om de skall kunna avlasta tillräckligt med arbete från en skolstyrelse med många nya uppgifter. Utredningen har övervägt, hur denna vidgade beslutanderätt bör åstadkommas. Det kan självfallet alltid råda delade meningar om vilka ärenden som är av sådan betydelse, att de måste avgöras av styrelsen i dess helhet, och vilka ärenden som är av den art, att de på styrelsens vägnar kan avgöras av en nämnd. Denna fråga torde inte på ett för alla kommuner tillfredsställande sätt kunna lösas, om man lagstiftningsvägen drager upp bestämda gränser mellan dessa båda kategorier ärenden.

94 På kommunallagskommitténs förslag har i gällande kommunallag intagits en bestämmelse (43 §), som medger fullmäktige att antaga reglemente för kommunens styrelse och däri bestämma bl. a., att styrelsen med i lagen angivna undantag må uppdraga åt inom densamma bildad avdelning, åt ledamot eller åt tjänsteman att på styrelsens vägnar fatta beslut i ärendegrupper, vilkas beskaffenhet angivits i reglementet. Den princip, som här knäsatts, nämligen att kommunen själv må bestämma om den delegationsrätt, som skall tillkomma kommunens styrelse, bör enligt utredningens mening också få tillämpning på skolstyrelsen. Dock synes beträffande denna skäl ej finnas att lägga rätten att besluta om delegationens omfattning hos fullmäktige. Utredningen föreslår, att det överlåtes åt skolstyrelsen att själv besluta såväl om nämndindelningen som om den beslutanderätt, som i styrelsens ställe må utövas av nämnd. I styrelsens beslut skall dock bestämt anges de ärendegrupper, vari nämnd skall äga besluta. I enlighet med reglerna om delegationsrätt för drätselkammare och kommunalnämnd bör i skolstyrelselagen föreskrivas, dels att framställning eller yttrande till fullmäktige ej må beslutas annorledes än av skolstyrelsen samfällt, dels ock att av nämnd fattat beslut skall anmälas vid styrelsens nästa sammanträde. För skolstyrelse bör också gälla, att framställning eller yttrande till statlig myndighet skall göras av styrelsen i dess helhet. Dylika föreskrifter är nödvändiga, för att den samlade styrelsen skall få erforderlig överblick över och kännedom om verksamheten inom skolstyrelsens alla olika områden. Beträffande nämndorganisationen vill utredningen endast tillägga, att den ansluter sig till riksdagens 1950 uttalade uppfattning, att ledamot axnämnd, som här avses, tillika skall vara styrelseledamot. 1 Det torde i åtskilliga kommuner finnas behov av att kunna delegera viss del av skolstyrelsens beslutanderätt inte bara till nämnder utan även till i skolans tjänst anställda befattningshavare. Detta gäller naturligtvis främst de stora städerna med väl utbyggda skolförvaltningar. Det kan inte vara rationellt, att ärenden av löpande natur, ofta av rutinkaraktär och förekommande i stor mängd, för formens skull skall tagas upp i styrelsen eller i nämnd, medan realbehandlingen helt sker på tjänstemannaplanet. Utredningen föreslår därför, att skolstyrelsen skall äga att också till i skolans tjänst anställd befattningshavare delegera viss beslutanderätt under samma villkor som ovan föreslagits för delegationsrätten till nämnd. Finner skolstyrelse eller nämnd en specialfråga vara av sådan karaktär, att den bör utredas av en särskild kommitté, ligger det i sakens natur, att den skall äga tillsätta en sådan för utredning och beredning av ärendet ävensom bestämma, hur den skall vara sammansatt. Det senast anförda leder över till frågan om vilken beteckning som lämpi SärskU 1950:3. Rskr 1950:403.

95 ligen bör användas för de organ, som i resonemangen hittills kallats för nämnder. Denna beteckning har gammal hävd, men man torde dock kunna ifrågasätta, om den inte nu bör bytas ut med hänsyn till önskvärdheten att få en så enhetlig nomenklatur som möjligt inom kommunallagstiftningen. Kommunallagens 4 § stadgar, att »förvaltning och verkställighet tillkomma kommunens styrelse och övriga nämnder.» Enligt denna terminologi tillhör bl. a. de nuvarande skolstyrelserna kommunens nämnder 1 . Även om de organ utredningen i det föregående kallat nämnder får egen beslutanderätt, skall de vara underställda skolstyrelsen och icke med förbigående av denna äga verkställa fullmäktiges beslut och ej heller till fullmäktige avge yttranden. De tillhör alltså en annan kategori organ än kommunallagens nämnder och är närmast jämförbara med vad som i kommunallagens 43 § benämnes avdelning. Utredningen föreslår, att begreppet nämnd, såsom det brukas i 13 § av den nu gällande skolstyrelselagen, i en ny lag utbytes mot avdelning (16 § förslaget till skolstyrelselag). Andra nämnder Utom i 13 § 1930 års skolstyrelselag förekommer nämnd i ytterligare några fall inom skolorganisationen. Det är dock här fråga om nämnder i en något annorlunda bemärkelse än i skolstyrelselagen. Hit hör skolnämnd, yrkesnämnd, terminsavgiftsnämnd och betygsnämnd, vilka här skall något beröras. Skolnämnd. Enligt § 44 folkskolestadgan åligger det lärare och skolstyrelse att utöva tillsyn över att »barnen ordentligt begagna undervisningen». För att underlätta tillsynen över skolgången bör skolstyrelsen indela distriktet i mindre områden och för varje sådant utse en tillsynsman, antingen bland sina egna medlemmar eller bland andra för nit om folkundervisningen kända personer. Sådan tillsynsmans uppgifter är enligt § 44 mom. 3 folkskolestadgan: att tillse, att alla skolpliktiga barn inom hans område erhålla undervisning, samt vaka över, att de, som äro inskrivna i någon av församlingens skolor, ordentligt besöka denna; att, efter av vederbörande lärare i föreskriven ordning gjord anmälan, vidtaga de åtgärder beträffande skolförsummelser, vartill han enligt distriktets ordningsstadga är befogad; att hos vederbörande anmäla sådana barn, som för fattigdom behöva på ett eller annat sätt understödjas; samt att genom besök i skolorna inom området förskaffa sig kännedom om barnens skolgång, om förhållandena i övrigt inom skolorna samt, om anledning till anmärkning därvid förekommer, anmäla sådant antingen hos skolrådets ordförande eller hos distriktets folkskolinspektör, där sådan finns anställd. i Jfr Kommunallagskommittén, SOU 1952:14 s. 203 ff.

96 Där det så finnes lämpligt kan i stället för tillsynsman utses en skolnämnd för att fullgöra dennes åligganden. Dylik nämnd skall bestå av en ledamot av skolstyrelsen såsom ordförande samt minst två andra inom nämndens verksamhetsområde boende personer. Ledamöterna utses för den tid, som bestämmes i distriktets ordningsstadga. I denna skall också bestämmas, vilka åtgärder skolnämnd har att vidtaga vid skolförsummelser. Protokoll vid sammanträde skall föras av den ordinarie lärare vid skola inom området, som skolstyrelsen bestämmer. Denne lärare äger deltaga i nämndens överläggningar men ej i besluten. Den övervakning av skolgången, som en gång var nödvändig och som givit anledning till dessa bestämmelser, har under årens lopp blivit allt mera obehövlig och särskilda nämnder för uppgiften har sedan länge ansetts som överflödiga. I det fåtal fall, sådana finns, har de oftast fått vidgade uppgifter, i första hand att befrämja samarbetet mellan hem och skola. Även om skolnämnd i den form och med de uppgifter folkskolestadgan föreskriver icke längre fyller någon funktion, bör enligt utredningens mening möjligheter alltjämt finnas att tillsätta lokala organ liknande dessa skolnämnder. I stora eller vidsträckta och även i medelstora kommuner bör sådana kunna fungera som viktiga förbindelselänkar mellan skolan och hemmen och såsom rådgivande organ till skolstyrelsen vad beträffar förhållandena vid viss skola. De organ utredningen här avser, skulle således vara av annan karaktär än de avdelningar skolstyrelsen enligt förslaget på s. 94 skall äga bilda. I motsats till dessa skall de icke utöva beslutanderätt i skolstyrelsens ställe utan främst syfta till att,_såsom skolkommissionen uttryckt det, »tillgodose önskvärdheten att ge de olika skolorna en förankring i de lokala intressena i den stadsdel, där vederbörande skola är belägen.» Tillägges dylikt organ icke beslutanderätt, skall också andra personer än ledamöter av skolstyrelsen kunna insättas i detta utan att avsteg därigenom göres från principen, att nämnd skall bestå av skolstyrelseledamöter. Utredningen föreslår, att om skolstyrelse så prövar lämpligt, må för viss skola eller grupp av skolor inom en viss bestämd del av kommunen tillsättas ett råd, benämnt skolråd, med huvudsaklig uppgift att främja ett förtroendefullt samarbete mellan hem och skola, att följa frågor, som rör underhåll och tillsyn av skolbyggnader samt överhuvud verka för undervisningslokalernas förbättring, att följa frågor om hälsovårds- och sundhetsanordningar för eleverna, att främja elevernas fritidssysselsättning samt att inkomma med yttranden i frågor, som skolstyrelsen hänskjuter till rådet, ävensom fullgöra de åligganden rörande tillsyn och omvårdnad om skolan, som styrelsen beslutar uppdraga åt rådet (5 § förslaget om tillämpningsbestämmelser). Utredningen har funnit, att skolråd är ett lämpligt namn på dessa organ. Visserligen användes skolråd för närvarande i en helt annan bemärkelse,

97 men det är bara en tidsfråga, när de få återstående skolråden upphör att finnas, och namnet torde utan olägenhet för de nu existerande skolråden kunna användas samtidigt med dessa under en övergångstid. För de kyrkliga skoldistrikten torde den nya skolstyrelselagen dessutom icke böra träda i kraft, så länge skolväsendet är en församlingsangelägenhet, varför inom dessa någon förväxling av de båda organen ej kan ske. Beträffande skolråds organisation vill utredningen anföra följande allmänna synpunkter. Det får förutsättas, att inte flera än två eller tre skolor med skolledare kommer att höra till samma skolrådsområde. Skolledarna vid skolor inom området bör vara självskrivna ledamöter av rådet, i vilket också lärare, utsedda av lärarkollegium, bör ingå. Av övriga ledamöter bör minst två vara målsmän till elever vid skolor inom området. Utredningen har icke funnit anledning föreligga att i författning detaljreglera skolrådens organisation utan föreslår, att i de fall sådana tillsättes, närmare bestämmelser härom av skolstyrelsen fastställes med ledning av här anförda synpunkter. Inom ramen för det med skolrådens verksamhet avsedda syftet att vara rådgivande samt främja och stimulera skolverksamheten bör också i nämnda bestämmelser kunna uppdragas åt rådet att fullge") ra andra än ovan angivna uppgifter. Yrkesnämnd. Såsom framgår av redogörelsen på s. 34 medger yrkesskolsladgan (§ 42) x att särskilda rådgivande nämnder, vanligen kallade yrkesnämnder, kan tillsättas av yrkesskolans styrelse för de olika yrkena. Erfarenheten har visat, att dessa nämnder, som tillsatts vid åtskilliga skolor, haft stor betydelse ur olika synpunkter, inte minst när det gällt kontakten med näringslivet. Det må här erinras om att i yrkesskolstyrelse det antal ledamöter, som är närmast över hälften, skall utgöras av representanter för de yrken eller verksamhetsområden, skolans undervisning avser. I den nya skolstyrelsen, gemensam för flera skolformer eller styrelse enbart för enhetsskolan, skall enligt utredningens förslag ledamöter väljas utan några speciella kvalifikationsvillkor. Enär det således icke skapats garantier för att ledamöter med tillräcklig kännedom om arbetsmarknadsoch yrkesutbildningsfrågor kommer att finnas i dessa styrelser, bör behovet av dylik sakkunskap kunna tillgodoses på annat sätt. I enlighet med utredningens förslag har i detta syfte en rekommendation intagits i 1952 års lag om särskild skolstyrelse i vissa fall (6 §) av följande lydelse: För att biträda vid behandlingen av frågor angående den förberedande yrkesundervisningen och den allmänna yrkesundervisning, för vilken särskild skolstyrelse ansvarar, bör styrelsen utse ett särskilt rådgivande organ, expertråd. Expertrådet skall bestå av minst fyra ledamöter. Dessa skola företräda såväl företagare som anställda samt äga god kännedom om ortens arbetsliv och om de särskilda yrkesgrenar eller verksamhetsområden, som undervisningen i fråga avser. 1 41 §, KK 1955:503.

98 I tillämpningsbestämmelserna till lagen (10 §) föreskrives, att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer av skolstyrelsen skall beredas tillfälle att avge förslag på lämpliga personer, innan rådet tillsättes. Ledamot av skolstyrelsen, som är särskilt sakkunnig i yrke eller yrkesgrupp, vari undervisning meddelas, bör ingå som ledamot även av expertrådet. I och med att yrkesundervisningen är avsedd att spela en långt större roll än tidigare inom undervisningsväsendet, kommer skolans lokala ledning att ställas inför härav föranledda speciella problem, som måste lösas. Å andra sidan är det av största betydelse, att de problem, som kan väntas uppstå, inte överdimensioneras och ges en större räckvidd, än de faktiskt har. Uppenbart är, att det behövs en ständig och stark kontakt med näringslivets organisationer, med företagen på orten och med arbetsmarknads- och arbetsförmedlingsmyndigheterna. Det gäller därför att finna de lämpliga formerna för att knyta de i detta avseende behövliga kontakterna. Man kan säkerligen räkna med att skolstyrelserna får erforderligt antal ledamöter med allmän kännedom om ortens och traktens arbetsliv och om behovet av yrkesutbildning. Vad som däremot kan komma att saknas i en proportionellt vald styrelse är personer med viss detaljkunskap, skickade att hålla den fortlöpande kontakten med näringslivets företrädare och med vederbörande myndigheter. Även om man inte får bortse från den roll yrkesutbildningens fackliga ledning och yrkesvalsläraren skall spela härvidlag, torde hela detta problem dock i många fall bäst kunna lösas genom ett expertråd av den karaktär, som nyss beskrivits. Med hänsyn till att skolstyrelsernas arbetsfält enligt utredningens förslag blir vidsträckt och att verksamhetsformerna är oprövade, bör dessa, särskilt när det gäller yrkesutbildningen, inte bindas för hårt i lagföreskrifter utan efter vunna erfarenheter successivt utformas efter lokala förhållanden. Expertråden bör således, om det befinnes lämpligt, kunna arbeta på sektioner, varvid de till sin funktion kommer mycket nära de nuvarande yrkesnämnderna. Ingenting bör heller hindra styrelsen från att insätta den facklige ledaren för yrkesutbildningen i expertrådet. Av betydelse kan säkert också vara att yrkesvalsläraren knytes till detta. Sammanfattningsvis vill utredningen beträffande de här diskuterade särskilda anordningarna för yrkesutbildningen anföra följande. Utgångspunkten för resonemangen i detta avsnitt var de s. k. yrkesnämnder, som må finnas jämlikt 1921 års stadga för den kommunala yrkesundervisningen. Det är klart, att dessa nämnder ej är jämförbara med dem, som nu må tillsättas enligt 13 § skolstyrelselagen, enär deras uppgift enbart är att vara rådgivande. Enligt utredningens förslag till skolstyrelselag skall yrkesnämnd i nuvarande mening icke finnas. Dess närmaste motsvarighet blir ett expertråd. Utredningen föreslår, att den provisoriska lagstiftningens bestämmelser härom göres definitiva, dock med den skillnaden att benämningen expertråd utbytes mot yrkesråd (18 § förslaget till skolstyrelselag;

99 6 § förslaget om tillämpningsbestämmelser). Enligt utredningens uppfattning bör ett yrkesråd som komplement till skolstyrelsen i regel innebära den lämpligaste lösningen av den kommunala yrkesutbildningens ledning. Emellertid vill utredningen framhålla, att det enligt dess förslag skall ankomma på skolstyrelsen att själv bestämma, vilka verksamhetsområden, som skall tillkomma inom styrelsen bildade avdelningar med rätt att på styrelsens vägnar fatta beslut. Om styrelsen prövar det lämpligt, kan den sålunda uppdraga åt dylik avdelning att handha yrkesutbildningsfrågor, vilket ej hindrar, att yrkesråd samtidigt tillsättes. Terminsavgiftsnämnd. Efter förslag av utredningen infördes i 9 § tilllämpningsbestämmelserna till lagen om särskild skolstyrelse i vissa fall föreskriften, att fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid skola, som lyder under sådan skolstyrelse, skall handläggas av en särskild terminsavgiftsnämnd. I motiveringen för denna bestämmelse anförde utredningen bl. a. följande: Befrielse från eller nedsättning av terminsavgift beviljas vid de allmänna läroverken av lokalstyrelsen, varvid såväl rektor som vederbörande klassföreståndare, vilken inträder som ledamot av styrelsen i dylikt fall, skola vara tillstädes. Även vid de tekniska fackskolorna och de tekniska gymnasierna handlägges dylika ärenden av styrelsen. Därest terminsavgift upptages av lärjungarna vid de högre kommunala skolorna, skall frågan om befrielse från eller nedsättning av sådan avgift handläggas av nämnd, bestående av skolans inspektor, skolans rektor samt en av den anslagsbeviljande korporationen utsedd ledamot. Befrielse från eller nedsättning av terminsavgift för lärjungar vid skola, som kommer att lyda under den gemensamma skolstyrelsen, synes med hänsyn till dessa ärendens speciella beskaffenhet icke böra beslutas av skolstyrelsen i dess helhet. Utredningen föreslår i stället, att en särskild nämnd tillsättes för ändamålet. Denna nämnd bör lämpligen bestå av fem ledamöter, nämligen två ledamöter från skolstyrelsen, av vilka en tillika bör vara ordförande, en av länsstyrelsen utsedd ledamot samt skolans rektor och vederbörande klassföreståndare (för de yrkesutbildande skolorna den lärare, som närmast motsvarar klassföreståndare). Därest terminsavgift förekommer vid mer än en av de under den gemensamma skolstyrelsen lydande skolorna, torde det vara lämpligt, att de av skolstyrelsen och länsstyrelsen utsedda nämndledamöterna äro gemensamma för samtliga här avsedda skolor. Därest terminsavgifter mot förmodan skulle utgå även efter det att en definitiv skolstyrelselag trätt i kraft, bör en motsvarighet till 9 § ovannämnda tillämpningsbestämmelser finnas. I utredningens förslag härtill har nämnd utbytts mot delegation och i stället för länsstyrelse föreslås, att mellaninstansen skall utse en ledamot (7 § förslaget om tillämpningsbestämmelser). Betygsnämnd. Enligt § 8 j Fst skall tjänstgöringsbetyg åt lärare utfärdas av skolstyrelsen eller, om denna därom beslutat, av en betygsnämnd, bestående av skolrådets ordförande och minst två av skolrådet inom sig utsedda ledamöter. Där kommunal skolledare är anställd, skall denne vara sekreterare och föredragande samt föreslå betyg vid betygsnämndens sammanträden (§ 8 b : 7 F s t ) . Om fråga uppstår att tilldela lärare vitsordet

100 Mindre gott i fråga om hans sätt att fullgöra sin tjänst, skall folkskolinspektörens yttrande i ärendet inhämtas, innan styrelsen fattar beslut. Av betygsnämnd utfärdat tjänstgöringsbetyg skall anmälas vid skolstyrelsens nästa sammanträde och intagas i protokollet. Vid såväl allmänt läroverk som högre kommunal skola utfärdas tjänstgöringsbetyg åt lärare av skolans rektor ensam. Lärare vid kommunal yrkesskola och statsunderstött handelsgymnasium erhåller betyg av skolans styrelse. Tjänstgöringsbetyg skall i allmänhet utfärdas enligt av central myndighet fastställt formulär. Den fråga som aktualiseras, då man kommer in på betygsnämnd, är inte i första hand av organisatorisk art. Det väsentligaste spörsmålet i det sammanhanget blir, om tjänstgöringsbetyg även i fortsättningen skall utfärdas av skolstyrelsen eller om den vid läroverken och de högre kommunala skolorna tillämpade ordningen skall användas. Skolkommissionen berörde frågan i sitt principbetänkande (SOU 1948:27 s. 439). Det framhölls där, att rektors ansvarighet inför skolstyrelsen även borde gälla de enskilda lärarnas arbete och att det borde vara han som inspekterade deras undervisning och utfärdade tjänstgöringsbetygen. Utredningen kan för sin del inte biträda skolkommissionens uppfattning på denna punkt. Åt skolledare och lärare vid skola, för vilken kommunen är huvudman, synes tjänstgöringsbetyg rent principiellt böra utfärdas under styrelsens ansvar. Utredningen anser av lämplighetsskäl och i anslutning till sina följande förslag angående lärarnas ställning i disciplinärt hänseende och angående lärartillsättningen att samma bestämmelser i detta avseende bör gälla beträffande alla under styrelsen lydande skolor. Praktiska skäl talar emellertid för att uppgiften att utfärda tjänstgöringsbetyg av styrelsen skall kunna delegeras till avdelning inom styrelsen eller, om styrelsen finner det lämpligt, till vederbörande skolledare — ej nödvändigtvis skolchefen — vilken bör kunna utfärda tjänstgöringsbetyg på styrelsens vägnar, utom i fall då fråga uppstått om att sänka betyg, som lärare tidigare tilldelats, eller att tilldela lärare, för vilken betyg skall utfärdas enligt folkskolans nuvarande formulär, lägre vitsord än det högsta. Likaledes bör skolstyrelsen alltid utfärda betyg åt lärare, som skall tilldelas betyg enligt läroverkens nuvarande formulär, om det ifrågasatts lägre betyg än Utmärkt i fråga om nit eller Berömvärd i fråga om undervisningsskicklighet, sätt att behandla lärjungarna och förmåga att bland dem upprätthålla ordning eller lägre betyg än Hedrande i fråga om vandel. Något hinder mot här avsedd delegering bör icke finnas. Bestämmelser om särskild sammansättning av den avdelning, som skall äga utfärda tjänstgöringsbetyg, synes ej vara nödvändiga. Utredningen föreslår dock, att ärende rörande tjänstgöringsbetyg åt lärare i regel skall handläggas av den skolledare, under vilken läraren närmast lyder (4 § förslaget om tillämpningsbestämmelser).

101 Som ovan framhållits, skall enligt nuvarande bestämmelser i folkskolestadgan folkskolinspektörens yttrande inhämtas, om skolstyrelse ämnar tilldela lärare vitsordet Mindre gott som tjänstgöringsbetyg. Någon bestämmelse att folkskolinspektörens yttrande skall följas föreligger emellertid icke. Ett bibehållande av en motsvarande bestämmelse låter sig inte lämpligen förena med den av utredningen föreslagna mellaninstansens konstruktion (se s. 293 i ) , enär följden bl. a. skulle bli, att besvär över skolstyrelses beslut i dessa ärenden finge anföras hos mellaninstansen överordnad myndighet. Utredningen anser, att frågor rörande sänkt tjänstgöringsbetyg i regel endast skall kunna upptagas i mellaninstansen såsom besvärsärenden. För att en överordnad myndighet skall vara i stånd att bedöma ett spörsmål av denna art fordras nämligen en ingående prövning av föreliggande förhållanden. En sådan blir allsidig och såvitt möjligt säker vid en besvärsprövning och bör därför endast ske i denna ordning. Utredningen anser dock, att undantag härifrån bör göras, när fråga uppstår att tilldela lärare sänkt tjänstgöringsbetyg på grund av åtgärd, som föranlett anmälan om disciplinärt ingripande eller resulterat i disciplinär bestraffning. Om skolstyrelsen i dylikt fall skulle överväga att tilldela lärare sänkt tjänstgöringsbetyg, bör ärendet underställas mellaninstansen, som skall vara disciplinär myndighet, och av denna prövas i sammanhang med disciplinfrågan. Beträffande betygsättningen åt lärare vill utredningen slutligen föreslå, att det i anslutning till utredningens förslag angående skolstyrelsens organisation, den fackliga ledningens utbyggnad och tillsättningsförfarandet tages under omprövning huruvida icke på samma sätt graderade tjänstgöringsbetyg bör införas för alla lärarkategorier, som skall lyda under skolstyrelsen. Frågan kompliceras emellertid av att vissa lärare anställes utan att ha erhållit pedagogisk fackutbildning. Så kan t. ex. lärare vid högre skolor anställas utan att de dessförinnan genomgått praktisk lärarkurs (provar). Möjligheten att i betygsavseende skilja mellan lärare med pedagogisk utbildning och lärare, som ännu icke erhållit dylik, bör därför övervägas.

Kap. 6. Skolväsendets fackliga ledning Nuvarande

organisation

Folkskoleväsendet Olika slag av skolledarbefattningar m. m. Enligt folkskolestadgan § 8 a skall skolstyrelsen biträdas av följande befattningshavare. I skoldistrikt med minst 10 läraravdelningar skall finnas en distriktsöverlärare, som innehar särskild distriktsöverlärartjänst. Är distriktets folkskoleväsen av större omfattning kan i stället kommunal folkskolinspektör anställas. I sådant distrikt kan jämväl anställas en eller flera överlärare, s. k. annan överlärare, vilket icke får ske i distrikt med distriktsöverlärare. I skoldistrikt med mindre än 10 läraravdelningar kan distriktsöverlärartjänst endast inrättas efter medgivande av Kungl. Maj :t. Skolsekreterare får finnas i skoldistrikt, som ej har distriktsöverlärare eller kommunal folkskolinspektör. Vid skola, där två eller flera lärare tjänstgör, kan tillsynslärare tillsättas. Skolsekreterare och tillsynslärare har inga pedagogiska skolledaruppgifter och hänföres i fortsättningen icke till gruppen skolledare. Tillsättningsförfarande. Distriktsöverlärare skall vara behörig till ordinarie folkskollärartjänst och inneha sådan tjänst i distriktet men frånträda utövningen av densamma. Distriktsöverlärartjänst tillsättes genom förordnande för i regel sex år. Den skall kungöras ledig i Post- och Inrikes tidningar. Ansökningshandlingarna skall av skolstyrelsen med eget yttrande insändas till skolöverstyrelsen, som skall upprätta förslag, upptagande de tre främsta, varvid skall iakttagas de föreskrifter om befordringsgrunder för tillsättande av lärartjänst, som förekommer i folkskolestadgan § 18:5, varjämte hänsyn må tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan. Snarast möjligt efter det förslaget vunnit laga kraft, skall skolstyrelsen förrätta val. Vederbörligen antagen distriktsöverlärare skall samtidigt utan ansökningsförfarande förordnas som ordinarie folkskollärare i distriktet, såvida han inte redan innehar sådan tjänst därstädes. Förordnande av kommunal folkskolinspektör sker efter i huvudsak liknande bestämmelser. Inspektör innehar dock icke folkskollärartjänst. Har inspektör varit förordnad i ett skoldistrikt under minst tre år i följd, må skolstyrelsen meddela honom fastare anställning. Även för tillsättning av »annan överlärare» gäller i huvudsak samma bestämmelser som vid tillsättning av distriktsöverlärare.

103 Besvär över förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöverlärare eller annan överlärare anföres hos domkapitlet, vars beslut i vanlig ordning kan överklagas hos Kungl. Maj :t. I fråga om nämnda befattningshavares avgång gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat för folkskollärare. Skolsekreterare förordnas av skolstyrelsen tills vidare eller på viss tid, dock högst för tre år. I varje distrikt får endast en skolsekreterare finnas. Härtill må utses lärare inom distriktet, lärare eller överlärare i närliggande distrikt eller pensionerad lärare. Tillsynslärare utses av skolstyrelsen bland lärarna vid den skola, där tillsynsläraren skall tjänstgöra. Tjänsteåligganden. Distriktsöverlärare respektive kommunal folkskolinspektör skall närmast under skolstyrelsen vara ledare för distriktets folkoch fortsättningsskolväsen i såväl pedagogiskt som administrativt hänseende. Deras viktigaste tjänsteåligganden finns angivna dels i stadgorna för folkskolan och fortsättningsskolan, dels i särskild instruktion. Enligt folkskolestadgan § 8 b:8 skall distriktsöverlärares skyldigheter anges i en av skolöverstyrelsen fastställd normalinstruktion, från vilken skolstyrelsen dock äger besluta om avvikelser, vilka för att bliva gällande skall fastställas av statens folkskolinspektör eller, om denne med hänsyn till avvikelsernas vikt finner det påkallat, av skolöverstyrelsen, som också på skolstyrelsens framställning äger pröva frågan om sådan avvikelse från normalinstruktionen, vilken folkskolinspektören funnit sig ej böra fastställa. Det sagda har motsvarande tillämpning beträffande kommunal folkskolinspektör och »annan överlärare» (Fst § 8 d : l ) . Enär utredningen icke i det följande har för avsikt att beröra de olika skolledarnas arbetsuppgifter i detaljer, har utredningen ej funnit anledning här återge gällande normalinstruktion eller eljest sammanställa de talrika uppgifter, som i olika sammanhang ålägges skolledarna, vid de skolformer, som beröres av utredningens förslag. Distriktsöverlärares undervisningsskyldighet omfattar det antal veckotimmar, som skolöverstyrelsen efter av Kungl. Maj :t givna föreskrifter bestämmer. Kommunal folkskolinspektör har däremot ingen undervisningsskyldighet. Kungl. Maj :ts föreskrifter angående distriktsöverlärares undervisningsAntal l ä r a r a v delningar i skoldistriktet högst 9 10—19 20—29 30—39 40—49 lägst 50

Antal veckotimmar 22—26 16—22 10—18 6—14 5— 8 5

skyldighet återfinnes i Arf 4 § 2 mom. Enligt denna bestämmelse skall skolöverstyrelsen fastställa undervisningsskyldigheten inom de gränser, som framgår av ovanstående sammanställning. Undervisar distriktsöverlärare i hjälpklass, kan skolöverstyrelsen reducera antalet veckotimmar enligt samma förhållande, som gäller för övriga hjälpklasslärare, varvid de i sammanställningen angivna nedre timtalsgränserna må underskridas. Undervisningsskyldigheten kan dock icke i något fall fastställas lägre än till fem veckotimmar. »Annan överlärares» tjänsteåligganden. Annan överlärare skall icke vara ledare av distriktets skolväsen (Fst § 8 d). Det skall icke åligga honom att deltaga i skolstyrelsens sammanträden, att föredraga ärenden angående lärares tjänstgöringsbetyg eller att vara sekreterare i betygsnämnd, såvida icke bestämmelser härom intagits i hans instruktion. I övrigt skall emellertid vad i folkskolestadgan föreskrives om distriktsöverlärare i tillämpliga delar också gälla »annan överlärare». I skolöverstyrelsens år 1920 utgivna »Planer och förebilder till reglementen och andra bestämmelser tor skoldistrikten» ingick också instruktion för överlärare i städer med kommunal inspektör. Någon ny normalinstruktion för annan överlärare har därefter icke utarbetats. Beträffande undervisningsskyldighet för »annan överlärare» stadgas i Arf 4 § 4 mom., att undervisning skall meddelas i den omfattning, som Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, skolöverstyrelsen föreskriver. Överstyrelsen, som genom Tilläggsbestämmelserna till Arf 2 § 4 mom. erhållit sådant bemyndigande, synes i sin praxis i huvudsak följa de för distriktsöverlärare gällande bestämmelserna. Skolsekreterares och tillsynslärares uppgifter. Skolsekreterare skall biträda skolstyrelsen med att upprätta avlöningslistor och rekvisitioner av statsbidrag till lärarlöner, skolskjutsar, skolbarnsbespisning m. m., med att uppgöra undervisningsstatistik, att lämna av statliga myndigheter begärda uppgifter samt att förbereda och uppsätta framställningar till statliga myndigheter och i övrigt fullgöra de administrativa och socialpedagogiska uppgifter, varom skolstyrelsen avtalar med honom (Fst § 8 f). Om tillsynslärare sägs i folkskolestadgan § 8 g, att han skall hava tillsyn över den dagliga ordningen vid skolan samt fullgöra de uppgifter i fråga om skolarbetets yttre anordning som skolstyrelsen bestämmer. Han skall vara underställd distriktsöverläraren, där sådan finns. I regel torde instruktioner vara fastställda för tillsynslärare. Skolöverstyrelsen har 1949 uppgjort normalinstruktioner för tillsynslärare vid större och mindre skolor, vilka rekommenderats att tjäna som ledning vid uppgörande av lokala instruktioner. Tillsynslärare kan, efter särskild framställning, hos skolöverstyrelsen erhålla nedsättning av undervisningsskyldigheten, överstyrelsens vägledande normer, vilka icke är officiellt fastställda, upptager de timnedsättningar som framgår av tablån på s. 106.

105 Omfattningen av folkskolans skolledarorganisation m. m. budgetåret 1954/55. Tab 3. Antal distriktsöverlärare Antal läraravd. i skoldistrikten

Antal distriktsöverlärare

Högst 9 10—14 15—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40—44 Transport

Stockholm . Göteborg ... Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala ... Västerås ... Borås Linköping . Eskilstuna Gävle Jönköping Solna Halmstad . Lund Södertälje . Sundbyberg Lidingö Skellefteå .

Antal Antal inv lärar1/1 1954 avd.

769.714 367.579 201.939 87.989 72.660 69.637 67.087 64.652 60.841 58.613 55.664 49.117 46.594 40.842 36.464 35.781 27.094 25.584 21.954 20.180

2.551 1.356 721 345 294 274 252 258 221 244 224 183 190 168 146 119 108 113 104 113

91) 2

2 ) 4

)

39 39 39 39 395) 39 39 36 37 37 36 36 35 35 35 C b l 3 (39) 34 35

861 17 21 32 5 6 9 14 965

och »annan överlärare» m. m.

Slutlöneklass

1954/55.

Antal distriktsöverlärare

Transport 45—49 50—59 (iO—69 70—79 80—89 90—99 100 och däröver Summa

Folkskolinspektörer Antal

av olika storlek

Antal läraravd. i skoldistrikten

6 210 234 171 99 70 39 32 861

Tab. 4. Antal komm. folkskolinsp.

Kommun (20 st.)

i skoldistrikt

Annan överlärare

1954/55.

Antal läraravd. i överlärardistr.

Antal

Arvode kr.

Lägst

Högst

48 18 13 7 5 6 5 6 6

8.4363) 6.937 5.392 4.792 4.508 4.813 4.360 4.820 4.513 3.600 3.780 4.400 3.440—5.280 5.056—6.712 3.095—4.820 3.670 4.000 6.372 5.200 2.500

26 53 27 25 49 24 38 31 27 34 35 20 25 41 19 33

109 96 71 64 67 75 65 43 57 50 71 59 71 44 45

4 4 3 5 3 2 2 1 2

Medeltal 53,1 75,3 55,5 49,3 58,8 45,7 50,4 43,0 36,8 48,8 44,8 45,7 47,2 56,0 29,2 39,7 54,0 56,5 104,0 56,5

1 Därav 1 skoldirektör och 1 förste folkskolinspektör. — 2 Skoldirektören 45.324 kr., förste folkskolinspektören 35.976 kr., övriga inspektörer 31.560 kr. —• 3 Efter fem år tillägg av 1.692 kr. — t Förste folkskolinspektören 34.380 kr., folkskolinspektören slutlöneklass 40. — 5 Personligt tilllägg 2.300 kr.

106 Av tabellerna ovan framgår, att antalet kommuner med kommunal skolledare vid det obligatoriska skolväsendet utgjorde 965 -4- 20 = 985, vilket innebär, att endast ett femtiotal saknade skolledare. Av dessa senare kommuner hade 36 stycken skolsekreterare. Det totala antalet skolledare vid det obligatoriska skolväsendet d. v. s. inspektörer, distriktsöverlärare och »annan överlärare» uppgick till 1.144. (Jfr. vid s. 309 f). Antalet biträdande skolledare (tillsynslärare) var 2.557.

Antal l ä r a r avd.

10—15 16—20 21—25 26—30 31—35 36—40 41—45 46—

Antal t i m m a r nedsättning 1 2 3 4 5 6 7 8

därav med statsbidrag

1 1 2 2 3 3 4

Högre kommunala skolor och allmänna läroverk Skolledare. Högre kommunal skola och allmänt läroverk står under närmaste ledning av en rektor. Bektor vid allmänt läroverk skall inneha ordinarie lärarbefattning i läroämne vid någon till statens undervisningsväsen hörande läroanstalt eller vid högre kommunal skola eller vid statsunderstött privatläroverk eller statsunderstött handelsgymnasium samt, där tjänsten avser högre allmänt läroverk, vara behörig till lektorstjänst vid allmänt läroverk och, där tjänsten avser realskola, behörig till adjunktstjänst vid allmänt läroverk. Vid samläroverk och flickläroverk, där rektorstjänsten har manlig innehavare, skall finnas en kvinnlig tillsynslärare. Vid samläroverk och gossläroverk, där rektor är kvinna, skall finnas en manlig tillsynslärare. Vid högre gossläroverk med samgymnasium förordnas en kvinnlig sakkunnig. Bektor vid högre kommunal skola skall dels inneha ordinarie lärartjänst i läroämnen vid någon till statens undervisningsväsen hörande läroanstalt, högre kommunal skola eller statsunderstött privatläroverk dels vara behörig till sådan tjänst vid skolan, där han skall vara rektor. Beträffande kommunal realskola och flickskola gäller om tillsynslärare i princip detsamma som ovan sagts rörande läroverken.

107 Av viss betydelse för skolans ledning är också klassföreståndare och huvudlärare. Tillsättningsförfarande. Rektorstjänst vid allmänt läroverk tillsättes av Kungl. Maj:t genom förordnande på sex år om inte särskilda förhållanden föranleder förordnande för kortare tid. Då rektorsbefattning blir ledig, skall skolöverstyrelsen utfärda kungörelse om ledigheten i Post- och Inrikes tidningar samt genom anslag i sin lokal. Sedan anmälningstiden utgått och inkomna anmälningshandlingar blivit prövade, skall överstyrelsen till Kungl. Maj :t insända handlingarna och därvid på anförda grunder förorda den av de anmälda, vilken finnes lämpligast med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis erfordras hos styresmannen för ett läroverk, eller om sådant förord icke anses böra lämnas åt någon av de anmälda, avge förslag på annan till tjänsten behörig och lämplig person. Under vissa förhållanden kan rektorstjänst tillsättas utan ledigförklarande. Rektorstjänst vid högre kommunal skola tillsättes av skolöverstyrelsen för i regel sex år. Då tjänst blir ledig, skall skolstyrelsen utfärda kungörelse härom i Post- och Inrikes tidningar. Ansökningar till tjänsten ställes till skolöverstyrelsen men ingives till skolstyrelsen, som, så snart ske kan efter ansökningstidens utgång, skali insända handlingarna till överstyrelsen och därvid på anförda grunder bland behöriga sökande förorda den som styrelsen anser lämpligast med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis erfordras hos styresmannen för den skola det gäller. Om ingen behörig sökande anmält sig eller om överstyrelsen anser, att ingen av sökandena bör ifrågakomma, skall tjänsten ånyo ledigförklaras. Innehar rektor vid här ifrågavarande skolor ordinarie lärartjänst vid allmänt läroverk eller högre kommunal skola, föres lärartjänsten över stat och den på stat uppförda tjänsten återbesattes. Inträder rektor i utövning av den över stat uppförda tjänsten, skall denna, i den ordning Kungl. Maj:t på förslag av skolöverstyrelsen bestämmer, återföras på stat. Tillsynslärare och kvinnlig sakkunnig vid allmänt läroverk förordnas av rektor för en tid av högst sex år. Vid högre kommunal skola förordnas tillsynslärare av skolstyrelsen för likaledes högst sex år. Klassföreståndare och huvudlärare utses av rektor. Tjänsteåligganden. Rektor är anförtrodd den närmaste ledningen av sin skola och ansvarar såväl för att undervisningen riktigt fullgöres och att lärare erhåller erforderlig handledning som för att de talrika, till skolans expedition hörande göromålen uträttas. Beträffande läroverken har rektors allmänna åligganden sammanförts i läroverksstadgans 139—153 §§, vilka tillsammantagna kan sägas motsvara •— även till sitt innehåll — instruktionen för distriktsöverlärare och kommunal folkskolinspektör. För rektorerna vid de högre kommunala skolorna har de allmänna

108 tjänsteåliggandena, vilka i princip är desamma som för läroverksrektor, angivits mera kortfattat. Påpekas må, att det åligger rektorerna vid ifrågavarande skolformer att taga behövlig befattning med av kommunen beslutade skolsociala anordningar, såsom skolmåltider, fria läroböcker och tandvård. Utöver skolledargöromålen åligger rektor vid högre allmänt läroverk en undervisningsskyldighel av 10 till 14 och rektor vid realskola eller kommunal flickskola av 16 till 20 undervisningstimmar i veckan. Under vissa särskilda förhållanden kan skolöverstyrelsen medge sänkning av undervisningsskyldigheten för rektor vid högre allmänt läroverk till lägst 5 och vid realskola till lägst 12 timmar i veckan. Rektor vid högre folkskola åligger i regel en undervisningsskyldighet av 20 till 24 timmar per vecka. Tillsynslärare eller kvinnlig sakkunnig åligger att efter närmare anvisningar av rektor utöva uppsikt, manlig tillsynslärare över de manliga samt kvinnlig tillsynslärare och kvinnlig sakkunnig över de kvinnliga lärjungarna, samt att i avseende å dessa lärjungar gå rektor tillhanda med råd och upplysningar samt lämna honom erforderligt biträde i övrigt. Huvudlärare skall vid behov gå i synnerhet yngre och oerfarna lärare tillhanda med råd och upplysningar i sitt ämne samt vara institutionsföreståndare. Han skall vidare bl. a. leda ämneskonferenser. Antalet rektorer vid de högre kommunala skolorna och de allmänna läroverken budgetåret 1954/55. I några fall hade två av här ifrågavarande skolformer gemensam rektor. 1 ) Eljest sammanfaller antalet skolor och antalet rektorer. Antalet skolor fördelade sig på följande sätt: Högre allmänna läroverk 84, statliga realskolor 137, kommunala realskolor 61, kommunala praktiska realskolor 21, kommunala flickskolor 49 och högre folkskolor 10. Sammanlagda antalet rektorer vid dessa skolformer var 356. Jämför vidare med tabellerna 5, 6 och 7.

Kommunala skolor för yrkesundervisning Skolledare. Vid varje jämlikt den förnyade stadgan för den kommunala yrkesundervisningen (1921:706) inrättad anstalt för yrkesundervisning skall finnas en rektor. För att kunna anställas som sådan erfordras, förutom behörighet till lärartjänst vid skolan, att vara med hänsyn till personliga egenskaper samt förvärvad skicklighet och erfarenhet därtill lämplig. Om förhållandena påkallar det, kan klassföreståndare i vissa fall anställas. 1 Samrealskolan och k o m m u n a l a flickskolan i Lund, samrealskolan och högre folkskolan i Hofors, praktiska realskolorna och högre folkskolorna i Gävle, Kristianstad, Malmö och Norrköping.

109 Tillsättningsförfarande. Rektor förordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning för en tid av högst fem år. Enligt av överstyrelsen utarbetad förebild till reglemente för dessa skolor skall vid tillsättning av rektorsbefattning förfaras på följande sätt. Skolstyrelsen skall i härför lämpliga tidningar kungöra tjänsten ledig och efter ansökningstidens utgång till överstyrelsen insända samtliga ansökningshandlingar och därvid dels avge förslag å den av de sökande, som styrelsen med hänsyn till personliga egenskaper, förvärvad skicklighet och erfarenhet finner mest lämplig till erhållande av förordnande, eller ock å annan person utanför de sökande, som styrelsen finner särskilt lämplig, dels ock föreslå längden av den tid, som förordnandet enligt styrelsens mening bör gälla. Där styrelsen finner särskild anledning föreligga, kan styrelsen utan ansökningsförfarande avge förslag beträffande rektorsförordnande. Tjänsteåligganden. Rektors tjänsteåligganden har sammanfattats i § 33 stadgan för den kommunala yrkesundervisningen och är i princip desamma som ankommer på rektor vid tidigare redovisade skolformer. Antalet rektorer. Då varje skola av här ifrågavarande slag skall ha sin rektor, blir hela antalet detsamma som antalet skolor. De primärkommunala yrkesskolorna var höstterminen 1954 398 stycken. Av rektorerna vid dessa skolor var emellertid blott ett 60-tal heltidsanställda.

De statsunderstödda handelsgymnasierna Skolledare. Vid de statsunderstödda handelsgymnasierna, som budgetåret 1954/55 var 14 stycken, skall finnas ordinarie rektorstjänster. Rektorstjänsten vid dylikt gymnasium kan dock vara förenad med rektorstjänsten vid annan skola och behöver icke ha karaktären av huvudtjänst. Således kan rektor för kommunal yrkesskola eller praktisk kommunal realskola tillika vara rektor för handelsgymnasium eller vice versa. Tillsättningsförfarande. Rektor förordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning, sedan lokalstyrelsen på angivna grunder förordat den bland de sökande, styrelsen ansett lämpligast med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis erfordras hos rektor för ett handelsgymnasium. Vid förordnandet, som i regel gäller för sex år, bör överstyrelsen taga skälig hänsyn till det enskilda handelsgymnasiets särskilda förhållanden. För behörighet som rektor erfordras att vara behörig till ordinarie ämneslärartjänst vid handelsgymnasium. Tjänsteåligganden. Utöver göromålen som skolledare, vilka skall anges i det för skolan fastställda reglementet, åligger det rektor en undervisningsskyldighet av 10—16 timmar i veckan efter överstyrelsens för yrkesutbildning bestämmande. Om styrelsen ej utser annan, skall rektor vara styrelsens sekreterare.

110 Skolstyrelseutredningens förslag angående studierektor i försöksdistrikt m. m. s a m t n u g ä l l a n d e p r o v i s o r i s k a b e s t ä m m e l s e r i ä m n e t U t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e d e n 3 n o v e m b e r 1954 m e d förslag till vissa åtg ä r d e r r ö r a n d e den p e d a g o g i s k a l e d n i n g e n i f ö r s ö k s d i s t r i k t e n m . m . i n n e h ö l l bl. a. f ö l j a n d e förslag r ö r a n d e studierektor. Vid skola eller i skoldistrikt, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives, och den facklige skolledaren icke äger utbildning för och erfarenhet av undervisning på såväl låg- och mellanstadiet som högstadiet skall studieledare få anställas för att biträda med den pedagogiska ledningen av det stadium eller de stadier, skolledaren icke själv kan anses representera. Äger skolledaren kompetens att leda försöksskolans alla stadier, skall studieledare kunna anställas för stadium skolstyrelsen prövar lämpligt. Där ii folkskolan inbyggda realskollinjer finns, skall studieledare få anställas för dessa linjer. Här avsedd biträdande skolledare skall kallas studierektor. Hans uppgifter skall framgå av en särskild instruktion, utformad på sätt utredningen föreslagit. Det skall ankomma på den lokala skolstyrelsen att bestämma, huruvida studierektor skall finnas i distriktet, dock att skolöverstyrelsens medgivande skall erfordras dels om distrikt med mindre än 20 läraravdelningar önskar anställa studierektor, dels ock om distrikt önskar anställa mer än en studierektor. Studierektor skall förordnas av skolstyrelsen för ett år i sänder. Om inte särskilt hinder möter skall behörig lärare, som är anställd vid försöksskola respektive inbyggd realskola i distriktet, förordnas. Möter hinder häremot må skolöverstyrelsen medge, att lärare vid annan, närbelägen skola förordnas. Formellt behörig att förordnas som studierektor för försöksskolas högstadium eller i folkskola inbyggd realskola skall lärare vara, vilken är behörig till ordinarie lärartjänst i kunskapsämnen (vari inbegripes folkskollärartjänst i 23 lönegraden) å nämnda högstadium. Behörig att förordnas som studierektor för försöksskolas låg- och mellanstadium skall lärare vara, som är behörig till ordinarie småskollärar- eller folkskollärartjänst. Såsom studierektor skall endast kunna förordnas lärare, vilken av vederbörande statens folkskolinspektör förklarats lämplig för uppgiften. Innan skolstyrelsen utfärdar förordnande för studierektor, skall därför ansökningshandlingarna av styrelsen insändas till folkskolinspektören, som skall yttra sig över de sökandes lämplighet. Studierektor skall erhålla nedsättning i den undervisningsskyldighet, vilken åligger honom som lärare, med ett i förhållande till antalet läraravdelningar på stadiet varierande antal veckotimmar. Nedsättningen skall medges enligt av utredningen uppgjord tabell. Studierektor skall erhålla särskilt arvode, varierande med hänsyn till storleken av det stadium för vilket han är anställd. Arvodet bör, på grundval av de uppgifter och den ställning studierektor enligt utredningens förslag skall ha, bestämmas av Kungl. Maj:t efter förhandlingar med berörda personalorganisationer. Till arvode åt studierektor i försöksdistrikt skall statsbidrag utgå efter samma grunder som till lön åt lärare i kunskapsämnen å försöksskolas högstadium.

Ill Till arvode åt studierektor vid i folkskolan inbyggd realskola skall statsbidrag utgå enligt för statsbidrag till avlöning åt överlärare nu gällande regler. Efter vederbörlig remissbehandling blev utredningens förslag föremål för proposition till 1955 års riksdag (nr 120; StU nr 122). Från den 1 juli 1955 gäller följande, i huvudsak med utredningens förslag överensstämmande bestämmelser om studieledare i försöksdistrikt. Till förstärkning av den pedagogiska ledningen i försöksdistrikt må förordnas studieledare för högstadiet, om den facklige skolledaren huvudsakligen äger utbildning för och erfarenhet av låg- och mellanstadiet, eller för låg- och mellanstadiet, om skolledaren huvudsakligen äger utbildning för och erfarenhet av högstadiet. Äger skolledaren kompetens att leda samtliga stadier, må studieledare förordnas för antingen högstadiet eller lågoch mellanstadiet. För att skolstyrelse skall få anställa studieledare i försöksdistrikt med mindre än 20 läraravdelningar fordras skolöverstyrelsens medgivande. Efter medgivande av överstyrelsen må i försöksdistrikt med minst 20 läraravdelningar förordnas flera än en studieledare. Provisorisk normalinstruktion fastställes av skolöverstyrelsen. Skolstyrelsen bestämmer om ansökningsförfarande skall föregå tillsättningen av studieledarbefattning. För behörighet till sådan befattning fordras, att vederbörande av statens folkskolinspektör förklarats med hänsyn till utbildning, erfarenhet och egenskaper i övrigt lämplig för befattningen. Endast om särskilda skäl föreligger och efter medgivande av skolöverstyrelsen, må annan än den som innehar lärartjänst i försöksdistriktet förordnas till studieledare. Studieledare anställes av skolstyrelsen medelst förordnande tills vidare. Över skolstyrelsens förordnandebeslut får besvär ej anföras på materiella grunder. Undervisningsskyldigheten för lärare, som är studieledare, skall för varje läsår av skolöverstyrelsen nedsättas inom de gränser, som framgår av följande sammanställning. Nedså ttning veckot immar

Antal avdelningar

Högstadiet (klasserna 7—9) 4—9 10—14 15—

4--6 6- - 8 8 - -12

Låg- och mellanstadiet (klasserna 1—6) 4--8 8—19 6- -10 20—29 8 - -14 30— Har skolledare i annat distrikt än försöksdistriktet förordnats som studieledare, bestämmer skolöverstyrelsen hans undervisningsskyldighet. Om arvode till studieledare gäller vad Kungl. Maj :t därom i särskild ordning föreskriver.

112 Den pedagogiska ledningen i försöksdistrikt må även förstärkas genom andra anordningar än anställande av studieledare. Till arvode åt studieledare utgår statsbidrag med arvodets hela belopp. Dessutom utgår statsbidrag med belopp motsvarande den kostnad, som föranledes av nedsättningen av studieledarens undervisningsskyldighet. Till andra anordningar för förstärkning av den pedagogiska ledningen utgår statsbidrag med belopp, som skolöverstyrelsen bestämmer, dock högst med det belopp, som skulle utgått, om studieledare i stället varit anställd. Beträffande studieledare vid de i folkskolan inbyggda realskollinjerna gäller, att studieledare skall anställas vid examenslinjen, om inte skolöverstyrelsen medger undantag från denna skyldighet eller att annan anordning för förstärkning av den pedagogiska ledningen får tillämpas. För behörighet till studieledarbefattning i dessa fall fordras att vara behörig till ordinarie ämneslärartjänst. Statsbidrag till kostnaderna för studieledare utgår såsom till kostnaderna för rektor och lärare vid kommunal realskola, d. v. s. med 78 procent. Skolledarnas

nuvarande

avlöningsförhållanden

Folkskolan Avlöningsförhållandena för kommunal folkskolinspektör är icke statligt reglerade och statsbidrag utgår ej i någon form till sådan befattningshavares lön. De kommunala folkskolinspektörernas lönegradsplacering skiftar mellan 31—36 lönegraden, dock att inspektörerna i Stockholm och Göteborg i lönehänseende intager en särställning (se tab. 4). Distriktsöverlärares avlöningsförhållanden har reglerats i Arf, enligt vars 13 § 1 mom. sådan befattningshavare skall tillhöra lönegrad med beteckningen Cb (ordinarie anställning som tillsättes med förordnande för viss tid) och med det nummer som framgår av i reglementet intagen tabell, vilken också utvisar den löneklass å löneplan nr 1 i statens löneplansförordning, som lönegraden omfattar. Tabellen återges här, kompletterad med uppgift om hur många distriktsöverlärare, som åtnjuter lön enligt de olika lönegraderna. Antal l ä r a r a v delningar i skol- Lönegrad distriktet

10—19 20—29 30—44 45—59 lägst 60

2 3 4 5 6

Löneklass

Antal distriktsöverlärare i olika lönegrader

28 29 30 31 32

433 267 154 47 64 S:a 965

113 Vid beräknandet av antalet läraravdelningar skall med läraravdelning jämställas dels skolhem i distriktet, dels ock varje påbörjat 3-tal av fortsättningsskolavdelningar. Om, i enlighet med vad därom är särskilt föreskrivet, inrättandet av distriktsöverlärartjänst i särskilt fall medgivits i distrikt med mindre än 10 läraravdelningar, skall sådan tjänst placeras i lönegrad Cb 1, vilken lönegrad omfattar löneklass 27 på löneplan nr 1. Beslut om lönegradsplacering för distriktsöverlärare meddelas av skolöverstyrelsen i enlighet med av Kungl. Maj :t utfärdade närmare bestämmelser. Enligt dessa (KK 1954:497) skall skolöverstyrelsen fastställa lönegrad första gången den 1 juli 1954 och därefter vart sjätte år. Lönegradsplaceringen skall fastställas på grundval av antalet läraravdelningar under läsåret närmast före det, från och med vilket lönegradsplaceringen skall gälla. Inträffar under löpande period sådana väsentligt ändrade förhållanden, att överstyrelsen finner skäl för omprövning, skall frågan härom underställas Kungl. Maj:t. Beträffande »annan överlärares» avlöningsförmåner utöver folkskollärare n e n finns inga statliga bestämmelser, och statsbidrag utgår ej utöver statsbidraget till folkskollärartjänsten. Indirekt bidrager dock staten till bestridande av kostnaderna för det arbete, dessa överlärare utför. Skolöverstyrelsen äger nämligen nedsätta överlärares undervisningsskyldighet, varefter statsbidrag utgår till timlärare, som övertager hans undervisning (KK 1948: 208 4 § 5 mom.). De kommunala arvoden, som utgår till dessa befattningshavare utöver folkskollärarlönen, är i regel lika för samtliga överlärare i samma kommun oberoende av det antal läraravdelningar som är underställda de olika överlärarna. Arvodena växlar emellertid högst betydligt mellan kommunerna, från omkring 3.500 kr per år till över 10.000 kr. Se närmare härom tabell 4. Till skolsekreterare skall enligt KK 1948:205 6 a § utgå arvode med lägst 40 kronor för läraravdelning och år. Statsbidrag utgår med 20 kronor lör läraravdelning och år under förutsättning, att gällande föreskrifter om skolsekreterare iakttagits. Enligt gällande förhandlingsöverenskommelse utgår ersättningen med 72 kronor. Beträffande tillsynslärares ersättning finns inga statliga bestämmelser. Mellan Svenska Stadsförbundet å ena sidan och Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund å andra sidan har emellertid en överenskommelse träffats rörande ersättning åt tillsynslärare i städer och köpingar, enligt vilken följande årsarvoden utgick läsåret 1954/55: för de första två läraravdelningarna 240 kr och för de därpå följande två läraravdelningarna 60 kr per avdelning. För 5:e t. o. m. 10 :e avdelningen 55 kr. För 11 :e t. o. m. 20 :e avdelningen 45 kr. För 21 :a t. o. m. 40:e avdelningen 30 kr. För 41 :a och följande avdelningar 25 kr. För tillsynslärarna vid skolor på landsbygden finns inte någon motsvarande central överenskommelse.

114 Högre kommunala skolor och allmänna läroverk Bektorstjänsterna vid läroverken och de högre kommunala skolorna hänföres, alltefter skolans storlek, till viss avlöningsgrupp. Skolans storlek bestämmes på grundval av en poängmässig värdering, varvid varje fullt tjugofemtal lärjungar räknas som 1 poäng, varje klassavdelning i gymnasiet och inom realskolans avslutningsklass som 1 1/2 poäng och varje klassavdelning inom realskolans övriga klasser som 1 poäng. Poängen summeras. Mot avlöningsgruppen svarar en lönegrad med beteckningen Cb. Bektorernas lönegradsplacering m. m. framgår av följande tabell. Tab. 5. För rektorer u t a n adjunktsMotsvarar behörighet löneMotklass Löne- svarar grad löneklass

Läroanstalter

Poängtal

Avlöningsgrupp

Lönegrad

1. Högre allm. läroverk, o. högre privatläroverk

—35 35,5—46 46,5—63 63,5—

I II III IV

Cb 13 Cb 14 C b l 4 + 504 kr. Cb 144-1008 kr.

39 40

2. Realskolor, högre komm. skolor (utom högre folkskolor) samt motsvarande privatläroverk

—11 11,5—18 18,5—35,5 36 —47 47,5—

II III IV

Cb 9 Cb 10 Cb 11 Cb 12 Cb 13

35 36 37 38 39

Cb 7 Cb 8 Cb 9 Cb 10 Cb 11

33 34 35 36 37

— 8 9—11 11,5—

I II III

Cb 8 Cb 9 Cb 10

34 35 36

Cb Cb Cb

32 33 34

3. Högre folkskolor

v VI

0 7 8

För uppdragen som tillsynslärare, kvinnlig sakkunnig, klassföreståndare och huvudlärare utgår ingen särskild ersättning. Vid bestämmande av undervisningstiden per vecka kan emellertid i vissa fall hänsyn tagas till uppdrag av denna art. Av tabellerna 6 och 7 framgår, hur antalet rektorer fördelar sig på de olika avlöningsgrupperna. Tab. 6. Antal rektorer vid högre allmänna läroverk fördelade på avlöningsgrupper. Avlöningsgrupp

Lönegrad (Cb)

Löneklass

I II III IV

13 14 1 4 + 504 kr. 14+1008 kr.

39 40 40 4-tillägg 40 4- tillägg

Antal rektorer —i

19 26 39

I denna avlöningsgrupp är endast rektorer vid vissa privatläroverk placerade.

Tab. 7. Antal rektorer vid statliga och kommunala realskolor och kommunala flickskolor fördelade på avlöningsgrupper. Avlöningsgrupp

Lönegrad (Cb)

Löneklass

Antal rektorer

II III IV

9 10 11 12 13

35 36 37 38 39

89 71 65 20 22

v

VI

Kommunala skolor för yrkesundervisning Yrkesskolerektorernas löner är icke statligt reglerade och central förhandlingsöverenskommelse har endast träffats angående arvoden till deltidsanställda rektorer i städer och köpingar. Lönerna för heltidsanställda rektorer och för de deltidsanställda rektorerna i landskommunerna bestämmes från fall till fall. Enligt den överenskommelse mellan Svenska stadsförbundet och Svenska facklärarförbundet angående arvoden till deltidsanställda rektorer vid kommunala skolor för yrkesundervisning, vilken gäller för åren 1955 och 1956, bestämmes årsarvodet på grundval av kursernas antal och längd. Kurserna poängsättes enligt följande: Antal under,. visningstimmar

~ .. Poäng

— 90 2 91— 180 3 181— 500 6 501—1000 9 1000— 12 Årsarvodet skall fastställas på grundval av den sammanlagda poängsumman för i senaste läsårsredogörelse redovisat antal kurser och utgå enligt följande tabell. Ortsgrupp Poäng

12— 18 19— 24 25— 30 31— 36 37— 42 43— 48 49— 54 55— 60 61— 70 71— 80 81— 90 91—100 101—110 111—120 121—135 136—150 151—180 181—

746 994 1 243 1 492 1 741 1 990 2 238 2 487 2 736 2 984 3 233 3 482 3 730 3 979 4 228 4 477 4 726 4 974

780 1040 1 300 1 560 1 820 2 080 2 340 2 600 2 860 3 120 3 380 3 640 3 900 4 160 4 420 4 680 4 940 5 200

814 1 085 1 356 1 628 1899 2 171 2 441 2 713 2 985 3 255 3 527 3 799 4 069 4 341 4 612 4 884 5 155 5 426

848 1 130 1413 1 696 1 978 2 261 2 543 2 826 3 109 3 391 3 674 3 957 4 239 4 522 4 804 5 087 5 370 5 652

116 På ovanstående arvoden skall inga tillägg utgå. Arvodena, som icke är pensionsgrundade, inkluderar ersättning för samtliga med rektorsskapet förenade arbetsuppgifter samt uppgifterna som sekreterare i yrkesskolstyrelsen.

De statsunderstödda handelsgymnasierna Bektor vid statsunderstött handelsgymnasium skall åtnjuta lön med ett belopp, som motsvarar vad som utgår efter lönegrad Cb 10 statens allmänna avlöningsreglemente. Är rektorstjänsten förenad med sådan tjänst vid annan skola, och är rektorstjänsten vid handelsgymnasiet icke att anse som huvudtjänst skall dock Kungl. Maj :t bestämma avlöningsförmånerna för varje särskilt fall. Tidigare

diskussion

Skolkommissionen berörde i sitt principbetänkande endast i största korthet frågan om skolans framtida fackliga ledning. Inom kommissionen hade diskuterats lämpligheten av en generell bestämmelse om att inom varje skoldistrikt skulle tillsättas en särskild skolchef med administrativt och pedagogiskt ansvar för distriktets hela skolväsen. Några synpunkter på spörsmålets organisatoriska sida såsom rörande skolchefens uppgifter, ställning och förhållande till övriga skolledare fördes emellertid inte fram utan kommissionen nöjde sig med att understryka det principiellt riktiga i tanken på en gemensam facklig ledning och anförde härom bl. a. (s. 439) : Fördelarna med en för distriktets skolväsen gemensam facklig ledning är dock uppenbara. Avvägning och planering skulle underlättas, samordningen skulle bli bättre; inför skolstyrelsen skulle en och samma man stå som den ansvarige för distriktets skolväsen. Rektorerna för de olika skolenheterna inom distriktet skulle sortera under skolchefen, vilken dock i icke alltför stora distrikt kunde förena skolchefsbefattningen med rektoratet vid en av skolenheterna. Då skolchefsinstitutionen vore oprövad ansåg sig kommissionen inte kunna föreslå dess införande generellt men förordade försöksverksamhet i ett antal skoldistrikt av olika struktur. Beträffande rektors ledning av skolarbetet betonade kommissionen, att hans viktigaste uppgift vore att leda det pedagogiska arbetet och att han borde erhålla sådan frihet och sådana befogenheter att han hade möjlighet att sätta sin prägel på detta arbete. Enär kommissionen avstått från att framlägga några konkreta förslag angående den närmare utformningen av skolans fackliga ledning blev denna fråga — kanske också beroende på att den erbjuder många mycket svårlösta problem — vid remiss- och riksdagsbehandlingen endast föremål för vissa allmänna uttalanden.

117 Utredningen Allmänna synpunkter Skolväsendets behov av fackliga ledare och den fackliga ledningens organisation måste givetvis bli mycket beroende av hur skolväsendet självt är organiserat. Skolorganisationen har hittills bestått av flera, var för sig i stort sett helt fristående skolformer under egna styrelser och fackliga skolledare medan den skolreform, som beslöts vid 1950 års riksdag, innebär, att flera olika skolformer skall ersättas av en obligatorisk skola. Beformens genomförande och förverkligande förutsätter ett samordnande av skolväsendets olika element på ett radikalt annorlunda sätt än som nu är fallet och detta gäller väl att märka inte endast om de i enhetsskolan direkt uppgående skolformerna utan också den obligatoriska skolans påbyggnader, gymnasier och yrkesskolor. Utredningen har i det föregående starkt betonat, att de skärpta kraven på enhetlighet och samordning måste tillgodoses nu, såsom ett led i skolreformens genomförande, och därför föreslagit, att de olika skolstyrelserna i en kommun i princip skall ersättas av en enda styrelse. I analogi härmed synes det bli nödvändigt, att varje kommun också erhåller en enhetlig facklig ledning, som närmast under skolstyrelsen skall bära ansvaret för och utöva ledningen av kommunens hela skolväsen, oavsett dess omfattning. Det är inte tänkbart, att chefsskapet för skolväsendet skall kunna förbli fördelat på flera händer, utan en högste skolchef är en förutsättning för att samordningskravet skall kunna tillgodoses. Den fackliga ledningens uppgifter hänför sig emellertid inte enbart till det administrativa och organisatoriska området. Den pedagogiska ledningen av skolans verksamhet är en primäruppgift. Denna sida av den fackliga ledningen har i läroverk och andra högre skolor samt inom de största städernas folkskoleväsen sedan gammalt varit förhållandevis väl tillgodosedd. Tills helt nyligen har emellertid lokal pedagogisk ledning av den obligatoriska skolan saknats i ett stort antal kommuner. Enhetsskolan och inte minst enhetsskolans genomförande kommer otvivelaktigt att ställa kraftigt ökade anspråk på den obligatoriska skolans fackliga ledning. Denna skola skall omfatta nio skolår och kommer att uppta ganska skilda åldersstadier med skiftande krav på uppläggningen av skolarbetet. I betydande utsträckning måste därför förutsättas, att en enda skolledare inte kommer att behärska det metodiska förfaringssättet med undervisning i samtliga klasser, utan att biträdande pedagogiska ledare måste tillsättas för stadier, som den egentlige skolledaren inte genom utbildning och erfarenhet själv representerar. Utformningen av den fackliga ledningens lokala organisation synes emellertid nödvändigtvis komma att variera med hänsyn till kommunernas

118 storlek och struktur. Att på förhand bestämt ange, vilken organisation skolledningen skall ha i olika kommuner, är inte möjligt. Utredningen har därför funnit det lämpligast att framlägga förslag om olika typer av skolledare och biträdande skolledare samt om de allmänna förutsättningarna för i vilka fall den ena eller andra tjänstetypen skall användas, varefter den för varje kommun lämpligaste skolledarorganisationen torde kunna byggas upp med hänsyn tagen till varje kommuns behov. Vid en prövning av hur skolledarorganisationen i princip bör utformas för olika kommuntyper synes en allmän överblick av kommunernas storlek och nuvarande skolförhållanden ge en god utgångspunkt. Man finner därvid, att det, trots den nyligen genomförda kommunsammanslagningen, finns ett betydande antal från skolsynpunkt sett mycket små kommuner, vars skolväsen i organisatoriskt hänseende icke kommer att nämnvärt beröras av skolreformen utan även framdeles huvudsakligen kommer att bestå av klasser tillhörande skolans låg- och mellanstadier. Här kommer inte heller frågan om den fackliga ledningens utformning att erbjuda några egentliga problem. Som dessa kommuners motsats har man de stora kommunerna — inte så många till antalet — med ett rikt differentierat skolväsen, omfattande folkskola, högre kommunala skolor, allmänna läroverk samt yrkesskolor av olika slag. I dessa kommuner torde på ett eller annat sätt en enhetlig ledning av det under den gemensamma skolstyrelsen sorterande skolväsendet böra åvägabringas. Mellan dessa ytterlighetsgrupper finns ett mellanskikt av medelstora och större landsbygdsdistrikt samt mindre och medelstora städer, vars skolväsen nått en viss utveckling men dock inte kan jämföras med de stora kommunernas. Detta mellanskikt låter sig lämpligen uppdelas i två grupper: en omfattande kommuner, som är stora nog att bilda underlag för en enkelt utformad enhetsskola och ett enkelt yrkesskolväsen, och en andra grupp med något större kommuner, där förutom enhetsskola och yrkesskola även gymnasium bör ingå i skolorganisationen. Beträffande den senare gruppen kommer, vad gäller skolledningens organisation, i stor utsträckning samma problem att möta som för de största kommunerna. Det är givetvis omöjligt att dra upp fasta gränser mellan dessa grupper, men man kan erhålla en god uppfattning om deras ungefärliga storlek. I tabell 8 har samtliga landets kommuner grupperats efter antalet invånare den 1 januari 1953. Besultatet av de hittills förda diskussionerna om erforderligt befolkningsunderlag för en fullständig enhetsskola synes ha lett fram till att man för en sådan skola bör kräva ett befolkningsunderlag av minst 4.000 invånare. 1 Med ledning av tabellen finner man i anslutning härtill, att till en första grupp -—• kommuner med var för sig för litet befolkningsunderlag för en fullständig enhetsskola — kan hänföras c:a 570 kommuner. 1

Skolöverstyrelsens skrivelse till utredningen den 22 juni 1953 samt Aktuellt skolöverstyrelsen 1953 s. 245.

från

119 Tab. 8. Antal invånare

Högst 1 999 2 000 2 999 3 000 3.999 4 000 4.999 5 000 5 999 6 000 9.999 10 000 14.999 15000 19.999 20 000 29.999 30.000 49.999 50 000—99.999 100.000 och däröver Summa

Antal l a n d s bygdskomm.

Antal köpingar

Antal städer

Summa kommuner

70 228 212 123 73 85 15 3 3

4 1,9 19 22 8 14 4

4 4 9 8 8 27 21 15 18 8 8 3

78 251 240 153 89 126 40 18 21 8 8 3

1.035 Till nästa grupp — kommuner med ett befolkningsunderlag tillräckligt stort för en enhetsskola med tre linjer i högstadiets avslutningsklass men ej till parallellavdelningar på de olika linjerna — bör föras kommuner med en befolkning av 4.000—6.000 invånare. (6.000 invånare ger med en nativitetssiffra av 15 promille årsklasser på 90 elever). Denna grupp kan beräknas omfatta i runt tal 240 kommuner. Till en tredje grupp — kommer med befolkningsunderlag för en mera differentierad enhetsskola och yrkesskola, eventuellt med gymnasium, flickskola och andra speciella skolformer — torde lämpligen böra föras kommuner med 6.000—18.000 invånare. Dessa är c:a 180 till antalet. Återstående c:a 45 kommuner med 18.000 invånare och däröver bildar en fjärde grupp. Av intresse är att jämföra här ovan framförda i viss mån teoretiska resonemang rörande förutsättningarna för den lokala skolorganisationen med vissa bedömningar angående högstadieorganisationen i enhetsskolan, som på skolöverstyrelsens föranstaltande gjorts av folkskolinspektörerna. Man måste därvid ha klart för sig, att ett antal av de minsta kommunerna var för sig visserligen icke har tillräckligt befolkningsunderlag för ett fullständigt högstadium, men inte så få av dem kommer dock på grund av ett centralt läge och goda kommunikationer att bli lämpliga förläggningsplatser för ett större områdes högstadielinjer. Detta framgår med all tydlighet av de genom överstyrelsen gjorda bedömningarna. Enligt dessa, som utförts med ledning av de synpunkter på det nödvändiga befolkningsunderlagets storlek, som framförts i nämnda skrivelse till utredningen, skulle högstadiet lämpligen förläggas i det antal kommuner av olika storleksgrupp, som framgår av följande tabell.

120 Antal k o m m u n e r utan högstadium Grupp I (högst 4.000 inv.) » II (4.000— 6.000 inv.) » III (6.000—18.000 inv.) » IV (över 18.000 inv.) S:a

med högstadium

361 22 7

204 218 176 44

642 Enligt denna bedömning skulle i realiteten ett rätt stort antal kommuner i grupp I komma att få högstadium. I grupprna II och III gäller detta om det stora flertalet kommuner och i grupp IV om alla. Sammanlagt skulle dock 390 kommuner eller nära 38 procent av samtliga bli utan högstadium. Givetvis måste varje förhandsbedömning av hur enhetsskolan skall gestalta sig i kommunerna bli mycket approximativ, men den här återgivna, som grundar sig på ett detaljstudium av de olika kommunernas förhållanden, torde ge en för här ifrågavarande ändamål acceptabel översiktsbild av den kommande utvecklingen. Vid en översiktlig granskning av den nuvarande skolorganisationen och den fackliga ledningen i dessa kommungrupper läsåret 1954/55 framgår följande. Grupp 1 (c:a 570 kommuner). I hithörande kommuner var följande antal skolledare anställda: Distriktsöverlärare c:a 5301) Bektorer: vid högre allmänna läroverk 2 realskolor 49 högre folkskolor 2 yrkesskolor, heltidsanställda 1 (deltidsanställda 120) Summa 584 Inom denna grupp förekommer andra skolor än folkskola i 130 kommuner (23 % ) , varav i 42 både realskola och yrkesskola. Det är här fråga om mindre tätorter, som ofta är centrum för en bygd. Till dessa orter blir det förmodligen lämpligt att förlägga skolor för enhetsskolans högstadium och eventuellt också för yrkesutbildning med elevrekrytering från kringliggande kommuner. För åtskilliga kommuner i denna grupp (c:a 360) torde enhetsskolor (folkskolor) med enbart låg- och mellanstadium bli den enda skolformen. l

) Till denna grupp hör ett 40-tal små k o m m u n e r utan kommunal skolledare. Jfr sid. 167.

121 Grupp 2 (c:a 240 kommuner). I hithörande kommuner var följande skolledare anställda: Distriktsöverlärare c:a 240 Bektorer: vid högre allmänna läroverk 2 handelsgymnasier 1 realskolor 45 högre folkskolor 1 yrkesskolor, heltidsanställda 5 (deltidsanställda 92) Summa 294 I denna grupp förekommer andra skolor än folkskola i 110 kommuner (46 % ) , varav i 35 både realskola och yrkesskola. Med dessa kommuner bör jämställas de omkring 130 kommuner i föregående grupp, som har högre skola i någon form. De kommuner det här gäller har i många fall inte själva tillräckligt befolkningsunderlag för en fullständig enhetsskola, men utfyllnad torde i regel k u n n a ske med högstadieelever från kommuner i grupp 1. Även i grupp 2 blir emellertid under alla förhållanden den samlade elevskaran i de enskilda kommunerna inte stor. Elevantalet i en nioårig enhetsskola i en kommun med 5.000 invånare kan beräknas bli c:a 675. Om i skolan intages 225 högstadieelever från annan kommun, blir det samlade elevantalet 900 och hela antalet avdelningar 30 å 35. Grupp 3 (c:a 180 kommuner). I hithörande kommuner var följande skolledare anställda: Distriktsöverlärare c:a 180 Bektorer: vid högre allmänna läroverk 26 handelsgymnasier 1 realskolor 80 flickskolor 10 högre folkskolor 2 yrkesskolor, heltidsanställda 19 (deltidsanställda 120) Summa 328 I 146 kommuner förekommer andra skolor än folkskola (81 % ) , varav i 106 såväl realskola som yrkesskola. Åtskilliga av dessa kommuner har redan nu ett ganska differentierat skolväsen, och man bör räkna med att så blir fallet i än högre grad i framtiden. I de mindre av gruppens kommuner räcker det egna befolkningsunderlaget ej till härför, men de är dock i många fall av sådan storleksordning, att de torde bli förläggningsplatser för ett större områdes högstadielinjer, gymnasier och yrkesskolor.

122 Grupp 4 (ca 45 kommuner). I hithörande kommuner var följande skolledare anställda: Kommunala folkskolinspektörer (1 skoldirektör, 1 skolchef) 29 Distriktsöverlärare 25 »Annan överlärare» 150 Bektorer: vid högre allmänna läroverk 54 handelsgymnasier 13 realskolor 42 flickskolor 40 högre folkskolor 1 yrkesskolor, heltidsanställda 33 (deltidsanställda 26) Summa 387 I samtliga kommuner tillhörande denna grupp förekommer andra skolor än folkskola. Endast i en kommun saknas realskola. Sammanlagt är i dessa kommuner anställda, c :a 390 skolledare eller i medeltal nära nio per kommun. Skolväsendet är redan nu merendels väl utbyggt i dessa kommuner, men på grund av den starka befolkningstillväxten och genom införandet av nioårig skolplikt kommer antalet skolenheter att ytterligare öka rätt väsentligt och därmed i viss mån också antalet skolledare. Utredningen har övervägt, huruvida en allmän omläggning av skolans fackliga ledning är omedelbart av behovet påkallad eller om en sådan eventuellt bör genomföras successivt i anslutning till försöksverksamhetens utbyggnad och enhetsskolans införande. Utredningen har tidigare föreslagit, att en skolstyrelsereform omedelbart skall genomföras, oberoende av den takt, som utvecklas vid skolreformens genomförande. I anslutning härtill bör även behövliga ändringar vidtagas i den fackliga skolledarorganisationen, vilken bör erhålla en sådan uppläggning, att den, samtidigt som den syftar till att bli ett för den framtida skolans ledning lämpligt instrument, ookså under den pågående försöksperioden och övergångstiden skall kunna fylla de uppgifter, som följer med skolstyrelsernas ändrade organisation och uppgifter. Den fackliga skolledningens allmänna uppgifter Den fackliga skolledningens uppgifter kan lämpligen samlas i två huvudgrupper. Den ena gruppen ansluter sig nära till skolstyrelsens arbete och omfattar organisatoriska och administrativa uppgifter. Hit hör att skolledaren skall vara föredragande i skolstyrelsen och verkställa dennas beslut samt planera och samordna skolväsendet. Dessa uppgifter innebär ett allmänt ledarskap för en skola eller för hela skolväsendet i en kommun och

123 medför beträffande de kommunala skolformerna ett allmänt ansvar inför skolstyrelsen. Den andra gruppen av uppgifter avser i första hand ledningen av det pedagogiska arbetet. Härvid erfordras en nära kontakt med lärare, elever och föräldrar. Även för denna grupp av arbetsuppgifter är den fackliga ledaren ansvarig inför skolstyrelsen. Det pedagogiska ledarskapet är merendels knutet till en skolform eller särskilda enheter inom denna. För den fortsatta diskussionen av den fackliga skolledningens uppgifter och skolledarorganisationens utformning bör denna principiella gruppering av arbetsuppgifterna fasthållas. Samtidigt bör det emellertid framhållas, att det är regel enligt nuvarande ordning på detta område att en och samma skolledare handhar båda dessa grupper av arbetsuppgifter. Endast i något enstaka fall finns för närvarande skolledare med ansvar för en kommuns hela skolväsen och särskild pedagogisk ledning därjämte. För folkskolans del finns dock denna anordning i princip i kommuner med kommunal inspektör och s. k. annan överlärare. Även i fortsättningen kommer det i det övervägande antalet fall att bli så, att en och samma skolledare får sig anförtrott såväl det organisatoriska och administrativa som det pedagogiska skolledarskapet. Men i den mån systemet med en chef för en kommuns hela skolväsen vinner tillämpning får man i de största kommunerna räkna med en arbetsfördelning så, att den första gruppens arbetsuppgifter främst lägges på den för kommunens hela skolväsen och ej enbart för en viss skola ansvarige ledaren och den andra gruppen på skolledare med ansvar, främst i pedagogiskt hänseende, för olika enheter av kommunens skolväsende. Då denna gruppering av arbetsuppgifterna bör hållas klar, trots att dessa i det stora flertalet fall kommer att åligga en och samma person, skall de båda grupperna här anges. De i första hand organisatoriskt-administrativa uppgifterna kan då knytas till ledningen av kommunens hela skolväsen och de i första hand pedagogiska till ledningen av en skolenhet. Den fackliga ledningen av en kommuns hela skolväsen skall främst bestå i: att närmast under skolstyrelsen a) utöva ledning och tillsyn av kommunens skolväsen; b) samordna de olika skolformernas och skolenheternas arbete i pedagogiskt, organisatoriskt och administrativt hänseende; c) övervaka planeringen för den framtida skolutvecklingen inom kommunen; d) ansvara för skötseln av skolstyrelsens expedition; att deltaga i skolstyrelsens och dess nämnders sammanträden och föredraga alla ärenden, där ej annat beslutats; att verkställa beslut, som fattats av skolstyrelsen och dess nämnder, därest verkställigheten icke på grund av gällande föreskrifter eller särskilt uppdrag skall ombestyras på annat sätt;

124 att årligen inom föreskriven tid till skolstyrelsen inlämna erforderliga uppgifter för uppgörande av förslag till utgifts- och inkomststat för skolväsendet för nästkommande år; att om skolstyrelsen så beslutar föra styrelsens och dess nämnders protokoll. Den fackliga ledningen av viss skolenhet skall främst bestå i: att under skolstyrelsen och — om särskild facklig ledare för kommunens hela skolväsen finns — närmast under denne; a) handha ledningen av skolenheten; b) främja arbetet för lärjungarnas fostran och undervisning; c) organisera arbetet inom skolenheten i enlighet med gällande stadganden samt tillse, att arbetet fortgår enligt fastställd arbetsordning; d) ansvara för de till skolenhetens expedition hörande göromålen; e) befordra samarbete och samförstånd mellan skolan och hemmen; att tid efter annan besöka skolenhetens olika avdelningar och därvid närvara vid lärarens undervisning; att vara ordförande för skolans kollegium samt tillse, att behövliga klassoch ämneskonferenser hålles, ävensom att föreskrifter rörande uppvärmning, belysning och renhållning av skolans lokaler följes. Olika slag av skolledare Enligt den terminologi, som utredningen använder i det följande, ryms under begreppet skolledare befattningshavare, som utövar pedagogisk och organisatorisk ledning inom skolväsendet. I anslutning till den ovan gjorda grupperingen av den fackliga skolledningens arbetsuppgifter kan skolledarna indelas i två kategorier, nämligen A. Ledare för en kommuns hela skolväsen. B. Ledare för en enhet inom detta skolväsen. 1 ) Kategorien A bör enligt utredningens mening kallas skolchefer och kategorien B rektorer. I fortsättningen rör utredningen sig med tre typer av skolchefer, nämligen: 1. Skoldirektör = innehavare av tjänst med vilken undervisningsskyldighet icke är förenad och ej heller uppdraget att leda en viss bestämd enhet inom kommunens skolväsen. 1 Med skolenhet m e n a r utredningen en organisatorisk enhet, vilken på grund av sin omfattning eller belägenhet fordrar en särskild skolledare. Exempelvis: I k o m m u n , vars skolväsen endast omfattar folkskola under ledning av en distriktsöverlärare, utgör folkskolan en skolenhet, även om den består av flera, på långt avstånd från v a r a n d r a belägna skolanläggningar. I stad med k o m m u n a l inspektör utgör varje del av folkskolan, som står under ledning av »annan överlärare», en skolenhet. När det gäller andra skolformer sammanfaller regelmässigt skolform och skolenhet så, att varje läroverk, högre k o m m u n a l skola och yrkesskola, även i de fall det finns flera inom s a m m a k o m m u n , står under sin egen fackliga ledning, utgör en skolenhet. Enligt denna bestämning behöver skolenhet och skolbyggnad eller skolanläggning icke nödvändigtvis -vara identiska. För det fortsatta resonemanget torde denna definition vara tillfyllest.

125 2. Förste rektor = innehavare av skolchefsbefattning med vilken den direkta ledningen av en av två eller flera under skolstyrelsen lydande skolenheter samtidigt är förenad. 3. Rektor = skolchef i kommuner, där endast en skolledare är anställd vid de under skolstyrelsen lydande skolorna. Vid sidan av skolledarna skall inom skolledarorganisationen finnas biträdande skolledare av två slag, nämligen studierektorer och tillsynslärare. De biträdande skolledarna behandlas för sig i ett följande avsnitt. Med en grundorganisation av den fackliga skolledningen enligt det system, vars stomme här redovisats, torde möjligheter skapas att såväl under en övergångstid som i den framtida skolorganisationen tillgodose de med kommunernas skiftande storlek varierande behoven av facklig skolledning. Skolchefer. Med utgångspunkt från sin uppfattning, att varje kommun skall ha en facklig skolledare, skolchef, vilken närmast under skolstyrelsen skall ansvara för det skolväsen som sorterar under denna, skall utredningen på grundval av den gruppering av kommunerna som skisserats på s. 120 f närmast framlägga några synpunkter på skolcheferna i kommuner av olika storlek. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse, kan man göra den bedömningen, att skolväsendet även efter enhetsskolans genomförande kommer att ha en mycket enkel organisation i c:a 400 kommuner (de flesta med mindre än 4.000 inv.), d. v. s. att det endast kommer att bestå av de klasser, vilka hänföres till enhetsskolans låg- och mellanstadier samt eventuellt av en yrkesskola av mindre omfattning. I denna kommungrupp synes någon egentlig ändring av den nuvarande skolledarorganisationen varken f. n. eller på längre sikt bliva påkallad. Skolchef blir här ledaren för kommunens obligatoriska skolväsen. I de få fall realskola eller annan högre skola finns, kan dock under en övergångstid, d. v. s. så länge denna skola består, skolledaren vid denna tänkas bli skolchef. Förhållandena blir då desamma som anges för tredje gruppen nedan. Till nästa grupp av kommuner kan de hänföras, som kan förutsättas fä en fullständig enhetsskola men härutöver icke torde komma att rymma någon annan skolform än möjligen en mindre yrkesskola. Approximativt kan antalet kommuner hänförliga till denna grupp beräknas bli lika stort som i den förra gruppen eller omkring 400 stycken. Enhetsskolans (folkskolans) ledare blir i dessa fall skolchef, övergångsvis gäller även här vad som sagts beträffande den första gruppen. En tredje grupp bildar något större kommuner med ett mera differentierat skolväsen. I dessa kommer i framtiden jämte enhetsskolor även gymnasier och yrkesskolor och eventuellt andra skolformer såsom praktiska realskolor att finnas. I dessa kommuner förekommer för närvarande, utom folkskola, realskolor av olika slag, gymnasier och yrkesskolor. En var av

126 de skilda skolformerna har nu sin egen facklige ledare, och det är nödvändigt att räkna med att så kommer att bli fallet i viss utsträckning också sedan enhetsskolan genomförts. Även om skolväsendet i kommuner inom denna grupp — närmare 200 till antalet — kan vara omfattande, torde det emellertid i regel ej nå en sådan storleksordning, att skoldirektörstjänster behöver inrättas. De uppgifter, främst av samordnande och administrativ art, som följer med ledningen av kommunens hela skolväsen, bör här kunna handhavas av en av rektorerna såsom förste rektor och skolchef. Endast i de största kommunerna, till vilka i detta sammanhang kan räknas ett 40-tal, har utredningen funnit det nödvändigt att skoldirektörstjänster inrättas. Till denna grupp hör samtliga de tjugo kommuner, som inrättat kommunala folkskolinspektörstjänster, men också ett antal lika stora eller mindre kommuner, vars folkskoleväsen ledes av distriktsöverlärare. Kommunal folkskolinspektör är således anställd i ett par kommuner med mindre än 25.000 invånare (se tab. 10) medan det finns tjugo kommuner utan inspektörer, vilka är större än den minsta av de kommuner, där inspektör nu finns och av vilka tio stycken har 25.000 eller flera invånare. När kommunens hela skolväsen sammanföres under en styrelses ledning, får skolförvaltningen i kommuner av den storleksordning det här gäller en mycket betydande omfattning och torde i regel bli kommunens största och mest kostnadskrävande, varom man får en viss uppfattning av följande sammanställning. Tab 9. Skolförvaltningens omfattning utan kommunal

Kommun

Karlskoga .. Luleå Landskrona Kristianstad Huddinge .., Kiruna Nyköping ..,

Antal inv. (avr. tal)

33.000 27.000 26.000 24.000 22.000 24.000 21.000

läsåret 1954/55 i några folkskolinspektör.

kommuner

BrandförsäkSkolornas samHela ringsvärdet av manlagda sta- skolornas bygg- antalet ter balanserar nader och in- anställd personal ventarier 6.540.000 7.180.000 4.185.000 5.580.0O0 3.495.000 7.495.000 4.505.000

1:2.615.000 25.770.000 11.005.000 13.050.000 8.710.000 25.770.000 11.645.000

401 412 341 331 203 309 288

För anställande av kommunal folkskolinspektör har folk- och fortsättningsskolväsendets kvantitativa omfattning i väsentlig grad varit avgörande. Att inspektör icke anställts i fall, där det på denna grund i och för sig varit välbefogat, torde bero på att tjänsterna helt avlönas av kommunala medel. För den som skall vara skolchef i den mening, utredningen använder ordet, tillkommer väsentliga uppgifter, utöver dem som åligger de nuvarande

127 ledarna för folkskoleväsendet. Vid bedömningen av huruvida skoldirektör eller annat slag av skolchefer erfordras i en kommun måste hänsyn alltså tagas till omfattningen av hela det skolväsen som underställes skolstyrelsen. I tabell 10 har vissa uppgifter sammanställts rörande skolorganisationen i kommunerna med kommunal folkskolinspektör och i tabell 11 i ett antal kommuner utan sådan inspektör. Antalet avdelningar inom en kommuns skolväsen är en god men ofullständig måttstock på dettas omfattning. Betraktar man de kommuner, vilka har kommunal inspektör, finner man, att den lägsta totalsumman avdelningar i någon av dessa är 123 (Sundbyberg; 25.584 inv.). Jämför man, visar det sig emellertid, att samma antal avdelningar finns i kommuner med ett invånarantal nedåt 20.000. På grund av den ökning av arbetsuppgifter för skolchefen, som måste ske i förhållande till dem som nu åligger kommunal inspektör, anser utredningen, med hänsyn till vad som på s. 126 framhållits, att det är ställt utom tvivel, att det i majoriteten kommuner med mer än 20.000 invånare blir nödvändigt att inrätta skoldirektörstjänster. Tab. 10. Skolorganisationens omfattning läsåret 1954/55 i kommuner kommunal folkskolinspektör.

med

Avdelningar i

Kommun

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Uppsala Västerås Borås Linköping Eskilstuna Gävle Jönköping Solna Halmstad Lund Södertälje Sundbyberg Lidingö Skellefteå 1

Därav 6 i högre folkskola.

Antal inv. (avr. tal) folkskola

770.000 368.000 202.000 88.000 73.000 70.000 67.000 65.000 61,000 59.000 56.000 49.000 47.000 41.000 36.000 36.000 27.000 26.000 22.000 20.000

2.551 1.356 721 345 294 274 252 258 221 244 224 183 190 168 146 119 108 113 104 113

högre alkn. realläro- skola verk

367 438 65 37 63 57 40 39 39 32 33 35 35 37 40 29 27

— 28 29

259 12'9 1141 33. 30 29 19 1.2 16

— 16 1)3 16

—— 18

— 10

— —

seminariflick- ums skola övningsskola 157 90 27 25 9 12 22 24 20 26 1,1 10 26

21 26

— — — — 17

— — 15

— W 11

—

— —

— — —

— — — —

1.6 7 8

46 Summa

3.355 1.739 927 440 396 372 350 333 396 317 284 254 278 205 202 189 143 423 132 142

128 Tab. 11. Skolorganisationens omfattning läsåret 1954/55 i kommuner över 10.000 inv. men utan kommunal folkskolinspektör.

med

Avdelningar i

Kommun

Karlskoga Uddevalla Landskrona Motala Östersund Gällivare Huddinge Mölndal

Nyköping Kiruna Skellefteå 1 Sollentuna Kristinehamn Falun Umeå stad Nacka Trelleborg

Vänersborg Nässjö Umeå 1 Västervik Själevad Alingsås Härnösand Arvika Katrineholm Lidköping

Visby Nederkalix Söder al a Fager st a Tranås

Piteå 1 Varberg Kramfors Ystad Huskva rn a 1

Avser högre folkskola.

Antal inv. (avr. tal)

Skolanlåggn.

37.000 33.000 33.000 28.000 27.0OO 27.0OO 27.000 27.000 26.000 25.000 24.000 24.000 23i.00O 23.000 22.000 22.000 21.000 21.000 21.000 21.000 20.000 20.000 20.000 20.000 18.000 18.000 18.000 18.000 17.000 17.000 16.000 16.000 16.000 16.000 16.000 15.000 15.000 15.000' 15.000 15.000' 14.000 14.000 14.000 14.000 14.000 H3.000 13.000 13.000 1:3.000

9 13 19 5 11 10 6 11 5 11 9 7 8 30 9 9 9 8 16 12 11 7 6 8 8 6 6 6 7 7 29 7 17 8 4 10 3 3 3 25 13 12 2 9 21 3 13 3 3

folkskola

122 133 163 100 115 98 99 105 95 117 106 99 91 151 103 88 93 82 110 92 125 88 90 64 60 63 83 67 63 69 104 59 86 66 61 67 66 52 63 115 67 62 65 58 95 51 66 47 63

högre allin. realläro- skola verk

37 40 26 38 28 30 31 28 28 34 23 38 15

flickskola

Summa

24 17

183 190 199 164 151 149 141 125 135 145 162 122 152 166 103 98 131 133 128 125 129 110 96 97 102 111 101 94 104 92 104 98 86 89 101 98 85 78 95 121 67 73 86 72 95 83 77 87 74

14 8 9

11 12

9 11

14 12

10 12 11

26 40 18 25

8 4

22 6 24 27 38

9 10 10

18 27 31

10 23 7

32 29 31 19 26 24

8 6 11

21 14 12

20 11 27

13 11

129 Ai 'delningar

Antal inv. Skolan(avr. tal) läggn.

Kommun

13.000 13.000 13.000 12.000 1,2.000 1(2.000 1,2.000 12.000 1,2.000 12.000 10.000 11.000 11.000 1,1,000 1.1.000 11,000 1,1,000 1,1,000 11.000 1:1.000 10.000 10.000 10.000 10.000 10.000 10.000 10.000 10.000 10.000 10.000

Valbo

Tab v

Skön Karlshamn Ängelholm Stora Tuna Sala

Bollnäs 1

/...

Jokkmokk Nordmalin g

Lycksele 1 Hudiksvall Arboga Överluleå

Degerfors Eksjö 2

11 18 24 3 7 12 3 6 6 11 22 13 3 3 4 3 9 24 6 14 5 20 15 17 39 5 4 16 22 2

folkskola

63 67 63 43 51 55 57 47 47 53 71 65 49 45 60 41 47 75 41 62 46 53 65 66 87 43 5,2 62 65 38

högre al lim. läroverk

realskola

i

skola flick-

11 214 23 22

22 17 28 7 24 19 28 17 8 23 19 4 7 7

29 11. 6 22

Summa

74 67 77 66 80 55 79 64 75 60 71 65 73 64 60 69 64 83 64 62 65 53 69 73 87 79 63 62 71 60

Därav 4 avd. i högre folkskola.

I de fem största städerna var antalet avdelningar i de skolor, som enligt utredningens förslag i princip skall lyda under samma skolstyrelse, läsåret 1954/55 följande:

Stad

Stockholm Malmö Norrköping Hälsingborg

Folkskolan

Övriga skolor utom yrkesskolor

Summa

2.551 1.356 721 345 292

804 384 206 95 102

3.355 1.739 927 440 396

Även i den största kommun måste chefsskapet över skolväsendet tillkomma en, men redan beträffande folkskoleväsendet i Stockholm och Göte-

borg har det visat sig nödvändigt att anställa flera skolledare, som på det sättet är jämförbara med skolchef enligt utredningens terminologi, att de icke har undervisningsskyldighet och ej heller har sin verksamhet begränsad till en viss skolenhet. I Stockholm finns 9 dylika befattningshavare, vilket betyder närmare 300 avdelningar per tjänst; i Göteborg finns två och alltså c:a 675 avdelningar per tjänst. I Malmö finns 1 tjänst för samtliga 721 avdelningar. För dessa kommuner blir särskilda anordningar på skolchefsplanet erforderliga. Utredningen återkommer härtill. Skyldighet att inrätta skoldirektörstjänster bör emellertid inte grundas på en viss befolkningssiffra, enär en sådan icke ger ett riktigt mått på skolväsendets omfattning i kommunen. Ej heller ger en enkel summering av antalet avdelningar en tillfredsställande bild av detta förhållande och av den arbetsmängd som förorsakas skolans fackliga ledning. Avdelningar med ämneslärarundervisning och yrkesavdelningar fordrar, enligt vad som framgått av de undersökningar utredningen gjort, ur både pedagogisk och administrativ synpunkt mer arbete än avdelningar med enbart klasslärarundervisning. För att en korrektare bedömning av skolväsendets omfattning i olika fall skall kunna göras, föreslår utredningen därför, att ett poängsystem, för vilket redogöres på s. 132, kommer till användning. Innan de närmare förutsättningarna för inrättande av skoldirektörstjänster beröres synes framställningen emellertid böra kompletteras med några synpunkter på ledningen av skolenheterna. Fackliga ledare för skolenheterna. Om man bortser från det fåtal fall, där jämte skoldirektör flera befattningshavare av inspektörstyp kan komma att knytas till kommunens skolförvaltning, kommer skolchefen i kommuner, där han blir skoldirektör eller förste rektor, att i sin verksamhet i första hand stödjas av en eller flera ledare för under honom sorterande skolenheter — rektorer. Ser man först på de stora kommunernas förhållanden i nuläget och tänker sig en skoldirektör här, skulle under honom komma att sortera a) ledare för enheter av folkskolan, f. n. kallade »annan överlärare», b) rektorer för realskolor av olika slag, c) rektorer för högre allmänna läroverk, d) rektor för handelsgymnasium och e) rektorer för yrkesskolor. För en förste rektor kan förhållandet bli detsamma i princip, dock med de skillnaderna, att i kommuner av den storlek, där dylik skolchef enligt utredningens tankegångar skall finnas, folkskoleväsendet enligt nuvarande ordning bildar en enda enhet under ledning av distriktsöverlärare, samt att skolchefen tillika skall ha det närmaste ansvaret för en skolenhet, t. ex. folkskolan eller en realskola. Även efter det att enhetsskolsystemet fullständigt genomförts kan flera skolformer, såsom gymnasier, yrkesskolor och möjligen även praktiska realskolor och flickskolor, bestå vid sidan av varandra och sortera under samma skolstyrelse. Härvid blir, som skolkorn-

131 missionen i sitt principbetänkande påpekat (SOU 1948:27 s. 432 ff), många variationer tänkbara vid organisationen av skolenheterna. Det kan sålunda visa sig lämpligt att sammanföra enhetsskolans högstadium eller delar av detta med gymnasium, att låta enhetsskolans y-linjer bilda en skolenhet tillsammans med yrkesskolan o. s. v. Även om det låter säga sig, att en skolbyggnad eller skolanläggning icke nödvändigtvis behöver utgöra grundvalen för den organisatoriska enhet, som skall stå under särskild pedagogisk ledning, kan det naturligtvis icke undvikas, att traditionen på detta området måste spela en viktig roll vid enheternas utformning. Utredningen avser icke att framlägga förslag, som direkt berör de ifrågavarande skolledartjänsterna vid andra skolformer än den obligatoriska skolan. Så länge de olika nuvarande skolformerna består oförändrade, torde de fordra särskild facklig ledning som hittills och detsamma torde för framtiden kunna sägas gälla om gymnasierna, handelsgymnasierna och de större yrkesskolorna. Beträffande skolenheterna inom den obligatoriska skolan och skolledarna vid dessa vill utredningen anföra följande. I alla landets kommuner utom de 20, där kommunal folkskolinspektör är anställd, utgör den obligatoriska skolan en enhet i den meningen, att ledningen av den i såväl organisatoriskt som pedagogiskt hänseende utövas av en enda skolledare. Någon uppdelning i särskilda enheter medges endast i de fall kommunal folkskolinspektör finns. I de städer, där så är fallet, är »annan överlärare» anställd med uppgift att — främst i pedagogiskt hänseende — under inspektören utöva ledningen av sin skolenhet. De skolenheter, det här är fråga om, är av mycket skiftande storlek, vilket närmare framgår av tabell 4. Medeltalet klassavdelningar för hela riket utgjorde 1954/55 53,2, vilket antal i stort sett kan anses överensstämma med de erfarenheter som gjorts beträffande en något så när lämplig maximistorlek av ett överlärardistrikt i en större stad. Det kan observeras, att medeltalet avdelningar i Stockholm, som på grund av sin storlek har särskilda förutsättningar att avväga dessa skolenheter, är 53,1 eller i det närmaste lika med riksmedeltalet. Det är enligt utredningens mening otillfredsställande, att skolledarorganisationen inom det obligatoriska skolväsendet inte kan anpassas efter skolväsendets omfattning och behov i en större kommun om icke kommunen på egen bekostnad anställer en inspektör. Detta förhållande bör därför icke vidare bestå för den nuvarande folkskolan och ännu mindre föras över och bli gällande för den framväxande enhetsskolan med dess avsevärt mycket större behov av fullgod pedagogisk ledning. Vad enhetsskolan beträffar måste den uppfattningen hävdas, att dess skolledarorganisation skall byggas upp helt i anslutning till vad denna skolas struktur kräver och inte kopieras på förhållandena inom den nuvarande obligatoriska skolan. Men den nya skolan kräver ett omfattande grund-

132 läggande förberedelsearbete för att kunna växa fram och nå full utveckling. Bland annat därför måste det otidsenliga hindret mot att anställa flera skolledare inom en kommuns obligatoriska skola nu försvinna, och bättre allmänna förutsättningar för skolledning och skolplanering skapas. Men om ytterligare skolledare inom en kommuns obligatoriska skolväsen skall få anställas, måste å andra sidan vissa normer skapas, enligt vilka en bedömning av behovet av sådan förstärkning kan ske. Problemställningen skulle också kunna formuleras så: vilka förutsättningar bör föreligga, för att en särskild skolenhet under egen pedagogisk ledning skall kunna bildas inom den obligatoriska skolan? Denna enhet bör antingen vara av viss storlek eller av andra särskilda skäl fordra sin egen ledning. Som utgångspunkt vid bedömningen av denna frågan kan man lämpligen taga det nyssnämnda riksmedeltalet avdelningar per »annan överlärare . När det gäller enhetsskolan är emellertid, lika litet som när det gäller bedömningen av behovet av skoldirektör, antalet avdelningar enbart en tillräckligt säker grundval för en bedömning av skolväsendets omfattning. Genom att enhetsskolan rymmer både klasslärar- och ämneslärarundervisning och undervisning i yrkesavdelningar uppstår helt naturligt på samma antal avdelningar ett större behov av pedagogisk ledning än inom folkskolan med enbart klasslärarundervisning. Det krav på möjligheterna att bedöma skolväsendets omfattning, som härigenom uppkommer, kan även det tillgodoses medelst det system för poängmässig värdering, varom tidigare talats (s. 130), och för vilket här skall redogöras. Poängsystem för bedömning av skolväsendets omfattning i en kommun m. m. Det har för utredningen visat sig nödvändigt att i olika avseenden kunna schablonmässigt »värdera» omfattningen av skolväsendet i en kommun eller vissa delar av detta. Hade fråga varit om en relativt enhetlig skolform, hade antalet avdelningar inom denna kunnat utgöra grunden fölen sådan värdering. När det i stället är fråga om en värderingsgrund, som skall kunna täcka och ge rättvisande utslag dels för den nuvarande, dels för den framtida obligatoriska skolan, dels ock för en kommuns såväl nuvarande som framtida totala skolväsen har utredningen efter överläggningar med företrädare för olika skolformer funnit det erforderligt att åsätta de olika skolformernas eller stadiernas avdelningar eller motsvarande olika poängvärden. Utredningen föreslår följande värden: 1 avdelning i folkskola 1 poäng varje påbörjat 3-tal fortsättningsskolkurser 1 » 1 avdelning å försöksskolas (enhetsskolas) låg- och mellanstadium 1 » 1 avdelning å försöksskolas (enhetsskolas) högstadium l1/2 » 1 yrkesgren i försöksskolas (enhetsskolas) klass 9 v \x/-> > 1 avdelning i högre kommunal skola l1/-? » 1 avdelning i allmänt läroverk IV2 »

133 1 avdelning i handelsgymnasium \y2 poäng 1 heldagskurs i yrkesskola, omfattande helt läsår l1/^ » 1 heldagskurs i yrkesskola, omfattande 1 termin 1 » varje påbörjat 500-tal lektionstimmar i kvällskurser vid yrkesskola 1 » skolhem, underställt skolledare 1 » De poängsummor, som med tillämpning av detta system kan erhållas, är användbara i olika sammanhang för att ange skolväsendets eller skilda skolformers omfattning, såsom vid bedömandet av när skoldirektörstjänst bör inrättas, vid bestämmandet av skolledares undervisningsskyldighet och vid deras placering i lönegrupp o. s. v. Förutsättningarna för inrättande av skoldirektörstjänster samt för inrättande av tjänster som ledare vid skolenheter inom den obligatoriska skolan. De allmänna resonemang rörande behovet av skoldirektörstjänster, som utredningen fört på s. 127 ledde fram till, att kommuner med ett invånarantal från 20.000 och uppåt kan anses vara i behov av skoldirektör som skolchef för ledningen och planeringen av hela sitt skolväsen. Utredningen vill här precisera sin uppfattning i detta avseende och framlägger följande förslag. I kommuner, där det skolväsen, som skall lyda under skolstyrelsen, är av sådan omfattning, att dess sammanlagda poängtal enligt systemet ovan uppgår till 150, skall skoldirektörstjänster inrättas. Även i fall, där denna poängsumma icke nås, kan emellertid förhållandena motivera inrättandet av dylik tjänst. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj :t, under förutsättning att det samlade poängtalet uppgår till lägst 130, skall äga rätt att lämna sådant medgivande. Skäl, som skall kunna föranleda dylikt medgivande, kan vara, att kommunen befinner sig i snabb utveckling och förbereder omorganisation av skolväsendet, exempelvis införandet av enhetsskola. Utredningen föreslår vidare, att i kommun, där kommunal folkskolinspektörstjänst eller motsvarande var inrättad den 1 juli 1955, denna tjänst, även om poängtalet icke skulle uppgå till 130 1 ), automatiskt skall omvandlas till skoldirektörstjänst från den 1 juli 1957 och ordinarie innehavare av tjänsten vid sistnämnda tidpunkt utan ansökningsförfarande kunna förordnas som skoldirektör. De på s. 129 berörda andra ytterlighetsfallen, alltså kommunerna, där poängsumman springer upp mot ett eller ett par tusen, kan lämpligen tagas med i detta sammanhang. Bikets tre största städer intager i detta hänseende en sådan särställning, att några för dessa och övriga kommuner gemensamma normer icke synes möjliga att åstadkomma. Bland annat på grund av de förelägganden statsmakterna nyligen givit Stockholm att i anslutning till försöksverksamheten söder om söder utbygga sin pedagogiska 1

) Såvitt utredningen kan bedöma på grundval av material rörande skolorganisationen 1954/55, synes intet sådant fall komma att föreligga.

134 skolledning på skolchefsplanet, synes någon minskning av denna icke böra ifrågasättas. I förhållande till Stockholm är ledningen av folkskoleväsendet i Göteborg (två inspektörer) på detta plan underdimensionerad. Utredningen föreslår på grundval av rådande förhållanden, att de — enligt här använd terminologi — »biträdande skoldirektörstjänster», som den 1 juli 1955 fanns inrättade i Stockholm och Göteborg skall inbegripas i den reglering av skolväsendets fackliga ledning, varom utredningen framlägger förslag, samt dessutom att Kungl. Maj :t erhåller rätt att i kommuner, vars poängsumma uppgår till 500 eller mera, medge inrättandet av »biträdande .skoldirektörstjänster». Utöver Stockholm och Göteborg befinner sig Malmö i denna grupp och endast Norrköping och Hälsingborg torde under överskådlig tid kunna komma att hänföras dit. Beträffande inrättande av tjänster som skollderae (rektor) vid enhet av den obligatoriska skolan föreslår utredningen, att nedanstående intervallsystem, grundat på den förut redovisade poängberäkningen, lägges till grund för bedömningen. Därvid förutsattes, att ytterligare skolledartjänster obligatoriskt skall inrättas, när skolan nått en viss omfattning, men att vederbörande mellaninstans dessförinnan, efter prövning av omständigheterna i varje enskilt fall, skall äga medge inrättandet av erforderlig dylik tjänst. Tab. 12. Intervallsystem

för anställande av skolledare den obligatoriska skolan.

(rektor)

vid enhet av

Vid de poängtal, som angives i kol. I, skall i kol. II angivet antal skolledare (rektorer) finnas vid k o m m u n s obligatoriska skolväsen. Vid de poängtal, som angives i kol. III, m å m e l l a n i n s t a n s e n efter prövning medgiva, att i kol. II angivet antal skolledare skall finnas. I

II

III

Poäng

Antal skolledare

Poäng

— 70 71—140 Itlil,—150 161—200 20,1>—250 261—300 intervaller om 50 poäng

1 2 3 4 5 6 o. s. v.

50— 70 90—110 130—160 180^—200 230—250 intervaller om 20 poäng lägre ä n enl. kol. I.

En tillämpning av denna princip skulle bl. a. innebära, att den nuvarande bestämmelsen, som förutsätter kommunal inspektörstjänst, för att ytterligare skolledare skall få inrättas inom den obligatoriska skolan, upphörde

135 att gälla. Något sakligt, till skolledarorganisationen anknytande skäl att bibehålla en sådan ordning finnes enligt utredningens mening icke. Det torde i stället böra vara så, att en med hänsyn till föreliggande behov erforderlig skolledning skall kunna upprättas på lika villkor för alla kommuner oberoende av dessas ekonomiska resurser eller vilja att ådraga sig speciella kostnader härför. Enligt utredningens förslag skall ingenting i och för sig hindra, att kommun, inom vilken endast obligatorisk skola finns eller kommer att finnas, anställer två eller flera skolledare. En av dessa, vilka om möjligt bör komplettera varandra med hänsyn till utbildning och erfarenheter, blir i sådant fall förste rektor. I kommuner, vars obligatoriska skolväsen är av den omfattningen, att fråga kan bli om att anställa ytterligare skolledare, torde emellertid i regel även andra skolformer än den obligatoriska finnas. I sådana fall kan antingen en av skolledarna inom den obligatoriska, skolan eller någon av skolledarna vid övriga skolformer bli förste rektor. I det senare fallet skall samtliga skolledare inom den obligatoriska skolan i princip intaga samma ställning till skolchefen och någon särskild, för hela denna skola ansvarig skolledare skall icke finnas under skolchefen. Detta innebär, att rektorerna får en något annorlunda ställning än »annan överlärare» för närvarande har. Det resultat en tillämpning av utredningens förslag skulle ge i jämförelse med den nuvarande skolledarorganisationen vid folkskolan i kommuner, där >annan överlärare» finns, framgår av följande sammanställning.

Antal avd. 1954/55

Kommun

221 224 183 lw356 146 294 190 104 244 119 721 345 111 3 168 2.551 113 108 252 258 274

Borås Eskilstuna Gävle Göteborg .... Halmstad ... Hälsingborg Jönköping Lidingö Linköping Lund Malmö Norrköping Skellefteå ... Solna Stockholm Sundbyberg Södertälje .. Uppsala ... Västerås .... Örebro Summa

Antal »annan överl.>: 1954/55

4 1 5 3 13 7 2 3 48 2 2 5 6 6 150

Antal rektorer enl. Antal poäng u t r : s förenl. u t r : s slag frånsett förslag den kom. folkskolinspektören 221 224 1«3 1.384 149 301 491 104 254 123 728 345 119 168 2.584 122 110 252 258 274

4 4 3 27 2 6 3 1 5 2 14 6 2 3 51 2 2 5 5 5 152

136 I kol. 4 har, i de fall försöksverksamhet med enhetsskola bedrives eller i folkskolan inbyggda realskolor förekommer, högstadieavdelningarna och realskolavdelningarna värderats till V/2 poäng. 1 den mån försöksverksamhet införes eller utvidgas, kan en viss ökning av det angivna antalet skolledare i denna kategori komma att ske. Ett genomförande av utredningens förslag i förevarande avseende skulle medföra, att, förutom i ovan angivna kommuner, antalet rektorer — befattningshavare närmast motsvarande nuvarande »annan överlärare» — omedelbart skulle öka med ett 40-tal. Behörighet till skolledartjänst Skolchefstjänsterna. Beträffande kraven på kompetens till skolchefstjänsterna ansluter utredningen sig till den uppfattning härom, som skolöverstyrelsen uttalade i sitt remissvar över skolkommissionens principbetänkande, nämligen att största hänsyn bör tagas till vederbörandes lämplighet till befattningar av detta slag. När det gäller dylika chefstjänster, kan det diskuteras, om några formella behörighetskrav överhuvudtaget bör uppställas. Vid sina överväganden härav har utredningen, ehuru den är medveten om att skoldirektörstjänsterna i de största kommunerna kan bli starkt administrativt betonade, icke ansett, att man kan frångå kravet, att skolchef skall vara lärarutbildad och ha lärarerfarenhet. Utredningen föreslår därför, att endast den som är eller varit ordinarie klasslärare eller lärare i läroämnen skall vara behörig att inneha skoldirektörstjänst. (Jfr 34 § 1 mom., bil. 7) Den av utredningen föreslagna konstruktionen av förste rektorsbefattningarna innebär, att till förste rektor skall utses någon av skolledarna vid de under skolstyrelsen lydande skolorna. Härav förljer, att förste rektor skall ha behörighet som nyss sagts eller vara heltidsanställd yrkesskolrektor. I fråga om skolchefstjänsterna i kommuner, vars skolväsen endast omfattar den obligatoriska skolan, föreslår utredningen, att den vid 1955 års riksdag accepterade principen rörande behörighet till distriktsöverlärartjänst blir gällande. Behörig att anställas såsom rektor och tillika skolchef skall alltså vara: a) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar enbart folkskola eller enhetsskolas låg- och mellanstadier, den som är eller varit anställd som ordinarie klasslärare vid det obligatoriska skolväsendet; b) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar folkskola, i vilken försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives eller i vilken realskollinjer inbyggts, eller enhetsskolans samtliga stadier, den som är behörig enligt a), ävensom den som är eller varit anställd som ordinarie lärare i läroämnen. (Jfr 34 § 3 mom., bil. 7). Andra än de här nämnda lärarkategorierna anser utredningen icke för närvarande böra äga ifrågavarande behörighet.

137 Skolledartjänsterna vid skolenhet. Vad som ovan föreslagits om behörighet till rektorstjänst, tillika skolchefstjänst, skall också gälla om behörighet som rektor vid enhet inom den obligatoriska skolan, dock att vad som anförts om kommunens skolväsen i stället skall gälla den enhet, för vilken Ijänsten är avsedd. Skulle denna omfatta enbart realskollinjer skall dock gälla vad om realskola är stadgat i detta avseende. Börande behörighet till rektorstjänsterna vid andra skolformer än den obligatoriska skolan har utredningen icke ansett sig ha anledning att framlägga några ändringsförslag. Frågan om befordringsgrunder vid skolledartjänsternas tillsättning beröres i samband med förslaget om tillsättningsförfarande (kap. 24). Skolledarnas tjänsteåligganden Skolcheferna. Utredningen har på s. 122 f översiktligt angivit skolchefernas grundläggande arbetsuppgifter. I princip är dessa desamma, oavsett av vilken typ skolchefsbefattningen i de olika fallen är. Det faller emellertid av sig självt, att den organisatoriska och administrativa delen av skolchefens arbetsfält blir mera accentuerad för skoldirektörens del. Han får merendels under sig ett flertal ledare för olika skolenheter och kan ägna huvuddelen av sitt arbete åt samordnings-, planerings- och organisationsuppgifterna. En god allmänpedagogisk kunskap och överblick är emellertid en förutsättning för ett effektivt och ändamålsenligt fullgörande av dessa uppgifter, varför den pedagogiska utbildningen måste tillerkännas en mycket stor betydelse i sammanhanget. En grundläggande uppgift för varje skolchef måste också vara att med uppmärksamhet följa skolväsendets utveckling, sett från den rent pedagogiska aspekten, och att taga initiativ, som rör det inre arbetet inom skolans olika områden, även om han inte handhar den närmaste ledningen av de olika skolenheterna. Skillnaden mellan skoldirektörens och förste rektors skolchefsuppgifter blir i första hand av kvantitativ art. För den senare tillkommer emellertid skolledarskapet för en viss skolenhet och undervisningsskyldigheten vid denna. Den arbetsbelastning, som med dessa olika åliggande kunde komma att åvila en förste rektor, skulle — särskilt om han vore rektor vid ett större läroverk •— i vissa fall kunna bli åtskilligt krävande. Då det är viktigt, att möjligheterna för de olika rektorerna att åtaga sig försterektorat är något så när lika, är det nödvändigt att undvika, att skolchefstjänsternas innehåll fixeras alltför noggrant. Med hänsyn till de synnerligen varierande förhållanden, som möter i olika fall, bör i stället arbetsfördelningen mellan skolledarna kunna skifta. I synnerhet inom kommuner med förste rektor kan det vara angeläget, att skolstyrelsen tillser, att en rimlig arbetsfördelning mellan de olika skolledarna kommer till stånd genom att vissa uppgifter, som tillhör den fackliga ledningen av kommunens hela

138 skolväsen, delegeras från skolchefen till annan skolledare eller befattningshavare. Det synes således vara möjligt, att vissa grupper av arbetsuppgifter, exempelvis de ofta arbetskrävande frågorna rörande underhåll av skolbyggnader och inventarier, överlåtes på en viss, härför lämpad skolledare eller annan befattningshavare. Tyngdpunkten i förste rektors verksamhet torde således i regel böra läggas på samordnings- och planeringsuppgifterna. Rektors tjänsteåligganden blir i det stora hela överensstämmande med dem som nu åligger distriktsöverlärare. En skillnad ligger däri att han, liksom skolstyrelsen, skall beakta kommunens behov på skolväsendets hela område och på det sättet får ett vidgat kompetensområde. Enligt utredningens uppfattning torde det icke var nödvändigt och knappast heller lämpligt att normalinstruktioner för varje slag av skolchef utarbetas. Det torde vara lämpligare med en normalinstruktion, som kan läggas till grund för kommunala instruktioner för skoldirektör och förste rektor. Avvikelser från normalinstruktionen bör efter förslag av skolstyrelsen och med beaktande av de skiftande förhållandena i varje särskilt fall fastställas av mellaninstansen. Då det stora flertalet skolchefer kommer att bli rektorer med ställning och uppgifter nära överensstämmande med de nuvarande distriktsöverlärarnas, synes det lämpligt, att en särskild normalinstruktion för denna skolchefskategori utarbetas efter förebild av instruktionen för distriktsöverlärare men med de ändringar, som kan betingas av försöksverksamheten (enhetsskolans införande) och tillkomsten av studieledare. Skolledarna vid skolenhet. Också dessa skolledares grundläggande arbetsuppgifter har utredningen punktvis sammanfattat i det föregående. De olika rektorernas arbetsuppgifter återfinnes i stadgor och andra författningar eller i reglementen, som gäller för skolformen i fråga. »Annan överlärares» arbetsuppgifter finns i en för varje skoldistrikt gällande, av skolöverstyrelsen fastställd instruktion. I huvudsak sammanfaller dessa skolledares funktioner med dem utredningen sammanfattningsvis angivit. Tillkomsten av en ny skolstyrelse och av skolchef gör emellertid vissa justeringar av gällande bestämmelser nödvändiga. För rektor vid skolenhet inom det obligatoriska skolväsendet synes det vara erforderligt, att en ny normalinstruktion utarbetas för att ersätta den förebild till instruktion för »annan överlärare», som utgavs 1920. Även beträffande dessa skolledare bör gälla, att avvikelser från normalinstruktion skall få göras, men att de skall underställas mellaninstansen för godkännande. Skolledarnas undervisningsskyldighet Det torde av det föregående klart ha framgått, att med skoldirektörstjänst icke skall vara förenad någon undervisningsskyldighet, utan att överensstämmelse med de kommunala folkskolinspektörstjänster-

139 na i detta avseende skall föreligga. När de sistnämnda tjänsterna nu föreslås avskaffade och ersatta med statligt reglerade tjänster, kan det naturligtvis ställas under diskussion, huruvida skolchefstjänst icke lämpligen borde vara förenad med viss undervisningsskyldighet. Detta främst med hänsyn till nyttan av direkt kontakt med skolans inre, dagliga arbete. Vid övervägande av denna fråga har utredningen funnit, att den lägsta — och praktiskt taget även högsta — undervisningsskyldighet, som är tänkbar för dessa skolchefer, är 5 timmar per vecka, vilket för år skulle göra c:a 195 timmar. Med hänsyn till arbetsuppgifternas omfattning har utredningen bedömt det såsom utan tvekan lämpligare och för kommunens skolväsen förmånligare att dessa timmar kan användas för besök i olika avdelningar än att de disponeras för undervisning i en enda klass. Innan frågan om undervisningsskyldigheten för de två andra kategorierna skolchefer beröres, skall först undervisningsskyldigheten för ledarna av skolenheterna behandlas. Utredningen har därvid icke anledning att föreslå ändringar i den undervisningsskyldighet som enligt tidigare lämnad redogörelse åligger rektorerna vid andra skolformer än den obligatoriska. Beträffande »annan överlärare» gäller, att han skall meddela undervisning i den omfattning, som skolöverstyrelsen i fastställd instruktion eller eljest bestämmer. En granskning av den undervisningsskyldighet, som fastställdes för dessa befattningshavare läsåret 1954/55 visar, att överstyrelsen vid bestämmandet av antalet undervisningstimmar följde de föreskrifter, som i motsvarande hänseende gäller för distriktsöverlärare, lör vilka undervisningsskyldigheten skall fastställas inom de gränser, som framgår av tablå på s. 103. Utredningen har funnit, att undervisningsskyldigheten såväl för rektor, som tillika är skolchef, som för rektor vid enhet inom det obligatoriska skolväsendet, bör fastställas inom ett i princip likartat intervallsystem. Härvidlag är det emellertid viktigt att undervisningsskyldighetens omfattning anpassas med hänsyn till de ökade krav på skolledningen, som försöksskolas (enhetsskolans) högstadium ställer. Sådan hänsyn kan tagas, genom att den ifrågavarande skyldigheten bestämmes i förhållande till vissa poängtal enligt det tidigare redovisade systemet i stället för till antalet avdelningar. Det måste emellertid också beaktas, att de ifrågavarande rektorstjänsterna skall kunna beklädas med innehavare, vilka — enligt rådande förhållanden — såsom lärare har olika undervisningsskyldighet. För folkskollärare är denna 30 timmar per vecka, medan lärare i läroämnen på högstadiet har en medeltjänstgöring av högst 26,5 och lägst 21,5 undervisningstimmar i veckan. Om man utgår från att en ämneslärare genomsnittligen har en undervisningsskyldighet av 25 timmar, det av skolöverstyrelsen använda medeltalet, skulle en folkskollärartimme kunna sägas motsvara 25/30 eller 5/6 av en adjunktstimme. Utgår man från skolledaruppgiften som en given storhet, skulle vidare en ämneslärare såsom skolledare

böra äga åtnjuta 1/6 större nedsättning av undervisningsskyldigheten än en klasslärare för att uppnå paritet med denne. På grundval av det förda resonemanget föreslår utredningen, att undervisningsskyldigheten för rektor, som är skolchef, samt för rektor vid skolenhet inom en kommuns obligatoriska skolväsen, skall fastställas med ledning av följande tabell. Tab. 13. Undervisningsskyldighet 1 Antal poäng

högst 9 liO—19 20—29 30v—39 40^-49 lägst 50

2 För rektor som undervisar i För rektor som folkskola eller undervisar å å försöksskolas försöksskolas (enhetsskolas) (enhetsskolas) låg- och melhögstadium lanstadier 22—25 16—22 10—18 6—14 5— 8 5

18,5—21,0 13i,5—18,5 8,5—16,0 5,0-—11,5 4,0— 6,5 4,0

Intervallerna i kol. 1 avviker från den för distriktsöverlärare nu gällande endast på en punkt. I utredningens förslag är den högsta undervisningsskyldigheten således 25 i stället för som f. n. 26 timmar. Ändringen har ingen större praktisk betydelse, då antalet kommuner med högst 9 poäng är mycket litet. Skälet till ändringen är emellertid att med 5 timmars nedsättning kan rektor få en hel dag fri från undervisning, vilket är av betydelse för effektiviteten av hans skolledararbete. Utredningen föreslår vidare, att undervisningsskyldigheten fastställes av mellaninstansen, som därvid skall taga hänsyn till faktorer inom kommunens skolväsen eller vid skolenheten i fråga, vilka skäligen kan ge anledning till en från det normala avvikande nedsättning. Sådana faktorer kan vara exempelvis elevantalet, antalet skolanläggningar, skolskjutsanordningar, inackorderade skolbarn i betydande antal, omfattande skolsociala åtgärder. De för närvarande beträffande distriktsöverlärarna gällande bestämmelserna om ytterligare reducerad undervisningsskyldighet, därest han undervisar i hjälpklass, bör äga motsvarande tillämpning beträffande rektor. Förste rektor kommer redan som rektor för sin skolenhet att ha viss nedsättning av undervisningsskyldigheten. Det merarbete befattningen som förste rektor medför, torde emellertid i regel bli ganska omfattande, varför ytterligare nedsättning är väl motiverad. Att finna enhetliga normer härför är dock synnerligen svårt. Om rektor vid det obligatoriska skolväsendet blir förste rektor, har han i de större kommunerna redan lägsta möjliga

141 undervisningsskyldighet, 5 eller enligt utredningens förslag ovan, 4 veckotimmar. Att gå under denna gräns är olämpligt, om rektor överhuvudtaget skall ha någon undervisning. I mindre kommuner kommer en marginal att finnas, som gör en sänkning möjlig. Bektor vid övriga skolformer har i regel flera undervisningstimmar och om en sådan blir förste rektor, föreligger inte något hinder mot ytterligare sänkt undervisningsskyldighet. Utredningen föreslår, att innehav av befattning som förste rektor skall få medföra sänkning av rektor åliggande undervisningsskyldighet med högst 5 veckotimmar samt att sådan sänkning skall medges av mellaninstansen, med hänsyn till den ökning av merarbetet, som i varje särskilt fall kan anses uppkomma. Undervisningsskyldigheten må dock inte i något fall understiga 5 resp. 4 veckotimmar (jfr tab. 13). Skolledarnas avlöningsförmåner Lönesättningen för de olika kategorierna skolledare torde böra bestämmas efter förhandlingar med berörda personalorganisationer på grundval bl. a. av de ändrade arbetsuppgifter utredningen framlägger förslag om, sedan uppgifterna mera i detalj klarlagts i normalinstruktioner för befattningshavarna. Utredningen kommer därför icke att framlägga direkta löneförslag, men vill i det följande något redogöra för omständigheter, som bör beaktas vid bedömningen av lönespörsmålen. Skolcheferna. Med skoldirektör st jänster na närmast jämförbara tjänster är de kommunala inspektörstjänsterna, vars innehavare avlönas utan statsbidrag. Om man undantager Stockholm och Göteborg är de kommunala inspektörerna placerade i lönegraderna Ca 31—36. Av sammanställningen på s. 105 framgår, att lönen bestämts med hänsyn till kommunens storlek. Avlöningsbeloppen är, enligt de för år 1955 fastställda lönerna, i slutlöneklassen, ortsgrupp 3 följande: Årslön 25.020 kr Ca 31 (slutlöneklass 34) 25.848 » » 32 ( » 35) 26.688 » » 33 ( » 36) 27.504 » » 34 ( » 37) 28.332 » > 35 ( » 38) 29.148 » » 36 ( » 39) Göteborg: 30.636 » Folkskolinspektör (slutlöneklass 40) 34.380 » Förste folkskolinspektör Stockholm: 31.560 » Folkskolinspektör » 35.976 Förste folkskolinspektör 45.324 .> Skoldirektör

142 Om man som utgångspunkt för en diskussion om skoldirektörernas löneläge tager de kommunala inspektörernas löner, måste man dock omedelbart uppmärksamma den viktiga skillnaden mellan dessa båda befattningar, vilken består däri, att folkskolinspektörens arbetsuppgifter är begränsade till den obligatoriska skolan — den nuvarande folkskolan i regel — medan skoldirektörens chefskap skall omfatta kommunens hela skolväsen, alltså förutom en mera omfattande obligatorisk skola eller förberedelsarbetet för denna även kommunens läroverk och yrkesskolor. Att denna skillnad innebär ändrade och vidgade arbetsuppgifter samt ett ökat ansvar är uppenbart. Härtill kommer en synpunkt, till synes formell men i själva verket av stor praktisk betydelse, den nämligen, att skolchefen i en kommun knappast kan placeras i en löneställning, som ligger under läroverksrektorernas i städer av den storlek, där skoldirektörer skall finnas. Den praktiska betydelsen av att denna synpunkt beaktas ligger däri, att skolchefstjänsterna måste kunna rekryteras också från den lärarkategori som bekläder rektoraten vid de större läroverken. Utredningen anser, att det skulle vara synnerligen olyckligt, om skoldirektörstjänsterna på grund av lönesättningen icke bleve konkurrenskraftiga i förhållande till alla skolledartjänster, som bör kunna komma i fråga. Det synes lämpligt att här erinra om utgående löner till läroverksrektorerna. Dessa är placerade å Cb-planen, rektor vid realskola lägst i Cb 9 och högst i Cb 13 och rektor vid högre allmänt läroverk lägst i Cb 13 och högst i Cb 14 + 1.008 kr. Årslönen blir för dessa befattningshavare enligt följande (ortsgrupp 3) : Inom parentes har angivits'den löneklass på Ca-planen som Cb-lönegraden motsvarar. Cb » » » » » » »

9 (35) 10 (36) 11 (37) 12 (38) 13 (39) 14 (40) 14 + 504 kr. 14 + 1.008 kr.

25.848 kr. 26.688 » 27.504 » 28.332 » 29.148 » 29.976 » 30.480 » 30.984 »

Som synes ligger det stora flertalet inspektörers lön i paritet med realskolrektorernas. Ingen rektor vid statligt högre allmänt läroverk är för närvarande placerad i Cb 13 (jfr tab. 5). Med undantag för Stockholm och Göteborg har ingen inspektör placerats så högt på löneskalan som rektorerna vid de högre allmänna läroverken. Å andra sidan ligger skoldirektören och förste folkskolinspektören i Stockholm och förste folkskolinspektören i Göteborg i lönehänsende högre än någon läroverksrektor. Lönebelopp av den storlek, skoldirektören och förste inspektörerna i Stockholm och Göteborg uppbär, återfinnes på löneplan nr 2 i statens löneplansförordning.

143 Löneplan

nr 2.

Löneklass

Årslön

Löneklass

Årslön

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12

19.752 20.736 21.720 22.692 23.676 24.660 25.644 26.628 27.612 2S.608 29.592 30.576

13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25

31.884 33.180 34.380 35.580 36.780 37.980 30.160 40.380 41.580 43.980 46.380 50.280 56.880

Löneklass 11 på denna löneplan motsvarar närmast 40 löneklassen (3ort) på löneplan nr 1. Skoldirektörens, förste folkskolinspektörens samt folkskolinspektörs lön i Stockholm motsvarar närmast respektive 23, 16 och 13 löneklasserna på löneplan 2, statens löneplansförordning. Förste folkskolinspektören i Göteborg uppbär lön motsvarande 15 löneklassen å denna löneplan. I förteckningen över ordinarie tjänster tillhörande åttonde huvudtiteln finns bl. a. följande tjänster, placerade å sistnämnda löneplan, upptagna. Ecklesiastikdepartementet: byråchef lkl 13, expeditionschef Ikl 15, statssekreterare lkl 17. Skolöverstyrelsen: skolöverläkare lkl 13, generaldirektör lkl 19. Överstyrelsen för yrkesutbildning: överdirektör lkl 17. Uppsala universitet: professor lkl 14. Svenska kyrkan: biskop lkl 18. Som förut anmärkts är lönesättningen för såväl läroverksrektorer som kommunala inspektörer och distriktsöverlärare differentierad med hänsyn till läroverkets respektive folkskolans omfattning. Skolväsendets mycket varierande storlek i olika kommuner talar för att dess omfattning också skall inverka på skoldirektörstjänsternas placering i lönehänseende. Men medan folkskolinspektörerna placerats i 11 olika lönegrupper, distriktsöverlärare och rektorer vid realskolor i 5 och rektorerna vid högre allmänna läroverk i 4, har utredningen funnit endast 3 lönegrupper erforderliga för skoldirektörstjänsterna. Visserligen är spännvidden mellan de minsta och de största kommuner, som förutsattes skola ha skoldirektörer, mycket betydande, men dessa tjänstemäns arbetsuppgifter blir till arten i stort sett lika och de gradskillnader, som ofrånkomligen blir tillfinnandes, måste i första hand utjämnas genom insatser av de skolledare och den kanslipersonal, som i proportion till kommunens storlek kommer att finnas till direktörens biträde. Med hänsyn till de mera komplicerade problem och krävande uppgifter samt det större ansvar som följer med tjänsterna i större kommuner, bör emellertid lönerna något differentieras efter skolväsendets omfattning, beräknad enligt det tidigare redovisade poängsystemet.

144 Utredningen föreslår följande lönegrupper för skoldirektörer och »biträdande skoldirektörer>. Lönegrupp I » II » III

—250 poäng 251—500 » över 500 >

Då löneplan nr 2 tillämpas för chefstjänstemän och ordinarie tjänstemän, som tillsattes medelst förordnande, och löneplan nr 1 icke räcker till för de högst avlönade rektorerna vid läroverken, synes skoldirektörstjänsterna lämpligen böra inplaceras på löneplan nr 2. När det gäller val av lönegrader synes en värdering av skolchefstjänsterna icke kunna göras annorlunda än i förhållande till andra, mer eller mindre jämförbara tjänster. Utredningen har påpekat, att det i varje fall icke synes vara skäligt att sätta lägre lön för skoldirektör än för de högst placerade läroverksrektorerna. Lägre lön än motsvarande löneklass 13 på löneplan 2 torde således ej böra komma i fråga för skoldirektör i lönegrupp I. Förste rektorerna kommer att såsom ledare för sina respektive skolenheter åtnjuta härför fastställd lön. För den ökning av arbetsuppgifter och ansvar, ställningen som förste rektor kommer att medföra, bör ersättning utgår i form av särskilt årsarvode såsom tillägg till rektorslönen. Även för dessa skolchefer kommer arbetsuppgifternas omfattning att variera, beroende på kommunernas olika storlek. För närvarande finns realskolor och även högre allmänna läroverk i mycket små kommuner (Haparanda, Lycksele) och det sammanlagda antalet klassavdelningar i kommuner, där förste rektor behöver tillsättas, kan förutses komma att växla mellan omkring 20 och väsentligt över 100. Det synes därför vara riktigast, att arvodena också i detta fall differentieras. Utredningen föreslår följande arvodesgrupper. Arvodesgrupp I II III IV

Antal poäng högst 50 5 1 — 70 71—100 över 100

Tillsättes förste rektorer i samtliga kommuner — utom de största — där det nu finns högre allmänt läroverk eller realskola, skulle antalet till en början uppskattningsvis bli omkring 230, och fördelningen på arvodesgrupper följande: Grupp I c:a 130, grupp II c:a 40, grupp III c:a 40 och grupp IV c:a 20. Allteftersom enhetsskolor införes och realskolorna uppgår i dessa, bör man kunna räkna med en minskning av antalet förste rektorer, särskilt bland dem som hänförts till arvodesgrupp I. Rektorer. I det stora flertalet kommuner, närmare 800 stycken, kominer den facklige ledaren av den obligatoriska skolan att tillika vara skolchef.

145 För de allra flesta av dessa rektorer kominer, så länge enhetsskola ej är införd, arbetsuppgifterna att ganska väl överensstämma med dem som nu åligger distriktsöverlärare. Dessas löner reglerades 1954, och deras löneförmåner (1955) framgår av följande tabell. 1 läraravd. — 9 10—19 20—29 30—44 45—59 60—

Lönegrad Cb 1 Cb 2 Cb 3 Cb 4 Cb 5 Cb 6

Årslön (ortsgrupp 3) 18.396 19.392 20.424 21.444 22.392 23.364

Eftersom distriktsöverlärarnas löner så nyligen reglerats, vill utredningen inte nu ifrågasätta någon förändring i lönesättningen för de rektorer, som blir skolledare vid folkskolan enligt dess nuvarande organisation, även om en viss ändring av arbetsuppgifterna kan följa med skolchef skåpet. För rektorer vid folkskola, i vilken försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives, liksom vid enhetsskola, sedan denna införts, blir arbetsuppgifter och arbetsförhållanden emellertid i betydande mån annorlunda än i den nuvarande folkskolan. Det ligger i sakens natur, att försöksverksamheten (enhetsskolan) ger och kommer att ge skolledarna vidgade och mera krävande arbetsuppgifter. Detta förhållande har av utredningen berörts i betänkandet den 3 november 1954 med förslag till vissa åtgärder rörande den pedagogiska ledningen i försöksdistrikten m. m. (Jfr prop. 1955:120 s. 39 f). Det må också erinras om, att när nu gällande reglering av distriktsöverlärarorganisationen beslöts (prop. 1954:135; StU 1954:106; Bskr 1954:255) skedde det under uttryckligt framhållande av att den icke hade avseende å skolledaruppgifterna i enhetsskolan eller i försöksdistrikten. StU anförde således, s. 28: Utskottet vill för sin del framhålla, att en reform av distriktsöverlärarorganisationen i dagens läge endast bör anses gälla skolledarinstitutionen i den nuvarande folkskolan. Utskottet har icke velat motsätta sig, att en dylik reform nu genomföres i enlighet med det av departementschefen framlagda förslaget. Även om detta innebär en mera definitiv reglering än hittills av överlärarnas anställningsoch avlöningsförhållanden vill utskottet likväl understryka att reformen som helhet måste betraktas som ett ytterligare provisorium, denna gång i avvaktan på statsmakternas slutliga ställningstagande till frågan om den kommunala skolledarinstitutionen i den blivande enhetsskolan och därmed sammanhängande spörsmål. Vid en lönereglering av dessa skolchefstjänster måste, utöver de ändrade arbetsuppgifterna, också den omständigheten uppmärksammas, att tjänsteinnehavarna icke som de nuvarande distriktsöverlärarna skall rekryteras enbart bland folkskollärare i 21 eller 23 lönegraden, utan att lärare i 10

146 läroämnen, d. v. s. i 25—27—29 lönegraderna, också kommer att vara behöriga sökande. Dessa två grupper, i fortsättningen för korthets skull kallade folkskollärare och adjunkter, rekryterar för närvarande 1 ) två helt skilda och helt olika lönesatta skolledarkarriärer, vilka illustreras av tabell 14. De olika löneklasserna inom de tre angivna grupperna bestämmes av skolans respektive skoldistriktets storlek på sätt som tidigare beskrivits. Tab. 14. Löneklass

och årslön enligt löneplan (

I. Adjunktskompetent rektor vid realskola Cb 9—13

1 (ortsgrupp

3).

39 (29.148) 38 (2S.332) 37 (27.504) 36 (20.6S8) 35 (25.848) 34 (25.020)

II. Icke-adjunktiskompetent rektor vid realskola Cb 7—11,

33 (24.1)80) 32 (23.364) 31 (22.392) III. Distriktsöverlärare vid folkskoleväsendet Cb (10 2—6

30 (21.444) 29 (20.424) 28 (19.392) 27 (18.396)

Skolledartjänsterna i grupp I rekryteras bland lärare placerade i lönegraderna 27 och 29 (slutlöneklasser 30 och 32), i grupp II bland lärare i lönegraderna 25 och 27 (slutlöneklasser 28 och 30) samt i grupp III bland lärare i lönegraderna 21 och 23 (slutlöneklasser 24 och 26). Det skiljer således i lärartjänster upp till 8 löneklasser mellan folkskolläraren och adjunkten, båda enligt utredningens förslag behöriga till de här ifrågavarande skolchefstjänsterna. Mellan distriktsöverlärare och rektor vid realskola skiljer 7 löneklasser om båda är placerade vid de största skolenheterna och högst avlönade i sin grupp. 1 Det bortses h ä r från de provisoriska bestämmelser, enligt vilka ämneslärarutbildad lärare ä r behörig till distriktsöverlärartjänst i försöksdistrikt.

147 Vid bedömningen av lönesättningen av dessa skolchefstjänster synes det icke vara möjligt att bortse från de nuvarande relationerna mellan folkskollärares och adjunkts lön. Att det föreligger en skillnad här, är fullt naturligt, då fråga är om tjänster av olika innehåll, vilka var för sig är avsedda för innehavare med efter tjänsterna avpassad olika utbildning och kompetens. Det torde däremot vara sällsynt, att samma tjänst -— vilket det nu blir fråga om — lönesättes olika, alltefter innehavarens utbildning och formella meritering. Här föreligger emellertid nu spörsmålet om och i vilken mån lönedifferensen mellan folkskollärare och adjunkt skall slå igenom vid lönesättningen av dessa nya skolledartjänster. När det gällde skoldirektörstjänsterna, fann utredningen icke anledning föreslå, att hänsyn till utbildning skall tagas, då lönegradsplaceringen bestämmes. Vid urvalet av dessa tjänsters innehavare bör t. ex. goda ledaregenskaper, utmärkt organisatorisk och administrativ förmåga, fallenhet för samarbete och allmän erfarenhet väga tyngre än den ena eller andra examen. Med andra ord, lämpligheten bör här fälla utslaget, och utredningen kan icke finna det skäligt att ge två befattningshavare, som skall utföra samma arbete, olika lön med hänsyn till en formell utbildning, som icke har direkt avseende på chefstjänster av det slag, skoldirektörstjänsterna är. Principiellt sett skulle samma skäl kunna anföras för en likadan bedömning av rektorstjänsterna, men det föreligger en skillnad här,, som bör tillmätas en viss betydelse. Den består däri, att rektorerna är närmare knutna till skolan och alltid skall utöva en viss verksamhet som lärare samt som pedagogiska ledare för visst stadium (jfr. s. 136). Just på skolans område har dessutom den principen knäsatts, att lönesättningen av samma tjänst kan variera med hänsyn till innehavarens utbildning. Sålunda är, som förut angivits, rektor vid statlig och kommunal realskola och högre kommunala skolor placerad i olika lönegrader, beroende på om han är adjunktskompetent eller ej. Ämneslärare vid högre kommunal skola är placerad två lönegrader under adjunkt, och lektor vid högre allmänt läroverk är, om han disputerat för doktorsgrad, placerad två lönegrader högre än lektor, som är filosofie licentiat. Motsvarande förhållande kan sägas råda beträffande folkskollärare i 23 lönegraden, vilka hittills skolat fylla samma uppgifter som adjunkter i 27 lönegraden. I detta sammanhang förtjänar påpekas, att systemet med lönedifferentiering efter utbildning icke slagit igenom beträffande rektorstjänsterna vid de högre allmänna läroverken, där för närvarande omkring 20 % av rektorerna icke är lektorskompetenta men uppbär samma lön som sålunda kompetent rektor. 1941 års lärarlönesakkunniga rekommenderade dock på sin tid lönedifferentiering även för denna rektorsgrupp. I det förhållandet, att den skolchefsgrupp (rektorerna), som nu är ifråga, skall undervisa, föreligger en viss grund för olika lönesättning med hänsyn till utbildningen, enär olikheten i utbildningen betingas av de skilda

148 undervisnings- eller läraruppgifterna, och värderingen av dessa redan är gjord genom lärartjänsternas lönegradsplaceringar. Kostnaderna för en veckotimme är, om den fullgöres av en adjunkt i 32 löneklassen, i runt tal 930 kronor och av en folkskollärare i 24 löneklassen 520 kronor. Teoretiskt sett finns också möjligheter att utifrån detta förhållande konstruera ett system för differentierade rektorslöner med hänsyn till utbildningen, men såvitt utredningen kunnat finna, skulle ett dylikt system bli invecklat och av den anledningen mindre ändamålsenligt, och framförallt skulle det bli olämpligt, eftersom det enligt utredningens mening icke gärna bör komma i fråga att variera rektorslönerna efter lärarlönerna till folkskollärare, folkskollärare i 23 lönegraden, ämneslärare i 25 och 27 lönegraderna samt adjunkter i 27 och 29 lönegraderna. Efter att ha prövat olika vägar att lösa detta problem, har utredningen kunnat konstatera, att förutsättningar icke föreligger att utifrån rådande förhållanden eller från några på området gällande allmänna principer härleda den riktiga lösningen, utan att denna i stort sett måste träffas på grundval av en bedömning. Enligt utredningens uppfattning bör därvid undervisningsskyldigheten skjutas i bakgrunden och tyngdpunkten mycket markerat läggas på de med skolledarskapet förenade uppgifterna, vilka är de mest väsentliga i en skolchefstjänst. Ehuru dessa uppgifter i huvudsak är desamma oavsett skolchefens lärarutbildning, vilket talar för en enhetlig lönesättning, bör man likväl enligt utredningens mening icke bortse ifrån att det mellan de lärargrupper, som här kan komma ifråga, finns en skillnad i kompetens för pedagogiskt ledarskap av skolans olika stadier, å ena sidan låg- och mellanstadierna och å andra sidan högstadiet, samt att lönesättningen inom undervisningsväsendet genomgående ligger högre ju högre stadium skolledar- och lärargrupperna har kompetens för. Fastän det i och för sig varit önskvärt, att all differentiering kunnat undvikas på detta område, har utredningen således, med hänsyn till nämnda skillnad i kompetens samt till skillnaderna i lön mellan de till tjänsterna ifrågakommande lärargrupperna och den olika lönesättning som tillämpas inom detta område, funnit sig böra föreslå, att två lönesättningar kommer till användning beträffande dessa skolchefer, nämligen en för adjunktskompetenta och en för icke-adjunktskompetenta rektorer. När lönegraderna skall bestämmas, synes det utredningen icke påkallat, att för den adjunktskompetenta gruppen överskrida de lönegrader, som nu användes för adjunktskompetent realskolerektor. Denna löneskala ligger enligt utredningens mening tillräckligt högt för att erbjuda erforderlig marginal vid invägningen av de med skolchefstjänsterna förbundna uppgifterna. Det merarbete, som kan följa av försöksverksamhetens (enhetsskolornas) i förhållande till realskolorna större elev- och klassantal och större differentiering kan dessutom kompenseras av minskad undervisningsskyldighet och av biträde av studierektor för låg- och mellanstadiet samt av tillsynslärare vid de olika skolanläggningarna.

149 Vid inplaceringen på Cb-planen gäller som förut sagts något olika system för de nuvarande distriktsöverlärarna och för rektorerna vid realskolor och högre kommunala skolor. En lämplig kombination av dessa kan åstadkommas med användning av det poängsystem, för vilket redogjorts på s. 132. I överensstämmelse med rådande förhållanden bör fem lönegrupper finnas för dessa skolchefer, och utredningen föreslår, att följande poängtal bildar grund för placering i lönegrupp. Lönegrad å Cbplanen

1 Poäng

Lönegrupp

—19 2(>—29 30—44 45—59 60^

I II III IV V

IckeAdjunktsadjunktskompekompetent tent rektor rektor 1 9 10 11 12 13

—

Bestämmes efter vederbörliga förhandlingar.

Skolledare vid enhet av kommunens obligatriska skolväsen. Beträffande de löner, som nu utgår till rektorerna vid allmänna läroverk, högre kommunala skolor m. m., hänvisas till redogörelsen för nuvarande förhållanden. Utredningen skall här endast uppehålla sig vid avlöningsförhållandena för skolledare vid enhet av den obligatoriska skolan, vilka skall finnas i kommuner, där den obligatoriska skolan får sådan omfattning, att den ej kan handhavas av en skolledare. Då således skolchef alltid kommer att finnas i dessa fall blir, som förut framhållits, arbetsuppgifterna för rektor vid skolenheten i första hand av pedagogisk natur. Det vore emellertid icke riktigt att förutsätta, att det enbart blir fråga om sådana åligganden. Därest en skolorganisation av den omfattning, det här kan bli fråga om, skall fungera smidigt och effektivt måste i rektors åligganden ingå ansvar i organisatoriskt och administrativt hänseende såväl för den egna skolenheten som — i viss mån — för kommunens hela skolväsende. Särskilt i storstäderna blir det, trots att skoldirektör finns, nödvändigt att låta rektor ansvara för betydande frågor av »lokal» art, d. v. s. sådana som sammanhänger med den direkta skoladministrationen inom den region, där skolenheten är centrum. Ledningen av en skolenhet inom en stor kommuns skolväsen blir emellertid av något annorlunda art än utövandet av chefskapet över en kommuns skolväsen av motsvarande storlek. Framför allt blir inte ansvaret detsamma i det förra fallet som i det senare, om också arbetskvantiteten kan vara

150 fullt jämförbar. Men även om den centrala skolledningen koordinerar verksamheten i dess helhet och ansvarar för densamma, får det ankomma på rektorerna för skolenheterna att sammanställa och ansvara för uppgifter rörande dessa samt verkställa erforderliga utredningar och avge förslag och yttranden i frågor, som berör och är av betydelse för skolväsendet i dess helhet. Bitningsgranskning och deltagande i kommittéarbete, när fråga är om nybyggnad eller eljest om lokalbehovet för skolområdet, ankommer vidare på dessa skolledare och som ett nödvändigt organ för enhetlighet och samordning måste rektorskollegium finnas i storstäderna och ofta sammanträda. Det må också i samband med diskussioner om dessa skolledares löner framhållas, att utredningens organisationsförslag innebär, att särskild ledare för hela den obligatoriska skolan, på det sätt den kommunale folkskolinspektören nu är det, icke skall finnas i kommuner, där skoldirektörstjänst inrättas, vilket betyder, att rektorerna vid de olika enheterna av den obligatoriska skolan i princip får samma självständiga ställning och ansvar i förhållande till skolchefen som rektorerna vid de traditionella skolenheterna, läroverk, högre kommunala skolor etc. Är förste rektor icke tillika rektor vid den obligatoriska skolan och finns flera rektorer vid denna, blir förhållandet i dessa fall detsamma. Vid ställningstagandet till löneförhållandena för ledarna av skolenheter inom den obligatoriska skolan blir en avgörande fråga, hur de skall betraktas i förhållande till de rektorer, som tillika är skolchefer i kommuner, vars hela skolväsen är av motsvarande omfattning. De senares lönegradsfråga bör lämpligen vara klar och finnas som bakgrund, när definitiv ställning skall tagas till lönen för ledarna av skolenheterna. Av de synpunkter utredningen nyss framfört på de sistnämnda skolledarnas ställning och uppgifter, torde framgå, att de enligt utredningens uppfattning kommer nära skolchefskategorien rektorer och följaktligen även i lönehänseende bör komma på i det närmaste samma plan som dessa. Det system för lönegradsplacering, varom utredningen på s. 148 och 149 framlagt förslag, bör således i princip få motsvarande tillämpning för rektor vid skolenhet inom den obligatoriska skolan, med den modifikation beträffande poängberäkningen, som nedan föreslås. I den nuvarande skolorganisationen har de rektorer, varom ovan talats, sin närmaste motsvarighet i »annan överlärare». 1950 års lärarutredning, som 1952 framlade betänkande angående vissa med överlärarinstitutionen sammanhängande frågor, ingick också på spörsmålet om »annan överlärares» avlöning. Lärarutredningen avstod emellertid från att framlägga förslag härom med den motiveringen att svårighet förelåg att bedöma, vilken ställning dessa skolledare skulle komma att intaga efter den reform av skolans lokala ledning, som förbereddes inom 1951 års skolstyrelseutredning. Det förslag till reglering av avlöningsförhållandena för den obligatoriska

151 skolans rektorer, som utredningen nu framlagt, bör givetvis också omfatta de skolledare av detta slag, som redan finns. Avlöningen till »annan överlärare» utgår för närvarande, med de undantag som framgår av tabellen på s. 00, med lika belopp till varje överlärare inom samma kommun och har således icke satts i förhållande till det antal läraravdelningar, som lyder under honom. Härigenom vill man motverka en strävan efter förflyttning från en lägre till en högre betald befattning inom samma kommuns skolväsen. Utjämningen av arbetsuppgifter sker, där så behövs, genom att särskilda uppgifter företrädesvis lämnas åt överlärare med mindre antal avdelningar. Denna tanke synes utredningen vara riktig. Utredningen föreslår därför, att lönegrupp för de ifrågavarande rektorerna i kommun med skoldirektör skall bestämmas på grundval av den poängsumma som erhålles genom division av den totala poängsumman för den obligatoriska skolan med antalet rektorer vid denna. På samma sätt bör lönegruppen bestämmas, där förste rektor icke tillika är rektor vid den obligatoriska skolan. Där så är fallet, skall skolchefen ingå i det antal skolledare, varmed den totala poängsumman skall divideras, dock att skolchefens lönegrupp icke bestämmes på grundval av den sålunda erhållna kvoten utan på grundval av den totala poängsumma, som det obligatoriska skolväsendet ger, varjämte arvode tillkommer (jfr s. 144). S t a t s b i d r a g till skolledarnas avlöning — Vissa kostnadsberäkningar Statsbidrag. Till avlönande av rektorerna vid de högre kommunala skolorna har statsbidrag utgått sedan gammalt och utgår för närvarande med 78 procent av rektors avlöning. För folkskoleväsendets del dröjde det till 1936, innan beslut fattades om statsbidrag för detta ändamål. Beslutet, som föregåtts av utredning och förslag av 1934 års folkskolesakkunniga (SOU 1934:17), innebar, att statsbidrag skulle utgå med hälften av arvodeskostnaden för högst en överlärare i varje distrikt dock med högst 1.000 kr. Till kommunal folkskolinspektör och överlärare i stad, där sådan inspektör fanns, skulle statsbidrag i regel ej utgå. Vid den följande regleringen av överlärarnas löner (år 1946) följdes i princip samma linje. 1941 års lärarlönesakkunniga, som utrett frågan, anförde bl. a. (SOU 1944:64): En reglering av överlärarnas anställnings- och avlöningsförhållanden bör i första hand gälla distriktsöverlärarna, då statsmyndigheterna ha särskilt intresse av att sådana befattningar inrättas. Vissa skäl tala för, att regleringen i samma utsträckning borde gälla även de nu helt kommunalt avlönade inspektörerna och övriga överlärare. Detta skulle förutsätta, att staten övertoge en del av kostnaderna för ifrågavarande befattningshavare. Nämnda kostnader kunna dock icke anses särskilt betungande för de skoldistrikt det här gäller — samtliga äro städer med minst 60 läraravdelningar. De sakkunniga anse sig därför endast böra föreslå en reglering av löneförmånerna beträffande distriktsöverlärare.

152 Efter utredning och förslag av 1950 års lärarutredning i betänkande 1952 angående vissa med överlärarinstitutionen sammanhängande frågor, inplacerades distriktsöverlärarna från och med den 1 juli 1954 i det statliga lönesystemet, och statsbidrag till lönen fastställdes att utgå med 78 procent. För bibehållande av en skillnad i statsbidragshänseende, vilken består däri, att statsbidrag icke utgår till de kommuner som — oavsett att klart behov föreligger — skaffar sig en effektivare skolledarorganisation för den obligatoriska skolan än en skolledare med viss undervisningsskyldighet, torde hållbara skäl icke kunna anföras i nuvarande läge, då det är ett samhällsintresse att en skolreform genomföres, vilken ställer betydande krav på den kommunala skolledningen och icke minst på dess pedagogiska fackmän. Utredningen föreslår, att statsbidrag till avlönande av skoldirektörer skall utgå med procentsats, som funnits lämplig för motsvarande bidrag till avlönande av rektorer vid de högre kommunala skolorna och distriktsöverlärarna, eller med 78 procent. Till det arvode, som utöver rektorslönen skall utgå till förste rektor, föreslår utredningen statsbidrag efter samma procentsats. Då statsbidrag till avlönande av distriktsöverlärare nu utgår med 78 procent, synes detsamma böra gälla för de rektorstjänster, vilka skall ersätta distriktsöverlärartjänsterna. Såsom i olika sammanhang betonats, kommer skolledarskapet för enhet av den obligatoriska skolan att till väsentlig del innebära detsamma som skolchefskapet i kommun, där bara en skolledare finns. Någon avvikelse i fråga om statsbidragsprocenten för dessa skolledartjänster i förhållande till de övriga här nämnda synes därför icke vara motiverad. Kostnadsberäkningar. Utredningens kostnadsberäkningar berör endast skoldirektörs- och förste rektorstjänsterna. En beräkning av kostnaderna för de rektorstjänster, som tillika skall vara skolchefstjänster, och för rektorstjänsterna vid enhet av det obligatoriska skolväsendet förutsätter som utgångspunkt en uppfattning om de belopp med vilka de nuvarande överlärarlönerna i försöksdistrikten skall höjas. Dessa lönehöjningar bör fastställas efter förhandlingar, vilka utredningen icke ansett sig böra föregripa genom en kostnadsberäkning, som, om den skall vara realistisk, fordrar en noggrann bedömning av löneökningens storlek, vilken det ej torde tillkomma utredningen att göra. Skoldirektörstjänsterna. Enligt utredningens förslag skall skoldirektörstjänster finnas i dels de kommuner, där kommunal inspektör nu finnes, dels i ytterligare ett 20-tal kommuner. Antalet kommunala inspektörer eller motsvarande är för närvarande 29 stycken. Utan att framlägga förslag om lönesättning av skoldirektörstjänsterna h a r utredningen uttalat, att löneklass 13 å löneplan 2 synes vara den lägsta som kan komma i fråga för dessa tjänster, vilka borde placeras i tre lönegrupper. I nedanstående sammanställning (tab. 16) har lönen enligt denna löneklass lagts till grund

153 för beräkningen av lönekostnaderna för skoldirektörstjänsterna, varför ökningen i verkligheten torde bli större än som framgår av denna. Tab. 15. Beräknade nuvarande kostnader på grundval av 1955 års löner för de kommunala folkskolinspektörsoch distriktsöverlärartjänsterna i de kommuner, där skoldirektörer enligt utredningens förslag bör finnas.

29 k o m m u n a l a inspektörer 1 ) 20 distriktsöverlärare (Cb 6, ortsgrupp 3) Summa 1

Totalt

Kommunernas kostnader

Statsbidrag

—

) Skoldirektören i Stockholm inräknad.

