Zigenarfrågan

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

17 DEC 1 9 $ F A T E N S OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:43 C Ö O Socialdepartementet

srw

ZIGENARFRÅGAN BETÄNKANDE AVGIVET AV 1954 ÅRS ZIGENARUTREDNING

Stockholm

l?-^'i5 A

Statens offentliga u t r e d n i n g a r

1956 Kronologisk f ö r t e c k n i n g

1. 2. 3. 4. 5.

Åldringsvård, [dun 344 B. S. Fiskhandeln i Sverige. Idun. 194 s. Jo. Restaurering iv Uppsala domkyrka. Victor Petterson. 170 s/Tä. Statens stöd it växtförädlingen m. ni. Eguellska. 295 s. Jo. Standardtariffir för detaljdistribution av elektrisk kraft. Hceggströin. 9> s. K. 6. Statsägda aktiebolag i Sverige. Av R. Tersman. Idun. 110 s. Fi. 7., Städernas dointionsjord. Kihlström. 86 s. I. 8. Förenklad stitsbidragsgivning. Idun. 109 s. Fi. 9. Frågan om firtsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. Marcui. 48 s. Fi. 10. Invcsteringsveksamhet och sparande. Balansproblem på lång och kort sikt. Av L. Lindberger. Hceggström. 267 s. Fi. 11. Atomenergien. Beckman. 117 s. H. 12. Bihang till kyikohandboken. Idun. 100 s. E. 13. Konstbildning i Sverige. Kihlström. 443 s., 24 s. pl. E. 14. Tulltaxa. 1. Allmänna synpunkter. Hceggström. 210 s. Fi. 15. Tulltaxa. 2. Ditaljmotivering. Hosggström. 849 s. Fi. 16. Tulltaxa. 3. Tixan. Hceggström. 179 s. Fi. 17. Fiskeområde. Idun. 106 B. JO. 18. Seminaricorgaiisationen. 1. Idun. 237 s. E. 19. Kommunalföriund och indelningsändringar. Idun. 228 s. I. 20. Utredningen im kortare arbetstid. Kihlström. 277 s. S. 21. Utredningen om kortare arbetstid. Bilagor. Kihlström. 236 s. S. 22. Alternativt aflonsångsritual. Idun. 85 8. E. 23. Vissa ändringa' i nöjesbeskattningen m. m. Beckman. 239 s. Fi. 24. Statsägda före-.ag i utlandet. Idun. 351 e. Fi. 25. Upphovsmannirätt till litterära och konstnärliga verk. Idun. 633 s. Ju. 26. Byggnadsminien. Victor Petterson. 156 s. Ju. 27. Betänkande ned förslag till sjukhuslag m. m. Kihlström. 227 s. h 28. Rådhusrätts simmansättning i brottmål. Norstedt. 54 s. Ju. 29. Lag om rätt af., utöva läkekonsten. Beckman. 192 s. I. 30. Prästvalslag. Lihlström. 204 s. E. 31. Remissyttranden. Kihlström. 400 B. S. 32. Hemmen och iumhällsplaneringen. Beckman. 210 s. S. 33. Skogsindustrin* utbyggnad. Idun. 235 s. H. 34. Kliniska utbilcningsplatscr för blivande läkare. Idun. 173 s. E. 35. Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. Kihlström. 141. 8., 6 8. pl. Ju. 36. Skogsbrukets trbetsmarknad. Idun. 292 8. S. 37. Alkoholblodpnvct. Idun. 110 B. I. 38. Strålskydd. Khlström. 348 B., 1 s. pl. I. 39. Offentliga bygraader. översikt och byggnadsbehov. Idun. 267. B. K. 40. Riktlinjer för bostadspolitiken. Idun. 175 s. S. 41. Nya kommunda ortsavdrag. Idun. 247 8. Fi. 42. Staten och de politiska ungdomsorganisationerna. Kihlström. 102. B. E. 43. Zigenarfrågan. Framtiden, Malmö. 153 t., 8 a. pl. S.

Anm. Om särskilt tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilke: utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1956:43 Socialdepartementet

ZIGENARFRÅGAN Betänkande avgivet av 1954 års zigenarutredning

TRYCKERIAKTIEBOLAGET FRAMTIDEN MALMÖ 1956

Innehåll

Skrivelse till departementschefen

5 Kap. 1. Inledning

7 A. Utredningsuppdraget B. Verkställda specialundersökningar Kap. 2. Allmänna

synpunkter

A. Zigenarfrågans karaktär B. Behovet av åtgärder Kap. 3. Allmän historik

i de nordiska grannländerna

A. Finland B. Norge C. Danmark Kap. 5. Zigenarna

11 11 17 20

A. Zigenarnas ursprung och första vandringsvägar B. Zigenarnas levnadsöden i Europa Kap. 4. Zigenarfrågan

7 8

i Sverige

A. Historisk återblick B. Zigenarfrågans utveckling 1933—1952 C. Zigenarfrågan i Riksdagen 1952 och 1953 Kap. 6. Skolfrågan Zigenarnas skolutbildning och betydelsen av dess förbättrande Den ambulerande skolundervisning Olika förslag till skolfrågans ordnande Fast bosättning — en förutsättning för skolfrågans ordnande Skolfrågans ordnande för de bofasta De ambulerande zigenarbarnens skolfråga Ersättning av statsmedel för undervisning av ambulerande zigenarbarn Frivillig undervisning bland zigenarna

20 21 26 26 30 33 34 34 40 46 51 51 51 53 55 56 57 59 61

Kap. 7. Bostadsfrågan Förutsättningar och skäl för åtgärder Synpunkter på bostadsanskaffningen Kommunernas ansvar för bostadsanskaffningen Samhällets ekonomiska stöd Finansieringen av arbetsmarknadsstyrelsens monteringsfärdiga trähus Behovet av lägerplatser Kostnadsberäkning Kap. 8. Frågan om en zigenarkonsulent

64 65 67 68 69 71 72 74

Behovet av en konsulent

74 Tjänstens placering och avlönande

76 Sammanfattning Bilagor

83 1. Redogörelse för zigenarnas levnadsförhållanden 83 2. Tabellbilaga 142 3. Redogörelse för folkbokföringsförordningens tillämpning å zigenare 146 4. Sammanställning av förslag till åtgärder i folkbokföringsfrågan . . . . 150

Fotomontage

Till Herr Statsrådet och Chef en för Kungl.

Socialdepartementet

Den 19 mars 1954 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för att utreda frågan om åtgärder för zigenarnas anpassning till samhällslivet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen såsom utredningsmän ledamöterna av riksdagens andra kammare Gösta Netzén, Johannes Onsjö och Arthur Widén, varjämte uppdrogs åt Netzén att såsom ordförande leda utredningsmännens arbete. Utredningsmännen har antagit benämningen 1954 års zigenarutredning. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 25 mars 1954 dåvarande kanslisekreteraren i socialdepartementet, numera förste byråsekreteraren i arbetarskyddsstyrelsen Olof Särnmark. Förste aktuarien hos socialstyrelsen Gustaf Berglund och assistenten vid Nordiska museet Carl-Herman Tillhagen har som experter biträtt utredningen vid verkställandet av en allmän inventering av zigenarna i landet samt en undersökning av dem berörande förhållanden. Följande handlingar har överlämnats till utredningen för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag, nämligen framställning den 27 juni 1945 av Johan Dimitri Taikon angående föranstaltande av en utredning beträffande zigenarbarnens skolundervisning, m. m., framställning den 1 november samma år av Stiftelsen Svensk zigenarmission om inrättande av internatskolor för zigenarbarn samt en den 7 maj 1946 av 1940 års skolutredning avgiven skrivelse angående skolundervisning åt zigenarnas barn ävensom utlåtanden häröver avgivna den 28 februari 1947 av skolöverstyrelsen och den 20 maj 1947 av socialstyrelsen, två framställningar den 5 april 1947 av Rupert Bersico i Hallsberg, den ena angående verkställande av utredning beträffande zigenarbarnens skolgång och den

6 andra angående lagstiftning till förhindrande av zigenarnas kringströvande livsföring, m. m., framställning den 1 april 1953 av Stiftelsen Svensk zigenarmission angående tillsättande av en kurator för zigenarna, två framställningar av förenämnde Bersico den 25 oktober 1954 och den 20 januari 1955 med hemställan om förordnande för honom själv att vara tillsynsman för landets zigenare. De till utredningen sålunda överlämnade framställningarna torde få anses besvarade med vad utredningen i detta betänkande anfört och föreslagit. Utöver de här omförmälda handlingarna har utredningen tagit del av ett stort antal handlingar från framför allt social- och ecklesiastikdepartementen samt socialstyrelsen. Samråd och överläggningar har förekommit med en rad statliga och kommunala myndigheter och organisationer. Beträffande vissa spörsmål har särskilda uppgifter inhämtats från olika statliga verk och myndigheter. I fråga om utbildnings-, bosättnings- och sysselsättningsfrågans ordnande för zigenarna, har värdefulla råd och upplysningar lämnats av skolöverstyrelsen samt arbetsmarknadsstyrelsen. Bland enskilda personer och sammanslutningar, som stått utredningen till tjänst med uppgifter om zigenarna, må särskilt nämnas f. d. folkskolläraren Evald Wetterström samt Stiftelsen Svensk zigenarmission. Kammarrättsrådet Erik Hedelius har välvilligt medverkat genom att lämna en skriftlig redogörelse för folkbokföringsförordningens tillämpning å zigenarna. Enligt medgivande av departementschefen har utredningen företagit ett flertal resor inom landet och därvid besökt såväl fastboende som ambulerande zigenare. Dessutom har utredningens ledamöter och sekreterare var och en på sin ort besökt zigenare i deras bostäder eller läger. Jämlikt innehållet i utredningsdirektiven har utredningen gjort sig underrättad om zigenarfrågans ordnande i ett stort antal andra länder huvudsakligen i Europa. För att närmare studera "omstreiferfrågans" ordnande i Norge har utredningen företagit en resa dit med besök bl. a. å en omstreiferkoloni i Svanviken i Nordmöre. I viss mån vid sidan om utredningsuppdraget har utredningen bedrivit viss praktisk hjälpverksamhet bland zigenarna. Sålunda har utredningen hjälpt ett flertal zigenare till bostäder, lägerplatser och arbete ävensom biträtt zigenare i ärenden angående medborgarskap, mantalsskrivning och socialvård samt i frågor av allmän och ekonomisk natur. Sedan utredningsarbetet nu slutförts, får utredningen under åberopande av vad sålunda anförts vördsamt överlämna betänkande angående zigenarfrågan. Stockholm den 9 november 1956. Gösta Netzén Johannes Onsjö

Arthur

Widén j Olof

Särnmark

KAPITEL 1

Inledning

A.

Utredningsuppdraget

Enligt utdrag ur statsrådsprotokollet den 19 mars 1954 anförde dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, i sina direktiv till utredningen följande. Zigenarnas levnadsförhållanden har på ett alltmer iögonfallande sätt kommit att avvika från övriga medborgares. Främsta anledningen härtill torde vara att zigenarna fortsatt sitt av stark tradition bundna levnadssätt, i första hand karakteriserat av benägenheten att föra ett kringflackande liv utan något ordnat arbete. Den sociala, ekonomiska och kulturella standardhöjning, som kommit flertalet övriga medborgare till del, har zigenarna till följd härav ej kunnat tillgodogöra sig. Faran för ökad kriminalitet bland denna folkgrupp är därför påtaglig. Avsaknaden av fast bostad har fört med sig att olika samhällsorgan ej känt sig ha samma ansvar för zigenarna som för andra. Så har exempelvis barnavårdslagen samt bestämmelserna om skolplikt, vilkas efterlevnad det i första hand ankommer på vederbörande kommunala myndigheter att bevaka, mera sällan åberopats gentemot zigenarna. Barnen har måst växa upp under uppenbart olämpliga förhållanden och deras fostran och utbildning har till följd härav blivit starkt försummad. En på frivillighet byggd, med bidrag av statsmedel under senare år anordnad skolgång har på grund av de förhållanden, varunder undervisningen måst bedrivas, kunnat bibringa dem som deltagit i denna undervisning allenast de mest elementära grunderna i läsning, skrivning och räkning. En tillräcklig grund för vidare utbildning torde denna undervisning ej ha utgjort. Det kan ej bestridas, att zigenarnas nuvarande levnadsförhållanden utgör ett socialt problem, låt vara att detta med hänsyn till zigenarnas ringa antal i vårt land — uppskattningsvis omkring 700 — är av begränsad räckvidd. Några mera påtagliga bevis för att zigenarna av egen kraft skall förmå inpassa sig i samhällslivet har ej framkommit. Särskilda åtgärder från det allmännas sida torde därför vara erforderliga för att förverkliga detta mål. Frågan om sådana åtgärder har varit föremål lör uppmärksamhet jämväl från riksdagens sida. I anledning av motioner till 1953 års riksdag (1:196 samt 11:82 och 248) hemställde riksdagen (skrivelse nr 374), att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning av frågan vilka åtgärder, som borde vidtagas för att zigenarna skulle kunna inpassas i ett normalt samhällsliv. Denna utredning bör nu komma till stånd. En fast bosättning är givetvis av grundläggande betydelse för hela zigenarfrågans lösning. Om en sådan kommer till stånd, kan man vänta sig att denna folkgrupps övriga problem löses på samma sätt som för andra medborgare. Med hänsyn till den mindre positiva inställning, som ej sällan möter zigenarna, har de svårigheter att själva ordna sin bostadsfråga även om de önskar detta. Utredningen bör söka klarlägga vilka hinder som för närvarande möter för zigenarnas fasta bosättning samt

8 huruvida särskilda åtgärder från det allmännas sida äro påkallade för att underlätta denna. Man får emellertid räkna med att bostadsfrågans lösning kommer att taga avsevärd tid i anspråk. Utredningen bör därför jämväl taga sikte på åtgärder i övrigt, som kan påskynda zigenarnas anpassning till samhället. Härvid bör i första hand barnens skolgång och yrkesundervisning komma i åtanke. Man bör närmare utreda, huruvida barnen kan hänvisas att följa undervisningen i de vanliga skolorna eller om särskilda föranstaltningar behöver vidtagas för deras utbildning. I vad avser de äldre zigenarna bör undersökas vad som kan och bör göras för att underlätta för dem att erhålla anställning eller eljest genom arbete försörja sig. Under utredningens gång kan det visa sig, att även andra frågor än de här berörda bör närmare belysas och hinder bör ej möta att upptaga även dessa frågor till prövning och framlägga förslag rörande desamma. Vid förslag till olika åtgärder för att lösa här avsedda spörsmål bör i den mån så kan visa sig vara lämpligt och möjligt zigenarnas egen inställning och deras önskemål inhämtas. Vidare bör beaktas, att tvångsmässiga åtgärder i möjligaste mån bör undvikas. Utredningen bör ske under beaktande av de erfarenheter som vunnits i vissa andra länder, däribland Finland och Norge, vilka redan tidigare vidtagit föranstaltningar för zigenarnas inpassning i samhället. B.

Verkställda specialundersökningar

Inventering av zigenarna i landet samt undersökning av dem berörande förhållanden. För att rätt kunna bedöma zigenarfrågan och lämpligheten av eventuella åtgärder fann zigenarutredningen redan i början av sin verksamhet förutsättningen vara, att utredningen genom en ingående undersökning bereddes tillfälle att skaffa sig en aktuell och nyanserad bild av zigenarna och deras förhållanden på skilda områden. I första hand fann utredningen angeläget, att den genom en räkning av alla zigenare i landet fick en klar uppfattning om denna folkgrupps storlek. Vidare ansågs av vikt, att sådana uppgifter inhämtades, att en tillförlitlig bild kunde erhållas såväl av zigenarbefolkningens sammansättning i fråga om kön och ålder m. m. som av de sidor av zigenarnas levnadsförhållanden, som utredningen enligt direktiven närmast hade att ta ställning till, nämligen deras läs- och skrivkunnighet samt deras bostadsoch arbetsförhållanden. Många andra sidor av zigenarnas liv väntade sig utredningen också få belysta genom en undersökning av planerat slag. Slutligen skulle också i samband med en undersökning av zigenarnas förhållanden — i enlighet med vad därom anförts i direktiven — zigenarnas egen inställning samt deras önskemål kunna inhämtas. Senast en mer landsomfattande undersökning av zigenarnas förhållanden kommit till utförande hade varit 1943, då socialstyrelsen på uppdrag av Kungl. Maj:t lät verkställa en allmän inventering av zigenarna i landet. De uppgifter, som därvid inhämtades om zigenarna, ansåg sig utredningen emellertid inte kunna lägga till grund för sitt arbete drygt tio år senare. Såväl antalet zigenare som de förhållanden, varunder de levde, måste antagas ha väsentligt förändrats under de gångna åren. Dessutom var redan socialstyrelsen på sin tid medveten om att dess uppgifter inte i alla

9 avseenden var rättvisande. (Se närmare redogörelse för socialstyrelsens inventering sid. 40—41.) På därom av zigenarutredningen gjord framställning medgav departementschefen den 29 oktober 1954, att utredningen finge verkställa en allmän inventering avzigenarna i landet samt en undersökning av dem berörande förhållanden. I enlighet med av utredningen i framställningen uppdragna riktlinjer skulle inventeringen genomföras av polismyndigheten och avse alla zigenare i landet en viss dag under vinterhalvåret 1954—1955. Som zigenare skulle därvid anses även avkomlingar till zigenare och icke-zigenare, för så vitt inte klart framginge att dessa personer ej längre tillhörde eller själva ansåge sig tillhöra zigenarnas krets. Inventeringen skulle tillgå så, att polisen den ifrågavarande dagen personligen besökte varje zigenarläger i landet samt alla mer eller mindre bofasta grupper av zigenare. Förutom att räkna alla zigenare skulle det även ankomma på polisen att inhämta vissa faktiska uppgifter om dem, såsom namn, födelsetid, yrke eller sysselsättning, civilstånd, vistelse- eller bosättningsort samt mantalsskrivningsort. Sedan inventeringsmaterialet hopsamlats och bearbetats av utredningen och därigenom viss uppfattning erhållits om zigenarnas uppehållsorter, skulle en med zigenarnas förhållanden väl förtrogen person vid besök hos zigenarna dels kontrollera och komplettera de vid inventeringen inhämtade uppgifterna och dels inhämta de ytterligare upplysningar som erfordrades för zigenarfrågans bedömande. Vidare skulle vid denna undersökning zigenarnas egna synpunkter och önskemål inhämtas. Sedan en definitiv uppgiftsblankett att användas vid inventeringen upprättats ävensom noggranna anvisningar till den medverkande polispersonalen utarbetats, genomfördes inventeringen den 10 december 1954. Att inventeringen bestämdes till just denna tid på året berodde bl. a. på alt de ambulerande zigenarna då ansågs ha slagit sig till ro för vinterhalvåret. Det vid inventeringen hopsamlade materialet översändes efter inventeringens genomförande till utredningen genom länsstyrelsernas försorg. Sedan på grundval av detta material fullständiga namn- och adressförteckningar över alla landets zigenare upprättats samt en detaljerad promemoria angående den särskilda undersökningens omfattning utarbetats, påbörjades undersökningen i slutet av februari månad 1955, varefter den pågick under sammanlagt cirka tre månader. Under denna tid besöktes drygt 90 °/o av samtliga zigenare i landet av den för undersökningens verkställande anlitade intervjuaren. Huvudparten av zigenarna uppehöll sig vid undersökningens genomförande i södra och mellersta delarna av landet med koncentration framför allt till Stockholm, Göteborg och Malmö samt i övrigt till Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län, men även så långt norrut som i Norrbottens län vistades en grupp zigenare. En redogörelse för zigenarnas förhållanden på skilda områden, sådana de bl. a. framträder mot bakgrunden av de uppgifter, som framkommit vid såväl inventeringen som den därefter företagna fältundersökningen, har av intervjuaren utarbetats och överlämnats till utredningen. Denna redogörelse har fogats till betänkandet såsom

10 bilaga (Bilaga 1). Angående vissa särskilda uppgifter, som framkommit vid de ifrågavarande undersökningarna, hänvisas till dels nästföljande kapitel och dels en vid betänkandet fogad tabellbilaga (Bilaga 2 ) . Undersökning av zigenarnas mantalsskrivningsförhållanden. Med hänsyn till den stora betydelse som kyrkobokföringen och mantalsskrivningen har för såväl åtnjutande av vissa sociala förmåner som skyldigheten att fullgöra vissa samhälleliga förpliktelser, har utredningen funnit skäl verkställa en ingående undersökning av zigenarnas folkbokföringsförhållanden. I detta syfte har utredningen på grundval av de vid inventeringen och den därpå verkställda undersökningen inhämtade namnuppgifterna upprättat förteckningar över alla zigenare med antecknande däri av de mantalsskrivningsorter, som zigenarna själva uppgivit. Dessa förteckningar har därefter översänts till överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser för vederbörlig kontroll. Med ledning av de uppgifter, som därvid erhållits, har utredningen sedermera upprättat en särskild mantalsförteckning för zigenarna. Vad denna förteckning utvisar i fråga om antalet mantalsskrivna zigenare framgår av innehållet i nästföljande kapitel. Jämsides med den omförmälda mantalsskrivningskontrollen har utredningen låtit inhämta dels en redogörelse för folkbokföringsförordningens tillämpning å zigenarna och dels överståthållarämbetets och länsstyrelsernas förslag till åtgärder för folkbokföringsfrågans ordnande för dessa. Den ifrågavarande redogörelsen samt en av utredningen gjord sammanställning av överståthållarämbetets och länsstyrelsernas ävensom av dem hörda folkbokföringsmyndigheters förslag finnes fogade till betänkandet såsom bilagor (Bilaga 3 och 4 ) . Kommunenkät angående till zigenare utgiven fattigvård. Genom en rundfråga till samtliga kommuner i landet i början av hösten 1955 gjorde zigenarutredningen en undersökning av bl. a. till zigenare utgiven fattigvård efter den 1 januari 1945. Avsikten med denna undersökning var att eventuellt få bekräftelse på de iakttagelser, som utredningen gjort om en fortlöpande försämring av zigenarnas ekonomiska förhållanden. Resultatet av denna undersökning redovisas i nästföljande kapitel.

KAPITEL

2 Allmänna synpunkter

A.

Zigenarfrågans karaktär

Ser man uteslutande till antalet zigenare i Sverige framstår onekligen zigenarfrågan som en ganska obetydlig angelägenhet. Enligt den inventering av zigenarna, som utredningen lät företaga den 10 december 1954, jämte de kompletteringar av inventeringsresultatet, som därefter ägde rum fram till den 1 maj 1955, uppgår nämligen inte antalet zigenare till mer än c:a 740, däri då inräknat även ättlingar till zigenare och icke-zigenare. Om man däremot betraktar zigenarfrågan utifrån den synpunkten, att praktiskt taget varje enskild individ inom denna fåtaliga minoritet representerar ett problem i ett eller annat avseende, så antar också zigenarfrågan i sin helhet helt andra dimensioner. Den fåtaliga zigenarbefolkningen har i vårt land, liksom vanligtvis också i andra länder med zigenarminoriteter inom sina gränser, kommit att intaga en markerad särställning gentemot den övriga befolkningen. Framför allt visar sig denna särställning i zigenarnas ambulerande livsföring samt deras avvikande levnadsvanor över huvud. Att zigenarna på detta sätt bevarat de av deras förfäder under århundraden utformade traditionerna i livsföringen har sannolikt många samverkande orsaker. Utredningen anser sig inte närmare böra ingå på någon analys härav men finner likväl angeläget påpeka, att dessa orsaker långt ifrån ligger uteslutande på zigenarnas sida. Samhället självt torde också få ta på sig ansvaret för att zigenarna alltjämt nödgas leva sitt liv vid sidan om de gängse samhällsformerna. Den historiska redogörelsen för zigenarfrågans utveckling, som lämnas i det följande, torde tydligt åskådliggöra på vad sätt samhället dragit på sig detta ansvar. De förföljelser, som zigenarna i århundraden varit utsatta för såväl i vårt eget land som i andra länder, måste ha haft en avgörande inverkan, framför allt när det gällt att svetsa zigenarna fastare samman till försvar och motstånd gentemot samhället. Än i dag är samhällets attityd gentemot zigenarna långt ifrån präglad av vilja till förståelse och hänsyn. Det finns otaliga exempel på fall, där zigenare blivit illa behandlade av såväl enskilda som myndigheter. De har blivit trakasserade och bortmotade från arbetsplatser, förvägrade tillträde till affärer och restauranger och på olika andra sätt fått sin tillvaro försvårad. Att finna lägerplatser är alltjämt de ambulerande zigenarnas största problem. Där inte upplåtelse av lägerplatser direkt förhindrats, har upplåtelse mestadels medgivits för endast mycket korta perioder. Det

12 kanske tråkigaste uttrycket för samhällets attityd mot zigenarna har dock varit vissa kommuners behandling av dem, då de velat ordna fasta bostäder. Det finns exempel på kommuner, som, då zigenare velat inköpa en fastighet för att bosätta sig på en ort, förekommit zigenarna genom att själva inköpa och till andra medborgare överlämna fastigheten i fråga. Enligt utredningens mening måste samhällets behandling av zigenarna åtminstone delvis förklaras av dess bristande kännedom om zigenarnas levnadsförhållanden. Man synes ej heller i allmänhet ha vinnlagt sig om någon realistisk bedömning av zigenarfrågan. I stället har man låtit fördomar och allehanda vidskepliga föreställningar påverka sitt betraktelsesätt. I fråga om t. ex. zigenarnas ambulerande livsföring har det varit en vitt spridd uppfattning, att hela orsaken härtill skulle vara någon slags nedärvd "vandringsdrift". Det verkliga förhållandet är väl, att zigenarnas vandringsvanor har högst praktiska och naturliga orsaker. Den dominerande av dessa torde helt enkelt vara zigenarnas sysselsättningsförhållanden. Förtenning, spådom, handel med olika varor samt musikutövning har inte med förtjänst kunnat bedrivas hur länge som helst på en och samma ort. När fältet varit avbetat har därför zigenarna varit tvungna vandra vidare. (För ytterligare synpunkter i denna fråga, se Bilaga 1, sid 92—100.) Samtidigt med att zigenarna varit föremål för både misstänksamhet, hat och förföljelser från såväl samhällets som enskilda medborgares sida, har de ofta omfattats med stort intresse av romantiska människor för den främmande och mystiska nimbus, som omgett dem. Ur detta intresse, som framför allt kommit till uttryck inom litteraturen, har spirat de mest verklighetsfrämmande och fantasifulla föreställningar om zigenarnas förhållanden. Med särskild förkärlek har man uppehållit sig vid zigenarlivets "frihet" och "bekymmerslöshet". Mot bakgrunden av vad som ovan anförts om samhällets attityd gentemot zigenarna ter sig emellertid den romantiska inställningen i zigenarfrågan närmast parodisk. En befolkningsgrupp, som varit så jagad och som levat under så prekära förhållanden som zigenarna, har livet få romantiska inslag att erbjuda. Deras liv måste ha varit en ständig jakt för livsuppehället. I den mån någon romantik kommit till synes, har det huvudsakligen varit ett skådespeleri för att locka fram ett frikostigt sinnelag hos medmänniskorna. För den, som förutsättningslöst gått att studera zigenarnas förhållanden i vårt land, ter sig dessa helt annorlunda, än vad "romantikerna" funnit. Endast de zigenare, som lämnat den typiska zigenartillvaron och övergått till bofasthet och ordnade förhållanden över huvud, kan genom sina i allmänhet förbättrade ekonomiska förhållanden sägas ha nått ett visst mått av bekymmerslöshet, även om det samtidigt måste sägas, att också dessa zigenares förhållanden alltjämt lämnar åtskilligt övrigt att önska. För de zigenare, som fortfarande ambulerar på traditionellt sätt, synes nöd och umbäranden vara det i huvudsak utmärkande draget och alls inte frihet och bekymmerslöshet. Dessvärre synes de ambulerande zigenarnas belägenhet också bli allt sämre för vart år som går. Medan utvecklingen åt andra människor säker-

13 ställt stigande kulturell och ekonomisk standard samt ökad social trygghet, har den för de ambulerande zigenarnas del närmast inneburit motsatsen. För att bilden av zigenarfrågan och dess olika delproblem redan från början skall stå klar, vill utredningen i detta sammanhang lämna en kortfattad redogörelse för zigenarnas förhållanden på olika områden i belysning av de uppgifter därom, som inhämtats vid de undersökningar, som utredningen låtit verkställa bland alla landets zigenare. Antalet zigenare i landet, som utredningen den 1 maj 1955 kunnat inregistrera, var 740. Av dessa var c :a 235 boende i fasta bostäder, d. v. s: huvudsakligen i hyreslägenheter eller egna hem, medan återstoden, alltså mer än 500 zigenare, bodde i tält eller husvagnar eller därmed jämförbara bostäder. Inte mindre än 165 zigenare var enligt de då föreliggande uppgifterna uteslutande hänvisade till tält som bostäder — alltså även under vintern. Det är uppenbart, att zigenarnas bostadsförhållanden är i hög grad otillfredsställande och att det finns skäl att uppmärksamma det problem, som dessa förhållanden utgör. Såväl tält som husvagnar ger naturligtvis ett mycket dåligt bostadsskydd, särskilt under den kalla årstiden och för familjer med barn. Husvagnen blir snabbt utkyld och på vintermorgnarna är det därför inte ovanligt, att innetemperaturen sjunkit till under nollpunkten med isbildning på golv och väggar som följd. Vilken inverkan på hälsan dessa bristfälliga bostäder med golvdrag, fukt och kraftiga temperaturväxlingar måste ha, är lätt att förstå. Några närmare uppgifter om de ambulerande zigenarnas hälsotillstånd finns visserligen ej, men att luftrörskatarrer och förkylningssjukdomar i särskilt hög grad grasserar bland dessa zigenare och framför allt bland barnen har dock kunnat konstateras såväl av utredningens ledamöter som av andra iakttagare. Att i vart fall en kraftig förslitning av detta befolkningsmaterial äger rum är alldeles uppenbart. Ett studium av åldersfördelningen bland zigenarna ger vid handen, att medellivslängden bland dessa är betydligt kortare än bland befolkningen i övrigt. Medan av de 740 registrerade zigenarna 40,5 procent var barn under 15 år, hade endast 17,7 procent uppnått 40 års ålder eller mer. Knappt 3,5 procent av zigenarna hade uppnått 65 års ålder. För befolkningen i övrigt var motsvarande siffror vid utgången av år 1954: c:a 24 procent under 15 år, 42,6 procent 40 år eller mer samt 10,8 procent minst 65 år. Att det finns anledning att sätta den låga medellivslängden bland zigenarna i samband med deras bostadsförhållanden finner utredningen ställt utom allt tvivel. Även i fråga om zigenarnas förmåga att föra ett normalt socialt liv har bostadsförhållandena sin betydelse. Det är inte lätt att stiga upp på morgonen för att passa tider på arbetsplatser och i skolor, när det är så kallt i bostaden, att — såsom det faktiskt lär ha hänt — den sovandes hårlockar frusit fast vid golvet. (Zigenarna ligger oftast på bolstrar direkt på golvet.) Det blir gärna sena både morgon- och kvällsvanor i ett sådant hem med den förryckning det innebär i dagsprogrammet och den allmänna livsrytmen. Särskilt för barnen blir denna avvikelse i livsrytmen olycklig, då de dels blir trötta av de sena kvällsvanorna och dels redan från början kommer liksom

14 vid sidan om den normala samhällsrytmen. Också placeringen av de ambulerande zigenarnas lägerplatser, oftast i periferien av ett samhälle, medverkar naturligtvis till zigenarnas svårigheter att finna sig till rätta i samhället. Långa vägar till arbetsplatser och skolor stimulerar inte dessa vid ett normalt samhällsliv ovana människor till en positiv insats. Ur försörjningssynpunkt är de ambulerande zigenarnas situation i dagens läge ytterst prekär. Deras traditionella förvärvskällor ger inte längre den bärgning, de tidigare givit. Förtenning och kopparslageri har mist sin betydelse i och med att kopparkärlen alltmer gått ur bruk, spådomen har bland vår alltmer upplysta befolkning och i konkurrens med veckotidningarnas horoskop förlorat sin marknad, tivolioch tingel-tangelverksamhet utövar inte längre någon lockelse på en av den moderna nöjesindustrien alltmer bortskämd publik, zigenarmusikens rytmer har förlorat sin tjuskraft till förmån för jazzens synkoperade tongångar och handeln med allehanda varor, bl. a. bilar, försvåras av regleringar och bestämmelser av olika slag liksom naturligtvis av befolkningens ökade pretentioner. Zigenarnas behov av att finna nya utkomstvägar är alldeles uppenbart. Möjligheterna därtill är emellertid starkt begränsade. Framför allt på grund av den allmänt utbredda analfabetismen är de utestängda från många arbetsuppgifter, som de eljest skulle kunna passa för och av samma skäl har de heller inte möjlighet att få lära ett yrke. De försämrade förvärvsmöjligheterna har i hög grad återverkat på de ambulerande zigenarnas ekonomiska förhållanden över huvud. Den omständigheten att somliga zigenare, till följd av att de inte varit någonstädes folkbokförda, inte heller kunnat erhålla vissa sociala förmåner, har också satt sin prägel på förhållandena. Framför allt har det för många zigenare kommit att kännas svårt, att de inte kunnat erhålla de allmänna barnbidragen.Däremot synes inte längre folkpensioneringen utgöra något problem ens för de "obefintliga" zigenarna. Enligt från pensionsstyrelsen inhämtade uppgifter saknar visserligen 1 icke mantalsskriven zigenare ålderspension, oaktat denne uppnått 67 års ålder, men i övrigt synes varje "obefintlig" zigenare, som uppnått pensionsåldern, uppbära folkpension. I ett fall utgår även invalidpension till en icke mantalsskriven zigenare. De minskade inkomsterna och de uteblivna förmånerna har för många zigenare lett till en begynnande ekonomisk utarmning. För att över huvud kunna existera har dessa zigenare tvingats att i växande omfattning och långt utöver vad som tidigare var normalt belåna sina gamla smycken och familjeklenoder på olika pantlåneinrättningar. Den tillfälliga hjälp, som zigenarna härigenom erhållit, har emellertid på grund av de veritabla ockerräntor, som även sanktionerade pantlåneinrättningar många gånger betingar sig — ända upp till 36 procent om året — blivit ödesdiger för många. Till de zigenare, som inte haft något att pantsätta eller som av andra orsaker inte begagnat sig av denna hjälpmöjlighet, har samhällets socialvård fått lämna den erforderliga hjälpen. Det finns skäl befara, att denna utveckling kommer att fort-

15 sätta i stegrat tempo och att allt fler zigenare får vandra vägen till pantlåneinrättningar och socialvårdsbyråer. Zigenarnas försämrade ekonomiska läge torde också kunna utläsas av de uppgifter, som utredningen införskaffat från samtliga kommuner i landet och avseende till zigenare utgiven fattigvård under tiden 1945—1955. Dessa uppgifter utvisar en stark stegring under senare år. Medan fattigvård år 1945 utbetalades till 15 understödstagare, därav många med familjer, med c :a 6 000 kronor och 1950 till 16 understödstagare med c :a 6 500 kronor, utgavs fattigvård år 1952 till 29 understödstagare med c:a 13 500 kronor, 1953 till 33 understödstagare med c:a 2 1 5 0 0 kronor, 1954 till 50 understödstagare med c :a 35 000 kronor samt 1955 till 56 understödstagare med c :a 39 000 kronor. För det senaste året är då att märka, att de inhämtade uppgifterna inte avser hela året, enär de flesta kommunerna avlämnade sina uppgifter i oktober och november månader detta år. Naturligtvis kan inte de här återgivna siffrorna för de ökade fattigvårdsutgifterna uteslutande tolkas som ett tecken på ett ökat hjälpbehov hos zigenarna. Det kan mycket väl också finnas andra skäl till att siffrorna stigit i höjden. Zigenarna har under senare år otvivelaktigt börjat finna sig bättre till rätta i samhället och som en följd därav är det väl inte osannolikt, att de numera med större frimodighet än förr också vågar vända sig till myndigheterna och begära den hjälp de anser sig behöva. Vidare har under senare år också kunnat iakttagas en större förståelse för zigenarnas sak ute i bygderna och det är väl därför inte heller otroligt, att kommunerna börjat behandla zigenarnas ansökningar om hjälp litet välvilligare än förr. I anslutning till vad som här anförts om zigenarnas ekonomiska förhållanden, finner utredningen angeläget framhålla, att trots zigenarnas alla svårigheter brottsligheten bland dem icke ökat. Kriminaliteten har aldrig utgjort något problem bland zigenarna och någon ändring därvidlag har heller icke skett under senare år. Enligt uppgift från fångvårdsstyrelsen förekommer av c:a 440 nu levande straffmyndiga zigenare inte mer än 25 eller icke fullt 6 procent i straffregistret. Av dessa zigenare är märkligt nog icke någon under 25 år. Något problem med ungdomsbrottslighet bland zigenarna förekommer sålunda ej. Av det 60-tal brott och förseelser, som de 25 i straffregistret förekommande zigenarna begått, är visserligen liksom bland alla andra förmögenhetsbrotten de vanligaste, men de är dock inte fler än 21, varav endast sju begångna under de senaste sex åren. I övrigt är det framförallt trafikförseelserna, som förstör brottsstatistiken för zigenarna. 17 sådana förseelser finns registrerade hos fångvårdsstyrelsen, varav 10 under de senaste sex åren. För de bofasta zigenarna, av vilka våren 1955 57 familjer om tillhopa 177 zigenarmedlemmar bodde i hyreslägenheter samt 17 familjer om tillhopa 43 medlemmar bodde i egna fasta bostäder, är situationen betydligt ljusare än för de ambulerande. Redan den fasta bosättningen innebär en avlastning av en hel del av zigenarlivets besvärligheter. Emellertid förekommer även för de bofasta zigenarna vissa svårigheter, som är större än för övriga svenska medborgare. Fastän kanske sedan åratal tillbaka bofasta på en och samma plats, är många av dessa zigenare hänvisade till ytterst under-

16 måliga bostäder. Det finns exempel på zigenare, t. o. m. med minderåriga barn, som i många år bott i fastigheter, som varit utdömda av hälsovårdsmyndigheterna, eller som fått hålla till godo med tillfälliga och provisoriska bostäder utan synbar möjlighet till någon förbättring. Även om den ekonomiska situationen för denna kategori zigenare är genomgående bättre än för deras ambulerande fränder, torde dock deras genomsnittsstandard ligga betydligt lägre än den övriga befolkningens. Anledningen härtill är naturligtvis den, att även av denna grupp zigenare många saknar ordnade arbetsförhållanden. Visserligen är inte så få bofasta zigenare inplacerade i olika yrken — det förekommer sålunda t. ex. fabriksarbetare, gruvarbetare, transportarbetare, lagerarbetare, sågverksarbetare, gjutare, kommunalarbetare, diskare, bagare, försäljare, osv. — men för det stora flertalet är möjligheterna till arbetsplacering och yrkesutbildning begränsade framför allt på grund av deras analfabetism. Beträffande zigenarnas kunskaper i läsning och skrivning utvisar inhämtade uppgifter, att c:a 32 procent av alla zigenare, som uppnått skolpliktig ålder, skulle kunna läsa samt att c:a 30 procent skulle kunna skriva. Omvänt skulle sålunda närmare 70 procent av alla zigenare, som uppnått 7 års ålder, vara rena analfabeter. De här angivna siffrorna torde inte ge någon helt rättvisande bild av förhållandena på detta område, då uppgifterna om zigenarnas skriv- och läskunnighet grundar sig på zigenarnas egna och endast delvis kontrollerade uppgifter. Om man emellertid utgår ifrån dessa siffror skulle en jämförelse med resultatet från den av socialstyrelsen år 1943 verkställda undersökningen ge vid handen, att analfabetismen gått tillbaka med c:a 15 procent under de senaste 10—12 åren. Den utredning som verkställts rörande zigenarnas skolgång visar, att av de zigenare, som uppnått 15 års ålder, endast drygt 9 procent gått i skola 6—7 år, medan c :a 22 procent haft en skoltid av väsentligt kortare varaktighet. Av de barn, som befinner sig i skolåldern, 7—14 år, har endast 7 barn gått 6—7 år i skolan, medan 46 barn gått kortare tid och 96 barn över huvud taget ej mottagit någon skolundervisning. En betydande förbättring i zigenarbarnens skoldeltagande har sålunda ägt rum under de senare åren, men därifrån och till en regelbunden skolgång för alla zigenarbarn är dock alltjämt steget långt. Att analfabetismen utgör ett mycket svårt handikap för zigenarna torde vara ställt utom allt tvivel. Förutom att de genom oförmågan att läsa och skaffa sig kunskaper hamnat i en andlig isolering, som beskurit deras förmåga att klart bedöma olika situationer och handlingar, har de självfallet genom sina bristande kunskaper också stora praktiska svårigheter att klara sig i tillvaron. Det måste närmast betecknas som anmärkningsvärt, att zigenarna hittills klarat sig så bra som de gjort, när de drivit sina affärer eller förhandlat om olika arbetsuppgifter. I och med att zigenarna numera börjat tvingas in på nya arbetsfält, blir emellertid, såsom ovan anförts, analfabetismens börda alltmer kännbar för dem. Även i fråga om zigenarnas möjligheter att fullgöra respektive åtnjuta de medborgerliga skyldigheterna och rättigheterna inverkar deras analfabetism i hög grad ofördelaktigt. Det torde i stor utsträckning vara

17 på grund av denna, som många zigenare, närmast genom att de ej varit i stånd att lämna mantalsuppgifter, kommit att hamna utanför mantalslängderna och därigenom liksom fallit bort ur samhällets medvetande i fråga om såväl skyldigheter som rättigheter. Den omständigheten, att av 727 av utredningen i mantalsskrivningshänseende kontrollerade zigenare drygt 560 blivit mantalsskrivna för år 1955 samt ytterligare minst 30 fått sina mantalsskrivningsförhållanden ordnade för år 1956, har huvudsakligen berott på myndigheternas tillmötesgående eller vänliga människors bistånd. B.

Behovet av åtgärder

Det är uppenbart, att zigenarna och då framför allt de ambulerande lever under ytterst otillfredsställande förhållanden på skilda områden. Lika uppenbart är det att dessa förhållanden, även om de inte på varje område försämras, dock blir alltmer ohållbara. I en tid, då utvecklingen går så snabbt framåt och då kravet på den mänskliga faktorn ökar i takt därmed, blir zigenarnas miserabla förhållanden och låga utvecklingsnivå så mycket mer märkbara och får zigenarna så mycket svårare att klara sig i samhället. Enligt utredningens uppfattning finns det helt enkelt inte längre någon möjlighet för zigenarna att hålla fast vid sin gamla livsföring om de samtidigt vill leva ett drägligt liv, grundat på eget arbete och inte på samhällets socialvård. Mycket tyder numera på att zigenarna själva kommit till insikt om varthän den pågående utvecklingen leder. I samband med den av utredningen verkställda fältundersökningen våren 1955 uttryckte den övervägande delen av de ambulerande zigenarna önskemål om hjälp till bosättning och arbetsanskaffning. Endast ett 60-tal zigenare, representerande ett hundratal personer, sade sig inte vilja ha någon fast bostad och för ungefär dubbla antalet gällde, att fast arbete inte var önskvärt. Av de zigenare, som önskade en förändring i bostads- och sysselsättningsförhållandena, motiverade många sina önskemål med att de ville att deras barn skulle få gå i skolan och leva sitt liv på samma sätt som alla andra svenska medborgare. Beträffande skolgång för zigenarbarnen uttryckte för övrigt så gott som alla tillsporda zigenare önskemål om att sådan skulle ordnas. Zigenarutredningen är medveten om att sannolikt inte alla zigenare, som sagt sig vilja bli bofasta eller erhålla fast arbete, verkligen skulle stå fast därvid i en annan situation. Utredningen är emellertid övertygad om att det trots allt finns en utbredd önskan hos zigenarna att få en ändring till stånd. Denna övertygelse finner stöd däri, att ett stort antal zigenare under den senaste tioårsperioden trots alla svårigheter, som är förenade därmed, övergivit den ambulerande tillvaron för en mera ordnad livsföring. Medan såsom ovan framhållits c:a 235 zigenare numera är bosatta i fasta bostäder, var vid den av socialstyrelsen år 1943 verkställda undersökningen endast 23 av de då redovisade 453 zigenarna bofasta. Den under senare år tilltagande tendensen bland zigenarna att gifta sig med icke-zigenare (inte mindre än 55 blandäktenskap har sålunda inregistrerats) torde också — åtminstone delvis — få anses utgöra ett bevis för zigenarnas strävan att bryta sig loss ur sin isolering. 2—Zigenarn tredning

18 Då bofastheten slagit väl ut bland zigenarna finns det anledning räkna med att det exempel, som de bofasta utgör, skall animera även andra zigenare till bofasthet. Någon allmän övergång till en sådan levnadsform är dock inte att påräkna under rådande förhållanden. Därtill är, såsom framgår av vad redan anförts, de praktiska svårigheterna alltför stora. Härtill kommer att zigenarna oftast saknar de personliga förutsättningarna för att övervinna alla de svårigheter, som staplar sig i deras väg. Förutom att de inte kan läsa och skriva och därigenom ordna för sig på sätt de önskar, har de till följd av att de i generationer levat ett undertryckt och isolerat liv utanför samhällets gemenskap inte fått den kraft och frimodighet, som erfordras för att ge sig i kast med alla problem. Deras erfarenheter av samhället har i stället gjort dem rädda för och misstrogna mot såväl myndigheterna som den bofasta befolkningen. För att zigenarnas förhållanden skall kunna förbättras och zigenarna därigenom få möjlighet till ett drägligare liv, finner utredningen huvudförutsättningen vara, att analfabetismen häves bland dem. Detta måste självfallet bli en fråga på längre sikt och kan endast ske genom att möjligheter skapas för zigenarna till en mer ordnad skolgång än hittills. Förutsättningen för att zigenarna skall kunna erhålla en skolunderbyggnad likvärdig den, som är tillförsäkrad alla andra svenska barn, är emellertid att också bostadsfrågan ordnas för zigenarna. Detta i sin tur aktualiserar frågan om deras sysselsättning. För att bereda zigenarna tillgång till skolundervisning och bostäder vill utredningen i det följande föreslå vissa särskilda åtgärder. (Se kapitlen 6 och 7.) När det gäller sysselsättningsfrågan har utredningen däremot inte funnit några sådana åtgärder erforderliga. Att bereda sysselsättning åt zigenarna är visserligen en både angelägen och besvärlig uppgift, men enligt utredningens mening förfogar arbetsmarknadens organ över fullt tillräckliga medel även när det gäller att hjälpa zigenarna till rätta på arbetsmarknaden. Det speciella problemet i detta avseende är att skapa kontakt mellan zigenarna och arbetsmarknadens organ, men det problemet anser sig utredningen ha löst genom sitt förslag om inrättande av en tjänst som zigenarkonsulent. (Se härom kapitel 8.) Dennes uppgift skall vara att hjälpa zigenarna till rätta i olika angelägenheter och därvid naturligtvis också när det gäller frågor om deras sysselsättning eller eljest åtgärder för deras inplacering i arbetslivet. Vad angår zigenarungdomens yrkesutbildning har utredningen lika litet som i fiåga om de vuxna zigenarnas arbetsplacering och yrkesutbildning funnit några särskilda åtgärder erforderliga. För de ungdomar, som genomgått folkskola, står de allmänna yrkesutbildningsanstalterna öppna på samma villkor som gäller för andra. För de zigenarungdomar, som inte har folkskoleutbildning eller som av andra skäl inte kan beredas plats i yrkesskolorna, men som likväl vill lära sig ett yrke, återstår liksom för alla andra ungdomar i samma situation endast att som lärlingar hos olika hantverkare eller företagare erhålla yrkesutbildning. Den ovan omförmälde zigenarkonsulenten bör även i detta avseende vara verksam till zigenarnas hjälp. (Se kapitel 8.) Av Sveriges drygt 500 ambulerande zigenare är inte mindre än c:a 150, d. v. s. ungefär 30 %, förda i obefintlighetsböckerna. Det måste med fog anses otillfredsställande, att så många zigenare, som ju dock är svenska medborgare, på grund av sina

19 levnadsförhållanden måste lämnas utanför folkbokföringen. Emellertid finner utredningen tillräckliga skäl inte föreligga för att föreslå några specialbestämmelser avseende just zigenarnas folkbokföring. Eftersom närmare 600 zigenare, varav huvudparten ambulerande, redan blivit folkbokförda med tillämpning av de nu gällande bestämmelserna i folkbokföringsförordningen, anser utredningen möjligheter föreligga att även för övriga zigenare lösa det problem som folkbokföringen utgör. Den föreslagna zigenarkonsulenten bör även, när det gäller att tillvarataga zigenarnas intresse på detta område, ha en stor uppgift att fylla. (Se kapitel 8.) Utredningen är angelägen betona, att det inte kan bli tal om att rikta något tvång gentemot zigenarna, utan att varje åtgärd, som skall vidtagas, måste bygga på full frivillighet från deras sida. Med hänsyn till de av zigenarna själva uttalade önskemålen anser sig emellertid utredningen ha anledning räkna med att zigenarna om inte omedelbart så dock småningom i stor utsträckning skall komma att utnyttja de möjligheter, som de föreslagna åtgärderna innebär. En absolut förutsättning för ett gott resultat anser utredningen vara, att både myndigheter och enskilda visar zigenarna en positiv och förstående inställning. Det har huvudsakligen varit för att skapa förutsättningar för en sådan inställning, som utredningen i detta betänkande velat ge en så utförlig och väl grundad framställning som möjligt inte bara av zigenarnas förhållanden på skilda områden utan även av såväl den historiska som den aktuella bakgrunden därtill. I fråga om vilka, som skall kunna bli föremål för de hjälpåtgärder, som föreslås i detta betänkande, är utredningen angelägen framhålla, att detta spörsmål knappast utgör något praktiskt problem. Naturligtvis har de föreslagna åtgärderna tillkommit uteslutande med tanke på de svenska zigenarna, d. v. s. de zigenare, som är svenska medborgare — enligt frän utlänningskommissionen inhämtade uppgifter förekommer endast sju av alla registrerade zigenare i kommissionens register över i Sverige vistande utlänningar — eller som vistats så länge här i landet, att de, även om de inte förvärvat svenskt medborgarskap, dock fär anses höra till det svenska samhället. Därest främmande länders zigenare skulle komma in i landet, bör de behandlas som alla andra utlänningar och någon specialhjälp pä grund av att de är zigenare bör självfallet inte komma ifråga. Beträffande vilka som skall anses som zigenare, när det gäller de här föreslagna åtgärderna, finner utredningen heller ingen tvekan böra råda, enär det numera finns en inom utredningen upprättad mycket noggrann förteckning över alla såväl hel- som biandzigenare i landet ävensom över de svenskar, som lever tillsammans med zigenare och som därigenom också kommer att bli delaktiga av de planerade hjälpätgärderna.

KAPITEL

3 Allmän historik

A. Zigenarnas ursprung och första vandringsvägar1

Zigenarna har i alla tider varit förmål för ett visst intresse från såväl samhällets som enskilda människors sida. Som en följd av detta intresse har vuxit upp en mycket omfattande litteratur kring zigenarna. Enligt vissa uppgifter omfattar zigenarlitteraturen inte mindre än omkring 6 000 skrifter av olika slag. Huvudparten av dessa skrifter är visserligen att anse som mer eller mindre skönlitterära verk, men ett stort antal verk är likväl strängt vetenskapliga och har vart och ett pä sitt sätt sökt att bidraga till lösningen av den gata, som zigenarna i alla tider ansetts utgöra. Trots det stora intresse, som zigenarna varit förmål för, dröjde det mycket länge, innan man fick någon säker kunskap om dem. När zigenarna i början av 1500-talet uppträdde i mellersta Europa, uppgav de sig härstamma frän Egypten och vara kristna pil grimmer. Såsom egypter betraktades de också länge och denna uppfattning om zigenarnas ursprung kom också att återspeglas i olika namn de erhöll i skilda länder. I England kallas de sålunda gypsies och i Spanien gitanos. Även som judar, tatarer, hunner o. s. v. har de tidvis blivit betraktade. Redan på 1780-talet hade ett par tyska forskare funnit så stora likheter mellan zigenarnas språk och vissa indiska dialekter, att de vågade hävda, att zigenarnas urhem måste ha legat i Indien. Denna teori vann full bekräftelse pä 1840-talet genom den tyske språkforskaren A. F. Potts grundläggande arbete "Die Zigeuner in Europa und Asien", där han dels fastslår zigenarspråkets släktskap med sanskrit, dels med folkidiomen i norra Indien. Språkforskaren Franz Miklosich, vilken några årtionden efter Pott underkastade de europeiska zigenardialekterna en metodisk undersökning, ansåg sig kunna påvisa vissa likheter mellan dessa dialekter och vissa språk i Dardistan och Kafiristan i nordvästra Indien. Zigenarnas uppbrott frän Indien ansåg Miklosich tidigast ha ägt rum efter år 1000. Vad som orsakade utvandringen kunde han inte komma till klarhet över. Enligt vissa andra forskare skulle zigenarnas uppbrott från Indien ha ägt rum under 11- eller 1200-talet i samband med de stora strider, som dä rasat bland de s. k. dardastammarna. Att zigenarna måhända lämnat sitt hemland långt tidigare framgår emellertid av upp1

) Källor: Av Kommittén för prövning av zigenarfrågan i Finland år 1900 avgivet betänkande; "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige" av Allan Etzler (Hugo Gebers förlag 1944).

21 gifter från annat håll, enligt vilka zigenarna uppträtt i Persien redan pä 400-talet efter Kristus samt i Mindre Asien under 800-talet. De första zigenarbanden visade sig i sydöstra Europa på 1300-talet. Under de följande århundradena spred de sig snabbt. I början på 1400-talet omtalas de sålunda både i Tyskland, Frankrike och Italien. I slutet av århundradet visade de sig i Spanien och under 1500-talets första år i England. År 1512 nådde de för första gången Sverige. I våra dagar finns zigenare i varje världsdel; enbart i USA räknar man med drygt 100 000 zigenare. Det sammanlagda antalet zigenare i hela världen uppskattas till 2 å 3 millioner. B. Zigenarnas levnadsöden i Europa1

Zigenarnas levnadsöden har gestaltat sig på olika sätt i skilda delar av Europa. I de östeuropeiska länderna var zigenarna på sina håll i många århundraden livegna. Så var t. ex. fallet i Rumänien och i vissa delar av Ungern. I Rumänien, där zigenarslavarna lydde under Kronan samt de kyrkliga och världsliga storgodsägarna, kom slaveriet till uttryck i lagstiftningen sä sent som 1833. Först i mitten av 1800-talet upphävdes slaveriet både i Rumänien och Ungern. Frånsett cle grymheter, som de livegna zigenarna kunde bli föremål för av sina herrar, särskilt i det förstnämnda landet, blev zigenarna som regel mycket väl bemötta av såväl befolkning som myndigheter i de östra staterna. Några allvarligare zigenarförföljelser är heller inte kända därifrån. I de mellersta och västra delarna av Europa fick zigenarna draga omkring tämligen fritt mellan länderna under de första århundradena av sin vistelse där. De försågos ofta med rekommendationsskrivelser och skyddsbrev av de regerande furstarna. Mot slutet av 1400-talet började emellertid den tidigare rådande välvilliga inställningen gentemot zigenarna förbytas i rädsla och irritation och myndigheternas bemötande av dem började därmed också alt hårdna. I Spanien utkom under 1400-talets sista decennium en förordning, som stadgade, att zigenarna i landet inom 60 dagar skulle bosätta sig i städer och byar eller också lämna landet. Under 15- och 1600-talen och långt in på 1700-talet följde i olika länder •—• däribland också de nordiska — en hel rad av lagar och förordningar, som alla mer eller mindre direkt hade till syfte zigenarnas utrotande. I Böhmen och Mähren beslöts i mitten av 1500-talet uttryckligen, att alla zigenare skulle utrotas. Ännu så sent som i början av 1700-talet bestämdes i dessa länder, att alla fullvuxna manliga zigenare skulle dödas samt att de övriga zigenarna skulle förlora ena örat, piskas och utvisas. I Tyskland tillkom under samma period ett flertal lagar, som alla hade ungefär samma innehall. Fullkomliga jakter anställdes pä zigenare och utrotningsförsöken drevs mycket långt. I Frankrike och Italien var förhållandena i stort sett enahanda. I Spanien fort1

) Källor: Av Kommittén för prövning av zigenarfrågan i Finland år 1900 avgivet betänkande; "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige" av Allan Etzler (Hugo Gebers förlag 1944); Genom utrikesdepartementet inhämtade uppgifter från England, Frankrike, Italien, Sovjetunionen, Tyskland och Ungern.

