Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

TÄTENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1923:2

SOCIALDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL

LAG OM LÖSDRIVARES BEHANDLING .

M. FL FÖRFATTNINGAR A V (I IV NA AV UTSEDDA KOMMITTERADE

Del V av

Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden.

S T O C K H O L M 19 2 3

Statens offentliga utredningar Kronologisk förteckning 1922 Jan uari—Mars Återfinnes A omslagen till utredning

April—December 1. Några iakttagelser från 1921 å r s riksdagsmannaval. Av E. v. Heidenstam. Norstedt. 20 s. J u . 2. Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsv e r k s a m h e t e n i Sveriges städer och stadsliknande samhällen. Av B. Nyström. Norstedt. 208 s. S . 3. Järnvägsstyrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april 1922 m e d förslag till laxeändring samt den 5 maj 1922 m e d yttrande över tull- och traktatkommitténs utlåtande m . m . Sv. Tr.-aktieb. 22 s. K . . 4. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. Kungl. Bvggnadsslvrelsens m e d d e l a n d e n r 1. Marcus. 18 s. K . 5. Betänkande m e d förslag till förändrad kyrklig Indelning och organisation inom d e till Kristianstads och Malmöhus län h ö r a n d e delarna av Lunds stift. Hseggström. 302 s. E . 6. Tillägg till b e t ä n k a n d e och förslag betr. förrådsverksamheten vid m a r i n e n . Tullberg, vj, 92 s. F Ö . 7. Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. H&ggström. 95 s. J o . 8. Utredning a n g å e n d e statsunderstöd för idrottens främjande. Tullberg, v, 124 s. 1 kart. E . 9. Palentlagstiftningskommitténs belänkande. 7. Förslag till lag o m rätt till tidnings eller tidskrifts titel m. m . Marcus. 54 s. H . 10. Om lappskaltelandsinstitutet och dess historiska utveckling. Av Åke Holmbäck. Almqvist & Wiksell. 95 s. S . 11—12 B e t ä n k a n d e med förslag till lag angående kulturm i n n e s v å r d samt organisation av kulturminnesvården. 1. Historik, memorial ang. minnesvårdens n u v a r a n d e ståndpunkt, utländsk lagstiftning samt bilagor, viij, 483 s. 3 kart. 2. Förslag och motiv, xxiij, 197 s. Centraltr. E . 13. Högskolornas lönereglcringskommittés betänkanden. 2. Fackhögskölor och övriga vetenskapliga anstalter. Haeggström. v j , 193 s. E . 14. Statsmakterna och bränsleanskaffningen under krigsåren. Av bränslekommissionen avgiven berättelse Över dess verksamhet åren 1917—1921. Marcus. 353 s. H 15. Statistiksakkunnigas b e t ä n k a n d e . Utredning och förslag till åtgärder för minskning av kostnaderna för d e n officiella statistiken samt å s t a d k o m m a n d e av en p e r m a n e n t kontroll över det statistiska arbetet m . m . Beckman, x, 307 s. F l . 16. Förslag till vissa ä n d r i n g a r i_ bestämmelserna rörande jakt och fågelskydd. 2. Ändringar i jaktlagen, fridlysningsbestämmelser m. m . Marcus. 317 s. J o . 17. Betänkande och förslag rörande det .akademiska befordringsväsendet. Lund, Berling. 208 s. E . 18. Het svenska lantbrukets produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919—1920. Av L. Nanneson. Meddelande från Kungl. Lantbruksstvrelsen n r 240 (Nr (i 1922). Norstedt, vij, 125 s. J o . " 19. Betänkande m e d förslag angående arrendalors rätt till ersättning för elektrisk anläggning. Tullberg, iv, 29 s. J u . 20. Mellanhandssakkunniges b e t ä n k a n d e ang. olägenheterna vid mellanhandssystemet inom livsmedelshandeln. E k l u n d . 295 s. J o . 21. Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a val enligt lagarna d e n 9 j u n i 1922. Av E. v. Heidenstam. Beckman. (4), 51 s. S .

Fortsättning

22. Kolonisationskommitténs b e t ä n k a n d e 1922. Förslag till kolonisation å k r o n o p a r k e r i Norrland o c h Dalarna j ä m t e förslag dels till utsträckt t i l l ä m p a n d e av intensivt skogsbruk å d e n o r r l ä n d s k a k r o n o p a r k e r n a dels till kraftigare befrämjande av egnahemsbildning å enskild jord i Norrland. Centraltr. (2), xvij, 433, 133, 112 s. 1 kart. J o . 23. Betänkande och förslag a n g å e n d e u t b i l d n i n g s k u r s e r i n o m tullverket. Tullberg, viij, 143 s. F i . 21. Utredning rörande d e n s. k. Nyköpings k a n a l . .Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. N r 0. Haeggström. 09 s. 3 p l . K . 25. Förslag till författningar a n g å e n d e h a n d e l m e d o c h import av utsädesfrö ävensom till omorganisation av frökontrollverksamheten m . m . Beckman, iv. 131 s. J o . 20. Utkast till lag o m visst tryggande av byggnadsborgenärers fordringar m . n i . Tullberg. 5*1 s. J u . 27. Bedogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värmlands l ä n . Av 11. Skoglund. Beckman, xlvij, 092 s. E . 28. Betänkande och förslag r ö r a n d e brandskyddsfc reskriftér och .ordnandet av b r a n d v ä s e n d e t inom riket. 7. Betänkande m e d förslag till Kungl. Maj:ts nådiga stadga a n g å e n d e skydd för människor v i d brandfara inom industriella arbetslokaler. B e c k m a n . 15 s. K.. 29. Flottans skolsakkunnigas b e t ä n k a n d e 3 a n g å e n d e skolreglemente för flottan. 1. Skolor och kurser för sjömanskårens mänska]). Tullberg, vij, 117 s. \ bil. F ö . 30. Åtgärder mot g o d s a n h o p n i n g i tullpackhus m. ni. Generaltullstyrelsens u n d e r d å n i g a utlåtanden över 1914 års tullkommissions b e t ä n k a n d e n . 3. Marcus. 101 s. F l . 31. Supplement n r 1 till Sveriges familjenamn. Stat. repr.-ansl. 12 s. E . 32. Bilaga till kolonisationskommitténs betänkande. Bedogörelser för i n v e n t e r i n g av odlingsjord. Av E. Haglund. Centraltr. (2), 278 s. 11 karl! J o . 33. Förslag till reviderad lag o m arbetstidens begränsning j ä m t e u t r e d n i n g a r rörande arbetstidslagstiftningens verkningar och arbetstidsförhållandena inom vissa y r k e n . Norstedt. (2), 180, 109* s. S . 34. Betänkande och förslag avgivna a v d e n av Kungl. Maj:t dan 31 augusti 1920 tillsatta kommitté l ö r verkställande av u t r e d n i n g , h u r u v i d a krigsdomstolarna i fredslid k u n n a avskaffas. Marcus, vi}, 224 s. J u . 35. 1921 års fastighetskreditsakkunniga. Betänkande 1. Utredning och förslag a n g å e n d e höjning av maximigränsen för den p r i m ä r a jordbruksfaslighetskrediten. Marcus. 20 s. J o . 30. 'lull- och traktatkommitténs u t r e d n i n g a r och b e t ä n k a n d e n . 11. P a p p e r s i n d u s t r i e n s produktionsförhållanden. Av E. Bosauis. Tullberg, iv, 101 s. F l . 37. Underdånigt utlåtande m e d förslag till förordning angående tillverkning och beskattning av maltdrycker m. m . Marcus. 143 s. F i . 38. Tull- och traktatkommitléns u t r e d n i n g a r och betänkanden. 13. Den svenska k a u t s c h u k i n d u s t r i e n s utveckling 1890-1913 m e d särskild hänsyn till dess ställning åren n ä r m a s t före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus, iv, 38 s. F I .

å omslagets

tredje

sida.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1923:2

SOCIALDEPARTEMENTET

FÖRSLAG TILL

LAG OM LÖSDRIVARES BEHANDLING M. FL. FÖRFATTNINGAR AVGIVNA AV UTSEDDA KOMMITTERADE

Del

V.

av

Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden.

T R Y C K T HOS P. I U L . M Q U I S T S A K T I E B O L A G , S T O C K H O L M 1923

Till Konungen.

Genom nådigt brev den 21 juni 1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att utarbeta förslag till den förändrade lagstiftning dels angående fattigvården och dels angående lösdrivares behandling, som kunde finnas erforderlig och lämplig,

IV

ävensom till de ändrade bestämmelser i andra delar av lagstiftningen, som härav påkallades. Åt denna kommitté, fattigvårdslagstiftningskommittén, har därefter jämväl nppdragits att verkställa utredningar och avgiva förslag i åtskilliga andra ämnen. Kommittén har i anledning av dessa uppdrag avgivit följande betänkandet!: I. med lag om behandling av alkoholister, II. om fattigvårdslagstiftningen, III. om lagstiftningen rörande minderåriga förbrytare. IV. om barnavårdslagstiftningen. Under en del av vintern 1908—1909 ägnade kommittén i sin dåvarande sammansättning 1 lösdrivarlagstiftningen en förberedande behandling, varvid utkast uppgjordes dels till lag om lösdrivares behandling dels till stadga för tvångsarbetsanstalterna. På grund av andra uppdrag fick emellertid arbetet på lösdrivarlagstiftningen sedermera vila och har kunnat upptagas först efter det kommittén i juni 1921 avlämnat sitt betänkande rörande barnavårdslagstiftningen. I sammanhang därmed att kommitténs förutvarande ordförande landshövdingen Johan Widén på begäran entledigades från ordförandeskapet, förordnade Kungl. Maj:t genom beslut den 4 oktober 1921, att kommittén skulle bestå av undertecknad Linders såsom ordförande samt undertecknade Lindqvist, Magnusson, Nyman och Reutercrona såsom ledamöter, av vilka undertecknad Nyman tillika skulle vara sekreterare. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 februari 1922 har undertecknad Petri förordnats till ledamot av kommittén. För att ligga till grund för revisionen av lösdrivarlagstiftningen eller tagas i övervägande därvid har till kommittén överlämnats följande hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar: 1) fångvårdsstyrelsens skrivelse den 16 december 1898 rörande vissa ändringar i 1885 års lösdrivarlag jämte däröver avgivna yttranden; 2) kommitténs för utredning av frågan om åtgärder för beredande av lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytarare dels ock åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 26 oktober 1899 avgivna förslag till ändrad lydelse av 1 § i lagen om lösdrivares behandling jämte över detta förslag avgivna yttranden; 3) Stockholms hamnarbetares fackförenings skrivelse den 14 mars 1904 om upphävande av lösdrivarlagen; 4) riksdagens justitieombudsmans skrivelse den 5 oktober 1909 om förebyggande därav, att utländska lösdrivare finge sitta oskäligt länge häktade i avbidan på utredning om deras nationalitet; 5) riksdagens justitieombudsmans skrivelse den 18 februari 1910 om borttagande av bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 12 § lösdrivarlagen m. m.; 6) regleinenteringskommitténs betänkande den 31 december 1910 angående åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning, i vad nämnda betänkande avsåge spörsmålet om revision av vissa bestämmelser i lösdrivarlagen ; 1

Landshövdingen Johan Widén ordförande, disponenten Olof Björklund, kammarrättsrådet Oskar Bodin, fattigvårdsinspektören A. Lindblom, häradshövdingen Jacob Linders, riksdagsmannen E. O. Magnusson och direktören C. G. Reutercrona.

v 7) kyrkoherde E. Hedvalls skrivelse den 15 november 1911 angående åtgärder mot tattare och zigenare; 8) häradshövding G. Kronlunds skrivelse den 31 oktober 1917 i sistberörda ämne; 9) domkapitlets i Lund skrivelse den 14 mars 1917 om nödiga åtgärders vidtagande för avhjälpande av vissa av predikanten vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona i avgiven tjänsteberättelse angivna missförhållanden angående de kvinnliga lösdrivarnas behandling; samt 10) fångvårdsstyrelsens skrivelse den 31 januari 1920 angående kriminalisering av lösdriveri m. m. Vidare har kommittén haft att taga i övervägande vad som i fråga om lösdrivarlagstiftningen anförts i ett till Kungl. Maj:t överlämnat betänkande, som i februari 1907 under titeln »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning» avgivits av en utav centralförbundet för socialt arbete (C. S. A.) tillsatt kommitté, vid vilket betänkande fogats bland annat en skrift av G. H. von Koch om hem och anstalter för lösdrivare samt en av Axel Schotte om revision av lösdrivarlagstiftningen. Under år 1922 har till kommittén remitterats två hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar, den ena av styrelsen för stiftelsen Hildero om överlämnande till staten såsom gåva av stiftelsens egendom samt den andra av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona om skyldighet för länsstyrelser och poliskammare att, i de fall, då en person ådömts tvångsarbete, till den anstalt, där tvångs arbetaren skall intagas, insända fullständiga protokoll för att där förvaras. Över dessa framställningar har kommittén avgivit särskilda utlåtanden, men framställningarna hava dessutom berörts i föreliggande betänkande. I samband med tidigare behandling av lösdrivarlagstiftningen hade kommitténs dåvarande ledamöter varit i tillfälle att bese de då befintliga tvångsarbetsanstalterna för män å Svartsjö och i Karlskrona samt för kvinnor i Norrköping och Landskrona. Efter kommitténs ombildning hava ledamöter av kommittén efter tillstånd av statsrådet och chefen för socialdepartementet ånyo besökt anstalten i Landskrona jämte den därmed förenade filialen å Hildero samt Svartsjö med dess olika avdelningar. Vidare har kommittén eller ledamöter av densamma likaledes efter erhållet tillstånd besökt Hälsingborg, Malmö, Norrköping, Göteborg och Gävle för att studera lösdrivarlagens tillämpning hos vederbörande länsstyrelser, poliskammare och underordnade polismyndigheter, i sammanhang varmed kommittén också besökt en del anstalter. I samband med en resa i annat offentligt uppdrag har undertecknad Linders under sommaren 1921 dels i Köpenhamn tagit kännedom om lösdrivares behandling därstädes dels i Belgien studerat där gällande lösdrivarlagstiftning och dess tillämpning. Vidare hava undertecknade Linders och Nyman efter vederbörligt tillstånd under 14 dagar i juni 1922 studerat förhållandena i Norge med avseende å lösdriveriets bekämpande. Uppgifter om därvid gjorda iakttagelser hava delvis influtit i redogörelsen för utländsk lagstiftning rörande lösdrivare; se bil. 3 till kommitténs betänkande. Vid den tidigare behandlingen av lösdrivarlagstiftningen hade kommittén infordrat en del uppgifter rörande lösdrivarlagens tillämpning under åren 1905—07,

VI

vilka uppgifter bearbetats i samband med uppgifterna rörande fattigvård och barnavård samt funnos uppsatta i tryck, då kommittén år 1921 ånyo började arbetet med revision av lösdrivarlagstiftningen. Efter särskilt tillstånd av statsrådet och chefen för socialdepartementet har kommittén sedermera infordrat uppgifter rörande lösdrivarlagens tillämpning under åren 1919—21, vilka uppgifter därefter inom kommittén bearbetats. Redogörelse för den statistiska undersökningen har intagits såsom bilaga 1 till kommitténs betänkande. Då i kommitténs uppdrag ingått att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om tattare och zigenare, har kommittén, likaledes efter tillstånd av departementschefen, infordrat uppgifter om deras förekomst och levnadssätt. Redogörelsen härför jämte vissa specialundersökningar rörande tattare och zigenare ingå i bilaga 2 till betänkandet. Sedan kommitténs behandling av lösdrivarlagstiftningen numera avslutats, får kommittén härmed överlämna sitt betänkande i ämnet, innefattande följande författningsförslag: 1) lag om lösdrivares behandling, 2) lag om ändrad lydelse av 75, 76 och 92 §§ av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården, 3) lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 2G maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt 4) lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister. Vid författningsförslagen äro fogade motiver samt de tre ovan omförmälda bilagorna, nämligen 1) statistisk undersökning rörande tillämpning av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, 2) undersökning rörande tattare och zigenare, deras förekomst inom Sverige, levnadssätt m. m., samt 3) redogörelse för lösdrivares behandling i en del främmande länder. Utöver de förslag, som ingå i lagtexten, återfinnas i motiverna åtskilliga förslag, till vilka kommittén härmed få hänvisa. Då kommitténs arbete skolat vara avslutat inom viss tid, har kommittén icke på alla punkter kunnat fullfölja sina undersökningar och studier så långt som önskligt varit. I betänkandet förekomma här och där upprepningar, som icke hunnit bortarbetas; vidare hava citat måst anlitas, där eljest genom referat större koncentrering och åskådlighet kunnat vinnas. Ovannämnda till kommittén remitterade handlingar återställas. Underdånigst JACOB LINDEKS. FRITZ LINDQVIST.

E. O. MAGNUSSON.

ALMA PETRI. Stockholm den 21 december 1922.

HJALMAR NYMAN.

G. REUTERGRONA.

VII

INNEHÅLL8FÖETECKNING. Sid.

Förslag till lag om lösdrivares behandling om ändrad lydelse av 75, 70 och 02 §§ av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister

1 8 9 10

Motiver. Förslag till lag om lösdrivares behandling. /.

Historisk

återblick

13 Tidigare förhållanden s. 13. 1500-talet s. 13. 1600-talet s. 14. 1700-talet s. 16. 1800-talet: 1802 års värvningsstadga s. 16. Förordning om allmänna arbetsställen 1804 s. 16. Förordningen d. 31 aug. 1819 s. 18. 1833 års försvarslöshetsförordning och dess tillämpning s. 18. Stadgan ang. försvarslösa d. 29 maj 1846 s. 20. 1853 års kungörelse s. 20. Bestämmelserna ang. bettleri i fattigvårdslagstiftningen s. 21. Förarbeten till 1855 års lösdrivarlag s. 22. Statistiska uppgifter ang. lösdriveri åren 1835--1920 s. 23. Arbetsanstalterna s. 24. Tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården s. 27.

//.

Gällande lagstiftning rörande lösdriveri, bettleri m. m. A. Lagen ang. lösdrivares behandling B. Vissa lösdrivarlagstiftningen berörande stadganden i andra fattningar

29 för32

92 § fattigvårdslagen s. 32. Lagen ang. uppfostran åt vanartade m. fl. barn s. 33. 70, 71, 74—76 §§ fattigvårdslagen s. 33. Kungörelsen d. 31 dec. 1918 s. 34. 73 § fattigvårdslagen s 34. Lagen d. 30 juni 1913'ang. behandling av alkoholister s. 35. Stadgan för statens tvångsarbetsanstalter ocli i samband därmed anordnade alkoholistanstalter s. 36. Lagen d. 14 sept. 1914 ang. förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas s. 37.

III.

Kommitténs uppdrag Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 16 dec. 1898 s. 39. Kommitténs för utredning av frågan om minderåriga förbrytare m. m. förslag s. 39. Stockholms hamnarbetarcs fackförenings skrivelse s. 40. Justitieombudsmannens skrivelser d. 5 okt. 1909 s. 4 0. och d. 18 febr. 1910 s. 40. Reglementeringskommitténs betänkande s. 40. Fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande om den offentliga barnavården s. 40. E. Hedvall och G. Kronlunds skrivelser s. 40. Domkapitlets i Lund skrivelse s. 40.

Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 31 jan. 1020 s. 41. C. S. A:s fattigvårdskommitté s. 41. Principerna för en strafflagsreform s. 41. Uttalanden i infordrade statistiska uppgifter s. 41.

Grunderna för statens ingripande mot lösdriveri Förarbetena till 1885 års lösdrivarlag s. 43. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. l(i dec. 1898 s. 46. Kommitténs yttrande s. 47. Olika arter av lösdrivare s. 48.

Om lösdriveriets kriminalisering och lösdrivarmålens allmän domstol A. Om lösdriveriets kriminalisering

behandling rid

Förslag om lösdriveriets kriminalisering s. 50. C. S. A:s fattigvårdskommitté s- 60. Förarbetena till ny strafflag s. 50. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 16 dec. 1808 och d. 31 jan. 1920 s. 51. "Utländsk lagstiftning s. 51. Kommitténs yttrande s. 54.

Om kriminalisering av prostitutionen Gällande bestämmelser s. 62. Straffbestämmelser s. 62. Regleinenteringskomniitténs förslag och yttranden däröver s. 63. Utländsk lagstiftning s. 67. Kommitténs yttrande s. 69.

B. Böra lösdrivarmålen handläggas av domstol eller administrativ myndighet? Gällande bestämmelser s. 69. Eeformförslag s. 70. Yrkande vid 1892 års riksdag s. 70. C. S. A:s fattigvårdskommitté s. 71. Reglementeringskommittén s. 73. Justitieombudsmannens skrivelse d. 18 febr. 1910 s. 73. Fångvårdsstyrelsen s. 74. Överståthållarämhetet s. 74. Polismyndigheterna m. fl. s. 74. Kommitténs yttrande s. 75. Anordning i städer med poliskammare s. 76.

Förutsättningar för lösdrivarlagens tillämpning A. Landstrykare Uppgifter om lösdrivarlagens tillämpning på landstrykare s. 79. Kommitténs yttrande: Medellöshet s. 80. Sysslolöshet s. 81. Arbetssökande s. 81. Handel m. m. under kringvandring s. 83. Särskilt yttrande rörande åtgärder mot tattare och zigenare: Tattarna s. 84. Zigenarna s. 89.

B. Kriminella lösdrivare, bettlare m. fl Allmänt s. 92. Statistiska uppgifter s. 92. Ur förarbetena till lösdrivarlagen s. 92. C. S. A:s reformlinjer s. 94. Önskemål i infordrade uppgifter s. 95. Kommitténs yttrande: Kravet på medellöshet s. 95. Uttryck för arbetsovillighet s. 96. Våda för allmän säkerhet etc.: -1. Personer, som begått brott s. 96. 2. Bettlare s. 97. Bettleriets kriminalisering s. 97. Bettleriets förhållande till fattigvården s. 98. Kommitténs yttrande s. 90. 3. Yrkesspelare s. 101. 4. Lönnbrännare ocli langare s. 101. 5. Prostituerade ni. fl.: kvinnliga prostituerade s. 105. Begreppet prostitution s. 105. Orsakerna till prostitutionen s. 106. Statistiska uppgifter om lösdrivarlagens användande mot prostituerade s. 107. Om försök av prostituerade att undgå lösdrivarlagen genom skenyrken s. 109. Uttalanden rörande prostituerades behandlande som lösdrivare s. 110. Kommitténs yttrande s. 111. Manliga prostituerade s. 114. Kopplare s. 114. Soutenörer s. 116. Kommitténs yttrande s. 119.

C. Sammanfattning D. Lösdrivare under 18 år E. Utländska lösdrivare

IX

Sid.

VII

Tillsyn över lösdrivare

120 Polismyndigheternas tillsyn över lösdrivare s. 126. Särskild tillsyningsman över bettlare och lösdrivare: Gällande bestämmelser s. 128. Tidigare stadganden s. 128. 1882 års kommitté s. 129. Statistiska uppgifter om tillsyningsmännen s. 130. Tillsyn över lösdrivare: Ur polismyndigheternas yttrande s. 181. Utredningar om polisväsendets ordnande s. 131. Kommitténs yttrande 2 § s. 132. Ersättning för anhållande s. 134.

VIII.

Åtgärder mot lösdrivare ... A. Anhållande och varning

136 136

Gällande lag s. 136. Anhållandet 3 § 1 mom. s. 130. Förhör med den anhållne 3 § 1 mom. (forts.) s. 137. Varning: Gällande bestämmelser s. 138. Tidigare bestämmelser s. 138. Motiven till gällande lag s. 139. Förslag till ändringar vid 1892 års riksdag s. 139. C. S. A:s reformlinjer s. 140. Reglementeringskommittén s. 140. Statistiska uppgifter s. 141. Önskemål från polismyndigheter m. fl. s. 141. Kommitténs yttrande 3 § 1 o. 2 mom : a) Om varningens bibehållande s. 142. b) Om enskild varning s. 143. c) Vem bör meddela varningen? s. 144. d) Protokoll över varningsförhöret s. 144. e) Varningens fastställande och kungörande s. 144. Okända lösdrivare 3 § 3 mom. s. 145.

B. Förebyggande åtgärder i samband med anhållande och varning... 145 Allmänt s. 145. Gällande föreskrifter s. 145. Polismyndighetens åtgärder s. 146. Kommunal verksamhet s. 147. Arbetsförmedlingsanstalter s. 149. Enskild verksamhet s. 149. Kommitténs yttrande 4 § s. 149.

C. Häktning och dömande till tvångsarbete

1.51 Tid mellan varning och häktning 5 § 1 mom. s. 151. Förf ärandet hos den lokala polismyndigheten med förut varnad 5 § 1 mom. (forts): Anhållande s. 153. Förhör s. 153. Lösgivande och överlämnande till fattigvården s. 153. Förnyad varning och därmed sammanhängande åtgärder s. 153. Häktning s. 154. Införskaffande av vissa handlingar s. 154. Lösdrivarmdlets behandling hos Konungens befallningshavande: Utredningen s. 165. Gällande bestämmelser s. 155. Önskemål s. 155. Kommitténs förslag: Kontradiktorisk förhandling s. 155. Prästbetyg in. m. s. 156. Polisförhörsprotokollet s. 156. Fullständigande av uppgifterna och förhör inför Konungens befallningshavande s. 156. Förhör inför domstol s. 157. Rättsligt biträde s. 158. Offentlighet s. 158. Hemorten s. 158. Handläggning hos poliskammare s. 159. Beslut om åtgärder 6 §: Lösgivande s. 159. Förnyad varning s. 159. Tvångsarbetets betydelse och resultat s. 162. Statistiska uppgifter s. 162. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 16 dec. 1898 s. 163. Utredning av pastorn vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö s. 163. Kommitténs yttrande s. 164. Bestämd eller obestämd tid för tvångsarbetet: Gällande stadganden s. 166. Tidigare stadganden s. 166. Förarbetena till 1885 års lösdrivarlag s. 167. Fångvårdsstyrelsens förslag den 16 dec. 1898 s. 167. Uppgifter rörande ådömd tvångsarbetstid s. 167. Fångvårdsstyrelsen om behov av längre tider s. 168. Principerna för en strafflagsreform s. 168. Reglementeringskommittén s. 169. Andra yttranden s. 169. Kommitténs yttrande s. 170. Delgivning av beslut om tvångsarbete 7 § s. 171. Besvär över Konungens befallningshavandes beslut 8 §: Besvärsrätt s. 172. Prövning av besvären s. 172. Besvärstid in. m. s. 175. Klagan över varning s. 176. Verkställande av beslut om tvångsarbete 10 § s. 176. Insändande av handlingar vid verkställighet 10 § (forts.) s. 177. Anstånd med verkställighet av tvångsarbete 10 § (forts.) s. 177. Förhållande mellan straff och tvångsarbete s. 178.

IX

Om bristande arbetsförmåga såsom hinder för tvångsarbetes ådömande m. m 181 Gällande lag s. 181. Tidigare bestämmelser s. 181. Förarbetena till lösdrivarlagen

II—92927.

X

s. 182. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 16 dec. 18f.)8 och yttranden däröver s. 183. Fångpredikanternas berättelser s. 184. Regleinenteringskonimittén s. 184. Statistiska uppgifter s. 184. önskemål s. 184. Vissa bestämmelser i fattigvårdslagen s. 185. Kommitténs yttrande 9 § s. 186.

A'.

TvångsarbetsanstaMerna, dera* organisation och verksamhet A. Statens tvångsarbetsanstalter

Sid.

191 191

Gällande stadgande s. 101. Förhållandena före lösdrivarlagens tillkomst s. 191. 1882 års kommittéförslag s. 192. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. Hi dec. 1898 s. 192. Reglementeringskommittén s. 193. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 31 jan. 1920 s. 194. C. S. A:s fattigvårdskommitté s. 194. Principerna för en strafflagsreform s. 195. Fängelsepredikanternas berättelse s. 195. Tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården s. 195. Stadgan för statens tvångsarbetsanstalter s. 199. Befintliga statliga tvångsarbetsanstalter: Tvångsarbetsanstalten å Svartsjö s. 200. Tvångsarbetsanstalten i Landskrona s. 202. — Kommitténs yttrande: Klagomål över resultatet vid tvångsarbetsanstalterna s. 204. Tvångsarbetets möjlighet att förbättra s. 204. Tvångsarbetet ur säkerhetssynpunkt s. 205. Längre tider för tvångsarbetet s. 206. Efterföljande åtgärder s. 205. Ett modifierat gemensamhetssystein s. 205. Separationsprincipen s. 206. Tvångsarbetarnas sysselsättande s. 207. De lokala förhållandena vid tvångsarbetsanstalterna s. 208. Ökat behov av anstaltsplatser s. 209. Sammanfattning s. 210.

Erkända tvångsarbetsanstalter Verkställighet av tvångsarbete enligt fattigvårdslagen

210 211

Gällande bestämmelser s. 211. Statistik s. 212. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 16 dec. 1898 s. 212. Förslaget till fattigvårdslag s. 212. Sakkunniga för utarbetande av stadgar för tvångsarbetsanstalterna s. 213. Kommitténs yttrande s. 213.

Statens vårdanstalter för alkoholister a Svartsjö och i Landskrona... 214 Åtgärder mot lösdrivare å kommunala anstalter m. 11 21ö XI.

Utskrivning frän trångsarbetsanstalt 1. Tiden för tvångsarbetets fortvaro

217 217

Maximitid för kvarhållande 12 § 1 st. s. 217. Förlängning av maximitiden 12 § 2 st. s. 217. Förlängning av interneringstiden såsom disciplinstraff s. 218. Beräkning i vissa fall av maximitiden 12 § 3 och 4 st. s. 219. Utskrivning före maximitiden 12 § 5 st. s. 220.

2. Utskrivningsmyndighet

221 Gällande rätt s. 221. Tidigare stadgande s. 221. Förarbetena till lösdrivarlagen s. 222. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 16 dec. 1898 och yttranden däröver s. 222. Utländsk rätt s. 222. Utskrivning enligt vissa lagar s. 222. Kommitténs yttrande s. 223.

3. Utskrivning under villkor; tillsyn över utskriven

225 Gällande lag s. 225. Statistik rörande tillämpning av 12 § s. 226. Fångvårdsstyrelsens skrivelse d. 16 dec. 1898 s. 226. Yttrande över fångvårdsstyrelsens skrivelse s. 227. Fångpredikanten i Landskrona s. 227. Keformlinjerna s. 227. Justitieombudsmannens skrivelse d. 18 febr. 1910 s. 228. Principerna för en strafflagsreform s. 228. Uttalanden från polismyndigheter m. fl. s. 228. Försöksutskrivning enligt vissa lagar s. 229. Utländsk lagstiftning s. 231. Kommitténs yttrande s. 233.

4. Åtgärder i samband med utskrivning Gällande föreskrifter s. 236. yttrande 15 § s. 238.

Utredning om platsanskaffning s. 237.

236 Kommitténs

XI

Sid.

XII.

Enskild

verksamhet för lösdrivares upprättande

241 Skyddsvärnet s. 241. Fångvårdsföreningarna s. 242. Frälsningsarmén s. 242. Stockholms stadsmission s. 244. Hem för (le elända s. 245. Drottning Sofias skyddshem s. 245. Vita Bandets upptagningshem s. 246. Unga kvinnors värn s. 246. Föreningen vaksamhet s. 246. Göteborgs kvinnohem s. 246. Aby lanthem s. 24 7. Skara stifts arbetshem s. 247. Härbärgen för män s. 247. Nedlagda hem s. 247'.

Samarbete mellan offentliga och enskilda institutioner samt mellan de enskilda inbördes 248 XIII.

Mot i cer till 16—18§§

251 Kungörande i polisunderrättelser 16 § s. 251. Poliskammares befogenhet m. ni. 17 § s. 252. Övergångsbestämmelser 18 § s. 252.

Förslag till lag om ändrad lydelse av 75, 76 och 92 §§ av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården 253 Förslag till lag om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt 254 Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister 255

Bilagor: Bilaga 1. Statistisk undersökning rörande tillämpning av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling 257 Bilaga 2. Undersökning rörande tattare och zigenare, deras förekomst inom Sverige, levnadssätt m. m 317 Bilaga 3.

Redogörelse för lösdrivares behandling i en del främmande länder 377

I

Förslag tin

JLAG om lösdrivares behandling. 1 §• Envar, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, behandlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs. Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att därav uppstår våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Den, som ej fyllt aderton är, må ej behandlas såsom lösdrivare.

2 §. Polismyndigheterna och dem underlydande personal hava att, var inom sitt distrikt, hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. I kommun å landet, varest särskild polisman ej finnes anställd, skall den närmaste tillsynen över lösdrivare utövas av fjärdingsman.

3§. 1 mom. Polisman och fjärdingsman hava att anhålla den, som beträdes med lösdriveri, samt ofördröjligen inställa honom till förhör å landet inför landsfiskal och i stad inför stadsfiskal. Vid förhör med anhållen lösdrivare skall den, som håller förhöret, utreda de omständigheter, under vilka anhållandet ägt rum, samt den anhållnes levnadssätt under den närmast förflutna tiden, hans uppehållsorter, sysselsättning och utvägar att försörja sig ävensom hans levnadsomständigheter i de delar, som kunna vara av vikt för bedömande av de åtgärder, vilka böra komma till användning. Vid förhöret skall närvara någon av förhörsledaren tillkallad person. Befinnes vid förhöret sådant fall vara för handen, som i 1 § avses, må den, som håller förhöret, meddela den anhållne varning samt till honom överlämna skriftligt besked angående varningens meddelande och skälen därför. I händelse varning meddelas, skall protokoll uppsättas över förhöret, upptagande nyss angivna omständigheter och vad den anhållne förebragt till sin ursäkt 1 —23927.

2 ävensom beskrivning över hans utseende så ock anteckning därom, att beskedet tillställts honom. Avskrift av protokollet skall insändas till Konungens befallningshävande i länet så tidigt, att det kan vara tillgängligt inom den i nästföljande moment omförmälda tid. 2 mom. Vill den, som erhållit varning, varda i saken vidare hörd, äge han hos Konungens befallningshavande antingen personligen anmäla sig till förhör eller ock inkomma med skriftliga påminnelser inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, där Konungens befallningshavande har sitt säte, men eljest inom fjorton dagar från varningens meddelande; och skall den varnade, vilken det ej är betaget att med posten insända påminnelserna, om vad sålunda står honom öppet, erhålla underrättelse, som jämväl intages i beskedet. Sedan förhör sålunda hållits eller påminnelser avgivits eller ock den därför bestämda tid tilländagått, utan att den varnade låtit sig avhöra, skall Konungens befallningshavande taga den meddelade varningen under omprövning och, om den finnes befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter. 3 mom. Är anhållen lösdrivare okänd och undandrager han sig att uppgiva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning, att hans uppgift därom är oriktig, och kan rätta förhållandet ej av betyg, som av lösdrivaren innehavas, eller annorledes genast utredas, skall han häktas och sändas till Konungens befallningshavande i länet, och må Konungens befallningshavande antingen hålla honom i häkte, till dess tillförlitlig upplysning i sagda hänseende vunnits, eller sända honom till Konungens befallningshavande i annat län, om anledning är att antaga, att sådan upplysning lättare står att vinna därstädes. I fall, som nu är nämnt, ankommer på Konungens befallningshavande att meddela varning och kungöra densamma såsom förr är sagt. 4 §. Vid varningens meddelande skall lösdrivaren erinras om vådan av sitt levnadssätt samt tillhållas att skaffa sig arbete. Den, som meddelar varningen, bör vara den varnade behjälplig med anskaffande av arbete, husrum och uppehälle och har för sådant ändamål att själv vidtaga lämpliga åtgärder eller att hänvända sig till arbetsförmedlingsanstalt, fattigvårdsstyrelse eller kommunal myndighet eller, om det anses lämpligare, till enskild institution, som kan befinnas villig att omhändertaga den varnade.

5§. 1 mom. Varder någon, innan två år förflutit, sedan varning honom meddelats, beträdd med lösdriveri, må han, efter det förhör, på sätt i 3 § 1 mom. sägs, hållits med honom, häktas och sändas till Konungens befallningshavande i länet, dit jämväl avskrift av förhörsprotokollet skall insändas. Finnes vid förhöret häktning icke böra äga rum, ehuru lösdriveri föreligger, må den, som håller förhöret, när skäl därtill finnes, i stället meddela förnyad varning i enlighet med bestämmelserna i 3 § samt vidtaga åtgärder, som i 4 § sägs. Äger häktning rum, skall den, som håller förhöret, rekvirera prästbetyg och utdrag ur straffregistret rörande den häktade, med begäran om dessa handlingars

3 omedelbara insändande till Konungens befallningshavande; förhörsprotokollet skall innehålla anteckning om att sådana rekvisitioner avsänts. 2 mom. Konungens befallningshavande har att utan dröjsmål hålla förhör med den häktade samt, därest det insända förhörsprotokollet icke innehåller erforderliga upplysningar rörande den häktade i de i 3 § 1 mom. angivna hänseenden eller dessa uppgifter av den häktade bestridas, söka ytterligare utreda målet genom förhör inför Konungens befallningshavande eller på annat sätt. I Konungens befallningshavandes protokoll skola intagas beskrivning över don häktades utseende, utdrag ur straffregistret och prästbetyg ävensom av Konungens befallningshavande anskaffat läkarbetyg för den häktade. Då sådant linnes vara av nöden, må Konungens befallningshavande kunna förordna om förhör vid domstol och meddela i avseende därå erforderliga föreskrifter. För inställelse vid sådant förhör åtnjuter efter Konungens befallningshavandes förordnande inkallad person ersättning av allmänna medel efter enahanda grunder och i samma ordning, som stadgas angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål; skolande kostnaden alltid stanna å statsverket. Ej må det vara den häktade förment att anlita biträde vid förhör inför Konungens befallningshavande. 6 §! Finner Konungens befallningshavande sådant fall vara för handen, som i 5 § 1 mom. första stycket sägs, förordnar Konungens befallningshavande om den häktades intagande å tvångsarbetsanstalt. Därest Konungens befallningshavande skulle finna skäl föreligga till antagande, att den häktade kan tillrättaföras utan intagande i sådan anstalt, må Konungens befallningshavande meddela honom förnyad varning och ställa honom på fri fot; skolande varningen kungöras på sätt i B § 2 mom. sägs. Vid varnings meddelande skola föreskrifterna i 4 § lända till efterrättelse. 7 §• Beslut, varigenom förordnats om någons intagande i tvångsarbetsanstalt, skall ofördröjligen avkunnas för honom med underrättelse om vad han har att iakttaga för besvärs anförande; och skall skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning tillställas honom eller, om han är på fri fot, hållas tillgängligt för honom inom tre dagar, den oräknad då beslutet avkunnades. 8 §. Vill någon söka iindring i Konungens befallningshavandes utslag, varigenom förordnats om hans intagande i tvångsarbetsanstalt, äger han att inom åtta dagar, efter det utslaget blivit avkunnat, den dagen oräknad, till Konungens befallningshavande ingiva sina till Konungen ställda besvär. Behöver klagande, som hålles häktad, biträde vid besvärens författande, har Konungens befallningshavande att foga anstalt om, att det erhålles.

1 Inkomna besvär åligger Konungens befallninghavande att, sä fort ske kan, till nedre justitierevisionen insända tillika med vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, ävensom eget utlåtande och övriga till målet hörande handlingar. Konungens befallningshavandes beslut angående varning må ej överklagas utan i sammanhang med besvär över utslag, varigenom förordnats om tvångsarbete. 9 §• Beiinnes den, som gjort sig förfallen till och häktats fin- lösdriveri, i följd av ålderdom, sjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter vara oförmögen att genom arbete försörja sig, må förordnande om tvångsarbete ej meddelas eller verkställas; och varde han, därest han Kar hemortsrätt i kommun inom annat län än det, där han vistas, av Konungens befallningshavande översänd eller förpassad till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket hemortskommunen är belägen. Kommer den, vilken redan börjat undergå tvångsarbete, i sådan belägenhet, som här sägs, förordnar Konungens befallningshavande i det län, inom vilket tvångsarbetsanstalten är belägen, om tvångsarbetets avbrytande. 10 §. Konungens befallningshavande, som beslutat om någons intagande i tvängsarbetsanstalt, har att förordna om verkställande av beslutet därom. Beslutet må bringas till verkställighet, även innan det vunnit laga kraft, därest den, som förordnandet gäller, förklarat sig nöjd med beslutet i vittnens närvaro inför Konungens befallningshavande eller föreståndare eller tillsyningsman för det fängelse, varesl han förvaras; sådan förklaring skall ej gälla, med mindre två dagar förflutit, efter det beslutet avkunnats. Därest omständigheter framkommit, som giva grundad anledning till antagande, att det med tvångsarbetet avsedda ändamål skall kunna vinnas genom lösdrivarens överlämnande till lämplig anstalt, förening eller enskild, varom erbjudande föreligger, må Konungens befallningshavande kunna låta anstå med verkställandet av beslut om tvångsarbete och förordna om sådant överlämnande under de villkor, som Konungens befallningshavande kan föreskriva. Har verkställighet ej påbörjats inom två år efter beslutets meddelande, vare förordnandet förfallet. Där beslut om tvångsarbete bringas till verkställighet, skall i samband därmed eller sist inom åtta dagar, efter det beslutet avkunnats, fullständiga protokoll insändas till vederbörande tvångsarbetsanstalt. 11 §. Tvångsarbetsanstalt, som avses i denna lag, anordnas av staten. Konungen äger såsom tvångsarbetsanstalt erkänna jämväl anstalt, som blivit av landsting, kommun, förening eller enskild med eller utan bidrag av staten anordnad för mottagande av personer, vilka skola hållas till tvångsarbete; sådant erkännande kan när som helst återkallas.

5 Konungen fastställer reglemente för erkänd anstalts verksamhet. Tvångsarbetsanstalt står under uppsikt av Konungens befallningshavande i del län, varest anstalten är belägen. 12 §. Den, som intagits å tvångsarbetsanstalt enligt denna lag, må kyarhällas å anstalten under en tid av två år från- och med den dag, då han intagits å anstalten. Där på grund av den intagnes föregående liv eller hans förhållande vid anstalten synes "uppenbart, att han, om han utskrives vid nämnda tid, skall återgå till ett sysslolöst och samhällsvådligt levnadssätt, må han kvarhållas i anstalten intill tre år efter intagandet. Såsom slutdag vid beräkning av nämnda tider skall anses den dag, som genom sitt tal i månaden motsvarar den, å vilken tidräkningen börjats; finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses för slutdag. Avviker den å tvångsarbetsanstalt intagne, skall den tid, under vilken han undandragit sig anstaltsvistelsen, ej medtagas vid beräkning av den tid, under vilken han längst må kvarhållas. Utskrivning från anstalten må kunna ske före nämnda tider, där den intagne på grund av föreliggande omständigheter skäligen kan antagas komina att efter tidigare utskrivning ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Med mindre särskilda skäl därtill föreligga, får utskrivning dock icke äga rum förr än ett år efter intagandet. 13 §. Frågor om förlängning av tiden för tvångsarbetet utöver två år så ock om utskrivning före nämnda tid eller före den tid av tre år, till vilken förlängningkan hava beslutats, prövas av Konungens befallningshavande i det län, som har uppsikt över tvångsarbetsanstalten; och åligger det styrelsen för tvångsarbetsanstalt att göra de framställningar härom, som påkallas av de i 12 § meddelade föreskrifterna. . I Konungens befallningshavandes beslut i här omförmälda frågor må ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters beslut. Besvären inlämnas till Konungens befallningshavande, som infordrar vederbörandes förklaring samt till socialdepartementet insänder samtliga målet rörande handlingar tillika med eget utlåtande. 14 §. Därest sådant linnes vara gagneligt för den intagnes återgång till ett arbetssamt och ordentligt liv och förhållandena i övrigt synas föranleda därtill, ma tvångsarbetsanstaltens styrelse kunna tillsvidare eller för viss tid överlämna tvångsarbetaren till lämplig anstalt eller förening, eller anställa honom i arbete, tjänst eller yrke hos person, som åtager sig att samverka med tvångsarbetsanstalten för fyllande av dess uppgift.

6 Överlämnande eller anställande, som här sägs, (försöhsidshivning) må ej vidtagas förrän ett år efter intagandet, med mindre särskilda omständigheter det föranleda och Konungens befallningshavande, som har uppsikt över anstalten, samtycker därtill. Försöksutskrivning skall ske under förbehåll för tvångsarbetsanstaltens styrelse att när som helst återtaga den försöksutskrivne och med skyldighet för styrelsen att återtaga honom, när hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. Över försöksutskriven skall anstaltens styrelse öva tillsyn genom därtill utsedd person, förening eller myndighet. Kan lämplig tillsyningsman icke på annat sätt erhållas, är polismyndighet skyldig att åtaga sig uppdraget.

15 §. 1 mom. Vid utskrivning från tvångsarbetsanstalt skall tvångsarbetaren förhjälpas till ort, där han erhållit eller har utsikt att finna sysselsättning, men eljest till den kommun, inom vilken han senast mantalsskrivits. 2 mom. Kostnaden för resa från tvångsarbetsanstalten till den ort, varest den från anstalten utskrivne skall vistas, ävensom för uppehälle under färden och nödig beklädnad bestrides av allmänna medel; dock skall, där den utskrivnes vid anstalten innestående medel lämna tillgång därtill, dessa i främsta rummet användas till kostnad för uppehälle och beklädnad. 3 mom. Huru medel, som den utskrivne kan hava innestående vid anstalten, må komma honom till godo, därom gäller vad av Konungen särskilt förordnas. 16 §. Då genom beslut, som vunnit laga kraft eller blivit fastställt, förordnats om någons intagande i tvångsarbetsanstalt, så ock när någon försöksvis eller slutligt utskrives från sådan anstalt, eller när någon, som varit försöksvis utskriven, återtages, skall underrättelse därom ofördröjligen meddelas rikets polismyndigheter, varvid beträffande den utskrivne skall angivas den ort, inom vilken han skall vistas. Därest anstånd med verkställighet av beslut om tvångsarbete meddelats, skall jämväl härom lämnas underrättelse liksom ock om förverkande av sådant anstånd. Huru underrättelse, som här sägs, skall meddelas, så ock huru kungörande enligt B § 2 mom. skall ske, därom förordnar Konungen. 17 §. I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskainmaren i fråga om lösdrivares behandling den myndighet, som enligt denna lag tillkommer Konungens befallningshavande. I stad, där polismästare finnes, må denne och i annan stad Konungens befallningshavande kunna förordna poliskommissarie eller annan polisman att fullgöra vad enligt denna lag åligger stadsfiskal. För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshavande kunna förordna polisman att fullgöra, vad enligt denna lag åligger landsfiskal.

7 18 §• Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 . . . . Genom denna lag upphäves lagen den 12 jun 188o angående losdnvares behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill. . . |ommwl «nm Då i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället landa till eftermttel

Har någon före nya lagens ikraftträdande genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat, dömts till tvångsarbete, skall i fråga om tiden for tvangsarbetet gälla, vad utslaget innehåller. Stadgandet i 13 § av gamla lagen skall for sådant fall fortfarande äga tillämpning. Varning, som meddelats enligt äldre lag, så ock tvångsarbete som någon undergått på grund av utslag, meddelat enligt samma lag, skall, da den varnade eUer från tvångsarbete frigivne ånyo beträdes med lösdriveri, hava enahanda verkan som varning meddelad enligt nya lagen; och skall så anses, som om varning meddelats den dag, då beslut om varningen kungjorts eller frigivnmg frän tvangsarbete ägt rum Om vid förordnande om tvångsarbete enligt nya lagen uppstår fråga om giltighet av varning, som meddelats enligt äldre lag, skall sistnämnda lag tillämpas.

8 Pörslag till

L A G

om ändrad lydelse av 75, 76 och 92 §§ av lagen den 14 juni 1918 om fattigvården. Härigenom förordnas, att 75, 76 och 92 §§ i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården skola i nedannämnda delar erhålla följande ändrade lydelse: 75 §. Därest — tvångsarbete. Sedan — — — må Konungens befallningshavande kunna förordna om hans intagande i tvangsarbetsanstalt eller, då mildrande omständigheter förekomma meddela honom förnyad varning. Har kraft. 76 §. Om verkställande av tvångsarbete gäller vad i lagen om lösdrivares behandling stadgas; dock att avbrytande av tvångsarbete, som i 9 § av nämnda lag sä-s icke behöver aga rum, med mindre den intagne är oförmögen till arbete. 92 §. I stället — som bettlar, skola följande bestämmelser gälla: 1 mom. Envar, som efter fyllda aderton år gör stadsal Till räkning. h p i t i n n ^ m ° T ^ H U r U ! ' ö r f a r a s , s k a I 1 m e d den > s o m f öre fyllda aderton år anträffas F«t . ° % S , tad f S V l a g e n ^ D ~ - o m d e n o f f e n t I i g a barnavården. Fångvårdsstyrelsen har att, då sådant fall kommer till dess kännedom, därom ggöra anmälan hos barnavårdsnämnden. 3 mom. Inom förhör, som avses i 3 § 1 mom. och 17 § av lagen om lösdrivares behandling. Har den anhållne ej fyllt aderton år skall barnavårdsnäm me" j T n ä T n d e n n d e n för den åtgärd, som enligt lag ankomFör —• bestämmer. Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 . Har någon före nämnda da* adomts tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bliver ö v e r k l ä d «aål • * Y K ° ( m f f l l d f fÖr , t v å n g s a r b e t e t gälla vad utslaget innehåller, och skall i sådant fall beträffande verkställigheten 76 § i fattigvårdslagen i dess förutvarande lydelse och pa grund därav utfärdad författning äga tillämpning

9 Förslag till

LAG om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 2 6 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Härigenom förordnas, att 2 § 17:o i lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall erhålla följande tillägg: mål om tillämpning av lagen om lösdrivares behandling i de fall, då annat ej är föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 .

2 — 8$987.

10 Förslag till

LAG om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ i lagen den 17 oktober 190O om straffregister. Härigenom förordnas, att 2 och 5 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skola i nedannämnda delar erhålla följande ändrade lydelse: 2 §• 1 mom. För om domen. 2 mom. Beträffande — — straffet är. Har anstånd meddelats med verkställighet av tvångsarbete och anståndet förverkats, skall härom lämnas uppgift. 3 mom. Har registret lämnas. 4 mom. Om till registret. 5§. Då — — — i registret. Fångvårdsstyrelsen strafftidens längd. Befälhavare därstädes avlidit. Då minderårig avlider, så ock då någon, som intagits i tvångsarbetsanstalt, slutligt utskrives därifrån eller där avlider, skall anstaltens föreståndare lämna uppgift därom till registret.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 192 .

MOT1VER

1-5

Förslag till

Lag om lösdrivares behandling. I.

Historisk återblick.

Redan i vissa landskapslagar möta stadganden, enligt vilka sysslolösa och medellösa personer åläggas att förskaffa sig arbete. Den, som ej själv var bofast eller ägde ett belopp, vilket enligt den tidens fordringar motsvarade kostnaden tor en persons underhåll under ett år, var skyldig att taga årstjänst hos en bofast person. Landskapslagarnas bestämmelser övergingo sedermera i lands- och stadslagarna. I Magnus Erikssons stadslag upptogs såsom påföljd för den, som underlät att taga tjänst, att han skulle drivas ut ur staden och, om han återvände, slås i stocken. 1 andra lagar sökte man framtvinga efterlevnaden av berörda föreskrifter genom att stadga bötesstraff för den, som hyste tjänstlös person. Bestämmelser, som mera direkt angå lösdriveriet, återfinnas i en år 1303 utfärdad författning, Birger Magnussons stadga, vilken angives hava tillkommit med anledning av klagomål över den rättsosäkerhet, som rådde i landet på grund av de många landstrykarna. Enligt denna författning, som stundom benämnts Sveriges första lösdrivarlag, ålades alla kringstrykande att inom viss utsatt tid skaffa sig tjänst; försummades detta, straffades den skyldige med konfiskation av vad hos honom påträffades samt med spöslitning och öronens avskärande. Den, som undergått bestraffning, skulle rymma riket vid äventyr av ännu svårare näpst.

T

f^J^

Under 15-, 16- och 1700-talen kommo de bestämmelser, som hade avseende å lSOO-tqlet lösdriveriet, att stå i nära samband med näringslagstiftningen. Staten strävade att höja näringarna samt skaffa dem billig arbetskraft, varpå stor brist rådde. Så stadgades i en författning av 1540, att löst folk skulle vid viss bot taga hel- eller halvårstjänst eller draga upp till kronans berg. Enligt en författning av år 1546 skulle allt »onyttigt folk» utmönstras ur städerna, på det att hjälp måtte beredas allmogen för åker och äng. Tillika utfärdades föreskrifter, enligt vilka handel och hantverk förbehöllos städerna. En instruktion för konungens fogdar av 1583 stadgade, att de, som ej kunde visa »wägebreff eller bewijs, hwem de tilhörde», skulle genom fogdens försorg sändas till slotten eller konungens gårdar för att dar hållas till arbete eller till Sala gruva. I andra författningar från denna tid stad-

Ii gades bötesstraff för den, som utan anmälan hyste landstrykare. Den 4 januari 1577 utfärdades en förordning angående utskrivning till krigstjänst av sådana personer, som lättast kunde undvaras. Enligt senare författningar skulle sysslolösa personer utan vidare utskrivas till krigstjänst. Tiggeriet, som redan under den katolska tiden florerat och utgjort det vanliga sättet för deu nödställde att skaffa sig hjälp, där det ej var fråga om anstaltsvård, fortsatte även under reformationstiden. Visst tiggeri legaliserades genom utfärdande av s. k. tiggarpass, vilka skulle utgöra ett slags garanti för att den, som var i besittning därav, behövde hjälp. Passen utställdes vanligen av biskoparna. Under Gustaf II Adolfs regering vidtogos åtskilliga åtgärder direkt åsyftande förebyggandet och hämmandet av lösdriveriet, vilka åtgärder stodo i samband med dylika mot tiggeriet och fattigdomen. Ar 1624 utfärdades en hospitalsordning, enligt vilken för var provins skulle upprättas ett hospital för fattiga och orkeslösa samt ett tukthus. De, som ej behövde komma på hospital och ej heller ville taga tjänst och försörja sig eller ströko »landet upp och ned», skulle föras till tukthuset för att arbeta och förtjäna sin föda. Tukthus kom emellertid till stånd allenast i Stockholm, där en kombinerad nppfostrings- och tvångsarbetsanstalt inrättades; enligt den för denna anstalt utfärdade tukthusordningen kunde den internerade utsläppas efter 3 år, om han uppfört sig väl och inhämtat tillräcklig yrkesfärdighet. I övriga delar av riket mottogos tiggarna och lösdrivarna å fästnings- och slottsfängelserna, varest de sammanblandades med de för brott dömda. En följande förordning av den 28 februari 1642, benämnd »Ordning och Stadga huru hållas skall med Tiggare och fattige, som rätt Allmose behöfwe: Item medh Landstrykare och Lättingar», påbjöd, att vaganter och landstrykare, som icke för bevislig kroppssjukdoms och bräcklighets skull utan betagne av lättja och orkeslöshet drogo landet omkring och besvärade med tiggeri, skulle gripas och föras till nästa slott för att där arbeta i järn. När skälig orsak förefanns, var dock tiggeriet ett tillåtet försörjningssätt, men skälen därtill skulle då noga övervägas samt »tiggarepasset ställas på viss tid och ort inom prosteriet eller, vid större behov, inom stiftet, men icke vidare». Lemlästade tiggare, som annorlunda foro omkring, skulle förvisas till hemorten samt, om de ej efterkommo det, antastas och sättas i fängelse. Bestämmelserna i 1642 års tiggarordning förblevo utan principiella ändringar gällande intill mitten av 1700-talet. Trots dö sålunda meddelade föreskrifterna tryckte lösdriveriets och tiggeriets tunga alltjämt hårt den bofasta befolkningen. Mot slutet av 1600-talet blev eländet ännu värrre och särskilt var Stockholm hemsökt av skaror av lösdrivare och tiggare. För att råda bot på missförhållandena utfärdades den 21 oktober 169S en förnyad stadga, huru med tiggare och fattiga, som rätt allmosa behöva, så ock med landstrykare och lättingar förhållas skulle. Enligt denna författning skulle inga pass och rekommendationer meddelas till tiggeri utanför den stad och socken, där tiggaren eljest vistades; de, som ändock löpte från den ena staden eller socknen till den andra och tiggde, skulle strax inmanas i arbetshuset, Då man ansåg sig ej kunna"nå det föresätta målet utan särskild anstalt, skulle enligt en samtidigt

15 utfärdad stadga för nämnda ändamål och särskilt för att avskräcka från tiggeri i huvudstaden ett arbets-, rasp- och spinnhus inrättas i Stockholm. Samtidigt med att sålunda direkta åtgärder mot tiggare och lösdrivare vidtogos, sökte man fortfarande genom särskilda föreskrifter förhindra sysslolöshet och tvinga en var in i viss näring. Hantverkarna och fabriksidkarna hänvisades till städerna, där ett strängt skråtvång infördes. Man sökte inskränka uppkomsten av nya jordbruk genom förbud mot att upplåta jord till arrende eller för anläggande av torp. Alla, som icke hade jordbruk eller annat lovligt yrke att sköta, voro skyldiga att taga årstjänst. De snäva bestämmelserna för näringslivet alstrade för många arbetslöshet, som övergick till sysslolöshet och kringstrykande. Andra åter sökte sig till de förmögnare och privilegierade klasserna och blevo hos dem inhyseshjon. Belysande för den tidens förhållanden är innehållet i instruktionen för landshövdingarna den 8 januari 1635. I denna anbefalldes landshövdingarna att giva akt på, att inga lättingar finge lidas i städerna eller å landet. Alla de, som ville vara på landet, skulle antingen vara bofasta eller tjäna andra. Inhyses män och kvinnor, som varken sittja för skatt eller äro i tjenst», skulle rannsakas vid tinget. Den, som var förmögen att med sina händer försörja sig, skulle åläggas att taga tjänst inom viss tid vid äventyr att eljest bliva förd till tukthuset. I städerna skulle ingen lidas, som icke vore besuten borgare, »redelig gäst annorstädes boendes», tjänstedräng eller piga. Borgmästare och råd skulle två gånger om året å angivna tider hålla rannsakning över vars och ens föda och näring. Den, som ej ville försörja sig med köpenskap, hantverk eller tjänst, skulle behandlas på samma sätt som "lättingar å landet». Dessa grundsatser blevo sedermera utvecklade och fastslagna genom Kungl. Maj:ts stadga och påbud om tjänstefolk och legohjon den 30 augusti 1664. I denna stadga uppräknades de, som voro skyldiga att taga tjänst. Alla, som icke fullgjorde denna skyldighet, med undantag av vanföra och eländiga, skulle behandlas såsom lösdrivare. Ingen landstrykare, lösdrivare eller lätting skulle lidas i städerna eller på landet. Allt backstugu- och inhysessittande för arbetsföra personer förbjöds. Alla sysslolösa skulle taga årstjänst vid äventyr att vara fallna i städerna till båtsmanshållet och å landet till knekttjänst. Kvinnor ägde dock rätt att undandraga sig årstjänst, om de kunde styrka, att de ärligen försörjde sig utan andras förfång eller misstankar, att de hade otillbörlig bärgning. Efterlevnaden av legostadgans föreskrifter skulle kontrolleras av landshövdingarna, som skulle hålla rannsakning om tjänstlöst folk. Den användning av lösa personer i det allmännas tjänst, som tidigare föreskrivits, fortsattes under 1600-talet. Ökningen av lösdrivarnas antal och den omständigheten, att arbete sällan fanns till deras sysselsättande, påkallade användningen av dem i kronans tjänst, särskilt som de ständiga krigen krävde alla tillgängliga krafter. Detta tog sig också uttryck såväl i upprepade riksdagsbeslut som i de utfärdade tjänstehjonsstadgarna. Grundsatsen blev alltså den, att varje karl eller dräng, som ej var självsuten borgare eller bonde eller hade ordentlig tjänst hos sådan husbonde, skulle oskriven vara fallen under krigstjänst samt gripas genom landshövdingarnas försorg. Efter införande av det ständiga knektehållet år 1682 medgavs allmogen själv att eftersöka löst folk till knektar. Från utskriv-

16 ningen undantogos personer, vilka försvarades genom privilegier, som meddelats adel, prästerskap, städer, bergsbruk m. fl. Härmed infördes i lagstiftningen begreppet laga försvar. Först använt i samband med privilegielagstiftningen för att beteckna fritagandet från utskrivningar, som följde av visst slags tjänst hos de privilegierade klasserna, utvidgades begreppet senare att omfatta jämväl annan tjänst, som befriade från utskrivning. När utskrivningarna med indelningsverkets genomförande upphörde, kom laga försvar att betyda innehavet av tjänst enligt legostadgarna. Den, som ägde laga försvar, var befriad från lösdriveriets påföljd. 1700-talet.

De nya legostadgorna under 1700-talet innehöllo liknande bestämmelser som den tidigare, däribland skyldighet att taga tjänst vid äventyr att eljest utskrivas till krigstjänst. Vidare stadgades, att, om den tjänstlöse icke vore tjänlig till krigstjänst, han skulle tjäna angivaren ett år för halv lön. Behövde ej angivaren eller någon annan i orten honom, skulle han sändas till Kungl. Maj:ts slott och närmaste fästningar, bergverk eller annat publikt arbete. Myndigheterna ålades fortfarande att hålla noggrann uppsikt över alla lösdrivare och lättingar, så att de till vederbörligt straff befordrades. Genom kungl. brevet den 8 november 1718 förständigades landshövdingarna att hålla allvarsam hand över, att alla gatutiggare tillställdes de manufakturister och hantverkare, som åstundade sådana personer i sitt arbete. Vidare framträdde nu allt starkare strävandena att hålla tiggarna inom vederbörande socken och stad samt försörja dem där och icke tillåta dem vandra från en ort till en annan. Genomförandet av den obligatoriska kommunala fattigvården bidrog i ej ringa mån till tiggeriets minskande (förordningarna den 11 april 1763 och den 11 december 1766 angående hospitals- och barnhusinrättningar i riket).

1800-talet. 1800-talets första hälft utmärkes av en livlig verksamhet på lösdrivarlagstift1802 åra värv- ningens område. Bland författningarna från denna tid märkes först stadgan om ningsstadga. värvning och manskaps legande till krigstjänst den 7 april 1802, som bland annat innehåller följande bestämmelse: »Var och en medlem i samhället är pliktig att gagna det allmänna med nyttig verksamhet; och skall ingen lösdrivare, landstrykare eller lätting lidas vare sig i stad eller på landet. Den, som icke antingen ingått i allmän tjänst eller idkar annat lovligt yrke eller innehaver lantbruk, årstjänst eller visst tillåtet näringsfång eller av egna tillgångar eller genom andras vårdnad sin bärgning och ständigt uppehälle njuter, eller å landet är gift eller a visst ställe mantalsskriven och boende, där han sig ärligen försörjer; varde för lösdrivare ansedd, likasom den, vilken blivit i mantal antecknad för husbondes räkning, utan att hos honom, emot erhållande av kost och lön, tjänst förrätta; och skulle lösdrivaren vara till krigstjänst förfallen.» Förordning Härefter följde förordningen den 27 februari 1804 om allmänna arbetsställen 11 Vea arbe^TäU * ^ ° ^ ° c h ^ Ö t a r i k e n s a m t ^ i n l a n d > vilken förordning angiver såsom sitt ända,e B en m a l att Deforda i804 allmän säkerhet till person och egendom. Denna säkerhet, heter det vidare i ingressen, stördes ofta genom personer, vilka av lättsinnighet, vanart och lättja försummade att med tillåtna medel vinna en nödtorftig bärgning eller vilka, straffade för brott men frigivna, sällan kunde eller ville förskaffa sig lovligt

17 näringsfång, utan lika med lättingarna ströko kring i landet och betungade allmänheten med tiggeri eller ofredade med nya brott och våldsamheter. För att å ena sidan befordra den allmänna säkerheten och å andra sidan förmå dem, som missbrukade sin frihet, att bliva gagneliga individer och bereda deras förbättring, skulle i Karlskrona och Sveaborg inrättas arbetsinrättningar, som skulle benämnas allmänna arbetsställen, där sysslolösa och varnartiga personer utan sammanblandning med missdådare eller dem, vilka för begångna brott till fästningsarbete blivit dömda, kunde under den uppsikt, som för deras förvarande och tillsynen vid arbetet betingade, sysselsättas > emot ett därför anpassat och till deras nödtorftiga utkomst erforderligt underhåll». Till de allmänna arbetsställena ägde överståthållarämbetet och Konungens befallningshavande i länet att på obestämd tid döma: 1) sådana personer, som blivit straffade för första eller andra resan stöld eller ock.för andra brott varit på viss tid dömda till fästningsarbete men efter utståndet straff eller arbetstidens utgång ej kunnat uppgiva lovligt näringsfång, varmed de ansåges bliva i stånd att försörja sig, eller anskaffa pålitlig man, som dem i tjänst antoge och svarade för, att de ej genom kringstrvkande fölle det allmänna I ill' last, 2) lösdrivare eller landstrykare, varmed förstodes så beskaffade personer, vilka funnes uppräknade i värvningsstadgan, ävensom kringstrykande »Tatarer och Zigenare», 3) soldater, som blivit för liderlighet och sturskhet utstrukna från regementsrullorna, 4) sådana, vilka blivit vid påföljd av straff förbjudna att till vissa städer eller orter återkomma men sådant icke hörsammat, 5) ur tjänst skild eller uppsagd betjänt eller dräng samt uttjänt soldat, vilka icke inom viss tid gittat uppgiva för sig någon säker tillgänglig tjänst eller annat lovligt näringsfång, 6) svensk hantverksgesäll, som, utan att äga laga försvar eller bevisligt förhinder, icke inom viss tid efter ankomst till stad inställt sig till arbete hos mästare, 7) hantverksgesäller, som, oaktat föregångna tvenne varningar, antingen visat sådan ostadighet eller sturskhet, att någon mästare icke velat antaga dem till arbete eller av lättja eller liderlig levnad avhållit sig från arbete, 8) utrikes ifrån inkomna överlöpare, som icke borde utlevereras, samt 9) extra ordinarie vaktbetjänte vid allmänna eller stadens verk samt betjänte och beslagskarlar, vilka icke hade annat näringsfång men utan laga förfall eller erhållet tillstånd under sex veckor undanhållit sig från tjänstgöring, 10) andra personer, som med de nu uppräknade kunde jämföras. De uppräknade personerna skulle, om de voro dugliga till krigstjänst och icke förverkat rätten att tjäna kronan, falla under värvningsstadgans bestämmelser men eljest sändas till de allmänna arbetsställena. Från det allmänna arbetsstället kunde den internerade, som kallades arbetskarl, icke lösgivas, förrän med tillförlitlig säkerhet utrönts och styrkts, att han erhållit tjänst eller lovligt näringsfång. Frigivas fick han icke, förrän ett hälft år förflutit från det han ankommit till det allmänna arbetsstället, »så vida ej synner-

18 liga omständigheter skulle därtill föranleda». Den, som under arbetstiden utmärkt sig för vanart eller lättja, borde, oaktat han erhållit försvar eller näringsfång, icke lösgivas, förrän han förbättrat sitt leverne. Prövningsrätten, huruvida arbetskarl finge frigivas, tillkom Konungens befallningshavande i det län, där arbetsstället var beläget. Den stora utsräckning, som i denna författning gavs åt lösdrivarbegreppet, medförde, att lösdrivarna på ett oroväckande sätt tillväxte i antal samt fyllde arbetsställen och fängelser. Nya anstalter inrättades, men jämväl dessa fylldes snart. En bidragande orsak till det stora antalet lösdrivare var ock, att man ej tillsåg, att de, som ville ärligt försörja sig, finge tillfälle därtill. Hantverk och näringar voro fortfarande bundna genom stränga skråordningar, som hämmade näringslivets utveckling och därigenom minskade arbetstillfällena. För att i någon mån råda bot härför anbefalldes Konungens befallningshavande att söka bereda utvägar till arbete, varjämte förbjöds att å arbetsinrättningar och fästningar insätta andra än dem, som icke själva begagnade tillfället att erhålla näringsfång. F( r0 C ningen j q ] Icke desto mindre saknade anstalterna efter någon tid möjlighet att mottaga lSio"^ a ^ a ^ allmänt arbete dömda personer, vadan det befanns nödvändigt att något mera begränsa lösdrivarbegreppet. Kungl. Maj:t förklarade därför i förordningen den 31 augusti 1819 en rättelse nödig i vad angående sysslolösa och vanartade personers hållande till allmänt arbete ditintills blivit stadgat. Genom denna förordning ändrades grunden för dömandet till allmänt arbete. Blotta saknaden av tjänst eller näringsfång eller viss anställning utgjorde icke längre anledning till, att en person behandlades såsom lösdrivare. Till allmänt arbete skulle endast dömas lösdrivare, som besvärade allmänheten med tiggeri eller vilka undergått bestraffning för tjuvnad. Åtskilliga föreskrifter meddelades dessutom, vilka åsyftade att ytterligare inskränka antalet av de fall, då den legala påföljden för lösdriveri behövde inträda. Så skulle lösdrivaren, innan han dömdes, föreläggas att inom viss tid förskaffa sig tjänst eller lovligt näringsfång. Vidare skulle den dömde lösdrivaren frigivas, när helst han kunde förete bevis av säker person, att han erhållit tjänst eller stadigt arbete eller att det eljest sörjdes för hans bergning. Slutligen kunde frigivning äga rum, då arbetskarlen genom gåva, arbete eller testamente blivit ägare av 33 rdr 16 sk. banco och under de tre sista månaderna gjort sig känd för flit och ordning. För flit och pålitlighet utmärkt arbetskarl kunde också tillåtas att, försedd med pass, bortgå från anstalten för att söka arbete. Arbetsinrättningens kommendant skulle tillhandagå arbetskarlarna med anskaffande av tjänst eller arbete. Kommendanten ägde ock att utlämna en pålitlig arbetskarl till jordbrukare eller annan i orten boende person, som gjort sig så känd, att arbetskarlen kunde åt honom anförtros. Då allmänt arbete fortfarande ådömdes på obestämd tid, medförde detta, att, ehuru lösdrivarbegreppet inskränkts, arbetskarlarnas antal ej i avsedd omfattning minskades. Härtill bidrog ock, att tvungen krigstjänst, som alltmera ansågs stridande mot en rätt uppfattning av krigarens värv, genom ett kungl. brev av den 8 september 1824 alldeles förbjöds, vadan lösdrivarna ej 1833 års för- längre kommo att rekrytera armén. svarslöshets Efter någon tid fann man sig hava släppt väl mycket efter på det gamla fördess tillämp- s v a r s löshetsbandet samt ansåg korrektiv behövliga jämväl mot andra kategorier av ning.

19 lösdrivare, än de som upptogos i 1819 års förordning. Rikets ständer framhöllo därför i skrivelse den 5 februari 1830, att lösdriveri, sysslolöshet och lättja märkbart ökats, samt hemställde om den ändring i nyss berörda förordning, att till allmänt arbete skulle kunna dömas, förutom bettlande och för tjuvnadsbrott dömda personer, jämväl sådana lösdrivare, som gjort sig kända för vanartigt, liderligt och lättjefullt uppförande och således voro för samhället vådliga, ävensom sådana personer, som för brott i allmänhet blivit dömda och straffade samt voro att anse som lösdrivare. Denna skrivelse föranledde utfärdandet av förordningen den 29 juni 1833, huru med försvarslösa personer förhållas borde». Genom denna förordning återinfördes försvarslöshetssystemet i dess fulla utsträckning. Förordningen skilde mellan blott försvarslösa och på en gång försvarslösa och vanartade personer. Till de förra räknades alla, vilka ej innehade allmän eller enskild tjänst, ej idkade lovligt yrke eller näringsfång, ej heller underhöllos av annan, ej enligt församlingens i sockenstämma yttrade omdöme voro kända såsom de där genom arbete eller annorledes ärligen försörjde sig eller ej kunde ställa viss borgen för sig. Såsom vanartad förklarades en var, som blivit dömd för vissa brott. Den försvarslöse icke vanartade skulle av Konungens befallningshavande föreläggas viss tid att skaffa sig arbete, och pass skulle utfärdas för hans resa till ort, där han kunde hava utsikt att erhålla sådant. Kunde han ej efter förnyat rådrum erhålla försvar eller arbete, ägde Konungens befallningshavande sända honom till sysselsättning vid allmänt arbete i orten eller till arbetsinrättning inom länet eller i sista hand förvisa honom till allmän korrektionsinrättning, varest han icke fick sammanblandas med de vanartade eller för brott straffade. I vissa fall kunde han också sändas till en efter militärt mönster upprättad pionierkår (se nedan), till vilken skulle uttagas arbetsdugliga och ej för grövre brott dömda lösdrivare. Vanartad person skulle överlämnas till Konungens befallningshavande. Om dylik person ej gitte genast visa välkänd arbetsgivare, som ville taga hand om honom, kunde Konungens befallningshavande omedelbart sända honom till allmän korrektionsinrättning »att där till sedlighet och arbete hållas». Det allmänna arbetet skulle fortfarande ådömas på obestämd tid. Förordningen innehöll närmare föreskrifter om rätt att utgå från anstalten vid erbjuden årstjänst, om utlämnande av en person till arbete i anstaltens närhet och om anskaffande genom anstaltens försorg av årstjänst eller annat lagligt näringsfång ät korrektionister, som ådagalagt gott uppförande. Skarpa anmärkningar riktades snart emot 1833 års försvarslöshetsförordning; särskilt framhölls, att den lämnade myndigheterna makt att nästan efter godtycke behandla en försvarslös person. De dömda lösdrivarnas antal växte oerhört och trots inrättande av pionierkåren fylldes snart korrektionsinrättningarna. För att från dessa inrättningar avlasta en del lösdrivare inrättades nya anstalter. Pionierkåren upplöstes 1846, och i dess ställe inrättades en kronoarbetskår, som liksom pionierkåren hade militärisk organisation. Båda kårerna användes vid arbetsföretag för allmän och enskild räkning. Alla dessa anordningar visade sig dock fruktlösa. Ar 1835 voro för försvarslöshet dömda 1,842 personer och 1842 hade antalet vuxit till 2,373. Arbets- och korrektionsinrättningarna voro även med pionierkårens och sedermera

20 kronoarbetskarens hjälp oförmögna att mottaga alla lösdrivare, varför en del måste insättas i fängelserna. Bland dem, som fäste regeringens uppmärksamhet på de missförhållanden, vartill lagstiftningen och behandlingen av de försvarslösa lett, var generaldirektören lör den år 1825 inrättade styrelsen över rikets fängelser och arbetsinrättningar, Claes Livijn. som i en är 1844 till justitieministern avgiven promemoria uppdrog vissa riktlinjer för en ny lösdrivarlagstiftning. jan ang. Efter framställning av rikets ständer upphävdes 1833 års författning och utna?l846 f r ' r d a d e s - d e l v i s m e d ledning av nämnda promemoria, den 29 maj 1846 en nv J • stadga angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer. Genom denna stadga bestämdes följande tider för allmänt arbetes ådömande: i ar för den, som undergått straff för tredje resan stöld eller ock blivit för annat brott dömd till livstidsarbete å fästning eller tukthus eller att mista livet men erhållit nåd, 3 år för den, som undergått straff för andra resan stöld eller andra resan inbrott, samt 2 år för andra försvarslösa. Möjligheten att erhålla vitsord om att personer ägde möjlighet att ärligen försörja sig underlättades, därigenom att dylika vitsord kunde givas, förutom av sockennämnd, jämväl av behörig ämbetsmyndighet och tjänsteman ävensom av kommunal tillsyningsman. Förpassandet av den försvarslöse inskränktes, och stadgandet om borgens ställande upphävdes. Det gamla försvarslöshetssystemet bibehölls dock i ungefär samma omfattning som förut. Sålunda skulle såsom försvarslös behandlas den, vilken antingen varit dömd och straffad för vissa brott eller blivit ställd på framtiden eller ock förut varit såsom försvarslös hållen till arbete vid allmän arbetsinrättning eller kronoarbetskåren. Beträffande annan försvarslös, som visade lättja och liderlighet, förklarade Kungl. Maj:t sig framdeles vilja meddela beslut, när och huruledes dessa skulle hållas till ordning och arbete vid inrättning inom orten. För att emellertid underlätta för den försvarslöse att skaffa sig arbete skulle å landet bland ledamöterna i sockennämnd utses och i stad vid sockenstämma väljas två eller flera välkända män, som skulle bistå den försvarslöse med råd och, så vitt ske kunde, genom beredande av utvägar till försörjning. Dessa tillsyningsman skulle dessutom öva tillsyn över de försvarslösa. Yppades sådan förändring i tvångsarbetarens villkor, att denne ej vidare borde såsom försvarslös anses, skulle han frigivas. Den för bristande försvar dömde, som under hälften av den bestämda arbetstiden och fortfarande förhölle sig väl samt ägde en genom flit och sparsamhet förvärvad behållning av 50 riksdaler banko för man och 33 riksdaler 10 skillingar samma mynt för kvinna, kunde återfå friheten. Vid den bestämda tidens slut skulle den försvarslöse förpassas I ill hemorten, även om han där ej erhållit tjänst eller anställning. Den, som vore i saknad av laga försvar och under de senaste 6 månaderna av sin vistelse vid kronoarbetskåren eller arbetsinrättningen ådragit sig bestraffning, kunde av styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar åläggas att kvarstanna, dock ej över 6 månader efter det förseelsen skett. Vid nv förseelse kunde arbetstiden ytterligare förlängas. \xa kun- . Efter framställning från rikets ständer utfärdade Kungl. Maj:t den 13 juli else- 1853 en kungörelse om ändring i och tillägg till 1846 års stadga. Genom denna

•J I

kungörelse utsträcktes behandlingen såsom försvarslös till dem, som av lättja eller böjelse förde ett kringstrykande och oordentligt levnadssätt eller underläto att förskaffa sig lovligt arbete eller att förrätta det arbete, som av tillsyningsman blivit dem anvisat. Innan dylik försvarslös kunde dömas, skulle han antingen inför sockennämnd eller av tillsyningsman i trovärdiga personers närvaro förmanas till arbete och ordning samt varnas för följderna av ett däremot stridande uppförande. Denna kungörelse mildrade tillika bestämmelserna i fråga om dem, som borde anses såsom försvarslösa, i det att de tillerkändes laga försvar, som enligt behörig! intyg iakttogo ordning och redlighet i sitt leverne samt sökte efter förmåga att sig årligen försörja. Den äldsta fattigvårdslagstiftningen hade till huvudsakligaste syfte att bekämpa Bestämmeh bettleriet, och författningarna angående fattigvården kallades därför tiggarordningar. h^™ TfatVid början av 1800-talet framträdde mer och mer behovet av en ordnad fattig- tigydrdslagvård, åsyftande att en var, som verkligen var i behov av hjälp, skulle erhålla stigningen. sådan genom fattigvårdsmyndigheternas försorg. Den, som kunde förtjäna sitt uppehälle, men av lättja underlät det, skulle, så snart han bettlade, underkastas tvångsåtgärder. Denna uppfattning genomgick samtliga de olika kommittéförslag angående fattigvården, som avgåvos under 1800-talet. Sålunda väckte såviil 1821 års som 1839 års fattigvårdskommittéer förslag om åtgärder till hämmandet av tiggeriet och det sysslolösa kringstrykandet. Enligt den är 1847 utfärdade fattigvårdsförordningen skulle den anses hava bettlat, som sökte tilltvinga sig gåva eller med begäran eller anropande om allmosa i penningar, varor eller klädespersedlar för egen del eller för annan vände sig till någon, vilken icke med fattigvården ägde befattning, eller i sådant hänseende besvärade allmänheten, vare sig att avsikten att bekomma allmosa tillkännagavs med ord eller åtbörder eller genom framvisande av kroppsliga lyten. Den, som efter fyllda 15 år beträddes med bettlande, var förfallen att behandlas lika med försvarslös person. Föräldrar, styvföräldrar eller fosterföräldrar, som befallde eller tilläto sina minderåriga barn att bettla, skulle behandlas liksom bettlare. Dä arbetsföra personer äventyrade nöd till följd av brist på arbetsförtjänst, skulle fattigvårdsstyrelsen söka bereda dem arbete. 1853 års fattigvårdsförordning innehöll enahanda bestämmelse angående bettlare som 1847 års fattigvårdsförordning, varjämte 1853 års förordning upptog ett stadgande, att arbetsför person, som stod under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde och som vägrade utföra honom förelagt arbete eller visade tredska, självsvåld eller sturskhet, skulle behandlas såsom försvarslös person. Med anledning av de anmärkningar, som framställdes mot 1847 och 1853 års fattigvårdsförordningar, hemställde riksdagen i skrivelse den 13 maj 1869, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och framlägga förslag till ny förordning om fattigvården samt överse då gällande författning om försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer. Riksdagen angav tillika de grunder, på vilka de nya författningarna borde vila. Det gällande förbudet mot bettlande borde enligt riksdagen endast komma att gälla utom det fattigvårdssamhälle, där den bettlande ägde hemortsrätt. Inom varje fattigvårdssamhälle skulle finnas en eller flera av Konungens

22 befallningshavande förordnade tillsyningsmän, vilka skulle hava till uppgift att övervaka främmande bettlare. I förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården, som huvudsakligen vilade på ett år 1870 avgivet kommittébetänkande, stadgades angående bcttleri följande. Var, som med ord eller åtbörder begärde allmosa av annan än den, som borde mottaga anmälan om behov av fattigvård, skulle anses hava bettlat. Bettlade någon efter fyllda 15 år utan att vara i den nödställda belägenhet, att fattigvård enligt 1 § i förordningen erfordrades, och var han förut beträdd med bettlande eller ådagalades av omständigheterna, att han strök omkring för att öva bettlande, skulle bettlaren, om han icke hade sitt hemvist inom det fattigvårdssamhälle, där han anhållits, av för tillsyn över bettlarna tillsatta tillsyningsmän anhållas och avföras till närmaste krono- eller stadsbetjänte för att genom dennes försorg överlämnas till Konungens befallningshavande, som ägde ålägga bettlaren allmänt arbete från och med en till och med 6 månader eller ock, om sådant ansågs påkallat, förpassa bettlaren till hans hemort. Hade anhållen bettlare sitt hemvist inom fattigvårdssamhället, skulle tillsyningsmannen anmäla förhållandet hos fattigvårdsstyrelsen, som, där fattigvård ansåges icke böra ifrågakomma, skulle meddela bettlaren varning eller ock låta avföra honom till Konungens befallningshavande. Minderårigt barn, som bettlade, skulle överlämnas till fattigvårdsstyrelsen eller till föräldrarna med uppmaning att hålla noggrann tillsyn över detsamma. Fortsatte barnet att bettla, kunde polismyndigheten förordna om barnets ägande. Bettlade minderårigt barn på befallning eller tillåtelse av föräldrar eller annan, som var skyldig att om barnet hava vård, ägde fattigvårdsstyrelsen varna dem, som befallt eller tillåtit bettlandet, eller ock om förhållandet göra anmälan hos Konungens befallningshavande. Vidare stadgades i 1871 års fattigvårdsförordning, att om arbetsför person, vilken stod under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, vägrade att fullgöra honom föresatt arbete eller eljest visade tredska, självsvåld eller oordentlighet eller sturskliet och icke rättade sig efter fattigvårdsstyrelsens varning, fattigvårdsstyrelsen ägde göra anmälan hos Konungens befallningshavande, som ägde ålägga honom allmänt arbete. Förarbeten I samband med ett år 1869 med anledning av riksdagens ovannämnda skritill 1885 års v e lse uppgjort utkast till ändringar i fattigvårdslagstiftningen hade ock framlagts lösdrivarkig. fö r s ] a g ^U ändrade bestämmelser angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer. Fångvårdsstyrelsen avstyrkte förslaget såsom icke varande tidsenligt eller motsvarande ändamålet. Vid föredragning den 1 juli 1881 av fångvårdsstyrelsens utlåtande fann Kungl. Maj:t en fullständig omarbetning av 1846 års försvarslöshetsstadga av nöden, »i avsikt dels att åt denna lagstiftning giva en enklare form dels ock att mildra dess i många fall för stränga bestämmelser och bringa dessa i överensstämmelse med författningar i närbesläktade ämnen», vadan åt en särskild kommitté uppdrogs att utarbeta förslag till ny lagstiftning i ämnet. Dessa kommitterade avgåvo den 31 augusti 1882 förslag till förordning angående lösdriveri m. m., varefter över förslaget infordrades yttranden från överståthållarämbetet och Konungens samtliga befallningshavande samt fångvårdsstyrelsen. Med anledning av de i yttrandena framställda anmärkningarna mot

förslaget omarbetades detsamma av de kommitterade och sedermera inom justitiedepartementet, varefter högsta domstolens yttrande inhämtades över det inom departementet sålunda bearbetade förslaget. Högsta domstolens anmärkningar föranledde till en ytterligare omarbetning av förslaget, som därefter förelades 1885 års riksdag (prop! nr 3). Riksdagen, som fann sig ej kunna bifalla propositionen i oförändrat skick, antog för sin del en lag med i visst avseende ändrad lydelse, och denna godkändes av Kungl. Maj:t, varefter lag angående lösdrivares behandling utfärdades den 12 juni 1885. För innehållet av 1882 års kommittébetänkande samt om förarbetena i övrigt till 1885 års lag redogöres närmare under de särskilda avdelningar, där förarbetena äro av särskilt intresse.

I samband med utfärdandet av lösdrivarlagen den 12 juni 1885 omarbetades i enlighet med ett av 1882 års kommitterade utarbetat förslag bestämmelserna om bettleri i 1871 års fattigvårdsförordning. Enligt den ändrade lydelse, som 40och 41 §§ i fattigvårdsförordningen då erhöllo, skulle tillsyningsmannen, om^ anhållen bettlare var över 15 år och berättigad till fattigvård enligt 1 § i 1871 års fattigvårdsförordning, anmäla fallet hos fattigvårdsstyrelsen för vederbörlig åtgärd. Erfordrades ej fattigvård, berodde den vidare åtgärden på, om bettlaren hade hemvist inom fattigvårdssamhället eller icke. I senare fallet hade tillsyningsmannen att vidtaga åtgärd för hans behandling såsom lösdrivare genom vederbörlig myndighet. I förra fallet skulle tillsyningsmannen anmäla förhållandet hos fattigvårdsstyrelsen, som då hade att pröva, huruvida fattigvård enligt 2 § fattigvårdsförordningen borde förekomma, samt i motsatt fall vidtaga åtgärder i och för bettlarens behandling enligt lösdrivarlagen. Beträffande bettlande barn skulle dessa överlämnas till vederbörande fattigvårdsstyrelse för erhållande av behövlig vård och vidtagande av åtgärder för att förekomma bettleriets upprepande. Föräldrar och målsmän, som genom uppmaning eller eljest föranlett barn att bettla, skulle efterhållas och eventuellt underkastas behandling enligt lösdrivarlagen. Genom lagen om fattigvården den 14 juni 1918 hava dessa stadganden upphävts och i deras ställe insatts övergångsbestämmelser i 92 § av fattigvårdslagen, för vilka nedan redogöres. Åtgärderna mot lösdriveri från 1800-talets första hälft intill närvarande tid J ^ £ 8 * " framgår av nedanstående sammanställning, hämtad ur fångvårdsstyrelsens berättelser: v%8Jdriveri åren J8351920.

24 Ar

Häktade

Dömda

1835 1845 1855 1865 1875 1885 1895 19U6 1910 1915 1920

2,879 (5,002 3,019 3,143 5,168 4,323 2,029 2,482 2,246 1,683 832

1,842 2,317 1,249 593 994 902 753 727 982 834 453

Frikända

Överlämnade till försörjningsinrättning eller lasarett

—. — —

3,119 2,709 685 693 462 353 146

794 547 233 397 289 153 i 7

Frivilliga

74 328 484 40 4

—

Enligt förordningen den 27 februari 1804 skulle såsom nämnts en arbetsanstalt eller ett s. k. allmänt arbetsställe inrättas i Karlskrona, där från fästnings^ straff frigivna personer, lösdrivare och landstrykare skulle hallas till arbete. Genom ett samma dag utfärdat reglemente för arbetsanstalten ställdes den under kontroll och tillsyn av varvsamiralen i Karlskrona, som skulle hava högsta befälet över de å anstalten intagna. Skillnaden mellan tvångsarbetarna eller, som de kallades, arbetskarlarna samt straffångarna erhöll ett kraftigt betonande i den militära organisation, som gavs åt arbetsanstalten. Härigenom ville man höja tvångsarbetarnas anseende bland allmänheten samt därmed söka underlätta deras återgång till det fria arbetet. Arbetskarlarna indelades i kompanier under befäl av officerare. Varvsamiralen ägde fördela och utstaka arbetet, dock så att arbetskarlarna, så framt det kunde förekommas, ej fingo arbeta gemensamt med strafffångarna, på det att umgänge dem emellan mätte undvikas. Allt arbete skulle ske för statens räkning. Arbetskarlen erhöll viss ersättning för sitt arbete. Erfarenheten visade snart otillräckligheten av de vidtagna anordningarna, beroende på, såsom tidigare sagts, att lösdrivarbegreppet gjorts allt för vitt. Den 24 december 1805 såg sig regeringen därför nödsakad att, då anstalten var överbelagd — den var avsedd för 200 man, men vid denna tid voro omkring 450 där inlagda — utfärda ett cirkulär till landshövdingarna i riket, att de, som gjort sig skyldiga till allmänt arbete och icke kunde för bristande utrymme intagas å arbetsinrättningen i Karlskrona, skulle försändas till fästningarna. Men icke ens denna åtgärd var tillfyllest. För beredande av ytterligare utrymme inrättades 1816 i Vadstena ett nytt allmänt arbetshus för män, som beräknades rymma omkring 300 personer. Jämväl denna anstalt blev snart fylld, varför Kungl. Maj:t hos 1817 års riksdag hemställde, att, som anstalterna i Karlskrona och Vadstena hyste det antal lösdrivare, de kunde rymma, samt i rikets fästningar funnos insatta 400 försvarslösa personer, riksdagen'måtte bevilja anslag till upprättande av ännu en anstalt. Riksdagen anvisade ett anslag, som användes till utvidgning av Vadstenaanstalten, men utrymmet var dock ej tillräckligt, utan Var-

25 bergs och Vaxholms fästningar måste också anlitas för att mottaga de lösdrivare, som ej fingo rum vid de förut inrättade anstalterna. I brist på tillgång till arbete nedlades emellertid Vadstenaanstalten ganska snart och nya arbetsanstalter anlades i Stockholm samt å Malmö citadel 1. Genom kungl. brev den 11 maj 1814 stadgades beträffande sysslolösa kvinnor, att de först skulle hållas till arbete ä länskorrektionshusen och, om rättelse ej följde, insättas å spinnhusen i Norrköping, å Långholmen och i Göteborg. För att förekomma, att de försvarslösa å fästningarna skulle sammanblandas med missdådarna, anbefalldes landshövdingarna genom ett cirkulär den 10 november 1807 att i anledning av anläggandet inom Malmöhus län av en enskild länsarbetsanstalt taga i övervägande, huruvida icke enahanda anstalt till tiggeriets hämmande jämväl inom övriga länen kunde vara lämplig, därom överenskommelse med vederbörande i sådant fall borde träffas. Då vederbörande ej ställde sig cirkuläret till efterrättelse, utfärdade Kungl. Maj:t den 28 maj 1813 ett nytt cirkulär, däri landshövdingarna anmanades, att enär genom länsarbetsanstalterna sysslolösa personer med mindre besvär för det allmänna lin genom deras forslande till en avlägsen ort kunde hållas till arbete och en utväg för häktade lättare yppades att i orten skaffa sig försvar, söka uppmuntra arbetsställens inrättande genom enskildas försorg och sammanskott. Vid början av år 1810 funnos dylika arbetshus upprättade inom Uppsala, Skaraborgs, Södermanlands, Kalmar, Örebro, Värmlands och Västernorrlands län, varförutom medel till dylika inrättningars anläggande voro insamlade inom flera län. Då klagomål alltjämt förekommo över det växande antalet tvångsarbetare samt arbete ofta saknades på anstalterna och överbeläggningen omöjliggjorde et I skiljande på bättre och sämre element, framkommo olika förslag att råda bot på missförhållandena. Efter en förberedande undersökning av förhållandena tillsattes en kommitté, som den 5 mars 1823 avgav betänkande med förslag till en förbättrad fångvård. I fråga om arbetsinrättningarna eller korrektionshusen föreslogo de kommitterade, att de borde vara så anordnade, att lösdrivaren först skulle kunna sättas i »ensligt rum», varigenom hans sinnesförfattning lättare skulle kunna utrönas. En klassifikation av tvångsarbetarna efter olika grad av brottslighet, olika kynne och fallenhet för förbättring borde införas. Efter en tids cellvistelse skulle tvångsarbetaren arbeta i gemensamhet. Betänkandet lades till grund för en proposition om anslag till en ny arbetsinrättning, och riksdagen uttalade sitt gillande av förslaget men underlät att bevilja erforderligt anslag. Sedan en följande riksdag beviljat medel till en ny korrektionsanstalt, förordnades under år 1826, att en dylik anstalt för män skulle uppföras å Långholmen. Samtidigt inrättades en korrektionsanstalt för kvinnor å Norrmalm i Stockholm samt ett nytt arbetsfängelse i Malmö slott. Samtliga dessa anstalter anordnades med ett visst antal celler för att kunna genomföra en progressiv behandling. Detta system lyckades man emellertid ej till fullo genomföra på grund av för ringa antal celler. Ungefär samtidigt med korrektionsinrättningarnas koncentrering bildades den s. k. pionierkåren. Till densamma skulle uttagas arbetsdugliga försvarslösa, som ej voro dömda för grövre brott eller itererade stölder. Kåren skulle hava sin station på Vanas fästning samt bestå av två kompanier, vardera på 150 man. Dess ändamål var, 4 — 22.927.

26 att tvångsarbetaren under sin tjänstetid skulle vinna en sådan moralisk förbättring, att han därefter kunde återlämnas till samhället såsom gagnelig medborgare. Genom nyttigt arbete skulle han återgälda staten på kåren nedlagda kostnader. I det betänkande angående fattigvården, som under år 1839 avgavs av särskilda kommitterade, behandlades även lösdriveriet och därmed sammanhängande ämnen. De kommitterade framhöllo därvid behovet av tvångsarbetshus, vilka borde inom varje län inrättas för återförande till arbetsamhet och redlighet av dem, som av lättja och sysslolöshet i förening med liderlighet, tiggeri och ett kringstrykande levnadssätt visat sig vådliga för samhället. Tvångsarbetshuset skulle i allo vara skilt från korrektionsinrättningen, där förbrytare för umgällande av sina missgärningar insattes. Kostnaden för byggnad och underhåll av tvångsarbetshusen borde bestridas av allmänna medel, särskilt som samma inrättningar komme att träda i korrektionsanstalternas ställe till emottagande av lösdrivare. Kommittén föreslog dessutom, att i förbindelse med tvångsarbetshusen borde ställas arbetskompanier^ vid vilka sådana personer av mankönet kunde upptagas, som voro dömda till minst ett års tvångsarbete. Genom ett kungl. brev den 25 november 1836 hade förordnats, att till allmänt arbete dömda personer, som på grund av bristande utrymme vid korrektionsanstalterna förvarades å länsfängelserna, skulle, då säkerhet funnes, att de ej kunde undkomma, utlämnas till enskilda personer för att genom arbete beredas förtjänst, varav ett visst belopp skulle gå till den därvid använda bevakningen och återstoden till tvångsarbetarens underhåll. Vidare lämnade Kungl. Maj.t genom brev den 26 maj 1837 meddelande, att kofferdiskeppare, som önskade förhyra korrektionister, ägde rätt att genast utan varje omgång uttaga dylika till kofferditjänst. Alla dessa åtgärder visade sig vanmäktiga för att kunna lämna plats åt de för försvarslöshet dömda. Försöket med pionierkåren hade ej heller vunnit allmänhetens förtroende. På framställning av styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar förordnade Kungl. Maj:t den 8 augusti 1842 om bildande av en kronoarbetskår, därför reglemente samma dag fastställdes. Samtidigt upplöstes pionierkåren. Kronoarbetskåren bildades liksom pionierkåren efter militäriskt mönster. Kronoarbetskåren indelades i fyra klasser, av vilka den första eller fästningsklassen skulle bestå av försvarslösa män, som antingen undergått straff för vissa brott eller förut undergått allmänt arbete; den andra klassen eller lägre fältklassen av försvarslösa, som förr varit insatta i allmän arbetsanstalt men tillhört elit- eller förtroendeavdelning; den tredje klassen eller högre fältklassen av övriga försvarslösa samt den fjärde klassen eller soldatklassen av sådana ur rullorna utstrukna soldater, vilka för viss tid anställts vid pionierkåren eller ålagts att med allmänt arbete avtjäna deras vid värvat regemente ingångna kapitulation. Varje klass skulle indelas i ett eller flera kompanier under ditkommenderat militärbefäl. Fångvårdsstyrelsen hade ledningen av allt vad vid kåren rörde »tillkomst, avgång och ekonomi». I militärt avseende skulle varje fördelning av kåren lyda under generalbefälhavaren i distriktet. Första klassen skulle i olika kompanier förläggas i Karlskrona, å Kungholms kastell, å Karlsborg, i Vaxholm och å Rindö. Av andra och tredje klassen skulle bildas två avdelningar, som skulle användas till fängelsebyggnaderna i Falun och

27 Linköping. Kåren kunde ock användas vid större arbetsföretag för allmän eller enskild räkning. Med arbetskårens hjälp hava Trollhätte och Strömsholms kanaler samt våra större äldre fästningar uppförts. Kronoarbetskårens kompanier sammansmälte allt mera och det ena kompaniet efter det andra indrogs. Soldatklassen ändrades 1860 till ett disciplinkompani, som förlades vid Borghamns kalkstensbrott. Vid 1870-talets ingång bestod kåren blott av disciplinkompaniet, fästningsklassen, som sysselsattes å Karlsborg och Borghamn, samt pionierklassen, som arbetade vid Vaxholm. År 1872 upphörde disciplinkompaniet att tills vidare tillhöra kronoarbetskåren samt förlades under militära myndigheter. Samtidigt flyttades en del av kårens fästningsklass, som var förlagd I ill Karlsborg, till Tjurkö i Karlskrona skärgård för att där sysselsättas med stenhuggeri för enskild firmas räkning. Fästningsklassens militära organisation upphävdes, och bevakningen ställdes under fångvårdsstyrelsen. Endast vid kronoarbetskompaniet å Vaxholm bibehölls allt fortfarande 1842 års militära organisation för därstädes vid befästningsarbetena sysselsatta ostraffade lösdrivare. Kronoarbetskompaniet i Vaxholm indrogs 1891 samt kronoarbetsstationerna i Borghamn och Tjurkö 1894. Genom kungl. breven den 30 oktober 1845, den 17 oktober 1846 samt den 16 oktober 1850 medgåvos frigivna kronoarbetskarlar att i mån av utrymme ingå såsom frivilliga vid kronoarbetskåren. Av detta medgivande hade tidtals ända till 000 individer begagnat sig och antalet var sällan under 300. Då det visade sig, att samma personer år efter år återkommo samt de frigivna, sedan de förslösat sin arbetsförtjänst, efter några dagar återvände, lät fångvårdsstyrelsen 1871 meddela, att frivilliga endast i undantagsfall komme att vid fångvårdsanstalterna emottagas. Mindre arbetsföra för lösdriveri dömda män höllos till tvångsarbete i fängelserna i Varberg intill år 1877, å Långholmen till år 1880 och i Landskrona till år 1903. För straffade unga lösdrivare upprättades år 1893 en tvångsarbetsanstalt ä Nya Varvet, som upprätthölls till år 1899. Samtidigt med 1885 års lösdrivarlag trädde i kraft, inrättades vid fängelset i Malmö en särskild avdelning för tvångsarbetare, som dock nedlades år 1888. Därefter förvarades de manliga tvångsarbetarna å tvångsarbetsanstalterna i Karlskrona och å Svartsjö. Under en tid gällde, att de tvångsarbetare, som voro mindre arbetsföra eller under 21 år eller förut straffade, sändes till Karlskronanstalten • och övriga tvångsarbetare till Svartsjöanstalten. Ar 1917 upphörde tvångsarbetsanstalten i Karlskrona. Till tvångsarbete dömda kvinnor förvarades å centralfängelset å Norrmalm i Stockholm till år 1897 samt därefter å tvångsarbetsanstalten i Norrköping. Från och med år 1903 användes jämväl Landskronaanstalten till tvångsarbetsanstalt för kvinnor, tidvis för dem, som ej fyllt 25 år. Norrköpingsanstalten upphörde år 1918 att användas såsom tvångsarbetsanstalt. Under en del år gällde en bestämmelse därom, att kvinnliga tvångsarbetare, som dömts inom de norra länen till tvångsarbete under 3 månader och ej förut varit straffade, skulle avtjäna dylikt arbete å de vanliga fängelserna. I samband med antagandet av lagen angående åtgärder mot utbredning av Tvångsarbetekönssjukdomar m. m. uppstod fråga om tvångsarbetsanstalternas frigörande frånsliij,- (le ,.dn den egentliga fångvården. Sambandet med fångvården ansågs olämpligt, emedan fångvården.

28 därigenom i det allmänna medvetandet rörande tvångsarbetets natur och ändamål uppkommit ett missförstånd, som ansågs hava till stor del förorsakat den motvilja, med vilken tvångsarbetsinstitutet ofta betraktades. Ehuru tvångsarbete ej innefattade straff i vanlig bemärkelse, hade detsamma likväl därigenom", att det verkställts i anstalter, som lydde under fångvården och i stort sett till sitt inre och yttre liknade straffanstalterna, fått prägel av ett straff för begånget brott. I proposition till 1918 års riksdag föreslog Kungl. Maj:t, att tvångsarbetsanstalterna skulle skiljas från fångvården. Denna proposition blev av riksdagen avslagen, men en av Kungl. Maj:t den 20 februari 1920 avlåten ny proposition i enahanda syfte blev av riksdagen bifallen. De för tvångsarbetarna nu använda anstalterna äro efter den 1 januari 1921 statens tvångsarbetsanstalt för män a Svartsjö och för kvinnor i Landskrona. Enligt en för anstalterna den 23 december 1920 utfärdad stadga stå de under var sin särskilda av Kungl. Maj:t förordnade styrelse.

29 II.

Gällande lagstiftning r ö r a n d e lösdriveri, bettleri m. m.

Den lag angående lösdrivares behandling, som framgick som resultat av ovan- A- Lagen nämnda förarbeten, utfärdades den 12 juni 1885 och gäller fortfarande med någraJJJJJ^J mindre ändringar. Lagen innehåller i huvudsak följande bestämmelser. nng_ Såsom lösdrivare behandlas enligt 1 § dels den, som sysslolös stryker om kring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, dels den, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Såsom lösdrivare behandlas vidare den, som frigivits från tvångsarbete, men underlåter att iakttaga vissa honom därvid meddelade föreskrifter om anmälningsskyldighet m. m. (12 §). Den, som beträdes med lösdriveri, må (2 § 1 mom.) anhållas av krono- eller polisbetjänt eller tillsyningsman. Lösdrivaren skall därefter ofördröjligen inställas till förhör å landet inför landsfiskal och i stad inför stadsfiskal. Befinnes vid förhöret, att den anhållne gjort sig skyldig till lösdriveri, som nyss angivits, må den, som håller förhöret, meddela den anhållne varning. Angående varningens meddelande och skälen därtill överlämnas till den anhållne ett skriftligt besked, som dessutom skall uppläsas för honom. Denna varning blir emellertid ej omedelbart definitiv utan skall underställas Konungens befallningshavandes prövning. För sådant ändamål skall den, som håller förhöret, upprätta ett protokoll däröver, vilket protokoll skall upptaga anledningen till förhöret och vad den anhållne till sin ursäkt förebragt ävensom redogörelse för hans levnadsomständigheter samt beskrivning över hans utseende jämte intygom, att beskedet blivit honom tillställt. Avskrift av detta protokoll skall översändas till Konungens bcfallningshavande i länet inom tre dagar, om den varnade anhållits i stad, där Konungens befallningshavande har sitt säte, men eljest inom 14 dagar efter varningens meddelande (2 § 1 mom.). Den varnade kan, om han önskar bliva hörd hos Konungens befallningshavande, personligen anmäla sig till förhör eller ock inlämna eller med posten insända påminnelser inom samma tid, som gälla för förhörsprotokollets insändande. Härom skall varningsbeskedet innehålla underrättelse. Efter det förhör hållits eller påminnelser avgivits eller om den varnade ej låtit sig avhöra inom nyss angivna tid, tager Konungens befallningshavande varuingen under omprövning. Finner Konungens befallningshavade varningen befogad, kungör Konungens befallningshavande varningen för rikets polismyndigheter genom att införa densamma i tidning för polisunderrättelser (2 § 2 mom:).

30 Är anhållen lösdrivare okänd och undandrager han sig att uppgiva namn eller hemort, eller förekommer skälig anledning, att hans uppgift därom är osann och kan rätta förhållandet ej genast utredas av förefintliga betyg eller annorledes, skall han häktas samt sändas till Konungens befallninghavande i länet. Konungens befallningshavande kan antingen hålla honom i häkte, till dess tillförlitliga upplysningar om honom vunnits, eller sända honom till annat län, där anledning finnes att antaga, att sådana upplysningar lättare stå att vinna. I detta fall ankommer på Konungens befallningshavande att meddela varning samt kungöra sådan (2 § 4 mom.). Den som, innan två år förflutit, sedan honom meddelad varning blivit kungjord, ånyo beträdes med lösdriveri, må, sedan förhör med honom hållits, häktas samt sändas till Konungens befallningshavande i länet (3 § 1 mom.). Enahanda behandling är den underkastad, som undergått tvångsarbete och inom två år efter frigivandet ånyo blivit beträdd med lösdriveri (4 §) ävensom den, som visar tredska i avseende å honom åliggande anmälningsskyldighet (12 §). Sedan lösdrivaren blivit häktad och sänd till Konungens befallningshavande, skall Konungens befallningshavande hålla förhör med honom samt däröver föra protokoll, i vilket den häktades levnadsomständigheter skola antecknas, prästbetyg och läkarbetyg införas jämte beskrivning å hans utseende och uppgift å hemort. 1 Finner Konungens befallningshavande, att den häktade gjort sig skyldig till lösdriveri, må Konungens befallningshavande döma honom till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år. Tvångsarbetet kan utsträckas till högst tre år, om lösdrivaren förut undergått tvångs- eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekommit (3 § 2 mom.). Prövar Konungens befallningshavande sådana förmildrande omständigheter vara för handen, att den häktade, ändå att han befunnits skyldig till lösdriveri, icke skäligen bör till tvångsarbete dömas, äger Konungens befallningshavande meddela honom förnyad varning, som kungöres på vanligt sätt, samt ställa honom på fri fot (3 § 3 mom.). Utslag, varigenom någon domes till tvångsarbete, skall för den dömde genast avkunnas. Därvid skall underrättelse lämnas honom om vad för besvärs anförande bör iakttagas. Skriftligt utslag med fullständig besvärshänvisning skall tillställas den dömde inom tre dagar, den oräknad, då beslutet avkunnades (5 §). Den till tvångsarbete dömde äger anföra besvär över Konungens befallningshavandes utslag. Besvären ställas till Konungen och skola inom 8 dagar, efter det utslaget blivit avkunnat, ingivas till Konungens befallningshavande, som insänder besvären jämte vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, ävensom eget utlåtande till justitierevisionsexpeditionen. Över Konungens befallningshavandes beslut angående varning må klagan ej föras annat än i sammanhang med besvär över utslag, varigenom tvångsarbete blivit ådömt (6 §). I stad, där poliskammare finnes, utövar poliskammaren ifråga om lösdrivares 1 Enligt lagen den 17 oktober 1900 om straffregister skall det hos fångvårdsstyrelsen förda 6traffregistret innehålla uppgifter bland annat om dem, som blivit dömda till tvångsarbete. I följd härav skall Konungens befallningshavande, när en person blivit dömd till tvångsarbete, insända uppgift härom. Detta förutsätter i sin tur att före dömandet infordras utdrag ur straffregistret rörande den häktade.

31 behandling den myndighet, som enligt vad här ovan sagts tillkommer Konungens befallningshavande. I stad, där polismästare finnes, kan denne och i annan stad Konungens befallningshavande förordna poliskommissarie eller annan polisman att fullgöra vad enligt lösdrivarlagen åligger stadsfiskal. För köping eller annat område å landet, på vilket ordningsstadgan för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshavande kunna förordna polisman att fullgöra vad enligt lagen åligger landsfiskal (16 §). Barn under 15 år fä e] behandlas som lösdrivare (1 §). Om lösdriveri av dem, se nedan sid. 120 o. f. Den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till livets uppehälle oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete eller, om han börjat undergå sådant, fortfara därmed (7 §). Sådan lösdrivare skall, därest han tillhör annat län än det där han vistas, av Konungens befallningshavande översändas och förpassas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemorträtt. I fråga om verkställighet av tvångsarbete, ådömt genom utslag, som icke vunnit laga kraft, ävensom rörande beräkning av tiden för ådömt tvångsarbete, hänvisas i lösdrivarlagen till vad i sådant hänseende gäller om fängelsestraff (8 §). I övrigt gäller, att tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt eller ock i enskild av ett fattigvårdssamhälle för sig eller av flera fattigvårdssamhällen gemensamt inrättad och under offentlig myndighets tillsyn ställd tvångsarbetsanstalt (9 §).* Tvångsarbetsanstalt skall vara så inrättad, att för brott straffade i allmänhet särskiljas från andra samt att de dömda varda skilda efter kön. De dömda skola hållas till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga. Vid frigivningen skall tvångsarbetaren av anstaltens föreståndare förpassas till den kommun, där han har sin hemort, varmed förstås den ort, där han senast mantalsskrivits, eller, om detta ej kan utrönas, födelseorten. Efter Konungens befallningshavandes medgivande må den frigivne dock kunna förpassas till ort, där han erbjudits anställning hos välkänd och pålitlig person. Passet skall innehålla föreskrift om väg, tid och sätt för färden (10 §). Frigiven tvångsarbetare skall ofördröjligen begiva sig till förpassningsorten och, om orten är stad, där polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom 24 timmar efter ankomsten. — Den, som blivit dömd till tvångsarbete i 6 månader eller därutöver, får ej under 2 år efter frigivandet utan särskilt tillstånd av polismästare (stadsfiskal eller landsfiskal) uppehålla sig utom den kommun, dit han förpassats. I stad, där polismästare linnes, skall den frigivne å de tider och i den ordning, som av polismästaren förelägges honom, göra anmälan om bostad och försörjningsmedel. Denna anmälningsskyldighet bör ordnas på sådant sätt, att den frigivne ej stores i sin lovliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet. Polismästaren kan i särskilt fall överlåta befattningen att emottaga anmälningar åt tillsyningsman eller annan lämplig person. Tillstånd att lämna förpassningsorten må lämnas den frigivne, för att han må kunna emottaga erbjuden anställning hos välkänd och pålitlig person eller 1

Någon enskild tvångsarbetsanstalt har ej kommit till stånd.