Tab. 16. Kostnaderna

för 49 skoldirektörstjänster, 13 å löneplan nr 2.

beräknade efter

Totalt

Kommunernas kostnader

Statsbidrag

49 skoldirektörer

1.21S.OO0

ö k n i n g resp. m i n s k n i n g av n u v a r a n d e kostnaderna på grund av utredningens förslag

+ 247.000

—607.000

+ 854.000

löneklass

Förste rektorsbefattningarna. Antalet förste rektorer har enligt beräkning på s. 126 förutsatts komma att till en början uppgå till drygt 200 och minska efterhand. Om man utgår från ett geomsnittligt årsarvode till förste rektor av 2.000 kr., skulle arvodeskostnaderna under de första åren belöpa till 200X2.000 = 400.000 kr., varav 312.000 kr. skulle falla på staten och 88.000 kr. på kommunerna. Till dessa belopp måste emellertid läggas kostnaderna för förste rektors på grund av skolchefskapet minskade undervisningsskyldighet. Beräknas denna till i genomsnitt 4 veckotimmar och timarvodet genomsnittligen till 475 kronor, skulle den årliga kostnaden härför bli 380.000 kr., fördelad med 296.000 kr. på staten och 84.000 kr. på kommunerna. Den sammanlagda kostnadsökningen för förste rektorerna skulle således kunna beräknas uppgå till 780.000 kronor, varav 608.000 kr. på staten och 172.000

154 kr. på kommunerna, förutsatt att befattningar inrättas i den omfattning utredningen föreslagit. Rektorstjänsterna vid skolenhet. Det förhållandet att arvodena till »annan överlärare» bekostas av kommunen betyder inte, att staten är utan kostnader för dessa skolledare. En väsentlig del av den överlärartjänsten åtföljande folkskollärarenen, till vilken statsbidrag utgår ograverat, utgör i realiteten ersättning för överläraruppdraget. Kommunernas och statens beräknade utgifter för avlöning av »annan överlärare» 1954/55 framgår av sammanställningen i tabell 17, i vilken också angetts, vilka årskostnaderna skulle varit, om tjänsterna varit lönereglerade i enlighet med utredningens förslag. Tab. 17. Totalt

Statens anidel

Kommunernas andel

Beräknade kostnader 1954/55 för nuvarande antal (150) »annan överlärare» inklusive värdet av deras lektionstimmar (sammanlagt 993 stycken)

1.144.000 Beräknade kostnader för 152 »annan överläraire» enl. ovan på grundval av 1955 utgående löner, därest lön i genomsnitt utgått efter Cb 5 (ortsgr. 3) och statsbidrag med 78 %

744.000 Ökning resp. minskning vid ett genomförande av utredningens förslag

+ 183.000

+ 583.000

—400.000

Av den angivna totalkostnaden utgjorde 84,5 % ersättning för överläraruppgifterna och 15,5 % ersättning för undervisning. Skolledarnas tjänstebeteckningar Skolcheferna. Utredningen har i det föregående använt följande beteckningar på skolcheferna: Skoldirektör, förste rektor samt rektor. Det torde

155 klart ha framgått, vilka skillnaderna avsetts vara mellan de olika slagen av befattningshavare. Då det icke är oväsentligt att få riktiga och användbara tjänstebeteckningar för de olika skolledarna, skall utredningen något dröja vid denna fråga och motivera den valda titulaturen. Vad först beträffar skolcheferna i de största kommunerna, kan det förefalla, som om det legat närmast till hands att bibehålla den titel som redan finns — lätt ändrad från folkskolinspektör till skolinspektör. Ett fel har emellertid alltid vidlådit denna titel, nämligen att den lätt förorsakat förväxling med de statliga skolinspektörerna. Det synes därför vara lämpligt att taga tillfället i akt och nu söka finna en tjänstetitel, som klart skiljer de kommunala skolcheferna av denna kategori från statens inspektörer. Utredningen har stannat för titeln skoldirektör, vilken språkligt sett bättre än inspektör anger en kommunal skolchefs ställning i skolorganisationen. Skäl som ytterligare talar för denna benämning är, att den redan användes om den högste facklige skolledaren i Stockholm. Det kan också nämnas, att ledaren av skolväsendet i större kommuner i Danmark kallas »skoledirektör». I det ringa fåtal kommuner, där två eller flera skolledare kommer att finnas på skolchefsplanet, kan möjligen bruket av benämningen inspektör icke undvikas. Tänkbara benämningar, vilka skulle göra inspektörstiteln överflödig, är dock skolöverdirektör, yrkesskoldirektör, skoldirektör och biträdande skoldirektör. Den senare då i dagligt tal kallad skoldirektör. Utredningen framlägger emellertid ej något bestämt förslag på denna punkt och vill ej heller motsätta sig, att inspektörstiteln i dessa speciella fall kommer till användning, ehuru det i klarhetens intresse vore att föredraga att t. ex. biträdande skoldirektör ersatte titeln inspektör så långt möjligt är. Då anledning inte föreligger att frångå den hävdvunna rektorstiteln för ledare av en viss skolenhet, har det synts utredningen som om förste rektor vore en god lösning av titelfrågan, i de fall skolchefen samtidigt skall vara ledare för en skolenhet. Beträffande rektorstiteln vill utredningen anföra följande. I sitt förslag den 3 november 1954 till vissa åtgärder rörande den pedagogiska ledningen i försöksdistrikten m. m. föreslog utredningen såsom en enligt dess mening naturlig åtgärd, att skolledaren vid den obligatoriska skolan i kommun, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrevs, skulle kallas rektor och icke distriktsöverlärare. Utredningen gick emellertid i samma förslag längre och föreslog, att benämningarna distriktsöverlärare och »annan överlärare» generellt skulle avskaffas och ersättas med rektor. Som motivering härför anfördes: En ändrad titulatur för skolledarna endast i dessa (försöksdistrikten) skulle nämligen kunna uppfattas såsom om det vore avsikten att ge skolledartjänsterna i försöksdistrikt och icke försöksdistrikt skilda valörer. Men åtgärdens syfte är tvärtom att genom att nu införa en benämning, som har gammal hävd och användes inom praktiskt taget alla andra skolformer än folkskolan, markera att det

156 inte föreligger någon principiell skillnad i skolledaruppgifterna mellan folkskola, försöksskola (enhetsskola) och andra skolor. Utredningens förslag i synnerhet på denna punkt men även rörande skolledarbenämningarna i övrigt föranledde vissa invändningar, bl. a. på den grunden att en ändring icke borde vidtagas redan på det stadium frågan då befann sig. I propositionen 1955:120 föreslog departementschefen, att ställningstagandet i titelfrågan borde anstå, tills utredningens förslag förelåge, vilket också blev fallet. Då det nu gäller att taga slutlig ställning också på denna punkt, finner utredningen sig böra fasthålla vid sin tidigare ståndpunkt och föreslår, att skolchefen i kommun, där endast en skolledare finns vid de skolor, som enligt 5 § utredningens förslag till skolstyrelselag skall lyda under skolstyrelsen, skall kallas rektor. Ordets makt över tanken är ovedersägligen stor och utredningen kan icke annat än finna det rimligt, att den anledningen till missförstånd rörande de olika skolformerna undanröjes, som kan ligga däri, att skolledaren vid den obligatoriska skolan, folkskolan, försöksskola (enhetsskola), har en särskild benämning, medan skolledaren vid de s. k. högre skolorna och praktiskt taget varje annan skolform dessutom (t. ex. yrkesskola med kvällsundervisning) kallas rektor. Att antalet innehavare av rektorstiteln i landet ökar med ett 1.000-tal synes utredningen inte ha någon som helst betydelse, enär dessa befattningshavare ostridigt är rektorer i den mening detta ord enligt vedertaget språkbruk här i landet har. Några praktiska olägenheter synes inte heller kunna väntas följa av denna åtgärd. I varje kommun skall finnas en skolchef, oavsett storlek och antal rektorer. Vem denne är kommer tvekan icke att kunna råda om i något fall. I de kommuner, där skolchefen enligt utredningens förslag skall benämnas rektor, torde endast undantagsvis någon mer än han finnas med denna titel. Skolledarna vid skolenhet. Någon ändring i titulaturen för skolderare, som redan kallas rektor, har utredningen ej anledning föreslå. Med samma allmänna motivering som nyss anförts för rektorstitelns användning föreslår utredningen, att också skolledare vid enhet av den obligatoriska skolan — numera »annan överlärare»» -— skall kallas rektor. Hans ställning och uppgifter såsom skolledare för kanske ett 50-tal lärare och 1.000-talet elever gör det lika befogat, att rektorstiteln kommer till användning i dessa fall som beträffande ledaren av en liten realskola eller yrkesskola. Terminologiska skäl kan anföras mot denna benämning, eftersom den inte markerar någon skillnad i förhållande till rektor i mindre kommuner, vilken tillika är skolchef. Med hänsyn till tjänsternas innehåll är en sådan åtskillnad emellertid ej motiverad och utredningen anser sig icke kunna förorda en dylik, enär konskvensen i så fall bjuder, att även ledare av andra skolenheter (gymnasier, flickskolor, yrkesskolor, praktiska realskolor), borde få samma benämning (t.ex. överlärare, eftersom allaskol-

157 ledarna enligt utredningens förslag skall intaga en likartad ställning i förhållande till skolchefen. Att ge den obligatoriska skolans skolledare en särbenämning anser utredningen bestämt böra undvikas. Några reella olägenheter av de benämningar och den titulatur, utredningen här föreslår, kan icke uppstå. Biträdande skolledare I det nuvarande skolsystemet förekommer vad man skulle kunna kalla biträdande skolledare för utförande av vissa uppgifter. Hit hänför utredningen tillsynslärarna i folkskolan samt vid läroverk och andra högre skolor. Sedan den 1 juli 1955 må vid skola, där försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives och vid i folkskolan inbyggd realskola, inrättas befattningar för ännu en grupp biträdande skolledare enligt de bestämmelser, för vilka redogjorts på s. 111. Innehavare av sådan befattning skall tillsvidare enligt riksdagens beslut kallas studieledare. Som förut framhållits, är biträdande skolledare av stor betydelse för att ge skolledarorganisationen nödig balans och smidighet. De är nödvändiga för att man på ett enkelt sätt skall kunna fylla ut luckor i organisationen och ge skolledarna erforderligt stöd i arbetet. Av de biträdande skolledarna skall studieledarna och folkskolans tillsynslärare här behandlas. Studieledare. Att behov av studieledare för närvarande föreligger torde vara klart ådagalagt genom utredningens tidigare redovisade förslag av den 3 november 1954 och statsmakternas ställningstagande till dessa. När det gäller att taga ställning till huruvida den förstärkning av den pedagogiska ledningen, som provisoriskt beslutats för försöksskolorna och för i folkskolan inbyggda realskolor, kan anses vara behövlig också i en mera slutligt utformad skolledarorganisation, vill utredningen först erinra om vad den härom anförde i ovannämnda betänkande. Det heter där (s. 18 f): Undersökningar av den fackliga ledningens lämpliga utformning i framtiden har lett utredningen till uppfattningen, att biträdande skolledare kommer att erfordras i enhetsskolan. Utredningens förslag i det följande är därför icke till sin principiella innebörd att betrakta som provisoriska, även om utformningen i olika avseenden kan komma att modifieras i utredningens slutliga förslag. Efter att ha berört den just aktuella situationen anförde utredningen vidare: Det otillfredsställande förhållandet att man tillsvidare inom försöksverksamheten måste ha skolledare, som i regel icke utbildats för alla de stadier, de skall leda, påkallar i första hand uppmärksamhet. Någon förändring i detta förhållande åstadkommes icke av ett genomförande av vad utredningen här ovan föreslagit i fråga om behörighet för lärare i läroämnen till skolledartjänsterna i försöksdistrikten. I de fall en ämneslärarutbildad skolledare tillsättes kommer nämligen frågan om den pedagogiska ledningen av låg- och mellanstadierna att fordra särskilda åtgärder, dels med hänsyn till skolledarens bristande erfarenhet av

158 klasslärarundervisning, dels med hänsyn till att försöksverksamheten ställer stora krav även beträffande låg- och mellanstadierna, när det gäller planerandet av verksamheten, tillsyn och överblick, överläggningar med lärarna, organisation av kursverksamhet och konsulentbesök, redovisning av försöksverksamhetens resultat o. s. v. Det bör i detta sammanhang observeras, att dessa stadier tillsammans i regel räknar det dubbla antalet elever och lärare jämfört med högstadiet. Endast rent undantagsvis torde man kunna räkna med att få ledare för försöksdistrikt som fackligt behärskar alla försöksskolans stadier. Skulle detta i något fall inträffa, kommer likväl med hänsyn till försöksverksamhetens arbetskrävande natur behov av förstärkt ledning att föreligga, förutsatt att det inte är fråga om mycket små distrikt. Av det anförda framgår vad som varit huvudskälet för det provisoriska förslag, som utredningen tidigare framlagt, och som numera accepterats av statsmakterna. Enligt utredningens uppfattning torde omständigheterna göra det ofrånkomligt, att den skolledarsituation, som motiverat ifrågavarande anordning, kommer att bestå i åtskilliga fall även efter det att enhetsskolan definitivt genomförts. Utredningens i det föregående framlagda förslag om den fackliga skolledningens allmänna organisation och uppbyggnad har också som förutsättning bl. a., att den smidiga anordning, som studieledarinstitutionen är avsedd att vara, skall bestå i ett genomfört enhetsskolsystem. Endast under den förutsättningen och därest biträdeshjälp, i enlighet med vad som i det följande förordas, ställes till skolledningens förfogande, torde det vara möjligt att med utsikt till framgångsrikt resultat leda skolväsendet med ett så relativt begränsat antal fackliga skolledare, som utredningen föreslagit. Utredningen vill därför framhålla, att om det efterhand skulle visa sig, att kommunerna icke på egna initiativ tillgodoser skolans behov av biträdande skolledare av detta slag, det torde, såsom skolöverstyrelsen föreslagit, böra åläggas kommun att i vissa fall anställa studieledare. Beträffande de bestämmelser, som nu blivit gällande rörande studieledare, har utredningen intet annat ändringsförslag att göra, än att vid en mera definitiv utformning av dessa titeln studierektor — i enlighet med vad utredningen i betänkandet den 3 november 1954 föreslagit — intages. Såsom skäl att i detta hänseende avvika från utredningens ståndpunkt anfördes i propositionen 1955:120, att benämningen på skolledarna borde prövas i ett sammanhang, sedan utredningens slutliga förslag rörande den fackliga ledningen förelåg. Utredningen har på s. 154 f motiverat sina förslag i vad avser de olika skolledarnas benämningar och vill här något beröra titeln studierektor Den av riksdagen beslutade provisoriska benämningen studieledare är enligt utredningens mening dels icke användbar som tjänstetitel, vilket studierektor är, dels är den för innehållslös och obestämd. Studierektor är ett adekvat uttryck för vad det här är fråga om, nämligen om en befattningshavare, som inom ett centralt område av skolans verksamhet, enligt den av utredningen för honom avsedda ställningen, skall fullgöra funktio-

159 ner, som eljest skolat åligga skolledaren-rektorn. Det kan då icke vara oviktigt, att studieledaren får en titel, som i någon mån markerar hans förhållande till elever, målsmän och kolleger. Enligt utredningens uppfattning bör studierektor förordnas för bestämd tid. Utredningen föreslår tre år, varvid skall tillses att perioden börjar löpa samtidigt med förordnandeperioden för rektorer. Vidare skall mellaninstansen och icke inspektören lämpligförklara studierektor. Utredningen vill ifråga om studierektor slutligen framhålla, att dylika befattningshavare kan vara användbara i andra sammanhang, än som här närmast avsetts. I den mån det i framtiden visar sig ändamålsenligt att på vissa platser kombinera gymnasium med andra skolformer (enhetsskolas högstadium, praktisk realskola, flickskola) synes studierektorsinstitutionen lämpligen kunna användas för att underlätta skolledarens arbetsbörda i pedagogiskt avseende. Det kan också starkt ifrågasättas, om inte mindre yrkesskolor direkt borde underställas skolchefen, som för ledningen av dessa borde ha en biträdande skolledare, en studierektor, till sin hjälp. Denna senare fråga bör prövas i samband med den utredning om yrkesskolornas skolledarfråga, som är avsedd att komma till stånd. På samma sätt som på s. 123 och 124 skett beträffande skolledarna kan studierektors åligganden sammanfattas i vissa huvudpunkter enligt följande. Studierektor skall åligga: att främja arbetet för lärjungarnas fostran och undervisning; att regelbundet besöka stadiets eller skolformens avdelningar, göra sig förtrogen med arbetet inom desamma samt med lärarna rådgöra om bästa sättet för arbetets uppläggning; att ha allmän uppsikt över elevernas flit och framsteg liksom över deras ordning och uppförande; att tillse, att behövliga kollegier samt klass- och ämneskonferenser hålles; att uppgöra arbetsordning; att organisera friluftsverksamheten; att om så erfordras uppgöra förslag till arbetsfördelning mellan lärarna för kommande läsår; att befordra samarbetet mellan hem och skola. Att beräkna de kostnader, som kan föranledas av förslaget om studierektorer, låter sig inte göra, då en sådan beräkning i första hand måste grundas på det antal studierektorer, som kan komma att finnas vid olika tidpunkter, och ingenting nu kan sägas härom. Bent skönsmässigt skulle kunna antagas, att studierektorernas antal i ett utbyggt enhetsskolsystem kommer att uppgå till 600. Denna siffra erhålles om man förutsätter, att i 400 av landets drygt 1.000 kommuner icke kommer att inrättas högstadier (jfr s. 120) och följaktligen ej heller behövas studierektorer. I vissa medel-

160 stora kommuner kan studierektorer förutsättas icke bli behövliga, medan å andra sidan flera studierektorer torde bli nödvändiga i de stora kommunerna. För arvoden till studierektors nedsättningstimmar torde kostnaderna grovt kunna beräknas enligt följande. Medeltalet nedsättningstimmar per vecka kan uppskattas till sju. Det genomsnittliga arvodet för veckotimme beräknades, då det gällde förste rektors nedsättningstimmar till 475 kr. Samma belopp kan lämpligen användas här, då man bör antaga, att studierektorerna kommer att fördela sig med hälften på låg- och mellanstadierna och hälften på högstadiet. Totalkostnaden för 600 studierektorers minskade undervisningsskyldighet skulle således kunna uppskattas till 600X7X475 = 1.995.000 kronor. Härtill skulle komma kostnaden för arvoden, vilka för närvarande icke är bestämda. Den verkliga kostnadsökningen torde emellertid icke bli så stor som ovanstående siffror antyder. I c:a 130 av de mindre och medelstora kommuner, där studierektorer beräknats bli behövliga, finns realskolor och alltså redan nu två skolledare. I dessa torde införandet av enhetsskola komma att medföra någon minskning av skolledarkostnaaerna, allteftersom den ene skolledaren kan ersättas med biträdande skolledare. I övrigt kan sägas, att om det nuvarande skolsystemet bibehållits, hade ett betydligt ökat antal realskolor erfordrats med åtföljande kostnader för skolledare. Det av utredningen föreslagna systemet med användning i stor utsträckning av biträdande pedagogiska ledare, torde därför även kostnadsmässigt i längden visa sig innebära en rationalisering. För redovisningsåret 1955/56 har i propositionen 1955:120 kostnaderna för studieledarna, i vad gäller timarvoden för nedsättningstimmar, beräknats till 130.000 kronor. Enligt riksdagsbeslutet 1955 skall statsbidrag till studieledare i försöksdistrikten utgå med 100 procent av kostnaderna och till studieledare vid inbyggda realskolor med 78 procent. Utredningen anser, att den härmed tillämpade principen — att statsbidrag till studierektor skall utgå med hela kostnaden endast i samband med försöksverksamheten, medan bidraget i övriga fall skall vara detsamma som till övriga skolledare — bör förbli gällande. Tillsynslärare vid den obligatoriska skolan. Enligt folkskolestadgan må för närvarande tillsynslärare finnas vid skola, där två eller flera lärare tjänstgör. Någon bestämmelse om att tillsynslärare skall vara förordnad finns däremot inte. Statsbidrag utgår ej heller till dessa befattningar. När trots detta tillsynslärarinstitutionen nått en betydande omfattning, är detta en bekräftelse på att behov föreligger av detta slag av skolledare. Tillsynslärares arbetsuppgifter kan i korthet sammanfattas i följande punkter. Det åligger honom: att ha tillsyn över skolanläggningen och dess inventarier,

att ha tillsyn över ordningen vid skolan, att vårda skolans undervisningsmateriel, att delge skolans personal av skolledningen utfärdade meddelanden och bestämmelser, att kontrollera och sammanställa uppgifter rörande skolan samt insända dem till överläraren, att ordna för hela skolan gemensamma arrangemang, t. ex. föräldramöten, studieutflykter, skolbad, skolavslutningar m. m., att vara närmaste förman för skolans ekonomipersonal. Även vid små skolor är det nödvändigt, att en samordning av de olika företeelserna i skolans dagliga liv kommer till stånd, vilket endast kan ske, om de uppgifter som nyss angetts lägges i händerna på en bestämd person, som skall ansvara för att förbindelserna mellan skolans ledning och den enskilda skolan fungerar tillfredsställande, för att skolans materielsamlingar väl vårdas och är i ordning, samt för skolanläggningen i dess helhet och för dess vaktmästar-, städerske- och skolmåltidspersonal. Skolväsendets snabba utveckling under senare år har medfört, att behovet av tillsynslärare blivit mera markant än tidigare. Även mindre skolor har numera betydande materielsamlingar, till vars anskaffande staten sedan 1947 bidrager med årliga statsunderstöd. Dessa samlingar representerar inte ringa värden, och det är av vikt, att de väl vårdas. Enligt en gammal bestämmelse (Fst § 29:5) åligger det läraren att vårda skolans undervisningsmateriel och övriga inventarier. Bestämmelsen var tillräcklig i en tid, då huvuddelen av den materiel, en läraravdelning använde, förvarades i klassrummet. I och med att gemensamma materielrum för flera avdelningar kommit till stånd, har det blivit en nödvändig praxis, att en av lärarna — tillsynsläraren eller materielförvaltaren — fått hand om hela materielvården vid skolan, vilket naturligtvis dock inte hindrar att även den enskilde läraren skall lägga sig vinn om materielvården. Inte minst utvecklingen på det skolsociala området, skolmåltidsverksamheten och skolhälsovården, har gjort det mera nödvändigt än förr att också mindre skolor står under viss direkt ledning. Men även med avseende på själva undervisningen är det nu nödvändigt med samarbete i åtskilliga detaljer, mellan de olika skolanläggningarna och mellan läraravdelningarna. Detta samarbete organiseras dels från skolexpeditionen, dels genom direkt samverkan mellan ett par eller flera skolor. En viktig förutsättning är då, att vid varje skola finns en kontaktman, som förmedlar denna samverkan. Det är alltså naturligt, att antalet tillsynslärare under senare år ökat. Tillgänglig statistik över denna grupp av befattningshavare är emellertid mycket ofullständig. 1954 års undervisningsstatistik, i vilken vissa uppgifter rörande tillsynslärarna för första gången medtogs, utvisar följande: ii

162 Hela antalet tillsynslärare vårterminen 1954 var 2.557, därav i landsbygdsdistrikt 2.137 därav i städer 420 Därav manliga 2.059 därav kvinnliga 498 Stora Tuna skoldistrikt har i skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 januari 1954 hemställt, att tillsynslärarfrågan vid folkskolorna måtte utredas, enär nu gällande författningar saknar närmare bestämmelser om i vilka skolor och på vilka villkor tillsynslärare skall vara anställda. Folkskolestyrelsen anser, att folkskolestadgan behöver förtydligas med bestämmelser härom. Denna framställning från Stora Tuna skoldistrikt har överlämnats till utredningen för att tagas i beaktande vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Utredningen anser, att starka skäl föreligger att nu inordna dessa biträdande skolledare i skolorganisationen, vilket bör ske dels genom bestämmelser om när tillsynslärare skall finnas, dels genom statsbidrag till deras avlönande. Enligt gällande bestämmelser må tillsynslärare finnas vid skola, där två eller flera lärare tjänstgör. De ovan angivna skälen för tillsättande av tillsynslärare är emellertid i realiteten giltiga, så snart en skola har mer än en lärare. Utredningen föreslår därför, att tillsynslärare skall tillsättas vid alla skolor med minst två läraravdelningar, därest ej skolledare finns vid skolan i fråga. Skolöverstyrelsens statistiska kontor har efter framställning av utredningen ställt samman vissa uppgifter rörande de till folkskoleväsendet hörande skolanläggningarnas antal och storlek, varav följande framgår. Antal skolanläggningar med

1 läraravdelning 2 läraravdelningar 3 » 4 » » 5 6 - - 10 » 1 1 - - 15 » » 16- - 20 » 2 1 - - 30 » 3 1 - - 50 » 5 1 - -100 Summa

3.060 2.500 1.400 450 240 610 220 90 90 65 25 8.750

På åtskilliga ställen förekommer, att tillsynslärare icke är tillsatt vid den skola, där distriktsöverläraren tjänstgör, utan denne får jämte sina egna uppgifter också påtaga sig tillsynslärarens. Endast i de fall, då kommunen är förhållandevis liten, torde en sådan anordning kunna fungera tillfredsställande. Utredningen föreslår, att om kommunens skolväsen är av den om-

163 fattningen att det motsvarar mer än 14 poäng enligt systemet på s. 132 och om det tillika vid skolledarens skola är flera än 10 läraravdelningar så skall tillsynslärare finnas också vid sistnämnda skola. Är skolväsendet i dess helhet av mindre omfattning än ovan sagts skall tillsynslärare icke kunna anställas vid skolledarens skola. Om skolledare av annat slag finns vid skolan, bör det bli beroende på omständigheterna, om tillsynslärare skall tillsättas. I skolor, som nu har s. k. annan överlärare, är i regel ej någon tillsynslärare tillsatt. Däremot finns vanligen en materielförvaltare, som avlastar en väsentlig arbetsuppgift från överläraren. Enligt utredningens mening är denna anordning lämplig och bör bibehållas. Om studieledare finns vid skolan, bör detta inte hindra, att också tillsynslärare tillsättes. Dessa båda biträdande skolledares arbetsuppgifter berör varandra endast i ringa grad. Skulle det befinnas lämpligt, att samma person förordnas såväl till studierektor som tillsynslärare synes emellertid principiella hinder härför ej föreligga. Tillsynslärares arbetsuppgifter finns angivna i en av skolöverstyrelsen uppgjord normalinstruktion (se s. 104). Några bestämmelser angående antagandet av instruktionen finns emellertid icke för närvarande. Utredningen föreslår, att om skolstyrelse önskar avvika från normalinstruktionen, samma bestämmelser skall tillämpas som i fråga om avvikelse från normalinstruktion för övriga skolledare. Vid större skolor kan tillsynslärarens arbetsuppgifter bli tämligen omfattande, i all synnerhet som de skall fullgöras vid sidan av full — eller i det närmaste full — lärartjänstgöring. I gällande överenskommelse mellan stadsförbundet och folkskollärarförbunden angående tillsynslärare (se s. 113) har angivits, att särskild materielförvaltare bör utses om skolan har mer än 24 läraravdelningar. Utredningen finner detta vara väl befogat. Skolöverstyrelsen kan för närvarande medge en mindre nedsättning av undervisningstiden för tillsynslärare i skolor med minst 10 läraravdelningar (se s. 105). Det är med hänsyn till att vissa arbetsuppgifter behöver utföras medan undervisningen i skolan pågår nödvändigt, att tillsynslärare erhåller viss nedsättning av sin undervisningsskyldighet. Utredningen har intet att erinra gentemot de normer, efter vilka överstyrelsen beviljat sådan nedsättning. Beslut härom bör dock i fortsättningen fattas av vederbörande mellaninstans. Som framgår av ovanstående tabell är antalet skolanläggningar med endast en läraravdelning ganska stort. Om man frånräknar dessa och ett antal skolanläggningar, där annan skolledare finns och tillsynslärare därför inte torde erfordras, skulle man komma fram till, att något över 5.000 tillsynslärare är behövliga. Tillsynslärarnas arvoden utgår för närvarande med mycket varierande belopp. Mellan Svenska stadsförbundet och folkskollärarförbunden har dock överenskommelse träffats om att arvode skall utgå med följande belopp:

164 Antal avd.

Arvode

Antal avd.

Arvode

Antal avd.

Arvode

1—2 3 4 5 6 7 8 9 10

240 300 360 415 470 525 580 635 690

11. 42 13 14 15 16 17 18 19 20

73i5 780 825 870 945 960 1,005 1.050 1.095 1.140

21 22 23 24 25 2<6 27 28 29 30

1.170 1.200 1.280 • 1.260 1.290 1.320 L350 1.380 1.410 1.440

Beträffande tillsynslärare i landskommunerna finns inte någon motsvarande allmän överenskommelse. Utredningen anser, att tillsynslärare fortfarande skall avlönas med arvode, vilket bör fastställas efter förhandlingar med vederbörande personalorganisationer. Under förutsättning, att ovan nämnda, av Svenska stadsförbundet och folkskollärarförbunden överenskomna arvodessystem kommer till användning, skulle kostnaderna för en utbyggd tillsynslärarorganisation enligt utredningens förslag kunna beräknas enligt följande: 2.400 tillsynslärare vid skolor med 2 avd. (å 240 kr.) 576.000 1.300 » » » 3 » (å 300 kr.) 390.000 400 » » » 4 ;> (å 360 kr.) 144.000 240 » » » 5 » (a 415 kr.) 99.600 600 » » » 6—10 avd. (bedömt medeltal 7 avd. a 525 kr.) 315.000 220 vid skolor med 11—15 avd. (bedömt medeltal 12 avd. a 780 kr.) 171.600 90 vid skolor med 15—20 avd. (bedömt medeltal 18 avd. å 1.050 kr.) 94.500 S:a 5.250 S:a 1.790.700 I samband med att kommunerna ålägges att tillsätta tillsynslärare bör statsbidrag utgå till deras avlönande. Då emellertid i tillsynslärarens åligganden ingår tillsynen över fastigheter och materiel och åliggandena även i övrigt kan anses vara av utpräglat kommunal karaktär menar utredningen, att statsbidrag bör utgå med lägre procenttal än som föreslagits för skolledarna. Utredningen föreslår, att statsbidraget bestämmes till 50 procent av det arvode, som kan komma att fastställas. Enligt gällande bestämmelser (Fst § 8:g) utses tillsynslärare av skolstyrelsen bland lärarna i den skola, där tjänstgöringen skall äga rum. Dessa bestämmelser bör lämpligen gälla även i fortsättningen.

165 Skolledare i de minsta kommunerna Enligt gällande bestämmelser skall distriktsöverlärartjänst inrättas i samtliga distrikt med minst 10 läraravdelningar. Enligt beräkningar gjorda av 1950 års lärarutredning uppgick antalet distrikt med mindre än 10 läraravdelningar år 1952 till 58. Genom 1954 års riksdagsbeslut om distriktsöverlärarorganisationen har en uppmjukning av nämnda bestämmelse skett såtillvida som vid beräknandet av antalet läraravdelningar med läraravdelning jämställes dels skolhem i distrikt dels ock varje påbörjat 3-tal av fortsättningsskolkurser. Detta medför, att samtliga distrikt med 9 avdelningar i folkskolan och 1 fortsättningsskolkurs får anställa distriktsöverlärare. Härigenom minskas antalet distrikt, som inte äger anställa distriktsöverlärare, till ett 40-tal. Lärarutredningen ansåg, att goda skäl talade för att även distrikt med 7, 8 och 9 avdelningar finge kommunala skolledare och anförde härom i sitt betänkande (s. 35) : För jämförelses skull må erinras om att även den minsta högre folkskola (2 avd.) eller kommunala mellanskola (4 avd.) eller yrkesskola har sin rektor. Önskvärdheten av att även i folkskolan alla läraravdelningar kunde komma under kontinuerlig lokal pedagogisk tillsyn framhölls av 1941 års lärarlönesakkunniga. Sedan dess har utvecklingen på de skolorganisatoriska, skolsociala och skoladministrativa områdena gjort behovet av kommunala skolledare större. Beträffande distrikt med mindre än 7 läraravdelningar anförde lärarutredningen: Återstår 10 distrikt med 2—6 läraravdelningar. I de större av dessa vore det säkerligen icke orimligt att skolledare anställdes. Det må erinras om att vid lärarlönesakkunnigas enkät 1942 vissa folkskolinspektörer uttalade sig för 5 läraravdelningar som gräns för obligatoriskt inrättande av överlärartjänst. Om denna gräns fastställdes nu, skulle endast 5 distrikt återstå utan kommunal skolledare. Att för det fåtal distrikt, för vilka inrättande av kommunal skolledartjänst skulle vara olämpligt, utfärda särskilda bestämmelser anse de sakkunniga icke behövligt. Lämpligast torde vara med en generell bestämmelse om att kommunal skolledare skall finnas anställd, från vilken bestämmelse i särskilda fall dispens må kunna givas för skoldistrikt med mindre än 10 avdelningar. I skolöverstyrelsens yttrande över detta lärarutredningens betänkande tillstyrktes att distriktsöverlärartjänster generellt skulle inrättas i alla distrikt med minst 8 läraravdelningar. Börande än mindre skoldistrikt anförde överstyrelsen följande. Beträffande återstående 24 skoldistrikt med högst 7 läraravdelningar är överstyrelsen ej beredd förorda, att särskilda överlärarbefattningar skola vara obligatoriska. Skolledarfrågan bör här i första hand lösas genom att distriktsöverlärare i angränsande distrikt även tjänstgör som överlärare i dylikt distrikt med högst 7 avdelningar. I propositionen 1954:135 med förslag i anslutning till nyssnämnda betänkande, anförde departementschefen i denna fråga:

166 I avvaktan på pågående utredningar om den kommunala skolledarsituationen i framtiden och om ökad kommunal samverkan (t. ex. mellan små skoldistrikt, som skulle kunna förena sig om gemensam överlärare), förordar jag, att den nuvarande regeln om överlärarorganisationens omfattning tills vidare bibehålles. Huvudregeln bör alltså även i fortsättningen vara, att distriktsöverlärare skall anställas endast om distriktet har minst tio läraravdelningar. Då emellertid i vissa fall goda skäl torde kunna anföras för att överlärare anställes i distrikt med mindre än tio läraravdelningar, torde åt Kungl. Maj:t böra inrymmas befogenhet att efter prövning i varje särskilt fall medgiva av omständigheterna påkallade undantag från den angivna generella regeln. Biksdagen följde på denna punkt Kungl. Maj :ts förslag. Skolstyrelseutredningen anser i likhet med 1950 års lärarutredning och 1941 års lärarlönesakkunniga, att starka principiella skäl talar för att alla läraravdelningar också i den obligatoriska skolan ställes under kontinuerlig lokal pedagogisk tillsyn. De uppgifter, som kommer att åläggas den nya skolstyrelsen (se kap. 4) blir mera omfattande än de som hittills ålegat skolråd och folkskolestyrelser. Detta gäller även de minsta kommunerna. Om kommun på grund av litet barnantal inte själv kan anordna skolor för högstadiet eller för yrkesutbildningen, kvarstår emellertid uppgiften att genom samarbete med grannkommuner och på annat sätt tillse, att de barn det här gäller får vederbörlig undervisning. Det kan bli behövligt att förhandla härom, att anordna skolskjutsar, inackordering o. dyl. Skolöverstyrelsen var i sitt ovan refererade yttrande tydligen också av den åsikten, att kommunal skolledare vore behövlig i alla distrikt. Överstyrelsen ifrågasatte emellertid huruvida icke detta önskemål beträffande de allra minsta distrikten kunde ordnas genom tillsättande av gemensam distriktsöverlärare för två eller eventuellt tre distrikt. Utredningen har närmare övervägt detta uppslag. De skoldistrikt, vilka saknar distriktsöverlärare, framgår av sammanställningen i tabell 18. När dessa distrikt med liten folkmängd vid kommunsammanslagningen bibehållits som särskilda kommuner, torde starka skäl ha funnits härför. I många fall har de ett avskilt läge — över 30 procent är ökommuner — som försvårar samarbete och sammanslagning med andra kommuner. I inte få fall är det fråga om till arealen betydande kommuner, fast befolkningen är ringa. En kommun (Karesuando) är sålunda till ytvidden dubbelt så stor som Gotland. De skäl som fick vara utslagsgivande, när man vid kommunsammanslagningen bestämde, att dessa kommuner icke skulle sammanslås med andra intilliggande, är fortfarande gällande och samma eller liknande svårigheter som fanns för samgående, när det gällde kommunal verksamhet i allmänhet torde vara förhanden även när det gäller en viss verksamhet, som den här ifrågavarande. Svårlösta problem skulle sannolikt uppstå vid försök att finna de lämpliga samarbetsformerna mellan två

167 Tab. 18. Förteckning

över skoldistrikt

utan kommunal

skolledare.

Antal (1954/55) Skoldistrikt

Dalarö Blidö Ljusterö östhammar Enhörna Svärta Tosterö Trosa Landeryd Visingsö Hjortsberga Skatelöv Ekeberga Åseda lk Loftahammar Hasslö , Sturkö S:t Ibb Oxie Skanör med Falsterbo Onsala Ullared Kållered -Marstrand .... Torslanda Forshälla Lane-Ryr Smögen Tjärnö Bäckefors .... Axelfors Eimmared Järpås Gustaf Adolf Mosjö Äppelbo Sollcrön Storvik Hotagen Holmöns förs. örträsk Karesuando

Län

lär.-avd. forts.-sk. kurser i folksk.

Stockholms

4354 1066 1217 1500> 1026 2259 1045 13,33 1722 960 1375 1947 1)710 1687 1700 1455 1484 664 1605 1007 1792 1*82

Södermanlands

Östergötlands Jönköpings Kronobergs

Kalmar Blekinge

» Malmöhus Hallands

» Göteborgs o. Bohus

Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Kopparbergs

» Gävleborgs Jämtlands Västerbottens

» Norrbottens

skolan I

Antal inv. 1/1-53

7 7 7 10 7 7 8 9 9 7 9

9 10 10 7 2

1516 1)226 2017 1681 1052 4699 1587 4708 2011 1243 1984 4391 1905 1630 4823 1934 975 288 1260 1378

eller tre skolstyrelser, som kanske var för sig skulle söka draga så mycket nytta som möjligt av den gemensamme tjänstemannen. Med hänsyn till det här anförda anser sig utredningen icke kunna förorda bestämmelser om ett obligatoriskt samgående mellan kommuner för anställande av skolledare. Utredningen föreslår däremot, att kommunal skolledare vid den obligatoriska skolan skall anställas i samtliga kommuner, dock att dispens från denna bestämmelse skall kunna lämnas av Kungl. Maj :t för kommuner med mindre än 7 avdelningar.

168 Kameral hjälp åt skolledarna För att utröna omfattningen av den arbetsbörda, som ålåg överlärarna, företog 1950 års lärarutredning en arbetstidsundersökning, som gav vid handen, att distriktsöverlärarna hade en total arbetstid av i medeltal 2.400 timmar per år (däri ej inberäknat arbete för vidareutbildning). Hur denna arbetstid fördelades på olika arbetsuppgifter framgår av följande tabell. Tab. 19. Procentuell

fördelning av överlärares arbetsuppgifter.

arbetsbörda

på olika

Arbetsuppgifter som överlärare Antal läraravd. i distr.

10—19 20^—29 30—39 40—49 50—

A

B

Expedition o. dyl.

In~ spektion m. m.

28,6 45,0 52,5 60,0 55,8

3,2 5,1 5,9 6,6 12,7

C

D

E

F

G

H

SamBesök Tillsyn Tillsyn Skolmanträhos Vidareav yttre av skol- bibl. den med myndigutbildordn. byggn. materiel skolstyning heter m. m. m. m. m. m. relse m. in. 2,1 2,4 4,2 2,8 3,6

3,8 5,3 4,8 6,7 7,8

2,4 2,8 2,7 3,4 2,8

2,0 2,5 2,1 2,7 3,8

1,6 1,3 1,1 0,8 0,1

2,4 2,8 2,2 2,7 2,5

Arbete som folkskollärare

53,9 32,8 24,5 14,3 10.9

Tabellen visar, att expeditionsarbetet tog den väsentligaste delen av dessa skolledares arbetstid. För den pedagogiska ledningen, som måste betraktas som den centrala arbetsuppgiften för överlärarna, blev det däremot skäligen litet tid, vilket framgår av kolumn B, som innefattar tid för »inspektion, rådgivning och kontroll av arbetet i klasserna, för testningar, för gemensamma lektioner, prov och skolavslutningar m. m.» Lärarutredningen anförde härom, sedan den påvisat, att hela antalet arbetstimmar för den pedagogiska ledningen utgjorde i medeltal 4 å 5 timmar per avdelning och år (s. 52): Det är som synes en tämligen obetydlig del av sin arbetstid, som distriktsöverläraren hinner ägna denna sin viktiga uppgift att vara distriktets pedagogiska ledare. 4 a 5 timmar per avdelning och år kan synas tillräckligt, om man endast tänker på den inspektion, som åligger överläraren, men om man besinnar, att på detta fåtal timmar hela det komplex av uppgifter, som innefattas i begreppet pedagogisk ledning, skall medhinnas, blir det klart, att tiden är alltför knapp. En lättnad i fråga om kameralt arbete och kontorsarbete är nödvändig, om mera tid skall kunna ägnas den pedagogiska ledningen. Det kan sägas, att det här är fråga om en helt kommunal angelägenhet, som icke bör regleras genom statliga åtgärder. Ä andra sidan är det otvivelaktigt ett statligt intresse, att distriktsöverlärarna, för vilka betydande statsbidrag utgå, icke i sådan utsträckning belastas med enklare kontorsgöromål — renskrivningsarbete, kontroll av räkningar, distribution av undervisningsmaterial — att viktigare och mera kvalificerade arbetsuppgifter, i första hand rörande den pedagogiska ledningen, ej medhinnas.

169 Lärarutredningen uttalade härefter, att det icke vore orimligt, om staten som villkor för erhållande av statsbidrag till överlärare ställde krav på att erforderligt kommunalt anslag beviljades för skrivbiträde på folkskolexpeditionen. Utredningen ansåg emellertid, att frågan om skoldistriktets skyldighet att tillhandahålla en icke alltför knappt tillmätt skrivhjälp på folkskolexpeditionerna borde anstå, tills skolstyrelseutredningens förslag förelåge. Sveriges överlärarförbund gjorde hösten 1954 en utredning rörande storleken av de kommunala anslag, som utgick till skrivhjälp på folkskolexpeditionerna. Uppgifter inkom från 803 skoldistrikt med distriktsöverlärare eller från 82,6 procent av samtliga. De har sammanställts i tabell 20. Av tabellen framgår, att av de 803 uppgiftslämnande distrikten har 468 (58,3 %) inga som helst anslag till skrivhjälp på folkskolexpeditionerna. I 18 distrikt (2,2 %) kan annan kommunal expeditions personal få anlitas, och i 317 fall (39,5 %) erhålles bidrag av mycket varierande storlek till skrivhjälp och avlöning av personal på folkskolans expedition. Det är mycket anmärkningsvärt, att antalet distrikt, som helt saknar skrivhjälp på skolexpeditionen, är så stort. I grupperna med upp till 19 avdelningar, 358 distrikt, saknar 303 (84,6 %) kommunalt anslag härför. I gruppen 20—29 avdelningar är motsvarande siffror 139 (57,9 % ) , i gruppen 30—39 avdelningar 23 (31,2 %) och i gruppen 40—49 avdelningar 3 (6,4 % ) . Den gjorda undersökningen ger tydligt vid handen, att många skoldistrikt ej uppmärksammat betydelsen av att skolledaren frigöres från enkla rutingöromål på expeditionen. Förhållandena är desamma beträffande de högre kommunala skolorna. Skolöverstyrelsen riktade 19531) en maning till skolstyrelserna att ge distriktsöverlärarna erforderlig bilrädeshjälp. överstyrelsen anförde därvid bl. a. följande: Tab. 20.

Antal läraravdelningar

Antal uppgiftslämnande distrikt

Antal distrikt

o

°C3

&

O, —

L

IS

A a

3 3

^

högst 9 10—19 20—29 30—39 40—49 lägst 50

3 355 240 93 47 65

3 300 139 23 3

Summa

© lO

1 L o

C

lO

E « 6 5 4 3

Q © ©

©

o

lO

o o

CM

©

CO

J

g

o o

o ©

CO

o

o

©

ö

o oin

© ©

J

J

©

© © O CM

CO

© ire

oo

©

©

©

o o m u v

o o o

>

:0

CN

38 28 5

7 30 12 4

4 14 6

1 18

med i kronor angivet bidrag o o o © o o © © © oo O o" © © T* o o© o © CO

7 11 1 1

6 16 6 2

7 6 9 5

1 4 4 1

3 5 16 30

1 1 12

i) Aktuellt från skolöverstyrelsen 1953: 16—17.

170 För alla initierade torde det stå klart, att distriktsöverlärarnas arbetsuppgifter äro mycket betydelsefulla och tidskrävande. Särskilt i större skoldistrikt med många skolenheter blir den kommunale skolledarens arbetsbörda tyngande. Vissa skoldistrikt har också insett nödvändigheten av att genom biträdeshjälp åt överläraren lätta dennes arbetsbörda och sålunda bereda honom möjlighet att ägna mera tid åt sådana viktiga arbetsuppgifter, som kräva större pedagogisk och administrativ sakkunskap. Andra skoldistrikt ha däremot icke beaktat dessa synpunkter utan låta överläraren själv utföra även enklare kontorsgöromål, som lämpligen kunnat överflyttas på mindre kvalificerad personal. Oavsett att överlärarens arbetsuppgifter naturligtvis måste begränsas, så att hans arbetsbörda icke blir alltför stor, vore det enligt överstyrelsens mening god ekonomi för varje skoldistrikt att ge distriktsöverläraren erforderlig biträdeshjälp, så att han får tillräcklig tid för de väsentliga arbetsuppgifterna, för skolplanering och utredningar av olika slag, för övervakande av skolans inre arbete och i övrigt för ledningen av distriktets skolväsen. Denna rekommendation kan ha medfört någon förbättring i arbetsförhållandena för distriktsöverlärarna, men att ännu mycket återstår att göra framgår med all tydlighet av den här ovan redovisade undersökningen. Vid statliga läroverk utgår enligt Kungl. brev av den 5 juni 1953 anslag till skrivhjälp enligt följande normer: Realskolor: Med högst 200 elever » 201—500 » » över 500 » Gymnasier: Samtliga

Fast belopp 200 1.400 5.600 1.800

Börligt belopp 6 kr. per elev 14 » » » över 200 9 » % » » 500 20

»

»

»

Tab. 21. Kommun

Algutsboda Kungsbacka Ekerö Munkedal Gustavsberg Skara Hammerdal ... Arjeplog Botkyrka Enköping Mora Sollentuna Skellefteå stad Halmstad

Antal avdelningar 17 17 15 18 25 25 24 37 40 39 49 66 90 143 140 221

Anslag till Antal elever k a m e r a l t ari folkskolan bete och kontorsarbete 370 373 392 454 543 620 630 718 791 931 1.280 1.493 2,276 2.690 3.838 6.084

3.780 3.822 4.088 4.954 5.987 6.680 6.7,70 7.562 8.219 9.479 12.620 14.537 21.584 25.310 35.642 55.856

171 Om de normer som sålunda fastställts för realskolorna gällt även för folkskoleväsendet, skulle bidrag till kameral hjälp och kontorsarbete utgått till kommuner av olika storlek enligt exemplen i tabell 21. Vid en jämförelse mellan vad som enligt ovanstående tabell skulle utgått till kameral hjälp på folkskolexpeditionerna, om gällande normer för läroverken följts, och vad som enligt tabellen s. 169 nu utgår, framgår följande. I de mindre distrikten, med upp till 19 avdelningar, är nu utgående anslag — i det fåtal fall sådant finnes — ojämförligt mycket lägre. I intet fall överstiger anslaget nu 1.500 kronor. I följande storleksgrupp (20—29 avd.) utgår i 3 fall av 240 anslag som kan mäta sig med de till realskolorna utgående. I de följande grupperna är emellertid detta fallet i stigande utsträckning, allteftersom distriktens storlek ökas. I de största distrikten är det regel, att utgående anslag för detta ändamål är lika stora eller större än de för läroverken föreskrivna. Utredningen anser, att biträdeshjälp på skolexpeditionerna för närvarande icke ställes till förfogande i tillfredsställande utsträckning. I alltför stor omfattning utnyttjas skolledare för dylikt arbete. Det är otvivelaktigt slöseri med statens och kommunens medel, när förhållandevis dyr arbetskraft måste användas för att utföra rena rutingöromål på skolexpeditionen, såsom maskinskrivning, förande av elevförteckningar, uthyrning av lokaler, siffergranskning av räkningar o. s. v., vilka bör utföras av billigare och för ändamålet utbildad arbetskraft, så att skolledaren till gagn för skolan kan frigöras för viktigare uppgifter. Blir så inte fallet förfelas lätt en del av syftet med en bättre utbyggd skolledarorganisation. Utredningen vill särskilt betona, att mera tid är nödvändig för den egentliga pedagogiska ledningen. Som ovan angivits fann redan 1950 års lärarutredning, att det icke vore orimligt, om staten som villkor för erhållande av statsbidrag till överlärare ställde krav på att erforderligt kommunalt bidrag beviljades åt biträdeshjälp på skolexpeditionen. Med hänsyn till de betydande statsbidrag som är avsedda att utgå till skolledartjänsterna, anser även skolstyrelseutredningen, att viss garanti borde skapas för att dessa tjänster utnyttjas på bästa sätt. Utredningen har övervägt, vilka åtgärder som härvidlag kunde vara de lämpliga. Utan tvivel finns starka skäl för sådana bestämmelser, som lärarutredningen ifrågasatte, men utredningen anser det tillsvidare vara tillfyllest, om en viss tillsyn över dessa förhållanden sker. Denna bör lämpligen åligga mellaninstanserna, som skall hålla sig väl underrättade om h u r kommunerna ordnar med kontorshjälp på skolexpeditionerna. Skulle brister härvidlag förekomma, bör mellaninstansen på lämpligt sätt ingripa och försöka åstadkomma rättelse.

172 Genomförandet av förslagen om den fackliga ledningens organisation Såsom i det föregående framhållits, är den organisation av skolväsendets fackliga ledning, varom utredningen framlagt förslag, avsedd att tillämpas såväl sedan enhetsskolesystemet genomförts som under den innevarande försöks- och övergångsperioden. När det gäller att bedöma vilka förändringar i den nuvarande skolledarorganisationen som skall vidtagas, omedelbart eller på längre sikt, är särskilt två omständigheter av betydelse, nämligen för det första tillämpningen av försiaget om de nya, för flera skolformer gemensamma skolstyrelserna och för det andra införandet av försöksverksamhet med enhetsskola eller av enhetsskola i kommunerna. Utredningen förutsätter, att förslaget om nya skolstyrelser förverkligas på det sätt utredningen angett. I anslutning till att den nya skolstyrelselagen träder i kraft den 1 juli 1957, bör i varje kommun inrättas skolchefstjänster, d. v. s. skolledartjänster, vars innehavare skall ha till uppgift att närmast under skolstyrelsen ansvara för ledningen av kommunens hela skolväsen. Utredningen föreslår att detta sker enligt följande. 1. Kommuner, där endast folkskola och eventuellt en mindre yrkesskola finns. Där distriktsöverlärartjänst ännu ej inrättats, skall rektorstjänster, om Kungl. Maj :t ej medger befrielse, inrättas vid den obligatoriska skolan och innehavarna av dessa bli skolchefer. I de kommuner, där distriktsöverlärartjänst finns, men skolväsendet endast omfattar den obligatoriska skolan och möjligen en mindre yrkesskola, skall distriktsöverlärartjänsten ändras till rektorstjänst och innehavaren av denna automatiskt förordnas som rektor samt tillika vara skolchef. Är rektorat vid yrkesskola deltidssyssla, bör ledaren av denna skola erhålla titeln studierektor och underställas skolchefen. 2. Kommuner med obligatorisk skola, högre statliga eller kommunala skolor och yrkesskolor. Poängtal upp till 130. Befattningar som förste rektor — c:a 200 enligt utredningens beräkningar — inrättas och tillsättes med en av skolledarna vid de skolor, som lyder under skolstyrelsen. 3. Kommuner vars poängtal uppgår till 150 eller mera. Hit hör samtliga städer med kommunal folkskolinspektör (eller motsvarande) jämte ett 20-tal andra kommuner. De kommunala inspektörstjänster (eller motsvarande) som tillsatts före den 1 juli 1955 omändras till skoldirektörstjänster och tjänsteinnehavarna förordnas som skoldirektörer. I de övriga kommunerna inrättas skoldirektörstjänster, vilka skall tillsättas efter vederbörligt kungörelseförfarande. 4. Kommuner som under 2 ovan men med ett poängtal mellan 131 och 150.

173 Om förhållandena kan anses motivera inrättandet av skoldirektörstjänst i stället för förste rektorsbefattning, skall Kungl. Maj :t kunna medge att sådan tjänst inrättas från och med den 1 juli 1957. Förslagen rörande den pedagogiska ledningen av skolenheterna inom den obligatoriska skolan bör genomföras så, att de nuvarande befattningarna som »annan överlärare» omedelbart göres om till fasta, reglerade tjänster. Hinder bör icke möta mot att skolstyrelse utan ledigkungörande förordnar överlärare som innehavare av dessa tjänster. De normer utredningen föreslagit för bestämmandet av antalet här ifrågavarande tjänster medför i några fall, att antalet blir lägre än antalet nuvarande »annan överlärare». På grund av det växande barnantalet och genom införande av enhetsskola eller inbyggd realskola, torde emellertid dessa kommuners skolväsen ganska snart nå det poängtal, som erfordras för det antal tjänster, som motsvarar antalet nu anställda befattningshavare. Undantag härifrån utgör möjligen Borås, som nu har 6 överlärare men enligt det föreslagna beräkningssättet endast skulle vara berättigat till 4 tjänster, och Halmstad, som har 5 överlärare men endast skulle vara berättigat till 2 tjänster. I båda kommunerna finns emellertid befattningshavare, vilka endast har ett fåtal år kvar till pensionsåldern, varför skäl enligt utredningens mening icke föreligger att göra undantag från förslaget att samtliga nuvarande befattningshavare flyttas över på omreglerade tjänster. Vid närmast uppkommande vakanser bör dock tjänsternas antal även i dessa fall rättas efter skolväsendets omfattning enligt det av utredningen föreslagna beräkningssättet. De av utredningen föreslagna grunderna för inrättandet av rektorstjänster inom den obligatoriska skolan bör omedelbart vinna full tillämpning, och ett 40-tal tjänster som en följd härav snarast möjligt nyinrättas och tillsättas. Även förslaget att tillsynslärare i regel skall finnas vid varje skolanläggning med två eller flera läraravdelningar bör omedelbart förverkligas. Enhetsskolans införande, vilket torde komma att ske successivt, kominer att medföra vissa förändringar i avseende på den pedagogiska ledningen. Sålunda blir inrättandet av studierektorsbefattningar omedelbart aktuellt, när enhetsskola införes eller försök med sådan igångsattes. Också i andra avseenden kan enhetsskoleorganisationen påverka skolledningens utformning. Hur detta kan och torde komma att ske synes bäst anges med några exempel. Utredningen har valt ut ett antal kommuner, vars skolväsen är typiskt för kommuner av olika storlek och struktur, samt prövat hur skolledarorganisationen i varje särskilt fall skulle te sig vid en tillämpning av utredningens förslag, sedan enhetsskola införts. I det följande redovisas 13 av dessa fall. (Kommunernas namn har icke utsatts, då det ej ankommer på utredningen att framlägga förslag rörande enskild k o m m u n ) .

174 EXEMPEL A (3.500 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 17 avd., 9 skolanl. Skolledarorganisation: 1 dövl. 1 Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 17 avd. Högstadium: 5 avd., förlagda till annan kommun. Skolledarorganisation: 1 rektor (skolchef), 3 tsl. 1 EXEMPEL B (3.900 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 18 avd., 5 skolanl. Skolledarorganisation: 1 dövl., 5 tsl. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 16 avd. Högstadium: 12 avd., därav 5 från annan kommun. Skolledarorganisation: 1 rektor (skolchef), 1 studierektor, 4 tsl. EXEMPEL C (3.500 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 15 avd., 1 skolanl. Samrealskola: 9 avd. Skolledarorganisation: 1 dövl., 1 rektor. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 14 avd. Högstadium: 15 avd., därav 10 från andra kommuner. Skolledarorganisation: 1 rektor (skolchef), 1 studierektor, 1 tsl. (Övergångsvis kommer i denna kommun att finnas 1 förste rektor och 1 rektor.) EXEMPEL D (5.600 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 37 avd., 15 skolanl. Skolledarorganisation: 1 dövl. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 36 avd. Högstadium: 12 avd. i Dövl = distriktsöverlärare; tsl = tillsynslärare.

175 Skolledarorganisation: 1 rektor (skolchef), 1 studierektor, 5 tsl. EXEMPEL E (4.800 INV.) Nuvarande skolorganisation : Folkskola: sjuårig, 25 avd., 8 skolanl. Yrkesskola: 3 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 dövl., 1 rektor vid yrkesskolan, deltid. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 24 avd. Högstadium: 8 avd. Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 rektor (skolchef), 1 studierektor vid enhetsskolan, 1 studierektor vid yrkesskolan, 3 tsl. EXEMPEL F (7.600 INV.). Nuvarande skolorganisation : Folkskola: åttaårig, 39 avd., 6 skolanl. Yrkesskola: 12 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 dövl., 1 rektor vid yrkesskolan, deltid, 5 tsl. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 33 avd. Högstadium: 14 avd., varav 3 från annan kommun. Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 rektor (skolchef), 1 studierektor vid enhetsskolan, 1 studierektor vid yrkesskolan, 5 tsl. EXEMPEL G (5.600 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 40 avd., 9 skolanl. Bealskola: 4 avd. Yrkesskola: 7 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 dövl., 2 rektorer, varav en vid yrkesskolan, deltid, 8 tsl. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 42 avd. Högstadium: 14 avd. Yrkesskola.

176 Skolledarorganisation: 1 förste rektor (skolchef), 1 rektor, 1 studierektor vid yrkesskolan, 6 tsl. EXEMPEL H (12.600 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 66 avd., 16 skolanl. Bealskola: 8 avd. Skolledarorganisation: 1 dövl., 1 rektor, 14 tsl. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 66 avd. Högstadium: 22 avd. Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 förste rektor (skolchef), 1 rektor, 1 studierektor vid enhetsskolan, 1 studierektor vid yrkesskolan, 12 tsl. EXEMPEL I (8.500 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 24 avd., 2 skolanl. Högre allmänt läroverk: 30 avd. Flickskola: 7 avd. Yrkesskola: 13 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 dövl., 3 rektorer, varav en vid yrkesskolan, del tid. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 30 avd. Högstadium: 12 avd. Gymnasium (18 avd.) + flickskola (3 avd.) + högstadiets g-linje (6 avd.) Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 förste rektor, 1 rektor, 1 studierektor vid enhetsskolan, 1 studierektor vid yrkesskolan. EXEMPEL J (11.400 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: sjuårig, 49 avd., 4 skolanl. Statlig realskola: 18 avd.

177 Kommunalt gymnasium: 6 avd. Yrkesskola: 4 heldagskurser, 91 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 dövl., 2 rektorer, varav en vid yrkesskolan, heltid, 1 tsl. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 45 avd. Högstadium: 18 avd. Gymnasium (9 avd.) 4-högstadiets g-linje (3 avd.). Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 förste rektor, 1 rektor, 1 rektor vid yrkesskolan, 1 studierektor vid enhetsskolan, 4 tsl. EXEMPEL K (20.000 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: åttaårig, 90 avd., 5 skolanl. Bealskola: 6 avd. Yrkesskola: 4 heldagskurser, 6 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 dövl., 2 rektorer, varav en vid yrkesskolan, deltid, 5 tsl. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 80 avd. Högstadium: 27 avd. Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 förste rektor (ev. skoldirektör), 2 rektorer, 1 rektor vid yrkesskolan, 2 studierektorer vid enhetsskolan, 5 tsl. EXEMPEL L (36.500 INV.). Nuvarande skolorganisation: Folkskola: åttaårig, 146 avd., 6 skolanl. Högre allmänt läroverk: 40 avd. Flickskola: 16 avd. Yrkesskola: 7 heldagskurser, 64 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 kommunal folkskolinspektör, 5 »annan överlärare», 1 tsl., 3 rektorer, varav en vid yrkesskolan, heltid. 1 2

178 Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 116 avd. Högstadium: 54 avd. Gymnasium (18 avd.) + flickskola (6 avd.) + högstadiets g-linje (6 avd.). Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 skoldirektör, 3 rektorer, 3 studierektorer vid enhetsskolan, 1 rektor vid gymnasiet, 1 studierektor vid gymnasiet, 1 rektor vid yrkesskolan. EXEMPEL M (60.800 INV.). Nuvarande skolorganisation : Folkskola: sjuårig, 221 avd., 10 skolanl. Högre allmänt läroverk: 39 avd. Praktisk realskola: 16 avd. Flickskola: 24 avd. Yrkesskola: 14 heldagskurser, 180 kvällskurser. Skolledarorganisation: 1 kommunal folkskolinspektör, 6 »annan överlärare», 3 tsl., 4 rektorer, varav en vid yrkesskolan, heltid. Framtida skolorganisation: Enhetsskola: Låg- och mellanstadium: 198 avd. Högstadium: 66 avd. Gymnasium (24 avd.)+högstadiets g-linje (7 avd.). Praktisk realskola: 16 avd. Flickskola: 12 avd. Yrkesskola. Skolledarorganisation: 1 skoldirektör, 5 rektorer, 5 studierektorer vid enhetsskolan, 1 rektor vid gymnasiet, 1 rektor vid den praktiska realskolan, 1 rektor vid flickskolan, 1 rektor vid yrkesskolan, 3 tsl. Såsom framgår av exemplen blir skolledarorganisationen mycket växlande i olika kommuner. I de minsta (exempel A), som blir utan högsta-

179 dium i sin enhetsskola, kommer den fackliga ledningen att bestå av rektor och eventuellt en eller flera tillsynslärare. Enligt utredningens bedömande kommer c:a 400 kommuner att få sin skolledning så ordnad. Exemplen B, C och D visar hur skolledningen kan gestalta sig i de kommuner, som får fullständig enhetsskola men är utan yrkesskola. Om yrkesskola tillkommer kan den fackliga ledningen organiseras som i exemplen E och F. Blir antalet avdelningar i enhetsskolan större, som i exempel G, kan det befinnas lämpligt att ersätta studierektorn med en rektor. I än större kommuner kan utom skolchefen såväl rektor som studierektor vara behövliga vid enhetsskolan (exempel H ) . Exemplen I och J anger skolledarorganisationen i kommuner, som — ehuru tämligen små — på grund av sitt centrala läge redan nu är förläggningsplats för gymnasium och som med säkerhet kommer att förbli det även i framtiden. För de mindre yrkesskolorna har utredningen tänkt sig studierektorer som skolledare. I exemplen J och K har yrkesskolorna en sådan omfattning, att rektor torde bli behövlig. Börande utformningen av yrkesskolornas skolledarorganisation har emellertid utredningen ej framlagt några egentliga förslag utan förutsätter att en särskild utredning av hithörande spörsmål kominer till stånd (se s. 60). Exemplen L och M representerar de största kommunerna. I dessa blir skolväsendet även efter enhetsskolans genomförande differentierat och antalet skolledare ganska stort. I åtskilliga kommuner, där två eller flera skolledare för närvarande finns (exemplen C, G och H), kommer under övergångstiden att erfordras förste rektorsbefattningar, vilka bör bortfalla, sedan enhetsskola införts. Detta gäller främst de mindre kommuner, där det finns realskolor. Här kommer skolväsendet ofta icke att få större omfattning än att skolledarorganisationen kan bestå av rektor jämte studierektor. Utredningen förutsätter emellertid att vid den omprövning som sålunda måste ske, när enhetsskolan aktualiseras, hänsyn tages till i kommunen anställda skolledare, så att ingen kommer att behöva vidkännas löneminskning — även om hans ställning skulle förändras till studierektor — under den tid, som kan återstå till pensionsåldern eller till dess att annan tjänst erhålles. Skolledarorganisationens utformning i varje enskilt fall blir givetvis av stor betydelse för skolväsendets gestaltning och utveckling. Det system som utredningen föreslagit torde möjliggöra en smidig anpassning efter de mycket skiftande förhållandena på olika platser. För att i varje fall få fram den lämpligaste avvägningen föreslår utredningen, att skolledarorganisationen i varje kommun skall underställas mellaninstansen för prövning och godkännande. Detta bör lämpligen ske genom att organisationsplanen för kommunens skolväsen också skall innehålla uppgifter om hur den fackliga ledningen skall vara organiserad.

AVDELNING II

Skolväsendets regionala ledning

Kap. 7. Nuvarande förhållanden Högre skolor och yrkesskolor De allmänna läroverken, de högre tekniska läroverken, de högre kommunala skolorna, handelsgymnasierna samt de kommunala yrkesskolorna är icke föremål för regional ledning i egentlig mening. Vissa begränsade uppgifter beträffande dessa skolformer åligger dock regionala organ, främst länsstyrelserna, vilka för samtliga skolformer utom handelsgymnasierna utanordnar statsmedel och i fråga om de kommunala skolformerna även är första instans vid besvär på kommunala grunder över den lokala skolmyndighetens beslut. För de högre kommunala skolornas del är dock i vissa fall domkapitlen besvärsinstans i sådana mål. över de allmänna läroverken i varje stift är biskopen eforus och har i denna egenskap att öva uppsikt över läroverken och särskilt över det sätt, på vilket kristendomsundervisningen handhaves. Eforus har vidare att på förslag av rektor bestämma tid för termins början och slut och tid för årsavslutning med vissa klassavdelningar. Eforus skall också utse vittnen för studentexamen och i mån av tid närvara vid årsavslutningar. För läroverk i andra städer än stiftsstaden förordnar eforus inspektor och äger genom denne som sin ställföreträdare utöva de åligganden och befogenheter, som tillkommer eforus. I Stockholm finns en särskild eforalstyrelse. De uppgifter som här angivits är inte av den art, att man om de myndigheter som fullgör dem kan säga, att de utövar regional ledning av de ifrågavarande skolformerna. Såväl den administrativa som den pedagogiska ledningen av dessa utövas i huvudsak genom direkt kontakt mellan de centrala statsmyndigheterna på skolans område, skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning, och de lokala skolledningarna. Folkskoleväsendet På folkskolans område är förhållandena annorlunda. Väsentliga uppgifter handhaves här av regionalt verksamma myndigheter. Domkapitlen Domkapitlen har sedan folkskolans tillkomst utövat och utövar alltjämt över den lokala skolstyrelsen den närmaste ledningen av folkskolan. Dom-

181 kapitlen består av biskopen som ordförande, två präster och tre lekmän, varjämte i universitetsstäderna tillkommer två av teologiska fakultetens professorer. För att domkapitlen skall äga tillgång till pedagogisk sakkunskap skall en av de tre lekmannaledamöterna vara en av Kungl. Maj :t efter förslag av domkapitlet förordnad person, som äger särskild sakkunskap på folkundervisningens område (lagen om domkapitel 2 § 1 mom.). I domkapitlen är den juridiska och administrativa erfarenheten företrädd av stiftssekreteraren, stiftsnotarier och amanuenser. Dessa eller den skolsakkunnige ledamoten föredrager skolärendena i domkapitlen. Vid handläggningen av besvärsmål har stiftssekreteraren säte och stämma i kapitlet. Den egentliga beredningen av skolärendena ombesörjes dock av de lokala skolstyrelserna och folkskolinspektörerna, vilka senare så gott som undantagslöst avger yttranden i ärenden av detta slag och därigenom i regel bestämmer ärendenas utgång. 1 Besvär över domkapitlens beslut prövas av Kungl. Maj :t. Domkapitlens skoluppgifter. I 13 § lagen om domkapitel finns en allmän bestämmelse om domkapitels åligganden. Beträffande befattningen med undervisningsväsendet hänvisas i denna paragrafs 3 mom. till vad därom är särskilt stadgat. Det grundläggande stadgandet återfinnes i kap. 24 § 3 kyrkolagen av år 1686, vilket ålägger biskoparna att ha uppsikt över gymnasier och skolor. Denna uppsikt är, vad beträffar läroverken, enligt praxis numera inskränkt till de med eforatet förknippade åligganden, för vilka nyss redogjorts. I fråga om högre kommunala skolor och yrkesskolor utövas den inte. I § 65 Fst har emellertid intagits en parallellbestämmelse till kyrkolagens nyssnämnda stadgande, enligt vilken det åligger biskop och domkapitel i varje stift att ha »en sorgfällig uppsikt över anstalterna för folkundervisningen samt vaka över deras ledning och utveckling till uppfyllande av deras viktiga bestämmelse». I kraft av dessa stadganden åligger det således ännu domkapitlen att utöva den lokala statliga effektivitetskontrollen och allmänna uppsikten över folkskoleväsendet. I praktiken är dock verksamheten inskränkt till fullgörandet av ett antal, främst i Fst men också i andra författningar, preciserade uppgifter. De viktigaste folkskolärenden med vilka domkapitlen tar befattning är följande: Organisationsplaner. 1. Dk prövar och godkänner förslag till organisationsplan. Förutsätter förslaget inackordering eller skolskjutsar och kan Dk och skoldistrikt ej enas, eller om Dk ej anser sig kunna godtaga av folkskolinspektören gjort yrkande, skall Dk med eget yttrande överlämna förslaget till SÖ för prövning och godkännande. Dk skall tillse, i Jfr SOU 1948:28 s. 26 och 111.

182 att organisationsplanen och ordningsstadgan för distriktet står i överensstämmelse med folkskolestadgan och i övrigt gällande författningar rörande folkundervisningen. Fst § 10:3 samt § 69, Fortsskst § 8:3. 2. Dk yttrar sig till SÖ över förslag till väsentliga avvikelser från normalundervisningsplanen för fortsättningsskolan. Fortsskst § 21.

3.

Tim- och kursplaner för folkskolans högre avdelning m. m. Dk skall avgiva utlåtande till Sö över förslag till tim- och kursplaner för folkskolans högre avdelning och för sådana klasser av den obligatoriska folkskolan, vilka icke omfattas av de av Kungl. Maj :t fastställda tim- och kursplanerna. Fst § 10 b.

Återbesättande och tillsättning av ordinarie lärartjänst. Då ordinarie lärartjänst blir ledig, skall behovet av tjänsten omprövas. Är därvid skolstyrelsen och inspektören ej ense, skall — om ändring av organisationsplanen erfordras — ärendet underställas Dk och i annat fall SÖ för avgörande. Fst § 19: 1 a och b. 5. Vid oenighet mellan skolstyrelse och inspektör angående förslag till ordinarie lärartjänst skall Dk upprätta slutligt förslag till tjänsten. Fst § 19:6. 4.

Förflyttning av ordinarie lärare. a) Inom distriktet. 6. Skolstyrelses beslut om förflyttning inom landsbygdsdistrikt av ordinarie lärare skall underställas Dk:s prövning och fastställelse. Finner inspektören mot styrelsens mening att ordinarie lärare bör flyttas inom distriktet, må frågan av honom underställas Dk:s avgörande. Om Dk och inspektören är av olika mening angående förflyttning som här avses, skall ärendet av Dk underställas Sö:s prövning. Fst § 23:2. b) Till annat distrikt. 7. Vid oenighet mellan inspektör och skolstyrelse rörande förflyttning av lärare till annat skoldistrikt skall ärendet — om ändring av organisationsplanen erfordras — underställas Dk. I annat fall underställes ärendet SÖ. Tilläggsbest. till Arf 4 § 1 mom.

8.

Förening av tjänster. Dk prövar förslag om lärartjänsts förening med prästerlig tjänst. Fst § 26.

9.

Kantorerna. Dk skall med vissa undantag fastställa kyrkorådets förslag till distriktsindelning, tjänstetyp och instruktion för kantorstjänst. Förslag till

183 instruktion upprättas av kyrkorådet, som, innan förslaget insändes till Dk, inhämtar yttrande av skolstyrelsen ooh inspektören. Kyrkomusikerst 5 och 7 §§. 10. Dk kan i vissa fall medgiva, att lärartjänst avskiljes ur kantorstjänst. KK 1952: 484. 11. Dk skall bestämma resekostnadsersättning och traktamente åt kantor och vikarierande kantor samt ersättning för flyttningskostnader. Tilläggsbest. till Arf 7 § 2 mom., 7 a § och 10 §. 12. Kantorstjänst må ej ledigförklaras utan Dk:s medgivande. Kyrkomusikerst 37 § 3 mom. Dk kan i vissa fall föreskriva var lärjunge skall fullgöra sin skolgång. 13. Om det befinnes ändamålsenligt att lärjunge hänvisas till skola i annat skoldistrikt än det han tillhör, bör överenskommelse mellan distrikten träffas om att sådan hänvisning skall ske. Kan överenskommelse ej träffas, äger Dk föreskriva, att barn från ett distrikt skall gå i skola i ett annat. Dk må också fastställa ifrågakommande ersättningar. Är det vid oenighet mellan distrikten fråga om samtliga barn på folkeller småskolestadiet, skall Dk med eget yttrande underställa Kungl. Maj:t ärendet för avgörande. Fst § 6 : 3 och Fortsskst § 1 : 3 . Skolbarnens konfirmationsundervisning. 14. Om skolstyrelsen, kyrkoherden och inspektören icke kan enas om lärjunges ledighet från skolan för deltagande i konfirmationsundervisning, skall Dk avgöra frågan. KK 1941: 693. Skollokaler. 15. Om skolstyrelse vägrat upplåta med statsbidrag uppförd skollokal för annat än undervisningsändamål, skall skolstyrelsen, om den som begärt upplåtelsen fordrar det, hänskjuta ärendet till Dk för avgörande. KK 1945:882 8 §.

16.

Skolhemmen. Dk skall till Sö avgiva utlåtande vid tillsättning av skolhemsföreståndarinna. KS den 8/6 1928 (nr 291) ang. statsunderstödda skolhem § 11:3.

Intagningsnämnd. 17. Efter förslag av vederbörande folkskolinspektör utser domkapitlet två ledamöter av en för varje läroverk tillsatt intagningsnämnd. Lvst § 29:9.

184 Domkapitlen i Luleå och Härnösand har härutöver att fullgöra vissa uppgifter rörande nomadundervisningen, vilka behandlas särskilt i kap. 15. Slutligen fyller domkapitlen den viktiga funktionen att i regel som första instans pröva besvärsmål rörande folkskoleväsendet, såväl när det gäller besvär över skolstyrelsebeslut, som fattats på grund av kommunallagarnas allmänna bestämmelser, kommunalbesvär, som i fråga om besvär över beslut, fattade på grund av bestämmelse i specialförfattning, s. k. självförvaltningsbesvär. De viktigaste av de fall, där särskilt föreskrivits att klagan sker hos domkapitel, gäller beslut om förordnande av kommunal folkskolinspektör, distriktsöverlärare eller annan överlärare (Fst § 8 e), förslag, val eller beslut om tillsättning av folkskollärare (Fst § 22) och beslut om disciplinär åtgärd mot lärare (Fst § 32:3). Om besvär, se vidare s. 265 ff. Folkskolinspektionen Folkskolinspektionen är skolöverstyrelsens lokalorgan och utövar numera realiter den direkta statsuppsikten och kontrollen över folkskoleväsendet såväl i pedagogiskt som administrativt hänseende, överstyrelsen skall sammanhålla, leda och stödja inspektörerna i deras arbete. Inspektörerna utövar formellt sett inte myndighetsfunktioner i egentlig mening. I den mån rätten att slutligt besluta i fråga som rör skoldistriktet ej tillkommer den lokala skolstyrelsen utan överordnad myndighet, är det principiellt domkapitlet — i vissa fall länsstyrelsen — eller skolöverstyrelsen, som skall fatta beslutet och ej inspektören. Jämlikt Kungl. brev den 29 september 1950 är riket sedan den 1 januari 1951 indelat i 51 folkskolinspektionsområden. Inom varje område har en folkskolinspektör att öva tillsyn över och främja folkskoleväsendet. Områdesindelningen är i det väsentliga oförändrad sedan 1920, då antalet områden och inspektörer fastställdes till 52. De sex landstingsfria städernas folkskoleväsen är icke underkastat statlig pedagogisk inspektion men sorterar i administrativt och ekonomiskt avseende under statens inspektörer. För nomadundervisningen finns en särskild nomadskolinspektör, vars uppgifter och ställning behandlas i kap. 15. På den som bilaga 15 intagna kartan har inspektionsområdesgränserna och inspektörens stationeringsort angivits. Bilaga 9 belyser siffermässigt områdenas storlek ur skilda synpunkter. Folkskolinspektionen är i betraktande av sin betydelse en organisation av ringa omfattning och med blygsamma resurser till sitt förfogande. Folkskolinspektörerna och nomadskolinspektören är pedagogiskt utbildade tjänstemän i lönegrad Ca 34. Vid deras sida har icke ställts någon fast administrativ personal eller kontorspersonal. Budgetåret 1954/55 stod 335 500 kronor till disposition som ersättning åt inspektörerna för utbetalda arvo-

185 den till biträdeshjälp. Det innebär att arbetskraft till en kostnad av i genomsnitt 6.578 kronor kunde ställas till varje inspektörs förfogande. Enligt gällande bestämmelser i Kungl. brev den 14 juni 1946 skall folkskolinspektör själv tillhandahålla tjänstelokal med värme, belysning och städning, möbler och annan erforderlig rumsinredning samt telefon. Härför erhåller inspektören ersättning av statsmedel. Direkt av statsmedel bestrides kostnaderna för expenser i övrigt, såsom kontorsmateriel m. m. Hyresersättningen (ersättning för tillhandahållande av tjänstelokal med värme) bestämmes av länsstyrelsen med hänsyn tagen till den allmänna hyresnivån på orten. Hyresersättning utgår för ett rum jämte tillhörande biutrymmen och med högst vissa särskilt angivna belopp, varierande alltefter ortens invånarantal och belägenhet mellan 770 kronor i stad med över 100 000 invånare och 440 kronor i ort belägen utanför tättbebyggt samhälle. Föreligger särskilda skäl, får dock länsstyrelsen dels efter skolöverstyrelsens hörande medgiva, att hyresersättning må utgå för mer än ett rum med biutrymmen, dels ock bestämma hyresersättningen till högre belopp än de nyss angivna. Ersättning för tillhandahållande av möbler och annan rumsinredning i tjänstelokal utgår med 125 kronor per år. Beträffande telefon gäller, att inspektören skall ha telefonförbindelse anordnad till tjänstelokalen eller i omedelbar anslutning till denna. Ersättning för kostnader i detta hänseende utgår, där någon av abonnemangstaxorna I och II tillämpas, med belopp, motsvarande skillnaden mellan den abonnemangsavgift för en telefonapparat, som påförts inspektören, och abonnemangsavgiften för en dylik apparat med lägsta samtalsfrekvens på den ort, där inspektören är abonnent, samt, där abonnemangstaxa III tilllämpas, med det belopp, varmed den inspektören påförda abonnemangsavgiften för en telefonapparat överstiger den abonnemangsavgift för en dylik apparat med lägsta samtalsfrekvens, som skulle ha påförts inspektören, därest någon av abonnemangstaxorna I och II varit för honom tillämplig. Erfordras enligt skolöverstyrelsens beprövande för bostad och tjänstelokal två av varandra oberoende telefonapparater, ersattes hela kostnaden för tjänstetelefonen. Den totala kostnaden för folkskolinspektionen belöpte sig budgetåret 1954/55 till 2 170 600 kronor, därav till löner 1724 000 kronor (335 500 kronor till biträdeshjälp åt folkskolinspektörerna och 4 500 kronor till nomadskolinspektören) och 446 600 kroonor till omkostnader. Som jämförelse kan angivas kostnaderna samma budgetår för några andra regionalt verksamma myndigheter. 1. Enbart för domkapitlens och stiftsnämndernas kanslipersonal alltså helt bortsett från prästerlig och skoglig personal, har avlöningsstaten fastställts till 1 456 300 kronor

186 2.

Länsbostadsnämnderna: Avlöningsstat Omkostnadsstat 3. Länsarkitektorganisationen: Avlöningsstat Omkostnadsstat 4. Lantbruksnämnderna: Avlöningsstat Omkostnadsstat

2 690 000 kronor 662 000 kronor 3 367 000 kronor 450 000 kronor 9 339 000 kronor 2 357 000 kronor

I avlöningsstaten för lantbruksnämnderna ingår icke ersättningar åt ortsombuden. Folkskolinspektionens arbetsuppgifter är talrika och utomordentligt mångskiftande. Utredningen har för att skaffa sig en uppfattning om inspektörernas arbetsförhållanden ansett sig böra undersöka deras arbetsuppgifter och vid en genomgång funnit, att ett 100-tal olika åligganden enligt skilda bestämmelser skall fullgöras av inspektörerna. De grundläggande bestämmelserna om inspektörernas verksamhet finns i den 1914 utfärdade, ännu gällande instruktionen för folkskolinspektörerna. 1 Av denna framgår, att folkskolinspektionen är tänkt som ett kontrollerande och rådgivande organ och icke som en beslutande myndighet. Detta har likväl icke hindrat, att inspektörerna successivt också tillagts en faktisk beslutanderätt i åtskilliga frågor, vilket framgår av den följande sammanställningen av deras uppgifter. Emellertid gäller med något enstaka undantag, som ovan framhållits, att vid oenighet mellan den lokala skolstyrelsen och inspektören i någon fråga, denna skall hänskjutas till annan myndighet för avgörande. Härigenom upprätthålles i varje fall till formen i det väsentliga inspektionens ursprungliga karaktär. Utan undantag synes den regeln iakttagas, att inspektör icke äger delegera någon av sina arbetsuppgifter på biträdande personal, vilket gör organisationen onödigt tungarbetad. Om inspektörens allmänt inspekterande verksamhet föreskrives i instruktionen ( § 1 ) inledningsvis följande: Folkskolinspektör åligger att i enlighet med denna instruktion och i övrigt gällande föreskrifter, under inseende av [folk]skolöverstyrelsen, mom det honom anvisade inspektionsområdet hava tillsyn över folkskoleväsendet samt främja dess utveckling. För sådant ändamål har han att förskaffa sig noggrann kännedom om skolväsendets tillstånd och behov, övervaka, att gällande författningar efterlevas, befordra åtgärder för skolväsendets ändamålsenliga anordning inom de särskilda skoldistrikten samt genom upplysningar och råd understödja det vid skolorna bedrivna arbetet. Tillsynen, som främst skall utövas genom besök i skoldistrikten, omfattar förutom folk- och småskolor även fortsättningsskolor, högre folkskolor KK 1914:489 med senare ändringar.

187 (efter skolöverstyrelsens bestämmande), vissa enskilda skolor, skolhem samt skolverksamheten vid sjukvårdsanstalter och barnhem. Detaljerade föreskrifter om hur inspektionsverksamheten skall bedrivas har lämnats i skilda avseenden. Enligt instruktionen skall inspektören också fullgöra vissa »administrativa åligganden». Han har således att, om skäl till anmärkning beträffande skolväsendet föreligger, tillställa skolstyrelsen skriftligt meddelande i ämnet eller hos domkapitel eller skolöverstyrelsen påkalla erforderliga åtgärder, att till myndigheter av olika slag lämna de upplysningar och avgiva de yttranden som erfordras, att gå kommunala skolmyndigheter, lärare och målsmän tillhanda med upplysningar i frågor, som faller inom hans verksamhetsområde, att granska statsbidragsansökningar och skolstatistiska uppgifter samt att, då nytt skolhus skall uppföras, yttra sig över skoltomts läge och granska ritningar till skolbyggnader. Instruktionen ålägger vidare inspektören att halvårsvis till skolöverstyrelsen avgiva rapport över företagna inspektionsresor samt att årligen till överstyrelsen och domkapitlet avlämna berättelse rörande skolväsendets tillstånd och utveckling. De efterhand fattade besluten om folkskoleväsendets utbyggnad och förbättring genom statsbidrag till allt flera pedagogiska och skolsociala ändamål har helt naturligt medfört nya uppgifter för folkskolinspektionen, vilka inte framgår av instruktionen. Alla åtgärder, som vidtagits och vidtages inom folkskoleväsendet, förutsätter emellertid praktiskt taget utan undantag inspektörernas medverkan på olika sätt som organisatörer och kontrollörer. Den inspekterande verksamheten och den verksamhet som utövas genom vägledning och information till skolstyrelser, skolledare och lärare i pedagogiska och skolorganisatoriska spörsmål är folkskolinspektionens viktigaste. Innebörden av denna verksamhet kan och behöver inte i detalj angivas. Dess kvantitativa omfattning framgår delvis av en längre fram lämnad redogörelse. För att man skall få en verkligt klar uppfattning om innebörden av inspektörernas administrativt betonade arbetsuppgifter skulle fordras en utförligare redogörelse än vad som här lämpligen kan lämnas. Utredningen har emellertid ansett det befogat att åtminstone genom en summarisk uppräkning, ehuru även den blir ganska omfattande, ge en antydan om vilka olika uppgifter av detta slag inspektörerna sysslar med. Utöver de åligganden inspektör skall fullgöra enligt instruktionen är följande de viktigaste: /.

Skolorganisationen. Medverkan vid fastställandet av organisationsplan och ordningsstadga. 1. Insp. avgiver yttrande till Dk över förslag till organisationsplan. Förslaget upprättas av skolstyrelsen, sedan kommunalfullmäktige beslutat i vissa frågor. Fst § 10:3.

188 2.

Insp. upprättar i visst fall förslag till organisationsplan eller ändring däri och framställer yrkande i fråga om skolväsendets allmänna anordning inom distriktet. Fst § 10:4. 3. Insp. medgiver mindre avvikelser från de i organisationsplanen meddelade bestämmelserna. Fst § 10:7. 4. Insp. avgiver yttrande över skolstyrelsens förslag till ordningsstadga för distriktet. Fst § 10:8. Medverkan vid bestämmandet av skolformer, antalet klassavdelningar och läraravdelningar i distrikten. 5. Insp. skall pröva och avgöra förslag till skolformer och till lärjungararnas fördelning i klasser och läraravdelningar. Kan styrelsen och inspektören ej enas skall insp. med eget yttrande överlämna ärendet till SÖ för avgörande. Fst § 10 a:2. 6. Insp. kan medgiva skoldistrikt att för ett läsår eller del därav indraga skola eller läraravdelning, då barnantalet är ringa. KK 1947:234, 4 §. 7. Ordinarie biträdande lärare får anställas endast vid folkskola med minst en ordinarie folkskollärartjänst och endast under förutsättning av att insp. vitsordar, att det kan ske utan men för folkskolan. Fst § 2:1. 8. Insp. skall bestämma, i vilka läraravdelningar småskollärare skall tjänstgöra i klass 3, sedan SÖ bestämt antalet sådana lärare. KK 1954:230, 2 §. 9. Insp. medgiver inrättandet av icke-ordinarie lärartjänst för ordnande av den undervisning, från vilken distriktsöverlärare befriats. Den insp., inom vars område tjänsten är placerad, beslutar angående tjänsten och bestämmer i visst fall stationeringsorten för läraren. I tjänstgöringstiden får inräknas högst 3 veckotimmar som kompensation för tidskrävande resor. KK 1953:341, 2 §, 3 § c och d. Medverkan vid inrättandet av hjälpklasser och hjälpundervisning. 10. Insp. kan medgiva bibehållandet under ett läsår av hjälpklassavdelning, oaktat barnantalet icke uppgår till 10, om det utgör minst 8. KK 1942: 629, 3 §. 1.1. Insp. medgiver inrättandet av särskild hjälpundervisning. KK 1942:629, 5 § 3 mom. SÖ har utfärdat anvisningar för handläggningen av dylika ärenden. //.

Undervisningen. Tim- och kursplaner. 12. Förslag till tim- och kursplaner för folkskolans högre avdelning och sådana klasser av den obligatoriska folkskolan, som icke omfattas av de av Kungl. Maj :t fastställda tim- och kursplanerna, skall överlämnas till insp., som med eget yttrande vidarebefordrar förslaget till Dk, som överlämnar det med eget utlåtande till SÖ: Fst § 10: b. Jfr nr 17 nedan. 13. Insp. beslutar om uppdelning av läraravdelning i grupper och om växellov. Fst § 15:4.

189 14. Om timplanen upptager undervisning i slöjd och lokalbrist eller liknande omständigheter föreligger, kan insp. medgiva uppskov med införande av slöjdundervisningen under en viss övergångstid. KK 1954: 570, punkt 4 i anvisningar till timplaner. 15. Undervisning i grupper bör ordnas på sådant sätt, att lärjungar ej behöver vara borta från gemensam undervisning. Då sådan undervisning ej kan ordnas, bör samråd ske med insp. om minskning av annan tid för ifrågavarande lärjungar. KK 1954: 570, punkt 8 i anvisningar till timplaner. 16. Insp. skall avgiva yttrande rörande de tre olika alternativen till timplaner för a- och b-skolor, som anges i 1954 års av Kungl. Maj :t fastställda timplaner. Om antalet elever vid läsårets början utgör minst 15 i skola av a-typ och minst 12 i skola av b-typ, skall alt. 1 tillämpas. Skulle tilllämpningen av detta alt. emellertid medföra särskilda olägenheter och betydande kostnader för t. ex. skolskjutsar, må skolstyrelsen, sedan insp. yttrat sig, besluta, att alt. 2 eller 3 må tillämpas. Insp. skall yttra sig beträffande fyllnadstjänstgöring för lärare i det fall alt. 3 tillämpas. Insp. skall även yttra sig, om frågan gäller 5-dagarsläsning för lärjungarna. KK 1954:570, punkt 1 i anm. till timplanerna för a- och b-formerna. Avvikelser från timplanerna. 17. SÖ kan överlåta åt insp. att besluta om mindre avvikelser från av Kungl. Maj :t fastställda tim- och kursplaner. Denna befogenhet tillkommer eljest SÖ. Fst § 10 b. 18. Nedsättning av antalet timmar för läraravdelning på grund av lokalbrist eller därmed jämförlig omständighet kan av skolstyrelsen beslutas med 2 timmar per vecka och av insp. med ytterligare 2 timmar . Är skolstyrelsen och insp. av olika mening, må ärendet av styrelsen hänskjutas till SÖ. Erfordras ytterligare nedsättning, kan sådan medgivas av SÖ efter framställning av skolstyrelsen och yttrande av insp. KK 1954:570, punkt 10 i anvisningarna till timplanerna. 19. Insp. kan medgiva mindre avvikelser (högst en timme per vecka) från de i timplanerna angivna timtalen för de olika ämnena. Timtalet per vecka får dock ej ändras, och inget ämne får uteslutas. KK 1954:570, punkt 11 i anvisningarna till timplanerna. Undervisning i cirkulärämnen m. m. 20. Insp. kan medge inskränkning av antalet friluftsdagar, då lämplig lärare ej står till förfogande. KC den 29/5 1942 (nr 273) punkt 3. 21. Insp. skall yttra sig angående lärjunges ledighet för deltagande i konfirmationsundervisning. KK 1941: 693. 22. Insp. skall pröva fråga om återläsning av lästid, som gått förlorad på grund av lov för lantbruksarbete, samt frågan om framflyttning av fortsättningsskolans lästid. KC den 7/5 1954 (nr 207).

190 23. Insp. skall öva tillsyn över nykterhetsundervisningen och tillse, att läroplanerna upptager denna undervisningsgren och att undervisningsmateriel finns för undervisningen. KC den 24/9 1928 (nr 352). Han skall öva tillsyn över trafikundervisningen, KC den 27/11 1936 (nr 583), och bedöma, huruvida särskild instruktör för brandskyddsundervisningen erfordras. KC den 5/6 1953 (nr 384). 24. Insp. skall granska och ev. godkänna plan för förstärkningsanordningar. Om barnantalet överstiger det antal, som överstyrelsen angett för skolor av B-form, Dl-form och b-form, får läraravdelning uppdelas i grupper vissa timmar. Anvisningarna punkt 6 till KK 1940:252. 25. Insp. skall godkänna handledare vid kombinerad korrespondens- och radioundervisning och pröva, huruvida lärjunge är lämplig för denna undervisning. KK 1945:593 2 § 2 mom. 26. Insp. skall upprätta förslag, som skall upptaga skoldistrikten i den ordning de anses böra ifrågakomma till anslag för inköp av skolradioapparat. Bestämmelser fastställda den 25/7 1947. Läroböcker. 27. Innan skolstyrelsen fattar beslut i fråga om antagande av nya läroböcker, skall insp. avge yttrande. Insp. kan därjämte påfordra, att ärendet hänskjutes till SÖ för prövning och avgörande. Fst § 13. 28. Insp. granskar undervisningsstatistiken. Fst § 67, Fortsskst § 52:18. ///.

Lärarna. A. Folk- och

småskollärare.

Tillsättning. 29. Vid prövning huruvida en ledig ordinarie lärartjänst skall återbesättas eller ej, skall yttrande inhämtas från insp. Kan styrelsen och insp. ej enas, skall ärendet underställas SÖ:s eller, om ändring av organisationsplanen erfordras, Dk:s avgörande. I senare fallet avger insp. förslag till ändring. Fst § 19:1 a och b. Vid sjukvårdsanstalt och barnhem får ledig ordinarie lärartjänst återbesättas endast efter medgivande av insp. KK 1938:756 punkt 2. 30. Om styrelsen vid omprövningen finner, att lärartjänsten bör återbesättas genom förflyttning av lärare inom distriktet, skall insp. avge yttrande, om åtgärden påkallas av styrelsen. Fst §§ 19:1 c och 23:2. 31. Insp. kan medge uppskov med kungörande av ledig tjänst, vilket eljest skall ske inom 6 månader efter det tjänsten blivit ledig. Fst § 19:1 d. 32. Insp. skall avge yttrande rörande skolstyrelsens förberedande förslag. Är styrelsen och insp. därvid icke ense, skall ärendet av styrelsen hänskjutas till Dk, som upprättar förslag till tjänsten. Denna ordning gäller dock inte distrikt, som är befriat från inspektion genom statens insp. Fst § 19:6.

191 33. Insp. skall avge yttrande rörande de sökandes av icke-ordinarie lärartjänst inbördes meriter. Fst § 24:1. 34. Insp. kan medge befrielse från skyldigheten att anställa vikarie. Fst § 25:1 och KK 1947:234 4 §. Förflyttning. 35. Insp. skall yttra sig rörande förflyttning av lärare inom distriktet. Finner insp. mot skolstyrelsens mening, att ordinarie lärare bör förflyttas till annan lärartjänst inom distriktet, skall han hänskjuta avgörandet till Dk. Kan Dk och insp. därvid ej enas, skall Dk underställa ärendet SÖ:s avgörande. Fst § 23:2. 36. Om ordinarie lärartjänst är övertalig och den ej kan indragas genom lärares förflyttning inom distriktet, skall insp. i samråd med skolstyrelsen undersöka, om tjänsten kan indragas genom förflyttning av läraren till annan befattning inom folkskoleväsendet. Kan styrelsen och insp. därvid ej enas, skall ärendet underställas SÖ:s eller — om ändring av organisationsplanen erfordras — Dk:s prövning. Insp. avger i sådant fall förslag till ändring i organisationsplanen. Tilläggsbest. till Arf 4 § 1 mom. 37. Har enighet uppnåtts om förflyttning, skall insp. till SÖ ingiva framställning om förflyttningen med bifogande av utredning. Tilläggsbest. till Arf 4 § 1 mom. 38. Insp. kan göra framställning om att skoldistrikt, där tjänst är ledig, skall förordna i annat distrikt övertalig lärare till innehavare av den lediga tjänsten. Tilläggsbest. till Arf 4 § 6 mom. Vid förflyttning av lärare vid mindre folkskolor eller av biträdande lärare till ordinarie småskollärartjänst skall insp. avge yttrande. Fst övergångsbest. till § 21, punkt 1. Disciplinära åtgärder mot lärare. 39. Insp. skall avge yttrande rörande fråga om disciplinär åtgärd mot lärare. Fst § 32:1 och § 33:1. 40. Insp. skall avge yttrande rörande avstängning av lärare från utövande av lärarbefattningen. Fst. § 32:2. 41. Insp. kan anmoda lärare, som åtnjuter tjänstledighet på grund av sjukdom, att inkomma med läkarintyg, utvisande, huruvida han på grund av sjukdom är för framtiden oförmögen att tillfredsställande sköta sin befattning. Fst § 31:2. Förening av tjänster. 42. Insp. kan medge ordinarie eller extra ordinarie lärare att med sin tjänst förena uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk, bolag e t c , vars verksamhet har huvudsakligen ekonomiskt syfte. Om insp. icke lämnar dylikt medgivande, skall ärendet avgöras av SÖ. Arf 6 § 1 mom.

192 Nedsättning av lärares undervisningsskyldighet. 43. För lärare med 30 undervisningstimmar per vecka kan insp. nedsätta undervisningsskyldigheten med högst 4 veckotimmar och för lärare med 28 veckotimmars undervisning med högst 6 veckotimmar. Arf 4 § 3 mom. 44. Insp. kan på framställning av skoldistrikt medge lärare inskränkning i eller befrielse från fyllnadstjänstgöring. KK 1946:309 4 §. Tjänstgöringsbetyg åt lärare. 45. Insp skall avge yttrande, när fråga uppstått att tilldela lärare vitsordet mindre gott i fråga om sättet att fullgöra sin tjänst. Fst § 8 j . B. Distriktsöverlärare. 46. Insp. skall" avge förslag till SÖ beträffande återförande på stat av ordinarie folkskollärartjänst, som innehaves av distriktsöverlärare. Fst § 8b:l. 47. Insp. fastställer mindre avvikelser från normalinstruktionen för distriktsöverlärare. Avvikelser av större vikt fastställes av SÖ. Insp. kan hänskjuta dylikt ärende till SÖ. Fst § 8 b:8. 48. Insp. kan medge, att distriktsöverlärare erhåller semester under tid, då han har att meddela undervisning. Arf 20 § 1 mom. 49. Undervisningsskyldigheten för vikarie å distriktsöverlärartjänst under annat förordnande än vikariatslöneförordnande skall vara densamma som för innehavare av tjänsten, såvida icke insp. bestämmer högre timtal. Tilläggsbest. till Arf 2 § 1 mom. 50. Insp. beslutar, huruvida lärare, som under ferietid vikarierar för distriktsöverlärare, skall ha reducerad ersättning. Tilläggsbest. till Arf 10 b §. 51. Insp. skall med eget yttrande till SÖ överlämna inkomna framställningar rörande jämkningar i övergångsbestämmelserna till de nya bestämmelserna om distriktsöverlärare. KK 1954:560, 11 §. 52. Om insp. ej annat förordnar, skall tjänstefria dagar, som ligger mellan perioder av tjänstledighet eller semester, inräknas i endera av perioderna. Påskafton, midsommarafton och julafton skall vara tjänstefria för distriktsöverlärare, om insp. ej annat förordnar. Tilläggsbest. till Arf 10 a § mom. 3 och 4. C. Övningslärare. Insp. skall upprätta plan över viss undervisning och bestämma angående fyllnadstjänstgöring. 53. Insp. skall i samråd med skolstyrelsen upprätta plan över undervisningen i slöjd och hushållsgöromål för det kommande läsåret i fortsättningsskolan. Ändringar i planen får ej vidtagas utan medgivande av insp. Övnlärst 42 § 1 och 2 mom.

193 54. Icke-ordinarie tjänst, vari ingår fyllnadstjänstgöring, skall vara placerad vid den skola, där större delen av tjänstgöringen fullgöres, såvida icke insp., vad angår tjänst i enbart folkskola annorlunda beslutar. Övnlärst 7 § 4 mom. 55. Insp. bestämmer om fyllnadstjänstgöring i slöjd eller hushållsgöromål vid folkskola skall fullgöras av lärare vid annan skola eller i annat skoldistrikt inom samma inspektionsområde, övnlärst 8 § 2 mom. 56. Insp. bestämmer huruvida i övningslärartjänst skall ingå fyllnadstjänstgöring, övnlärst 9 §, avgör i vissa fall tvistefrågor rörande tjänstgöringstiderna för lärares fyllnadstjänstgöring, övnlärst 10 § 3 mom., beslutar om tillgodoräkning av tid för t. ex. resor vid fyllnadstjänstgöring för lärare vid folkskola, övnlärst 12 § 6 mom. 57. Insp. skall yttra sig om förslag från rektor vid högre skola till övningslärares fyllnadstjänstgöring i folkskola, övnlärst 33 §. 58. Insp. kan medge, att i övningslärartjänst vid folkskola må ingå dels undervisning i övningsämne eller praktiskt läroämne, som ej eljest ingår i tjänsten, dels fyllnadstjänstgöring i skola, som eljest icke avses i övningslärarstadgan, eller i folkskola i annat distrikt, övnlärst 34 § 3 mom. och 35 §. Tillsättning. 59. Insp. medverkar vid tillsättning av ordinarie och icke-ordinarie övningslärare i folkskolan. Är styrelsen och insp. icke eniga om vilka som skall uppsättas på förslag, upprättas förslag av SÖ. övnlärst 24 § 1 mom. Förening av tjänster. 60. Insp. beviljar tjänstledighet åt ordinarie övningslärare för att tjänstgöra som extra ordinarie, övnlärst 15 § 1 mom. 61. Insp. kan bevilja lärare tillstånd att inneha vissa uppdrag. Om insp. vägrar dyligt tillstånd, hänskjutes frågan till SÖ. övnlärst 15 § 3 mom. D.

Kanotrer.

Inrättande av tjänst. 62. Förslag till indelning i kyrkomusikerdistrikt och till tjänstetyp skall, i det fall kantorstjänst föreslås, inges till insp., som med eget yttrande överlämnar ärendet till Dk. Kyrkomusikerst 5 § 2 mom. 63. Insp. skall yttra sig beträffande instruktion för kantorstjänst. Kyrkomusikerst 7 §. 64. Organist är skyldig att mottaga fyllnadstjänstgöring i folkskola efter bestämmande av insp. och skoldistrikt är skyldigt att mottaga organist för fyllnadstjänstgöring enligt insp:s bestämmande. Kyrkomusikerst 16 § 1 och 2 mom. 13

194 Tillsättning. 65. I stort sett gäller samma bestämmelser som vid tillsättning av folkskollärare. Förslaget skall dock underställas även kyrkorådet. Valet förrättas av en nämnd av 6 personer, av vilka 3 utses av kyrkorådet och 3 av skolstyrelsen. Kyrkomusikerst 37 § 2 och 8 mom. Förflyttning. 66. Vid förflyttning av kantor lämnar insp. samma medverkan som vid förflyttning av folkskollärare. Kyrkomusikerst 55 §, IV.

Lärjungarna.

Barnens skolgång. 67. Efter framställning av skolstyrelse eller insp. kan Dk föreskriva, att barn skall besöka annat distrikts skola än det barnet tillhör. Fst § 6:3. 68. Insp. kan medge, att barns skolgång må börja det kalenderår, under vilket barnet efter den 1/7 fyller sex år. Fst § 35:2. 69. Insp. skall yttra sig beträffande återläsning av förlorad lästid på grund av smittsam sjukdom i skolan. Fst § 43:1. 70. Insp. kan bemyndiga skolstyrelsen att inställa undervisningen för att bereda lärarna tillfälle deltaga i kurser eller möten. Fst 8 43:5. V. Skollokaler

och

tjänstebostäder.

Skollokaler. 71. Insp. skall avge yttrande rörande förslag om uppförande av nybyggnad för skolväsendet. Fst § 53. Han skall i samband därmed godkänna tomt, granska huvudritningarna och vitsorda behovet av inventarier samt, sedan byggnadsföretaget utförts, förrätta avsyning av de nya lokalerna. KK 1945:882 6 § 3 mom. och 9 § 1 mom. 72. Insp. skall med eget yttrande översända ansökan om statsbidrag för uppförande av provisoriska skollokaler till SÖ och därefter förrätta avsyning av lokalerna. KK 1948:438 4 och 7 §§. Tjänstebostäder. 73. Insp. skall granska huvudritningar och situationsplan och, när bostaden är färdig, förrätta avsyning och därvid klassificera bostaden. KK 1946:887 11, 12 och 14 §§. 74. Insp. skall höras av länsstyrelsen, huruvida lärare, som har tjänstebostad i distrikt, som ej är skyldigt att tillhandahålla tjänstebostad, kan befrias från skyldighet att mottaga dylik bostad. Arf 26 §. 75. Insp. skall företaga klassificeringssyn å nya eller reparerade tjänstebostäder. Boställsordn. 31 .§. 76. Insp. skall förrätta underhållssyn å tjänstebostad. Synen förrättas i närvaro av ombud för skolstyrelsen samt vederbörande lärare eller dennes ombud. Till synen skall förrättningsmannen i god tid kalla sko!-

195 styrelsen och vederbörande lärare. Protokoll skall föras av förrättningsmannen. Boställsordn. 34 och 35 §§. Om syneprotokollet ej god kännes, skall ärendet av insp. underställas länsstyrelsens prövning. Insp. skall därefter förvissa sig om huruvida angivna åtgärder vidtagits, och ev. företaga efterbesiktning av bostaden. Finner insp., att de förelagda åtgärderna icke blivit verkställda, skall han ofördröjligen göra anmälan till länsstyrelsen. Han skall likaledes hos länsstyrelsen anhålla om åläggande för distriktet att verkställa i syneprotokollet anmärkta åtgärder. Boställsordn. 36 och 37 §§. VI. Statsbidrag

till olika

ändamål.

Avlöning åt folkskollärare. 77. Insp. skall yttra sig över förslag till löneklassplacering. Tilläggsbest. till Arf 6 §. Insp. skall avge yttrande beträffande extra lärares placering i avdragsgrupp 2 eller 3. Tilläggsbest. till Arf 9 § 3 mom. Han skall tillstyrka, att statsbidrag må utgå till vikaries avlöning, då lärare varit tjänstledig mer än 6 veckor för tjänstgöring å annan tjänst eller för enskild angelägenhet. Han skall vidare vitsorda pensionerad lärares lämplighet som vikarie och oexaminerad lärares duglighet. Statsbidragskung. 4 § 2, 3 och 4 mom. 78. Vid undervisningens inställande på grund av smittsam sjukdom eller på grund av krig eller krigsfara skall insp. yttra sig över huruvida lön skall utgå till extra lärare. Arf 19 § p. 1 och 2. Om lärare är avstängd från tjänstgöring t. ex. på grund av att han anhållits såsom misstänkt för brott, skall insp. pröva, huruvida han må uppbära någon del av lönen. Arf 19 § p. 4. 79. Insp. kan medge B-avdrag vid lärares tjänstledighet för uppdrag inom lärarorganisation. Arf 18 § j>. 10. Insp. kan medge B-avdrag högst 15 dagar av ett och samma redovisningsår under tjänstledighet för enskild angelägenhet av vikt. Arf 18 § p. 11. Insp. skall pröva, huruvida lön med B-avdrag skall utgå vid tjänstledighet för vissa studier. KK 1954:502 3 §. Avlöning åt övningslärare. 80. I huvudsak samma uppgifter som ovan. 81. Insp. skall avge yttrande rörande reseersättning åt lärare, anställd vid folk- eller fortsättningsskola med fyllnadstjänstgöring. Tilläggsbest. till Arö 4 §. 82. Insp. kan medge, att statsbidrag må utgå till undervisningsavdelning i fortsättningsskola, oaktat stadgat minimiantal barn ej uppnåtts. Minimiantalet skall utgöra 10 i slöjd och allm. ämnen och 8 i hushållsgöromål. Anser sig insp. förhindrad tillstyrka statsbidrag, hänskjutes frågan till Sö. KK 1932:587 § 4:3.

196 Skolsociala anordningar. 83. Insp. skall pröva och meddela beslut i anledning av ansökan om statsbidrag till skolskjuts. Om särskilda skäl därtill föranleder, må han överlämna ansökan till SÖ för prövning och avgörande. Lämnar han ansökan utan bifall, äger skoldistrikt hänskjuta frågan till SÖ för avgörande. KK 1947: 346 6 §. Även ansökningar om statsbidrag till s. k. självskjuts skall behandlas av insp. Finner han sig ej kunna medge statsbidrag, kan ärendet underställas SÖ för avgörande. KK 1947:346 11 §. 84. Insp. skall pröva och meddela beslut i fråga om statsbidrag till inackordering. I vissa fall skall han bestämma, för huru många dagar inackorderingsbidrag skall utgå. Anser sig insp. ej kunna bifalla ansökan, kan frågan av distriktet hänskjutas till SÖ för avgörande. KK 1943:538 3 §. 85. Insp. skall avge yttrande rörande skollokaler, som upplåtes till lotsbarnskola, och bestämma hyresavdrag för lärare med tjänstebostad vid sådan skola. Lärare, som ej åtnöjes med insp:s beslut, kan hänskjuta ärendet till länsstyrelsen. KK 1948:485 4 och 5 §§. 86. Insp. skall granska ansökningar om statsbidrag till skolmåltider och inventarier till skolmåltidslokaler, KK 1946:553 7 och 9 §§, till skolhälsovården KK 1944:585 16 §, till fria läroböcker KK 1946: 292 3 §, till undervisningsmateriel KK 1947:400 4 §. 87. Insp. yttrar sig över ansökningar om resestipendier åt lärare i främmande språk. KK 1946:370 p. 3. VII. Lärarnas pensionering. 88. Ansökning om tjänstepension översändes till insp., som med eget yttrande översänder ansökan till statens pensionsanstalt. Tillämpn.föreskrifter till pensionsregi. KK 1947: 693 5 §. 89. Insp. kan göra framställning om prövning av pensionsrätten i visst fall. KK 1947:693 6 §. VIII. Fortsättningsskolan. Organisationen. 90. Insp. kan medge, att två eller flera skoldistrikt förenar sig om en gemensam fortsättningsskola. Han kan också befria skoldistrikt från att inrätta fortsättningsskola, om barnen enligt träffat avtal erhåller fortsättningsskolbildning i annat distrikt. Fortsskst § 1:3. 91. Insp. kan göra framställning till Dk, att Dk måtte föreskriva, att distrikt skall vara skyldigt mottaga fortsättningsskolpliktiga barn från annat distrikt eller att distrikt skall vara skyldigt låta sina fortsättningsskolpliktiga barn undervisas i annat distrikt,' och bestämma ev. ersättning. Fortsskst § 1:3.

197 92. Om fortsättningsskolreglemente ännu finns i distriktet, kan insp. påfordra upprättande av organisationsplan, övergångsbest. till § 8 i Fortsskst. Insp. kan medge avvikelser från bestämmelserna i organisationsplanen efter framställning av skolstyrelsen och sedan lärarkåren beretts tillfälle uttala sina önskemål. Fortsskst § 8:6. 93. Insp. skall pröva behovet av fortsättningsskolor i distrikt i samband med centralisering av fortsättningsskolväsendet. Om styrelsen och insp. icke enas, hänskjutes ärendet till SÖ. KK 1932:589 § 2:1 och 2. Undervisningen. 94. Insp. kan medge mindre avvikelser från normalundervisningsplanen för fortsättningsskolan. Förslag till väsentliga avvikelser skall av insp. med eget yttrande överlämnas till Dk, som vidarebefordrar ärendet till Sö för prövning. Fortsskst § 21. 95. Insp. skall yttra sig över skolstyrelses förslag om läroböcker i fortsättningsskolan. Han äger påfordra, att ärendet hänskjutes till SÖ. Fortsskst § 23. 96. Insp. skall bestämma, vad som skall räknas som »arbetskunskap» vid undervisningen i slöjd. KK 1951:556 2 § b. Lärjungarna. 97. Insp. kan medge, att elever intages endast vartannat år. Fortsskst § 25:2. 98. Insp. skall yttra sig rörande ansökan om befrielse från fortsättningsskolplikt. Kan styrelsen och insp. ej enas, hänskjutes ärendet till SÖ. Fortsskst § 27:5. 99. Om undervisningen varit inställd på grund av smittsam sjukdom bland människor eller husdjur, skall den förlorade undervisningstiden återläsas, om icke insp. medger, att den eljest stadgade undervisningstiden må avkortas. Fortsskst § 32:1. Lärare. 100. Insp. skall vitsorda lärares duglighet för anställning vid fortsättningsskola. Fortsskst § 40:1. 101. Insp. skall avge yttrande rörande disciplinär åtgärd mot lärare. Fortsskst § 43:1 och 2. IX. Intagningsnämnd. • 102. Insp. föreslår två ledamöter av intagningsnämnd. Lvst § 29:9. X.

F*örsöksverksamheten. Folkskolinspektörernas medverkan vid organiserandet av försöksverksamheten kommer endast mycket knapphändigt till uttryck i författningarna. Då emellertid folkskolestadgan skall tillämpas vid försöksverksamheten, är det uppenbart, att folkskolinspektörerna får många arbetsuppgifter i sam-

198 band med denna verksamhet. Enligt Kungl. brev den 30 juni 1955 med bestämmelser rörande försöksverksamheten skall inspektören beträffande högstadierna bl. a. medverka vid anställande av ordinarie och icke-ordinarie lärare i läroämnen, 23 och 24 §§, yttra sig rörande lärares fyllnadstjänstgöring, 40 §, pröva ansökan om rätt för folkskollärare att fullgöra viss del av undervisningen på detta stadium samt bestämma antalet veckotimmar på varje heltidstjänst i läroämnen 39 §. Även vid den nu pågående utbyggnaden av realskoleväsendet inom folkskolan kominer inspektörernas medverkan i många avseenden att påfordras. Den sammanlagda statsbidragssumman till lärarlöner, skolmåltidsverksamhet, inackorderingar och skolskjutsar samt till fria läroböcker och undervisningsmateriel uppgick för budgetåret 1954/55 till något mer än 480 miljoner kronor. Enbart anslaget till lärarlöner utgjorde i runt tal 412 miljoner kronor. Härtill kom ett stort antal smärre bidragsbelopp. Den närmaste statliga kontrollen (iver användningen av dessa medel utövas av folkskolinspektörerna dels genom den inspekterande verksamheten dels genom granskning av statsbidragsrekvisitionerna. I utredningens motivering för mellaninstanskanslier (kap. 14) redogöres närmare för innebörden av de viktigaste av de ärenden, som under den senaste 1 O-årsperioden ålagts folkskolinspektionen. Länsstyrelserna Besvär på kommunala grunder över skoldistrikts beslut i ärenden av ekonomisk natur prövas i regel av länsstyrelsen som första instans. Härutöver handlägger länsstyrelse huvudsakligen ärenden rörande byggnader och statsbidrag. Länsstyrelses skoluppgifter är huvudsakligen följande: Tjänslebostodcr och skolbyggnader. 1. Länsstyrelsen kan efter inspektörens hörande befria skoldistrikt från skyldighet att tillsvidare tillhandahålla tjänstebostad åt lärare. Fst 3 5 2 : 2 b. 2. Länsstyrelsen kan efter folkskolinspektörens hörande befria lärare från skyldigheten att mottaga tjänstebostad, då sådan anvisas av distrikt, som icke är skyldigt tillhandahålla dylik. Arf 26 § 1 mom. 3. Besvär över beslut om klassificering av tjänstebostad prövas av länsstyrelsen. Boställsordningen 31 §. 4. Länsstyrelsen skall pröva klagomål över protokoll, fört vid underhållssyn å tjänstebostad. Boställsordningen 36 §. Om distriktet ej verkställer i syneprotokollet anmärkta åtgärder, skall länsstyrelsen förelägga distriktet att vidtaga dessa. Boställsordningen 37 §.

199 5. Länsstyrelsen avger utlåtande över den procentsats, efter vilken statsbidrag till skolbyggnadsföretag bör utgå, samt godkänner byggnadssakkunnig kontrollant, meddelar beslut om byggnadsföretagets godkännande samt bestämmer brandförsäkringsbelopp i fråga om skolbyggnadsföretag och tjänstebostäder. KK 1945:882 7—9 §§ och KK 1946:887 13 och 14 §§. 6. Länsstyrelsen skall till prövning upptaga klagomål över av inspektören bestämt hyresavdrag för lärare vid lotsbarnsskola. KK 1948:485 5 §. Statsbidrag. 7. Länsstyrelsen granskar och utbetalar statsbidrag till löner åt folk- och småskollärare KK 1948:208, övningslärare KK 1950:479 och 1951:556, lärare vid fortsättningsskolor KK 1932:587, skolskjutsar KK 1947:346, inackordering KK 1943:538, skolmåltider KK 1946:533, skolhälsovårdKK 1944:585, fria läroböcker KK 1946:292, undervisningsmateriel KK 1947: 400, byggnader för folkskoleväsendet KK 1936:45 och 1945:882, provisoriska skolbyggnader KK 1948:438, tjänstebostäder KK 1946:887; ävensom verkställer vissa andra utbetalningar av ersättningar och stipendier. 8. Länsstyrelse äger pröva skäligheten av skolskjutskostnader KK 1947: 346 2 § samt av inackorderingskostnader KK 1943:538 2 §. Ledamot av läroverks lokalstyrelse och av terminsavgiftsnämnd. 9. Länsstyrelse skall utse en ledamot av lokalstyrelse för allmänt läroverk Lvst § 207 samt ledamot av terminsavgiftsnämnd KK 1952:652 9 §. 1''/ tes föreläggande. 10. Länsstyrelse kan vid vite ålägga föräldrar att hålla barnen i skola, om de uteblivit därifrån. Fst § 51:2 och Fortsskst § 36:2. Försöksverksamhetens regionala samarbetskommittéer Från läsåret 1952/53 har skolöverstyrelsen indelat riket i tolv regioner, var och en med en särskild samarbetskominitté för det pedagogiska instruktionsarbetet i samband med försöksverksamheten. Kommittéerna består av seminariernas rektorer, statens folkskolinspektörer och försöksdistriktens kommunala skolledare inom respektive regioner ävensom en representant för regionens läroverk. Sedan läsåret 1954/55 utgör även Stockholm en dylik region. Domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsbörda Diskussionen om en ny regional skollednings organisation och arbetsuppgifter bör helt naturligt föras med utgångspunkt från de båda regionalt verksamma myndigheter — folkskolinspektionen och domkapitlen — som redan helt eller till mera väsentlig del ägnar sig åt skolväsendet, då en ny-

200 konstruktion mer eller mindre måste bygga på eller anknyta till den organisation som finns. Detta gäller i föreliggande fall särskilt folkskolinspektionen. Uppmärksamhet skall i det följande ägnas åt dessa båda myndigheters nuvarande arbetsbörda och arbetsvillkor. 1945 års folkskolesakkunniga undersökte i detalj, i vilken omfattning folkskolärendena belastade domkapitlen, och redogjorde ingående för folkskolinspektörernas arbetsbörda och arbetsförhållanden i övrigt. Utredningen, som kompletterat folkskolesakkunnigas undersökning genom att inhämta upplysningar för den tid som gått sedan de sakkunniga framlade sitt betänkande, skall här i korthet redogöra för folkskolesakkunnigas resultat och jämföra dem med de resultat, som framgått av den egna undersökningen. Domkapitlen. Folkskolesakkunnigas undersökning omfattade, vad domkapitlen beträffar, åren 1937—1946, d. v. s. den första tioårsperioden efter det att den nya domkapitelsorganisationen trätt i kraft. Utredningens undersökning har omfattat dels femårsperioden 1947—1951, dels ock åren 1952—54. Under tioårsperioden utgjorde hela antalet av samtliga domkapitel handlagda ärenden 182.610, av vilka folkskolärendena utgjorde 22 % eller 41.002 stycken. Av dessa var emellertid 16.661 ad actaärenden, vilket motsvarar drygt 40 % av samtliga folkskolärenden. Under den följande femårsperioden var det totala antalet domkapitelsärenden jämförelsevis något högre än under den föregående tioårsperioden. Folkskolärendenas relativa andel sjönk emellertid från 22 till 15,1 %, och av de handlagda folkskolärendena var något mer än 42 % ad actaärenden. Under åren 1952—54 har det totala antalet av domkapitlen årligen handlagda ärenden ökat till omkring 23.000 per år. Folkskolärendenas procentuella andel har sjunkit till 5,9 % av dessa. Det absoluta antalet redovisas i tabellen nedan. Antalet ad actaärenden uppgick till litet mer än en fjärdedel av samtliga skolärenden. Den största ärendegruppen av folkskolärenden under tioårsperioden var reglementsärendena med c:a 1.100 per år, vilket i det närmaste motsvarade hälften av alla ärenden, om man bortser från ad actaärendena. Under femårsperioden utgjorde reglements- och organisationsplaneärenden 700 årligen och under åren 1952—54 genomsnittligen 361. Den under tioårsperioden betydande gruppen statsbidragsärenden, omfattande c:a 500 per år, huvudsakligen skolskjutsärenden, handlägges numera icke alls av domkapitlen. Besvärsärendena utgjorde under de tio första åren genomsnittligen 150. Besvärs- och underställningsärendena tillsammans uppgick under vart och ett av de följande fem åren till i medeltal 97 och har under de senaste åren varit i stort sett oförändrade till antalet. Andra mera omfattande ärendegrupper är tjänsteföreningsärenden (kyr-

201 komusikerärenden) och förflyttningsärenden. Under tioårsperioden handlades årligen omkring 80 av de förra och 140 av de senare. Dessa ärenden (»kade under femårsperioden till 126 respektive 166. Antalet tjänsteföreningsärenden har under de senaste åren reducerats väsentligt, medan förflyttningsärendena förekommer i ungefär konstant omfattning. Av nedanstående tablåer framgår dels antalet av samtliga domkapitel handlagda ärenden under vart och ett av åren 1937—1954, dels ock hur antalet ärenden under åren 1952—54 fördelat sig på olika domkapitel. Antalet

av samtliga

Antalet

domkapitel

handlagda

År

Antal ärenden

1937 1938 ... 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945

3 962 4.857 4.498 4.597 4.151 3.891 3.597 3.685 3.719

skolärenden

handlagda

Domkapitel

Visby Summa

skolärenden

1937—1954.

Antal ärenden

År

4.045 3.641 3.860 2.757 2.319 1.439 1.569 1.188 1.285

1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954

av domkapitlen

åren

176 88 207 96 89 114 222 166 91 115 127 34 44

178 77 113 50 82 94 140 88 51 112 132 26 45

170 80 136 70 87 86 114 128 84 86 122 49 73

1952—54.

Antalet ärenden höll sig som synes tämligen konstant fram till och med 1948, varefter en kraftig nedgång märks, först mellan åren 1948 och 1949 och sedan mellan 1950 och 1951. Således sjönk antalet handlagda folkskolärenden från 1948 till 1953 med inte mindre än 69,8 %. Varje domkapitel handlade under år 1954 i medeltal 99 skolärenden. Högsta antalet hade Uppsala stift med 170 och lägsta Visby stift med 49. I båda fallen utgjorde antalet ad actaärenden 28'•%.

202 För att få en uppfattning om en myndighets arbetsbörda i visst hänseende är det emellertid inte tillräckligt att känna antalet handlagda ärenden även om, som i detta fall, redan relationerna mellan antalet folkskolärenden och övriga domkapitelsärenden kan anses vara talande nog. En säkrare mätare är den på uppgifterna nedlagda arbetstiden. Den arbetstid som åtgått för folkskolärendenas handläggning inom domkapitlen har stadigt sjunkit. Uppgifter har erhållits angående det genomsnittliga antalet arbetstimmar per vecka, som domkapitlens personal (den skolsakkunnige, kanslipersonal och biträdespersonal) tillsammans nedlägger på dessa ärenden. Härav framgår, att medeltalet timmar per vecka och domkapitel, som under tioårsperioden utgjorde 14,4 och under den följande femårsperioden 9,4, för de senaste åren sjunkit till 6,9 timmar. Folkskolinspektionen. Det ligger i sakens natur, att folkskolinspektionen i minsta möjliga mån bör tyngas av handläggningen av administrativa och expeditionella göromål, som tvingar den till arbetsformer, som liknar ämbetsverkets. Folkskolinspektörernas arbetsplats bör vara ute i skoldistrikten och bland skolans olika företrädare. Bedan den på s. 187 gjorda sammanställningen av administrativt betonade göromål, vilka nu vilar på inspektörerna, ger emellertid ett intryck av att en förändring av inspektörens ställning i icke önskvärd riktning ägt rum, och det har i olika sammanhang påpekats, att så skett. Folkskolesakkunniga, som ined skärpa vände sig mot den antydda utvecklingen, fann vid sin undersökning av inspektörernas arbetsförhållanden, att antalet inom samtliga inspektionsområden diarieförda ärenden, som 1942/43 uppgick till 61.367, under den följande femårsperioden ökat med 27.601 ärenden eller med 45 %. I de angivna siffrorna torde innefattas praktiskt taget alla till inspektörerna inkomna skrivelser, alltså även ad actaärenden och sådana ärenden, som brukar föras i s. k. samlingsnummerdiarium, samlingsdiarium och andra speciella diarier, t. ex. för statistik och dylikt. Skolstyrelseutredningen har infordrat uppgifter från varje inspektör angående antalet diarieförda ärenden under åren 1951 och 1952 med ad actaärendena särskilt angivna. Sedan folkskolesakkunniga gjorde sin undersökning, har folkskolinspektionens diarieföring emellertid omlagts, så att flera olika diarier numera fores, varför det skulle ge ett alltför osäkert resultat att direkt jämföra med tidigare erhållna siffror. Det kan emellertid konstateras, att antalet 1952 inkomna ärenden kraftigt sjönk i jämförelse med budgetåret 1946/47 vilket var det senaste, som folkskolesakkunniga angav och att siffran för 1952 snarast torde närma sig den för de första åren under 40-talet redovisade. Detta torde i huvudsak kunna anses vara en följd av kommunreformen. Beduceringen av antalet skoldistrikt med mer än hälften måste ju återverka på

detta sätt och i de inspektionsområden, där en väsentlig minskning av skoldistriktens antal skett, synes en lättnad åtminstone i rent expeditionellt avseende också ha inträtt för inspektörens del. Under år 1952 diariefördes hos inspektörerna i vissa av de största områdena mer än 2.000 ärenden. Vanligen höll siffran sig emellertid mellan 1.000 och 1.500. Genomsnittligen torde egentliga, i huvuddiarierna införda ärenden med frånräknande av ad actaärenden år 1952 ha uppgått till 600 å 700 per inspektör. Med hänsyn till vad som inledningsvis sades, är det av särskilt intresse att se, hur stor del av sin tid inspektörerna vid sidan av sina administrativa åligganden kan ägna åt verksamhet ute på »fältet». 1945 års folkskolesakkunniga lämnar den upplysningen, att antalet tjänsteresdagar i medeltal för perioden 1941—46 uppgick till 141,4 per år. Högsta antalet uppgivna resdagar var 178 och lägsta 101. Skolstyrelseutredningen har erhållit uppgifter rörande medeltalet resdagar under åren 1951 och 1952 från 50 inspektörer. Härav framgår att i genomsnitt 134 dagar per år under perioden användes för inspektionsresor. Högsta antalet resdagar var 179 och lägsta 90, vilket innebär en minskning av genomsnittstalet med 7,4 dagar jämfört med femårsperioden 1941—46. Minskningen av antalet resdagar tyder på att de administrativa arbetsuppgifterna ökar och att den konstaterade minskningen av ärendeantalet icke medfört någon lättnad i detta hänseende. Härvidlag är ju också arbetsuppgifternas antal av mycket mindre betydelse än deras art. Av de 24 inspektörer, som ansett sig kunna lämna uppgifter om den genomsnittliga arbetstiden på expeditionen under icke-resdagar, har många uppgivit 11—12 timmar jämte arbete under sön- och helgdagar. Det har tidigare angivits, att genomsnittligen 6.578 kronor 1954/55 ställts till förfogande åt varje inspektör för biträdeshjälp. I själva verket fördelas tillgängligt anslag årligen av skolöverstyrelsen efter en bedömning av de olika inspektörernas behov, och beloppen varierar ganska kraftigt. Enligt överstyrelsens bestämmande utgick för nämnda budgetår de högsta beloppen till inspektörerna i Stockholms läns södra inspektionsområde (17.000 kr.), Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde (14.300 kr.) och Uppsala läns och Östergötlands läns östra inspektionsområden (9.600 kr.).. medan sex inspektörer erhöll 4.000 kr. eller mindre. Lägsta beloppen (3.000 kr.) tilldelades inspektörerna i Jämtlands läns norra och Norrbottens läns norra inspektionsområden. Utöver inspektörerna finns således vid folkskolinspektionen endast arvodesavlönad personal och blott i ett fåtal fall erbjuder de tillgängliga medlen möjligheter att heltidsanställa denna. Under år 1952 anlitade inspektörerna såsom biträden personer med följande utbildning och till följande antal:

204 F. d. folkskolinspektör Pensionerad överlärare överlärare Tillsynslärare Folkskollärare Seminarielärare Kvinnligt skrivbiträde Skrivbyrå Diverse utbildning

2 4 16 5 37 3 26 2 14 Summa 109

I medeltal anlitade således varje inspektör något mer än två personer som hjälp. Av lämnade uppgifter framgår, att enbart skrivbiträdeshjälp endast anlitas i två fall. I övrigt har personal med erfarenhet från folkskolan använts, i det stora flertalet fall jämte skrivhjälp i någon form. Sammanlagt anlitade femtio folkskolinspektörer 1952 biträdeshjälp under 60.440 timmar. Medeltalet per inspektör blir omkring 1.208 timmar och timersättningen i genomsnitt 4 kronor och 40 öre. Sistnämnda antal timmar motsvarar heltidsanställning under c:a 29 veckor med 42 timmars arbetsvecka. De reella variationerna i fråga om anlitad biträdeshjälp framgår klart av de ovan angivna skillnaderna i anslagstilldelning. Den nu lämnade redogörelsen är ett försök att genom angivande av vissa faktiska förhållanden klargöra det nuvarande läget vad beträffar folkskolinspektionens arbetsbörda och arbetsförhållanden i övrigt. Avslutningsvis skall i korthet anges hur folkskolinspektörerna själva 1953 uppfattade den rådande situationen. Av 50 inspektörer, som besvarade utredningens enkät rörande bland annat dessa spörsmål, var 37 obetingat av den uppfattningen, att det åvilade dem administrativa uppgifter av sådan omfattning, att dessa skulle ge full sysselsättning åt en för dylika uppgifter särskilt utbildad tjänsteman. Folkskolinspektörerna i Gotlands läns, Kristianstads läns västra, Örebro läns norra, Kopparbergs läns västra och norra, Västerbottens läns mellersta och norra. Norrbottens läns mellersta och norra inspektionsområden (9 stycken) ansåg icke, att det inom deras områden skulle kunna beredas full sysselsättning åt en administrativt utbildad kraft. Inspektörerna i Uppsala läns, Kopparbergs läns östra, Gävleborgs läns södra och mellersta samt Norrbottens läns södra inspektionsområden (5 stycken) var tveksamma på denna punkt. Emellertid ansåg endast två inspektörer, i Norrbottens läns mellersta och norra områden, att en för enbart kontorsgöromål utbildad befattningshavare i stort sett skulle ge dem den jhjälp i arbetet som behövdes. De fyra inspektörerna i Gotlands läns, Kopparbergs läns västra och norra samt i Norrbottens läns mellersta inspektionsområden ansåg, att deltidsanställd personal vid sidan av folkskolinspektören kunde tillgodose deras behov av arbetshjälp.

Kap. 8. Tillbakablick Frågan om hur det svenska skolväsendets regionala ledning bäst bör organiseras har stått på dagordningen mer än ett sekel och varit föremål för ett livligt meningsutbyte. Men ehuru förslagen och debattinläggen i ämnet är många, har denna lednings organisation ingen skiftesrik och invecklad historia. De en gång uppkomna formerna har blivit bestående, och förslagen om deras förändring har mestadels avvisats. Här skall endast de viktigaste utvecklingsdata anges som bakgrund till det nyss redovisade nuläget och till en i därefter följande avsnitt lämnad redogörelse för huvudinnehållet i vissa viktigare äldre och nyare reformförslag. Grunddragen av den regionala organisationens utveckling De offentliga skolorna här i landet betraktades länge som ett av de främsta föremålen för kyrkans omvårdnad, varom bland annat det i kyrkolagen av år 1686 ännu kvarstående stadgandet om biskopens uppsikt över gymnasier och skolor samt den likartade bestämmelsen i folkskolestadgan alltjämt bär tydligt vittne. Ett annat markant uttryck för kyrkans intima samband med skolan är 1687 års förordning med bestämmelser om domkapitlens sammansättning, vilken föreskrev, att kapitlen — med undantag för universitetsstäderna, där de teologie professorerna ingick — skulle bestå av biskopen, kyrkoherden i domkyrkan samt lektorerna vid stiftsstadens gymnasium. Denna sammansättning förblev oförändrad bestående i 250 år eller fram till 1937, då den nu gällande domkapitelsorganisationen trädde i kraft, dock att innehavarna av efter 1839 tillkommande lektorat i moderna språk och naturlära ej bereddes plats i kapitlen. Nödvändigheten av decentraliserad förvaltning var en yttre omständighet, som gjorde det naturligt, att domkapitlen under århundraden spelade den ledande rollen inom skolväsendet. Fram till 1900-talets början handlades således läroverkens angelägenheter på samma sätt som kyrkans, d. v. s. förvaltningens detaljer tillhörde nästan uteslutande stiftsstyrelserna under förbehåll av Kungl. Maj :ts högsta prövnings- och förordningsrätt, utövad efter den beredning, som under växlande former bestods ecklesiastika ärenden i allmänhet. Först genom beslut av 1856 års riksdag inrättades en särskild tjänst inom ecklesiastikdepartementet för skolärenden, vars innehavare, sedan folkskolärendena utbrutits 1862, kunde helt ägna sig åt läroverken och successivt fylla det mest iögonenfallande behovet av central ledning. Genom sin bibehållna rätt att tillsätta läroverkens samtliga lärare och att ordna lärarnas tjänstgöring, genom sin disciplinära myndighet och inspek-

tionsrätt samt skyldighet alt avge yttranden i de flesta förvaltningsärenden som skulle avgöras, utövade domkapitlen dock alltjämt ett avgörande inflytande över läroverken. Detta inflytande bestod till 1905, då domkapitlen i ett slag förlorade sin ställning som styrelser för stiftens läroverk genom tillkomsten av den i samband med 1904 års läroverksreform inrättade överstyrelsen för rikets allmänna läroverk. Ledningen (iver dessa har under det senaste halvseklet varit starkt centraliserad och först under senaste tid har en viss tendens mot decentralisering av vissa ärenden till rektorerna gjort sig märkbar. När folkskolan genom 1842 års stadga blev erkänd som en det allmännas angelägenhet, låg det historiskt sett ytterligt nära till hands, att domkapitlen också blev folkskoleväsendets regionala styrelser, inte minst med hänsyn till det starka religiösa innehåll, som undervisningen till en början hade. Anordningen betraktades dock ursprungligen inte som så alldeles självklar, vilket framgår av det följande. Emellertid intogs i § 13 i den första folkskolestadgan den så gott som till bokstaven ännu oförändrat kvarstående bestämmelsen om biskopens och domkapitlens uppsikt och ledning över folkskolan. Domkapitlen skulle därvid bl. a. ha att pröva och godkänna skolreglementen och övervaka deras tillämpning samt avgöra besvär över lärarnas till- eller avsättning. Inspektionsrätt och rätt att ingripa i skolornas styrelse tillkom också domkapitlen. Ursprungligen ankom det också på dem att mottaga och pröva ansökningar om statsbidrag samt att avgöra besvär i ekonomiska mål, vilka befogenheter emellertid snart överflyttades på länsstyrelserna. De förhoppningar, som knutits till utfärdandet av 1842 års folkskolestadga, infriades mycket långsamt. Utvecklingen under den första tioårsperiodden var inte ägnad att inge någon optimism för framtiden, och det blev snart klart för folkskolans förespråkare, att en sakkunnigare ledning och tillsyn än den, som prästerskap och domkapitel utövade, erfordrades. Tanken på en folkskolinspektion framfördes första gången i riksdagen redan år 1853. För att inte folkskolan redan från början skulle »erhålla någon missriktning och därigenom förlora folkets kärlek och förtroende», motionerade då ledamoten av bondeståndet Per Sahlström om inrättandet lör tre år av tre eller fyra avlönade inspektörer. Motionen avslogs av alla fyra stånden och inte minst eftertryckligt av bondeståndet. Vid samma riksdag beviljades emellertid ett anslag åt Torsten Budenschöld för att denne såsom ett slags riksinstruktör skulle kunna delge församlingarna sina erfarenheter av sin egen skolverksamhet i Otterstad. Härigenom togs första steget mot en folkskolinspektion. Efter åtskilliga förslag under mellantiden beviljades av 1859-60 års riksdag medel för avlönande av 20 folkskolinspektörer, vilka började sin verksamhet följande år. Alla utom en innehade inspektörsuppdraget som bisyssla. Flertalet var präster och lärare.

207 Enligt den för inspektörerna den 15 juni 1861 utfärdade instruktionen skulle de med uppmärksamhet följa folkundervisningens gång inom sitt område och besöka dess skolor, om vars tillstånd och behov de skulle inhämta kännedom. Berättelse härom skulle avgivas till domkapitlet och ecklesiastikdepartementet. Antalet inspektörer växte hastigt och varierade under åren 1870—1914 mellan 41 och 52, men under hela 1800-talet var aldrig mer än 4 inspektörer samtidigt heltidsanställda, trots att förslag gång på gång väcktes härom och riksdagen redan 1874 i princip uttalade sig för heltidsanställda inspektörer. 1904 ställdes medel till förfogande så att sex inspektörer kunde heltidsanställas och genom bidrag från landstingen kunde 13 personer helt ägna sig åt inspektörsverksamheten från och med år 1905. Fyrtio år efter riksdagens principbeslut förverkligades tanken på heltidsanställda inspektörer. På grundval av Folkundervisningskommitténs betänkande lade nämligen Kungl. Maj :t till 1914 års senare lagtima riksdag fram förslag om indelning av riket i 34 folkskolinspektionsområden och anställande på stat av lika många inspektörer, vilket förslag av riksdagen godkändes. 1 Dock förklarade riksdagen sig icke vilja underlåta att framhålla, att vissa av de föreslagna inspektionsområdena syntes för stora. En ny förutsättning för att en effektiv inspektion skulle kunna skapas hade tillkommit genom 1913 års beslut om inrättandet av en folkskolöverstyrelse, vilket innebar, att också folkundervisningen fått en fast och utvecklingsbefrämjande sakkunnig central ledning, till vilken inspektionen kunde knytas. Den 15 december 1914 utfärdades den ännu gällande instruktionen för folkskolinspektörerna, och den 1 januari 1915 trädde den nya organisationen i kraft. Under erinran om bl. a. riksdagens ståndpunkt 1914 och med hänvisning till behovet av en effektiv folkskolinspektion föreslog folkskolöverstyrelsen i skrivelse den 9 oktober 1918, att antalet inspektörer och inspektionsområden skulle utökas till 52, vilket förslag godkändes av statsmakterna. 2 Den nya organisationen trädde i funktion 1920 och består i huvudsak ännu. Den enda skillnaden är den, att vid en justering av inspektionsomrädesgränserna 1950 i syfte att få områdena att sammanfalla med länsindelningen ett område borttagits.

Äldre reformförslag Riksdagen 1834—35. I den bekanta motion om inrättande av folkskolor, som ledamoten av bondeståndet Anders Danielsson avlämnade den 21 augusti 1834, föreslogs bland annat följande i organisatoriskt hänseende intressanta anordningar: 1. Förvaltningen av de folkskolorna inom varje län tilli Prop, n r 145; StU nr 57; Rskr 136. -' Prop. 1919:232; StU 1919:95; Rskr H)19-:8A.

208 fallande medlen skulle överlämnas till en för tre år vald länsdirektion med säte i residensstaden och så sammansatt, att distriktsdirektionerna (de lokala skolstyrelserna) utsåg 3—5, länsstyrelsen 1 och stadens borgerskap 1 ledamot. Länsdirektioncn skulle lämna distriktsdirektionerna råd och upplysningar men inte besluta i deras ställe. 2. överinseendet över skolorna i ett distrikt, bestående av ett eller flera pastorat, skulle uppdragas åt en direktion, bestående av 3—5 personer. 3. Såväl läns- som distriktsdirektionerna skulle själva bland sig utse sin ordförande. 4. Folkskolorna skulle i (ivrigt icke stå under någon »ämbetsmanna- eller ecklesiastikmyndighet». Den Danielssonska motionen avslogs med så knapp majoritet som en röst. Det i motionen framlagda förslaget innebar, att folkskolorna från början skulle vara sekulariserade och har karakteriserats som ett försök från allmogens sida att i ett enda slag krossa inånga seklers traditioner och emuncipera undervisningen från prästerskapets ledning. 1 1 en reservation till utskottsutlåtandet, som blott innehöll allmänna rekommendationer och förutsatte prästerskapets medverkan och ledning vid tillkomsten av nya folkskolor, framhölls från bondeståndets sida med skärpa vikten av att folkundervisningen skildes från allt samband med prästerskapet såsom världslig korporation — det sades vara en allmän »folktro» att så borde ske — och betonades fördelarna av att i stället i fråga om medel och upplysningar ställa skolinrättningarna i beroende av en »utur allmännare och redan prövade åsikter handlande utvald auktoritet».I en uppmärksammad artikel av kronprins Oscar 1839 i Stats-Tidningen Om Folkskolor förutsattes också, att en från domkapitlet fristående mellaninstans skulle finnas. Inom varje län skulle bildas en överstyrelse för skolväsendet, bestående av biskop, landshövding och tre av länets samtliga skolstyrelser valda, för folkbildningen intresserade ledamöter. När år 1839 den regeringsproposition utarbetades, som ledde till att folkskoleväsendet kom att i lag regleras, var ursprungligen meningen den, att folkskoleväsendet skulle knytas till länsindelningen och att inom varje län skulle finnas en överstyrelse för folkundervisningen. 3 Vid riksdagen 1867 motionerade P. Siljeström 1 om ändrade grunder för ordnandet av folkundervisningen och framhöll, att vården av folkskolan eller kommunalskolan, som han ville kalla den, väsentligen var en kommunens sak och således en civil angelägenhet, över vilken likväl enligt tradition och lag ett betydande ecklesiastikt inflytande ägde rum. Detta blandade system åstadkom inte den livlighet och kraft i befrämjandet av folkskolans utveckling, som man med större sannolikhet kunde påräkna av en rent kommunal styrelse. Motionären föreslog därför, att folkskolans angelägenheter i Fredriksson m. fl., Folkskolans historia II s. 222. Stats- samt Allm. Besv. och Oecon. Utsk. Betänkande N:o 24 vid 1834 års riksdag. 8 Se prop. 1813:204 s. 38. * AK nr 137. 2

209 skulle behandlas som övriga kommunala angelägenheter och att i överensstämmelse därmed länet och inte stiftet med avseende på folkskolans angelägenheter skulle utgöra den administrativa indelningen och att landstingen genom en av dem tillsatt skolkommitté skulle övertaga domkapitlens befattning med folkskoleväsendet utom vad beträffar uppsikten över seminarierna. Ehuru utskottet 1 anhöll om utredning rörande ändringar i kommunallagarna för att det med motionen avsedda syftet skulle kunna ernås, ledde den inte till något resultat. Riksdagen 1868 gjordes motionsvägen en ny framstöt i samma syfte-, men ingen som helst förändring i det år 1842 etablerade och 1861 genom folkskolinspektionens tillkomst påbygga systemet åstadkoms. Riksdagen 1904 föreslog Jacob Larsson i motion"', att utredning skulle komina till stånd om upphörande av prästerskapets och kyrkliga myndigheters befattning med folkundervisningen. Den rent organisatoriska sidan av saken synes ha varit av underordnat intresse för motionären, som anlade principiella synpunkter på frågan. Han skisserade emellertid en mellaninstans med länet som verksamhetsområde och bestående av folkskolinspektörerna inom detta, möjligen förstärkta med ett antal av landstinget valda lekmän. Denna kretsöverstyrelse för folkskolan skulle ledas av en av Kungl. Maj :t utsedd ordförande. Inom vederbörande utskott 4 var emellertid ståndpunkten den, att folkskolan borde bibehålla sin ursprungliga bestämmelse :.att i det stora hela vara en anstalt för en kristlig barnuppfostran och desslikes en nödig förskola för konfirmationsskolan», varför själva tanken på minskat kyrkligt inflytande avvisades och den organisatoriska sidan av mellaninstansfrågan aldrig blev aktuell. 1905 års domkapitelskommitté. Sedan domkapitlen genom 1904 års läroverksreform praktiskt taget skilts från befattningen med läroverken, upptogs på nytt frågan om domkapitlens organisation till utredning. Det var ju uppenbart, att motiven för ett lektorskapitel genom den vidtagna reformen i allt väsentligt försvunnit. Kommitténs förslag, vilket aldrig lades till grund för proposition till riksdagen, innebar bland annat, att en ledamot av domkapitlet skulle väljas av lärarna vid folkundervisningsanstalterna och att denne skulle deltaga i handläggningen av skolärenden. Kommittén förutsatte, att domkapitlens befattning med folkskolärendena förr eller senare kunde komma att flyttas över på annan myndighet, och framhöll, att en dylik överflyttning lätt skulle kunna ske utan ny ombildning av domkapitlen, om de organiserades i enlighet med kommitténs förslag. Denna möjlighet till provisorisk lösning togs ånyo upp av 1934 års domkapitelskommitté. i AK:s Tillf. Utsk. (N:o 1) uti. n r 33. 2 AK n r 131. 3 AK n r 190. * AK:s Tillf. Utsk. ( N : o 1) uti. nr 31. it

i

210 Riksdagen 1909. I en motion av Karl Staaff m. fl. om utredning av den lämpligaste anordningen av folkundervisningsväsendets ledning 1 fördes kravet på att kommunerna vid sitt arbete på folkundervisningens upphjälpande skulle erhålla stöd av en planmässig och målmedveten ledning i förgrunden. För att åstadkomma en sådan på det regionala planet föreslogs, att länsstyrelserna skulle övertaga domkapitlens uppgifter rörande folkskolorna och vid handläggningen av dessa uppgifter åtnjuta samma stöd av folkskolinspektörerna, som tillkom domkapitlen. Andra kammarens tillfälliga utskott 2 , till vilket motionen remitterades, ansåg, att behovet av en förbättrad organisation och ledning av folkskoleväsendet var obestridligt och trängande, och ville inte förneka, att frågan om mellaninstansernas organisation trängde sig fram och krävde en lösning, som skapade reda i stället för den rådande oklarheten och åstadkom ett mera effektivt övervakande av hela folkskoleväsendet ute i landets olika delar. Några vägar för reformarbetet ville utskottet emellertid inte angiva men fäste uppmärksamheten på några vanskligheter, som kunde möta vid en överflyttning av folkskolärendena på länsstyrelserna. Dessa vore med sin dåvarande organisation knappast lämpade för den pedagogiskt-praktiska uppsikt och ledning, som folkskoleväsendet även i mellaninstansen fordrade för sin sunda och tidsenliga utveckling. Detta krav på en pedagogisktpraktisk uppsikt och ledning måste tillgodoses också i mellaninstansen och finge icke ersättas av en övervägande juridisk rutin, varför en fullständig överflyttning på länsstyrelserna av dessa ärenden fordrade sådana anordningar, att ärendena där kunde påräkna en verkligt sakkunnig behandling. Utskottet ansåg vidare, att en reform av folkskolinspektionen var av stor vikt för ordnandet av mellaninstansen inom folkskoleväsendet, då möjligheterna att ordna en fullgod mellaninstans väsentligt kom att bero av folkskolinspektionens förbättrade organisation. Skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning enligt motionärernas förslag tillstyrktes av utskottet. Endast en reservant framträdde, vilken uttalade farhågor för att den väg motionärerna ville beträda skulle leda till folkskolans skiljande från kyrkan samt förmenade, att domkapitlen vore bättre skickade som mellaninstanser än länsstyrelserna. Beservanten motsatte sig dock inte förslaget om skrivelse till Kungl. Maj :t, vilket enhälligt bifölls av andra kammaren. I försti kammaren hann det aldrig behandlas, varför frågan förföll. Det kan emellertid konstateras, att den allmänna inställningen till frågan om skolväsendets ledning hade förändrats sedan 1904, då Jacob Larssons motion i samma ämne avvisades. Folkundervisningskommittén berörde i sitt betänkande angående överi AK n r 211. 2 Uti. nr 33.

211 styrelse för folkundervisningsväsendet 1 också i korthet frågan om mellaninstanser och uttalade härom, sedan det framhållits att folkskoleväsendet mellan den centrala överstyrelsen och de lokala skolmyndigheterna krävde mellaninstanser i form av distriktsstyrelser: »Huruvida spörsmålets lösning lämpligast bör sökas i en ombildning av domkapitlen eller i en utvidgning av länsstyrelserna eller i upprättandet av särskilda nya förvaltningsorgan, därom torde någon allmännare mening ännu icke kunna sägas vara förhanden. Ense torde man vara därom, att varken domkapitlen i deras nuvarande form ej heller de till ersättning för dem ifrågasatta länsstyrelserna, så som dessa för sitt nuvarande ändamål äro sammansatta, i alla avseenden fylla de anspråk, som måste ställas på förvaltningsorgan för ärenden, tillhörande folkundervisningen.» Kommittén begränsade sig emellertid till att framlägga förslag angående en central ledning av folkundervisningsväsendet, vilket för tillfället ansågs viktigast. Det kan i anslutning till det nyss refererade Staaffska förslaget anmärkas, att vid avgivande av utlåtande över folkundervisningskommitténs betänkande inte någon länsstyrelse anslöt sig till tanken att länsstyrelserna skulle bli mellaninstanser för folkskolan. 2 Riksdagen 1913. På grundval av folkundervisningskommitténs förslag framlades proposition om central ledning för folkskoleväsendet. Frågan om mellaninstanser sköts av departementschefen, statsrådet Fridtjuv Berg, på framtiden med hänvisning till att den skulle bli lättare att avgöra, sedan erfarenhet vunnits av den nya organisationen med en överstyrelse i spetsen också för folkskoleväsendet. Skulle domkapitlen visa sig icke på ett ändamålsenligt sätt fylla uppgiften som mellaninstans, bleve deras ersättande med lämpligare förvaltningsorgan på skolväsendets mellanstadium endast en tidsfråga. Med hänvisning till att klagomålen mot domkapitlens skötsel av folkskolan var starka och enligt motionärernas mening berättigade, väcktes emellertid även vid denna riksdag motionsvägen 3 förslag om utredning av frågan om överflyttande av domkapitlens befattning med folkskolärenden på Iekmannastyrelser, vilkas organisation också i motionen skisserades. I anslutning till ett i en föreliggande proposition (nr 206) väckt förslag om inrättande av 34 särskilda folkskolinspektionsområden i riket föreslog motionärerna, att varje sådant område skulle bilda ett distrikt för en mellaninstans bestående av fem ledamöter, utsedda så, att landstingen skulle välja två ledamöter, länsstyrelsen utse en lagfaren ledamot, lärarpersonalen i distriktet genom val en ledamot, varjämte Kungl. Maj :t skulle utse ord1 Folkundervisningskommitténs b e t ä n k a n d e II ang. överstyrelse för folkundervisningsväsendet, avgivet den 20 dec. 1912 s. 32 f. 2 Prop. 1913:204 s. 45. 3 AK mot. nr 334.

212 förande efter förslag av skolöverstyrelsen. I distriktsstyrelsen skulle inspektören vara föredragande. Särskilt framhölls, att kommunerna genom de av landstingen utsedda ledamöterna skulle få en representation på mellanstadiet, som de totalt saknade. Statsutskottet och riksdagen anslöt sig till departementschefens synpunkter och motionen avslogs. 1 Riksdagen 1915. Med hänvisning till att uppgiften att åstadkomma en gemensam tillfredsställande stiftsstyrelse för kyrka och skola nu som förr vore olöslig motionerades ånyo om utredning av mellaninstansfrågan, varvid det först borde tagas under grundligt övervägande, om inte domkapitlens arbetsuppgifter kunde fördelas mellan överstyrelse, folkskolinspektör och länsstyrelse. 2 Förslaget bifölls i andra kammaren men med motiveringen, att spörsmålet höll på att utredas av den 1914 tillsatta domkapitelskommittén, avslogs det i första kammaren. 1914 års domkapitelskommitté3 diskuterade mellaninstansproblemet principiellt utan att dock göra någon mera inträngande analys med utgångspunkt från skolväsendets verkliga behov eller undersöka, om andra än just de uppgifter, som åvilade domkapitlen, lämpligen borde ankomma på mellaninstansen. Kommittén berörde först frågan, huruvida distriktsstyrelser för folkskoleväsendet överhuvudtaget vore behövliga och anknöt därvid bl. a. till förslaget i ovannämnda motion vid 1915 års riksdag, vari den tanken väckts, att domkapitlens uppgifter skulle kunna fördelas mellan överstyrelsen, inspektörerna och länsstyrelserna. Kommittén uttalade, att ett ordnande av en central ledning för folkskoleväsendet kunde tyckas ligga nära till hands med hänsyn till det sätt, varpå ledningen för de allmänna läroverken gestaltats, men »en dylik centralisering av folkskoleväsendets ledning skulle med stor sannolikhet medföra, förutom en otillbörlig anhopning av ärenden hos den centrala myndigheten, att denna snart nog förlorade erforderlig kontakt med förhållandena i de olika orterna, varav följden bleve bristande initiativ hos ledningen samt schablonmässig och byråkratisk behandling av dess åligganden.» 1 Kommittén anslöt sig därför till folkundervisningskommitténs och departementschefens i prop. 1913:206 gjorda uttalanden, att distriktsstyrelser var nödvändiga för folkskoleväsendet och uppställde därefter frågan, om domkapitlen borde förbli distriktsstyrelser eller om deras åligganden bor le överflyttas på annan myndighet. Av då befintliga myndigheter ansåg kommittén, att länsstyrelserna och folkskolinspektionen var de enda, som rimi StU nr 130; Rskr nr 8. 2 AK mot. nr 164. 3 Betänkande och förslag rörande stiftsstyrelsernas organisation. Avgivet den 18 dec. 1948. 4 De konsekvenser kommittén h ä r drager av ett överflyttande av domkapitlets uppgifter på överstyrelsen synes tyda på en överskattning av domkapitlens betydelse 1ör folkskolan vid denna tid och en underskattning av folkskolinspektionens roll.

213 ligen kunde komma ifråga som alternativ till domkapitlen, men de förra avvisades av organisatoriska skäl; de var icke och kunde ej heller utan betydande svårigheter göras lämpade att handlägga pedagogiska frågor. Beträffande folkskolinspektionen som mellaninstans ansåg kommittén, att de pedagogiska frågorna genom en dylik anordning visserligen skulle få en sakkunnig behandling, men att den likväl av olika skäl vore ogenomförbar. Kommittén anförde härom: »Folkskolinspektionen är nämligen så nära anknuten till den centrala ledningen av folkundervisningsväsendet, att fara är, att folkskolinspektionen icke skulle kunna med erforderlig självständighet förmå hävda ställningen som mellaninstans. Den decentralisering, man önskat vinna genom anordnandet av distriktsstyrelser, skulle härigenom lätteligen bliva illusorisk. Vidare har folkskolinspektionen aldrig avsetts att vara annat än ett rådgivande och kontrollerande organ, och med hänsyn härtill är den nuvarande skolorganisationen ordnad. Att göra folkskolinspektionen jämväl till styrande organ skulle innebära ett brytande mot de principer, på vilka nämnda organisation är byggd, och skulle säkerligen störande inverka på folkundervisningens lugna utveckling. Särskilt torde ett uppgivande av skillnaden mellan inspekterande och styrande myndighet i förevarande avseende komma att menligt inverka på samarbetet mellan skolråden och inspektörerna. Slutligen och ej minst är att beakta den omständigheten, att folkskolinspektionen i många av de till distriktsstyrelsens befattning hörande ärenden intager ställning av part. Givetvis skulle folkskolinspektionen vid behandling av dessa ärenden lätteligen med eller utan skäl komma att hos allmänheten ådraga sig misstanke för partiskhet, något som säkerligen snart nog skulle undergräva det förtroende, som denna myndighet tillvunnit sig och utan vilket densamma omöjligen skulle kunna fylla sin viktiga bestämmelse.» Sedan sålunda kommittén funnit, att någon annan existerande myndighet än domkapitlen ej lämpligen kunde bli mellaninstans, behandlade den frågan, om det skulle vara till folkskolans gagn, om någon ny myndighet inrättades för ändamålet. Några principiella betänkligheter häremot sade sig kommittén ej ha funnit men ansåg sig av praktiska skäl ej kunna förorda inrättandet av nya distriktsstyrelser. De av riksdagen 1913 anförda skälen för domkapitlens bibehållande som mellaninstanser vore ännu giltiga. Ett övergivande av domkapitlen som distriktsstyrelser borde därför diskuteras först sedan det visat sig, att domkapitlen ej kunde omgestaltas så, att de bleve dugande distriktsstyrelser för folkskoleväsendet. Kommitténs majoritet trodde sig ha funnit en väg för en dylik omgestaltning i sitt förslag, att domkapitlen skulle delas upp på två avdelningar, en för kyrkliga ärenden och en för skolärenden. En reservant föreslog, att särskilda länsdirektioner för folkundervisningsväsendet skulle inrättas, vilka skulle bestå av fem ledamöter, nämligen en av Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen utsedd ordförande, två av landstinget valda ledamöter samt

214 två i folkundervisningens tjänst anställda män, varav åtminstone en skulle vara anställd vid folkskola. Även de båda sistnämnda borde utses av Kungl. Maj:t, sedan samtliga vid länets folkskolor anställda lärare avgivit förslag genom omröstning. Kommittéförslaget mötte under remissbehandlingen starkt motstånd och ledde aldrig till lagstiftning. Skolöverstyrelsen betonade, att frågan om lämpliga mellaninstanser för skolväsendets ledning var en av de viktigaste skolfrågor, som då krävde sin lösning. Men eftersom kommittén icke gått in på någon verklig undersökning av vilka uppgifter, som rätteligen borde tillkomma en distriktsstyrelse, vilket syntes överstyrelsen grundläggande för hela frågans lösning, fann överstyrelsen, att ett förverkligande av förslaget blott skulle innebära ett uppskov med en verklig lösning av den viktiga fråga det gällde. Av speciellt intresse är att notera, att överstyrelsen starkt framhöll, att om mellaninstansernas befogenheter upptoges till omprövning, man icke kunde begränsa sig till enbart folkskolan utan borde överväga att också tillägga denna instans uppgifter beträffande fortsättningsskolorna, de högre folkskolorna och kommunala mellanskolorna, lärlings- och yrkesskolorna, de statliga tekniska fackskolorna, de tekniska gymnasierna och elementarskolorna samt de allmänna läroverken 1 . Sedermera biskopen och ecklesiastikministern Sam Stadener tog 1922 upp mellaninstansproblemet till granskning. 2 Efter en genomgång av de många äldre förslagen mönstrade författaren ut dem, som han ansåg vara omöjliga. Dit hänfördes tanken på att helt avskaffa mellaninstanserna, förslagen om landstingen som källa för mellaninstansens bildande och en av folkskolinspektörer dominerad mellaninstans. Författaren ifrågasatte också, om inte till de åtminstone allt osannolikare lösningarna måste räknas ett bibehållande av domkapitlet som mellaninstans, även om en omorganisation komme till stånd. Det var författarens uppfattning, att tankarna borde inriktas mot förslaget om fristående mellaninstanser. Efter att ha avvisat 1913 års förslag om mellaninstanser för varje inspektionsområde av kostnadsskäl men också på grund av svårigheterna att finna så många lämpliga personer som skulle erfordras, sedan antalet inspektionsområden utökats från 34 till 52 och den bristande enhetlighet, som skulle bli följden med så talrika myndigheter, skisserades en mellaninstans med stiften som verksamhetsområden. En pedagogisk erfaren ledamot skulle helt ägna sina krafter åt mellaninstansen, vara föredragande i denna och förestå dess kansli. Vid sidan av honom skulle finnas en ledamot och föredragande i ärenden rörande skolhygien och fysisk fostran samt en ledamot representerande juridisc 1

Und. uti. den 10 j u n i 1921. Mellaninstans för det svenska folkskoleväsendet i Studier tillägnade Magnus Pfarnenstill. 2

215 .sakkunskap, vilka båda skulle åtnjuta arvoden. Alla de tre här nämnda ledamöterna förutsattes tillsatta av Kungl. Maj :t, enär man numera torde »förhålla sig alltmera avvisande mot den tankegång, som tidigare varit nog så populär, nämligen att ledamöterna borde utses genom korporativa val. Myndigheten i fråga är nämligen i icke ringa mån domstol, och val av domare torde icke numera anses såsom alldeles lämpligt för bevarande av domstolens obeskurna och fulla opartiskhet.» Såsom ordförande respektive vice ordförande tänkte författaren sig att biskopen och domprosten skulle ingå utan att därför erhålla någon ersättning. Genom deras medlemskap skulle också lokalfrågan lösas på ett enkelt och billigt sätt, då domkapitlens lokaler genom denna anknytning skulle stå till förfogande. Riksdagen 1927. Med utgångspunkt från att folkskoleväsendet vunnit alltför stor betydelse och omfattning för att längre vara hänvisat till en instans, som på ingen punkt tillsatts med hänsyn till handläggning av uppgifter rörande folkskoleväsendet och till att utvecklingen resulterat i att domkapitlen förlorat all reell betydelse som mellaninstans, föreslog Harald Hallen och Conrad Jonsson i motion riksdagen att hemställa om utredning och förslag rörande tidsenliga mellaninstanser för folkskoleväsendet. 1 Sedan motionärerna betonat behovet av en mellaninstans men påpekat att det »skuggregemente», som domkapitlen utövade, icke fyllde något ändamål, framhölls: »I vårt land råda stora olikheter och avsevärda motsättningar mellan olika landsändar och olika befolkningsgrupper i fråga om såväl deras önskemål och intressen i fråga om skolan som ock rörande densammas egna förutsättningar. Det måste då anses vara för skolväsendet i gemen gynnsamt, om den centrala skolmyndigheten ifrån sakkunnigt sammansatta representationer — från stiften eller länen — får en auktoritativ spegelbild av de skiftande meningar och behov, som förefinnas och till vilka också skälig hänsyn bör tagas. Visserligen äger folkskolinspektören både lokal kännedom och kunskap om sitt områdes andliga kynne och materiella förutsättningar, men — ifråga om yttranden och beslut — en representativ delegation för skolväsendet kan ge en fylligare och mångsidigare bild av ett föreliggande spörsmål. Och i de fall, där skolfrågor klagovägen föras vidare till skolöverstyrelsen, måste ett yttrande från en sakkunnigt sammansatt representation för stiftet eller länet erhålla en betydligt större auktoritet och tillmätas större hänsyn. Genom en dylik anordning vunnes visserligen ej en de olika landsdelarnas självstyrelse i skolfrågor, vilket ingalunda vore eftersträvansvärt, men den svenska skoladministrationen skulle på detta sätt få ett smidigare organ för handläggningen av skolfrågorna, och den centrala ledningen skulle därigenom få från de skiftande bygderna ett samlat, sakkunnigt och auktoritativt uttryck för dessas behov och intressen i AK mot. nr 266.

216 i dessa ting. En dylik mellaninstans skulle med auktoritet kunna dels ingripa med egna initiativ eller förslag, vilket ingen förväntar från de nuvarande domkapitlen, dels ock vidtaga sina egna administrativa eller dömande åtgärder med en helt annan auktoritet än vad nu kan ske. Ä andra sida n skulle säkerligen den centrala myndigheten fästa större avseende än nu vid en dylik mellaninstans uttryck för en bygds eller ett läns av särförhållanden betingade önskemål och synpunkter.» Yttranden över denna motion inhämtades av AK:s första tillfälliga utskott 1 , från skolöverstyrelsen och samtliga domkapitel samt från folksko 1lärarförcningen och prästföreningen. Endast överstyrelsen, som hänvisade till sitt tidigare nämnda yttrande från 1921, och folkskollärarföreningen instämde i motionens syfte. Riksdagsbehandlingen ger ett starkt intryck av att frågan om folkskoleväsendets mellaninstanser nu förlorat i betydelse, vilket förmodligen får ses i samband med att domkapitlen faktiskt genom utvecklingens gång förlorat sin ställning som självständigt verkande faktorer inom undervisningsväsendet. Det framhölls under riksdagsbehandlingen, att de enda ärendegrupper av större vikt, som domkapitlen behandlade vid den ifrågavarande tidpunkten, var besvärsärenden och reglementsärenden och vidare att folkskolinspektörens yttrande alltid inhämtades, innan domkapitlet fattade beslut. Till yttermera visso hade den principen införts, att vid oenighet mellan domkapitel och inspektör i bl. a. reglementsärenden avgörandet skulle hänskjutas till överstyrelsen. Då således domkapitlet realiter endast fungerade som ett beslutskollegium vid sidan av inspektören för att balansera hans inflytande i distrikten och det inte var aktuellt att vidga mellaninstansernas inflytande, fann varken utskottet eller andra kammaren skäl att då ytterligare utreda frågan om mellaninstanser. Att motionärernas uppfattning om domkapitlens passiva roll som skolorgan var riktig bekräftades av den utredning, som sju år senare verkställdes av 1934 års domkapitelssakkunniga, vilka uttalade, att som en följd av domkapitlens sammansättning och utvecklingens gång kapitlens verksamhet i allt högre grad kommit att begränsas till ett ämbetsmannamässigt korrekt avgörande av de förvaltnings- och disciplinmål, som automatiskt förelegat.-2 Innan domkapitelssakkunnigas förslag och de därav följande lagstiftningsåtgärderna vidare beröres, skall uppmärksamheten fästas på ett från helt andra utgångspunkter än i de i det föregående behandlade fallen väckt förslag om inrättande av länskommunala mellaninstanser för folkskoleväsendet. 1929 års skatteutjämningsberedning* hade i uppdrag alt utreda, vilka i Uti. nr 6. 2 SOU 1935:31. 3 SOU 1933:4. Principbetänkande med förslag till skatteutjämnande åtgärder genom överflyttning till staten eller till större k o m m u n a l a utdebiteringsområden av kostnader för k o m m u n a l a förvaltningsuppgifter.

217 möjligheter som stodc till buds för en utjämning av det kommunala skattetrycket. Beträffande folkskoleväsendet föreslogs att staten skulle ikläda sig ökade kostnader för vissa anordningar samt att bestämmanderätten i frågor rörande skolväsendets organisation, skolbyggnaders anläggning och användning samt inrättandet av lärartjänster skulle centraliseras och förbehållas staten. I organisatoriskt hänseende föreslogs att inom varje landstingsområde skulle inrättas en kretsstyrelse såsom ett mellanled mellan skolöverstyrelsen och skoldistrikten. Härom anförde beredningen: »Icke minst då det gäller planläggandet av byggnadsföretag samt deras utförande och rivervakande framträder behovet av en praktisk och sakkunnig mellaninstans mellan kommunerna och statens myndigheter. Även i ett stort antal andra frågor bör det otvivelaktigt vara av värde att hava tillgång till ett förvaltningsorgan, vilket, på samma gång det besitter erforderlig kännedom om lokala förhållanden av betydelse för skolväsendets praktiska ordnande, har större förutsättningar än de primärkommunala organen att överblicka ett större område och objektivt bedöma speciella fall. Genom inrättande länsvis av nya statliga förvaltningsorgan skulle onekligen betydande fördelar stå att vinna. Länsstyrelserna och domkapitlen skulle därigenom kunna befrias från huvudparten av sina nuvarande åligganden med avseende å skolväsendet, vilket särskilt för länsstyrelserna skulle åstadkomma en icke obetydlig lättnad i deras arbetsbörda. Det är emellertid att befara, att sådana förvaltningsorgan lätteligen komme att svälla ut till institutioner, vilka skulle kräva en icke ringa ämbets- och tjänstemannastab. Faran för en byråkratisering av skolärendenas handläggning bör i detta sammanhang icke heller förbises. Beredningen har för sin del hyst betänkligheter inför en dylik utveckling. Genom ett utnyttjande av det så att säga länskommunala intresset inom landstingsområdena bör däremot enligt beredningens uppfattning, förutom en god kännedom om lokala förhållanden, en rik fond av sakkunskap i praktiska frågor kunna tillföras skoladministrationen utan sådana risker, som ovan antytts. För syftets vinnande anser beredningen, att varje landstingsområde bör utgöra en skolkrets, vars angelägenheter handhavas av en särskild styrelse, förslagsvis benämnd skolkretsstyrelse. Av ledamöterna i denna styrelse torde en böra utses av skolöverstyrelsen, en av länsstyrelsen och de övriga av landstinget. De av landstinget utsedda ledamöterna böra hava karaktären av länskommunala förtroendemän. Instruktion för skolkretsstyrelserna torde böra fastställas av Kungl. Maj:t. Landstinget bör tillhandahålla lokal för styrelsens sammanträden och bestrida kostnaden för ersättning till de av landstinget utsedda ledamöterna, medan de av skolöverstyrelsen och länsstyrelsen förordnade ledamöterna erhålla gottgörelse av statsmedel. Skolkretsstyrelse bör före besluts fattande inhämta yttrande av statens vederbörande folkskolinspektör. Denne bör kallas till styrelsens sammanträden med rätt för honom att deltaga i överläggningarna men ej i besluten.»

218 Några förslag till ändring av folkskolinspektörernas, domkapitlens eller länsstyrelsernas ställning till folkskoleväsendet framlades icke av beredningen. 1936 års domkapitelsreform. Den tidigare berörda motionen år 1927 om nya mellaninstanser avslogs utan att frågan tilldrog sig större uppmärksamhet i riksdagen. När frågan om domkapitlens omorganisation 1934 på nytt togs upp, kom frågan om deras ställning som mellaninstanser för skolväsendet att spela en fullständigt underordnad roll, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att genom 1930 års kommunallagsreform prästs självskrivenhet som ordförande i skolråd försvunnit och skolväsendet genom 1930 års skolstyrelselag i vidgad omfattning blivit den borgerliga kommunens angelägenhet. I direktiven för de tillkallade sakkunniga framhöll departementschefen, statsrådet Engberg, olika omständigheter, som medfört en sådan förändring av förhållandet mellan kyrka och stat, som syntes göra domkapitlens befattning med skolfrågor mindre motiverad än förut och erinrade om att förslag tid efter annan framkommit om folkskolärendenas överflyttande till särskilda mellaninstanser. »Då det emellertid lär synas ovisst om eller när sådana kunna komma att inrättas, torde folkskoleärendenas behandling i domkapitlen böra under en eller annan form tills vidare kunna så ordnas, att deras överförande till annan myndighet må kunna ske utan något mera kännbart ingrepp i kapitlens blivande organisation.» Del betraktades således här som givet, att domkapitlen åtminstone tillsvidare skulle fungera som mellaninstanser för folkskolan, och departementschefen diskuterade icke i propositionen med förslag till ny domkapitelslag 1 någon annan lösning av folkskoleväsendets mellaninstansfråga. Under riksdagsdebatten tog endast ledamoten Oscar Olsson, i anslutning till en av bl. a. honom själv väckt motion 2 om avslag på propositionen, upp frågan ur skolsynpunkt och förordade, att skolväsendets behov borde tillgodoses först, innan domkapitelsfrågan löstes. Departementschefen, som tidigare uttalat, att spörsmålet om en särskild mellaninstans för folkskolärendena alltjämt vore olöst, ett för diskussion öppet spörsmål, ansåg sig emellertid icke ha anledning att gå in på de av herr Olsson väckta frågorna. Vid riksdagen fastställdes den ännu gällande domkapitelsorganisation, för vilken i korthet redogjorts på s. 180. 1945 års riksdag. Den 1 december 1944 hade Kungl. Maj :t medgivit, att sakkunniga 3 tillkallades för att utreda förhållandet mellan staten och skoldistrikten m. m. i syfte att åstadkomma förenklingar i detta förhållande. Under erinran härom framhölls i likalydande motioner i båda kamrarna vid 1945 års riksdag 4 , att, vad anginge domkapitlens handläggning av ärenden T- Prop. 1936:241. 2 FK n r 422. 3 Sedermera kallade 194.) års folkskolesakkunniga. * FK nr 63, AK nr 100.

219 rörande undervisningen och dess organisation, starka sakskäl syntes tala för en centralisering av dessa ärenden till skolöverstyrelsen. En dylik åtgärd skulle medföra enhetlighet i behandlingen av folkskolärenden och innebära en rationalisering minst lika viktig och betydelsefull, som de förenklingsoch rationaliseringssträvanden i övrigt på skolväsendets område, som vore föremål för särskild sakkunnigutredning. Motionärerna föreslog därför, att utredningen också skulle omfatta frågan om domkapitlens slopande som mellaninstans för folkskoleväsendet. Statsutskottet 1 delade vid sitt ställningstagande till motionerna upp sig i så gott som två lika grupper. 13 ledamöter ville icke vara med om någon utredning alls, medan 11 ledamöter biträdde motionerna så, att de föreslog en utredning för att klargöra, om övervägande skäl förelåg för ett bibehållande av mellaninstanser för folkskolan och — om så befanns vara fallet — hur de lämpligen borde anordnas. Spörsmålet behandlades i kamrarna i stort sett som ett rent administrativt problem, och den gamla frågeställningen om kyrkans inflytande på undervisningsväsendet aktualiserades inte i det sammanhanget. Behovet av mellaninstanser betonades starkt av de flesta talarna, och det varnades för en alltför stark centralisering av skolfrågorna med åtföljande byråkratisering och minskad kommunal självbestämmanderätt, vilket kunde bli följden om motionen bifölls. För bibehållande av domkapitlen som mellaninstanser anfördes, att de stod i relativt oberoende förhållande till såväl skolöverstyrelsen som skolstyrelserna, och att inom domkapitlen funnes tillgång till på folkundervisningens område sakkunniga personer. För en utredning av frågan anfördes, att skapandet av tidsenliga mellaninstanser för folkskoleväsendet vore ett gammalt önskemål, som nu kunde tillgodoses. Den väntade nya skolorganisationen gjorde en omprövning av mellaninstansväsendet nödvändig. Genom skapandet av lämpliga mellaninstanser ansågs också de lokala intressena kunna beredas utrymme på ett annat och bättre sätt än i domkapitlen. Biksdagen biträdde reservanternas yrkande och den 19 oktober 1945 uppdrog Kungl. Maj :t åt 1945 års folkskolesakkunniga att verkställa den begärda utredningen. 1945 å r s folkskolesakkunniga Folkskolesakkunniga erhöll inga direktiv för uppdraget att utreda folkskoleväsendets mellaninstansfråga, utan de hade att angripa problemet fullständigt förutsättningslöst utifrån vad som framkommit vid riksdagens behandling av ärendet. De sakkunnigas förslag 2 är det första försöket att med i Uti. n r 8. SOU 1948:28. Betänkande och förslag angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet. 2

utgångspunkt från skolans behov åstadkomma en lösning av den gam Ha frågan. Motionärernas tanke att en mellaninstans skulle kunna undvaras, kunde de sakkunniga icke dela, men väl tanken att domkapitlens befattning med skolärenden skulle upphöra. Skolstyrelseutredningen får i fortsättningen anledning att närmare redogöra för och diskutera folkskolesakkunnigas förslag i olika detaljer i samband med behandlingen av skilda spörsmål rörande organisationen av en regional skolledning. Här skall därför bara lämnas en kort sammanfattning av förslaget, vilket i huvudsak innebar: att en ny mellaninstans, kallad skoldirektion, skulle inrättas för visst område, kallat skoldirektionsområde, vilket skulle sammanfalla med existerande folkskolinspektionsområde, att skoldirektionen skulle bestå av fem ledamöter: tre lekmän, varav en skulle vara ordförande, och två fackmän, varav den ene skulle vara folkskolinspektören, vilken som regel skulle vara föredragande i skoldirektionen och benämnas statens skoldirektör, att till skoldirektionerna skulle överföras dels samtliga folkskolärenden, som handlades av domkapitlen — med undantag av besvärsärenden, vissa tjänsteföreningsärenden samt sådana ärenden, som kunde decentraliseras till de lokala skolmyndigheterna — dels ock vissa ärenden, som handlades av skolöverstyrelsen, främst sådana som avsåg organisationsplaner, skolskjutsanordningar, bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster I i vissa fall), fastställande av instruktion för distriktsöverlärare m. fl., att skoldirektionerna därjämte skulle vara huvudmän för sådana lärartjänster, som vore gemensamma för flera skoldistrikt, t. ex. övningsläraroch reservvikarietjänster, utöva den disciplinära myndigheten över folk- och fortsättningsskolans lärare samt slutligen erhålla vissa uppgifter som distriktsstyrelse, att skolöverstyrelsen och länsstyrelserna skulle inträda som besvärsinstanser för folkskoleväsendet, att skoldirektören skulle handlägga i huvudsak samma ärenden, som ankom på folkskolinspektören, samt att för skoldirektionen och skoldirektören skulle upprättas ett gemensamt kansli, vars chef skoldirektören skulle vara med biträde av en heltidsanställd direktionssekreterare med placering till en början i lönegrad Cg 22. De sakkunnigas förslag, som helt var begränsat till folkskolan, framlades ungefär samtidigt med att 1946 års skolkommission presenterade sitt stora principbetänkande. Då hela skolväsendets framtida organisation härigenom ställdes under debatt, kunde en lösning efter folkskolesakkunnigas linjer endast förutsättas bli ett provisorium, varför förslaget, som dessutom under remissbehandlingen blev föremål för mycket delade meningar, inte lagts till grund för lagstiftning.