22 sattes de i slutet av 1400-talet påbörjade försöken att göra zigenarna bofasta, men då dessa visade sig icke medföra önskat resultat, bestämdes sä sent som 1745 att alla medlemmar av kringströvande zigenarstammar skulle jagas med eld och svärd och straffas med döden. I England och de nordiska länderna tillkom likaledes en hel rad lagar och förordningar med motsvarande innehåll, men i dessa länder blev bestämmelserna mycket humant tillämpade. Under intryck av tidens frihetsidéer började mot slutet av 1700-talet förföljelserna mot zigenarna att ebba ut och ersättas av åtgärder med en mer positiv inriktning. Försök gjordes i flera länder att göra zigenarna bofasta och att assimilera dem med samhället. Kejsarinnan Maria Theresia av Österrike-Ungern var den första, som intresserade sig för zigenarfrågans lösning utefter dessa linjer. Även i Spanien utfärdades vid denna tid bestämmelser i syfte att göra zigenarna bofasta. Dessa åtgärder ledde emellertid till mycket obetydliga resultat och zigenarna fortsatte att vandra som förut. Det mest bekanta och även det framgångsrikaste försöket i slutet av 1700-talet att göra zigenarna bofasta genomfördes i Preussen av Fredrik II. Denne anlade en koloni för lösdrivare och arbetslösa, Friedrichslohra, vilken koloni sedan utvecklade sig till en åtminstone tidvis mycket framgångsrik zigenarkoloni. Skolundervisning ordnades för barnen och de vuxna vandes vid arbete och ett ordnat liv. För några zigenarfamiljer ordnades t. o. m. med egna små hus. Framgången blev emellertid inte långvarig, enär de äldre zigenarna hade svart att finna sig till rätta. Barnen skildes dä från sina föräldrar och sändes till skola pä annat håll, men ej heller detta medförde något resultat. Barnen rymde och anstalten måste slutligen nedläggas. Jämsides med försöken på Fredrik II :s koloni gjordes i början av 1800-talet även andra försök i Tyskland att civilisera zigenarna. På ett gods i nordvästra Tyskland erhöll sålunda ett antal zigenarfamiljer jord på arrende och barnen sattes i skola. Företaget syntes till en början mycket lyckosamt, men med initiativtagarens död försämrades förhållandena och försöket fullföljdes ej. Försöken att göra zigenarna bofasta och att assimilera dem med den inhemska befolkningen fortsatte här och var i Europa, särskilt i de östliga staterna, under hela 1800-talet och liknande försök har sedan gjorts ända fram till vår tid. I Rumänien hade man viss framgång med de försök som gjordes. År 1837 frigavs c:a 20 000 livegna zigenare och sattes att kolonisera ouppodlad mark. Detta försök lyckades nästan helt. Efter zigenarslaveriets upphävande i mitten av 1800-talet tilldelades zigenarna i stor utsträckning jord, som de sedan inte fick sälja på 30 år. Även detta var ett försök, som slog väl ut. Redan i slutet av 1800-talet ansågs en stor del av de till c :a 300 000 uppgående, rumänska zigenarna ha sammansmält med den inhemska befolkningen. Mänga zigenare, särskilt sådana som under sin livegenskap varit tjänare hos bojarerna, d. v. s. den rumänska adeln, höjde sig även i bildningshänseende och blev t. o. m. ämbets- och vetenskapsmän. I icke så få fall skall zigenare också ha blivit upptagna i den rumänska aristokratien. I Ungern hade redan under äldsta tider och oberoende av alla kolonisationsförsök

23 zigenare bosatt sig och delvis uppgått i den övriga befolkningen. Dessa zigenare förblev, liksom de livegna zigenarna efter frigöringen i mitten av 1800-talet, bofasta. Beträffande de övriga zigenarna, vilka i slutet av 1800-talet beräknades till endast 10 procent av Ungerns 280 000 zigenare, var bosättningsförsöken till en början helt förgäves. Inte heller förbud för zigenarna att vandra och andra bestämmelser, som inskränkte deras rörelsefrihet och var avsedda att inlemma zigenarbefolkningen i samhällslivet, kunde ändra deras vanor. Ända fram till första världskriget var därför de vandrande zigenarna ett problem för Ungern. Vid krigsslutet inkorporerades emellertid de delar av Ungern, där de flesta zigenarna levde, med andra stater och därigenom upphörde zigenarna att vara något problem för detta land. Zigenarna uppgives numera ha väl anpassat sig efter de rådande förhållandena i Ungern och några zigenare lär t. o. m. ha valts till byrådspresidenter eller blivit officerare i armé och polisväsende. Uppblandningen med den övriga befolkningen har fortskridit så långt, att zigenarna inte längre framstår som något särskilt folkelement. Benämningen zigenare är numera också förbjuden. En zigenarmusiker t. ex. benämnes i dagens Ungern folkmusiker. De ryska försöken att göra zigenarna bofasta var till en början föga framgångsrika. Flera förordningar under 1800-talet med påbud om bosättning och förbud mot kringvandrande lände inte till någon som helst efterföljd. Under den nuvarande regimen uppgives emellertid zigenarna över lag ha övergått till fast bosättning. Enligt de erhållna uppgifterna skulle denna övergång ha börjat under 20-talet med skapandet av mindre hantverks- och småindustriföretag. I dessa erhåller zigenarna yrkesutbildning och utföres ett stort kultur- och upplysningsarbete. Zigenarnas barn har möjlighet att besöka allmänna folkskolor och yrkesskolor. Flera av dem har fått högre utbildning och blivit ingenjörer, arbetsledare o. s. v. För zigenarnas bosättning pä landsbygden skapades 1926 den s. k. allryska zigenarunionen, varjämte tillsattes en kommission för tilldelning av jord åt zigenarna. Zigenare, som uttryckte önskemål om att bli bofasta och få syssla med jordbruk, erhöll gratis jord, inventarier och bidrag till bostadsbyggande. Jämsides med åtgärderna för zigenarnas bosättning uppges under de senaste decennierna åtgärder ha vidtagits för att utveckla zigenarnas kultur. På grundval av en vetenskaplig bearbetning av de ryska zigenarnas språk tillkom år 1926 ett särskilt zigenaralfabet. 1928 utkom den första läroboken i zigenarspråket och under 30-talet tillkom rent av en zigenarnas egen skönlitteratur. Särskilda tidningar och tidskrifter avsedda för zigenare utgives numera regelbundet. I Moskva finns dessutom sedan 1931 en särskild zigenarteater. I övriga östeuropeiska länder tillkom under 1800-talet en rad lagar och förordningar, som var avsedda att främja zigenarnas bosättning, men något direkt resultat därav har icke kunnat påvisas. I den mån zigenarna likväl blivit bofasta, torde detta huvudsakligen ha berott pä en helt naturlig assimilering. I de mellersta och västra delarna av Europa är det endast i de nordiska länderna som man sedan 1800-talets början vidtagit åtgärder i syfte att assimilera zigenarna

24 med samliället (se nästföljande kapitel). Eljest har de åtgärder, som vidtagits, huvudsakligen syftat till att genom stränga förbudsbestämmelser hindra zigenarna i deras vandrande samt till att åstadkomma en effektiv kontroll av dem. För dessa mer polisiära metoder har Tyskland gått i spetsen. För att där få vandra från en ort till en annan måste zigenarna länge ha särskilda vandringstillständ. I de större städerna fick zigenarna röra sig endast inom vissa områden. Av alla zigenare över sex år skulle också tagas fingeravtryck. Även i Frankrike och Italien, där zigenarna dock inte uppgår till mer än ett par tusen i vartdera landet, har man sett på zigenarna ur säkerhetssynpunkt och lagt huvudvikten vid de kontrollerande åtgärderna. I Frankrike måste alla zigenare över 13 år enligt en lag av 1912 vara försedda med en särskild identitetshandling, som förutom fotografi skall innehålla en fysisk beskrivning av vederbörande samt fingeravtryck. I varje familjefaders identitetshandling skall dessutom alla medlemmar av hans familj vara antecknade. Enligt samma lag av 1912 äger polisen rätt att, när den så önskar, kontrollera identitetshandlingarna, göra undersökning i bostadsvagnarna o. s. v. Zigenarnas möjligheter att vandra i Frankrike är också starkt beskurna, dock inte genom några särskilda bestämmelser utan till följd av befolkningstätheten, som medför svårigheter för zigenarna att finna lämpliga lägerplatser. Flera privata sammanslutningar har intresserat sig för zigenarnas förhållanden i Frankrike, men några åtgärder av värde har inte vidtagits. År 1949 tillsattes en interministeriell kommitté med uppgift att utreda zigenarfrågan, men något betänkande har denna kommitté ännu inte avgivit. I fråga om zigenarnas rättsliga ställning i Frankrike gäller i övrigt, att zigenarna äger uppbära de vanliga sociala förmånerna, av vilka särskilt barnbidragen har betydelse för dem. De manliga zigenarna är skyldiga att fullgöra sin värnplikt. I Italien föreskrevs 1936 att alla kringvandrande zigenare skulle hopsamlas och sedan koncentreras till vissa områden. Året därefter uppgjordes en mycket detaljerad plan för reglering av zigenarbefolkningens levnadsförhållanden. Bl. a. skulle identitetshandlingar utfärdas för alla zigenare. Dessa skulle också uppmanas att skaffa sig fast sysselsättning samt att bosätta sig inom vissa kommuner. Zigenare av utländsk nationalitet skulle utvisas ur landet eller avvisas vid gränsen, om de ville taga sig in dit. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser har polisen emellertid gått mycket försiktigt fram. I Spanien har zigenarna ända sedan 1800-talets början varit föremål för en mycket mild behandling. Detta har medfört, att zigenarna i stor utsträckning redan tidigt upphört med sitt kringvandrande leverne samt slagit sig ned utanför städer och byar. Endast de allra fattigaste zigenarna vandrar alltjämt omkring från trakt till trakt. Även i England har zigenarna länge rönt en välvillig behandling. De har accepterats som en del av engelskt lantliv. Sedan slutet av 1800-talet pågår en betydande assimilering av zigenare, därigenom att dessa i allt större utsträckning ingår äktenskap med icke-zigenare. De renrasiga zigenarna i England är numera ganska få. Då emellertid

23 med zigenare i England förstås alla som familjevis lever ett nomadiserande liv under större delen av året, räknas zigenarna likväl till omkring ett par tiotusental. Alla dessa är tillförsäkrade samma sociala förmåner som andra engelska medborgare. En annan sak är att zigenarna på grund av sina levnadsförhållanden och sin livsinställning långt ifrån alltid utnyttjar de förmåner de är berättigade till.

KAPITEL

4 Zigenarfrågan i de nordiska grannländerna

A. Finland1

Av de nordiska länderna är det förutom Sverige endast Finland, som har zigenare i egentlig bemärkelse. I de båda andra länderna, Danmark och Norge, har zigenarna för länge sedan upphört att utgöra en självständig folkgrupp. Det torde i förevarande sammanhang vara av särskilt intresse att stanna något inför zigenarnas förhållanden i Finland och den verksamhet, som där under senare årtionden bedrivits för att ordna upp dessa förhållanden. Zigenarna är kända i Finland sedan slutet av 1500-talet, vid vilken tid de första zigenarna invandrade i landet frän Sverige. De zigenare som nu finns i Finland — enligt beräkning något mer än 4.000 eller c :a 0,9 °/oo av hela den finska befolkningen — är till största delen ättlingar till i Finland frän Sverige under 1600- och 1700-talen inkomna zigenare. Zigenarfrågan upptogs under senare skedet av 1800-talet till behandling av finska lantdagen vid flera tillfällen. Som en följd härav tillsattes en kommitté med uppgift att närmare pröva zigenarfrågan. Denna kommitté, vilken som sekreterare fick den kände finske zigenarforskaren Arthur Thesleff, avgav är 1900 ett betänkande, vari föreslogs ett omfattande räddnings- och uppfostringsarbete, huvudsakligen inriktat pä zigenarbarnen. Bl. a. föreslog kommittén åtgärder för ordnande av zigenarnas mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsförhållanden, tillsättande av en särskild zigenarkommission, vars huvudsakliga uppgift skulle vara att underlätta zigenarnas registrering samt att verka pådrivande på arbetet för zigenarna, inrättande av särskilda zigenarskolor, åtgärder för arbetsanskaffning samt anordnande pä privat väg av arbetskolonier. De förslag som sålunda framlades kom aldrig att bli verklighet och zigenarfrågan sköts i bakgrunden för flera årtionden framåt. Sedan 1896 har dock en förening kallad "Zigenarmissionen" varit verksam bland zigenarna och gjort vissa insatser, ehuru tämligen blygsamma, pä såväl bildnings- som det sociala området. Först under de senaste finska krigen fästes åter uppmärksamheten på zigenarna i landet. Anledningen härtill var bl. a. svårigheten att få zigenarna att uppfylla de förpliktelser, x

) Källor: Av Kommittén för prövning av zigenarfrågan i Finland år 1900 avgivet betänkande; Social Tidskrift (utgiven av finska Socialministeriet) n:o 1—4/1955.

27 som åvilade dem liksom andra medborgare. Till följd härav och då det sedermera dessutom i andra sammanhang uppstått vissa svårigheter med zigenarna, såsom t. ex. vid placeringen av karelska förflyttade, bland vilka fanns många zigenare, och på grund av en omfattande brottslighet bland dem, tillsattes i mars 1953 en kommitté med uppdrag att utreda hela zigenarfrågan. Kommittén skulle speciellt undersöka zigenarnas anpassning till det finska samhällslivet, deras arbetsplacering och fullgörande av läroplikt samt att uppgöra ett förslag till erforderlig lagstiftning och andra åtgärder i frågan. Kommittén, som numera fullbordat sitt arbete och redovisat resultatet därav i ett våren 1955 utkommet betänkande, lät inledningsvis verkställa en omfattande undersökning av zigenarnas levnadsförhållanden i Finland. Såsom grund för en jämförelse med de svenska zigenarnas förhållanden torde här få återges något av vad denna undersökning ger vid handen. Zigenarna är tämligen jämt fördelade över hela Finland. Endast i Vasa län är de betydligt talrikare än annorstädes. Speciellt talrika är zigenarna också i Helsingfors med omnejd. Av de undersökta zigenarna, 3 569, var något mer än hälften barn under 16 år. Barnen under 10 år utgjorde bland zigenarna 36 % mot blott 22 % av totalbefolkningen. I den bästa arbetsåldern, 20—49 år, var 33 % av zigenarna medan motsvarande siffra för hela befolkningen är 43. De zigenare som uppnått 60 års ålder eller mer, utgjorde endast 5 %, medan 10 % av befolkningen i övrigt uppnår denna ålder. I fråga om zigenarnas civilstånd visar undersökningen, att det icke legaliserade samlivet är mycket allmänt. Medan 32 % av de vuxna zigenarna var gifta, levde drygt 40 % i äktenskapsliknande förhållanden utan legal prägel. Barnantalet i zigenarfamiljerna är som regel betydligt större än hos befolkningen i gemen. Zigenarnas bildningsnivå framstod enligt undersökningen som mycket låg. 48 % av dem som fyllt 16 år hade aldrig gått i skola. Endast 21 % hade genomgått folkskolekursen. Även bland de yngre årgångarna hade skolgången varit minimal. Ehuru skolplikt förelegat över 30 år, hade under denna tid blott 25 % av zigenarna i skolåldern genomgått hela folkskolekursen. Av de skolpliktiga barnen i ålder 7—15 år hade cirka 61 % helt eller delvis gått i skolan. I fråga om läs- och skrivkunnigheten visar undersökningen, att skolgången inte varit utslagsgivande härför. Ehuru blott 47 % av de vuxna zigenarna hade gått i skolan, kunde 68 % av dem läsa och 57 % skriva. Annan eller högre utbildning än folkskola är mycket sällsynt bland zigenarna. 9 zigenare hade gått i yrkesskola, 9 i husmodersskola, 12 i folkhögskola och 16 i någon annan skola eller kurs. 2 zigenarkvinnor hade genomgått småskoleseminarium och 2 zigenare hade besökt kreatursskötareskola. Beträffande bostadsförhållandena visar undersökningen en för zigenare förvånansvärt hög siffra för fast bosättning. Inte mindre än 64 % av alla zigenare hade nämligen uppgivit sig ha varaktig bostad. Endast 20 % hade tillfälliga bostäder och 15 % saknade bostad.

2!) Zigenarbostädernas beskaffenhet är i allmänhet mycket dålig och trångboddheten stor. 28 % av bostäderna betecknades som dåliga och mellan 8 och 9 % som eländiga. Cirka 80 % av alla zigenare bodde under förhållanden, som kännetecknadeav stor trångboddhet. I fråga om zigenarnas arbetsförmåga utvisar undersökningen, att drygt I/3 av alla vuxna zigenare helt eller delvis var oförmögna till arbete. Av 30—39-åringarna var inte fullt % arbetsföra, av 40—49-åringarna var något över hälften arbetsoförmögna och av 50—59-åringarna % oförmögna till arbete. Efter fyllda 60 år var zigenarna endast med vissa undantag arbetsföra. Zigenarnas dåliga arbetsförmåga finge ses mot bakgrunden av deras över lag svaga hälsotillstånd. 2 / 5 av dem som deltog i undersökningen, uppgav sig sålunda lida avnågon krämpa. För gruppen 40—49 år hade det procentuella antalet friska redan nedgått till 46. Av 60-åringarna var alla utom 1j10 sjuka. Som regel förklarade zigenarna vid undersökningen, att de inte tyckte om regelbundet arbete. Endast 21 % av alla tillfrågade hade sådant arbete, medan över 40 % endast hade tillfälliga sysselsättningar. 34 % hade inte något arbete alls. Av de sistnämnda var dock huvudparten kvinnor med hemmavarande barn. De förvärvsarbetande kvinnorna var eljest ganska många. Cirka 60 % av 40—49-åringarna utförde sålunda förvärvsarbete. De flesta zigenarna eller närmare 31 % ägnade sig åt hantverk av något slag. Till denna grupp hörde bl. a. plåt- och kopparslagare, sadelmakare och förtennare. YQ av alla förvärvsarbetande män förskaffade sig inkomst som hästhandlare eller hästkarlar. Ett nästan liko stort antal ägnade sig åt grovarbete. Drygt !// 10 av alla män idkade lantbruk antingen självständigt eller i annans tjänst. Bland yrkesarbetarna märktes snickare, metallslipare, bokbindare, chaufförer m. fl. Även intellektuella förekom bland zigenarna. 2 var predikanter, 2 musiker, 1 kontorsbiträde och 1 sångerska. Endast ett par—tre zigenare erkände, att de hade spådom som yrke. Enligt vad som på annat sätt konstaterats, bedrev emellertid c:a 10 % detta näringsfång, varjämte c :a 15 % ägnade sig åt tiggeri. Olika av samhället beviljade understöd spelar en mycket viktig roll i zigenarnas försörjning. Över 17 % av de tillfrågade tillstod, att understöden bildade deras huvudsakliga utkomstkälla. Inte mindre än 11,7 % av samtliga undersökta zigenare hade under år 1953 uppburit fattigvårdsunderstöd. Motsvarande siffra för befolkningen i övrigt var 3,2 % . Zigenarnas inkomstförhållanden framginge inte klart av undersökningen, då härvidlag endast zigenarnas egna uppgifter funnes tillgängliga. I fråga om förmögenhetsförhållandena utvisar undersökningen, att zigenarna hade 59 jordbruks- eller småbrukslägenheter i sin besittning. I/3 av alla gifta zigenare ägde jord eller en bostadsbyggnad. Av alla som sammanbodde under äktenskapsliknande förhållanden hade c:a 25 % egen bostad. Motorfordon förekom däremot mera sällan. Endast 4 bil- och 2 motorcykelägare funnes. Relativt många hade däremot egen häst. Beträffande zigenarnas levnadsförhållanden i övrigt utvisar undersökningen, att den

29 ambulerande livsföringen inte var sä allmänt utbredd som man i Finland vanligtvis föreställde sig skulle vara fallet bland zigenare. Endast 18 % förklarade sig föra ett huvudsakligen kringflackande liv. 37 % sade sig vandra då och då, medan 38 % uppgav, att de aldrig gav sig ut på vandring. Av de ambulerande zigenarna förklarade somliga, att de för sitt arbete var tvungna att resa omkring. I fråga om zigenarnas kriminalitet utvisar en granskning av det centrala kriminalregistret, att 464 eller 26 % av de zigenare som omfattades av den finska zigenarkommitténs undersökning, under loppet av ett par tiotal år blivit misstänkta för ett eller flera brott. De vanligaste brotten synes vara egendomsbrott, vilka utgjorde 52 % . Härav utgjorde enbart stöld och snatteri tillsammans 34 %. På undersökningsdagen var 104 zigenare intagna i olika fängelser i landet. Den finska zigenarkommittén har i sitt betänkande föreslagit åtgärder, som kan sammanfattas i följande 16 punkter. 1) Ärenden rörande zigenare skulle hänföras till socialministeriets verksamhetsområde och vid ministeriet skulle inrättas en föredragandebefattning för dessa ärenden. 2) För handläggning av principiella och andra viktiga zigenarfrågor skulle vid socialministeriet tillsättas ett särskilt rådgivande organ. 3) Större avseende än hittills skulle fästas vid zigenarnas mantalsskrivning och vid socialministeriet skulle upprättas ett register över nomadiserande eller annars vårdbehövande zigenare. 4) Ur i statsbudgeten upptagna medel skulle åt kommunerna beviljas bidrag samt långfristiga lån mot låg ränta att användas för anskaffning av anspråkslösa men dock dugliga hyresbostäder närmast åt mindre bemedlade zigenarfamiljer med många barn. 5) Åtgärder skulle vidtagas för arbetsföra zigenares inlemmande i det normala arbetslivet, varvid åtminstone till en början mindre krävande arbetsuppgifter skulle ifrågakomma. 6) Staten och kommunerna skulle, såvitt möjligt, bereda zigenarna tillfälle att arbeta på särskilt för dem avsedda arbetsplatser och jämväl privata arbetsgivares intresse skulle genom upplysningsverksamhet inriktas på möjligheten att utnyttja zigenarnas arbetskraft. 7) Folkskoledirektionernas och socialnämndernas uppmärksamhet skulle fästas vid övervakningen av zigenarnas uppfyllande av skolplikten. 8) Unga utvecklingsdugliga zigenare skulle hjälpas till yrkesutbildning. 9) Särskilda ungdomshem för zigenare, i vilka vederbörande kunde bo även om förtjänstarbetet utfördes utanför hemmet, och vid vilka jämväl kunde givas vägledning och utbildning för ernående av ett yrke, skulle efter behov grundas. Grundandet och upprätthållandet av dylika hem skulle lämnas åt de fria vårdorganisationerna, vilka för fullföljandet av sagda uppgift skulle åtnjuta understöd ur statens medel. 10) Staten skulle tillsvidare bestrida en del, högst 50 procent, av alla fattigvårdskostnader för zigenare.

30 11) I avseende å zigenarbarn skulle alltid vidtagas i lagen om barnskydd föreskrivna åtgärder, såvitt i lagen nämnda förutsättningar var för handen. 12) Staten borde genom beviljande av understöd och län främja grundandet av fler barnhem för zigenarbarn och skulle staten för i barnhem upptagna zigenarbarn betala ända till 75 procent av vårdomkostnaderna. 13) Möjligheterna för grundande av särskilda s. k. romanbyar i arbetskolonistil för kringvandrande zigenarfamiljer skulle övervägas. 14) De för zigenarvården arbetande fria organisationerna skulle tilldelas ett tillräckligt ekonomiskt stöd från statens sida. 15) Uppmärksamhet skulle fästas vid delgivandet av omständigheter rörande zigenarnas levnadsförhållanden. 16) En särskild lag om förbättring av zigenarnas sociala förhållanden skulle stiftas. B. Norge Trots att i de övriga nordiska grannländerna knappast kan anses föreligga något egentligt zigenarproblem, torde det dock finnas skäl att uppehålla sig något vid framför allt förhållandena i Norge, där man är i färd med att lösa ett problem, som får sägas ligga i linje med zigenarproblemet. I Norge förekommer en befolkningsgrupp, som brukar benämnas "omstreifere". Beträffande detta folks ursprung rådde länge endast en uppfattning, nämligen den som av den kände sociologen och prästen Eilert Sundt framfördes i mitten av förra århundradet och som gick ut på att omstreiferne var ett biandfolk med huvudvikten liggande på vissa främmande element, som invandrade i landet på 15- och 1600-talen. Under dessa århundraden skulle till Norge ha invandrat två befolkningsgrupper, av vilka den ena, bestående av de s. k. "storvandringer" eller "tatere", vore zigenare eller ättlingar till sådana, och den andra, bestående av de s. k. "småvandringer", eller "sköyere", vore allmänt rotlösa element, som kommit på drift till följd av de stora krigen ute i Europa. Dessa båda folkgrupper skulle efter invandringen i Norge ha slagit sig samman och med egna ledare och egna lagar dragit omkring i landet. Med tiden hade sedan dessa s. k. "fanteflocker" fått visst tillskott av norskt blod, men det främmande inslaget hade förblivit det förhärskande. Sundt stödde sin teori angående omstreifernes zigenarursprung på att den först invandrade folkgruppen talat ett språk, som finge anses som en dialekt av romani. Under senare år har det börjat resas invändningar mot Sundts teori om omstreifernes ursprung. Sålunda söker sokneprästen Kaspar Flekstad i sin bok "Omstreifere og zigöynere", vilken utkom år 1949, visa, att omstreif er folket, trots att det än i dag talar romani, icke blivit föremål för någon uppblandning med zigenare. Flekstad grundar sin uppfattning på ett mycket ingående släktstudium bland omstreiferne. Vid dessa undersökningar har han bara funnit ett enda fall av förbindelse mellan zigenare och omstreifere. I alla andra utredda fall stammar omstreiferne från fastboende familjer i Norge eller från svenska tattare. Enligt Flekstads uppfattning är zigenarna alldeles för exklusiva och självmedvetna för att beblanda sig med omstreifere.

31 Omstreiferne utgjorde på sin tid ett mycket stort problem i Norge. Det beräknas ett antalet omstreifere, innan ännu några åtgärder vidtagits för att assimilera dem ned samhället, uppgick till mellan 5- och 6 000. Dessa var i ständig rörelse från plats lill plats. De reste antingen familjevis eller i stora grupper och de livnärde sig av kopparslageri, hästhandel, småaffärer, byten och tiggeri. Deras bostadsförhållanden var ytterst primitiva. Dryckenskap och kriminalitet var också mycket vanligt förekomnande bland dem. De första åtgärderna för att hjälpa omstreiferne vidtogs i mitten av 1800-talet. Sålunda beviljade Stortinget fr. o. m. 1855 ett visst mindre belopp årligen till anskaffande av bostäder åt omstreifere samt till uppfostran av deras barn. På grund av att somliga omstreifere missbrukade den hjälp de fick, uppstod emellertid en stark kritik mot bosättningsåtgärderna och 1869 beslöt Stortinget att icke bevilja något ytterligare anslag för verksamheten bland omstreiferne. År 1896 inträdde emellertid denna verksamhet i ett nytt skede. Då godkände Stortinget en plan på att upprätta barnhem för omstreiferbarn samt kolonier för vuxna. Året därefter trädde "Norsk misjon blant hjemlöse" dä kallad "Föreningen till motarbetande av omstreiferväsendet" i verksamhet. Den norska missionen bedriver alltjämt sin verksamhet efter samma riktlinjer som de, vilka låg till grund för den av Stortinget år 1896 godkända planen. Framför allt strävar missionen att bygga ut hjälparbetet bland omstreiferbarnen. I detta syfte har missionen låtit uppföra ett stort antal barnhem, av vilka dock f. n. endast tre är i bruk. För barnen pä dessa hem hade missionen tidigare särskilda skolor inrättade på hemmen, men numera har missionen övergått till att placera ut barnen i de vanliga skolorna på de orter, där barnhemmen är belägna. Erfarenheten av denna skolverksamhet säges vara god, trots att intelligensnivån bland omstreiferbarnen lär ligga något under den normala. Barnens intagning på barnhem sker ibland frivilligt efter ansökan av föräldrarna, men oftast sker intagningen efter beslut av vederbörande barnavårdsmyndighet. Även om det är svårt att påvisa konkreta tecken på att ett barn är vanvårdat, misshandlat eller sedligt förkommet, kan dock i allmänhet barnavårdslagens bestämmelser om omhändertagande göras tillämpligt på omstreiferbarnen. En anledning till att omstreiferbarn omhändertages och placeras pä barnhem är understundom, att barnens föräldrar vägrar skicka sina barn till skolan. Som regel brukar dock endast hotet om omhändertagande vara tillräckligt för att göra föräldrarna medgörliga i detta avseende. En viktig sida av missionens barnavårdande verksamhet är att söka placera omstreiferbarnen i privata fosterhem. F. n. finns det omkring 150 sådana fosterhem runt om i Norge, vilka samtliga står under statlig tillsyn. I den mån det är möjligt söker missionen ochsä finna lämpliga adoptivhem för omstreiferbarnen. Att få dessa barn bortadopterade möter emellertid ofta mycket stora svårigheter, framför allt därför att barnens föräldrar inte är benägna att lämna sitt samtycke. Missionen lägger också stor vikt vid den eftervårdande verksamheten bland omstrei-

32 ferbarnen. För att främja denna verksamhet har missionen under senare år tagit i bruk två ungdomshem, där omstreiferungdomar får bo under betryggande tillsyn, medan de erhåller yrkesutbildning, praktisk eller teoretisk, allt efter anlag och fallenhet. Då missionen betraktar den eftervårdande verksamheten som en huvuduppgift för framtiden, har den planer på att genom uppförande av nya ungdomshem utvidga denna verksamhet. Sedan Norsk misjon blant hjemlöse i seklets början tog upp arbetet bland omstreiferbarnen, har på missionens barnavårdsinstitutioner mottagits c:a 1 100 omstreiferbarn. Vid en undersökning som gjordes 1947 beträffande resultatet av den barnavårdande verksamheten, befanns att c:a 80 % av de barn, som haft en chans att klara sig i livet, också blivit goda samhällsmedborgare. Den andra huvudlinjen i den norska missionens verksamhet är att hjälpa hela familjer bort frän omstreiferlivet. Inom detta verksamhetsområde intar Svanvikens arbetskoloni i Eide på Nordmöre en central ställning. Denna koloni upprättades 1908 och syftet med densamma är, att den skall vara en omskolningsanstalt för omstreifere, som önskar bli bofasta. Rekryteringen till kolonien, vilken kan mottaga sju familjer åt gången, sker vanligtvis på frivillighetens väg, men möjligheter finns också att med stöd av lösdrivarlagen tvångsvis placera omstreifere på kolonien. De familjer, som mottagas på kolonien, kommer som regel direkt från landsvägen. De får på kolonien var sitt hus att bo i, männen sättes i jordbruksarbete och hustrurna får lära sig att sköta hus och hem. För barnen är också väl sörjt. De minsta sättes i barnträdgård och de större i koloniens egen skola. För sitt arbete vid kolonien erhåller männen viss lön, som skall räcka till familjens uppehälle. Idén med verksamheten vid kolonien är att föra såväl stora som små in i den rytm, som en fast tillvaro innebär, samt lära dem känna de plikter, som är förenade med en sådan tillvaro. Vistelsetiden på Svanviken varierar högst avsevärt för olika familjer. Som regel vistas ingen familj längre än fem år på kolonien och sällan understiger vistelsetiden ett år. När förutsättningar anses föreligga för en familj att klara sig själv, skaffar missionen bostad åt familjen på lämplig plats i landet. Åt familjefadern skaffas också arbete på bosättningsorten. Missionen har fullmakt att köpa, hyra eller låta bygga fastigheter var som helst. Vid nybyggnad åligger det vederbörande kommun att anskaffa lämplig tomt samt att garantera eventuell upplåning för bebyggande avtomten. Endast när det gäller anskaffande av större tomter är missionen beroende av vederbörande kommuns samtycke till förvärvet. Innan en familj placeras ut i den bostad, som skall bli deras, upprättas ett kontrakt med familjen i fråga. Familjen åtager sig enligt detta kontrakt att föra ett hederligt liv och att inte ånyo ge sig ut på vandring. Icke heller får de i sin bostad ta emot andra omstreifere. Skulle familjen bryta mot dessa villkor omhändertages barnen av barnavårdsmyndigheterna. Under det första bosättningsåret är familjen befriad från varje avgift för bostaden. Under de år, som förflutit sedan Svanviken togs i bruk, har sammanlagt 108 omstreiferfamiljer genomgått omskolning för fast bosättning. För närvarande vistas på

33 kolonien sju familjer med tillhopa 36 barn. Planer föreligger på att utöka koloniens kapacitet så att där skall kunna mottagas 10 familjer åt gången. Beträffande resultatet av den verksamhet, som den norska missionen bedrivit på skilda områden, är det svårt att erhålla något exakt besked. Missionen själv anser sig emellertid ha kommit ett gott stycke på väg i sitt syfte att assimilera omstreiferne med det norska samhället i övrigt. Enligt en uppgift, som dock helt är grundad på uppskattning, skulle i dag endast c:a 1 500 omstreifere vandra kring i landet. Den verksamhet som Norsk misjon blant hjemlöse bedriver finansieras med dels statsbidrag och dels på frivillig väg hopsamlade medel. För missionens verksamhet är landet uppdelat på åtta kretsar med c:a 300 föreningar och väsentligen genom dessa föreningar hopsamlas årligen c:a 170 000 kronor. Statens bidrag uppgår till närmare 500 000 kronor för år. Av dessa medel täckes dels vissa kostnader för missionens administration, dels vissa kostnader för å missionens barnhem omhändertagna omstreiferbarn och dels vissa kostnader för omstreifernes bosättning. Beträffande sin verksamhet och sina räkenskaper är missionen endast underkastad kontroll av den s. k. riksrevisionen. C.

Danmark

Vad slutligen beträffar förhållandena i Danmark, så har zigenarna där redan för mer än ett århundrade sedan uppblandats med andra vagabonderande folkgrupper. Dessa grupper, vilka brukade benämnas natmänd och vars levnadssätt starkt påminde om zigenarnas, har numera i stort sett assimilerats med befolkningen i övrigt och något problem utgör därför inte längre vare sig zigenare eller andra vandringsfolk i Danmark.

3—Zigenarut redning

KAPITEL

5 Zigenarna i Sverige

A.

Historisk återblick 1

De första säkra uppgifterna om zigenarna i Sverige härrör från år 1512. Detta år förekommer i Olaus Petri svenska krönika en uppgift om att "en part aff thet folket som fara omkring ifrå thet ena landet til thet andra, them man kallar Tätare" för första gången anlänt till Sverige och Stockholm. Även i Stockholms stads tankebok av år 1512 omtalas att "tatra som sades wara aff Klene Egiffti land" kommit till staden. Att det verkligen är zigenare som avses i dessa första källor är ställt utom allt tvivel. Uttrycket tattare som benämning på zigenare hade uppkommit i Tyskland under 1400-talet, varefter det spritt sig till Norden, där det sedan under ett par århundraden blev den vanliga zigenarbenämningen. Först under 1600-talet kom uttrycket zigenare i bruk, dock endast jämsides med uttrycket tattare. Det sistnämnda uttrycket förblev det vanligaste ända till slutet av 1700-talet. På vilka vägar zigenarna kommit till Sverige är icke fullt utrett, men det har antagits, att de kommit från Skottland. I en urkund från början av 1500-talet berättas sålunda om en greve Antonius av Lilla Egypten, som från Skottland skulle bege sig till Danmark. Samma Antonius omtalas senare i en del svenska urkunder. I vissa andra urkunder från 1500-talet omtalas en tattare eller "egiftier" Anders Faa, vilken tillhörde en talrik och vitt utbredd zigenarsläkt i Skottland. Zigenarna blev till en början väl mottagna i Sverige och Stockholm. Mycket snart började man emellertid tillvita dem allehanda brott och förseelser, såsom t. ex. stöld, rov, spådom, trolldom och tiggeri och härav följde att stränga åtgärder småningom började vidtagas gentemot dem. Gustav Vasa gav vid ett par tillfällen befallning att zigenarna i vissa områden skulle drivas ur landet. Med än större kraft grep sig Johan III an med zigenarproblemet. År 1576 utsände han sålunda en rundskrivelse till fogdarna i Norrland rörande förvisning av zigenarna ur riket. Ett par år senare föreskrev han i brev till fogdarna längs de svenska gränserna, att de skulle låta gripa alla zigenare och zigenerskor jämte deras barn samt sända dem till Salberget för tvångsarbete. I åtminstone ett fall efterföljdes denna anmaning, men zigenarna ansågs 1

) Källor: "Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige" av Allan Etzler (Hugo Gebers förlag 1944); Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande del V (S. O. U. 1923:2).

35 som så dålig arbetskraft, att de inte ens kunde behållas som tvångsarbetare utan måste visas därifrån. Även kyrkan började under senare hälften av 1500-talet deltaga i kampen mot zigenarna. Pä herredagen i Stockholm 1560 stadfäste ärkebiskopen Laurentius Petri, att prästerna inte finge befatta sig med zigenare, varken döpa deras barn eller jorda deras lik. På ett prästmöte i Linköping 1594 fastslogs, att all beröring med kringvandrande tattare skulle vara förbjuden och ingen kyrklig handling komma dem till del. En kyrkoherde, som utdelat nattvarden till några tattare, skildes omedelbart från sin tjänst. Som ett uttryck för den allmänna syn pä zigenarna, som rådde vid denna tid och som skulle komma att råda för århundraden framåt, kan nämnas innehållet i ett brev från Laurentius Petri till en prästman i Sigtuna, som döpt ett zigenarbarn. Ärkebiskopen betecknade däri zigenarna som en hop oskäliga djur, ett djävulens folk, som inte ville arbeta utan levde av lögn och bedrägeri, stöld och rov, trolldom och "medh thet the kunna hija folk". Regeringsmaktens åtgärder i zigenarfrågan blev med tiden allt strängare. Åtgärderna hade emellertid länge endast tillfällighetsprägel, i det besluten om sådana huvudsakligen meddelades i skrivelser från kungen till enskilda ämbetsmän. Så var t. ex. förhållandet både under Karl IX :s och Gustav II Adolfs regeringstid. Först 1637 utfärdades en förordning, som gällde alla zigenare i landet. Enligt denna förordning skulle "alle sådane Tattare och Tatterskor medh hele deras anhang, så wäl Qwinnor som Män, som innom wåre och Sweriges gräntzor vvistas, innan den 8 Novembris nästkommande wara förplichtade att fly och wijka uthur wärt Konungarijke och alle des underliggiande Provincier. Der någon effter föreskrefne 8 Novembris, det ware sigh få eller månge opspanas, finnas och beträdas kunne, då skole bem:te wåre Landzhöfdingar, Ståthållare och Befallningzmän låta dem strax fastgripa, hwadh godz de medhfare afhända, och så månge karlar der ibland äre uthan någon wijdare förfrågan, Process och Rättegång ophängia och til lijfwet straffa, men alle deras kanor och barn skola de låta Häradt ifrån Häradt sin koos uthur landet uthdrifwa." 1637 års zigenarstadga får betraktas som ett försök från regeringsmaktens sida till utrotning av zigenarna i landet. Effekten därav blev emellertid mycket ringa. Myndigheterna drog sig för att tillämpa en stadga, som innebar ett så klart avsteg från gällande rättsordning. Redan 1642 kungjordes också nya bestämmelser angående zigenare, vilka i så måtto var skonsammare än de tidigare, som de förutsatte avrättning endast av sådana, som övertygats om stöld eller annan brottslig gärning. Inte heller dessa bestämmelser medförde emellertid något nämnvärt resultat och småningom föll de så gott som helt i glömska. 1662 utfärdades ett nytt plakat angående zigenarna. Detta upprepade bestämmelserna från 1642 men gav zigenarna en frist på tre månader att försvinna ur landet. Resultatet av detta sistnämnda påbud blev emellertid, lika litet som de föregående förordningarna i zigenarfrågan, vad som åsyftats. För att slippa tillämpa de stränga

36 bestämmelserna undvek man mer och mer att tala om tattare och zigenare. Dessa fick i stället andra benämningar såsom tråddragare och häktmakare och för dessa gällde helt andra bestämmelser. I skrivelser till landshövdingarna i Sverige och Finland år 1682 förklarade t. ex. Karl XI, att de unga och friska häktmakarna skulle tagas till knektar och övriga plikta med penningar eller sättas i häkte på vatten och bröd 14 dagar varje gång de beträddes. Ett dokument av för tiden osedvanlig mildhet var 1686 års kyrkolag. I denna medgavs dop av till riket nyinflyttade tattares barn samt förklarades, att föräldrarna till sådana barn skulle uppmanas att bosätta sig på viss ort, låta sig undervisas i den kristna läran samt uppgå i den kristna gemenskapen. Det märkliga med denna kyrkolag är, att den synes innebära ett erkännande av zigenarna som medlemmar i samhället, något som starkt kontrasterade mot förhållandena i alla andra länder i Europa, där zigenarförföljelserna vid denna tid rasade som bäst. Den motstridighet, som rådde mellan å ena sidan zigenarförordningarna av 1642 och 1662 samt å andra sidan 1686 års kyrkolag, medförde stor osäkerhet vid handläggandet av olika zigenarärenden. Denna osäkerhet framträder särskilt tydligt från början av 1720-talet, då en rad zigenarfrågor började rullas upp inför såväl administrativa som judiciella myndigheter. Man ser under några årtionden exempel på de mest olika bedömningar i zigenarfrågor. Somliga zigenare utvisades ur landet över gränsen till Norge och somliga skickades till det svenska Pommern för vidare utdrivande därifrån. Andra zigenare åter tilläts stanna kvar i landet, där de företrädesvis bosatte sig i städerna. Över huvud gjorde sig en stark benägenhet gällande att behandla de olika fallen individuellt. Tattarförordningarnas strängaste bestämmelser kom endast sällan till uttryck i domar och beslut och där så skedde, var det oftast endast för att skrämma vederbörande. I förhållande till den behandling, zigenarna rönte i andra länder, får den svenska rättstillämpningen sägas ha varit mycket human. Först genom en förordning av 1748 angående "hämmande af the så kallade tartarers och zigeuners samt annat löst folks och lättingars strykande omkring landet'' tillkom fullt klara och otvetydiga bestämmelser angående zigenarnas behandling. I förordningen, som otvivelaktigt innebar en viss skärpning i behandlingen av zigenarna, skildes mellan dels sådana zigenare, som nyligen inkommit i landet från utrikes ort och icke slagit sig ned och idkade lovlig näring, och dels sådana som någon tid uppehållit sig i riket och med lovlig sysselsättning slagit sig ned i någon av de mindre städerna. De förra skulle under säkert förvar föras tillbaka till den gränsort, där de inkommit, och förjagas ur landet samt vid eventuell återkomst avstraffas med spö eller ris och åter köras ut. De senare skulle tillåtas bevista marknaderna, såvida de ej for från gård till gård på landsbygden, i vilket fall de genast skulle gripas och hållas till allmänt arbete eller, i brist på sådant, avstraffas med spö eller ris, varefter de skulle återföras till hemorten. I vissa fall kunde också straffet bli fängelse på vatten och bröd. En allmän humanisering av 1748 års förordning genomfördes 1772 genom en detta år av Kungl. Maj :t utsänd rundskrivelse till landshövdingarna i landet. Genom denna

37 skrivelse gjordes också det första officiella försöket att assimilera zigenarna med samhället. Landshövdingarna anbefalldes sålunda tillse, att kringstrykande tattare och zigenare, som var födda och uppväxta inom riket men där saknade ständigt hemvist och lovligt arbete, inom sex månader skulle slå sig till ro i städer eller på landet med någon lovlig näring. Kungl. Maj :t uttryckte samtidigt en förmodan, att dessa tattare och zigenare genom samlevnad och närmare gemenskap med annat folk skulle förbättras till lynne och seder. Slutligen förordnades, att spö- och risslitning endast skulle komma till användning på sådana, som undergått tvångsarbete två gånger men ändock inte låtit sig rättas. 1748 års förordning med de däri år 1772 gjorda tilläggen och ändringarna var den sista förordningen av allmän karaktär angående zigenarna. Den kom också länge att leva kvar såsom norm för behandlingen av dessa. Det finns exempel på att den långt efter det den upphävts i början av 1800-talet genom tillkomsten av andra förordningar, som gällde lösdrivare över huvud taget, tillämpades av olika myndigheter. Kungl. Maj:t var slutligen nödsakad att genom en särskild skrivelse till hovrätterna år 1824 förklara 1748 års förordning upphävd. Zigenarfrågan fortsatte under hela 1800-talet att vara ett problem för befolkningen särskilt på landsbygden. Några åtgärder eller initiativ för att komma till rätta med detta problem vidtogs emellertid ej förrän under seklets senare år. I en motion i andra kammaren år 1897 framhöll representanter för Hallands län, att de s. k. lösdrivarna (här avsågs framför allt tattarna men uppenbarligen också zigenarna) hade blivit en verklig landsplåga för vissa trakter såväl i Halland som i andra delar av landet. I motionen anfördes vidare bl. a.: Lika visst är, att dessa olyckliga människor för egen del föra ett högst ömkligt liv, och att många ibland dem ofta djupt känna det eländiga i sin tillvaro. Detta elände består korteligen sagt däruti, att de sakna eget hem och stadigvarande bostad samt de flesta medborgerliga förmåner, att de betraktas med en viss avsky och ovilja utav andra människor och att de vanligen leva i laster samt i kiv och slagsmål med varandra. Den plåga och skada, de förorsaka uti samhället, består uti ett beständigt och stundom oförsynt bettlande samt rätt ofta i överfall och våldsgärningar. Deras tygellösa leverne är en förargelse att se och höra, och det förorsakar den bofasta befolkningen en högst betydlig tunga att nödgas med ständiga allmosor underhålla dessa människor, i synnerhet som det ofta är de mindre bemedlade, vilka företrädesvis av dem hemsökas, och den ordnade fattigvården dessutom mångenstädes är ganska betungande. Dessa sorgliga förhållanden synas icke kunna nöjaktigt avhjälpas på annat sätt än därigenom, att man på samma gång bringar hjälp åt kringstrykarna själva och åt samhället. Det borde icke längre gå an att behandla dessa olyckliga endast såsom en besvärlig samhällsohyra, den man, för såvitt ske kan, söker att göra sig utav med, utan människokärleken och barmhärtigheten bjuda, att man anser och behandlar dem såsom medmänniskor, dem man vill göra i någon mån delaktiga i samhällets förmåner och rättigheter, naturligtvis under förutsättning att de efter förmåga skola arbeta. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 8 maj 1897, nr 80, anförde riksdagen att den till fullo behjärtade, att nu ifrågavarande samhällsklass förde en i många avseenden beklagansvärd tillvaro och tillika ej allenast utgjorde en plåga för lantbefolkningen

38 i vissa trakter utan även medförde våda för samhällsordningen. Tvivelsutan skulle man genom strängare tillämpning än hittills av gällande lagar och författningar angående mantalsskrivning, lösdriveri, fattigvård och uppfostran kunna i ganska väsentlig mån stävja dessa vagabonders framfart. Likväl torde det böra tillses, huruvida gällande föreskrifter vore fullt tillräckliga för att åstadkomma deras ovillkorliga mantalsskrivning, och, om så ej vore förhållandet, borde för ändamålet erforderliga stadganden åvägabringas. Ett särskilt spörsmål av stor betydelse vid det åsyftade genomförandet av nämnda kringvandrares bringande under ordnade samhällsförhållanden vore frågan om deras barns uppfostran. Det syntes antagligt, att, om barnen vid tidiga år skildes från den vandrande skaran och överlämnades till uppfostran inom en anstalt eller hos enskilda personer på en ort, där föräldrarna ej plägade uppträda, barnen skulle kunna uppfostras till ordentliga och arbetssamma medborgare; och givet vore, att under sådana förhållanden de vandrande skarorna skulle minskas och försvagas. 1896 års kommitté för utredning av frågan om åtgärder för beredande av lämplig uppfostran åt bl. a. vanartade och i sedligt avseende försummade barn. till vilken kommitté ifrågavarande riksdagsskrivelse jämte en likartad skrivelse från domkapitlet i Göteborg överlämnats, framhöll i sitt år 1899 avgivna betänkande, att det i ett ordnat samhälle uppenbarligen icke borde tillåtas, att personer uppväxte och tillbringade hela sitt liv under sädana omständigheter, som förhållandet vore med flertalet av de s. k. tattarna, vare sig dessa var avkomlingar av zigenare eller tillhörde vår egen folkstam. Emellertid ansåg sig kommittén ej helt kunna instämma i riksdagens och domkapitlets mening, att tattarnas barn — härvidlag medräknade tydligen kommittén också zigenarnas barn — i tidiga år skulle skiljas från den vandrande skaran och överlämnas till uppfostran inom anstalter eller hos enskilda personer. Så mycket mindre ansåg kommittén någon särskild lagstiftning angående barnens skiljande från sina föräldrar eller anhöriga böra ifrågasättas, som den i dessa barns natur djupt rotade benägenheten för ett kringströvande levnadssätt måste antagas i många fall nödvändiggöra särskilda tvångsåtgärder för deras kvarhållande inom en uppfostringsanstalt och vistelsen därstädes tillsammans med andra barn kunde väntas medföra stora vådor för dessas utveckling, likasom det också torde få antagas vara förenat med stora svårigheter att uppsöka enskilda hem, som kunde vara villiga och lämpliga att åtaga sig tattarebarns uppfostran. Kommittén föreslog i stället, att åtgärderna från samhällets sida borde gå ut på att förmå de vuxna tattarna (och zigenarna) att överge sitt kringströvande liv och antaga fast bostad. I nämnda syfte föreslogs visst tillägg till lösdrivarförordningen jämte skärpt polisbevakning på landsbygden. För underlättande av vederbörandes bosättning föreslog kommittén inrättande av arbetskolonier, där tattarna (och zigenarna) efter frigivning från tvångsarbetsanstalter och fängelser kunde mottagas i avvaktan på att de sedan skulle kunna beredas anställning och bostad i skilda delar av landet. Statsbidrag borde enligt kommittén utgå för anskaffandet av bostäder.

39 Kommitténs förslag, vilket tillstyrktes av överståthållarämbetet jämte länsstyrelserna i samtliga län utom tre, blev aldrig upphöjt till lag. Frånsett att zigenarna i den år 1914 antagna utlänningslagen upptogs i främsta rummet bland dem, som inte ansågs önskvärda här i riket, fick zigenarfrågan härefter vila en lång följd av år och upptogs inte igen förrän vid 1921 års riksdag. I en motion i andra kammaren framhölls därvid den våda, som tattarna och zigenarna åsamkade samhället, samt önskvärdheten av att deras barn omhändertoges och att de äldre behandlades efter lösdrivarlagen. I motionen hemställdes, att riksdagen måtte besluta avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t med framställning om "skyndsam utredning om lämpligaste sättet att befria samhället från zigenare och andra tattare". Med hänsyn till att frågan om åtgärder mot tattare och zigenare överlämnats till den år 1907 tillsatta fattigvårdslagstiftningskommittén beslöt riksdagen, att den i motionen gjorda framställningen icke skulle föranleda någon åtgärd. I sitt år 1922 avgivna betänkande (SOU 1923:2, del V, sid. 89—91) uttalade fattigvårdslagstiftningskommittén bl. a., att zigenarnas inordnande i samhället hos oss syntes vara ett olösligt problem och att enda utvägen vore att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen läte sig bevisas, kunde deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar lades på deras rörelsefrihet, att de funne med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden. En åsyftad inskränkning i zigenarnas rörelsefrihet kunde vinnas genom att bl. a. deras möjligheter till förtjänst minskades. Sålunda borde t. ex. fordras särskilt tillstånd för handel med hästar. Vidare borde deras spådom mera energiskt motverkas genom åtal jämlikt gällande strafflagsbestämmelser. Slutligen borde zigenarna genom en ändring av ordningsstadgan förhindras att anordna tillställningar av olika slag på landsbygden. Enligt en av kommittén verkställd undersökning om förekomsten av zigenare i landet vid denna tid beräknades hela antalet zigenare uppgå till omkring 250. I ett år 1926 avgivet betänkande med förslag till lag om behandling av vissa arbetsovilliga och samhällsvådliga (SOU 1926:9, sid. 98—100) framhölls att skärpta bestämmelser borde vidtagas mot tattare och zigenare, framför allt då mot de förstnämnda. Zigenarna vore på grund av sitt ringare antal inte lika samhällsfarliga. Den lämpligaste åtgärden vore anordnandet av särskilda hem för uppfostran av tattares och zigenares barn. Dessa borde jämlikt barnavårdslagen omhändertagas redan vid späd ålder och sändas till ifrågavarande hem. Till stöd för de föreslagna åtgärderna åberopades erfarenheterna i Norge. Till kostnaderna för anordnandet av dessa barnhem borde staten bidraga genom verksamt understöd. Riksdagens andra lagutskott framhöll i utlåtande (nr 36) över en proposition till 1931 års riksdag angående vanartslag önskvärdheten av att frågan om vidtagande avsärskilda åtgärder mot zigenarna upptoges till övervägande.

40 B.

Zigenarfrågans utveckling 1933—1952

Under 1930-talet började en mer positiv syn på zigenarfrågan göra sig gällande. Tidigare hade de åtgärder, som föreslagits, huvudsakligen varit riktade mot zigenarna, men nu började röster mera allmänt höjas för åtgärder till hjälp åt zigenarna. Den förste, som framträdde med förslag i sådan riktning, var en representant för zigenarna själva, Johan Dimitri Taikon, född år 1879 och död år 1950. Taikon föreslog i skilda skrivelser till Konungen åren 1933, 1935 och 1939 att skolfrågan skulle ordnas för zigenarnas barn, varjämte han själv borde sättas att övervaka att zigenarna fullgjorde sin skolplikt. Skolöverstyrelsen, som bereddes tillfälle att yttra sig över Taikons skrivelse från år 1933, uttalade sig för inrättandet av särskilda skolhem för zigenarbarnen. Zigenarnas införande i en vanlig skola skulle knappast visa sig vara lyckligt på grund av den stora olikhet i så gott som alla avseenden, som rådde mellan zigenarbarn och barn från vanliga svenska hem. Särskilt ur psykologiska men även ur disciplinära synpunkter skulle i de flesta fall med säkerhet uppstå stora svårigheter för barn, lärare och skolmyndigheter. Skolöverstyrelsen fann frågan om beredande av ordnad skolundervisning åt zigenarna vara av så stor betydelse, att den borde göras till föremål för ingående utredning och föras fram till en lösning. Även från andra håll gjordes i slutet av 30-talet och början av 40-talet framställningar till Kungl. Maj :t om ordnandet av zigenarbarnens skolfråga. Någon omedelbar åtgärd föranledde emellertid icke dessa framställningar. I anledning av ett antal framställningar i tattarfrågan uppdrog Kungl. Maj :t år 1942 åt socialstyrelsen att verkställa en inventering av tattarna och zigenarna i riket. En räkning av zigenarna verkställdes genom polismyndighetens försorg den 31 maj 1943, varvid också vissa särskilda uppgifter inhämtades om zigenarna. Resultatet av den verkställda inventeringen sammanfattades i en redogörelse, som socialstyrelsen överlämnade till Kungl. Maj :t i januari 1944. Av nämnda redogörelse, publicerad i Sociala Meddelanden nr 2 år 1944, sid. 116— 127, framginge, att antalet zigenare som omfattades av inventeringen uppginge till 453. På sannolika skäl beräknades emellertid det verkliga antalet zigenare i landet vid denna tid till c:a 500. Av de 453 redovisade zigenarna, bland vilka också inräknats zigenare av blandad härkomst, var 236 män och 217 kvinnor och åldersfördelningen dem emellan var 275 över och 178 under 15 år. Zigenarna fördelade sig på 15 släkter, av vilka den största omfattade närmare hälften av hela befolkningsgruppen. Inom den yngre generationen förelåg en tendens till äktenskapsbildning med personer av svensk härkomst. 33 var sålunda gifta eller sammanlevde med icke-zigenare. De sistnämnda var i allmänhet sådana, som antagit zigenarnas levnadsvanor och som åtföljde kontrahentens grupp på dess vandringar. 60 personer eller 14 % av samtliga zigenare var halv- eller kvartszigenare. Av de redovisade zigenarna var 430 kringvandrande medan endast 23 var bofasta. Zigenarna uppehöll sig vid inventeringstillfället i större eller mindre grupper eller enskilt pä ett 40-tal orter i skilda delar av landet. Huvudsakligen var zigenarna kon-

41 centrerade till Stockholm jämte närliggande orter inom Stockholms län samt vidare till Kronobergs, Kalmar, Kristianstads, Hallands, Älvsborgs och Skaraborgs län. De kringvandrande zigenarna var uppdelade på ett 30-tal vandringsgrupper eller följen. Den största gruppen omfattade 40 medlemmar, de två därnäst 30, sex grupper mellan 20 och 30 och lika många grupper 10 till 20 medlemmar. Flertalet zigenare var kyrkoskrivna någonstädes. Som orsak till den omfattande kyrkobokföringen angavs den rådande livsmedelsransoneringen. Beträffande zigenarnas försörjningskällor och yrken utvisade inventeringsresultatet, att flertalet var dansmusiker. Ofta utövade dock dessa även annan verksamhet, vanligen tivoliarbete i av zigenarna själva ägda tivoliföretag. Ett femtiotal zigenare ägnade sig åt kopparslageri och förtenning, ej sällan i förening med tivoliarbete eller hästhandel. I fråga om läs- och skrivkunnigheten bland zigenarna framginge, att av samtliga som uppnått skolpliktig ålder knappt 15 % kunde läsa och endast något över 12 % skriva. Läs- och skrivkunnigheten var störst bland barnen i skolåldern, där motsvarande siffror var 24 och 23 % . Den av socialstyrelsen verkställda undersökningen gav snart utslag i opinionens inställning till zigenarfrågan. Redan i juni 1944 hemställde i en skrivelse till Konungen ett antal kristna samfund och organisationer, nämligen Svenska kyrkans diakonistyrelse, Svenska missionsförbundet, Svenska baptistmissionen, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska frälsningsarmen, Svenska missionssällskapet och Frälsningsarmén, att sakkunniga personer måtte få i uppdrag att verkställa en allsidig utredning angående zigenarnas livsföring och sociala förhållanden samt angående möjligheten att föra denna grupp svenska medborgare till en livsföring och standard, som i socialt, andligt och intellektuellt avseende vore likvärdig med övriga svenska medborgares. I utlåtande över nämnda skrivelse anslöt sig skolöverstyrelsen till den gjorda hemställan om utredning och i en skrivelse till Konungen i maj 1945 gjorde socialstyrelsen en liknande framställning. Kravet på en utredning av zigenarfrågan i dess helhet framfördes därefter vid olika tillfällen ända fram till 1952, då frågan togs upp i riksdagen. Det var framför allt de ökade erfarenheterna av zigenarnas levnadsförhållanden, som gjordes vid den vid Nordiska museet sedan 1943 pågående, grundliga zigenarundersökningen samt i samband med den statsunderstödda undervisningsverksamhet, vilken år 1943 började bedrivas bland zigenarna, som föranledde de upprepade kraven på utredning och det var också huvudsakligen i anslutning till frågor om skolundervisning bland zigenarna, som utredningskravet framfördes. Den undervisningsverksamhet, som år 1943 påbörjades bland zigenarna, får sägas utgöra inledningen till en period av mer aktiva åtgärder för zigenarfrågans lösande. Ifrågavarande år beviljade Kungl. Maj.-t på en framställning av bl. a. zigenaren Johan Dimitri Taikon ett anslag på 1 500 kronor för anordnande på en av Stockholms stad upplåten plats vid Lilla Sköndal av en undervisningskurs för zigenare. 1944 beviljade Kungl. Maj:t ett belopp på 800 kronor för samma ändamål. Sedan ett uppe-

42 håll gjorts i skolverksamheten under år 1945, för vilket år Kungl. Maj :t i stället beviljade 800 kronor för anställande av en särskild kurator för ett i Lilla Sköndal beläget zigenarläger, togs verksamheten upp på nytt 1946 — ehuru då delvis i nya former. Fr. o. m. detta år har Kungl. Maj:t årligen beviljat anslag med varierande belopp för såväl undervisnings- som kuratorverksamhet. 1946 beviljades sålunda 6.000 kronor, 1947—1950 7 000 kronor för år, 1951 8 400 kronor, 1952 och 1953 9 200 kronor samt 1954 och 1955 11 200 kronor. De två första årens undervisningsverksamhet var avsedd som ren försöksverksamhet för att utröna förutsättningarna för bedrivande av en mer omfattande sådan verksamhet. Erfarenheten av denna försöksundervisning blev emellertid inte odelat gynnsam. Kurserna fick inte den omfattning, som avsetts, vare sig ifråga om tid eller elevantal. Från början hade avsetts, att kurserna skulle pågå tre månader under somrarna, men i verkligheten kom de inte att pågå mer än knappa två månader och av de beräknade 15—20 eleverna deltog inte mer än ett tiotal. Skolöverstyrelsen framhöll i ett av Kungl. Maj :t infordrat yttrande angående denna försöksverksamhet, att eleverna, som deltagit i undervisningen, väl visat sig äga förutsättningar för inhämtande av grunderna i läsning, skrivning och räkning och att erfarenheterna talade för att åtgärder borde vidtagas för en fortsatt och utvidgad skolverksamhet bland zigenarna, men att förutsättningen för en sådan undervisning dock först vore, att tillräckligt intresse kunde vinnas härför. Skolöverstyrelsen ansåg inte sådana förutsättningar då föreligga och föreslog därför att hela skolfrågan för zigenarna gjordes till föremål för en närmare utredning. Det var i anledning av detta skolöverstyrelsens yttrande, som Kungl. Maj :t icke beviljade något anslag till skolverksamhet för sommaren 1945. Den verksamhet, som fr. o. m. 1946 bedrivits bland zigenarna, har fått benämningen ambulerande. Innebörden därav är att lärare skickas ut till olika zigenarläger, som de sedan följer vid dess förflyttningar under fullgörande av sin dubbla uppgift att dels lära zigenarna läsa, skriva och räkna — ibland också att sy och laga kläder — och dels vara deras kuratorer. Liksom när det gällde den försöksvis anordnade skolverksamheten i Lilla Sköndal, har även den ambulerande verksamheten utövats under sommarmånaderna. Elevantalet vid dessa skolor har varit mycket varierande men har sällan överstigit tio. Den drivande kraften bakom denna undervisnings- och kuratorverksamhet har hela tiden varit den i juni 1945 konstituerade Stiftelsen Svensk zigenarmission, vars grundare var de redan tidigare omförmälda kristna samfunden och organisationerna. Det har varit stiftelsen, som i visst samråd med skolöverstyrelsen och socialstyrelsen organiserat verksamheten, anställt lärarkrafter och utvalt lämpliga läger för verksamhetens bedrivande, och det har också varit stiftelsen, som fått uppbära de årligen beviljade medlen för verksamhetens bedrivande. Redan tidigt framförde de, som sysslade med zigenarfrågan, den uppfattningen, att den ambulerande skol- och kuratorverksamheten inte kunde anses utgöra någon slutgiltig lösning av zigenarnas skolproblem eller på det problem, som behovet av en

43 kurator representerade, utan att dessa problem måste lösas på annat sätt. Vid sidan om de under årens lopp från olika håll upprepade förslagen om en allsidig utredning av zigenarnas förhållanden över huvud, framlades också flera förslag till lösning av de här berörda problemen särskilt. Beträffande zigenarnas skolförhållanden var en av de första, som ställde konkreta förslag till frågans lösning, ovannämnde J. D. Taikon. Denne föreslog i skrivelse till Konungen i juni 1945, att antingen skulle zigenarbarnen sammanföras till ett centralt tältläger i en viss landsända eller också skulle barnen besöka de ordinarie skolorna i de orter, där de tillfälligtvis vistades. Minimitiden i var skola skulle sättas till en termin. Taikon förutsatte, att staten skulle upprätthålla viss kontroll över undervisningen. Stiftelsen Svensk zigenarmission föreslog inrättande av 3—4 internatskolor. 1940 års skolutredning framhöll i ett den 7 maj 1946 avgivet förslag, att zigenarnas skolgång inte skulle leda till något effektivt resultat, om den förlades till vanliga skolor. En verklig lösning av zigenarnas skolfråga torde icke kunna genomföras, med mindre barnen internerades i särskilda skolhem. Vid anordnandet av skolhemmen kunde det ifrågasättas om inte samma ordning borde tillämpas som vid nomadskolehemmen, där skolundervisningen ägde rum i statliga, intill hemmen belägna skolor. Över skolutredningens förslag avgavs yttranden av bl. a. Stiftelsen Svensk zigenarmission, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen. Stiftelsen framhöll i sitt yttrande, att inrättande av skolhem utgjorde en nödvändig förutsättning för att zigenarnas skolfråga skulle kunna lösas effektivt. Emellertid betonade stiftelsen, att de svårigheter, som var förenade med sammanförande av zigenarbarn i skolhem, inte borde underskattas. Många zigenarfamiljer komme med största sannolikhet att betrakta en sådan åtgärd som ett ingrepp i deras frihet, och det skulle därför vara lyckligt om vistelsen i skolhemmen kunde få frivillig karaktär. Skolöverstyrelsen ifrågasatte om inte vad som rörde zigenarnas levnadsförhållanden och försörjningsmöjligheter vore viktigare spörsmål än skolfrågan ur såväl zigenarnas som samhällets synpunkt. Kunde i dessa avseenden en tillfredsställande lösning nås, skulle inga svårigheter föreligga att ordna undervisningen för zigenarbarnen. Socialstyrelsen framhöll, att det vore viktigt, att man såge till att de uppväxande zigenarna finge en sådan uppfostran, att de kunde anpassa sig i det svenska samhället och bliva i stånd att själva försörja sig. En elementär civilisatorisk åtgärd vore, att de finge åtnjuta skolundervisning i sådan utsträckning, att de hjälpligt kunde behärska läsning, skrivning och räkning. Förutsättningen för en sådan skolutbildning vore icke blott att skolundervisningen ordnades, utan även att goda miljöförhållanden skapades för barnen i form av fasta bostäder och goda hem. Erfarenheten hade givit vid handen, att bofastheten vore fundamental för all kulturell verksamhet och för social anpassning i samhället. Socialstyrelsen kunde därför inte tillstyrka det av 1940 års skolutredning framförda förslaget, att zigenarbarnen skulle skiljas från sina hem och särskilda skolhem inrättas för dem. Zigenarnas skolfråga syntes icke böra bedömas såsom en isolerad fråga utan borde lämpligen lösas i samband med frågan om andra åtgärder för inpassande av de svenska nomadiserande zigenarna i sam-