32 å uppgiven ort söka arbete, där utsikt därtill finnes, eller ombesörja någon för den frigivne viktig angelägenhet. För den, som erhållit dylikt tillstånd, skall av polismästaren (lands- eller stadsfiskal) utfärdas pass. Förpassas han till stad, där polismästare linnes, skall den frigivne inom 24 timmar efter ankomsten anmäla sig hos polismästaren (12 § 1—4 mom.). Förekommer skäl därtill, äger Konungens befallningshavande att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från ovannämnda den frigivne ålagda skyldigheter (12 § 5 mom.). Visar den frigivne tredska att efterkomma honom ålagda skyldigheter, löper han risken att ånyo häktas för lösdriveri och behandlas enligt ovan givna regler 8 (12 § 6 mom.). Därest den, som undergår tvångsarbete, skulle komina i förändrade villkor, så att hans kvarhållande i anstalten icke längre är av nöden, äger jämlikt 13 § i lösdrivarlagen Konungens befallningshavande i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, förordna om hans frigivande. Kungörande av varning skall, såsom redan nämnts, ske genom den i Stockholm utgivna tidningen »Polisunderrättelser». I denna skola även införas underrättelser om meddelade utslag, varigenom någon ådömts tvångsarbete, frigivning från sådant samt om tillstånd till den frigivnes vistande utanför bestämd ort m. m. (14 §). Enligt fattigvårdslagen (92 §) skall inom varje fattigvårdssamhälle av fattigvårdsstyrelsen anställas behövligt antal tillsyningsmän, som skola anhålla bettlare samt inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårds behov böra överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till förhör, på sätt om lösdrivare stadgats. Dessa tillsyningsmän skola, jämte krono- och polisbetjänte, hålla noggrann tillsyn över lösdrivare. De åtnjuta i denna sin befattning skydd som tjänstemän, vilket också gäller person, som har uppdrag att mottaga anmälningar från frigiven tvångsarbetare. För att förebygga lösdriveri skola kommunalmyndigheterna och tillsyningsmännen söka bereda lösdrivaren utväg till arbete (15 §). />'. Vissa lösSåsom längre fram skall närmare utvecklas är lösdriveriet icke någon isolerad ningenZero- o c h s t r ä n g t begränsad företeelse. Den står i ett nära samband med åtskilliga rande stadgan-m}dr& sociala missförhållanden, och lösdrivarlagen berör också flera olika lagstiftden i andra ningsområden. Förutom straffrätten gäller detta bland annat fattigvårdslagen med författningar, dess föreskrifter rörande bettleri och försumliga försörjare, stadganden rörande omhändertagande av försummade och vanartade barn, lagen om behandling av alkoholister samt lagen angående förbud för vissa utlänningar att vistas här i riket. Med hänsyn till vikten därav att förhållandet mellan lösdrivarlagstiftningen och dessa områden redan från början beaktas, synes det lämpligt att redan nu lämna en redogörelse för vissa stadganden ur ifrågavarande lagstiftningsområden. 9

A v intresso äro först ocu utd£lttiS främst stadgandena rörande bettleri i 92 § i fattigraaiagen. vårdslagen. Enligt detta lagrum må en var, som efter fyllda 16 år gör sig för-

33 fallen till bettleri, anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att han bör erhålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare enligt lösdrivarlagens bestämmelser. Till enahanda behandling gör sig den förfallen, som tillåter barn under 16 år, som står under hans värd, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning. Om barn under 16 ar anträffas bettlande eller befinnes vara vanvårdat, skall J*f£££}*'at fattigvårdsstyrelsen, där åtgärd anses böra vidtagas, varom stadgas i lagen den 13 M i ^ a r fo^e juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade ,„. ;/. forn. barn, göra anmälan till vederbörande barnavårdsnämnd och i annat fall förfara pH sätt styrelsen finner vara av omständigheterna påkallat. Då lösdriveri eller bettleri av barn närmast är att betrakta som vanart, falla sådana barn även direkt in under den nyssnämnda lagen den 13 juni 1902. Denna lag avser nämligen att bereda ändamålsenlig uppfostran åt barn under 15 år, vilka äro så vanartade, att hemmets och skolans uppfostringsmedel befinnas otillräckliga för deras tillrättaförande. Beträffande sådana barn kan barnavårdsnämnd vidtaga vissa åtgärder, varibland den strängaste är barnets intagande i för vanartade barn avsett skyddshem. Undantagsvis kan ett barn efter det 15:de året intagas i skyddshem, nämligen om det under tiden närmast innan det fyller 15 år visat synnerligen grov vanart; i intet fall kan det dock ske efter fyllda 16 år. Ett för vanart i skyddshem intaget barn kan, om så finnes nödigt, kvarhållas i skyddshemmet intill uppnådda 18 år. I det av fattigvårdslagstiftningskommittén (år 1921) avgivna förslaget till barnavårdslag har en ändring föreslagits i de nu angivna bestämmelserna, i det att enligt nämnda lag skulle omhändertagas barn mellan 15 och 18 års ålder, som gjort sig skyldigt till vanart, i ty att det förfallit till bettleri eller ett kringstrykande,lastbart eller oordentligt levnadssätt. Vidare skulle barn kunna kvarhållas i skyddshem, i vissa fall ända till 21 års ålder. I samband med den nämnda förändringen har kommittén också framlagt förslag om höjning av åldern för behandling enligt lösdrivarlagen och enligt 92 § i fattigvårdslagen från 15 till 18 år. Enligt fattigvårdslagen kan tvångsarbete i vissa fall användas såsom tvångs-™' 6 7 h % ~ medel emot tredskande understödstagare och familjeförsörjare. Jämlikt 70 § i tigvdrdsiagen; nämnda lag är den, som åtnjuter stadigvarande fattigvård enligt 1 § i lagen, ävensom den, vilken för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, skyldig att efter sin förmåga förrätta honom anvisat arbete. Vidare stadgas i 71 § av lagen, att, om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § fattigvårdslagen måste lämnas någon av dem, han är, även om fattigvården är allenast tillfällig, skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat arbete; oavsett om fattigvården upphört, må han kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år. De bestämmelser, som avse tvångsarbetet, finnas i 74, 75 och 76 §§ fattigvårdslagen och äro av följande innehåll. Om den, som intagits å fattigvårdsanstalt

34 eller inställt sig eller hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen eller någon dess representant att, där den felande icke är till arbete oförmögen, tilldela honom varning. Låter den felande ej rätta sig av varningen, kan fattigvårdsstyrelsen eller vederbörande anstaltsstyrelse göra framställning till Konungens befallningshavande om hans dömande till tvångsarbete. Vid denna framställning skall fogas bevis om varningen samt tillgänglig utredning. Sedan den felande lämnats tillfälle att yttra sig över framställningen och förhör, där sådant är av nöden, ägt rum, må konungens befallningshavande ålägga den felande tvångsarbete eller, då mildrande omständigheter förekomma, låta bero vid varning. Där tvångsarbete ålägges, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst 6 månader. Den felande kan av Konungens befallningshavande, i avbidan på ärendets avgörande, häktas, om han avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller eljest anledning förekommer, att han håller sig undan. Tvångsarbete, som ådömts enligt fattigvårdslagen, skall såsom regel förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning icke lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han, enligt de närmare föreskrifter, som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte och där hållas till lämpligt arbete. Bliver någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet ej heller, om tvångsarbetet tagit sin början, detsamma fortfara. I så fall skall han frigivas enligt 7 § lösdrivarlagen. I fråga om verkställighet av tvångsarbetet gäller i tillämpliga delar vad i 8 och 13 §§ av lösdrivarlagen stadgas. Kungörelsen Med stöd av stadgandet i fattigvårdslagen har Kungl. Maj:t den 31 december den 31 decern-1 g^g utfärdat en kungörelse om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte. • Däri föreskrives, att, om någon dömts till tvångsarbete enligt 75 § fattigvårdslagen, den dömde skall, om hans arbetsförmåga är så nedsatt, att han ej synes ägna sig för det arbete, som å tvångsarbetsanstalt i allmänhet förekommer, eller tiden för det ådömda tvångsarbetet ej är längre än en månad och tvångsarbetsanstalten avlägsen, intagas i länets kronohäkte, om sådant finnes, men eljest i närmast belägna kronohäkte. Då tvångsarbete förrättas i kronohäkte, gäller ifråga om verkställigheten vad i 11 § av lagen den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete eller fängelsestraff stadgas rörande fängelse, vartill ådömda böter förvandlats. 7S § fattigSlutligen bör i detta sammanhang erinras om stadgandet i 73 § fattigvårdsräräalagen. lagen, enligt vilket en person, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, samt blivit, på grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, ej är berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Rymmer dylik person från fattigvårdsanstalten, kan han enligt 72 § i lagen genom polismyndighetens försorg återföras dit.

: • $ »

Enligt de uppgifter, som i fångvårdsstyrelsens berättelser lämnats från tvångs- Lagen den 30 arbetsanstalterna, hava de flesta manliga tvångsarbetarna tillika varit hemfallna ^unL19/3han" dryckenskap. Genom lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister har hanMng av numera beretts tillfälle att ägna de personer, som hemfallit åt dryckenskap, en alkoholister. särskild tvångsbehandling. Mellan lösdrivarlagen och alkoholistlagen råder också ett nära samband, vadan en kortfattad redogörelse för alkoholistlagens bestämmelser här ansetts böra lämnas. Jämlikt 1 § i nämnda lag må, om någon är hemfallen ät dryckenskap, och han i följd därav finnes vara farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, eller utsätta hustru eller barn, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård, eller ligga fattigvården eller sin familj till last, förordnas om hans intagande å allmän anstalt för vård av alkoholister. Sådan anstalt är antingen upprättad av staten eller av Kungl. Maj:t godkänd för ändamålet (2 §). För handhavande av lagens föreskrifter skall i varje kommun finnas en nykterhetsnämnd, vilken, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöres av kommunens fattigvårdsstyrelse. Denna nämnd har att göra ansökning om förordnande, att person, som omförmäles i 1 §, skall intagas å allmän anstalt för alkoholister. Innan dylik ansökan göres, skall nämnden inhämta noggranna upplysningar om ifrågavarande person samt i därför ägnade fall företaga en del förebyggande åtgärder. Ansökningen göres hos Konungens befallningshavande och skall vara åtföljd av redogörelse för nämndens undersökningar och åtgärder jämte prästbevis och läkarutlåtande (4 §). Är åt dryckenskap hemfallen person farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, må ansökning om hans intagande å allmän alkoholistanstalt jämväl göras å landet av landsfiskal och i stad av polismyndighet. Är faran så överhängande, att åtgärd, som ankommer på Konungens befallningshavande, ej utan våda kan avvaktas, har polismyndighet att vidtaga erforderlig åtgärd för farans avvärjande (5 §). Enskild person, som vill föranstalta om någons internering, har att i främsta rummet vända sig till nykterhetsnämnd (6 §). Då ansökan inkommit till Konungens befallningshavande, delgivas ansökningshandlingarna den, vilken ansökningen gäller, varjämte Konungens befallningshavande äger infordra ytterligare utredning och kan förordna om vittnesförhör vid domstol (7—9 §§). — Därest anledning förekommer, att den, som ansökningen gäller, är farligför annans personliga säkerhet eller eget liv, må, även innan han blivit hörd i målet, Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, gå i författning om att han, i avhidan på slutligt beslut, tills vidare intages å allmän anstalt för vård av alkoholister, eller, om plats å dylik ej omedelbart kan beredas, föranstalta om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt (10 §). — Slutligt beslut i målet skall genom Konungens befallningshavandes försorg ofördröjligen delgivas parterna (11 §), och beslutet kan i vissa fall gå i verkställighet utan hinder därav att det ej vunnit laga kraft. Konungens befallningshavande har att på framställning av sökanden i interneringsärendet lämna viss handräckning för beslutets verkställande (13 §). Därest beslut om någons intagande å anstalt grundats därpå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, har Konungens befalllningshavande att själv föranstalta om hans intagande å sådan anstalt, så

36 snart plats kan beredas. Kan plats å dylik anstalt ej omedelbart beredas, äger Konungens befallningshavande, när skäl därtill äro, att draga försorg om hans omhändertagande och vårdande under tiden på annat lämpligt sätt; dock må sådan vård ej fortgå under längre tid än 3 månader (14 §). Interneringsbeslutet förfaller, om handräckning ej sökts inom 3 månader eller beslutet icke verkställts inom 6 månader, efter det beslutet vunnit laga kraft (15 §). Internering å alkoholistanstalt är förbunden med arbetsskyldighet för den internerade (16 §). Han kan efter vissa av Kungl. Maj:t bestämda grunder överflyttas från en alkoholistanstalt till en annan (17 §). Den, som på grund av slutligt förordnande intagits å allmän anstalt för vård av alkoholister, må kvarhållas under en tid av ett år. Har han före förordnandets meddelande vårdats å sådan anstalt minst 6 månader, må han kvarhållas under en tid av 2 år. Från anstalten skall utskrivning ske tidigare än nu sagts, därest skäl föreligga till antagande, att den vårdade efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv (18 §). Anstaltens styrelse ävensom socialstyrelsen, som är uppsiktsmyndighet, äger förordna om utskrivning (19 §). Den som utskrivits är under tid, som vid utskrivningen blivit förelagd, dock högst 6 månader, pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig tillsyn och de övriga villkor, som blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda. Fullgör den utskrivne ej vad honom sålunda åligger, må på ansökan av nykterhetsnämnd samt, om han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, jämväl på ansökning av polismyndighet, Konungens befallningshavande förordna om hans återintagande å allmän anstalt för vård av alkoholister (20 §). Har utskriven återintagits, må han kvarhållas under 6 månader eller, om han på grund av det ursprungliga förordnandet varit skyldig att stanna 2 år, under ett år. Vid utskrivning av den sålunda återintagne må villkor ej fästas (21 §). Lagens övriga §§ innehålla bestämmelser om återtagande av den, som avviker från alkoholistanstalt, samt om handräckning därför, om betalning av handräcknings- och vårdkostnader, om besvär m. m. För statens vårdanstalt för alkoholister vid Venngarn gäller ett kungl. reglemente av den 17 juni 1916. De erkända alkoholistanstalterna hava var för sig reglementen fastställda av Kungl. Maj:t. Regler för överflyttning emellan olika anstalter hava givits genom kungl. instruktionen för uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården den 17 december 1915. Stadgan for Da vid behandling av alkoholister å de nu nämnda anstalterna svårigheter uppr?JlX+„! ???' s tått med hänsyn till vissa internerade, hava senare anordnats alkoholistanstalter i ter och i sam- samband med statens tvangsarbetsanstalter, a Svartsjö tor män och i Landskrona band med dem lör kvinnor. För användningen av dessa alkoholistanstalter finnas föreskrifter i anordnade stadgan av den 23 december 1920 (Sv. författn.-samling n:o 945) med tillägg därS

statct'n~ tU1 d e n 3 1 m a r S 1 9 2 2 ( n:0 1 5 3 ) 0 c h d e n 1 5 J i m i 1 9 2 2 ( n:0 3 2 4 )-

Härom gäller följande. Därest manlig, åt dryckenskap hemfallen person, som på grund av slutligt förordnande är intagen å annan allmän alkoholistanstalt än den vid Svartsjö, gör sig skyldig till rymning, våldsamt, uppviglande eller hotfullt uppträdande, enständig

37 arbetsvägran eller annan tredska eller på annat sätt äventyrar anstaltens behöriga verksamhet, eller tidigare ej mindre varit på grund av förordnande som nyss sagts, minst två gånger intagen å allmän alkoholistanstalt än även undergått tvangsarbete, äger uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården - - socialstyrelsen — besluta om hans överflyttning till alkoholistanstalten vid Svartsjö. Har slutligt: förordnande meddelats om intagande i allmän alkoholistanstalt av manlig, åt dryckenskap hemfallen person och föreligger med hänsyn till av honom undergången bestraffning förbrott eller hans föregåenden i övrigt anledning till antagande, att han, om han intages å annan anstalt än den vid Svartsjö, på sätt nyss nämnts, skall äventyra anstaltens behöriga verksamhet, eller har han tidigare ej mindre vant pa grund av förordnande, som nyss sagts, minst två gånger intagen i allman alkoholistansta t än även undergått tvångsarbete, äger socialstyrelsen besluta, att dylik person skall omedelbart intagas å Svartsjöanstaltcn, då framställning därom gores av vederbörande länsstyrelse eller nykterhetsnämnd eller av styrelsen for anställ, hos vilken ansökan om intagande göres, eller, därest ej nämnda styrelse förbehållit sig ratten att besluta om intagning, av föreståndaren för densamma. Hennnes att någon, vilken på grund av slutligt förordnande armtagen a annan allmän alkoholistanstalt än den vid Svartsjö, är behäftad med sjukdom, som medför smittfara eller påkallar vård a sjukhus, äger socialstyrelsen besluta, alt han skall intagas å alkoholistanstalten vid Svartsjö, därest han icke varder mom viss, av uppsiktsmyndigheten angiven tid, intagen å sjukvårdsinrättning l a framställning av vederbörande länsstyrelse eller nykterhetsnämnd kan uppsiktsmyndigheten förordna om direkt inlagande å Svartsjö av smittfarlig alkoholist, som enligt slutligt beslut skall interneras. Vad sålunda stadgats angående intagande a alkohohstanstalten a bvartsjp gäller i fråga om kvinnliga alkoholister den vid stålens tvangsarbetsanstalt i Landskrona anordnade alkoholislanstalten. Enlifft lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar Lagen den 14 att här i riket vistas ma. följande personer vid ankomsten till riket eller omedel- J g J " ^ bart därefter av polismyndigheten avvisas, nämligen 1) utländsk zigenare; ävensom (U;le förljU<, utlänning som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande, för vissa uteller att under vandring frän ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av länningaratt musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, 2) annan utlänning, som *»£*£** till riket ankominer för att söka sitt uppehälle, där det skäligen bor antagas, att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning, samt 3) utlänning, som varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och det skäligen kan antagas, att utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet. Om avvisningen skall skriftligt besked överlämnas till utlänningen. Over beslutet må klagan föras inom 30 dagar hos Konungens befallnmgshavande Denna myndighets beslut får ej överklagas. Avvisning går i verkställighet utan hinder axanförda besvär. Kan avvisning ej genast verkställas, ma, intill dess sa skett, utlänningen av polismyndigheten tagas i förvar.

38 Vissa utlänningar, som redan inkommit hit till riket och uppehållit sig här, kunna av Konungens befallningshavande utvisas. Detta gäller: 1) zigenare, ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, sa ock den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning; 2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, vrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt; 3) den, som här i riket under de sist förflutna 2 åren dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylik handel eller för olovlig brännvinsförsäljning eller för det han utan tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering; 4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse, ej under 6 månader, för så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; 5) den, som under de närmast förflutna 5 åren utom riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske. Uppstår fråga om utlännings utvisning, skall Konungens befallningshavande anställa förhör med honom. När omständigheterna det föranleda, må Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall tagas i förvar. Även polismyndigheten kan taga utlänning i förvar, då det skäligen kan befaras, att utlänningen avviker. Konungens befallningshavandes utslag om utvisningen skall skriftligen omedelbart tillställas utlänningen. Är han tillstädes, skall utslaget uppläsas. Inom 2 dagar äger utlänningen avgiva nöjdförklaring. Är han missnöjd, kan han inom 8 dagar klaga hos Kungl. Maj:t. Besvären ingivas till Konungens befallningshavande samt insändas därifrån till nedre justitierevisionen. Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, stadgas i faftigvårdslagen.

89 III.

Kommitténs uppdrag.

Vid fattigvårdslagstiftningskommitténs tillsättande uppdrogs åt kommittén, förutom revisionen av lagstiftningen om fattigvården, jämväl att verkställa utredning och avgiva förslag i fråga om förändrad lagstiftning rörande lösdrivares behandling. Sistnämnda uppdrag föranleddes delvis av en samtidigt till kommittén remit- FångvårcLsterad framställning från fångvårdsstyrelsen av den 16 december 1898 rörande v i s s a s k s r g ; ^ V > ändringar i 1885 års lösdrivarlag, vid vilken framställning funnos fogade av over- d e c 189S ståthållarämbetet och länsstyrelserna däröver avgivna utlåtanden. Fångvårdsstyrelsen utgår i sin berörda framställning därifrån, att lösdrivarlagen icke visat sig medföra de verkningar till lösdriveriets bekämpande, som med lagen avsetts. Orsaken härtill funne styrelsen framför allt ligga däri, att den nuvarande lagens bestämmelser i allmänhet icke medgåve tvångsarbetes ådömande under så lång tid, att därunder kunde medhinnas det uppfostringsarbete i avseende å de till lösdriveri dömda, som enligt styrelsens mening företrädesvis vore tvångsarbetets mål. Framför allt gällde detta de yngre bildningsbara individerna. Med hänsyn härtill hemställde styrelsen, att i fråga om de yngsta, mellan 15o och 18 års ålder, annan tidsbestämmelse icke borde träffas, än att de skulle hållas till tvångsarbete tills vidare, intill dess de uppnått 21 års ålder. För andra fall borde tvångsarbete ådömas på viss tid från och med ett till och med tre år. Styrelsen funne ock av största vikt, att separationsprincipen i möjlig mån utövades vid behandling av i all svrmerhet de unga lösdrivarna, i vilket avseende borde så ordnas, att dessa lösdrivare kunde undergå dem ådömt tvångsarbete i större anstalter, därinom de borde kunna hållas fullständigt skilda från äldre tvångsarbetsfångar och jämväl, i mån av behov, från varandra inbördes. Rätten till frigivning från ådömt tvångsarbete borde bibehållas men åt densamma borde givas formen av villkorlig frigivning, varjämte styrelsen ansett, att frigivningsrätten borde handhavas av styrelsen. Vidare föreslog styrelsen, att ett visst antal åldersår, exempelvis 60, måtte fastställas, efter vars uppnående ingen finge ådömas tvångsarbete å någon statens anstalt. Vid ovannämnda tidpunkt överlämnades också till fattigvårdslagstiftmngskom- Kommitténs mitten ett av kommittén för utredning av frågan om åtgärder för beredande avför utredning lämplig uppfostran dels åt minderåriga förbrytare dels ock åt vanartade och i sedligt a ^ ™ ^ °am avseende försummade barn den 26 oktober 1899 avgivet förslag till andrad lydelse f ö r b r ^ a r e av I § i lagen om lösdrivares behandling. Detta ändringsförslag, som föranletts m . m. förslag, bland annat av en av riksdagen den 8 maj 1897 avlåten skrivelse angående beredande av ordnade förhållanden med avseende å vissa kringvandrare, går ut därpå, att lösdrivarlagens bestämmelser skulle komma att gälla även med avseende a kringstrykare, som åtföljes av egna eller andras barn och som icke kan visa, att

40 han är någonstädes mantalsskriven samt att han på behörigt sätt försörjer sig och Stockholms drager omsorg om barnens vård och uppfostran. En av arbetaresfackStockholms hamnarbetares fackförening i skrivelse den 14 mars 1904 förenings hos Kungl. Maj:t gjord framställning om upphävande av lösdrivarlagen ingick jämväl skrivelse, bland de till kommittén vid dess tillsättande remitterade handlingarna. JuBtitieomGenom Kungl. Maj:ts beslut den 20 oktober 1909 överlämnades till kommittén budsmannens en skrivelse av riksdagens justitieombudsman av den 5 oktober 1909 om förebyg8kr el kt ?909 :>gilnde d a r a v > a t t utländska lösdrivare finge sitta oskäligt länge häktade i avbidan 0 ' " på utredning om deras nationalitet. JustitieomI en framställning av den 18 februari 1910, som genom Kungl. Maj.ts beslut budsmannens den 21 i samma månad översänts till kommittén, har justitieombudsmannen ifråga8 febr 1S r9K) 18Satt d e l s b o r t t a £ a n d e a v bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 12 § lösdrivarlagen, dels en reform av proceduren i lösdrivarmål i den riktningen, att större offentlighet förlänades densamma, de tilltalade medgåves rätt till vittnesförhör samt, i den mån sådant kunde låta sig göra, bereddes tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt försvar. Reglemente- . Jämväl den av Kungl. Maj:t den ö november 1903 tillsatta kommittén anringskomiuit- gående åtgärder för motarbetande av de smittosamma könssjukdomarnas spridning té kanbdeetän ( r e g l e m e n t e r i n g s k o m m i t t e n ) h a r i sitt den 31 december 1910 avgivna betänkande upptagit ^ spörsmålet om revision av vissa bestämmelser i lösdrivarlagen. I första hand ifrågasattes lösdrivarmålens överflyttande till domstol, men om detta ej skulle låta sig göra, borde största möjliga garantier emot eventuella missbruk från de dömande myndigheternas sida beredas medelst bestämmelser syftande till nödig noggrannhet i utredningen samt offentlighet i rättsproceduren; villkorlig dom borde jämväl komma till användning. Med hänsyn till den särskilda varsamhet, som syntes böra iakttagas beträffande de till helyrkesprostitutionen hemfallna kvinnorna, b o r d e i fråga om varningsförfarandet särskilda bestämmelser för dessas del komma till stånd. Minderåriga kvinnliga lösdrivare, som fyllt 15 men icke IS år, borde i stället för att insättas i tvångsarbetsanstalt intagas i allmän uppfostringsanstalt. Även en icke arbetsför prostituerad borde hemfalla under lösdrivarlagen. Interneringstiderna borde utsträckas samt tvångsarbetsanstalterna anordnas för att möjliggöra en individuell behandling. Genom beslut den 9 juni 1911 överlämnade Kungl. Maj:t reglementeringskommitténs betänkande till fattigvårdslagstiftningskonunitlén för att i vad förslaget berörde ämnen, som vore föremål för sistnämnda kommittés Fattigvårds- behandling, tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag, lagstiftningsI sitt den 19 april 1921 avgivna betänkande med förslag till lag om den kommitténs offentliga barnavården m. fl. författningar, del I, har fattigvårdslagstiftningskomniitten om den offent- ^å s i d ' 6 5 0> f" s a m t 4 0 1 ) behandlat frågan om höjande av åldersgränsen för ådöliga barna- uiande av tvångsarbete; och har kommittén såsom redan nämnts i berörda betänvården. kände avgivit förslag till ändrad lydelse av 1 § lösdrivarlagen. E. Hedvalls Fråga om åtgärder mot tattare och zigenare har hos Kungl. Maj:t väckts i och G. Krön-särskilda skrivelser av kyrkoherde E. Hedvall och häradshövding G. Kronlund, lunds skri- vilka skrivelser Kungl. Maj:t genom särskilda remisser av den 24 november 1911 veiser. o c h d e n 3 n o v e m k e r 1917 överlämnat till kommittén. Domkapitlets Genom beslut den 14 maj 1920 har vidare från Kungl. Maj:t till kommittén iriveNe ö v e r l a m n a t s en av domkapitlet i Lund den 14 mars 1917 avlåten framställning om

11 nödiga åtgärders vidtagande för avhjälpande av vissa av predikanten vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona i avgiven tjänsteberättelse angivna missförhållanden angående de kvinnliga lösdrivarnas behandling. Slutligen har till kommittén genom remiss den 5 oktober 1920 överlämnats Fångvårdsen av fångvårdsstyrelsen den 31 januari 1920 till Konungen avläten framställning, ^ [ ^ ^ J 1 ^ , vari framhålles önskvärdheten av att under pågående lagstiftningsarbete rörande s £™ ^.1Q lösdrivares behandling uppmärksamheten inriktas å behovet av sådan ändring i nuvarande bestämmelser, att lösdriveriet och därmed likställda handlingar göras I ill föremål för domstolsbehandling och beläggas med samma påföljder som andra för samhället skadliga gärningar. Vid befunnen oförbätterlighet efter genomgånget straff syntes särskilda skyddsåtgärder böra stå till förfogande, därvid, med anslutning till nuvarande förhållanden, intagning i Ivångsarbetsanstalt kunde tänkas såsom lämplig form. En mera ingående framställning har ägnats lösdrivarspörsmålet av en av C. S. A-.s fatcenlralförbundet för socialt arbete tillsatt kommitté, C. S. A:s fattigvårdskommitté. t i g v ^ ^ o m " Uti den av nämnda kommitté utgivna skriftserien -Fattigvård och folkförsäkring liar publicerats två skrifter rörande lösdriveriet nämligen dels en med titel »Revision av lösdrivarlagstiftningen», författad av Axel Schotte dels en med titel »Hem och anstalter för lösdrivare» av G. Ii. von Koch. Vidare har C. 8. A:s fattigvårdskommitté i sitt betänkande »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning» gjort en del uttalanden också i lösdrivarfrågan. I den förstnämnda uppsatsen framställes krav på lösdrivarmålens behandling i judiciell väg. Vidare ifrågasattes förlängning av tiden för tvångsarbetet, upphävande av 12 § i lösdrivarlagen, ett förbättrat och mera gagnande sätt för tvångsarbetets verkställande ävensom överflyttande från fattigvårdslagen till lösdrivarlagen av föreskrifterna angående behandling av tredskiinde underslödstagare och försumliga försörjare samt bettlare. I uppsatsen »Hem och anstalter för lösdrivare» framhålles betydelsen av förebyggande åtgärder-såsom anordnande av arbetsförmedlingsanstalter, arbetsinrättningar och billiga härbärgen, där vandrande arbetare kunde erhålla kost och logi. För de arbetsvilliga skulle upprättas upptagningsanstalter, som skulle sända lösdrivarna till olika arbetskolonier efter olika typer med hänsyn till deras klientel. De av C. S. A:s fattigvårdskommitté i dess ovan nämnda »Reformlinjer» framlagda synpunkter stödja sig på berörda båda uppsatser och överensstämma i avseende å önskemålen väsentligen med dessa. Reformlinjerna och de nämnda skrifterna hade överlämnats till Kungl. Maj:t och delvis legat till grund för Kungl. Maj:ts beslut om revision av lösdrivarlagstiftningen. Frågan om lösdriveriets kriminalisering har även upptagits till behandling av Principerna professorn Johan G. W. Thyrén i hans arbete på strafflagens revision. I » P r i n - f t £ *rtfo1nv ciperna för en strafflagsreform» del I uttalas, att lösdrivarmålen böra handläggas *- ' av domstolarna och samtliga till lösdriveriet hörande fall därför i strafflagen uttryckligen kriminaliseras. Till ledning för sitt arbete har kommittén vidare haft uttalanden, som gjorts . J j ^ J J ^ J . av myndigheterna i samband med vissa uppgifter rörande lösdriveriets förekomst 1J^Btisk& u p p . samt meddelats å av kommittén utsända frågeformulär, i vilka upptagits en rubrik g ifter , 6—82927.

om önskemal vid revision av bestämmelserna om lösdriveri och bettleri. Oftast avse dessa uttalanden önskemål beträffande en eller annan detalj av lagstiftningen och redogörelse för dem lämnas därför vid behandlingen av det ämne, som uttalandet rör. Åtskilliga myndigheter hava helt kort givit tillkänna den uppfattningen, att lagen om lösdrivares behandling är tillfredsställande i sitt nuvarande skick, och det torde få antagas, att denna mening är tämligen allmän. Från andra håll betonas åter, att, om ändringar skola göras, dessa böra gå i skärpande riktning, samt att lösdrivarlagen borde ändras så, att den vore mera anpassad efter tidsförhållandena. Från flera håll betonas lagens betydelse med hänsyn till möjligheten att efterhålla notoriska brottslingar. Den här gjorda framställningen om de spörsmål, som föreligga till behandling vid en revision av lösdrivarlagstiftningen, har allenast avsett att angiva de viktigaste huvudpunkterna i de framkomna förslagen. En närmare redogörelse lämnas under de särskilda ämnen, som avses med framställningarna och förslagen.

48 IV. Grunderna för statens ingripande mot lösdriveri. Angående grunden för statens ingripande mol lösdrivarna anförde 1882 års kommitterade i sitt betänkande följande: »Staten, vilken, såsom rättsanstalt, har till uppgift att uppehålla rättsordningen inom samhället, äger både rättighet och plikt att för sådant ändamål icke blott bestraffa redan övade rättskränkningar utan även söka förekomma sådana. Till en dylik preventiv verksamhet hörer att bereda trygghet mot rättsingrepp av dem, vilka kunde befaras vilja på ett otillåtet eller lagstridigt sätt söka sig förmåner och såmedelst sätta andra medborgares personliga säkerhet eller egendom i våda. Grunden för den preventiva lagstiftningen synes kommitterade allenast vara denna statens befogenhet att vidtaga erforderliga säkerhetsmått, på det allmän ordning eller enskild rätt ej må kränkas av personer, vilkas uppförande och levnadssätt giva skäl till farhåga för rättsförnärmelse från deras sida. Den rättighet, som tillkommer varje medlem av samhället att fritt få använda sina själs- och kroppskrafter under villkor att ej förnärma annans rätt, kräver dock den yttersta varsamhet och omsorg, då det gäller att rättmätigt bestämma omfånget och gränsen för denna statens preventiva makt. Till erkännandet av den rätt, som tillkommer den enskilda personligheten, hörer, att icke någon bör misstänkas för brottsliga avsikter, förrän han genom bevisliga handlingar eller underlåtanden gjort sannolikt att han icke aktar andras rätt. Till sådana handlingar eller underlåtanden måste räknas, att någon stryker kring landet utan lovlig avsikt och utan kända utvägar att på tillåtligt sätt finna sin bärgning eller att någon uppenbarligen för ett vanartat levnadssätt och underlåter att efter förmåga genom arbete förskaffa sig nödig utkomst eller att någon såsom ett yrke övar bettleri. Lättja, vanart och tiggeri fostra enligt allmänna moraliska lagar lätteligen brottsliga böjelser och leda icke sällan till rubbningar av rättsordningen. De som gjort sig skyldiga till dylika förseelser kunna därföre med skäl befaras vara för allmän säkerhet eller enskild rätt vädlige och en mot dem riktad preventiv lagstiftning äger i nämnda farhåga sitt berättigande.»

Sin uppfattning rörande lösdrivarlagstiftningen utvecklade 1882 års kommitterade ytterligare i samband med sitt förslag rörande tvångsarbetes ådömande och tiden därför. Därvid framhölls, att enligt det föreställningssätt, som låg till grund för 1846 års försvarslöshetsstadga, det allmänna arbetet, såsom tvångsarbetet då benämndes, utgjorde en påföljd därav att den dömde, ehuru i saknad av laga försvar, uraktlåtit att själv skaffa sig arbete, genom vilken underlåtenhet han ådragit sig förpliktelse att arbeta åt staten, intill dess antagligt erbjudande av enskilt arbete för honom själv yppades eller han själv under det allmänna arbetet genom flit och sparsamhet förvärvat en behållning, tillräcklig för tillfredsställandet av hans behov under den närmaste tiden, eller ock han annorledes kommit i besittning av medel till sin försörjning. Enligt det av kommitterade framlagda förslaget utgjorde, såsom kommitterade i sina motiver anförde, tvångsarbetet »en ådömd näpst, varmed umgälles en begången förseelse emot en av staten till skydd för allmänna säkerheten stiftad polislag», och denna näpst skulle stå i rätt förhållande till förseelsen och borde icke göras svårare, än som ansågs nödigt för det repressiva och korrektionella syfte, som med densamma avsåges.

44 I de yttranden, som avgåvos över 1882 års kommitterades förslag, gjorde sig olika uppfattningar gällande. Här må särskilt erinras om det av fångvårdsstyrelsen avgivna. En ledamot av styrelsen anslöt sig till den av kommitterade hyllade grundsatsen, att tvångsarbetet borde betraktas såsom näpst för överträdelser av de för ordningens uppehållande nödiga befunna föreskrifterna. En annan ledamot åter framhöll, att av lösdrivarlagstiftningens preventiva natur — avseende att förekomma brott genom vidtagande av särskilda säkerhetsåtgärder i de fall, där rättskränkningar vore att befara — följde, att denna lagstiftning endast borde ingripa mot dem, med avseende å vilka sannolikhet verkligen förefanns, att de skulle förnärma annans rätt, samt att, så snart ett eller flera av de kännetecken, som inginge i lösdriveriets begrep]), bortfallit, den såsom lösdrivare anhållne icke vidare borde såsom sådan behandlas; därigenom att förslaget uteslutit försvarslöshetsstadgans föreskrift om frigivning vid förändringar i tvångsarbetarens villkor, hade lagstiftningen erhållit en mera repressiv än preventiv karaktär. Fångvårdsstyrelsens chef påpekade, att kommitterade frångått sin förut uttalade uppfattning, att det här gällde en preventiv lagstiftning samt i stället förordat repressivt medel eller »näpst för begångna polisförseelser». Efter att hava framhållit en del med kommitterades förslag sammanhängande olägenheter, anmärkte fångvårdschefen, att dessa skulle kunnat undvikas, om den av kommitterade till en början godkända principen om preventiv lagstiftning vidhållits och konsekvent genomfört; och anförde fångvårdschefen härvid: »Mången, som ej annat ligger till last, än att han fört en kringstrykande levnad, har från spädaste åren varit missvårdad och ej sällan av föräldrars eller till följd av kommunens sätt att åt underhållstagande barn bereda uppehälle, vants stryka socknen omkring. Med åren har kretsen för dessa vandringar vidgats och genom de dåliga sällskap, med vilka allena gemenskap stått honom till buds, har han dragits allt djupare ned i förfall, i fylleri och laster. Svag till både kropp och själ, har han icke förmätt höja sig ur sin belägenhet, och ingenstädes har stått honom till buds lämplig sysselsättning eller välvilligt bemötande, vilket möjligen hos honom kunnat verka till återgång och förbättring. Han är sådan omständigheterna gjort honom. Utan klar uppfattning av sin belägenhet, tager han dagen, sådan den kommer, och vandrar från ort till annan för att genom andras deltagande bekomma det för livets uppehälle nödvändiga. Om han ock bedit därom, månne sådant med skäl bör bedömas såsom en straffvärd förbrytelse? — Andra, under barnaåren mindre övergivna, men saknande moralisk kraft och fasthet, hava, även de icke avsiktligt, kommit på förfall. Allmännaste orsaken därtill har varit bruk av spritdrycker, som till vinning för stat och kommun allestädes tillhandahållas. — Alla dylika individers belägenhet är sorglig; men därför att de själva icke förmå lyfta sig därur, äro de ej straffvärda. Samhället självt och dess medlemmars obenägenhet att taga omsorg om sina likar, hava väl ock sin del i deras belägenhet. Denna, lika väl som det allmännas bästa, kräver, att de svaga stödjas och de vilsekomma om möjligt upprättas. Detta låter sig ej åstadkomma genom straffbehandling; det kan ske endast därigenom att den late hålles till arbete och genom vana därvid bibringas en viss arbetsfärdighet. Endast såmedelst kan den i dåliga vanor förfallne omdanas och sättas i tillfälle att sig själv försörja. I sådant syfte må preventiva åtgärder mot sådana arbetsskygge individer vidtagas och band läggas på friheten; men att bestraffa en person för vad som ej stått i hans förmåga att undvika, förekommer lika obilligt som ändamålslöst.»

Fångvårdschefen framhöll slutligen: »Att den, som meddellös förer en kringstrykande eller oordentlig levnad och såmedelst botar allmänna säkerheten och ordningen, må därifrån förhindras, lärer icke av någon bestridas, och med mindre olägenhet för individen själv lär detta icke kunna uppnås, än om denne hålles till nyttig verksamhet, ordning och flit. — Härigenom skulle hos denne skyggheten för arbete småningom manas bort, och vanan vid gagnelig sysselsättning, som lämnade honom någon fördel, skulle föda håg till arbete. — För den förut arbetsskygge underlättades på så sätt möjlighet till framtida självförsörjning — eller just det mål, som av lagstiftningen i fråga torde böra eftersträvas.»

45 I det förslag till lag angående lösdriveri, som 1882 års kommitterade senare avgå vo till chefen för justitiedepartementet, vidhöllo de sin förra ståndpunkt samt genmälde: »Förevarande lagstiftning torde nämligen icke upphöra att vara preventiv även om hon i syfte att förekomma brott bestraffar sådana polisförseelser, som anses kunna till brott iöranleda. Hon har icke blivit repressiv därigenom att hon repressivt verkar mot ett mindre ont för att förekomma ett större Skola dock dessa repressiva medel fylla sitt yttersta ändamål, får något av deras repressive egenskap ej uppgivas. Strafflagen, då den bestraffar försök till vissa, synnerligen vådliga brott, etterskänker icke straffet, även om gärningsmannen av egen drift avvärjt all skadlig verkan av försoket, och ur samma preventiva syfte synas ifrågavarande polisförseelser förtjäna straff, även om antagligt vore, att gärningsmannen icke skulle komma att upprepa förseelsen. Förbjudes lösdriveriet vid viss påföljd, bör påföljden utkrävas för att giva anseende och helgd åt förbudet.»

Vid anmälan i statsrådet den 9 augusti 1884 (se proposition nr 3 år 1885) av det omarbetade lagförslaget anförde chefen för justitiedepartementet angående förslagets grunder och syfte, att lagstiftningen mot lösdriveri hade till ändamål att bereda skydd mot de faror, som hotade allmän säkerhet, allmän ordning och sedlighet från deras sida, vilka, utan andra försörjningsmedel än sin arbetskraft, underline att använda denna och i stället sysslolösa stroke omkring eller eljest förde ett lättjefullt och vanartigt levnadssätt. Erfarenheten hade nämligen visat, att steget från ett dylikt levnadssätt in på brottets bana vore så gott som oundvikligt, da den medellöse, som ej själv ville arbeta, knappt hade någon annan utväg for sitt uppehälle än ett olovligt eller brottsligt anlitande av andras tillgångar. Lagstiftarens närmaste uppgift var att, med frånträdande av anspråket på laga försvar, varigenom den blotta arbetslösheten, även den oförvållade, gjordes till föremål for straff, inskränka lagens verkningar till de i egentlig mening samhällsvådhga och underkasta dessa en behandling, som visserligen borde vara allvarsam men dock fri från det onödigt plågsamma. Vid förslagets granskning i högsta domstolen uttalade domstolens flesta ledamöter, att lösdrivarlagstiftningen vore av preventiv natur och sålunda ej borde tillämpas i större omfattning än som erfordrades för den allmänna säkerhetens bevarande, varav följde, att, om en tvångsarbetare kom i förändrade villkor, han borde frigivas. Denna ståndpunkt utvecklades närmare av en ledamot, som yttrade att en av de mest genomgripande skiljaktigheterna emellan den äldre lagstiftningen och förslaget låge däri, att enligt den förra allmänt arbete utgjorde allenast ett villkorligt arbetstvång, som, avsett att förebygga, att den obemedlade i saknad av sysselsättning må hemfalla till positiv brottslighet, följdriktigt upphörde, då den dömdes villkor undergått sådan förändring, att. arbetstvånget icke vidare vore nödigt, under det att däremot det i stället föreslagna tvångsarbetet skulle utgöra i främsta rummet en verklig bestraffning för sysslolösheten såsom i och for sig innefattande en positiv brottslighet eller en polisförseelse, som ovillkorligen måste bestraffas liksom varje annat brott, även om en inträffad förändring i den dömdes villkor ej vidare gjorde det nödigt att tvinga honom till arbete. Denna uppfattning, vars grundtanke vore, att ett levadssätt, som, då en bemedlad person gjorde sig skyldig därtill, ej ansåges straffvärt, skulle bestraffas såsom brott, nar den personen vore obemedlad, kunde visserligen, enligt vad vidare framhölls, hämta stöd av utländsk lagstiftning, men syntes sakna hemul inom vårt lands rattsaskadning där fattigdom och nöd hitintills vanligen betraktats såsom förmildrande om-

46 standigheter, men aldrig torde hava ingått bland kännetecknen på brottslighet bottom borttagande av Fatten till frigivning på grund av förmildrande villkor erliolle tvangsarbetet i lagen karaktären av en bestraffning å samhällets sida. Såsom ett uttryck för den sålunda framhållna uppfattningen föreslog en ledamot, att, därest under tvangsarbetstidens fortgång den dömde genom eg°et arbete el er annorledes erhållit medel till sitt uppehälle eller eljest kommit i förändrade villkor, denne skulle före arbetstidens utgång frigivas, såvida han i anstalten förhållit sig val och anledning ej förekomme, att han efter frigivandet skulle återfalla i brott. Lagforslaget framlades emellertid för riksdagen i enlighet med departementschefens tidigare uttalade åsikt utan något dylikt stadoande. Vid behandling inom lagutskottet civ förslaget yttrades, att utskottet delade Jiogsta domstolens nästan enhälliga mening och fångvårdsstyrelsens därmed överensstämmande uppfattning, att tvangsarbetet icke kunde betraktas såsom straff för begången förseelse utan allenast såsom en samhällets preventivåtgärd mot befarad framtida brottslighet. Då den eller de omständigheter, som orsakat den preventiva åtgärden upphört, skulle den person, som vore föremål för densamma, o-enast frigivas. I enlighet härmed föreslogs ett stadgande av innehåll, att, om den som undergår tvangsarbete, kominer i förändrade villkor, så att hans kvarhållande vid tvangsarbetsanstalten icke vidare är av nöden, Konungens befallnino-shavande i det an, dar tvangsarbetsanstalten är belägen, äger förordna, att han skall från anstalten frigivas. Utskottets förslag vann sedermera riksdagens bifall, och i enlighet härmed stadfästes också lagen av Kungl. Maj:t. » E S r t S r R } £ D / ö r e n f m n d a «knvelse den 16 december 1898 har fångvårdsstyrelsen anvelse d. 16 S a e n d e losdnvarlagstiltningens natur anfört följande: dee. 1898.

»Styrelsen uppfattar lösdrivarlagstiftningen såsom företrädesvis varande av pedagogisk natur Lösdriveriets fara för samhället tvingar detta att för sitt skydd vända sig mot lösdrivaren medelst åtgärder, vilka avse att förekomma samhällsordningens störande. Det tillkommer således staten att dar lösdrivaren ej later sig på annat sätt rätta, omhändertaga och avstänga honom från beröring med det fria samhället. Men da denna avstängning icke kan vara annat än provisorisk, måste det för ett ratt utövande av nämnda preventiva verksamhet, åligga staten att under tiden genom sedlig inverkan och bibringande at den omhändertagne av förmåga att ärligt försörja sig med eget arbete eöra vad som ar möjligt för att ombilda honom till en för framtiden nyttig medlem av samhället Då lösdrivaren icke genom bestämda rättskränkningar förbrutit sig mot'lagen, utan hans fel egentligen består dan, att han underlåter att göra, vad han under sina uppväxtår bort lära sig iakttaga för att hävda sin plats i samhället, ställer honom detta icke under strafflagen utan under en särskild lag som har til andarna! att pa samma gång skydda det allmänna och söka åstadkomma lösdrivarens ombildning till en arbetsam och oförvitlig samhällsmedlem. Skulle detta förfarande innebära ett straff, borde den lag, som föreskriver det, hava sin plats i strafflagen, vilken således ock borde betrakta lösdriveriet såsom ett brott Men då sa icke är fallet, måste enligt styrelsens mening det ålagda tvångsarbetet vara att uppfatta såsom huvudsakligen en uppfostringsåtgärd, vilken för samhället innebär ett skydd o c n tor lösdnvaren en förmån, därest nämligen densamma på ett ändamålsenligt sätt utföres. Och första villkoret för ett. ändamålsenligt uppfostringsarbete är tillförsäkrandet av den tid, som för ett sådant arbete kräves. Ar tiden otillräcklig, visar sig hela lagstiftningen förfelad Det är styrelsen emellertid icke obekant, att i åtskilliga länders lagstiftningar både förut och ännu i dag lösdriveriet betraktas såsom ett brott, vilket därför ock följes av straff! *-n ? " ,i V 1 V e ! k ™ ? a o c k m å n g a s k a l a n f ö r a s fö* det åskådningssätt, som för dessa lagar ligger till grund Men där i dessa lagar straffen för lösdriveriet bestämmas i viss relation till de" för andra brott bestämda straff, inträffar gärna, där straffen bestå i frihetsförlust, att straffen för lösdriveriet vare sig bliva oproportionerligt stränga eller ock att de sättas så korta, att de bli fullständigt ändamalslösa. Bada alternativen torde vittna om utgångspunktens otillfredsställande beskaffenhet

47 Om än i var svenska lagstiftning emot lösdriveriet exempel visst icke saknas på dess uppfattande såsom brott, mot vilket samhället söker genom straffbestämmelser reagera, är dock otvetydigt, att dess pedagogiska karaktär sedan början av 1600-talet varit den vida övervägande.» 1882 års kommitterade anmärka såsom oemotsägligt: »att Sveriges preventiva lagstiftning under innevarande århundrade utgått från antagandet, att staten äger både rättighet och plikt att genom tvång förmå sina sysslolösa medlemmar till nyttig verksamhet». Häruti ligger tydligen det klaraste betonande av denna lagstiftnings pedagogiska art; och kommitterade torde i grunden icke haft för avsikt att bestrida densamma. Men vid'framställandet av sitt eget förslag synas kommitterade hava mera än vederbort hämtat intryck från utländska lagar eller måhända direkt från strafflagstiftningens område och därav föranletts till bestämmelser, vilka icke stå i samklang med förberöyda utgångspunkt. Det tvångsarbete, de föreslå såsom repression mot lösdriveriet, utgör, säga de, »en ådömd näpst, varmed umgälles en begången förseelse emot en av staten till skydd för allmänna säkerheten stiftad — polislag». — — — — — — — — — — — ~~ ~ — ~ ~ ~~ ~~ »Genom att på anförda sättet betrakta lösdriveriet icke såsom en fortsatt underlåtenhet av den plikt att ärligen sig själv försörja, som kan vara den enskilde samhällsmedlemmen ålagd, utan såsom »en bestämd polisförseelse», vilken bör drabbas av näpst, blir det lätt för kommitterade att modellera sitt förslag efter mönstret för en strafflag; och en oundviklig följd därav blir ock, att de i strafflag för små förseelser ålagda korta strafftiderna jämväl här inkomma.>

Den lagstiftning rörande lösdrivares behandling, som föregick lagen den 12 #< juni 1885 angående lösdrivares behandling, vilade väsentligen på det s. k. försvars- •'> löshetssystemet, vilket innebar, att en var, som icke var bofast, måste äga ett i författningarna närmare bestämt laga försvar för att undgå att bliva behandlad som försvarslös eller, såsom det ock benämndes, såsom lösdrivare. Försvarslöshetssystemet hade så småningom utvecklats ur grundsatsen, att var och en skulle vara pliktig att försörja sig genom att förrätta samhällsnyttigt arbete, vilken grundsats under tidernas lopp tagit sig uttryck i växlande föreskrifter om skyldighet att ingå i krigstjänst- eller eljest arbeta åt det allmänna eller antaga tjänst hos enskild. På samma gång som det allmänna eller den enskilde sålunda fick tillgång till arbetskraft för sina företag, hindrades de personer, som det här gällde, att gå sysslolösa. Bakom stadgandet om skyldighet att förrätta allmännyttigt arbete eller taga tjänst — skaffa sig laga försvar — har väl också städse legat uppfattningen om den allmänfara, som hotar från personer, vilka gå utan sysselsättning. Personer, vilka varit att betrakta såsom lösdrivare i nutida mening — landstrykare och bettlare — torde under 16- och 1700-talen huvudsakligen hava behandlats i enlighet ined de s. k. tiggarordningarna. En förändring härutinnan ägde rum i början av 1800-talet, då tillämpningen av tiggarordningarna upphörde. De vid nämnda tid utfärdade författningarna upptogo bland dem, som kunde dömas till allmänt arbete, dels lösdrivare eller landstrykare, med vilka försvarslösa likställdes, dels ock vissa för brott straffade. Och de senare försvarslöshetsförfattningarna skilde mellan försvarslösa samt vanartade försvarslösa, med vilka senare avsågos vissa för brott straffade. Slutligen upptogs i 1847 års fattigvårdsförordning stadgande därom, att bettlare kunde behandlas såsom försvarslösa personer. Sådan som 1885 års lösdrivarlag efter behandlingen i riksdagen kom att föreligga, innebär densamma icke det skarpa brytande med den föregående lagstiftningen, som 1882 års kommitterade avsågo. Lagstiftningen kom fortfarande att bibehålla sin preventiva karaktär och särskillnad från strafflagstiftningen. Den egentliga åtskillnaden från den äldre lagstiftningen kom att bestå däri, att försvarslöshetsbegreppet såsom sådant försvann ur lagstiftningen.

48 Gällande lösdrivarlag innehåller ej någon direkt bestämning av lösdriveriets begrepp, utan fastställer allenast, att vissa personer kunna behandlas såsom lösdrivare, varefter lagen angiver de åtgärder, som komma till användning, oeh sättet för dessa åtgärders vidtagande. Enligt de förutsättningar, som lagen uppställer, är det karaktäriserande för lösdriveriet sysslolöshet, medellöshet samt därjämte ett kringstrykande levnadssätt eller också ett levnadssätt, av vilket uppstår våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Då kringstrykandet i sig innebär en fara för allmän säkerhet och ordning, kunna alltså såsom lösdriveriets kännetecken enligt gällande lösdrivarlag uppställas sysslolöshet, medellöshet och en viss allmänfarlighet. Fastän lagstiftningen växlat både till innehåll och form, hava tydligen sysslolöshet, medellöshet och ett allmänfarligt levnadssätt från gammalt utgjort grundtankarna för samhällets ingripande i syfte att skydda samhället mot ingrepp även del individer, som ej själva ville utnyttja sina arbetsmöjligheter utan leva såsom parasiter 1 . Då^ den utländska lagstiftningen på detta område utformats på olika sätt, möta svårigheter att göra några direkta jämförelser mellan denna och den svenska lösdrivarlagstiftningen; dock torde kunna sägas, att även i utlandet i huvudsak enahanda uppfattning ligger till grund för stadgandena om åtgärder mot de personer, som motsvara vad som hos oss ingår under beteckningen lösdrivare. Då hos oss önskemål framställts om mer eller mindre genomgripande reformer av lösdrivarlagstiftningen, har någon erinran icke gjorts mot de nämnda principerna. Kommittén har ej heller för sin del kunnat finna annat, än att principerna om sysslolöshet, medellöshet och allmänfarlighet fortfarande böra ligga till grund för vår lösdrivarlagstiftning. Huru desamma skola närmare utföras, blir den följande framställningens uppgift att visa. Med hänsyn till den verkan för lagstiftningens hela läggning, som en kriminalisering av lösdriveriet skulle få, har det ansetts nödigt att i första hand skrida till en behandling av detta spörsmål. Härom hänvisas till V avd., i vilken jämväl upptages frågan, om lösdrivarmålen böra handläggas av domstol eller administrativ myndighet. De närmare förutsättningarna för ingripande mot lösdrivarna behandlas därefter i VI avd.

e

De i lösdrivarlagen omförmälda personer, vilka kunna behandlas som lös*driväre, hänföras till två olika grupper.- Den första av dessa grupper utgöres av dem, som stryka omkring från ort till annan, landstrykare eller luffare, vilka omtalas i 1 mom. av 1 § 2 . Andra gruppen, vilken beskrives i 2 mom., kännetecknas därav, att dessa personer, utan att vara landstrykare, föra ett sådant lefnadssätt, att därav uppstår våda för allmän säkerhet, ordning och sedlighet. De i lagen uppställda båda grupperna av lösdrivare äro i själva verket ej så strängt begränsade, vilket också framgår av lagrummets tillämpning. Utom det, att övergångsformer finnas, är det tydligt, att de allra flesta landstrykarna tillika 1 En utredning av förevarande spörsmål har gjorts i en uppsats om lösdriveriets rättsliga karaktär av Birger Kjellson, se Statsvetenskaplig tidskrift 1920, H. 3. 2 Ehuru någon momentindelning ej förekommer i 1 § lösdrivarlagen, hetecknas de olika styckena däri vanligen såsom moment, och kommittén har funnit det lämpligast att behålla denna beteckning.

49 uppfylla betingelsen i 2 mom. Inom bada grupperna kunna för övrigt urskiljas olika kategorier av lösdrivare, vilka var för sig kräva beaktande och detta så mycket hellre, som det kan ifrågasättas, att i lagstiftningen behandla dem ur olika synpunkter. Allmänfarligheten är ett vidsträckt begrepp, som, även kombinerat med .sysslolöshet och medellöshet, kan inom sig rymma många olika slag av individer, bettlare, personer med brottsliga tendenser, sedeslösa kvinnor m. fl. Vid sidan av dessa grupper finnas i vår lagstiftning andra, vilka behandlas snsom lösdrivare. Sålunda har lösdrivarlagen själv ett stadgande, enligt vilket den, som frigivits efter att hava undergått tvångsarbete, vid brytandet av vissa^ med hänsyn till vistelseort o. s. v. givna föreskrifter kan komma att bliva föremål för dylik behandling. Åtgärden ifråga är dock mera att betrakta såsom en fortsatt behandling av de redan förut till tvångsarbete dömda, vilkas förnyade omhändertagande ansetts kunna ske under enklare former. Av den ovan lämnade redogörelsen för vissa stadganden i fattigvårdslagen framgår, att däri finnas anknytningar till lösdrivarlagen. Sålunda finnes i 92 § fattigvärdslagen i fråga om bettlares behandling en direkt hänvisning till lösdrivarlagen. Vidare innehåller fattigvårdslagen i fråga om åtgärder mot tredskande understödstagare och försumliga försörjare stadganden, som nära ansluta sig till lösdrivarlägens föreskrifter och liksom dessa utmynna i tvångsarbete. Även i den utländska lagstiftningen hava stadganden om bettlare, tredskande understödstagare och försumliga försörjare ställts i ett visst samband med lösdriveriet, vadan det är i sin ordning, att föreskrifterna beträffande dessa grupper i den svenska lagstiftningen också tagas i betraktande, då det rör sig om en revision av lösdrivarlagen.

7—93927

50 V. Om lösdriveriets kriminalisering och lösdrivarmålens behandling vid allmän domstol. A. Om l ö s d r i v e r i e t s k r i m i n a l i s e r i n g . Förslag om Vid förarbetena till den gällande svenska lösdrivarlagen framträdde åskådkrimmali- m n g a r > s o m tämligen nära sammanföllo, med uppfattningen att lösdriveriet skulle v a r a att sering. betrakta som ett brott; dessa åskådningar kommo dock icke att göra sig gällande vid lagens slutliga antagande. Senare har vid olika tillfällen här i Sverige framställts yrkande på en kriminalisering av ^ lösdriveriet och i samband eller alternativt därmed på behandlingav lösdrivarmålen inför domstol. f'SA;s fattigi de utav centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté är 1907 av ivna mitte S »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning» upptogs till ingående behandling frågan om lösdrivarmålens förläggande till allmän domstol, »enär de nuvarande administrativt judiciella anordningarna ansågos mindre tillfredsställande.» I samband härmed framhölls, att den åskådning, som i lösdriveriet såg en straffbar handling och i tvångsarbetes ådömande ett straff, hade goda skäl för sig; att enär lösdriveri förbjöds, då det utgjorde en fara för samhället, detta förbud därför också såsom andra sådana borde kunna göras eftertryckligt genom ett verkande straffhot; samt att praktiskt taget ett berövande av en persons frihet och hans insättande i en tvångsarbetsanstalt måste anses som ett straff av icke ringa skärpa. Förarbetena Här må vidare erinras om ett uttalande av professor Johan C. W. Thyrén i i » v ^ stratt - Principerna för en strafflagsreform, varest under rubriken »Brottslighet på grund av lättjefullhet» framhålles, att lättjan icke i och för sig kan uppställas såsom ett särskilt brott, huru förkastlig den än må anses från samhällets synpunkt, varefter vidare yttras: »Annorlunda om lättjan, förmedelst därav förorsakad oförmåga att ärligen försörja sig, medför vare sig försummelse av försörjningsplikt gentemot andra, där sådan plikt åligger individen, eller försök att, i brist på förtjänst genom ärligt arbete, försörja sig på annat än ärligt sätt; t. ex. genom bettleri; yrkesmässig otukt (incl. onaturlig), sutenörskap, koppleri; tjuvnad, tjuvgömmeri; bedrägeri, yrkesmässigt hasardspel etc. Sysslolöst kringströvande av den, som saknar medel till sitt uppehälle, har i erfarenheten ävenledes visat sig innebära en tillräckligt stor samhällsfara för att utgöra rättsgrund för ett ingripande av samhället. Såvitt nu emellertid i dessa fall en rättsverkan inträder, bör det aldrig ske i förvaltnings väg, utan alltid genom domstol, och samtliga hithörande fall böra därför strafflagen uttryckligen kriminaliseras, såsom numera, även i fråga om lösdriveri, den moderna lagistiftningens tendens är.»

Det förberedande utkast till strafflag, allmänna delen, som på grundval av nyssnämnda principbetänkande år 1916 framlades av professor Thyrén, upptageringa stadganden om särskilda åtgärder mot lättjefulla. Reglerandet av lagstiftningen

öl härom kräver, enligt vad i utkastet framhålles, liksom bestämmelserna rörande brottslig ungdom och alkoholister en sådan mångfald av egenartade regler, däribland även processuella, att åtminstone tillsvidare möjlighet bör hållas öppen för dess behandling i en särskild lag, varvid bland annat också kommer i betraktande, att det kan visa sig önskvärt, att ett eventuellt ersättande av straff med skyddsåtgärd behandlas tillsammans med kumulation av båda dessa medel. Däremot behandlas i nämnda utkast i kapitlet om skyddsåtgärder en fråga, som i realiteten står lösdrivarlagstiftningen mycket nära, nämligen om internering av farliga återfallsförbrytare. Sistnämnda spörsmål har sedermera upptagits till behandling av särskilda inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga (med professor Thyrén som ordförande) och från dessa sakkunniga föreligger ett den 15 mars 1922 avgivet »betänkande och förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare». Enligt detta förslag skulle för beslut om internering första gången erfordras: »att brottslingen, efter det han dömts till straffarbete, för upprepade återfall i brott genom minst tre lagakraftvunna domar ånyo förklarats förfallen till sådant straff; att han undergått straffarbete i minst tio år; att han därefter, medan han undergår straffarbete eller inom fem år från det han för avtjänande av straffarbete senast varit i straffanstalt intagen, ånyo begår brott, varför han prövas skyldig till straffarbete, ej understigande två år; samt att omständigheterna giva vid handen, att han icke skall låta sig rätta genom undergående av honom ådömda straff och att han är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom». Interneringstiden är enligt förslaget högst 20 år; frigivning skulle kunna äga mm efter 10 och i särskilda fall efter 5 år, i varje fall ej förrän interneringen varat 2 år utöver strafftiden. Den, som redan internerats en gång, skulle vid nytt brott kunna interneras på livstid. Internering skulle äga rum i särskild anstalt och träda i stället för straff. Om internering skulle förordnas av en central interneringsnämnd av 5 personer med chefen för fångvårdsstyrelsen som ordförande samt såsom bisittare bland andra en domare och en läkare, alla förordnade av Kungl. Maj:t. I sin förutnämnda skrivelse den 16 december 1898 gjorde fångvårdsstyrelsen Fångvårdskraftiga invändningar mot tanken på att göra lösdrivarlagen till en strafflag. Däremot styrelsen, har fångvårdsstvrelsen senare i dess till kommittén remitterade skrivelse av den Hl januari 1920 ansett sig böra rikta uppmärksamheten å behovet av en sådan ändring i nuvarande bestämmelser, att lösdriveriet och därmed likställda handlingar göras till föremål för domstolsbehandling och beläggas med samma påföljder som andra för samhället skadliga gärningar. I anseende till den principiella betydelsen av frågan om lösdriveriets krimina- Utländsk lajlisering svnes det nödigt att här lämna en redogörelse för de stadganden och förslag, ^fhung. som i detta hänseende förefinnas i den utländska lagstiftningen. Härvid har då medtagits ej blott vad som stadgats rörande landstrykeriet, som betecknar den mest typiska arten av lösdriveri, utan även bettleri, försummande av försörjningsplikt m. fl. företeelser, vilka mestadels behandlas efter samma regler som landstrykeriet. På en rent straffrättslig ståndpunkt står den danska lagstiftningen, Bestämmelserna om påföljder för lösdriveri och bettleri hava meddelats i en särskild lag

52 av den 3 mars I860, enligt vilken lösdriveri (L0Sgsengeri) och bettleri kunna beläggas antingen med fängelse eller tvångsarbete, vilket senare straff betraktas som det mildare och därför sättes längre. I den allmänna strafflagen av den 10 februari 1866 behandlas ej frågan om lösdriveri och bettleri, ej heller omnämnes där tvångsarbete som straffart. En provisorisk lag om några ändringar i strafflagen av den 1 april 1905, sedermera förnyad genom en lag av den 1 april 1911, fastställer tvångsarbete jämte övriga straff såsom en påföljd vid vissa brott och upptager föreskrifter även rörande lösdriveri och bettleri, varjämte tiderna för tvångsarbete där fastslås och bestämmelser meddelas om de anstalter, där tvångsarbetet skall utslås. Strafflagskommissionens utkast till »Almindelig borgerlig Straffelov» (1912) ställer sig ännu avgjordare på kriminaliseringsståndpunkten. Bettleri och lösdriveri, i lagutkastet upptagna i ett särskilt kapitel, underkastas alldeles enahanda påföljder som en del andra brott, nämligen ett straff, benämnt Arbejdsföengsel. Det av professor Carl Torp vid granskning av nyssnämnda förslag utarbetade betänkande med utkast till »Lov om almindelige borgerlige Forbrydelser upptager också bettleri och lösdriveri som brott samt stadgar straff. Arbejdsftengsel, därför. 1 detta utkast betonas emellertid det resultatlösa i att ådöma straff i dessa fall och föreslås, att den, som tidigare två gånger utstått straff för sådant brott, av domstolen kan dömas till intagande i ett statens arbetshus, vilket intagande då träder i stället för straff; enahanda påföljd kan ådömas jämväl vid en del andra brott. En annan uppfattning av lösdrivarspörsmålet framträder i ett i samband med revision av den danska understödslagstiftningen år 1920 framlagt förslag (Fremtidens Fors0rgelsesvaesen av K. K. Steincke). Enligt detta förslag borde före frigivning av dem, som dömts för lösdriveri och bettleri, samt för övrigt eljest av straffade, som ej kunde försörja sig, fångvårdsmyndigheten göra anmälan hos vederbörande amtman för vidare förordnande rörande sådana personer. Amtmannen skulle dä efter omständigheterna kunna förordna om deras intagande i olika anstalter, bland annat också i en föreslagen statlig tvångsarbetsanstalt. Även i England behandlas lösdriveriet i dess olika skiftningar som brott och belägges med straff enligt en lag av år 1824 (Vagrancy Act), vilken fortfarande gäller. Lösdrivarna (vagrants) indelas i 3 klasser: a) lata och oordentliga personel', b) lösdrivare och landstrykare samt c) oförbätterliga lösdrivare; och under dessa klasser hänföras bettlare, försumliga försörjare, tredskande understödstagare, soutenörer, för brott misstänkta personer m. fl. För de olika klasserna stadgas särskilda straff, ådömda av ensam domare eller av domare i session, från böter till ett års fängelse. I en del under de senare åren framlagda förslag utdömas särskilt de korta fängelsestraffen och rekommenderas i stället sändande till arbetarkolonier pä en tid av högst 3 år. Enligt senaste förslaget skulle offentlig myndighet (magistrate) kunna i vissa fall utfärda order om intagande i en tvångsarbetsanstalt och mot dess beslut kunna vädjas till domstol. Den franska lagstiftningen har sedan gammalt betraktat lösdriveri (vagabondage) och bettleri som brott samt i allmänna strafflagen stadgat straff därför. I ett nyligen framlagt förslag bibehålies väl straff, men vissa begränsningar hava genomförts, varjämte stadgats, att lösdrivare och bettlare vid viss iteration skola efter utståndet straff interneras i en arbetskoloni för en t>d av 1 till 5 år. Även i Holland behandlas lösdriveriet som ett brott och är belagt med straff;

53 är den dömde arbetsför, kan genom en supplerande dom torordnas om hans intagande i en statens tvångsarbetsanstalt tor en tid av 3 månader till 3 år. Enligt gällande strafflag för tyska riket belägges lösdriveri och bettleri likaledes med' straff »Haft» (frihetsstraff* på 1 dag till 6 veckor); detsamma gäller om försummande av försörjningsplikt, tredska av understödstagare, yrkesmässig otukt. Då någon dömes för dessa förseelser, kan domstolen tillika förordna, att den dömde efter uttjänt straff hänvisas till polismyndighet, som därigenom får befogenhet att för en tid av högst 2 år låta insätta den dömde i en tvångsarbetsanstalt. De föreliggande tyska strafflagsförslagen bibehålla straff för lösdriveri, bettleri o. s. v. samt tillägga domstolen rättighet att, då straffet uppgår till fängelse i minst 2 veckor, döma till intagande i arbetshus, vilket också kan ske vid en del andra brott, som hava sin grund i ett lättjefullt liv. I de schweiziska kantonerna behandlas lösdrivare och bettlare för närvarande merendels i administrativ väg. Det föreliggande schweiziska strafflagförslaget belägger lösdriveri och bettleri med frihetsstraff (arret från 1 dag till 3 månader), men upptager därjämte stadgande om att domstolen vid iteration kan förordna om lösdrivarens och bettlarens sändande till en arbetsuppfostringsanstalt. Till en sådan kunna också vissa andra brottslingar sändas, då deras brott står i samband med ett lättjefullt levnadssätt. Den norska lagstiftningen står i huvudsak på samma ståndpunkt som den tyska, i det den stadgar straff (fängelse intill 3 månader) för lösdriveri, bettleri, försummad försörjningsplikt och tredska av understödstagare; därjämte kan domstolen på yrkande av åtalsmyndigheten bemyndiga denna att insätta den dömde i tvångsarbetsanstalt; efter beslut av åtalsmyndigheten kan verkställighet av det ådömda fängelsestraffet uppskjutas eller utebliva samt tvångsarbete direkt följa. Stadgandena rörande lösdriveri, bettleri och i viss mån om försummande av försörjningsplikt hava i Norge intagits i en särskild lag, vilken jämväl innehåller bestämmelser om fylleri och dryckenskap. Finland har en särskild lag om behandling av lösdrivare, och denna lag företer väsentliga likheter med den svenska, särskilt därutinnan, att lösdriveriet ej är att betrakta som ett brott samt att ärenden om lösdriveri behandlas i administrativjudiciell ordning. Även mellan den belgiska och svenska lösdrivarlagstiftningen föreligger frändskap. Bland annat betonas i' Belgien starkt, att lösdriveriet och bettleriet icke äro att betrakta såsom brott. Behandlingen av lösdrivarmål tillhör visserligen en dömande myndighet, fredsdomaren, men det framhålles, att fredsdomarens beslut icke är en dom eller innebär ett straff utan är en administrativ åtgärd. Fredsdomarens beslut går ut på, att lösdrivaren överlämnas till regeringen för att intagas i en tvångsarbetsanstalt under av domstolen bestämd tid (2—7 år) eller - - i vissa fall - - i en asyl. Av denna redogörelse framgår, att lösdriveri och bettleri in. m. i de flesta länder betraktas såsom brott, vilka beläggas med straff antingen i den allmänna strafflagen eller i särskild författning med strafflags karaktär, varav åter följer, att lösdrivarmålen, åtminstone i första hand, handläggas och prövas av domstol. Visserligen uppställas vid sidan av straffet andra påföljder, vilkas karaktär av straff är omtvistad, men lösdriveriets karaktär av brott är dock det primära. Några

54 utländska lagar stå dock på den ståndpunkten, att lösdriveriet icke är ett brott och dess påföljd tvångsarbetet icke ett straff, utan att man har att göra med en från brotten skild företeelse, vilken bör behandlas enligt särskilt därför lämpade regler. Så är förhållandet i Finland, Belgien och en del schweiziska kantoner.

Rörande internering av farliga äterfallsförbrgtare finnas stadganden i några länders strafflagar (England, Frankrike och Norge); i en del länder hava föreskrifter om en sådan internering upptagits i föreliggande strafflagsförslag (Danmark, Schweiz och Tyskland). I regel försiggår interneringen eller förutsattes skola äga rum i en särskild för ändamålet avsedd anstalt, en annan än den vanliga tvångsarbetsanstalten. Enligt norsk lag kvarstannar den dömde i fängelset eller överflyttas till tvångsarbetshus; i Frankrike försiggår internering (relegation) genom deportering till kolonierna. Kommitténs Ett effektivt bekämpande av lösdriveriet kan, enligt vad allmänt erkännes yttrande. o c ] , n e d a n vidare skall utvecklas (sid. 164), icke äga rum utan tvångsmedel gent emot sådana individer, vilka icke på annat sätt kunna förmås att återgå till ett levnadssätt, som ej kränker samhällets och andra medborgares rättmätiga intressen. Ett dylikt tvångsmedels användande förutsätter emellertid en inskränkning i den personliga friheten, och denna inskränkning måste för att nå sitt mål i vissa fall sträckas så långt, att lösdrivaren mot sin vilja kan intagas i en anstalt, varest han tvingas att kvarstanna och följa de för anstaltens verksamhet givna regler. Samhälleliga anordningar, varigenom en medborgare berövas sin frihet, hava städse omgärdats med särskilda föreskrifter. Man har givit bestämda regler för . de fall, då frihetsstraff kunna ådömas, för sådana straffs avtjänande samt om häktning av den, som misstankes hava begått vissa brott. Frihetsstraff kunna endast ådömas av domstol, och domstolsorganisationen har utbildats för att trygga utredningen av förekommande mål och en riktig tillämpning av gällande bestämmelser. Inom straffrätten och straffprocessrätten har man sålunda sökt utbilda de system, vilka lämna de bästa garantier för den personliga friheten. På sina ställen har handläggningen av brottmål uppdragits åt särskilda domstolar. Det är därför lätt förklarligt, att även lösdriveriet, som innebär en fara för samhället och andra medborgare samt för sitt bekämpande i många fall kräver frihetsberövande, kommit att behandlas i enahanda ordning som brott. Genom en sådan anordning vinner man samma garantier för en opartisk och riktig behandling av lösdrivare, som man har beträffande de för brott anklagade. Stadgandena om behandling av lösdrivare bliva då direkt inordnade i ett färdigbildat och noga reglerat system. Utvecklingen har i allmänhet också gått i riktning mot lösdriveriets kriminalisering. Tysklands gällande strafflag av år 1871 innebär en brytning med ett där förut gällande administrativt system. Före strafflagen av år 1902 har lösdriveriet icke heller i Norge varit kriminaliserat, och det nya schweiziska strafflagsförslagets kriminalisering av lösdriveri och bettleri innebär ett afsteg från vad nu gäller i åtskilliga kantoner.

00 Den utveckling, som straffrätten under de senaste årtiondena genomgått, i det. den i sig upptagit sådana institut som villkorlig dom, villkorlig frigivning, uppfostran av minderåriga förbrytare samt internering av alkoholister och farliga vaneförbrytare m. m., har tvivelsutan skapat ökade förutsättningar för kriminaliseringav lösdriveriet. Och på processrättens område gå i samband härmed strävandena ut på att göra domstolarna skickade att arbeta under de för de nya instituten lämpade former. Trots de påtagliga fördelar, som, ur ovannämnda synpunkt sett, äro förenade ined en kriminalisering av lösdriveriet, har man dock anledning att hysa vissa betänkligheter emot denna anordning och undersöka, om den antydda utvecklingen gått i en för lösdriveriets bekämpande gynnsam riktning. Redan till sin inre karaktär skiljer sig lösdriveriet från vad som i allmänhet straffrättsliga betecknas som brott. Brotten inskränka sig i det hela »till koncentrerade, skarpt markerade yttringar av samhällsfarlighet», under det personens livsföring väl spelar en stor roll vid straff mätningen men icke är ägnad att utgöra ett underlag, på vilket brottets existens kan byggas. 1 Lösdriveriet åter manifesterar sig icke i enstaka handlingar utan bildar ett uttryck för en persons hela levnadssätt. Detta levnadssätt karakteriseras närmast av arbetsovilligheten, underlåtenheten att arbeta och förskaffa sig det för uppehället nödvändiga, för vilket han alltså på ett eller annat sätt måste ligga andra till last. Denna artskillnad bör tvdligen också vidhållas, da det gäller att bestämma beskaffenheten av samhällets åtgärder. Om dessa åtgärder torde på det hela taget enighet råda. Även i de länder, där lösdriveriet är kriminaliserat, fäster inan inga stora förhoppningar vid straffpåföljden såsom sådan. Svårighet möter redan därutinnan, att lösdriveriet såsom brott betraktat icke kan betecknas såsom ett svårt, sådant, vilket kan beläggas med längre tids frihetsstraff. Så t. ex. är landstrykeri i tyska strafflagen upptaget bland överträdelser och belagt med högst 6 veckors enkelt frihetsstraff. Då de kortvariga frihetsstraffen särskilt för en sådan företeelse som lösdriveri äro av föga värde, kan kriminaliseringen alltså ej hava någon reell betydelse såsom utväg till lösdriveriets bekämpande. 2 Insikten om straffets verkningslöshet har fört därtill, att i vissa länder vid sidan av eller i stället för frihetsstraffet givits föreskrifter om lösdrivarens intagande i särskilda anstalter, skapade just ined hänsyn till att vänja lättjefulla individer till arbete och därunder söka moraliskt påverka dem. Så har skett i de tyska och norska lagarna samt i det schweiziska m. fl. strafflagsförslag, varvid olika teorier uppställts för en dylik anordning. En anordning med tvångsarbetet såsom ett slags bihang till eller en ekvivalent för straffet synes emellertid i och för sig mindre lämplig och bör därför om möjligt undvikas. Om tvångsarbetet är den påföljd, till vilken man vill komma, och därom tyckes man allmänt vara ense, bölden helst åläggas direkt samt icke vara ett bihang till en annan åtgärd, vilken man i de flesta fall anser vara utan nytta. Anordningen med frihetsstraffet såsom det primära medför för övrigt också den olägenheten, att tvångsarbetets användning kommer att uppskjutas till en tid1 Se Thyrén. Straffrättens allmänna grunder, Lund 1907. § 120. - Enligt de danska strafflagsförslagen skulle frihetsstraff kunna ådömas i ända till 2 a 3 ar.

56 punkt, då tvångsarbetet ej längre kan beräknas få de gynnsamma verkningar, som det skulle haft, om det ålagts på ett tidigare stadium. Då man såväl hos oss som i utlandet sökt motivera användningen av tvångsarbete och särskilt dess användning på längre tider för en företeelse sådan som lösdriveriet, vilken såsom brott betraktad är av ringare art, har man städse framhållit skillnaden mellan straff och tvångsarbete, varvid det senare betecknats såsom en preventiv åtgärd, en uppfostringsåtgärd. Denna åtskillnad har betonats även inom straffrättsteorien. Sålunda yttrar professor Thyrén i sitt ovannämnda arbete om »Straffrättens allmänna grunder- på tal om lösdrivare och vanartad ungdom: »Ehuru man nu icke rimligen kan påstå, att samhället av »rättfärdighetshänsyn» skulle vara absolut förhindrat att överhuvudtaget företaga preventiva åtgärder i dessa fall, bör det dock, genom den närmare anordningen av reaktionsmedlel i fråga, göra sitt bästa att förebygga en förblandning med straffet, vilken både motverkar ändamålet med behandlingen och även, på grund av straffets vedergällningsmoment, lätt kan såra det allmänna rättsmedvetandet». Svårigheterna att genomföra denna åtskillnad hava av lätt förklarliga skäl varit stora, enär det längre frihetsberövande, som ligger i tvångsarbetet, måste inge den föreställningen, att detta är ett svårare straff. Även med sådana fristående anordningar som i den belgiska och svenska lösdrivarlagstiftningen har detta visat sig svårt, På grund härav hava, såsom redan nämnts, tvångsarbetsanstalterna hos oss utbrutits från fångvården och ställts under särskilda styrelser, som lyda direkl under socialdepartementet. Klart är, att ju mer man sammanblandar bestämmelserna om lösdriveriet med strafflagstiftningen, desto omöjligare måste det bliva atl genomföra en åtskillnad. Det kan nämligen knappast undvikas, att en behandling, som framträder som en påföljd av den straffrättsliga, i och för sig måste få en straffrättslig karaktär. Detta gäller särskilt om, såsom i vissa lagar och lagförslagförutsattes, innan tvångsarbetsanstalterna få anlitas, mer än en gång skall hava dömts till ansvar för lösdriveri. En särskild lagstiftning om lösdriveriet medger ett omhändertagande pa et I tidigare stadium, då förbättringsmöjligheterna äro större. Men härav följer ock, dels att, innan en person intages å tvångsarbetsanstalt, sådana åtgärder böra vidtagas, att möjlighet anses utesluten, att han kan förbättras utan sådan anstaltsvistelse, dels att anstaltstiden utnyttjas på ett sätt, som verkligen ger förhoppningar om, att den intagne utgår bättre rustad än han inträdde, dels ock att det sörjes för hans placering å lämplig ort och i lämplig sysselsättning, då han skall utgå från anstalten. Strävandena måste allvarligt inriktas på att anstaltsbehandlingen blir en verklig välfärdsanordning från det allmännas sida, vilken, så långt möjligheterna det medgiva, hjälper dessa individer och gör dem till nyttiga samhällsmedlemmar. För att nå detta syfte kräves, att lagstiftningen utformas med hänsyn till den föreliggande behandlingen. I en del nyare straffrättsförslag (de senaste tyska och danska förslagen) hava intagits ganska detaljerade föreskrifter i detta syfte. Fråga är dock, om man inom straffrättens ram kan ordna stadgandena rörande lösdrivarnas behandling på ett sätt, som motsvarar sakens egen natur. Åtskilligt talar för, att de olika åtgärder, som böra komma till användning, kunna pa ett smidigare och lämpligare sätt bestämmas och beskrivas, om lagstiftningen erhåller en från straffrätten fullt fristående ställning.

;)/ Lösdrivarens behandling utanför straffrätten är hos oss ett utslag av en allmän åskådning, som gjort sig gällande även på närliggande områden och säkerligen har sin grund i våra administrativa förhållanden. Våra länsstyrelser hava en gestaltning, som i viss grad medger dem att utöva dömande funktioner och därför har hos dem kunnat bibehållas ärenden, som annorstädes förlagts till domstolarna. Exempel därpå finnas i 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, i fattigvårdslagen samt i lagen angående behandling av alkoholister. En sammankoppling av lösdriveriet med straffrätten kan vidare vara ägnad att inverka ogynnsamt med hänsyn till samverkan mellan lösdrivarens behandling enligt lösdrivarlagen och andra författningar, som i anseende till det inre sambandet stå densamma nära. Kommittén syftar härvid närmast på fattigvårdslagstiftningen, vars betydelse för lösdrivares behandling är uppenbar; man har också med viss rätt talat om »fattigvårdssidan av lösdrivarlagstiftningen»; det gäller emellertid också alkoholistvården och barnavården. Särskilt om den förebyggande lösdrivarvärden skall utbildas, vilket enligt kommitténs uppfattning är av största vikt, stöter man oupphörligt på beröringspunkter mellan dessa områden. En anvisning om sambandet med fattigvårdslagstiftningen får törhända också anses hava legat däri, att uppgiften att reformera lösdrivarlagstiftningen överlämnades åt samma kommitté, som till sin uppgift fått revisionen av fattigvårdslagstiftningen. Så vitt kommittén kunnat finna, är en kriminalisation av lösdriveriet icke betingad av lösdriveriets natur eller ägnad att medföra några fördelar med hänsyn till dess motarbetande eller behandlingen av den omhändertagne lösdrivaren. Fastmer föreligger en fara, att man därigenom förhindras i val av lämpliga anordningar. I och för sig är en kriminalisering därför enligt kommitténs uppfattning icke önskvärd. Betydelsen av kriminaliseringen torde, såsom ovan antytts, närmast vara att på denna väg lösdrivarmålen helt naturligt falla under domstolarnas prövning. Häri ligger helt visst en fördel ur rättssäkerhetens synpunkt och denna fördel kan vara ägnad att verka fördelaktigt på åtgärderna i allmänhet med hänsyn till den ökade auktoritet, som domstolens handläggning och prövning av lösdrivarmålel för med sig. Då det gäller att mot varandra väga dessa omständigheter, måste man naturligen i första hand känna sig starkt påverkad av möjligheten att erhålla ur rättssynpunkt tillfredsställande garantier. Såsom kommittén i annat sammanhang skall söka påvisa, bör det dock låta sig göra att även utan kriminalisering vinna de garantier för rättssäkerheten, som erfordras. Då så starka röster gjort sig gällande till förmån för en kriminalisering, har kommittén måst ställa sig inför spörsmålet, huru en sådan skulle under nuvarande förhållanden kunna realiseras. Därvid har kommittén kommit till det resultat, att. en dylik anordning är förenad med synnerligen stora svårigheter och knappast låter sig genomföra annat än i samband med en ny strafflag eller sedan dennas utformning i fråga om en del brottsbegrepp blivit genomförd. Ett studium av de utländska strafflagsförslagen ådagalägger nämligen, att utformandet av brottsbegreppen rörande lösdrivarförseelserna är en vansklig uppgift. Vidare synes det, som om på utformandet av en del andra brottsbegrepp såsom frihetsbrott, hemfridsbrott m. ro. skulle bero, om eller i vad mån straff behöva stipuleras för lös8—S2.92/-.

58 driveri och bettleri. Ännu närmare sammanhänger med den blivande strafflagen utformandet av bestämmelserna om tvångsarbetets användande såsom en efterföljande åtgärd vid vissa brott, som hava sitt upphov i ett lättjefullt levnadssätt. På möjligheten av en kriminalisering måste också inverka frågan, huruvida man åt våra domstolar i deras nuvarande skick kan anförtro handläggning av lösdrivarmålen med dessas i allt fall administrativa inslag. Då vår processlagstiftning för närvarande är under omarbetande, synes det som om även häri kunde hämtas ett stöd för att åtminstone uppskjuta tanken på en kriminalisering, till dess ny strafflag och en ny ordning rörande brottmålsprocessen föreligga.

Vad nu sagts rörande kriminalisering av lösdriveri gäller närmast sådant lösdriveri, som omförmälts i 1 § 1 mom. av lösdrivarlagen, s. k. landstryJceri, motsvarande det tyska Landstreicherei, det franska vagabondage och det engelska vagrancy. Det lösdriveri, som beskrives i 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen innefattar, såsom redan antytts, i sig flera olika grupper, och dessa kunna ej heller ur kriminaliseringssynpunkten bedömas efter enahanda grunder. Den viktigaste av dessa grupper är törhända den, som utgöres av lösdrivare, vilkas våda för den allmänna säkerheten givit sig uttryck i begångna brott. I tidigare författningar omnämnas dessa särskilt. Sålunda betecknar 1833 års försvarslöshetsförordning såsom vanartad var och en, som blivit dömd eller straffad för bedrägligt eller ärerörigt förhållande eller tjuvnad eller inbrott i avsikt att stjäla ävensom den, vilken, tilltalad för vad brott som helst av grövre art, antingen blivit därtill saker fälld, eller, i brist av full bevisning, likväl funnits om brottet i den mån besvärad, att saken vore lämnad åt framtiden. Och 1846 års stadga lämnade följande bestämmelser om den brottslighet, varmed den försvarslöse skulle vara beträdd, för att kunna behandlas efter författningen: »att den försvarslösa l:o blivit straffad för stöld eller för inbrott i avsikt att stjäla, eller för mordbrand eller försök därtill, eller 2:o för annat brott undergått straffarbete på fästning eller tukthus, eller 3:o blivit ärelös dömd och ej fått äran åter, eller 4:o varit för stöld, inbrott eller mordbrand, eller för annat med livstidsarbete å fästning eller tukthus eller dödsstraff i lag belagt brott tilltalad och häktad, samt blivit av domstol ansedd hava emot sig besvärande liknelser till brottet, ehuru han eller hon, i brist av full bevisning, ej kunnat åt saken fällas, eller 5:o förr varit, såsom försvarslös, vid allmän arbetsinrättning eller kronoarbetskorpsen till arbete hållen >. Gällande lösdrivarlag har ej ansett lämpligt att uppräkna olika brott utan överlämnat åt myndigheterna att efter fri prövning avgöra, när ett brott eller flera sådana äro av beskaffenhet att utgöra våda för allmän säkerhet. Denna ståndpunkt är så mycket naturligare, som lagen icke ens angiver begånget brott såsom en nödvändig förutsättning för att våda för den allmänna säkerheten skall anses föreligga. I lagstiftningen har sedan länge uppmärksammats den samhällsfara, som hotar från individer, vilka efter att hava begått brott, fortsätta att leva under omständigheter, som göra det sannolikt, att de åter komma att hemfalla till brottslighet. Naturligt nog har ett liv i sysslolöshet och under umgänge med illa kända personer ansetts vara särskilt ägnat att låta brottsligheten komma till nytt utbrott, och

59 det är därför förklarligt, att bestämmelser om mötande av denna fara kommit att sammanföras med lösdrivarlagstiftningen. Beträffande denna art av lösdriveri synes en kriminalisering i ovan angivna bemärkelse ej kunna äga rum. Sedan samhället bestämt, vad som skall anses som brott och bestämt påföljden därför, kan samhället ej ytterligare stadga straff för den, som misstankes skola begå ett sålunda bestämt brott. Ett institut, som i hithörande fall kommit till användning, är ställande under polisuppsikt. Enligt vissa lagar är polisuppsikten en straffpåföljd, vilken av domstolarna ådömes i sammanhang med straff för en mängd grövre brott och även vid lösdriveri; i andra länder är polisuppsikten en befogenhet, som grundar sig på den administrativa lagstiftningen. Brytande av de föreskrifter, vilka gälla för den, som står under polisuppsikt, är återigen belagt med straff och på detta sätt har man indirekt nått en kriminalisering av allmänfarligheten även här. Enligt den danska lösdrivarlagen kan en var, som icke har kända tillgångar, fast utkomst eller annan ställning, som utgör garanti för att han skaffar sig uppehälle utan skada för det allmänna, av polismyndigheten avfordras redogörelse för huru han försörjer sig samt, om redogörelsen icke är tillfredsställande, av polismyndigheten givas föreläggande att skaffa sig lovligt förvärv eller anvisas sådant. Därvid5 kan polismyndigheten giva honom vissa föreskrifter att inställa sig hos densamma och lämna upplysningar; den, som tredskas att fullgöra föreskrifterna, är att anse som lösdrivare samt domes till fängelse eller tvångsarbete. Bestämmelsen härom synes vara den, som väsentligen kommer till användning gentemot lösdrivare i Danmark. Vid förarbetena till var gällande lösdrivarlag framhölls starkt behovet av en strängare uppsikt över lösdrivare, »vilka genom redan ådagalagd grövre brottslighet visat sig äga en mot rätten riktad fientlig vilja». Det av 1882 års kommitterade avgivna ^förslaget till lösdrivarlag innehöll stadganden om ställande under polisuppsikt, i allmänhet av lösdrivare, som var förlustig medborgerligt förtroende, och gavs angående sådan uppsikt utförliga föreskrifter. Dessa stadganden utbyttes sedermera under lagförslagets behandling emot stadgandena i 12 § av gällande lag rörande vissa inskränkningar beträffande val av vistelseort m. m. för den, som redan undergått tvångsarbete,"alltså en efterföljande åtgärd. Enligt detta lagrum kan den, som bryter mot givna föreskrifter, ånyo dömas till tvångsarbete. Kommittén redogör i annat sammanhang närmare för stadgandet i 12 § lösdrivarlagen och behandlar därvid också frågan, huruvida detta bör bibehållas samt under vilka former en uppsikt kan övas över den, som hållits till tvångsarbete. Spörsmålet, huruvida en polisuppsikt bör stadgas över vissa för brott dömda, är äter en fråga, som det tillhör straffrätten att besvara och kommittén har därför icke ansett s°ig' böra närmare ingå härpå. — Den nyare straffrätten har emellertid skaffat samhället ett annat vapen för efterhållande av personer, vilkas brottslighet blivit eller hotar att bliva kroniskt, nämligen internering på längre tider av vissa sådana. Såsom ovan nämnt föreligger hos oss för närvarande förslag rörande dylik internering. Detta förslag sträcker sig icke så långt, att lösdrivarlagens användande mot personer, vilkas levnadssätt innebära våda för allmän säkerhet, ordning och sedlighet, kan undvaras. Tydligen kommer dock, därest förslaget blir upphöjt till lag, tvångsarbetsanstalterna att befrias från åtskilliga av de farligaste

60 och besvärligaste av de individer, som hittills intagits å desamma. Deras behandling i annan ordning skulle innebära en icke ringa lättnad för tvångsarbetsanstalterna samt medgiva större rörelsefrihet vid dessa. I den mån en utsträckning kommer att äga rum i fråga om förutsättningarna för internering i nämda ordning, skulle lösdrivarlagens uppgift med hänsyn till de för brott dömda komma att än ytterligare minskas. Så vitt nu kan bedömas har emellertid lösdrivarlagen alltjämt en uppgift här; de nyare strafflagsförslagen bibehålla bredvid den nyssnämnda speciella interneringsanstalten för farliga återfallsförbrytare också tvångsarbetsanstalten för de rena lösdrivarna samt för personer, vilkas brott hava samband med ett lättjefullt levnadssätt. Bettleriet kan, såsom framgår av redogörelsen för gällande lagstiftning, bliva föremål för åtgärd både enligt fattigvårdslagen och lösdrivarlagen. Huruvida så fort farande bör äga rum skall kommittén i annat sammanhang söka klargöra. Här må allenast framhållas, att åtgärderna till förebyggande av bettleri äro nära förbundna med fattigvården, vars uppgift är att åt dem, som icke själva kunna försörja sig, lämna erforderligt understöd. Vad beträffar bettleriets kriminalisering ma till en början erinras, att frågan härom nära sammanhänger med det resultat, vartill man kommer beträffande landstrykeriet. Landstrykaren är oftast, för att icke säga alltid, bettlare, vilket också stundom givit anledning till att uppställa bettleri såsom en direkt förutsättning för landstrykeriet. För den, vilken ej stryker omkring från ort till annan, utan hör till den i i § 2 mom. omförmälda kategori, är sakförhållandet annorlunda. Här förekomma en del andra förutsättningar, såsom att vederbörande begått brott eller är en kvinna, som tort ett sedeslöst leverne. Likvisst finnas också många, vilkas levnadssätt förutom av sysslolöshet och meddellöshet allenast karakteriseras av deras bettlande. Då bettleriet i dessa fall kan anses utgöra en våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet (se nedan), kan bettlaren behandlas också enligt 2 mom., vilket ofta lärer förekomma. Lika väl som när det, gällde landstrykeriet kan man säga, att bettleriet på grund av sin natur ej lämpar sig för en kriminalisering. Visserligen kan man här tala om enskilda markerade uttryck för ett samhällsskadligt levnadssätt, men det är emellertid ej dessa enskilda uttryck, som man tillägger den avgörande betydelsen, utan levnadssättet i dess allmänhet. De skäl, som ovan angivits för att icke nu besluta sig för landstrykeriets kriminalisering, gälla i varje fall även bettleriet. Vad beträffar de kvalificerade former av bettleri, som i utlandet beläggas med svåra straff, bör tagas i övervägande, huruvida icke sådant bettleri kan hänföras under andra brottsbegrepp, förnämligast frids- och frihetsbrott. På dessa senares utformande i den blivande strafflagen kommer, såsom redan förut anmärkts, att bero, huruvida eller i vad mån kvalificerat bettleri bör kriminaliseras. Enligt, fattigvårdslagens 92 § kan såsom lösdrivare behandlas ej blott den, som själv bettlar, utan även den, som tillåter barn under 16 år, som star under hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning. Därest bettleriet kriminaliseras, komma dylika handlingar utan vidare att ingå under

1)1

bestämmelserna om delaktighet. Intill dess sa sketl, torde det vara nödvändigt atl bibehålla en föreskrift att person, varom här är fråga, kan behandlas som Iosdrivare lika väl som den, vilken själv bettlar. Anmärkas må, att, därest barn bettlar, gentemot dem kan förfaras enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran at vanartade och i sedligt avseende försummade barn, vilken lag jämväl medger åtgärder gentemot föräldrar och fostrare och i yttersta fall barnets skiljande från föräldrarna. I den utländska lagstiftningen förekomma såsom redan framhållits jämte stadganden om straff för landstrykeri och bettleri även straffbestämmelser för försummande av försörjningsplikt samt för tredsJca av fattigvårdens understödstagare. Stadganden om åtgärder mot sådana personel' äro hos oss intagna i fattigvårdslagstiftningen och hava i den nya fattigvårdslagen undergått en del förändringar i syfte att göra dessa åtgärder på samma gång mera humana och effektiva. Vid förarbetena till fattigvårdslagen upptogs också till behandling spörsmålet om kriminalisering av dessa företeelser, varom yrkande framställts. Därvid uttalades, att mot en kriminalisering i och för sig intet vore att erinra och att bestraffandet av försumligheten vore den rationellare utvägen i de dock jämförelsevis sällsynta fall, da försummelsen icke hade sin grund i lättja, utan försörjaren på det hela taget förde ett arbetsamt och ordentligt liv. Med hänsyn till det pågående arbetet med revision av straffrätten samt av barnavårds- och lösdrivarlagstiftningen ansågs emellertid lämpligast att låta anstå med införandet av straffbestämmelser. Frågan upptogs av kommittén i dess förslag till lag om den offentliga barnavården; och där föreslås straff av böter eller fängelse för föräldrar, som undandraga sig att fullgöra dem åliggande underhållsskvldighet mot barn under 16 år, om barnet därigenom utsattes för nöd, så att barnavårdsnämnden nödgas ingripa eller eljest annan an föräldrarna lämnar hjälp; om vid sådant brott, tvångsarbete ålagts enligt fattigvårdslagen, skulle straff för brottet ej få ådömas. Frågan om kriminalisering av försummelse av försörjningsplikt är således i vad den angår barn under 16 år lagd under Kungl. Maj:ts prövning genom kommitténs nyssnämnda förslag. Spörsmålet om sådan försummelses behandling i straff rättslig ordning blir naturligen i hela dess vidd föremål för ytterligare granskning och prövning vid den pågående revisionen av strafflagen. Kommittén saknar därför anledning att i detta sammanhang ingå närmare på spörsmålet; även i detta hänseende gäller för övrigt, vad ovan sagts om vanskligheten att utan samband med omdaningarna i straff- och processlagstiftningen ordna nya brottsbegrepp, inpassa dem i deras sammanhang samt skapa de processuella förutsättningarna. Jämlikt det nyssnämnda förslaget skulle fattigvårdslagen fortfarande komma att tillämpas vid försummande av försörjningsplikt. Detta gäller närmast sådana fall, då försummelsen har sin grund i försörjarens lättjefulla levnadssätt. Härvid kan den frågan uppstå, huruvida icke de stadganden i fattigvårdslagen (74—76 §§), som avse tvångsarbetets åläggande och detsamma föregående åtgärder, varning m. m., lämpligen borde ersättas med en hänvisning till lösdrivarlagen såsom nu äger rum i fråga om bettleriet eller också erforderliga föreskrifter givas i lösdrivarlagen. Till stöd för en dylik anordning kan anföras, att man därigenom skulle fa

62 likformiga bestämmelser rörande tvångsarbetets åläggande och verkställande En sak, varover särskilt klagats, är att tiderna i fattigvårdslagen äro för korta. Åtskilliga skäl tala emellertid för bibehållande av dessa stadganden i fattigvardslagen. Först och främst hör beskrivningen av dessa företeelser nära samman med stadgandena om arbetsskyldighet i nämnda lag; vidare är det fördelaktigt, att dessa personer kunna behandlas i något annan ordning, såsom att varning gives av tattigvardsstyrelse eller någon dess representant samt att på nämnda styrelse Oeror att göra anmälan om dem. Stadgandena i fattigvårdslagen äro nvligen granskade och hava sa vitt hittills känt ej givit anledning till anmärkning; under förarbetena till iattigvardslagstiftningen föreslogs att göra anordningen mera likartad med losdnvarlagen, men detta vann icke bifall. . , E"U°\ kommitténs uppfattning böra bestämmelserna i fråga åtminstone tillsvidare bibehållas i fattigvårdslagen. Kommittén har emellertid föreslagit vissa ändringar i 75 och 76 §§ av fattigvårdslaffen.

Om k r i m i n a l i s e r i n g av p r o s t i t u t i o n e n . ..„ V a ? o v a n fa"ts rörande åtgärder mot de i 1 § 2 mom. omförmälda lösdrivare galler i huvudsak även de prostituerade, men i fråga om dessa föreligga dessutom alldeles särskilda forhållanden, vilka kräva att spörsmålet därom erhåller en spel ciell belysning. Stadgandet i 1 § 2 mom. lösdrivarlagen har tillämpats även beträffande kvinnor, som hängivit sig åt ett sedeslöst levnadssätt, naturligen under förutsättning att jamval lagens villkor i övrigt äro uppfyllda, alltså medellöshet samt underlåtenhet att etter förmåga ärligen försörja sig, varvid är att märka, att hänsyn ej tagits till medel, som förvärvats på sedeslöst leverne. Denna tillämpning har stöd i förarbetena till lagen. I anslutning till motiverna till 1 § 2 mom. yttrade 1882 års kommitterade härom följande: »Lill nu avhandlade klass av lösdrivare måste räknas jämväl prostituerade vilkas genom skorlevnad förvärvade tillgångar icke böra fritaga dem från den behandling, som har avses. Emot dessa kvinnor lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, såvida de ej vistas i hus, där otukt drives, under vilken förutsättning allena strafflagen kan emot dem tillämpas; men då skörlevnad, bedriven även pä annat satt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant fall Stra/fbestäm h n n a s ®n m , 0 J l l « h e t a t t e m o t otukten ingripa i sedligt likasom i sanitärt syfte». melser . f\orande v a r strafflagstiftnings ståndpunkt till sedeslöst leverne må anmärkas, att i 0/ kap. 2 § missgärningsbalken stadgades, att kvinna, som i sådant hus, där otukt och losaktighet dreves, läte sig bruka, skulle häktas och dömas till böter eller allmänt arbete eller vid återfall straffas med ris efter omständigheterna. Enligt 5 3 kap samma balk straffades könsumgänge mellan ogift man och ogift kvinna, s. k. lonskalage, med böter, för kvinna hälften mindre än för man, varjämte föreskrevs, att vid bristande tillgång böterna skulle alltefter det antal gånger, som dylik gärning förut begåtts, förvandlas till enkelt fängelse, fängelse vid vatten och bröd eller spo och ris; kroppsstraffet bortföll sedermera. sMmmelcr'

63 Vid sidan av dessa straffbestämmelser kommo emellertid från början av 1800talet även gällande föreskrifter angående behandling av försvarslösa personer i tilllämpning å sådana kvinnor, som utan att äga laga försvar hängåvo sig åt skörlevnad. I lagkommitténs förslag till strafflag, som uteslöt straff för lönskaläge, infördes däremot i det lagrum, som motsvarade 18 kap. 11 § av nu gällande strafflag, en ansvarsbestämmelse för kvinna, som läte bruka sig till skörlevnad, (oberoende av om sådant skedde i hus, där otukt bedrevs, eller icke). Denna bestämmelse upptogs även i lagberedningens förslag. I 1864 års strafflag fick 18 kap. 11 § 2 mom. följande innehåll: »Kvinna som i dylikt hus (där otukt bedrives) låter bruka sig till skörlevnad, straffes med fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år». Genom lag den 20 juni 1912 har 18 kap. 11 § strafflagen numera erhållit följande ändrade lydelse: »Var, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra; domes för koppleri till straffarbete i högst 4 år eller fängelse i högst 6 månader. Till straff, som nu är sagt, skall ock dömas, där någon, utan att hava gjort sig skyldig till sådant förfarande, som i 1 mom. sägs, för egen vinning stadigvarande utnyttjar annans otuktiga levnadssätt.» Vad angår tillämpningen av lösdrivarlagen mot de yrkesmässigt skörlevande kvinnorna gällde förut i de städer, där reglementering av prostitutionen förekom, såsom regel, att påföljden för lösdriveri icke tillämpades gent emot dylika kvinnor i andra fall, än då dessa åsidosatte de föreskrifter, som genom reglementen eller eljest blivit dem ur hälsovårdssynpunkt eller för upprätthållande av den allmänna ordningen meddelade. Den på grundval av lösdrivarlagen uppvuxna reglementeringen innebar således, att lösdrivarlagens påföljder tillsvidare inhiberades med avseende på de yrkesmässigt skörlevande kvinnor, som blivit i vederbörlig ordning hos polismyndigheten inskrivna och som ställde sig de för dem utfärdade föreskrifterna i fråga om läkarundersökning m. m. till efterrättelse. Åsidosatte inskriven kvinna nämnda föreskrifter, sattes lösdrivarlagen i tillämpning och hon dömdes till tvångsarbete. Genom utfärdandet av lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar upphävdes all reglementering av prostitutionen, i följd varav lösdrivarlagens bestämmelser kommit att även i dessa städer direkt användas såsom korrektiv mot de prostituerade. Rörande samhällets ingripande mot de kvinnor, som göra sig skyldiga till ett sedeslöst leverne, har en ingående utredning gjorts av den s. k. reglementeringskommittén. I dess betänkande belyses på samma gång frågan om kriminalisering av ett dylikt förhållande, vadan dess framställning ansetts lämpligen böra refereras här. I fråga om prostitutionens straffbarhet uttalar reglementeringskommittén, att ett straffrättsligt ingripande mot de kvinnor, som med bibehållande av arbetsanställning eller annat hederligt förvärv vanemässigt bereda sig inkomster genom lösa och tillfälliga könsförbindelser, icke vore att tillråda. Den sedliga anstöt, som föranleddes av dylika kvinnors levnadssätt, vore i regel av jämförelsevis mindre betydenhet. Tydligt vore nämligen, att dessa kvinnor, som jämväl hade hederligt förvärv och således något att förlora, måste med hänsyn härtill vid knytandet av sina förbindelser pålägga sig en viss försiktighet. Samhället hade emellertid en ytterligare anledning att icke på kriminell väg söka undertrycka detta slag av pro-

^'^Jjjf ,Sff,f^. siag ocft yttranden däröver.

institution. Det voro en känd sak, att av det icke obetydliga antal kvinnor, som under längre eller kortare tider med bibehållande av hederligt förvärv beredde sig inkomster genom lösa och tillfälliga könsförbindelser, endast en ringa del övergingc till helyrkesprostitutionen. Ett straffrättsligt ingripande mot dessa kvinnor skulle självfallet föranleda, att de lätt komme att förlora den anställning de innehade och sålunda med eller mot sin vilja drivas över till helyrkesprostitutionen. I fråga om ett straffrättsligt eller korrektionelit ingripande mot helyrkesprostituerade framhöll reglementeringskommittén, att de kvinnor, vilka hemfallit åt prostitution av detta slag, i högre grad än de kvinnor, som med bibehållande av hederligt förvärv vanemässigt beredde sig inkomster genom tillfälliga könsförbindelser, genom sitt sedeslösa levnadssätt sårade den allmänna anständighetskänslan ävensom till följd av sin demoraliserande inverkan å en del av befolkningen bidrogc till förgiftning av den allmänna moraliska uppfattningen i samhället. De helyrkesprostituerade hade i motsats till de förut omnämnda prostituerade ett intresse av att i sitt yttre framträdande för allmänheten väcka så mycket uppmärksamhet som möjligt för att såmedelst kunna locka till sig männen. Det vore därför helt naturligt, att deras offentliga uppträdande toge sig för den allmänna anständigheten sårande former. Härtill komme, att det liv, som de helyrkesprostituerade förde, vore ägnat icke blott att kvarhålla dem i lasten, arbetsskygga som de vore och efter hand allt mindre arbetsdugliga, utan även att inom jämförelsevis kort tid fysiskt och andligt nedbryta dem själva. En del av dessa kvinnor "utgjordes ju också av degenererade individer med ärvda eller förvärvade dåliga anlag. I den mån de till helyrkesprostitutionen hemfallna kvinnorna nedsjönko i lasten, störde de tillika ofta den allmänna ordningen genom fylleri, oljud och annat förargelseväckande beteende, och bland dem kunde man även finna ganska många, som gjorde sig skyldiga till andra brott, framför allt tjuvnad från kunderna, vilket säkerligen förekomme i vida större antal fall än som bleve föremål för beivran. Icke blott dessa omständigheter utan även den överallt gjorda iakttagelsen, att ett nära samband ofta vore rådande mellan dessa kvinnor och yrkesbrottslingar, innebure en särskild anledning för samhället att hålla ett vaksamt öga på dem, som hängåve sig åt ett dylikt levnadssätt. Med samma rätt, som samhället funne sig böra ingripa mot lösdriveriet, borde det utan tvivel ingripa jämväl mot helyrkesprostitutionen, vilken för övrigt låge lösdriveriet nära och ofta därmed sammanfölle. Reglementeringskommittén upptager vidare i sitt betänkande de invändningar, som gjorts mot samhällets ingripande i bestraffningsväg mot helyrkesprostitutionen. Granskade man, säger kommittén, dessa invändningar närmare, funne man emellertid, att de till väsentlig del utgjordes av ett åberopande av vissa allmänna grundsatser, vilka antingen icke träffade sakens kärna eller i sin konsekventa tilllämpning skulle omöjliggöra ett inskridande i bestraffningsväg även i sådana fall, då detta allmänt ansågs påkallat. Till den förra gruppen hörde argumentet, att kvinna borde kunna fritt förfoga över sin egen kropp. Det bestreds ju nämligen icke kvinnan rätten att överlämna sig åt vem hon vill och av vilket motiv som helst, utan frågan vore endast, huruvida med samhällets bästa vore förenligt, att kvinnor obehindrat tillätes att häri söka sin enda eller huvudsakliga förvärvskälla. Man hörde även ofta framkastas den invändningen: Varför skall kvinnan straffas, under det att mannen går fri? Denna invändning kunde ju vara försåtlig nog för

65 den, som icke besinnade, att kvinnan lika litet som mannen enligt vår rätt straffades för u tomäktenskapliga könsförbindelser, ja icke ens för vanemässigt hängivande åt otukt i förvärvssyfte, om hon blott icke tillika övergivit all hederlig sysselsättning. Det vore icke de enstaka sexuella excesserna, som föranledde samhällets ingripande utan det vore det anstötliga, demoraliserande och förvända i hela levnadssättet. Förelåge någon gång även från mannens sida helyrkesprostitution, borde samhället såsom ju också lösdrivarlagens ordalydelse medgåve, inskrida mot honom. De invändningar, som i övrigt blivit framställda mot ett straffrättsligt ingripande emot helyrkesprostitutionen, avsåge förmenta olägenheter, som därav skulle uppkomma. ' Frånsett de svårigheter, som kände erbjuda sig vid bestämmandet av begreppet helyrkesprostitution, syntes endast en invändning av verkligt allvarlig betydelse kunna göras mot ett straffrättsligt inskridande emot denna form av prostitution. Det vore nämligen utan tvivel en viss anledning att befara, att ett dylikt straffbud tjänade att främja en mera förtäckt prostitution inom stora kretsar av de lägre avlönade arbetande kvinnornas klass, synnerligast i de stora städerna. Häremot borde emellertid vägas alla de olägenheter, som skulle bliva följden av helyrkesprostitutionens obegränsade tillåtlighet. Just genom tillvaron av ett straffbud mot helyrkesprostitutionen tvingades utövarna av den förtäckta prostitutionen att, såsom förut framhållits, av fruktan att förlora sin borgerliga anställning låta den av dem bedrivna skörlevnaden taga sig mindre påfallande former. Av ovan angivna skäl hölle kommittén före, att samhället icke borde underlåta att förbjuda ett levnadssätt av så påtaglig antisocial innebörd, som utmärkte helyrkesprostitutionen, och med straff belägga överträdelse av detta förbud. Just med hänsyn till den lockelse, som denna form av prostitution utövade på en hel del kvinnor, hade ett straffbud i berörda hänseende en viktig uppgift att fylla genom sin varnande och avskräckande verkan å dem, som eljest, skulle känt sig frestade att börja ett dylikt levnadssätt. Likasom helyrkesprostitutionen kunnat med nu gällande lösdrivarlag tillfredsställande bekämpas å landsbygden och i de mindre städerna, torde man kunna antaga, att, om ett dylikt straffbud bleve effektivt tillämpat även i de större städerna, åtminstone en väsentlig minskning i dessa kvinnors antal skulle ernås. Medvetandet om ett sådant straffbuds förefintlighet och effektiva tillämpning skulle säkerligen i ett stort antal fall avhålla sedeslös! levande kvinnor från att lämna sin innehavda arbetsanställning eller annat hederligt förvärv för att söka sin utkomst uteslutande eller huvudsakligen i osedligt levnadssätt. Vid ett straffrättsligt inskridande mot helyrkesprostitutionen vore det givetvis liksom i fråga om det egentliga lösdriveriet själva det levnadssätt, som kännetecknade denna form av prostitution, vilket borde vara föremål för inskridande. Att på en sidoväg komma nämnda prostitution till livs genom ett beivrande av sådana straffbara handlingar, vilka ofta förekomma som yttringar av densamma, såsom provokation till otukt och annat förargelseväckande beteende å allmän plats m. m. läte sig icke lämpligen göra. Tydligt vore nämligen, att straffet för dylika gärningar, vilka ju även beginges av andra personer, män som kvinnor, svårligen kunde föreskrivas i sådan form, att man därigenom kunde på ett verksamt sätt bekämpa ifrågavarande slag av prostitution. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke de straffrättsliga bestämmelserna mot helyrkesprostitutionen borde i enlighet med den moderna lagstiftningens tendens 9 -23.927-.