221 1946 å r s skolkommission m. m. I sitt principbetänkande 1 berörde skolkommissionen ytterst knapphändigt frågan om skolans mellaninstanser men förutskickade, att den senare skulle framlägga specificerade förslag rörande dessa. Kommissionen inskränkte sig till att framhålla, att mellaninstanserna i det framtida skolväsendet måste få en annan ställning än i det nuvarande och påminde om att den nuvarande folkskolinspektionen inte vore avsedd för inspektion av realskolan och gymnasiet, medan framtidens regionala inspektion måste ha kompetens för det allmänna skolväsendet i dess helhet. Det påpekades vidare, att regioninspektörernas verksamhet måste omläggas till att bli ett instrument för det pedagogiska framstegsarbetet och i det avseendet samordnas med den centrala instansen och de lokala skolledningarnas verksamhet. Slutligen framhölls behovet av lekmannainslag också i den regionala skolmyndigheten. Xagot särskilt förslag om mellaninstanser framlades icke av skolkommissionen. Departementschefen förordade i propositionen nr 133 till 1950 års riksdag (s. 24) ytterligare överväganden av spörsmålet. I anslutning härtill gjorde särskilda utskottet (1950:3 s. 33) följande uttalande. »Enligt departementschefens mening tarvar frågan om skolans framtida regionala inspektion och ledning ytterligare överväganden, varvid bland annat bör beaktas, vilka funktioner man vill tillämna mellaninstanserna vid lärartillsättningen. Utskottet anser det för skolans utveckling angeläget, att frågan om mellaninstanserna snarast möjligt löses. Bland annat kunna vissa frågor om decentralisation inom skolförvaltningen icke med framgång upptagas, så länge ingenting kan utsägas om den regionala ledningens utformning, över huvud sammanhänger arbetsfördelningen mellan de regionala och lokala organen så nära med frågan om dessa organs konstruktion, att ett mycket intimt samarbete torde bliva nödvändigt mellan de utredningar, som komma att behandla spörsmålen om mellaninstanserna och den lokala förvaltningen. På ärendets nuvarande stadium vill utskottet endast framhålla vikten av att även inom mellaninstanserna såväl den pedagogiska sakkunskapen som lekmannasynpunkterna effektivt få göra sig gällande och att de personer, som skola bära ansvaret för mellaninstansernas verksamhet, också beredas möjlighet att ägna skolfrågorna den tid dessa kräva. Man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en rutinmässig handläggning av löpande ärenden.» 1948 års länsstyrelseutredning I ett 1950 avgivet betänkande 2 framlade länsstyrelseutredningen ett alternativ till folkskolesakkunnigas mellaninstansförslag att tagas under överi SOU 1948:27. 2 SOU 49ö0:28.

222 vägande vid frågans vidare behandling. Under förutsättning att länsstyrelserna fick den organisation, som utredningen i betänkandet förordade, borde en särskild skolsektion organiseras inom varje länsstyrelse med en skolman som chef. Till sektionen skulle inspektörer knytas eller, om det vore lämpligare, placeras ute i särskilda inspektionsområden. Den vid länsstyrelsens verksamhet i övrigt föreslagna lekmannamedverkan kunde utan svårighet också omfatta skolfrågorna. I samband med resonemangen om den närmare organisationen av en mellaninstans kommer vissa av länsstyrelseutredningens synpunkter att utförligare anges och diskuteras.

K a p . 9. Mellaninstansfrågans n u v a r a n d e läge Domkapitlens ställning Den diskussion som förts om skolväsendets mellaninstanser och som i det föregående refererats rörde från början och ganska långt fram i tiden egentligen den vidare och principiellt betydelsefulla frågan om kyrkans inflytande över undervisningen. Ännu så sent som vid remissbehandlingen av folkskolesakkunnigas 1948 avgivna betänkande ingavs till Kungl. Maj :t skrifter med anhållan, att domkapitlen skulle bibehållas som mellaninstanser, för att icke sambandet mellan kyrka och skola helt skulle klippas av. Genom att domkapitlen, vars främsta uppgift är att handha stiftens kyrkliga angelägenheter, fungerar som regionala styrelser för folkskolan, existerar fortfarande ett faktiskt, obligatoriskt samband mellan denna skola och den kyrkliga distriktsstyrelsen. Men det vill synas utredningen, som om detta samband, i vad det gäller ett samband mellan skolan och kyrkan, är och länge varit uteslutande av rent formell art. Den svenska skolan är reellt sett helt sekulariserad. Undervisningens innehåll, utformning och målsättning bestämmes av Konung och riksdag, och därvid har kyrkan som sådan ingen annan roll sig tilldelad än andra korporationer i samhället. Att dess främsta företrädare även fyller funktionen som ordförande i folkskolans mellaninstanser är ur denna synpunkt utan praktisk betydelse, enär det om domkapitlens nuvarande verksamhet på skolans område med säkerhet kan sägas gälla, vad 1934 års domkapitelskommitté ansåg karakterisera de dåtida domkapitlens hela verksamhet, nämligen att den i allt högre grad kommit att begränsa sig till ett ämbetsmannamässigt korrekt avgörande av automatiskt föreliggande ärenden. Domkapitlen är således beträffande sin ställning till skolväsendet att betrakta som förvaltningsorgan med i praktiken starkt begränsade administrativa uppgifter, och spörsmålet om och i vad mån kyrkan bör eller inte bör ha inflytande över undervisningen kan inte gärna tagas upp till diskussion med utgångspunkt från frågan om domkapitlens vara eller icke vara som skoladministrativa organ. Det finns med andra ord inga skäl att nu bedöma mellaninstansfrågan annorlunda än som ett praktiskt organisatoriskt problem. Begreppet mellaninstans Innan mellaninstansfrågan blir föremål för egentlig diskussion från utredningens sida, kan det vara skäl att fastställa vad som bör avses med begreppet mellaninstans för skolväsendet. Det har i olika sammanhang helt

224 allmänt sagts, att det för närvarande finns tre olika »mellaninstansmyndigheter» på skolans område. Så till vida är detta riktigt som tre organ med bestämda (men olika) regionala verksamhetområden, domkapitlen, länsstyrelserna och folkskolinspektionen, har tilldelats bestämda uppgifter vid folkskoleväsendets förvaltning, men i formell mening synes det endast vara domkapitlet som rätteligen bör benämnas mellaninstans för folkskoleväsendet, eftersom det är denna myndighet, som enligt gällande lag skall utöva den högsta regionala uppsikten över detta skolväsen, samtidigt som den har ställning av beslutande myndighet på regionsplanet i vad avser folkskolan, medan inspektörerna — fortfarande formellt sett — har ställning som skolöverstyrelsens lokalorgan med i princip endast rådgivande och kontrollerande uppgifter och principiellt sett saknar befogenhet att mot skoldistriktens mening fatta för dessa bindande beslut. Enligt utredningens terminologi är det således endast domkapitlen, som är skolväsendets mellaninstanser i verklig mening. Med en ny mellaninstans måste därför avses ett regionalt organ, som först och främst skulle träda i domkapitlets ställe. Huruvida detta organ också skulle kunna fylla folkskolinspektionens och möjligen även länsstyrelsernas uppgifter, kan och bör givetvis ingående diskuteras i samband med den regionala ledningens omorganisation. Likaså måste man noggrant pröva den icke mindre intressanta frågan, om inte en skolinspektion skulle vara tillfyllest för skolväsendets regionala ledning. Erfordras mellaninstanser? Sedan denna bestämning gjorts, har utredningen med utgångspunkt härifrån på nytt ställt den grundläggande frågan: Behövs mellaninstanser för skolväsendet? En liknande fråga har ställts åtminstone två gånger tidigare, 1915 och 1945.1 I förra fallet tänkte man sig en uppdelning av domkapitlens uppgifter mellan folkskolöverstyrelsen, folkskolinspektören och länsstyrelsen, i det senare tänkte man sig, att domkapitlen skulle slopas som mellaninstanser och deras uppgifter överflyttas på skolöverstyrelsen. Frågan blev inte närmare prövad 1915, men besvarades sedermera av domkapitelskommittén genom ett allmänt uttalande om att en centralisering av folkskolärendena skulle vara olämplig. 2 Det hithörande spörsmål 1945 års riksdag önskade utrett var, huruvida övervägande skäl kunde anses föreligga för ett bibehållande av mellaninstanser rörande folkskoleväsendet och — om sådana i en eller annan form befunnes böra bibehållas — hur de lämpligen borde vara anordnade. Motionärerna, som påkallade- utredningen, hade emellertid ifrågasatt om inte dom1 Se s. 2,119.

2 S e - s . 242.

'

"•

'""

'

225 kapitlen kunde slopas som mellaninstans. Biksdagen rörde sig således med ett mera obestämt mellaninstansbegrepp än motionärerna. 1945 års folkskolcsakkunniga, vilka fick uppdraget att utreda och besvara frågan såsom den formulerats av riksdagen, gav sitt svar samma karaktär som domkapitelskommittén genom att inledningsvis framhålla, att de folkskolärenden, som skulle handläggas av statliga organ, hade en sådan omfattning, att en centralisering av dem till skolöverstyrelsen inte lämpligen kunde ifrågakomma. Härav drogs slutsatsen, att en mellaninstans måste anses erforderlig. De sakkunniga betraktade emellertid alla de tre tidigare nämnda organen såsom »mellaninstanser» och synes icke skarpt ha ställt frågan, om mellaninstanser i den meningen som domkapitlen är det, verkligen är oumbärliga. Den springande punkten var och är ju dock, som motionärerna vid 1945 års riksdag hade klart för sig, vilken funktion domkapitlen eller en motsvarande myndighet fyller vid sidan av eller jämte folkskolinspektionen, som i själva verket utövar och länge utövat den regionala uppsikten över och ledningen av folkskoleväsendet och vars yttranden domkapitlet är synnerligen beroende av för att kunna fungera som skolmyndighet. De ärenden, vilka ännu handlägges av domkapitlen, är, som framgår av sammanställningen på s. 181, med få undantag, främst besvärsärendena, icke av den art, att det borde möta några betänkligheter att överflytta dem slutgiltigt på inspektörerna. Om i enlighet med 1945 års folkskolesakkunnigas förslag besvärsärendena jämte eventuellt ytterligare någon ärendegrupp fördes över till skolöverstyrelsen, skulle knappast några principiella hinder kvarstå mot att överföra domkapitlens återstående uppgifter på folkskolinspektionen. Då antalet besvärsärenden är tämligen litet och dylika ärenden ofta föres vidare till Kungl. Maj :t, varvid skolöverstyrelsen regelmässigt får avge yttrande, kan den arbetsbelastning för överstyrelsen, som skulle följa av den av folkskolesakkunniga föreslagna åtgärden, icke bli av betydelse. Förslaget föranledde heller icke på denna punkt någon erinran från överstyrelsens sida. Den undersökning som gjorts av såväl 1945 års folkskolesakkunniga som skolstyrelseutredningen ådagalägger med stor tydlighet, att den arbetsbörda som åsamkas de 13 domkapitlen av folkskolärendena är mycket obetydlig. Erinrar man så om att folkskolinspektörerna i så gott som varje skolärende skall avge skriftligt yttrande och sedan mottaga och diarieföra avskrift av domkapitlens beslut, synes inte heller den invändningen kunna resas mot ett avskaffande av domkapitlen som mellaninstanser att ett överförande av deras uppgifter på folkskolinspektionen och skolöverstyrelsen i och för sig skulle innebära en omöjlig merbelastning av dessa myndigheter. Enligt utredningens mening kan läget nu sägas vara det, att domkapitlen fyller funktionen som beslutskollegier vid sidan av folkskolinspektionen men att det endast i ett fåtal av de ärendetyper, vars handläggning ankommer på domkapitlen, är oundgängligen erforderligt att förlägga beslutan15

226 derätten icke hos inspektören utan hos en flerhövdad regional myndighet. Som sådan myndighet fyller domkapitlen med de uppgifter, som nu tillkommer och rimligen kan tillkomma dem, icke någon vital funktion och deras existensberättigande som skolorgan kan mycket starkt ifrågasättas. En analys av den gjorda frågeställningen leder närmast fram till att en mellaninstans med domkapitlens nuvarande uppgifter och ställning icke är erforderlig vid sidan av folkskolinspektionen. Huruvida det överhuvudtaget behövs en regional skolmyndighet av annan art än en välorganiserad inspektion kan emellertid icke bedömas utifrån domkapitlens roll i detta sammanhang, utan svaret på den frågan måste bli beroende på resultatet av en undersökning av vilka uppgifter som finns att fylla nu och i framtiden fölen på ett lämpligare sätt organiserad mellaninstans. Skolstyrelseutredningens förslag skall vara inriktade på det nya skolväsen, som skall utvecklas ur det nuvarande. Det är utredningens övertygelse, att det är av vikt, att även skolväsendets administration utformas så, att den i möjligaste mån kan bidraga till att skapa förståelse och vinna gehör för skolan och dess utvecklingsbehov. Utifrån denna uppfattning och det förhållandet, att kommunerna skall bli huvudmän för en ännu vidare sektor av skolväsendet än för närvarande, har utredningen vid sina överväganden av den regionala ledningens organisation icke kunnat finna det vara tillfyllest att rationalisera och effektivisera den nuvarande ordningen enbart genom att t. ex. slopa domkapitlen som mellaninstanser och upprusta och omorganisera den nuvarande folkskolinspektionen till en effektiv, för ett vidgat skolväsen avpassad skolinspektion. Något annat än en inspektion och något mer än en regional tjänstemannaförvaltning måste nu skapas. Det föreligger nämligen, i synnerhet i början av det skede som förestår på skolans område, behov av en mellaninstans, vars grundläggande uppgift kan bli att ge den framväxande skolan det stöd, som endast blir möjligt, om denna myndighet genom ett starkt lekmannainslag förankras i de lokala intressena, så att även på regionsplanet medborgarrepresentanter, som är förtrogna med det kommunala arbetet, får ansvar för och inflytande över skolans utveckling och ändamålsenliga utformning. Folkskolesakkunnigas förslag om nya mellaninstanser för den 7-åriga folkskolan framlades just vid en tidpunkt, då utvecklingen själv genom skolkommissionens samtidiga förslag om en 9-årig skola gjorde förslaget föråldrat. Beslutet om en 9-årig skola innebär en väsentlig utbyggnad av den obligatoriska skolan och kommer att kräva en kraftinsats av en regional myndighet och ställa den inför helt andra problem än om den hade att ta befattning med enbart folkskolan. Bealskolan är ämnad att uppgå i enhetsskolan och i stället för en enhetligt utformad, frivillig teoretisk utbildningsgång på detta stadium skall man få skiftande linjer, utformade efter olika lokala förhållanden. I denna organisation tillkommer obligatorisk yrkesutbildning

227 som något helt nytt. Det torde behövas en betydande övergångstid, innan den 9-åriga skolan genomförts, men enligt utredningens uppfattning bör en organisatorisk samordning av olika skolformer snarast möjligt ske, och en successiv övergång till enhetsskolan därigenom och genom en enhetlig regional administration av i första hand de skolformer, som direkt beröres av skolreformen, underlättas. Det skulle innebära, att förutom folk- och fortsättningsskolan de högre folkskolorna, de kommunala flickskolorna, de kommunala praktiska realskolorna och de statliga realskolorna föres in under mellaninstanserna, vilka från början av sin verksamhet bör befrämja skolutvecklingen i allmänhet och i synnerhet inrikta den mot den beslutade skolreformens mål. Utredningen har emellertid övervägt, om det inte finns behov av en ny mellaninstans med ett större verksamhetsområde än som i första hand förutsattes i direktiven, vilka räknar med en mellaninstans för en 9-årig skola och övergångsvis för de mot denna nu svarande skolformerna. 1 Behovet av en regionalt verksam myndighet med verkliga förutsättningar att stödja och främja skolans utveckling föreligger i särskild grad i fråga om yrkesutbildningen, såväl beträffande den som tankes komma att ligga inom enhetsskolans ram som — och i än högre grad — beträffande den egentliga yrkesutbildningen över den obligatoriska skolans stadium. Yrkesutbildningens förestående, nödvändiga utbyggnad är ett utomordentligt viktigt inslag i den nya given på skolans område. Det är här fråga om någonting relativt nytt, en verksamhet som inte har den teoretiska skolans traditioner och bestående fasta organisation att bygga på. Ansvaret för utvecklingen av yrkesutbildningen kommer att i första hand vila på kommunerna. Behovet av ett stödjande och planerande regionalt organ på detta område är enligt utredningens mening uppenbart och ett starkt motiv för inrättande av nya mellaninstanser. Denna uppfattning delas i princip av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga (SOU 1954: 11 s. 224—231). De sakkunniga anför härom bl. a.: »Av det sagda framgår, att vi inte anser det lämpligt att dra en gräns mellan den praktiska utbildningen på enhetsskolans yrkeslinje och yrkesutbildningen efter enhetsskolans slut genom att lägga den förra men inte den senare under en eventuell mellaninstans för skolväsendet. Yrkesutbildningsintressena kan tillvaratas på ett helt annat sätt av en sådan mellaninstans, om vissa frågor, som rör hela den egentliga yrkesutbildningen, förläggs dit. Vi föreslår således, att — under förutsättning att en mellaninstans för skolväsendet inrättas — även vissa frågor, som berör yrkesutbildningen utanför den obligatoriska skolan, framför allt då planeringsoch samordningsfrågor, lägges under denna mellaninstans. Mellaninstansen 1 Jfr det på s. 214 refererade u t l å t a n d e t av skolöverstyrelsen, vilken redan 1921 förordade en omprövning av frågan om inte praktiskt taget hela skolväsendet borde läggas u n d e r regionala skolmyndigheter.

228 bör kunna handlägga sådana frågor, vare sig kommunerna inom regionen har gemensam styrelse för samtliga skolor eller dessa sorterar under olika styrelser» (s. 226). Lika litet som det finns anledning att dra en gräns mellan enhetsskolans y-linje och yrkesskolorna genom att lägga den förra men inte den senare under en mellaninstans, finns det skäl att hålla gymnasierna utanför dennas planerande och samordnande verksamhet. Gymnasiet torde visserligen komma att inta en särställning bland framtidens allmänbildande skolformer i så måtto, som det allt fortfarande kommer att vara en statlig skola, eftersom denna skolform mera än de flesta andra måste förbli regional med ett lärjungeområde, som sträcker sig över flera kommuner. Gymnasiernas antal kommer ganska säkert även i framtiden att bli relativt ringa. Detta får dock icke innebära, att gymnasierna isoleras från övriga skolformer. Då skulle syftet med skolreformen, att skapa en skolorganisation som i möjligaste mån hänger organiskt och organisatoriskt samman, förfelas. Man får därför räkna med att gymnasiet även i framtiden organisatoriskt förbindes med sin underskola, realskola eller högstadium av enhetsskola. Enligt utredningens uppfattning bör detta vara regel. Härigenom skapas en direkt kontakt mellan den kommunala enhetsskolan och gymnasiet administrativt och pedagogiskt, och bägge skolorna bör följaktligen sortera under mellaninstansen. En rad skolsociala åtgärder bör vidtagas och skötas gemensamt för alla skolformer, alltså även för gymnasiet, som i de allra flesta fall enligt utredningens tidigare förslag kommer att lyda under samma lokala styrelse. Lärare, som är knutna till en skolenhet av typen realskola eller högstadium av enhetsskola + gymnasium, kommer att undervisa inom båda de skolstadier, som ingår i skolenheten. Ledningen för alla stadierna inom en sådan skolenhet får också förutsättas bli densamma. Det enda avseende där man under en övergångstid får räkna med en mera väsentlig skillnad mellan stadierna gäller den pedagogiska inspektionen, som för gymnasiets del tills vidare i huvudsak måste åvila skolöverstyrelsen. Om man ser till de uppgifter, som utredningen i det följande föreslår för mellaninstansen, synes dessa böra omfatta praktiskt taget alla skolformer inom regionen. Dit hör planeringsuppgifter, vid vilka man måste ta hänsyn till gymnasiet för att planeringen skall bli fullständig och ändamålsenlig, byggnadsuppgifter, organiserandet av kurser och sammanträden med styrelser, m. fl. åtgärder. I viss utsträckning bör också ärenden av administrativ och ekonomisk natur rörande gymnasiet kunna decentraliseras från skolöverstyrelsen till mellaninstansen. Det gäller framförallt frågor, som — när det är fråga om enhetsskola eller realskola — skall avgöras av mellaninstansen. Anförda omständigheter talar för att även gymnasierna bör sortera under en mellaninistans.

229 Utredningen har övervägt om också skolformer av mera speciell karaktär än de nämnda bör föras in under nya regionala skolmyndigheter. Utredningen har i detta hänseende funnit det lämpligt att centrala verkstadsskolor, handelsgymnasier och tekniska gymnasier ställes under mellaninstansens allmänna tillsyn och att mellaninstanserna skall medverka, då dylika skolor planeras samt då organisatoriska förändringar beträffande dessa skall vidtagas. Om eller i vilken mån mellaninstanserna skall erhålla uppgifter rörande dessa skolors direkta ledning och administration, har utredningen icke närmare ingått på, då ställning till detta spörsmål synes böra tagas först sedan erfarenhet vunnits av den nya regionala organisationen. 1 Den i rubriken till detta avsnitt ställda frågan synes utredningen med hänsyn främst till a) skolväsendets förestående expansion, b) kommunernas vidgade skoluppgifter, c) behovet av regional planering, samordning och ledning av skolväsendet, obetingat böra besvaras jåkande. Det är således enligt utredningens uppfattning önskvärt att nu skapa eller i varje fall lägga grunden till en mellaninstans av ny typ och avsedd inte för ett nioårigt utan för ett tolvårigt skolväsen. Vilka uppgifter en sådan skolmyndighet bör ha, skall i följande kapitel redovisas mera i detalj. Att dessa — åtminstone till en början — inte kan vara desamma beträffande samtliga ovan uppräknade skolformer säger sig självt. 1

Jfr s. 60i, 275 och 276.

Kap. 10. Uppgifter för nya mellaninstanser Inledning I skolöverstyrelsens förut åberopade utlåtande från 1921 över domkapitelskommitténs betänkande heter det på ett ställe: »En ingående utredning beträffande det verksamhetsområde, som bör tillkomma en skolstyrelse som mellaninstans, är så mycket mera av nöden, som det knappast kan sägas, att detta spörsmål någonsin blivit klarlagt». Sedan uttalandet gjordes har åtskilliga faktiska förändringar skett i fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan folkskolans myndigheter på olika plan, varjämte 1945 års folkskolesakkunniga framlagt ett samlat förslag om reglering av verksamhetsområdet för folkskolans mellaninstanser. En principiell utredning av det slag skolöverstyrelsen efterlyste 1921 synes dock därefter icke ha kommit till stånd. Utredningens följande redogörelser och förslag rörande arbetsuppgifter för regionala skolmyndigheter gör inte anspråk på att uttömmande slå fast en mellaninstans uppgifter, men tillsammans med vad som i det föregående sagts klargör de enligt utredningens mening till fullo behovet av en ny mellaninstansorganisation på vilken, sedan den kommit till stånd och praktiskt prövats, ytterligare arbetsuppgifter torde kunna läggas. Enligt 1945 års folkskolesakkunnigas mening (SOU 1948:28 kap. IV) borde en ny mellaninstans för folkskoleväsendet ha följande uppgifter: 1. Att handlägga samtliga folkskolärenden, som då ankom på domkapitlen, med undantag för vissa tjänsteföreningsärenden, besvärsmål och sådana ärenden, som kunde decentraliseras till de lokala skolstyrelserna. 1 2. Att handlägga från skolöverstyrelsen decentraliserade ärenden rörande: organisationsplaner, skolskjutsar (numera överförda till folkskolinspektörerna), uppskov med inrättande av distriktsöverlärartjänst, förordnande av vikarie för distriktsöverlärare under dennes semester, fastställande av instruktion för överlärare, bestämmande av antalet icke-ordinarie lärartjänster, prövning av antalet erforderliga ordinarie lärartjänster, befrielse från skyldighet att inrätta fortsättningsskola m. m., fastställande av reglemente för fortsättningsskola, avvikelse från fördelningen av undervisningstiden i fortsättningsskola, befrielse från fortsättningsskolplikt, statsbidrag till undervisningsavdelning i fortsättningsskola, förening av 1 De sakkunnigas förslag ang. decentralisering till vissa skolstyrelser h a r återgivits och behandlats på s. &o f.

231 lärartjänst med viss tjänstebefattning eller visst uppdrag samt undantag från vissa villkor för beredande av ordinarie eller extra ordinarie anställning. 3. Att vara »huvudman» för vissa övningslärare, skolkuratorer m. fl. samt för reservvikarier i den mån de anställdes för tjänstgöring inom mer än ett skoldistrikt. 4. Att vara disciplinär myndighet för folk- och fortsättningsskolans lärare. 5. Att i viss utsträckning fungera som distriktsstyrelse och därvid verka för folkskoleväsendets allmänna utveckling, främja samarbetet mellan hem och skola, anordna upplysningskurser för föräldrar, fortbildningskurser för lärare, sammankomster med representanter för skoldistrikten samt samla de kommunala skolledarna till kollegier och verka för användning av film och radio i skolans undervisning o. s. v. I fråga om länsstyrelsernas befattning med folkskolärendena ansåg de sakkunniga, att ingen ändring borde ske. Beträffande ordningen för anförande av besvär över folkskolestyrelses beslut föreslogs särskilda anordningar, vilka av utredningen behandlas i avsnittet om besvär i detta kapitel. Utredningens direktiv förutsätter, att viss vägledning kan hämtas i folkskolesakkunnigas förslag. Departementschefen utgår emellertid ifrån att nya och omfattande uppgifter skall komma att behöva åläggas mellaninstansen på grund av den beslutade skolreformen, inte minst i fråga om den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolan. Vissa icke alltid lättlösta organisations- och samordningsproblem beräknas härvidlag komma att möta mellaninstansen, som måste uppehålla fortlöpande kontakt med länsarbetsnämnd, landstingets och kommunernas yrkesskolor, hushållningssällskapet m. fl. Departementschefen uttalar vidare, att mellaninstanserna liksom skolöverstyrelsen bör bli ett instrument för det pedagogiska framstegsarbetet på skolans område, varför utrymme bör beredas för de experimentella och nyskapande uppgifterna vid sidan av de löpande administrativa. I sammanhanget erinras om särskilda utskottets uttalande i utlåtandet 1950: 3, att »man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en rutinmässig handläggning av löpande ärenden». Interkommunala samordnings- och planeringsuppgifter Det interkommunala samarbetets omfattning Frågan om skolplaneringen har genom 1950 års skolreform och än mer genom det nyligen fattade beslutet om yrkesutbildningens utbyggnad fått en särskild aktualitet. Bland de tänkta uppgifterna för nya mellaninstanser anmäler den sig självklart bland de främsta. Utredningen vill genom följande framställning försöka att så konkret som möjligt ange, vari dessa uppgifter kan bestå och vilken omfattning de kan få. Skolkommissionen räknade med att för en nioårig enhetsskola skulle erfordras ett befolkningsunderlag av 2.500 å 3.000 människor (SOU 1948: 27

232 s. 54). I prop. 1950:133 uttalade departementschefen härom: »Enligt mini mening bör en folkmängd av 2.500 invånare i ett skoldistrikt vara tillräcklig som underlag för en enhetsskola; på sina håll kan det måhända vara befogat att gå ned till 2.000 invånare. Först när man kommer under detta tal, komma svårigheter att tillstöta, vilka emellertid delvis torde kunna elimineras genom viss samundervisning på realskolestadiet. Dessa siffror har visat sig vara för låga. 1 Två omständigheter är av avgörande betydelse, när det gäller att beräkna minimistorleken av befolkningsunderlaget för ett högstadium i enhetsskolan. Den ena är behovet av tillräckliga och välutrustade speciallokaler, särskilt för undervisning i naturvetenskapliga ämnen, den andra är behovet av och tillgången till kompetenta lärare. De naturvetenskapliga specialsalarna är såväl med hänsyn till inredning som erforderlig materiel mycket kostnadskrävande utrymmen. Det säger sig självt, att möjligheten att meddela en fullgod undervisning i de naturvetenskapliga ämnena är i hög grad beroende av tillgången på lokaler med för olika ämnen differentierad utrustning. Det är också klart, att specialsalar av detta slag icke rimligen kan uppföras i större antal än som kan rationellt utnyttjas. Härtill kommer, att möjligheterna för eleverna att välja linje och tillvalskombinationer av frivilliga ämnen givetvis är beroende av i vilken utsträckning eleverna kan fördelas på olika avdelningar. Man bör sålunda räkna med ett minimum av två parallellavdelningar i klasserna 7 och 8. Vid planering för fullständig enhetsskola anser skolöverstyrelsen 2 — och denna uppfattning delas helt av utredningen — att man, med reservation för av lokala förhållanden betingade undantag, bör kräva ett befolkningsunderlag på 4.000 som minimum för ett högstadium. I regel bör ett underlag på 5.000 eftersträvas. Den 1 januari 1953 hade 78 kommuner mindre än 2.000 invånare, 115 mellan 2.000 och 2.500 invånare, 136 mellan 2.500 och 3.000 invånare samt 240 mellan 3.000 och 4.000 invånare. Av landets 1.034 skoldistrikt hade sålunda 18 % mindre än 2.500 invånare, 31 % mindre än 3.000 invånare och 55 % mindre än 4.000 invånare. Härtill kommer de kommuner, som på grund av sin geografiska belägenhet inte kan inrätta en centralskola för högstadiet trots tillräckligt befolkningsunderlag. Dessa förhållanden medför, att ett interkommunalt samarbete i ett mycket stort antal fall måste komma till stånd, då enhetsskolans högstadium skall upprättas i större skala. Yrkesskolor och gymnasier åter kräver betydligt större befolkningsunderlag än ett enhetsskolans högstadium. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga beräknar, att ett rekryteringsunderlag på c:a 20.000 invånare i regel 1

Jfr s. 118 f. 2 Skrivelse till utredningen den 22 j u n i 1953.

233 fordras för att man skall kunna bygga upp en yrkesskola, som kan erbjuda någon nämnvärd differentiering i heltidskurser. De sakkunniga påpekar vidare, att man vid ungefär 30.000 invånare har ett säkrare underlag för en rikare differentiering — 10—15 heltidsavdelningar med 200—225 elever. I en kommun med 6.000 invånare blir differentieringsmöjligheterna ganska obetydliga och den är i regel alldeles för liten för att ge underlag för tvååriga kurser. För gymnasium får man räkna med ett minsta befolkningsunderlag av 25.000 invånare för tvålinjigt gymnasium. Detta gäller i gynnsamma fall. Med hänsyn till befolkningens varierande struktur bör man normalt räkna med ett befolkningsunderlag av bortåt 40.000 människor för gymnasier med två och 40.000—60.000 människor för gymnasier med tre linjer. För att med ett konkret exempel belysa de samarbets- och samordningsproblem, som kan förutses komma att uppstå vid skolväsendets fortsatta utbyggnad, skall med ovan angivna befolkningstal som grund en redogörelse lämnas för förhållandena inom Västmanlands län, vars gränser sammanfaller med ett av de nuvarande inspektionsområdena. Västmanlands län hade den 1 januari 1953 210.205 invånare. I inspektionsområdet finns 27 skoldistrikt, varav 5 städer och 3 köpingar (Kungsörs köping ingår i Kung Karls m. fl. församlingars skoldistrikt). Intet av distrikten har under 2.000 invånare (länet är det enda i landet som saknar sådana distrikt), 2 har 2.000—2.500 invånare, 3 har 2.500—3.000 invånare och 3 har 3.000—4.000 invånare. Åtta distrikt har alltså under 4.000 invånare. Tärna skoldistrikt med 4.215 invånare kan på grund av sin geografiska figur och kommunikationslinjerna inte ha eget högstadium, utan samtliga klasser över den sjätte torde komma att centraliseras till Sala stad. En tredjedel av länets skoldistrikt torde således inte kunna anordna fullständigt högstadium inom kommungränserna. Medåkers skoldistrikt med sina 3.138 invånare kan inte ha eget högstadium, vilket också beror på kommunens utsträckning. Barnen i klasserna över den sjätte torde få centraliseras till Arboga, Köpings, Kolsva och Skinnskattebergs skoldistrikt. Dingtuna (2.105 invånare) och Kungsåra (2.513 invånare) skoldistrikt kan inte behålla klasserna 7 och 8, utan hela högstadiet får centraliseras till Västerås, måhända delar av Kungsåra skoldistrikt till Enköping i Uppsala län. Tillberga skoldistrikt (3.591 invånare) torde, om väntad befolkningsökning inträffar, kunna anordna högstadium utom 9 g. Möklinta skoldistrikt (2.039 invånare) kan inte anordna eget högstadium, utan barnen på detta stadium får hänvisas till Sala stad. Munktorps skoldistrikt (2.974 invånare) kommer att få klasserna över den sjätte centraliserade till Köping. Vittinge skoldistrikt (2.664 invånare) måste beträffande högstadiet samarbeta med Västerlövsta skoldistrikt. Nora skoldistrikt får på samma sätt lösa sina högstadieproblem tillsammans med östervåla. Av de övriga skoldistrikten kommer sannolikt flera att centralisera 9 g till gymnasierna.

234 Inom länet finns statliga gymnasier i Västerås och Köping samt kommunala gymnasier i Fagersta och Sala. Ett femte gymnasium kan tänkas placerat i Hallstahammar. Vissa delar av länet tillhör gymnasieområden i kringliggande län. Så tillhör delar av östervåla, Västerlövsta och Vittinge i detta hänseende Uppsala, hela Fjärdhundra Enköping, delar av sydligaste länet Eskilstuna och delar av nordvästliga länet Avesta. Å andra sidan kan Fagersta räkna med elever från Kopparbergs län och Örebro län. En approximativ beräkning av befolkningsunderlaget för de fem gymnasierna ger följande siffror: Västerås 75.000 invånare, Köping 41.000 invånare, Sala 36.000 invånare, Fagersta 26.000 invånare, Hallstahammar 24.000 invånare. Härvid bör beaktas, att flera skoldistrikt på grund av transportgeografiska förhållanden kommer att sända sina 9 g-elever till olika gymnasiestäder. Östervåla och Vittinge kommer att hänvisa sådana elever till Sala och Uppsala, Västerfärnebo till Sala, Fagersta och Västerås, Bamnäs till Fagersta och Hallstahammar, Skinnskatteberg till Fagersta och Köping, Kolbäck till Hallstahammar, Västerås och Eskilstuna, Dingtuna till Västerås och Hallstahammar, Kungsåra till Västerås och Enköping. För närvarande finns ingen central verkstadsskola inom länet. Enligt överenskommelse med Södermanlands läns landsting får 25 elever sändas till centrala verkstadsskolan i Eskilstuna — under läsåret 1953/54 begagnade sig 11 elever av denna möjlighet. Elever från Västmanland undervisades också i central verkstadsskola i Stockholms, Uppsala och Örebro län. (Även Kopparbergs län saknar central verkstadsskola). Emellertid finns det flera industriskolor med 2-, 3- och 4-årig utbildning i städerna och i några tätorter i Västmanlands län. En del fylls av elever från länet, medan andra rekryteras från hela landet. Slutligen anordnas vid kommunala yrkesskolor och verkstadsskolor samt landstingets skolor för yrkesundervisning kortare och längre kurser. Av eleverna vid dessa kurser var läsåret 1952/53 knappt 20 % under 18 år. Yrkes- och verkstadsskoleväsendet i länet är sålunda ännu ej utvecklat. Med enhetsskolans genomförande i större omfattning måste detta skolväsende därför utbyggas. Troligen kommer de större yrkesskolorna att bli få. Däremot torde det komma att finnas behov av flera mindre yrkesskolor för olika yrken i skilda skoldistrikt, och den praktiska yrkesutbildningen kommer sannolikt att organiseras så, att ett tämligen rikt utbyte av elever distrikten emellan blir nödvändigt. På grund av yrkeslivets rika differentiering blir utbildningsorterna många fler för y-linjens elever än för g-linjens. Vid en provindelning av länet i gymnasieområden har det visat sig, att områdena i stort sett även kan tjäna som rekryteringsområden för större yrkesskolor. Här nedan lämnas elevuppgifter för dessa områden år 1953, varvid använts det nu vanliga beräkningssättet, nämligen 15 promille av befolkningen = en årskull elever, 60 % av årskullen = y-elever, 25 % = aelever, 15 % = g-elever.

235 Tab. 22. ]'ästeråsnmradet

Köpingområdet

Salaområdet

Fag erst aområdet

Hallstahammarområdet

1.125 675 280 170

615 370 155 90

540 325 135 80

390 235 100 60

360 215 90 55

Även hjälpklassundervisningen måste i flera av de västmanländska skoldistrikten lösas interkommunalt. Sannolikt kommer detta att få ske beträffande elever i de ovan nämnda skoldistrikten Tärna, Medåker, Dingtuna, Kungsgåra, Munktorp, Möklinta och Vittinge. Eleverna i hjälpklasser fråndessa distrikt får då medfölja de skolskjutsar, som anordnas för eleverna på högstadiet. För närvarande finns externat skolor för bildbara sinnesslöa inrättade i Västerås och Sala. Flera sådana skolor kommer att inrättas i de andra städerna. Externatskolorna kan betjäna även kringliggande skoldistrikt, om avstånden är rimliga och kommunikationerna goda. En genomgång av detta inspektionsområde visar sålunda, att inte något av skoldistrikten kommer att kunna vara eller få vara sig självt nog. En del skoldistrikt blir i högre grad beroende av andra, en del mindre. Vissa distrikt kommer att få sända de äldre eleverna till granndistrikten. Många kommer att få utbyteselever, då det gäller yrkesutbildningen. Ett samarbete över skoldistriktens gränser måste därför ofrånkomligen ske vid skolornas planering, och det kommer att få mycket stor omfattning, innan enhetsskolan byggts färdig. Men det räcker inte med samarbete inom länet. Samarbete i skolfrågor kommer att behövas i större och mindre utsträckning med skoldistrikt inom Kopparbergs, Örebro, Södermanlands och Uppsala län. Det anförda exemplet kan betraktas som typiskt. De interkommunala och i n t e r r e g i o n a l samordningsuppgifterna kommer att bli inånga och inte alltid lättlösta, och de kommer att finnas inom praktiskt taget alla delar av landet. I första hand kommer de att beröra enhetsskolans högstadium och yrkesutbildningen, i mindre grad skolans låg- och mellanstadium. Tabell 23 ger en föreställning om vilken omfattning ett nödvändigt interkommunalt samarbete kan väntas få och om det därav följande behovet av ett samordnande regionalt organ. Det ovan beskrivna länet har det lägsta antalet kommuner med mindre än 4.000 invånare. 117 län har hälften eller flera kommuner under 4.000 invånare. I dessa måste alltså en ännu intensivare mellankommunal samverkan och planering komma till stånd än den som kan förutses behövas i Västmanlands län. För att varje distrikts skolväsen skall kunna organiseras så förnuftigt

236 Tab. 23. Gruppindelning

av kommuner

efter invånarantal

den 1/1

1953.

Län*

under 2000

2000— 2500

2500— 3000

3000— . -W00

Totala antalet

Varav under kOOO

Uttryckt i %

Stockholms

1+ 5 2 1+3 3 1 6 1 1 2 2 1+2 5

2+ 7 4 3 2 10 4 1+ 8 2 1 7 10 6

1 5 1+5 6 12 12

1+11 7 14 1 + 12 1 + 12 12 13 4 4 12 24 2 + 10

55 25 39 47 54 44 50 14 25 58 72 39

28 18 27 24 36 34 25 11 10 30 52 32

51 72 69 51 66 77 50 78 40 51 72 82

1+5 5 5 1

r

6 12 7 8 3 3 2 2 3 4 2

1 + 10 13 13 11 1+ 5 3 8 6 8 12 1+ 4 1+ 3

44 67 56 52 33 28 50 42 44 35 33 30

28 37 33 27 12 8 25 14 14 25 10 9

63 ^5 58 51 36 28 50 33 31 71 30 30

55 Södermanlands Östergötlands ... Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Örebro Västmanlands Kopparbergs

...

Västernorrlands Västerbottens Norrbottens

8 3 2 5 3 2

7 8 7 1 2 7 3 1 4 2 1

...

Summa

4 3 9 15 9

—,

193 329 569 * Där två siffror förekommer anger den v ä n s t r a stad. 17 städer hade vid denna tidpunkt icke över 4.000 invånare.

som omständigheterna medger, är det ofrånkomligt, att hänsyn tages till och avvägningar göres med beaktande av förhållandena i kringliggande distrikt. Om en kommun på grund av lågt invånarantal eller sin geografiska figur inte lämpligen bör anordna eget högstadium, ligger det kanske oftast närmast till hands att organisera distriktets skolväsen för de sex första klasserna och sända de övriga till närmast liggande distrikt med högstadium. Men den situationen kommer ofta att inträffa, att heller intet av granndistrikten på grundval av sitt eget befolkningsunderlag kan upprätta högstadium. I stället för att då sända barnen bort till distrikt, som har egna resurser att upprätta högstadium, bör det undersökas, om inte samarbete och samverkan med granndistrikt kan ge tillräckligt underlag för en lämplig organisation. I andra fall kan det vara önskvärt att eleverna från en kommun hänvisas

237 till flera olika distrikt för att åstadkomma en bättre avvägning mellan skilda områden. Men inte bara distrikt, som är ur stånd att klara sig själva, bör planera med tanke på granndistrikten. Om skolproblemen ses i större sammanhang kan det exempelvis vara fördelaktigt även för en kommun, som har resurser att klara sig själv, att placera en skolbyggnad på annan plats än den, som vore lämpligast med tanke uteslutande på de egna behoven. Drar man in en större region i planeringen, kan skolbyggnaden möjligen få större dimensioner med flera specialsalar och erbjuda bättre differentieringsmöjligheter till fördel för alla parter. Som en konsekvens av skolväsendets utbyggnad tillkommer såsom nya lärarkategorier inom den obligatoriska skolan ämneslärare och yrkeslärare. Antalet övningslärare kommer att öka. Den sålunda vidgade organisationen kommer att medföra, att skolledarbehovet sannolikt måste omprövas i stor utsträckning och i talrika fall bedömas med hänsyn till ett interkommunalt organiserat skolväsen. För att åstadkomma en riktig differentiering av elevmaterialet blir det nödvändigt att utbygga skolpsykologorganisationen, vilket bäst torde ske i samverkan med regionala skolmyndigheter, som bedömer behovet från vidare synpunkter än ett enskilt skoldistrikt. Även om de ordinarie kommunikationerna under senare tid utvecklats snabbt och kommer att ytterligare utbyggas, kan det förutses, att särskilda skolskjutsar i ökat antal måste inrättas allteftersom enhetsskolan utbygges. En samordning av dessa genom ett organ med regional överblick blir med säkerhet nödvändig för att få en tillfredsställande organisation. Också antalet skolhem och inackorderingshem måste ökas. De allmänna synpunkter, som här anlagts, har avseende på planeringen och samordningen av skolväsendet i dess helhet. Särskilda problem kommer emellertid att möta i fråga om yrkesutbildningens uppbyggnad, då man på detta område i stor utsträckning saknar en organisation att bygga på. Den yrkesutbildning, som skall äga rum inom enhetsskolan och den som skall bygga vidare på den grund som läggs i klass 9 y, måste nära anpassas efter näringslivets behov och i viss mån även efter den övriga skolorganisationen. Man måste här räkna med en betydelsefull insats av regionala skolorgan som en förutsättning för ett gott resultat av det förestående uppbyggnadsarbetet, eftersom en enbart lokal planering av yrkesutbildningen har mindre förutsättningar att bli tillfredsställande än en sådan planering för övriga delar av skolväsendet. Det är således nödvändigt att för större regioner klarlägga, vilka yrken som för området och dess uppväxande ungdom är av sådan betydelse och omfattning, att två- eller flerårig utbildning bör finnas med möjligheter att påbörja utbildningen under det nionde eller eventuellt det åttonde obligatoriska skolåret. Att en planläggning sker just med denna målsättning anser utredningen liksom 1952 års yrkesutbildningssak-

238 kunniga vara av utomordentlig vikt för yrkesutbildningens hela utveckling. Det måste ske en gemensam planering av den yrkesundervisning som skall meddelas inom enhetsskolans ram och den som skall bygga vidare på den där lagda grunden. I så stor utsträckning som möjligt bör därför enhetsskolans praktiska utbildning under nionde skolåret organiseras som början till en egentlig yrkesutbildning. Även där så ej kan ske samt för 9 y-elever, som ej är definitivt yrkesbestämda, bör den vidare yrkesutbildningen om möjligt organisatoriskt lämpas efter enhetsskolan. Sedan det klarlagts för vilka yrken utbildning inom regionen bör äga rum, får de lämpligaste orterna för förläggningen av denna utbildning utväljas, varvid hänsyn måste tagas till redan befintliga utbildningsmöjligheter men framför allt en undersökning göras av vilka nya utbildningsmöjligheter som måste skapas. Vid överväganden rörande utbildningens förläggning får rese- och inkvarteringsmöjligheter under utbildningstiden och förhållandet till övriga delar av skolväsendet beaktas. Yrkesutbildningen måste organiseras under intimt samarbete mellan lokala och regionala skolmyndigheter, landsting, arbetsmarknadsmyndigheter och representanter för näringslivet och dess organisationer och under de centrala skolmyndigheternas ledning. En mängd detalj spörsmål kommer därvid att möta. Ovan har vissa grundläggande problem av generell natur lagts fram i syfte att belysa behovet av en regional myndighet med starkt lekmannainslag och lokal förankring för att lösa dem. Vad som här behandlats är organisatoriska problem, vars riktiga lösande i och för sig är av stor betydelse, men det är också frågor, som ur samhällsekonomisk synpunkt har ett betydande format, eftersom det i samband med organisationen och sett i ett större sammanhang kommer att bli fråga om avsevärda investeringar i byggnader och maskiner och om ökade belopp till en dyrbar drift. Kostnaderna skall fördelas mellan stat och kommun. För båda blir det av vikt att få ut det mesta möjliga av nedlagda kostnader. Om de uppställda målen på skolans område skall kunna nås, är det nödvändigt att alla tillgängliga resurser tillvaratages och utnyttjas på det sätt, som ger den största effekten, och det synes endast kunna ske genom en planering i samverkan mellan företrädare för skilda intressen. För att främja en sådan samverkan och säkra samförståndslösningar av de skolorganisatoriska problemen i det helas intresse är regionala organ behövliga och utredningen anser, att nya mellaninstanser i den utformning de får enligt utredningens förslag kommer att bli väl skickade att fullgöra denna synnerligen betydelsefulla funktion. Formerna för det interkommunala samarbetet Emellertid återstår frågan, i vilka former den här behandlade samverkan skall realiseras. I detta spörsmål inneslutes frågorna om kommuns medin-

239 flytande över skolväsendet i kommun, dit den skickar barn, samt om kostnadsfördelningen mellan samverkande kommuner. Med hänsyn till den stora vikt som måste fästas vid att skolorganisationen blir så objektivt riktig som möjligt torde situationer komma att inträffa där enskild kommuns intressen av en egen skolas placering eller av det egna skolväsendets organisation måste vika till förmån för en lämplig lösning i en större regions intresse. Det är betydelsefullt att försöka klarlägga h u r därvid skall förfaras. Bland nya omständigheter, som kommer att framtvinga ökad mellankommunal samverkan, är i första hand behovet av tillräckligt befolkningsunderlag för enhetsskolans högstadier och för differentierade yrkesutbildningsanstalter. Huruvida samarbete för att klara den obligatoriska skolans sex första klasser blir mer behövligt än för närvarande, är vanskligt att bedöma. Inrättandet av specialklasser torde dock medföra ett ökat behov av samverkan också beträffande låg- och mellanstadierna. Bedan nu förekommer mer eller mindre fast organiserad samverkan mellan skoldistrikt i ett mycket stort antal fall, men denna är i regel av ganska ringa omfattning och har formen av överenskommelser om att ett mindre antal barn från en kommun med kortare väg till skola i annan kommun skall beredas plats i denna. Några särskilda problem synes icke ha uppstått kring detta samarbete , vilket är förutsett i folkskolestadgan och förutsattes ske i frivilliga former men med möjligheter givna för domkapitel eller Kungl. Maj :t att ålägga ett distrikt att mottaga barn från ett annat samt att, om överenskommelse om ersättning ej kan nås, fastställa sådan (Fst § 6:3). Liknande bestämmelser finns också i Fortsskst (§ 1:3). Utredningen har från folkskolinspektörerna införskaffat uppgifter rörande förekomsten av ekonomiska avtal jämlikt § 6:3 folkskolestadgan. Enkätsvaren utvisar i huvudsak följande. Hela antalet frivilliga avtal har uppgivits vara 577. Härav har 251 eller cirka 44 % betecknats såsom muntliga eller i övrigt på annat sätt av informell natur. (I många fall har uppgivits, att avtal aldrig träffats utan att exempelvis vederbörande mottagande distrikt vid läsårets slut till det distrikt som sänt barnen, för godkännande översänt räkning för sina kostnader i anledning av mottagandet eller att någon form av »clearing» förekommit vid någorlunda j ä m n t »byte» mellan distrikten.) Av domkapitlen fastställda ersättningar har angetts till 16, under det att Kungl. Maj:t fastställt i 7 fall. Vad beträffar eventuell ersättning för mottagandet har det mottagande distriktet ofta inte ens begärt sådan. Framförallt beträffande landsbygdens skoldistrikt synes detta vara vanligt, men det har då nästan utan undantag gällt mottagandet av ett relativt begränsat antal barn. I de fall ersättning begärts och erlagts, har beloppen varierat mellan lägst 5 kronor och högst 400 kronor per barn och år. I medeltal synes ett belopp på cirka 50—60 kronor per barn och år ha uttagits. De av domkapitlen fast-

240 ställda ersättningsbeloppen har varierat mellan 10 och 100 kronor. Medeltalet rör sig om 40 kronor per barn och läsår. I de fåtal fall Kungl. Maj :t fastställt ekonomiska avtal, har föreskrivits ersättningar på mellan 125 och 190 kronor. Beräkningsgrunder och normer för de olika beloppens storlek har varierat. Vanligen synes, med större eller mindre jämkningar, det mottagande distriktet som grund för sina ersättningsanspråk lagt sina merkostnader för elevernas böcker, skolmåltider, läkarvård etc. utöver uppburna statsbidrag. Stundom erlägges blott ersättning för någon enstaka, specificerad post, exempelvis »materielkostnader», merkostnaden för »skolskjutsar», »tandvård» och liknande. Ibland har till nyssnämnda specificerade ersättningsposter lagts en post »allmänna omkostnader». Differentiering av ersättningsbeloppen efter barnens klasstillhörighet förekommer sällan. Där det förekommer, exempelvis i relationen mellan Göteborgs stad såsom mottagande och de kringliggande distrikten som avsändande, varierar beloppen mellan 200 kronor för elever i klasserna 1—2, 250 kronor för elever i klasserna 3—6 och 300 kronor för elever i klasserna 7—10. över huvud synes, i de fall de större städerna stått såsom mottagande, ersättningsbeloppen relativt sett vara betydligt högre än för de fall ett landsbygdsdistrikt debiterat sina kostnader. I allmänhet synes avtalen mellan de olika distrikten ha kommit till stånd utan att meningarna gått nämnvärt i sär beträffande beräkningsgrunder eller beloppens storlek. Ibland har man helt enkelt åberopat gammal praxis. I det nyssberörda fallet, där Göteborg mottog barn från kringliggande distrikt, har emellertid dessa distrikt funnit de krävda ersättningarna så höga, att de genom förhyrning av lokaler och genom anordnande av skolskjutsar sökt att själva sörja för skolgången för berörda barn. Kommunalförbund för handhavande av gemensamma skoluppgifter kan också bildas. Av dylika förbund fanns våren 1954 endast fyra, nämligen två yrkesskolförbund, ett läroverksförbund och ett skolförbund. Enligt nu gällande lagstiftning kan kommunalförbund rörande skolväsendet icke tvingas fram, och något behov av en dylik möjlighet synes hittills icke ha förelegat. Skolstyrelseutredningen, som i fråga om det interkommunala samarbetets former på skolans område haft överläggningar med kommunalförbundskommittén, förutsätter, att detta samarbete trots ökad omfattning även i fortsättningen i det stora flertalet fall skall kunna grundas på frivilliga överenskommelser, tillkomna under mellaninstansens medverkan. Det bör vara en av dennas främsta uppgifter att tillse, att skolorna planeras med beaktande av föreliggande regionala behov, samt att fastställa skolväsendets organisation i varje kommun med hänsyn tagen till de krav på samverkan, som kan föreligga. Denna tankegång och den av utredningen föreslagna integrationen av skolväsendet i en kommun synes fordra en något annorlunda typ av organisationsplan än den nuvarande, vilken endast avser folk- och

fortsättningsskolan. Utredningen föreslår därför, att organisationsplan, som skall fastställas av mellaninstansen, ändras så, att däri upptages alla skolor och skoltyper i kommunen och anges i vilka hänseenden skolorganisationen bygger på samverkan med annan kommun. Får organisationsplanen denna innebörd, kan avtal mellan kommuner rörande skolorganisationen icke träffas, med mindre mellaninstansen prövar dem vara skolorganisatoriskt lämpliga. Enligt vad utredningen erfarit, avser kommunalförbundskommittén att framlägga förslag om ändrade former för kommunalförbund, vilka kommer att göra denna offentligrättsliga sammanslutningsform mera användbar än för närvarande. Kommittén och skolstyrelseutredningen är emellertid ense om att rekommendera det privaträttsliga avtalet som den normala formen för samverkan på skolans område också i fortsättningen. Att draga upp några riktlinjer på förhand rörande förutsättningarna för i vilka fall den ena eller den andra formen skall väljas, har de båda utredningarna icke funnit möjligt. I3eträffande sådana fall, där frivilligt samgående icke sker men enligt mellaninstansens bedömande måste ske, gäller det att taga ställning dels till formerna för ett sådant samgående, dels till vem som skall äga framtvinga det. Gällande bestämmelser om förläggning av folkskola (Fst § 53) föreskriver, att folkskolinspektörens yttrande skall inhämtas över tilltänkt tomts läge, då fråga är om uppförande av ny skolbyggnad. Ansökan om statsbidrag till skolbyggnad skall åtföljas av inspektörens godkännande av skol tomten (KK 1945:882, 6 § mom. 3 b ) . Nämnda bestämmelse i Fst är så utformad, att högre instans har vissa möjligheter att efter besvär bestämma, att tomt skall väljas med hänsyn tagen till flertalet skolbarns inom kommunen intresse. 1 Att på denna väg framtvinga en för annan kommun än den byggande lämplig placering avskola synes dock ej vara möjligt. Under nuvarande förhållanden torde endast möjligheten att vägra statsbidrag finnas för att påverka kommun att vid skolplanering taga skälig hänsyn till en grannkommuns intresse. Denna utväg synes varken vara principiellt eller praktiskt lämplig att tillgripa i de fall, en på samgående mellan kommuner grundad skolorganisation, innefattande gemensam byggnad, måste komma till stånd genom ingripande av statlig myndighet. Om en på omfattande interkommunal samverkan grundad högstadie- och yrkesskolorganisation skall bli rationell, måste emellertid den myndighet, mellaninstansen, som skall leda den regionala skolplaneringen, ha möjligheter att följa det kommunala planeringsarbetet och på ett tidigt stadium ge sin uppfattning till känna. Tillägges mellaninstansen föreslagna uppgifi Jfr t. ex. RÄ 1949 not. E 83. 1 6

242 ter beträffande skolbyggnadsföretag och organisationsplaner, får den sådana möjligheter. Dessa bör dock kompletteras med en rätt att, om frivillig överenskommelse ej kan träffas, föreskriva samverkan mellan kommuner på motsvarande sätt som domkapitlen nu kan jämlikt § 6:3 folkskolestadgan. 1 Bätten måste emellertid väsentligt utvidgas, eftersom den nuvarande bestämmelsen synes förutsätta en bestående organisation och befintliga skolbyggnader. Utredningen föreslår därför, dels att en ny mellaninstans skall äga rätt att föreskriva, hur en ur interkommunal synpunkt lämplig skolorganisation skall utformas samt fastställa en dylik organisation, dels ock att det skall åligga berörda kommuner att träffa på grund av gemenskapen erforderliga ekonomiska avtal. Kan överenskommelse om kostnadsfördelningen ej träffas, skall mellaninstansen äga bestämma också härom. Under vilka förutsättningar samverkan bör ske i privaträttsliga och under vilka den bör ske i offentligrättsliga former, kan ej på förhand anges. Utredningen har framhållit, att samförståndslösningar i avtalets form är önskvärda och torde bli vanliga. Principiellt bör det emellertid vara parternas ensak att välja den samarbetsform de själva finner lämplig. I dessa avseenden har utredningen och kommunalförbundskommittén vid hållna överläggningar varit samstämmiga. Emellertid kan det diskuteras, dels om det helt bör överlämnas åt det lokala bedömandet att avgöra, om kommunalförbund skall bildas eller inte, dels om dylikt förbund skall kunna framtvingas av statlig myndighet. Med hänsyn till den rätt utredningen nyss föreslagit för mellaninstansen att fastställa en skolorganisation, som inbegriper interkommunal samverkan och den skyldighet som därmed skall följa för kommunerna, kan det synas, som om behov av att tvångsmässigt kunna skapa kommunalförbund ej skulle föreligga. Sådant behov kan dock tänkas uppkomma för,st och främst i de fall, där kommuner icke kan enas om samarbetsformen, men också i fall, där det efter en objektiv prövning befinnes olämpligt att samverkan sker på grundval av avtal. Enligt vad utredningen inhämtat, kommer kommunalförbundskommittén att föreslå, att här avsedd tvångsmöjlighet skall finnas. Utredningen delar den uppfattningen och föreslår efter samråd med kommittén, att mellaninstansen skall äga besluta, att kommunalförbund skall bildas på skolväsendets område samt vad sådant förbund skall omfatta. I nuvarande ordning, enligt vilken länsstyrelsen prövar kommunalförbunds lämplighet och fastställer förbundsordning, synes kommunalförbundskommittén icke komma att föreslå någon ändring. Häremot har utredi En annan i gällande lag förekommande reglering som nära liknar den här föreslagna finns i 1925 års lag om polisväsendet i riket (16 §). Länsstyrelse äger rätt förordna, att kommuner, som helt eller delvis ingår i polisdistrikt, skall bilda kommunalförbund. Meddelas ej sådant förordnande och bildas ej heller kommunalförbund efter frivillig överenskommelse, ålägger lagen de berörda kommunerna att träffa de avtal som i följd av gemenskapen må erfordras.

243 ningen ingen erinran att göra, då den förutsätter som självklart, att det, när det gäller frivilliga kommunalförbund, kommer att ske ett mycket nära samarbete mellan länsstyrelsen och mellaninstansen. För kommunalförbund, som bildas genom tvångsbeslut av mellaninstansen, bör lämplighetsprövningen helt överflyttas på denna myndighet och länsstyrelsen ha att fastställa förbundsordning i enlighet med det av mellaninstansen meddelade beslutet. Om kommuns medinflytande över skolväsendet i annan kommun vill utredningen anföra följande. När samverkan mellan kommuner ordnas genom civilrättsliga avtal, torde något gemensamt förvaltningsorgan för den verksamhet avtalet avser icke kunna skapas, utan det får ankomma på en av kommunerna att genom sina organ ansvara för och administrera verksamheten. Då praktiskt taget varje skoldistrikt i framtiden torde komma att mottaga eller hänvisa elever till ett eller flera skoldistrikt, skulle komplicerade förhållanden uppstå, om kommunerna på grund härav skulle äga att genom representation av något slag utöva direkt inflytande över varandras skolväsen. Utredningen kan därför icke ansluta sig till kammarkollegiets mening, när ämbetsverket i sitt remissvar över skolkommissionens betänkande uttalar, att skolstyrelsen i de fall, då skolans rekryteringsområde omfattar mer än en kommun, bör sammansättas av ledamöter från samtliga kommuner inom rekryteringsområdet och förstärkas med en av den statliga inspektionsmyndigheten utsedd representant. Dylika anordningar har hittills ej varit av behovet påkallade inom folkskoleväsendet och ej heller beträffande de »flerdistriktsskolor», som redan finns — realskolor och högre allmänna läroverk. De torde för framtiden endast behövas i fall, där samverkan måste äga rum i mycket betydande omfattning eller där kommunerna var för sig är av ungefär samma storlek och huvuddelen av skolväsendet skall drivas gemensamt. Om under sådana förhållanden också gemensamma förvaltningsorgan bedömes vara önskvärda, står möjligheten att bilda kommunalförbund öppen och bör då användas. I regel torde dock på grund av mellaninstansens tillsynsverksamhet något direkt medinflytande från annan kommuns sida över skolans förvaltning i och för sig icke behövas. Vid sammanträden i mellaninstansens regi med skolstyrelser och skolledare om gemensamma problem, torde de sändande kommunernas synpunkter komma fram och kunna vinna gehör. Hur fördelningen av kostnaderna mellan samverkande kommuner skall ske, är ett till formerna för samarbetet hörande spörsmål, som utredningen funnit böra ägnas uppmärksamhet i detta sammanhang. Det ligger i öppen dag att det skulle vara av stor betydelse och förenkla många problem, om lätttillämpade normer kunde skapas för att läggas till grund för beräkningen av kommunernas kostnader för gemensamma skolanordningar. Utredningen har sig bekant fall, där slitningar redan uppstått på grund av oklarhet i den nuvarande bestämmelsen. De uppgörelser, som träffas, måste vara lätta att

244 motivera och bestämmelserna härom får icke utformas så, att de i och för sig kan tänkas influera på benägenheten att samarbeta. Utredningen har prövat möjligheten att räkna fram en enhetskostnad för elever på olika stadier, men på grund av de mycket skiftande förutsättningar, under vilka samarbete kan förutses komma att ske, har det synts oöverkomligt att fastställa generella ersättningsbelopp för detta ändamål. Vägen hade möjligen varit framkomlig, om man ej behövt räkna med andra fall än som tankes i Fst § 6:3, där man förutsattes röra sig med en enhetlig skolform. Att det även under dessa förutsättningar skulle varit förenat med svårigheter att ange en normalkostnad, visar emellertid en beräkning, som gjorts beträffande Stockholms läns södra inspektionsområde, varav enligt av inspektören lämnad uppgift framgår, att nettoutgifterna per folkskolelev och år varierar mellan c:a 500 och 1.000 kronor. Även om man måste konstatera, att något allmänt tillämpbart system inte går att konstruera för att fastställa den ifrågavarande kostnadsfördelningen, anser utredningen det dock nödvändigt, att det i fråga om det interkommunala samarbetet nu slås fast, efter vilken princip kostnaderna skall fördelas, och att anvisningarna om dennas tillämpning utfärdas. Det må dock anmärkas, att vad utredningen här sagt icke är avsett att innebära något intrång på kommunernas rätt att grunda sina överenskommelser på vilken princip de finner lämpligast för sitt eget fall, utan att nämnda anvisningar blott skall kunna tjäna kommunerna till ledning samt ligga till grund för mellaninstansernas beslut om kostnadsfördelning, när dessa måste gripa in och fastställa en sådan. När kommunalförbund ej bildas, och det är bara sådana fall, som kan diskuteras här, måste någon av de samverkande kommunerna vara huvudman för den gemensamma anordningen och administrera denna. Fråga blir således hur den mottagande kommunen skall ersättas av den eller de avsändande kommunerna för att barn ifrån dessa drager nytta av dess skolväsen. Utredningen har övervägt, om det vore lämpligt att sådan kommun för varje främmande lärjunge finge tillgodoräkna sig ett belopp, som motsvarar dess egna verkliga nettoutgifter per år och elev å olika stadier. Denna utgift är relativt lätt att med tillfredsställande noggrannhet fastställa, men att generellt tillämpa metoden skulle i de enskilda fallen kunna ge mycket orättvisande resultat oftast kanske till förmån för den mottagande kommunen, då endast undantagsvis envar tillkommande elev torde öka kommunens skolutgifter med ett belopp, som motsvarar genomsnittskostnaden för de egna eleverna. Enär kostnaderna för främmande elever kan variera från mycket anspråkslösa belopp i en kommun till betydande summor i en annan, föreslår utredningen, att mottagande kommunen i princip skall äga åtnjuta ersättning för sina havda verkliga merkostnader för de främmande eleverna. Denna regel synes vara den enda, vars tillämpning kan ge ett rättvist resultat, oavsett samverkans omfattning.

245 I vilka olika avseenden en mottagande kommun kan komma att förorsakas merkostnader blir helt beroende på antalet mottagna elever. Om det mottagande distriktet inte behöver inrätta någon ny lärartjänst för de tillkommande eleverna, kan merutgifterna kanske begränsas till vad som belöper på skolmateriel såsom läroböcker, skriv-, rit- och slöjdmateriel samt skolmåltider. Inträffar åter det fallet, att den mottagande kommunens organisation uppbygges eller utbygges på grund av omfattande tillströmning av elever, kan samtliga i den kommunala skolbudgeten ingående poster, såsom posterna för personal av olika slag, för inventarier och lokaler behöva ökas. Vid en fullt utbyggd enhetsskola eller försöksskola blir kostnaderna högre än inom folkskolan. Kostnaderna för låg- och mellanstadiets elever blir lägre än för högstadiets, och för nionde klassens elever torde variationerna bli stora, särskilt inom y-linjen och speciellt, om detta år tillika blir det första i en yrkesskola. De delposter, som kan ingå i en stor kommuns folkskolbudget och, alltefter samarbetets omfattning, kan påverkas av utgifter för elever från andra kommuner, är huvudsakligen följande: Personalkostnader: Inspektörer, överlärare Lärarpersonal Läkarvårdspersonal Skolmåltidspersonal Städerskepersonal Vaktmästare, kanslibiträden m. fl. Pensionsavgifter Inventariekostnader, årliga: Skolmöbler, gardiner m. m. Allmän undervisningsmateriel xMateriel för gymnastik med lek och idrott Materiel för slöjd och skolkök Utrustning till skolmåltidslokaler övrigt Inventariekostnader av engångskaraktär Skolmaterielkostnader: Läroböcker Skriv- och ritmateriel m. m. Materiel för slöjd och skolkök Läkarvård Skolmåltider (matvaror) Lokalkostnader: Beräknad hyra (t. ex. 5 % å bokf. värdet) Nettokostnader för förhyrda lokaler Bränsle

246 Elektrisk ström Tvätt och renhållning av skollokalerna Onera Underhållsarbeten å skolhus, årlig kostnad Moderniseringsarbeten å skolhus Fritidssysselsättning övriga kostnader Utredningen föreslår, att Kungl. Maj.t utfärdar eller bemyndigar skolöverstyrelsen att i enlighet med de grunder som här angivits utfärda närmare anvisningar för berört ändamål. Stadgandena om kommuns skyldighet att samverka med annan kommun samt om mellaninstansens befogenheter att fastställa organisation, som innebär samverkan, ävensom bestämmelsen om mellaninstansens rätt att förordna om kommunalförbund, har utredningen intagit i 3 § i förslaget till skolstyrelselag (bil. 1). Byggnadsfrågor Om de nya mellaninstanserna får den ställning av planerande och samordnande organ, som utredningen ovan förutsatt, blir en av dess viktigaste uppgifter att medverka vid planeringen av nya skolbyggnader och ombesörja, att denna blir så allsidig som möjligt med hänsyn tagen till såväl rent lokala som regionala behov. Med utgångspunkt från att den regionala myndigheten kommer att verkligen engageras i dessa frågor, har utredningen ansett sig böra undersöka, om inte möjligheter därigenom samtidigt skapas för en förenkling av den för närvarande något omständliga, starkt centraliserade handläggningen av skolbyggnadsärendena. Härvid har utredningen funnit, att möjligheter föreligger att utan eftergivande av en nödvändig central kontroll föra över ansvaret för vissa förberedande åtgärder på mellaninstansen och därigenom i regel undvika två nu tidskrävande moment i handläggningen av de ifrågavarande ärendena. Enligt gällande bestämmelser (Fst § 52) är skoldistrikt skyldigt att anskaffa och underhålla lämpliga skollokaler. För anskaffande av nya lokaler för folkskolan, däri inbegripet den 9-åriga enhetsskolan, och för utförande av mera omfattande ändringsarbeten kan statsbidrag erhållas jämlikt KK 1945:882. Förutsättningen för att statsbidrag skall kunna utgå är, att skolöverstyrelsen förklarat, att lokalerna är behövliga. Statsbidragets storlek bestämmes på grundval av de beräknade kostnaderna för de lokaler som förklarats erforderliga samt kostnaderna för vissa inventarier. Bidragsbeloppet beror vidare på skoldistriktets ekonomiska bärkraft. Statsbidragen kan i genomsnitt beräknas utgå med omkring 40 % av byggnadskostnaderna Statsbidrag utgår också till anskaffande av provisoriska skolbyggnadei (KK 1948:438).

247 Huvuddragen av ett vanligt byggnadsärendes handläggning enligt av skolöverstyrelsen utfärdade anvisningar är följande: 1. I samråd med statens folkskolinspektör verkställer skolstyrelsen noggrann utredning rörande det föreliggande behovet av skollokaler. 2. Sedan utredningen enligt p. 1 gjorts, underställes frågan om behovet av skollokaler skolöverstyrelsens prövning. Framställningen ingives till folkskolinspektören. 3. Sedan skoldistriktet erhållit överstyrelsens beslut i behovsprövningsärendet, kan skoldistriktet uppgöra skissritningar till byggnadsföretaget. 4. Skissritningarna underställes skolöverstyrelsen för s. k. förhandsgranskning. Framställningen ingives till inspektören. Undantagsvis kan framställning om behovsprövning och förhandsgranskning göras samtidigt, om det gäller byggnadsföretag av mindre omfattning och inspektören vid utredningen enligt p. 1 funnit, att så bör ske. 5. Sedan överstyrelsen granskat skissritningarna, ingiver skoldistriktet ansökan om statsbidrag till bestridande av kostnaderna för byggnadsföretaget via folkskolinspektören, länsstyrelsen och skolöverstyrelsen till Kungl. Maj :t. För ansökningen användes fastställt formulär. Länsstyrelsens uppgift är att avge utlåtande angående den procentsats, efter vilken statsbidraget bör utgå, samt insända bevis om att skoldistriktets beslut om byggnadsföretaget vunnit laga kraft. Sedan skoldistriktet tilldelats statsbidrag samt byggnads- och igångsättningstillstånd erhållits, kan halva statsbidraget lyftas, när byggnadsföretaget sättes i gång. Bekvisitionen ställes till länsstyrelsen och insändes till folkskolinspektören, som till- eller avstyrker utanordnandet. Sedan byggnaden kommit under tak, erhålles 1/4 av det återstående statsbidraget. Bekvisitionsförfarandet är detsamma. När byggnaden färdigställts avsynas den av folkskolinspektören med biträde av en av länsstyrelsen utsedd byggnadssakkunnig. Återstoden av statsbidraget utanordnas därefter. Ansökan om statsbidrag till kostnader för provisoriska klassrumsbyggnader behöver inte föregås av särskild behovsprövning och förhandsgranskning. Till byggnader för högre kommunala skolor, statliga realskolor och gymnasier utgår icke statsbidrag. Kommunen är skyldig att på egen bekostnad tillhandahålla lokaler för dessa skolor. Skolbyggnadsritningarna skall emellertid granskas av skolöverstyrelsen och — då de avser statligt läroverk — byggnadsstyrelsen. Även här fastställer skolöverstyrelsen ett lokalprogram. Folkskolans och den högre skolans byggplanering är numera samordnad inom skolöverstyrelsens organisationsavdelning Vid sin granskning av det beskrivna förfarandet har utredningen funnit skäl ifrågasätta nödvändigheten av en i varje särskilt fall nu tillämpad central lokalbehovsprövning och en dito förhandsgranskning av ritningarna, innan ansökning om statsbidrag kan göras.

248 De tre stadierna behovsprövning, förhandsgranskning och statsbidragsansökan har tillkommit för att skoldistrikten, innan byggnadsritningarna börjar utformas och färdigställs, skall veta, vilket lokalprogram, som är rimligt och kan berättiga till statsbidrag. Det är enligt utredningens mening ställt utom all fråga, att en central ledning av skolbyggnadsverksamheten och av statsbidragsgivningen är nödvändig och till gagn för skolväsendet i dess helhet. Det slutliga avgörandet av ritningarnas utformning och byggnadsföretagets omfattning bör därför alltjämt ligga centralt. Men å andra sidan föreligger det enligt utredningens uppfattning många fall, där ritningar skulle kunna göras upp på grundval av en regional bedömning av lokalbehovet och skolorganisationen med tillräckligt stor säkerhet, för att den långa omgången med två förberedande centrala prövningar skulle kunna undvaras. Om utredningen av lokalbehovet, skolans placering och skolorganisationen överhuvudtaget liksom skissritningarnas upprättande sker i nära kontakt med mellaninstansen och sedan prövas av denna, torde däri ligga erforderliga garantier för att den centrala granskningen i samband med statsbidragsansökningen icke skall behöva föranleda omfattande justeringar eller omarbetningar. Skulle tveksamhet råda redan på de förberedande stadierna, bör naturligtvis skoldistrikt efter samråd med mellaninstansen ha möjligheter att liksom nu låta överstyrelsen pröva ärendet etappvis, men reglerna härom bör inte vara tvingande. Enligt gällande ordning må endast fullt kvalificerad arkitekt av skoldistrikt anlitas för att rita skolbyggnader, till vilka statsbidrag skall utgå. För den bedömning, vilken skulle ankomma på mellaninstansen, skulle särskild arkitekt därför inte behöva anlitas av denna, eftersom den avgörande granskningen av byggnadsföretaget även ur arkitektsynpunkt handhaves av experter i skolöverstyrelsen. Möjligheten att vid behov rådfråga länsarkitekten eller annan arkitekt skulle vara tillfyllest för mellaninstansens del. Utredningen föreslår, att den prövning av lokalbehovet, som skall ligga till grund för upprättandet av ritningar till byggnader för folkskolan, skall göras av mellaninstansen i samarbete med länsarkitekten ävensom att den skall granska skissritningarna till dylika byggnader. Till ledning för mellaninstanserna i deras arbete i dessa avseenden bör naturligtvis finnas av skolöverstyrelsen utfärdade allmänna anvisningar. En kollegial mellaninstans med kännedom om sitt verksamhetsområde har enligt utredningens mening förutsättningar att övertaga länsstyrelsens uppgift att yttra sig över bidragsprocentens storlek. Länsstyrelsens yttrande i det avseendet är icke av den betydelsen, att det motiverar de dröjsmål i handläggningen, som helt naturligt ofta måste bli följden, då ärendet skall passera länsstyrelsen. Till byggnader för de högre kommunala skolorna och läroverken utgår icke statsbidrag, men byggnadsritningarna skall granskas av skolöversty-

249 relsen och beträffande läroverken även av byggnadsstyrelsen. Av vad i det närmast föregående avsnittet sagts om den interkommunala planeringen, om samverkans betydelse och om vikten av en strävan till samordning av skolväsendet inom distrikten och inom större regioner följer, att det inte bör komma i fråga att planera byggnadsverksamhet för olika skolformer var för sig. Då syftet är att åstadkomma ett ur organisatorisk synpunkt enhetligt skolväsen, vore det orimligt att icke med all kraft fullfölja och vidareutveckla de redan vidtagna åtgärderna att samordna byggnadsverksamheten för den nuvarande folkskolan och de s. k. högre skolorna. Utredningen föreslår därför, att prövning av lokalbehovet skall företagas av mellaninstansen beträffande samtliga skolformer, som föreslagits sortera under denna, och att därvid skall beaktas hela skolväsendets aktuella och framlida behov i det område, som kan beröras av byggnadsföretaget. Allteftersom enhetsskolan växer fram, kommer skolhem att behövas i ökat antal för att ge alla elever möjlighet att bevista läroanstalter med tillräckligt differentierad undervisning. Skolhemmen kommer helt naturligt ofta att betjäna elever från flera skoldistrikt, i vilka fall beslut om skolhems uppförande och placering måste grunda sig på en regional planering och interkommunal samverkan. Statsbidrag till kostnaderna för uppförande av skolhem utgår nu enligt två olika kungörelser, nämligen KK 1936:202 ang. statsbidrag till skolhemsbyggnader och deras inredning samt KK 1945:594 ang. statsbidrag till skolhem för lärjungar vid högre skolor och till avlöning av föreståndare vid dylikt skolhem. Statsbidrag enligt den förra författningen utgår endast till skoldistrikt för uppförande av skolhem åt folkskolans elever, enligt den senare till kommun eller annan huvudman för uppförande av skolhem för elever i praktiskt taget alla övriga skolformer. De båda kungörelserna överensstämmer i allt väsentligt. Kungl. Maj :t bestämmer i båda fallen bidragsbeloppens storlek. Gäller det skolhem för folkskolan, bestämmes dock bidraget enligt kungörelsens lydelse från fall till fall. Bidraget till andra skolhem utgår med 75 % av verkliga kostnaderna med möjlighet för Kungl.Maj :t att, om särskilda skäl föreligger, höja bidraget till 90 % av dessa kostnader. Handläggningen av bidragsärendena är också något olika. Ansökning om bidrag till skolhem för folkskola skall av skoldistrikt för granskning inges till folkskolinspektören, som vidarebefordrar den till länsstyrelsen, vilken med eget yttrande och lagakraftbevis insänder ärendet till skolöverstyrelsen, som i sin tur avger utlåtande och överlämnar ärendet till Kungl. Maj :t. Är det fråga om skolhem för elever vid annan skolform än folkskola, inges handlingarna, jämlikt författningen, till länsstyrelsen och av denna direkt till Kungl. Maj :t. Enligt vad utredningen inhämtat, höres emellertid såväl folkskolinspektören som skolöverstyrelsen även i dessa ärenden. Det föreligger, såvitt utredningen kunnat finna, inga skäl att i fortsätt-

250 ningen ha två olika författningar med likartade bestämmelser om statsbidrag till skolhem. Det bör vidare ankomma på mellaninstansen att i samråd med vederbörande huvudman och andra berörda parter utreda behovet och placeringen av skolhem för alla under mellaninstansen sorterande skolformer samt att taga initiativ till upprättande av skolhem, eventuellt gemensamma för olika skolformer, där den finner det påkallat. Att låta ärenden rörande statsbidrag till skolhem passera länsstyrelsen synes icke utredningen erforderligt, utan torde underhandskontakt vid behov mellan mellaninstansen och denna vara tillräcklig. Till kostnaderna för tillhandahållande av tjänstebostäder åt folkskolans (inklusive försöksskolas) lärare utgår statsbidrag till skoldistrikt jämlikt kungörelsen 1946:887. Beslut om dylikt bidrag meddelas av Kungl. Maj:t. Bidrag utgår enligt fastställda grunder till kostnaderna för såväl tjänstebostads anskaffande som om- eller tillbyggnad eller mer omfattande ändringsarbeten av sådan bostad. Är det fråga om nybyggnad av tjänstebostad, utgår statsbidraget med 20.000 kronor, om bostaden är avsedd för ordinarie folkskollärare, och med 14.000 kronor, om den är avsedd för annan lärare, dock att statsbidraget inte må överstiga fyrtio procent av de styrkta byggnadskostnaderna. Till kostnaden för om- eller tillbyggnad eller mer omfattande ändringsarbeten utgår bidraget med 25 % av ett av Kungl. Maj :t med hänsyn till de beräknade kostnaderna fastställt belopp. Ansökan om statsbidrag upprättas enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär och inges via folkskolinspektören och överstyrelsen till Kungl. Maj :t. I Boställsordning för folkskolans lärare (KK 1946:883) har bl. a. givits bestämmelser om tjänstebostads belägenhet och beskaffenhet. Härjämte har särskilda anvisningar utfärdats av skolöverstyrelsen. Med hänsyn härtill och till att bidragen utgår med fixerade belopp eller efter en given procentsats, föreslår utredningen, att ärenden rörande statsbidrag till tjänstebostäder slutbehandlas i mellaninstansen. Den byggnadsverksamhet, varom ovan talats, är i hög grad en kommunal angelägenhet. Skolhusbyggnader och tjänstebostäder bekostas till sin huvudsakliga del av kommunerna själva. Utredningen finner det därför angeläget, att de statliga ingripandena blir så litet markerade som möjligt, utan att det allmännas berättigade krav på rationellt anordnade och billiga byggnader eftersattes. Mellaninstansen som »huvudman» En principiell nyhet i folkskolesakkunnigas förslag var, att viss personal med tjänstgöring samtidigt i mer än ett skoldistrikt skulle kunna anställas hos mellaninstansen. 1 Enligt de sakkunnigas uppfattning skulle en avsevärd i SOU 1948:28 s. 35 ff.

251 förenkling och förbättring av då rådande förhållanden därigenom uppnås. Förslaget avsåg övningslärare och, som exempel, gymnastikinstruktörer, skolkuratorer och vissa vikarier. Vad först gäller övningslärarna, har den viktiga förändringen inträtt, sedan de sakkunniga avgav sitt förslag, att en särskild stadga för övningslärare utfärdats (KK 1950:376 omtr. 1951:599). Enligt nu gällande bestämmelser kan i övningslärartjänst ingå skyldighet att undervisa vid mer än en skola och vid olika skolformer ävensom vid skolor inom skilda skoldistrikt. Om i tjänsten ingår undervisningsskyldighet vid skolor med skilda huvudmän, anställes läraren hos en av dessa. Beröres folkskoleväsendet, skall folkskolinspektören deltaga i planeringen och samordningen av tjänstgöringen. Möjlighet har numera också beretts två eller flera distrikt att anställa gemensam folkskollärare för att handha undervisningen de timmar, då distriktens överlärare är befriade från undervisningsskyldighet (KK 1953:341). Även i dessa fall anställes läraren hos ett av distrikten och vanligast är, att statens folkskolinspektör planerat formerna för samarbetet. Det är i högsta grad sannolikt, att det i framtiden kommer att befinnas lämpligt, att även yrkeslärare och ämneslärare liksom nu övningslärare anställes för tjänstgöring vid skolor i mer än en kommun. Enligt utredningens mening har erfarenheterna redan visat, att det för övningslärarna på detta område tillämpade systemet i princip fungerar tillfredsställande. Det synes därför utan hinder kunna utsträckas att omfatta även de andra nämnda lärarkategorierna, i den mån det visar sig önskvärt eller nödvändigt, att två eller flera distrikt gemensamt anställer lärare av detta slag. Något behov av anställning hos de regionala skolmyndigheterna av här berörda lärarpersonal synes utredningen därför icke längre föreligga. Att dessa myndigheter bör kunna lämna en värdefull medverkan vid organisation av för flera kommuner gemensamma tjänster, synes dock vara klart. Beträffande instruktörer och konsulenter av olika slag är förhållandet annorlunda än ifråga om lärare i så måtto, att det är skoldistriktens ensak, om de vill anställa dylik personal. Utredningen har icke ansett sig ha anledning att närmare undersöka i vilken utsträckning konsulent- och instruktörstjänster med regionala verksamhetsområden lämpligen bör inrättas genom statliga initiativ för att knytas till mellaninstanserna. Inte heller har utredningen ansett sig böra närmare ingå på frågan om inrättande av statliga skolpsykologtjänster och deras eventuella anknytande till en utbyggd mellaninstansorganisation. Då det emellertid enligt utredningens bestämda mening föreligger och i allt högre grad kommer att föreligga behov av en förbättrad pedagogisk-psykologisk rådgivning, vill utredningen beträffande skolpsykologer anföra följande. I skolpropositionen (1950:70, s. 571) uttalade departementschefen, att det syntes ådagalagt genom redan föreliggande utredningar, att psykolo-

252 gerna skulle kunna finna ett arbetsfält i skolorna samt att en psykologorganisation torde bli nödvändig redan med hänsyn till behovet att på ett sakkunnigt sätt pröva barnens skolmognad och taga ställning till de avvikelser från den normala utvecklingsgången, som kunde göra undervisning i hjälpklasser eller andra specialklasser nödvändig eller önskvärd. Emellertid borde en utredning rörande psykologutbildningen i landet först göras, innan grunderna för en eventuell skolpsykologorganisation kunde fastställas. Anställandet av skolpsykologer måste därför tills vidare vara beroende av lokala initiativ, vilka vore förtjänta av statens uppmuntran och stöd. Enligt vad utredningen kunnat utröna, är f. n. endast 13 skolpsykologer verksamma i landet. I alla fall utom två är det fråga om lärare, vilka har skolpsykologtjänsten som deltidssyssla. Det är emellertid erfarenhetsmässigt känt, att skolornas behov av psykologisk rådgivning redan nu är mycket stort. Efterhand som skolåldern höjs och högre undervisning i någon form blir obligatorisk, kommer kraven på sådan rådgivning att väsentligt öka. Bl. a. kommer många elever att vid ämnesvalet på ett differentierat högstadium utöver sina lärares omdömen ha behov av råd från psykologisk sakkunskap. Utredningen förutsätter därför, att en skolpsykologorganisation, efterhand som möjligheter skapas, kommer att byggas upp med regionalt verksamma fackpsykologer. I de föreslagna mellaninstanserna synes dessa befattningshavare kunna få en naturlig anknytningspunkt. I avvaktan på de resultat som kan bli en följd av psykologutredningens förslag, 1 bör mellaninstansen upplysa kommunerna om den skolpsykologiska verksamhetens möjligheter och syften samt stimulera till initiativ, som bör leda till en synnerligen önskvärd utbyggnad av skolpsykologorganisationen. Här som på andra områden bör möjligheterna till samverkan mellan kommunerna noga undersökas och tillgängliga resurser utnyttjas. Genom att det finns en myndighet, som är i stånd att samordna och planlägga verksamheten, kommer sannolikt enklare undersökningar, t. ex. skolmognadsprov, av härför särskilt lämpade och skolade lärare att kunna utföras i väsentligt större omfattning än som nu sker. Härigenom bör insikten om den skolpsykologiska verksamhetens värde kunna bli mera allmän samt allt bättre förutsättningar skapas för en fastare organisation på området. Folkskolesakkunnigas förslag om reservvikarier innebar i korthet, att det vid varje mellaninstans skulle anställas ett antal lärare, som helt skulle avlönas av statsmedel och vara skyldiga att enligt mellaninstansens bestämmande tjänstgöra som vikarier inom mellaninstansens område. Förslaget avsåg folk- och småskollärare och tog främst sikte på landsbygdens behov. I nuvarande läge måste emellertid också beaktas, att kategorierna ämnes1

SOU 1955:11.

253 och yrkeslärare tillkommer. Svårigheterna att inpassa även dessa i ett system med reservvikarier synes utredningen, med hänsyn till de olika ämneskombinationer, som kan komma ifråga, vara betydande. I och för sig vore det ingenting som hindrade, att man begränsade det ifrågasatta systemet till att omfatta enbart folk- och småskollärare, men dels är behovet av vikarier inte mindre ifråga om ämneslärare, varför ett system med reservvikarier om möjligt bör omfatta samtliga lärarkategorier, dels är arbetsmarknadsläget för närvarande sådant, att reservvikarieanställningar överhuvudtaget knappast skulle bli eftersökta och bidraga till den ur samhällets synpunkt önskvärda spridning av tillgänglig arbetskraft, som reservvikarieinstitutionen bör leda till. Möjligt är emellertid, att man vid ett senare skede av enhetsskolans uppbyggnad kan finna en lämplig organisation för en reservvikarieinstitution, knuten till den regionala skolmyndigheten. Det förutsätter dock bättre möjligheter än som f. n. föreligger att få till stånd en rationell fördelning av tillgänglig arbetskraft för vikariatstjänstgöring. Tillsvidare synes det utredningen lämpligast, att möjligheter öppnas att också anställa reservvikarier med tjänstgöringsskyldighet i flera kommuner i analogi med vad som gäller för övningslärarna. För att öka utsikterna att få dylika åtgärder vidtagna bör ett generösare tillgodoräkningsförfarande tillämpas för tid, då reservvikarie tillfälligtvis icke kan fullgöra lärartjänst utan i avvaktan på inträffande vikariebehov utför annat arbete, exempelvis på överlärarexpedition. Vidare bör i samma syfte de nuvarande bestämmelserna om reseersättning åt läroverkslärare utsträckas att omfatta alla lärarkategorier vid skolor, som sorterar under mellaninstanserna. Att i dessa avseenden skilja mellan olika lärargrupper är opraktiskt. Genom mellaninstansens tillkomst skapas organisatoriska förutsättningar för en smidig administration av dessa ärenden. Utredningen finner således icke, att skäl föreligger att föreslå, att tjänster av det slag, som här berörts, inrättas i omedelbar anslutning till att nya mellaninstanser skapas. Möjligheterna att anställa personal med tjänstgöring inom flera kommuner men med en av dessa som huvudman bör i stället utvidgas. För mellaninstansernas del föreslår utredningen, att det för dessa skall utgöra ett åliggande att genom upplysningsverksamhet, utredningar om behovet och förslag till samverkan mellan vissa kommuner verka för att önskvärda specialbefattningar inrättas. Särskild uppmärksamhet bör därvid ägnas åt behovet av kvalificerad pedagogisk-psykologisk rådgivning. Mellaninstansen som disciplinär myndighet Tjänstefel av lärare och dess påföljder enligt gällande ordning Ordinarie och icke-ordinarie lärare vid allmänna läroverk, högre kommunala skolor, kommunala yrkesskolor samt folk- och fortsättningsskolor

254 är underkastade dels ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. strafflagen dels ock disciplinärt ansvar enligt bestämmelser i respektive skolstadgor. Ämbetsansvar. Enligt 25 kap. strafflagen kan suspension eller avsättning av domstol ådömas för tjänstemissbruk (1 §), tagande av muta (2 §), brott mot tystnadsplikt (3 §) och tjänstefel 1 (4 §) samt därjämte i vissa fall, då tjänstemannen dömes för brott av andra slag (7 §), nämligen dels så snart han dömes till straffarbete och dels eljest, »om han genom brottet i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga», eller om han »med hänsyn till tjänstens särskilda beskaffenhet genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava denna». I vissa fall kan för brott mot 1—4 §§ förutom suspension eller avsättning även frihetsstraff ådömas. Mål om ämbetsbrott av lärare handlägges vid allmän domstol; sista instans är högsta domstolen. Disciplinärt ansvar. I disciplinärt hänseende lyder ordinarie lärare i läroämnen och rektorer vid allmänt läroverk under skolöverstyrelsen. Förutsättning för disciplinär åtgärd är enligt 197 § läroverksstadgan, att det finns giltig anledning till anmärkning i fråga om fel eller försummelse i tjänsten eller beträffande lärarens eller rektorns vandel. Svårare åtgärd än varning kan ej vidtagas av överstyrelsen; eftersom förevarande tjänster är fullmaktstjänster, kan suspension och avsättning endast ådömas av domstol. Under behandling av disciplinärende (liksom under behandling av mål om ämbetsbrott vid domstol) kan läraren, om skäl därtill finns, av skolöverstyrelsen avstängas från tjänstens utövning, överstyrelsens beslut om varning eller avstängning kan överklagas i regeringsrätten. För icke-ordinarie lärare i läroämnen gäller samma bestämmelser; dock kan, om anmälan till åtal ej skett, den myndighet, som anställt läraren, även entlediga honom från hans anställning. Ordinarie lärare i läroämnen och rektor vid högre kommunal skola lyder i disciplinärt hänseende under skolans styrelse (79 § stadgan för kommunala realskolor, 62 § stadgan för kommunala flickskolor och 66 § stadgan för högre folkskolor). Förutsättningarna för disciplinärt ingripande är desamma som beträffande ordinarie lärare vid allmänt läroverk. Såsom disciplinstraff kan emellertid här, förutom varning, även förekomma suspension och avsättning. Angående användningen av de olika straffarterna gäller följande. Den felande skall i första hand tilldelas varning. Låter han sig inte rätta därav, kan styrelsen, allt efter felets beskaffenhet, antingen tilldela honom förnyad varning eller också för viss tid, högst sex månader, i Sistnämnda brott beskrives såsom gärning vilken innebär, att tjänstemannen av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, och vilken icke eljest är belagd med straff. Brott enligt 4 § är alltså det allmänna tjänstefelsbrottet; tjänstemissbruk, tagande av muta och brott mot tystnadsplikt är speciella arter av tjänstefel, vilka av olika anledningar utbrutits till särskild behandling.

255 skilja honom från befattningen och den därmed förenade avlöningen; styrelsen dock obetaget att, där felet är av svårare beskaffenhet, i stället avsätta honom. Har förnyad varning eller suspension befunnits verkningslös, bör styrelsen avsätta honom. Beslut om suspension får ej verkställas förrän det vunnit laga kraft. Beslut om avsättning skall underställas skolöverstyrelsen. Under samma förutsättningar som beträffande lärare vid allmänt läroverk kan avstängning från tjänstens utövning förekomma. Skolstyrelsens beslut om varning, suspension, avsättning eller avstängning kan överklagas hos skolöverstyrelsen, vars beslut i sin tur kan överklagas i regeringsrätten. Denna kan icke endast upphäva det överklagade beslutet utan även sätta annat disciplinstraff i stället för det ådömda. Om icke-ordinarie lärare gäller, att skolstyrelsen skall, om han ådagalägger försumlighet, oskicklighet eller klandervärt uppförande, tilldela honom »lämplig varning» eller skilja honom från anställningen. Suspension kan således inte förekomma ifråga om dessa lärare. Klagan över beslut om varning eller entledigande kan föras hos skolöverstyrelsen och i regeringsrätten. Även ordinarie folkskollärare lyder i disciplinärt avseende under skolans styrelse (Fst § 32). De disciplinstraff rättsliga bestämmelserna är desamma som för ordinarie ämneslärare vid högre kommunal skola med följande undantag. Innan styrelsen avgör disciplinärende eller fråga om avstängning, skall yttrande inhämtas från statens folkskolinspektör. Beslut om avsättning skall ej underställas högre myndighet men får ej verkställas förrän det vunnit laga kraft. Styrelsens beslut om varning, suspension, avsättning eller avstängning överklagas hos domkapitlet; över dess beslut kan klagan föras i regeringsrätten, vilken har samma befogenheter som i mål mot lärare vid högre kommunal skola. Beträffande lärare vid fortsättningsskola gäller i förevarande hänseende i stort sett detsamma som beträffande ordinarie folkskollärare; dock kan suspension ej ådömas (Fortsskst § 43). Icke-ordinarie folkskollärare är i fråga om varning och avstängning från utövande av befattningen underkastad samma bestämmelser som ordinarie sådan lärare (Fst § 33). Lärare vid kommunal yrkesskola intar i disciplinärt avseende ungefär samma ställning som en ordinarie folkskollärare (KK 1921:706 § 34). Dock gäller, att suspension ej kan förekomma, att folkskolinspektör ej behöver höras och att skolstyrelsens beslut överklagas hos överstyrelsen för yrkesutbildning, vars beslut i sin tur överklagas i regeringsrätten. Ordinarie övningslärare följer samma disciplinregler som ordinarie lärare i läroämnen inom vederbörande skolform. Extra ordinarie övningslärare, som gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, kan omedelbart entledigas, vare sig han anställts tillsvidare eller för viss tid (övningslärarstadgan 31 § 3 mom.).

256 Den myndighet, under vilken en lärare lyder, kan välja mellan att bestraffa tjänstefel i disciplinär väg och att ange det till åtal. I sakens n a t u r ligger dock, att den senare vägen måste väljas, när tjänstefelet anses förtjäna frihetsstraff, när det anses förtjäna längre suspension än myndigheten själv kan ådöma samt när det anses förtjäna avsättning och läraren är tillsatt genom fullmakt. Vederbörande åklagare är alltid skyldig att på eget ansvar pröva, om åtal skall väckas, och är i detta hänseende helt oberoende av disciplinmyndighetens beslut. I mål om ämbetsbrott har domstolen viss möjlighet att räkna läraren tillgodo redan ålagt disciplinstraff. I disciplinär ordning ådömd avsättning eller suspension av lärare synes mycket sällan förekomma. Av regeringsrätten har endast behandlats fem fall, i vilka skolstyrelse under den nuvarande folkskolestadgans giltighetstid (d. v. s. efter den 21 oktober 1921) avsatt folkskollärare (se regeringsrättens årsbok 1928 not. E 188, 1929 not. E 236, 1932 not. E 115, 1933 not. E 70 och 1936 not. E 53.) I 1929 och 1936 års fall blev avsättningsbesluten upphävda (i det sistnämnda med hänsyn till lärarens psykiska tillstånd), i de övriga blev det fastställt. Endast ett mål om suspension av folkskollärare under samma tidsperiod har handlagts av regeringsrätten (se årsboken 1943 ref. nr 37). Hos regeringsrätten har icke förekommit något mål om avsättning eller suspension av lärare vid högre kommunal skola under samma period. Angående förekomsten av varning lämnas vissa uppgifter nedan. Såsom disciplinära reaktionsformer upptager de i det föregående berörda skolstadgorna förutom avsättning och suspension endast varning. Emellertid har det i viss utsträckning förekommit, att skolstyrelser i lindriga fall tilldelat lärare i styrelsens protokoll antecknad »erinran», »anmaning» eller dylikt. Detta har styrelserna ansetts äga befogenhet att göra och klagan över sådant beslut har ej kunnat föras (se regeringsrättens årsbok 1926 ref. nr 35 samt även 1942 not. E 51, 1943 not. E 115 och 1945 not. E 34). I fråga om läroverkslärare har skolöverstyrelsen meddelat sådan erinran; ej heller ett dylikt beslut har kunnat överklagas (se regeringsrättens årsbok 1929 not. E 228). Tidigare reformförslag i fråga om det disciplinära förfarandet Sveriges folkskollär ar förbund hemställde år 1936 hos Kungl. Maj :t, att folkskolestyrelsernas disciplinära befogenheter gentemot lärare måtte överflyttas till annan myndighet. Framställningen tillstyrktes av skolöverstyrelsen, som i yttrande den 16 juni 1939 anförde bl. a., att det av inhämtade uppgifter framginge, att skolråden under tioårsperioden 1928—1937 i sammanlagt 68 fall tilldelat lärare varning. Dessutom hade lärare i ett par fall avstängts från tjänstgöring eller skilts från befattningen, över skolrådens beslut hade klagomål hos domkapitlet anförts i 53 fall, varav dock 5 åter-

257 kallats. Av återstående 48 överklagade varningsmål hade domkapitlet fastställt skolrådets beslut i 30 fall, upphävt 16 och återförvisat 2. Besvären hade i 30 fall fullföljts hos Kungl. Maj :t, som dittills fastställt 17, upphävt 11 och återförvisat 1. I 22 inspektionsområden hade under de tio åren intet varningsfall förekommit, överstyrelsen hade i ärendet inhämtat yttranden från domkapitlen och folkskolinspektörerna. Fem domkapitel och ett fyrtiotal folkskolinspektörer hade uttalat sig för en överflyttning till högre myndighet av befogenhet att tilldela lärare varning. Några domkapitel och även vissa folkskolinspektörer hade förordat, att varningsmål automatiskt skulle hänskjutas till domkapitlet, om folkskolinspektören och skolrådet stannade i olika mening beträffande varningen. Ett par domkapitel och inspektörer hade avstyrkt förslaget att överflytta de disciplinära befogenheterna till annan myndighet än skolrådet. Ehuru den konstaterade bestraffningsfrekvensen icke tydde på någon allmännare önskan inom skolråden att trakassera lärarna, kunde överstyrelsen likväl icke bortse från den omständigheten, att skolråden i sin nuvarande gestaltning icke alltid inom sig förfogade över den omdömesförmåga och sakkunskap beträffande här ifrågavarande angelägenheter, som måste fordras av den myndighet, som skulle anförtros att handhava de ömtåliga disciplinära befogenheterna, överstyrelsen anslöte sig därför till det av åtskilliga hörda myndigheter framställda förslaget, att domkapitlen borde besluta angående disciplinära bestraffningsåtgärder mot lärare. Initiativet till dessa åtgärder och verkställandet av den erforderliga utredningen borde dock fortfarande ankomma på skolrådet. I flera av de inkomna yttrandena hade ifrågasatts, att även folkskolinspektören skulle kunna taga dylikt initiativ, överstyrelsen delade denna uppfattning, och föreslog, att folkskolinspektören, då han funne skäl därtill föreligga, skulle kunna hos domkapitlet göra vederbörlig anmälan och borde han därvid bifoga yttranden från skolrådet och läraren. 1945 års folkskolesakkunniga berörde i sitt betänkande (SOU 1948:28) även frågan om den disciplinära myndigheten över folkskollärarna. Efter att ha redogjort för hur den disciplinära bestraffningsrätten utövas beträffande vissa andra, med folkskollärarna i anställningshänseende jämförliga grupper av befattningshavare (lärare vid högre kommunala skolor, präster och polismän) uttalade de sakkunniga bl. a., att de nämnda tjänstemannagrupperna vore underkastade disciplinär bestraffning på ungefär samma sätt som folk- och fortsättningsskolans lärare. Emellertid förelåge en skillnad såtillvida som de myndigheter, som utövade denna bestraffningsrätt, alltid inom sig inrymde antingen person med juridisk utbildning eller ämbetsman, som handlade under ämbetsmannaansvar, eller bådadera. Denna anordning torde vara ägnad att skapa större säkerhet i bedömandet av disciplinmålen ävensom att ingiva de berörda befattningshavarna större trygghet inför avgörandena. Beträffande folkskolestyrelserna däremot funnes icke några bestämmelser om att juridiskt utbildad person eller ämbetsman 17

258 skulle ingå i sådan styrelse. Även om skolstyrelserna i stort sett i sin dömande verksamhet handlat med stor grannlagenhet, torde likväl skäl föreligga att överföra deras dömande befogenhet till annan myndighet. De sakkunniga föresloge i sådant hänseende den av dem förordade nya mellaninstansen. Härigenom skulle bl. a. vinnas större enhetlighet vid behandlingen av disciplinmål. Mellaninstansen skulle enligt de sakkunnigas förslag i regel bestå av fem ledamöter (skoldirektören, tre lekmän och en lärare), men vid handläggning av disciplinmål skulle såsom ytterligare ledamot inträda en lagfaren person. I remissyttrandena över folkskolesakkunnigas betänkande berördes frågan om disciplinärendena av vissa av de hörda myndigheterna. Under hänvisning till sitt yttrande av år 1939 biträdde skolöverstyrelsen de sakkunnigas förslag i ämnet under förutsättning, att den nya mellaninstansen finge i huvudsak ovan angiven sammansättning. Statskontoret avstyrkte förslaget men ifrågasatte, om icke vid behandling av disciplinärenden i skolstyrelserna juridisk sakkunskap borde tillföras dessa. Även Städernas folkskolinspektörsförbund ansåg, att disciplinärendena alltjämt borde avgöras av skolstyrelserna, och anförde till stöd för denna uppfattning bl. a., att de lokala skolmyndigheternas auktoritet gentemot lärarkåren eljest delvis skulle gå förlorad. Styrelsen för Federationen Sveriges allmänna folkskollärarförening fann en mellaninstans med den föreslagna sammansättningen vara ett från juridisk synpunkt godtagbart forum och tillstyrkte förslaget. 1948 års förhandlingsrättskommitté, som hade i uppdrag att utreda frågan om vidgad förhandlingsrätt för stats- och kommunalanställda tjänstemän, vilka är underkastade ämbetsansvar, samt därmed sammanhängande frågor, har också framlagt förslag om väsentliga förändringar i det för sådana tjänstemän nu gällande disciplinstraff rättsliga systemet (se SOU 1951:54). Av betänkandets innehåll torde här endast böra nämnas följande. Disciplinär åtgärd beslutes av den statliga eller kommunala myndighet, varunder tjänstemannen lyder. Frågan, under vilken myndighet tjänstemannen i förevarande hänseende skall anses lyda, får avgöras från fall till fall. Såvitt kommunala tjänstemän angår, äger vederbörande kommun besluta härom, där icke annat föreskrivits i lag eller författning. Den administrativa rättskipningen i disciplinmål föreslås — i överensstämmelse med kommitténs strävan att lägga arbetsrättsliga och icke offentligrättsliga synpunkter på tjänstemannaförhållandet — såtillvida skola försvinna, att tjänsteman, som är missnöjd med meddelat disciplinbeslut, skall överklaga detta icke hos överordnad administrativ myndighet utan hos en för hela riket gemensam tjänstedomstol av samma typ som arbetsdomstolen. Likaledes på grundval av nyssnämnda arbetsrättsliga betraktelsesätt föreslås såsom disciplinstraff varning och avskedande samt, i stället för suspension, mistning av lön under högst femton dagar. Andra reaktionsformer skulle ej få förekomma. »Bruket att begagna 'erinran' eller 'föreställning' med mer eller mindre klart definierad rättslig verkan måste alltså upphöra.» (s. 182).

259 Utredningen Till komplettering av de uppgifter om antalet meddelade varningar m. m. under åren 1928—1937, som i det föregående återgivits, har utredningen införskaffat siffermaterial även för tiden 1938—1950. Av de nya uppgifterna framgår bl. a., att under sistnämnda tid folkskolestyrelser och skolråd meddelat sammanlagt 43 varningar, att besluten i 15 fall överklagats och att i 10 av dessa fall varningen upphävts av högre instans (domkapitel eller regeringsrätten) . Lärarna intager i flera avseenden en ömtålig ställning. För att undervisningen skall kunna bedrivas på rätt sätt och få avsedd verkan, krävs bl. a., att lärarna besitter en viss auktoritet och åtnjuter respekt från elevernas sida. Det är också nödvändigt, att lärarna av barnens föräldrar omfattas med förtroende. Disciplinära åtgärder mot lärarna kan få mycket kraftiga negativa verkningar i båda de nu nämnda hänseendena. De disciplinära befogenheterna gentemot lärarna bör därför handhavas i en ordning som skänker tillfredsställande garantier för att det sker med sakkunskap och oväld. Innan utredningen närmare redogör för sin egen inställning till spörsmålet, kan det vara av intresse att se, hur disciplinfrågan är ordnad för vissa andra befattningshavare, vilkas ställning erbjuder likheter med lärarnas. För innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel, är domkapitlet disciplinär myndighet och äger i fall av åsidosatt tjänsteplikt tilldela befattningshavaren varning eller suspendera honom under högst tre månader. Domkapitlet kan också i vissa fall avstänga vederbörande från utövande av befattningen. Vid handläggning av disciplinärende inträder stiftssekreteraren som ledamot av domkapitlet. 1 Den disciplinära myndigheten över polismän är delad mellan polischefen och ett för varje landstingsområde eller landstingsfri stad tillsatt poliskollegium, vilket är en särskild domstol för disciplinmål med en ordinarie domare såsom ordförande. Polischefen äger endast ålägga varning, förlust av löneförmåner under högst sju dagar samt mistning av tjänsten under högst samma tid; strängare disciplinstraff får ådömas endast av poliskollegiet. 2 Läkare, anställda vid de av landstingen eller kommunerna drivna sjukhusen, lyder i disciplinärt hänseende direkt under medicinalstyrelsen, som kan tilldela vederbörande erinran eller varning. Styrelsens funktioner som disciplinär myndighet utövas av en särskild disciplinnämnd med generaldirektören som ordförande. 3 I två av de nu nämnda fallen har alltså vederbörande lokala myndighet (kyrkoråd respektive sjukhusdirektion) inga disciplinära befogenheter. Att dessa såvitt läkarna angår lagts hos medicinalstyrelsen beror visserligen i första hand på att flertalet disciplinärenden på detta område angår fall av 1 Lag om domkapitel 2 § 4 mom. och 13 § 2—5 m o m . Lag om polisväsendet i riket 12 § samt polisreglementet 31 och 33 §§. :j Lag om vissa av landsting eller k o m m u n drivna sjukhus 4 och 10 §§, sjukhusstadgan 29 § samt medicinalstyrelsens instruktion 30 § och 51 § 1 mom. 2

260 felbehandling, vilka för sitt bedömande kräver medicinsk sakkunskap, men även för andra typer av sådana ärenden gäller dock samma bestämmelser. Vad polispersonalen beträffar, har endast begränsade befogenheter lagts i den lokala myndighetens hand. De av skolöverstyrelsen och 1945 års folkskolesakkunniga gjorda, ovan återgivna uttalandena om folkskolestyrelses och skolråds befattning med disciplinärenden kan utredningen i huvudsak ansluta sig till, samtidigt som utredningen anser, att de har samma giltighet i fråga om övriga här ifrågavarande lokala skolstyrelsers befattning med dessa ärenden. Utredningen menar sålunda, att alla dessa styrelsers sammansättning gör dem mindre lämpade att ålägga disciplinstraff. Biktigheten av detta omdöme torde, i varje fall för folkskolestyrelsernas del, få anses bekräftad genom de uppgifter om ändringsfrekvensen i varningsmål, som nyss berörts. Man kunde visserligen tänka sig — såsom ju också tidigare föreslagits — att man rådde bot på förhållandet genom att föreskriva, att skolstyrelse vid behandling av disciplinärenden skulle ha tillgång till juridisk sakkunskap, men bl. a. med hänsyn till styrelsernas stora antal skulle det särskilt på landsbygden vara förenat med avsevärda praktiska svårigheter att genomföra en sådan anordning. Det synes då ligga närmare till hands att låta mellaninstansen — i vilken en juridiskt utbildad ledamot föreslås ingå — utöva den disciplinära myndigheten över lärarna. Även andra skäl talar för en sådan lösning. När det gäller ärenden av det ömtåliga slag, varom här är fråga, torde det vara av betydande värde, om den beslutande myndigheten är en annan än den, som har den närmaste kontakten med tjänstemannen i fråga, just i dylika ärenden är det av särskild vikt, att personliga och lokala motsättningar ej har möjlighet att på ett avgörande sätt göra sig gällande. Även intresset av att läraren erhåller ett visst mått av självständighet och oberoende i sin befattning synes i detta sammanhang förtjäna beaktande. Ytterligare må framhållas, att ett förläggande av den disciplinära myndigheten till en högre instans är ägnad att åstadkomma en större grad av enhetlighet i disciplinbestämmelsernas tillämpning. Utredningens olika förslag i skilda avseenden tager i första hand sikte på de förhållanden som blir rådande efterhand som enhetsskolan genomföres. Det kan sägas, att lärarkategorier, som nu i disciplinärt hänseende icke är underställda lokal myndighet, i denna skola skall tjänstgöra tillsammans med lärare, som av ålder varit det. Då det enligt utredningens mening kan anföras starka principiella betänkligheter mot att skolstyrelse utövar disciplinär myndighet, synes det rimligt, att man i varje fall för den nya skolans del icke väljer att bevara detta system. Emellertid föreligger, såvitt utredningen kan bedöma, inga hinder mot att i samband med den kompetensfördelning mellan lokala och överordnade skolmyndigheter, som bör ske i anledning av utredningens förslag, med omedelbar verkan överflytta de dis-

261 ciplinära befogenheterna från nyss i detta avsnitt nämnd skolstyrelse, som dels äger sådana befogenheter och dels skall sortera under mellaninstansen, till denna regionala myndighet. För en sådan åtgärd talar vidare — om utredningens resonemang accepteras för enhetsskolans del — att det, även efter det att denna skola genomförts, kommer att finnas kommunala yrkesskolor och möjligen även praktiska kommunala realskolor och flickskolor. Att bibehålla de nuvarande disciplinbestämmelserna för dessa skolor och vidtaga av utredningen föreslagna åtgärder för enhetsskolans del synes lika litet böra ske som att ändrade regler under övergångstiden införes vid försöksskolorna utan att samtidigt införas vid mot dessa svarande kommunala skolformer. Av vad nu anförts bör enligt utredningens mening följa, alt de disciplinära befogenheterna gentemot lärare vid folk- och fortsättningsskolor (försöksskolor, enhetsskolor), högre kommunala skolor och kommunala yrkesskolor överflyttas från de lokala skolstyrelserna till de föreslagna nya mellaninstanserna. Beträffande de allmänna läroverken vill utredningen anföra följande. Lärarna vid dessa skolor är direkt underställda skolöverstyrelsen i disciplinärt hänseende. De statliga realskolorna är emellertid avsedda att upphöra och ersättas av enhetsskolor. De allmänna läroverken föreslås av utredningen som regel skola sortera under den gemensamma kommunala skolstyrelsen och samtliga läroverk skall ligga under de nya mellaninstansernas tillsyn. I ett följande kapitel föreslår utredningen att i princip samma förfarande skall tillämpas vid tillsättning av lärarna vid alla de skolformer, som beröres av skolreformen, samt vid yrkesskolorna. Dessa och andra åtgärder syftar till att skapa ett i organisatoriskt hänseende så enhetligt skolsystem som möjligt och underlätta övergången till enhetsskolan. Från dessa utgångspunkter har utredningen funnit det vara lämpligt, att mellaninstansen blir disciplinär myndighet även för de allmänna läroverkens lärare. Härför talar också det praktiska skälet, att en regional myndighet genom sin större närhet till skolan i viss mån har bättre förutsättningar att som första instans handlägga disciplinärenden än en central myndighet. Utredningen föreslår således, att skolöverstyrelsens disciplinära befogenheter gentemot lärare och rektor vid allmänt läroverk flyttas över på mellaninstanserna. Motsvarande ordning synes också lämplig för centrala verkstadsskolor, handelsgymnasier och högre tekniska läroverk. Men då utredningens förslag i övrigt innebär, att mellaninstansen, innan erfarenhet av dess verksamhet vunnits, icke skall fullgöra egentliga administrativa uppgifter beträffande dessa skolformer, vill utredningen ej heller nu föreslå ändrade disciplinbestämmelser för dessa. Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas, om en skolstyrelse icke bör ha någon möjlighet att på annat sätt än genom informella muntliga tillsägelser eller anmälan till högre myndighet göra sin vilja gällande gent-

262 emot skolans lärarpersonal. Utredningen har ingående undersökt och övervägt, om lokalstyrelsen icke skulle kunnat tilldelas rätt att i någon form göra disciplinära ingripanden av lindrigare art. Härvid har det befunnits stöta på synnerligen stora svårigheter att åstadkomma en kompetensfördelning mellan den lokala och regionala myndigheten som tillfredsställer skäliga krav på klarhet och otvetydighet. Eftersom det i de ärenden det här gäller skulle vara särskilt olägligt, om tveksamhet uppstode om olika myndigheters befogenheter eller om den rättsliga verkan av en företagen åtgärd, har utredningen icke velat föreslå några avvikelser från principen, att den disciplinära domsrätten skall utövas av högre myndighet än lokalstyrelsen. Det är också utredningens uppfattning att — då denna princip slås fast — det av 1948 års förhandlingsrättskommitté påtalade bruket av reaktionsformer med oklart definierad rättslig verkan (jfr s. 258) icke härefter skall kunna förekomma inom skolan. Ett fasthållande vid nämnda princip skapar vidare förutsättning för en handläggning av disciplinärenden i samma instanser för kommunalt och statligt anställda lärare. Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse, gäller nu för de högre kommunala skolornas del, att beslut om avsättning skall underställas skolöverstyrelsens prövning och godkännande. Utredningen finner en sådan anordning lämplig och föreslår, att mellaninstansens beslut om avsättning av lärare och rektor skall underställas skolöverstyrelsen eller, om det gäller lärare vid yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning. Med utredningens nu framställda förslag om mellaninstansens ställning torde det vara bäst förenligt, att det får tillkomma denna och icke skolstyrelsen att, där så finnes böra ske, anmäla lärares förseelse till åtal vid domstol. Likaså torde det böra förbehållas mellaninstansen att under behandling av disciplinärende eller i anledning av åtal avstänga lärare från utövning av tjänsten. Disciplinfall kan komma till mellaninstansens kännedom genom egna iakttagelser eller genom anmälan av enskild (t. ex. målsman) eller av annan myndighet (t. ex. skolstyrelse). När det gäller målsmans klagomål mot lärares sätt att upprätthålla ordning och i övrigt behandla lärjungarna, är det angeläget, att det inte i onödan skapas en processuell handläggning av ärenden, som objektivt sett kan vara av bagatellartad natur. Utredningen föreslår därför, att mellaninstansen icke bör taga upp missnöjesanmälan i sådant fall, förrän den förvissat sig om att målsmannen genom kontakt med vederbörande lärare eller, om detta ej lett till resultat, med rektor sökt undanröja den anledning till missnöje, som kan förevara. Av mellaninstansens ställning som disciplinär myndighet följer, att den är skyldig att också på eget initiativ och oberoende av vederbörande skolstyrelse till behandling upptaga varje vid underställda skolor förekommet fall av sådan beskaffenhet, att disciplinära åtgärder kan sättas i fråga. På vad sätt utredning i ett disciplinärende lämpligen bör äga rum, beror

263 på omständigheterna i det särskilda fallet och detaljerade anvisningar härom kan inte meddelas. Skolstyrelseutredningen vill här endast påpeka, att den ansett, att vad som i allmänna verksstadgan (KK 1955:3, 23 §) sägs om muntlighet och biträde av försvarare vid handläggningen av disciplinärende också bör äga tillämpning beträffande lärarpersonalen. Utredningen föreslår därför, att motsvarande regler intages i för denna personal gällande bestämmelser i ämnet. I verksstadgan har författningsrummet utformats så, att tjänstemannen äger att antingen skriftligen eller muntligen uttala sig om vad som lagts honom till last. Utredningen anser att en skriftlig förklaring skall kunna kompletteras av en muntlig eller tvärtom och* har låtit denna uppfattning komma till direkt uttryck i utkastet till bestämmelser i ämnet. Beträffande utredning i disciplinmål vill utredningen ytterligare endast framhålla såsom önskvärt, att vittnespsykolog om möjligt anlitas, därest barn anses böra förhöras i mera allvarliga sammanhang, samt att alla förhör protokollföres och vittnesmålen upptages in extenso. I allmänna verksstadgan föreskrives särskilt (24 §), att suspenderad tjänsteman, som åtnjuter tjänstebostad, skall äga behålla bostaden, om ej särskilda förhållanden föranleder annat, samt att skälig tid i det senare fallet skall medges för avflyttning. Även denna bestämmelse bör ha sin motsvarighet beträffande lärarpersonalen. Verkställighet av varning påkallar ej särskild uppmärksamhet. Vad suspension beträffar, bör liksom nu gälla, att beslut därom ej får verkställas förrän det vunnit laga kraft. Av skolöverstyrelsen fastställt beslut om avsättning bör ej heller få gå i verkställighet, om det ej är lagakraftvunnet. Beslut om avstängning bör enligt sakens natur liksom nu få verkställas omedelbart. Att ärenden angående disciplinära åtgärder bör få fullföljas till Kungl. Maj:t (regeringsrätten), synes självfallet. Däremot torde det kunna ifrågasättas, om besluten närmast skall överklagas hos skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning, eller om det inte är tillräckligt med endast en instans ovanför mellaninstansen. Enligt utredningens mening är det ur rättssäkerhetssynpunkt inte erforderligt, att överstyrelserna i dessa ärenden fungerar som besvärsmyndighet. Man torde kunna utgå från att regeringsrätten i samtliga fall, där anledning finnes, inhämtar yttrande från överstyrelserna. Då det dessutom beträffande förevarande ärenden finns ett starkt intresse av att de avgöres så snabbt som möjligt, vill utredningen föreslå, att besvär över mellaninstansens beslut om disciplinär åtgärd liksom i andra mål (jfr s. 272) skall anföras direkt hos Kungl. Maj :t. Besvärsrätt bör tillkomma förutom läraren även skolstyrelse, som gjort framställning om disciplinär åtgärd mot lärare. Det hittills anförda har närmast avseende å ordinarie lärare och rektorer. I fråga om icke-ordinarie lärare inställer sig några särskilda spörsmål. För icke-ordinarie lärare vid högre kommunala skolor gäller för närva-

264 rande — såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen — i viss mån andra bestämmelser än för ordinarie i fråga om förutsättningarna för vidtagande av disciplinära åtgärder. Någon sådan åtskillnad göres däremot icke inom folkskolan eller de allmänna läroverken. Enligt utredningens mening bör icke-ordinarie lärare i förevarande hänseende följa samma regler som de ordinarie. 1 Av den tidigare redogörelsen framgår vidare, att suspension av icke-ordinarie lärare ej förekommer inom någon skolform samt att inom folkskolan ej heller avskedande finns med bland de disciplinära reaktionsformerna beträffande sådana lärare. Utredningen förmenar, att det ej heller i detta hänseende finns någon anledning att göra skillnad mellan ordinarie och icke-ordinarie lärare. Det är visserligen troligt, att suspension och avskedande i disciplinär väg inte kominer att få någon större praktisk betydelse för de icke-ordinarie lärarnas del, men något egentligt skäl att uppställa särregler för dem synes dock icke finnas 2 . Framställningen på s. 255 ger vid handen, att suspension och avsättning ej kan ådömas ordinarie lärare vid högre kommunal skola eller ordinarie folkskollärare, utan att han tidigare erhållit varning. Denna regel torde böra gälla även i fortsättningen för ordinarie lärare och rektorer, men det torde vara befogat att i detta hänseende göra skillnad mellan ordinarie och icke-ordinarie lärare. Med de senares ställning mest förenligt synes vara, att vilken disciplinär åtgärd som helst skall kunna vidtagas mot dem utan att någon annan sådan åtgärd tidigare förekommit. Som framgår av redogörelsen för nuvarande förhållanden finns disciplinbestämmelserna rörande lärare intagna i stadgorna för de olika skolformerna. Häri synes icke nu kunna göras någon ändring. Utredningen har gjort ett utkast till disciplinbestämmelser för lärarna vid kommunala skolor (bil. 3). De föreslagna bestämmelserna avviker förutom i de i det föregående angivna avseendena från nu gällande bestämmelser endast såtillvida, som utredningen ersatt det nu gängse uttrycket »föreställning och varning» med enbart varning. Rekvisiten för disciplinstraff och reaktionsformernas innebörd och art har utredningen icke ansett sig böra taga upp till behandling liksom ej heller — i vidare mån än som framgår av det föregående — frågan om en utformning av stadgandena i större överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i allmänna verksstadgan. Disciplinbestämmelser av den principiella innebörd utredningen föreslagit bör till identiskt lika sakligt innehåll intagas i de stadgor, som har tillämpning på folkskolans, fortsättningsskolans, de högre kommunala skolornas samt de kommunala yrkesskolornas lärare. Läroverksstadgans § 197 bör i överensstämmelse med utredningens förslag om handläggning av disciplinärenden rörande lärare vid de allmänna läroverken erhålla den lydelse, som framgår av bil. 4. i Jfr SOU 1951:12 s. 43 och 44 samt 1951:54 s. 82 och 158. 2 Jfr SOU 1951:12 s. 46 samt 1951:54 s. 176.

265 Besvärsärenden Domkapitel är i åtskilliga fall första instans vid klagan över lokala myndigheters beslut i skolärenden. Hur besvär skall handläggas, om domkapitlen skiljes från befattningen med skolärenden, är således ett spörsmål, som utredningen måste taga upp till särskild behandling. Huvuddragen av gällande bestämmelser om besvär över vissa lokala skolmyndigheters beslut m. m. Beslut rörande folkskolan (utom Stockholm). 1 Enligt församlingsstyrelselagen (LFS) i dess intill den 1 januari 1955 gällande lydelse ägde varje församling, om icke handhavandet enligt gällande författningar tillkom annan, att själv vårda sitt folk- och fortsättningsskolväsen. I församlingsstyrelselagen, sådan den lyder från och med den 1 januari 1955 (KK 1954: 296), finns inga bestämmelser rörande skolväsendet. Beträffande de församlingar, som ännu har folkskoleväsendet om hand, gäller dock övergångsvis de äldre stadgandena i detta hänseende. Enligt dessa kan församlings beslut rörande skolväsendet, alltefter ärendenas beskaffenhet, fattas av kyrkofullmäktige (-stämma) eller skolråd och, om särskild fortsättningsskolstyrelse utsetts, av denna. Fördelningen av befogenheterna mellan de ifrågavarande kommunala organen regleras dels av bestämmelser i LFS i dess gamla lydelse, dels av specialförfattningar, främst Fst. För närvarande är folkskoleväsendet endast i ett fåtal fall en församlingarnas angelägenhet. I övrigt har detta skolväsen jämlikt 1930 års skolstyrelselag övergått i den borgerliga kommunens vård. Är folkskoleväsendet en angelägenhet för den borgerliga kommunen handlägges skolärendena av stads- eller kommunalfullmäktige och folkskolestyrelsen samt, om sådan utses, av fortsättningsskolstyrelsen. 1930 års skolstyrelselag konstruerades som ett undantag från regeln, att folkskoleväsendet skulle vara en församlingsangelägenhet, en regel på vilken folkskolestadgan alltjämt bygger. Anknytningen av skolstyrelselagen till den kyrkliga lagstiftningen framträder klart i fråga om besvärsregleringen. Angående fullföljd av talan mot folkskolestyrelses beslut hänvisas således i skolstyrelselagen (19 §) till vad i lag eller författning finnes stadgat beträffande talan mot beslut av skolråd. De grundläggande bestämmelserna härom återfinnes i 68—71 §§ församlingsstyrelselagen i dess lydelse före den 1 januari 1955. Med nedan angivet undantag är de grundläggande bestämmelserna om besvär desamma, oavsett om skolväsendet är en borgerligt eller en kyrkligt kommunal angelägenhet. Bestämmelserna innebär i huvudsak beträffande beslut av fullmäktige följande. J Redogörelsen i avsnittet om folkskolan bygger delvis på och följer i vissa avseenden nära Kapitel V. Handläggningen av besvärsmål i Folkskolesakkunnigas betänkande SOU 11948: 28, s. 45—56.

266 Besvär kan endast anföras på s. k. kommunala besvärsgrunder. Dessa är att beslutet icke tillkommit i laga ordning, att det står i strid mot allmän lag eller författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, eller att det kränker klagandens enskilda rätt eller att det eljest vilar på orättvis grund. 1 Fråga skall alltså vara om felaktighet i förfarandet eller om maktöverskridande från de beslutandes sida. Vid besvär på de nämnda grunderna prövas endast beslutets laglighet och icke dess riktighet eller lämplighet. Bättelse kan ej ernås på annat sätt än att beslutet upphäves eller visas åter till fullmäktige för laglikmätig behandling. Besvärsmyndigheten kan således i dessa fall icke sätta annat beslut i det överklagades ställe. Vad nu sagts gäller beträffande besvär över fullmäktiges beslut i allmänhet och ej enbart i fråga om skolärenden. Besvär, som anföres på här ifrågavarande grunder, kallas kommunalbesvär. Beträffande beslut av skolstyrelse (skolråd, folkskolestyrelse, fortsättningsskolstyrelse) gäller i huvudsak följande. Om besvär över beslut av skolstyrelse, vilket fattats med stöd av kommunallagarnas allmänna bestämmelser, t. ex. antagande av skolskjutsentreprenör, anställande av skolvaktmästare o. dyl., gäller detsamma som nyss sagts om besvär över fullmäktigebeslut. Har beslut fattats på grund av stadgande i specialförfattning, vilken saknar bestämmelse om besvär över dylikt beslut, gäller i princip samma sak jämlikt 71 § LFS i dess gamla lydelse. Finns åter särskild besvärsbestämmelse i specialförfattning, skall vad denna säger om besvär äga tillämpning. Besvär i dessa fall kan enligt allmänna förvaltningsrättsliga grunder föranleda icke blott att det överklagade beslutet upphäves utan också att positiv rättelse sker. Genom besvären övergår alla prövningsbefogenheter på besvärsmyndigheten, som prövar hela ärendet, ej endast dess laglighet. Besvär av detta slag plägar benämnas självförvaltningsbesvär. Besvär på kommunala grunder över lokal skolmyndighets beslut skall jämlikt LFS i första instans anföras hos länsstyrelse eller domkapitel. Beträffande kompetensfördelningen mellan dessa myndigheter stadgas att besvär i mål som avser folk- och fortsättningsskolundervisningen samt dithörande anstalter, däri inbegripet skolbibliotek, tillsättande och avskedande av lärare vid folk- och fortsättningsskolor samt upprättande och underhåll av församlingen tillhörigt folkbibliotek ävensom i mål rörande val av ledamöter och suppleanter i skolråd, fortsättningsskolstyrelse och biblioteksstyrelse samt mål rörande granskning av skolråds eller sådan styrelses räkenskaper skall prövas av domkapitlet. I huvudsak avser dessa mål undervisningen och skolans organisation. I »andra mål» ankommer prövningen på länsstyrelsen; i 2 § LFS i dess gamla lydelse anges särskilt frågor i Kommunallagen 76 §.

267 om lärares löneförmåner, hushållning med och vård om församlingen tillhörig, för skolväsendet avsedd egendom, byggande och underhåll av skolhus och tjänstebostäder för lärare samt avgifter till skola jämte dithörande anstalter. Här är således i huvudsak fråga om skoldistriktets ekonomiska angelägenheter. Kompetensfördelningen mellan länsstyrelse och domkapitel i LFS har skett efter målens natur. Huruvida kyrkofullmäktige eller skolrådet fattat beslutet är i detta avseende utan betydelse. Är skolväsendet den borgerliga kommunens angelägenhet prövas emellertid fullmäktigebeslut även i skolfrågor alltid av länsstyrelsen. Här gäller naturligt nog kommunallagens (76 §) och icke församlingsstyrelselagens besvärsbestämmelser. Detta är den enda punkt, där olika besvärsregler gäller, beroende på om skolväsendet är församlingens eller den borgerliga kommunens angelägenhet. I de fall besvär på grund av stadgande i specialförfattning (självförvaltningsbesvär) må anföras över beslut av folkskolestyrelse och skolråd är domkapitel i regel första besvärsinstans. I nyare författningar såsom övningslärarstadgan och de kungl. breven som reglerar försöksverksamheten med enhetsskola har dock skolöverstyrelsen införts som besvärsinstans, där prövningen traditionellt bort tillkomma domkapitlen. Högsta instans i alla skolärenden utom sådana, som angår »skolväsendets ordnande», är regeringsrätten. Den prövar således besvär över såväl domkapitels som länsstyrelses beslut. Angår ärendet skolväsendets ordnande, avgöres det av Kungl. Maj :t i statsrådet. Rör klagan beslut av domkapitel eller skolöverstyrelsen med anledning av sökt fastställelse å skolmyndighets beslut (t. ex. angående förflyttning av lärare), skall regeringsrätten med eget utlåtande överlämna målet till avgörande av Kungl. Maj :t i statsrådet (3 § regeringsrättslagen). Samma procedur tillämpas, då klagan föres över förrättat val av ordinarie lärare och talan riktas mot det förslag, vara valet grundar sig. Riktar sig besvären enbart mot valet, avgöres målet av regeringsrätten. Beslut rörande de högre kommunala skolorna. För de fyra förekommande skolformerna gäller ensartade bestämmelser om besvär över de lokala skolmyndigheternas beslut. 1 Samtliga dessa skolor synes vara knutna till den borgerliga kommunen. Fullmäktiges beslut i ärenden rörande dem överklagas följaktligen hos länsstyrelsen. I fråga om besvär över skolstyrelses beslut är skolöverstyrelsen första besvärsinstans i följande, i respektive stadga angivna fall, nämligen om beslutet rör: ledigförklarande av lärarbefattning, tillsättning eller entledigande av ordinarie eller extra ordinarie lärare eller av tillsynslärare, förslag beträffande förordnande av rektor, tjänstledighet för nu nämnd befattningshavare, honom meddelad föreställning och varning, hans skiljande från tjänsten för viss tid eller honom T StKf § 10, StKr § 10, StHf § 11.

268 ådömd avstängning från utövande av tjänsten. Samtliga fall rör lärarpersonalens förhållanden. Om besvär över skolstyrelses beslut i andra frågor än de här uppräknade gäller i princip vad i lag eller författning finns stadgat om besvär över beslut av skolråd. Följaktligen prövar domkapitel även beträffande dessa skolformer besvär över skolstyrelses beslut såväl inom området för oreglerad som reglerad förvaltning, överstyrelsens och domkapitlens beslut överklagas hos Kungl. Maj :t. Beslut rörande de kommunala yrkesskolorna, över beslut av styrelse för yrkesundervisningsanstalt, på vilken den förnyade stadgan för den kommunala yrkesundervisningen (KK 1921:706) är tillämplig, skall besvär anföras hos överstyrelsen för yrkesutbildning. Domkapitlet är icke besvärsinstans och har ej heller i övrigt någon befattning med denna skolform. Enär besvärsbestämmelsen är generell, torde överstyrelsen, ehuru det här är fråga om skolor, för vilka kommunerna har ekonomiskt ansvar, äga att materiellt pröva alla lokalstyrelsens beslut. Högsta instans är Kungl. Maj :t. 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas förslag till yrkesskolstadga (SOU 1954:11) innebär ingen ändring av gällande ordning. Beslut rörande de allmänna läroverken. Ändring i beslut av lokalstyrelse vid allmänt läroverk sökes hos skolöverstyrelsen (Lvst § 209). Domkapitel är ej i något fall besvärsmyndighet, överstyrelsens beslut överklagas hos Kungl. Maj :t. 1945 års folkskolesakkunniga Besvärsprövningens omfattning. För ett bedömande av frågorna om besvärsprövningens omfattning och instansordningen ansåg folkskolesakkunniga det vara nödvändigt att skilja mellan oreglerad och reglerad förvaltning. Med oreglerad förvaltning menas sådan, där inga andra begränsningar i den kommunala myndighetens handlingsfrihet finns än de, som följer av kommunallagarnas bestämmelser. Beslut som fattats med stöd av den befogenhet, som enligt kommunallag tillkommer organet, kan endast angripas med kommunalbesvär. Innebörden härav har nyss klarlagts. Betecknande för den reglerade förvaltningen är, att de materiella förutsättningarna för besluts fattande angivits i specialförfattningar. Begleringen kan vara mer eller mindre långt driven. Omfattningen av regleringen har den betydelsen, att utrymmet för skönsmässiga avgöranden är större ju mindre en fråga reglerats. Begleringen skulle emellertid bli ineffektiv, om ej positiv rättelse av fattade beslut kunde ske. Eftersom kommunalbesvär ej medger detta, måste en särskild besvärsbestämmelse införas i den författning, som reglerar förhållandet i fråga. Emellertid innehåller, som tidigare antytts, den författning, varpå en lokal skolmyndighet stöder sig vid meddelande av beslut angående i special-

269 författning reglerade förhållanden, ej alltid någon besvärsbestämmelse. En strikt tolkning av 71 § LFS i dess gamla lydelse — som med hänsyn till stadgandet i 19 § skolstyrelselagen även är tillämplig, då beslut fattas av skolstyrelse — leder till att kommunallagarnas besvärsbestämmelser i dylika fall är tillämpliga även beträffande den reglerade förvaltningen. Detta innebär bl. a., att en lärare, som är bosatt i grannkommunen och således ej medlem av skolkommunen, i fråga om beslut grundat på bestämmelse i en dylik författning skulle sakna besvärsrätt, även om beslutet direkt anginge honom. Vidare kan, därest anförda besvär i sådana fall upptages till prövning, rättelse i egentlig mening ej ske, eftersom besvärsprövningen endast kan utmynna i det klandrade beslutets upphävande. En dylik ordning är enligt 1945 års folkskolesakkunnigas mening ej tillfredsställande. De sakkunniga anför: »Genom rättspraxis har visserligen de menliga verkningarna av nämnda förhållande i viss mån mildrats. Klagande behöver således i allmänhet ej styrka sitt medlemskap av kommunen; göres ej invändning angående hans behörighet att föra talan, upptages besvären till prövning, oaktat det måhända av handlingarna framgått, att han är bosatt inom annan kommun. Med hänsyn till stadgandet i 6 § 5 punkten 1937 års landshövdingsinstruktion — enligt vilken länsstyrelsen har att handhava den administrativa rättskipningen i tvister om »folkskollärarnas lönerättigheter» — har vidare positiv rättelse kunnat ske i lärarlönemål. Om specialförfattningen förutsätter, att viss fråga kan avgöras på lämplighetsgrunder, såsom fallet är exempelvis beträffande plats för skolhus, har slutligen beslut av skolstyrelse i ämnet kunnat upphävas på sådan grund (jfr BÄ 1939 E 63 och 1942 E 60). Avsaknaden i specialförfattning av besvärsbestämmelse har emellertid, såsom naturligt är, medfört viss osäkerhet angående vad besvärsprövningen skall omfatta. I mål om entledigande av lärare på grund av sjukdom har sålunda förekommit, att domkapitlet endast prövat, huruvida skolstyrelsens beslut tillkommit i laga ordning och ej, såsom rätteligen bort ske, själva sakfrågan: om läraren på grund av sjukdom var för framtiden oförmögen till tjänstgöring (jfr BÄ 1945 E 16, 67 och 104). Avsikten med en reglering i specialförfattning av förvaltning, som ankommer på lokal skolmyndighet, måste uppenbarligen vara, att givna bestämmelser i ämnet skola efterlevas. Då, såsom framgår av vad tidigare anförts, kommunalbesvär ej alltid är ett tillräckligt effektivt medel att i det konkreta fallet bringa sakläget i överensstämmelse med vad författningen påbjuder, böra andra rättsmedel stå till buds. Under alla förhållanden böra i laga ordning anförda besvär av den, som beslutet rör, upptagas till prövning. Vidare bör prövningen kunna resultera i positiv rättelse, icke blott då givna bestämmelser i ämnet åsidosatts utan även då skolmyndighetens diskretionära prövning lett till ett oriktigt resultat. Förutsättningen härför är emellertid, att specialförfattningen innehåller besvärsbestämmel-

270 se, som är tillämplig på beslutet ifråga. Detta innebär icke, att rättelse på skälighets- eller lämplighetsgrund alltid kan ske. Därest skolstyrelse uttryckligen tillerkänts befogenhet att handla efter lämpligheten (jfr folkskolestadgan § 8 c), kan besvärsprövningen ej omfatta, huruvida styrelsen rätt begagnat sig av sitt fria skön. Men om författningen angiver, att vissa normer, vilkas bedömande förutsätter ett ställningstagande till lämplighetsfrågor, skola vara vägledande (t. ex. beträffande förordnande på icke-ordinarie lärartjänst), skola dessa frågor prövas. De sakkunniga har således kommit till den uppfattningen, att författning som reglerar skoiför hålland en bör innehålla besvärsbestämmelse i fråga om sådana beslut, beträffande vilka det ur allmän skolsynpunkt synes önskvärt, att prövningen kan ske på andra än kommunala grunder. (Kurs. här.) För att få klarhet härutinnan måste en översyn av gällande författningar företagas. Genom en dylik utredning blir det möjligt att få fram två huvudtyper av besvär, dels sådana, som skola bedömas enligt kommunallagarnas besvärsregler, kommunalbesvär, dels sådana, beträffande vilka skola gälla allmänna förvaltningsrättsliga regler, förvaltningsbesvär. Avgörande för frågan, huruvida beslut av lokal skolmyndighet kan angripas medelst förvaltningsbesvär, skulle därför vara om i vederbörande specialförfattning intagen besvärsbestämmelse äger tillämpning på beslutet. I övriga fall skulle kommunalbesvärsreglerna vara tillämpliga. Med denna uppdelning erhåller man en fast utgångspunkt för bedömande av vilken myndighet som lämpligen bör pröva de olika besvären». Förslag till instansordning. De av folkskolesakkunniga föreslagna mellaninstanserna skulle träda i domkapitlens ställe som regionala myndigheter för folkskolan. Av förslaget följde, att domkapitlen skulle upphöra att vara besvärsinstans i mål rörande folkskoleväsendet. Att överföra denna uppgift på de nya mellaninstanserna ansåg de sakkunniga emellertid ej lämpligt. Det gällde således att finna en annan myndighet, på vilken domkapitlets funktioner som besvärsinstans kunde överflyttas. Eftersom domkapitlen enligt gällande lagstiftning prövade såväl kommunalbesvär som självförvaltningsbesvär, övervägde de sakkunniga, om man borde bibehålla den rådande ordningen och i viss utsträckning låta en myndighet pröva båda slagen av besvär, eller om man skulle låta en myndighet pröva det ena och en annan det andra slaget. De myndigheter som av de sakkunniga diskuterades som besvärsinstanser i domkapitlens ställe var skolöverstyrelsen och länsstyrelserna. Dock kunde helt naturligt endast överstyrelsen komma ifråga om på en och samma instans skulle överlåtas att pröva såväl kommunalbesvär som självförvaltningsbesvär. Ehuru de sakkunniga fann, att mål avseende oreglerad skolförvaltning kan ha sådant samband med mål, som rör reglerad dylik förvaltning, att det emellanåt är lämpligt att de prövas av samma myndighet, kom de till det slutresultatet, att domkapitlens funktion som besvärsinstans i fråga om kommunala be-

271 svär över beslut i skolfrågor helt borde övertagas av länsstyrelserna samt att prövningen av självförvaltningsbesvär, med hänsyn till dessa m t l s beskaffenhet, borde överflyttas från domkapitlen till skolöverstyrelsen. De sakkunniga förutsatte slutligen, att besvär över mellaninstansens beslut också skulle prövas av överstyrelsen. Utredningen De skolformer som omedelbart beröres, om domkapitlen enligt utredningens förslag försvinner som besvärsinstans, är folkskolan och de högre kommunala skolorna. Utredningen förutsätter, att de kommunala skolstyrelserna i fråga om dessa skolformer och deras framtida motsvarigheter alltjämt i åtskilliga avseenden skall äga handla utan andra begränsningar än som följer av kommunallagarnas bestämmelser och att följaktligen skillnad även i fortsättningen måste upprätthållas mellan sådana skolstyrelsebeslut, som kan angripas på materiella grunder och sådana som endast kan överklagas genom kommunalbesvär. Då domkapitlen nu prövar båda dessa besvärstyper uppkommer för utredningen, liksom för folkskolesakkunniga, frågan huruvida båda slagen av besvär bör överföras på en och samma eller på olika myndigheter. Utredningen har i detta avseende kommit till samma slutsats som 1945 års folkskolesakkunniga såtillvida, att utredningen förordar, att domkapitlets funktion som kommunal besvärsinstans i skolärenden övertages av länsstyrelsen, vilken regelmässigt prövar kommunalbesvär. Det synes i och för sig inte föreligga hinder mot att länsstyrelsen övertager ifrågavarande uppgift även i de få och under en relativt kort tid kvarstående fall, där folkskoleväsendet ännu är en församlingarnas angelägenhet. För utredningen föreligger emellertid inte samma skäl som för 1945 års folkskolesakkunniga att förlägga prövningen av besvär på materiella grunder till skolöverstyrelsen. Utredningen har nämligen, utifrån de ändrade förutsättningar som nu är förhanden, kunnat föreslå en sådan konstruktion av de nya mellaninstanserna, att dessa enligt utredningens mening blir väl lämpade att i domkapitlens ställe materiellt pröva besvär över lokal skolstyrelses beslut. Utredningen anser det vara ett betydande allmänt intresse, att besvär i första instans kan anföras hos ett regionalt organ i stället för ett centralt ämbetsverk, som i allmänhet befinner sig på stort avstånd från och saknar omedelbar kännedom om de förhållanden, som skall prövas. Det torde vara av väsentlig betydelse, dels att en klagande har möjligheter att utan för stora svårigheter inhämta upplysningar och råd av den myndighet h a n avser att besvära sig hos, dels ock framför allt att denna myndighet står så nära sakintressenterna och deras miljö som möjligt och kan grunda sina ställningstaganden på mera direkt kännedom om de förhållanden som skall bedömas.

272 Utredningen har härmed angivit sin principiella inställning till spörsmålet om besvärsinstanser, så långt frågan ofrånkomligen blir aktuell till följd av utredningens förslag, att domkapitlen ej längre skall vara mellaninstanser för skolväsendet. Emellertid kan och bör den grundläggande problemställningen vidgas till att också innesluta spörsmålet, huruvida de nya mellaninstanserna lämpligen bör pröva besvär över lokalt fattade beslut i skolfrågor i större omfattning än domkapitlen nu gör. Ifrågakomma kan först och främst dels de beslut rörande de högre kommunala skolorna, som enligt gällande bestämmelser besvärsvägen dragés under skolöverstyrelsens prövning, dels ock av yrkesskolstyrelse och lokalstyrelse för allmänt läroverk fattade beslut. De beslut av styrelse för högre kommunal skola, som överklagas hos skolöverstyrelsen, rör huvudsakligen tillsättning och entledigande av lärarpersonalen samt disciplinära åtgärder mot denna. I båda dessa avseenden föreslår utredningen en ny och för samtliga under mellaninstansen sorterande kommunala skolor gemensam ordning. Enligt gällande bestämmelser är det därutöver endast beslut om ledigförklarande av lärarbefattning och om vissa tjänstledigheter, som överklagas hos skolöverstyrelsen. Från principiell synpunkt anser utredningen, att besvär över beslut i dessa fall väl kan prövas av mellaninstansen. Med samma allmänna motivering, som nyss anfördes för ett regionalt organ som första instans i besvärsmål, finner sig utredningen böra föreslå, att mellaninstansen respektive länsstyrelsen och icke skolöverstyrelsen och domkapitel skall vara första besvärsinstans vid klagan över skolstyrelses beslut rörande högre kommunal skola. Såvitt utredningen kunnat finna vid en genomgång av de uppgifter rörande de kommunala yrkesskolorna och läroverken, som föreslagits komma att åvila den gemensamma skolstyrelsen, är ingen av sådan art, att icke beslut, som fattats av denna styrelse, lämpligen bör överklagas hos mellaninstansen i stället för hos respektive överstyrelse. Besvär över mellaninstansens beslut bör enligt utredningens mening anföras hos Kungl. Maj :t. Att föra in överstyrelserna som besvärsinstanser mellan den regionala myndigheten och Kungl. Maj :t synes icke utredningen motiverat. Då överstyrelsernas utlåtande undantagslöst torde inhämtas i alla besvärsmål, skulle en självständig prövning från deras sida — utan att öka rättssäkerheten — innebära onödigt arbete och tidsutdräkt i de fall målen fördes upp i högsta instans. En ändring av principen för besvärshandläggningen i enlighet med de riktlinjer, som ovan skisserats, för med sig ett visst författningstekniskt detaljarbete. Emellertid antager utredningen, att en omarbetning av de skolförfattningar, som bygger på förutsättningen, att folkskoleväsendet är en kyrklig angelägenhet, omedelbart kommer att vidtagas som följd av utredningens förslag. Bedan med hänsyn till de ändringar som vid 1954 års

273 riksdag vidtagits i församlingsstyrelselagen är en sådan revision nödvändig, vilket utredningen i början av avdelningen om den lokala ledningens organisation betonat. De förslag, som utredningen där framlagt om decentraliserad handläggning av vissa ärenden och liknande förslag i det följande, förutsätter dessutom betydande sakliga ändringar i gällande författningar. I samband med den allmänna översyn av skolförfattningarna, som således måste göras, är det också — som redan 1945 års folkskolesakkunniga förordat — synnerligen angeläget, att klarhet skapas om vilka skolstyrelsebeslut, som är av den art, att det ur allmän synpunkt kan anses vara önskvärt, att prövning på materiella grunder kan ske. Det är enligt utredningens uppfattning ostridigt så, att det råder en besvärande oklarhet och även i övrigt otillfredsställande förhållanden på detta område, vilka nu bör avhjälpas vid en systematisk genomgång av skolförfattningarna och i främsta rummet folkskolestadgan. Att förhållandena är likartade i fråga om folkskolinspektörs beslut och bör rättas till nu påvisas av utredningen i ett följande sammanhang (s. 297). Utredningens arbete rörande skolväsendets lokala ledning har bl. a. resulterat i förslag till ny skolstyrelselag (bil. 1), vilken bygger på principen om en för kommunens skolor gemensam skolstyrelse och innehåller de grundläggande bestämmelserna om styrelsen och dess uppgifter. I denna lag har som en motsvarighet till 71 § gamla LFS intagits en grundläggande bestämmelse om besvär, enligt vilken klagan över skolstyrelses beslut endast må ske under de i kommunallagen angivna förutsättningarna eller, om beslutet fattats med stöd av föreskrifter i särskilda författningar, enligt vad i dessa för varje fall finnes stadgat (26 § förslaget till skolstyrelselag).

Ärenden av löpande natur Huvudsyftet med nya mellaninstanser är, som framhållits förut, att få fram organ, vilka till skillnad från domkapitlen har förutsättningar och möjligheter att taga egna initiativ till olika utvecklingsbefrämjande åtgärder. Det skall ske genom deltagande i skolplaneringen, medverkan vid lösandet av samordningsproblemen, genom en stimulerande upplysningsverksamhet o. s. v., uppgifter, som inte kan fullgöras enligt detalj reglerande föreskrifter. Mellaninstanserna måste emellertid också vara verksamma inom en annan sektor. Liksom fallet är enligt nuvarande organisation, bör tillämpningen och tolkningen av lagar, stadgor och andra bestämmelser, som reglerar speciella förhållanden, i betydande omfattning åvila de nya regionala organen. Även på detta område måste mellaninstansen få förutsättningar att göra en större insats än den nuvarande organisationen medger. 8

274 I skolstyrelseutredningens direktiv framhålles, att det i samband med att. en enkel och smidig skolorganisation skapas är önskvärt, att det i största möjliga utsträckning sker en decentralisering av ärendenas handläggning, så att inte fler myndigheter än nödvändigt behöver deltaga i denna. Utredningen delar fullständigt denna mening och anser, att det är av största vikt, att rätten att fatta beslut i så stor utsträckning som möjligt flyttas över på de lokala och regionala organen, vars intresse och initiativförmåga i högsta grad blir avhängig av den rörelsefrihet de tillerkännes. Vidare måste den synpunkten tillmätas betydelse, att högre myndigheter genom att befrias från den direkta handläggningen av mindre väsentliga ärendegrupper får ökade möjligheter att ägna tid och kraft åt sina huvuduppgifter. I anslutning till denna synpunkt må anföras skolöverstyrelsesakkunnigas uppfattning om en ny mellaninstansorganisations betydelse för överstyrelsens verksamhet. De sakkunniga framhöll 1 , att det icke skulle vara välbetänkt att bemästra de växande pedagogiska och administrativa uppgifterna enbart genom en fortsatt utbyggnad av skolöverstyrelsen, men att det å andra sidan bleve oundvikligt att utvidga överstyrelsens personalorganisation, om inte skolväsendet utrustades med ändamålsenliga mellaninstanser. En förstärkning av skolväsendets regionala ledning framstår därför enligt de sakkunnigas mening som en angelägen och brådskande åtgärd och en snabb lösning skulle minska behovet av ytterligare utökning av överstyrelsens personal. Vid sin prövning av ärendegrupper, som enligt utredningens mening kunnat ifrågakomma till decentralisering, har utredningen beaktat det av decentraliseringsutredningen i dess princippromemoria av den 29 november 1947 gjorda uttalandet om decentraliseringsspörsmålet, vars huvudsynpunkter kan sägas vara följande: Syftet med decentralisering är främst att ge de lokala organen större handlingsfrihet och självbestämmanderätt, varigenom fördelar i olika avseenden vinnes. Förfarandet blir snabbare och bättre personlig kontakt kan vinnas mellan allmänheten och den beslutande myndigheten, en kontakt, som vid centraliserad bandläggning endast kan förekomma för dem som vistas å den beslutande myndighetens stationeringsort eller har möjlighet att bekosta och företaga en kanske lång resa dit. Decentralisering kan göras mer eller mindre vittgående, beroende på vilken form som väljes för ärendenas fortsatta handläggning. Om i en författning rörande beslutanderätt i viss ärendegrupp central förvaltningsmyndighet utbytes mot underordnat organ, sker decentralisering i sedvanlig mening. En mera begränsad form av decentralisering är däremot, om den centrala myndigheten vid överflyttning i princip av beslutanderätten i de enskilda ärendena till underordnade organ förbehålles rätt att genom direktiv leda de underordnade organens handlande. Begränsad decentralisering kan även ske så, att de underordnade organen åläggas eller berättigas att underställa överordnad myndighet sina beslut i principiella eller tveksamma frågor eller till den överordnade myndighetens prövning hänskjuta avgörandet i sådana frågor. 1

SOU 1951:29 Skolöverstyrelsens organisation s. 244.

275 Vid bedömandet av frågan om decentraliseringens oinfattning och utsträckning måste hänsyn tagas till en rad olika synpunkter. Svaret på frågan kan icke givas generellt, utan måste bli beroende av en bedömning för varje särskild ärendegrupp av vilken myndighet som, med hänsyn till förvaltningen i dess helhet och omständigheterna i det särskilda fallet, kan antagas administrera ärendena mest ändamålsenligt. Med hänsyn till att den nuvarande ärendesfördelningen inom förvaltningen verkställts under trycket av en allmän centraliseringstendens, torde emellertid den huvudlinjen böra uppställas, att decentralisering bör ske icke blott om påtagliga fördelar därigenom vinnas i det särskilda fallet, utan även om det endast kan sägas, att handläggning av ärendena av underordnade organ skulle med hänsyn till alla föreliggande omständigheter vara lika ändamålsenlig som central handläggning. Vad härefter angår de synpunkter, som i allmänhet kunna inverka på frågan om decentraliseringens omfattning och utsträckning, märkes främst enhetlighetskravet. Som avgörande skäl för central handläggning av viss ärendegrupp har ofta åberopats vikten och intresset av att upprätthålla en enhetlig tillämpning av gällande bestämmelser. Ehuru detta i och för sig kan vara väsentligt, bör häremot vagas fördelarna av att den beslutande myndigheten äger direkt kännedom om de lokala förhållandena och de speciella omständigheterna i det särskilda fallet. Därtill kommer risken av att enhetlighetssträvan leder till en schablonmässig prövning. Avvägningen mellan dessa intressen kan ofta vara svår, och det är naturligtvis icke lyckligt, om enahanda ärenden i betydelsefulla delar bedömes helt olika i en landsdel än i en annan del av landet, utan att olikheten är sakligt motiverad av geografiska eller andra förhållanden. Faran av sådan opåkallad olikhet i värderingen av sakfrågorna bör dock icke överskattas och kan i viss utsträckning undvikas eller i vart fall begränsas genom centralt utfärdade råd och anvisningar eller genom vägledande beslut i besvärsmål. Vid decentraliserad handläggning kan enhetlighetskravet även befrämjas genom anordnandet av konferenser mellan eller kurser för vederbörande tjänstemän samt genom publicering av beslut i principiella frågor och av prejudicerande beslut i besvärsmål. Därest den formen för decentralisering väljes, att den överordnade myndigheten bibehålles rätt att genom direktiv eller annorledes leda de underordnade organens handlande, torde den överordnade myndigheten kunna svara för erforderlig enhetlighet. U t r e d n i n g e n h a r t i d i g a r e l ä m n a t en r e d o g ö r e l s e för vilka a d m i n i s t r a t i v t b e t o n a d e u p p g i f t e r , s o m enligt g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r åligger de r e g i o n a l a s k o l m y n d i g h e t e r n a . D e s s a u p p g i f t e r s a m t en m ä n g d av de f ö r v a l t n i n g s u p p gifter p å det a l l m ä n n a s k o l v ä s e n d e t s o m r å d e , s o m åligger s k o l ö v e r s t y r e l s e n o c h K u n g l . M a j : t , h a r u t r e d n i n g e n g e n o m g å t t och för v a r j e ä r e n d e g r u p p f r å n de n y s s å t e r g i v n a s y n p u n k t e r n a ö v e r v ä g t för- och n a c k d e l a r m e d b e s l u t a n d e r ä t t e n s ö v e r f l y t t a n d e till l ä g r e m y n d i g h e t 1 . I d e n delen a v sitt förslag, s o m r ö r s k o l v ä s e n d e t s l o k a l a l e d n i n g och o r g a n i s a t i o n , h a r u t r e d n i n g e n f ö r o r d a t , a t t b e s l u t a n d e r ä t t e n i bl. a. det s o m n r 6 u t m ä r k t a ä r e n d e t b l a n d d e m s o m enligt u p p r ä k n i n g e n p å s. 181 n u å v i l a r d o m k a p i t l e n , s a m t de 1

Enär av riksdagen 1952 begärd översyn av överstyrelsens för yrkesutbildning organisation kan väntas komma till stånd, sedan 1952 års yrkesutbildningssakkunniga nu framlagt sina förslag, har det icke synts utredningen lämpligt att i detta sammanhang föreslå någon decentralisering av administrativa arbetsuppgifter från denna överstyrelse.

276 med siffrorna 5, 11, 13, 27, 30, 34, 35, 56, 68, 69, 70, 76, 77, 79, 83, 95, 97, 98 och 99 angivna ärenden, som enligt sammanställningen på s. 187 tillhör folkskolinspektionen, skall överflyttas till de lokala skolstyrelserna. Av domkapitlens övriga nuvarande uppgifter har handläggningen av disciplinärenden behandlats särskilt. Lärartillsättningen behandlas i en följande avdelning. De av domkapitlens och folkskolinspektionens arbetsuppgifter som ej enligt vad ovan sagts föreslagits decentraliserade till de lokala skolstyrelserna skall alltjämt handläggas regionalt och således flyttas över på den nya mellaninstansen. Beträffande länsstyrelsens arbetsuppgifter vill utredningen anföra följande. Uppgifterna har i 10 punkter angivits på s. 198. Utredningen föreslår att beslutanderätten i de vid p. 1 och 2 upptagna tjänstebostadsärendena överflyttas på mellaninstansen. Mellaninstansen bör likaledes fatta beslut om klassificering i fall som avses i 29 och 30 §§ Boställsordningen. över mellaninstansens beslut om klassificering bör besvär ej få anföras (p. 3 ) . Beträffande den avsyning på vilken klassificeringen skall grundas har vissa ändringar föreslagits på s. 284. Klagomål över protokoll, fört vid underhållssyn, bör anföras hos mellaninstansen, vilken också skall äga meddela föreläggande för kommun att fullgöra sina skyldigheter i fråga om tillhandahållen tjänstebostad (p. 4 ) . Utlåtande över den procentsats, enligt vilken statsbidrag skall utgå till skolbyggnader (p. 5), synes ej böra avgivas av länsstyrelsen utan av mellaninstansen. Prövning av hyresavdrag för lärare vid lotsbarnskola bör ske i mellaninstansen (p. 6). Utredningen har den uppfattningen, att granskning och godkännande av statsbidragsrekvisitioner bör utföras av mellaninstansen och ej av länsstyrelsen. Denna bör endast ha att verkställa utbetalningarna (p. 7). För uppgiften att pröva skäligheten av skolskjuts- och inackorderingskostnader (p. 8) anser utredningen mellaninstansen mera skickad än länsstyrelsen och föreslår, att en överflyttning av befogenheten sker. Uppgiften att utse ledamot i läroverksstyrelse bortfaller automatiskt vid ett genomförande av förslaget om gemensam skolstyrelse. Ledamot av terminsavgiftsnämnd bör utses av mellaninstansen (p. 9). Enligt utredningens förslag skall länsstyrelsens uppgifter rörande skolväsendet i fortsättningen vara att pröva besvär på kommunala grunder, utbetala statsbidrag, utse byggnadssakkunnig kontrollant samt godkänna skolbyggnader och tjänstebostäder ävensom bestämma, till vilka belopp dessa byggnader skall vara brandförsäkrade (p. 5). Vid en genomgång och bedömning av centralt handlagda skolärenden från nu ifrågavarande synpunkter har utredningen — som förväntar ytterligare decentralisering efterhand som erfarenheter av den nya organisationen vunnits — funnit sig böra föreslå, att nedan angivna uppgifter decentraliseras till nya mellaninstanser.

277 Hur ärendena skall handläggas i dessa, d. v. s. om de skall avgöras in pleno eller av den ene eller den andre tjänstemannen, behandlas i kapitlet om mellaninstansens organisation. Sammanställning

av ärenden som föreslås till mellaninstansen

decentraliserade

Folkskolestadgan (Fst) och Fortsättningsskolesladgan (Fortsskst). 1. Fst § 2:1. Ny ordinarie folk- eller småskollärartjänst får ej inrättas utan SÖ:s tillstånd. Föreligger stadigvarande behov av läraravdelning, kan tjänst inrättas, även om distriktet motsätter sig detta. Förslag: Mellaninstansen skall lämna tillstånd enligt utfärdade anvisningar. 2. Fst § 6:3. (Fortsskst § 1:3). Stadgandena gäller barns hänvisning till annat skoldistrikt. Ang. dess närmare innehåll se s. 183 nr 13. Förslag: Mellaninstansen skall besluta i första instans i alla frågor, som rör det interkommunala samarbetet. Bestämmelse i ämnet intagen i förslaget till skolstyrelselag 3 §. 3. Fst § 8 a 1). Om antalet läraravdelningar är mindre än tio men ökar och överskrider det antal, som föreskrivits för att överlärartjänst skall vara inrättad, skall frågan om inrättande av dylik tjänst prövas av SÖ. Förslag: Utredningen har tidigare föreslagit, att överlärare principiellt skall finnas i alla kommuner, dock att dispens härifrån skall kunna lämnas de minsta kommunerna. Mellaninstansen skall äga lämna sådan dispens. 4. Fst § 8 b:8 och § 8 d : l . Distriktsöverlärares och kommunal folkskolinspektörs skyldigheter skall anges i en av SÖ fastställd normalinstruktion. För att avvikelse från denna skall bliva gällande fordras fastställelse av statens inspektör eller, om den är av större vikt, av SÖ. Förslag: Avvikelser skall fastställas av mellaninstansen. 5. Fst § 8 b :9. 1 skoldistrikt med mindre än tjugo läraravdelningar åligger det skolstyrelse att förordna semestervikarie för distriktsöverläraren endast om SÖ därom lämnar föreskrift. Förslag: Bestämmelsen bör ändras så, att mellaninstansen beträffande ifrågavarande distrikt skall äga medge befrielse från skyldigheten att anställa semestervikarie. 6. Fst §§ 10:3 och 5 samt 69; Fortsskst § 8:3 och 5. Stadgandena rör organisationsplaner. Ang. bestämmelsernas innehåll se s. 181 nr 1.

278 Förslag: Mellaninstansen skall fastställa organisationsplaner och tillse att de står i överensstämmelse med gällande bestämmelser. Med hänsyn till utredningens förslag om gemensam skolstyrelse och om formerna för det interkommunala samarbetet bör organisationsplanerna få en något annan innerbörd än f. n. (se s. 240 f). 7. Fst § 10 b. SÖ kan medge mindre avvikelser från de av Kungl. Maj :t fastställda tim- och kursplanerna och äger rätt att överlåta till folkskolinspektörerna att fatta dylikt beslut efter anvisningar. Förslag till tim- och kursplaner för folkskolans högre avdelning och sådana klasser av den obligatoriska skolan, som ej omfattas av de av Kungl. Maj :t fastställda tim- och kursplanerna, prövas av SÖ, sedan folkskolinspektör och domkapitel avgivit yttrande. Förslag: Mellaninstansen skall äga medge avvikelse från de av Kungl. Maj :t fastställda tim- och kursplanerna enligt anvisningar samt yttra sig över förslag till planer, som avses i andra stycket ovan. 8. Fst § 19:1 a och b. Gäller omprövning av behovet av ledig ordinarie lärartjänst. Se s. 182 nr 4. Förslag: Behovet av ledig ordinarie tjänst skall omprövas av mellaninstansen. 9. Fst § 23:2. Gäller lärares förflyttningsskyldighet inom distriktet. Utredningen har förut (se s. 57, p. 4) föreslagit, att bestämmelserna rörande förflyttning axlärare inom samma kommun skall vara likalydande för land och stad samt att viss decentralisering till lokalstyrelsen skall ske. Enligt Fst § 23:2 skall domkapitel, om det finner sig icke kunna godkänna av inspektören gjort yrkande om lärares förflyttning, underställa SÖ ärendet för avgörande. Förslag: I den mån förflyttningsärende enligt utredningens förslag på s. 57 skall underställas mellaninstansen skall det av denna avgöras slutligt. 10. Fortsskst § 7:3. SÖ kan medge, att antalet veckotimmar i fortsättningsskolkurs må överstiga trettio. Förslag: Medgivande skall kunna lämnas av mellaninstansen enligt anvisningar. 11. Fortsskst § 18:2. SÖ kan medge även väsentligare avvikelser från i stadgan angiven fördelning mellan läroämnena av undervisningstiden. Förslag: Medgivande skall kunna lämnas av mellaninstansen. 12. Fortsskst § 21. Mera väsentlig avvikelse från fortsättningsskolans normala undervisningsplan kan medges av SÖ efter yttrande av bl. a. domkapitlet.