44 hällslivet. Spörsmålet om ett mera definitivt ordnande av zigenarnas undervisningsfråga borde prövas samtidigt med att åtgärder vidtoges, som syftade till att göra zigenarna till bofasta och produktiva medlemmar i samhället. Först sedan zigenarna mera allmänt hunnit förlika sig med ordnad skolundervisning och sedan de fått tillgång till fasta bostäder, torde planmässig skolundervisning åt dem kunna anordnas. Folkskolläraren Ewald Wetterström, en person som sedan många år genom umgänge med zigenarna gjort sig väl förtrogen med deras språk, seder och bruk, framhöll i anledning av skolutredningens förslag i skrivelse till skolöverstyrelsen, att erfarenheten från andra länder visade, att man genom tvångsåtgärder inte förmått zigenarna att bli bofasta och föra ett mera regelbundet levnadssätt. Inte heller hade man lyckats genom att gynna dem med särskilda privilegier, såsom upplåtande av jord o. s. v. Den enda möjliga vägen till att få zigenarna att bli nyttiga samhällsmedborgare ginge genom skolan. Zigenarföräldrarna var numera i allmänhet också intresserade av att deras barn skulle bli läs- och skrivkunniga. Större tvångsåtgärder behövde inte tillgripas blott barnen under skoltiden finge bo hos sina föräldrar. De förslag som framkommit om särskilda skolhem eller internat för zigenarbarnen vore förkastliga. Därigenom skulle endast uppstå bråk med zigenarna, föräldrarna skulle tredskas, rymningar skulle företas från skolorna, föräldrarna skulle komma på olämpliga besök och göra täta påhälsningar i skolhemmen, o. s. v. I stället borde zigenarbarnens skolgång förläggas till den plats, där deras anhöriga för tillfället vistades. Polismyndigheten på orten borde därvid taga reda på om skolpliktiga barn funnes samt tillse att dessa sändes till närmaste skola. Ett förslag till lösning av skolfrågan lokalt för Göteborgs stad framlades av Göteborgs allmänna folkskolestyrelse i skrivelse till skolöverstyrelsen i december 1948. Folkskolestyrelsen anhöll i denna skrivelse dels att under vårterminen 1949 få inrätta en undervisningsavdelning för zigenare för meddelande av undervisning tre timmar om dagen i läsning, skrivning och räkning dels att ifrågavarande zigenare måtte medgivas rätt att komma i åtnjutande av fri skolmateriel och bespisning och dels att Göteborgs skoldistrikt måtte tillerkännas statsbidrag för ifrågavarande ändamål till avlöning åt lärarinna samt för skolmateriel och bespisning. Folkskolestyrelsen åberopade till stöd för sin anhållan, att det 1942/43 hade gjorts försök vid Göteborgs folkskolor att meddela undervisning åt vissa skolpliktiga zigenare, som bott i staden. Försöket hade enligt skolstyrelsen omfattat sex barn och undervisningen hade pågått 3 !/2 månad. Under de närmast därpå följande åren hade inte någon motsvarande undervisning ägt rum. Hösten 1946 hade mellertid zigenarna återkommit till staden och då hade skolstyrelsen i samarbete med polismyndigheten försökt förmå barnen att fullgöra åtminstone en del av sin skolplikt. Att föräldrarna till dessa lärjungar i viss mån uppskattat icke blott undervisningen utan även skolans socialpedagogiska anordningar och de förmåner, som därmed följde, visades därav, att målsmännen sedan varje höst i regel anmält sina barn till skolgång, så snart de slagit läger. Framstegen i skolan hade icke alltid varit så stora, beroende på dels den stundom oregelbundna skolgången, ofta föranledd av zigenarnas bostadsförhållanden, dels ock den korta tid dessa barn

15 bevistat skolan. Härtill kom zigenarnas mången gång bristande intellektuella utveckling och framför allt svårigheten att mitt under pågående läsår inplacera nybörjare i en småskoleklass ej alltför långt avlägsen från lägret. Framställningen från Göteborgs allmänna folkskolestyrelse föranledde inte någon Kungl. Maj :ts åtgärd. Behovet av en särskild kurator för zigenarna framstod tidigt som i hög grad önskvärt. Redan 1946 uttryckte en mycket anlitad zigenarlärare önskemål i den riktningen. Stiftelsen Svensk zigenarmission tog i ett par skrivelser till Konungen i början av år 1952 ånyo upp frågan och förklarade därvid, att zigenarna var i trängande behov av en kurator. Såväl skolöverstyrelsen som socialstyrelsen, vilka bereddes tillfälle att yttra sig i anledning av en av stiftelsens skrivelser, instämde i stiftelsens svnpunkter på behovet av en kurator. Socialstyrelsen framhöll, att under de närmaste åren skulle en kurator ha en stor arbetsuppgift, bl. a. för att skaffa bostäder åt de familjer, som från början önskade fast bosättning. Enbart med tanke på zigenarbarnens skolförhållanden vore en kuratorstjänst motiverad. Styrelsen ansåg därför, att en kuratorsbefattning borde inrättas hos socialstyrelsen eller skolöverstyrelsen. Socialstyrelsen kunde emellertid inte tillstyrka, att en kurator anställdes med bidrag av staten till hela kostnaden. I anledning av en av poliskammaren i Stockholm den 7 mars 1950 till socialstyrelsen överlämnad polisrapport "angående ifrågasatt åtgärd mot zigenarna inom Stockholms stad m. m.", vilken polisrapport sedermera överlämnades till Stockholms stads barnavårdsnämnd, lät socialläkaren dr John Takman verkställa en undersökning bland de zigenare, som mera permanent vistades i Stockholm. Resultatet av denna undersökning, vilken omfattade c:a hundratalet zigenare, redovisades i Svenska Läkartidningen nr 14/1952, sid. 926 ff. Takman framhöll i sin redogörelse för undersökningen, att inget fall vore tillräckligt penetrerat för att fylla kraven på en casestudy-undersökning; detta huvudsakligen beroende på svårigheten att utan mycket tidsödande forskningar få objektiva och fylliga anamneser. Trots detta ansåg sig dock Takman kunna dra den slutsatsen, att man inte kunde ge några generella omdömen om zigenarna utan måste värdera dem liksom andra människor individuellt. Beträffande antalet sociala och associala bland zigenarna ansåg inte Takman, att han kunde tillåta sig någon uppskattning. De i egentlig mening kriminella föreföll att vara få, kanske inte fler än i ett kärnsvenskt kontrollmaterial. Några psykoser hade inte påträffats. Miljöskadefallén föreföll dock vara fler bland zigenarna än bland den övriga befolkningen. Takman ville inte ge några kategoriska omdömen därvidlag, men det skulle ju vittna om en utomordentlig resistens mot skadliga miljöinflytanden, om de svenska zigenarna inte vore mer påverkade i psykiskt hänseende än en bofast svensk befolkning. Enligt Takmans uppfattning hade zigenarna till helt nyligen varit tvingade till ett vagabonderande liv och alltjämt saknade de i praktiken elementära rättigheter när det gällde bostad, utbildning, arbete o. s. v. På grundval av sin undersökning framlade Takman ett allsidigt förslag till lösning av den s. k. zigenarfrågan. Takman framhöll därvid, att åtskilliga utan tvivel vore

46 socialvårdsfall, några t. o. m. mycket besvärliga sådana, men att många vore helt sociala, präktiga människor, som sökte komma in i eller redan stod i produktivt arbete som andra medborgare. Såg man till att zigenarna generellt finge permanenta, människovärdiga bostäder och barnen redan från första levnadsåren toges om hand på ett klokt sätt, kunde man förutsätta att zigenarfrågan om något årtionde inte vore någon särskild fråga. Med hänsyn till den utbredda analfabetismen bland zigenarna och det förhållandet att de äldre i stor utsträckning finge betraktas som arbetsoförmögna eller endast partiellt arbetsföra, ovana som de vore vid ett ordnat arbetsliv, kunde det enligt Takmans uppfattning tills vidare vara motiverat med statsbidrag till de kommuner, som hade extra utgifter för zigenares räkning, inte endast för att tillfredsställa omedelbara individuella behov (fattigvård, sjukvård, etc.) utan också för erforderliga åtgärder för barnens och ungdomarnas utbildning och sociala anpassning. Bland sådana åtgärder fann Takman särskilda daghem eller lekskolor för vissa besvärliga läger vara motiverade. En förutsättning för att få barn från vissa sådana läger i folkskola, när detta bleve aktuellt, vore att utan dröjsmål inordna dem i någon form av förskoleundervisning. Dessa barn betedde sig alltför särpräglat, åtminstone under första tiden, för att man skulle lyckas med en direkt placering en masse bland andra barn. Arrangemangen kunde gärna vara provisoriska. Det väsentliga vore att en verksamhet äntligen komme igång och att man inte ryggade tillbaka i fortsättningen för de ofrånkomliga svårigheterna och kostnaderna. Beträffande de ungdomar i tonåren och 20-årsåldern, som fått ingen eller bristfällig folkskoleundervisning, borde möjligheter ordnas till kompletterande elementär undervisning. För att samordna och effektivt övervaka alla åtgärder för social anpassning bland zigenarna föreslog slutligen Takman en särskild kommunal kurator i Stockholm och eventuellt även i ett par andra städer under de närmaste åren, inte för att markera utan för att eliminera zigenarna som ett samhälleligt specialproblem. C.

Zigenarfrågan i Riksdagen 1952 och 1953.

Våren 1952 togs zigenarfrågan upp i Riksdagen i form av en interpellation till socialministern. Denne tillfrågades huruvida han uppmärksammat de rådande sociala missförhållandena bland zigenarna och de därmed sammanhängande anpassningssvårigheterna särskilt för deras barn samt om man kunde vänta sig att socialministern komme att låta verkställa erforderlig utredning rörande åtgärder till dessa missförhållandens avhjälpande. I sitt svar på denna interpellation framhöll socialministern, att de uppskattningsvis 700 svenska medborgare, som var kända som zigenare, hade samma rättigheter och skyldigheter som andra svenskar. Skolplikt rådde för deras barn och barnavårdslagens bestämmelser var tillämpliga även på dem. Skolorna stod öppna för dem och de var berättigade till sociala förmåner som alla andra. De hade också samma rätt att fritt förflytta sig som övriga svenska medborgare. Socialministern fortsatte: Det är denna folkgrupps benägenhet att flytta mer än de flesta andra, som utgör

47 grunden till de missförhållanden interpellanten påtalar. Denna benägenhet skapar onekligen svårigheter både för zigenarna och på sina håll för andra medborgare. Den utgör också en tillräcklig motivering för särskilda samhällsåtgärder. Staten har sålunda bidragit till att anordna en efter förhållandena lämpad skolgång för dem. Det kan dock inte förväntas, att staten skall tillgripa någon form av tvång för att få zigenarna att avhålla sig från vandringar. De förbättrade sociala och ekonomiska förhållandena för flertalet medborgare har medfört, att uppmärksamheten mer än tidigare fästs vid de från normala former skiljaktiga levnadsförhållanden, under vilka zigenarna lever. Den motsättning mellan de ambulerande zigenarna och den bosatta befolkningen, som ibland var påtaglig, synes emellertid numera vara på väg att efterträdas av en mera tolerant inställning från allmänhetens sida. Detta bör kunna medverka till zigenarnas gradvisa anpassning till ordnade förhållanden. Det är min förhoppning, att de kommuner, där zigenare under längre tid har sitt hemvist, skall göra vad på dem ankommer för att tillse, att i första hand barnen inte lider nöd. Zigenarproblemet i sin helhet kommer fortsättningsvis att vara föremål för samhällets och de socialvårdande myndigheternas uppmärksamhet. Redan våren 1953 väcktes zigenarfrågan på nytt till liv i Riksdagen. I en inom andra kammaren väckt motion, nr 82, hemställde fru Gerda Nilsson att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag i syfte att i enlighet med vad i motiveringen till motionen antytts bereda zigenarna en med andra svenska medborgare jämbördig ställning. Gerda Nilsson påpekade i motionen, att det från vetenskapligt håll med skärpa framhållits, att ingenting tydde på att zigenarna skulle skilja sig från andra folk i väsentliga konstitutionella avseenden. Orsaken till att zigenarna blivit en pariasgrupp i vårt land vore i stället att söka på det sociala planet. De hade varit tvingade till ett vagabonderande liv, och fortfarande saknade de elementära rättigheter när det gällde bostad, utbildning, arbete, o. s. v. Det funnes inte så få zigenare, som under de senaste årens gynnsamma konjunkturer fått anställning i industrier, verkstäder, o. s. v. och gjort sig omtyckta av både arbetsledning och kamrater. Det gåves flagranta exempel på socialt välanpassade, ambitiösa zigenarfamiljer, som tvingats lämna arbete och skolgång, därför att de vägrats hyra bostäder. Zigenarbefolkningens situation vore en illustration till den rasdiskriminering, som trots allt tal om motsatsen förekom i dagens Sverige. Motionen utmynnade i stort sett i samma förslag som de, vilka framförts av dr John Takman (se ovan sid. 45—46), d. v. s. statsbidrag till kommuner för bestridande av utgifter för barnens och ungdomarnas utbildning och sociala anpassning, anordnande av särskilda daghem och lekskolor för "besvärliga" vandringsgrupper samt någon form av förskoleundervisning för barn från sådana vandringsgrupper ävensom tillsättande av särskilda kuratorer i Stockholm och Göteborg samt för den ambulerande verksamheten i hela riket. I en annan likaledes inom andra kammaren väckt motion, nr 248, föreslog A. Widén m. fl., att riksdagen skulle ge Kungl. Maj :t i uppdrag att — i syfte att i tid möta den fara för zigenarnas förslumning, som hotade — snarast låta utreda frågan, vilka åtgärder som borde vidtagas för att zigenarna i vårt land skulle kunna inpassas i ett normalt samhällsliv. I motionen framhölls, att zigenarkännarna var eniga om, att zigenaren innerst inne vore en hygglig och vänsäll om också ganska temperamentsfull

48 varelse. Vad de svenska zigenarna anginge, så hade en mångårig undersökning, som verkställts vid Nordiska museet, understrukit detta omdöme. Brottsligheten bland zigenarna var ringa. Grövre brott var nästan helt okända bland dem, och de lagöverträdelser, som enstaka individer bland dem kunde lastas för (snatteri, fylleri, förargelseväckande beteende, slagsmål o. d.), gav snarare ett dåligt betyg åt deras uppfostran än åt deras moral. Deras sexualmoral var närmast att betrakta som sträng, och deras hållning gentemot sina gamla och fattiga ingav respekt; välkänd torde deras familjekärlek vara. Denna goda stammoral framstod som så mycket mera anmärkningsvärd, om man tog i betraktande de vanskliga yttre förhållanden, under vilka zigenarna levde. Utan en moralisk tåga skulle därför zigenarna för länge sedan ha förslummats. Denna goda stammoral var emellertid nu sakta men säkert stadd i upplösning. Orsakerna till detta var många, men som en av de viktigaste framstod de allt större svårigheterna för zigenarna att skaffa sig sitt livsuppehälle på det sätt, som sedan långliga tider varit det naturliga för dem. Medan det ännu för tio år sedan var sällsynt, att zigenarna behövde anlita samhällets hjälp, var detta nu ganska vanligt bland dem. Det var också av försörjningsskäl, som de i allt större omfattning sökte sig till storstäderna. I storstaden var emellertid bostadsfrågan svårlöst. Zigenaren hade inte bara att kämpa mot lägenhetsbristen, då han sökte bostad, utan också mot de speciella svårigheter, som härrörde från att han var zigenare. Vid övervägandet av vad som borde göras måste man ha i minnet, att det vore fåvitskt att tänka sig, att zigenarna skulle kunna behållas inom landet som nomader. Grunden för deras nomadliv var deras urgamla inkomstkällor. När nu samhället förändrats därhän, att zigenaren inte längre kunde få sin försörjning på traditionellt vis, så framstod det som uppenbart, att statsmakternas alla åtgärder beträffande zigenarna måste ta sikte på deras assimilering i samhället. Detta stod klart även för en hel del av zigenarna, särskilt de yngre. Hur ett statligt hjälpprogram lämpligen borde utformas, ansåg sig motionärerna av flera skäl inte kunna skissera. För dem som kände zigenarna framstod deras musikaliska och konstnärliga begåvning som påfallande. Det syntes uppenbart, att eventuella statliga åtgärder till zigenarnas fromma lämpligen borde kunna anknytas till denna deras begåvningsart. Som en fråga av första storleksordningen anmälde sig också problemet hur man skulle kunna bibringa zigenarna färdighet i att läsa och skriva. Innan den frågan lösts bleve alla åtgärder i zigenarfrågan halvmesyrer. Frågan var, om inte med tanke på zigenarnas assimilering den vanliga folkskolan skulle vara att föredraga, där barnen genom samvaron med de svenska kamraterna tvivelsutan finge en starkare inriktning mot det svenska samhället. Andra kammarens allmänna beredningsutskott inhämtade yttranden över den sistnämnda motionen från arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och socialstyrelsen, vilka samtliga förordade den begärda utredningen, varjämte de vidare anförde bl. a. följande. Arbetsmarknadsstyrelsen: Det torde vara nödvändigt att zigenarna bereds möjlighet till mera ordnade sysselsättningsförhållanden än vad som nu i regel

49 vore fallet. Men härför erfordrades en genomgripande förändring av deras levnadsförhållanden i allmänhet. En utredning borde därför omfatta zigenarnas arbets- och levnadsförhållanden i deras helhet. Skolöverstyrelsen: Det synes i fråga om zigenarbarnens skolplikt vara tillämpningen av bestämmelserna som här, liksom på flera andra samhälleliga områden, stött på svårigheter. Man syntes ha blivit i alltför hög grad beroende av ordningsmaktens bistånd. Det kunde befaras, att även inrättandet av internat för zigenarbarn skulle stöta på samma praktiska svårigheter. Den ambulerande verksamheten borde betraktas som en eftergift inför de rådande faktiska förhållandena. Som förberedelse till ett mera allsidigt inlemmande i samhället av denna folkgrupp hade verksamheten haft sin betydelse. En förutsättning för ordnad skolverksamhet torde framför allt vara, att bosättningsfrågan kunde ordnas. Gjordes framsteg på detta område, löste man även frågan om undervisningen. En kurator skulle i detta avseende vara till gagn. Socialstyrelsen: Ett ordnande av zigenarnas bostadsfrgåga syntes vara det första problem, som måste lösas. Då zigenarna saknade fastare anknytning till viss kommun, kunde i regel inte förväntas, att kommunerna utan särskilda åtgärder från statens sida skulle visa förståelse för zigenarnas bostadsproblem. Det stora antalet barn, som fanns bland zigenarna och som måste leva i de bristfälliga tältlägren, påkallade särskilt samhällets uppmärksamhet. I en del läger var livsföringen bland de vuxna och barnen sådan, att ingripande från barnavårdsnämnd kunde komma i fråga. Sådana ingripanden torde endast i undantagsfall ha förekommit. Den starka sammanhållningen inom zigenarfamiljerna och i de olika släkterna syntes också tala för att barnen såvitt möjligt borde få stanna hos familjerna, men att dessa genom familjesociala och pedagogiska stödåtgärder borde beredas bättre möjligheter att sörja för omvårdnaden. Om bostadsfrågan för zigenarna på ett eller annat sätt skulle kunna lösas, torde det icke möta några större svårigheter att mottaga de skolpliktiga barnen i de vanliga folkskolorna, enär hittills vunna erfarenheter av fast bosättning talade för att zigenarbarnen ganska lätt kunde anpassas i den vanliga undervisningen. Det skulle troligen icke heller möta oöverstigliga hinder att, sedan en fastare bosättning ordnats för en familj, genom arbetsförmedlingen och den särskilda arbetsvärden placera de arbetsföra bland zigenarna i ett för dem lämpat arbete. En sådan anpassning i produktionen torde också i längden bli nödvändig, om man pä allvar ville lösa zigenarnas problem. Styrelsen underströk till sist, att det måste betecknas som ett mycket angeläget socialpolitiskt krav, att samhället vidtoge effektiva åtgärder för att lösa zigenarfrågan. Dessa åtgärder borde, särskilt med hänsyn till det stora antalet minderåriga barn, vidtagas snarast. Genom de svårigheter, som mötte zigenarfamiljerna att erhålla bostäder, blev de talrika barnen helt försummade i fråga om skolutbildning och hälsovård, och ungdomarna kunde sedermera på grund av sin okunnighet icke heller på önskvärt sätt anpassas på arbetsmarknaden. För klarläggande av riktlinjerna för den socialpolitiska verksamheten bland zigenare ansåg styrelsen det därför alltjämt vara synnerligen angeläget, att en fullständig och förutsättningslös utredning komme till stånd. Stiftelsen Svensk zigenarmission framhöll i en skrivelse till beredningsutskottet, att den i huvudsak instämde i vad motionärerna i sina motioner anfört samt att den anslöt sig till kravet på utredning. Vid zigenarfrågans lösande vore det enligt stiftelsen först och främst angeläget, att zigenarnas bostadsfråga finge sin lösning. Hos stiftelsens sekreterare hade ett 20-tal zigenarfamiljer anhållit om med4—Zigenarn tredning

50 verkan för att få egna fasta hem och därigenom möjlighet till mer ordnat arbete. Stiftelsen ifrågasatte, huruvida icke genom statens försorg en kolonisering eller ett arrangemang med fasta bostäder snarast borde komma till stånd. Därigenom skulle skolfrågan kunna lösas så, att barnen bleve i tillfälle att gå i bostadsortens folkskola. Förutsättningarna för att zigenarbarnen skulle kunna tillgodogöra sig nämnda undervisning vore enligt stiftelsens mening goda. För bostadsfrågans ordnande föreslog stiftelsen inrättande av egna hem. Dock borde dessa till en början icke bli zigenarnas egendom utan borde de blott erhålla nyttjanderätten till dem. Därigenom skulle försäljning och byte av egnahemmen förhindras. Stiftelsen förutsatte, att zigenarnas bosättning skulle ske successivt med början för endast ett fätal familjer. Kuratorsfrågan ansåg stiftelsen snarast böra få sin lösning. Dock ville inte stiftelsen biträda förslaget i motion nr 82 om antalet kuratorer. Åtminstone tills vidare borde det räcka med en kurator, som i sä fall borde knytas till stiftelsen. Andra kammarens

allmänna beredningsutskott

anförde i sitt utlåtande nr

11/1953:

Problemet om zigenarnas inlemmande i samhället synes utskottet ytterst bottna i det faktum att så få zigenare är bofasta. Först sedan ändring skett i detta hänseende, synes barnen kunna beredas tillfredsställande undervisning och upfostran och därefter ges tillfälle till stadigvarande yrkesarbete. Tvångsåtgärder torde emellertid icke böra ifrågakomma. Det gäller att först och främst verkställa en ny inventering av antalet zigenare i landet samt i samband därmed söka ta reda pä zigenarnas egna önskemål, varefter övervägande av olika åtgärder kan komma i fråga. Utskottet finner därför en utredning erforderlig. Denna bör kunna verkställas av socialstyrelsen, eventuellt i samråd med andra berörda myndigheter. I utlåtande nr 10/1953 över en inom första kammaren väckt motion, nr 196, vilken vore av enahanda lydelse som den ovan återgivna motionen nr 248 i andra kammaren, förklarade första kammarens allmänna beredningsutskott, att utskottet fann en utredning av det spörsmål som framlagts av motionärerna erforderlig. Det skulle enligt utskottets mening vara önskvärt, att zigenarna själva finge tillfälle att medverka i en sådan utredning. I en reservation till utskottets utlåtande framhöll en av utskottets ledamöter, att det knappast rådde delade meningar om önskvärdheten av att vårt lands zigenarbefolkning kunde bringas övergå från den ambulerande tillvaron och uppnå en bättre samhällsanpassning. Emellertid fann inte reservanten tillräckliga motiv föreligga för motionärernas hemställan om en utredning av hela zigenarproblemet. Lämpliga åtgärder för främjande av en bättre samhällsanpassning av zigenarbefolkningen skulle kunna prövas utan en sådan utredning.

KAPITEL 6

Skolfrågan

Zigenarnas

skolutbildning

och betydelsen

av dess

förbättrande

Det är alldeles självklart att analfabetismen utgör ett mycket svart handikap för människor i vårt moderna och komplicerade samhälle. Förutom det personliga hinder det innebär för vederbörande genom påtvingad isolering, betyder också oförmågan att läsa och skriva starkt begränsad valfrihet i fråga om yrken och utkomstmöjligheter. Detta gäller i högsta grad för den lilla minoritet i vårt land som zigenarna utgör och bland vilka analfabetismen omfattar.c:a 70 procent av dem, som uppnått skolpliktig ålder. Av de 149 zigenarbarnen i åldern 7—14 år är det endast ett fätal som regelbundet går i skolan. Inemot ett 100-tal barn i skolåldern har aldrig fått någon skolundervisning. Zigenarutredningen är för sin del övertygad om att denna omständighet utgör den främsta anledningen till zigenarbefolkningens nuvarande svåra belägenhet i såväl ekonomiskt som socialt avseende. Dessvärre torde också zigenarnas belägenhet komma att förvärras ytterligare, om inte analfabetismens svåra handikap avlägsnas. Att hjälpa zigenarbarnen till delaktighet i den undervisning, som är tillförsäkrad övriga svenska medborgares barn, och som dessutom ordnats enligt särskilda former även för flyktingbarn, finner zigenarutredningen vara den mest angelägna bland de uppgifter dess utredningsuppdrag omfattar. Den ambulerande

skolundervisningen

Som framgår av den redogörelse, som under kapitel 5, sid. 40—46, lämnats angående zigenarfrågans utveckling 1933—1952, har sedan 1943 varje år utom ett statsbidrag utgått för viss skolverksamhet bland zigenarna. Syftet med denna verksamhet, vilken sedan 1946 varit förenad med kuratorverksamhet, samt bedrivits i den formen, att några lärare eller lärarinnor under ett par—tre sommarmånader varje år följt de större lägren på deras vandringar och där hållit lektioner med barn och vuxna i läsning, skrivning och räkning samt fr. o. m. 1947 som regel också i sömnad, vore att förbereda zigenarna för en kommande övergång till mer ordnade levnadsförhållanden. Zigenarutredningen finner, att förutsättningarna för ett ur undervisningssynpunkt framgångsrikt resultat av den s. k. ambulerande skolverksamheten eller lägerskoleverksamheten inte varit särskilt stora. Frånsett att verksamheten haft en så ringa

52 omfattning i fråga om tid och antal lärare, att redan därigenom knappast kunnat väntas något effektivt resultat, har verksamheten varit förenad med många svårigheter. Sålunda har det till en början alltid varit ett årligt bekymmer för Stiftelsen Svensk zigenarmission, som administrerar den ifrågavarande verksamheten, att finna läger, som lämpat sig härför. I början berodde kanske detta huvudsakligen på bristande intresse från zigenarnas sida. Under senare år har emellertid svårigheterna huvudsakligen berott på att zigenarna delat sig i mindre grupper och att lägren därigenom blivit alltför små för skolverksamhet. På zigenarnas intresse för verksamheten har det däremot inte funnits något att anmärka under senare tid. Zigenarna har också allmänt uppmärksammat, att ett läger med skola fått ett betydligt bättre anseende bland myndigheter och enskilda och att det till följd därav t. ex. blivit lättare att erhålla lägerplatser. Även den hjälp zigenarna erhållit av lärarna eller lärarinnorna i deras egenskap av kuratorer torde ha haft betydelse för zigenarnas ökade intresse för lägerskoleverksamheten. Ett annat hinder för den ambulerande skolverksamheten har varit de knapphändiga materiella resurser, som stått till verksamhetens förfogande. Utöver böcker och skrivmateriel samt viss utrustning för sömnadskurserna har lägerskolorna knappast haft tillgång till någon annan materiel. Sålunda har t. ex. undervisningen som regel fått bedrivas utan vare sig skolbänkar eller svarta tavlor. I de få fall, där lägerskolorna haft tillgång till dessa vanliga skoltillbehör, har det vanligtvis varit vederbörande lärare eller lärarinna själv, som ordnat utrustningen i samråd med de lokala skolmyndigheterna. Mest kännbar har dock bristen på ordentliga skollokaler varit. I något enstaka undantagsfall har det förekommit, att en lärare lyckats utverka tillgång till en lokal i traktens skola, men som regel har undervisningen fått bedrivas under bar himmel eller på golvet i något tält, undantagsvis i husvagnar. Mänga drastiska exempel på skolvedermödor skulle från denna verksamhet kunna meddelas men också många exempel på tålmodigt och uppoffrande arbete från både lärares och elevers sida. Stiftelsen Svensk zigenarmission har, för att komma till rätta med de besvärligheter, som bristen på skollokaler innebär för den ambulerande skolverksamheten, vid ett par tillfällen sökt anslag av statsmedel för anskaffande av skoltält, men dessa framställningar har icke vunnit bifall. Till följd av att den ambulerande skolverksamheten bedrives inom zigenarlägrens områden, kan det inte undvikas, att undervisningen kommer i beroende av de förhållanden, som råder i lägren. Detta innebär i många fall ett betydande hinder. Det ojämförligt största bekymret för lärarna utgör de täta ombytena av lägerplatser. Det har förekommit läger, som under den korta tid på sommaren lägerskolan pågått, flyttat inte mindre än 15—20 gånger. Förutom de övriga svårigheter, lärarna mött i samband med ansträngningarna att förmå enskilda och kommuner att upplåta lägerplatser, har många värdefulla skoldagar därigenom gått förlorade. Försök som gjorts att fortsätta undervisningen på flyttlasset är visserligen värda all uppskattning som

53 bevis för lärarnas och elevernas stora intresse för uppgiften, men något uttryck för rationell skolundervisning kan dessa försök inte sägas vara. De tio års erfarenhet av den ambulerande skolverksamheten, som nu föreligger, bekräftar till fullo, att denna verksamhet inte utgör någon rationell undervisningsform. Av de 75—100 elever, som under årens lopp deltagit i undervisningen, är det endast få, som lärt sig läsa, skriva och räkna så pass mycket, att de kan ha någon nämnvärd nytta därav i det praktiska livet. Det övervägande flertalet elever torde endast ha lärt sig de enklaste grunderna härvidlag. Visserligen anger en jämförelse mellan det aktuella antalet läs- och skrivkunniga (se kap. 2, sid. 16) och antalet läs- och skrivkunniga år 1943, då socialstyrelsen verkställde sin tidigare nämnda undersökning (se sid. 4 1 ) , att antalet zigenare med läs- och skrivkunskaper skulle ha ökat med mer än 100 under de senaste tio åren, men av detta antal — som för övrigt inte alls ger någon säker bild av ökningen av de verkligt läs- och skrivkunniga — torde med största sannolikhet det övervägande flertalet ha förvärvat sina kunskaper i den vanliga folkskolan. Skälet för ett sådant antagande är, att flera zigenare under de senaste åren övergått till bofasthet och i samband därmed kunnat skicka sina barn till folkskolan. Även om den ambulerande skolundervisningen visat sig föga effektiv ur undervisningssynpunkt — detta gäller också de ambulerande sy- och lagningskurserna — har dock denna undervisning otvivelaktigt haft ett visst värde. De elementära kunskaper i skilda ämnen, som zigenarna genom lägerskolorna tillägnat sig, har säkerligen ökat deras egenvärde och självtillit. Genom att lägerskolornas lärare också haft till uppgift att tjänstgöra som kuratorer i de läger, där de uppehållit sig, har den ambulerande skolverksamheten ur andra synpunkter än de rent skolmässiga fått betydelse för zigenarna. I sin egenskap av kuratorer har lärarna kunnat bistå zigenarna också i andra sammanhang. Frånsett att de hjälpt till med olika göromål inom lägren, har de visat zigenarna till rätta med olika ting. De har anlitats för att skaffa lägerplatser, ordna med folkbokföringsfrågor samt svara för åtskillig annan kontakt med myndigheter av olika slag. Trots dessa värdefulla sidor i den ambulerande skolverksamheten finner zigenarutredningen uppenbart, att zigenarnas skolproblem måste få en lösning, som bättre än den ambulerande skolverksamheten tillfredsställer kravet på en ordentlig utbildning. Härmed vill zigenarutredningen dock inte kategoriskt ha sagt, att den ambulerande skolverksamheten inte alltjämt skulle ha ett visst berättigande. Olika förslag till skolfrågans

ordnande

Frågan om skolundervisningen för zigenarna har, såsom framgår av redogörelsen för zigenarfrågans utveckling 1933—1952 samt zigenarfrågans behandling i riksdagen 1952 och 53, varit föremål för många förslag och uttalanden. Härvid har i huvudsak framkommit två olika ståndpunkter. Den ena, vilken ursprungligen förfäktades av Stiftelsen Svensk zigenarmission och även framfördes av 1940 ärs skolutredning i ett förslag av år 1946, avsåg inrättande av särskilda skolhem för zigenarbarnen. Skolutredningen ifrågasatte i sitt förslag om inte undervisningen därvid borde ordnas

54 på samma sätt som vid nomadskolehemmen, d. v. s. i statliga, intill hemmen belägna skolor. Enligt den andra ståndpunkten, framförd av skolöverstyrelsen och socialstyrelsen såväl i yttranden över skolutredningens förslag som i yttranden till andra kammarens beredningsutskott i anledning av zigenarfrågans behandling i riksdagen 1953, ävensom numera också omfattad av Stiftelsen Svensk zigenarmission, skulle zigenarnas skolgång kunna ordnas på samma sätt som för alla andra barn om blott åtgärder vidtoges för deras bosättning och allmänna anpassning till samhällslivet. Skolhemstanken. Beträffande förslaget om inrättande av särskilda skolhem för zigenarna, finner zigenarutredningen vägande skäl bestämt tala emot en sådan anordning. Något formellt hinder för att sammanföra zigenarbarnen till skolhem föreligger dock givetvis inte. Den allmänna skolplikten gäller för zigenarbarn lika väl som för alla andra barn i landet i åldern 7—14 år och en intagning i skolhem av zigenarbarnen skulle därför ur principiell synpunkt inte ställa sig annorlunda än en intagning på skolhem av andra barn, för vilka skolgången inte kunnat ordnas på annat sätt. Emellertid anser utredningen att ett anordnande av skolhem för zigenarbarn inte är att rekommendera. En dylik utväg förutsätter direkta tvångsåtgärder mot zigenarna och detta kan zigenarutredningen inte under några förhållanden tillråda. Tillbörlig hänsyn till zigenarnas egenart och de speciella, både historiskt och eljest betingade omständigheter, varunder zigenarnas livsformer utvecklats, måste härvidlag beaktas. Gentemot det förslag, som framlades av 1940 års skolutredning och vilket syftade till att zigenarundervisningen skulle ordnas på samma sätt som nomadundervisningen, d. v. s. genom inrättande av särskilda skolor i anslutning till skolhemmen, kan ytterligare erinras, att varje form av internatundervisning endast skulle tjäna till att markera en särbedömning av zigenarbarnen. Även om de principiella betänkligheterna utgör tillräckliga skäl för att förkasta tanken pä dylika skolhem, kan även de ekonomiska konsekvenserna förtjäna anges. Redan 1946, då 1940 års skolutredning avgav sitt förslag, beräknades sålunda uppförandet av ett hem för 40 elever till 225 000 kronor och inredningen av hemmet till 18 000 kronor eller tillhopa 243 000 kronor. Lönekostnaderna för personal vid ett sådant skolhem samt kostnaderna för inackordering av eleverna beräknades samtidigt uppgå till sammanlagt 28 000 kronor för år. Då, enligt skolutredningens beräkningar, år 1946 skulle ha erfordrats två skolhem av här angivet slag, skulle anläggnings- och inredningskostnaderna för dessa hem ha uppgått till omkring 486 000 kronor och driftskostnaderna till 56 000 kronor. Med hänsyn till den ökning av kostnaderna, som sedan 1946 ägt rum, skulle för anläggande av samma antal skolhem i 1956 års penningvärde få beräknas minst 1 000 000 kronor, medan för driften av skolhemmen de årliga kostnaderna skulle uppgå till över 100 000 kronor. För det fall att i anslutning till skolhemmen skulle anordnas särskilda zigenarskolor, skulle givetvis ytterligare avsevärda kostnader komma att åvila staten. Med hänsyn till vad som ovan anförts beträffande de vanskligheter, som är förenade med inrättandet av skolhem, synes det zigenarutredningen — även om antalet skolhem och skolor inte skulle be-

55 höva ökas utöver de två som skolutredningen föreslagit — som om en investering för detta ändamål skulle vara direkt olämplig. Den vanliga folkskolan. Utifrån de synpunkter, som anförts i fråga om skolhemstanken, finner zigenarutredningen liksom skolöverstyrelsen och socialstyrelsen ävensom numera Stiftelsen Svensk zigenarmission, att den lämpligaste lösningen avzigenarnas skolproblem är att skapa förutsättningar för zigenarbarnens skolgång under vanliga förhållanden. Härigenom skulle dessa barn vinna likställighet med andra svenska barn i fråga om förmånen av skolutbildning. Beträffande zigenarbarnens intellektuella förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i de vanliga folkskolorna bedömer zigenarutredningen dessa som lika goda som för andra barn. De erfarenheter, som gjorts på detta område av de lärare, vilka varit verksamma inom den ambulerande skolundervisningen, har visserligen varit varierande, men flertalet lärare, däribland ett par av dem som ägnat största intresset och längsta tiden åt undervisning bland zigenarbarnen, har också funnit förutsättningarna härför goda. Även lärare, som i folkskolan haft zigenarbarn i sina klasser, har tveklöst givit uttryck för samma uppfattning.

Fast bosättning — en förutsättning

för skolfrågans

ordnande

Såsom tidigare framhållits torde en av anledningarna till att det råder ett särskilt skolproblem för zigenarna vara zigenarnas ambulerande livsföring. De zigenare, som inte regelbundet vistas pä samma plats, åtminstone under någon tid av läsåret, kan inte heller regelbundet hålla sina barn i skolan. I de fall, där zigenarna bemödat sig om att trots täta byten av uppehållsort ge sina barn skolutbildning har denna blivit mycket splittrad och ineffektiv. Knappast någon av de ambulerande zigenarna har därför mer än något års skolunderbyggnad. En annan följd av zigenarnas ambulerande livsföring är, att någon tillsyn över att de skolpliktiga zigenarbarnen verkligen fullgör sin skolgång inte upprätthållits. Folkskolestadgans bestämmelser föreskriver sådan uppsiktsskyldighet endast för de skoldistrikt, där den skolpliktige är kyrkobokförd. Dä till följd av den ambulerande livsföringen en del zigenare inte är kyrkobokförda, anses dessa därigenom vara ställda utanför samhällets tillsynsmöjligheter. Beträffande de ambulerande zigenare som är kyrkobokförda, har likväl ingen tillsyn förekommit, därför att vederbörande skoldistrikt saknar skyldighet — oftast också möjlighet — att skaffa sig kännedom om var zigenarna uppehåller sig på sina vandringar. För att ge de ambulerande zigenarna förmånen av ordnad skolgång samt för att skapa möjligheter för zigenarbarnen att tillgodogöra sig skolundervisning finner zigenarutredningen uppenbart, att åtgärder måste vidtagas för att hjälpa zigenarna till en fast bosättning — åtminstone för den del av året, varunder skolundervisning pågår. Endast härigenom finns förutsättningar för att zigenarnas skolproblem småningom skall kunna lösas på ett fullt tillfredsställande sätt.

56 Skolfrågans ordnande för de bofasta Klassundervisningen. Beträffande de zigenarbarn, som inträder i skolåldern, bör det inte erbjuda någon större svårighet för de lokala skolmyndigheterna att ordna skolgången. Betydligt svårare torde det bli att ordna denna för de barn, som kommit ett stycke upp i skolåldern och som inte tidigare fått någon eller endast obetydlig skolundervisning. Barn som uppnått 10—12 årsåldern kan knappast på grund av sin allmänna utveckling placeras in i begynnelseklasser och där få de kunskaper, som är grundläggande för vidare skolgång. Då dessa barn alltså redan från början kommit efter i undervisningen och då det — särskilt för de äldre — torde finnas skäl befara, att de inte skall hinna ta igen vad de sålunda förlorat i kunskapshänseende, synes det utredningen dessvärre bli nödvändigt att beträffande dessa barn göra avsteg från kravet på en fullständig skolgång. Dock bör enligt utredningens uppfattning det bästa möjliga göras av deras situation och framför allt måste det vara ett minimikrav, att alla får tillfälle att lära sig läsa, skriva och räkna. Vid ordnandet av skolundervisningen för dessa äldre zigenarbarn förutsätter utredningen, att den pedagogiska och organisatoriska expertis, varöver skolmyndigheterna förfogar, beaktar de kunskapsmått och övriga förutsättningar, som gäller för dessa barn. Särskilt bör skolmyndigheterna beakta att dessa barn kommer från en miljö som är helt avvikande från den gängse svenska. Särskild undervisning. Då det är uppenbart, att den vanliga klassundervisningen inte räcker för att ge dessa äldre zigenarbarn minimikunskaper i läsning, skrivning och räkning, finner zigenarutredningen nödvändigt, att särskild undervisning anordnas i berörda ämnen. För närvarande förekommer tre olika typer av särskild undervisning, nämligen särskild hjälpundervisning för psykiskt efterblivna barn, särskild specialundervisning för barn med tal-, läs- och skrivsvårigheter samt särskild undervisning i svenska språket för utländska och statslösa barn. Gemensamt för de här nämnda typerna av särskild undervisning är, att de utgör ett frivilligt åtagande från skoldistriktens sida, att de äger rum jämsides med den vanliga klassundervisningen, att statsbidrag som regel utgår med hela kostnaden till avlönande av de timlärare, som meddelar undervisningen, samt att statsbidragsfrågan prövas med beaktande av omständigheterna i varje särskilt fall. För den särskilda hjälpundervisningen samt den särskilda undervisningen för utländska och statslösa barn gäller dessutom att statsbidrag utgår för högst fyra veckotimmar vid en och samma skola. Zigenarutredningen finner, att den särskilda undervisningen för zigenarbarn bör anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för redan förekommande typer av särskild undervisning. Trots att sådan särskild undervisning är en fullt frivillig angelägenhet för skoldistrikten, förutsätter dock utredningen, att distrikten verkligen anordnar sådan undervisning för zigenarnas barn. Statsbidrag till skoldistrikt, som anordnar särskild undervisning för zigenarbarn, bör, liksom när det gäller redan förefintliga typer av särskild undervisning, utgå enligt de bestämmelser, som gäller beträffande statsbidrag till avlöning av timlärare i kun-

57 skapsämnen vid folkskola respektive småskola eller mindre folkskola (se K. K. den 23 april 1948, nr 208, ang. statsbidrag till avlönande av folk- och småskollärare m. m.) eller sålunda med hela lönekostnaden för de timlärare, som meddelar denna undervisning. Beträffande omfattningen av den särskilda undervisning för zigenarbarn, vartill statsbidrag må utgå, anser utredningen att denna bör ges betydligt större vidsträckthet, än vad som är fallet med övriga typer av särskild undervisning. Eftersom de barn, varom här är fråga, då de kommer för att börja sin skolgång som regel är helt eller nästan helt utan förkunskaper i modersmålet och matematik och därför åtminstone till en början inte alls kan delta i undervisningen i dessa ämnen i de klasser, där de inplaceras, finner utredningen angeläget, att den särskilda undervisningen bedrives så länge och på sådant sätt, att varje i densamma deltagande elev når en kunskapsnivå, som tillåter hans fulla deltagande i den vanliga klassundervisningen. Givetvis bör härvid hänsyn också tagas till vad eleverna orkar med i fråga om särskild undervisning. Då det är sannolikt, att antalet elever, som vid en och samma skola samtidigt kan bli föremål för sådan undervisning, som här avses, sällan kommer att överstiga 2—3, och undervisningen därför som regel kommer att få en ganska intensiv karaktär, anser utredningen, att 6 lektionstimmar i veckan bör utgöra en lämplig omfattning av denna undervisning. Skulle antalet elever komma att överstiga tre, anser utredningen, att den särskilda undervisningen bör förlängas i motsvarande grad. Enligt utredningens uppfattning kan en så anordnad särskild undervisning inte anses utgöra någon överbelastning av zigenarbarnens krafter, då de ju i mer än motsvarande utsträckning kommer att fä ledigt från den vanliga undervisningen. För att zigenarbarnen inte onödigt skall betungas av den särskilda undervisningen, synes det utredningen lämpligt att densamma förlägges inom dagsschemats ram. Som en garanti för att den särskilda undervisningen för zigenarbarn blir ändamålsenligt ordnad, anser slutligen utredningen, att skoldistrikt, som vill anordna sådan undervisning, skall hänvända sig till vederbörande folkskolinspektör. Anser skoldistrikt, att en ökning eller minskning i undervisningstiden bör äga rum, skall likaledes sådan hänvändelse ske. De ytterligare bestämmelser för den särskilda undervisningen för zigenarbarn, som kan befinnas påkallade, bör enligt utredningens uppfattning meddelas av skolöverstyrelsen. De ambulerande zigenarbarnens

skolfråga

Även om det finns skäl anta, att de avsedda åtgärderna för zigenarnas bosättning skall medföra ett gott resultat, är det likväl sannolikt, att det ännu under många år kommer att finnas zigenare, som föredrar den ambulerande livsföringen framför den bofasta. Utredningen finner det emellertid ytterst angeläget, att de barn, som tillhör dessa grupper, också får tillfredsställande skolundervisning genom de möjligheter, som trots allt föreligger att ordna sådan. I princip synes därvid skolgången kunna ordnas efter samma grunder som för de bofasta zigenarna, dock, med hänsyn till de

58 ambulerande zigenarnas livsföring, med tonvikten mera lagd vid den särskilda undervisningen än vid klassundervisningen. I den mån de ambulerande zigenarna är kyrkobokförda och även uppehåller sig inom sina kyrkobokföringsområden, synes några principiella problem beträffande skolgångens ordnande inte föreligga. De skolpliktiga barnen är då skyldiga att fullgöra sin skolgång inom det skoldistrikt, där de vistas, och den lokala skolmyndigheten är skyldig att se till att föräldrarna verkligen skickar sina barn till skolan. Zigenarutredningen är väl medveten om de svårigheter som föreligger för de lokala skolmyndigheterna att övervaka, att de zigenarbarn, varom här är fråga, fullgör sin skolgångsskyldighet. Det kan många gånger dröja lång tid, innan skolmyndigheterna får kännedom om att det vistas zigenare på en ort. Trots dessa svårigheter ifrågasätter utredningen, om skolmyndigheterna i önskvärd grad tagit tillräckligt allvarligt på sin skyldighet att övervaka de ambulerande zigenarbarnens skolgång. Skolmyndigheterna synes i många fall ha accepterat de föreliggande svårigheterna och utgått ifrån såsom lönlöst att söka fullgöra sin skyldighet i detta avseende. Några särskilda åtgärder för att undanröja de hinder, som föreligger för skolmyndigheterna i deras tillsynsverksamhet, synes utredningen ej lämpligen kunna genomföras. Visserligen skulle någon form av rapportskyldighet, t. ex. ankommande på polismyndigheten, kunna ge skolmyndigheterna större möjlighet att snabbt ingripa för att få zigenarbarnen till skolan, men utredningen anser sig likväl ej kunna förorda en sådan lösning. Det skulle nämligen i så fall bli nödvändigt för polisen att, så fort en grupp zigenare slog sig ned på en ort, rapportera dessa till den lokala skolmyndigheten. En sådan rapportskyldighet för polisen skulle lätt kunna missuppfattas av zigenarna och kanske tolkas som en form av polisuppsikt. Även om alltså de yttre hindren för en effektiv insats från skolmyndigheternas sida kommer att bestå, finns det likväl möjlighet för skolmyndigheterna att göra en större insats än hittills, när det gäller de här ifrågavarande zigenarbarnens skolgång. Det är dock obestridligt, att praktiskt taget alla ambulerande zigenare för större delen av vinterhalvåret befinner sig i vinterkvarter på en och samma ort. För denna del av skolåret (c:a 5 å 6 månader) bör det inte möta några hinder att ordna skolundervisning för zigenarbarnen. Detta så mycket mindre som skolgången är förbunden med sädana förmåner som t. ex. fria skolmåltider, fria läroböcker och undervisningsmaterial samt inte minst möjligheten till ekonomisk hjälp för att kunna skicka barnen till skolan. De zigenare, varom nu anförts, utgör endast en mindre del av samtliga ambulerande zigenare. Huvudparten av dessa uppehåller sig mestadels på orter, där de inte är kyrkobokförda. För dessa är skolfrågans ordnande förenad med vissa principiella svårigheter. Det föreligger sålunda inte någon skyldighet för de skoldistrikt, där de vistas, att i sina skolor mottaga de skolpliktiga zigenarbarn, som tillhör dessa grupper. Än mindre har den lokala skolmyndigheten någon skyldighet att övervaka att dessa barn fullgör sin skolplikt. Trots nyssnämnda förhållanden har det förekommit, att skoldistrikt mottagit zige-

59 narbarn, som icke varit kyrkobokförda inom distriktet. Utredningen har inte anledning antaga annat, än att så skall ske även i framtiden. Emellertid kan utredningen icke finna det vara tillfredsställande, att skolgångens ordnande för denna kategori zigenarbarn skall vara beroende av de lokala skolmyndigheternas mer eller mindre positiva intresse. De ambulerande zigenarbarnens enda möjlighet till skolgång är att sådan ordnas på den ort, där de för tillfället uppehåller sig. I anledning av vad sålunda anförts föreslår zigenarutredningen, att en allmän skyldighet införes för skoldistrikten att i sina skolor mottaga zigenarbarn, som inte är kyrkobokförda i distrikten, samt att för dessa anordna en tillfredsställande undervisning. Ersättning av statsmedel för undervisning

av ambulerande

zigenarbarn

Med hänsyn till att anordnandet av skolundervisning för ambulerande zigenarbarn vare sig enligt folkskolestadgan eller allmänna kommunalrättsliga grundsatser är någon skyldighet för ett skoldistrikt, inom vars område zigenarbarn inte är kyrkobokförda, utan här föreslås i särskild ordning pålagd sådant distrikt som en skyldighet, synes det utredningen naturligt, att distriktet erhåller viss gottgörelse av statsmedel för de kostnader, som är förenade med fullgörandet av denna skyldighet. För skoldistrikt, som anordnar undervisning för ambulerande zigenarbarn, vilka är kyrkobokförda inom distriktet, föreligger visserligen redan en allmän skyldighet att anordna sådan undervisning, och normalt skulle därför skoldistriktet självt också svara för kostnaderna för undervisningen. Emellertid anser utredningen att, med hänsyn till det ofta slumpmässiga i en zigenares kyrkobokföring och det vaga samband, som måste anses råda mellan en ambulerande zigenare och dennes kyrkobokföringsort, starka skäl tala för att även sådant skoldistrikt erhåller viss ersättning av statsmedel för sina kostnader. I § 6 punkt 3 folkskolestadgan förutsattes, för det fall det befinnes ändamålsenligt att lärjunge från ett skoldistrikt besöker skola i annat distrikt, att överenskommelse härom träffas mellan de båda skoldistrikten. Skulle sådan överenskommelse emellertid inte kunna träffas, finns enligt samma författningsrum möjlighet för domkapitel och Kungl. Maj:t att, om framställning därom göres, meddela föreläggande samt fastställa den ersättning, som med hänsyn till den av berörda anordning föranledda omedelbara ökningen i det mottagande skoldistriktets löpande omkostnader skäligen bör gäldas av det skoldistrikt, lärjungen tillhör. Hur skoldistrikten i sina överenskommelser med varandra tillämpat den ersättningsnorm, som förenämnda författningsrum fär anses innefatta, framgår av en av 1951 års skolstyrelseutredning verkställd undersökning rörande förekomsten av sådana överenskommelser och vilken undersökning delvis redovisas i skolstyrelseutredningens år 1955 avgivna betänkande (SOU 1955:31). Av denna undersökning framgår, att skoldistrikten som grund för sina ersättningsanspråk som regel lagt sina merkostnader för läroböcker och undervisningsmateriel, skolmåltider, läkarvård etc. utöver uppburna statsbidrag. Understundom har ersättning endast begärts för någon enstaka

60 post, såsom t. ex. materielkostnader, merkostnader för skolskjutsar, tandvård och liknande. Enligt utredningens uppfattning bör ersättningen till skoldistrikt för mottagande av ambulerande zigenarbarn beräknas efter samma norm, som anges i § 6 punkt 3 folkskolestadgan, d. v. s. ersättningen bör fastställas med hänsyn till den omedelbara ökningen i det mottagande skoldistriktets löpande omkostnader. Vid bestämmandet av denna kostnadsökning synes böra tillämpas i stort sett samma principer, som skoldistrikten iakttagit i sina överenskommelser med varandra. Härav följer bl. a. att från de merkostnader, som kan beräknas uppkomma för mottagande av ambulerande zigenarbarn, avdrag bör göras med de statsbidrag, som skoldistriktet kan erhålla för olika kostnader. De utgiftsposter, för vilka merkostnaderna sålunda bör beräknas, synes bli i stort sett desamma som de, vilka av skoldistrikten brukar medräknas i deras överenskommelser med varandra. Till den föreslagna särskilda undervisningen för zigenarbarn bör sålunda ingen hänsyn tagas i detta sammanhang, enär för denna undervisning statsbidrag föreslagits utgå med hela lönekostnaden till de lärare, som meddelar undervisningen. Med hänsyn till att på förhand ej kan bedömas vilka skoldistrikt, som kommer att beröras av de ambulerande zigenarbarnens skolgång, är det givetvis omöjligt, att för varje skoldistrikt, som får mottaga sådana barn, göra någon mer exakt förhandsberäkning av den ersättning, som med hänsyn till uppkomna merkostnader bör utgä. För att skoldistrikten dock i förväg skall veta, vilken ersättning de har att räkna med i händelse av att de får mottaga ambulerande zigenarbarn, synes det utredningen lämpligt att fastställa ett visst fast belopp för den statliga ersättningen, beräknat efter viss genomsnittskostnad för elev. Då de ambulerande zigenarbarnens skolgång kan beräknas bli ganska oregelbunden, synes detta belopp också böra bestämmas för dag. För beräkningen av det statliga ersättningsbeloppet har utredningen tagit del av det material, som 1951 års skolstyrelseutredning insamlat i anledning av sin ovan omförmälda undersökning rörande förekomsten av överenskommelser mellan skoldistrikt. Med ledning av detta material, som också innehåller uppgifter om skoldistriktens kostnader för olika ändamål, har utredningen ansett sig kunna göra en allmän beräkning av de löpande omkostnader, som regelmässigt uppstår för alla skolelever. Enligt denna beräkning synes den genomsnittliga kostnaden för elev under helt läsår kunna uppskattas till, för läroböcker och undervisningsmateriel 25 kronor, skolmåltider 270 kronor (beräknat efter en portionskostnad å c:a 1 krona och 25 öre), slöjd 10 kronor, läkarvård 5 kronor och tandvård 5 kronor eller tillhopa 315 kronor. Då statsbidrag utgår med 85 öre per portion för skolmåltider till lärjungar tillhörande annat skoldistrikt, bör avdrag därför göras med 181 kronor 90 öre. De statsbidrag, som enligt särskilda författningar utgår för läroböcker och undervisningsmateriel samt för läkarvård, synes i detta sammanhang ej böra medräknas, enär dessa bidrag endast utgår för elev, som vid slutet av ett läsår är inskriven vid folk- eller småskola. När det gäller de ambulerande zigenarbarnen torde dock knappast kunna antagas, att de mer än i undantagsfall kommer att bevista skolundervisningen vid denna tid på året.

61 Den genomsnittliga merkostnaden för en elev efter avdrag av statsbidrag synes därför kunna uppskattas till c :a 133 kronor per läsår. Emellertid torde hänsyn även böra tagas till att vissa andra omkostnader kan uppstå i anledning av ett zigenarbarns skolgång. Framför allt bör härvid beaktas kostnaderna för skolskjutsar. Kostnaderna härför kan naturligtvis inte på förhand beräknas. För att likväl kunna garantera, att skoldistrikt, som mottager ambulerande zigenarbarn, skall få sina merkostnader täckta av statsmedel, synes det ovan angivna beloppet, 133 kronor för läsår, böra jämkas uppåt till c:a 200 kronor. Med hänsyn till att den statliga ersättningen lämpligen bestämmes till visst belopp för dag och att läsåret innehåller minst 214 läsdagar, synes det statliga ersättningsbeloppet lämpligen böra fastställas till 1 krona för läsdag och elev. Kan skoldistrikt visa, att det därutöver haft väsentliga kostnader för mottagandet av en zigenarelev, bör skoldistriktet givetvis ha rätt att med redovisning av de verkliga kostnaderna begära ersättning för desamma. Den ersättning till skoldistrikten som här avses synes utredningen böra utgå från ett särskilt under åttonde huvudtiteln upptaget anslag. Detta torde böra erhålla karaktären av förslagsanslag och ställas till skolöverstyrelsens förfogande. Då det finns ungefär 100 ambulerande skolpliktiga zigenarbarn i landet och den föreslagna ersättningen uppgår till en krona för läsdag och elev — därest inte högre kostnader redovisas — skulle för att möjliggöra ersättning för samtliga zigenarbarns skolgång erfordras drygt 21 000 kronor. Med hänsyn emellertid till att dels inte alla ambulerande zigenarbarn omedelbart torde komma att återfinnas i skolorna och dels barnen inte torde komma att bevista skolundervisningen under hela läsåret, synes anslaget kunna upptagas till 10 000 kronor. Frivillig undervisning

bland

zigenarna

Även om skolfrågan skulle kunna ordnas för de skolpliktiga zigenarbarnen, så är ju därmed inte det problem, som analfabetismen utgör, pä något sätt löst. En lösning av detta problem i dess helhet kan väntas först efter en fullständig generationsväxling. Tills dess så sker, kommer det alltjämt att vara de äldre, okunniga zigenarna, som sätter sin prägel på zigenarnas tillvaro. Givetvis skulle det därför vara av stort värde om något kunde göras för att hjälpa även dessa ur analfabetismens grepp. Särskilt angeläget synes det vara att de yngre årgångarna närmast över skolåldern, vilka alltjämt kan anses mottagliga för kunskaper och möjliga att omforma till en annan livsföring, kan ges tillfälle till någon form av undervisning. Naturligtvis måste en undervisning bland de äldre zigenarna få en helt frivillig karaktär. Något hundraprocentigt deltagande från zigenarnas sida kan man därför knappast räkna med. Att likväl många skulle begagna sig av möjligheten till förkovran i åtminstone läsning och skrivning kan dock på goda grunder antagas. Sannolikt skulle intresset för undervisningen också småningom komma att spridas till allt större grupper. Då en förutsättning för framgång med den avsedda undervisningen emellertid torde vara, att den ej ställer alltför stora krav på zigenarnas eget initiativ och

62 ej medför allt för mycket besvär för zigenarna, synes undervisningen lämpligen böra meddelas i hemmen. Enligt utredningens mening finns det två vägar att följa vid anordnandet av den här ifrågavarande undervisningen. Den ena vägen är att engagera skoldistrikten i verksamheten och att genom deras försorg söka få fram en kader av för uppgiften lämpade och intresserade lärarkrafter spridda över hela landet och städse beredda att där det dyker upp zigenare på eget initiativ sätta igång undervisningen. Den andra vägen är att stimulera de olika studieförbunden inom folkbildningsrörelsen till att genom sina över hela landet spridda distrikts- och lokalavdelningar ta initiativ till en på liknande sätt organiserad undervisningsverksamhet. Ett anordnande av den här ifrågavarande undervisningen under medverkan av skoldistrikten skulle enligt utredningens uppfattning innebära den både smidigaste och effektivaste organisationen. Alldenstund det väl närmast torde vara små- och folkskollärare, som lämpar sig bäst för den undervisning, som här avses, har skoldistrikten givetvis de bästa möjligheterna att inte bara överblicka tillgången på för uppgiften lämpliga lärare utan även att få kontakt med och intressera dem för uppgiften. Vidare är det sannolikt, att verksamhetens administrering skulle löpa lättare med skoldistrikten som huvudmän, enär redan förut ett invant samarbete råder mellan skoldistrikten och lärarna. Trots de fördelar, som undervisningens ordnande enligt det här angivna alternativet onekligen skulle medföra i olika avseenden, synes denna utväg — enligt vad utredningen inhämtat — mindre framkomlig. Anledningen härtill vore, att undervisningen bland zigenarna, både i fråga om elevernas ålder samt formerna för undervisningens bedrivande, skulle komma att starkt avvika från den undervisning, som skoldistrikten normalt brukar handhava. Eftersom det här gäller undervisning av huvudsakligen äldre personer och sådan undervisning, i den mån den — liksom här är tänkt — har karaktären av fri och frivillig undervisning, vanligen ombesörjes av folkbildningsrörelsen, vore det ofrånkomligt att följa den andra av de båda ovan angivna vägarna till frågans lösning, d. v. s. att söka vinna folkbildningsrörelsens medverkan. För att stimulera rekryteringen av lärarkrafter för den här ifrågavarande undervisningsverksamheten bör självfallet lärarna vara tillförsäkrade ordentlig ersättning för sina insatser. Härtill bör givetvis folkbildningsrörelsen, liksom till studiemateriel och övriga kostnader för verksamhetens bedrivande, erhålla bidrag av statsmedel. Då undervisningen bland zigenarna måste bedrivas under andra former än vad som är vanligt inom folkbildningsarbetet, kan emellertid sådana bidrag ej utgå från det ordinarie folkbildningsanslaget. En särskild anslagspost torde därför böra uppföras för ändamålet. En parallell till ett sådant anslag finnes i det på riksstaten uppförda särskilda anslaget till Bidrag till kursverksamhet bland samerna. I likhet med vad som fr. o. m. budgetåret 1956/57 blivit fallet med detta anslag bör ett anslag till bidrag till bildningsverksamhet bland zigenarna uppföras som en särskild anslagspost under anslaget till Speciella folkbildningsåtgärder och få karaktären av reservationsanslag. Anslagsposten bör ställas till skolöverstyrelsens förfogande för fördelning till de olika

63 studieförbund, som bedriver bildningsverksamhet bland zigenarna. Bidraget till lärararvode bör utgå med högst ett belopp motsvarande timtaxan för folkskollärare, medan bidraget till studiemateriel och övriga kostnader bör utgå efter skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt fall. Övriga anvisningar, som kan finnas påkallade, må det ankomma på fördelningsmyndigheten att utfärda. Då det inte synes utredningen möjligt att ens tillnärmelsevis beräkna anslutningen till den frivilliga undervisningsverksamheten bland zigenarna, anser sig utredningen inte heller med någon större exakthet kunna beräkna storleken av det ifrågavarande anslaget. Utredningen vill dock föreslå, att anslaget upptages med 10 000 kronor.