66 pä förevarande område upptagas i strafflagen. Tydligt vore emellertid, att detta spörsmål icke kunde bliva föremål för prövning förr än i sammanhang med den förestående revisionen av strafflagen. Reglementeringskommittén ansåg därför, att man närmast borde tillse, huruvida inom ramen för lösdrivarlagstiftningen sådana ändringar kunde åvägabringas, att hinder ej mötte, för att ifrågavarande kvinnor fortfarande komme att inräknas bland lösdrivare. Mot reglementeringskommitténs uttalande i nu förevarande avseende reserverade sig två av ledamöterna. Enligt deras mening innebure den av kommittémajoriteten förordade tillämpningen av lösdrivarlagen å prostituerade kvinnor en ojämnhet i behandlingen av den kvinnliga och den manliga parten i prostitutionsföreteelsen och kunde fördenskull icke anses överensstämma med rättvisa och billighet. Den av kommittén uppdragna gränsen mellan helyrkesprostituerade och enbart yrkesprostituerade vore en fiktion, enär ett stort antal skövlevande kvinnor tidvis innehade arbetsanställning och förty vore att anse såsom enbart yrkesprostituerade, men tidvis saknade sådan anställning och följaktligen vore att hänföra till de helyrkesprostituerades grupp. De så kallade helyrkesprostituerade kvinnorna vore varken ur sanitär eller ur moralisk synpunkt mera samhällsfarliga än de kvinnor, som dreve prostitutionen som binäring, varför anledning saknades att inskrida mot de förra, då man lämnade de senare åsido. Då samhället straffbelade en viss handling, fordrade det allmänna rättsmedvetandet, att samtliga handlingar av ifrågavarande slag och utförda under enahanda omständigheter bleve bestraffade. Visade det sig stöta på oöverstigliga svårigheter att tillämpa straffet i en utsträckning, som något så när motsvarade det anförda allmängiltighetskravet, vore del bättre att avstå från straffbeläggandet. Mot förslaget om kriminalisering av de helyrkesprostituerades levnadssätt erinrades, att ett levnadssätt ej kunde kriminaliseras, men väl en handling, utförd eller underlåten, upprepad eller enstaka. Av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig över reglementeringskommitténs betänkande, har flertalet anslutit sig till kommittémajoritetens mening i nu förevarande fråga. Ett antal myndigheter hava emellertid uttalat sig i samma riktning som reservanterna inom kommittén. Sålunda har överståthållarämbetet anmärkt, att ett stadgande därom, att varje helyrkesprostituerad kvinna borde behandlas såsom lösdrivare, skulle, strängt genomfört, leda till undertryckande av eller åtminstone väsentlig inskränkning i motsvarande art av prostitution, men da med all sannolikhet härav skulle följa en proportionsvis större ökning av andra slag utav skörlevande kvinnor, syntes klokheten i en dylik åtgärd kunna ifrågasättas. För övrigt låge det enligt ämbetets mening något orättvist och stötande i att härutinnan behandla alla helyrkesprostituerade lika, då de i sitt uppträdande kunde vara väsentligt olika; ej heller funnes någon anledning att i detta avseende behandla nu ifrågavarande kvinnor efter andra och strängare regler än de, som tilllämpades mot övriga individer. Medicinalstyrelsen uttalade som sin åsikt, att det ur såväl principiell som praktisk synpunkt vore olämpligt att inskrida straffrättsligt eller korrektionellt mot prostitutionen såsom sådan, samt att lösdrivarlagens tilllämplighet ä de prostituerade borde begränsas till sådana fall, då de gjort sig skyldiga till vagabondering eller annat lösdriveri i egentlig mening. Vid framläggande av proposition med förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar (nr 154, år 1918) upptog dåvarande chefen för

1)7

justitiedepartementet frågan om, vilka åtgärder från samhällets sida kunde vidtagas för att verksamt motarbeta prostitutionen och korrektivt ingripa mot vissa av dess yttringar. Både ur allmänna sociala synpunkter och för att den föreslagna lagen angående könssjukdomars bekämpande skulle vinna önskvärd fullständighet och effektivitet, ansåg departementschefen det vara erforderligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen av de prostituerade vidtoges, vilket väsentligen innebar en förändring i de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglerade ingripandet mot sådana kvinnor. Något sådant förslag förelåg ej, men huru än en revision av lösdrivarlagstiftningen komme att utfalla, kunde det enligt departementschefens mening förutsättas, att åtminstone en del av de prostituerade alltjämt måste betraktas såsom lösdrivare och underkastas tvångsarbete. Den utländska lagstiftningen i nu förevarande ämne företer väsentliga olik- Utländsk lag heter till såväl form som innehåll. 1 I det senare avseendet företrädas i den ut- stiftning. ländska lagstiftningen trenne särskilda ståndpunkter, i det att antingen all slags prostitution över huvud taget eller endast vissa kvalificerade former därav straffas eller ock prostitutionen såsom sådan lämnas straffri med eller utan särskilda ansvarsbestämmelser för vissa yttringar av densamma. Straff för prostitutionen såsom sådan förekommer i Finland och vissa schweiziska kantoner. I de llesta länder inskränker man sig till att belägga vissa särskilda former av prostitutionen med straff. Enligt den danska lagen den 30 mars 1906 om Modarbejdelse af offentlig Ijssedlighet og venerisk Smitte, genom vilken lag polismässig reglementering av förvärv genom otukt upphävdes, skall den, vilken driver yrkesmässig otukt, av polismyndigheten varnas och, om hon ej låter sig därav rättas, behandlas enligt lagen den 3 mars 1860 om Losgamgeri og Betleri d. v. s. dömas till fängelse eller tvångsarbete. 1 praxis anses otukten yrkesmässig, då vederbörande kvinna icke genom hederligt arbete förtjänar så mycket, som till nödtorftigt uppehälle anses vara erforderligt. Därjämte stadgas straff för den, som uppfordrar till otukt eller inbjuder till otukt på sådant sätt, att anständigheten därigenom kränkes, offentlig förargelse ästadkommes eller närboende förolämpas, ävensom för kvinna, som driver otukt som förvärv, för den händelse hon hos sig hyser vuxen mansperson eller ett omyndigt barn, som är över 2 år, eller mottager besök i otuktigt syfte av manspersoner under 18 år. — Enligt de föreliggande danska strafflagsförslagen straffas ej prostitutionen i och för sig utan endast vissa kvalificerade former därav. Påföljden är frihetsstraff, vilket till sin art något växlar i de olika förslagen. Den tyska strafflagen (§ 361) stadgar frihetsstraff (Haft) från en dag till 6 veckor för kvinna, som på grund av yrkesmässig otukt är ställd under polisuppsikt och handlar i strid mot polisföreskrifter, vilka givits med hänsyn till sundhet, offentlig ordning och offentlig anständighet, ävensom för kvinna, som utan att vara ställd under sådan uppsikt yrkesmässigt Övar otukt. Vid kvinnans dömande kan förklaras, att hon efter straffets avtjänande skall överlämnas till statspolisen (Landespolizei-behörde), som äger att för en tid av 2 år antingen anbringa henne 1 Redogörelsen för förhållandena i utlandet är i huvudsak hämtad ur reglementeringskommitténs betänkande.

68 i arbets-, förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller ä asyl eller ock använda henne till allmännyttigt arbete; anbringandet i en arbetsanstalt får ej äga rum, när den dömda ej fyllt 18 år. — I förslaget till ny tysk strafflag hava bestämmelserna om straff för yrkesmässig otukt formulerats så, att kvinna, som beträdes med yrkesmässig otukt, straffas med fängelse i bögst 3 månader, om bon överträder de föreskrifter, som givits för övervakande av yrkesmässig otukt. Sådana föreskrifter skola enligt förslaget givas av riksregeringen med riksrådets samtycke. Vid synnerligen förmildrande omständigheter äger domstolen belt och hållet befria frän straff. I fråga om den, som för dylik överträdelse gjort sig förvunnen till minst 4 veckors frihetsstraff, äger domstolen att jämsides med straffet eller, om detta ej överstiger 3 månader, i stället för detsamma förordna om personens intagande för en tid av 6 månader till 3 år i en arbets-, förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller i asyl, från vilken hon under förutsättning av gott uppförande kan frigivas före den bestämda tidens utgång. I Österrike är enligt lösdrivarlagen den 24 maj 1885 bestraffandet av kvinnor, som driva förvärvsmässig otukt, överlåten åt polismyndigheten, men tillika stadgas straff för dylika kvinnor, om de oaktat polismässig bestraffning fortsätta sitt otuktiga förvärv eller genom sitt offentliga uppträdande åstadkomma synnerlig förargelse eller förföra unga personer. I ett österrikiskt strafflagsförslag (1912) stadgas, att bedrivande av yrkesmässig otukt regleras genom polisföreskrifter, och att överträdelser av dylika föreskrifter straffas av förvaltningsmyndigheterna. Frankrike och Belgien hava icke i allmän lag någon bestämmelse om prostitutionens straffbarhet. Då emellertid den offentliga prostitutionen är underkastad särskild reglementering och i allmänhet överträdelser av dylika reglementens föreskrifter äro belagda med straff, komma de prostituerade i samma ställning, som i de länder, vilkas lagstiftning straffar den yrkesmässiga otukten, som bedrives i strid mot gällande reglementen. I ett år 1922 i Frankrike framlagt kommittébetänkande uttalas, att prostitutionen såsom sådan ej bör beläggas med straff, men ansvarsbestämmelser föreslås för vissa yttringar av prostitutionen. I Norge lämnas prostitutionen såsom sådan straffri, men man söker hindra densamma genom att bestraffa vissa handlingar, varigenom den framträder pä ett för den allmänna säkerheten, ordningen eller sedligbeten särskilt störande sätt. Enligt strafflagens 378 § straffas med fängelse intill 3 månader och vid förmildrande omständigheter med böter den, som antingen genom ord, tecken eller oanständigt uppträdande på offentligt ställe eller på något sätt, som är ägnat att väcka offentlig förargelse, otvetydigt uppfordrar eller inbjuder till otnkt eller som genom offentligt tillkännagivande söker inleda otuktig förbindelse. Den norska lösdrivarlagen av den 31 maj 1900 är ej direkt riktad mot prostitutionen. Under såväl år 1914 som år 1916 hava av regeringen framlagts förslag om revision av lösdrivarlagen, gående ut på att de prostituerade skulle behandlas enligt 4 § i denna lag och ej efter strafflagen. Enligt engelsk rätt är icke prostitutionen såsom sådan belagd med straff. Endast de prostituerade, som vandra omkring på allmänna platser och därvid uppträda på ett oanständigt och störande sätt äro myndigheterna befogade att taga hand om. Härvid tillämpas lösdrivarlagen av år 1824 (Vagrancy act), enligt vilken för nu ifrågavarande förseelse kan ådömas fängelse intill en månad eller böter intill

69 5 pund. Enligt nämnda lag bedömes ock det fall, då någon på allmän plats oroar eller besvärar med omoraliska förslag. Den holländska strafflagen upptager ej straff för prostitution, utan denna regleras av bestämmelser, som de lokala myndigheterna äga utfärda. I en del schweiziska kantoner straffas prostituerade kvinnor endast, om de offentligen utbjuda sig eller locka till otukt. Ett schweiziskt strafflagsförslag stadgar frihetsstraff från 3 dagar till 3 månader, eller böter från en till 500 francs för kvinnor, vilka genom yrkesmässig otukt störa grannarna i huset eller de närboende, ävensom för var och en, som offentligen ofredar annan med otuktiga uppfordringar eller erbjudanden. I händelse den, som för en förbrytelse ådömts fängelse, är liderlig eller arbetsovillig och hennes förbrytelse äger samband med nämnda förhållande, kan domstolen, om kvinnan är arbetsför och antages kunna vänjas till arbete, ined uppskjutande av straffets verkställande förordna^ om hennes intagande å arbetsuppfostringsanstalt, varifrån hon efter minst ett års vistelse kan frigivas tillsvidare på ett år för att, så framt hon under nämnda tid uppfört sig väl. därefter bliva slutligt frigiven. Den av reglementeringskommittén gjorda uppdelningen i helyrkesprostitution Kommittén* och annan prostitution har ur lösdrivarlagstiftningens synpunkt sitt givna berät- yttrande. tigande, ty lösdrivarlagens förutsättning av sysslolöshet passar icke in på sådana kvinnor, som bibehålla en ordnad sysselsättning. Reglementeringskommitténs ovan återgivna skäl tala otvetydigt för angelägenheten av att straffrättsligt eller korrektionellt ingripa mot sådana kvinnor, som väsentligen leva på inkomsterna av sitt sedeslösa levnadssätt. Vid uppställande av grunder för detta ingripande har reglementeringskommittén uttalat, att själva levnadssättet borde vara föremål för inskridande och ej, såsom på vissa häll skett, vissa yttringar av detsamma, såsom provokation till otukt eller annat förargelseväckande beteende å allmän plats eller brytande mot vissa polisföreskrifter. Så vitt det gäller en korrektionen behandling är tydligen delta betraktelsesätt det enda riktiga, men nämnda synpunkt talar enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs uppfattning också till förmån för en korrektioneli behandling i stället för en straffrättslig. Vad ovan sagts om lösdriveriets kriminalisering gäller i huvudsak även beträffande den företeelse, varom här är fråga. Vid sidan om de prostituerades behandling enligt lösdrivarlagen, vartill kommittén vidare återkommer i nästa avdelning, kan straff tänkas för olika yttringar av det osedliga levnadssättet antingen sålunda att dylikt brott ingår under redan befintliga brottskategorier eller att specifika brott uppställas. Frågan härom lärer lämpligast upptagas till behandling i samband med strafflagsrevisionen.

B. Böra l ö s d r i v a r m å l e n h a n d l ä g g a s av d o m s t o l eller a d m i n i s t r a t i v myndighet? Om alltså en kriminalisering av lösdriveriet, åtminstone icke för närvarande, Gällande behöv äga rum, torde den naturliga ordningen vara att bygga vidare på den hos oss stämmelser. redan antagna grunden samt i en särskild lag meddela bestämmelser om de åt-

70 gärder med hänsyn till lösdrivares behandling i icke straffrättslig ordning, som kunna befinnas ändamålsenliga. Gällande lösdrivarlag har för behandling av lösdrivarmålen ett blandat administrativt och judiciellt förfarande, i det att, sedan en person blivit av polismyndigheten varnad eller häktad för lösdriveri, varningen underställes Konungens befallningshavande eller, om det är fråga om häktad, målet handlägges av Konungens befallningshavande, mot vars beslut, om därigenom tvångsarbete ålägges, klagan får föras hos Kungl. Maj:l, varvid målet avgöres i högsta domstolen. fyform9ag -

Da anmärkningar framställts mot lösdrivarlagen, har en av de mest uppmärksainmade varit frågan om rättsproceduren i lösdrivarmålen. GSA:s fattigvårdskommitté betecknar i »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning donna fråga såsom kärnpunkten, huvudmomentet, i den blivande revisionen av lösdrivarlagstiftningen. Yrkandena pä ett rent judiciellt förfarande i lösdrivarmål sammanhänger visserligen på det närmaste med kravet på lösdriveriets kriminaliserande, men synas dock innebära, att man även utan en dylik kriminalisering önskar lösdrivarmålens behandling vid domstol. En sådan anordning bör därför tagas under övervägande, och har det synts kommittén lämpligast att upptaga den i nära anslutning till kriminaliseringsspörsmålet samt icke vänta därmed, till dess kommittén kommer att behandla frågan om proceduren i övrigt. cande vid Behandling av ärenden om åtgärder mot lösdrivare har hos oss alltid skett dae " S £ e n o m administrativ myndighet. Vid förarbetena till gällande lösdrivarlag synes lösdrivarmålens bibehållande hos Konungens befallningshavande hava betraktats som en given sak. Några år efter lagens antagande väcktes frågan om dessa måls förläggande till domstol, nämligen genom en av S. A. Hedin vid 1892 års riksdag i andra kammaren väckt motion, i vilken, efter relaterande av två särskilda fall. i vilka enligt motionärens mening polismyndigheterna förfaril i hög grad godtyckligt, och påyrkades bl. a. den ändring i lösdrivarlagen, att allmän nnderdomstol skulle äga att döma till den frihetsförlust, som kallas tvångsarbete». Enligt motionärens förslag borde behandlingen av dessa mål förläggas till rådhusrätt i vederbörande llins residensstad. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs av riksdagen. Till stöd för sin hemställan om avslag a motionen anförde lagutskottet i huvudsak följande: »Även om, vilket dock lärer med fog kunna ifrågasättas, en dylik anordning kunde antagas medföra större garantier för en tillfredsställande behandling av ärenden utav ifrågavarande art, än om dessa fortfarande i sitt tidigare stadium handläggas av myndigheter, vilka i övrigt hava tillämpningen av dylika ärenden sig anförtrodd och sålunda måste vara mera tortrogna med dessas natur, torde den föreslagna anordningen i allt fall icke stå rätt väl överens ined tvångsarbetets karaktär att utgöra, icke ett verkligt straff, utan en av omsorgen för allmänt väl påkallad skyddsåtgärd från samhällets sida. Denna dess karaktär kräver nämligen med nödvändighet för lagtillämpningen ett större mått av frihet vid bedömandet av samtliga på det konkreta fallet inverkande omständigheter, än som, enligt gällande processystem, är domstol tillmätt. Fullt följdriktigt har också den gällande lagstiftningen — — lämnat vederbörande myndighet fritt att, med ett av omständigheterna i målet påkallat åsidosättande av den stränga rättens krav,

[åta bero vid en förnyad varning för påföljden av fortsalt lösdriveri. Jämte det lagstiftaren sålunda ägnat tillbörlig uppmärksamhet åt den säregna beskaffenheten av den förseelse mot samhällsordningen, som ligger i ett fortsatt lösdriveri, har den, å andra sidan, genom att bereda den till tvångsarbete dömde tillfälle att få sin talan prövad av landets högsta domstolsmyndighet, förstått att skapa ett enligt utskottets uppfattning tillfyllestgörande korrektiv mot godtyckligheter från myndigheternas sida. Att nu, på sätt motionären förordat, utbyta denna, — ,i sakens natur väl grundade anordning av ett blandat administrativt-judiciellt förfarande mot ett rent domstolsförfarande, har vidare den betänklighet med sig, att, oavsett det ökade antal instanser, som av en dylik åtgärd bleve en följd, avgörandet av ett ärende, som framförallt påkallar en skyndsam behandling, skulle rätt väsentligt fördröjas. Slutligen må anmärkas, att i motsats till vad motionären synes vilja göra gällande, erfarenheten giver vid handen, att behandlingen av lösdrivare är ganska mild, och att Konungens befallningshavande ej sällan söka att efter förmåga bereda de för lösdriveri häktade anställning i tjänst hos arbetsgivare». Utskottets utlåtande åtföljdes av flera reservationer. Av dessa gick en ut på en skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om revision av lösdrivarlagen, varigenom de vådor för den personliga friheten, som genom dess nuvarande tillämpning visal sin kunna uppstå, måtte undanrödjas. I en annan reservation undertecknad av 4 ledamöter, framhölls det mindre lämpliga i att låta mål i första instans behandlas av administrativ myndighet och därefter av domstol, men dessa ledamöter kunde dock ej tillstyrka en revision av lösdrivarlagen så snart efter det lagen antagits. I sin ovan berörda vid C. S. A:s fattigvårdskommittés reformlinjer fogade CSA:s fattigskrift anför A. Schotte i denna del följande: vårdskom»Gent emot lagutskottets uppfattning mäste jag för min del göra gällande, att övervägande skäl tala för en huvudsakligen judiciell behandling av lösdrivar- . iinilen. Att i administrativ väg förfoga (»ver en persons frihet är i och för sig motbjudande och ingalunda tillrådligt. Det hänför sig till ett uppfattningssätt, som vår tid med skäl berömmer sig av att hava övergivit. Det kan ej heller förnekas, att det är en mindre lämplig åtgärd, att mål, sådana som nu ifrågavarande, behandlas i en instans av administrativ myndighet och i en annan av domstol. Detta är en nödfallsutväg allena, som tillgripits för vinnande av garantier mot eventuella missbruk frun den administrativa myndighetens sida. Det kan näppeligen begäras, all Konungens befallningshavande och poliskammare, överhopade som dessa myndigheter äro av en stor mängd ärenden, vilka alltjämt växa i antal och omfattning, skola kunna ägna lösdrivarmålen den noggranna uppmärksamhet, som är påkallad, då det gäller att förfoga över en persons frihet för längre eller kortare tid. Det innebär icke en förebråelse mot dessa myndigheter, men är en sanning, som jagav egen erfarenhet kan bestyrka, att den utredning och behandling, som ägnas lösdrivarmålen, icke blir särdeles ingående. Man söker, så gott sig göra låter, bilda sig ett omdöme i målet efter föreliggande protokoll och den häktades egna uppgifter och framträdande, men man saknar ofta tillräckliga hållpunkter för bedömande av åtskilliga viktiga omständigheter, och man känner sig själv på mer eller mindre lös mark, när det gäller att fatta beslut i målet. Man är i för hög grad beroende av sin egen subjektiva känsla och uppfattning av den häktade individen och har ej sällan för få objektiva, verkligen utredda och ådagalagda förhållanden till stöd

72 för sitt omdöme. Ibland kan därför domen utan tvivel bliva för sträng, ibland åter för mild, bådadera förhållandet lika oriktigt. Härtill bidrager väl i viss mån den ringa specialisering, som i lösdrivarlagen lämnas av lösdrivarna, men också själva förundersökningen. De underordnade polismyndigheternas åtgärder och protokoll äro ofta ofullständiga, emellanåt en smula färgade, de häktade komma med andra uppgifter vid förhöret inför Konungens befallningshavande än inför länsmannen eller stadsfiskalen, intyg lämnas eller införskaffas, stridande mot varandra, och möjligheten att utreda verkliga sanningen är ofta ringa. Den bristande offentlighet, som är en följd av den administrativa domsrätten, måste också anses fölen betänklighet i mål av förevarande beskaffenhet. > Enligt Schottes mening borde rådhusrätt i stad, där allmänt häkte linnes, äga upptaga dessa mål och anfördes i denna del följande: »Då domstol allenast skulle taga befattning med häktade lösdrivare och dessa nu införpassas till länsfängelserna i och för förhör inför Konungens befallningshavande eller till förefintliga rannsakningshäkten i städer, där poliskammare finnes, skulle någon omgång i nuvarande ordning icke skapas; snarare, och då en del häktade lösdrivare nu införas till kronohäkte för att sedermera transporteras till liinslangelset, skulle mindre transporter ifrågakomma. Att allmän åklagare i stad, vid vars rådstuvurätt lösdrivarmål finge förekomma, bleve åklagare i dessa mål, även om polisförhöret och häktningen verkställts av kronobetjänt eller stadsfiskal å annan ort i länet, kan icke möta betänklighet eller medföra svårigheter. Åklagaren finge, såsom i en del andra rannsakningsmål nu sker, kommunicera sig med häktningsmyndigheten, därest ytterligare upplysningar behövdes. Och i allt fall är det vill bättre att ha någon åklagare, än som nu ingen alls. Man har påstått, att den administrativa domsrätten borde bibehållas i lösdrivarmål, enär dessa måls karaktär skulle vid lagtillämpningen kräva ett större mått av frihet vid bedömandet av samtliga på det konkreta fallet inverkande omständigheter, än som enligt gällande processystem vore tillmätt domstol; och man har ansett, att med domstolsbehandling åtgärden mot den häktade icke skulle kunna stanna vid förnyad varning för lösdriveri. Om man icke skulle vilja tillerkänna domstolen rätt att låta vid en sådan varning bero, kunde man tilläventyrs tillgripa en anordning liknande den numera införda villkorliga domen. Domstolen kunde förordna, att det ådömda straffet för lösdriveri icke skulle gå i verkställighet förrän vid förnyad förseelse. Med det sätt. på vilket jag tänkt mig straffdömandet ordnat, hade domstolen således i dylika fall att icke anmäla den dömde till tvångsarbete, utan bleve, vid en förnyad förseelse, den omständighet, att personen förut dömts saker till lösdriveri, närmast atl betrakta såsom en försvårande omständighet vid tvångsarbetstidens utmätande. Förhållandet bleve i sak ungefär detsamma, som om varning meddelats av domstolen, men effektiviteten borde bliva större. Att med domstolsförfarande instanserna bli flera än nu, är sant; men denna omständighet torde icke äga någon praktisk betydelse. Redan nu är det blott undantagsvis, som besvär anföras över ett av Konungens befallningshavande eller poliskammare meddelat utslag i lösdrivarmål; och anledning är väl snarare att an-

73 taga, det besvären skola bliva mindre talrika, efter införande av domstolsbehandling,' än tvärtom. Bestämmelser kunna ju ock meddelas i syfte, att vid tvångsarbetstidens utmätande avdrag må kunna göras för den tid, lösdrivaren suttit häktad.Efter att hava erinrat om ett föreliggande norskt förslag, vilket vore en modifikation av i Tyskland gällande bestämmelser, anmärkte Schotte härom: »Anordningen skiljer sig således från den nuvarande huvudsakligen däri, atl själva skuldfrågan med alla dess inverkande faktorer avgjordes av domstol och Konungens befallningshavande blott finge en verkställighetsåtgärd av tvångsarbetet. Denna senare myndighet hade visserligen att, inom den latitud, lagen angav, utmäta tiden för tvångsarbetet, men att, med ledning av handlingarna i målet, företaga denna verkställighetsåtgärd på ett med rättvisa Överensstämmande sätt kan ej medföra större svårigheter än nu. Den stora fördelen att få själva förseelsen, lösdriveriet, konstaterat i domstolsväg, där verklig laglig bevisning i saken kan åstadkommas, och de ökade garantier, som härmed vinnas mot godtycklig behandling, uppväga mer än väl den något större omgång i rättsproceduren, som skulle bli en följd av här föreslagen form för dylika måls avgörande.» CSA:s fattigvårdskommitté ansluter sig i huvudsak till Schottes uttalanden samt betraktar, såsom redan framhållits, fordran på en huvudsakligen judiciell behandling av lösdrivarmålen som ett huvudmoment vid revisionen av lösdrivarlagstiftningen. ReglemenReglementeringskommittén framhöll i samband med sitt yttrande rörande lös- ten n gsdriveriets kriminalisering, att det onekligen mötte betänkligheter mot att låta ådö- kommittén. mandet av frihetsförlust intill en tidrymd av flera år tillkomna administrativ myndighet. Ur rättssäkerhetens synpunkt vore det givetvis synnerligen önskvärt, om domsrätten i dessa ärenden kunde överflyttas på allmän underdomstol, närmast rådhusrätterna eller vissa sådana, att utövas efter föregående kontradiktorisk förhandling mellan åklagare och tilltalad. Skulle emellertid de olägenheter, som i praktiskt hänseende otvivelaktigt mötte mot genomförandet av en judiciell rättsprocedur i dessa ärenden, befinnas omöjliggöra en sådan anordning, syntes i allt fall största möjliga garantier mot eventuella missbruk från de dömande myndigheternas sida böra beredas medelst bestämmelser, syftande till nödig noggrannhet i utredningen av de i det konkreta fallet inverkande omständigheterna samt offentlighet i rättsproceduren m. m. I händelse en judiciell behandling av dessa ärenden läte sig genomföra, torde ät domstolen böra förbehållas rätt att, där omständigheterna vore synnerligen mildrande, antingen låta bero vid en förnyad varningför påföljden av fortsatt lösdriveri eller ock låta villkorlig dom komma till användning. I den till kommittén remitterade skrivelsen från riksdagens justitieombuds- Justitieomman av den 18 februari 1910 framhålles, att bland andra frågor, som i samband budsmannens den ined en revision av lösdrivarlagen jämväl borde komma under omprövning, vore skrivelse 18 febr. 1910. den om rättsproceduren i lösdrivarmål. Det vore en ständig klagan av tvångsarbetarna, särskilt dem från de större städerna, att de blivit orättvist, utan laga skäl, dömda till tvångsarbete. Dessa klagomål vore åtminstone i de allra flesta fall fullständigt obefogade. Emellertid låge sannolikt anledningen till den inrotade föreställningen om orättvist bedömande till icke ringa del i det nuvarande rättsförfarandet i lösdrivarmål. Genom en ändring av detta skulle säkerligen den nämnda föreställningen i väsentlig mån giva vika. Ansåge man det av praktiska skäl — 10—2892?.

74 vilket justitieombudsmannen funne troligt — vara olämpligt, att den nuvarande anordningen med Konungens befallningshavande eller poliskammare såsom i första hand dömande myndighet utbyttes mot en anordning med de allmänna domstolarna, eventuellt endast rådhusrätterna eller vissa av dem såsom första instans för behandling av mål angående ådömande av tvångsarbete, skulle dock mycket vinnas, om nu gällande förfarande reformerades i den riktningen, att. en större offentlighet förlänades detsamma och de tilltalade medgåves rätt till vittnesförhör samt, i den mån sådant kunde låta sig göra, bereddes tillfälle att erhålla sakkunnigt biträde vid sitt försvar. FångvårdsFångvårdsstyrelsen har i samband med sitt i skrivelsen den 31 januari 1920 styrelsen, gjorda uttalande till förmån för lösdriveriets kriminalisering (se sid. 41) även framhållit som ett önskemål lösdrivarmålens behandling vid domstol. Tillvägagångssättet för dömandet av lösdrivare, säger fångvårdsstyrelsen, medförde onekligen möjligheter till viss godtycklighet frän polismyndigheternas sida både i för sträng och slapphänt riktning. Sålunda kunde under upprörda tider den administrativa makten måhända förledas att missbruka sin genom lösdrivarlagstiftningen auktoriserade myndighet. Vilken hög tro man än hyste om vara administrativa myndigheters opartiskhet och goda vilja till ett rätt handhavande av given makt, funnes det dock ingen annan samhällelig institution än en verklig, av processuella regler bunden domstol, åt vilken det allmänna rättsmedvetandet ville överlämna att lill den personliga frihetens förlust under läng tid döma fullmyndiga, för sina gärningar tillräkneliga medborgare. • overstathålÖverståthällarämbetet har i vttrande över förslaget om tvångsarbetsanstalternas larämbetet. s k i l j a n d e fr?m fångvården (se kungl. prop, nr 388 till 1920 års riksdag s. 16) även berört förevarande fråga och därvid yttrat: Det kunde icke vara lämpligt att lata lösdrivarärenden handläggas av domstol, när inskridandet uteslutande avsåge att åstadkomma rättelse i lösdrivarens levnadssätt och vänja honom vid arbetsamhet och ordnade levnadsvanor. Målen vore liksom frågor om internering av alkoholister av sådan natur, att cle borde handläggas i administrativ ordning, vilket ock av praktiska skäl torde vara nödvändigt, för att det korrektiva inskridandet skulle kunna, bättre anpassas efter behovet och bliva till åsyftat gagn för samhället. PolismyridigBland de önskemål, som framförts i samband med avlämnande av uppgifter lieternam.fi. till kommitténs utredning rörande lösdrivarlagens tillämpning under åren 1919—21, förekomma ock en del uttalanden rörande lösdrivarmålens behandling. Konungens befallningshavande i Västerbottens län anser det sålunda böra övervägas, huruvida icke ådömande av tvångsarbete för lösdriveri bör ankomma på domstol i stället för administrativ myndighet. Till förmån för domstolsbehandling av lösdrivarmålon uttala sig stadsfiskalerna i Södertälje, Eskilstuna, Nässjö och Sölvesborg samt landsfiskalen i ett distrikt inom Jönköpings län. En av stadsfiskalerna anser, att beslut om dömande till tvångsarbete bör fattas av polisdomstol eller annan allmän underrätt, rådhusrätt eller häradsrätt med tremannanämnd. Skälet för förändringen angives vara, att utredningen därigenom skulle kunna bliva fullständigare, vilket kräves både i den häktades intresse och med hänsyn till den polismyndighet, som häktat; särskilt framhålles behovet av att kunna höra vittnen och åstadkomma »mera bestämd bevisföring», detta även med hänsyn därtill att personer av rädsla för hämnd ej våga avgiva intyg. En av de nämnda stadsfiskalerna förmenar, att behandlingen

75 av målen skulle bliva snabbare, om de handlades vid rådhusrätterna, och att det därvid gavs bättre tillfälle för polisen att tillhandahålla bevisning och utredning i övrigt. En stadsfiskal framhåller uttryckligen såsom sin uppfattning att domstolsförfarande skulle göra lagen ineffektiv; en annan vill hava bandläggningen av lösdrivarmålen i städer med magistrat överflyttad från Konungens befallningshavande till magistraten samt framhåller som skäl härför magistratens kännedom om ortsförhållandena, större möjligheter till en allsidig utredning, snabbare avgörande av målen och i de flesta fall besparing av transportkostnader. Förslaget om lösdrivarmålens överflyttande till domstolarna innebär naturligen Kommitté fördelar ur rättssäkerhetens synpunkt. Vid utformande av domstolsproceduren har, yttrana* såsom redan framhållits, hänsyn tagits till den personliga säkerheten så långt, som ansetts förenligt med samhällets och andra medborgares intressen, och detta skulle alltså även komma lösdrivarna till godo. Fråga är dock. huruvida med var nuvarande domstolsorganisation dessa mal kunna inför domstol erhålla en ändamålsenlig behandling. Visserligen hava domstolarna efter införande av instituten villkorlig dom samt förordnande om minderåriga förbrytares intagande i allmän uppfostringsanstalt erhållit uppgifter, som förutsätta ett större mått av frihet vid brottmålens bedömande, och utvecklingen svnes fortgå i den riktningen, att domstolarna skola ingripa på områden. som förut tillhört administrationen, men fråga är om man härutinnan kan gå så långt som lösdrivarmålens natur kräver. Om lösdrivarlagstiftningens preventiva karaktär skall fullt genomföras, måste hänsyn tagas till så manga olika omständigheter-, alt det svårligen låter sig göra att sammanföra målets behandling till ett visst sammanträde, dä i huvudsak allt skall framdragas och bedömas. Redan under nuvarande förhållanden skulle detta hava varit svårt, men ännu svårare blir det. om, såsom kommittén föreslår, ansträngningarna skola inriktas på att begagna alla möjligheter för all fa lösdrivaren i ordnade förhållanden i stället för att insätta honom i tvångsarbetsanstalt. Man kan dä icke frångå det kravet, att dessa ärenden skola; behandlas av en ständigt tillgänglig myndighet, som när som helst kan besluta i en uppkommen fråga samt, om nödigt, medgiva ett försättande i frihet. Att våra häradsrätter icke lämpa sig för dessa måls behandling, enär de icke sammanträda tillräckligt ofta, synes vara allmänt erkänt. Då yrkande framställts om lösdrivarmålens behandling vid domstol, hava därför förslagen gått ut på att målen skulle handläggas vid rådhusrätterna i vissa städer, nämligen i residensstäderna eller andra städer, där allmänt häkte finnes. Tvivelsutan skulle mindre olägenheter i så fall vara förenade med överflyttningen, då rådhusrätterna hava sammanträde varje vecka, men enligt kommitténs förmenande skulle även detta innebära ett väsentligt fördröjande av lösdrivarmålens behandling och icke heller vid dessa domstolar linnes den förmåga att anpassa sig efter föreliggande förhållanden, som kräves för att lösdrivarnas behandling skall kunna bliva fullt rationell. Städernas domstolar torde också sakna tillräcklig förtrogenhet med landsbygdens förhållanden. För övrigt skulle anordningen med lösdrivarmålens hänförande till rådhusrätt stöta på vissa rent praktiska svårigheter, som kanhända ej skulle bli lätta att undanröja. Sålunda uppstår frågan, om städerna kunna åläggas att handlägga dessa mål genom sina åklagare och domare samt om detta skall ske utan

76 vederlag. Svårigheter skulle uppstå därutinnan att utredning gjorts av polismyndighet på annan ort o. s. v. Granskar man de invändningar, som gjorts gentemot lösdrivarmålens handläggning hos Konungens befallningshavande, finner man, att de delvis sammanhänga med en mera principiell motvilja att anlita administrativ myndighet för dessa mal. Givetvis bör man dock icke låta sig förledas härav, om anordningen i och för sig är lämplig och förenlig med ärendenas egen natur, och detta är enligt kommitténs åsikt fallet. Här bör också erinras om att den hänvisning till utländska förhallanden, som man ej sällan plägat göra, då det yrkats på vissa ärendens förläggande under domstolarna, så till vida är missvisande, som Konungens befallningshavande hava en något annan karaktär och ställning än utlandets administrativa myndigheter. Och det bör också beaktas, att de domstolar, som i vissa länder handlägga ärenden om lösdrivare, hava en mera administrativ karaktär än våra domstolar; särskilt anmärkningsvärt är, att enligt den belgiska lösdrivarlagstiftningen domstolens befattning med lösdrivarna betraktas som en administrativ åtgärd. I Tyskland har man tidigare klagat över att av domstolarna ställdes oöverstigliga krav på bevisning i lösdrivarmålen. Även i Norge har givits uttryck åt en dylik svårighet. I anledning av de anmärkningar, som framställts mot Konungens befallningshavandes handläggning av lösdrivarmål, må erinras, att den numera genomförda organisationen av denna myndighet medgiver en fördelning av ärendena, som bör komma även lösdrivarmålen till godo. Det viktigaste är onekligen, att en tillfredsställande utredning föreligger, och kommittén har därför föreslagit vissa åtgärder, som böra vara ägnade att trygga en sådan; kommittén återkommer härtill längre fram (sid. 155 o. f.). Enligt kommitténs uppfattning har Konungens befallningshavande åtminstone i vissa hänseenden större förutsättningar än domstolarna att handlägga lösdrivarmål. Härtill bidrager dess större erfarenhet på en del närliggande områden, såsom fattigvård, barnavård och behandling av alkoholister. För den utveckling av förebyggande åtgärder, varpå kommittén för sin del lägger stor vikt, skulle överflyttningen av lösdrivarmålen säkerligen vara ogynnsamt. Överflyttning till domstolarna skulle vidare verka fördröjande av målens avgörande. Under åberopande i övrigt av vad 1892 års lagutskott anfört, har kommittén funnit sig böra föreslå, att behandlingen av lösdrivarmålen i första inslåns bibehålies hos Konungens befallningshavande. mrdning i Enligt stadgandet i 16 § lösdrivarlagen skall i stad, där poiiskammare linnes. toUrtam d e n n a * f r å g a o m l ö s d r i v a r e s behandling utöva den myndighet, som enligt lösdrivarmare. l a S' e n tillkommer Konungens befallningshavande. Poliskammare i denna bemärkelse finnes, förutom i Stockholm, där poliskammaren är en del av överståthållarämbetet. i7 i Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Karlskrona och Eskilstuna. Av kommitténs statistik framgår, att av de under år 1907 häktade lösdrivarna omkring två tredjedelar inställts för poliskammare, nämligen 923 inför poliskammaren i Stockholm och 333 inför cle övriga polis kamrarna, varemot på samtliga länen kommit allenast 613. Rörande samma förhållanden under åren 1919—1921 upplvsa de av kommittén infordrade uppgifterna, att under år 1919 inför poliskammaren "i Stockholm inställts

77 •594, inför övriga poliskammare 150 samt inför samtliga Konungens befallningshävande 150 häktade lösdrivare, att för år 1920 motsvarande siffror varit 276, 154 och 127 samt för år 1921: 202, 188 och 155. Under årsperioden 1919—1921 förekommo alltså mer än två tredjedelar av de häktade lösdrivarna inför poliskamrarna. Till de angivna siffrorna för poliskammaren i Stockholm är vtterligare att lägga antalet av lösdrivare, som dömts enligt 12 § 6 mom. lösdrivarlagen, för åren 1919—1921 något över 200, därav omkring tre fjärdedelar voro kvinnor. Tager man hänsyn till uppdelningen av de häktade eller de olika momenten i 1 § lösdrivarlagen, kommer av fallen enligt 1 mom. det övervägande antalet på länen, medan fallen enligt 2 mom. till ännu större del än ovan angivits handlagts av poliskamrarna. Då en väsentlig del av lösdrivarmålen alltså handlägges av poliskamrarna, kräver spörsmålet, om domstol eller administrativ myndighet skall handlägga lösdrivarmålen. särskilt beaktande för de städer, som hava poliskammare. Spörsmålet ställer sig här i viss mån annorlunda. Den ovan angivna olägenheten att lösdrivare från landsbvgden skulle föras inför stadens domstol föreligger icke här. Vad Stockholm och Göteborg beträffar skulle man också kunna tänka på att anlita de speciella polisdomstolarna för ändamålet. Sistnämnda anordning lämpar sig dock säkerligen mindre, eftersom polisdomstolen i huvudsak behandlar bagatellmål och lösdrivarmålen ej få betraktas ur denna synpunkt. Mot lösdrivarmålens behandling vid den vanliga domstolen, rådhusrätten, kvarstå i varje fall övriga ovan angivna betänkligheter, om de också icke framträda i lika hög grad, när det gäller att jämföra domstolen med poliskammare. Å andra sidan kunna en del av de anmärkningar, som riktats emot Konungens befallningshavandes behandling av dessa mål, icke med samma fog riktas mot poliskammare. Vid den senare finnas nämligen större möj ligheter att anordna muntliga förhör; de personer, som böra höras, befinna sig inom staden och ej å en avlägsen ort, m. m. Då vid 1892 års riksdag yrkande framställdes om lösdrivarmålens behandling vid allmän underdomstol (sid. 70), var detta yrkande närmast grundat på iakttagelserna rörande två lösdrivarmål, som handlagts vid Stockholms poliskammare. Enligt vad kommittén erfarit skulle även hos tvångsarbetarna föreligga en viss uppfattning av, att poliskainrarnas handläggning av lösdrivarmål icke skänkte lösdrivaren samma trvgghet för en opartisk granskning, som dessa måls handläggning av Konungens befallningshavande. Lösdrivarna betrakta polismakten som sin svurne fiende," och allt vad som har med polis att skaffa väcker därför hos dem tanken på förföljelse. Ur psykologisk synpunkt förtjänar det angivna förhållandet allt beaktande, och kommittén har därför haft under övervägande olika förslag att ordna lösdrivarmålens handläggning i dessa städer. De av lagutskottet vid 1892 års riksdag anförda skälen mot lösdrivarmålens förläggande till domstol gällde även förhållandet till poliskamrarna; det var förnämligast mot dessa motionären riktade sig. Emellertid torde det icke böra ifrågasättas, att på en ort låta dessa mål handläggas av administrativ myndighet och på en annan av domstol. En utväg vore att helt upphäva den ovan angivna bestämmelsen i 16 § lösdrivarlagen och låta lösdrivarmålen även i städer med poliskammare handläggas av Konungens befallningshavande i länet. Härigenom skulle samma anordning

78 .skapas som i mål om ådömande av tvångsarbete en ligt fattigvårdslagen och i ärenden om internering av alkoholister. För Stockholms stad skulle upphävandet av stadgande i 16 § dock ej betyda någon ändring, då poliskammaren där är en del av överståthållarämbetet och fördelningen av ärenden mellan denna myndighets olika avdelningar bestämmes i en särskild författning. Stockholms poliskammare handlägger på grund härav jämväl de angivna målen om tvångsarbete enligt fattigvårdslagen och om alkoholisters internering. Vad de övriga städerna beträffar synes det kommittén, som om en överflyttning av lösdrivarmälen till Konungens befallningshavande utan större betänkligheter skulle kunna äga rum i Eskilstuna, Karlskrona, Hälsingborg och Norrköping, da målens antal i dessa städer ej är så stort, att de väsentligen skulle inverka på Konungens befallningshavandes arbetsbörda, varemot överflyttningen i Malmö och Göteborg skulle kunna bliva rätt betungande för Konungens befallningshavande. Inför de svårigheter, som i allt fall kunna möta i de större städerna, synes försiktigheten bjuda att bibehålla den nu befintliga anordningen; det har nämligen icke kunnat påvisas, att målens behandling hos poliskamrarna varit förenat med några verkliga olägenheter. Målen hava ofta varit bättre utredda än målen från Konungens befallningshavande, och utslagen från poliskamrarna hava liksom de från Konungens befallningshavande mycket sällan ändrats i högsta instans. Däresl kommitténs förslag att vid förordnandet om tvångsarbete någon bestämd tid ej skall utsättas, torde detta också inverka på den förut antydda stämningen bland lösdrivarna; poliskamrarna hava nämligen ej sällan utmätt en längre tid för tvångsarbetet än Konungens befallningshavande. Kommitténs förslag att borttaga stadgandet i 12 § 6 mom. lösdrivarlagen, som huvudsakligen kommit till användning i Stockholm, kan möjligen också komma att spela en viss roll. Om således poliskamrarna böra bibehållas vid sin uppgift i avseende a lösdrivarmålens behandling, kan spörsmålet uppkastas, huruvida organisationen av poliskamrarna skulle kunna förändras för att stärka deras ställning gentemot anmärkningar av ovan angiven art. Det har ifrågasatts att vid behandlingen av dessa mal låta lekmän eller en ledamot av stadens rådhusrätt taga säte i poliskammaren. Man^ skulle också kunna tänka sig att skapa en närmare överensstämmelse med förhållandet hos Konungens befallningshavande genom att göra sekreteraren i poliskammaren ansvarig för avgörandet av dessa mål, så att han ansåges godkänna utslaget, därest han icke reserverade sig däremot. Kommittén har dock ej ansett sig böra framlägga något förslag därom; särskilt kan det vara att befara, att insättande av en ledamot i poliskammaren skulle medföra ett komplicerande och försenande av dess arbete utan motsvarande nytta. Enligt kommitténs förslag (10 §) skulle Konungens befallningshavande hava att förordna om verkställighet av utslag i lösdrivarmål och därvid jämväl kunna låta i vissa fall med verkställigheten anstå. Enahanda befogenhet synes då böra tillkomma poliskammare, som har att handlägga lösdrivarmål.

79 VI. Förutsättningar för lösdrivarlagens tillämpning. De utmärkande dragen för lösdriveri äro enligt gällande lösdrivarlag sysslolöshet och medellöshet samt därjämte ett kringstrykande eller i andra avseenden samhällsvådligt levnadssätt. Enligt vad kommittén redan framhållit, böra dessa omständigheter alltjämt uppställas såsom allmänna förutsättningar för ett ingripande mot lösdriveriet. Det kräves emellertid att vid formulering av det grundläggande stadgandet om lösdrivares behandling närmare granska de angivna förutsättningarna. Därvid har det synts lämpligast att i första rummet fästa sig vid landstrykeriet, vilket behandlas i i mom. av 1 § i lösdrivarlagen och kan betraktas såsom huvudtyp för lösdriveriet, samt därefter de skilda former, som ingå under 2 mom. av samma lagrum. En dylik uppdelning av ämnet stöter på vissa svårigheter, då gränsen emellan de båda momenten icke är så sträng, men den torde å andra sidan hava vissa fördelar. Såsom särskilda underavdelningar hava upptagits frågorna om lösdrivare under 18 år samt om utländska lösdrivare. A.

Landstrykare.

Enligt i § 1 mom. lösdrivarlagen må såsom lösdrivare behandlas en var, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete. I vad mån landstrykarna blivit föremål för åtgärder enligt lösdrivarlagen Uppgifter om framgår närmare ur kommitténs statistik. Under år 1907 förekom beträffande lös- lö8 J r s iv ^' u driveri enligt 1 § 1 mom. 493 varningar och 479 häktningar; i 185 fall ådömdes 12JJ2JiigXpå tvångsarbete; för den av kommittén undersökta-årsperioden 1919—21 utgjorde mot- iand8trykare. svarande fall: för år 1919: 436, 129 och 75, för år 1920: 358, 124 och 85 samt för år 1921: 359, 150 och 102. En nedgång från år 1907 kan alltså konstateras särskilt beträffande häktningarna. I Stockholm har enligt uppgift ingen åtgärd vidtagits gentemot lösdrivare enligt 1 § 1 mom. Såsom naturligt är förekomma dessa lösdrivare vanligen på landsbygden och, även om de emellanåt bliva föremål för åtgärd vid poliskamrarna, är det huvudsakligen hos Konungens befallningshavandena, som ärendena rörande landstrykarna handlagts. Under år 1907 kommo av varningarna 86 % och av häktningarna 83 % på länen; för årsperioden 1919—21 hava dessa procenttal något sjunkit men uppgå i allt fall till minst 7 0 % . Då tidigare uppgifter rörande tillämpning av lösdrivarlagen icke särskilt angivit, i vad mån 1 eller 2 momentet kommit till användnirg, kan ej med siffror ådagaläggas, i vad mån landstrykarnas antal nedgått. Det synes emellertid vara en allmän iakttagelse, bekräftad såväl av polismyndigheter som från anstalterna,

80 att de egentliga landstrykarna numera icke förekomma så talrikt som förr, en iakttagelse, som gjorts även i Danmark och Norge. På allra sista tiden säges någon ökning hava förmärkts och det antages, att vid den arbetslöshet, som rått under de närmaste åren, åtskilliga personer börjat ströva omkring och sedan fortsatt med! ett kringstrykande levnadssätt. En grupp landstrykare, som särskilt bör beaktas är den, som omfattar tattare och zigenare, för vilken grupp redogörelse lämnas i bil. 2 till detta betänkande. Enligt uppgift från rikets polismyndigheter skulle av dem, som under åren 1905—07 anhållits för lösdriveri, den anhållne i 108 fall varit tattare och zigenare. Vanligen resa dessa omkring med hela familjen och föra ett riktigt nomadliv. Kringresande familjer givas törhända, som ej äro att hänföra till nämnda grupp men med hänsyn till levnadssättet överensstämma de med dem. Till de kringresande tattarna eller zigenarna sluta sig ej sällan lösdrivare av ren svensk härstamning, som flytta från det ena bandet till det andra. Vad beträffar de ovan lämnade uppgifterna rörande antalet fall av beivrat lösdriveri enligt 1 § 1 mom. bör också erinras därom, att gränsen mellan 1 och 2 mom. är i viss mån flytande. Ej sällan äro båda momenten tillämpliga. Så händer det att lösdrivare, som egentligen äro att hänföra under 1 § 2 mom., emellanåt, då de börja känna sig osäkra i städerna eller då vandringslusten under den blidare årstiden lockar dem från städerna, giva sig ut på vandring från en ort till en annan. Det beror alltså stundom på en tillfällighet, om de anhållas enligt 1 eller 2 mom. I ovannämnda uppgifter hava flera polismyndigheter uttalat, att innehavet av ett mindre penningbelopp eller dylikt, förvärvat på oärligt sätt, ej borde fritaga från behandling såsom lösdrivare. Konungens befallningshavande i Jämtlands län anför i samma fråga: »Enligt nu gällande lagstiftning är saknad av egna medel förutsättning enligt både 1 och 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen för att någon skall behandlas enligt nämnda lag. Praxis har emellertid gått i annan riktning. Vid flera tillfällen hava personer behandlats enligt denna lag, ehuru de varit till och med försedda med egna medel. Detta har emellertid skett i sådana fall, då bevis förekommit därom att medlen åtkommits på annat sätt än genom ärligt arbete. Konungens befallningshavande anser detta förfaringssätt visserligen icke böra bliva föremål för anmärkning, men håller före att ändring i lagen bör ske, så att icke lag och praxis komma att stå i motsatt förhållande till varandra.» Kommitténs Landstrykarens samhällsfarlighet beror därpå, att han varken har medel till yttrande, sitt uppehälle eller skaffar sig sådana genom lovlig verksamhet. Om han också kan tidtals tillbringa sina nätter under bar himmel, måste han hava klädespersedlar och föda. För anskaffandet härav är han beroende av sina medmänniskor; hans vanliga utväg härför är ett mer eller mindre förtäckt bettleri, därest han icke rent av förskaffar sig vad han behöver genom olovligt tillgrepp eller bedrägligt förfarande. Medellöshet. Mot fordran på medellöshet såsom utmärkande för lösdriveriet har stundom invänts, att lösdrivarlagen därigenom göres till en klasslag. Härpå har genmälts, att en lag av den natur, som det här gäller, icke bör utsträckas till individer, från vilka fara icke hotar. Lösdrivarlagen avser just att skydda samhället mot personer, vilkas levnadssätt utgör en fara för samhället i de hänseenden, som i lagen stadgas; för dem, som själva hava medel till sin försörjning, hotar icke

SI en dylik fara, sa länge de använda dessa tillgångar till sin försörjning. Det avgörande är således icke direkt, om lösdrivarna äro i besittning av medel utan om de oberättigat taga andra människor och deras tillgångar i anspråk för att fortsätta med sitt sysslolösa liv. Strängt taget ligger alltså medellöshet inbegripen i det sysslolösa kringstrykandet, och det skulle kunna tänkas att formulera lagstadgandet utan att särskilt beteckna medellösheten. En sådan formulering skulle vara en fördel, när det gällde att värja samhället mot en del samhällsskadliga personer, som, när de anhållas för lösdriveri, kunna uppvisa tillgångar, vilka de merendels förvärvat sig genom att stryka omkring och bettla eller på annat sätt tillnarra sig 'från allmänheten, därest desamma icke åtkommits pä brottsligt sätt. Detta skulle också stå i överensstämmelse med den tolkning, som praxis givit åt kravet på medellöshet, nämligen att härvid icke kan tagas hänsyn till medel, som förvärvats just genom det samhällsskadliga levnadssättet 1 . Särskilt skulle det härigenom framstå tydligare, att tattare och zigenare, trots äganderätt till fastigheter och späckade plånböcker, icke äro skyddade för lagens tillämpning, då avkastningen av dessa fastigheter eller kapital icke är deras levebröd, utan detta anskaffas genom bettleri, bedrägligt förfarande o. s. v. Emellertid kan ju å andra sidan icke förnekas, att tillägget »utan medel till sitt uppehälle» är ägnat att karaktärisera landstrykaren, såsom han vanligen uppenbarar sig, och då praxis synes hava slagit in på en tolkning, vilken medger landstrykarens behandling som lösdrivare trots förekomsten av medel, vilkas åtkomst stå i samband med lösdriveriet, samt bestämmelserna i 1 § av praktiska hänsyn böra kvarstå så orubbade som möjligt, har kommittén trott sig böra bibehålla det nuvarande uttrycket »utan medel till sitt uppehälle». Vidkommande förutsättningen om sysslolöshet sammanhänger även denna Sysslolöshet. bestämmelse med den presumtion, som ligger till grund för landstrykeriets samhällsskadlighet. Även mot denna bestämning hava anmärkningar gjorts. Sålunda har sagts, att sysslolöshet eller med andra ord arbetslöshet icke får tagas till förevändning för en persons behandling som lösdrivare, enär arbetslösheten mången gång är oförskylld och beroende, icke på arbetsovillighet utan på saknaden av arbetstillfälle. Invändningen är i sig riktig och gällande lag har också, beträffande det fall, som avses i 1 mom., tagit hänsyn härtill genom tillägget, >där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete». En kringvandrande person är alltså skyddad mot lagens tillämpning, då han har arbete eller söker sådant; det är den arbetsovillige, som lagen vill hindra från att stryka omkring och bereda sig sitt livsuppehälle genom att utnyttja den bofasta befolkningens givmildhet och godtrogenhet samt sålunda själv undgå att arbeta därför. Arbetsovilligheten i förening med medellöshet skapar av den kringstrykande personen en samhällsskadlig individ. Naturligen kan det i det enskilda fallet bliva förenat med någon svårighet att avgöra, både om sysslolöshet föreligger och om den kringvandrande söker arbete. Ett kringvandrande för att söka arbete har visserligen i våra dagar icke samma Arbets betydelse som fordom, då, särskilt inom hantverket, yrkesutbildningen ägde rum sökande. under kringvandring från en mästare till en annan och från den ena staden till 1

Nytt Juridiskt Arkiv 19(2 s. 356; 19u9 s. 325.

11—22027.

82 den andra. I vissa länder, såsom t. ex. Tyskland, har dylikt kringvandrande för yrkesutbildning förekommit ända in i våra dagar. Den gamla anordningen att skaffa sig plats eller arbete genom kringvandrande från ett ställe till ett annat har numera i allmänhet fått lämna rum för lämpligare anordningar. I stor utsträckning ske tillkännagivanden om platser genom tidningarna, och platser sökas ej sällan gen o m d r e v eller per telefon; om personlig inställelse skall äga rum, torde, så snart avståndet är något längre, järnväg eller båtförbindelse, där sådan finnes, komma till användning. Vidare finnas olika anordningar för förmedling av platser. Under de sista årtiondena har en offentlig arbetsförmedling kommit till stånd, som blivit av stor betydelse och särskilt i vårt land nått en snabb utveckling. Med tillhjälp av dennas tillkännagivanden kan var och en inhämta, varest platser i de olika yrkena finnas att få. Den offentliga arbetsförmedlingen lämnar ej blott upplysning om arbete utan även understöd för resa till arbetsplatsen. Arbetarnas egna organisationer förmedla ofta, var inom sin bransch, platser åt sina medlemmar. Även enskilda förmedlingsbyråer finnas. Slutligen må erinras om det biträde vid platsanskaffning, som kostnadsfritt lämnas av vissa institutioner med allmännyttigt syfte t. ex. skyddsvärnet. Huru långt man än hinner i utvecklingen lärer det ej vara möjligt att helt undvara ett arbetssökande av mera personlig art. Under kristiden med dess egendomliga förhållanden nödgades mänga personer, som gingo sysslolösa i städerna eller industrisamhällena, att på försök giva sig ut på landsbygden för att skaffa sig någon sysselsättning. En del av dessa arbetssökande torde så småningom hava övergått till ett kringstrykande liv av beskaffenhet att kunna hänföras under lösdrivarlagen. På en del orter med ordnad polisuppsikt anhöllos ej så få av dessa personer, ehuru de av vederbörande landsfiskal eller stadsfiskal åter släpptes. Den allmänna situationen kom alltså att inverka även här till ett mildare bedömande av företeelser, som eljest sannolikt föranlett till en varning. Ett kringvandrande även utanför den egna hemorten för att söka arbete får alltså icke karaktäriseras som landstrykeri. Naturligen kan härvid icke den kringvandrandes egna uppgifter utan vidare tagas för goda; ty nästan alla landsstrykare uppgiva sig söka arbete. Lagen kräver, att detta skall framgå av omständigheterna, och denna formulering synes vara tillfredsställande. Myndigheterna kunna nämligen ej gärna bevisa, att vandraren icke söker arbete. Men någon legal bevisning åligger ej heller kringvandraren, utan slutsatserna äro att draga ur det sätt, på vilket han ådagalägger sin arbetsvilja. Härvid äro en massa omständigheter att taga i betraktande såsom yrke, kroppskonstitution, arbetsmöjligheter m. m. Den nu ofta förekommande stämplingen ä kort för arbetssökande vid arbetsförmedlingsanstalterna torde ej utan vidare fa anses innebära, att en person verkligen är arbetssökande, enär en dylik påstämpling vanligen torde meddelas utan närmare undersökning. Det låter sig sannolikt icke göra att uppställa innehavet av någon skriftlig handling såsom berättigande till fritt kringvandrande, ty en sådan föreskrift skulle verka betungande för många samt missbrukas eller kringgås av den verklige landstrykaren. För att med säkerhet undgå, att ingen arbetsvillig kringvandrare ålägges påföljd enligt lösdrivarlagen, är det i tvivelaktiga fall nödigt, att myndigheterna anvisa arbetslösa vandrare syssel-

83 sättning. 1 kommitténs förslag ingår också, att arbete skall om möjligt anskaffas, och särskilt skall detta ske i samband därmed att varning meddelas för lösdriveri, vadan den varnade blir i tillfälle att återgå till sysselsättning, innan fråga blir om häktning och ådömande av tvångsarbete. Åtskilliga landstrykare förebara såsom skäl för sitt kringvandrande handel t eller hantverk. Oftast är det en obetydlig handel med s. k. korta varor, papper, l kuvert, böcker, fotografier, vykort, lottsedlar, tvålar, kängsnören, säkerhetsnålar m. m. Stundom medföras en del alster av egen handaslöjd, utövas något hantverk eller uppköpas skrot, lump och ben. Speciella former av affärsverksamhet under kringstrykande äro handel och byte med klockor eller hästar, vilket ofta sker vid marknader. Zigenarna bereda sig inkomster genom att spå folk samt giva föreställningar av olika slag, särskilt fingerade bröllop. På senare tiden synas zigenarna i stor utsträckning hava slagit sig på att resa omkring med karuseller och gungor o. d. samt giva s. k. tivoliföreställningar. Den svenska lösdrivarlagstiftningens historia visar, att denna lagstiftning tidigare stått i ett mycket intimt förhållande till näringslagstiftningen. Ehuru detta samband väsentligen hävdes genom 1885 års lösdrivarlag, spelar näringslagstiftningen ändå en viss roll för lösdriveriets bedömande. Under näringslagstiftningens skydd vandra ett ej ringa antal personer omkring, vilka ej kunna betraktas såsom några egentliga yrkesutövare utan hava sin näring blott såsom täckmantel för sitt kringstrykande levnadssätt. Då lösdrivarlagstiftningen icke vidare angiver viss sysselsättning såsom fredande från behandling såsom lösdrivare, finnes emellertid intet hinder för bedömande av en var sysselsättning, sådan den framträder utan hänsyn till näringens art. Det. står alltså myndigheterna öppet att behandla som lösdrivare en person, vilken stryker omkring med ett litet varulager, vars försäljning ej rimligen kan inbringa honom, vad som behöves för livsuppehället, och detta även om han erhållit tillstånd till handel eller på grund av anmälan eller eljest enligt näringsfrihetsförordningen har rätt att driva sådan. Men det gäller i så fall för dem, som skola anhålla eller häkta lösdrivaren, att fara försiktigt fram. Personer, som innehava rätt att idka gårdfarihandel, torde väl sällan beträdas med lösdriveri, enär de för tillstånd till sådan handel skola vara kända för redbarhet och ordentlighet. I en del fall har uppgivits, att tattare erhållit sådant tillstånd, men det får antagas, att det då gällt någon, som fyllt de nämnda kvalifikationerna. Skulle en tillståndshavare befinnas hava gjort sig skyldig till lösdriveri, bör skäl förefirmas för återkallande av tillståndet, och en anmälan hos vederbörande Konungens befallningshavande är då tydligen på sin plats. I många fall drives handel under kringvandring utan tillstånd, och det klagas över, att dessa kringvandrande handlande dock sällan bliva dömda för olaga handel, då det möter svårigheter att få dem instämda till eller inställda vid domstol; händer det någon gång att de dömas, blir det ett bötesbelopp, som avtjänas, därest de icke lyckas helt undandraga sig verkställigheten. I övrigt vill det synas, som om de gällande bestämmelserna rörande rätt att idka handel under kringvandring givit anledning till tvekan om, när ; en sådan rätt förefinnes. Då näringsfrihetsförordningen för närvarande är under omarbetande, lärer väl dessa spörsmål därvid vinna sin lösning. Ur lösdrivarlagstiftningens synpunkt är

84 det ett önskemål av vikt, att en närmare reglering kunde vinnas rörande all handel genom kringförande av varor. Denna handels betydelse för konsumenterna torde numera även på landsbygden vara så ringa, att den saklöst kan undvaras; ej sällan äro dessa försäljare till direkt besvär och olägenhet, då de ofta rent av påtvinga folk sina varor, vilka ej sällan äro underhaltiga. I den mån sådan handel dock kan innebära en hederlig förvärvskälla för personer, som ej på annat sätf kunna förtjäna sitt livsuppehälle, kunde utverkande av tillstånd dock ifrågasättas, och, om detta skulle i de fall, då det gäller en obetydlig handel, stöta på svårighet med hänsyn till kostnaden för lösande av tillståndsbevis m. m., lärer väl utväg ej saknas att ordna denna fråga på ett tillfredsställande sätt. Vad som är av vikt. är, att tillstånd ej lämnas personer av tvivelaktig karaktär. För sådana särskilda fall, då handel bör stå öppen såsom en följd av annan näring, såsom alster av husflit, lära särskilda svårigheter vara för handen vid ordnandet av rätten till handel, clå den ej utgör täckmantel för ett. blott kringdrivande. Kommittén tänker härvid särskilt på tattarna, vilka ej sällan hava fastighet på landet och under sina vandringar medföra något mindre lager av alster av husflit. Vad särskilt hästhandel beträffar har från vissa håll framställts yrkande om en reglering därav; då frågan härom närmast rör tattare och zigenare,' skall kommittén återupptaga den i samband med åtgärder mot dessa kringvandrare. l b i l a g a 2 tU1 f ö r e v a r a n d mnderörande e betänkande har kommittén lämnat en närmare redo åtgärder mot görelse angående förekomsten inom vårt land av tattare och zigenare, deras tattare och levnadssätt och de vådor, som hota samhället från dem. zigenare. ^ Av den i nämnda bilaga förebragta utredningen framgår otvetydigt, att det Tattarna, kringstrykande levnadssätt, som särskilt en stor del av tattarna föra, innebär en verklig samhällsfara och inom vissa orter ett avsevärt men för den bofasta befolkningen, vars anspråk på att vara fredad från ett obehörigt inträngande i hus och hem därigenom kränkes. Genom den hänsynslöshet och fräckhet, ined vilken tattarna ej sällan uppträda, förmå de, särskilt i avlägsna bygder, befolkningen att lämna dem snart sagt allt vad de begära, husrum, mat och foder till kreaturen. Deras envisa bettlande saknar varje gräns; bettlandet överlåtes huvudsakligen åt kvinnorna och barnen, under det männen mera genom sina kraftyttringar eller blotta närvaro åstadkomma, att befolkningen ej vågar vägra att lämna dem, vad som i en eller annan form begäres. Men ej nog härmed: hotet sträckes ej sällan till våld och där en sak ej godvilligt erhålles, händer det, att den tages utan vidare. Särskilt av kvinnorna och barnen förövas olovligt tillgrep]) i en utsträckning, som icke låter sig närmare konstatera. Ehuru dessa kringstrykande tattare för sina gärningar stundom falla under strafflagen och deras levnadssätt är ett typiskt lösdriveri, torde de oftast undgå både straff och påföljd för lösdriveri. Befolkningens rädsla för dem föranleder, att angivelse för brott sällan sker, och deras rörlighet gör, att de undandraga sig polismyndigheternas åtgärder; innan polismakt hinner till platsen, äro de redan långt borta, och i polismyndighetens närvaro veta de ofta att förhålla sig lugna. Polismakten å landsbygden är för övrigt alltför fåtalig och svagt organiserad för att kunna lämna skydd mot dessa hastigt uppdykande fridstörare. Anmärkningsvärt är, att dessa personer ända in i våra dagar med dess allt-

85 mer skärpta åtgärder mot olika utslag av samhällsfientlighet, fått tämligen oantastade fortsätta sitt kringstrykande och samhällsvådliga levnadssätt. Ett och annat »tattardåd» har upprört den allmänna meningen; den skyldige har blivit dömd, därest han ej på grund av svårighet att anskaffa bevisning blivit frikänd, och därvid har det fått bero, trots alla klagomål. Svårigheterna att verkligen ingripa mot tattarna hava onekligen varit så stora, att man ej kan undra över att myndigheterna underlåta att ingripa. Tattarna hava på det hela tämligen opåtalt fått fortsätta sitt kringstrykande liv och försörjt sig med bettleri eller på annat otillåtet sätt. Det har nästan ingått i det allmänna medvetandet, att de i helt annan utsträckning än andra medborgare hava rätt att vagabondera. Och dessa personer anse sig själva vara i sin goda rätt att vandra samt därvid för sitt livsuppehälle anlita den bofasta befolkningens tillgångar. o_ Vad som gör att inskridandet mot tattarna är förenat med än större svårigheter är, att det ej, såsom eljest vanligen är förhållandet, då lösdrivarlagen^ skall tillämpas', är fråga om enstaka individer utan om familjer och ofta flera sådana med talrika barnskaror. Tages familjefadern, såsom skett när han häktats för brott eller för lösdriveri, så fortsätter familjen att resa omkring. Skall något göras, måste det bliva en omfattande åtgärd; modern och barnen måste också tagas om hand. Sannolikt skall i de flesta, fall även modern kunna varnas och sedan häktas för lösdriveri, och då måste vederbörande kommun taga hand om barnen för att försörja dem eller också taga dem enligt lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Där särskilda skäl ej finnas att taga hand om föräldrarna, föreligga säkerligen dock i de flesta fall förutsättningar för att beträffande barnen tillämpa sistnämnda lag. Det saknas alltså ej utvägar, men anlitandet därav är förbundet med stora svårigheter. Dessa bestå ej blott däri, att samtidigt olika slag av åtgärder skola bringas till användning, utan härtill kommer, att dessa personer genom det kringströvande levnadssättet hava så lätt att undandraga sig myndigheterna; stämningar och kallelser kunna ej delgivas dem och hörsammas för övrigt icke. Även om man hade att räkna med en ökad polisbevakning, skulle det ej bliva lätt att fullfölja de olika åtgärder, som behövde vidtagas. De åtgärder mot tattare, vilka under tidernas lopp vidtagits såväl hos oss som i andra länder, hava i allmänhet icke visat sig effektiva. Törhända har detta berott därpå, att åtgärderna stundom i sin stränghet skjutit vida över målet och ibland åter i all sin välmening mest varit ägnade att befordra dessa individers självsvåld och förakt för lagarna. Skall något kunna vinnas, måste det ske genom en serie av åtgärder, som på samma gång taga sikte på en möjlig utväg för dem att livnära sig och med obeveklig stränghet ingripa mot deras vagabondliv. Ur rashygenisk synpunkt hävdas, att dessa individers inblandning i den svenska folkstammen innebär en försämring av vår folkras. Härmed må nu vara hur som helst, ty i stort sett saknas för närvarande möjligheter att förhindra detta. Då det i de flesta fall gäller svenska medborgare, kan utvisning av dem icke äga rum. Lika litet låter det sig göra att genom några andra direkta eller indirekta åtgärder utrota dem. Mot en eller annan individ, som gjort sig skyldig till svårartade brott eller lider av sinnessjukdom m. m., kan man törhända med vetenskapens och

w rattens utveckling tänka på ett oskadliggörande i en eller annan form för att hindra honom eller henne att sätta nya individer i världen (sterilisering) eller en livslång internering. Kanske äro sådana individer till ett jämförelsevis stort antal att finna bland tattarna och, i den mån ett ingripande under dylika former kan ske, underlättas därigenom lösningen av tattarfrågan. I större utsträckning lärer det emellertid icke kunna ske. Det återstår alltså ingen annan möjlighet än den ovan angivna, att med eller mot tattarnas vilja inarbeta dem i samhällsordningen. Det nu för första gången gjorda försöket att samla material till frågans bedömande kan naturligen icke göra anspråk på att helt klarlägga frågan, men de intryck, som erhållas ur de inkomna uppgifterna, giva klart vid handen, att det här rör sig om ett spörsmål, vars lösning icke vidare låter avvisa sig. De rop på en bättre tingens ordning, som då och då hörts från olika delar av landsbygden, få icke förklinga ohörda. Flera av de skildringar, som framkommit rörande tattarnas uppträdande, äro av den hårresande art, att man knappast trott, att sådana händelser skulle kunna inträffa i ett ordnat samhälle. Och dessa skildringar giva intryck av att icke enbart vara spridda symptom. Även om det icke allt för ofta kommer till så ohyggliga uttryck som i en del av de i bilaga 2 relaterade fallen, framgår klart, att tattarna under sina vandringar formligen terrorisera befolkningen på ett sätt, som icke borde tolereras. Det synes därför kommittén uppenbart, att samhället icke längre bör uppskjuta med att vidtaga åtgärder mot de kringstrykande tattarföljena, utan om möjligt hindra dem att fortsätta med sitt hittillsvarande levnadssätt. Visserligen bör man på grund av sakens natur icke göra sig alltför ljusa förhoppningar med hänsyn till resultatet inom en nära framtid, men å andra sidan har man ej anledning förklara, att åtgärder mot dem ingenting tjäna till. Erfarenheterna från en del av de nuvarande tattarkolonierna äro visserligen nedslående, men på andra ställen hava under de senaste årtiondena ett icke ringa antal tattare blivit bofasta och arta sig på det hela väl, även om de icke helt upphöra med sina resor. Såsom förut framhållits har samhället redan nu kraftiga medel till sitt förfogande, i det att de kringresande tattarna själva i de flesta fall kunna hänföras under lösdrivarlagen samt deras barn merendels kunna bliva föremål för åtgärder enligt skolstadgan eller lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Den kommitté, som år 1899 avgav förslag till sistnämnda lag föreslog tillika ett tillägg till 1 § i lösdrivarlagen, enligt vilket denna skulle kunna göras direkt tillämplig på den, som strök omkring från ort till annan och åtföljdes av egna eller andras barn samt icke kunde visa, att han var någonstädes mantalsskriven, och icke på behörigt sätt försörjde sig och drog försorg om barnens vård och uppfostran. Ett sådant stadgande har kommittén icke ansett sig böra föreslå, då de däri upptagna förutsättningarna delvis strida mot de grunder, som böra vara bestämmande för lösdrivarlagen. Enligt kommitténs uppfattning äro dessa tattares kringvandrande i regel ändå att betrakta som lösdriveri, och de kunna såväl efter gällande lag som enligt kommitténs förslag behandlas såsom lösdrivare. Omhändertagande av tattares barn har hittills icke ofta ägt rum, och därtill hava flera omständigheter medverkat. Barnens skiljande från föräldrarna torde ej låta sig genomföra utan starkt motstånd från såväl föräldrarnas som barnens

87 sida där dessa ej äro alltför unga, varjämte tattarna även i fortsättningen kunna väntas göra energiska ansträngningar för att återtaga sina barn eller forstora uppfostrincrsarbetet. Svårighet möter för övrigt också därutinnan, och detta ar kanske det allra värsta hindret att undanröja, att det icke är lätt för kommunerna att finna enskilda hem eller barnhem, som vilja mottaga tattarnas förvildade barn. \ven skyddshemmen hava knappast möjlighet att mottaga dessa barn, da de genom sitt uppförande och sina rymningsförsök även där störa ordningen. Om de av kommittén i dess förslag till barnavårdslag anbefallda skyddshem av strängare karaktär komma till stånd, skulle därigenom skapas möjlighet att uppfostra en del av dessa barn. .. , mnna Till vad nu sagts kommer ytterligare, att barnavårdsnämnderna genom barnens omhändertagande ådraga sin kommun betydande kostnader, vilka de endas til ringa del få ersatta genom statsbidrag. Enligt kommitténs i samband med forslaget till barnavårdslag gjorda hemställan skulle de nu utgående statsbidragen okas. For uppfostran och vård av de barn, varom här är fråga, torde denna ökning dock icke vara tillräcklig. Skola kommunerna genom sina barnavårdsnämnder eller andra myndigheter förmås att taga hand om dessa barn, med vilka de kanna sig icke hava vidare samhörighet och vilkas föräldrar de, enligt vad erfarenheten givit vid handen, på varjehanda sätt söka få bort frän sitt område, kraves det, att staten ikläder sig hela kostnaden eller en mycket väsentlig del därav, ^ ä n g heter möta helt visst för ett rätt utmätande av statens bidrag for sådana fall, liksom också för att uppställa lämpliga villkor för dess utgående bland annat med hänsyn därtill, att det icke utan särskild utredning later sig fastställa vilka barn, som äro tattarbarn. Man skulle därför kunna tänka sig den utvägen att ett belopp av t ex. 10,000 kr. anslås och Kungl. Maj:t erhåller rättighet att därur bevilja bidrag för uppfostran av tattarbarn, som av barnavårdsnämnd omhändertagits. Först efter det erfarenhet vunnits, torde närmare regler kunna givas och beloppet fixeras. .. ., .. ;1] En annan utväg skulle också kunna tankas, och denna ar sa till vida att föredraga, som den på samma gång är egnad att undanröja den ovan angivna svårigheten att skaffa lämpliga hem för de barn, som omhändertagas, ^oiebilden därtill finnes i Norge, varest särskilda barnhem inrättats for mottagande av barn till kringstrykande personer (fanter). Efter många ar av fruktlöst arbete bland fantefolket i Norge framlades förslag om inrättande av sådana barnhem och nian tillmäter dem nu en mycket stor betydelse. Dessa barnhem tillhora en enskild förening Föreningen til Modarbejdelse af Omstreifervesenet, men till desamma erhållas bidrag av statsmedel. Enligt kommitténs uppfattning är denna utväg at föredraga. Därigenom skapas såsom nämnts bättre möjlighet att bereda plats åt de omhändertagna barnen, och dessutom låter frågan om statsbidrag då lättare ordna sig. Spörsmålet är vidare, om någon lämplig enskild förening ar villig att åtaga sig uppdraget att upprätta och driva ett eller flera sådana barnhem. I annat fall kan ju också tänkas, att staten själv ombesörjer och upprätthåller driften av barnhem med tillräckligt antal platser för sådana barn. Att beräkna kos nåden härför möter naturligtvis åtskilliga svårigheter, men da det torde vara lämpligt att i första hand överenskomma med någon förening, synes en beräkning nu ej krävas Till grund för beräkning av ersättning åt föreningen kan tillaventyrs laggas den

88 överenskommelse, som existerar mellan staten och svenska diakonissällskapet rörande uppfostran av minderåriga kvinnliga förbrytare å sällskapets hem vid Viebäck. Ett omhändertagande av tattarbarn kan emellertid tänkas erforderligt även på grund av begäran från föräldrarna eller efter frivillig överenskommelse med dessa. Även för sådant fall borde staten lämna bidrag, då därmed samma syfte kan fullföljas att inpassa tattarna i ordnade samfundsförhållanden. Skall samhället kunna ingripa mot tattarna med lösdrivarlagen och barnavårdslagen, är det emellertid också nödvändigt, att samhället giver tattarna bättre möjligheter än nu att inordna sig i samhället. Att åtgärder i sådant hänseende äro erforderliga, framgår redan därav att tattarna — och detta ofta icke utan skäl — bemötas med stor motvilja av befolkningen i övrigt. Det gäller att i någon mån söka bortarbeta denna ovilja. Därförutan bliva alla andra åtgärder lönlösa; åtminstone måste man söka att i samband med de åtgärder, som samhället vidtagei\ få befolkningen att ej motsätta sig dessa. Kommittén är härmed inne på den andra huvudpunkten i arbetet för motarbetandet av tattarnas kringstrykande, nämligen att underlätta möjligheterna för tattarna att bosätta sig och börja ett ordnat liv. Även här har man exempel från Norge att följa. Sedan många år hava strävandena där gått ut på att göra kringstrykande familjer bosatta genom att till dem upplåta bostad och bereda dem arbetstillfälle. Också här har staten i huvudsak bestritt kostnaderna, men arbetet därmed har utförts av den ovannämnda enskilda föreningen. Arbetet har frän början stött på åtskilliga vanskligheter, men på de senare åren har arbetet antagit former, som synas mera framgångsrika. Man går numera så tillväga, att familjen först mottages å en större egendom tillhörig föreningen, varest mannen och hustrun förbinda sig att stanna under en viss tid, minst ett och ett halvt år. Här får nu familjen en mindre kolonistuga till sin disposition och mannen får arbete vid gårdens jordbruk, under det hustrun sköter hemmet och barnen; en kvinnlig konsulent går henne därvid tillhanda och så småningom vänjer hon sig vid den för henne ovana sysselsättningen att sköta ett hem. När tiden för vistelsen vid kolonien nalkas sitt slut, har föreningen förslag på en lämplig bostad, helst i närheten av en plats, där mannen kan få sysselsättning. Till jordbrukare i egentlig mening lämpa sig dessa män mera sällan, då de härför sakna nödig initiativkraft och energi. De få därför vid kolonien också syssla med en del hantverksarbeten. Genomförandet av anordningen i Norge har kostat mycken möda och ej obetydliga ekonomiska uppoffringar. Anordningen har sitt stöd i den norska lösdrivarlagen, enligt vilken en kringvandrare eller frigiven tvångsarbetare kan förpliktas att mottaga bostad, som anvisas honom av offentlig myndighet. Dvlik bostad får han ej utan tillstånd lämna förrän efter 5 år. Detsamma gäller den kringvandrare, som frivilligt emottagit anvisad bostad. Lämnar han bostaden, löper han risken att bliva behandlad såsom lösdrivare. Trots alla de svårigheter, som möta en dylik anordning, torde densamma även hos oss böra försökas. Någon annan rationell väg att stävja tattarnas kringstrykande lärer ej stå till buds. Kommittén avser emellertid icke, att anordningen skulle lagfästas, utan att man så småningom skulle slå in på denna väg. Av de uppgifter, som lämnats från rikets polismyndigheter, har kommittén fått den upp-

89 fattning, att ett icke ringa antal tattare undan för undan blivit bofasta oeb så småningom tillägnat sig den bofasta befolkningens vanor. Vad som bör göras är alltså att på olika sätt underlätta dessa strävanden. Sannolikt skulle en del tattare villigt begagna sig av ett dem erbjudet tillfälle, och andra skulle med något motstånd följa deras exempel, om ekonomisk hjälp bjöds dem. Givetvis är det dock av nöden att genom upplysningsarbete i en eller annan form befrämja saken. Huruvida detta bör ske genom en särskild förening såsom i Norge eller i annan ordning, kan lämnas öppet. En viss benägenhet att börja ett liv under mera ordnade former torde ock vara att förvänta, därigenom att vid ett fortsättande av kringstrykarlivet lösdrivarlagen hotar dem själva och deras barn kunna med barnavårdslagens bestämmelser tagas ifrån dem. Huru kommittén tänkt sig sambandet mellan lösdrivarlagens åtgärder och bosättningen framgår av vad kommittén anför i avel. VIII under rubriken förebyggande åtgärder. Bosättningen är nämligen en av de åtgärder, som kunna komma till användning, då det gäller att försöka få en person ur lösdrivarvanorna utan att sända honom till tvångsarbetsanstalten. (3m statens omkostnader för dylik verksamhet är det icke möjligt att nu lämna någon utredning. Något anslag borde dock ställas till förfogande, om någon enskild förening skall våga åtaga sig uppgiften. Närmare bestämmelser om kostnaderna torde först kunna träffas, efter det en dylik förening trätt i verksamhet och uppgjort vidare plan för arbetet. Kommittén får vidare hänvisa till vad ovan anförts rörande inskränkning i handel och annan näring under kringvandring. Beträffande åtgärder i övrigt för att beröva tattarna lusten att stryka omkring gäller detsamma som nedan sägs om zigenarna. Vad zigenarna beträffar, äro förhållandena något olika. Enligt den mening, Zigenarna, som allmännast omfattas, utgöra tattarna en blandras mellan zigenare och svenskar, vanligen barn av en zigenare och svensk kvinna. Därav förklaras, att tattarna delvis ingått gemenskap med samhället och så småningom assimileras med detta, under det att zigenarna bibehållit sin avskilda ställning. För zigenarnas inordnande i samhället finnas alltså ej samma förutsättningar. I en del främmande länder hava zigenarna dock blivit bofasta, t. ex. i Rumänien och Ungern. Kommittén befarar emellertid, att det svårligen skall lyckas att i vårt land åstadkomma något dylikt. Därtill finnas alltför få anknytningspunkter mellan zigenarnas nomadliv och den svenska befolkningens förhållanden. Då zigenarnas inordnande i samhället hos oss synes vara ett olösligt problem, är enda utvägen att på ett eller annat sätt få zigenarna ur landet. Då de flesta av dem torde vara svenska undersåtar och i allt fall deras medborgarrätt i annat land svårligen låter sig bevisa, kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet och utvandra till ett land med för dem gynnsammare förhållanden. Exemplet från gamla tider med deras drakoniska åtgärder mana visserligen ej till efterföljd, men i den form, som här åsyftas, skulle åtgärderna kunna försvaras. Det måste nämligen betonas att, under förutsättning 12—22927.

90 att teorien om tattarnas härstamning frän zigenarna är riktig, tattarfrågan icke kan lösas utan zigenarnas avlägsnande ur landet. Ständigt nya generationer av tattare skola eljest växa till och flera släktled förgå, innan de bliva inordnade i samhället. Samhället bör därför uppställa sådana hinder för zigenarnas vandringsliv, att detta blir omöjliggjort. Delvis drabba dessa åtgärder också tattarna samt äro ägnade att motarbeta deras kringstrykande och tvinga dem in i ordnade förhållanden. Tyvärr är kommittén icke i tillfälle att härvid avlämna några direkta lagförslag. utan får nöja sig med att i korta drag angiva huvudpunkterna. Åtgärderna utgå ifrån att. zigenarnas vandringsliv likaväl som tattarnas upprätthållas, därigenom att de begagna sig av vissa utvägar till sin försörjning, som stå i samband med ett vagabonderande liv. Dessa deras näringar äro sådana, att de äro till skada för samhället i dess nuvarande utveckling eller åtminstone utan någon olägenhet kunna undvaras. Och det är på grund därav, som vissa restriktioner böra vara berättigade. En icke oväsentlig inkomstkälla för tattarna och zigenarna uppgives vara deras vinst på hästbyten; och enligt vad som meddelats kommittén, lära sådana affärer ofta vara förenade med bedrägeri i större eller mindre grad, men några särskilda åtgärder kunna sällan vidtagas mot dessa hastigt uppdykande och från platsen snart försvinnande affärsmän. I de till kommittén från polismyndigheterna inkomna yttranden har framhållits, att för idkande av hästhandel borde särskilt tillstånd erfordras liknande vad som nu gäller för drivande av gårdfarihandel, samt att tattarna och zigenarna icke borde erhålla dylikt tillstånd. Enligt kommitténs uppfattning skulle det. vara önskvärt, att hästhandeln kunde underkastas kontroll på ett eller annat sätt, såsom att särskilt tillstånd erfordras för andra än lantbrukare att sälja hästar. Därigenom skulle särskilt tattarnas och zigenarnas handel med hästar kunna inskränkas och underkastas kontroll. Då utredning för närvarande pågår om revision av näringslagstiftningen, torde spörsmålet i fråga, som säkerligen också har betydelse ur näringspolitisk synpunkt, lämpligen böra upptagas i nämnda sammanhang. En annan förvärvskälla för zigenarna är inkomsten på tillställningar såsom bröllop, dans och dylikt samt på skjutbanor, karuseller, gungor o. s. v. Å landsbygden möter i allmänhet ej hinder för svensk undersåte att anordna tillställningar av ovanberörd art, varför zigenarna, därest de äro svenska undersåtar, kunna utan kontroll fortsätta med att genom dylika upptåg tillnarra sig allmänhetens penningar. I städerna och å sådana platser på landet, varest ordningsstadgan för rikets städer eller dess 13 § är helt eller delvis gällande, skola om tillställningar av olika slag, vilka genom allmän tidning, anslag eller annorledes kungöras, eller vartill inträdeskort försäljas eller avgift på ett eller annat sätt från allmänheten fordras, begäres eller mottages, eller till vilka allmänheten eljest har tillträde, anmälan göras hos vederbörande polismyndigheter. Dylik anmälan skall göras, för att polismyndigheten skall bliva satt i tillfälle dels att meddela ordningsföreskrifter i samband med tillståndets lämnande dels ock att övervaka tillställningarna. Polismyndigheterna torde anse sig förhindrade att neka sökt tillstånd och ej heller kunna återkalla tillståndet, därest ej överträdelser av de vid tillståndets meddelande givna ordningsföreskrifterna förekommit. Tillståndet gäller blott för den ort, där tillställningarna skola hållas.

91 Enligt landshövdingsinstruktionen den 12 april 1918 äger dessutom Konungens befallningshavande vid vite förbjuda trafikhinderlig eller ordningsstörande sammankomst å allmän plats. I den mån zigenarna å landsbygden hava sina tillställningar å allmän plats, har sålunda Konungens befallningshavande rätt att vid oordningar 1'öi-bjuda dylika tillställningar. Därest utländsk zigenare vill här i riket — å land eller i stad — giva tillställningar av vad slag det vara må, skall han, jämlikt kungörelsen den 31 december 1913 angående rätt för utlänning och i utlandet bosatt svensk undersåte att giva offentlig föreställning m. m. eller att härvid medverka, söka tillstånd å landet och i stad, där magistrat ej linnes, hos Konungens befallningshavande i länet eller i annan stad hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, hos magistraten. Där hinder ej anses möta för det sökta tillståndet, har myndigheten att meddela tillståndsbevis högst för en tid av 3 månader varje gång. Tillståndsbevis må ej meddelas, därest bevillningsavgift icke blivit behörigen inbetald. Zigenarnas tillställningar synas icke hava någon uppgift att fylla; huvudsyftet med tillställningarna är att draga dit lättroget och nyfiket folk för att narra till sig penningar. Dessa tillställningar, som bruka äga rum inom zigenarnas lägerplatser, draga ofta oroselement inom samhällena till platsen, varför störande uppträden lätt uppstå. Den bofasta befolkningen ser därför med oblida ögon zigenarnas tillställningar. Genom dessa tillställningar förskaffa zigenarna sig sina huvudsakligaste inkomster och beredas därigenom möjlighet att fortsätta med sitt sysslolösa och oordentliga levnadssätt. Det synes kommittén därför önskvärt, att zigenarnas tillställningar antingen helt och hållet förbjudas eller ock att tillstånd endast gives i undantagsfall. Då dessa förhållanden beröra ett ämne, för vars behandling kommittén behövde samråda med på området sakkunniga personer, har kommittén ej kunnat framställa några direkta förslag. Det synes emellertid som om för ernående av det angivna syftet dels en ändring borde göras i 13 § ordningsstadgan, så att polismyndigheten ägde befogenhet att vägra tillstånd till vissa föreställningar, dels ock bestämmelserna i 13 § ordningsstadgan borde utsträckas att gälla även för landsbygden. En ytterligare näringskälla, som för zigenarna är av betydelse, är deras inkomster på utövande av spådom. Den, som far med spådom för att därpå skaffa sig vinning, gör sig förfallen till straff enligt 22 kap. 15 § strafflagen, böter eller fängelse i högst ett år. Ehuru zigenarkvinnorna notoriskt spå, torde de sällan tilltalas härför. Naturligen äro svårigheterna att erhålla bevisning stora, men det synes som om straffbarheten i deras förfarande alltför litet beaktats. Därest de nu angivna förvärvskällorna stoppades för zigenarna och tattarna samt handeln under kringgående närmare reglerades, skulle skälen för deras kringstrykande försvinna, och utsikter finnas att slutligen.komma tillrätta med tattarna och zigenarna. Naturligen kan detta icke ske med ens; åtgärderna kräva tid att genomföra, men begränsningar böra undan för undan målmedvetet genomföras.

92 B. Kriminella l ö s d r i v a r e , b e t t l a r e m. fl. Allmänt.

För de fall, som avses i 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen, är det utmärkande i förhållande till landstrykeriet, att lösdrivaren här tänkts mera stadigt befinna sig på en och samma ort. Den samhällsskadlighet, som i 1 mom. uttryckes genom kringstrykandet, motsvaras här av ett levnadssätt, varav våda uppstår för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. I övrigt uppställas även här medellöshet och sysslolöshet såsom villkor för behandlingen; åt sysslolösheten har dock givits en annan formulering: underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig.

Statistiska Rörande lösdrivarlagens tillämpning på sådana lösdrivare, som avses i 1 § 2 uppgifter. m o m ^ framgar u r kommitténs statistik, att under år 1907 meddelats 1,411 underställda varningar och verkställts 1,390 häktningar samt dömts till tvångsarbete i 533 fall. För årsperioden 1919—21 utgjorde motsvarande tal: för år 1919: 1,084, 565 och 369, för år 1920: 1,020, 433 och 266 samt för år 1921: 911, 395 och 255. Ett rätt betydande antal av dessa personer utgöras av kvinnor, som kommit i kontakt med lösdrivarlagen på grund av sedeslöst levnadssätt. Särskilda uppgifter om dessa meddelas i annat samband. Ur f°Tarte\]T rjet a v 1882 års kommitterade avgivna betänkande rörande lösdrivarlagdrivarlagen stiftningen må beträffande de lösdrivare, som avses i 2 mom., här anföras följande: »Men om nu ock de flesta torde vara ense om lanstrykarpns samhällsvådlighet, lära tankarna vara i hög grad delade i fråga om behövligheten av en preventiv lagstiftning jämväl mot andra, så vitt de icke gjort sig skyldiga till bettleri eller äro för brott straffade. Kommitterade hava dock, såsom nyss blivit nämnt, ansett jämväl den böra bliva föremål för preventiv behandling, vilken, även om lian iuke kringstryker, dock under saknad av tillgångar och utan att äga eller söka arbete för ett sådant levnadssätt, att han är vådlig för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet. Det torde icke kunna nekas, att flerstädes inom vårt land, synnerligast i de större städerna, finnas sådana personer, vilka g nom fortsatt fylleri, lättja och liderlighet sä i moraliskt hänseende sjunkit eller äro på väg att nedsjunka, att de själva icke längre räkna sig ibland ärliga arbetare, mycket mindre av allmänheten så anses. Oaktat friska och arbetsföra driva de syssolösa omkring i hemorten, undandraga sig alit stadigt arbete och söka än genom bettlande än genom en tillfällig handräckning bereda sig ett knappt uppehälle för dagen. Företrädesvis leva de på andras bekostnad — anh >rigas, kamraters och allmänhetens — och deras arbetsförtjänst förslår ej att förskaffa dem vare sig en hel klädnad eller en stadig bostad. Befinnas nu sådana ofta sällskapa med frigivna, illa kända brottslingar eller med andra för brott skäligen misstänkta person°r, eller anträffas de nattetid liggande i främmande ufhus, trappor, källare, fartyg eller andra lägenheter, dit de berett sig inträde, och vittnar i övrigt hela deras levnadssätt därom, att känslan av skam hos dem gått förlorad, torde skälig anledning finnas att betrakta dem lika vådliga för allmän säkerhet som landstrykare. Många av dem äro ock redan straffade för brott. Men även om en och annan av dessa olyckliga, till följd av den dåsighet och slapphet, som icke sällan är för dem utmärkande," icke vore för samhällets säkerhet vådlig, så störa de dock genom sitt uppträdande ofta nog den allmänna ordning och trevnad, varpå sam ällsmedlenimarna med skäl göra anspråk och som av polismyndigheten böra upprätthållas. Finnas de, till exempel, gång efter annan för allmänhetens ögon liggande halvrusiga sovande å allmänt eller enskilt område, eller bete de sig våldsamt, stojande eller annorledes oskickligt, fordrar samhällets och den enskildes trevnad, att ett upprepande härav om möjligt förebygges, och, om förseelsen icke är att hänföra under strafflagen, återstår ej annat än att på den väg, som en lösdriverilagstiftning angiver, söka rättelse mot ingreppet i den allmänna ordningen. Svårt om icke omöjligt är för övrigt att uppdraga gränsen

93 mellan sådana, som störa allmänna ordningen och dem som äro för samhällets säkerhet vådlisra. Samma person, som ena dagen är att räkna till den förra kategorien, kan mycket väl andra dagen tillhöra den senare. Ifrågavarande slag av lösdrivare är, såsom ovan blivit antytt, företrädesvis egendomligt för de större städerna — ehuruväl även övriga städer liksom köpingar och platser å landsbygden icke torde sakna individer därav. Inom en större stad, där de lättare undkomma uppmärksamheten, kunna de dock bliva till synnerlig vada. Bland dem har polisen redan nu att söka flertalet av gärningsmannen till åtminstone de mindre brotten i samhället, och skulle de komma att lämnas utan all uppsikt från polismyndighetens sida, kan det vara att befara att, med den benägenhet de av dåliga instinkter ocli böjelser drivna hava att sluta sig tillsammans, vissa trakter i städerna.och dessas omgivningar inom kort skulle bliva tillhåll för en priviligierad lösdrivarklass, som snart sagt skulle göra dessa trakter obeboeliga för andra och genom den styrka, som sammanslutningen giver, själv bliva en härd för brott och för vådor för samhället. Kommitterade hava redan framhållit vikten av att den preventiva lagstiftning, som i polismakten har sitt organ, icke utsträckes till andra än dem, som genom sin belägenhet, sitt behov och sina vanor stå på gränsen av brottslighet, men lika viktigt torde vara, att polismaktens verksamhet och myndighet icke förlamas eller stäckes, så att hon ej förmår tillmötesgå de rättmä iga anspråk, som på henne ställas för bevarandet av samhällets säkerhet, ordning och trevnad. Säkerligen skulle även den, som mest ivrar för den personliga frihetens okränkbarhet, illa upptaga om polismyndigheten förklarade sig maktlös gent emot en fridstörare, vilken slagit sig ned på ivrarens eget område utan att dock enligt lagens mening begå hemfridsbrott, men vars hela uppträdande, utseende och levnadssätt gåve stöd för misstankar om brottsliga avsikter eller från vilken, om han, såsom ofta händer, vore i sällskap med andra likartade kamrater, med skäl kunde betaras ohägn eller övervåld. I sitt förslag hava kommitterade sökt förhindra vidare användande av den makt, den nuvarande lösdriverilagstiftningen — om icke till sin anda och mening dock genom dess möjliga tillämpning — lämnar polismyndigheten gent emot en för tillfället i nödställd belägenhet stadd, mindre ordentlig eller för brott straffad person, men kommitterade skulle beklaga, om det betoges polismyndigheten möjlighet att i någon mån betrygga samhället mot den osäkerhet och otrevnad, som kunna förväntas frän personer, vilkas hela levnadssätt stämplar dem såsom för samhället vådliga eller vilkas laster störa allmän ordning eller sedlighet. Den svenska lösdriverilagstiftningens historia vittnar jämväl därom, att behovet av repressiva åtgärder mot nu ifrågavarande slag av lösdrivare alltid gjort siif känt och blivit tillgodosett, så snart försök gjorts att lämna dem åsido. Otvivelaktigt är det även, att i ju större frihet de lämnas, desto flera av dem skola vid tidigare eller senare år befolka församlingarnas arbets- och fattighus och bliva församlingarna till börda. Allra minst torde nian göra dessa eländige själva någon tjänst genom att låta dem gå fria från allt ingrepp från ordningsmaktens sida, då ju möjligen fruktan för en behandling såsom lösdrivare eller ock själva behandlingen skulle kunnat stävja deras oordentliga levnadssätt. Något rum för godtycke i fråga om tillämpningen av kommitterades förevarande förslag torde så mycket mindre företinnas, som förslaget uttryckligen föreskriver, icke blott att personen skall sakna tillgångar och, efter vad omständigheterna ådagalägga, varken äga eller söka arbete, utan även att hela hans levnadssätt — således icke blott en eller annan enstaka handling — skall utvisa, att han antingen är för allmänna säkerheten vådlig eller stör allmän ordning eller sedlighet. Prövningen angående beskaffenheten av hans levnadssätt förutsätter nämligen fullt ut lika klara och bestämda, erkända eller intygade faktiska förhållanden som bedömandet av tillgångs- och arbetslösheten. Till nu avhandlade klass av lösdrivare måste räknas jämväl prostituerade, vilkas genom skörlevnad förvärvade tillgångar icke böra fritaga dem från den behandling, som här avses. Emot dessa kvinnor lämnar allmänna lagen icke någon repressiv makt, så vida de ej vistas i hus, där otukt drives, un ler vilken förutsättning allena strafflagen kan emot dem tillämpas; men då skörlevnad, bedriven även på annat sätt, kan förnärma den allmänna sedlighetskänslan, bör för sådant fall finnas en möjlighet att emot otukten ingripa i sedligt likasom i sanitärt syfte. För alla slag av lösdrivare gäller, att de genom eget förvållande, det vill säga genom uraktlåtenhet att efter förmåga använda sin arbetskraft, försatt sig i ett tillstånd av behov, vilket de svårligen utan våda för allmän säkerhet eller utan att störa allmän ordning eller se Uighet kunna tillfredsställa. Det är det självförvållade behovet i förenins? med ett om sedlig förslappning vittnande levnadssätt, som utsätter personen för misstanke att kunna begå ett ingrepp i andras äganderätt eller annorledes störa allmän ordning och säkerhet och som utgör grunden för hans behandling såsom lösdrivare. De preventiva åtgärderna riktas sålunda icke mot den fattige för att lämna den rike fri,

94 utan skälig anledning saknas att hos den förmögne landstrykaren eller bärgade lösdrivaren sådana ens finnas — misstänka en avsikt att förnärma andras rätt.»

om

I de av centralförbundets för socialt arbete fattigvårdskommitté år 1907 framlagda reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning behandlas också frågan om 1 § 2 mom. lösdrivarlagen. Till grund för dess uttalanden ligger vad som anförts i den förut omnämnda av A. Schotte författade skriften ; Revision av lösdrivarlagstiftningen», vari efter ett referat av 1882 års kommittés nyss angivna uttalande yttras följande: >Enligt min mening har avfattningen av detta moment blivit vidare, än som egentligen motsvaras av de anförda motiven eller som rättssäkerheten påkallar. I och för sig måste det anses motbjudande att låta medellösheten bliva utslagsgivande för, huruvida en persons levnadssätt bör berättiga till hans behandlande såsom lösdrivare eller icke. Visserligen kan det icke förnekas, att den fattige och oordentlige lättingen ofta faller offer för brottsliga handlingar, medan för den burgne, som hänger sig åt samma levnadssätt, denna frestelse icke i samma grad föreligger. Men denna skillnad mellan medellöse och icke meldellöse lättingars behandling bör icke utsträckas längre eller markeras mera, än som är oundgängligen nödigt för rättssäkerheten. Det vore därför önskvärt, att större specialisering av förevarande bestämmelser kunde åstadkommas. Den brist, som härutinnan förefinnes, har också framträtt vid lagens tillämpning, som icke kan frånkännas åtskillig ojämnhet, till och med godtycklighet. Till dryckenskap hemfallna personer, slagskämpar och andra »bråkstakar» i städerna bereda polismyndigheterna mycket besvär och sätta ofta polismännens tålamod på hårda prov. Det är därför ej att undra på, att ett strävande hos polismyndigheterna gör sig gällande att för en tid bli kvitt en dylik person genom att få honom dömd till tvångsarbete. Det faktum, att den för ett oordentligt levnadssätt anhållne för tillfället saknar medel, blir oftast avgörande för hans behandling såsom lösdrivare, medan det bestämmande snarare borde vara hans allmänt ådagalagda arbetsovilliirhpt, lättja och bristande försörjningsmöjligheter. Bland »poliskunderna» finnas ej sällan många, som hava groda, om ock ofta mindre stadigvarande, arbetsförtjänster, vilka de dock, ej sällan periodvis, förslösa på krogar och ölstugor. Kommer en sådan person i del o med polisen, t. ex. gör sig skyldig till fylleri och våldsamt motstånd, blir tvångsarbetet lätt ett »påbröd» till straffet för de nämnda brotten. I ett och annat fall kan detta vara påkallat, i andra däremot obefogat. En noggrannare utredning av förhållandena i det speciella fallet torde visserligen kunna förväntas, om, — — — — rättsproceduren i lösdrivarmål blir huvudsakligen judiciell, men därmed kunna invändningarna mot nu förevarande moment av lösdrivarlagen icke göras betydelselösa. Själva lagens avfattning bör också innehålla eller föranleda till större specialisering av lö.-drivarna. Så bör från förevarande paragrafs tillämpning undantagas vanedrinkarna, alkoholisterna, o in vilkas behandling genom internerande i alkoholistanstalter jag får tillfälle att längre fram uttala mig. Den förut framhållna betänkligheten av att behandla meddellösa och icke meddellösa lättingar på olika sätt genom att låta de förra falla under lösdrivarlagen, men däremot ej de senare, blir särskilt framträdande, då det är frågfa om, att en person hängiver sig till ett sedeslöst levnads>ätt. Genom nuvarande avfattning av 1 § 2 mom. lösdrivarlagen har denna lag kommit att tillämpas mot prostituerade kvinnor och detta i avsevärd omfattning. De prostituerades dömande till tvångsarbete torde emellertid sällan medföra något upprättande; snarare sjunka de därigenom än djupare. Det fordras andra räddningshem än tvångsarbetsanstalterna för att föra de prostituerade in på ett annat levnadssätt. Då hela prostitutionsfrågan för närvarande är under utredning av en särskild kommitté, torde alla skäl tala för att icke i lösdrivarlagen upptaga bestämmelser, som hänföra sig till de prostituerade. Avfattningen av det moment i lösdrivarlagen, varom nu är fråga, gör det ej omöjligt att såsom lösdrivare behandla personer, vilka i följd av förhållandena å arbetsmarknaden tillfälligt äro arbetslösa och därunder gjort sig skyldiga till fylleri eller ordningsförseelser. Ett och annat äldre exempel på en dylik lagtiilämpning förefinnes. Det stadigvarande arbetet kan ej allena räknas som ett ärligt försörjninsrsmedel. En ej så alldeles obetydlig del av arbetsklassen lever på tillfälliga arbetsförtjänster; personer, som utföra sådant arbete, behövas också; åtskilligt säsongarbete medför lätt tider avtillfällig arbetslöshet o. s. v. Alla dessa förhållanden böra noga uppmärksammas av lagstiftningen på förevarande område. Allt vad nu anförts torde ådagalägga, att avfattningen av 1 § 2 mom. av lösdrivarlagen icke

95 kan anses tillfredsställande. Det är också huvudsakligen detta lagrums innehåll och det sätt, varpå det emellanåt tillämpats, som föranlett de anmärkningar mot vår nuvarande lagstiftning i detta ämne, som framkommit och under senare åren vunnit ökad styrka och anslutning. Huru det ofta berörda momentet lämpligast bör omredigeras är en uppgift, som fordrar ett moget och allsidigt övervägande. För min del skulle jag, under förutsättning att särskilda föreskrifter meddelas i de hänseenden, här ovan berörts, vara mest benägen att, i stället för nuvarande 1 § 2 mom. lösdrivarlagen, upptaga ett stadgande av ungefär denna lydelse: »Till enahanda behandling — d. v. s. såsom lösdrivare — vare ock den förfallen, som förer ett lättjefullt och sysslolöst levnadssätt under förhållanden, som giva grundad anledning misstänka, att han, helt eller delvis, hämtar sitt uppehälle av brottsliga handlingar.»

I samband med de till kommittén inkomna uppgifterna rörande lösdrivarlagens tillämpning har Konungens befallningshavande i ett län uttalat önskvärdheten av revision av bestämmelsen i 1 § 2 mom. lösdrivarlagen om medellöshet såsom förutsättning för lösdriveri. — En landsfiskal anser, att andra momentet av 1 § lösdrivarlagen lämpligen bör ändras så, att den som underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig eller för ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet, skall vara förfallen till behandling såsom lösdrivare; dessa förhållanden borde nämligen var för sig utgöra skäl för dylik behandling.

Önskemal i infordrade

uppgifter.

Såsom kommittén förut framhållit, är saknaden av medel för försörjningen Kommitténs ett utmärkande drag för lösdrivaren, och detta kännetecken bör icke heller i nu yttrande. förevarande sammanhang uteslutas. Genom att under lösdrivarlagen indraga per- Kravet på mesöner, vilka äro sysslolösa och föra ett samhällsvådligt levnadssätt men äro i be- dellöshet. sittning av tillräckliga medel till sitt uppehälle och använda dessa därför, skulle man förvanska lösdrivarbegreppet. Dylika personers samhällsvådlighet är så att säga av annan art och bör mötas med andra åtgärder. För närvarande äro dessa åtgärder icke så utvecklade, men förslag har, såsom redan nämnts, framlagts om internering av farliga återfallsförbrytare och därmed skulle en del av nämnda personer kunna oskadliggöras. Ej sällan torde det här gälla psykiskt defekta individer, för vilka vård i sinnessjukanstalt kan ifrågasättas (sedlighetsförbrytare, våldsverkare). För en och annan kan också tänkas vård å alkoholistanstalt efter internering enligt lagen om behandling av alkoholister (t. ex. såsom farlig för eget liv eller annans personliga säkerhet). Det återstår till äventyrs en och annan samhällsskadlig individ, som man skulle vilja oskadliggöra, särskilt sådana, som leda ungdomen in på avvägar, men törhända kunna dessa vid närmare undersökning ändå hemfalla under någon av de antydda åtgärderna. Emellertid synes det kommittén, som om det direkta uttrycket för medellöshet, varpå i förevarande moment syftas, »utan att äga medel till sitt uppehälle», skulle kunna utgå, enär det i momentet tillika förefintliga uttrycket för sysslolöshet »underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig» redan i sig måste anses innefatta ett krav på medellöshet. Har en person tillgångar men icke använder dessa utan försörjer sig på bettleri, brott eller ett sedeslöst leverne, bör tydligen innehavda medel icke skydda honom från att behandlas såsom lösdrivare. Genom borttagande av orden »utan att äga medel till sitt uppehälle» vinnes för övrigt också den fördelen, att i praxis lättare kan bortses från förefintligheten av medel, som härleda sig från brott eller annat samhällsskadligt levnadssätt. Kommittén har haft under övervägande ett förslag att med bibehållande av

96 den nuvarande lydelsen av 2 mom. i denna del tillägga ett särskilt stadgande av innehåll, att medel, som någon förskaffat sig genom ett lastbart eller sedeslöst levnadssätt eller genom brottslig hantering, icke skulle utgöra hinder för en persons behandling som lösdrivare; detta stadgande skulle då också hänföra sig till 1 mom. om landstrykeri. Utvägen att utesluta orden »utan att äga medel till sitt uppehälle» torde dock vara att härvid föredraga, då den bäst ger uttryck åt stadgandets verkliga innebörd. I övrigt hänvisas dels till vad kommittén rörande medellöshet anfört vid landstrykeriet dels till den sammanfattning, som gjorts längre fram rörande formulering av 1 § lösdrivarlagen (sid. 120). t yttryck ior Enligt förslaget i »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning; samt Schottes arbetsovilliff däri åberopade skrift borde orden »underlåter att efter förmåga ärligen försörja heten. sig» utbytas mot »för ett lättjefullt och sysslolöst levnadssätt». Något motiv för denna förändring har ej anförts, och det torde här blott vara fråga om en redaktionell ändring. Då lagens nuvarande ordalag synas på ett tillfredsställande sätl giva uttryck åt den sysslolöshet, som är ett utmärkande drag för de typer av lösdrivare, varom här är fråga, har kommittén ansett sig sakna anledning att föreslå ett utbyte av uttryck. Mot den föreslagna lydelsen synes eljesl ej något i och för sig vara att erinra. Våda för allMed hänsyn till den förutsättning för lösdriveri, som ytterligare uppställes i män säkerhet^ mom., nämligen våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet kan man särskilja e c ' flera olika grupper av lösdrivare. i. Personer, Dylik våda föreligger i första rummet beträffande1 sådana sysslolösa och medelsoro begått ]Q S;1 personer, som redan upprepade gånger gjort sig skyldiga till brott. Typiska brott. äro i sådant hänseende de farliga återfallsförbrytarna, rörande vilkas internering, enligt vad ovan nämnts, särskilt förslag föreligger. I nämnda förslag har man sökt träffa de mest utpräglade fallen, men antalet av dem, vilkas levnadssätt medför våda för den allmänna säkerheten, är långt större. I en del utländska lagar och förslag har man också uppställt mindre stränga krav för dylik internering än i del svenska förslaget. Men även där man i strafflagstiftningen gått längre, synes det, som om samhället ej skulle vara tillräckligt skyddat genom bestämmelser ensamt i nämnda riktning. Därför upptaga också en del nyare strafflagsförslag vid sidan av internering av återfallsförbrytare bestämmelse om intagande i tvångsarbetsanstalt av brottslingar, som antingen gjort sig skyldiga till landstrykeri och bettleri m. 11. dithörande förseelser eller också begått andra brott, där arbetsovillighet varit en medverkande orsak till brottet. Spörsmålen härom komma naturligen att vid omarbetandet av vår strafflag tagas under övervägande. Enligt vad som framhållits, äro dock vissa olägenheter förenade med lösdrivarnas behandling inom straffrättens område och i varje fall kräves ju, att frågan ordnas i avbidan på ny strafflag och ny straffprocessordning. De ovannämnda förslagen av Schotte och CSA:s fattigvårdskommitté avse att begränsa tillämpningen av 2 mom. till personer med kriminell förtid eller kriminella tendenser, som föra ett lättjefullt och sysslolöst levnadssätt under förhållanden, vilka giva anledning misstänka, att personen helt eller delvis hämtar sitt livs-

97 uppehälle av brottsliga handlingar. Ordalagen innefatta en begränsning till egendomsbrott, alltså i huvudsak till olovligt tillgrepp, rån, bedrägeri och förfalskning. Denna begränsning till egendomsbrotten står — om man nu skall här inskränka sig till kriminella element — väl tillsammans med arbetsovilligheten och medellösheten, och man drabbar därmed de flesta av dem, som böra komma ifråga. Emellertid synes det icke vara tillfredsställande att lämna just en del av de i 1882 års betänkande och i Schottes skrift omförmälda slagskämpar och bråkstakar, kanske flera gånger dömda för upprepade överfall å polis m. fl. våldsbrott, ur räkningen. De till dryckenskap hemfallna torde här ej kräva vidare omnämnande, då lagen om behandling av alkoholister lämnar möjlighet till deras omhändertagande. Over huvud taget böra alla kriminella tendenser i samband med en persons underlåtenhet att efter förmåga söka ärligen försörja sig eller, såsom Schotte uttrycker det, »hans allmänt ådagalagda arbetsovillighet, lättja och bristande försörjningsmöjligheter» giva samhället anledning till ett preventivt ingripande. Det handlas här i samhällets och individens förenade intressen, och det gäller för samhället att tillse, att de olika åtgärder, som komma att tillgripas, bliva ändamålsenliga och att en noggrann gallring sker, så att de lösdrivare, vilka icke nödvändigt behöva bliva föremål för tvångsåtgärder, på annat sätt återföras till ett arbetsamt och nyttigt liv. Rätt använd blir lösdrivarlagen ett effektivt vapen till brottslighetens bekämpande; särskilt då det gäller att hålla yrkestjuvarna borta från samhället, har den spelat en betydande roll. Ej sällan uppkommer samtidigt fråga, om en person bör både behandlas som lösdrivare och dömas för brott. Detta är helt naturligt, eftersom polisbevakningen i de större städerna icke är tillräckligt effektiv, för att en noggrannare uppsikt över lösdrivarna skall kunna övas. Vanligen är det ett begånget brott, som drager polisens uppmärksamhet på dem, och vid utredning av detta framgår det, att lösdrivarlagens bestämmelser äro tillämpliga. Då det här närmast är fråga om konkurrens mellan straff och tvångsarbete, återkommer kommittén härtill i samband med frågan om verkställande av tvångsarbete (sid. 178.) En anordning, enligt vilken såsom lösdrivare kan omhändertagas den, som, jämte det han är arbetsovillig, misstankes hämta sitt livsuppehälle av brottsliga handlingar, synes erbjuda åtskilliga fördelar framför ett system, vilket gör omhändertagandet för lösdriveri beroende av ett begånget brott. Ett omhändertagande kan i förra fallet äga rum på ett tidigare stadium och därför bliva till större nytta för individen samt därmed.också ett bättre skydd för samhället. Å andra sidan synes det icke vara tillräckligt skydd för samhället att medgiva behandling för lösdriveri allenast i samband med begånget brott eller vid grundad anledning till misstanke därom. I all synnerhet gäller detta, så länge vissa handlingar, vilka stå i nära samband med ett sysslolöst leverne, ännu icke kriminaliserats eller åtminstone icke i en utsträckning, som skulle medgiva ingripande enligt lösdrivarlagen för alla erforderliga fall. Kommittén syftar härvid närmast på sådana företeelser som landstrykeri, bettleri, yrkesmässig otukt, soutenörskap och äventyrligt spel. Vad bettleriet beträffar är detsamma, såsom redan framhållits, för närvarande 2. Bettlare. icke belagt med straff, vilket emellertid ej hindrar, att bettlaren på grund av brott Bettleriets i samband med bettlandet (hemfridsbrott, våld, frihetsbrott, bedrägeri) kan bliva kriminali13 — 22937.

sering.