279 Förslag: Mellaninstansen skall äga medge sådan avvikelse. 13. Fortsskst § 27:5. Om skolstyrelse vid handläggning av ärende rörande befrielse av elev på grund av bristande fattningsgåva från fortsättningsskolplikt ej kan biträda folkskolinspektörens yrkande, skall ärendet hänskjutas till SÖ för prövning och avgörande. Förslag: Skolstyrelsen skall äga fatta beslut i dessa ärenden, se s. 58. Om styrelsen så önskar, skall dylikt ärende kunna hänskjutas till mellaninstansen för avgörande. 14. Fortsskst § 40:1. SÖ skall i vissa fall behörigförklara lärare för anställning i fortsättningsskola i vad angår ämnet arbetskunskap. Förslag: Behörigförklaring skall i avsedda fall kunna lämnas av mellaninstansen. Kungl. Maj.ts brev till SÖ ang. undantag från vissa villkor för beredande av ordinarie eller extra ordinarie anställning åt folkskolans lärare (KK 1954:498). 15. Utan att vederbörande uppfyller vissa föreskrivna villkor ang. anställningstid m. m., kan ordinarie eller extra ordinarie anställning i särskilt angivna fall beredas lärare. Särskilt medgivande fordras i vissa fall av SÖ. Förslag: I de fall särskilt medgivande erfordras, skall det kunna lämnas av mellaninstansen. Avlöningsreglementet för folkskolan (Arf). 16. 4 § 2 mom. Distriktsöverlärares undervisningsskyldighet bestämmes av SÖ inom vissa latituder, varjämte viss reducering för överlärare som undervisar i hjälpklass må av SÖ medges. Förslag: Mellaninstansen skall fastställa undervisningsskyldigheten enligt anvisningar. 17. 4 § 3 mom. Folk- och småskollärares undervisningsskyldighet enl. 4 § 2 mom. reglementet — 30 respektive 28 veckotimmar — kan, vad gäller folkskollärare, av skolstyrelsen nedsättas med 2, av inspektören med 4 och av SÖ med 8 veckotimmar, förutsatt att undervisning under motsvarande tid meddelas av kompetent lärare. Småskollärares undervisningsskyldighet kan av styrelsen nedsättas med 4, av inspektören med 6 och av SÖ med 8 veckotimmar. Kostnad för statsverket må ej av nedsättningen vållas med mindre SÖ medgivit det och må då avse högst 4 veckotimmar, om undervisningsskyldigheten utgör 30, och högst 6 veckotimmar, om den utgör 28 veckotimmar. Förslag: Inspektörens och Sö:s befogenheter skall överflyttas på mellaninstansen och utövas enligt anvisningar. (Jfr p. 54 och 55 nedan).

280 18. 6 § 1 mom. För förening av anställning som ordinarie eller extra ordinarie lärare med tjänstebefattning eller därmed jämförligt uppdrag i andra fall än som särskilt angivits i reglementet eller med uppdrag som ordförande eller ledamot i styrelse för verksamhet med huvudsakligen ekonomiskt syfte fordras tillstånd, beträffande distriktsöverlärare av SÖ och eljest av folkskolinspektören eller, om han ej lämnar medgivande, av SÖ. Förslag: Mellaninstansen skall äga medge här avsedd förening beträffande alla lärare vid skola, som sorterar under den. (Jfr nedan p. 31 och 56). 19. 13 § 1 mom. Beslut om lönegradsplacering av distriktsöverlärare meddelas av SÖ enligt av Kungl. Maj :t meddelade bestämmelser. Förslag: Beslut skall fattas av mellaninstansen. 20. 21 § 3 mom. I vissa fall bestämmer SÖ i vilken omfattning lärare — utöver i förekommande fall A-avdrag — skall vidkännas löneavdrag under ferier, som följer närmast efter tjänstledighet. Förslag: Avdragets omfattning skall bestämmas av mellaninstansen enligt anvisningar. Jfr p. 38 och 58. Tilläggsbestämmelserna till Arf. 21. 2 § 2 mom. Om särskilda förhållanden därtill föranleder, kan SÖ nedsätta hjälpklasslärares undervisningsskyldighet med högst fyra veckotimmar, i den mån undervisningen under motsvarande timantal bestrides utan kostnad för statsverket. Förslag: Mellaninstansen skall besluta enligt anvisningar. 22. 2 § 3 mom. Lärare, vilken tjänstgör som assistent vid den psykiska barna- och ungdomsvården, skall meddela undervisning i den omfattning SÖ bestämmer, dock lägst i en omfattning, som motsvarar minst hälften av den enligt Arf föreskrivna. Förslag: Undervisningsskyldigheten skall fastställas av mellaninstansen enligt anvisningar. 23. 4 § 1 mom. Kan skolstyrelse och inspektör ej enas om att lärare, sedan ordinarie lärartjänst i distriktet blivit övertalig, förflyttas utom distriktet, skall ärendet — om ändring av organisationsplanen ej erfordras — underställas SÖ:s prövning. Erfordras sådan ändring, skall ärendet underställas domkapitlet. Förslag: Mellaninstansen skall fatta beslut om lärares förflyttning. 24. 4 § 6 mom. Hos skoldistrikt, som är befriat från statlig inspektion, gör SÖ framställning om att i annat distrikt övertalig ordinarie lärare skall förordnas

281 att uppehålla lärartjänst. Hos övriga distrikt inom inspektionsområdet gör folkskolinspektören dylik framställning. Förslag: Framställning skall göras av mellaninstansen beträffande alla distrikt inom mellaninstansområdet. 25. 14 §. Beslut om flyttningsersättning (25 § Arf) meddelas av SÖ. Förslag: Beslutanderätten överflyttas till mellaninstansen. (Jfr p. 59). övningslärarstadgan. 26. 7 § 4 mom. Icke-ordinarie tjänst, i vilken ingår fyllnadstjänstgöring, skall vara placerad vid den skola, där större delen av tjänstgöringen fullgöres, om icke annorlunda beslutas av SÖ eller, beträffande tjänst som endast rör folkskola, av statens inspektör. Förslag: Mellaninstansen skall äga besluta beträffande alla under den sorterande skolformer. 27. 8 § 1 och 2 mom. I den mån undervisning i övningsämne eller motsvarande praktiska läroämne icke ingår i ämneslärartjänst, är högre kommunal skola skyldig att låta undervisningen ingå som fyllnadstjänstgöring i tjänst vid annan skola ävensom att låta i tjänst vid skolan ingå fyllnadstjänstgöring vid annan skola. Beslut därom fattas av skolöverstyrelsen. 1 den mån undervisningen i manlig slöjd, kvinnlig slöjd eller hushållsgöromål vid folkskola icke skall fullgöras av ordinarie övningslärare i skoldistriktet eller ingå i folk- eller småskollärares undervisningsskyldighet, är skoldistrikt skyldigt att låta undervisningen ingå som fyllnadstjänstgöring i tjänst vid statlig eller högre kommunal skola eller i ordinarie övningslärartjänst i annat skoldistrikt inom samma inspektionsområde. Beslut därom fattas av skolöverstyrelsen eller beträffande tjänst vid folkskola av statens folkskolinspektör. Där särskilda skäl därtill föranleder, äger skolöverstyrelsen föreskriva, att i tjänst vid folkskola i manlig slöjd, kvinnlig slöjd, hushållsgöromål eller kvinnlig slöjd och hushållsgöromål skall ingå fyllnadstjänstgöring med högst 10 veckotimmar vid statlig eller högre kommunal skola. Förslag: Sö:s uppgifter överflyttas på mellaninstansen. 28. 9 § 1 mom. Sö kan beträffande annan skolform än folkskola besluta, att fyllnadstjänstgöring skall ingå i tjänst, i vilken sådan tjänstgöring ej ingått vid tillsättningen, eller att fyllnadstjänstgöring skall fullgöras vid annan skola än den som avsågs vid tillsättningen. Beträffande tjänst vid folkskola beslutar inspektören. Förslag: Som vid punkten 27, 29. 10 § 3 och 4 mom. Tjänstgöringstider för lärare med fyllnadstjänstgöring bestämmes efter

282 samråd mellan vederbörande rektorer. Vid oenighet mellan dessa kan frågan hänskjutas till SÖ eller, om det gäller enbart folkskola, till inspektören. Beslut av rektor eller styrelse rörande lärare, som fullgör fyllnadstjänstgöring, kan under vissa omständigheter underställas SÖ för prövning. Förslag: Som vid punkten 27. 30. 15 § 1 mom. Ordinarie övningslärare kan, om särskilda skäl föreligger, beviljas tjänstledighet för att inneha högre e. o. tjänst. Beträffande tjänst vid icke-statlig skola må dylik ledighet endast beviljas efter medgivande av SÖ eller, om det gäller folkskola, av inspektören enligt av SÖ utfärdade anvisningar. Förslag: Medgivande skall kunna lämnas av mellaninstansen enligt anvisningar beträffande lärare vid samtliga under den sorterande skolformer. 31. 15 § 3 mom. Bestämmelsen motsvarar 6 § Arf, se punkten 18. Förslag: Som vid punkten 30. 32. 20 § 3 mom. Blir ordinarie tjänst i övningsämnen vid icke-statlig skola ledig, får den icke återbesättas utan Sö:s medgivande. Förslag: Mellaninstansen skall äga besluta, huruvida tjänsten skall återbesättas eller ej. (Jfr ovan punkten 8). 33. §§ 21—29 angår lärartillsättningen, vilken behandlas särskilt, se avd. III. 34. 33 och 34 §§. Före 1 maj skall rektor vid statlig skola och styrelse vid högre kommunal skola till SÖ insända förslag för det kommande läsåret beträffande antalet veckotimmar i olika övningsämnen, fyllnadstjänstgöring m. m. Efter prövning av dessa förslag bestämmer SÖ antalet veckotimmar i olika övningsämnen vid statlig skola och antalet statsbidragsberättigade timmar vid annan skola. SÖ kan medge, att i tjänst må ingå dels undervisning i övningsämne eller praktiskt läroämne, som ej avses i tim- och kursplaner eller i andra för skolan gällande bestämmelser, dels fyllnadstjänstgöring vid statlig eller statsunderstödd skola, som ej avses i 1 § övningslärarstadgan. Förslag: Beslut rörande organisation av övningslärartjänster jämlikt 34 § skall fattas av mellaninstansen. 35. 35 §. I övningslärartjänst vid folkskola må icke ingå fyllnadstjänstgöring vid folkskola i annat distrikt, om ej inspektören lämnat medgivande därtill. Är skoldistriktet missnöjt med inspektörens beslut, kan det underställas Sö.

283 Förslag: Mellaninstansen skall besluta slutligt. 36. 49 §. Innehåller besvärsbestämmelser. Se avsnittet härom s. 265. Avlöningsreglementet för övningslärare. 37. 2 § 2 mom. Sö kan, med iakttagande av de närmare föreskrifter Kungl. Maj :t meddelar, bestämma, att annan ort än orten för den skola, där läraren är placerad, skall vara hans stationeringsort. Förslag: Mellaninstansen skall äga bestämma. 38. 13 § 4 mom. Bestämmelsen rör löneavdrag under ferier och dess innehåll är identiskt med 21 § 3 mom. Arf (se punkten 20). Förslag: Som vid punkten 20. Tilläggsbestämmelser till avlöningsreglementet för övningslärare. 39. 2 § 3 mom. Löneklassuppflyttningar beslutas av Sö, där ej överstyrelsen bemyndigat rektor eller skolstyrelse att besluta. Ang. föreslagen handläggning av löneklassärenden se s. 59. 40. 4 §. Medför fyllnadstjänstgöring resekostnader för läraren, skall dessa ersättas med skäligt belopp, vilket i vissa fall kan bestämmas av SÖ. Förslag: I de fall SÖ nu bestämmer beloppet, skall mellaninstansen besluta. 41. 6 §. SÖ medger, i vilken omfattning ordinarie eller extra ordinarie övningslärare vid fortsättningsskola må tillgodoräkna tid, varunder han varit ledig för uppdrag inom viss personalsammanslutning. Förslag: Mellaninstansen skall äga lämna medgivande enligt anvisningar. Kyrkomusikerstadgan. 42. 5 § 2 mom. Till förslag om distriktsindelning och tjänstetyp rörande kyrkomusikertjänst skall fogas erforderlig utredning om bl. a. möjligheterna till fyllnadstjänstgöring. Beträffande denna skall utredningen grundas på uppgift från SÖ eller i fråga om folkskolan från skolstyrelsen. Förslaget skall upprättas av kyrkorådet och ingivas till domkapitlet. Förslag: Uppgift ang. fyllnadstjänstgöring skall beträffande annan skola än folkskola, som lyder under mellaninstansen, lämnas av mellaninstansen. 43. 12 § 5 mom. Beslut om minskning av den organist åliggande fria musikundervisningen fattas av Sö. Förslag: Beslut skall fattas av mellaninstansen. 44. 15 § 2 mom. Fyllnadstjänstgöring skall fullgöras av organist i den omfattning och

284 vid den läroanstalt SÖ bestämmer, dock att inspektör beträffande folkskola skall bestämma enligt Sö:s anvisningar. Förslag: Mellaninstansen skall bestämma beträffande samtliga under den sorterande skolformer. 45. 28 § 1 mom. Om organisttjänst skall ledigförklaras med angivande av fyllnadstjänstgöring, fordras medgivande — förutom av domkapitlet — även av SÖ. Förslag: Mellaninstansen skall kunna lämna medgivande beträffande skolor, som sorterar under den. KK 1948:208 ang. statsbidrag till avlönande av folk- och småskollärare m.m. 46. § 5:1 f). Sö kan medge skoldistrikt rätt att anställa ett visst antal extra lärare som reservvikarier. Förslag: Medgivande skall lämnas av mellaninstansen. KS 1928:291 ang. statsunderstödda skolhem. 47. § 11:3. SÖ tillsätter föreståndarinna vid skolhem. Förslag: Mellaninstansen skall tillsätta. KK 1943:538 ang. statsbidrag för inackordering av skolbarn i skolhem eller enskilda hem. 48. 1 § 3 mom. jfrd med 3 § 3 mom. För skolbarn, som är bosatt på kortare avstånd från skola än som stadgats för att statsbidrag skall utgå till inackorderingskostnad, kan folkskolinspektör medge att statsbidrag likväl skall utgå. Bifaller inspektören icke skoldistrikts framställning, kan frågan hänskjutas till Sö. Förslag: Mellaninstansen skall avgöra, om statsbidrag skall utgå eller ej. Jfr även med vad som å s. 276 föreslagits i samband med länsstyrelses ändrade befogenheter i fråga om dessa ärenden. 49. 3 § 2 mom. och 6 § 3 mom. Sö skall delges folkskolinspektörens beslut och erhålla ett exemplar av statsbidragsrekvisitionen med länsstyrelsens beslut påtecknat. Förslag: Bestämmelserna bör bortfalla, om förslaget beträffande nr 48 genomföres. ArA' 1945:882 ang. statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet och KK 1946:887 ang. statsbidrag till tjänstebostäder för folkskolans lärare. 50. 9 § 1 mom. resp. 14 § 1 mom. Sedan skolbyggnad respektive tjänstebostad uppförts, skall avsyning förrättas av bl. a. folkskolinspektören. Vid förfall för honom förordnar SÖ annan lämplig person i hans ställe. Förslag: Mellaninstansen skall för förrättande av avsyning förordna lämplig person, skolinspektör eller annan. KK 1947:346 ang. statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn.

285 51. 6 §. Det ankommer på folkskolinspektören att pröva ansökning om statsbidrag till skolskjuts och besluta i ärendet. Han äger dock, om särskilda skäl finns, att överlämna ansökningen till SÖ:s avgörande. Har inspektör icke bifallit ansökning om statsbidrag till skolskjuts, äger skoldistrikt hänskjuta frågan till SÖ för avgörande. Förslag: Mellaninstansen skall pröva och avgöra ifrågavarande ansökningar slutligt. Jfr även med vad som å s. 276 föreslagits i samband med länsstyrelsens ändrade befogenheter beträffande dessa ärenden. StKf § 4, StKr § 4, StHf § 4. 52. För högre kommunal skola skall finnas ett av Sö fastställt reglemente med bestämmelser dels om skolområdets omfattning och om den korporation, som har att ansvara för skolans bestånd och besluta om dess ekonomiska förhållanden, dels om val av ledamöter och suppleanter i dess styrelse ävensom bestämmelser, som i övrigt kan erfordras angående arbetet i och ledningen av skolan. Förslag: Utredningen har i annat sammanhang föreslagit, att det skall uppgöras organisationsplaner för en kommuns hela skolväsen. I den mån bestämmelser i de hänseenden som ovan sagts erfordras i fortsättningen, bör de finnas i organisationsplanen. Denna skall fastställas av mellaninstansen. Stadgan för de statsunderstödda privatläroverken 5 och 6 §§. 53. För statsunderstött privatläroverk skall finnas av SÖ fastställt reglemente med bestämmelser angående skolans styrelse m. m. Förslag: Mellaninstansen skall fastställa reglemente. StKf § 55 mom. 3, StKr § 72 mom. 3, StHf § 59 mom. 6. 54. SÖ kan, om särskilda skäl prövas föreligga, medge nedsättning av den för ordinarie lärare i läroämnen stadgade undervisningsskyldigheten med högst två undervisningstimmar i varje särskilt fall. Förslag: Nedsättning skall kunna medges av mellaninstansen enligt anvisningar. (Jfr punkten 17 ovan). Läroverksstadgan. 55. § 133 mom. 9. Under vissa förutsättningar kan lärares undervisningsskyldighet minskas under stadgade lägsta timtal, dock ej med mer än två undervisningstimmar i veckan. Förslag: Nedsättning skall kunna medges av mellaninstansen enligt anvisningar (Jfr punkten 54 ovan). Statens allmänna avlöningsreglemente. 56. 7 § A. 1 mom. Bestämmelsen gäller förening av tjänst med tjänstebefattning eller uppdrag och motsvarar 6 § 1 mom. Arf, se ovan punkten 18. Förslag: Som vid punkten 18 ovan.

286 57. 9 §. Vederbörande myndighet skall, där ej tjänstemans stationeringsort blivit av Kungl. Maj :t bestämd och den ej heller framgår av omständigheterna, bestämma stationeringsorten med iakttagande av de närmare bestämmelser Kungl. Maj :t meddelar. Förslag: Mellaninstansen skall äga besluta om lärares vid allmänt läroverk och högre kommunal skola stationerings- och bostadsort. 58. 28 § B., Läroverk m. fl. läroanstalter. 2. Bestämmelsen gäller här lön under ferier och motsvarar beträffande bl. a. lärarna vid högre kommunala skolor och privatläroverk 21 § 3 mom. Arf (se ovan punkten 20) och 13 § 4 mom. Arö. Förslag: Som vid punkten 20. 59. 33 § samt flyttningsersättningskungörelsen (1953:355). Beslut om flyttningsersättning åt lärare vid allmänt läroverk och högre kommunal skola meddelas av SÖ. Förslag: Beslut skall fattas av mellaninstansen beträffande lärare vid under denna sorterande läroanstalter. (Jfr punkten 25). Kbr den 16 april 1948 ang. bemyndigande för Sö att pröva och avgöra frågor om reseersättning åt läroverkslärare m. fl. 60. Det ankommer på SÖ att pröva och avgöra frågor om reseersättning åt bl. a. lärare och skolsköterskor vid de allmänna läroverken. Förslag: Mellaninstansen skall äga avgöra dylika ärenden. Kungl. Maj:ts cirkulär den 8 maj 1953 ang. reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie lärare i läroämnen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter. 61. Beslut om uppflyttning i reglerad befordringsgång meddelas av vederbörande överstyrelse, dock med rätt för SÖ att beträffande bl. a. allmänna läroverk, privatläroverk och högre kommunala skolor delegera beslutanderätten till rektor respektive skolstyrelse. Även om så sker, skall vissa frågor om tillgodoräkning av anställningstid prövas av SÖ. Förslag: Sö:s beslutanderätt i fråga om uppflyttning av lärare i reglerad befordringsgång vid skola, som sorterar under mellaninstansen, överföres på mellaninstansen. 62. Enligt praxis avger SÖ yttrande till Försvarets kommandoexpedition i ärende rörande lärares uppskov med eller hempermittering från militärtjänst. Förslag: Yttrande skall avges av mellaninstansen.

Kap. 11. Mellaninstansernas organisation Konstruktionen Tidigare diskussion 1945 års folkskolesakkunniga (SOU 1948:28) fann, att ingen av de nuvarande »mellaninstanserna», domkapitel, länsstyrelse, folkskolinspektion, var lämpliga som en framtida mellaninstans. Domkapitlen kunde inte i sin nuvarande utformning eller genom omorganisation bli en tillfredsställande mellaninstans på grund av den utveckling, som folkskoleväsendet nått, och de krav, som borde ställas på en ny mellaninstans. Stiften vore i flertalet fall för stora verksamhetsområden för att en mellaninstans inom dessa tillfredsställande skulle kunna fullgöra de uppgifter, som borde tillkomma den. Länsstyrelserna borde bibehålla sina nuvarande uppgifter rörande skolväsendet. Genom sin nuvarande sammansättning och organisation saknade dessa myndigheter förutsättningar att handlägga frågor av pedagogisk natur, varför stora svårigheter skulle möta att genom omorganisation göra länsstyrelserna lämpliga såsom mellaninstanser. Folkskolinspektionen skulle inte självständigt kunna hävda ställningen som mellaninstans, och en önskvärd decentralisering skulle hindras. Det vore inte heller lämpligt, att det kontrollerande och rådgivande organet också bleve styrande. Med hänsyn dels till behovet av en ny mellaninstans med lekmannainslag, dels ock till behovet av en förstärkning av den statliga folkskolinspektionen var det de sakkunnigas uppfattning, att den lämpligaste lösningen av båda frågorna vunnes »genom en kombination av mellaninstansen och folkskolinspektionen» (s. 60). 1948 års länsstyrelseutredning uttalade i underdånigt utlåtande över 1945 års folkskolesakkunnigas förslag angående nya mellaninstanser för folkskoleväsendet bl. a., att frågan om mellaninstansens organisation borde anstå, till dess klarhet vunnits om skolväsendets framtida gestaltning, samt att utredningen komme att undersöka de organisatoriska möjligheterna för att anförtro skolärendena åt länsstyrelserna som huvudsakliga mellaninstanser. I betänkandet angående länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950:28) anförde utredningen sedermera bl. a.: »Visserligen är det riktigt att länsstyrelsen med sin nuvarande organisationsform icke är lämpad att handha ifrågavarande skolärenden (frågor av pedagogisk n a t u r ) . Annorlunda torde saken emellertid komma att ligga till, därest länsstyrelsen får en organisation av den typ, som utredningen

föreslår. Den av skolkommissionen påfordrade och av folkskolesakkunniga föreslagna lekmannamedverkan kan då lätt ordnas. Det blir vidare möjligt att inom länsstyrelsen organisera en särskild skolsektion med de speciella befattningshavare, som kunna erfordras. Som chef för denna sektion kan en skolman placeras» (s. 409). Den länsstyrelseorganisation, som utredningen sedan föreslog, innebar i här relevanta avseenden i korthet att de uppgifter, som nu ankommer på de fristående länsorganen, länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd, länsnykterhetsnämnd, länsvägnämnd och mödrahjälpsnämnd skulle överflyttas på länsstyrelsen, i vilken dessa nämnder skulle inordnas. I samband härmed skulle lekmän knytas till länsstyrelserna som bisittare vid handläggning av de ärenden, utom sådana av rent kameral natur, som länsstyrelsen övertagit från dessa nämnder. Härjämte skulle länsstyrelsens båda huvudavdelningar indelas i ett antal sektioner. Som nyss sagts tänkte sig länsstyrelseutredningen, att en särskild skolsektion skulle kunna inpassas i denna organisation. Länsstyrelseutredningens förslag rörande skolväsendet — liksom i övrigt — grundade sig i hög grad på förutsättningen, att en samordning inom länet av så många verksamhetsgrenar som möjligt vore önskvärd. Utredningen ansåg, att starka skäl talade för att man vid lösningen av skolans mellaninstansproblem tillsåg, att de pedagogiska syftena samordnades med andra synpunkter. Med hänsyn härtill och då utredningen ansåg sig ha påvisat, att det ur organisatoriska synpunkter borde vara möjligt att förlägga skolärendenas handläggning till länsstyrelsen, därest den av utredningen föreslagna omorganisationen komme till stånd, förutsatte utredningen, att vid skolorganisationens slutliga utformande även detta alternativ skulle komma under bedömande. Utredningens direktiv berör länsstyrelseutredningens förslag tämligen utförligt. I det avsnitt, som kan sägas angå mellaninstansens konstruktion, heter det: Därest det vid det fortsatta utredningsarbetet skulle visa sig lämpligt, att mellaninstansernas verksamhetsområden göras större än de nuvarande inspektionsområdena och eventuellt anslutas till länsindelningen, kunde det givetvis synas ligga nära till hands att på ett eller annat sätt knyta instanserna till länsstyrelserna, t. ex. genom att inom dessa upprätta särskilda sektioner för skolärenden. Tanken härpå har också framförts av 1948 års länsstyrelseutredning i dess i juli 1950 avgivna betänkande rörande länsstyrelsernas organisation och ställning inom länsförvaltningen (SOU 1950:28). För allmänheten och skoldistrikten skulle en koncentrering av skolärenden till länsstyrelserna måhända kunna innebära vissa praktiska fördelar. Å andra sidan torde sambandet mellan flertalet skolärenden och länsstyrelsernas övriga nuvarande uppgifter vara ganska ringa. Vidare förtjänar att understrykas vad jag redan tidigare framhållit, nämligen att mellaninstansen icke skall fungera enbart som administrativ förvaltningsmyndighet. Det kan befaras, att länsstyrelserna skola vara mindre skickade att leda det pedagogiska reformarbetet. Det är emellertid överhuvud icke möjligt att på grundval av länsstyrelseutredningens överväganden bilda sig en klar uppfattning om möjlig-

289 heten och lämpligheten av att anlita länsstyrelserna som mellaninstanser, varför det bör ankomma på den nya utredningen att ytterligare undersöka denna fråga. Vid bestämmandet av mellaninstansernas sammansättning bör beaktas vad särskilda utskottet anfört om vikten av pedagogisk sakkunskap och lekmannainflytande. Behovet av juridisk sakkunskap får heller icke förbises. I samband med frågan om de nya mellaninstansernas konstruktion måste givetvis också spörsmålet om folkskolinspektionens framtida ställning närmare belysas. Utredningen Allmänna synpunkter När det gällt mellaninstansens organisation, har utredningen först ställt frågan om någon existerande myndighet kan bli mellaninstans. Domkapitel, länsstyrelse, landsting och folkskolinspektion har varit föremål för överväganden. Domkapitlen. Alldeles frånsett att det ej längre föreligger något samband mellan kyrkans och skolans angelägenheter, som motiverar domkapitlens fortsatta befattning med skolärendena, är det utredningens uppfattning, att skolväsendet nu kräver en mellaninstans av en helt annan struktur än domkapitlens, om den skall kunna uppfylla de krav, som med hänsyn till de av utredningen tidigare angivna uppgifterna måste ställas på den. Enär någon gemenskap mellan domkapitlens primära och dominerande uppgifter, de som hänger samman med den kyrkliga distriktsstyrelsen, och uppgifterna för en regional skolmyndighet, ej längre föreligger, saknas enligt utredningens mening själva utgångspunkten för en diskussion om domkapitlens omorganisation i syfte att få dem att bättre fylla en skolmyndighets åligganden. Detta synes framstå alldeles klart mot bakgrunden av vad som enligt den föregående framställningen bör fordras av en mellaninstans, som gör skäl för namnet. Vidare har utredningen icke ansett sig kunna som alternativ taga upp möjligheten att låta en ny mellaninstans geografiska verksamhetsområde sammanfalla med stiften, vilka alla, utom Visby stift, är alltför vidsträckta bl. a. för att ge lekmän möjligheter att tillräckligt nära följa skolväsendets utveckling. Av såväl principiella som praktiska skäl måste utredningen således avvisa tanken på domkapitlen som mellaninstanser för skolväsendet. Länsstyrelserna. Det våren 1952 fattade beslutet angående länsstyrelsernas omorganisation (Prop. 1952:155, StU 1952:129, Bskr 1952:240) medförde varken att de av länsstyrelseutredningen föreslagna länsorganen skulle inordnas i länsstyrelsen eller att lekmän skulle medverka i denna. Anledningen till att behandlingen av vissa frågor tillagts särskilda länsorgan torde främst vara, att dessa frågor krävt speciell sakkunskap samt medverkan av lekmän (jfr prop. 1952:155 s. 14), krav som länsstyrelserna varken med sin tidigare eller nu beslutade organisation kan anses tillgodose. 19

290 Eftersom en eventuell ny mellaninstans för skolväsendet enligt skolstyrelseutredningens mening måste bli ett organ, som kräver just speciell sakkunskap och medverkan av lekmän samt dessutom, såvitt utredningen kan bedöma, endast i mindre utsträckning behöver samordna sin verksamhet med andra grenar av länsförvaltningen, har utredningen funnit, att såväl förutsättningar som skäl saknas att — även om man låter mellaninstansens geografiska verksamhetsområde sammanfalla med länen -— tilldela länsstyrelserna de uppgifter, som enligt skolstyrelseutredningens i det föregående framlagda uppfattning bör ankomma på en regional skolmyndighet. Landstingen. Utredningen har även undersökt, om det kan anses föreligga skäl att låta landstingen genom något utskott eller på annat sätt utgöra mellaninstans för skolväsendet. Utredningen har icke funnit, att så är fallet, men väl att det vore synnerligen önskvärt, om det kunde skapas en förbindelse mellan landstingen och mellaninstanserna, t. ex. genom de förras medverkan vid utseende av mellaninstansens ledamöter. Härtill återkommer utredningen i det följande. Folkskolinspektionen. Frågan om folkskolinspektionen, eller mera adekvat uttryckt, frågan om en skolinspektion som enda regionala skolmyndighet har utredningen redan berört i sin diskussion om behovet av mellaninstanser. Några kompletterande synpunkter på spörsmålet, sett ur andra aspekter, skall här anföras. Mot bakgrunden av att domkapitlens uppgifter på skolväsendets område numera är av ringa omfattning och betydelse samt att en riktpunkt vid omorganisationen av skolans regionala och lokala ledning enligt utredningens mening bör vara att åstadkomma en så omfattande decentralisering som möjligt till de lokala skolstyrelserna, är det motiverat att fråga sig, om det finns behov av en mellaninstansorganisation av annat slag än en skolinspektion, principiellt av samma slag som den nuvarande folkskolinspektionen men i motsats till denna utrustad med väl organiserade kanslier. Direktivens anvisningar om »att skapa en så enkel och smidig skolorganisation som möjligt» skulle inte bättre kunna tillgodoses än om inspektörerna gjordes till mellaninstanser för skolväsendet och den kanslimässiga handläggningen av löpande ärenden kunde förutsättas bli tillfredsställande skött av för detta ändamål särskilt utbildad och anställd personal. Men på grund av omfattningen och delvis också arten av de uppgifter, som redovisats i det föregående, delar utredningen folkskolesakkunnigas mening, att en skolinspektör som enmansmyndighet inte med erforderlig kraft skulle kunna hävda sin ställning som mellaninstans. Utredningen tänker här mindre på förhållandet gentemot lokala styrelser än på förhållandet till den centrala skolledningen. Mellaninstanserna bör nämligen inte enbart betraktas som tillkomna i arbetsfördelningssyfte med uppgift att uteslutande verka som redskap för överordnade myndigheter. De statliga synpunkterna bör därför i ett organ, som det här gäller, balanseras av företrädare för lokala intressen

291 och erfarenheter, så att myndigheten inte, genom av Kungl. Maj :t utsedda tjänstemän, ensidigt representerar statsviljan. Denna balans kan ernås genom att lekmän erhåller inflytande i mellaninstanserna. Å andra sidan betraktar utredningen en statlig skolinspektion som ett oundgängligt element, som själva stommen i en ny mellaninstansorganisation. Av utredningens i föregående avsnitt anförda synpunkter framgår, att det är dess uppfattning, att en mellaninstansorganisation, som skall kunna förväntas bli effektiv, måste byggas upp av nya, fristående organ med uppgift att enbart ägna sig åt skolans problem och konstruerade speciellt med tanke härpå. Lekmannamedverkan I det inledande kapitlet till sitt principbetänkande förklarade skolkornmissionen (s. 16), att demokratins samhälle från ämbetsmannastatens tid ärvt byråkratismen och att det på skolans område likaväl som på andra samhällsområden gällde för demokratin att lösgöra sig ur byråkratismens fjättrar. I fråga om skolan syntes vägen vara ökat lekmannainflytande och decentralisering. Särskilda utskottet framhöll också vikten av att även lekmannasynpunkter finge göra sig effektivt gällande inom mellaninstanserna (1950:3 s. 33), vilket uttalande i utredningens direktiv anbefalles till beaktande. Utredningen ansluter sig helt till skolkommissionens och riksdagens uppfattning på denna punkt. Det är ett framträdande drag i den senare utvecklingen inom förvaltningen, att personer, som icke intar tjänstemannaställning, i allt större utsträckning anlitas som ledamöter i olika organ i syfte att tillföra förvaltningen speciell sakkunskap eller erfarenheter och synpunkter från medborgarkretsar, som beröres av verksamheten, eller helt enkelt allmänt medborgerligt omdöme. Ökat utrymme åt andra krafter än tjänstemännen har givits både inom central och lokal förvaltning och av skilda anledningar. Lekmannainslaget har, som naturligt är, särskilt kommit till användning på gränsområdena till kommunalförvaltningen. Det kan erinras om stiftsoch bostadsnämnder, inskrivningsnämnder, länsnykterhetsnämnder, mödrahjälpsnämnder, länsvägnämnder. Beträffande åtskilliga områden av statsförvaltningen kan den meningen hävdas, att tjänstemannaförvaltning inte är tillräcklig utan att även andra krafter behövs. Några enhetliga bestämmelser rörande organisation m. m. av organ med lekmannainslag finns inte. Ett drag har de dock alla gemensamt, de är kollegiala. Deras arbetssätt präglas av en för svenk rättsutveckling karakteristisk övertygelse om samrådets betydelse, om värdet av att en fråga av

292 större vikt blir föremål för flera personers eftertanke och bedömning. Dessa organ är således till för att åstadkomma samverkan mellan flera personer, som var för sig representerar särskilda intressen, särskild sakkunskap eller erfarenhet, särskilda områden av offentlig och enskild verksamhet o. s. v. Det finns också ledamöter, som, liksom riksdagsmän och kommunala förtroendemän, har till uppgift att representera det allmänna medborgerliga omdömet. I somliga fall föreskrives att vissa ledamöter skall representera särskilda yrken eller äga viss utbildning, i andra fall förutsattes att representationen skall vara mångsidig, utan att detta närmare regleras genom föreskrifter. Ledamotskap i här avsedda förvaltningsorgan beror vanligen av särskilt uppdrag, oftast meddelat genom myndighets förordnande. I många fall föregås detta av förslag från myndigheter eller organisationer. Några exempel på sammansättningen av regionalt verksamma organ av här ifrågavarande slag skall lämnas: Länsarbetsnämnd (minst 6 ledamöter). Kungl. Maj :t förordnar, efter förslag av chefen för arbetsmarknadsstyrelsen, för en tid av högst tre år ordförande, ledamöter och ersättare, därvid tillika en av ledamöterna förordnas att vara vice ordförande. (Före den 1 jan. 1952 var antalet ledamöter 8—11 och förslag å 6 ledamöter skulle då avges av bl. a. vissa intresseorganisationer). Länsarbetsdirektören är icke ledamot av nämnden. Landshövdingen är i regel ordförande. Lantbruksnämnd (7 ledamöter). Kungl. Maj :t förordnar för fyra år tre ledamöter, varav en att vara ordförande. Hushållningssällskapet utser två ledamöter. Lantbruksdirektören och hushållningssällskapets sekreterare är självskrivna. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Landshövdingen är i regel ordförande. Länsbostadsnämnd (5 ledamöter). Kungl. Maj :t utser för tre år fyra ledamöter, varav en förordnas som ordförande. Länsbostadsdirektören är självskriven ledamot. Nämnden utser inom sig vice ordförande. Länsnykterhetsnämnd (5 ledamöter). Socialstyrelsen utser ordförande samt, efter samråd med medicinalstyrelsen, en läkare som ledamot. Läns styrelsen utser en och landstinget två ledamöter. Mödrahjälpsnämnd (3 ledamöter). Kungl. Maj :t utser ordförande och en ledamot, landsting respektive stadsfullmäktige i landstingsfri stad utser en ledamot. Länsvägnämnd. Ledamöter utses av länsstyrelsen, skogsvårdsstyrelsen och vägnämnderna i länet så, att länsstyrelsen utser två, skogsvårdsstyrelsen en och varje vägnämnd en ledamot. Stiftsnämnd (5 ledamöter). Kungl. Maj :t utser för tre år tre ledamöter, vilka skall äga insikt i lantbruk och skogsbruk samt därmed sammanhängande affärsförhållanden. Domkapitlen väljer, likaledes för tre år, två ledamöter, av vilka en skall vara juridiskt bildad och tjänstgöra som sekretera-

293 re hos nämnden. Bland ledamöterna utser Kungl. Maj :t ordförande. Nämnden väljer inom sig vice ordförande. Uppdragen i här avsedda organ meddelas sällan på det varaktiga sätt, som utmärker tjänstemäns tillsättning. Oftast sker det för begränsad tidrymd eller tills vidare. För att handlägga löpande ärenden och upprätthålla kontinuitet i verksamheten lyder därför under de kollegiala organen en permanent personal i tjänstemannaställning, vilket är fallet i t. ex. länsarbetsnämnder och lantbruksnämnder. Nya mellaninstanser bör i organisatoriskt hänseende få en med dessa myndigheter likartad karaktär och de måste, som ett led i den beslutade skolreformen, utformas så, att de kan lämna en värdefull medverkan till uppbyggandet och befästandet av den nya skolan. Ser man på denna uppbyggnadsprocess i stort, är det enligt utredningens uppfattning av synnerligen stor betydelse, att till skolans utveckling positivt inställda krafter får möjligheter att driva det beslutade reformarbetet framåt i olika instanser och inte minst ute på fältet. Det är nya tankar det nu är fråga om att förverkliga, och bärarna av dem eller dessas representanter kan inte i något sammanhang få vara hänvisade till enbart passiva roller utan måste beredas tillfälle att aktivt medverka och göra sitt inflytande gällande på olika plan, när skolreformen skall föras ut i praktiken. Då regionala skolmyndigheter enligt utredningens mening bör byggas upp från grunden, är det möjligt att ge dem en för de nya förhållandena lämplig utformning. Det är därvid av utomordentlig betydelse att konstruera dem så, att de redan genom sin organisation befäster ett så allmänt förtroende för sin verksamhet som möjligt. Med tanke på uppgiften att arbeta för den nya skolans tillkomst och utveckling är det i första hand viktigt att ge mellaninstanserna en demokratisk förankring inom den region, där de skall verka. Av denna anledning betraktar utredningen medverkan av förtroendevalda lekmän — medborgarreprcsentanter — i mellaninstanserna såsom lika ofrånkomlig som medverkan av pedagogiska fackmän. Med hänvisning till det ovan anförda föreslår utredningen, att de nya mellaninstanserna skall vara kollegiala organ, att ledamöternas majoritet skall bestå av förtroendevalda icke-pedagoger och minoriteten av pedagogiska fackmän samt att bland ledamöterna skall inrymmas företrädare för såväl statliga som kommunala synpunkter på skolväsendet. Mellaninstansen och skolinspektionen — Den nya myndighetens karaktär Det har tidigare av utredningen framhållits som en given utgångspunkt i fråga om mellaninstansens konstruktion, att den icke skall byggas upp fristående från en statlig skolinspektion, vilket skulle innebära ett bevarande

294 av det enligt utredningens mening olämpliga förhållande som nu råder med skriftlig kommunikation mellan inspektörerna och domkapitlen, vilka nu i vissa hänseenden är inskjutna som ett led mellan inspektörerna och den centrala skolmyndigheten, varigenom en olämplig dualism uppstår på regionsplanet, ytterligare accentuerad av att länsstyrelsen emellanåt kommer in som tredje myndighet i sammanhanget. Med hänsyn till de arbetsuppgifter som föreslås åvila nya mellaninstanser är det nödvändigt, att de utrustas med kanslier och att till dem såsom sammanhållande och verkställande kraft knytes en pedagogiskt utbildad chefstjänsteman av ungefär samma typ som de nuvarande folkskolinspektörerna. Det har vid upprepade tillfällen energiskt framhållits, att folkskolinspektörerna måste få biträdeshjälp till sitt förfogande, om inte administrativa — delvis okvalificerade — arbetsuppgifter skall ta en orimlig del av deras tid och krafter i anspråk. Utredningen, som i ett följande kapitel återkommer härtill och närmare berör mellaninstansernas och inspektörernas arbetskraftsbehov, vill redan här framhålla, att den för sin del anser, att inspektionens resurser är oskäligt torftiga samt att den alltför länge fördröjda upprustningen av folkskolinspektionen nu i stället lämpligen bör ske genom en organisering av kanslier, avpassade för behovet hos en ny mellaninstansorganisation, i vilken den nuvarande folkskolinspektionen, delvis i ombildat skick, infogas som en av hörnstenarna. I detta hänseende ansluter utredningen sig i princip till 1945 års folkskolesakkunnigas uppfattning. Beträffande innebörden av konstruktionsförslaget vill utredningen i detta sammanhang anföra några grundläggande synpunkter. Till skillnad från folkskolesakkunniga anser utredningen det vara av vikt, att den nya mellaninstansen konstrueras som ett organ och att således ingen gränslinje dragés mellan tjänstemannen-inspektören å ena sidan och »mellaninstansen i egentlig mening», »direktionen» eller dylikt å den andra. Enligt utredningens uppfattning skall lekmännen och tjänstemännen icke tilldelas funktioner, som kan kräva tillvaratagande av motsatta intressen. Härav följer för det första att ärende, som det ankommer på mellaninstansen att avgöra in pleno eller på annat sätt, skall avgöras slutligt och icke, vid oenighet mellan den som anhängiggjort ärendet och mellaninstansen, i något fall automatiskt föras vidare till högre instans för prövning och avgörande. Sistnämnda system tillämpas enligt gällande bestämmelser i vissa fall vid oenighet mellan folkskolinspektör och domkapitel, varvid ärendet överflyttas till skolöverstyrelsen för avgörande. Folkskolesakkunniga föreslog, att denna ordning skulle bestå (SOU 1948:28 s. 71), men utredningen anser ej skäl föreligga att bibehålla systemet i den föreslagna nya organisationen med dess annorlunda förutsättningar för samråd och beredning av ärenden inom den regionala myndigheten. Den som är missnöjd med mellaninstansens beslut och vill ha det ändrat skall ha att anföra besvär däröver i vanlig ordning. Härigenom torde också en viss avlastning av skolöverstyrelsens arbetsbörda ske.

295 Enligt det betraktelsesätt utredningen sålunda anlägger på mellaninstansens karaktär bör i skolförfattningarna icke skiljas mellan skolinspektör och »mellaninstansen». Av praktiska skäl bör där endast talas om en regional skolmyndighet. Att i verkligheten en arbetsfördelning måste komma till stånd mellan skolinspektören och kansliet å ena och mellaninstansen som kollegium å andra sidan är klart, men vilka ärenden som skall handläggas på det ena eller det andra sättet bör framgå av mellaninstansens instruktion och ej anges i varje författningsbestämmelse för sig. Härigenom undviker man att ge en föreställning om att det skulle existera två regionala organ och behöver inte genomgå och bedöma alla författningar för att pröva, om den ena eller andra formen för handläggning skall tillämpas. Väsentligare är dock, att man undviker en icke önskvärd bindning av handläggningsformen. Det bör nämligen stå inspektör fritt att påkalla kollegialt beslut i ärende, vars handläggning normalt skulle ankomma på honom själv. Å andra sidan bör instruktionen ej heller vara mera bindande än att den tillåter den omvända ordningen. Det bör alltså i vissa fall kunna bli en intern mellaninstansangelägenhet, hur ett ärende skall handläggas. Om således skolinspektören i en ny mellaninstansorganisation ej skall finnas kvar som självständig myndighet, måste han inte desto mindre, som här framhållits, även i fortsättningen självständigt träffa avgöranden i stor utsträckning. Den principiella karaktären av inspektörens beslut, särskilt med hänsyn till deras överklagbarhet, skall här något beröras. Vid oenighet mellan skolstyrelse och inspektör skall avgörandet av ett ärende i vissa fall hänskjutas till annan myndighet, domkapitlet eller skolöverstyrelsen, liksom fallet på motsvarande sätt är vid oenighet mellan inspektör och domkapitel. Historiskt sett hänger detta samman med inspektörens ursprungliga ställning som kontrollerande och inspekterande men ej beslutande myndighet, och förhållandet kan teoretiskt motiveras med att det i de ärenden, det här gäller, icke är lämpligt, att avgörandet ligger hos en enmansmyndighet. Begeln att inspektören ej slutligt beslutar själv är emellertid redan faktiskt genombruten, och det ligger i sakens natur, att domkapitlens förutsättningar och möjligheter numera att göra andra bedömanden än inspektören är små, vilket också en tidigare refererad undersökning och gjorda erfarenheter visar. En fördel med den nuvarande regionala organisationen är den snabbhet i ärendehandläggningen inom folkskolinspektionen, som i allmänhet, med undantag för de nämnda fallen, är möjlig tack vare inspektörernas självständighet och möjligheter att handla utan att invänta föredragningsdagar eller inhämta sanktion av sina åtgärder av annan myndighet. Så mycket som möjligt av värdet i denna anordning bör bevaras och det förhållandet, att inspektören skall ingå i en kollegial myndighet, får inte medföra en mindre utan en mera effektiv mellaninstans. Om man här begränsar sig till enbart den arbetstekniska synpunkten, så har hittills påpekats två vinster

296 i detta hänseende genom den föreslagna konstruktionen i förhållande till nuläget. För det första skall inspektören arbeta inom den kollegiala mellaninstansmyndigheten och direkt kunna framlägga sina synpunkter och förslag i denna och inte som nu endast skriftligen kommunicera med den. För det andra skall denna myndighet fatta slutliga beslut. Utifrån de självklara förhållandena, att en kollegial mellaninstans endast kan sammanträda med relativt' långa tidsintervaller och att en mängd löpande ärenden liksom nu måste handläggas och uppgifter fullgöras av skolinspektörerna under mellantiderna, har utredningen övervägt, hur inspektörens beslut i alla dessa fall skall betraktas. Av vad som förut sagts om mellaninstansernas organisatoriska karaktär följer, att lekmännen icke skall ha den ställningen, att de som överordnad instans efter besvär skall kunna pröva inspektörens åtgärder, när han handlat självständigt. Utredningen har övervägt, om det kan finnas skäl att bibehålla ett system liknande det nuvarande, så att ett hänskjutande till plenibehandling i mellaninstansen skall ske i de fall inspektör och lokal skolstyrelse, eller annan som beröres av hans beslut, är av olika mening. Man finge därvid tänka sig, att ett ärende antingen automatiskt eller efter begäran av skolstyrelse eller annan hänskötes till plenum. I sak skiljer en dylik anordning sig emellertid inte mycket från att göra kollegiet till besvärsmyndighet, och eftersom det här är fråga om ett hänskjutande till samma myndighet, som inspektören tillhör och i vilken han fungerar som föredragande, synes denna anordning inte heller lämplig, om man vill ha en regional myndighet. Utifrån denna viktiga förutsättning har utredningen ej heller funnit denna eller någon liknande anordning befogad i den nya mellaninstansorganisationen. Om nämligen, såsom meningen med en kollegialt organiserad mellaninstans är, alla ärenden av större vikt skall hänföras till plenihandläggning enligt instruktionen och om, såsom utredningen i ett följande kapitel föreslår, det skall stå inspektör fritt att till kollegiets avgörande hänskjuta varje uppkommande fråga, synes det utredningen riktigast, att såsom övligt är inom liknande myndigheter — domkapitel, länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd, lantbruksnämnd — låta inspektören fatta de beslut och vidtaga de åtgärder, som skall åligga honom, på mellaninstansens vägnar. Härför talar dels kravet på en effektivt arbetande inspektion och mellaninstans, dels den föreslagna organisationens karaktär och arbetssätt. Vad först arbetseffektiviteten beträffar, så skulle det sannolikt inverka menligt på denna, om varje inspektörens åtgärd endast skulle vara preliminär, vilket bleve fallet, om berörd part skulle äga rätt att påkalla plenihandläggning av ärende, som inspektör handlagt på ett ur partens synpunkt ej helt tillfredsställande sätt. Inspektörens handlingsmöjligheter och självständighet skulle härigenom kunna klavbindas och arbetet byråkratiseras på ett sätt, som det ej alls finns anledning att eftersträva. Man synes ej heller kunna gå den medelvägen att beträffande vissa ärenden stadga, att plenihandläggning

297 skall kunna påfordras vid missnöje med inspektörens beslut. En sådan lösning förutsätter nämligen, att det i alla författningar anges, vilka ärenden som är »mellaninstansärenden» och vilka som är »inspektörsärenden». En uppdelning på detta sätt har utredningen nyss avvisat. I detta sammanhang må också framhållas, att frågan hur rättelse skulle kunna vinnas i övriga »inspektörsärenden» alltjämt kvarstode olöst. I kapitlet om mellaninstansens arbetsformer föreslår utredningen att, förutom betydelsefulla ärenden i allmänhet, ärenden, som är av den typen, att beslutanderätten nu vid bristande enighet mellan inspektör och annan myndighet skall eller enligt uttryckliga bestämmelser kan föras över till annat organ, skall behandlas som pleniärenden (s. 350). Dessutom, det må ännu en gång understrykas, skall inspektör äga göra vilket ärende som helst till pleniärende. Med hänsyn till en av de bärande tankarna bakom organisationsförslaget får det anses helt naturligt, att han i alla för honom själv tveksamma fall, där så är möjligt, begagnar sig av rätten att låta hela kollegiet diskutera och ta ansvaret för vilken åtgärd som bör vidtagas. Förhållandet är ju vidare det, att inspektören skall inordnas i ett sammanhang, där samrådsmöjligheterna inte är begränsade enbart till plenarsammanträden. Dessa möjligheter skall finnas också genom att organisationen tillföres kvalificerade kanslitjänstemän, åt vilka utrednings- och föredragningsuppgifter kan anförtros och med vilka samråd kan ske. Underhand kan sådant också äga rum mellan inspektören samt lekmanna- och fackmannaledamöterna i mellaninstansen. Med de motiveringar som ovan anförts föreslår utredningen, att skolinspektör, vare sig han beslutar efter föredragning av kanslitjänsteman eller ej, skall anses handla på mellaninstansens vägnar och att hans beslut således skall gälla som mellaninstansens. Följer man denna linje faller det av sig självt, att inga problem uppstår i fråga om klagorätten över inspektörs beslut. Mellaninstansens alla beslut skall, om ej undantag särskilt gjorts, kunna överklagas. Hur beslutet fattats, bör icke inverka på ordningen för anförande av besvär. I de fall ändring söks i beslut, som skolinspektör ensam fattat, bör emellertid mellaninstansen i sin helhet taga ställning till beslutet, innan det slutligt prövas av besvärsmyndigheten. Utredningen föreslår därför, att förklaring i varje besvärsmål skall avgivas av mellaninstansen in pleno. (Förslaget till instruktion bil. 5, 17 § p. 10). Även om man väljer en annan organisationsform för de regionala skolorganen än den utredningen föreslår, t. ex. låter inspektören stå utanför också en ny mellaninstans eller inte vidtager någon ändring alls av bestående organisation, bör spörsmålet om skolinspektörernas ställning och karaktären av deras beslut mer uppmärksammas. Det synes nämligen vara av ganska stor vikt och principiellt betydelsefullt, att sedan inspektören i viss

298 utsträckning tillagts egentlig beslutanderätt, draga konsekvenserna av denna utveckling och klarlägga, vilken innebörd hans beslut har och vilka möjligheter som finns eller bör finnas att vinna ändring i dem. Detta spörsmål förefaller vara outrett. Ehuru det allmänt torde anses vara en grundläggande regel i svensk förvaltningsrätt, att statsorgans beslut kan överklagas utan positivrättsligt stöd, förutsatt att motsatsen ej uttryckligen stadgats, synes den uppfattningen råda, att folkskolinspektörs beslut inte kan överklagas utan sådant stöd. 1 Frågan om klagorätten i dessa fall synes dock icke ha varit föremål för verklig prövning eller verkligen ha ställts på sin spets. I gällande instruktion för folkskolinspektörerna säges ingenting om besvär, och det synes endast finnas ett fall där ordet besvär användes i samband med inspektörs beslut. I boställsordningen för folkskolans lärare (KK 1946:883) säges i 31 § andra stycket: »över folkskolinspektörs beslut om klassificering (av tjänstebostad) må vederbörande skolstyrelse eller tjänstebostadshavare anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar efter det klaganden fått del av beslutet.» I KK 1948:485 ang. särskilda skolor å lots- och fyrplatser finns i 5 § en bestämmelse, som i sak synes innehålla detsamma som den citerade. Uttrycket besvär undvikes emellertid. Här sägs: »Lärare, som ej åtnöjes med folkskolinspektörs beslut (ang. hyresavdrag), äger att hänvända sig till vederbörande länsstyrelse, som har att i sådant fall till prövning och avgörande upptaga framställningen. Dylik framställning skall göras inom 30 dagar efter det läraren fått del av beslutet. Länsstyrelsens beslut må ej överklagas.» I vissa fall skall som sagt prövning av annan myndighet ske, om samstämmighet ej ernås mellan inspektör och den beslutet rör. Det finns emellertid, som framgår av sammanställningen av inspektörernas arbetsuppgifter, fall, där inspektör äger fatta beslut av ganska stor betydelse för enskild eller kommun, utan att något sagts om möjligheterna att vinna ändring däri. Presumtionen synes då vara, att ändring ej kan sökas besvärsvägen. En översyn av gällande författningsbestämmelser för att skapa klarhet i vilka av folkskolinspektör nu fattade beslut som skall kunna överklagas är således i och för sig motiverad. Förverkligas utredningens förslag om nya mellaninstanser förenklas problemet såtillvida, som det då endast behöver bli fråga om att fastslå, i vilka fall besvär icke bör få anföras över mellaninstansens beslut. I avsnittet om besvärsärendens handläggning har utredningen förutsatt, att en genomgång av skolförfattningarna av olika skäl blir nödvändig som en följd av utredningens förslag samt förordat att i samband därmed klarlägges, i vilka fall de olika besvärstyperna bör komma till användning beträffande skolstyrelsebeslut. Därvid bör här framförda synpunkter också komma under beaktande. i Jfr Herlitz, Förvaltningsförfarandet SOU 1946:69 s. 163.

299 Mellaninstansernas

sammansättning

Tidigare diskussion Enligt 1945 års folkskolesakkunniga (SOU 1948:28, s. 63 ff) borde den av de sakkunniga föreslagna skoldirektionen bestå av representanter för olika intressen: statens, lekmännens och den pedagogiska sakkunskapens. Därigenom skulle den få ökad kompetens och vinna ökat förtroende. Antalet ledamöter borde vara fem. Lekmän funnes i skolöverstyrelsen och i de lokala skolstyrelserna och borde nu också knytas till mellaninstansen. Ordföranden i direktionen borde vara lekman och utses av Kungl. Maj :t. Förutom ordföranden borde finnas två lekmän jämte suppleanter. Den pedagogiska sakkunskapen skulle representeras av skoldirektören, som borde ingå som ledamot av direktionen, samt av en representant för folkskolans lärarkår, likaledes ledamot. Mandattiden för lekmannarepresentanterna och lärarrepresentanten borde fastställas till fyra år. Vid handläggningen av disciplinmål skulle skoldirektionen biträdas av en lagfaren person, utsedd av vederbörande länsstyrelse för en tid av fyra år, vilken därvid skulle ingå som ledamot av direktionen. Direktionen skulle därutöver ha möjlighet att, om den önskade, även i andra ärenden höra juristen, utan att denne därvid inträdde som ledamot. Två lekmän och lärarrepresentanten borde utses genom indirekta val. För utseende av elektorer kunde skoldistrikten utgöra lämpliga valområden. Skolstyrelsen i varje distrikt borde utse en lekmannaelektor och lärarkåren en lärarelektor. Tanken på ett proportionellt valsystem avvisades av de sakkunniga då det ej gått att finna en tillräckligt enkel lösning på denna väg. Samtliga elektorer borde sammankomma för att förrätta val året före mandattidens början. I sitt utlåtande över folkskolesakkunnigas betänkande i denna del underströk skolöverstyrelsen vikten av att antalet ledamöter i direktionen ej skulle bli för stort och framhöll, att antalet kunde begränsas till fem, om direktionens verksamhetsområde fick ungefär samma storlek som de nuvarande inspektionsområdena. I den mån direktionerna framdeles — t. ex. vid den föreslagna enhetsskolans genomförande — finge vidgade arbetsuppgifter, bleve det emellertid säkerligen erforderligt att något öka antalet direktionsledamöter, för att de olika intressegrupperna skulle kunna bli tillräckligt representerade. Överstyrelsen ansåg det föreslagna valsättet vara för omständligt och föreslog, att två lekmannarepresentanter och lärarrepresentanten skulle utses av vederbörande länsstyrelse. Genom ett sådant förfarande kunde med största säkerhet såväl lekmännens som lärarnas intressen på ett fullt objektivt sätt tillgodoses.

300 Skolkommissionen har inte uttalat någon uppfattning om denna frågas detaljer utan endast påpekat vikten av lekmannainslag också här. Direktivens allmänna synpunkter på mellaninstansens sammansättning är kortfattade. Utredningen Antalet ledamöter Vid bedömningen av antalet ledamöter i mellaninstansen måste man ha i minnet, att denna är avsedd att vara en regional myndighet och icke en representativ beslutande församling och ej heller en representation för olika intressegrupper. För att fylla sin uppgift som myndighet måste mellaninstansen kunna arbeta planmässigt — d. v. s. sammanträda relativt ofta — och effektivt. Maximiantalet ledamöter måste därför, oberoende av det geografiska verksamhetområdets omfattning, hållas lågt. Enligt utredningens mening kan antalet ledamöter icke sättas högre än till sju, däri inberäknat en skolinspektör. Möjligheterna för mellaninstansen, i synnerhet för dess valda eller förordnade ledamöter, att hålla kontakt med sitt område och göra verkliga insatser för dettas skolväsen blir följaktligen i högre grad beroende av områdets storlek än av antalet ledamöter. Om man av rent arbetstekniska skäl således är tvungen att begränsa antalet uppåt, så gives inte heller stora valmöjligheter att begränsa det nedåt, om olika synpunkter skall få sina företrädare i myndigheten. Bent principiellt har utredningen tidigare deklarerat som sin uppfattning, att den nya mellaninstansen skall bestå av lekmän och pedagogiska fackmän. Begreppen fackmanna- och lekmannaerfarenheter är emellertid helt obestämda, varför det är nödvändigt att med utgångspunkt från kännedomen om mellaninstansens arbetsuppgifter försöka avgöra, vilka särskilda erfarenheter och kunskaper som behöver representeras i en mellaninstans, för att den skall bli så arbetsduglig och ändamålsenlig som möjligt. Vad först beträffar den pedagogiska sakkunskapen, anser utredningen, att denna främst skall företrädas av en statlig tjänsteman, en skolinspektör, vilken bör ingå som ledamot av mellaninstansen. Om den nya organisationen skall träda i funktion inom en någorlunda näraliggande framtid, får de nuvarande folkskolinspektörerna beräknas komma ifråga för denna tjänst, även om de från vissa synpunkter sett och i vissa fall icke skulle äga utbildning för eller erfarenhet av skolstadier utöver den nuvarande folkskolans. Man har alltså, när det gäller denna viktiga komponent i mellaninstansen, en given utgångspunkt. Det stora flertalet löpande ärenden av pedagogisk och pedagogiskt-administrativ natur skall enligt den av utredningen föreslagna arbetsfördelningen inom mellaninstansen handläggas av inspektören. Så måste bli fallet även om vissa ärenden skulle ligga utanför hans formella kompetensområde. En viss komplettering — ehuru

301 icke på tjänstemannaplanet — av den pedagogiska representationen bör därför redan av denna anledning ske. I sin dubbla egenskap av skolman och tjänsteman blir det dock inspektören, som får bära huvudansvaret för mellaninstansens verksamhet såväl i pedagogiskt som i andra avseenden. Detta förhållande och än mer den för utredningen grundläggande tanken, att mellaninstansen skall bestå inte bara av företrädare för lekmanna- och fackmannasynpunkter på skolan utan även av representanter för den kommunala och statliga synen på denna angelägenhet, har lett utredningen till den bestämda uppfattningen, att en statens inspektör skall ingå som ledamot av mellaninstansen och icke, som på sina håll föreslogs i samband med diskussionen av 1945 års folkskolesakkunnigas förslag, ställas utanför det beslutande kollegiet. Skolkommissionen, som med styrka betonade vikten av kommunalt inflytande över den nya skolan, förutsatte dock som självklart, att skolväsendet icke skulle frigöras från staten utan alltfort stå under skolöverstyrelsens inseende och vara underkastat statlig inspektion. Något annat synes överhuvudtaget inte ha ifrågasatts och torde inte heller kunna ifrågasättas med tanke på de statliga utgifterna för skolväsendet och nödvändigheten av att rätten att fastställa skolväsendets målsättning och bestämma om skolorganisationen alltjämt måste tillkomma staten. Med hänsyn härtill skulle enligt utredningens uppfattning en olämplig dualism uppstå, om statens representanter och företrädare för skolväsendet ute på fältet icke skulle stå på jämställd fot med ledamöterna i den regionala skolmyndigheten. Man hamnade då alltför lätt i den situationen, att det enligt den allmänna uppfattningen funnes två myndigheter, nämligen å ena sidan inspektören som statens representant och å den andra mellaninstanskollegiet som kommunernas och lärarnas. Enligt vad utredningen tidigare starkt betonat, bör en dylik situation undvikas. Emellertid vore det inte tillfredsställande, om inspektören ensam skulle representera de pedagogiska facksynpunkterna i mellaninstansen. Utredningen anser det viktigt att dessa blir väl företrädda, men måste samtidigt framhålla, att det med hänsyn till mellaninstansens karaktär inte kan och inte bör vara fråga om någon intresserepresentation i den meningen, att alla under mellaninstansen sorterande lärarkategorier skall ha företrädare i denna, lika litet som det kan bli fråga om att områdets alla olika delar där skall representeras. Beträffande behovet av skolman i mellaninstansen har utredningen kommit till den slutsatsen, att i de fall inspektörens eller inspektörernas utbildning och erfarenheter kan sägas vara i huvudsak begränsade till folkskolan, bör i mellaninstansen ingå en lärare eller rektor med utbildning för och erfarenhet av högre allmänbildande skolundervisning. Skulle inspektören eller någon av dem, om det gäller flera, äga även de senare kvalifikationerna, synes inte andra krav böra ställas på den ledamot, som skall representera den fackliga erfarenheten av det allmänbildande skolväsen-

302 det, än att han visat skicklighet i utövningen av sin verksamhet och intresse för skolväsendets utveckling. Med hänsyn till den framträdande plats yrkesundervisningen skall få redan i den obligatoriska skolan och till föreliggande förslag om dess utbyggnad även därutöver, föreslår utredningen, att i mellaninstansen också skall ingå en med yrkesutbildningen och dess problem väl förtrogen ledamot, en fackman, som skall vara skickad att, om mellaninstansen så beslutar, föredraga ärenden, som rör denna del av dess verksamhet. Antalet icke-pedagoger har utredningen funnit böra bestämmas till fyra. Av dessa föreslår utredningen, att en skall vara högre förvaltningsjurist eller domare. Mellaninstansen skall enligt utredningens förslag bli disciplinär myndighet. Utredningen är helt ense med 1945 års folkskolesakkunniga om nödvändigheten av att en jurist deltager i handläggningen av disciplinärenden. Enligt utredningens förslag skall emellertid mellaninstansen, i motsats till den av folkskolesakkunniga hävdade meningen, också vara besvärsmyndighet, vilket ytterligare skärper betydelsen av att en jurist ingår som ledamot. Utredningen anser dock, att åtskilligt fler av de uppgifter, vilka de nya mellaninstanserna kommer att få sig förelagda, blir av sådan natur, att omedelbar tillgång till juridisk sakkunskap får stor betydelse för dess möjligheter att bedriva sitt arbete effektivt. Den ökade säkerhet i den formella behandlingen av olika ärenden, som skulle vinnas genom en kvalificerad jurists medverkan i mellaninstansen, skulle väsentligt bidraga till att ge denna den prägel av myndighet, varom talas i direktiven och som enligt utredningen också är önskvärd. Detta syfte nås inte med mindre juristen får kontinuerligt deltaga i mellaninstansens arbete såsom ledamot. För de tre övriga icke-pedagogerna bör inte föreskrivas andra kvalifikationsvillkor, än att de genom insatser i allmänna värv ådagalagt intresse för undervisnings- eller utbildningsfrågor och tillvunnit sig allmänt medborgerligt förtroende, vilket givetvis också bör gälla i fråga om den juridiskt utbildade ledamoten. För att ensidighet i sammansättningen skall undvikas, anser utredningen dock, att det beträffande två av ledamöterna bör föreskrivas, att de skall äga erfarenhet av landsbygdens undervisningsproblem. Vidare vill utredningen i syfte att förhindra, att lekmannamedverkan i något fall blir fiktiv och för att säkra att tillräckligt nyanserade synpunkter kan läggas på i mellaninstansen förekommande frågor föreslå, att ingen av de här avsedda fyra ledamöterna må inneha lärar- eller rektorstjänst vid skola av sådant slag, som sorterar under mellaninstansen. En av de valda ledamöterna bör av Kungl. Maj :t förordnas som mellaninstansens ordförande. Vice ordförande väljes av ledamöterna själva.

303 Sättet att utse ledamöterna Skolinspektören bör enligt utredningens uppfattning vara en statens tjänsteman och i princip tillsättas som de nuvarande folkskolinspektörerna (jfr 31 och 32 §§ förslaget till instruktion). Vad angår tillsättningen av de övriga ledamöterna, vill utredningen först anföra, att den funnit det av 1945 års folkskolesakkunniga föreslagna systemet med elektorsval alltför komplicerat och onödigt kostsamt för att kunna ge det sin anslutning. Med hänsyn härtill och utifrån sin uppfattning, att mellaninstanserna icke bör bli organ med företrädare för olika gruppintressen, vilka onödigt skulle accentueras, om vissa korporationer — exempelvis lärarna eller skolstyrelseordförandena — skulle välja ledamöter, föreslår utredningen, att de båda pedagogiska ledamöterna förordnas av skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning samt att landstingen utser de övriga fyra, dock att de båda landstingen i Kalmar län efter samråd utser vardera två ledamöter. Ett dylikt tillvägagångssätt är praktiskt och erbjuder de bästa garantierna för självständighet hos ledamöterna, samtidigt som det ger mellaninstansen en god demokratisk förankring. Som folkvald representation för länets kommuner kan landstingen nämligen förutsättas ha bättre kännedom än någon annan korporation om såväl länets tillgång på personer, inom och utom landstinget, lämpade för olika kommunala förtroendeuppdrag, som förhållandena i länet i övrigt. Förutom att det skulle vara synnerligen praktiskt att låta en redan existerande församling utse lekmännen i mellaninstansen, kan man inte förbise, att det skulle kunna bli av viss betydelse för undervisningsväsendet i länen, om det på detta sätt etablerades en förbindelse mellan landstingen och mellaninstanserna. De för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, om vilka det tillkommer landstinget att besluta, avser nämligen bl. a. undervisningen. Det förefaller därför inte otänkbart, att en förbindelse mellan mellaninstansen — och därmed det allmänna skolväsendet — och landstinget också skulle kunna bli av praktisk betydelse för skolan, exempelvis då det gäller inrättandet av för hela mellaninstansområdet avsedda specialtjänster. Enligt uppgift har landstingens befogenheter att lämna anslag till vissa slag av undervisningsanstalter flitigt utnyttjats. Så gott som samtliga lantmanna-, lanthushålls-, lantbruks- och folkhögskolor åtnjuter understöd av vederbörande landsting; en stor del av dessa ägs utav landstingen. Olika slag av yrkesutbildningsanstalter, verkstads-, hantverks- och tekniska skolor åtnjuter landstingsunderstöd; de centrala verkstadsskolorna är en landstingens angelägenhet. På yrkesundervisningens område, där landstingen gjort betydande insatser, kan man våga hoppas, att en förbindelse mellan mellaninstansen och dessa, på sätt utredningen föreslår, skall bli av särskild betydelse för den fortsatta utvecklingen. Landstingen har på grund av lag eller författning att förrätta åtskilliga

val. De utser alla ledamöterna i poliskollegierna utom ordförandena, förrättar val till första kammaren, väljer ledamöter i bl. a. särskilda taxeringsnämnder, skogsvårdsstyrelser och länsnykterhetsnämnder. Mot tanken på landstingen som valkorporationer för mellaninstanserna har invänts, att de redan har så många uppgifter om hand — inte minst att utse ledamöter i olika myndigheter och institutioner — att det skulle innebära ett äventyrande av kravet på intresserade och kunniga ledamöter i mellaninstansen, om man läte landstinget utse dem. Om det finnes fog för denna invändning, skulle risk alltså kunna föreligga för ett summariskt valförfarande. Utredningen anser dock, att det föreslagna förfaringssättet innebär så stora praktiska fördelar och att den antydda risken, som i större eller mindre grad alltid föreligger, inte rimligen på förhand kan bedömas vara av den betydelse, att förfarandet ej bör prövas. Då emellertid ett lyckligt genomförande och fullföljande av det beslutade reformarbetet på skolans område i betydande utsträckning blir beroende av mellaninstansernas insatser, vill utredningen med största skärpa framhålla vikten av att till ledamöter i mellaninstanserna utses personer med ett ådagalagt levande och aktivt intresse för skolan och med tid och möjligheter att göra behövliga insatser för skolväsendets förkovran. Lägges uppgiften att utse mellaninstansens lekmannaledamöter på landstingen, uppstår frågan, hur man skall förfara beträffande städer, som inte ingår i landsting. Med undantag för Stockholm föreslår utredningen (s. 348), att samtliga dessa städers skolväsen skall sortera under de nya myndigheterna. Utredningen har övervägt olika sätt att bereda de landstingsfria städerna tillfälle att medverka vid valet av mellaninstansledamöter. Möjligheter att skapa proportionell rättvisa i dessa fall torde inte föreligga. Med hänsyn till att det mindre är fråga om att få till stånd en lokal representation i mellaninstansen än att där samla sakligt meriterade företrädare för skilda synpunkter, har det inte heller synts utredningen särskilt angeläget att försöka åstadkomma en på dylikt sätt avvägd representation i dessa fall. Av praktiska skäl har utredningen funnit sig böra föreslå, att fullmäktige i varje stad utanför landsting efter samråd med landstinget skall äga utse en ledamot av mellaninstansen. Suppleanter, mandattid, ersättningar För envar av de sex icke självskrivna ledamöterna bör suppleanter utses i samma ordning som ordinarie ledamöter. Vid förfall för skolinspektören inträder automatiskt den som uppehåller hans tjänst. Mandattiden för vald eller förordnad ledamot samt suppleant föreslås bli fyra år. I likhet med vad som gäller för jämförbara myndigheter anser utredningen, att ersättning bör utgå till mellaninstansernas ordförande och icke

305 självskrivna ledamöter. En beräkning av vederlaget för insatserna i dessa myndigheter kan nu ej lämpligen göras på annat sätt än genom en jämförelse med de ersättningar, som för närvarande utgår till ledamöter i övriga regionala organ, t. ex. domkapitel, länsarbetsnämnd, länsbostadsnämnd, länsnykterhetsnämnd. I anslutning till vad som gäller beträffande dessa, har utredningen funnit sig böra föreslå, att ordförande i mellaninstans skall uppbära ett årligt arvode av högst 1.500 kronor samt ersättning för varje sammanträdesdag med 20 kronor. Årsarvodet bör bestämmas av Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen och fastställas med hänsynstagande till mellaninstansområdenas varierande storlek. Lägre arvode än 1.200 kronor bör dock icke i något fall utgå. Ledamot föreslås erhålla ett årligt arvode av 400 kronor jämte 20 kronor för sammanträdesdag. Till ersättare för ledamot bör endast utgå sammanträdesarvode, vilket föreslås skola utgöra 45 kronor. Bese- och traktamcntsersättning föreslås utgå enligt allmänna resereglementets klass II B för ordförande, ledamot och suppleant.

De geografiska

verksamhetsområdena

Utgångspunkter vid bestämmandet av folkskolinspektionsområdenas omfattning år 1919 Vid omregleringen av inspektionsområdena 19191, då antalet ökades från 34 till 52, togs hänsyn till en mängd faktorer såsom areal, folkmängd, antalet skoldistrikt, skolor, skolbarn, undervisningsavdelningar och läraravdelningar, folkskoleväsendets tillstånd inom olika delar av landet, kommunikationsleder och samfärdsel samt landets administrativa indelning. Som viktigaste utgångspunkt för sina bedömningar hade folkskolöverstyrelsen i sitt förslag tagit antalet läraravdelningar. överstyrelsen anförde: »En av folkskolinspektörernas främsta uppgifter måste givetvis som hittills bliva att genom besök i de olika skolorna taga kännedom om det där av lärarna bedrivna arbetet samt därvid lämna lärarna erforderliga råd och anvisningar. Det är givetvis önskvärt, att inspektören kunde få tillfälle att besöka varje lärare åtminstone en gång om året.» Överstyrelsen utgick ifrån att ett inspektionsområde, om nämnda mål skulle kunna nås, icke skulle ha mer än 400 läraravdelningar. Detta tal kunde emellertid i realiteten icke upprätthållas i full utsträckning vid områdesindelningen utan måste i vissa fall överskridas. Det betydelsefulla i sammanhanget är dock, att man vid avpassandet av områdenas storlek fäste huvudvikten vid att inspektören inom rimlig tid skulle kunna besöka varje lärare i sitt område. Överstyrelsen hade funnit det viktigt, att vid den nya indelningen huvudsakligen toges i betraktande sådana skoldistrikt, 1

20 Se s. 207.

306 där icke särskild kommunal inspektör blivit av distriktet anställd. Tillbörlig hänsyn hade tagits till arbetet även med dessa distrikt, men det valmöjligheterna att tillfredsställande kunna fullfölja den direkta inspektionsverksamheten, d. v. s. besöken hos den enskilde läraren, som tillmättes den avgörande betydelsen, då områdenas storlek skulle fastställas. Vid denna områdesindelning synes den rådande administrativa indelningen endast ha tillmätts mindre betydelse. För att få områdena enhetliga skars både läns- och stiftsgränser. I vissa fall föll delar av samma inspektionsområde inom tre olika län. Som tidigare sagts, har dessa förhållanden 1950 ändrats, så att intet inspektionsområde omfattar delar av mer än ett län. Beträffande nuvarande antalet läraravdelningar m. m. i inspektionsområdena se bilaga 9. 1945 å r s folkskolesakkunnigas förslag angående mellaninstansområden m. m. Det må inledningsvis erinras om att de av 1945 års folkskolesakkunniga föreslagna mellaninstanserna var avsedda enbart för folkskoleväsendet. De sakkunniga diskuterade (SOU 1948:28 s. 58 ff) i samband med frågan om mellaninstansområdenas omfattning inrättandet av länskretsstyrelser och framhöll därvid de svårigheter, som skulle uppstå i de fall, då flera inspektörer skulle anknytas till en sådan kretsstyrelse. Utredningen avvisade därvid kategoriskt möjligheten att nedbringa antalet inspektörer till endast en för varje län, d. v. s. från 52 till 24. I övrigt diskuterade de sakkunniga icke inspektörsantalet. Mot länen som mellaninstansområden talade vidare deras storlek. De skulle komma att omfatta i medeltal drygt 1.000 läraravdelningar, i vissa fall omkring 1.500, varför det skulle möta stora svårigheter för en länskretsstyrelse att förskaffa sig den kännedom om skolväsendet, som vore en nödvändig förutsättning för mellaninstansens verksamhet. Den positiva uppgiften att verka för skolväsendets ändamålsenliga utveckling skulle icke tillfredsställande kunna fullföljas. Alltför stora områden skulle göra det omöjligt att uppnå önskvärd kontakt mellan mellaninstansen och de lokala skolstyrelserna, lärare och målsmän. Ett på ingående kännedom om förhållandena i områdets olika delar grundat samarbete skulle därigenom försvåras. Det syntes därför vara av avgörande betydelse, att mellaninstansernas verksamhetsområden begränsades till mindre enheter än stiften och flertalet län. De sakkunniga hade vid sina överväganden funnit, att mellaninstansområdena lämpligen borde vara av samma storlek som de dåvarande inspektionsområdena. Erfarenheterna av den år 1920 genomförda indelningen i inspektionsområden hade visat, att denna indelning i stort sett varit väl avvägd även med hänsyn till möjligheten att vinna den personliga kontakt och åstadkomma det samarbete, som ovan berörts. Bedan detta

307 förhållande ansåg de sakkunniga tala för att inspektionsområdena med erforderliga gränsjusteringar borde utgöra förvaltningsenheter för folkskoleväsendet. Skolöverstyrelsen anförde i sitt utlåtande den 26 november 1948 över folkskolesakkunnigas förslag i detta hänseende följande (s. 6 ) : Frågan om storleken av skoldirektionernas verksamhetsområden är av största betydelse. Den decentralisering, som nu eftersträvas, skulle icke bli tillfredsställande, om icke de lokala skolstyrelserna och lärarna finge representanter inom direktionen för ett mellaninstansområde av i regel avsevärt mindre omfattning än t. ex. ett stift eller ett län. Överstyrelsen biträder därför de sakkunnigas förslag om att skoldirektionernas verksamhetsområden böra sammanfalla med inspektionsområdena. Inom områden av denna storleksordning blir det möjligt för skoldirektionerna att verkligen få den önskvärda kontakten med målsmännen ävensom en ingående kännedom om de olika skoldistriktens lokala förhållanden. På grund av skolväsendets redan pågående snabba utveckling — och just i början av en kanske ännu mera intensiv nydaningsperiod — är det av största vikt, att man ute i bygderna på nära håll har tillgång till en sammanhållande myndighet av den typ, som nu föreslås. Övriga remissmyndigheter. I motsats till skolöverstyrelsen hävdade ett stort antal remissinstanser, att antalet regionala skolmyndigheter måste begränsas i högre grad än de sakkunniga föreslagit. Som alternativ förordades i de flesta fallen länen. Denna mening framfördes av ett tiotal länsstyrelser samt av Svenska stadsförbundet och Svenska landskommunernas förbund. 1948 års länsstyrelseutredning (SOU 1950:28). Beträffande frågan om den inverkan storleken av mellaninstansens område kunde ha på möjligheterna för den att fylla sin uppgift, ansåg sig utredningen icke kunna fälla några bestämda omdömen. Utredningen inskränkte sig till följande allmänna anmärkningar i frågan (s. 411) : »Det är visserligen klart att ju mindre mellaninstansens område är dess större bli möjligheterna för mellaninstansen att skaffa sig detaljerad kännedom om alla förhållanden inom området. Mot denna fördel måste emellertid vägas de uppenbara olägenheter som ur organisatorisk synpunkt äro förenade med ett litet organ. I sitt tidigare omförmälda utlåtande över folkskolesakkunnigas förslag påtalade utredningen sålunda att genom mellaninstansernas anknytning till inspektionsområdena skulle organen bli så små och personalen vid ett vart av dem så liten, att en rationell arbetsfördelning icke kunde genomföras. Hos så små organ blir elasticiteten liten och möjligheten att utjämna tillfälliga höga arbetsbelastningar ringa. Bisk föreligger för att personalen blir större än vad som på längre sikt motsvarar behovet. Ett relativt stort antal mellaninstanser kommer också att försvåra genomförandet av enhetlighet i verksamhetens handhavande. Samtidigt skapas en i nuvarande läge föga önskvärd efterfrågan på relativt kvalificerad arbetskraft.

308 Mellaninstansens kännedom om förhållandena inom området måste uppenbarligen grundas på dels den inspektionsverksamhet, som utövas av till mellaninstansen hörande eller under densamma lydande tjänstemän, och dels ledamöternas genom självsyn eller vid behandlingen av förekommande ärenden förvärvade kunskap. Det synes därför icke orimligt att antaga, att, om en direkt medverkan i mellaninstansen av de inspekterande säkras samt ledamöterna utväljas från olika delar av området, detta kan göras tämligen vidsträckt, utan att mellaninstansens möjlighet att noggrant följa verksamheten skall behöva lida förfång. I detta avseende vill utredningen icke underlåta att framhålla, att just länsstyrelsen på många områden torde besitta en ganska ingående kännedom om olika förhållanden inom länet. Detta förhållande torde borga för att motsvarande skulle kunna påräknas även på skolväsendets område.» I utlåtande den 24 oktober 1950 över länsstyrelseutredningens betänkande underströk skolöverstyrelsen, att en av huvudfrågorna vid ställningstagandet till en mellaninstansorganisation för skolväsendet vore frågan om instansområdets storlek. Överstyrelsen erinrade om att den i sitt utlåtande över 1945 års folkskolesakkunnigas förslag i mellaninstansfrågan påvisat fördelarna av mellaninstansområden av ungefär folkskolinspektionsområdenas storlek samt tillade, att utvecklingen mot ett enhetsskolsystem ytterligare motiverade att områdenas storlek begränsades. De nuvarande inspektionsområdenas storlek syntes lämplig, särskilt med tanke på att en effektiv lekmannamedverkan eftersträvades. Utredningen Inledande synpunkter Det står för utredningen klart, att det i första hand bör vara genom en samordnande, rådgivande och stimulerande verksamhet i nära kontakt med skolan inom sitt område, som mellaninstansen skall göra sin insats, och först i andra hand som en administrativ myndighet, vilken handlägger löpande ärenden av olika slag. Härav följer, att det krav, som vid områdenas bestämmande främst bör tillgodoses, är att möjligheter skapas för mellaninstansen och i främsta rummet dess pedagogiskt utbildade tjänsteman (tjänstemän) att skaffa sig ingående kännedom om områdets skolförhållanden och uppehålla god kontakt med olika företrädare för dess skolväsen. Detta krav, som kan tillgodoses på olika sätt, sammanfaller nära med det som varit och bör vara grundläggande vid bestämmandet av skolinspektörernas verksamhetsområden. Åtskilliga andra anspråk fordrar emellertid också att bli tillgodosedda, då mellaninstansområdena skall bestämmas, men möjligheterna att indela landet helt eller delvis i nya, efter enbart skoländamål avpassade områden är begränsade, framför allt därför att länsgränserna av praktiska skäl icke bör skäras av mellaninstansområdesgrän-

309 serna. Så mycket större uppmärksamhet har utredningen emellertid ansett sig böra ägna åt att inom de givna möjligheternas ram åstadkomma en genomtänkt och hållbar lösning av frågan om de geografiska verksamhetsområdena och det därmed intimt sammanhängande spörsmålet om mellaninstansens och skolinspektionens gemensamma organisation och verkningssätt. Den förra frågan måste diskuteras under ständigt aktgivande på den senare och under hänsynstagande till många skilda faktorer, vilka kan tillmätas och av utredningens ledamöter tillmätts starkt skiftande betydelse, allteftersom olika erfarenheter och värderingar legat till grund för bedömningen. Ifrån sina utgångspunkter avvisade 1945 års folkskolesakkunniga tanken att minska antalet folkskolinspektörer och hävdade, liksom skolöverstyrelsen gjorde i sina förut återgivna utlåtanden 1948 och 1950, att de då aktuella mellaninstanserna borde få verksamhetsområden av ungefär folkskolinspektionsområdenas omfattning och sammanfalla med dessa. Två viktiga förändringar har emellertid inträffat sedan nämnda utlåtanden avgavs. För det första har genom den nya kommunindelningen antalet skoldistrikt reducerats med omkring 57 %, och en minskning av antalet skolärenden, mest sådana av rutinkaraktär, har till följd härav redan kunnat konstateras hos de regionala skolmyndigheterna. Den andra och i förevarande sammanhang viktigaste förändringen är, att distriktsöverlärarinstitutionen fått en sådan omfattning, att kommunal skolledare numera finns i 95,7 % av landets alla skoldistrikt, vilket innebär att närmare 99 % av alla läraravdelningar står under tillsyn av sådan skolledare. Ännu hösten 1951 var antalet distriktsöverlärare och kommunala inspektörer i riket endast 684, vilket betyder, att mindre än 1/3 av skoldistrikten då hade kommunal skolledare. I samband med kommunreformen ökade antalet sådana distrikt till 976 och har därefter ytterligare något ökat och nått den procentuella andel av skoldistrikten som nyss angivits. Även om det måste konstateras, att vissa län inte alls eller blott i ringa grad berörts av kommunindelningen och att många inspektionsområden före 1952 haft överlärare i praktiskt taget varje distrikt, så är det obestridligt, att de berörda båda förändringarna är av stor betydelse vid bedömningen av nu ifrågavarande spörsmål. Eftersom det ingår i distriktsöverlärarens åligganden att fullgöra inspektion och utöva pedagogisk ledning, kan nämligen inspektören, allteftersom överlärarinstitutionen vinner i stadga, i ökad omfattning inrikta sin verksamhet, vilken i betydande utsträckning bör vara av stödjande och impulsgivande art, på skolväsendet i stort och överlåta detaljinspektionen åt de lokala skolledarna så långt det är möjligt för honom utan att mista kontakten med skolans inre arbete. I denna riktning synes utvecklingen för övrigt redan ha gått, och med den organisation av den lokala skolledningen, som utredningen tidigare föreslagit, torde denna utveckling kunna fortgå. Om en ny mellan-

310 instansorganisation inrättas, bör inspektören dessutom i sin stödjande och upplysande verksamhet kunna påräkna medverkan av mellaninstansens övriga ledamöter. Redan de skedda förändringarna tvingar till en omprövning av de ståndpunkter, som tidigare intagits till frågan om antalet inspektörer och det därmed nära förbundna spörsmålet om en mellaninstans geografiska verksamhetsområde. Vid inspektionsområdenas tillkomst 1919 torde kommunala skolledare ha funnits i högst 8 % av skoldistrikten, och ännu 1947/48, d. v. s. vid tiden för folkskolesakkunnigas bedömning av mellaninstansområdena, utgjorde antalet skoldistrikt med kommunal skolledare endast 600 eller omkring 24 % av samtliga. Det är en anmärkningsvärd och betydelsefull utveckling, som skett på detta område. Man kan därför ifrågasätta, om inte de ändrade förhållandena tillsammans med de förbättrade arbetsvillkor för skolinspektionen, som skulle följa med en ny mellaninstansorganisation, åtminstone i vissa fall erbjuder så väsentligt förbättrade möjligheter för en inspektör att överblicka ett skoladministrativt område, att ett sådant kan få betydligt större omfång än många av de nuvarande folkskolinspektionsområdena har och antalet inspektörer i konsekvens härmed minskas. En sådan omprövning kan emellertid inte längre göras enbart utifrån den nuvarande folkskolans behov, ty även om de båda nya faktorerna, kommunsammanslagningen och distriktsöverlärarinstitutionens utbyggnad, medför en förenkling och en lättnad för en ny mellaninstans, däri inbegripet skolinspektörens arbete, så tillkommer ju i gengäld nya krävande uppgifter genom den obligatoriska skolans utbyggande till nioårig enhetsskola med ämnes-, övnings- och yrkeslärare utöver klasslärarna, ökat antal läraravdelningar, invecklade skolorganisatoriska problem med ett interkommunalt samarbete i organisatoriskt, administrativt och pedagogiskt avseende, innefattande även yrkes- och gymnasieundervisningen och av en omfattning, som ännu inte är möjlig att överblicka. Visserligen kan, som förut framhållits, lekmannaledamöterna i en ny mellaninstans icke få begränsa sin verksamhet till enbart deltagande i mellaninstansens sammanträden, men detta får inte bortskymma det faktum, att denna myndighets pedagogiskt utbildade tjänsteman (tjänstemän), vilken i mycket skall motsvara den nuvarande statens folkskolinspektör, faktiskt måste bära en stor del av ansvaret för vad som i pedagogiskt och organisatoriskt avseende kommer att uträttas eller inte uträttas, och att största hänsyn således vid de geografiska verksamhetsområdenas bestämmande måste tagas till hur stort område denne man kan effektivt överblicka och tillfredsställande känna till. Å andra sidan måste man vid en bedömning av dessa'möjligheter utgå från att utredningen föreslagit, dels att de pedagogiskt utbildade tjänstemännen i en ny mellaninstansorganisation skall erhålla stöd av administrativ personal i en helt annan utsträckning än de nuvarande folkskolinspektörerna, dels också att i mellaninstansen skall ingå två skolman med utbildning för och erfarenhet av skol-

311 former eller stadier, vilka inspektören själv inte är specialist på. Dessa omständigheter måste tillmätas erforderlig vikt vid bedömningen av behovet av inspektörer. Folkskolesakkunniga avvisade med bestämdhet en minskning av antalet folkskolinspektörer från 52 till 24. En noggrann prövning av de sedan dess skedda förändringarna har lett utredningen till uppfattningen, att omständigheterna icke heller nu medger någon radikal minskning av det nuvarande antalet pedagogiska inspektörer. Däremot har en mindre reduktion av detta antal, under vissa bestämda, i det följande närmare angivna förutsättningar, av utredningen övervägts som ett led i en — under en längre övergångstid tänkbar — områdesindelning och mellaninstansorganisation. En sådan i det följande utförligt diskuterad reduktion skulle medföra en viss utvidgning av de minsta inspektionsområdena och samtidigt skapa ökade möjligheter att fasthålla vid tanken, att mellaninstansens verksamhetsområde med hänsyn till lekmannainflytandets betydelse ej skall vara vidsträcktare än att det kan sammanfalla med ett inspektionsområde. En identifikation av dessa båda områden är dock, såvitt utredningen kunnat finna, inte nödvändig. Under alla omständigheter måste det bli väsentliga skillnader mellan möjligheterna för å ena sidan inspektören—tjänstemannen och å andra lekmannaledamöterna att i detalj följa och påverka utvecklingen inom en mellaninstans verksamhetsområde. Ett grundproblem blir då, om man skall välja att göra denna skillnad mindre eller större, d.v.s. att göra en avvägning av området så, att lekmannainflytandet får förutsättningar att bli förhållandevis stort eller så, att verksamhetens tyngdpunkt mera bestämt lägges på fackmännen. Problemställningen fanns redan i den redovisade tidigare diskussionen rörande områdena. Den förra synpunkten kan därvid anses ha företrätts av 1945 års folkskolesakkunniga och skolöverstyrelsen, den senare av länsstyrelseutredningen. Av de två alternativa lösningar, som utförligt diskuteras nedan, ansluter sig i princip den ena till den förstnämnda och den andra till den sistnämnda av dessa synpunkter. I utredningens direktiv uttalas den meningen, att de nuvarande inspektionsområdena är för små som områden för nya mellaninstanser, och anges flera skäl som stöd härför. Utredningen delar uppfattningen såtillvida, att de i direktiven anförda synpunkterna talar för mellaninstansområden, som bör vara större än åtskilliga av de nuvarande inspektionsområdena. Även andra motiv, vilka senare skall diskuteras, kan anföras till stöd för denna uppfattning. Att, som i direktiven konstateras, vissa påtagliga fördelar säkert skulle vinnas, om mellaninstansen finge överblicka så stora förvaltningsområden som förhållandena medger, är ju tämligen självklart. Att fastställa vad förhållandena medger har emellertid visat sig vara en svårlöst uppgift, och även om man kunnat exakt bestämma detta, så begränsas möjligheterna att

312 skapa helt lämpliga förvaltningsområden starkt bl. a. av att det icke nu kan komma i fråga att skära länsgränserna. Om man vill knyta mellaninstansernas verksamhetsområden till något redan existerande administrativt område, kan hovrätternas domkretsar, stiften, länen och folkskolinspektionsområdena komma under övervägande. Om lekmannainflytandet skall bli någon realitet, kan dock enligt utredningens mening endast länen och folkskolinspektionsområdena ifrågakomma som tänkbart alternativ, överger man dessa båda, återstår möjligheten att inom länsgränserna helt eller delvis skapa nya regionala förvaltningsområden för skolväsendet. Av praktiska skäl torde en fullständig nyindelning av landet enbart för skolans behov inte kunna göras, även om det vore önskvärt att så skedde. Man kan nämligen inte blunda för att det faktiskt föreligger så starka inbördes variationer i storlek mellan såväl länen som inspektionsområdena både i fråga om areal och antal läraravdelningar, att betingelserna för mellaninstanser med sin verksamhet knuten till något av dessa båda områden skulle bli mycket olika. Denna olikhet, som blir särskilt framträdande om man väljer länen som verksamhetsområden, kan visserligen motverkas genom en anpassning av den regionala skolmyndighetens personal efter områdenas skiftande storlek, vilket dock å andra sidan fordrar, att man uppmärksammar risken, att regionala ämbetsverk i vissa fall skapas med en opersonlig och byråkratisk handläggning av ärendena som följd, något som naturligtvis så långt möjligt måste undvikas. I varje fall är det viktigt, när man överväger möjligheterna att använda något av dessa administrativa områden, att minnas, att de inte var för sig är uttryck för några enhetliga storheter. Detta gäller i synnerhet om länen (se bil. 9). Då det sägs, att inspektionsområdena är små och att det skulle innebära en vinst att knyta an de nya mellaninstansområdena till länen, måste det således erinras om att fem län 1 redan utgör inspektionsområden och att t. ex. det med hänsyn till folkmängden minsta inspektionsområdet tillika är ett län, nämligen Gotlands läns inspektionsområde. Västmanlands län, som tillhör dem, som samtidigt är inspektionsområden, hör med sina c:a 210.000 invånare 2 och 64 mil 2 areal visserligen till de mindre länen (sex har dock mindre folkmängd), men det förtjänar framhållas, att 15 av de 18 inspektionsområden, som ligger norr om Västmanland, är större, några mångdubbelt större, till ytinnehållet. Fyra av de nuvarande inspektionsområdena 3 har större folkmängd än åtta av länen. Härav framgår, hur nödvändigt det är att undvika generaliseringar vid jämförelser mellan de nuvarande inspektionsområdenas och länens storlek. Man kan inte heller förbise, att länsindelningen är gammal och enligt talrika vittnesbörd irrationell med hänsyn 1

Västmanlands, Uppsala, Gotlands. Blekinge och Hallands län. 2 1/1 1954. 3 Göteborgs och Bohus läns södra, Malmöhus läns södra, Stockholms läns södra och Malmöhus läns n o r r a inspektionsområden.

313 till de krav som enligt nu rådande förhållanden ställes på en administrativ indelning. Man bör således inte utan noggrann prövning, och endast om vägande skäl talar för en anknytning, ansluta en verksamhet till länsområdena, därest det finns möjligheter att utan alltför stora svårigheter skapa lämpligare administrationsenheter för verksamheten i fråga. Även de nuvarande folkskolinspektionsområdena är emellertid oenhetliga. De har visserligen tillkommit under innevarande århundrade och under strävan att med utgångspunkt från skolväsendets behov och rådande förhållanden i övrigt skapa så likvärdiga områden som möjligt, omständigheter, som inte kan förbises vid en generell jämförelse med länen, men som å andra sidan på grund av skillnaden mellan förhållandena vid tiden för inspektionsområdenas tillkomst och nu inte kan tillmätas någon avgörande betydelse. Redan av det sagda torde framgå, att ett val mellan inspektionsområden och län i varje fall inte utan vidare kan träffas. Diskussion av två alternativ — Utredningens förslag Inom utredningen har fyra olika principiella möjligheter att lösa områdesfrågan ingående undersökts och genomdiskuterats, nämligen: 1. Att låta de nuvarande folkskolinspektionsområdena oförändrade utgöra mellaninstansområden. 2. Att reducera antalet folkskolinspektionsområden till 43 genom att i vissa län med två förhållandevis små områden sammanslå dessa till ett och i vissa län med tre eller fyra mindre områden genom nyindelning minska dessas antal till två respektive tre områden. Detta alternativ kallas i fortsättningen 43-alternativet. (Se bilagorna 10 och 16.) 3. Att göra länen till områden för mellaninstansens verksamhet men låta de nuvarande inspektionsområdena med i princip en inspektör för vart och ett bli i huvudsak oförändrade kvar inom mellaninstansområdet. Detta alternativ kallas i fortsättningen länsalternativet. (Se bilagorna 11 och 17.) 4. Att nedbringa antalet inspektionsområden enligt punkt 2 men likväl låta länen utgöra mellaninstansområden. Vid överväganden av dessa tänkbara möjligheter har utredningen av skäl som framgår av det följande kommit till den uppfattningen, att alternativen 2 och 3 är helt överlägsna de övriga. Då en nyindelning som skulle skära länsgränserna icke nu kan komma ifråga, bör valet träffas mellan dessa båda. Eftersom meningarna inom utredningen länge gått i sär dels i fråga om själva området dels — och i synnerhet — rörande möjligheterna att utforma en med hänsyn till inspektionen funktionsduglig organisation byggd på länsområden, diskuteras båda dessa alternativ i det följande. 43-alternativet. Utifrån den på s. 308 angivna utgångspunkten för utredningens bedömning av mellaninstansområdenas storlek kan det synas som om utredningen bort hålla fast vid folkskolesakkunnigas och skolöverstyrel-

314 sens tidigare uttalade uppfattning om de nuvarande inspektionsområdenas lämplighet som mellaninstansområden. Så är dock inte fallet. En undersökning ger nämligen vid handen, att åtskilliga av folkskolinspektionsområdena är så små, att inte ens en väsentlig vidgning av dessa områden skulle bringa dem i paritet med de största nuvarande områdena. (Se bilagorna 9 och 15). Härav följer att alla inspektionsområdena inte kan vara lika lämpliga ens som inspektionsområden och följaktligen ej heller som mellaninstansområden. En mellaninstans sammansatt så som utredningen föreslagit och med dess arbetsuppgifter skulle få en alltför begränsad verksamhetskrets inom ett betydande antal av de nuvarande mindre inspektionsområdena. Oförändrade bör dessa således, där en ändring är möjlig, icke komma ifråga som mellaninstansområden. Då såväl länen som inspektionsområdena är uttryck för varierande storheter, har utredningen försökt finna ett visst bestämt, nu existerande geografiskt område, vilket så långt det är möjligt fyller de viktigaste krav, som bör ställas på ett mellaninstansområde. Med detta som jämförelseområde har utredningen sedan undersökt möjligheterna att under de givna förutsättningarna indela landet i till storleken liknande områden. Utredningen har därvid stannat för Västmanlands län, vilket tillika utgör ett inspektionsområde för folkskoleväsendet. Detta inspektionsområde får anses vara det största i riket, om hänsyn tages både till folkmängd och areal. Av samtliga 51 inspektionsområden har nämligen 46 mindre befolkning och 29 mindre yta än det nämnda. Av de fyra områden, som har större befolkning, omfattar intet en areal, som ens uppgår till hälften av Västmanlands läns. Detta område kan därför lämpligen tjäna som utgångspunkt först och främst för vissa ytterligare jämförelser mellan de nuvarande inspektionsområdenas storlek. Om man undantar inspektionsområden som, trots att de har mindre befolkning än Västmanlands län, inte kan ändras, t. ex. därför att de redan utgöres av län, så återstår icke mindre än 23 inspektionsområden (inom 8 län 1 ), vilka alla har en mindre befolkning än Västmanlands län och som tillika av andra anledningar ter sig som allt för små vid en jämförelse med detta inspektionsområde. Av dessa 23 områden är tolv mindre än Västmanlands län både ifråga om folkmängd och areal. De områden, vilka det enligt av utredningen gjorda undersökningar föreligger tekniska möjligheter att utvidga, har nedan (tab. 24) upptagits i ordning efter folkmängd och med arealen angiven. Västmanlands läns inspektionsområde står först som jämförelse. Förhållandet mellan folkmängden i de olika områdena motsvaras i regel av liknande förhållanden mellan antalet läraravdelningar. I de nordliga länen är dock antalet läraravdelningar större i förhållande till folkmängden än i de mera tätbebyggda delarna av landet. Samma är förhållandet med antalet skolanläggningar. 1 Södermanlands, Kronobergs, Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västern o r r l a n d s och Norrbottens län.

315 Tab. 24. Inspektionsområde

Västmanlands läns Älvsborgs läns östra Gävleborgs läns södra Södermanlands läns v ä s t r a .... Värmlands läns mellersta Kopparbergs läns östra Älvsborgs läns norra Västernorrlands läns södra .... Älvsborgs läns v ä s t r a Västernorrlands läns mellersta Kronobergs läns östra Södermanlands läns östra Gävleborgs läns mellersta Värmlands läns östra Västernorrlands läns norra .... Kopparbergs läns västra Värmlands läns v ä s t r a Gävleborgs läns n o r r a Kopparbergs läns n o r r a Norrbottens läns mellersta .... Norrbottens läns n o r r a Kronobergs läns v ä s t r a Norrbottens läns södra Norrbottens läns östra

Invånare 1/1 1954 (avr. tal)

Areal mil2 (avr. tal)

210 000 146 000 133 000 130 000 128 000 121 000 115 000 113 000 104 0O0 94 00O 94 000 87 000 80 000 80 000 79 000 78 000 76 000 75 000 74 000 74 000 68 000 64 000 55 000 51 000

64 43 42 28 52 33 42 71 32 77 49 34 64 72 93 90 51 76 159 222 412 41 234 121

Det framgår av tabellen, i vilka fall en mindre befolkning inom ett område inte kan anses uppvägas av att det omfattar en större yta. Älvsborgs läns västra inspektionsområde exempelvis har mindre än hälften av Västmanlands läns befolkning men omfattar likväl endast hälften av detta områdes yta. Kronobergs läns västra inspektionsområde har en befolkning, som inte uppgår till tredjedelen av Västmanlands läns, på en yta, som endast utgör 2/3 av detta inspektionsområdes. I vissa andra fall är befolkningen så avsevärt mycket mindre och arealen så obetydligt större att full paritet med jämförelseområdet inte kan anses nådd, även om man beaktar båda faktorerna och väger dem mot varandra. Går man tillbaka till Älvsborgs läns västra inspektionsområde och för jämförelsen längre, finner man, att Västmanlands läns inspektionsområde läsåret 1953/54 hade 962 lärartjänster samt 241 skolanläggningar, medan motsvarande siffror för Älvsborgs län var 464 och 153. Antalet skolanläggningar är i förhållande till folkmängden något större i Älvsborgs län, men absolut taget är det mycket lägre än i Västmanlands. Det synes inte finnas någon omständighet, som talar mot omdömet, att Västmanlands läns inspektionsområde är dubbelt så stort och dubbelt så arbetskrävande som Älvsborgs läns västra inspektionsområde. Båda kan därför inte rimligen samtidigt anses vara väl avpassade för sitt ändamål.

316 Utredningen har inhämtat uppgifter rörande arbetsförhållandena inom samtliga inspektionsområden. Särskilt väl har utredningen kunnat sätta sig in i verksamheten inom Västmanlands läns inspektionsområde, det största av alla. De erfarenheter av verksamheten där, som delgivits utredningen och de jämförelser utredningen kunnat göra, har lett den till slutsatsen, att Västmanlands län bland existerande områden å ena sidan representerar ungefär det maximum, som, under gynnsamma villkor i fråga om kansli och kanslipersonal, skulle medge en inspektör en tillfredsställande överblick över och kontakt med skolväsendet även under de nya betingelser, som kan förutses komma att snart föreligga, och å andra sidan är tillräckligt stort för att även i övrigt erbjuda goda förutsättningar för en positiv i n sats från en mellaninstans sida. För att använda direktivens ord så skulle här finnas ett område, vilket är så stort som förhållandena medger, sedan en lämplig avvägning gjorts mellan de olika anspråk området måste tillgodose. Om man delar in de ovannämnda 8 länen med sina 23 nuvarande inspektionsområden i nya dylika områden och därvid försöker anpassa storleken i riktning mot Västmanlands län, får man, tagna i den ordning de förekommer i föregående tablå, följande femton områden i stället för tidigare tjugotre. Till höger i tablån har angivits den nuvarande indelningen i motsvarande län. Föreslagna områden

Inspektionsområde

Nuvarande områden

Folkmängd len 1/1 Areal 1954 mil2 (avr. tal)

Älvsborgs läns s. Älvsborgs läns n.

180 noo 185 000

57 60

Gävleborgs läns s. .. Gävleborgs läns n.

172 000 117 000

77 105

Södermanlands län

217 000

62 V ä r m l a n d s läns ö. .. V ä r m l a n d s läns v. ..

181 000 104 000

76 100

Kopparbergs läns ö. Kopparbergs läns v.

178 000 96 000

68 214

Västernorrlands läns s. Västernorrlands läns n.

171 000 115 000

91 150

Kronobergs län

159 000

90 Norrbottens läns s. Norrbottens läns n. Norrbottens läns ö.

91 000 93 0O0 65 000

444 387 158

Inspektionsområde

Folkmängd den 1/1 Areal 1954 mil2 (avr. tal)

Älvsborgs läns n Älvsborgs läns v Älvsborgs läns ö Gävleborgs läns s Gävleborgs läns m Gävleborgs läns n Södermanlands läns ö. Södermanlands läns v. Värmlands läns v Värmlands läns m Värmlands läns ö Kopparbergs läns v. ... Kopparbergs läns ö. ... Kopparbergs läns n. ... Västernorrlands läns s. Västernorrlands läns Västernorrlands läns n. Kronobergs läns ö Kronobergs läns v Norrbottens läns s Norrbottens läns m. ... Norrbottens liins n Norrbottens läns ö

115 000 42 104 000 32 146 000 43 133 000 42 80 000 64 75 000 76 87 000 34 130 000 28 76 000 52 128 000 52 80 000 72 78 000 90 121 000 33 74 000 159 113000 71 94 000 77 79 000 93 94 000 49 64 000 41 55 000 234 74 000 222 68 000 412 51 000 121

317 De nuvarande 51 folkskolinspektionsområdena skulle således genom denna indelning minskas med 8 till 43 områden, vilka tillika skulle kunna utgöra mellaninstansområden. Den tabellariska uppställningen ger endast en mycket schematisk bild av de förhållanden som skulle uppstå. I bilaga 10 har medtagits andra faktorer, som jämte kartan belyser förhållandena klarare. Indelningen, som gjorts efter hörande av folkskolinspektörerna i de berörda områdena och under medverkan av geografisk expertis, bygger på erfarenheter, som vunnits beträffande de nuvarande områdena i fråga om geografisk utsträckning, kommunikationsleder och befolkningsantal. Den nu gällande indelningen är, i det väsentliga, grundad på förhållandena vid slutet av 191 O-talet. Det är således inte blott den tidigare nämnda kommunreformen och överlärarinstitutionens i det närmaste fullständiga utbyggnad utan även kommunikationsteknikens väldiga utveckling under de senaste 35 åren och bebyggelsekoncentrationen, som kan läggas till grund för ett förslag om en ändring av inspektionsområdesindelningen mot större områden i vissa fall. Vid tiden för den nuvarande indelningens tillkomst beräknades exempelvis ännu inspektörens resor efter två hästar, och antalet skolhus, som våren 1921 var 14.907, är år 1955 mindre än 9.000 och minskar alltjämt. Nu har naturligtvis skolutvecklingen å andra sidan medfört, att inspektörernas arbetsuppgifter under den här avsedda perioden kontinuerligt ökat 1 . I ett stort antal fall har de blivit mycket betungande och dessutom inriktade på uppgifter, som inspektören egentligen inte borde ägna sina krafter åt. Detta förändrar emellertid inte det förhållandet, att det råder väsentliga skillnader mellan områdena, eftersom det inte finns anledning förmoda. att arbetsbördan minskat i de största och ökat i de mindre. Men även om det i och för sig kan anses motiverat att från rättvisesynpunkt åstadkomma större likformighet mellan inspektionsområdena, vill utredningen åter betona, att det nu redovisade förslaget till reducering av antalet inspektionsområden och därmed antalet inspektörer, med tanke på skolväsendets behov av regional pedagogisk ledning, endast kan övervägas under förutsättning, att det förverkligas i samband med uppbyggandet av kollegiala mellaninstanser till samma antal (fyrtiotre) som antalet inspektörer och att de senare knytes till de nya regionala myndigheterna och får kvalificerad kanslipersonal till sin disposition. För uppbyggandet av en ny mellaninstansorganisation är emellertid, med de möjligheter som står till buds att anordna områdena inom länen, den indelning för vilken här redogjorts, odiskutabelt ändamålsenlig från vissa bestämda synpunkter. En relativt stor jämnhet i fråga om områdenas inbördes storlek kan nås på denna väg, vilket redan det är en vinst. Vissa smärre variationer i kansliernas storlek fordras för att personalens arbets1 Se närmare härom i kap. 14 Mellaninstansernas kanslier.

318 belastning skall bli ungefär densamma inom de skilda områdena, men man skulle uppnå den mycket betydande fördelen att genomgående få endast en skolinspektör knuten till varje mellaninstans, vilket, när det gäller arbetet inom mellaninstansen, enhetligheten och överblicken över området, skulle vara av stort värde i och för sig. En organisation efter dessa linjer skulle vidare bli okomplicerad, och det skulle knappast behöva befaras, att byråkratism skulle komma att prägla mellaninstansernas arbetsformer. På grund av den ojämna befolkningsfördelningen i riket är det, för vilket ändamål man än indelar landet, ofrånkomligt, att man i några fall erhåller områden med liten yta och stor befolkning och i andra områden med stor ytvidd och en i förhållande till denna liten befolkning, men tanken är ju, att den stora arealen skall balanseras av den mindre befolkningen vilket den, enligt erfarenheter från inspektionsområdena, också torde göra. När det gäller de nordligaste områdena, bör man även erinra om att de höga arealsiffrorna ger en missvisande bild av läget, om man inte har i minnet, att befolkningen i huvudsak är koncentrerad till kustbygderna och vissa andra centra samt att väldiga vidder i de inre delarna av områdena är helt obebodda. Detta gäller även Kopparbergs och i någon mån Värmlands län. Likväl beror naturligtvis ändamålsenligheten av den indelning som väljes inte på områdenas likformighet utan på de förutsättningar den kan bjuda för att mellaninstansen skall kunna fullgöra sina uppgifter tillfredsställande. När skolöverstyrelsen i utlåtanden 1948 och 1950 diskuterade områdenas storlek för mellaninstanser för folkskoleväsendet, förordades de nuvarande inspektionsområdena, bl. a. med hänvisning till att lekmannainflytandet borde ha en möjlighet att göra sig gällande. I utlåtandet 1950:3 framhöll särskilda utskottet beträffande mellaninstanserna vikten av att såväl den pedagogiska sakkunskapen som lekmannasynpunkterna effektivt finge göra sig gällande och att de personer, som skulle bära ansvaret för mellaninstansernas verksamhet, också bereddes möjlighet att ägna skolfrågorna den tid dessa krävde. Utskottet tillade: »Man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en rutinmässig handläggning av löpande ärenden.» I utredningens direktiv understrykes vikten av att lekmannasynpunkterna får göra sig effektivt gällande. Utredningen har tidigare vid flera tillfällen framhållit, att det är som ett samordnande organ och ett instrument för det pedagogiska och skolorganisatoriska framstegsarbetet och inte huvudsakligen som en förvaltande myndighet nya mellaninstanser skall göra sin insats och motivera sin existens. Detta gäller om hela mellaninstansen, inte bara de pedagogiska tjänstemännen. En viktig förutsättning för att en nyskapande insats skall kunna göras förblir, att det finns möjligheter att uppehålla en god kontakt mellan den regionala myndigheten och de olika delarna av dess verksamhetsområde. Person- och lokalkännedom är av grundläggande betydelse för or-

319 gan av denna typ och med dess uppgifter. Men detta kan inte vinnas genom att engagera ett stort antal människor i myndighetens verksamhet. Om den skall kunna arbeta effektivt, måste ledamöternas antal begränsas. Utredningen har räknat med maximalt sju ledamöter, vilka, med undantag för skolinspektören, icke skall vara anställda i mellaninstamsen och således endast får möjlighet att ägna begränsad tid åt detta uppdrag. Ledamöternas möjligheter att skaffa sig den önskvärda förstahandskännedomen om skolväsendet och dess problem bör därför ej försvåras genom områdets för stora geografiska omfattning eller ärendenas för stora antal. På alla de viktigaste områdena för de nya mellaninstansernas verksamhet blir den direkta kontakten med problemen av betydelse för lösningen av olika uppgifter. Detta gäller först och främst i fråga om samordnings- och planeringsuppgifterna, av vilka uppbyggandet av enhetsskolan och utbyggnaden av yrkesundervisningen under en avsevärd tid kommer att vara de primära. Det är önskvärt, att mellaninstansens ledamöter har goda möjligheter att grunda sina ställningstaganden i frågor, som kan väntas uppkomma inom detta område, på självsyn och kännedom om lokala förhållanden. Även för att kunna handha de för mellaninstansen tänkta uppgifterna vid lärartillsättningen bör ledamöterna ha en tillfredsställande kunskap om de enskilda skoldistriktens förhållanden. Mellaninstansen skall enligt utredningens förslag vara besvärsinstans. Det är just genom sin kännedom om lokalförhållanden, som ett regionalt organ är skickat att pröva besvär eller yttra sig i besvärsmål. En formell, på handlingar grundad ärendeprövning ombesörjer en central myndighet lika bra som eller bättre än en regional. överhuvudtaget bör gälla, att organ som de här ifrågavarande mellaninstanserna ej inrättas enbart eller ens huvudsakligen i arbetsfördelningssyfte, utan för att alla förekommande frågor inom dess verksamhetskrets skall kunna avgöras av personer med kännedom om förhållandena inom denna. För det nu behandlade områdesalternativet talar sammanfattningsvis följande. Det skulle erbjuda relativt goda förutsättningar för ett verkligt, på lokalkännedom grundat lekmannainflytande utan att otillbörligt minska en pedagogiskt utbildad tjänstemans möjligheter att överblicka området och tillsammans med de pedagogiska fackmännen i mellaninstansen handha även ett ytterligare utbyggt skolväsen inom detta. Det skulle vidare låta skolinspektörens och mellaninstansens verksamhetsområden sammanfalla, varigenom det bleve möjligt att skapa en enkel och effektivt arbetande mellaninstansorganisation. Länsalternativet. Flera skäl talar emellertid också mot 43-alternativet, och utredningens majoritet har icke ansett sig kunna slutligt stanna inför det utan föreslår en lösning efter andra, i det följande redovisade linjer. Om man skall lyckas uppnå målet att endast en inspektör skall behöva

320 knytas till varje mellaninstans och handha inspektionen inom dess verksamhetsområde, har utredningen med hänsyn till inspektörens arbetsbörda icke funnit det möjligt att — utan att skära länsgränserna — gå ned till ett lägre antal områden än 43. Inför detta resultat av en möjlig partiell nyindelning av riket i sammanfallande inspektions- och mellaninstansområden, måste man först fråga sig, om de vunna områdena i fråga om storlek genomgående i tillräcklig grad tillgodoser även andra krav än som ovan behandlats och som måste ställas på mellaninstansområdena. Man nödgas då först konstatera, att den nyindelning som kunnat göras endast i ett fåtal fall medför områden, som kommer något så när i paritet med det valda jämförelseområdet. Närmare hälften av de 43 områdena måste alltjämt bedömas vara för små för att medge ett fullt och effektivt utnyttjande av en mellaninstans möjligheter att bidraga till en rationell utveckling av skolväsendet. Utredningen syftar här främst på den planerande och samordnande verksamhet, som skall leda till en ändamålsenlig utbyggnad av yrkesutbildningsväsendet. En ny regional skolmyndighet måste vidare — även om den inte i första hand tillkommit för administration i begränsad mening — få karaktär av lokalt förvaltningsorgan med stadga och tyngd, vilket förutsätter, att dess geografiska verksamhetsområde ej blir snävare, än att den genom uppgifternas mängd och olika art kan vinna tillräckligt mångsidig administrativ erfarenhet och därpå grundad auktoritet. Även i detta hänseende torde det kunna hävdas, att ett stort antal av de 43 områdena ej får ett tillräckligt omfång för att tillgodose skäliga anspråk. Slutligen måste framhållas, att mellaninstanserna skall sammansättas av högt kvalificerade ledamöter och hos sig anställa kvalificerad personal ävensom i viss mån till sig knyta specialister av olika slag. Det synes med hänsyn härtill önskvärt, att man kunde hålla antalet organ nere vid ett mindre antal än 43. Dessa invändningar mot 43-alternativet är visserligen i och för sig vägande nog men ej av avgörande vikt. Härtill kommer emellertid en omständighet av delvis annan art, som enligt utredningens mening med betydande styrka talar för en i princip annorlunda områdesindelning än den först diskuterade. Hittills förda resonemang har gällt möjligheterna att med utgångspunkt från de nya mellaninstansernas uppgifter försöka åstadkomma en anpassning av folkskolinspektionsområdena och folkskolinspektionen efter de ändrade skolförhållanden, som kan förutses komma att successivt föreligga. På denna väg torde emellertid en på längre sikt hållbar lösning av områdesoch organisationsfrågorna icke kunna nås, även om det är nödvändigt att övergångsvis eftersträva en sådan anpassning med hänsyn till att det varken är möjligt eller önskvärt att i ett slag radikalt förändra den bestående folkskolinspektionen. Vid genomförandet av en reform av så betydande räckvidd som en omreg-

321 iering av skolväsendets regionala ledning, är det nödvändigt att så långt möjligt försöka förutse och möta de krav utvecklingen inom en överskådlig framtid kan komma att ställa på den regionala skolledningen. Vid övervägandena härav har det synts utredningen nödvändigt att allvarligt ifrågasätta om en man, en allroundinspektör, ens med stöd av ett kollegium av fackmän och lekmän och med ett aldrig så väl avpassat område, i längden kommer att förslå i en mellaninstans, vars verksamhet skall omspänna hela det allmänbildande skolväsendet jämte den kommunala yrkesutbildningen. I dagens läge och en tid framöver, i vissa län kanske under avsevärd tid, torde en mellaninstans sådan den kan utformas med en indelning av landet i 43 områden, trots de invändningar som nyss anförts häremot, kunna fylla sitt ändamål, i synnerhet om de pedagogiska ledamöterna finge viss ledighet för aktiva insatser vid inspektörens sida. Utredningen har emellertid funnit det vara orealistiskt att utgå från att morgondagens skola — den obligatoriska 9-åriga enhetsskolan — med därpå byggande gymnasier och yrkesskolor regionalt skall kunna bemästras av en på i princip samma sätt utformad inspektion som folkskolinspektionen, tillkommen med tanke på en sexårig, från början tämligen okomplicerad folkskola. Denna uppfattning gäller, även om man i likhet med utredningen förutsätter, att den egentliga pedagogiska inspektionen av gymnasier och yrkesskolor icke skall ankomma på mellaninstanserna. Skall så omfattande delar av skolväsendet, som utredningen föreslår, sortera under mellaninstanserna, kan en regional skolledning, som uppbyggts på principen en region — en inspektör, knappast längre fylla sitt ändamål, eftersom ett så omfattande skolväsen inom varje region torde kräva insatser av flera inspektörer, vilka, naturligtvis utan att vara ensidiga specialister, erhållit utbildning för och vunnit erfarenhet av olika grenar av detta skolväsen. Om man därför i nuvarande läge vill skapa utvecklingsdugliga mellaninstanser, torde de böra vila på en annan organisatorisk grund än den nämnda. En uppfattning liknande denna torde ligga bakom skolkommissionens erinran om att »folkskoleinspektionen inte är avsedd för inspektion av realskolan och gymnasiet, medan framtidens regionala inspektion måste ha kompetens för det allmänna skolväsendet i dess helhet.» (SOU 1948:27 s. 432). Kommissionen talar här om inspektion, inte inspektör. Den tanken ligger nära till hands, att mellaninstanserna i framtiden borde utrustas med en inspektion, som i möjligaste mån vore lika differentierad som det skolväsen, vilken skall sortera under den. Mot de fördelar som skulle vinnas med en sådan anordning, vilken skulle kräva mycket betydande personella resurser, måste dock vägas värdet av att ledningen på det regionala planet icke splittras upp på fler händer än som är alldeles nödvändigt. Ju färre personer, som erfordras för att upprätthålla de direkta kontakterna mellan de lokala skolledningarna och mellaninstansen, desto lättare och effektivare torde nämligen samarbetet bli. Men om utvecklingen 21

322 ses i ett visst perspektiv, kan man dock våga antagandet, att det så småningom, i varje fall i de tätast befolkade delarna av landet, kommer att erfordras en till varje mellaninstans knuten inspektion, som på grund av de enskilda inspektörernas i viss mån olika utbildning och erfarenhet kan differentieras med hänsyn till t. ex. låg- och mellanstadieundervisning, högstadie- och gymnasieundervisning och yrkesundervisning. Utvecklingen synes komma att göra en sådan eller en liknande anordning oundviklig, då det med skäl kan betvivlas, att det är möjligt att i fortsättningen fordra av en inspektör, att han ens från organisatorisk synpunkt skall behärska det allmänbildande skolväsendets alla stadier och därtill yrkesskolväsendet. Det ligger i sakens natur, att i den mån inspektörerna icke behärskar hela det skolväsen, som finns inom en regional skollednings verksamhetsområde, faller förutsättningarna för särskilda inspektionsområden inom regionen bort. För att täcka verksamhetsfältet måste då flera inspektörer arbeta inom samma geografiska område, vilket måste vara av betydande omfattning för att utgöra tillräckligt underlag för en på detta sätt utformad inspektion. Majoriteten av de områden, som erhålles vid en 43-indelning, utgör icke tillräckliga sådana underlag, vilket är naturligt nog, då denna indelning bygger på förutsättningen, att det under mellaninstansen sorterande skolväsendet, liksom den ursprungliga folkskolan, skall kunna behärskas av en inspektör inom regionen. Med länen är förhållandet i detta avseende ett annat. Inom alla utom fem finns redan två eller flera inspektörer. Då det är utredningens principiella uppfattning, att det efterhand som möjligheter därtill erbjuder sig, till mellaninstanserna bör knytas inspektörer med förutsättningar att inrikta sig på olika delar av skolväsendet, förordar utredningen, att länen omedelbart göres till mellaninstansområden, vilket synes vara ändamålsenligare än att anpassa de nuvarande folkskolinspektionsområdena efter förhållanden, som befinner sig i snabb förändring och snart torde komma att fordra en differentierad inspektion och därmed också större områden än som kan ernås genom en dylik anpassning. Under den närmast överblickbara framtiden är det visserligen icke möjligt och ej heller nödvändigt att skapa en skolinspektion, till alla delar utformad som ovan antytts, men utredningen vill framhålla, att behov av en i vissa hänseenden differentierad inspektion snart, inom somliga delar av landet mycket snart, kommer att föreligga och bör tillgodoses, om mellaninstansernas verksamhet skall omspänna de delar av skolväsendet som utredningen föreslagit. Detta behov bör från början mötas med en med hänsyn härtill lämplig områdesindelning och en därpå byggd organisation, vilken kan vidareutvecklas i den riktning, som här bedömts vara mest sannolik. För närvarande finns mer än en inspektör inom alla utom fem län. I sju län finns mer än två inspektörer. Av skäl som längre fram anföres, föreslår utredningen, att antalet inspektörer i tre län skall ökas från två till tre och i ett län från en till två. I tio län kommer då att finnas tre eller flera inspek-

323 törer och i tio län två. I fråga om antalet inspektörer skulle således i tio fall utmärkta förutsättningar föreligga för en differentiering av inspektionen med hänsyn till skolväsendets behov, förslagsvis på det sätt som förut angivits. I de tio länen med två inspektörer är möjligheterna mindre, men enligt utredningens uppfattning är det en betydande fördel, om till mellaninstanserna kan knytas inspektörer med åtminstone i viss mån skilda utbildningar och erfarenheter. Av de fyra återstående länen torde det längre fram bli nödvändigt att förstärka inspektionen i Uppsala och Hallands län. Inom Blekinge och Gotlands län torde en differentierad inspektion icke kunna komma till stånd genom ytterligare heltidsanställda inspektörer, utan frågan torde där få lösas genom samverkan med grannlän eller genom deltidsanställd personal. Beträffande Gotland synes endast den senare vägen stå öppen. Huruvida utvecklingen med hänsyn till skolväsendets vidare utbyggnad och differentiering så småningom kommer att driva fram ett behov av tre inspektörer i län, där det nu finns färre, är omöjligt att förutse. Det går inte heller att med tillfredsställande säkerhet bedöma, om eller när inspektörernas specialisering måste gå så långt att de särskilda inspektionsområdena kan slopas. Utredningen håller emellertid för sin del icke för osannolikt, att tre inspektörer, alla verksamma inom hela länsområdet, kan komma att erfordras efterhand som takten i enhetsskolans och yrkesskolväsendets utbyggnad ökas. Utredningens följande förslag till områdesindelning och organisation, som smidigt kan anpassas efter en sådan utveckling, bygger emellertid på det antal inspektörer, som nyss angivits (51 + 4) och utgår även från att en indelning i inspektionsområden tills vidare skall bestå. För det enskilda skoldistriktet torde nämligen det nuvarande systemet med en inspektör för ett bestämt geografiskt område ha vissa fördelar. Inspektionsområdesindelningen bör därför icke avskaffas, innan praktisk erfarenhet vunnits av hur ett sådant system skulle verka. Däremot bör man omedelbart vid tillsättning av inspektörstjänster ta i betraktande hela länets behov av regionalt verksamma inspektörer och eftersträva att i de olika inspektionsområdena inom länen få inspektörer, som har det gemensamt, att de äger en allmän överblick och kännedom om skolväsendets, i synnerhet den obligatoriska skolans, organisation och uppbyggnad, men skiljer sig från varandra genom att äga sådan olika utbildning och erfarenhet, som gör dem skickade att inrikta sin verksamhet mot olika delar av länets skolväsen och tillsammans täcka så stora delar av mellaninstansens arbetsfält som möjligt. Av det sagda och av skäl som utvecklas senare följer, att inspektionsområdesindelningen i en ny mellaninstansorganisation icke kan få innebära en absolut gränsdragning mellan den verksamhet, som skall bedrivas av inspektörer inom samma län, även om varje inspektör själv i princip skall ansvara för sitt område.

324 För att direkt erfarenhet så snabbt som möjligt skall vinnas av ett system med flera inspektörer inom ett län, utan uppdelning i inspektionsområden, föreslår utredningen, att en sådan organisation försöksvis prövas i ett län. Utredningen återkommer härtill i det följande. Enligt länsalternativet skulle alltså redan från början i 20 av de 24 länen skapas förutsättningar för ett samarbete mellan flera inspektörer, knutna till samma mellaninstans. I den mån inspektörer med skilda erfarenheter kommer att finnas i samma län, blir detta samarbete mera givande, och tillsammans med ledamöterna kommer mellaninstansen då att representera en sakkunskap, som bättre kan tillgodose de krav på auktoritativ ledning, som skolan själv med sin differentierade lärarkår, sina på olika sätt utbildade rektorer och sina styrelser kommer att ställa på mellaninstansen. Visar det sig efterhand erforderligt att inspektionen ytterligare differentieras och utökas eller att inspektionsområdesindelningen inom mellaninstansområdena bör avskaffas, erbjuder en från början på länsområdena byggd organisation möjligheter härtill, utan att genomgripande förändringar i denna behöver vidtagas. Utredningen anser sig med det sagda ha påvisat, att länsalternativet i jämförelse med det först redovisade, erbjuder en mera framtidsduglig linje, vilken omständighet framför allt talar till dess förmån. Såsom ytterligare skäl för en omedelbar övergång till länen som verksamhetsområden må utöver vad förut sagts endast framhållas, att förutsättningarna för 24 mellaninstanser att etablera ett resultatgivande samarbete med övriga länsorgan blir betydligt större än vad som kan bli fallet för 43. Härvid fäster utredningen särskilt avseende vid att möjligheterna till samverkan med länsarbetsnämnderna skulle underlättas, eftersom de regionala arbetsmarknadsmyndigheterna tillsammans med mellaninstanserna måste komma att spela en viktig roll vid planeringen av yrkesutbildningens utbyggnad. Det senare gäller också i fråga om landstingen. Det skulle därför vara en obestridlig fördel ur samarbets- och samordningssynpunkt, om det inom länen inte funnes mer än en regional skolmyndighet. Detta har också framhållits av 1952 års yrkesutbildningssakkunniga, som anför härom (SOU 1954:11, s. 227): Länet eller landstingsområdet är verksamhetsfält för flera organ och myndigheter av betydelse för yrkesutbildningen, t. ex. länsarbetsnämnderna, landstingsskolorna, hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna och företagarföreningarna. Landstinget är också ekonomisk huvudman för flera yrkesutbildande skolor, t. ex. centrala verkstadsskolor, lantmanna- och lanthushållsskolor. Enligt våra förslag kommer landstingets betydelse i detta avseende att öka. Det synes därför av praktiska skäl lämpligt, att en eventuell mellaninstans, som handlägger frågor beträffande yrkesutbildningen, har länet som verksamhetsområde. Man kan slutligen ej heller bortse från den psykologiska betydelsen av att knyta de nya skolmyndigheterna till områden, som traditionellt betrak-

325 tas som administrativa enheter och till vilka huvuddelen av den övriga statliga lokalförvaltningen ävensom många andra verksamheter är bundna. Givetvis medför länsalternativet också nackdelar i vissa hänseenden. Det fordrar således, att betydande organisatoriska problem rörande inspektionens anknytning till den nya myndigheten tillfredsställande löses, vilket endast torde kunna ske genom att väsentliga förändringar i de nuvarande folkskolinspektörernas placeringar vidtages, om effektivt arbetande mellaninstanser skall åstadkommas. Som en nackdel kan också anföras, att lekmännen i mellaninstansen inom ett större område får svårare att skaffa sig mera detaljerad kännedom om varje kommuns skolväsende och de lokala förhållandena. Som tidigare framhållits, bör mellaninstanserna emellertid till största delen sysselsätta sig med ärenden av större räckvidd och icke med detalj ärenden. Vid bedömningen av större ärenden kan det vara av värde att ha överblick över skolorganisationen inom så stora administrativa områden som länen utgör. För ärenden som besvärsärenden och ärenden rörande lärartillsättning kan den minskade möjligheten till person- och lokalkännedom, som ett större mellaninstansområde ger lekmännen, sägas uppvägas av att de vinner den ökade erfarenhet i dessa frågor, som ett större antal ärenden inom ett större område erbjuder. Därigenom befrämjas också den likformighet i bedömningen av sådana ärenden som utredningen i annat sammanhang talat om (se s. 320). Utredningen har emellertid från början varit medveten om och tidigare påpekat, att en väsentlig del av ansvaret för vad som kommer att uträttas genom de nya mellaninstanserna även framdeles måste ligga på de regionalt verksamma pedagogiska tjänstemännen. Lekmännen skall bilda ett värdefullt komplement till dessa, men de kan givetvis icke ersätta dem. I valet mellan de båda möjliga alternativen för en områdesindelning anser utredningen därför, att lekmännens mindre möjligheter att i detalj följa skolväsendets utveckling och förvaltning icke kan betraktas som någon väsentlig nackdel, om i gengäld förutsättningar finns för en i förhållande till 43-alternativet starkare inspektörsinsats och man tillika får områden, som medger en mera rationell utveckling av skolväsendet. Att inslaget av inspektörer måste göras betydligt starkare med 24 än med 43 mellaninstanser är ofrånkomligt av följande skäl. Även om man anser sig kunna bortse från den enligt utredningens mening synnerligen betydelsefulla synpunkten angående ett framtida behov av en differentierad inspektörskår och räknar med en inspektion av nuvarande typ, vilket man med visst fog kan göra för en övergångstid, så kan den minskning av antalet inspektörer, som under denna förutsättning är möjlig med 43 mellaninstanser och mellaninstansområden, icke få komma i fråga vid 24. Den avgörande skillnaden ligger däri, att 43 inspektörer med endast 24 mellaninstanser självfallet icke skulle erhålla samma stöd totalt sett av lekmän och kanslipersonal, som bleve fallet med 43 mellaninstanser

326 med var sitt kansli. I detta senare fall skulle lekmännens, fackmannaledamöternas och kanslipersonalens nästan dubbelt så stora antal i förening med de mindre mellaninstansområdena och kortare resorna kunna anses kompensera det lägre antalet inspektörer. Men inrättas endast 24 mellaninstanser, måste verksamhetens tyngdpunkt mera markerat läggas på de pedagogiska tjänstemännen, och en minskning av det nuvarande antalet inspektörer kan då icke få ske ens om man även för framtiden skulle räkna med allroundinspektörer. Att inspektionen inte kan försvagas, om länen blir mellaninstansområden, torde följa av hela motiveringen för länsalternativet. I vilken utsträckning ett vidareutvecklat skolväsen i framtiden kan komma att fordra en ökning av antalet skolinspektörer, har utredningen å andra sidan icke funnit det fruktbart att närmare diskutera nu, även om den ansett sig böra ange sin allmänna uppfattning i frågan. Utredningen har uttalat sig om en i stora drag sannolik utveckling, men frågan kan inte besvaras, förrän erfarenhet vunnits av den nya organisationen, samt verkningarna av de föreslagna decentraliseringsåtgärderna, den heltidsanställda kanslipersonalen och den bättre lokala organisationen hunnit göra sig gällande. Emellertid är förutsättningarna i fråga om inspektionens arbetsmöjligheter redan i nuvarande läge mycket olika för olika län. Utredningen har i inledningen till detta avsnitt påpekat de betydande skillnader som föreligger mellan de olika inspektionsområdenas storlek och de skiftande förutsättningar för ett framgångsrikt arbete, som blir följden härav. Detta förändras inte genom att länen blir mellaninstansområden. Med en 43-indelning skulle däremot differenserna i detta hänseende i icke obetydlig grad utjämnas. Utredningen har övervägt, om inte också den nu föreslagna områdesindelningen borde medföra åtminstone något mera likartade förutsättningar för mellaninstansernas arbete. Genom att ytterligare några inspektörstjänster inrättades skulle de mest påfallande skillnaderna mellan länen, när det gäller mellaninstansernas arbetsmöjligheter, kunna elimineras. Enligt utredningens uppfattning blir skolväsendet i rikets tre folkrikaste län, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Stockholms län, ävensom i Västmanlands län, i de delar det skall läggas under mellaninstanserna alltför omfattande i förhållande till antalet inom dessa län nu verksamma inspektörer. I de tre förstnämnda länen finns för närvarande endast två och i Västmanlands län en inspektör. Utredningen skall i det följande utveckla skälen för att ytterligare en inspektörstjänst bör inrättas i vart och ett av dessa fyra län, om de blir verksamhetsområden för nya mellaninstanser. Skolväsendets omfattning m. m. i dessa län anges i tabell 25. Vad först beträffar Västmanlands län, så har utredningen tidigare gjort vissa jämförelser mellan detta inspektionsområde och vissa av de övriga (se s. 314). Det är tydligt, att mellaninstansen i Västmanlands län skulle bli mycket ogynnsamt ställd i förhållande till län av närmast jämförbar stor-

327 Tab. 25. Antal Antal reduce\ n t a l inv. kom- Areal rade mil2 lär.-avd. 1/1 1954 m u ner i folkskolan

Län och inspektionsområden

Malmöhus

Antal Antal folkskolan- högre skolägglor ningar

län.

Södra i. o S:a Göteborgs och Bohus Södra i. o Norra i. o

227.791 365.692

40 32

26 21

755,5 936,0

285 245

10 18

460.983 112.413

20 24

15 35

994 443

185 239

16 6

237.555 140.164

27 28

25 48

753 621

155 185

7 6

län.

S:a Stockholms län. Södra i. o Norra i. o S:a Västmanlands

län.

lek, om den skulle bedriva sitt arbete med endast en skolinspektör. Här skall blott påpekas, att exempelvis Södermanlands län med 217.000 invånare och 62 mil 2 areal och Kronobergs län med 159.000 invånare och 90 mil 2 areal har två inspektörer. För ytterligare jämförelser hänvisas till tablåerna över inspektionsområdenas och länens storlek bilaga 9. Enligt 43-alternativet skulle Västmanlands län och områden av liknande omfattning, t. ex. de båda nyssnämnda länen, utgöra mellaninstansområden med en inspektör. Vidhåller man i sina resonemang uppfattningen, att en allroundinspektör är tillräcklig i varje mellaninstansområde, skulle det visserligen beträffande dessa tre län kunna sägas, att den här åsyftade likvärdigheten i stället borde kunna skapas genom att man ginge den motsatta vägen och nöjde sig med en inspektör i vart och ett av dessa län, precis som fallet skulle bli enligt 43-alternativet, i stället för att öka antalet i Västmanlands län. Häremot kan invändas, att länsalternativet bygger på förutsättningen att den pedagogiska inspektionen ej försvagas. Någon medelväg mellan de båda alternativen finns inte. Att ta bort en inspektör i vartdera Södermanlands och Kronobergs län utan att också i övrigt draga konsekvenserna fullt ut i överensstämmelse med 43-alternativet skulle uppenbarligen icke medföra en utjämning utan en ökning av skillnaderna mellan olika mellaninstansers förutsättningar att fylla sitt ändamål. Att en re-

328 duktion av antalet inspektörer till 43 vid 24 mellaninstanser skulle ge en alltför svag regional organisation och ej bör övervägas, har nyss påvisats. Då det är skäligt, att det oberoende av vilken områdesindelning som väljcs, skapas såvitt möjligt likartade förutsättningar för kommunerna inom olika regioner att draga nytta av mellaninstansens verksamhet, bör, om länen göres till mellaninstansområden, en inspektörstjänst nyinrättas bl. a. i Västmanlands län. För behovet härav talar, utöver de starka skäl, som ligger i skolväsendets redan jämförelsevis stora omfattning, den starka befolkningstillväxten i länet. Ehuru detta i fråga om total folkmängd endast kommer på adertonde plats, visar det näst efter de tre största länen den starkaste folkökningen såväl för perioden 1940—1953 som 1947—1953. Det är här vidare fråga om ett av de starkast industrialiserade länen i riket, vilket trots detta, enligt vad 1952 års yrkesutbildningssakkunniga klarlagt, äger ett dåligt utvecklat yrkesutbildningsväsen. Det kan i detta sammanhang också framhållas, att utredningsmannen vid inspektionsområdesregleringen 1950, av vilken Västmanlands län i hög grad berördes, framlade ett alternativ, enligt vilket länet skulle ha två inspektörer. Till grund för reformen då låg folkmängden den 1 januari 1948, som uppgick till 190.430 invånare. Under den följande 6-årsperioden ökade befolkningen i inspektionsområdet med 20.000 människor och tillväxer alltjämt i snabb takt. Sedan dess har också försöksverksamheten tillkommit. Såsom motivering för en förstärkning av inspektionen i Göteborgs och Bohus samt Stockholms län kan, förutom länens storlek, anföras deras speciella geografiska och näringsgeografiska struktur. Omständigheter, som måste beaktas beträffande Malmöhus och Göteborgs och Bohus län, är att de landstingsfria städerna (utom Stockholm) enligt utredningens förslag skall läggas under mellaninstanserna på samma villkor som övriga kommuner. För Malmöhus län betyder det, att två stora städer, Malmö och Hälsingborg, på ett något annorlunda sätt än nu dragés in i inspektörernas verksamhet. Detsamma blir fallet med Göteborg. Utredningen erinrar om att lärartillsättningen i dessa stora städer för närvarande helt sker utan medverkan från inspektörernas sida samt att ett betydande antal uppgifter, som nu av skolöverstyrelsen infordras direkt från de landstingsfria städerna, enligt förslaget skall granskas och bearbetas av mellaninstanserna. Stockholms stad skall visserligen inte läggas in under mellaninstansen för länet, men befolkningen i Stockholms län tillväxer snabbare än i något annat län och tätbebyggelsen kring huvudstaden jämte skärgårdsförhållandena skapar här och kommer att skapa betydande organisatoriska problem. I dessa tre län torde vidare ett omfattande interkommunalt samarbete bli nödvändigt. För Stockholms och Göteborgs och Bohus län får man även räkna med ett interregionalt samarbete i synnerhet i yrkesutbildningsfrågor. Huvudstaden och det omgivande länet torde nödvändigtvis behöva samverka för att i hela denna regions intresse åstadkomma tillfredsställande lösning-

329 1

ar av hithörande spörsmål. Ett samarbete på motsvarande sätt kan förutses mellan mellaninstanserna i Göteborgs och Bohus län samt Hallands län och Älvsborgs län för lösning av yrkesutbildningsfrågor för en stor region med Göteborg som centralpunkt. Malmöhus län har det största antalet kommuner av alla län, 72 stycken. Av dessa har ett femtiotal mindre än 4.000 invånare. Planeringen för den samverkan som fordras här blir således omfattande. Med den ökning av inspektörernas redan mycket betydande arbetsbörda, som kan förutses med anledning av den förestående utvecklingen, synes en förstärkning av inspektionen i de här behandlade folkrika länen med sina stora inspektionsområden vara ofrånkomlig, om de regionala skolledningarna i dessa län skall kunna fylla de uppgifter, man måste ålägga dem. En förutseende och riktig planering är naturligtvis av utomordentlig betydelse vid uppbyggandet av enhetsskolan och yrkesutbildningen med hänsyn till de stora investeringar det här blir fråga om. Även den bästa vilja från den enskilda kommunen räcker härvid inte till, då viktiga avvägningar, grundade på en klar överblick och god insikt i regionernas problemställningar måste göras. De fyra län det här gäller rymmer tillsammans i det närmaste en fjärdedel av landets befolkning, ö k a s antalet inspektörer med en i vartdera länet skulle en femtedel mot nu en sjundedel av inspektörsantalet i riket komma på denna del av befolkningen och det av utredningen närmast avsedda syftet, att åstadkomma en utjämning av de mest påtagliga skillnaderna mellan skolinspektionerna i olika regioner, uppnås. En sådan förstärkning vore i och för sig önskvärd även i vissa andra län. Enligt utredningens bedömande torde dock den föreslagna mellaninstansorganisationen och därmed följande åtgärder i alla övriga fall skapa en större eller mindre marginal, som gör det möjligt för mellaninstanserna att med av utredningen föreslagna personalresurser tillfredsställande bemästra sina växande arbetsuppgifter. På i det föregående anförda grunder föreslår utredningen, dels att länen ulan undantag blir verksamhetsområden för nya mellaninstanser, dels att dessa myndigheter benämnas länsskolnämnder, dels ock, att antalet skolinspektörer på angivet sätt ökas med 4 till 55. Kostnaderna för fyra inspektörer, beräknade på grundval av lönen den 1 juli 1955 i lönegrad 34 (näst högsta löneklassen) i respektive ortsgrupper, skulle uppgå till 28.008 + 27.348 + 2x26.688 = 108.732 kronor. Organisationen

i mellaninstansområden med mer än en inspektör Blir länen mellaninstansområden skapas förutsättningar för en successiv övergång till en differentierad skolinspektion. Hur skolinspektionen sluti Utredningen erinrar om att en särskild borgarrådstjänst inrättats i Stockholm för handläggning av samarbetsfrågor mellan staden och grannkommunerna.

330 ligt i detalj skall te sig, är en fråga, som inte kan eller bör bestämt besvaras redan nu. Utredningen måste för sin del vid sina förslag utgå från rådande förhållanden och det är, som förut framhållits, nödvändigt och lämpligt att den nuvarande folkskolinspektionen infogas i och får utgöra ett väsentligt element i en ny mellaninstansorganisation. Detta gäller oavsett vilket område som väljes för mellaninstansernas verksamhet och spörsmålet hur detta infogande bör ske skall behandlas i det följande. Därvid grundas resonemangen på nuläget och diskussionen gäller utformningen av en mellaninstansorganisation med länen som verksamhetsområden, vilken i huvudsak skall kunna upprättas från den 1 juli 1957. I anslutning till sin uppfattning om ett växande behov av en differentierad inspektörskår vill utredningen dock ytterligare understryka betydelsen av att utvecklingen på detta område noga observeras och att dess krav i vad avser skolinspektörernas verksamhet, utbildning och kompetens beaktas och, där det erfordras, tillgodoses vid tillsättningen av inspektörstjänsterna. I n s p e k t ö r e r n a s stationering Ett av de skäl, som anfördes till förmån för 43-alternativet var, att det inte skulle erbjuda några svårlösta organisatoriska problem. Väljer man länslinjen, måste emellertid ställning tagas till vissa ingalunda lättlösta spörsmål av detta slag. Problemets kärna är, att det f.n. finns mer än en inspektör i 19 län. I ett av dessa finnes fyra, i sex tre och i de återstående tolv två inspektörer. Endast i några undantagsfall är mer än en inspektör placerad på samma ort inom länet. Det är nödvändigt att utgå från att nya mellaninstanser, vilket deras verksamhetsområde än blir, skall ha ett kansli till sin disposition, som kan tjäna som centralpunkt för regionens skolväsen. För de ifrågavarande 19 länen uppstår då frågan, hur inspektörerna inom varje län skall placeras rent geografiskt i förhållande till mellaninstansens kansli och hur förhållandet mellan inspektörerna och mellaninstansen i övrigt skall ordnas. När man n ä r m a r e skärskådar detta problem finner man, att två till synes oförenliga synpunkter kräver beaktande. Å ena sidan står den princip, som hittills gällt i fråga om folkskolinspektörernas placering: de skall bo i sitt område så, att de kan nå dess olika delar och själva kan nås utan allt för stort besvär. Å andra sidan måste man hävda, att en enhetlig ledning av skolväsendet inom mellaninstansens verksamhetsområde är ett mål som måste eftersträvas i samband med upprättandet av en ny regional organisation och att en dualism liknande den, som nu råder mellan folkskolinspektion och domkapitel, således bör undvikas i ett nytt system. Utredningen har undersökt förhållandena inom varje län för sig och därvid haft tillgång till folkskolinspektörernas synpunkter på spörsmålet.

331 Självfallet erbjuder placeringsfrågan inte samma svårigheter överallt. Om man av naturliga skäl utgår från att residensstäderna i regel bör vara mellaninstansernas kansli- och sammanträdesorter så kan, med hänsyn till dessa städers centrala placering i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Örebro och Jämtlands län 1 , båda inspektörerna i dessa län placeras i residensstäderna, utan att den förstnämnda av ovan angivna synpunkter blir i nämnvärd grad eftersatt. Beträffande återstående tretton län med mer än en inspektör medför en koncentration till residensstaden eller annan centralort emellertid i större eller mindre grad ökade svårigheter för inspektören att uppehålla kontakten med de skilda delarnaavsittområdeoch för representanter för skola och allmänhet att komma i förbindelse med inspektören. Det bör i detta sammanhang påpekas, att det här inte enbart är fråga om mellaninstansens möjligheter att nå ut till olika delar av området utan också om skolstyrelseordförandes, skolledares och målsmäns möjligheter att personligen få framföra sina synpunkter inför den regionala skolmyndigheten eller dess företrädare. Inspektören reser i tjänsten och kan, om det erfordras, vara borta dagar i sträck för att nå avlägsna bygder, även om det kostar både tid och pengar, men kommunrepresentanter och allmänhet har inte samma möjligheter att nå långt bort liggande kansliorter. Man kan därför inte bortse ifrån att det i jämförelse med rådande förhållanden i några fall kan innebära en försämrad service åt skolan, om den nu diskuterade koncentrationen genomföres generellt. Utredningen har på grund härav prövat utvägen att i vissa fall låta en inspektör ha kvar sin placering utanför mellaninstansens kansliort, alltså inom det egna inspektionsområdet. De län, sju till antalet, där starka skäl talar för en dylik anordning, är följande (den »lokale» inspektörens ort inom parentes): Kalmar län (Västervik), Göteborgs och Bohus län (Uddevalla), Älvsborgs län (Bor å s ) , Gävleborgs län (Hudiksvall), Västernorrlands län (Örnsköldsvik), Västerbottens län (Skellefteå), Norrbottens län (Haparanda). I alla de nämnda städerna finns för närvarande folkskolinspektörer. Residensstädernas placering i dessa län och avstånden därifrån till länens utkanter talar av skäl som nyss anförts mot att dra in alla inspektörerna till kansliorten. Emellertid har utredningen efter ingående diskussion av detta problem kommit till uppfattningen, att följande synpunkter bör anläggas på och avgöra frågan. Om nya mellaninstanser skall byggas upp, måste organisa-, toriska förutsättningar därigenom skapas för en enhetlig ledning av skolväsendet inom hela den region, där mellaninstansen skall verka. Mellaninstansorganisationen måste vara praktisk. Skolinspektörerna, de nya organens initiativtagande och verkställande krafter, måste därför knytas direkt till och ingå i den nya myndigheten, inte minst med tanke på att samarbetet och samrådet skall bli fruktbärande. Dessa mål skulle icke nås, om en eller flera inspektörer inom samma län skulle arbeta långt ifrån kanslior1

I Jämtlands län är redan båda inspektörerna placerade i Östersund.

332 ten, eftersom den »lokale» inspektören under alla omständigheter då måste ha en egen expedition med kanslipersonal, eget arkiv o. s. v. och självständigt fatta åtskilliga beslut, därest en nödvändig arbetsfördelning mellan inspektörerna skulle kunna genomföras. Under sådana omständigheter bleve mellaninstansens kansli näppeligen den centrala punkt för regionens skolväsen, som den måste vara, om den nya myndigheten tillfredsställande skall kunna fylla sin uppgift som samordnande organ. Kan den inte fylla denna funktion, faller ju meningen med en mellaninstans, som sträcker sig över flera inspektionsområden, väsentligen bort och en av motiveringarna för länet som verksamhetsområde försvinner. En organisation med »lokala» inspektörer kan således befaras resultera i att dessa får en ställning som led mellan de lokala skolstyrelserna och den regionala myndigheten, med vars kansli den huvudsakliga kommunikationen komme att ske per post och telefon. En sådan utveckling, som skulle innebära att den nuvarande otillfredsställande ordningen på detta område delvis bevarades, bör förhindras. Utredningen tror icke, att det härvid skulle vara tillräckligt att låta den »lokale» inspektören då och då resa in till och föredraga inför mellaninstansen. Differentieras inspektionen följer med ännu större nödvändighet, att inspektörerna, som då skall komplettera varandra, måste finnas på samma ort och ha ett gemensamt kansli. Utredningen föreslår därför, att — om länen blir mellaninstansområden — mellaninstansernas kanslier förlägges till residensstäderna i samtliga län utom Skaraborgs, där Skövde bör bli kansliort, samt att alla skolinspektörer i länen stationeras på kansliorten. Avvikelsen ifråga om Skaraborgs län anser utredningen motiverad med hänsyn till att residensstaden är mera perifert belägen och har sämre kommunikationsmöjligheter än det centralt belägna Skövde, där också en inspektör redan finns och länsarbetsnämnden stationerats. Vid sitt ställningstagande i fråga om kansliorterna och inspektörernas stationering har utredningen ansett samma synpunkter relevanta, som förut anförts till stöd för en ifrågasatt vidgning av vissa inspektionsområden, nämligen: kommunikationsteknikens utveckling sedan grunden till den bestående områdesindelningen lades, kommunreformen, skolledarorganisationens utbyggnad och de därav följande möjligheterna att i stigande utsträckning förskjuta tyngdpunkten i inspektörernas verksamhet från en detalj inspektion till det pedagogiskt-organisatoriska området, allt omständigheter som gör det mindre påkallat, att inspektören bor i sitt område. Att resekostnaderna på grund av den föreslagna koncentrationen kommer att öka, torde dock vara sannolikt. Man får emellertid inte förbise, dels att ett antal returresor kommer att bortfalla och att planerade sammanhängande längre resor blir billigare än ett större antal korta resor med återkomst samma dag, dels också att möjligheter skall finnas för en inspektör att, om det är lämpligt, överlämna åt en annan att fullgöra förrättning inom sitt område. Med hänsyn till de många okända faktorer, som spelar in i samman-

hanget, är det emellertid icke möjligt att med någon som helst säkerhet beräkna den här förutsedda kostnadsökningen. För att eliminera de olägenheter för allmänheten, vilka eventuellt kan uppkomma genom den föreslagna centraliseringen och vilka i vissa fall kan vara snarare av psykologisk än praktisk art beroende på olika tradition inom olika områden, den enskilde inspektörens förhållande till skoldistrikten o. s. v., har utredningen diskuterat, huruvida det kunde anses lämpligt att föreskriva, att inspektör, som inte bor inom sitt område, skall ha bestämd mottagningstid på en centralt belägen ort inom detta och att mellaninstansen skall vara skyldig att emellanåt förlägga sina sammanträden till denna plats. Då inspektörerna alltjämt och om möjligt i större utsträckning än nu skall ha sin verksamhet förlagd ute i kommunerna och i mån av behov besöka dessa, kan det synas vara överflödigt att tvinga inspektören att uppehålla sig på en bestämd ort och där invänta besök i stället för att själv uppsöka de skolor eller distrikt, där hans närvaro erfordras eller särskilt påkallats. Icke desto mindre har utredningen kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn till inspektörens centrala ställning måste betraktas som betydelsefullt för skolväsendet, om de, som på något sätt har anknytning till detta, vet att en inspektör vid bestämda tidpunkter är anträffbar på en närbelägen ort för ett personligt samtal eller en överläggning i en viktig fråga. Utredningen anser därför, att i de på s. 331 angivna länen och på där angivna orter inspektören för området bör vara tillgänglig på bestämda tider en viss dag i varje månad. Vad beträffar mellaninstansen som helhet, så torde det inte komma i fråga, att den skall behöva sitta och invänta uppvaktningar in pleno. Däremot anser utredningen det ligga i sakens natur, att dess ledamöter besöker skoldistrikt för diskussioner och överläggningar i sådana fall, där direkt kännedom om de lokala förhållandena behövs för en bedömning av aktuella spörsmål av betydelse. Någon föreskrift om sammanträdenas förläggning synes utredningen däremot icke nödvändig. Emellertid kan den praktiska erfarenheten i nu berörda båda avseenden komma att peka i annan riktning än som här förutsatts. Det bör därför stå mellaninstansen fritt att i fråga om inspektörs mottagning och sina egna sammanträden på annan ort än kansliorten bestämma som den finner för gott. Däremot vill utredningen beträffande inspektörernas stationering uttala, att denna, efterhand som omständigheterna medger det, bör komma till stånd i enlighet med utredningens förslag och praktiskt prövas. Utredningen föreslår, att undantag från den föreslagna principen efter en övergängstid av tre år från förslagets ikraftträdande endast skall medges i tvingande fall och på objektiva grunder och endast beträffande inspektörer, som var i tjänst, då omläggningen trädde i kraft.

334 Chefsinspektörer Genom placering av samtliga inspektörer inom ett län på samma ort, i regel residensstaden, skapas den första förutsättningen för enhetlig ledning och planmässig utveckling av skolväsendet inom mellaninstansområdet. Eftersom det enligt utredningens förslag i alla utom fem län kommer att finnas mer än ett inspektionsområde, är ett andra och lika viktigt villkor för att denna enhetlighet skall nås, att i dessa län en person får till uppgift att samordna och sammanhålla mellaninstansens verksamhet. Så kan knappast bli fallet i län med två eller flera inspektörer, om dessa skall sköta var sitt delområde och uppträda som helt självständiga och jämställda inför eller i en »direktion». All erfarenhet säger nämligen, att man måste ha en sammanhållande och ansvarig kraft i spetsen för en verksamhet, om den skall kunna bedrivas med framgång. Detta är, beträffande mellaninstansernas verksamhet, lika ofrånkomligt som att kravet på ett centralt kansli tillgodoses. Det är uppenbart, att mellaninstanserna inte blott får bli ett slags centrala länsorgan, som tar ställning till olika frågor från skilda områden var för sig eller att dessa områden fristående från varandra skötes av sin inspektör. En så stor samordning och enhetlighet som möjligt måste komma till stånd inom länet, och härför måste någon ansvara. Någon måste föredraga frågor, som inte har direkt anknytning till ett bestämt inspektionsområde eller skoldistrikt. Någon måste ha ansvaret för mellaninstansens kansli. I län med flera inspektörer måste det från början vara klart på vem ansvaret i dessa hänseenden primärt skall ligga. En tänkbar möjlighet vore att engagera lekmannaordföranden så hårt för hans uppgift, att han i dessa fall i realiteten finge ställning som chefstjänsteman. Det är utredningens uppfattning, att omständigheterna så småningom skulle tvinga ordföranden att intaga en sådan ställning, om den ej från början intoges av någon annan därtill särskilt förordnad person. En utveckling i en dylik riktning finner utredningen icke önskvärd. Dess uppfattning är, dels att det ofrånkomligen fordras en sammanhållande kraft i spetsen för varje regions skolväsen, dels att denna kraft bör vara en för arbetsuppgiften lämpligt utbildad pedagogisk fackman i tjänstemannaställning. I län med endast en inspektör blir denne automatiskt den sammanhållande kraften. I mellaninstansområden med flera inspektörer bör en av dessa få förmansställning och kallas förste skolinspektör. F r å n denna utgångspunkt kan lösningen av frågan om chefstjänsteman inom mellaninstansområden med flera inspektörer sökas efter två vägar. 1. En av inspektörerna kan, samtidigt som han skall ansvara för sitt eget inspektionsområde, erhålla förmansställning i förhållande till övriga inspektörer och till personalen hos mellaninstansen med uppgift att hålla samman och överblicka mellaninstansens hela område och sörja för enhetligheten i dess verksamhet.

335 2. I de ifrågavarande länen kan, utöver det nuvarande antalet inspektörer, förordnas en särskild chef utan eget geografiskt verksamhetsområde. Om förste skolinspektören skall kunna fullgöra chefsfunktionerna, får man förutsätta, att han blir tvungen att i betydande omfattning utsträcka sin verksamhet över hela mellaninstansområdet, eftersom en relativt god kännedom om förhållandena i dettas olika delar bör utgöra grunden för hans ställning. Väljes alternativ 1 splittras förste skolinspektörens arbete på två uppgifter. Om man nämligen utgår från att inspektionsområdena inom varje län i stort sett kräver lika mycket arbete, så skulle ju följden bli, att förste inspektörens »eget» inspektionsområde komme i åtnjutande av en mindre insats från inspektörens sida än det eller de andra områdena inom länet, som disponerade en hel inspektörskraft. För att förhindra bristande jämvikt i detta hänseende kan man antingen minska förste inspektörens område och därigenom åstadkomma en lämplig avvägning av inspektionsområdena inom varje län eller tillgripa alternativet med en fristående förste skolinspektör. Ingenting hindrar att man allt efter de varierande förhållandena i olika län i vissa fall använder det ena och i vissa fall det andra alternativet. Av utredningens tidigare väckta förslag om ökning av antalet inspektörer följer dock, att anordningen med fristående förste skolinspektörer icke från utredningens sida kan komma under övervägande i andra än de fall, där utredningen redan föreslagit att en ökning av antalet inspektörer skall komma till stånd. Utredningen har med andra ord funnit, att enbart de på förste skolinspektören — i denna hans egenskap — ankommande speciella uppgifterna icke i och för sig i något fall motiverar särskilda tjänster enligt alternativet 2 ovan. Det finns således för utredningen endast anledning att diskutera båda alternativen i vad gäller Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Stockholms samt Västmanlands län. För övriga län kan enligt dess uppfattning endast alternativet 1 komma i fråga. Västmanlands län Utredningen har tidigare uttalat, att en organisation med inspektörer utan särskilda geografiskt bestämda verksamhetsområden bör prövas i ett län. Det bör lämpligen ske i Västmanlands län, eftersom detta redan utgör ett inspektionsområde och det utifrån utredningens uppfattning om utvecklingens tendens på detta fält skulle vara irrationellt och inkonsekvent att på grund av tillkomsten av en inspektörstjänst nu dela upp länet i två områden. Den organisation, som upprättas i detta län, bör i stället i princip sammanfalla med den, som enligt utredningens bedömande så småningom kommer att bli den i allmänhet ändamålsenligaste. Härigenom vinnes snabbt ett erfarenhetsmässigt underlag, som bör utgöra grunden för senare ställningstaganden i frågan. Innehavaren av den nyinrättade tjänsten bör följaktligen med hänsyn till sin utbildning och erfarenhet ha förutsätt-

336 ningar att företrädesvis ägna sig åt sådana områden av skolväsendet, t. ex. yrkesutbildningen eller teoretisk högstadieundervisning, som icke behövt beaktas vid tillsättning av den existerande folkskolinspektörstjänsten. När det gäller frågan om förste skolinspektör, blir Västmanlands län tillsvidare ett fall för sig, såtillvida som båda inspektörerna skall ha länet som gemensamt inspektionsområde. Vilken av de två inspektörerna som skall bli förste inspektör, bör betraktas som en ren lämplighetsfråga och lösas utan speciell hänsyn till formell meritering. I samband med att den nyinrättade inspektörstjänsten ledigkungöres, bör också förordnandet som förste skolinspektör förklaras ledigt och således kunna sökas av såväl innehavaren av den nuvarande inspektörstjänsten som av aspiranter på den nyinrättade befattningen. Vid en övergång till mellaninstansområden med flera inspektörer utan särskilda inspektionsområden kommer frågan om arbetsfördelningen mellan inspektörerna i ett helt nytt läge. Enligt utredningens mening torde någon strikt, för alla mellaninstanser likartad arbetsfördelning mellan inspektörerna inte kunna genomföras eller behövas för dessa fall. Den torde i stället böra ske med hänsynstagande till inspektörernas utbildning och intresseområden i vart fall för sig och kunna göras informellt utan medverkan av annan myndighet. Frågan aktualiseras först och främst för Västmanlands län. Utredningen har icke ansett det vara möjligt att a priori lämna annat än några allmänna synpunkter på arbetsfördelningen. Denna blir ju i betydande grad beroende på inspektörernas olika förutsättningar och kommer i vissa viktiga avseenden att ge sig självt allt efter de skilda inriktningar inspektörerna genom olika utbildning och erfarenheter kommer att ha. Det måste dock förutsättas, att de äger en till stora delar gemensam grund och att deras verksamhetsområden i väsentliga delar således sammanfaller. Deras specialinriktning bör komma till synes och bli av betydelse särskilt vid inspektioner. I övrigt måste de båda inspektörerna dela arbetsuppgifterna mellan sig men samarbeta och samråda. Denna uppdelning gör det möjligt, att var och en tränger på djupet inom olika arbetsområden, t. ex. i fråga om lärartillsättningar eller tillsättning av vissa lärargrupper (ett stort fält från småskollärare till ämnes-, övnings- och yrkeslärare), skolbyggnadsfrågor, planeringsfrågor, vissa former av utredningar, författningsfrågor, statistik och prognosverksamhet. Det torde med allmän giltighet kunna sägas, att det skulle innebära en rationalisering av skolinspektörernas arbete, om inom ett län företrädesvis en person i stället för två eller flera hade till uppgift att sätta sig in i den omfattande lagstiftningen och den yppiga floran av bestämmelser och tillämpningsföreskrifter rörande exempelvis lärarlöner, statsbidrag, meritvärderingar och övriga tillsättningsbestämmelser. Den mera regelbundna pedagogiska inspektionen kan delas upp genom överenskommelser mellan inspektörerna inbördes.

337 En på detta sätt organiserad och så arbetande inspektion gör mellaninstansen effektiv och ger den en saklig tyngd vid sammanträden med kommunala skolledningar, lärare och föräldrar för överläggningar om skolorganisatoriska och pedagogiska problem. Det bör enligt utredningens mening överlåtas åt mellaninstansen i Västmanlands län att på erfarenhetsmässiga grunder utforma en arbetsfördelning efter de grundlinjer, som ovan antytts. Övriga län i vilka inspektörstjänster nyinrättas De tre övriga län, i vilka inspektörstjänster enligt utredningens förslag skall nyinrättas, företer en annan bild. Alla har det gemensamt, att de redan är indelade i två inspektionsområden och att de på en förhållandevis liten yta rymmer en stor befolkning. I Stockholms samt Göteborgs och Bohus län är den senare dessutom starkt koncentrerad till länens södra delar, vilket gör förutsättningarna för en tredelning av dessa län särskilt ogynnsamma. I tabell 26 redovisas hur en nyindelning skulle te sig. Enligt utredningens mening är de indelningar, som här gjorts, de enda möjliga, men de är icke ändamålsenliga. Även om det varit möjligt att ernå ett i och för sig mera tillfredsställande resultat av en nyindelning, hade samma anledning som beträffande Västmanlands län funnits att ställa sig tveksam till en sådan, nämligen att den skulle inneburit ett steg i rakt motsatt riktning mot den utredningen anser att utvecklingen tenderar att gå — mot ett slopande av områdesindelningen överhuvudtaget. Efter överväganden av dessa olika omständigheter har utredningen funnit starka skäl tala för att den nuvarande indelningen i dessa län inte ändras. Å andra sidan är ett slutligt ställningstagande till spörsmålet huruvida förste skolinspektör här skall ha eget inspektionsområde eller ej avhängigt av svaret på frågan, om det är möjligt att, sedan det konstaterats att de »rena» chefsfunktionerna enbart inte motiverar en ny tjänst, på ett fullt tillfredsställande sätt passa m en tredje inspektör i ett mellaninstansområde, inom vilket finns två särskilda inspektionsområden. Möjligheterna att i dessa fall åstadkomma en lämplig arbetsfördelning, d. v. s. närmast att avlasta de två inspektörer som finns, beror på vilket betraktelsesätt man anlägger på inspektionsområdena som arbetsenheter. Eftersom länet, även om det finns flera inspektörer, är länsskolnämndens arbetsområde, fyller områdesgränserna från nämndens synpunkt en funktion endast i arbetsfördelningssyfte, och i den mån inspektionen differentieras blir deras betydelse även i detta hänseende allt mindre, då differentieringen i princip förutsätter verksamhet i viss grad inom hela länet från samtliga inspektörers sida. Utredningen, som tror på en utveckling i riktning mot differentierad inspektion, har från denna utgångspunkt ägnat frågan om arbetsfördelningen 22

umma högre skolor

338 Oi

CO

c© CM

Oi 00

CO

lOCO

,_ CM

GO

1 ' 1

IH

1 1 1|

1 K 1 ™1 1rf 1

b

^ CU

u

o 'o

1 1 11

u

tit

1/3

u

,_ «** m

:0

A

ra

H* I 1

11 . H

u

C

i - l CM

co •**

1 CM

1 HH

CM

ri

CO

1 1 11

1 1 11

i-H

_

r-l i—c i—I

CO

KOIH 1

CO

00 CO CO l O

£

CO i - i CM

to

^^

"*

Oi

- * <-o 1

^

+

GO

<

umma läraravd. Hal efter och reduc. (Kom.