KAPITEL 7

Bostadsfrågan

Förutsättningar

och skäl för åtgärder

Vid den opinionsundersökning, som utredningen låtit företaga bland alla landets zigenare, och för vilken närmare redogöres i den såsom bilaga 1 till detta betänkande intagna redogörelsen för zigenarnas levnadsförhållanden, har zigenarna i allmänhet uttalat missnöje med sin bostadssituation. Såväl de ambulerande som de bofasta har också givit otvetydiga uttryck för sina önskemål om förbättringar härvidlag. Bland de ambulerande zigenarna har ett stort flertal uttalat sig för en övergång till mer ordnad bosättning. (Se sid. 135—137 samt Bilaga 2, sid. 145.) Såsom framgår av innehållet i den ovan åberopade bilagan måste zigenarnas uttalade missnöje och önskemål anses i hög grad välgrundade. Framför allt gäller detta de ambulerande zigenarna, som bor i tält eller husvagnar året runt, men även de bofasta lever ofta under förhållanden, som långt ifrån kan anses människovärdiga. Beträffande de ambulerande zigenarna är en ändring av bostadsförhållandena angelägen även av andra skäl än rent bostadssociala. Främst är då en sådan ändring motiverad av den försämring, som under senare år inträffat i zigenarnas möjligheter att finna sin utkomst i samband med en ambulerande livsföring samt av omöjligheten att förena en sådan livsföring med en ordnad skolgång för barnen. Trots zigenarnas intresse av en förbättring av sina bostadsförhållanden är de dock själva på få undantag när ur stånd att ordna desamma på ett tillfredsställande sätt. Fastän zigenarna under det senaste årtiondet i viss utsträckning övergått från ambulerande till bofast livsföring torde därav inte böra slutas, att någon mer allmän övergång till bofasthet skulle vara omedelbart förestående. Motstånd och passivitet från enskilda och myndigheter gentemot zigenarnas försök att bli bofasta jämte deras oförmåga att ta egna initiativ i detta hänseende torde alltjämt utgöra ett hinder härvidlag. Ett viktigt skäl för att hjälpa de ambulerande zigenarna till människovärdigare bosättningsförhållanden synes utredningen slutligen vara, att, i samma mån som dessa zigenare kunde bringas hjälp till en fast eller åtminstone en år från år regelbundet återkommande bosättning på viss ort, folkbokföringsfrågan skulle upphöra att vara något problem för dem. De skulle genom en sådan bosättning komma att uppfylla folkbokföringsförordningens krav på regelmässig vistelse på en ort och därigenom

65 kunna bli kyrkobokförda och mantalsskrivna på bosättningsorten i sedvanlig ordning. Härigenom skulle åtskilliga av de nuvarande olägenheterna för de ambulerande zigenarna vara avhjälpta. Synpunkter

på

bostadsanskaffningen

Utredningen är väl medveten om de stora svårigheter, som föreligger när det gäller att hjälpa zigenarna till bättre bostadsförhållanden. Först och främst innebär den rådande situationen på bostadsmarknaden ett svårt hinder i möjligheterna att ställa bostäder till zigenarnas förfogande. Därtill kommer att en stor del av zigenarna pä grund av praktiska och psykologiska skäl inte utan vidare kan placeras in i det tillgängliga bostadsbeståndet eller beredas nya bostäder. Såsom framgår av innehållet i bilagorna 1 och 2 kan zigenarna i bostadshänseende indelas i tre grupper, nämligen bofasta, som önskar bättre bostäder, ambulerande, som önskar fast bosättning, samt ambulerande, som önskar fortsätta sin kringströvande tillvaro. De ambulerande zigenare, som önskar fast bosättning, synes utredningen kunna uppdelas i å ena sidan de, som önskar vara bofasta året runt och å andra sidan de, som endast önskar fast bostad under vinterhalvåret. Beträffande den förstnämnda gruppen, d. v. s. de bofasta zigenarna, borde bostadsfrågan egentligen inte vara något större problem än för övriga bostadssökande. Zigenare tillhörande denna grupp bör i allmänhet kunna erhålla bostäder i den vanliga hyres- eller egnahemsbebyggelsen. I detta sammanhang kan hänvisas till de åtgärder, som under vinterhalvåret 1955—56 vidtogs i Stockholm för att hjälpa i huvudstaden bosatta zigenare till bättre bostäder. Resultatet av denna hjälpaktion blev mycket framgångsrikt, i det att ett tiotal familjer härigenom fick sina bostadsförhållanden förbättrade. När det gäller de ambulerande zigenarna, som önskar ordnade bostadsförhållanden, antingen för hela året eller endast för vinterhalvåret, är bostadsproblemet avgjort svårare att lösa inte minst ur synpunkten av att utkomstmöjligheterna i samband med bosättningen måste beaktas. Olika sätt att lösa de ambulerande zigenarnas bostadsproblem är naturligtvis tänkbara. I den mån det finns möjlighet att bereda dessa zigenare bostäder inom den redan befintliga bostadsbebyggelsen, synes det utredningen lämpligt att i första hand anlita den utvägen. Som regel torde man härigenom både snabbast och till lägsta kostnaden kunna åstadkomma tillfredsställande bostadsförhållanden för zigenarna. Beträffande standarden på de bostäder, som sålunda bör komma i fråga, bör det vara angeläget tillse, att denna hålles på en ur hälsosynpunkt betryggande nivå. Emellertid finns det på grund av situationen på bostadsmarknaden anledning räkna med att försöken att finna bostäder, som kan anses lämpade för en fast bosättning, kan komma att visa sig förenade med ganska stora svårigheter och därför dra långt ut på tiden. För att inte på grund härav ett angeläget och i många fall kanske ytterst trängande bostadsbehov skall behöva skjutas åt sidan och vederbörande under lång tid stå utan bostadsskydd och barnen utan möjlighet till skolgång, finner utredningen 5—Zigenarn t redning

66 naturligt, att i sådant fall kravet på en fullgod familjebostad får vika och att bostadsfrågan för en övergångstid löses utifrån den synpunkten, att någon bostad, även om den inte kan godkännas som varaktig familjebostad, dock är bättre än ingen bostad alls. Givetvis kan det komma att visa sig svårt att uppbringa ens en tillfällig bostad på en ort. För att det oaktat kunna tillgodose zigenarnas bostadsbehov, synes det utredningen angeläget, att det finns en särskild möjlighet att snabbt och till rimlig kostnad kunna anskaffa en sådan bostad. Utredningen har övervägt olika utvägar att i dylika fall ordna bostäder åt zigenarna. Därvid har utredningen funnit att bl. a. den hustyp, som av arbetsmarknadsstyrelsen användes som förläggningsbyggnad för arbetare, som sysselsattes vid av styrelsen anordnade arbeten och inte kan beredas bostäder i de byggnader, som finnas på arbetsplatserna, skulle kunna vara lämpad för det här avsedda ändamålet. Ifrågavarande byggnadstyp utnyttjas för övrigt också i stor utsträckning som förläggningsbyggnad vid överflyttning av arbetskraft samt i mindre utsträckning såsom förläggning för flyktingar. Leveranstiden för denna byggnad beräknas av arbetsmarknadsstyrelsen till c :a tre veckor. Den sålunda avsedda byggnaden är konstruerad så, att den snabbt kan demonteras och förflyttas. Till följd av kravet på demonterbarhet föreligger visserligen vissa brister i fråga om isoleringen, men dessa kan utan större kostnader övervinnas. I sin användning som förläggningsbyggnad för arbetsmarknadsstyrelsens arbetare håller byggnaden vanligtvis storleken 6 x 8 meter och inrymmer då som regel tre sovrum, kök och tvättrum. Då mellanväggarna inte är bärande kan emellertid byggnaden indelas på vilket sätt som önskas. Ytterväggarna är dessutom så konstruerade, att dörrar och fönster kan omplaceras. Konstruktionen av byggnaden medger vidare en utbyggnad av densamma på längden utöver åtta meter. Uppvärmningen av byggnaden sker i styrelsens användning mestadels med oljeeldade kaminer och vedeldade eller elektriska kokspisar. Kaminerna kan också eldas med koks eller ved. Belysningen ordnas där så ske kan elektriskt men eljest med fotogen eller gas. Såsom familjebostad bör enligt arbetsmarknadsstyrelsens mening den byggnad, varom här är fråga, kunna användas utan andra förbättringsåtgärder än att byggnaden bättre isoleras. Sålunda anser styrelsen, att byggnadens ytterväggar å innersidorna bör beklädas med 6 mm träfiberplattor. Anskaffningskostnaden för en byggnad av här angiven beskaffenhet och storlek jämte sådana inventarier som förvaringsskåp, spis och kaminer uppgår f. n. till c:a 10 000 kronor. I detta belopp är även inkluderade kostnaderna för transport av byggnaden till bestämmelseorten. Kostnaderna för byggnadens transporterande i övrigt samt dess uppförande och anordnande är beräknade till 5 600 kronor. I de här angivna kostnaderna för byggnaden, tillhopa alltså 15 600 kronor, är då inte inräknade några kostnader för t. ex. elektrifiering, vatten och avlopp och dylikt. Flera andra möjligheter att provisoriskt ordna zigenarnas bostadsfråga finns givetvås också. Som en av dessa skulle utredningen vilja nämna det s. k. Allringhuset, tillverkat av A. B. Åsedahus i Vetlanda. Detta hus är visserligen mycket litet, endast

67 20 kvm, men å andra sidan relativt billigt. Inklusive kostnaderna för skåp, kylskåp, kokhäll för elplattor, rostfri diskbänk samt två sängar m. m. uppgår kostnaderna för huset till knappa 8 000 kronor. Kommunernas

ansvar för

bostadsanskaffningen

En avgörande förutsättning för att zigenarna skall fä sin bostadsfråga ordnad, synes utredningen vara att kommunerna lämnar sin medverkan därtill. Utan kommunernas hjälp torde det t. ex. ofta komma att visa sig svart för de ambulerande att finna tomtmark för bosättning och även när det gäller att fä fram bostäder, som i varje särskilt fall kan anses lämpliga, torde kommunerna ha den bästa överblicken och de största möjligheterna. Vidare är kommunernas medverkan angelägen i de fall, där zigenarnas bostadsfråga bör ordnas med hjälp av egnahemslän. För att en person skall kunna erhålla sådant lån, måste kommunen gentemot staten påtaga sig ansvaret för den förlust, som annorledes än genom avskrivning kan uppkomma ä den räntefria, stående delen av lånet. När det gäller de bofasta zigenarna, vilka får antagas vara mantalsskrivna i vistelsekommunerna, är det dessa kommuners skyldighet att lämna sin medverkan till förbättrande av zigenarnas bostadsförhållanden i samma omfattning, som om det skulle ha gällt andra i kommunerna bosatta personer. Denna i och för sig självklara sats finner utredningen skäl att särskilt betona. Utredningen är dock medveten om att kommunerna har stora svårigheter, när det gäller att hjälpa zigenarna till bostäder. Att t. ex. finna en hyreslägenhet i ett flerfamiljshus för en zigenarfamilj är som regel förenat med svårigheter på grund av såväl fastighetsägarnas som de närboendes avvisande hållning. Det torde likväl kunna sägas, att kommunerna inte alltid visat förståelse för zigenarnas behov och intressen. T. o. m. i de fall, där anskaffning av bostad åt en familj varit att anse som en obligatorisk fattigvårdsåtgärd eller där de barnavårdande myndigheterna bort ingripa för att skydda minderåriga barn för de nedbrytande verkningarna av undermåliga bostäder, har zigenarna ofta lämnats utan hjälp. I den mån bostäder verkligen ställts till zigenarnas förfogande, har dessa ej sällan varit synnerligen undermåliga och i vissa fall t. o. m. för länge sedan utdömda av hälsovårdsmyndigheterna. Trots dessa kritiska synpunkter är utredningen i detta sammanhang angelägen betona, att under senare tid en viss ändring i inställningen till zigenarnas svårigheter börjat komma till synes. Åtgärder till förbättrande av zigenarnas bostadsförhållanden har börjat vidtagas av vissa kommuner, särskilt då de större städerna. När det gäller de ambulerande zigenarnas möjligheter att erhålla hjälp av kommunerna är situationen väsentligt annorlunda än när det gäller de bofasta. I den mån dessa zigenare är mantalsskrivna, bör de i mantalsskrivningskommunerna kunna göra samma anspråk på bostäder som alla andra kommunmedlemmar. De zigenare däremot, som ingenstädes är mantalsskrivna eller som önskar bostäder i andra kommuner än där de är skrivna, kan däremot inte göra andra anspråk gällande än vad som eventuellt kan följa av fattigvårds- och barnavårdslagarna. Vad dessa lagar

68 bjuder kommunerna att iakttaga i fråga om barns, åldringars och sjukas bostadsförhållanden bör självfallet kunna åberopas även av denna kategori ambulerande zigenare. Beträffande de zigenare, som inte kan betraktas som vare sig fattigvårdseller barnavårdsfall, får man förvänta att kommunerna visar sin välvilliga inställning och sitt humanitära ansvar. De åtgärder, som kan komma i fråga för att hjälpa zigenarna till bostäder, bör givetvis inte vara att anse som någon slags välgörenhetsverksamhet utan endast som en samhällets hjälp åt zigenarna att övervinna det motstånd, som visats dem på bostadsmarknaden och som medfört, att de själva inte kunnat skaffa sig de bostäder, som de i stor utsträckning dock borde haft rätt att ställa anspråk på. På grund härav finner zigenarutredningen naturligt, att de zigenare, som erhåller sådan hjälp, också bör vidkännas de kostnader och ekonomiska förpliktelser i övrigt — såsom hyra, amortering o. s. v. — som är förenade med bostadsfrågans ordnande. I de fall, där bostadsfrågan för zigenarna inte kan ordnas på annat sätt än genom inköp av bostäder eller genom uppförande eller ombyggnad av fastigheter, bör zigenarna givetvis också svara för de därmed förenade kostnaderna. Vad beträffar de fall där det kan befinnas lämpligt att bereda zigenarna bostäder i egnahemsbelånade fastigheter, bör zigenarna som regel själva stå som låntagare och ägare till fastigheterna. I detta hänseende synes det dock utredningen lämpligt att iakttaga viss försiktighet. För en del zigenare torde det vara lämpligare, att de i stället får intaga ställningen av hyresgäster och att vistelsekommunerna står som låntagare för egnahemmen. Att kommunerna på detta sätt hjälper mindre bemedlade kommunmedlemmar till bostäder är ju för övrigt inte någon ovanlig företeelse.

Samhällets ekonomiska

stöd

På grund av zigenarnas oftast mindre goda ekonomiska ställning torde det finnas skäl räkna med att det kan uppstå svårigheter för många zigenare att själva bekosta alla de utgifter, som kan uppkomma i samband med bostadsfrågans ordnande. Framför allt i de fall, där det kan bli fråga om kapitalutgifter i samband med t. ex. inköp, uppförande eller reparation av bostäder, torde ett mer allmänt hjälpbehov komma att göra sig gällande. Även andra kostnader i samband med bostadsfrågans ordnande kan det emellertid i vissa fall uppstå svårigheter för zigenarna att klara utan hjälp från annat håll. För de ambulerande zigenarnas del torde en övergång till fast bosättning innebära en sådan omställning, att det t. o. m. — åtminstone för viss tid — kan uppstå svårigheter för dem att klara sitt livsuppehälle. Även om arbete kunnat anskaffas åt dessa zigenare i samband med bosättningen, kan det nämligen tänkas dröja, innan deras arbetsinkomst blir tillräcklig för alla utgifter. Kommunernas understödsskyldighet. När det gäller de bofasta zigenarnas hjälpbehov, synes inte föreligga något särskilt problem i fråga om vem som skall svara därför. Dessa zigenare torde få anses intaga samma ställning som alla andra medlemmar i en kommun, d. v. s. i den mån de inte kan erhålla hjälp från annat håll får

69 det anses vara kommunernas skyldighet att enligt vanliga understödsgrunder biträda dem ekonomiskt. Ersättning av statsmedel till kommunerna. Beträffande de ambulerande zigenare, som erhåller hjälp till bosättning, antingen fast sådan eller temporär, är problemet i viss mån annorlunda. Såsom ovan anförts synes en avgörande förutsättning för att strävandena att hjälpa zigenarna till ordnade bostadsförhållanden skall lyckas vara, att kommunerna lämnar sin medverkan därtill. Dä någon allmän skyldighet för kommunerna att lämna sådan medverkan inte kan anses föreligga, synes det utredningen vara en absolut förutsättning för att ett mer allmänt intresse skall kunna skapas bland kommunerna för denna uppgift, att åtgärder från deras sida inte kommer att belasta dem ekonomiskt. Med hänsyn härtill och till angelägenheten av att de ambulerande zigenarna vid behov dock erhåller effektiv ekonomisk hjälp, synes det utredningen ofrånkomligt, att staten påtager sig ansvaret för att dessa zigenare erhåller den hjälp, de kan behöva i samband med sin bosättning. Någon åtskillnad i fråga om statens ansvar mellan å ena sidan ambulerande zigenare, som erhåller bostäder i kommuner, där de är mantalsskrivna, samt zigenare, som får hjälp till bosättning i andra kommuner, synes ej böra göras. Den stimulans till medverkan, som statens åtagande bör utöva på kommunerna, synes lika påkallad i båda fallen. Vid utgivandet av den ekonomiska hjälp, som de ambulerande zigenarna sålunda kan bli i behov av i samband med sin bosättning, synes det zigenarutredningen lämpligt att följa i stort sett samma förfarande, som tillämpas vid utgivandet av understöd till flyktingar, vilka av socialstyrelsen bostadsplaceras här i landet. Enligt av Kungl. Maj:t godkända principer för utgivandet av sådana understöd ankommer det på socialstyrelsen att, i samband med att styrelsen ombesörjer flyktingarnas bostadsplacering, i varje särskilt fall träffa överenskommelse med vederbörande fattigvårdsstyrelse om skäligt understöd. Detta förskotteras av fattigvårdsstyrelsen och ersattes sedermera — oavsett om understödet innefattar hjälp enligt 1 eller 2 § fattigvårdslagen — efter rekvisition av socialstyrelsen med anlitande av medel från anslaget till Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna. Då vederbörande flykting eller flyktinggrupp klarat sig utan understöd eller hjälp från det allmänna under ett a ett och ett halvt år, anses vederbörande inpassad i samhället och hänvisas vid eventuellt därefter uppkommande behov av hjälp till de kommunala socialvårdsorganen.

Finansieringen

av arbetsmarknadsstyrelsens

monteringsfärdiga

trähus

I den mån det kan bli fråga om att ordna bostäder åt zigenarna med hjälp av det monteringsfärdiga trähus varom ovan anförts, synes statens ekonomiska medverkan i viss utsträckning böra regleras i annan ordning än nyss angivits. I de fall, där denna byggnad avses använd som förläggning för arbetsmarknadsstyrelsens arbetare samt för flyktingar, ombesörjer arbetsmarknadsstyrelsen som regel såväl anskaffning som

70 transport och uppförande av byggnaden. I de fall däremot, där byggnaden ifråga avses använd som förläggning för överflyttad arbetskraft, är det vanligtvis vederbörande kommun eller arbetsgivare, som svarar för byggnadens mottagande på bestämmelseorten samt dess uppförande. Samtliga kostnader för byggnadens anskaffande och iordningställande bestrides såväl i det ena som det andra fallet av arbetsmarknadsstyrelsen, dock med anlitande av medel frän olika anslag. Sålunda bestrides kostnaderna för anskaffning av byggnaden samt transport av densamma till bestämmelseorten av medel frän reservationsanslaget till Kostnader för arbetsmarknadsstyrelsens förrådsverksamhet. Kostnaderna för transport av byggnaden från järnvägsstationen å bestämmelseorten samt uppförande av byggnaden bestrides däremot avmedel från vederbörande sakanslag, d. v. s. vid byggnadens användning som förläggning för arbetsmarknadsstyrelsens arbetare från reservationsanslaget till Kostnader för arbetslöshetens bekämpande samt vid byggnadens användning som förläggning för överflyttad arbetskraft och flyktingar från reservationsanslaget till Kostnader för överflyttning av arbetskraft. Från de sistnämnda två anslagen bestrides också kostnaderna för den värdeminskning, som byggnaden i dess ovanberörda användning beräknas undergå. Jämlikt Kungl. brev den 30 juni 1948 skall nämligen, i den mån materiel, som anskaffas med medel från förrådsanslaget, användes i sådan verksamhet, som avses med bl. a. ovannämnda sakanslag, förrådsanslaget tillföras de belopp, varmed värdet av dylik materiel minskas. Även när det gäller den här ifrågavarande byggnadens användning som bostad åt zigenare, synes det utredningen lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen ombesörjer anskaffningen av byggnaden samt transporten av densamma till bestämmelseorten. I fråga om befattningen med byggnadens uppförande samt eventuella anordningar och arbeten i anslutning därtill kan däremot olika tillvägagångssätt tänkas. I vissa fall kan det måhända vara praktiskt, att t. ex. vistelsekommunen ombesörjer dessa uppgifter, men i allmänhet torde det komma att visa sig lämpligast, att arbetsmarknadsstyrelsen också svarar härför. Kostnaderna för anskaffningen av byggnaden samt transporten av densamma till bestämmelseorten synes, oavsett vem som ombesörjer byggnadens uppförande, böra bestridas av medel från arbetsmarknadsstyrelsens förrådsanslag. Från samma anslag bör också, i det fall arbetsmarknadsstyrelsen ombesörjt uppförandet av byggnaden och övriga arbeten i samband därmed, kostnaderna härför bestridas. För det fall att en kommun svarat för uppförandet, bör denna själv bestrida kostnaderna därför. Liksom när det gäller byggnadens användning som förläggning för arbetsmarknadsstyrelsens arbetare m. fl. bör styrelsens förrådsanslag inte heller i förevarande fall slutgiltigt belastas med några kostnader för byggnaden. I analogi med vad som föreskrives i Kungl. Maj :ts brev den 30 juni 1948 bör därför förrådsanslaget tillföras det belopp, som svarar mot värdeminskningen å densamma. I första hand bör givetvis zigenarna själva erlägga detta belopp till styrelsen. För att skapa en garanti för att full återbetalning sker, synes dock lämpligt, att den föreskriften meddelas, att, där inte på annat sätt det mot värdeminskningen svarande beloppet tillföres förråds-

71 anslaget, detta anslag tillföres samma belopp frän det ovannämnda anslaget till Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna. Vid beräkningen av den årliga kostnad, som zigenarna bör erlägga i hyra för den här ifrågavarande bostaden, torde utöver värdeminskningskostnaden, vilken beräknad efter en avskrivning av 30 år samt ett värde å byggnaden av 15 600 kronor skulle kunna bestämmas till c:a 520 kronor, böra medräknas också vissa andra kostnader. Sålunda synes böra beräknas för underhåll av byggnaden en kostnad av 4 % å byggnadsvärdet eller i förevarande fall c:a 600 kronor samt för administration av byggnaden en kostnad av 250 å 275 kronor. Däremot synes inte behöva medräknas några kostnader för ränta å kapitalet, alldenstund detta såsom förskjutet från ett anslag å driftbudgeten inte skall förräntas. Den sammanlagda årliga kostnaden skulle sålunda komma att uppgå till omkring 1 400 kronor. Denna kostnad är emellertid att anse som en ren minimikostnad. Till en början är den beroende av att tomt gratis kan ställas till förfogande. Skall tomträttsavgäld medräknas ökar kostnaden med uppskattningsvis 300 kronor. I den mån det skulle tillkomma några särskilda anordningar eller arbeten utöver byggnadens anskaffande och uppförande, kommer givetvis årskostnaden också att öka i förhållande därtill. Särskilt om byggnaden skulle komma att användas för mer permanent bruk, blir det sannolikt ofrånkomligt att räkna med kostnader för t. ex. elektrifiering samt vatten- och avloppsfrågans ordnande. Om kostnader härför medräknas, skulle de årliga hyreskostnaderna sannolikt komma att öka med ytterligare omkring 300 kronor.

Behovet av

lägerplatser

Vad slutligen beträffar de zigenare, som kan antagas komma att antingen under hela året eller viss del därav fortsätta sitt ambulerande levnadssätt, finner zigenarutredningen skäl beakta också deras situation. Framför allt på ett område synes det utredningen både angeläget och möjligt att åstadkomma viss förbättring för dessa zigenare. Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit, har de ambulerande zigenarna, på grund av den allmänna inställningen till dem, stora svårigheter att finna lämpliga lägerplatser. Särskilt anmärkningsvärd är härvidlag kommunernas attityd gentemot zigenarna. Vissa kommuner har beslutat generellt förbud för dessa att upprätta läger inom kommungränserna, medan andra kommuner för endast mycket korta perioder upplåter även de sämsta tänkbara lägerplatser. Följden härav har blivit, att åtskilliga zigenare befinner sig på ständig jakt efter nya lägerplatser. Zigenarutredningen finner en förändring i de här angivna förhållandena vara en fråga av yttersta vikt. Bättre tillgång till lämpliga lägerplatser skulle innebära inte bara bättre bostadsförhållanden för denna kategori zigenare utan även större möjligheter för de vuxna zigenarna att ägna sin tid åt förvärvsarbete samt för barnen att gå i skolan. En ytterligare följd av en förändring på detta område bleve sannolikt, att folkbokföringsproblemet också för dessa zigenare kunde lösas. Finns bara möjligheter därtill kommer ganska säkert de flesta zigenarna att — åtminstone under vintern

72 —• stanna så lång tid på en och samma plats som enligt folkbokföringsförordningen kräves för att kyrkobokföring eller mantalsskrivning skall bli möjlig. För att åstadkomma en lösning på det här ifrågavarande problemet har utredningen övervägt olika uppslag att förmå kommunerna att vid förekommande behov iordningställa och upplåta ändamålsenliga lägerplatser med tillgång till vatten, elektrisk ström och sanitära anordningar. När emellertid trots allt utredningen avstår från att framlägga något särskilt förslag i detta hänseende, har detta uteslutande berott därpå, att utredningen är övertygad om dels att utredningens övriga förslag inom överskådlig tid skall leda till en åtminstone för vinterhalvåret fast bosättning för landets zigenare och dels att kommunerna för den tid, som återstår innan så sker, utan några särskilda åtgärder bättre än hittills skall tillgodose zigenarnas behov av lämpliga lägerplatser. Med sitt förslag i detta betänkande att en zigenarkonsulent måtte tillsättas, förbinder utredningen också en bestämd förhoppning, att denne skall vara i stånd att verksamt bidra till en mera positiv inställning bland allmänhet och myndigheter i detta avseende. Kostnadsberäkning Antalet zigenare, som förklarat sig önska fast bosättning, uppgår enligt vad som redovisas i Bilaga 2 (sid. 145) till 279 representerande 550 personer och c:a 140 familjer. Då av dessa c:a 230 personer fördelade på omkring 60 familjer redan är bofasta, skulle alltså i första hand bostäder behöva anskaffas till ett 80-tal familjer om tillhopa 320 personer. Även om det antages, att bostäder också behöver anskaffas till de 37 personer, som inte redovisat någon åsikt i förevarande hänseende, och till de 45 personer, som inte blivit tillfrågade om sina synpunkter på bostadsfrågan, alltså tillhopa ett 80-tal personer fördelade på uppskattningsvis ett 20-tal familjer, skulle sålunda antalet erforderliga bostäder inte uppgå till mer än c :a 100. Då det emellertid kan antagas, att allteftersom zigenarna erhåller ordnade bostadsförhållanden, exemplet därav kommer att smitta av sig, torde det endast vara en tidsfråga, när även övriga ambulerande zigenare kommer att uttrycka önskemål om bättre bostadsförhållanden. Då dessa zigenare kan beräknas till c:a 100 individer fördelade på ett 25-tal familjer, skulle alltså i runt tal erfordras sammanlagt 125 bostäder. Zigenarnas bostadsbehov kan tyvärr inte tillgodoses på en gång. Av olika skäl, inte minst de praktiska svårigheterna att hjälpa zigenarna till lämpliga bostäder, torde zigenarnas övergång till ordnad bosättning komma att ta ett flertal år i anspråk. Enligt utredningens mening får det anses som ett gott resultat om åtminstone ett tiotal zigenarfamiljer per år kan beredas bostäder. Med en sådan takt i bosättning skulle hela bosättningsproblemet för de nu aktuella zigenarfamiljerna vara löst inom loppet av 10—15 år. Naturligtvis bör det dock inte vara något hinder att om bostäder kan anskaffas och möjligheter i övrigt därtill föreligger snabbare än så ordna zigenarnas bosättning. I detta sammanhang torde också böra beaktas den tillväxt av zigenarstammen, som äger rum, och den därav föranledda ökningen av de bostadssökande familjernas antal.

73 Såsom redan tidigare framhållits synes i första hand bostäder böra anskaffas åt zigenarna i den redan befintliga bostadsbebyggelsen. Om det visar sig möjligt att följa denna anvisning, skulle det som regel innebära, att zigenarna komme att erhålla vanliga hyresbostäder. Emellertid är också förutsatt, att zigenarna, därest ingen annan utväg är möjlig, skall kunna beredas bostäder i annan ordning, t. ex. genom inköp av bostäder, uppförande av egna hem eller genom att ställa arbetsmarknadsstyrelsens monteringsfärdiga eller andra billiga trähus till deras förfogande. Vidare är förutsatt, att bristfälliga bostäder skall repareras innan de upplåtas till zigenarna. På vilket sätt zigenarnas bostadsfråga än kan ordnas, synes som regel någon större kapitalkostnad per år inte behöva beräknas för varje särskild bostad. För hyresbostäder torde med nuvarande läge på hyresmarknaden knappast i något fall årshyran komma att överstiga 2 500 å 3 000 kronor. I de fall, där bostäder inte kan ordnas på annat sätt än genom inköp, uppförande eller ombyggnad av fastigheter eller genom andra kapitalkrävande åtgärder, torde som regel, utom då det gäller arbetsmarknadsstyrelsens monteringsfärdiga trähus, kommunerna komma att ställa sig såsom ägare till bostäderna — åtminstone för en övergångstid — och zigenarna därför även i sådana fall endast behöva betala årskostnaderna för bostäderna. Även om man räknar med armortering och förräntning av ett egnahemslån, torde kostnaderna knappast komma att överstiga c:a 4.000 kronor för år. När det gäller arbetsmarknadsstyrelsens monteringsfärdiga trähus har såsom ovan framhållits årskostnaderna beräknats till mellan 1 400 och 2 000 kronor. Om man räknar med att hälften av zigenarna erhåller vanliga hyresbostäder och hälften bostäder av annat slag, skulle sålunda för första året kostnaderna för hyresbostäderna uppgå till högst 15 000 kronor och kostnaderna för de andra bostäderna till högst 20 000 kronor, tillhopa alltså 35 000 kronor. Naturligtvis får det antagas, att zigenarna själva — åtminstone i viss utsträckning — har förmåga att bidraga till kostnaderna för sin bosättning, men då än så länge osäkerhet får anses råda i fråga om zigenarnas möjligheter härvidlag, torde som belastning pä vederbörande statsanslag samma belopp böra beräknas. På grund av den här ifrågavarande verksamhetens karaktär av försöksverksamhet och den därav föranledda ovissheten om såväl omfattningen av verksamheten som de kostnader, som i verkligheten kan uppkomma, synes det utredningen t. o. m. finnas skäl att för zigenarnas bostadskostnader räkna med ett belopp ej understigande 50 000 kronor. Då såsom ovan framhållits det också kan uppstå svårigheter för vissa zigenarfamiljer att klara även andra kostnader i samband med sin bosättning än de rena bostadskostnaderna, t. ex. kostnader för inventarieanskaffning och kostnader för livsuppehället o. s. v., synes det finnas skäl att räkna med vissa ytterligare kostnader, som på förhand omöjligt kan fixeras.

KAPITEL 8

Frågan om en zigenarkonsulent

Behovet av en konsulent Zigenarutredningen har i sin inledande översikt över zigenarfrågan redogjort för zigenarnas personliga svårigheter, när det gäller att tillvarataga sina intressen och ordna för sig på sätt de själva önskar. Framför allt är det deras utbredda oförmåga att läsa och skriva som utredningen därvid pekat på. För att kunna ordna upp förhållandena för människor med så påtagliga handikap som zigenarna, förefaller det uppenbart, att det ej kan räcka med att uppställa vissa generella anvisningar eller normer för problemens lösning. Det är ju så, att även om samhället erbjuder den enskilde bistånd i något avseende, det vanligtvis fordras, att den enskilde själv kan överblicka sin situation ävensom att han också kan ta vissa initiativ för att komma tillrätta med i första hand sina försörjningsproblem men dessutom med sina problem över huvud taget. När det gäller zigenarna kan det på grund av deras olika handikap dessvärre inte antagas, att de i någon större utsträckning har denna förmåga. De zigenare, som inte kan läsa, kan ju inte ens ta del av utfärdade anvisningar och föreskrifter. Så mycket mindre skulle de väl då kunna bedöma behovet och lämpligheten av t. ex. de hjälpmöjligheter, som samhället har att bjuda dem. Att hitta rätt bland alla myndigheter och veta vart man skall vända sig i olika angelägenheter måste också te sig ytterst svårt för dessa zigenare, liksom det naturligtvis måste göra för alla, som tidigare sällan eller aldrig haft kontakt med samhällets olika organ. Förutsättningen för att zigenarfrågan effektivt skall kunna ordnas finner utredningen obetingat vara, att en person med intresse och känsla för zigenarnas önskemål och behov får tillfälle att hjälpa zigenarna till rätta med deras svårigheter. Utredningen föreslår därför att en konsulent för zigenarfrågor tillsättes. Att ett starkt behov av en sådan konsulent verkligen föreligger, anser sig utredningen ha fått bekräftat genom de erfarenheter, som utredningen själv gjort under sin verksamhet och främst då genom sina egna hjälpåtgärder bland zigenarna. Utredningen har i åtskilliga fall lyckats ernå goda resultat, när det t. ex. gällt att skaffa bostäder åt behövande zigenarfamiljer, att ordna upp tilltrasslade ekonomiska förhållanden bl. a. genom omplacering av lån till lägre räntor, att hjälpa zigenarna till olika förmåner ävensom att i övrigt bistå zigenarna i olika angelägenheter. Även erfarenheter från annat håll ger vid handen, att en konsulent skulle ha en stor mission att fylla bland

75 zigenarna. I Stockholms stad har sålunda under ett antal månader en socialvårdstjänsteman med god kännedom om zigenarnas förhållanden och problem haft till speciell uppgift att söka hjälpa behövande zigenare till bostäder och resultatet av denna verksamhet har visat sig över förväntan gott. Av författaren Ivar Lo-Johanssons litterära befattning med zigenarfrågan framgår att även denne, ehuru han i övrigt tagit avstånd från befarade åtgärder för zigenarnas sociala anpassning, bekräftat behovet av en sådan verksamhet, som här avses. (Ivar Lo-Johansson: Zigenare, Fib:s förlag, sid. 220.) Även andra, sakliga bedömare av zigenarfrågans aktuella läge har starkt understrukit behovet av en konsulent eller en kurator, som vederbörande oftast blivit kallad. Att på förhand ange på vilka områden konsulentens insatser kommer att visa sig erforderliga är naturligtvis svårt. Hans hjälp kommer med säkerhet att påkallas i ärenden av de mest skilda slag. Såvitt utredningen nu kan bedöma, är det dock på fyra särskilda områden, som det framför allt kommer att visa sig angeläget med en insats från konsulentens sida, nämligen de som gäller skolutbildning, bostads- och arbetsanskaffning samt ärenden angående mantalsskrivning. På skolutbildningens område synes konsulenten böra arbeta efter två linjer. Å ena sidan bör det vara hans uppgift att sprida upplysning bland zigenarna om skolbildningens betydelse samt i övrigt göra zigenarna uppmärksamma på de fördelar, som följer av en skolgång. Å andra sidan bör han så långt det över huvud är möjligt hålla skoldistrikten underrättade om i vilken utsträckning zigenare uppehåller sig inom deras områden, så att skoldistrikten blir i tillfälle att vidtaga de åtgärder, som ankommer på dem. När det gäller att söka skaffa zigenarna bostäder bör konsulenten i första hand hjälpa zigenarna att finna lämpliga bosättningsorter. Därest, för att bosättning i visst fall skall kunna äga rum, sysselsättningsfrågan först måste ordnas, synes det lämpligt, att konsulenten först söker kontakt med arbetsmarknadens organ för att få utrönt, var förutsättning till arbete finns och bosättning därför kan komma i fråga. Sedan sysselsättningsfrågan blivit vederbörligen utredd och lämpligt arbete helst också ordnats, bör konsulenten upptaga förhandlingar med vederbörande kommunala myndigheter om anskaffande av bostad på den ort, där arbetsmöjligheter finnes. För det fall att bosättning kan ske oberoende av sysselsättningsfrågans ordnande, bör konsulenten vända sig direkt till den kommun, där de zigenare det vederbör önskar bli bosatta. Vid sina förhandlingar med de kommunala myndigheterna bör konsulenten i förekommande fall också upptaga frågan om ekonomisk hjälp åt zigenarna, varvid han självfallet inte bör försumma att upplysa kommunerna om möjligheten till statlig ersättning därför. Att skaffa arbete åt zigenarna är naturligtvis en uppgift, som närmast ankommer på arbetsmarknadens organ och därvid med hänsyn till zigenarnas i allmänhet handikapade ställning framför allt arbetsvårdsorganen. På dessa bör det givetvis också ankomma att vid behov föranstalta om t. ex. arbetsprövning, arbetsträning och omskolning av zigenarna. Konsulentens uppgift i här angivna avseenden blir huvud-

76 sakligen att skapa kontakt med lämpligt arbetsvårdsorgan, d. v. s. som regel arbetsvårdsexpeditionen vid länsarbetsnämnden i det län, där arbete önskas. I fråga om zigenarnas mantalsskrivning har ju zigenarutredningens undersökningar givit vid handen, att problemet kvantitativt inte är så stort, som man från början befarade. Dock är inte mindre än ett 150-tal zigenare förda i obefintlighetsböckerna. Av dessa räknar utredningen med att en stor del genom bosättning i en eller annan form eller genom regelbundet återkommande vintervistelse på en och samma ort skall få sina mantalsskrivningsförhållanden ordnade. Även om man sålunda kan räkna med en gynnsam utveckling, när det gäller zigenarnas mantalsskrivningsförhållanden, får en zigenarkonsulent på detta område dock en viktig uppgift i att bevaka zigenarnas intressen samt föra deras talan i mantalsskrivningsärenden. Det måste också anses vara av största .värde, att kommunernas socialvårdstjänstemän har möjlighet att vända sig till en person, som sitter inne med faktiska uppgifter om landets samtliga zigenare. Genom att till den föreslagne konsulentens förfogande ställa allt det av zigenarutredningen hopbragta men ej publicerade materialet, omfattande intervjuuttalanden, släktregister, mantalsskrivningsförteckning, uppgifter om socialvård m. m., kommer konsulenten att förfoga över en mängd sakuppgifter, som sätter honom i stånd att med större överblick än ortstjänstemännen se på zigenarnas hjälpbehov i varje särskilt fall. Vad här ovan anförts angående en zigenarkonsulents arbetsuppgifter bör enligt utredningens mening endast uppfattas som en antydan av uppgifternas innehåll. Med all sannolikhet kommer han också att ställas inför många andra problem, som inte i förväg kan överblickas. Tjänstens placering och

avlönande

Den sålunda föreslagna tjänsten som zigenarkonsulent synes utredningen lämpligen böra knytas till socialstyrelsen. En sådan anknytning finner utredningen naturlig framför allt med hänsyn till att utredningen redan i annat sammanhang föreslagit, att styrelsen ålägges viss uppgift i den verksamhet, som syftar till zigenarfrågans ordnande, nämligen att ombesörja utgivandet av den statliga ersättningen till de kommuner, som förskotterat understöd till zigenare i samband med deras bosättning. Härtill kommer att socialstyrelsen genom sin befattning med att bostadsplacera och ordna arbete åt flyktingar förskaffat sig stor erfarenhet av just sådana ärenden, som zigenarkonsulenten i huvudsak kommer att få taga befattning med, och därför också kommer att kunna ge konsulenten ett värdefullt stöd i hans verksamhet. Med hänsyn härtill torde det också kunna överlåtas till socialstyrelsen att meddela de särskilda anvisningar för konsulenten, som kan komma att visa sig erforderliga. Såsom ovan framhållits kan det antagas, att zigenarkonsulentens uppgifter kommer att bli ytterst omfattande. Under den första tiden, då det torde var nödvändigt, att konsulenten besöker zigenarlägren för att göra sig förtrogen med de problem, han har att taga befattning med, kommer han uppenbarligen att behöva sätta till hela sin arbetstid för att kunna fullgöra sina uppgifter. Efter denna inledningsperiod, vilken

77 kan beräknas komma att ta c:a tre månader i anspråk, torde konsulentuppgifterna som regel kunna skötas vid sidan om andra uppgifter. Kvar kommer dock alltid att stå en viss ojämnhet i arbetsbelastningen, som tidvis kommer att kräva ökade arbetsinsatser. De många resor, som kan antagas bli nödvändiga, kommer t. o. m. att kräva att konsulenten har möjlighet att disponera hela sin arbetstid för sina uppgifter som konsulent. Med hänsyn till de svårigheter, som sålunda åtminstone tidvis måste uppstå för en zigenarkonsulent att vid sidan om sina konsulentuppgifter fullgöra även andra tjänsteåligganden, skulle det naturligtvis vara en fördel om konsulenten vore befattningshavare hos socialstyrelsen. I sådant fall skulle konsulenten lättare kunna disponera erforderlig tid för sina uppgifter bland zigenarna. Vid sidan om dessa uppgifter skulle konsulenten då också kunna handlägga de administrativa ärenden, som följer av verksamheten bland zigenarna, såsom t. ex. bestämmande och utbetalande av de statliga ersättningsbeloppen till kommunerna, i vilka ärenden beslutanderätten givetvis ankommer på socialstyrelsen. På grund av de speciella kvalifikationer, som ovillkorligen måste krävas av en zigenarkonsulent, framför allt i fråga om förmågan att komma till tals med zigenarna och vinna deras förtroende, samt svårigheterna att finna en person, som uppfyller dessa krav, vill utredningen emellertid föreslå, att konsulenttjänsten inrättas som en arvodesavlönad deltidstjänst hos socialstyrelsen. Utredningen förutsätter därvid, att innehavaren av tjänsten vid behov kan helt ägna sig åt sina uppgifter bland zigenarna. Även den här ifrågavarande verksamhetens karaktär av försöksverksamhet talar enligt utredningens mening för att konsulenttjänsten inrättas som en arvodes- och deltidstjänst. Med hänsyn till de speciella personliga kvalifikationer, som enligt vad sålunda framhållits måste krävas av en zigenarkonsulent, samt de ytterst svårlösta problem, som han med säkerhet ofta kommer att få ta ställning till, anser zigenarutredningen, att konsulenttjänsten i lönehänseende bör jämställas med t. ex. socialvårds- och skyddskonsulenttjänsterna m. fl. konsulenttjänster. Enär dessa är placerade i 27 lönegraden, synes alltså zigenarkonsulentens arvode böra beräknas på grundval av lönen i denna lönegrad, vilken i 27 löneklassen, statens löneplan nr 1, ortsgrupp 5, utgör 20 532 kronor för år. Att exakt beräkna skäligt arvode för zigenarkonsulenten är givetvis mycket svårt med hänsyn till att verksamhetens omfattning endast med svårighet kan bedömas. Vad beträffar första verksamhetsåret får man, såsom ovan också framhållits, räkna med en första period på omkring tre månader, varunder konsulenten för resor bland zigenarna samt upporganisation av verksamheten får antagas behöva ägna hela sin tid åt sina konsulentuppgifter. För denna period synes arvodet därför böra motsvara full lön enligt 27 löneklassen, d. v. s. c :a 5 125 kronor. För den övriga delen av året, varunder konsulentuppgifterna som regel kan beräknas ta endast viss del av tjänstetiden i anspråk men tidvis och särskilt i samband med resor runt om i landet full tjänstetid, synes arvodet böra beräknas till hälften av den å denna tid belöpande

78 lönen i 27 löneklassen, d. v. s. till c :a 7 675 kronor. Det sammanlagda arvodet för första verksamhetsåret skulle sålunda uppgå till 12 800 kronor. Med hänsyn till den här ifrågavarande verksamhetens karaktär av försöksverksamhet förutsattes givetvis, att konsulentarvodet för nästkommande och följande verksamhetsår omprövas. Då såsom vid upprepade tillfällen redan framhållits zigenarkonsulenten i sin verksamhet kommer att få företaga ett stort antal resor, synes det utredningen skäligt att visst belopp beräknas härför. Med hänsyn till att hela landet kommer att utgöra zigcnarkonsulentens verksamhetsområde, torde detta belopp ej böra understiga 4 000 kronor. Ifrågavarande belopp synes utredningen böra medräknas vid fastställandet av det i socialstyrelsens omkostnadsstat upptagna förslagsanslaget till reseersättningar. Liksom fallet är med t. ex. socialvårdskonsulenterna bör också zigenarkonsulenten äga rätt att företaga tjänsteresor med egen bil.

Sammanfattning

Zigenarutredningen har funnit stort behov föreligga av åtgärder på skilda områden för att zigenarnas förhållanden skall kunna förbättras. Den viktigaste åtgärden finner utredningen otvivelaktigt vara, att möjligheter skapas för zigenarbarnen till ordnad skolgång, så att zigenarna skall kunna bygga sin framtid på samma grund som alla andra medborgare i vårt land. Utredningen har därför i det föregående sökt dra upp vissa riktlinjer för skolgångens ordnande ävensom lagt fram vissa särskilda förslag härtill. Då förutsättningen för att en ordnad skolgång skall kunna komma till stånd är att zigenarna får möjlighet till en ordnad bosättning — i vart fall för den del av året, varunder skolgången pågår — har utredningen också varit angelägen finna vägar till en lösning av zigenarnas bostadsproblem. Givetvis har det även varit zigenarnas bostadsförhållanden som sådana, vilka i många fall befunnits vara långt ifrån människovärdiga, som härvidlag dikterat utredningens intentioner. Även för att medverka till lösningen på många andra problem, såsom t. ex. sysselsättningsfrågan och folkbokföringsfrågan, har utredningen funnit nödvändigt att söka ordna zigenarnas bostadsförhållanden. Förutom när det gäller skolfrågan och bostadsfrågan har utredningen inte funnit skäl att framlägga några förslag till särskilda lösningar av de olika föreliggande problemen. När det t. ex. gäller sysselsättningsfrågan och folkbokföringsfrågan, i och för sig ytterst väsentliga problem för zigenarna, har utredningen ansett att lösningen på problemen, i den mån denna inte är att finna i den fasta bosättningen, får sökas inom ramen för gällande bestämmelser och förhållanden. Vad zigenarna på dessa områden framför allt synes vara i behov av är hjälp i det enskilda fallet. I anledning härav har utredningen föreslagit tillsättandet av en särskild zigenarkonsulent, vars allmänna uppgift skulle vara att råda och stödja zigenarna, att i förekommande fall skapa kontakt med vederbörande myndigheter och att överhuvud taget bevaka zigenarnas intressen. Skolfrågans ordnande för zigenarna har utredningen funnit bäst kunna ske inom den vanliga folkskolans ram. I första hand bör enligt utredningens uppfattning zigenarbarnen placeras in i för dem lämpade klassavdelningar. Med hänsyn till de svårigheter, som framför allt de äldre zigenarbarnen på grund av sina bristande förkunskaper i läsning, skrivning och räkning måste ha att följa den vanliga klassundervisningen, har utredningen emellertid ansett nödvändigt, att särskild undervisning ordnas i dessa ämnen. För de ambulerande zigenarbarnen, vars skolgång tidvis måste bli ytterst oregelbunden, finner utredningen att särskild tonvikt måste läggas vid just

80 denna form av undervisning. Den särskilda undervisningen bör enligt utredningens mening anordnas i huvudsaklig överensstämmelse med vad som gäller för redan förekommande typer av sådan undervisning, bl. a. den särskilda undervisningen i svenska språket för utländska och statslösa barn. För denna undervisning gäller bl. a.. att den utgör en frivillig angelägenhet för skoldistrikten samt att statsbidrag som regel utgår till de skoldistrikt som anordnar sådan undervisning med hela lönekostnaden för de timlärare, som meddelar undervisningen. Omfattningen av den särskilda undervisningen för zigenarbarnen föreslås av utredningen till sex lektionstimmar i veckan. En utökning liksom en minskning av lektionsantalet skall dock kunna ske efter hörande av vederbörande folkskolinspektör. Över huvud förutsätter utredningen, att skoldistrikt som vill anordna särskild undervisning skall hänvända sig till folkskolinspektören. Med hänsyn till att det inte föreligger någon skyldighet för skoldistrikt att anordna undervisning för zigenarbarn, som inte är kyrkobokförda inom distriktet, har utredningen, för att kunna garantera också dessa barn viss skolutbildning, ansett sig böra föreslå införandet av en allmän skyldighet för skoldistrikten att i sina skolor mottaga zigenarbarn, som inte är kyrkobokförda i distrikten. För anordnandet av undervisning åt ambulerande zigenarbarn föreslår utredningen, att ersättning av statsmedel skall utgå till skoldistrikten med en krona för läsdag och elev. Detta belopp har beräknats motsvara den omedelbara ökningen i de löpande omkostnaderna för ett skoldistrikt, som mottager ett zigenarbarn för undervisning. Kan skoldistrikt visa, att det haft ytterligare väsentliga kostnader för en zigenarelev, föreslår utredningen rätt för distriktet att med redovisning av de verkliga kostnaderna begära ersättning för desamma. För att också de zigenare, vilka inte längre befinner sig i skolpliktig ålder, skall få en möjlighet att komma loss ur det grepp, som analfabetismen håller dem i, finner utredningen angeläget att en frivillig undervisningsverksamhet igångsattes bland dessa. Såsom huvudman för denna undervisning, vilken av utredningen föreslås meddelad i hemmen, synes folkbildningsrörelsen böra stå. För bedrivandet av denna verksamhet förutsattes att bidrag av statsmedel skall utgå till såväl avlönandet av lärarkrafter som till studiemateriel och övriga kostnader. Bidraget till lärararvode föreslås utgå med högst ett belopp motsvarande timtaxan för folkskollärare, medan bidraget till studiemateriel och övriga kostnader föreslås utgå efter skolöverstyrelsens beprövande i varje särskilt fall. När det gäller bostadsfrågans ordnande för zigenarna finner utredningen i fråga om de bofasta zigenare, vilka önskar bättre bostäder, inte något särskilt problem föreligga. Dessa zigenare bör i allmänhet kunna erhålla bostäder i den vanliga hyreseller egnahemsbebyggelsen. Att kommunernas ansvar för dessa givetvis är detsamma som för alla andra bofasta har utredningen varit särskilt angelägen att betona. Beträffande de ambulerande zigenare, som önskar ordnade bostadsförhållanden, har utredningen likaledes funnit, att strävandena i första hand bör inriktas på att söka skaffa fram lämpliga bostäder i den redan befintliga bostadsbebyggelsen. Ett allmänt krav på de bostäder, som ställs till zigenarnas förfogande, bör givetvis vara, att

81 de befinner sig på en ur hälsovårdssynpunkt betryggande standardnivå. På grund av den aktuella situationen på bostadsmarknaden och det understundom ytterst angelägna bostadsbehovet bland denna kategori zigenare, har utredningen emellertid funnit naturligt, att under en övergångstid bostadsfrågan bör kunna lösas utifrån den synpunkten, att någon bostad, även om den inte kan godkännas som varaktig familjebostad, dock är bättre än ingen bostad alls. Med hänsyn till svårigheterna att uppbringa ens en tillfällig bostad på en ort har utredningen föreslagit användningen av vissa monteringsfärdiga trähus, däribland den hustyp, som av arbetsmarknadsstyrelsen användes som bl. a. förläggningsbyggnad för arbetare, som sysselsattes vid av styrelsen anordnade arbeten. För anskaffningen av bostäder åt de ambulerande zigenarna har utredningen funnit att kommunernas medverkan är erforderlig. Då emellertid en kommun — utöver vad som eventuellt kan följa av fattigvårds- och barnavårdslagarna — inte kan anses skyldig att lämna sin medverkan till bostadsanskaffningen, har utredningen ansett det vara en absolut förutsättning för att ett mer allmänt intresse skall kunna skapas bland kommunerna för denna uppgift, att åtgärder från deras sida inte kommer att belasta dem ekonomiskt. Utredningen föreslår därför, att staten påtager sig hela ansvaret för den ekonomiska hjälp, som de ambulerande zigenarna kan behöva i samband med sin bosättning. Vid utgivandet av denna hjälp har det synts utredningen lämpligt att följa i stort sett samma förfarande, som tillämpas vid utgivandet av understöd till flyktingar, vilka av socialstyrelsen bostadsplaceras här i landet. Detta innebär, att överenskommelse i varje särskilt fall skall träffas om skäligt understöd och att fattigvårdsstyrelsen därefter förskotterar detta för att sedermera — oavsett om understödet innefattar hjälp enligt 1 eller 2 § fattigvårdslagen — efter rekvisition erhålla ersättning därför av socialstyrelsen. Då en zigenare klarat sig utan understöd eller hjälp från det allmänna ett å ett och ett halvt år, skall vederbörande anses inpassad i samhället och vid därefter uppkommande hjälpbehov hänvisas till de kommunala socialvårdsorganen för erhållande av hjälp i vanlig ordning. I den mån det kan bli fråga om att ordna bostäder åt zigenarna med hjälp av arbetsmarknadsstyrelsens monteringsfärdiga trähus finner utredningen, att statens ekonomiska medverkan bör regleras i annan ordning än nyss sagts. Sålunda bör enligt utredningens mening kostnaderna för anskaffningen av byggnaden samt transporten av densamma till bestämmelseorten bestridas av arbetsmarknadsstyrelsen. I den mån arbetsmarknadsstyrelsen också ombesörjer uppförandet av byggnaden och övriga arbeten i samband därmed, bör styrelsen också bestrida kostnaderna härför. Då arbetsmarknadsstyrelsen emellertid inte avses skola slutgiltigt svara för kostnaderna för zigenarnas bosättning, föreslår utredningen, att vederbörande arbetsmarknadsanslag tillföres det belopp, som svarar mot värdeminskningen å byggnaden. I den mån zigenarna själva inte förmår erlägga detta belopp och arbetsmarknadsstyrelsen inte heller på annat sätt erhåller gottgörelse för värdeminskningen, förslår utredningen, att socialstyrelsen svarar härför i samma ordning, som gäller för ersättningen till kommunerna. Beträffande slutligen de zigenare, som kan antagas komma att fortsätta sitt ambu6—Zigenaru t redning

82 lerande levnadssätt, har utredningen övervägt olika uppslag att förmå kommunerna att vid förekommande behov iordningställa och upplåta ändamålsenliga lägerplatser med tillgång till vatten, elektrisk ström och sanitära anordningar. Då utredningen emellertid avstått från att framlägga särskilt förslag i detta hänseende, har detta uteslutande berott därpå, att utredningen är övertygad om dels att utredningens övriga förslag inom överskådlig tid skall leda till en åtminstone för vinterhalvåret fast bosättning för landets zigenare och dels att kommunerna för den tid, som återstår innan så sker, utan några särskilda åtgärder bättre än hittills skall tillgodose zigenarnas behov av lämpliga lägerplatser. Med sitt förslag att en zigenarkurator måtte tillsättas, förbinder utredningen också en bestämd förhoppning, att denne skall vara i stånd att verksamt bidraga till en mera positiv inställning bland allmänhet och myndigheter i detta avseende. Den av utredningen föreslagna tjänsten som zigenarkonsulent synes utredningen lämpligen böra knytas till socialstyrelsen och anordnas som en arvodesavlönad deltidstjänst. På grund av de speciella personliga kvalifikationer, som ovillkorligen måste krävas av innehavaren av denna tjänst samt de ytterst svårlösta problem, som han med säkerhet ofta kommer att få ta ställning till, anser utredningen, att tjänsten i lönehänseende bör jämställas med t. ex. socialvårds- och skyddskonsulenttjänsterna. För första verksamhetsåret föreslår utredningen, att arvodet bestämmes till 12 800 kronor. Då zigenarkonsulenten i sin verksamhet kommer att behöva företaga ett stort antal resor över hela landet, föreslår utredningen, att ett belopp av 4 000 kronor beräknas härför i socialstyrelsens reseanslag. Vidare föreslår utredningen, att konsulenten bör få företaga tjänsteresor med egen bil. Kostnaderna för zigenarnas skolgång och bosättning anser sig utredningen inte kunna beräkna med något större mått av säkerhet. För ersättning till skoldistrikt för undervisning av ambulerande zigenarbarn föreslår utredningen ett särskilt anslag under åttonde huvudtiteln upptaget med 10 000 kronor och med samma belopp föreslår utredningen att ett särskilt anslag upptages för den frivilliga undervisningsverksamheten bland zigenarna. Kostnaderna för zigenarnas bosättning har utredningen för första verksamhetsåret angivit till lägst 50 000 kronor, vilket belopp sålunda bör beräknas under anslaget till Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna. Ifrågavarande belopp avses av utredningen skola täcka kostnaderna för c:a tio zigenarfamiljers bosättning.

Bilaga 1

Zigenarnas levnadsförhållanden 1955

En

intervjuundersökning av

C,H. TILLHAGEN

Innehåll

Förord I.

Zigenarnas invandring, släktskapsförhållanden 1. 2. 3. 4. 5.

II.

7. 8.

89 90 90 91 91

Kopparslageri och förtenning Tivoliverksamhet Musikutövning Spådom Skrothandel Försäljarverksamhet a) Hästhandel b) Bilhandel c) Handel med musikinstrument d) Övrig handel Tiggeri Arbete i öppna marknaden

92 93 94 95 96 97

98 99

Bostadsförhållanden 1. 2. 3.

4. 5. IV.

stamorganisation

Försörjningsförhållanden 1. 2. 3. 4. 5. 6.

III.

och

Invandring, släktskapsförhållanden Ingifte Blandäktenskap Zigenare och tattare Stamorganisation

Tält Masonithyddor Husvagnar a) Bussar omgjorda till husvagnar b) Husvagnar i övrigt Hyreslägenheter Egna hem

100 102 102

105 107

Förmögenhetsförhållanden 1. 2. 3. 4.

Den folkliga uppfattningen av zigenarnas rikedom Guldets betydelse för zigenarna Vad en zigenare räknar som rikedom Zigenarna och pantbanken

107 108 109 109

86 V.

Seder och bruk 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. 9. 10. 11. 12.

VI.

Zigenarkulturens pågående upplösning Kulturkontakten Umgängesliv Rättsuppfattning Mat och dryck Helg och högtid Bröllopsbruk Äktenskap och samliv Barn och barnuppfostran Död och begravning Religion Folkdikt .-

112 113 115 116 118 120 121 122 124 125 128 129

Zigenarna och det svenska samhället 1.

4. 5. 6. 7. 8. 9.