98 föremål för ingripande. Kommittén har (se ovan) ej heller ansett sig- böra föreslå kriminalisering av bettleriet, icke ens vid vissa kvalificerade former därav, vilka i utländsk lagstiftning beläggas med höga straff. Enligt kommitténs mening bör man nämligen såsom hittills ingripa mot bettleriet huvudsakligen med andra medel. BettlerietsförDet förnämsta medlet i kampen mot bettleriet är en väl ordnad fattigvård, fotvården S O m l ä m n a r e r f o r d e r l i g hjälp åt alla verkligt behövande. Då fattigvården ej är till lgvar en. f ö r a t t hjälpa <} emj SOm äga arbetsförmåga men på grund av lättja eller liknöjdhet ej vilja genom arbete skaffa sig medel till sin försörjning, måste stadgas särskilt rörande bettleri. Frågan om åtgärder mot bettleriet står på grund av sakens natur fattigvårdslagstiftningen mycket nära. Ovan har redogjorts för de bestämmelser rörande bettleriet, som funnos i 1871 års fattigvårdsförordning, alltså vid tillkomsten av gällande lösdrivarlag, de i samband med lösdrivarlagens införande gjorda ändringarna i fattigvårdsförordningen samt vidare för stadgandena om bettleri i 1918 års fattigvårdslag. I de förenämnda reformlinjerna för svensk fattigvårdslagstiftning framställdes det önskemålet, att de då i fattigvårdsförordningen intagna stadgandena mot bettleri skulle överses och överflyttas till lösdrivarlagen. Ur motiverna härför må anföras : »Dä — det yrkesmässiga bettleriet är att betrakta såsom en samhällsfara av betydenhet, i det att detsamma berövar nationen arbetskraft i mängd samt så småningom förvandlar dem, som åt detsamma hängiva sig, till icke blott onyttiga utan även farliga individer, anse kommitterade,' att bettleriets bekämpande är en angelägenhet, som bör bedrivas med en helt annan energi än hittills'. Ett första steg i denna riktning är att kontroll utövas däröver, att tillsyningsmän över bettlare tillsättas inom alla kommuner, något som nu ingalunda är förhållandet. Tillsyningsmans skyldighet att anhålla bettlare uppfylles vidare på ett synnerligen ojämnt sätt. I de flesta sam hällen är faran för att bliva anhållen ej nämnvärd. Att en förändring härutinnan uppnås, anse kommitterade såsom en huvudsak. Skulle emellertid bettleriet såsom sådant verkligen komma att i regel beivras, blir en följd därav, att straffpåföljden måste bliva i väsentlig grad olika för olika slag av bettleri. Fråga kan uppstå, huruvida icke nu vid en persons behandling såsom lösdrivare väl stor vikt tillmätes bettleriet såsom sådant. Bettlandet blir nu ofta huvudmomentet i bevisningen för lösdriveri. Föreligger bettlandet, åläg^es i allmänhet tvångsarbete, utan att tillräcklig hänsyn alltid tages till, om bettlande är rent tillfälligt och ej yrkes- eller vanebettlande, om det sker å allmänna vägar och gator eller blott inomhus, om det är förenat med tvång och hot, sker med vapen i hand, under falska uppgifter och dylikt eller icke. Det synes vara önskvärt, att man fäste mera avseende än nu vid frågan, huruvida bettlandet har sin rot i en allmän lättja och arbetsovillighet. Stadgandena om bettleri och påföljden härav torde därför, i sammanhang med deras överförande till lösdrivarlagstiftningen, böra underkastas revision, varvid det torde visa sig, att nu gällande bestämmelser kunna i en del avseenden mildras, på samma gång större uppmärksamhet än hittills fästes vid de mera grova och svåra formerna av bettlande.»

Ur motiverna till det provisoriska stadgande rörande bettleri, vilket upptogs i 92 § av fattigvårdslagen, må här intagas följande: »Såsom nyss anmärkts hava bestämmelserna om bettleri av ålder upptagits i författningarna angående fattigvården. Rätteligen synas de likväl ej hava sin plats där i annan mån än i frå^a om de åtgärder, som från fattigvårdens sida kunna göras för att förebygga bettleriet. För så vitt det åter gäller vidtagande av tvångsåtgärder mot bettleriet, synas stadgandena böra tillhöra lösdrivarlagstiftningen; dit hänvisar också fattigvårdsförordningen i avseende å den närmare beskaffenheten av de tvångsåtgärder, som skola vidtagas i sagda syfte. Praktiskt sett sammanfaller bettleriet även med de förseelser, som behandlas i lösdrivarlagen. Både det sysslolösa kringstrykandet och ett lättjefullt levnadssätt, som medför våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, äro mycket ofta, att ej säga oftast, förbundna med bettleri. Med hänsyn härtill har kommittén, i vars uppdrag jämväl ingår en revision av lösdrivarlagstiftningen, avsett att i sammanhang härmed också behandla bettleriet, för-

99 så vitt gäller ingripande däremot medelst tvångsåtgärder. Vad angår förfarandet i avseende å barn, som beträdas med bettleri, kommer frågan om dem att av kommittén närmare behandlas i samnian bang med lagstiftningen om barnavården, vilkens omarbetning jämväl uppdragits åt kommittén. Särskilt lagstiftningen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn beröres härav. Dä emellertid bestämmelser till motverkande av bettleriet icke kunna undvaras och således ett uteslutande av dessa ur fattigvårdsförordningen icke låter sig göra med mindre andra sättas i stället, liar kommittén, i avbidan på framläggande av förslag till ny lösdrivarlag, föreslagit intagande bland övergångsstadgandena i fattigvård slagen av provisoriska bestämmelser i ämnet, motsvarande i huvudsak fattigvårdsförordningens föreskrifter med de modifikationer, som betingas utav de av kommittén föreslagna ändringarna i nämnda lagstiftning samt tillkomsten av lagstiftningen om vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Härvid har icke ansetts nödigt att upprepa den i fattigvårdsförordningens 38 § meddelade definitionen på bettleri. Innebörden av detta begrepp torde vara sä pass klar, att någon definition icke behöves; i varje fall synes denna innebörd icke bliva klarare genom den i nyss angivna lagrum meddelade definitionen. Genom hänvisningen till lösdrivarlagen i avseende å den, som beträdes med bettleri utan att vara berättigad till fattigvård, har fastslagits vad redan nu gäller, att lösdrivarlagens föreskrifter i avseende å varning, dömande till tvångsarbete ni. m. skola gälla även om bettlare, liksom i avseende å den, som på i lagen angivet sätt främjar eller föranleder bettleri av barn eller andra. Vad fattigvårdsförordningen innehåller om varning i visst fall genom fattigvårdsstyrelsen har ansetts icke böra upptagas; stadgandet lärer icke hava någon praktisk betydelse.»

Konungens befallningshavande i Jämtlands län har i samband med uppgifterna om lösdrivarlagens tillämpning uttalat, att frågan om bettleriet såsom anledning till behandling enligt lösdrivarlagen borde göras till föremål för ingående prövning. Oändligt många fall av bettlande kunde tänkas förekomma, vilka icke alls vore av sådan beskaffenhet, att de borde föranleda sådan påföljd som de enligt gällande lagstiftning, strängt taget, nu medförde. Såsom redan nämnts livnär sig landstrykaren nästan undantagslöst med bett- Kommittén leri, varav följer, att bettleri, om det konstateras, blott blir ett ytterligare bevis på, yttrande, att lösdriveri föreligger-, och någon särskild åtgärd för bettlandet behöver då icke ifrågasättas. Även i del lösdriveri, som omförmäles i 1 § 2 mom., ingår ofta bettleri. Bettlandet blir här det moment, som tillika med medellöshet och sysslolöshet karaktäriserar lösdriveriet. Ett levnadssätt, där uppehället förskaffas genom bettleri, måste nämligen anses vara till våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. Bettlaren stör den allmänna säkerheten, och härpå grundar sig närmast bettleriets bestraffande i utländsk rätt. Det står vidare i strid med allmän ordning, ehuru det ur denna synpunkt knappast kan bestraffas sä strängt som med fängelse. Man kan törhända också beteckna bettleriet såsom osedligt, varvid dock är att märka, att det ej bör sammanställas med ett sedeslöst leverne. Bettleriet blir alltså, om det iiger rum under de i 2 mom. angivna omständigheter, behandlat direkt såsom lösdriveri. I vad man förelinnes bettleri utanför dessa båda områden — enligt 1 och 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen — eller, med andra ord, vilket område finnes för til 1lämpning av 92 § fattigvårdslagen? Enligt de av kommittén infordrade uppgifterna skulle under år 1907 bettlare varnats eller häktats för lösdriveri pä grund av 40 § 2 eller 5 mom. fattigvårdsförordningen i resp. 299 och 263 fall. För åren 1919— 21 hade åtgärder mot bettlare med stöd av 92 § fattigvårdslagen vidtagits: varning i resp. 54, 23 och 82 fall samt häktning i resp. 43, 27 och 30 fall.

100 Anmärkningsvärt är, att tillämpningen av angivna lagrum i fattigvårdsförfattningarna hos Konungens befallningshavande och poliskamrarna varit synnerligen ojämn, och det är anledning att antaga, att ett och samma förhållande rubricerats olika hos olika myndigheter. Om man utgår ifrån, att beträffande en landstrykare, vilken befinnes hava bettlat, 92 § fattigvårdslagen icke kommer i betraktande, torde i fråga om den, vilken bettlar utan att stryka omkring, 1 § 2 mom. lösdrivarlagen och 92 § fattigvårdslagen utan åtskillnad kunna tillämpas, när det allmänvådliga momentet i lösdriveriet utgöres av bettlande. Bettleriet i förening med medellöshet och sysslolöshet är alltså föremål för åtgärd enligt 1 § lösdrivarlagen och skulle fortfarande bliva det vad 2 mom. beträffar, dock endast under förutsättning att bettleriet kan betraktas såsom medförande våda i där angivna hänseenden. Enstaka fall av bettleri utan kringstrykande lära alltså vara uteslutna från det. lösdriveri, som omförmäles i 1 § lösdrivarlagen. Härvid bör ytterligare erinras, att för lösdrivarlagens tillämpande i all dess stränghet, d. v. s. för tvångsarbetets användande, kräves en viss grad av arbetsförhet. (Jfr 7 § lösdrivarlagen.) Under bestämmelsen i 92 § fattigvårdslagen skulle alltså komma mera tillfälligt bettlande samt bettleri av mindre arbetsför person. Därjämte äro att hit hänföra personer, som, utan att vara medellösa eller sysslolösa, företaga sig att bettla, samt vidare den, vilken tillåter barn under 16 år, som står under hans vård, att bettla, ävensom den, vilken använder barn eller andra att bettla för sin räkning. Vad beträffar de sist omförmälda fallen, då barn tillåtas att bettla eller någon av annan användes att bettla, skulle, såsom redan nämnts i samband med frågan om kriminaliseringen, bettleriets upptagande som straff utan vidare medföra tillämpning av reglerna om delaktighet i brott och påföljd för underlåtenhet att hindra brott av den, som står under någons vård. Just i detta hänseende vore eljest en kriminalisering på sin plats. Det kan nämligen tänkas, att en person, mot vilken det ej kan göras gällande, att han är arbetsovillig, tillåter barn att bettla eller utsänder andra att bettla; ett användande av tvångsarbete mot honom står ej i full samklang med grunderna för tvångsarbetet. Detsamma gäller för övrigt också, när en person, som, utan att vara i behov av hjälp, företager sig att bettla. Det sistnämnda fallet torde vara så sällsynt, att det ej kräver något beaktande, om bettlandet icke går därhän, att det kan betraktas som bedrägeri. Även bettlande genom vuxen person lärer i vårt land sällan förekomma, vadan ett stadgande därom är av mindre betydelse. Däremot är det ej ovanligt, att föräldrar tillåta eller utsända sina barn att bettla, men i så fall har samhället till sitt förfogande ändamålsenligare åtgärder, nämligen de, som omförmälas i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Föräldrarna kunna enligt denna tillhållas att vårda barnen, och hemmet kan ställas under uppsikt, och, om detta ej hjälper, kan barnavårdsnämnden taga barnet från föräldrarna. Under sådana förhållanden kan det ifrågasättas att helt upphäva stadgandet om bettleri i 92 § fattigvårdslagen med undantag möjligen av en hänvisning dels till lösdrivarlagen och dels till barnavårdslagen. Kommittén finner det emellertid icke tillrådligt att nu borttaga detta allmännare stadgande om påföljd för bettlande. Det är nämligen icke otänkbart, att härigenom skulle uppstå olägenheter, som icke kunna helt överblickas. Beträffande det ovan framställda önskemålet, att stadgandena om bettleri

101 måtte överflyttas till lösdrivarlagen, synes detta ej kunna innebära annat, än att ett stadgande motsvarande det i 92 § fattigvårdslagen nu befintliga skulle intagas i lösdrivarlagen. En sådan anordning låter sig naturligen genomföra, och detta skulle då ske på det sätt, att såsom ett tredje moment i 1 § eller i en särskild § infördes en föreskrift om, att såsom lösdrivare jämväl kunde behandlas den, vilken utan samband med lösdriveri, som förut sagts, gjort sig förfallen till bettleri, varvid såsom förutsättning borde uppställas liksom nu, att personen ej var i den nödställda belägenhet, att han borde erhålla fattigvård. Sistnämnda tillägg jämte det nära sambandet med fattigvården talar dock för att bibehålla stadgandet i fattigvårdslagen. Någon så synnerlig vikt ligger icke på stadgandets placering, ty detsamma står i själva verket på gränsen mellan fattigvårdslagen och lösdrivarlagen. Skall emellertid en överflyttning ske till den senare lagen, måste någonstädes i fattigvårdslagen upptagas en erinran om fattigvårdsstyrelses plikt att göra anmälan till polismyndighet rörande fall av bettleri, då bettlarens nödställda belägenhet ej föranleder fattigvårdsstyrelsens inskridande, utan bettlaren bör behandlas enligt lösdrivarlagen. Då det nuvarande stadgandet i 92 § har en provisorisk karaktär, föranledd bland annat därav att man tänkt sig dess överflyttning till lösdrivarlagen, kunde det synas lämpligt att samtidigt föreslå stadgandets införande i själva fattigvårdslagen. Huru detta skulle ske är ej så lätt att avgöra; törhända kräves en uppdelning på olika kapitel. Kommittén har därför stannat vid att låta stadgandet stå kvar som hittills. Så till vida kan det alltjämt sägas hava en provisorisk karaktär, som dess tillvaro är beroende på den blivande strafflagsreformen; skulle bettleriet där komma att kriminaliseras, böra återstående bestämmelser i 92 § fattigvårdslagen kunna hänföras under 4 kapitlet i samma lag. Deltagandet i äventyrligt spel kan enligt 18 kap. 14 § strafflagen bestraffas, 3. då spelet äger rum å källare, värdshus eller annat allmänt näringsställe. Vid åtskilliga tillfällen har lösdrivarlagen kommit till användning på personer, vilka förskaffat sig sitt uppehälle genom spel. Mestadels är det personer, som draga omkring till platser, där marknad hålles eller folk eljes samlas, eller som i städerna tränga sig på personer från landet, som äro inne för att göra affärer samt därvid äro i besittning av större penningsummor. Under varjehanda förevändningar draga de lättledda personer med in i sitt spel samt lyckas, säkerligen ofta genom falskspelning, locka från dem deras penningar eller andra tillhörigheter. Vad som gjort, att de nämnda fallen särskilt uppmärksammats, är, att dessa personer vid flera tillfällen varit i besittning av rätt väsentliga tillgångar, tydligen förvärvade genom spel, och fråga uppstått om lösdrivarlagens tillämplighet på dem. Genom den tolkning, som praxis redan givit åt 1 § lösdrivarlagm, hava dessa personer ansetts kunna, trots sina innehavda medel, falla under lösdrivarlagen. 1 Om, såsom ovan föreslagits, orden »utan att äga medel till sitt uppehälle» borttagas, blir den angivna tolkningen ännu naturligare.

™es-

Av kommitténs statistik framgår, att lösdrivarlagen under treårsperioden 1919 *• M™*™£ —1921 tillämpats på åtskilliga lösdrivare, vilkas samhällsvådliga levnadssätt tagit na> gare sig uttryck i lönnbränning och langning av spritdrycker. Under år 1919 hava på 1

Nytt Juridiskt Arkiv 1909 sid. 325.

102 »rund av ifrågavarande förseelser varning meddelats i 42 fall och häktning verkställts i 6 fall, under år 1920 förekom varning i 90 fall och häktning i 1 fall samt under år 1921 varning i 61 fall och häktning i 14 fall. Det största antalel av dessa fall kominer på huvudstaden. Under de senare åren, särskilt under kristiden, har den olaga lönnbränningen och langningen tilltagit i oroväckande grad. Då de i författningarna rörande rusdrycker intagna ansvarsbestämmelserna mot den olaga rusdryckshanteringen visat sig ineffektiva, utarbetade kontrollstyrelsen ett förslag till förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. ni., intaget i en skrivelse till Kungl. Maj:1 av den 30 december 1920. Nämnda förslags 7 § innehöll, att, där någon, som dömts till ansvar för förbrytelse, som avsågs i något av följande lagrum, nämligen BO § 2 mom. eller 31 § 2 mom. i förordningen den 11 oktober 1907 angående tillverkning av brännvin, 74 § 1 mom. i förordningen den 14 juni 1917 angående försäljning av rusdrycker, 22 § 1 mom. eller 23 § 1 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående handeln med skattefri sprit samt 11 § 1 eller 2 mom. i förordningen den 1 juli 1918 angående vissa alkoholhaltiga preparat, eller hos vilken beslag enligt den av kontrollstyrelsen samtidigt föreslagna förordningen angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning in. m. mer än gång gjorts och blivit ståndande, underläte att efter förmåga söka ärligen försörja sig och av hans hantering av eller befattning med rusdrycker nppstode våda för störande av allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, med honom skulle så förfaras, som stadgades i lagen om lösdrivares behandling den 12 juni 1885. Då Kungl. Maj:t vid 1921 ars riksdag framlade förslag dels om vissa ändringar i ovannämnda författningar dels till förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall ni. m., vilken senare delvis motsvarade kontrollstyrelsens förslag till förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m., intogs däri ej det av kontrollstyrelsen i 7 § av sistnämnda förslag intagna stadgandet om behandling enligt lösdrivarlagen av personer, som dömts till ansvar för lönnbränning m. m. Emellertid väcktes i riksdagen förslag om intagande av ett dylikt stadgande i den av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m., och denna motion föranledde riksdagen att i skrivelse den 16 juni 1921 anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa skyndsam utredning, huruvida och under vilka förutsättningar den, som dömts till ansvar enligt vissa i riksdagens skrivelse uppräknade lagrum i författningarna angående tillverkning av brännvin, försäljning av rusdrycker m. m. kunde bliva föremål för sådant förfarande, varom stadgades i lagen om lösdrivares behandling samt. om möjligt, till nästkommande års riksdag framlägga det förslag, vartill anledning kunde föreligga. Kungl. Maj:t anbefallde enligt beslut den 22 juni 1921 fattigvårdslagstiftningskommittén att inkomma med utlåtande i anledning av riksdagens anhållan. I skrivelse den 25 oktober 1921 anförde kommittén i anledning härav följande: >Av den utredning, som fogats vid kontrollstyrelsens skrivelse den 30 december 1920, framgår, att olaga rusdryckshantering i huvudstaden bedrivits i sådan omfattning och under sådana förhållanden, att energiska åtgärder krävas från samhällets sida för att motarbeta denna hantering. Kommittén har haft tillfälle att hos härvarande polismyndighet genomgå ett stort antal akter rörande personer, sova sysslat med lönnbränning, renaturering och utspädning av sprit samt olovlig försäljning av sådan. Studiet av dessa akter har givit kommittén en livlig förnimmelse av, att den olaga

103 rusdryckshanteringen är en samhällsfara, mot vilken intet användbart medel bör lämnas oförsökt. Den olaga hanteringen har florerat särskilt i vissa stadsdelar, där tillverkarne eller deras medhjälpare utbjödo sprit i gränder och portgångar samt gärna höllo sig i närheten av ställen, där arbetare i större antal funnos samlade. Både tillverkning och försäljning bedrevos under så olika former och på så mänga ställen, att det för ordningsmakten var förenat med största svårighet att komma dem på spåren och att anskaffa bevisning om den olagliga hanteringen. Trots svårigheterna har det lyckats polismyndigheten att upptäcka och få ett stort antal dömda för överträdande av rusdrycksförfattningarna, många av dem ha befunnits falla under bestämmelserna i lagen om lösdrivares behandling samt varnats för lösdriveri eller ådömts tvångsarbete. Huru stora skador dessa samhällsvådliga individer åstadkommit låter sig svårligen angiva. Köparna till deras vara, som betingat höga pris, hava säkerligen till stor del varit personer, vilka samhället genom sina anordningar velat beröva tillgång till'sprit. Fylleriförseelser och brott, nöd och elände av olika slag hava varit frukterna av deras hantering. Undan för undan hava straffbestämmelserna för överträdelserna av rusdrycksförfattningarna gjorts strängare. Kontrollstyrelsen hade i sin ovannämnda skrivelse föreslagit ännu strängare bestämmelser, "bland annat att även olaga försäljning av rusdrycker skulle, liksom olaga tillverkning, i vissa fall kunna beläggas med straffarbete. Förslaget härom fick dock förfalla. Bakom kravet på att den, som utövar olaga rusdryckshantering, skulle kunna^ behandlas såsom lösdrivare, ligger törhända ytterst den tanken, att det i lösdrivarlagen stadgade tvångsarbetet innebär ett skärpt straff. Härpå syftar redan talet om, att detta utgör ett starkt hot, som respekteras mer än det hot, vilket ligger i fängelse eller straffarbete. I ett par yttranden från Kungl. Maj:ts befällningshavande utsäges tydligt, att tvångsarbete bör betraktas som ett straff, och i enlighet härmed föreslås också, att tvångsarbetet bör ådömas av domstol och träda i stället för straff. Gent emot en sådan uppfattning bör emellertid betonas, att lösdrivarlagen är av preventiv natur samt avser att med användande av de särskilda åtgärder, som i denna lag stadgas, skola omhändertagas personer, vilkas levnadssätt ur de i lagen angivna hänseenden innebär en fara för samhället. Tvångsarbetet är ej heller någon påföljd för en enstaka handling utan en åtgärd för att hindra en person att fortsätta med ett samhällsskadligt levnadssätt. Principen att tvångsarbetet ej bör sammanblandas med straff, har erhållit ett uttryck också i den förändrade anordning, som trädde i tillämpning från och med år 1921, då tvångsarbetsanstalterna skildes från fångvårdsförvaltningen och förlades under särskilda under socialdepartementet sorterande styrelser. För att lösdrivarlagstiftningens preventiva natur ej skall bortskymmas, är det av stor betydelse att undvika all sammanblandning mellan tvångsarbete och straff. Kontrollstyrelsens förslag har också sökt ställa sig på denna ståndpunkt, men det har i allt fall i yttranden från Kungl. Maj:ts befallningshavande i ett par län anmärkts, att man med detta förslag löpte fara att förvanska lösdrivarlagstiftningen. Onekligen är också den uppgift, som förslaget föresatt sig, förenad med betydande svårigheter. Eedan det faktum, att tvångsarbetet innebär ett berövande av friheten, har i mångas ögon varit tillräckligt för att undanskymma skillnaden mellan straff och tvångsarbete, och det gäller därför att vara aktsam, då man i lösdrivarlagstiftningen inför nya moment. Kontrollstyrelsens förslag, som ansluter sig till 1 § 2 mom. lösdrivarlagen, uppställer som förutsättningar, att den för olaga rusdryckshantering enligt vissa lagrum dömde "underlåter att efter förmåga ärligen försörja sig» samt att »av hans hantering av eller befattning med rusdrycker uppstår våda för störande av allmän säkerhet, ordning eller sedlighet». Här har sålunda uteslutits det i 1 § 2 mom. av lösdrivarlagen förefintliga uttrycket »utan att äga medel till sitt uppehälle»^ och orsaken härtill är uppenbarligen den, att de personer, som utöva dylik hantering, ej sällan äro i besittning av penningmedel, som de förvärvat på hanteringen. Då fordran på medellöshet ansetts utgöra ett ingående drag i lösdrivarlagstiftningen, måste man ställa sig betänksam mot denna förändring, så länge nämnda uttryck kvarstår i lösdrivarlagen. Emellertid bör tillika erinras, att uttrycket »utan att äga medel till sitt uppehälle» i praxis tolkats så, att förefintligheten av medel, som förvärvats på olovligt sätt, icke fredat en person från att bliva behandlad som lösdrivare (se Holm, juridiskt arkiv 1909 sid. 325 m. fl.). Enligt vad kommittén inhämtat, hava också flera lönnbrännare eller langare behandlats såsom lösdrivare, ehuru de vid anhållandet innehaft penningar, stundom ej så obetydliga belopp, vilka de förvärvat på sin olaga hantering. Skulle däremot en person, som befunnits syssla med lönnbränning eller langning, vara i besittning av medel till sin försörjning, vilka icke äro att bärleda från denna hans hantering, lärer förefintligheten därav böra freda honom från behandling såsom lösdrivare.

104 Uteslutandet av kravet pä medellöshet lär för övrigt med den ovan angivna tolkningen knappast medföra, att lönnbrännarna eller langarna i större utsträckning komma att behandlas såsom lösdrivare, enär härför fordras, att de underlåta att efter förmåga söka ärligen försörja sig. I en del av de fall, som omförmälas i kontrollstyrelsens utredning, gällde det personer, som utövade lovlig näring vid sidan av sin olaga hantering. Därest icke denna näring blott var en skylt för den olaga hanteringen, borde dessa personer icke behandlas som lösdrivare. Vad beträffar förslaget att i stället för att tala om personens »levnadssätt» fästa sig vid, att »av hans hantering av eller befattning med rusdrycker» uppstår våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet, avser sistnämnda formulering tydligen att giva uttryck åt, att man här ej har att fästa sig vid lönnbrännarens eller langarens personliga levnadssätt. Denna avvikelse från lösdrivarlagens uttryck kan synas vara egnad att rubba en principiell punkt i lösdrivarlagen, nämligen fordran på ett under någon tidsperiod fortsatt samhällsvådligt levnadssätt. Emellertid är avvikelsen mera skenbar, och kravet på förnyat dömande för olaga rusdryckshantering innefattar tydligen i sig, att personens sysslande med sådan hantering har tagit sådana former, att ett samhällsvådligt levnadssätt kan sägas* föreligga. Vad nu anförts synes giva vid handen, att skillnaden mellan lösdrivarlagens bestämning av lösdrivaren och de förutsättningar i kontrollstyrelsens förslag, som skulle föranleda till behandling såsom lösdrivare av vissa lönnbrännare och langare, knapgast är av den art, att flera sådana komma att behandlas som lösdrivare än om gällande lösdrivarlag direkt tillämpas på dem. Kommittén styrkes i denna sin uppfattning av den tillämpning av lösdrivarlagen, som faktiskt förekommit. Därest emellertid förslaget skulle anses hava någon verklig effekt med hänsyn till den olaga rusdryckshanteringens stävjande samt därför böra genomföras, torde mot detsamma, förutom vad ovan erinrats, böra anmärkas följande: Förslaget uppställer såsom förutsättning för behandlingen såsom lösdrivare, att personen i fråga dömts till ansvar mot vissa lagrum i rusdrycksförfattningarna eller att beslag av rusdrycker ägt rum hos honom. Fordran härpå synes vara överflödig, då redan förutsättningen, att våda uppstått av hanteringen, måste innebära, att olaga hantering föreligger. En sådan fordran kan också komma att verka inskränkande på lösdrivarlagens användning, då därutav kan dragas den slutsatsen, att för alla fall, då lösdriveriet sammanhänger med olaga rusdryckshantering, ett dömande av domstol skall hava föregått. Vidare bör framhållas, att den omständigheten, att beslag av rusdrycker ägt rum hos en person, ej i samma grad som hans dömande till ansvar för lönnbränning o. s. v. kan utgöra skäl för hans behandling som lösdrivare. Beslaget riktar sig mot varan och det förefaller ej fullt överensstämmande med grunderna för förordningen angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m., att beslagtagandet skall tjäna till utgångspunkt mot person. Rörande ett stadgande, varigenom medgives, att de personer, varom här är fråga, behandlas såsom lösdrivare, kunna olika anordningar tänkas. Ehuru det naturligen icke är utan sina betänkligheter att vid sidan av den i lagen om lösdrivares behandling givna bestämningen av begreppet lösdriveri uppställa andra, synes det dock ej vara lämpligt att, då lösdrivarlagen för närvarande är föremål för en fullständig omarbetning, söka omredigera dess bestämmelser. Det saknas ej heller exempel på, att lagen om lösdrivares behandling användes på andra typer av lösdrivare än de där angivna. Sålunda stadgas i 92 § av lagen om fattigvården, att den, som gör sig förfallen till bettleri, må i vissa fall behandlas som lösdrivare på sätt i lagen angående lösdrivares behandling är stadgat, samt att till enahanda behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn under 18 år, som står under hans vård, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin räkning. I 74 och 75 §§ fattigvårdslagen givas fullständiga regler för ett förfarande, vilket, liksom det i lösdrivarlagen nämnda, omfattar varning och tvångsarbete. Den av kontroll styrelsen föreslagna bestämmelsen liar införts i styrelsens utkast till förordning angående vissa skärpta åtgärder mot lönnbränning m. m. Då i ovannämnda motion vid 1921 års riksdag väcktes förslag om bestämmelsens återupptagande i det av Kungl. Maj:t för riksdagen framlagda förslaget till förordning angående rusdryckers förverkande i vissa fall m. m., hemställdes tilllika, att förordningens rubrik ändrades till »förordning angående vissa åtgärder mot lönnbränning m. m.» Det kan ifrågasättas, huruvida stadgandet i ämnet lämpligen bör intagas i nämnda förordning, då det berör flera andra författningar. Särskilt synes häremot tala den omständigheten, att nyssberörda förordning blott har en temporär giltighet. Den gäller till och med den 30 juni 1922, och spörsmålet om upptagande i lagstiftningen av bestämmelsen om lönnbrännares m. fl. behandling såsom lösdrivare skulle alltså bero på förnyandet av nämnda förordning vid 1922 års riksdag. Frågan

105 om lösdrivarlagen s tillämpning på de personer, som det här gäller, kan emellertid uppställas oberoende av bestämmelsen i samma förordning.»

Det förnyade övervägande, som kommittén, sedan detta utlåtande avgivits, ägnat spörsmålet om lönnbrännares och langares behandling som lösdrivare, har ej givit kommittén anledning att frångå de i utlåtandet angivna synpunkter. Med den av kommittén föreslagna omredigering av 1 § 2 mom. lösdrivarlagen, enligt vilken orden »utan att äga medel till sitt uppehälle» skulle utgå, bör det, ehuru förslaget ej skulle innebära någon ändring i sak, bliva ännu klarare, att lönnbrännare och langare kunna åtkommas enligt lösdrivarlagen, om förutsättningar därför eljest föreligga. En viss betänklighet mot lönnbrännares och langares behandling enligt los drivarlagen har förelegat därutinnan, att en del yngre personer, som blivit arbetslösa på grund av kristidsförhållandena, under trycket av omständigheterna börjat ägna sig åt dylik hantering. Emellertid torde kunna sägas, att polismyndigheterna i sådana fall gått fram försiktigt och gallrat ut dem, som icke bort behandlas som lösdrivare. Från tvångsarbetsanstalten å Svartsjö har meddelats, att många av de personer, som under år 1922 dömts till tvångsarbete för lösdriveri, vilket stått i samband med lösdriveri och langning, varit lösdrivare, som tidigare varit intagna å tvångsarbete, vadan det syntes, som om hanteringen i fråga numera till stor del övertagits av verkliga lösdrivarelement. Enligt kommitténs uppfattning böra således sysslolösa personer, som förskaffa sig sitt livsuppehälle på lönnbränning och langning av sprit, kunna göras till föremål för ingripande enligt lösdrivarlagen. I den mån lönnbrännarna och langare icke falla under denna lag, och de nu gällande straffbestämmelserna icke äro nog stränga, torde en skärpning av dessa vara en lämpligare åtgärd än dessa personers hänförande under en lag, vars allmänna bestämningar icke passa in på dem. Förutom de kriminella lösdrivarna och bettlarna är det, såsom redan fram- 5. Prostituhällits, ännu en betydande grupp, på vilken 1 § 2 mom. lösdrivarlagen hittills enade m. fl. kommit till användning, nämligen på kvinnor, vilka föra ett sedeslöst leverne, Kvinnliga de prostituerade. De särskilda synpunkter, som böra komma i betraktande vid prostituerade behandling av detta spörsmål, föranleda, att, utöver den ovan lämnade framställningen avseende lösdrivare i allmänhet enligt 2 mom., ytterligare utredningar och uttalanden erfordras om dessa lösdrivare. Med prostituerad avses vanligen en person, som vanemässigt skaffar sig in- Begreppet komster genom lösa och tillfälliga förbindelser; enär mannen sällan hängiver sig prostitution, åt ett dylikt levnadssätt, fattas ordet prostituerad närmast såsom en kvinna, som låter bruka sig till skörlevnad. Reglementeringskommittén, vars framställning i denna del här närmast följes, framhåller, att i begreppet prostitution såsom bestämningar ingå: lösa och tillfälliga förbindelser (promiskuitet i könsumgänget) samt vanemässighet och vinningssyfte, att genom fordran på promiskuitet de fasta utomäktenskapliga förbindelserna uteslutas och genom vanemässighet ett rent tillfälligt hängivande åt sexuella exsesser samt att fordran på vinningssyfte antyder, att huvudsakliga motivet till ifrågavarande levnadssätt är att därigenom vinna medel till livsuppehälle eller förbättring i levnadsvillkoren. \.; , 14 — 22927.

106 Orsakerna till Ur reglementeringskommitténs betänkande må här återgivas dess framställning P rörande tionenU prostitutionens orsaker. Kommittén yttrar härom följande: »Likasom de flesta andra missförhållanden i samhället utgör prostitutionsföreteelsen en produkt av en ^ mångfald med varandra samverkande faktorer av olika natur. Som dess grundorsaker torde dock få anses å ena sidan den hos männen starkt framträdande sexuella driften i förening med bristande ansvarskänsla å det könsliga området hos personer, tillhörande båda könen, samt å andra sidan ekonomiska och sociala missförhållanden i samhället. _ Medan en jämförelsevis ringa del av befolkningen intager en i ekonomiskt hänseende tryggad ställning, lever den stora massan under en ständig kamp för brödet, och bland stora befolkningslager, i synnerhet i de stora städerna, saknar mannen ej sällan tillräckliga existensmedel för att kunna bilda familj. Inom andra befolkningsgrupper åter verkar särskilt den långa utbildningstid, som männen måste underkasta sig, att de i regel först vid mera mogen ålder kunna inga äktenskap, följden av dylika förhållanden bliver, att ett betydligt antal ogifta män under de år, då sexualdriften gör sig starkast gällande, för dennas tillfredsställande mer eller mindre vanemässigt söker sig lösa könsförbindelser, vilka i städerna vanligen bliva av tillfällig natur. Men även män med ekonomisk möjlighet att bilda familj föredraga ofta av skilda anledningar lösa könsförbindelser framför legitima sådana. För mången innebär sålunda förbindelser av det förra slaget större lockelse, inriktade som de ju äro enbart å njutningsändamål och fördenskull förenade med mindre ansvar och förpliktelser. At denna osunda smakriktning skatta ock i stor utsträckning de unga männen i städerna, uti vilkas levnadsvanor dylika förbindelser ofta tidigt ingå. Även gifta män inlåta sig, synnerligast i storstäderna, ej sällan ät förbindelser av detta slag. Att vid männens sökande av sådana förbindelser särskilt alkoholen spelar en betydande roll, är ovedersägligt. Den efterfrågan på lösa och tillfälliga könsförbindelser, som sålunda uppstår från männens sida och som givetvis ökas i samma mån som äktenskapsfrekvensen sjunker och åldern för mannens inträde i äktenskap ej nedgår, motsvaras av en sexuell tillgång ä kvinnosidan, i det att en hel del kvinnor utbjuda sig åt männen. Medan somliga kvinnor göra detta endast mera tillfälligt, göra åter andra skörlevnaden till sitt mer eller mindre huvudsakliga eller till och med uteslutande förvärv. De yttre anledningar, som förmå kvinnorna att hängiva sig åt prostitutionen, äro skiftande. Beträffande flertalet torde dock huvudsakliga orsaken säkerligen vara att söka i ekonomiska förhållanden. Bristande arbetstillfällen och kvinnoarbetets låga betalning över huvud taget föranleda, att särskilt i de stora städerna ett mycket betydande antal unga kvinnor icke är i stånd att förvärva sig sä mycket, som de behöva för sitt uppehälle eller i varje fall anse sig behöva för att tillfredsställa sina anspråk på livet. Medan det mera sällan torde vara direkt nöd, som driver kvinnorna att sålunda hängiva sig åt skörlevnad, är det fastmera lättheten att på denna väg förskaffa sig den fyllnad i inkomster, . som de anse sig behöva. Såsom regel torde emellertid kunna sägas, att de kvinnor, som av nu anförda skäl hemfalla åt prostitution, vanligen bedriva skörlevnad endast i jämförelsevis mindre omfattning. Den omständighet, som otvivelaktigt spelar den största rollen för rekryteringen av de kvinnor, som göra skörlevnaden till sitt huvudsakliga eller enda förvärv, är den lockelse själva prostitutionslivet utövar pä en hel del bland de lägre klassernas kvinnor. Detta sätter dem nämligen i tillfälle att föra ett obundet och lättjefullt liv och att tillfredsställa sin inneboende smak för fester, nöjen, tina kläder och dylikt. Av synnerligen stor betydelse är härvid det inflytande, de redan piostituerade utöva pä de från landsbygden till de större städerna vid unga år inflyttande kvinnorna, vilka i allmänhet äro obekanta med de faror, skökolivet i själva verket medför. Många kvinnor, vilka utgått från visserligen fattiga, men likväl goda hem, hava på detta sätt av njutnings- och nöjeslystnad låtit sig förleda till skörlevnad. Den allmänt utbredda föreställningen, att sådana faktorer som förförelse, iråkat havandeskap eller oäkta barn skulle driva många kvinnor i prostitutionens armar, har däremot säkerligen icke någon grund i de faktiska förhållandena. Att sådana fall finnas, kan visserligen icke bestridas, men i jämförelse med förut nämnda omständigheter spela dylika faktorer en mycket underordnad roll. En särskild om än fåtalig grupp bland de prostituerade kvinnorna utgöres av degenerade, andligen och kroppsligen mindrevärdisra individer, som äro så att säga predestinerade att hemfalla till prostitutionen. Till större delen härstammande från drinkar- och förbrytarfamiljer hängiva sig dessa kvinnor, vilka torde kunna betecknas såsom en motsvarighet till den manliga förbrytarklassen, oftast åt skörlevnad, utan att några särskilda direkta yttre anledningar finnas, som driva dem in på denna bana. Det vore emellertid säkerligen oriktigt att antaga, att ovan skildrade yttre förhållanden ensamt i och för sig utgöra grunden till prostitutionens stora utbredning. Vad som framför allt möjliggör,

107 att så mänga kvinnor, trots deras monoganiiska läggning, kasta sig i prostitutionens armar, ar den sociala miljö, varur dessa kvinnor framgå. De flesta prostituerade hava erhållit en vårdslösad uppfostran, och följden därav har ock blivit bristande sedlig motståndskraft mot mötande frestelser. Många kvinnor,'som hemfalla åt prostitutionen, hava utgått från hem, där föräldrarna pa grund av sin fattigdom ej varit i tillfälle att ägna de uppväxande barnen nödig tillsyn och vård. Den sedliga atmosfär, vari en betydlig del av kvinnorna i de stora världsstäderna uppväxer, ar också otta av den beskaffenhet, att de synnerligen lätt hemfalla åt lasten. Redan från sin tidigaste ungdom bliva de vittne till olika former av osedlighet. Den rådande trångboddheten och det florerande nmeboendesystemet bidraga att än ytterligare avtrubba deras naturliga blygsamhetskänsla. De utomaktenskaplio-a könsförbindelserna betraktas inom de kretsar, vari de uppväxt, icke såsom otillåtna eller ur sedlig .synpunkt förkastliga, och könsäran tillmätes av mången ringa eller intet värde. En kvinna törlorar knappast något i sina anhörigas eller bekantas aktning därför, att hon haft en könsförbindelse utan äktenskap. Det händer till och med, att föräldrar gärna se, att deras döttrar knyta d\lika förbindelser med personer i bättre ekonomisk ställning, då de därigenom kunna icke blott iorsorja sig själva utan även bidraga till den övriga familjens uppehälle. Att en kvinna, som vuxit upp i en dylik social miljö, skall synnerligen lätt hemfalla åt prostitutionen och till och med göra denna till sitt uteslutande förvärv, ligger i öppen dag, och det hehöves ofta blott en ringa yttre anledning för att hon skall taga det avgörande steget. Av vad ovan sagts torde framgå, att prostitutionen är en företeelse, som huvudsakligen hor hemma i de större städerna. Efterfrågan på lösa och tillfälliga könsförbindelser är där betydligt större än å övriga orter, och själva stadsförhållandena göra ett tillfredsställande av denna efterfrågan synnerligen lätt. Visserligen finnas jämväl å landsbygden illegitima könsförbindelser i ej ringa utsträckning, men dessa äro vanligen av mera varaktig beskaffenhet och resultera merendels i äktenskap.»

I vad mån de prostituerade blivit föremål för åtgärder enligt lösdrivarlagen statistiska framgår närmare av kommitténs statistik. Under år 1907, då den s. k. legala nW&™Jm prostitutionen eller reglementeringen ännu gällde, var antalet varnade av denna l a g e n g anv_n_ grupp 251 och häktade 504, vilket i förhållande till hela antalet varnade, respek- d a n d e m o t tive häktade enligt 2 momentet utgör 26,9 och 36,3 procent. Av kommitténs under- prostituerade, sökning om lösdriveriet för treårsperioden 1919—1921 framgår, att antalet varningar °åt prostituerade enligt 2 mom. för dessa år uppgått till respektive 301, 330 och 306. I förhållande till hela antalet varningar enligt ifrågavarande moment utgjorde antalet varningar, som meddelats prostituerade, respektive 36,9, 33,3 och 32,5 procent. Antalet häktningar för lösdriveri av prostituerade utgjorde under dessa år respektive 307, 219 och 229 eller i förhållande till hela antalet lösdnvarmål enligt 2 mom., däri häktning förekommit, respektive 54,3, 38,8 och 40,5 procent. Beträffande de varnade, tillhörande de prostituerades kategori, har sålunda en ökning från år 1907 ägt rum; de häktades antal har däremot väsentligt nedgått, absolut taget, men i förhållande till hela antalet häktade lösdrivare enligt 2 mom., har dock en ökning ägt rum särskilt i fråga om varningarna. Orsaken till den relativa uppgången av antalet prostituerade torde vara att söka i, att de prostituerades antal hållit sig mera konstant än de övriga lösdrivarnas. Goda konjunkturer synas verka i motsatt riktning på det manliga och kvinnliga lösdriveriet, enkannerligen prostitutionen, i det att lättheten för mannen att få ett ärligt arbete avhåller honom från lösdriveri, under det att möjligheten att förtjäna penningar på sedeslöst liv lockar kvinnan till fortsatt skörlevnad. 1919 års även absolut taget höga siffror för häktningar torde vara att tillskriva kristidsförhållandena med därmed följande främlingsinvasion. Det största antalet fall av lösdriveri av nu förevarande beskaffenhet har, såsom helt naturligt är, förekommit i Stockholm. Sålunda har under år 1907 infor överståthållarämbetet handlagts icke mindre än 127 fall av varning och 353 fall

108 av häktning av kvinnor, som gjort sig skyldiga till yrkesmässig skörlevnad. Tillsammans utgjorde detta 480 eller 63,6 procent av samtliga för riket i dess helhet redovisade fall. Läggas härtill de fall, som inträffat i de sex större städerna i riket, för vilka poliskammare finnes inrättad, eller inalles 86 fall av varning och 90 fall av häktning, återstå endast 38 fall av varning och 61 fall av häktning, fördelade på 12 olika län. För den av kommittén undersökta perioden 1919—1921 ställa sig motsvarande siffror på följande sätt: De lösdrivarmål enligt 2 mom. beträffande prostituerade, som handlagts av överståthållarämbetet, utgöra år 1919151 fall av varning och 198 fall av häktning, år 1920: 181 fall av varning och 115 fall av häktning samt år 1921: 148 fall av varning och 103 fall av häktning. I förhållande till samtliga fall av lösdriveri av prostituerade för riket i dess helhet utgöra de av överståthållarämbetet handlagda målen angående prostituerade respektive 57,4, 53,9 samt 46,8 procent. De fall, som handlagts av poliskamrarna, utgöra för år 1919: 107 fall av varning och 88 fall av häktning, år 1920: 124 fall av varning och 92 fall av häktning samt år 1921: 125 fall av varning och 116 fall av häktning. På återstående delarna av riket komma sålunda år 1919: 43 fall av varning och 21 fall av häktning, år 1920: 25 fall av varning och 12 fall av häktning samt år 1921: 34 fall av varning och 10 fall av häktning. Då sistnämnda fall, med få undantag när, rört lösaktiga kvinnor i städerna, torde härav framgå, att prostitutionen huvudsakligen förekommer i städerna. Enligt de angivna siffrorna har i Stockholm antalet fall av varning hållit sig ungefär lika under år 1907 samt åren 1919—1921, under det att fallen av häktning nedgått högst väsentligt. I förhållande till samtliga fall i riket har jämväl vidkommande Stockholm en nedgång ägt rum i antalet för lösdriveri varnade och häktade prostituerade. Den av kommittén verkställda undersökningen angående de varnades och häktades hemorter visar jämväl, att såväl absolut som relativt största antalet av de under åren 1919—1921 varnade och dömda kvinnorna haft hemort i städerna. Stockholm uppgives som hemort för ett medeltal av 273 kvinnor eller 44,7 procent av samtliga i landet varnade och dömda kvinnor. Endast 4,6 procent av dem hade hemort på landsbygden. Av de enligt lösdrivarlagen behandlade kvinnorna hade följande antal icke nått en ålder av 18 år, nämligen är 1907: 38, därav 18 varnade och 20 dömda, år 1919: 95, därav 79 varnade och 16 dömda, år 1920: 90, därav 67 varnade och 23 dömda samt är 1921: 63, därav 47 varnade och 16 dömda. En ökning av antalet prostituerade kvinnor under 18 är har sålunda från år 1907 ägt rum, vilken ökning huvudsakligen avser fall, då varning ägt rum. Kommittén har jämväl verkställt en undersökning angående de varnade och dömda kvinnornas yrken. Av de inalles till 612 uppgående under år 1919 varnade och dömda kvinnorna sakna 557 eller 91 procent uppgivet yrke. Av de återståenda^ 55 kvinnorna äro 11 betecknade såsom fabriksarbeterskor, 23 såsom pigor, 6 såsom uppasserskor samt 15 såsom sömmerskor och andra kvinnliga yrkesutövare. Ur styrelsens för statens tvångsarbetsanstalt i Landskrona berättelse för år 1921 inhämtas beträffande de nämnda år å anstalten intagna kvinnornas civilstånd, att 23 varit gifta, därav 8 med barn, 2 änkor, 284 ogifta, därav 95 med barn, samt 16 frånskilda. Inom äktenskapet voro födda 256 kvinnor, utom äktenskapet 69;

109 238 hade erhållit uppfostran i hemmet, 35 å utackorderingsställe, 11 å barnhem och 41 hos fosterföräldrar eller anhöriga. Av sistnämnda berättelse inhämtas vidare, att av de vid 1921 års början kvarvarande och under året tillkomna kvinnorna 258 eller 71,4 procent förut varit straffade för brott eller undergått tvångsarbete, under det att 102 eller 28,6 procent ej förut varit straffade för brott eller ådömda tvångsarbete. Av de straffade hava 89 gjort sig skyldiga till stölder eller snatteri. Från polismvndigheten i en av våra större städer har kommittén emottagit C ^ o s ^ r k a d a e v en promemoria angående det sätt, på vilket de prostituerade understundom söka aptt u n d g å l ö s . skydda sig för behandling enligt lösdrivarlagen. Då nämnda promemoria är be- drivarlagen lysande för de prostituerades förhållanden, har kommittén ansett sig böra här in- genom skeny r en taga följande ur densamma hämtade uppgifter: " Sedan flera år tillbaka har en för stöld m. m. straffad person B. vistats här i staden och härunder huvudsakligast umgåtts med för brott straffade personer och s. k. falskspelare. Här i staden har B. sedan några år tillbaka innehaft affärslokal med försäljning av gummiartiklar, vykort o. d. Under samma tid har en kvinna vid namn K., även straffad för stöld och behandlad för lösdriveri, varit anställd som biträde hos B., men äro B. och R. nu gifta. Såväl före som efter äktenskapet har denna kvinna nästan varje natt synts driva omkring på gatorna och sökt sällskap med manspersoner, vilka hon i regel medtagit till nämnda affärslokal och där, med mannen B:s vetskap, mot betalning övat otukt med manspersonerna. Sedan något år tillbaka har B. innehaft tvenne affärslokaler, varav den ena skötts av kvinnliga biträden. Dessa biträden ha uteslutande varit lösaktiga kvinnor och av B. betalats ytterst dåligt. Biträdena ha, liksom hustru B., synts stryka omkring nattetid och förskaffat penningar genom otukt. Då de antastats av polisen, ha de åberopat sina anställningar och då uppgivit sig ha rätt så stora avlöningar av B. Vid företagna undersökningar angående B:s affärsverksamhet har framgått, att handelslagren vid dessa tillfällen varit innehållsrika och i dagboken funnits anteckningar om försäljningssummor, som tydde på att B. och hans hustru skulle kunna redbart livnära sig därpå. Det får emellertid tagas för givet, att de av B. framvisade resultaten angående försålda varor voro missvisande och att B. och hans hustru delvis försörjde sig på medel, som den sistnämnda anskaffade genom skörlevnad. Under senaste åren ha en del för ordnat arbete ointresserade kvinnor i rätt stor mängd här i staden förhyrt mindre handelsbutiker, vari de bedriva handel med begagnade böcker, tidskrifter och gummivaror m. m. Dessa affärer ha emellertid icke tillkommit i avsikt att genom försäljning av varor driva en vinstgivande handel, utan ha startats i tro, att affärsinnehaverskorna sedermera skulle vara säkrade mot behandling enligt lösdrivarlagen. Dessa kvinnor synas våga mera öppet hängiva sig åt skörlevnad i större utsträckning än de lösaktiga kvinnor, som icke inneha någon affärsrörelse. De »affärsdrivande» kvinnorna synas nämligen mycket ofta nattetid ute på gatorna och i osedligt syfte sammanträffa med manspersoner, vilka medfölja till kvinnornas bostäder. Även komma dessa kvinnor lätt i beröring med manspersoner, dels genom att männen av sig själva besöka sådana affärslokaler och dels genom telefon, som samtliga dessa »afl'ärsinnehaverskor> icke tyckas kunna undvara. Lagren i dessa affärer, som kvinnorna i regel vid startandet erhålla av någon med dem bekant bemedlad mansperson, äro åtminstone i början rätt så värdefulla. För att skydda sig vid eventuella kontrolleringar av polisen, angående avyttrade varor, inneha kvinnorna en bok, vari dagskassan antecknas. Något bevis på att dessa summor äro verkliga är ju icke lätt att erhålla, men på grund av de höga belopp, som i regel finnas antecknade, kan man taga för givet att beloppen vanligen äro fingerade. Dessa kvinnor skapa till stor del manliga lösdrivare. Sålunda finnes nästan alltid ett antal sjömän, som längre och kortare tider gå arbetslösa. Under nattliga promenader sammanträffa dessa sjömän med nämnda kvinnor, varvid bekantskap och överenskommelse^ att sammanflytta göres. I sådana förhållanden synes en sjöman trivas utmärkt, varför en dylik icke tänker pä sjömansyrket eller söker skaffa sig något arbete. Sedan de penningar, som dessa sjömän möjligen innehade vid avmönstring tagit slut, få kvinnorna försörja sjömännen. Vid de nattliga promenader, som dessa kvinnor icke försumma, åtföljas de i regel av sina sjömän. Då en dylik kvinna härunder av polis bliver tillfrågad om sin sysselsättning, framträder mannen och förklarar, att kvinnan är hans hustru, som innehar affär, på vars förtjänst de leva.

110 Vidare finnes en annan kategori inom de lösaktiga kvinnornas led, som på annat sätt skyddar sig mot;• lösdrivarlagen. Sålunda finnes bland andra en kvinna vid namn P., bosatt här i staden, som _ vid sin mans död för ett antal år sedan erhöll ränta ä ett kapital av 35,000 kronor under sin livstid. Efter mannens död började änkan P. föra ett i hög grad supigt och sedeslöst leverne, vilket levnadssätt hon sedan dess även bibehållit. Nästan varje natt har änkan P., mestadels i rusigt tillstånd, uppehållit sig å gatorna och vid restauran ter, där hon i osedligt syfte antastat manspersoner, som hon sedan medtagit till sin bostad. Under sådana besök har hon tillgripit penningar från manspersonerna, vilket de bestulna sedermera anmält i polisen. Vid förhör har emellertid P. bestritt vad som lagts' henne till last och, då bevisning saknats, har hon frigivits. I sin bostad har hon även haft tillliåll för yngre lösaktiga kvinnor och med dem bekanta manspersoner. Till sådana sällskap har P. försålt spritvaror till oskäligt högt pris och härför blivit bötfälld. Då P. med sparsamt levnadssätt mycket väl kan leva å den innehavda livräntan, liar hon icke kunnat behandlas enligt lösdrivarlagen.

rörand^MoÄiKommittén har redan i samband med frågan om kriminaliseringen berört tuerades be- spörsmålet om de prostituerade kvinnornas hänförande under lösdrivarlagen. Såhandlande som härvid erinrats hava sådana kvinnor hos oss sedan gammalt behandlats såsom som lös- lösdrivare. Även 1882 års kommitté vidhöll denna uppfattning. I reformlinjer «nvare. f ö r s v e n s k fattigvårdslagstiftning påyrkades däremot, att lösdrivarlagens tillämpning på prostituerade skulle upphöra. Vid frågan om kriminaliseringen av prostitutionen har redogjorts för reglementeringskommitténs uttalanden beträffande korrektiva åtgärder mot de skörlevande kvinnorna, till vilka här hänvisas. Under erinran att Kungl. Maj:t uppdragit åt fattigvårdslagstiftningskommittén att utarbeta förslag till ny lösdrivarlag, har reglementeringskommittén ansett sig icke böra närmare ingå på frågan om lösdrivarlagstiftningens ordnande i avseende å dessa kvinnor. Därvid framhölls dock, att lösdrivarlagen fortfarande borde tillämpas på de kvinnor, som under ovillighet till arbete hade skörlevnad till sin enda och huvudsakliga förvärvskälla, de s. k. helyrkesprostituerade, varemot den ej borde användas mot de kvinnor, som med bibehållande av arbetsanställning eller annat hederligt förvärv vanemässigt beredde sig inkomster genom lösa och tillfälliga könsförbindelser. Det förordades emellertid bland annat, att minderårig kvinna, som fyllt 15 men ej 18 år, borde i stället för insättning i tvångsarbetsanstalt intagas i allmän uppfostringsanstalt, varjämte betonades nödvändigheten av att finna sådana former för tvångsarbetets ordnande, att genom detsamma kunde ernås en mera tillfredsställande inverkan på de dömda kvinnorna än vad nu vore fallet. Genom lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredande av könssjukdomar upphävdes alla av Kungl. Maj:t eller annan myndighet utfärdade reglementen och föreskrifter, i vad desamma innefattade reglementering av prostitutionen eller eljest innehölle mot lagen stridande bestämmelser. I följd härav har lösdrivarlagens bestämmelser, i vilka någon ändring icke gjorts, kommit att direkt tillämpas på de helyrkesprostituerade kvinnorna. Samtidigt med att Kungl. Maj:t föreslog riksdagen antaga förslag till lag angående åtgärder mot utbredande av könssjukdomar, framlade Kungl. Maj:t för möjliggörandet av en omändring av det korrektiva ingripandet mot de prostituerade en proposition till 1918 års riksdag avseende tvångsarbetsanstalternas frigörande från den egentliga fångvården. I denna proposition anförde chefen för justitiedepartementet följande: Lagförslaget angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar innebure en reform av det rådande systemet för könssjukdomarnas be-

Ill kämpande bland annat sa till vida, att enligt förslaget all reglementerihg av prostitutionen skulle upphävas. I nära samband med denna reform stode emellertid frågan om, vilka åtgärder från samhällets sida skulle kunna vidtagas för att verksamt motarbeta prostitutionen och korrektivt ingripa mot vissa av dess yttringar. Särskilt det korrektiva förfarandet mot prostituerade kvinnor, såsom det hittills tillämpats, hade varit föremål för åtskilliga tungt vägande anmärkningar såväl inom reglementeringskominittén som på andra håll. Både ur allmänt sociala synpunkter och för att den föreslagna lagstiftningen angående könssjukdomarnas bekämpande skulle vinna önskvärd fullständighet och effektivitet ansågs det erforderligt, att en omläggning av den korrektiva behandlingen av de prostituerade kvinnorna vidtoges. Detta innebure väsentligen en förändring av de bestämmelser i lösdrivarlagen, som reglerade ingripandet mot de prostituerade kvinnorna. En väsentlig del av de anmärkningar, som riktats mot den korrektiva behandlingen av de prostituerade kvinnorna, hänförde sig emellertid till formerna för anordnande av dem ådömt tvångsarbete, och på denna punkt vore det möjligt att genomföra vissa partiella reformer utan att avvakta en fullständig revision av lösdrivarlagstiftningen. Huru denna revision än komme att utfalla, torde det kunna förutses, att åtminstone en del prostituerade alltjämt måste betraktas såsom lösdrivare och underkastas tvångsarbete. Med hänsyn härtill syntes det även för den framtida regleringen av hithörande förhållanden vara av betydelse, att tvångsarbetet erhölle en så tillfredsställande form som möjligt. Statsutskottet tillstyrkte organisationsförändringen samt uttalade sin anslutning till de riktlinjer, som vid riksdagen funnit uttryck i såväl den av riksdagen antagna nya fattigvårdslagen som den likaledes av riksdagen godkända lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Propositionen blev emellertid ej av riksdagen bifallen. I proposition till 1920 års riksdag förnyade Kungl. Maj:t framställningen, som da vann riksdagens bifall. Spörsmålet om lämpliga åtgärder mot kvinnor, som föra ett sedeslöst leverne, har alltid visat sig synnerligen svårlöst. Straff rättsligt ingripande är här liksom på åtskilliga andra områden av ringa verkan, frånsett naturligen de allmänpreventiva verkningarna. Men ej heller det ingripande, som skett med stöd av lösdrivarlagen, har, så vitt man kan döma efter tvångsarbetets verkningar, visat sig åstadkomma något tillfredsställande resultat med hänsyn till individernas upprättande. Det torde vara allmänt erkänt och betonas också särskilt i reglementeringskommitténs betänkande, att spörsmålet ifråga i hög grad sammanhänger med ungdomens uppfostran. Varje åtgärd till stävjande av barns vanart innebär på samma gång ett steg i riktning mot prostitutionens bekämpande. Lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn har därför med rätta tillagts stor betydelse i detta hänseende, då man enligt denna kan omhändertaga flickor, som före fyllda 15 år visat sig föra ett sedeslöst liv. I det förslag till barnavårdslag, som av kommittén framlagts, har föreslagits, att skyddsuppfostran också skulle kunna beredas den, som fyllt 15 men ej 18 år, när han visat vanart, därigenom att han förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt. En sådan person skulle av barnavårdsnämnd göras till

yttrande,

112 föremål för vissa åtgärder: varning, övervakning, hållande till sysselsättning samt, om sådana åtgärder ansåges gagnlösa, på av barnavårdsnämnd gjord anmälan och efter beslut av en särskild myndighet, ungdomsrådet, omhändertagas för skyddsuppfostran. Enligt en samtidigt föreslagen ändring i lösdrivarlagen skulle tillämpningen av denna lag begränsas till den, som fyllt 18 år. Då de, som hemfalla till prostitution, i mycket stor utsträckning börjat sitt sedeslösa leverne redan i åldern mellan 15 och 18 år, är det påtagligt, att ett omhändertagande i dessa år av flickor, som visa tendenser till ett sådant levnadssätt, skulle komma att vara av stor betydelse med hänsyn till prostitutionens hämmande. Under nu gällande ordning höra sådana åtgärder hemma under lösdrivarlagen, men denna lag har av olika skäl ifråga om de yngre icke kommit till vidare användning, vadan ^ de yngsta årsklasserna av kvinnor, som föra ett sedeslöst leverne, på det hela fått leva utan några ingrepp från polismyndighetens sida; där ett anhållande någon gång ägt rum, har det i regel stannat vid enskild varning. Helt annat resultat bör man kunna vänta sig av de mera ändamålsenliga åtgärder, som föreslagits i barnavårdslagen, lagda i händerna på speciella uppfostringsmyndigheter. Det samarbete, som man har att påräkna med enskilda institutioner, torde vara ägnat att ytterligare bidraga till uppnående av bästa möjliga resultat. Att även under dessa former arbetet på de ungas räddande från att börja eller fortsätta i ett sedeslöst liv blir en vansklig uppgift, må erkännas, men man skulle dock få regler därför, som myndigheterna ej draga sig för att tillämpa. Vad beträffar de prostituerade, som överskridit 18 års åldern, har även ifråga om dessa uttalats, att de borde hållas utanför lösdrivarlagen. Ifråga om dessa kvinnor och deras levnadssätt är att märka, att liksom lösdrivare av andra typer hängiver sig den helyrkesprostituerade åt lättja samt underlåter att skaffa sig hederligt förvärv. Hennes levnadssätt utgör därjämte en våda för allmän säkerhet, ordning och sedlighet. Ej sällan stjäl hon från de personer, som inlåta sig i sällskap med henne, ehuru dessa stölder oftast ej bliva föremal för beivran. Belysande härutinnan är, att av de 360 under år 1921 å tvångsarbetsanstalten i Landskrona intagna kvinnorna 89 förut varit dömda för stölder och snatteri. Utpressning är ej heller ovanligt från de prostituerades sida, särskilt om de stå i förhållande till en soutenör. Då bruket av rusdrycker är ytterst vanligt bland de prostituerade, syssla de understundom med olaga sprithantering. Känt är även, att de prostituerade, särskilt i de större städerna, söka intimt umgänge med yrkesbrottslingar. Även för den allmänna ordningen äro de prostituerade farliga, i det de störa densamma genom fylleri, oljud och förargelseväckande beteende; under sina promenader på gator och torg göra de sig ofta skyldiga till oskickligt beteende mot förbigående. De stöta vidare genom sitt offentliga uppträdande den allmänna sedligheten samt äro en fara särskilt för ungdomen. Viktiga omständigheter tala alltså för lösdrivarlagens tillämpning på de helyrkesprostituerade. De kvinnor, som med bibehållande av arbetsanställning eller annat hederligt förvärv bereda sig inkomster genom lösa och tillfälliga förbindelser, höra däremot icke hemma under lösdrivarlagen. Kommittén kan i huvudsak ansluta sig till vad reglementeringskommittén härom yttrat. Dessa kvinnors levnadssätt är vanligen ej i den grad vådligt för allmän ordning, säkerhet och sedlighet, att de böra särskilt

113 behandlas med tvångsmedel, i det att dessa kvinnor på grund av sin arbetsanställning måste iakttaga försiktighet. Deras osedliga levnadssätt försiggår därför mera obemärkt och mindre stötande för den allmänna sedligheten. Deras demoraliserande inflytande är även mindre. Samhället har jämväl en annan orsak att ej undertrycka detta slag av prostitution genom användande av lösdrivarlagen. Ett sådant ingripande komme nämligen att i många fall medföra, att en dylik prostituerad mister sin anställning, varigenom hon med eller mot sin vilja drives över till helyrkesprostitutionen. De sanitära vådorna av ifrågavarande slag av prostitution torde vara mindre än dylika vådor av helyrkesprostitutionen, enär de prostituerade, som hava sysselsättning, se med sin fördel förenligt att själva söka läkare i stället för att genom myndigheternas ingripande bliva underkastade behandling. Mången gång är det givetvis svårt att draga gränsen mellan ovannämnda slagav prostituerade. En del av de prostituerade har aldrig haft, kanske icke ens sökt hederlig sysselsättning. Flertalet har dock haft sådan men så småningom börjat finna den besvärande såsom krävande arbete å tid, då de efter utsvävningar helst vila sig. Därest en sådan kvinna icke genast kastar allt hederligt arbete över bord för att odelat ägna sig åt utövningen av sitt yrke, händer det ofta, att hon skaffar sig ett skenyrke, genom vilket hon söker göra sig oåtkomlig för lösdrivarlagens bestämmelser. Till dylika skenyrken väljas helt naturligt sådana sysselsättningar, vilkas ekonomiska resultat icke gärna låta sig kontrollera Sådana skenanställningar inom vissa yrkesgrenar hava utvecklat sig till en förtäckt prostitution. Så är ofta fallet beträffande viss hotell-, kafé- och butiksrörelse. Givetvis kan det vara svårt att avgöra, huruvida det yrke, en prostituerad uppgiver sig hava, är ett skenyrke eller ej, men den antagna eller bevisliga inkomsten av yrket samt den tid av varje dag, som ägnats däråt, torde giva en god vägledning. Praxis i utlandet har härutinnan fastslagit vissa normer. Även förekomma fall, då en prostituerad en tid innehar tjänst eller arbete men under en annan tid helt skaffar sig sitt uppehälle genom skörlevnad, på vilket sätt det kan fortgå under flera år. I sådana fall torde en dylik kvinnas livsföring, sådan den kommer till synes i den i målet förebragta utredningen, ävensom de längre eller kortare tidsperioder, varunder hon verkligen innehaft arbetsanställning, och arten av denna kunna giva ledning för avgörandet, huruvida hon bör behandlas enligt lösdrivarlagen. Ehuru från många håll åtskilliga anmärkningar framställts mot att behandla de prostituerade enligt lösdrivarlagen, har utöver förslaget om straffrättsligt ingripande knappast framställts något direkt förslag till behandling i annan ordning. Såväl reglementeringskommittén som Kungl. Maj:t i ovan nämnda förslag stannade vid, att de helyrkesprostituerade åtminstone tills vidare borde betraktas såsom lösdrivare och underkastas tvångsarbete. I samband med frågan om ett straffrättsligt ingripande mot prostitutionen har redan uttalats, att då grunden för inskridandet mot den prostituerade kvinnan är hennes levnadssätt, denna synpunkt talade för en korrektioneli behandling. Något annat och lämpligare medel för det tvång, som härvid kräves, än tvångsarbetet, har kommittén ej heller för sin del kunnat utfinna, vadan den anser, att de prostituerade kvinnor, som underlåta att ärligen försörja sig, fortfarande böra behandlas enligt lösdrivarlagen, så länge man ej har något bättre att sätta i stället. 15—22.927.

114 Anmärkningarna mot lösdrivarbehandlingen rikta sig huvudsakligen mot formerna för tvångsarbetets anordnande. Genom tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården samt de i samband därmed och sedermera genomförda inre organisatoriska ändringar, vartill kommittén återkommer vid behandlingen av spörsmålet om tvångsarbetsanstalterna, hava emellertid åtskilliga förbättringar i anstaltsbehandlingen vidtagits. Att så många av de dömda prostituerade kvinnorna utgå från tvångsarbetsanstalten lika arbetsovilliga och i övrigt lika oförbättrade som vid inträdet har i regel tillskrivits anstaltens oförmåga att bibringa de dömda uppfostran. Att anstaltsbehandlingen i mycket varit bristfällig torde ej kunna bestridas, men härvid har i hög grad medverkat, att den tid, under vilken de prostituerade dömts till tvångsarbete, i regel varit allt för kort. Erfarenheten på närliggande områden visar, att om över huvud ett gott resultat skall kunna vinnas av anstaltsbehandlingen, denna måste pågå under tillräckligt lång tid, för att den internerade skall kunna vänjas till arbete, ordning och flit. Professor Thyrén har i »Principerna för en strafflagsreform» liksom ock reglementeringskommittén och nu senast styrelsen för Landskronaanstalten i sin berättelse uttalat, att ett tillfredsställande resultat av interneringen icke kan ernås, om ej minimitiden för interneringen högst betydligt höjes. Fattigvårdslagstiftningskommittén har ock i sitt förevarande förslag tagit hänsyn till dessa erinringar. De av kommittén föreslagna åtgärderna dels av förebyggande natur dels ock för att förmedla och underlätta återgången till ett oförvitligt levnadssätt, torde ock i sin mån bidraga till ett gott resultat. Manliga prostituerade.

Kommittén har hittills vid tal om prostitutionen endast omnämnt kvinnor. Emellertid förekomma i de större städerna särskilt yngre manspersoner, som göra sig skyldiga till prostitution. Under kristiden med den stora främlingsinvasionen började denna art av prostitution, som tillförene mest förekommit i de stora världsstäderna, att jämväl framträda här i landet. Tydligt är, att lika väl som en kvinnlig prostituerad enligt kommitténs mening bör behandlas enligt lösdrivarlagen, en manlig bör falla därunder, om han är helyrkesprostituerad. En manlig prostituerad kan straffas för onaturlig otukt enligt 18 kap. 10 § strafflagen; om så sker, bör straffet härför ej utesluta, att han sedermera behandlas såsom lösdrivare.

Kopplare.

1 nära samband med prostitutionsföreteelsen står koppleriet. Deslämmelserna om koppleri återfinnas i 18 kap. 11 § 1 mom. strafflagen. Detta lagrum föreskriver straff för den, som vanemässigt eller för att därmed bereda sig vinning förleder till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra. I 12 § av samma kapitel upptagas straffbestämmelser för den kvalificerade form av koppleri, som består däri, att föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andra till otukt med annan förleda barn eller dem, som äro ställda under deras lydnad eller uppsikt, För inträde av straffbarhet vid det kvalificerade koppleriet har fordran på vanemässighet eller vinningslystet syfte icke upptagits. Ovanberörda lagrum erhöllo sin nuvarande lvdelse genom lag den 20 juni 1918. För att enkelt koppleri skall bliva straffbart fordras sålunda, att antingen vinningslystnad eller vanemässighet skall kunna konstateras. Ett enstaka fall av

115 koppleri, där vinningslystnad ej föreligger, är sålunda ej straffbart enligt strafflagen. Emellertid kan det ofta vara förenat med svårigheter att i fall av koppleri styrka förefintligheten av vanemässighet eller vinningslystet syfte. Då kopplaren såsom regel ej har någon hederlig sysselsättning samt den allmänna ordningen och säkerheten ofta stores genom oordningar, slagsmål, prejeri och stölder, som härröra från kopplarens verksamhet, bör lösdrivarlagen vid sidan av strafflagen kunna komma I ill användning för hämmandet av denna verksamhet. Det är desto angelägnare, att alla medel tillgripas mot koppleri, som ingen av de med osedligheten förknippade företeelserna är för den allmänna sedlighetskänslan mera upprörande än kopplarens hantering och den i hög grad bidrager till förhindrande av prostitutionens bekämpande. Den form av koppleri, som består däri, att personer mot en oskälig avgift upplåta bostadslägenhet åt prostituerade kvinnor med tillåtelse för dessa att använda av dem bebodda rum för yrkesmässigt bedrivande av otukt — så kallade flickställen — förekommer numera ej så ofta. En annan form av hanteringen bedrives å s. k. partihotell. Dylik rörelse består däri, att en person inreder ett hus eller del därav till hotell eller rum för resande samt förser huset eller våningen med skylt, som utmärker denna egenskap, men i själva verket använder lokalen till uthyrande av rum åt s. k. nattpartier. Även denna hantering synes efter ändringen av 18 kap. 11 § strafflagen hava gått tillbaka. Därtill torde även hava bidragit stadgan den 8 juni 1917 angående hotell- och pensionatrörelse, enligt vilken stadga Konungens befallningshavande kan, där sådant för upprätthållande av allmän ordning, säkerhet och sedlighet synes nödigt, vid vite förbjuda innehavare av hotell eller pensionat att vidare utöva rörelsen. I den utländska lagstiftningen upptagas bestämmelserna om koppleri i regel i strafflagarna, men man spårar även i utländsk strafflagstiftning ett visst sammanhang med lösdrivarlagstiftningen. Vad Danmark angår straffas enligt lagen den 30 mars 1906 om »Modarbejdelse av offentlig Usöedlighed og venerisk Smitte» den, som håller bordell eller gör sig skyldig till koppleri, med förbättringshusarbete eller tvångsarbete eller fängelse på vanlig fångkost. De, som för vinnings skull bereda personer av olika kön tillträde till sina bostäder för att där bedriva otukt eller som uthyra rum icke för varaktigt uppehåll utan för att bereda tillfälle till otukt, eller som taga kvinnor under 18 år. som söka förvärv genom otukt, till inneboende, straffas med fängelse eller tvångsarbete. Därjämte innehåller allmänna strafflagen i § 183 ansvarsbestämmelser för föräldrar, förmyndare, lärare och andra, som till lösaktighet förföra barn, myndlingar eller de till deras vård eller uppfostran anförtrodda personer. Den norska strafflagen stadgar straff dels för förförande av någon till otukt med annan och förledande till yrkesmässig otukt dels för främjande av otukt mellan andra, så framt dylik gärning antingen sker av vinningslystnad eller avser person under 16 år, dels ock för utnyttjande av otukt mellan andra i vinningssyfte. Enligt lagen den 31 maj 1900 om lösgjsengeri och bettleri m. m. skall den behandlas som lösdrivare,- vilken hängiver sig åt sysslolöshet eller driver omkring under sådana förhållanden, att anledning finnes att antaga, att han helt eller delvis skaffar sig medel till sitt uppehälle genom andras förvärvsmässiga otukt. Straff för lösdriveri

116 med därav härflytande intagning i tvångsarbetsanstalt kan sålunda ådömas, även om lösdrivaren icke blivit straffad för koppleri. Den tyska strafflagen (§§ 180 och 181) straffar den, som vanemässigt eller för egen fördel främjar otukt genom förmedlande därav eller genom att bereda tillfälle därtill, för koppleri till fängelse, varjämte den brottslige kan ställas under polisuppsikt. För kvalificerade arter av koppleri finnas strängare ansvarsbestämmelser. Enligt 1919 års strafflagsförslag kan i vissa fall för koppleri ådömas, förutom straff, intagning å arbetshus. Begreppet koppleri har i Frankrike och Belgien en mera inskränkt betydelse, i det att hithörande bestämmelser, vilka närmast avse att bereda skydd emot den enskildes förledande till eller indragande i otukt och framför allt i prostitution ävensom hans kvarhållande i ett sådant levnadssätt, rikta sig huvudsakligen emot koppleriet, då detta rör ungdom, samt därutöver mot användande för syftets ernående av våld, list, hot, missbruk av auktoritetsförhållande eller annat tvångsmedel. — Den holländska lagstiftningen ansluter sig till sistnämnda länders lagstiftning. Enligt den engelska Vagrancy act av år 1824 kan såsom lösdrivare behandlas den, som med vetskap därom lever på medel, som förtjänats på prostitution. I den mån detta är fallet vid ett koppleriförfarande kan sålunda en kopplare bliva behandlad såsom lösdrivare. Dessutom finnas särskilda straffbestämmelser för förledande till otukt samt hållande av bordell. Vidkommande Schweiz innehålla de särskilda kantonernas strafflagar i regel generella ansvarsbestämmelser för främjande av otukt mellan andra, därvid för straffbarhet i somliga kantoner kräves, att förfarandet sker för egen fördel, vanemässigt eller yrkesmässigt, medan åter i andra kantoner icke erfordras någon ytterligare bestämning för straffbarhetens inträdande. 1918 års schweiziska strafflagsförslag innehåller enahanda bestämmelser som det tyska strafflagsförslaget av år 1919. Soutenörcr.

Liksom koppleriet står soutenörväsendet prostitutionen mycket nära. Med soutenör förstås enligt reglementeringskommittén en man, som står i intim förbindelse med en skörlevande kvinna samt till större eller mindre del får sitt uppehälle av hennes sedeslösa förvärv. Från den prostituerade kvinnans sida är förhållandet benefikt, ity att soutenören utan vederlag uppbär större eller mindre del av kvinnans förtjänst. Soutenörer bruka även kallas alfonser eller hallikar. T Tyskland benämnas soutenörerna »Zuhälter». Soutenörväsendet har ej uppträtt i någon större utsträckning i Sverige annat än i Stockholm, där det, särskilt under senare år, gripit rätt mycket omkring sig; måhända beror ökningen av soutenörerna på reglementeringens upphävande samt bordellsystemets borttagande. I en såsom bilaga till reglementeringskommitténs betänkande fogad uppsats om soutenörsväsendet har lämnats en ingående redogörelse rörande den närmare innebörden och förekomsten av denna med prostitutionen förknippade samhällsföreteelse. Det förefaller nästan oförklarligt, framhålles i sagda utredning, att en kvinna gör sig skyldig till en sådan uppoffring, att hon självmant till annan avstår sina genom ett lättsinnigt levnadssätt förvärvade penningar. Förklaringen härtill ligger i den uti kvinnans natur nedlagda benägenheten att oegennyttigt hängiva sig åt en

117 person av det motsatta könet. Genom sin förbindelse med soutenören undgår den prostituerade den känsla utav ensamhet, som annars ofta mellan utsvävningarna plågar henne. Soutenören hjälper även den prostituerade med hennes ekonomiska angelägenheter, ordnar hennes bostadsförhållanden och dylikt. Vid hennes vandringar på gator och torg för att skaffa kunder hjälper och beskyddar soutenören henne samt varnar henne för ordningsmakten. Soutenörerna hava visat sig vara i sedligt avseende mycket lågt stående individer. De sky inga medel vid utövandet av sin verksamhet; den kvinna, varpå soutenören lever, plägar han misshandla, utplundra och utsuga på det brutalaste sätt. Soutenören är mer lättjefull än den prostituerade, och hans levnadssätt är om möjligt i ännu högre grad än kopplarens farligt för samhället. Från den sistnämnda skiljer han sig endast därigenom, att soutenören alltid är älskare åt den kvinna, av vilken han underhålles. Ansvarsbestämmelser för dem, som utöva soutenörsskap, återfinnas i 18 kap. 11 § 2 mom. strafflagen, som stadgar straffarbete i högst fyra år eller fängelse i högst sex månader för den, som för egen vinning utnyttjar annans otuktiga levnadssätt; Detta straffbud träffar icke allenast soutenörer, i den mån de ej blivit förvunna till koppleri, utan även andra straffvärda fall av sådan exploatering av sedeslöst levande personer, som ej tillika innebär ett främjande av deras otuktiga levnadssätt. Ur reglementeringskommitténs betänkande må rörande soutenörskap anföras följande: Genom soutenören rekryteras till stor del prostitutionen. Såsom regel inträffar, att den kvinna, på vars förtjänster soutenören lever, kommer på sjukhus eller bliver häktad eller övergives av soutenören, då hon sjunkit så djupt, att hon ej vidare kan locka männen till sig. Han skaffar sig då genast ett nytt offer, som han genom allehanda skänker och bjudningar först lockar och vänjer sig vid ett lättjefullt liv, till dess att han har henne i sina klor, då hon får börja att under hans ledning förtjäna penningar till bådas uppehälle. Soutenörerna tvinga ofta de kvinnor, som underhålla dem, att utöva sitt sedeslösa yrke så intensivt som möjligt. Även bland de prostituerade finnas olika stadier av lastbarhet, från dem, som mottaga ett fåtal kunder i sin bostad, till dem, som natt efter natt ströva omkring på gatorna för att genom att utbjuda sin kropp förtjäna penningar. Soutenören bringar på en ganska kort tid den kvinna, han tagit hand om, till att sjunka djupt ned. På gatan övervakar han henne noga, så att hon ej låter någon förtjänst gå sig ur händerna, och mången gång har hon knappast fått betalt av en kund, förrän hon tvingas ut igen. Mycket vanligt är, att soutenörerna göra sig skyldiga till överfall, stölder och utpressningar samt olaga försäljning av spirituösa drycker. Träffar soutenören en berusad man, brukar han locka honom till sin bostad och där med tillhjälp av sin älskarinna plundra honom. Mången gångkommer den prostituerade i tvist med sin kund om betalningen. Härunder brukar helt plötsligt kvinnans soutenör komma tillstädes och taga kvinnans parti under hot om misshandel. Tvisten slutar i regel till kvinnans fördel. Soutenören gör sig även skyldig till prejeri emot män, som kommit i förbindelse med en prostituerad. Har den prostituerade fått veta mannens namn, plägar soutenören, särskilt om den manliga kunden är gift, under hot om att soutenören eljest skall underrätta hans hustru eller hans umgängeskrets om hans förbindelse, utpressa penningar. Alkoholen spelar en stor roll vid knytandet av tillfälliga förbindelser. Ofta framställer

118 den prostituerade till sin kund en förfrågan, om han kan bjuda henne på spritdrycker. Soutenören är då till hands samt utbjuder sprit mot oskäligt hög betalning. Gör köparen då invändning, hotas han pä allehanda sätt oeh i regel avslutas köpet till soutenörens fördel. I nattliga uppträden å gator oeh partihotell spela soutenörerna en avgörande roll. Även den utländska lagstiftningen giver vid handen, att soutenörväsendel ansetts stå lösdriveriet nära, ehuru såsom regel soutenörskap betraktas såsom ett brott, som belägges med straff. I Danmark infördes mot soutenörer riktade straffbestämmelser genom >midlertidig Lov om nogle iEndringer i Straffelovgivningen» den 1 april 1911. Tvångsarbete eller fängelse kan enligt denna lag ådömas den, som i vinningssyfte tillskyndar eller främjar otukt eller i dylikt syfte utnyttjar en kvinnas yrkesmässiga otukt, eller som helt eller delvis låter sig underhållas av dylik kvinna, för så vitt det icke gäller en person under 18 år. — Enligt 1912 års förslag till »Almindelig borgerlig Straffelov», straffas med arbetsfängelse dels den, som i vinningssyfte främjar osedlighet genom att verka såsom mellanhand, dels ock den, som utnyttjar en annans osedliga förvärv till sin fördel eller helt eller delvis låter sig därav underhållas. Enligt professor Torps i februari 1917 avgivna betänkande över strafllagskommissionens förslag straffas den, som i vinningssyfte främjar osedlighet eller som skaffar sig ekonomisk fördel genom att utnyttja en annans osedliga förvärv, med arbetsfängelse intill 3 år. Med arbetsfängelse intill 4 år straffas den man, som helt eller delvis söker sin utkomst genom att utnyttja en kvinnas osedliga förvärv eller emot myndighetens »Advarsel» delar bostad med en skörlevande kvinna. § 206 i den norska strafflagen stadgar ansvar för den, som i vinningssyfte främjar annans otuktiga leverne eller utnyttjar detta i egennyttigt syfte. För att på ett lättare sätt än enligt åberopade paragraf i strafflagen komma åt soutenörerna och andra, som draga fördel av förvärvsmässig otukt, infördes såsom ovan nämnts beträffande kopplarna sådan ändring i lösdrivarlagen av den 31 maj 1900, att den, som hängiver sig åt sysslolöshet eller stryker omkring under sådana förhållanden, att anledning finnes att antaga, att han helt eller delvis skaffar sig sitt uppehälle genom andras förvärvsmässiga otukt, kan straffas för lösdriveri. Enligt § 181 a i tyska strafflagen skall såsom soutenör anses 1) den mansperson, som helt eller delvis får sitt livsuppehälle av en prostituerad kvinna underutnyttjande av hennes osedliga förvärv, samt 2) den mansperson, som sedvanemässigt eller av egennytta skyddar eller bistår en prostituerad kvinna i fråga om utövande av hennes osedliga vandel. Straffet är fängelse. Tillika kan den brottslige ådömas förlust av medborgerligt förtroende, ställas under polisuppsikt samt överlämnas till statspolisen, som äger att döma den brottslige att för högst 2 år antingen intagas i arbetshus eller användas för allmännyttiga arbeten. Är den brottslige kvinnans make eller förmår han henne med hot eller våld att idka skörlevnad, må tiden för fängelsestraffet ej sättas lägre än 1 år. I äldre författningar i Frankrike angående soutenörer föreskrevs, att den, som främjade annans prostitution å offentlig plats, skulle anses såsom lösdrivare. Straff för lösdriveri är, såsom omnämnts i kommitténs framställning om den ut-

119 ländska lagstiftningen, fängelse (emprisonémént) från 3 till 6 månader samt ställande under polisuppsikt från 5 till 10 år. Därjämte kan soutenören vid iteration dömas till förvisning till ort inom kolonierna (relegation en mildare eller deportation en strängare form av förvisning). Då berörda bestämmelser icke mäktade förhindra soutenörsväsendet i Frankrike, utfärdades en lag av den 27 december 1916, van stadgas, att en var, vilken utövar yrke såsom soutenör, skall straffas med fängelse från 3 månader till 2 år jämte böter från 50 till 1,000 francs samt förbjudas att välja vistelseort (interdiction de séjour) från 5 till 10 år. Såsom soutenörer skulle de anses, vilka »hjälpa, bistå eller skydda annans prostitution å allmän plats och uppsåtligen taga del av inkomsterna därav». Bestämmelserna om recidivister lämnades i sak oförändrade; bland de särskilda förseelser, som kunde föranleda »relegation», upptogs utövandet av soutenörskap. I Belgien betraktas soutenörskap icke såsom brott och belägges därför icke med straff, utan blir soutenören underkastad samma åtgärder som lösdrivaren, d. v s. tvångsarbete för en tid av minst 2 och högst 7 år. Jämväl i England betecknas soutenörskap såsom lösdriveri. 1 Vagrancy act av år 1824 föreskrives nämligen, att soutenörer, vartill räknas män, vilka, utan att äga kända existensmedel, vanemässigt leva tillsammans med prostituerad kvinna eller uppehålla sig i sällskap med sådan, skola behandlas såsom lösdnvare. I vissa kantoner i Schweiz finnas särskilda lagar om försörjning i tvångsarbets- och förbättringsanstalter, enligt vilka de personer, som föra ett sedeslöst och lättjefullt liv, varigenom de väcka allmän förargelse eller utgöra fara för den offentliga säkerheten, kunna hänvisas till dylika anstalter. I den mån bestämmelserna äro tillämpliga på soutenörerna kunna dessa sålunda behandlas såsom lösdrivare. Det schweiziska strafflagsförslaget av år 1918 innehåller straffbestämmelser för soutenörerna. Har den dömde tillika fört ett sedelöst och lättsinnigt liv och lians brott står i samband därmed, vilket alltid torde vara fallet beträffande soutenören, kan han sändas till en arbetsuppfostringsanstalt. Av vad ovan anförts angående kopplare och soutenörer framgår, att dessa per- Kommitténs söner i regel underlåta att efter förmåga ärligen försörja sig samt att de äro höge- yttrande. ligen farliga för den allmänna ordningen, säkerheten och sedligheten. Lösdnvarlagens bestämmelser i 1 § 2 mom. passa således in på dem, och ett icke obetydligt antal soutenörer och kopplare hava under de senare åren undergått tvångsarbete å Svartsjö. Den uppfattning, man där bildat sig om soutenörerna, stämmer väl med den beskrivning av soutenören och hans levnadssätt, som ovan lämnats med stöd av reglementeringskommitténs betänkande. Oftast gäller det yngre personer, som ägna sig åt soutenörens samhällsskadliga verksamhet. Soutenörerna och kopplarna höra till de djupast sjunkna lösdrivarna, som mera sällan låta sig påverka till det bättre. Deras förbindelser med förbrytare och illa kända personer göra dem synnerligen samhällsvådliga. För de prostituerades upprättande utgöra soutenorerna ett stort hinder, ty soutenören släpper icke den kvinna, på vilkens inkomster han för en lättjefull tillvaro. Det är otroligt, vilken energi soutenören kan ådagalägga, när han märker, att kvinnan vill övergiva sitt yrke. Den omständigheten,

120 att kopplarna och soutenörerna också bryta mot strafflagens bestämmelser och stundom fällas till ansvar enligt 18 kap. 11 § strafflagen, bör ej hindra, att lösdnvarlagen tillämpas på dem, när skäl därtill föreligga.

C.

Sammanfattning.

Av vad nu anförts framgår, att lösdrivarlagens tillämplighet fortfarande bör bindas vid enahanda förutsättningar som nu. I övrigt har allenast föreslagits den ändrade formulering av 2 mom., att orden »utan att äga medel till sitt uppehälle» skulle utgå, vilket dock ej innebär någon förändring i sak. Såsom ovan anmärkts äro förutsättningarna om medellöshet och sysslolöshet gemensamma för landstrykaren och den samhällsvådlige lösdrivaren. Det skulle darfor kunna ifrågasättas att sammanföra de båda momenten. En sådan sammanfonng skulle bidraga till en förenkling av stadgandet i 1 § och förebygga den missuppfattning, som alltid kan uppstå, då olika uttryck väljas. Å andra sidan har det framstått som ett önskemål att bibehålla 1 § oförändrad så långt som möjligt. Ett alternativ till 1 §, som förelegat till behandling inom kommittén, har emellertid ansetts böra meddelas här, så att detsamma vid lagförslagets vidare behandling må kunna göras till föremål för diskussion. Alternativet lyder så: Såsom lösdrivare må enligt denna lag behandlas den, som underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig samt tillika antingen stryker omkring från ort till annan, utan att omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, eller ock forer ett sådant levnadssätt, att därav uppstår våda för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet. D. Lösdrivare under 18 år. Enligt 1 § 3 mom. i lagen om lösdrivares behandling må barn under 15 år ej behandlas såsom lösdrivare. Beträffande åldersgränsen anfördes av 1882 års kommitterade följande: »För tillräknelighet i fråga om lösdriveri har lägsta åldersgränsen blivit satt till femton årmen utan tvivel kunna ömmande skäl, åtminstone i många fall, tala för att icke lika med vuxne lösdrivare behandla jämväl dem, som, om ock äldre än 15 år, ännu stå på utvecklingens ståndpunkt och icke lämnat den ålder, då de företrädesvis äro öppna för inflytelse av sin omgivning Att utsatta lösdrivare under aderton år för umgänget med och fördärvlig inverkan av äldre, i brott och sedligt iörfall mer eller mindre invanda kamrater å en arbetsanstalt eller att genom sträng bestraffning ytterligare förhärda dem, måste samhället för sitt eget bästa om icke av plikt söka undvika Vid tanken pa de många ungas sorgliga lott, vilka, födda i armod, från föräldrar tagit i arv endast dåliga föredömen och vanor; vilka sedermera, ofta till kropp och själ svagt utvecklade, vid tidig ålder lämnats att, utan ledning och hjälp, själva draga försorg om sig, och vilka, utsatta för frestelser till dryckenskap, lättja och osedlighet, lätt nog göra sig skyldiga till lösdriveri, finner man nogsamt, att för dessa kräves mera uppfostran än näpst. Det är företrädesvis hos de unga, man kän hoppas en sedlig förbättring, och dessa böra i främsta rummet göras till föremål för en behandling, som avser att bibringa dem den tukt och den sedliga kraft, de sakna. För unga landstrykare och bettlare

121 vilka behöva och ännu kunna emottaga uppfostran, mäste därför förr eller senare uppfostrings- eller förbättringsanstalter bringas till stånd, och kommitterade hava lämnat Konungens befallningshavande öppet att, om så anses lämpligt, i stället för att döma till tvångsarbete förordna om sådan ung lösdrivares insättande i dylik allmän uppfostringsanstalt, därvid tiden för hans vistande å anstalten korame att bero av anstaltens reglemente eller av dess styrelses beslut.»

I enlighet med denna mening upptog Kungl. Maj:t i sitt till högsta domstolen remitterade förslag en bestämmelse därom, att Konungens befallningshavande ägde rätt att, i stället för att ådöma lösdrivare, som vore under 18 år, tvångsarbete, förordna om hans intagande i allmän uppfostringsanstalt, om tillgång därtill funnes. Med anledning av högsta domstolens anmärkning, att sådan anstalt icke funnes och således ej heller någon möjlighet för stadgandets tillämpning vore för handen, uteslöts föreskriften härom i det förslag, som sedermera förelades riksdagen. I vad mån personer i åldern 15—18 år blivit föremål för åtgärder enligt lösdrivarlagen framgår av kommitténs statistik. Under år 1907 hava för lösdriveri varnats och dömts 157 män och 99 kvinnor eller tillsamman 256 personer i åldern 15—18 år. Nedanstående ur fångvårdsstyrelsens årsberättelse hämtade sammanställning utvisar, huru stort antal män och kvinnor i åldern 15—19 år blivit behandlade enligt lösdrivarlagen under tidsperioden 1919—21. Ar

Män dömde varnade

1919 1920 1921 Medeltal

31 28 5 21

220 117 95 144

Kvinnor dömde varnade IB 23 16 18

79 67 47 64

Summa 346 235 163 284

Jämfört med medeltalet av samtliga under treårsperioden enligt lösdrivarlagen varnade och dömda, eller 2,035, utgöra de, som befinna sig i nämnda ålder, 12.1 %. Enligt lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn gäller såsom nämnt beträffande gränsen uppåt, att omhändertagande av barn enligt denna lag ej får ske, efter det barnet fyllt 15 år; i visst fall kan likväl vanartat barn omhändertagas efter fyllda 15 år, dock ej efter fyllda 16 år. I sitt förslag till lag om den offentliga barnavården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén, att, om barn, som fyllt 15 men ej 18 år, visat vanart, i ty att det förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, åt dylikt barn skulle beredas skyddsuppfostran (46 § 2 mom. i förslaget). Kommittén har vidare i samband med sitt sistberörda förslag uppgjort förslag till lag om ändring i 1 § lösdrivarlagen, innefattande åldersgränsens fastställande till 18 år. I betänkandet om den offentliga barnavården har kommittén (å sid. 63—66) lämnat redogörelse över de framställningar, som gjorts angående åldersgränsens höjning för omhändertagande av barn till skyddsuppfostran. Bland dessa framställningar har även redogjorts för den behandling och utredning, reglementeringskommittén ägnat spörsmålet beträffande flickorna i åldern 15—18 år. Ur fattigvårdslagstiftningskommitténs motivering till betänkandet om barnavården må här intagas följande: 16—22927.

122 >Av den genom reglementeringskommittén åvägabragta utredningen framgår otvetydigt, att ett trängande behov föreligger att omhändertaga flickor i åldern 15—18 år, som förfallit till sexuella förvillelser, samt att detta bör ske genom att göra dem till föremål för skyddsuppfobtran. Vad som sålunda gäller om de i sexuellt hänseende vanartade flickorna gäller emellertid även om annan vanart i åldern 15—18 år, vare sig den framträtt hos flickor eller gossar. Kravet på uppfostringsåtgärder såsom korrektiv mot vanart av unga personer nedanför adertonårsåldern har också med tiden vuxit sig allt starkare. Det torde numera icke råda något tvivel om, att detta krav bör vinna beaktande. Samhället kan icke underlåta att vidtaga sådana åtgärder, att de unga, som gjort sig skyldiga till vanart, utan att dock brottslig gärning föreligger, kunna omhändertagas och göras till föremål för en behandling, som är ägnad att göra dem till nyttiga och laglydiga medborgare. Uppfostringsåtgärder hava redan kommit till användning i rätt stor omfattning för minderåriga förbrytare och visat sig välgörande. Det är för visso en oegentlighet, att vanart av unga personer i åldern 15—18 år icke skaH kunna träffas av uppfostringsåtgärder, med mindre vanarten resulterat i brottslig handling, utan i stället antingen föranleda till den unges behandling som lösdrivare eller ock, såsom i de flesta fall är händelsen, icke åtföljas av någon som helst åtgärd för den vanartades tillrättaförande. Kommittén har därför föreslagit, att ett omhändertagande på grund av vanart skall under vissa förhållanden kunna äga rum intill fyllda 18 år. En utsträckning av rätten till omhändertagande för skyddsuppfostran till att omfatta barn i åldern ända upp till 18 år har emellertid, med hänsyn såväl till förhållandet till strafflagen som till angelägenheten över huvud taget att för denna rätt uppställa så bestämda regler som möjligt, ansetts böra begränsas till vi a sa arter av vanart, med avseeende å vilka behovet av skyddsuppfostran framträtt särskilt trängande. Hit har således hänförts sådana utslag av vanart, som hos en vuxen person skulle föranlett hans behandling som lösdrivare. Sä till vida måste dock rätten till omhändertagande för skyddsuppfostran på grund av sådant levnadssätt, som omförmäles i 1 § i lösdrivarlagen, sträcka sig utöver vad där sägs, att denna rätt måste omfatta ej blott sådana unga personer, som äro utan medel eller underlåta att försörja sig, utan oavsett deras ekonomiska förhållanden alla personer i ovan sagda ålder, vilka göra sig skyldiga till ett sådant levnadssätt, som i nämnda lagrum sägs. Vidare böra under behandling med skyddsuppfostran komma bettlande barn i åldern 15—18 år, för så vitt bettleriet kan tillräknas dem såsom ett utslag av vanart. I enlighet härmed har föreslagits i 46 § 2 mom., att skyddsuppfostran skall beredas åt barn mellan 15 och 18 år, vilka gjort sig skyldiga till vanart, ity att de förfallit till bettleri eller till ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt. Härunder lärer enligt kommitténs uppfattning falla all den vanart, för så vitt det ej är fråga om brott, med avseende på vilken något egentligt behov kan anses hava framträtt att bereda möjlighet till den vanartades omhändertagande för skyddsuppfostran. Av dessa bestämmelser följer såsom en konsekvens, att personer i åldern 15—18 år böra uteslutas från behandling enligt lösdrivarlagen, vadan förslag uppgjorts till sådan ändring i sagda lag. Jämväl har förslag gjorts om de ändringar, som härav föranledas, i 92 § i lagen om 'fattigvården.»

I detta sammanhang torde vidare böra erinras om ett uttalande, som gjorts av fångvårdsstyrelsen i dess skrivelse av den 16 december 1898, varvid dock syftas på unga lösdrivare ända upp till 21 års ålder. Fångvårdsstyrelsen anför härom: Den uppfostrande behandling, som ginge ut på bibringande av fastare moraliska begrepp, viljestyrka och arbetshåg, kunde naturligtvis påräkna direkt framgång huvudsakligen allenast i fråga om de unga för nya intryck ännu mottagliga. De äldre, de redan sedan åratal i lösdriveriets dåliga vanor bundna, kunde svårligen genom undervisning och vård lösas från dessa vanor. I deras behandling — -T- — —. En viss olikhet i behandlingen av den yngre bildningsbare och den äldre förhärdade vore således av de faktiska förhållandena betingad. Enligt styrelsens mening borde de unga lösdrivarna noggrant skiljas från de äldre mera för därvade lösdrivarne genom att under lämplig tid isolera de jngre, vilket blott innebure ett fullföljande av den i 9 § av gällande lösdrivarlag redan upptagna principen om nödig separation med hänsyn till sådana individer, som av andra kunna röna eller å dem utöva skadlig inverkan. De unga tvångsarbetarna borde dänör undergå dem ådömt tvångsarbete i större anstalter, där de kunna hållas skilda från äldre tvångsarbetare och jämväl i mån av behov från varandra inbördes.

Fångvårdsstyrelsen har tillika i samband med sitt förslag, att tiden för tvångsarbetet beträffande dem, som icke uppnått 18 år, skulle kunna fortfara, tills de fyllt

123 21 år, uttalat, att lösdrivarlagstiftningen i denna del borde så mycket som möjligt närma sig bestämmelserna att i direkta uppfostringsanstalter ombilda vanartade och i sedligt avseende försummade eller brottsliga barn. Om således tvångsarbetstiden för de yngsta lösdrivarna komme att ställa sig längre än för andra, borde detta motvägas av en behandling, som läte frihetsförlusten så litet som möjligt verka såsom ett lidande, i det att den dömde i stället skulle känna vistelsen vid anstalten såsom en uppfostringskurs. I sin skrivelse den 31 januari 1920 har fångvårdsstyrelsen beträffande de yngre lösdrivarna anfört bland annat att, därest, såsom förväntas kunde, möjlighet bereddes att för personer under 18 år utbyta tvångsarbete mot vård under obestämd tid i allmän uppfostringsanstalt, i fråga om dem, som komme i åtnjutande av sådant utbyte, vådorna av nuvarande lagstiftning bortfölle. Skulle lösdriveriet kriminaliseras, komme lösdrivare i åldern närmast över 18 år i åtnjutande av samma möjlighet som övriga unga brottslingar att i stället för straff erhålla den förbättringsbehandling, som väl inom ej allt för avlägsen tid skulle anordnas för de sistnämnda. 1 Under förutsättning att fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag rörande den Kommitténs offentliga barnavården, i vad den avser omhändertagande av vanartade mellan yttrande15—18 år, som förfallit till bettleri eller ett kringstrykande, lastbart eller oordentligt levnadssätt, vinner bifall, skulle sålunda ej något härutöver vara att föreslå beträffande lösdrivare under 18 år. Dessa skulle då i regel komma att omhändertagas i skyddshem för svårare vanartade barn. ^ I anslutning till den ståndpunkt, förslaget härutinnan intager, bör förändring av åldersgränsen jämväl äga rum i 92 § av fattigvårdslagen. Härom har kommittén också framlagt förslag, varvid kommittén utgått från det ändringsförslag, som kommittén gjort i samband med förslaget till lag om den offentliga barnavården. Skulle emellertid ej detta förslag vinna bifall, står den utvägen öppen att, såsom nu sker, behandla dem efter lösdrivarlagen. Särskilt beträffande dessa unga lösdrivare bör då i första hand komma till användning förebyggande åtgärder, såsom intagande i räddningshem och dylikt, vilka åtgärder av kommittén föreslagits i nu föreliggande lagförslag. Dessa åtgärder böra naturligen vidtagas under intimt samarbete med barnavårdsnämnd samt enskilda hjälp- och skyddsföreningar. Tvångsarbetsanstalterna måste då anordnas så, att de unga lösdrivarna skiljas från de äldre samt erhålla en efter deras ålder särskilt avpassad uppfostrande behandling. Beträffande lösdrivare i åldern 15—18 år skulle man också kunna tänka sig den utvägen att i lösdrivarlagen upptaga ett stadgande om rätt för vederbörande myndighet att förordna om deras intagande i allmän uppfostringsanstalt, en anordning, som för övrigt föreslogs vid förarbetena till gällande lösdrivarlag. Kommittén hänvisar emellertid i första hand till förslaget till lag om den offentliga barnavården. E.

U t l ä n d s k a lösdrivare.

I samband med sitt förslag till förordning angående lösdriveri uppgjorde 1882 års kommitterade också ett förslag till förordning angående utlänningar, vilka 1 Jämför härom det nyligen avgivna betänkandet med förslag till lag om tvångsuppfostran åt unga förbrytare m. m.

124 här i riket såsom lösdrivare anträffas. Däri föreslogs att utlänning, som anträffades under förhållanden, som omförmäldes i förslaget till lösdriveriförordning, kunde häktas och överlämnas till Konungens befallningshavande i länet, som, där annat förfarande ej ansågs böra äga rum, hade att draga försorg om hans befordrande ur riket. Kommitterade erinrade i sitt förslag, att den konvention, som i december 1860 avtalats med Ryssland, vore den enda härom gällande författning, men att hemsändning av utländska lösdrivare även eljest i vissa fall ägt rum utan stöd av något stadgande. Vidare yttrade kommitterade: »Men då någon grund i lagstiftningen för dylik åtgärd torde böra finnas; då liera främmande länders lagstiftningar utgå från det antagandet, att varje stat har rätt att från landets område utvisa utlänningar, vilka såsom lösdrivare inom landet anträffas, och då den inhemska lösdrivarlagstiftningen icke kan emot utländsk lösdrivare tillämpas, samt denne således skulle, om han finge i landet kvarstanna, undgå den behandling, som lagen stadgat för den inhemske lösdrivaren och som för den utländske vore än mera nödig, anse kommitterade, att en författning i det syfte kommitterades förslag angiver är behövlig .» Det ovannämnda förslaget blev visserligen ej antaget, men efter utfärdandet av lösdrivarlagen utkom ett kungl. cirkulär den 28 maj 1886 angående behandling av utlänningar, vilka här i riket beträdas med lösdriveri, och detta gällde jämte 1861 års kungörelse, intill dess lagen den 14 september 1914 angående förbud förvissa utlänningar att här i riket vistas, trädde i kraft den 1 maj 1915. Vid förarbetena till sistnämnda lag uppgjordes ett särskilt förslag till ändring i lösdrivarlagen, enligt vilket lördrivarlagen icke skulle gälla ifråga om utländska lösdrivare, men vid granskning av förslaget anmärkte lagrådet, att lösdrivarlagen icke vore tillämplig å sådana lösdrivare, vadan tillägget strängt taget vore obehövligt; lagrådet framhöll också, att sambandet med vissa bestämmelser i fattigvårdslagstiftningen härvid borde tagas i betraktande. Förslaget medtogs därför icke i propositionen till riksdagen (se k. prop, nr 42, 1913). Frågan om utlännings behandling enligt lösdrivarlagen har särskilt berörts i ett uttalande från Konungens befallningshavande i Malmöhus län av den 29 mars 1922 i samband med uppgifterna om lösdrivarlagens tillämpning under åren 1919 —1921. Däri yttras följande: »Såsom synnerligt otillfredsställande måste betecknas, att enligt vedertagen lagtillämpning utlänning ej anses kunna dömas till tvångsarbete. Därest förutsättningar för en utlännings utvisning ur riket ej äro för handen eller, om ock så skulle vara förhållandet, möjlighet ej förefinnes för hans befordran till utlandet, beroende på ovissheten om hans nationalitet eller annan anledning, står polismyndigheten fullkomligt rättslös gent emot sådan person.» Reglementeringskommittén uttalade, att, för utlänningar, som här i landet gjorde sig skyldiga till helyrkesprostitution, torde böra givas åtminstone i huvudsak enahanda bestämmelser som för utlänningar, vilka härstädes på annan grund äro förvunna till lösdriveri. Ehuru lösdrivarlagen icke uttryckligen begränsar sin tillämpning till svensk medborgare, har det, på sätt ovan angivits, ansetts vara uteslutet att använda densamma på utlänning. Skälet härför har antagligen varit, att åt lösdrivarlagen med hänsyn till dess natur icke kunnat givas en så generell giltighet som åt strafflagen.

125 Den administrativa behandlingen av lösdrivarmålen har väl härvid varit en bidragande orsak. Men dessutom har det ansetts vara onödigt att ägna en preventiv behandling åt en utlänning, vilkens skadliga liv och inflytande man på ett bekvämare sätt kunde befria sig ifrån genom avvisning eller utvisning. Såsom framgår ur ovannämnda uttalande kan dock i vissa fall föreligga behov av att enligt lösdrivarlagen behandla utländska medborgare, som icke kunna utvisas. Av de enligt lösdrivarlagen dömda angivas för övrigt åtskilliga vara av utländsk nationalitet. Enligt kommitténs uppfattning skulle det också vara lämpligast att kunna tillämpa lagen på utlänning. Enligt utländsk lagstiftning komma lösdrivarna i regel att frånsett nationalitet göras till föremål för andra åtgöranden än utvisning på grund av sitt lösdriveri — detta följer därav, att lösdriveriet betraktas som ett brott — och detsamma borde gälla även om efterföljande åtgärder. Kommittén kan ej finna att något hinder bör möta ur internationella synpunkter. Justitieombudsmannens i skrivelse av den 5 oktober 1909 gjorda hemställan om företagande av åtgärder till förebyggande därav, att utländska lösdrivare finge sitta oskäligt länge häktade i avbidan på utredning om deras nationalitet, torde ej påkalla något kommitténs yttrande, då dessa förhållanden blivit reglerade genom bestämmelserna i ovanberörda lag den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar att vistas här i riket.

126 VII.

Tillsyn över lösdrivare.

PolismyndigEnligt 15 § lösdrivarlagen åligger det krono- och polisbetjänte ävensom til I heternas Ull- S y n i n g S m a n a tt hålla noggrann tillsyn å lösdrivare. ' ärivare. Enligt instruktionen för landshövdingarna i rikets län den 12 april 1918 (Sv. förf.s. nr 198) är Konungens befallningshavande länets högsta polismyndighet, och tillkommer det Konungens befallningshavande att hava ansvaret för och ledningen av polisväsendet i länet samt övervaka, att allmän ordning och säkerhet därstädes behörigen upprätthålles. Vidare skall Konungens befallningshavande, i enlighet med vad därom särskilt är stadgat, upptaga och pröva bland annat ärenden angående lösdrivares behandling. Under Konungens befallningshavande har landsfogden, enligt instruktionen den 14 december 1917, ansvar för och ledningen av polisväsendet ä landsbygden i länet samt därinom belägen stad, där magistrat ej linnes. I denna sin egenskap skall han vaka över att polisväsendet tillhörande befattningshavare vederbörligen fullgöra sina åligganden samt att allmän ordning och säkerhet upprätthålles. Jämlikt instruktionen för landsfiskalerna den 14 december 1917 är landsfiskal närmast under landsfogden ansvarig för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet inom sitt distrikt samt har med visst undantag inseende över polisväsendet därstädes och befäl över där anställd polispersonal. Till biträde vid tjänstegöromålens utförande äger landsfiskal att enligt därom givna föreskrifter anlita fjärdingsman och andra till polisbevakningen inom distriktet hörande och under landsfiskalen ställda personer. Bland de olika uppgifter, som tillhöra landsfiskalen, namnes också att övervaka efterlevnaden av vad i lag eller författning närmare är stadgat angående tillsyn över och behandling av bettlare, lösdrivare och alkoholister. För stadsfiskal gäller instruktionen den 24 maj 1918. f de flesta städer ankommer på honom att taga befattning med säkerhets-, ordnings- och sundhetspolisen, varvid han å ena sidan är pliktig att lyda befallningar av Konungens befallningshavande, magistrat, borgmästare eller polismästare eller ock i stad, där magistrat ej finnes, av landsfogde, samt å andra sidan har att av stads- och politibetjänte erhålla all den handräckning, som är erforderlig för utförande av hans tjänsteåligganden. Förutom annat åligger stadsfiskalen att i avseende å lösdrivare och bettlare vidtaga de åtgärder, som författningsenligt ankomma pä stadsfiskal. Såsom polisen är organiserad i städer, köpingar och vissa andra samhällen, ingår tillsynen över lösdrivare utan vidare föreskrift i polisens vanliga uppgifter. 1 vissa städer finnas ock särskilda föreskrifter härom. Enligt instruktionen den 20 maj 1868 för polismästaren i Stockholm tillkom-

127 mer det denne att undersöka lösdrivares, bettlares och andra lösa personers förhållanden och efter omständigheterna enligt gällande författningar i avseende å dem förordna. Närmast under polismästaren har förste polisintendenten till åliggande att handlägga lösdrivarmålen samt hålla uppsikt över lösdrivarna. Den direkta uppsikten utövas av ordningspolisen samt detektiva polisen. För de kvinnliga lösdrivarnas övervakning och behandling finnes dessutom en särskild avdelning, sedlighetspolisen, med en överkonstapel som chef. Frän och med år 1908 finnas vid polisen anställda kvinnliga polisbiträden (polissystrar), för vilka utfärdats en särskild instruktion. Enligt denna skall polissyster bland annat bevaka och omhändertaga kvinnor, som för förseelse intagits på polisstation, taga omvårdnad om fattiga och hemlösa kvinnor och barn, som inkomma på polisstationen, och så vitt möjligt bereda dem erforderlig hjälp samt å allmänna platser övervaka och anhålla kvinnor och barn, som bettla. Rikets städer utom Stockholm lyda under Konungens befallningshavande såsom högsta polismyndighet. Under Konungens befallningshavande tillkommer det för varje stad magistraten att inom stadskommunens område handhava säkerhets-, ordnings- och sedlighetspolisen. I nio av dessa städer, nämligen Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Karlskrona, Norrköping, Uppsala, Eskilstuna, Örebro och Gävle, finnas särskilda polismästare, vilka under magistraten utöva denna tillkommande tillsyn över och ledningen av stadens polis. I samtliga instruktioner för dessa polismästare iinnas enahanda bestämmelser om deras befattning med lösdrivare som i instruktionen för polismästaren i Stockholm. I fråga om poliskårernas organisalioner har man i regel följt huvudstaden såsom mönster. Vid sedlighetsavdelningen vid Göteborgs polis finnes anställd en polissyster, som skall vara närvarande, när en kvinnlig lösdrivare avvisiteras. Denna polissyster skall dessutom biträda vid bevakningen av de kvinnliga lösdrivarna. — De polismän, som äro anställda vid sedlighetsavdelningarna såväl i Stockholm som i andra städer, äro i regel gifta samt uttagas, enligt vad från olika platser meddelats kommittén, till denna befattning efter ett noggrannt urval. I de städer, där polismästare' ej finnes tillsatt, utövar enligt förordningen om kommunalstyrelse i stad magistraten omedelbart ledningen av och tillsynen över polisen. Där arbetsordningen för magistrat och rådhusrätt blivit fastställd, har häri föreskrivits, att viss ledamot av magistraten, i regel borgmästaren, skall hava tillsynen och ledningen av stadens polis. I åtskilliga städer finnes särskild detektivavdelning, vilken brukar i första hand öva tillsyn över lösdrivarna. I de städer, som lyda under landsrätt, handhaves polisväsendet av stadsstyrelsen. Utom landsfiskalerna finnas å en del orter å landsbygden med en mera sammanträngd befolkning särskilda polismän anställda. Dessa bekostas av vederbörande kommun eller av enskilda, vanligast bolag, vilkas verksamhet föranlett behovet av polisbevakning, ofta med bidrag av landstinget eller av det utav riksdagen beviljade anslaget till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet. x I köpingar och municipalsamhällen bruka vara anställda polisuppsyningsmän, 1 I riksstaten för år 1922 är under 5:te huvudtiteln uppfört ett förslagsanslag å 800,000 kronor till avlöning och underhåll av särskild polisstyrka på landet.