Q

, - ( •"-,

I

CO CM

+

+

+

M

CO

"-<

ift ift

o

t p f - ' d

1 *

r- oo .->

r~co

co ift • *

in o co o cfcn

co

Ift

ift ©

o O 00 CO 110 KO

Oi c©

l O H » t O f f i l » CO CM CM

(C H t > i-H a> •** 0 0 0 0 c©

• *

i— 1

umma läraravd. utan reduc.

GO

•* •*

i - i vrt oo • *

Å'SI

c

TJ

KO CO i - i O0 T-C CO CO i-< tfO

CO CO CO CO CO

C

t^

o

IÄ

o I— 1

1—'

T_l

GO

HO

in C75

CM

H CO - * • * no o HO CO CO rH

O CM O

CM CM HO C5 CO HO i - i CM CM

O

OS 0 0 CTS

to

\0

CO

i-;

CM

«o

i—i

T-l

J 0)

ir- c o • *

T3

:rt —

:ra GO

" *

y-*

.2 7! ci So e 2 ^

r l r l ^

•*

i ^ J5

N

£C

> ra

i

-

N

irt i f l

CO i - i

^

O Tl< CO

CM O» C 5 CO C© U0 CM CM

o

1 * Cft i-H TH 1*< C© r l T-« I H

CO t^

00 " * ift i-( CM

t*

09 CM 0O CO

co

r^ oo CM 05 O

co HO

"-1 -* 1*1

t— O i • « * T-i CM

CO

00 P - CO H O ""J1 - * 1 » H i t

to C5

o i CM'

CO

1 *

CM C5 CM

H

t^ CO

ci-Hs CM oco i-i

CO C5 HO

c o > »

CM

•"t CM CO

o

SM CO CM

t~

CM 0 0 CM CO CO

CM t"

CM

r— " 0 i-< i—i i—i

• *

CO

1H

ic* * ; *a

U0 CM CO 1—t

CO ( O

O :ra

fc

H CO ( D c o r— i— i*< t ^ i-c

CM 00 tO

i *

Q "

3C O é 3c

l ( ) t » CO i - i i— CM

no U0

it1

<•* g

*C w

o 9

c.2 J

:ra - M

o

. ra

o c/3

rt GO

a o -c cq ° o

rgs o dra i llerst rra i

<© UN

2 °

o

C

hus rra i llerst Ira i

st

ra GO

O

kholms Södra i Mellerst ^orra i.

o C o. Sä

ra GO

•5 o ' " 2 ra . !

. ra

= O « :0

5 Z 3 GO c

*

C

339 i förevarande tre fall ingående uppmärksamhet och funnit, att en lösning efter i huvudsak samma linjer som nyss angivits för Västmanlands län, samtidigt kan medföra en fullt tillfredsställande avlastning av den arbetsbörda, som nu åvilar inspektörerna i dessa tre län. Utredningen återkommer härtill i kap. 13 Mellaninstansernas arbetsformer. Enär en indelning i tre områden av såväl praktiska som principiella skäl ter sig olämplig, föreslår utredningen, att de tre nya inspektörstjänster, som bör inrättas i vardera Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, icke knytes till något särskilt geografiskt bestämt inspektionsområde inom länet samt att innehavarna av dessa tjänster tillika skall vara förste skolinspektörer i respektive län. Utredningen betraktar denna variant av mellaninstansorganisationen närmast som en övergångsform, till dess klarhet vunnits i frågan om inspektionsområdena bör slopas eller ej, och anser, att goda erfarenheter också på denna väg kan vinnas för en bedömning av detta spörsmål. Skulle erfarenheterna tala för att områden avskaffas, kan det ske lika lätt i dessa fall som i andra, eller snarare lättare. Visar anordningen med fristående förste skolinspektör sig å andra sidan ändamålsenlig, kan den utan hinder bestå och möjligen även användas i ytterligare något av de största länen. Skulle slutligen, mot förmodan, särskilda inspektionsområden för varje inspektör visa sig vara att föredraga även i de fyra län som här behandlats, synes det icke vara förenat med större svårigheter än för närvarande att få en indelning till stånd vid senare tidpunkt. Länen i allmänhet För att i möjligaste mån eliminera de inledningsvis angivna riskerna, att förste skolinspektören icke tillfredsställande skulle kunna fullgöra sina dubbla uppgifter i de fall han dels skall ha ett eget inspektionsområde, dels skall vara förste inspektör, har utredningen genom justeringar i den nuvarande områdesindelningen minskat de för chefsinspektörerna avsedda områdena och därigenom sökt få dessa inspektörers totala arbetsbörda så rätt avvägd som möjligt i förhållande till övriga inspektörers i samma mellaninstansområden. Härvid har eftersträvats, att förste skolinspektörens område skall ligga närmast omkring kansliorten, så att han får kortast möjliga resor inom detta och därigenom mer tid att ägna sig åt mellaninstansområdet i dess helhet. Det har vidare eftersträvats, att reduktionen i arbetsmängd genom områdesminskningen skall bli så lika som möjligt i de skilda fallen. Efter att i frågan ha inhämtat yttranden från folkskolinspektörerna i de berörda länen föreslår utredningen, att av angivna skäl de ändringar i inspektionsområdesindelningen vidtages, som framgår av bilagorna 6, 11 och 17.

340 Förste skolinspektörs ställning och lön m. m. Om de sålunda föreslagna 20 förste skolinspektörernas befogenheter och lön m. m. vill utredningen här endast anföra följande. Samordningsuppgifterna, behovet av enhetlighet i arbetet och behovet av en chef för mellaninstanskanslierna motiverar inrättandet av förste skolinspektörstjänster. Något skäl att i egentlig mening underordna de övriga inspektörerna under innehavarna av dessa tjänster föreligger emellertid icke. I frågor, som enbart rör det egna inspektionsområdet och som ej skall behandlas som pleniärenden eller enligt rådande arbetsfördelning av annan inspektör, bör varje inspektör äga handla i stort sett lika självständigt som de nuvarande folkskolinspektörerna. För att inga kompetenskonflikter skall behöva uppstå, bör det av fastställd instruktion så klart som möjligt framgå, vilka frågor inspektör skall handlägga själv, vilka uppgifter förste skolinspektören skall ha samt vilka ärenden som skall handläggas i plenum. (Se närmare härom i kap. Mellaninstansernas arbetsformer och instruktionsförslaget 10, 12 och 17 §§.) En fråga, som inte helt kan förbigås i detta sammanhang, gäller lönesättningen för de olika inspektörerna. Med hänsyn till att lönerna för folkskolinspektörerna reglerats så sent som 1952, har utredningen icke ansett sig ha anledning att mer generellt gå in på lönesättningen utan har vid sina kostnadsberäkningar utgått från nuvarande löner. Det ökade ansvar, som följer med ställningen som förste skolinspektör, bör emellertid medföra en i förhållande till övriga inspektörer något förmånligare löneställning. Utredningen har övervägt, om anledning finns att också i andra fall differentiera lönesättningen för inspektörskåren i samband med den tänkta omorganisationen. I första hand har därvid diskuterats huruvida inspektör, som blir ensam inom ett mellaninstansområde, bör erhålla högre lön än övriga inspektörer i län, där chefsinspektör finns. Med hänsyn till att utredningens förslag om kanslipersonal i den nya mellaninstansorganisationen innebär en väsentlig förbättring av dessa inspektörers arbetsförhållanden, har utredningen funnit, att det icke finnes skäl att föreslå avvikelser från den för folkskolinspektionen gällande lönesättningen i andra fall än för förste skolinspektörerna. Enligt utredningens uppfattning är det ej erforderligt att skapa särskilda tjänster i högre lönegrad för dessa inspektörer. Utredningen vill i stället föreslå, att vid förordnande av skolinspektör som förste inspektör ett lönetillägg skall utgå i form av befattningsarvode på sätt som avses i 37 § Saar. Enligt denna bestämmelse utgår lönetillägg t. ex. till de professorer vid högskolorna, som bekläder rektorsämbetena, och till undervisningsråd eller byråchef i skolöverstyrelsen, som tilllika är avdelningschef. Av vad utredningen tidigare anfört om chefsinspektörsområde framgår, .att förste inspektören i regel också skall vara skolinspektör inom ett visst

341 med hänsyn till hans samlade verksamhet särskilt avpassat område. Även om vid uppkommen ledighet en av inspektörerna inom samma län förordnas som förste inspektör fordras således att denne byter område. Omvänt måste ett frånträdande av uppdraget som förste inspektör i regel också innebära ett frånträdande av inspektionsområdet. Då, såvitt utredningen kan finna, anledning inte finns att f. n. frångå det nu för folkskolinspektörstjänsterna tillämpade systemet att låta fullmakten gälla ett bestämt inspektionsområde, synes förste inspektörsbefattningarna böra konstrueras så, att med innehavet av skolinspektörstjänster i vissa inspektionsområden skall följa uppdraget att fullgöra på förste skolinspektör i länet ankommande arbetsuppgifter. Samtidigt med utnämning till skolinspektör i sådant område bör således utfärdas förordnande att inom länet vara förste skolinspektör. Förordnandet bör utfärdas av Kungl. Maj :t och gälla för 6 år. Eftersom förste skolinspektör i regel är bunden till visst område, måste förordnandet som sådan gälla så länge vederbörande är knuten till detta område. F r å n trädande av förordnandet så länge inspektörstjänsten varar kan således endast ske i samband med byte av inspektörstjänst. Det med förordnandet förbundna befattningsarvodet föreslås utgå med 1.500 kronor för år, vilket är samma belopp, som utgår till avdelningschef inom skolöverstyrelsen. Inrättandet av förste skolinspektörstjänster skulle medföra en årlig kostnad av 20X1.500 = 30.000 kronor. Inspektörs ledamotskap i mellaninstanser inom län med flera inspektörer Enligt den av utredningen föreslagna principkonstruktionen skall mellaninstansen ha sju ledamöter, fyra lekmän och tre pedagoger, varav en skall vara skolinspektör. Vid länsalternativet möter då, beträffande län med flera inspektörer, som ett ytterligare organisatoriskt problem frågan om inspektörernas ledamotskap och ställning i mellaninstansen. Vid diskussionen härav har utredningen utgått från följande förutsättningar: 1) Antalet ledamöter skall vara sju, och den avvägning mellan lekmanna- och fackmannainflytande, som utredningen med den föreslagna sammansättningen velat uppnå, skall såvitt möjligt icke rubbas i de särskilda fallen. 2) Varje inspektör skall i regel föredraga ärenden, som rör skolväsendet inom hans område. 3) En förste skolinspektör skall finnas med uppgift att bl. a. ansvara för kontinuiteten och sammanhanget i nämndens verksamhet och med uppgift att föredraga ärenden, som rör dess allmänna verksamhet. Från dessa utgångspunkter har man i fråga om inspektörs ledamotskap två möjligheter att välja på. Antingen skall en av inspektörerna vara permanent ledamot eller skall samtliga inspektörer enligt vissa regler alternerande utöva ledamotskapet. Enligt den första möjligheten bör av natur-

342 liga skäl förste inspektören bli ledamot; enligt den andra kunde lämpligen inspektör, då han föredrog i nämnden, ha ledamots ställning. Emellertid är det inte enbart en fråga om ledamotskapet i och för sig utan också om hur inspektörerna skall utöva sin medverkan i nämnden utan att avvägningen mellan lekmanna- och fackmannainflytande rubbas. Om man vidare utvecklar det senast angivna alternativet, måste man ifrån vad som förutsatts om förste inspektörens ställning sluta, att han skall närvara vid nämndens alla sammanträden och, om han skall kunna utöva sin funktion, ha rätt att i varje ärende, oavsett vem som föredrager, tillkännage sin uppfattning och få den antecknad till protokollet, om den skulle avvika från nämndmajoritetens. I detta avseende måste han således få en viss särställning i förhållande till övriga inspektörer, även om dessa vid föredragning av egna ärenden skulle inträda som ledamöter. Förste skolinspektör finge enligt detta alternativ också fungera som ledamot, när annan än inspektör, d. v. s. någon av de valda eller förordnade ledamöterna eller särskilt tillkallad expert, föredrog i nämnden. Han skulle följaktligen få ställning av så att säga ledamot i första hand men med skyldighet att frånträda ledamotskapet, då någon annan av inspektörerna föredrog, dock med rätt att därvid få yttra sig och till protokollet låta anteckna avvikande mening. När förste inspektören utövade sitt ledamotskap, skulle anledning icke finnas, att andra vid sammanträdet närvarande inspektörer ägde annan befogenhet än att deltaga i nämndens överläggningar. Enligt det här diskuterade arrangemanget skulle minsta möjliga skillnad göras mellan de olika inspektörerna. Alla kunde sägas få ställning som ledamöter, men med rätt att endast under vissa förutsättningar utöva ledamotskapet. Emellertid synes denna anordning mindre tillfredsställande, främst med hänsyn till att förste skolinspektören växelvis skall frånträda och tillträda sitt ledamotskap. Utredningen föreslår därför i stället, att i län med flera inspektörer förste inspektören skall vara ledamot av länsskolnämnden samt att beträffande övriga inspektörer skall gälla, att de, då de är föredragande, skall äga att till protokollet anteckna från beslutet avvikande mening och vid deltagande i nämndens sammanträden i övriga fall endast skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten.

Kap. 12. Landstingsfria och övriga större städers ställning till nya mellaninstanser I samband med behandlingen av frågan om folkskolinspektionens omorganisation vid 1914 års riksdag ägnades de större städernas ställning till statens folkskolinspektörer särskild uppmärksamhet. Från folkskolöverstyrelsens sida hade föreslagits, att städer med kommunal folkskolinspektör och minst 20.000 invånare skulle befrias från statlig inspektion. I propositionen 1914:145 föreslogs att sådan befrielse, i avvaktan på att ytterligare erfarenhet vunnes, skulle kunna medges stad, som icke tillhörde landsting. Propositionen bifölls av riksdagen, varefter kungörelse angående inspektion av folkskoleväsendet i stad, som ej deltager i landsting, utfärdades (1914:260). Med stöd av denna kungörelse har Kungl. Maj :t för visst antal år i sänder befriat de sex landstingsfria städerna 1 från statsinspektion utom i vad avser granskningen och vitsordandet av statsbidragsrekvisitioner. I samband med befrielsen har föreskrivits, bland annat, att det inseende över folkskoleväsendet, som i allmänhet tillkommer skolöverstyrelsen, i fråga om nämnda städer skall av överstyrelsen utövas omedelbart samt att där anställd kommunal folkskolinspektör skall vara skyldig att på kallelse infinna sig till sammanträde med överstyrelsen för överläggning i undervisningsfrågor. Anledningen till att skillnad ursprungligen gjordes mellan dessa städer och övriga skoldistrikt synes ha varit, att folkskoleväsendet, som i städerna huvudsakligen bekostades av kommunala medel vid bestämmelsens tillkomst, i de sex största städerna med deras goda ekonomiska resurser ansågs ligga på ett så högt plan och bli så väl tillgodosett, att någon övervakning av den pedagogiska ledningen från statens sida ej var motiverad. Förutom den nu redovisade olikheten föreligger skillnader mellan de landstingsfria städerna och övriga skoldistrikt också beträffande handläggningen av administrativa ärenden i några avseenden. Frågan om de större städernas ställning till nya mellaninstanser bör med anledning av dessa förhållanden tagas upp till särskild behandling. Spörsmålet diskuterades ingående av 1945 års folkskolesakkunniga (SOU 1945: 28 kap. X). 1945 å r s folkskolesakkunniga De sakkunniga påpekade, att det i olika sammanhang framhållits, att anledning saknades att i avseende å folkskoleväsendets administration göra 1

Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle.

344 skillnad mellan de landstingsfria städerna och andra större städer. De förutsättningar, som förelåge 1914 för bestämmelsen i kungörelsen n r 260 samma år, hade, främst genom att staten övertagit huvuddelen av kostnaderna för folkskoleväsendet, väsentligen förändrats. Någon nivåskillnad mellan skolväsendet i olika distrikt kunde ej längre åstadkommas genom att de förmögnare distrikten erbjöde sina anställda bättre ekonomiska villkor. Dessa ändrade förhållanden motiverade, att frågan om en särställning för vissa skoldistrikt med hänsyn till den statliga administrationen och ledningen av folkskoleväsendet toges under omprövning. De sakkunniga tog först ställning till frågan om den pedagogiska inspektionen och fann, att den nuvarande ordningen för de landstingsfria städerna borde bibehållas och att det kunde ifrågasättas, om den inte borde gälla även för andra större städer. Enligt instruktionen för statens folkskolinspektörer borde dessa, i den mån de funne förhållandena medge det, inskränka sin inspektion i städer med kommunal inspektör. 1 En gjord utredning visade, att vederbörande statsinspektörer besökt de större städerna — frånsett de landstingsfria genomsnittligen endast 4 gånger under läsåret 1946/47. Dessa fåtaliga besök kunde icke betraktas som inspektionsbesök i egentlig mening. De sakkunniga ansåg, att befrielsen från statlig inspektion borde omfatta alla städer med minst 40.000 invånare. Befrielse borde ej medges i varje särskilt fall för sig utan genom bestämmelser i instruktionen för statens folkskolinspektörer. Dessa borde dock under alla omständigheter äga att ta del av den pedagogiska verksamheten även i de ifrågavarande distrikten. I fråga om den ekonomiska kontrollen över skolväsendet ansåg de sakkunniga, att denna även i de största distrikten på något sätt måste ligga i statens hand. I avvaktan på särskilda reformförslag borde det nuvarande systemet för denna kontroll bibehållas. Av en av folkskolesakkunniga gjord undersökning rörande administrativa ärenden, som skulle underställas statlig myndighet för yttrande eller beslut (bil. 12, s. 124 i betänkandet), framgick: 1) att Stockholm bland de landstingsfria städerna intog en särställning såtillvida, som skolöverstyrelsen var »mellaninstans» för denna stad i större utsträckning än för övriga städer, 2) att de landstingsfria städerna intog en särställning på det sättet, att vissa ärenden från dessa skoldistrikt — i motsats till vad som gällde för l I § 9 mom. 2 instruktionen för statens folkskolinspektörer stadgas: I fråga om annat skoldistrikt, där kommunal folkskolinspektör har att enligt vederbörligen fastställd instruktion övervaka och leda undervisningen i distriktets skolor, bör statens inspektör, i den mån han finner förhållandena sådant medgiva, inskränka sin egen inspektionsverksamhet.

345 de övriga — icke behövde underställas statlig myndighet för yttrande eller beslut. 1 3) att de landstingsfria städerna dock var skyldiga att på samma sätt som andra distrikt underställa statlig myndighet ett flertal ärenden. De sakkunniga övervägde, om särbestämmelserna skulle stå kvar, om skolöverstyrelsen borde bli mellaninstans för de större städerna samt om Stockholm, Göteborg och Malmö borde få egna mellaninstanser. Dessa möjligheter avvisades av de sakkunniga, vilka menade, att mellaninstansen beträffande städer med minst 40.000 invånare borde taga samma befattning med de administrativa ärenden, vilka skall underställas statlig myndighet, som den enligt de sakkunnigas förslag skulle taga med motsvarande ärenden från övriga distrikt. De sakkunniga föreslog emellertid, att skolstyrelserna i de större städerna i vissa avseenden skulle få vidare beslutanderätt än i övriga distrikt därigenom att de skulle slippa att för avgörande eller yttrande underställa statlig myndighet följande ärendegrupper: 1) antagande av läroböcker, 2) fastställande av ordningsstadga, 3) upprättande av förslag till val av ordinarie lärare, 4) förordnande av extra ordinarie lärare, 5) beslut om återläsningsskyldighet i vissa fall, 6) löneklassplaceringar, 7) beslut om lärares uppdrag vid sidan av lärartjänsten, 8) vissa tjänstledigheter med B-avdrag för lärare, 9) inställande av undervisningen för att bereda lärare tillfälle att deltaga i kurser m. m., 10) lön till extra lärare, då undervisningen inställts, samt 11) lön åt lärare, som avstängts från tjänstgöring. Enligt folkskolesakkunnigas mening borde särskilda regler också gälla i fråga om handläggningen i mellaninstanserna av ärenden rörande dessa distrikt på så sätt, att de skulle äga låta sina egna tjänstemän föredraga distriktets ärenden i mellaninstansen. Dessutom skulle Stockholm, Göteborg och Malmö äga utse en ledamot i respektive mellaninstans. I sitt utlåtande den 26 november 1948 över folkskolesakkunnigas betänkande tillstyrkte skolöverstyrelsen de föreslagna åtgärderna beträffande de större städerna utom i vad dessa avsåg Stockholms skoldistrikt, som enligt överstyrelsens uppfattning icke borde tillföras något av de av de sakkunniga föreslagna mellaninstansområdena. Sedermera har överstyrelsen, i avvaktan på de åtgärder som kunde föranledas av folkskolesakkunnigas betänkande, utarbetat förslag angående inspektion av folkskoleväsendet i stad med minst 40.000 invånare samt inh ä m t a t yttranden över förslaget från de därav berörda skoldistrikten och folkskolinspektörerna. Nämnda förslag, som i huvudsak innebär, att de nuvarande bestämmelserna rörande de landstingsfria städerna skall gälla i I detta förhållande har inte skett någon ändring sedan de sakkunniga framlade sitt förslag. Ärendena är följande: Antagande av läroböcker (KK 1937:794), upprättande av förslag till val av ord. lärare (Fst § 19:6), förordnande av e. o. lärare (Fst § 24), löneklassplaceringar (Tilläggsbest. Arf 6 § c).

346 även de ovannämnda städerna, har jämte inhämtade yttranden på överstyrelsens förslag i november 1952 överlämnats till skolstyrelseutredningen för övervägande. Utredningen Då Stockholms stads ställning bl. a. i fråga om regional ledning behandlas i en särskild avdelning (s. 467), faller detta skoldistrikt helt utanför resonemangen i detta avsnitt. Vad först beträffar frågan om befrielse för vissa skoldistrikt från pedagogisk inspektion, synes förslagen att öka antalet distrikt, som åtnjuter sådan befrielse, endast innebära, att bestämmelserna skulle anpassas till rådande verkliga förhållanden, eftersom städerna med 40.000 invånare och däröver, vilka alla har kommunal folkskolinspektör, i realiteten icke i vanlig mening inspekteras av statens inspektörer. Ett beslut i enlighet med folkskolesakkunnigas och överstyrelsens förslag i detta avseende skulle följaktligen icke nämnvärt minska de berörda inspektörernas arbetsbörda. Såvitt utredningen kunnat finna, föreligger intet annat skäl att undantaga vissa distrikt från statlig inspektion än just att inspektörens arbetsbörda därigenom skulle lättas. Någon fördel för de ifrågakommande större städerna torde en sådan befrielse knappast kunna innebära, då inspektion inte i och för sig torde medföra någon olägenhet. Utredningen delar i princip uppfattningen, att alla skoldistrikt icke är i samma behov av statlig inspektion, men kan icke ansluta sig till meningen, att man schematiskt skall låta invånarantalet bli avgörande för om behov av sådan inspektion föreligger eller inte. Man skulle kunna säga, att det för närvarande tillämpas två olika system i fråga om skoldistrikts befrielse från statlig inspektion. Beträffande de landstingsfria städerna gäller, att dessa uttryckligen, ehuru på vissa villkor, befriats från inspektion av statens inspektörer, medan det i fråga om städer med kommunal folkskolinspektör förhåller sig så, att statens inspektör efter eget beprövande äger inskränka sin inspektionsverksamhet, vilket kan ske ända därhän, att distriktet i verkligheten är i samma läge som om det vore befriat från pedagogisk inspektion. I anslutning härtill kan man tänka sig möjligheterna att antingen undantaga vissa skoldistrikt från inspektion eller att befria inspektören från skyldighet att inspektera vissa distrikt. Med hänsyn dels till svårigheten att bestämma vilka generella villkor, som skall uppfyllas för att befrielse från statlig inspektion skall medges, dels till att det får anses önskvärt, att såväl statens inspektör som ledamöterna i den regionala skolmyndigheten har samma möjlighet att taga del av arbetet inom alla skoldistrikt, även de största, och följa undervisningsväsendets utveckling där, har utredningen också övervägt en tredje möjlighet, nämligen att låta det bero på inspektörens eget beprövande, i

347 vilken utsträckning de olika distrikten inom hans område — oavsett deras storlek — skall bli föremål för inspektion från hans sida. Sistnämnda anordning har utredningen funnit lämpligast. Enär en kommuns behov av stödjande åtgärder och initiativ från skolinspektörens sida icke alltid står i förhållande till kommunens storlek, bör i princip alla kommuner vara jämställda i förevarande hänseende. 1 avsnittet om den inspekterande verksamhetens omfattning har utredningen uttalat, att inspektionens intensitet bör anpassas efter de lokala förhållandena, och i förslaget till instruktion för mellaninstansen har intagits en bestämmelse av denna innebörd (27 § 2 mom.). Vad härefter angår de större städernas ställning till mellaninstansen i administrativt hänseende, vill utredningen först erinra om att den som en av sina ledande principer vid arbetet haft decentralisering av uppgifter till regionala och lokala skolmyndigheter. I kap. 4 har ett 20-tal ärendegrupper föreslagits decentraliserade till lokal skolstyrelse samtidigt som utredningen betonat, att denna överflyttning bör fortsätta i den utsträckning som erfarenheten visar vara ändamålsenlig — en fortskridande decentralisering. Bland de ärenden, som av utredningen föreslagits decentraliserade till de lokala skolstyrelserna, återfinnes åtskilliga av de 11 ärendegrupper, som folkskolesakkunniga föreslog, att endast städer med 40.000 eller flera invånare skulle äga besluta om. Vid sina överväganden av olika decentraliseringsspörsmål har utredningen emellertid icke funnit anledning att tillägga skolstyrelserna i vissa kommuner några befogenheter, som ej skall tillkomma styrelserna i alla kommuner. Ej heller har utredningen funnit skäl föreslå, att skolöverstyrelsen i fråga om någon ärendegrupp skall träda i mellaninstansens ställe beträffande vissa kommuner. Sedan numera facklig skolledning finns i praktiskt taget alla kommuner, saknas enligt utredningens mening grund för en gradering av den lokala beslutanderätten på skolans område efter kommunernas storlek. I avsnittet om interkommunal samverkan har utredningen betonat, att intet skoldistrikt kan vara sig självt nog. I det samarbete, som blir behövligt för att enhetsskolan skall kunna genomföras, måste de stora städerna spela en betydande roll. I dem kommer resurser att finnas — yrkesskolor, gymnasier, externat, skolpsykologer, barnpsykiatriska kliniker m. m. — som kommuner med mindre utbyggt skolväsen måste kunna lita till för att så att säga komplettera den egna skolan. Den samordnande verksamhet som mellaninstansen skall bedriva gagnas enligt utredningens mening bäst, om den stora och lilla kommunens förhållande till mellaninstansen är detsamma. I anslutning härtill vill utredningen uttala, att den av såväl nämnda praktiska anledning som av principiella skäl icke kan dela folkskolesakkunnigas mening, att skolstyrelserna i de större städerna skulle äga rätt att låta någon av sina tjänstemän föredraga styrelsens egna ärenden i mellaninstansen. I den mån denna finner sig behöva speciell information i en

348 fråga, vare sig det gäller ett större eller mindre distrikt, skall representanter för distriktet kunna kallas till mellaninstansen för att lämna upplysningar, men föredragaransvaret bör förbli hos en till mellaninstansen knuten tjänsteman eller ledamot. Av det föregående framgår, att alla kommuner enligt utredningens mening skall intaga samma ställning i förhållande till mellaninstansen. Utredningen föreslår, att så blir fallet och att således dels de av Kungl. Maj.t meddelade besluten om befrielse från statlig inspektion av de landstingsfria städernas folkskoleväsen, vilka meddelats tillsvidare för vissa år, skall upphöra att gälla, när den nya mellaninstansorganisationen träder i kraft, dels ock att bestämmelserna rörande administrationen av skolväsendet i dessa städer blir desamma som för övriga kommuner.

K a p . 13. Mellaninstansernas arbetsformer Arbetsfördelningen inom mellaninstansen I kap. 10 har redogjorts för de ärendegrupper utredningen anser böra handläggas av mellaninstansen och vilka uppgifter som i övrigt bör anförtros den. I avsnittet om mellaninstansen och skolinspektionen har betonats, att mellaninstansen skall betraktas som ett organ i vilket skolinspektionen ingår som en del. Det ligger emellertid i sakens natur, att mellaninstansen inte kan handlägga alla ärenden in pleno, utan att en arbetsfördelning måste komma till stånd mellan mellaninstansen som helhet och dess tjänstemän genom en uppdelning av beslutanderätten alltefter ärendenas beskaffenhet. Uppgifter för mellaninstansen in pleno förutsattes bli frågor av principiell betydelse, omdömesfrågor av så grannlaga beskaffenhet, att de inte bör handläggas av en ensam person, samt andra ärenden av större vikt. Flertalet ärenden, som nu handlägges av folkskolinspektörerna och vilka inte skall decentraliseras till lokalstyrelserna, ävensom vissa motsvarande ärenden rörande andra under mellaninstansen sorterande skolformer, anser utredningen det vara lämpligast att också i fortsättningen låta skolinspektören handlägga självständigt med biträde av sin kanslipersonal. Med en arbetsfördelning inom mellaninstansen åsyftas närmast att olika beslutsformer måste finnas. Utredningen anser, att det klart bör framgå av mellaninstansens instruktion på vilket sätt beslut i olika fall skall fattas och vill därför redovisa mera i detalj, hur beslutanderätten i fråga om förut angivna ärendegrupper bör uppdelas mellan mellaninstansen in pleno, inspektörer och kanslitjänstemän. Även i andra avseenden än i fråga om själva beslutanderättens utövning bör en instruktionsmässig arbetsfördelning ske. Utredningen har därför nedan gjort en uppdelning av arbetsuppgifterna överhuvudtaget, vilken har sin motsvarighet i instruktionsutkastet. En dylik uppdelning torde visserligen behöva modifieras, sedan erfarenhet vunnits av de nya organens arbete. Som underlag för arbetets organisation och bedrivande i begynnelseskedet bör den emellertid fylla ett ändamål. När det gäller mellaninstansens pleniärenden, synes det vara möjligt att ganska väl ange de grupper eller typer av ärenden, som odiskutabelt bör hänföras dit. Kompletterad med en regel om rätt för inspektör att underställa mellaninstansens övriga ledamöter vilken fråga som helst, som han finner att de bör pröva, torde uppgifterna för mellaninstansen in pleno vara tämligen fullständigt återgivna i nedanstående sammanställning. Inspektörernas uppgifter däremot kan inte på samma sätt fångas upp i en sammanställning. En sådan skulle inte heller tjäna mycket till, då in-

350 spektören, även om han ej ensam fattar beslut, skall deltaga i mellaninstansens arbete på alla områden av dess mångskiftande verksamhet. De speciella uppgifter, som utredningen anser skall åligga en förste skolinspektör, torde dock böra fullständigt anges. I övrigt måste naturligtvis generellt gälla, att uppgifter, som åligger eller kan komma att åläggas mellaninstansen, realiter skall åvila och fullgöras av inspektören, om de inte kan hänföras till i instruktionen uppräknade grupper eller typer av pleniärenden eller tillhör förste inspektörens särskilda uppgifter. Att skolinspektören icke skall finnas kvar som självständig myndighet, har utredningen motiverat i avsnittet Mellaninstansen och skolinspektionen (s. 293). Uppgifter för mellaninstansen in pleno Utredningen föreslår, att ärenden, som rör nedan angivna frågor, skall handläggas av mellaninstansen som helhet. 1. Skolplaneringsfrågor av allmän och principiell natur. 2. Inrättandet av skolor, gemensamma för flera kommuner; skolförbund. 3. Fastställelse av organisationsplaner, ordningsstadgor, instruktioner och reglementen eller av ändringar häri. 4. Frågor om hänvisning av och ersättning för elever, som hänvisas till skola i annan kommun än hemortskommunen; inackorderingskostnader. 5. Frågor rörande statsbidrag till skolbyggnader, tjänstebostäder och skolhem. 6. Frågor rörande skolskjutsorganisationen. 7. Pedagogiska frågor av allmän natur rörande flera skolformer eller kommuner; skolpsykolog- och konsulentverksamhet. 8. Allmänna frågor rörande försöksverksamheten. 9. Disciplinärenden. 10. Besvärsärenden. 11. Övriga ärenden av rättslig natur. 12. Åtgärder rörande tillsättning av skolledartjänst och ordinarie lärartjänst samt föreståndarinnetjänst vid skolhem. 13. Förening av kyrkomusikertjänst med lärartjänst. 14. Fastställelse av undervisningsskyldighet för skolledare. 15. Frågor angående förflyttning av ordinarie lärare och tjänstebyte inom länet. 16. Frågor om återbesättande och inrättande av ordinarie lärartjänster. 17. Frågor angående förening av lärartjänst med tjänsteuppdrag; lärares stationeringsort. 18. Dispensärenden. 19. Ärenden angående lärares befrielse från eller uppskov med militärtjänstgöring.

351 20. Åtgärder till befrämjande av lärarnas fortbildning. 21. Konferenser av större omfattning. 22. Ärenden rörande donationer, terminsavgifter och läroverkens kassor. 23. Framställningar om anslag till länsskolnämndens verksamhet. 24. Disposition av medel, som ställts till länsskolnämndens förfogande. 25. Ärenden angående tjänstetillsättningar och viktigare ärenden i övrigt, som rör länsskolnämndens personal och organisation. 26. Tillkallande av experter. 27. Yttranden över betänkanden och andra remisser. 28. Andra ärenden av större vikt eller av kontroversiell natur. 29. Ärenden, som av skolinspektör hänskjutes till avgörande i plenum. Skolinspektörernas uppgifter När inspektörernas uppgifter skall diskuteras, synes det vara viktigast att till en början klarlägga, vad som särskilt skall åligga förste skolinspektören i denna hans egenskap. Enligt utredningens uppfattning skall det åligga honom: 1. Att vara chef för länsskolnämndens kansli och i denna egenskap leda och fördela arbetet inom detta. 2. Att sörja för att likartade ärenden, som rör skilda inspektionsområden, blir enhetligt handlagda inom länsskolnämnden. 3. Att tillse, att skolplaneringen blir ändamålsenlig med hänsyn till hela länets behov och att erforderliga samordningsåtgärder vidtages i frågor, där kommuner inom skilda inspektionsområden beröres. Där kommuner inom olika inspektionsområden eller län beröres av en organisations- eller planeringsfråga, kan det vara lämpligt, att förste inspektören handlägger och föredrager ärendet. 4. Att skaffa sig god kännedom om skolförhållandena inom länet. 5. Att vara föredragande och verkställa utredningar i ärenden, som berör nämndens allmänna verksamhet. Hit hör bl. a.: a) allmänna planeringsuppgifter, b) frågor om konferenser av större omfattning, c) framställning om anslag för nämndens verksamhet, d) dispositionen av medel till nämndens förfogande, e) ärenden rörande nämndens personal och organisation, f) tillkallande av experter, g) yttranden över remitterade betänkanden o. dyl., h) utredningar rörande länets skolväsen. 6. Att ansvara för nämndens årsberättelse. 7. Att deltaga i handläggningen av alla vid nämndens sammanträden förekommande ärenden, även om han själv icke är föredragande. 8. Att upprätthålla för nämndens verksamhet erforderlig förbindelse med länsstyrelse, andra länsorgan och övriga myndigheter. De uppräknade uppgifterna skall åligga samtliga förste skolinspektörer

352 och naturligtvis i tillämpliga delar även ankomma på inspektörerna i län, som sammanfaller med inspektionsområdet. I län, där förste skolinspektör också har ett eget inspektionsområde att ansvara för, lägges hans speciella uppgifter till de allmänna inspektörsuppgifterna. Beträffande de fyra län, där förste inspektören icke får ett geografiskt avgränsat verksamhetsområde, har utredningen tidigare framhållit, att ett särskilt arbetsfördelningsproblem uppstår. I Västmanlands län, där inspektörerna skall ha länet som gemensamt område, torde de allmänna inspektörsuppgifterna som helhet kunna uppdelas mellan de båda inspektörerna enligt de grunder som utredningen angivit på s. 336 efter mellaninstansens eget bedömande. Förste inspektörerna i Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län skall enligt utredningens förslag icke ha egna inspektionsområden, medan de övriga inspektörerna i länet skall ha sådana. Enär den tredje inspektörstjänsten tillkommit bl. a. för att minska de befintliga inspektörernas arbetsbörda, måste till förste inspektörens särskilda åligganden enligt uppräkningen ovan i dessa fall läggas vissa sådana inspektörsuppgifter av allmän karaktär, som inte har direkt samband med den till området knutne inspektörens pedagogiska och organisatoriska verksamhet i övrigt. De grunder som angivits för arbetets uppdelning mellan inspektörerna i Västmanlands län har giltighet också för de ifrågavarande fallen. Utredningen har emellertid ägnat särskild uppmärksamhet åt detta spörsmål och skall med exempel ange ärendegrupper, som lämpligen bör flyttas från »områdesinspektörerna» och för hela länet läggas på förste inspektörerna i de tre största länen. 1. Frågor rörande yrkesutbildningens organisation. 2. Frågor rörande de traditionella högre skolorna. 3. Ärenden angående tillsättning av lärare och inrättande av lärartjänster. 4. Frågor om förening av kyrkomusikeroch lärartjänster. 5. Konsulent- och skolpsykologverksamheten. 6. Besvärsoch disciplinärenden. 7. Frågor rörande löneklassplaceringar, löne- och arvodesfrågor i övrigt samt pensionsfrågor. Med de undantag, som framgår av vad ovan sagts, skall det principiellt åligga samtliga inspektörer att vid mellaninstanssammanträdena föredraga alla ärenden, som direkt rör skolväsendet inom det egna inspektionsområdet, ävensom att i dylika ärenden, som ej handlägges i plenum, fatta beslut. Vidare skall den egentliga tillsynen över skolväsendet — inspektionen — inom det varje inspektör anvisade inspektionsområdet utövas enligt samma föreskrifter och villkor för alla. Den inspekterande verksamhetens omfattning När det gäller den i egentlig mening pedagogiska inspektion, som för folkskolans del sker genom inspektörernas åhörande av undervisningen

353 och meddelande av erinringar, råd och anvisningar till den enskilde läraren 1 och som beträffande de högre skolorna på samma sätt utövas av rektorerna, måste särskild ställning tagas till frågan om vilka skolformer mellaninstansens verksamhet i detta hänseende skall omfatta. Utredningen har tidigare framhållit, att det inte är sannolikt, att inspektörskåren någonsin kommer att bestå av personer, som förutom goda insikter i skolorganisatoriska frågeställningar också har praktisk erfarenhet av undervisning från lågstadiet upp till gymnasiet. Utredningen har också framhållit, att inspektionen icke omedelbart kan differentieras med hänsyn till stadier och skolformer. I konsekvens härmed bör skolinspektörerna, vars majoritet under den närmaste tiden i främsta rummet kommer att vara experter på folkskoleväsendet, åtminstone tillsvidare icke få ställning som pedagogiska ledare i trängre mening för de nuvarande högre kommunala skolorna, läroverken och yrkesskolornas yrkesundervisning. Den egentliga pedagogiska inspektionen bör här ligga hos de centrala skolmyndigheterna. Beträffande mellaninstansernas pedagogiska inspektion är utredningens ståndpunkt således, att den tillsvidare bör omfatta folkskolan inklusive högstadiet i skolor, där försök med 9-årig enhetsskola bedrives, samt linjer av olika slag, som inbyggts i folkskolan, ävensom den allmänbildande undervisningen i yrkesskolorna men inga andra skolformer. I anslutning till vad nu sagts om högstadierna och de inbyggda linjerna vill utredningen dels uttala, att den pedagogiska inspektionens intensitet i allmänhet och i synnerhet beträffande dessa stadier och linjer bör anpassas med hänsyn till kompetensen hos vederbörande lokala skolledare, dels ännu en gång understryka vikten av att de krav, skolans utveckling kan komma att ställa på inspektionen, observeras och beaktas. I den mån inspektörer med skolledarkompetens för högstadie- och gymnasieundervisning eller yrkesutbildningsanstalt tillsättes, skall givetvis mellaninstansens pedagogiska inspektion kunna utsträckas att omfatta också dessa områden av skolväsendet. Skolinspektionen rymmer emellertid mer än åhörande av undervisning och rådgivning åt lärare. »Inspektionen avser», enligt den för skolöverstyrelsen gällande instruktionen, »att giva överstyrelsen kännedom om de under dess inseende stående skolors och övriga anstalters tillstånd och behov. Inspektionsförrättaren skall tillse, att gällande författningar i avseende på arbetets allmänna anordning efterlevas. Han bör även genom råd och upplysningar stödja och främja verksamheten» (37 §). I sak gäller detsamma om folkskolinspektionen. Utredningen finner, att det skulle ligga i hela skolväsendets intresse, om den inspektion i denna vidare bemärkelse, som ofrånkomligen skall utövas av mellaninstansen för de obligatoriska skolornas del, utsträcktes att omfatta alla under mellainstanserna sorterande skolformer. Det skulle innebära, att skolinspektör eller ledamot av mellan1 Nuvarande instruktionen för folkskolinspektörerna § 11.

354 instansen vid besök i skola, som lyder under den regionala myndigheten, skulle äga tillträde till skolanläggningen i dess helhet och till alla de handlingar, som rör densamma, samt ha rätt att av skolstyrelse, skolledare och andra befattningshavare få de upplysningar, som kan främja besökets syfte. Vidare skulle mellaninstansen äga att med anledning av gjorda iakttagelser göra muntliga eller skriftliga påpekanden till skolans styrelse eller ledare eller fästa vederbörande överstyrelses uppmärksamhet på förhållanden, som bör komma till dess kännedom. Att den pedagogiskt-organisatoriska inspektionsverksamheten i den omfattning som här sagts blir ett åliggande för mellaninstansen, är i själva verket ett villkor för att den skall kunna fullgöra sina uppgifter som planerande och samordnande organ för hela skolväsendet inom sin region. I förslaget till instruktion för länsskolnämnderna har utredningen låtit denna uppfattning komma till uttryck. Helt naturligt blir det i huvudsak en uppgift för inspektörerna att utöva den direkta tillsynen över skolväsendet. I den nuvarande instruktionen för folkskolinspektörerna har inspektionsuppgifterna angivits mycket detaljerat. Utformningen torde vara starkt föråldrad och i stora delar inte ge praktisk ledning för verksamheten. I enlighet med sin uppfattning att denna bör inriktas mera på de stora linjerna i utvecklingen, har utredningen i sitt nämnda förslag, som i sig innesluter instruktionsbestämmelser också för skolinspektörerna, angivit de inspekterande uppgifterna väsentligt mycket mera kortfattat än som nu är fallet. Uppgifter för mellaninstansens sekreterare För utredningen, som bland annat utifrån den kännedom den kunnat förskaffa sig om folkskolinspektionens arbetsförhållanden, försökt tränga in i och bedöma mellaninstansens arbetsuppgifter, står det klart, att det kommer att ligga så mycket arbete av primärt administrativ och kameral natur på de nya myndigheterna, att det vore att missbruka högt kvalificerad arbetskraft om inspektören — liksom nu folkskolinspektörerna — själv skulle behöva ägna sig åt alla göromål, stora och små, pedagogiska och administrativa och t. o. m. rent kontorstekniska. Om en ytterligare decentralisering från centrala skolmyndigheter till mellaninstanserna skall kunna komma i fråga i en ny mellaninstansorganisation, är det otänkbart att bibehålla denna ordning. Den måste ersättas med en rationell kansliorganisation, inom vilken en fördelning av arbetsuppgifterna kan ske mellan inspektören och biträdande personal. Följande inom mellaninstanserna förekommande arbetsuppgifter är av den art, att de bör läggas på en kvalificerad administrativ tjänsteman, nämligen uppgifterna att: 1. Fungera som mellaninstansens sekreterare och i denna egenskap förbereda sammanträden genom att upprätta föredragningslistor m. m., föra protokoll och biträda vid verkställandet av fattade beslut.

355 2. Handha mellaninstansens arkiv och tillse, att författningar, stadgor o. dyl. är aktuella. 3. Föra diarier, inspektionsjournal, lärarkortregister, merithandlingsregister samt handha personalstatistiken. 4. Preliminärt granska och förberedande handlägga alla inkommande ärenden. 5. Självständigt handlägga vissa ärenden av administrativ art, förfrågningar, cirkulär o. dyl. samt verkställa utredningar och sammanställa uppgifter för skolöverstyrelsens, kommittéers m. fl. räkning. 6. Sätta upp ärenden, som fordrar inspektörens underskrift men i vilka beslutet är rutinbetonat eller beroende av en fast praxis eller klara bestämmelser samt enligt förste inspektörens bestämmande besluta i sådana ärenden. 7. Föredraga och efter inspektörens beslut uppsätta administrativa ärenden av mera komplicerad natur. 8. Granska rapporter, redogörelser o. dyl., som skall insändas till länsskolnämnden. Bland kanslimässiga ärenden, som är särskilt arbetskrävande för inspektören och beträffande vilka en förberedande granskning, komplettering och beredning av en kanslitjänsteman skulle vara av stort värde för att öka inspektörens möjligheter att göra mera konstruktiva insatser, kan nämnas pensionsansökningar, statsbidragsrekvisitioner, ansökningar till lärartjänster, ärenden rörande undervisningsstatistik, skolskjuts- och inackorderingsärenden, ärenden om statsbidrag till skolbyggnader samt organisationen av övningslärart j änster. Vissa andra mellaninstansärenden är av så utpräglat administrativ natur att de praktiskt taget helt bör kunna handläggas av en kanslitjänsteman. Dit hör löneklassplaceringarna, uppflyttningen i reglerad befordringsgång, löneavdrag, flyttningsersättningar och reseersättningar. Hit kan också hänföras granskningen av förordnanden och tjänstledigheter och liknande. Lämplig kompetens, löneställning m. m. för den tjänsteman, som här är i fråga, diskuteras i kap. 14. Experter Med hänsyn till mellaninstansens differentierade verksamhet kan förutses, att det emellanåt måste uppkomma frågor, som antingen bör lösas under medverkan av sakkunskap, varöver mellaninstansen inte själv förfogar, eller som av en eller flera ledamöter kan kräva en större arbetsinsats än som normalt kan fordras av dem i deras egenskap av ledamöter. I synnerhet beträffande yrkesutbildningens lämpliga utbyggnad och organisation torde dylika frågor komma att uppstå.

356 Utredningen har föreslagit, att överstyrelsen för yrkesutbildning skall tillsätta en ledamot i mellaninstansen. I detta avseende sammanfaller utredningens uppfattning med 1952 års yrkesutbildningssakkunnigas (SOU 1954:11 s. 231). De sakkunniga har emellertid också föreslagit, att en särskild deltidsanställd föredragande i yrkesutbildningsfrågor skall anställas och tjänstgöra i mellaninstansen, vilket förslag skolstyrelseutredningen för sin del inte anser böra realiseras nu, då de frågor rörande yrkesutbildningen, som mellaninstansen enligt utredningens och de sakkunnigas samstämmiga mening skall handlägga, tillsvidare bör begränsas till planeringsarbete och därmed sammanhängande spörsmål. Utredningen har den uppfattningen, att detta arbete under ett första förberedande skede kan handhavas av skolinspektörerna i nära samarbete med lokala skolstyrelser och expertorganen på arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor, på vilka senare det närmast torde böra ankomma att svara för att arbetsmarknadens och näringslivets synpunkter och behov i dessa avseenden kommer till klart uttryck och blir tillgodosedda. Även om utredningen således inte kan tillstyrka att en deltidsanställd tjänsteman för yrkesutbildningsfrågor anställes hos mellaninstansen, vill utredningen å andra sidan framhålla, att det är uppenbart, att speciell yrkesutbildningsexpertis skall ställas till mellaninstansernas förfogande i den utsträckning sådan kan behövas. Till en början bör detta emellertid ske genom att medel ställes till disposition för anlitande av tillfälliga experter för utredning och föredragning av speciella frågor. Såsom experter för yrkesutbildningsfrågor och för frågor rörande det högre skolväsendet synes det ligga närmast till hands att i främsta rummet anlita de av respektive överstyrelse utsedda ledamöterna i mellaninstansen, i den mån det fordras utredningar o. dyl., vilka icke skäligen kan anses böra fullgöras på grund av ledamotskapet. För att särskild ersättning skall utgå till expert, vare sig det är fråga om ledamot eller ej, förordar utredningen, att medgivande att tillkalla denne skall ha lämnats av skolöverstyrelsen efter prövning av behovet och av den föreslagne expertens lämplighet. Gäller det expert för yrkesutbildningen skall skolöverstyrelsen pröva frågan i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. Då skäl finns att räkna med ett tämligen jämnt behov av särskilda sakkunniga, föreslår utredningen, att ett belopp, beräknat efter 3.000 kronor per år och mellaninstans, ställes till skolöverstyrelsens förfogande att efter prövning och medgivande som ovan sagts disponeras för bestridande av resekostnader, arvoden och andra ersättningar åt mellaninstansernas experter. För ändamålet skulle åtgå 24X3.000 = 72.000 kronor årligen.

357 Sammanträden Antal sammanträden och sammanträdesort m. m. 1945 års folkskolesakkunniga ansåg, att antalet sammanträden i den av dem föreslagna mellaninstansen borde kunna begränsas till sex per år, varav ett borde hållas omedelbart efter och ett omedelbart före läsårets början. Något fixerat antal föreslogs dock icke. Att på förhand bestämma antalet sammanträden synes inte heller utredningen lämpligt. Möjligen kunde övervägas att fixera ett minimiantal och eventuellt också ett maximiantal, det förra för att säkra, att mellaninstansens ledamöter finge en kontinuerlig information om skolförhållandena i länet och om den allmänna utvecklingen på skolans område, det senare för att begränsa kostnaderna. Utredningen finner dock inte tillräckliga skäl föreligga att förorda någon som helst reglering av sammanträdenas antal. Uppskattningsvis torde c:a tolv sammanträden årligen komma att bli nödvändiga. Längre intervaller mellan sammanträdena än en månad synes, med undantag för sommarperioden, icke böra förekomma. Vilket antalet blir, torde i varje enskilt fall få bero av ordförandens och inspektörernas bedömning med hänsyn till å ena sidan kravet på snabb handläggning av föreliggande ärenden och å andra sidan en rimlig arbetsbörda för ledamöterna, av vilka, som tidigare framhållits, andra insatser än enbart deltagande i sammanträdena bör krävas. Utöver kallelse till sammanträde bör föredragningslista utsändas, upptagande vid sammanträdet förekommande ärenden med ett kortfattat angivande av deras innehåll. Vid sammanträde bör föras protokoll, av vilket skall framgå, vilka som närvarit vid sammanträdet, vilka ärenden som handlagts, beslutens innebörd eller, om dessa framgår av registratur, hänvisning till detta. Till protokollet skall ledamot, ersättare för ledamot eller annan föredragande låta anteckna från beslut avvikande mening. Om ordföranden skulle bedöma det som fördelaktigt för mellaninstansens arbete, att sammanträde i visst fall förlägges till annan ort än kansliorten, bör han efter samråd med inspektören (-erna) äga bestämma härom. Beräknade kostnader för 12 mellaninstanssammanträden per år enligt på s. 305 föreslagna ersättningar. 1) Antalet ordförande=24. Årsarvode i genomsnitt 1.350 kr. Sammanträdesarvode 20 kr. 24X1.350 + 24X12x20 = 32.400+5.760 = 38.160 kr. 2) Antalet ledamöter = 24X5 = 120. Årsarvode 400 kr. Sammanträdesarvode 20 kr. 120x400 + 120X12x20 = 48.000 + 28.800 = 76.800 kr. 3) Suppleanter. Beräkningsgrund: en suppleant deltager i genomsnitt vid

358 varje sammanträde i varje mellaninstans. Merkostnad för en suppleants deltagande i ett sammanträde=45-20 = 25 kr. 12X24 = 288 suppleantdeltaganden per år. Kostnaden = 288x25 = 7.200 kr. 4) Resekostnad beräknad efter en genomsnittskostnad av 40 kr. per resa och ledamot =6X24X12X40 = 69.120 kr. 5) Traktamentskostnad enligt II B. Ett dagtraktamente för varje ledamot och sammanträde jämte ett nattraktamente för hälften av ledamötern a = 6 x 2 4 X l 2 x 2 4 , 5 0 = 42.336 kr. Summa: 233.616 kronor. Beslutmässighet Utredningen föreslår, att pleniärenden skall kunna avgöras av ordföranden jämte fyra andra ledamöter eller suppleanter för dessa. Dock bör disciplinärenden, besvärsärenden och andra ärenden av utpräglat rättslig karaktär icke äga avgöras, om ej den juridiskt skolade ledamoten eller suppleanten för honom, som skall ha samma kompetens, är närvarande. Om ordinarie ordförande är förhindrad att deltaga i sammanträde, bör ärende, som är av större vikt eller av principiellt intresse och utan olägenhet kan uppskjutas till ett kommande sammanträde, inte avgöras. Pleniärende, som är av så brådskande natur, att ledamöterna ej hinner kallas till sammanträde, innan ärendet bör avgöras, föreslår utredningen att ordföranden och förste inspektören, om sådan finnes, jämte föredraganden skall äga handlägga. Då enligt utredningens uppfattning även brådskande pleniärenden icke bör avgöras av mindre än tre personer, föreslår utredningen, att två ledamöter jämte förste inspektören skall deltaga i handläggningen, om den senare är föredragande. Motsvarande skall gälla i län, där endast en inspektör finns. Ärende, som avgjorts på detta sätt, skall anmälas vid närmast följande sammanträde. Varje pleniärende skall antecknas i protokollet, så som tidigare sagts. Utredningen vill betona, att nämndens beslutanderätt endast i fall där det är verkligt nödvändigt bör utövas av två eller tre ledamöter på det sätt som här sagts. I förslaget till instruktion för nämnden har stadgats, att denna beslutanderätt skall användas, därest det är fråga om ärende, som uppenbarligen bör avgöras före nämndens följande sammanträde. Givetvis kan det endast i undantagsfall bli fråga om att nämnden sammankallas särskilt för att pröva ett eller ett par förekommande ärenden. Fall torde vidare kunna inträffa, då åtgärder måste vidtagas så snabbt, att inte ens sammanträde med två eller tre ledamöter hinner ske. Befogenheter att i dylika fall handla torde böra ges inspektören. Instruktionsförslaget innehåller också en bestämmelse härom.

359 Resor Betydelsen av att mellaninstansens alla ledamöter äger god kännedom om länets skolförhållanden har ofta betonats i det föregående. Genom de föreslagna mellaninstansområdenas i många fall mycket stora omfattning torde visserligen förutsättningarna för att vinna en ingående kännedom om skolväsendet i områdets alla kommuner inte vara för handen för andra ledamöter än inspektörerna, men härav får inte följa, att ledamöterna ej alls genom besök i orterna skall sätta sig in i förhållandena och bedöma dem på grundval av egna erfarenheter. Så långt möjligheterna medger måste de göra detta. Utredningen menar härmed icke, att mellaninstansens alla ledamöter mer än undantagsvis skall besöka de enskilda skolorna eller komm u n e r n a i grupp, men man måste av ledamöterna fordra, att de väl lär känna skolförhållandena åtminstone i sin egen del av länet och vid inspektionsbesök där emellanåt medföljer inspektören, samt att de deltager i skolstyrelsesammanträden, föräldramöten och konferenser av olika slag, när det befinnes önskvärt. Utredningen vill i detta sammanhang ånyo erinra om särskilda utskottets uttalande 1950: »Man bör ha rätt att av mellaninstanserna vänta något mer än en rutinmässig handläggning av löpande ärenden». För att mellaninstansens valda eller förordnade ledamöter skall kunna fullgöra sitt uppdrag på det sätt utredningen anser att det bör fullgöras, räcker det således icke med resekostnadsanslag, beräknat på grundval av antalet mellaninstanssammanträden. Om man utöver resorna till plenisammanträden anser det skäligt, att varje vald eller särskilt förordnad ledamot får möjlighet att årligen göra sex resor till en genomsnittskostnad av 50 kronor, skulle det ovan beräknade beloppet för dessa ledamöters resekostnader behöva ökas med 43.200 kronor. Utredningen finner således, att ett anslag å 150.000 kronor bör ställas till förfogande, varav 43.000 kronor för resor för annat ändamål än deltagande i mellaninstanssammanträden. Det senare beloppet bör av skolöverstyrelsen fördelas på samma sätt som nu sker i fråga om reseersättningarna till folkskolinspektörerna. Anslaget till skolinspektörernas resor torde böra höjas över det nu till folkskolinspektionen utgående anslaget för detta ändamål (298.000 kronor budgetåret 1955/56), dels med tanke på de ökade möjligheterna att resa, som bör stå till buds sedan omorganisationen trätt i kraft, dels med hänsyn till att förste inspektörs resor bör omfatta hela länet, dels ock slutligen på grund av ökningen av antalet inspektörer. Utredningen föreslår en omedelbar höjning av nu utgående anslag med 101.000 kronor, varav 20.000 kronor, i huvudsak enligt nu tillämpade grunder, beräknats för de 4 tillkommande inspektörerna och 81.000 kronor, motsvarande 1.500 kronor per inspektör, upptagits för att möjliggöra resor i ökad omfattning. I den mån ökade resekostnader skulle visa sig följa av koncentrationen av inspektörerna till residensstäderna, bör en kompensation ske genom en ytterligare, häremot svarande ökning av de föreslagna anslagen.

360 I den nu för folkskolinspektionen gällande ordningen att skolöverstyrelsen skall bestämma till vilket belopp utgifterna för reseersättningar högst må uppgå för varje inspektionsområde, föreslår utredningen icke någon ändring. I samma ordning bör beloppen till förste inspektörernas resor inom andra än det egna inspektionsområdet bestämmas. Arbetstider m. m. Beträffande arbetstiderna, öppethållande och dylikt bör för mellaninstansens del gälla, vad som i motsvarande avseende är föreskrivet för andra statsmyndigheter av jämförbart slag. Instruktionsförslaget upptager i 38 § sådana bestämmelser. Med hänsyn till formerna för inspektörernas arbete har utredningen dock icke ansett det lämpligt att föreskriva, att inspektör skall vara skyldig att ha bestämd mottagningstid. Det torde vara tillfyllest med en bestämmelse om att han efter överenskommelse skall vara skyldig att under arbetstid mottaga allmänheten. Någon särskild expeditionstid för kansliet torde ej heller behövas för en myndighet av detta slag.

Kap. 14. Mellaninstansernas kanslier Utredningen har i det föregående gång på gång betonat, att mellaninstanserna måste ha kanslier, d. v. s. administrativ personal och acceptabla arbetslokaler, till sitt förfogande, om inte den nya organisationen enbart skall bli en konstruktion på papperet. Detta kan synas vara ett alldeles självklart påpekande. Mot bakgrunden av vad som hittills beståtts folkskoleväsendet i detta viktiga hänseende är det emellertid inte så. När utredningen därför övergår till diskussion av kanslierna, måste det inledningsvis med allt eftertryck framhållas, att det med hänsyn till den önskade utvecklingen av skolväsendet i landet är av största vikt, att den grundläggande frågan om kanslierna löses på ett sätt, som ger skolinspektionen tillfredsställande arbetsmöjligheter. Om nämligen mellaninstansen med framgång skall kunna verka som ett instrument för det pedagogiska framstegsarbetet fordras en sådan kansliorganisation, att den arbetsfördelning, varom förut talats, verkligen kan komma till stånd och ge inspektören betydligt större möjligheter än han nu har att ägna sig åt de uppgifter, som angetts som mellaninstansens väsentligaste. Vill man ha en utgångspunkt i nuvarande förhållanden för ett ställningstagande till detta spörsmål, får man, som i inånga andra fall, söka den i folkskolinspektionen. På s. 184 har i korthet redogjorts för dennas personaloch lokalförhållanden och på s. 202 för dess arbetsmängd. Arbetsuppgifterna har redovisats på s. 186. Här skall endast upprepas, att några fast organiserade kanslier för folkskolinspektionen inte finns, utan att folkskolinspektörerna a) måste avpassa sin biträdeshjälp efter knappt tilltagna medel och icke efter det verkliga behov av arbetskraft, som föreligger, b) själva skall tillhandahålla expeditionslokaler och möbler och att ersättning härför principiellt utgår endast för ett rum. Personal- och lokalfrågorna skall här behandlas var för sig. Då folkskolinspektionen så ingående beröres av utredningens förslag i mellaninstansfrågan och spörsmålet om kansliorganisationen för dennas del varit aktuell i ett par decennier och nu föreslås löst i samband med upprättandet av nya mellaninstanser, torde en tillbakablick på förslagen till reglering av kansliförhållandena för inspektörernas del och en redogörelse för utvecklingen böra lämnas som bakgrund till utredningens ställningstaganden och förslag.

362 Personal Tidigare förslag till lösning av folkskolinspektörernas biträdesfråga När folkskolinspektionen nyordnades 1914, låg huvudvikten markerat på de kontrollerande och konsulterande uppgifterna. I den mån hjälp överhuvudtaget ifrågasattes vara behövlig, fanns möjligheter att bekosta den av expensmedlen, som uppgick till 300 kr. per år och inspektör. I skrivelse den 9 oktober 1918 framhöll således folkskolöverstyrelsen i motivering för höjning av expensanslaget, att det vore av vikt att biträde kunde anlitas för gransknings- och skrivarbete. Första gången en formlig framställning om biträdeshjälp synes ha gjorts var 1934, då styrelsen för folkskolinspektörsförbundet med hänvisning till de många nya arbetskrävande och tidsödande uppgifter, som åren omkring 1930 pålagts inspektörerna, anhöll, att Kungl. Maj :t skulle vidtaga åtgärder för att bereda inspektörerna hjälp. Det var endast fråga om skrivbiträdeshjälp, och skolöverstyrelsen uppskattade det genomsnittliga minimibehovet av hjälp till 300 timmar per år. Departementschefen ansåg sig emellertid i 1935 års statsverksproposition inte kunna biträda förslaget och några medel beviljades inte. Inspektörsförbundet återkom redan 1935 och påpekade, att hjälpen inte endast avsåg renskrivningsarbete utan även andra uppgifter såsom förande av diarier, ordnande av arkiv, kuvertering, adressering, förteckningar och sammandrag av infordrade uppgifter o. s. v. Frågan togs upp i 1936 års statsverksproposition och departementschefen var nu övertygad om att inspektörernas arbetstid i stor utsträckning upptogs av enkla rutingöromål och att fara hotade, att inspektörerna skulle bli vid skrivbordsarbetet bundna administrativa tjänstemän, om kravet på ökade expensmedel alltjämt avvisades. Regeringsförslaget innebar en ökning av expensanslaget från 500 kr. per inspektör, vilket belopp utgått oförändrat sedan 1924, till 700 kr. Riksdagen fann emellertid icke förslaget tillfredsställande och uttalade i skrivelsen 1936:8. Det torde vara erforderligt, att man undersöker, om icke andra utvägar kunna komma i fråga för att nå det av riksdagen uppställda målet, nämligen ett frigörande av folkskolinspektörerna för deras egentliga, viktiga verksamhet. En tänkbar utväg, som i detta hänseende icke synes böra lämnas utan beaktande, finner riksdagen vara en liknande den, som redan kommit till användning vid läroverken genom anordningen med biträden å rektorsexpeditionerna. I avvaktan på utredning och proposition till 1937 års riksdag bifölls det föreliggande regeringsförslaget. I den av skolöverstyrelsen gjorda utredningen, som låg till grund för förslaget i propositionen 1937:271, hade nu behovet av biträdeshjälp uppräknats till 360 timmar per år. överstyrelsen erinrade om de två senaste årens riksdagsbeslut rörande skolväsendet och den ökning av de administrativa

363 göromålen för inspektörerna som på grund därav uppstått — särskilt nämndes skyldigheten att medverka vid upprättandet av förslag till ordinarie folk- och småskollärartjänster — och det framhölls som angeläget, att inspektörerna fick möjligheter att som biträden anlita personer, som kunde anförtros mera kvalificerade uppgifter såsom att lämna upplysningar och besvara förfrågningar, förberedelsevis granska för att vid behov kunna komplettera inkomna handlingar, siffergranska statsbidragsrekvisitioner m. m. Statsmakterna beslöt att anslå 23.400 kr. till biträdeshjälp, motsvarande högst 450 kr. per inspektör. Samtidigt sänktes expensanslaget med 200 kronor till 1924 års nivå eller till 500 kronor per inspektör. Redan 1938 yrkade överstyrelsen på ökning av anslaget till biträdeshjälp och föreslog en utredning av expeditionsorganisationen. Anslaget höjdes vid riksdagen 1939 från högst 450 till högst 650 kronor för varje inspektör, medan expensanslaget alltjämt förblev 500 kronor. Emellertid var riksdagen ej heller denna gång helt nöjd. Den uttalade bl. a. att det låge i det allmännas intresse, att inspektörerna ej hindrades för mycket av expeditionsgöromål, utan kunde ägna huvuddelen av sin tid åt den omedelbara tillsynen av folkskoleväsendet. Inspektörernas arbetsbörda hade utan tvivel betydligt stegrats under senare år och att underlätta den, särskilt i vad avsåg det expeditionella arbetet, måste anses i hög grad befogat. Utredning och förslag i ämnet borde snarast underställas riksdagen. 1 I underdånig skrivelse den 6 december 1940 anhöll inspektörsförbundet på nytt om utredning av folkskolinspektionens arbetsförhållanden och underströk, att ett trängande behov av arbetshjälp förelåg till följd av det pågående rationaliseringsarbetet inom folkskolan. I avbidan på ytterligare utredning vidtogs vid 1941 års riksdag en provisorisk höjning av anslaget till biträdeshjälp med 26.200 kronor till 60.000 kronor. Nu infördes den ännu tillämpade principen, att skolöverstyrelsen skulle fördela anslaget med beaktande av de olika inspektörernas behov av biträdeshjälp. Redan den 5 april 1943 ingav inspektörsförbundet en ny framställning med anhållan om att åtgärder för att ordna expeditionsförhållandena vidtoges. I statsverkspropositionen till 1944 års riksdag framhöll departementschefen, att det ur såväl statsfinansiell som pedagogisk synpunkt var av största vikt, att inspektörernas verksamhet som skolledare och organisatörer inte hämmades av ogynnsamma arbetsförhållanden. Ytterligare utredning av frågan erfordrades emellertid. I avvaktan härpå föreslogs en provisorisk höjning av expensanslaget till 800 kronor, vilket riksdagen biföll. Genom nådigt brev den 9 juni 1944 anbefalldes skolöverstyrelsen att göra den erforderliga utredningen. Den förelåg den 21 november samma i Rskr 1939:8.

364 år. Häri uttalade överstyrelsen, att den för egen del hyste den uppfattningen, »att en fullt tillfredsställande lösning av inspektörernas biträdesfråga knappast lär kunna ernås annat än genom anställande av assistenter med heltidstjänstgöring». För det dåvarande föreslogs att biträden med åtminstone halvtidstjänstgöring skulle kunna anställas. Härför beräknades ett anslag av 100.000 kronor. Vid 1945 års riksdag 1 löstes frågan om expensersättningarna provisoriskt. Anslaget till biträdeshjälp höjdes till 90.000 kronor, vilket belopp förblev oförändrat t. o. m. budgetåret 1947/48 med undantag för en höjning med 10.000 kronor sistnämnda år i anslutning till den allmänna löneregleringen. Riksdagen bringade emellertid sina ovan återgivna uttalanden från 1936 och 1939 i åtanke och underströk »vikten av att folkskolinspektörerna och nomadskolinspektören utrustades med erforderlig biträdespersonal, så att inspektörerna icke på grund av expeditionsgöromålens omfattning bliva nödsakade att eftersätta sin pedagogiska verksamhet.» Vid riksdagen 1946 fastställdes de ännu gällande principerna rörande ersättningen för tillhandahållande av tjänstelokal m. m. 2 I skrivelse till skolöverstyrelsen den 19 juli 1947 framhöll inspektörsförbundet ånyo svårigheterna att få tillräcklig och lämplig arbetshjälp under de förhållanden, som rådde. Samma år ingav 1945 års folkskolesakkunniga till Kungl. Maj :t en skrivelse, där resultaten av gjorda undersökningar av folkskolinspektörernas arbetsförhållanden redovisades och lades till grund för förslag om omedelbara provisoriska åtgärder för att avhjälpa den enligt de sakkunniga synnerligen otillfredsställande situation, som då rådde. De sakkunniga föreslog en höjning av beloppet till biträdeshjälp med 126.500 kronor för budgetåret 1948/49. Vid riksdagen 1948 höjdes anslaget ined 10.000 kronor. En höjning har därefter skett varje år dels för att neutralisera verkningarna av penningvärdets fall, dels för att tillgodose det ständigt ökade behovet av biträdeshjälp. Anslaget uppgår för budgetåret 1955/56 till 370.000 kronor. 3 Jfr s. 184. 1945 års folkskolesakkunniga föreslog i betänkandet angående nya mellaninstanser (SOU 1948:28) bl. a., att det skulle upprättas ett gemensamt kansli för den av de sakkunniga föreslagna skoldirektionen och folkskolinspektionen. En skoldirektion skulle upprättas i vart och ett av de dåvarande 52 inspektionsområdena. Vid folkskolinspektörens sida skulle i regel ställas en kvalificerad assistent med heltidstjänstgöring. Endast i undantagsfall räknade de sakkunniga med att det skulle vara lämpligare med heltidsanställt skrivbiträde i stället för en mera kvalificerad kraft. Även i dylika fall måste man dock räkna med deltidshjälp för de kvalificerade uppgifterna. Assistenten borde äga högre administrativ kompetens och efter i Prop. 1945:222; StU 1945:1S&; Rskr 1945:3,37. Nåd. brev den 14 j u n i 1946. 3 Härav torde 5.000 kr. k u n n a beräknas bli tilldelade nomadskolinspektören. 2

365 två års anställning som extra tjänsteman placeras i lönegrad Ce eller Ca 24. Det skulle ankomma på skolöverstyrelsen att bestämma i vilka områden assistenter skulle tillsättas. De sakkunniga räknade icke med att behov av särskild skrivpersonal skulle erfordras, utan att ett mindre anslag till varje inspektör för renskrivningsarbete skulle vara tillfyllest. Det var de sakkunnigas mening, att den kvalificerade assistenten i mån av tid borde anlitas för »utskrivning av cirkulär, duplicering, arkivarbete m. m.», d. v. s. för rent expeditionellt-tekniskt arbete. I sitt yttrande över de sakkunnigas betänkande framhöll skolöverstyrelsen, som i allt väsentligt tillstyrkte den föreslagna lösningen av mellaninstansfrågan, att det var nödvändigt, att en omorganisation av folkskolinspektionen bl. a. tog sikte på att frigöra inspektörerna från huvudparten av deras dåvarande rent kamerala arbetsuppgifter, överstyrelsen delade de sakkunnigas mening om nödvändigheten av en heltidsanställd direktionssekreterare inom varje område och räknade med att det under ett första verksamhetsår skulle behövas 40 heltids- och 12 deltidsanställda sekreterare. För att kanslifrågan skulle bli tillfredsställande ordnad föreslog överstyrelsen härutöver att halvtidsanställda skrivbiträden i lönegrad Cf 4 skulle anställas vid varje mellaninstanskansli. Statskontoret, som avstyrkte de sakkunnigas förslag om mellaninstanser, bedömde folkskolinspektörernas behov av arbetshjälp som en fristående fråga. Ämbetsverket ansåg, att ökad biträdeshjälp borde ställas till inspektörernas förfogande men fann icke läget motivera inrättandet av heltidstjänster. I stället föreslogs en uppräkning av vederbörande anslag med 100.000 kronor. Folkskolesakkunnigas förslag i mellaninstansfrågan lades, som tidigare sagts, aldrig till grund för proposition till riksdagen. I vissa avseenden har emellertid av de sakkunniga förordade åtgärder vidtagits. De sakkunniga föreslog t. ex. i åtskilliga fall en decentralisering från skolöverstyrelsen till de mellaninstanser, som de sakkunniga tänkt sig skulle inrättas. Ehuru mellaninstanser ej inrättats, har dock vissa av de för dessa avsedda ärendena numera decentraliserats till folkskolinspektörerna. Med hänvisning till dessa åtgärder, som vidtagits utan någon motsvarande förstärkning av inspektörernas arbetshjälp, uttalade folkskolinspektörsförbundet i skrivelse till skolöverstyrelsen den 6 juni 1951 bland annat: »Bland inspektörerna råder en enhällig uppfattning om att de ständigt ökade arbetsuppgifterna nu nått den gräns, som allvarligt hotar inspektörernas möjligheter att tillfredsställande fullgöra sina tjänsteåligganden.» I sina anslagsäskanden för budgetåret 1952/53 sade sig skolöverstyrelsen dela de åsikter som kommit till uttryck i förbundets skrivelse och uttalade, att särskilda assistenttjänster i relativt hög lönegrad borde inrättas på inspektörernas expeditioner. I avvaktan på skolstyrelseutredning-

366 ens förslag inskränkte sig överstyrelsen till att föreslå en anslagshöjning, som kunde sätta de mest arbetstyngda inspektörerna i tillfälle att heltidsanställa kvalificerade assistenter. Utredningen När man tar del av de uttalanden och förslag i anslutning till folkskolinspektionens organisation, för vilka här i största korthet redogjorts, lägger man i första hand — vad uttalandena beträffar — märke till den starka känsla statsmakterna visat för att statens folkskolinspektörer inte skall vara kontorister utan pedagogiska ledare. Riksdagen har 1936, 1939 och 1945 givit uttryck härför, och i senare departementschefsuttalanden finner man detsamma. Några egentliga åtgärder för att ändra förhållandena eller hindra utvecklingen mot en allt sämre situation kan emellertid inte sägas ha blivit vidtagna. Eftersom den nuvarande folkskolinspektionen enligt utredningens förslag skall utgöra det viktigaste elementet i en ny mellaninstansorganisation och frågan hur mellaninstanskanslierna ordnas på det närmaste berör skolinspektörernas framtida arbetsmöjligheter, skall utredningen ytterligare dröja vid folkskolinspektörernas förhållanden för att ge relief åt sitt förslag om mellaninstanskanslier, vilket förslag samtidigt måste innebära en lösning av skolinspektionens kanslifråga. Det är en svår uppgift att teoretiskt klarlägga inspektörernas arbetsuppgifter och arbetsbörda så, att en oinitierad läsare kan få en objektivt riktig uppfattning om dem. En metod, som utredningen prövat, är att med utgångspunkt från det år 1937 till 360 timmar per år och inspektör beräknade behovet av biträdeshjälp försöka visa, hur förhållandet mellan å ena sidan ökningen i arbetsuppgifter och å andra sidan ökningen av biträdeshjälpen beräknad i timmar per år och inspektör utvecklat sig. Ett fullföljande av denna metod, som fordrar en redogörelse för innebörden av alla sedan 1936 tillkommande arbetsuppgifter, visade sig emellertid mindre lämplig, sedan skolöverstyrelsen för utredningens räkning gjort en sammanställning av dessa uppgifter, vilken visar, att de återfinns i c:a 150 författningsrum och liknande. Utredningen har av utrymmesskäl icke ansett sig kunna intaga förteckningen över dessa tillkommande arbetsuppgifter. På sidorna 187—198 har det övervägande flertalet av nuvarande uppgifter återgivits, vilket tillsammans med den nämnda siffran torde säga tillräckligt om expansionen av inspektörernas arbetsuppgifter under denna tidrymd. Nöjer man sig med ett kortare utvecklingsskede, t. ex. de senaste 10 åren, är det lättare att genom en redogörelse för de tillkomna arbetsuppgifterna ge en föreställning om arbetsökningen och jämföra den med ökningen av biträdeshjälpen uttryckt i timmar. 1945 års folkskolesakkunniga beräknade av varje inspektör under redo-

367 visningsåret 1946/47 anlitad biträdeshjälp till 925 timmar eller c:a 3 timmar per arbetsdag. Enligt av utredningen inhämtade uppgifter var motsvarande siffra för år 1952 1.208 timmar, vilket motsvarar c:a 4 timmar per arbetsdag. Timantalet för 1952 motsvarade en heltidsanställning under c:a 29 veckor med 42 timmars arbetsvecka. Under året tillgängligt anslag medgav en genomsnittlig timersättning av c:a 4 kronor och 40 öre. Tar man hänsyn till och utgår från den ökning av anslaget till inspektörernas arbetshjälp som skedde från år 1952 (266.450 kr.) till budgetåret 1954/55 (335.500 k r . ) , motsvarande 1.354 kronor per inspektör, men förutsätter oförändrad timersättning i förhållande till året 1952, skulle anslagsökningen genomsnittligt räknat innebära, att en heltidsanställd tjänsteman skulle kunnat anställas under 36 i stället för 29 veckor mot ett vederlag av 4,40 kronor i timmen. På detta sätt skulle man också komma fram till att det antal timmar per år under vilket biträdeshjälp kunnat anlitas från 1946/47 till 1954/55 ökats med omkring 587 per inspektör, eller från 3 timmar per dag till 5 timmar. Beräkningssättet är rent schematiskt men ger en utgångspunkt för en jämförelse. Mot ökningen av biträdeshjälpen kan ställas de viktigaste arbetsuppgifter för folkskolinspektörerna, vilka tillkommit under motsvarande tid som denna ökning av biträdeshjälpen skett. Sedan folkskolesakkunniga företog sin utredning och framlade förslag om hos folkskolinspektörerna heltidsanställda assistenter, har lagstiftningen på folkskolans och närliggande områden, som påverkat inspektörernas arbetsförhållanden, varit omfattande. En redogörelse skall här lämnas för några av de viktigaste förändringarna, vars verkningar inte var kända för eller inte kunde helt förutses av de sakkunniga. Enligt KK 1946:735 (§ 10 a folkskolestadgan) skall folkskolinspektören (tidigare skolöverstyrelsen) årligen före läsårets början pröva och godkänna antalet läraravdelningar i varje distrikt, där antalet avdelningar beräknas överstiga antalet ordinarie lärartjänster. Samtidigt skall skolformerna fastställas för året. Då nu den ordningen tillämpas, att en viss procent av antalet lärare bör inneha icke-ordinarie anställning, kommer denna prövning att gälla praktiskt taget samtliga skoldistrikt. Nära samband härmed har bestämmelsen i 4 § 6 mom. tilläggsbestämmelserna till Arf, som i rationaliseringssyfte gett inspektören rätt att föreskriva skyldighet för skoldistrikt att förordna innehavare av övertalig lärartjänst i annat skoldistrikt. Båda dessa bestämmelser får ses som led i strävandena att rationalisera skolväsendet. Tillämpningen av dem är en grannlaga uppgift. Prövningen av möjligheterna att hålla antalet läraravdelningar nere kräver oftast personliga överläggningar med representanter för skoldistrikten. I direkt samband med behandlingen av nämnda ärenden står frågorna om centralisering av skolväsendet genom skolskjutsar och om statsbidrag

368 till skolskjutsar. Beslutanderätten i sistnämnda fråga överfördes genom bestämmelserna i KK 1949:394 från skolöverstyrelsen till inspektörerna. Med hänsyn till de stora kostnader, som i allmänhet gäller för skolskjutsar, samt de ständigt ökade kraven på bidrag till nya eller utökade skjutsar, kräver dessa frågor en omsorgsfull utredning och behandling av folkskolinspektörerna. Med den omfattning, skolskjutsverksamheten fått i samband med centraliseringen av skolväsendet — statsbidragen har under femårsperioden 1949/50—1954/55 ökats från 9 miljoner kronor till 24 miljoner kronor — kan det sägas, att behandlingen av skolskjutsärendena blivit en av de mest krävande av de nya skolorganisatoriska arbetsuppgifter, som pålagts folkskolinspektören sedan 1945 års folkskolesakkunniga framlade sitt betänkande. Genom de författningar, som gäller klassanordningar, centralisering, lärarförflyttningar och skolskjutsar, har ett avgörande inflytande rörande skolorganisationen i skoldistrikten lagts hos inspektören. Det är här inte fråga om skolplanering och utbyggnad av skolan på längre sikt utan om en årlig planering av skolorganisationen, som hör samman med förändringar i barnantalet, ändrade lokalförhållanden, nya möjligheter till samfärdsel och därmed samordning av vissa skolor och nedläggande av andra. I dessa frågor kan man ej alltid räkna med initiativ från skoldistrikten själva. Det är av naturliga skäl sällan dessa önskar lägga ner en skola eller dra in en lärartjänst. Om inte inspektören i god tid före ett stundande läsår skaffar sig en överblick över blivande möjligheter till rationalisering och visar på dessa för de kommunala myndigheterna och vid behov även formellt förbereder deras genomförande, skulle det årligen uppstå fall, där skolskjutsar, som kunde undvaras, och lärartjänster, som kunde indragas, skulle uppehållas som förut. Med hänsyn till dels bristen på lärare, dels de stora kostnader, som varje lärartjänst och skolskjuts kräver, inses lätt, att bristande tid och arbetshjälp för inspektören att syssla med dessa ting kan innebära en förlust för både stat, kommun och skola. Kostnaderna för en enda överflödig lärartjänst motsvarar ju ett vida större belopp än som i regel utgår till expeditionshjälp åt en folkskolinspektör. Av andra författningar, som berört inspektörernas arbetsförhållanden, må nämnas de nya avlöningsreglementena för folkskolans lärare 1947 och 1948, den nya boställsordningen för samma lärare, den nya stadgan för övningslärare och avlöningsreglementet för samma lärare, kyrkomusikerstadgan, avlöningsbestämmelserna för kyrkomusikerna och nu senast bestämmelserna om lön med B-avdrag enligt inspektörens beslut åt folkskollärare för akademiska studier och befordringskurser. I alla nu nämnda författningar har folkskolinspektören tillagts nya uppgifter och nya befogenheter av stor räckvidd. Enbart övningslärarstadgan överlåter i stor utsträckning på inspektören att besluta eller yttra sig om tillämpningen av stadgans bestäm-

369 melser, däribland att planera undervisningen i fortsättningsskolan i slöjd och hushållsgöromål inom inspektionsområdet. Han måste därvid, då det gäller de mindre skoldistrikten, infordra uppgifter om antalet barn, som skall deltaga i denna undervisning, organisera dessa i grupper, bestämma tiden för undervisningen och sammanföra grupperna på lärartjänster, utse huvudman för dessa och slutligen efter korrespondens och överläggningar med skoldistrikt och lärare, som kan fortgå under ett par månader, fastställa organisationen. Genom bland annat de bestämmelser, som nu nämnts, har folkskolinspektörens arbetsförhållanden och arbetsuppgifter under de senaste sju a åtta åren blivit förändrade, utan att detta kommit till uttryck i instruktionen. När denna för fyrtio år sedan fastställdes, var folkskolan ganska fast organiserad inom de olika skoldistrikten. För varje distrikt fanns ett reglemente, som fastställde både vilka skolor som skulle finnas och vilken skolform de skulle ha. Varje skola hade sitt bestämda skolområde. Lärare valdes vid viss skola och kunde inte utan eget medgivande förflyttas. Barnen gick både till och från skolan. Skolans organisation kunde läggas upp utan hänsyn till skolskjutsar eller till behovet av samverkan med andra skolor. Antalet läraravdelningar bestämdes av skolformen i B-skolorna, och behövde det inrättas en ny lärartjänst, låg avgörandet hos Kungl. Maj :t, senare hos skolöverstyrelsen. Under relativt få år har folkskolan övergått från denna bundna till en mycket rörlig organisation, som ofta ändrats från år till år. Denna förändring har haft till förutsättning en decentralisering av skolärendenas handläggning, framför allt till folkskolinspektören. Till det sagda kommer verkningarna för de lokala och regionala skolmyndigheterna av de två viktiga besluten om enhetsskolan och kommunsammanslagningen, vilka ställt skolstyrelser och folkskolinspektörer inför en helt ny situation i fråga om skolplanering och skolbyggnadsplanering samt — i den mån som försöksverksamhet bedrives — även inför nya och krävande pedagogiska och inre organisatoriska uppgifter, överallt där skolbyggnadsplaner är aktuella måste hänsyn tagas till det framtida förverkligandet av den 9-åriga enhetsskolan och samarbetsmöjligheterna mellan de nya storkommunerna beaktas. Detta planeringsarbete är ofta mycket arbetskrävande och motiverar inte bara kanslihjälp åt inspektören utan också behovet av en mellaninstans med starkt lekmannainslag. De många nya skolproblemen medför ökade behov av kontakter mellan skoldistrikten och folkskolinspektören. Det säger sig självt, att ett pågående reformarbete, som syftar till en omdaning av den obligatoriska skolan, inte kan genomföras utan intima kontakter i form av överläggningar och informationer mellan de lokala skolstyrelserna och de regionala skolmyndigheterna, främst inspektörerna. Det finns också behov av en samverkan, som rör hela inspektionsområdet, när det gäller att främja skolfrågor av mera allmän karaktär. Här blir 24

370 det inspektören, som måste ta initiativ. För att på ett effektivt sätt nå alla skoldistrikten inom ett område med informationer och ge representanter för dessa tillfälle att överlägga om t.ex. skolskjutsfrågor, läroboksfrågor, skolbiblioteksverksamhet, skolplanering och skolfilm har det befunnits önskvärt att ordna årliga möten för representanter för skolstyrelserna. Genom försöksverksamheten med 9-årig enhetsskola har flera inspektörer kopplats in på ett delvis nytt verksamhetsområde. De senast utkomna författningarna och föreskrifterna om organisationen av enhetsskolans högstadium, om anställningen och avlöningen av lärarna där och om dessas tjänstgöring innebär, att folkskolinspektörerna måste sätta sig in i och ta befattning med även för realskolor och högre kommunala skolor gällande bestämmelser. Genom denna nyligen påbörjade utökning av uppgifterna har ett nytt arbetsområde tillförts folkskolinspektionen. Många av de nya författningarna (t. ex. de som rör övningslärarna) är svårtillämpade och vållar besvär i fråga om tolkningen. Redan genom sin mängd innebär alla de föreskrifter reformarbetet i snabb takt resulterar i ett problem för inspektörerna. Det förutsattes ju, att en enda person skall hålla reda på och kunna aktualisera alla de bestämmelser rörande folkskoleväsendet och enhetsskolan, vilka utsändes från de centrala instanserna, sammansatta av specialister på olika områden av undervisningsväsendet. I det dagliga arbetet måste därför ofta uppstå situationer, som kräver tidsödande arbete. Detta försvåras av att en folkskolinspektör sällan har någon initierad i närheten att överlägga med. Han får i regel själv vara både utredningsman, föredragande och beslutande i betydelsen att ta ställning till den slutliga utformningen av ett yttrande eller ett beslut. Med utgångspunkt från de av folkskolesakkunniga och skolöverstyrelsen 1948 dragna slutsatserna angående inspektörernas behov av arbetshjälp — vilka slutsatser utredningen anser vara i princip riktiga — har utredningen ställt den utveckling, för vilken här redogjorts, i relation till ökningen av möjligheterna att anställa biträdeshjälp som under samma tid beretts inspektionen. Utredningen har därvid inte kunnat komma till någon annan uppfattning än att utvecklingen numera, trots de upprepade försöken att rida spärr mot den, lett till en för det stora flertalet inspektörer ohållbar situation, som måste rättas till, om inte skolinspektionen helt skall förändra karaktär och en väsentlig del av värdet med att ha en regional pedagogisk ledning skall gå förlorad. Detta gäller även om man bibehåller inspektionen oförändrad som folkskolinspektion. Inordnas den i det av utredningen föreslagna organisatoriska sammanhanget, blir det med det vidgade arbetsområdet och de ökade upgifterna för nya mellaninstanser ofrånkomligt, att en förändring kommer till stånd. Utredningen har här endast anledning att föreslå åtgärder i anslutning till den senare förutsättningen.

371 Folkskolesakkunniga räknade med ett behov av 52 kvalificerade assistenter, d. v. s. en för varje folkskolinspektör. De sakkunniga hade emellertid den uppfattningen, att assistenten även skulle övertaga huvuddelen av de arbetsuppgifter som utfördes av inspektörernas skrivbiträden, uppgifter som inom alla liknande arbetsområden normalt ligger på mindre kvalificerad personal. En sådan anordning var förmodligen ofrånkomlig med den områdesindelning som föreslogs av de sakkunniga. För sin del finner utredningen emellertid det principiellt felaktigt och olämpligt att låta en tjänsteman med — för att tala med de sakkunniga — »högre administrativ kompetens» ägna en väsentlig del av sin tid åt rutingöromål, som lika bra eller bättre kan utföras av billigare arbetskraft. Skolöverstyrelsen synes ha varit inne på samma tankegång, då den i sitt yttrande föreslog, att skrivbiträdestjänster med halvtidstjänstgöring skulle inrättas hos varje inspektör. Behovet av heltidsanställda assistenter beräknades av överstyrelsen i samma yttrande till 40 under ett första verksamhetsår. År 1953 svarade 37 av inspektörerna ja på utredningens fråga, om de ansåg, att kvalificerade administrativa arbetsuppgifter av sådan omfattning då åvilade dem, att dessa, överlåtna på en kanslitjänsteman, skulle bereda denne full sysselsättning (se s. 204). I flera av dessa svar räknas dock med att rent expeditionella uppgifter också skall fullgöras av denne kanslitjänsteman. Vid sina överväganden har utredningen kommit till den övertygelsen, att den principiellt riktigaste lösningen av förevarande personalfråga är att koncentrera de kvalificerade göromål, som kan avlastas inspektören, på en för egentliga förvaltningsuppgifter utbildad, kompetent tjänsteman — i d e t följande kallad sekreterare — och lägga de enklare kontorsgöromålen på ett biträde. Med den av utredningen föreslagna områdesindelningen, där i 20 fall två eller flera skolinspektörers expeditionsarbete samlas på ett kansli, skapas förutsättningar för en sådan koncentration. Mot bakgrunden av vad som tidigare sagts om folkskolinspektörernas nuvarande arbetsförhållanden torde det icke kunna dragas i tvivelsmål, att den vidgade verksamhet, som tankes för de nya mellaninstanserna, det växande antalet barn i skolåldern och centraliseringen av inspektörernas kansliarbete till residensstäderna i regel motiverar en kvalificerad kanslitjänsteman jämte ett kontorsbiträde såsom en minimiorganisation för varje länsskolnämnd. I jämförelse med folkskolesakkunnigas förslag om ett femtiotal assistenter och skolöverstyrelsens förslag om ett fyrtiotal heltids- och 12 deltidsanställda assistenter jämte halvtidsanställda biträden hos varje inspektör kan utredningens förslag med tanke på det vidgade arbetsområdet för mellaninstanserna synas otillräckligt. Siffermässigt sett skulle det ungefär innebära, att till varje inspektörs förfogande ställdes endast en halv administrativ kraft och ett halvt biträde. Men genom att arbetskraften skall vara heltidsanställd och få sin tjänstgöring förlagd till kanslier, som i regel på

372 grund av sin storlek bör ge en god erfarenhet av arbetsområdet, blir det självfallet möjligt att draga nytta av den på ett helt annat och mera effektivt sätt, än om envar inspektör hade deltidsanställd personal i motsvarande omfattning. Med heltidsanställd personal uppnår man också det viktigaste målet att med ett förhållandevis ringa antal tjänstemän få en fast organisation med möjlighet till kontinuitet och planmässighet i arbetet. För att samma mål skulle nås med den av folkskolesakkunniga föreslagna områdesindelningen, var det nödvändigt att tillsätta ett betydligt större antal kvalificerade tjänstemän med det resultatet i många fall, att dessa också måste åläggas biträdesuppgifter. Enligt utredningens organisationsförslag skulle man realisera följande för den nuvarande folkskolinspektionen och de blivande mellaninstanserna lika viktiga önskemål i fråga om kanslierna: att ernå fasta kanslier; att kunna disponera verkligt kvalificerad arbetskraft i ungefär den utsträckning som behövs; att kunna differentiera kvalificerade och okvalificerade kansligöromål och lägga de senare på biträdespersonal; att kunna hålla kostnaderna på en låg nivå. Går man från principen till de enskilda fallen, måste emellertid vissa modifikationer göras på grund av områdenas (länens) varierande storlek. Beträffande de fasta tjänsterna föreslår utredningen i majoriteten fall, att det vid varje kansli skall finnas en sekreterartjänst och en biträdestjänst. Beträffande Gotland föreslår utredningen, att en kontorsbiträdestjänst för halvtidstjänstgöring inrättas och att i övrigt behovet av arbetskraft fylles med tillfälligt anlitad personal på det sätt som nu i allmänhet sker. För Malmöhus län förordar utredningen två heltidsanställda sekreterare. I några fall föreslås kanslibiträdestjänster i stället för kontorsbiträdestjänster. Så är fallet beträffande de län, där arbetsbördan beräknats bli störst och hjälp även med mera krävande göromål kan förutses behövas åt sekreteraren. Man måste också såsom givet utgå från att arbetskraft utöver den heltidsanställda personalen i vissa fall kommer att tillfälligt behövas, och att medel måste finnas tillgängliga härför. I tablån intagen som bilaga 12 med bl. a. förslagen till kansliorganisation har utredningen med siffran Vk angett de fall, där behovet av en sådan utökning av arbetskraften på förhand kan förutses bli nödvändig. I kostnadsberäkningen ingår beloppen för en halv arbetskraft av det slag som angetts i de i tablån upptagna fallen. Sekreterarens kompetens och löneställning I avsnittet om arbetsfördelningen (s. 354) har angetts, vilka uppgifter som bör handhavas av sekreteraren. Kompetenskraven och därefter löneställningen bör bedömas på grundval av arbetsuppgifternas art och omfång och med beaktande av vad som fordras av och erbjuds åt befattningshavare i närmast motsvarande ställningar.

373 Den första fråga utredningen ställt sig är, om det kan finnas skäl att kräva pedagogisk erfarenhet som kompetensvillkor för sekreterarna i de blivande länsskolnämnderna. Den tanken ligger nämligen nära till hands, att sekreterartjänsterna skulle kunna bli rekryteringstjänster till skolledar- eller inspektörsbefattningar. Vid sina överväganden har utredningen emellertid funnit, att det skulle vara olämpligt, om detta betraktelsesätt anlades på sekreterartjänsterna. Utredningen har tvärtom kommit till den uppfattningen, att lärarutbildning icke bör vara kompetensvillkor eller ens en primär merit i detta sammanhang. Anledningarna till denna ståndpunkt är för det första, att vad som enligt utredningens mening nu behövs icke är biträdande inspektörer utan tjänstemän, som ej enbart kan tillhandagå inspektörerna utan som genom sin kunskap och utbildning kan komplettera dem och göra en självständig och positiv insats på det administrativa planet, vilket är en förutsättning för att inspektörerna, så långt arbetstekniska förhållanden tillåter det, skall kunna befrias från kansligöromål. Härmed vill utredningen dock icke ha sagt, att sekreterartjänsterna skall förbehållas någon särskild kategori. Självfallet måste lärarerfarenhet vid sidan av erfarenhet från och fallenhet för administrativa uppgifter alltid betraktas som en merit för dessa tjänster. Det bör emellertid understrykas, att tjänsterna skall ha administrativ karaktär och inte pedagogisk. Det andra skälet till utredningens ståndpunkt i detta avseende är, att den lönesättning, som enligt utredningens bedömning kan komma ifråga, knappast blir tillräckligt hög för att lämpliga pedagoger skulle önska uppehålla tjänsterna mer än under korta perioder. Yngre, av skoladministration oerfarna lärare, bör inte komma i fråga, och för lärare med tillräcklig sådan erfarenhet torde de lokala skolledarbefattningarna med nuvarande löner bli ett naturligt mål, till vilket sekreterartjänsterna blott bleve ett steg på vägen. Sekreterarbefattningarna är alltför betydelsefulla för att tjäna ett sådant ändamål. Man kan i nuvarande läge inte heller bortse från att utbildade, skickliga lärare fyller en viktigare uppgift i skolan än i förvaltningen. Då sekreteraren med ett undantag skulle bli den ende kvalificerade kanslitjänstemannen hos mellaninstansen, måste det i regel fordras av honom, att han redan vid tillträdandet av tjänsten besitter praktisk erfarenhet av arbetsuppgifter liknande dem som kan komma i fråga på ett mellaninstanskansli. Med sin ringa omfattning kan ju detta helt naturligt inte bli en arbetsplats, där aspiranter får sin grundläggande praktiska utbildning. Uppgifternas art och omfattning samt ställningen som den sammanhållande administrativa kraften på ett kansli med länsomspännande verksamhet motiverar höga krav på sekreterarens kunskaper och samhällsorientering. Utredningen föreslår därför, att innehavarna av dessa tjänster skall antingen ha avlagt juridisk eller statsvetenskaplig examen och därjämte ha förvärvat förvaltningserfarenhet genom tjänstgöring i domstol, centralt ämbets-

374 verk, länsstyrelse, domkapitel eller större kommuns förvaltning eller ha avlagt annan akademisk examen eller examen vid handelshögskola och därj ä m t e ha förvärvat god förvaltningserfarenhet som ovan sagts eller god erfarenhet av skoladministrativt arbete eller ha avlagt folkskollärarexamen och därjämte ha god erfarenhet av skoladministrativt arbete eller ock på annat sätt än här sagts genom utbildning och omfattande tjänstgöring inom allmän förvaltning ha visat sig synnerligen lämpliga för tjänsten. Bland befattningshavare, som skulle kunna uppfylla de sist angivna kraven, vill utredningen särskilt nämna t. ex. välmeriterade förste landskanslister, landskanslister och landskontorister samt skolkamrerare. I en färdig mellaninstansorganisation räknar utredningen med 23—25 sekreterartjänster. För att säkra en tillfredsställande standard vid rekryteringen av skolnämndssekreterare har utredningen icke kunnat stanna för att föreslå en lägre placering än 27 lönegraden (27:27—30). Lönegraden är densamma som för den första befordringstjänsten inom central-, stiftsoch länsförvaltningen för akademiskt utbildad arbetskraft (förstebyråsekreterare, förste stiftsnotarie, förste länsnotarie). I dessa förvaltningar finns också förste sekreterartjänster i 29 lönegraden, vartill kommer ytterligare befordringsmöjligheter inom respektive verksamhet. I de nämnda fallen är alltså tjänsterna i 27 lönegraden inte sluttjänster. Överlärare i de minsta skoldistrikt, som obligatoriskt skall ha sådan, är sedan den 1 juli 1954 placerad i Cb 2, som motsvarar löneklass 28. Det är möjligt att personal av den kategori utredningen anser böra i första hand komma ifråga skulle söka tjänsterna, även om de placerades i 25 (25:25— 28) lönegraden, men det är att allvarligt befara, att man med en sådan löneställning för en sluttjänst finge betrakta det som givet antingen att den besattes med sökande, som av olika skäl inte räknade med möjligheterna att vinna befordran över slutlönegraden i den reglerade befordringsgången, vilket med hänsyn till tjänsternas betydelse vore olyckligt, eller att den i bästa fall bleve en genomgångstjänst för dugliga, tillfälliga innehavare, d. v. s. att man hamnade i samma läge som om tjänsten i regel skulle besättas med lärare och vara placerad i en i förhållande till skolledartjänsterna för låg lönegrad. Utsikterna att få kvalificerade sökande att ens tillfälligt inneha dessa sekreterartjänster, om de placerades i 25 lönegraden, får dessutom bedömas som små av det skälet, att denna lönegrad är slutlönegrad i den reglerade befordringsgången och alltså automatiskt och relativt snabbt uppnås av befattningshavaren på den arbetsplats, där han redan finns. Personal, som utbildningsmässigt är tillräckligt kvalificerad och dessutom äger nödvändig praktisk förvaltningserfarenhet, synes således icke kunna erhållas med denna lönegradsplacering. Det må här nämnas, att de större städernas skolkamrerare, vilka under den kommunale folkskolinspektören eller distriktsöverläraren förestår folkskolexpeditionerna, är placerade i 20—22 lönegraderna och i ett fall i 26 lö-

375 negraden. Stadskamrer i en mindre eller medelstor stad är placerad i 25 lönegraden. I samma lönegrad är vissa förste landskanslisttjänster vid länsstyrelserna placerade. Ingen av de nu nämnda tjänsterna rekryteras ur akademikergruppen. Om det skall finnas utsikter att till länsskolnämnderna knyta för högre förvaltningsuppgifter utbildad arbetskraft eller sökande, som genom praktisk verksamhet kvalificerat sig för de ifrågavarande tjänsterna, kan lägre lönegradsplacering än den av utredningen ovan föreslagna icke gärna tänkas. Undantag härifrån utgör den ena av de vid länsskolnämnden i Malmöhus län föreslagna två sekreterartjänsterna, vilken bör placeras i 25 lönegraden. Med hänvisning till innehållet i 14 § allmänna verksstadgan föreslår utredningen, att ifrågavarande tjänster skall tillsättas av skolöverstyrelsen. Biträdespersonalens kompetens och löneställning Beträffande denna personalkategoris kompetens är intet annat att säga, än att urvalet skall ske på det sätt som är brukligt och möjligt med hänsyn till löneställningen. Rörande denna vill utredningen framhålla, att det är angeläget, att tjänster omedelbart inrättas i lönegrad Ce 8 och att den reglerade befordringsgången jämlikt 3 § kungörelsen 1947:436 får äga tilllämpning på denna biträdespersonal. I de av utredningen i bilaga 12 angivna fallen bör tjänster i Ce 11 i stället inrättas. Dessa åtgärder är ofrånkomliga, om länsskolnämnderna skall ha någon möjlighet att hävda sig i konkurrensen om den kvinnliga kontorspersonalen i residensstäderna. Det är ju synnerligen önskvärt, att till länsskolnämnden kan knytas ett dugligt kontorsbiträde, som stannar och lär sig arbetsuppgifterna på kansliet. Med enbart arvodesanställd arbetskraft blir detta sällan möjligt. Utredningen föreslår sammanfattningsvis, att följande antal heltidstjänster inrättas vid länsskolnämnderna, nämligen: 23 sekreterartjänster i 27 och en i 25 lönegraden, 5 kanslibiträdestjänster i 11 lönegraden samt 17 biträdestjänster i 8 lönegraden. Hur tjänsterna bör fördelas mellan länsskolnämnderna framgår av nyssnämnda bilaga. Vid länsskolnämndens kansli i Gotlands län anser utredningen att heltidstjänster icke för närvarande skall inrättas. Här bör en kontorsbiträdestjänst, tillsvidare avsedd för halvtidstjänstgöring, inrättas. För anställande av deltidstjänstgörande sekreterare mot arvode bör anslås ett belopp motsvarande hälften av lönen enligt 27 löneklassen. Vid länsskolnämnden i Blekinge län bör utöver en heltidsanställd sekreterare en kontorsbiträdestjänst inrättas på sätt som föreslagits beträffande Gotlands län. Samtliga tjänster torde böra inrättas som extra ordinarie. Utöver den fasta personal, som här sagts, har utredningen beräknat, att

376 behov kommer att föreligga först och främst av tillfällig, ungefär halvtidsanställd personal i en omfattning motsvarande 1 y2 sekreterartjänst och 4 1/2 kontorsbiträdestjänster. För en var av tre länsskolnämnder bör således medel ställas till förfogande motsvarande hälften av den lön, som utgår enligt 27 löneklassen och för en var av 9 nämnder hälften av den lön, som utgår enligt 8 löneklassen löneplan 1 i Saar. Vilka tolv länsskolnämnder, som med hänsyn till den beräknade arbetsmängden måste anses vara i behov av arbetskraft för här avsedda belopp, framgår likaledes av bilaga 12. Sannolikt kommer behovet av arbetsbiträde vid länsskolnämnderna icke att vara helt täckt genom den minimiarbetskraft som utredningen här upptagit. Ett mindre belopp för ändamålet torde därför böra stå till skolöverstyrelsens förfogande för att möta de eventuella behov, som ej nu kan förutses. Utredningen föreslår härför ett anslag av 20.000 kronor årligen. Beräknade lönekostnader för kanslipersonalen I nedanstående sammanställning av lönekostnaderna har lönerna beräknats enligt löneplan 1 i Saar efter de för ortsgrupp 4 den 1 juli 1955 gällande beloppen inklusive utgående rörligt tillägg. Då tre kansliorter tillhör ortsgrupp 5 och tre ortsgrupp 4 samt övriga ortsgrupp 3, blir den beräknade lönesumman några procent högre än den verkliga. Utredningen har utgått från lönebeloppen i näst högsta löneklassen i respektive lönegrad. I fråga om biträdespersonalen i reglerad befordringsgång har lönerna beräknats efter första löneklassen i slutlönegraden. De här gjorda kostnadsberäkningarna avser sålunda en fullt utbyggd organisation och visar icke de utgifter, som blir erforderliga omedelbart vid reformens genomförande. Dessa redovisas i kap. 17. Beräknade kostnader för länsskolnämndernas 23 sekreterare 1 sekreterare 5 kanslibiträden 17 kontorsbiträden 4 sekreterare med halvtidstjänstgöring 11 kontorsbiträden med halvtidstjänstgöring Ersättning till extra personal

kanslipersonal. Ce (Ca) 27 Ce (Ca) 25 Ce (Ca) 11 Cf 4—Ce (Ca) 8

484.932 19.068 49.140 135.456 38.136 43.824 20.000 790.556

I jämförelse med kostnaderna budgetåret 1955/56 för folkskolinspektionens biträdeshjälp skulle kostnadsökningen uppgå till 790.556—365.000 = 425.556 kronor. Beloppet kan icke anses betydande, vilket klarast framgår vid en jämförelse med de av 1945 års folkskolesakkunniga beräknade kostnaderna för »direktionssekreterare och skrivhjälp» (SOU 1948:28 s. 97 f). Dessa sekreterare skulle enligt de sakkunniga efter två års anställning pla-

377 ceras i lönegrad Ce 24. Vid fullt utbyggd organisation beräknades kostnaderna för direktionssekreterarna uppgå till omkring 549.000 kronor. Detta belopp var beräknat efter 24 löneklassen och på år 1948 utgående löner. Med nuvarande lönebelopp och räknat efter näst högsta löneklass (Ce 24: 26) ortsgrupp 3 skulle folkskolesakkunnigas sekreterare kostat 904.176 kronor, vartill skulle kommit anslag till skrivhjälp, av de sakkunniga upptaget med 20.000 kronor. Det är härvid att märka, att de sakkunnigas organisation avsåg enbart den 7-åriga folkskolan. Lokaler

och

kontorsutrustning Lokaler

I en ny mellaninstansorganisation har man i personellt hänseende en stomme i de nuvarande folkskolinspektörerna. När det gäller arbetslokaler, måste emellertid en uppbyggnad ske från grunden. Det synes nämligen falla på sin egen orimlighet att inspektören skall tillhandahålla lokaler åt en myndighet, i vilken han endast är en av flera ledamöter och hos vilken heltidsanställd personal skall finnas. Inte ens under en kortare övergångstid torde ett bibehållande av denna ordning kunna tänkas, beroende dels på det ringa utrymme, de nuvarande expeditionerna omfattar, dels på att dessa i regel inrymmes i folkskolinspektörernas privata bostäder. Detta gör, att även om den behövliga mellaninstansreformen begränsas till en oundgänglig förstärkning av folkskolinspektionen, så måste den nuvarande ordningen ifråga om lokaler ändras. Ett genomförande av utredningens förslag om nya mellaninstanser måste innebära, att staten anskaffar och tillhandahåller lokaler och erforderlig utrustning av dessa. Utredningen har därför funnit sig böra beräkna be hovet av lokaler och utrustning och framlägga förslag i dessa hänseenden beträffande varje mellaninstans. Av en av utredningen gjord undersökning har framgått, att 12 folkskolinspektörer har två expeditionsrum vardera till sin disposition. Regeln är, att hyresersättning av statsmedel endast utgår för ett rum. Samtliga inspektörer har emellertid, enligt vad de delgivit utredningen, behov av två rum jämte erforderliga biutrymmen, i första hand lämpliga arkiv och väntrum. Om utredningens organisationsförslag realiseras, blir, med undantag för Gotland, minst tre r u m med biutrymmen nödvändiga i varje mellaninstansområde. Detta minimiutrymme kommer att behövas i områden med endast en inspektör och bör disponeras så, att denne får ett tjänsterum om 25— 30 m 2 , vilket samtidigt kan användas som sammanträdesrum för mellaninstansen och för konferenser av olika slag. Ett rum bör finnas för sekreteraren och tillfälligt anlitade experter samt ett rum, som samtidigt kan användas som väntrum, för det kvinnliga biträdet. Härtill kommer arkiv, tambur och toalett. Sammanlagt torde för dessa utrymmen fordras en golv-

378 yta av omkring 65 m 2 . I områden med flera inspektörer bör för varje inspektör golvytan ökas med 20 m 2 för ett tjänsterum och ökat arkivutrymme o. dyl. För mellaninstansen på Gotland bör finnas två rum jämte arkiv och biutrymmen. Kansliernas omfattning i varje särskilt län enligt utredningens med hänsyn till personalens storlek gjorda beräkningar framgår av sammanställningen i bilaga 13. För att få en uppfattning om statens årliga kostnader för lokalutrymmen m. m. vid en utbyggd mellaninstansorganisation har utredningen gjort en uppskattning av de totala kostnaderna för hyra, värme, belysning och städning. Kvadratmeterpriset har därvid beräknats till 40 kr. i genomsnitt inklusive kostnaden för värme. Belysningen har genomsnittsberäknats till 150 kr. och städningen till 1.200 kr. per mellaninstans och år. De i den nyssnämnda sammanställningen angivna lokalutrymmena skulle efter dessa grunder draga en årlig kostnad av i runt tal 116.000 kronor. I omkostnadsstaten för folkskolinspektionen har för budgetåret 1955/56 beräknats 65.100 kronor för motsvarande ändamål ( = 71.600 kronor minskat med ersättningarna för tillhandahållande av möbelutrustning). Statsverkets ökade kostnader härför skulle således kunna beräknas till 116.000—65.100 = 50.900 kronor. Det må i detta sammanhang påpekas, att om det kan förutses att en skolpsykologorganisation genom statligt initiativ skall upprättas i ett eller flera län under en nära framtid, lokalutrymmen för detta ändamål lämpligen bör anskaffas samtidigt med att lokaler beredes åt mellaninstanserna. Utrustning Även när det gäller lokalernas möblering och utrustning med telefon, blir det nödvändigt att bryta med det för folkskolinspektionen nu rådande systemet. Möblering och utrustning i övrigt av mellaninstansernas lokaler måste helt ombesörjas av staten. Enligt till utredningen lämnade uppgifter tillhandahöll staten 1953 endast 19 telefoner åt folkskolinspektionen. 33 inspektörer höll själva apparater. Ett ökat behov av telefoner kommer att föreligga. Vid de 14 mindre mellaninstanserna torde en ingående linje jämte två anknytningsapparater (en på Gotland) tillgodose behovet. Huruvida det vid de övriga, med fem eller flera anställda, kan visa sig lämpligt med linjeväljare eller andra anordningar torde man ej böra ta ställning till nu. För att få en uppfattning om kostnaderna vid övergång till en ny organisation har utredningen räknat med att vanliga bordsapparater inkopplas för varje inspektör och sekreterare vid de 10 övriga kanslierna. De ökade telefonkostnaderna kan under dessa förutsättningar beräknas till en engångsutgift av omkring 10.000 kronor för inträde (37 huvudapparater och 27 anknutna apparater) och årliga

379 abonnemangsavgifter till ett belopp av 9.000 kronor för 56 apparater och 27 anknytningar. Även beträffande kostnaderna för möbelutrustningen har utredningen gjort vissa beräkningar. Med utgångspunkt från att de olika rummen i varje mellaninstanskansli som ett minimum skall ha den utrustning, som framgår av bilaga 13, har kostnaderna för inredning av samtliga kanslier beräknats draga en engångskostnad av 243.500 kronor. (Priserna enligt Statens kontorsmöbelnormer 1954). Det belopp som bör ställas till förfogande för utrustning av varje särskilt kansli framgår av sammanställningen i bilaga 13. Då de av utredningen föreslagna mellaninstanskanslierna faktiskt skulle ersätta folkskolinspektörernas expeditioner, vars utrustning och möblering bekostats av inspektörerna själva, föreslår utredningen, att sådana av inspektörerna inköpta möbler, som är fullt användbara och som kan infogas i en ändamålsenlig möblering av de nya kanslierna, skall inlösas av statsverket till marknadsvärdet, om inspektör så önskar. Värdering och inlösen bör ske genom länsstyrelsernas försorg. I fråga om kontorsmaskiner vill det av för utredningen tillgängliga uppgifter synas som om statsverket redan ställt ett så stort antal till folkskolinspektörernas förfogande, att behovet i huvudsak kan anses fyllt vid en koncentration av deras expeditioner till länskanslier. I vilken utsträckning kontorsmaskiner härutöver kan behövas undandrager sig utredningens bedömande. Erforderliga skrivmaskiner, räknemaskiner och duplikatorer bör anskaffas så snart behovet därav kan konstateras. I områden med 50 kommuner och däröver bör också finnas adresseringsmaskin. Enligt utredningens mening skulle det väsentligt bidraga till mellaninstanskansliernas effektivitet, om de utrustades med moderna bandinspelningsapparater.

Kap. 15. Nomadskolväsendets regionala ledning I redogörelsen för domkapitlens arbetsuppgifter som skolmyndigheter (s. 180) påpekades, att domkapitlen i Härnösand och Luleå vid sidan av de för samtliga stiftsstyrelser gemensamma åliggandena också har att taga befattning med ärenden rörande nomadundervisningen. Eftersom utredningen föreslagit, att domkapitlens befattning med skolväsendet i princip skall upphöra, måste uppmärksamhet även ägnas åt nomadundervisningens regionala ledning. Nuvarande förhållanden Nomadskolans organisation Nomadlapparnas område är i skolhänseende indelat i åtta nomadskoldistrikt, vilkas namn och omfattning framgår av nedanstående sammanställningar. Tab. 27. Nomadskoldistrikten

m. m.

Skoldistriktets namn

Skolans namn

Skolan belägen i

Barnen kommer från

Karesuando nomadskoldistrikt Vittangi nomadskoldistrikt

Karesuando nomadskola Lannavaara nomadskola

Karesuando kyrk-

Jukkasjärvi nomadskoldistrikt

Jukkasjärvi nomadskola

Jukkasjärvi gamla kyrkby

Gällivare nomadskoldistrikt

Gällivare nomadskola

Gällivare municipalsamhälle

Jokkmokks nomadskoldistrikt

Jokkmokks nomadskola

Jokkmokks kyrk-

Arjeplogs nomadskoldistrikt

Arjeplogs nomadskola

Arjeplogs kyrkby

Västerbottens nomadskoldistrikt

Tärnaby nomadskola

Tärnaby

Könkämä lappby i Karesuando socken Lainiovuoma lappby i Karesuando socken och Sarivuoma lappby i Jukkasjärvi socken Talma, Rautasvouma och Kaalasvuoma lappbyar i Jukkasjärvi socken (Kiruna stad) Norrkaitums, Mellanbyns och Sörrkaitums lappbyar i Gällivare socken Sirkas, Jåkkåkaska och Tuorpuns lappbyar i Jokkmokks socken. Luokta-Mavas, Semisjaur Njarg och Svaipa lappbyar i Arjeplogs socken Lappbyarna (sex till antalet) i Västerbottens län.

Jämtlands nomadskoldistrikt

1) Ange nomadskola 2) Jänsmässholmens nomadskola 3) Storvallens nomadskola

Hålland

by

Lannavaara by

by

Jänsmässholmens by i Hotagen Storvallen

Samtliga lappbyar Jämtlands län.

i

381 Tab. 28. Klasser

Skola

1—6 1—6 1—7 1—7 1—6 1—6 1—6 3—4 5—7 1—2 Summa

Nomadskolväsendets omfattning. Övrig Bitr. Lärare Förest. persoförest. 54/55 54/55 nal 54/55 51/52 52/53 53/54 54/55 54/55 Barnantal

19 45 51 70 51 26 37 16 41 23

21 44 64 78 51 26 33 16 36 25

28 52 63 72 55 23 30 20 29 25

27 56 69 •32 f>5 27 •10 25 29 19

2 3 4 4 3 2 o 1 2 1

1 1 1 1

5 6 7 8 6 4 5 4 5 4 54

Sedan man vid 1930-talets slut påbörjat uppförandet av moderna skoloch internatlokaler för samebarnens undervisning, fullbordades under loppet av ett årtionde nio sådana anläggningar. I samband därmed har den årliga lästiden utsträckts till 34 4/7 veckor. Samtidigt har de s. k. sommarvisteskolorna indragits. De sista, som låg i lappbyarna norr om Torneträsk, försvann 1951/52. Övrig personal omfattar 10 kokerskor, 24 biträden, 10 städerskor och 10 eldare. Kostnaderna för nomadskolväsendet, som bestrides helt av statsmedel, har under de senaste budgetåren uppgått till följande belopp: Avlöningsstat Omkostnadsstat Fortsättningsskolorna

1951/52 523.200 257.200 38.900

1952/53 674.000 354.000 38.900

1953/54 817.000 362.800 62.000

1954/55 858.000 405.800 55.200

Lönerna utbetalas direkt till befattningshavarna av länsstyrelserna i Luleå, Umeå och Östersund efter månatliga uppgifter från nomadskolinspektören. Utbetalningarna på omkostnadsstaten ombesörjes av skolans tillsynsman medelst förskott, som rekvireras av nomadskolinspektören. Fr. o. m. läsåret 1950/51 infördes 7:e klassen vid Jämtlands och Västerbottens nomadskoldistrikt. Den centraliserades till Ange nomadskola. Fr. o. m. läsåret 1952/53 har 7:e klass införts även i Gällivare och Jukkasjärvi nomadskoldistrikt och meningen är, att den efterhand skall genomföras över hela linjen. Dessutom finns dels en tvåårig fortsättningsskola (om tillhopa 360 timmar) efter 6:e klass och dels en ettårig fortsättningsskola efter 7:e klassen (om 180 t i m m a r ) , vilken är förlagd till fjälltrakterna. Sommaren 1953 fanns tre dylika s. k. fältstudiekurser i Jukkasjärvi, Gällivare- och Tärnafjällen.

382 För nomadundervisningen gäller dels en särskild av Kungl. Maj :t utfärdad stadga (KK 1938:479), dels en stadga angående fortsättningsskolor för nomadbarn (KK 1943:378). Nomadskolans mål är tvåfaldigt. Den skall bibringa eleverna en allmän medborgerlig orientering, som på väsentliga punkter icke får stå tillbaka för den som meddelas i folkskolan, och den skall samtidigt söka bibringa eleverna en riktig uppfattning om lapsk natur och kultur, innefattande naturlandskapet, näringarna, yrkeslivet och språket samt förhållandet till det moderna samhällslivet. Med hänsyn till den allmänna medborgerliga orienteringen har det ansetts vara väsentligt, att barnen får så goda färdigheter som möjligt i användningen av svenska språket. Undervisningen sker därför på svenska alltifrån första klassen. Med hänsyn till nomadskolans speciella målsättning har man dessutom infört ämnena nomadkunskap och lapska språket på skolschemat. Det är klart, att nomadskolan som särartad skolform i viss mån står och faller med dessa två ämnen. Lapsk läsning skall nu förekomma en veckotimme, där förhållandena tillåter det, varjämte morgonbön kan hållas på lapska språket. I sjunde klassen kan detta språk upptaga tre veckotimmar. Ämnet nomadkunskap förekommer i klasserna 4—7 och förberedes i klasserna 1—3 genom ämnet hembygdskunskap. I stora avsnitt har ämnet formen av förberedande yrkesundervisning. Den åt renskötaryrket orienterade sidan av ämnet framhäves starkt i fortsättningsskolans nyssnämnda »fältstudiekurser». I övriga ämnen gäller folkskolans undervisningsplan med vissa inskränkningar. Nomadskolans ledning Nomadskolan ledes, tillses och kontrolleras genom skolöverstyrelsen, domkapitlen i Härnösand och Luleå samt nomadskolinspektören, vilken utövar den närmare ledningen och tillsynen. Den förste nomadskolinspektören förordnades 1916. Därmed fick nomadundervisningen en enhetlig facklig ledning, vilket varit av avgörande betydelse för nomadskolans ändamålsenliga utveckling. Nomadskolinspektören är i fråga om ställning och villkor jämställd med folkskolinspektörerna. Löneförhållanden, lokal- och biträdesförhållanden är desamma. Den nuvarande inspektören är med skolöverstyrelsens medgivande stationerad i Uppsala. För budgetåret 1954/55 utgick 4.500 kronor till biträdeshjälp åt honom. För nomadskolinspektören gäller en särskild, av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion (KK 1938:478). Förutom de uppgifter som domkapitel och folkskolinspektör har i förhållande till folkskolan fyller domkapitel och nomadskolinspektör tillsammans i huvudsak också en lokalstyrelses och rektors uppgifter.

383 De båda domkapitlen skall jämlikt stadgan för nomadundervisningen: 1. efter förslag av inspektören bestämma förläggning av nomadskola (§ 2:3)i, 2. efter förslag av inspektören fastställa reglemente för nomadskoldistrikt (§ 5:2), 3. bestämma om lärotid (§ 10:1), 4. tillsätta lärare (§ 15), 5. utöva disciplinära befogenheter gentemot lärare (§ 18), 6. bevilja lärare tjänstledighet för längre tid än en månad (§ 20), 7. anskaffa undervisningslokaler (§ 37), 8. , bestämma tid och ort för inspektörens sammanträden med nomadskolfullmäktige (§ 44), jämlikt stadgan angående fortsättningsskolorna: 9. efter förslag av inspektören besluta om undervisningstidens omfattning och fördelning (8 §), 10. medge, att intagning av lärjungar sker blott vart annat år (12 § 13 mom.), 11. pröva ansökningar om befrielse från fortsättningsskolan (13 § 2 mom., 14 §), 12. antaga lärare (23 §), samt jämlikt Arf: 13. bestämma angående lärares och föreståndarinnors vid skolhem tjänstebostad (46 § samt tilläggsbest. till Arf 16 §), 14. tillsätta beträdande föreståndarinna vid skolhem (47 §). Nomadskolinspektören skall, enligt sin instruktion, bl. a.: 1. under inseende av skolöverstyrelsen och domkapitel ha ledning och tillsyn av nomadskolväsendet och främja dess utveckling ( § 1 ) , 2. bibringa de skolpliktiga barnens föräldrar och målsmän en riktig uppfattning om skolan och dess betydelse samt taga noggrann kännedom om lapparnas åsikter och önskemål i skolfrågor, bl. a. genom överläggningar med nomadskolfullmäktige ( § 1 ) , 3. vid utövande av sin verksamhet tillse, att skolväsendet är ändamålsenligt ordnat och att lärarna under hänsynstagande till nomadlivets förhållanden leder barnen till förvärvande av kunskaper och färdigheter ( § 2 ) , 4. till domkapitel yttra sig angående uppförande eller inredande av skolhus (§ 9 ) , 5. till skolöverstyrelsen och vederbörande domkapitel årligen avge berättelse rörande nomadskolväsendets tillstånd och utveckling (§ 10), 6. granska tillsynsmännens räkenskaper (§ 11), samt, jämlikt stadgan för nomadundervisningen, bl. a.: i Skolöverstyrelsen har 1953 till Kungl. Maj:t ingivit förslag till ny stadga för nomadundervisningen. Enligt förslaget bortfaller punkterna 1, 3 och 7 ovan såsom föråldrade. Reglemente enl. p. 2 skall ersättas av en organisationsplan för samtliga nomadskolor, vilken skall fastställas av överstyrelsen.

384 7. upprätta förslag till reglemente samt fastställa ordningsstadga för nomadskoldistrikt ( § 5 ) , 8. bestämma de läroböcker som må begagnas vid undervisningen ( § 8 ) , 9. fastställa arbetsordning ( § 9 ) , 10. ledigkungöra och upprätta förslag till lärartjänst (§ 15:2 och 4), 11. bevilja lärare tjänstledighet och utse vikarie för tid intill en månad per läsår (§§ 15:8 och 20:1), 12. tilldela försumlig lärare föreställning och varning (§ 18), 13. förflytta lärare, när sådant visar sig nödvändigt (§ 19:2), 14. bevilja uppskov med skolgång (§ 23), 15. inställa undervisningen vid smittsam sjukdom (§ 27), 16. utse tillsynsman för skola (§ 38), 17. medgiva att nomadskolornas lokaler tillfälligtvis må användas för annat ändamål (§ 39), 18. anordna kurser och föreläsningar för lappallmogen (§ 41), 19. årligen före den 1 maj till domkapitlen inge förslag till anslagsäskanden för nomadskolväsendet (§ 42:2), ävensom jämlikt stadgan för fortsättningsskolorna, bl. a.: 20. fastställa arbetsordningen för varje fortsättningsskola (9 §), 21. bestämma, vilka läroböcker som skall användas (10 §), 22. medge, att barn, som genomgått nomadskola men ej tillhör nomadlapparna, må intagas i fortsättningsskola (12 § 2 mom.), 23. bevilja uppskov med skolgång (13 §). Målsmän äger ett visst inflytande på skolan genom ombud, s. k. nomadskolfullmäktige, valda vid sammanträde inför lappfogde. De skall med nomadskolinspektören överlägga i frågor, som rör nomadundervisningen och avge yttrande i sådana ärenden. Fullmäktige utses för en tid av fyra år. För varje lappby utses två fullmäktige och två ställföreträdare. Antalet fullmäktige för varje skoldistrikt är följande: Karesuando 2, Vittangi 4, Jukkasjärvi 6, Gällivare 6, Jokkmokks 6, Arjeplogs 6, Västerbottens 12 och Jämtlands nomadskoldistrikt 26. Orsaken till det stora antalet fullmäktige i det sistnämnda distriktet är, att renskötselområdet i Jämtlands län är uppdelat i många och små lappbyar. Sammanträde med nomadskolfullmäktige skall äga rum minst en gång om året på tid, som, efter förslag av nomadskolinspektören, bestämmes av vederbörande domkapitel. Dessa sammanträden äger oftast rum i mars och april månad, alltså under den tid, då nomaderna befinner sig med renhjordarna i skogslandet och lättast kan samlas utan alltför stora kostnader. Ombudens rese- och traktamentskostnader betalas av byakassorna. Under senare tid har förhållandena på skolhemmen varit föremål för behandling vid nomadskolfullmäktigesammanträden. Vid utredningen, som föregick införandet av sjunde skolåret, var fullmäktiges åsikter beträffande anpassningen av organisationen och kursplanerna till renskötselns och no-

385 madkulturens krav av väsentlig betydelse för den slutliga utformningen av detta skolår. Vid fältstudiekursernas förläggning och praktiska utformning har fullmäktiges sakkunniga rådgivning varit av stort värde. Det har visat sig, att sammanträdena varit ägnade att väcka intresse hos lapparna för deras skola. Särskilt märkbart är detta i de sydliga nomadskoldistrikten. När t. ex. frågan om 7:e klassens genomförande kom upp, påskyndades dess lösning, vad Västerbottens och Jämtlands nomadskoldistrikt beträffar, av att fullmäktige direkt önskade en utökning av skoltiden. Å andra sidan har fullmäktige i de nordligaste distrikten kunnat förebringa starka sakskäl för att man här icke bör forcera genomförandet av 7:e skolåret. Slutligen skall vid varje nomadskola finnas en av nomadskolinspektören utsedd tillsynsman med uppgift att ha tillsyn över skolanläggningens uppvärmning, belysning och renhållning samt att sköta de direkta ekonomiska angelägenheterna och tillhandagå med upplysningar och hjälp i frågor, som rör skolan. Enligt det nämnda förslaget till ny nomadskolstadga skall skolöverstyrelsen utfärda instruktion för tillsynsmännen så att tveksamhet ej skall behöva råda om deras och föreståndarinnornas befogenheter. Numera utgår årligt arvode till tillsynsman med i regel 300 kronor. 1945 å r s folkskolesakkunniga m. m. 1945 års folkskolesakkunniga ägnade ett kort kapitel åt nomadundervisningen (SOU 1948:28 s. 93 f.) och konstaterade att ett överflyttande av nomadskolärendena till de av de sakkunniga föreslagna mellaninstanserna skulle innebära en splittring av ärendena på sex myndigheter, vilket vore olämpligt med hänsyn till behovet av enhetlig ledning av skolorna. Ej heller ansåg de sakkunniga, att en särskild mellaninstans kunde ifrågakomma. De sakkunnigas prövning av frågan resulterade i förslag om att den dåvarande ordningen tillsvidare borde bibehållas. Sedan den då pågående omorganisationen till undervisning i fasta skolor helt genomförts, kunde det enligt de sakkunnigas uppfattning tänkas bli lämpligt, att nomadärendena överfördes till den föreslagna skoldirektionen i Norrbottens norra inspektionsområde. Detta fordrade dock, att plats där bereddes för erforderlig sakkunskap, samt att en särskild utredning av frågan företoges. Skolöverstyrelsen uttalade i sitt utlåtande över de sakkunnigas förslag i denna fråga, att nomadskolorna, »som numera huvudsakligen utgöres av centralskolor, torde kunna ställas direkt under respektive skoldirektioner.» — »En närmare utredning angående möjligheten att genomföra den av överstyrelsen sålunda ifrågasatta omorganisationen är emellertid erforderlig, varför den nuvarande ordningen tillsvidare bör bibehållas.»

•2b

386 Utredningen Nomadundervisningen omfattar endast c:a 400 barn, fördelade på 10 helt statliga skolor, vilka är spridda över en mycket stor landareal. Det är uppenbart, att problemen rörande dessa skolors ledning på olika plan redan av detta skäl inte erbjuder någon nämnvärd likhet med dem som hittills behandlats. Därtill kommer, att det här är fråga om ett skolväsen för en folkminoritet. Med hänsyn till de särskilda aspekter som av denna anledning måste läggas även på frågan om administrationen av detta skolväsen har utredningen, ehuru den från sina utgångspunkter funnit skäl tala för en omläggning av nomadskolans ledning, icke velat framlägga annat än mycket begränsade förslag i detta hänseende, vilka betingas av dess uppfattning, att domkapitlen icke längre bör fungera som skolmyndighet. Att i detta avseende göra något undantag beträffande nomadskolärendena, vilka ej i princip skiljer sig från andra skolärenden under domkapitlens handläggning, har utredningen icke funnit motiverat, så mycket mindre som nomadskolinspektören meddelat, att det medför vissa olägenheter att dessa ärenden nu handlägges av två domkapitel. Man kunde visserligen tänka sig en koncentration till ett av domkapitlen, lämpligen det i Luleå, men i det läget bleve det än mer befogat att fråga sig, om det verkligen behövs en regional myndighet för nomadskolornas förvaltning. Denna myndighets verksamhet skulle då omfatta nomadskolväsendet i dess helhet och därtill omspänna ett mycket stort geografiskt område. I själva verket bleve den inte längre en regional utan i teknisk mening en central instans, visserligen belägen i landets periferi men icke desto mindre med så långa avstånd till de olika skolorna, att lokalkännedom eller närhet till förvaltningsobjekten knappast skulle kunna anföras som motiv för myndighetens placering. Det må här erinras om att nomadskolinspektören för närvarande är stationerad i Uppsala. Som skäl för att låta domkapitlet i Luleå förbli myndighet för nomadundervisningen, synes endast kunna anföras en lång tradition och icke någon just för uppgiften speciell lämplighet. Som ett alternativ till domkapitlen kan naturligtvis tänkas de föreslagna länsskolnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Mot denna lösning talar dock för närvarande vissa betydande skäl. Så länge lokal ledning inte finnes vid nomadskolorna, måste de uppgifter, som beträffande andra läroanstalter skötes av rektor, handhas på särskilt sätt. De ligger nu på nomadskolinspektören. Utredningen anser det ej lämpligt att föra över sådana detaljuppgifter på de nya mellaninstanserna. Det torde vidare vara önskvärt, att inflytande på nomadskolväsendets ledning, så länge detta skolväsen består i nuvarande form, beredes åt ingående sakkunskap om samernas speciella kultur och näringsliv på det sätt som kan ske genom att en särskild inspektör eller konsulent finns. En sådan kan ej finnas i tre mellaninstanser, och att föra över de få administrativa uppgifter

387 två domkapitel har om hand på tre länsskolnämnder med bibehållande av nomadskolinspektören vid sina nuvarande arbetsuppgifter synes utredningen vara synnerligen opraktiskt, speciellt som särskilda motiv för att föra nomadskolorna under länsskolnämnderna ej föreligger. Den ökade demokratisering vid skolornas ledning, som bl. a. eftersträvas genom det starka lekmannainslaget i de nya mellaninstanserna, skulle för nomadernas del ej vinnas, om deras skolor lades under dessa, enär det på grund av detta skolväsens synnerligen ringa omfattning icke skulle kunna motiveras, att en representant för samerna bereddes plats i varje berörd länsskolnämnd. Med hänsyn till att här är fråga om en folkgrupp på endast c:a 3.000 individer, torde önskemål om ökat medinflytande från samernas egen sida vid skolledningen kunna tillgodoses på annat sätt. Som ovan framhållits har utredningen funnit, att formerna för nomadskolväsendets nuvarande ledning och administration bör omprövas. Häri bör möjligen också inbegripas hela nomadundervisningens organisation. Såvitt utredningen kan bedöma, torde nämligen de problem, som kommer att uppställa sig, då 9-årig skolgång skall införas i nomadskolorna, vad högstadieundervisningen beträffar, endast kunna lösas genom att samebarnen beredes plats i skolor, som inte tillhör nomadundervisningen. Dessa utgör nämligen för små enheter för att kunna tjäna som underlag för högstadier. Samverkan, i första hand mellan nomadskolorna och de kommuner, i vilka dessa skolor ligger, synes sålunda bli ofrånkomlig av denna anledning. Vid en undersökning av möjligheterna att skapa lokala styrelser för nomadskolorna bör beaktas, om inte sådana kan komma till stånd genom en anknytning av nomadskolorna till skolväsendet i de kommuner, där dessa skolor är belägna. Ett överförande av de göromål, som ej lämpligen bör åvila nomadskolinspektören men som ej heller bör läggas på länsskolnämnderna, kunde då ske. En annan möjlighet är, att tillsynsmännen får ökade befogenheter och övertager vissa av dessa uppgifter. Det väsentliga är, att om en lokal ledning kan åstadkommas så erhålles förutsättningar för en fördelning av nomadskolinspektörens uppgifter mellan å ena sidan denna ledning och länsskolnämnderna, på vilka också domkapitlens uppgifter då borde läggas, samt å andra sidan en konsulent — i stället för den nuvarande inspektören — med uppgift att vara sakkunnig för de speciella nomadundervisnings- och fostringsfrågorna men utan egentliga expeditionella göromål. Formerna för en aktiv medverkan från samernas egen sida vid ledningen av skolväsendet finge också beaktas i det sammanhanget. Berörda spörsmål ligger vid sidan av utredningens egentliga uppdrag och utredningen har icke ansett sig böra närmare ingå på dem. I avvaktan på att de klarlägges, föreslår utredningen såsom enda åtgärd beträffande nomadskolväsendets ledning, att domkapitlens i Härnösand och Luleå uppgifter på området överflyttas på skolöverstyrelsen. Författningarna rörande nomadundervisningen bör således ändras i överensstämmelse härmed. Sett

388 ur arbetskraftssynpunkt torde förslaget för skolöverstyrelsens del icke vara av någon praktisk betydelse. Antalet av de båda domkapitlen handlagda nomadärenden uppgick 1954 till 52, varav drygt en fjärdedel var ad actaärenden som icke föranledde någon handläggning. Då det enligt utredningens mening dels finns skäl att hysa tvekan beträffande det lämpliga i att nomadskolinspektören även framgent är stationerad i Uppsala, dels torde finnas anledning att vid nuvarande innehavarens avgång överväga att omvandla inspektörstjänsten till en konsulenttjänst eller en inspektörsbefattning jämförbar med t. ex. folkhögskolinspektörens, vill utredningen beträffande nomadskolinspektörens kansli och biträdeshjälp icke föreslå annan ändring i nuvarande förhållanden, än att anslaget till biträdeshjälp höjes till det belopp skolöverstyrelsen prövar skäligt. Skulle det befinnas lämpligt att staten anskaffar tjänstelokal i Uppsala åt nomadskolinspektören, vill utredningen framhålla, att det bör ske i anslutning till länsskolnämndens i Uppsala län kansli, varigenom kostnaderna för biträdeshjälp torde kunna nedbringas. Placeras nomadskolinspektören senare på annan ort, erfordras lokalutrymmet för den ytterligare skolinspektör, som, enligt vad utredningen i kap. 11 påpekat, så småningom kommer att behövas i detta län.

Kap. 16. Organisatoriska åtgärder som omedelbart bör vidtagas med anledning av utredningens förslag — Övergångsanordningar Utredningen förutsätter, att beslut i enlighet med utredningens förslag skall innebära, att en ny regional organisation kan börja fungera den 1 juli 1957. Med hänsyn till de nuvarande innehavarna av folkskolinspektörstjänsterna är en övergångstid emellertid erforderlig, innan organisationen i sin helhet kan erhålla sin slutliga utformning i enlighet med utredningens intentioner. Det gäller närmast möjligheterna att samla inspektörerna i samma län på mellaninstansens kansliort. Tjugosju inspektörer är för närvarande stationerade å sådan ort, att inflyttning till kansliorten blir behövlig. Det är enligt utredningens mening av stor betydelse att organisationen — om den beslutas — kommer till stånd i sin tänkta, fullständiga utformning så snart som möjligt. Utredningen har föreslagit, att en övergångstid på tre år från den 1 juli 1957 skall medgivas för inspektörernas inflyttning till kansliorterna, med möjlighet att under särskilda omständigheter efter dispens erhålla uppskov. Sådant torde företrädesvis böra lämnas inspektör, som kort tid efter övergångstidens utgång uppnår pensionsåldern. Att på förhand bedöma hur inflyttningarna kommer att ske ställer sig svårt, då personliga förhållanden, inte minst vederbörande inspektörs ålder, spelar in i detta sammanhang. Nedan angives de orter vars belägenhet gör det erforderligt, att en ändring av stationeringen sker, samt inspektörens namn och födelseår. 1. Södertälje. Näsström, f. 00 (bosatt utom sitt insp.område och utom länet). 2. Katrineholm. Westman, f. 04. 3. Norrköping. Hedby, f. 90. 4. Motala. Theander, f. 00. 5. Eksjö. Åhslund, f. 10. 6. Ljungby. Heldén, f. 19. 7. Västervik. Wahlqvist, f. 96. 8. Ängelholm. Persson, f. 99. 9. Hälsingborg. Nilsson, f. 94. 10. Varberg. Nordin, f. 94. 11. Uddevalla. Bergström, f. 02. 12. Borås. Thorslund, f. 09. 13. Skara. Kolbjörn, f. 04.

14. Arvika. Hörberg, f. 93. 15. Filipstad. Israelsson, f. 05. 16. Lindesberg. Pontelius, f. 11. 17. Ludvika. Thundal, f. 02. 18. Dala-Fäggeby. Åkerlund, f. 10. 19. Mora. Calleberg, f. 91. 20. Bollnäs. Engvall, f. 91. 21. Hudiksvall. Lindberg, f. 03. 22. Sundsvall. Leffler, f. 11. 23. Örnsköldsvik. Pettersson, f. 17. 24. Skellefteå. Waara-Grape, f. 96. 25. Skellefteå. Wikberg, f. 96. 26. Piteå. Österberg, f. 09. 27. Haparanda. Snell, f. 96.

Av sammanställningen framgår, att inspektörerna vid nr 3, 19 och 20

390 senast under året för den nya ordningens ikraftträdande uppnår pensionsåldern. Inspektörerna vid nr 9, 10 och 14 uppnår pensionsåldern 1959 och 1960, alltså under den tänkta övergångstiden. Fyra inspektörer, nr 7, 24, 25 och 27 uppnår pensionsåldern 1962 och torde, om skäl därför kan anföras, kunna erhålla rätt att bo kvar på nuvarande stationeringsorter. Beträffande samtliga de inspektörer, som uppnår pensionsåldern först efter 1957, vill utredningen dock för sin del uttala, att det ändamålsenligaste ur skolväsendets synpunkt vore, att en förflyttning komme till stånd också för deras del, även om den återstående tjänstgöringen endast skulle omfatta ett mindre antal år. Återstående 17 inspektörer bör senast vid övergångstidens slut vara stationerade på mellaninstansens kansliort. Under alla omständigheter är det emellertid nödvändigt att räkna med att flertalet av de 27 inspektörerna ovan längre eller kortare tid efter den 1 juli 1957 har kvar sin nuvarande uppehållsort. Ehuru utredningen räknar med detta, föreslår den, att följande åtgärder vidtages till den 1 juli 1957, om utredningens organisationsförslag i princip vinner bifall. 1. Lokaler anskaffas i den utsträckning utredningen föreslagit. 2. Ledamöter i länsskolnämnderna väljes av landsting och fullmäktige respektive förordnas av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Ordförande förordnas av Kungl. Maj :t. 3. Inspektionsområdena ändras enligt utredningens förslag. 4. Fyra nya inspektörstjänster inrättas och tillsättes. 5. Förste skolinspektörer förordnas. 6. Sekreterare- och biträdestjänster inrättas som extra tjänster och tillsättes. Det är med andra ord utredningens uppfattning, att den nya mellaninstansorganisationen utan hinder av ovanberörda förhållanden skall skapas, så snart det överhuvudtaget kan ske, och att de nya organen utan dröjsmål skall börja sin verksamhet. Ytterligare uppskov med att förstärka inspektionen med administrativt utbildad arbetskraft och biträdeshjälp torde icke längre kunna motiveras, och det torde ur skolans synpunkt vara klokt, att denna arbetskraft och lekmannakollegierna nu tillföres de regionala instanserna, om de omfattande planerings- och andra uppgifter som här föreligger skall kunna utföras. Man får räkna med att en viss tid behövs för att den nya organisationen skall finna sin form och helt effektiva arbetsmetoder, och därför fordras, att man kommer igång så fort som möjligt även om organisationens utformning blir ofullständig i begynnelsen. Problemet med de inspektörer, som icke kan placeras å nämndens kansliorter från början, återstår emellertid. Utredningen vill understryka, att det är önskvärt, att en inflyttning till kansliorten sker så snart som möjligt i så stor utsträckning som möjligt. Om ändamålsenliga lokaler erhålles för kanslierna och om kanslipersonal i den omfattning utredningen föreslagit

391 tillföres nämnderna, torde detta komma att stimulera den enskilde inspektören att med minsta möjliga dröjsmål söka vinna de förmåner i arbetet som en inflyttning till kansliorten medför och vilka enligt en samstämmig inspektörskår länge och kännbart saknats. Inrättandet av sekreterarbefattningar får emellertid ej innebära, att inspektörer på andra orter än kansliorterna blir utan arbetshjälp. Å andra sidan bör nämnderna även i de nu ifrågavarande länen, så vitt det går, från början arbeta som länsorgan, och vissa kansliuppgifter torde därför kunna och böra överflyttas från den »lokalt» placerade inspektören till nämndens personal. Utredningen anser sig därför icke böra förorda någon förstärkning av biträdeshjälpen under övergångstiden för inspektörer utanför kansliorten utan föreslår, att anslag till biträdeshjälp under övergångstiden skall utgå till dessa inspektörer med de av skolöverstyrelsen för 1955/56 för ändamålet fastställda beloppen. Beträffande hyresersättning och ersättning för möbler m. m. torde under övergångstiden oförändrade bestämmelser böra gälla i dessa fall. Då man torde få beräkna, att 24 inspektörer under det första verksamhetsåret (budgetåret 1957/58) bibehåller sina stationeringar utanför kansliorterna, bör till kostnaderna för länsskolnämnderna under denna tid läggas belopp, motsvarande något mindre än hälften av för budgetåret 1955/56 till folkskolinspektionen utgående anslag för biträdeshjälp, hyresersättningar och expenser. Dessa belopp upptages i kostnadsberäkningarna. De svårigheter som torde förekomma under en övergångstid rör närmast kansliarbetet och dess organisation samt de mindre tillfredsställande kontakterna med nämndens arbete som kan bli en följd härav. I fråga om principerna för inspektörernas arbete räknar utredningen icke med att några avvikelser behöver ske. Utredningen förutsätter, att de »lokala» inspektörerna reser in till länsskolnämndens sammanträden och där föredrager sina ärenden.

Kap. 17. Sammanfattande kostnadsberäkningar rörande den regionala ledningen, grundade på den 1 juli 1955 utgående löner A. Årliga kostnader vid en utbyggd organisation. 1.

Ledamöter (utom förste a. Arvoden b. Reseersättningar

skolinspektörer) 122.100 150.000 272.160

2.

Experter

3.

Tjänstemän a. Avlöningar åt 55 skolinspektörer och 1 nomadskolinspektör i Ca 34 b. Arvoden å 1.500 kr. åt 20 förste skolinspektörer c. Avlöningar åt 23 sekreterare i 27 lönegraden och 1 d:o i 25 lönegraden jämte arvode åt 1 deltidsanställd sekreterare i Gotlands län cl. Avlöningar till 5 kanslibiträden i 11 lönegraden och 17 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång jämte två kontorsbiträden med halvtidstjänstgöring e. Ersättningar åt arvodesanställd personal f. Reseersättningar g. Sjukvård h. Reseersättningar åt vikarierande skolinspektörer

1.531.488 30.000

192.564 84.458 399.000 1.000 35.000 2.787.044

Lokaler a. Hyreskostnader inklusive städning och belysning b. Telefoner c. Expenser

116.000 9.000 60.000 185.000

Summa

summarum

För budgetåret 1955/56 har till folkskolinspektionen i riksstaten upptagits ett sammanlagt belopp av 2.229.100 kronor. Härvid har hänsyn icke tagits till de våren 1955 beslutade lönetilläggen. De verkliga kostnaderna för folkskolinspektionen budgetåret 1955/56 tor-

3.316.204 kronor.

393 de böra beräknas till Kostnadsökning B.

2.341.500 på grund av utredningens förslag

Engångsutgifter. 1. Möblering av kanslierna 2. Installering av telefoner

974.704 kronor. 1

243.500 10.000 253.500 kronor.

C. Kostnader under ett första verksamhetsår. Posterna under A ovan beräknas bli desamma med undantag för 3 a, c och d. Avlöningsbeloppen för de fyra tillkommande inspektörstjänsterna samt för sekreterar- och kanslibiträdestjänsterna torde för det första året böra beräknas efter lägsta löneklassen i respektive lönegrad i stället för efter näst högsta, som skett under A. Det skulle innebära en minskning av avlöningskostnaderna med i runt tal 65.000 kronor. Engångsutgifterna, som upptagits under B, faller på första verksamhetsåret. Under detta torde vidare böra upptagas anslag till biträdeshjälp, expeditionslokaler, möbler m. m. åt 24 »lokala» inspektörer (jfr s. 391). Beloppet torde kunna beräknas proportionellt mot de 1955/56 utgående anslagen till folkskolinspektionen för motsvarande ändamål, vilket i runda tal skulle ge: till biträden 150.000 kr., till hyresersättningar m. m. 40.000 kr. och till expenser 20.000 kr. eller sammanlagt 210.000 kr. Kostnaderna för ett första verksamhetsår skulle belöpa sig till 3.316.204+ 253.500 + 210.000—65.000 = 3.714.704 kronor. D. Den omedelbara utgiftsökningen för den regionala skolledningen. I jämförelse med kostnaderna för den regionala skolledningen för budgetåret 1955/56 skulle för budgetåret 1957/58 fordras en utgiftsökning med 3.714.704—2.341.500 = 1.373.204 kronor. i Med hänsyn till den ringa arbetsmängd domkapitlen numera åsamkas av skolärendena, torde någon personalminskning hos dessa icke kunna göras med anledning av en mellaninstansreform. Huruvida den skolsakkunnige ledamoten efter en sådan reform icke längre bör medverka i domkapitlen undandrager sig utredningens bedömande. Kan ledamotsantalet minskas med en, skulle räknat efter 1955/56 utgående arvoden, en besparing göras med 7.590 kr. Länsstyrelsernas statsbidragsgranskning skötes i allmänhet av vederbörande tjänsteman jämsides med andra arbetsuppgifter. Någon direkt personalminskning torde knappast vara att räkna med på grund av granskningens överflyttande på mellaninstanserna.

AVDELNING

HI

Lärartillsättningen

Kap. 18. Frågans bakgrund och omfattning I den omfattande propositionen nr 70 till 1950 års riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling behandlades icke lärartillsättningen i framtidens skola. Frågan togs i stället upp i den särskilda propositionen till samma års riksdag angående skolans lokala ledning och lokala organisation (nr 133). I denna proposition blev emellertid lärartillsättningen endast föremål för en kortfattad behandling och föreslogs med anledning av sin problematiska natur hänskjuten till en särskild kommitté för ytterligare utredning. Ehuru nämnda spörsmål betraktats som svårlöst har det dock samtidigt linderstrukits, att det för skolväsendet är av stor betydelse, att det löses på ett tillfredsställande sätt. Här skall i korthet anges problemets räckvidd. Enhetsskolans genomförande kommer ur organisatorisk synpunkt att innebära, att den nuvarande folk- och fortsättningsskolan, de högre kommunala skolorna (ev. endast den kommunala realskolan) och den statliga realskolan smältes samman till en skola med kommunen som huvudman. Vid envar av dessa tre skoltyper tillämpas för närvarande olika förfaringssätt vid tillsättning av ordinarie lärare. Härtill kommer, att lärarna vid de två förstnämnda skoltyperna är kommunalt anställda och att de ordinarie lärarna vid den tredje har ställning som oavsättliga statstjänstemän. Vid folkskolan och de högre kommunala skolorna tillsätter de lokala skolstyrelserna lärare. I det förra fallet äger styrelsen fritt välja bland de tre mest meriterade sökande, i det senare skall styrelsen tillsätta den mest meriterade. Vid de statliga realskolorna utnämnes ordinarie adjunkter av Kungl. Maj:t efter förslag av skolöverstyrelsen, medan ordinarie ämneslärarinnor förordnas av överstyrelsen. Härvid gäller, att den enligt gällande befordringsgrunder mest meriterade av de sökande skall utses till innehavare av ledig tjänst. Om man således vid sammansmältningen av de ovanberörda skolformerna vill överväga att med utgångspunkt från nu tillämpade förfaringssätt vid lärartillsättningen åstadkomma ett enhetligt system, finner man, att skilda principer i olika hänseenden brytes mot varandra. Den första men ej den viktigaste frågan som inställer sig vid ett sådant övervägande är, om

395 tillsättningen skall vara en angelägenhet för den lokala skolstyrelsen eller om den skall handhas av en central statlig myndighet. I den diskussion, som kan sägas ligga i de samlade remissyttrandena över skolkommissionens förslag om lärartillsättningen och som på annat sätt förts i anslutning till kommissionens förslag på denna punkt, 1 står dessa båda alternativ utpräglat mot varandra. Nästa kontroversiella spörsmål är vad utredningen i fortsättningen kallar urvalsprincipen, d. v. s. grunderna för urvalet bland sökande till lediga tjänster. Detta spörsmål kan kanske inte renodlas och hållas helt skilt från det närmast föregående, men då frågan enligt utredningens mening är den viktigaste i detta sammanhang, diskuteras den i det följande såvitt möjligt fristående från frågan om tillsättningsmyndigheten. Även på denna punkt har man att göra med två principiellt olika system. Skall den lokala styrelsen liksom vid de nuvarande folkskollärartillsättningarna äga rätt att — låt vara inom vissa bestämda gränser — tillsätta efter friare bedömande eller skall den tillsättande myndigheten vara skyldig att utse den enligt givna regler mest meriterade bland de sökande? Ett ställningstagande i denna fråga fordrar, att begreppet mest meriterad på något sätt bestämmes. Utöver frågan om tillsättningsförfarandet i begränsad mening har utredningen därför också funnit sig böra taga upp meritvärderingen till prövning. Utom av svårigheterna att välja mellan eller sammanjämka de nuvarande systemen eller eventuellt skapa ett nytt tillsättningsförfarande kompliceras problemet därav, att den tidigare diskussionen om lärartillsättningen icke begränsats till frågorna om tillsättningsmyndigheter och urvalsprinciper utan utvidgats till att också omfatta frågan, huruvida enhetsskolans lärare skall ha ställning som kommunaltjänstemän eller statstjänstemän. Vid sina överväganden av det föreliggande spörsmålet om lärartillsättningen har utredningen först och främst haft att utgå från rådande förhållanden inom olika delar av skolväsendet samt därjämte från de tillsättningsförfaranden, som tillämpas inom andra samhällsområden. Det är därvid såväl med hänsyn till statliga och kommunala problemställningar som till den för skolväsendet speciella konstellationen målsmän-lärare uppenbart, att förhållandena på skolans område har sin speciella karaktär och icke utan vidare kan anpassas till andra områden. För utredningen har det emellertid varit angeläget att granska hela problemet om tjänstetillsättningen ur vidast möjliga aspekter, eftersom frågan, såvitt utredningen kunnat finna, icke tidigare gjorts till föremål för en samlad framställning. De lokala skolstyrelser och regionala myndigheter, om vilka utredningen i det föregående framlagt förslag, är avsedda att fungera icke blott för det i Jfr s. 410 f.

396 framtida utan även för det nuvarande skolväsendet. Utredningen har också eftersträvat att ge såväl de lokala som de regionala skolledningarna såvitt möjligt samma uppgifter och befogenheter beträffande alla de skolformer, som skall stå under deras ledning. Syftet med de föreslagna åtgärderna är givetvis att i organisatoriskt hänseende förbereda och underlätta övergången till enhetsskolan samtidigt som en i och för sig önskvärd större enhetlighet och samordning av ledningen av de under en övergångstid bestående skolformerna kommer till stånd. Under den tid enhetsskolan håller på att växa fram och söka sin form är det angeläget att ge den det stöd, som ligger i, att den, ehuru dess målsättning är annorlunda, i organisatoriskt avseende från början likställes med parallellt existerande skolformer. För att ge allmänheten en riktig föreställning om och inställning till enhetsskolan skulle det enligt utredningens mening därför vara lämpligast, om det tillsättningsförfarande, varom förslag här framlägges, från början finge giltighet för samtliga de skolformer, som löper parallellt med den framväxande enhetsskolan och som i princip lyder under en gemensam lokal styrelse. När det gäller skolväsendet inom den kommunala sektorn, d. v. s. i det här fallet folk- och fortsättningsskolan, försöksskolorna, de högre kommunala skolorna och yrkesskolorna, förefaller det vara fullt naturligt och icke förenat med några större svårigheter att omedelbart låta ett nytt tillsättningsförfarande, tillkommet med tanke på en ny kommunal skolform, träda i tillämpning över hela riket. I fråga om de statliga realskolorna synes förhållandena vara annorlunda men, som utredningen ser saken, likväl icke av den art, att de lägger hinder i vägen för ett enhetligt tillsättningsförfarande, ens om detta skulle läggas i den lokala skolstyrelsens hand. Med hänsyn till det sagda och till att folkskolan och realskolan så småningom kommer att gå upp i enhetsskolan har utredningen kommit till den uppfattningen, att förslag om lärartillsättningen i enhetsskolan icke bör ha avseende endast å denna framtida skola och övergångsvis å de relativt fåtaliga försöksskolorna utan även gälla den nuvarande folk- och fortsättningsskolan, de högre kommunala skolorna, de kommunala yrkesskolorna samt de statliga realskolorna. Framställningen och förslagen i det följande berör tillsättningen av alla kategorier lärare inom nämnda skolformer, d. v. s. ordinarie och icke-ordinarie klasslärare, lärare i läroämnen, övningslärare och yrkeslärare ävensom tillsättningen av skolledare.

Kap. 19. Nuvarande förhållanden vid tillsättning av lärare m. m. Den följande redogörelsen för gällande bestämmelser om lärartillsättningen vid olika skolformer har delats upp så, att i en första avdelning redogöres för själva förfarandet och i en andra för de befordringsgrunder och meritvärderingsregler, som skall tillämpas i de olika fallen. Tillsättningsförfarandet Folkskolan

1 Ordinarie folk- och småskollärartjänst skall av skolstyrelsen kungöras ledig i Post- och Inrikes tidningar samt sökas hos och tillsättas av styrelsen. Anmäler sig flera sökande, skall styrelsen upprätta en förteckning över de sökandes meriter, avfattad enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär och därefter sammanträda för att upprätta ett förberedande förslag, på vilket skall uppföras de tre behöriga sökande, vilka styrelsen med hänsyn till gällande befordringsgrunder (se nedan) prövar vara mest meriterade. Dessa sökande skall uppföras i den ordning, i vilken styrelsen anser dem enligt samma befordringsgrunder böra komma i åtanke vid tjänstens tillsättning. Protokollet över det upprättade förslaget och samtliga inkomna ansökningshandlingar jämte upprättad meritförteckning insändes därefter till vederbörande statens folkskolinspektör, som har att avge yttrande i ärendet till skolstyrelsen. Om inspektören och styrelsen är eniga om vilka sökande, som skall uppföras på förslaget och ordningen mellan dem, skall styrelsen upprätta slutligt förslag. I annat fall skall styrelsen hänskjuta ärendet till domkapitlet, som med iakttagande av gällande befordringsgrunder skall upprätta förslaget. 2 Om skolstyrelsen finner det lämpligt, kan den förelägga en eller flera av de på förslaget uppförda att fullgöra undervisningsprov, till vilket allmänheten äger tillträde. Sedan slutligt förslag upprättats och undervisningsprov eventuellt hållits, skall folkskolestyrelsen, där sådan finns, eller kyrkostämma företaga val bland de på förslaget uppförda sökande. 1 Fst §§ 19—22, 24 och 25. Övnlärst 24, 28 och 49 §§. I stad, som är befriad från inspektion genom statens folkskolinspektör gäller inte vad h ä r sagts om folkskolinspektörens och domkapitlets medverkan vid u p p r ä t t a n d e av förslag. Styrelsen u p p r ä t t a r h ä r nämligen själv det förberedande och det slutliga förslaget. 2

398 Om det förhåller sig så, att två eller flera lediga tjänster i ett distrikt skall tillsättas samtidigt, behöver icke ett förslag upprättas för varje tjänst, utan om t. ex. tre tjänster är lediga, kan ett gemensamt förslag upprättas, omfattande de nio mest meriterade sökandena, bland vilka styrelsen eller stämman äger att fritt välja tre. Metoden med gemensamt förslag torde allmänt tillämpas. I fråga om besvär i samband med folkskollärartillsättning gäller följande. Över skolstyrelsens förberedande förslag kan besvär ej anföras, över av skolstyrelsen upprättat slutligt förslag kan klagan föras hos domkapitlet men först sedan valet av lärare ägt rum och behörigen kungjorts, varför klagan också måste omfatta det förrättade valet. Detta upphäves då automatiskt, om förslaget befinnes vara oriktigt. Domkapitlet är besvärsmyndighet i första instans. Domkapitlets utslag kan överklagas hos Kungl. Maj :t, som avgör målet i regeringsrätten. Av domkapitlet upprättat slutligt förslag överklagas direkt hos Kungl. Maj :t och prövas i statsrådet. Besvär över förslag kan anföras på materiella grunder, medan besvär över av skolstyrelsen förrättat val endast kan anföras på s. k. kommunala grunder, vilket innebär, att val, förrättat inom ett i vederbörlig ordning upprättat förslag, endast kan rubbas om vid valet förfarits olagligt eller felaktigt. Om icke-ordinarie folk- eller småskollärare erfordras för minst en hel termin, skall skolstyrelsen i regel kungöra ledigheten i Post- och Inrikes tidningar. Där fråga ej är om skoldistrikt, vars folkskoleväsen är befriat från inspektion av statens folkskolinspektör, skall denne avge yttrande över inkomna ansökningshandlingar, varefter skolstyrelsen till innehavare av den lediga befattningen skall utse den, som med tillämpning av gällande befordringsgrunder, vilka är desamma som vid tillsättning av ordinarie tjänst, prövas vara mest meriterad. Inspektörens yttrande är icke bindande för styrelsen. Formellt avgör den själv, vem som skall anses vara mest meriterad och således erhålla tjänsten. Det är emellertid sällsynt, att styrelsen utser annan än den inspektören föreslagit. Över styrelsens tillsättningsbeslut kan besvär på materiella grunder anföras hos vederbörande domkapitel, vars utslag i målet dock icke kan överklagas. Vid tillsättning för kortare tid än en termin fattar skolstyrelsen själv beslut. Ordinarie övningslärare tillsättes i samma ordning som i folkskolestadgan föreskrives för tillsättning av folkskollärare. Om folkskolinspektören och skolstyrelsen icke är ense om vilka som skall uppsättas på förslag, skall detta emellertid upprättas av skolöverstyrelsen, som också är besvärsmyndighet i första instans. Icke-ordinarie övningslärare tillsättes i samma ordning, som gäller för tillsättning av icke-ordinarie folkskollärare. Besvär över styrelsens beslut

399 om tillsättning av övningslärare skall dock anföras hos skolöverstyrelsen och ej hos domkapitlet. Fortsättningsskolan 1 Föreskrifter om att lärartjänster i egentlig mening skall finnas vid fortsättningsskola har ej givits. Undervisningen i teoretiska ämnen handhas i regel av folkskollärare, som tjänstgör som timlärare. Lärarbefattning tillsättes av skolstyrelsen, då särskilda skäl därtill föranleder utan föregående ledigförklarande. Bland behöriga sökande utser styrelsen den, som styrelsen med avseende på meriter och i övrigt finner vara för tjänsten mest lämplig. Besvär över styrelsens tillsättningsbeslut kan endast anföras på formella grunder. Om ordinarie övningslärartjänst vid fortsättningsskola inrättats, tillsättes den på samma sätt som vid folkskola. Kommunal yrkesskola Vid de av Kungl. Maj:ts förnyade stadga för den kommunala yrkesundervisningen (1921:706) reglerade yrkesutbildningsanstalterna, nämligen lärlingsskolor, yrkesskolor, verkstadsskolor, ettåriga handelsskolor och hushållsskolor, inrättas och tillsättes lärartjänsterna av vederbörande kommun. De är ej statligt reglerade ifråga om löne- och anställningsförhållanden. Lärare antages av skolans styrelse, över styrelsens beslut kan besvär på materiella grunder anföras hos överstyrelsen för yrkesutbildning och vidare hos Kungl. Maj :t. 1952 års yrkesutbildningssakkunniga föreslog i sitt betänkande (SOU 1954:11) icke någon förändring i nuvarande tillsättningsförfarande. De högre kommunala skolorna 2 Ordinarie lärartjänst i läroämnen vid de högre kommunala skolorna skall av vederbörande skolstyrelse ledigkungöras i Post- och Inrikes tidningar samt sökas hos och tillsättas av styrelsen. Vid ett förberedande sammanträde skall skolstyrelsen pröva ansökningshandlingarna och därvid i första hand undersöka, huruvida de sökande uppfyller vissa formella krav. Till detta sammanträde skall ett av skolans rektor avgivet skriftligt yttrande över ansökningshandlingarna föreligga, vari rektor skall uttala sig om de sökandes behörighet samt till tjänsten förorda den, som han med hänsyn till gällande befordringsgrunder anser framför övriga sökande böra komma i åtanke. Vid ett följande sammanträde, som skall hållas tidigast sju och senast trettio dagar efter det förra, skall styrelsen till innehavare av tjänsten utse den, som styrelsen med hänsyn i Fortsskst §§ 41 och 51. övnlärst 36 §. 2 Se StKr §§ 10, 51, 55 och 62. övnlärst 24, 29 och 49 §§.

400 till föreskrivna befordringsgrunder anser främst böra komma i fråga. Styrelsen äger således icke vid tillsättningen fästa avseende vid andra omständigheter än de i stadgan särskilt angivna befordringsgrunderna (se nedan). Ändring i styrelsens tillsättningsbeslut kan på materiella grunder sökas hos skolöverstyrelsen, vars utslag kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Icke-ordinarie lärartjänst i läroämnen ävensom ordinarie och icke-ordinarie övningslärarbefattning tillsättes på i huvudsak samma sätt som ordinarie lärartjänst i läroämnen. Besvär över skolstyrelsens beslut om tillsättning av e. o. lärartjänst i läroämnen samt ordinarie och e. o. övningslärartjänster anföres hos skolöverstyrelsen. Skolöverstyrelsens beslut överklagas hos Kungl. Maj :t. Beslut om tillsättning av annan icke-ordinarie lärare i läroämnen kan överklagas endast på formella grunder, över beslut om tillsättning av timlärare å övningslärartjänster, vara extra ordinarie anställning icke kan komma i fråga, må besvär ej anföras. De allmänna läroverken 1 Ordinarie adjunktstjänst ledigförklaras av skolöverstyrelsen, som också avgör, vilka läroämnen tjänsten skall omfatta. Tjänsten tillsättes av Kungl. Maj :t. Sedan ansökningshandlingarna prövats och vederbörande rektor satts i tillfälle att avge yttrande, insändes ansökningshandlingarna till Kungl. Maj :t jämte överstyrelsens förslag å den av de sökande, som på anförda grunder främst bör komma i åtanke till den lediga tjänsten. Vid avgivande av sitt förslag skall överstyrelsen endast taga hänsyn till i läroverksstadgan angivna befordringsgrunder (se nedan). Över skolöverstyrelsens förslag kan sökande besvära sig hos Kungl. Maj :t. Ordinarie ämneslärarinnetjänst tillsättes av skolöverstyrelsen. Besvär över tillsättningsbeslutet kan anföras hos Kungl. Maj :t. Icke-ordinarie lärare i läroämnen förordnas sedan den 1 januari 1953 2 med vissa undantag av rektor, som därvid har att iakttaga i huvudsak samma befordringsgrunder, som gäller vid tillsättning av ordinarie tjänst. Tjänster i lönegrad Ce 29 tillsättes av skolöverstyrelsen, som också antager e. o. adjunkter i lönegrad Ce 27 och ämneslärarinnor i lönegrad Ce 25. Central antagning till dessa tjänster är nödvändig, då de ej är knutna till de olika skolorna utan bestämmes till visst antal för hela riket och sedan de tillsatts så att säga följer läraren. E. o. lärare i de två sistnämnda lönegraderna anställes av rektor. Besvär över rektors beslut om förordnande må, om förordnandet omfattar minst en hel termin med full tjänstgöring, anföras hos skolöverstyrel1 Lvst §§ 176, 181—184 och 186; Övnlärst 24 och 29 §§. 2 Nåd. brev till skolöverstyrelsen den 9 april 1954 ang. överflyttning av beslutanderätten i vissa ärenden från skolöverstyrelsen till rektorer m. m.