Hur zigenarna bemötas 130 a) Diskrimineringen historiskt betingad b) Mottagandet på hotell och restauranger c) Svårigheter att skaffa lägerplats och bostad d) Övergrepp från myndigheters sida e) Överfall f) Pressens skuld Zigenarnas egen uppfattning om hur de blir behandlade 132 Zigenarna och bofastheten 133 a) Zigenarnas s. k. vandringsdrift b) Zigenarna vandrar på grund av ekonomiska, sociologiska och historiska orsaker c) Samhället hindrar deras bosättning Vill zigenarna bli bofasta? 135 Zigenarnas uppfattning om sitt försörjningsläge 137 Zigenarnas åsikter om fast arbete 138 Zigenarna och skolfrågan 139 Vilka statliga hjälpåtgärder vore betydelsefullast just nu ? 140 De bofasta zigenarnas problem 140

Fotomontage

2. 3.

Förord Materialet till denna skrift har samlats dels genom den zigenarforskning, som allt sedan 1943 pågått vid Nordiska museet, dels genom de undersökningar, som skett på uppdrag av 1954 års zigenarutredning. Under åren 1943—50 tjänstgjorde den numera framlidne, begåvade zigenaren Johan Demitri-Taikon som sagesman för en mycket ingående undersökning av zigenarnas seder och bruk och levnadsförhållanden i övrigt. Efter 1950 har denna undersökning fortsatt med talrika intervjuer med zigenarsällskap runt om i landet. Genom Etnologiska undersökningen vid Nordiska museet har slutligen också en frågelista rörande zigenarna utsänts till och besvarats av ett stort antal meddelare landet runt. I avsikt att få dagens läge bland våra zigenare belyst anmodade mig 1954 års zigenarutredning att under våren 1955 företa en rundresa bland Sveriges zigenare. Denna resa ägde rum under tiden 28 februari—30 april samt 14—23 juni, samt kompletterades med mindre resor dels under sommaren 1955, dels under vintern 1955—56. Under dessa resor besöktes i det närmaste 700 av Sveriges ca 740 zigenare; de som inte uppsöktes var i allmänhet ensamstående personer och familjer, som var omöjliga att inom rimlig tid få tag i — för flera av dessa har dock bröder eller andra nära släktingar lämnat tillfyllestgörande uppgifter. Då jag anträdde min resa, kände jag praktiskt taget varje zigenare till namn och släktskapsförhållanden. Zigenarnas seder, bruk och levnadsbetingelser i övrigt var mig också efter många års studier av deras liv väl bekanta. Många av de besökta zigenarna hade jag personlig bekantskap med. Allt detta underlättade självfallet uppgiften att skaffa mig en bild av de svenska zigenarnas förhållanden av i dag. Överallt har jag mottagits gästfritt och älskvärt. Till varje läger kom jag utan förvarning. Detta till trots fann jag med få undantag, att lägren knappast kunde ge anledning till klander vad hygien och renlighet beträffar; min iakttagelse var, att ju bättre bostad, desto bättre hygien. Jag ägnade som regel en dag åt varje läger; i de större kunde vistelsen bli 3—4 dagar och mer. Samvaron med zigenarna var angenäm och förtroendefull. Överallt visade zigenarna stor tacksamhet över att det allmänna observerat deras bekymmer och intresserade sig för deras framtid. De var överlag mycket beredvilliga att ge informationer och att fritt och öppenhjärtigt ge mig en inblick i sina förhållanden. Då deras meddelanden i allt väsentligt stämde överens med vad mina tidigare forskningar sagt mig, anser jag, att man i stort kan lita på deras utsagor, även om vissa retoriska överdrifter smög sig in i deras anföranden, då de tog till orda vid mitt besök. Intervjuerna skedde i form av otvungna samtal. Närvarande var lägerföreståndaren och hans hustru samt i övrigt de äldsta i lägret. Sedan jag hälsat från gemensamma zigenarbekanta, kom kaffepannan på, och samlade kring kaffebordet var samtalet snart i gång. Jag klargjorde i allmänhet först med några ord, att statsmakterna observerat

88 zigenarnas allt mer ökade försörjningssvårigheter, och att man nu ville söka finna ut lämpliga åtgärder som på ett verkligt gagnande sätt kunde vara zigenarna till hjälp. De fick så lägga fram sin egen syn på sina problem. Vi talade om förr och nu, om kopparslageriets upphörande, förtenningens tillbakagång, tivoliverksamhetens nödläge, zigenarmusikens svårigheter under konkurrensen från professionella orkestrar av både svenskt och utländskt märke, bilhandelns upphörande genom statliga restriktioner och om spådomsinkomsternas minskande. Vi talade om barnens framtid och yrkesutbildning och om nödvändigheten av att de unga i allt större utsträckning tog fast arbete. Vi talade om svårigheterna att få tältplats och vinterkvarter, vi talade om orsakerna till det ofta mindre goda förhållandet till den bofasta befolkningen och om zigenarnas önskningar inför framtiden. Vi talade om planer på egna hem och hyreslägenheter och om den fasta bosättning, som blir allt vanligare bland zigenarna. Vi talade om de gamlas vård, då de blir orkeslösa, om nomadlivets besvärligheter och om de sjukdomar, livet i kalla tält och dragiga husvagnar för med sig. Vi talade om svårigheterna för zigenarna att bli mantalsskrivna, om bitterheten över att inte bli tillerkända samma människovärde som vanliga svenskar, om övergrepp och vrånghet. Vi talade om den korta nordiska sommarens behag, och om den långa kalla vinterns besvärligheter för ett nomadfolk som zigenare. Vi talade om vad vissa skribenter kallar zigenarromantik, men som för zigenarna själva framstod som ett den okunniges och tanklöses hån mot människor, som hellre än romantik vill ha tak över huvudet, mat på bordet och sitt människovärde fastslaget. Vi talade om vad vissa zigenarförståsigpåare kallar "nomadlivets frihet", nämligen: friheten att fara illa, friheten att vintertiden frysa fast i husvagnarnas golv, friheten att låta barnen bli utan fostran, friheten att vara okunnig, friheten till att hållas utanför allt kulturliv, friheten till att vara bunden till händer och fötter av skrock, vidskepelse och fördom. Jag har sökt skildra något av allt detta på de följande sidorna. Min strävan har varit att så objektivt som det varit möjligt ge en bild av levnadsförhållandena bland dagens svenska zigenare och särdragen i den kultur, som de skapat. Jag har också velat belysa deras svårigheter av olika slag och ge några antydningar om orsakerna till dessa. Slutligen har jag velat slå fast, att zigenarna med de fel och brister, de har, trots allt är människor, som är väl värda att få den hjälp till självhjälp, som vi övriga svenskar har lärt oss att betrakta som en omistlig förmån för varje medborgare i vårt kultursamhälle.

C.-H. Tillhagen

ZIGENARNAS INVANDRING, SLÄKTSKAPSFÖRHÅLLANDEN OCH STAMORGANISATION Invandring

År 1914 infördes i Sverige immigrationsförbud för zigenare. Alltifrån 1512, då de första gången visade sig i vårt land, till 1914 hade zigenarna sin sed likmätigt kommit och farit, stannat för några månader eller något år och sedan åter gett sig av, därtill mer eller mindre förhjälpta av misstänksamma myndigheter 1 ). År 1914 fanns i Sverige ca 200 zigenare. När dessa fick veta, att de inte skulle tas emot igen, om de reste av riket, stannade de för gott i landet, detta desto hellre som det då utbrutna första världskriget i hög grad omintetgjorde deras fria omkringströvande i Europa. Allt sedan 1914 har dessa zigenare uteslutande vandrat i Sverige (några familjer också i Norge på 1910-talet), och av de ursprungliga ca 200 har det nu blivit drygt 700 individer. Samtliga dessa kan — bortsett från några ingifta — restlöst återföras till åtta familjegrupper, som invandrade i Sverige åren omkring sekelskiftet. Dessa familjer tillhör följande åtta släkter, nämligen: 1. 2. 3. 1, 5. 6. 7. 8.

Bolotjogoni Jelleschti Giovaneschti Tjurconi Bombesehti Häck Jantjesehti Fynfyrojeschti

Det är nödvändigt att ställa våra zigenare 2 ) i relation till dessa släkter för att över huvud taget kunna få en överblick av deras synnerligen invecklade släktskapsförhållanden. Släktnamn sådana som Taikon, Demitri, Bull, Taikymer, m. fl. ange inte släktskap, lika litet som bland oss namn sådana som Andersson, Jönsson eller Björklund. Zigenarnas officiella efternamn är alla antagna. Förr torde det ha varit vanligt, att namnen byttes, så fort man ansåg sig ha anledning till det, t. ex. vid ankomsten till ett nytt land. Därför talar bl. a. att flertalet av de första invandrarna hade många aliasis. En av dem har sålunda kallat sig Anton Feijer, Carlo, Carolus Taikumer, Carolus Taikon och Feijer Taikumer; en annan: Karl Pettersson, Johan Demitri, Bomba Demitri, Oskar Muller och Karl Pihl. Sinsemellan nyttjar zigenarna sällan släktnamn, utan kallar varann med de speciella zigenarnamn, som oftast inga utom stammen känner till. Sådana namn för männen är Kila, Pika, Bango, Krischka, Milosch, Stevo, Savka, Bomba, m. fl., för kvinnorna 1 ) Härifrån bör undantagas de zigenare, som under 1600- och 1700-talen av myndigheterna pressades till soldater (se Etzler: Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. Historia och språk. Uppsala 1944, s. 130 ff). 2 ) Alla Sveriges zigenare är kända till namn och släktskapsförhållanden. Se C.-H. Tillhagen: Gvpsy Clans in Sweden (I Journal of the Gypsy Lore Soc. [ = J G L S ] , 3rd Ser. vol XXVIII, pp 1—17, 119—134, vol. XXIX, pp 23—39).

90 Zaga, Solomia, Tutena, Buscha, Belka, Saliska, Nina, Berbeck osv. Åtskilliga dylika namn är öknamn, som vederbörande fått, och som han eller hon sedan aldrig slipper ifrån, andra är förnamn i egentlig mening. Ingifte

Under de 40 år immigrationsstoppet varit i kraft (det upphävdes 1954) har praktiskt taget inga nya följen tagit sig in i landet. Följden har blivit ett synnerligen kraftigt ingifte mellan zigenarsläkterna i vårt land. Dessa var också till en viss utsträckning befryndade redan 1914. Ingifteskoefficienten är därför bland svenska zigenare sannolikt hundrafaldigt större än den som gäller för svenskarna i gemen, den torde t. o. m. överstiga den för tattarna gällande. Praktiskt taget kan man säga att varje zigenare i Sverige är släkt. I flera fall är man gift med sin farbror eller moster, och kusinäktenskap och dubbelkusinäktenskap är mycket vanliga. Någon märkbar degenerativ effekt förefaller ingiftena ännu knappast ha fått. I fyra fall förekommer sinnessjukdom eller imbicillitet, i ett fall vanskapthet och i ett par familjer, där föräldrarna är mycket nära släkt, förefaller barnens intelligensnivå vara låg; ett av syskonen ger däremot ett påfallande intelligent intryck. Blandäktenskap

De immigrerande zigenarna var av många skäl avogt inställda mot varje äktenskaplig förbindelse med svenskarna. Sed och bruk krävde, att man gifte sig med en zigenare. I det fall någon avvikelse skett från denna stränga regel, hade den också ofta utfallit illa. Zigenarna var föraktade av värdfolket. De hade ringa att erbjuda en kvinna från detta. Därför blev det i de allra flesta fall endast kvinnor av tvivelaktigt rykte och värde, som fann det med sin fördel förenligt att binda sig vid en zigenare. En dylik värdfolkskvinna kände inte zigenarnas seder, hon förstod inte att uppträda som hon skulle, hon kunde inte spå och inte dra till huset som de andra kvinnorna, vars hatabit eller hackkyckling hon därför blev, samtidigt som hon själv i sin egenskap av värdfolksdotter ansåg sig vara förmer än de föraktade zigenarna. Ganska snart måste ett dylikt förhållande brista. Mannen kunde inte behålla henne, hans stamtillhörighet och hans oförmåga att försörja sig på annat sätt än på det för zigenarna vanliga gjorde det omöjligt för honom att följa sin flicka, och så blev det skilsmässa. Än idag måste man ha i minnet synpunkter som dessa, då man bedömer zigenarnas syn på ett giftermål med en svenska. Det är fortfarande få ordentliga kvinnor, som vill bilda hjonelag med en kringvandrande zigenare, och ännu färre är det som duger till detta liv, och som kan ge det innehåll för sig och sin man. I samma mån som zigenarna blir bofasta och får skolutbildning och ägnar sig åt de vanliga svenska yrkena, minskar deras svårigheter att få bra svenska kvinnor som partners. De första zigenargiftermålen med svenskar ägde rum redan på 1920-talet. De möttes med mycket motstånd från zigenarnas sida, och i ett fall utlöste det t. o. m. stammens förbannelse över mannen och kvinnan. Dessa äktenskap varar dock än i dag. En zigenare, som dog för tio år sedan, var gift tre gånger, första gången med en ryska, andra gången med en svensk fabriksarbeterska från Bohuslän och tredje gången med en svenska från Medelpad. Äktenskapen utföll lyckligt, och både den första och den andra svenska frun accepterades av zigenarna, detta sannolikt därför, att det dels var fråga om bra kvinnor, dels kvinnor, som hade förstånd att lära sig romani och spå samt anta zigenerskornas klädedräkt och övriga seder och bruk. De båda svenskorna blev så småningom högt aktade bland zigenarna, och deras barn, som är duktiga och begåvade, har slagit sig gott fram.

91 Särskilt under det senaste årtiondet har många äktenskap ingåtts mellan zigenare och svenskar. Det finns f. n. 55 blandäktenskap (två dock nyligen upplösta genom endera makens död). Av dessa är det i 27 fall en svensk, som flyttat samman med en zigenerska, och i 28 fall en zigenare, som gift sig med en svenska. Våren 1955 fanns det i Sverige tillhopa 152 halvzigenare, 5 trekvartszigenare, 19 kvartszigenare och 4 åttondelszigenare. Av en zigenarbefolkning på 740 individer uppgår helzigenarna alltså till 560 eller 75,7 % . Vid 1943 års zigenarräkning var antalet helzigenare 86%. Många zigenare fordrar ännu att barnen väljer en medlem ur sin egen stam som livsledsagare. Ännu fler anser dock, att en bra svensk eller svenska är lika åtråvärd. Även i gamla konservativa zigenarfamiljer finns därför nu svenska sonhustrur, och de har godkänts av släkten. De får emellertid bereda sig på ett hårt och bekymmersamt liv i avsaknad av de flesta av de bekvämligheter en svensk arbetarhustru räknar som självklara. Zigenare och tattare

Det är en allmän föreställning, att tattarna skulle vara zigenarättlingar 1 ). Detta är ingalunda fallet. Folklivsforskare har länge hållit före, att tattarna dels och framför allt är avkomlingar till utövare av vissa föraktade yrken i det gamla bondesamhället 2 ) (bödlar, rackare, hästflåare, valackare, gårdfarihandlare m. fl.), dels till avdankade soldater, indelta knektar och krigsfångar, dels till vanliga, ofta asociala svenskar. Det slutgiltiga beviset för denna teoris riktighet har hösten 1955 presterats i ett arbete av Adam Heymowski 3 ), som vid en genealogisk granskning av 30 typiska tattare funnit, att deras anor just är sådana, som teorien kräver. Tattarna är med andra ord till mycket hög procent svenskättlingar; det eventuella utländska inslaget har ej spelat någon roll för tattarnas större eller mindre asocialitet. Antalet zigenaranor bland tattarna är så obetydligt, att de rimligtvis inte kunnat ha någon betydelse alls för uppkomsten av den befolkningsgrupp, som tattarna utgör 4 ). Stamorganisation

Vid sin invandring kom zigenarna i sällskap, som i regel bestod av en enda familj. I spetsen för en dylik grupp stod familjefadern. Hans makt berodde på, att han var den äldste manlige medlemmen av familjen. Han var sålunda på intet vis hövding i detta ords egentliga bemärkelse. Hans makt var en faders, ej en vald ledares. Han tog råd av sin hustru och lät de vuxna sönerna komma till tals i frågor av vikt. Först när genom giftermål och barnfödslar sällskapet blivit för stort att bekvämligen operera som en enhet, skilde sig den äldste gifte sonen* från sällskapet för att slå sig fram på egen hand, och därefter i tur och ordning de övriga. Yngste sonen och hans hustru tog slutligen hand om de gamla och vårdade dessa till döddagar. I och med att en son for sina egna vägar, var han "hövding" för de sina. Så länge föräldrarna levde, höll han visserligen dessa i ära, lyssnade till deras råd och aktgav på deras anvisningar, men han stod på intet sätt under deras domvärjo. Han bestämde själv vart hästarna skulle vända nosen. Några egentliga hövdingar har sålunda de svenska zigenarna aldrig haft. De har *) Se A. Etzler: Zigenarna och deras avkomlingar i Sverige. Uppsala 1944. ) C.-M. Bergstrand: Tattarplågan, Götehorg 1942. 3 ) A. Heymowski: Om "tattare" och "resande" (stencil). 4 ) Se närmare härom C.-H. Tillhagen: Varifrån härstammar tattarna? I Sociala meddelanden, nr 5, 1956; ibid.: Dr Etzlers tattarteori. I Soc. medd. nr 1, 1957. 2

92 ej heller någonsin valt någon gemensam förtroendeman. Vart sällskap har skött sig själv, var släkt har hållit ihop, men allt efter som man med tiden blivit allt mer hopsläktade, har gränserna även där suddats ut. Det har emellertid inte saknats tendenser till en sorts maktkoncentration. Åtminstone två av de äldre zigenarna har under senare år sökt skaffa sig något av den makt, som kunde åvila en gemensam hövding, men de har båda misslyckats. Zigenarna har med stor förbittring vänt sig mot alla dylika tendenser. Nu är emellertid zigenarna världskloka människor. De vet, att ordet "hövding" låter vackert i svenskarnas öron. Det ger åt sin bärare en nimbus av makt och härlighet, som imponerar. Den som för tillfället är sällskapets talesman, vanligen då den äldste i brödraflocken, kallar sig därför gärna hövding, då han har med svenskar att göra. För att ytterligare förstärka intrycket av makt och myndighet var det förr inte ovanligt, att han vid officiella tillfällen uppträdde med rovli roponi d. v. s. med silverbeslagen, lång käpp, och ibland med ett stort bröstsmycke av silver. Någon gång vart år, då det är fest i faggorna och allmänhetens intresse anses böra pånyttfödas för bättre inkomsters skull, ställer något zigenarläger till hövdingval. Dylika "val" ges ofta stor publicitet. Det är emellertid ingenting annat än rena reklamtillställningarna.

FÖRSÖRJNTNGSFÖRHÅLLANDEN Zigenarnas hävdvunna inkomstkällor har varit kopparslageri och förtenning, spådom, musikutövning, tivoliverksamhet, skrothandel samt diverse småhandel. På senare år har i allt mer tilltagande utsträckning tillkommit arbete i öppna marknaden. Den 1 maj 1955 levde 253 vuxna zigenare på typiska zigenaryrken, därav 53 huvudsakligen av förtenning, 25 av skrothandel, 85 av musik- och tivoliverksamhet och 90 av spådom. I övrigt livnärde sig 19 av industriarbete, 23 av fria yrken och 46 av annan fast anställning. 99 personer över 14 år hade intet särskilt förvärvsarbete. Kopparslageri och förtenning

Till mer än 90 % utgöras Sveriges zigenare av kalderaschazigenare. Denna stam har sedan långliga tider haft sin huvudsakliga försörjning av kopparslageri och förtenning; ordet "kalderasch" betyder kopparslagare. När zigenarna omkring sekelskiftet invandrade i Sverige, hade därför varje familj en kopparslagares viktigaste verktyg med sig: hamrar, städ och pust. Än i dag bevarar de äldre dessa sina gamla redskap. Förr, då ännu kopparkärl nyttjade* i alla hushåll, kunde zigenarna ha en säker inkomst av att laga och förtenna dessa. Man nyttjade morgontimmarna till att gå omkring och söka arbete och resten av dagen till lagning och förtenning. De färdiga kärlen var det kvinnornas och de vuxna barnens uppgift att lämna igen och ta emot betalningen för. Ofta kunde de ta gamla kasserade kärl som dellikvid för arbetet. Dessa fiffades hjälpligt upp och såldes i nästa by som nya. Zigenarna hade stor förmåga att skaffa sig arbete. Sällan gick de tomhänta från en gård. Ofta var de också knepiga, då det gällde att dra fördel av en arbetsmöjlighet. Följande kunde exempelvis hända. Kom de till en restaurang, där de kunde få nytillverka några kittlar, skrev de kontrakt om saken. Där stod uppgivet, att så och så mycket skulle de ha för arbetet pr kilo. Det hela lät bra, och kökschefen skrev på. Men när räkningen presenterades, var den på ett dubbelt så stort belopp, som det han rimligtvis hade tänkt sig. Zigenarna hade nämligen tagit den tjockast tänkbara

93 kopparplåten, och därigenom fått fram kärl, som vägde långt utöver det vanliga. Naturligtvis hade det kostat dem en hel del möda att tillverka sådana kärl, men det hela gav ändå förtjänst. I våra dagar har kopparslageriet nästan helt försvunnit. En och annan restaurang kan kanske fortfarande beställa en enstaka kastrull eller kittel eller ta deras kunnighet i förtenning i anspråk, men detta är också allt. Mejerierna och slakterierna och i viss mån även jordbrukarna har dock fortfarande bruk för förtennare. Det är emellertid bara en tidsfråga, då förtenningen som inkomstkälla helt spelat ut sin roll för zigenarna. Mången zigenare har en arbetsbok, där arbetsgivaren intygat, att han varit nöjd med det presterade arbetet. Han inleder vanligen sin palaver med en presumtiv arbetsgivare med att visa upp denna samling rekommendationer, samtidigt som han ivrigt talar för sin vara och svär över alla andra zigenares usla metoder och slarviga arbete. Zigenarnas förtenning sker under mycket primitiva förhållanden. Han har sällan en verkstad. Stannar han en tid på en ort, ordnar han en arbetsplats för sig i någon vindskyddad vrå av lägret. I bästa fall omger han den med att par lämmar, som avskärmar den värsta blåsten. I marken gräver han en grop, som blir hans ässja. I denna mynnar röret från hans handdrivna pust, ännu i mans minne tillverkad av ett par hopsydda fårskinn, vilka han försett med ventiler och rör. Vanlig förtenning klarar han genom att värma kärlen över en öppen eld. Hur kallt det än är, kan han utföra sitt arbete. Endast då det regnar eller snöar, söker han skydd i sitt tält. I arbetet kan kvinnorna ibland ta del. Barnen får tidigt lära sig att hjälpa till. En del bofasta zigenare har skaffat sig verkstadslokaler, där de kan hålla till med sitt förtenningsarbete. Det finns skäl misstänka, att dessa små verkstäder är ganska hälsovådliga, då de saknar fläkt, som kan suga ut saltsyreångorna. Så länge man håller till med arbetet i det fria, är förgiftningsfaran mindre. Det finns dock exempel på zigenare, som tagit skada till hälsan av sitt förtennande. Tivoliverksamhet

Tivoliterksamheten som inkomstkälla bland de svenska zigenarna är inte äldre än från 1914. Det var under en resa i Norge, som Ischvan Taikon, jämte far och syskon immigrerad 1906 från Ryssland, kom upp med den idén. Den gjorde honom med åren till en stor tivoliägare, som enligt ryktet skall ha haft ett 10-tal svenskar anställda. Han anskaffade först och främst skjutbanor, spåtält och spelautomater, byggde så småningom ut företaget med karuseller, dansbanor och gungor och reste på 20- och 30-talet med en ganska manstark trupp. Andra zigenare tog efter, och under de närmaste decennierna efter första världskriget stod tivoliverksamheten i sin blomstring. Sedan 30-talets slut har den emellertid allt mer sackat efter. Nu har den snart spelat ut sin roll för zigenarna. Det är biograferna, folkparkerna, de fasta danssalongerna i städer och tätorter, och sist men icke minst den stigande folkbildningen, med dess krav på bättre och värdefullare nöjen, som har konkurrerat ut tivoliverksamheten. Många zigenare har därför helt slutat upp med tivoliyrket och sålt eller magasinerat sina grejor. De som fortsätter rosar inte marknaden. De attraktioner, som ett zigenartivoli kan bjuda på, är av enklaste slag. De större har karusell, skjutbana, "peka rätt", bollkastningsanordningar o. dyl., de mindre har knappast mer än ett Sibylletält, en scen för diverse uppträdanden, en liten orkester och möjligen en skjutbana. För en utomstående som ser publiken på en marknad eller idrottsfest spendera pengar på zigenarnas billiga anordningar, kan det förefalla som om detta skulle vara ett lätt sätt att göra sig en god inkomst på. I verkligheten blir i

94 de flesta fall vinsten synnerligen blygsam. Tivolits utgifter är nämligen betydande. Transporterna drar dryga slantar. För att få tillstånd att deltaga i en fest måste ofta stora hyror erläggas; för rätten att sätta upp sina anordningar på en Barnens dagsfest kan zigenarna få betala tusenlappen och mer, medan en idrottsfest går löst på upp till 500 kronor. Nöjesskatten är en ofrånkomlig utgift, som tar minst en femtedel av bruttot, likaså elavgifterna och arvodena till ordningsvakterna. Betydande summor går också till priser vid nöjesanordningarna, till reparationer, nyanskaffningar och reklam. Det skall därför gott affärssinne och god framåtanda till för att under samtidig konkurrens med festplatsens övriga nöjen göra sitt företag lönande. De flesta zigenartivolin stupar också på uppgiften. Musikutövning

Det finns gott om omusikaliska zigenare. I stort sett torde man dock kunna anse zigenarna som ett musikaliskt folk. Det är påfallande många av dem som trakterar ett instrument, och även om man inte i alla familjer lever av sitt musikaliska kunnande, roar man sig dock på lediga stunder med att spela. Vad zigenarna kan av musik är helt och hållet självlärt. Det är sällan zigenaren kan noter. Redan som barn börjar han att treva sig fram på dragspelet eller att fingra på fiolen. Föräldrar och äldre syskon hjälper honom till rätta. Husfadern själv trakterar inte sällan flera instrument. Man kan träffa zigenare, som behärskar fiol, cello, dragspel, något blåsinstrument och ibland även guitarr eller banjo. Det är vanligt att flickorna lär sig spela slagverk, ofta också dragspel. Musikaliskt kunnande spelar en viss roll för zigenarna t. o. m. vid valet av maka. Saknar man en dragspelare, en vokalist eller en danserska, så kan man ju, om turen är god, kanske komplettera orkestern med det saknade genom att gifta bort en son med en lämplig flicka. Den familj, som därvid förlorar en orkestermediem, kan sedan se sig tvingad att följa flickans nya familj någon tid, tills förlusten hunnit repareras. Zigenarna spelar mest dansmusik. En zigenarorkester kan förfoga över en försvarlig repertoar. Att fylla ut ett par danskvällar med ständigt nya nummer erbjuder ingen svårighet. Styckena instuderas på så sätt, att man först skaffar sig tillfälle att höra dem på grammofon, i radio eller på ett danshak. Sedan man hört dem ett par gånger, har man dem i huvudet, och kan så tota ihop ett orkesterarrangemang. Någon av de skickligare är kapellmästare och står både ekonomiskt och musikaliskt för ruljangsen. Ibland kan han så mycket noter, att han hjälpligt kan ta ut styckena och visa kamraterna tillrätta, i annat fall improviseras "stämmorna". Ledaren spelar före, och då han ofta behärskar orkesterns alla instrument, är det ingen större sak för honom att träna in varje stämma. Resultatet blir väl inte alltid vad kompositören avsett, men det väsentliga är med, och dansrytmen finns där, den brukar zigenarorkestrarna inte försynda sig emot. De har också ofta god musikalisk fantasi, vet vad som gör sig, har f. ö. stor rutin, god kunskap om hur folk vill ha det och ett medryckande sätt att uppträda. Bara det faktum att orkestermedlemmarna är zigenare, brukar ge folk de rätta öronen att lyssna med; även om man i övrigt ser ner på zigenarna, gäller det dansmusik, har de överallt ett stadgat och ofta sannolikt välförtjänt gott rykte. Utom dansmusik spelar man också "konsertmusik". Deras repertoar är här mycket mager. Man spelar Mustalainen, Straussvalser, något enkelt operettpotpurri, ofta förenklat och förändrat till oigenkännlighet, stycken ur den enklare underhållningsmusiklitteraturen, möjligen också gamla ryska folkvisor och romanser. Zigenarmusik i egentlig mening spelas sällan eller aldrig offentligt. De svenska zigenarna har annars en icke föraktlig repertoar av gamla visor och ballader. Zigenarna har flera sätt att slå mynt av sin musikalitet. Det ursprungliga var, att

95 familjeorkestern uppträdde i lägret, dels med dansmusik på en uppbyggd dansbana, dels med "konsertmusik" i samband med s. k. uppträdanden. Ibland kunde man också annonsera enbart konsertmusik. Man spelade då gärna iklädda fantasikostymer: stövlar och kortbyxor samt en röd, grön eller blå skjorta för männen och brokiga sidenklänningar för kvinnorna. Till underhållningen bidrog också de äldre kvinnorna, som flitigt gick omkring bland publiken och spådde. Bättre inkomster fick man genom att spela vid ortens egen dansbana för en summa pr kväll. Detta har blivit allt vanligare, och nu finns flera orkestrar, som lever uteslutande av att spela på dansbanor eller i danssalonger. Dessa orkestrar består av tre till fem medlemmar. Ligger flera zigenarsällskap i vinterkvarter på samma plats, slår sig de bästa musikanterna ihop och bildar en orkester, som genom att ringa omkring eller annonsera erbjuder sina tjänster. Har de tur, kan de få spela ett par tre gånger i månaden. I städerna är det inte ovanligt att zigenarorkestrar får längre engagement på tivolin, musikkaféer, danssalonger eller konditorier. Ett litet fåtal zigenarmusikanter har blivit medlemmar av Svenska musikerförbundet. Dessa står sig förhållandevis bra. De kan noter, de behärskar sina instrument. Dessa duktiga musiker har bildat egna orkestrar och turnerar med dessa sommartiden i folkparkerna eller annorstädes. Vintertiden är de bofasta, och tar då den spelning de kan eller sköter annat arbete. En av de mera framstående av dessa orkesterledare, som arbetat i yrket i 20 år, har skaffat sig egen villa, vari han för övrigt hyr ut flera rum åt svenskar. Om våren planlägger han sina turnéer, ringer runt och ordnar med kontrakt, så att han, när säsongen börjar, har helst var kväll upptagen. Under turnéerna bor han med sin hustru, som också är orkestermedlem, i en campingvagn. Han kostar på sig en dyrbar reklamapparat. Musikerna, som han betalar enligt Sv. musikerförbundets taxor, uppträder i flotta fantasikostymer. Orkestern har han gett ett exotiskt klingande namn, och han konstaterar belåtet, att folk tar dem för ungrare. Han trivs med sitt arbete, har stor energi och uppenbar framgång. Även då det gäller dans, har zigenarna stora naturliga förutsättningar. De har en utpräglad rytmisk begåvning, de är smidiga och viga, och är lidelsefullt förälskade i att dansa. Att se deras dans, då de vid bröllop och andra festligheter helt är i sin egen miljö, är ofta en upplevelse. De dansar då solodanser och kontradanser och gör det med en inlevelse och en frenesi, som kan ta andan av åskådaren. Så snart en dansare tröttnar, hoppar en utvilad in i ringen av taktklappande fränder, och dansen går vidare under uppmuntrande rop och eggande gester. Med all sannolikhet borde åtskilliga zigenarungdomar kunna skapa sig en framtid som danskonstnärer. Spådom Spådom som förvärvskälla bland zigenarna är sannolikt urgammal. Zigenarens exotiska utseende, den hemlighetsfulla nimbus, som omgav honom, alla de rykten, som var i svang om honom m. m. gav i forna dagar kraftig näring åt vidskepliga människors tro på hans spådomsgåva, och denna tro delas fortfarande av många. Naturligtvis kan inte zigenarna spå; de tror heller inte för egen del på sina kvinnors spådomsbabbel. Vill de spå sig själva, går de till svenska spåkäringar. Zigenerskan är emellertid en god människokännare. Hon vet vad folk vill höra, hon vet t. o. m. ofta ett förbluffande klart besked om vad varje särskild individ vill höra; hon har ju hållit tusende människor i hand och lagt märke till deras reaktioner, då hon spått. Hennes konst består därför i allra högsta grad i att prata kunden till behag. "Ger du mej en krona, får du litet lycka, ger du mej två kronor får du mycket lycka." Och folk betalar. Passar inte den ena zigenerskans spådom till ens drömmar, går man till nästa, som lyckas bättre med att prata till belåtenhet.

96 Förr kunde en zigenerska spå ihop dagskassor, som gick upp till 25 och 30 kronor. Var det marknad eller Barnens dag kunde spådomsförtjänsten nå långt över hundralappen. De tiderna är nu förbi. Spådomen har kommit i vanrykte. Är det någon som låter spå sig, så är det väl mest för att göra spåkäringen en tjänst eller för att bli av med henne. Zigenerskorna lär sig spå redan som barn. Så snart flickan kan följa med på moderns eller den äldre systerns spådomsturer, får hon göra följe. Hon lyssnar och lägger märke till, hur de äldre bär sig åt. Hon lär sig undan för undan alla knep att fånga en kunds uppmärksamhet: hur man bäst skall smickra och lägga sina ord; när det passar sig att vädja till sin fattigdom; när man kan falla tillbaka på kundens vidskeplighet eller på sin egen kraftigt understrukna magiska förmåga o. s. v. Spådomsinkomsten är inte alltid så lättfångad. Får en zigenarkvinna spå tio personer på en dag, så kanske hon har vädjat till hundra, hon har traskat en mil eller mera, hon har hört snubbor och förbannelser, avvisat skamliga anbud, mötts med förakt och nedlåtenhet, och är mot kvällen trött både till kropp och själ. Oftast har hon dock stöd av en kamrat, som hon tagit med sig. De kan prata med varann, de kan hjälpa varann, och de kan skydda varann. Skrothandel

Redan på den tiden, då kopparslageriet blomstrade, förstod zigenarna att göra sig en slant på skrothandel. Man köpte upp eller tog i dellikvid kastruller, kittlar m. m., som ortsbefolkningen inte ansåg det lönt att laga. Dessa fiffades upp och såldes eller skrotades och gavs som dellikvid vid tenninköp på skrotupplagen. Så småningom har skrothandel blivit ett levebröd för åtskilliga zigenarsällskap. Man håller sig uteslutande till skrot, lump köper man aldrig; zigenaren är rädd för sjukdom och smitta, och skulle därför aldrig vilja ta befattning med lump. Zigenaren visar ofta stor framåtanda och fiffighet vid sina skrotinköp. De äldre i garnet är tränade och vet hur priserna står, och vad de kan bjuda för ett parti. De mindre vana "köper ner sig", d. v. s. bjuder för högt, eller förstår inte att skrota på riktigt sätt eller av avnämarna ta ut fullt marknadspris. För dessa blir skrothandeln en hasard, som lika ofta slutar med förlust som med vinst. Särskilt vill man åt kopparskrot; gamla motorer, transformatorer, kabelskrot m. m. är mycket begärligt. På senare år kan man i många läger finna tonvis med kasserade elmätare, som zigenarna köpt för nedskrotning. I detta arbete deltar ofta kvinnorna. All ledningstråd bränns, så att man får kopparn ren. Kabelskrotet smälts ner i plåttunnor eller gamla grytor, så att man kan ta vara på blyet i kabeln. Zigenarnas skrothandel är förenad inte bara med ekonomiska utan även med moraliska risker. Ideligen uppsöks de av skumma typer, som offererar dem tjuvgods till billigt pris. För den ovane kan det vara svårt nog att förstå, när det rör sig om oärligt bekommet gods, och de kan då lätt komma i klammeri med rättvisan. Köper de inte tjuvgodset, kan de återigen bli föremål för tjuvarnas hämnd och trakasserier. Bristen på kapital hindrar i högsta grad zigenaren att göra sig gällande som skrothandlare. Han kan nu ofta snoka upp goda affärstillfällen, men då han inte har tillräckligt med kontanter att köpa partiet för, har han till slut ofta ingen annan råd än att vända sig till en skrotfirma, som får överta affären på villkor, att zigenaren får skrota ner partiet. Hans förtjänst blir därigenom reducerad till en måttlig timpenning för verkställt arbete. De skrotpartier, man ibland ser lagrade på lägerplatserna, är därför inte alltid zigenarnas egendom, utan gods de fått sig tillsänt av någon skrotfirma för nedskrotning. För de flesta zigenare är skrothandeln en småhandel, som ger mager förtjänst. De flesta av dem torde också sakna rättigheter att idka yrkesmässig

97 skrothandel, då de ju varken kan läsa eller skriva och alltså inte kan föra nödiga böcker. Ett par zigenarsällskap, som skaffat sig behörighet, har emellertid lyckats bra med sina skrotaffärer, och t. o. m. i ett fall skapat sig en liten förmögenhet. I detta fall vägrades vederbörande länge rättigheter som skrothandlare, då han inte kunde läsa och skriva. Trots fyllda 40 år, gick han då till en privatlärare, som lärde honom läsa och skriva, och när han kunde visa svart på vitt på detta, fick han sina rättigheter. Genom driftighet och affärsbegåvning har han nu drivit upp sin affär till betydande omfattning. Skrothandeln är förenad med dryga utgifter. Ett stort sällskap, vars huvudsakligaste inkomst kom av skrothandel, framhöll, att rörelsen inte bar belastningen av en egen lastbil. Man måste leja för alla körslor, och utgifterna för detta blev dryga. Trots att lägret hade gott om billig arbetskraft, blev nettointäkten minimal. Försäljarverksamhet

I gamla tider var zigenaren känd som en skicklig hästkarl. Hans insmickrande sätt, hans förmåga att prata omkull människor, hans människokännedom och envishet gjorde honom till en idealisk affärsman. Han kände hästhandelns alla konster och knep, från att fila en gammal hästs tänder, för att försvåra fastställandet av hans ålder, till att ge honom kalk eller arsenik, innan marknadsdagen kom, för att göra honom hullig och yster. Med detta är dock inte sagt, att han alltid nyttjade dessa knep; som "hästskojare" har zigenaren ej gjort sig känd. Ibland nöjde han sig med att byta hästar. Han såg därvid till, att han alltid fick tillräckligt mycket emellan. Seden att byta och "kastbyta" var i det gamla svenska samhället en sport, som zigenaren var väl förfaren i. Hästhandelns glansdagar för zigenaren inträffade under första världskriget. Då köpte tyskarna mycket hästar i Sverige, och zigenarna tillhandlade sig stora partier, som de pr järnväg forslade till utskeppningshamnarna och sålde med god vinst. De få förmögenheter, som finns bland zigenarna i våra dagar, grundlades sannolikt under dessa år. Sedan omkring 1938 har de svenska zigenarna inga hästar längre. I stället har de skaffat sig bilar, sådana de nu är. Sedan de lärt sig, hur man sköter en bil, och hur man skiljer det goda från det onda i detta fack, har åtskilliga av dem etablerat sig som försäljare av begagnade bilar. De senaste tio åren har många också gjort sig goda pengar på dylika affärer. Alla zigenare har rosat bilaffärerna, men få av köparna torde ha prisat sitt nyförvärv. I de flesta fäll fick de bilar av föga värde, sannolikt dock knappast sämre än dem många svenska försäljare av begagnade bilar kunde stå till tjänst med. De nya bilacciserna och bilavgifterna liksom de allt mer vanliga billiga småbilarna har emellertid fördärvat marknaden för zigenarna, och nu ligger deras bilaffärer så gott som helt nere. Zigenarna var tacksamma för att ha bilaffärerna. Man ansåg, att de gav hygglig inkomst, de tvingade dem att kläda sig vårdat och uppföra sig städat och hyfsat; allmänheten ville inte göra affärer med folk, som inte till det yttre verkade förtroendegivande. Det var ett "renligt" yrke, menade de, och ett yrke, som passade till deras vana att flacka omkring. Zigenarna har också sysslat med en hel del småhandel. Gäller det affärer är de driftiga och päpassliga. Alltid ser de en chans att göra pengar. De köper och säljer t. ex. fioler och andra musikinstrument. Med sitt i allmänhet goda musiköra förstår de att skilja mellan gott och dåligt på pantbankernas och auktionsgodsaffärernas lager av billiga musikinstrument. De låter laga och putsa upp nyförvärven, och kan sedan sälja dem med avans. Åtskilliga svenskar nyttjar dem också, då de vill skaffa sig ett 7—Zigenarutredning

98 musikinstrument. De litar på zigenarens instrumentkännedom och affärsförmåga och betalar kanske rent av ett av dem köpt instrument bättre, än det de kan köpa i musikaffärerna. I åtskilliga fall blir de emellertid lurade. De "gamla" fioler, som zigenarna säljer, och som de med många ord uppger, att deras fäder köpt i främmande land för mansåldrar sedan, och som de skattar som sin ögonsten, och nu bara säljer för sin fattigdoms skull, är nog ofta rena auktionsgodset utan större värde. Åtskilliga handlar med ringar och klockor. Det är billigt kram, som intet värde har. En och annan gör också affärer med s. k. hemslöjdsartiklar. Det är bord, knivar, askkoppar, skärbräden m. m. av mycket enkelt slag. Här är det i alla fall fråga om varor, som var och en kan värdesätta. Betalar man dem så dyrt, som zigenarna fordrar, har ju köparen sig själv att skylla. Ofta genomskådas väl också säljarens trick, men man betalar för att göra honom en tjänst. En och annan zigenarfamilj har slagit sig på att göra strängarbeten, som man vandrar omkring och säljer. Har man ingen annan råd. kan man göra konstgjorda blommor för avsalu. Tiggeri Det stora flertalet zigenare tigger inte. Det finns emellertid familjer, där tiggeriet florerar ganska öppet, och i många flera förekommer det ehuru dolt. Ingen zigenare håller sig för god att ta emot en slant, även om hans ekonomiska ställning är god. "Det jag har fått, det har jag inte stulit", menar de. Inför deras tiggeri får man emellertid ha i minnet, att de flesta av de äldre har vandrat i länder, där tiggeriet betraktas som ett legitimt näringsfång. Mest är det barnen och kvinnorna, som tigger. "Ge mej en slant! Gud skall löna dej!", heter det vanligen. Ibland varierar man texten, och säger: "Ack, kära du, låna mej en tia! Du förstår, jag är alldeles utan, och barnen behöver mat". Dessa lån betalas aldrig, såvida man har en chans att slippa. Ibland kan det också heta så här: "Kära du, jag skulle b ju dej på kaffe, men du sir: jag har bara stora schlantarna. Kan du inte låna mej en 5:a, så jag kan skicka barnen efter litet bröd? De kan inte gå med så stora pengarna." Gör man detta, ser man aldrig till "schlanten" mera, och ibland inte till kaffet heller. All denna oärlighet i miniatyr är emellertid inte alltid tänkt att bli oärlighet. Man har nog i de flesta fall endast velat låna. Men pengarna att betala igen med vägrar att infinna sig. Själv kanske man reser sin kos, när träffar man då långivaren? Man kan inte skriva. Hans adress tappas bort. "Nåväl, ingenting att göra ve 't. Vi ska alla leva. Jag får, om Gud vill, hjälpa en annan i stället." Vi måste också ha i minnet, att en zigenare har en helt annan uppfattning av tiden än vi. Lovar han att betala ett litet lån, så menar han ingalunda, att han skall betala det, så snart han får pengar. I morgon är också en dag. Det är nog för honom, att han minns sin skuld och håller sin önskan om att vilja betala den levande. Zigenerskans tiggeri, där det nu förekommer, har sin bästa marknad i handelsboden. Där tigger hon i allmänhet inte direkt, men hon har många små knep, som är snudd på tiggeri. Hon köper t. ex. bara för en liten slant: 10 öre potatis, 15 öre fläsk, 5 öre rötter o. s. v. I allmänhet får hon då för vida mer. Skickar hon sin trasigaste unge till en bondgård för att köpa för 10 öre potatis, får barnet oftast så mycket det orkar bära, och ungen har dessutom med sig slanten hem. Detta är fördelen med att köpa för en "billig" slant, som de säger. Här och var sitter faktiskt också den gamla rädslan för zigenarna kvar. Man tror, att de kan trolla, man inbillar sig, att om man nekar dem köpa för "billiga" pengar, så ska de hämnas genom att stjäla ens tur o. s. v. De får därför många gånger, vad de begär. Då är man också kvickt av med dem, och slipper se hur andra kunder lämnar butiken.

99 Folk har också för sig, att zigenarna snattar. Speciellt skulle de vara experter på att snatta höns och annat fjäderfä. Självfallet kan de inte svära sig helt fria från den anklagelsen, men sannolikt är deras hönssnatteri långt mindre vanligt än folk föreställer sig. Det sker heller aldrig i utstuderat förvärvssyfte: de säljer inte hönan, de tagit, eller systematiserar sina eventuella snatterier. Sker en hönsstöld — och numera torde detta vara mycket ovanligt — då är det ögonblickets ingivelse eller det frestande tillfället, som gör dem till hönstjuv. De har heller inte alltid sä fett. De har stora barnflockar. Är de t. ex. alldeles utan, har de därjämte blivit illa behandlade, och kommer slutligen bondens gamla höna på upptäcktsfärd till deras läger, där åtskilligt kan finnas att plocka i, då kan hon försvinna ner i en gryta och bli till kajnäke zumi (hönssoppa), Zigenarnas hönssnatterier kan väl närmast jämföras med svenskens tjuvfiskande. Det torde väl vara få svenskar, som inte gjort sig saker till den synden, utan att alltför hårt känna samvetets tryck. Arbete i öppna marknaden

Under det senaste decenniet har det mer och mer blivit vanligt, att zigenarna, då de ligger ivinterkvarter och under trycket av de ökade svårigheterna för deras traditionella yrken, söker arbete i öppna marknaden. Många har sålunda tagit arbete vid små privata sågverk och under någon eller några månader burit plank eller kapat ved. De har fått betalt efter gängse avtal, och i många fall på detta sätt under vintern tjänat sig en sparslant att ha, då deras vandringssäsong börjat. Andra har arbetat vid vägbyggen, i cementfabriker, på järnvägsstationer som snöskottare eller godsomlastare, som skogsarbetare, chaufförer, restaurangköksdiskare, tillfälliga hjälpredor på bilreparationsverkstäder m. m. Då de fått ett jobb, har de i regel klarat det bra, i många fall till stor belåtenhet. Många arbetssökande zigenare får emellertid intet arbete. Arbetsgivarna vågar inte anlita dem, då man har svårt att tro, att en zigenare kan duga något till och dessutom misstänker dem för slarv, stöld o. s. v. Jag har talat med många zigenarungdomar, som enligt uppgift försökt hela den tid, de legat i vinterkvarter, med att få något arbete, men överallt avvisats. Å andra sidan kan zigenarna knappast anses för prima arbetskraft. De har ingen yrkesutbildning, de är ovana med att passa tider och med den ordning fabriksarbetet kräver, de flesta är analfabeter med det handikap detta innebär o. s. v. Deras kroppskrafter är heller inte över sig. De är spensliga och fysiskt ganska otränade. Tungt arbete duger de flesta inte till. Bäst lämpar de sig för lättare inomhusarbete, gärna sådant där deras kvickhet och snabba reaktionsförmåga kommer till sin rätt. Bland de bofasta zigenarna finns sålunda en hel del fabriksarbetare, som fått de allra bästa lovord för sina prestationer. Två av dem är truckförare på en stor fabrik, och där ligger de ifråga om prestationer enligt arbetsbefälets omdöme framom sina svenska kamrater. En annan är anställd vid en elektrisk fabrik och har av sin chef fått det bästa vitsord. En 50-årig zigenare är sulfitarbetare sedan ett par år tillbaka, och även han har vunnit förmäns och kamraters erkännande. Han går nu i skift precis som sina kamrater, passar tiderna lika bra som de, och är allmänt omtyckt för den trevnad, han med sitt glada väsen sprider omkring sig. En jämnårig kusin till den nyssnämnde är metallarbetare sedan 25 år. Han kom utan läskunnighet direkt från zigenartältet till detta arbete. Nu har han lärt sig läsa och skriva på egen hand, har skaffat sig ett eget präktigt hem, är gift med en svenska och vill till intet pris byta sin nuvarande tillvaro med kölden och bekymren under sin nomadtillvaro. Ytterligare en annan utbildade sig till glasblåsare. Han var 14 år, då han kom i lära. Han blev en synnerligen skicklig yrkesman, som överallt toppade lönelistorna. Tyvärr måste han i 20årsåldern lämna yrket, då han började lida av ständig näsblod, och övergå till annat

100 fast arbete. En familj med far och två söner arbetar i gruvorna i Malmberget. Fadern sköter ett antal transportbandsmotorer, en av sönerna hjälper till i verktygsförrådet och hans bror kör lastbil. De trivs nu på 4:de året med sitt arbete, och det verkar som om arbetsgivare och kamrater trivdes med dem.

BOSTADSFÖRHÅLLANDEN Tält

Våren 1955 bodde 37 zigenarfamiljer om tillhopa 169 medlemmar 1 ) i tält året runt; sommartiden ökas antalet tält betydligt. Av dessa ständiga tältzigenare hade endast en familj kvar det gamla tältet med lutande tältstång. Alla övriga hade övergått till moderna köptält av rektangulär form. Dessa tält består av en enkel stomme av ofta l " x 3 " läkt, på vilken man fästat vanlig tältduk eller markisväv. Storleken kan variera från 21/2X 3 m till 5 x 7 m. Somliga tält är försedda med en dörr bestående av en enkel trästomme, över vilken man spänt tältduk, i andra tält stängs ingången till med en flik av tältduken. Sommartiden utgöres golvet endast av den gräsbevuxna marken. I bästa fall breder man ut några mattor. Vintertiden lägger man i allmänhet in ett golv av l " x 4 " ohyvlade bräder, på vilka läggs masonitskivor eller mattor. Väggarna isolerar man genom att hänga upp gamla mattor i ett eller flera lager, och där man har råd, spänner man sedan upp ett färggrant bomullstyg över alltsammans; i ett par, tre fall har man vintertiden ersatt tältduken med väggar av l " x 4 " ospontade bräder, som efter en tid torkat ihop så att breda springor bildats. I taket är det endast den tunna tältduken, som skyddar mot kylan. Den öppna elden är numera överallt ersatt med en slags plåtkamin. Denna tillverkar zigenarna av en gammal oljetunna eller av ett kasserat bensinfat. Man låter svetsa upp ett draghål, lägger in en rost, tar upp ett lagom stort hål på locket på tunnan och skaffar spisringar till detta, så att man kan koka över elden, som brinner i tunnan. Ett rökrör, som går ut genom ett hål i tältets ena kortvägg, finns fastsatt vid tunnans sida. En sådan kamin har en livslängd av ungefär ett år. Denna eldstad är billig i anskaffning (den kostar en 50-lapp ungefär) men dyr i drift. Sommartiden, då man bara behöver elda för matlagning, och då man dessutom kan klara sig med fotogenkök, går det väl an, men under vintern slukar denna plåttunna stora mängder ved. För en genomsnittlig zigenarfamilj kostar bränslet omkring 6 0 : —• kronor i månaden. Om dagen får man då en dräglig temperatur runt kaminen, men i hörnen och längs väggarna är det iskallt. Så snart elden slocknat, och man kan ju inte gärna annat än i undantagsfall sitta uppe nattetid och elda, är tältet utkylt, och efter en timme är det samma temperatur ute som inne. Tälten skulle vara omöjliga att bebo i vårt kalla vinterklimat, om inte zigenarna hade sina goda sängkläder. De nyttjar så gott som uteslutande gåsdunsbolstrar, som dels är mycket varma, dels lätta att frakta med sig. Man bäddar med en bolster under sig och en dyna över sig. Täcken eller filtar nyttjas icke; först på de senaste åren har en och annan filt kommit i bruk. Lakan och örngott nyttjas ej. Sängkläderna är ofta en zigenarfamiljs värdefullaste tillgång. De sköter dem väl. Våren tvättas ofta, och bolstrarna hängs varje solig dag ut till vädring. I början på mars 1955 besökte jag ett zigenarläger på Hisingen. Den dagen var det 12 grader kallt. Jag fann två familjer boende i tält. I det ena bodde man och hustru ) Varav 4 svenskar.

101 med tre barn. Tältet var 2 ^ x 3 m, hade intet trägolv utan endast ett lager gamla mattor på den frusna marken. Väggarna var till axelhöjd beklädda med mattor. Taket var perforerat av otaliga gnistor från elden. Möbleringen bestod av en radioapparat, en hög med sängkläder lagda direkt på nyssnämnda "golv", ett rangligt grytskåp, två små lådor att sitta på samt den sedvanliga oljetunnskaminen. Tältet stängdes till med en flik av tältduken. Trots att man eldade så att stora delar av plåttunnan var röda, var det isande kallt på sängkläderna, där jag satt. Jag frågade, hur det gick att sova i denna "bostad". "Kära du, det går ju. Vi är ju litet vana. Men det är kallt. Just att lägga sig och att stiga opp är värst. Och så egendomligt ä r det, att när vi skall opp på morron, då har vi snö över oss: det är snö över sängkläderna, över väggarna, över taket, överallt, jag vet inte varifrån den kommer. Det tar ett par timmar att elda, innan den smält, och tältet torkat opp." Snön var naturligtvis den kondenserade kroppsfuktigheten. Familjen ville trots alla mina protester bjuda på kaffe. Den lilla 10-års flickan skickades att hämta vatten, men hon kom tillbaka utan. "Vattnet är fruset", sade hon. "Var hämtar du då vattnet?" — "Här borta i ett dike. Men ibland är det djur i det." Då jag senare vid dagsljus undersökte saken, befanns det att zigenarna hämtade sitt dricksvatten ur ett 7 " dräneringsrör av cement, som kom från en liten plurr uppe i skogskanten 200 meter bort. Som väl var, hade det nu frusit, varför man för att få dricksvatten var hänvisad till Bräcke samhälle, dit man hade en kilometer att gå. Familjefadern livnärde sig för tillfället genom att arbeta på Göteborgs Kommunala vedgård, som vederlag för ett understöd på 7 5 : — kronor i veckan. Han hade inbetalt 1.700:— kronor på en liten bostadsvagn, men då det fattades honom 7 0 0 : — för full likvid för vagnen, fick han nöja sig med att bo i sitt tält. I skulder hade han ca 2.000: — kronor för i genomsnitt 34 % ränta i Göteborgs pantbank. 1 ) Detta fall är ingalunda unikt. I Björkeby socken i Jönköpings län fann jag två zigenarfamiljer, som levde under liknande villkor. Det var full snöstorm, då jag besökte dem. Tälten var ca 3 X 4 m stora. Det fanns inga golv, bara litet hö på marken. Möbleringen i det ena bestod av en hög med sängkläder, ett par trälådor och en kamin gjord av en oljetunna. Vid besöket hade man ingen ved. Modern satt på ett bolster med sina tre små gråtande barn omkring sig. "På ett sätt kan det vara bra, att vara utan golv. Zigenarna klagar alltid över golvdrag. Men här har vi inget." Det fanns intet ljus i tältet, utom det som spreds från snödrivan, som yrt in vid ingången. Familjen bodde vintern 1955—56 i Landsbro, fortfarande i samma tält. Hustrun väntade ett barn i mars och var svag och klen. Mannen, som var nykter och skötsam, hade trots många försök inte kunnat skaffa sig något arbete; man levde nu på litet besparingar från höstens betkampanj. Ännu under den starka kölden i slutet på januari och i mitten av februari 1956, då temperaturen gick ner till minus 20 grader och mera, bodde familjen i sitt tält. Den andra av de två familjerna återfann jag i Björkeby socken i november 1955 en blåsig, kall höstdag med 3 minusgrader. De bodde ännu i samma gamla tält. Mannen var genom sjukdom förbjuden att förtenna. Han livnärde sig dels av kommunalunderstöd, dels genom att utföra litet arbete ät bönderna i trakten. Hans 9-åriga flicka gick i folkskolan, där hon var bland de bästa, och den 6-årige pojken skulle börja skolan. Föräldrarna var lyckliga över sin flickas läskunnighet. Så snart hon kom hem från skolan måste hon läsa högt för dem. Det enda föräldrarna ängslades för var den hälsorisk för dottern som låg däri, att hon efter hemkomsten från den varma skolan måste läsa sina läxor i det utkylda, genomblåsta tältet. I många tält hade man bjudit till att göra det snyggt och prydligt. Längs väggarna var spänt blommigt tyg. Under taket var upphängda vackert draperade kappor av tyg *) Rörande säkerheten för dessa skulder, se under Förmögenhetsförhållanden, sid. 109.

102 i färgglada mönster. På väggarna hängde ikoner eller Kristusporträtt, ibland också vanliga oljetryck eller tryckta julbonader. Där det fanns tillgång till elkraft hade man ibland förgyllda lampetter på kortväggen över bordet. Här och var kunde finnas en spegel i förgylld ram. Fotografiförstoringar var uppsatta på väggarna eller stod uppställda på de få möbler, man skaffat sig. På borden stod så gott som alltid vaser med påskris eller blommor. I ett hörn var ofta genom ett färgglatt förhänge avdelad en sorts garderob. Allt gav intryck av en medveten strävan att vilja göra hemmet så trevligt som resurserna tillät. I de större och bättre tälten bestod möbleringen vanligen av en kamin, ett grytskåp, en radio, ett par tre stolar och enkla fåtöljer, ett bord, en spegel, ett par trälårar, några enkla prydnadssaker samt en trave sängkläder. På marken hade man lagt ut trälämmar och på dessa masonitskivor eller mattor. Det kan förefalla, som öm tälten skulle vara billiga bostäder. Detta är emellertid inte riktigt. Ett tält räcker endast ett år. Kostnaden för ett nytt är minst 300 kronor. Bränslekostnaden blir också förhållandevis stor eller ca 60 kronor i månaden under 7 mån. av året. Elkraft och elanslutning går till ett par hundralappar. Lägges därtill en slant för transporter och platshyra, blir årskostnaden för ett tält minst 1.000: — kronor, vilket torde få betraktas som en väl tilltagen hyra för en bostad av så utomordentlig låg standard som ett tält. Masonithyddor

Allt sedan träfiberplattorna kom i bruk, har zigenarna förstått att nyttja dem dels som isoleringsmedel för att förbättra sina tält, dels som byggnadsmaterial för en primitiv typ av tälthydda. På en enkel stomme spikar de fast masonit eller hård träfiberplatta, förser "huset" med dörr och fönster samt uttag för rökröret från kaminen samt ett enkelt brädgolv, och hemmet är färdigt. Åtskilliga sådana bostäder har varit i bruk under de sista tio åren. Det säger sig självt, att dylika hyddor är utomordentligt ändamålslösa. De uthärda inte regn, och de är vintertiden ytterligt kalla. I ett enda fall har jag funnit en masonithydda någorlunda ordentligt gjord. Den bestod av dubbla lager masonit med ett mellanrum av ett par tum, var försedd med riktig vedspis, ordentlig dörr samt fönster. Bygget hade enligt uppgift kostat ägaren 1.200:— kronor. Han var mycket stolt över sitt hem, där han bodde med hustru och två små barn. Efter halvtannat år hade han dock måst sälja hyddan, som väl vid det laget inte dugde till annat än att brännas upp. Husvagnar

Husvagnar har funnits bland de svenska zigenarna sedan 1910-talet; först på de senaste 10—15 åren har de emellertid börjat komma i allmännare bruk. De första var stora åbäkiga cirkusvagnar. Sä småningom lärde man sig att beställa nättare vagnar hos svenska hantverkare. I våra dagar finns det zigenare som är mycket händiga i att själva göra vagnar. De flesta zigenare beställer emellertid sina husvagnar vid fabriker eller specialverkstäder. De äldsta husvagnarna var mycket enkla. De bestod av en stor fyrhjulig vagn, som uppbar en efter flakens storlek avpassad liten stuga, 3—5 meter lång, knappa 2 meter bred och allra högst 1,90 meter hög. Väggarna bestod av bräder. Någon väggisolering förekom inte, och innanfönster saknades. Spis eller kamin fanns och det enklast tänkbara bohag: ett bord, ett par stolar, sängkläder, köksgrejor, möjligen en spegel och några enkla prydnadssaker. I våra dagar finns det husvagnar av alla tänkbara storlekar och kvaliteter. De enklaste är de som ännu lever kvar av de äldre nyss beskrivna. De är obekväma och

103 rackliga, kalla och otrivsamma. Som undermåliga bostäder måste även de uttjänta gamla bussar betraktas, som 8 zigenarfamiljer om 33 medlemmar skaffat sig. Motorn har tagits bort, och på dess plats har man satt in den obligatoriska plåttunnan som eldstad. Genom att montera ner sitsarna har man fått litet golvutrymme. Garderob eller skåp har man skaffat genom att avbalka ett hörn. Fönsterna har vanligen fått vara kvar, varför dessa "hem" är lika ljusa som kalla. De är emellertid ganska billiga i anskaffning; man kan få köpa en gammal utrangerad buss för mindre än en tusenlapp, och kostar man sedan på den några hundra, kan man för mindre än 1.500: — kronor få en bostad, som visserligen är förhållandevis rymlig, men kall, dragig och otrivsam. Det vanliga är emellertid, att man beställer husvagnar på en verkstad. Allt efter råd och lägenhet kan man skaffa sig en trailer för en tusenlapp och uppåt till stora specialgjorda vagnar för 7—8 tusen kronor och mera, med pärlspontsbeklädda, glasullsisolerade väggar, aluminiumtak, goda garderobsutrymmen, stora, dubbla fönster, moderna spisar, elinstallation m. m. Bortsett från de ovan nämnda 8 gamla bussarna, bodde våren 1955 39 familjer om 151 individer (varav 14 svenskar) i dåliga eller undermåliga bostadsvagnar, medan 41 familjer om 172 medlemmar (varav 2 svenskar) bodde i goda eller i varje fall någorlunda acceptabla husvagnar. Dessa varierar i storlek från vagnar om 3—4 meters längd och 2 meters bredd, försedda med ett enda rum, upp till några få vagnar av 9 meters längd, 2,4 meters bredd och 2 meters takhöjd, försedda med flera rum och modernaste inredning. De större vagnarna är i allmänhet delade i tre avdelningar: kök, vardagsrum och sängkammare, ibland avskilda från varandra medelst skjutdörrar med glas i, ibland bara med draperier. Genom entrédörren kommer man in i köksavdelningen; i de riktigt stora vagnarna finns t. o. m. en liten hall, varifrån dörrar leder in till kök och vardagsrum. Köksutrustningen är fullt up to date, med moderna Husqvarnaspisar i vit emalj, elspisar eller ibland t. o. m. gasolspisar. Diskbänken är klädd med rostfri plåt, och skåp och hyllor är av modernaste utförande. I ett fall är vagnen utrustad med köksfläkt. Belysningen är ändamålsenlig med en eller två ljuspunkter över spisen och en i taket, samt med el-uttag vid arbetsbänken. Golven är alltid belagda med korkmattor. Väggar och tak är målade med oljefärg i ljusa, glada färger. Vardagsrummet är vagnens största utrymme, 3—31X> meter långt. Det skiljs från sovrummet genom ett par framskjutande väggpartier, och i de hörn. dessa bildar med långväggarna, brukar alltid finnas ett par fasta garderober med dörrar i spegelglas. Vardagsrummet har ett väl tilltaget fönster på vardera långväggen. Framför det ena står en stoppad soffa, och på var sin sida om denna en modern stol. Framför det andra fönstret står alltid ett bord, täckt av en blommig vaxduk, och på vardera sidan av bordet en i glada färger klädd fåtölj. En modern radio, ofta den dyraste möbeln i hemmet, finns i alla vagnar. Några pinnstolar, en spegel och någon enkel tavla samt ett antal fotografiska förstoringar av släkt och vänner fullbordar möbleringen. En del familjer kan dessutom ha rått sig en modern byrå. Sovrummet är det minsta utrymmet. Där förvaras under dagen den väldiga högen sängkläder, som tar upp den mesta platsen. Där finns en spegel, diverse fotografier, hängare för gångkläder och ofta en liten järnkamin, som vintertiden hjälper till att hålla innetemperaturen uppe; värmen kommer annars från köksspisen. Som regel har man också ett par lampetter i sängkammarens kortvägg. Där kan ibland också hänga ett allmogeskåp i ett hörn, och en extra fin väggklocka. Det är också i sängkammaren, som familjen förvarar kistan med högtidskläder, smycken och värdesaker. Några egentliga sängar har man inte plats för. Man har vardagsrummets soffa, det är allt. Man bäddar direkt på golvet. Då man har stor familj tas om kvällen vagnens hela golvyta upp av sängplatserna.