128 numera benämnda poliskommissarier, som handhava samhällets säkerhets- och ordningspolis och sålunda även uppsikten över lösdrivarna. De större köpingarna hava dessutom underordnade polismän. Där tillfälliga anledningar göra sådant nödigt, äger Konungens befallningshävande att förordna extra landsfiskaler eller extra polismän. För att upprätthålla allmän ordning och säkerhet på landsbygden har med anslag av landstinget inom vissa län upprättats ridande lantpolis eller med motorcyklar försedd polis. Dylik polis finnes inom Östergötlands, Blekinge och Malmöhus län. Enligt instruktionen för den ridande polisen åligger det dessa polismän, bland annat, att söka befordra ordning och säkerhet inom det dem anvisade bevakningsområdet samt att anhålla och gripa lösdrivare. Till den ridande polisen lämna landstingen bidrag i Östergötlands län med 66,295 kronor, i Blekinge län med 14,000 kronor samt i Malmöhus län med 110,000 kronor. Dessutom lämna landstingen anslag till länsdetektiver inom Stockholms, Uppsala, Gävleborgs och Västernorrlands län. Inom Kristianstads och Örebro län hava landstingen beviljat i det förstnämnda 200 kronor och i del sistnämnda 100 kronor för lösdriveriets bekämpande å landsbygden. Slutligen hava landstingen inom Uppsala och Västernorrlands län anslagit inom det förra 1,000 kronor och inom det senare 5,500 kronor till polisbevakning inom länets landsbygd. Enligt vad kommittén inhämtat har inom de län, där ridande lantpolis funnits, dylik polis verkat till avsevärd minskning av lösdriveriet. Direkta uttalanden härom hava ock gjorts av några landsfiskaler i de av kommittén infordrade uppgifterna för åren 1919—1921. Ett annat organ till hjälp vid övervakande av lösdrivare på landsbygden har samhället i fjärdingsmannen. Enligt instruktionen för fjärdingsmannen den 29 september 1899 åligger dem, var för sitt distrikt att lämna fattigvårdsstyrelse och tillsyningsmän erforderlig handräckning vid fullgörande av dem åliggande tillsyn över lösdrivare och bettlare. Fjärdingsmannen hava sålunda icke att utöva någon självständig verksamhet i nu förevarande avseende utan närmast att lämna handräckning. Fjärdingsmannainstitutionen är ett menighetsbestyr, som åligger kommunen sålunda, att i regel varje socken skall hava en fjärdingsman. Befattningen tillsättes av kommunalstämma genom val för en tid av minst tre år. Särskild tillyjd s idan av krono- och polisbetjänte upptager lösdrivarlagen (15 §) såsom över^fettlare o r 8 a n i förevarande hänseende även tillsyningsmannen. Härmed avses den person, och lösdrivare.som enligt fattigvårdslagstiftningen utsetts att hava uppsikt över bettlare. StadG'11 nd g a n det om en sådan fanns förut i 39 § av kungl. förordningen den 9 juni 1871 bestämmelser, angående fattigvården samt har därifrån upptagits såsom en övergångsbestämmelse i 92 § 3 mom. av lagen om fattigvården den 14 juni 1918. Enligt sistnämnda lagrum skall inom varje fattigvårdssamhälle anställas behövligt antal tillsy ningsmän, vilka hava att anhålla bettlare och inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra överlämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, till sådant förhör, som avses i lösdrivarlagen. Tillsyningsmannen åtnjuter för sitt bestyr den ersättning, som fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer. Tidigare Tillsvningsmannainstitutionen infördes genom 1846 års stadga angående försvarsstadganden.

121)

lösa och till allmänt arbete förfallna personer, vari föreskrevs att för varje stad (Kjli socken å landet skulle ibland ledamöterna av sockennämnden utses tvä eller liera välkända man för att hava tillsyn över försvarslösa personer samt att bistå dem med rad, så vitt ske kunde genom beredande av utvägar till försörjning. För Stockholms territoriella församlingar skulle ibland ledamöterna för församlingsnämndens avdelning för ordningsmål linnas två eller flera sådana tillsyningsmän. Krono- och stadsbetjänte voro skyldiga att lämna tillsyningsmännen handräckning. På det att tillsyningsmännen skulle blifva i tillfälle att utöva denna uppsikt över de försvarslösa inom hans distrikt, hade försvarslös, som ankom till distriktet, att anmäla sig hos tillsyningsmännen. Tillsyningsmännen ägde liksom krono- och stadsbetjänte rätt att häkta försvarslösa samt antingen försända dem till hemorten eller anmäla dem hos Konungens befallningshavande.- Över försvarslös, som tiggde eller erhöll allmänt understöd, ii^dQ tillsyningsman husbonderätt, så att den försvarslöse var skyldig att förrätta det arbete, som av tillsyningsmännen anvisades. Tillsvningsmannen kunde ock insätta den försvarslöse i arbete hos annan, som da erhöll husbonderätt. Ilade den, som frigavs frän kronoarbetskåren, allmän arbetsanstalt eller fängelse, icke nödig hostad i sin hemort eller icke det nödvändigaste för sitt uppehälle, borde tillsyningsmännen söka bereda den frigivne att emot förrättande av anvisat arbete erhålla husrum och mat åtminstone för de första fjorton dagarna. Enligt 1846 års stadga var sålunda lillsyningsmannens uppgift hade av övervakande och vardande karaktär. Genom 1853 ars kungörelse angående vissa ändringar uti och tillägg till 184(5 ars stadga utsträcktes tillsyningsmannens befogenhet, så att han hade att i trovärdig persons närvaro varna försvarlös, som av lättja eller böjelse för ett kringstrykande och oordentligt levnadssätt uraktlät att förskaffa sig lovligt arbete eller att förrätta honom av tillsyningsman anvisat arbete. Två sådana varningar utan resultat kunde på tillsyningsmannens yrkande föranleda till behandling såsom lösdrivare. 1882 års kommitté inskränkte tillsyningsmannens funktion till att hava tillsyn 1882 års över lösdrivare samt att, där Konungens befallningshavande för särskilt fall bestämde, kommitté utöva den av kommittén föreslagna polisuppsikten. Or kommitténs motiv härutinnan må anföras följande: »Denna tillsynsmanuainstitution, varmed utan tvivel avsågs att företrädesvis för landsbygden, (lär polismännen äro synnerligen fätaliga, vinna ett verksamt och kraftigt biträde inom varje kommun för stävjande av land stryker i och bettlande, har dock ingalunda motsvarat de därvid fastade förväntningarna. Erfarenheten har tyvärr ådagalagt, att institutionen icke vunnit insteg hos kommunerna: att under den tid av nära fyrtio är, som förlupit sedan författningsstadgandet därom utkom, institutionen icke ens lyckats komma till verklighet i mer än ett mindre antal kommuner, samt att den för över tio sedan i fattigvårdsförordningen meddelade föreskrift om avlöning åt däruti om förmälda tillsyningsman icke heller förmått att åt denna institution förläna något synnerligt liv. Ännu torde inom de flesta landskommuner saknas insikt och övertygelse om behovet av ifrågavarande tillsyningsman. Med den obenägenhet, som här i landet i allmänhet råder hos den enskilde, att självmant uppträda såsom polis eller med sådan samverka, Hirer det knappast vara att hoppas att på frivilligbetens väg kunna åvägabringa någon kommunal polis å landet, och fattigvårdsförordningens nyssberörda stadgande är även byggt på antagandet, att icke någon godvilligt åtager sig tillsyningsmannaliefattningen utan ersättning för sitt besvär. Men icke ens mot avlöning — vilken för övrigt säkerligen komme att bliva skäligen låg — låter det ofta nog inom landskommunerna sig göra att erhålla lämpliga tillsyningsman. Jordbrukare i allmänhet hysa motvilja för ett uppdrag, som kanske tvingar dem iitt under bråd tid eller angeläget sysslande med annat ärende avbryta sitt arbete för att vidtaga en 17 — 22027.

130 tidsödande och icke sällan för dom kostnad medförande åtgärd emot en person, vars förseelse, om han bettlar under ödmjuka later, de anse föga straffvärd, eller vars hämnd, om han är en frigiven brottsling eller visat fräckhet och trots i sitt uppförande, de möjligen frukta. För den ringa utsikten att kunna erhålla lämpliga tillsyningsmän och av tillsyntngsmannabefattningen kunna vinna något synnerligt gagn talar ock erfarenheten om de svårigheter, vilka alltjämt mött för att till verklig nytta uppbringa en annan kommunal polissyssla eller fjärdingsinannabefattningen. Ehuru fjärdingsmannen, enligt den för honom utfärdade instruktionen, är skyl dig att på Konungens befallningshavandes, kronofogdes och kronolänsmans befallningar »lämna den laga handräckning, som kan påkallas vid tillfällen, då något förehaves som störer eller hotar allmänna säkerheten eller hus- och hemfrid», och ehuru han sålunda borde kunna vara att såsom polisman påräkna, befinnes dock, genom kommunernas obenägenhet att anslå skälig avlöning till uppehållande av befattningen, dennas innehavare, där han omgångsvis ombytes, ofta nog för befattningen alldeles otjänlig. Kommitterade hava på grund av nu anförda förhållanden icke vågat att för polisuppsikten i sin helhet göra räkning på tillsynsmannainstitutionen, ehuruväl kommitterade lämnat Konungens befallningshavande öppet att i särskilda fall ät tillsyningsmän över bettlare — vilka tillsyningsmän kommitterade antagit fortfarande komma att enligt fattigvårdsförordningen utses — överlämna en icke oväsentlig del av uppsiktens handhavande.»

Statistiska I sammanhang mod utarbetande av förslag till ny fattigvårdslag infordrade uppgifter fattigvårdslagstiftningskommittén upplysningar om tillämpningen av fattigvårdsförsynin^- o r d m n g e n s stadganden om tillsyningsmän. Dessa upplysningar, som avsågo är 1907. männen, ådagalade, att av 2,499 fattigvårdssamhällen funnos tillsyningsmän tillsatta i 1,194 samhällen. Av dessa hade 880 uppgivit sig hava högst 2, 354 5, 245 6—10, 94 11—20 och 28 mer än 20 tillsyningsmän. Ä landsbygden hade oftast, utsetts enskilda personer till tillsyningsmän, vilket vore förhärskande i de glesare befolkade landsdelarna, därnäst fjärdingsman eller polismän och ej sällan fattigvårdsstyrelso eller kommunalnämnd eller medlemmar därav. I några kommuner hade uppdraget lämnats till distrikts- eller roteföreståndare. I städer och köpingar voro 67 % av tillsyningsmännen polismän, som erhållit tillsyningsmannauppdraget. Beträffande tillsyningsmännens verksamhet framgår av upplysningarna, att de under 1907 hos vederbörande fattigvårdsstyrelse anmält 929 bettlare, därav 213 minderåriga. På landsbygden var det regel, att ingen som helst ersättning utgick till tillsyningsmännen för hans bestyr. I städerna brukade däremot särskild ersättning givas. Formen för ersättningens utbetalande var i de ilesta fall visst belopp för varje förrättning och endast i ett mindre antal fall fast arvode. De flesta, som uppburit arvoden, hade varit fjärdingsman eller polismän. När ersättning i den ena eller den andra formen utgick, bestred i de flesta fallen fattigvårdssamhället ensamt utgiften, i några få fall samhället och landstinget eller landstinget ensamt. Vad angår tillsyningsmännens verksamhet i fråga om lösdrivare framgår in de av kommittén infordrade uppgifter för åren 1905—1907, att av de under nämnda år anhållna lösdrivarna, tillhopa 31,037, allenast 2,103 eller 6.7 % inställts genom tillsyningsmän. Härav komma 597 på Stockholms, 573 på Södermanlands, 246 på Göteborgs och Bohus samt 269 på Västernorrlands län, medan för Stockholms stad samt Blekinge län och de tre nordligaste länen ingen siffra angivits. I 1,448 fall utgjordes dessa tillsyningsmän av fjärdingsman eller polismän, vadan sålunda endast i 655 fall tillsyningsmännen icke voro polismän. Tillsyn över lösdrivare.

Frågan om tillsyn över lösdrivarna har gjorts till föremål för uttalande i flera av de uppgifter, som inkommit till kommittén rörande lösdrivarlagens tillämpning under åren 1919—1921.

131 Några landsfiskaler framhålla, att tillsyningsmännen hava föga betydelse för Ur polismynlosdrivares efterhållande och anmärka därvid, att tillsyningsmännen sällan eller aldrig digheternas yttranden. anhålla lösdrivare, att ersättningen till tillsyningsmännen vore för liten, att tillsyningsmännen ej ägde rätt till gottgörelse för losdrivares inställande samt att inom en del fattigvårdssamhällen inga tillsyningsmän tillsättas. En landsfiskal anser däremot, att för ett effektivt övervakande av lösdrivarna bör för varje kommun tillsättas energiska och tillräckligt många tillsyningsmän. En annan landsfiskal föreslär, att tillsyningsmännen skola inställa lösdrivarna inför fattigvårdsstyrelse, då det understundom visat sig besvärligt att inställa den anhållne lösdrivaren inför landsfiskal. En del landsfiskaler uppgiva, att landsfiskalerna av expeditionsgöromål mer och mer bliva bundna vid tjänsterummet eller upptagna av utanför polisverksamheten liggande ärenden, varför landsfiskalerna mestadels icke annat än i sammanhang med för andra ändamål företagna resor hade tillfälle att övervaka lösdrivarna. Fjärdingsmannens biträde vid tillsyn över lösdrivare bade ej större betydelse, då fjärdingsmannen i allmänhet endast på uppdrag av landsfiskalen hade att vidtaga åtgärder. Da fjärdingsmannen i regel hade liten ersättning för sitt uppdrag samt icke ägde uppbära någon gottgörelse för en losdrivares inställande inför vederbörande landsfiskal, kunde man ej heller påräkna något större intresse hos fjärdingsmannen för att vidtaga åtgärder mot lösdrivarna. För att åstadkomma en effektiv tillsyn över lösdrivarna föreslå åtskilliga landsfiskaler, att landsbygden skulle erhålla en förstärkt polisbevakning genom anställande av särskilda polismän, en eller flera för varje landsfiskalsdistrikt. Det hade nämligen visat sig, att i de trakter, som hade tillfredsställande polisbevakning, lösdrivarna kunnat effektivt efterhållas, vilket baft till följd, att lösdrivarna undveko att. vidare besöka dessa trakter. Några landsfiskaler påpeka, att befolkningen ej reagerar mot lösdriveriet utan i stället av fruktan eller missriktad humanitet understödjer och hjälper lösdrivaren, under förhoppning att. han skyndsamt skall begiva sig i väg. Härigenom befordras lösdriveriet i hög grad. Anmälan till polismyndighet underlåtes i regel. Rätt att anhålla lösdrivare bör utsträckas till varje medlem i samhället, ty polismyndigheterna hinna sällan att efter erhållen anmälan om lösdriveriet vidtaga åtgärder för losdrivares anhållande. Större kommuner böra därjämte förses med lämpliga arrestlokaler, där anhållna lösdrivare och bettlare kunna förvaras någon kortare tid, under det förhör med dem pågår. Slutligen uttala en del polismyndigheter, att de böra äga rätt att till hemorten sända bettlare och lösdrivare, som av en eller annan anledning icke anses böra behandlas enligt lösdrivarlagen, för vilket ändamål landsfiskalerna borde hava medel till sitt förfogande. ^ Frågan om en omorganisation av polisväsendet på landet har varit föremål Utredningar om polisväsenför åtskilliga utredningar. dets ordnande. 1901 års kommitterade för utredning av frågan om erforderliga förändrade anordningar beträffande lantpolisen hava sålunda i sitt den 28 maj 1902 avgivna betänkande föreslagit inrättande av länsdektivtjänster och anordnande av ridande polis för uppehållande av polisuppsikt å landsbygden, med skyldighet för den ridande polisen, bland annat, att anhålla och gripa lösdrivare och bettlare. I de under åren 1907 och 1913 avgivna förslagen till reglemente för polis-

182 personalen hava likaledes uttalanden gjorts om en omorganisation av polisväsendet, särskilt på landsbygden. Det förstnämnda förslaget upptog visserligen ej bland polismans åligganden att hava tillsyn över lösdrivare men utgick från, såsom av motiverna framgår, att föreskrift därom skulle intagas i de lokala polisinstruktioner, som vore avsedda att utfärdas; 1913 års förslag till polisreglemente upptar skyldighet för polisen att hava tillsyn över lösdrivare och bettlare. Frågan om förbättrad polisorganisation på landet har jämväl varit föremål för utredning av kommittén för omorganisation av fögderiförvaltningen, som i sitt den 27 augusti 1912 avgivna betänkande föreslog inrättande av ett polisväsen på landsbygden, bestående av dels lokalpolis med en vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet och avlönade av medel, beviljade av landsting, socken, municipalsainhälle eller enskilda, dels ock distriktspolis med visst tjänstgöringsområde och avlönade av statsmedel. Distriktspolisen skulle hava att anhålla och till förmannen för på denne ankommande åtgärd inställa personer, som inom distriktet »beträddes med lösdriveri eller bettleri. Kommittén föreslog vidare statsbidrag till ridande polis ä landet samt till länsdetektiver och tillfällig polis; fjärdingsmannainstitutionen såsom behövlig för indrivning av utskylder och böter, delgivningar m. m. skulle enligt kommitténs mening fortfarande bibehållas. Detta förslag om polisväsendet a landet blev emellertid ej genomfört. Chefen för socialdepartementet har pä grund av nådigt bemyndigande den 28 januari 1921 för frågans vidare utredning uppdragit åt sakkunnig person att biträda inom socialdepartementet för verkställande av utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket. 1 Kommitténs Att tillsynen över lösdrivare i första hand bör ankomma på polismyndigyttrande. heterna kan sägas ligga i sakens natur. Lösdriveriet utgör en fara för ordningen - §• i samhället, och polisen såsom ordningsmakt bör då också vara närmast till att hålla efter de personer, vilka beträdas med lösdriveri. I de reglementen för polisen, som finnas utfärdade, samt i de förslag därtill, som uppgjorts av de olika kommitterade, hava också upptagits bestämmelser om skyldighet för polisen att öva tillsyn över lösdrivarna. Detta nära samband med polismyndigheternas uppgift i allmänhet gör, att frågan om lösdriveriets övervakande ej kan lösas för sig. 1 den mån ordningsmakten, d. v. s. polismyndigheten, är väl organiserad, komma säkerligen lösdrivarna också att bliva efterhållna. Ur lösdrivarlagstiftningens synpunkt bör därför här betonas vikten av att den pågående polisutredningens resultat bliver sådant, att polismakten får en organisation, vilken sätter den i stånd att fylla sina uppgifter även med hänsyn till bekämpande av lösdriveriet. En illa organiserad och alltför fåtalig polis kan ej bjuda lösdriveriet något verksamt och varaktigt motstånd. Redan tillvaron av en väl ordnad och tillräckligt stark polismakt är däremot ägnad att verka återhållande på lösdriveriet. Från många håll möta vittnesbörd därom att lösdrivarna hålla sig borta från distrikt, varest en vaken polismakt ej lämnar dem frihet att fara fram efter behag. I städerna och en del andra orter, varest särskilda polismän äro anställda, samt organ alltså redan finnas för tillsyn över lösdrivare, är frågan närmast, om 1 Detta uppdrag liar numera slutforts genom en i november 1922 dagteclmad utredning angående omorganisation av polisväsendet i riket.

133 polismaktens organisation och styrka fyller behovet. För de största städernas del är organisationen av polismyndigheten av naturliga skäl ett mycket svårlöst, problem. Även hänsynen till lösdriveriets bekämpande gör frågan invecklad; särskilt den speciella form av lösdriveri, som betecknas av prostitutionen, kräver här beaktande. Såsom ovan framhållits, finnas i Stockholm och Göteborg kvinnliga polisbiträden, benämnda polissystrar. Denna institution har en särskild betydelse med avseende å de prostituerade kvinnornas övervakning och omhändertagande. Från vissa håll hava framställts allvarliga anmärkningar mot det sätt, på vilket polismän skulle behandlat kvinnor, som gjort sig förfallna till sedeslöst levnadssätt saml på grund därav kommit i fråga att behandlas såsom lösdrivare och kanske anhållits som sådana. Utan att inga på någon närmare undersökning av hithörande förhållanden, vill kommittén likväl uttala önskvärdheten av, att man söker bryta udden av dylika anmärkningar medelst en förändring därhän, att övervakningen av sedeslösa kvinnor åtminstone i viss utsträckning kunde anförtros at kvinnliga polisbiträden (polissystrar). Även om aldrig sä stor noggrannhet nedlägges pa att av de manliga poliserna använda särskilt lämpliga personer just för dessa poster, måste dock medgivas, att kvinnliga poliser här skulle hava en särskild uppgift att fylla. Härigenom skulle törhända också skapas bättre förutsättningar för en förebyggande verksamhet för de kvinnliga lösdrivarna, om polissystrarna särskilt utvaldes eller utbildades med hänsyn härtill samt i instruktion eller eljest finge skakigt att i sådant avseende samarbeta med föreningar och enskilda. I beträffande tillsynen över lösdrivare å landsbygden har. från skilda håll klagats över dess otillräcklighet och detta ej minst från landsfiskalerna, som förklara, att de endast mera tillfälligtvis vid resor i andra tjänsteärenden kunna öva direkt tillsyn över lösdrivare samt att varken fjärdingsmannen eller de särskilda tillsyningsmännen uträtta något väsentligt i detta avseende. Förhållandena synas snarast hava blivit sämre efter omorganisationen av landsstaten, då landsfiskalerna uppgiva sig nu i större utsträckning vara upptagna av kontorsgöromål. Fränsett den speciella frågan om de kommunala tillsyningsmännen, sammanhänger även å landsbygden ordnandet av tillsynen över lösdrivare ined organiserandet av ordningsmakten, d. v. s. polismyndigheten. Erfarenheterna frän den i några län anordnade länspolisen tyda på att genom denna lösdriveriet kunnat effektivt bekämpas. Och det skulle ur lösdrivarlagstiftningens synpunkt vara till stor fördel, om en dylik institution i lämplig form kunde komma till stånd i varje län. Såsom förhållandena för närvarande gestalta sig, måste kommittén närmast ansluta sig till den bestående ordningen, att tillsynen över lösdrivare blir en lokal, närmast en kommunal angelägenhet. Då det ej kan bliva fråga om att inrätta iokalpolis i landskommunerna, måste man på annat sätt tillgodose behovet. Tillsyningsmannainstitutionen har hittills icke visat sig kunna uträtta något nämnvärt för lösdriveriets bekämpande, och det lärer därför ej vara skäl att för framtiden söka lita till denna. Så vitt kommittén kunnat finna, återstår ingen annan lämplig grund att bygga på än att söka utveckla fjärdingsmannainstitutionen. Frän att nu enligt instruktionen allenast vara biträde åt landsfiskalen och handräckningsmyndighet ät tillsyningsmännen bör fjärdingsmannen enligt kommitténs, uppfattning fa

134 en självständig uppgift med hänsyn till tillsynen över lösdrivare. Härav följer att fjärdingsmannainstruktionen bör erhålla en ändrad lydelse. Skulle en sådan förändrad anordning i fråga om fjärdingsmannaskapet. ej lata sig genomföra, ett spörsmål på vilket kommittén hår icke kan närmare ingå, måste lösdrivarlägen fortfarande bygga på de kommunala tillsyningsmännen och föreskrift måste dä givas härom. Vare sig den direkta tillsynen överlämnas at fjärdingsmannen eller tiilsyningsmän, kräves det någon myndighet, som jämte dem utövar en sådan tillsyn och pa samma gång är deras förman. Även i detta avseende hirer det vara lämpligast att bygga på existerande förhållanden och anförtro denna uppgift at landsfiskalerna, vilka jämväl hava andra uppgifter i fråga om lösdrivarna. Huru detta kan låta sig förenas med landsfiskalernas övriga uppdrag, kan naturligen icke i detta sammanhang upptagas till bedömande. I Konungens befallningshavandes allmänna uppgift med hänsyn till ordningen inom länet ligger ulan vidare skyldighet att också se till att lösdriveriet stävjas. I denna sin uppgift hava Konungens befallningshavande numera till sin hjälp landsfogdarna. 1 den man polisväsendet kan stärkas med hänsyn till landsfiskalernas och Konungens befallningshavandes uppgifter kommer en sådan förbättring också att öka möjligheterna för lösdriveriets bekämpande. De önskemål om arrestlokaler, som framställts, äro givetvis ej möjliga att genomföra ensamt för lösdrivarnas skull; i den man särskilda sådana behövas för större samhällen, lärer det ankomma pa dessa att själva föranstalta därom. Att, såsom frän något hall påyrkats, ställa särskilda medel till polismyndigheternas förfogande för hemsändande av bettlare och lösdrivare till hemorten, skulle i en del fall vara gagneligt, da häktning och insändande till Konungens befallningshävande därigenom kunde undvikas. Emellertid torde det tillsvidare vara lämpligast att låta hemsändningen bero på Konungens befallningshavande. Polismän och fjärdingsman hava emellertid ej blott alt tillse, att personer ej uppträda såsom lösdrivare. Deras roll far ej heller inskränka sig till att, såsom nu understundom synes ske, med eller utan ett litet understöd fa lösdrivaren att hastigast möjligt försvinna frän distriktet. Ett sådant förfarande giver i stället anledning till ett fortsatt lösdriveri. Pa polismännen och fjärdingsmannen ankommer åttan hålla lösdrivaren och föra honom till lands- eller stadsfiska] för att. få fastslaget den åtgärd, som bör vidtagas. Härmed får ej anses ideslutet, att den, som har rätt att anhålla, också kan, utan att anhållande äger rum, vidtaga efter förhållandena lämpade åtgärder, t. ex. att anvisa lösdrivaren ett arbete i närheten, sända honom till fattigvårdsstyrelse i kommunen. Men eljest bör ett anhållande äga rum med transport till lands- eller stadsfiskal. I staden torde anhållandet och inställandet bliva regel; inga långa avstånd lägga hinder i vägen för transporten till stadsfiskal eller den, som bör förhöra lösdrivaren, och den patrullerande konstapeln har inga möjligheter att syssla så ingående med fallet, att därpå kan grundas några åtgärder. Men å landet ställa sig förhållandena som nämnt annorlunda och här kunna vissa förebyggande och hjälpande åtgärder direkt genom polismannen eller fjärdingsman nen vara på sin plats. Det har å landet klagats mycket däröver, att fjärdingsman och tillsyningsmän icke visat sig nog nitiska att anhålla lösdrivare och inställa dem inför landsfiska-

I35 lerna. I de till kommittén inkomna yttrandena rörande förhållandena under åren 1919—21 förekomma sådana klagomål från Hora håll. Anledningen till, att, anhållandet icke sker i alla de fall, då sådant skulle vara erforderligt, angives av en del polismyndigheter vara, att kostnaden för transport från den ort, där lösdrivaren påträffas, till landsfiskalen kan vara ganska stor, vadan bade tidsförlust och utgifter föranledas av ett anhållande. Åtskilliga landsfiskaler hava därför också förordat, att gottgörelse av statsmedel skulle lämnas till fjärdingsman eller tillsyningsinan för skjuts och andra med inställelsen av lösdrivaren hos landsfiskalen förenade kostnader. I detta sammanhang bör erinras, att landsfiskalerna, enligt kungörelsen den I i juni 1918 angående ersättning at landsfiskaler för vissa av deras polisverksamhet föranledda utgifter m. m.. erhålla särskild ersättning för tjänsteresor för lösdrivares anhållande samt för särskilda utgifter för behörigt verkställande av sådan åtgärd. I sitt betänkande rörande fattigvården framhöll kommittén, att med den ringa utveckling, polisväsendet särskilt ä landsbygden erhållit, det torde vara lämpligt alt bibehålla de kommunala tillsyningsmännen samt att dessa borde avlönas av kommunen, som också borde bekosta av dem för uppdragets utförande företagna resor för att inställa bettlare hos polis- eller annan myndighet. Enligt vad Iran olika håll betonats, är effektiviteten av stadgandet om lösdrivares anhållande i väsentlig grad beroende därav, att de personer, som hava att öva tillsyn över lösdrivare samt anhålla dem, icke tillskyndas kostnader för resa och transport till den stundom avlägset boende landsfiskalen. Skall uppdraget såsom kommittén föreslagit lämnas åt polismän och fjärdingsman, synes lämpligt och för (ivrigt i överensstämmelse med vad nu gäller om landsfiskals rätt till ersättning för anhållande av lösdrivare, att även polisman och fjärdingsman tilläggas gottgörelse för resekostnaden av statsmedel. För utfående av sådan kostnad torde samma regier kunna uppställas som i 1918 års ovannämnda kungörelse.

136 VIII. Åtgärder mot lösdrivare. A. Anhållande och varning. Gällande lag.

Huvudmomenten i den enligt gällande lösdrivarlag stadgade proceduren för lösdrivares omhändertagande äro följande: krono- eller polisbetjänt eller*tillsyningsman, vilka, såsom redan nämnts, utöva dm närmaste tillsynen över lösdrivare. hava att anhålla den, som beträdes med lösdriveri, och inställa honom till förhör hos landsfiskal eller stadsfiskal; denne håller därefter förhör med den anhållne saml fattar beslut om vidare åtgärder; däresl lösdrivaren icke omedelbart slappes, meddelas honom varning, vilken underställes Konungens befallningshavandes prövning, men om han förut varnats eller inom viss tid undergått tvångsarbete, häktas han och sändes iill Konungens befallningshavande; på denna senare myndighet ankommer dels att pröva meddelad varning, dels att besluta om vidare åtgärd med häktad lösdrivare, vilken åtgärd kan bestå antingen i ådömande av tvångsarbete eller meddelande av förnyad varning; besvär över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom någon dömts till tvångsarbete, prövas av Kungl. Maj:t.

Anhållandet. Vad först vidkommer lösdrivares anhållande och inställande till förhör, är 3 § i in. denna åtgärd, såsom förut framhållits, så nära förenad med själva tillsynen över lösdrivare, att den bör ankomma pä samma personer, som hava att utöva den omedelbara tillsynen, alltså enligt kommitténs förslag på polismän och fjärdingsman. Rörande innebörden av deras verksamhet i detta avseende hänvisas t?ll vad ovan yttrats. Kommittén har i fråga om stadgandets redaktion gjort den ändring, att i stället för krono- och polisbetjänt använts beteckningen polisman, varjämte fjärdingsman har upptagits liksom i nästföregående §. Vidare har kommittén formulerat stadgandet mera med utgångspunkt frän den allmänna tillsyn, som nämnda personer hava att utöva. Genom sistnämnda formulering har stadgandet fått en mera ovillkorlig innebörd med hänsyn till dessa personers skyldighet att anhålla dem, som beträdas med lösdriveri. Kommittén har trott detta innebära en fördel, då det i regel ej kan vara lämpligt att låta den underordnade polismannen avgöra. huruvida åtgärd bör vidtagas gent emot en person, som enligt polismannens åsikt är att anse som lösdrivare, ty detta senare måste han ju först göra klart för sig. Mot en sådan förändring kan synas tala, att landsfiskal och stadsfiskal i många fall ej vidtaga någon åtgärd mot de anhållna. Sålunda framgår av de till kommittén lämnade uppgifter, att av de under åren 1919—21 för lösdriveri och bettleri anhållna 14,419 personer ej mindre än 7,676 eller 53,2 % lösgivits; för åren 1905—07 voro motsvarande absoluta tal 31,037 och 16,594, vilket ^öv ungefär enahanda proportion.

137 Av dessa siffror torde icke böra dragas den slutsatsen, att de sålunda lösgivna skulle anhållits utan laga skäl, utan nämnda förhållande är säkerligen att tillskriva en allmän obenägenhet hos dem, som hava att besluta om varning och häktning, att lata en person drabbas av lösdrivarlagens åtgärder. Det är dock en öppen fråga, huruvida detta är riktigt med hänsyn till individens upprättande. Åtminstone kräves det, att någon annan åtgärd därför kommer till användning, sä att personen ej lämnas att fortsätta med sitt lättjefulla och för del allmänna lika väl som för honom själv fördärvbringande levnadssätt. Den anhållne lösdrivaren skall, såsom nämnt, inställas a landel hos landsfiskal förhör med .

.

, ,

.

i ,. ,

,

den anhållne.

och i stad hos stadsliskal. Xagoii anmärkning mot att landsfiskal och stadsliskal hava att i första hand 3 §lm. (forts.) höra den anhållne har ej försports, och kommittén har ej heller funnit sig äga skäl att föreslå någon annan anordning. Gällande lag innehåller i 16 § föreskrifter därom, att. andra personer kunna i viss ordning förordnas att fullgöra, vad som enligt lagen åligger landsfiskal och stadsliskal. Kommittén har ansett en dylik anordning böra bibehållas, se 17 § i förslaget. Rörande tillvägagångssättet vid det förhör, som skall äga rum med den anhållne, innehåller gällande lag inga direkta anvisningar. Den uppställer emellertid vissu anspråk på innehållet av det protokoll, som skall upprättas över förhöret, för den händelse varning meddelas eller häktning äger ruin. Protokollet skall sålunda upptaga anledningen till förhöret och vad den anhållne förebragt till sin ursäkt ävensom redogörelse för hans levnadsomständigheter samt beskrivning över hans utseende. Härav kan inan alltså sluta till att förhöret skall sa ledas, att dessa uppgifter framgå därur. Då stor vikt, ligger uppå att utredningen vid detta förhör blir fullständig, har kommittén trott det innebära en fördel alt direkt i lagen angiva karaktären av förhöret, och de uppgifter, som därvid skola inhämtas, för att förhöret skall lämna upplysning om de omständigheter, vilka äro av vikt för lösdriveriets konstaterande. Förhörets fullständighet är icke blott av betydelse för de fall, da protokoll däröver skall uppsättas för att med heslut. om varning eller häktning insändas till Konungens bcfallningshavande. Även i de fall, då någon sådan åtgärd icke kommer till användning, är det angeläget, att förhöret med anhållen person blir tillräckligt grundligt för att den, som har alt leda förhöret, skall kunna besluta vad som bör företagas med den anhållne. Ett anhållande sker vill sällan utan grundad anledning, och det är därför på sin plats, att landsfiskalen eller stadsfiskalen på allvar ställas inför frågan, vad som bör göras med den anhållne, även då varning eller häktning anses icke böra anlitas. Ju förr lösdrivaren hejdas på sin bana, desto större böra utsikterna vara för hans tillrättaförande och de åtgärder, vilka, enligt vad nedan sägs, böra komma till användning i sammanhang med varnings meddelande synas på det stora hela vara att anbefalla även då landsfiskal eller stadsliskal släpper en anhållen utan varning eller efter en enskild varning. De omständigheter, som böra bliva föremål för utredning vid förhöret, äro naturligen i första rummet sådana, som stå i samband med själva anhållandet, alltså huruvida krigstrykande ägt rum och vad därvid förekommit i bettlande, uteliggande m. m., samt, om kringstrykande ej föreligger, det. levnadssätt, som den anhållne fört, brott, som han begått eller misstänkts för, bettleri, osedligt leverne

L38 o. s. v. Emellertid kräves det även utredning om personens levnadssätt längre; tillbaka än de närmaste dagarna eller veckorna, så att man kan få en klar uppfattning av huruvida de omständigheter, som kommit till uttryck under närmaste liden, blott äro sporadiska företeelser eller verkliga utslag av ett sådant levnadssätt, som lösdrivarlagen har till uppgift att ingripa mot. I sådant, avseende måste utredas hans uppehållsort, sysselsättning och utvägar att försörja sig under en tid tillbaka, varvid naturligtvis särskilt är att anteckna, huruvida han förut varit föremål för åtgärder enligt lösdrivarlagen. Då vid bedömandet av lösdriveriet och vidtagandet av åtgärder däremot är av vikt att känna de omständigheter, varunder en person uppväxt och levat sitt liv, är det av vikt att få en beskrivning av hans levnadsomständigheter, så att man kan se, huru han glidit in på lösdriveriets bana. Redan nu torde i regel något vittne vara närvarande vid förhör med anhållen lösdrivare. Kommittén har ansett lämpligt att meddela uttrycklig föreskrift härom; en sådan anordning synes erforderlig hade för att bereda den anhållne trygghet mot godtycke samt för att giva protokollet över förhöret, dä sådant skall hällas, större värde ur bevissynpunkt. Där fråga är om kvinnlig lösdrivare, bör om möjligt ett kvinnligt vittne vara tillstädes. I fall då detta låter sig göra, bör vittnet med sin underskrift bestyrka riktigheten av de anteckningar, som föras eller del protokoll, som upprättas. Varning. Den, som gjort sig förfallen till lösdriveri, skall enligt gällande lösdrivariag i ullande be- första hand av landsfiskal eller stadsfiskal tilldelas varning, vilken av Konungens tämmelser, befallningshavande prövas samt därefter, om den fastställes, kungöres för rikets polismyndigheter. Först om en person, sedan varning kungjorts, ånyo beträdes med lösdriveri, kan han häktas därför samt dömas till tvångsarbete; vid mildrande omständigheter kan Konungens befallningshavande, i stället för att döma till tvångsarbete, meddela förnyad varning. Härvid förutsattes ytterligare1, att det senare lösdriveriet inträffat, innan tvä år förflutit sedan varningen kungjorts. Har den, som undergått tvångsarbete, inom två ar efter frigivandet blivit beträdd med lösdriveri, kan han utan föregående varning häktas och eventuellt ådömas tvångsarbete därför. Häktning och dömande till tvångsarbete utan direkt föregången varning kan ock äga ruin, då den från tvångsarbete frigivne visar tredska att efterkomma honom givna föreskrifter med hänsyn till anmälningar och vistelse; enligt 12 § lösdrivarlagen. idigare beMedan i de.]\ tidigare lösdrivarlagstiftningen funnos föreskrifter om varning, tämmelser. Sådan meddelades enligt stadgan angående försvarslösa och till allmänt arbete förfallna personer den 24 maj 1846, sådan den lydde i kungörelsen den 13 juli 185o, av sockennämnd eller tillsyningsman. Den där föreskrivna varningen var avsedd för ostraffad försvarslös, som av lättja eller böjelse för ett kringstrykande och oordentligt levnadssätt uraktlåt att förskaffa sig lovligt arbete eller att förrätta arbete, som blivit honom av tillsyningsman anvisat; om varningens innebörd heter det: varde •— förmanad till arbetsamhet och ordning samt varnad för följderna av ett däremot stridande uppförande». Den som, oaktat erhållen varning en gäng inför sockennämnd eller tvä gånger av tillsyningsman i trovärdig persons närvaro, gjorde sig förfallen till enahanda förhållande som förut, kunde, liksom den förut straffade försvarslöse, på yrkande av sockerinämnd eller

139 tillsyningsmän förpassas eller med fångskjuts sändas till hemorten eller föreläggas att inom viss tid skaffa sig tjänst eller laga försvar eller öck dömas till allmänt arbete. överflyttandet av rätten att meddela varning frän kommunal myndighet till Motiven till polistjänsteman motiverades av 1882 ars kommitterade sålunda: gällande lag. »Då kommitterade fattat lösdriveriet såsom en bestämd polisförseelse, begången genom kringstrykande utan lovligt syfte eller ådagalagd genom ett levnadssätt, som innebär våda för allmän säkerhet eller stör allmän ordning eller sedlighet, och då det, efter kommitterades forslag, icke vidare -kulle föras någon till last, att han endast uraktlåtit att skaffa sig lovlig sysselsättning eller att förrätta honom anvisat arbete, lika litet som honom skulle föreläggas att inom viss tid skatta sig tjänst eller annan utväg till bärgning, synes befattningen med varnandet, vid sålunda helt och hållet förändrad grand för lösdrivarens behandling, rätteligen tillkomma, icke några delegerade av kommunen, utan polismyndighet. Åtgärden är tillkommen i preventivt syfte och har sin befogenhet i statens rättsliga uppgift, men den avser icke omedelbart att vare sig framtvinga något arbete eller förekomma en kommuns betungande med en samhällsmedlems försörjning. Visserligen bör varje vaket och upplyst kommunalt samhälle av eget intresse låta sig angeläget vara att bereda kommunens förfallna medlemmar utväg till arbete och att genom sina tillsyningsmän söka förmå den lättjefulle och oordentlige till tlit och ordning, men ett bemödande i detta syfte kan endast framgå ur kommunens eget initiativ och fria vilja, dä däremot ett lagbud om sådan omsorg från kommunens sida skulle, såsom erfarenheten visat, frambringa allenast en gagnlös och för syns skull tillkommen åtgärd. Kommunens Infattning med lösdrivare torde således böra hållas skild frän den behandling, polismakten i preventivt syfte måste låta honom undergå. Att varnandet genom överflyttningen skulle förlora något i eftertrycklighet och väldighet kunna kommitterade sä mycket mindre föreställa sig, som kommitterade sökt åt varningens meddelande bereda en formell fasthet och en notoritet, som den hittills saknat. Det nuvarande sättet för varnandet har i dessa hänseenden lämnat mycket övrigt att önska. Förutom att flerstädes, efter vad kommitterade hava sig bekant, icke ens anteckningar av tillsyningsmannen förts över de meddelade varningarna, så har ofta nog sä tillgått, att i stad, där tillsyningsmannen varit handlande, den försvarslöse av polisbetjäningen förts till handelsboden och där under tillopp av kunder, som skolat betjänas, av handelsmannen undfått en knapphändig varning, vilken i poliskontoret sedermera antecknats, samt att ä landet varningen meddelats, icke inför fulltaligt samlad kommunalnämnd, utan allenast av en eller annan av nämndens ledamöter. Genom överflyttning till polistjänstemän av bestyret med varningens meddelande skulle jämväl vinnas, att häktning icke vidare bleve behövlig för lösdrivares inställande till sådan varning. Häktning har hittills ofta måst vidtagas, dä lösdrivare skolat till kommunalnämnd eller tillsyningsmän i hemorten avföras och bleve även i stad ej sällan nödig, om poliskammare i session i stället för stadsfiskal skulle utdela varningen.»

Del var efter förslag av dessa kommitterade, som stadgande! om varningens kungörande infördes. Härom yttrades i betänkandet: »Av synnerlig vikt anse kommitterade det vara, att varningen liksom varje annan med lösdrivare vidtagen åtgärd, vilken är av beskaffenhet att till återfall i lösdriveri kunna inverka bestämmande på lösdrivarens vidare behandling, oförtövat varder rikets övriga myndigheter meddelad. Endast därigenom blir det möjligt att kunna, med undvikande av personens försändning från ort till annan, behandla lösdrivaren å den ort, där han anträffats, oavsett huruvida han där äger sin hemort eller där varit tillförene för lösdriveri anträffad och behandlad eller icke, och endast därigenom kan en verklig polisuppsikt och tillsyn över lösdrivare komma till stånd.»

Frågan om varningen har efter lagens tillkomst, varit föremål för uppmärksam- Förslag om het. I S . A. Hedins förut omnämnda motion till 1892 ars riksdag var det ej blott ändringar vid frågan om Iösdrivarmålens handläggning, som utgjorde anledning tor yrkandet på. AII en revision av lösdrivarlagen, utan även varningens meddelande; motionären ansåg nämligen rätten till varning böra överflyttas från de underordnade polismyndigheterna I ill Konungens hefallningshavande.

110 Lagutskottet avstyrkte även donna del av motionen och anförde därvid huvudsakligen följande: Med en dylik förändring skulle en av de väsentligaste fördelarna av nu gällande lagstiftning i ämnet helt och hållet givas till spillo och ett betänkligt steg tagas tillbaka till den forna försvarslöshetsregimen. En av dennas erkänl största olägenheter bestod, som bekant, i de talrika häktningar och fångtransporter, som voro en nödvändig följd av föreskriften om den försvarslöses inställande inför Konungens befallningshavande. Uppenbart torde vara, fortsätter utskottet, att dessa med rätta överklagade missförhållanden ånyo skulle kallas till liv, därest varningsrätten lades omedelbart i Konungens befallningshavandes hand. För övrigt, kunde anmärkas, att, då det i varje fall tillkomme Konungens befallningshavande att pröva befogenheten av en meddelad varning och att. medelst, varningens kungörande giva densamma betydelsen av något annat och mera än en blott privat förhandling mellan den för lösdriveri anhållne och myndigheterna, lösdrivaren, noga sett, icke kunde sägas hava erhållit en verklig varning, förrän varningsåtgärden blivit av Konungens befallningshavande prövad och, om den godkändes, kungjord. Att nu de tjänstemän, vilka för närvarande hade sig anförtrodd den omedelbara uppsikten över lösdrivare ocb i sådant avseende iigde att meddela varning för påföljden av lösdriveri, i allmänhet icke skulle vara lämpliga att handhava detta onekligen grannlaga värv, kunde icke med fog påstås. Utskottet erinrade vidare, att med den anordning av varningsförfarandet, för vilket utskottet ovan redogjort, vederbörande myndighet städse vore i tillfälle att, där någon gång missförstått tjänstenit fått göra sig gällande, undanröja de menliga verkningarna därav ävensom att i allmänhet öva tillsyn därå, att författningens bestämmelser behörigen efterlevdes, c. s. A:s re I A. Schottes förbcrörda vid C. 8. A:s reformlinjer för svensk fattigvårdsformlinjer. lagstiftning fogade skrift yttras om varningsrätten: »Det må gärna medgivas, att varningens meddelande av Konungens befallningshavande von' en ytterligare trygghet mot missbruk från de underordnade polismyndigheterna, vilka icke alltid kunna antagas se förhållandena tillräckligt opartiskt, men skall varningsrätteo kvarstå — och jag betvivlar, att dess borttagande vore lyckligt — finnes knappast annat val än att låta denna rätt i första hand utövas av de lokala polismyndigheterna. Enligt nu gällande bestämmelser skall Konungens befallningshavande, om en av polismyndigheten meddelad varning för lösdriveri befinnes befogad, kungöra den för rikets polismyndigheter. En sorts prövning är således lagd i Konungens befallningshavandes hand; och det förekommer emellanåt, att varning upphäves av länsstyrelsen, även om personligt förhör med den varnade icke kommit till stånd. Då Konungens befallningshavande emellertid, vid sin prövning av varningen, i allmänhet endast har att döma efter det protokoll, som polismyndigheten insänt, och i detta givetvis är framhållet allt, som talar för varningens befogenhet, är Konungens befallningshavandes granskning icke av större värde ur garantisynpunkt. Ett och annat fall, där en person behandlas såsom lösdrivare utan att några lagliga förutsättningar härför funnits, bliva visser ligen borteliminerade, men detta är också i allmänhet allt.»

Keglementcringskommitten.

Reglementeringskommittén yttrade i denna del följande: »Vad angår det hittills använda varningsförfarandet, åt vilken man enligt kommitténs förmenande bör genom lämpliga bestämmelser söka bereda största möjliga effektivitet, torde ordningen för detsamma komma att i ej ringa mån bliva beroende av, vilken myndighet domsrätten tillägges. Med hänsyn till den särskilda varsamhet, som synes böra iakttagas beträffande de till helyrkespro . stitution hemfallna kvinnorna, torde måhända i fråga om varningsförfarandet särskilda bestämmelser för dessas del böra komma till stånd. Att med avseende å dylika kvinnor låta underordnade polismän pröva, huruvida förutsättningarna för varnings meddelande äro för handen, är enligt kommitténs för menande ägnat att ingiva ej ringa betänkligheter. Synnerligen önskligt vore, om meddelandet av

141 varning alltid kunde förknippas ined erbjudande av arbete av något slag. Möjligheten av en dylikanordning torde i väsentlig nian underlättas genom det alltmer utgrenade nätet av offentliga arbets-

förmedlingsanstalter.» Av de till kommittén inkomna uppgifter rörande förhållandena under år 1907 Statistiska Framgår, att antalet varningar för lösdriveri, som nämnda år underställts Konungens appffl befallningshavandes oeh poliskamrarnas prövning, utgjort 2,219, under del antalet samma är för lösdriveri häktade personer utgjort 2,378. Enligt uppgifter frän de underordnade polismyndigheterna hade av de under åren 1905—07 anhållna, tillhopa 31,037, ett antal av 6,88(5 eller 22,2 # varnats och 7,290 eller 23,6 % häktats. I medeltal för vart och ett av nämnda tre år var antalet varnade 2,295 och häktade 2,430. För åren 1919—21 utgjorde enligt de underordnade polismyndigheternas uppgifter antalet varningar 4,383 eller 30,4 % av hela antalet anhållna 14,419 samt. antalet häktningar 2,098 eller 14,6 % av de anhållna. I medeltal för vart och ett av åren utgjorde detta 1,461 varnade och 699 häktade. Enligt uppgifterna från Konungens befallningshavande och poliskamrar var antalet underställda varningar under åren 1919—21 resp. 1,574, 1,401 och 1,352 (i medeltal 1,442) samt antalet häktningar resp. 783, 669 och 677 (i medeltal 710). Dä häktning i manga fall avsett personer, vilka förut varit ådömda tvångsarbete och varning, alltså ej behöft föregå den förnyade häktningen, och för övrigt varning kan hava ägt rum under de närmast föregående två åren, kunna några direkta slutsatser med hänsyn till varningens verkningar ej dragas nr förenämnda siffror. För att. närmare klargöra varningens verkningar hade det varit nödvändigt att följa varnade personers liv under två år efter varningen för att se till, huruvida de under denna tid återkommit såsom lösdrivare. Med tillhjälp av polisunderrättelser skulle en dylik undersökning kunnat verkställas, men de sålunda vunna siffrorna skulle kanske ej betyda sa mycket, enär åtskilliga omständigheter, framför allt ådömda bestraffningar, kunna hava utgjort anledning till, att vissa av de varnade icke inom de närmaste åren återkommit såsom lösdrivare, vadan kommittén avstått frän en sådan undersökning. Frågan om varningen, dess betydelse och användande har gjorts till föremål Önskemal frän för uttalande i flera av de uppgifter, som inkommit till kommittén rörande lös- 'j"1}*™™^' drivarlagens tillämpning under åren 1919—21. Några polismyndigheter finna varningen ändamålslös och i många fall blott leda därtill, att den varnade håller sig borta frän det distrikt, där han varnats. Kringvandrande personer uppgiva för övrigt icke sitt. rätta namn och komma därför att bliva varnade under orätt namn, varigenom de undslippa lagens strängare tillämpning. Det föresläs därför, att den anhållne utan vidare bör överlämnas till Konungens befallningshavande, när det efter en ordentlig utredning visar sig, all verkligt lösdriveri föreligger. Konungens befallningshavande i Kristianstads län ifrågasätter lämpligheten av bibehållandet i lagstiftningen mot lösdriveri av varningsinstitutet, i dess nuvarande gestaltning och anför därom följande: »Först ocb främst synes varningsproceduren vara allt för summarisk. Så snart det endast gäller att avgöra, huruvida varning bör tilldelas en för lösdriveri anhållen person, och det icke är fråga om häktning, torde det icke så sällan inträffa, att varning tilldelas utan att fullgiltiga skäl därtill föreligga. Varningen skall nu visserligen underställas vederbörande länsstyrelses prövning, men som den varnade, vare sig skäl för varning förelegat eller ej, sällan torde begagna sig av sin

142 klagorätt, blir berörda prövning nog i regel av mera formell natur, varningen fastställes och publiceras i tidningen »Polisunderrättelser», och den varnade är för all framtid märkt. Det torde också mycket ofta inträffa, att vederbörande polismyndigheter föras bakom ljuset, då det endast gäller att varna. Dä medgiva förhållandena såsom regel icke inhämtande av bevis till styrkande av den anhållnes identitet, utan denne kan lätt nog genom uppgivande av falskt namn göra hela proceduren illusorisk. Detta gäller framför allt om de mera durkdrivna lösdrivarna, om dem, mot vilka lagstiftningen i fråga framför allt bör rikta sig. Även utlänningar, som beträdas med lösdriveri och äro fullt kunniga i svenska språket, t. ex. svensk-finnar, kunna, tack vare lösdrivarlagens bestämmelser om varning, utan svårighet undandrag;; sig att behandlas i enlighet med bestämmelserna om utländska lösdrivare. Länsstyrelsen får därför ifrågasätta, huruvida icke föreskrift bör meddelas, att den, som uppenbarligen gjort sig skyldig till lösdriveri, skall häktas och, efter det förhör av vederbörande länsstyrelse hållits och till styrkande av den bäktades identite.t prästbevis inhämtats, om omständigheterna därtill föranleda, antingen varnas eller ock domes till det straff eller påföljd, som i blivande lag i ämnet kommer att stadgas.»

En stadsfiskal anser varningen vara en så betydelsefull åtgärd, att meddelande härom, liksom lagens tillämpning i övrigt, bör anförtros at särskild nämnd, bestående i stad. av stadsllskal med två av stadsfullmäktige utsedda bisittare 6ch å landet av landsfiskal med två på motsvarande sätt utsedda bisittare; även en landsfiskal uttalar sig för medverkan av lekmän vid meddelande av beslnt om varning. Frän ett håll ifrågasattes, alt den officiella varningen i ömmande fall skall föregås av en muntlig varning, vilken dock även den intages i polisunderrättelser. Kommitténs Av lösdrivarlagstiftningens preventiva karaktär följer ulan vidare, att det, tvangs yttrande, arbete, som utgör lagens strängaste påföljd, ieke bör komma till användning, så 3 § i o. 2 m. länge andra medel finnas att återföra lösdrivaren till etl arbetsamt liv. Gällande a) Om v a r n i n g föreskriver, att tvångsarbete icke kan adömas, nian att varning föregått. Lagen gens bibehål- angiver icke, vari denna varning skall bestå. I 1882 års betänkande talas om vallande, ning för påföljden av lösdriveri, och i ett betänkandet åtföljande formulär till »besked om varning för lösdriveri» säges, att en person blivit »varnad för påföljden av lösdriveri med erinran, att han genom upprepande av denna förseelse äventyrat att — — bliva häktad och dömd till tvångsarbete — — — —». Innebörden kan tydligen heller icke vara någon annan, än att lösdrivaren sålunda erhåller en allvarlig erinran om, att samhället ieke tillåter ett levnadssätt sådant som det. för vilket personen anhållits, samt att till förhindrande av ett dylikt levnadssätt Jinnas i lag föreskrivna åtgärder av sträng natur och att han, om lian vill undvika sådana, måste övergiva sitt sysslolösa och för det allmänna vådliga levnadssätt. Om de direkta verkningarna av meddelad varning är det tydligen ej lätt att få några säkra vittnesbörd. Såsom kommittén framhållit skulle en undersökning av dessa verkningar bliva omständlig och ändå ej få någon avgörande betydelse. Det har emellertid uttalats, att varningen ej skulle hava någon väsentlig nytta med hänsyn till förhindrandet av lösdriveri. Vad särskilt kvinnliga lösdrivare beträffar har det dock stundom framhållits, att redan varningen betydde ett så starkt ingrepp, att den kvinna, som erhållit en sådan, ansåge sig hava blivit så brännmärkt, att hon saknade anledning att vidare söka hålla sig uppe. Vilken uppfattning man än må hava om varningens direkta verkningar, synes det vara ofrånkomligt, att lagstiftningen lägges så, att lösdrivaren icke kan dömas till tvångsarbete, utan att någon annan åtgärd i första hand vidtagits mot. honom.

143 Huruvida donna åtgärd skall hosta i en varning eller få någon annan form återstår att so. Av do ovan återgivna yttrandena att döma är det allenast några få myndigheter, som haft något att anmärka mot gällande lags ståndpunkt i avseende å varningen, och dessa anmärkningar gå därjämte i olika riktningar: en anser varningen åtgöra ett hinder för en effektiv behandling av lösdrivaren, en annan vill hava en ansvarsfullare prövning av varningsfrågan och en tredje vill hava dubbla varningar. Vad särskilt de prostituerade kvinnorna angår, har reglementeringskommittén antytt möjligheten av särskilda bestämmelser om varningsförfarandet. Anmärkningen att varning i den form, som den nu har, utgör ett hinder fölen effektiv behandling av lösdrivaren, saknar naturligen icke sitt berättigande. Särskilt i fråga om landstrykarna gäller det, att de ofta undgå häktning, emedan man icke har sig bekant, att de förut varit varnade, vare sig därför, att detta skett under annat namn eller emedan de eljest lämna oriktiga uppgifter om sig eller förhällandet ej tillräckligt noggrant undersökts. De kringstrykande tattarna och zigenarna med deras typiska och lätt konstaterade lösdriveri borde åtminstone, tycker man, kunna utan vidare formaliteter omhändertagas, då det icke tinnes någon anledning att antaga, att de eljest skola avbryta sitt vagabondliv. Likaledes kunde varningen anses onödig gent emot en del andra typiska och oförbätterliga lösdrivare. Trots de nu anförda olägenheterna synes det lämpligt att bibehålla en lagfästad varning såsom utgångspunkt för lösdrivares behandling. Att på grund härav häktning måste uppskjutas i en del fall, då lösdriveri otvetydigt föreligger och varningen uppenbarligen är ändamålslös, får härvid icke betyda så mycket gent emot kravet pä, att ingen får häktas för lösdriveri utan att hava på förhand erhållit en otvetydig erinran från myndighets sida om den risk, han löper genom fortsättande av sitt påtalade levnadssätt. Då några allmännare önskemål om varningens borttagande icke försports, har kommittén därför i sitt förslag bibehållit densamma. Särskilt i de större städerna har utvecklat sig ett förfarande med enskild b) Om enskild varning bestående däri, att stadsfiskalen eller den honom ställföreträdande polis- varning. kommissarien i stället för att skrida till den formella varning, som stadgas i lagen, giver den anhållne en muntlig varning, vilken varken särskilt protokollföres eller underställes samt alltså ej heller kungöres i polisunderrättelserna. Sådana enskilda varningar tillämpas i mycket stor utsträckning beträffande personer, som första gängen anhållas för lösdriveri, eller då det eljest anses olämpligt att meddela officiell varning. I all synnerhet komma dessa enskilda varningar till användning ifråga om de kvinnor, som anhållas för sedeslöst leverne. Då en sådan kvinna slutligen varnas i laga form, kan hon hava bakom sig ett flertal enskilda varningar, varom anteckning vanligen göres i protokollet rörande den officiella varningen. Nämnda praxis, sammanställd med det i Stockholm och sannolikt även annorstädes rådande förhållandet, att dessa kvinnor icke anhållas, förrän de under lång tid konstaterats ströva omkring på gatorna nattetid, synes tyda på, att polismyndigheterna i regel icke förhasta sig, innan de söka att bringa lösdrivarlagen i tillämpning rörande dessa kvinnor. Att polismyndigheterna sålunda uppskjuta med den officiella varningen och i stället giva den anhållne en enskild varning eller erinran kan i därför ägnade fall vara synnerligen lämpligt, men att, såsom från ett håll ifrågasatts, lagfästa även denna varning och föreskriva dess kungörande skulle blott in-

144 veckla systemet. Utan alla betänkligheter är det icke heller, att myndigheterna upprepade gånger giva enskilda varningar; därigenom kan myndigheternas auktoritet minskas, och det medför även minskade förbättringsmöjligheter med hänsyn till den framtida behandlingen av lösdrivare. c Vem Lör Såsom ovan förmälts har fråga varit väckt, att uppgiften att meddela varning meddela var- skulle överflyttas från de lokala polismyndigheterna till Konungens befallnings ningen? havande. En sådan anordning skulle givetvis förutsätta, att den för lösdriveri anhållne infördes till residensstaden, så att Konungens befallningshavande finge tillfälle att höra honom. Olägenheten med en dylik anordning är emellertid påtaglig; härav skulle föranledas talrika häktningar och resor med därav följande kostnader och arbete för polis- och fångvårdstjänstemän; även Konungens befallninghavande skulle få sitt arbete med hänsyn till lösdrivares behandling väsentligt ökat. Kommittén kan i denna punkt i huvudsak åberopa vad härom anförts dels av lagutskottet vid 1892 ars riksdag, dels av A. Schotte i hans ovan refererade skrift. Kommitténs förslag vilar alltså i denna del på gällande lags ståndpunkt, att den, för vilken den anhållne inställts och som med honom hållit förhör, också Dör fatta beslut om och meddela varning. (V Protokoll För det fall att en för lösdriveri anhållen person vid den närmare prövning, -över varnings- som landsfiskal eller stadsfiskal har att ägna ärendet, befmnes icke hava gjort sig förhöret, förfallen till lösdriveri eller i allt fall icke göres till föremål för vidare åtgärd enligt lagen, skall den anhållne naturligtvis omedelbart lösgivas. Sker så, behöver enligt gällande lag något protokoll om anhållandet och det därpå följande förhöret icke upprättas. På en del ställen föres i allt fall anteckning om anhållandet och vad därefter förekommit, antingen i ett diarium eller eljest, vilket lämpligen borde vinna efterföljd. I händelse varning meddelas, föreskriver lagen upprättandet av ett protokoll över förhöret. Detta protokoll skall upptaga anledningen till förhöret, vad den anhållne anfört till sin ursäkt, redogörelse för hans levnadsförhållanden samt beskrivning över hans utseende. I protokollet, som naturligen bör innehålla själva beslutet om varning, skall vidare intygas, att skriftligt besked om varning tillställts den varnade. Jämte det beslut om varning skall uppläsas för den anhållne, skall nämligen skriftligt besked överlämnas till honom angående varningens meddelande och skälen därför. Kommittéförslaget ansluter sig i dessa delar väsentligen till gällande lag. <>, Varningens Varningen är emellertid icke att betrakta såsom gällande i och med det den fastställande sålunda meddelats. Den skall dessförinnan prövas av Konungens befallningsflcl k ! ""^°" havande, för vilket ändamål avskrift av förhörsprotokollet skall av polismyndighet. som varnat, inom viss tid insändas till Konungens befallningshavande i länet. Om det vidare förfarandet vid prövning av varningen lämnas föreskrifter i 2 § 2 och 3 mom. av gällande lag. Enligt dessa föreskrifter har den varnade, om han önskar bliva hörd hos Konungens befallningshavande, att personligen anmäla sig till förhör eller ock inlämna eller med posten insända påminnelser inom ?) dagar, om den varnade anhållits i stad, där Konungens befallningshavande har sitt säte, men eljest inom 14 dagar från varningens meddelande. Härom skall varningsbeskedet innehålla underrättelse. Efter det förhör hållits eller påminnelser avgivits eller den varnade ej låtit sig avhöra inom nyss angivna tid, tager Konungens

145 befallningshavande varningen under omprövning och kungör densamma, om don linnes befogad, för rikets polismyndigheter. Från ett par håll har såsom önskemål framhållits, att underställning av beslut om varning ieke skulle äga rum, utan beslutet därom efter viss tid vinna laga kraft, därest det ieke överklagas. I ett av dessa fall bar framhållits lämpligbeten av att prövning av besvär över varning överlämnas till landsfogden. Kommittén bar ej funnit någon anledning föreligga att göra ändring i gällande föreskrifter pä denna punkt. Om varning skall kunna uppställas såsom en ovillkorlig förutsättning för häktning, fordras, att varningen erhåller nödig notoritet, sa att polismyndigheterna kunna konstatera, att varning ägt rum. Mot föreskriften ;ilt varningen skall kungöras för rikets polismyndigheter, därigenom att meddelande intages i de i Stockholm under dess polisstyrelses inseende utgivna »Polisunderrättelser», bar någon anmärkning ej gjorts och kommitténs förslag bygger också l>;i en sådan (se vidare 16 § i förslaget). Mot de i 2 § i- mom. av gällande lösdrivarlag intagna bestämmelserna om huru Okända to«förfaras skall, när anhållen lösdrivare är okänd och undandrager sig alt uppgiva drivare. namn eller hemort, eller skälig anledning förekommer antaga, all bans uppgift :« § 3 mom. därom är osann, samt rätta förhållandet ej av betyg, som lösdrivaren innebar, eller annorledes genast kan utredas, bar anmärkning ej förekommit och gällande bestämmelser ingå därför oförändrade i kommittéförslaget (3 § 3 mom.).

B. F ö r e b y g g a n d e å t g ä r d e r i s a m b a n d med a n h å l l a n d e och varning. Gällande lösdrivarlag avser närmast att reglera de statliga åtgärderna geni Allmänt, emot lösdrivare. Den bestämmer de personer, på vilka lösdrivarlagen kan tilllämpas, lämnar föreskrifter om sättet för deras omhändertagande samt innehåller slutligen grunddragen rörande bisdrivarnas behandling i tvångsarbetsanstalter och deras utskrivning därifrån. Ehuru lösdrivarlagen till sin natur är en preventiv lag, avsedd alt förbindra, att. personer försjunka i lättja och under sitt sysslolösa liv bliva en fara. för samhället, ofta slutande med brottsliga bandlingar, äro de däri föreskrivna stränga åtgärderna i sin tur att betrakta som ytterlighetsåtgärder, vilka ieke böra bringas till användning, om andra mildare medel kunna göra lika god eller ännu bättre verkan. Man kan alltså tala om förebyggande åtgärder även i förhållande lill lösdrivarlagens i och för sig förebyggande verksamhet. Behandlingen av en person enligt lösdrivarlagen anknytes också i gällande lag- (illande förö stiftning till vidtagande av samhälleliga åtgärder i syfte att komma sådana personer skrifter, till hjälp med andra medel än de, som kunna betraktas som egentliga åtgärder mot samhällsskadligt lösdriveri. Fullt tydligt är detta beträffande bettleri, som ej har samhand med lösdriveri. Rörande sådant bettleri finnas huvudbestämmelserna i fattigvårdslagen; bettlarens behandling som lösdrivare inträder först, om han ej är i den nödställda belägenhet, att ban bör erhålla fattigvård. Men även i lösdrivarlagen bar synpunkten om andra samhällsåtgärder ej lämnats obeaktad. I samband med stadgandet, att krono- och polisbetjänt ävensom tillsyningsman hava att hålla nog19—88987.

146 grann tillsyn a lösdrivare, föreskrives nämligen, att kommunalmyndighet samt lillsyningsman böra låta sig angeläget vara att bereda lösdrivare utväg till arbete. PolismyndigAtt åtgärder vidtagits för hjälpande av personer, som kommit i kontakt, med hetens åtgftr- lösdrivarlagen, framgår ur åtskilliga av de uppgifter från aren 1919—21, som av der. vederbörande lands- och stadsfiskaler lämnats till kommittén. Polismyndigheten i Stockholm har sålunda genom polissystrarnas försorg under ovannämnda år överlämnat tillhopa 7S unga kvinnor till välgörenhetsinstitutioner såsom vita bandets upptagningshem, unga kvinnors värn, frälsningsarmens räddningshem och hemmet Fristad, varjämte 28 sänts till hemorten. Av de nianliga lösdrivarna hava en del yngre hänvisats till »Föreningen självhjälp» föi- all genom dess försorg beredas arbete; och hava på framställning av polisen en del lösdrivare genom Stockholms läns arbetsförmedling erhållit arbete. En del manliga lösdrivare hava erhållit reshjälp till sina hemorter. I Göteborg och Malmö hava polismyndigheterna i samband med lösgivning eller varning för lösdriveri sökt skaffa lösdrivarna arbete genom arbetsförmedlingsanstalter eller hos enskilda arbetsgivare, varjämte genom polisens förmedling en del kvinnor blivit intagna på frälsningsarmens räddningshem. Något över 100 lands- och stadsfiskaler uppgiva, att de antingen genom hänvändelse till arbetsförmedlingsanstalt, välgörenhetsinrättningar, skyddsvärn eller enskilda dels sökt skaffa dels ock skaffat arbete al lösdrivare och bettlare. Några av dessa polismyndigheter framhålla, att en del lösdrivare varit ovilliga att mottaga erbjudet arbete, under det andra börjat arbetet men efter en kort tid begivit sig bort från orten. Från en stad uppgives, att stadsfiskalen lyckats skaffa tre kringstrykande personer plats som volontärer vid därstädes förlagda regementen. Åtskilliga polismyndigheter hava dessutom dels själva givit dels ock genom fattigvårdsmyndigheterna eller enskilda välgörenhetsinrättningar skaffat kläder, mal och bostad åt lösdrivarna ävensom penningar för deras resa till hemorten eller plats, där tillgäng lill arbete funnits. 1 vissa fall hava fatttgvårdsstyrelserna ombestyr! lösdrivarens (dier bettlarens hemsändande. Beträffande behovet för polismyndigheten all hava tillgäng till medel för lösdrivarnas hjälpande yttrar en landsfiskal följande: »Ehuru synnerligen stor anledning ofta förekommit därtill, och ehuru stort gagn därav ofta kunnat med skäl förväntas, hava åtgärder för anskaffande av arbete icke kunnat av Landsfiskal vidtagas, enär intet som helst anslag av statsmedel eller andra allmänna medel ställts till landsfiskalens förfogande för ändamålet. Och det torde fä hava ansetts orimligt hegärt att efter förhörs avslutande landsfiskal, som på egen hekostnad fått mången gång mätta den hungrige och förfrusne lösdrivaren, skulle av sin egen lön tillsläppa penningar till gäldande av utgifterna för anskaffande av arhete eller hostad eller annan hjälp åt lösdrivaren eller offra tid att personligen företaga sådan hjälpverksamhet, vilken väl dock torde få anses höra det allmänna till. När en arhetslös och utblottad men arbetsför och arbetsvillig person, som under vandring bettlat för livets uppehållande, undfått sin varning för lösdriveri, och lagens bestämmelser i det hänseendet fått sin tillämpning, bar oaktat behovet varit påtagligt, någon utväg att bringa lösdrivaren verklig hjälp icke med gällande före skrifter stått till buds, utan den utblottade har måst driva vidare åstad till annan ort utan mål. och med den enda utvägen att om någon timme tigga på nytt för att i någon mån tillfredsställa sin hunger och törst och fortsätta sitt sysslosösa kringströvande samt därigenom genast ånyo kanske mot sin önskan förbryta sig mot bestämmelserna i gällande lösdrivarlag.>

Ehuru alltså de myndigheter, som hava att tillämpa lösdrivarlagen i icke fa fall visat sig behjärta behovet av att bistå lösdrivaren för hans återinträd^ i sam-

147 hället, är det dock tydligt, att deras åtgärder blott kunnat bliva mora tillfälliga och icke kunnat motsvara det föreliggande behovet, vartill särskilt bidragit, att polismyndigheterna sakna medel till hjälp åt lösdrivarna. Detta är klart redan därav. att sådant arbete måste ledas efter flera linjer och även vara förenat med omhändertagande i anstalter. Dessa myndigheternas uppgift är närmast att söka förmedla samarbetet, men även pa denna punkt äro de icke alltid i tillfälle att företaga nödiga föranstaltningar. Rörande de möjligheter, som i sådant hänseende förefinnas, ma följande anföras. Föreskriften i gällande lösdrivarlag, att kommunal myndighet och den kom- Kommunal muiiale tillsyningsmannen böra låta sig angeläget vara att bereda lösdrivare utväg verksamhet, till arbete, anger i själva verket den väg, som man i det, stora flertalet kommuner måste ga, om man vill taga hand om lösdrivaren pa annat sätt än det i lösdrivarlagen såsom det ordinära betecknade: anhållande, varnande, häktande och sändande till tvängsarbetsanstalt. Frånsett vad polismyndigheten kan uträtta genom hänvisande till arbetsgivare, direkt eller genom arbetsförmedlingsanstalt, lärer i de flesta kommuner ingen annan institution stå till buds än vissa kommunala myndigheter. Anknytningen till de kommunala myndigheterna är för övrigt av gammalt datum i den svenska lösdrivarlagstiftningen. Där funnos stadganden om sockennämndens hörande i vissa fall, innan Konungens befallningshavande beslutade om lösdrivaren, och även lösdrivarens frigivande kunde ankomma på församlingen. Så föreskrevs i 1833 ars försvarslöshetsförordning, att den kunde undgå behandling såsom försvarslös, som styrkte laga försvar med vederbörande församlings a sockenstämma yttrade omdöme, att han vore känd såsom den där ärligen försörjde sig antingen genom egna medel eller genom arbete (dier genom annan lovlig sysselsättning. En liknande bestämmelse återfinnes i 1840 och 1853 års försvarslöshetsförfattningar. Enligt dessa skulle därjämte i varje socken ä landet samt i städerna finnas vid sockenstämmor utsedda två (dier flera välkända män, tillsyningsmän, för att med råd och, sa vitt ske kunde, genom beredande av utvägar lill försörjning bistå försvarslösa personer, i synnerhet dem, som frigivits från kronoarbetskåren, allmän arbetsanstalt eller fängelse och saknade husrum och uppehälle. Underlät den försvarslöse att utföra anvisat arbete, kunde han varnas antingen en gäng inför sockennämnden eller två gånger inför tillsyningsmannen. Efterkom den försvarslöse ej varningen, ägde Konungens befallningshavande pä yrkande av sockennämnden eller tillsyningsmannen behandla honom såsom försvarslös. Tänker man närmare på arten av de personer, som det här gäller, framträder ett. anlitande av de kommunala myndigheterna såsom helt naturlig. Flera av lösdrivarna äro i behov av fattigvård. Sålunda överlämnades av de under år 1907 för lösdriveri anhållna ett antal av 207 till fattigvårdsstyrelserna. Av de under samma ar för lösdriveri häktade blevo ej mindre än 378 eller 15.9 procent av Konungens befallningshavande frigivna på grund av föreskriften i 7 § lösdrivarLagen. På grund av stadgandet i samma t § frigåvos under år 1907 från tvångsarbetsanstalterna 41 personer. Av de under treårsperioden 1919—21 för lösdriveri anhållna personer överlämnades 262 eller 1,8 % till fattigvården. Av de under samma år häktade personerna blevo under ar 1919: 51, under är 1920: 41 samt under år 1921: 48,

118 oiler i medeltal 47 eller 6,1 %, frigivna på grund av 7 §. Antalet frigivna enligt denna i? har sålunda nedgått, antagligen beroende på, att under senare åren endast de mest flagranta fallen blivit föremål för häktning. Pa grund av samma § frigåvos frän tvångsarbetsanstaltorna under år 1919: 7, 1920: 11 samt under år 1921: 13. Av de frän polismyndigheterna inkomna uppgifterna framgår dessutom, att ännu (lera ii ii de ovan angivna anhållna överlämnats till fångvårdsstyrelserna antingen för hemsändande eller för erhållande av understöd pa grund av oförmåga till arbete. Det nära sambandet mellan fattigvården och behandlingen av lösdrivare har redan påpekats i samband med framställningen av lösdriveriets natur. Här bör ånyo erinras om stadgandet i 78 § fattigvårdslagen, att om någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit, på grund därav alt han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser överlämnad till fattigvårdsstyrelse och iöv värd intagen a fattigvårdsanstalt, han ej är berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. Vidare ma ånyo framhållas, att en försumlig försörjare, som förelagts arbete, samt i vissa avseenden tredskande understödstagare, som intagits a fattigvårdsanstalt (inclusive de i 33 i? av fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen), kunna efter varning åläggas tvångsarbete. Fattigvårdsstyrelserna hava alltså redan nu en väsentlig uppgifl med hänsyn till lösdrivares behandling hade därutinnan att de fa mottaga en del individer, vilka, ehuru förfallna till lösdriveri, anses icke böra sändas till tvångsarbetsanstalt, och därutinnan, att en del frän sådan anstalt ("»versändas till fattigvårdsanstalt. Och fattigvärdsstyrelserna hava förutsättningar härför genom sina förbindelser al olika håll (se 37 $ fattigvårdslagen), genom sin understödsverksamhet och sina anstalter. En annan kommunal myndighet, vars verksamhet nära berör lösdriveriet, är nykterhetsnämnden. Såsom redan framhållits äro de flesta lösdrivarna också kroniska alkoholister och merendels fylla lösdrivarna de betingelser, som äro uppställda för internering av alkoholister. På grund härav hava nykterhetsnämnderna fatt. under sin behandling en del individer, som också kunnat hänföras under lösdrivarlagen. Det har också hänt, att i alkoholistanstalterna intagits personer, som tidigare varit i konflikt med lösdrivarlagen och kanske fortfarande bort behandlas enligt denna lag. Nykterhetsnämnderna torde mangen gång hava stått tvekande, om fallet bort anmälas till polismyndighet för behandling enligt lösdrivarlagen eller om nämnden själv borl fortsätta med ärendets handläggning enligt alkoholistlagen. Da i de flesta kommuner fattigvårdsstyrelse tillika är nykterhetsnämnd, har fattigvårdsstyrelse i dessa kommuner en dubbel uppgift ifråga om lösdrivare. Jämväl barnavårdsnämnd kan komma att taga befattning med lösdrivare, som försummar sin försörjningsplikt. Där hemmens bristande förmåga att ombesörja barnens värd och uppfostran liar samband med att endera av föräldrarna genom sin lastbarhet eller oordentlighet fördärvar hemmet, kan nämligen barnavårdsnämn den taga i övervägande möjligheten att åstadkomma bättring av förhållandena genom åtgärder mot den sålunda felande av föräldrarna. En utväg är att taga barnet från hemmet, en annan, och den, som bör komma i betraktande, när det är lättjefulla och lastbara föräldrar, är att anlita lösdrivarlagen, vilken senare kommit

149 iill uttryck i 66 § i kommitténs förslag till lag om don offentliga barnavården. Detta förslag innehåller, att, om barns vanart eller vanvård är beroende på, alt någon av föräldrarna är benifallen åt dryckenskap eller för ett lastbart eller oordentligt levnadssätt eller eljest gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövande av vårdnaden av sitt barn, barnavårdsnämnden bör bos domstol, polismyndighet eller nykterhetsnämnd göra anmälan härom för vidtagande mot den skyldige av åtgärd, som av det anmärkta förbållandet kan finnas påkallad ocb enligt lag ankommer på domstol eller nämnda myndigbeter. Detta förfaringssätt är tydligen också tillämpligt pä tattare ocb zigenare, som föra barn med sig. I samband med förslag till den nu gällande lagen angående uppfostran åt vanartade ocb i sedligt avseende försummade barn ifrågasattes, att i lösdrivarlagen införa ett stadgande, som direkt angav lösdrivarlagens tillämplighet på den, som strök omkring, åtföljd av egna eller andras barn, utan att på behörigt sätt försörja sig ocb draga försorg om barnens värd ocb uppfostran; se härom sid. 80. En annan institution, vars verksamhet liar betydelse med hänsyn till bebandArbetsling av lösdrivare, är arbetsförmedlingsanstalten. Sådana anstalter äro upprättade förmedlingsi samtliga län samt i rikets större städer, vilka anstalter kostnadsfritt förmedla a n s t a l t e r arbetsanskaffning. Förutom omnämnda offentliga institutioner finnas åtskilliga privata välgören- Enskild betsinrättningar, som utöva en omfattande verksambet för omhändertagande ocb verksamhet. hjälpande av lösdrivare ocb bettlare (se redogörelsen i avd. XII). En granskning av deras verksambet ger vid banden, att densamma i stor utsträckning fyllt uppgifter, som eljest ankommit på det allmänna. Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, bar utöver de statliga åtgärderna Kommitténs lör lösdrivare åtskilligt gjorts för att hjälpa sådana personer. I den mån åtgär- yttrande. derna ankomma på de kommunala myndigheterna, äro de delvis bestämda genom 4 £. andra lagar, vilkas områden beröra lösdrivarlagen. Tvivelsutan böra de kommunala myndigheternas verksambet härvid sträcka sig så långt som möjligt för att förebygga, att lösdrivarlagen kommer till användning gent emot personer, som kunna omhändertagas på annat ocb lämpligare sätt. Att härvid uppdraga gränsen mellan dessa kommunala myndigbeters ocb polismyndighetens verksamhet är förenat, med svårigheter. Kommittén vill bär erinra om, att polismyndigheternas medverkan på denna punkt icke kan undvaras, vadan allt bör göras för att ytterligare lasta deras uppmärksamhet på de förebyggande åtgärdernas betydelse och intressera dem för att förmedla sådana. Även om den statliga verksamheten för lösdrivares behandling kompletteras med kommunal, är det emellertid icke möjligt att sålunda uträtta, vad som kan och bör göras för omhändertagande av de individer, varom här är fråga. Det kräves insatser under olika former, som bäst och billigast åstadkommas genom enskild verksamhet; och det torde kunna påstås, att vissa delar av arbetet — särskilt när det gäller kvinnorna — endast kan tillfredsställande utföras, när det överlämnas åt enskilda institutioner eller personer. Detta är ingenting, som är säreget för lösdrivarvården, utan samma iakttagelser kunna göras beträffande andra sociala områden. I sina förut avgivna betänkanden har kommittén haft anledning att upprepade gånger betona vikten av att det enskilda initiativet och den enskilda

150 företagsamheten få göra sig gällande. Kommittén hänvisar i denna del särskilt till vad som yttrats i dess betänkande rörande barnavården (sid. 109): »Tydligt är, att genom denna enskilda verksamhet ej obetydliga utgifter besparats det all inänna, som ofta genom ett tämligen ringa tillskott fått sin egen verksamhet på området komplet terad. Den egentliga betydelsen ligger clock ej på det ekonomiska området. Viktigare är, att den enskilda verksamheten brutit nya banor och infört anordningar, vilka eljest ej skulle kommit till stånd förr än långt senare. Genom den större frihet, under vilken den enskilda verksamheten kan utvecklas, liar den haft lättare att få fram de lämpligaste anordningarna. Dä denna verksamhet ofta begränsat sig till en viss gren av barnavården, har den här kunnat gå djupare och utveckla sig kraftigare, 'fack vare de intresserade enskilda krafter, som stått till buds, hava särskilt inom de större sam hällena uppstått verkliga mönsterinstitutioner. Såsom ett allmänt omdöme torde kunna gälla, att den barnavårdsverksamhet, som bedrivits genom stiftelser, föreningar och enskilda, varit av genom gripande betydelse för barnavårdens höjande. Genom den nyorganisation av den offentliga barnavården, som av kommittén föreslagits, har visserligen sörjts för, att barnavårdsmyndigheterna skulle hava större förutsättningar att följa med utvecklingen och tillgodogöra sig de i in- och utlandet vunna erfarenheterna på barnavårdsoinradet Emellertid hava de enskilda organisationerna icke härigenom gjorts överflödiga. Även i fortsättningen torde nya uppslag vara att vänta från dem, och framför allt lära de vara särskilt skickade att utföra det föregängsarbete, som kräves- för att få dylika nya uppslag inarbetade i det praktiska livet, varefter de, där de befinnas goda, kunna upptagas av det allmänna. För den offentliga barnavården bör det alltså vara angeläget att uppmuntra tillkomsten även genom privat verksamhet av ändamals enliga inrättningar för barnavården, i den mån kommunala sådana ej finnas eller ej kunna åstadkommas eller av annan orsak ett anlitande av den enskilda offervilligheten anses fortast och bäst leda till det åsyftade målet. Utom det att härigenom det allmännas kostnader minskas, tillföres arbetet krafter, som eljest kanske icke varit att räkna med.»

Kommitténs undersökningar rörande lösdrivarspörsmålet liar hos kommittén stadgat den erfarenheten, att det allmänna oekså härvid måste taga den enskilda verksamheten till sin hjälp samt, utan att allt för mycket reglementera denna, uppmuntra densamma och, där så erfordras, ekonomiskt stödja denna. Huru detta skall ske är omöjligt att nu avgöra, utan torde detta böra ske efter prövning av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Det allmännas omkostnader för ett tillräckligt ekonomiskt stöd till sådan verksamhet skola säkerligen visa sig vara väl använda penningar, under förutsättning att medlen lämnas till institutioner, som äro ändamålsenligt ordnade och skötta. Den kristid, som övergått landet, har drabbat flera enskilda institutioner, som gjort insatser på förevarande område. Det gäller nu icke blott att återvinna, vad som förlorats, utan även att söka få till stånd nya företag, så att en verkligt effektiv verksamhet kan komma till stånd att under olika former hjälpa lösdrivare eller dem, som äro på väg att bliva det. I nu förevarande sammanhang har kommittén emellertid velat betona vik len av det kommunala och enskilda arbetet för lösdrivarnas hjälpande och upprättande samt leda polismyndigheternas uppmärksamhet därpå, och kommittén har trott detta böra äga rum genom att i samband med varningen införa ett särskilt stadgande därom, se 4 § i förslaget. Givetvis möter det för vederbörande lands- och stadsfiskaler svårigheter att till åtgärderna enligt lösdrivarlagen anknyta den verksamhet, varom här är fråga, men sådant har redan på många ställen visat sig möjligt. Av synnerlig vikt är samarbetets ordnande i de största städerna, särskilt i huvudstaden, varest så stor del av lösdrivarna, särskilt bland kvinnorna, är att finna. Här kräves egentligen

151 för vartdera könet och i all synnerhet för kvinnorna en person, som pa allvar kan åtaga sig de anhållna eller häktade kvinnornas sak samt anlita alla tankbara åtgärder för att rvcka dem undan deras förutvarande levnadssätt. Kommittén har diskuterat olika förslag härutinnan. såsom att en särskild polissyster skulle hava att åtaga sig deras sak eller att en kurator anskaffades efter mönstret från vad som nu i Stockholm praktiseras beträffande sinnessjuka, eller att någon institution, sådan som skyddsvärnet, frälsningsarmen eller föreningen unga kvinnors värn tillätes att låta någon af sina representanter vid samtal med de anhållna sätta sig in i deras personliga förhållanden och söka hjälpa dem. Vilkendera utvägen, som kommer till anlitande, torde vara av mindre vikt; huvudsaken är, att varje anhållen lar tillfälle att erhålla ett dylikt stöd, innan en sa sträng åtgärd som tvangsarbetet kommer till användning. . Till frågan om förebyggande åtgärder återkommer kommittén vidare vid dryttande av spörsmålel om lösdrivarmålens behandling hos Konungens befallningshävande. C.

H ä k t n i n g o c h d ö m a n d e till t v å n g s a r b e t e .

Enligt gällande lag bortfaller verkan av en meddelad varning inom viss tid. ™JnegU™h Såsom förutsättning för att en person skall kunna häktas for lösdriveri uppställes häktningt nämligen, att han beträdes ined sådant, innan två år förflutit sedan honom med- g § i ^ ^ delad varning kungjorts. Uppställande av denna tidsbegränsning sammanhänger tydligen med lagstiftningens preventiva natur. Genom varningen vill man så mycket som möjligt hindra, att "någon utan trängande skäl berövas sin frihet, men varningen kan ej antagas hava en obegränsad verkan och därför måste en viss tid uppställas, dar denna verkan får anses hava upphört eller avsevärt minskats. Detta återigen sammanhänger därmed, att en person, som under en avsevärd tid efter det varningen meddelats ej anhållits som lösdrivare, måste antagas hava förhållit sig val. Huru läng tidrymd, som härvid skall uppställas, är i viss mån godtyckligt. Det har frän ett par håll föreslagits ändring härutinnan: en har föreslagit tidens fastställande till et! ar, en annan till tre år; en har särskilt för de yngres del (under 18 ar) pavrkat kortare verkningstid. Kommittén finner den nu gällande tiden vara lämplig. Såsom ovan nämnts räknas i gällande lag dessa två ar från varningens kungörande. Under förutsättning att tiderna för varningens meddelande, fastställande och kungörande i polisunderrättelser nära sammanfalla, vilket lagen synes^ torutsätta spelar det ej någon nämnvärd roll, frän vilken av dessa dagar de tva aren skola räknas Understundom kan det dock förflyta rätt lång tid mellan varningens meddelande och kungörande; vid granskning av polisunderriittelser har det utrönts, att i undantagsfall flera månader, i ett fall ända till nio månader kunnat förflyta. Vid sådant förhållande innebär det en viss nackdel för den varnade att räkna tiden från kungörandet. Utgår man ifrån, att grunden till tidsbestämmelsen ar, att personen efter erhållen varning förhållit sig väl under den fastslagna tiden, svnes det vara i princip riktigast att taga dagen för varningens meddelande till

152 utgångspunkt. Visserligen kan häremot erinras, att varningen blir laglig först efter det densamma av Konungens befallningshavande fastställts, men detta förhållande bör ej kunna inverka, då hänsyn givetvis ej kan tagas till en varning, som icke fastställts. Anledningen till att i lagen kungörandet valts till utgångspunkt torde väl vara, att myndigheterna först genom kungörandet erhålla kunskap om varningen. Detta skäl bör emellertid ej kunna hava någon avgörande betydelse, enär i polisunderrättelser också angives dagen för varningens tilldelande och polismyndigheterna lika lätt kunna konstatera, när 2 år förflutit från varningens meddelande; kommittén har på grund härav ansett det riktigast att till utgångspunkt välja dagen för varningens meddelande. Stundom har framhållits, att häktning för lösdriveri ägt rum sa nära efter det varningen meddelas, att den varnade icke haft rimlig tid på sig att skaffa sig arbete, bostad eller eljest ordna sina förhållanden. Det har därför föreslagits, att man skulle uppställa en minimitid, före vars utgång häktning icke skulle°få äga rum, t. ex. fjorton dagar eller en månad. Kommittén finner väl utgångspunkten för ett sådant krav vara riktigt och att en dylik synpunkt i regel bör lända till efterföljd. A andra sidan synes del doek kommittén betänkligt att giva ett uttryckligt stadgande om, att viss tid skall avvaktas, innan häktning får äga rum. I vissa fall kan det redan några dagar efter varningens meddelande vara fullt klart, att den icke kommer att verka någon förändring i den varnades levnadssätt. Att i sådana fall avvakta en viss tid, intill vdken häktning ej finge äga rum, kan icke anses påkallat. Under tiden skulle den varnade kunna opåtalt fortsätta med sitt levnadssätt. Däremot måste del naturhgen vara klart, att en förändring till det. bättre icke ägt rum, och detta ligger uti lagens ord, att han »varder beträdd ined lösdriveri». I detta sammanhang bör ånyo erinras om stadgandet i 4 § lösdrivarlagen, som innehåller, att om den, som undergått tvångsarbete, inom två år efter frigivandet blivit beträdd med lösdriveri, han utan vidare varning skall vara underkastad den behandling, som i 3 § sägs, d. v. s. i första rummet att häktas och inställas inför Konungens befallningshavande. Lagstiftarens mening har tydligen varit, att undergånget tvångsarbete i och för sig utgör en varning, vilken bör mana den utskrivne att för framtiden avhålla sig från lösdriveri. Genom införande i polisunderrättelser av uppgifter om frigivande från tvångsarbete erhålla polismyndigheterna också enahanda underrättelse om dessa som om de varnade. Enligt kommitténs uppfattning bör även i dessa fall varning i laga ordning meddelas, innan häktning ånyo äger rum. Den från tvängsarbetsanstalten frigivne far eljest en allt för kort frist på sig att återgå i ordnade förhållanden. På grund härav har kommittén icke upptagit nämnda stadgande. ^ Den i 12 § 6 mom. lösdrivarlagen nu befintliga föreskriften, att den frän tvangsarbete frigivne, som visar tredska att efterkomma, vad honom enligt 12 § eller de honom på grund av samma § givna föreskrifter åligger, skall vara underkastad behandling som i 3 § sägs, kommer enligt kommitténs förslag (se nedan) att helt försvinna.

153 Rörande förfarandet, när en för lösdriveri varnad person inom den tid, da Förfarandet varningen verkar, ånyo beträdes med lösdriveri, innehåller gällande lag i 3 § 1 ^ d™sij°~n_ mom., att han må, "»efter det förhör, på sätt i 2 § 1 mom. sägs, med honom dighpeien med hållits, häktas och sändas till Konungens befallningshavande i länet, dit jämväl förut varnad. avskrift av förhörsprotokollet skall insändas». 5§lm.(forts.; Om anhållandet av lösdrivare är i detta sammanhang intet särskilt att säga. . ^ Det sker naturligtvis på samma sätt som när en icke förut varnad lösdrivare anhålles. Han väcker polispersonalens uppmärksamhet genom sitt levnadssätt direkt eller efter anmälan och blir därför anhållen. I storstäderna sker anhållandet av lösdrivare, särskilt dem, som redan förut undergått tvångsarbete, ofta i samband med razzior, som dä och då anställas för att utforska gärningsmän till begångna brott, eller för att taga reda på uteliggare och andra personer, som störa allmänna ordningen och säkerheten. Polismannen eller den, som eljest anhåller lösdrivaren, för honom till landsFörhör, fiskalen, stadsliskalen eller den, som i deras ställe har att taga befattning med lösdrivare, och så vidtager ett förhör av samma art som det ovan omnämnda, då en förut icke varnad skall höras. Gällande lag hänvisar i avseende å förhöret till det förut omnämnda och häremot synes intet vara att erinra. Dock framträder här, när det kan bliva fråga om att sedermera häkta den anhållne, ett ännu starkare krav pä förhörets objektivitet och fullständighet, samt dess vitsordande genom tillkallat vittne. Över förhöret skall föras protokoll, och avskrift av detta skall, om häktning äger rum, insändas till Konungens befallningshavande i länet. Enligt gällande lag, 3 § 1 mom., må den, som efter att förut hava varnats Lösgivande inom tvä är beträdes med lösdriveri, häktas och insändas till Konungens befall- ^ ^ e r U m ningshavande. Häktning är alltså en av de utvägar, som i (fetta fall kommer till fattigVården. användning. Lagen nämner ingenting om de utvägar, som landsfiskalen eller stadsfiskalen eljest kan anlita. Av de till kommittén inkomna uppgifterna framgår, att av dem, som anhållits, endast en mindre del häktats och insänts till Konungens befallningshavande. Här har emellertid icke gjorts skillnad mellan de anhållna, som icke förut varit varnade, och sådana, som så att säga fyllt lagens förutsättningar för att kunna häktas. Av de under åren 1905—07 anhållna, tillhopa 31,037, lösgåvos 16,594 eller 53,5 %, överlämnades till fattigvården 267 eller 0,8 %, varnades 6,886 eller 22,2 % samt häktades 7,290 eller 23,5 %. Uppgifterna för åren 1919—21 med ett antal av 14,419 anhållna upptaga 7,676 eller 53,2 % lösgivna, 262 eller 1,8 % till fattigvården överlämnade, 4,383 eller 30,4 % varnade samt 2,098 eller 14,6 % häktade. Vad varningen beträffar synes det hava varit föremål för olika meningar, Förnyad om landsfiskal och stadsfiskal kunnat i detta sammanhang meddela en officiell J^jJgJJjJ varning. I ett par av de yttranden, som avgivits i samband med de statistiska sammanuppgifterna, har framhållits behovet av att jämväl polismyndighet kan meddela hängande åtförnyad varning åt den för lösdriveri inställde och anföres såsom skäl härför, att, gärder. därest officiell åtgärd skall vidtagas enligt 3 § 1 mom. eller 4 §, häktning måste äga rum, men att vid förhöret vissa förmildrande omständigheter kunna förekomma, vadan lösdriveriet endast borde föranleda till ny varning. Det framhålles, att åtskilligt arbete skulle besparas länsstyrelserna, om underordnad myndighet ägde upprepa varningen i stället för att förordna om häktning. Konungens befäl 120 — 22927.

154 ningshavande i Malmöhus län uttalar, att, därest i det fall, som avses i 3 § 1 mom., tvekan kan rada därom, att den lokala polismyndigheten äger meddela ny varning j stället för att häkta den anhållne, lagen bör förtydligas i nämnda avseende. De sålunda gjorda anmärkningarna torde förtjäna beaktande. Enligt koin mittens uppfattning'bör ej minst vid det tillfälle, varom här är frågar; ett allvarligt försök göras att bringa lösdrivaren på bättre tankar. Den häktningsåtgärd, som förestår, bör så långt ske kan undvikas. Härvid bör en förnyad varning kunna komma till användning. Såsom redan nämnts är emellertid varningen i och för sig av ringa betydelse för dessa personer, som behöva en kraftig medverkan från annat håll för att kunna komma in i ett arbetsamt liv. Det är därför ett önskemal, att de åtgärder, som omförmälas i 4 § av förslaget, även här komma att utnyttjas. Kommittén har med hänsyn härtill i förslaget intagit ett stadgande, enligt vilket den, som hållit förhöret, ma kunna, om skäl därtill föreligger, med dela förnyad varning och anlita sådana åtgärder, som omförmälas i förslagets 4 $. Häktning. Om de nu nämnda åtgärderna icke böra anses komma till användning, skall frågan om den vidare behandlingen hänskjutas till Konungens befallningshavande. För sådant ändamål har polismyndigheten enligt gällande lag att förordna om den anhållnes häktande och insändande till Konungens befallningshavande. Den häktning, varom här talas, år ej att likställa med den i straff processen omförmälda. Den har samma preventiva karaktär som tvångsarbetet att förebygga ett fortsatt samhällsskadligt levnadssätt och därvid också hindra person att begå brott; man har därför också kallat den politirättslig häktning. Ett dylikt omhändertagande förekommer också i lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar att bär i riket vistas, varvid för enahanda förhällande använts uttrycket »taga i förvar». Även i lagen den HO juni 1913 om behandling av alkoholister användes ej uttrycket häkta för de åtgärder, som kunna vidtagas för att avvärja den faran, som hotar från vissa alkoholister; lagen talar om att vidtaga erforder liga åtgärder för farans avvärjande och föranstalta om omhändertagande. Även för lösdrivarnas del skulle det vara riktigast att undvika benämningen häkta, men då annan åtgärd ej står till buds än att vid förvaringen anlita häktet, synes en namnförändring icke i realiteten betyda något, vadan kommittén bibehållit den nuvarande lagens uttryck. I redaktionellt hänseende sett skulle en namnförändring medföra svårigheter, enär omskrivningar skulle bliva nödiga. Om häktning alltså över huvud taget är en olämplig början på en preventiv behandling med uppfostringssyfte, gör sig detta i synnerhet gällande, när fråga är om yngre personer och sär skilt kvinnorna, där de yngre generationerna äro mest företrädda. Någon utväg at undvika häktet tinnes dock knappast, då dessa för Konungens befallningshavande inställda skola när som helst vara tillstädes för att underkastas förhör. InförskafFör att påskynda ärendets behandling hos Konungens befallningshavande har fande av vissa i enlighet med yrkande från en Konungens befallningshavande föreslagits, att den, 1 1 1 *

"

"

"

O

'

hämningar. s o m jjaU er förhöret, skall rekvirera prästbetyg och utdrag ur st raff registret rörande lösdrivaren samt begära dessa handlingars insändande direkt till Konungens befall ningshavande; och bör protokollet över häktningsförhöret innehålla anteckning att så skett.

155 Sedan lösdrivaren häktats och översänts till Konungens befallningshavende, Lösdnvarvarvid, såsom nämnts, en avskrift av det inför landsfiskal (dier stadsfiskal hållna 'hnaandlnjnQ /,os protokoll jämväl skall hava insänts, har Konungens befallningshavande enligt 3 i? Konungens 2 mom. i gällande lösdrivarlag att hålla ytterligare förhör med den häktade samt befailningslåta i sitt protokoll anteckna den häktades levnadsomständigheter samt där intaga havande. präst- och läkarbetyg för den häktade jämte beskrivning (»ver hans utseende? och Utredningen. uppgift a hans hemort. Gällande Körande törhöret har följande uttalande gjorts av en Konungens befallnings-bestämmelser, havande i samhand med uppgifterna om lösdrivarlagens tillämpning under aren önskemål. 1919—21: -Själva förfarandet vid förhör med häktade lösdrivare är otillfredsställande nnordnat. Det händer nämligen icke sällan, att den häktade vid förhöret inför länsstyrelsen lager tillbaka», vad han vid förhöret inför polismyndigheten uppgivit och som ligger i ill grund för häktningen. Vittnen kunna ej höras och någon utredning av saken ungefär sådan, som förekommer vid rannsakning angående brott, kan icke åvägabringas. Föreskrift saknas t. o. m. om att den, som verkställt häktningen, skall vara närvarande eller företrädd vid förhöret inför länsstyrelsen. I sådana fall ställes länsstyrelsen ofta i en svar situation, då det gäller att avgöra, vad som skall anses utrett och bevisat rörande den häktades förehavanden.» Frän en landsfogde framställdes i nämnda samhand följande önskemål: -Enär vid förhör jämlikt § 2 mom. 2 eller § 3 inom. 2 i gällande lag om lösdrivares behandling torde fa anses nödigt, att den myndighet, som verkställt häktning för lösdriveri, är personligen tillstädes för alt tillhandagå med upplysningar eller verkställa ytterligare av omständigheterna påkallad utredning, torde föreskrift böra meddelas av innehåll, att vederbörande häktningsmyndighet skall vid sådant förhör närvara samt att för sådant ändamål underrättelse om tid och ställe för förhöret skall häktningsmyndigheten i god tid meddelas.» Justitiombudsmannen har i sin till kommittén remitterade skrivelse av den 18 februari 1910 framhållit ("älskvärdheten av att förhören med lösdrivarna inför Konungens befallningshavande förlänas större offentlighet samt att de häktade beredas tillfälle alt styrka och andraga de omständigheter, som tala till deras förmän. Enahanda synpunkter hava framförts av reglementeringskommittén i dess betänkande. Vid behandling ovan av frågorna om lösdriveriels kriminalisering och lösdrivar- Kommitténs målens handläggning inför domstol eller administrativ myndighet har kommittén fram- J01" 9hållit, att det administrativa förfarandet borde i vissa avseenden kompletteras pit ett sätt, som garanterade en tillfredsställande utredning av lösdrivarmålen. En sådan utbyggnad kan ske i olika riktningar. Stundom har såsom ett önskemål beträffande lösdrivarmålens handläggning Kontradiktuframhållits införandet av en konträdiktorisk förhandling. Det skulle med andra n s k förhandord innebära, att åklagare förordnädes att vara tillstädes vid handläggningen av dessa mål samt förebringa utredning och bevisning. Man kunde härvid tänka sig såsom åklagare den, som verkställt, häktningen, eller landsfogden eller särskilt förordnad åklagare. Genom en sådan anordning skulle vinnas, att Konungens befall-

156 ningshavande vid målens avgörande komme att intaga en mera fristående ställning och alltså en mer utpräglad karaktär av dömande myndighet. Konungens befallningshavande skulle då inskränka sig till att taga del av utredningen samt efter förhör med den häktade meddela heslut i målet. Överväger man närmare dessa ärendens natur, tinner nian dock, att den kontradiktoriska förhandlingen ej fullt lämpar sig. Åtminstone förloras med en sådan anordning åtskilliga av de fördelar, som äro förenade med den administrativa behandlingen av målen. Först och främst skulle anordningen förorsaka dubbelarbete, ty Konungens hefallningshavande måste i dessa mal, varest den subjektiva uppfattningen om de åtgärder, som skola vidtagas, spelar en sa stor roll, sta i nära kontakt med utredningen och giva anvisningar för denna. Vidare är det fara värt. att en dylik anordning skulle medföra tidsutdräkt och således en förlängd häktningstid; det kan nämligen ej undvikas, att, då flera skola närvara vid förhandlingarna. tiden för sammanträdena på förhand måste utsättas. Skall en kontradiktorisk förhandling anordnas, så blir det för övrigt också nödigt att stärka försvaret för den häktade genom att tillförsäkra honom att i varje fall hava ett biträde vid sin sida. och detta torde liven stöta pa svårigheter. Det skulle för det allmänna bliva en väsentlig utgift att i varje fall bekosta en försvarare i dessa mal. Den speciella förhandlingsform, som här skulle krävas, synes kommittén bliva en alltför vittutseende anordning. Hestämmer man sig för att låta dessa måls behandling vila hos den administrativa myndigheten, lärer det också vara lämpligast att nöja sig med de enklare former, under vilka en sådan fördelaktigast verkar. Kommittén har för sin del icke kunnat komma till den uppfattningen, att någon fara för rättssäkerheten ligger i den nuvarande anordningen; besvärsrätten till Kungl. Maj:t i högsta domstolen innebär också en garanti för att lagen ej åsidosattes. De förändringar i proceduren, som kunna ifrågasättas till genomförande bina därför närmare ansluta sig till vad som gäller. Prästbetyg Såsom ovan framhållits bör enligt kommitténs förslag prästbetyg ävensom utdrag m. m. u r straff registret infordras redan i samband med förhöret inför polismyndighet, varav följer, att dessa handlingar kunna vara tillgängliga hos Konungens hefallningshavande (eller poliskammare) på ett tidigare stadium och möjligen redan, när Konungens hefallningshavande första gången anställer förhör med den häktade. Härmed vin nes den fördelen, att målet ej, såsom nu nästan regelmässigt sker, behöver uppskjutas för införskaffande av dessa handlingar. Däremot kan läkarbetyg anskaffas först efter det den häktade ankommit till fängelset i residensstaden. PolisförhörsSynnerligen stor vikt ligger naturligen däruppå, att redan det av polismyndigprotokollct. ] i e t e n hållna förhörsprotokoll blir så fullständigt och objektivt som möjligt. Detsamma skall ligga till grund för beslut om häktning och bör därför innehålla sådana upplysningar, att befogenheten av en häktningsåtgärd däri tillfredsställande motiveras (sid. 153). FullständiOm polismyndighetens förhörsprotokoll fyller detta anspråk, blir uppgiften vid k r ^ e a v upu förhöret inför Konungens hefallningshavande att få innehållet i polisförhörsprotofljrhör inför kollet bestyrkt. Huru fullständigt polisförhöret varit, kan det dock alltid vara av K. B. behov att få utredningen kompletterad; man måste ju räkna med de provisoriska förhållanden, under vilka polisförhören stundom hållas, samt den skyndsamhet, som därvid framtvingas av omständigheterna. Konungens hefallningshavande måste där-

157 För tillse, atl utredningen vinner nödig fullständighet. Förhöret mod den i häktet intagne kan bedrivas under lugnare förhållanden. De Konungens befallningshavande tillhandakomma handlingarna, prästbetyg och utdrag ur straffregistret, giva anledning till kontrollerande och fullständigande av den häktades uppgifter om levnadsförhållanden, och just på ett sammanställande av uppgifterna om den häktades tidigare vandel och hans senare förhållanden ligger mycket stor vikt, då det gäller att fatta heslut om vidtagande av åtgärder mot honom. Huru vid detta förhör skall tillgå, synes ej böra göras till förenad för vidare föreskrifter. I ett stort antal av dessa mal är sakförhållandet mycket enkelt, t. ex. da det gäller en redan förul till tvångsarbete hallen lösdrivare, vilken, trots de försök som gjorts att vid frigivande återföra honom till ordnade förhållanden, återvänt till sitt gamla levnadssätt. Beträffande en sådan lösdrivare skalle den enklaste vägen atl fa en tillfredsställande utredning vara att frän tvångsarbetsanstalten införskaffa de uppgifter, som där kunna finnas om honom. Enligt vad kommittén erfarit, upplägges numera vid Ivangsarholsanstallerna en särskild akt för varje intagen, i vilken akt dels förvaras alla till anstalten ankommande handlingar om tvångsarbetaren dels göres anteckningar om lams förhållande inom anstalten o. s. v. Därest kommitténs förslag (se 10 §), att vid verkställighet av förordnande om tvångsarbete protokollen i lösdrivarmålet skola insändas till tvångsarbetsanstalterna godkännes, skalle om de redan en gang till tvångsarbete hållna lösdrivarna upplysningar kunna utan svårighet vinnas från tvångsarbetsanstalterna. Uelinnes vid lösdrivarmålets handläggning hos Konungens befallningshavande polisförhörsprotokollet vara ofullständigt beträffande omständigheter, som sta i samhand med det lösdriveri, varför häktning ägt rum eller bestrider den häktade protokollets riktighet, har Konungens befallningshavande möjlighet att anmoda den, som hållit polisförhöret, att inkomma med kompletterande upplysningar eller yttrande, eventuellt genom att hälla ett nytt polisförhör med personer ä orten, som kunna lämna upplysningar i saken. Gäller det en kringstrykande person, erfordras stundom upplysningar om hans vandring genom andra närliggande distrikt, och i så fall är det tänkbart, att upplysningar, som kunna vara av vikt för den häktades förhållanden, kunna vinnas genom förhör, som hållas av polismyndighet i dessa orter. (iällande lag innehåller ingenting om att Konungens befallningshavande skall själv hålla förhör med annan än den häktade. Detta är dock en begränsning, som kan vara oläglig. Sålunda skulle del mången »ang kunna vara till fördel, om den, som hållit polisförhöret, jämväl kunde kallas till förhöret inför Konungens befallningshavande och tillfälle sålunda gåves denne alt, när polisförhörets uppgifter av den häktade bestridas, lämna närmare förklaringar. Sådant, praktiseras redan nu på sina håll. Men även' andra personer, som hava upplysningar att meddela, kunde lämpligen höras inför Konungens befallningshavande t. ex. personer som närvarit vid anhållandet eller polisförhöret. Ett. sådant förhör kan vara ägnat att i en del avseenden giva bättre resultat än polisförhöret. Därest ersättning för inställelse vid sådant förhör icke kan utgå ur redan befintligt anslag, lärer medel därför böra beredas. Enligt vissa lagar kunna i mål, som handläggas av Konungens befallnings- Förhör inför havande, upplysningar införskaffas genom förhör inför domstol, varvid jämväl vittnes- domstol. förhör kan ifragakomma. Sådant kan äga rum i ärenden, som äro tämligen lik-

158 ställda mod Iösdrivarmålen, nämligen enligt 7 § i lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister oeli enligt 75 i? i fattigvårdslagen. Befogenheten att förordna om vittnesförhör förefinnes också enligt landshövdinginstruktionen don 12 april 1918, varest i § 59 mom. 2 stadgas, att om länsstyrelsen i något på (\v*> prövning boroonde ekonomi- eller politimål finner vittnens hörande vara av omständigheterna påkallat, länsstyrelsen äger förordna om vittnesförhörs anställande vid den allmänna underrätt, där länsstyrelsen finner förhöret lämpligen böra äga rum. Huruvida härmed avses lösdrivarmål, Hirer vara tvivelaktigt. Här må ock erinras om att i 1846 ars försvarslöshetsstadga förutsattes, all lösdrivaren hördes antingen inför Konungens befallningshavande eller efter dess förordnande vid ortens underdomstol. I och \'öv målets utredning ankom del, vidare pä Konungens befallningshavande all höra vederbörande sockennämnd eller tillsy ningsman eller att eljest inhämta nödiga upplysningar. Förevarande måls natur synes tala för att Konungens befallningshavande erhållei största möjliga frihet vid målens behandling, sa att alla omständigheter, vilka äro ägnade att inverka på målets avgörande, komma till sin fulla rätt. Detta är av synnerlig vikt, efter som Konungens befallningshavande över huvud kan anlita varje ändamålsenlig åtgärd, som leder till lösdrivarens återförande till ett arbetsamt och ordentligt liv. För att i mera invecklade fall få en tillfyllestgörande utredning bör även utvägen att lata höra personer såsom vittnen eller upplysningsvis inför domstol kunna komma till användning. Få grund av stadgandet om förhör vid domstol har det, liksom i andra fall dä. sådant förhör medgivits i mål, som icke varit alt hänföra till brottmål, ansetts böra föreskrivas, att ersättning för inställelse vid dylikt förhör erhålles a\ allmänna medel. Stadgande härom har intagits i förslaget till lösdrivarlag. Rättsligt bi Redan nu torde hinder icke möta för lösdrivaren att använda sig av biträde trade. Kommittén har anv id handläggning av målet inför Konungens befallningshavande. sett denna rätt böra uttryckligen lagfästas. Inom kommittén har diskuterats frågan om tillämpande i lösdrivarmål av lagen (\vi\ l(.) juni 1919 angående förordnande av rättegängsbiträde at häktad. Kommittén har dock i anseende till lösdrivarmäleiirbeskaffenhet ansett en så långt gående anordning icke krävas. Fastslående av rati att hava biträde samt möjligheten att hänvända sig till de i de större städerna befintliga rättshjälpsanstalterna, vilka väl ej torde vägra sin medverkan i dessa fall. synes vara tillfyllest. Ofientlighet. Lösdrivarmålens natur och sättet för handläggningen torde vidare fala emot deras behandling inför offentligheten. Helt visst skulle det snarast medföra ell onödigt lidande för lösdrivaren att få detaljerna av sitt levnadssätt behandlade inför allmänheten och refererade i pressen. 1 modern lagstiftning t. ex. rörande brottsliga minderåriga har man strävat efter att undvika offentligheten bland annat därför att sådan motverkat uppfostringssyftet; i en preventiv lagstiftning sådan som den. varom bär är fråga, böra samma synpunkter göra sig gällande. Särskilt bör härvid tänkas på de kvinnliga lösdrivarna. Hemorten. Bland de uppgifter, som enligt gällande lag skola inflyta i Konungens befallningshavandes protokoll om den häktade lösdrivaren, ingår också uppgift å den ort, som skall anses såsom hans hemort. Enligt 10 § i lösdrivarlagen avses med hemort den ort, där lösdrivaren är eller senast varit mantalsskriven; om det

159 ej k:m utrönas, skall födelseorten anses som hemort. I den utredning om den häktades levnadsförhållanden, som skall aga rum, bör naturligen också ingå att utreda den plats, där han senast haft någon mera stadigvarande bostad. Detta kräves också för att med ledning därav kunna avgöra, om det skulle lämpa sig att där skaffa honom sysselsättning och förhjälpa honom dit. Är lösdrivaren orkeslös och i behov av fattigvård, kräves utredning om hans hemortsrätt, så att han kan varda hemsänd till den kommun, varest han har hemortsrätt i fattigvårdshänseende. Da hemortsrätten numera i huvudsak beror på den faktiska mantalsskrivningen. behöves närmast underrättelse härom. En del av de personer, som det här gäller, torde knappast hava reda på sin mantalsskrivningsort, och da utrönandet därav skulle fördröja målets avgörande, har det icke synts vara lämpligt att för varje fall föreskriva upplysning härom i protokollet. Skulle det fall föreligga, att den häktade bör hemsändas till hemortskommunen för att där få fattigvård, kräves naturligen utredning i nu nämnda hänseende, men därom lärer föreskrift ej behövas. Den kännedom om en i tvängsarbetsanstalt intagen persons hemortsrätt, som kan behövas, torde kunna inhämtas, då behov därav för varje fall föreligger. Enligt kommitténs förslag skulle den frän tvångsarbete frigivne icke, såsom nu är fallet, i regel sändas till hemorten. Vad ovan sagts om handläggning av lösdrivarmål hos Konungens befallnings- HantUäggliavande gäller i huvudsak också om dessa mals handläggning hos poliskammare. hammare™ Vid poliskammare finnes dock otvivelaktigt större möjligheter med hänsyn till ordnandet av verkliga förhandlingar, både därutinnan att en åklagarmyndighet är lättare tillgänglig och att biträde ät den häktade kan anskaffas. Kommittén har dock ej ansett sig höra giva några särskilda föreskrifter om lösdrivarmålens handläggning i poliskammare. Sedan utredningen slutförts, har Konungens befallningshavande att skrida till Beslut om åtett avgörande av målet. Härom heter det i gällande lösdrivarlag, att om den häk- SW**»() lade hefinnes hava gjort sig skyldig till lösdriveri inom två är från det honom »• meddelad varning blivit kungjord, Konungens befallningshavande må döma honom till tvångsarbete, varefter tiden för detta närmare angives. Därest vid prövning av frågan om den för lösdriveri häktades behandling Lösgivande. skulle befinnas, att han icke gjort sig skyldig till lösdriveri, skall han naturligtvis av Konungens befallningshavande lösgivas utan vidare påföljd. Enligt de av kommittén infordrade uppgifter utgjorde antalet år 1907 sålunda frikända 74 stycken eller Ii,i % av samtliga under året häktade; för är 1919 uppgick antalet till öl, är 1920 till 64 och år 1921 till 42; i medeltal för aren 1919—21 utgjorde detta 56 eller 7,9 %. Härmed torde ej vara givet, att de frikända utan skäl varit häktade. Säkerligen har förhallandet i de flesta fall varit, att vissa ömmande omständigheter förekommit eller att utredningen varit ofullständig. Frågan om den häktades överlämnande till fattigvårdsstyrelse vid bristande arbetsförhet — se 7 § i lösdrivarlagen — behandlas i annat sammanhang (avd. IX). Gällande lösdrivarlag lämnar åt Konungens befallningshavande öppet att under- Förnyad rar nmg lata att döma till tvångsarbete, även då den häktade befunnits skyldig till lösdriveri. ' Därest mildrande omständigheter äro för handen, äger Konungens befallningshavande!