401 sen. Om förordnandet tillträtts och överstyrelsen finner att klaganden hade bort förordnas, bör överstyrelsen likväl icke utom på särskilda skäl bestämma, att klaganden skall tillträda förordnandet under pågående termin. Rektors beslut om förordnande av timlärare kan ej överklagas. Över skolöverstyrelsens beslut i anledning av besvär över rektors förordnandebeslut får klagan ej föras. Ordinarie övningslärartjänst tillsättes av skolöverstyrelsen, sedan rektor avgivit yttrande över ansökningshandlingarna. Ledigförklarad icke-ordinarie sådan tjänst tillsättes på samma sätt, som gäller för ordinarie tjänst. Skolöverstyrelsen kan dock föreskriva, att tillsättningen skall ske av rektor. Försöksverksamheten med nioårig enhetsskola På försöksskolas högstadium (klasserna 7—9) finns för lärarna i läroämnen dels ordinarie adjunktstjänster i lönegraderna Ca 29 och Ca 27 samt e. o. adjunktstjänster i Ce 27, dels ock ordinarie ämneslärartjänster i Ca 27 och Ca 25 samt e. o. ämneslärartjänster i Ce 25. Vidare är inrättade ordinarie folkskollärartjänster i lönegrad Ca 23. Härjämte finnes s. k. bristtjänster, e. o. adjunktstjänster i lönegrad Ce 29. På låg- och mellanstadierna (klasserna 1—6) undervisar små- och folkskollärare, som tillsättes på samma sätt som motsvarande lärare i folkskolan. Ordinarie adjunktstjänst i lönegrad Ca 29 tillsättes av skolöverstyrelsen, ordinarie adjunktstjänst i Ca 27 och ordinarie ämneslärartjänst i lönegraderna Ca 27 eller Ca 25 av skolstyrelsen. Skolstyrelsen skall översända samtliga ansökningshandlingar till statens folkskolinspeklör samt, då fråga är om tillsättande av adjunkts- eller ämneslärartjänst i Ca 29 respektive Ca 27 tillika avge förord för den av de sökande, som skolstyrelsen anser böra förordnas å tjänsten. Folkskolinspektören skall med eget yttrande tillställa skolöverstyrelsen handlingarna. Är fråga om tillsättande av adjunktseller ämneslärartjänst i Ca 29 respektive Ca 27 och finner skolöverstyrelsen, att å tjänsten skall förordnas sökande, som är adjunktsbehörig, tillsätter överstyrelsen tjänsten medelst förordnande. Förordnar ej överstyrelsen adjunkt i Ca 29 å tjänsten eller är fråga om tillsättande av adjunktstjänst i lönegrad Ca 27 eller ämneslärartjänst i Ca 25, skall överstyrelsen i yttrande till skolstyrelsen ange högst fem av de främsta sökandena i den ordning, som överstyrelsen finner dem böra komma i fråga till tjänsten. Till innehavare av tjänst som adjunkt i lönegrad Ca 27 eller ämneslärare i Ca 27 eller Ca 25 skall skolstyrelsen förordna den av de sökande, som styrelsen enligt de i stadgan för de kommunala realskolorna angivna befordringsgrunderna prövar vara mest meriterad. 1 1 Detta förfarande överensstämmer icke med de av skolstyrelseutredningen den 10 december 1953 framlagda förslagen rörande tillsättning av ordinarie l ä r a r e i kunskapsämnen på försöksskolornas högstadium i lägre lönegrad än Ca 29. Se h ä r o m vidare s. 456 f.

402. Ordinarie folkskollärartjänst i lönegrad Ca 23 tillsättes i samma ordning, som i folkskolestadgan föreskrives beträffande ordinarie folkskollärartjänst, i vilken ordning jämväl besvär skall anföras. Icke-ordinarie lärare anställes av skolstyrelsen. Beträffande extra ordinarie adjunkts- och ämneslärartjänster gäller, att skolstyrelsen, sedan yttrande över de sökandes inbördes meriter inhämtats från statens folkskolinspektör, medelst förordnande tills vidare skall anställa den av de sökande, som styrelsen prövar vara mest meriterad enligt befordringsgrunderna för lärare vid kommunal realskola. Besvär över skolöverstyrelsens och skolstyrelsens beslut om tillsättning av ordinarie lärartjänster i kunskapsämnen i lönegraderna Ca 29, Ca 27 och Ca 25 anföres hos Kungl. Maj :t. Då skolstyrelsen tillsatt tjänsten, skall skolöverstyrelsen utlåta sig över besvären, över skolöverstyrelsens yttrande angående ordningsföljden mellan sökande till adjunktstjänst i Ca 27 eller ämneslärartjänst i Ca 25 får besvär ej anföras. Över skolstyrelsens beslut om tillsättning av e. o. lärare må besvär anföras hos skolöverstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Besvär över skolstyrelsens beslut om förordnande av annan icke-ordinarie lärare får anföras hos skolöverstyrelsen endast om förordnandet avser minst en hel termin med full tjänstgöring. Mot skolöverstyrelsens beslut får talan ej föras. För övningslärare på försöksskolas högstadium gäller om tillsättning och besvär samma bestämmelser som för övningslärare i folkskolan. Heltidstjänst som yrkeslärare tillsättes i samma ordning som gäller för icke-ordinarie folkskollärartjänst. Besvär över skolstyrelsens beslut skall dock anföras hos skolöverstyrelsen, vars beslut kan överklagas hos Kungl. Maj :t. Befordringsgrunder I föregående avsnitt har redogjorts för det yttre förfarandet vid vissa lärartillsättningar. För att få en riktig uppfattning om de olika tillsättningsprocedurernas innebörd är det emellertid nödvändigt att också känna till de grunder, efter vilka urvalet av sökande skall ske. Det synes i detta sammanhang ej vara erforderligt att på motsvarande sätt redogöra för de krav som erfordras för behörighet till olika tjänster. Det må här blott framhållas, att urvalet till en tjänst i princip alltid är begränsat till sökande med för den ifrågavarande tjänsten förvärvad föreskriven kompetens. Såsom behörighetsvillkor för lärare i läroämnen på enhetsskolans högstadium skall gälla samma bestämmelser som för den kommunala realskolans respektive den praktiska kommunala realskolans lärare. För folkskollärare i 23 lönegraden gäller särskilda behörighetsvillkor.

403 Folk- och småskollärartjänst Då förslag till ledig tjänst uppgöres skall som befordringsgrunder gälla dels undervisningsskicklighet, dels genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, eller på annat sätt ådagalagda kunskaper och färdigheter i folkskolans läroämnen samt eljest i ämnen, som kan vara av betydelse för lärarens verksamhet, dels ock längden av föregående, i avseende å sätt att fullgöra tjänsten väl vitsordad tjänstgöring å lärarbefattning inom folkskoleväsendet, varvid dock skälig hänsyn skall tagas även till väl vitsordad lärartjänstgöring vid andra läroanstalter under skolöverstyrelsens inseende. För tillämpningen av nämnda befordringsgrunder skall gälla de anvisningar, skolöverstyrelsen jämlikt av Kungl. Maj :t lämnat bemyndigande utfärdar. Om överlärarbefattning är förenad med tjänsten må, utöver nu angivna befordringsgrunder, hänsyn även tagas till sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för att utöva ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan (Fst § 19 mom. 5). Lärartjänst vid fortsättningsskola Särskilda befordringsgrunder finns inte. Skolstyrelsen äger utse den som med avseende å meriter och i övrigt befinnes för befattningen mest lämplig (Fortsskst § 41 mom. 2). Lärartjänst vid kommunal yrkesskola Förhållandena är desamma som vid fortsättningsskola. Tjänst i läroämnen vid högre kommunal skola Såsom befordringsgrunder skall i följande ordning gälla: 1) undervisningsskicklighet och nit samt förmåga att leda ungdomens uppfostran, 2) insikter, särskilt i de undervisningsämnen, som hör till den ifrågavarande tjänsten, samt 3) under föregående tjänstgöring förvärvad erfarenhet. Härvid må en mindre underlägsenhet enligt en föregående befordringsgrund kunna uppvägas av ett större företräde enligt en senare (StKr § 55 mom. 2). Tjänst i läroämnen vid allmänt läroverk Då skolöverstyrelsen till Kungl. Maj :t avger förslag å den av de sökande, som på anförda grunder anses främst böra komma i åtanke till den lediga tjänsten, skall i första hand tillses, att vissa formella behörighetskrav är uppfyllda. Därjämte skall som befordringsgrunder i följande ordning gälla:

404 a) skicklighet och nit i ungdomens undervisning och handledning; b) genom vitsord, erhållna i avlagda examina och prov, samt genom ut.givna skrifter ådagalagda lärdomsförtjänster, särskilt i de ämnen, som hör trtill den ifrågavarande tjänsten, ävensom förtjänstfullt skriftställarskap i övrigt av vetenskaplig eller praktisk-pedagogisk art; c) längden av föregående väl vitsordad tjänstgöring dels vid läroanstalter, som omförmäles i § 177 punkt 8) första stycket läroverksstadgan, dels i folkskola, dels vid universitet eller högskola såsom befattningshavare, som avses i nämnda punkt andra stycket, och såsom forskardocent, dels ock — enligt de särskilda bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t — vid universitet eller högskola såsom assistent eller amanuens eller vid försvarets forskningsanstalt, varjämte skälig hänsyn må tagas till väl vitsordad tjänstgöring vid annan under inseende av skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning stående läroanstalt än här nämnts. En mindre underlägsenhet enligt en eller två föregående befordringsgrunder kan uppvägas av ett större företräde enligt en senare. I fråga om lektorstjänst skall dock lärdomsförtjänster, särskilt om de förefinns i de till tjänsten hörande läroämnena, såsom befordringsgrund likställas med undervisningsskickligheten och vid bedömning av lärdomsförtjänsterna särskild vikt fästas vid betyget i teologie eller filosofie licentiatexamen samt vid avlagt disputationsprov för vinnande av teologie eller filosofie doktorsgrad. I fråga om adjunktstjänst i lönegrad Ca 29 skall särskild vikt fästas vid meriter enligt de två första befordringsgrunderna. Beträffande lärare vid läroverk med praktisk lärarkurs skall särskilt avseende fästas vid sådana förtjänster, som ådagalägger sökandes lämplighet såsom lärare vid lärarutbildningsanstalt. Då ordinarie lärare söker annan tjänst av samma slag som den han innehar och därvid har att räkna sig till godo en längre tjänstetid, bör vid utnämningen skälig hänsyn även tagas till behovet av yngre och friskare krafter för tjänstens bestridande (Lvst § 181). Övningslärartjänst Vid tillsättning av övningslärartjänst skall följande befordringsgrunder gälla i nedan angiven ordning: a) undervisningsskicklighet och nit samt sätt att behandla lärjungarna och förmåga att bland dem upprätthålla ordning; b) betyg, erhållna i avlagda examina och prov, eller på annat sätt ådagalagda kunskaper och färdigheter i det eller de ämnen, som kan vara av betydelse för lärarens verksamhet; c) längden av föregående väl vitsordad tjänstgöring vid vissa i övningsiärarstadgan nämnda läroanstalter, varjämte skälig hänsyn även må tagas till väl vitsordad annan lärartjänstgöring vid under skolöverstyrelsens omedelbara inseende stående läroanstalt (övnlärst 19 §).

405 En jämförelse mellan de befordringsgrunder, som gäller för folkskolans, klasslärare, de högre kommunala skolornas och de allmänna läroverkens lärare i läroämnen samt för övningslärarna vid dessa skolformer, ger omedelbart vid handen, att de helt överensstämmer i sak, även om de utformats på något olika sätt. Beträffande befordringsgrundernas betydelse föreligger, emellertid en viktig och avgörande principiell skillnad mellan å ena sidan, tillsättningen av ordinarie lärare i folkskolan och å andra tillsättningen av. icke-ordinarie lärare i denna skola samt lärare vid de högre kommunala skolorna och de allmänna läroverken. Vid den förra tillsättningen behöver, befordringsgrunderna endast tillämpas vid uppgörandet av det förslag, inom vilket den tillsättande styrelsen sedan har frihet att välja lärare, medan vid den senare den sökande, som är mest meriterad med hänsyn till gällande befordringsgrunder skall förordnas till innehavare av den lediga tjänsten.

Meritvärderingsnormer De befordringsgrunder, för vilka ovan redogjorts och som finns intagna i respektive skolstadgor, fordrar för rätt tillämpning ett kompletterande regelsystem, med vars hjälp det blir möjligt att enhetligt och rättvist värdera de sökandes olika meriter och bestämma den inbördes ordningen dem emellan. Vid lokal tillsättning är det av vikt, att ett normerande system för meritvärdering finns för att hindra alltför stora olikheter vid befordringsgrundernas tillämpning. I de fall tillsättningarna sker centralt, är det inte av samma betydelse att ha officiellt utfärdade regler för meritvärderingen, då det får anses ligga i sakens natur, att de centrala myndigheterna tillämpar en fast praxis i tillsättningsärenden. Efter bemyndigande av Kungl. Maj :t har skolöverstyrelsen den 6 september 1946 meddelat särskilda anvisningar rörande meritvärdering vid tillsättande av folk- och småskollärartjänster. Dessa anvisningar är icke bindande utan har främst till uppgift att underlätta en enhetlig jämförelse mellan de sökande. På grundval av ett i anvisningarna angivet system beräknas en gemensam poängsumma för de sökandes seminariebetyg och tjänstår. Sedan de sökande uppförts i ordning efter poängsummornas storlek bör det prövas, om i anvisningarna särskilt angivna eller andra förhållanden föreligger, som påkallar en ändring av det pä poängsummorna grundade förhållandet. Sådana förhållanden kan vara exempelvis akademiskeller annan examen utöver folkskollärarexamen, genomgångna fortbildningskurser, insatser inom det frivilliga folkbildningsarbetet och specialutbildning t. ex. som hjälpklasslärare. Den 2 februari 1955 har skolöversty-; relsen likaledes efter bemyndigande av Kungl. Maj :t meddelat provisoriska anvisningar rörande meritvärdering vid tillsättande av folkskollarartjanster i 23 lönegraden, varvid, utom att en poängmässig värdering här göreS

406 av ämnesutbildningen, i huvudsak följts samma system som vid meritvärderingen vid tillsättande av folk- och småskollärartjänster. Anvisningar av detta slag har inte utfärdats för annan lärartillsättning. Utredningen har emellertid under hand inhämtat, att värderingen av läroverkslärarnas meriter inom skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet sker enligt system, som i princip är desamma som det vid folkskollärartillsättningen gällande. Att särskilda anvisningar ej har erfordrats vid tillsättningen av de högre kommunala skolornas lärare torde hänga samman med att det därvid utvecklats en praxis, som ansluter sig till den av överstyrelsen vid avgivande av förslag till läroverkslärartjänster tillämpade, vilket jämförelsevis lätt kunnat ske, då överstyrelsen och Kungl. Maj :t som besvärsinstanser tillämpat i stort sett samma värdering vid bedömningen av sökande till dessa skolor och till läroverken samt dessa skolors antal är relativt litet. Förfarandet vid tillsättning av statstjänstemän i allmänhet m. m. Som komplettering till den lämnade redogörelsen för tillsättningen av olika slag av lärartjänster skall här i korthet redogöras för tillsättningen av statstjänster i allmänhet. En motsvarande redogörelse för tillsättningen av de i egentlig mening kommunala tjänstemännen, d. v. s. högre och lägre befattningshavare inom kommunens egenförvaltning, t. ex. dess affärsdrivande verk eller i kommunens administration, torde icke här fylla någon funktion, enär denna tillsättning ej reglerats i offentligrättslig ordning och således är av annan art än lärartillsättningen. Den skiftande karaktär, som här möter ifråga om olika kommunala tjänster, torde främst bero på om vederbörande tjänster inrättats för att möjliggöra lösandet av vissa uppgifter, som ålagts kommunerna av statsmakterna, eller om de tillskapats för lösande av uppgifter, som kommunerna själva helt fattat beslut om. Olikheterna torde däremot näppeligen bottna i något försök att rent kvalitativt bedöma tjänstemans allmänt samhälleliga betydelse. Utredningen har i stället funnit det vara av intresse att undersöka förfarandena vid tillsättningen av sådana kommunala tjänstemän, vilkas anställande m. m. författningsmässigt reglerats av statsmakterna och vilka även i andra avseenden har en ställning i viss mån påminnande om lärarnas vid folkskolan och de högre kommunala skolorna. En redogörelse för dessa förfaranden lämnas i kap. 21. I fråga om tillsättning av statstjänster gäller beträffande de icke-affärsdrivande verken i allmänhet följande. Verkschef tillsättes av Kungl. Maj :t liksom byråchefer och motsvarande eller högre befattningshavare. Enligt allmänna verksstadgan den 7 januari 1955, vilken har avseende å de myndigheter, beträffande vilka Kungl. Maj :t meddelat föreskrift om stadgans tillämpning helt eller med viss begränsning, tillsättes ordinarie och e. o.

407 tjänster i lönegraderna 31—37 å löneplan nr 1 ävensom tjänster å löneplanerna nr 2 och 3 i statens grundlöneförordning enligt vad därom stadgas i vederbörande instruktion av Kungl. Maj :t efter förslag av vederbörande verk. övrig ordinarie eller e. o. personal tillsättes av verket självt. Där Kungl. Maj:t ännu icke meddelat föreskrift om stadgans tillämpning, tillsättes samtliga ordinarie och extra ordinarie tjänstemän i 27 och högre lönegrader av Kungl. Maj :t. Till dess sådan föreskrift meddelats tillsättes ordinarie befattningshavare i 25 och högre lönegrader vanligen genom fullmakt, övriga genom konstitutorial. Vid de affärsdrivande verken förekommer icke fullmaktstjänster. Frånsett verkschefer och andra högre befattningshavare, vilka utan ansökan förordnas av Kungl. Maj :t för viss tid, tillsättes dessa tjänstemän genom konstitutorial, antingen av Kungl. Maj :t eller verket. Ordinarie tjänster i 31 och högre lönegrader tillsättes av Kungl. Maj :t och övriga tjänster av verket självt. Kompetenskraven varierar givetvis alltefter de olika tjänsternas art, men för alla statstjänster gäller som befordringsgrund den i RF § 28 angivna principen om förtjänst och skicklighet (se vidare nedan). Varje tillsättning i statstjänst kan — om beslutet icke fattats av Kungl. Maj:t — överklagas på materiella grunder. I de fall Kungl. Maj :t tillsätter, avgives i regel tjänsteförslag av underordnad myndighet, vilka i allmänhet kan överklagas. Antalet tjänstetillsättningsärenden, som besvärsvägen dragés under Kungl. Maj:ts prövning, har av 1948 års förhandlingsrättskommitté beräknats till mellan sex- och sjuhundra per år. Beträffande de allmänna läroverkens lärare stadgas, att lektors- och adjunktstjänster tillsättes av Kungl. Maj :t genom fullmakt (Lvst § 183 mom. 2) samt att ämneslärarinnebefattning och övningslärarbefattning tillsättes av skolöverstyrelsen genom fullmakt (Lvst § 186 och övnlärst 24 §). Lektorstjänsterna är sedan den 1 januari 1953 placerade i 31 och 33 lönegraderna. Den sistnämnda lönegraden är i huvudsak förbehållen lärare, som disputerat för doktorsgrad under det att tjänst i den förra lönegraden besattes med sådan sökande, som avlagt licentiatexamen och genomgått praktisk lärarkurs men ej disputerat. Adjunktstjänster finnes inrättade i 27 och 29 samt ämneslärarinnetjänster i 25 och 27 lönegraderna. De extra ordinarie adjunktstjänsterna i Ce 29 ställes av skolöverstyrelsen till förfogande för läroverk med särskilt utpräglad lärarbrist, s. k. bristtjänster. Antalet tjänster i de olika lönegraderna vid de högre allmänna läroverken och de statliga realskolorna fördelar sig budgetåret 1954/55 enligt följande: lektorstjänster i lönegraderna Ca 33 och Ca 31 616, adjunktstjänster i Ca 29 1.708, adjunktstjänster i Ca 27 1.154 (här tillkommer 30 vakanssatta tjänster), ämneslärarinnetjänster i Ca 27 100 samt ämneslärarinnetjänster i Ca 25 232.

408 Antalet ordinarie övningslärare vid de allmänna läroverken var samma budgetår 726. Samtliga fyra lärarkategorier tillsättes som nyss sagts genom fullmakt. Den statliga fullmakten har samma innebörd för alla kategorier tjänstemän, som tillsättes genom sådan. Det gör således ingen skillnad, om den utfärdas av Kungl. Maj :t eller av underlydande myndighet. (Se härom vidare nedan). »Förtjänst och skicklighet» I varje diskussion om tjänstetillsättningar blir begreppen förtjänst och skicklighet mycket snart aktuella. De ha också ofta brukats i uttalanden om lärartillsättningen. Men lika vanligt som det är att begagna sig av dessa begrepp lika sällsynt är det att deras innebörd dessförinnan fastställes, vilket emellertid är erforderligt om inte den i och för sig vagt formulerade befordringsgrunden skall bli för diffus och täcka ett alltför obestämt innehåll. I RF § 28 sista stycket stadgas bland annat: »Konungen fäste vid alla befordringar avseende endast å de sökandes förtjänst och skicklighet, men icke på deras börd». Det framgår av ordalydelsen att bestämmelsens närmaste syfte varit att jämställa alla medborgare i fråga om rätt till allmänna tjänster. Regelns vidare innebörd belyses bäst med följande uttalande av prof. E. Fahlbeck. 1 »Stadgandet hade i äldre tid — det återfinnes i olika variationer i frihetstidens och 1772 års regeringsformer — sin givna tonvikt även på det sista ordet, börden, vilket väl nu får anses vara utan praktisk betydelse. Den hävdvunna tolkningen, i praxis likaväl som i doktrinen, av 'skicklighet och förtjänst' kan återföras till det ryktbara s. k. tjänstebetänkandet 1756 (KF 23/11 1756). Denna för frihetstidens ämbetsmannavärld typiska produkt blev visserligen snart nog satt ur kraft såsom gällande författning, men dess grundsatser ha i vissa avseenden genomsyrat befordringsväsendet inom svensk statsförvaltning. Enligt 1756 års tjänstebetänkande förstode lagen med 'skicklighet' teoretisk kunskap och studier, vilken kunskap borde vara lämpad efter sysslan, medan 'förtjänst' betydde den praktiska användningen av kunskaper. Skickligheten bleve därför av största betydelse vid själva tillsättandet av tjänsten. Beträffande därefter skeende befordringar vore den säkraste måttstocken å skicklighet och förtjänst tjänsteåren, varför 'den som därav äger de mesta, måste ock äga förtjensten'. Tjänsteålderns primat såsom allmän befordringsgrund blev visserligen övergiven i och med att tjänstebetänkandet upphävdes, men 'förtjänst' har allmänt tolkats såsom det i utövad tjänst nedlagda, väl vitsordade arbetet, vilket i praktiken sammanfaller med antalet tjänsteår. Beträffande 'skicklighet' åter, vilken befordringsgrund speciellt avser den första anställningen i statstjänst, plägar man numera häri inlägga krav såväl på teoretisk kunskap och studier som den 'genom praktisk utövning styrkta och antagliga förmågan', 'skickligheten och förtjänsten i förhållande till den lediga befattningens beskaffenhet och uppgifter' (Reuterskiöld), varvid andra omständigheter, som ur allmän synpunkt kunna vara av i SOU 1944:24 Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, s. 57 f.

409 betydelse, må beaktas (Malmgren), 'duglighet över huvud, fritt bedömd med hänsyn just till den ifrågavarande tjänsten' (Herlitz, Myrberg). I äldre rätt, som i detta avseende, såsom ovan nämnts, måste särskilt beaktas vid tolkningsfrågor avseende svensk förvaltning, kommo liknande synpunkter avseende begreppet 'skicklighet' till synes. Så i bestämmelserna (från 1719 och 1720 års regeringsformer) att ingen finge antagas till 'med deras ämnen ej överensstämmande sysslor', eller att det vid alla tjänstetillsättningar skulle tillses att endast de som till respektive 'sysslor tjenlige äro' bleve befordrade. — Vid sidan av teoretiska insikter skulle — och skall —, såsom ovan synes, beaktas lämpligheten i övrigt, objektivt bedömd, för ifrågavarande befattning.» Den ifrågavarande regeln ger genom sin allmänt hållna formulering möjligheter till olika tolkningar, i synnerhet i alla de fall där icke, såsom skett beträffande lärartillsättningarna, i författning särskilt angetts hur olika faktorer skall värderas. I praxis har därför s. k. formella meriter, betyg och tjanstår, kommit att spela en dominerande roll, vilket är naturligt, då dessa i det stora hela ger en säkrare grund för en bedömning än en fri värdering av sökandes skicklighet. Å andra sidan är det klart, att grundlagens norm för tjänstetillsättningar och befordringar i allmän tjänst icke, som emellanåt sker, får tolkas så snävt att högsta betyg och största antalet tjänstår skall eliminera en bedömning av den sökande från andra än dessa synpunkter. I åtskilliga fall torde också över hela linjen i förhållandevis stor utsträckning en friare värdering av sökandes kvalifikationer äga rum. I anslutning till de ovan återgivna uttalandena kan stadgandet i regeringsformen § 28 först och främst sägas innebära, att de sökande vid tillsättning av tjänst hos det allmänna skola bli föremål för en objektiv bedömning, som utesluter godtycke. Vid denna bedömning kan man naturligtvis med fördel begagna sig av vissa fasta normer för meritvärderingen, men regeln om förtjänst och skicklighet begränsar icke den tillsättande myndigheten till användning av ett mer eller mindre automatiskt fungerande system för en sådan värdering. I den objektiva värderingen ligger tvärtom att varje saklig synpunkt i tillsättningsärendet skall beaktas, då ärendets handläggning givetvis inte blott innesluter en bedömning av de sökande i förhållande till varandra inbördes utan också av deras förutsättningar att fullgöra de arbetsuppgifter, som är knutna till den tjänst, varom fråga är. I de fall utredningen i fortsättningen talar om objektiv tillsättning menas därmed en tillsättning av den mest meriterade i enlighet med den bedömning, som ovan angetts. Att vid en sådan tillsättning vissa bestämda faktorer måste tillmätas större betydelse och andra mindre är självklart. Till frågan om avvägningen mellan relevanta faktorer — meritvärderingen — återkommer utredningen i kap. 24.

Kap. 20. Skolkommissionens förslag m. m. S k o l k o m m i s s i o n e n f r a m l a d e i n g a slutgiltiga förslag o m l ä r a r t i l l s ä t t n i n g en, m e n f r å g a n d i s k u t e r a d e s av k o m m i s s i o n e n , s o m g a n s k a u t f ö r l i g t r e d o v i s a d e sin syn p å p r o b l e m e t . I sitt p r i n c i p b e t ä n k a n d e (s. 436 ff) u t t a l a d e k o m m i s s i o n e n h ä r o m bl. a.: Inom kommissionen har stark sympati uttalats för tanken, att det tillsättningsförfarande, som nu tillämpas vid folkskolorna, utsträcks till att gälla hela enhetsskolan. Detta skulle så till vida stå i överensstämmelse med kommissionens grundprinciper, att det innebure ett överflyttande av befogenheter till den lokala skolledningen. Utan rätt att tillsätta befattningshavarna vid kommunens skolor skulle kommunens bestämmanderätt över det egna skolväsendet vara illusorisk. Genom det nämnda utnämningsförfarandet har kommunen möjlighet att försäkra sig om just de lärare, som kan anses vara mest lämpade för vederbörande skola. De meriter, som kan utläsas ur vederbörandes ansökningshandlingar, skulle inte ensamma behöva vara avgörande; skolstyrelsen, som har ett klart intresse av att erhålla den bästa lärarkraften, skulle ha möjlighet att bland de högst meriterade välja den som enligt skolstyrelsens personkännedom bäst skulle passa just den ifrågavarande skolans behov. Gentemot denna inställning har såväl inom kommissionen själv som inom dess expertråd vägande invändningar gjorts. Man har framhållit, att lärarval inte alltid sker med hänsyn till pedagogiska synpunkter. Ovidkommande hänsyn — religiösa, politiska, nykterhetspolitiska, privatbetonade -— har ibland varit avgörande för valets utgång. Personer, som tjänstgjort inom distriktet eller vilkas personliga kapacitet varit känd för skolstyrelsen eller ledamöter därav, har ibland föredragits framför personer, som varit personligt överlägsna den valde men i fråga om personlig kapacitet okända för skolstyrelsen. Termen »skolans behov» har ibland fått tjäna som täckmantel för ovidkommande hänsyn. Lärarnas självständighet, som befordras av medvetandet om objektiv bedömning vid utnämningarna, skulle inte befrämjas av systemet med lärarval. Riktigare vore, att utnämningsrätten överlämnades till neutralt forum, lämpligen den nya mellaninstans, som kommer att träda i folkskolinspektörernas ställe. Skolstyrelsen skulle i så fall uppgöra förslag och kunna motivera detta med det lokala behovet av just den föreslagne (behovet av yngre kraft, av kvinnlig lärarkraft, av lärarkraft med specialuppgift, av lärare, lämpad för pågående försöksverksamhet inom skolenheten, e t c ) , varefter den utnämnande instansen, som kan anses vara i någon mån förtrogen med vederbörande skolas behov, har att väga skolstyrelsens synpunkter och den föreslagnes meriter mot de medsökandes. Denna utnämningsprocedur skulle ge fullt utrymme åt de lokala synpunkterna och vara fullt förenlig med ett demokratiskt skolsystem men i jämförelse med lärarval trygga principen om förtjänst och skicklighet vid utseendet av befattningshavare. Trots tyngden av dessa invändningar önskar skolkommissionen inte föreslå någon förändring i förfarandet vid tillsättning av småskollärare och folkskollärare (mellanskollärare), så länge detta förfarande anses tillfredsställande, vilket för närvarande synes vara fallet. Det kan enligt kommissionens mening inte vara

rimligt att påtvinga ett skoldistrikt en lärare, som visserligen genom goda betyg i lärarexamen, normala tjänstgöringsbetyg och lång tjänstgöring är sina medsökande formellt överlägsen men dock i realiteten är eller av skolstyrelsen anses vara en medelmåttig lärare, som pedagog underlägsen en eller flera av konkurrenterna. Möjligheten att välja mellan tre ger större smidighet åt utnämningsförfarandet och ger skolans lokala ledning möjlighet att bättre tillgodose det egna skolväsendets behov. Visserligen ger en sådan frihet också möjlighet till missbruk, men detta är fallet med all frihet. Den ansvarskänsla, som är motvikten häremot, kan aldrig framväxa eller befästas utan denna frihet till missbruk. Dessutom är ej heller s. k. neutral instans någon absolut garanti mot mannamån och godtycke. Gäller detta resonemang småskolans och mellanskolans (klasserna 1—3 och 4—• 6) lärare, gäller det uppenbarligen också realskolans (klasserna 7—9). Man har invänt, att realskolans lärare befinner sig i en högre lönegrad och att skolstyrelserna inte är kompetenta att bedöma de akademiska meriter, som erfordras för anställning som realskollärare. Till lönegradsargumentet återkommer skolkommissionen nedan. Vad de akademiska meriterna beträffar, torde betygen i filosofie ämbetsexamen inte vara svårare att bedöma än de betydligt mer komplicerade betygen i den nuvarande folkskollärarexamen. I båda fallen måste för övrigt bedömningen anförtros åt expertisen, i det att skolstyrelsens överläggning alltid måste föregås av utredning och förslag från t. ex. vederbörande rektors sida. Enligt kommissionens mening bör om möjligt alla enhetsskolans lärare tillsättas på samma sätt. Om förslag till lärartjänst, vilket stadium inom enhetsskolan det än gäller, alltid skall fastställas av skolans mellaninstans, torde garanti vara skapad för förslagets objektivitet. Först då det gäller gymnasiet och därmed parallella skolformer torde ett annat utnämningsförfarande behöva tillgripas. Gymnasiet betjänar ett större område än det skoldistrikt, vartill det hör, och lärartillsättningen är därför en angelägenhet inte bara för detta skoldistrikt. Därtill kommer, att svårvägbara vetenskapliga meriter måste tagas med i räkningen vid tillsättning av gymnasielärare. Enligt kommissionens mening bör gymnasielärare utnämnas av central skolinstans. Sedan utredning verkställts av vederbörande gymnasierektor, avger skolstyrelsen förord, varvid tillfälle gives att framlägga de lokala synpunkterna, varefter skolöverstyrelsen utnämner. Övcrklagning av utnämning kan sedan ske hos Kungl. Maj: t. Vad här har sagts om tillsättning av ordinarie lärare bör också gälla om förordnande av rektor: inom enhetsskolans område förordnas rektor av skolstyrelsen, vid skolenhet, vari gymnasium ingår, förordnas rektor av skolöverstyrelsen. Den av skolkommissionen intagna ståndpunkten och motiveringen härför kan i korthet sammanfattas så: 1) Kommunal tillsättning av alla enhetsskolans lärare på om möjligt samma sätt. 2) Tillsättning genom val på det sätt som nu sker vid tillsättning av ordinarie lärare i folkskolan. 3) Utan rätt att tillsätta lärare blir kommunens bestämmanderätt över skolväsendet illusorisk. 4) Valförfarandet ger kommunen större möjlighet att försäkra sig om den för vederbörande skola lämpade personen, än om den är bunden av en sökandes rent formella överlägsenhet.

412 Vid remissbehandlingen av skolkommissionens principbetänkande blev frågan om lärartillsättningen livligt uppmärksammad, främst av skolmyndigheter och lärarsammanslutningar. Från de senares sida gjordes den av kommissionen intagna ståndpunkten till föremål för delvis häftig kritik. Som redan i inledningen till denna avdelning påpekades blev en av huvudfrågeställningarna från början och är det alltjämt: kommunal eller statlig tillsättning. Följande sammanställning belyser rent siffermässigt vilken ståndpunkt skolmyndigheter och lärarsammanslutningar m. fl. vid remissbehandlingen intog i denna fråga. Antalet folkskolestyrelser och skolråd, som yttrade sig över skolkommissionens betänkande, var 160. Endast 28 av dessa berörde frågan om lärartillsättningen, varav 23 uttalade sig för tillsättning av skolstyrelsen. Av de 52 statliga folkskolinspektörerna berörde 14 lärartillsättningen. 12 uttalade sig för lokal tillsättning, vilket också städernas folkskolinspektörsförbund gjorde. Fyra folkskollärarsammanslutningar yttrade sig. Folkskollärarförbundet och folkskollärarinneförbundet tog inte direkt ställning till om lärartillsättningen skulle ske genom lokalstyrelsen eller ej, men båda framhöll, att det system, som nu tillämpas inom folkskolan, icke vore tillfredsställande. Överlärarna och småskollärarinnorna tog ej ställning till frågan. Av de 29 folk- och småskoleseminarierna berörde nio lärartillsättningen och uttalade sig alla för central tillsättning. Kollegierna vid 303 högre skolor yttrade sig över betänkandet. 266 behandlade lärartillsättningen på enhetsskolans högstadium. Endast tre förordade tillsättning av den lokala skolstyrelsen. De högre skolornas lärarsammanslutningar motsatte sig alla med undantag för praktiska mellanskolornas och högre folkskolornas lärareförening med största bestämdhet såväl kommunal tillsättning som kommunal anställning. Skolöverstyrelsen tog icke ställning till utnämningsförfarandet men uttalade, att överstyrelsen icke kunde tillstyrka skolväsendets kommunalisering, om ej därmed förbands ett tillsättningsförfarande, som garanterade objektiva grunder för lärartillsättningen. Statskontoret, flertalet länsstyrelser och domkapitel samt universitetsmyndigheterna underströk vikten av att garantier skapades för att tillsättningen skulle ske enligt grundlagens bestämmelser om förtjänst och skicklighet. Argumenten för kommunal tillsättning har anförts i skolkommissionens nyss återgivna förslag. De av remissinstanserna framförda argumenten mot framförallt att högstadiets lärare skulle vara kommunalt anställda och tillsättas av en kommunal styrelse kan sammanfattas i följande punkter: 1. Lärarna får en ofri ställning gentemot de bestämmande i kommunen. 2. De lokala styrelserna saknar på grund av sin sammansättning kom-

413 petens att sakligt och objektivt bedöma och mot varandra väga olika meriter. 3. Ovidkommande hänsyn kan bli avgörande för valets utgång. 4. En lokal styrelse har begränsad personkännedom och kan därför fästa för stort avseende vid en på platsen tjänstgörande, av styrelsen känd sökande. 5. Möjligheterna till transport skulle minskas i mycket hög grad till nackdel för mindre eftersökta orter, som redan nu har svårigheter med lärarrekryteringen. 6. De under punkterna 1—5 nämnda olägenheterna skulle medföra en sådan försämring för högstadiets lärare, att lärarbanan sålunda skulle bli mindre lockande och rekryteringen till banan ytterligare försvåras. Utredningen kommer i det följande i olika sammanhang att upptaga dessa kritiska synpunkter till närmare granskning. Skolkommissionen föreslog i sitt principbetänkande också att enhetsskolan skulle bli en kommunal skola. I remissvaren sammankopplades detta förslag i vissa fall med spörsmålet om lärartillsättningen. Läroverkslärarnas organisationer har gärna satt dessa frågor i samband och värjt sig först och främst mot att förlora sin ställning som statstjänstemän. Utan tvivel finns det ett samband mellan de båda frågorna, även om det inte är ovillkorligt. Argumentet under p. 1 ovan riktar sig kanske i första hand mot förslaget om anställning hos kommunen. Utredningen har icke heller ansett sig böra helt isolera frågan om tillsättningsförfarandet från frågan om innebörden av olika anställningsformer. Den senare frågan har berörts i kap. 10, s. 253 f och skall här ytterligare uppmärksammas. Hållbarheten av alla de återgivna argumenten beror först och främst på om de bygger på en riktig kännedom om vad den kommunala anställningen och tillsättningen nu innebär. Av särskilt intresse när det gäller anmärkningen under p. 1 är att försöka fastställa måttet av fakticitet i uppfattningen, att en lärare får en mindre fri och mera osäker ställning som kommunalanställd än som statstjänsteman samt att undersöka, om läraren just på högstadiet behöver tillförsäkras ett större mått av oberoende och trygghet än på andra stadier. Läroverkslärarnas organisationer har framhållit, att lärarna endast som statstjänstemän får den fria ställning, som de måste ha för att kunna sköta sina grannlaga uppgifter. Nödvändigheten härav motiveras med att högstadiets lärare har till uppgift att avvisa för teoretiska studier obekväma elever. Den teoretiska studiebanan kommer förmodligen även i framtiden att värderas högt. För att kunna fylla sin uppgift såsom samhällsintresset kräver det och för att hans personliga situation ej skall bli outhärdlig måste, hävdas det, lärarens ställning vara sådan, att han står fullt fri och själv- . ständig bl. a. gentemot personer, som till äventyrs å ena sidan har en inflytelserik ställning i kommunen och å andra sidan är föräldrar till för teore-

414 tiska studier obekväma barn. Allmänna adjunktsföreningen sammanfattar i sitt remissvar över skolkommissionens betänkande kanske bäst de på läroverkslärarhåll i detta hänseende rådande uppfattningarna: Lärarna få under inga förhållanden förlora sin ställning som statstjänstemän. Skolkommissionens åsikt att det för lärarnas tjänsteställning inte kommer att innebära några väsentliga förändringar, om lärarna förlora denna sin ställning, kan inte delas av adjunktsföreningen. I den utsatta stalling, som läraren befinner sig, innebär det ett ovärderligt stöd, att han såsom en statens tjänsteman inte kan avsättas utan rannsakning och dom. Den frihet, som skolkommissionen på åtskilliga ställen i betänkandet tillerkänner läraren och som denne hittills såsom statstjänsteman haft och anser ovärderlig, skulle försvinna, om läraren i disciplinärt avseende underställdes en genom proportionella val utsedda kommunal styrelse. Ett förslag med sådana konsekvenser innebär också en motsägelse mot vad kommissionen på ett annat ställe yttrar att den inte önskar förorda, »att lärarna placeras i någon särställning, som skulle försämra rekryteringen av läraryrket». 1 Det är helt naturligt, att de statligt anställda lärarna slår vakt om sin självständighet, och det kan självfallet anföras vissa skäl att göra detta med tanke på den obestridligen svåra och osäkra ställning, som många medlemmar av folkskollärarkåren under tidigare skeden intagit som anställda hos en mer eller mindre maktfullkomlig kommun. Å andra sidan bör en diskussion om dessa ting föras utifrån läget som det är i dag och jämförelser i första hand göras mellan förhållandena, som de nu gestaltar sig. Den uppfattning om de kommunalt anställda lärarnas ställning, som ovan återgivna framställningar är ägnad att inge läsaren, överensstämmer enligt utredningens uppfattning inte med nu rådande förhållanden och ännu mindre kan det sägas ligga i själva den kommunala tillsättningens natur att den, oavsett hur den utformas, skall medföra sådana förhållanden som i dessa remissyttranden förutsatts. Man får i sammanhanget heller inte förglömma, att lärarna med sina i dag starka fackorganisationer har möjligheter att på ett helt annat sätt än tidigare gentemot motparten tillvarataga kårernas och de enskilda medlemmarnas intressen. Att varje offentlig tjänsteman måste tillförsäkras en så oberoende och auktoritativ ställning, att han obunden av ovidkommande hänsyn kan göra en självständig insats på den plats där han ställts, är en inom svensk statsförvaltning erkänd grundsats, som kommit till uttryck i grundlagsstadgandet om ämbetsmans oavsättlighet och principiellt också upprätthålles inom den del av den kommunala verksamheten, som reglerats av statsmakterna, och som står under direkt statlig uppsikt. För det kommunala skolväsendets del har nämnda grundsats också ansetts skola gälla och vunnit tilllämpning, vilket skall visas i ett följande kapitel. Skolkommissionen har . också för sin del så långt ifrån bestritt det riktiga i att denna princip uppi Jämför Läroverkslärarnas riksförbunds yttrande 16/2 1953 över Sö:s förslag 27/1 1953 om inrättande av ordinarie ämneslärartjänster i försöksdistrikten.

415 rätthålles, att den tvärtom understyrker betydelsen härav och uttalar, att en gränsdragning måste ske mellan den kommunala skolstyrelsens och den fackliga skolledningens befogenheter. »Rektorer, kollegier och lärare måste tillerkännas självständighet även i förhållande till de kommunala skolorganen. Undervisningens frihet måste säkerställas» (s. 429). Skolstyrelseutredningen delar helt denna uppfattning, men den kan icke -— med utgångspunkt från det kommunala skolväsendets ställning i dag — inse, att en förutsättning för lärarnas självständighet och frihet är, att de är statligt anställda. Utredningen grundar denna uppfattning på en undersökning av olika anställningsformers innebörd ur trygghetssynpunkt. För denna undersökning har delvis redogjorts i kap. 10 i avsnittet om mellaninstansen som disciplinär myndighet. Här skall anställningsförändringar utan samband med tjänstefel något beröras. Lärare vid allmänna läroverk. Lektorer och adjunkter tillsättes av Kungl. Maj :t samt ämneslärarinnor och övningslärare av skolöverstyrelsen, samtliga medelst fullmakt. För dessa befattningshavare gäller alltså § 36 Regeringsformen, enligt vilken däri avsedda ämbets- och tjänstemän icke kan »utan medelst rannsakning och dom ifrån sina innehavande sysslor av Konungen avsättas, ej heller, utan efter egna ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas.» Efter ordalagen föreligger här en rätt att inneha tjänsten och alltså även att åtnjuta därmed förenade förmåner, vilken endast lider inskränkning i det fall att läraren gör sig skyldig till gärning, som enligt 25 kap. strafflagen kan medföra suspension eller avsättning (se härom kap. 10). Emellertid är lärarens rätt till sin tjänst i själva verket ingalunda så säker som det citerade grundlagsstadgandet tycks ge vid handen. Den s. k. oavsättlighetsprincipen har undan för undan blivit föremål för allt flera modifikationer och är numera ganska uppluckrad. En sedan länge bestående inskränkning ligger däri, att principen endast gäller i den mån vederbörande tjänst består och alltså inte anses utgöra hinder för att tjänsten indrages, exempelvis i samband med en omorganisation. Läraren får dock inte härigenom berövas de ekonomiska förmåner, som är förbundna med tjänsten; anspråk på dessa kan han göra gällande genom talan vid domstol. Flertalet numera gällande begränsningar i oavsättlighetsprincipen grundar sig emellertid på det förhållandet, att en tjänsteman anses kunna — åtminstone i viss utsträckning — disponera över sin grundlagsenliga rätt i förevarande avseende. Han kan alltså, exempelvis genom att han underkastar sig ett visst avlöningsreglemente, anses ha avstått från förmåner, som innefattas i oavsättlighetsprincipen. Åtskilliga inskränkningar har genomförts på denna väg och har bl. a. kommit till uttryck i statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (Saar), vilket gäller även för nu ifrå-

416 gavarande lärartjänster. Sålunda stadgas i 14 § Saar, att ordinarie tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten under förutsättningar, som må gälla på grund av bestämmelser antagna av Kungl. Maj :t och riksdagen. Genom detta stadgande har skapats möjlighet att inrätta avgångsstater av olika slag. Någon sådan stat har inte inrättats för lärarnas del (däremot för militär och polis), men frågan om möjligheten att entlediga lärare från deras befattningar på grund av visad olämplighet diskuterades vid 1945 och 1946 års riksdagar i anledning av då väckta interpellationer, och båda gångerna var införandet av en disponibilitetsstat för lärare på tal (AK:s protokoll 1945 Nr 43:2 och 1946 Nr 11:16). Vidare gäller enligt 51 § Saar, att under reglementet lydande tjänsteman är skyldig finna sig i arbetsgivarens beslut om minskning av vissa förmåner, såsom rätt till uppflyttning i löneklass, övertidsersättning, flertalet speciella lönetillägg (utom kallortstillägget) samt sjukförmåner. 1 Vad förflyttningsskyldighet beträffar föreskrives i 13 § Saar, att ordinarie tjänsteman är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där Kungl. Maj :t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å vilken reglementet är tillämpligt. 2 Även genom förbehåll i vederbörande tjänstemans anställningsakt kan inskränkningar i oavsättlighetsprincipen i viss utsträckning genomföras. Den i pensionsförfattningarna stadgade skyldigheten att vid viss ålder eller under vissa andra omständigheter frånträda tjänsten kan ju sägas formellt strida mot § 36 Regeringsformen men torde väl i realiteten få anses snarare öka än minska anställningens trygghet. Lärare vid högre kommunala skolor. De högre kommunala skolornas lärare tillsättes av vederbörande skolas styrelse genom förordnande. Å dem är alltså § 36 Regeringsformen inte tillämplig men även för dessa lärare gäller likväl i princip, att de inte kan skiljas från ordinarie befattning annat än på grund av grovt missförhållande i eller utanför tjänsten, ehuru förutsättningarna för entledigande här är något annorlunda angivna än ifråga om läroverkslärarna och kan konstateras inte blott genom rättegång vid domstol utan även genom disciplinärt förfarande (se kap. 10). Även beträffande lärarna vid högre kommunala skolor har emellertid den nyssnämnda principen blivit föremål för inskränkningar, vilka är praki Enligt 4 § 3 mom. andra stycket statens löneplansförordning 30 juni 1947 må även under viss förutsättning själva grundlönen sänkas. Beträffande vissa förmåner (det tidigare utgående dyrtidstillägget, tjänstgöringspengar och möjligen även sportler) har det ansetts ligga i förmånens natur, att den kan fråntagas tjänstemannen utan uttryckligt förbehåll härom. 2 I SOU 1951:54 sägs (s. 73), att det torde vara tveksamt, om ett sådant generellt medgivande till flyttningsskyldighet, som kan anses ligga i att vederbörande underkastar sig ett avlöningsreglemente med bestämmelser om dylik skyldighet, verkligen skall kunna jämställas med en ansökan och därigenom göra förflyttningen grundlagsenlig. Det konstateras emellertid också, att detta synes ha antagits i praxis.

417 tiskt taget desamma som angivits ovan, eftersom även ifrågavarande lärare är inordnade under Saar. Folkskollärare. För folkskollärare gäller i förevarande hänseenden vad ovan sagts om lärarna vid högre kommunala skolor utom såtillvida, att folkskollärarna är underkastade avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948 (Arf), vilket emellertid såvitt angår här särskilt berörda punkter i allt väsentligt överensstämmer med Saar. Någon motsvarighet till 14 8 Saar finnes dock icke. Om än vissa förändringar således efterhand skett, är det dock ostridigt, att statlig anställning medelst fullmakt är förenad med mycket stor trygghet i anställningen. Även där tjänstetillsättningarna sker genom kommunalt organ tillförsäkrar författningarna emellertid i vissa fall tjänsteinnehavaren en så hög grad av anställningstrygghet, att förhållandena i allt väsentligt blir desamma som vid statlig anställning. I SOU 1946:48 (s. 15) uttalade exempelvis 1945 års lönekommitté: »Också inom det statsunderstödda undervisningsväsendet förekomma ordinarie tjänster. Dessa, som närmast svara mot statliga fullmaktstjänster (kurs. h ä r ) , tillsättas genom förordnanden.» Det kan också påpekas, att lärarnas ställning vid de högre kommunala skolorna tjänade som förebild, då det 1952 gällde att överföra professorerna och vissa administrativa tjänstemän vid Stockholms och Göteborgs högskolor på Saar och i samband därmed fastställa dessa anställningars natur. Utgångspunkten var att högskolornas ordinarie befattningshavare skulle beredas i huvudsak samma trygghet i anställningen som motsvarande ordinarie statstjänstemän (se prop. 1952:204). Beträffande de administrativa befattningshavarna hade framhållits, att det vore av vikt att de erhölle en fast och oberoende ställning. Den kommunalt anställde lärarens ställning har emellertid i diskussionen om lärartillsättningen icke ansetts vara lika trygg som den ståtlige fullmaktshavarens, främst därför att den förre kan avskedas på administrativ väg. Visserligen kan han besvära sig över skolstyrelsens beslut hos domkapitlet och över dess beslut hos Kungl. Maj:t i Regeringsrätten, men detta förfarande förmenas icke skänka samma rättssäkerhetsgarantier åt den anställde som domstolsprocessen. Resonemanget är teoretiskt hållbart, men den nämnda skillnaden torde endast i ytterst sällsynta undantagsfall ha haft eller kunna få någon praktisk betydelse vad anställningstryggheten beträffar. En annan sak är, att den disciplinära myndigheten gentemot kommunalt anställda lärare för närvarande utövas av den lokala skolstyrelsen. Beträffande detta förhållande hänvisar utredningen till sin i annat sammanhang föreslagna ändring i denna ordning. I andra avseenden, såsom beträffande rätt till avlöningsförmåner och pensionsrätt (Saar 18 § jämförd med Arf 11 §) samt förflyttningsskyldighet (Saar 13 § jämförd med Arf 9 §), synes 27

418 det icke föreligga några principiella skillnader mellan en ordinarie folkskollärares och en statligt anställd lärares ställning. Den skillnad som formellt föreligger på detta område är enligt utredningens uppfattning icke på något sätt av sådan betydelse, att den ensam kan motivera ett bibehållande av högstadiets lärare vid statlig anställning. Enligt utredningens mening åtnjuter redan enligt nu gällande bestämmelser t. ex. en lärare som vunnit ordinarie tjänst vid en högre kommunal skola realiter samma trygghet i anställningen som en adjunkt vid allmänt läroverk. Då således inga sakliga skäl talar för statlig anställning av högstadiets lärare och enhetsskolan skall vara en kommunal skola, anser utredningen det vara alldeles klart, att denna skolas lärare skall ha kommunen som huvudman, oavsett hur frågan om deras tillsättning löses. Utredningen, som sålunda icke ett ögonblick vill ifrågasätta att lärarna måste tillförsäkras såväl självständighet och frihet i sin verksamhet som trygghet i anställningsförhållandena och objektiv prövning av meriter vid sökande av tjänster, har å andra sidan vid sin behandling av denna fråga icke kunnat förbigå det intresse och det ansvar de kommunala myndigheterna måste hysa och känna inför kommunens skolväsen och gentemot såväl barnen som deras målsmän, ett intresse och ett ansvar, som rimligen inte behöver svära mot de av lärarna hävdade kraven. Detta om anställningens art. Ser man åter på tillsättningsförfarandet eller själva anställandet är det obestridligen så, att vid en jämförelse mellan tillsättningen av läroverkslärare och folkskollärare den förstnämnda, sedd ur arbetstagarens synpunkt, kan förefalla mera tillfredsställande, beroende på att den tyckes vara genomgående objektiv, medan vid den senare skyldigheten att förfara objektivt kan upphöra i och med att tjänsteförslaget upprättats. Med valförfarande kommer en irrationell faktor in i tillsättningsproceduren, vilken för dem som aspirerar på ordinarie tjänst i vissa ömtåliga situationer kan komma att innebära ett beroende av den korporation som skall välja. Häri kan onekligen anses ligga ett moment av otrygghet. I den mån garantier kan skapas för ett objektivt förfarande även vid lokala tillsättningar, minskar emellertid bärkraften i den ifrågavarande invändningen. Det må slutligen anmärkas, att läroverkslärarna som kår betraktad synes ha en fördelaktigare ställning än flertalet andra kategorier tjänstemän, när det gäller tillsättningen, inte bara därigenom, att i egentlig mening lokala synpunkter ej förekommer utan också, att en av tillsättningsmyndigheterna gjord fri, på erfarenhet grundad bedömning av de sökandes skicklighet blir åtskilligt svårare att tillämpa och endast torde förekomma i rena undantagsfall. Det till Kungl. Maj :t avgivna förslaget skall vara uppgjort med stöd av de fastställda befordringsgrunderna och den rent formella meriteringen torde utom i vissa särfall bli utslagsgivande vid tjänsteförslagets avgivande och den följande tillsättningen. Inom t. ex. förvaltningen kan

419 praktiskt visad duglighet — eller motsatsen — spela en annan roll i förhållande till de formella meriterna, då befordringar ofta sker inom vederbörande verk, som alltså kan utnämna eller förorda också på grundval av direkt kännedom om sökandes i praktiken visade skicklighet. Om det således utifrån läroverkslärarnas synpunkter är förklarligt, att de värnar om och för framtiden vill bibehålla det tillsättningsförfarande och den anställningsform, som nu tillämpas för deras del, ävensom att folkskollärarna strävar i riktning mot ett liknande förfarande, så måste, som förut framhållits, hela denna fråga ses i vidare sammanhang och lösas under hänsynstagande till även andra synpunkter i det läge, som har inträtt, då ett nytt skolväsen håller på att växa fram. Det allmänt hållna påståendet, att en lärare som kommunalt anställd och tillsatt skulle få en så helt annorlunda och sämre ställning särskilt i förhållande till i kommunen inflytelserika personer än en statligt anställd kollega saknar tillräcklig grund i erfarenheten av nuvarande förhållanden för att kunna tillmätas betydelse. Av de övriga i punkterna ovan återgivna argumenten skall det under punkten 2 också beröras här. De övriga behandlas i följande kapitel. Den invändning mot kommunal tillsättning av högstadiets lärare, som rör de lokala styrelsernas bristande kompetens att sakligt och objektivt bedöma och mot varandra väga olika meriter, får anses innebära, att det fordras särskild sakkunskap hos den myndighet, som skall ha hand om tillsättningen av dessa lärare, och att den sakkunskapen saknas i de lokala skolstyrelserna. Invändningen kan under vissa förutsättningar anses berättigad. Vill man nämligen upprätthålla regeln, att varje offentlig tjänst skall tillsättas med iakttagande av största möjliga objektivitet vid bedömningen av de sökande så följer därav, att den tillsättande myndigheten måste besitta eller ha tillgång till sakkunskap och erfarenhet från det område tjänstetillsättningen rör. Ju mera komplicerade befordringsgrunder, som skall tillämpas, desto större krav måste i nämnda hänseenden ställas för att objektivitetskravet skall kunna upprätthållas. Tidigare kunde man måhända i vissa fall ifrågasätta de kommunala myndigheternas kompetens i nu ifrågavarande hänseende. Sedan vi emellertid fått större kommunenheter och en överhuvud taget starkt växande kommunal erfarenhet rörande tjänstetillsättningar och värderingar av meriter, har en väsentlig förändring inträffat härutinnan, och man torde näppeligen längre behöva hysa några farhågor i detta hänseende. Beaktas bör även, att sedan de kommunala uppdragen fördelats på en långt bredare bas än tidigare, icke minst härigenom garantier för saklig prövning av meriter skapats. Möjligheten till okontrollerbara och partiska kotteribildningar har genom denna utveckling i praktiken omintetgjorts. För att kunna bedöma den ifrågavarande invändningens bärkraft bör man emellertid först och främst se efter, hur reglerna vid de nuvarande

420 kommunala lärartillsättningarna utformats. Man finner då i detta hänseende, att det förberedande förslaget vid tillsättningen av lärare i folkskolan i regel uppgöres och föredrages av vederbörande överlärare och under alla omständigheter tillkommer med hans medverkan. Statens folkskolinspektör tillser, att förslaget i slutligt skick är i överensstämmelse med gällande befordringsgrunder. Vid skolstyrelsens sammanträde, alltså även då tjänstetillsättningar äger rum, skall dessutom överläraren närvara (Fst § 8 b 3), varjämte lärarkårens representant också skall vara tillstädes. Folkskollärartillsättningarna sker således under medverkan av all nödig pedagogisk sakkunskap. Innan styrelsen för högre kommunal skola utser ordinarie ämneslärare, skall rektor till styrelsen ha inkommit med skriftligt yttrande över ansökningshandlingarna och därvid ha uttalat sig dels om de sökandes behörighet till den lediga tjänsten dels förordat den bland de sökande, som han med hänsyn till gällande befordringsgrunder ansett framför övriga sökande böra komma i åtanke (StKf § 38, StKr § 55, StHf § 43). Rektor är vidare, som självskriven ledamot, närvarande vid styrelsens sammanträden. Det har alltså hittills sörjts för att de kommunala styrelser, som tillsätter de lärare, vilka här närmast är av intresse, kompletterats med för ändamålet erforderlig fackkunskap. Den ifrågavarande invändningen, som närmast har karaktär av farhåga för framtiden, kan därför icke anses vara grundad på erfarenhet av närmast motsvarande, nuvarande förhållanden, vilka enligt utredningens mening är tillfredsställande. Då ingenting heller i och för sig synes hindra, att styrelserna också i fortsättningen anpassas efter nya eller ändrade uppgifter, bör bedömningen av lokalstyrelsens kompetens för den uppgift, som här diskuteras, anstå, till dess att hänsyn kan tagas dels till förslag om styrelsens sammansättning och dels till tillsättningsförfarandets utformning. Det synes nämligen icke med fog kunna hävdas, att en tillsättningsmyndighet måste brista i objektivitet enbart på den igrund att den är lokal.

Kap. 21. Kommunalt inflytande vid vissa t j änstetillsättningar Det förhållandet, att lärarna i enhetsskolan kommer att få kommunen och icke staten som huvudman, leder emellertid inte utan vidare till någon bestämd slutsats beträffande tillsättningsförfarandet. Det synes här vara på sin plats att närmare undersöka, på vilka grunder det kan hävdas, att en kommun bör öva inflytande på lärartillsättningen samt om och i så fall i vilka former kommunalt inflytande utövas vid andra jämförbara tjänstetillsättningar. Skolkommissionen har ingen mera principiell motivering för sitt förslag om tillsättningsförfarande. Den knyter närmast an till gällande regler inom folkskoleväsendet och utgår från förutsättningen, att kommunen bör ha en verklig bestämmanderätt över skolväsendet. Kommissionen använder uttrycket det »egna skolväsendet», men ingår icke närmare på frågan, vilket skolväsen som är kommunens »eget» och vilket som är statens. Emellertid torde väl med kommunens skolväsen böra förstås det, över vilket kommunen har bestämmanderätt. Frågan blir då, varför en kommun har visst inflytande över en del av skolväsendet men inte över en annan och varför endast i vissa hänseenden. Varför har kommunen större inflytande över lärartillsättningen i folkskolan än i de högre kommunala skolorna, vid vilka skolformer det är ytterst begränsat, och inget alls på tillsättningen i läroverken, trots att den utan bidrag av statsmedel skall uppföra läroverksbyggnad, tillhandahålla inventarier och rektorsbostad? Det kan ha sitt intresse att ställa dessa frågor. Försöken att besvara dem torde visa, att inga slutsatser är självklart givna på detta område. Man torde kunna hävda, att den obligatoriska skolan, d. v. s. den nuvarande folk- och fortsättningsskolan, betraktats som kommunal, medan däremot läroverken (gymnasier och realskolor) betraktats som statliga. Ifråga om den förra nöjde sig staten med att ange vissa huvudlinjer för hur organisation och undervisning skulle utformas men gav i övrigt den lokala kommunala skolledningen en förhållandevis stor rörelsefrihet, över de för större regioner gemensamma skolorna — läroverken — som till en början var relativt få till antalet förbehöll sig staten praktiskt taget hela inflytandet. Kommunernas medverkan för hållandet av byggnader m. m. torde närmast få anses som en motprestation för den förmån en högre statlig skola ansågs erbjuda en kommun ur både undervisnings- och, framför allt, ekonomisk synpunkt. Med tillkomsten av även högre skolor av kommunal typ kom dessa att till formerna traditionsmässigt anknytas till statliga skolor

422 på motsvarande stadier, även om vissa inslag av kommunal bestämmanderätt fick tillfälle att utvecklas. Den tidigare utvecklingen på hela detta område torde emellertid i hög grad ha påverkats av bestämmelser om nya och ökade statsbidrag och mindre av genomtänkta principiella överväganden om hur mycket som borde överlämnas åt kommunen respektive staten att handha och svara för. I detta avseende kan 1950 års beslut om den 9-åriga enhetsskolan anses utgöra ett första försök att verkligen pröva hela frågan ur principiell synpunkt. Beslutet om enhetsskolan betyder ett accepterande såväl av en kraftigt förlängd tid för den obligatoriska skolan som av tankegången om att denna obligatoriska skola skulle kunna ge något som vore likvärdigt med vad den nuvarande folkskolan och realskolan söker ge. Samtidigt har med skärpa understrukits, att denna enhetsskola tankes starkt förankrad i de lokala intressena. Kyrkostämmans och senare skolstyrelsens rätt att inom vissa gränser fritt välja folkskollärare kan betraktas som ett traditionsmässigt uppkommet uttryck för en kommunal självstyrelse, till vilken man också helt allmänt brukar hänvisa för att motivera kommunalt inflytande vid tillsättningen av andra lärare. Den kommunala självstyrelsens princip, sådan den kommit till uttryck i 1862 års kommunallagstiftning, har emellertid också på andra områden än skolans under utvecklingens gång genom nya lagstiftningsåtgärder förändrats i hög grad och har i stort sett numera kvar sin ursprungliga giltighet endast inom vissa delar av kommunalförvaltningen. Genom självförvaltningens tillväxt och det därtill knutna besvärsinstitutet har kommunernas nämnder och styrelser i många avseenden fått karaktär av lokala verkställighetsorgan åt statsförvaltningen. Den verksamhet, som dylika organ, t. ex. barnavårdsnämnd, byggnadsnämnd, fattigvårdsstyrelse och skolstyrelse handhar, är ju i allmänhet strängt reglerad och har inte karaktär av renodlad självstyrelse utom i viss utsträckning beträffande en del sidor av verksamheten. Så är också förhållandet i hög grad på det kommunala skolväsendets område. Fler och fler offentliga förvaltningsuppgifter har visserligen lagts på kommunerna, men de faller utanför den kommunala självstyrelsen i egentlig mening och deras fullgörande är ett allmänt samhällsintresse, som ej är begränsat till den enskilda kommunen. Vilka uppgifter av denna art, som bör ligga på kommunerna, är en praktisk-politisk fråga, liksom även problemet, vilket självständigt inflytande kommunen bör tillerkännas vid uppgifternas handhavande. Uppgifternas fördelning mellan stat och kommun är icke en gång för alla given utan härvidlag kan växlingar inträffa från tid till annan. Uppgifter, som under vissa förhållanden kan anses naturligen vara statliga, kan senare överflyttas till kommunen och tvärtom. Å andra sidan är det uppenbart, att om än vissa begränsningar gjorts i den kommunala självstyrelsen, så har den kommunala initiativrätten dock i många avseenden kraftigt vidgats. Den mångomtalade »urgamla» kom-

423 munala självstyrelsen var i gamla tider i realiteten ofta en frihet att icke göra någonting alls. Tendenserna är således icke entydiga. Vidare torde det framstå som en i hög grad aktuell uppgift i samhället av i dag, betingad icke minst av den kraftiga tillväxten av samhällets uppgifter på skilda områden, att ge den kommunala självbestämmanderätten ett vidgat innehåll även reellt, med andra ord att söka komma fram till större förenkling av förvaltningsmaskineriet genom en strävan till verklig decentralisering. Utredningen har ej kunnat undgå att vid sina ställningstaganden ta hänsyn även härtill. Åtskilliga av de självförvaltningsuppgifter, för vilka kommunen sålunda ansvarar, skall fullgöras av särskilda, hos kommunen anställda tjänstemän. I de fall tillsättningen av dessa blivit föremål för offentligrättslig reglering, synes kommunala organ i regel ha tillerkänts rätt att medverka vid tillsättningen. Så sker i olika former: ibland genom att kommunalt organ avger förslag eller yttrar sig till en utnämnande statlig myndighet, ibland genom att kommunalt organ tillsätter sökande med av statlig myndighet föreskriven kompetens. Präster och folkskollärare synes numera vara de enda »kommunala» högre tjänstemän inom den sektor, där staten fastställt behörighetskraven och där föreskrift finnes om att befattningshavaren obligatoriskt skall finnas, vilka tillsätts genom val utan till detta anknuten materiell besvärsrätt. Beträffande prästerna utövas valrätten av församlingsmedlemmarna direkt. Vid tillsättning av t. ex. borgmästare och rådmän, vissa lasaretts- och sanatorieläkartjänster samt polismän har kommunerna endast rätt att avge förslag eller förord till den utnämnande statliga myndigheten, trots att kommunerna själva bekostar hela eller en väsentlig del av verksamheten. Här skall i korthet anges huvudlinjerna för tillsättningsförfarandena beträffande senast angivna befattningshavare. Tillsättning av borgmästare och rådmän. (Lagen den 5 april 1949 om val av borgmästare och r å d m a n ) . För upprättande av förslag till befattningens besättande skall val förrättas av stadsfullmäktige. Magistraten ledigförklarar och överlämnar efter ansökningstidens utgång ansökningshandlingarna till vederbörande hovrätt. Hovrätten skall avge yttrande rörande sökandena och ordningen mellan de tre, som enligt hovrättens mening med hänsyn till förtjänst och skicklighet bör främst ifrågakomma till tjänsterna. Då fråga är om rådmanstjänst, skall magistraten vid handlingarnas överlämnande till hovrätten avge eget utlåtande. Vid borgmästarval får även person, som icke sökt tjänsten, uppföras på förslag. Efter slutförd sammanräkning upprättar stadsfullmäktige förslag. Konungen utnämner. Enligt från justitiedepartementet inhämtade upplysningar får i regel den formellt och enligt objektiva grunder mest meriterade första förslagsrum av fullmäktige, men ofta avviker man härifrån. Starka skäl skall i sådana

424 fall föreligga för att Kungl. Maj :t skall gå emot fullmäktiges förslag. Så sker mycket sällan. Borgmästare och rådmän avlönas helt med kommnuala medel. Tillsättning av stadsfiskal. (Kungl. Maj :ts instruktion för stadsfiskalerna den 30 december 1947 § 20). Magistratsstad har sedan gammalt ansetts skyldig att själv helt bekosta sitt åklagar- och exekutionsväsende. Stadsfiskal tillsättes av riksåklagarämbetet genom fullmakt. Magistraten och länsstyrelsen avger yttrande. Intet kommunalt organ utövar inflytande på tillsättningen. Ordinarie polisman i polisdistrikt, som helt eller delvis består av stad, tillsättes av länsstyrelsen efter yttrande av polischefen och vederbörande kommunala organ (polisnämnd, drätselkammare, kommunalnämnd och kommunalförbundsdirektion). Vid tillsättning av fjärdingsmannabefattning förrättar kommunen valet, sedan landsfiskalen yttrat sig. Den sålunda valde skall av länsstyrelsen förordnas till innehavare av befattningen, där icke särskilda skäl annat föranleder (Lag den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket). Tillsättning av extra provinsialläkartjänst. (Allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 § 41). Extra provinsialläkartjänst inrättas på framställning av landsting. Tjänst ledigförklaras av medicinalstyrelsen, som med bifogande av sitt yttrande om de sökandes behörighet överlämnar ansökningshandlingarna till läkardistriktsstyrelsen, vilken med förord för en av de behöriga sökande återställer handlingarna till medicinalstyrelsen. Till tjänstens bestridande förordnar medicinalstyrelsen den, som på grund av förtjänst och skicklighet samt med hänsyn till det givna förordet anses böra främst komma i åtanke. Förordet följes i regel, om det avser någon av de tre mest meriterade. Statsbidrag utgår till ifrågavarande läkares lön. Tillsättning av lasarettsläkare m. fl. (Lag om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den 20 december 1940 § 14). Då lasaretts-, sanatorie- och epidemiläkartjänst skall tillsättas, åligger det medicinalstyrelsen att, om behöriga sökande anmält sig, å förslag uppföra de tre i avseende å skicklighet och förtjänst främsta av de sökande. Sedan förslag upprättats, äger sjukvårdsberedningen efter direktionens hörande att avge förord till förmån för någon av de sökande, som ansetts böra erhålla förslagsrum. Därefter utnämner Konungen, som tillsätter tjänsterna genom fullmakt. Statsbidrag utgår icke till dessa läkares avlönande. Principen är enligt uppgift från inrikesdepartementet, att sjukvårdsberedningens och direktionens förord utom i rena undantagsfall följes. Tillsättning av stadsläkartjänst. (Allmän läkarinstruktion den 19 december 1930 § 46.) Stadsläkartjänst kungöres ledig av magistraten, som överlämnar ansökningshandlingarna till medicinalstyrelsen för inhämtande av

425 dess utlåtande om de sökandes behörighet. Sedan magistraten fått handlingarna åter inhämtas hälsovårdsnämndens yttrande, varefter handlingarna med eget utlåtande av magistraten överlämnas till stadsfullmäktige, som förrättar valet bland de behöriga sökande. Statsbidrag utgår icke till avlönande av stadsläkare, och sådan skall ej heller obligatoriskt finnas i stad. Vid tillsättning av underläkare enligt sjukhuslagen (§ 16) och sjukhusstadgan (§ 25) äger sjukvårdsberedningen, sedan vederbörande avdelningsläkare avgivit förord och sjukhusdirektionen yttrat sig, förordna (för i regel högst tre år) en av de tre sökande, som av särskilda sakkunniga uppförts på förslag, eller sökande, som någon av de sakkunniga ansett böra få förslagsrum, över sjukvårdsberedningens beslut kan sökande anföra besvär på materiella grunder (30 § sjukhusstadgan). Beträffande motiven för reglerna om underläkartillsättningen må följande anföras. Innan de nuvarande bestämmelserna om tillsättning av underläkartjänster tillkom (1940) förordnades underläkare av medicinalstyrelsen. I det förslag, som låg till grund för nu gällande bestämmelser, hade de sakkunniga ansett, att besvär över sjukvårdsberedningens förordnande icke skulle få anföras. Mot hela förslaget framfördes stark kritik av medicinalstyrelsen och läkarorganisationerna, som befarade, att lokala intressen och eljest ovidkommande synpunkter skulle kunna göra sig gällande i för hög grad och att enhetligheten i tillsättningsärendenas behandling skulle försvinna, om tillsättningen fråntoges medicinalstyrelsen. Dessa farhågor grundades särskilt på den omständigheten, att besvär på materiella grunder icke skulle kunna anföras över sjukvårdsberedningens förordnande. Svenska landstingsförbundet, som hävdade, att besvär över sjukvårdsberedningens beslut i princip endast borde kunna anföras på formella grunder, förordade emellertid materiell besvärsrätt vid bl. a. tillsättande av underläkare, och till denna ståndpunkt anslöt sig departementschefen (prop. 1940:89, s. 67; jfr sjukhusstadgan 1940:1045 § 30). Enligt uppgift från medicinalstyrelsen, som är besvärsmyndighet, är det sällsynt att besvär anföres över underläkartillsättningar. 1951 anfördes inga och 1952 två dylika besvär. Motiveringen för det ökade lokala inflytandet i här ifrågavarande avseende var av praktisk art, ett efterkommande av ett i sakkunnigdirektiven gjort uttalande om överflyttande av uppgifter till lokala organ för att lätta medicinalstyrelsens arbetsbörda. Å andra sidan skulle de sakkunniga — vars uppgift var att undersöka möjligheterna för en samordning av landstingens ledning av hälso- och sjukvården — beakta, att landstingens hävdvunna inflytande på de ifrågavarande områdena bibehölles orubbat, att tillgång bereddes vederbörande organ till erforderlig sakkunskap vid uppgifternas

426 fullgörande samt att synpunkten av medverkan från statens sida vid verksamhetens utövande, motiverad av de betydande bidrag av statsmedel, som utginge till de ifrågavarande ändamålen, lämpligen tillgodosåges. Vad åter angår polistillsättningen föreslogs i propositionen om polislagen (1925:58), att en särskild länspolisstyrelse med förtroendevald majoritet bl. a. skulle utse ordinarie polismän. Ur det sakkunnigutlåtande, vartill departementschefen i fråga om länspolisstyrelse anslöt sig, anfördes i förutnämnda proposition bl. a.: att med hänsyn till att dels polisväsendet vore i hög grad en statlig angelägenhet och dels kommunerna helt eller till en väsentlig del skulle gälda kostnaderna för polisväsendet såväl staten som kommunerna borde tillerkännas inflytande på tillsättande och bestraffning av polispersonalen, att genom den föreslagna anordningen såväl kommunernas som polispersonalens intressen skulle bliva vederbörligen tillgodosedda samt att på detta sätt skulle skapas en möjlighet att, med borteliminerande av rent lokala synpunkter, bereda befolkningen tillfälle att genom valda förtroendemän medverka vid utseende av polismännen, varförutom en demokratisk ordning för förvaltningen av de för polisväsendet anslagna medlen förverkligades (s. 81). Andra särskilda utskottet föreslog likväl (uti. 1925 nr 1), att länsstyrelse skulle tillsätta ordinarie polisman, vilket också blev riksdagens beslut. Det kommunala inflytandet tillgodosåges enligt utskottets mening genom att polisnämnd eller annat vederbörligt kommunalt organ fick yttra sig över de sökande. De lämnade exemplen, som torde vara ganska uttömmande för denna typ av tjänster, synes visa, att någon enhetlig form för samverkan mellan stat och kommun vid tjänstetillsättningar ej utbildats. Det torde i stället förhålla sig så, att i den mån staten pålagt kommunerna uppgifter av principiellt statlig natur, så har från fall till fall bestämts, i vilken form tillsättningarna av de tjänstemän, som erfordras för att fullgöra uppgifterna, skall ske. 1 Om man för skolväsendets del skall dra någon slutsats av de förhållanden, för vilka här redogjorts, skulle det närmast bli den, att en skolas egenskap att vara kommunal icke med nödvändighet behöver innebära, att lärarna skall tillsättas av ett kommunalt organ eller att kommunen ens skall ha ett avgörande inflytande på personvalet, utan endast att kommunen därvid bör beredas rätt till medverkan i någon form. Emellertid torde man icke kunna bortse från den tradition, som utvecklats inom den nuvarande folkskolan. Den kommunala självstyrelsens princip sådan den kommit till uttryck i 1862 års kommunallagstiftning har ju under utvecklingens gång genom nya lagstiftningsåtgärder rubbats och har i stort sett numera full giltighet i Jfr Ä. Larsson, Om kommunaltjänstemän och kommunalarbetare, s. 255.

427 endast inom den del av kommunalförvaltningen, som rör kommunens affärsdrivande verksamhet. Genom självförvaltningens tillväxt och det därtill knutna besvärsinstitutet har kommunerna i många avseenden fått karaktär av lokala verkställighetsorgan åt statsförvaltningen. Så är förhållandet i stor utsträckning på det kommunala skolväsendets område. Att det just i fråga om folkskollärartillsättningen dröjt sig kvar en rest av den ursprungliga kommunala självbestämmanderätten, genom att besvär på materiella grunder icke kan anföras över val av lärare, synes hänga samman med att det ännu i princip skall vara kyrkostämman som väljer lärare, medan skolstyrelses tillsättningsrätt — som systemet lagtekniskt är konstruerat — utgör ett undantag från församlingsstyrelselagens huvudregel och följaktligen i ett så viktigt hänseende som besvärsrätten måste stå i överensstämmelse med denna. Att hela denna konstruktion ännu består synes i sin tur i väsentlig utsträckning bero på pietetshänsyn gentemot en långvarig tradition, 1 som delvis är ännu äldre än kommunallagarna. Över stämmas och fullmäktiges beslut kan besvär endast anföras på s. k. kommunala grunder. Vid tillkomsten av 1930 års skolstyrelselag tog man med lätt hand på frågan om reglerna för besvär över de nya skolstyrelsernas beslut (prop. 1930:100, s. 199) och anknöt till äldre bestämmelser (prop. 1909:103, s. 74). Man hade ej heller anledning att särskilt sätta besvärsbestämmelserna i samband med folkskollärartillsättningen. Om man 1930 infört materiell besvärsrätt över skolstyrelses lärarval, hade det rimligen bort medföra, att samma slags besvär skulle kunnat anföras över varje skoldistrikts folkskollärarval, vilket icke kunnat genomföras annorledes än genom att tillsättningsrätten i övriga distrikt överflyttats på skolrådet eller annat organ, över vars beslut besvär på materiella grunder kan anföras. Ännu i dag stadgar dock folkskoleväsendets grundläggande författning, att kyrkostämma väljer lärare i folkskolan. Så länge kostnaderna för avlöning av folk- och småskollärare åvilade skoldistrikten var det — liksom av andra skäl — naturligt, att dessa själva tillsatte lärarpersonalen och att de därvid ägde en viss frihet att låta även andra förhållanden än sådana, som eljest skall fälla utslaget vid befordringar i det allmännas tjänst, bestämma valet. Efterhand som staten tving1 I sitt förslag till bl. a. revidering av reglerna om lärartillsättningen genom införande av fastare befordringsgrunder och medverkan av insp. vid upprättande av förslag anförde 1934 års folkskolesakkunniga (SOU 1934:47 s. 126): »Onekligen kan det synas befogat att förorda samma ordning för riket i övrigt (statlig tillsättning), om staten, så som de sakkunniga föreslagit, ikläder sig avsevärt vidgade förpliktelser med avseende å folkskoleväsendets uppehållande. Emellertid hålla de sakkunniga före, att tiden ännu icke är mogen för en sådan reform, vilken säkerligen skulle kännas som ett alltför starkt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten». I prop. 1935:174 s. 142, anförde departementschefen ang. förslag om ändrad ordning för tillsättning av lärartjänster bl. a.: »Goda skäl synas mig förebragta för denna förändring, som på ett hänsynsfullt sätt bevarar det kommunala inflytandet men samtidigt på ett bättre sätt än hittillsvarande ordning tillgodoser det allmännas intresse av att lärartillsättningarna i möjligaste mån hållas fria från obehöriga hänsyn.»

428 ats att övertaga en allt större del av kostnaderna för folkskoleväsendet för att hålla det på en tillfredsställande nivå samt påtagit sig ansvaret för folkundervisningen, har den emellertid också genom olika åtgärder såsom precisering av befordringsgrunderna, folkskolinspektörens medverkan vid lärartillsättningarna och slutligen genom införandet av ett normerande meritvärderingssystem alltmera beskurit kommunernas faktiska frihet vid lärarval till förmån för ett tillsättningsförfarande, som ansetts vara mera tillfredsställande genom sin bättre överensstämmelse med gällande principer för tillsättning av befattningshavare i allmän tjänst. 1 Att kommunerna vid tillsättning av folkskollärare ännu har en viss rent diskretionär prövningsrätt är således historiskt betingat och åtminstone delvis beroende på konstruktionen av det författningskomplex, som reglerar folkskoleväsendet. Att det kommunala inflytandet vid lärartillsättningar med nödvändighet skall utövas just genom en större eller mindre valfrihet kan icke härledas ur någon allmän regel om kommunal självstyrelse, vilken i andra sammanhang, som kan jämföras med detta, t. ex. lärartillsättningen vid högre kommunala skolor, icke upprätthålles. Principiellt synes det inte finnas någon anledning att göra skillnad mellan kommunens inflytande på lärartillsättningen i dessa båda skolformer. Vad man bör utgå ifrån, när det nu gäller tillsättningen av lärare i en ny kommunal skolform, är därför icke någon kommunalrättslig doktrin utan det faktiska förhållandet, att statsmakterna vid beslut om att en allmän angelägenhet skall ordnas genom samverkan mellan stat och kommun i regel på ett eller annat sätt bereder kommunen möjlighet att utöva inflytande på tillsättningen av de tjänstemän, som skall fullgöra med verksamheten i fråga förenade uppgifter, samt att frågan om i vilken form detta inflytande skall utövas synes betraktas som en ren lämplighetsfråga, där hänsyn tages till olika omständigheter såsom verksamhetens art, statens bidrag till verksamhetens upprätthållande, traditionen o. s. v. Å andra sidan är det uppenbart, att man inte utan mycket vägande skäl bör beröva kommunerna en rätt, som de sedan gammalt har och som de i stort sett hittills handhaft på ett tillfredsställande sätt, såsom fallet är i fråga om folkskollärartillsättningen. i Den statliga kontroll över förslag till val av folkskollärare, som beslöts 1935, motiverades av riksdagen s å l u n d a : »Enligt riksdagens mening lärer det vara erforderligt att staten, i och med att den ikläder sig ökade ekonomiska förpliktelser för folkskoleväsendet, j ä m v ä l tillser, att l ä r a r t j ä n s t e r n a inom folkskoleväsendet tillsättas med tanke på skolans bästa.» (Kurs. h ä r ; Rskr 1935:359, s. 26.)

Kap. 22. Krav på tillsättningsförfarandet Att lärartjänsterna vid det allmänna skolväsendet tillsättes med personer, som är väl skickade för sin uppgift, är en samhällsangelägenhet av första ordningen, vilken staten sedan gammalt sökt främja, först och främst genom att anordna och bekosta en lärarutbildning av hög kvalitet men också genom att meddela föreskrifter om tillsättningsförfarandet, vilka haft till syfte att skapa garantier för att det vid urvalet till lärartjänsterna framför allt tages sikte på skolans bästa. Varje omprövning av lärartillsättningen, enkannerligen av urvalsprinciperna, måste sikta mot det målet, oavsett vilken organisationsform skolan har.

Urvalsprinciper En diskussion av olika principer för urvalet till de ifrågavarande tjänsterna kan endast teoretiskt hållas helt skild från frågan om tillsättningsmyndigheten skall vara lokal, regional eller central, då vissa alternativ i verkligheten förutsätter en viss bestämd sådan myndighet. Framställningen torde emellertid vinna i klarhet om de båda spörsmålen till en början så långt det är möjligt hålles i sär. Det finns enligt utredningens mening tre grundläggande alternativ att utgå ifrån vid överväganden av regler för urvalet till lärartjänsterna: 1. Urvalet kan ske på grundval av ett fåtal fasta befordringsgrunder av formell och lätt fixerbar natur. 2. Urvalet kan göras med hänsyn tagen i första hand till vissa bestämda befordringsgrunder men med beaktande dessutom av sökandes objektivt påvisbara lämplighet för den tjänst, som är i fråga. 3. Urvalet kan ske på grundval av en av tillsättningsmyndigheten utan närmare angivande av motiv och sakliga bedömanden helt fritt — inom vidare eller snävare gränser — och slutgiltigt bedömd lämplighet. Tillsättning enligt 1 och 2 kallar utredningen objektiv, enligt 3 icke-objektiv. I sitt utlåtande 1950:3 (s. 36) förklarade särskilda utskottet, att det sätt, varpå frågan om lärartillsättningen löstes, vore av väsentlig betydelse för att enhetsskolan skulle komma att omfattas med förtroende. Utskottet anförde vidare: »Kravet på objektivitet är därvid grundläggande: det inbegriper tillbörlig hänsyn till förtjänst och skicklighet och utesluter ovidkommande och godtyckliga befordringsgrunder. Målsmännens intresse av att de lämpligaste lärarkrafterna förvärvas sammanfaller i realiteten med ön-

430 skemålet, att tillsättningarna skola ske efter strängt objektiva grunder. Utredningen ansluter sig helt till utskottets uppfattning om objektivitetskravets betydelse i detta sammanhang. Utskottets formulering att kravet på objektivitet inbegriper tillbörlig hänsyn till förtjänst och skicklighet och utesluter ovidkommande och godtyckliga befordringsgrunder kan emellertid tyckas oklar och i viss mån innehålla en motsägelse, eftersom ett uteslutande av ovidkommande och godtyckliga befordringsgrunder enligt utredningens sätt att se bör innebära, att hänsyn endast skall tagas till förtjänst och skicklighet. Men om man uttrycker saken så som utskottet gjort, att tillbörlig hänsyn skall tagas till dessa faktorer, förutsätter det tydligen att hänsyn också skall kunna tagas till andra omständigheter. Enligt utredningens tidigare uttalade mening (jfr s. 409) bör grundlagens stadgande om förtjänst och skicklighet numera anses innebära, att vid tjänstetillsättningar en objektiv värdering av de sökande, som utesluter godtycke, skall ske. Eftersom utskottet för sin del så starkt betonar objektivitetskravet men samtidigt lämnar utrymme åt andra faktorer än förtjänst och skicklighet torde dessa begrepp av utskottet ha använts i sin ursprungliga, snäva betydelse av tjanstår och examina och icke i utredningens något vidare mening. Särskilda utskottet skulle således kunna sägas ha uttalat sig för att urvalet till lärartjänster skall ske på grundval av en oväldig värdering av vissa faktorer, bland vilka utskottet särskilt framhållit endast tjänståren och avlagda examina. Utskottets principiella uppfattning ansluter sig till nyss angivna alternativ 2. Skillnaden mellan folkskollärartillsättningen, som den nu gestaltar sig, och ett i princip mera direkt utformat objektivt förfarande, som utskottet här antytt, skall därför med några ord beröras. Enligt det nu rådande systemet vid tillsättningen av folkskollärare äger skolstyrelsen en författningsmässigt erkänd rätt att lägga vilka synpunkter den vill — även »ovidkommande» — på valet mellan de tre mest meriterade sökande. I praktiken torde emellertid sakligt grundade bedömanden vara regel, och i själva verket förhåller det sig nog snarast så, att lärarvalen leder till objektivt riktiga resultat även i de flesta av de fall, då annan än den i första förslagsrummet uppsatte väljes. 1 Skillnaden emellan utformningen av detta förfarande och ett s. k. objektivt dylikt skulle därför, vid tillsättning på det kommunala planet, bestå i, att rätten att på vilka grunder som helst och utan särskild motivering taga en av tre ersattes med en skyldighet för skolstyrelsen att med objektivt hållbara skäl kunna motivera sitt tillsättningsbeslut, särskilt i de fall, det förelegat anledning att utse annan än den på formella grunder mest meriterade. Denna skyldighet skulle kunna fullgöras antingen i samband med beslutet eller aktualiseras i Gjorda undersökningar visar, att de i andra och tredje förslagsrummen uppförda sökande väljes i det närmaste lika ofta som de i första rummet uppförda.

431 t. ex. genom besvär på materiella grunder över styrelsens tillsättningsbeslut. Den rådande skillnaden mellan dessa båda tillsättningsförfaranden synes vara av ringa praktisk men av väsentlig principiell betydelse, eftersom de verkligt sakliga fördelar för den enskilda kommunens skolväsen, som är förknippade med valförfarandet, också — och i högre grad — kan vinnas med den senast skisserade tillsättningsproceduren, medan däremot möjligheterna för den tillsättande myndigheten att låta politiska, religiösa eller andra privatbetonade hänsyn bli avgörande för urvalet därigenom i görligaste mån elimineras. Det första och grundläggande krav, utredningen anser böra ställas på lärartillsättningen är, att urvalet till tjänsterna skall ske på så långt möjligt är objektiva grunder. Detta krav uppfylles rent formellt utan tvivel enklast med en tillämpning av alternativet 1 ovan. Ehuru utredningen inte vill bestrida, att det som regel inte föreligger någon skillnad mellan en lärares formella och reella kompetens eller att vid konkurrens om tjänst i viss kommun en person, som förvärvat meriter i en annan kommun, plägar vara lika lämpad för tjänsten som den, som skaffat sin erfarenhet i den tillsättande kommunen, kan utredningen likväl icke ansluta sig till ett tillsättningsförfarande, som bygger på, att lärarurvalet skall ske efter enbart formella grunder. Även om detta system vore enklast, hävdar utredningen, att det för den enskilda skolans bästa måste finnas möjligheter för tillsättningsmyndigheten att väga praktisk lämplighet för tjänsten mot formella meriter. Utredningen, som är medveten om att det kan vara ett svårt praktiskt problem att förena dylika möjligheter med det primära och oeftergivliga kravet på objektivitet, har tidigare framhållit och vill här understryka, att vissa bestämda faktorer under alla omständigheter måste tillmätas huvudvikten vid tillsättningen. Mot de nu gällande befordringsgrunderna vid tillsättning av realskolans ämneslärare, folkskolans lärare samt övningslärarna synes ingen anmärkning i och för sig kunna riktas och de normer för avvägningen av deras relativa betydelse, som nu tillämpas, är, så vitt utredningen kan bedöma, tillfredsställande. Dessa befordringsgrunder bör därför bestå och tillämpas i stort sett oförändrade även i fortsättningen samt utgöra grundvalen för den inbördes ordningen mellan sökande.

Tekniska k r a v Vid överväganden av olika tillsättningsförfaranden måste emellertid också beaktas, i vilken mån de fyller vissa anspråk av teknisk natur ävensom att den mera tekniska sidan av förfarandet inte hindrar eller försvårar ett urval efter önskade grunder. Somliga av dessa anspråk kan tillgodoses endast eller bäst vid central eller regional tillsättning, andra vid lokal tillsättning. Enligt utredningens mening torde dock intet av de anspråk, som

432 ur den nu ifrågavarande synpunkten måste ställas, vara av sådan betydelse, att det ensamt kan avgöra valet av tillsättningsmetod. I detta som i övriga avseenden måste skälen för och emot det ena och det andra förfarandet vägas mot varandra, där en sådan avvägning kan komma i fråga. Så är nämligen inte alltid fallet. De fördelar, som ur någon synpunkt skulle stå att vinna vid central tillsättning, kan överhuvudtaget icke övervägas, om man utgår från förutsättningen, att enhetsskolans alla lärare eller flertalet av dem skall tillsättas på samma sätt. Redan antalet tjänstetillsättningar därvid gör att en central tillsättning av allt att döma skulle bli administrativt otymplig och så rutinbetonad att t. ex. någon egentlig invägning och prövning av lokala synpunkter inte skulle komma till stånd. Att så verkligen sker är ett av de krav, utredningen anser att tillsättningsförfarandet bör fylla. Antalet årligen ledigförklarade folk- och småskollärartjänster kan uppskattas till omkring 3.500, varav något mindre än hälften ordinarie. Antalet ledigförklarade ordinarie folkskollärartjänster, som tillsatts med tillträde den 1 januari eller den 1 juli 1954 var omkring 1.000 och antalet ickeordinarie sådana tjänster, vilka avsåg anställning under minst en termin, var c:a 1.500. Enligt av utredningen från skolöverstyrelsen införskaffade uppgifter (skolöverstyrelsens skrivelse den 18 juni 1953) uppgår antalet tillsättningsärenden hos överstyrelsen under nu rådande förhållanden (rektors-, ämneslärar- och övningslärartjänster vid allmänna läroverk på realskolestadiet) till omkring 800 årligen, överstyrelsen har beräknat den årliga ökning av antalet tillsättningsärenden, som skulle ske, om tillsättningen av lärartjänster på enhetsskolans högstadium förlades till överstyrelsen i följande fall: a) samtliga ämnes- och övningslärare, b) endast ämneslärare, c) endast s. k. befordringstjänster. ökningen för det stadium, som motsvarar det nuvarande realskolestadiet, skulle uppskattningsvis bli: i fallet a) 1.500 ärenden, i fallet b) 1.150 ärenden och i fallet c) 250 ärenden. Under förutsättning att överstyrelsen förstärktes med erforderlig personal skulle det, enligt verkets egen uppfattning, icke erbjuda mera betydande svårigheter att bemästra det genom ökningen av tillsättningsärendena erforderliga arbetet. Kostnadsökningen har beräknats till i runt tal för fallet a) 200.000 kr, b) 150.000 kr och c) 35.000 kr per år. Om central tillsättning skall komma ifråga, förutsätter det, att man accepterar olika tillsättning för olika lärarkategorier, vilket utredningen principiellt icke anser önskvärt. Vissa skäl har emellertid andragits för central tillsättning av enhetsskolans lärare i läroämnen. Det har framhållits, att det är av vikt, att man centralt kan överblicka behovet av lärare med olika ämneskombinationer, så att åtgärder i tid kan vidtagas för att hindra att det blir brist på lärare i vissa ämnen och för rik tillgång på lärare i andra. Uppenbarligen är denna synpunkt värd beaktande, men en önskvärd

433 kontroll av arbetsmarknaden i detta syfte torde kunna uppnå tillräcklig effekt utan att den myndighet, som skall följa utvecklingen på området och vidtaga eller föreslå erforderliga åtgärder, måste ha hand om tillsättningen av de tjänster, det gäller. Samma överblick och kännedom om läget torde den centrala instansen förvärva på grundval av insända meddelanden om behov av olika slags tjänster och om tillsättningsbeslut, som fattats av lokala eller regionala tillsättningsmyndigheter. Rektor vid allmänt läroverk skall enligt nu gällande regler omedelbart till skolöverstyrelsen insända meddelande om förordnande för lärare med full tjänstgöring under minst en hel termin. Meddelanden om övriga förordnanden skall insändas vid slutet av varje termin. Vid de högre kommunala skolorna skall senast inom fjorton dagar efter besluts fattande till skolöverstyrelsen insändas protokollsutdrag angående tillsättning eller förordnande av befattningshavare samt om inträffad ledighet i fråga om tjänst. 1 Kravet på central kontroll över tillgång och efterfrågan på lärare torde således kunna uppfyllas utan att själva tillsättningen för den skull behöver centraliseras. En svårighet vid lokal tillsättning, som däremot avhjälpes eller reduceras då tillsättningen handhaves av central eller regional myndighet, är hur lärarna skall kunna beredas möjligheter att söka flera lediga tjänster samtidigt inom olika kommuner. Nuvarande förfarande vid tillsättning av läroverkslärare medger, att sökande kan anmäla sig till två eller flera lediga tjänster var som helst i riket samtidigt och ange, i vilken ordning han önskar komma i fråga till dem. I möjligaste mån tillgodoses sökandes önskemål i detta hänseende. Fördelarna härmed är uppenbara och utredningen skall senare närmare gå in på berörda spörsmål. Bland de invändningar, som riktats mot kommunal tillsättning av högstadiets lärare (även utan val), har man ganska hårt tryckt på, att möjligheterna till transport från en tjänst till en annan i hög grad skulle minska genom sådan tillsättning. Utsikterna för mindre orter och orter i Norrland, vilka har ringa konkurrenskraft, att få en tillfredsställande lärarrekrytering skulle därigenom sjunka ytterligare. Tankegången är följande: Vid en statlig lärartillsättning tillmätes den tredje befordringsgrunden (tjänståldern) en viss bestämd betydelse, vilket medför, att yngre lärare söker ordinarie tjänst på orter, där de ej skulle vilja stanna för framtiden, i förvissning om att de så småningom kan söka sig därifrån och på grund av de samlade tjänstårens betydelse vid ansökning till annan tjänst få plats på en ort, där de vill stanna. Med kommunal tillsättning skulle den tredje befordringsgrunden ej spela sådan roll, att en äldre, välmeriterad men okänd sökande skulle kunna slå ut en yngre, för de tillsättande känd sökande. Sett ur landets synpunkt vore det nu vid statlig tillsättning rådande förhållandet fördelaktigt, därför att mindre eftersökta orter finge unga lärare, som ofta stannade och trivdes på en plats, dit de från början 1

28 StKf § 9, StKr § 9, StHf § 10.

434 ej skulle sökt sig, om de trott sig vara bundna där för framtiden. Även om de senare sökte transport, hade de i alla fall givit några av sina bästa år åt en skola, vilken med kommunal tillsättning skulle fått nöja sig med lärare, som ej erhållit anställning annorstädes. En omläggning av lärartillsättningen från statlig till kommunal skulle enligt denna tankegång psykologiskt verka så, att yngre lärare från början sökte anställning på orter, där de för framtiden önskade stanna och hellre ginge där som icke-ordinarie och avvaktade ordinarie anställning än sökte ordinarie tjänst på avlägsnare orter, från vilka de ej med säkerhet kunde räkna på att senare få transport. De här refererade synpunkterna synes ha samma giltighet även för andra lärarkategorier. Om skolreformen skall bli vad den är ämnad att bli, måste i framtiden ännu mer än nu dugliga lärare av olika kategorier finnas i alla delar av landet, och de åtgärder, som kan vidtagas för att främja en utveckling i den riktningen, får icke försummas. Den förevarande synpunkten på tillsättningsförfarandet är därför förtjänt att noga uppmärksammas. På det system, som skall tillämpas vid lärartillsättningarna, måste kunna ställas kravet, att det icke har den verkan, att det ytterligare försvårar mindre eftersökta skoldistrikts möjligheter att få fullgoda lärarkrafter. Sammanfattningsvis kan sägas att det ideala tillsättningsförfarandet skulle uppfylla följande huvudkrav: 1. att vara objektivt. 2. att garantera ett skäligt lokalt inflytande. 3. att vara lätt att bemästra ur administrativ synpunkt. 4. att erbjuda möjlighet för en central myndighet att erhålla överblick över behovet av vissa tjänster. 5. att vara så konstruerat, att det icke binder en tjänsteinnehavare vid en en gång erhållen tjänst. 6. att erbjuda en sökande möjligheter att samtidigt söka flera ledigförklarade tjänster och därvid, om han är den mest meriterade till mer än en tjänst, välja den han helst vill ha.

Kap. 23. I vilken mån kan de i kap. 22 uppställda kraven tillgodoses vid kommunal tillsättning? Erfarenheter av det nuvarande systemet för tillsättning av folkskollärare Ett tillsättningsförfarande så konstruerat som det nu vid folkskollärartillsättningen använda garanterar icke i den utsträckning som är möjlig och önskvärd objektivitet vid urvalet. Det uppfyller icke detta krav mer än ifråga om förslaget, vilket dock numera skall uppgöras på ett sätt, som tillgodoser alla rimliga anspråk härvidlag. Kravet på lokalt inflytande har ansetts på ett »hänsynsfullt sätt» 1 bli tillgodosett genom det ifrågavarande förfarandet. Men åtminstone vid tillsättning av en enda tjänst kan den absoluta bundenheten vid förslaget göra de kommunala synpunkterna betydelselösa, även om de är aldrig så välgrundade och den formella skillnaden mellan de tre på förslaget uppförda och övriga sökande är aldrig så obetydlig. Å andra sidan bereder systemet vid samtidig tillsättning av flera tjänster oftast de lokala synpunkterna ett tillräckligt — och emellanåt alltför fritt — utrymme, alltför fritt, därför att ovidkommande synpunkter kan bli utslagsgivande. Även när det gäller det andra kravet anser utredningen detta förfarande vara otillfredsställande. Det är otvivelaktigt en inkonsekvens och en principiell felaktighet i ett system, som under vissa omständigheter kan verka så, att det lokala inflytandet — även där det borde få göra sig gällande — blir en chimär och i andra fall ger det ett fritt och okontrollerbart spelrum. Kraven under punkterna 3 och 4 uppfylles av detta tillsättningsförfarande, medan det däremot liksom varje annat icke-objektivt system minskar sökandes möjligheter till transport från ett skoldistrikt till ett annat och alltså icke tillgodoser kravet under punkten 5. Det är ett känt förhållande, att en folkskollärare, som erhållit ordinarie tjänst, har små utsikter att genom ansökan och val på vanligt sätt vinna förflyttning till en bättre eller för honom själv mera lämpad befattning. Enligt en av Sveriges folkskollärarförbund gjord undersökning fanns det vårterminen 1948 600 manliga icke-ordinarie lärare i städer och tätorter. Av de 484 av dessa som lämnade uppgifter för undersökningen hade 20 % varit ordinarie eller innehade ordinarie tjänst, från vilken de åtnjöt tjänstledighet. Vid en senare undersökning, som Sveriges folkskollärarförbund och Sve1

Jfr not på s. 427.

436 riges folkskollärarinneförbund gemensamt gjort angående tillsättningen av ordinarie och icke-ordinarie folkskollärartjänster under år 1954, framgick, att cirka en tredjedel av de lärare, som uppsatts på förslagsrum till de 612 ordinarie tjänster, undersökningen omfattade, redan innehade ordinarie folkskollärartjänst. Vid samma undersökning konstaterades även, att det i viss utsträckning förekommer sökande till icke-ordinarie folkskollärartjänster, som innehade eller tidigare innehaft ordinarie sådana tjänster. Särskilt synes det vara svårt för ordinarie lärare på landsbygden att få ordinarie tjänst i en tätort, om han inte haft tillfälle att med tjänstledighet från sin ordinarie befattning under några år »provtjänstgöra» på orten, där han söker tjänst. Ett system som det ifrågavarande tenderar lätt mot en alltför stor bundenhet vid lärare, som börjat sin tjänstgöring inom skoldistriktet, även då det är uppenbart, att annan väsentligt överlägsen sökande finnes att tillgå. I dylika fall verkar tillsättningssystemet till skada för skolväsendet och lärarnas möjligheter att vinna befordran blir högst olika beroende på förhållandena inom det distrikt, där de en gång hamnat som icke-ordinarie. Ett tillsättningssystem som stöder sig på objektiva grunder betager den tillsättande myndigheten rätten att utestänga en sökande med många tjänstår till förmån för en lika eller mindre meriterad sökande på den grunden, att den senare redan är anställd i distriktet. Om garantier finns för att tjänstår vid tillsättningen värderas lika var de än förvärvats, ökar sannolikheten för att lärare söker ordinarie tjänst, där den först och lättast står att vinna. Kravet under punkt 6 tillgodoses icke vid det ifrågavarande förfarandet. Erfarenheter av det nuvarande systemet för tillsättning av lärare vid de högre kommunala skolorna Det har tidigare framhållits, att behörighetskraven och befordringsgrunderna vid tillsättning av adjunktstjänster vid de allmänna läroverken och ämneslärartjänster vid de kommunala realskolorna i allt väsentligt är desamma. Vid båda skolformerna skall den mest meriterade utses. De uppgifter, som vid tillsättningen av statsläroverkens lärare tillkommer rektor, skolöverstyrelsen och Kungl. Maj :t, handhaves emellertid vid de kommunala skolorna av rektor och den lokala skolstyrelsen. Huruvida det finns skäl att rikta några invändningar eller ej mot objektiviteten vid dessa lokala tillsättningar är svårt att utröna. Ett sätt att erhålla en ungefärlig uppfattning om saken är att undersöka frekvensen av besvär över lokalstyrelsernas tillsättningsbeslut. På grundval av från skolorna infordrade uppgifter kan antalet tillsatta ordinarie och extra ordinarie ämnes- och övrningslärare vid de högre kommunala skolorna uppskattas till i genomsnitt •omkring 125 årligen under perioden 1942—52. Nedanstående tabell (29) visar antalet av skolöverstyrelsen under samma period handlagda besvärs-

437 Tab. 29. År

A

B

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

5 6 9 7 7 7 5 4 6 5 3 64

4 6 9 6 6 4 4 4 4 3 1 51

Summa

C 1

.—. . 1 1 3 1 2 2 2 13

ärenden rörande tillsättning av tjänster av ovannämnda slag (A) samt antalet fall därav, då överstyrelsens beslut sammanfallit med (B) och avvikit från (C) vederbörande skolstyrelses beslut. Antalet hos Kungl. Maj :t under samma tid anförda besvär över skolöverstyrelsens utslag är 15, varav endast fyra lett till ändring av överstyrelsens beslut. Av tabellen kan utläsas, dels att antalet anförda besvär i förhållande till antalet tillsatta tjänster är synnerligen obetydligt, dels att antalet av skolöverstyrelsen vidtagna ändringar av styrelsernas beslut är ringa. Detta leder närmast till slutsatsen, att det iakttages stor oväld vid de ifrågavarande lärartillsättningarna. Slutsatsen är sannolikt i huvudsak riktig men det är — förutom det förhållandet att det i åtskilliga fall endast varit en sökande till ledigförklarade tjänster — vissa omständigheter, som måste beaktas i samband med bedömningen av siffrorna och vilka ger anledning till förmodan, att principen om förtjänst och skicklighet kan följas och följes i mindre utsträckning vid den kommunala än vid den statliga lärartillsättningen. Först och främst måste det förhållandet tillmätas betydelse, att besvär vid den nuvarande kommunala tillsättningen anföres över en slutlig utnämning, medan de vid statlig tillsättning anföres över ett av skolöverstyrelsen avgivet förslag. Det är givetvis en icke oväsentlig skillnad för en sökande att klaga över ett av en central myndighet avgivet förslag mot att försöka ändra på ett beslut av den styrelse, som, om klagandens besvär bifalles, skall bli hans arbetsgivare men tydligen föredragit en annan sökande framför honom. Detta förhållande torde med bestämdhet kunna sägas påverka besvärsfrekvensen och bidraga till att i realiteten ge de lokala styrelserna en vidare marginal för ett fritt bedömande av de sökandes meriter. Därtill kommer en andra omständighet av betydelse, nämligen att skolöverstyrelsen enligt tillämpad praxis vid besvärsprövningen i dessa fall tillmäter den kommunala skolstyrelsen rätt till ett visst självständigt bedömande av de sökande och således icke utan vidare ändrar ett styrelsebe-

438 slut, även om överstyrelsen själv skulle ha föreslagit eller u t n ä m n t den klagande, utan endast om den klagandes överlägsenhet är otvetydig. 1 Av ovanstående sammanställning torde man dock kunna utläsa, att allvarliga och uppenbara felbedömningar av de högre kommunala skolornas styrelser vid lärartillsättningarna är relativt sällsynta, vilken uppfattning också delas av representativa företrädare för ifrågavarande lärarkår. Det synes utredningen — med beaktande av de kritiska synpunkter, som ovan anlagts — som om det nuvarande förfarandet vid tillsättning av lärare vid de högre kommunala skolorna utformats på ett sätt, som i allt väsentligt fyller det anspråk på objektivitet, som bör kunna ställas på ett tillsättningsförfarande. Enligt utredningens mening bör dock tryggare garantier härför skapas samtidigt som klara regler utformas när det gäller det lokala inflytandet. Ur administrativ synpunkt är detta system det enklast tänkbara och det fyller även kraven under punkterna 4 och 5, medan det är helt otillfredsställande när det gäller kravet under punkt 6. i Samma förfarande tillämpas i viss mån också i ecklesiastikdepartementet men med följande motivering: departementet tillmäter icke i fall som de ifrågavarande en kommunal styrelse större rätt till självständigt bedömande än exempelvis skolöverstyrelsen, i de fall överstyrelsen har tillsättningsrätten om hand, men i och med att en lägre myndighet anförtrotts bedömningen av en viss angelägenhet anser man sig icke böra ändra, om det ej är klart att ett felaktigt beslut fattats. Jfr också följande uttalande av Hammarskjöld i betänkandet om inrättandet av en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt s. 186 f. »Men praktiska hänsyn tala för ett inskränkande eller uteslutande av rättslig prövning i avseende på riktigheten av en förvaltningsåtgärd, som företagits inom det åt förvaltningsmyndigheten lämnade utrymmet för en s. k. fri verksamhet —. T. o. m. inom det rent judiciella området kan man iakttaga en de högre instansernas självbegränsning, en obenägenhet hos desamma att ändra beslut i ämnen, för vilkas bedömande de nedre instanserna haft ett fylligare och friskare material, så förklaras exempelvis, att straffmätningen jämförelsevis sällan rubbas, ehuru naturligtvis i avseende därå nästan alltid talrika nyanser äro möjliga. En motsvarande självbegränsning ålägga sig också överordnade administrativa myndigheter, när hos dem klagan föres över lägre myndigheters beslut och åtgärder. Förändring av den lägre instansens beslut förutsattes något mera, än att den högre myndigheten skulle, på föreliggande upplysningar, hava i första instans beslutit på annat sätt. Den lägre instansens omdöme tillerkännes faktiskt en vikt, som dess prövning av rättsfrågor eller bevisfrågor icke i och för sig kan äga.» (Kurs. här). Utvecklingen torde ha gått mot att tillmäta underordnade myndigheters omdömen allt större vikt. Jfr även kommunallagskommitténs bet. (SOU 1952:14) s. 340—355, särskilt uttalandet: »där klagan över tjänstetillsättning skall föras genom förvaltningsbesvär, kan i princip en realpröyning av de sökandes meriter äga rum. Besvärsprövningen torde dock i sådana fall ofta influeras av reglerna om kommunalbesvär, varför en egentlig meritvärdering sällan kommer till stånd» (s. 346).

Kap. 24. Utredningens förslag 1 Ordinarie

lärare

Inledning Utredningen har tidigare återgivit särskilda utskottets uppfattning, att det sätt, varpå frågan om lärartillsättningen löstes, vore av väsentlig betydelse för att enhetsskolan skulle komma att omfattas med förtroende. Det råder ingen tvekan om att därmed åsyftas förtroende från såväl allmänhetens som lärarnas sida. Sedan skolkommissionen framlade sitt principbetänkande med bl. a. förslag om lärartillsättningen i enhetsskolan har detta spörsmål tenderat att bli en intressefråga, och det har allt klarare framgått, att en tillfredsställande lösning av den är av största betydelse för skolväsendets framtid. Utredningen har under sina överväganden fäst största avseende vid denna omständighet och betraktat det som sin angelägnaste uppgift att försöka lyfta upp frågan på ett sakligt plan och förhindra, att en lösning i ena eller andra riktningen blir en allmän politisk eller kårpolitisk prestigefråga. En sådan lösning synes också möjlig att åstadkomma, om blott från alla håll möter en uppriktig strävan att inte låta yttre former bestämma ståndpunktstagandet utan i stället det reella innehållet i det förslag, som förordas. Om man försöker se på problemet fördomsfritt och framför allt undviker att lägga enbart traditionella synpunkter på det, kan det knappast undvikas, att spörsmålet i grunden framstår som väsentligt mera praktiskt än principiellt. Vad det egentligen gäller är ju att finna de lämpligaste grunderna för urvalet till ett mycket stort antal allmänna tjänster och de former, vilka bäst garanterar, att urvalet sker på det sätt, man vill att det skall ske. Beträffande dessa tjänster, såväl de statliga som kommunala, och deras innehavare råder ju — man måste se frågan mot denna bakgrund — i följande verkligt väsentliga avseenden fullständig enighet: staten skall ombesörja lärarnas utbildning, statsmakterna skall fastställa behörighetskrav och föreskriva hur tjänsterna skall tillsättas, staten skall bestrida alla eller huvuddelen av lönekostnaderna, statsmakterna skall reglera lärarnas rättsliga ställning. I fråga om ställning i rättsligt hänseende råder ingen praktisk skillnad mellan den statliga och kommunala sektorns stora lärarkårer och beträffande de grundläggande reglerna för tillsättningen har en stor ehuru ej i Utkast till författningsbestämmelser har intagits som bilaga 7.

440 fullständig överensstämmelse åvägabragts. Båda kategorierna betraktas som offentliga tjänstemän. Om man ser tillsättningsfrågan som en del av detta sammanhang får den rimliga proportioner och det kan ur den speciella synvinkel, som denna fråga ger icke gärna — om man anknyter till den utveckling som hittills ägt rum — innebära någon omvälvande förändring, att enhetsskolan blir en kommunal skola. Det svenska skolväsendet bygger sedan gammalt och kommer framgent att bygga på en samverkan mellan stat och kommun. Utredningen är enig om att den form för den framtida lärartillsättningen, som skall skapas, också skall inrymma en sådan samverkan. Utredningen har tidigare bestämt uttalat sig för en objektiv lärartillsättning och n ä r m a r e utvecklat dess innebörd samt angivit de principer, enligt vilka urvalet bör ske. Beträffande själva tillsättningsförfarandet vill utredningen anföra följande. Utgångspunkten för utredningens överväganden har varit, att kommunen skall vara huvudman i förhållande till lärarna med skyldighet att i juridiskt avseende ansvara som deras arbetsgivare. Om starka skäl kunnat anföras för central eller regional tillsättning genom statlig myndighet, hade nämnda förhållande icke i och för sig behövt utgöra hinder för en sådan tillsättning. Central tillsättning kan emellertid för det första icke tänkas för samtliga lärarkategorier, emedan rent tekniska hinder ligger i vägen, och utredningen har icke funnit, att några tungt vägande anledningar ur de hittills diskuterade synpunkterna kunnat anföras till stöd för sådan tillsättning. Utredningen har noga prövat, om endast centralt tillgänglig kompetens skulle vara i stånd att tillfredsställande bedöma de spörsmål, som kan uppkomma vid tillsättning av lärare på det nuvarande realskolestadiet, men funnit, att så i det överväldigande flertalet tillsättningsärenden icke kan vara eller bli fallet. De erfarenheter, som gjorts av den nuvarande kommunala tillsättningen av lärare på detta stadium, talar i samma riktning. En tillsättning av den av utredningen föreslagna nya mellaninstansen skulle ur teknisk synpunkt vara möjlig beträffande alla lärarkategorier och erbjuda vissa fördelar, som tidigare framhållits. Genom att tillsättningarna lyftes upp på ett regionalt plan skulle däri också ligga vissa garantier för ett urval enligt de principer, utredningen i det föregående givit sin anslutning. Utredningen har likväl icke slutgiltigt stannat för regional tillsättning. Anledningarna härtill är följande. Av organisatoriska skäl är det nödvändigt, att enhetsskolan blir en kommunal skola. Detta är emellertid icke den väsentliga anledningen till att beslut därom fattats. Den beslutande skolreformen förutsätter inte bara kommunal förvaltning av enhetsskolan utan framför allt kommunala initiativ och ökat kommunalt intresse för skolan, vilket i sin tur fordrar ökat

441 lokalt inflytande över skolväsendet. Skolreformen syftar till en bättre skola. Utredningen tror, att vidgade befogenheter och ökat ansvar för skolans lokala målsmän bidrager till detta syftes uppnående. Utredningen delar i princip följande synpunkter, som vid behandlingen av Kommunallagsförslaget framhölls av allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vid 1859—60 års riksdag, att »ingenting så kraftigt bidrager till livande av en sann och verksam kommunalanda som frihet och självbestämningsrätt utan andra inskränkningar än dem statens överhöghet och omsorgen om andras rätt göra nödiga, men att däremot ingenting så försvagar kommunalandan och försvagar nitet för kommunens angelägenheter som sådana inskränkningar i dess självbestämningsrätt vilka icke påkallas av ovannämnda avseenden.» Utredningen har också, enär skolväsendet i enlighet med skolreformens anda och utredningens övertygelse i så stor utsträckning som möjligt bör bli en kommunal angelägenhet — inte bara i betydelsen kommunal uppgift — i det föregående föreslagit vidgade befogenheter för de lokala skolstyrelserna i flera hänseenden. Från dessa utgångspunkter har utredningen funnit det konsekvent och naturligt att principiellt lägga ansvaret för lärartillsättningarna i första hand på de lokala skolstyrelserna och icke inskränka deras uppgifter till att allenast avge förord eller yttrande. Utredningens i det följande redovisade förslag är ett försök att på kommunal grund skapa ett tillsättningsförfarande, som medger ett urval av sökande på basis av en allsidig, saklig bedömning, vilken skall ske öppet och i samverkan med överordnad myndighet. Genom att bedömningen skall ske på detta sätt samt vara möjlig att besvärsvägen angripa och föra upp i högsta instans, skapas goda garantier för att prövningen blir objektiv. Det har för utredningen tett sig angeläget att, så långt det är praktiskt genomförbart, skapa ett enhetligt tillsättningsförfarande dels för samtliga de lärarkategorier som kan förutses komma att finnas i enhetsskolan (försöksskolorna), d. v. s. klasslärare, lärare i läroämnen, övningslärare och lärare i yrkesämnen, dels ock övergångsvis för motsvarande kategorier i de nuvarande folkskolorna, de högre kommunala skolorna, de kommunala anstalterna för yrkesundervisning och de statliga realskolorna. Den enligt utredningens uppfattning grundläggande principen, att vid tillsättningen hänsyn skall kunna tagas såväl till formella meriter som till ådagalagd lämplighet i övrigt (jfr s. 431), kan enligt utredningens bedömande tillämpas beträffande alla de nämnda lärarkategorierna (4 § 2 mom. författningsutkastet), för vilka också tillsättningsproceduren — med det nedan angivna undantaget för tjänster i 29 lönegraden — föreslås bli densamma. Även i fråga om befordringsgrunderna (4 § 1 mom.) föreslår utredningen, att enhetlighet åvägabringas. De stadgeenliga befordringsgrunderna för ämnes- och övningslärarna vid de statliga och högre kommunala skolorna samt vid försöksskolor-

442 nas högstadium ävensom för lärarna i folkskolan är, som tidigare framhållits, redan överensstämmande i sak. Utredningen skall närmast ange vissa allmänna riktlinjer för tillämpningen av befordringsgrunderna för samtliga ifrågavarande lärarkategorier. Beträffande lärarna i yrkesämnen samt vissa övningslärare torde dock ett normsystem för tillämpningen av befordringsgrunderna icke kunna skapas, så länge ordnad utbildning med examensbetyg inte finns för dessa lärare. I det följande angivna principer kan emellertid gälla även för denna grupp.

Urvalsprinciperna I och med att det antal lärare i läroämnen, som skall tillsättas lokalt respektive bli föremål för skolstyrelses yttrande vid tillsättningen, väsentligt ökar, och det enligt utredningens förslag också skall tagas viss hänsyn till andra än rent formella meriter, blir det nödvändigt att, i likhet med vad som redan skett inom folkskoleväsendet och för de s. k. 23-gradstjänsterna, utfärda normerande anvisningar rörande meritvärderingen vid ämneslärartillsättningen för att genom dessa säkra en enhetlig tillämpning av gällande befordringsgrunder. Detsamma gälier i princip om övningslärartillsättningen och tillsättningen av yrkeslärare. De anvisningar, som för närvarande tillämpas vid meritvärderingen av sökande till klasslärartjänst i folkskolan, ävensom de provisoriska anvisningar, som tjänar till ledning vid tillsättande av folkskollärartjänster i 23 lönegraden, är så konstruerade,att betyg i lärarexamen och tjänsteår samt för lärare i 23 lönegraden jämväl ämnen i den för tjänsten fastställda ämneskombinationen, värderas siffermässigt efter vissa system, varvid betyget i undervisningsskicklighet tillmätes särskild vikt. Sökande, som vid denna värdering kommer högst i poängtal, tilldelas första rummet o. s. v. Sedan en ordning mellan de sökande skapats på siffermässiga grunder, bör enligt anvisningarnas innehåll prövas, huruvida i dessa angivna eller andra förhållanden föreligger, som kan påkalla en ändring av den på grundval av poängsummorna fastställda ordningen (jfr s. 405). Utredningen har vid sina överväganden funnit, att de principer, som tilllämpats vid utformningen av nyssnämnda meritvärderingsnormer, också kan läggas till grund för anvisningar rörande ämnes- och övningslärartillsättningarna. Av skäl som nyss angavs kan likartade anvisningar ännu icke utarbetas för yrkeslärare och vissa grupper av övningslärare. Utredningen föreslår, att den inbördes ordningen mellan de sökande till lärartjänster vid följande skolor, nämligen skolor tillhörande det obligatoriska skolväsendet, de högre kommunala skolorna, de kommunala anstalterna för yrkesutbildning samt de allmänna läroverken, utom lektorstjänsterna, skall fastställas på grundval av i första hand siffermässigt bedöm-

443 bara faktorer (undervisningsskicklighet, lärarexamina och tjänsteår), men med hänsynstagande jämväl till meriter, vilka utan att kunna poängvärderas likväl antingen ansluter sig till sökandes lärarutbildning eller allmänt sett är av betydelse för hans lärarverksamhet. Till den förra gruppen meriter skall hänföras andra examina än som är direkt avsedda för den sökta tjänsten, avlagda prov, pedagogiskt och allmänt vetenskapligt skriftställarskap samt kvalificerad vidareutbildning såsom fortsatta studier och kurser eller studieresor av större omfattning. I anvisningarna för meritvärdering vid tillsättning av folkskollärare och folkskollärartjänster i 23 lönegraden förekommer vissa »övriga meriter» eller »meriter, som ej poängvärderas», men till vilka hänsyn likväl bör tagas. Som exempel anföres lärares arbete som ungdomsledare, insatser inom det frivilliga folkbildningsarbetet, medborgerliga förtroendeuppdrag och uppdrag inom föreningslivet. Dylika meriter kan hänföras till den ovan angivna andra gruppen. Vid fastställandet av vilken sökande som främst bör komma i fråga skall alla de meriter och egenskaper, som kan komma under saklig bedömning beaktas, varvid hänsyn, enligt vad nedan närmare anges, även må kunna tagas till den ifrågavarande tjänstens eventuella, vid ledigkungörandet meddelade behov av innehavare med särskild utbildning. För den poängmässiga bedömningen av de sökandes meriter måste med hänsyn till förekomsten av olika slag av tjänster och utbildningar olika system finnas. De grunder, efter vilka avvägningen mellan poängmässigt värderade meriter och meriter, som icke poängvärderas, skall kunna ske, bör emellertid vara desamma, oavsett vilka slags tjänster det gäller och oavsett vilka utbildningar som skall bedömas. Beträffande sättet för denna avvägning kan det inte bli fråga om att ange annat än vissa allmänna grunder samt därtill knutna resonemang och exemplifieringar, vilket här skall ske. Den praktiska tillämpningen får sedan bli en bedömningssak för de vid tillsättningen samverkande myndigheterna. Utredningen har tidigare som sin uppfattning uttalat, att det som regel ej torde föreligga någon skillnad mellan formell och reell lärarkompetens. Den avvägning och bedömning, varom senast talats, kan därför förutsättas i det övervägande flertalet fall ge samma resultat som den poängmässiga bedömningen. Det viktigaste är ju inte heller att en ändring därvid sker utan att den kan ske, där det är motiverat. Helt allmänt kan sägas, att under den period av genomgripande omdaningar för skolväsendet, som pågår och kommer att pågå ännu under avsevärd tid, skall en lokal skolledning ha större möjligheter än som nu i regel är fallet att genom en anpassning av lärartjänsterna efter skiftande behov ordna undervisningen på det sätt, som bedömes lämpligast ur lokal synpunkt. Gränserna mellan de nuvarande lärarkategoriernas tjänstgöringsområden har — särskilt i försöksskolorna — blivit flytande och kommer med stor sannolikhet att bli

444 mindre skarpa än de hittills varit. Genom olika skolformers sammansmältning eller utbyggnad blir det i det stora flertalet kommuner nödvändigare än tidigare att tänka på lärarna som en enda grupp, som ett lag, där möjligheter måste finnas att vid nyrekryteringen passa in den av de sökande, som är mest behövlig och användbar just vid den skolan och i det sammanhang, som tjänsten i fråga där måste ses. Detta kommer att gälla i allt större utsträckning, allteftersom antalet försöksskolor växer, samt beröra — mer eller mindre — alla lärarkategorier. Inrättandet av tjänster i läroämnen på försöksskolans högstadium har givit kommunerna goda möjligheter att skaffa de lärare, som med hänsyn till sina ämneskombinationer och kommunens behov är särskilt lämpliga. Beträffande klasslärartjänsterna på låg- och mellanstadierna gör sig behovet av lärare med olika utbildning givetvis inte på samma sätt gällande. Det är emellertid att märka, att kommunerna också har möjlighet att placera högstadielärare på mellanstadiet, varför särskilda behov också där kan tillgodoses. Redan i anvisningarna för meritvärdering av folkskollärartjänster har uppmärksamheten fästs på möjligheten att taga större hänsyn till viss utbildning eller vitsord i visst ämne. Det heter härom i anvisningarna under rubriken »Högre meritvärdering i vissa fall»: Om ett skoldistrikt önskar anställa lärare för mera omfattande undervisning i visst ämne eller för i övrigt speciella uppgifter, exempelvis undervisning i hjälpklass, synes det befogat att större avseende än eljest fästes vid vissa meriter, t. ex. genomgång av hjälpklasskurs. För lärare, som skall meddela mera omfattande undervisning i exempelvis engelska språket, sång eller gymnastik, bör större avseende kunna fästas vid utbildning och vitsord i dessa ämnen. Några regler härför kunna emellertid icke fastställas. Utredningen ansluter sig till dessa grundtankar men anser, att de bör komma till bestämdare uttryck än som här skett. Enligt utredningens sätt att se är det således från skolans synpunkt självklart, att en skolstyrelse skall äga rätt att vid bedömningen av sökandes meriter värdera den sökande högst, som med goda förutsättningar i övrigt att fylla tjänsten bäst kan fylla det speciella behov, t. ex. att handha hjälpklassundervisningen, som just den skolan har. Även om det här närmast blir fråga om kvalifikationsvillkor för visst slag av tjänst, varom utredningen icke torde ha att framlägga direkta förslag, berör detta spörsmål ganska påtagligt meritvärderingen vid klasslärartillsättningen. Så långt det är möjligt bör en kommuns verkliga behov av en klasslärare med vissa kvalifikationer tillgodoses, men utredningen vill framhålla, att det kan ligga en fara i att låta särskild skicklighet i vilket ämne som helst ge en lärare försteg framför en i det hela bättre meriterad sökande, varför försiktighet måste iakttagas på denna punkt. Denna fråga har emellertid särskild aktualitet beträffande undervisning i engelska och i hjälpklass. Med hänsyn till de föreliggande behoven av klasslärare med behörighet att undervisa i engelska eller handha

445 hjälpklassundervisningen och den bristsituation, som nu är förhanden, anser utredningen, att en kommun, som har behov av sådana lärare, skall äga fästa stor vikt vid om sökande har dessa kvalifikationer eller icke. Utredningen föreslår, att mellaninstansen skall äga pröva och medge en kommun rätt att i ledigkungörande av tjänst meddela, att behov av lärare med t. ex. kompetens att undervisa i engelska eller i hjälpklass eller med särskilda förutsättningar att handha gymnastik- och idrottsundervisningen föreligger (5 § 2 och 3 mom.). Har så skett, bör nämnd kompetens kunna bli av väsentlig betydelse vid meritvärderingen. Här avsett tillstånd bör omprövas vid nästa tillfälle den ifrågavarande tjänsten blir ledig, eftersom förutsättningen för medgivandet skall vara, att ett aktuellt och verifierat behov föreligger. I detta sammanhang kan det vara lämpligt att taga upp en fråga, som aktualiserats genom en underdånig framställning den 1 februari 1955 från Sveriges folkskollärarinneförbund angående tillsättningen av ordinarie och icke-ordinarie lärare inom folkskoleväsendet, vilken framställning under hand överlämnats till utredningen. Folkskollärarinneförbundet gör här gällande, att i praxis det förfarandet utvecklats, att i vissa fall manliga och i vissa fall kvinnliga sökande avskäres från möjligheten att konkurrera om lediga lärartjänster, därigenom att tjänsterna av skoldistrikten utannonserats ibland enbart för manliga, ibland enbart för kvinnliga sökande. Detta förfarande står enligt förbundet inte i överensstämmelse med de statligt erkända principerna om lika rätt till tjänster för man och kvinna. Som skäl för utannonsering av tjänst för enbart manlig sökande har, som jämväl folkskollärarinneförbundet i sin framställning påpekat, understundom hävdats, att det i exempelvis skolor av B 2-form är lämpligt, att manlig lärare anställes för att möjliggöra undervisning i träslöjd. Eftersom även kvinnliga folkskollärare kan inneha kompetens för undervisning häri, oaktat obligatorisk undervisning i träslöjd icke ingår i folkskollärarinnornas seminarieutbildning, bör ansökningsrätten icke av detta skäl kunna begränsas till manlig sökande. Enligt utredningens uppfattning torde det vara av värde för skolan, att vid varje skolenhet med två eller flera lärartjänster såväl kvinnliga som manliga lärare finns anställda. Denna synpunkt torde dock inte vara av den angelägenhetsgrad, att den motiverar särskilda bestämmmelser om visst minimiantal lärare av vartdera könet. Detta synes så mycket mindre behövligt, som med en fri konkurrens om tjänsterna fördelningen enligt utredningens förmenande ändock torde bli relativt jämn. Utredningen vill för sin del hävda, att sedan kvinnor tillerkänts grundlagsenlig rätt att lika med män antagas till och befordras i statstjänst, denna regel i princip även bör vinna tillämpning inom det statsunderstödda skolväsendet. Utredningen anser sig dock icke kunna bortse ifrån, att all-

446 deles speciella förhållanden vid en skola kan tala för att en lärartjänst bör förbehållas kvinnlig eller manlig sökande och att möjligheter att göra avsteg från nämnda regel sålunda bör finnas. Utredningen föreslår därför, att vid ledigkungörande av tjänst inom det obligatoriska skolväsendet skall gälla, att tjänsten skall stå öppen för kvinnliga och manliga sökande, dock med rätt för mellaninstansen att efter framställning av skolstyrelse på särskilda skäl medge undantag från denna regel (5 § 2 och 3 mom.). Utredningen har tidigare uttalat, att ansvaret för lärartillsättningarna i första hand foör ligga hos de lokala skolstyrelserna. Oavsett om det vid en tjänstetillsättning finns behov av sökande med speciella ämneskombinationer och dylikt eller ej, måste styrelsen således alltid se till, att skolan får den bästa lärarkraft, som står till buds. Skolstyrelsens synpunkter i tillsättningsärendet bör därför städse tagas i beaktande, även om det vid avsteg från en strikt matematisk meritbedömning inte är fråga om ställningstaganden till så konkreta frågor, som nyss diskuterats. De synpunkter, som styrelsen därvid kan tänkas anlägga, skall något beröras. En omständighet, som traditionellt tillmätes stor vikt vid den kommunala lärartillsättningen, är om sökande redan har anställning i kommunen. I kritiken mot skolkommissionens förslag (se s. 412 f) har den uppfattningen framförts, att det vid lokal tillsättning ligger en fara i att skolstyrelsen kan fästa för stort avseende vid det förhållandet, att den känner till en sökande och förvärvat en positiv inställning till honom. Utredningen delar denna mening, som har erfarenhetsmässigt stöd. Inom folkskoleväsendet i synnerhet förefaller uppfattningen, att skoldistriktet har en viss »skyldighet» att i första hand befordra sina egna icke-ordinarie lärare, ha vunnit insteg bland såväl styrelser som lärare. Då denna föreställning inte kan förenas med principen om ett objektivt tillsättningsförfarande, måste uppfattningen på denna punkt ändras och hinder resas mot kommunernas möjligheter att låta denna omständighet på ett ovidkommande sätt bli avgörande för tillsättningsbeslutet. Ett tillsättningsbeslut, som företrädesvis grundas på att sökanden redan har anställning i kommun, skall således icke kunna bli gällande. Det berörda problemet har emellertid även en annan aspekt. Varje tillsättningsmyndighet torde ha en ambition att skaffa sig så god kännedom som möjligt om en sökande, innan den anställer honom, i varje fall om han skall tjänstgöra hos eller under den anställande myndigheten. Ofta är det då den allmänna dugligheten den tillsättande vill ha grepp om och inte de pappersmässigt styrkta yrkesfärdigheterna. Ett så grundat ställningstagande är ju — likaväl i negativ som positiv riktning — möjligt på ett särskilt sätt beträffande sökande, om vilka den tillsättande har en erfarenhetsmässigt grundad kännedom. Man närmar sig här själva kärnproblemet i frågan om meritvärderingen vid sidan av de siffermässigt bestämbara faktorerna. När

447 man kommer in på något så svårbedömbart som en lärares — eller annan yrkesutövares — allmänna duglighet, blir det nämligen i en helt annan grad än när det gäller betygsatta eller eljest styrkta färdigheter problematiskt, om objektiva, eller nöjaktigt objektiva, ställningstaganden är möjliga. Oavsett hur så är, vore det fel att bortse från att en tillsättande myndighet i många fall finner det nödvändigt att lägga en sådan allmän synpunkt på de sökande, varför frågeställningen inte bör förbigås. I sitt utlåtande över 1946 års skolkommissions betänkande anförde skolöverstyrelsen i fråga om lärartillsättningen bl. a. följande (SOU 1949:35 s. 136): —• — —- den erfarenhet, som skolöverstyrelsens ledamöter vid inspektioner förvärva om lärare, kan komma till full användning, endast om överstyrelsen har ett avgörande inflytande på utnämningsfrågorna. Och endast under sådana förhållanden skulle den ifrågasatta ämneskonsulentorganisationen bli av väsentlig betydelse vid lärartillsättningar. Det framgår av det citerade, att kännedom om en sökande, utöver den som kan vinnas vid en genomgång av hans ansökningshandlingar, från en ledamots eller konsulents sida, vid överstyrelsens handläggning av lärartillsättningsärende skulle kunna vara av någon betydelse för ärendets utgång. Enligt vad utredningen nyss och i sin tidigare framställning anfört, skulle ingenting vara att anföra häremot, och det vill av den om lärartillsättningen förda diskussionen synas, som om inga invändningar rests mot ett sådant förhållande, i den mån det skolat åligga en kvalificerad central myndighet med överblick och hos sig samlad stor erfarenhet att göra bedömandena. Utan tvivel blir läget något annorlunda vid lokal eller regional tillsättning. Utredningen har ofta betonat, att besluten i lärartillsättningsärenden skall grundas på en allsidigt objektiv bedömning av de sökande. När det gäller meriter, som inte kan poängvärderas men allmänt sett kan vara av värde och som skolstyrelsen vill tillmäta betydelse, skall det följaktligen finnas verkliga belägg för de av styrelsen framförda och öppet redovisade synpunkterna för att dessa skall kunna bli avgörande. Sammanfattningsvis vill utredningen beträffande urvalsprinciperna anföra följande. Om de vid tillsättningen samverkande myndigheterna bedömer en sökandes insatser på något eller några av de på s. 443 angivna områdena vara av betydelse för lärarverksamheten, skall detta kunna gälla som skäl för deras ställningstagande, även om det skulle innebära en viss avvikelse från det resultat den rent poängmässiga värderingen ger. Utredningen anser nämligen, att det, såväl i lärarens som skolans intresse, bör finnas en möjlighet för en skolstyrelse att få fästa skälig vikt vid att sökande genom vidareutbildning i sitt ämne, genom särskilda insatser för skolväsendet eller folkbildningen eller i kultur- och samhällslivet i övrigt visat aktivitet och intresse för skolfrågor och närstående problemställningar. Vad utredningen åsyftar är således, att man inte skall binda tillsättningsmyndigheterna så

448 hårt vid ett automatiskt verkande poängsystem, att möjligheterna att lägga en helhetssyn på läraren elimineras. Några preciserade anvisningar för hur denna bedömning skall ske, vore det en motsägelse i sig självt att försöka utforma. Garantierna för att den skall bli riktig ligger i den samverkan mellan lokal och regional myndighet som skall ske enligt det följande förslaget om tillsättningsprocedur, vilket i sin tur bör ses mot bakgrunden av den föreslagna mellaninstansens sammansättning. Som tidigare i detta kapitel framhållits, bör tillsättningsproceduren vara densamma för samtliga av de nya reglerna berörda lärare. Regeln att hänsyn i enlighet med de riktlinjer utredningen ovan angett skall kunna tagas också till icke poängvärderade meriter skall även gälla beträffande alla de ifrågavarande lärarkategorierna. Förslag till en sådan bestämmelse har uppgjorts av utredningen och ingår i 4 § bifogat utkast till bestämmelser om tillsättningsförfarandet, vilka utarbetats i de hänseenden, det kan anses falla inom utredningens uppdrag att utarbeta dylika. I samma författning som tillsättningsbestämmelserna synes också normerna för en poängmässig meritvärdering lämpligen böra finnas. Dessa kan emellertid icke vara enhetliga utan måste utformas alltefter den utbildning som kan förekomma för lärare av olika slag. Det var utredningens ursprungliga avsikt att bifoga förslag till anvisningar för den poängmässiga meritvärderingen av sökande till tjänster i läroämnen med förekommande slag av utbildning. På grund av mellankommande omständigheter har utredningen icke kunnat erhålla det biträde av särskild expertis för ändamålet som varit förutsatt, varför här endast kan biläggas en promemoria rörande meritvärderingen vid tillsättning av adjunktstjänster i 27 lönegraden (bil. 14). Själva principerna för meritvärderingen i de viktigaste fallen torde dock kunna anses angivna genom den här föreliggande promemorian. Meriter enligt första och tredje befordringsgrunderna torde således få anses vara i huvudsak slutgiltigt behandlade. Beträffande meriter enligt andra befordringsgrunden är föreliggande förslag emellertid ofullständigt och kommer senare att kompletteras. Beträffande lärarna i övningsämnen torde det böra uppdragas åt skolöverstyrelsen och beträffande lärarna i yrkesämnen åt skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning att utarbeta förslag i förevarande hänseende. Det torde också böra uppdragas åt skolöverstyrelsen att vidtaga de ändringar i anvisningarna rörande meritvärdering vid tillsättandet av folkoch småskollärartjänster, som föranledes av utredningens förslag. Tillsättningsproceduren Grunddragen av förfarandet Intet av de vid kommunal lärartillsättning nu tillämpade förfarandena är så utformat, att de principer för urvalet av sökande, som utredningen

449 enligt det föregående anser böra gälla, kan komma till användning under för alla parter betryggande och tillfredsställande former. För att en allsidig och objektiv prövning vid urvalet av sökande skall säkras, bör tillsättningsproceduren bygga på följande tre grundförutsättningar: 1. Bedömningen av de sökande skall först göras av skolstyrelsen, vars synpunkter, grundade på gällande meritvärderingsnormer, skall ligga till grund för andra instansers bedömande av de sökande. 2. Innan skolstyrelsens tillsättningsbeslut blir slutligt gällande, skall överordnat organ ha givit sin uppfattning om de sökande tillkänna för styrelsen. 3. Sökande skall ha möjlighet att i ärendet resa invändningar på materiella grunder, innan styrelsen fattar sitt slutliga beslut. Om man således på grundval av ett välavvägt system för meritvärdering låter den lokala uppfattningen om systemets rätta tillämpning i varje enskilt fall prövas av ett allsidigt sammansatt neutralt organ med lokalkännedom och därjämte lämnar möjlighet för enskild sökande och skolstyrelsen att påkalla förnyad prövning i högsta instans av det överordnade organets bedömning, så synes de garantier för en oväldig handläggning, som går att skapa genom rimliga organisatoriska åtgärder, ha åvägabragts. Ett tillsättningssystem, som skall tillfredsställa de högsta anspråk i detta hänseende, kan emellertid icke samtidigt bli så enkelt och lättadministrerat som kanske i och för sig vore önskvärt. Vid avvägningen mellan kravet på säkerhet och kraven på snabbhet och smidighet har utredningen ansett att det förra bort väga tyngst. Utredningen vågar dock hävda, att vinsterna i vad gäller rättssäkerheten kan göras utan att förfarandet kommer att innebära mindre smidighet i handläggningen än vad som för närvarande är fallet vid såväl lolkskollärar- som läroverkslärartillsättningen. Grunddragen av den av utredningen föreslagna tillsättningsproceduren, vilken skall vara densamma vid tillsättning av alla ordinarie lärare under 29 lönegraden, som beröres av utredningens förslag, är följande. Skolstyrelsen skall ombesörja att lediga eller ledigblivande tjänster kungöres till ansökan lediga. Om mindre än tre behöriga sökande anmäler sig, skall styrelsen själv äga avgöra, om förnyat ledigkungörande skall äga rum. Ansökningstiden skall vara tre veckor. Den förberedande behandlingen av tillsättningsärenden och föredragningen av dessa i skolstyrelsen skall obligatoriskt åligga skolchefen efter samråd med vederbörande rektor, eller den skolledare styrelsen bestämmer. Det skall åligga honom att göra en skriftlig uppställning över de sökande, upptagande dem i den ordning han anser, att de enligt givna bestämmelser bör komma ifråga till tjänsten. Om skolchef ej finns i kommunen, vilket endast kan inträffa i ett fåtal av de allra minsta kommunerna, skall här avsedd förberedande handläggning och föredragning ske på sätt styrelsen bestämmer (jfr § 19:10 F s t ) . Föredraganden skall vid sammanträde med skolstyrelsen eller vederbörande avdelning av styrelsen ange, i vilken ordning han anser, att de sökande enligt gällande

450 befordringsgrunder bör ifrågakomma till tjänsten. Skall flera tjänster tillsättas samtidigt, skall var och en behandlas för sig. Härefter eller vid ett följande sammanträde, som hålles senast inom tre veckor, skall styrelsen till innehavare av tjänsten preliminärt utse den sökande, som enligt styrelsens bedömande är mest meriterad för densamma. Reellt sett skall styrelsen nu träffa sitt val bland de sökande. Med hänsyn till att den preliminärt utsedde innehavaren under den tid, som måste förflyta, innan tillsättningen kan bli definitiv, kan få anledning att icke vilja tillträda tjänsten, skall styrelsen också ange, i vilken ordning den anser övriga sökande böra komma i fråga. Härvid behöver dock inte upptagas fler, än att styrelsen anser sig garderad mot eventuella bortfall av sökande under förfarandets gång. Riskerna härför får styrelsen själv bedöma med hänsyn till omständigheterna. Mindre än tre bör dock icke av styrelsen nämnas. Det preliminära tillsättningsbeslutet bör också bli slutgiltigt och därför grundas på en omsorgsfull prövning. Styrelsen skall motivera, på vilka grunder den stöder sitt ställningstagande. Motiveringen, som skall protokollföras, bör göras utförligare, därest den preliminärt utsedde sökandens poängmässigt beräknade meriter understiger medsökandes. Skäl skall också anges för ordningen mellan andra sökande. Justerat protokoll över styrelsens beslut jämte tillhörande handlingar skall därefter insändas till mellaninstansen, som skall pröva tillsättningsärendet. Har den regionala myndigheten ingen erinran mot styrelsens beslut, skall den fastställa detta. I annat fall skall den besluta, i vilken ordning de sökande skall ifrågakomma till tjänsten. Motiven för ändringar av skolstyrelsens beslut skall klart anges och meddelas denna. Om skolstyrelsens beslut fastställes, och fastställelsebeslutet vinner laga kraft, vilket sker, om sökande icke inom fastställd tid anför besvär däröver, skall styrelsen till innehavare av tjänsten förordna den av kvarvarande sökande, som enligt den fastställda ordningen är mest meriterad. Styrelsen kan alltså helt naturligt icke frångå sitt eget preliminärt fattade beslut, vilket får förutsättas i regel vara så välgrundat, att det kan fastställas av mellaninstansen. Skulle denna fastställa en annan ordning mellan de sökande, har styrelsen att antingen acceptera detta beslut och förordna den främste av kvarvarande sökande till tjänsten eller att besvära sig över mellaninstansens beslut. Kungl. Maj :t skall härvid vara besvärsmyndighet i enlighet med den av utredningen föreslagna huvudregeln vid besvär över beslut, som fattats av mellaninstansen. Enskild sökande skall äga att på materiella grunder överklaga mellaninstansens beslut, vare sig det innebär fastställelse eller ej av skolstyrelsens preliminära beslut. Styrelsens beslut skall däremot icke kunna överklagas annat än på formella grunder, vilket också skall gälla om styrelsens slutliga förordnande av tjänsteinnehavare. Det torde med stor sannolikhet kunna förutses, att antalet besvär vid sam-

451 stämmighet mellan den lokala och regionala myndigheten blir ringa. I sam r stämmigheten mellan dessa två instanser torde nämligen sökande se sådana garantier för den gjorda bedömningens riktighet, att den endast i undantagsfall blir ifrågasatt. Vare sig det klagas eller icke, är principen den, att skolstyrelsen — sedan ordningen mellan de sökande blivit definitivt fastställd, vilket alltså sker genom lagakraftvunnet beslut av mellaninstansen eller, vid besvär, efter beslut av Kungl. Maj :t — skall förordna den enligt nämnda ordning mest meriterade av kvarvarande sökande. Denna detalj i förslaget är av mycket väsentlig praktisk betydelse, enär man härigenom skulle undgå den med den nuvarande folkskollärartillsättningen förbundna olägenheten att tvingas göra om hela tillsättningsproceduren, så snart någon av de på förslag uppförda avgår från förslaget, innan val skett. Det må erinras om att folkskollärartillsättningen f. n. innehåller bl. a. föjande moment: 1. Skolstyrelsen upprättar ett förberedande förslag. 2. Folkskolinspektören yttrar sig över detta. 3. Skolstyrelsen upprättar slutligt förslag. 4. Skolstyrelsen väljer. Ett eller flera av dessa moment måste upprepas, så snart avgång från förslag sker, alldeles oavsett om det är styrelsens mening att välja kvarstående sö r kände eller ej. Möjligheten att söka flera tjänster samtidigt Utredningen har på s. 433 berört spörsmålet om lärares rätt att söka flera tjänster samtidigt och framhållit, att vissa fördelar är förknippade med en sådan rätt. För närvarande äger en läroverkslärare samtidigt söka hur många ledigförklarade tjänster som helst, varjämte han kan uttala önskemål om vilken tjänst han i första rummet vill ha bland dem, till vilka han till äventyrs; skulle vara den mest meriterade. I görligaste mån tillgodoses sådana önskemål, och det är frågan om möjligheterna att även i fortsättningen tillgodose dessa, som är av intresse i sammanhanget. Folk- och småskollärare är också oförhindrade att söka flera samtidigt ledigförklarade tjänster, men för dem föreligger inte någon valmöjlighet, utan de är skyldiga att mottaga den tjänst, till vilken de först blir utsedda. Olikheten i detta avseende betingas främst av att tillsättningen i det förra fallet är central, i det senare rent lokal. Det må emellertid påpekas, att valr möjligheten måste anses vara av avsevärt mycket större betydelse för en lärare i läroämnen, eftersom antalet tjänster i en viss ämneskombination inom en bestämd region alltid är betydligt mycket mindre än antalet klasslärartjänster inom samma område. Det av utredningen föreslagna decentraliserade tillsättningsförfarandet av bl. a. lärare i läroämnen i lägre lönegrad än Ca 29 försvårar givetvis möjligheterna att för dessa bibehålla en valfrihet, motsvarande den som gäller

452 för de nuvarande läroverkslärarna, och det torde vara helt otänkbart att för någon lärarkategori bibehålla en obeskuren sådan rätt. Utredningen har emellertid försökt finna någon väg att tillgodose förevarande krav på tillsättningsförfarandet. På grund av svårigheterna att förutse de praktiska verkningarna av åtgärder i denna riktning har utredningen dock icke ansett sig kunna framlägga något bestämt förslag på denna punkt utan pekar i det följande endast på vad som synes vara en tänkbar möjlighet, vilken bör vidare prövas beträffande tillsättningen av lärare i läroämnen, innan slutlig ställning tages till lärares ifrågavarande valmöjligheter. Genom mellaninstansens medverkan vid lärartillsättningen synes möjlighet förefinnas att i viss utsträckning samordna tjänstetillsättningarna inom olika mellaninstansområden. För att detta skall vara genomförbart fordras dock, dels att tillsättningsärendena handlägges samtidigt inom samtliga mellaninstanser, dels ock att sökande klart anger, vilka tjänster de söker och i vilken ordning de önskar ifrågakomma till dessa. För närvarande tillträdes ordinarie lärartjänster i princip från och med den 1 januari eller den 1 juli, vilket synes vara en lämplig ordning. Det föreligger då knappast några skäl att tjänster skall kunna tillsättas vid vilken tidpunkt som helst under året. Utredningen anser, att man på försök bör pröva anordningen att ledigförklarande skall ske huvudsakligen under fyra perioder av året samt att tillsättningsärendena i mellaninstanserna skall handläggas likaledes under i huvudsak fyra perioder, allt vid tidpunkter, varom skolöverstyrelsen finner lämpligt meddela anvisningar. Att denna anordning liksom det därmed sammanhängande förslaget nedan bör vara av försökskaraktär betingas av svårigheterna att på förhand bedöma, hur en dylik åtgärd praktiskt kommer att verka. Färre än fyra perioder torde med hänsyn till behovet av en jämn fördelning av arbetsmängden inom mellaninstanserna inte kunna komma i fråga. Föreligger särskilda skäl bör en tjänst, efter medgivande av mellaninstansen, kunna få ledigförklaras vid annan tidpunkt under året. Om ansökningstiden bestämdes att utgå i relativt god tid före tillträdesdagen, skulle skolstyrelsen få tid att ånyo ledigförklara tjänst, till vilken ett otillräckligt antal sökande anmält sig. I sådana fall måste man räkna med att tjänsten är mindre eftersökt, varför antalet sökande även vid förnyat ledigförklarande torde bli lågt och tillsättningsförfarandet mindre tidskrävande. En sådan tjänst skulle följaktligen hinna komma med bland de övriga tillsättningsärendena under perioden. • Vad den andra, ovan angivna förutsättningen beträffar synes inga hinder möta mot en bestämmelse av avsett slag. Genom de föreslagna anordningarna skulle förutsättningar skapas för en .samordning inom vissa gränser av tillsättningarna. Medgivande att samtidigt söka över hela landet kan dock inte ens under dessa omständigheter ilämnas, då tillsättningsproceduren därigenom skulle bli alltför vittomfattan-

453 de och tidskrävande. Rätt för sökande att ange, i vilken ordning han vill komma i fråga till inom ett och samma mellaninstansområde samtidigt sökta tjänster, torde dock kunna medges alla lärarkategorier. Då emellertid även en dylik anordning för läroverkslärargruppens del skulle innebära en försämring i förhållande till nuläget, bör lärarna i läroämnen försöksvis äga rätt att härutöver söka ytterligare tre tjänster inom andra mellaninstansområden med angivande av i vilken ordning de önskar erhålla tjänsterna (10 §). Genom kontakt mellan berörda mellaninstanskanslier torde en samordning, utan att ärendenas handläggning därigenom otillbörligt fördröjes eller försvåras kunna ske, så att framförda önskemål kan tillgodoses. Eftersom de sökande till tjänst i läroämnen i sina ansökningshandlingar skall ha angett, vilka tjänster de samtidigt söker och i vilken ordning de önskar få tjänsterna, bör varje mellaninstans lätt få en överblick över i vilken utsträckning kontakt behöver sökas med andra mellaninstanser. Härigenom får även skolstyrelserna ökade möjligheter att bedöma risken för bortfall av sökande och att uppskatta hur många sökande, som kan behöva nämnas i styrelsens preliminära tillsättningsbeslut. Sedan praktiska erfarenheter sålunda vunnits, bör denna fråga omprövas för samtliga lärarkategorier. Då tillsättningen av befordringstjänster i 29 lönegraden föreslås ske centralt, torde den nuvarande rätten att samtidigt söka tjänster i hela landet kunna bibehållas för sökande av dessa tjänster. Tillsättning av tjänster i 29 lönegraden Utredningen har i hela sitt arbete utgått från den organisation som k a n antagas komma att råda, när enhetsskolan är genomförd som obligatorisk skolform, men har därvid även tagit i betraktande de skolformer, som är avsedda att så småningom uppgå i enhetsskolan. Emellertid finns det redan, och kommer även i framtiden att finnas, skolformer, som icke utgör en del av den obligatoriska skolan. Dit hör gymnasiet. Denna skolform har utredningen inordnat under mellaninstansernas planerande och samordnande verksamhet. När det gällt den mer direkta ledningen av skolformen, undervisning och inspektion m. m. har utredningen dock icke föreslagit någon ändring utan ansett, att gymnasierna i dessa hänseenden fortfarande bör skötas av den centrala skolmyndigheten, eftersom de synes komma att tillsvidare förbli statliga. Denna gymnasiets ställning gör också, att i många frågor avvägningar måste göras mellan de olika skolformerna, varvid framförallt praktiska synpunkter måste bli avgörande. Sådana praktiska avvägningssynpunkter måste läggas på frågan om lärartillsättningen, när gymnasierna kommer in i sammanhanget. Ett fullföljande av det allmänna resonemang utredningen ovan fört talar för och bör leda till att samtliga lärarkategorier i enhetsskolan och.

454 övergångsvis i mot denna svarande skolformer skall tillsättas på ett och samma sätt. Emellertid måste man innan denna slutsats dragés beakta vissa rent praktiska förhållanden, som betingas av den ställning gymnasiet intager i skolsystemet. I de statliga gymnasierna tillsätts samtliga lärare i läroämnen genom kunglig fullmakt. Av den nya allmänna verksstadgans bestämmelser framgår emellertid, att endast tjänster i Ca 31 och högre skall tillsättas av Kungl. Maj:t, vilket bl. a. bort medföra, att endast lektorstjänsterna i Ca 33 och Ca 31 vid oförändrade förhållanden i övrigt kunnat tänkas tillsatta av Kungl. Maj :t, medan adjunkterna kommit att utnämnas på annat sätt. Lektorstjänsterna vid de kommunala gymnasierna tillsättes numera av skolöverstyrelsen. Utredningen har emellertid icke funnit anledning att upptaga frågan om tillsättningsmyndigheten för gymnasiets lärare till prövning men utgår ifrån, att denna tills vidare blir en central myndighet. I skolstyrelseutredningens direktiv sägs beträffande tillsättning av ämneslärare på enhetsskolans högstadium, att vid ställningstagandet till denna fråga hänsyn måste tagas till enhetsskolans anknytning till gymnasium genom klass 9 g. Problemet har numera förenklats något genom att adjunkter och ämneslärare i högst 27 lönegraden organisatoriskt är helt knutna till realskolan (och enhetsskolan). Den kategori som återstår är adjunkterna i 29 lönegraden, vilkas antal för närvarande vid de högre allmänna läroverken beräknas efter behovet av lärare utöver lektorerna i gymnasiet samt i realskolans två högsta klasser. För realskolorna beräknas antalet efter lärarbehovet i de två högsta klasserna och för enhetsskolans högstadium efter lärarbehovet i klasserna 8 och 9, i de fall klass 9 är inrättad. De högre allmänna läroverkens antal är för närvarande 84, och dessutom finns kommunalt gymnasium inrättat vid 23 läroverk. Det har länge stått klart, att gymnasiernas antal är för lågt, och varje år utökas detta antal med en rad nya kommunala gymnasier, varför man har att räkna med betydligt flera gymnasier under de närmaste åren. Antalet tjänster i Ca 29 vid de allmänna läroverken var budgetåret 1954/ 55 1.709. Av dessa var 1.294 placerade vid läroverk med statligt eller kommunalt gymnasium. Vid högre kommunala skolor fanns dessutom 84 adjunktstjänster i Ca 29, varjämte i försöksdistrikten fanns drygt 100 dylika tjänster. En granskning av rapporterna avseende hösten 1954 till skolöverstyrelsen från de högre allmänna läroverken och från realskolor med kommunalt gymnasium rörande lärarbehovet på gymnasiet och i realskolans högsta klass ger vid handen, att för undervisning i dessa klasser behövdes, förutom de lektorstjänster som fanns inrättade, drygt 1.150 adjunktstjänster i Ca 29. (I själva verket fördelar sig dessa tjänster av skilda anledningar något annorlunda. Det finns i en del skolor, främst vid provårsläroverken, något flera tjänster i Ca 29 än som vore normalt, medan en del läroverk

455 icke har tjänster i Ca 29, som täcker ens hela undervisningen i gymnasiet och realskolans avslutningsklass). Skolans utveckling torde knappast medföra några större rubbningar av dessa relationer. Redan ett förstatligande av de 23 kommunala gymnasierna medför en väsentlig ökning av antalet tjänster i Ca 29 vid skolor med gymnasium, och, som tidigare påpekats, har man att räkna med en ytterligare, ganska kraftig, expansion av gymnasiet. Under tiden kominer givetvis också antalet tjänster i realskolan och i försöksdistrikten att öka, men några mera väsentliga förändringar i jämförelsesiffrorna torde det knappast bli. Det står alldeles klart, att skolenheter av samma typ som de nuvarande högre allmänna läroverken kommer att bestå även i en framtid med den skillnaden att realskolan kommer att ersättas av enhetsskolans högstadium eller del av sådant. (Jfr skolöverstyrelsens skrivelse till utredningen den 22 juni 1953 och SOU 1948:27 s. 432—433). När en skolenhet består av gymnasium jämte högstadium av enhetsskola, innebär detta icke, att två skilda skolor inrymmas i samma byggnadskropp. Om så vore fallet, skulle talet om en skolenhet bli utan mening. Denna skola måste i stället ledas som en skola, och lärare måste anställas med hänsynstagande till hela skolenhetens behov. Detta innebär, att adjunkter i Ca 29 måste anställas för tjänstgöring på båda de stadier, som det här är fråga om. Vid beräkning av lämplig ämneskombination för ledig sådan tjänst måste man följaktligen ta hänsyn både till gymnasiets och högstadiets behov. Skulle en uppdelning av dessa tjänster komma till stånd, så att vissa av dem vore knutna helt till gymnasiet och andra helt till högstadiet, skulle ämneskombinationerna få bestämmas efter behovet hos den mindre enhet, som stadierna var för sig utgör. Detta skulle bli högst olämpligt både ur pedagogisk och administrativ synpunkt. En kategoriklyvning av adjunktstjänsterna i Ca 29 skulle i nuvarande läge kunna bli ogynnsam för skolan. Det är nämligen att befara, att de centralt tillsatta gymnasietjänsterna skulle kunna komma att betraktas som mera åtråvärda än de kommunalt tillsatta högstadietjänsterna. När det gäller befordringstjänster av det slag det här är fråga om, är det även av största vikt, att tillsättningen av tjänsterna samordnas, och det synes utredningen endast kunna ske på ett rationellt sätt genom skolöverstyrelsen. Skolorna har också ett starkt behov av att överstyrelsen överblickar detta område för att deras behov av kvalificerade lärarkrafter rätt skall kunna tillgodoses. Även för lärarnas del innebär det givetvis en fördel om de kan söka tjänster vid olika skolformer samtidigt hos en enda myndighet. Eljest måste man för praktiskt taget varje tjänst räkna med en kontakt mellan olika myndigheter och skolöverstyrelsen. Dessa synpunkter framhålles i Aktuellt från skolöverstyrelsen 9/1955:51: »Då man kan räkna med att ledig-

456 förklarade tjänster inom enhetsskolans högstadium i viss utsträckning har gemensamma sökande med vid de allmänna läroverken under samma period ledigförklarade tjänster, är det önskvärt med en viss samordning av handläggningen inom skolöverstyrelsen av dessa tjänster.» När enhetsskolan genomförts kvarstår detta förhållande för adjunktstjänsterna i Ca 29. Efter de ovan redovisade övervägandena finner utredningen, att starka praktiska skäl talar för att samtliga adjunktstjänster i Ca 29 tillsätts på samma sätt och att det tillsättningsförfarande, som nu provisoriskt användes för dylika tjänster i försöksdistrikten (jfr s. 401), bibehålies med den ändringen, att mellaninstansens yttrande skall ersätta inspektörens. Att kommunala tjänster av det slag det här gäller tillsätts av statlig myndighet, är icke någon nyhet. Det förekommer beträffande vissa tjänster inom kommunen. Lektorstjänsterna vid de kommunala gymnasierna tillsätts, som ovan påpekats, av skolöverstyrelsen. Om det senare skulle visa sig, att det inträffar väsentliga förskjutningar i de ovan angivna relationerna mellan antalet Ca 29-tjänster i gymnasiet och på enhetsskolans högstadium eller att andra förhållanden inträder, som motiverar och gör det möjligt, att tillsättningsförfarandet beträffande dessa tjänster bringas i överensstämmelse med det av utredningen i det följande, för övriga lärarkategorier föreslagna, bör Kungl. Maj :t åvägabringa en sådan överensstämmelse. Sammanfattande synpunkter Det ovan framlagda förslaget är ett försök att tillgodose de olika, på s. 434 angivna krav som bör ställas på tillsättningsförfarandet. Utredningens strävan har framför allt varit att med kravet på att urvalet skall ske på objektiva grunder förena ett lokalt inflytande på lärartillsättningen samt att konstruera ett förfarande, som kan vara gemensamt för samtliga lärarkategorier vid de skolor, som avses i 5 § 1 mom. utredningens förslag till skolstyrelselag med undantag för gymnasier och handelsgymnasier. Av enbart praktiska skäl har lärarna i 29 lönegraden ansetts tillsvidare böra undantagas från detta förfarande. Utredningen vill i detta sammanhang något beröra det tillsättningsförfarande, som provisoriskt gäller för försöksskolornas högstadier. Beträffande tillsättningen av lärare i läroämnen på dessa stadier framlade utredningen den 10 december 1953 förslag, baserat på samma principer som det här presenterade förslaget. Gällande bestämmelser i ämnet — för vilka redogjorts på s. 401 f — överensstämmer icke med de av utredningen 1953 föreslagna. Såsom framgår av nämnda redogörelse tillämpas för närvarande fyra olika metoder vid tillsättning av lärare på försöksskolornas högstadier, nämligen en för lärare i läroämnen i 29 lönegraden, en för lärare i läroämnen i 25 och

27 lönegraderna, en för tillsättning av folkskollärare i 23 lönegraden samt en för tillsättning av lärare i yrkesämnen, övningslärarna på detta stadium ävensom klasslärarna på låg- och mellanstadierna tillsättes på i allt väsentligt samma sätt som folkskollärarna i 23 lönegraden, för vilka folkskolestadgans tillsättningsbestämmelser gäller. Det provisoriskt gällande förfarandet vid tillsättning av lärarna i 29 lönegraden skall enligt utredningens förslag tills vidare äga giltighet för denna lärargrupp. Folkskollärartillsättningen har utförligt behandlats i det föregående, varför endast den provisoriska tillsättningen av lärarna i 25 och 27 lönegraden här skall behandlas. I propositionen 1954:137 med förslag om inrättande av ordinarie lärartjänster i kunskapsämnen på försöksskolans högstadium och om provisoriskt förfarande vid tillsättningen av dylika tjänster anförde departementschefen bl. a. (s. 5 2 ) : För egen del anser jag, att under provisorietiden bör beträffande de ordinarie tjänster, som rekryteras med lärare med akademiska examina, gälla den av överstyrelsen och skolstyrelseutredningen förordade principen, att den enligt gällande befordringsgrunder mest meriterade sökanden skall förordnas. Jag vill härutinnan särskilt framhålla, att för de akademiskt utbildade lärarna vid övriga skolformer icke finnes någon motsvarighet till den inom folkskolan tillämpade valmetoden. Vad däremot gäller folkskollärartjänsterna i Ca 23 synes det mig ligga närmast till hands, att dessa under provisorietiden tillsättes på samma sätt som folkskollärartjänster i folkskolan. Jag anser mig därför böra föreslå, att ordinarie folkskollärartjänst i Ca 23 på försöksskolans högstadium skall tillsättas i samma ordning som i folkskolestadgan föreskrives beträffande ordinarie folkskollärartjänst. Sedan tillsättningen av adjunktstjänster i 29 lönegraden diskuterats, anförde departementschefen rörande proceduren vid tillsättningen av tjänsterna i 25 och 27 lönegraderna bl. a. följande: Beträffande det provisoriska förfarandet vid tillsättning av nu ifrågavarande ordinarie tjänster på försöksskolans högstadium föreslår skolstyrelseutredningen en bindande kontroll av skolstyrelsens meritbedömning på så vis, att skolstyrelsens beslut om ordningsföljden mellan de sökande skulle underställas skolöverstyrelsens 1 prövning och att skolstyrelsen sedan skulle ha att förordna den av de sökande, som enligt skolöverstyrelsens eller, efter besvär, Kungl. Maj:ts beslut angivits såsom den främste av de sökande. Enligt utredningens förslag skulle således skolstyrelsens beslut om förordnande bli en helt formell verkställighetsåtgärd i anledning av skolöverstyrelsens eller Kungl. Maj:ts beslut i tillsättningsärendet. En dylik ordning vid tillsättningen av ifrågavarande tjänster synes mig icke tillfredsställande. Enligt min uppfattning bör, såsom nu gäller beträffande tillsättningen av motsvarande tjänster vid de högre kommunala skolorna, det avgörande beslutet i tillsättningsfrågan träffas av skolstyrelsen. Riktigheten av detta beslut bör sedan kunna prövas genom besvär på materiella grunder. Med hänsyn till att försöksdistriktens skolstyrelser för närvarande i mycket stor utsträckning 1 Skolöverstyrelsen skulle enligt utredningens förslag provisoriskt fullgöra de uppgifter rörande lärartillsättningen, som enligt nu föreliggande förslag skall fullgöras av mellaninstanserna.