104 Det kan synas som om husvagnen vore den idealiska lösningen av zigenarnas bostadsfråga : den kan flyttas från ort till annan allt efter lägets krav, den kan uppvärmas, den är någorlunda hyggligt vinterbonad, och den tillåter zigenarna en smula bekvämlighet och trevnad. Ser man närmare på frågan om bostadsvagnarnas lämplighet finns emellertid åtskilligt att invända. De är trånga. De största vagnarna är inte mer än ca 9 x 2 , 4 x 2 meter, vilket ger ett alldeles för litet kubikinnehåll för en familj på 5—10 personer. En stor brist hos dem är också, att intet rum är isolerat från de andra. Zigenarna har för vana att sitta uppe om kvällarna. Har man främmande, kommer man inte till ro förrän efter midnatt. För att få tillräckligt med sömn, måste barnen därför sova till nio—tio-tiden på morgonen, vilket många gånger hindrar föräldrarna från att hålla dem i skolan. Trångboddheten vållar också en hel del bekymmer med hygienen. Barnen springer ut och in, ofta är det blött och smutsigt på lägerplatsen, och hur de vuxna än bemödar sig att hålla snyggt, blir det si och så med städningen. Husvagnarnas ringa volym samt det ofta stora antalet människor, som sover i dem, vållar också ett besvärligt ventilationsproblem. När man lägger sig, låter man elden slockna. Den naturliga ventilation, som den brinnande elden ger, upphör därmed; vintertiden stänger man ofta spjället för att spara värmen. Kroppsfuktigheten kondenseras då så småningom på väggar och tak allt eftersom vagnens innetemperatur sjunker. När det lider fram mot morgonen, är det vintertiden ofta fryskallt i vagnen, och i de sämre vagnarna långt under noll. Fukt och isbildning fördärvar därför ganska snabbt även den bästa vagn. Möjligheten att medelst eluppvärmning nattetid råda bot på detta missförhållande finns ju ibland, men zigenarna har inte utnyttjat den. Den ställer sig ju också dyrbar. En familj bor i en husvagn om 7 x 2 , 4 x 1 , 9 meter. Det är tio personer, som skall sova där. Husfadern berättade, att man vintertiden ständigt besväras av isbildning efter väggar och golv. Det är barnens nöje, att efter hemkomsten från skolan på eftermiddagen sätta igång att med yxa och hammare knacka bort isen. Ofta är sängkläderna fastfrusna vid golvet, då man vaknar. Vintertiden är det inburna vattnet alltid fruset om morgonen. Husvagnarna är därför ur hälsosynpunkt trots allt dåliga bostäder. Även ur ekonomisk synpunkt håller de ej måttet. En ny bra husvagn kostar ca 6 . 0 0 0 : — kronor. En sådan vagn har en livslängd av på sin höjd 8 år. Under denna tid har den fått repareras för en ganska vacker slant varje år. De är tunga och tar lätt skada under transporterna. De står ute i ur och skur och fördärvas av köld och väta. Ytterligare utgifter är elanslutningsavgifter, elkraftkostnader, tomthyra och framför allt ved. Sammanställda blir utgifterna för en medelstor husvagn i genomsnitt ungefär följande: Ränta å 5.000: — kr å 14 % (pantbanksränta) . Avskrivningar pr år . . Transporter Bränsle Reparationer Elanslutning Elkraft Tomthyra

700: — 750:— 500: — 500:— 400:— 200: — 200: — 200: — Kr. 3.450: —

En husvagn kostar därför lika mycket som en modern hyreslägenhet av bästa kvalitet och med fyra gånger så stor area. Den kan därför långt ifrån betraktas som en god lösning på zigenarnas bostadsfråga. Zigenarna själva är av lättförklarliga skäl stolta över sina vagnar. En ståtlig vagn

105 ger ägaren ett gott anseende bland stamfränderna. En zigenare underkastar sig därför stora uppoffringar för att från tältstadiet höja sig till husvagnsnivån, eller för att kunna byta en gammal vagn mot en modern. Jag besökte en dag i full vinterstorm en zigenarfamilj, vars tält rymde blott en halmsäck att sitta på och en plåttunna, där elden brann. I ett hörn låg emellertid ett stort diskbänksbeslag i rostfritt stål; det var början till en husvagn, som man samlade till, och om vars fördelar och finesser hela familjen genast satte igång en entusiastisk skildring. Självfallet representerar husvagnen också ett framsteg i bostadsavseende. Ett tält måste såväl ur hygienisk som trevnadssynpunkt vara sämre. Det finns dock zigenare som hävdar, att de hellre bor i tält än i vagn, och det av den orsaken, att de anser sig ha större svängrum i tältet. Fukten existerar ej heller i tältet. Nackdelen med tältet är, att det är kallt, att det är besvärligt att sätta upp, och att det på långt när ej ger den trevnad, som vagnen ger. Vagnen är också alltid färdig att ta emot ägaren. Det är bara att finna en parkeringsplats och göra upp eld, så är hemmet redo. Har man tält, skall man först skotta undan snön, innan man bygger, och man får vänta i timmar, innan man fått någon värme i det. Tältet är också dragigare och mera lyhört. Bor man i tält, kan man inte tala högt om sina hemligheter, ty då hör grannen, vad man säger. Zigenarens kärlek till sin husvagn avspeglas i den omsorg, han nedlägger på att hålla den snygg och proper. Överallt vart jag kommit (och jag har alltid anlänt utan förvarning) har det varit städat och snyggt i vagnarna. Särskilt i de stora nya vagnarna har man bemödat sig om att göra det trevligt för sig. Köket har varit propert, diskbänkens rostfria plåt har varit skurad, och golv och väggar har varit rentvättade och fräscha. På alla har man vit-röd-rutiga korkmattor. Väggar och tak har oljemålats i ljusa, beige eller gröna eller bruna färger, gärna med något rött inslag i lister och tak. Fönsterna har haft blommiga gardiner i luftiga, ljusa färger, draperierna har hållits i rött eller gult och givit färg och värme åt vagnen. På väggarna har suttit de obligatoriska förstoringarna av släkt och vänner, men där har också funnits oljetryck, enkla oljefärgstavlor, lampetter, speglar i guldramar m. m. I ett par vagnar har t. o. m. funnits ordentliga tvättställ i rostfritt eller porslin. Möblerna har ofta varit nya, representerande den enklare möbelindustrin, men med smakfull klädsel och oftast förbluffande rena och snygga med tanke på zigenarnas trångboddhet och många barn. Borden har täckts med rena dukar, ofta har blommor och nyutslaget ris prytt bord och byråar. Här och var har det ovan beskrivna möblemanget utökats med ett rökbord med utensilier, ett prydnadsskåp, gärna i imiterad dalastil, en fiol på väggen, musikinstrument i ett hörn och porslins- och gipsfigurer på någon hylla. Detta gäller de goda vagnarna, ägda av folk som så att säga har sitt någorlunda på det torra. De fattigare, som håller till i de gamla vagnarna eller i bussarna, har det självfallet sämre. Där kan det vara si och så med städningen, möblerna är slitna och rangliga, och färg saknas både på väggar och möbler. Så gott som överallt har jag emellertid hur fattigt man än haft det funnit åtminstone någon prydnadssak, en blomma eller litet ris i en burk, som antytt att där bott människor, som strävat efter att skapa sig ett hem. Hyreslägenheter

Våren 1955 bodde sammanlagt 57 zigenarfamiljer om tillhopa 204 medlemmar (varav 27 svenskar) i hyreslägenheter. Av dessa hade 39 familjer om 121 medlemmar (varav 17 svenskar) i goda eller förhållandevis goda bostäder, medan 18 familjer om tillhopa 83 medlemmar (varav 10 svenskar) bodde i slumbostäder. De goda bostäderna är som regel att finna bland zigenare, som varit bofasta många år, och därunder haft möjlighet att så småningom skaffa sig bättre bostäder. De hem av detta slag, som

106 jag besökt, har på intet sätt skilt sig från genomsnittliga svenska arbetarhem. Där har varit snyggt och rent, möblerna har varit välhållna och moderna, och på ordningen har intet kunnat anmärkas. Möjligen har färgvalet ifråga om gardiner, dukar och draperier varit litet djärvare än vad som är gängse i svenska hem av motsvarande standard, men det är också i stort sett enda skillnaden. Att en bofast zigenarhusmor har samma ambition att hålla sitt hem rent och trivsamt som en svensk husmor är alldeles uppenbart. Att zigenarna ofta in i detalj härmar svenskens vanor att ordna för sig i sina hem är lika påfallande. Alldeles särskilt markant är detta i de hem, där endera kontrahenten är svensk. De 18 familjer, vars bostäder är mindre goda, har vanligen fått dessa sig anvisade av kommunala myndigheter. De flesta är rena slumbostäder, ofta så undermåliga att ingen hälsovårdsnämnd skulle tillåta en svensk barnfamilj att bebo dem. I en stad i södra Sverige hyr ett zigenarpar en lägenhet om ett rum och kök. Ingen av kakelugnarna fungerar, varför man håller sig varm genom att under vintern ständigt ha två fotogenkök brinnande på golvet. Lägenheten är i övrigt mörk och försliten. En annan lägenhet i samma stad består av rum och kök om sammanlagt 15,4 kvadratmeter. Där bor man och hustru och två små barn. Vid kylig väderlek förslår ingen eldning. Bränslekostnaden stiger till ca 1 0 0 : — kronor i månaden. Man har trots allt ordnat det riktigt trevligt för sig, och hemmet ger vid första anblicken ett mycket tilltalande intryck, men kölden, som jag vid mitt besök själv fick pröva på, gör lägenheten otrivsam och hälsovådlig. I samma stad bor en zigenarfamilj om man och hustru och tre vuxna söner sedan mer än tio år tillbaka som bofasta året runt. De håller till i en husvagn av gammal modell. Dimensionerna på denna är 5 , 8 x 2 meter med en takhöjd av 1,9 m. "Hemmet" uppvärmes av järnspisen, som på några minuter gör utrymmena glödheta; så snart det slocknar i spisen är bostaden utkyld. I en enkel, ej vinterbonad påbyggnad om 2 , 8 x 2 meter, bor den ena av sönerna tillsammans med sin kvinna och ett spädbarn. "Rummet" uppvärmes med en liten järnkamin, som nätt och jämt kan hålla temperaturen över fryspunkten så länge det är eld i den. På en ort i Småland bor en zigenarfamilj i den gamla polisarresten. Trots allt är detta en varm bostad, även om den lämnar mycket övrigt att önska i fråga om trevnad. Där bor en allvarligt sjuk husfar, hans kvinna och två barn. I Stockholm bodde den 1 maj 1955 sedan 12 år fem familjer om sammanlagt 23 personer (tidtals har det varit ända upp till 30 personer) i ett ruckel så anskrämligt, att maken torde vara svårt att finna. Allt är trasigt och vanvårdat: trapporna söndriga, dörrarna otäta och ofta omöjliga att stänga, entréerna är halvruttna och livsfarliga att nyttja. I rummen är kakelugnarna sedan åratal sönderbrända och odugliga för sitt ändamål; man nyttjar i åtminstone en lägenhet på gammalt zigenarmanér en plåttunna att elda i med den brandrisk detta innebär. Golven är nednötta, innanfönster saknas och de fönster, som finns, är trasiga och lagade med pappbitar och träfiberplattor. Huset är ett ruckel av vedervärdigaste slag. Här har alla dessa människor bott i 12 å r ; en familj, som består av nio medlemmar disponerar ett rum och kök. Hur skall grannsämjan bli i denna slumbostad, där människorna såsom här tvingas på varann, där det inte finns en vrå att vara för sig själv på? Hur skall man kunna klandra människor, som lever så, att de inte håller så snyggt och pyntat, som de som bor i riktiga bostäder? Det är ju en fysisk omöjlighet att städa i ett hus så fallfärdigt som detta. 1 ) *) Sedan detta skrevs har Stockholms stad på ett föredömligt sätt tagit itu med uppgiften att lösa zigenarnas bostadsfråga. Familjerna i nyssnämnda ruckel har nu kunnat flytta, den ena till en inköpt villa, de två andra till en modern resp. halvmodern hyreslägenhet. F.tt flertal andra zigenarfamiljer har genom stadens försorg beretts goda bostäder.

107 Det är dock värt att lägga märke till, att dessa familjer i ett årtionde som högsta önskan haft att bli bofasta; de har hållit sina barn i skola och redligen strävat att vara goda medborgare. Deras svåra bostadssituation har sannerligen lagt sten på den tunga börda, som den zigenare måste bära som vill inordna sig i vårt folkhem. Egna hem

I maj 1955 hade 17 zigenarfamiljer om sammanlagt 43 hushållsmedlemmar (varav 8 svenskar) egna hem. Det är egnahem av det mest skiftande slag. En familj bor i en kolonistuga på ofri grund. De har byggt den själva, och trots att huset är trångt, har de inrett hemmet åt sig med stor trevnad. Det är hustrun, som i detta fall är zigenerska, medan mannen är svensk. Hustruns två bröder bor i en egen liten fastighet med tillhörande tomt. Huset är visserligen gammalmodigt och saknar centralvärme, men det är förhållandevis väl hållet, och det är att betrakta som en god bostad i jämförelse med de hyreslägenheter, som zigenarna får hålla till godo med. En zigenare har för två år sedan köpt ett modernt 2-vånings trähus i en stad i södra Sverige. Huset lyckades han förvärva genom att sälja sin husvagn och pantsätta diverse guldföremål. Det är högt intecknat, men hyresinkomsterna täcker räntorna, och han har dessutom gratis en god bostad om ett rum och kök med centralvärme, varmt och kallt vatten, WC och badrum. På en industriort i mellansverige har en zigenare arbetat sedan snart 30 år som metallarbetare. Då han kom till orten, kunde han varken läsa eller skriva, men hyggliga kamrater och förmän tog hand om honom, lärde honom läsa och skriva och hjälpte honom även på annat sätt. Den dag som är, är han på egen mark ägare till ett tvåvåningshus, där han själv har två rum och kök, trevligt och smakfullt möblerade, samt tre affärslägenheter förmånligt uthyrda. Han vill på intet villkor byta sin nuvarande tillvaro mot de ambulerande zigenarnas. Han är gift med en svenska, har ett litet barn och har genom självstudier skaffat sig ett icke föraktligt vetande. I mellansverige har en zigenarfamilj genom energi och framåtanda skaffat sig flera fastigheter, där de dels själva bor gott och modernt, dels hyr ut flera lägenheter. I en annan mellansvensk stad har en zigenare köpt ett hyreshus av mycket god kvalitet, där han dels har egen bostad, dels tar in ganska goda hyresinkomster. Slutligen har en zigenarfamilj etablerat sig i Gällivare och Malmberget som gruvarbetare. Den mer än 60-årige fadern jämte två söner arbetar i gruvorna. En son bor hemma hos föräldrarna, som köpt en liten fastighet med ett par små timrade stugor på, medan en annan har hyrt en modern lägenhet i Malmberget. Meningen är att fadern, så snart han kan, skall riva de gamla husen och bygga sig ett modernt hem, "med badrum och sådant du vet, man behöver". Överallt vart jag kommit bland zigenarna med egna hem, har jag funnit trivsamma och välskötta hem. Överallt har det varit rent och snyggt, i ett fall alldeles ovanligt trevligt och smakfullt möblerat. Det behöver därför inte råda någon tvekan om huruvida en skötsam zigenarfamilj också kan sköta ett hem. Det stora flertalet torde vara lika väl skickade till detta som vilken svensk som helst. Men de måste accepteras av sin omgivning, och de måste få en smula hjälp vid starten, tills de kommer i ordning och har hunnit acklimatisera sig med de nya förhållandena.

FÖRMÖGENHETSFÖRHÅLLANDEN Det är en mycket gängse uppfattning, att zigenarna är rika. Många menar därför att deras fattigdom är spelad i avsikt att beveka folk att ge dem en slant. Detta är fel. Väl kan de tigga, och väl kan de mången gång spela fattigare än de är, men påstå-

108 endet att zigenarna skulle vara rika är falskt. Liksom bland svenskarna finns det även bland dem fattiga och mindre fattiga, ja, rent av en och annan som har en smula kapital, men ingen av dem är rik i den mening vi inlägger i detta begrepp. Förr kunde energi, affärsbegåvning och tur skaffa ett eller annat sällskap en icke så föraktlig sparad slant. Kanske de kunde dra ihop ett eller annat tiotusental kronor. Mer blev det sällan. Några sällskap har faktiskt kunnat bevara något av denna förmögenhet, men för de flesta har det gått bakåt, och i dagens läge torde flertalet knappast ha mer än de går och står i. Det är ju orimligt att tänka sig, att människor, som lever av att spå några här och några där, förtenna litet, köpa och sälja skrot i diminutiva mängder, och för övrigt resa omkring med billigt tingel-tangel kan samla förmögenhet. Deras utgifter är stora, deras håg att spara är heller inte särskilt utvecklad. Har de tur, och oförmodat tjänar en hacka, är det inte alltid så mycket av denna slant, som sparas. Det kan vara frestande med ett besök på en restaurang, det kan vara lockande att köpa sig något i klädväg, t. ex. en Borsalinohatt, det kan ta sig imposant ut att ta en taxi och göra en 30-milaresa att hälsa på släkten; en zigenare som fått ut 600: — för ett förtenningsarbete tog en taxi från Eskilstuna till Värmland, en annan äkte taxi från Nynäshamn till Arvika. Dylikt fröjdfullt överdåd är tyvärr ingalunda ovanligt. Det är sådana exklusiva överslag i livsföringen bland zigenarna, som vidmakthåller myten om deras rikedom. Zigenarna har själva av ett slags självhävdelsebegär spritt denna myt. De har sett hur man bugar för rikedomen. Att pästå sig vara rik och antyda, att man har fastigheter i Madrid och Petersburg och 30.000 på banken var därför, menade de, ett bra sätt att skaffa sig samhällelig reputation. Sen var det så angenämt för dem som själva satt och frös i trasiga tält att få drömma om stora femvåningsfastigheter fulla med sköna och varma rum. Med sin vanliga fantasirikedom bredde de på, och åhörarnas ögon tindrade! De upplevde den sällsynta händelsen — trodde de — att inte endast få samtala med en "hövding" utan därtill med en herre, rik som en prins ur Tusen och en natt. Zigenarna har också påhittigt förstått att stärka sin kredit med allehanda små knep. De har kunnat vifta framför näsan på dem som tvivlat på deras solvens med en hel bunt hundralappar. Men var det nu hundralappar? Ja, den översta och understa, allt det andra var vanligt papper. Men alltid lurade man någon tvivlande med detta trick, och alltid retade det en tvär och avvisande källarmästare, då han nu fick se, vilka rika gäster han visat på dörren. Rikedomen spelar samma roll bland zigenarna som bland alla andra människor. Alla drömmer om att bli rika och få "sumnakai haj rup" (guld och silver). Den rike tar man alltid hänsyn till. Rikedom är makt. Därför strävar de efter att dels skaffa sig guld, dels att visa vad de har. För en zigenare är det först och främst guld som betyder rikedom. Ju mera guld att visa desto bättre. En och annan zigenarkvinna kan bära 4—5 kilogram guldmynt på sig vid festerna, det ena bandet "galbi" ovanpå det andra, halvdecimeterlånga guldörhängen, decimeterstora diklosmycken, bälten avsilver och guld. En zigenare har ett guldbälte, som kostat 15.000 kronor att tillverka och som väger 1.650 gram. Bälten av drivet silver är inte ovanliga. Men jag betonar: dessa smycken är inte smycken i gängse mening. De är hela sällskapets sparkapital. På detta skall man leva, då vintern kommer. Då bärs grannlåten till pantlåneinrättningen, och där betalar zigenarna i våra dagar upp till 36 % ränta per år. Guldet köper zigenarna på pantbanksauktioner, i antikvitetsaffärer eller annars, där de kan komma över det. De har lärt sig, att guldet har ett bestående värde. Det har också varit lätt att smuggla från land till land, likaså lätt att dölja under vandringarna. Mest efterfrågade är guldmynt, ju större desto bättre. Amerikanska 20-dollar är särskilt omtyckta, men även 10-dollarmynt trär man på snören och hänger vid festliga tillfällen om halsen. Ungerska dukater, gamla ryska 15-rubelsmynt, franska

109 100-francsmynt, nordiska 20-kronor o. s. v., kan man finna i deras gömmor, t. o. m. Kungliga patriotiska sällskapets guldmedaljer i åtskilliga storlekar. Vanligen låter man löda på en liten ögla, så att myntet kan trädas på en snodd. Vill man ha ett brosch eller bälte, plockar man fram guldmynt, som man anförtror en guldsmed och ber honom göra ett smycke efter uppvisad modell eller i överensstämmelse med de ritningar eller beskrivningar man gör. Som regel är dessa smycken mera pråliga än vackra. De kan ha ringar, som väger 125 gram, broscher på mer än två hektos vikt och bälten på upp till två kilogram. Viktigare än det konstnärliga värdet av smycket är det ekonomiska. Som regel vet var zigenare på grammet, vad hans smycken väger. Det är endast, när han beskriver dem för främlingar, som vikterna rakar i höjden till det dubbla eller mera. Sådant bättrar alltid krediten. Av gammalt är det bland zigenarna vissa ting som i första hand ger en medlem av deras stam anseende för att vara rik. Förr var det först och främst innehav av en ståtlig vagn och hästar. Detta var det första en "rik" zigenare skaffade sig. I andra hand var det innehav av goda och fina sängkläder. Sådana var oumbärliga att ha, och sådana var dyrbara. Flera uppsättningar sängkläder vittnade därför om rikedom. Slutligen var det innehav av guld, som gav zigenaren rikedomens anseende, naturligtvis också reda pengar. Rikedomen räknades förr alltid i guldmynt eller* galbi. Hade man 200—300 galbi, då var man rik. Förr skulle detta ha motsvarat ett värde av ca 10.000 —15.000 kronor och nu till dags av det dubbla. I våra dagar har hästarna och de granna vagnarna spelat ut sin roll. De har som värdemätare på "rikedom" ersatts av , bilarna. Fortfarande gäller dock goda sängkläder och guld som tecken på förmögenhet. I våra dagar finns det sannolikt bara tre a fyra sällskap, som har sina guldsaker opantade. Jag skulle knappast tro, att det i någotdera fallet rör sig om mera guld än för några tiotusentals kronor. De flesta av de övriga zigenarsällskapen i vårt land har sitt guld på pantbanken. Inkomsterna har minskat, och för att kunna dra sig fram har man varit tvungen att pantsätta sitt guld. Naturligtvis har detta skett med den tanken, att man liksom alltid förr skulle kunna lösa in sin egendom, när sommaren kommer, och inkomsterna flödar rikare. Men de beräknade inkomsterna har uteblivit, och till slut har man rent av fått låna på själva pantkvittona, för att kunna klara sig. När man så inte kunnat inlösa ens dessa lån, har panten sålts. Detta har under de senaste åren skett i stor utsträckning. I sä gott som varje zigenarläger har man visat mig buntar av pantsedlar. En utblottad tältzigenare hade pantsatt all sin belåningsbara egendom i Göteborg; enligt uppgift från familjefadern, var en hel del av denna egendom hans moders. En förteckning på lånen ger en uppfattning om vad en fattig zigenare kan ha av värdeföremål. Belånat för 1 guldur, en ormring av guld 2 armbandsur 1 ormring av guld 1 brosch av guld 1 armbandsur 1 armbandsur 3 guldringar, ett par guldknappar 1 guldur med kedja 3 guldarmband, 1 ring, 1 par guldörhängen 1 brosch 1 armbandsur 1 guldmynt

177: 35: 200: 150: 25: 25: 95: 65: 725: 231 30: 172

Summa Kronor 1.930

110 Den sammanlagda guldvikten uppgick till 378 gram. En juvelerare taxerade alltsammans till ca 2 . 2 0 0 : — kronor. Den genomsnittliga räntan på dessa lån var 34 % . I detta fall fanns praktiskt taget ingen möjlighet för familjen att amortera sina skulder, då enbart räntorna gick till ca 650: — kronor per år. Sedan mannen fått lånen konverterade till ett banklån löpande efter 6 % och samtidigt höjda, så att han kunnat betala resterande 7 0 0 : — kronor på en liten husvagn, har han inte bara betalat räntorna utan även verkställt amorteringar enligt fastställd plan. En annan fattig familj hade fastnat i en sydsvensk stad. De visade mig en bunt med pantbankssedlar, över all deras kuranta egendom. För att kunna dra sig fram till sommaren hade man belånat en pantsedel med 5 7 0 : — kronor, och de kunde nu inte komma från stället med mindre detta belopp betalades. Panten bestod av följande föremål: 5 st. 1945 års premieobligationer 1 st. herrur i guld 1 st. guldring, 18 karat om 19.4 gram 1 st. sigill, snäcka infattad i guld 1 st. ring med sten, 18 karat 12 st. knappar av guld med syntetiska rubiner, vikt 89 gram 6 st. 10-dollarguldmynt 4 st. 20-kronor i guld 1 st. 20-dollar i guld Tillhopa var denna egendom pantförskriven för 2 . 4 2 3 : — kronor. Inklusive de 570: —• kronorna och de upplupna räntorna, — räntan gick på ca 150: — kronor — var man alltså skyldig 3 . 1 4 3 : — kronor, en summa alldeles för stor för att familjen någonsin på sina obetydliga inkomster skulle gå iland med att betala den. Panten har därför sålts, och gammal fäderneärvd egendom har därmed skingrats. Två släktingar i ett stort sällskap visade upp för mig en bunt pantsedlar, varav framgick att de för tillhopa 36.333: — kronor belånat sitt innehav av guld till i genomsnitt drygt 12 % ränta. Den ene brodern hade följande egendom belånad för tillhopa 1 9 . 6 7 4 : — kronor, nämligen: 39 st. 20-dollar i guld 8 st. 20-kronor i guld 3 st. 50-pesos i guld 1 st. 100-francs i guld 16 st. stora guldmedaljer 3 st. herrur i guld 1 st. damur i guld 2 st. guldkedjor 4 st. guldringar 2 st. guldörhängen 1 st. guldknapp 1 st. guldarmband med rosenstenar 1 st. guldmedaljong 1 st. guldbrosch Brodern hade följande egendom belånad för 16.659: —, nämligen: Belånad för

2 st. örhängen, 9 st. guldmynt 2 st. armringar av guld 1 st. kedja med 4 guldmynt

1.452: — 1.402: — 403: —

Ill 9 st. guldmynt, smycken, 2 kedjor, 1 st. guldur . . . . 6 st. guldringar, 1 st. guldkedja, 1 st. armband 2 st. guldbroscher 41 st. guldmynt 1 st. armband av guld Diverse smycken

2.762: — 740: — 1.500: — 3.100: — 1.300: — 4.000: —

Summa Kronor 16.659: — En tredje medlem av sällskapet uppgav sig ha pantbankslån på minst 7.000: — kronor. Enbart i detta sällskap blev alltså ränteutgifterna räknade efter 12 % ca 5.200:— kronor pr år. De zigenare jag träffat som inte haft plånboken full med pantkvitton är lätt räknade. Med tanke på de dryga pantbanksräntorna måste en avsevärd del av zigenarnas inkomster gå till låneräntor. Ätt detta kraftigt bidrager till att föra dem ut i misär torde vara uppenbart.

SEDER

OCH

BRUK

Zigenarkulturens pågående upplösning

Zigenarnas andliga kultur är av menig man så okänd, att väl de flesta helt ifrågasätter dess existens. Vad man i allmänhet får höra eller läsa om zigenarna är ju att de slåss och super, att de vållar "sanitär olägenhet" genom att smutsa ner kring sina lägerplatser, och att de har för sig allsköns olater, som är helt artskilda från begreppet kultur. Zigenarna själva har också i alla tider förstått att hålla värdfolken okunniga om sina seder och bruk. Det har bland dem rent av betraktats som ett förräderi att yppa något om vad som ansetts som "stamhemligheter". Har en zigenare därför någon gång lämnat utomstående uppgifter om stamfrändernas inre förhållanden, så har meddelandena ofta vid närmare kontroll visat sig till övervägande grad vara värdelöst nonsens. Zigenarna har emellertid för livets flesta förhållanden utbildat ett beteendemönster, som är lika fast och i detaljerna lika särpräglat som de livsnormer, vilket som helst annat folk på motsvarande kulturnivå lyckats skapa. Detta beteendemönster har växt fram ur såväl de praktiska krav, som zigenarnas ambulerande liv fört med sig, som ur etiska, religiösa och estetiska värderingar. Självfallet kan denna kultur i bredd, djup eller detaljrikedom på intet sätt jämföras med ett bofast kulturfolks, sådant som t. ex. det svenska folkets, men betraktad som en nomadkultur inger den respekt. Det måste emellertid kraftigt understrykas, att den kultur, jag nedan i all korthet kommer att skildra, är stadd i utdöende. Vad jag beskriver är närmast de äldre stammedlemmarnas beteendemönster, och mellan detta och de normer, som bestämmer de ungas liv, är det ungefär samma skillnad som mellan de levnadsvanor, som präglade livet i sekelskiftets Sverige och dem som gäller för ungdomen av i dag. Under ett par tre generationer har Sverige omvandlats från ett gammaldags bondesamhälle till en modern industristat med hög levnadsstandard och utbredd folkbildning. För zigenarnas del har detta inneburit, att grunden för deras nomadisering så gott som helt försvunnit i vårt land. Zigenarnas traditionella levnadssätt var i allt väsentligt grundat på ett samhälle av det gamla bondesamhällets struktur. Där fanns den fattigdom, den okunnighet, den vidskepelse, den bygdeisolering och den brist på folkliga förströelser, som tarvades för att zigenarna skulle kunna ha en marknad för sina prestationer. Det moderna, avancerade industrisamhället har ett mycket ringa behov av de tjänster ett nomadfolk kan tillhandahålla. Därom vittnar på ett tragiskt vältaligt sätt zigenarnas tilltagande utarmning och deras kulturs allt snabbare fortgående förfall. De flesta zigenare är fullt medvetna om detta. En del beklagar det, andra konstaterar det likgiltigt och återigen andra ser däri ett glädjande tecken på att zigenarna börjar växa in i det svenska samhället med de förmåner detta innebär i form av ökat människovärde, bättre kunskaper och tryggare framtid. Det är min övertygelse att zigenarkulturen inte går att rädda. Man må beklaga detta eller inte, men inga åtgärder från statligt håll kan förhindra zigenarkulturens sönderfall, ty inga aldrig så välvilliga ingripanden skulle kunna återställa den miljö, denna kultur kräver för sitt bestånd. Däremot är det min övertygelse, att statliga åtgärder

113 skulle kunna mildra och på vissa områden neutralisera skadeverkningarna för zigenarna själva av deras gamla traditioners nivellering och ge dem ett bättre utgångsläge inför de svåra anpassningsproblem, som utvecklingen ställt dem inför. Jag skall i följande avsnitt ge en summarisk framställning av hur på livets alla områden svensk kultur i samverkan med den omdaning, det svenska samhället under de sista generationerna genomgått, förändrat zigenarnas levnadssätt. Kulturkontakten

Man hör ofta sägas, att zigenarna är ytterligt konservativa människor, som envist håller på sitt språk och sina seder och bruk. Denna konservatism är endast skenbar. Omständigheterna har tvingat zigenarna till deras isolering och den därav följande stabiliteten i deras vanor. Hos varje primitivt folk finns det emellertid ett tvång, framvuxit ur många faktorer, att efterlikna värdfolkets vanor. Kontakten mellan zigensk och svensk kultur har under de par generationer den varat avsatt mycket påtagliga resultat. Då zigenarna kom in i vårt land på seklets första år, behärskade de hjälpligt — utöver modersmålet romani — endast ett eller annat av de stora kulturspråken. För Fynfyrojeschti- och Jantjeschti-familjerna var hjälpspråket ryska, för övriga i stort sett tyska, uppblandad med glosor från övriga europeiska språk. I våra dagar kan alla zigenare tala svenska. För de allra äldstas del är det här fråga om en slags cirkussvenska av mycket ordfattigt slag, men de kan ändock göra sig förstådda. Alla under 40 år talar flytande svenska, en del t. o. m. med utpräglad dialekt i de fall de en längre tid bott på en ort. Samtidigt med denna ökade språkkännedom, har emellertid zigenarnas eget språk allt mer utarmats. Sinsemellan talar de flesta fortfarande romani, men när de blir ivriga eller skall uttrycka något svårt eller invecklat, blandar de in svenska ord och vändningar. Språkförfallet har särskilt kraftigt gjort sig gällande hos tredje generationens zigenare. För dem är en stor del av de äldres ordskatt okänd. Uttalet har också undergått förändringar, och svenska accentvanor har smugit sig in. För femtio år sedan hade varje zigenarfamilj ännu kvar det gamla zigenartältet med snedställd, uppstöttad stång. Detta började försvinna på 1910-talet och ersättas med det rektangulära, i allmänna handeln förekommande tältet. I våra dagar finns endast en enda familj, som nyttjar det gamla tältet med snedställd stång. Husvagnar kom i bruk under 1910-talet med dess uppblomstrande tivoliverksamhet bland zigenarna. I våra dagar bor 80 familjer om sammanlagt 323 medlemmar i husvagnar. Dessa vagnars möblering är helt i överensstämmelse med svensk sed. Ursprungligen fanns ej heller några möbler i zigenarnas tält. I våra dagar har man i stor utsträckning skaffat sig svenska möbler: stoppade soffor och stolar, pinnstolar, bord, lampetter, tavlor, bonader, korkmattor, prydnadssaker; endast de allra fattigaste saknar egentliga möbler. Köksattiraljen är genomgående svensk standardvara; i de bättre husvagnarna är den av allra modernaste slag, och där är också spisarna av senaste konstruktion. Zigenarnas fasta bostäder är inredda så gott som in i minsta detalj som svenska hem. Där de är som bäst finns ingen skillnad mellan ett hem ur lägre medelklassen och zigenarhemmet. Bofastheten är också en kulturkontaktföreteelse, som år för år vinner allt större spridning. Ännu för tio år sedan var den sällsynt. Nu är 74 familjer med sammanlagt 255 medlemmar (varav 35 svenskar) bofasta hela året, alltså i runt tal l/ 3 av samtliga zigenare i landet. Ett stort antal familjer har uttalat en önskan om att få fast bostad. Det gamla sättet att ta sig fram från ort till annan var med häst och vagn. Så småningom lärde man sig att nyttja järnvägstransporter. I våra dagar är hästarna helt 8—Zigenarutredning

114 försvunna, och många zigenare har skaffat sig person- eller lastbilar. Husvagnarna bogserar man ofta själv. I försörjningshänseende har av de traditionella yrkena kopparslageriet under de senaste årtiondena spelat ut sin roll, tivoliverksamhet och spådom har kraftigt gått tillbaka och förtenningen sjunger på sista versen. Det kan för övrigt förtjäna påpekas, att tivoliverksamheten kom till så sent som under första världskriget; även den yrkesgrenen är alltså ett akulturationsfenomen. Medan för 50 år sedan fast arbete var otänkbart för en zigenare, föreligger det nu en allmän tendens hos zigenarna att för sin försörjning lita till fast arbete. Av de kring sekelskiftet immigrerande zigenarna kunde endast en enda skriva och läsa. Nu är antalet skriv- och läskunniga 176, enbart läskunniga 15 och begränsat läskunniga 11. Många har genomgått fullständig folkskola, åtskilliga har byggt på denna utbildning med andra skolor och två har tagit realskolexamen. En mycket starkt uttalad folkmening bland dem kräver obligatorisk skolgång, och ingen enda zigenare uttalar sitt förakt för eller misstro mot barnens skolgång, något som ännu för 20 år sedan var vanligt. De gamla traditionella maträtterna förekommer numera endast vid festerna. Vanlig svensk kost blir allt vanligare på deras bord. Så fort en zigenarkvinna får en riktig spis, börjar hon att baka som vilken svensk husmor som helst. Servis och bordskick är i hög grad svenska, man nyttjar vid festerna serviett, man har bordduk, man dukar med tallrikar och matbestick o. s. v. T. o. m. vid placeringen vid bordet börjar man efterlikna svenska vanor. Under sin vistelse i Sverige har männen på två undantag när lagt av den gamla traditionella dräkten av kommisstyg med kortbyxor med revärer, kavaj med silverknappar samt hatt och stövletter. Nu klär de sig som svensken i gemen, gärna i en smula grella färger, men med påtaglig önskan att vara moderna och eleganta. De förr brukliga helskäggen är också på ett undantag när avrakade. Kvinnorna har av flera skäl i de flesta fall behållit sin "nationaldräkt": långa veckrika kjolar i blommiga, starka färger, blus och huvudduk. Dels tycker de att detta är vackert, dels ger det dem större framgång vid spådomskonstens utövande. En hel del bofasta zigenerskor har emellertid lagt av zigenardräkten och går klädda som vanliga svenskor. Dessa har också slutat upp med att bära zigenerskornas guldsmycken och andra prydnader. Självfallet har de också slutat med att spå. Alla zigenare nyttjar numera samhällets olika hjälpinrättningar. Barnen föds på BB, och den som är sjuk söker läkare. Lasarettsvård underkastar man sig vid behov utan rädsla. Försörjningshemmen är heller inte helt främmande för zigenare. Ännu är det dock regel, att de gamla sköts av barnen, men åtminstone ett undantag kan anföras från sistlidet år, då en över 80-årig zigenarkvinna på barnens begäran togs in på ett kommunalt ålderdomshem. Hon har funnit sig väl tillrätta där och är mycket tacksam för den vård, hon erhåller. Ännu för 20 år sedan var zigenarna rädda för att ta emot kommunalt understöd av vad slag det vara månde. Numera har de — därtill i hög grad tvingade av sin nödsituation — flitigt börjat utnyttja alla samhällets hjälpmöjligheter (se Betänkandet sid. 15). Då zigenarna kom till vårt land hade de alla endast sina romaninamn. Pojkarna döptes eller uppkallades med namn sådana som Savka, Bomba, Butzulo, Vatjulo, Kole, Pika, Bango, Jorska, Nanosch, Zurka, Tjurka, Pavel, Milosch, Ischvan, Jantji, Grantja, Kila, Fardi, Vane, Krischka, Stevo; flickorna kallades Nina, Vuolle, Liza, Zaga, Terka, Benga, Peker, Solomia, Tjaja, Raida, Bora, Sinajda, Luba, Malika, Borisch, Kripa, Buscha, Berbeck, Papin o. s. v. Andra generationers zigenare uppkallades med namn sådana som Prinsessa, Lärarinna, Grevinna, Kapten, Minister, Länsman (Charkomare), General, Baron Drengo o. s. v. Tredje generationers barn har i allt större ut-

115 sträckning fått helt svenska namn. Numera heter zigenarbarnen Vilhelm, Nisse, Albert, Sven, Herman, Anna, Birgit o. s. v. Man har också tagit upp seden att ge barnen dubbelnamn: Rose-Marie Yvonne, Irene Angelica, Etel Barbro Birgitta, Gullan Inga-Lill, Jan Emil, Kalle Jan o. s. v. Två zigenare, varav en ambulerande, har efter ansökan nyligen tagit sig nya, svenska släktnamn; några familjer kallar sig redan sedan mer än 30 år resp. Eriksson, Gustavsson, Johansson, Josefsson och Pettersson. De allt mer ökande ingiftena bland svenskar är också en följd av den miljöanpassning, som zigenarna undergått under den tid, de levat i det svenska samhället. F. n. finns 55 blandäktenskap. Antalet barn och barnbarn i dessa äktenskap är sammanlagt drygt 180. Nivelleringen har också gått ut över fest- och vardagsseder. Bröllopen firas inte längre så bullrande och storslaget som förr. Ganska vanligt är att man gör en fest på en restaurang. Medan man förr aldrig gifte sig med prästerlig medverkan blir legala äktenskap i våra dagar allt vanligare. Kyrkbröllop förekommer då och då, och vid dessa uppträder brudgummen i frack och bruden i vit klänning med krona och brudbukett som vilken svensk brud som helst. Frivillig barnbegränsning blir allt vanligare. Begravningarna sker numera ofta i kyrkan. Man har lejda bärare. Blommor och kransar på svenskt vis är regel. En och annan har börjat bära svarta sorgkläder. Gravarna pyntas på svenskt sätt med gravstenar och blommor eller buskar. — Julfestens glädje förhöjs nu i de flesta zigenarhem med julgran och julklappar. Svensk julmat är inte ovanlig. Fastlagsris finns i så gott som vart tält och var vagn, och till påsk äter man ägg. 1 ) Umgängesliv

Zigenarna är ifråga om umgänge i hög grad hänvisade till sig själva. De kan bo långa tider på en ort utan att någon egentlig kontakt kommer till stånd med den svenska befolkningen. Sker det, räknar zigenarna det som ett bevis på, hur bra de är hållna på platsen ifråga. "Ack, kära du, folk kommer t. o. m. och dricker kaffe med oss! Vi har det bra. Folk tycker om oss." Zigenarna i våra dagars Sverige är alla mer eller mindre släkt med varandra. Trots de motsättningar, som av mänga skäl kan uppstå mellan dem, håller de utåt ihop. De skilda familjerna har god kunskap om varandras göranden och låtanden, och har man en möjlighet att besöka varandra, så utnyttjar man den gärna. Blir någon sjuk, kommer genast alla som rimligtvis har en chans att komma lös och hälsar på. Väntas ett dödsfall är den sjukes läger ständigt omgivet av en skara släktingar, som tröstar den sjuke och uppbjuder all sitt hjärtas förmåga att underlätta för den döende att skiljas hädan i frid. Även till bröllop, begravningar och övriga fester infinner sig utan bjudning släkt och vänner. Det hör värdfolket till att stå för mat och dryck för alla, och denna gästfrihet kan många gånger bli ruinerande. Endast det bästa är gott nog, och allt skall finnas i slösande mängder. Finns inga kontanter till inköp, får man lov att pantsätta, vad man har, eller låna upp slantar på annat sätt. Träffas zigenare oförberett, hör det till god ton att "inte lämna varann, där man 1

) En översikt av zigenarkulturens olika former kan fås i C.-H. Tillhagen: A Swedish Gypsy investigation, Edinburgh 1947 (I Journal of the Gypsy lore Society ( = J G L S ) , 3rd ser. vol. XXVI, pp 89—115). Se också Tillhagen: Diseases and their Cure among the Swedish Kalderascha Gypsies, 1956, JGLS 3rd ser. vol. XXXV, pp. 49—62. Jämför även E. O. Winstedt: The Gypsy Coppersmiths' invasion of 1911—13. (JGLS 2nd ser. vol. VI, pp 241 ff), samt F. G. Ackerley: The dialect of the nomad Gypsy Coppersmiths (JGLS, 2nd ser. vol. VI, pp. 303—326, vol. VII, pp. 116—149).

116 funnit varann". Mötet skall firas med en fest, ett krogbesök eller åtminstone ett kafébesök, och det är den som för tillfället har läger på orten, som är värd. Att negligera denna sed skulle vara en stor ohövlighet. En främling, som ej är zigenare, blir likaledes mottagen med vänlighet och takt. Ordet "hänsyn" hör besökaren ofta, och det är inte bara ett tomt ord. Zigenaren har en medfödd taktkänsla och en lätthet att sätta sig in i andra människors situation, som hjälper honom att snabbt nå kontakt med människor. Han är omedelbar och öppen, han har hjärtat i handen, som det heter bland dem. De yngre förmanas att vara artiga mot de äldre, barnen tillhålls att ej prata i munnen på sina föräldrar, en kvinna får inte ta ordet från sin man i främmandes närvaro. Inför föräldrarna skall man vara hövisk i sitt tal. De gamla och orkeslösa vårdar man sig om; regeln är, att den yngste sonen tar på sin lott att sköta de gamla till döddagar. Den olycklige hjälper man, och man är mån om att ej föra sådant på tal, som kan väcka glömda, sorgliga minnen. Man skall inte låta sig bedras av zigenarnas högljudda tal, svordomar och skenbart argsinta uppträdande. Det är deras temperament, som skenar iväg med dem. Naturligtvis finns det både tanklösa och taktlösa zigenare, självfallet bryter alla då och då mot vad jag nyss anfört som kännetecknande för dem, men de strävar dock redligen att var sådana, som ovan antytts, och de lyckas anmärkningsvärt väl med det, särskilt om man tar hänsyn till de villkor, under vilka de lever. Att de inte alltid uppträder så älskvärt mot folk, som behandlar dem illa, bör väl knappast förvåna. Zigenarna är ömsinta och känsliga. Jag har aldrig träffat en cynisk eller avsiktligt elak zigenare. De är dåliga slagskämpar, trots tidningarnas alla rubriker om blodiga zigenarbataljer. Det mesta är skrik, tjut och skenfäktning. Deras slagsmål är en sorts symboliskt slagsmål, ett slags extatisk pantomim, där gester, miner och ljudeffekter spelar största rollen. Jag har bevittnat hur en halvtimmes batalj mellan ett 20-tal zigenare inte resulterade i någon som helst kroppsskada, varken blåögon eller näsblod. Men slagsmålet luftade ut en del innestängda animositeter, det rensade luften som ett hårt korsdrag, och efteråt var man de bästa vänner. "Ilskan måste ut, käre vän. Har du orsak att vara arg, då är du ursäktad, om ilskan också går ut genom knytnäven. Så ser vi på saken. Vi tjurar inte. Vi sväljer inte förbannelsen och bär magen full med ondska. Vi fräser ut. Ett, två, tre — och saken är klar." Rättsuppfattning

Zigenarna har sina egna rättsnormer och sina egna domstolar. Förfördelar en zigenare en annan, dras saken sällan inför vanlig svensk domstol. Antingen gör de upp saken i godo, eller också stämmer den förfördelade sin vederdeloman att svara inför zigenarnas egen domstol. Det blir kris om saken. Nu är emellertid zigenaren en både knepig och förslagen herre, som dessutom vet förvånansvärt litet om svenskt rättsväsen och svensk lag. Innan det blir kris, kanske han därför hotar sin antagonist, antingen med ett kok stryk eller med polisanmälan. Får han likväl inte sin vilja fram, kanske han rent av gör allvar av hotet och polisanmäler antagonisten. Detta är emellertid bara ett skrämskott. I nio fall av tio tas anmälan tillbaka. Ingen hederlig zigenare vill på allvar engagera svensk rättvisa i sina tvister. Ofta skulle det också för en svensk domstol vara ett hopplöst företag att reda ut vad som förevarit. Det finns många anledningar till kris. De vanligaste är slagsmål, föräldrarnas återtagande av en dotter, som gifts bort, ej erlagda brudpengar och obetalda skulder. Mord har aldrig skett bland svenska zigenare, ej heller dråp. Stöld zigenare emellan är mycket sällsynt. Den räknas som något simpelt, även när det gäller stöld från värdfolket, och dessutom medför den enligt deras tro otur, och ingen vinst kan uppväga

117 mistad tur. En tjuv håller man alltid ögonen på. Alla varnas för honom, och sällskapen är stängda för honom. En anledning till kris kan också vara, att någon tagit rätten i egna händer, och gjort sig betald för liden skada eller oförrätt på egenmäktigt sätt. Den som är förfördelad sammankallar krisen. Han kan gå till en äldre aktad zigenare och be honom ta sig an hans sak och kalla samman krisen. Denna kan då sammanträda i förtroendepersonens läger. Från vardera sidan kallas två till fem män. De kallade skall var opartiska och kloka karlar, som har gott anseende. Det är en heder att vara med i en kris. Man tar inga fyllhundar eller dumbommar. Återigen kan en zigenare vara ansedd som en hederlig och klok man men blir ändå inte uttagen, om han nu inte duger till att opartiskt utreda en sak. Man känner sina pappenheimare. Den ene kan duga till att förhöra vittnen, den andre passar bättre till att döma. Man försöker till krisen få personer av båda dessa slag. Helst söker man också få personer, som är kända för att ha ett vänligt och stillsamt sinnelag, män som inte förivrar sig eller låter ilskan springa bort med förnuftet. Käranden har rätt att välja domare. Är inte motparten nöjd med domaren, utan anser att han är jävig eller kan tänkas döma partiskt, kan han neka att godkänna honom. I dylikt fall får man sammankalla ny kris, och hela domstolsförfarandet kan uppskjutas flera månader, kanske ett halvt år. Alla kostnader för domstolens resor och utgifter får den sammankallande betala. Även om krisen inställes, måste han punga ut med dessa kostnader. Avgöres målet, får den förlorande stå för alla kostnader. För att komma i kontakt med de utsedda domstolsmedlemmarna telefonerar man till dem och hör sig för, om de kan komma dit eller dit. Är man tillräckligt många samlade på en ort för att det skall kunna bli kris, kan man sammanträda omedelbart. I annat fall utser man en viss dag, då förhandlingarna skall börja. Sommartiden sammanträder domstolen ute. Förr var det vanligen kring elden i lägrets mitt eller ute i det gröna på någon fri och störningsfri plats. Vintertiden samlas man i ett lämpligt tält eller i en rymlig husvagn. Bäst är att vara utomhus, i vilket fall åhörarna har möjlighet att samlas kring domarna. Till domstolen infinner sig nämnden (de av parterna utsedda), svarande och kärande, vittnen och åhörare. Parternas hustrur är alltid närvarande. I det fall man väntar sig slagsmål, tar man också med sina vuxna söner, så att man har "makt" bakom sig. Nämnden slår sig ner på marken, om det är sommar, eller annars på säten, stenar eller stolar. Är det en allvarlig affär, som skall avdömas, händer det att en av parterna avkräver domstolen ed. "Han sätter ed på domstolen, om saken ligger hårt till". Domstolen är då skyldig att svära. En efter en reser sig nämndemännen och betygar inför de närvarande, att han skall döma rättvist och efter bästa förstånd. Vid allvarliga rättsfall, där sanningen anses kunna fördöljas av parter eller vittnen, krävs en särskilt bindande ed, soldch. Eden avlägges vid ett kors (ofta uppritat på marken) eller en Kristusbild. Mycket vanligt är också att man svär eden vid en grav. Eden, som avlägges i vittnens närvaro, kan till ordalydelsen variera. Den innebär en försäkran, att man i förevarande mål skall tala sanning, och om man ej gör detta, så må älsklingssonen, älsklingsdottern, hustrun eller vad vederbörande nu har kärast drabbas av sjukdom eller död inom tre, sex eller nio dagar, tre veckor, sex veckor eller ett halvt å r ; tidpunkten kan variera inom de anförda tidsgränserna. Drabbas inte den utpekade inom den fastställda tiden, har vittnet talat sanning. Zigenarna är bergfast övertygade om, att en falsk ed vållar den skada, som edsformuläret innehållit. Ibland kan en edsavläggare sätta en mindre kär anförvant som borgen för sin sanningsenlighet. I dylika fall kan målsägarna fordra, att han svär vid det käraste han har. Vill

118 man trots edsavläggelsen inte fram med hela sanningen, tiger man med vad man inte vill ha i dagen. "Det jag inte sagt, det har jag inte ljugit. Jag talar inte falskt, då jag tiger. Det har jag fått göra." Den äldste av domstolsledamöterna eller annars den som har ord om sig att vara förfarnast i att få fram sanningen, börjar förhöret. Parterna hörs i tur och ordning. Vittnena får sedan tala om vad de vet, och man tillåter därvid ingen att visa rätten sidvördnad. Vill en rik men oerfaren spela herre, kan det heta: "Du är rik men dum. Ursäkta, kära du, men det är två skilda saker." Sedan alla förhör avslutats, går domstolen till sides och håller rådplägning. Slutligen röstar man om vem som har rätt. Är man delad i två lika grupper, kan man vädja till tingsmenigheten. Slutligen avkunnas domen: "Vi har funnit, att saken ligger till så och så. Därför har vi beslutat, att den och den skall bota så och så. Är ni inte nöjda, så sök nya domare i ett annat sällskap!" Straffen är numera uteslutande böter. Förr kunde dock både uteslutning ur sällskapet och prygel förekomma. Blodviten taxeras efter skadans art. Är den vållande penningkarl, kostar de honom större böter, än om han är en fattig sate. Böterna går oavkortat till den vinnande parten. Böterna skall betalas omedelbart. Gäller det större belopp kan de gäldas på avbetalning. Den dömde får dock inför domstolen avge en försäkran om, hur han vill betala sin skuld. Anser sig den dömde orättfärdigt behandlad, måste han ändå punga ut med pengarna, annars kan domstolen tvinga honom därtill med hot om smörj. Självförvållad skada ersattes inte. Provocerar man fram ett slagsmål, är man ogill. En kris avslutas alltid med en fest. Den vinnande bjuder, någon enstaka gång kan man fordra, att den förlorande parten skall stå för fiolerna. En fest för alla i en kris deltagande blir som regel en ganska dyrbar historia. 1 ) Mat och dryck

Zigenarna sitter gärna uppe om kvällen och röker och berättar historier, spelar, sjunger och dansar. Kvällen är deras samvarotid. Då får de besök, då blommar de upp, då har en dag gått, och hur den än varit, är ingenting att göra ät det. Man kan slå sig till ro i vänners lag, slicka sina sår eller skryta med sin framgång. I morgon är också en dag. Det kan därför bli midnatt och mera, innan man efter mycket kaffedrickande går till sängs. De trånga utrymmena i tält och vagnar medför att barnen ofta måste vara uppe lika länge som de äldre. För att fä sömn nog sover man länge på morgnarna. Det är sällan man ser elden brinna i ett zigenarläger före kl. 8, och är man artig, skall man inte besöka zigenare före kl. 11. Så snart elden tänts, sättes kaffepannan på. Ibland stiger husfadern upp först, särskilt vintertiden, då det kan vara 10—15 grader kallt i tältet, ibland hustrun. Barnen får sova, så länge de har lust. Morgonkaffet drickes utan tilltugg. Först när barnen vaknat, och lägret ruskat morgonsömnen av sig, dukar man vid 10—Il-tiden fram frukost. Man skär upp tjocka skivor mjukt bröd, lägger fram smör (sällan margarin, hur fattig man än är) korv, kallt fläsk, spicket fläsk, ost, numera möjligen också inlagd sill samt om årstiden tillåter tomater och sallad, och till detta drickes starkt kaffe. Efter maten skingras lägermedlemmarna. Kvinnorna går att spå, männen att arbeta eller att söka arbete, barnen stannar hemma under någon äldre kvinnas vård. Någon gång under dagen söker man sig till ett kafé och får kaffe och smörgås, öl eller något liknande. Ortens kafé är den naturliga samlingsplatsen för zigenarlägrets medlemmar. Vid 5-tiden på eftermiddagen kommer kvinnorna tillbaks från sina spåturer och *) Om lag och rätt bland zigenarna se C.-H. Tillhagen: Conception of Justice among the Swedish Gypsies, JGLS 3rd sec, vol. XXXVII ff.

119 männen från sitt arbete. Då börjar genast förberedelserna till dagens enda riktiga mål: middagen. Har man anskaffat en eller annan höna, har den hemmavarande kvinnan redan satt igång att koka den. Skall det vankas något annat, som inte kräver så lång förberedelse, blåses fyr i kaminen, stekpannan kommer på, och snart doftar det stekt fläsk, stekta inälvor, korv eller vad det nu är man fått tag på i lägret. Dagens sista mål är återigen kaffe, och det serveras när det så passar, beroende på hur man använder kvällen. Är man stadd vid kassa, kan man också skicka efter öl, och göra sig en glad kväll med varann. Blir då livsandarna litet uppiggade, kan någon bjuda på en sup, och då blir samtalet genast högljuddare, och äventyren färggrannare, och Munchhausen ler i sin himmel. En fiol kommer småningom fram, ett dragspel stämmer in, och tillåter vädret och lägerplatsen det, dansar snart de unga flickorna i lägereldens sken, medan männen klappar takten, och de gamla kvinnorna drömmande röker sina pipor. Under resorna blir måltiderna ännu oregelbundnare. I stort håller man sig dock till ovan antydda schema, som väl sannolikt skapats fram av reselivet. Vid 10—Iltiden bryter man upp efter kaffefrukost, under dagen rastar man vid någon lämplig plats, söker upp ett kafé eller drar åt svångremmen, tills man kommer i kvarter på kvällen, och kan laga ordentlig mat. Matsäck nyttjar man aldrig. Zigenarna är mycket förtjusta i grönsaker. De är dels billiga att anskaffa, dels lämpliga att tillaga för ett campingfolk, som under hela sin tillvaro har saknat ordentlig spis. Kål i alla former, morötter, potatis, lök, sopprötter av alla slag, tomater och gurka nyttjas så gott som var dag. Förr använde man sig också av vilda grönsaker såsom nässlor, molla, unga maskrosblad och syra, liksom självfallet bär, frukt och svamp. Soppor är omtyckta. Kött och fläsk kokas tillsammans med grönsakerna. Hönssoppa är en favoriträtt. Inälvor förekommer ofta, då de är billiga i anskaffning. Numera köper man alla de olika sorters kött som charkuteriaffärerna salubjuder, t. o. m. hästkött, som dock förr var förbjudet att äta. Fisk försmår man inte heller. Fisksoppa med lök och grönsaker var förr en vanlig rätt. Numera utgör sill och strömming en ofta nyttjad vardagsmat. Brödet köper man i våra dagar. Mest håller man sig till det mjuka brödet. Än i dag vid årsfesterna bakar man ett ojäst, starkt pepprat bröd, som kallas bukoli; förr gräddades det i den heta askan efter lägerelden. Det smakar ungefär som pepprad pannkaka. Zigenaren älskar för övrigt kryddor. Spansk peppar, cayennepeppar, paprika, senap, salt och ättika finns alltid tillgängliga för en zigenarhusmor. Vid anskaffningen av maten visar zigenarkvinnan prov på stor finurlighet. Ofta passar hon på på torgen, då handeln slutar för dagen. Då kan restlager köpas billigt. I affärerna kan man köpa kanter och rester för en ringa penning. "Lite tigga, lite pruta, lite köpa billigt — i den vägen, kära du, gär vi fram, att maten skall bli billig. Sånt tycker karlarna om". Köksattiraljen bestod förr oftast bara av ett par kopparkittlar, en järngryta, en stekpanna och en kaffekittel. Numera är man rikligare försedd. Även de fattiga har någorlunda hyggliga kokkärl, och de som håller sig med husvagnar med elspis har planslipade kokkärl av bästa märke. På bordet dukas numera med tallrikar och karotter och kniv samt gaffel; förr var det en gemensam chabenésko char6 (matskål), ur vilken man tog för sig med fingrarna. Kommer gäster till zigenaren, finns duktyg och servietter, blommor och övligt bordspynt. Det torde numera höra till sällsyntheterna att zigenarna svälter. Maten unnar man *) Närmare om mat och dryck, se C.-H. Tillhagen: rascha Gypsies, JGLS 3rd Ser., vol. XXXVI.