160 att meddela den häktade förnyad varning samt ställa honom pa fri fot; denna varning kungöres på samma sätt som en av Konungens befallningshavande fastställd varning. Dylika av Konungens befallningshavande i första hand meddelade varningar förekomma mycket ofta. Av de ar 1907 häktade, eller 2,378, varnades alltså ej mindre än 533 eller 22,4 %\ för aren 1919, 1920 och 1921 utgjorde antalet av Konungens befallningshavande varnade respektive 151, 111 och 106 eller i medeltal 123; i proportion till hela antalet häktade för dessa är utgjorde detta 17,3 %. En del polismyndigheter hava i samband med sina uppgifter rörande lösdrivarlagens tillämpning givit uttryck at den uppfattningen, att Konungens befallningshavande i allt för manga fall meddela häktad lösdrivare förnyad varning i stället för att döma till tvångsarbete, och de föreslå därför, att i lagen bör stadgas, att, när en lösdrivare varnats [lera gånger inom en viss tid, t, ex. två ar, han sedan ovillkorligen skulle dömas till tvångsarbete. Härom yttrar en landsfiskal följande: »Under nuvarande förhållanden måste givetvis stor försiktighet iakttagas vid tillämpningen av lagen om lösdrivares behandling, men även under normala tider hörde en häktning pä landet till ovanligheterna. Detta berodde därpå, att en häktning i vanligaste fall icke åtföljdes av straff. Det mäste vara alldeles särskilt försvärande omständigheter, om en häktad ieke skulle frigivas. En åklagare har t. ex. ansett en person böra häktas, dä han efter upprepade varningar äter beträtts med lösdriveri, men vederbörande dömande myndighet har icke dömt utan frigivit. Häktningarna hava på grund härav förlorat sin effekt, och det verkar icke till ökat tjänstenit hos vederbörande polismyndighet utan tvärt emot, då de på förhand veta, att en häktning sa gott som undantagslöst icke åtföljes av straff.»

.Med lagstiftningens natur stämmer det väl överens, att den myndighet, som har att förordna om tvångsarbete, har möjlighet att pröva alla på saken inverkande omständigheter samt sålunda, även om lösdriveri finnes föreligga, har i sin hand att vidtaga andra åtgärder. Genom att ställa den häktade pa fri fot, lämnas honom tillfälle att söka skatta sig arbete och återgå till ett ordentligt levnadssätt. Varningen innebär för honom en påminnelse om att med allvar- försöka uttnyttja detta tillfälle, da han naturligen vid en förnyad häktning ej har att vänta sig en ny frist. Att, såsom frän vissa hall yrkats, begränsa rätten till meddelande av förnyad varning torde därför ej vara lämpligt. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida varningen i och för sig är ett till räck ligt verksamt medel i"6v att erna ett sådant resultat. Vill man erhålla någon garanti för att avståendet från tvångsarbetet skall leda till del åsyftade resultatet, synes det vara av nöden att ersätta eller komplettera varningen med förebyggande åtgärder av mera påtaglig art. Eljest riskerar man att genom lösdrivarens fri givande förvärra det onda. Tvangsarbetet är avsett att, verka förbättrande, ocli det är att underkänna dess möjlighet att fylla denna bestämmelse, om man avstår från dess användning utan att i dess ställe sätta andra efter förhållandena lämpade åtgärder. Iakttagandet härav blir så mycket naturligare, dä man avser att på olika sätt reformera tvångsarbetet, för att det bättre än hittills skall kunna fylla sir nämnda bestämmelse. Enligt kommitténs uppfattning har i mänga fall visats allt för stor benägenhet att låta bero vid varning, men detta har sin naturliga förklaring däri, att tvångsarbetet, sådant det varit anordnat, icke i avsevärd utsträckning visat sig utöva den reformerande verkan på individen, som varit avsedd, utan alt

161 man tvärtom ansett sig kunna konstatera, att många utgått frän tvångsarbetsanslaltorna mera förhärdade till sin natur än förut oeli omedelbart fortsatt med sitt samhällsskadliga levnadssätt. Kommittén har därför kommit till det resultat, att lösgivandet av den, som häktats för lösdriveri och befunnits skyldig därtill, bör vara förbundet med någon åtgärd, som garanterar, att den lösgivne icke omedelbart återgår till sitt kringstrykande eller samhällsvådliga levnadssätt. En tillfredsställande lösning av detta spörsmål är av naturliga skäl förbunden med stora svårigheter, men saken är av den vikt, att man måste söka övervinna dessa svårigheter. Enligt kommitténs förslag skola förebyggande åtgärder vidtagas redan i samband med den varning, som meddelas av lands- eller stadsfiskal, och kommittén hyser den förhoppning, att genom de därvid vidtagna åtgärderna en del lösdrivare skola återföras till ett ordnat levnadssätt. Hittills vunna erfarenbeter ifråga om Iösdliveriets bekämpande synas emellertid ådagalägga, att ett intensivt arbete kräves, om man vill komma till något bestående resultat. Det är därför av vikt att vid de olika tillfällen, då myndigheterna hava lösdrivaren inför sig och skola vidtaga åtgärder mot. honom, alla de medel tillgripas, som kunna befinnas lämpliga. Även det tillfälle, dä lösdrivaren står häktad inför Konungens befallningshavande, bör därför utnyttjas. Detta tillfälle är av särskild vikt, därför att det eljest blir fråga om att sända den häktade till tvångsarbetsanstalten, och man i samhand med målets handläggning hos Konungens befallningshavande har möjlighet att giva nödigt eftertryck åt de förebyggande åtgärder, som skola träda i stället för tvångsarbetet. I all synnerhet bör genom en dylik anordning kunna uträttas åtskilligt med hänsyn till de kvinnor, som böra omhändertagas för yrkesmässig otukt. Just i fråga om dessa har mest klagats över tvångsarbetets ogynnsamma verkningar. Deträffande de åtgärder, som därvid skola komma till användning, måste desamma tydligen rätta sig efter det särskilda fallet. Kommittén får i sådant avseende hänvisa till vad som föreslagits i 4 § och motiverna därtill. Dock torde i de fall, varom här är fråga, lösdrivarens anbringande i enskilt arbete i många fall vara uteslutet. Man får därför tänka på hans anbringande i någon anstalt, varest de första stegen kunna tagas till ett ordentligt liv samt böjelsen för ett kringdrivande och lättjefullt leverne i någon mån bortarbetas. Härvid komma främst i betraktande de av enskilda institutioner upprättade räddnings- och skyddshem, härhärgen m. fl. Vidare kan ifrågasättas att använda en del kommunala anstalter t. ex. arbetshem och en del fattigvårdsanstalter av arbetshems typ. Är lösdrivaren tillika alkoholist, kan en hänvisning till alkoholistanstalt vara lämplig. I särskilda fall kan även placering hos enskild person rättfärdiga ett undanskjutande av tvångsarbetet, varvid emellertid förutsattes en tillsyn över den lösgivne, så att det ej såsom nu överlämnas åt honom att sköta sig efter behag. Då det ej gärna kan påläggas Konungens befallningshavande att sörja för de olika anordningarna och deras genomförande, blir det väl närmast någon enskild institution, som kan föreslå lämpliga åtgärder och bringa dem till verkställighet. Främst torde man härutinnan hava att tänka på föreningen skyddsvärnet och dess lilialer (sådana borde finnas i alla residensstäder) eller med dem likartade inrättningar. Möjligt är emellertid, att man för tvångsarbetarnas del kan i de största städerna behöva någon särskild institution, eftersom skyddsvärnets intresse huvud21—22927.

162 sakligen inriktar sig på fångvårdens tillgodoseende och en särskillnad för övrigt kan behöva upprätthållas även på denna punkt. Ombud för sådana föreningar skulle, efter att hava varit i tillfälle att samtala med den häktade, kunna föreslå Konungens befallningshavande lämpliga åtgärder samt, om den häktade lösgives, taga hand om honom för hans ledsagande till det hem, i vilket han skall inträda, eller till den anställning, som beretts honom, samt även själva eller genom annan utöva övervakning, där sådan är erforderlig. Det bör tillkomma Konungens befallningshavande att giva de närmare föreskrifter, som erfordras. Beslutet om förnyad varning har i gällande lag gjorts beroende därav, att mildrande omständigheter föreligga. Denna formulering har tydligen tillkommit under påverkan av straffrättsliga synpunkter och överensstämmer ej ined den antagna grunden för lösdrivarlagstiftningen. Vad det här kominer an på är, huruvida skäl föreligga till antagande, att den häktade skall kunna återföras till ett ordentligt levnadssätt utan att sändas till tvångsarbete. Ofta nog sammanfalla emellertid dessa omständigheter med de mildrande, så att skillnaden är mindre märkbar. Sålunda kan t. ex. den häktades ungdom eller det förhållandet, att han för relativt kort tid sedan ärligen försörjde sig, på samma gång sägas vara mildrande omständigheter och skäl till antagande, att ett återupprättande skall kunna äga rum med mildare medel än tvångsarbete. I enlighet med dessa synpunkter har stadgandet i b' § 2 st. avfattats. Kommittén har haft under övervägande att upptaga en föreskrift om att Konungens befallningshavande skulle kunna gå iin längre ifråga om vidtagande av förebyggande åtgärder och i avvaktan på utgången av sådana förklara målet vilande och försätta den häktade på fri fot men, därest det visade sig, att han icke uppförde sig ordentligt eller bröte mot föreskrivna villkor, ånyo låta häkta honom samt vid målets återupptagande döma honom till tvångsarbete. Fördelen med ett dylikt stadgande skulle vara, att lösdrivaren sålunda hade en starkare press på sig och lättare kunde förmås att stanna i anskaffat arbete och å anvisad ort, da han visste, att han vid brytande av givna föreskrifter omedelbart bleve häktad och dömd till tvångsarbete. En dylik anordnings betydelse torde dock ej böra skattas alltför högt och härtill kommer, att dess genomförande skulle vålla åtskilliga svårigheter; så t. ex. kunde kompetenskonflikter uppstå om vilken myndighet, som skulle1 upptaga mål om lösdriveri, vartill han under tiden gjort sig skyldig i annat län än det, varest målet mot honom förklarats vilande. I samband härmed har också diskuterats frågan om medgivande av rätt för Konungens befallningshavande att, sedan beslut om tvångsarbete fattats, frigiva den dömde i avvaktan på förebyggande åtgärder. Denna fråga berör närmast verkställigheten och skall därför upptagas i sammanhang med denna. Enligt gällande lösdrivarlag äger Konungens befallningshavande att döma lösdrivare till tvångsarbete från och med en månad till och med ett år, men om lösdrivaren förut undergått tvångsarbete eller straffarbete eller eljest försvårande omständigheter förekomma, må tiden utsträckas till högst tre år. Under år 1907 ådömdes enligt kommitténs statistik tvångsarbete i 900 fall. under år 1919 i 520 fall, under år 1920 i 453 fall och under år 1921^i 481 fall. I vilken utsträckning tvångsarbete ådömts under tidernas lopp från år 1835 framgår ur den å sid. 14 intagna sammanställning.

168 Vid fångvårdsstyrelsens till kommittén remitterade skrivelse av den 16 decern- Fångvårdsstyber 1.918 bar fogats en statistisk redogörelse rörande verkningarna av 1885 års r e | s e n ^ sk " ft I ös dr ivarlag och styrelsen sammanfattar resultatet av sin undersökning sålunda: ( ] e c ]8 98 »Under är 1897 behandlades vid de centrala anstalterna — om ynglingar under 21 års ålder frånräknas — 1,306 personer, män och kvinnor, av vilka endast 23 procent voro för första gången dömda för lösdriveri, medan återstående 77 procent förut enligt 1885 års lag varit dömda till tvångsarbete från en till 8 gånger. Enligt medeltalsberäkning skulle envar ha varit dömd något mer än 3 gånger. Största återfallsprocenten återfinnes bland de mindre arbetsduglige, förut till straffarbete hållne männen. Av dessas antal, 179, hade nämligen ej mindre än 166 tillförene undergått tvångsarbete enligt nya lagen. Den ådömda tvångsarbetstiden utgjorde i medeltal för män 9 månader och för kvinnor 8 månader och 10 dagar. De, som för första gängen hade att undergå sådant arbete, voro dömda till i medeltal 4 månader en dag. Beträffande de till tvångsarbete dömde ynglingar, som ej hunnit 21 års ålder och vilka i det föregående ej medräknats, lämna de statistiska siffrorna följande upplysningar. Under tidsperioden 1887—1897 undergicks tvångsarbete av 189 förut till straffarbete hållne ynglingar sammanlagt 264 gånger. Av dessa ynglingar hava efter första lösgivandet från anstalten 99 eller 52 procent återfallit i lösdriveri samt 100 förövat brott, huvudsakligen tjuvnadförbrytelser och våldsgärningar. Frånräknas de ynglingar, vilka först år 1896 och 1S97 varit för första gången i tvångsarbetsanstalt intagna och om vilka således ännu ej hunnit visa sig, huruvida de skola återfalla eller ej, inhämtas, att av återstående 147 individer allenast 35 icke återfallit i lösdriveri eller brott, därvid tillika är att bemärka, att av nyssnämnda 35 ynglingar, vilka upptagits såsom ej återfallne, åtskilliga förhjälpts att emigrera eller att gå till sjöss, varför deras vidare öden ej äro med visshet kända. Den tid, varunder dessa förut till straffarbete hållne ynglingar varit vid tvångsarbetsanstalten första gången intagne, utgjorde i medeltal 6 månader 24 dagar. Rörande de förut icke till straffarbete hållne unge männen under 21 års ålder inhämtas, att 346 sådana ynglingar varit under åren 1887—1897 vid tvångsarbetsanstalt intagne sammanlagt 478 gånger samt att av dem 179 eller 51 procent återfallit i lösdriveri och 134 förövat brott. Om de under åren 1896 och 1897 för första gången till tvångsarbete dömde frånräknas, visar sig, att av återstående antalet, 285, allenast 83 eller 29 procent ej återfallit i lösdriveri eller begått brott. Tvångsarbetstiden utgjorde för ifrågavarande ynglingar vid första resan i medeltal 4 månader 15 dagar och inskränkte sig i mer än 41 procent av alla fallen till 3 månader och därunder.»

Trots de siffror, som framkommit ur fångvårdsstyrelsens utredning, ansåg styrelsen tvångsarbetet vara av stor betydelse, om blott längre tider erhölles för uppfostringsarbetet. Och detta gällde enligt styrelsens uppfattning även beträffande äldre lösdrivare. Styrelsen yttrade härom, att styrelsen sett, vilket förmånligt in- ".flytande en välordnad anstalt haft på den personal, som från äldre, penitentiärt •• ' otillfredsställande anstalter ditflyttats. Styrelsen hade jämväl iakttagit, hurusom åtskilliga och icke få bland dem, som förut hört till den ständigt återkommande (locken, av den nya anstaltens strama ordning och tukt känt sig så oangenämt berörda, att de, väl frigivna, icke återkommit. En för långt driven misströstan torde därför sakna tillräcklig grund och styrelsen hyste den bestämda övertygelsen, att, om lagstiftningen återginge till den äldre svenska ståndpunkten av ett verkligt korrektionellt syfte för behandlingen av även den äldre lösdrivaren, detta ovillkorligen skulle visa sig för samhället mera gagnande än en fortsatt tillämpning av den nuvarande »straff»-teorien, som, under omklädnad av ordet »näpst», i själva verket ingenting annat vore än ett överförande även på detta område av de överallt såsom för både samhället och den enskilde, som därav träffades, ej blott ändamålslösa utan även rent av skadliga korta frihetsstraffen. I en vid berättelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö för år 1921 fogad, utredning av av pastorn därstädes lämnad redogörelse, finnes intagen en av honom verkställd pastorn vid undersökning om återfall i lösdriveri eller brott. Däri anföres följande: Svartsjö.

164 »Undersökningen omfattar dem, som ankomnio till Svartsjöanstalten första gången 191], vilka sedermera följts i tidning för polisunderrättelser för åren 1911 —1920. Under år 1911 nykommo 253 män. Av dessa voro 144 män ostraffade och 109 straffade.

Ej återkomna Återkomna 1 gång 2 gånger 3 » 4 » 6 » 6 »

O s t r a f f a d e 71 såsom ostraffade 36 15 3 4 — —

—

såsom straffade 4 2 3 3 1 2

Straffade 60 30 11 6 2

Dessutom ha av de ovannämnda 71 ej hit återkomna ostraffade 19 man sedermera blivit dömda ti 111 fängelse eller straffarbete. För de vid första ankomsten straffade är motsvarande siffra 26. Alltså skulle dä av de nykomna ostraffade 36 procent och av de nykomna straffade 31 % ej efter frigivningen från anstalten kommit i beröring med rättvisan. Om nu hänsyn tages dels till det förhållandet, att en, som första gången domes till tvångsarbete, ofta nog måste anses mera moraliskt och psykiskt fördärvad än en, som första gången dömes för brott, dels därtill, att den, som kanske hela livet varit försummad av alla utom av dåliga kamrater, under en interneringstid av måhända blott 2 å 3 månader ej hinner bibringas den fostran, som kan göra honom skickad för ett liv i arbetsamhet och laglydnad, dels därtill att mången frigives under en årstid, då arbetet i hans yrke ligger nere, varför han, om han som så ofta är fallet just bland lösdrivarna, ej har något hem att komma till, tvingas till bettleri, samt dels till det förhållandet, att enligt lösdrivarlagen frigiven måste förpassas till hemorten, där hans arbetsmöjligheter äro kanske alls inga, antingen på grund av att han där är så illa känd, att ingen vill ha något med honom att göra, eller därför att där över huvud intet arbete finnes att få, eller där han återfinner sina gamla kamrater, som locka honom att återtaga sitt gamla levnadssätt, och dels även därtill, att den under perioden infallande kristiden frestelserna till brott voro långt större än under normala tider — om hänsyn tages till allt detta, torde väl ovanstående siffror visa, att anstalten använt de möjligheter, som givits, för att, så vitt sig göra låter, rusta de förkomna olyckliga, som lämnats i dess vård, för ett nytt liv.»

Om de ansträngningar, som från myndigheternas eller enskildas sida göras för att bringa lösdrivaren i ordnade förhållanden och få honom att återgå till ett arbetsamt liv, icke leda till åsyftat resultat, måste från det allmännas sida ingripas med tvångsmedel. I de länder, där lösdriveriet och dess avarter betraktas såsom brott, blir straffet det medel, genom vilket samhället söker att reagera. Straffet betraktas emellertid såsom tidigare framhållits numera icke såsom den lämpliga åtgärden förbrott, vilka hava sin grund i arbetsovilja, och man har därför i stället för straffet eller vid sidan därav föreskrivit andra åtgärder, framför allt intagande i tvångsarbetsanstalt. Tvångsarbetet synes också vara det. lämpligaste medlet, då det gäller att vidtaga verksamma åtgärder mot sådana personer, i vilkas antisociala liv arbetsoviljan utgör ett framträdande drag. Detta är också helt naturligt. De individer, som det här gäller, hava i en mängd fall ej i sin ungdom fått lära sig något yrke eller i allmänhet uppövat sin arbetsskicklighet; ej heller hava de fått så vänja sig vid arbetet, att de finna någon trevnad i detta, utan tvärtom har arbetet tidigt blivit dem en plåga, som de på alla sätt söka undandraga sig. Om de icke äro i besittning av jämförelsevis betydliga medel, måste de ligga annan till last; när de anhöriga tröttnat på dem och andra enskilda, till vilka de stå i någon förbindelse,

165 ej heller längre vilja låta dem leva på sin bekostnad, måste de söka sin utkomst på annat sätt. Anlitandet av fattigvården medför arbetsskyldighet för dem — och därför avsky de också denna utväg, om den under tider, då de äro mindre arbetsföra, över huvud taget ifrågasattes. Oviljan till arbetet driver dem då till bettleri eller brott. För att motarbeta denna arbetsovilja gives blott en rationell utväg, niimligen vänjande till och utbildande i arbete under härför lämpade former. För att kunna nå detta mål kräves emellertid ett yttre tvång. De personer, som det här gäller, drivas eljest av sin motvilja mot arbetet att övergiva detta. Att hos eU person väcka arbetshåg och lust för ett ordnat liv genom tvång kan tyckas innebära en motsägelse, och svårigheterna äro onekligen stora. Men därför anlitar man också i främsta rummet alla tänkbara åtgärder, där tvånget icke framträder lika direkt. Där dessa åtgärder dock icke hjälpa, har man intet annat medel än ett verkligt med tvång förenat arbete. Detta kan tänkas äga rum i anstalter av något olika karaktär. Med den utveckling, som verksamheten i sådana anstalter erhållit, har man så småningom kommit därhän, att tvångsarbetet ej längre får betraktas som en resultatlös åtgärd. Tvånget finnes och måste finnas, ehuru det i vissa fall kan lättas därpå. Enligt tidigare uppfattning skulle arbetet vara så tungt och hårt som möjligt, så att det skulle avskräcka den intagne från att någonsin återkomma till anstalten. En dylik uppfattning står tydligen i strid med den grundsatsen, att man framför allt har att bortarbeta oviljan till arbetet, och därför har man också i rak motsats mot den tidigare åskådningen sökt att utnyttja befintliga arbetsanlag och genom arbete i det fria öka lusten till arbete. Genom att giva en person känslan av, att han kan utföra ett samhällsnyttigt arbete, gör man honom sannolikt också mera benägen att, sedan han sluppit anstaltens tvång, av egen vilja arbeta och sålunda försörja sig. Vänjande till arbete, visserligen under ett yttre tvång men dock under former, som böra komma lösdrivåren att i någon mån känna tillfredsställelse i arbetet, utgör alltså en av grundförutsättningarna, för att tvångsarbetet skall kunna bli till avsedd nytta. Härtill knyta sig emellertid åtskilliga andra förutsättningar. Den genom ett oordentligt och lastbart levnadssätt försvagade fysiken behöver stärkas. Även på denna punkt har utvecklingen nu framskridit därhän, att genom närande kost, kroppslig hygien och läkarvård i samband med friluftsliv den å tvångsarbete intagne lösdrivaren snart nog blir i stånd att utföra ett värdefullt arbete och efter sin utskrivning verkligen kan försörja sig, om han blott vill. Det är emellertid ej blott färdigheten till arbete och den fysiska kraften, som behöva återvinnas. Oftast är det i ännu högre grad den moraliska kraften, som fattas lösdrivaren. Här föreligger törhända det allra svåraste problemet att lösa. Också i denna del hava beaktansvärda framsteg gjorts, och många lämna numera anstalterna med föresatser att verkligen föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Den största svårigheten är emellertid att få den utskrivne på rätt plats ute i livet. Dåliga kamrater, motgångar, den egna svagheten, de dåliga böjelserna, allt tyckes förena sig om att med oemotståndlig makt draga ned honom i det liv, varur man arbetat på att få honom loss. Så förstöres på några dagar, kanske på några timmar, resultatet av års arbeten. På denna punkt har mycket arbete nedlagts, men otroligt mycket återstår. Det är ingen överdrift att säga, att alla goda krafter i samhället måste ena sig om att här göra allt, som kan göras.

166 Så vitt kommittén kunnat finna, är al lisa ett väl ordnat tvångsarbete den enda och riktiga utvägen till lösdrivarens upprättelse, där åtgärder av mindre tvingande art befunnits fruktlösa. Något positivt förslag till lösning i annan riktning har knappast framställts. Även för de kvinnor, som behöva omhändertagas av samhället för sitt sedeslösa levnadssätt, har kommittén ingen annan åtgärd att föreslå såsom sista resurs. Ehuru de resultat, som kunna påvisas av tvångsarbetsanstalternas verksamhet kanske icke motsvara vad man väntat därav, får man dock icke utdöma tvångsarbetet såsom sådant, ty det innebär en god och riktig tanke. Vad man däremot kan och bör reagera emot är det sätt, varpå tvångsarbetet stundom genomförts. Efter allt att döma är man dock vid tvangsarbetets genomförande numera inne på vägar, som kunna bättre föra till målet. Kommittén skall längre fram redogöra härför. I förevarande sammanhang har kommittén allenast velat giva uttryck åt sin uppfattning om nödvändigheten och lämpligheten av tvångsarbete såsom en åtgärd mot lösdriveriet. I motiverna till gällande lag framhålles i fråga om tvångsarbetet avskräekningsmomentet såsom det dominerande. Av vad ovan sagts framgår, att kommittén i detta avseende hyllar en annan uppfattning. Ett avskräckande moment kommer naturligtvis alltid att ligga i tvångsarbetet. Frihetsberövandet verkar ju alltid avskräckande; det allvarliga arbetet och den genomförda ordningen äro naturligen också motbjudande för personer, som eljest föra ett lättjefullt och av alla personliga inskränkningar obundet liv. Men själva behandlingen vid anstalten måste läggas så, att arbetet därstädes kan omfattas med intresse, likaväl som lösdrivaren efter hand skall finna, att ordningen och livet i övrigt inom anstalten verkar välgörande på honom. Vid sidan av dess uppfostrande uppgifter fyller vistelsen i tvångsarbetsanstalten också i många fall den uppgiften att hindra den intagne från att begå brott. Vistelsen därstädes innebär, frånsett alla förbättringsmöjligheter, ett skydd för samhället mot lösdrivarens oordentliga och lastbara levnadssätt. Denna uppgift kunde ju fyllas även genom anlitande av fängelser eller annan internering. Sambandet med åtgärderna till individens förbättring tala emellertid för tvångsarbetets användning. I den mån de allra svåraste brottslingarna kunna omhändertagas genom en särskild internering, innebär detta, såsom redan anmärkts, givetvis en lättnad för arbetet å tvångsarbetsanstalterna. Bestämd eller Gällande lösdrivarlag innehåller såsom nämnt, att tvångsarbete skall ådömas obestämd tid ^ ] 3es tämd tid inom vissa i lagen angivna skalor. Den normala skalan är en arb\.tet,S månad till ett år, men i vissa fall kan tvångsarbete utsträckas till högst 3 år. , ' Inom dessa gränser har Konungens befallningshavande att utsätta viss bestämd tid, n „ Gällande stadj .,, °. o , , , ,, s »•anden under vilken tvangsarbete skall aga rum. I vissa fall kan emellertid frigivning från tvängsarbetsanstalt förekomma. Enligt 13 § lösdrivarlagen kan nämligen, om den, som undergår tvångsarbete, kommer i förändrade villkor, så att hans kvarhållande vid tvångsarbetsanstalten icke vidare är av nöden, Konungens befallningshavande i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, förordna, att han skall frigivas från anstalten. Tidigare stadSåsom framgår av den historiska återblicken på den svenska lösdrivarlagganden. stiftningen ålades tidigare allmänt arbete, såsom tvångsarbetet då kallades, icke på

167 bestämd tid, utan lösdrivaren utskrevs, när han erhållit tjänst eller andra skal förefunnos för hans lösgivande. Försvarslöshetsstadgan av ar 1846 införde emellertid bestämda tider, nämligen 4 år för den, som undergått straff for tredje resan stöld m 11 brott, 3 år för den, som undergått straff för andra resan stöld, och 2 år för andra försvarslösa. Frigivning kunde dock äga rum fore arbetstidens åtgång därest sådan förändring i tvångsarbetarens villkor yppades att denne ej borde anses såsom försvarslös; dock fick han ej utlämnas med mindre Konungens befallningshavande i orten, efter tillsyningsmannens hörande, eller poliskammare godkände anbudet om laga tjänst. Vidare kunde den för bristande försvar domde återfå friheten, om han under hälvten av den bestämda arbetstiden och fortfarande* förhöll sig väl samt ägde en genom flit och sparsamhet förvärvad behållning av 50 riksdaler banko för man och 33 riksdaler 16 skillingar samma mynt tor kvinna. Utskrivningen skulle beslutas av styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar (nuvarande fångvårdsstyrelsen). .„,..-,• , R „ A „ „«+• +;n Förarbetena 1882 års kommitterade upptogo ej i sitt förslag till losdnvarlag någon ratt till Wwrbejtena frigivning föreden ådömda tvångsarbetstidens utgång. lösdrivarlag. '" De ansågo tvångsarbetet böra tillfullo utstås lika väl som ett adomt straff Mot förslaget gjordes åtskilliga anmärkningar, men de kommitterade vidhollo och utvecklade ytterligare sin uppfattning, och i det till högsta domstolens granskning framlagda förslaget fanns fortfarande icke något stadgande om frigivning fore den bestämda tvångsarbetstidens slut. Högsta domstolen uttalade sig nästan enhäligt for ett dylikt stadgande men departementschefen vidhöll sin uppfattning och förslaget till losdnvarlag framlades för riksdagen utan det av högsta domstolens majoritet förordade stadgandet. Riksdagen antog emellertid lagen med det tillägg, som innefattas i 13 £ därav. Spörsmålet om utskrivning före den bestämda tvangsarbetstiden utgång upp- W j g * ^ togs därefter av fångvårdsstyrelsen i dess skrivelse den 16 december 1898 som • * * * » närmare utvecklade skälen för bibehållande av 13 § och förordade en utvidgning därav i enlighet med följande förslag: .Kommer den som undergår tvångsarbete, i förändrade villkor, så att lians kvarhållande vid arbetsan^alteficke vidare är av "nöden, eller giver hans uppförande * * * * ™ S * ^ J ^ därutom skall sig ärligen försörja, äge fångvårdsstyrelsen, om han vant minst ett ar i anstalten S e n förodnaf at han skall därifrån frigivas under villkor, att i händelse han före utgången av den ådWda tvångsarbetstiden bryter mot de bestämmelser, som vid frigivmngenhonom »^dd^ats han må kunna av polismyndighet eller tillsyningsman till tvångsarbetsanstalten aterförpassas för att den vid frigivningen återstående tvångsarbetstiden dar avtjäna.»

Under år 1907 utgjorde enligt kommitténs statistik medeltiden för ådömt tvangs- £ w f ^ arbete 8,1 månader; tager man män och kvinnor var for sig uppgick medeltiden t v å n g g a r b e t s . för män till 8 6 och för kvinnor till 6,7 månader. Den vanligaste strafflatituden tid. utgiorde för såväl män som kvinnor 6 månader; till tvångsarbete under denna tid dömdes 163 män och 71 kvinnor eller närmare en fjärdedel av hela antalet donida. Även för åren 1919 och 1920 var 6 månader den vanligaste tiden, ehuru, vad männen beträffar, medeltiden synes ligga väsentligt högre. Enligt berättelsen för verksamheten vid tvångsarbetsanstalten a bvartsjo hade av de under år 1921 ankomna 256 tvångsarbetarna 78 eller närmare en tredjede dömts till tvångsarbete för kortare tid än 6 månader, 57 eller omkring en femtedel till 6 månaders tvångsarbete och 53 eller ytterligare en femtedel till tvangsarbete

168 ' 7 å 8 månader; allenast för en femtedel av övriga fall översteg tvångsarbetstiden 8 månader. Vad de kvinnliga lösdrivarna beträffar inhämtas av Landskronaanstaltens berättelse för år 1921, att av de 236 under aret tillkomna allenast 16 dömts till tvangsarbete under kortare tid än 6 månader, medan 86 eller mer än en tredjedel adomts 6 månaders tvångsarbete samt 70 eller omkring en tredjedel sådant arbete i 7 ä 8 månader. rSåomSbe' 1 ° f ö r u t n ä m n d a skrivelse av den 16 december 181)8 anför fångvårdsstyre,sen eftor att h a v a hovet av redogjort för en utredning rörande tvångsarbetets verkningar: längre tider.

»De sålunda framlagda siffrorna torde med erforderlig tydlighet ådagalägga, huru ringa framgång till lösdriveriets bekämpande tvångsarbetet enligt 1885 års lag givit och hurusom, isynnerhet beträffande de unge, ifråga om vilka möjligheterna dock borde vara större, rättelse visat sig allt för sällan inträda i •• f B e l l 0 Y e t a t t 1 l a S e n vinna förändringar, som kunna leda till ett bättre resultat, är ock allmänt kant bland dem, som hava tvångsarbetsanstalternas närmaste ledning sig anförtrodd. Dessa anstalters föreståndare framhålla enstämmigt, att de ådömda arbetstiderna äro allt för korta för att fångarna därunder skola hinna vänjas vid arbete och ordning. Det erinras, hurusom lösdrivaren genom dessa korta tvangsarbetstider beredes tillfälle att, sedan han blivit utblottad på allt och den kalla årstiden inträtt, ta under några månader föra en sorgfri tillvaro inom anstalten för att sedan, då vår- ocli sommardag stundar, bliva uppklädd och försatt pä fri fot. Sådant kan ej lända till lösdriveriets stäv jande eller individens omdaning. An oegentligare ställer sig saken då,"såsom föreståndaren vid en av anstalterna påpekar, länsstyrelserna i de nordliga länen ädöma tvångsarbete i en eller två månader S 2 L J ? ? *L e " , ? t 0 r d e l a v d e n å d f , m ( l a t i c l e n å t g å r för personens forslande till anstalten, därvid inträffat, att ynglingar icke varit i anstalten intagne under längre tid än fjorton dagar.»

Efter att därefter bäva redogjort för de grandtankar, på vilka enligt styrelsens uppfattning lösdrivarlagen borde vila, varvid styrelsen starkt betonar lösdrivarbehandhngens pedagogiska syfte, framhåller fångvårdsstyrelsen, att en viss olikhet i behandlingen av den yngre bildningsbare och den äldre förhärdade lösdrivaren vore betingad av de faktiska förhållandena samt att en separation av dessa grupper därför borde genomföras. Framför allt behövde emellertid enligt styrelsens uppfattning tiderna för lösdrivarnas kvarhållande ökas. I fråga om den gräns, som borde uppdragas såsom tvångsarbetstidens minimioch maximilatitud, uttalade styrelsen den åsikt, att i fråga om de vngste, mellan 15och 18 års ålder, icke annan tidsbestämmelse borde träffas, än att de skulle hallas till tvangsarbete tills vidare, intill dess de uppnått 21 års ålder, med rati likväl att dessförinnan varda frigivna, i händelse sådana omständigheter förelåge, som i allmänhet kunde giva anledning till tvångsarbetsfånges befrielse före uttjänad arbetstid dock ej fore utgången av den minimitid, som för tvångsarbete i allmänhet bestämdes. For alla dem, som dömdes efter uppnådda aderton års ålder, ansåg styrelsen tvangsarbetet böra på bestämd tid ådömas, varvid stvrelsen föreslog en minimitid av oil ar och en maximitid av 3 år. Ur de över fångvårdsstyrelsens ifrågavarande skrivelse i denna del avgivna yttranden framgår, att flertalet Konungens befallningshavande uttalat sig emot att höja minimitiden över sex månader, varjämte en del befallningshavande ansett det olämpligt att losdnvare under 18 år skulle kvarstanna i tvångsarbetsanstalt ända till 21 år' Principerna Professor Thyrén har i »Principer för en strafflagsreform» del I angående for lnternerin lagslxfform g av lättjefulla brottslingar anfört följande: brottet

»Beträffande åter interneringstiden synes minimum alltid böra utsättas. För den händelse borde hava direkt belagts med frihetsstraff (således minst sex månader), synes minimum för

169 interneringen kunna sättas till ett år; i annat fall (där det direkta straffet skulle bestått i böter) till sex månader. Kortare interneringstid än sex månader torde icke tjäna någonting till. Maximum, vid första ådömandet, bör icke vara kortare än två år. — — — — "Vid återfall i brott, beroende på lättja, synes, såvida interneringen fortfarande kommer till användning, latituden böra höjas, exempelvis till ett års minimum och fem års maximum. Då erfarenheten visar, att åtskilliga individer, ofta viljesvaga ända till abnormitet, vilka i det fria livet äro absolut ur stånd att disciplinera sig själva tillräckligt för att ärligen försörja sig, likväl, då de stå under anstaltstvånget, sköta sig fullt ordentligt, och då dessa individer pä fri fot lätt utveckla sig till vanetjuvar m. ni., så synes lämpligt att här, likasom i fråga om alkoholister, i sista hand öppna möjligheten till en internering i arbetsanstalt på obestämd tid, — — — —. Möjligen bör, liksom i fråga om alkoholistbrottslighet, även vid brott beroende på lättja, tagas under övervägande, huruvida den, som, efter att förut hava undergått progressivstraff för svårt brott av denna typ, därefter återfaller i dylikt brott, icke svårare än att internering kan användas, skulle kunna interneras på obestämd tid, även utan att förut hava varit internerad.»

Reglementeringskommittén har i sitt betänkande beträffande interneringstiden Reglementeuttalat, att längden av tvångsarbetet icke borde göras beroende av ett på förhand ri m f[ t ^J n noga bestämt tidsmått. Uti de till kommittén i sammanhang med uppgifterna om lösdriveriet under Andra yttranåren 1919—21 framställda önskemål vid revision av lösdrivarlagstiftningen har randen. även i några fall frågan om tvångsarbetet och tiden därför berörts. Sålunda framhålla flera landsfiskaler, att frihetsstraff och tvångsarbete borde bringas i bättre överensstämmelse med varandra i fråga om straffets art, enär skillnaden i behandlingen vore sådan, att lösdrivaren stundom beginge brott, när han ställdes inför utsikten att dömas till tvångsarbete. En landsfiskal föreslår för lösdrivare emellan 15 och 18 år bestämmelser, som motsvara de för minderåriga förbrytare gällande. Tre landsfiskaler önska längre tider för tvångsarbetet. En stadsfiskal framhåller angelägenheten av, att tvangsarbete tidigare än nu beredes lösdrivare, så att deras vana att driva omkring stävjas. Till förmän för obestämda tider uttala sig en stadsfiskal och en landsfiskal. 1 de för år 1921 avgivna årsberättelserna från tvångsarbetsanstalterna finnas följande uttalanden i nu förevarande hänseende. Styrelsen för anstalten a Svartsjö skriver: »Bland tvängsarbetarna hör man ofta en klagan över den ojämnhet, varmed lösdrivarlagen tillämpas, vilken ojämnhet bibringar dem en uppfattning av att lagen ej tillämpas rättvist. Det händer ej sällan, att en lösdrivare för första resan lösdriveri ådömes lika långt tvångsarbete som den, som förut både varit straffad och ädömd tvångsarbete. Det vore ur anstaltens synpunkt önskligt, att en större likformighet rådde vid bestämmande av tiderna för tvångsarbetet. Mycket korta tider äro i de- allra flesta fall till ringa eller ingen nytta för lösdrivarens uppfostran. Man måste betänka, att lösdrivarna ofta under en längre följd av år blivit avvanda frän ordnat arbete, och skall anstaltsvistelsen kunna väcka hans arbetshåg, fordras en längre tids systematiskt bedriven uppfostran. En interneringstid på sex månader är den kortaste tid, som över huvud taget torde kunna ifrågakomma, för att anstaltsvistelsen ej skall anses vara bortkastad.»

Laudskronaanstaltens styrelse anför, efter att hava länmat en redogörelse för tidslängden av det ädömda tvångsarbetet, följande: »I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att länsstyrelserna tillämpa lösdrivarlagen ganska 'dika. En del ådönia t. ex. första gången en ganska lång tid; andra åter en helt kort tid. Ibland kan till och med en kvinna, som förut varit dömd flera gånger, ådömas kortare tvångsarbete än den, som förut ej varit dömd. Denna ojämnhet vid utmätandet av tiden för tvångsarbetet har medfört, att tvångsarbeterskorna uppfatta lösdrivarlagens tillämpning- såsom synnerligen godtycklig. Det vore önskvärt, om därför mera enhetliga principer kunde fä komma till tillämpning. 22—->-><m.

170 För att ett ådömt tvångsarbete skal] kunna hava någon uppfostrande inverkan på den internerade kvinnan, får tiden ej vara allt för knapp; och anser styrelsen, att sex månader för en, som första gängen dömes, är den kortaste tid, som över huvud taget borde komma ifråga. Önskvärt vore, att tvångsarbete kunde ådömas på obestämd tid, med rätt för anstaltsstyrelsen att verkställa utskrivning.»

Här må också erinras om ett yttrande i en av predikanten vid Landskronaanstalten för år 1916 till domkapitlet i Lund avgiven berättelse, vilken överlämnats till kommittén med domkapitlets skrivelse till Kungl. Maj.t den 14 mars 1917. I denna berättelse anfördes bland annat: Tiden för tvångsarbetets ådömande borde bliva bestämd så, att interneringstiden ställdes i beroende av, huruvida den internerade kvinnan uppförde sig väl samt ingåve förhoppningar om att åter kunna gå ut i livet i andligt avseende bättre utrustad. De sedeslöst levande kvinnorna borde tagas om hand mycket förr än nu gjordes. De borde först dömas till intagande i av staten upprättade eller understödda skydds- eller uppfostringshem, där vistelsen ej finge understiga tre år, så att verklig uppfostran kunde erhållas. Från dessa hem skulle kvinnorna anskaffas platser samt först när detta icke lyckades eller vid återfall överlämnas till tvångsarbetsanstalt. Det önskemål om längre tvångsarbetstider, som uttalades av fångvårdsstyrelsen redan ett par år efter det lösdrivarlagen trätt i tillämpning och sedermera närmare utvecklats i skrivelsen den 16 december 1898, bottnade i en allmän uppfattning om det lönlösa i att söka uppfostra lösdrivaren till arbetsamhet under de korta tider, som ofta bestämdes för tvångsarbetet. Denna uppfattning delas av tvångsarbetsanstalternas nuvarande styrelser. Hos de mvndigheter, som hava att döma till tvångsarbete, gör sig däremot ofta den uppfattningen gällande, att tvångsarbetstiden ej bör sättas allt för lång, enär långa tider ej stå i rätt förhållande till vad lösdrivaren låtit komma sig till last. Över huvud taget torde man kunna konstatera, att uppfattningen om tvångsarbetets pedagogiska karaktär, varom fångvårdsstyrelsen talar, ännu icke trängt igenom. Vill man få fram tvångsbetets uppfostrande betydelse, lärer det emellertid också vara nödvändigt, att detsamma kommer till användning under så lång tid, att möjlighet finnes för en påverkan i de olika avseenden, som ovan angivits. Vad beträffar lösdrivare i åldern mellan 15 och 18 år, skulle de enligt kommitténs förslag till lag om den offentliga barnavården komma att behandlas i första hand av barnavårdsnämnderna samt bliva underkastade uppfostran i skyddshem. Enligt föreliggande förslag har gränsen för lösdrivarlagens tillämpning'satts vid 18 år. För lösdrivare i ålder mellan 18—21 år synes det, på sätt fångvårdsstyrelsen framhållit, vara lämpligt att hava tiden obestämd. Fråga är emellertid, om icke detsamma bör gälla för lösdrivare i allmänhet. Den dömande myndigheten skulle då icke hava att på förhand utsätta någon bestämd tid för tvångsarbetet, utan det skulle bero på avgörande under tvångsarbetet fortgång, när ett frigivande från tvångsarbetsanstalt borde äga rum. Frågan om ådömande av straff på obestämd tid har länge varit ett aktuellt problem och skäl hava anförts både för och emot en sådan anordning. Vid diskuterandet härav har även frågan om behandling av lösdrivare berörts och, såsom ovan anförts, har från olika håll anbefallts, att tvångsarbete måtte ådömas på obestämd tid. Även på håll, där man eljest motsätter sig obestämda straff-

171 domar, medgiver man, att i detta fall bör förordnas om frihetsberövande under obestämd tid. Yanartade barns intagande på skyddshem och minderåriga förbrytares insättande i allmän uppfostringsanstalt ske enligt gällande lagar, utan att det på förhand bestämmes, huru länge vistelsen vid dessa anstalter skall fortfara. Lagen bestämmer endast en viss ålder, då den intagne senast skall utskrivas från anstalten, på samma gång som den ger vissa föreskrifter om regler för placering utanför anstalten, sedan en viss tid förflutit efter intagandet. En liknande anordning finnes föreskriven i lagen om behandling av alkoholister, enligt vilken lagKonungens befallningshavande förordnar om en persons intagning i alkoholistanstalt, men anstaltens styrelse eller uppsiktsmyndigheten över alkoholistvården har att bestämma om utskrivning, vilken dock skall äga rum senast vid en i lagen föreskriven maximitid, olika för olika fall. Enligt det förslag rörande internering av farliga återfallsförbrytare, som förut omnämnts, skulle kunna förordnas om internering i en särskild för sådana förbrytare avsedd anstalt och om frigivning därifrån senare kunna bestämmas efter särskild prövning inom vissa fastslagna tider (från 5—20 år). I en del främmande länders lagar förekommer vid sidan av straff för lösdriveri föreskrift om intagning av lösdrivare i en särskild tvångsarbetsanstalt. Tiden för vistelsen i tvångsarbetsanstalten bestämmes då ej av domstolen, som blott lämnar tillstånd till en dylik internering, utan fastställes senare, i regel av administrativ myndighet inom en viss i lagen bestämd maximitid. Med uppfattningen av tvångsarbetet såsom en förebyggande åtgärd, vilken avser att vänja lösdrivaren till ett arbetsamt och ordentligt liv, stämmer det väl överens att låta Konungens befallningshavandes beslut om tvångsarbete inskränka sig till förordnande härom utan utsättande av någon viss tid för tvångsarbetet. Först på grundvalen av de under tvångsarbetets fortgång gjorda iakttagelser synes det möjligt att med någon grad av säkerhet bedöma den lämpliga tidpunkten för tvångsarbetarens försättande i frihet. Erfarenheterna från alkoholistlagens tillämpning hava, så vitt kommittén känner dem, varit ägnade att bestyrka fördelen av ett förordnande å obestämd tid. Visserligen är en sådan anordning än mera naturlig vid alkoholistvården, men även vid lösdrivarnas behandling synas övervägande skäl tala för att gå samma väg. Den bestämda tvångsarbetstiden är ett utslag av upprättningen om tvångsarbete såsom straff. Kommittén får därför för sin del förorda övergång till ett system med tvångsarbete på obestämd tid. Emellertid bör tiden icke därmed bli helt oberoende av lagens^ bestämmelser, utan det synes nödvändigt att föreskriva en maximitid, som ej får överskridas, liksom det också kan vara lämpligt att bestämma en minimitid, före vilken utskrivning icke utan särskilda skäl får äga rum. Kommittén återkommer längre fram till frågan om dessa tider och om den myndighet, vilken skall äga besluta om utskrivning, se avd. XI. Gällande lösdrivarlag innehåller i 5 §, att beslut, varigenom någon dömes till tvångsarbete, skall för den dömde genast avkunnas med underrättelse om vad han för besvärs anförande bör iakttaga, samt att skriftligt utslag med åtecknad fullständig besvärshänvisning skall tillställas honom inom tre dagar, den oräknad, då beslutet avkunnades. Kommittén har upptagit ett liknande stadgande i 7 § av sitt förslag med ett

172 tillägg, som betingas av stadgandet i 10 § att med verkställande av beslutet kan få anslå och lösdrivaren bliva försatt å fri fot. Besvär over Jämlikt gällande lösdrivarlag får besvär anföras över Konungens befallningsbefalhiinql , l i l v a m l p s utslag i lösdrivarmål endast om därigenom dömts till tvångsarbete och havandes endast av den dömde. En landsfiskal samt tvä stadsfiskaler påyrka införande av beslut. besvärsrätl över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom häktad lösdrivare frigivits, och anföres såsom skäl härför i ett av fallen, att man sålunda skulle 8 g. Besvärsrätt k u m m xunvd större enhetlighet i tillämpningen från Konungens befallningshavandes sida, och i ett annat att den, som häktat lösdrivaren, kände bättre till fallet och ofta vore i stand att meddela upplysningar utöver vad polisförhörsprotokollet innehåller. Enligt lagen om behandling av alkoholister står klagan över Konungens befallningshavandes beslut i interneringsärende öppen även för andra än den, om vars intagande i alkoholistanstalt förordnats. Analogien med straffrätten kan också synas tala för en anordning, varigenom den, som påkallat lagens tillämpning, lillates fullfölja talan i målet. Vidare må erinras därom, att i mål om ådömande av tvångsarbete enligt fattigvårdslagen det står fattigvårdsstyrelsen öppet att anföra besvär över Konungens befallningshavandes beslut, varigenom styrelsens framställning om ådömande av tvångsarbete avslagits. Allmän klagorätt var ock medgiven enligt försvarslöslietsförfattningarna. Mot kravet på att polismyndigheterna skulle fä överklaga Konungens befallningshavandes beslut i lösdrivarmål möta dock vissa betänkligheter. Först och främst står Konungens befallningshavande i det förhållande till polismyndigheten i dessa mål — bådas verksamhet vilar på, att de skola vaka över ordningen och rättssäkerheten — att lämpligheten av en besvärsrätt här kan ifrågasättas. Vad enhetligheten i dessa mål angår kan det visserligen vara ett önskemål, att lagens bestämmelser bliva tillämpade på samma sätt, men redan gällande lag avser att i vidsträckt grad medgiva en fri prövning. Med kommitténs förslag blir anlitandet av tvångsarbetet i ännu högre grad beroende av en prövning av alla föreliggande omständigheter med hänsyn till lösdrivarens person, och det blir då än svårare att ästadkomma någon enhetlighet. Hasta utvägen att här åvägabringa överensstämmelse mellan häktningsmyndighetens och Konungens befallningshavandes uppfattning av fallet är, att den förra strävar att göra polisförhörsprotokollen så fullständiga som möjligt. Då vidare tvångsarbetet ej skall åläggas på bestämd tid, krävas ej några särskilda åtgärder med hänsyn till enhetligheten i fråga om tiderna för tvångsarbetet. Kommittén har på nu anförda grunder ansett sig ej böra frångå fällande lags ståndpunkt i förevarande avseende. Hänsyn bör ock tagas till angelägenheten av att ej öka antalet besvär i dessa mal, om besvären liksom nu skola anföras hos Kungl. Maj:t. i övni ng av ^ , .. Besvär över Konungens befallningshavandes utslag i lösdrivarmål skola enligt besvären. gällande lag ställas till Konungen och ingivas till Konungens befallningshavande. Denna senare myndighet har att insända besvären till justitierevisionsexpeditionen, varvid även skola insändas vederbörandes yttrande, om anledning förekommit att infordra sådant, Konungens befallningshavandes eget utlåtande och övriga till målet hörande handlingar.

173 Föreskriften, att besvären skola insändas till justitierevisionsexpeditionen, innebär, att desamma skola föredragas och avgöras i högsta domstolen. Genom denna anordning har skapats ett administrativt-jndiciellt förfarande för lösdrivarmålens behandling. Ktt dylikt blandat förfarande kan ur principiell synpunkt tvekas egendomligt, men har motiverats med ifrågavarande måls speciella beskaffenhet. Det gäller här en samhällets säkerhetsåtgärd, vilken bör prövas ur administrativa synpunkter, men dä säkerhetsåtgärden innebär ett frihetsberövande, har det ansetts lämpligt att tillägga judiciell myndighel prövningsrätt, och man har då, för att undvika fullföljande i flera instanser, valt att låta besvären gä direkt till högsta domstolen. Enligt kommitténs uppfattning måste den valda anordningen anses ägnad att tillfredsställa just det krav, man bör hava pä dessa måls behandling. Den realiserar kravet på rättssäkerheten och tillförsäkrar dessa mål en snabb behandling. Genom de ytterligare fordringar, som förslaget uppställer pä utredningen hos Konungens befallningshavande, torde man kunna förvänta, att målen komma att föreligga hos högsta instansen i sä utrett skick, att ett säkert avgörande där kan träffas. Den förtursrätt, som dessa mål redan nu åtnjuta vid föredragningen i högsta domstolen (se instruktionen för nedre justitierevisionen), gör, att de vinna ett snabbt avgörande. Sedan numera en administrativ högsta domstol inrättats, kunde det ifrågasättas att i stället låta besvär i lösdrivarmålen gå dit. Sådant förutsattes i det betänkande om inrättande av en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt, som den 25 maj 1907 avgavs av Hj. L. Hammarskjöld. I detta betänkande yttrades härom följande: ; Enligt 1820 års kommittébetänkande borde mål om åläggande av tvångsarbete överflyttas till de allmänna domstolarna. I nådiga förordningen, huru med försvarslösa personer förhållas bör, den 29 juni 1833, § 23, föreskrevs, liksom i senare och ännu gällande författningar, att besvär över Konungens befallningshavandes beslut skulle till justitierevisionsexpeditionen insändas och alltså föredragas inför högsta domstolen, vilket redan efter nådigt brev den 22 november 1809 gällt beträffande klagan över lösdrivares tvångsvärvning till krigstjänst. Obestridligt är i själva verket, att dömande till tvångsarbete så djupt ingriper i den dömdes förhållanden och innebär något för honom så kännbart och ofta nog ödesdigert, att en noggrann och avgörande rättslig prövning är åtminstone i högsta instans nödvändig. Det uppgives också ofta och förefaller ej osannolikt, att åtskilliga personer frukta tvångsarbete t. o. m. mera än frihetsstraff. Men å andra sidan måste erkännas, att den i sådana mål erforderliga prövningen på det närmaste sammanhänger med åtgärder, som äro, och väl även av praktiska skäl måste vara, administrativ myndighet förbehållna. Enligt lagen angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885 förutsattes för åläggande första gången av tvångsarbete, att lösdrivaren inom viss föregående tid blivit behörigen varnad av polismyndighet, och kan Konungens befallningshavande eller poliskammaren på grund av mildrande omständigheter meddela förnyad varning i st. f. att döma till tvångsarbete. 1^ sammanhang med klagan över tvångsarbetets ådömande kan även beslut angående varning överklagas. Huru efter tvångsarbetstidens slut med den frigivne skall förhållas, beror i vissa avseenden på administrativ myndighets prövning, och nämnda tid kan genom Konungens befallningshavandes beslut förkortas. Då det ifråga-

174 kommer att ålägga tvångsarbete på grund av 41 § 2 mom. i nådiga förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871 kommer under bedömande, huruvida person, som står under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, visat tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet. —• De i viss mån stridiga hänsyn, som sålunda med avseende på sättet för fullföljd av mål om tvångsarbetes åläggande böra tagas, torde efter inrättandet av en administrativ högsta domstol kunna lämpligen förenas därigenom, att denna domstol får såsom sista instans pröva och avgöra nämnda mål. På detta sätt vinnes även den icke oväsentliga fördelen, att en skarpare gräns uppdrages mellan dessa mål och verkliga brottmål.» I kungl. propositionen till 1908 års riksdag angående regeringsrätten (n:r 87) erinrades om det fattigvårdslagstiftningskommittén givna uppdrag rörande lösdrivarlagstiftningen samt framhölls, att kommittén utan tvivel skulle uppmärksamma även frågan om ändring av processen i lösdrivarmål, vadan den nuvarande ordningen för dessa måls prövning i högsta instans tills vidare borde lämnas orubbad. Antalet av de lösdrivarmål, som från Konungens befallningshavande fullföljts till högsta domstolen, angives i betänkandet rörande regeringsrätten hava varit följande: 1895: 27, 1896: 21, 1897: 32, 1898: 38, 1899: 17, 1900: 21, 1901: 24, 1902: 36, 1903: 21 och 1904: 36; alltså i medeltal under denna 10-års period 27 fullföljda mål. En av kommittén föranstaltad undersökning av antalet till högsta domstolen fullföljda lösdrivarmål för åren 1912—21 giver följande siffror: 1912: 14, 1913: 9, 1914: 12, 1915: 6, 1916: 4, 1917: 9, 1918: 9, 1919: 12, 1920: 4 och 1921: 6; inedeltalet under denna 10-års perioden utgjorde alltså allenast 8 V2 mål. Ändring gjordes i 4 fall, samtliga under år 1912. För åren 1919—21, då kommittén haft tillgängliga siffror för hela antalet mål, i vilka Konungens befallningshavande dömt till tvångsarbete enligt lösdrivarlagen, utgjorde antalet överklagade mål 1,4 % av hela antalet beslut om tvångsarbete. I detta sammanhang bör erinras därom, att ett liknande administrativt-judiciellt förfarande kommer till användning i de mål enligt fattigvårdslagen, då tvångsarbete enligt denna lag kan ådömas. Vid fattigvårdslagstiftningens revision år 1918 bibehölls nämnda anordning under hänvisning till att densamma borde bestå, så länge anordningen fanns i lösdrivarlagen. Hela antalet av sådana mål, i vilka under åren 1912—21 talan fullföljdes över Konungens befallningshavandes beslut, utgjorde 56; därav har ändring gjorts i 7 fall. Under åren 1919—21 gjordes hos Konungens befallningskavande anmälan enligt 75 § fattigvärdslagen i inalles 53 fall, alltså i medeltal 17 fall om året. Talan fullföljdes i 10 av dessa fall eller i omkring 18 % av samtliga fall; dessa mål äro alltså i betydligt större utsträckning föremål för klagan än de vanliga lösdrivarmålen. Ovan har redogjorts för huvuddragen i lagen angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas den 14 september 1914. Enligt denna lag skola besvär över Konungens befallningshavandes beslut om utvisning av utländska zigenare, lösdrivare och bettlare m. 11. insändas till nedre justitierevisionen och alltså prövas i högsta domstolen. Konungens befallningshavandes beslut om internering av alkoholister enligt lagen om behandling av alkoholister den 30 juni 1913 överklagas däremot hos

175 regeringsrätten. Enligt det av fattigvårdlagstiflningskommittén avgivna förslag till sistnämnda lag skulle besvären i sådana mål prövas i högsta domstolen, varvid hänvisats till förfarandet i lösdrivarmål. Kommittén anförde härom: »Vikten av att ernå ett på samma gång skyndsamt och säkert avgörande i förevarande mål torde motivera en sådan anordning. Betänkligheter mot anordningen möta visserligen däri, att den bidrager till att öka högsta domstolens arbetsbörda; i huru hög grad detta kan bliva förhållandet, är naturligen omöjligt att med bestämdhet avgöra, men sannolikt skall antalet mål, som härigenom komma till högsta domstolen, icke bliva särdeles stort; och under åtminstone en följd av ar lärer man under inga förhållanden behöva hysa farhågor för att något större antal mål skola fullföljas. Ifrågasättas kunde att låta besvär i dessa mål avgöras hos regeringsrätten, vilket föreslagits ifråga om lösdrivarmål; men kommittén har ansett det lämpligast att ansluta sig till den för sistberörda mål för närvarande gällande ordningen.» Förslaget ändrades efter anmärkning från lagrådet, som framhöll, att enligt förslaget besvär över beslut i mål om överflyttning från en allmän alkoholistanstalt till en annan, om utskrivning samt om återintagning av den, som utskrivits med villkor, skulle tillhöra regeringsrättens upptagande och avgörande, samt att det ville synas, som om skäl ej förelåge att på detta sätt för i det hela likartade mål införa olika instansordning. Enligt lagrådets mening vore det lämpligast, att jämväl beträffande klagomål över Konungens befallningshavandes beslut om intagning besvär finge fullföljas hos regeringsrätten. Lagrådet framhöll också, att den arbetsbörda, vilken vilade på högsta domstolen, gjorde det betänkligt att ulan synnerligen vägande skäl lägga nya mål till denna domstol. Såsom ovan framhållits är antalet lösdrivarmål, i vilka talan fullföljes över Konungens befallningshavandes beslut, mycket ringa och den ökning i högsta domstolens arbetsbörda, som betingas av dessa måls bibehållande därstädes, torde icke hava något väsentligt att betyda. Vad däremot beträffar det förhållandet, vilket även inträffar enligt förslaget till lösdrivarlag, att besvär i mål rörande utskrivning in. m. skulle komma att prövas av regeringsrätten, under det att prövning av mål om intagning å tvångsarbetsanstalt skulle äga rum hos högsta domstolen, innebär detta onekligen, att i det hela likartade mål skulle prövas i olika ordning. Emellertid synes någon verklig olägenhet icke vara att befara härav och enligt kommitténs mening är det av så stor vikt, att prövning av intagning i tvångsarbetsanstalt i sista hand tillhör allmän domstol, att man bör finna sig i en dylik inkonsekvens. Kommittén har å andra sidan ej ansett lämpligt att till högsta domstolen hänföra besvär i mål om utskrivning, ehuru en analogi till sådant förfarande finnes i lagen angående villkorlig frigivning den 22 juni 1906, enligt vilken Konungens befallningshavande återkallar villkorligt medgiven frihet och besvär däröver insändas till nedre justitierevisionen. Till frågan om besvär i ärenden om utskrivning från tvångsarbetsanstalt återkommer kommittén i avd. XI. I lösdrivarlagen stadgas för besvärs anförande en tid av 8 dagar, efter det utslag blivit avkunnat, den dagen oräknad. Förslaget har upptagit enahanda besvärstid. Lösdrivarlagens stadganden om Konungens befallningshavandes befattning med besvären hava ej föranlett till anmärkning och därför bibehållits. Konungens

176 befallningshävande skall alltså avgöra, om yttrande bör infordras från den, som häktat lösdrivaren, samt, om sådant anses äga rum, infordra detta ävensom avgiva eget utlåtande. Därefter åligger det Konungens befallningshavande att till nedre justitierevisionen insända besvär, yttrande och utlåtande jämte övriga till målet hörande handlingar. Ävenledes bibehålies gällande lags stadgande, att Konungens befallningsbävande, om klaganden behöver biträde vid besvärens författande, har att foga anställ om att del erhålles. Klagan över Gällande lösdrivarlag stadgar uttryckligen, alt Konungens befallningsbavandes varning. beslut angående varning ej må överklagas utan i sammanhang med besvär över utslag, varigenom tvångsarbete ådönits. Någon anmärkning hår ej förekommit mot detta stadgande, och detsamma bar oeksa upptagits i förslaget. Verkställande ] gällande lösdrivarlag stadgas ingenting om vem som skall sörja för verk%l%Ssa!be°tel s t i i l l i - m e t a v beslut om tvångsarbete. Med den särskillnad, som äger rum mellan straff och tvångsarbete, kan denna fråga icke utan vidare anses löst genom be10 9stämmeisen i landshövdinginstruktionen, at I länsstyrelsen har att tillse, att laga kraftvunna utslag i brottmål i behörig ordning befordras till verkställighet. Kommittén har därför ansett det böra direkt utsägas, att det ankommer på Konungens befallningshavande i det län, inom vilken en person dömts till tvångsarbete, att draga försorg om verkställande av beslut, varigenom någon dömts till tvångsarbete. Enligt vad kommittén tidigare berört (avd. V B), bör enahanda myndighet tillkomma den poliskammare, som dömt i målet. Något hinder därför synes ej förefinnas och. om kommitténs nedan omförmälda förslag om anstånd med verkställighet godkännes, lärer det svårligen kunna undvikas att låta den myndighet, som förordnat om tvångsarbete, också bestämma om verkställighet av beslutet. Enligt 8 § i lösdrivarlagen i dess ursprungliga lydelse skulle i fråga om beräkning av tiden för ådömt tvångsarbete gälla vad i sådant hänseende stadgades angående fängelsestraff. Jämlikt ett tillägg av den 15 november 1895 utsträcktes denna hänvisning att också gälla i fråga om verkställighet av tvångsarbete, som ädömts genom icke laga kraft ägande utslag. Då bestämmelserna i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, blott i ringa grad beröra lösdrivarlagen, har kommittén funnit det lämpligare att, i stället för hänvisning till nämnda författning, här direkt angiva, vad som i sådant hänseende bör gälla, nämligen att verkställighet kan äga rum av utslag, som icke vunnit laga kraft, därest den dömde förklarat sig nöjd med utslaget i vittnens närvaro inför Konungens befallningshavande eller fängelsets föreståndare eller tillsyningsman samt därvid haft en betänketid av minst två dagar efter utslagets avkunnande. Då tiden för tvångsarbetet skall bestämmas efter särskilda regler (se nedan), har Konungens befallningshavande vid förordnande om verkställighet icke att utlåta sig om tiden utan allenast att förordna, att verkställighet skall äga rum och i vilken anstalt, samt giva erforderliga föreskrifter om transporten. Till frågan om beräkning av tvångsarbetstidens längd och om inverkan därpå av vissa avbrott i tvångsarbetet, såsom intagande å fängelse eller sjukvårdsanstalt,

177 rymning m. m., återkommer kommittén vid spörsmålel om bestämmande av maximitiden. Till ledning för tvångsarbetsanstaltens personal vid dess uppfostringsarbete himudande är det naturligen ett önskemål att från början hava så fullständiga uppgifter s o i n ^ v ™ ^ ' ' möjligt angående tvångsarbetaren. Detta behov har i allmänhet varit illa tillgodoUghet. . sett, i det att Konungens befallningshavande i åtskilliga län vid verkställighet en- ]Q „ (forts ^ dasl insänt själva beslutet om tvangsarbete. Styrelsen för statens tvängsarbetsanstalt i Landskrona har i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 februari 1922 hemställt, att Kungl. Maj.i måtte anbefalla Konungens befallningshavande att i de fall, dä en person blivit ådömd tvångsarbete, I ill den anstalt, där tvångsarbetaren skulle intagas, insända fullständiga protokoll att där förvaras. Därvid har styrelsen framhållit, att anstaltsledningen, då fullständiga protokoll angående en dömd lösdrivare ej ("»versändes till anstalten, saknade möjlighet att få reda på hans föregåenden och närmare redogörelse för arten av det lösdriveri, vartill han gjort sig skyldig. Det vore emellertid enligt styrelsens uppfattning av vikt, att anstaltsledningen genast iinge kännedom om vad ijnålet förekommit, på det att den till tvångsarbete dömde måtte redan från början kunna underkastas den behandling och klassificering, som vore nödvändig vid en individuell behandling. Över denna framställning har Kungl. Maj:t infordrat yttranden frän styrelsen för statens tvängsarbetsanstalt å Svartsjö och samtliga Konungens befallningshavande, vilka alla, på ett undantag när, tillstyrkt framställningen. Denna skrivelse har sedermera remitterats till kommittén, för underdånigt utlåtande. Kommittén, som redan förut haft detta spörsmål i övervägande, har ansett det vara av stor betydelse, att fullständiga protokoll i lösdrivarmålen insändas till tvängsarbetsanstalterna, varför ett särskilt, stadgande därom upptagits i lagförslaget. Därjämte har kommittén i särskild skrivelse tillstyrkt den till densamma remitterade framställningen, enär det ansetts av vikt att oberoende av lagförslaget få denna fråga ordnad. Enligt alkoholistlagen, med vilken lösdrivarlagstiftningen har många berörings- Amtdnd med punkter — bland annat därutinnan att man mera obunden av formerna strävar verkstmighet att med alla till buds stående medel upprätta den person, som det gäller, och ("arlelfb först i sista hand tillgriper intagandet i tvångsanstalt — har såväl nykterhetsnämn' den som Konungens befallningshavande möjlighet att, även efter det förordnande * ' ° ••'• om internering erhållits, låta det stanna vid andra åtgärder än internering i alkoholistanstalt. Det synes kommittén lämpligt, att även i fråga om lösdrivarna medgiva Konungens befallningshavande att låta anstå med verkställighet av beslut om tvångsarbete, när särskilda skäl därtill föreligga. Ej så sällan lär det, särskilt da det gäller kvinnliga lösdrivare, visa. sig, att ådömandet av tvångsarbete gör dem benägna att mer lin förut reflektera över sitt sysslolösa och fördärvliga levnadssätt och lyssna till råd om att bättra sig. Kanhända skulle, under inverkan av en dylik känsla och erbjudande av hjälp t. ex. i ett räddningshem, en och annan kunna ryckas upp ur sitt forna levnadssätt och återgå till bättre vanor. Lagen bör därför ej lägga något hinder i vägen för antagandet av ett sådant erbjudande, 23 — 22987.

178 när det av föreliggande omständigheter framgår, att någonting sannolikt är alt vinna härmed. Naturligtvis böra dessa fall omsorgsfullt utväljas och Konungens befallningshavande föreskriva erforderliga villkor. Därvid bör särskilt stipuleras, att den, som åtagit sig räddningsarbetet, ofördröjligen skall till Konungens befallningshavande anmäla brytandet mot givna villkor, så att Konungens befallningshavande om skiil därtill föreligga, omedelbart kan förordna om verkställighet av beslutet om tvångsarbete. Beslut om anstånd med verkställigheten av tvångsarbete förutsätter, att den. som meddelat anståndet, äger noggrann kännedom om lösdrivarmålet. Sådant anstånd kan därför knappast ifrågakomma, därest verkställigheten icke lägges i händerna på den myndighet, som har handlagt målet och avkunnat beslut däri. Enligt kommitténs förslag skulle, i olikhet med vad nu är fallet, poliskammare äga att förordna om verkställighet av ett av densamma meddelat beslut om tvangsarbete, vadan nämnda fordran utan vidare bestämmelse blir uppfylld. På grund av bestämmelsen om anstånd med verkställighet synes det lämpligt att införa en föreskrift, att förordnande om tvångsarbete förfallit, därest verkställighet icke påbörjats inom viss tid, efter det beslut om tvångarbete meddelats. Ett dylikt stadgande kan också anses påkallat för det fall, då någon, efter det förordnande om tvångsarbete meddelats, men innan han överförts till tvångsarbetsanstalt, under en relativt lång tid varit intagen i sjukvårdsinrättning, fängelse eller alkoholistanstalt. Kommittén har föreslagit en tid av två ar för förordnandets giltighet. I detta sammanhang torde en undersökning böra göras om förhållandet mellan straff och tvångsarbete. Med den uppfattning rörande lösdriveriets och tvångsarbetets natur, som ligger till grund för kommitténs förslag, bör någon konkurrens i egentlig mening ej kunna uppkomma, då fråga är om samtidig verkställighet av utslag å tvångsarbete och straff. Tvångsarbete får tydligen på alla punkter vika för straffet såsom den mera ovillkorliga påföljden för begånget brott. Om på brottet följt villkorlig dom eller villkorlig frigivning ägt rum, innebär efterföljande lösdriveri av den villkorligt dömde eller frigivne i regel ett brytande av förekrivna villkor och kan föranleda till ett återtagande för straffets avtjänande. Något direkt hinder för lösdrivarlagens tillämpning linnes ej i dessa fall; men om för lösdriveriet domes till tvångsarbete och det göres gällande, att personen i fråga förverkat anståndet enligt den villkorliga domen eller den villkorliga frigivningen, skall han i första rummet avtjäna straffet. Av olika anledningar kan det alltså förekomma, att för lösdriveri häktad eller till tvångsarbete dömd persons behandling enligt lösdrivarlagen kan komma att avbrytas av häktning för brott eller avtjänande av straff. I den finska förordningen angående lösdrivare och deras behandling linnes ett uttryckligt stadgande därom, att när någon, som för lösdriveri överlämnats till guvernörens behandling, tillika är angiven för brott, med hans behandling såsom lösdrivare skall anstå och brottmålet överlämnas till domstol. Dömes han sedermera av domstol till fängelse för en tid av sex månader eller därutöver eller ock till tukthusstraff, förfaller påföljden för lösdriveri, men i annan händelse skall frågan därom fullföljas, sedan brottmålet avgjorts. Ehuru det ur vissa synpunkter är en olägenhet, att tvångsarbetets uppfost-

179 rande behandling sålunda skall uppskjutas eller åsidosättas, lärer detta i allmänhet ej kunna undvikas, då straffet, såsom nämnts, i första hand kräver beaktande. Även fängelsebehandlingen innebär för övrigt uppfostringsmoment av värde. I ett avseende kan det dock ifrågasättas att göra ett undantag från nämnda regel. Enligt den för tvångsarbetsanstalterna för närvarande gällande stadga (§ 36) må tvångsarbetare ej under den tid, han enligt myndighets beslut skall kvarstanna ;i anstalt, därifrån utlämnas för undergående av honom ådömt förvandlingsstraff för böter. I och för sig må ett sådant stadgande hava sitt berättigande, men ur individens synpunkt ställer sig saken snarast sämre, om han efter tvångsarbetstidens slut, då man gjort föranstaltningar för hans återgående till ordnade förhållanden, skaffat arbete och bostad o. s. v., skall omedelbart eller efter någon tid insättas i fängelse för att undergå ett dylikt förvandlingsstraff. Före tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården funnos i samband med tvångsarbetsanstalterna anordnade särskilda kronohäkten, för vilka tvångsarbetsanstaltens direktör var tillsyningsman. De till tvångsarbete dömda kunde då, utan att detta väckte synnerlig uppmärksamhet eller betydde någon större förändring, få i dessa kronohäkten avtjäna dem ådömda böter. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för åren 1918 och 1919 avtjänades förvandlingsstraff för böter å kronohäktet å Svartsjö i respektive 49 och 27 fall samt å kronohäktet i Landskrona i respektive 18 och 33 fall. Det kan ej ifrågasättas att i nu förevarande ordning upptaga till behandling frågan om eftergivande av straff; i ett och annat fall kan i nådeväg vinnas befrielse från straffet, och det har också visat sig, att de ä tvångsarbete intagna icke äro ovilliga att med intjänta arbetspremier betala mindre bötesbelopp. Särskilt under de senare åren hava böter ej så sällan erlagts av tvångsarbetare. Med de längre interneringstider, som kommittén föreslagit, kommer givetvis den besparade delen av arbetspremierna att bliva större för varje tvångsarbetare och sålunda även möjligheten att erlägga böter större. Det synes emellertid i allt fall vara angeläget att vidtaga anordningar för att låta dessa förvandlingsstraff verkställas pä ett sätt, som lämpar sig efter förhållandena. Att för ändamålet låta, under det tvångsarbetet pågår, forsla den dömde från den avlägset liggande tvångsarbetsanstalten till närmaste kronohäkte skulle för staten medföra avsevärda kostnader och möta betänkligheter även med hänsyn till tvångsarbetstidens utnyttjande. Den i stadgan intagna föreskriften, att tvångsarbetaren ej må under den tid, han skall kvarstanna å anstalt, därifrån utlämnas för undergående av honom ådömt förvandlingsstraff för böter, har alltså sitt givna berättigande och torde därför böra kvarstå. Samma föreskrift torde även böra gälla för enskilda anstalter. Enligt kommitténs uppfattning skulle det emellertid vara önskligt, om man kunde anordna så, att förvandlingsstraffet finge på ett eller annat sätt verkställas i samband med tvångsarbetet. Kommittén anser sig likväl icke kunna utan närmare undersökning avgiva något förslag om huru detta skall ske. I förevarande sammanhang bör också ägnas uppmärksamhet åt frågan, i vad mån ett undergånget frihetsstraff skall öva inverkan, då det gäller att besluta om påföljd för lösdriveri eller fortsättande av redan ålagt tvångsarbete. Ofta nog förekommer det, att en person häktas både för lösdriveri och brott samt att målet

180 rörande lösdriveri förklaras vilande i avbidan på utgången av åtalet för brott. Bifalles ej åtalet, möter, såsom kommittén i annat samband framhållit, ej någol hinder för lösdrivarmålets upptagande och ådömande av tvångsarbete. Dömes åter för brottet till längre tids frihetsstraff, kunna tydligen efter straffets avtjänande helt andra förhållanden föreligga än då fråga först väcktes om påföljd för lösdriveriet. Med hänsyn till lösdrivarbehandlingens natur måste då hänsyn kunna tagas till den tid, som förflutit, och lösdrivarmålet alltså helt nedläggas. Delta kan emellertid också gälla, när allenast ett kortare frihetsstraff ådömts. Med hänsyn till den frihet i lösdrivarmålens behandling, som förefinnes, lärer det ej behövas några särskilda föreskrifter i sådana fall. Konungens befallningshavande kan efter förekommande omständigheter avskriva målet, meddela varning eller för ordna om tvångsarbete samt i samband med de två förstnämnda besluten hänvisa till åtgärder av förebyggande natur. Har åter beslut om tvångsarbete redan fattats, innan straff ådömts, så kan Konungens befallningshavande besluta om uppskov med verkställighet. Någon konkurrens föreligger alltså ej, utan lösdrivarens behandling skall här som eljest inträda efter föreliggande omständigheter. Behöves ej den preventiva behandling, som lagen avser, så skall den ej heller inträda. Att såsom i den finska lösdrivarlagen upptaga föreskrift om längden och arten av det frihetsstraff, som bör inverka, har ej ansetts erforderligt eller lämpligt. I de fall, då tvångsarbetet redan påbörjats och den intagne för rannsakning eller, undergående av frihetsstraff skall flyttas från anstalten till fängelse, har Konungens befallningshavande, som enligt förslaget har att besluta om utskrivning, att besluta om tvångsarbetarens överflyttning. Det torde då vara naturligast, att. efter det straffet, verkställts, en återflyttning till tvångsarbetsanstalten äger rum. varefter Konungens befallningshavande i vanlig ordning får besluta om utskrivning. Härvid kommer naturligen det mellankomna frihetsstraffet att inverka. Såsom kom mitten i annat sammanhang framhåller, bör tvångsarbetstiden löpa, även om straff mellankommer; är strafftiden längre än maximitiden för vistelsen i tvångsarbetsanstalten, måste tvångsarbetstiden alltså utan vidare bestämmande anses hava gått till ända. Visserligen kunde ifrågasättas, att en formlig utskrivning från tvångs arbetsanstalten skulle äga rum, men en dylik omgång lärer ej vara av nöden, dä även vid utgåendet från fängelserna kunna vidtagas åtgärder till tryggande av den utskrivnes framtid. Skulle däremot strafftiden understiga tvångsarbetstiden, lärer etl återsändande till tvångsarbetsanstalten icke kunna undvikas med mindre Konungens befallningshavande efter gjord framställning förklarat sig icke påfordra detta. Den i fängelset intagne eller fängelseförvaltningen bör alltså i god tid, innan strafftiden går till ända, göra de framställningar, vartill fog kan finnas, hos Konungens befallningshavande i det län, där anstalten är belägen, som därefter beslutar om tiden för utskrivningen, varvid också då hänsyn kan, allt efter föreliggande förhållanden, tagas till del undergångna frihetsstraffet. Skulle den för rannsaknings undergående utlämnade tvångsarbetaren bliva frikänd i det mål, varför han rannsakats, bör av samma skäl, som kommittén anfört beträffande frihetsstraff, även tvångsarbetstiden löpa under hela den tid, varunder tvångsarbetaren för rannsakningen varit borta från anstalten.

181 IX. Om bristande arbetsförmåga såsom hinder för tvångsarbetes ådömande m. m. Såsom redan framhållits har arbetsförmåga icke uppställts såsom direkt vill- Gillande lag. kor för lösdrivarlagens tillämpning. Då hos den, som icke har andra tillgångar till sitt förfogande än sin arbetsförtjänst, någon grad av arbetsförmåga måste vara för handen, för att underlåtenhet att ärligen försörja sig skall kunna sägas ligga honom till last, följer dock av lagens allmänna ståndpunkt, att hänsyn till försörjningsförmågan alltid måste tagas. För avgörande av frågan huruvida tvångsarbete skall ådömas eller ådömt sådant verkställas, har lösdrivarlagen emellertid ett direkt stadgande rörande försörjningsförmågan. Det heter i 7 § av lagen: »Den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva, vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete eller, om han börjat sådant undergå, därmed fortfara; och varde han, därest han tillhör annat län än det, däri han vistas, av Konungens befallningshavande översänd eller förpassad till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han i fråga om fattigvård har hemortsrätt.» Stadganden i denna riktning B funnos redan i de tidigare författningarna rörande Tidigare be. . . . . . ö stammelseiv lösdriveri. Försvarslöshetsförordningen av den 29 juni 1833 innehöll i detta avseende, i? 19, följande stadgande: »Ej må till pioniercorps dömas annan, än frisk och arbetsför person, och ej till annan korrektionsinrättning någon, som för obotlig sjukdom, kroppslyten, ålderdomsbräcklighet eller sinnesförvirring är till kroppsarbete oskicklig. Skulle det oaktat sådan person till allmän korrektionsinrättning ankomma, bör den genast återskickas till den ämbetsmyndighet, som personen ditsänt, för vidare förordnande efter gällande författningar.»

Enligt stadgan angående försvarslösa den 29 maj 1846 (§ 17) skulle till allmänt arbete ej dömas någon, som vore till arbete oförmögen; hade så skett, skulle personen återlämnas till den ämbetsmyndighet, som dömt i målet, för vidare förordnande efter gällande föreskrifter. I samband med föreskrifterna om frigivning och förpassning till hemorten av den, som arbetat sin tid ut, heter det, att samma regler skola gälla, därest en person under arbetstiden blivit oförmögen att till allmänt arbete vidare användas och särskild utväg till hans vård och förbättring ej vore beredd.

J 82 I det av 1882 års kommitterade uppgjorda förslag till förordning angående ' lösdriveri stadgades, att ingen skulle efter förordningen dömas till tvångsarbete, som av Konungens befallningshavande ansåges skäligen böra av fattigvårdssamhället åtnjuta full försörjning. Blev någon, sedan han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete för den ådömda arbetstiden eller den del därav, som kunde återstå, skulle han för vidare förordnande översändas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han kunde anses äga hemortsrätt. Ur motiven till dessa sladganden må här anföras: »Graden av större eller mindre arbetsförhet kan betydligt växla, men sa snart densamma ej sjunkit därhän att den må anses böra berättiga till,full fattigförsörjning, torde å tvångsarbetsanstalt böra beredas lämpligt arbete jämväl för den mindre arbetsföre, enär eljest en sådan icke skulle kunna drabbas av någon påföljd för ett kringstrykande eller oordentligt levnadssätt. Då emellertid andra omständigheter än de i 1 § fattigvårdsförordningen nämnda av minderårighet, ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte kunna verka oförmögenhet att genom arbete förvärva, vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, hava kommitterade åt Konungens befallningshavande överlämnat att jämväl pröva, huruvida lösdrivaren i den mån brister i arbetsförhet, att fattigvård, enligt fattigvårdsförordningens 2 §, skäligen bör honom tillkomma, i vilket fall, likaväl som om fattigvårdsförordningens 1 § vore tillämplig, Konungens befallningshavande skulle äga förklara, att tvångsarbete icke kunde lösdrivaren ådömas. Något återsändande av lösdrivare från arbetsanstalten till Konungens befallningshavande skulle icke kunna ifrågakomma med mindre lösdrivaren, efter det han blivit till tvångsarbete dömd, råkat i sådan sjukdom eller blivit så vanför, att han icke vidare vore till arbete duglig.»

Mot det föreslagna stadgandet riktades i däröver avgivna utlåtanden ur olika synpunkter anmärkningar. Sålunda framhölls från ett par häll, att en särdeles vanartig eller vådlig lösdrivare, som funnes äga någon arbetsförmåga, borde kunna dömas till tvångsarbete, om än arbetsförmågan vore så ringa, att personen, med hänsyn allenast därtill, skäligen kunde anses vara föremål för full fattigförsörjning; att tvångsarbetets verkställande måste rättas efter arbetsförmågans ringhet vore en sak för sig. I ett yttrande uttalades, att fattigvård erfordrades även i andra fall än de i 1 § av fattigvårdsförordningen avsedda, vadan det borde genom en bestämd föreskrift fastsläs, om lösdrivaren i sådana fall borde försörjas av staten eller kommunen; det vore ur mer än en synpunkt fördelaktigt, om kommunen kunde tillförbindas att utgiva någon ersättning för den i allmän arbetsanstalt intagne mindre arbetsföre men till arbete icke alldeles oförmögne hjälpbehövande lösdrivaren, som kommunen vägrat att bistå. Konungens befallningshavande i ett län föreslog, att tvångsarbete ej skulle ådömas den, »som befinnes vara till allmänt arbete oförmögen». Vid förslagets granskning i fångvårdsstyrelsen framhölls i ett uttalande, att tvångsarbete ej skulle ådömas lösdrivare, »som är till fattigvård berättigad», under det att i ett annat påyrkades, att både ådömandet och fortsättandet av tvångsarbete skulle göras beroende av den omständigheten, huruvida fattigvård borde utgå enligt 1 § fattigvårdsförordningen. I det av 1882 års kommitterade omarbetade förslaget till lösdrivarlag följdes sistnämnda yrkande, varemot det sedermera till högsta domstolen remitterade förslaget upptog uttrycket den, »som är berättigad till fattigvård». Efter anmärkning, att tvekan kunde uppstå, om och i vad mån den prövning, som i fråga om en persons rätt till fattigvård här förutsattes, bleve för framtida avgörande av denna fråga bindande, formulerade högsta domstolen stadgandet, sådant detsamma sedermera ingick i lagen.

183 Fångvårdsstyrelsen har i sin förénäninda skrivelse av den 16 december 1898 Fångvårdsföreslagit viss förändring av stadgandet i 7 §. Styrelsen framhåller, att detta stad- g ^ ^ e ^ e gande står i närmaste överensstämmelse med grundåskådningen i den äldre sven- dec- 1 8 9 8 ska lösdrivarlagstiftningen. Skälet till det däri uttryckta förbudet var tydligen att och yttranden finna i ändamålslösheten av att till arbetsamhet söka invänja och lära dem, som däröver. antingen redan genom uppnådd ålder hade sin lärotid bakom sig eller ock saknade de nödiga förutsättningarna i kroppsligt eller själsligt avseende. Ej sällan hade emellertid till tvångsarbete dömts personer i nämnda tillstånd. Tvångsarbetsanstaltens enda uppgift med hänsyn till dem hade då, yttrar styrelsen, varit att bereda dom uppehälle, sjukvård och annan nödig skötsel till fördel för vederbörande kommuner men till men för staten, icke blott ekonomiskt sett utan framför allt med hänsyn till de olägenheter i disciplinärt avseende, dessa invaliders tillstädesvaro i anstalten medfört för denna. Styrelsen föreslår därför, dels att i stället för ordet ålderdom fastställes en uppnådd ålder, t. ex. 60 år, efter vars uppnående ingen lick ådömas tvångsarbete å någon statens anstalt, dels att »förbudet i övrigt måtte (M-hålla den lydelse, att oförmögenheten att förvärva, vad som för livets uppehållande oundgängligen erfordrades, av den prövande myndigheten göres beroende av faktiskt föreliggande förhållanden och icke av möjligheter, vilka varken den vanliga arbetsmarknaden eller ens statens tvångsarbetsanstalter kunna tillgodose». Styrelsen föreslog därefter följande formulering av 7 §: »Den, som i följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte är oförmögen att genom sådant arbete, som kan anses under vanliga förhållanden stå honom till buds, förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras, må ej dömas till tvångsarbete eller, om han börjat sådant undergå, därmed fortfara. I ty fall förordne fångvårdsstyrelsen om hans befrielse från tvångsarbetet; och varde han (etc.) i fråga om fattigvård har hemortsrätt. Till tvångsarbete må ej heller dömas den, som fyllt 60 år.»

I de yttranden, som avgåvos till Kungl. Maj:t över fångvårdsstyrelsens förslag, tillstyrktes detsamma av en del Konungens befallningshavande eller lämnades utan erinran. Andra åter avstyrkte förändringarna helt eller delvis. En del vände sig mot förslaget, att fångvårdsstyrelsen skulle besluta om utskrivningen, andra särskilt emot bestämmande av en viss åldersgräns och mot den svävande bestämmelsen rörande arten av det arbete, som en person skulle kunna förrätta, för att tvångsarbete finge ådömas honom. En Konungens befallningshavande framhöll, att det i varje särskilt fall komme att bero av läkarens uttalande rörande lösdriyarens arbetsförhet, om han borde ådömas tvångsarbete eller icke. Från några håll betonades, att den förefintliga överensstämmelsen mellan stadgandet i 7 § och föreskriften om obligatorisk fattigvård vore nödvändig och riktig; den, som vore föremål för fattigvård, borde erhålla sådan och ej dömas till tvångsarbete, men den, som ej vore föremål för obligatorisk fattigvård, borde vid underlåtenhet att arbeta vara underkastad tvångsarbete. Ur ett av dessa yttranden må här anföras följande: »Härvid har Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande funnit en synnerlig svårighet vid behandlingen av personer, som en gång erhållit bevis om att ej vara arbetsföra, men icke vilja kvarstanna i det fattighus, där de intagits. Dessa personer ströva bettlande kring på landet, infångas då och då av någon polisman, insändas till länsstyrelsen och varda slutligen med mer eller mindre avsevärd kostnad avhämtade av vederbörande fattigvårdsstyrelse, som emellertid, synnerligen å landet, icke

184 har nödiga maktmedel för att hålla dem kvar i fattighuset, vårföre de åter begiva sig på vandring och nyss beskrivna kretslopp förnyas. Skulle nu lagstiftningen skapa en privilegierad klass av personer, som vore arbetsföra och således ej berättigade till fattigvård, men ej kunde behandlas såsom lösdrivare, stode myndigheterna nu fullkomligt maktlösa mot det kringstrykande å landet och det bettleri, som därav skulle bliva en följd.1 Fångpredikanternas berättelser.

I fångpredikanternas berättelser förekomma uttalanden, som syfta på, all många av de till tvångsarbete dömda skulle vara synnerligen bräckliga individer, som ej borde intagas i tvångsarbetsanstalterna eller där kvarhållas. Särdeles skarpa uttryck häråt givas i 1897 års berättelser från predikanterna vid Svartsjö och Landskronaanstalterna och i 1900 års berättelse från sistnämnda anstalt. Då förändrade förhållanden numera synas råda, bar kommittén ansett sig ej böra här redogöra för innehållet av dessa berättelser. ReglemenReglementeringskommittén uttalar, att stadgandet i 7 § lösdrivarlagen, åtteringskom- minstone så vitt anginge till helyrkesprostitutionen hemfallna kvinnor, icke syntes mittén. böra bibehållas. Tydligt vore nämligen, att även den, som ej vore nog arbetsför att kunna på hederligt sätt förvärva vad hon oundgängligen behövde till livets uppehållande, borde, i händelse hon under ådagaläggande av arbetsovillighet sökte sin utkomst enbart i skörlevnad, hemfalla under begreppsbestämningarna för helyrkesprostitutjon. Att förutsätta, det vederbörande fattigvårdsstyrelse skulle vara i stånd att avhålla sådana personer från dylikt levnadssätt, torde näppeligen vara riktigt. Statistiska Av fångvårdsstyrelsens berättelser för åren 1918—20 inhämtas, att av de uppgifter. under år 1918 nykomna tvångsarbetarna 27 män och 15 kvinnor voro mindre arbetsföra, ehuru ej oförmögna att genom eget arbete förvärva vad till livets uppehälle oundgängligen erfordrades. Motsvarande siffror för år 1919 voro 19 män och 18 kvinnor samt för år 1920 28 män och 21 kvinnor. Under år 1918 återsändes från tvångsarbetsanstalterna såsom till arbete oförmögna 1 man och 5 kvinnor, under år 1919 3 män och 4 kvinnor samt under år 1920 5 män och 6 kvinnor. För år 1921 frigåvos av samma skäl, enligt vad styrelseberättelserna för tvångs arbetsanstalterna utvisa, 1 man och 12 kvinnor. Enligt kommitténs statistik hava av de lösdrivare, vilka under år 1907 häktats och insänts till Konungens befallningshavande, 378 eller 15,9 % samt under åren 1919—21 i medeltal 47 eller 6,6 % frigivits, på grund av bestämmelserna 7 § lösdrivarlagen. Önskemål. I de önskemål beträffande lösdrivarlagens revision, som framförts i samband med avlämnande av uppgifter rörande lagens tillämpning under åren 1919—21 har stadgandet i 7 § vidrörts i ett par fall. Sålunda framhålles från ett håll, atl stadgandet bör bringas i överensstämmelse med 1 § i nya fattigvårdslagen, och från ett annat, att stadgandet bör avfattas tydligare, då det gäller vanförhet och lyte. I sistnämnda fallet yttras: »Person, som genom någon sjukdom, t. ex. barnförlamning, lider men på ett eller annat sätt varigenom kraften och arbetsförmågan blivit något nedsatt, har detta lyte som förevändning för siti bettleri och lösaktiga leverne. Dessa personer, som genom sjukdom blivit besvikna på livet, finna då huru lätt de genom bettleri eller förklätt bettleri och en mängd skojatfärer, som icke alltid kunna karaktäriseras såsom brott, kunna lätt draga sig genom livet, den ordentliga och laglydiga allmän heten _ till förtret och obehag. Synnerligast böra dessa, då de uraktlåta att utföra erbjudet, för den lämpligt arbete, behandlas såsom lösdrivare, då de beträdas med bettleri och lösdriveri.»

185 I förevarande sammanhang bör erinras om bestämmelsen i 1 § av fattigvårds- Vissa bestäm lagen, enligt vilket lagrum fattigvård skall meddelas »den, som i följd av ålderdom, melser i fattigsjukdom, lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att genom arbete försörja sig» samt dessutom saknar medel till sitt livsuppehälle. På grund av detta stadgande om den s. k. obligatoriska fattigvården är fattigvårdsstyrelse alltså skyldig att omhändertaga en behövande lösdrivare, som på angivna grunder är oförmögen att försörja sig. Här må ock ånyo erinras om stadgandet i 73 § i fattigvårdslagen, att om någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit, på grund därav att han varit i behov av fattigvård enligt gällande bestämmelser överlämnad till fattigvårdsstyrelse och för vård intagen å fattigvårdsanstalt, han ej vore berättigad att lämna anstalten, med mindre grundad anledning funnes att antaga, att han utanför anstalten skulle ärligen försörja sig. Stadgandet i 73 § i fattigvårdslagen motiverades av kommittén i dess betänkande rörande fattigvården sålunda: »Understödstagares kvarhållande å fattigvårdsanstalt, där han för vård intagits, är beroende av att fattigvård till honom utgår. Kommer han i sådana förändrade förhållanden, att fattigvård icke vidare är behövlig, har han naturligen full frihet att lämna anstalten; och då ingen kan tvingas att mottaga fattigvård, kan en understödstagare, som avstår därifrån, icke kvarhållas. Om han, medan han fortfarande åtnjuter fattigvård, olovligen avviker från anstalten, bör han kunna dit återhämtas. Även i sådant fall lärer han dock kunna undgå ett återförande, om han icke vidare gör anspråk pä fattigvård. Ett ofta överklagat förhållande är, att personer, vilka såsom oförmögna att försörja sig intagits å en fattigvårdsanstalt men äro fallna för ett kringstrykande eller oordentligt levnadssätt, för längre eller kortare tid, under förebärande att de ej äro i behov av fattigvård, lämna anstalten och förskaffa sig sitt uppehälle genom ett mer eller mindre öppet bettleri eller på annat otillåtet sätt. Då dessa i regel icke äro arbetsföra, kunna de ej enligt lösdrivarlagen drabbas av tvångsarbete och härigenom avhållas från sitt oordentliga leverne. För att så vitt möjligt råda bot på nämnda missförhållande har kommittén föreslagit, att sådana å fattigvårdsanstalt intagna personer, som förut gjort sig förfallna till bettleri eller lösdriveri samt i enlighet med gällande bestämmelser av tillsyningsman över bettlare eller vederbörande myndighet överlämnats till fattigvårdsstyrelsen för erhållande av vård, icke äro berättigade att lämna anstalten, med mindre anledning finnes att antaga, att de skola utanför densamma ärligen försörja sig. Härigenom beredes möjlighet att träffa de svåraste fallen; att hälla till ordning sådana personer, som på grund av sitt föregående, genom vederbörande tillsyningsmans eller myndigheters ingripande konstaterade oordentliga levnadssätt kunna befaras ånyo hemfalla till ett sådant, och med avseende på vilka samhället alltså har alldeles särskild anledning att ingripa. — — »

Rymmer en sålunda å fattigvårdsanstalt intagen lösdrivare, kan han återhämtas, för vilket ändamål handräckning kan påfordras hos vederbörande polismyndighet. På en sådan person kunna dessutom tillämpas stadgandena i 74 och 75 §§ av fattigvårdslagen, d. v. s. han kan under vissa förutsättningar och efter meddelad varning dömas till tvångsarbete för en tid av högst ö månader. De nämnda förutsättningarna äro, att han undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar arbetet eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning. En ytterligare förutsättning är, att personen »icke är till arbete oförmögen» eller, såsom motiven uttrycker det, »är i någon mån arbetsför». Framställning om dömande till tvångsarbete göres i dessa fall av vederbörande fattigvårds- eller anstaltsstyrelse och prövas av Konungens befallningshavande. I vissa fall kan Konungens befallningshavande häkta den anmälde i avbidan på att målet avgöres 24—22927.

186 eller utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, vunnit laga kraft. Verkställighet, axtvångsarbete, ådömt enligt fattigvårdslagen, kan äga rum ej blott å tvångsarbetsanstalt utan i vissa fall å kronohäkte, nämligen om den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning icke lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt. Bliver den person, som det här gäller, oförmögen till arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet, ej heller, om tvångsarbetet tagit sin början, detsamma fortfara; ett översändande äger då rum enligt 7 § lösdrivarlagen. Kommitténs Av de olika uttalanden, som gjorts rörande stadgandet i 7 § lösdrivarlagen. yttrande, framgår, att innebörden och avsikten med ett dylikt stadgande icke varit fullt klar. Ena 9 §. gängen har man avsett att låta stadgandet fylla ett syfte, andra gången ett annat. Till en början torde böra fastslås, att stadgandet icke avser att angiva lösdrivarlagens tillämplighet över huvud taget, ty denna bestämmes av reglerna i 1 §, utan det är allenast för frågan om tvångsarbetets användande, som här skapats ett rättesnöre. Visserligen torde den, som är i behov av fattigvård, i regel ej böra behandlas såsom lösdrivare, men denna regel är dock icke utan undantag. Det kan nämligen ur lösdrivarlagstiftningens liksom ur fattigvårdens synpunkt med skäl göras gällande, att den, som har någon arbetsförmåga, skall utnyttja denna, låt vara att han för fyllande av någon del av sitt behov kan behöva anlita fattigvärden. Den person, som icke gör detta, måste anses, såsom uttrycket lyder i 1 § lösdrivarlagen, underlåta att efter förmåga söka ärligen försörja sig. Ej så få personer, vilkas arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad, att de skulle ifrågakomma till fattigvård, finnas bland dem, som på grund av naturen av sitt levnadssätt höra hemma under lösdrivarlagen. Vidare kunde det, åtminstone under den tid, dä 1871 års fattigvårdsförordning gällde, förekomma, att en person, ehuru i behov av fattigvård, ej erhöll sådan. Den nya fattigvårdslagen är avsedd att råda bot härpå, men fall kunna kanske ännu inträffa, då ett nödläge icke avhjälpes. I varje fall synes man alltså icke böra redigera eller tolka huvudbestämmelsen i lösdrivarlagen så, att en person, vilken är i behov av fattigvård, icke under några omständigheter kan angripas enligt lösdrivarlagen. En sådan anordning skulle kunna leda till högst obehagliga konsekvenser för samhället. Det bör för övrigt ej lämnas ur sikte, att lösdrivarlagens tillvaro är ägnad att verka återhållande och att särskilt alla förebyggande moment däri hava sin betydelse både med hänsyn till individens återupprättande och samhällets skyddande. Gällande lags ståndpunkt, att det är först när fråga blir om användande av tvångsarbete, som man har att närmare skärskåda detta spörsmål, synes därför vara riktigt. Men frågan är icke löst därmed. Från tvångsanstalternas synpunkt har sålunda stundom gjorts gällande, att alla de, som intagas i sådana anstalter, skola vara arbetsföra, så att de kunna sysselsättas fullt ut med de inom anstalterna vanligen förekommande arbeten; särskilt pekas på den svårighet med hänsyn' till ordning och disciplin, som ligger däri, att ej samma arbetstider och samma arbetstakt kan hållas av alla. I själva verket hava anstalterna nog fått mottaga även mindre arbetsföra, och det förekommer vid anstalterna en del arbeten av mindre krävande natur, vartill dessa kunna användas. Ser man åter till de krav, som måste uppställas ur synpunkten av allmän säkerhet, ordning och sedlighet, blir önskemålet helt naturligt, att även de mindre arbetsföra, på vilka lösdrivarlagens bestämmelser passa in, skola omhändertagas på tvångsarbetsanstalterna.

187 Gränsen mellan dessa ytterlighetsståndpunkter har hittills dragits med tillhjälp av fattigvårdsförordningens betingelser på arbetsoförmåga vid obligatorisk fattigvård. Någon jämkning däri gjordes ej vid den nya fattigvårdslagens tillkomst, vilket,skulle, kunna tolkas som ett stöd för den uppfattningen, att det icke är alldeles nödvändigt att använda samma uttryck i de båda författningarna. Så är det antagligen också. Vad som talar för alt här använda samma uttryck är dock, att man därmed har en gräns uppdragen mellan statens och kommunernas skyldighet i fråga om lösdrivarna. Detta är en given fördel, enär den åtgärd, som tillgripes, da lösdrivaren på grund av sin arbetsoförmåga befrias från tvångsarbetet, är, att han hemsändes till fattigvårdsstyrelsen i den kommun, varest han har hemortsrätt. Full överensstämmelse mellan föreskrifterna om arbetsoförmåga, då det gäller användande av tvångsarbete, och bestämmande av förutsättningarna för obligatorisk fattigvård, skulle alltså innebära, att någon lucka ej finnes på denna punkt. Man frågar sig då, om fattigvårdsstyrelserna hava möjlighet att på ett tillfredsställande sätt taga hand om dessa individer. Under den tid, fattigvårdsförordningen gällde, förelåg en sådan möjlighet icke; tvärtom klagades ganska allmänt över de svårigheter, som förorsakades av dessa individer, vilka icke hade tillräcklig arbetsförmåga för att dömas till tvångsarbete eller kvarhållas vid sådant, men voro allt för svårhanterliga för att kunna lämpligen vårdas å kommunernas fattigvårdsanstalter eller eljest omhändertagas av fattigvårdsstyrelserna. Den nya fattigvårdslagen har sökt råda bot på detta genom det ovannämnda stadgandet i 73 §. Om verkningarna av detta stadgande torde ännu vara för tidigt att med bestämdhet yttra sig. En förutsättning för dess effektivitet är givetvis, att kommunerna till sitt förfogande hava anstalter, där dessa lösdrivare och bettlare kunna mottagas. De i fattigvårdslagen föreskrivna arbetshemmen äro avsedda att mottagit bland annat personer av denna kategori, men sådana anstalter hava i allmänhet ännu icke kommit till stånd. I den mån så sker.— arbetshemmen skola vara ordnade senast den 1 januari 1929 och förarbeten för deras inrättande pågå i de flesta landstingsområden — bör man hava att förvänta, att stadgandet i 73 § skall komma till en avsedd användning. Enligt vad kommittén inhämtat hade under år 1921 30 personer intagits enligt 73 § fattigvårdslagen i Stockholms stads arbetsinrättning, under det att i Göteborg sagda § icke kommit till användning. Efter de erfarenheter, som vunnits i Stockholm, kan den i 73 § fattigvårdslagen stadgade rätten att kvarhålla där omförmälda personer icke fullt utnyttjas. Sådana som förhållandena äro vid de båda provisoriska arbetshemmen i Stockholm; hava de intagna upprepade gånger berett sig möjlighet att avvika. För att hindra rymningar och såsom disciplinmedel i övrigt vid dåligt uppförande hade fattigvårdsmyndigheten visserligen utvägen att efter varning få vederbörande dömda till tvångsarbete enligt 75 § fattigvårdslagen, och detta hade i några fall tilllämpats, men den där stadgade tiden för tvångsarbetet, högst 6 månader, vore för kort att utöva någon inverkan. Om de personer, som det här gällde, förefanns sällan grundad anledning att antaga, att de skulle ärligen försörja sig utanför arbetshemmet, och de befarade alltså att få stanna på detta ganska länge och under obestämd tid, medan de snart voro tillbaka från tvångsarbetsanstalten.

188 Då 73 § i fattigvårdslagen tillkommit för att omhändertaga sådana iösdrivare, som avses i 7 § i lösdrivarlagen, men någon samlad erfarenhet ännu icke vunnits om verkan av nämnda stadgande, lärer det vara lämpligt att i första hand avvakta sådan erfarenhet. Det synes vara så mycket angelägnare, som nämnda lagrums effektivitet i hög grad beror på förefintligheten av de arbetshem, som skola skapas enligt nämnda lag. Först därefter kan man avgöra, huruvida någon ändring kan behövas i detta lagstadgande, eller om man bör söka nå det därmed avsedda syftet på annan väg. Vad beträffar anmärkningen mot kortvarigheten av det tvångsarbete, som kan ådömas enligt 75 § fattigvårdslagen, synes densamma redan nu påkalla uppmärksamhet. Tvivelsutan är det en felaktig anordning, om tvångsarbetet betraktas som en mildare åtgärd än ett intagande i en fattigvårdsanstalt. Redan vid fattigvårdslagens tillkomst ansåg man den däri stadgade tiden för tvångsarbetet vara för kort och en förlängning i och för sig påkallad. I kungl. propositionen angående fattigvårdslagen föreslogs tiden för tvångsarbetet till minst en månad och högst två år, men riksdagen bibehöll den i fattigvårdsförordningen bestämda tiden av högst sex månader. Särskilda utskottet anförde härom, att en dylik höjning säkerligen vore i vissa fall betingad av omständigheterna, men att å andra sidan åtskilliga skäl talade för att låta med denna höjning anstå, till dess arbetet med revisionen av lösdrivarlagen slutförts. Tiden för tvångsarbete, vilket ådömes jämlikt fattigvårdslagen, borde enligt utskottets mening stå i viss relation till de tider, som komme till uttryck i en ny lösdrivarlagstiftning, och även ordnandet av tvangsarbetsanstalterna kunde tänkas inverka härvidlag. Under förutsättning att kommitténs förslag om bestämmandet av tiden för det tvångsarbete, som ålägges enligt lösdrivarlagen, vinner statsmakternas godkännande och denna tid, såsom vidare utvecklats, kommer att inom vissa gränser bestämmas under pågående tvångsarbete, synes det kommittén riktigt, att enahand.i grund användes jämväl för bestämmande av tiden för det tvångsarbete, varom stadgas i fattigvårdslagen. Kommittén har därför framlagt ett förslag till ändrin» i 75 § av fattigvärdslagen. Om anordning med obestämd tid för tvångsarbetet ej skulle anses lämplig, bör en höjning av maximitiden äga rum till 2 år. Med en dylik förändring synas de anmärkningar, som framförts rörande svårigheten att kvarhålla dem, som intagits på arbetshem enligt 73 § fattigvårdslagen, vara bemötta. Och i den mån arbetshenimen hinna upprättas, finnes möjlighet för vederbörande att komma till rätta med de mindre arbetsföra lösdrivarna. För dem, som äro till arbete alldeles oförmögna, lärer väl andra medel stå till buds. Härav skulle alltså för lösdrivarlagstiftningens del följa, att man fortfarande lämpligast bör formulera stadgandet om hinder för tvångsarbetets användande med ledning av stadgandet rörande obligatorisk fattigvård. Kommitténs förslag anknyter sig därför till ordalagen i 1 § fattigvårdslagen. Skulle mot förmodan visa sig, att anlitandet av 73 § i fattigvårdslagen icke är tillfyllest, föreligger enligt kommitténs förmenande icke något hinder att formulera ett stadgande motsvarande 7 § i gällande lösdrivarlag, så att det icke utesluter lösdrivarlagens direkta användning på verkliga Iösdrivare, även om de äro mindre arbetsföra. Olägenheten för tvångsärbetsanstalterna bliva antagligen då något större, enär flera mindre arbetsdugliga individer sålunda komma dit, än om de först skola

189 gå över fattigvårdsanstalterna, där en del av dem stanna, men det lärer ej böra betvivlas, att tvångsarbétsanstalterna skola gå i land med den uppgiften och skapa därför lämpliga anordningar. Den ovan antydda hänsynen till tvångsarbétsanstalterna bör därför icke utan vidare vara avgörande för lagstiftningens ordnande. Viiljes denna utväg — dess fördel ligger i den direktare tillämpningen och undvikande av transporter m. 111. — uppkommer frågan, om icke kommunerna rimligen borde betala avgift för dessa mindre arbetsföra individers vistelse ä tvångsarbétsanstalterna. Då, fransett de få fall, i vilka för tredska domes till tvångsarbete efter fattigvårdslagen, fattigvårdssamhällena och landstingsområdena nu hava att bekosta dessa personers vistelse i arbetshem, synes det. icke föreligga någon direkt grund för att flytta över försörjningsskyldigheten till staten, även om staten liksom hittills i allmänhet åtager sig att sörja för omhändertagande av lösdrivare (jämför sid. 211).1 Det kan också föreligga en fara för, att kommunerna söka att utnyttja ett dylikt stadgande därhän, att de sträva att få till tvångsarbete dömda även sådana mindre arbetsföra lösdrivare, som utan större ölägenheter kunna omhändertagas å arbetshemmen. En dylik fara ligger redan i fattigvårdslagens bestämmelse]1 om ådömande av tvångsarbete, och även där kan göras gällande den ovannämnda synpunkten, att därmed på staten överflyttas skyldigheten att försörja individer, som äro i behov av fattigvård. Frågan har ined den av kommittén föreslagna anordningen tydligen icke samma betydelse, som den skulle få med ett stadgande att mindre arbetsföra lösdrivare direkt kunna intagas i statens tvångsarbetsanstalter; i sådant fall måste den upptagas till grundligare övervägande. Vad beträffar den åtgärd, som bör vidtagas med en för lösdriveri häktad person, vilken av de i förevarande lagrum angivna skiil icke skall undergå tvångsarbete, synes det utgöra en konsekvens av sambandet mellan detta lagrum och 1 § i fattigvårdslagen, att en sådan person överlämnas till fattigvårdsstyrelsen i den kommun, varest hans behov av fattigvård bör avhjälpas. Gällande lösdrivarlag har icke direkt utsagt, att detta skall vara den kommun, där han har hemortsrätt; den fastslår emellertid att, om lösdrivaren tillhör annat län än det, d ä r h ä n vistas, han av Konungens befallningshavande skall översändas eller förpassas till Konungens befallningshavande i det län, inom vilket han ifråga om fattigvård har hemortsrätt. Därest lösdrivaren har hemortsrätt i kommun inom det län, där han sitter häktad, eller hans hemortsrätt ej kan utrönas, ankommer det pä Konungens befallningshavande i detta län att vidtaga åtgärd med honom. Vederbörande Konungens befallningshavande torde ej hava annat att åtgöra än att förelägga fattigvårdsstyrelse att avhämta lösdrivaren och meddela honom erforderlig vård. Är hemorten okänd, kommer Konungens befallningshavande i regel att överlämna lösdrivaren till fattigvårdsstyrelsen i länsresidensstaden. Törhända kan det ock någon gang inträffa, att lösdrivaren i stället för att sändas till hemortskommunen lämpligen bör sändas till annan plats, å vilken han har någon förbindelse, som kan leda till hans upprättande, och det bör då kunna stå Konungens befallningshavande öppet att anlita en sådan utväg. Med hänsyn härtill synes det lämpligast att i 1 I Norge bestrides viss del av värdkostnaden för tvångsarbetare av kommunen. Enligt dansk rätt bestridas kostnaderna för vård av tvångsarbetare, som dömts enligt fattigvårdslagen, av vederbörande hemortskommun. I Belgien bidrager hemortskommun till vårdkostnaden i tvångsarbetsanstalt.