458 saknar några egentliga erfarenheter av bedömningen av akademiskt utbildade lärares meriter, synes det emellertid motiverat, att skolstyrelsen i ett försöksdistrikt erhåller sakkunnig vägledning i någon form för sin bedömning av frågan om vem av de sökande, som enligt gällande befordringsgrunder skall anses mest meriterad. Denna vägledning synes vid tillsättning av ifrågavarande ordinarie tjänster böra ske genom att folkskolinspektören och skolöverstyrelsen yttrar sig rörande de sökandes meriter och att därvid anges den sakkunniga myndighetens uppfattning om rangordningen mellan de sökande enligt befordringsgrunderna. Med dessa överväganden finner jag mig för egen del böra förorda, att det provisoriska förfarandet vid tillsättningen av tjänster i Ca 25 och Ca 27 på försöksskolans högstadium utformas efter följande grundlinjer. Ledigkungörandet ombesörjes av skolstyrelsen, till vilken ansökningarna inges. Därefter skall skolöverstyrelsen, sedan folkskolinspektören granskat ansökningarna, yttra sig rörande de sökandes meriter samt ange sin uppfattning om ordningen mellan de sökande enligt gällande befordringsgrunder. Skolöverstyrelsens yttrande synes dock icke behöva avse flera av de sökande än högst de fem främsta. Sedan överstyrelsens yttrande — som icke skall kunna överklagas — kommit skolstyrelsen tillhanda, skall skolstyrelsen till innehavare av tjänsten förordna den av de sökande, som enligt gällande befordringsgrunder prövas vara den mest meriterade. Över skolstyrelsens beslut skall kunna anföras besvär hos Kungl. Maj:t på materiella grunder. Besvär bör inges till skolstyrelsen, som med eget yttrande vidarebefordrar besvären och övriga handlingar till överstyrelsen. Överstyrelsen avger utlåtande i besvärsmålet till Kungl. Maj:t. Besvären prövas därefter av Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid en bedömning av utredningens förslag måste det ses från den synpunkten att det skall vara enhetligt. Utredningen har icke funnit några principiella skäl, som talar för olika tillsättning av olika lärargrupper. Att därför — såsom gjorts i de provisoriskt gällande tillsättningsbestämmelserna — begränsa regeln, att den mest meriterade skall utses, till att gälla enbart lärare med akademiska examina skulle sålunda helt strida mot utredningens uppfattning om frågans lösning. Något rationellt motiv för en kategoriklyvning på det sättet synes ej heller kunna anföras då kravet på objektiv bedömning kan hävdas med samma styrka för alla lärargrupper. På denna punkt föreligger det således en grundläggande skillnad mellan utredningens förslag och de provisoriska bestämmelserna. Så är, vad tillsättningen av lärare i läroämnen i 25 och 27 lönegraderna beträffar, fallet även i andra avseenden (jfr s. 449). Utredningen har sålunda framhållit som en fundamental synpunkt, att bedömningen av de sökande först skall göras av skolstyrelsen och icke, som enligt de provisoriska bestämmelserna, av skolöverstyrelsen eller annan överordnad myndighet. En sådan myndighet torde nämligen, om skolstyrelsen inte ens skall avge yttrande till denna, i regel endast kunna avge sitt utlåtande på rent formella grunder utan möjlighet att beakta det behov eller de speciella omständigheter i övrigt, som ur den lokala skolstyrelsens synvinkel kan vara av vikt vid tillsättningen. Visserligen skall skolstyrelsen enligt de provisoriska bestämmelsernas ordalydelse kunna göra en annan bedömning än skolöverstyrelsen beträffande vilken av de sö-

459 kände som är mest meriterad och således kunna utse annan än den av överstyrelsen förordade, men man kan, bl. a. med stöd av erfarenheten från ickeordinarie tillsättningen av folkskollärare, våga påståendet, att skolstyrelserna regelmässigt kommer att känna sig bundna av den överordnade myndighetens ställningstaganden. Vidare torde, om styrelsen undantagsvis ej skulle känna sig bunden härav, den sökande, som fått den högre myndighetens förord, häri rimligtvis mestadels finna anledning att besvära sig över lokalstyrelsens tillsättningsbeslut. Vidhåller man i likhet med utredningen, att tillsättningen skall vara objektiv, d. v. s. normbunden, kan den eller de tillsättande myndigheternas inflytande på urvalet av sökande inte bli annat än begränsat. Den form av samverkan rörande tillsättningen, som utredningen föreslagit, tillgodoser enligt dess mening på ett avsevärt bättre sätt den lokala skolmyndighetens intresse att få sina synpunkter i ärendet beaktade än om högre myndighet först skall tala om för styrelsen, vilken sökande styrelsen bör utse. Den vägledning, som styrelsen vid sitt ställningstagande mellan olika sökande måste ha, skall den i första hand erhålla i anvisningar rörande meritvärderingen. Endast om styrelsen förfar på ett sätt, som icke kan motiveras på sakliga grunder och inom anvisningarnas ram, bör högre myndighet — i första hand mellaninstansen — ingripa rättande. Även från rent praktisk synpunkt synes den av utredningen föreslagna metoden vara att föredraga framför att högre myndighet först skall yttra sig ovetande om lokala synpunkter, och styrelsen därefter eventuellt skall utse annan än den myndigheten föreslagit och först i eventuellt besvärsmål närmare kunna ange sina skäl för denna avvikelse, vilken, när skälen utvecklas, kanske kan godtagas av de besvärsprövande myndigheterna.

Icke-ordinarie

lärare

Såsom framgår av redogörelsen för de nuvarande reglerna rörande tillsättning av icke-ordinarie lärare skiftar förfarandena härvid från skolform till skolform liksom vid ordinarietillsättningen. Procedurerna är emellertid genomgående enklare, vilket är naturligt, då fråga ofta är om anställning av kortare varaktighet, och kravet på snabbhet vid tillsättningen här måste tillgodoses i större utsträckning än vid tjänster av bestående varaktighet. Emellertid förekommer icke-ordinarie anställningar av olika slag. Vid läroverken och de högre skolorna finns egentliga icke-ordinarie tjänster, nämligen de extra ordinarie, vilket icke är fallet inom folkskolan. Folkskollärare kan dock erhålla extra ordinarie anställning, vilken automatiskt uppnås om innehavaren av anställningen i fråga uppfyller vissa villkor beträffande behörighet och fullgjord tjänstgöring samt anställningen skall fortvara under viss tid. Samma förhållande gäller beträffande öv-

460 ningslärarna. Enligt bestämmelserna den 8 maj 1953 angående reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie lärare i läroämnen vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter kan också de lärare, för vilka den reglerade befordringsgången gäller, erhålla extra ordinarie anställning utan att inneha särskild tjänst. Även när det gällt tillsättningen av de icke-ordinarie lärarna har det synts utredningen riktigast att konstruera ett på objektivitetsprincipen grundat enhetligt tillsättningsförfarande för samtliga av utredningens förslag berörda lärarkategorier. En för alla kategorier gemensam tillsättningsprocedur kan naturligtvis inte åstadkommas, utan att större eller mindre ändringar vidtages i de redan tillämpade förfarandena. Bland annat med hänsyn till att de ickeordinarie lärarna i läroämnen (med undantag för lärare i Ce 29 vid de allmänna läroverken) ävensom de icke-ordinarie folkskollärarna i de sex landstingsfria städerna för närvarande tillsättes lokalt utan föregående kontroll från högre myndighets sida, har utredningen funnit sig böra föreslå, att samtliga icke-ordinarie lärare skall tillsättas av skolstyrelsen utan att samverkan dessförinnan skall sökas med överordnat organ. Förslaget innebär den förändringen i förhållande till nuläget, att någon motsvarighet till folkskolinspektörens yttrande över sökande till icke-ordinarie folkskollärartjänst — i annan kommun än landstingsfri stad — av minst en termins varaktighet icke skall finnas för folkskollärarna. Utredningen vill med anledning av detta förslag först erinra om sina tidigare konstateranden, att det beträffande skolväsendets administration och ledning inte längre finns några reella skäl att ställa de sex landstingsfria städerna i en grupp för sig. Om tillsättningsförfarandet skulle gjorts enhetligt med bibehållande av en meritkontroll av överordnad myndighet, hade en sådan kontroll således bort införas också för dessa kommuners del, vilket emellertid skulle ställt sig synnerligen opraktiskt med tanke på den omfattning skolväsendet redan har i de fem största kommunerna, vilka tillika är landstingsfria. Enligt till utredningen lämnade uppgifter tillsattes exempelvis under de båda läsåren 1952/54 vid Stockholms folkskoleväsen 1.193 icke-ordinarie anställningar, till vilka 2.424 sökande anmält sig. Ett stort antal av dessa tillsättningar torde ha gällt omförordnanden av redan anställda lärare, men att även antalet direkta nyanställningar är betydande i de största kommunerna framgår av uppgifter från Göteborg och Malmö, som för de nämnda åren angett antalet sådana till 143 respektive 180. Utredningen har vid sina vidare överväganden av icke-ordinarietillsättningen icke funnit, att motiv av principiell art föreligger att för de landstingsfria städernas del föreslå förhandskontroll av sökandes meriter. I anslutning till sin uppfattning att skäl inte längre förefinns att ställa dessa städer i särställning i förhållande till andra större kommuner, och då några olägenheter av att dessa städer själva handhaft sin lärartillsättning vid

461 folkskoleväsendet inte förmärkts, förordar utredningen, att enhetlighet de olika kommunerna emellan vid tillsättning av de icke-ordinarie lärarna åstadkommes på så sätt, att det för de landstingsfria städerna nu tillämpade systemet blir generellt gällande. För att denna väg bör väljas talar förutom principiella skäl och de olägenheter, det stora antalet tillsättningar i vissa fall skulle komma att medföra för en kontrollerande myndighet, även konstruktionen av den föreslagna mellaninstansen, på vilken det närmast bort ankomma att utöva den diskuterade kontrollen. Meritkontroll av detta slag kan nämligen inte gärna läggas på mellaninstansen in pleno. Den kan inte heller lämpligen fullgöras av skolinspektören, då besvär över hans yttrande eller över styrelsens tillsättningsbeslut, sedan sådant yttrande avgetts, måste gå till mellaninstansen överordnat organ, d. v. s. cental myndighet, vilket ärenden av detta slag knappast gör befogat eller lämpligt med hänsyn bl. a. till vikten av snabba avgöranden. Besvär över skolstyrelses tillsättning av icke-ordinarie lärare kan ju för närvarande icke heller föras längre än till domkapitlet, som är första och sista instans i dessa mål. Ett borttagande av den nuvarande meritkontrollen för den största lärargruppen bör emellertid medföra vissa ändringar i bestämmelserna om besvär samt ett borttagande av bestämmelsen om åttaterminsregeln i § 24:1 tredje stycket folkskolestadgan. Utredningen återkommer strax härtill. Tillsättningen av icke-ordinarie lärare bör således vara lika för samtliga lärarkategorier och i alla kommuner. Någon skillnad i förfarandet, betingad av de olika icke-ordinarieanställningarnas art, anser utredningen icke behövlig men föreslår två i viss mån olika tillvägagångsätt, beroende på anställningstidens längd. Varje anställning av icke-ordinarie lärare utom av timlärare för minst en termin skall således dels ledigkungöras, dels kunna överklagas (28 § 1 mom. och 33 §). Utredningen menar, att anställningar av en termins längd, i realiteten omfattande ett halvt år, bör, där hinder ej möter, stå öppna för varje intresserad sökande och tillsättas i fri konkurrens. Härav följer, att endast sökande, som i sådan konkurrens och efter lagakraftvunnet beslut erhållit icke-ordinarie anställning, bör kunna erhålla fortsatt förordnande utan förnyat ledigkungörande. Med sistnämnda princip är ej förenligt att bibehålla en bestämmelse liknande den nyss åsyftade i § 24 folkskolestadgan. I detta författningsrum stadgas som huvudregel, att kungörelse om ledigheten skall utfärdas, då icke-ordinarie lärare erfordras för minst en hel termin. Härifrån medges emellertid undantag, då fråga är om »anställande av lärare, som innehaft sammanhängande anställning inom distriktet under minst en av de senast förflutna åtta terminerna och som tillika äger behörighet att innehava den ifrågavarande befattningen.» Även om det förhållit sig så, att den vid ett tillfälle anställde läraren va-

462 rit den då mest meriterade sökanden, synes det utredningen otillfredsställande med en bestämmelse, som ger möjlighet att vid senare tillfällen anställa samma person med uteslutande av övriga för tjänsten intresserade enbart på den grunden, att vederbörande förut haft anställning i kommunen. Allvarligare invändningar mot en bestämmelse av sådant slag som den förevarande kan emellertid resas. Inte ens med den föregående meritkontroll, som nu tillämpas genom inspektörens granskning, är garantier skapade för att den mest meriterade anställes. Inspektören avger endast yttrande över de sökande, varefter styrelsen tillsätter. Besvärsrätt över skolstyrelsens beslut finns visserligen, men fall kan inträffa och har inträffat, då anförda besvär inte hunnit avgöras under terminens lopp och således en mindre meriterad sökande dels kunnat uppehålla anställningen under denna tid, dels också därefter kunnat vidareanställas och anställts utan att ledigkungörande erfordrats eller skett. Besvärsmyndigheten kan nämligen icke ålägga vederbörande skolstyrelse att anställa den klagande, om anställningstiden från början omfattat endast en termin, vilken tilländagått, då besvären avgjorts. Vid ett tillsättningsförfarande, som icke rymmer en föregående prövning av de sökandes meriter, kan invändningarna mot en ordning som den, för vilken här redogjorts, resas med avsevärt mycket större skärpa. Utredningen föreslår därför, i anslutning till 27 § övningslärarstadgan, att tillsättningsbestämmelserna skall innehålla en föreskrift av innebörd, att vid återanställande undantag från principen om ledigkungörande av icke-ordinarie anställning av minst en termins längd endast skall kunna göras, då fråga är om fortsatt anställning vid samma skola eller inom samma kommun för lärare, som efter föreskrivet ledigförklarande och lagakraftvunnet beslut redan erhållit icke-ordinarie anställning i kommunen (28 § 4 mom. a ) . Med en så utformad regel anser utredningen, att rätt att anföra besvär vid icke-ordinarieanställningar av kortare varaktighet än en termin icke är behövlig. En sådan möjlighet skulle, där den verkligen ginge att utnyttja, medföra olägenheter genom avbrott i undervisningen, som knappast uppväges av fördelarna för den enskilde att kunna klaga. Dessutom måste man räkna med att ändringssökandet ofta icke skulle hinna leda till resultat på grund av anställningens kortvarighet och besvärsprocedurens omfattning. Med hänsyn till nämnda olägenheter föreslår utredningen i anslutning till besvärsbestämmelserna i nådiga brevet den 9 april 1954 angående överflyttning av beslutanderätten i vissa ärenden från skolöverstyrelsen till rektorer m. m., att avbrott i påbörjad icke-ordinarie anställning, även om den omfattar en hel termin, endast undantagsvis skall ske, då besvär över tillsättningen prövas böra bifallas (33 § 1 mom. andra stycket). Fall, då så bör ske, synes utredningen i första hand vara, om ett direkt åsidosättande av gällande befordringsgrunder kan anses ha förekommit, eller om en skolstyrelse upprepade gånger anställt annan än den mest meriterade.

463 Omfattar anställningen längre tid än en termin, skall självfallet klagande, som fått sina besvär bifallna, förordnas att tillträda tjänsten senast vid närmast följande halvårsskifte. Det framgår av det sagda, att sökande, som blivit förbigången vid ett enterminsförordnande, i regel icke skulle kunna tillträda detta, även om besvärsmyndigheten funne honom mest meriterad. Praktiska skäl talar för att det bör vara på detta sätt. Såsom ett led i strävan att finna former, som gör även icke-ordinarietillsättningen oberoende av tillfälligheter och obehörigt inflytande, föreslår utredningen emellertid, att sökande, som vid besvärsprövning funnits vara mest meriterad till anställning av en hel termins längd men icke ansetts böra eller hunnit tillträda anställningen under terminen, skall anställas som icke-ordinarie lärare i kommunen för nästföljande termin, därest behov av icke-ordinarie lärare av samma slag då föreligger (33 § 1 mom. tredje stycket). I sådant fall kan alltså icke-ordinarie anställning, som eljest skolat ledigkungöras, tillsättas utan kungörande. Såsom en ytterligare anordning i syfte att åstadkomma en tillsättning under öppna och betryggande former föreslår utredningen skyldighet för skolstyrelse att på begäran tillhandahålla sökande avskrift av den förteckning över de sökande och deras meriter, som obligatoriskt skall uppgöras (31 § 2 mom.). Genom en sådan bestämmelse beredes även sökande långt från anställningsorten en säker möjlighet att få en uppfattning om sina medsökande och om skolstyrelsens tillsättningsbeslut. Som besvärsinstans föreslår utredningen mellaninstansen, vars beslut i dessa tillsättningsärenden endast bör få överklagas, då fråga är om tillsättning av extra ordinarie tjänst (33 § 2 mom.).

Skolledare För proceduren vid tillsättning av skolledare av skilda slag har redogjorts i kapitlet om skolväsendets fackliga ledning. En sammanfattning skall här göras med särskild hänsyn till grunderna för urval av skolledare. 1. Distriktsöverlärare och »annan överlärare». Beträffande tillsättningen av distriktsöverlärare och annan överlärare gäller i princip detsamma som om tillsättning av ordinarie folkskollärare. Skolstyrelsens förberedande förslag skall emellertid inlämnas till skolöverstyrelsen och ej till folkskolinspektören. Överstyrelsen upprättar ett slutligt förslag, omfattande de tre mest meriterade sökande, bland vilka skolstyrelsen äger fritt välja en. Besvär över skolöverstyrelsens förslag kan anföras hos Kungl. Maj :t. Befordringsgrunderna är i första hand de för folkskollärartjänst gällande: undervisningsskicklighet, betyg i examina och prov samt tjänstgöringstidens längd. Härjämte må hänsyn jämväl tagas till »sådana egenskaper, som företrädesvis erfordras för utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan» (Fst § 19:5).

464 2. Kommunal folkskolinspektör. »Omedelbart efter ansökningstidens utgång skall skolrådet med eget yttrande översända ansökningshandlingarna till skolöverstyrelsen, överstyrelsen skall härefter av de sökande på förslag uppföra tre eller det mindre antal, överstyrelsen finner kunna ifrågakomma, i den ordning, i vilken de med hänsyn till insikter, erfarenhet och de övriga egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för ett framgångsrikt utövande av ledningen och tillsynen av arbetet i folkskolan, anses böra komma i åtanke. Skolrådet skall därefter utse den bland de å förslaget uppförda, som skolrådet prövar lämpligast. Finnes å förslaget blott en uppförd, skall denne erhålla förordnande å befattningen» (Fst § 8 c. tredje stycket). Även inspektör väljes således av skolstyrelsen, men att märka är, att befordringsgrunderna vid tillsättning av dessa tjänstemän icke är sammankopplade med dem, som gäller vid lärartillsättningen, utan genom sin ordalydelse ger rum för en friare bedömning än vid tillsättning av överlärare. Vid tillsättning av skoldirektör och folkskolinspektör i Stockholm har skolöverstyrelsen endast att avge yttrande över de sökandes lämplighet utan att upprätta förslag, varefter direktionen bland de lämpligförklarade äger utse den som direktionen finner för tjänsten mest passande. 3. Rektor vid högre kommunal skola förordnas av skolöverstyrelsen, sedan skolstyrelsen på anförda grunder förordat den bland behöriga sökande, som styrelsen anser lämpligast med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, vilka företrädesvis erfordras hos styresmannen för den skola det gäller. 4. Rektor vid kommunal yrkesskola förordnas av överstyrelsen för yrkesutbildning, sedan styrelsen avgett förslag. För att anställas som rektor erfordras att vara med hänsyn till personliga egenskaper samt insikter och praktisk erfarenhet därtill lämplig. 5. Rektor vid allmänt läroverk förordnas av Kungl. Maj :t. Sedan anmälningstiden utgått, skall skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj :t på anförda grunder förorda den, som finnes lämpligast med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, som företrädesvis erfordras hos styresmannen för ett läroverk. Anser skolöverstyrelsen att förord icke bör ges åt någon av de anmälda, skall förslag lämnas å annan behörig och lämplig person, överstyrelsens förord eller förslag får icke överklagas. Beträffande de ovan kortfattat redovisade bestämmelserna må framhållas, att de grunder enligt vilka skolledare bör utses, formulerats likartat ifråga om kommunala folkskolinspektörer samt rektorer vid högre kommunala skolor och allmänna läroverk. Till skillnad från vad som gäller om överlärare är de icke sammanbundna med grunderna för urvalet till lärartjänst, ehuru rektorerna liksom överlärarna skall fullgöra viss undervis-

465 ningsskyldighet. De tillsättande myndigheterna har beträffande inspektörer och rektorer erhållit möjlighet att lägga vikt vid skolledaregenskaperna. Utgångspunkten vid utredningens överväganden av skolledartillsättningen — likaväl som lärartillsättningen — har varit, att den enligt en objektiv bedömning mest meriterade sökanden bör utses. När det gäller skolledarna föreligger emellertid den mycket väsentliga skillnaden i förhållande till lärartjänsterna, att det här genomgående är fråga om chefstjänster, där lämpligheten för uppgiften — vilken den egentliga yrkesutbildningen som lärare inte direkt förberett för — ofrånkomligen måste tillmätas en helt annan vikt än vid lärartillsättningen. Detta gäller i särskild grad skolchefstjänsterna och i synnerhet skoldirektörstjänsterna med deras starka administrativa betoning. Den bedömning av lämpligheten för skolledartjänst, som således måste ske, och som inte kan normbindas, bör i första hand bli den lokala skolstyrelsens sak. Skolledarna skall i väsentlig grad arbeta enligt den kommunala skolstyrelsens intentioner och står i kommunens tjänst i en annan mening än läraren. Om det beträffande den senare med fog kan sägas, att han bör ha en viss rätt till befordran i den ordning hans av samhället planlagda och ombesörjda utbildning samt formella meriter placerar honom, så måste ifråga om skolledarna anses gälla, att kommunen, som har ansvaret för skolans ledning och utveckling, själv skall äga bedöma vilken behörig och kompetent person den vill ställa i spetsen för sitt skolväsen eller en del därav. I konsekvens med detta resonemang, som ligger i linje med utredningens tidigare betonande av det berättigade och lämpliga i kommunalt inflytande över skolan, har utredningen hyst stark sympati för tanken, att skolstyrelsen skulle äga utse skolledarna bland behöriga sökande, varvid rektorstillsättningen vid folkhögskolorna lämpligen kunnat tjäna som förebild. Här har det traditionella självbestämmandet fått bestå, utan hinder av att lärarlönerna reglerats och till övervägande delen (90 %) bekostas av statsmedel. Således äger skolans styrelse fritt välja rektor bland dem som av skolöverstyrelsen förklarats behöriga och lämpliga för tjänsten. Utan att frångå sin uppfattning, att det lokala inflytandet skall få göra sig starkt gällande vid skolledartillsättningarna, särskilt då det gäller skolchefstjänster, vill utredningen dock föreslå ett förfarande, som ger mera tillfredsställande möjligheter att låta också de centrala skolmyndigheternas erfarenhet och samlade överblick komma till uttryck vid urvalet av skolledarna. Detta kan ske, om tillsättningarna skall äga rum i samverkan mellan lokal och central myndighet på i princip samma sätt som samverkan enligt utredningens förslag skall ske mellan lokal och regional myndighet vid lärartillsättningen, varför utredningen förordar en dylik ordning. Beträffande tillsättningen av skolchefer, rektorer vid enhet av den obligatoriska skolan, vid högre kommunala skolor, kommunala anstalter för so

466 yrkesutbildning samt statliga realskolor föreslår utredningen följande förfarande. Skolledartjänst ledigkungöres av skolstyrelsen. Sedan ansökningstiden utgått och vederbörande skolledare upprättat förteckning över de sökande och deras meriter samt avgivit yttrande över den ordning i vilken han anser, att de bör ifrågakomma till tjänsten, bestämmer styrelsen den ordning i vilken den anser, att de sökande — eller minst tre av dem — med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga egenskaper bör ifrågakomma samt utser preliminärt den enligt dess uppfattning främste i denna ordning. Härefter insändes handlingarna jämte styrelsens preliminära beslut till mellaninstansen, vilken med eget yttrande vidarebefordrar ärendet till skolöverstyrelsen eller, om det gäller rektor vid yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning. Den centrala skolmyndigheten prövar ärendet samt fastställer den ordning i vilken de sökande enligt dess mening bör ifrågakomma. Sedan vederbörande överstyrelses beslut vunnit laga kraft eller ärendet, om det överklagats, av Kungl. Maj :t slutligt avgjorts, skall skolstyrelsen till innehavare av tjänsten förordna den i den fastställda ordningen främste av de kvarvarande sökande. Förslaget vilar på den förutsättningen, att skolstyrelsens sakligt grundade ställningstaganden regelmässigt kommer att bli avgörande vid skolledartillsättningen. Utredningen har ej här haft anledning gå in på tillsättningen av rektorer vid de högre allmänna läroverken. Då dessa skolor skall lyda under skolstyrelsen och rektor skall kunna förordnas som förste rektor, anser sig dock utredningen böra framhålla det lämpliga i att skolstyrelsen får rätt att yttra sig vid tillsättning av rektor vid högre allmänt läroverk.

AVDELNING IV

Stockholm

Stockholms stad intager på grund av sin storlek en särställning bland rikets kommuner och stadens omfattning har i åtskilliga avseenden gjort det nödvändigt att vid reglering av olika verksamheter avvika från de bestämmelser som blivit gällande för riket i övrigt. Så är förhållandet i viss mån beträffande skolväsendet. Utredningen har i det föregående endast i förbigående berört förhållandena i Stockholm. Med hänsyn till den speciella reglering som här gäller och till de avvikelser från förhållandena för riket i övrigt, som även enligt utredningens uppfattning i några avseenden bör finnas, har det synts lämpligast att i en avdelning för sig redogöra för förhållandena i huvudstaden och de därav föranledda särskilda anordningarna.

Nuvarande

förhållanden

Folkskoleväsendet. För folkskoleväsendet i Stockholm gäller dels en särskild lag av den 15 maj 1903, dels en särskild folkskolestadga av den 22 juni 1923, dels ock en särskild av Kungl. Maj :t den 31 januari 1941 fastställd instruktion för folkskolestyrelsen i Stockholm — Stockholms folkskoledirektion. Enligt 1903 års lag skall folkskoledirektionen — efter stadsfullmäktiges beprövande — bestå av minst nio, högst tjugoen ledamöter. Efter beslut av stadsfullmäktige 1920 och 1925 består direktionen för närvarande av femton ledamöter, av vilka ordföranden utses av stadskollegiet bland borgarråden (kulturborgarrådet), en utses av domkapitlet i Stockholms stift samt övriga ledamöter av stadsfullmäktige. Domkapitlet utser suppleant för den av domkapitlet valde ledamoten, varjämte stadsfullmäktige må utse suppleanter för övriga ledamöter till erforderligt antal. För närvarande är, enligt beslut av stadsfullmäktige 1949, sju suppleanter utsedda av fullmäktige. Direktionen utser årligen inom sig en vice ordförande. En jämförelse mellan bestämmelserna i lagen av den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner och 1903 års lag angående folkskoleväsendet i Stockholm visar åtskilliga olikheter, av vilka flertalet dock är utan mera väsentlig betydelse. Endast i ett par avseenden skall skiljaktigheterna därför här beröras. Mandattiden för folkskoledirektionens ledamöter är 2 år med enligt

468 praxis successiv förnyelse av halva antalet valda ledamöter varje år. Bestämmelser om inom folkskolestyrelse utsedda särskilda nämnder återfinnes även i 1903 års lag. Dock skall enligt den senare sådan nämnd bestå av minst fem personer (fyra enligt 1930 års lag). För giltighet av dylik nämnds beslut fordras vidare, utöver att minst tre ledamöter deltagit i beslutet, enligt 1903 års lag även, »att samtliga tillstädesvarande ledamöter varit ense om detsamma». I 17 § 1930 års lag stadgas, att folkskolestyrelsen för varje kalenderår inom eller utom sig utser kassaförvaltare, och i 18 § samma lag, att folkskolestyrelse i stadskommun före den 1 mars varje år till drätselkammaren avlämnar redovisning för omhänderhavda medel. 1903 års lag saknar direkta bestämmelser om kassaförvaltare. Enligt 4 § första stycket i lagen intar direktionen emellertid med avseende på folk- och fortsättningsskoleväsendet enahanda ställning som de i gällande lag om kommunalstyrelse i Stockholm omförmälda nämnderna. Enligt 50 § lagen om kommunalstyrelse i Stockholm meddelas närmare föreskrifter om stadens kassa- och räkenskapsväsen i särskilt reglemente (fastställt av Kungl. Maj :t den 9 april 1936). Även i andra avseenden skiljer organisationen i Stockholm sig från landet i övrigt. Jämlikt § 1 i den av Kungl. Maj :t för folkskoledirektionen utfärdade instruktionen har direktionen långt vidare verksamhetsområde och större befogenheter än en folkskolestyrelse. Här stadgas nämligen, att direktionen har till uppgift (de vidare befogenheterna kursiverade) att handhava huvudstadens folk- och fortsättningsskolväsende ävensom, där icke annat är stadgat, dess undervisningsväsende i övrigt; att fullgöra stadens skyldigheter med avseende på de allmänna läroverken; att ägna uppmärksamhet åt behovet av undervisningsväsendets utveckling och hos vederbörande göra de framställningar, som därvid befinnes påkallade samt att ombesörja övriga angelägenheter, som av stadskollegiet åt direktionen överlämnas. I § 2 föreskrives, att direktionen skall handha förvaltningen av bl. a. »stadens läroverkshus». Beträffande folkskoledirektionens nämndorganisation kan anföras följande. Direktionen har utsett dels en ekonominämnd, dels en skolhusnämnd. Ekonominämnden äger besluta angående tillämpning av gällande lönereglemente i vissa fall, vissa tjänstetillsättningar och tjänstledighetsfrågor, upplåtelse av skollokaler, skolmåltider, tilldelning till skolbarn av beklädnad, upphandlingar samt vissa andra ärenden av ekonomisk natur. I övrigt förbereder nämnden ekonomiärenden samt frågor angående vissa tjänstetillsättningar, vilka skall prövas av direktionen. Skolhusnämnden äger besluta om utförande av underhållsarbeten på skol-

469 hus och skolgårdar samt om åtgärder för verkställande av beslutade byggnadsarbeten, varjämte nämnden förbereder sådana skolhusärenden, som skall prövas av direktionen. Vidare har direktionen inom sig utsett delegerade för undervisningsärenden med uppgift att förbereda vissa tjänstefrågor och frågor av pedagogisk natur. Åt delegerade har även uppdragits att tills vidare handha enligt § 19 mom. 10 stadgan angående folkundervisningen i Stockholm direktionen eljest tillkommande åligganden med avseende på upprättande av förslag till ordinarie lärartjänster, ävensom frågor om elevers avgång enligt § 48 samma stadga och om befrielse från fortsättningsskolplikt. Från och med år 1950 har direktionen, i stället för att tillsätta särskild betygsnämnd, årligen uppdragit åt delegerade för undervisningsärenden att utfärda tjänstgöringsbetyg åt lärare. För att utreda skolplaneringsfrågorna, innefattande planeringen av nya och upprättande av ombyggnadsprogram för befintliga skolbyggnader med hänsyn till enhetsskolans behov, frågorna om den förberedande yrkesutbildningen inom enhetsskolans ram, utbyggnaden av stadens yrkesskolor, riktlinjerna för den lokala skolledningen i Stockholm, samordning mellan olika skolformer m. m., har direktionen tillsatt en skolorganisationskommitté. I denna ingår två representanter från lärlings- och yrkesskolstyrelsen. Fackrepresentationen. I fråga om fackrepresentation i folkskoledirektionen gäller, att skoldirektören och, vid fråga som angår den pedagogiska ledningen av och tillsynen över undervisningen vid skolorna, förste folkskolinspektören, är skyldiga att vara tillstädes vid folkskoledirektionens sammanträden varvid de äger deltaga i överläggningarna men ej i besluten, med rätt för dem att, där de så önskar, få sin uttalade mening antecknad i direktionens protokoll. Det åligger jämväl annan inspektör ävensom överlärare att på anmodan av direktionen eller dess ordförande vara tillstädes vid direktionens sammanträden, och om dem gäller därvid, vad nyss sagts om skoldirektören och förste folkskolinspektören. Enligt praxis har skolöverläkaren samma rätt att deltaga i direktionens sammanträden, som enligt rikets folkskolestadga tillkommer skolläkare vid sammanträde i folkskolestyrelse. Folkskolornas lärarpersonal äger utse fyra representanter, varav två folkskollärare, en småskollärare och en av de särskilda lärarna i övningsämnen, att närvara vid direktionens och dess nämnders sammanträden med rättighet att, utom beträffande vissa ärenden, deltaga i överläggningarna men ej i besluten och att få sin mening antecknad till protokollet. Dessa representanter jämte lika många suppleanter för dem väljes för två år av lärarkårens ombudsförsamling bland inom staden anställda lärare, som icke är ledamöter av direktionen. Därjämte kallar folkskoledirektionen en representant för överlärarkollegiet att närvara vid ovannämnda sammanträden.

470 Också fortsättningsskolans lärare äger att utse en representant (jämte suppleant för denne) att närvara vid direktionens sammanträden med samma befogenhet vid behandling av ärenden rörande fortsättningsskolan som folkskollärarpersonalens representanter i fråga om folkskoleärenden. Den för övriga skoldistrikt gällande bestämmelsen, att suppleant äger rätt att närvara vid sammanträde, även om den ordinarie representanten är tillstädes, gäller inte för Stockholm. Skolråden i Stockholm. I varje territoriell kyrkoförsamling i Stockholm skall finnas ett skolråd. Ledamöter och suppleanter i skolråden väljes i enlighet med lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm för en tid av fyra år av församlingens kyrkofullmäktige. Ledamöter utses till ett antal av lägst fem och högst elva och suppleanter till det antal, som finnes lämpligt. Skolrådet väljer inom sig ordförande och vice ordförande, dock kan kyrkoherden i församlingen, ändock att han icke är ledamot, utses till ordförande. Församlings skolråd har enligt folkskolestadgan för Stockholm till uppgift att genom framställningar till direktionen m. m. söka främja folkskoleväsendets utveckling såväl inom staden i dess helhet som särskilt inom församlingen. Skolråden handhar fonder för skoländamål samt skall av folkskoledirektionen höras i fråga om ny- eller ombyggnad av skolhus i församlingen m. m. Skolråd har dessutom att till direktionen avge yttranden i frågor, som hänskjutes till rådet. Skolrådens befogenheter med avseende på folkskoleväsendets administration är emellertid i praktiken synnerligen ringa och inskränker sig väsentligen till en yttrande- och initiativrätt. Besvär, över folkskoledirektionens beslut beträffande förordnande av inspektör och överlärare, tillsättning av lärare, disciplinär åtgärd mot lärare samt i andra fall, då beslut fattats på grund av bestämmelse i folkskolestadgan för Stockholm, anföres besvär hos Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet (§ 66 sistnämnda stadga). Beträffande besvär över direktionens beslut angående förordnande av skoldirektör gäller vad som föreskrives för motsvarande tjänstemän hos Stockholms stad (§ 5:4 a ) . Stockholms folkskoleväsende är befriat från inspektion av statens folkskolinspektör. Dennes befattning med folkskoleväsendet i Stockholm är i stort sett densamma som motsvarande statens folkskolinspektörers beträffande övriga städer, som är undantagna från statlig inspektion. Folkskoledirektionens centrala förvaltning. Genom beslut av stadsfullmäktige den 13 oktober 1950 har ledningen av folkskoledirektionens centrala förvaltning omorganiserats. I samband härmed inrättades en skoldirektörstjänst, vars förste innehavare tillsattes fr. o. m. den 1 november 1951. Skoldirektören, som närmast under direktionen leder folkskoleväsendet i Stockholm, är chef för direktionens centrala förvaltning, samordnar de

471 olika avdelningarnas arbete och leder sålunda den centrala förvaltningen i såväl pedagogiskt som administrativt hänseende. Han är föredragande inför direktionen och i dess nämnder och delegationer samt ansvarar för ärendeberedningen. Han har till uppgift att tillse, att förvaltningsorganisationen fungerar så smidigt och effektivt som möjligt och i enlighet med direktionens beslut och intentioner. Skoldirektören deltager i behandlingen av alla ärenden av större vikt eller principiell betydelse inom förvaltningen och står i spetsen för och övervakar planeringen av den framtida skolutvecklingen i Stockholm, exempelvis i vad gäller den egentliga organisationen av skolväsendet och skolbyggnadsverksamheten. Förvaltningen är uppdelad på inspektionsavdelning, ekonomiavdelning, personalavdelning, byggnadsavdelning och hälsovårdsavdelning. Inspektionsavdelningens chef är en förste folkskolinspektör, som utom ledningen i allmänhet av inspektionen bl. a. handlägger allmänna frågor rörande försöksverksamhet, frågor rörande tillsättning av överlärare och tillsynslärare. Han behandlar också målsmäns klagomål beträffande lärare. De sju övriga folkskolinspektörerna har var sin rotel enligt följande preliminära uppdelning. Rotel 1: Inrättande och tillsättning av folk- och småskollärartjänster, vikarieförordnande för samt inspektion av dessa lärare, meritvärdering, tjänstgöringsbetyg m. m. Rotel 2: Läro- och läseböcker, undervisningsmateriel, fortbildning, biblioteksfrågor, stipendier o. dyl. Rotel 3: Ärenden rörande undervisningsplaner, reglementen och stadgor, lärarnas undervisningsskyldighet, årsredogörelser, specialklasser, inrättande och tillsättning av övningslärartjänster m. m. Rotel 4: Försöksskolornas lågoch mellanstadium, inspektion och rådgivande verksamhet, pedagogiska konferenser, fortbildningskurser m. m. Rotel 5: Ärenden rörande försöksskolornas högstadium (företrädesvis teoretiska ämnen och linjer) såsom planläggning och ledning av ämneskonsulenternas verksamhet, tillsättning av lärare, fortbildningskurser, undervisnings- och studieplaner o. dyl. Rotel 6 och 7: Ärenden rörande försöksskolornas högstadium (företrädesvis praktiska ämnen och linjer) såsom planering, inspektion, lärartillsättning, teoretisk och praktisk yrkesorientering, förberedande yrkesutbildning, fritidsverksamheten etc. Förutom nämnda folkskolinspektörer finns 5 fackinspektörer och 3 konsulenter samt särskilda ämneskonsulenter för de nioåriga skolornas högstadier. Skolväsendet i övrigt. I Stockholm finns 11 högre allmänna läroverk och 8 statliga realskolor. Dessa skolor har, liksom övriga läroverk i landet, var och en sin lokalstyrelse. De befogenheter, som enligt läroverksstadgan tillkommer eforus, utövas i Stockholm av Kungl. direktionen över Stockholms stads undervisningsverk 1 , vilken bl. a. skall ha uppsikt över läroverken, utsätta dagar för ter1

Instruktion den 2 december 1905 med senare ändringar.

472 mins början och slut, utse vittnen för studentexamen ävensom för samtliga läroverk utse inspektor. Direktionen skall vidare utbetala avlönings- och arvodesmedel, sjukvårdsersättning m. m. till lärarpersonal och övriga tjänstemän vid läroverken i Stockholm och vid statens skolköksseminarium samt handha vården av fonder och stiftelser, som ställts under direktionens förvaltning. Direktionen utgöres av följande ledamöter: överståthållaren, tillika ordförande, biskopen i Stockholms stift, en av domkapitlet i Stockholms stift bland stadens prästerskap utsedd ledamot, en av magistraten utsedd ledamot, två av stadsfullmäktige utsedda ledamöter, rektor vid statens normalskola, rektor vid Nya Elementarskolan, de tre i tjänsten äldsta av rektorerna vid de övriga högre allmänna läroverken i Stockholm samt den i tjänsten äldste av rektorerna vid huvudstadens realskolor. Ledamot, som inte är självskriven, utses för tre år. Kungl. direktionens kansli omfattar 1 sekreterare och 1 kamrer, båda deltidsanställda, samt kanslipersonal. Antalet lärare vid de statliga läroverken i Stockholm uppgår till mer än 1.200. Vidare finns 3 kommunala gymnasier, 7 kommunala flickskolor och 3 kommunala praktiska realskolor. Som styrelser för de kommunala gymnasierna fungerar lokalstyrelserna för de samrealskolor, där gymnasierna finns. Utredning pågår om en gemensam styrelse för samtliga kommunala gymnasier. Enligt det av skolöverstyrelsen fastställda reglementet för de kommunala flickskolorna har dessa gemensam styrelse, som består av sju ledamöter, av vilka fem jämte två suppleanter för fyra år väljes av stadsfullmäktige. En av skolornas rektorer med en annan av rektorerna som suppleant utses av skolöverstyrelsen. Minst två ledamöter och två suppleanter skall vara kvinnor. Ordförande är regelmässigt borgarrådet för kulturroteln. Rektor, som inte är ledamot av styrelsen, är skyldig närvara vid styrelsens sammanträden och har yttranderätt. För var och en av de praktiska kommunala realskolorna finns en särskild styrelse. Enligt gällande reglemente skall sådan styrelse bestå av, förutom skolans tjänstgörande rektor, fyra ledamöter jämte två suppleanter. Dessa utses av folkskoledirektionen för en tid av fyra år enligt i reglementet lämnade närmare bestämmelser och enligt stadsfullmäktiges beslut 1935. Borgarrådet för kulturroteln är regelmässigt ordförande. Även beträffande 9 privatläroverk, understödda av stat och kommun, samt 19 enskilda skolor utan statsunderstöd svarar folkskoledirektionen för en rad uppgifter. Läroverksstadgans bestämmelse om skyldighet för lokalstyrelse att förvalta respektive läroverks byggnadsfond äger inte tillämpning på de allmänna läroverken i Stockholm, utan för dessa finns en gemensam byggnadsfond och de medel, som skulle tillföras denna, inlevereras till folkskoledirektionen. Utom för nybyggnader svarar folkskoledirektionen för skol-

473 lokalernas underhåll och inventarier, och fria skolmåltider ordnas genom direktionens försorg för eleverna såväl i realskolor som i gymnasier. Fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel utgår till sådana av läroverkens elever i realskolan och på flickskollinje (flickskollinje finns vid högre allmänna läroverket Statens normalskola), som är mantalsskrivna i Stockholm. Vid de kommunala gymnasierna bestrids kostnaderna för lärarnas löner och pensionering helt av staden, och anslagen tages upp i folkskoledirektionens stat. Beträffande de kommunala flickskolorna och de praktiska kommunala realskolorna gäller, att kassarörelse och bokföring, upprättande av avlöningslistor och statsbidragsrekvisitioner och reparationsarbeten på skolfastigheterna samt — för de kommunala flickskolorna — beredning och föredragning av ekonomiska ärenden jämte upphandlingar enligt avtal mellan folkskoledirektionen och styrelserna handhaves av folkskoledirektionen. Vidare ombesörjes genom folkskoledirektionen undervisningsmateriel, fria läroböcker, fri förbrukningsmateriel och fria skolmåltider. För de statsunderstödda privatläroverken bestrider folkskoledirektionen genom anslag å sin stat fria skolmåltider och — för realskolor och flickskollinjer — fria läroböcker och fri förbrukningsmateriel. För läsåret 1953/ 54 lämnade staden genom anslag till folkskoledirektionen därutöver kontantbidrag till dessa skolor med omkring 450.000 kronor. I de enskilda skolorna utan statsunderstöd har eleverna i Estniska skolan samt i S:t Eriks och S:ta Eugenia katolska skolor genom folkskoledirektionens försorg samma sociala förmåner som eleverna i folkskolan. För Kraftska skolan upplåtes lokaler i folkskolor, och eleverna har fria skolmåltider och fria läroböcker. Eleverna i övningsskolan vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever har genom direktionen fria skolmåltider och fria läroböcker. Av övriga utbildningsanstalter i Stockholm förvaltas Högre tekniska läroverkets, Sjöbefälsskolans och Stockholms borgarskolas byggnader av folkskoledirektionen. Eleverna i Högre tekniska läroverket erhåller fria skolmåltider. Hela antalet skolanläggningar under folkskoledirektionens förvaltning uppgår till 116. T. o. m. 1959 beräknas ett 10-tal skolbyggen per år bli färdigställda, alltså ytterligare ett 50-tal nya skolor under återstoden av 1950talet. Antalet barn i folkskolorna läsåret 1954/55 uppgick till drygt 70.000 och antalet lärare till över 3.000. Antalet lärare vid de kommunala flickskolorna och de kommunala praktiska realskolorna var läsåret 1954/55 omkring 470. Enligt tillgängliga prognoser kommer antalet barn i åldern 7— 15 år i Stockholm att nå maximum, över 95.000, år 1957 för att under 1960talet variera mellan omkring 85.000 (1961) och 80.000 (1969). De angivna talen får vid 9-årig skolplikt ökas med ungefär 1/8 och antalet för 1961 respektive 1969 skulle då bli omkring 95.000 och 90.000.

474 Till folkskoledirektionens utgifter för år 1955 är anslaget i runt tal sammanlagt 124 miljoner kronor. Genom direktionen utbetalas för närvarande löner till omkring 8.000 personer. Antalet anställda vid Stockholms folkskoledirektions centrala förvaltning är drygt 200. Förvaltningen av de enligt stadgan för den kommunala yrkesundervisningen den 4 november 1921 av staden anordnade lärlings- och yrkesskolorna samt handläggningen av därmed sammanhängande ärenden handhaves av lärlings- och yrkesskolstyrelsen, som även har att bereda frågor om anslag av stadens medel till institutioner eller enskilda skolor för bedrivande av yrkesskolundervisning samt handha förvaltningen av härför beviljade anslag. Lärlings- och yrkesskolstyrelsen består av ordförande, som utses av stadskollegiet bland borgarråden — regelmässigt borgarrådet för kulturroteln — sju ledamöter, som väljes av stadsfullmäktige, samt yrkesskoldirektören. Tillsynen över undervisning inom flertalet yrken utövas under styrelsens överinseende av ett 30-tal yrkesnämnder, bestående av, förutom respektive skolas rektor, yrkesskoldirektören samt tre för två år valda personer, av vilka en, tillika ordförande, utses av styrelsen och de andra av vederbörande arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Närmast under lärlings- och yrkesskolstyrelsen utövas ledningen och inspektionen av en yrkesskoldirektör med uppgift att också handha den ekonomiska förvaltningen, bereda hos styrelsen förekommande ärenden och förestå dess expedition. Direktören är förman för rektorer, överlärare, lärare och övriga befattningshavare och har rätt att inspektera all undervisning. Ledningen av de olika skolorna utövas under styrelsens och respektive skolnämnders inseende av fyra rektorer. Tekniska aftonskolans och Kommunala handelsgymnasiets styrelser utgöres av lärlings- och yrkesskolstyrelsen jämte rektor vid respektive skola. Vid lärlings- och yrkesskolorna finns anställda omkring 500 lärare, därav ungefär 2/3 timlärare, vid Tekniska aftonskolan ett 130-tal, samtliga timlärare, samt vid Kommunala handelsgymnasiet ett 60-tal. Lärlings- och yrkesskolornas centrala förvaltning har ett 25-tal anställda. Under lärlingsoch yrkesskolstyrelsens förvaltning står 4 skolanläggningar. För den närmaste 10-årsperioden är 5 nya skolor planerade. Folkskoledirektionen har i samband med den av direktionen arrangerade yrkesorienterande fritidsverksamheten ett omfattande samarbete med lärlings- och yrkesskolorna. Ett dylikt samarbete har också ägt rum vid organiserandet av de praktiska linjerna vid de s. k. 1947 års skolor. De fria skolmåltiderna för lärlings- och yrkesskolornas elever administreras och handhaves av folkskoledirektionen, kostnaderna betalas av lärlings- och yrkesskolstyrelsens medel.

475 Tidigare förslag

m. m.

1945 års folkskolesakkunnigas förslag (SOU 1948:28), vilket i skilda sammanhang refererats och kommenterats i föreliggande betänkande, innebar bl. a., att även Stockholm skulle inordnas under den av de sakkunniga föreslagna mellaninstansen. Dock skulle skolstyrelsen i Stockholm, liksom i Göteborg och Malmö, äga utse en ledamot i mellaninstansen. Folkskoledirektionen framhöll i sitt remissyttrande över de sakkunnigas förslag, att direktionen inte kunde tillstyrka, att en mellaninstans inrättades för Stockholms stads del, utan föreslog, att direktionen bibehölles vid den ställning direkt under skolöverstyrelsen, som den hittills intagit, varvid de uppgifter, som av de sakkunniga föreslogs tillagda de nya mellaninstanserna, för huvudstadens del så vitt möjligt borde anförtros åt folkskoledirektionens handläggning. Även skolöverstyrelsen avstyrkte folkskolesakkunnigas förslag i vad det avsåg Stockholm. Överstyrelsen framhöll, att de ärenden rörande Stockholm, som föreslagits hänskjutna till de nya mellaninstanserna, utan olägenhet tills vidare kunde handläggas av överstyrelsen. Den 25 januari 1954 beslöt Stockholms stadsfullmäktige att hos Kungl. Maj :t anhålla, att bestämmelserna om församlingarnas skolråd i lagen om församlingsstyrelse i Stockholm jämte följdförfattningar skulle upphävas. Fullmäktige uppdrog åt stadskollegiet att i samråd med församlingarna utreda frågan, hur skolrådens hittillsvarande uppgifter skulle fördelas mellan den borgerliga och den kyrkliga kommunen och i samband därmed hur den framtida förvaltningen av de donationsmedel, som nu omhänderhaves av skolråden, skulle ordnas. Vidare uppdrogs åt folkskoledirektionen att utreda frågan om skapandet av en skolnämndsorganisation med lokal förankring. I remissyttrandena över den motion till stadsfullmäktige, som föranledde fullmäktiges nyssnämnda beslut, framhölls bl. a., att de donationsmedel, som vore bundna till församlingarna, kunde överföras att förvaltas av kyrkoråden, att stadsfullmäktige borde bli valkorporation för de nya skolråden samt att kravet, att stadsfullmäktige vid valet av kandidater skulle taga hänsyn till skolrådens lokala karaktär, vore så väsentligt, att det vid en eventuell ny lagstiftning borde uttryckligen fastslås.

Utredningen Organisationen av den lokala skolledningen i Stockholm. Vid sina överväganden av utformningen av den lokala skolledningen i Stockholm har utredningen funnit, att skäl icke föreligger att bibehålla en speciell skolstyrelselag för denna stad. Behov av en särskild instruktion för skolstyrelsen i Stockholm och av en särskild folkskolestadga finnes enligt utredningens

476 uppfattning icke heller. 1903 års lag och instruktionen för folkskoledirektionen bör således ej få några motsvarigheter i den lagstiftning, som enligt utredningens förslag skall gälla fr. o. m. den 1 juli 1957. I samband med den revision av folkskolestadgan, som synes bli nödvändig vid ett genomförande av utredningens olika förslag, bör folkskolestadgan för Stockholm kunna upphöra och den allmänna stadgan utformas så, att den blir tillämplig för hela riket. Den av utredningen föreslagna skolstyrelselagen är så utformad, att den skall kunna gälla också för Stockholms del ävensom ersätta instruktionen för folkskoledirektionen. På några punkter har det emellertid varit nödvändigt att införa särskilda, enbart för Stockholm gällande föreskrifter. Dessa jämte vissa andra frågor rörande skolväsendets ledning i Stockholm skall beröras i det följande. Maximiantalet ledamöter. Redan i det föregående (s. 52) har utredningen omförmält, att den haft kontakt med företrädare för skolledningen i Stockholm. Med beaktande av därvid erhållet material och framförda synpunkter har utredningen efter ingående penetrering av skolstyrelseorganisationen för Stockholms del kommit till den uppfattningen, att en för de olika skolformerna gemensam styrelse är den enda pedagogiskt försvarbara lösningen av den lokala skolledningens organisation även i huvudstaden. De allmänna skäl, som talar för en gemensam skolstyrelse, gäller nämligen i samma grad för Stockholm, där för övrigt, som i den tidigare redogörelsen påpekats, folkskoledirektionen redan i viss mån intager den ställning, de nya skolstyrelserna enligt utredningens mening bör ha överallt. Utredningen föreslår, att en ny skolstyrelse i Stockholm skall träda i stället för: Stockholms folkskoledirektion, Kungl. direktionen över Stockholms stads undervisningsverk, styrelsen för de kommunala flickskolorna, styrelserna för de praktiska realskolorna, lärlings- och yrkesskolstyrelsen, läroverkens lokalstyrelser samt — om sådan inrättas innan utredningens förslag träder i kraft -— styrelsen för de kommunala gymnasierna. Eftersom arbetskvantiteten inom folkskoledirektionen är mycket betydande, är det självklart, att den omfattning skolstyrelsens verksamhetsområde får, om det skall inbegripa de uppräknade styrelsernas uppgifter, medför en kännbar ökning av arbetsbördan. Ett sådant sammanförande av arbetsuppgifterna förutsätter i en stad av Stockholms storlek, att en fördelning av styrelsens olika uppgifter på avdelningar och delegationer kommer till stånd i betydande utsträckning, så att sammanträdenas antal och längd inte ställer onormalt stora krav på den enskilde ledamoten. Skall denna olägenhet kunna undvikas bör emellertid också tillses, att inte varje ledamot måste engageras i flera avdelningars eller delegationers arbete. Utredningen har föreslagit, att antalet ledamöter i avdelning av skolstyrelsen skall vara minst 4. I de stora kommunerna torde regelmässigt ett större antal ledamöter behövas. Där uppdelningen av arbetet på avdelningar

477 bör ske i stor utsträckning, synes det böra eftersträvas, att nödvändig kontakt mellan olika avdelningar sker på det sättet, att i varje avdelning ingår åtminstone någon representant för annan avdelning, vilkens arbete i högre grad beröres. Den rätt för skolstyrelsen att själv bestämma angående ärendenas fördelning på avdelningar och dessas organisation, som utredningen föreslagit, skall givetvis också gälla för Stockholm och synes vara till särskild fördel för de största kommunerna. Den av utredningen berörda möjligheten att t. ex. för yrkesutbildningens del tillsätta en särskild avdelning synes lämpligen kunna begagnas i Stockholm, där yrkesskolväsendet har betydande omfattning och står under egen förvaltning. En dylik avdelning bör självfallet ha avsevärt flera ledamöter än 4. Vid sina överväganden av en lämplig skolstyrelseorganisation i Stockholm har utredningen ansett, att möjligheter bör finnas att låta en eventuell yrkesskolavdelning få samma antal ledamöter som den nuvarande lärlings- och yrkesskolstyrelsen, d. v. s. 9 stycken. Andra avdelningar, som utredningen förutsätter bli behövliga i Stockholm, är: undervisningsavdelning, ekonomiavdelning, personalavdelning, skolbyggnadsavdelning, organisationsavdelning och en avdelning för skolsociala frågor. Dessa avdelningar torde även böra handlägga sådana frågor rörande yrkesskolorna, som faller inom respektive avdelnings kompetensområde. Därigenom skulle bl. a. vinnas, att yrkesskolavdelningen mera odelat kunde ägna sig åt frågor rörande den egentliga yrkesutbildningen, alltså mera pedagogiskt betonade ärenden. Anordningen med yrkesnämnder synes i princip kunna bestå genom att skolstyrelsens yrkesråd, vilket närmast torde bli knutet till avdelningen för yrkesskolorna, uppdelas på sektioner (jfr s. 98). Avdelningen för undervisningsfrågor kan — med hänsyn till skolväsendets rika differentiering i Stockholm — knappast omfatta färre ledamöter än avdelningen för yrkesskolorna, då antalet bör vara tillräckligt, för att delegationer för olika frågor skall kunna bildas av ledamöter från avdelningen. Åtminstone en sådan delegation — med ledamöter från yrkesskoloch undervisningsavdelningarna — torde kunna förutses bli nödvändig för att handha ärenden rörande yrkesorientering och yrkesutbildning i klasserna 8 och 9 y. De övriga nämndernas uppgifter torde framgå av de ovan förslagsvis framförda namnen. Framhållas må, att organisationsavdelningen tankes ersätta den nuvarande Stockholms skolorganisationskommitté, eftersom ett särskilt organ för planeringen och utbyggnaden av Stockholms skolväsen torde behövas under mycket lång tid framöver. För att en organisation som här skisserats skall kunna genomföras och förenas med en skälig arbetsbelastning av styrelseledamöterna, kan enligt utredningens beräkningar komma att erfordras ett något större antal ledamöter i skolstyrelsen, än vad utredningen föreslagit för rikets kommuner i övrigt. På grundval av införskaffat material och gjorda överväganden fö-

478 reslår utredningen, att maximiantalet ledamöter i skolstyrelsen i Stockholm med hänsyn till skolväsendets kvantitativa omfattning sättes till tjugofem (10 § förslaget till skolstyrelselag). När det gäller arbetsbelastningen för en ny skolstyrelse i Stockholm bör också erinras om utredningens förslag om rätt för styrelserna att delegera beslutanderätten till tjänstemän, vilket förslag, om det förverkligas, bör kunna få betydelse icke minst för Stockholm, där redan den nuvarande folkskoledirektionen har en förvaltningsorganisation med betydande kapacitet. Självskrivenhet och mandattid. Enligt 1935 års lag om kommunalstyrelse i Stockholm (45 § 1 mom.) utser stadskollegiet, där ej annat är föreskrivet, bland borgarråden ordförande i stadens nämnder med hänsyn till gällande fördelning av borgarrådens föredragningsskyldighet i stadskollegiet. Skolstyrelselagen för Stockholm stadgar i överensstämmelse härmed, att folkskoledirektionens ordförande skall utses av stadskollegiet bland borgarråden (3 § 1 mom.). I realiteten är således kulturborgarrådet självskriven ledamot och ordförande i folkskoledirektionen. Samma är förhållandet i lärlings- och yrkesskolstyrelsen. Av stadsfullmäktige i Stockholm valda ledamöter och suppleanter i nämnd tjänstgör två kalenderår (45 § 2 mom. ovannämnda kommunallag). Lagen om kommunalstyrelse i Stockholm av den 15 juni 1935 är sedan 1953 föremål för översyn av särskilda, av chefen för inrikesdepartementet tillkallade sakkunniga. De sakkunniga har tillkännagivit, att särskild utredning företagits rörande frågan om borgarråds självskrivenhet som ordförande i de specialreglerade nämnderna samt angående mandatperioden för ledamöter i dessa nämnder. Skolstyrelseutredningen har ej funnit anledning att beträffande skolstyrelsen föreslå några avvikelser från vad som enligt kommunallagstiftningen för Stockholm gäller eller kan komma att gälla i här ifrågavarande båda avseenden, utan föreslår, att särbestämmelser på dessa punkter intages i skolstyrelselagen (10 och 12 §§ utredningens förslag till skolstyrelselag), om det visar sig nödvändigt för att vinna överensstämmelse med lagen om kommunalstyrelse i Stockholm. Bestämmelsen i 3 § 1 mom. 1903 års lag att domkapitlet i Stockholm utser en ledamot av folkskoledirektionen bör däremot icke få någon motsvarighet i en ny lagstiftning. Lärarrepresentationen i skolstyrelsen. En tillämpning av utredningens förslag angående lärarrepresentationen (se s. 88 ff och 3 § förslaget om tilllämpningsbestämmelser) kommer för Stockholms del att innebära en viss minskning, enär enligt 6 § folkskolestadgan för Stockholm fyra lärare vid den obligatoriska skolan nu äger representera lärarna vid direktionens sammanträden och utredningen på redovisade skäl föreslagit tre lärarrepresentanter även i de största kommunerna. Utredningen, som tidigare betonat,

479 att det i dessa fall icke bör vara fråga om en grupprepresentation, vill beträffande lärarrepresentationen här endast framhålla följande. Därest det i de största kommunerna skulle förefinnas önskemål om en vidgad kontakt mellan lärarrepresentanterna och de olika lärarkategorierna, kan lärarkåren välja ett kontaktorgan, i vilket exempelvis lärarrepresentanterna och suppleanterna för dessa jämte företrädare för de lärarkategorier, vilka icke blivit direkt företrädda bland kårrepresentanterna, ingår. Inrättas dylika organ, vilket helt får bli beroende av lokala överväganden, torde bestämmelser härom lämpligen kunna intagas i ordningsstadgan för kommunens skolväsen. Skolråd. Utredningen har i kapitel 5 föreslagit, att lokala råd, förslagsvis kallade skolråd, skall kunna inrättas i kommun, där den lokala skolledningen finner det lämpligt. Detta förslag torde vara av särskild betydelse beträffande Stockholm, enär framställning gjorts om upphävande av de gällande bestämmelserna angående skolråd, och folkskoledirektionen erhållit i uppdrag att utreda möjligheterna att upprätta en skolnämndsorganisation med lokal förankring. Utredningen har sig bekant, att den av direktionen för denna uppgift tillsatta delegationen vid sina överväganden kommit fram till en uppfattning, som i stort sett överensstämmer med utredningens förslag. Detta är utformat så (17 § förslaget till skolstyrelselag och 5 § förslaget om tillämpningsbestämmelser), att den lokala skolstyrelsen inom de gränser, som gives därav att rådet skall vara rådgivande och icke beslutande, kan ge rådet de uppgifter och den organisation, den finner lämplig. Utredningen har tidigare påpekat, att det vid remissbehandlingen av den motion, som gav anledning till stadsfullmäktiges beslut att hemställa om de nuvarande skolrådens avskaffande, framhölls, att stadsfullmäktige borde välja de nämnder, som skulle träda i skolrådens ställe. Utredningen vill i anslutning härtill, utan att på något sätt taga ställning till de problem i övrigt, som kan vara förbundna med en lokal skolnämndsorganisation i Stockholm, uttala, att den insett, att det möjligen kan bli förenat med vissa svårigheter att låta skolstyrelsen i Stockholm välja ledamöterna i de lokala skolråden, men att något undantag i detta avseende icke bör göras för Stockholms vidkommande, enär det skulle strida mot hela tanken bakom utredningens förslag om skolråd att göra dessa till av fullmäktige utsedda organ, vilket mer eller mindre skulle sätta dem i paritet med övriga av fullmäktige utsedda nämnder. Mellaninstansorganisationen och Stockholm. De av utredningen föreslagna nya mellaninstanserna för skolväsendet skall ha länen som verksamhetsområden. När det gäller att bedöma Stockholms ställning i en regional organisation av detta slag, måste hänsyn nödvändigtvis tagas till det alldeles speciella förhållandet, att Stockholm, samtidigt som det är en primärkommun, också utgör ett eget län, Stockholms överståthållarskap, med en folk-

480 mängd som är avsevärt större än i något annat län. (Stockholm hade 769.714 och Malmöhus län, det största i landet, 593.483 invånare den 1 januari 1954). Om man vill överväga att infoga Stockholm i det av utredningen framlagda förslaget till mellaninstansorganisation finns två alternativ att välja mellan: att låta staden utgöra ett eget mellaninstansområde eller att lägga den under mellaninstansen för Stockholms län. Båda möjligheterna är otillfredsställande, den senare därför att stadens befolkning är mer än dubbelt så stor som länets (377.719 invånare den 1 januari 1954) vilket med allra största sannolikhet skulle göra det svårt att få en riktig balans i arbetet inom en mellaninstans med ett så sammansatt verksamhetsområde. I intet annat fall har utredningen ifrågasatt en sammanslagning av två län, såsom här skulle bli fallet. Vid överväganden av det förra alternativet åter visar det sig klart, att de allmänna motiveringarna för särskilda regionala skolmyndigheter inte är tillämpliga på Stockholm. Staden är redan befriad från statlig inspektion av sitt obligatoriska skolväsen och det behov av överblick och samordning av ett större antal självständiga kommunala enheter, som i övriga fall tillsammans bildar ett län, föreligger inte, när det gäller Stockholms överståthållarskap, vilket tillika är en enda primärkommunal enhet. Mellaninstanserna, vars ledamöter med undantag för en självskriven statlig skolinspektör skall väljas inom länet, skall således vara »överkommunala» myndigheter. Det synes icke vara förenligt med denna tanke att bland lärare och kommunala förtroendemän inom Stockholm utse en myndighet, vilken, även om däri insattes en statlig representant — sannolikt också han boende i staden — obestridligen skulle få en utpräglat kommunal karaktär och vars uppgift skulle bestå i att handlägga ärenden praktiskt taget enbart berörande en annan kommunal styrelses — skolstyrelsens — verksamhetsområde. Det är behovet av en samordnande och interkommunalt planerande instans, som i första hand motiverar de nya mellaninstanserna och ej behovet av en administrativ myndighet. Då det förstnämnda behovet ej förefinnes beträffande Stockholm i samma mening som beträffande övriga län och det senare ej i högre grad än för landet i övrigt, har utredningen, trots sin i förhållande till 1945 års folkskolesakkunniga annorlunda uppläggning av mellaninstansorganisationen, kunnat ansluta sig till den uppfattning skolöverstyrelsen och folkskoledirektionen gav uttryck åt i sina remissyttranden över nämnda sakkunnigas förslag, nämligen att det icke erfordras en särskild mellaninstansmyndighet för Stockholm. Detta bör dock ej innebära, att Stockholms kommun gives en i princip större självständighet vid skolväsendets ledning än andra kommuner i riket. Utredningen föreslår, att de uppgifter, som för landet i övrigt tilldelas mellaninstanserna, för Stockholms del i princip skall fullgöras av skolöver-

481 styrelsen eller, i vad avser de yrkesutbildande anstalterna, av överstyrelsen för yrkesutbildning (1 § 2 mom. förslaget till instruktion för mellaninstanserna). Vad detta skulle innebära torde i huvudsak framgå av vad som i avdelningen II sagts om mellaninstansernas uppgifter. För överstyrelsen för yrkesutbildning synes förslaget icke medföra någon ökning eller nämnvärd ändring av arbetsuppgifterna. Att överstyrelsen i stället för den lokala lärlings- och yrkesskolstyrelsen blir disciplinär myndighet torde icke betyda någon ökad arbetsbörda med hänsyn till den ringa frekvens dessa ärenden har. Ämbetsverket är redan besvärsinstans. Uppgifterna vid lärartillsättning skulle bli något annorlunda än för närvarande men knappast mera betungande. För skolöverstyrelsens del innebär förslaget bl. a., att överstyrelsen, och ej som för närvarande Kungl. Maj :t, blir första besvärsinstans vid klagan över skolstyrelsens i Stockholm beslut rörande det obligatoriska skolväsendet, samt att överstyrelsen blir disciplinär myndighet vad gäller lärarna i Stockholm. Någon egentlig ökning av överstyrelsens arbetsbörda torde dessa förändringar ej komma att medföra. Den granskning av statsbidragen till folkskoleväsendet i Stockholms stad, som nu åvilar statens folkskolinspektör i Stockholms läns södra inspektionsområde, jämte övriga administrativa åligganden rörande folkskoleväsendet i Stockholm, skulle enligt detta förslag överflyttas till överstyrelsen. I sitt utlåtande 1948 över folkskolesakkunnigas betänkande i mellaninstansfrågan förutsatte överstyrelsen, att denna statsbidragsgranskning kunde verkställas av överstyrelsens administrativa avdelning. Utredningen förutsätter detsamma nu. Så länge det rådande systemet för statsbidrag till det obligatoriska skolväsendet består, medför statsbidragsgranskningen emellertid ett betydande arbete, och ett överflyttande av granskningen beträffande Stockholm till skolöverstyrelsen torde därför böra medföra någon förstärkning av verkets arbetskraft. Närmare ställning härtill kan dock tagas först när resultatet av allmänna statsbidragsutredningens arbete föreligger. En tillämpning av utredningens förslag rörande lärartillsättningen skulle betyda, att den befattning överstyrelsen nu tager med tillsättningen av de allmänna läroverkens lärare upp t. o. m. 27 lönegraden skulle upphöra. Huruvida den arbetsbelastning, som skulle bli en följd av att överstyrelsen för Stockholms del finge övertaga mellaninstansuppgifterna i fråga om lärartillsättningen, helt skulle uppvägas av det bortfallande arbetet med den nämnda lärargruppen, är omöjligt att på förhand bedöma. Utredningen håller emellertid för sannolikt, att det ändrade förfarandet vid tillsättningen av läroverkens lärare samt de decentraliseringar från överstyrelsen till mellaninstanserna, varom utredningen framlagt förslag, gör det möjligt för överstyrelsen att, utan nämnvärd kostnadsökning för personalförstärk81

482 ningar, i vad det gäller Stockholm fullgöra de uppgifter, som beträffande andra kommuner skall åligga mellaninstanserna. Det må slutligen framhållas, att utredningens förslag i förevarande avseende innebär, att skolöverstyrelsen också beträffande det obligatoriska skolväsendet i Stockholm i den mån överstyrelsen prövar det erforderligt skall utöva samma inspektions- och kontrollverksamhet som mellaninstanserna inom sina verksamhetsområden har att utöva. Utredningen förutsätter vidare, att skolöverstyrelsen skall följa och ägna uppmärksamhet åt de frågor om samordning och samarbete mellan Stockholm och grannkommunerna, som kan uppstå, samt underlätta och befrämja ändamålsenliga lösningar av dessa.

Sammanfattning av utredningens förslag Skolväsendets

lokala

ledning

En skolstyrelse i kommunen Utredningen föreslår, att det från och med den 1 juli 1957 skall finnas en skolstyrelse i varje kommun. Denna skolstyrelse skall i princip vara styrelse för hela det kommunala och statliga skolväsendet i kommunen. Utom för folkskolan (enhetsskolan) skall således under styrelsen sortera de högre kommunala skolorna, kommunala skolor för yrkesutbildning, de allmänna läroverken och de statsunderstödda handelsgymnasierna. Efter medgivande av Kungl. Maj:t skall dock särskild styrelse i speciella fall kunna inrättas för nämnd skolform. Annan än angiven skolform skall också kunna läggas under skolstyrelsen (s. 47 ff). Enligt utredningens mening är det av stor betydelse att så snart som möjligt rasera de murar som i organisatoriskt hänseende finns mellan de skolformer, som skall smältas samman till enhetsskolan. Det viktigaste motivet till att införa en först och främst för dessa skolformer gemensam styrelse ser utredningen i den betydelse, en sådan åtgärd måste få som en förberedelse för övergången till den nya skolan. Som det nu är, har kommunerna inte någon styrelse eller nämnd, som har ett allmänt ansvar för att skolväsendet i olika former och som en helhet utvecklas på det sätt, som kommunens storlek och förhållanden kan motivera. När nu målsättningen på skolväsendets område är klar: å ena sidan skapandet av en 9-årig enhetsskola, i sig inneslutande det nuvarande realskolestadiet, och å andra en utbyggnad av yrkesskolväsendet, synes del vara en naturlig organisatorisk åtgärd att som ett betydande steg mot dessa mål upprätta en lokal skolmyndighet, som är i stånd att enhetligt planera kommunens skolutveckling genom alla stadier i av statsmakterna angiven riktning. Vidgat kompetensområde för styrelsen Den viktigaste innebörden av förslaget om en ny skolstyrelse ligger i att en och samma lokala myndighet — oavsett vilka skolformer som finns, då den börjar sin verksamhet — får ansvara för att såväl det teoretiska som det praktiska skolväsendet i olika former får den utbyggnad och organisation som fordras för att kommunen skall kunna ge sin ungdom den med hänsyn till kommunens resurser och andra förhållanden önskvärda utbildningen.

484 Som ett led i strävan att förenkla skoladministrationen föreslår utredningen, att ett tjugotal ärendegrupper decentraliseras från centrala eller regionala myndigheter till de lokala skolstyrelserna (s. 56 ff). Bl. a. för att befria läroverksrektorerna från betungande kamerala göromål föreslås vidare, att läroverkens ekonomiska förvaltning överföres på kommunen (s. 68 ff). Inga självskrivna ledamöter Den nya skolstyrelsen skall vara en av fullmäktige för fyra år vald församling utan självskrivna ledamöter (s. 77). På dessa skall inga andra kompetenskrav ställas än de allmänt medborgerliga samt visat intresse för skolväsendet. Antalet ledamöter skall vara minst 7 och högst 21 (med visst undantag för Stockholm). Suppleanternas antal får styrelsen bestämma själv. Suppleant skall städse äga rätt att närvara vid styrelsens sammanträden. Ordförande skall som tidigare väljas av styrelsen. I anslutning till den nya kommunallagstiftningen föreslår utredningen, att den kommunale tjänsteman, som genom sin ställning intager en central position i kommunens förvaltning, icke skall vara valbar som ledamot av skolstyrelsen (s. 82). Detsamma föreslås gälla om den tjänsteman, som ställes i spetsen för kommunens skolväsen i administrativt och pedagogiskt hänseende (skolchefen). Den pedagogiska fackkunskapen skall vara väl företrädd i styrelsen Att den pedagogiska fackkunskapen blir representerad i styrelsen anser utredningen vara viktigt och föreslår, att i kommuner med en mera omfattande skolorganisation icke endast skolchefen utan jämte honom även andra skolledare får rätt att närvara vid sammanträdena. På samma sätt har utredningen föreslagit, att lärarrepresentationen, i och med att skolstyrelsens verksamhetsområde vidgas, i viss mån skall avpassas efter skolväsendets omfattning i olika kommuner. Antalet skolledare — utom skolchefen — som skall äga rätt att deltaga i styrelsesammanträdena skall, beroende på skolväsendets omfattning, vara högst tre och antalet lärarrepresentanter likaledes högst tre. Vidgad rätt för styrelsen att delegera beslutanderätten Beträffande förslagen angående skolstyrelsens organisation kan ytterligare framhållas, att utredningen förordar en ändring av nämndorganisationen och en vidgad delegationsrätt för skolstyrelsen (s. 94 f). Utredningen, som starkt betonar, att ärendenas fördelning på nämnder (avdelningar enligt utredningens förslag) bör ske med hänsyn till ärendenas natur

485 och icke efter skolformer eller stadier, föreslår, att det överlåtes åt skolstyrelsen att själv besluta såväl om styrelsens uppdelning på avdelningar som om vilken beslutanderätt avdelning skall äga utöva i styrelsens ställe. De ärendegrupper, i vilka avdelning skall äga besluta, skall dock vara klart angivna i skolstyrelsens delegationsbeslut. På samma villkor som föreslagits för delegationsrätten till avdelning föreslås delegationsrätt till tjänsteman hos skolstyrelsen. Skolråd och yrkesråd För att, såsom skolkommissionen uttryckt det, »tillgodose önskvärdheten att ge de olika skolorna en förankring i de lokala intressena i den stadsdel, där vederbörande skola är belägen» föreslår utredningen, att, om skolstyrelse prövar det lämpligt, ett råd, benämnt skolråd, skall kunna inrättas för en skola eller grupp av skolor inom en viss del av kommunen, vilket skall ha till huvudsaklig uppgift att främja ett förtroendefullt samarbete mellan hemmen och skolan (s. 96 f). I sådant råd bör ingå skolledare och lärare samt målsmän till elever inom skolområdet. Behovet av särskild sakkunskap rörande arbetsmarknads- och yrkesutbildningsfrågor i de nya skolstyrelserna bör tillgodoses genom att ett särskilt yrkesråd tillsättes, med uppgift att biträda skolstyrelsen i dessa frågor. Dylikt råd skall bestå av minst fyra personer, vilka skall företräda såväl arbetstagare som arbetsgivare samt äga god kännedom om ortens näringsliv (s. 98).

Ny skolstyrelselag Utredningen framlägger förslag till en för hela riket gemensam skolstyrelselag (bil. 1) samt förslag till bestämmelser angående tillämpning av denna lag.

Effektivare facklig skolledning — Skolchefer Likaväl som det är av vikt att samordna den lokala ledningen på skolstyrelseplanet är det av vikt att få till stånd en enhetlig facklig skolledning. Utredningen föreslår därför, att det i spetsen för varje kommuns skolväsen (med ett fåtal undantag) skall stå en facklig ledare, skolchef, vilken närmast under styrelsen skall ha ansvar för skolan i pedagogiskt och organisatoriskt hänseende. Där flera skolformer finns eller den obligatoriska skolan är uppdelad på flera enheter under egna skolledare skall en samordning under en chef ske. Beroende på skolväsendets omfattning skall denne vara antingen skoldirektör eller förste rektor.

486 Skoldirektör skall finnas i kommuner, där skolväsendet fordrar en chef, som, utan att vara knuten till ledningen av en särskild skolenhet och utan åliggande att fullgöra undervisningsskyldighet, helt kan ägna sig åt skolväsendets ledning och administration. Utredningen har konstruerat ett system för beräkning av skolväsendets omfattning i en kommun (s. 132). I kommuner, där skolväsendet enligt detta system når en viss poängsumma, skall skoldirektörstjänster inrättas. Är skolväsendet av något mindre omfattning, skall Kungl. Maj:t, om särskilda skäl föreligger, äga medge inrättandet av dylik tjänst. Poängsumma, som gör inrättande av skoldirektörstjänst obligatorisk, torde i regel komma att uppnås av kommuner med lägst 20—23.000 invånare. Samtliga de 20 kommuner, som f. n. har kommunal folkskolinspektör, är hänförliga till denna grupp, vilken kan beräknas komma att omedelbart omfatta ett 40-tal kommuner. Utredningen föreslår, att i stad, där kommunal folkskolinspektörstjänst var inrättad och tillsatt den 1 juli 1955, denna tjänst automatiskt skall förvandlas till skoldirektörstjänst och dess innehavare förordnas som skoldirektör. I kommuner med mindre omfattande skolväsen, än som ovan förutsatts, men med två eller flera skolformer under egna ledare (dock frånsett mindre yrkesskolor) eller med ett obligatoriskt skolväsen, som fordrar två eller flera skolledare, skall en av skolledarna (rektorerna) förordnas som skolchef med titeln förste rektor. I den stora majoriteten kommuner kommer emellertid, liksom nu, endast den obligatoriska skolan att finnas, eventuellt kompletterad med en mindre yrkesskola. Här blir ledaren av den obligatoriska skolan — rektorn — tilllika skolchef. Hans ställning och uppgifter blir snarlika de nuvarande distriktsöverlärarnas i kommuner, där endast folkskola finns. På samma sätt som skolstyrelserna i dessa kommuner får emellertid även rektorerna i princip ett vidgat verksamhetsområde, då de skall ansvara för skolutvecklingen överhuvudtaget och inte vara begränsade till den obligatoriska skolan. Skolchefernas löner — Statsbidrag Skolledarnas löneförhållanden har inte blivit föremål för några direkta förslag från utredningens sida, då det förutsattes, att lönerna, som skall regleras statligt, kommer att bestämmas efter vederbörliga förhandlingar. Utredningen för emellertid vissa resonemang i frågan och framför beträffande skoldirektörernas avlöningsförmåner den synpunkten, att lägre lön än enligt löneklass 13 på löneplan 2 knappast kan komma i fråga (s. 143 f). Utredningen anser vidare, att skoldirektörstjänsterna bör placeras i olika lönegrupper med hänsyn till kommunens storlek. Tre dylika grupper föreslås (s. 144). För de arbetsuppgifter och det ansvar ställningen som förste rektor

487 kommer att medföra bör, utöver lönen på rektorstjänsten, ett särskilt arvode utgå. Arvodets storlek bör bestämmas efter förhandlingar. Då storleken av det skolväsen, i vilket förste rektorsbefattningar kommer att finnas, varierar kraftigt, föreslår utredningen fyra arvodesgrupper (s. 144). Lönefrågan för rektorerna vid den obligatoriska skolan kompliceras av att dessa tjänster, när fråga är om folkskola, i vilken försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrivs eller realskollinjer inbyggts, samt enhetsskola, skall kunna rekryteras från lärargrupper med olika utbildning och ganska olika lönesättning. Utredningen föreslår att två lönesättningar kommer till stånd. En för adjunktskompetenta och en för icke-adjunktskompetenta rektorer. För adjunktskompetent rektor har utredningen icke ansett anledning föreligga att ändra den löneskala, som nu tillämpas för realskolerektorerna (s. 148). Statsbidrag föreslås utgå med 78 % av lönen till skoldirektör och rektor och med 78 % av arvodet till förste rektor. Fackliga ledare för enhet av det obligatoriska skolväsendet Det nuvarande systemet, enligt vilket mer än en överlärare vid folkskolan endast får anställas under förutsättning att kommunen inrättat inspektörstjänst, vilket sker på egen bekostnad, föreslår utredningen helt avskaffat. I stället föreslås, att flera skolledartjänster (rektorstjänster) vid det obligatoriska skolväsendet skall inrättas, när detta når en viss omfattning, samt att så skall kunna ske även i andra fall, efter medgivande av mellaninstansen. Också dessa skolledares löner föreslås reglerade på i princip samma sätt som lönerna åt de rektorer som tillika är skolchefer (s. 149), och statsbidrag till lönen föreslås utgå med 78 %. Biträdande skolledare Av biträdande skolledare behandlar utredningen sludieledare samt titt* .synslärarna vid det obligatoriska skolväsendet. Beträffande de förra föreslås, att de provisoriska bestämmelser — delvis grundade på tidigare förslag från utredningen — som blivit gällande från den 1 juli 1955 i allt väsentligt göres definitiva. Titeln studieledare bör dock utbytas mot studierektor och lämpligförklaringen göras av mellaninstansen i stället för av inspektören. Utredningen har funnit skäl föreligga att fastare inordna tillsynslärarna vid det obligatoriska skolväsendet i skolorganisationen och föreslår, dels att tillsynslärare skall tillsättas vid varje skola med minst två läraravdelningar, dels att statsbidrag till det efter vederbörliga förhandlingar fastställda arvodet skall utgå med 50 %. I regel skall tillsynslärare anställas också vid den skolanläggning, där skolledaren är placerad, om anläggningen omfattar lägst 10 läraravdelningar.

488 Skolväsendets

regionala

ledning

Domkapitlens befattning med skolärendena skall upphöra Frågan om domkapitlens vara eller icke vara som mellaninstanser för skolväsendet har sedan 1830-talet tid efter annan aktualiserats (s. 207 ff). 1936 års domkapitelsreform var i den meningen ett provisorium, att man förutsatte och tog hänsyn till att skolärendena utan några mera väsentliga ingrepp i kapitlens organisation skulle kunna brytas ut och föras över på annan myndighet. I synnerhet i början av det nya utvecklingsskede på skolans område, vari vi nu står, men även framgent måste positiva insatser fordras av skolans regionala myndigheter. Domkapitlens huvuduppgift är en annan än att handlägga skolärenden och de bör icke lämpligen reformeras i syfte att bättre fylla funktionen som skolmyndigheter. Det kan icke längre anstå med att upprätta regionala organ, vars enda uppgift blir att syssla med skolangelägenheterna.

Uppgifter för regionala skolmyndigheter Utredningen anser, att mellaninstansernas verksamhet, vilken för närvarande kan sägas endast beröra folkskoleväsendet, skall omfatta väsentligt fler skolformer. Under de av utredningen föreslagna organen skall sortera: det obligatoriska skolväsendet, de högre kommunala skolorna, kommunala gymnasier, de kommunala skolorna för yrkesutbildning, de statsunderstödda handelsgymnasierna, de allmänna läroverken, de högre tekniska läroverken och de centrala verkstadsskolorna. Mellaninstansernas uppgifter föreslås helt naturligt icke bli alldeles desamma beträffande dessa skilda skolformer. Enligt utredningens mening är det viktigast, att nya mellaninstanser blir planerande och samordnande organ, som kan göra insatser för en rationell och riktigt avvägd utbyggnad av skolväsendet. I dessa avseenden anser utredningen, att mellaninstansernas uppgifter skall beröra samtliga uppräknade skolformer. En enhetlig regional planering är nödvändig vid den utbyggnad, som skall ske dels av den obligatoriska skolan från 7- till 9-årig, dels av yrkesskolväsendet. De högre allmänbildande skolorna upp till och med realskolestadiet skall i princip inordnas i den obligatoriska skolan. Med denna måste i sin tur yrkesskolorna och gymnasierna samordnas. I planeringsverksamheten inbegripes ett omfattande interkommunalt samarbete, vilket torde böra ske under ledning av en regional myndighet. Utredningen föreslår, att mellaninstansen skall äga att fastställa en med hänsyn till flera kommuners gemensamma intressen lämplig skolorganisation och om så befinnes nödvändigt äga förordna om kommunalförbund på skolans område för att detta mål skall nås (s. 242).

489 Genom tillkomsten av kvalificerade mellaninstanser anser utredningen, att en förenkling i handläggningen av byggnadsärenden blir möjlig. Utredningen föreslår, att mellaninstanserna skall övertaga vissa f. n. centralt handlagda uppgifter i detta hänseende (s. 248 ff). Utredningen har funnit sig böra föreslå, att de lokala skolstyrelsernas ställning som disciplinär myndighet i förhållande till de kommunalt anställda lärarna upphör och att mellaninstanserna övertager skolstyrelsernas uppgifter på detta område. För att vinna enhetlighet mellan olika lärargrupper föreslår utredningen, att också lärarna vid de allmänna läroverken närmast skall lyda under mellaninstanserna i disciplinärt hänseende (s. 261 ff). Utredningen föreslår, att besvär på materiella grunder över lokal skolstyrelses beslut genomgående skall anföras hos mellaninstanserna (s. 272). Även om det väsentligaste är att det skapas nya mellaninstanser som kan taga initiativ och stiihulera skolutvecklingen är det inte oviktigt att också få effektiva regionala administrativa myndigheter. Förutom ärenden som nu handlägges av domkapitel och länsstyrelse föreslår utredningen, att handläggningen av ett 60-tal ärendegrupper decentraliseras från de centrala till de regionala instanserna (s. 277). Länsskolnämnder bör inrättas För att de krav, som nu måste ställas på en regional skolledning, skall tillgodoses, föreslår utredningen, att i domkapitlens ställe skall träda länsskolnämnder, vilka bör skapas genom en fusion mellan den nuvarande folkskolinspektionen och ett kollegium av lekmän och fackmän. Angeläget är, att de nya regionala skolmyndigheterna får en stark lokal förankring och att stort utrymme i dessa beredes åt lekmannasynpunkterna (s. 293). Länsskolnämndernas konstruktion Utredningen föreslår, att länsskolnämnd skall bestå av sju ledamöter. Fyra skall utses av landstinget och en av vardera skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning, samtliga för en tid av fyra år. Suppleanter skall utses på samma sätt. Av de ledamöter, landstingen utser, skall en vara högre förvaltningsjurist eller domare och två skall ha erfarenheter av landsbygdens skolförhållanden. I län, där det finns landstingsfri stad, skall fullmäktige i sådan stad utse en ledamot. De båda landstingen i Kalmar län skall utse vardera två ledamöter. Kungl. Maj :t skall förordna en av de av landstinget eller fullmäktige utsedda ledamöterna att vara nämndens ordförande. Vice ordförande skall nämnden själv utse. Som sjunde och självskriven ledamot skall statens skolinspektör ingå.

490 (Benämningen folkskolinspektör bör ersättas med skolinspektör). I län, där det finns flera inspektörer, vilket är fallet i 19 av de 24 länen, skall en inspektör vara ledamot. Denne inspektör, vilken skall ha vissa särskilda uppgifter (se nedan), skall kallas förste skolinspektör. Till ordförande och övriga särskilt utsedda ledamöter föreslår utredningen att följande ersättningar skall utgå. Till ordförande ett årsarvode, varierande mellan 1.200 och 1.500 kronor beroende på länets storlek. Till annan ledamot ett årsarvode av 400 kr. Dessutom skall sammanträdesarvode utgå med 20 kronor. Suppleant skall erhålla ersättning för sammanträde, i vilket han deltager, med 45 kr. Rese- och traktamentsersättning skall utgå enligt klass II B för samtliga dessa ledamöter och suppleanter. Det förutsattes, att de nuvarande folkskolinspektionsområdena i princip skall finnas kvar, i varje fall övergångsvis, och att de liksom nu skall stå under närmaste tillsyn av en inspektör. De inspektörer, som ej blir ledamöter av länsskolnämnden, skall i denna föredraga de ärenden, som gäller deras eget inspektionsområde. Länsskolnämnderna skall, utom i Skaraborgs län, ha sitt säte i residensstäderna. I nämnda län föreslås Skövde bli kansliort. Utredningen föreslår, att samtliga inspektörer i länet efter viss övergångstid skall stationeras på nämndens kansliort. Erforderlig enhetlighet i skolväsendets ledning kan enligt utredningens mening eljest icke ernås. Ett annat viktigt motiv för denna åtgärd och än mer för valet av länen som mellaninstansområden är det behov av en differentierad inspektion, som enligt utredningens mening snabbt kommer att göra sig gällande, allteftersom skolväsendet byggs ut. Utredningen menar, att en inspektör icke kommer att kunna tillräckligt behärska fältet från småskolan till gymnasiet och därjämte yrkesundervisningen. Det kommer att krävas i viss mån specialiserade inspektörer inom samma geografiska område. En dylik inspektion måste baseras på geografiska områden av länens omfattning. Då härutöver skäl finns, som talar för länen som verksamhetsområden, har utredningen funnit det riktigast, att mellaninstanserna från början bygges upp med länen som verksamhetsområden.

F y r a nya inspektörstjänster Erfarenhet bör snarast möjligt vinnas av en inspektion så organiserad, att flera inspektörer arbetar inom samma län utan att detta delats upp i särskilda inspektionsområden. För att så skall bli fallet har utredningen, som förordat att fyra nya inspektörstjänster inrättas, föreslagit, att Västmanlands län, där en av dessa nya tjänster bör placeras, icke indelas i särskilda inspektionsområden utan att två inspektörer där skall arbeta efter det nämnda systemet. De tre övriga län, i vilka utredningen föreslår, att inspektörstjänster skall

491 inrättas, är Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Vart och ett av dessa län är nu indelat i två inspektionsområden. Utredningen har icke funnit det lämpligt att dela upp dessa län ytterligare utan föreslår, att de nyinrättade tjänsterna skall innehavas av förste skolinspektörerna, vilka således i dessa fall icke skall vara knutna till särskilda inspektionsområden, vilket däremot de två övriga inspektörerna i vart och ett av dessa län skall vara. Särskilda anordningar rörande arbetsfördelningen mellan inspektörerna föreslås för de här nämnda fyra fallen. Förste skolinspektörer — Ändrad inspektionsområdesindelning Utredningen har funnit det nödvändigt att i län med två eller flera inspektörer en av inspektörerna tillägges vissa chefsfunktioner, såsom att vara chef för länsskolnämndens kansli, samordna verksamheten för hela länet och föredraga ärenden, som rör nämndens allmänna verksamhet. Denne inspektör, vilken skall kallas förste skolinspektör, skall också, vilket förut framhållits, vara ledamot av länsskolnämnden. Särskild lönegrad föreslås icke för förste skolinspektör utan ersättningen för de särskilda uppgifter, som åligger honom, skall utgå med ett årligt arvode, av utredningen föreslaget till 1.500 kr. För att icke förste skolinspektörens arbetsbörda skall bli för betungande i förhållande till kollegernas i samma län, har utredningen föreslagit justeringar i inspektionsområdesindelningen, vilka innebär, att de områden, som är avsedda för förste inspektören, något minskats. Inom dessa områden ligger i regel nämndens kansliort. I Västmanlands län skall ingendera inspektören ha något särskilt inspektionsområde utan länet skall vara gemensamt verksamhetsområde för båda. I Stockholms, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län skall förste skolinspektören icke ha särskilt inspektionsområde, utan hans verksamhet skall omfatta hela länet. Länsskolnämndernas arbetsformer Utredningen beräknar, att länsskolnämnderna behöver sammanträda omkring 12 gånger årligen. Utredningen har i 29 punkter särskilt angivit, vilka typer av ärenden som skall handläggas av nämnden in pleno. Det är här fråga om ärenden av principiell betydelse och större räckvidd, ärenden av rättslig natur och ärenden som berör enskilds intressen (s. 350). Flertalet ärenden bör skolinspektörerna avgöra i stort sett såsom nu sker inom folkskolinspektionen. Det är icke meningen, att de särskilt förordnade ledamöterna skall begränsa sin verksamhet till enbart deltagande i sammanträden. Utredningen föreslår därför, att medel skall ställas till förfogande för att möjliggöra att

492 de i viss utsträckning kan resa omkring i länet och skaffa sig förstahandskännedom om dess skolförhållanden. Utredningen föreslår också, att experter skall kunna tillkallas för att biträda med utredningar i specialfrågor eller lämna upplysningar om särskilda förhållanden. Kanslier och administrativ personal Det är nödvändigt att staten åtager sig att skaffa och hålla lokaler och utrustning åt länsskolnämnderna och skolinspektionen. Utredningen föreslår, att det föråldrade systemet att inspektörerna själva skall tillhandahålla tjänstelokaler och möbelutrustning upphör och att staten övertager ansvaret för länsskolnämndernas kanslilokaler och utrustar dem på ett ändamålsenligt sätt. Utredningen har beräknat lokalbehovet för varje nämnd för sig ävensom en minimiutrustning med möbler (se bilagorna 12 och 13). Till varje länsskolnämnd skall enligt utredningens förslag, med vissa undantag, knytas dels en heltidsanställd, kvalificerad administrativ tjänsteman (sekreterare) i 27 lönegraden, dels ock ett biträde i regel i 8 lönegraden (reglerad befordringsgång) och i några fall i 11 lönegraden. I Blekinge län har utredningen föreslagit, att jämte sekreteraren endast ett halvtidsanställt biträde skall finnas. För Gotlands län har utredningen funnit behov föreligga endast av en arvodesanställd sekreterare med halvtidstjänstgöring och ett halvtidsanställt biträde. Vid länsskolnämnden i Malmö föreslås två sekreterare, varav en i 25 lönegraden. Landstingsfria och övriga större städers ställning till länsskolnämnderna — Stockholm Utredningens förslag innebär, att samtliga städer utom Stockholm skall intaga samma ställning i förhållande till länsskolnämnderna såväl vad beträffar den pedagogiska inspektionen som i administrativt hänseende. Enligt utredningens mening bör Stockholm, som bildar ett eget län, icke inordnas under någon av länsskolnämnderna. Ej heller synes det rationellt att skapa ett särskilt organ för huvudstaden, vilket skulle fylla länsskolnämndernas uppgifter. Utredningen föreslår, att de uppgifter beträffande skolväsendet i allmänhet, som skall åligga länsskolnämnd, för Stockholms del skall åvila skolöverstyrelsen respektive överstyrelsen för yrkesutbildning. Nomadskolväsendet Utredningen föreslår, att de uppgifter domkapitlen i Härnösand och Luleå skall fullgöra beträffande nomadundervisningen, i avvaktan på resul-

493 tåtet av en särskild utredning om nomadundervisningens organisation, överflyttas på skolöverstyrelsen (s. 387). Författningsändringar — Instruktion för länsskolnämnden Ett genomförande av utredningens förslag medför ett ur kvantitativ synpunkt omfattande författningsarbete, som berör bl. a. kyrkolagen och domkapitelslagen. Utredningen har icke funnit erforderligt att föreslå ändrad iydelse av alla de författningsrum, som beröres av förslagen. Endast i två fall framlägger utredningen författningsförslag. Det. ena avser disciplinbestämmelsernas lydelse, det andra är förslag till instruktion för länsskolnämnden. Sistnämnda förslag är avsett att också ersätta 1914 års instruktion för folkskolinspektionen.

Lärartillsättningen Omfattningen av utredningens förslag Utredningens förslag avser tillsättningen av samtliga ordinarie och ickeordinarie lärare vid den obligatoriska skolan (folkskolan, enhetsskolan), de högre kommunala skolorna, de kommunala yrkesskolorna och de statliga realskolorna, ävensom skolledarna vid dessa skolformer. Av de skolformer, som skall lyda under den nya skolstyrelsen, är endast gymnasier och handelsgymnasier undantagna från förslagen om tillsättningen av lärare samt de högre allmänna läroverken och handelsgymnasierna från förslagen om tillsättning av skolledarna. Enhetligt förfarande — Objektivt urval Den enda fruktbara utgångspunkten vid övervägandena av formerna för lärartillsättningen har utredningen funnit vara att konstruera ett enhetligt tillsättningsförfarande för samtliga lärarkategorier, såväl vad beträffar själva proceduren som principerna för urvalet. Detsamma gäller om skolledartillsättningen. Vad först urvalet beträffar, så föreslår utredningen, att det skall ske på objektiva grunder och avvisar i konsekvens härmed såsom icke acceptabel tillsättningsmetod rätten att utan motivering utse lärare. Å andra sidan vill utredningen inte godtaga ett system, där enbart meriter, som kan siffermässigt beräknas, skall bli utslagsgivande. I objektiv tillsättning inlägger utredningen, att icke endast den sökande, som visar högsta poängtal vid en betygs- och tjänsteårssummering efter vissa system, skall vara mest meriterad, utan att därjämte viss hänsyn skall kunna tagas till kommunens speciella behov av viss lärarkraft och till faktorer, som kan bidraga till att ge en riktigare helhetssyn på läraren. Fasta meritvärderingsnormer skall ligga till grund för urvalet av sökande.

494 För att garantera ett objektivt urval föreslår utredningen, att tillsättningen av ordinarie lärare skall ske i samverkan mellan skolstyrelsen och den regionala skolmyndigheten så, att styrelsen skall ledigförklara tjänst och preliminärt utse den sökande styrelsen finner vara mest meriterad, varefter styrelsens beslut skall prövas av mellaninstansen (s. 448 f). Från detta förslag har utredningen undantagit adjunkter i 29 lönegraden, vilka av praktiska skäl tillsvidare bör tillsättas av skolöverstyrelsen (s. 453 f). Icke-ordinarie lärare föreslås tillsatta av de lokala skolstyrelserna själva (s. 459 f) och skolledarna av skolstyrelsen i samverkan med skolöverstyrelsen och, då det gäller yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning (s. 463 f).

Särskilt yttrande av ledamöterna Flinck och Johnsson Det av utredningens majoritet framlagda förslaget om länen som mellaninstansområden kan vi icke ansluta oss till utan förordar det s. k. 43-alternativet. Enligt vår mening har majoriteten icke tillräckligt beaktat, att det särskilt är de mindre kommunerna, som har behov av mellaninstanserna. Alltför stort avseende har enligt vårt bedömande fästs vid behovet av en differentierad inspektion. Om och när en sådan behövs är osäkert. I varje fall anser vi icke, att den utveckling, som majoriteten här förutser, är ett fullgott skäl att göra länen till mellaninstansområden och koncentrera inspektörerna till residensstäderna. Ur det stora flertalet kommuners synpunkt är 43 mellaninstanser, med det starkare lekmannainflytandet och kansliernas mera lättillgängliga placering, som härav följer, att föredraga. Det totalt sett större antalet lekmän, som enligt detta alternativ skulle engageras i mellaninstansernas verksamhet samt de mindre områdena skapar också bättre förutsättningar för en god person- och lokalkännedom. Det är vidare av vikt för de mindre kommunerna att ha inspektören inom räckhåll. Härigenom sparas bl. a. resekostnader och kostnader för telefonsamtal etc. såväl för statens som för kommunernas och den enskildes del. Utredningen har enligt vår mening övertygande visat, att det är möjligt att nedbringa antalet inspektörer till 43. De skäl, som anförts till stöd därför, uppväges enligt vår mening icke av motiveringarna för en differentierad inspektion. Man skulle således enligt 43-alternativet spara 12 inspektörstjänster och likväl få en inspektion som i effektivitet torde bli jämförlig med den, som erhålles enligt majoritetens förslag. Vi ställer oss nämligen tvivlande till att 55 inspektörer i residensstäderna blir mera effektiva än 43, som erhållit en lämplig geografisk placering. De direkta kostnaderna för detta alternativ torde bli något lägre än enligt länsalternativet, och »driftskostnaderna» torde på längre sikt bli väsentligt lägre. Den för oss avgörande synpunkten är dock, att mellaninstansen och framför allt inspektörerna inte göres svåråtkomliga genom för långa avstånd och en komplicerad byråkratisk apparat.

BILAGOR

499 Bilaga 1.

Förslag till skolstyrelselag jämte specialmotivering 1 §• Varje här i riket kyrkobokfört barn skall för erhållande av allmän medborgerlig bildning äga åtnjuta undervisning av det slag och i den omfattning, särskilda föreskrifter närmare angiva. 2 §.

Det åligger kommun att sörja för undervisning, som avses i 1 § (obligatorisk undervisning), såvitt angår barn, kyrkobokförda inom dess område. För detta ändamål skall kommunen upprätta erforderligt antal skolor. Om upprättandet av kommunala skolor, som ej äro att hänföra till den obligatoriska undervisningen, stadgas särskilt. 3 §. 1 mom. Erfordras samverkan mellan två eller flera kommuner för att åstadkomma en för kommunerna eller någon av dem ändamålsenlig skolorganisation eller till denna hörande anordning, är kommun tillika skyldig att vid skola, som anordnas av kommunen, mottaga barn, kyrkobokförda i annan kommun. Kan överenskommelse härom ej träffas, må länsskolnämnden, efter överläggningar med berörda kommuner, fastställa den organisation, som enligt dess beprövande bäst tillgodoser det allmännas intresse av ett ändamålsenligt ordnat skolväsen. Beträffande fördelningen av kostnaderna för helt eller delvis gemensamma anordningar, som kunna erfordras med anledning av en sålunda fastställd organisation, skola kommunerna träffa nödvändiga avtal. Kan överenskommelse härvid ej nås, skall länsskolnämnden fastställa kostnadsfördelningen enligt de anvisningar, Konungen utfärdar. 2 mom. Finner länsskolnämnd särskilda skäl därtill föreligga, må den förordna, att i föregående moment avsedd samverkan, i den omfattning nämnden bestämmer, skall ske i kommunalförbundets form. Om sådant förbunds bildande gäller i övrigt vad därom i lagen om kommunalförbund sägs. 4 §.

För skolväsendet i varje kommun skola finnas dels en organisationsplan, dels ock en ordningsstadga, upprättade och fastställda på sätt som framgår av särskilda bestämmelser. 5 §. 1 mom. I varje kommun skall finnas en skolstyrelse. Under skolstyrelsen skola lyda av kommunen anordnade skolor för den

500 obligatoriska undervisningen och till denna knuten försöksverksamhet eller till dessa skolor hörande frivilliga klasser eller avdelningar samt befintliga högre folkskolor, kommunala realskolor, praktiska kommunala realskolor, kommunala flickskolor och kommunala yrkesskolor ävensom inom kommunen beläget allmänt läroverk, statligt eller kommunalt gymnasium samt statsunderstött, av kommunen ägt handelsgymnasium. 2 mom. Med Konungens medgivande må särskild styrelse inrättas för skola, som avses i 1 mom. 3 mom. På därom av kommunen gjord framställning må Konungen medgiva, att skolstyrelsen skall vara styrelse jämväl för annan än i 1 mom. nämnd skola. 6 §. För styrelse, som inrättas enligt 5 § 2 mom., skall denna lag äga motsvarande tillämpning, dock att antalet ledamöter i sådan styrelse må utgöra lägst fem. 7 §.

I varje kommun skall finnas en skolchef, som närmast under skolstyrelsen skall ansvara för den fackliga ledningen av styrelsen underställda skolor. Omfattar skolväsendet i kommun mindre än sammanlagt sju läraravdelningar, må länsskolnämnden medgiva befrielse från i första stycket stadgad skyldighet. Om olika slag av skolchefer samt om andra skolledare, som skola biträda skolstyrelsen, gälla särskilda bestämmelser. 8 §. Skolstyrelsen skall med uppmärksamhet följa skolväsendets allmänna utveckling, taga de initiativ och framlägga de förslag till åtgärder, styrelsen finner erforderliga för att kommunens ungdom skall kunna beredas erforderlig teoretisk och praktisk undervisning och utbildning. Skolstyrelsen åligger vidare: a) att hos kommunens fullmäktige och nämnder ävensom hos andra myndigheter göra de framställningar, styrelsen finner påkallade, samt bereda de ärenden rörande skolväsendet, som skola förekomma till behandling hos fullmäktige eller annorstädes; b) att utöva den ekonomiska förvaltningen över och hava vård om styrelsen underställda skolor samt med avseende å dem ombesörja sådana angelägenheter, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet, i den mån dessa uppgifter ej ålagts annan; c) att, då flera skolor eller skolformer stå under styrelsens förvaltning, .sörja för bästa möjliga samordning av och enhetlighet i deras verksamhet; d) att med avseende å skolornas inre arbete följa undervisningen och

501 tillse, att den fortgår efter givna föreskrifter, ävensom främja pedagogisk försöksverksamhet; e) att främja lärarnas vidareutbildning; f) att verka för ett fördjupat samarbete mellan hem och skola; g) att i övrigt taga föreskriven befattning med de ärenden, styrelsen enligt denna lag och särskilda författningar skall handlägga. Om sammanförande av den medelsförvaltning, som tillkommer skolstyrelse, med medelsförvaltning, som åligger kommunens styrelse, är särskilt stadgat i kommunallagen. 9 §. Skolstyrelsen skall före den 1 september, där ej annan tid bestämmes av kommunens styrelse, till denna ingiva förslag till inkomst- och utgiftsstater rörande skolstyrelsen underställda skolor för det nästföljande året. 1 statförslagen skola upptagas de utgifter, som redan äro beslutade att utgå under det nästföljande året, samt de, vilka skolstyrelsen anser därutöver erforderliga, ävensom de inkomster, som för det nästföljande året äro eller anses vara att påräkna. 10 §. 7 mom. Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas av fullmäktige till det antal, fullmäktige finna lämpligt med hänsyn till kommunens folkmängd och struktur samt till antalet och arten av de skolor, som lyda under styrelsen. Antalet ledamöter skall dock vara minst sju och högst tjugoen. Beträffande skolstyrelsen i Stockholm skall dock gälla, dels att en ledamot, tillika ordförande, må utses av stadskollegiet, dels ock att antalet ledamöter må vara högst tjugofem. 2 mom. Sker ej val av suppleanter proportionellt, skall tillika bestämmas den ordning, i vilken suppleanterna skola inkallas till tjänstgöring i den mån det erfordras till följd av hinder för ledamot eller vid uppkommen ledighet, som ännu ej kunnat fyllas, efter ledamot, som ej utsetts vid proportionella val. Suppleant äger rätt att även eljest närvara vid skolstyrelsens sammanträden och skall alltid underrättas om tid för sammanträde. 11 §. Till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen må endast den utses, som är röstberättigad vid kommunal- eller stadsfullmäktigeval och bor inom kommunen samt uppnått tjugotre års ålder och kan anses vilja befrämja skolväsendets utveckling. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd kan ej väljas. Kommunens skolchef samt i kommunens tjänst anställd befattningshavare, vilken såsom föredragande i kommunens styrelse eller eljest på grund

502 av sina tjänsteåligganden intager den ledande ställningen inom kommunens samfällda förvaltning, må icke utses till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen. Kommer ledamot eller suppleant efter valet i den ställningen att han ej längre är valbar, frånträder han omedelbart sitt uppdrag. Den som uppnått sextio års ålder må avsäga sig uppdraget att vara ledamot eller suppleant i skolstyrelsen. Eljest må ej någon avsäga sig sådant uppdrag med mindre han uppgiver hinder, som godkännes av fullmäktige. 12 §. 1 mom. Ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen väljas — där ej annat framgår av vad i 2 mom. sägs — för fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då valet skett. Valet skall förrättas i december månad året näst efter det, då allmänna val av fullmäktige ägt rum. Valet skall vara proportionellt, därest det begäres av minst så många väljande, som motsvara det tal, vilket erhålles om samtliga väljandes antal delas med det antal personer valet avser, ökat med 1. Om förfarandet vid sådant proportionellt val är särskilt stadgat. Avgår ledamot, som utsetts vid proportionellt val, under den för honom bestämda tjänstgöringstiden, inkallas till ledamot den suppleant, som enligt den mellan suppleanterna bestämda ordningen bör inträda; den sålunda inkallade tjänstgör under den tid, som återstått för den avgångne. Avgår annan ledamot, anställes fyllnadsval för den återstående delen av tj änstgöringstiden. 2 mom. Vad i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm stadgas angående tjänstgöringstiden för ledamöter och suppleanter i nämnd skall tillika gälla för ledamot och suppleant i skolstyrelsen i Stockholm. 13 §. 1 mom. Skolstyrelsen väljer inom sig för varje år en ordförande och en vice ordförande. Underrättelse om dessa val, med angivande av de valdas namn och postadress, skall ofördröj ligen insändas till länsskolnämnden. Vid förfall för både ordförande och vice ordförande må annan ledamot utses att för tillfället föra ordet. 2 mom. Om val av ordförande i skolstyrelsen i Stockholm har i 10 § 1 mom. stadgats särskilt. 14 §. Skolstyrelsen sammanträder å det ställe och å de tider, styrelsen bestämmer, och däremellan så ofta ordföranden finner det erforderligt, ävensom då minst halva antalet av styrelsens ledamöter för uppgivet ändamål gör framställning därom.

503 15 §. Skolstyrelsen må ej handlägga ärende, såvida icke flera än hälften av ledamöterna äro tillstädes. Ledamot eller suppleant må ej deltaga i behandling av ärende, som personligen rör honom eller någon honom närstående, som sägs i 4 kap. 13 § 2. rättegångsbalken om jäv emot domare. 16 §. 1 mom. Skolstyrelsen äger uppdraga åt inom densamma bildad avdelning eller åt skolchefen eller åt i kommunens tjänst anställd befattningshavare att å styrelsens vägnar fatta beslut i de grupper av ärenden styrelsen bestämmer, dock att framställning eller yttrande till fullmäktige ej må beslutas annorledes än av styrelsen samfällt. Beskaffenheten av de ärenden eller ärendegrupper, skolstyrelsen uppdrager åt avdelning eller befattningshavare att avgöra, skall klart angivas i styrelsens beslut härom. Beslut, vilket fattats på grund av uppdrag, som avses i första stycket, skall anmälas vid skolstyrelsens nästa sammanträde. 2 mom. Avdelning, som i 1 mom. avses, skall bestå av minst fyra personer. För att beslut, som fattats av avdelning, skall vara giltigt, fordras att mer än hälften av ledamöterna närvarit vid dess fattande och att minst tre av dem varit om beslutet ense. 17 §. Om skolstyrelsen på grund av kommunens ytvidd eller antalet under styrelsen lydande skolor med hänsyn till behovet av god kontakt mellan elevernas målsmän och skolans företrädare prövar det lämpligt, må styrelsen för viss skola eller grupp av skolor tillsätta ett råd (skolråd) enligt de närmare bestämmelser, Konungen utfärdar. 18 §. För att biträda skolstyrelsen i frågor rörande förberedande yrkesutbildning eller annan yrkesutbildning, för vilken skolstyrelsen skall ansvara, bör styrelsen såsom rådgivande organ utse ett yrkesråd enligt de närmare bestämmelser, Konungen utfärdar. Yrkesrådet skall bestå av minst fyra ledamöter, vilka skola äga god kännedom om ortens arbetsliv och särskilt om de yrkesgrenar eller verksamhetsområden, som utbildningen i fråga avser. Minst fyra av ledamöterna skola till lika antal företräda företagare och anställda. 19 §. Därest terminsavgift uttages vid skola, som lyder under skolstyrelsen, skall fråga om befrielse från eller nedsättning av sådan avgift prövas i den ordning, Konungen bestämmer.

504 20 §. Omröstning i skolstyrelsen eller i avdelning, som avses i 16 §, skall ske öppet utom vid val. Utgången bestämmes genom enkel pluralitet av de avgivna rösterna. Falla dessa lika för olika meningar skiljer vid val lotten mellan lika röstetal, men blir i övriga fall den mening beslut, som ordföranden biträder. Vid omröstning för tillsättande av tjänstebefattning skall förfaras såsom vid val. 21 §. Ordföranden skall vid skolstyrelsens sammanträden föra eller på sitt ansvar låta föra protokoll. Justering av protokollet verkställes senast tio dagar efter sammanträdet av ordföranden jämte minst en därtill för varje gång av styrelsen utsedd närvarande ledamot. Justering må också verkställas av styrelsen antingen genast eller vid nästa sammanträde. Senast å andra dagen efter det protokollet justerats, skall genom ordförandens försorg justeringen och det ställe, där protokollet finns tillgängligt, tillkännagivas å kommunens anslagstavla. Tillkännagivandet skall vara försett med uppgift å den dag det anslagits. Det må ej avlägsnas före utgången av stadgad besvärstid. Beslut om dagen för justeringens tillkännagivande skall tillika åtecknas protokollet eller särskilt utfärdas. Den som med begagnande av sin rätt enligt tryckfrihetsförordningen tagit avskrift av styrelsens protokoll äger att utan avgift få avskriftens riktighet bestyrkt. 22 §.

Den som vid skolstyrelsesammanträde deltagit i avgörandet av ärende äger anföra reservation mot det fattade beslutet. Reservation skall anmälas, innan sammanträdet avslutas, samt, om den närmare utvecklas, avfattas skriftligen och avgivas senast vid justeringen av protokollet. 23 §.

Skolstyrelsen bör på lämpligt sätt kungöra, var och på vilka tider till styrelsen ställda framställningar mottagas. Skolstyrelsens skriftväxling ombesörjes av ordföranden eller under hans inseende. Styrelsens protokoll och övriga till dess arkiv hörande handlingar skola på ordförandens ansvar vårdas och förtecknas; dock må handlingar, som ej erfordras för det löpande arbetet, för nyssnämnda ändamål överlämnas till kommunens styrelse. 24 §.

Skolstyrelsen utser för varje kalenderår inom eller utom sig en kassaförvaltare, där ej styrelsens medelsförvaltning är ordnad på ett sätt, som gör sådan kassaförvaltare obehövlig.

505 25 §. Över omhänderhavda medel skall skolstyrelsen föra räkenskaper i enlighet med av kommunens styrelse givna anvisningar och årligen före den 1 mars, där ej kommunens styrelse bestämmer annan tid, till denna avlämna redovisning för sin förvaltning under nästföregående kalenderår. 26 §.

Om besvär över beslut av skolstyrelse i sådana mål och ärenden, vilka skolstyrelsen har att handlägga på grund av föreskrifter i särskilda författningar, gäller vad i dessa författningar för varje fall finnes stadgat. Om besvär över skolstyrelses beslut i övrigt skall vad i 76—78 §§ kommunallagen och, beträffande beslut av skolstyrelsen i Stockholm, i 66—68 §§ lagen om kommunalstyrelse i Stockholm är stadgat äga motsvarande tillämpning. 27 §.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag skall beträffande Stockholms stad samt de kommuner, där lagen den 6 juni 1930 (nr 262) om skolstyrelse i vissa kommuner eller lagen den 6 juni 1952 (nr 434) om särskild skolstyrelse i vissa fall äro gällande, träda i kraft den 1 juli 1957. Med lagens ikraftträdande upphävas lagen den 15 maj 1903 (nr 58) angående folkskoleväsendet i Stockholm, nyssnämnda skolstyrelselagar av den 6 juni 1930 och den 6 juni 1952 med därtill hörande tillämpningsbestämmelser, Kungl. Maj :ts instruktion för Stockholms folkskoledirektion den 31 januari 1941 samt, för de kommuner, där lagen skall gälla, vad om skolstyrelses organisation finnes föreskrivet i stadgorna rörande de i 5 § 1 mom. denna lag nämnda skolformerna ävensom övriga mot denna lag stridande bestämmelser om skolstyrelse för sagda skolformer. Val av ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen i kommun, som här avses, skall förrättas under första hälften av år 1957. Tjänstgöringstiden för sålunda valda ledamöter och suppleanter i skolstyrelsen skall utgå i Stockholm senast den 31 december 1958 och i annan kommun den 31 december 1959. Beträffande annan än i första stycket avsedd kommun skall denna lag träda i tillämpning vid tidpunkt, som Konungen i varje särskilt fall bestämmer. Erfordras därvid närmare föreskrifter med avseende å lagens ikraftträdande, må sådana meddelas av Konungen. Det alla som vederbör etc.

506 Specialmotivering till förslaget om skolstyrelselag I det följande användes bland annat dessa förkortningar: 1903 års lag = Lag angående folkskoleväsendet i Stockholm den 15 maj 1903 (nr 58); 1930 års lag = Lag om skolstyrelse i vissa kommuner den 6 juni 1930 (nr 262); LFS — Lag om församlingsstyrelse den 6 juni 1930 (nr 259) i dess lydelse den 31 december 1954; KLSth = Lag om kommunalstyrelse i Stockholm den 15 juni 1935 (nr 337); Instr. = Kungl. Maj :ts instruktion för Stockholms folkskoledirektion den 31 januari 1941; 1952 års lag = Lag om särskild skolstyrelse i vissa fall den 6 juni 1952 (nr 434); KL = Kommunallag den 18 december 1953 (nr 753). Rubriken m. m. Utredningen har använt rubriken skolstyrelselag, ehuru denna möjligen kan anses vara något för snäv för lagförslagets innehåll. Utredningen har övervägt, om tidpunkten är inne att nu skapa en lag med ett ännu vidare innehåll än förslaget här fått, berörande skolväsendet i dess helhet — en allmän skollag. Förhållandena på skolväsendets område torde dock böra ytterligare stabiliseras, innan en sådan lag utarbetas. Å andra sidan har utredningen funnit sig böra föreslå, att vissa inledande bestämmelser intages i en ny skolstyrelselag, vilka kanske kan anses föranleda, att exempelvis rubriken Lag med vissa bestämmelser angående skolväsendet (skollag) skulle varit mera adekvat. Då emellertid utredningens förslag huvudsakligen innehåller bestämmelser rörande den lokala skolstyrelsen och är avsett att i första hand ersätta 1903 års, 1930 års och 1952 års skolstyrelselagar, har utredningen icke velat föreslå annan rubrik än skolstyrelselag. I enlighet med kommunallagskommitténs rekommendationer har utredningen i tillämpliga delar försökt att så nära som möjligt följa kommunallagen vid bestämmelsernas utformning. Härvid har frågan uppstått, huruvida det lämpligaste vore att endast hänvisa till kommunallagen i de fall dess regler kan äga motsvarande tillämpning på skolstyrelse, eller om reglerna borde efterbildas och intagas i skolstyrelselagen. Hänvisningsmetoden har de fördelarna, att kommande ändringar endast skulle behöva vidtagas i en lag samt att förevarande lag skulle kunna göras kortare. Emellertid berör skolstyrelselagen ett så centralt område av den kommunala verksamheten och är av intresse för ett förhållandevis så stort antal myndigheter och personer, att det synts utredningen vara en ändamålsenlig åt-

507 gärd att, då en för hela riket gemensam skolstyrelselag skapas, denna lag göres sammanhängande och såvitt möjligt fullständig. Till lagförslaget och förslaget om tillämpningsbestämmelser till lagen har utredningen överfört vissa bestämmelser från andra författningar än skolstyrelselagarna, främst från folkskolestadgorna. 1 §• Denna paragraf, genom vilken undervisningspliktens princip i dess allmännaste form slås fast, har ingen direkt motsvarighet i gällande lagstiftning. Utredningen har ansett sig böra föreslå, att en dylik grundläggande bestämmelse skall inleda denna lag, vilken i det följande föreskriver viktiga åligganden för kommunerna. I den närmast följande paragrafen lägges ansvaret för den obligatoriska undervisningens ordnande på kommunerna. Hänvisning till närmare särskilda föreskrifter rörande undervisningens ordnande förekommer på samma sätt som i den föreslagna paragrafen i 1 § 1903 års lag och 3 § 1930 års lag. 2 §.

Denna paragraf motsvarar närmast § 1 : 2 Fst och § 1:1 Fst för Stockholm. I dessa paragrafer talas emellertid om skoldistrikt. Detta begrepp bör nu bortfalla och ersättas med kommun. § 6:1 Fst, som föreskriver, att varje kyrkoförsamling i princip är ett skoldistrikt, bör alltså icke få någon motsvarighet i en ny lagstiftning. Bestämmelser av innebörd motsvarande den i förevarande paragraf finns också i § 1 Fortsskst, 1 §§ 1903 och 1930 års lagar samt i 1 § LFS. 3 §.

Här föreskrives skyldighet för kommun att under vissa förutsättningar vid skola inom sitt område också mottaga barn, som kyrkobokförts i annan kommun. Bestämmelsen motsvarar närmast § 6:3 Fst, § 1:3 Fortsskst och § 1:2 Fst för Stockholm men går väsentligt utöver dessa. Den har närmast avseende på den obligatoriska skolan, men med hänsyn till den kommunala samverkans stora betydelse för möjligheterna att bygga ut skolväsendet bör bestämmelsen gälla även i fråga om andra av kommunen anordnade skolor, exempelvis yrkesskolor. Bestämmelsens innebörd är, att kommun, som skall bygga en ny skola, kan vara skyldig att planera denna med hänsyn tagen till barn i annan eller andra kommuner. (Se vidare framställningen på s. 238 ff). 4 §. Bestämmelser om organisationsplan finns nu i § 10 Fst. (I Fst för Stockholm finns ingen motsvarande regel). Utredningen har i annat sammanhang föreslagit, att organisationsplaner skall fastställas av mellaninstansen (s. 277). Att så skall vara fallet, framgår i viss mån också av innehållet

508 i 3 § 1 mom. detta förslag. Med hänsyn bl. a. till att organisationsplanerna i fortsättningen bör avse kommunens hela skolorganisation och ej som nu endast den obligatoriska skolan samt redovisa interkommunala anordningar, erfordras nya bestämmelser i ämnet. Det bör uppdragas åt skolöverstyrelsen att utarbeta förslag till sådana. Möjligen kan dessa intagas i tilllämpningsbestämmelserna till skolstyrelselagen. 5 §. Paragrafen motsvarar närmast 40 § i LFS. Här föreskrevs bl. a., att det i varje församling skulle finnas ett skolråd. I 1930 års lag finns en häremot svarande bestämmelse om folkskolestyrelse i 4 § och i 1903 års lag i 2 §. I den senare sägs, att folk- och fortsättningsskolväsendet handhaves av Stockholms folkskoledirektion jämte de territoriella församlingarnas skolråd. Det bör lämpligen här fastslås, att varje kommun i princip skall ha en skolstyrelse. Med uttrycket »skolstyrelsen i Malmö», »skolstyrelsen i Möklinta» etc. bör förstås den skolstyrelse — i regel styrelse för kommunens hela skolväsen — som enligt denna paragraf obligatoriskt skall finnas i kommunen. Annan styrelse för skola bör benämnas t. ex. styrelsen för högre tekniska läroverket i Malmö. Utredningen har övervägt, om fall kan tänkas inträffa, där skolstyrelse ej kommer att finnas i kommun. Enligt utredningens mening bör sådant fall ej kunna uppstå. Även om två eller flera kommuner bildar kommunalförbund, omfattande kommunernas hela skolväsen, bör enligt utredningens bestämda uppfattning en skolstyrelse likväl finnas i varje i förbundet ingående primärkommun. Övergångsvis kommer dock skolstyrelse att kunna vara knuten till församling och ej till den borgerliga kommunen, i vilka fall den senare kan sakna skolstyrelse. För sådan kommun skall denna lag ej gälla. Skäl att bibehålla särskild benämning på skolstyrelsen i Stockholm föreligger icke, såvitt utredningen kunnat finna. Beträffande innehållet i denna paragraf hänvisas vidare till motiveringen i kap. 3. 6 §.

Bestämmelserna om skolstyrelse i de för olika skolformer gällande stadgorna skall enligt utredningens mening upphöra att gälla i och med ikraftträdandet av denna lag. Om särskild styrelse inrättas för skolform, som avses i 5 § 1 mom., skall således icke de nuvarande bestämmelserna rörande styrelse för den skolformen tillämpas utan bestämmelserna i denna lag. Det har synts utredningen lämpligast, att detta klart utsäges i en särskild paragraf. Antalet ledamöter torde i här avsett fall kunna vara lägre än som föreslås i 10 §.

509 7 §. Enligt utredningens förslag (s. 117 f) skall skolstyrelsen i varje kommun biträdas av en skolchef. Föreskriften härom bör finnas i lagen liksom bestämmelsen om undantag härifrån. De ytterligare bestämmelser om den fackliga skolledningens organisation enligt utredningens förslag, som erfordras, torde möjligen kunna intagas i tillämpningsbestämmelserna till skolstyrelselagen. Förevarande paragrafs närmaste motsvarighet för närvarande är § 8 a Fst och § 5:2 Fst för Stockholm. 8 §. Denna paragraf motsvarar 41 § LFS och 5 § 1930 års lag. Någon häremot svarande bestämmelse finns inte i 1903 års lag, utan i dennas 4 § hänvisas till instruktionen för folkskoledirektionen och till gällande stadgor. I förhållande till 5 § 1930 års lag är utredningens förslag väsentligt omredigerat. Det inledande stycket har sålunda ingen motsvarighet i gällande lagstiftning. I detta fastslås den obligatoriska skolstyrelsens ansvar för kommunens skolväsen i dess helhet. (Se vidare s. 44). De i 1930 års lag uppräknade åliggandena för folkskolestyrelse har med ett undantag sina motsvarigheter i den föreslagna paragrafen. Undantaget gäller tillsättning och avskedande av lärare och tjänstebiträden, vilken uppgift ej synes behöva anges särskilt, då den faller under uppgifterna vid g). Med hänsyn till formuleringen av detta moment synes det ej heller vara erforderligt att, som fallet nu är i 1930 års lag, speciellt framhålla, att det är särskilt stadgat om styrelsens befattning med kyrkomusiker. Utöver det inledande stycket är även momentet c) nytt. Det betingas av att styrelsen under sig kan ha flera skolformer. Bestämmelserna vid d ) , e) och f) återfinnes i 1952 års lag. Jämför även § 7:1 och 2 samt § 8 Fst. Angående stadgandet, som avses i sista stycket, se 43 § a) KL. 9 §. Första stycket har utformats i enlighet med innehållet i 54 § KL. Andra stycket överensstämmer helt med 6 § andra stycket 1930 års lag. Paragrafen motsvarar 6 § 1930 års lag, 59 § LFS och 4 § 1903 års lag jämförd med 48 § KLSth. 10 §. Denna paragraf motsvarar 7 och 12 §§ 1930 års lag, 3 § 1903 års lag samt § 4 andra och tredje styckena Instr. Beträffande antalet ledamöter se s. 75 f samt beträffande undantagsbestämmelserna rörande Stockholm s. 476. Formuleringen av sista stycket har skett efter förebild av 36 § andra stycket KL. Se även s. 76 f.

510 11 §. I avseende å valbarhet till ledamot eller suppleant i skolstyrelsen, verkan av valbarhetens upphörande och rätt till avsägelse har bestämmelserna i 7 och 32 §§ KL följts vid förslagets avfattning. I första stycket har, närmast i enlighet med gällande lydelse av 8 § 1930 års lag, intagits föreskriften, att ledamot av skolstyrelsen skall kunna anses vilja befrämja skolväsendets utveckling. Paragrafen ersätter delar av 3 § 1903 års lag och 8 § 1930 års lag. Angående motiveringen till andra stycket förevarande paragraf, se framställningen på s. 81 f. 12 §. Första och tredje styckena i 1 mom. är avfattade helt i överensstämmelse med bestämmelserna om val av ledamöter och suppleanter i kommunens styrelse jämlikt 33 § KL. Vad i andra stycket sägs om proportionella val, är av samma innehåll som 20 § LFS, 22 § fjärde stycket KL och 26 § 1 mom. KLSth i motsvarande hänseende. Det föreslagna momentet motsvarar nära 9 § 1930 års lag. Angående 2 mom., se s. 478. Skulle KLSth efter pågående utredningsarbete i ifrågavarande avseende få samma innehåll som 33 § KL, kan detta moment bortfalla. 13 §. Innehållet i 1 mom. överensstämmer i sak med gällande ordning. Enligt 10 § 1930 års lag skall folkskolestyrelse årligen inom sig välja ordförande och vice ordförande. Detsamma gäller beträffande skolråd jämlikt 46 § 2 mom. LFS. Stockholms folkskoledirektion väljer enligt 5 § Instr. årligen själv sin vice ordförande. Beträffande ordförande, se s. 478. Skyldighet för skolstyrelse att till statens folkskolinspektör anmäla ordförandes namn och adress föreskrives i § 7:3 Fst. Det synes vara mest praktiskt att bestämmelsen finns i detta sammanhang. Utredningen har övervägt, om icke skolstyrelsens ordförande liksom ordföranden i kommunens styrelse och vissa andra nämnder borde väljas av fullmäktige. Utredningen har emellertid icke funnit, att skäl föreligger att ändra den bestående ordningen. Sista stycket i 1 mom. har ingen motsvarighet i 1930 års lag men däremot i § 5 Instr. samt i 34 § KL. Beträffande undantagsbestämmelsen i 2 mom., se vid 10 § ovan. 14 §. Föreskrifter av liknande innehåll finns i 11 § 1930 års lag och § 6 Instr. Paragrafen har utformats enligt 35 § KL.

511 15 §. Paragrafen överensstämmer med 37 § KL jämförd med första stycket 16 § samma lag. Första stycket enligt förslaget har sin motsvarighet i 13 § 1930 års lag och delvis i § 6 Instr. Jävsbestämmelser finns icke i 1930 års lag men har intagits i § 8 Instr. Med hänsyn till vad kommunallagskommittén (SOU 1952:14 s. 245 ff) anfört angående jäv vid kommunala sammanträden, föreslår utredningen, att en jävsregel nu införes i skolstyrelselagen. 16 §. Paragrafen motsvarar 4 § tredje stycket 1903 års lag och 13 § första och andra styckena 1930 års lag. Beträffande de skiljaktigheter i förhållande till gällande bestämmelser som innefattas i 1 mom. förevarande förslag hänvisas till framställningen på s. 92 f. Minimiantalet ledamöter i nämnd är olika enligt 1903 och 1930 års lagar. Enligt den förra är det fem, enligt den senare fyra. Enligt 4 § tredje stycket 1903 års lag erfordras för giltighet av nämnds beslut, »att minst tre av dess ledamöter deltagit i beslutet och att samtliga tillstädesvarande ledamöter varit om detsamma ense.» Enligt 1930 års lag fordras, »att minst tre av ledamöterna deltagit i beslutet och varit ense om detsamma.» För att beslut, som fattats av nämnd inom folkskoledirektionen, skall bli giltigt, fordras således, att samtliga närvarande nämndledamöter varit ense om det. Utredningen menar, att liksom vid beslut i skolstyrelsen bör majoritetsbeslut i princip också gälla inom avdelning, om mer än hälften av ledamöterna deltagit i detsamma. Kravet att majoriteten i sådant fall skall omfatta minst tre av ledamöterna bör dock upprätthållas. 17 §. Beträffande motiven för denna paragraf hänvisas till framställningen å s. 96 och 479. 18 §. Denna paragraf överensstämmer med 6 § 1952 års lag. Det där använda uttrycket expertråd har här utbytts mot yrkesråd. Vissa närmare föreskrifter angående rådets tillsättning har intagits i 6 § förslaget om tillämpningsbestämmelser. 19 §. Paragrafen motsvarar 5 § i 1952 års lag. Jfr 7 § förslaget om tillämpningsbestämmelser. 20 §.

Den föreslagna paragrafen är avsedd att ersätta 14 § 1930 års lag och § 6 fjärde stycket Instr. Enligt den senare bestämmelsen sker omröstning vid val och tillsättning av tjänstebefattning med slutna sedlar endast då så

512 särskilt äskas. Vid utformningen av förevarande paragraf har 22 § KL beaktats. 21 §. Första stycket överensstämmer helt med 15 § första stycket 1930 års lag. I § 9 Instr. föreskrives helt allmänt, att protokoll skall föras, utan att något ansvar härför särskilt lägges på ordföranden. Vid redigeringen av detta stycke har utredningen följt 24 § första stycket KL. I fråga om justering av protokoll, tillkännagivande av justering samt rätt att få protokollsavskrift bestyrkt har utredningen ansett, att samma regler bör gälla, som enligt 39 § KL i motsvarande avseenden gäller för kommunens styrelse. 22 §.

Bestämmelser angående reservationsrätt finns icke i 1930 års lag men har intagits i § 9 Instr. Förevarande paragraf har utformats enligt 39 § KL jämförd med 25 §. 23 §.

Första stycket, som ej har någon motsvarighet i 1930 års lag, har utformats efter förebild av 40 § KL, vilken innehåller en likartad bestämmelse rörande kommunens styrelse. Andra stycket, första meningen har utformats efter 40 § första stycket KL. I 16 § 1930 års lag ålägges ordföranden att ombesörja folkskolestyrelsens skriftväxling m. m. Instr. är något vagare och talar i § 10 endast om att utgående expeditioner skall undertecknas av direktionens ordförande eller vice ordförande eller, vid förfall för dessa, av den som därtill utsetts. Inseende över skolans expeditioner bör enligt utredningens mening under alla omständigheter utövas av ordföranden, men i skolstyrelsens delegationsrätt jämlikt den här föreslagna 16 § bör också ligga en rätt att uppdraga åt skolchefen eller annan befattningshavare att å styrelsens vägnar underteckna utgående skrivelser. Föreskriften om arkivvård i andra stycket överensstämmer med 26 § andra stycket KL. Med hänvisning till vad kommunallagskommittén (SOU 1952:14 s. 253 ff) anfört angående kommunal arkivvård och till den utformning andra stycket förevarande paragraf enligt utredningens förslag erhållit, föreslår utredningen, att de till utredningen den 10 november 1953 överlämnade handlingarna rörande bl. a. vården av skolarkivalier icke måtte föranleda någon ytterligare Kungl. Maj :ts åtgärd i vad nämnda arkivvård angår. 24 §.

Enligt 17 § 1930 års lag skall folkskolestyrelse årligen utse en kassaförvaltare. Vid centraliserad medelsförvaltning är en sådan åtgärd överflödig. Förevarande paragraf har utformats i enlighet med 41 § KL.

513 25 §. Paragrafen motsvarar 18 § i 1930 års lag och har avfattats med ledning av 62 § andra stycket KL. 26 §.

Denna paragraf är i princip konstruerad på samma sätt som 71 § LFS och ersätter 19 § 1930 års lag och § 66 Fst för Stockholm. Övergångsbestämmelserna. Den nya skolstyrelselagen synes icke lämpligen kunna vinna tillämpning i kommun, i vilken det obligatoriska skolväsendet är en angelägenhet, som handhaves av församling. Den 1 januari 1955 var antalet sådana kommuner 12. De kyrkliga skoldistriktens antal var sju. Där det obligatoriska skolväsendet är den borgerliga kommunens angelägenhet, gäller beträffande styrelse för detta skolväsen någon av 1903 års, 1930 års eller 1952 års skolstyrelselagar. I de kyrkliga skoldistrikten skall i detta avseende, jämlikt övergångsbestämmelse till lagen den 21 maj 1954 (nr 296) angående ändring i lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse, lagen om församlingsstyrelse i dess före den 1 januari 1955 gällande lydelse tillämpas. Häri synes någon ändring icke i detta sammanhang böra åvägabringas. Utredningen har förut påpekat, att ett överförande av det obligatoriska skolväsendet från församling till den borgerliga kommunen måste ske senast vid enhetsskolans införande i kommunen. Till dess ett sådant överförande sker, bör för dessa fall församlingsstyrelselagens regler om styrelse för folkskoleväsendet alltjämt gälla. I de få här avsedda fall, där jämväl andra skolformer än den obligatoriska skolan finns, bör under samma tid de nuvarande bestämmelserna rörande organisationen av sådan skolforms styrelse äga tillämpning. Val av ledamöter och suppleanter i de nya skolstyrelserna bör förrättas i god tid före den 1 juli 1957. Tjänstgöringstiden för dem bör omfatta den vid denna tidpunkt återstående delen av den för ledamöterna i kommunala nämnder löpande mandatperioden, varefter 12 § i den föreslagna skolstyrelselagen skall vinna tillämpning. Nämnda mandatperiod omfattar, utom för Stockholm, tiden den 1 januari 1956—den 31 december 1959. För Stockholm blir perioden beroende av den nya kommunallagstiftningens innehåll. 1 lagförslaget har utredningen utgått från rådande förhållanden och beaktat, att successiv förnyelse av skolstyrelsen skall kunna ske i Stockholm. Vid folkskoleväsendets övergång från församling till kommun — varvid 1930 års lag vinner tillämpning — skall nu iakttagas vad i 22 § 1930 års lag är föreskrivet. Vid sådan övergång i fortsättningen skall den av utredningen föreslagna skolstyrelselagen vinna tillämpning. De bestämmelser rörande övergången, som därvid kan befinnas erforderliga, torde Kungl. Maj :t, med iakttagande av vad som sägs i 22 § 1930 års lag, böra meddela i varje enskilt fall i samband med förordnande om att den nya lagen skall gälla. 88

514 Bilaga 2.

Förslag till bestämmelser angående tillämpningen av skolstyrelselagen 1 §. / mom. Vid sammanträde med skolstyrelsen eller inom densamma bildad avdelning är skolchefen skyldig att närvara. Han äger därvid rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad till protokollet men ej att deltaga i besluten. I kommun, där skolchefen är skoldirektör eller förste rektor, äga, enligt vad nedan sägs, ytterligare högst tre skolledare vid skolor, som lyda under skolstyrelsen, med samma rätt som skolchefen, deltaga i sammanträde, som i första stycket avses. Skolledare, som jämte skolchefen skall äga rätt att deltaga i skolstyrelsesammanträde, skall företräda någon av följande tre grupper av skolledare i kommunen, nämligen a) skolledare vid enheter av folkskolan och enheter omfattande enhetsskolans låg- och mellanstadier, b) skolledare vid allmänna läroverk, högre kommunala skolor och skolenheter omfattande enhetsskolans högstadium eller högstadium jämte gymnasium, c) skolledare vid yrkesutbildande skolor. Endast en skolledare från var och en av dessa grupper äger rätt att deltaga i skolstyrelsesammanträde. Lyda ett eller flera gymnasier under skolstyrelsen, skall en gymnasierektor städse äga denna rätt och därvid företräda skolledarna i grupp b ) . 1 kommun, där skolchefen är förste rektor, skall denne själv företräda en av de i andra stycket nämnda grupperna av skolledare, dock att om förste rektor ej tillika är rektor för gymnasium, en skolledare för sådant städse skall äga rätt att deltaga i styrelsesammanträde, även om förste rektor som skolledare är hänförlig till grupp b) ovan. 2 mom. I kommun, där det i någon av de i 1 mom. nämnda grupperna a ) — c ) finnas flera skolledare, skola dessa välja den skolledare, som skall äga rätt att närvara vid styrelsesammanträdena. Valet skall ske under ledning av skolchefen, som dock ej själv äger deltaga i detta, samt gälla för den med skolstyrelsens mandatperiod sammanfallande tiden. Protokoll över valet skall tillställas skolstyrelsen. Sålunda vald skolledare skall kallas till sammanträde, i vilket han äger rätt att deltaga. 3 mom. Vid sammanträde med inom skolstyrelsen bildad avdelning är tillfyllest, att här ifrågavarande skolledare närvara, endast om ärendenas art eller omfattning giver anledning därtill. 4 mom. Har suppleant utsetts för skolledare, som valts på sätt i 2 mom. sägs, äger suppleanten icke rätt att närvara vid sammanträde, då den ordinarie representanten är tillstädes.

515 5 mom. Finnes studierektor vid skola för den obligatoriska undervisningen eller vid i dylik skola inbyggd realskola eller vid anstalt för yrkesutbildning skall han, därest facklig erfarenhet från det stadium, studierektor företräder, eljest skolat saknas i skolstyrelsen, äga deltaga i sammanträde med denna eller inom densamma bildad avdelning och därvid äga enahanda rätt som enligt 1 mom. första stycket tillkommer skolchef. Finnas i fall, som i första stycket avses, flera studierektorer, skall val ske som i 2 mom. sägs. 2 §.

Med samma rätt som i 1 § 1 mom. första stycket sägs, äger skolläkare deltaga i sammanträde, som där avses, vid handläggningen av ärenden rörande lärjungarnas hälsotillstånd eller skolhygieniska förhållanden i övrigt. Finnas vid skolstyrelsen underställda skolor mer än en skolläkare, må styrelsen bestämma, vilken av dessa som skall äga rätt att deltaga i här ifrågavarande sammanträden. 3 §. 1 mom. Förutom lärare, som må vara vald till ledamot av skolstyrelsen, äga, där ej i 6 mom. annorlunda föreskrives, lärare vid de under skolstyrelsen lydande skolorna, enligt vad nedan sägs, rätt att såsom lärarkårens representanter deltaga i sammanträde, som avses i 1 § 1 mom. De äga därvid yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad till protokollet men ej att deltaga i besluten. 2 mom. I kommun, där endast folkskola eller enhetsskolas låg- och mellanstadier lyda under skolstyrelsen, äger, om antalet läraravdelningar tillsammantagna understiger tio, en och i annat fall två lärare som lärarkårens representanter deltaga i här avsedda sammanträden. Lyder enhetsskola omfattande samtliga stadier eller, förutom folkskola, en eller flera andra skolformer under skolstyrelsen, äga tre lärare deltaga i här avsedda sammanträden. 3 mom. Finnas vid skolor, som lyda under skolstyrelsen, två eller flera lärare anställda, vilka ej äro valda till ledamöter av skolstyrelsen, äga dessa bland sig för den med styrelsens mandatperiod sammanfallande tiden utse representanter som i 2 mom. sagts jämte suppleanter till lika antal. Val skall ske vid sammanträde med lärarpersonalen eller av denna utsedda ombud och förrättas med slutna sedlar. Vid lika röstetal skiljer lotten. Kallelse till dylikt sammanträde skall utfärdas av skolchefen eller, om sådan ej finns, av skolstyrelsens ordförande. Valet skall ledas av den ordförande, lärarna eller deras ombud för tillfället bland sig utse. Representanterna och suppleanterna för dessa böra, där detta är möjligt, så utses, att de kunna anses företräda olika stadier eller skolformer. Avgår representant eller suppleant under den för honom bestämda tiden, skall ersättningsval anställas.

516 4 mom. Lärarkårens representanter skola kallas till sammanträde, i vilket de äga rätt att deltaga. Suppleant äger rätt att deltaga i sammanträde endast då någon ordinarie representant är frånvarande. 5 mom. Vid sammanträde med inom skolstyrelsen bildad avdelning är tillfyllest, att endast en av lärarkårens representanter — vilken dessa bland sig utse — deltager, såvitt inte ärendenas art eller omfattning giver anledning till större representation. 6 mom. I skolstyrelsens handläggning av ärende, som rör tjänstgöringsbetyg åt lärare eller disciplinärt ingripande mot lärare, äger representant för lärarkåren icke deltaga. 4 §. Skolstyrelsen eller inom denna bildad avdelning ävensom av skolstyrelsen tillsatt kommitté, delegation eller annat liknande organ äger, när så prövas lämpligt, kalla experter att närvara vid sammanträde. Vid handläggning i skolstyrelse eller inom denna bildad avdelning av ärende rörande tjänstgöringsbetyg åt lärare skall ärendet, om hinder däremot ej möter, föredragas av den rektor eller studierektor, som varit lärarens närmaste överordnade. .,, Om ärendets art giver anledning därtill böra skolledare, skolläkare och representant för lärarkåren kallas att närvara vid sammanträde med av styrelsen tillsatt kommitté, delegation eller annat organ. De, som sålunda kallats, skola äga rätt att yttra sig och framställa förslag samt få sin uttalade mening antecknad till protokollet men ej att deltaga i besluten. 5 §. Skolråd, som tillsättes jämlikt 17 § skolstyrelselagen, skall hava till huvudsaklig uppgift att främja ett förtroendefullt samarbete mellan hem och skola, att följa frågor, som röra underhåll och tillsyn av skollokalerna, att följa frågor om hälsovårds- och sundhetsanordningar för eleverna, att beakta trafikförhållanden i samband med skolvägarna och därav föranledda problem, att främja elevernas fritidssysselsättning samt att avgiva yttranden i ärenden, som skolstyrelsen må hänskjuta till rådet, ävensom i övrigt fullgöra de uppgifter rörande tillsyn och omvårdnad av skolan, vilka skolstyrelsen uppdrager åt rådet. I skolråd böra skolledare, lärare samt målsmän till elever vid skolor inom rådets verksamhetsområde vara representerade. 6 §.

7 mom. Innan det i 18 § skolstyrelselagen omförmälda yrkesrådet tillsättes, skall skolstyrelsen bereda vederbörande lokala arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer — eller, där lokal organisation ej finns, regional eller central organisation — tillfälle att avgiva förslag å personer, som i rå-

517 det lämpligen kunna företräda arbetsgivar- respektive arbetstagarsynpunkterna i fråga om yrkesutbildningen. 2 mom. Äro en eller flera ledamöter av skolstyrelsen särskilt sakkunniga i någon yrkesgrupp eller något yrke, vari undervisning meddelas vid under styrelsen lydande skola, bör minst en av dem utses till ledamot jämväl av yrkesrådet. 7 §. Fråga om befrielse från eller nedsättning av terminsavgift vid skola, som lyder under skolstyrelsen, skall handläggas av en delegation, bestående av en ledamot, utsedd av länsskolnämnden, två ledamöter, som skolstyrelsen utser inom sig och av vilka den ene tillika skall av skolstyrelsen utses till delegationens ordförande, samt vederbörande rektor och klassföreståndare. De av länsskolnämnden och skolstyrelsen utsedda ledamöterna skola utses för samma tid, som gäller för skolstyrelsens ledamöter. Delegationen må icke företaga ärende till behandling eller fatta beslut däri, såvida ej vederbörande rektor och klassföreståndare samt ytterligare minst en ledamot äro närvarande.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1957. Det alla som vederbör etc. I fråga om motiveringarna för dessa bestämmelser hänvisas, beträffande paragraferna 1—3 till framställningen å s. 82 ff, och beträffande paragraferna 5—7 till framställningen å s. 95 ff. Paragrafen 4 har sin närmaste motsvarighet i 6 och 8 §§ tillämpningsbestämmelserna till 1952 års skolstyrelselag.

518 Bilaga 3.

Förslag till disciplinbestämmelser för lärare vid kommunal skola 1 §• 1 mom. Har ordinarie lärare eller rektor gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller finnes giltig anledning till anmärkning mot hans vandel, äger länsskolnämnden tilldela honom varning. Låter han sig därav ej rätta, äger nämnden, alltefter felets beskaffenhet, antingen tilldela honom förnyad varning eller ock för viss tid, högst sex månader, skilja honom från befattningen och den därmed förenade avlöningen. Är felet av svårare beskaffenhet, äger nämnden i stället skilja honom från befattningen för alltid. Har förnyad varning eller mistning av befattningen för viss tid befunnits utan verkan, bör länsskolnämnden för alltid skilja honom från befattningen. Är det som ligger läraren eller rektorn till last straffbart enligt allmän lag, äger länsskolnämnden i stället för att vidtaga åtgärd, som ovan sägs, skilja saken från sig genom att anmäla honom till åtal. 2 mom. Länsskolnämnds beslut att skilja lärare eller rektor från hans befattning för viss tid må ej verkställas, förrän det vunnit laga kraft. Har nämnden beslutat skilja lärare eller rektor från hans befattning för alltid, skall beslutet underställas skolöverstyrelsen (överstyrelsen för yrkesutbildning) för prövning och godkännande. 2 §. Föreligger beträffande icke-ordinarie lärare fall som avses i 1 § 1 mom. första stycket, äger länsskolnämnden, efter omständigheterna, meddela läraren varning eller ock skilja honom från befattningen för viss tid, högst sex månader, eller för alltid. Nämndens beslut om skiljande från befattningen må ej verkställas, förrän det vunnit laga kraft. Vad i 1 § 1 mom. andra stycket sägs, skall äga tillämpning även å ickeordinarie lärare. 3 §. Finner skolstyrelse, att lärare eller rektor gjort sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten eller att det finnes giltig anledning till anmärkning mot hans vandel, skall styrelsen göra anmälan om förhållandet hos länsskolnämnden. 4 §.

1 mom. Innan länsskolnämnden prövar fråga om disciplinär bestraffning av lärare eller rektor, skall befattningshavaren beredas tillfälle att skriftligen och, om han det påfordrar eller så prövas lämpligt, vid munt-

519 ligt förhör inför myndigheten, uttala sig om vad som åberopas mot honom. Han må därvid anlita biträde av försvarare. Fråga om disciplinär bestraffning, som här avses, må icke avgöras, utan att skolstyrelsen avgivit yttrande däri. 2 mom. Innan målsmans anmälan om missnöje med lärares sätt att upprätthålla ordning eller i övrigt behandla lärjungarna upptages till prövning, bör målsmannen genom personlig hänvändelse hos läraren eller, om detta ej haft åsyftad verkan, hos vederbörande rektor hava sökt få missnöjesanledningen undanröjd. 5 §.

Åtnjuter lärare eller rektor som suspenderats tjänstebostad, äger han behålla bostaden, därest icke särskilda förhållanden annat föranleda. Ålägges han avflytta, skall han erhålla skälig tid härför. 6 §.

Framkomma under behandling av ärende, som avses i 1 och 2 §§, eller i anledning av åtal vid domstol sådana omständigheter, att det finnes olämpligt att befattningshavaren fortfarande tjänstgör, äger länsskolnämnden att tills vidare och intill dess ärendet blivit slutligt avgjort eller domstol annorlunda förordnat avstänga honom från tjänstens utövning. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av förd klagan. 7 §.

Talan mot länsskolnämndens beslut i ärende, som avses i 1, 2 och 6 §§, fullföljes hos Kungl. Maj :t genom besvär, vilka skola hava inkommit till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor från det klaganden erhöll del av beslutet.

•

520 Bilaga 4.

Förslag till ändrad lydelse av § 197 i läroverksstadgan § 197. 1. Finner länsskolnämnd, på grund av egna iakttagelser eller efter därom hos nämnden gjord skriftlig anmälan, giltig anledning till anmärkning mot rektor eller lärare i fråga om fel eller försummelse i tjänsten eller beträffande nämnda befattningshavares vandel, åligger nämnden, alltefter felets beskaffenhet, att antingen omedelbart tilldela den felande varning eller ock anmäla det anmärkta felet till laga åtal inför vederbörlig domstol. Är befattningshavare, som avses i föregående stycke, icke-ordinarie lärare, äger den myndighet, som anställt läraren, därjämte, där ej anmälan till åtal skett, entlediga honom från hans innehavande anställning. 2. Framkomma under behandling av ärende, som avses i mom. 1 eller i anledning av åtal vid domstol sådana omständigheter, att det befinnes olämpligt, att den anmälde eller åtalade fortfarande tjänstgör, äger länsskolnämnden att, tills vidare och intill dess i målet blivit slutligen dömt eller domstol annorlunda förordnat, avstänga honom från tjänstens utövning.

521 Bilaga 5.

Förslag till instruktion för länsskolnämnderna Beträffande nedanstående förslag vill utredningen anföra följande. Utredningen har utgått ifrån att instruktionen för länsskolnämnderna samtidigt skall vara instruktion för skolinspektörerna. Förslaget är således avsett att också ersätta gällande instruktion för folkskolinspektörerna av 1914. Denna instruktion har synts utredningen i väsentliga delar föråldrad och åtskilliga bestämmelser i densamma har icke fått någon motsvarighet i utredningens förslag. Särskilt har de detaljerade reglerna för den direkta inspektionsverksamheten i hög grad förenklats och ersatts med allmänna riktlinjer för verksamheten. Detta har skett i enlighet med utredningens uttalade uppfattning om den inriktning på skolväsendet i stort, som inspektörernas verksamhet bör ha. Som mönster vid förslagets disposition och i vissa avseenden även beträffande dess innehåll har instruktionerna för övriga länsorgan, länsstyrelseinstruktionen och skolöverstyrelsens instruktion tjänat. I fråga om åtal och disciplinär bestraffning har huvudsakligen hänvisats till allmänna verksstadgans bestämmelser i ämnet. På alla väsentliga punkter återspeglar instruktionen utredningens i det föregående gjorda förslag. Några speciella motiveringar för instruktionsbestämmelserna, utöver dem som anförts i de allmänna motiveringarna för förslagen, torde icke erfordras. I de avseenden särskilda skäl ej i texten anförts för en viss bestämmelse, har den antingen utformats i enlighet med vad som allmänt gäller i motsvarande fall på andra förvaltningsområden eller erhållit ett innehåll, som ej torde behöva särskilt motiveras. Instruktion för länsskolnämnderna Ämbetsbefattning. 1 §• 1. I varje län skall finnas en länsskolnämnd. I Skaraborgs län skall nämnden ha sitt säte i Skövde och i övriga län i residensstaden. Länsskolnämnd skall närmast under de centrala skolmyndigheterna inom sitt verksamhetsområde utöva inseende över och enligt vad i denna instruktion och särskilda författningar stadgas handlägga ärenden rörande a) skolor för den obligatoriska allmänna undervisningen, b) högre kommunala skolor (högre folkskolor, praktiska kommunala realskolor, kommunala realskolor, kommunala flickskolor) och kommunala gymnasier, c) allmänna läroverk, statsunderstödda privatläroverk, handelsgymnasier samt högre tekniska läroverk, d) kommunala yrkesskolor och centrala verkstadsskolor samt

522 e) skolhem för elever vid ovannämnda skolor. 2. Länsskolnämnds åligganden enligt denna instruktion och andra författningar skola beträffande skolväsendet i Stockholm fullgöras av skolöverstyrelsen eller, i fråga om läroanstalt, som sorterar under överstyrelsen för yrkesutbildning, av detta ämbetsverk. 2 §. Länsskolnämnd åligger att a) skaffa sig kännedom om de enskilda kommunernas skolförhållanden samt med uppmärksamhet följa och genom samarbete med kommunala myndigheter samt genom upplysningsverksamhet, råd och anvisningar i möjligaste mån främja skolväsendets utveckling inom sitt verksamhetsområde; b) utöva den omedelbara inspektionen över skolor, som avses vid a) i 1 § 1 mom., samt över den allmänbildande undervisningen i yrkesskolor, som stå under nämndens inseende; c) tillse, att skolväsendet inom varje kommun, i de delar det sorterar under nämnden, blir ändamålsenligt planerat och ordnat, samt verka för sådan mellankommunal samverkan, som skapar bättre förutsättningar för en ändamålsenlig skolorganisation och för pedagogiska anordningar av olika slag, såsom hjälpklassundervisning samt anställande av skolpsykolog och konsulenter; d) hos vederbörande överstyrelse göra anmälan om förhållande rörande skolväsendet i de fall nämnden icke själv äger vidtaga erforderlig åtgärd; e) stödja och stimulera skolledares och konsulenters verksamhet samt i den mån det behövs sammankalla dessa ävensom skolstyrelseledamöter och andra till överläggningar; f) föreslå och eljest främja försöksverksamhet; g) verka för att anordningar vidtagas i syfte att bereda barn, som sakna förutsättningar att deltaga i den obligatoriska skolans vanliga undervisning, särskilt för dem avpassad undervisning och uppfostran; h) i mån av tillgång på medel i samverkan med kommunerna anordna kurser för lärarnas vidareutbildning i teoretiska och praktiska ämnen; i) rörande skolväsendets planering och i övrigt, när anledning därtill föreligger, samråda med andra länsorgan och myndigheter, ävensom vid behov tillhandagå dessa med biträde och upplysningar; j) senast den 31 december avgiva berättelse rörande det under nämnden sorterande skolväsendets utveckling och behov under senast förflutna redovisningsår; k) avgiva de utlåtanden och verkställa de utredningar, som i vederbörlig ordning begäras eller av förhållandena eljest påkallas; 1) handlägga de ärenden, som enligt övriga författningar ankomma på nämnden.

523 Organisation. 3 §. 1. Länsskolnämnd består av sju inom länet bosatta ledamöter. För varje ledamot skall finnas personlig ersättare. Fyra ledamöter jämte ersättare utses av landstinget för en tid av fyra år, dock att stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, efter samråd med landstinget skola utse en av nämnda fyra ledamöter och ersättare för denne. Landstingen inom Kalmar läns landstingsområden utse i samråd vardera två ledamöter jämte ersättare. Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning förordna för samma tid vardera en ledamot jämte ersättare. Skolinspektören är självskriven ledamot. I län med flera inspektörer är förste skolinspektören ledamot. Ersättare för skolinspektören eller förste skolinspektören är den som uppehåller hans tjänst. 2. Av landsting och fullmäktige utsedda ledamöter och ersättare skola ha ådagalagt intresse för utbildnings- och undervisningsfrågor. Ingen av dessa ledamöter må inneha lärartjänst. En ledamot och ersättaren för honom skola vara i allmän tjänst anställda förvaltningsjurister eller domare. Två ledamöter och ersättarna för dem skola äga särskild kännedom om landsbygdens skolväsen. 3. Skolöverstyrelsen skall beakta, att länsskolnämnderna genom de av överstyrelsen förordnade ledamöterna tillföras pedagogisk sakkunskap och erfarenhet rörande de delar av skolväsendet, som skolinspektören (erna) i länet icke i första hand företräder. Överstyrelsen för yrkesutbildning skall som ledamöter av länsskolnämnderna förordna personer med insikter i och erfarenhet av yrkesutbildning. 4. Sedan ledamöter utsetts, skall uppgift om vilka som utsetts omedelbart av landstinget eller fullmäktige insändas till Kungl. Maj :t, som förordnar en av ledamöterna att vara länsskolnämndens ordförande. Nämnden utser inom sig vice ordförande. 4 §.

Statens skolinspektörer i varje län skola vara knutna till länsskolnämnderna och stationerade å dessas kansliorter. Finnas i ett län flera inspektörer, skall en inspektör vara förste skolinspektör. 5 §. 1. Med avseende på skolinspektörernas verksamhet kan län utgöra ett skolinspektionsområde eller vara indelat i flera sådana områden. Är länet indelat i flera inspektionsområden, skall det under nämnden sorterande skolväsendet inom varje inspektionsområde stå under närmaste tillsyn av en skolinspektör. 2. Skolinspektionsområdes omfattning och benämning ävensom vilka

524 områden som skola stå under tillsyn av förste skolinspektör framgår av vid denna instruktion fogad bilaga. 6 §.

Hos länsskolnämnd skola tjänstemän vara anställda i enlighet med gällande personalförteckning samt icke-ordinarie personal i mån av behov och tillgång på medel. 7 §.

Efter medgivande av skolöverstyrelsen må i mån av tillgång på medel särskilda sakkunniga anlitas för att åt nämnden verkställa mera omfattande utredningar eller handlägga visst ärende. Då fråga är om sakkunnig rörande yrkesutbildning skall sådant medgivande lämnas efter samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning. Ledamöters

och befattningshavares

åligganden.

8 §. Länsskolnämnds ordförande åligger särskilt att tillse, att för nämndens verksamhet gällande instruktion och övriga bestämmelser lända till efterrättelse; att kalla till plenisammanträde, såvitt möjligt en vecka innan sammanträdet skall hållas. 9 §. Envar ledamot av länsskolnämnd åligger att skaffa sig god kännedom om skolförhållandena i länet; att i mån av möjlighet deltaga i sammanträde med skolstyrelser, lärare och målsmän, när sådant påkallas, samt gå tillhanda med upplysningar och råd i frågor, som falla inom området för nämndens verksamhet; att deltaga i arbetet inom nämnden och därvid lämna erforderliga upplysningar och råd samt i övrigt verka för att nämnden på bästa sätt fyller sin uppgift. 10 §. 1. Förste skolinspektör åligger särskilt att vara chef för länsskolnämndens kansli och i denna egenskap övervaka och leda kanslipersonalens arbete; att skaffa sig noggrann kännedom om skolförhållandena i länet och med uppmärksamhet följa dessas utveckling; att samordna nämndens verksamhet och särskilt tillse att skolplaneringen blir ändamålsenlig med hänsyn till hela länets behov och att erforderliga samordningsåtgärder vidtagas i frågor, där kommuner inom skilda inspektionsområden eller mellaninstansområden beröras; att tillse, att likartade ärenden, som tillhöra skilda inspektörers handläggning, bliva enhetligt behandlade inom nämnden;

525 att vara föredragande och ombesörja utredningar i ärenden, som beröra nämndens allmänna verksamhet, i den mån dylikt ärende ej enligt beslut av nämnden skall handläggas av annan; att tillhandagå skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning ävensom andra myndigheter med yttranden i frågor, som gälla länets skolväsen ; att ansvara för nämndens årsberättelse och tillse, att vederbörliga rapporter och andra uppgifter insändas till olika myndigheter; att upprätthålla för nämndens verksamhet erforderliga förbindelser med länsstyrelse, andra länsorgan och övriga myndigheter; att, om särskilt hinder ej föreligger, deltaga i handläggningen av alla i nämnden förekommande ärenden. 2. Härutöver skall förste skolinspektör beträffande sitt inspektionsområde fullgöra de åligganden, som enligt 12 § samt 26—30 §§ ankomma på varje skolinspektör. 11 §. I län, där endast en skolinspektör finns, skall vad i 10 § sägs i tillämpliga delar gälla beträffande denne. 12 §. Varje skolinspektör skall, på sätt närmare framgår av 26—30 §§, utöva tillsynen över skolväsendet inom sitt inspektionsområde. Det åligger honom dessutom att uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen på skolväsendets område; att skaffa sig noggrann kännedom om gällande författningar rörande länsskolnämndens verksamhet; att ingående lära känna skolväsendet i varje kommun inom sitt inspektionsområde; att deltaga i länsskolnämndens arbete och, då ej särskild föredragande förordnats, efter erforderlig utredning i nämnden föredraga ärenden, som röra skolväsendet inom hans inspektionsområde; att uppmärksamt följa frågor, som röra nämndens verksamhet och äro av betydelse för denna, samt taga de initiativ och föreslå de åtgärder, han finner erforderliga eller önskvärda; att varje halvår enligt anvisningar, som skolöverstyrelsen äger meddela, till länsskolnämnden ingiva till överstyrelsen ställd kortfattad redogörelse över företagna inspektionsbesök; att på kallelse infinna sig till sammanträde med skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning eller ledamot av dessa myndigheter; att beträffande skolväsendet inom sitt inspektionsområde fatta de beslut och vidtaga de åtgärder i övrigt, som enligt gällande författningar och and-

526 ra bestämmelser ankomma på länsskolnämnd och icke enligt 17 § 2 mom. i denna instruktion skola handläggas av nämnden in pleno. 13 §. Om län, i vilket finnas flera skolinspektörer, utgör ett inspektionsområde, eller om i län med flera inspektörer någon av dessa icke tilldelats särskilt inspektionsområde, skall i stället för vad i 12 § sägs om tillsynen över sådant område och om övriga till detta knutna uppgifter gälla den fördelning av arbetsuppgifterna mellan skolinspektörerna, varom länsskolnämnden i varje särskilt fall beslutar. 14 §. Sekreterare hos länsskolnämnd åligger att upprätta och utsända föredragningslistor till nämndens sammanträden; att föra nämndens protokoll och biträda vid verkställandet av fattade beslut; att handha nämndens arkiv och ansvara för att inom nämndens verksamhetsområde gällande stadgor, reglementen och andra bestämmelser i aktuell lydelse finnas tillgängliga å nämndens kansli; att ansvara för att diarier, journaler och register bliva riktigt förda; att preliminärt granska och förberedande handlägga alla till nämnden inkommande ärenden; att bereda och för inspektör föredraga de ärenden, denne bestämmer; att fatta beslut i de ärenden förste skolinspektören bestämmer; att i nämnden föredraga ärenden, som uppdragas åt honom. 15 §. Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad i denna instruktion sägs, ställa sig till efterrättelse de bestämmelser rörande arbetet, som äro eller kunna bliva stadgade, samt att utan avseende å föreskriven arbetsfördelning lämna det biträde vid fullgörandet av nämndens arbetsuppgifter, som påkallas av dess ordförande eller, beträffande nämndens kanslipersonal, av vederbörande förman. 16 §. Länsskolnämnds ordförande äger företaga tjänsteresor inom länet, när han finner det erforderligt. Sådana resor må också, med ordförandens medgivande, företagas av annan ledamot eller befattningshavare samt av sakkunnig, som avses i 7 §. Om skolinspektörs resor stadgas särskilt i 27 och 30 §8.

527 Ärendenas

handläggning. 17 §. Beslut i de till länsskolnämnd hörande ärendena fattas efter deras beskaffenhet antingen av nämndens ledamöter gemensamt (pleniärenden) eller av skolinspektör (inspektörsärenden) eller ock av annan befattningshavare hos nämnden (kansliärenden). Följande ärenden skola handläggas i plenum, nämligen 1. Skolplaneringsfrågor av allmän och principiell natur. 2. Inrättandet av skolor, gemensamma för flera kommuner; skolförbund. 3. Fastställande av organisationsplaner, ordningsstadgor, instruktioner och reglementen eller av ändringar häri. 4. Frågor om hänvisning av och ersättning för elever, som hänvisas till skola i annan kommun än hemortskommunen; inackorderingskostnader. 5. Frågor rörande statsbidrag till skolbyggnader, tjänstebostäder och skolhem. 6. Frågor rörande skolskjutsorganisationen. 7. Pedagogiska frågor av allmän natur rörande flera skolformer eller kommuner; skolpsykolog- och konsulentverksamhet. 8. Allmänna frågor rörande försöksverksamheten. 9. Disciplinärenden. 10. Besvärsärenden. 11. Övriga ärenden av rättslig natur. 12. Åtgärder rörande tillsättning av skolledartjänst och ordinarie lärartjänst samt föreståndarinnetjänst vid skolhem. 13. Förening av kyrkomusikertjänst med lärartjänst. 14. Fastställelse av undervisningsskyldighet för skolledare. 15. Frågor angående förflyttning av ordinarie lärare och tjänstebyte inom länet. 16. Frågor om återbesättande och inrättande av ordinarie lärartjänster. 17. Frågor angående förening av lärartjänst med tjänsteuppdrag på lärares stationeringsort. 18. Dispensärenden. 19. Ärenden angående lärares befrielse från eller uppskov med militärtjänstgöring. 20. Åtgärder till befrämjande av lärarnas fortbildning. 21. Konferenser av större omfattning. 22. Ärenden rörande donationer, terminsavgifter och läroverkens kassor. 23. Framställningar om anslag till länsskolnämndens verksamhet. 24. Disposition av medel, som ställts till länsskolnämndens förfogande. 25. Ärenden angående tjänstetillsättningar och viktigare ärenden i övrigt, som röra länsskolnämndens personal och organisation.

528 26. Tillkallande av experter. 27. Yttranden över betänkanden och andra remisser. 28. Andra ärenden av större vikt. 29. Ärenden, som av skolinspektör hänskjutas till avgörande i plenum. Ärenden, som avses i punkterna 9, 10 och 11 ovan, må icke avgöras med mindre nämndens juridiskt utbildade ledamot eller ersättaren för honom deltager i beslutet. 18 §. 1. Plenisammanträde skall äga rum så ofta omständigheterna därtill föranleda och hållas å den ort, där länsskolnämnden har sitt säte eller, om särskilda skäl föreligga, å annan av ordföranden bestämd ort inom länet. Samtliga till nämnden knutna inspektörer skola kallas till nämndens sammanträden. Förutom vid hinder för ordinarie ledamot må ordföranden, när han anser skäl därtill föreligga, kalla ersättare att deltaga i överläggningarna. 2. Pleniärende avgöres genom omröstning bland ledamöterna. Som nämndens beslut gäller den mening, varom flertalet förenar sig. Vid lika röstetal för olika meningar gäller den mening, ordföranden biträder. Nämnden är beslutmässig, då ordföranden och minst fyra ledamöter äro närvarande. 3. Pleniärende, som uppenbarligen bör avgöras före nästföljande nämndsammanträde, må avgöras av ordföranden och minst ytterligare en ledamot jämte föredraganden. Är ledamot föredragande, skola tre ledamöter deltaga i beslutet. I denna ordning fattat beslut skall anmälas vid närmast följande sammanträde. 4. Kan nödvändig åtgärd icke utan verklig olägenhet uppskjutas och förefinnes hinder mot att omedelbart besluta i nämnden eller på sätt i 3 mom. sagts, må erforderlig åtgärd vidtagas av skolinspektör. Dylik åtgärd skall så snart det kan ske anmälas i nämnden. 19 §. Är ordföranden förhindrad att utöva sitt uppdrag, skall det fullgöras av vice ordföranden. I ordförandens frånvaro må ej i viktigare pleniärende fattas beslut, som utan olägenhet kan uppskjutas till hans återkomst, eller i övrigt utan hans medgivande vidtagas åtgärd, som ändrar av nämnden fattade beslut eller i dess verksamhet följda grunder. 20 §.