Food and Drink among the Swedish

Kalde-

120 sig. Zigenerskorna är också duktiga matmammor, som sätter en heder i att laga bra mat. Fattas pengar lånar man, sinar kreditmöjligheterna, tigger man eller hälsar pä hos dem som har. Förråd lägger man däremot aldrig upp. 1 ) Helg och högtid Zigenarna firar i stort sett samma högtider som vi. Jul, påsk och pingst är årsfester, som man till varje pris söker att markera med mat och dryck och munter samvaro. Släkt och vänner kommer på besök, och festmaten fyller borden. Där skall vara stekt gås och kalkon, helstekt skinka, gulasch, sarmi (kåldolmar), bukoli, savayåko (en slags rulltårta), pächtä (sylta) samt öl, vin och brännvin. På den senaste tiden har också det svenska julbordets läckerheter funnit vägen till zigenarna. De bofasta zigenarna, men även många av de nomadiserande, har julgran och juldekorationer. Med förkärlek dekorerar man vagns- och tältväggarna med allsköns tryckta färggranna julbonader. Till påsk pryder fastlagsrisen varje zigenares bord. Högtiderna firas knappast som religiösa fester, även om det är regel, att de grekiskkatolska zigenarna i Stockholm går högtidsklädda till sin kyrka var påsk. Helgerna är först och främst den vänskapliga samvarons och den materiella välfägnadens tid. Man dukar vid långa bord. Män och kvinnor slår sig ned endast med iakttagande av den rangordningen, att de äldsta får sitta tillhopa med värden. Barnen och de unga flickorna har ingen plats, de minsta barnen möjligen på sin moders knä. Värdinnan passar upp, trugar och bjuder, och värden ser till att brännvinet ägnas behörig uppmärksamhet. Alla är klädda i sina bästa kläder. Kvinnorna bär helsidenklänningar i ljusblått, grönt, rött eller lila med fotsida, volangrika kjolar. Alla guldsmycken, de äger, har de om halsen, om midjan bär de silverbälten, i öronen stora droppformade guldörhängen och i huvudduken dikloprydnader i form av tunga medaljer i guld. Männen har sina bästa kostymer med guldkedja i västen, och otaliga tjocka guldringar på fingrarna. Ibland kan man t. o. m. få se dem klädda i den gamla zigenardräkten avmörkt kommisstyg: spetsbyxor med revärer samt stövlar, brokig skjorta och rock med stora silverknappar. Man ger sig god tid. En middag kan ta många timmar. Man tar för sig av vad som står närmast, önskar man sig något annat, skriker man på det, bullret från den glada samvaron tillåter inte den vanliga samtalstonen. Ett tu tre stämmer någon upp en gammal rysk romans, och alla faller in på en blandning av ryska och romani. Den mjuka melodien tystar sorlet. Ögonen tåras av musikens moll. De gamla drömmer sig tillbaka till tsarernas Ryssland, där livet var så helt annat, och där deras ungdoms ljusa dagar rann fram som sollysta droppar ur livets källa. Men plötsligt ljuder en hetsig durmelodi. Det är en dansrytm, som fladdrar in i drömstämningen som en ivrig sommarfjäril. En kvinna störtar upp och börjar dansa. Och plötsligt som när vinden kastar om ett segel är alla gripna av rytmens yra. Alla markerar takten med handklappning, ett dragspel faller in, en fiol fångar upp melodien, slagverk hörs från något hörn och allt är snart en enda kakafoni av sång, rop, handklappningar och virvlande dans. Gästerna rusar upp på stolarna, ännu med fågelbenen i flottiga händer, de ropar, de slår takten, de piruetterar. De dansande avlöser varann i snabb följd. Solodansen följs av pardans med virvlande kjolar, med ekvilibristiskt säkra rörelser, med lysande ögon — alla glömmer tid och rum för denna fascinerande, eggande, blodröda dansrytm — tills värden äntligen skriker: "Mina herrar! Kamrater och kolleger! Sitten ned! Äten! Dricken! Än finns vin! Än finns mat!" Efter maten dricks öl och kaffe, brännvin, konjak och genever. De som har fått för mycket till bästa pratar och orerar och rekapitulerar sina dater, tills de förs i säkerhet i något berg av sängkläder och överlämnas åt sömnen. De minsta smyger sig

121 fram och länsar faten med smetiga fingrar. Kvinnorna röker och skvallrar med släkt och vänner. Männen drar historier och bättrar på gamla goda kvickheter. Glömda är vandringslivets besvärligheter. Förgäten är vardagens tristess. Man är hos vänner. Maten ligger gott i magarna. Vinet ler i ådrorna, och skratten och feststämningen dammar fram vandringsfolkets godsida. "Le Devleski voja le romengi patjiv" (Gud välsignar zigenarens fest). Bröllopsbruk

Så snart ett zigenarpar har en son i 17—18-års åldern, börjar de se sig om efter en lämplig maka åt honom. I gamla tider kunde man rent av förlova minderåriga med varandra, om föräldrarna fann det fördelaktigt. Fortfarande är det i de flesta fall föräldrarna, som arrangerar giftermålet, och de unga finner sig som regel i vad dessa bestämmer. Kravet på den blivande hustrun är först och främst, att hon skall vara en ärbar kvinna utan pojkäventyr. Hon bör vidare vara ung, kunnig i dans, sång eller musik, samt känd för att förstå sig på en husmoders arbete. Vidare bör hon ogärna vara ur en familj, som missbrukar sprit eller annars är omtalad för dåliga seder. Hon får under inga förhållanden ha eller ha haft en smittosam sjukdom. Är alla dessa eller i varje fall de viktigaste av dessa villkor uppfyllda, kan man skrida till frieri. Man passar på, då man träffas, eller gör en enkom resa för saken till den familj, vars dotter man har i tankarna. Pojkens far eller någon släkting till honom bjuder ut flickans far på en restaurang, och vad det lider med pokulerandet, förs ärendet fint och vackert på tal. Vill nu flickans far inte veta av saken, finns det olika sätt att med vett och takt manövrera undan. "Ack, käre vän, vår flicka är ännu bara barnet! Hon är endast 14 år och litet ung för sin ålder. Hon måste växa till litet. Hon har tiden för sig. Sannerligen! Hon behöver ännu gå hos sin mor för att lära sig skilja mellan höns och kråka." Men behagar anbudet, läggs orden annorlunda. "Varför inte? Vår flicka är redan kvinna, trots sina 14 år. Hon behöver en man. Men, kära du, hur ska vi reda oss utan henne? Hon tjänar inte så litet." — "Vad ska du ha för henne! Säj ditt pris!" — "Du får ge mej 3 . 0 0 0 : — ! " — "Du får 1.500:—! Det är svåra tider, du vet. Och det blir en tung börda för din flicka att tjäna in den slanten." Man enar sig slutligen om 2.000: — kronor, hälften kontant omedelbart, och resten vid bröllopet. Därtill får pojkens far kosta på bröllopet, även det en affär på ett par tusenlappar. Man super på saken, och de unga tu är förlovade. Denna sed lever ännu. Den blivande hustrun köps av sin svärfar. Hon skall sedan betala honom samma summa i hopspådda eller på annat sätt förtjänta pengar. Vi behöver emellertid inte se alltför ogillande på detta. En flicka tillhörande ett sällskap har i sin egenskap av spåkvinna, danserska eller musiker ett visst kapitalvärde för sällskapet. Gifter hon nu in sig i ett annat band, blir det ju detta, som får inkomsterna av henne. Det förefaller zigenarna rimligt, att det sällskap, som går miste om hennes framtida inkomster, hålls skadeslöst på något sätt. Detta sker genom brudpriset, som allt efter flickans värde kan variera mellan 1.000:— och 4 . 0 0 0 : — kronor. Det är emellertid inte alltid detta till fullo betalas. Slarv därmed är en av de vanligaste orsakerna till osämja sällskapen emellan. Fadern brukade förr i dylikt fall ta sin dotter tillbaka. Naturligtvis måste han då återbetala de redan uppburna pengarna, med avdrag dock för liden skada; hans dotter hade ju inte längre samma värde på äktenskapsmarknaden. Allt efter överenskommelse hålls bröllopet omedelbart efter förlovningen eller vid lämpligt tillfälle under det närmaste året. Helst försöker man förlägga bröllopet till

122 sommaren och till någon ort, där bröllopsfestligheterna kan bli till någon inkomst för sällskapen. Underrättelsen om den förestående festen sprids muntligen och pr telefon. Då dagen är inne, har alla släktingar, som rimligtvis kan göra sig fria, infunnit sig. Ännu för en generation sedan hörde det till god sed, att bröllopsfesten varade i dagarna tre med mat och dryck och dans och spel och allsköns gamman. På första dagens morgon begav man sig i vagnar med blomstersmyckade hästar till staden för att göra sina inköp. Mat skulle anskaffas, vin och brännvin likaså, och bruden skulle av sin blivande man kläs upp från topp till tå. Hemkomna, glada och uppspelta efter stadsresans krogbesök, satte man matkärlen på eldarna. Till bröllopsmaten hörde helstekt gris, hönssoppa, gulasch, kåldolmar, rödbetssoppa och mycket annat. Alla hjälptes åt, och när kvällen kom, kunde man slå sig ned framför rågade fat. Så åt man, så drack man. Silverpokaler med öl, vin och brännvin gjorde sin rund kring laget. Alla var glada och högljudda. Musiken stämde upp till dans. Eldarna flammade. Natten skred, och det var morgon, innan tystnaden sänkte sig över lägret. Först på tredje dagens afton fördes bruden till sin man. Det skedde under värdiga och vackra ceremonier, som slutade med att en av de äldsta och mest aktade — man eller kvinna — "vigde" de båda unga under uttalandet av gamla vackra ord på romani. Så hurrade man för de tu, en bröllopsgåva insamlades för dem, och på fjärde dagens morgon kom de gamla kvinnorna och band diklon på den unga brudens huvud. Därmed hade hon fått tecknet på sin hustruvärdighet, och fick sedan aldrig visa sig ute utan detta på sitt huvud. I våra dagar försiggår bröllopen under enklare former. En ordentlig fest skall det ändock vara, även om man numera ibland kan hålla till godo med att bara gå ut på en restaurang och festa. Ännu är emellertid bröllopsgästerna många, och man skiljs inte gärna, förrän dagarna tre gått till ända i sus och dus. Numera händer också, att zigenarna gifter sig inför prästen. Antalet dylika vigslar är i stadigt stigande. 1 ) Äktenskap och samliv

Zigenarna håller sina äktenskap i helgd. Regeln är, att de varar livet ut. I makarnas förhållande till varann finns mycket gott kamratskap, mycken hjälpsamhet och uppmuntran. Het förälskelse kanske är sällsynt. Deras giftermål är som regel resonemangspartier. Makarna växer dock samman med åren, och i många fall kommer nog också de varma känslorna. Dessa kan man likväl ej visa utomstående. Allt torgförande av dylika känslor strider mot vad zigenarna anser passande. Nej, zigenaren visar aldrig sin kärlek, hur öppenhjärtiga och tillgängliga de för övrigt än är. De flirtar aldrig. Det duger inte för deras flickor att visa intresse för en man, och det passar sig lika litet för en man att smyga iväg till en romantisk promenad med en flicka. Förr betydde en dylik missaktning av god sed en bastonad för båda parter. Lika omöjligt var det för en förälskad zigenare att få sin utvalda, om föräldrarna inte ville. Enda utvägen var då, att de unga tu rymde tillsammans. Detta var dock en stor skam, om vilket det blev elakt prat vid lägereldarna. När därför missdådarna smög sig tillbaka till lägret efter ett par dagar, blev det stryk för dem båda och många hårda ord. Zigenarkvinnans sexualmoral är nästan undantagslöst god. Som barn passas hon noga och får inpräntat i sig under otaliga samtal vilken skam det är att låta sig lockas. l

) Om bröllopsbruken se utförligare C.-H. Tillhagen: Betrothal and wedding Customs among the Swedish Gypsies, 1953. JGLS, 3rd ser., vol. XXXII pp. 13—30, 106—124; ibid. Tales of the wedded and betrothed, 1954. JGLS, 3rd ser., vol. XXXIII, pp. 34—54.

123 Än i dag släpps hon inte ut ensam; det är alltid en äldre kvinna med, då hon skall ut i ärenden. Hon får gifta sig ung, ofta innan hennes känslor för en man vaknat. Väl gift kommer hon omedelbart under svärmoderns och svägerskornas domvärjo. På dem ankommer det, hur hon skall arta sig. De berömmer, de straffar. Intet otillbörligt kan heller ske i den lilla värld, som är hennes. Sker det någon enstaka sällsynt gång, blir straffet hårt. Därför: kan den unga zigenarhustrun inte lära sig älska och respektera sin man, då är hennes tillvaro svår. Rymmer hon hem, kör fadern tillbaka henne — hur skall han också ha råd att betala tillbaka brudpriset? Behandlas hon bevisligen illa, ligger saken annorlunda till. Hjälper då inte föreställningar, kan fadern ta sin dotter tillbaka och ta risken av att stämmas till kris. De flesta zigenaräktenskap är emellertid hållbara. De båda makarna förenas av barn och gemensamma plikter och sist men icke minst av stammoralen, som obönhörligt kräver, att kvinnan håller sig till sin man och är honom trogen. Zigenarhustruns arbetsbörda är också stor. Hon skall sköta hushållet och ha ansvar för barnen, hon skall var dag traska en mil och mera för att spå, hon skall hjälpa till med musik och dans, hon skall sy och laga. Barnen kommer tätt; någon form av barnbegränsning har zigenarna inte velat veta av, förrän under de allra sista åren bland ett fåtal unga. Dagens alla bestyr ger henne ingen tid till klagan. Och för vem skulle hon klaga? Hon lever mycket isolerat. På sin höjd finns i lägret en gammalmor, och hon lyssnar inte på en sonhustrus gnäll. Hon står konservativt på makens sida. Skilsmässor förekommer, men de är mycket sällsynta. 1 ) Orsakerna kan vara flera. En av de viktigaste är kvinnans barnlöshet. Zigenarnas högsta lycka är att äga barn. Den kvinna, som inga barn ger honom, måste vara förbannad eller också är hennes ' l y c k a " bunden vid en annan man. "Hur stor tur man än har, lever man samman med fel kvinna, så kommer framgången inte till en." Skilsmässoorsak är också uppenbart slarv i hushållet, osnygghet och naturligtvis otrohet. Skilsmässoproceduren är enkel. "Gå tillbaka till din far! Jag går mina vägar, du går dina", säger mannen, och därmed är äktenskapet upplöst. Men zigenarna tar inte lätt på en skilsmässa. Det går inte för en man att utan skäl, eller bara därför att han åtrår en annan kvinna, förskjuta sin hustru. Det måste alltid finnas en godtagbar och omvittnad orsak. Och även om en dylik finns, söker släktingarna och vännerna i det längsta medla. Det kan inte bestridas, att i zigenarnas äktenskap fordringarna är störst på kvinnan. En gammal zigenare beskrev de egenskaper en duktig kvinna borde ha på följande sätt. "Hon måste vara förståndig. Hon måste akta på sitt tal, så att hon inte skvallrar och förtalar och därigenom ställer till förtret. Hon skall i stället tysta ner kritik och ta bort dåligt tal. Hellre än att föra ett ord vidare, skall hon säga: 'Detta är lögn. Lägg ifrån dig detta!' En riktig kvinna skall vara frikostig och gästfri, artig och väluppfostrad, arbetsam, spåkunnig och ordningssam. Hon skall väl sköta allt som hör hemmet till, ha omsorg om sin man, fostra barnen, och ha tid till allt. Hon skall tiga då mannen talar, och inte lägga sig i männens tal. Vid bråk skall hon skilja dem åt. Även om mannen har rätt, har hon då rättighet att göra honom orätt. Men en klok man rådgör alltid med sin kvinna. Det gör jag. Hon är ändock värdinnan. Hon har ansvar. Hon har sin mening om saker och ting. Hon kan genom sitt räd hindra mej från att göra förluster. Jag brukar alltid följa hennes råd. Går det ändock fel, säger jag: 'Där ser du! Hur gick det?' " Mannen är ej heller utan skyldigheter. Man fordrar, att han skall göra sitt bästa för x

) Den 1 maj 1955 var hela antalet skilda personer 9.

124 att försörja familjen, att han inte super mer än seden tillåter, att han inte misshandlar sin kvinna, att han vårdar sig om hemmets egendom, och att han står sin hustru bi, då hon är sjuk och i behov av tröst och hjälp. Vid sjukdomsfall skall han tillkalla läkare, och inte sky några utgifter för att göra henne frisk. En man, som misstänktes för att i det sistnämnda avseendet ej ha skött sig som han bort, blev bara för några år sedan helt avstängd från umgänge med den döda hustruns släkt. Jag har sett många lyckliga zigenaräktenskap, men även flera olyckliga; zigenarna är lika diffirentierade som svenskarna i övrigt i sitt sätt att leva. Viktigt är att slå fast att de liksom vi har en norm att gå efter, en norm, som jag ut ifrån deras sätt att leva funnit riktig och i många stycken t. o. m. beundransvärd. Vad vi kallar lycka finns också i deras tält, den lycka väl att märka, som föga har med välstånd och hög levnadsstandard att göra, men som hör samman med den inre harmoni och livstillfredsställelse, som växer fram, då ett par makar under gemensamt arbete för de sina upplever livets stora äventyr. 1 ) Barn och barnuppfostran

Barnen är zigenarnas rikedom. Utan barn är han olycklig. Ett barnlöst äktenskap är ett förbannat äktenskap. Förr var därför barnskaror på 10—12 barn och mera ingalunda sällsynta. Att ha många söner gav också familjen makt och anseende. Förr födde zigenarkvinnorna alltid sina barn i tältet. Det fanns alltid någon äldre kvinna, som visste hur man skulle bete sig i dylika situationer, ja, det berättas t. o. m., att mannen kunde assistera, trots risken att han sedan blev kallad bdbitsa (barnmorska). Vigvatten skulle alltid finnas till reds. När barnet var fött, stänkte man av detta på barn och moder och sade: "Må du få ett långt liv! Må du leva! Nu är dina svårigheter slut!" Därpå gick man runt lägret, stänkte vigvatten på varje tält och sade: "Lycka åt man och b a r n ! " — "Tack! Vad blev det? Pojke eller flicka?" — "Flicka!" — "Tavel bachtali te trajil, but börsch hai t'avel sumnakai hai rop!" (Vi önskar henne god lycka, långt liv, guld och silver). Numera föder zigenarkvinnorna sina barn på de vanliga barnbördshusen. Redan för 30 år sedan började man anlita läkare för hälsokontroll under havandeskapet. Zigenarna döper alltid sina barn inom 3—6 dagar efter födelsen. Endast faddrarna får vara närvarande. Dessa väljs inte av föräldrarna, utan anmäler sig frivilligt. Vem som än ber om att få bli fadder, nekar man ej detta; god ton förbjuder dock olycksfåglar att anmäla sig. Barnet namnges efter den förnämste av faddrarna. Det anses än i dag vara en stor heder, att få ett barn uppkallat efter sig. Faddrarna är skyldiga att stå barnet bi i den händelse föräldrarna går bort. Även annars skall de hjälpa fadderbarnet med råd och dåd. Å andra sidan skall fadderbarnet på allt sätt hedra sin gudfader och komma ihåg honom på helger och högtider, och denne skall på samma sätt sända barnet gåvor. En fadder får inte gifta sig med sitt fadderbarn, ej heller får hans egna barn ingå äktenskap med barn till fadderbarnet. De räknas nämligen som syskon. Zigenerskan ammar alltid sina barn. Hon sköter dem också med omsorg. Är inte modern hemma, får de äldre syskonen hjälpa till. Vaggvisor förefaller inte zigenarna att ha. Man gnolar på sin höjd en melodi vilken som helst för ungen eller nöjer sig med att tyst gunga barnet i en vagga, gjord av en filt, som lagts över ett par stänger. De vuxna barnen hållas mycket fritt. De har ända in i våra dagar inte haft några skolor att tänka på och har därför haft mycket ledig tid till lek och ras. Helt utan *) Se närmare C.-H. Tillhagen: Married life and Family life among the Swedish Gypsies, 1954. JGLS, 3rd ser., vol. XXXIII, pp. 129—150.

Kalderascha

125 fostran blir de dock inte. De får tidigt lära sig att vara hörsamma mot föräldrar och vuxna; sina gamla föräldrar hyser zigenarna stor vördnad för och sköter dem kärleksfullt. Tidigt får barnen också ta del i förvärvsarbetet. Noga är föräldrarna med att tillse, att barn och ungdom inte är ute om nätterna. T. o. m. vuxna söner får i detta stycke lov att lyda de gamla. Gäller det sprit, har man även där normer att gå efter. Barnen smakar tidigt vin o. dyl., men de får inte göra som de vill. "Jag brukar säga så här till mina barn", berättar en zigenare. 'Så länge vi lever, mor och jag, ska vi hjälpa er, om ni är värd det. Vi ska söka ordna för er. Men vi fordrar, att ni sköter er, och att ni vet vad ni gör!' Sä är det hos oss. Men det finns familjer, där barnen gör, vad som faller dem in. Av allting finns det sämre och bättre, men man skall hålla sig till det bättre" 1 ) Död och begravning

Zigenaren är en livsbejakande varelse. Livet är trots allt gott. Döden skrämmer honom. Man skall inte ens tala om döden: det kan locka på honom. Självmord är okända bland zigenarna. 2 ) När en zigenare blir svårt sjuk och känner döden nalkas, församlas så många släktingar och vänner, som rimligtvis kan komma, kring den sjuke. Man ringer, telegraferar och skickar personliga bud, för att alla skall nås av underrättelsen. Den sjuke lämnas inte ensam för en minut. Hans närmaste vakar kring honom, och hans övriga släktingar och vänner uppehåller sig så nära honom som möjligt. Några ceremonier förekommer inte inför den stundande döden. Viktigast av allt är, att den döende skiljes från de efterlevande utan hämnd- eller hatkänslor. "Må Gud förlåta mig, och så även alla goda människor!", bör den sjuke säga, och vänd till de närvarande tillägga: "Jag förlåter eder!" Orsaken till att så många samlas hos den döende är i hög grad att söka i den vikt, som zigenarna lägger vid att få den döendes förlåtelse. Detta i sin tur bottnar i zigenarnas spöktro. De döda går igen. De döda har makt att skrämma och skada, och det är därför av största betydelse att förlika sig med den döende. Den som varit den dödes ovän, och inte hunnit till hans dödsbädd för att förlika sig med honom, uppsöker vid tillfälle hans grav, slår litet vatten över graven och säger: "Tavel jerto mandar! Na ker mango bajol Dilo simas tu sa!" (Jag förlåter dig. Gör mig intet ont! Jag var dum mot dig.) Så snart den döende upphört att andas, brister alla de sörjande ut i högljudd klagan. Alla gråter, kastar sig på knä och ropar den dödes namn. Ingen kan ta miste på de anhörigas sorg: den är nattsvart och äkta. Men sannolikt har sorgen och veklagan också ett praktiskt syfte. I några av zigenarnas sägner finns den uppgiften, att den döde nog fått komma igen från dödsriket, blott de efterlevande sörjt honom tillräckligt djupt. Zigenarna tror också, att den döde är medveten om de efterlevandes sorg och att detta är honom en glädje och en lisa. En tacksam död vill väl heller inte spöka och ställa till förtret. Den avlidne får ligga kvar i tältet i tre dygn, och under hela denna tid skall man vaka hos honom. Man ordnar därvid så vackert som möjligt för den bortgångne, som ligger fullt synlig i kistan. Kring denna brinner ljus. Eld i tälten undviker man. Medan vakan pågår — man behöver därunder inte uppehålla sig hos den döde 1 2

) Se närmare om barnuppfostran i C.-H. Tillhagen: The Child and its Care among the Swedish Kalderascha Gypsies, 1955. JGLS 3rd ser., vol. XXXIV, pp. 2—19. ) Det enda jag hört om självmord bland zigenarna är följande sägen, som tillhör länge sedan svunna tider. En man hade kommit hem berusad till lägret. Han gick av misstag in i sin moders tält och sov med henne. Då hon på morgonen blev varse sin son i sin bädd, gick hon och dränkte sig, och sonen följde henne i döden.

126 — berättar man gärna minnen om honom, anför episoder ur hans liv och understryker hans många goda sidor för att på så sätt ständigt ha den döde i tankarna. Man vakar i sina vardagskläder, männen skall dock ha blottade huvuden. Under vakan kan man stärka sig med mat och dryck. För var flaska, som därvid öppnas, slår man litet av innehållet på marken och säger: "Tavel anglal tuti!" (Till ditt minne). Även annars under samtalets gång kan man flika in dessa ord. Kvinnorna kan få sova en stund då och då, men männen skall hålla sig vakna under hela vakan. Denna fortgår i tre dygn, men på morgonen den tredje dagen går alla ut och "häller vatten i kors". Detta kallas "te sores pai anglal mulo" (att slå ut vatten för den döde). Vattnet skall slås ut i en gräsbevuxen sluttning, där ingen trampat. Den döde skall ha nytta av detta vatten, tror man. Drömmer man om den döde, skall man göra likadant. Då zigenarna köper kistan åt den döde, måste man vara tre eller sex i sällskap, och man skall "jan ande truschuleste" d. v. s. gå i korsform eller tre och tre. Vid köpet får man under inga förhållanden pruta. Det är en heder för den döde att ha en dyrbar och påkostad kista. Man bjuder därför till att göra sitt allra bästa, även om man därvid skall ta det sista man äger. Något knussel får inte förekomma. Den döde lägges i kistan iklädd sina bästa kläder: underkläder, strumpor, skor, byxor, väst och rock. Seden är densamma för män och kvinnor. Den dödes hatt lägges bredvid honom i kistan, men kvinnorna skall vara iklädda sin diklo. En kvinna kan t. o. m. fä sina smycken med sig i graven, särskilt de smycken som hon framförallt tyckt om. "Min mor gick i graven med tio gulddukater, dessutom örhängen, två-tre armband och guldringar. Hon sade: 'Jag har strävat. Jag har arbetat. Detta skall jag också ha med mig'. Och hon fick verkligen också allt med heder med sig." Är den döde särskilt fästad vid någon personlig egendom, en pipa, ett fickur, en ring eller något dylikt, lägger man gärna denna sak i kistan. Enligt gammal sed skall den döde begravas på fjärde dagen efter dödsfallet. Ingen bjuds till begravningen; den som bjuds till en begravning kommer snart att dö, menar man. Men alla är välkomna. Vid sådana tillfällen glöms all fiendskap. Alla som rimligtvis kan komma och hinner fram kommer. Det är en heder för den döde att många följer honom till graven, och att det följande gästabudet blir storslaget. Jordfästningen försiggår om möjligt efter romersk katolsk eller grekisk ortodox ritual. Alla kommer i sina vanliga kläder. Kvinnorna gråter och ropar, männen är orakade, otvättade och uttröttade efter sin långa vaka. Klagolåten stegras till högljudda rop och skrik, då till sist enligt gammal sed kistan öppnas, så att de sörjande kan ta ett sista farväl av den döde. Till graven bäres den avlidne numera av lejda bärare. De sörjande går tre och tre. Blommor har nyttjats så länge man kan minnas, även kransar är numera vanliga. De som har blommor kastar ned dessa på kistan i graven med ett "Mekav tu Devlesa!" (Jag lämnar dig med Gud). Någon av de närmaste släktingarna håller ibland ett litet tal, vari han å de sörjandes vägnar tar avsked av den avlidne. Därefter kastar var och en av de tillstädeskomna släktingarna och vännerna ner några kopparslantar i graven. Man säger därvid: "Ale te putchin tje droma! T'aves jerto!" (Detta för att betala dina vägar! Må du vara förlåten!) eller också: "Kodola lové ka tjudav tuke te tjines tuke so tu kamés." (Dessa pengar kastar jag till dig, på det att du skall kunna köpa dig vad du vill). Därefter lämnar alla skyndsamt graven utan att se sig om; att göra detta betyder olycka. Efter hemkomsten från graven vidtar en måltid, som skall vara så präktig som möjligt: stekt gås och kalkon, helstekt svin (numera vanligen helstekt skinka), gulasch, rödbetssoppa samt smör, bröd och potatis. En stor myckenhet öl, brännvin, konjak och viner är också framdukad. "T'avel anglal lesti (lati) hai amengö pe sastimaste!" (Till ditt minne och oss till hälsa och välgång!) säger var och en, då han sätter sig

127 till bords, och likaså då han reser sig. Måltiden kan bli ganska bullersam. Man är trött av vakan och tål inte de starka dryckerna, som man dricker för att döva smärtan och för att lugna upprörda nerver. Att zigenarbegravningarna därför ibland slutar med slagsmål, får nog tillskrivas detta förhållande. Det finns kanske också en hel del att göra upp, sedan man sist träffades; det är inte så ofta vägarna för de olika sällskapen samman. Slagsmålen är dock som ovan påpekats oftast bara teaterslagsmål med skrik och tjut men med ringa skada. Blir det något över efter begravningsmåltiden skall detta "sättas på vattnet", d. v. s. kastas i rinnande vatten, så att inte hundar eller andra djur får tag i det. Det är svårt för en icke-zigenare att riktigt fatta djupet av en zigenares sorg inför ett dödsfall. Vi med vårt kyliga temperament är ofta böjda att i deras gråt, deras rop och deras förtvivlan vilja se en hel del teater. Detta är emellertid att göra zigenarna orättvisa. Zigenarnas släktkärlek är mycket stor. Under århundraden av förföljelser och andra svåra öden har de tvingats till att hålla ihop för att kunna bestå. Släkten är hela deras värld. Den innebär inte bara vad släkten betyder för oss, utan den ersätter för dem fosterland, hembygd, bekantskapskrets med all den trygghet, trivsel och samhörighet, som dessa begrepp innebär för oss. Zigenarnas värld är endast det 100-tal personer, som han är släkt med eller känner — gajé (icke-zigenarna) står utanför denna värld. Ett dödsfall i denna trånga krets märks därför intensivare, än ett dödsfall bland oss. Därtill kommer att zigenaren är naivare till hela sin världsåskådning än vad vi är. Han står närmare både glädjen och sorgen. Det finns flera exempel på att ett barns eller en hustrus bortgång helt har tagit livsmodet ur fadern: han har slutat arbeta, han har gripit till flaskan, och snart har en skötsam och ordentlig familj hamnat i misär. En anhörigs död sörjes av alla släktingar i sex veckor. Ju närmare man är släkt med den bortgångne, desto längre varar sorgen. En far, en mor, en make eller maka sörjes ett år. Ingen får dock sörja l ä n g r e än ett år, annars kan sorgen enligt zigenarnas mening "draga döden in på det nya året för familjen". Ibland kan den döende förbjuda de efterlevande att sörja, och dessa rättar sig då efter den bortgångnes vilja. Under sorgetiden får man inte dansa, inte sjunga eller vissla "varken stort eller smått". Man får vidare inte gå på bio, ej heller på restaurang annat än till en sedvanlig åminnelsefest för den döde. Att skratta eller att berätta roliga historier är dock inte förbjudet. "Man måste ju kunna prata bort sorgen och gråten". Någon särskild sorgdräkt begagnar inte zigenarna. Det är en gammal sed, att under sorgeåret hedra den döde med minnesfester. På tredje dagen efter begravningen firar man tredjedagsfesten. Det är en enkel fest, som kan inskränka sig till att man undfägnar sällskapet med kaffe eller the. På nionde dagen efter begravningen har man åter en åminnelsefest eller pomdna. Hela sällskapet infinner sig nu hos den dödes efterlevande och äter och dricker till den dödes heder och minne. Nästa fest äger rum efter sex veckor efter begravningen. Vid detta tillfälle tillkännager de avlägsnare släktingarna genom en särskild ceremoni, att nu upphör deras sorg, och att de "öppnar sina vägar för sång och glädje". Efter festen skall också den dödes vägar till dödsriket öppnas, ty i sex veckor har han nu efter zigenarnas tro, vandrat alla de vägar, han rest under sitt jordeliv, och nu är det tid för honom att anställa den sista vandringen: till de dödas rike. De närmast sörjande beger sig till ett rinnande vatten, sätter tre ljus på ett litet träkors, skjuter ut detta i vattnet och säger: "T'avel anglal lesti! T'avel pöterdä lechko drömd!" (Till din åminnelse! Vi öppnar dina v ä g a r ! ) . Ytterligare en fest firar man på halvårsdagen av begravningen, och den sista äger rum på årsdagen. Före den festen har även de närmast sörjande "öppnat sina vägar för sång och glädje", och därigenom kan den sista pomanafesten göras glad och festlig.

128 Därmed är emellertid inte den döde glömd. Vid varje större fest är det brukligt, att man dukar ett kaffebord till den dödes minne och sedan inbjuder alla vänner och grannar att komma och dricka till hans minne. I samband med dödsfallet har man också den seden, att man klär upp en fattig människa från topp till tå. Viktigt är att mottagaren av denna gåva skall vara en skötsam och god människa, som kan bära kläderna med heder. Mottagaren kan gärna vara en behövande svensk. En allmän sed bland zigenarna har varit, att de förstör tält, husgeråd och kläder, som tillhört den döde. Det vanliga är, att de bränns eller kastas i rinnande vatten. Pengar och värdeföremål behåller man dock. Föräldrarnas kvarlåtenskap i värdeföremål fördelas lika mellan syskon och barnbarn. Zigenarna lämnar genast den plats, där ett dödsfall inträffat. De återvänder aldrig för att slå läger där. Varje familj, som vet av platsen för ett dödsfall, undviker den för all framtid. Sina gravar vårdar zigenarna väl. Så ofta man kan, och allra minst var stor helgdag, besöker man graven. Därvid fattar man i gravkorset eller tar i graven och säger: "Taves jerto!" (Du är förlåten, eller, Må du ha frid). Man bör heller inte komma med två tomma händer. Mycket vanligt är, att man häller litet vatten på graven, men i brist på vatten kan man slå ut litet sockerdricka, öl eller brännvin, beroende på vad den döde tyckte om i levande livet. "Han skall ha gott av detta i döden. Så har vi fattat detta." Vanligt är numera, att man sätter upp stenar med inskrifter på den dödes grav, att man planterar buskar och blommor kring graven och i övrigt sköter den med omsorg och kärlek. 1 ) Religion Det är självfallet att ett folk, som aldrig gått i skola och aldrig haft tillfälle att annat än sporadiskt delta i det kristliga församlingslivet inte kan ha en klar uppfattning om sin religion. Att fråga en zigenare om hans religion är som att fråga en 6 års barnunge: de vet ungefär lika mycket. Officiellt är emellertid de äldre av släkterna Jantjeschti och Fynfyrojeschti grekisk katolska, flertalet äldre av de övriga släkterna romersk katolska och de flesta barn och ungdomar protestanter till bekännelsen. Lär man emellertid känna zigenarna närmare, visar det sig, att de har ett långt djupare intresse för religiösa förhållanden än vad ovanstående konstaterande kan ge vid handen. För dem är Gud en realitet. De har djup vördnad för det heliga. Det de t. ex. svär vid korset eller bibeln håller de. Den som svär falskt blir straffad, även om inte människorna upptäcker hans brott. I vagnarna och tälten hänger ofta ikoner eller Kristusbilder. En kvinna, som i mitt hem tanklöst råkade sätta sig med ryggen mot en ikon, fick en sträng tillsägelse av sin man att flytta sig. En gammal zigenarkvinna, som ängslades för sin sjuke son, företog för några år sedan en pilgrimsfärd till heliga Birgittas födelsehem för att bedja om lycka och hälsa för honom. Zigenarens religiositet är naiv som barnets, men den är äkta. Han är ingen hånare eller bespottare. Han är tacksam för var dag av sol och lycka. Han är ödmjuk, då han möter otur, ty han vet, att det var ödeskvinnorna, som på tredje dagen av hans liv skiftade hans öden, och vad båtar det att uppresa sig mot dessa? Det som sker, det sker. Men zigenaren konstaterar detta utan suckan. Han är en optimistisk fatalist, x

) Om död och begravning bland de svenska zigenarna, se närmare C.-H. Tillhagen: A. Gypsy Funeral in Stockholm, 1951. JGLS, 3rd ser., vol. XXX, pp. 97—100; ibid: Funeral and Death Customs of the Swedish Gypsies, 1952. JGLS, 3rd ser., vol. XXXI, pp. 29—54; ibid: Tales of the Living and the Dead, 1952. JGLS, 3rd ser., vol. XXXI, pp. 103—115.

129 som visserligen vet, att Gud stöder det goda, men över ödet kan inte ens Han råda. Härom berättar gamle Johan Demitri-Taikon: "Vi har alla en Gud, käre vän. Han har genom de tre vurzitori (ödeskvinnorna) skiftat våra öden och gjort träden till träd, svensken till svensk och zigenaren till zigenare. Rik och fattig, frisk eller sjuk, vi lever alla, därför att det är så bestämt. Vi ska bara akta oss att ta munnen för full. Vi ska vara tacksamma. Bättre är att säga ett gott ord än ett ont. Då du var kväll tar avsked av mej, och säger: Del tu o Del latchi riät! (Må Gud ge dig en god kväll), då går jag trygg hem. Inga spårvagnar kör då över mig, inga rackarungar slänger glåpord efter mig -— eller är det bara det, att jag inte hör dem? Allt är som skall det vara. Så verkar ett gott ord, broder. Jag tackar dig." 1 ) Folkdikt Än i dag, då kvällen kommer, och lägerelden brinner i ringen av vagnar och tält, händer att de gamla berättar sagor. Zigenarna är goda berättare. De har fantasi och inlevelseförmåga. De står genom sin naiva världsuppfattning folktrons väsen närmare än vi. Berättelsens gestalter blir därför levande för dem. De gläds åt deras framgång, och ögonen tåras av deras ofärd. Johan Demitri-Taikon (1879—1950) var de svenska zigenarnas störste sagoberättare. Han var en diktare och en drömmare. Hans sagor var en konstnärs skapelser. Sådana som han är sällsynta hos alla folk. Bland zigenarna fanns inte hans like, men jag har träffat flera, som till virtuositet behärskat konsten att berätta. Zigenarnas sagor tillhör i allt väsentligt den universella sagorepertoaren, till övervägande grad uppsnappad under generationers vandringar bland de europeiska folken. Men åtskilligt är deras eget. De har sålunda ett antal mycket roliga och självironiska lögnsagor av stort intresse. Zigenarnas folkdikt rymmer förutom sagor en myckenhet sägner, berättelser, anekdoter, gåtor, ordspråk, visor och ballader. De senare går ofta tillbaka på gamla Balkanballader. I repertoaren av visor spelar för de svenska zigenarna särskilt de ryska folkliga romanserna en stor roll. Det torde bara vara en tidsfråga, då zigenarnas folkdikt upphör att finnas till. Kvällarna ägnas numera åt bio, ungdomarna struntar i de äldres sagor och sånger, och deras visa ordspråk och lustiga stäv finner intet gensvar hos de filmcharmörförälskade unga. 2 ) *) En god inblick i zigenarnas ödesföreställning samt tro och sed i övrigt kan fås genom zigenaren Matteo Maximoffs roman "Les Ursitori", som utkommer i svensk översättning våren 1957. ) Om de svenska zigenarnas folkdikt se närmare: C.-H. Tillhagen: Taikon berättar, Stockholm 1946; ibid.: The Gypsies' fiddle and other Gypsy stories, New York 1956; ibid.: The Songs of the Swedish Nomadic Gypsies, 1951. JGLS, 3rd ser., vol. XXX, pp. 84—96; ibid.: The Ballad of Gruitsa and Novako, 1952, JGLS, 3rd ser., vol. XXXI, pp. 16—29.

9—Zigenarutredning

ZIGENARNA OCH DET SVENSKA SAMHÄLLET

Hur zigenarna bemötas

Det gamla bondesamhällets uppfattning om zigenarna var i stort sett, att det var ett pack, som man helst ville vara av med. De var en sorts parias, närmast likställda med valackare, rackare och skojare. De gjorde ingen synbar nytta, bortsett från en smula förtenning, de hade rykte om sig att snatta höns eller kanske rent av att stjäla, man tilltrodde dem förmågan att trolla och att sätta sjukdom på folk, att stjäla barn, att döda sina gamlingar och att begå allsköns skamligheter, som hederligt folk inte ens ville tala om. Till vad gagn kunde de vara? På sin höjd kunde man vid någon marknad, då man hade leklynnet framme, hålla tillgodo med deras taskspelarkonster och spådomsbabbel, men annars betedde man sig ofta på samma sätt, när de kom dragande, som ordstävet förtäljer, att man gjorde, när ett tattarfölje visade sig: man låste dörren och sköt spjället. Det finns än i dag åtskilligt av denna uppfattning kvar i vårt svenska samhälle. Jag har hört till leda upprepas, att zigenarna stjäl höns, att de är rika, att de kan sätta otur på folk, att de är opålitliga, att deras avkomlingar med svenskarna blir tattare, att de på något odefinierbart sätt är "farliga" o. s. v. Många har jag funnit fulla med förakt för zigenarna, ett förakt bottnande i en solid oförmåga att nå fram till den minsta lilla förståelse för deras sätt att leva eller förklaring till varför de lever så som de gör. Man dömer dem efter samma måttstock som vanliga svenskar: som om de fått gå i skola, som om de haft samma chanser, som vi andra att skaffa sig utbildning och arbete, som om det allenast berodde på dem själva, att de bor i tält och husvagnar, som om bristen på lägerhygien hos detta tusenåriga campingfolk bara berodde på lättja och dåliga seder, som om deras svarta hår och mörka hudfärg vore tecknet på, att de är rasligt underlägsna oss svenskar. Svensken i gemen förstår inte zigenaren, och det man inte förstår, har man svårt för att uppskatta. Zigenaren har ett annat beteendemönster än vi andra, och detta är i mångas ögon misskrediterande. Få gör klart för sig, att den viktigaste orsaken till att zigenaren inte kan läsa eller skriva är, att samhället och omständigheterna hindrat honom att gå i skola, få inser att även samhället har skuld i det förhållandet, att han inte är bofast, ännu färre tänker på att ett nomadfolk med nödvändighet måste ha en helt annan uppfattning av hygien, bostadsfrågor, umgängesvanor m. m. än ett sedan hedenhös bofast folk. Det finns otaliga exempel att framdra på svenskens herrefolksinställning till zigenarna. De nekas i stor utsträckning servering på restauranger och konditorier; t. o. m. Järnvägsrestaurangen vid Göteborgs central hade en kort tid för några år sedan uppe ett anslag, som förklarade att zigenare inte serverades. Det finns många exempel på, att det varit omöjligt för en zigenarfamilj att få ett hotellrum, trots att de erbjudit sig att betala i förskott. Det har hänt, och det händer dagligen, att zigenare ofredas på järnvägs- och spårvägsresor.

131 Zigenarna har alltid stora svårigheter att skaffa lägerplats. Det kan ta honom veckolånga resor, med de stora utgifter detta för med sig, innan han får tillåtelse av någon barmhärtig människa att slå sig ner för en kortare tid. Ofta vållar det kontroverser, att han dröjer sig kvar på ett ställe över den utlovade tiden. Detta beror vanligen inte på trots eller lättja utan på hans oförmåga att få en ny plats inom föreskriven tid. En annan orsak till animositet mot zigenaren är, att lovas en tältplats ut åt en familj så kommer ofta flera. Orsaken är densamma: de nykomna har inte lyckats få en markbit att slå sig ner på, och då utnyttjar de kamratens plats. Det är nöden långt mer än lättjan, som här är orsak, ehuru markägaren sällan förstår detta, utan tar till polishandräckning och tvångsförflyttning. Sommaren 1955 hände följande strax norr om Stockholm. En zigenarfamilj hade fått tillåtelse att bo 14 dagar på en markbit av gårdens arrendator. Då dennes huvudmän fick veta detta, ålade de arrendatorn att genast köra iväg zigenarna. De hade skött sig bra, de hade många småbarn, modern var sängliggande sjuk och måste strax därpå tas in på sjukhus, de bodde i tält och hade genom iråkade svårigheter knappast maten för dagen. De blev bortkörda. Ofta avhyses zigenarna genom myndigheternas försorg. På en ort i södra Sverige hade en zigenarfamilj slagit sig ner. Efter en tid anmodades den att ge sig av. Då zigenarna ingenstans hade att ta vägen, stannade de. Tidigt en morgon infann sig då ortens myndighetspersoner och vräkte dem. Deras nyinköpta matvaror (det var under det sista kriget, och maten var ju ransonerad), deras bolstrar, matkärl och enkla bohag i övrigt lastades på en gödselsläde och fraktades bort. Genom ortsbefolkningens ingripande återfick de dock sina ägodelar samma kväll och som ersättning för förstörd mat tilldelades de 50 kronor. I en industriort i södra Sverige inträffade våren 1956, att en skötsam zigenarfamilj fick en lägerplats upplåten åt sig av en jordägare. Trots att zigenarna enligt såväl dennes som ortsbefolkningens vittnesmål höll sin lägerplats i oklanderligt skick och även i övrigt skötte sig mönstergilt, förmådde de kommunala myndigheterna jordägaren att avhysa familjen. En zigenarfamilj hade i slutet av maj 1956 slagit sig ned vid en badstrand i mellansverige. Efter en vecka fick de föreläggande att avflytta. Då de stannade under motivering, att de ingenstans hade att ta vägen, och för övrigt hade bott på stället endast kort tid, infann sig vederbörande landsfiskal med polis, rev tälten och fraktade sällskapet till närmaste grannkommun, där de fick klara sig bäst de gitte. — Exemplen på dylika övergrepp skulle kunna mångfaldigas. Än i dag händer, att zigenarna missfirmas och trakasseras eller utsätts för regelrätta överfall av svenskar. Den 29 september 1955 överföll på en ort i Västsverige 8—9 stycken berusade män ett zigenarläger. Enligt en tidning försökte de "riva deras läger och köra bort dem från orten. Under tumultet använde man sig av gärdsgårdsstörar och plankbitar som tillhyggen". Tidigare samma kväll hade samma liga tvingat en annan zigenarfamilj att hals över huvud lämna sitt läger och söka skydd hos släktingar på en annan ort. Båda familjerna fick tält förstörda och kläder sönderrivna. Efter vad jag personligen inhämtat av ortsbor, hade zigenarna skött sig väl på orten, och någon berättigad anmärkning fanns inte mot dem. Även vid sökandet av arbete blir zigenaren ofta föremål för kränkande behandling. Många gånger sker avvisningen under skällsord och förbannelser. Det är tyvärr heller inte ovanligt, att zigenaren nekas ett arbete, som han mycket väl kunnat utföra, trots sitt handikap i form av bristande läskunnighet och yrkesutbildning. I en sydsvensk stad hade ett skötsamt zigenarsällskap en längre tid fått köpa skrot vid en fabrik. Så en dag blev det stopp för affärerna. Den ansvarige ingenjören hade nämligen upptäckt, vad han tidigare inte vetat, nämligen att skrotköparna var zige-

132 nare. Då hjälpte inte, att de skött sig väl, betalat punktligt och ärligt stått vid ingångna avtal. Så snart företagets chef fått reda på sakernas sammanhang, fick de emellertid fortsätta skrotaffärerna med företaget. Rasdiskriminering förekommer också i stor utsträckning då zigenarna söker skaffa sig bostäder. Se därom nedan sid. 135. Pressen — särskilt då de stora tidningarna — har gjort mycket för att delge sin läsekrets en riktigare och humanare syn på zigenarna och deras problem. Likväl måste jag konstatera, att man ännu finner tidningsrubriker och -notiser, som underblåser folks vanföreställningar. Den 19 november 1953 kunde man i en Västgötatidning läsa följande trespaltiga rubriker på första sidan: "Zigenarbröllop med stort slagsmål i Tidan. En man fick kroppen söndersågad". Jag talade följande dag med fjärdingsmannen i Moholm, där slagsmålet ägt rum, och där jag just samma kväll föreläst om zigenarna, och han förnekade alldeles tidningsrubrikernas berättigande. Visst hade man slagits, men ingen skada hade skett, bortsett från att man hade vält ikull ett tält. Den "misshandlade" mannen hade som enda men av bataljen fem röda ränder på höger överarm; inte en droppe blod hade kommit ur skadan. Detta var allt. Men vad skall en om zigenarnas förhållanden okunnig tidningsläsare tro efter att ha tagit del av en artikel som den antydda? Ur en stor tidning för den 27 februari 1950 saxar jag följande. "Ett intermezzo mellan en hemmansägare i L. och en zigenare utspelades natten till söndagen i L. och slutade med att hemmansägaren blodig måste föras till Sollefteå lasarett, där han fick sina skador omsedda. Hemmansägaren hade varit på dans tillsammans med en av de zigenare, som har sitt läger vid L:s järnvägsstation. Sedan man skilts åt för natten, hade han gått förbi zigenarlägret och hittat en yxa på marken, som han kände igen som sin egen. Hemmansägaren tog upp yxan och tänkte ta den med hem, men ångrade sig och slängde tillbaka den, tyvärr så våldsamt att yxan åkte genom tältduken och in i zigenartältet. Följden blev, att en hetlevrad zigenare kom ut och slog mannen blodig. En zigenerska uppger att anledningen till bråket var, att i tältet hade befunnit sig ett nyfött barn, och att det var ytterst nära, att detta träffats av yxan, när den kom indansande genom tältväggen." Inga kommentarer från tidningens sida. Är det då inte här frågan om ett sällsynt rått hemfridsbrott? Av notisen får man närmast intrycket, att hemmansägaren var den förfördelade, och den part man till varje pris måste ta parti för mot de stygga zigenarna, som klådde upp den store starke karl, som endast av turen hindrades att dräpa deras nyfödda barn. Zigenarnas framtid ligger i högsta grad i pressens händer. Endast den kan bortarbeta den surdeg av rasfördomar, okunnighet och intolerans, som är grunden till vår diskriminering av zigenarna. Endast den kan ge allmänheten den vidsyn, den förståelse och det överseende i umgänget med zigenarna, som är oundgängligen nödvändig för att de ska kunna slå sig fram till att bli nyttiga och välsedda medlemmar i vårt samhälle. Zigenarnas egen uppfattning om hur de blir behandlade

Jag har frågat praktiskt taget alla familjeföreståndare om, hur de anser sig bli behandlade av svenskarna. Över lag är man enig om att förhållandena trots allt blivit bättre. Förr bidrog superiet bland svenskarna i hög grad till att göra livet surt för zigenarna. Bråkiga element samlades då nästan på var plats man kom kring deras lägerplatser, skränade, ofredade deras kvinnor, ställde till bråk och slagsmål med männen och rev ner deras tält. Gemene man var också mer rädd för zigenarna förr

133 än nu. Man tog dem allmänt för tjuvar och barnarövare, visade öppet sitt förakt för dem och förföljde dem ofta med skällsord. Alla är lika eniga om att förhållandena fortfarande inte är bra. Vad man mest klagar över, är de enskildas såväl som kommunernas motvilja att upplåta lägerplatser åt dem. Ger dem äntligen en enskild en plats att vara på, kan det ofta bli trakasserier från myndigheternas sida, låter återigen en hygglig kommunalman zigenarna få disponera ett stycke mark, blir det klagomål och demonstrationer från de närboende enskildas sida. Sätten att då snarast möjligt få iväg zigenarna är många. De kan t. ex. vägras att hämta vatten i brunnar eller vattenkastare; det har hänt ett av landets hyggligaste sällskap, att de som makten haft har stängt av vattnet till närmaste vattenkastare, varken böner eller betalning har sedan hjälpt att få den öppnad. En handelsman, som låter zigenarna handla, kan i det närmaste bojkottas av ortsborna. Ofta tvingar sig berusade eller halvfulla individer på zigenarna, sitter och orerar i deras vagnar eller tält till sena natten och läser "lagen" för dem, allt medan de konsumerar deras kaffe och gör närmanden till deras kvinnor. Ofta kan ortsbefolkningens animositet ta sig handgripliga uttryck. Ett ungt zigenarpar berättade, hur de blev utmotade ur en handelsbod under gevärshot från en uppretad kund. Jag har träffat många zigenare, som är bittra över den behandling, de röner. Ännu många fler har jag emellertid funnit som klokt och sansat bedömer övergreppen för vad de många gånger är: tanklösa och berusade människors oöverlagda gärningar. Alla kan inte vara goda människor, menar de, det måste också finnas bråkstakar och fyllhundar. Konsten är bara att handskas förståndigt med dem. De fulla får prata ut, det lugnar dem. Man håller med dem. Lirkar litet. Bjuder på kaffe. Att sätta hårt mot hårt lönar sig aldrig, även om det i upprördheten någon gång kan ske. Då blir det slagsmål, och då kommer förr eller senare polisen och ber zigenarna flytta. Jag har flera gånger i zigenarnas tält varit med om, att männen med saktmod funnit sig i sådana fräckheter från svenska lymlars sida, att de utan tvivel i ett aldrig så sansat svenskt hem skulle ha resulterat i en mycket handgriplig utkastning. Som ett uttryck för den lärdom, som zigenarna sedan generationer fått sig islägen, den nämligen, att inte söka sak med värdfolket, får man nog i viss mån ta många zigenares välvilliga omdöme om svenskarna. I många läger har stereotypt upprepats att "svenskarna är snälla". Det är emellertid ingen tvekan om att många zigenare, särskilt då de som tillhör de skötsamma och begåvade familjerna, menar allvar med det goda betyg, de ger oss. Dessa har skaffat sig kontakter med hyggliga svenska familjer, blivit väl behandlade av dem och på sitt impulsiva sätt blommat ut i vänskap för dem. Många har också hört om sina stamfränders på kontinenten grymma öden under den sista stora ofreden, och dessa talar med tårade ögon om att de ändock är lacksamma för, att de bor i ett land där sådant inte sker. Åtskilliga zigenare är också självkritiska. De framhåller, att även bland zigenarna finns det supiga och bråkiga element, som ortsbefolkningen har all anledning att förarga sig över. Men de understryker, och däri håller jag med dem, att dessa sämre element utgör ett mindretal, som zigenarna i gemen tar avstånd ifrån. Lika litet som svenska folket vill bli värdesatt efter sina ligisters uppträdande, vill zigenarna, att de skall få lida för vad enstaka bråkiga individer eller försupna sällskap kan ställa till med.

Zigenarna och bofastheten

En gängse uppfattning är, att zigenarna tack vare sin förmenta vandringsdrift skulle vara ur stånd att bli bofasta. Åtskilliga forskare håller före, att zigenarna har ett rent konstitutionellt behov av att vandra. Sålunda skriver Ragnar Numelin i sin bok

134 "Vandringsfolk": "Enligt vad jag kan finna, måste huvudorsakerna till zigenarnas vandringsdrift sökas i vissa negativa anlag eller, rättare sagt i en viss anlagstypisk konstitution av psykisk eller moralisk natur, hos zigenarna och deras likar starkare accentuerad än hos andra vandringsfolk." 1) Det är att göra problemet alldeles för lätt för sig att ta sin tillflykt till denna vandringsdriftsteori. Zigenarnas ständiga vandrande är med all sannolikhet förestavat av en hel rad i varandra på ett mycket komplicerat sätt ingripande orsaker av framför allt ekonomisk, sociologisk och historisk art. Här kan endast antydas några av de viktigaste av dessa. De svenska zigenarna vandrar närmast för att kunna skaffa sig sitt levebröd. Deras förvärvskällor fordrar ett kringflackande liv, alldeles såsom gårdfarihandlarens affärer driver denne till att ständigt befinna sig på resande fot. När kopparkärlen är färdigförtennta på en ort, då publiken börjar tunna av eller utebli på deras tingel-tangeltillställningar, och när alla romantiska flickor i trakten är spådda, bryter zigenaren upp till nästa ort, som lockar med nytt arbete och nya förtjänster. "Nevo tan, nevé lové", nya orter, nya pengar, säger ett av deras ordspråk. Jämte förvärvsbegäret spelar också det rent mänskliga förhållandet till värdfolket en icke obetydlig roll som drivkraft bakom zigenarnas vandringar. De första dagarna, som de tillbringar på en ny plats, har för ortsborna ofta nyhetens behag, detta särskilt förr, då det var ont om nöjen på landsbygden. Zigenarna kom med en smula förströelse och ett avbrott i vardagens enahanda. Men efter en vecka var det i regel slut med det roliga, zigenarnas tiggeri och seder i övrigt hade väckt ortsbefolkningens ovilja, traktens oroselement hade fått lägret till samlingsplats, och det blev bråk och obehag för båda parter. Ofta ville ej heller markägaren upplåta lägerplats åt dem för längre tid än någon vecka, och när den hade gått, fordrade han, att de skulle ge sig av. Flyttade de inte frivilligt, kunde han skaffa polishandräckning. Zigenarna måste ge sig iväg till en ny plats, där — och det är den andra sidan av saken — glada eller i varje fall mindre ovänliga ansikten mötte dem för några dagar igen. Zigenarna är innerst inne veka naturer. Deras påstridiga sätt är ofta bara ett skyddsmedel, ett sätt att hävda sig på. Zigenarna har samma behov av att vinna uppskattning som alla andra människor, samma ömhetsdrift, samma längtan efter kontakt med medmänniskorna. Deras stolta maner är ofta en försvarsattityd. Deras skryt och skrävel är i de flesta fall intet annat än ett surrogat för uteblivet erkännande. Deras folkdikt vittnar ofta därom; i de lögnhistorier, som inleder sagosamlingen "Taikon berättar", 2 ) kommer detta förhållande fram på ett skämtsamt självironiskt sätt. Sädana människor tröttnar ofta inför de svårigheter, som en oförstående och tanklös omvärld reser i deras väg, och de lockas lätt av sin fantasi och av sitt behov efter mänsklig kontakt till en ny ort, där de i varje fall för några dagar kan njuta av att ha kommit bort från ett grinigt grannelag och få umgås med människor, som ännu inte fått sin vänlighet nednött av de irritationsmoment, som zigenarlivet ger anledning till i värt välordnade samhälle. Vid bedömandet av zigenarnas vandringsliv bör vi också ha i minnet, hur det samhälle var konstruerat, i vilket de vandrat under större delen av sin tillvaro. Gamla tiders samhälle var i allra högsta grad traditionsbundet, och tabu- och orenhetsbegrepp spelade en roll, som vi numera har svårt att sätta oss in i. Zigenarna var enligt allmogens uppfattning närmast "orena", de var — såsom jag tidigare understrukit — *) A. Numelin: Vandringsfolk, Stockholm 1936, sid 218; ibid.: The wandering spirit, Copenhagen 1936, p. 286. Jfr också A. Thesleff: Finlands zigenare, i Finsk tidskrift, Helsingfors 1899, s. 394—395. 2 ) C.-H. Tillhagen: Taikon berättar, Stockholm 1946.