190 huvudsak följa formuleringen i gällande lag och låta Konungens befallningshavande förfara efter omständigheterna. På vederbörande fattigvårdsstyrelse ankommer sedan att omhändertaga lösdrivaren, något som hittills i de flesta fall visat sig vara förenat med stora svårigheter, men lättare bör låta ordna sig, sedan de i fattigvårdslagen föreskrivna arbetshemmen kommit till stånd. Mellan Konungens befallningshavande i olika län torde lösdrivaren i regel sändas medelst fångskjuts. Däremot torde kommunerna få bekosta hämtningarna från residensstaden. I sistnämnda hänseende torde saken efter arbetshemmens tillkomst enklast ordnas så, att Konungens befallningshavande efter hemortskommunens hörande sänder lösdrivaren direkt till arbetshemmet, varefter vederbörande fattigvårdsdsstyrelse får betala eventuella utgifter för honom. Inträffa de i förevarande lagrum omförmälda omständigheter, sedan lösdrivaren intagits å tvångsarbetsanstalten, bör det ankomma pä Konungens befallningshavande i det län, inom vilket tvångsarbetsanstalten är belägen, att förordna om verkställighetens avbrytande och om de åtgärder, som skola vidtagas med den frigivne.

*

X. Tvångsarbetsanstalterna, deras organisation och verksamhet. A. S t a t e n s tvångsarbetsanstalter. 9 § 1 mom. av gällande lösdrivarlag föreskriver, att tvångsarbete skall för- Gällande rättas i allmän tvångsarbetsanstalt, så ordnad, att för brott straffade i allmänhet staaganae särskiljas frän andra, samt att de dömda varda skilde efter kön, ävensom att de hållas till lämpligt arbete efter olika arbetsförmåga. Ända inpå 1700-talet förvarades lösdrivarna tillsammans med för brott dömda , För™*llan i slottsfängelserna och tukthusen. De fingo här undergå samma hårda behandling t | r j' vav ] ao . er som svåra missdådare. På grund härav kom lösdriveriet att påtryckas brottets tillkomst, stämpel, vilket inedförde, att tvångsarbetet ofta likställdes med straff. Då fängelserna sällan hade anordningar för fångarnas sysselsättande med lämpligt arbete, var det icke underligt, om behandlingen lämnade ett dåligt resultat. Reformsträvanden hade emellertid icke saknats. För den år 1620 i Stockholm inrättade barnuppfostrings-, tvångsarbets- och straffanstalten utfärdade Gustav II Adolf en instruktion, vari föreskrevs, att tvångsarbetaren skulle i anstalten under allvarlig tukt och trägen sysselsättning ledas in på rätta vägar samt hans andliga behov stärkas genom gudstjänster och enskild prästerlig själavård. Sedan tre år gått av interneringstiden, kunde lösdrivaren frigivas, om han uppfört sig väl och inhämtat tillräcklig yrkesfärdighet för att kunna gillas som gesäll eller mästarsven. — De lösaktiga kvinnorna började i slutet av 1600-talet intagas i särskilda spinnhus, där de underkastades arbetstvång. Understundom hände dock, att de internerades i slottsfängelserna tillsammans med manliga lösdrivare och fångar. I början på 1800-talet gjorde sig åtskilliga reformsträvanden gällande, gående ut på en mera mänsklig och uppfostrande behandling av lösdrivarna i särskilda för dem avsedda anstalter. Enligt förordningen den 27 februari 1804 inrättades allmänna arbetsställen i Karlskrona och Sveaborg, varest sysslolösa och vanartiga personer skulle under nödig uppsikt sysselsättas emot ett avpassat och till deras nödtorftiga utkomst erforderligt underhåll. Få grund av tvångsarbetarnas alltjämt växande antal kunde dock den nya principen ej helt genomföras. Arbetsställena blevo överfyllda, varför en del tvångsarbetare fortfarande måste sändas till de vanliga fängelserna. Ett nytt allmänt arbetshus inrättades i Vadstena, men även detta blev snart överfyllt. Under tiden hade också genom enskildas försorg och sammanskott i Mera län anordnats arbetshus för mottagande av sysslolösa personer. Åtskilliga anmärkningar framställdes ock mot tvångsarbetarnas behandling, och i ett den 5 mars 1823 avgivet kommittébetänkande framlades riktlinjer för

192 en ändamålsenligare behandling av lösdrivarna, och dessa vunno statsmakternas gillande. Efter några år kommo ock nya korrektionsanstalter, såsom de då benämndes, till stånd. Samtidigt försöktes med nya föranstaltningår, först pionierkåren och sedan kronoarbetskåren. 1882 års kommitterade hava i sitt betänkande, efter att hava lämnat en redogörelse om för brott straffade och ostraffade lösdrivares förvaring ä olika anstalter, i fråga om ordnandet av tvångsarbetet anfört följande: »Vad vidare beträffar ordnandet av själva arbetet bör i främsta rummet tillses, att detsamma bliver ett verkligt tvångsarbete och således utmärkes av ett strängt och oeftergivligt tvång till arbete. Visserligen får staten icke underlåta att söka bereda den till sådant arbete dömdes sedliga förbättring genom moraliskt och religiöst inflytande, men framför allt bör själva arbetet genom dess stränga och tunga beskaffenhet liksom ock hela levnadsordningen i övrigt under arbetstiden tjäna att hos den oordentlige och vanartige injaga fruktan för dylikt arbete och förmå honom till ansträngning för undvikande av att åter varda för sådant utsatt. Det är kanske företrädesvis genom sådan fruktan som sedlig förbättring skall kunna hos den fullväxte lösdrivaren framkallas, under det åter i fråga om unga lösdrivare bemödandet bör gå ut på att genom uppfostran gottgöra, vad i sådant hänseende försummats. Kommitterade befara, att under den lagstiftning, som utgått från försvarslöshetsbegreppet, mycket oklar uppfattning av det allmänna arbetets art och villkoren för dess rätta tillämpning ägt rum. Ä ena sidan har man betraktat den allmänna arbetsanstalten snart sagt som en asyl för utsvävande och förfallna lättingar eller för sädana, vilka till följd av föregången brottslighet eller såsom kända för våldsamt och oordentligt sinnelag icke förmått skaffa sig laga försvar, därvid man lämnat dem, som förmått och velat arbeta, tillfälle att genom arbete förtjäna jämförelsevis högst ansenliga belopp, under det att den late visserligen icke lämnats i sysslolöshet men ansetts nog straffad för sin bristande arbetsvillighet genom den uteblivna eller lägre arbetsförtjänsten, och därvid i övrigt anordningarna varit sådana, att frivillige i mängd anmält sig till inträde. A andra sidan har man icke tvekat att i samma anstalt och på enahanda sätt behandla brottslingen och den försvarslöse. Tvångsarbetsanstalten bör, efter kommitterades åsikt, med avseende ä dess inre anordning vara skiljaktig icke mindre från det frivilliga arbetshuset än från straffanstalten. Med lämnad större frihet, än för straffångar ifrågakommer, bör dock tvångsarbetsfångens arbete såväl i anstalten som i det fria ständigt övervakas. Varje sådan fånge, som icke av sjukdom är därifrån hindrad, bör under halva dygnet hållas till träget arbete med åliggande att dagligen eller för vecka fullgöra ett visst honom föresatt och efter hans större eller mindre arbetsförmåga lämpat pensum — något som måste gälla även för arbete i det fria — vid påföljd att för uraktlåtenhet härav lida inskränkning under påföljande dag eller vecka i föda eller bekvämlighet i fråga om sängkläder eller annat. Till uppmuntran i arbetet skulle visserligen någon gottgörelse för överarbete kunna honom medgivas, men borde denna ställas synnerligen låg. Under måltider, fritider från arbetet och natten skulle fången hållas i cell, och borde i allt sträng tukt och regelbunden ordning inom anstalten handhavas. Såsom kommitterade redan framhållit böra de för brott straffade hållas avskilda från förut icke straffade lösdrivare; de som flera gånger undergått bestraffning för vanfrejdande brott skiljas frän de mindre brottsliga; personer av olika kön i skilda anstalter förvaras samt fångar under 20 till 22 års ålder upptagas i särskilda anstalter för den behandling, deras ungdom och för intryck ••mottagliga sinne kräva.»

Fångvårdsstyrelsen har i sin skrivelse av den 10 december 1898 även behandlat frågan om tvångsarbetsanstalterna och deras uppgifter, så väl med hänsyn till yngre som äldre lösdrivare. Styrelsen framhåller därvid, efter att hava medelst siffror visat, huru ringa framgång till lösdriveriets bekämpande tvångsarbetet givit, att anledningen härtill vore, att de ådömda arbetstiderna varit för korta, för att tvångsarbetarna därunder skulle hinna vänjas vid arbete och ordning, varefter styrelsen vidare anför: -Den uppfostrande behandling, som ginge ut på bibringande av fastare moraliska begrepp, viljestyrka och arbetstvång, kunde naturligtvis påräkna direkt framgång huvudsakligen allenast i fråga om de yngre,

193 för nya intryck ännu mottagliga. De äldre, de redan sedan åratal i lösdriveriets dåliga vanor bundna, kunde svårligen genom undervisning och råd lösas från dessa vanor. I deras behandling måste allt skarpare framträda det för övrigt i all uppfostran ingående momentet av allvar, stränghet och tuktan. Den till lättja, dryckenskap och andra laster redan förfallna måste bringas till erfarenhet därom, att annat ej stode honom öppet att välja än antingen ett ordnat arbete i det fria samhället eller ock ett hårdare, njutningslösare liv i den avstängda tvångsarbetsanstalten. En viss olikhet i behandlingen av den yngre bildningsbare och den äldre förhärdade vore således av de faktiska förhållandena betingad. Enär den unges behandling borde grundas å hans mottaglighet för undervisning och moraliska intryck, måste behandlingen så ordnas, att han ej allenast göres till föremål för goda utan ock befrias från dåliga inflytanden. Att införa honom i gemenskap med en samling andra mot samfundsordningen fientliga individer ej endast underhölle utan helt säkert bringade i de flesta fall till förkovran de onda instinkter, som behandlingen vore ägnad att undertrycka. Som förhållandena vore, sändes såväl män som kvinnor, vilka ådömts tvångsarbete, till för könen skilda anstalter, där de visserligen under natten hade skilda sovceller men under dagen fördes till arbete tillsammans med andra lösdrivare av oftast stort förfall. Unga kvinnor, som, plötsligt utkastade i världen, kanske mindre av verklig böjelse för ett, oordnat liv än'under påtryckningen av mångahanda förut oanade frestelser, råkat i förvillelse, sattes tillsammans med i last och brott oförbätterligt förfallna. Det syntes påtagligt, att en stor del sådana för tillfället till sitt yttre liv förolyckade men kanske ändock ej till något djupare förfall sjunkna individer skulle lättare, än vad nu vore fallet, kunna räddas och återgivas till samhället, om de under lämplig tids isolering från andra tvångsarbetare finge under ledning av allvarliga, ädelsinnade lärare och ledare samla sina tankar och nödgas att besinna sig. Till de verkliga brottslingarnas skydd mot besmittelsen av samlevnaden med andra förbrytare hade staten med stora kostnader sörjt. Om ej all logik skulle lämnas åsido, borde ovedersägligen samma förmån beredas åtminstone de till tvångsarbete dömda, som ännu voro bildbara, ej för djupt sjunkna, således i allmänhet de unga och de med dessa i många fall jämnställda, vilka, om än icke mera i ungdomsåren, dock utan att förut vara för brott straffade för första gången dömts till lösdriveri. Styrelsen funne därför av största vikt, att separationsprincipen i möjlig mån utövades vid behandlingen av i all synnerhet de unga lösdrivarna. Hittills vidtagna anordningar med särskilda anstalter för dessa hade visat sig icke blott ändamålslösa utan jämväl i hög grad kostsamma. Styrelsen ansåge därför lämpligast, att de unga lösdrivarna kunde undergå dem ådömt tvångsarbete i större anstalter, därinom de dock kunde hållas fullständigt skilda från äldre tvångsarbetare och jämväl i mån av behov från varandra inbördes.» Fångvårdsstyrelsen föreslog på grund av det anförda, att 9 § i nu gällande lösdrivarlag måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt så ordnad, att de dömde varda skilde efter kön; att i allmänhet för brott straffade särskiljas från andra, äldre från yngre och dessa sistnämnda, likasom även för första gången till tvångsarbete dömda av annan ålder, i den mån sådant kan ske och prövas lämpligt, från varandra inbördes, samt att de dömde hållas till arbete efter sin olika arbetsförmåga.» Frågan om sättet för tvångsarbetets anordnande för de kvinnliga lösdrivarna har särskilt upptagits av reglementeringskommittén. Delade meningar, säger denna kommitté, torde väl knappast råda därom, att den hos oss nu rådande anordning av tvångsarbetet måste med avseende å de prostituerade kvinnorna anses så gott som förfelad. I regel utginge sådan kvinna från tvångsarbetsanstalten lika arbetsovillig och i övrigt oförbättrad, som hon var vid inträdet. Att något verkligt resultat icke kunde vinnas genom den dömdes intagande på en eller annan månad vore ju ej underligt, men även de på längre tid intagna utginge ofta oförbättrade. Att finna sådana former för tvångsarbetets anordnande beträffande kvinnorna, att ett tillfredsställande resultat därav kunde ernås, vore utan tvivel förenat med stora svårigheter. För sådant ändamål borde bland annat i fråga om anstalternas anordnande och kvinnornas behandling stor vikt läggas såväl på en noggrann uppdelning av de senare, allt efter graden av deras vanart och förkommen25 - 22927.

194 het, som ock på utväljandet av sådant arbete för de särskilda individerna, som syntes vara bäst ägnat att hos dem skapa nödig arbetslust och samtidigt bereda dem största möjlighet till utkomst på hederligt sätt efter frigivandet. Fångvårdsstyi s i n skrivelse av den 31 januari 1920 upptog fångvårdsstyrelsen ånyo spörsmålet relsens skri- o m e n ^ s cellvistelse för tvångsarbetarna, innan de sammanfördes i gemensamhet. YGJSG Cl G11 ox

o

jan. 1920. Styrelsen anförde härom följande: För vanliga brott reglerades den adömda frihetsförlusten genom utförliga av Kungl. Maj:t och riksdagen givna bestämmelser, vilka iakttoge de dömdes berättigade anspråk att icke onödigtvis sammanföras med andra lika eller än djupare sjunkna individer och för sådant ändamål bestämde, att de dömda åtminstone under den första tiden skulle hållas avskilda från andra. De, som dömts till tvångsarbete, fördes direkt tillsammans med andra, som dömts till samma slags arbete. I fråga om dem toges icke samma hänsyn till vådorna av moralisk smitta. Den, som första gången gjort sig skyldig till lösdriveri och ej heller tidigare ådragit sig bestraffning för brott, fördes till gemensamhetsarbete vid samma anstalt, där mer än hälften av de internerade utgjordes av sådana, som förut undergått straffarbete. Visserligen skildes i möjligaste mån de sålunda straffade från de ostraffade, men det kunde dock ej undvikas, att ej andra inom fångskaran influerades av de sämre elementen. Så länge erfarenheten ådagalade nödvändigheten av viss behandling i avskildhet från andra i fråga om de för brott dömda, måste konsekvensen fordra, att samma förmån komme tvångsarbetarna till del. C. S. A:s fatC. S. A:s fattigvårdskommitté har ifråga om anstaltsbehandling av lösdrivarna tigvårdskom- i sina »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning» i huvudsak anslutit sig till mitte. ^ e uttalanden, som gjorts i en av G. H. von Koch författad skrift om »Hem och anstalter för lösdrivare». Enligt den i denna skrift uttalade uppfattning skulle de, som vore ovilliga till arbete och under alla förhållanden föredrogo att stryka omkring i stället för att åtaga sig ett ordentligt arbete, omhändertagas i för ändamålet upprättade arbetskolonier. Härom anfördes bland annat följande. I den stora luffarskaran funnes många individer, som ingalunda kunde anses hopplöst förlorade utan tvärtom genom den uppfostran, som i arbetskolonien bibringades, kunde förvandlas till samhällsnyttiga medlemmar. Teoretiskt taget vore det riktigast att upprätta flera olika typer av arbetskolonier, var och en med sin skilda befolkning. Så borde förståndssvaga och epileptiska sysselsättas i en särskild arbetskoloni, speciellt avsedd för deras vård. Bland de fysiskt friska borde skiljas mellan en bättre klass, inom vilken framför allt arbetslust och skicklighet måste utvecklas, och en sämre klass, utgörande de moraliskt svaga, vilka behövde en längre tids behandling samt moralisk och religiös påverkan. Slutligen behövde en asyl upprättas för dem, som vore så samhällsvådliga eller så litet tillräkneliga, att det vore oriktigt att efter en viss strafftid utsläppa dem, utan borde kvarhållas i en asyl, till dess de visat avsevärda prov på förbättring. Att från början inrätta anstalter efter ett sådant schema vore dock ur flera synpunkter ej tillrådligt. Det riktigaste torde därför vara att upprätta en eller ett par anstalter av en viss typ för att sedan, med ledning av erfarenheterna från denna, upprätta andra för olika klasser av lösdrivare. I första hand borde en arbetskoloni upprättas för de förbättringsmöjliga. Dylika kolonier borde ej upprättas eller ledas av staten utan av särskild förening eller landsting. För verksamheten borde statsbidrag lämnas. Arbetet borde baseras på

195 jordbruk och trädgårdsskötsel. Om emellertid arbetskolonien skulle omhändertaga de bästa elementen bland lösdrivarna, fordrades, att ett noggrant urval företoges. För detta ändamål borde upptagningsanstalter inrättas, där personerna ifråga skulle kunna prövas, innan de sändes till arbetskolonien. Slutligen må anmärkas, att professor Thyrén i »Principerna för en strafflags- Principerna reform I» framhållit, att, så vitt prostitutionen kunde utgöra anledning att omhänder- för en straff taga kvinnor, en omsorgsfull söndring borde göras mellan å ena sidan sådana, som ' ° M mera genom omständigheternas makt, kanske i förening med ungdomligt lättsinne av mera vanlig art, förts in på denna väg samt ännu icke vore kroppsligen och andligen förkomna, och å andra sidan sådana, för vilka prostitutionen vore ett bland liera medfödda och förvärvade degenerationssymtom. De förra skulle ofta taga skada av samvaron med de senare eller över huvud med övriga till tvångsinternering dömda kvinnor. De behandlades därför bäst i något för dem avpassat räddningshem. Att sammanföra alla prostituerade utan åtskillnad till samma anstalt blott på grund av deras gemensamma egenskap av prostituerade vore ett avgjort missförstånd, då de orsaker, som lett till prostitutionen, och de verkningar, densamma hunnit frambringa, vore så olika hos olika individer. Kommittén har vidare genomgått uttalanden av tvångsarbetsanstalternas predikan- Fängelsepr ter, vilka uttalanden finnas intagna i fångvårdsstyrelsens berättelser för åren 1890—1918. dikanternas berättelser. I dessa uttalanden framhålles särskilt, att gemensamhetssystemet inom tvångsarbetsanstalterna många gånger utgjorde hinder för en förbättring, enär härigenom de sämre elementen fingo tillfälle att utöva sitt skadliga inflytande på de mera godartade, samt att de unga lösdrivarna, särskilt de kvinnliga, borde åtminstone en del av interneringstiden förvaras helt avskilda i cell. En del av de anmärkningar, som framställts mot anstaltsbehandlingen, hava under årens lopp avhjälpts. Innan kommittén uttalar sig rörande de framlagda önskemålen, synes det nödvändigt att lämna en framställning av de förändringar, som genomförts under de senaste åren samt om förhållandena vid tvångsarbetsanstalterna, sådana de nu gestalta sig. Kommittén har i annat sammanhang berört, att tvångsarbetsanstalterna, efter Tvångsarbeteatt förut hava hört under fångvårdsstyrelsen, från och med år 1921 utbrutits ^^ande&L fångvården samt förlagts under särskilda styrelser. Frågan om deras utbrytning fångvården. upptogs i samband med framläggande av förslag till lag angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Redan på ett tidigt stadium av sin verksamhet under vintern 1908—09, hade fattigvårdslagstiftningskommittén ägnat lösdrivarlagstiftningen en förberedande behandling, som utmynnat i förberedande utkast till lag om lösdrivares behandling och till stadga för statens tvångsarbetsanstalter, vilka utkast varit tillgängliga inom justitiedepartementet vid beredning av vissa lagstiftningsfrågor. För att erhålla kännedom om fattigvårdslagstiftningskommitténs ståndpunkt i fråga om de prostituerade kvinnornas behandling såsom lösdrivare anmodade chefen för justitiedepartementet kommittén genom skrivelse den 20 december 1917 att meddela, huruvida kommittén under sitt arbete funnit anledning föreligga att, med hänsyn till de särskilda syften, som tvångsarbetsanstalterna i riket avsåge att fylla, ifrågasätta någon omläggning av dessa anstalters nuvarande organisation och ledning.

196 Med anledning härav meddelade kommittén i skrivelse den 16 januari 1918, att, då kommittén ansåge sig böra i ett förslag till lösdrivarlag medtaga de prostituerade kvinnorna, kommittén utgått från den förutsättningen, att den blivande lagstiftningen skulle få mera preventiv natur än för närvarande vore fallet samt att en omorganisation skulle äga rum av tvångsarbetsanstalterna för kvinnor. Denna ändrade organisation bade kommittén tänkt sig bestå bland annat däri, att dessa anstalter skulle skiljas från fångvårdsförvaltningen samt ställas under en direkt under justitiedepartementet lydande styrelse, i vilken jämväl borde finnas ett par kvinnliga ledamöter. Även ifråga om tvångsarbetsanstalterna för män bade kommittén tänkt sig en förändrad organisation i samma riktning, nämligen med en särskild styrelse, som sorterade direkt under justitiedepartementet. Det huvudsakligaste skiilet för ett skiljande från fångvårdsförvaltningen hade här, liksom ifråga om kvinnorna, varit, att man så mycket som möjligt velat förhindra, att tvångsarbetet finge karaktären av straff. Kommitténs berörda yttrande remitterades till fångvårdsstyrelsen, som med tanke särskilt på den kategori av de kvinnliga tvångsarbetarna, som närmast givit anledning till, att frågan om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården då uppkommit, nämligen de prostituerade, i huvudsak anförde följande: Med den erfarenhet, styrelsen hade om en del av ifrågavarande kvinnors karaktär och svårleddhet, måste styrelsen bestämt framhålla, att knappast någon möjlighet funnes att mot deras vilja omhändertaga dem i skyddshem eller andra anstalter, utan att dessa ägde tillgång till en kraftig tvångsmakt. Dessa kvinnor vore snart sagt de mest svårskötta bland dem, som stode under behandling i fångvårdsanstalterna. Oftast med förstörda nerver, lättretliga och obehärskade till lynnet, hetsade av sina drifter, som gärna toge sig perversa uttryck, kunde de i många fall inom en anstalt hållas till skick och ordning endast genom stränga disciplinmedel. Frånvaron av de möjligheter i nämnda avseende, som erbjödes inom en fångvårdsanstalt, skulle helt visst leda till nedslående iakttagelser, vadan styrelsen avstyrkte förändringen.

Socialstyrelsen och överståthållarämbetet, vilka jämväl hördes i anledning av den väckta frågan om tvångsarbetsanstalternas utbrytande ur fångvården, voro däremot ense om nödvändigheten av en omläggning av samhällets skyddsåtgärder mot lösdriveriet. I fråga om de åtgärder, som härutinnan borde vidtagas, angav socialstyrelsen i sitt utlåtande vissa riktlinjer. Styrelsen anförde därvid följande: »Beträffande lösdrivarna liksom andra grupper av osociala samhällselement framträdde numera allt starkare kraven på en omläggning av samhällets skyddsåtgärder. Erfarenheten finge nämligen anses hava visat, att ett mycket starkt betonande av de repressiva momenten icke vore ändamålsenligt, då detsamma i allmänhet icke vore ägnat att förbättra individerna och förhindra återfall. En i verklig mening förebyggande verksamhet måste nämligen grundas på en uppfostran av individerna, genom vilken dessas karaktär stärktes och deras förmåga av ärlig självförsörjning utvecklades. Enligt denna uppfattning vore givetvis interneringen vid tvångsarbetsanstalt ingalunda den enda åtgärd, som från samhällets sida borde vidtagas, utan endast ett led i en serie av anordningar, genom vilka man sökte bereda en stödjande omvårdnad för individer, som behövde hjälpas fram till fullt självansvar. Där interneringen måste vidtagas, skedde detta visserligen delvis för att skydda samhället och andra individer för yttringar av deras samhällsfarlighet men väsentligen för att den internerade måtte genom starkt uppfostrande inflytande under längre tid få den viljans och kroppens härdning, att han efter interneringstidens slut kunde, eventuellt med fortsatt övervakning, bliva en samhällsnyttig, lojal medborgare. En sådan uppfostran skedde visserligen under tvunget kvarhållande å anstalt men icke på uniform tvångsväg. Individernas förutsättningar i avseende å psykisk läggning, ursprung och uppfostran, vanor, yrkesutbildning, tidigare social ställning med mera vore sä olika, att man endast genom långt driven individualisering av deras b3handling kunde förvänta goda resultat. Det syntes

197 sannolikt, att med det starkare betonande av vårdens förebyggande karaktär, som redan nu trängde sig fram beträffande lösdrivarna, denna gren av samhällets vårdverksamhet komme att mera markerat än förr skilja sig från fångvården och närma sig behandlingen av andra slag av socialt mindervärda individer, såsom alkoholister, vissa grupper understödstagare och försumliga familjeförsörjare, vanartiga minderåriga samt minderåriga förbrytare, alkoholbrottslingar, abnorma brottslingar, som icke vore i behov av hospitalsvård, m. fi. Endast för vissa av dessa kategorier vore en rationell behandling ännu genomförd, för andra förbereddes sådan, medan åter några ännu icke blivit föremål för den särskilda uppmärksamhet från det allmännas sida, att deras omhändertagande under lämpliga former tagits i närmare övervägande. Styrelsen funne det emellertid sannolikt, att de nära beröringspunkterna mellan nu berörda grupper av socialt mindervärda samt de likartade synpunkter, som måste anläggas pä deras behandling, skulle föranleda, att vården av dem komme att organiseras efter i huvudsak samma riktlinjer.

Overståthåttarämbetet yttrade i fråga om reformen bland annat följande: Men den individualiserade behandling, som vore en nödvändig förutsättning för en mera fruktbärande anstaltsvård, och kanske i ännu högre grad den nödvändiga omvårdnaden om kvinnorna, sedan det egentliga tvångsarbetet upphört, torde medföra en sådan omläggning av hela den korrektiva behandlingen av de prostituerade, att denna icke längre hörde rätt väl tillsammans med fångvården. Det torde särskilt vara av vikt, att frågor rörande anstaltsvården och vad därmed sammanhängde finge behandlas under friare former dels med hänsyn till behovet av erfarenhet och anställande av nya försök bland annat för möjliggörande av lämplig övergång från den strängare, mera tvångsbundna behandlingen till ökad frihet för de internerade och dels för befrämjande av samarbete med föreningar och enskilda personer för beredande av vård och arbete åt sådana kvinnor, som kunde från anstalterna till dem överlämnas. Vad här anförts torde i väsentliga hänseenden äga tillämpning jämväl beträffande de manliga lösdrivarna och de för dem avsedda anstalterna. Dock förefunnes så till vida en bestämd skillnad, att många manliga lösdrivare vore att likställa med vanliga förbrytare, till vilken kategori borde hänföras även så kallade bondfångare, prejare m. fl., men denna omständighet torde icke utgöra något hinder för den föreslagna omläggningen, under förutsättning likväl att ledningen av anstalterna utrustades med erforderlig tvängsmakt för upprätthållande av nödig disciplin och ordning.

I proposition till 1918 års riksdag om tvångsarbetsanstalternas skiljande från fångvården (nr 388 sid. 19) uttalade sig dåvarande chefen för justitiedepartementet rörande na ifrågavarande reformplaner på följande sätt: »Ehuru tvångsarbetet ej innefattar straff i vanlig bemärkelse, har detsamma likväl därigenom, att det verkställts i anstalter, som lyda under fångvården och i stort sett likna straffanstalter i egentlig mening, fått sig påtryckt prägeln av ett dylikt straff. Detta har givetvis ej kunnat undgå att verka i hög grad deprimerande på många av dem, som drabbats därav, och sålunda varit ägnat att motverka syftet med deras insättande i anstalten: att genom deras hållande till ordnat arbete under längre tid uppfostra dem till arbetsvilliga och samhällsnyttiga individer. Tvangsarbetsanstalterna hava framstått, icke — såsom de bort — som arbetsinrättningar i statens hand eller, om man sä, vill beteckna dem, statliga arbetsuppfostringsanstalter utan som vanliga straffanstalter. Den, som utsläppts från en tvångsarbetsanstalt, har betraktats som en vanlig f. d "fånge» och fått lida den smälek, som dock alltid måste vara förbunden med ett dylikt namn. Väl är det sant, att en avsevärd del av de personer, som dömas till tvångsarbete, äro att anse såsom på det hela taget oförbätterliga; dessas intagande och kvarhållande å arbetsanstalt bör huvudsakligen betraktas såsom en säkerhetsåtgärd till samhällets skydd, under det att det kan synas utsiktslöst att vidtaga särskilda åtgärder för deras förbättring. Särskilt sådana individer måste underkastas en relativt långvarig vistelse på sluten anstalt, under uppsikt av den starka disciplinära myndighet, varmed nuvarande anstaltsförvaltning är utrustad och som givetvis bör bibehållas även efter de skilda anstalternas utbrytande ur fångvården. Men andra kategorier av tvångsarbetare, särskilt i de yngre årsklasserna, äro däremot otvivelaktigt mottagliga för rättelse genom en metodiskt ledd, efter varje särskilt fall rättad uppfostran För dessa kan en relativt kort vistelse å anstalt med strängt genomförd disciplin och avskildhet från yttervärlden vara tillfyllest. En allt större frihet må kunna givas den å anstalten intagna efter hand, som han visar sig vara mottaglig för fostran. Som en övergångsform till full frihet må det finnas lämpligt att förflytta dessa tvångsarbetare till skyddsanstalter eller enskilda hem,

198 till det yttre under fullständig frihet, men likväl under tillsyn och ledning från huvudanstalten. Att tvångsarbetet med hänsyn till en dylik utveckling av dess syfte icke för närvarande är ordnat på tillfredsställande sätt, torde vara allmänt erkänt. Önskvärdheten av dess omläggning i olika avseenden har framhållits av alla hörda myndigheter. De närmare linjer, efter vilka denna omläggning bör ske, äro visserligen ej ännu definitivt uppdragna, men så mycket torde dock framstå som visst, att vid en blivande reform av tvångsarbetet man kommer att vid detsammas närmare utformande taga mera hänsyn till dess nyss framhållna egenskap av uppfostringsmedel än för närvarande är fallet. En följd härav blir, att anstaltsvården säkerligen i långt större utsträckning än nu måste inriktas pä att bliva individualiserad. Detta kräver, såsom jag nyss antytt, avsevärt friare former med avseende å behandlingen än de, som nu komma till tillämpning. En nödvändig förutsättning för att med en omläggning efter nu angivna riktlinjer av tvångsarbetet skall kunna vinnas, vad man därmed vill uppnå, är emellertid enligt min mening, att det hinder härför undanröjes, som, på sätt nyss sagts, ligger i tvångsarbetsväsendets sammankoppling med fångvårdsförvaltningen. Anstaltsbehandlingens likställande med straff måste i möjligaste mån undvikas och åt anstalterna måste givas en ledning, sammansatt med särskild hänsyn till de friare former, under vilka dessa måste verka för att rätt fylla sin uppgift. En särskild, från fångvården skild administration av tvångsarbetsanstalterna synes vidare önskvärd med hänsyn till den omvårdnad efter tvångsarbetets verkställande, som bör komma särskilt de yngre av dessa till del i syfte att om möjligt på ett bestående sfitt vinna dem för ett nyttigt och ordentligt liv. Härför erfordras intresserad ledning och övervakning av de skilda individerna, i likhet med vad nu är fallet beträffande t. ex. elever från statens uppfostringsanstalt å Bona, som vistas utom anstalten. Det övervakningssystem, som sålunda torde böra ingå som ett betydelsefullt led i denna tvångsarbetarnas efterbehandling - främst kanske deras, som äro att hänföra till de prostituerades kategori — kan icke bliva anordnat på fullt ändamålsenligt och för det allmänna rättsmedvetandet tillfredsställande sätt, så länge tvångsarbetet inordnas under den allmänna fångvården, vars egentliga uppgift är att utöva vård över till straff dömda personer.

Såsom tidigare omförmälts avslogs Kungl. Maj:ts ovannämnda till 1918 års riksdag avlåtna proposition. Vid 1920 års riksdag förnyades framställningen (prop, nr 246), och den blev då av riksdagen bifallen. På grund av särskilt nådigt bemyndigande uppdrog chefen för socialdepartementet den 9 juli 1920 åt särskilda sakkunniga att inom departementet biträda med utarbetande av förslag till erforderliga författningar angående statens tvångsarbetsanstalter ävensom med utredning och förslag till de åtgärder, som i övrigt kunde finnas påkallade i sammanhang med berörda anstalters skiljande från fångvården. De sakkunniga avgåvo den 2 december 1920 betänkande med förslag till stadga, varvid också föreslogos vissa ombyggnadsarbeten vid anstalterna, bland annat att vid Svartsjö skulle uppföras en ny sluten avdelning om sammanlagt 50 celler. De sakkunniga yttrade bland annat i sitt betänkande: Enligt de sakkunnigas mening kunde en betydande del av tvångsarbetarna behandlas utan allt för starka band och användas till arbete å fria fältet utan allt för stor bevakning, därest man hade möjlighet att frånskilja farliga element. Detta vore återigen möjligt endast där, varest man hade tillfälle att tillräckligt länge iakttaga den nyinkomne och vinna den kännedom om honom, som krävdes för att veta, huru han bäst borde behandlas. En väl ordnad tvångsarbetsanstalt måste därför hava en särskild sluten avdelning med celler, vilken avdelning även hade användning i många andra fall, nämligen för avgående, för sjuka och sjukliga, för personer vilkas sinnestillstånd krävde mera stillhet under längre eller kortare tid, för personer som av en eller annan orsak måste särskilt observeras, för personer som vore för goda att blandas med hopen, för dåliga personer, vilkas moraliska inflytande på de andra vore i särskild grad ogynnsam, för personer med pervers könsdrift, för orostiftare m. fl. Slutligen vore det nödvändigt att ständigt hava ett antal lediga celler till disposition, då de kunde behövas för att i sin begynnelse kväva tillbud till myteri och sammangaddningar.

199 Den 23 december 1920 utfärdade Kungl. Maj:t, i huvudsaklig överensstäm- Stadgan för melse med de sakkunnigas förslag, en stadga för statens tvångsarbetsanstalter. staten ^ tvångsEnligt denna stadga hava tvångsarbetsanstalterna till ändamål att mottaga personer, stalter. som ådömts tvångsarbete, samt att genom deras hållande till arbete, genom moralisk påverkan och genom en i övrigt så vitt möjligt för varje särskilt fall lämpad behandling söka väcka deras arbetshåg och sätta dem i stånd att föra ett nyktert och ordentligt liv. Män och kvinnor må ej intagas i samma anstalt. Inseendet över och högsta ledningen av anstalten tillkommer en av Kungl. Maj:t för en tid av högst fyra år i sänder förordnad styrelse. För varje tvångsarbetsanstalt tillsättes en särskild styrelse, bestående av minst fem, högst sju personer, representerande juridisk eller administrativ samt medicinsk insikt, socialt intresse ävensom erfarenhet å något eller några av de områden, på vilka anstaltens arbetsdrift huvudsakligen rör sig. I styrelse för anstalt, där kvinnor äro intagna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. I fråga om tvångsarbetarnas fördelning stadgas, att direktören äger bestämma detta på sätt som synes lämpligt med hänsyn till den behandling, vilken bör komma en var av dem till del; och äger direktören i sådant hänseende bestämma, huruvida tvångsarbetare skall förvaras avskild eller i gemensamhet med andra. Enligt stadgan böra vidare tvångsarbetare sysselsättas på sådant sätt, som är ägnat att bibringa dem förmåga och håg att efter avgången från anstalten genom arbete förvärva sitt uppehälle. Vid deras sysselsättande skall behörig hänsyn tagas till deras hälsotillstånd och arbetsförmåga. Tvångsarbetare, särskilt yngre, vilkas skolunderbyggnad befinnes bristfällig, skola å tider, då arbetets bedrivande ej därigenom avsevärt hindras, erhålla lämplig undervisning. Till uppmuntran och belöning för flit och välförhållande må arbetspremie kunna tilldelas tvångsarbetare med högst en krona för arbetsdag. Av arbetspremie må intill hälften under tvångsarbetares vistelse vid anstalt kunna användas till understödjande av hans närmaste anhöriga samt till kostförbättring eller annan tvångsarbetarens personliga förmån. Återstående delen av arbetspremien skall intill tiden för tvångsarbetarens avgång från anstalten innestå i dess kassa. Vid nämnda tid skall av dessa medel först uttagas, vad som erfordras för tvångsarbetarens nödiga beklädnad och hemresa, ävensom vad som bör beräknas för hans uppehälle under den närmaste tiden efter utskrivningen. Vad därefter återstår må enligt anstaltsstyrelsens närmare bestämmelser efter tvångsarbetarens hörande och prövning av föreliggande omständigheter av direktören användas till underlättande av den utskrivnes återgång till självförsörjande verksamhet. Styrelsen skall söka bereda anställning åt de från anstalten avgående samt har att även eljest hjälpa och stödja dem. För sådant ändamål skall styrelsen uppehålla samarbete med myndigheter, arbetsförmedlingsanstalter och andra institutioner samt föreningar och enskilda, vilkas verksamhet berör styrelsens arbetsuppgifter. Härvid skall styrelsen biträdas av direktören och pastor samt vid Landskronaanstalten av den ena assistenten. I fråga om bestämmelserna i övrigt för tvångsarbetsanstalterna hänvisas till stadgan för anstalten (se nr 945/1920, 155/1922 och 224/1922 i Svensk författningssamling).

2G0 Befintliga Rörande de tvångsarbetsanstalter, som kommit till användning efter det 1885 tvdngsarbets få irns n al sö s db rl oi vt ta rt lvaag utfärdats, hänvisas till den historiska återblicken. Sedan år 1918 anstalter. tvångsarbetsanstalter, en å Svartsjö för män och en i Landskrona för kvinnor. TvångsarbeteStatens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö började sin verksamhet i maj 1891. Trartsiö å T i l 1 l o £ e m e n t f ö r tvångsarbetare användes det gamla slottet, som är uppfört i två våningar och indelat i 44 rum av olika storlekar. I dessa rum, alla med vanliga fönster, äro inredda 300 sovboxar, sålunda att yttre delen av rummet är fritt, medan sovboxarna äro belägna i inre delen. På övre botten, där rumshöjden är ej fullt tre meter, finnes blott en rad av boxar; på nedre botten med en höjd av 3,70 meter har man byggt dem i två rader, den ena över den andra på så sätt, att de övre boxarnas golv är förlängt inåt rummet till en med järnräck försedd gångbana, från vilken gång trappor leda ned förbi undre raden. Sovboxarnas sidoväggar äro av korrugerad plåt, och på framsidan är en gles spjälgrind anbringad, som nattetid hålles låst. Rummet framför sovboxarna bildar ett dagrum med bord och stolar och fa tvångsarbetarna här intaga sina måltider samt tillbringa sina vilostunder med läsning och dylikt. Vid fönsterna i varje rum äro tvättanordningar anbragta. På ömse sidor om slottsbyggnaden finnas gårdar, av vilka den ena gården delvis begränsas av verkstadshus, ekonomihus och kanslihus, och den andra av anstaltens sjukhus och skollokaler m. m. I övrigt äro gårdarna omgivna av höga plank. I kanslihusets undre våning är inrymd en isoleringsavdelning — fornt kronohäkte — med 9 celler. Inom verkstadshuset finnas verkstäder för snickeri, skomakeri, skrädderi och måleri m. m. Ekonomihuset, som under år 1922 ombyggts, är väl inrett med alla nutida mekaniska anordningar för matlagning, bakning, tvätt och bad. Från 1891 till den 14 mars 1909 sysselsattes tvångsarbetarna huvudsakligen med gatstenshuggning vid ett i anstaltens omedelbara närhet beläget stenbrott. Den 14 mars 1909 övertog Svartsjöanstalten under eget bruk hela Svartsjö kungsladugård med omkring 800 tunnland åker och äng samt en del skogsmark; samtidigt nedlades stenhuggningen och kvarstår numera endast såsom reserv, ifall a betet vid jordbruket skulle tryta. Anstalten förfogar dessutom över tvenne utgårdar. nämligen Svartsjö djurgård och Svartsjö kungsgård. Vid den sistnämnda har en större o trädgård anlagts. Ar 1915 uppfördes vid kungsgården en särskild byggnad till logement för 12 yngre tvångsarbetare, men då flera rymningar därstädes förekommo, hava i stället äldre och pålitliga tvångsarbetare placerats där. Likaså inlogeras dylika tvångsarbetare vid djurgården, som har 8 platser. Meningen med kolonierna är, att dessa skola utgöra en förmedlande övergång mellan huvudanstaltens mera stränga behandling och den fulla friheten. I kolonierna ligga tvångsarbetarna flera i samma rum. De, som intagas å berörda kolonier, måste avgiva sitt hedersord på att ej svika det förtroende, som visas dem i flera avseenden. Rymningar från kolonierna hava ej^ heller förekommit, sedan ungdomsavdelningen indrogs. Gårdsbruket förfogar över fullt moderna byggnader med tillhörande mekaniska anordningar. Även ett mejeri finnes å anstalten. Jordbruket drives i stor skala samt gav 1921 en bruttoinkomst av cirka 175,000 kronor.

201 Tvångsarbétarna indelas vid jordbruksarbetet i olika arbetslag med en förman såsom arbetsledare. Förmannen deltager själv i arbetet. Uppfostringsarbetet vid anstalten handbaves närmast direktören av pastorn, som tillika är förste lärare, assistenten samt en andre lärare. För att åstadkomma en mera individualiserad vård skola enligt en av styrelsen fastställd arbetsordning, tvångsarbetarna uppdelas efter deras sysselsättande vid anstalten i tre grupper, jordbruksgruppen, trädgårdsgruppen samt verkstads- och handräckningsgruppen med en vårdledare såsom chef. Såsom vårdledare skola tjänstgöra pastorn, assistenten och läraren, en var för den grupp styrelsen bestämmer. Direktören äger fördela tvångsarbetarna mellan de olika grupperna, därvid dock skall iakttagas, att de yngre tvångsarbetarna skola så långt möjligt tilldelas trädgårdsgruppen. De olika grupperna skola, så långt de lokala förhållandena det medgiva och det i övrigt vid prövning av de särskilda fallen anses lämpligt, sammanföras även vid inlogeringen i anstaltsbyggnaden. Noggranna anteckningar om varje tvångsarbetare föras numera för att möjliggöra för befattningshavarna att erhålla en personlig kännedom om tvångsarbetarna. Enligt anstaltsstyrelsens berättelse för år 1921, som är den första efter organisationsförändringen, voro vid ingången av år 1921 å anstalten kvarstående under året tillkomna under året avgångna vid slutet av året kvarstående

168 260 265 163.

Läkaren vid Svartsjöanstalten doktor Frans Berglund har i fråga om de änder senare åren vidtagna reformerna av anstaltsbehandlingen i sin berättelse för är 1921 lämnat en redogörelse, varav följande må här intagas: »Det behöver ej mer än antydas, huru olika förhållandena äro nu emot vid tiden omkring sekelskiftet. Allt har väsentligt förändrats, förbättrats. Karlarna arbeta nu mestadels ute i friska luften på jordbruksdomänens vidsträckta områden, där arbetet i allmänhet ej blir enformigt och av den stränga bevakningen synes nu knappt något; konstapeln med det bart huggande svärdet har ersatts med i arbetet deltagande förman. Största möjliga frihet tillmätes den enskilda karlen^ så långt möjligt är utan bevakning. Han kan t. ex., om han nämligen visat sig pålitlig, få köra sina hästar kilometerlångt bort från varje bevakande öga, och ett samtal med en mötande fri person anses ej längre brottsligt. Inom anstalten får han röra sig ganska obehindrat; skämt och glam inom tillbörliga gränser ses gärna, och hela umgängesformen de internerade emellan präglas av största möjliga frihet, så vitt den kan förenas med god ordning. Musik och sång idkas, då och då med små konserter. Föreläsningar och även biografföreställningar, ofta med skämtsamt innehåll, förkorta de långa vinteraftnarna. Kosthållet liar undergått en genomgripande förändring, och numera höres (med få undantag) ej knot vare sig över kvantitet eller kvalitet. Särskilt under den nu rådande allmänna depressionen, då de ankommande breven från anhöriga förtälja om nöd och svårigheter ute i det fria, är belåtenheten stor. De allmänhygieniska förhållandena hava i många hänseenden väsentligt förbättrats, och ytterligare förbättringar äro planerade. Givetvis har hela denna utveckling varit mödosam och ingalunda nåtts utan svårigheter och även stridigheter. Den har skett långsamt och trevande, steg för steg; man har måst s å a t t säga känna sig för huru mycket frihet i behandlingen varit tillrådlig för att ej alstra självsvåld. Det var också med viss oro man avvaktade resultatet av det stora omslag, som skedde, då arbetsdriften 2 6 — 22927.

202 omändrades^ från stenhugghing till jordbruksarbete. Det gick emellertid bättre än man vågat hoppas, och från den tiden kan man räkna, att en helt ny anda råder inom anstalten. Med det i allmänhet mindervärdiga människomaterial, man här har att göra med, delvis utgörande landets sämsta element, får man visserligen ej räkna med allt för storartade resultat; man får nöja sig med att ha vunnit något, och vad man vunnit är åtminstone, att den värsta bitterheten mot samhället fått vika, att de frigivna i genomsnitt vunnit i hälsa och krafter, och att de därigenom tillförts en ökad möjlighet att reda &i^ ute i den fria kamptillvaron, sedan de en tid varit avvanda från alkohol och oordning samt tränats till sunt arbete. Huruvida de sedan utnyttja sin vinst av anstaltsvistelsen är en annan fråga, som är svår att besvara. Det synes emellertid som antalet recidivister på senare tiden avtagit, ehuru tyvärr ingen statistisk bevisföring kan företes. All statistik på detta område måste även bli otillförlitlig, emedan de medverkande faktorerna i flera avseenden variera så högst betydligt olika tidsperioder.»

TvångsarbeteTvångsarbetsanstalten för kvinnor är förlagd til] Landskrona gamla fästning. Landskrona. A n s t altsbyggnaderna äro på alla sidor omgivna av den s. k. inre vallgraven, vari' genom anstalten helt skiljes från den yttre världen. Anstalten disponerar över följande byggnmgar, nämligen västra längan, som innehåller logement, norra längan, använd till sjukhus och bostäder för personalen, östra längan, som begagnas till expedition och bostad för direktör, södra längan innehållande arbetssalar och förråd, f. d. kronohäktet eller östra tornet, som användes till isoleringsavdelning, samt södra tornet, där anstaltens kök är inrymt. Byggnaderna ligga i en fyrkant och bilda anstaltens gård, som under senare tider försetts med planteringar. Logementsbyggnaden innehåller tre våningar om tillsammans 12 rum, i vilka äro inredda tillhopa 108 sovboxar. Rummens yttre del är fri med stora fönster, medan i inre delen är förlagd en rad sovboxar. Boxarnas sidoväggar äro av korrugerad plåt; i öre delen av dörren äro spjälor anbragta. Dörrarna äro nattetid låsta. Utanför boxarna hava på senare tiden anbragts stolar och bord, där tvångsarbeterskorna intaga sina måltider och få tillbringa sina lediga stunder. I varje rum finnas numera moderna tvättanordningar samt bidéer, allt med varmt och kallt vatten. Genom anbringande av gardiner för fönsterna och krukväxter i fönsterna har man sökt att, så vitt möjligt, få bort det fängelseintryck, som denna byggnad eljest gör. Överst i nu ifrågavarande byggnad är kyrkan inrymd. Sjukhuset är numera ombyggt och fullständigt modernt inrättat, med anordningar särskilt för behandling av de internerades veneriska sjukdomar. Sjukhuset förfogar över läkarrum, undersökningsrum, tvättrum, 2 sjuksalar, isoleringsrum samt badrum m. m. Södra längan, där arbetssalarna äro inrättade, är anstaltens äldsta byggnad. Arbetssalarna äro på grund av byggnadens tjocka murar samt opraktiska byggnadssätt tämligen mörka och mindre lämpade för sitt ändamål. Genom trägaller äro arbetssalarna indelade i mindre rum, där tvångsarbeterskorna under arbetstid sitta inlåsta. Enligt vad kommittén inhämtat har anstaltsstyrelsen ingått till Kungl. Maj:t med begäran om kyrkans apterande till två stora arbetssalar och inredande av kyrka i de gamla arbetssalarna. Kronohäktesbyggnaden rymmer 32 celler, som äro ganska rymliga men i likhet med andra^ fängelser försedda endast med små, nära taket sittande cellfönster. Cellerna äro på grund härav ganska mörka, samt lämpa sig mindre såsom arbetsceller. 1 undre våningen finnas två straffceller.

203 Tvångsarbeterskorna sysselsättas med sömnadsarbeten för statsförvaltningarnas behov, men, enligt vad anstaltsstyrelsen upplyst, håller styrelsen för närvarande på med utredning av frågan om anordnande av sådant arbete för kvinnorna, som lättare sätter dem i stånd att efter frigivningen bereda sig möjlighet till att därmed försörja sig. Befattningshavarna deltaga ej själva i de internerade kvinnornas arbeten, men, enligt vad kommittén inhämtat, pågår för närvarande hos styrelsen för anstalten en utredning även härom. På yttre vallarna disponerar anstalten över en del områden, där anstalten driver odling av medicinalväxter. Dessa områden komma att våren 1922 utökas med ytterligare områden för möjliggörande av ökat trädgårdsarbete för de internerade kvinnorna. Då de å Landskronaanstalten intagna ofta äro behäftade med veneriska sjukdomar, som under anstaltsvistelsen behöva behandlas, har med Kungl. Majrts medgivande anställts en särskild läkare, som är specialist på könssjukdomarnas område, ävensom en på området särskilt utbildad sjuksköterska. Därest en internerad vid avgången från anstalten fortfarande befinner sig i smittosamt stadium, sändes hon direkt från anstalten till vederbörande sjukhus för fortsatt behandling. Med hänsyn till den utbredning, som dessa sjukdomar hava bland de prostituerade, torde man kunna av denna behandling vänta ett gott resultat. I den mån anstaltens lokala förhållanden det medgivit har en indelning av tvångsarbeterskorna efter graden av deras demoralisering genomförts. Landskronaanstalten disponerar vidare över en å egendomen Hildero vid Asmundtorps station belägen filial, rymmande 20 platser. Denna egendom äges av en stiftelse, som emellertid enligt särskilt avtal upplåtit filialen till staten, mot det att staten svarar för där intagna tvångsarbeterskors underhåll och vård. Filialen består av ett bostadshus av sten i två våningar. Nedre våningen inrymmer sal, expeditionsrum, rum för personalen, sjukrum och kök. Övre våningen omfattar fyra sovrum, tvättrum och vind. De internerade sova flera i samma rum. Källaren innehåller tvättstuga, bageri m. m. Till egendomen hör ett mindre jordbruk ävensom en mindre fristående lägenhet, bestående av ett boningshus med bostad för gårdskarl, fyra rum samt uthus. Denna lägenhet användes för frigivna tvångsarbeterskor. Å Hildero intagas tvångsarbeterskor, som första gången dömts till tvångsarbete, samt dessutom sådana i huvudanstalten förut förvarade, som ingivit förhoppning om framtida välförhållande och därför ansetts kunna före frigivningen en tid behandlas under de mera fria former, som filialen erbjuder. Filialen skötes som en vanlig lantgård, där de internerade syssla med jordbruksarbete och hushållsgöromål. Styrelsen för stiftelsen har i skrivelse den 27 augusti 1921 till Konungen erbjudit staten såsom gåva stiftelsens lösa och fasta egendom; och har styrelsen för Landskronaanstalten tillstyrkt, att Kungl. Maj:t måtte mottaga gåvan, enär egendomen under den tid, den varit ansluten såsom en filial till Landskronaanstaiten, visat sig oundgängligen nödvändig för anstaltens verksamhet. Genom remiss den 29 mars 1922 har Kungl. Maj:t anbefallt fattigvårdslagstiftningskommittén att avgiva utlåtande i ärendet; och har sådant avgivits i särskild skrivelse av den 16 december 1922.

204 I den av styrelsen för Landskronaanstalten avgivna berättelsen för år 1921 eller anstaltens första verksamhetsår efter skilsmässan från fångvården hava lämnats en del statistiska uppgifter i fråga om beläggningen. Enligt dessa uppgifter voro vid ingången av är 1921 kvarstående under året hade tillkommit under aret hade avgått vid slutet av året voro kvarstående

124; 2B6; 226; 184.

I sin nämnda berättelse uttalar styrelsen, att det för ernående av bättre resultat av anstaltens verksamhet vore nödvändigt, att styrelsen hade till sitt förfogande flera anstalter liknande Hildero, ty de prostituerade behandlades bäst i mindre anstalter eller anstaltsavdelningar. Ett önskemål vore därför, att inan disponerade över en anstalt på landet med mindre avdelningar eller kolonat, sa att en rationell uppdelning kunde ske. Kommitténs Såsom ovan framhållits är tvångsarbetet den lämpligaste åtgärden mot lösyttrande. drivaren, sedan försöken att med mildare medel få honom att övergiva sitt syssloKlagomål över lösa och samhällsskadliga levnadssätt visat sig fruktlösa. De anmärkningar, som resultatet vid riktats mot tvångsarbetet, synas också mindre hava gällt anlitandet av tvångsjmsteltenw8 a r b e t e t i och för sig än formerna för dess anordnande. Av den ovan lämnade redogörelsen för utvecklingen av anstaltsväsendet på detta område i Sverige framgår, att man haft att kämpa med stora svårigheter för att kunna omhändertaga och sysselsätta lösdrivarna. Det dröjde sålunda länge, innan särskilda anstalter för tvångsarbetarna med tillräckligt antal platser kommo till stånd, så att tvångsarbetarna kunde avskiljas frän fängelserna. Efter tillkomsten av 1885 års lösdrivarlag har behandlingen av tvångsarbetarna med få undantag ägt rum å särskilda tvångsarbetsanstalter. Klagomålen över det dåliga resultatet av lösdrivarnas behandling hava dock icke upphört därmed, att särskilda tvångsarbetsanstalter kommit till stånd. Återfallen i lösdriveri hava alltjämt varit talrika och täta; stundom har blott en kort tid förflutit efter frigivningen från tvångsarbetsanstalten, förrän lösdrivaren ånyo dömts till tvångsarbete, och det är icke alltför ovanligt, att lösdrivare undergått tvångsarbete ett tiotal gånger. Det är därför icke underligt, att mången gör sig den frågan, huruvida våra tvångsarbetsanstalter verkligen äro så anordnade och ledda, som de borde vara. TvångsarbeVid bedömandet av tvångsarbetsanstalternas verksamhet och resultatet därav tets möjlighet bör man först och främst tänka pä beskaffenheten av det människomaterial, med att förbättra. Y[\^Qi de hava att arbeta. Det stora flertalet lösdrivare utgöres av personer med svag karaktär, vilka sakna motståndskraft mot de frestelser, som möta dem. Ofta hava de uppvuxit i dåliga hem, och deras uppfostran har både i moraliskt och intellektuellt hänseende försummats. Tidigt hava de fått vänja sig vid ett oordnat liv och i stället för att uppläras i ett yrke hava de haft tillfälliga anställningar, vilka ofta växlat. Så småningom hava de kommit därhän, att de endast undanlagsvis utfört ett eller annat dagsverke samt i övrigt skaffat sig sitt livsuppehälle

205 på sina medmänniskors bekostnad. Med åren hava de så vant sig vid sitt sysslolösa liv, att de avsky arbete mer än allt annat och hellre föra ett eländigt liv under ständiga umbäranden än begagna sig av de utvägar, som en och annan gang erbjudas dem. Då dessa människor komma under behandling i tvångsarbetsanstalten, är det förenat med mycket stora svårigheter att förmå dem att besluta sig för att övergå till ett ordnat liv med arbete. Man bör alltså från början icke göra sig några överdrivna förhoppningar om möjligheten att återupprätta lösdrivarna. Den av pastorn vid tvångsarbetsanstalten å Svartsjö gjorda undersökningen rörande de tvångsarbetare, som är 1911 behandlades vid anstalten, utvisar emellertid, att ej så få av dem, som varit intagna å tvångsarbete, icke vidare häktats för lösdriveri. Men även om resultatet varit ännu sämre, bör man fasthålla vid att tvångs-Tvångsarbetet arbetet också har den betydelsen, att det för en tid håller lösdrivaren borta från u r säkei-hetssamhället. Och detta innebär så stora fördelar, att tvångsarbetet måste anses befogat, även om den påräknade förbättringen ofta utebliver. De omsorger och de kostnader, som samhället nedlägger på anordnande och drift av tvångsarbetsanstalter, äro därför i varje fall icke att anse såsom bortkastade. Enligt kommitténs uppfattning måste tvångsarbetsanstalter fortfarande finnas, men man bör naturligen sträva efter att förbättra dem, så att behandlingen där kan giva bästa möjliga resultat. Från skilda håll har framhållits nödvändigheten av att giva ledningen för tvångs- Längre^ tider arbetsanstalterna en rimlig tid för att kunna påverka de där intagna. Genom den -w"^ omläggning i avseende å bestämmande av tiden för tvångsarbetets fortvaro, som av kommittén föreslagits, är möjlighet beredd att kunna avpassa tiden för anstaltens uppfostrande verksamhet efter det i varje fall föreliggande behovet. Kommittén hänvisar i denna del till vad som anföres i avdelning XI av motiven. För att tvångsarbetsanstalten skall kunna åstadkomma någon bestående för- Efterföljande bättring med sådana människor kräves, förutom ett målmedvetet och kraftigt arbete ilt g är(ier inom anstalten, även att det ordnas för den från anstalten utgående, så att han efter sitt utträde i livet undandrages de förhållanden och dåliga inflytelser, som drivit honom till lösdriveri och kvarhållit honom i lösdrivarskaran. Till åtgärder i sistnämnda hänseende återkommer kommittén också nedan (avd. XI). Då det härefter gäller att överväga, i vad mån verksamheten vid tvångs-Ett modifierat arbetsanstalterna kan förändras, så att bättre resultat vinnes, har kommittén i gemen&/™första rummet fäst sig vid de anmärkningar, som framställts mot det s. k. gemensamhetssystemet vid dessa anstalter. Man har velat göra gällande, att de sämre elementen skulle utöva en skadlig inverkan särskilt på de yngre tvångsarbetarna, samt att dessa därför utginge från anstalten sämre än de inträdde där. Bland dem, som särskilt klagat över gemensamheten vid tvångsarbetsanstalterna, befinna sig de där anställda pastorerna, i vilkas ovan omförmälda berättelser i växlande ordalag givits uttryck åt det fördärvliga i ett sådant system. I all synnerhet hava dessa klagomål riktats mot. de kvinnliga tvångsarbetsanstalterna. Vid bedömande av den nuvarande anordningen vid tvångsarbetsanstalterna bör uppmärksammas, att denna anordning icke är ett gemensamhetssystem i den mening, vari man tidigare använt denna benämning. Först och främst äro tvångsarbetarna skilda från varandra nattetid, därigenom att var och en av dem är in-

206 låst i sin sovbox. Under arbetet äro de ständigt övervakade, i det en eller liera förmän deltaga i arbetet, som för övrigt bedrives gruppvis; endast i de fall, då sådant anses rådligt, lämnas de för sig själva. Och slutligen stå tvångsarbetarna även under sin fritid under tillsyn. Det är följaktligen ett mycket, modifierat gemensamhetssystem, som numera kommer till användning. Genom en lämplig uppdelning på olika rum och i olika arbeten kunna olägenheterna av den gemensamhet, som ännu linnes, ytterligare förminskas. Härmed är emellertid icke sagt, att förhållandena, sådana som de nu gestalta sig, äro fullt tillfredsställande med hänsyn till faran av dålig påverkan inom anstalterna. Redan 1823 års fångvårdskommitté föreslog, att tvångsarbetsanstalterna borde vara så anordnade, att lösdrivaren först skulle insättas i »ensligt rum», varigenom hans sinnesförfattning lättare skulle kunna utrönas. Enligt den för tvångsarbetsanstalterna nu gällande stadgan har anstaltsdirektören rätt att bestämma, huruvida tvångsarbetare skall förvaras avskild eller i geniensamhet med andra. Många skäl tala enligt kommitténs åsikt för att tvångsarbetaren någon tid bör hållas i enrum, innan han sammanföres med de andra tvångsarbetarna. Under enrumsvistelsen få anstaltens befattningshavare tillfälle att iakttaga den nykomne och vinna den kännedom om honom, som erfordras för att erfara, huru han bäst bör behandlas. Tvångsarbetaren a sin sida kommer till eftertanke och kan lättare påverkas i uppfostrande riktning, när de dåliga inflytelserna hållas borta från honom. Därest den vid Svartsjöanstalten planerade slutna avdelningen kommer till utförande (se sid. 198), torde vid denna anstalt möjligheter förelinnas att för en tid intaga de nykomna lösdrivarna i enrum. För Landskronaanstaltens vidkommande torde den cellflygel, som förut använts såsom kronohäkte, kunna användas för lösdrivarnas behandling i enrum. En dylik sluten avdelning vid en tvångsarbetsanstalt är emellertid av betydelse även ur andra synpunkter. Sålunda torde åtskilliga lösdrivare även utöver en första observationstid behöva eller hava nytta av det större lugn, som hänvisandet till en sluten avdelning innebär. Närmast gäller det här en del yngre element, men vidare en del psykiskt defekta personer, vilka lätt råka i uppretad sinnesstämning och förgå sig, när de erhålla en tillsägelse eller bliva utsatta för kamraternas skämt. För att ytterligare motverka olägenheterna av gemensamheten bör till den slutna avdelningen hänvisas — utom de som av disciplinära skäl skola hållas i enrum — en del individer, som, utan att något direkt indisciplinärt kan läggas dem till last, visat sig inverka förråande på livet i gemensamheten. Med hänsyn till nu anförda omständigheter har kommittén velat understryka behovet av särskilda slutna avdelningar vid tvångsarbetsanstalterna. Under förutsättning att tillfälle gives till avskiljande i nödig utsträckning torde klagomålen mot det nu använda gemensamhetssystemet komma att upphöra. SeparationsEnligt stadgan för tvångsarbetsanstalterna skall varje tvångsarbetare erhålla principen, en för honom lämpad behandling; individualitetsprincipen har alltså här fastslagits. För att en dylik behandling skall kunna praktiskt genomföras, erfordras tydligen en viss uppdelning av tvångsarbetare både i logementen och i arbetet. Såsom redan nämnt äger en dylik uppdelning också rum numera och denna fördelnings genomförande ankommer enligt stadgan på anstaltsdirektören.

207 Så väl fångvårdsstyrelsen som chefen för justitiedepartementet hava särskilt framhållit behovet av att skilja de yngre tvångsarbetarna från de äldre och djupare sjunkna. Vikten av ett dylikt särskiljande kan synas uppenbar, enär de yngre måste anses i högre grad förbättringsmöjliga och uppfostringsarbetet väsentligen hindras, om de äldre, mera förhärdade lösdrivarna få tillfälle att påverka dem. De olika anordningar, som hittills vidtagits med hänsyn till de yngres särskiljande, synas dock icke hava varit framgångsrika. Sålunda nedlades efter en kortare tids verksamhet en för yngre tvångsarbetare inrättad anstalt å Nya varvet vid Göteborg och ett vid Svartsjö gjort försök med en separatavdelning för yngre tvångsarbetare har uppgivits på grund av de många rymningarna därifrån. De yngre tvångsarbetarna vid Svartsjö bo numera i de vanliga logementen bland de övriga; däremot sysselsättas de för sig, mestadels i trädgården. Ehuru en separation av de yngre lösdrivarna i princip måste anses riktig, har kommittén dock med hänsyn till de erfarenheter, som gjorts vid försök till det praktiska genomförandet, ansett något stadgande därom icke böra givas i lagen. De yngres särskiljande kommer alltså att bero på vad som i varje särskilt fall kan vara lämpligt. Med tillkomsten av en sluten avdelning blir det säkerligen möjligt att avskilja dem, som icke passa för gemensamheten, och fördela de övriga på lämpligt sätt. Nu gällande lösdrivarlag upptager föreskriften, att tvångsarbetsanstalt skall vara så ordnad, att för brott straffade i allmänhet skola särskiljas från andra. I fråga om dömandet likställes därjämte undergånget straffarbete med tvångsarbete därutinnan, att den ökning av tiden för tvångsarbete intill 3 år, som kan komma till användning för den, som förut undergått tvångsarbete, också kan tillämpas på den, som efter att hava undergått straffarbete skall dömas till tvångsarbete. Under den tid, tvångsarbetsanstalterna tillhörde fångvården, har uppdelningen i förut straffade eller icke straffade mer eller mindre strängt upprätthållits. Vissa tider hava särskilda tvångsarbetsanstalter använts för tidigare för brott straffade eller förut till tvångsarbete dömda, men numera användas samma anstalter för båda kategorierna av lösdrivare. Anledningen till berörda uppdelningsgrund är, att en undergången bestraffning ansetts vara ett kriterium på en persons samhällsfarlighet och moraliska underlägsenhet samt att en dylik person skulle kunna inverka menligt på de ostraffade. Såsom straffade skulle de vara mera bevandrade och förfarna i det onda. Detta är nog mången gång fallet, men det kan också vara tvärt om, så att de, som ännu ej träffats av strafflagarna, äro ännu mer fördärvade och vida ohanterligare än de andra. Kommittén har därför i sitt förslag ej upptagit en dylik uppdelningsgrund. Givet är dock, att undergångna bestraffningar för brott, särskilt om många sådana föregått dömandet till tvångsarbete, giva anledning att antaga, att dylik person har utpräglade brottsliga och antisociala tendenser och sålunda bör bliva föremål för noggrannare uppsikt och i vissa fall sättas i enrum. Arbetet vid Svartsjöanstalten är, enligt vad ovan nämnts, i huvudsak baserat på jordbruk och därmed förbundna sysselsättningar. Vidare förekommer en betydande trädgårdsskötsel. Däremot idkas hantverk endast i mindre grad och i huvudsak utföras blott nödiga reparationsarbeten. Fördelen av jordbruks- och trädgårdsarbete vid en tvångsarbetsanstalt för män är allmänt erkänt. Detta arbete är en betydande faktor i tvångsbetarnas både andliga och fysiska fostran.

208 Emellertid får man icke förbise, att den stora mängden av tvångsarbetare kommer från städerna ocb återvänder dit samt att dessa icke för sin utkomst hava samma direkta nytta av att bliva vanda vid jordbruksarbetet som de skulle bäva av att uppläras i ett hantverk. Nedläggandet av tvångsarbetsanstalten i Karlskrona med dess verkstäder innebar därför ur denna synpunkt en försämring av möjligheterna till tvångsarbetarnas utbildning. Anordningar vid Svartsjö för drivande av hantverk i något större utsträckning skulle säkerligen vara ägnade att öka betydelsen av anstaltens verksamhet; särskilt för uppfostran av en del yngre lösclrivare skulle detta vara av betydelse. Förslag till en sådan utveckling av arbetet vid Svartsjö hava, enligt vad kommittén erfarit, tidigare dryftats. Planen gick ut på att inreda den nuvarande kyrksalen till verkstadsrum och bygga en särskild gudstjänstlokal, vartill ritningar uppgjorts. Vad anstalten för kvinnliga tvångsarbetare vidkommer är arbetet där av gammalt i huvudsak anlagt på sömnadsarbeten för det allmännas behov samt i övrigt på husliga arbeten. Vid Landskrona förekomma emellertid nu också trädgårdsarbeten. De, som hänvisas till Hildero, sysselsättas med husliga arbeten i allmänhet samt med trädgårdsskötsel. Önskligt hade varit, om jordbruksarbete och särskilt husdjursskötsel hade kunnat förenas med tvångsarbetsanstalten för kvinnor, men därtill saknas för närvarande möjligheter. I samma utsträckning som för männen är det dock icke lämpligt att införa jordbruksarbete för kvinnorna, då deras krafter icke räcka till för alla sysslorna. I sammanhang med frågan om tvångsarbetarnas sysselsättande står spörsmålet om s. k. arbetspremier, Denna sak är nu ordnad genom bestämmelser i den för tvångsarbetsanstalterna utfärdade stadgan. Mot vad därutinnan föreskrives har kommittén intet att invända. Efter vad kommittén erfarit, bliver vad tvångsarbetaren inbesparat oftast icke till någon nytta för honom efter frigivningen utan snarare tvärtom, i det han icke kan förmås att gå till något arbete, så länge han ännu har några besparingar att lyfta; och när dessa äro slut, har han redan ånyo kommit tillbaka till sitt sysslolösa liv. Det ligger därför stor vikt uppå, att det skapas sådana former för besparingarnas utbetalning, att de kunna komma honom till godo på ett sätt, som kan verka till hans upprätthållande och stödjande. Bästa sättet härför torde vara, att medlen överlämnas till någon förening eller enskild, som kan vaka över deras rätta användning. Enligt stadgan för tvångsarbetsanstalterna må viss del av arbetspremierna användas till understödjande av den internerades familj. Kommittén har intet att erinra mot berörda bestämmelser och vill för sin del ytterligare understryka, att omvårdnad om och hjälp åt den internerades familj från anstaltens sida ofta kan vara det bästa sättet att inverka på den internerade själv. Vad beträffar den nuvarande tvångsarbetsanstalten för män å Svartsjö, synes densamma, frånsett saknaden av den nämnda slutna avdelningen, i huvudsak fylla de anspråk, som rimligen kunna ställas på en tvångsarbetsanstalt för män. Visserligen kunde man önska sovboxarna mera tilltalande till sitt utseende och förläggningen av dubbla rader sovboxar i undervåningen borde helst undvikas, men å andra sidan kan det icke ifrågasättas att i detta hänseende föreslå några förändringar, då de nuvarande anordningarna fylla sitt ändamål.

209 Den anstalt, som står till förfogande för de kvinnliga tvångsarbetarna, den gamla fästningen i Landskrona, kan ej i samma grad som Svartsjö anses lämplig för sitt ändamål. Först och främst saknar den Svartsjös centrala läge. Vidare saknas tillfällen till utomhusarbeten i tillräcklig utsträckning. De lokala förhållandena äro ock i vissa avseenden mindre tillfredsställande, ehuru under senare tid åtskilliga förbättringar genomförts, särskilt beträffande sjukavdelningen och de hygieniska förhållandena. Huvudanmärkningen mot den nuvarande anstalten i Landskrona är emellertid, att anstalten är för stor, för att ett fruktbart uppfostringsarbete skall kunna bedrivas därstädes. Bristen i detta avseende har i någon mån fyllts genom begagnandet av filialen Hildero. Denna egendom har såsom nämnts (sid. 203) erbjudits staten som gåva, och kommittén har i sitt ovannämnda utlåtande funnit sig av vissa skäl ej kunna tillstyrka gåvans mottagande, men föreslagit åtgärder för Hilderos bibehållande som filial till Landskronaanstalten. Enligt all erfarenhet böra anstalter för kvinnor göras tämligen små, möjligen flera små hem under samma överledning. Mönster till sådana har man i svenska diakonissanstaltens hem vid Viebäck för minderåriga kvinnliga förbrytare, vilken anläggning omfattar två hem, vartdera för 12 flickor, och två för 18 flickor i varje. Då flera sådana mindre anstalter eller hem skulle erfordras för att upptaga alla de till tvångsarbete dömda kvinnorna, är det emellertid icke möjligt att för närvarande tänka på att slopa Landskronaanstalten. Törhända kan det också vara lämpligt att bibehålla densamma för att där mottaga äldre kvinnliga lösdrivare, vilka man förgäves sökt förbättra vid de mindre hemmen. Utrymmet å Landskronaanstalten kan möjligen behövas ändå med hänsyn därtill att dessa äldre kunna komma att kvarhållas ända till 3 år. Vad beträffar de mindre hemmen behöva dessa icke vara statsanstalter. Tvärtom synes det kommittén ändamålsenligast, att. efter mönstret från Viebäck få enskilda, av staten erkända och understödda anstalter. Kommittén återkommer senare till detta spörsmål. För det hittillsvarande behovet av plats för manliga tvångsarbetare har Svartsjö ökat behov visat sig fullt tillräckligt. Under de närmast gångna åren har Svartsjö endast av anstaltsvarit till hälften belagt. Den förlängning av tvångsarbetstiderna, som åsyftas med platser, kommitténs förslag, kommer naturligen att medföra behov av flera anstaltsplatser. I någon mån motverkas denna ökning, därigenom att en del lösdrivare på grund av förebyggande åtgärder undgå att komma till tvångsarbetsanstalt. Efter tillkomsten av de i fattigvårdslagen föreskrivna arbetshemmen lärer tilloppet av dem, som dömas till tvångsarbete enligt nämnda lag, bliva mindre, men detta uppväges av förlängda tider för tvångsarbetet även med avseende å dessa fall. Den i nästföljande avdelning omförmälda försöksutskrivning, vilken är avsedd att förkorta vistelsen vid tvångsarbetsanstalten, är naturligen också ägnad att motverka den ökning, som föranledes av den förlängda tvångsarbetstiden. En första åtgärd för ökande av platstillgången vid Svartsjö bör vara anordnandet av den ovannämnda slutna avdelningen, för vilken plan redan uppgjorts och som skulle öka anstaltens kapacitet med 50 platser. Denna utvidgning skulle i huvudsak fylla det ökade behov, som påkallas av förslaget. På den betydande egendom, som nu förvaltas av tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, finnes eljest möjlighet till 27 — 22927.

210 Sammanfattning.

utvidgningar i flera hänseenden; att nu framlägga särskilda förslag därom lärer icke vara lämpligt eller erforderligt, Beträffande Landskronaanstalten gäller liksom rörande Svartsjö att utrymmena därstädes varit tillräckliga för det hittillsvarande behovet. Den ökning i behovet av anstaltsplatser, som kan föranledas av kommitténs förslag, bör emellertid avhjälpas icke genom utvidgningar vid den nuvarande anstalten utan genom skapandet av mindre hem, vare sig nu dessa skola bliva statsanstalter eller av staten erkända och vare sig de skola taga formen av verkliga tvångsarbetsanstalter eller bliva räddningshem, där direkt tvång icke föreligger, men hotet om tvångsarbete eller återtagande till tvångsarbetsanstalt förmår den intagna att stanna kvar. Den nedgång i antalet till tvångsarbete dömda, som nu under flera år kunnat konstateras, har under senare delen av 1922 efterträtts av en ej obetydlig ökning. Huru denna ökning skall mötas, lärer ej ankomma på kommittén; enligt vad kommittén erfarit, har Svartsjöanstaltens styrelse redan börjat att dryfta spörsmålet härom. Även i fråga om de kvinnliga tvångsarbetarna har på senaste tiden en ökad tillströmning kunnat iakttagas, som tilläventyrs kan föranleda vidtagande av särskilda åtgärder. Vad kommittén föreslagit ifråga om tvångsarbetsanstalterna och deras anordnande innebär ingen ändring i vad därom nu gäller, frånsett de icke statliga tvångsarbetsanstalter, varom här nedan vidare skall talas. Ej heller har kommittén föreslagit några ändringar i den för tvångsarbetsanstalterna gällande stadgan. Såsom ett allmänt omdöme om anstalterna och stadgan vill kommittén emellertid uttala, att såväl anstalterna som stadgan med de modifikationer, som ovan angivits, i stort sett äro avpassade för det förslag till lag angående lösdrivares behandling, som av kommittén framlägges. Detta gäller även organisationen av tvångsarbetsanstaltsväsendet, dess överflyttande från fångvårdsstyrelsen till särskilda, direkt under socialdepartementet lydande styrelser. Att det nya förslaget och de i förväg vidtagna ändringarna sålunda kunnat komma att överensstämma med varandra är att tillskriva det förhållande, att meningarna rörande lagstiftningens anordnande på det hela taget redan vid tiden för överflyttningen börjat taga fast form. Härtill kommer emellertid, att till ledning såväl vid tvångsarbetsanstalternas överflyttning från fångvården som stadgans upprättande förelegat ett av kommittén i samband med den provisoriska behandlingen av lösdrivarlagstiftningen under vintern 1908—09 uppgjort lagutkast och därvid fogat utkast till stadga för tvångsarbetsanstalterna, vilka utkast på begäran varit överlämnade till vederbörande departement. Under de år, som gått sedan kommittén först behandlade detta ämne, har för övrigt en utveckling inom tvångsarbetsanstalterna ägt rum, som synes hava gått i rätt riktning; och den kännedom kommittén erhållit rörande de planer, som inom vederbörande anstaltsstyrelser föreligga för en fortsatt utveckling, giver anledning att antaga, att inom den nuvarande ramen mycket ännu kan göras, för att tvångsarbetet bättre må fylla sin uppgift. Erkända tvångsarbetsanstalter. Den nu gällande lösdrivarlagen föreskriver väl i princip, att allmän tvångsarbetsanstalt skall upprättas av staten, men stadgar därjämte i 9 § 2 mom. att, därest fattigvårdssamhälle enskilt för sig eller gemensamt med annat fattigvårdssamhälle inrättat tvångsarbetsanstalt, som står under offentlig myndighets tillsyn,

211 ådömt tvångsarbete då må, där anstaltens stadgar det medgiva, enligt Konungens befallningshavandes förordnande där förrättas; och äger fattigvårdssamhälle därför njuta ersättning av staten, efter ty Konungen prövar skäligt, Någon kommunal tvångsarbetsanstalt har efter det lagen trädde i kraft icke kommit till stånd. 1 Danmark samt delvis i Tyskland äro tvangsarbetsanstalterna kommunala samt ofta kombinerade med fattigvårds- eller arbetsinrättningar. Emellertid hava i dessa länder röster höjts för att förstatliga tvangsarbetsanstalterna. Kommitténs förslag utgår liksom 1885 års lag från den principen, att allmän Kommitténs tvångsarbetsanstalt skall upprättas av staten och kommittén har, såsom redan an- !/^mndPtytts (sid. 189), icke heller ansett den nu gällande principen om att staten skall bekosta vistelsen vid tvångsarbetsanstalten böra övergivas. Emellertid synes det kommittén, som om den möjligheten icke bör vara utesluten, att Kungi. Maj:t kan såsom tvångsarbetsanstalt godkänna även en anstalt, som staten ej själv upprättat och administrerar. Sådant gäller nu ifråga om de allmänna uppfostringsanstalterna och de allmänna alkoholistanstalterna; man skiljer på dessa områden mellan statsanstalter och av staten erkända. På bägge områdena hava dessa erkända anstalter visat sig hava en uppgift att fylla. Särskilt gäller detta om anstalter för kvinnor. Då kommittén föreslår en bestämmelse om rätt för Kungl. Maj:t att erkänna en av staten icke själv upprättad och ledd anstalt, tänker kommittén närmast på anstalter för kvinnor, men stadgandet har formulerats så allmänt, att det gäller även anstalter för män. I fråga om tvångsarbetsanstalt för kvinnor torde det, såsom kommittén redan antytt, vara lämpligast att få till stånd flera mindre hem, ledda av någon förening, vilken sysslar med räddningsverksamhet bland kvinnor, som falla under lösdrivarlagen. Om över huvud taget något kan göras för räddande av dessa kvinnor, lära möjligheterna därtill bättre framlockas under den mera husmoderliga ledning, som råder vid dessa smärre hem, än under den mera uniforma ledningen och strama ordningen i en statsanstalt, särskilt om denna är av större omfång. Man vinner härigenom också möjligheter för ett bättre särskiljande av de omhändertagna mellan '','••, olika hem eller anstalter. Kommittén har ej ansett sig böra närmare ingå på frågan om huru dessa hem skola anordnas, då detta i viss mån måste bero på de allmänna principer, under vilka vederbörande förening bedriver sin verksamhet. Ej heller har kommittén behövt uppgöra något förslag om det ekonomiska förhål* landet mellan staten och den erkända anstalten, då förebilder härtill redan finnas, närmast i diakonissanstaltens ovannämnda hem vid Viebäck. Kommitténs förslag om erkända tvångsarbetsanstalter torde i övrigt ej tarva närmare motivering. Verkställighet av tvångsarbete enligt fattigvårdslagen. Tvångsarbete, ådömt enligt fattigvårdslagen, vilket kan bestämmas till minst Gällande been och högst 6 månader, skall enligt 76 § i nämnda lag förrättas i allmän tvångs- stämmelser. arbetsanstalt. Därest den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning icke lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han, enligt de

212 närmare föreskrifter, som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte och där hållas till lämpligt arbete. Bliver någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet, ej heller, om tvångsarbetet tagit sin början, detsamma fortfara utan skall i sådant fall med honom förfaras på sätt i 7 § lösdrivarlagen sägs. •— Enligt en kungl. kungörelse av den 31 december 1918 skall tvångsarbete, ådömt enligt fattigvårdslagen, förrättas i länets kronohäkte, om sådant linnes, men eljest i närmast belägna kronohäkte, därest den dömdes arbetsförmåga är så nedsatt, att han ej synes ägna sig för det arbete, som å tvångsarbetsanstalt i allmänhet förekommer, eller tiden för det ådömda tvångsarbetet ej är längre än en månad och tvångsarbetsanstalten avlägsen. .Statistik. A statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö hava under år 1921 inalles 18 personer undergått tvångsarbete, ådömt enligt fattigvårdslagen. Av dessa har 1 ådömts en månads, 6 två månaders, 1 fyra månaders och 10 sex månaders tvångsarbete. En närmare undersökning av dessa 18 fall har visat, att 10 av de dömda varit tredskande understödstagare, som tidigare upprepade gånger varit ådömda tvångsarbete för lösdriveri och straffade för brott, under det att de 8 återstående, vilka tillhört gruppen försumliga familjeförsörjare, i regel förut varit ostraffade samt ej heller dömda för lösdriveri. Vid Landskronaanstalten hava under år 1921 inalles 6 kvinnor varit intagna för avtjänande av tvångsarbete enligt fattigvårdslagen. Av dessa hava 5 erhållit sex månaders och 1 två månaders tvångsarbete. De 5 förstnämnda hava alla tidigare varit upprepade gånger ådömda tvångsarbete för lösdriveri och 3 av dem hava också varit straffade för brott. Då de senast gjorde sig skyldiga till lösdriveri, hade de på grund av bristande arbetsförhet frigivits och överlämnats till fattigvården. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1921 hava 3 män och 1 kvinna under år 1921 förrättat tvångsarbete i kronohäkte. Det ådömda tvångsarbetets längd har i alla fallen varit en månad. FångvårdsFångvårdsstyrelsen har i sin skrivelse den 16 december 1898 angående det i styrelsens 42 § av då gällande fattigvårdsförordning omnämnda tvångsarbetet framhållit, skrivelse d. 16 dec. 1898. att sådant, under förutsättning att kommunala tvångsarbetsanstalter ej funnes, ej borde förrättas i tvångsarbetsanstalt utan i länsfängelse eller kronohäkte, enär med den i nämnda lagrum stadgade korta tvångsarbetstiden, särskilt vid transporten från avlägsna orter, möjlighet ej förelåge till någon påverkan i tvångsarbetsanstalterna. I fångvårdsstyrelsens uttalande hava flere Konungens befallningshävande instämt. Förslaget till 1 sitt betänkande rörande fattigvårdslagstiftningen framhöll kommittén beträffande fattigvårds- tvångsarbetsanstalternas användande för avtjänande av tvångsarbete, ådömt enligt lag. fattigvårdslagen, att med den av kommittén föreslagna ökningen av tvångsarbetstidens längd (högst 2 år) detta skäl för fångvårdsstyrelsens ändringsförslag undanröjts; att anledningen, varför kommittén föreslagit att använda tvångsarbete i stället för fängelse, också låge just däri, att tvångsarbetsanstalterna, särskilt sådan verksamheten utvecklats vid Svartsjö, syntes bättre än fängelserna i deras nuvarande gestaltning ägnade att i rätt riktning påverka de arbetsovilliga personer, som det här huvudsakligen gällde; att emellertid intet syntes vara att erinra däremot, att tvångsarbete i vissa av de fall, varom här vore fråga, kunde verkställas även i

213 fängelse, samt att detta särskilt gällde de fall, då arbetet på tvångsarbetsanstalten till följd av nedsatt arbetsförmåga hos den dömde icke ägnade sig för honom; vilket i synnerhet kunde bliva förhållandet med understödstagare, som gjort sig skyldiga till tredska eller oordentligt uppförande samt därför ålagts tvångsarbete. De sakkunniga för utarbetande av förslag till stadga för statens tvångsarbete- Sakkunniga anstalter uttalade, att, ehuru de sakkunniga ansäge lämpligt, att allt tvångsarbete ^tLJde i avtjänades å tvångsarbetsanstalt, många skäl talade för att tills vidare bibehålla de 8tadga för nu gällande bestämmelserna. tvångsarbetsanstalterna.

Enligt kommitténs förslag skall tiden för tvångsarbete, ådömt enligt fattigvårds- Kommitténs lagen, vilket vid fattigvårdslagens slutliga utformande sattes till högst 6 månader, yttrande. bestämmas på enahanda sätt som i förslaget till lösdrivarlag, d. v. s. tvångsarbetet kan utsträckas till 2 respektive 3 år. Vid sådant förhållande torde de skäl, man förut haft att låta tvångsarbete på kortare tid avtjänas i kronohäkte, hava bortfallit. De flesta av dem, som dömts till tvångsarbete enligt fattigvårdslagen, hava varit personer, som tidigare varit behandlade som lösdrivare; och det har, så vitt man hittills kunnat döma, icke varit förenat med några svårigheter att behandla dem å tvångsarbetsanstalten, ehuru de på grund av sitt hälsotillstånd förklarats icke kunna dömas direkt enligt lösdrivarlagen utan hänvisats till fattigvårdsanstalt, varifrån de merendels olovligen avvikit. De personer, som av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete på grund av försummelse att fullgöra sin försörjningsplikt samt för tredska vid arbetets fullgörande ådömts tvångsarbete, äro i regel ostraffade personer, vilka icke gjort sig skyldiga till lösdriveri. Rent principiellt höra de därför icke hemma i tvångsarbetsanstalterna. En undersökning av deras föregående levnadsförhållanden visar dock, att deras arbetsvillighet, då de varit ute, merendels lämnat mycket övrigt att önska samt att en behandling i tvångsarbetsanstalten varit av behovet påkallad. De hava i anstalten förhållit sig väl och några av de å Svartsjö intagna hava snart kunnat överflyttas till en av anstaltens kolonier. Några direkta betänkligheter mot dessa personers intagande å tvångsarbetsanstalterna torde ej iinnas. Det alltjämt fortgående arbetet på en separation inom anstalterna torde än mer minska faran för deras införande i tvångsarbetsanstalt. I den mån de i fattigvårdslagen stadgade arbetshemmen komma till stånd, lärer det endast bliva i sällsynta fall, som försumliga försörjare komma att dömas till tvångsarbete. Om, på sätt kommittén förordat i sitt förslag till lag om den offentliga barnavården (117 §), straff i vissa fall kan ådömas föräldrar, som försumma sin försörjningsplikt gentemot minderåriga barn, komma ytterligare sådana fall att avskäras, då försummandet av försörjningsplikten icke sammanhänger med sysslolöshet utan har sin grund i en ren ovilja att försörja barnen. Ett godkännande av kommitténs här ovan gjorda uttalanden kräver vissa ändringar i 76 § av fattigvårdslagen, varom kommittén också framlägger förslag. Dessa ändringar åter föranleda upphävande av kungl. kungörelsen den 31 december 1918 om tvångsarbetes förrättande i vissa fall i kronohäkte.

214 Statens vårdanstalter för alkoholister å Svartsjö och i Landskrona. Nuvarande Kommittén har ovan — i avd. II — lämnat en redogörelse för bestämmelserna orhallanden. o m intagande å de i samband med statens tvångsarbetsanstalter anordnade alkoholistanstalterna. Genom de sålunda givna bestämmelserna har frågan om behandlingen av de svårhanterliga alkoholisterna m. fl. tillsvidare reglerats. Delade meningar synas råda, huruvida denna lösning är tillfredsställande, och kommittén anser sig därför böra ägna denna fråga någon uppmärksamhet. Behovet av att kunna vidtaga särskilda åtgärder gentemot sådana å alkoholistanstalterna tvångsinternerade, som äro svårhanterliga, framhölls redan i det av kommittén avgivna betänkandet om behandling av alkoholister. Under den följande behandlingen föreslogs dels upprättandet av en alkoholistanstalt av strängare typ dels bestämmelser, enligt vilka dylika alkoholister skulle kunna överflyttas till en tvångsarbetsanstalt. Vid framläggande för riksdagen av förslaget till en statens alkoholistanstalt för män å Venngarn träffades ej något avgörande i berörda fråga. Styrelsen för sistnämnda anstalt anförde emellertid i en skrivelse till Kungl. Maj:t av den B januari 1918, att redan under anstaltens första verksamhetsår visat sig, att för disciplinering av vissa individer andra maktmedel voro behövliga än dem, som Venngarn förfogade över, samt hemställde därför, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om komplettering av lagstiftningen i ämnet därhän, att överflyttning av tvångsinternerad person i vissa fall måtte kunna äga rum från statens vårdanstalt för alkoholister till tvångsarbetsanstalt. Fattigvårdslagstiftningskommittén, som hördes över styrelsens skrivelse, föreslog i ett utlåtande av den 21 mars 1918 att ordna överflyttningen så, att den skedde medelst ett beslut, varigenom tvångsarbete ålades; och hänvisade kommittén i övrigt till de stadganden i enahanda riktning, som sedermera upptagits i 74, 75 och 76 §§ fattigvårdslagen. Venngarnsstyrelsens framställning överlämnades därefter till socialstyrelsen, som i samråd med särskilda sakkunniga den 3 mars 1919 avgav ett förslag till lag om dömande i vissa fall till tvångsarbete av person, som är intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister. Enligt detta lagförslag skulle å statens vårdanstalt för alkoholister intagen person, vilken gjorde sig skyldig till våldsamt, hotfullt eller uppviglande uppträdande, arbetsvägran eller enständig tredska eller på annat sätt äventyrade anstaltens behöriga verksamhet, om han icke vore till arbete oförmögen, kunna tilldelas varning och, om han icke läte sig rätta av varningen, av Konungens befallningshavande i det län, där anstalten var belägen, dömas till tvångsarbete. Lagförslaget föranledde ej till någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I ett av socialstyrelsen och styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister den 23 december 1919 framlagt förslag till anordnande av en ny statsanstalt för alkoholister (i stället för det då till allmän uppfostringsanstalt i bruk tagna Venngarn) framlades plan till inrättande av en särskild avdelning för svårdisciplinerade individer, men betonades tillika, att det ur alkoholistvårdens synpunkt skulle vara av synnerlig vikt, om i lag medgåves rätt att till tvångsarbetsanstalt överflytta sådana personer, som i ovannämnda lagförslag angåves. Förslaget om en ny alkoholistanstalt framlades av Kungl. Maj:t för 1920 års

215 riksdag. Detta förslag bifölls emellertid ej, utan riksdagen beviljade i stället medel till anordnande av en statens alkoholistanstalt i samband med tvångsarbetsanstalten å Svartsjö, till vilken alkoholistanstalt de svårhanterliga alkoholisterna borde överflyttas. I stadgan för tvångsarbetsanstalterna intogos sedermera de bestämmelser om grunderna för överflyttning, för vilka tidigare redogjorts i avd. II. Genom beslut av 1921 års riksdag har sedermera en alkoholistanstalt anordnats jämväl i samband med tvångsarbetsanstalten i Landskrona. Den sålunda vunna lösningen innebär otvivelaktigt en mycket enkel och Ko ekonomisk lösning av frågan om de egentliga alkoholistanstalternas befriande från J' dels vissa svårdisciplinerade dels smittsamt sjuka alkoholister. Från alkoholistvårdens sida har framhållits, att det icke vore utan sina betänkligheter att sålunda använda alkoholistinterneringen såsom omväg till ett intagande på den för andra individer avsedda tvångsarbetsanstalten, i vilken alkoholistavdelningen utgjorde en integrerande del. Om betydelsen av denna anmärkning har kommittén icke anledning att i detta sammanhang uttala sig. För tvångsarbetsanstalterna har emellertid anordningen medfört direkta olägenheter, som mer och mer framträtt. De å tvångsarbetsanstalternas alkoholistavdelningar intagna hava nästan alla varit personer, som tidigare varit ådömda tvångsarbete; och inånga av dem hava varit mera förhärdade individer än det stora flertalet tvångsarbetare. Vid sådant förhållande har det framstått som synnerligen omotiverat, att dessa personer, på vilka stadgan för tvångsarbetsanstalterna i vissa delar icke skall tillämpas, skola delvis behandlas efter andra regler och till på köpet mildare sådana än de vanliga tvångsarbetarna. Då, efter vad erfarenheten visat, det icke föreligger skäl för anordnande av fullt avskilda avdelningar för dessa individer vid tvångsarbetsanstalterna, har det synts kommittén böra ånyo tagas i övervägande att införa särskilda lagbestämmelser, enligt vilka alkoholister av den typ, varom här är fråga, kunna åläggas tvångsarbete. Enär frågan härom icke direkt tillhör lösdrivarlagstiftningen, har kommittén icke ansett sig böra avgiva något förslag utan allenast velat betona vikten av att denna sak ordnas, innan konsekvenserna av det nuvarande systemet bliva alltför betänkliga. Tillika vill kommittén i detta sammanhang framhålla, att en del av de personer, om vilkas internering å alkoholistanstalt förordnats, säkerligen skulle kunnat behandlas enligt lösdrivarlagen och sålunda ej behövt gå vägen över alkoholistanstalten till tvångsarbetsanstalten. Någon bestämd gräns mellan alkoholistlagen och lösdrivarlagen kan av naturliga skäl ej dragas, men det synes, som om ett samarbete på denna punkt mellan nykterhetsnämnd och polismyndighet borde kunna leda till att minska alkoholistanstalternas belastande med lösdrivartyper. De egendomliga kristidsförhållandena hava, såsom förut nämnts, nödvändiggjort en försiktig tillämpning av lösdrivarlagen, och dessa förhållanden kunna hava inverkat även i här berörda hänseende. Vad beträffar de i stadgan för tvångsarbetsanstalterna givna föreskrifterna om intagande på deras alkoholistavdelningar av vissa smittsamt sjuka alkoholister hava dessa föreskrifter, så vitt kommittén har sig bekant, icke ännu kommit till någon användning, vadan nödig erfarenhet saknas att från lösdrivarlagstiftningens synpunkt bedöma dessa föreskrifter. Att tvångsarbetsanstalterna med sina sjukav-

216 delningar härvid erbjuda möjligheter är obestridligt, och detta gäller ej minst för vården vid Landskronaanstalten av veneriskt sjuka kvinnor. Men andra betänkligheter kunna härvid göra sig gällande. Å t g ä r d e r m o t l ö s d r i v a r e å k o m m u n a l a a n s t a l t e r m. fl. Ovan har framhållits, att lösdrivarna böra kunna behandlas även annorstädes än å statens tvångsarbetsanstalter och att detta i vissa fall är att föredraga. I själva verket omhändertagas personer, som på grund av sitt levnadssätt falla under lösdrivarlagen, av olika grunder på en hel del anstalter. Kommittén har redan tidigare talat om den användning, som fattigvårdens anstalter på grund av 73 § i fattigvårdslagen hava i sådant avseende. Dessa anstalter äro i somliga fall utrustade med möjligheter att bereda de intagna sysselsättning, men först efter det de i 33 § av fattigvårdslagen omförmälda arbetshemmen kommit till stånd, lärer man kunna förvänta, att de i 73 § fattigvårdslagen avsedda personerna komma att bliva föremål för en behandling, som lämpar sig för dem, vilket bland annat innebär deras rationella sysselsättande. Frågan om sysselsättande av mindre arbetsföra lösdrivare möter emellertid icke blott på sådana anstalter, som äro av arbetshems typ, utan även på fattigvårdsanstalterna över huvud taget och deras sjukavdelningar. Ja, även på vissa sjukhus har frågan tilldragit sig uppmärksamhet. Förnämligast torde det gälla två slags sjukhus, nämligen tuberkulossanatorier och kurhus. Då åtskilliga lösdrivare lida av tuberkulos eller veneriska sjukdomar, komma personer av lösdrivartyp emellanåt till sjukhusen, och, om de där få vara utan arbete, reageras alltså icke mot deras sysslolösa liv ute i samhället. Mest betydelsefull ställer sig frågan med hänsyn till de kvinnliga lösdrivarna, av vilka med få undantag alla de, som komma till tvångsarbetsanstalten, äro behäftade med veneriska sjukdomar. Vad som gör saken än viktigare här, är att det ofta beror på mera tillfälliga omständigheter, huruvida kvinnan blir intagen å sjukhus eller dömd till tvångsarbete. Enligt vad kommittén erfarit, hava å vissa sjukhus för veneriskt sjuka t. ex. Stockholms stads och läns sjukhus Eira samt Holtermanska sjukhusets i Göteborg avdelning för sådana sjuka, särskilda anordningar vidtagits för kvinnornas sysselsättande. Vad särskilt sjukhuset Eira beträffar, vidtagas där också av arbetsledarinnan och sjuksköterskorna åtgärder för patienternas överflyttning till räddningshem. Sedan numera vid tvångsarbetsanstalten i Landskrona införts behandling för veneriska sjukdomar under ledning av specialist, finnes möjlighet att där kombinera tvångsarbetet med en fullt genomförd sjukbehandling, vadan ur denna synpunkt betänkligheter ej böra möta att döma kvinnliga lösdrivare till tvångsarbete och omedelbart låta verkställa detta genom deras sändande till Landskrona i stället för att låta dem före beslutet om tvångsarbete eller före verkställigheten inläggas å sjukhus. Kommittén har ansett spörsmålet om de mindre arbetsföra eller sjuka lösdrivarnas sysselsättande i olika anstalter, varest de mottagas, vara av den betydelse, att ett påpekande därav bort äga rum.

217 XI. Utskrivning från tvångsarbetsanstalt. 1. Tiden för t v å n g s a r b e t e t s f o r t v a r o . I avdelningen om åtgärder mot lösdrivare har kommittén behandlat frågan om tvångsarbetets ådömande samt därvid också berört spörsmålet om tiderna för tvångsarbetet. Kommittén har därvid kommit till det resultat, att tiden för tvångsarbetet icke bör utsättas i det beslut, som meddelas i lösdrivarmålet, utan bestämmas senare under tvångsarbetets fortgång. Såsom kommittén i nämnda sammanhang påpekat, behöver detta förordnande på obestämd tid icke innebära, att tidens läng°d blir helt beroende av vederbörande myndighets subjektiva uppfattning. Då man i lagstiftningen infört obestämda tider för straff och annan tvångs- Maximitid behandling, har man i regel fastställt vissa maximitider för straffet eller tvångsf^1™^ behandlingen. Det har synts kommittén oundgängligt att även i fråga om kvar• hållande i tvångsarbetsanstalten föreskriva vissa tider, som icke få överskridas. 12 & st. Visserligen äro en del av de individer, som det här gäller, av den beskaffenheten, att man med tämligen stor visshet kan säga, att de efter en utskrivning icke komma att i friheten föra ett arbetsamt och ordentligt liv, vadan det kunde synas lämpligast både med hänsyn till dem själva och samhället, att de kvarhöllos å anstalten för hela livet eller åtminstone under en mycket lång tid. Men å andra sidan får man icke förbise, att ett kvarhållande å anstalt under en obegränsad eller allt för lång tid hos den internerade kan alstra en tröstlöshet, som övergår till liknöjdhet, samt föra med sig en ökad oförmåga att finna sig till rätta ute 1 samhället. Alltför långa tider äro även hos dem, som hava att handleda de intagna inom anstalten, ägnade att framkalla en känsla av det fruktlösa i verksamheten och minska intresset för densamma. Då utpräglat samhällsvådliga återfallsförbrytare enligt därom väckt förslag skulle komma att omhändertagas i särskild ordning, lärer man ej heller för deras skull böra på tvångsarbetet tillämpa de synpunkter, som eljest särskilt för nämnda fall kunde ur samhällets intresse erTOT* f l r»o o

Om maximitiden för tvångsarbetet kunna olika meningar råda. Valet av den ena eller andra tiden blir alltid i viss mån godtyckligt. Det har synts kommittén klart, att man ej borde sätta maximigränsen lägre än 2 år eller högre an 5 ar. Enligt kommitténs uppfattning bör kvarhållandet i tvångsarbetsanstalten \ vanliga fall kunna begränsas till 2 år, och kommittén har därför föreslagit 2 år såsom den normala maximitiden. Emellertid är en tid av 2 år otvivelaktigt för kort i en del fall. Den nu ^ " ^ W gällande lagen medger att döma till tvångsarbete intill 3 år och 1 åtskilliga fall ' Hden har dömts till tider överstigande 2 år. I huvudsak har det då varit personer, ^ g ^ 28—22927.

218 som redan tidigare varit hållna till tvångsarbete och om vilka föga hopp förefunnits, att de någonsin skulle utanför anstalt utföra något samhällsnyttigt arbete. Med hänsyn till dessa fall synes det nödigt att fastställa rätt till kvarhållande under en tid av 3 år. Grunden härför bör då hämtas så väl från tvångsarbetarens föregående liv som hans förhållande vid anstalten. Svnes det härav uppenbart, att tvångsarbetaren efter en eventuell utskrivning från anstalten skulle tämligen omedelbart återgå till ett sysslolöst och samhällsvådligt liv, skulle hans forsättande i frihet tydligen alldeles onödigt utsätta samhället för faror. Samma skäl kan visserligen anföras till försvar för en åtgärd att kvarhålla honom ännu längre, men å andra sidan får man ej gå alltför långt. Kvarhållandet utöver den ordinära maximitiden bör göras till föremål för en särskild prövning; kommittén återkommer nedan till denna fråga. *av^M Spörsmålet om en förlängning av tvångsarbetstiden bör emellertid även ur ringstiden e n a n n a n synpunkt tagas under övervägande. såsom disciEtt stadgande om en sådan fanns i 1846 års försvarslöshetsstadga, varest plinstraff. föreskrevs, att om den, som var i saknad av laga försvar eller godkänt anbud därom, under de senaste sex månaderna av sin vistelse vid kronoarbetskåren eller arbetsinrättningen, genom felaktigt förhållande ådragit sig bestraffning, styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar kunde på anmälan av befälhavare eller föreståndare förklara, att tvångsarbetaren skulle, oaktat bestämd arbetstid tilländalupit, kvarhållas i avbidan på förbättring. Ett dylikt kvarhållande fick ej utsträckas längre än sex månader efter det förseelsen skett. Förekom under sålunda förlängd arbetstid ny anledning till tvångsarbetarens ytterligare kvarhållande, ägde styrelsen att på lika sätt därom förordna. I en del utländska lagar finnas bestämmelser om, att bestraffningsdagar icke skola inräknas i den rättsligen ådömda strafftiden. Så stadgas i den norska fangelselagen av år 1900, att såsom disciplinär bestraffning kan användas inneslutning i enrum för en tid intill en månad, som ej skall inräknas i den ådömda strafftiden, och detta gäller även om tvångsarbete. En dansk lag av den 1 april 1911 innehåller att, när en person, som utstår frihetsstraff, under sin strafftid insattes i straffcell, den tid, under vilken han förbliver där, icke räknas till tiden för det honom ådömda straffet. Förlängning av interneringstiden såsom disciplinstraff föreslogs i det av sakkunniga för utarbetande av förslag till stadga för tvångsarbetsanstalterna m. m. den 2 december 1920 avgivna förslag. De sakkunniga anförde i denna del följande: . ... * E t * b l a n d d e effektivaste disciplinstraffen torde vara, att bestraffningsdagarna i vissa fall icke inräknas i den ådömda tvångsarbetstiden. Erfarenheten visar, att en internerads tanke ständigt kretsar om tiden, då den efterlängtade friheten skall återvinnas. Han räknar för varje dag, huru mycket närmare han hunnit denna tidpunkt. Ett förlängande av interneringstiden skulle därför uppskattas såsom en synnerligen allvarlig bestraffning. Bara det hot, sem ligger i ett dylikt disciplinstraff^ kommer säkert att avhålla många från indisciplinärt uppförande. Bland tvångsarbetarna hnnas mant^a, som de sista dagarna av tvångsarbetstiden bruka uppträda synnerligen indisciplinärt. Allt, vad de under anstaltsvistelsen blivit förargade över, brukar då utlösa sig i form av otillständigt uppträdande mot tjänstemännen, i förstörande av anstaltens inventarier eller dylikt. Den risk en sådan tvångsarbetare hittills löpt på grund av dylikt handlingssätt, har varit i svårare fall prygel eller eljest inneslutning i cell till avgångsdagen, då han ägt ovillkorlig rätt att bliva lössläppt från

219 anstalten. Kunde nu ett indisciplinärt uppträdande av nyssnämnt slag medföra anstaltsvistelsens förlängning ända till 30 dagar, är att förutsätta, att tanken på den efterlängtade friheten skall segra över lusten att hämnas för förmenta oförrätter. Emot anordnandet av ett dylikt disciplinstraff har framställts den principiella betänkligheten, att annan myndighet än den, som äger rätt att ådöma tvångsarbete och bestämma dess längd, skulle av andra orsaker än dem, varför tvångsarbetet ådömts, kunna förlänga anstaltsvistelsen eller med andra ord ändra och utsträcka en tid, som blivit genom en laga kraft ägande dom bestämd. _ De sakkunniga kunna emellertid ej finna, att i lagen om lösdrivares behandling eller i andra lagar och författningar hinder möter, att anstaltsmyndighet medgives rätt att, på sätt här föreslagits, i vissa fall förlänga tvångsarbetarens vistelse vid anstalten.»

Vid stadgans utfärdande upptogs dock ej förslaget härom. Då frågan om en förlängning av tvångsarbetstiden såsom disciplinstraff så nyligen varit föremål för prövning av Kungl. Maj:t, anser sig kommittén sakna anledning att nu upptaga spörsmålet härom. Vissa betänkligheter föreligga onekligen mot en sådan anordning. Därest stadgandet om obestämd tid för tvångsarbete genomföres på av kommittén föreslaget sätt, lärer behovet av en dylik anordning knappast förefinnas, då tidens längd kommer att bero på bland annat uppförandet vid anstalten. I fråga om verkställighet av tvångsarbete hänvisar 8 § av nu gällande lösdrivarlag till vad i detta hänseende stadgas angående fängelsestraff. Härmed avses bland annat lagen den 1 juli 1898 innefattande vissa bestämmelser om beräkning av strafftid. Enligt denna lag skall, när tiden för straffarbete eller fängelse räknas efter år, den dag anses för slutdag, som genom sitt tal i månaden motsvarar den, från vilken tidräkningen börjas; finnes ej motsvarande dag i slutmånaden, skall den månadens sista dag anses för slutdag. Vidare stadgas i nämnda lag, att om den, som skall undergå straffarbete eller fängelsestraff, genom rymning eller annorledes själv vållar hinder emot intagande i straffanstalt eller avbrott i straffets verkställighet eller om sådant hinder eller avbrott uppkommer därigenom, att den dömde intages i sjukvårdsinrättning utom straffanstalten, den tid, varunder hindret eller avbrottet ägt rum, ej må i strafftiden inräknas. Med hänsyn till den ställning, som tvångsarbetsanstalterna numera intaga till fångvården, synes det om möjligt böra undvikas att hänvisa till fångvårdsförfattningar, då det gäller verkställighet av tvångsarbete. Föreskrifterna i nämnda författningar äro för övrigt endast i obetydliga delar tillämpliga på förevarande förhållanden. Kommittén har därför i sitt nu avgivna förslag i fråga om verkställighet av tvångsarbete upptagit de bestämmelser, som kommittén ansett härför erforderliga. I första rummet är härvid att beakta, att maximitiden räknas från och med dagen för intagande i anstalten. Att här införa särskilda bestämmelser om tidens räknande från nöjdförklaring synes ej erforderligt, då det gäller långa tider, vilkas förkortande eller förlängande bero på olika omständigheter. Förslaget överensstämmer härutinnan med alkoholistlagen. Vad beträffar slutdagen har det synts kommittén lämpligast att följa den i 1898 års lag intagna bestämmelsen, vilken därför i tillämpliga delar intagits i förslaget. Vidare har kommittén föreslagit, att, om tvångsarbetare avviker från anstalten, den tid, han undandragit sig anstaltsvården, ej skall medtagas, då det gäller

220 beräkning av maximitiden. Härav följer bland annat, att, om tvångsarbetaren vid försöksutskrivning (se nedan) underlåter att åter inställa sig å bestämd tid, den tid, han sålunda egenvilligt hållit sig undan och ej vistats ä anstalten, ej medräknas. Däremot anser kommittén, att avbrott, som tvångsarbetaren ej själv vållar, t. ex. då han på grund av sjukdom måst föras till särskild sjukvårdsinrättning, ej skall förorsaka förlängning av interneringstiden, enär vistelsen å annan sjukvårdsinrättning får antagas bidraga att vänja tvångsarbetaren till ett nyktert och ordentligt liv. Kvinnlig tvångsarbetare, som befinnes vara havande, bör likaledes, om hon under den tid, hon föder barnet, och närmast därefter överlämnats till annan anstalt, äga tillgodoräkna sig den tid, hon sålunda vistas utom tvångsarbetsanstalten. Avbrott för verkställighet av tvångsarbetaren ådömt frihetsstraff bör ej heller enligt kommitténs mening föranleda motsvarande förlängning av interneringstiden, då han även i detta fall tvingas att avhålla sig från sina gamla vanor samt i regel måste arbeta under tiden. Huruvida tvångsarbetaren efter verkställt frihetsstraff åter skall intagas i tvångsarbetsanstalt, har kommittén berört i annat sammanhang (sid. 180). De ovan angivna maximitiderna äro avsedda att utgöra den gräns, utöver "vilken anstaltsbehandlingen icke får sträcka sig. Huruvida maximitiderna skola utnyttjas eller icke, beror åter på de i varje fall föreliggande omständigheterna. Grundtanken i anordningen med en relativt obestämd tid för tvångsarbetet är, att utskrivning från tvångsarbetsanstalt skall äga rum, när det skäligen kan antagas, att tvångsarbetaren skall ärligen försörja sig samt föra ett arbetsamt och ordentligt liv. Utöver den tid, som för detta ändamål är nödvändig, bör lösdrivaren icke kvarhållas i en anstalt, utan är det tvärtom av vikt att, så snart sådant kan ske utan fara för återfall, låta honom lämna anstalten; härvid bör också beaktas, att den egna handlingskraften och förmågan till förvärv kan bliva lidande genom att en person alltför länge avstänges från yttervärlden. Rätten till utskrivning efter dessa grunder har dessutom ur disciplinsynpunkt stor betydelse, ty härigenom sporras tvångsarbetaren till att vinnlägga sig om gott uppförande och arbetsamhet. För att de angivna förutsättningarna skola kunna anses föreligga, måste en omdaning av lösdrivarens sinnesriktning hava ägt rum och bedömandet härav måste tydligen stödja sig på vad anstaltens befattningshavare kunnat iakttaga rörande personen. Detta omdöme måste grunda sig på tvångsarbetarens uppförande å anstalten, det intresse han visat i arbetet och vad befattningshavarna vid samtal med tvångsarbetaren eller eljes kunnat inhämta om hans karaktär och föresatser. Om detta omdöme ej skall vara endast en blott förmodan, erfordras en längre tids iakttagande, varigenom sådana fall, där inställsamhet och hyckleri föreligga, med någon säkerhet kunna frånskiljas. Ett utskrivande får därför ej ske, förrän tillräcklig tid förflutit efter intagandet, så att beslutet därom han fattas efter moget övervägande. Enligt alkoholistlagen, i vilken de ovan angivna principerna genomförts, har någon minimitid för utskrivning icke stadgats och en sådan anordning motiveras av de alldeles särskilda omständigheter, som där föreligga, och nämnda lags speciella karaktär. I lösdrivarlagen, där intagandet å tvångsarbetsanstalt i ännu högre grad påkallas av omsorgen om den allmänna säkerheten, synes däremot en bestämd tid böra utsättas, före vilken, åtminstone i regel, utskrivning ej får äga rum.