Är den, som i egenskap av ledamot eller föredragande deltagit i handläggningen av ärende i länsskolnämnd, av avvikande mening från nämndens beslut i saken, åligger det honom att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening.

529 21 §. Då så befinnes erforderligt, må, efter beslut av länsskolnämndens ordförande, befattningshavare vid det under nämnden sorterande skolväsendet kallas till sammanträde med nämnden för att lämna upplysningar i viss fråga eller deltaga i överläggning. 22 §. 1. Ärende, som icke är pleniärende, skall avgöras av skolinspektör. Sådant ärende må enligt inspektörens bestämmande beredas och för honom föredragas av nämndens sekreterare eller annan befattningshavare. Förste inspektör må bestämma, att beslutanderätten i dylika ärenden överlämnas åt sekreteraren eller annan befattningshavare hos nämnden. 2. Skolinspektör må, själv eller genom underordnad befattningshavare, dels besvara till länsskolnämnden inkomna förfrågningar samt meddela råd och anvisningar i spörsmål, som angå nämndens beslut eller gällande föreskrifter, dels ock medelst remiss eller särskild skrivelse infordra för verksamheten i nämnden erforderliga yttranden och uppgifter. 23 §. 1. Vid varje plenisammanträde skall i protokoll antecknas, vilka som närvarit vid sammanträdet, samt kortfattat redogöras för vad som vid sammanträdet förevarit. Protokoll skall föras, förutom i ärende rörande fel eller försummelse i tjänsten, jämväl när beslutet skall expedieras medelst protokollsutdrag, skiljaktig mening förekommer eller nämnden eljest finner anledning besluta, att protokoll skall föras. 2. över ärenden, som föredragas i länsskolnämnden, skall upprättas en föredragningslista, vari skall antecknas vilka som deltagit i ärendets prövning samt i kort sammanfattning det beslut som fattats i varje ärende. 24 §. 1. Expedition i ärende, vilket avgjorts i plenum eller som i 18 § 3 mom. sägs, underskrives av ordföranden och föredraganden. Skall sådan expedition avlåtas till Kungl. Maj :t, chef för statsdepartementet, skolöverstyrelsen eller överstyrelsen för yrkesutbildning, skall angivas, vilka ledamöter och vilken föredragande som deltagit i ärendets handläggning. Har skiljaktig mening förekommit, skall detta anmärkas i expeditionen med bifogande av protokollsutdrag, utvisande vad vid ärendets behandling förevarit. Är ordföranden förhindrad underteckna expedition, må den underskrivas »För länsskolnämnden» av förste skolinspektören eller, där sådan ej finnes, av skolinspektören. Har ärende uppsatts av annan än föredraganden, skall det kontrasigneras av den som uppsatt ärendet. 31

530 2. Expedition i inspektörsärende underskrives av skolinspektör »På länsskolnämndens vägnar». Har ärendet föredragits eller uppsatts av kanslitjänsteman, skall det kontrasigneras av denne. 3. Expedition i kansliärende underskrives »Enligt uppdrag» av den som handlagt ärendet. 25 §. 1. På länsskolnämnds kansli skall föras erforderliga diarier, journaler och register enligt de närmare föreskrifter skolöverstyrelsen utfärdar. Nämnden skall vidare ställa sig till efterrättelse de föreskrifter angående kansliarbetets bedrivande, som överstyrelsen kan finna för gott meddela. 2. Enligt de anvisningar skolöverstyrelsen utfärdar skall länsskolnämnd varje år före den 1 april till överstyrelsen avgiva förteckning över ärenden, som inkommit före det senaste kalenderårets utgång och icke inom två månader därefter av nämnden slutbehandlats. Inspektion. 26 §. 1. Den tillsyn skolinspektör jämlikt 12 § skall utöva över skolväsendet, skall i främsta rummet ske genom besök i kommunerna och inspektion avskolväsendet i dessa. Inspektionen skall avse att giva skolinspektören ingående kännedom om de under länsskolnämndens inseende stående skolornas tillstånd och behov. Han skall därvid tillse, att gällande författningar i avseende på arbetets allmänna anordning efterlevas, samt genom råd och upplysningar stödja och främja skolverksamheten. Skolinspektör skall särskilt verka för att skolväsendets organisation blir ändamålsenlig och att förefintliga möjligheter att förbättra denna genom samverkan mellan flera kommuner på bästa sätt tillvaratagas. 2. I den mån förhållandena påkalla det, skall inspektören vid inspektionsbesök åhöra undervisningen, taga kännedom om skolarbetet samt besiktiga skollokaler och undervisningsmateriel. Finner han anledning därtill, skall han på lämpligt sätt till den enskilde läraren framställa anmärkningar, råd och anvisningar. 27 §. 1. För besök, som avse en mera regelbunden inspektion i kommunerna inom inspektionsområdet, skall inspektören enligt av skolöverstyrelsen meddelade anvisningar upprätta och till överstyrelsen insända av länsskolnämnden godkänt förslag till resplan. Finnas flera inspektörer i länet, skola de upprätta resplaner i samråd. 2. Med hänsynstagande till den lokala pedagogiska skolledningens olika organisation och skolväsendets allmänna utveckling må inspektionsbesökens antal och karaktär enligt inspektörens bedömande anpassas efter det behov av tillsyn, han finner föreligga i skilda kommuner och skolor.

531 3. Förutom vid i 1 mom. nämnda inspektionsbesök skall inspektör besöka kommun, när helst det av särskilda omständigheter påkallas. 28 §. 1. Såvitt möjligt bör skolinspektör vid besök i en kommun träda i förbindelse med skolstyrelsens ordförande och vederbörande skolledare samt till dessa framföra de anmärkningar och förslag, vartill han kan finna anledning. 2. Anser inspektör det ändamålsenligt, äger han genom vederbörande ordförande sammankalla skolstyrelsens ledamöter, skolledare och lärare till överläggningar. 3. Den inspekterande verksamheten skall icke avse att åstadkomma en sådan likformighet av skolväsendet, som ej betingas av sakliga hänsyn. 29 §. 1. Vid inspektion eller eljest vid besök i skola under länsskolnämndens inseende äger inspektör eller ledamot av nämnden tillträde till skolan i dess helhet samt rätt att av skolstyrelsen och skolans befattningshavare erhålla alla de upplysningar, som kunna främja syftet med inspektionen eller besöket. 2. Inspektör äger att med anledning av vid inspektion gjorda iakttagelser göra muntliga eller skriftliga erinringar samt tillställa skolstyrelse och skolledare skriftlig promemoria. 30 §. Inspektörs tjänsteresor böra ordnas så, att största möjliga besparing i rese- och traktamentskostnad vinnes. I län med flera inspektörer må, om det befinnes ändamålsenligt och lämpligt, en inspektör kunna fullgöra förrättning även inom annan inspektörs område. Angående fördelningen av inspektionsuppgifterna i vissa fall har stadgats i 13 §. Tjänstetillsättning,

ledighet, vikariat, avsked. 31 §. 1. Skolinspektör tillsättes av Kungl. Maj :t efter förslag av skolöverstyrelsen antingen genom fullmakt eller medelst förordnande på viss tid. Förste skolinspektör förordnas av Kungl. Maj :t för högst 6 år i sänder. Skall skolinspektör med särskild inriktning på yrkesundervisningen tillsättas, upprättas förslag av skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning i samråd. 2. Befattning som sekreterare ävensom annan ordinarie eller extra ordinarie befattning hos länsskolnämnd tillsättes av skolöverstyrelsen efter förslag av nämnden.

532 övrig personal tillsättes av nämnden. 3. Ordinarie sekreterartjänst tillsättes genom fullmakt och annan ordinarie tjänst genom konstitutorial. 32 §. 1. Åtgärder för tillsättande av skolinspektörstjänst skola, när tjänsten beräknas bliva ledig genom innehavarens pensionering, inledas sex månader före den beräknade tidpunkten för ledigheten och eljest ofördröj ligen. Skolöverstyrelsen utfärdar då kungörelse om ledigheten i Post- och Inrikes Tidningar och genom anslag i överstyrelsens lokal med angivande av tre veckors ansökningstid, räknat från dagen för kungörandet i Post- och Inrikes Tidningar. 2. Sökande skall till skolöverstyrelsen ingiva till Konungen ställd ansökan och därvid foga bestyrkt meritförteckning och övriga handlingar, genom vilka han önskar ådagalägga sin lämplighet. Sedan ansökningstiden utgått, skall överstyrelsen insända ansökningshandlingarna till Kungl. Maj :t och därvid till tjänsten förorda den bland de sökande, som med hänsyn till insikter, lärarerfarenhet och övriga egenskaper anses företrädesvis böra ifrågakomma eller, om förord icke kan lämnas någon av de sökande, föreslå annan för tjänsten lämplig person. 3. Om överstyrelsen finner skäl därtill, må även angivas, vilka sökande som enligt överstyrelsens mening i andra och tredje rummen böra komma i fråga till tjänsten. 4. Har skolinspektör förordnats på viss tid, skall överstyrelsen, senast fem månader innan förordnandet löper ut, hos Kungl. Maj :t göra anmälan därom och alltefter förhandenvarande förhållanden föreslå att tjänsten ledigförklaras, att förordnandet förlänges eller att den förordnade utnämnes till skolinspektör. 5. Senast fem månader innan förordnande för förste skolinspektör löp e r ut, skall skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj :t göra anmälan därom samt föreslå efter förhållandena lämplig åtgärd. 6. över förord eller förslag, som avses i 2-—5 mom., må besvär ej anföras. 33 §. 1. Då sekreterartjänst skall tillsättas, utfärdar skolöverstyrelsen kungörelse därom på sätt i 32 § 1 mom. sägs. Ansökan till tjänst, som här avses, skall ställas till skolöverstyrelsen och insändas till vederbörande länsskolnämnd. Efter ansökningstidens utgång skall nämnden överlämna ansökningshandlingarna jämte eget yttrande till •överstyrelsen och därvid förorda den bland de sökande, vilken anses företrädesvis böra ifrågakomma till tjänsten, eller anmäla, att förord icke kan äämnas någon av de sökande.

533 2. Om nämnden finner skäl därtill, må även angivas, vilka sökande som enligt nämndens mening i andra och tredje rummen böra ifrågakomma till tjänsten. 3. Tillkännagivande av nämndens och av överstyrelsens beslut skall ofördröj ligen anslås i nämndens respektive överstyrelsens lokal. 4. Ifråga om annan ordinarie eller extra ordinarie befattning vid länsskolnämnd, som tillsättes av skolöverstyrelsen, skall vad i 1—3 mom. sägs äga motsvarande tillämpning. 34 §. 1. För att kunna anställas som sekreterare hos länsskolnämnd i lönegrad Ca eller Ce 27 eller Ca eller Ce 25 fordras att antingen ha avlagt examen inför juridisk fakultet eller statsvetenskaplig-filosofisk examen och därjämte ha förvärvat god förvaltningserfarenhet genom anställning i allmän tjänst eller att ha avlagt annan akademisk examen eller examen vid handelshögskola och därjämte ha förvärvat omfattande förvaltningserfarenhet genom anställning i allmän tjänst eller god erfarenhet av skoladministrativt arbete, eller att ha avlagt folkskollärarexamen och därjämte äga god erfarenhet av skoladministrativt arbete, eller ock att på annat sätt än här sagts genom utbildning och omfattande tjänstgöring inom allmän förvaltning ha visat sig synnerligen lämplig för tjänsten. 2. För att kunna förordnas att uppehålla befattning som sekreterare hos länsskolnämnd fordras att ha avlagt examen som i 1 mom. stadgas eller att ha på sätt där sägs visat synnerlig lämplighet för uppgiften. 35 §. Semester och tjänstledighet beviljas skolinspektör av skolöverstyrelsen och annan befattningshavare av länsskolnämnden. Vikarie för skolinspektör och sekreterare förordnas av skolöverstyrelsen och för annan befattningshavare av länsskolnämnden. Skolinspektörs och sekreterares samt annan ordinarie eller extra ordinarie befattningshavares placering i löneklass prövas av skolöverstyrelsen. 36 §.

Betyg över skolinspektörs tjänstgöring utfärdas av skolöverstyrelsen efter hörande av vederbörande länsskolnämnd. Betyg över annan befattningshavares tjänstgöring utfärdas av länsskolnämnden. 37 §.

Ansökan om entledigande från befattning hos länsskolnämnd avgöres av den myndighet, som tillsatt befattningen. I övrigt skall angående sådan ansökan gälla vad i bestämmelserna om tjänstepension är stadgat.

534 Arbets- och

mottagningstid.

38 §. 1. För skolinspektör samt för befattningshavare hos länsskolnämnd med full tjänstgöring skall, i den mån ej annat föranledes av resor i tjänsten eller av vad nedan sägs, arbetstiden på tjänsterummet utgöra 42 timmar i veckan eller, då vecka innehåller mindre än sex arbetsdagar, ett i förhållande till antalet arbetsdagar minskat antal timmar; arbetet skall förläggas till tider, som bestämmas av nämndens ordförande med iakttagande av att arbetstiden icke någon arbetsdag må understiga 4 y2 timmar. I arbetstiden må icke inräknas måltidsrast. I den mån omständigheterna tillåta det, må nämndens ordförande för högst tre månader under tiden juni—september medgiva, att arbetstiden inskränkes med högst 9 timmar i veckan; härvid må arbetstiden på lördagar begränsas till 3 l/2 timmar. På påskafton, midsommarafton och julafton är arbetet inställt, såvida icke annat särskilt bestämts. Viss inskränkning i arbetstiden må av ordföranden kunna medgivas vid särskilda tillfällen. Då göromålens gång det kräver, äger förman påfordra utsträckning avarbetstiden. . 2. Befattningshavare med mindre än full tjänstgöring skall utföra sitt arbete på tider, som nämndens ordförande bestämmer. 3. Länsskolnämnds kansli skall hållas öppet för allmänheten under kanslipersonalens arbetstid. 4. Skolinspektör är skyldig att efter överenskommelse mottaga allmänheten på nämndens kansli under ordinarie arbetstid. 5. Inspektör, inom vars inspektionsområde länsskolnämndens kansli icke är beläget, skall, om nämnden så bestämmer, viss dag varje månad på bestämd tid och plats vara för allmänheten anträffbar på centralt belägen ort inom området. Åtal och disciplinär

bestraffning.

39 §. 1. Gör vald eller särskilt förordnad ledamot av länsskolnämnd eller ersättare för honom sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, sker åtal inför underrätt. 2. Skolinspektörerna samt hos länsskolnämnderna anställda tjänstemän lyda i disciplinärt hänseende under skolöverstyrelsen. I fråga om åtal och • disciplinär bestraffning av dessa befattningshavare gälla bestämmelserna i 23—27 §§ allmänna verksstadgan. ;

535 Besvär. 40 §. Den som icke åtnöjes med länsskolnämnds beslut äger, där ej annorlunda är stadgat, hos Kungl. Maj :t söka ändring genom besvär, vilka skola ha inkommit till ecklesiastikdepartementet inom tre veckor efter det klaganden erhöll del av beslutet eller, om detsamma tillkännagivits genom anslag i nämndens lokal eller kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar, inom tre veckor efter den dag, då beslutet sålunda tillkännagivits.

Denna instruktion träder i kraft etc.

536 Bilaga 6.

Förslag till indelning av landet i skolinspektionsområden Denna indelning ansluter sig till tabellbilagan 11 och kartbilagan 17. Inom län, som omfattar mer än ett inspektionsområde, skall enligt utredningens förslag förste skolinspektör i regel ha ett eget, för hans verksamhet särskilt avpassat inspektionsområde. Förste skolinspektörers områden har i dessa fall nedan markerats med *. Med * * har markerats de fall, där förste inspektör enligt utredningens förslag icke skall ha särskilt område inom länet. Enligt utredningens mening bör denna sammanställning fogas som bilaga till instruktionen för länsskolnämnderna. Jfr 5 § 2 mom. utredningens instruktionsförslag. /.

Stockholms läns södra inspektionsområde* *: Järfälla, Värmdö, Färingsö, Ekerö, Sundbybergs stad, Solna stad, Lidingö stad, Boo, Nacka stad, Saltsjöbadens köping, Gustavsberg, Djurö, Salem, Botkyrka, Huddinge, Tyresö, Dalarö, Turinge, Södertälje stad, östertälje, Järna, Grödinge, österhaninge, Västerhaninge, Sorunda, ösmo och Nynäshamns stad; 2.

Stockholms läns norra inspektionsområde* * : Frösåker, öregrunds stad, ö s t h a m m a r s stad, Häverö, Väddö, Knutby, Lyhundra, Almunge, Knivsta, Skepptuna, Sjuhundra, Norrtälje stad, Frötuna, Sigtuna stad, Märsta, Vallentuna, össeby, Roslags-Länna, Blidö, Täby köping, österåker, Ljusterö, Upplands-Väsby, Sollentuna köping, Vaxholms stad, Danderyds köping, Djursholms stad och Stocksunds köping; 3.

Uppsala läns inspektionsområde: Älvkarleby, Västland, österlövsta, Hållnäs, Söderfors, Tierps köping, Tierp, Vendel, Dannemora, Björklinge, Vattholma, Rasbo, Oland, Bälinge, Norra Hagunda, Södra Hagunda, Uppsala stad, Vaksala, Lagunda, Åsunda, Enköpings stad, Norra Trögd, Håbo, Södra Trögd och Upplands-Bro; 4.

Södermanlands läns östra inspektionsområde* : Vårfruberga, Tosterö, Strängnäs stad, Stallarholmen, Enhörna, Åker, Mariefreds stad, Daga, Gnesta, Sparreholm, Bettna, Stigtomta, Rönö, Tystberga, Vagnhärad, Hölö, Trosa stad, Jönåker, Tunaberg, Oxelösunds stad, Nyköpings stad och Svärta;

5.

Södermanlands läns västra inspektionsområde: Hällby, Torshälla stad, Eskilstuna stad, Kafjärden, Västra Rekarne, Husby-Rekarne, Arla, Julita, Flöda, Mellösa, Malmköpings köping, Västra

537 Vingåker, Stora Malm, Katrineholms stad, Sköldinge, Flens stad och Björkvik; 6.

Östergötlands läns östra inspektionsområde: Hävla, Hällestad, Finspångs köping, Kvillinge, Kolmården, Skärblacka, Norsholm, Norrköpings stad, Västra Vikbolandet, ö s t r a Vikbolandet, Askeby, Aspveden, Söderköpings stad, Stegeborg, Vårdnäs, Björsäter, Ringarum, Valdemarsviks köping, Gryt, Norra Kinda, Åtvidabergs köping, Ydre, Västra Kinda och Södra Kinda; 7.

Östergötlands läns västra inspektionsområde* : Godegård, Tjällmo, Motala stad, Borensberg, Vreta kloster, östgöta-Dal, Vadstena stad, Aska, Skänninge stad, Boberg, Norra Valkebo, Kärna, Linköpings stad, Landeryd, Åkerbo, Alvastra, Folkunga, Mjölby stad, Vifolka, Södra Valkebo, ödeshög, Boxholms köping och Södra Göstring; 8.

Jönköpings läns östra inspektionsområde: Visingsö, Gränna stad, Linderås, Tranås stad, Hullaryd, Lekeryd, Bredestad, Forserum, Malmbäck, Nässjö stad, Solberga, Eksjö stad, Höreda, Ingatorp, Mariannelunds köping, Klevshult, Vrigstad, Norra Sandsjö, Bodafors köping, Björkö, Vetlanda stad, Vetlanda, Alseda, Sävsjö stad, Lannaskede, Värnamo stad* Bor, Rydaholm, Hjälmseryd, Bäckaby, Korsberga och Nye; 9.

Jönköpings läns västra inspektionsområde* : Bankeryd, Skärstad, Norra Mo, Jönköpings stad, Huskvarna stad, Hakarp, Månsarp, Norrahammars köping, Tenhult, Södra Mo, Skillingaryds köping, Vaggeryds köping, Gislaveds köping, Anderstorps köping, Gnosjö, Burseryd, Villstad, Reftele, Bredaryd, Forsheda, Hylte och Unnaryd; 10. Kronobergs läns västra inspektionsområde: Moheda, Lammhult, Hjortsberga, Alvesta köping, Lidhult, Annerstad, Berga, Ljungby stad, Hamneda, Ryssby, Vislanda, Skatelöv, Traryds köping, Markaryds köping, Markaryd, Göteryd, Älmhults köping, Stenbrohult, Virestad, Västra Torsås, Almundsryd och Urshult; 11. Kronobergs läns östra inspektionsområde* : Rottne, Braås, Nottebäck, Åseda köping, Åseda, Bergunda, Växjö stad, Mellersta Kinnevald, ö s t r a Torsås, Hovmantorps köping, Lenhovda, Älghult, Lessebo köping, Ekeberga, Hälleberga, Väckelsång, Linneryd, Ljuder, Algutsboda, Tingsryds köping, Södra Sandsjö och Älmeboda; 12. Kalmar läns norra inspektionsområde: Uknadalen, Tjust-Ed, överum, Gamleby, Loftahammar, Södra Vi, Locknevi, Hallingeberg, Gladhammar, Västerviks stad, Vimmerby stad, Sevede,

538 Hjorted, Lönneberga, Hultsfreds köping, Vena, Tuna, Misterhult, Målilla, Kristdala, Virserum, Mörlunda, Döderhult, Oskarshamns stad. Fagerhult, Högsby och Fliseryd; 13. Kalmar läns södra inspektionsområde*: Alsterbro, Ålem, Mönsterås köping, Madesjö, Nybro stad, Läckeby, Ryssby, Ljungbyholm, Dörby, Kalmar stad, Emmaboda köping, Vissefjärda, Mortorp, Södermöre, Torsås, Söderåkra, Ölands-Åkerbo, Köpingsvik, Borgholms stad, Gärdslösa, Torslunda, Mörbylånga och Ottenby; 14. Gotlands läns inspektionsområde: Fårösund, Lärbro, Tingstäde, Slite köping, Visby stad, Dalhem, Romakloster, Stenkumla, Klintehamn, Hemse, Stånga, Ljugarn, Havdhem och Hoburg; 15. Blekinge läns inspektionsområde: Kyrkhult, Olofströms köping, Jämshög, Gammalstorp, Sölvesborgs stad, Mjällby, Mörrum, Asarum, Karlshamns stad, Hällaryd, Hallabro, BräkneHoby, Ronneby stad, Ronneby, Tving, Listerby, Hasslö, Fridlevstad, Nättraby, Rödeby, Karlskrona stad, Lyckeby, Ramdala, Sturkö och Jämjö; 16. Kristianstads läns östra inspektionsområde* : Knislinge, Oppmanna och Vånga, Näsum, Araslöv, Nosaby, Fjälkinge, Bromölla köping, Ivetofta, Vä, Kristianstads stad, Everöd, Åhus köping, Degeberga, Brösarp, Onslunda, Kivik, Tomelilla köping, Smedstorp, Tommarp, Simrishamns stad, Glemmingebro, Hammenhög, Löderup och Borrby; 17. Kristianstads läns västra inspektionsområde: Västra Bjäre, Båstads köping, Förslövsholm, Barkåkra, Hjärnarp, Munka-Ljungby, Örkelljunga, Skånes-Fagerhult, Vittsjö, Osby köping, Osby, Loshult, Glimåkra, örkened, Ängelholms stad, Ausås, Östra Ljungby, Åstorps köping, Kvidinge, Klippans köping, Perstorps köping, Riseberga, Tyringe, Bjärnum, Hästveda, Broby, Hjärsås, Hässleholms stad, Stoby, Vinslövs köping, Vinslöv, Sösdala, Träne och Tollarp; 18. Malmöhus läns norra inspektionsområde**: Brunnby, Jonstorp, Väsby, Höganäs stad, Kattarp, ö d å k r a , Hälsingborgs stad, Mörarp, Bjuvs köping, Billesholm, Vallåkra, Ekeby, Kågeröd, Röstånga, Norra Frosta, Höörs köping, Härslöv, Landskrona stad, S:t Ibb, Rönneberga, Svalöv, Teckomatorp, Marieholm, Bosarp, Harrie, Eslövs stad, Skarhult, Snogeröd, ö s t r a Frosta, Hörby köping, Långaröd, Dösjebro, Löddeköpinge, Kävlinge köping, Furulunds köping, Flädie, Torn, Löberöd, Bjärsjölagård och Vollsjö;

539 19. Malmöhus läns södra inspektionsområde* *: Lunds stad, Södra Sandby, ö s t r a Färs, Sjöbo köping, Blentarp, Veberöd, Dalby, Genarp, Staffanstorp, Lomma köping, Burlöv, Malmö stad, Bara, Bunkeflo, Oxie, Månstorp, Vellinge, staden Skanör med Falsterbo, Rang, Skegrie, Trelleborgs stad, Alstad, Gislöv, Svedala köping, Anderslöv, Klagstorp, Vemmenhög, Skurups köping, Rydsgård, Ljunits, Herrestad och Ystads stad; 20. Hallands läns inspektionsområde: Lindome, Särö, Onsala, Kungsbacka stad, Tölö, Fjärås, Löftadalen, Värö, Veddige, Lindberga, Varbergs stad, Träslöv, Himledalen, Ullared, Tvååker, Vessigebro, Ätran, Morup, Vinberg, Falkenbergs stad, Årstad, Torup, Harplinge, Getinge, Kvibille, Oskarströms köping, Enslöv, Söndrum, Halmstads stad, Simlångsdalen, Eldsberga, Veinge, Laholms stad, Laholm, Ränneslöv, Knäred, Karup, Våxtorp och Hishult; 21. Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde* *: Tjörn, Stenungsund, Marstrands stad, Hermansby, Kode, Romelanda, Kungälvs stad, Ytterby, Öckerö, Torslanda, Säve, Tuve, Styrsö, Göteborgs stad, Partille, Askim, Mölndals stad, Kållered, Råda och Landvetter; 22. Göteborgs och Bohus läns norra inspektionsområde**: Tjärnö, Vette, Strömstads stad, Tanum, Bullaren, Kville, Svarteborg, Sörbygden, Tossene, Södra Sotenäs, Smögen, Stångenäs, Munkedal, Skredsvik, Uddevalla stad, Lane-Ryr, Lysekils stad, Skaftö, Morlanda, Myckleby, Tegneby, Forshälla, Ljungskile och Inlands Torpe; 23. Älvsborgs läns norra inspektionsområde*: Dals-Ed, Lelång, Bengtsfors köping, Steneby, Tössbo, Åmåls stad, Högsäter, Bäckefors, Kroppefjäll, Skållerud, Melleruds köping, Färgelanda, Brålanda, Bolstad, ödeborg, Frändefors, Vänersborgs stad och Västra T u n h e m ; 24. Älvsborgs läns västra inspektionsområde: Trollhättans stad, Södra Väne, Lilla Edets köping, Flundre, Lödöse, Skepplanda, Bjärke, Vårgårda, Nödinge, Starrkärr, Angered, Stora Lundby, Lerum, Skallsjö, Alingsås stad, Hemsjö, Bollebygd, Björketorp, Sätila, Västra Mark, Kinna köping, Örby, Skene köping, Horred, Kungsäter och Svansjö; 25. Älvsborgs läns östra inspektionsområde: Herrljunga köping, Gäsene, Sandhult, Fristad, Borås stad, Brämhult, Toarp, Hökerum, Ulricehamns stad, Redväg, Seglora, Kinnarumma, Lysjö, Länghem, Limmared, Åsunden, Dalstorp, Fritsla, Axelfors, Svenljunga köping, Tranemo, Högvad och Kindaholm;

540 26. Skaraborgs läns östra inspektionsområde* : Töreboda köping, Undenäs, Tidan, Moholm, Mölltorp, Karlsborg, Binneberg, Skultorp, Skövde stad, Värsås, Tibro köping, Stenstorp, Fröjered, Hjo stad, Vilske, Frökind, Falköpings stad, Vartofta, Dimbo, Tidaholms stad, Hökensås, Fågelås, Mullsjö och Habo; 27. Skaraborgs läns västra inspektionsområde: Amnehärad, Lyrestad, Hova, Tiveden, Hasslerör, Mariestads stad, Kinnekulle, Lugnas, Ullervad, Norra Kålland, örslösa, Kållands-Kåda, Lidköpings stad, Vinninga, Husaby, Götene köping, Timmersdala, Tun, Järpås, Saleby, Ardala, Skara stad, Valle, Grästorp, Levene, Ryda, Kvänum, Gudhem, Essunga, Vara köping, Vedum och Larv; 28. Värmlands läns västra inspektionsområde: Eda, Gunnarskog, Järnskog, Kola, Älgå, Arvika stad, Brunskog, Töcksmark, Holmedal, Årjängs köping, Glava, Stavnäs, Sillerud, Svanskog, Gillberga, Ed, Grums köping, Säffle stad och Värmlandsnäs; 29. Värmlands läns mellersta inspektionsområde*: Gräsmark, Lysvik, Stora Sunne, Sunne köping, Munkfors köping, Frykerud, Stora Kil, Ullerud, Nyed, Nor, Grava, Forshaga köping, Karlstads stad, Hammarö köping, östra Fågelvik och Vase; 30. Värmlands läns östra inspektionsområde: Finnskoga-Dalby, östmark, Vitsand, Norra Ny, Fryksände, Ekshärad, Gustav Adolf, Rämmen, Norra Råda, Hagfors stad, Värmlandsberg, Filipstads stad, Kroppa, Storfors köping, Ullvättern, Kristinehamns stad och Visnum; 31. Örebro läns södra inspektionsområde*: Örebro stad, Stora Mellösa, Mosjö, Ekeby och Gällersta, Asker, Svarta, Viby, Kumla stad, Kumla, Hallsbergs köping, Hallsberg, Sköllersta, Laxå köping, Lerbäck, Askersunds stad och Hammar; 32. Örebro läns norra inspektionsområde : Hällefors köping, Ljusnarsberg, Kopparbergs köping, Grythyttan, Noraskog, Nora stad, Linde, Lindesbergs stad, Ramsberg, Fellingsbro, Degerfors köping, Karlskoga stad, Lekeberg, Tysslinge, Axberg, Näsby och Glanshammar; 33. Västmanlands läns inspektionsområde* * : Nora, Östervåla, Norbergs köping, Västerfärnebo, Möklinta, Sala stad, Västerlövsta, Vittinge, Fagersta stad, Skinnskatteberg, Ramnäs, Skultuna,

541 Tärna, Tillberga, Fjärdhundra, Kolsva, Sura, Hallstahammars köping, Dingtuna, Västerås stad, Kungsåra, Medåker, Arboga stad, Kung Karl, Kungsörs köping, Köpings stad, Munktorp och Kolbäck; 34. Kopparbergs läns södra inspektionsområde: Nås, Flöda, Säfsnäs, Grangärde, Ludvika stad, Ludvika, Norrbärke, Smedjebackens köping, Söderbärke, Gustafs, Stora Skedvi, Husby, Säters stad, Hedemora stad, Hedemora, Grytnäs, Avesta stad, Krylbo köping, Folkärna och By; 35. Kopparbergs läns mellersta inspektionsområde*: Boda, Rättvik, Siljansnäs, Leksand, Ål, Bjursås, Enviken, Svärdsjö, Gagnef, Stora Tuna, Borlänge stad, Stora Kopparberg, Faluns stad, Vika och Sundborn; 36. Kopparbergs läns norra inspektionsområde: Idre, Särna, Transtrand, Älvdalen, Våmhus, Orsa, Ore, Lima, Venjan, Mora, Morastrands köping, Sollerön, Malung, Äppelbo och J ä r n a ; 37. Gävleborgs läns södra inspektionsområde* : Ovansjö, Storviks köping, Järbo, Sandvikens stad, Valbo, Hille, Gävle stad, Hofors, Torsåker, Årsunda, österfärnebo och Hedesunda; 38. Gävleborgs läns mellersta inspektionsområde: Ovanåker, Alfta, Arbrå, Bollnäs stad, Bollnäs, Rengsjö, Norrala, Hanebo, Söderala, Söderhamns stad, Skog, Ockelbo och Hamrånge; 39. Gävleborgs läns norra inspektionsområde: Los, Färila, Ramsjö, Ljusdals köping, Ljusdal, Bjuråker, Hassela, Bergsjö, Gnarp, Harmånger, Järvsö, Delsbo, Forsa, Hälsingtuna, Hudiksvalls stad, Njutånger och Enånger; 40. Västernorrlands läns södra inspektionsområde: Indals-Liden, Hässjö, Haverö, Borgsjö, Ange köping, Torp, Stöde, Selånger, Timrå köping, Sköns köping, Sundsvalls stad, Alnö, Tuna, Attmar och Njurunda; 41.

Västernorrlands läns mellersta inspektionsområde*: Ramsele, Helgum, Resele, Långsele, Sollefteå stad, Boteå, Ytterlännäs, Kramfors stad, Bjärtrå, Noraström, Säbrå, Högsjö och Härnösands stad;

42. Västernorrlands läns norra inspektionsområde: Tåsjö, Fjällsjö, Junsele, Ådalsliden, Anundsjö, Björna, Trehörningsjö, Gideå, Grundsunda, Mo, Själevad, örnsköldsviks stad, Arnäs, Nätra, Ullånger och Nordingrå;

542 43. Jämtlands läns södra inspektionsområde* : Övre Ljungadalen, Berg, Hackas, Frösö köping, Östersunds stad, Brunflo, Revsund, Bräcke, Tännäs, Hede, Rätan, Svegs köping, Sveg, Högdal och Lillhärdal; 44. Jämtlands läns norra inspektionsområde: Frostviken, Hotagen, Ströms, Åre, Kall, Alsen, Offerdal, Föllinge, Hammerdal, Undersåker, Mörsil, Hallen, Oviken, Rödön, Lit, Häggenås, Stugun, Ragunda, Kälarne och Fors; 45. Västerbottens läns södra inspektionsområde* : Åsele, Fredrika, Örträsk, Bjurholm, Vännäs köping, Vännäs, Umeå stad, Umeå, Sävar, Holmön, Nordmaling, Hörnefors och Holmsunds köping; 46. Västerbottens läns mellersta inspektionsområde: Dorotea, Vilhelmina köping, Vilhelmina, Stensele, Lycksele stad, Lycksele, Degerfors, Burträsk, Lövånger, Nysätra och Bygdeå; 47. Västerbottens läns norra inspektionsområde: Tärna, Sorsele, Mala, Norsjö, Jörn, Byske, Skellefteå stad, Skellefteå och Bureå; 48. Norrbottens läns södra inspektionsområde: Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyns köping, Älvsby, Norrfjärden, Piteå stad, Piteå och Hortlax; 49. Norrbottens läns mellersta inspektionsområde*: Edefors, Råneå, Tore, överluleå, Bodens stad, Nederluleå och Luleå stad; 50. Norrbottens läns norra inspektionsområde: Karesuando, Kiruna stad, Gällivare och Jokkmokk; 51. Norrbottens läns östra inspektionsområde: Junosuando, Pajala, Tärendö, Korpilombolo, övertorneå, överkalix, Hietaniemi, Nederkalix, Karl Gustav, Nedertorneå och Haparanda stad.

543 Bilaga 7.

Utkast till bestämmelser om tillsättning av vissa lärare och skolledare 1 §. Bestämmelsernas giltighet. Efterföljande bestämmelser skola gälla dels vid tillsättning av lärare vid det obligatoriska skolväsendet, högre kommunala skolor och kommunala anstalter för yrkesutbildning samt vid tillsättning av andra lärare än lektorer vid de allmänna läroverken, dels ock vid tillsättning av skolledare vid nämnda skolor utom de högre allmänna läroverken. 1. Ordinarie lärare Behörighetsvillkor och befordringsgrunder 2 §. Allmänna behörighetsvillkor. För att kunna anställas som ordinarie lärare skall sökande a) vara fri från sjukdom och lyte, som göra honom olämplig för lärartjänst; b) vara känd för hedrande vandel; c) äga den stadga i karaktären som ungdomens ledning kräver samt d) äga föreskriven teoretisk och praktisk utbildning för tjänsten. 3 §. Särskilda behörighetsvillkor.11 1 mom. Särskilda villkor för behörighet till ordinarie klasslärartjänst det obligatoriska skolväsendet äro:

vid

2 mom. Särskilda villkor för behörighet till ordinarie tjänst i äro:

läroämnen

3 mom. Särskilda villkor för behörighet till ordinarie tjänst i äro:

yrkesämnen

4 mom. Särskilda villkor för behörighet till ordinarie tjänst i nen äro:

övningsäm-

4 §. Befordringsgrunder. 1 mom. Vid tillsättning av ordinarie lärartjänst skola såsom befordringsgrunder i följande ordning gälla: i Beträffande särskilda behörighetsvillkor torde det ej tillkomma utredningen att framlägga förslag. Möjligt är, att dessa villkor bör finnas i respektive skolstadgor och ej i denna författning.

544 a) Skicklighet och nit i elevernas undervisning och handledning. b) Genom vitsord, erhållna i avlagda examina eller prov, eller på annat sätt ådagalagda kunskaper och färdigheter i de ämnen som höra till den sökta tjänsten. c) Längden av föregående väl vitsordad lärartjänstgöring. En mindre underlägsenhet enligt en eller två befordringsgrunder må kunna uppvägas av ett större företräde enligt någon av de andra. 2 mom. Såsom ledning vid tillämpningen av dessa befordringsgrunder skola gälla i vederbörlig ordning utfärdade anvisningar för poängmässig värdering av de sökandes meriter. Sedan med ledning av dessa anvisningar poängsummorna för de sökande beräknats, bör i varje särskilt fall prövas, om sökande har sådana meriter, som, ehuru de icke kunna poängvärderas, böra medföra en ändring i den på poängsummorna grundade ordningen mellan de sökande. Meriter, till vilka hänsyn vid denna prövning skall tagas, äro exempelvis genomgångna kurser för vidareutbildning samt studieresor av större omfattning, fortsatta studier, vetenskapligt författarskap eller pedagogiskt författarskap av styrkt värde, insatser inom det fria bildningsarbetet, verksamhet som ungdomsledare, insatser inom förenings- och organisationsarbete samt medborgerliga förtroendeuppdrag. Vid tillsättning av klasslärartjänst må hänsyn även tagas till om sökande äger sådan utbildning eller sådana insikter, vilka på sätt i 5 § sägs prövats vara av särskilt värde för kommunens skolväsen. Förberedelser till ledigförklarande 5 §. Allmänna bestämmelser. 1 mom. I god tid före pensionsålderns inträde för ordinarie lärare och ofördröjligen, då tjänst oförutsett blir ledig, skall skolstyrelsen till övervägande upptaga, huruvida tjänsten bör bibehållas, ändras eller flyttas till annan skola i kommunen samt huruvida tjänsten skall uppehållas viss tid av icke-ordinarie lärare, tillsättas genom förflyttning eller ledigförklaras som ordinarie. 2 mom. Skall ledig klasslärartjänst återbesättas utan förflyttning, må skolstyrelsen ävenledes pröva a) om särskild utbildning och erfarenhet eller kvalificerad utbildning i visst ämne skall giva företräde till tjänsten samt b) om särskilda skäl föreligga att förbehålla tjänsten för enbart manlig eller kvinnlig befattningshavare. 3 mom. Efter verkställd utredning skall förslag rörande åtgärder, som avses i 1 och 2 mom., insändas till länsskolnämnden, som beslutar i ärendet.

545 6 §. Särskilda bestämmelser. 1 mom. Före ledigförklarandet av lärartjänst i läroämnen skall vederbörande skolledare eller studierektor efter kollegiets hörande avgiva förslag till skolstyrelsen angående de ämnen, i vilka tjänsten skall förklaras ledig, varefter styrelsen skall besluta i ärendet. Härvid skall iakttagas vad om förening av ämnen är stadgat. Styrelsen skall vidare besluta, om innehavet av tjänsten skall medföra undervisningsskyldighet företrädesvis i visst ämne. 2 mom. Före ledigförklarandet av lärartjänst i övningsämnen skall, om fyllnadstjänstgöring kan tänkas förekomma, kallas till sådant sammanträde, som avses i 32 § övningslärarstadgan. Skolstyrelsen skall därefter besluta, om fyllnadstjänstgöring skall ingå i tjänsten. Är fråga om tjänst i manlig slöjd, må styrelsen även besluta, att tjänsten huvudsakligen skall avse en slöjdart. (3 mom. Före ledigförklarandet av lärartjänst i yrkesämnen ). Ledigförklarande m. m. 7 §. Kungörande. Ordinarie lärartjänst, som skall återbesättas utan förflyttning, skall genom skolstyrelsens försorg kungöras ledig i Post- och Inrikes Tidningar så snart lämpligen ske kan, där ej länsskolnämnden eller, beträffande tjänst i 29 lönegraden, skolöverstyrelsen finner skäl att på därom gjord framställning medgiva uppskov. I kungörelsen skall meddelas, vad styrelsen i de i 5 § 2 mom. och 6 § an • givna hänseenden kan ha beslutat. 8 §.

Ansökningstid. Den, som vill ifrågakomma till ledigförklarad tjänst, har att inom tre veckor från den dag, då kungörelsen första gången varit intagen i Post- och Inrikes Tidningar, till skolstyrelsen ingiva sin ansökan med därtill hörande handlingar. 9 §. Ansökningshandlingar. 1 mom. Vid ansökan skall fogas behörigen styrkt merit- och tjänsteförleckning enligt av skolöverstyrelsen fastställt formulär ävensom a) betyg över avlagda examina och prov samt de intyg om genomgångna utbildningskurser eller annan verksamhet ävensom de handlingar i övrigt, varmed sökanden vill styrka sin behörighet och lämplighet för tjänsten; b) betyg eller intyg över föregående tjänstgöring, varvid senaste betyg

546 eller intyg skall avse tjänstgöring, som fullgjorts inom sex månader före ansökningstidens utgång, eller, om sökanden icke under nämnda tid tjänstgjort som lärare, särskilt intyg över verksamhet och vandel under denna tid. Efter anmodan skall sökande därjämte inkomma med åldersbetyg samt läkarintyg enligt av medicinalstyrelsen fastställt formulär, utfärdat tidigast sex månader före ansökningstidens utgång och utvisande, att sökanden är fri från sjukdom och lyte, som göra honom olämplig för tjänsten. 2 mom. Handlingar, som sökande vill åberopa, skola företes i original eller behörigen styrkt avskrift. Innan förordnande utfärdas, skall den blivande tjänstinnehavaren, om skolstyrelsen så begär, i original förete sådana handlingar, som bilagts ansökan i avskrift. 3 mom. Sökande, som uraktlåtit att vid ansökan foga föreskriven handling, skall icke på grund härav anses obehörig till den sökta tjänsten, därest han inom tid, som skolstyrelsen bestämmer, ingiver handlingen eller nöjaktigt kan förklara, varför den icke blivit företedd. 10 §. Ansökan till flera tjänster samtidigt. 1 mom. Sökande äger anmäla sig till flera samtidigt lediga tjänster. Beträffande sökande till tjänst i läroämnen skall därvid särskilt gälla, att sökande äger anmäla sig till obegränsat antal tjänster inom ett och samma län samt därutöver till ytterligare högst tre tjänster i andra län, varvid skall angivas, dels vilka tjänster som samtidigt sokes, dels och i vilken ordning sökanden önskar ifrågakomma till dessa. 2 mom. Skolstyrelse, som till innehavare av tjänst i läroämnen förordnat sökande, vilken anmält, att han sökt ledig tjänst jämväl i annan kommun, skall ofördröjligen därom underrätta skolstyrelsen i den senare kommunen. 3 mom. Har annan sökande än som avses i 2 mom. sökt flera tjänster samtidigt, skall han, sedan han förordnats till innehavare av tjänst i en kommun, därom ofördröjligen underrätta skolstyrelsen i de övriga kommunerna genom översändande av protokollsutdrag rörande förordnandet. 4 mom. Har sökande anmält sig till flera samtidigt lediga tjänster, skal! han, vid påföljd som i 23 § sägs, vara skyldig tillträda den tjänst å vilken han först förordnats. 11 §. Återkallelse. Återkallelse av ansökan skall med angivande av skäl göras skriftligen hos skolstyrelsen. 12 §. Nytt ledigförklarande. Ha färre än tre behöriga sökande anmält sig till den ledigförklarade tjänsten, må skolstyrelsen besluta att ånyo kungöra tjänsten ledig.

547 Har ingen behörig sökande anmält sig, skall tjänsten omedelbart förklaras ledig på nytt. Dock må länsskolnämnden, om särskilda skäl föreligga, medgiva att ledigförklarandet må uppskjutas högst ett år. I ny kungörelse skall angivas, att tjänsten redan en gång varit ledigförklarad.

Tillsättning av lärare i lägre lönegrad än Ca 29 13 §. 1 mom. Skall tjänst icke ånyo ledigförklaras, åligger det skolchefen eller den skolledare, styrelsen bestämmer, att snarast möjligt efter ansökningstidens utgång dels uppgöra en förteckning över de sökande och deras meriter, avfattad enligt formulär, som fastställts av skolöverstyrelsen, dels ock till skolstyrelsen avgiva skriftligt yttrande över ansökningshandlingarna samt därvid uttala sig om de sökandes behörighet och lämplighet ävensom angiva den ordning, i vilken han anser att de sökande enligt gällande befordringsgrunder böra komma i fråga till tjänsten. Ingår i tjänsten fyllnadstjänstgöring vid skola, som icke lyder under skolstyrelsen, skall styrelsen för sistnämnda skola beredas tillfälle att avgiva yttrande över de sökande. Härefter skall skolstyrelsen eller vederbörande avdelning av styrelsen utan dröjsmål sammanträda för att taga del av handlingarna i ärendet. Vid detta sammanträde, eller vid ett följande sammanträde, som hålles senast tre veckor därefter, skall styrelsen bestämma den ordningsföljd, i vilken de sökande med hänsyn till gällande befordringsgrunder böra ifrågakomma till tjänsten, samt preliminärt utse den i ordningen främste till innehavare av tjänsten. Beslutet behöver dock icke avse flera av de sökande, än som erfordras för att någon av de i ordningsföljden upptagna kan antagas komma att kvarstå som sökande, då förordnande skall utfärdas. Ha tre eller flera behöriga sökande anmält sig till tjänsten, skola dock minst tre av dessa upptagas i beslutet. Skälen för styrelsens beslut skola klart angivas i protokollet. Varje sökande skall ofördröjligen skriftligen underrättas om beslutet. Detta må icke överklagas. 2 mom. Finns icke skolledare i kommunen, skall den i 1 mom. första stycket nämnda förteckningen uppgöras och tillsättningsärendet i övrigt, i vad på skolledaren skolat ankomma, handlägges enligt styrelsens bestämmande. 14 §. Skolstyrelsens beslut enligt 13 § 1 mom. fjärde stycket skall underställas länsskolnämnden. Utdrag av styrelsens i ärendet förda protokoll jämte övriga handlingar skola därför snarast möjligt insändas till denna.

548 15 §. Vid sin prövning av ärendet skall länsskolnämnden antingen fastställa skolstyrelsens preliminära tillsättningsbeslut eller, om detta befinnes strida mot gällande befordringsgrunder, bestämma en annan ordningsföljd mellan de sökande. I sistnämnda fall skola skälen för nämndens beslut angivas. Länsskolnämndens beslut jämte övriga till ärendet hörande handlingar skall snarast möjligt tillställas skolstyrelsen, som har att ofördröjligen underrätta samtliga kvarstående sökande om beslutets innehåll. 16 §. Sedan länsskolnämndens beslut vunnit laga kraft eller — om besvär däröver anförts —• ordningsföljden mellan de sökande blivit av högre myndighet slutligt bestämd, skall skolstyrelsen till innehavare av tjänsten förordna den av kvarvarande sökande, som enligt ordningsföljden är den främste. 17 §.

Besvär. I länsskolnämndens beslut jämlikt 15 § må ändring sökas hos Kungl. xMaj :t. Besvär må anföras av sökande och, i fråga om beslut som går skolstyrelsen emot, jämväl av denna. Besvären skola ha inkommit till Kungl. Maj :t i ecklesiastikdepartementet inom tre veckor från det klaganden erhöll del av överklagade beslutet. 18 §. Förordnande å ordinarie lärartjänst utfärdas av skolstyrelsen utan lösen på formulär, som fastställts av skolöverstyrelsen. 19 §. Ordinarie lärartjänst tillträdes den 1 januari eller den 1 juli närmast efter den dag, då förordnandet daterats, såvida ej vid tillsättningen annorlunda bestämmes. Dylik tjänst frånträdes den 31 december och den 30 juni.

Tillsättning av adjunktstjänster i lönegrad Ca 29 20 §.

Vid tillsättning av adjunktstjänst i Ca 29 skall vad i 2 §, 3 § 2 mom., 4 §, 5 § 1 och 3 mom., 6 § 1 mom., 7, 8 och 9 §§, 11 och 12 §§, 13 § 1 mom. första stycket samt 19 § föreskrives äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 5 § 3 mom. sägs om länsskolnämnd i stället skall gälla skolöverstyrelsen.

549 21 §. Sedan vederbörande skolledare uppgjort i 13 § 1 mom. första stycket nämnd förteckning samt avgivit där avsett yttrande, skall skolstyrelsen eller vederbörande avdelning av styrelsen utan dröjsmål sammanträda för att pröva, vilken av de sökande skolstyrelsen anser böra förordnas å tjänsten, samt avgiva motiverat förord för denne; styrelsen därvid obetaget att beträffande flera av de sökande angiva den ordning i vilken styrelsen anser, att de böra ifrågakomma till tjänsten. Samtliga ansökningshandlingar skola därefter översändas till länsskolnämnden, som har att med eget yttrande tillställa skolöverstyrelsen handlingarna. över skolstyrelsens förord och länsskolnämndens yttrande må besvär icke anföras. 22 §.

/ mom. Efter prövning av ansökningshandlingarna skall skolöverstyrelsen, såvitt överstyrelsen icke finner hinder däremot föreligga, tillsätta tjänsten medelst förordnande. Förordnande skall utfärdas utan lösen och dateras den dag, då beslutet om tillsättningen vunnit laga kraft, eller, om besvär däröver anförts, vunnit slutligt avgörande. Tillkännagivande om tillsättningen skall ofördröjligen lämnas i Post- och Inrikes Tidningar och genom anslag i skolöverstyrelsens lokal. 2 mom. Besvär över skolöverstyrelsens beslut om tillsättning av tjänst jämlikt 1 mom. första stycket må anföras hos Kungl. Maj :t i den ordning, som föreskrives i instruktionen för skolöverstyrelsen.

Påföljd vid åsidosättande av laga avträdestid 23 §.

Ordinarie lärare, som, utan att därom ha träffat överenskommelse med skolstyrelsen, lämnar sin tjänst utan iakttagande av i 19 § sagd avträdestid, förlorar under sex månader rätten att söka och inneha anställning som lärare vid statlig eller statsunderstödd kommunal skola. Vederbörande överstyrelse skall omedelbart underrättas om här avsett fall. 2. Icke-ordinarie lärare Behörighetsvillkor och befordringsgrunder 24 §. A llmänna behörighetsvillkor. Icke-ordinarie lärare skall uppfylla de allmänna behörighetsvillkor, som enligt 2 § gälla för ordinarie lärare.

550 Särskilda

25 §. behörighetsvillkor.1

26 §. Befordringsgrunder. Vad i 3 § föreskrivits skall äga motsvarande tillämpning vid anställande av icke-ordinarie lärare. Förberedelser till ledigförklarande 27 §.

Innan icke-ordinarie lärare anställes, må skolstyrelsen pröva om beslut i något i 5 § 2 mom. eller 6 § angivet hänseende kan erfordras. 5 § 3 mom. skall därvid äga motsvarande tillämpning. Ledigförklarande m. m. 28 §. Kungörande. 1 mom. Erfordras annan icke-ordinarie lärare än timlärare för minst en hel termin, skall anställningen kungöras ledig i Post- och Inrikes Tidningar, där ej annat följer av vad i 4 mom. sägs. 2 mom. Har skolstyrelsen fattat beslut jämlikt 27 §, skall vad sålunda beslutats angivas i kungörelsen. Det beräknade antalet veckotimmar samt den beräknade anställningstidens längd skola tillika angivas. Kan en mera avsevärd förändring av timtalet förutses, skall även detta meddelas. 3 mom. Om icke-ordinarie övningslärare skall anställas i två övningsämnen, skall anställning i vartdera ämnet ledigkungöras för sig men i samma kungörelse, varvid angives, att om samme sökande erhåller båda anställningarna, dessa slås samman till en. 4 mom. Ledigkungörande av anställning, som avses i 1 mom., erfordras icke a) därest fråga är om fortsatt anställning vid samma skola eller i samma kommun för lärare, som efter föreskrivet ledigkungörande och genom lagakraftvunnet beslut erhållit icke-ordinarie anställning; b) om ledigförklarande uppenbarligen ej kan ske i god tid före terminens början; c) om fall föreligger, som i 33 § 1 mom. tredje stycket sägs; d) då anställning som övningslärare med fyllnadstjänstgöring överflyttas till skola, där fyllnadstjänstgöring förut fullgjorts, eller då övningsläi Jfr not vid 3 §.

551 raranställning utökas med tjänstgöring i annat ämne, allt under förutsättning att fråga är om fortsatt anställning för lärare, som erhållit sin anställning efter föreskrivet ledigkungörande; e) då övningslärare under minst fem år i följd haft timläraranställning å en tjänst, varmed varit förenad en undervisningsskyldighet motsvarande 8—14 veckotimmar, och timantalet å tjänsten stiger till minst 15 veckotimmar, därest länsskolnämnden lämnar medgivande därtill. I fall, som avses under b) ovan, skall ledigkungörande i stället äga rum i god tid före början av nästa termin, förutsatt att tjänstgöringen kan beräknas pågå hela denna termin. 29 §. Hänvändelse till tjänstemannaförmedling. Skall icke-ordinarie lärare anställas utan att i 28 § föreskrivet ledigkungörande skall ske och är ej fråga om fortsatt anställning för i kommunen redan tjänstgörande lärare, må skolstyrelsen icke anställa lärare, förrän från vederbörande tjänstemannaförmedling inhämtats uppgift om där anmälda sökande. Har sökande anmälts genom tjänstemannaförmedling, skall styrelsen underrätta förmedlingen om vem som erhållit anställningen. 30 §. Ansökning m. m. Vad i 8, 9 och 11 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning vid ansökan till ledigkungjord icke-ordinarie anställning. Tillsättning 31 §. 7 mom. Har icke-ordinarie anställning kungjorts ledig för minst en hel termin och ha flera än en sökande anmält sig skall efter ansökningstidens utgång vidare förfaras som i 13 § 1 mom. första, andra och tredje styckena sägs. Vid i sistnämnda stycke avsett sammanträde skall styrelsen bestämma den ordningsföljd, i vilken de sökande med hänsyn till gällande befordringsgrunder böra ifrågakomma till anställningen, samt utse den i ordningen främste till innehavare av denna. Samtliga sökande skola därefter omedelbart underrättas om tillsättningsbeslutet. Det åligger den som utsetts till innehavare av anställningen att ofördröjligen meddela, huruvida han mottager förordnande å densamma. Har sådant meddelande eller infordrat åldersbetyg eller läkarintyg icke inkommit inom en vecka efter det underrättelsen i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis avlämnats för befordran till sökandens uppgivna adress, äger skolstyrelsen utse den enligt ordningsföljden främste av övriga kvarvarande sökande.

552 Anställningen tillträdes utan hinder av att tillsättningsbeslutet icke vunnit laga kraft. 2 mom. Då icke-ordinarie anställning kungjorts ledig för minst en hel termin skall skolstyrelse vara skyldig att på begäran tillhandahålla sökande den förteckning över de sökandes meriter, som jämlikt 1 mom. första stycket jämfört med 13 § 1 mom. första stycket skall upprättas. 32 §.

7 mom. I skolstyrelsens protokoll skall beträffande icke-ordinarie lärare angivas huruvida anställningen gäller för viss tid, vilken i så fall skall antecknas, eller tills vidare ävensom tiden för anställningens tillträdande. 2 mom. Lämnar lärare, som anställts för viss tid eller tills vidare med överenskommen uppsägningstid, utan skolstyrelsens medgivande sin anställning före anställningstidens utgång eller utan iakttagande av uppsägningstiden, är påföljden för honom densamma, som i 23 § sagts. Besvär 33 §.

7 mom. över skolstyrelses tillsättningsbeslut jämlikt 31 § må besvär anföras hos länsskolnämnden. Besvären skola, beträffande beslut jämlikt 5 § 2 mom., ha inkommit till nämnden inom tre veckor från den dag, då verkställd justering av det över beslutet förda protokollet tillkännagivits å kommunens anslagstavla, samt beträffande beslut jämlikt 31 § inom tre veckor från det klaganden erhöll del av överklagade beslutet. Om anställningen tillträtts och länsskolnämnden finner, att klagande i ätteligen skulle ha utsetts, bör nämnden likväl icke — där ej särskilda skäl föreligga — förordna, att klagande skall tillträda anställningen under pågående termin. Omfattade anställningen endast en termin, skall klaganden, därest icke-ordinarie lärare erfordras i kommunen även för nästföljande termin, anställas utan förnyat ledigkungörande. 2 mom. över länsskolnämnds utslag i anledning av besvär, som i 1 mom. avses, må klagan föras allenast då fråga är om tillsättning av extra ordinarie tjänst. Besvären skola anföras hos Kungl. Maj:t och ha inkommit till ecklesiastikdepartementet inom tre veckqr från det klaganden erhöll del av överklagade beslutet. 3. Skolledare 34 §. Behörighetsvillkor. 1 mom. För att kunna förordnas som skoldirektör fordras att vara eller ha varit anställd som ordinarie klasslärare eller lärare i läroämnen vid

553 skola, som avses i 1 §, eller vid högre allmänt läroverk, högre tekniskt läroverk, statsunderstött handelsgymnasium, privatläroverk, som avses i stadgan för de statsunderstödda privatläroverken, eller folk- eller småskolcseminarium. 2 mom. För att kunna anställas som förste rektor fordras att vara rektor vid inom kommunen belägen skola, som jämlikt 5 § 1 mom. skolstyrelselagen lyder under skolstyrelsen. 3 mom. För att kunna förordnas som rektor vid det obligatoriska skolväsendet och tillika skolchef fordras: a) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar enbart folkskola eller enhetsskolas låg- och mellanstadier, att vara eller ha varit anställd som ordinarie klasslärare vid det obligatoriska skolväsendet, b) om kommunens obligatoriska skolväsen omfattar folkskola, i vilken försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrives eller i vilken realskollinjer inbyggts, eller enhetsskolans samtliga stadier, att vara behörig som under a) sagts eller att vara eller ha varit anställd som ordinarie lärare i läroämnen vid skola, som avses i 1 §. 4 mom. För att kunna förordnas som rektor vid enhet av det obligatoriska skolväsendet fordras att vara behörig som i 3 mom. stadgats, dock att vad där sagts om kommunens skolväsen i stället skall avse den skolenhet, rektor skall leda. 5 mom. För att kunna förordnas som rektor vid kommunal yrkesskola fordras att vara behörig att anställas som lärare vid skolan. 6 mom. För att kunna förordnas som rektor vid högre kommunal skola eller statlig realskola fordras att vara eller ha varit anställd som ordinarie lärare i läroämnen vid skola, som avses i 1 §, samt att vara behörig till sådan tjänst vid den skola rektorstjänsten avser. 35 §. Befordringsgrunder. Till innehavare av ledig skolledartjänst skall bland behöriga sökande den förordnas, som är främst med hänsyn till insikter, erfarenhet och övriga egenskaper, vilka företrädesvis erfordras för utövande av en framgångsrik ledning av en kommuns skolväsen eller av sådan skolenhet som tjänsten avser. 36 §. Förordnandeperiod. Skolledartjänst tillsättes av skolstyrelsen genom förordnande på sex år, därest icke särskilda förhållanden föranleda, att förordnandet meddelas för kortare tid. 37 §. Ledigförklarande m. m. Senast sex månader innan förordnande på skolledartjänst utlöper, skall

554 skolstyrelsen pröva, huruvida nytt förordnande skall meddelas tjänstens innehavare. Beslutar skolstyrelsen av annan anledning än av tjänstinnehavaren därom uttryckt önskan att icke meddela honom fortsatt förordnande, skola skälen härför intagas i styrelsens protokoll. Skall förnyat förordnande ej meddelas, skall kungörelse om ledigheten införas i Post- och Inrikes Tidningar. Sådan kungörelse skall ävenledes utfärdas, om vikarie på skolledartjänst erfordras för minst ett läsår. 38 §. Ansökning m. m. Vad i 8, 9, 11 och 12 §§ stadgats skall äga motsvarande tillämpning vid ansökan till ledigkungjord skolledartjänst, dock att medgivande som avses i 12 § andra stycket skall lämnas av skolöverstyrelsen, eller, då fråga är om yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning. 39 §. Tillsättning. Sedan ansökningstiden utgått skall vad i 13 § 1 mom. första, tredje, fjärde, femte och sjätte styckena samt 2 mom. ävensom i 14—19 §•§ är föreskrivet äga motsvarande tillämpning, dock att vad i 14—17 §§ sagts om länsskolnämnd i stället skall gälla skolöverstyrelsen och, vid tillsättning av rektor för yrkesskola, överstyrelsen för yrkesutbildning. Utöver vad i de nämnda författningsrummen stadgats skall vidare gälla, att skolstyrelsen skall ingiva handlingarna i tillsättningsärendet till länsskolnämnden, som har att med eget yttrande överlämna ärendet till vederbörande överstyrelse.

Denna kungörelse länder till efterrättelse från och med den 1 juli 1957 etc.

555 Bilaga 8. Skolorganisationen läsåret 1954/55 i kommuner, vars invånarantal understiger 10.000 men i vilka allmänt läroverk eller högre kommunal skola finns.

Kommun

Falkenberg Mariestad Säffle Mjölby Sollefteå Hofors Leksand V. Vingåker ... Hallstahammar Burträsk Kumla Överkalix Avesta Torp Mora Malung Eslöv Ytterlännäs Ovanåker Skara Rättvik Ronneby Högsby Åmål Ström Degerfors k. .. Klippan Vetlanda Nynäshamn Orsa Hammarö Ulricehamn Fryksände Lysekil Nybro Häverö Ljungby Örnsköldsvik .. Ockelbo Strängnäs Norsjö Övertorneå Norrtälje S i m r i s h a m n .. Hagfors Järna Stensele Ramsele Pajala Höganäs Filipstad

Antal Antal avdielrningar i Antal inv, skolani avrundade bal Mgg- folk- h. a. 1. real- flickskola skola ningar skola

9.900 9.800 9.700 9.600 9.600 9.500 9.400 9.400> 9.400 9.300 9,300 9.1O0 9.100 8,900 8.8O0 8.8O0 8.700 8.700 8.600 8.500 8.500 8.400 8.400 8.400 8.400 8.200 8.200 8.200 8.200 8.100 8.100 7.901) 7.8O0 7.800 7.700 7.600 7.600 7.600 7,600 7.500 7.400 7.400 7.400 7.300 7.200 7.100 7.100 7.100 7.100 7.100 6.8O0

5 5 6 6 6 6 15 11 6 19 3 22 3 12 16 21 5 li2

13 o 10 2

11 1 27 6 8 2 2 16 6 3 11 13 3 9 2 3 14 4

21 16 3 8 4 15 17 12 21

36 40 39 41 43 44 48 50 48 64 44 78 41 52 66 41 32 46 52 22 42 36 46 28 56 42 35 34 38 39 38 31 38 35 30 36 32 33 39 33 54 68 32 34 32 37 61 50 75 29 30

—.

— —

1.0 12

— — — — — — — — — — —

14 8 5 6 5 7 8 17 7 8 7

— —

— — —

9 12 4

— — — — — — — — — — — — —

4 6 10

113 9 8 6 13 8 14 8 4 9

— 20

— — — — — — — — — — —

13 11 9 7 6 4 6 12 13

556 Kommun

Örkelljunga Älvdalen Åtvidaberg ., Grästorp Tomelilla Bygdeå Dals Ed Gislaved Åstorp Hylte Torsås Munkfors Nyed Sorsele Hällefors Tidaholm .. Piteå Dorotea Åsele Traryd S:a Sotenäs Sölvesborg .. Töreboda Hammerdal Norberg Bollnäs Bureå Jörn Lindesberg .. Arjeplog Alvesta Vimmerby .. Virserum Söderköping

Mala Svedala Hedemora Stocksund

..

Tore Bjurholm Ragunda Flen Kinna Skurup Sävsjö , Hjo Kungälv Anderslöv Hallsberg Lövånger Stenungsund Tuna Fjällsjö Vaggeryd Säter Kil Tåsjö Askersund ...

Antal Antal avdelningar i Antal inv. s-koli avrunandade tal lägg- folkreal- flickninjgar skola h. a. I. skola skola 6.800 6.700 6.700 6.600 6.600 6.500 6.300 6.200 6.200 6.2O0 6.100 6.1O0 6.100 6.000 6.000 6.0O0 6.000 5.900 5.80O 5.900 5.800 5.800 5.800 5.700 5.700 5.700 5.500 5.500 5.400 5.400 5.400 5.400 5,300 5.300 5.200 5.200 5.200 5.100 5.100 5.100 5.000 5.000 4.900 4.800 4.80O 4.80O 4.700 4.700 4.600 4.600 4600 4.600 4.400 4.300 4.300 4.200 4.200 4.20O

11 18 3 15 8 11 11 4 4 8 17 6 13 1.8 7 1 2 18 15 5 5 8 5 14 4 5 11 13 1 9 5 1 6 11 14 6 2 3 8 21 1>1 1 2 3 5 3 4 8 5 10 12 5 11 5 5 9 10 3

31 39 35 »2 34 38 31 30 29 25 33 30 30 44 29 22 29 41 40 28 26 27 28 37 32 33 36 38 23 40 26 22 27 26 41 28 22 27 33 36 29 24 20 22 25 19 20 22 33 34 22 23 31 20 20 24 32 15

8 5 6 4 10 4 4 8 7 6 5 7 10 4 5 8 21 4 4 10 4 4 5 17

4 14

8 4 8 8 4 10 3 1 16 4 4 7 8 4 5 5 17 4 10 4 2 4 4 4 4 8 4 4

Summa avd.

39 44 41 36 44 42 35 38 36 31 38 37 40 48 34 30 50 45 44 3(1 34 37 32 41 37 50 40 42 31 44 34 30 31 36 44 29 38 36 38 40 3:3

31 28 26 30 24 37 26 43 38 24 27 35 24 24 32 36 19

557 Kommun

Vadstena Mellerud Mönsterås Olof ström Älmhult Ljusdal k Herrljunga ... Hemse Korpilombolo Skänninge ... Smedjebacken Malmköping Karlsborg Villstad Junsele Lycksele Vaxholm Nora Jämshög Kungsbacka Hultsfred Strömstad ... Tierp Vellinge Undersåker ... Gränna Valdemarsvik Broby Bräcke Laholm Vännäs Bengtsfors ... Ange V. Kinda Höör Berg Gnesta H a p a r a n d a ... Hörby Lilla Edet ... Tingsryd Oskarström Årjäng Svalöv Älvsbyn Slite Färgelanda ... Vara Svenljunga ... Kopparberg Borgholm E m m a b o d a .. Båstad Åseda Vilhelmina .. Storvik , Sveg Östhammar ' Avser högre folkskola

Antal An tail avdelningar i Antal inv, skolani avrundade tal lägg- folk- h. a. 1. real- flickskola skola ningar skola 4.100 4.100 4.100 4.100 4.000 4.000 4.000 4.000 3.900 3.900 3.900 3.800 3.800 3.800 3.7O0 3.700 3.700 3.600 3.500 3,500 3.500 3.500 3.500 3.500 3.400 3.400 3.400 3.300 3.300 3.200 3.200 3.200 3.200 3.200 3.100 3.100 3.100 3.100 3.100 3.000 3.000 2.900 2.800 2.800 2.80O 2.800 2.700 2.6O0 2.400 2.400 2.400 2.300 2.300 2.300 2.100 1.900 1.800 1.500

1 5 7 2 2 o 7 8 13 4 4 4 3 4 7 1 1 2 7 1 1 1 3 5 10 5 1 3 7 2 1 1 1 10 2 7 3 1 1 1 7 3 6 6 1 3 7 2 2 1 2 1 3 1 1 2 1 1

15 17 24 24 20 17 20 23 45 22 20 21 20 19 27 21 23 16 18 15 18 13 19 15 18 17 16 16 21 13 20 13 19 32 15 18 17 12 15 14 18 13 14 14 17 16 13 13 12 11 13 14 11 13 16 10 13 7

10 8 8 8 12 11 8 2 4 6 6 4 7 4 4 12 7 6 12 9 7 10 8 4 7 4 7 4

10 4

10 4 7 21

14 7 8 4 4

558 • sC 05

1 &-?

CO

*-•

-?3

5S

k, «•—

n.

O

t > - t D CY? •*(

^:2x

--1

itt t -

Oj *»H

rH J - ,

o

U O

PH

fe 5>,fc t)CJ

t/3

u

CJ U

OS

••c

c •c c ^

iO O »O r H f-s

TH

is.

CO CO O j TH

O 00 00 T-H i-H

-C

Oj

co cc o j T-H

OJ

1 1 1

*-H

I

i—f ">—1

1 1 11 1 ^ ^

rt

1^^ 1^ 1 1 1 1 1 1I 111

1l i i

H 1^^ 1 !1

-

|

-H

i--

i-H CO T H

1 l-H »H.

PH

|

1 CM OJ

CM l-H Co

•^

~H

i—<

I

-

,

i

r H ^ 3 ^C

i i -

~H

T-H l-H O.J

T-H T-H OJ

bo

3 Co

•H

1 1 11 ! 1 1 1 1

X

O)

*"l •-» •- tc.

B :C

o lo- l »*-Ho co \a oo

cs c o >o

<n

05 ! i « •Q «0

iO

X!

M

. -12 t -

T-H CO TH

OJ

ic

CM T j i CO

T j i CO

C

?r

•"t 1 T—I »O

I - H CM c o

Tji t -

TH

oj

»O CM i s

IO

o

io

m

CO T H

^ 1^

•*(

CM i-H CO

i-l

o>

I

i - l •<-H

1 !-< » S

1^^

•M

^

T-H

C N i O K

>H

H C N C O

io c o oc

i-H

COTH

CO i-H TH

l-H UO SO

T1

Cl

CO i-H T U

O}

CM CM TH

TH

CO CM »O

1 —t ' M

CM i-H c o

TH

Oj

i-H

T-H c o

cs

<§S Q -

o c! v

5 u

— "

t)

. u o a jL 3 T 3 CJ 3

OJ

C)

°ö

O

t,

3 C

"tt

c

C

CO

'•A

.'.

" > £J TI 3

^2 «-

cS

2 Q

OS

•5 T »C< — °c~

«<5

:

o

cc

S ^

e

CJ

c1 c

CJ c ~< •Cl c o Ej a o 3-* > - ICO s> 2 ?.

"C *"'

i c O C t/3 ^5 OS :5f w "

B

<

'cs V-,

«o

CJ

s^ «* 5 ; fc, "~" i, Ti ca * T

M

C;

s

•*

c :o

O

•M

i-s

i O CO Co O CO c o 0 0 CO sO

• * l O os 0 0 TH OS iQ tOj

*"H

•-H

CO i * is i O (M is. Tti • * 0 0

U 0 0 0 CO CO i-H Co CO TJ< i s .

»o

ns

O

CO CO O O O "-i CO T H i s

IO

C

O

io

CO CM »C CO CO T j i

Co Cs OJ

^H Cs IO

Tj> t ~ TH CD T H ^ H CO O Oj

IO

O

T S I O C

o

00 Oj T j i CM i s . TH

ir. C C N

Co Oj co

Co QJ

is

TH

CM OS T-H CO CO O ; [ s - i f j CO

T - H CO T H

CO CO O : CM OS ^H T j i H^i C s

co CO Oj

co is. TH

1 ^ co >o os CO co

^

T-H O j

t>» uo o> os o O i S i C J N

O OS O s TT 0 0 O j l O T t O

TH

TH

l O H i O . CO 0 0 T H T-H OJ

co os o» TJI 00 co

^ 0 0 OS i s . 0 0 CD > o CM co co

O CO Cs t ^ os co

TH

*"H o s Tji co i - l T H CO CO T H i s .

*"H

»o T -

•o

o

o

Oi

T j i CO i s . OS T j i CO: CS T H TH TH

Cr CAl ts

CM co »o'

}° ts

CD

0 0 — ' Os CD l O T ( T-H

Tji

O M C A ) D - i-H Co l O H » 0

ev? Co CV

i—i i o " o CO CM 0 0 T H CO TH

CM CTS *-H KO O CO CO T H i s .

o s r - co H f f l N CM CM XS

H l O ' O CO C O •^H

^ H CM CO CM CO ' O i-H i-H O j

O CO

O Co OJ

T-H T j i »O

C0 'O

cv

1 -S3 ?

CO T H

- * OS co 00 00 is.

OJ

co cs: O t - N

CD O IT- T j i

Oj TJ

l-H

s i

C~ 0 0 ' O CO O i s . r - l CM Co

TH O

Co Cs TH

CM 0 0 O H H C C CM CM TH

1(0 iiO o CO T H c o CM O l »O

TH sO L\J

i O OS T H

TH

i-H OS O - * f icH Os

t s - ^Ji T-H i Q i O N f-i

TH

CO

Cs Oj

O CM o j CO CO CO

CO T-H i S . O J CM T h

Cr ~n

kO i O c J T-H c o ' q

I - ?0 C <M ( M ' O 0 0 CO ^

rtiDCO CM O Oj l O T j i OS-

Cs OJ TH

Co CO o

c o CO o . O co co os c~ co

^

co co ca

t--

T H T j i OS

OS 0 0 <s.

oo

co

TJITJIOI

i-i l O is. r H i—1 O j

co os ' o

O CM co

»O

•"-H

T-H i-H O J

Tji TH

IO

(M CO Co

1—1 l - H CO

CM i O i s . I-H l-H OJ

^Ji ^

os os c©

•M OJ

C N C M ^ r-c i - i O J

lOCOCO ( M -^i i s .

*-H »O

- * 0 0 OJ CO CM SO

•<*< t » ' M l O T f C *H

co c o co lOiOO »•H

i O - * o^ i O CX> *~(

CO OS >-H

O •"*! T H CO O sO CM CO CC

OS r H CO I-H 1—1 c o C • * TH

TH

C7S ^ticro t - c» ' o

i O Os CO O co o coco os c o >o

Ö

H

K

i-H i-H crj

GM CO

-H

os os Cc.

os s;

CO CM ' O r H H O f

>o TH

T j i i-H 'C

Tji

COiN

O

Tji Tj

cO TH

HCA)

i-l

CO CD O ) *"1

OJ

lO

-*CS

CM »fi i s .

lO

Os

i-H T-H O J

c o c o co

TH

TH

CM CM TH

•HH HO Os

IO

•cd ;C5

t ^ co >o

'O Of

( N t - Ä <M i-H er;

(M i O is. CM CM TH

CO 0 0 TH CM <M >C

0 0 i O CO r-H CM TH

TH

COCCM CM > 0

TH

»O Oj

O CO CO CO CM 'O

o <oi O j T j i CO i s .

CS

i—i c o

^

co co o »

T-H CM T J I

l ~ uO c o CM c o C s CM CO »O

»-S

<

i - i t-'

i .8 «5 x 3 )

CM CM » O

:

s

a

O

6 OS ös ^ -sw

oc C-l

:

3 :c3

c3 —t

H

H w

:C3 :C3

O

j

S B o o

a h

Z,

X X! O

CJ

o

o

co c/: T-H cM

4 S

-

03 OS

_,

*J

^

:c3

*J

*J

:0S

:

cc

-•s C c )

- < * UO

T3

:

_ 03

:0

5 t> -c;

^ ( t C s ! CM CM »O

io

t - O is. c o co ~ i

t. Co

5 ^ -~ S S "*3

c/j

C\) TH

to

•^H CO >~H f - CO T j i Tji i O O

00 »o

CJ

Oj\

cv c o s

'O

o

o o i-H c l OS T H CC O CM Ci-

Q "SS

5^B a

O

t - O K e o Tt< i s . CM -r-t CO

fc

°-—• £ S- o t _

t/5

C C

e -

—

IO

CO

cc

© ICO » o — 0 0 c^ T t i C C i

^s

«

(3

CO i O c o CCCCCO • n i i O O

TH O is.

"3 >J( l>

t.

s$

O

OS CO i s . CM CM »O CO CO O j

TH

t,

*

O

CA

•8-S =0c ; *p^

co

ia

J

>i« «N O

>H

TH

«T c 3 l <

»O

co t » ^ O <CD i s .

CJ

io

<3S ( M cv> CM CM »O CO - # I s .

=03

>

«« « fcf ^

*3 T3

G

CJ

1/5

:oS :c3 "^ :0 « 1-5

° *i t e t e

: 03 0 :cS 0 te te

- -

O

CJ

B9

t«

o o CO c -

«

:0

O

2 2o

^

O, O. :0 O C C : 0 >0 •-5

B

CS PH •- cd

*i<f> -:o3 **Q 2 *i ^

,5 c « ^3

: :B

C :oS

U

TH

te te t. CJ CJ

Ä -Q O O B B O O

cS

c3 <-i

t-

(-.

•

:

t.

Tj

CM oq T )

03 B

>^

C3

u

U

c3 OS

6 6

- -

"cs ' r t

O i—i

CM CO T—1 l-H

J

C

c :c:

c a

3,-

c3

••o -o

m

£

-cS B

"O . 2 C3 cS ' E

B B c3

C

~Z

^

B B -B :03 :C3

i-i i—i

O

PHPHCJ

B :C3

t/3

Vi

B 3 ,C -B

o

O

C

v

PQ paj

•3 3 03

T-H <M O l CM

•T. Vi KS KS

"^

co os

-*-» -w ^ > »i m S

B

•3 : £2 ° 2„

W I f i H O :c3

Göteb. o Göteb. o

o K

00 t -

c3 3 cj

O co CO »O

f-H

c3

T3 t e l_l

t > - cx> CO

3 T^

&**

c o i—i ~<* >n c<i I N .

\ 5 "P

o.

-iS c s

'

CJ

fc«

•S * 'c — irj CO

1-1

CM CO

o i£

us läns ne us läns sö Malmöh

^

* 6 6

läns norra läns södra Kalm

C

* *

r—1

t* pj

.

CO

CO

Söderma nlands län Söderma nlands läns Se dermanlan

~ o ~ ~*

~~i

C

<

•n Q

ns söc ns noi kholm

*G »«*

Tt

\C

CO

t -

CO os

O

*"

T-

T-H T-H

T-H r H

cN

559 COCO CO i s

t -

CO CO

CO OS T H C o

t-COCo

Cs

I T-H

TH

T-H

H

'TH

I

CM T-H Co

T-HCMCO

TH

T-H O j

I

H

H

I H

TH

CM CO »O

Oj

I

H O )

H

CM N

CO i s .

T ^ H I O

us

H

?

|

( M T H I C O

»o O

o

10 10 CO

P H -H CD O j O CO CS Co Tji -H T f co

os co co CD O i s .

O

OS c ~ i s .

CM • * CD O j OS O pH i s . T j i -Ji CO * C

CO CO CO ITO CD T H i C U0 T H

P H 1 0 r— c o H © t— o s co TH co O

co o co 0 0 iO, c o c o T H OQ

H CO O S C s CO O CO i s pi CM TH

CM CS O O j CO T H CO T H

l O N i O i s

CX,

T-H

(MrH^Jiis.

>

Tjl C~ T , Tji C - OO

CM ©

Oo

i O T H CO ' O - H © T j i CO

c o T-H CM co

H *i

-£ t e

CO CM Os CM CM TH pH

P H O J

THcois.

ax,

: <

••<

a 03

co cs.

CO

T-HCMT-HTH

P H I T H

, _ , ,-H _

o © o O CM 0 0 C- i s

TH

c - iro co c s co c c o iro Cs. CM CO Co - . Oj

iro iro o

cs

C". pH C s P H c - Co co co o j iro o s > o

CO co o

PH

OJ

.Zi

CJ Vi

t 6° §

cS

OS - i j

P H CM T j i i s . CO CD C - T H CO 11O CO Co

o o s i-H c o 1 0 O OS 1 0 i C T H CO Co

os co co 10 CO T-H CO T H I O lTO T f ' O

- * co oo

CO T H T H CO co CM c— co

co co co O

iCO CS © TH OS CM l O i s . CM CO CO C s

lTO CO P H OS C- T H O T H T H CO T H O J

uO O P H CO ICO CO T H i s . CM Co

s-H O CM Co OS C - CO Os PH Oj

CO OS O j

PH CS- C O T H

os co iro co

Cs. Cs. OS TH Oj

Oj

W

CO

00 PH TjiTH C - CM Cs. i s . PH Oj

»o

T-HITO

CM CM P H ' O

P H C O P H I O

is.

iro cs. c— os

Oj

PH P H pH TJi

~

CO

12 fi _5 B J5

:c3 :c3 PH

w

'"' - H

t/3

73 C3

CS •*-* fi h

• „ . —' :c3 nt —'

SH P-I I H N H H CJ u :C3

:r>

a

6 O

**

u

O

w

«

«

a

fi o PB

PH

- H c

3 C/3 CJ

ft 1 ' c -r O te te te ft — >^ Ä Ä Ä CJ

CJ

CJ

3< fi, Q ^

CO

US O

H

T-H CM -CM P H CO

O

O

US »O © 00

CO ! > • o iCO T J I H-H l f j T H -pji e n

i-H CO T H P H »O CO CS CS HHH Os CO CM CO T H TH

CO CD ©

TH

Os

1 0 0 0 ess cs. o s

T H -<cH ITO TH

CO CO T j i THH CO

CO P H T H T H CM T j i OS CO T j i T j i CO OJ

c». OS G lTO T-H T H PH T j i CO T H CO CM CO T H C o

r s . iro CD Co

CO OS OS CM 0 0 M L O O rt C J

00 iro o co

iCO P H O

is.

PH

TH

t - is. rH Tji TH

I-H

PH

CO

iro 00 co co Cs. C - CO s~i

O coco CO Tji i s .

OS Cs- CO TH CM CO CO ' O pH CM P H »O

TH

© T H OS c o co a s co co T H T j i OS C s CO CO O e n cc co 0 0 co

co iro iro os o j iro iro T—1 cs. o PH co co © ' o

CM CM TH ~ H COTH OS CO > o OS CM O j

0 0 CO >0> CO U0 TH

H H H ' O

OJ

P H c o c o iro 1 0 CM 0 0 P H c o » o PH P H P H TH

CM CM P H Os CO <M P H CM Co CM CM T H P H Os

iro TH co P H O S

iro c - co iro TH oj

i-t

TH

C3

•

O

OS Co.

CO CO CO O

sO

5-5 ;

C3 _

c

cS 03

u T3 -<

B

«

t.

CJ CJ

(H >—J fc< )H

10 C CJ

L. O ( . H

O U

CJ

O « fi C o CJ

•z

all

:c3 C3 --3 ,__; rtrtH h

ti

vi

5 « o

PT

c, a

I

PH PH CO

O

03 C3

| T H

P H CM -"O

t/3

O

>

66 6

H

I

PHCO

:0

B

CO i O Co co co i s .

OS CO ' O

:c3

eft

a ac W

CM T H © s o P H CS ICO >C P H CS CD i s .

OS o Cs CD l O T H

co cs- co

p i P H P H TH

P H TJI OS T H 0 0 © iro T H 0 0 c o c o oo CO T H OS i s . r H OS C - Co H Oj

TH OJ

I

0 0 O t>. O i s . (M 1(0 i s . Tji CO i s .

OS CO OS T H PH c o T H CO iro 0 0 T j i c o c o © iro c s c o 0 0 cs. c o H Oj

:c3 :c3 ^03 ( g

f

CM

l C " ^ Tji Co

"

:

I

0 1 <M P H C O

CO CO T H >O cs. os o co iro co cs. co CM T j i T j i ~H

CO CO CM T H CO CO CM O J

H

US O lO O

T-H TJi Oj

*•* WJ <•B« c c 6

•- -

CM O l T H

Cs- CO CD OS CO CO P H pH CO

PHPHCO

Xi cs 03

C M T - H | C O

os c o co >o

OS-PH'CO

HQ

P H Co

CO 0 0 T j i CO CM

C S . © T H T H

•_ o o

T-H

O »O TH

pHCMpHlo

t e to

»H

CM CD 0 0 T-H OS O CO H I O

CMCO'O

= 2 :cS OS M - H i ! 73 t / 3 - ^

H

T j i CO Cs. T H O CM CM »O PH P H pH CO

C O © C O

S c T,

H

ec co co

=0 : « fc

T-HCO

CO OS i s CO i s . CO co CM co

CMT-HCOCO

- J a « 2 L?

CM ICO T H T H

CM OS O OJ CM s O t > - CO co co TH

PH pH pH TH

CM T-H CM O l i s .

>H

TH

I TH I 0C Oj

^ ^ i C T j i i s

H H O j

C O C C T C O

Oj

I

N t - c o o

T-H T j i T-H CO

CO CO T H » o CM T H CM O S

TH

,_|

l O O O l O

O

CO 0 0 CO T-H -Hrl Co CO C - Co

I

I T,,

COCOCS

OS CO T H Co O Tji I s . is. CO T H CO T H

i-t

TH

CM

I

T-H

I Of

O O »O ONts

CM CM CO i s . T H CO T j i T H

COCOCMCO

TH

<M T-H P H T H l > - CO C - O CO 1 0 CO c o

i O CO P H ' O T-H T-H T-H T H

CM CS Cs. Co c o no o s T H

0 0 T J I C O > O

73 73 »5 T i

B C B °

^_j I«a t 3 :C3 :c3 ::C3 :C3 : r t > g W WJ - i B C " 73 73 73 73 O CO CJ 7 3

C C C C ?5

O O P* i-| , r j h Ut

o

CJ CJ

CJ

- - - -

C B

>>>

O

O

cO O

2ZZZ

560 <o 5 CI

"<

•—|

sj

°

" r -

tJ

CJ

r* cu s .

<*X

-< C

^ i . s.

Tl

•s—

^

CS —H

.2 &

£

PH

iro

CM

os

'

P ,

1 1 |

^H

-H

S-

te •0 J3

_,

©

iro

<

CVO

1I

iro

1 1

,_, |

^ 1

1 TH

1 "-

CM P H

©

pH

©

0 00 PH P H

! 1 1 1

1 CM

is-

" 1

1^ PH CO

©

PH

pi

1 1

I

P H CM

©

©

1 1

1 1 1

** 1

PH

PH

pH

CM

iro

T-<

^r c

2>

0.

^2

1 Kom.g

a a

O.

g

Cs- CO

2% A ~7.

te

a

Ts»

B O

1/5 :

H al

>

s» t,

«

-

— . cs " 3

U cj

CJ 3

CM

iro

H

co

iro

co

PH c o

Tji

T-H i r o

-

CM

CM T j i

TH

©

©

T j i pH

CO

H

CM

Tji

PH

CM

CO CM

T-H

CM

pi

pH

pH CM

TH

Cs.

CM

ICO CM

©

©

©

©

us

us

©

US

©

©

•o

©

co"—"

co"

CM"

os"co" CM CM © ©

Tj<"©" c© T H iro

©" pi is-

CO"CM" 00 © T H iro

CO" os CM

SHTC-" © TH

iro"©"

©

©

Cs-

iro co © co 0 0 CO

- * iro CO P H

co © Cs-

TH co scH CM LCO ©

CM

© O

c-

c-. iro ©

co © CM a s Tji Tji

© © r-t

P H CM CM CO pi H

C! _ ;t

c« h '%£"?, sj

iro iro

*•; v. a st

CO Cs. C 0 Cs.

jrj

SCO

«* cc

- ^

:C

«

s;

CO

Jj • s

s5>

c

C3

:C3

~-

PH 03

* 3

C 03 J

S

"3 :cS

'sj

"

_a

_-

O

:=3

te

fc

C

Ö

>

—

©

O

©

© ©

TH TH

Cs-

CM © CO 0 0 ciro

pH CO c», co © ©

00 CM

<M

©

Cs-

©

iro

os

CO T J 1

T*l

© iro

TH

TH

iTO CO CO -r-t CO T j i

co © CM

© cTf

ciro os © ICO O

©

© ©

© co CM

iCO T H co 0 0

*

©

© CO Htfl

CM OS 1(0 © CO TJI

os c-. p i OS CM CM

CM

CM oc CM

iro

iro T J I

TH

©

PH

Tji

TH

© iro CM

© O Cs. T j i © pH pH

iro

©

,_,

iro c o CM TJ<

iro

O -H iCO ©

CO os

CO TJI

TH

cc

OS 00

T j i pH os PH

0; pi

00 CsCM

c© H

00 © <M

is-

©

1—1

00 icO

Tji

© p i

.

CO OS

CM 0 0

—'

CM CM

00 TH CM CM

TH © CM

PH

CM

00 TH

T-H

©

CM ©

Tf ClTO T j i

CO CO iTO lTO

© os

C - -Hi 1O1C

co

os CM

© co

CM co

CM CM

TH

OS T f l

TH

iro CD O © 00

© iro

PH 10 CM © iro T H

OS CM PH

CO © ©

© © ©

CO CO Cs.

© C-

cs © H ICO pH P H

os •CO

00 CM pi

00 iro

©

PH

os O H

Tji pH

T H -Tji co oxi pH p H

CM CM

iro

• *

CM

CO CO

P H

Tji

CM CM

T j i iro

iro

TH

© cc CM CM

CO TH

TJi © CM CM

TH

iro CM

© 00 CO CM

©

© co

CM CM

© CO c-

1-1

—>

j—t

© -^1 OS T j i Is- C -

<

© © © ©

TH

©

©

© ©

©

TH

iro © sHi _ H

1cj

2 -3

©

©

CM

os

CM

ts.

co

iO CM

OS co

CM iro CM CM

iro

©

JCS :C3

^

cs _!<

M

."T;

>-

fi -a .2 <tj

P H

P

73 73 O :C3

C

73 g

V;

CCS

O

6 O fi SS

Q co

TH

CM ©

(S

73 PC CS cs

C!

C :cS 73

c c :c3

:C3

ti

CJ

0 x

c

t-

z

0 ja

CS

C cS

'fi a

fi 2 =03 pH

cS

- -

C

C

:CS

:C3

te

to

fi fia a :0

O

CJ

cc v:

ä

•y.

73 73 O O

1-5

I-l

p i CM

co

TH

iro

c--

co

0 0

*

©

>

73 :cS :0 >

.S

:0

cs

cS u

! Ä

73 73 •3 -3 S C 03 cs :0

cS

73 0 0

s

:cS

6 6

a

>

73 C

~S

iro

US © ©

Q 3

u -C o

<U

iro

CM

ICO PH

> cS

-r

s j

—m

iro os

<£

G!

Q 0

©

c/:

Is,

co

iro

* 0

©

c3

< «

Tji O

CJ

cc

— >

— "c —

s

£

s.

t3

<:

us

r; Ö

Antal skolanläggn.

-Q

^ c.

V G ta v 'c t.

cs u

cS u

O

JO

C

.5 c 73

c

JC3 :CS

A

u

c

6 6

cS

•-

T3

CJ te

cs

fi c

c CS

73 73 - 3 T3 cS CS

c

JCS :C3

cS

cS

••o

-o

•

a

KS KS

©

CM

co

HJT

7-<

iro

3 0

3 ja 0

CQ

m

x

6 6

ja ja CJ CJ

ss

PH

0 0

co

os

cs

c c

:c3 3

IS

c c

73 fi

0 B c C

o"? 09

73 B

ii m

cs

fi

»3 v.

c

c fi

DJ

- -

cS "O JO 73

©

Cs.

JO

IO

©

1 1 1 1 1 '"' 1 ! 11

1 1

1—1

1 ^

1 TO

p H CM

pH

p H pH

pH pH

1 CM

* 1

pH

TO T j i

Tji

CO CO

CM CO

CM

iCO CM

TH

1 "H CM

PH

©

Tji

ico ts© © © t-

iro cc © CM iro iro

©

©

Tji

CC-

pH

r-l

1 1

l-(

1 i 1

i 1

1 1"

11 1

1 H

~ 1

1 ! 1

11 1

1 CM T H

PH

i-i

CM

I

^ 1 1 1 ^ 1

1 CM

1 T_l

PH

CM

CM

j

PH

CM

-1

TO

I

CM CM

PH ICO Cs.

PH

TO

T j i TO

co co ©

© ©

CS-

© pH TH CM TH © T j i T j i CO

© C- © © © Tji TH CM iro

©

PH Tji

© CC cs. iro

© iro cc ©

TO TO

© © Cs. ©

PH TH

Tji Tji

©

Tji © © lO r - CM

©

cc ico TH iro

pH © TO pH

PH T H

-H © © TO T-H CM

© ©

O iro

T H TO

CC

© © © © CM

CM ©

TO CO CM CM

T j i CM CM © PH PH

CM

CM Tji PH ©

CM CM

©

©

TO T j i CM CM

© is. © CM CM CM

C - T-i © PH PH ©

C- Cs. © Tji cc ©

Tji TO

© © © Cs.

TO CM

© C- CO CM TO © PH CM P i

TH C- © TH © iro T j i CO PH

O TH © © os © Tji Tji © © © © CC KD cc

© © © © © pH © PH <M

03 u -3

JO

03 f3 <H £ JO

<fl

c

c

c

c

tcS

J*

tcS :cS

cs

u

cs

-

"Ö - 3 C C 03

3C36

o 73

C c tcS tcS —i —,

>>

cS

a a o

cci

C3 h h C

ci u

=o g

o

73 • H

fi

bl TH

•0 v.

73 U u

7J

C

B

fi

tcS :cS tcS

73 C c tes icS

a a c

©

cs

PH CJ

fi

CS

cS

6 6 >

p ;

fi

••o

fi

B

:c3

v. C :c3

V. 73

fl fl C CJ o CJ

-o © cS

©

cs _ ;

73 C fl tes tal

6 6 te: töj

• <

73 73 C C 1C3 ICS

73 O O ja ja

: <

o

JO

pH TO iTO

©

CO CM

U © cS •tO 0

CM

iro

TO T H © CO T H CC

TH

Cs. Tji

cc © cc cTO CM

I

© © © cc © © iro iro iro

© ico © c-

iTO lTO

o

pH

1 TO © © cc iro o Tji Tji iro

TO CO iCO ©

Tji

CO r->

TO P H TO

© TO TJ< TO © iro iro TH iro

TH

c o Tji

iro T j i

HHi CC Csiro TH Tji

© ©

iro TO

TH © CM CM

© © C- CM CM CM

©

1 ITH

i:3 tes tcS

>>>

O O O

Z 2 Z

562 m

:

—

Oj

»o

iro c - o?

PH

TH

©

©

>o

cs- ©

T-H

PH

»o

TjiiHQo

©

©

»O

ts

TH

»TO t s . O j

TH

TH

T—i

©

CO CO pi Oj

PH

or

©

©

PH

o> OJ

1 1 1 1l l l

I1

1 1 11 1 1

1 ,~l ** 1 P H "-I

1 1

1 ' i

" I I I

g,

rs »c o -ON

Co

° d* sO

C- ©

to-2

©=o_2

Cs

tH ti O

_

«H

I TH

PH

TH

1 p H T-i

PH

I T-H

1 ""^ ^

1 " T PH

I TH

CM CM T H

111 P i

1 s-i

pi

p i OJ

TH

PH

p H OJ

n o pH CO

OJ Co

PH

75 bl

1 1 11

CJ

^T

CC

te tO

o

*•* t g

C

-fl

cc

I T-H

TH

CM P H CO

PH

OJ

1 ,_l ^

CM iro i s .

TH

p H CM CO

ITO CO CO

T-HTOT H

TO P H T H

4 CM C M T H

P i CM CO

TH P H >0

pH

PH

HH

I

CM O j

TO

1 co

TH

TH

1 T—1 s~i

|

P H T~H

TH

TH

r-i

1 TH

pH COTH

C\J

PH

»TO sO

TH

OJ

CM T j i s O

T H a: Cö

0 T H pH

CM P H CO

TH

OJ

PH

CM CO

T H C- TH

;>

»o CM t s .

1 P H s~i

1 C 'S "C C

CD

c

Sä

<

©

CO

d 6

E

o

HH

^

«-,! ,

. a o

Q

?. c

sj

"3

rt

avd. eftei reduc

1-1

pi

©

-^5-3

'

-

t.

T3

te

H

— Os ös cc

P - .

J

C

c-

"

C

c3

<

c

cs j a f-c CJ

te

^

too .-• C! -

03 SLi

^s

C "«

-o £

g

X ;_? m

*

"PW

H-,

^

S^

^

C! cu

0 I4d

fe

(H ~ H

-r

Q

=3

1 ' -l ^

TN

o

o

O

O

io io O

O

US i o

U3

O

«3 l O O

io

o »:>

O

CO

>« o

TO

T-H T H

CO CO 'O

OS CM O } O l CM ' O CO T j i i s .

© © ©

© ts. CD »O lTO O j

© CM ss. »CO CC T h »ro T H co

O OS O Cs. CO s~i TO TO i s

»CO O ' O »CO CS s j i »CO T j i Cö

CO' OS Oj

TH

©S »O

C - T H T-H iCO iCO T H »ro © O ^

~H

T-i

TH O is

O

TH

TjiCC C - C-Q

©

C- - ^

C C C s - CYJ. © r - CO TOTOts.

©

©

pH © Os O ©cos c - iro o j

iro o i i s . C- © co s-H © cTO C © © T-H

»o s^ Is,

iCO ' O P H © OS TJI iro os

TH

© iCO cr> CO © cv> T j i iro s ö

lO

TH

T-I

oJ

©

O}

T H CO SÖ

TH

CM CM ' O

© C s

CM iCOis. P i © Is. iro c o oo

TH

© OJ P H lTO I s © iro ^ i

© Cs. co P H © CC. T j i CO I s .

iCO T j i C s © CM s~i T j i T j i CS

O '.0

i C C s . »ro co o-. C - CS s 0

lO

~H Cö ©

T j i CO t s . © TJI co © Tji TH

CO CÖ

Is.

»CO © T H CM © O ; © © co

CO Oj ts,

CMTO»O © PH CS © »ro T H pi OJ

co CO Oj

CO ts TH

PH

© T J ,

TH

cs. co ' o © CO co rH o»

O CM O» CS P H Cö Tji © T H

O CO cs T H co o> ICO TH Cö

TH

T-,

s~|

o

o

^H

TH

CO Oj Co

TH

iCO CM t s »ro o 'o TO TO ©

i-0

© CM O j C " pH CQ ITO P H sO

O) 00 Oj

p H i O CO © CM Cc P H CO T H

CM

OS ^ H

iro © so TO T H i s .

ITO P H sO © TO T H CM CM »O

P H ITO sO TO C- O TH

p i ( M oo CMTO»O P i p H OJ

5 CO

O co C\»

»ro TJI c s TO © T H PH

OJ

Tji »O CO OS O j Tji © e r PH

tes ©

fi <

So

6 ^ T)

Ts

»O

O

TH

>C0 © TO Os ts. © I - Is. TH TO COCO

• J

skolanläggn.

a

j TH

te

PH

3 o

Tji

r

0 >0 Oj

© O CO C - Tji »H CO P H »O pH TH

T-i

iro iro O no © T H T-t pH CO

O

iro © co (M TH I s

•~H T f © O) »O TO CM CO

S-H

Oj

TO ICO Cc CM CM T j i PH PH Oj

© iCO 3*5 © © ts. CM P H " o

CMTO' O c o »ro co CM P H er.

© OCO T j i CO ' s pH pH O j

CMTO»O © © ts. pH pH Co

TH CÖ TH

00 oJ TH

P H OS Cö © T j i CO PH CM T j i

»ro »o Cö © TH co CM CM »O

TH CO OJ

»ro © TH © TO O j p H CM T)-

C

H TOO

» 0 P H sO © Tji C Ö

CO CM s ö T j i T j i CS

Ci Oj

Ö l O OJ CM T H SO

© p i Is, CM CM T H

Co TH

irs »o O P H CO » 0

TH

C - T j i T-H © T j i T-H TH

s~i 00

TH

TH O l sO T H CC O j TO I O Os

Cs Oj TH CO

or 1 CO c:i CO

(01 C - CS © © CO P i T j i CO » O T j i Os

i—i O l Co OS CS CB Cs. © TH

TH

Os CO

CO CO "O © -H cs © - J i CO

>C

T H

P H

>~i

P H P H OJ

C - »CO co. CM © Os CM © ' O

'O CO T-H

© O l co CO T - t s Tji P H -O

TH

©

•ro P H os iro © -H iro PH t s C- © Is, TO T H i s . CM p - Co

CO O C TH 00 »o T-H

© T j . Tji CO © CO CM © Co C- O i s . » m s P H OJ

co Cs. erCM © 00 <M CM TH OS T j i CYJ © © 'O1 P H P H "C

CM I s - Os CM T j i CO OJ © Co T f P H KO T H CO ts. pH p H O )

© CM Cö »CO © >o » c »ro T H © O Os Cs. © » o

©

O)

Oj

iTO T H O S

CM iro t s

C-

CMOS

pH p H OJ

TOTOsO

TH

TH

CM CM T j i

Tji u O O s

»O

T j i CO t s

cs. © i o CM CM ' O

>o Oj

CM c-- os CM P H C-O

T H © ts. CM CM T j i

CM CM s+i TO ( M »O

p i CM CO <M CM T H

Cs- CO Cö CM CM »O

TH

'O OJ

T H

T j i Co CMTO»O

© <M O J T j i CO t s

CS CO

© T j i TJ CM CM T

©

TH

O l iCO I s . CM pH Co p H pH O j

T * IfS

73 B!

Öj

OJ

. p

fi

PH

fl A s v

w

73 C

o o ja ja JU x o o ©

co

•_, z

73 J O

C toe cc 'c: T

73 T 3

a

©

pH CM

>

"

©

v)

©

r H iTO

•

•' Z

X

teS

t O tcS ^.

g

* "3 73 fi

5 :Co5 'Z« S •-H t O

tO tO te to -

•

-

CJ

CJ

•o O © Cs.

*

:

C

_ tcS CS p H eS ~ t n H-> 73 *i 2 s* 73 tCS Q tO > . S

a a tO tO C fl iO tO

:

:

c

cS

cS

p

icS

Z

Z

tes

C

cS PH ~ cS "-> t - 73 t« * J t o

no o

ja o

c c o o u -

*

tH

tH P H

U cS cS (H

v C

c,

B

6 6 cS cS

7 C

C

'

c

B &

C eS

1-5

P 5

KS

c

nr

KS

KS

©

©

O PH PH P H

CM TO

TT

»r J

©

ts-

p

1—1

T-I

»

*

*

KS

7-1

p H

T3

t- - 3

*

eS c

:o 73 2 B T: 3

2 : ° ja

-B -B iO tO

6 6 "S "C

cS

tes cS cS

t O tcS cS

cS cs 6

'• c

'

us läns us läns Malm

t o teS

a

l-H

teS

B

SJ

"O

—

TH

O

a *

SJ C2, co CS

cS

Z

TH

stads läns stads läns Kristi anstå

=cS

N

tcS

läns nor läns söd Ka

• 3

0 C

rgs lä ns va rgs lä ns ös Kro mober

:

:

ngs läns ngs läns Jönkö]

:

.s * —

<

fe

CJ

.SEJ CH

-a .2 73 ©

lands lands Österg

o S SJ ofsj c i c c

P-

C

ermanlands län srmanlands läns Södermanlan

'•

k,

C

södra norra olms 1

h,

ms lä ms lä Stoc

Oj

fifl*

icS tes <PH X m vi

PH 7 C 10

er.

ja O

O

O tC

PQ

- Q ":ej

-

7 B cc

eS c3

cc

6 2i ja O

aj

iO iO

C3 O

pH O l CM CM

563 ©

CO

1 1 1 11 ! 1 1 1 rH*"1 1 1 1

»ro co

pH

1 PH

TH

1 CM p H -"o

P H O l co

TH

|

PH

TH

1 HO)

T-H

pH OJ

(01 CMTOi s .

Tji

p H »O

O l CM PH »o

CMTOIO

433,5 542,5 976,0

cs-"csTcM"ts" »CO © ts- O j TO TO TO " T

T H

I

TH

1 11 1

- H

Cs

1 ! 1 1

T H

Oj

H

ts- © Co

© © »ro ts.

C— iTO TO > 0

TH

TH

TH

336,0 500,0 496,5 1 333,6

CM |

TO x

T-H

P H P H O J

,

T ,

rr Mil

PH

|

|

TH

PH

|

,

TH

1 1 W TQ

rr

CM

pH

CMTO>Q

O j

TO CM CM i s CM

PH

p H CM T H

CM PH Co

TH

TO O l

o

ire ire O

is"

c iO o »O Tji" co" CS CtT © O © is Tji

T T

p i

pH

C-

1 P H CO

1 iO CM CM P H »O

ire

o

ire CO

PH"PH"CO" O."

CO TH

© P H X CO TO TJH CO T H

TH

TH

s-i

©

T j i CO TH

»ro T H os

© X © Cö

Tji »ro co »ro is.

O j

TH

1 ! 1 1 1 1 11 1 ^ 1 1 1 1 1 pH

I

1 TH

PH

I

Ss,

O l O)

pH O lTOCO

1 1 1 1M I M P H

©

T H

T-H

O l O l PH CM t s

T-H

CM TO P H CO

ts

1 OJ

©

PH

PH

CM P H

T-H

|

O j

, o o

CM P H TH

TH

P i

|

|

T H

CM CM T H

TO

P i

|

TH

PH

pH

p H p H CO

e

c

P i

|

- i

339,0 438,0 777,0

ts-

TH

522,0 386,0 459,o 1 367,0

Cs- T H © i s .

438,0 483,0 921,0

CO rH

o C

c o " © ' CS."CÖ~

PH X

T H »O

\~ | 1^ PH

|

|

Oico

pH O l O * P H CO

o

no ire o CO

pH~o"oi"pi lo" © TO X CM O . TO TO CM »TO TH T - .

» i

TH

TO t s . C o © co co © O l ts. c : »ro x co CM HCHTOCo TO T H CC, TO

s *

TH

»CO © © Cö O TO © iO TOTOTOOs

Oj

Cs

OJ x x co — H CMTOCO IO

T f CO ts- Tji © CM CM IO

312 196 508

TH Is© T-l

»TOTO© Cc

P H CO T H X TJI O j pH CM T H

TO © CM »O »o »ro Cö

X TO T H TO T J I Cc

»ro »O © CO »CO co X I s

1C0 C - . I s - O S H H H S j i

©

»roTOt s .

TO

TO

P H

Tji P i

T H

» O

P H

Tji

TH

»CO C s . c o , pH P H CO

TH ev

C M OO

TH

P H

TO »ro

cc

CCM »CO

TH

'o TH

CO

I -H 1 CC

pH

O j

f p © CM >0 iO »ro ico "•© pH

pH pH TH

PH

ICO I O

©

C -

Cs- T - ,

Tji

P H

©

T H

TO Cs. © is. CMTOCO OS

l O tsTji

P H TO O S © Tji TH CO Tji O j

ICO ©

P i

"O

Tji

©

iro x CM

TH

ts co

©

Cs- CO Os

O l

T j i CM O CO O CC iCO T H pH p H p H TH

X

CM

pH p i

CM T H Co p i p H CO

X CM CM OJ O l © © CO'

H O O N

PH

ts.

©

s-1

CO

P H

p i P H

T H

Tji O .

105 663 107 747 61346 214 756

121 194 90 004 78 633 289 831

113 881 89 538 84 425 287 844

Kopparbergs läns södra Kopparbergs läns mell. Kopparbergs läns norra Kopparbergs län

© ts. CM CM

x © © CM CM TO

#

•

t•o tC v v C

ja

73 C

•-.

c C 7

B

O 73

© C os

7: C C t-C -C c. 1

cS

6 73

TO #TO TOTO * pH

CM

i>

Tji

l O

©

TO

TO

CO

CO P H ©

P H

CO,

ICO

CS CC

T H

PH

CM CO

PH

pH

»O

PH

PH

ICO X

TH

TH ©

P H

TO TO CO © X is. pH CM T H

© cc cc - o pH

O l

P H

' O

»O

PH T H

© © Cs CO C-TOT J I Co CM »ro PH os

x

co - f i »ro CM CM CM

C h ct-

PH

O l © X © >o

pH

»ro cc cs.

P H

CC

© © CM Co

CM ICO © P H Cö pH p i Co

TO T H

iroTO© T H

pH

B :C3

»ro x TO co

X

O

o »ro T j i o s CM P i pH TH

CM T H c - C o

O j

»O

T f CO

s-1

c- x © TO CO TO

ts

p H pH CO

pH

©

pH

X

i<0 X co

pH

OJ

I TH c - iro © co 1 CC »ro PH o t s

r H

»CO C - T H

PH

pH

X

TH

TO

©

T-I

I O O j

TH

TH

»ro o KO pH o i co

X COTOts, T j i CM CO p i CM CM sO CM TO »O

P H

ts. PH © iro T H T H iro o i T— Tji TO CM CM »ro co

pH TH

p i

TO

O j

pH CM P H p H »O

CM CM P H l O

© © o>

CO

p H p H CO

i CO

CÖ CO

Tji

p i

Tji O l

T H Cs TJI CC

TO

PH

IO

O l sö

PT TT

»ro CM Tj< T H X X © CO

PH

TOTOCO

QC

T-H

c - x »o CSTOco CM T H Is.

CO O l »CO CM OJ »roTOCM © sö

CM p i TO CO

©

© © O cc - H >co © »o X TO T H Co p i H co

iro O c - c— os Cs- P H TO CM T H TO T j i CO »ro CO T H

O.J

CM CM CM Co T j i CO t s

Tji C -

TO X

CM C- O Os Tji © O co Tji T H »ro T H

T H

X

C -

pH X OS X TO — i TO T H C o

TH

TH

84 930 107 633 93 358 285 921

T j i CO iCO O } »co »ro t s - e n P H OJ

©

Värmlands läns västra ... Värmlands läns mellersta Värmlands läns östra ... Värmlands län

TH

pH

O

119 222 130 144 249 366

--, TH

Cs-

pH ©

co *a — »o iro T H T H »c

Skaraborgs läns östra ... Skaraborgs läns västra ... Skaraborgs län

Tji

C O SÖ p - Cc P H O .

©

T-H

CM »ro is.

© Tji © Os X »TOTOts. p i CM TH

© O l © 'Cs CM X © T H iro T j i c o co

Älvsborgs läns norra ... Älvsborgs läns västra ... Älvsborgs läns östra Älvsborgs län

0)

©

Norrbottens läns södra ... Norrbottens läns mell. ... Norrbottens läns norra ... Norrbottens läns östra... Norrbottens län

»ro C O C Ö

80 664 72 310 80 989 233 963

©

©

si

Västerbottens läns södra Västerbottens läns mell. Västerbottens läns norra Västerbottens län

©

©

PH

iro ico T H

72 905 72 349 145 254

c - os co

Jämtlands läns södra ... Jämtlands läns norra ... Jämtlands län

ts.

Västernorrl. :s läns södra Västernorrl. :s läns mell. Västernorrl. :s läns norra Västernorrlands län

|s. H

c o »ro © i o

(iävleborgs läns södra ... (lävleborgs läns mellersta (iävleborgs läns norra ... Gävleborgs län

[>_

402 325 309 1 036

© Cs- © O j O

594 581 1175

TH

*

pH

pH TH

TO

P H

pH

#

P H

O l

* C

TH

,

•

Tji

©

pH p H

*

CO

P H

ICO ©

pH

I O

iro cs- © o os iro c - iro © Tji OJ.

C - T j i P H CÖ PH

CO

co © P H

T H Tji

* iro iro

CO

564 Bilaga 12. Sammanställning

Län

av vissa uppgifter ang. för länsskolnämnderna personal, lokaler m. m.

Kansliort

Stockholm Stockholms Uppsala Uppsala Nyköping 1 Södermanlands Linköping 1 Östergötlands Jönköping Jönköpings Kronobergs Växjö Kalmar , Kalmar Visby Gotlands Karlskrona Blekinge Kristianstad Kristianstads Malmö Malmöhus Halmstad1 Hallands Göteborgs o. Bohus Göteborg .. Vänersborg Älvsborgs Skövde Skaraborgs Karlstad .. Värmlands Örebro Örebro Västerås Västmanlands Falun1 Kopparbergs Gävle Gävleborgs Västernorrlands ... Härnösand Östersund Jämtlands Umeå Västerbottens Luleå Norrbottens

Antal inspektörer

Antal sekr.2 (lönegr. 27)

föreslagen

Antal bitr.2 Antal (i regel 3 lönegr. 8) r u m

1 (lgrll) 1 1 1 1 1 1 (lgrll) i y2 i y2 i % i i i 1 (lgrll) y2 i % 1 % i hk 2 (en ilgr25) i y3 i 1 1 1 (lgrll) 4 1 (lgrll) 1 y2 1 y2 1 1 1 1 1 1 1 1

1 Stad u t a n folkskolinsp. f. n. 2 Hela tal innebär förslag om inrättande aiv anigivet antal tjänster. Siffran % innebär, utom beträffande biträden i Gotlands och Blekinge län, att anslag till ett belopp, motsvarande hälften av årslönen i 27 resp. 8 löneklassen skall ställas till n ä m n d e n s förfogande för anställande av arvodesavlönad personal. Vid n ä m n d e r n a i Visby och Karlskrona föreslås, att kontorsbiträdestjänster i reglerad befordringsgång i n r ä t t a s för halvtidstjänstgöring. 3 Inkl. b i u t r y m m e n h a r 2 r u m beräknats motsvara 50 m2, 3 r u m 65 m 2 , 4 r u m 85 m2, 5 rum 105 m 2 och 6 rum 12» m 2 .

565 Bilaga Länsskolnämndskansliernas Skolinspektörs rum lillika konferensrum.

möbelutrustning

Rum för sekreterare och tillf, experter.

Antal Konferensbord (i ett av rummen, där det finns flera insp.) Skrivbord Skrivstol Telefon- och förvaringshylla Upplagsbord Bokhyllor Karmfåtölj Karmstolar Staplingsstolar Takarmatur Bordsarmatur Matta Gardiner och persienner för två fönster

1 1 1 1 1 3 1 6 6 1 1 1

(minimum.). Rum

för kvinnligt biträde. tillika väntrum.

Antal Skrivbord Skrivstol Telefon- och förvaringshylla Förvaringsskåp Upplagsbord Mappskåp Bokhyllor Karmstolar Takarmatur Bordsarmatur Gardiner och persienner för ett fönster

2 1 1 1 1 1 2 2 1 2

13.

An tal Skrivbord Skrivstol Skrivmaskinsbord Skrivmaskinsstol Räknemaskinsbord Duplikatorsbord Förvaringsskåp för papper m. m. Bokhylla Karmstolar Bord Takarmatur Bordsarmatur Gardiner och persienner för ett fönster

\ 3

För ark iv 25 m. hyllor av plåt j ä m t e stegar.

Kostnaderna kan

enligt

för

länsskolnämndernas

statens

kontorsmöbelnormer

24 rum för skolinspektörer 31 rum för skolinspektörer 25 rum för sekreterare 23 rum för biträden 24 arkiv

möblering

enligt

beräknas

tillika konferensrum

ovanstående

på följande å 2.700 ä 2.500 å 2.100 ä 1.700 ä 400

lista sätt:

kr. kr. kr. kr. kr.

64.800 77.500 52.500 39.100 9.600 243.500

86*

566 Bilaga 14. P r o m e m o r i a angående meritvärdering vid tillsättning av adjunktstjänster i 27 lönegraden Av f. d. undervisningsrådet

Karl Kär re.

Här behandlas meriter enligt de olika befordringsgrunder, som är angivna i läroverksstadgan § 181. Betygs- och tjänstgöringsmeriter åsättes poängvärden, så långt ske kan, och poängvärdena sammanräknas för varje sökande. Som bas betraktas studentexamen eller motsvarande utbildning. Anvisningarna är icke avsedda att vara ovillkorligt bindande eller att tilllämpas utan hänsyn till andra omständigheter av vikt vid meritvärderingen. De har till uppgift att tjäna som ledning vid jämförelsen mellan de sökande, främst i syfte att underlätta fastställandet av den inbördes ordningen mellan dem på så vitt möjligt enhetliga och rättvisa grunder. Sedan med ledning av anvisningarna en viss poängsumma beräknats, bör i varje särskilt fall, i synnerhet vid jämförelse mellan i det hela jämställda sökande, prövas, huruvida sådana förhållanden föreligger, som kan påkalla en ändring av det på poängsummorna grundade bedömandet. Av praktiska skäl börjar jag med den befordringsgrund, där tjänstemeriterna är lättast att jämföra och där det använda poängvärdet sedan kan tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av meriter enligt de båda andra befordringsgrunderna. Jag börjar sålunda med tredje befordringsgrunden. Avdelning

I. Tredje befordringsgrunden:

föregående

tjänstgöring.

Den för folkskollärare enligt skolöverstyrelsens kungörelse 1946:593 gällande värderingen av tjänstgöringsmeriterna innebär, att tidigare tjänstgöring inom folkskoleväsendet tillgodoräknas med 2 poäng för läsår (eller 1 poäng för termin) i vad avser de 10 första tjänståren och med 1 poäng för läsår (eller 1/2 poäng för termin) för de följande tio läsåren. För ytterligare tjänstgöring tillgodoräknas icke poäng liksom ej heller för tjänstgöring, för vilken läraren i fråga om sätt att fullgöra sin tjänst tilldelats vitsordet »mindre gott» eller i fråga om vandel vitsordet »mindre hedrande». Liknande bestämmelser har den 2 februari 1955 enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärdats av skolöverstyrelsen i dess provisoriska anvisningar rörande meritvärdering vid tillsättande av folkskollärartjänster i 23 lönegraden. Det kan ifrågasättas, om det finns tillräcklig anledning att frångå den beräkningsprincip, som här sålunda vunnit burskap. Liknande värderingar synes även tillämpas av skolöverstyrelsen vid tillsättning av tjänster vid de allmänna läroverken, möjligen med en obetydligt gynnsammare beräkning av den maximala poängen enligt denna befordringsgrund. Såsom alternativ

567 7 föreslår jag alltså samma värdesättning av den föregående tjänstgöringen som enligt kungörelsen den 2 februari 1955. Vissa detaljfrågor kvarstår emellertid. Timtjänstgöring eller partiell tjänstgöring såsom enda tjänstgöring sammanräknas i terminstal med två decimaler. Evalveringen av timtjänstgöring i full tjänstgöring är ofta förenad med svårigheter, då hänsyn måste tas icke blott till själva timtalet utan också till det extra arbete (skrivningsrättning m. m.)i som är förbundet med timtjänstgöring. Man torde böra utgå från att 24—30 timmar i veckan (genomsnitt 27) konstituerar full tjänstgöring. Tjänstgöring utöver full tjänstgöring poängvärderas icke. Skulle det vara fråga om en sådan samtidig timtjänstgöring, som måste anses ge särskilt värdefulla erfarenheter, och den icke är av för ringa omfattning, bör ett visst hänsynstagande till den dock kunna ske. Den praktiska lärarutbildningen beräknas som tjänstetid, då annars sådana lärare, som dispenserats från provar (praktisk lärarkurs), skulle bli gynnade. Poängen för denna tjänstetid får läggas till de övriga terminspoängen. Dessutom åsättes provårsutbildningen en viss premiepoäng, förslagsvis 2. Den som genomgått provar (praktisk lärarkurs) på en termin får alltså 3 poäng, och den som genomgått provåret på två terminer får 4 poäng. Sistnämnda poäng gäller även för den som genomgått lärarhögskola, varvid dock den termin, varunder assistenttjänstgöring fullgöres, räknas in bland övrig tjänstgöring. Den som genomgått högre lärarinneseminarium, som ger praktisk utbildning för tjänstgöring vid realskola och högre flickskola, får ingen extra tidspoäng, eftersom den praktiska utbildningen ingår i den teoretiska, men får 2 premiepoäng för själva utbildningen. Den som avlagt folkskollärarexamen, vilken icke ger praktisk utbildning för ämneslärartjänst men dock ger en allmän praktisk lärarutbildning, får 1 premiepoäng. Som maximipoäng betraktas i detta sammanhang 4, och dubbel utbildning kan alltså icke ge mer än 4 poäng. Lärarinneexamen jämte två terminers provar kan alltså icke ge 6 utan endast 4 (2 terminer + 2 premiepoäng; dubbel premiepoäng bör icke förekomma) och folkskollärarexamen jämte två terminers provar icke 5 utan 4 poäng. Två terminers provar (praktisk lärarkurs) är givetvis vid sådan dubbelutbildning sällsynta undantag, som knappast har mer än teoretiskt intresse; i dessa fall torde praktisk lärarkurs nästan genomgående omfatta 1 termin. För dem som nu genomgår praktisk lärarkurs blir alltså 3 poäng det normala. Vid maximalt 20 års tjänstgöring blir alltså 33 poäng det normala. Vid ämneslärares genomgång av lärarhögskola blir maximum 34 poäng. Ytterligare tilläggspoäng torde dock i vissa fall böra tillgodoräknas. Här avses s. k. norrlandstjänstgöring. Det kan synas svårt att vid decentraliserad lärartillsättning ta hänsyn till sådan, men då dylik hänsyn nu tages, u t a n att särskild föreskrift därom lämnats, skulle det innebära en försämring, om denna förmån bortfölle, och det skulle öka svårigheterna för sko-

568 lor i Norrland att draga till sig lärare. F. n. föreligger en stadgad praxis i fråga om norrlandstjänstgöringen, som synes följas av såväl Kungl. Maj :t som skolöverstyrelsen. Det är här alltså fråga om ett system med dubbel tjänstårsberäkning. Den är för närvarande knuten till länen på så sätt, att en viss tilläggspoäng ges för tjänstgöring i de båda nordligaste länen, Norrbottens och Västerbottens län, och hälften så stor tilläggspoäng ges för tjänstgöring i Jämtlands och Västernorrlands län. Det skall icke bestridas, att det finnes andra mindre orter i landet, som kan ha lika stor svårighet att attrahera lärare som de bäst belägna och största norrlandsläroverken. Möjligen skulle en anknytning till kallortssystemet kunna förenas med en större grad av rättvisa. Detta skulle emellertid icke utjämna förhållandena med sydligare, mindre väl belägna skolor, och det skulle innebära en onödigt komplicerad beräkning; det gäller ju här i huvudsak endast ett visst stöd till de nordligare skolorna i deras tävlan om lärarkrafterna. Jag föreslår följande. För tjänstgöring i Norrbottens och Västerbottens län ökas tjänstetiden med 1/2 poäng för termin upp till 16 terminer; maximalt kan sålunda erhållas 8 tilläggspoäng, som lägges till det i övrigt tillgodoräknade totala antalet tjänsteterminer. För tjänstgöring i Jämtlands och Västernorrlands län ökas tjänstetiden med 1/4 poäng för termin upp till 16 terminer; maximalt kan sålunda erhållas 4 tilläggspoäng, som lägges till det i övrigt tillgodoräknade totala antalet tjänsteterminer. Icke-ordinarie lärare får vid ansökan till ordinarie tjänst tilläggspoäng för tjänstgöring i nämnda fyra norrländska län oberoende av tiden för norrlandstjänstgöringen. Ordinarie lärare får tillgodoräkna tilläggspoäng enbart i samband med transport från skola inom nämnda norrlandslän. Ordinarie lärare i skola söder om Härjedalen och Medelpad, vilken söker transport, kan alltså icke få tillgodoräkna tilläggspoäng för tidigare tjänstgöring i övre eller mellersta Norrland. (Han har redan fått tillgodoräkna denna vid den första utnämningen till ordinarie vid ett sydligare beläget läroverk). Maximal poäng enligt tredje befordringsgrunden för lärare, som tjänstgjort 16 terminer i övre Norrland och genomgått lärarhögskola, blir alltså 42. Poäng tillgodoräknas icke för tjänstgöring, för vilken läraren i fråga om sätt att fullgöra sin tjänst tilldelats vitsordet »mindre gott» eller i fråga om vandel vitsordet »mindre hedrande». För kortare tjänstledighet på upp till 14 dagar synes avdrag från tjänstgöringen under i övrigt hel termin icke böra ske. Vid längre tjänstledighet frånräknas hela den tid, varunder tjänstledighet åtnjutits.

569 Om man bortser från de speciella fallen av norrlandstjänstgöring, kan man möjligen göra gällande, att meriter enligt tredje befordringsgrunden blir förhållandevis snävt värdesatta, såtillvida nämligen som endast de 10 första åren får räknas med full poäng och all poängberäkning upphör redan efter 20 år. Beräkningssättet motiveras givetvis därav, att personer, som har svaga meriter enligt första och andra befordringsgrunderna, annars endast i kraft av en lång tjänstgöring skulle slå ut enligt de nämnda befordringsgrunderna väl meriterade sökande med kortare tjänstgöring. I princip och i huvudsak synes en sådan tidsbegränsande klausul därför nödvändig; eftersökta skolor kunde annars riskera att få många gamla lärare med relativt svaga kunskaps- och undervisningsbetyg. Å andra sidan kan ifrågasättas, om icke gränsen är väl snävt dragen. Detta gäller egentligen i högre grad för folkskollärare, som kommer ut i tjänstgöring vid tidigare ålder, än för läroverkslärare. För egen del skulle jag finna en mindre höjning av tidsgränserna motiverad, exempelvis från 10 till 12 år för tillgodoräknande av full poäng och likaså ytterligare 12 år för tillgodoräknande av halv poäng eller om man räknar i terminer maximalt 24 poäng för de första 24 terminerna och 12 poäng för de därpå följande 24 terminerna. Maximum för själva tjänstgöringstiden bleve sålunda 36 poäng i stället för 30. Några större förskjutningar skulle i den praktiska tillämpningen dock knappast bli följden av denna något liberalare beräkning. För den händelse det icke skulle anses möta hinder att på detta sätt avvika från gällande meritvärderingsnormer för andra lärarkategorier, framställer jag detta som ett förslag alternativ 2. Vid val av detta alternativ torde man emellertid böra förutsätta, att de nu gällande meritvärderingskungörelserna för folkskollärare bleve ändrade till överensstämmelse med detta. I fråga om de föreslagna specialbestämmelserna under alternativ 1, skulle dessa gälla i lika mån vid alternativ 2. Till sökandes ålder tages icke annan hänsyn än att vid skola med många gamla lärare behovet av yngre lärarkrafter vinner skäligt och möjligt beaktande vid nyanställning av ordinarie lärare. Detta gäller närmast sökande, som önskar transport från annan ordinarie tjänst, och ordinarie lärare, som vid ansökningstidens utgång uppnått så hög ålder, att han har ett förhållandevis litet antal år kvar till pensioneringen, torde i regel icke böra erhålla sådan transport, om icke särskilda skäl föreligger. Såsom sådana särskilda skäl må räknas, att han är ensam sökande till tjänsten eller att övriga sökande måste anses ytterst svagt meriterade. Avdelning

II. Första befordringsgrunden:

undervisningsskicklighet.

När det gäller att bedöma en lärares undervisningsskicklighet, har en prövande myndighet i huvudsak blott två slags dokument att gå efter: det ena är de betyg, som den sökande har att uppvisa över sin föregående verk-

570 samhet som lärare, de s. k. tjänstgöringsbetygen, det andra är det betyg, som han förvärvat under sin praktiska lärarutbildning, det s. k. provårsbetyget eller betyget över praktisk lärarkurs. En central befordringsinstans, som utövar inspektionsverksamhet vid landets skolor eller vissa av dessa, kan därjämte i samband med inspektion ha fått en mer eller mindre bestämd uppfattning om en undervisares lärarskicklighet, vilken uppfattning kan åberopas till förmån för en sökande framför en annan. Därvid måste dock den största varsamhet i bedömningen iakttagas och strängt taget kan i sådana fall jämförelse mellan två sökande endast bli fullt rättvisande, om den bedömande instansen haft tillfälle att åhöra lektioner av båda de jämförda lärarna. Men genom sin samlade personkännedom får en central befordringsinstans en viss möjlighet att vid sidan av tjänstgörings- och provårsbetygen vid tveksamma fall, där två sökande är i allt väsentligt jämställda i fråga om styrkta meriter, kunna låta denna sin kännedom bli avgörande för de båda sökandenas inbördes placering. Det skulle givetvis vara mest önskvärt att kunna i huvudsak gradera lärarskickligheten, sådan den framträder i det dagliga undervisnings- och uppfostringsarbetet, efter lärarens sätt att fullgöra detta arbete, alltså efter tjänstgöringsbetygen. Tyvärr återspeglar emellertid dessa endast mycket ofullständigt den verkliga lärarskickligheten, detta på grund av sin stereotypa karaktär. Det kan nästan anses som regel, att en lärare efter provåret av rektor erhåller högsta tjänstgöringsbetyg i alla avseenden, och tjänstgöringsbetyget ger därför sällan någon möjlighet till inbördes gradering av olika sökandes skicklighet såsom lärare. En rektor, som sökte tilllämpa provårsbetygens finare gradering och följaktligen använde ett lägre betyg än det högsta som normalbetyg, skulle snart finna sig ställd inför stora svårigheter. Endast under den allra närmaste tiden efter provåret brukar ett något lägre vitsord i t. ex. undervisningsskicklighet kunna ges, utan att detta behöver ha annan innebörd, än att vederbörande ännu brister något i erfarenhet. Någon gradering mellan de sökande på denna punkt är vansklig, då olika rektorer därvidlag har olika praxis. Vid särskilt framträdande svagheter i något avseende, t. ex. i fråga om förmåga att upprätthålla ordning eller i fråga om sätt att behandla lärjungarna sker dock ofta sänkning i tjänstgöringsbetyget på ifrågavarande punkt. Å andra sidan är det icke ovanligt, att rektorer ger något äldre lärare med framträdande disciplinsvårigheter högsta betyget i förmåga att upprätthålla ordning, och det kan måhända antas, att detta blir vanligare, då disciplinsvårigheterna uppenbarligen har växt inom olika skolformer och allt fler lärare finner sig behöva ägna denna sida av undervisningsarbetet en uppmärksamhet, som de icke tidigare behövt. Som graderingsinstrument blir därför efter provåret (den praktiska lärarkursen) erhållna tjänstgöringsbetyg föga brukbara. Då sådana sänkningar, varom nyss talats, är förhållandevis sällsynta,

571 är det å andra sidan uppenbart, att de, där de förekommer, markerar en stor svaghet hos en sökande i fråga om lärarskicklighet och därför måste innebära ett allvarligt minus vid bedömningen av hans samlade meriter. Att poängvärdera detta minus är dock icke gärna möjligt, bl. a. eftersom den ådagalagda svagheten kan vara av olika grad och kan göra sig mer eller mindre starkt gällande vid olika tjänster. Ordningen och andan i en skola kan vara så god, att även en disciplinsvag lärare inte möter några större svårigheter. Det måste här bli fråga om ett diskretionärt bedömande från fall till fall, för vilket ofta en närmare personlig kännedom om arten och graden av den sökandes svaghet är nödvändig. Till följd av det här anförda kommer »provåret» och »provårsbetyget» att i regel spela en avgörande roll för bedömningen av de sökande enligt första befordringsgrunden. »Provårsbetyget» blir med andra ord det huvudsakliga graderingsinstrumentet i fråga om denna befordringsgrund. Helt lyckligt kan detta förhållande icke sägas vara, då för liten hänsyn därigenom kommer att tas till en lärares utveckling efter den praktiska lärarutbildningen, en utveckling, som kan gå i både positiv och negativ riktning och av anförda skäl endast sällan återspeglas i tjänstgöringsbetyget. Det som ger »provåret» dess värde som graderingsinstrument är icke blott den starkare graderingen av lärarkandidaternas skicklighet med utnyttjande av den differentierande betygsskalan utan också den omständigheten, att det vid de olika läroverken och folkskoleseminarierna ges efter i huvudsak enhetliga grunder. Därmed bestrides icke, att det lika litet i detta som andra fall av betygsgivning går att ernå någon fullständig enhetlighet. Vissa skiftningar i olika betygsgivares praxis i fråga om betygsskala torde vara oundvikliga, men statistiken över de praktiska lärarkursbetygen vid de olika provårsanstalterna visar dock i stort sett en tillfredsställande och betryggande enhetlighet. Dessa betyg kan därför läggas till grund för en jämförande poängvärdering. I flertalet fall torde också erfarenheten få anses ha bestyrkt, att detta vitsord är en ganska tillförlitlig mätare av lärarskickligheten. Om en kompetent bedömare skulle göra en grundlig undersökning av ett stort antal fall av aktiva lärare inom sitt fack och därvid betygsätta dessa, skulle denna betygssättning med stor sannolikhet komma att visa en hög grad av korrelation med de tidigare — ofta långt tidigare — erhållna vitsorden i provåret. Å andra sidan skulle förskjutningar i individuella fall icke vara helt få eller obetydliga, och vissa betydelsefulla läraregenskaper har dessutom knappast kunnat beaktas eller få något adekvat uttryck i provårsbetyget. Någon fullständig täckning för hela den aktuella lärarskickligheten och lärarpersonligheten kan provårsbetyget därför trots sin enhetlighet och relativt stora tillförlitlighet icke göra anspråk på att ge. Men av de förefintliga graderingshjälpmedlen är det det bästa, det mest användbara. Läget är analogt i fråga om folkskollärarnas avgångsbetyg, där betyget i under-

572 visningsskicklighet på samma sätt blir det i huvudsak avgörande för värderingen av lärarskickligheten. Såväl i fråga om provårsbetygen som i fråga om folkskollärarbetygen i undervisningsskicklighet gäller för övrigt, att de enskilda lärarna har möjlighet att förbättra dem, de senare genom efterprövning, läroverkslärarna genom att undergå s. k. undervisningsprov. Efterprövning i undervisningsskicklighet efter vunnen ökad lärarerfarenhet är en ganska vanlig företeelse bland folkskollärarna, genomgång av undervisningsprov däremot jämförelsevis sällsynt. Det vore önskvärt, att denna möjlighet utnyttjades av lärarna i högre grad, och om en lärare vet med sig, att han utvecklat sig som lärare i positiv riktning, borde det ligga i hans eget intresse att underkasta sig ett undervisningsprov. Men det anses måhända icke alldeles riskfritt, då en utebliven höjning av provårsbetyget vid ett sådant prov knappast kan anses särskilt meriterande. En något äldre lärare drar sig väl också av andra skäl inför ett sådant förnyat prov. Det vore önskvärt, om en ändrad inställning kunde tränga igenom i samband med införandet av lärarhögskola. Sammanfattningsvis kan alltså sägas, att betyget över den praktiska lärarkursen (provåret) liksom betyget för undervisningsskicklighet i folkskollärarexamen ger en mycket god ledning för bedömande av en lärares pedagogiska förmåga men att det, eftersom det i flertalet fall är det enda objektivt användbara mätningsinstrumentet, blir väl starkt utslagsgivande. I hög grad önskvärt är, att det kan kompletteras genom en bred personkännedom hos den bedömande instansen. Betygen över den praktiska lärarkursen (provåret) innehåller tre vitsord eller grupper av vitsord, som i detta sammanhang blir relevanta: a) vitsordet i allmän undervisningsskicklighet, b) vitsorden över den undervisningsskicklighet, som ådagalagts vid de särskilda undervisningsserierna — övertagande av undervisningen i olika klasser under 2—4 veckor — samt c) vitsordet över fallenhet för lärarkallet. Från d) vitsordet i nit kan i allmänhet bortses, då detta så gott som undantagslöst är det högsta; skulle någon enstaka gång så icke vara fallet, bör det givetvis medföra en stark reduktion av denne sökandes meriter enligt denna befordringsgrund. Då undervisningsskickligheten är första befordringsgrund, måste poängvärdena här sättas högt. Betygen på de enskilda serierna bör lämpligen ingå i betyget för allmän undervisningsskicklighet på så sätt, att detta poängvärde modifieras uppåt eller nedåt allt efter seriebetygen. Liksom i fråga om tredje befordringsgrunden kan det övervägas, om tillräcklig anledning föreligger att frångå den värdering, som kommit till uttryck i gällande meritvärderingskungörelser för folkskollärare; de provisoriska anvisningarna rörande meritvärdering vid tillsättande av folkskollärartjänster i 23 lönegraden, vilka helt nyligen utfärdats, har ju anslutit

573 sig till samma normer. Vissa särbestämmelser blir visserligen under alla förhållanden nödvändiga på grund av provårsbetygets något avvikande struktur i förhållande till betyget över undervisningsskicklighet i folkskollärarexamen. I meritvärderingskungörelsen för folkskollärare stadgas, att siffervärdet av betyget i undervisningsskicklighet skall multipliceras med 10. Detta betyder en skala B—A = 10—30. B, siffervärde 1, betyder 10 poäng, Ba, siffervärde 1,5, betyder 15 poäng, AB, siffervärde 2 = 20, a, siffervärde 2,5 = 25 och A, siffervärde 3 = 30 poäng, överflyttat till poängvärdena enligt tredje befordringsgrunden innebär alltså exempelvis ett AB i förhållande till ett Ba, att det ger den sökande 5 terminers företräde framför sökanden med Ba, om terminerna ligger bland de 20 första tjänsteterminerna; för en äldre lärare kräves 10 terminer för att uppväga denna skillnad. Det väsentliga blir vid denna skala själva skillnaden i poängvärde mellan de närliggande betygen; denna skillnad blir vid denna skala 5. Såsom nyss antyddes fordras dock, när det gäller betyg över praktisk lärarkurs (provar), vissa särbestämmelser. Detta betyg upptar ju nämligen även särskilda seriebetyg, icke såsom folkskollärarbetyget endast ett betyg i allmän undervisningsskicklighet. De ovan angivna poängvärdena för betygen i allmän undervisningsskicklighet bör därför gälla oförändrade, endast om samtliga serier är bedömda med samma betyg som det allmänna betyget. I andra fall synes det lämpligt, att seriebetygen får påverka betygen i allmän undervisningsskicklighet i höjande resp. sänkande riktning, t. ex. på så sätt, att skillnaden mellan två betyg i det sammanfattande vitsordet, d. v. s. poängen 5, till två tredjedelar anses komma på seriebetygen och till en tredjedel anses ligga konstant i sammanfattningsbetyget. Innebörden av denna regel framgår av följande exempel. En person har i allmän undervisningsskicklighet Ba och har på 4 serier Ba, på tre serier AB. Hade han haft Ba på samtliga serier, skulle han ha fått poängvärdet ( 1 , 5 x 1 0 = ) 15. Nu bör detta höjas något på grund av de tre med AB bedömda undervisningsserierna. zh av serierna har bedömts med AB, poängskillnaden mellan Ba och AB är 5; 2/a av 'V- av 5 poäng bör alltså tillkomma. 2 /3X 3 /7X 5 = 10/7 = l3/7. Vederbörande bör alltså få poängsumman 1 5 + P/T = 16 3 /T.

Andra exempel: Allmän undervisningsskicklighet a, 3 serier a, 1 serie AB, 2 serier A a = 25 poäng; 2 / 3 X 2 /eX 5 (A-serierna) — 2kXxkX5 (AB-serien)= 10 /o— 5 /o = 5/9. Slutpoäng alltså 255/o. Allmän undervisningsskicklighet AB, 3 serier AB, 3 serier Ba /3X 3 /fiX 5 r= 5 / 3 =l 2 /3. Slutpoäng 20—1 2 / 3 =18 1 / 3

574 Allmän undervisningsskicklighet Ba, 3 serier Ba, 3 serier AB /3X3/6X5-=5/3r-i2/3> Slutpoäng 15+l 2 /3=16 2 /3.

2 Skillnaden i de båda sist anförda fallen blir alltså l2/3 poäng. Dessa fall är belysande. De visar, att man måste låta en del av seriebetygen falla inom det allmänna betyget för undervisningsskicklighet, annars skulle skillnaden i detta betyg elimineras och de båda sökandena bli jämställda. När två lärarkandidater med 3 serier Ba och 3 serier AB erhåller olika sammanfattningsbetyg, så att den ene får AB, den andre Ba, ligger däri en bestämd gradering av lärarskickligheten trots likheten i seriebetyg. Genom förekomsten av seriebetyg erhålles alltså en något mera differentierad skala för betyget över praktisk lärarkurs än för betyget i undervisningsskicklighet i folkskollärarexamen. Poängen för allmän undervisningsskicklighet kommer att oftast något höjas eller sänkas. De skillnader, som på detta sätt kommer fram mellan olika sökande, kan ofta synas obetydliga, men de bör dock komma till uttryck i detaljerade meritvärderingsnormer. Detta blir i själva verket viktigare, när det gäller en mera lokal befordringsinstans än när det gäller en central med större självständig expertis på området. Vid poäng justeringen enligt seriebetygen synes hänsyn endast böra tagas till seriebetygen i tjänstens ämnen, icke till betyg erhållna i andra ämnen. Dessa kommer ju ändå med i sammanfattningsbetyget. Det tillkommer emellertid ännu en skillnad mellan provårsbetyget och betyget i undervisningsskicklighet i folkskollärarexamen. Det förra upptar ett särskilt betyg i fallenhet för lärarkallet, vilket folkskollärarbetyget numera saknar. Fallenhetsbetyget har endast tre grader: B, AB, A och AB är normalbetyget. Betyget B är sällsynt och får anses återspegla en mycket markerad svaghet i lärarens utrustning för sitt kall. Betyget A är däremot icke så sällsynt. Man synes kunna utgå ifrån att i de fall, då A utdelas, vederbörandes fallenhet för läraryrket anses klart dokumenterad av den betygssättande, även om åtskilliga AB, som har legat på gränsområdet AB—A, i verkligheten kan beteckna en lika god fallenhet för lärarkallet. Gränsen mellan AB och A i fallenhetsbetyg kan vara mycket svår att draga. Då fallenhetsbetygen dessutom alltid står i nära samband med skicklighetsbetygen, synes det icke nödvändigt att sätta någon stor skillnad i poängvärde mellan de tre betygen eller börja skalan med någon hög siffra för att stärka befordringsgrunden såsom sådan. Jag föreslår B = 0, AB = 3 och A = 6 (ev. B = 3, AB = 6, A = 9). Denna poäng lägges till den förut sammanräknade slutpoängen för undervisningsskicklighet. Jag har tvekat något mellan 3 och 4 såsom skillnad mellan två närliggande betyg men har stannat vid 3. Maximipoängen skulle alltså vid idel A i provårsbetyget bli 36. Ett sådant betyg är emellertid ytterligt sällsynt. Över huvud är A i allmän undervisningsskicklighet ett mycket sällsynt betyg — betydligt mera sällsynt

575 än A i undervisningsskicklighet i folkskollärarexamen och likaså avgjort mera sällsynt än A i fallenhetsbetyg. De särskilt höga provårsbetygen stannar i regel vid a i allmän undervisningsskicklighet (med A på några serier) och A i fallenhet. Med den här föreslagna skalan torde 32—33 i praktiken i det stora flertalet fall beteckna den maximala poängen. Normalpoängen torde komma att ligga omkring 23—24. Såsom redan anförts, ligger det närmast till hands att acceptera det i meritvärderingskungörelsen för folkskollärare fastställda beräkningssättet och alltså bygga på en tiodubbling av betygets siffervärde. Jag uppställer därför detta som alternativ 1. Samtidigt måste jag emellertid för egen del framhålla, att denna sålunda fastslagna skillnad på 5 poäng mellan varje betyg enligt denna befordringsgrund synes i knappaste laget och detta kanske särskilt med hänsyn till de poäng, som det visar sig nödvändigt att åsätta meriter enligt andra befordringsgrunden (se nedan), men i viss mån även i förhållandet till poängvärdena enligt tredje befordringsgrunden. Enligt de principer, som brukat tillämpas av skolöverstyrelsen vid bedömning av sökandes meriter för läroverkstjänster och som visserligen icke varit utformade enligt här föreslagna poängregler, synes något större vikt ha fästs vid skillnader i provårsbetyg än som sker enligt 5-skillnadsregeln. För egen del skulle jag föredraga en skillnad på 6 enheter mellan två närliggande betyg i stället för 5 och i så fall snarast räkna med en multiplicering av betyget i allmän undervisningsskicklighet med 12 i stället för med 10. Skalan bleve alltså följande: B=12, Ba=18, AB = 24, a = 30, A = 36 poäng (Alternativ 2). Till seriebetygen finge hänsyn tas på samma sätt som enligt alternativ 1 enligt vad som framgår av följande exempel (samma som de två sista enligt alternativ 1). Allmän undervisningsskicklighet AB, 3 serier AB, 3 serier Ba 2 /3X3/eX6 = 2. Slutpoäng 24—2 = 22. Allmän undervisningsskicklighet Ba, 3 serier AB, 3 serier Ba / 3 X 3 /eX6 = 2. Slutpoäng 18 + 2 = 20.

2 Skillnaden mellan poängvärdena i dessa båda fall bleve alltså 2 (enligt alt. 1 l 2 /3), vilket synes skäligt, i varje fall icke för högt. I det första av de under alt. 1 anförda exemplen erhölles Allmän undervisningsskicklighet Ba, 4 serier Ba, 3 serier AB 2 /3X3/7X6 = 12/7 = l5/7, alltså slutpoäng 18 +l 5 /-=19 5 /7. För fallenhetsbetyget skulle samma poängberäkning gälla som enligt alternativ 1. Därest alternativ 2 skulle väljas, torde emellertid de nu gällande bestämmelserna för folkskollärarnas meritvärdering böra senare anpassas efter de nya principerna.

576 Betyg erhållet i undervisningsprov torde i stort sett böra jämställas med betyg erhållet i provar (praktisk lärarkurs). Vederbörande seriebetyg i det senare ersattes därvid med betyget vid undervisningsprovet på motsvarande stadium. Utan skillnad i poängsättning torde dock något företräde kunna tillerkännas ett i provåret erhållet betyg framför samma betyg erhållet vid undervisningsprov. Vid dispens från provar torde man vid normala tjänstgöringsbetyg böra utgå från värdet av ett genomsnittligt provårsbetyg med AB. Då avsaknaden av provar är en betydande brist — som i åtskilliga fall sammanhänger med någon svaghet hos läraren, varom han är medveten — torde den totala poängen dock böra stanna vid 20 enligt alt. 1 och 24 enligt alt. 2 utan tilllägg motsvarande fallenhetsbetyget. Det kan hävdas, att fullständig dispens på denna punkt icke borde förekomma, utan att vederbörande lärare skulle vara skyldig att åtminstone genomgå undervisningsprov. Detta är emellertid en annan fråga, som kräver viss särskild utredning, och den skall icke upptagas i detta sammanhang. När det gäller tjänst vid pro vårsläroverk eller förordnande som rektor, måste avsaknad av provårsbetyg anses som en särskilt allvarlig brist. Kvinnliga lärare, som utexaminerats från högre lärarinneseminarium och dessutom genomgått fullständig eller partiell akademisk utbildning, brukar erhålla dispens för adjunktstjänst. Avgångsbetyget från seminariet upptar även betyg över undervisningsskicklighet. Ehuru icke fullt jämförligt med betyg över praktisk lärarkurs torde detta betyg böra i huvudsak jämställas med provårsbetyget i allmän undervisningsskicklighet. Den ifrågavarande övningsundervisningen har visserligen icke gett samma erfarenhet för undervisning i realskola och framför allt gymnasium som genomgången praktisk lärarkurs och torde därför i verkligheten, när det gäller adjunktstjänst, stå något tillbaka för provårsbetyget, varför en viss reduktion, t. ex. med ett par enheter, kunde anses motiverad. Å andra sidan måste betygen jämställas, då det gäller ämneslärarinnetjänster. En reduktion bleve också oriktig i förhållande till värderingen av den fullständiga dispensen från praktisk lärarutbildning, närmast när det gäller sökande med AB i undervisningsskicklighet. Slutligen är frågan utan egentlig praktisk betydelse, då det i fortsättningen endast torde bli helt få fall av detta slag. Under sådana förhållanden synes det onödigt att komplicera värdesättningen med särbestämmelser utan låta betyget i undervisningsskicklighet från högre lärarinneseminarium gälla som i huvudsak likvärdigt med betyget i undervisningsskicklighet i praktisk lärarkurs. Vid dubbel praktisk utbildning, både vid seminariet och i praktisk lärarkurs, torde dock endast betyget över den senare böra poängvärderas utan någon tilläggspoäng för den tidigare utbildningen, även om denna bör betraktas som en viss merit. Liknande gäller betyg i undervisningsskicklighet, erhållet i folkskollärarexamen. De under seminarieundervisningen vunna erfarenheterna kan

577 icke tillmätas samma värde för undervisningen i realskola och gymnasium som undervisningen och auskultationerna under den praktiska lärarkursen. Den senare är en ämnesundervisning, som kräver föregående även praktisk utbildning i vederbörande ämnen på de högre skolstadierna. Särskilt i fråga om språklärartjänster blir skillnaden mellan de båda slagen av praktisk utbildning stor. En viss reduktion vore därför motiverad vid dispens från praktisk lärarkurs för lärare med dels seminarieutbildning, dels akademisk utbildning. Jag har emellertid även i detta fall avstått från att göra någon sådan reduktion, detta med hänsyn framför allt därtill, att jämförelsen med dem, som helt saknar praktisk lärarutbildning, annars skulle utfalla orättvist mot dem som avlagt folkskollärarexamen, närmast i det fall, att de i denna erhållit betyget AB i undervisningsskicklighet. Reglerna för poängberäkningen bör icke heller göras mera komplicerade än som är alldeles nödvändigt för erhållande av möjligast rättvisa normer. Vid betyg i undervisningsskicklighet både i praktisk lärarkurs och vid seminarieutbildning bör dubbelräkning icke ske. Lämpligen utgår man från provårsbetyget och betraktar förekomsten därjämte av seminariebetyg som ett plus, en viss merit, dock utan direkt poängvärdering. Svårbedömbara fall kan dock uppstå vid markerad skillnad mellan lärarskicklighetsbetygen i provåret och i folkskollärarexamen. Är provårsbetyget det senast erhållna betyget och skulle detta vara lägre, torde dock försiktigheten bjuda att icke fästa större avseende vid det tidigare erhållna betyget men räkna det som ett plus. Är provårsbetyget det sista och högre, saknas anledning att ta hänsyn till det tidigare lägre. Provårsbetyget blir ju då på sätt och vis jämförbart med betyg över undervisningsprov, vunnet på grundval av den ökade lärarerfarenheten. Avdelning

III. Andra

befordringsgrunden:

examensvitsord.

Då studentexamen eller motsvarande utbildning (t. ex. folkskollärarexamen) räknas som utbildningsbas eller grundläggande utbildning, innebär detta, att det blir de akademiska eller motsvarande vitsord, vilka förvärvats efter den grundläggande utbildningen, som framför allt blir bestämmande för meriterna enligt denna befordringsgrund. Att här finna en lämplig och rättvis värderingsnorm, är förenat med ytterst stora svårigheter, och här möter i själva verket de största vanskligheterna vid bedömande av en tjänstesökandes meriter. De regler, som fastställts för värdering av folkskollärares — även folkskollärares i 23 lönegraden — meriter, kan icke göras tilllämpliga i detta fall och ger över huvud taget icke någon ledning för bedömandet. Därtill försvåras värdesättningen genom olikheten i examina. Det är icke blott filosofisk ämbetsexamen, som ger behörighet till adjunktsoch ämneslärarinnetjänster. Till de senare går den närmaste behörighetsvägen över treårigt, ibland fyraårigt, högre lärarinneseminarium, och till

578 båda slagen av tjänster kan genom dispens filosofie kandidat- och jämväl statsvetenskaplig examen leda, vartill kommer de kommersiella och tekniska utbildningsvägarna till tjänster vid praktisk realskola. Folkskollärarexamen jämte partiell filosofisk ämbetsexamen (4 betygsenheter) är en annan väg till adjunktsbehörighet. — För tjänster i kristendomskunskap har funnits och finns särskilda behörighetsbestämmelser, och jämförelsen mellan sökande till sådana tjänster med olika utbildning blir allt annat än lätt. Det gäller även att ta ståndpunkt till högre akademiska examina, filosofie och teologie licentiatexamen samt till eventuellt avlagt disputationsprov. Slutligen måste det beaktas, att det icke endast är erhållna examensvitsord, som konstituerar meriter enligt andra befordringsgrunden. Hit hör även vetenskapligt och pedagogiskt författarskap, resor •— särskilt utlandsresor lör språklärare — studier, som icke lett till slutexamen, och genomgångna kurser och dylika meriter. I fråga om dessa senare här nämnda meriter kan det redan här fastslås, att det icke synes möjligt att poängvärdera dem. De måste göras till föremål för en friare diskretionär uppskattning, eftersom de inbördes kan skifta hart när i det oändliga i fråga om det värde, som bör tillerkännas dem i de enskilda fallen. Beaktas bör i detta sammanhang jämväl, att det rör sig om tjänster av i viss mån olika art. Adjunktstjänsterna, som här bildar huvudgruppen, kan vara tjänster antingen i 27 eller i 29 lönegraden, och för de båda slagen gäller i viss mån olika befordringsbestämmelser. I läroverksstadgan § 181 mom. 2 sista stycket stadgas nämligen »i fråga om adjunktstjänst i lönegrad Ca 29 skall särskild vikt fästas vid meriter enligt de två första befordringsgrunderna». En annan specialregel, som emellertid icke torde vålla några nya svårigheter i detta sammanhang och från vilken därför här kan bortses, gäller lärare vid läroverk med praktisk lärarkurs: beträffande dem »skall särskilt avseende fästas vid sådana förtjänster, som ådagalägga sökandes lämplighet såsom lärare vid lärarutbildningensanstalt». Särskilda bestämmelser måste utformas beträffande de olika övningslärartjänsterna. Jag är icke nu beredd att ta ståndpunkt till frågan om den matematiska värderingen av meriter i alla här nämnda fall och enligt här angivna utbildningsvägar. Grundläggande för uppskattningen synes böra bli bedömningen av adjunktstjänster i lönegrad 27, och jag måste för tillfället inskränka mig till denna huvudgrupp med bortseende från adjunktstjänsterna i kristendomskunskap och från de mera speciella utbildningsvägarna till adjunktsbehörighet, inklusive dispens för sådan behörighet. Har en norm utarbetats och accepterats för de vanliga adjunktstjänsterna i lönegrad 27, har en nödvändig utgångspunkt därmed vunnits för övriga här ifrågakommande värderingar.

579 A. Adjunktstjänster i 27 lönegraden 1. Filosofisk ämbetsexamen De teoretiska utbildningsmeriter, som en person har förvärvat efter den grundläggande utbildningen, kan förefinnas dels i »tjänstens ämnen», d. v. s. de läroämnen, i vilka en adjunktstjänst ledigförklarats, dels i andra ämnen. Dessa senare ämnen kan i sin tur vara tjänstens ämnen mer eller mindre närstående eller på annat sätt ha större eller mindre betydelse för den sökta tjänsten. I första hand är det givetvis betygen i tjänstens ämnen, som blir avgörande, och ett dominerande inflytande har sedan gammalt tillerkänts de akademiska betygen just i tjänstens ämnen. Å andra sidan framgår av formuleringen i läroverksstadgan § 181 mom. 2 (»ådagalagda lärdomsförtjänster, särskilt i de ämnen, som höra till den ifrågavarande tjänsten»), att meriter i övriga ämnen icke är helt betydelselösa. Huru stor vikt som skall läggas på dessa andra ämnesvitsord, kan givetvis bli föremål för olika uppskattning. Med kännedom om den praxis som därvid tillämpats, är jag närmast böjd för att vilja tillmäta dem något större betydelse än som i regel torde skett och alltjämt torde tillmätas dem utan att dock vilja på något vis sätta dem i paritet med vitsorden i tjänstens ämnen. Men de bakomliggande akademiska studierna måste dock ha gett bredare utblickar och icke blott kvantitativt utan också kvalitativt ha stärkt vederbörandes kapacitet, även bortsett från att de har tagit tid i anspråk, varunder läraraspiranter gått miste om tjänstgöringsmeriter. Därtill kommer, att det, särskilt i de blivande mindre enhetsskolorna men även i andra skolor, mången gång kan visa sig nödvändigt att ta lärarens undervisning i anspråk i andra ämnen än dem, i vilka tjänsten en gång ledigförklarades. En bredare examen blir därför många gånger värdefull för skolorna. Alla dessa omständigheter gör det skäligt att icke lämna de akademiska vitsorden i ämnen utanför tjänsten helt obeaktade. Självfallet bör detta dock icke få till följd, att exempelvis en i tjänstens ämnen mycket väl meriterad sökande sättes tillbaka för en i dessa ämnen svagt meriterad, som har goda akademiska meriter i helt andra ämnen. Då meriter enligt andra befordringsgrunden måste vägas med lättare vikt än meriter enligt första, måste skillnaden mellan två betyg i ett ämne sättas lägre än som skedde vid första befordringsgrunden. Å andra sidan måste de väga tyngre än tredje befordringsgrundens meriter, om de måste ge den sökande poäng först och främst för den studietid, som det ifrågavarande betyget normalt kräver, men också ge honom ett värde i sig själva som oundgänglig teoretisk merit. Tvekan kan råda, om samma skillnad i poängvärde skall göras mellan B och BA som mellan Ba och AB, mellan AB och a som mellan a och A. I filosofisk ämbetsexamen är de kvantitativa kursfordringarna olika endast mellan B, AB och A. Ett Ba betyder en väl inhämtad B-kurs och ett a en väl tillgodo-

580 gjord AB-kurs; de betecknas som »spetsar» på betygen B resp. AB. Å andra sidan kan ett Ba också beteckna, att vederbörande läst AB-kursen men icke anses ha tillgodogjort sig denna på ett betyget AB motsvarande sätt, och likaså kan a vara resultatet av en icke fullt lyckad examen på en A-kurs. Särskilt betyget A brukar kräva en utpräglad begåvning för åmnesstudiet och en högre grad av självständighet och mognad i omdömet, och åtskilliga, som läst A-kurs, får därför nöja sig med a. Hittills har man dock gjort i huvudsak samma skillnad mellan två närstående betyg — dock ej i kungörelsen angående 23-gradstjänsterna — och alltså tillmätt de kvalitativa skillnaderna samma värde som de kvantitativa. Detta medför också en förenkling av systemet. Jag har stannat vid att göra samma åtskillnad mellan två närstående betyg, oberoende av vilka betyg det är fråga om. a) Betyg i tjänstens ämnen. B = 4, Ba = 6, AB = 8, a=10, A = 12 poäng. När det gäller betyg i tjänstens ämnen, har jag sålunda räknat med en fyrdubbling av betygens numeriska värde, alltså en skillnad mellan två närstående betyg med 2 poäng. Enligt Kungl. Maj :ts nya stadga angående filosofiska examina kan i vissa fall även förekomma halvbetygskurser (betyget »försvarligt»). Dessa infogar sig lätt i systemet med ett poängvärde av 2. Dessutom kan förekomma ett betyg »mycket berömlig» (3y 2 betygsenheter). Detta borde i systemet poängsättas med 14, men frågan om en rättvisande jämförelse mellan ett A (3) enligt den gamla examensstadgan och ett A + (3 1/2) enligt den nya är svårbedömbar och kräver en ytterligare undersökning, bl. a. av akademisk praxis, varför jag icke är beredd att nu ta definitiv ställning till detta spörsmål. Medan en skillnad mellan t. ex. Ba och a i betyg över praktisk lärarkurs (provårsbetyg) enligt alternativ 2 poängvärderas till 12, betyder alltså samma skillnad i betyg i ett ämne i filosofisk ämbetsexamen en poängskillnad av 4. Föreligger samma skillnad i två av tjänstens ämnen, blir skillnaden enligt andra befordringsgrunden 8 poäng. Poängsumman för ett genomgående AB-betyg i provåret är 24; poängsumman för sex betygsenheter i ämbetsexamen är också 24. Själva summorna är därvid dock av föga betydelse; det är skillnaderna mellan betygen, som är det avgörande, och därigenom får första befordringsgrunden sin större vikt med skillnaden 6, ev. 5, mellan två närstående betyg mot andra befordringsgrundens 2. Om man skulle göra mindre skillnad mellan B och Ba etc. än mellan Ba och AB e t c , synes följande skala te sig naturligast: B = 2, Ba = 3, AB = 5, a = 6, A = 8 poäng. I så fall kan man icke räkna med någon multiplicering av betygens numeriska värden för att fastställa poängen utan får helt utgå från de angivna skillnaderna. En sådan skala synes dock knappast göra skillnaderna i examensvitsord full rättvisa, och sär-

581 skilt när det gäller betyg i andra ämnen än tjänstens skulle det bli nödvändigt att laborera med allt för obetydliga skillnader (jfr nedan under b, c och d). Såsom tjänstens ämnen räknas beträffande modersmålet: nordiska språk och litteraturhistoria med poetik » franska: romanska språk » historia med samhällslära: historia samt ett av ämnena statskunskap och nationalekonomi » samhällskunskap: statskunskap och nationalekonomi » biologi med hälsolära: botanik och zoologi. b) Betyg i vissa viktiga, icke-obligatoriska delämnen, som tillhör tjänstens ämnen. B = 2, Ba = 3, AB = 4, a = 5, A = 6 poäng. Principen är sålunda, att det numeriska värdet fördubblas. Som sådana delämnen inom tjänstens ämnen räknas beträffande historia med samhällslära: statskunskap och nationalekonomi, i den mån ämnet icke räknats under a) » samhällskunskap: historia » geografi: historisk geologi och paleontologi » biologi med hälsolära: genetik » fysik: astronomi, teoretisk fysik med mekanik » kemi: mineralogi och petrologi. c) Betyg i andra viktigare delämnen, och psykologi.

i andra skolämnen

samt i pedagogik

B = l, Ba = iy 2 , AB = 2, *=%%, A = 3 poäng. Principen är sålunda, att dessa betyg poängvärderas med sitt numeriska värde. En sökande till en tjänst i historia med samhällslära och geografi får sålunda tillgodoräkna poäng för det numeriska värdet av sina akademiska betyg i andra skolämnen än tjänstens ämnen, t. ex. i nordiska språk, engelska, matematik, zoologi. Skulle poängsummorna för två sökande på detta sätt bli lika stora, bör företräde enligt denna befordringsgrund dock ges den, som h a r de högre betygen i tjänstens ämnen. Detsamma torde också i vissa fall böra gälla, då det föreligger endast en mindre skillnad i poängsummor, så att, såsom redan framhållits, icke en person med bred examen slår ut en annan med smalare examen men med framstående meriter i tjänstens ämnen. Några matematiska regler kan här icke uppställas; bedömandet måste bli diskretionärt. Med skolämne menas i detta sammanhang läroämne, som är upptaget i timplanen för enhetsskolans högstadium, realskolan och gymnasiet.

582 Som viktigare delämnen enligt ovanstående räknas beträffande modersmålet: idé- och lärdomshistoria » engelska, tyska och franska: fonetik » historia med samhällslära: klassisk fornkunskap och antikens historia, konsthistoria, ekonomisk historia, sociologi » samhällskunskap: ekonomisk historia, sociologi, statistik » geografi: nationalekonomi, statistik » biologi med hälsolära: limnologi, historisk geologi och paleontologi » matematik: matematisk statistik » fysik: meteorologi » kemi: historisk geologi och paleontologi. Om ett delämne skulle få poängvärderas enligt b) eller c) för två eller flera av tjänstens ämnen, sker självfallet poängvärdering endast för ett ämne och enligt gynnsammaste beräkning. d) Betyg i övriga examensämnen. B = y 2 , Ba=3/ 4 , AB = 1, a = i y 4 , A = iy 2 poäng. Principen är sålunda, att betygets numeriska värde halveras. Det innebär från en annan synpunkt, att den normala studietid, som betygets förvärvande krävt, får tillgodoräknas till hälften. 2. Examen i ämnen, som motsvarar skolämnet kristendomskunskap

Därefter övriga specialfall (h. lärarinneseminariet, fil.kand.-examen, fil. lic.-examen m. m.) och eventuellt mera speciella lärartjänster. Avdelning

IV. Meriter, som icke

poängvärderas.

Såsom under avdelning III framhållits, bör skälig hänsyn även tagas till sådana meriter som genomgångna kurser, studieresor, vetenskapligt och pedagogiskt författarskap m. m. Meriter av detta slag hänföres till andra befordringsgrunden. Särskilt måste författarskap, som är av styrkt värde och som berör tjänstens ämnen eller är av allmänt pedagogisk eller psykologisk art, tillmätas avsevärd betydelse. Hänsyn må även kunna tagas till vissa andra meriter, exempelvis lärares arbete som ungdomsledare, insatser inom det frivilliga folkbildningsarbetet samt andra examina än ovan nämnda, som kan vara av betydelse för lärarens verksamhet.

o

E F

_«£

•»

-St;

*T3

<l»

to

—

c

O

«2

o tfc

O)

0 © LO

d

CD vi

rt c

c

I cB

*IJ3

E

Statens offentliga utredningar 1955 Systematisk förteckning (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmån lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Vidlyftiga rättegångar. [10] Sekretessen vid förundersökning i brottmål. [17] My bagerilag. Arbetstidsutredningens betänkande. 6. [24]

Lag om jordbrukskasserörelsen m. m. [1] Prissättningen på jordbruksprodukter. Bilaga 1. [6] Det mindre jordbrukets möjligheter att uppnå bättre lönsamhet. [7] Flygfotogrammetrisk verksamhet. [26]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Administrativt rättsskydd. [19] Tjänstebostäder. [80]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Vattenvården. [6] Frågan om statsinlösen av stamaktierna i LKAB. [9]

Industri.

t Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Stöd åt den mindre och medelstora skeppsfarten. [2]

Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsvägen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:20—21. Detaljdistributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Kopparbergs och Gävleborgs län. [15] 22—24. Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län. [22] Busslinjeutredningen. 2. Betänkande rörande översyn av vissa bestämmelser i 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. jämte förslag till lag angående företag, som driva yrkesmässig trafik med omnibus. [23]

Politi.

Nationalekonomi och socialpolitik. Bostadskollektiva kommittén. 3. Tvätt. [8] 4. Samlingslokaler. [28] Penningvärdeundersökningen. 1. Utlandstransaktionerna och den svenska ekonomin. [18] Pris och prestation i handeln. [16] Finanspolitikens ekonomiska teori. [25] Förslag till ny förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m. [27] Samhället och barnfamiljerna. [29]

Hälso- och sjukvård.

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Psykologisk utbildning och forskning. [11] Handelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 2. Yrkesskolornas handelsundervisning m. m. [14] Det döva barnets språk- och talutveckling. [20] Tekniska skolutbildningen. [21] Skolväsendets lokala och regionala ledning samt lärartillsättningen. [SI]

Statens sjukhusutredning av år 1943. 8. Rationalisering av sjukhusdriften. [12] Undersökningar rörande små avloppsreningsanläggningar. [18]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen.

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Mordiska parlamentariska kommittén. 9 och 10. Nordiska post- och teletaxor. [3 o. 4]

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1955