135 av ungefär samma sociala status som rackare, valackare och sockenlappar, med vilka ärligt folk borde ha så litet att göra som möjligt. En hästflåare eller en hästkastrerare var en djupt föraktad varelse. Man åt inte tillsammans med honom. Det var sed på många håll i vårt land, att man brände upp de matkärl, ur vilka han ätit, detta för att inte bli "smittad" av den "orenhet", som var förbunden med honom. Något av samma "orenhet" var förenad med tattaren och zigenaren, vid den förre därför, att han utövade föraktfulla sysslor, vid den senare därför att han misstänktes för att befatta sig med sådant "oärligt" arbete, och därför att han var så främmande och apart till hela sitt väsen, bodde så uselt, levde så besynnerligt och hade ord om sig att kunna spå och trolla. Sådant folk var farligt. Vilka möjligheter skulle nu ett folk, som omgavs med ett sådant rykte ha att bli bofast i det gamla bondesamhället? Vilket byalag skulle vilja dra på sig sådana människor, om vilka man intet annat visste, än det som ont var? Inga. Sådant som samhället var funtat, var zigenarna lika effektivt isolerade från varje "ärligt" yrke som i sitt gamla hemland Indien med dess kastväsen. Zigenarna var och är fortfarande i många människors ögon parias. Vi behöver bara erinra oss hur svårt en straffad person i våra dagar har att återvända till ett normalt liv för att förstå, hur svårt det är för en zigenare att socialt höja sig. Det är nämligen ett faktum, att vad som hindrar zigenarna från att i större utsträckning än vad som skett bli bofasta, det är inte deras påstådda vandringsdrift, utan samhället självt med dess bottensats av rasfördomar, okunnighet och misstänksamhet mot allt från det vanliga beteendemönstret avvikande. Zigenarna har ofta stort bekymmer med att få en tältplats för någon vecka, vill de ha vinterkvarter på någon ort, växer svårigheterna ännu mera, och uttalar de en önskan om att få slå sig ner för gott i ett samhälle, möter dem vanligen ett kompakt motstånd från ortsbefolkningens sida. I en mellansvensk järnvägsknutpunkt arbetade en 30-årig zigenare i flera månader som snöskottare och som tillfällig hjälp vid vagnsväxling och omlastning. Han skötte sig så bra, att alla var förtjusta i honom. Stationsföreståndaren lyckades till slut skaffa honom en liten lägenhet inne i samhället; zigenaren, som var gift och hade fem barn, bodde i en gammal skröplig husvagn nästan en halv mil från arbetsplatsen. Men när samhällets invånare fick reda på, att en zigenare skulle slå sig ned bland dem, började listor cirkulera, och en vacker dag uppvaktades fastighetsägaren, som bönfölls att inte upplåta sin lägenhet till zigenaren. Han fick ej heller någon bostad. I ett annat mellansvenskt samhälle sökte en zigenare köpa en tomt för att bygga sig ett eget hem. Det blev en proteststorm i tidningarna, det blev allehanda demonstrationer från enskilda samhällsmedlemmars sida, och slutet blev, att zigenaren måste dra sina färde. "Det är bäst att flytta härifrån", sade ett par unga husmödrar i en tidningsintervju (Aftonbladet 30/7 1953), inför det i deras ögon skrämmande perspektivet att få en zigenarfamilj boende inpå sig. "Det är väl ingen som vill ha zigenare till grannar. Vi är rädda om våra barn." Det torde kunna betraktas nära nog som ett axiom, att i dagens läge kan inte en zigenare hur hygglig och ordentlig han än är, genom egna ansträngningar skaffa sig en människovärdig bostad. Vill zigenarna bli bofasta?

Av Sveriges ca 740 zigenare kan i detta nu i det närmaste 230 betraktas som bofasta. Största delen av dessa har övergivit sin ambulerande tillvaro under de sista tio åren. Detta vittnar om en klar och tydlig tendens hos dem att i allt större utsträckning vilja slå sig till ro. De intervjuer författaren har gjort med praktiskt taget alla zigenarsällskap i vårt land pekar också i samma riktning. Av 362 zigenare, representerande 695 personer, som ställts inför frågan bofasthet eller inte, har sålunda 279

136 stycken, representerande 550 personer uttalat sin önskan att vilja bli bofasta (i dessa siffror är de redan bofasta medräknade) medan 83 personer, representerande 145 familjemedlemmar ställt sig avvisande eller ointresserade. Orsakerna till zigenarnas allt livligare önskan att vilja bli bofasta är att söka på flera håll. Den viktigaste torde dock vara deras allt större försörjningssvårigheter. "Det lönar sej inte att resa längre . . .", är ett vanligt zigenaromdöme om deras situation. De gamla yrkena, som av hävd varit deras, ger dem inte längre deras bärgning. Samtidigt som inkomsterna minskat, har utgifterna ökat. Detta har utarmat zigenarna. Under tiden har svenska folkets levnadsstandard i hög grad förbättrats. Där zigenarna förr såg fattigdom, ser de nu välstånd. Det är snart sagt bara de själva som är fattiga i landet. De kan själva lägga märke till, att värdfolket har det bättre och på ett enklare och tryggare sätt kan tjäna sitt levebröd utan all ängslan för morgondagen och utan bekymmer för var de ska sova om natten. I viss mån har väl också zigenarnas egna husvagnar banat vägen för önskan om bofasthet hos zigenarna. I dessa vagnar har de för första gången kunnat unna sig litet bekvämlighet: vinterbonade rum, riktiga möbler, ordentliga spisar, litet prydnadssaker m. m. De har därigenom fått en försmak av vad bofasthet betyder åtminstone ifråga om bekvämlighet. Till allt detta kommer, att den genom århundraden av blodiga förföljelser frammanade rädslan för samhället och dess myndigheter under de senaste årtiondena allt mer försvunnit. Såsom ovan påpekats har också under den senaste generationen ett allt mer ökat närmande skett mellan svenskt och zigenskt, yttrande sig framför allt i ett mer och mer markerat upptagande av svenska kulturelement och svenska seder i zigenarnas beteendemönster. Ofta har jag fått höra omdömet: "Vi är trötta på att flacka omkring!" Särskilt de äldre har framhållit detta. Visst vårdar sig barnen väl om de gamla, men levnadssvårigheterna tvingar zigenarna att göra sina sällskap allt mindre och mindre, och då därigenom deras ekonomiska bärkraft minskar, avtar också deras förmåga att kunna ta vård om de gamla. Trots all god vilja från barnens sida får de gamla frysa och fara illa i kalla och dragiga tält och gistna bostadsvagnar. De känner sig vara till last, och deras tankar går allt oftare till en egen stuga eller lägenhet, där de kunde få rå sig själva. De ser också hur det svenska samhället drar försorg om sina åldringar. De gör jämförelser, och tanken att få del i den trygghet och omvårdnad, som bevisas dessa, växer sig allt starkare hos dem. En av de äldsta zigenarkvinnorna i landet har hösten 1955 tagits in på ett försörjningshem. Hon trivs storartat och kan inte nog ofta uttala sin glädje över att ha tak över huvudet, mat och värme och vänliga människor, som hjälper henne i hennes orkeslöshet. De yngre och medelålders vill bli bofasta för att tillerkännas ett bättre människovärde och för att ernå en tryggare framtid. Att resa är enligt dessa att bli bemött med okvädingsord, att bli utkörd från restaurangerna, att bli uttittad var man kommer, att bli misstänkt för att vara skojare och tjuv överallt. Att resa är att ständigt vara beroende av pantbankerna. Att resa är en säker utgift och en osäker inkomst. Att resa är att ständigt leva ur hand i mun. Att resa är att vara ute i ur och skur. Att resa är att få ligga i tält och gamla bussar mitt i kalla vintern. Att resa är att öda sin hälsa och den säkraste vägen till reumatism. Att bli bofast innebär hoppet om en tryggare ekonomi, ordnat arbete och en smula bekvämlighet. Att bli bofast betyder möjligheter till yrkesutbildning. Att bli bofast innebär skolgång och därmed tillträde till böcker och bildning. Att bli bofast betyder ökat människovärde. Många dragés till bofastheten av omtanke om barnen. Mången zigenare, som på ålderns dar endast haft fattigdom och sjukdom som behållning av ett livslångt vandrande, har framhållit, att för barnen vore det bäst om zigenarna sloge sig till ro och toge sig svenska yrken. De har bittert talat om vandringslivets alla mödor, som innebär något helt annat än det romantiska dagdriveri, som fantasifulla svenskar fablar

137 om, och de har försäkrat, att funnes det någon möjlighet för dem, så skulle åtminstone inte deras barn behöva förnöta sitt liv efter landsvägarna. Åtskilliga medelålders zigenare har förklarat, att de långt före detta skulle ha varit bofasta, blott de haft en chans att få hyra en lägenhet eller köpa en bit jord till ett eget hem. Svårigheterna att få lån till billigare pris än det pantlåneinrättningarna betingar sig av dem har också avskräckt många, liksom också självfallet ett icke läskunnigt folks okunnighet om hur ett gårdsköp, ett bygge eller en låneansökan skall genomföras. Många zigenare har visat sig grundligt ha tänkt igenom problemet om bofasthet. De har redovisat deciderade önskemål. De flesta nöjer sig med en hyreslägenhet som högsta mål för sin dröm. Det kunde räcka med ett par rum och kök, helst modernt. Under inga förhållanden har man velat tänka sig slumbostäder; exemplen från Stockholm och Göteborg har avskräckt dem. Åtskilliga har tänkt sig en egen stuga, gärna en gammal, blott den legat i närheten av en stad eller en tätort. Många har dock sträckt önskningarna till en egen, modern liten villa om två—tre rum och badrum. Särskilt många har understrukit vikten av att ha tillgång till bad. Ingen enda zigenare har kunnat tänka sig bo på rena landsbygden. 1 ) Zigenarnas uppfattning om sitt försörjningsläge

De flesta zigenare är på det klara med, att de gamla traditionella inkomstkällorna håller på att sina ut. "Det blir sämre och sämre. Zigenarna kan inte räkna med något bättre och bättre", som en gammal man uttryckte saken. Endast de socialt och i övrigt lägst stående familjerna fortsätter ännu obekymrat sitt liv och saknar förmåga att tyda tecknen för framtiden. Förr fanns t. ex. hästhandeln. Den gav goda inkomster, särskilt under första världskriget. Nu är den borta. I stället kom för en tid bilhandeln. Men även denna har nu så gott som helt upphört, tack vare dels restriktioner från myndigheternas sida, dels en minskning av intresset för begagnade bilar från allmänhetens sida. Alla är ense om att kopparslageriet definitivt är slut. Förtenningsarbetet anses ännu ha en liten nådatid. Det är mejerierna och jordbrukarna, som ännu kan erbjuda litet arbete. De flesta förstår dock att detta ej är något att bygga framtiden p å ; det ger redan nu för den relativt lilla grupp zigenare, som sysslar med det, ett mycket magert levebröd. Tivoliverksamheten är också stadd i kraftig tillbakagång. Omkostnaderna är för stora. Resor, frakter, platshyror, polisvakt, nöjesskatt, avbränningar till priser, elavgifter m. m. tar så stor del av inkomsterna, att många anser det lönlöst att arbeta i branschen. Konkurrensen från folkparkerna och städernas nöjesindustri är också stor och skarpes med vart år. Publiken är bortskämd med att ständigt höra högtbetalda förmågor, och dylika har zigenarna ingen chans att engagera. Kravet på kvalitet slår överallt igenom, och detta gör det enligt zigenarnas uppfattning omöjligt att längre hänga med i utvecklingen. Tendensen är också att allt mer övergå till stora fester i motsats till den gamla tidens småtillställningar, spridda över hela sommarhalvåret. Vid de stora festerna är platshyrorna så dryga och kraven på kvalitet så höga, att zigenarna helt blir utklassade. "Landet har blivit för fint", som en zigenare uttryckte det. Skrothandlarna är lika pessimistiska. Nog finns det skrot att handla med, men man saknar kapital. Många har lagt ner sin sparslant i en bra husvagn. För att få löst kontanter, får de anlita pantbankerna. De långa resorna, de dryga pantbanksräntorna *) Zigenarnas önskemål redovisas statistiskt å sid. 145.

138 och de stora utgifterna för bostaden (se sid. 104) gör att de får litet kontanter över till skrotinköp. Deras affärsverksamhet får därigenom en mycket olönsam omfattning. Spådomen är helt stadd på avskrivning. Förr stod kunderna i kö, nu vinkar man förgäves åt förbipasserande, att de ska stanna och räcka fram handen. De få, som nu har intresse av att få sin framtid tolkad, får sina romantiska drömmar tydda i tidningarnas spådoms- och astrologspalter. Zigenarorkestrarna slutligen konkurreras allt mer ut av de professionella orkestrarna, vars medlemmar är anslutna till Svenska musikerförbundet. Folk har fått kräsnare smak än förr. Man håller inte till godo med vad olärda zigenare kan komma med. Zigenarmusikens stjärna har dalat betydligt. Det finns zigenarorkestrar, som därför i reklamen uppger sig vara sammansatt av ungrare. Även de som anser sig kunna dra sig fram på de traditionella yrkena måste i de flesta fall vid närmare eftertanke erkänna, att de ofta har svårt att klara sig. I många fall måste de lita till socialvård. Slentrian, bristande ambition och rädsla för de förpliktelser, samhället i form av värnplikt, skattebetalning m. m. kan väntas komma att ställa på dem, kommer många av dessa familjer att hålla fast vid det gamla levnadssättet, trots den misär de lever i. Zigenarnas åsikter om fast arbete

I kap. "Försörjningsförhållanden" påvisades, hur zigenarna i allt större utsträckning för sin försörjning varit tvingade att lita till fast arbete. Praktiskt taget ingen zigenare ställer sig i våra dagar avvisande till att ta arbete i öppna marknaden. Många fler skulle vilja ha arbete än som kan få det. Av 362 åtsporda zigenare, representerande 695 familjemedlemmar har 251, representerande 483 individer förklarat sig vilja ha fast arbete, medan 106, representerande 199 individer ej ville ha fast arbete och 13 ej hade någon deciderad mening. Zigenaren är emellertid genom sin bristande läs- och skrivkunnighet och sin avsaknad av yrkesutbildning i högsta grad handikapad på arbetsmarknaden. Vanligen får han därför hålla till godo med grovarbete. Det finns sålunda zigenare som prövat på att vara skogsarbetare, brädgårdsarbetare, vägarbetare, torvskärare, lastkarlar vid SJ, jordbruksarbetare, snöskottare, kalkbruksarbetare m. m. Alla dessa yrken kräver god kroppskonstitution och en viss yrkesrutin för att bli drägliga och inkomstbringande i en mån som svarar mot arbetsinsatsen. Zigenaren är emellertid oftast spenslig och småväxt och mycket otränad i tungt arbete. Följden är, alt han lätt tröttnar, desto hellre som han finner att lönsamheten inte står i proportion till arbetsinsatsen. Hans dåliga bostadsförhållanden och vana att sitta uppe om kvällarna ger honom ej heller den vila och den sömn, som tungt kroppsarbete kräver. Det är därför naturligt, att zigenaren när det gäller fast arbete, ogärna tar emot grovarbete. Trots detta förtjänar det påpekas, att många zigenare med stor ambition fullföljt sina åligganden även dä det gällt dylikt. På zigenarnas önskelista står därför inomhusarbete, helst av mekaniskt slag. De flesta dylika arbeten kräver dock en viss yrkesutbildning. Åtskilliga zigenare har också förklarat sig villiga att underkasta sig utbildning. Flera har sålunda berättat om sina planer på att försöka lära sig bli svetsare, elektriker, bilreparatörer, lastbilschaufförer, metallarbetare m. m. Jag har funnit många zigenare mycket händiga; i de flesta fall har arbetsgivarna givit dem goda vitsord. Skolning och yrkesutbildning borde mycket väl kunna göra många zigenarungdomar lämpade för yrken av det slag, som nämnts. Det är naturligt att många bland zigenarna, som i alla tider varit sina egna arbetsgivare, önskar sig en egen rörelse som inkomstkälla, då de blivit bofasta. Främst på

139 önskelistan står en egen skrotaffär. Detta yrke torde också lämpa sig väl för zigenarna, sedan de genom bofasthet fått reda upp sina pantbanksaffärer och sluppit de dryga utgifterna med den ambulerande tillvaron. Andra drömmer om en åkerirörelse, vari ett par bröder eller en far och en son skulle kunna bli kompanjoner. För de äldre är det ofta en önskedröm att få en kiosk att sköta. 1 ) Zigenarna och skolfrågan

Bortsett från en liten grupp konservativa åldringar är zigenarna övertygade om nyttan av att kunna läsa och skriva. De flesta har också haft bitter erfarenhet av, vad bristen på kunnande i dessa stycken inneburit: de måste be främmande människor skriva och läsa deras brev, de måste fråga folk på gatan vilket nummer spårvagnen har, de kan inte ta del av tidningarnas nyheter utan hjälp o. s. v. Radion har gjort mycket för att ge zigenarna både kunskaper och underhållning. Radioapparater finns därför som regel även i de fattigaste hem. Trots sitt intresse för skolan kan fortfarande bara ett mindretal av dem läsa och skriva, och det i många fall synnerligen bristfälligt. Zigenarna själva förklarar detta såsom en följd dels av deras ambulerande liv, dels av deras dåliga bostäder. Bor man vintertiden i ett tält, som på morgonen är nerkylt till utetemperatur, kan man rimligtvis inte köra upp barnen för att gå i skolan, innan tältet eldats upp, och detta tar sin rundliga tid. Zigenarna menar också, att det föreligger en viss hälsorisk för barnen att hela dagen vara i den varma skolan för att på eftermiddagen komma hem till det kalla och blåsiga tältet. Den dag bostadsfrågan ordnar sig, ordnar sig därför också skolgången, anser man. Som exempel på, att många föräldrar ändock visar stor ambition att hålla sina barn i skola, kan jag meddela, att det inte alls är ovanligt, att läskunniga zigenare besökt upp till halva dussinet skolor och mera. Det finns en, som t. o. m. gått i femton skolor, medan en annan har "läst om potatisen" i fem skolor. Gäller det arten av skola, önskar de allra flesta, att barnen skall få gå i en vanlig folkskola. Den ambulerande tältskolan i all ära, men den ger knappast några djupare kunskaper. Undervisningen är också inskränkt till någon sommarmånad, och ett bullrande zigenarläger är knappast någon idealisk skolplats. Många anser också, att den genom sin särart sätter en prick på zigenarna. Man vill inte ha sina barn sämre undervisade än andra svenska barn, och därför väljer man folkskolan. Denna har dessutom icke så få materiella förmåner att erbjuda: skolfrukost och möjligheter till hjälp med kläder och skolböcker. Den tar därjämte hand om barnen under större delen av dagen, och hindrar dem från att göra odygd och ställa till förtret. Zigenarbarnen är ofta förtjusta i skolan. Efter några dagars acklimatiseringssvårigheter brukar de hellre traska iväg till skolan än stanna hemma; jag har t. o. m. upplevt ett par fall, då barnen i en familj var så pass förkylda, att de hade all anledning att vara borta från skolan men likväl under tårar övertalade sin mor att få gå. Kanske likväl detta inte enbart skall tolkas som ett uttryck för deras studiehåg. Zigenarbarnen är ganska ensamma i lägret, de har få leksaker och få nöjen. I skolan har de fullt upp med lekkamrater, där introduceras de i nöjen, som hemmet aldrig kunnat ge dem, och där bjuds de hem till de nyvunna vännerna och bekantingarna. Ofta tas barnen också om hand av vänliga lärare och lärarinnor och får på så sätt dels den mänskliga kontakt, som de så väl behöver, dels den extraundervisning, som är nödvändig för att de ska komma tillrätta med uppgifterna i klassen. Intellektuellt torde zigenarbarnen ha samma möjligheter som svenska barn i övrigt att klara skolarbetet. x

) Zigenarnas önskemål redovisas statistiskt å sid. 145.

140 Vilka statliga hjälpåtgärdcr vore betydelsefullast just nu?

Rubrikens fråga har ställts till de flesta familjefäder och lägerföreståndare. Som första punkt på sin önskelista sätter flertalet utan betänkande bostadsfrågans ordnande. I läger efter läger upprepas detta svar till monotoni. "Har man bostad, skickar man barnen i skola, får barnen skola, tar de yrken och blir vanliga, hyggliga medborgare". För de mer konservativa zigenarna kommer lägerplatsfrågan främst. Utan möjlighet att få lägerplats, kan de inte klara sig, med den möjligheten blir det alltid någon råd. Näst efter bostadsfrågans ordnande kommer frågan om arbete högst på önskelistan. Många önskar i detta sammanhang yrkesutbildning eller omskolning. Ett stort antal understryker vikten av, att hur än framtiden gestaltar sig för dem. så måste de få möjlighet att stå på egna ben och inte behöva ligga någon till last. Ett viktigt problem för många är också deras pantbanksskulder. De framhåller, att så länge de är belastade med de höga räntor, som dessa inrättningar betingar sig, kan de inte komma till rätta med sin ekonomi. Hjälp med överföring av dessa lån till låneinrättningar, som kräver lägre ränta, vore därför av största vikt. De bofasta zigenarnas problem

Sveriges ca 230 bofasta zigenare har anpassat sig förvånansvärt väl i samhället. Överlag tycks de ha godtagits av sin omgivning, på arbetsplatser såväl som i grannelag. Många av dem talar med stor entusiasm om sin nya ställning som bofasta medborgare. Har de haft något att klaga över, så har det varit bemötandet under den allra första tiden i den nya omgivningen, då tanklösa människor tittade ut dem eller gjorde sina mindre smickrande kommentarer kring dem. Efter en ganska kort tid försvann vanligtvis dessa små elakheter. Zigenarna har ofta framhållit hur påtagligt varmhjärtat förhållandet kunnat bli gentemot både arbetskamrater, befäl och grannar. "Bara man lär känna oss, tycker man om oss!", förklarade en zigenare saken, och det förefaller onekligen, som om det läge sanning i detta. Zigenaren har ofta stor charm, ett gott sätt, humor och vänlighet, och dessa egenskaper blommar upp, då han känner sig bemött med tillmötesgående och uppskattning. Han har lätt för att umgås underhållande med sina grannar. Han är talför och impulsiv, han har rest mycket, sett mycket och har åtskilligt att berätta om liv och förhållanden, som är främmande för svensken i gemen. Väl och vackert upptagen och godkänd i en krets, blir han därför gärna sedd. Kan han dessutom spela, dröjer det inte länge, förrän han har gjort sig oumbärlig som nöjespappa i umgängeskretsen. Ingen zigenare, som blivit bofast och funnit sin utkomst, har uttalat en önskan om att vilja återgå till sitt forna liv. I ett par fall har det inträffat, att zigenare, som skaffat sig eget hem, förköpt sig och inte orkat med att klara sina ekonomiska förpliktelser (en av dessa har emellertid startat på nytt och därvid lyckats bättre). Hade dessa fått den hjälp vid planeringen av det egna hemmet som står de flesta svenskar till buds, hade olyckan att få gå från gård och grund sannolikt kunnat undvikas. Det har också inträffat fall, då egnahemsköpande zigenare direkt lurats av samvetslösa egendomsskojare. De flesta bofasta har dock hittills kunnat reda upp sina affärer, och de är också enligt vad de försäkrat mig mycket nöjda med sin tillvaro. En zigenarfamilj, som jag fann boende i en veritabel slumbostad, förklarade, att de med sorg i hjärtat var gång det stormade tänkte på sina stamförvanter i deras kalla tält och dragiga husvagnar; de ansåg tydligen att de själva hade det bättre — trots allt. Självfallet är det ingen lätt sak för en zigenare, som hela sitt liv fört en ambulerande tillvaro att plötsligt bli t. ex. industriarbetare. Det är ett problem att bara passa tiderna

141 och klara den arbetsdisciplin i övrigt, som industriarbetet oundgängligen kräver. Flera har också klagat över hur svårt detta till en början var. Det innebar att familjen i stor utsträckning fick ställa om sina vanor. Zigenaren är en kvällsmänniska, som gärna tar ut sitt sömnbehov om morgnarna. Nu fick han lov att lära sig att gå till sängs i god tid för att kunna orka upp vid 6-tiden. Ingen har kunnat klara detta utan gnissel den första tiden, men man har löst svårigheterna och slutligen funnit sig till rätta. För oss vanliga svenskar, som hela vårt liv hållits till tidsdisciplin i hem, skola och på arbetsplats, kan detta förefalla att vara ett ringa problem. Men ej så för zigenaren, vars liv alltid gått i improvisationens och bohemeriets tecken. Den ingrodda vanan att resa har också vållat besvär. Uthållighet är inte enbart en karaktärsegenskap utan sannolikt i hög grad en god vana, som vår med disciplinens skrankor omgärdade tillvaro lärt oss. Zigenaren är van, att så snart det lyster honom ge sig av. Detta går inte an på en arbetsplats. Särskilt vårarna har varit svåra för många zigenare i fast arbete. Då vårsolen börjat titta fram, har arbetsplatsen synts dem grå och tråkig. Då har lusten att träffa stamfränder blossat upp, resfebern har väckts till liv, landsvägslivet med dess frihet och händelserikedom har börjat hägra, och det har känts frestande att ge upp och ge sig äventyret i våld igen. Alla jag har talat med har emellertid övervunnit dylika anfäktelser. Tanken på barnen och deras framtid, hågkomsten av vandringslivets alla vedermödor, stoltheten att äga en egen stuga, och tanken på det goda avlöningskuvertet var 14:de dag har tillsammans besegrat alla impulser till oöverlagt uppbrott. Till sist fanns ju också semestern och semesterpengen. Slutligen också drömmen om det egna husets förbättrande: det eftertraktade badrummet skulle bli verklighet, den svarta köksspisen skulle ersättas med en modern elspis, kakelugnen med centralvärme o. s. v. Även för zigenarkvinnorna har bofastheten inneburit vissa problem. Det har faktiskt varit svårare för dem att acklimatisera sig än för männen; detta gäller särskilt för de äldre kvinnorna. Under reselivets dagar var kvinnorna vana att träffa många människor var dag. De tjänte också själva pengar. I lägren hade de vidare sonhustrur och döttrar att regera över och ha till hjälp vid disk och tvätt och sömnad. Den fasta bosättningen innebär ett slut på allt detta. Det blir slut på deras personliga inkomster. Sonhustrur och döttrar lämnar hemmet och gifter sig på var sina håll. Männen är borta på arbete. De blir ensamma på gamla dagar med sin disk och sin tvätt och sin svarta spis. Tiden blir dem långsam. I de fall jag kunnat följa har emellertid dessa problem inte varit större än att kvinnorna kunnat finna tröst i de materiella förmåner, bofastheten fört med sig, och den trivsel deras män känt. De yngre kvinnorna har haft det lättare att ställa om sin tillvaro till bofasthet. Reselivets vanor har inte trängt så djupt i dem. De har en lång framtid att ge innehåll åt. De har ett hems alla plikter att sköta. De har barnen att tänka på och planerna för deras framtid. De är fullt sysselsatta med att förse det nya hemmet med möbler, tvättmaskin, prydnadssaker m. m. De har möjlighet till umgänge med grannfamiljerna. Inga har därför tagit bofastheten med större självklarhet och framtidstro än de unga zigenarkvinnorna. De har lagt av sin zigenardräkt och sina karakteristiska smycken och skaffat sig kläder efter sista svenska kvinnomode. De har på ett par undantag när upphört med att spå, och i stället i flera fall skaffat sig eget arbete till hjälp för familjens försörjning. Barnen har de hållit snygga och rena, och sett till att de skrivit in sig i skolan. Flera av dem har resonerat med mig om sina planer att låta barnen, om de nu ägnar sig därför, få studera vidare. De har kort sagt alla de ambitioner, som kännetecknar vilken god svensk husmor som helst.

Bilaga

2 Zigenarutredningen lät under vintern 1954/55 verkställa dels en allmän inventering av zigenarna i landet, dels ock en undersökning av dem berörande förhållanden. Inventeringen ägde rum den 10 december 1954 och utfördes av polismän i de olika polisdistrikten. Det andra ledet av undersökningen rörande zigenarnas förhållanden genomfördes av en särskilt utsedd intervjuare, som besökte zigenarna i deras läger och bostäder. I det följande redovisas huvudiesultaten av dessa båda undersökningar. Materialets beskaffenhet. Inventeringen skulle omfatta alla zigenare i Sverige den 10 december 1954, alltså även zigenare av främmande nationalitet som uppehöll sig i landet. Uppgifterna inhämtades vid personliga besök i alla zigenarläger samt hos alla mer eller mindre bofasta grupper av zigenare. Även alla fast boende zigenare och zigenarfamiljer skulle medräknas vid inventeringen. Avkomlingar till zigenare och icke-zigenare skulle likaledes medräknas, för såvitt det icke klart framgick, att dessa personer icke längre tillhörde eller själva ansåg sig tillhöra zigenarnas krets. Även svenskar som levde med zigenarna har i stor utsträckning medtagits vid inventeringen ; i tabellerna har dock svenskarna uteslutits. På uppgiftsblanketten vid inventeringen skulle för varje medlem av en grupp eller en familj anges fullständiga för- och efternamn (även zigenarnamnet), födelseår, födelseort, mantalsskrivningsort, civilstånd, släktskapsförhållandet till föreståndaren för lägret etc, yrke och sysselsättning samt läs- och skrivkunnighet. För varje läger (grupp, familj) skulle vidare anges belägenhet (kommun, län), näst föregående vistelseort, vistelsetid på den aktuella platsen samt vissa uppgifter om bostadsförhållanden. Vid den efterföljande intensivundersökningen, vilken redovisas i bil. 1, skedde en komplettering och justering av de uppgifter som erhölls vid inventeringen den 10 december 1954. Det är det sålunda kompletterade och justerade materialet, som ligger till grund för redovisningen i denna bilaga. Uppgifterna avser förhållandena den 1 maj 1955. Trots den kontroll och genomgång av materialet som vidtagits torde detta vara behäftat med vissa svagheter. Uppgifterna om ålder, läs- och skrivkunnighet, skolgång samt yrke och civilstånd, vilka uppgifter endast i begränsad utsträckning varit möjliga att kontrollera, måste sålunda betecknas som ganska osäkra. Undersökningens resultat. Antalet zigenare i Sverige uppgick enligt det kompletterade materialet till 372 män och 368 kvinnor, eller till sammanlagt 740. Av dessa var 560 helzigenare, medan övriga var avkomlingar till zigenare och icke-zigenare. I materialet ingår även 55 svenskar som sammanbor med zigenare; som redan nämnts ingår dock ej dessa i det ovannämnda antalet (740). I tab. 1 redovisas zigenarnas fördelning efter ålder. I tabellen återges även motsvarande fördelning för Sveriges folkmängd den 31 december 1954. Vid jämförelse mellan zigenarnas och svenskarnas åldersfördelningar bör ihågkommas att zigenarnas åldersuppgifter, som i stor utsträckning vilar enbart på muntliga upplysningar, är ganska osäkra.

143 Tab. 1. ZIGENARNAS ANTAL DEN 1/5 1955 OCH SVERIGES FOLKMÄNGD DEN 31/12 1954 MED FÖRDELNING EFTER ÅLDER Zigenarnas antal Män J Kvinnor Samtliga

Ålder

A. Absoluta tal 0-6 7-14 15-39 40-64 65-

74 67 163 52 16

S:a B. Relativa tal 0-6 7-14 15-39 40-64 65-

19,9 18,0 43,8 14,0 4,3 S:a

100,0

77 82 146 54 9 368

20,9 22,2 39,9 14,6 2,4 100,0

151 149 309 106 25 740

Sveriges folkmängd Män j Kvinnor Samtliga

401 540 379 757 781 297 479 753 457 612 937 365 1 224 050 1 206 898 2 430 948| 1 136 621 1 165 131 2 301 752! 363 049 420 253 783 302 3 605 013 3 629 651 7 234 664

20,4 20,1 41,8 14,3 3,4

1U 13,3 34,0 31,5 10,1

10,5 12,6 33,2 32,1 11,6

10,8 13,0 33,6 31,8 10,8

100,0

100,0

100,0

100,0

I tab. 2 återfinns en fördelning av zigenarna efter civilstånd. Även dessa uppgifter bygger på muntliga uppgifter, vilka endast i begränsad utsträckning kunnat kontrolleras. Att antalet gifta män och antalet gifta kvinnor icke överensstämmer vare sig det gäller lagligt gifta eller gifta genom zigenarvigsel beror på att ingifta svenskar icke ingår i siffrorna. Tab. 2. ANTAL ZIGENARE AV OLIKA KÖN OCH CIVILSTÅND MED FÖRDELNING EFTER CIVILSTÅND Uppgifterna avse 1 maj 1955 Antal zigenare i en ålder av

Civilstånd

0-14

15-19 20-29 30-39 40-49 5 0 -

S:a

m. kv. Gift m. „ kv. D:o zigenarvigsel m. kv. Änkling m. Änka kv. Skild m. „ kv.

141 159

41 19 1

31 25 12 15

8 9 13 20

3 9 16 16

1 2 12 9

225 223 53 61

1 4

30 31

25 19

12 10 1

80 74 9 6 5 4

S:a

1 2 147

12 10 8 5 2 61

740 Ogift

1 1 96

1 2 70

144 Av tab. 3 framgår, inom vilka yrken zigenarna är sysselsatta. Sådana sysselsättningar som zigenarna av ålder ägnat sig åt har i tabellen sammanförts under rubriken zigenaryrken. Det bör understrykas att zigenarna ofta uppgivit flera sysselsättningar; särskilt vanligt synes det vara att de ägnar sig åt musik vid sidan av en annan sysselsättning. I tabellen har ett försök gjorts att fördela zigenarna efter den huvudsakliga sysselsättningen. Under zigenaryrken har även upptagits spådom, åt vilket kvinnorna ägnar sig vid sidan om hemarbetet. Antalet anställda uppgår enligt tabellen till 65, vilket motsvarar 15 % av de vuxna zigenarna. Under gruppen fria yrken har upptagits t. ex. handelsidkare, skomakare och borstbindare. Tab. 3. ZIGENARE MED OLIKA YRKEN FÖRDELADE EFTER ÅLDER Uppgifterna avse 1 maj 1955 D ärav i en ålder av Yrke

Totalt

Zigenaryrken Därav musiker „ kopparslag. „ skrothandi. „ spådom

0-14

15-19 20-29 30-39 40-49 5 0 -

253 85 53 25 90

9 5 3 2

32 13 3 38

23 11 11 24

7 12 6 19

14 12 2 7

Industriarbete

2 Anställda i övrigt

2 Fria yrken

6 2

Intet förvärvsarb.

61 S:a

|

3 Zigenarnas skolgång redovisas i tab. 4. För att få ett mått på hur många zigenare som fått en utbildning motsvarande genomgången folkskola har alla som uppgivit sig ha gått i skolan 6 å 7 år sammanförts i en grupp. Bland dem som uppgivit sig icke ha gått i skolan har ett 10-tal framhållit att de var begränsat läs- och skrivkunniga.

Tab. 4. ZIGENARNAS SKOLGÅNG MED FÖRDELNING EFTER ÅLDER Antal zigenare i en ålder av Skolgång

Skolgång 6—7 år „ . kortare tid Ingen skolgång S:a

0-6

7-14 15-19 20-29 30-39 40-49 50-

Summa

7 46 96

16 16 34

19 47 81

4 17 75

1 14 55

1 3 57

48 143 549

145 Zigenarnas bostadsförhållanden framgår av följande tablå, i vilken även angivits hur de med zigenare sammanboende svenskarna bodde. Bostadstyp

Tält Buss Husvagn Hyreslägenhet Eget hem På barnhem I fosterhem Summa

Antal familjer

Antal zigenare

Antal svenskar

37 8 80 57 17 -—

165 33 307 177 43 12 3

4 — 16 27 8 — —

55 Vid inventeringen skedde även en bedömning av bostädernas kvalitet. Enligt denna bedömning bodde 39 familjer, omfattande 137 zigenare, i dåliga husvagnar och 18 familjer, omfattande 73 zigenare, i dåliga hyreslägenheter.

ZIGENARNAS ÖNSKEMÅL 362 zigenare, representerande 695 zigenare, har fått uttala sina önskemål angående skolgång, fast bostad, fast arbete och den statliga åtgärd, som i nuv. läge vore mest av behovet. Önskemålen framgår av nedanstående tabell: Önskemål

A n t a l tillfrågade

Representerande antal personer

Skolgång

önskar

362 Fast bostad Eget h e m ö n s k a r Hyreslägenhet önskar Ej fast b o s t a d „ Ingen åsikt h a r

74 205 61 22

Fast arbete Vill ha Vill ej h a I n g e n åsikt

251 106 5

önskvärd åtgärd Viktigast b o s t a d „ lägerplats I n g e n åsikt

238 108 16

10—Zigenarutredning

695 695 142 408 108 37 695

362 483 199 13

362 452 224 19

Bilaga

3 REDOGÖRELSE FÖR FOLKBOKFÖRINGSFÖRORDNINGENS TILLÄMPNING Å ZIGENARE Av kammarrättsrådet

Erik

Hedelius.

Frågan om zigenarnas folkbokföring har mest kommit under kammarrättens prövning i mål om huruvida viss vistelse i en kommun varit tillräckligt stadigvarande för att föranleda kyrkoskrivning och därmed mantalsskrivning. Dessa frågor ha i princip bedömts efter samma regler som gälla för andra medborgare. Praxis torde kunna sägas vara, att då en person antar arbete, som icke avser begränsad tid, anses anställningen innebära bosättning, även om den anställde i verkligheten flyttat redan efter kort tid såsom några få veckor. Saknas bosättningsort men har den ifrågavarande personen på annat sätt stadigvarande anknytning till viss ort, anses han enligt 13: 7 folkbokföringsförordningen bosatt å denna ort, och lagrummets grunder torde ibland ha tillämpats i fall där det kringresande levnadssättet icke föranletts av yrke eller tjänst. Dessa regler bli emellertid endast i undantagsfall tillämpliga på zigenare. I allmänhet sakna zigenarna både bosättning och stadigvarande anknytning till viss kommun. Frågan om vilka förhållanden som i sådana fall böra föranleda kyrkobokföring är icke reglerad i författningen. Även här synes kammarrätten ha i huvudsak följt samma regler som fastslagits för andra medborgare, även om ibland på grund av zigenarnas säregna förhållanden och för undvikande av att de bli utelämnade från folkbokföring tämligen kortvariga vistelser ha godtagits. B. F. Taikumer, som var medlem av ett musikkapell, hade åtminstone från och med oktober 1919 till och med februari 1950 vistats i Fryksände socken, varest kapellets medlemmar bott i husvagn. Kammarrätten ansåg honom hava varit bosatt i socknen (utslag den 12 oktober 1951). Vistelsen var visserligen ganska kortvarig, men man har ibland talat om att då en zigenare stannat över vintern i viss kommun, kan detta godtagas som grund för kyrkoskrivning. Att han hade förvärvsarbete har nog också medverkat. Musikern O. Taikonen hade vistats två månader i tält på en plats. Det räckte inte för kyrkobokföring (utslag den 18 december 1952). Ingrid E. Taikumer har ansetts böra kyrkoskrivas i Vetlanda på grund av vistelse

147 i tält under åtta och en halv månader, ehuru förvärvsarbete saknats (utslag den 10 mars 1953). O. Demitri och Amina Taikumer, som uppgävos vara gifta på zigenarvis, ansågos icke böra kyrkobokföras i Västervik på grund av att en omnibus, som de använde som bostad, stått parkerad där under juli-november 1950. Demitri hade enligt uppgift huvudsakligen sysslat med förtenning av kopparkärl och därjämte drivit handel med begagnade motorfordon i mindre omfattning (särskilda utslag den 12 juni 1953). Man torde knappast ha ansett att något godtagbart förvärvsarbete förelåg. Änkan Kajsa Lola Larsson, född Bolalolo, försörjde sig enligt uppgift genom att sälja ståltrådsarbeten eller vispar och tavlor och genom att spå i kort. Hon bodde i tält jämte sina tre barn. Från slutet av september 1950 till början av juni 1951 var tältet uppställt inom Orsa kommun. Hon mantalsskrevs för år 1951 i Orsa (utslag den 5 juni 1953 på besvär av Orsa sockens fattigvårdsstyrelse). M. Demeter och hans familj hade varit kyrkoskrivna i Göteborg men den 4 mars 1952 överförts till bok över obefintliga. De yrkade att för år 1953 bli mantalsskrivna i Höörs köping. Där hade de bott i husvagnar den 27 september—den 6 november 1952. De hade inget annat arbete än handel med bilar och musikinstrument. De ansågos icke böra mantalsskrivas någonstädes för år 1953 (utslag den 25 maj 1954). Musikern A. Gustafsson (zigenare) och hans talrika familj drevo tivolirörelse och vistades den 10 september—den 15 november 1952 inom Sandhults kommun. De bodde i husvagn. Gustafsson betalade under den första tiden för rätten att sätta upp dansbana på viss plats men uppehöll sig efter troligen den 9 oktober på två andra platser inom kommunen utan tillstånd. Vistelsen föranledde icke mantalsskrivning (utslag den 19 oktober 1954 på besvär av Sandhults kommun och fattigvårdsstyrelse) . J. P. Poradis barn blevo för år 1952 icke mantalsskrivna i Reftele kommun, där de bott i tält från början av september till början av december 1951. Fadern hade arbetat någon vecka vid ett brobygge men mestadels försörjt sig genom förtenning av kopparkärl (utslag den 26 november 1954). I fall av denna art har vederbörande blivit mantalsskriven där han senast bort kyrkobokföras, såvida han icke enligt 14: 8 folkbokföringsförordningen skolat överföras till boken över obefintliga. Beträffande zigenare inträffar emellertid ibland, att upplysning icke kan vinnas om någon vistelse som kan grundlägga kyrkobokföring. I sådana fall mantalsskrives personen jämlikt 1 4 : 7 folkbokföringsförordningen där modern vid nedkomsten var upptagen i församlingsbok eller bok över obefintliga eller, om hon då icke var någonstädes så bokförd, i den församling där nedkomsten skedde (referat nr 9 år 1949; var modern fanns eller funnits hade inte kunnat utrönas). Då man icke kan finna någon mantalsskrivningsort för ett år, har det ansetts att personen ifråga bör mantalsskrivas där han mantalsskrivits för föregående år, även om denna mantalsskrivning varit felaktig, såvida han icke därefter bort kyrkobokföras å annan ort. (Utslag den 26 juni 1956 på besvär av Sandvikens stad, som kommer

148 att refereras.) Saken har varit föremål för olika meningar, men enligt Prop. 255/46 s. 264 skall kyrkobokföringen rättas efter mantalsskrivningen, och då mantalsskrivningen för föregående år vunnit laga kraft, får alltså mantalsskrivningsorten anses vara rätt kyrkobokföringsort. Frågan om huru lång tid som den okända vistelsen bör ha varat för att en person skall mantalsskrivas utan känt hemvist, torde ännu icke vara klar. I utslag den 19 december 1953 angående T. R. Söderlund har kammarrätten förklarat en person böra mantalsskrivas för år 1952 utan känt hemvist, då upplysning icke kunnat vinnas om håns vistelseort efter slutet av september 1951 (referat nr 20 år 1953). I utslag den 30 april 1954 på besvär av Sala stads fattigvårdsstyrelse har kammarrätten däremot icke vidtagit ändring i en mantalsskrivning å kommunen, då den tid under vilken vistelsen icke kunnat fastställas endast sträckt sig från den 20 oktober till den 15 november. Något yrkande om skrivning utan känt hemvist förelåg visserligen icke. Enligt utslag den 19 december 1953 på besvär av Linköpings stad skrevs en person å kommunen, ehuru han icke kunde erinra sig var han vistats den 15 september— den 26 november i vidare mån än att han hälsat på hos ett flertal vänner och bekanta (referat nr 21 år 1953). Enligt utslag den 12 maj 1955 på besvär av Tanums kommuns fattigvårdsstyrelse skrevs en person utan känt hemvist, ehuru man visste att han i februari månad under mantalsåret funnits i riket. Han hade då ingen känd bostad. Möjligen hade utgången blivit en annan, om man vetat att han fanns i riket den 1 november. Kammarrätten brukar ta hänsyn även till upplysningar som icke varit tillgängliga för mantalsskrivningsförrättarna, men vid avgörandet av frågan om en person skall skriväs utan känt hemvist får beaktas, att den som saknar känt hemvist skall mantalsskrivas där han varit mantalsskriven föregående år, och det förefaller betänkligt att ändra mantalsskrivningsorten på grund av att en person dyker upp en avsevärd tid efter mantalsskrivningen. Resultatet torde icke inverka på frågan om överförande till bok över obefintliga nästa år, då enligt 1 4 : 8 andra stycket fordras att vistelseorten "ännu" vid nästa mantalsskrivning är okänd och detta stadgande icke torde bli tillämpligt, om vistelsen varit känd under mellantiden. Genom utslag den 6 december 1954 på besvär av Grums köping och fattigvårdssamhälle skrevs en person å kommunen, då han varje månad tog ut sin folkpension, ehuru det icke lyckades att få reda på var han vistats under ett par år. Kristina P . Josefsson och ett hennes barn hade i samband med 1952 års mantalsskrivning överförts till boken över obefintliga. I en dén 13 februari 1954 till länsstyrelsen inkommen skrift yrkade hon undanröjande av denna åtgärd. Länsstyrelsen och kammarrätten gjorde ingen ändring, men kammarrätten förklarade att Kristina Josefsson och barnet bort den 13 februari 1954, då upplysning om deras vistelseort inkom till länsstyrelsen, kyrkobokföras å församlingen, där de senast varit kyrkobokförda (utslag den 12 november 1954). Jämför härom Norrman: Rätt kyrkobokförings- och mantalsskrivningsort sid. 101, SOU nr 52 är 1944 sid. 103 och prop. 255 år 1946 sid. 145.

149 Att de sålunda träffade avgörandena icke innebära någon praktiskt lämplig lösning ligger i öppen dag. Förvärv av ny kyrkobokföringsort blir ofta beroende av rena obetydligheter, och kommunerna riskera att familjen och alla barn som finnas eller framdeles födas under obestämd tid få hemortsrätt i kommunen. Förmodligen bidrar detta förhållande starkt till att zigenarna ofta fördrivas från sin tillfälliga vistelseort. Att en mängd syskon, vilkas moder aldrig varit kyrkobokförd, skulle skrivas var och en å sin födelseort, torde visserligen med nuvarande bestämmelser vara ofrånkomligt men uppenbart olämpligt. Ofta kunna väl ej ens föräldrarna sanningsenligt uppgiva var barnen fötts. Zigenare som äro födda i utlandet torde i de typiska fallen sakna möjlighet att bli kyrkobokförda här i riket. Den som en gång blivit kyrkobokförd skulle visserligen ha möjlighet att genom årlig anmälan om sin vistelse — hur tillfällig denna än varit — fortfarande få vara kyrkobokförd, men då sådan anmälan antagligen sällan kommer att göras förrän uteslutning skett, skulle förhållandet medföra upprepat indragande av barnbidrag, pensioner m. m. Veterligen finnas för övrigt även zigenare med betydande förmögenhet, som förutsätter avsevärda inkomster, och troligt är väl att de zigenare som ha många barn och obetydliga inkomster skulle så småningom inkomma med anmälan om sin vistelseort, under det andra med betydande inkomster och inga minderåriga barn skulle underlåta detta. (Att någon effektiv taxering knappast är möjlig, är ingenting för zigenarna säreget). För min del finner jag de framförda önskemålen om en centralregistrering av zigenarna innebära den lämpligaste utvägen. Om saken ordnas genom inrättande av en personell församling, torde frågan om hemortsrätten kräva beaktande, men några oöverstigliga svårigheter kan jag inte finna. Även frågan om vilka personer som böra registreras som zigenare och när denna registrering bör upphöra vid bosättning torde innefatta åtskilliga problem.

Bilaga

4 SAMMANSTÄLLNING AV FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER I FOLKBOKFÖRINGSFRÅGAN

Zigenarutredningen har under hand låtit inhämta Överståthållarämbetets och länsstyrelsernas synpunkter pä zigenarnas folkbokföringsförhållanden. Genom de ifrågavarande myndigheternas försorg har jämväl erhållits yttranden från lokala mantalsskrivningsmyndigheter, kyrkobokföringsinspektörer och pastorsämbeten. Av alla dem, som uttalat en mening i denna fråga, har så gott som samtliga ansett, att de nu rådande förhållandena icke är tillfredsställande och att en ändring av något slag är erforderlig, antingen i gällande folkbokföringsbestämmelser eller i tillämpad praxis, för att zigenarnas folkbokföringsproblem skall kunna lösas. Huvudparten av dem, som framlagt förslag till särskilda åtgärder, har funnit, att det rationellaste sättet att skapa ordning och reda i zigenarnas folkbokföring vore att i någon form centralisera densamma. Olika förslag har framkommit beträffande hur en sådan folkbokföring lämpligen bör läggas upp. De flesta, däribland 18 länsstyrelser, har varit ense om att zigenarna bör folkbokföras i en särskild församling. Somliga har därvid uppenbarligen tänkt sig att arbetet med zigenarnas folkbokföring skulle kunna förläggas till en redan förefintlig församling. Enligt några förslag, däribland länsstyrelsens i Älvsborgs län, vore Storkyrkoförsamlingen i Stockholm särskilt skickad att handha uppgiften med zigenarnas folkbokföring. Den större delen av de förslagsställande, däribland länsstyrelserna, i Östergötlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Hallands, Kopparbergs och Västerbottens län har dock föredragit inrättandet av en ny, icke-territoriell församling. Länsstyrelserna i Östergötlands, Blekinge och Hallands län jämte flera mantalsskrivnings- och kyrkobokföringsmyndigheter har föreslagit, att denna icke-territoriella församling skulle administreras av den till statistiska centralbyrån hörande riksbyrån för folkbokföringen. Vissa andra förslag får också anses syfta till en centralisering av zigenarnas folkbokföring. Länsstyrelsen i Uppsala län har föreslagit, att zigenarna bör folkbokföras i residensstäderna i de län, där de huvudsakligen vistas. Även länsstyrelsen i Gotlands län och ett par andra folkbokföringsmyndigheter är inne på denna tankegång. Barnavårdsassistenten vid länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att zigenarnas folkbokföring bör koncentreras till Stockholm, Göteborg och Malmö samt några andra residensstäder. Enligt kyrkobokföringsinspektören i Växjö stifts andra

151 inspektionsområde borde zigenarna sammanföras i ett visst antal kommuner inom landet. Beträffande frågan om vilka zigenare, som bör omfattas av de föreslagna centraliseringsåtgärderna, har flertalet inte tillkännagivit någon klar mening utan talar i sina yttranden endast om zigenare i allmänhet. Sex länsstyrelser, nämligen de i Östergötlands, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads och Gävleborgs län, har dock uttryckligen förklarat, att de anser att den centraliserade folkbokföringen bör omfatta alla zigenare, vare sig de är bofasta eller ambulerande. Ett något större antal länsstyrelser, eller de i Kronobergs, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västernorrlands län, har däremot uttalat sig för att endast de ambulerande zigenarna bör folkbokföras i föreslagen ordning. Endast ett fåtal av de länsstyrelser och andra myndigheter, som avgivit förslag om anordnande av en centraliserad folkbokföring när det gäller zigenare, har närmare utvecklat hur de tänkt sig uppläggningen av denna folkbokföring. Länsstyrelsen i Östergötlands län har vidarebefordrat ett förslag, enligt vilket en förordning skulle antagas, att alla zigenare, var de än vistades, den 1 november visst år skulle ge sig till känna och lämna alla erforderliga uppgifter för kyrkobokföring. Det insamlade materialet skulle sedan översändas till riksbyrån för folkbokföringen, som hade att insamla alla personakter samt själv utfärda personakter för zigenare, som dittills undandragit sig kyrkobokföring. Rörande födelser, lysning och vigsel samt dödsfall skulle pastorsämbetena göra erforderliga aviseringar till riksbyrån i stället för till länsstyrelserna. Inventering av det faktiska zigenarbeståndet borde därefter ske med vissa tidsintervaller. Kyrkobokföringsinspektören i Skara stifts andra inspektionsområde har föreslagit, att alla pastorsämbeten genom cirkulär frän riksbyrån för folkbokföringen skulle åläggas att upprätta förteckning ä samtliga kyrkobokförda zigenare, d. v. s. zigenare som vore upptagna i såväl församlingsböcker som obefintlighetsböcker. Samtidigt skulle genom polismyndighetens försorg en inventering av samtliga zigenare, som vistades i riket, äga rum, varpå förteckningar över dessa zigenare skulle avgivas till riksbyrån. Härefter skulle de zigenare, som inte vore någonstädes kyrkobokförda, samt de som funnes införda i obefintlighetsböckerna och kunde konstateras ännu vara i livet, folkbokföras centralt hos riksbyrån. Lasaretten skulle vidare åläggas att till riksbyrån avisera där inträffade födelser och dödsfall och pastorsämbetena skulle åläggas att avisera hos dem anmälda födelser och dödsfall jämte lagligen ingångna äktenskap. Om en zigenare bleve stadigt bofast, skulle pastorsämbetet rekvirera personakt för vederbörande från riksbyrån för verkställande av kyrkobokföring inom territoriell församling och omvänt skulle i förekommande fall personakt från territoriell församling överföras till riksbyrån. Beträffande den särskilda frågan, hur ett centralt register skall kunna hållas aktuellt, har synpunkter framförts av flera myndigheter. Länsstyrelsen i Blekinge län och ett par andra folkbokföringsmyndigheter tänker sig sålunda, att de lokala polismyndigheterna skall medverka vid avisering till den centrala myndigheten av in-

152 träffade förändringar i fråga om civilstånd, födelser och dödsfall m. m. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att polismyndigheterna närmast bör svara för underrättelseskyldigheten i fråga om förändringar i zigenarnas vistelseort. Sistnämnda länsstyrelse samt länsstyrelsen i Malmöhus län förordar införande av viss anmälningsskyldighet för zigenarna själva. Länsstyrelsen i Hallands län framhåller, att de lokala folkbokföringsmyndigheterna skulle kunna tänkas bidraga genom att mottaga uppgifter om folkbokföringsförhållandena och därom avisera den centrala myndigheten. Till kyrkobokförarna ute i landet borde zigenarna alltså kunna få vända sig med anmälningar om födelser, giftermål och dödsfall m. m. och söka råd i folkbokföringsangelägenheter i samma utsträckning som andra. Ett förslag, som tar sikte på mantalsskrivning i vanlig ordning av zigenarna mén samtidigt syftar till en central registrering av dem har avgivits av kronokamreraren i Malmö. Denne föreslår inrättande av ett register hos en central myndighet, t. ex. statistiska centralbyrån, över alla zigenare i riket. Till detta register skulle zigenarna årligen vara skyldiga att anmäla vissa förhållanden. Zigenarnas anmälningsskyldighet skulle övervakas av polismyndigheterna. Sedan en rapport om inträffade förändringar inkommit till den centrala myndigheten, skulle denna överlämna ett exemplar därav till mantalsskrivningsförrättaren på den ort, där vederbörande senast varit kyrkobokförd eller mantalsskriven samt ett exemplar till mantalsskrivningsförrättaren i vistelsekommunen. Därefter skulle de olika myndigheterna kunna samråda om vederbörande zigenares rätta folkbokföring. Bland övriga förslag till underlättande av zigenarnas folkbokföring kan nämnas länsstyrelsens i Jönköpings län, enligt vilket en lösning av zigenarnas folkbokföringsproblem skulle kunna ske i överensstämmelse med vad som gäller för lapparna. Häradsskrivaren i Solna har föreslagit, att de zigenare, som överförts i obefintlighetsböckerna, skulle återföras till församlingsböckerna i de församlingar, där de senast varit skrivna. Därest det vid nästföljande mantalsskrivning inte visade sig, att ifrågavarande zigenare hade anknytning till viss fastighet inom kommunen eller uttagit flyttningsbetyg till annan församling, skulle de mantalsskrivas under rubriken "å förs uh". För att en zigenare, som mantalsskrivits såsom saknande känt hemvist, vid mantalsskrivningen påföljande år inte ånyo skulle överföras till obefintlighetsboken, borde en bestämmelse införas i folkbokföringsförordningen om att sådan åtgärd inte finge vidtagas beträffande zigenare. Slutligen har ett par av de folkbokföringsmyndigheter, som yttrat sig, föreslagit att zigenarna skulle mantalsskrivas på den ort, där de befunne sig den 1 november. För en lösning av zigenarnas folkbokföringsproblem utan anlitande av några särbestämmelser uttalar sig endast ett mindre antal av alla de myndigheter, som givit till känna en mening i denna fråga. Länsstyrelsen i Södermanlands län jämte ytterligare några myndigheter anser att frågan kan lösas genom viss uppmjukning av bosättningsbegreppet i folkbokföringsförordningen. Länsstyrelsen i Norrbottens län förmenar, att de problem, som otvivelaktigt uppkommer pä grund av zigenarnas växlande bosättning, skulle kunna bemästras på samma sätt som beträffande

153 anläggningsarbetare och andra som ofta byter bostadsort. Länsstyrelsen i Jämtlands län samt ytterligare ett par myndigheter har slutligen som sin mening förklarat, att zigenarnas folkbokföring skulle underlättas om blott bättre utredning om zigenarnas vistelseorter kunde erhållas. Av det fåtal länsstyrelser och andra myndigheter, som inte ansett några åtgärder på folkbokföringens område, vare sig i fråga om gällande bestämmelser eller praxis, nödvändiga, har några förklarat, att folkbokföringsfrågan skulle lösas av sig självt om zigenarna uppmuntrades till fast bosättning. Beträffande de kostnader, som i anledning av utgående fattigvård samt allehanda sociala förmåner, såsom t. ex. folkpensioner och allmänna barnbidrag, kunna uppstå för den eller de församlingar, som avses skola ombesörja en centraliserad folkbokföring av zigenarna, har länsstyrelserna i Uppsala, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Västernorrlands län samt ett flertal andra myndigheter framhållit nödvändigheten av att staten åtar sig ansvaret härför. I ett par fall har förslag framförts om att även vid en oförändrad tillämpning av de nuvarande folkbokföringsbestämmelserna på zigenarna borde staten inträda som garant för alla kostnader. I fråga om den kommunalskatt, som efter en centralisering av folkbokföringen av zigenarna eventuellt skulle kunna uttagas av dem, har ett par länsstyrelser förklarat, att denna icke bör få tillgodogöras av den ifrågavarande kommunen. Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att om tekniska möjligheter därtill finnes, den zigenarna påförda kommunalskatten bör användas för gemensamt kommunalt ändamål. Länsstyrelsen i Kalmar län vill slutligen att den zigenarna påförda skatten skall tillfalla staten.

KUNGL. Q I BL.

1 7 DEC 1956 STOCKHOLM

Foto: C-H Tillhagen 1955

Ovan t. v.: Bostadsvagn med väggar av masonit. Ej vinterbonad. T. h.: Förtenning, musikverksamhet spådom är det svaga ekonomiska underlaget för denna zigenarfamiljs "romantiska" liv.

och

Bofasthetens första stadium: hjulen monteras av och hemmet förses med en provisorisk tillbyggnad.

Tältet är vinterbostad för 166 zigenare.

•^J»** V HR

Svensk zigcnarromantik av 1956: temperatur —3 grader, blast, enda "möbler" en låda. en hösäck och en plåt tunna att elda i. (Jfr bild 10).

Ovan t. v.: V tom lägret uppträder zigenarkvinnorna T. h.: Zigenaren-förtennarens verkstad är den enklast

nästan alltid tänkbara.

två och två till ömsesidigt

skydd.

Ett bofast gammalt zigenarpar framför sin ägandes stuga.

I

En utrangerad gammal buss har omändrats till bostad.

Interiör från ett zigenartält 1955.

/ vårsol och sommarvärme han detta vara en godtagbar bostad, men knappast i höstregn och vinterkyla.

Denne man är den ende som bor i det traditionella gamla zigenartältet. Lägg märke till snödrivan.

Sina kläder syr och lagar zigencrskan själv.

Denna flickas hem är ett tält, där temperaturen nattetid under vintern sjunker långt under noll.

Bofast zigenarkvinna i sitt moderna hem.

I de trånga zigenarhemmen tvingas barnen vara uppe till sena natten.

KUNGL. QIBL.

1 7 DEC 1956 STOCKHOLM

Statens offentliga u t r e d n i n g a r Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarna! nummer i den kronologiska förteckningen.)

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Upphovsmannarätt till litterära och konstnärliga verk. [25] Rådhusrätt» sammansättning i brottmål. [28]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning.

Fiskhandcln i Sverige. [2] Statens stöd åt växtförädlingen m. m. [4] Fiskeoniråde. [17]

Vatten väsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Upplysningsverksamhet vid folkomröstningar. [35]

Skogsindustrins utbyggnad. [33] Skogsbrukets arbetsmarknad. [36]

Kommunalförvaltning. Städernas donationsjord. [7] Kommunalförbund och indelningsändringar. [19]

Industri. Atomenergien. [11]

Statens och kommunernas finans-väsen. Förenklad etatsbidragsgivning. [8] Tulltaxa. Förslag av 1952 års tulltaxekommitté. synpunkter. [14] 2. Detaljmotivering. [15] 3. Taxan. [16] Vissa ändringar i nöjesbeskattningen m. m. [23] Nya kommunala ortsavdrag. [41]

Handel oeh sjöfart.

1. Allmänna

Kommunikationsvägen. Standardtariffer för detaljdiatribution av elektrisk kraft. [5]

Politl.

Bank», kredit- oeh penningväscn.

Nationalekonomi oeh socialpolitik. Åldringsvård. [1] Statsägda aktiebolag i Sverige. [6] Penningvärdeundersökningen. 3. Investeringsverksamhet och sparande. Balnnsproblem på lång och kort sikt. [10] Utredningen om kortare arbetstid. [20], Bilagor [21] Statsägda företag i utlandet. [24] Remissyttranden. [31] Hemmen och samhällsplaneringen. [32] Statens byggnadsbesparingsutrednings betänkande. 1. Offentliga byggnader, översikt och byggnadsbehov. [39] Riktlinjer för bostadspolitiken. [40] Zigenarfrågan. [43]

llnlso- oeh sjukvård. Betänkande med förslag till sjukhuslag m. m. [27] Lag om rätt att utöva läkekonsten. [29] Kliniska utbildningsplatser för blivande läkare. [34] Alkoholblodprovet. [37] Strålskydd. [38]

Försäkringsväscn.

Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Restaurering av Uppsala dorakyrka. [3] Bihang till kyrkohandboken. [12] Konstbildning i Sverige. [13] Serninarieorgnnisationen. 1. [18] Alternativt aftonsångsritual. [22] Byggnadsminnen. [26] Prästvalslag. [30] Staten och de politiska ungdomsorganisationerna. [42]

Försvarsväscn.

'Allmänt näringsväsen. Frågan om fortsatt samarbete mellan staten och TGO i LKAB. [9]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Tryckeri AB Framtiden Malmö 1956