221 En bestämd minimitid har även en praktisk fördel. Erfarenheten från alkoholistbehandlingen har nämligen visat, att anstaltsledningen ej sällan ganska snart, efter det en person blivit internerad, får mottaga upprepade framställningar om utskrivning. Då dessa ansökningar icke kunna bifallas, uppstår lätt missnöje och misstro mellan befattningshavarna och den internerade; ett alldeles onödigt arbete förorsakas också av utredningar i sådana frågor. Är en viss minimitid bestämd, undvikes detta. Allmänt är man ense om, att minimitiden ej får vara för kort. Fångvårdsstyrelsen har föreslagit ett år, och denna tid synes på det hela vara lämplig. Den är tillräckligt lång, för att anstaltsledningen skall kunna lära känna tvångsarbetaren men å andra sidan torde denna tidrymd vara den kortaste, som kan antagas erforderlig för att kunna bibringa lösdrivarna någon uppfattning om att deras forna sysslolösa liv är till ondo både för dem själva och samhället. Ehuru i regel en internerad under ett år bör vara kvar inom anstalten, innan han utskrives, har dock kommittén ansett, att möjlighet bör förefinnas att kunna utskriva tvångsarbetaren före utgången av denna tid. Understundom kunna nämligen omständigheterna vara sådana, att en utskrivning före nämnda tid kan vara befogad. Tvångsarbetaren kan hava kommit i väsentligt ändrade förhållanden, såsom att han fått avsevärda tillgångar och därigenom kan avhållas från lösdriveri eller bettleri, att han erhåller tillfälle att i annat land vinna sin utkomst, att ett tillförlitligt erbjudande föreligger om att han omhändertages av person, som har särskilda förutsättningar därför och kan bereda honom sysselsättning, m. m. dylikt. En utskrivning under sådana förhållanden står i full samklang med lösdrivarlagstiftningens natur. Kommitténs förslag innehåller därför, att en utskrivning före minimitiden må äga rum, då särskilda skäl därtill föreligga. Detta stadgande bildar i viss mån en motsvarighet till 13 § i nu gällande lösdrivarlag, ehuru det får en vidare tillämpning.

2.

Utskrivningsmyndighet.

Med nuvarande anordning att den myndighet, som förordnar om tvångsarbete, Gällande rätt. också bestämmer tiden för detta arbetes fortvaro, erfordras inga närmare föreskrifter rörande myndighet, som skall besluta om utskrivning. Det ankommer på anstaltens tjänstemän, närmast föreståndaren, att tillse, att ingen kvarhålles längre än den bestämda tiden. Till ledning härför utfärdas dessutom av vederbörande Konungens befallningshavande en vérkställighetsresolution, innehållande dagarna för tvångsarbetets början och slut. Därest åter, såsom kommittén föreslagit, i förordnandet om intagande i tvångsarbetsanstalt icke skall utsättas tiden för detta, utan utskrivningen inom vissa i lagen angivna gränser göres beroende av sedermera inträffade förhållanden, måste särskilda föreskrifter givas också beträffande den myndighet, som har att besluta om utskrivning. Enligt 1804 års förordning om allmänna arbetsställen tillkom det Konungens Tidigare stadbefallningshavande i det län, där arbetsinrättningen var belägen, och enligt 1819 ganden. års författning anstaltens kommendant att pröva, huruvida tvångsarbetaren finge

222 frigivas. Genom försvarslöshetsförofdningen av år 1833 överflyttades denna rättighet på styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar (fångvårdsstyrelsen). 1840 års försvarslöshetsstadga, som föreskrev bestämda tider för tvångsarbetes ådömande, men tillika medgav utskrivning i förtid under vissa förhållanden, förlade utskrivningsrätt i dessa fall hos Konungens befallningshavande. Förarbetena Enligt det av 1882 års kommitteracle avgivna förslag till ny lösdrivarlagstift' lagen™* n m g v a r e n f r i g' i v m r | g före den från början bestämda tiden helt utesluten. Sådan föreslogs ej heller i det för riksdagen framlagda förslaget till lösdrivarlag; enligt den uppfattning, som låg till grund för detta, borde frigivning före tiden allenast kunna ske i nådeväg. Riksdagen beslöt emellertid i anslutning till anmärkningar, som framställts vid förslagets granskning i högsta domstolen, att intaga det sedermera i 13 § av lagen införda stadgandet om frigivning vid vissa förändrade förhållanden, och beslut om sådan frigivning skulle ankomma på Konungens befallningshavande i det län, varest anstalten var belägen. Fångvårdsstyi s m förenämnda skrivelse av den 10 december 1898 väckte fångvärdsstyrel"velseV 16 s c n ^rslag därom, att styrelsen skulle äga besluta om utskrivning enligt 13 §: dec. 1898 och Till stöd härför anförde styrelsen, att för att kunna bedöma om och i vad mån yttranden där-»förändrade förhållanden» vore för handen, kännedom krävdes ej blott om föreöver, liggande yttre omständigheter utan även om tvångsarbetarens personliga karaktär och en med hänsyn till denna bestämd uppfattning av det behandlingssätt, man för hans upphjälpande skulle med något fog våga använda. En sådan prövning kunde emellertid icke utföras av och borde därför ej heller anförtros åt en ämbetsmyndighet, som icke ägde någon möjlighet att så lära känna personen, som för sagda prövning erfordrades. Behandlingen av ifrågavarande ärenden borde därför uppdragas åt fångvårdsstyrelsen, varigenom man också skulle vinna större likformighet. Fångvårdsstyrelsens förslag blev av de däröver hörda myndigheterna olika bedömt. Överståthållarämbetet fann det betänkligt att upptaga ett stadgande, som inrymde åt en myndighet en sådan makt, som att när som helst, endast på grand av sitt subjektiva omdöme om en tvångsarbetares karaktär, frigiva honom. Fängelsetjänstemännen lika litet som andra människor vore fritagna från möjligheten att vilseledas av hyckleri och inställsamhet, och Konungens befallningshavande kunde likaväl som fångvårdsstyrelsen genom att infordra yttranden från tvångsarbetsanstaltens befattningshavare bilda sig ett omdöme om tvångsarbetarens person på grund av hans förhållande inom tvångsarbetsanstalten. Konungens befallningshavande i de flesta länen uttalade sig i enahanda riktning. Utländsk rätt. Spörsmålet om vem, som skall besluta öm utskrivning från tvångsarbetsanstalt, har i olika länder lösts på olika sätt. I Norge bestämmes utskrivningen av justitiedepartementet, dit fängelseväsendet är förlagt. Om tiden för internering i de tyska tvångsarbetsanstalterna (Arbeitshaus) bestämmer den högre polismyndigheten efter hörande av anstaltstyrelsen. I Belgien och Holland äger justitieministern beslutt om tvångsarbetares utskrivning i förtid, medan i vissa schweiziska kantoner befogenheten att utskriva från tvångsarbetsanstalt överlämnats till vederbörande anstaltsledning. Utskrivning Enligt lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt laear 1 ^ a v s e e n d e försummade barn tillkommer rätten att utskriva i skyddshem intagna

223 vanartade barn styrelsen för skyddshemmet. Enahanda befogenhet äger enligt lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran styrelse för tvångsuppfostringsanstalt, dock endast efter det eleven varit intagen i anstalten minst ett år; för sådan åtgärd tidigare fordras samtycke av uppsiktsmyndigheten över anstalten d. v. s. Konungens befallningshavande i det län, där anstalten är belägen. Om villkorlig frigivning av fånge tillkommer det enligt lagen den 22 juni 1906 Konungen i statsrådet att förordna efter hemställan av fångvårdsstyrelsen. Enligt lagen den 30 juni 1913 om behandling av alkoholister beslutar anstaltssi yreisen om utskrivning av internerad alkoholist. Den myndighet, som har att utöva uppsikt över anstalten — socialstyrelsen — må ock förordna om utskrivning, jämväl om anstaltsstyrelsen avslagit framställning därom. Vid det system med relativt obestämda tider för tvångsarbetet, som av kommittén föreslagits, måste reglerna om bestämmande av tiden för utskrivningen tydligen bliva mera invecklade än de nu gällande. I all synnerhet gäller detta, då fråga uppkommer om utskrivning före maximitidens utgång. Men även fastställande av maximitiden kräver hänsyntagande till olika omständigheter. Vad maximitidens fastställande beträffar, kan denna tydligen icke ske på förhand. Såsom ovan framhållits synes det lämpligast att räkna tiden icke från det utslaget vunnit laga kraft eller fastställts eller från dagen för nöjdförklaring, utan från och med den dag, då tvångsarbetaren ankommit till tvångsarbetsanstalten. Härav följer, att det blir lämpligast att överlämna fastställande av den dag, då utskrivning senast skall äga rum, åt anstaltsförvaltningen. I själva verket kommer detta väl att tillgå så, att vid varje intagning under vederbörandes journalnummer utföres 2 års-dagen efteråt såsom slutdag samt därefter vid inträffade förändringar, såsom rymning eller beslut om förlängning av tiden till 3 år, detta antecknas. Formellt kommer ansvaret för att en tvångsarbetare ej kvarhålles utöver maximitiden att påvila anstaltens styrelse, men då styrelsen saknar möjlighet att följa dessa olika data, lärer i stadgan för tvångsarbetsanstalterna det böra föreskrivas, att anstaltens föreståndare har till åliggande att tillse, att ingen kvarhålles utöver maximitiden. Reglementet för statens vårdanstalt för alkoholister å Venngarn innehåller ett stadgande i sådant syfte (§ 40 i reglementet). Vidkommande utskrivning före maximitiden skulle det tvivelsutan vara naturligast och i formen enklast att överlämna uppgiften att besluta härom åt tvångsarbetsanstaltens styrelse. En dylik anordning har redan under en följd av år prövats vid alkoholistanstalterna och, så vitt kommittén erfarit, där befunnits ändamålsenlig. Då utskrivningsrätten i dessa fall icke lämpligen kan anförtros åt befattningshavarna vid anstalten eller vissa av dem, finnes ingen myndighet, som bättre än styrelsen är i tillfälle att bedöma de föreliggande fallen. Vid styrelsens sammanträden, där anstaltens föreståndare alltid är tillstädes samt, när sammanträdena hållas å anstalten, även andra tjänstemän och den, vars frigivning det gäller, kunna tillkallas, kunna de olika spörsmål, som äro av vikt, belysas från alla sidor. Överlämnandet av beslutanderätten i dessa fall åt anstaltens styrelse skulle alltså medföra stora fördelar, framför allt ur synpunkten att undvika omständliga skriverier och få frågan avgjord utan omgång.

224 Emellertid måste medgivas, att exemplet från alkoholistanstalterna icke utan vidare låter sig överföra på tvångsarbetsanstalterna. Vid alkoholistvården är personlighetsintresset, individens återställande, det väsentligen dominerande, medan i fråga om lösdrivaren, där ordningsmakten inskridit just för att skydda samhället, skyddssynpunkten är mera framträdande. Det kan därför knappast medgivas tvångsarbetsanstaltens styrelse samma frihet att bestämma över tvångsarbetets fortvaro. I varje fall måste begränsningar därvid äga rum och kommittén har i sådant avseende haft under övervägande ett förslag att låta anstaltsstyrelsen bestäm ma om utskrivning med den begränsning, att sådan ej skulle få ske utan Konungens befallningshavandes samtycke, innan ett år förflutit från intagandet å anstalten. Då uppsikten över tvångsarbetsanstalterna åtminstone tillsvidare torde kunna utövas av Konungens befallningshavande i det län, varest anstalten är belägen, framställer det sig dock såsom en lämpligare lösning, att denna myndighet bestämmer om utskrivning, så snart den skall äga rum före maximitidens utgång. Denna myndighet har redan nu att besluta om utskrivning enligt 13 § i gällande lösdrivarlag och bör anses hava förutsättningar att handlägga och besluta om utskrivning även under de former, varom enligt förslaget är fråga. Särskilt där skälet till utskrivningen grundas på omständigheter, som ligga utanför anstaltens verksamhetssfär, har Konungens befallningshavande tillfälle att skaffa sig upplysningar från skilda håll. Konungens befallningshavande bör ock med ledning av anstaltsstyrelsens och befattningshavarnas yttranden utan svårighet kunna bilda sig ett omdöme om verkan av anstaltens arbete för. tvångsarbetarens upprättande. Det dröjsmål och det dubbelarbete, som i vissa fall kan förorsakas genom att välja Konungens befallningshavande till beslutande myndighet, får anses uppvägd av den större säkerhet, som den dubbla prövningen innebär. Den stora erfarenhet, som Konungens befallningshavande äger på närliggande områden, och dess ställning av högsta polismyndighet i länet göra också denna myndighet särskilt lämpad för prövning av dylika ärenden. Överlämnandet åt en utom anstalten liggande myndighet att besluta om utskrivning kan för övrigt också vara till fördel ur den synpunkten, att avgörandet därigenom framstår såsom mera opartiskt och därför respekteras i högre grad än beslutet av styrelsen, vars beroende av befattningshavarna de intagna med eller utan skäl gärna förutsätta, då en sak går dem emot. Bestämmandet om kvarhållande utöver den normala "maximitiden av två år torde i varje fall böra ankomma på Konungens befallningshavande. Kommittén har i sitt förslag icke upptagit några bestämmelser om formen för nämnda ärendens behandling med undantag därav, att anstaltsstyrelsen har att göra de framställningar hos Konungens befallningshavande, som påkallas av de i 12 § av förslaget meddelade föreskrifterna. Då det gäller utskrivning före maximitiden, lärer tvångsarbetaren själv i många fall komma att väcka förslag, vilket därefter av anstaltens föreståndare under av- eller tillstyrkan framföres till anstaltens styrelse. Ansökningen kan ock göras direkt hos anstaltsstyrelsen, men detta förändrar ej läget, enär föreståndaren är närvarande vid ärendets behandling. Något hinder för tvångsarbetaren att göra en sådan framställning till Konungens befallningshavande föreligger naturligtvis icke, men i sådant fall måste framställningen tydligen remitteras till anstaltens styrelse, då det icke gärna är tänkbart, att Konungens befallningshavande utan vidare kan bifalla en ansökan om frigivning. Tyd-

225 ligen är det icke nödigt att stadga någon klagorätt över anstaltsstyrelsens beslut i fråga om frigivning, då Konungens befallningshavande kan upptaga en direkt anmå lan därom. Över Konungens befallningshavandes beslut bör klagan däremot vara medgiven och få föras i den för överklagande av förvaltande myndigheters beslut stadgade ordning; ärenden av denna natur gå till socialdepartementet och avgöras i regeringsrätten. Ehuru detta strångt taget kanske icke är nödigt, har kommittén i anseende till dessa måls speciella natur ansett lämpligt att införa ett särskilt stadgande härom. Då lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt ej upptager någon rubrik, till vilken ifrågavarande ärenden kunna hänföras, har föreslagits ett tillägg till nämnda lag; därvid har jämväl tagits hänsyn till att andra frågor enligt lagen kunna bliva föremål för klagan t. ex. om verkställighet och tvångsarbetarens behandling. Enligt den för tvångsarbetsanstalterna gällande stadga få klagomål anföras över vederbörande anstaltsstyrelses beslut, och sådana klagomål torde även utan särskilt stadgande hava ansetts skola behandlas i regeringsrätten. 3.

Utskrivning under villkor; tillsyn över utskriven.

I 12 § av gällande lösdrivarlag stadgas, att den frigivne skall ofördröjligen, Gällande lag. i enlighet med det för honom utfärdade pass, begiva sig till den ort, dit han förpassats, och, om förpassningen skett till stad, där polismästare finnes, anmäla sig hos denne inom 24 timmar efter ankomsten. Den, som blivit dömd till tvångsarbete i 6 månader eller därutöver, äger under 2 år efter frigivningen icke utan särskilt tillstånd, meddelat i stad av polismästare eller, där sådan ej finnes, av stadsfiskal och å landet av ortens landsfiskal, uppehålla sig utom den kommun, han tillhör eller där han erhållit behörigt tillstånd att vistas. Den frigivne skall i stad, där polismästare finnes, å de tider och i den ordning, som av polismästaren föreläggas honom, göra anmälan om bostad och försörjningsmedel. Tillstånd att vistas utom förpassningsorten må lämnas den frigivne, för att han må kunna mottaga erbjuden anställning hos välkänd eller pålitlig person eller å uppgiven ort söka arbete, där utsikt därtill finnes, eller ombesörja någon för den frigivne viktig angelägenhet. För den, som erhållit sådant tillstånd, skall den myndighet, som lämnat tillståndet, utfärda pass. Den förpassade åligger att ställa sig till efterrättelse de i passet givna föreskrifter och, om han blivit förpassad till stad, där polismästare linnes, inom 24 timmar efter ankomsten anmäla sig hos denne. Skyldigheten att anmäla bostad och försörjningsmedel bör så ordnas, att den anmälningsskyldige icke stores i sin lovliga verksamhet eller utsattes för allmän uppmärksamhet. Polismästaren äger att i särskilda fall åt tillsyningsman eller annan därtill tjänlig person överlåta befattningen med anmälningarnas emottagande. Förekommer skäl därtill, äger Konungens befallningshavande att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de skyldigheter, som enligt vad ovan sagts åligga den frigivne. Visar den frigivne tredska att efterkomma, vad honom enligt 12 § åligger eller de honom på grund därav givna föreskrifterna, bliver han jämlikt 0 mom. underkastad behandling såsom lösdrivare enligt § B i lösdrivarlagen. 29— 22927.

226 Statistik röAv kommitténs statistik framgår, att under är 1907 förekommit häktningar rande Ullämp- ^ r förseelser enligt 12 § 6 mom. lösdrivarlagen i 245 fall, varav icke mindre iin ' *' 223 eller 91 % handlades inför överståthållarämbetet. Utom huvudstaden förekom häktning med åberopande av nämnda lagrum endast i Stockholms samt i enstaka fall i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län samt i Hälsingborgs stad. Med avseende å utgången fördelade sig berörda mål sålunda, att i 2 fall frikändes, i 51 varnades och i 97 ådömdes tvångsarbete; i 47 fall tillämpades 7 § lösdrivarlagen, och 48 fall föranledde annan åtgärd. Häktning för lösdriveri enligt 12 § 6 mom. lösdrivarlagen förekom år 1919 i 46 fall, år 1920 i 84 fall och år 1921 i 102 fall. Med avseende å utgången märkes, att år 1919 i alla 46 fallen ådömdes tvångsarbete, att år 1920 i ett fall frikändes, i ett fall varnades och i 82 fall ådömdes tvångsarbete samt all år 1921 i ett fall frikändes, i 100 fall ådömdes tvångsarbete och i ett fall frigivning ägde rum enligt 7 §. Övervägande antalet fall av lösdriveri av ifrågavarande art kommer på Stockholm, för nämnda tre år respektive 44, 80 och 93 fall. Tillämpningen av 12 § 6 mom. visar sålunda betydlig nedgång från år 1907. Befrielse från de skyldigheter, som enligt 12 § åligga frigiven, har under år 1907 förekommit i 24 fall, varav 23 ensamt i Norrköping. Övervakande av frigiven tvångsarbetare synes å landsbygden och i städerna, där polismästare ej finnes, i de flesta fall ej hava skett på annat sätt än genom polismyndigheten. Äv polisunderrättelserna för år 1921 inhämtas, att sådant tillstånd att vistas utom hemorten eller förpassningsorten, som omnämnes i 12 §, under nämnda år förekommit i 7 fall. Av den statistiska redogörelsen framgår sålunda, att 12 § i lösdrivarlagen numera har en jämförelsevis ringa tillämpning. Enligt vad kommittén erfarit brukar 12 § 6 mom. ej direkt användas för underlåtenhet att iakttaga föreskrifter om anmälningsskyldighet utan endast tillgripas, då polisen gör razzior och da finner att en person, som gjort sig skyldig till dylik underlåtenhet, fortsatt med sitt lösdriveri. FångvårdsI sin ovannämnda skrivelse av den 16 december 1898 har fångvårdsstyrelsen styrelsens ]jlmte det styrelsen, såsom kommittén tidigare anfört, gjort framställning därom, 16 "lee S<J 8981 a t t utskrivningsrätten enligt 13 § lösdrivarlagen borde överlämnas till fångvårdsstyrelsen, hemställt, att åt denna frigivning gåves formen av villkorlig frigivning, varigenom ett gott stöd skulle givas åt den frigivne under den för återfall farligaste tiden av lians verksamhet på egen hand i det fria samhället. Såsom bevis för riktigheten av denna uppfattning hänvisades till erfarenheter, som vunnits vid tillämpningen av nådiga reglementet av den 24 oktober 1890 angående arbetspremier vid de centrala straff- och tvångsarbetsanstalterna i riket. Vidare anförde fångvårdsstyrelsen: »Det hade nämligen visat sig, att om än de belopp, som för de frigivne tvångsarbetsfångarnas räkninsf till eventuellt; uttagande innestått i postsparbanken, varit jämförelsevis små, har dock det övervägande största antalet av dessa fångar aktat sig för återfall, så länge ännu något av dessa medel återstått att uttaga. Då utsikterna för de frigivnas fortsatta välförhållande ftro större, ju läntrre man lyckas uppskjuta återfallet, torde ock vara väl värt att för samma syfte anlita det medel, som i det villkorliga frigivandet inneligger. Därmed skulle heller icke något nytt tillväxagående vara infört i den svenska lösdrivarlagstiftningen. Utan att såsom teknisk term förekomma

227 i förordningen av den 29 juni 1A83 är dock i denna förordning det villkorliga frigivandet fullt otvetydigt anlitat med hänsyn till bestämmelserna i 13 § rörande frigivandet av häktad försvarslös person mot borgen, i 14 § om rätt för arbets- eller korrektionsinrättnings föreståndare att vägra försvarslös persons utlämnande, även där årstjänst erbjudes hos välkänd och behörig husbonde, med mindre denne hos föreståndaren ställer borgen för böter och ersättning, som må kunna den utlämnade under ett år därefter ädömas, samt i lö §, där det medgives styrelsen över fängelser och arbetsininrättningar att pa längre eller kortare bestämd tid till pålitlig och välkänd person i orten från allmän korrektionsinrättning utlämna en eller flera för beskedligt uppförande kände korrektionister för utförande av arbete emot ersättning enligt överenskommelse. Den praktiska pedagogik, som i dessa bestämmelser röjer sig, torde vara väl värd att taga i användning även nu, och med vida mindre svårigheter än under ifrågavarande tid torde det låta sig göra nu under den form, det villkorliga frigivandet erbjuder.»

I infordrat utlåtande över fångvårdsstyrelsens framställning anfördes av Konungens Yttrande (»ver befallningshavande i ett län, att frigivningen borde ske utan villkor, då bestäm- fångvårdsstyrelsens melsen i 12 § 6 mom., att tredska i fråga om däri omförmälda föreskrifters iakt- skrivelse. tagande betraktades såsom lösdrivarförseelse, gjorde till fyllest för meddelande åt den bärutinnan felande av vederbörlig näpst. Enligt fångvårdsstyrelsens förslagskulle frigivning på grund av ändrade förhållanden vara beroende på, om vederbörande varit minst ett år intagen i anstalten, och en sålunda frigiven lösdrivare skulle liksom andra lösdrivare vara underkastad de i 12 § upptagna föreskrifter; konsekvensen av stadgandet i 1 § av lösdrivarlagen, enligt vilken ingen kunde dömas för lösdriveri, som hade medel till sitt uppehälle, syntes emellertid Konungens befallningshavande kräva, att bestämmelserna i förevarande avseende bibehöllos. I sin berättelse för 1898 framhöll predikanten vid tvångsarbetsanstalten i Lands- Fångpredikanten i krona, som då användes för manliga tvångsarbetare, att skyldigheten att anmäla Landskrona. bostad och försörjningsmedel mången gång försvårade för lösdrivarna att kunna återgå till ett ordnat liv samt att denna skyldighet för tvångsarbetarna var synnerligen misshaglig, då ett uraktlåtande medförde ett förnyat ådömande av tvångsarbete. C. S. A:s fattigvårdskommitté föreslog i sina förenämnda reformlinjer, att Reformbestämmelserna i 12 § skulle underkastas en ingående granskning och helst all- linjerna. deles bortfalla, samt anförde härom följande: »Man har såväl hos oss som i utlandet trott sig kunna konstatera, att de föreskrifter om en persons ställande under polisuppsikt i den omfattning och på det sätt, som nu förekommer i åtskilliga länder, visat sig emellanåt driva personer till brottsliga handlingar. Bestämmelserna hos oss i nu förevarande del av lösdrivarlagstiftningen äro ganska obilliga och torde ofta överträdas utan att bli föremål för beivran. Att en frän tvångsarbete i sex månader och därutöver frigiven person i två hela är icke utan särskilt tillstånd får lämna hemortskommunen, medan den för ett grovt brott straffade, som lämnar den kommun, dit han vid frigivningen förpassats, kan när som helst göra detta saklöst, torde få anses mindre påkallat. Antagligen kan hela nu förevarande § lämpligen utgå och strävandena i stället inriktas på att bereda den frigivne arbete och därmed söka fullborda den förbättring i hans levnadsvanor, som tvångsarbetet åsyftat att vinna. Måhända borde poliskontrollen lämpligen kunna ersättas av en på frivillighetens väg ordnad, kontrollerande och understödjande verksamhet, som utrustas med nödig auktoritet.»

Jämväl frågan om villkorlig frigivning upptogs av nämnda kommitté, som härom anförde följande: •»Det har ofta, särskilt av fångvårdsstyrelsen, framhållits, att i allmänhet en förlängning av tiden för tvångsarbetes ådömande vore önskvärd. Det kortvariga tvångsarbetet medger, anser man, icke möjlighet att ingiva arbetsovilliga och lättjefulla personer tillräcklig arbetslust och ej heller att avvänia dem från eller stålsatta dem mot hittillsvarande ovanor i deras levnadssätt.

228 I samband härmed bur undersökas, om ej, i syfte att möjliggöra tvångsarbetarnas övergång till ett självförsörjande liv, ett samarbete mellan tvängsarbetsanstalterna och de på friare grund vilande arbetarekolonierna bör komma till stånd. När fångarna under nuvarande förhållanden utsläppas från anstalterna, falla de allt för lätt offer för de frestelser, som möta dem i livet och vilka äro så mycket svårare att motstå, som övergängen från den järnhårda disciplinen i anstalten till den obegränsade friheten därutanför är så plötslig. Om tillfälle bereddes de förbättringsmöjliga lösdrivarna att tillbringa den sista delen av strafftiden i arbetarekolonien, där levnadssättet i åtskilliga avseenden närmar sig normala förhållanden, skulle denna olägenhet till en del kunna avlägsnas. Av än större betydelse vore emellertid, om den villkorliga frigivningen kunde komma till använd ning för tvångsarbetarna. De, som skötte sig exemplariskt, skulle efter viss tids vistelse å anstalten mottagas å arbetarekolonien, och om uppförandet även där vore tillfredsställande, kunde de frigivas efter en viss tids förlopp med skyldighet att åter inträda i tvångsarbetsanstalten, om uppförandet under den först bestämda strafftiden ej vore tillfredsställande.»

1 Schottes förut nämnda uppsats om revision av lösdrivarlagstiftningen har också uttalats, att vid en revision av lösdrivarlagstiftningen särskild uppmärksamhet borde ägnas åt 12 § lösdrivarlagen. Det framhölls därvid bland annat, att överträdelser av berörda föreskrifter i nämnda lagrum otvivelaktigt ofta ägde rum, ehuru de i kanske flertalet fall bleve obeivrade, samt ifrågasattes, huruvida avsevärdare gagn och säkerhet från samhällets synpunkt vore att hämta genom bibehållande av nu förevarande bestämmelser, som ibland kunde vara olägliga för den frigivne tvångsarbetsfångens strävande att försörja sig och dessutom ofta drabbade ojämnt. JustitieomI sin förutnämnda till kommittén remitterade skrivelse av 18 februari 1910 budsmannen; ; har riksdagens justitieombudsman uttalat, att det borde tagas under övervägande, skrivelse d. Han 18 febr. 1910 huruvida icke bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 12 § skulle utgå. anför därutinnan följande: »Det läge i sakens natur, att vetskapen om att såsom misstänkt stå under polisuppsikt skulle för den, som ville söka på ärligt sätt försörja sig, verka nedtryckande på sinnet och alstra olust för arbetet. Erhölle ban arbete, så hindrades han därjämte i sitt arbete av anmälningsskyldighetens fullgörande och bleve utsatt för sina arbetskamraters hån och missaktning. Arbetsgivaren funne därför icke med sin fördel förenligt att behålla honom i sin tjänst. Hade den frigivne svårare än en annan arbetare att förskaffa sig arbete redan av den anledningen, att han en tid varit internerad och därigenom förlorat känningen med arbetsmarknaden, förvärras sålunda hans ställning än mera, om han skulle stå under polisuppsikt. Tvångsarbetarna själva anförde ock ofta de i 12 § stadgade inskränkningarna i friheten, särskilt anmälningsskyldigheten, såsom orsak till återfallet i lösdriveri. (Jr polissynpunkt vore föreskrifterna om anmälningsskyldighet värdefulla och nyttiga, Men denna synpunkt kunde icke ensamt få vara avgörande, därest andra skäl talade emot föreskriftens bibehållande. Egendomligt måste det för övrigt förefalla, att en tvångsarbetare, som icke gjort sig skyldig till eller "överbevisats om något egentligt brott, skulle vara underkastad polisuppsikt, under det att en straffånge, huru grovt brott han än begått, icke vore på nämnda sätt begränsad i sin frihet. Oegentligt vore även, att en person enbart av den anledningen, att han försummat göra föreskriven anmälan, skulle kunna för lång tid berövas friheten.»

Principerna Vidare har professor Thyrén i »Principerna för en strafflagsreform» del I e ff JL ,!L^!. uttalat, att vid internering på grund av lättjefullhet frigivning på prov syntes lagsreform. kunna komma till användning, och att om den frigivne före prövotidens slut återfölle i sitt lättjefulla liv, den nya interneringen, där så krävdes, borde omfatta sa lång tid, som vid frigivningen återstod av maximitiden. Uttalanden Två landsfiskaler uttala i de från dem infordrade uppgifterna om lösdrivarfrån polis- lagens tillämpning under åren 1919—21, att frigiven lösdrivare borde helt befrias y m! g fl. e ei från den honom enligt 12 § lösdrivarlagen åliggande anmälningsskyldighet, enär

f(

229 lian genom bestämmelsen i fråga onödigtvis trakasseras samt hindras från att ärligen försörja sig. En stadsfiskal anser däremot, att 12 § bör utsträckas att gälla även för städer, där poliskammare ej finnes. Konungens befallningshavande i ett län framhåller, att föreskrifterna i 12 § äro föråldrade. Utskrivning från anstalt på försök eller under villkor förekommer inom några lösdrivaiiagstiftningen närliggande områden. Så stadgas i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, att, om ett år förflutit, sedan skyddslingen blivit i skyddshem intagen, styrelsen för skyddshemmet äger att, därest sådant finnes för skyddslingen nyttigt, tills vidare eller för viss tid för vård och uppfostran överlämna honom till enskilt hem eller anställa honom i arbete, tjänst eller yrke; styrelsen obetaget att tidigare vidtaga dylik åtgärd, där i särskilt fall omständigheterna sådant påkalla. Då skyddsling sålunda överlämnas till enskilt hem eller anställes i arbete, tjänst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för styrelsen att när som helst återtaga skyddslingen; och är styrelsen skyldig att när som helst återtaga skyddslingen, om hans uppförande eller annat förhållande därtill föranleder. När skyddsling vunnit den stadga, att uppfostran i skyddshem anses icke vidare för honom behövlig, må styrelsen besluta hans utskrivning. Även i lagen den 27 juni 1002 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran förekomma liknande föreskrifter om utskrivning i förtid. [ denna lag stadgas härutinnan följande: Har minst ett år förflutit, sedan elev blivit i allmän uppfostringsanstalt intagen, äge anstaltens styrelse, därest sådant finnes för eleven gagneligt, tills vidare eller för viss tid överlämna honom till enskild vård eller tillsyn eller anställa honom i tjänst eller yrke. Sådan åtgärd må ock tidigare vidtagas, om särskilda omständigheter det föranleda och den myndighet, som över anstalten äger uppsikt, 1 därtill samtycker. Då elev sålunda överlämnas till enskild vård och tillsyn eller anställes i tjänst eller yrke, skall förbehåll göras om rätt för anstaltens styrelse att när som helst återtaga eleven; och vare styrelsen skyldig återtaga honom, om hans uppförande eller annat förhållande därtill föranleder, Över elev, som vistas utom anstalten, skall styrelsen öva tillsyn. Då i allmän uppfostringsanstalt intagen elev vunnit nödig stadga i sinnesriktning och uppförande, skall han från anstalt utskrivas. Utan särskilt tillstånd av den myndighet, som över anstalten äger uppsikt, må dock utskrivning ej ske, förrän två år efter det eleven intogs i anstalten. Lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivning stadgar bland annat följande: Har den, som undergår straffarbete på viss tid eller fängelse, utstått två tredjedelar av straffet och utgör den tid, varunder straffet verkställts eller på grund av domstols förordnande skall anses verkställt, minst ett år, må, där omständigheterna göra sannolikt, att den dömde på fri fot skall förhålla sig väl, villkorligt frigivande med hans begivande kunna äga rum. Den frigivne skall under så långtid, som återstår av straffet, men i varje fall minst ett år. vara underkastad tillsyn. Den frigivne skall under tiden för övervakningen vara pliktig att föra ett ordentligt och ostraff ligt leverne, undvika skadligt umgänge samt bemöda sig om utväg till försörjning på lovligt sätt. Dessutom skall han ställa sig till efterrättelse de särskilda föreskrifter, som 1

K. B. i det län, där anstalten är belägen.

230 meddelas honom i ett s. k. frihetspass. I detta pass skall bland annat föreläggas honom att begiva sig till den ort, där han skall vistas under prövotiden, att anmäla sig hos den, som skall öva tillsyn över den frigivne m. ra. Tillsyningsman förordnas i varje fall av Konungens befallningshavande efter förslag av fångvårdsstyrelsen. Tillsyningsmannen har att, i den mån omständigheterna tillstädja, vaka över den frigivnes uppförande och söka befordra, vad som kan lända till hans upprättande. Åsidosätter den frigivne vad honom åligger, kan den frihet, som medgivits honom, återkallas, lian skall i så fall ånyo intagas i allmän straffinrättning för att utstå den del av straffet, som icke vid frigivningen var verkställd. Konungens befallningshavande i det län, där tillsynen utövas, beslutar om återkallelse efter anmälan av tillsyningsman. Finnes sådana omständigheter vara för handen, att återkallelse skäligen icke bör äga rum, kan Konungens befallningshavande tilldela honom varning. Avviker den frigivne eller </ör han sig skyldig till uppförande, som innebär våda för allmän ordning eller säkerhet, må han häktas. Besvär över Konungens befallningshavandes beslut om återkallelse av villkorligt medgiven frihet skola anföras inom åtta dagar efter delfåendel hos Konungen (högsta domstolen). Över beslut om varning får ej klagas. Enligt fångvårdstyrelsens berättelser har villkorlig frigivning visat ett mycket tillfredsställande resultat. Ur fångvårdsstyrelsens berättelser för åren 1919 och 1920 inhämtas följande angående den villkorliga frigivningens tillämpning underberörda år: Under år 1919 frigåvos villkorligt 111 personer. Under samma år hade prövotiden gått till ända för 36 personer. Av de villkorligt frigivna, som vid 1919 års slut, ännu stått under tillsyn, hade för tre den villkorligt medgivna friheten blivit återkallad och en varnats, varjämte en förverkat friheten i samband med ådömt straff för nytt brott. Under är 1920 frigåvos 97 personer. Av de villkorligt frigivna, som under år 1920 stått under tillsyn, hade en erhållit varning, en avvikit utan att sedermera kunna anträffas samt två dömts för nytt brott, i samband varmed den villkorligt medgivna friheten förverkats. Slutligen förekommer villkorlig utskrivning i lagen den 30 juni 1913 om behandling at: alkoholister. Enligt denna lag skall ej i interneringsbeslutet bestämmas någon viss tid, under vilken interneringen skall fortgå. Denna tid skall bestämmas under pågående internering och det avgörande är därvid, att skäl föreligga till antagande, att den internerade efter utskrivningen skall föra ett nyktert och ordentligt liv. Den internerade får i allmänhet ej kvarhållas å alkoholistanstalten mer än ett år, men, då den internerade förut varit intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister minst 6 månader, kan han kvarhållas under en tid av 2 år. Alkoholistanstaltens styrelse äger besluta om utskrivning. Den myndighet, som har att utöva uppsikt över anstalterna — socialstyrelsen — må ock förordna om utskrivning, jämväl om anstaltsstyrelsen avslagit framställning därom. Den som utskrivits skall under tid, som vid frigivningen blivit förelagd, dock högsl 6 månader, vara pliktig att vistas inom viss vid utskrivningen eller därefter bestämd kommun samt att underkasta sig den tillsyn och de övriga villkor, som blivit vid utskrivningen eller därefter bestämda. Åsidosätter den utskrivne vad sålunda åligger honom, må på anmälan av nykterhetsnämnden i den kommun, där han vistas, samt, om han visat sig farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv. jämväl på ansökan av polismyndighet, Konungens- befallningshavande förordna om

231 lians återintagande å allmän anstalt för vård av alkoholister. Den, som sålunda återintagits, skall kvarhållas å anstalten under 6 månader eller, om han förut varit intagen å allmän anstalt för vård av alkoholister minst 6 månader, under ett år. Vid utskrivning av den sålunda återintagne får villkor ej fästas. I Konungens befallningshavandes eller uppsiktsmyndighetens beslut om återintagning må ändring sökas hos Konungen inom den tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters oeh ämbetsverks beslut. Även i en del utländska lagar rörande lösdrivares behandling återfinnas stadganden om utskrivning i förtid. I Norge kan enligt lagen den 31 maj 1900 : om faengselsvaesenet og om Ivangsarbeide utskrivning på prov (loslatelse paa prove) äga rum från tvångsarbetsanstalten före den tid, för vilken tvångsarbetaren är insatt, om tvångsarbetaren gör framställning därom. Förutsättning härför är dock, att han skall hava i arbetspremier intjänat ett visst i reglementet bestämt belopp. Tvångsarbetaren kan även eljest frigivas på prov, när hans uppförande inger förhoppning, att ändamålet med hans insättande uppnåtts, särskilt om han vill mottaga anskaffad anställning, och vidare om hans hälsotillstånd, familjeförhållanden och förvärvsmöjligheter göra hans frigivning särdeles önsklig. Den på prov frigivne kan intill dess ett år förflutit från frigivningen återtagas till anstalten, om han brutit mot de för frigivningen bestämda villkoren eller hans förhållande eljest giver anledning därtill. Den sålunda återtagne kan kvarhållas under den från början bestämda tiden utan avdrag för den tid, han varit ute i frihet. Beslut om frigivning på prov fattas i justitiedepartementet, dit fängelseväsendet är förlagt. Vid frigivningen förelägges den frigivne att inställa sig hos polismyndigheten i den ort, där han skall uppehålla sig och den orten får han endast med polismyndighetens tillstånd lämna. Om den frigivne hemfaller till sysslolöshet eller dryckenskap eller dåligt uppförande eller om han söker sällskap med eller lager bostad hos illa beryktade personer, som icke äro hans släktingar, eller om han underlåter att efterkomma honom givna föreskrifter, kan han häktas samt efter justitiedepartementets bestämmande återintagas i tvångsarbetsanstalt. — Röster hava höjts för att överflytta tillsynen över villkorligt frigivna från polismyndigheten till särskilda under »forsorgsforeningerne» lydande tillsyningsmän. Därvid har framhållits, att den frigivne har motvilja mot den nuvarande formen av tillsyn, ty polisuppsikten injagar fruktan hos den frigivne samt utsätter honom för ohehag; tillsynen borde anordnas så, att den närmade sig mera en vennegjerning end kontroll-. Enligt i Danmark gällande föreskrifter kan en tvångsarbetare villkorligt benådas. Han erhåller då ett frihetspass, vilket innehåller villkoren; dessa äro, att han för ett arbetsamt och sedligt leverne samt nöjaktigt följer de föreskrifter, polismyndigheten meddelar honom. Uppfyllas ej villkoren, äventyrar den villkorligt benådade att utan dom efter beslut av justitiedepartementet bliva återtagen till tvångsarbetsanstalten. Tillsynen över den villkorligt benådade skall fortgå under så lång tid som vid benådningen återstod av tvångsarbetstiden. Den frigivne överlämnas till polismyndigheten på den plats, där hans uppehälle är honom tillförsäkrat, varjämte polismvndigheten erhåller besked om hans personliga förhållanden.

282 Det av professor Torp på offentligt uppdrag avgivna betänkandet över danska strafflagskommissionens förslag till »Almindelig borgerlig Straffelov» förutsätter, at I styrelse för >Arbejdshus» kan på prov utskriva en internerad, efter det han varil intagen 6 månader; prövotiden är ett år. Dömes den på prov frigivne för en under prövotiden begången lösdriveriförseelse, avgör rätten, om han på nytt skall intagas i arbetsanstalten eller efter utståndet straff insattes för den tid, som återstod enligt den föregående domen. I 1919 års tyska strafflagsförslag upptages en bestämmelse om frigivning i förtid från »Arbeitshaus», som för övrigt i huvudsak överensstämmer med förutvarande praxis. Enligt denna bestämmelse äger den högre polismyndigheten befogenhet att, när hälften av den bestämda tiden gått till ända, villkorligt frigiva den, som uppfört sig väl och arbetat flitigt, därest hans föregående liv och personliga förhållanden ingiva förhoppning om att han för framtiden skall förhålla sig väl. Förutsättning för villkorlig frigivning är vidare, att för den, som skall utskrivas, tillfälle till arbete finnes, varigenom han kan försörja sig, eller det eljest sörjts för hans utkomst och underhåll. Den frigivne ställes under viss skyddsuppsikt. Uppför han sig dåligt eller handlar emot honom föreskrivna villkor, kan friheten återkallas genom beslut av -Justizaufsichtsbehörde». Villkorlig frigivning av till tvångs- eller förbättringsanstalter dömda lösdrivare förekommer även i en del kantoner i Schweiz. Allmänt förutsattes för beviljande av villkorlig frigivning, att lösdrivaren avtjänat en viss del av tvångsarbetet. För dylik frigivning förutsattes vidare, att den internerades uppförande varit tillfredsställande. Den villkorligt frigivne ställes under polis- eller skyddsnppsikt eller under uppsikt av anstaltens föreståndare. — Enligt det schweiziska strafflagsförslaget (av år 1918) kan den, som är intagen pä en arbetsuppfostringsanstalt, frigivas därifrån, när ett år förflutit och skäl linnes att antaga, att han är arbetsduglig och arbetsvillig. Beslut om utskrivning fattas av den inom varje kanton därtill behöriga myndighet efter anstaltstjänstemännens hörande. Den villkorligt frigivne ställes under skyddsuppsikt och kunna därvid givas samma föreskrifter som beträffande den från frihetsstraff villkorligt utskrivne, såsom att avhålla sig från bruket av spritdrycker, vistas på en bestämd ort eller i en bestämd anstalt eller stanna hos en bestämd arbetsgivare. För återtagandet givas enahanda föreskrifter som då det gäller villkorligt frigiven fånge. I Belgien bestämmer domstolen eller domaren tidpunkten för vistelsen i tvångsarbetsanstalten, men justitieministern har att försätta den internerade i frihet, om det finnes onödigt att kvarhålla honom under den av domstolen bestämda tiden. I de länder, varest lösdriveri och bettleri betraktas såsom brott, såsom i Frankrike och England, komma de där eljest vanliga regler för villkorlig frigivning eller efterskänkande av straff till användning även beträffande lösdrivare. Enligt holländsk lag kan den, som ådömts fängelsestraff för lösdriveri och bettleri, efter fängelsestraffets avtjänande intagas i ett arbetshus, varifrån han kan utskrivas i förtid, därest han uppfört sig väl. Beslut om villkorlig frigivning och om återkallelse fattas av justitieministern. Den frigivne skall, försedd med pass, begiva sig till i passet angiven ort, som han ej utan särskilt tillstånd får lämna. Uppsikten över den frigivne utövas av polismyndigheten.

238 På olika områden, där emot, en person förekomma tvångsåtgärder, som innebära ett, frihetsberövande, liar man numera kommit till den uppfattningen, att den stränga bundenheten inom en anstalt icke omedelbart bör övergå i en obegränsad frihet. Man har därför sökt skapa en mellantid, under vilken en å anstalt intagen filiates vistas utanför anstalten men dock fortfarande är bunden av vissa regler beträffande sitt levnadssätt och uppträdande samt riskerar att bliva återtagen till anstalten, om han överträder dessa regler. Ovan har i korthet redogjorts för stadganden inom olika områden, på vilka en dylik anordning under växlande former kommer till användning. För den svenska lösdrivarlagstiftningen är en sådan tanke ej ny. Den äldre lagstiftningen har flera stadganden. som vittna om en strävan att låta den till allmänt arbete intagne villkorligt träda ut i livet. Gällande lösdrivarlag har i 12 £ på ett alldeles särskilt sätt format ut en dylik anordning, då den från tvångsarbetsanstalten utgående i vissa fall ställts under uppsikt samt hans brytande av givna föreskrifter föranleder till att han ånyo kan behandlas som lösdrivare. Stadgandet i fråga kommer dock aldrig till tillämpning förrän efter den bestämda tvångsarbetstidens utgång, och uppsikten har närmast karaktären av en polisuppsikt. Mot stadgandet i 12 § lösdrivarlagen hava anmärkningar riktals ur olika synpunkter. Den övervakning av den frigivne, som där stadgas, säges icke sällan hava varit hindrande för hans upprättande. Stadgandet att vid ett brytande av en föreskrift ånyo kan dömas till tvångsarbete synes i den formulering, som det erhållit, icke heller kunna försvaras. Tillämpningen torde i så fall mestadels hava varit mildare än lagen, i det, att, även om 12 § 6 mom. åberopats såsom skäl för dömande, ett upprepat lösdriveri i regel förekommit, som skulle motiverat ådömande av tvångsarbete direkt enligt 3 §. Härtill kommer, att de i 12 § givna föreskrifterna om anmälningsskyldighet, frånsett en första anmälan efter ankomsten från tvångsarbetsanstallen, föga tillämpats. Kommittén har därför för sin del kommit till det resultat, att 12 § i dess nuvarande formulering icke bör bibehållas. Med ett borttagande av denna § skulle den direkta polisuppsikten över vfssa frän tvångsarbete frigivna försvinna. Denna uppsikt, grundande sig på en anmälningsskyldighet, bar emellertid, såsom nyss anmärkts, mer och mer förlorat sin betydelse. I den mån den frigivne tvångsarbetaren fortfarande hängiver sig åt elt levnadssätt, som har karaktär av lösdriveri, skall polismyndigheten naturligen iakttaga honom och vidtaga de åtgärder, som påkallas av lösdrivarlagens allmänna stadganden, i första rummet anhålla honom, för att vinna klarhet om hans levnadssätt och om de åtgärder, som kunna vara på sin plats. För den speciella uppsikt, som polisen måste ägna för brott misstänkta personer, har polisen samma utgångspunkt, som när det gäller de från straff frigivna, nämligen uppgifterna i tidningen polisunderrättelser, i vilken, enligt vad nedan framhålles, fortfarande böra intagas uppgifter om dem, som frigivas från tvångsarbetsanstalterna. Tanken på att hava en speciell tillsyn över tvångsarbetaren under tiden närmast efter det han utskrives från tvångsarbetsanstalten kräver emellertid beaktande, och denna har på olika sätt realiserats i de ovan angivna lagarna. Det gäller alltså närmast att välja mellan de olika system, som uppställts. Vad först vidkommer den princip, som tagit sig uttryck i alkoholistlagen och innebär, att all 30—22.9:?/-.

234 utskrivning är villkorlig, har kommittén ansett en uppsikt över dem, som utskrivas först vid maximitidens utgång, icke vara av så stor betydelse, när det gäller lösdrivaren. Säkerligen skulle det i dessa fall endast bliva fråga om en ren polisuppsikt och denna kan såsom ovan nämnts utövas utan särskild föreskrift. Den längre tid, under vilken tvångsarbetaren kan kvarhållas, gör också, att det är mindre lämpligt att utöka den med en tid av beroende därutöver. Närmast till hands ligger kanske att efterlikna den villkorliga frigivningen av dem, som undergå straff för brott. Enligt kommitténs uppfattning är det därvid använda systemet likväl mera invecklat och utförligt, än som kräves för det här ifrågavarande ändamålet Kommittén har i stället anslutit sig till den anordning, som funnit sitt uttryck bland annat i lagen den 27 juni 1902 om verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran, vilken också synes överensstämma med vår tidigare lösdrivarlagstiftning. Den i sistnämnda lag föreskrivna anordningen innebär, att den allmänna uppfostringsanstaltens styrelse kan, i regel efter det en tid av ett år förflutit, överlämna en elev till enskild vård och tillsyn eller anställa honom i tjänst eller yrke. Då syftet med lösdrivarens omhändertagande är att återföra honom till ett arbetsamt och ordentligt liv, följer därav, att det tvång, som utövas mot honom i anstalten bör upphöra, så snart ändamålet kan anses vunnet. Att kunna avgöra denna vanskliga fråga, är ej lätt, I viss mån kan detta vinnas genom att placera honom i en avdelning av anstalten, där han kan arbeta under friare former, men här är han dock under anstaltens direkta tillsyn. Ett ännu säkrare sätt att förvissa sig om hans lämplighet för utskrivning vinnes genom ett försök att under betryggande former låta honom vistas utanför tvångsarbetsanstalten. Med hänsyn till de personer, som det här gäller, lärer det ej sällan stöta på vanskligheter att erhålla någon enskild anställning, vilken är av mera stadigvarande natur eller eljest av den art, att den lämpar sig för ifrågavarande fall. Den tillsyn, som enligt vad ovan sägs bör ägnas dessa från anstalten försöksvis frigivna personer, är också förenad med stora svårigheter. Ur denna synpunkt sett har man kanske närmast att hoppas på, att någon arbetsanstalt med öppen karaktär vill taga hand om en sålunda frigiven, allt under det han fortfarande tillhör tvångsarbetsanstalten och vid förefallande behov kan återföras dit. Det skulle alltså kunna länkas, att en person kunde på försök vistas å arbetshem, som avses i 33 § i lagen om fattigvården. Särskilt lämpade för dylikt ändamål skulle sådana arbetskolonier vara, som speciellt i Tyskland på sin tid kommo till stånd och vartill även hos oss funnits vissa ansatser. Vidare har man att räkna med de till städerna förlagda skydds- och räddningshemmen m. fl. På förekomsten av lämpliga sådana kolonier och hem kommer i mycket hög grad att bero, huruvida försöksutskrivning kan komma att i större utsträckning äga rum och bliva till avsedd nytta. Emellertid böra även alla andra tillfällen utnyttjas, då möjlighet föreligger att under betryggande former få en tvångsarbetare, som är på väg att återvinnas åt samhället, anställd i ett arbete utanför anstalten och, där det låter sig göra att få en anställning hos lämplig enskild person, är detta kanske att föredraga. Grunden till ett sådant placerande utanför tvångsarbetsanstalten, en försöksutskrivning, såsom åtgärden skulle kunna kallas, bör, enligt vad redan framhållits, vara att sådant finnes vara gagneligt för den intagnes återgång till et'

235 arbetsamt och ordentligt liv. Försöksutskrivning kommer alltså att ingå såsom ett led i anstaltsbehandlingen. Då utsikter för återgång till ett ordentligt liv synas saknas, bör utskrivning i förtid ej äga rum. Det måste också tillses, att utsläppandet från anstalten ej medför våda för allmän säkerhet, ordning och sedlighet. Då försöksutskrivningen, såsom redan framhållits, närmast är att betrakta såsom ett led i tvångsarbetets verkställighet, synes det naturligaste vara, att densamma beslutes av anstaltens styrelse. Initiativet därtill kommer givetvis all tagas av anstaltens föreståndare, ehuru det icke är uteslutet, att intagen också, kan direkt vända sig till styrelsen med framställning därom, i vilket fall något beslut likväl icke gärna kan fattas utan föreståndarens hörande. Utan tvångsarbetarens samtycke kan försöksutskrivning ej gärna leda till avsett resultat, och den bör ej heller ske därförutan. Över huvud taget måste en viss försiktighet äga rum vid användning av försöksutskrivning. Särskilt gäller detta under det första året av anstaltsvistelsen. Att således tämligen omedelbart efter det en person intagits i tvångsarbetsanstalt försöksutskriva honom, bör tydligen ej förekomma. Anstaltspersonalen kan då ännu icke hava förvärvat den kännedom om tvångsarbetaren, som bör ligga till grund för en dylik åtgärd. För att förebygga missbruk av försöksutskrivningen och på samma gång hindra obefogade framställningar därom, har kommittén föreslagit, att sådan icke må vidtagas, förrän ett år förflutit efter intagandet, med mindre särskilda omständigheter det föranleda samt Konungens befallningshavande lämnat sitt samtycke därtill. Även härutinnan står förslaget alltså i överensstämmelse med lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols förordnande om tvångsuppfostran. Det ligger i en dylik försöksutskrivnings natur, att den bör vara begränsad, sa att tvångsarbetaren kan återtagas till anstalten; den bör lämnas tillsvidare eller för viss tid. Tvångsarbetsanstalten bör vara ej blott berättigad utan även skyldig att återtaga den försöksutskrivne, när omständigheterna föranleda därtill. Som skäl för återtagningen har förslaget upptagit 1902 års lags föreskrift att sådan skall äga rum, när hans uppförande eller annat förhållande föranleder därtill. Vid de försöksutskrivningar av motsvarande art, som äga rum av elever från statens uppfostringsanstalt, å Bona, plägar skriftligt kontrakt upprättas rörande elevers anställning med angivande av skälen för återtagande till anstalten m. m., varom eleven också erhåller kännedom på det sätt, att en bok med tryckta förhållningsregler tillställes honom. Rörande de villkor, som uppställas vid utskrivning från alkoholistanstalt har Kungl. Maj:t utfärdat särskilda föreskrifter. Kommittén anser sig icke böra närmare inga på frågan om de regler, som böra uppställas för försöksutskrivning av tvångsarbetare, utan bör det kunna överlämnas åt tvångsarbetsanstalternas styrelser att själva uppställa sådana. Ett synnerligen viktigt moment vid försöksutskrivningen är, att den utskrivne underkastas tillsyn. För detta ändamål bör en person utses att vara tillsyningsman över den försöksutskrivne. Det har synts kommittén lämpligast, att styrelsen för tvångsarbetsanstalten utser tillsyningsman. Därtill torde vanligen böra utses någon person å den ort, varest den utskrivne skall vistas; i en del fall är det att anbefalla, att arbetsgivaren utses, så att tillsyn kan ske utan vidare formaliteter. Där särskild förening finnes, som har för tillsyn lämpliga organ, bör sådan kunna

236 anlitas. Vidare kan räknas med de kommunala nämnderna och deras ledamöter. I sista hand torde skyldigheten att fullgöra en tillsyningsmans uppdrag böra åligga polismyndighet. Tillsynen kan naturligtvis även utövas av någon av tvångsarbetsanstaltens befattningshavare, vilket stundom är att föredraga. Tillsyningsmannens uppgift är tvåfaldig: övervakande och stödjande. Han skall sålunda vaka över den utskrivnes uppförande samt uppmärksamma, om den utskrivne bryter emot givna föreskrifter. För befordrande av vad som kan lända till den utskrivnes upprättande skall tillsyningsmannen särskilt söka vägleda den utskrivne i hans försök att föra ett arbetsamt och ordentligt liv samt stödja honom i hans' bemödanden att försörja sig. Tillsyningsmannen bör dock i första rummet uppfatta sin ställning såsom rådgivande och låta sig angeläget vara att skaffa sig den utskrivnes förtroende, ty härförutan kan tillsyningsmannen ej inverka pä den frigivne. Vid behov av hjälp i en eller annan form bör tillsyningsmannen sätta sig i förbindelse med den anstalt, där den utskrivne varit intagen, eller med föreningar och institutioner, som hava till syfte att understödja utskrivna. Har försöksatskrivning skett på viss tid och denna förflutit, utan att anledning förekommit att återtaga den utskrivne, bör tiden därför naturligen förlängas eller försöksutskrivningen förklaras gälla tillsvidare. Vid gott uppförande av den försöksutskrivne kommer försöksutskrivningen regelmässigt att vid maximitidens slut övergå i en definitiv utskrivning. Oberoende av huruvida tvångsarbetaren befinner sig å anstalten eller är försöksutskriven, kan fråga bliva om hans definitiva utskrivning även före maximitidens utgång. Härom har anstaltens styrelse att under förut angivna omständigheter göra framställning hos Konungens befallningshavande. Då försöksutskrivning sällan kommer att äga rum, förrän ett år av anstaltsvistelsen förflutit och den normala tiden för utskrivning har satts till 2 år, kommer utskrivning i förtid ej så ofta att äga rum, enär prövningen under försöksutskrivning ofta torde behövas under en tid av ett är. 1 vissa fall kan en definitiv utskrivning dock krävas för att lösa sambandet med anstalten. Även i fall, då Konungens befallningshavande bestämt, att 2-årstiden får överskridas, bör försöksutskrivning kunna äga rum, ehuru i dessa fall än större varsamhet måste iakttagas. Enligt, vissa utländska strafflagar kunna utlänningar icke villkorligt frigivas, vilket tydligen står i samband därmed att en till straff dömd utlänning i regel hemsändes omedelbart efter straffets utstående. Med den uppfattning, kommittén uttalat beträffande den föreslagna lösdrivarlagens tillämplighet jämväl på utlänning, torde ur lagförslagets synpunkt inga hinder möta för att tillämpa försöksutskrivning jämväl på en till tvångsarbete dömd utlänning. Det torde nämligen då gälla fall, i vilka utvisning ej kunnat eller bort äga rum och då finnas samma skäl alt ordna för tvångsarbetarens återgång till ett ordnat liv som ifråga om svensk medborgare. 4. Åtgärder iisamband med utskrivning. Enligt 10 § i gällande lösdrivarlag skall den, som efter den ådömda tvångsarbetstidens slut frigives. av tvangsarbetsanstaltens föreståndare förpassas till den

237 kommun, där han har sin hemort. Har den frigivne erhållit anställning hos välkänd och pålitlig person eller finnes för honom utsikt att få arbete å annan ort än hemorten eller behöver han å annan ort ombesörja någon viktig angelägenhet, kan Konungens befallningshavande i det län, där tvångsarbetsanstalten är belägen, medgiva, att han må förpassas till sådan ort. Passet skall innehålla föreskrift om väg, tid och sätt för färden ävensom underrättelse om viss anmälningsskyldighet. Med lösdrivarens hemort förstås den ort, där han är eller senast varit mantalsskriven. Kan denna ort ej utrönas, skall födelseorten anses såsom hans hemort. Kostnaden för den frigivne tvångsarbetarens hemfärd ävensom för uppehälle under färden och nödtorftig beklädnad skall enligt 11 § i iösdrivarlagen bestridas av allmänna medel, i den män den frigivnes vid anstalten innestående tillgångar ej därtill förslå; dock må den frigivnes tillgångar ej i vidsträcktare mån anlitas för nämnda ändamål, än att han äger i behåll nödiga medel för uppehälle under minst fjorton dagar (enligt ett kungl. brev av den 22 april 1887 är detta belopp bestämt till 15 kronor). Om disponerandet i övrigt av innestående medel förordnar Kungl. Maj:t särskilt. Enligt ett av Kungl. Maj:t den 21 december 1900 meddelat beslut bestrides numera biljettkostnaden för hemresan av statsmedel utan anlitande av tvångsarbetarens medel. I tvångsarbetsanstalternas stater hava medel anvisats till bestridande av kostnaderna för de frigivnas hemresa, utrustande och understödjande. Stadgan för dessa anstalter innehåller, att av den del av tvångsarbetarens arbetspremier, som innestå vid hans utskrivning (minst hälvten), först skall uttagas vad som erfordras för tvångsarbetarens nödiga beklädnad och hemresa ävensom vad som bör beräknas för hans uppehälle under den närmaste tiden efter utskrivningen. En fråga av största vikt vid utskrivning av tvångsarbetare är naturligen den Utredning om om platsanskaffning och denna har beaktats redan av tidigare lösdrivarförfatt- Platsanskaflningar. Sä stadgas i förordningen den 31 augusti 1819, att för flit och pålitlighet utmärkt arbetskarl kunde tillåtas att bortgå från korrektionsanstalten för att höra sig om efter tjänst och näringsfång. För att underlätta arbetskarlens erhållande av laga försvar voro arbetsinrättningarnas kommendanter skyldiga att tillhandagå den, som sådant begärde, med upplysningar om under deras befäl stående arbetskarlar samt låta skriva till uppgiven ort för att efterhöra tjänst och arbete. En jordbrukare eller annan i orten boende person ägde anmäla sig till kommendanten för att erhålla en arbetskarl. Befanns den person, som anmälde sig att utbekomma arbetskarlen, äga utväg till sysselsättning för honom, och personen gjort sig så känd, att arbetskarlen kunde till honom anförtros, ägde kommendanten överlämna arbetskarlen till dylik person. 1833 års försvarslöshetsförordning gjorde ej väsentliga förändringar i 1819 års bestämmelser. Kommendantens skyldighet att söka skaffa årstjänst, eller annat laga försvar samt rättighet att remittera eller utlämna arbetskarl överflyttades till styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar. Enligt 1846 ars försvarslöshetsstadga skulle den tvångsarbetare, vilken icke ägde nödig bostad eller det nödvändigaste för sitt uppehälle, av tillsyningsmannen i vederbörande kommun, emot förrättande av anvisat arbete, erhålla husrum och uppehälle åtminstone för de första 14 dagarna. Nu gällande lösdrivarlag innehåller ej något stadgande avseende platsanskaffning åt den frigivne. Enligt stadgan för tvångsarbetsanstalterna åligger det anstaltsstyrelse med biträde av direktör och pastor att vidtaga åtgärder för att bereda

238 anställning ät från anstalt avgående eller eljest hjälpa och stödja dem. För sådanl ändamål skall styrelsen upprätthålla samarbete med myndigheter, arbetsförmedlingsanstalter och andra institutioner samt föreningar och enskilda, vilkas verksamhet berör styrelsens arbetsuppgifter. Intill dess tvångsarbetsanstalterna frigjordes från fångvården, hade »Centralföreningen till stöd för frigivna» biträtt de frigivna tvångsarbetarna med ekonomiska understöd samt platsanskaffning, men efter nämnda utbrytning har, enligt vad för kommittén uppgivits, berörda förening ej ansett sig kunna taga befattning med tvångsarbetarna. Vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt linnes en särskild av tjänstemännen därstädes bildad förening för understödjande av frigivna tvångsarbetare. Föreningen skyddsvärnet har också på sitt program platsanskaffning åt frigivna tvångsarbetare. För att skyddsvärnet skall kunna komma i kontakt med tvångsarbetaren efter frigivningen, bruka understundom tvångsarbetarens besparade arbetspremier sändas till skyddsvärnet, där de få avhämtas i mindre poster för varje gång. I någon mån sysslar skyddsvärnet även med kvinnliga tvångsarbetares anställande. Frälsningsarmén, som vid sina skyddshem för frigivna manliga fångar även mottager frigivna tvångsarbetare, sörjer särskilt för frigivna tvångsarbeterskor genom sina räddningshem. I Danmark, liksom i Norge, anskaffas platser ät frigivna tvångsarbetare genom enskilda föreningars försorg. Den livaktigaste och verksammaste av Danmarks skyddsföreningar är »Fscngselshjöelpen», som har ett särskilt arbetsanvisningskontoi* med uppgift att ställa de hjälpsökande i lära eller plats i särskilda anstalter eller hem. I regel får utskriven ej tillträda en plats, förrän man gjort sig noga underrättad om arbetsgivaren. Genom de landet runt spridda representanterna för föreningen kan kontoret få tillförlitliga upplysningar i detta avseende. Kontoret låter var och en, som tager någon av föreningens klienter i sin tjänst, skriftligen förbinda sig att giva meddelande till kontoret om tjänstens upphörande genom klientens bortvisning eller bortgång från platsen. Hjälpsökande, som förut fått platser av föreningen men icke skött sig, sättas till en tid på prov antingen i föreningens egna hem och anstalter eller i andra arbetshem, särskilt frälsningsarmens. Särskild tillsyn över de frigivna, åt vilka anskaffats platser, utövas genom personer, som finnas därtill utsedda inom olika distrikt. Liknande uppgift som de danska föreningarna hava »Forsorgsforeningerne i Norge, vilka likaledes arbeta för platsanskaffning åt frigivna lösdrivare. Föreningarna skaffa sig genom vederbörande anstalt direkta underrättelser om den, som skall frigivas, samt söka därefter anskaffa lämplig anställning. At de kvinnliga tvångsarbetarna, som alla äro intagna på en anstalt i Kristiania, skaffas platser merendels genom anstalten, vars befattningshavare även öva tillsyn över de frigivna, som erhållit arbetsanställning. Har tvångsarbetare försöksutskrivits i enlighet med kommitténs förslag, innebär detta i regel, att han, när definitiv utskrivning äger rum, befinner sig å en plats, varest han fortfarande bör stanna, och i sådana omständigheter, att några vidare åtgärder för hans inordnande i det samhälleliga livet icke behöva vidtagas. Utskrivningen blir då en mera formell åtgärd, innebärande ett avförande ur tvångsarbetsanstaltens förteckningar, beslut om utbetalning av premiemedel, om sådana finnas, m. m.

239 Annorlunda ligger saken, om tvångsarbetaren skall utgå direkt från anstalten. Lösdrivaren liar vid omhändertagandet icke haft någon stadig bostad eller någon näring, till vilken han kan återgå. Det gäller nu liksom vid försöksutskrivningen ingenting mindre än att bygga upp en helt ny existens för honom: att söka upp en lämplig ort, där en sådan ny existens kan grundas, att skaffa honom ett arbete, på vilket han kan försörja sig, bereda honom bostad, utrusta honom med beklädnad och arbetsredskap samt sörja för att han kommer till den nämnda platsen och där inträder i arbete. En och annan av de intagna har kanske förutsättningar för att själv planlägga och genomföra något dylikt, men i regel hava dessa personer så grundligt avbrutit förbindelserna med förvärvslivet, att de se sig avkopplade från möjligheten att ens giva förslag å någon åtgärd, som kan leda till deras placerande ute i livet. Ytterst vilar allt på anskaffande av ett arbete, på vilket de kunna livnära sig; därför måste ansträngningarna i första rummet gå ut på att ordna härför. Platsanskaffningen för de frigivna tvångsarbetarna är i och för sig mycket svår, därför att de frigivna ej äro fullgoda arbetare. Genom en rationell arbetsuppfostran i tvångsarbetsanstalten kan dock mycket härutinnan hjälpas. Svårigheter möta vidare därigenom, att lösdrivarna till karaktären äro opålitliga, viljesvaga och sorglösa, samt böjda för lättja och ett oordnat liv. Tidigare har det i allt fall visat sig möjligt att skaffa arbete åt alla, som velat hava sådant, men under den rådande arbetslösheten de senare åren har det mött stora svårigheter. Arbetet med platsanskaffning för de frigivna sammanhänger alltså med den allmänna arbetsmarknaden. En del tvångsarbetare föredraga att skaffa sig arbete själva, och i en del fall är detta ock otvivelaktigt förenat med särskilda möjligheter, t. ex. när det gäller att komma med i ett arbetslag eller hos en »bas», där de förut arbetat. Hos en del finnes också en viss stolthet att kunna sköta sig själva, under det att andra över huvud ej vilja hava något arbete, vilket särskilt gäller dem, som leva blott av bettleri och icke vilja veta av något annat näringsfång. En än större svårighet än själva platsanskaffningen är att förmå den frigivne att kvarstanna ä erhållen plats. Ej sällan underlåter han att begiva sig till den ort, där man med kostnad och besvär anskaffat arbete åt honom eller lämnar han efter en kortare tid sin anställning för att hellre stryka sysslolös omkring. Om kommitténs förslag om försöksutskrivning vinner bifall, blir det möjligt för anstalterna att laga så, att tvångsarbetare före maximitiden endast försöksvis utskrivas samt därigenom tvingas att träda i ordentligt arbete och ej utan skäl övergiva detta, då han eljest riskerar att återtagas till anstalten. För att anskaffa platser åt de utskrivna och förmå dem att stanna å dessa fordras tydligen från anstaltsledningarnas sida ett målmedvetet arbete med anlitande av alla till buds stående medel — offentliga arbetsförmedlingsanstalter, skyddsvärnet, frälsningsarmen och andra liknande hjalpinstitutioner. Även kommunala nämnder, särskilt fattigvårdsstyrelser och nykterhetsnämnder, samt polismyndigheter torde hava både intresse och möjlighet att bispringa vid arbetsanskaffningen. Såsom nämnt innehåller stadgan för tvångsarbetsanstalterna föreskrift om anstaltsstyrelsens skyldighet att vidtaga åtgärder för att bereda anställning åt de

240 från anstalt avgående samt eljest hjälpa och stödja dem ävensom om samarbete därvid åt olika håll. Föreskriften i detta hänseende hör otvivelaktigt häst hemma i stadgan och någon bestämmelse härom bör därför, trots sakens vikt, icke upptagas i lagen. Kommittén har emellertid trott sig genom vad ovan anförts böra ytterligare understryka betydelsen av åtgärder i förevarande hänseende och sålunda bidraga till en rationell utveckling av dessa åtgärder. Rörande den utskrivne tvångsarbetarens förhjälpande till lämplig ort och vad därmed har samband har kommittén lämnat föreskrifter i 15 § av förslaget, vilka föreskrifter ej torde kräva någon särskild motivering.

241 XII.

Enskild v e r k s a m h e t för lösdrivares u p p r ä t t a n d e .

Vid sidan av statens och kommunernas verksamhet för omhändertagande av lösdrivare hedrives sedan åtskilliga år av enskilda föreningar m. fl. under olika former et I arbete för lösdrivares upprättande. Då detta arbete varit till stort gagn och enligt kommitténs förslag skulle bliva av ännu större betydelse, har det ansetts nödigt att här lämna en redogörelse för den privata verksamheten på detta område. 1 ) Bland institutioner, som härvid äro av intresse, må i första rummet nämnas Skyddsvärnet. föreningen skyddsvärnet, som bildades i Stockholm år 1910 samt har till uppgift att verka för främjande av det allmänna och enskilda räddningsarbetet bland frigivna fångar, villkorligt dömda, lösdrivare, alkoholister, prostituerade och i liknande avseende hjälpbehövande. För främjande av dessa uppgifter avser skyddsvärnet: I) att åstadkomma ett verksamt samarbete mellan för ovanstående räddningsarbete intresserade offentliga och enskilda företag; 2) att medelst upplysningsarbete underolika former arbeta för samma ändamål; 3) att till förebyggande och bekämpande av brottslighet och last bereda arbete åt och annorledes hjälpa förut berörda hjälpbehövande samt att i erforderligt fall verka för lämplig tillsyn och övervakning; 4) att i Stockholm upprätta en byrå för bedrivande av sin verksamhet. Skyddsvärnet har sålunda upptagit räddningsverksamhet bland alla de grupper, där fara föreligger, att brott och lastbarhet kunna förekomma. Huvudsyftet är att söka förebygga brott eller liknande. Skyddsvärnet har en centralbyrå i Stockholm. Vid denna finnes en platsbyråavdelning för anskaffande av arbete åt. dem, som i sådant syfte hän vända sig till föreningen, varjämte av föreningen i andra former lämnats hjälp vid centralbyrån, I. ex. förmedling av vård a sjukhus, å skydds- eller räddningshem in. m. Ändamålet med det lämnade biståndet är att söka framkalla och möjliggöra självhjälp. För bildade klienter har föreningen vid centralbyrån upprättat en skrivbyrå, där skrivarbete kan lämnas, ävensom ett inackorderingshem för män, där skyddslagarna mot en billig hyra erhålla bostad och annan omvårdnad. För omhändertagande av alkoholister har centralbyrån en särskild avdelning, som bland annat av Stockholms stads nykterhetsnämnd erhållit uppdrag att verkställa förundersökningar och utöva övervakning över ett ganska stort antal av de klienter, som varit hos nykterhetsnämnden anmälda. För verksamheten bland villkorligt dömda har upprättats en särskild avdelning, som verkställer s. k. förundersökningar, där villkorlig straffdom är tänkbar, samt sörjer för övervakning av villkorligt dömda, då sådan erfordras. l ) Uppgifterna i denna avdelning hava till största delen hämtats ur svenska fattigvårdsförbundets kalender.

31—2:2927.

242 Föreningen har filialer i Göteborg och Malmö, vilka filialer bedriva samma verksamhet som huvudföreningen med undantag av de^s skrivbyråarbete. Avdelningar av skyddsvärnet med mer eller mindre självständig ställning linnas numera i flera andra städer, nämligen Örebro, Gävle, Sundsvall, Umeå. Räddningsarbetet bland kvinnor har bland annat i den formen upptagits, att föreningen berett hemsömnadsarbete åt sådana kvinnor, som synts särskilt behöva tagas om hand. Till skyddsvärnet äro anslutna en del av landets skydds- eller fångvårdsföreningar samt flera andra organisationer. Fångvårdsföreningar med syfte att understödja frigivna fångar iinnas i samtliga län med undantag av Alvsborgs län. Därjämte finnes en särskild förening för Norrköpings stad. Ar 1879 bildades centralföreningen till stöd för frigivna. Dess ändamål var dels att genom förbindelse med lokala skyddsföreningar samverka med och under stödja dessa i deras verksamhet till frigivnas bästa och dels att även omedelbart. för att därigenom söka förekomma återfall i brott, bringa moraliskt stöd och materiell hjälp åt ur fängelset frigivna. Vid statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö linnes en särskild förening för understödjande av frigivna tvångsarbetare. Utom sin centrala verksamhet för andlig väckelse och slumverksamhet liar frälsningsarmen i flera städer räddningshem och härbärgen. a) Hem och härbärgen för män: * l Stockholm finnas två skyddshem för män, i vilka lämnas skydd och arbete till frigivna fångar och arbetslösa män. Arbetet vid ena hemmet, Bondegatan 94, med plats för högst 14, består i sortering och pressning av gammalt papper; dessutom mottagas i avdelningen »Myrorna» gamla kläder, möbler och husgeråd. som lagas och iståndsättas för att sedermera försäljas till behövande till billigt pris. Vid det andra hemmet, Rålambshov, med plats för 7 personer, förekommer huvudsakligen vedgårdsarbete. Vidare har frälsningsarmen i Stockholm s. k. ungkarlshem eller ungkarlshotell för hemlösa samt två vedgårdar, i vilka bland andra en del av dem, som bo på ungkarlshemmen, erhåller arbete. Ungkarlshem har armén även i Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle och Hälsingborg. Skyddshem finnas likaså i Göteborg och Jönköping. b) Hem för kvinnor: Sin egentliga verksamhet för räddning och upprättelse av fallna kvinnor började armén här i landet i januari 1890, då ett litet räddningshem öppnades i Stockholm. Efter hand utvidgades verksamheten allt mera, och armén uppehåller för närvarande tre olika räddningshem, nämligen ett i Stockholm, ett i Malmö och ett i Göteborg, samt två mindre upptagningsstationer, en i Stockholm och en i Tranås. Alla dessa anstalter stå under gemensam förvaltning och ledas efter samma principer. Den högsta ledningen omhänderhaves av en högre kvinnlig »officer», vilken är ansvarig inför arméns kommendör. Närmast under denna finnes vid

243 varje hem anställd eu särskild föreståndarinna, som har att leda det dagliga arbetet och kvinnornas fostran, ansvara för hemmets ekonomi och bestämma om skyddsUngars intagning å och skiljande från hemmet. Till hennes biträde finnes erforderligt antal medhjälperskor. Hemmet i Stockholm, vilket i sitt nuvarande skick ägt bestånd sedan hösten år 1899, är inrymt uti ett av armén inköpt hus vid Grevturegatan. Föreståndarinnan har åtta medhjälperskor, vilka omhänderhava och leda var sin gren av hemmets verksamhet. Å hemmet, varest linnes plats för 25 skyddslingar, mottagas icke blott prostituerade utan jämväl andra sedligt förkomna kvinnor. Några särskilt fastställda regler för inträde finnas icke, utan hemmet står öppet för en var av ifrågavarande kategori, som söker dess skydd, utan hänsyn till trosbekännelse eller hemort. 1 de flesta fall anmäla sig kvinnorna själva till inträde, men understundom händer det, att plats beredes dem genom föräldrars och målsmäns försorg eller myndigheternas förmedling. Något slags tvångsinläggning förekommer dock aldrig. Sådana kvinnor, som blott av fruktan för att bliva dömda för lösdriveri söka hemmets skydd, mottagas icke gärna, enär man funnit, att de efter mycket kort tid återgå till sitt förra liv. För att bliva mottagen fordras ytterst sällan något slags förord och, om sa är- fallet, endast i fråga om sådana kvinnor, som upprepade gånger varit a räddningshem intagna men därifrån avvikit eller avvisats. Någon underrättelse till kvinnans anhöriga avlåtes endast, om hon därom särskilt gör framställning. Har hon mottagits på deras begäran, underrättas de alltid, så snart hon lämnar hemmet. Beträffande kvinnornas ålder linnes intet bestämt, men ä hemmet mottagas icke gärna sådana, som äro över 30 år. I regel söker man undvika att till samma hem förlägga sådana kvinnor, som äro från samma ort och förut haft något dåligt, gemensamt. Skyddslingarna hava icke egna sovrum utan bo 3—4 tillsammans. Förläggningen sker icke efter deras ålder eller föregående utan endast med hänsyn därtill, att sådana, som passa för varandra, komma tillsammans. För skyddslingarnas övervakande under natten äro inga andra åtgärder vidtagna, än att någon av befälet tillbringar natten uti ett rum bredvid skyddslingarnas. I avseende a skyddslingarnas sysselsättning å hemmet söker man sä mycket som möjligt taga hänsyn till vars och ens håg för olika slags arbete. De utbildas i främsta rummet till tjänarinnor, då man anser dem i denna ställning vara mera skyddade för frestelser, än om de komma in på andra arbetsområden. Flertalet skyddsUngar i detta hem få jämväl undervisning i sömnad och vävnad. De, som därför hava särskild håg och fallenhet, få även sysselsätta sig med trikå- eller täckstickning. För sitt arbete å hemmet få skyddslingarna icke annan ersättning än i form av kläder. Då de lämna hemmet — vanligen efter ett år — anskaffas plats åt dem, och de förses med lämplig utrustning. Några särskilda bestraffningar för visad olydnad eller dåligt uppförande förekomma icke, endast allvarliga förmaningar och tillrättavisningar. Vid svårare förseelser händer det dock, att den skyldiga får tillbringa en dag eller natt i ensamhet, skild frän sina kamrater. Skulle hon visa sig oförbätterlig eller utöva ett demoraliserande inflytande på de övriga skyddslingarna, avvisas hon från hemmet.

244 Räddningshemmet i Malmö är inrymt uti en av armén för ändamålet inköpt fastighet med trädgård i östra förstaden vid Lundavägen, varest plats finnes för 20 skyddslingar. Räddningshemmet i Göteborg, som började sin verksamhet på hösten 1904, är beläget vid Södra vägen nr 48 och inrymt uti en av frälsningsarmens förlags aktiebolag inköpt villa med tillhörande trädgård. Å hemmet kunna mottagas 20 skyddslingar, vilket anses vara lämpligaste antalet för ett hem av ifrågavarande beskaffenhet. Räddningshemmen i Malmö och Göteborg ledas efter enahanda grurider som hemmet i Stockholm. Frälsningsarmén har dessutom kvinnohärbärgen och pensionat i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka mottaga husvilla kvinnor. För vart och ett av de Ire räddningshemmen erhåller frälsningsarmen ett mindre statsunderstöd samt ett mindre kommunalt anslag. J övrig! har hemmens ekonomi baserats huvudsakligen på de inkomster, som erhållas genom försäljning av de å hemmen förfärdigade arbetena. I fråga om själva sättet för räddningsarbetets bedrivande samt beträffande räddningshemmens organisation, framhålles frän arméns sida att. därest man vill uppnå ett gott resultat av det nedlagda, mången gang svara och otacksamma arbetet, man framför allt måste tillse, att hemmen hava tillgång pä tillräckligt antal offervilliga och för arbetet lämpliga krafter samt inrättas på ett sådant sätt, att de icke få karaktären av korrektionsanstalter utan verkliga hem. där kvinnorna trivas och ledningen kan göra sitt personliga inflytande gällande i varje detalj av arbetet för deras upprättelse. Större hem anses lätt få karaktären av. anstalter, vilket på mången verkar avskräckande, vartill kommer ökad svårighet alt övervaka skyddsUngarnas förehavanden och hindra sämre element från att utöva ett demoraliserande inflytande på de övriga. Det skulle visserligen i viss män kunna undvikas genom att anställa en tillräckligt stor och väl kvalificerad personal, och i detta hänseende torde frälsningsarmen erbjuda större resurser än vad enskilda mäkta åstadkomma, men i varje fall skulle det personliga inflytandet, som dock är huvudsaken, icke kunna göra sig gällande i samma grad som i ett mindre hem. Härtill kommer också större svårighet att bereda skyddslingarna lämplig sysselsättning. Bland de särskilt för huvudstaden avsedda institutionerna på förevarande område märkes främst Stockholms stadsmission, som har sin medelpunkt i stadsmissionens mottagningsbyrå för nödställda och hemlösa män vid Stortorget. Byråns syfte är att bedriva hjälpverksamhet bland nödställda och hemlösa män på ett sådant sätt, att tiggeri och lättingliv motarbetas och arbetsvilligheten väckes och befrämjas. Verksamheten är huvudsakligen begränsad till män, som sakna fast bostad, sålunda i regel boende på härbärgen eller logihus (hemlösa). Familjeförsörjare med fast bostad hänvisas i regel till församlingshjälpen eller F. V. O. liksom de fall, som anses höra under fattigvården, i regel hänvisas till fattigvårdens institutioner. För sitt arbete använder^byrån följande hjälpmedel: 1. Registret, vilket den 1 september 1918 omfattade c:a 6,000 handlingar över hjälpsökande, som anlitat byrån alltsedan oktober 1914. Handlingarna innehålla bvråns egna iakttagelser och inhämtade upplysningar.

245 2. Nödhjälpsarbetet (huvudsakligen vedhuggning) avser att bereda den nödställde tillfälle att genom arbete i någon mån ersätta den hjälp i form av mat, kläder m. m., som byrån lämnar, samt att ådagalägga sin arbetsvillighet. 3. Platsförmedlingen, som avser att till stadigt arbete förhjälpa huvudsakligen dem, som sakna arbetsbetyg eller till följd av andra orsaker ba svårt att erhålla plats genom den offentliga arbetsförmedlingen. 4. Arbetsbemmet (inrymt i Kungsbolmsgatan 54—56), med uppgift att tjäna mottagningsbyråns arbetsförmedling genom att bereda tillfälle till någon tids prövning av arbetsvilligheten och arbetsdugligbeten hos dem, om vilka mottagningsbyrån saknar tillräckliga upplysningar för att kunna utan vidare anvisa dem plats. Hemmet har utrymme för K) män, som jämte fritt vivre erhålla viss avlöning. Arbetet utgöres huvudsakligen av vedhuggning i hemmets vedgård. All hänvisning sker numera genom motlagningsbyrån. Arbetslösa, vilka till följd av nedsatt arbetsförmåga ej ha utsikt att erhålla plats och sålunda lämpligen böra hänvisas till stadens arbets- eller försörjningsinrättning, intagas ej å hemmet. 5. Samaritvården, för vilken ett särskilt rum disponeras i förbindelse med mottagningsbyrån, avser att genom byråns sjukvårdsutbildade personal lämna vård åt sådana hjälpsökande, som lida av lindriga yttre skador eller åkommor samt att -— där sä behöves — förmedla lakar- eller sjukbusvård. 6. Verksambeten i kyrksalen i centralbyggnaden avser männens böjande i religiöst, moraliskt och kulturellt avseende genom andaktsstunder, föredrag, aftonunderhållningar med sång och musik, skioptikon- och kinematografföreställn ingår. 7. Samarbete med allmänheten. Då en hjälpverksamhet enligt ovan angivna grundsatser motverkas genom allmänhetens okontrollerade allmosegivande, har stadsmissionen sökt uppnå samarbete med allmänheten genom tillhandahållandet av häften med hänvisningar till mottagningsbyrån att utdelas till dem, som tigga vid dörrarna, i stället för penningar. Byrån söker på lämpliga sätt hjälpa dem, som infinna sig med dylik hänvisning, med de medel, som av hänvisningens utlämnare deponeras på byrån. Stadsmissionens nykterhetsrestaurant för arbetare, som är belägen i centralbyggnaden, har vid sidan av den uppgift, som namnet innebär, att utgöra en stödjepunkt för stadsmissionens mottagningsbyrå. I Stockholm linnes vidare en stiftelse »Hem för de elända», som har till uppgift »att taga kristlig vård om och söka bereda arbetstillfälle åt från fängelse frigivna eller eljest avsigkomna nödställda manspersoner, att de må om möjligt räddas från andlig och lekamlig undergång». Skyddslingarna å detta hem, som har plats för 30, sysselsättas med vedsågeri samt hava å hemmet bostad, kost och viss beklädnad, som avbetalas genom arbete å hemmet. Drottning Sofias skyddshem har till uppgift »att giva skydd åt kvinnor, som blivit straffade eller av polismyndigheten varnade, men av vilka man hoppas, att de under ett herns inflytande skola och kunna bli upprättade. Kvinna, som fört lösaktigt leverne, mottages ej å hemmet». Hemmet har plats för 12 skyddslingar.

246 De undervisas i allt som hör till ett. enklare hems sysslor, såsom matlagning, tvätt och strykning, enklare vävnad m. m. Hemmet bereder skyddslingar vid utskrivningen anställning som tjänarinnor. Vita Bandets Vita bandets upptagningshem är ämnat som en räddningsstation, där unga upptagnings- k v j n n o r som i mer eller mindre grad kommit vilse eller råkat, i nöd, bjudas tillfälle till ro och besinning och till nytt livsval och där de då tillika fa hjälp av olika slag till inriktning mot bättre förhållanden. Det är ett önskemål, att de skola kunna stanna där så länge, att de goda intrycken vinna stadga och hemmet får tillfälle att lära dem se värdet av ett ordnat och rättfärdigt liv. Under år 1921 mottog hemmet 121 hjälpbehövande kvinnor, de flesta hell unga, vilka frän olika trakter av vårt land hamnat bland storstadens faror. Fem av dem medförde små barn. Hemmet anlitas bland annat av de systrar, som stå i tjänst vid den kvinnliga polisavdelningen i Stockholm, vid deras försök att rädda vilsekomna unga, som förts inom deras område. Stiftelsen Unga kvinnors värn har till uppgift att med råd och hjälp stödja unga kvinnor, som äro värnlösa, arbetslösa eller eljest nödställda. I unga kvinnors värns uppgift ingår också att giva skydd och hjälp åt den, som kommit i nöd till följd av dåliga kamratinflytelser eller försummad uppfostran. Tvenne diakonissor äro anställda i stiftelsens tjänst och ett hem finnes i Jakobsbergsgatan 22, där nödställda kvinnor tillfälligtvis kunna få bostad. För sin uppgift söka systrarna verka bland annat genom platsförmedling, förmedling av konvalescent-, sjukhus- eller annan anstaltsvård åt dem, som därav äro i behov, samt förmedlande av särskild utbildning. På senaste tid har såsom viktiga uppgifter tillkommit övervakning av villkorligt dömda samt i samarbete med barnavårdsnämnden tillsyn över minderåriga flickor, som anträffas på gatorna i dåligt sällskap. Föreningen Vaksamhet utgör ett led i den internationella organisationen för bekämpande av den vita slavhandeln, och har ett hem i Stockholm, vilket har till ändamål att bereda en skyddande och billig bostad åt unga kvinnor, som befinna sig på genomresa eller uppehålla sig i staden för att söka plats. Vid Kållered utanför Göteborg finnes ett räddningshem, benämnt Göteborg? kvinnohem, vilket äges av stiftelsen samariterhemmet i Uppsala och står under dess styrelses förvaltning. Detta hem har till uppgift att, till förekommande av kvinnliga frigivna fångars återfall i brott och lösdriveri, lämna sådana av dem, vilka därav äro i behov, arbete och skydd, intill dess tjänst eller annat arbete utom hemmet kan dem beredas. I mån av tillgång och under företräde för nu nämnda kvinnor må å hemmet intagas även kvinnor, beträffande vilka det på grund av deras levnadssätt eller eljest skäligen kan befaras, att de skola förfalla till brott eller lösdriveri. Kvinnor från Göteborgs stad eller dess omnejd äga företräde, där ej särskilda skäl däremot tala. Skyddslingarna sysselsättas med trädgårds- och

247 jordbruksarbete samt med täckstickning-, vävning, trikåstickning ni. ni. Hemmet förestås av diakonissor tillhörande samariterhemmet. Detta hem erhåller statsbidrag sal i it kommunala anslag från Stockholm och Göteborg. Detta hem är upprättat av centralföreningen till stöd för frigivna, beläget vid A^y lanthem. Bärby station å järnvägslinjen Uppsala—Rimbo, samt har till uppgift att till skydd och vård emottaga från straffanstalter frigivna personer i avbidan på lämplig arbotsanställning eller annan möjlighet till ärlig försörjning. Hemmet har utrymme för högst 30 skyddslingar, vilka under erforderlig tillsyn sysselsättas med arbete i lantbruk eller hantverk. Skyddsling erhåller månads-, dag- eller timpenning till belopp, som efter förhållandena bestämmes, men har att för mat. husrum, tvätt och lyse erlägga fastställd ersättning. Skara, stifts arbetshem har till uppgift att emottaga dömda eller icke dömda Skara stifts arbet iem lösdrivare. Hemmet arrenderar kronosäteriet Ollestad av staten, och de a hemmet * intagna sysselsättas med jordbruksarbete. Utom frälsningsarmens ungkarlshotell finnas andra sådana. Föreningen Söder- Härbärge» hem i Stockholm har till uppgift att på ändamålsenligt sätt mot ersättning bereda 'or mmK tillfällig bostad och annan omvårdnad åt män samt disponerar över tre härbärgen, nämligen »Söderhem», Nytorgsgatan 2, med cirka 335 platser, ett härbärge, inrymt i s. k. Sivertska kasernen, med cirka 340 platser samt ett i fastigheten Köpmangatan 15 med cirka 250 platser. De å härbärgena logerande erlägga viss betalning per natt. En sjuksköterska finnes anställd för varje härbärge, vilken lämnar kostnadsfri sjukvård åt de logerande, som därav äro i behov. I en del städer i landsorten uppgivas härbärgen hava anordnats i samband med fattigvårds- eller arbetsinrättning, å vilka härbärgen män mot en ringa ersättning erhålla logi för en kortare tid. Tre hem, vilka förut utövat en betydelsefull verksamhet på arbetet för sedes- Nedlagda Wi lösa kvinnors upprättande, nämligen Hemmet Fristad nära Stockholm, Småbrukskolonien Emaus nära Norrtälje samt Elsa Borgs räddningshem i Stockholm, hava under krisåren nedlagts. Rörande verksamheten vid Fristad torde några uppgifter böra lämnas: Hemmet hade till uppgift »att upptaga och till nyttiga samhällsmedlemmar, företrädesvis tjänarinnor, uppfostra unga kvinnor, som från ett sedeslöst liv vilja återgå till en hederlig vandel». Verksamheten begynte år 1896 i liten skala men utvidgades så småningom. Hösten 1902 flyttades hemmet till Bromsten, varest nya byggnader uppförts för dess räkning. Till hemmet hörde också ett mindre jordbruk. Hemmet bestod av det egentliga uppfostringshemmet med 34 platser, alla i smårum, samt mottagningshemmet, som utgjorde en från det egentliga uppfostringshemmet skild avdelning, där alla nyinkomna först upptogos för att, i den mån de stadgade sig och uttryckte önskan att stanna de tre som uppfostrings- och lärotid fastställda åren, överflyttas till uppfostringshemmet. För dem, som visade sig vara behäftade med obotlig sjukdom eller med själslig abnormitet, sökte man anskaffa annan vård. Med såvitt möjligt fäst avseende å lust och fallenhet undervisades

248 och övades flickorna uti alla de kunskaper och färdigheter, av vilka de för sin utkomst hade behov, såsom matlagning, Läkning, städning, rengöring, sömnad, vävnad, stickning, tvätt, mangling, strykning, husdjursskötsel, mjölkning och trädgärdsarbete. De olika arbetslokalerna för inomhusarbete voro förlagda i skilda delar av huset, och arbetet utfördes gruppvis med egen kompetent lärarinna för varje grupp. Med uppmärksamheten riktad även därpå, att åtskilliga utan lämplig behandling skulle kunna komma att bliva en verklig fara för de hem, i vilka de funne anställning, ägnades dem en omsorgsfull kroppsvård med närande och riklig föda, bad, rörelse i fria luften, då även lekar, kälkbacksåkning och dylikt förekommo. Även för deras intellektuella utveckling sörjdes genom en del boklig undervisning och vid tillfälle bildande föredrag. Då de voro färdiga alt utgå, erhöllo de en fullständig utstyrsel och åt dem anskaffades platser. Samarbete

mellan offentliga och e n s k i l d a i n s t i t u t i o n e r s a m t mellan de enskilda inbördes.

På flera ställen i kommitténs motiver har framhållits vikten av en förebyggande verksamhet med hänsyn till lösdrivarna, varjämte betonats nödvändigheten av ett omhändertagande av de från tvängsarbetsanstalterna försöksvis eller definitivt utskrivna. Den verksamhet, som härvid avses, har hittills, i den mån den icke ombesörjts av fattigvården, i huvudsak ankommit på enskilda föreningar. Kommittén har redan berört vikten av ett samband mellan de myndigheter, som hava att tillämpa lösdrivarlagens bestämmelser, samt dem, som utföra dylik förebyggande och eftervårdande verksamhet. Det kräves emellertid också samarbete mellan de kommunala och enskilda institutionerna; i vad fattigvården angår finnes härom ett positivt stadgande i nya fattigvårdslagen. Och det fordras vidare ett samarbete mellan olika enskilda institutioner. Det senare gäller i synnerhet de största städerna, mellan vilkas många välgörenhetsinstitutioner alltför litet samarbete hittills funnits. Belysande uti detta hänseende är ett betänkande med förslag till grunder för samarbete mellan institutioner med uppgift all stödja nödställda och hemlösa män samt motarbeta liggeriet, vilket betänkande den 21 september 1917 avgavs av en av filantropiska organisationer i Stockholm tillsatt kommitté. Efter att hava erinrat om gällande bestämmelser till motarbetande av bettleri sanil om Stockholms stads olika inrättningar på området, anför berörda kommitté: »Trots de offentliga anordningarna stå betydande uppgifter kvar för de enskilda organisationerna. Deras byråer, härbärgen och arbetshem anlitas ständigt av en stor skara nödställda män, som av olika anledningar ej vända sig till fattigvården. Ett icke ringa antal av dessa höra rätteligen hemma på de offentliga inrättningarna och böra bringas att anlita dessa; andra återigen, och kanske de flesta, äro i den ställning att de icke böra hänvisas dit, åtminstone icke i första hand. Åtskilliga av dessa hjälpsökande äro blott i behov av tillfällig hjälp, tills de genom egna åtgärder eller genom organisationernas medverkan kunna erhålla stadigt arbete. Och även i de fall, där mera omfattande hjälpåtgärder behöva vidtagas, är det givetvis en fördel, om genom de enskilda organisationernas stödjande och hjälpande verksamhet en förbättring, som möjliggör självförsörjning, kan uppnås, utan att de offentliga myndigheterna behöva ingripa. Sålunda vilar på de enskilda organisationerna den svåra och grannlaga uppgiften att företaga en omsorgsfull prövning och gallring av de hjälpsökande i syfte att förhjälpa så många som möjligt till självförsörjning. Om härvid arbetsovillighet eller arbetsoduglighet klart konstateras, böra kommunens inrättningar taga vid samt,

249 där behovet av hjälp är permanent, såsom ifråga om åldringar och obotligt sjuka, stadigvarande behålla männen under sin vård. Om tillfredsställande resultat skall kunna vinnas på området, måste tydligen ett samarbete äga rum mellan myndigheterna och de enskilda organisationer, som deltaga i arbetet på de nödställda och hemlösa männens hjälpande och stödjande. Men det kräves ock, att de enskilda organisationerna sinsemellan samarbeta samt att därvid en viss överensstämmelse i arbetsprinciper och behandlingssätt gör sig gällande. Detta samarbete och denna överensstämmelse får dock naturligen ej drivas därhän, att man gör intrång på den åskådning, som är ledmotivet för de enskilda organisationerna, eller binder dem i deras handlande i de enskilda fallen. Den allmänna grundsatsen för organisationernas arbete bland nödställda och hemlösa män torde böra vara. å ena sidan att arbetsovilliga män icke tillåtas att såsom nu vecka efter vecka och månad efter månad begagna sig av organisationernas välfärdsanordningar, varigenom för dem underlättas att för hoptiggda medel föra ett lättjefullt liv, å andra sidan att en var, som underkastar sig de olika institutionernas krav pa arbete och ordentlighet, genom desamma kunna förskaffa sig bostad ocb mat, tills fast arbete erhållits. Av vad som sagts framgår, att ett av de viktigaste problem, som organisationerna i sin hjälpverksamhet på detta område hava att lösa, är prövningen av den nödställdes arbetsvillighet. Denna prövning är em<dlertid förenad med åtskilliga svårigheter, och ej sällan vandra de arbetsovilliga, innan de blivit tillräckligt kända, från den ena institutionen till den andra samt skaffa sig förmåner under olika förevändningar. Därest den ena organisationen på ett praktiskt sätt kände få del av de övrigas erfarenheter rörande de hjälpsökande, skulle såväl prövningen väsentligt underlättas som ock enhetlighet i behandlingen av dem, som befinnas arbetsovilliga, lättare uppnäs.»

De kommitterade framlade förslag dels om anlitande och utvecklande av den registerbyrå, som med understöd av Stockholms stad finnes hos föreningen för välgörenhetens ordnande, dels om upprättande av en särskild förteckning över arbetsovilliga och arbetsodugliga män, som anlitat de enskilda institutionerna. Rörande möjligheten att bereda dessa män arbete för att därigenom hjälpa dem eller utröna deras arbetsovillighet anfördes i betänkandet: »Den prövning, som bör äga rum, för att utgallra de män, vilka ej äro tillräckligt kända såsom arbetsovilliga, förutsätter, att arbetsmöjlighet kan beredas de hjälpsökande. 1 första rummet bör här naturligen hänvisning ske till den offentliga arbetsförmedlingen eller annan institution, som förmedlar arbetsanställning. Förefintlig brist på arbete kan dock välla, att även kvalificerade och väl vitsordade arbetare ej genast kunna beredas plats. Och även om arbete är att tillgå, finnes det bland de hjälpsökande en del personer, som sakna arbetsbetyg eller som av annan anledning äro svåra att omedelbart placera. För sådana fall måste tillses, att tillfälligt arbete beredes de hjälpsökande, sä att de i avvaktan pä anställning kunna förtjäna sitt uppehälle och icke frestas till tiggeri. Principen om utkrävandet av en arbetsprestation såsom villkor för erhållandet av nattlogi, mat, kläder m. m. tillämpas redan i viss utsträckning av en del byråer, som mottaga hjälpsökande män. Olikformig behandling av de hjälpsökande pä olika byråer samt svårigheten att bereda tillräckligt med tillfälligt arbete, ha dock hindrat en konsekvent tillämpning av denna princip. Skall någon förbättring kunna vinnas i de bestående förhållandena fordras det emellertid, att principen om arbete såsom villkor för natthärbärge åt nödställda män, som äro utan sysselsättning, bliver konsekvent genomförd. De härbärgen, som ej äro rena affärsföretag utan i sin verksamhet drivas av omsorgen att skaffa de hemlösa männen en dräglig tillvaro, hava länge känt behov av en förändring pä denna punkt. Principen om arbete såsom villkor för nattlogi bitr kunna genomföras antingen genom att förena härbärget med arbetsanstalt eller därigenom att härbärget träffar överenskommelse med annan arbetsanstalt, vari den nödställde får utföra ett arbete, som motsvarar kostnaden för vad härbärget tillhandahåller. 32—28927.

250 Vill den till arbete hänvisade ej emottaga erbjudet arbete, som stär i proportion till bans arbetsförmåga, är den anlitade organisationen i de flesta fall urståndsatt att göra något vidare för honom, och han torde då böra avvisas såsom arbetsovillig.»

Hjälpverksamheten sålunda:

för de hemlösa männen

skildras i betänkandet vidare

»Målet får emellertid ej anses nått därmed, att den hemlöse mannen dag efter dag utför allenast så att säga ett försvarsarbete för nattlogi, mat eller andra naturaförmåner. Så snart ske kan, bör stadigare arbete anskaffas antingen av mannen själv eller genom respektive organisationers förmedling. De män, som beredas hjälp genom tillfälligt arbete, böra därför tillhållas att under tiden begagna sig av förefintliga möjligheter till erhållande av fast arbete. Härvid böra naturligtvis i främ&ta rummet den offentliga arbetsförmedlingens resurser utnyttjas. Ifråga om sådana män, som sakna arbetsbetyg eller av en eller annan anledning måste räknas till mindrevärdig arbetskraft, måste dock de enskilda organisationerna vara beredda att taga på sig det väsentliga arbetet. Dylik arbetsförmedling bedrives också redan i ganska stor utsträckning av flera organisationer, särskilt av skyddsvärnet. Önskvärt vore emellertid, att detta slag av platsförmedling än mera utvecklades. Den icke ringa risk, varmed den är förbunden, bör kunna väsentligt minskas genom den prövning och gallring, som kan ske under den tid männen äro sysselsatta med det tillfälliga arbetet. Övriga här förordade hjälpåtgärder bliva i själva verket mer eller mindre förfelade, om de icke sättas i organiskt samband med en energiskt bedriven arbetsförmedling. Saknaden av en ordentlig och hemtrevlig bostad är en av grundorsakerna till dessa mäns nödställda belägenhet, och därför måste särskild uppmärksamhet ägnas åt att ordna deras bostadsförhållanden. Jämsides med ansträngningar för att skaffa dessa män arbete och ordnade förbällanden bör gå ett arbete av rent personlig art för deras höjande i religiöst, moraliskt och kulturellt hänseende. Särskild uppmärksamhet kräver därvid nykterhetsarbetet, enär många av dessa män äro begivna på dryckenskap. Då det väsentligen ankommer på de olika organisationernas egenart, huru nu antydda verksamhet bör ordnas, har kommittén ej ansett sig böra avgiva något förslag till samarbete i dessa hänseenden. Kommittén har allenast velat betona den positiva sidan av organisationernas verksamhet.»

Betänkandet i fråga slutar med att framhålla vådan av ett kritiklöst, allmosegivande samt angelägenheten av att allmänheten i stället för att lämna dessa män gåvor hänvisar dem till de allmänna institutioner och enskilda organisationer, i vilkas uppgift inginge att sörja för sådana män, varom här vore fråga; för ernående härav borde organisationerna gemensamt bedriva en planmässig upplysningsverksamhet. Kommitténs Det har från början varit fattigvårdslagstiftningskommitténs avsikt att rådgöra yttrande. m e ( j representanter för kommunalt och enskilt arbete för lösdrivares upprättande och stödjande samt sålunda skaffa sig underlag för att uppdraga grundlinjerna för ett samarbete på ifrågavarande område. Av olika skäl hava dylika överläggningar icke kunnat åvägabringas, och kommittén har därför måst inskränka sig till ovanstående redogörelse, som också legat till grund för kommitténs uttalanden i vissa delar av förevarande spörsmål. Åtskilligt tyder på, att det, särskilt vad angår kvinnor, som falla under lösdrivarlagen, finnes ett livligt intresse att bringa hjälp. Och det synes därför ej uteslutet, att under den fortsatta bearbetningen av lösdrivarlagstiftningen grunder för ett samarbete så väl mellan olika myndigheter som mellan dessa och de enskilda organisationerna ävensom mellan de senare inbördes skola kunna uppgöras och bliva till praktisk nytta.

251 XIII.

Motiver till 16—18 §§.

Såsom tidigare omnämnts skall enligt gällande lag varning för lösdriveri Kungörande kungöras för rikets polismyndigheter. Även vissa andra åtgärder enligt lösdrivar- poH*underlagen skola sålunda kungöras, nämligen dä någon dömts till tvångsarbete eller rättelser. frigives från tvångsarbetsanstalt, så ock när frigiven erhåller tillstånd att vistas 16 §. utom hemorten eller den ort, dit han eljest förpassats, eller varder fri i valet, av vistelseort. Om betydelsen därav att varning kungöres har förut talats (sid. 145) och kommitténs förslag innehåller också ett stadgande härom i 3 § 2 mom. Skola polismyndigheterna kunna hålla uppsikt över lösdrivarna, är det tydligen nödvändigt, att de liksom förut hava en bekväm tillgång till uppgifter om olika åtgärder med hänsyn till lösdrivare. Visserligen kunna numera en del upplysningar erhållas genom straffregistret, men de där förekommande upplysningarna äro icke i allt tillräckliga och dessa uppgifters införskaffande kan ej ske så snabbt att polismyndigheterna kunna begagna sig av dem. En periodiskt utkommande publikation, som alltid finnes tillgänglig hos polismyndigheterna, är ett ovärderligt hjälpmedel för dem vid utövande av sin verksamhet. Kommittén har därför bibehållit stadgandet om kungörandet för polismyndigheterna, varvid likväl en del förändringar ägt rum för stadgandenas anpassande till kommitténs förslag i övrigt. Föreskriften om kungörandet av utslag, varigenom dömts till tvångsarbete, är törhända i detta hänseende av mindre vikt, enär efter förslaget tiden för tvångsarbetet icke från början bestämmes, men kungörandet härav torde ändå böra bibehållas, så att polismyndigheterna kunna erhålla sammanhängande upplysningar. Beslut om utskrivning måste givetvis kungöras och därvid angivas den ort, inom vilken den utskrivne kommer att vistas. Något särskilt beslut rörande vistelseorten kommer enligt förslaget ej till stånd i samma mening som efter gällande lag, utan det gäller endast att förhjälpa den utskrivne till den ort, där plats anskaffats åt honom eller utsikt finnes, att han skall kunna erhålla sådan eller till senaste mantalsskrivningsort; men det torde ändock vara av betydelse att underrättelse härom meddelas. Vad sålunda sagts bör också äga tillämpning ifråga om försöksutskrivning. Här har ett kungörande särskild betydelse, då det kan bliva av nöden att efterspana den försöksutskrivne för återförande till anstalten i anledning av brott mot utskrivningsvillkoren. Därest anstånd meddelas med verkställighet av beslut om tvångsarbete, synes det lämpligt att även sådant kungöres med upplysning om anvisad vistelseort; vid förverkandet av anståndet bör också detta kungöras. Det förutsattes givetvis, att polismyndigheterna förfara med synnerlig försiktighet, så att de icke genom att blanda sig i de utskrivnes eller frigivnes angelägenheter försvåra deras möjligheter att uppehålla sig på en plats. Tvärtom bör det

252 vara polismyndigheterna angelägel alt efter bästa förmåga stödja dem. Upplysningar i förevarande avseende få naturligen icke meddelas obehöriga. Huru underrättelse till polismyndigheterna skall meddelas angives ej i lagen, utan detta har hänskjutits till Kungl. Maj:t. Vid förändring av lösdrivarlagstiftningen enligt kommitténs förslag fordras vissa förändringar i hithörande författningar. Polishammares befogenhet

Körande motiverna till 17 § hänvisas (ill sid. 76—78 saml sid. L37.

m. m.

Ikraftträdandet av lagen angående lösdrivares behandling har tänkts skola äga övergångs- YUm ([en j januari närmast efter lagens utfärdande. Med lagens ikraftträdande bör bestämmelser. l a g e n d e n [ 2 ^un[ 1 8 g 5 a r i g å e n d e lösdrivares behandling upphävas tillika med alla de s »< stadganden, vilka innehålla ändring eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill. Vid genomförande av förändringen är följande att taga i betraktande. Har en person före nya lagens ikraftträdande gjort sig skyldig till lösdriveri och härför ådömts tvångsarbete genom utslag, som vunnit laga kraft eller ej bliver överklagat. bör tydligen i fråga om tiden för tvangsarbetet gälla, vad utslaget härutinnan innehåller. Härav följer, att högsta domstolen vid prövning efter nya lagens ikraftträdande av anförda besvär har att tillämpa nya lagen. Däremot synes hinder icke böra möta att låta den nya lagens bestämmelser i övrigt ifråga om verkställande av tvångsarbete lända till efterrättelse, så att en dylik person kan försöksutskrivas. Även beträffande tillvägagångssättet vid utskrivningen bör den nya lagen tillämpas. Bestämmelserna i 10, 11 och 12 § av gamla lagen bliva således satta ur tillämpning med den nya lagens ikraftträdande. Stadgandet i 13 § av gamla lagen synes däremot fortfarande böra gälla i sådana fall, enär motsvarande bestämmelse i nya lagens 12 § hava samband med där införda föreskrifter om tvångsarbetstidens bestämmande. Varning, som meddelats och kungjorts enligt gamla lagen, bör utöva inverkan även efter den nya lagens ikraftträdande; eljest skulle under en övergångsperiod, innan varning hunnit meddelas efter nya lagen, något ådömande av tvångsarbete ej komma att äga rum. Det synes ej heller vara lämpligt, att ett i laga ordning meddelat beslut skulle utan vidare lämnas ur räkningen. Dä undergånget tvångsarbete enligt gamla Jagens bestämmelse har samma inverkan som en vid frigivandel meddelad varning, lärer det vara lämpligast att låta tvångsarbete, ådöint eidigt gamla lagen, bibehålla denna verkan även under den nya lagen. Härvid kan visserligen inträffa, att den gamla lagens bestämmelse komma att sträcka sina verkningar längre än ifråga om varningen. Det är emellertid att antaga, att Konungens befallningshavande i fall, där bestämmelsen synes för sträng, använda möjligheten att meddela förnyad varning. Enligt den gamla lagen räknas verkan av varningen från dagen för varningens kungörande i polisunderrättelser, men enligt kommitténs förslag från dagen för varningens meddelande. Vid bedömande av varning enligt den gamla lagen bör densamma anses meddelad å den dag, då beslut om varningen kungjorts, och tvångsarbetes inverkan beräknas från den dag, då frigivning från tvångsarbete ägt rum. Om vid ådömande av tvångsarbete enligt den nya lagen uppstår fråga om giltighet av varning, som meddelats enligt äldre lag, bör tydligen den senare lagen tillämpas.

253 Förslag till

L A G o m ä n d r a d lydelse av 7 5 , 7 6 o c h 9 2 §§ av lagen d e n 14 juni 1918 o m fattigvården. 75 §. Se motiven (ill förslag lill lag om lösdrivares behandling sid. 188. 76 § Se motiven till samma förslag sid. 213. 92 §. Ehuru kommittén insitt förslag till lösdrivarlag icke bibehåller kommunala tillsyningsmän över lösdrivare, har det likväl icke ansetts lämpligt att föreslå borttagandet av stadgandet av tillsyningsmän över bettlare, då dessa ur fattigvärdens synpunkt fortfarande kunna hava en uppgift att fylla. Ändringarna i förevarande lagrum avse hänvisning till den nya lösdrivarlagen samt ansluta sig i övrigt till kommitténs ändringsförslag i samband med förslaget till lag om den offentliga barnavården. Se vidare motiven till förslag till lag om lösdrivares behandling sid. 123.

254 Förslag till

L A G om tillägg till 2 § 17:o i lagen den 2 6 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt. Se motiven till förslag till lag om lösdrivares behandling sid 225.

255 Förslag till

om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ i lagen den 17 oktober 1 9 0 0 om straffregister. De här föreslagna ändringarna torde ej kräva någon förklaring.

Bilaga I till fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande rörande lösdrivarlagstiftningen.

STATISTISK UNDERSÖKNING RÖRANDE

TILLÄMPNING AV LAGEN DEN 12 JUNI 1885 ANGÅENDE LÖSDRIVARES

BEHANDLING

259 INNEHÅLLSFÖETECKNING

Sid.

Inledning T. F ö r h å l l a n d e n a u n d e r å r e n 1 9 0 5 — 0 7 . 1. Åtgärder genom underordnade polismyndigheter

261 263

För lösdriveri anhållna och inställda s. 263. Antalet anhållna inom olika trakter av landet s. 263. Påföljden vid anhållande s. 265.

2. Åtgärder genom Konungens befallningshavande och poliskamrar

266 Lösdriveri enl. 1 § 1 mom. lösdrivarlagen s. 267. Lösdriveri enl. 1 § 2 mom. lösdrivarlagen s. 268. Prostituerade s. 268. Lösdriveri enl. 12 § 6 mom. lösdrivarlagen s. 269. Bettleri enl. 40 § 2 och 5 mom. fattigvårdsförordningen s. 270. Förseelser enl. 35 § fattigvårdsförordningen s. 271. Sammanfattning s. 271.

3. Tillämpning av 12 och 13 §§ lösdrivarlagen

273 Antal förpassningar samt anmälningar enligt 12 § 1 och 3 mom. s. 273. Föreläggande enl. 12 § 2 mom. s. 273. Åtgärder för att befordra anmälningspliktens fullgörande s. 274. Särskilda ombud för emottagande av anmälningar s. 274. Tillämpningen av 12 § 5 mom. s. 274. Tillämpningen av 12 § på landet och i mindre städer s. 274. Tillämpningen av 13 § lösdrivarlagen s. 27-5.

4. Uppgifter ur tidningen Polisunderrättelser för år 1907

275 För lösdriveri varnade ocli dömda efter kön och ålder s. 275. Till tvångsarbete dömda efter tvångsarbetstidens längd s. 277. För lösdriveri varnade och dömda efter födelseort s. 278. För lösdriveri varnade och dömda efter hemort s. 280. För lösdriveri varnade och dömda efter yrken s. 282.

Tabeller 284 Tiib. 1. Lösdrivarlagens tillämpning genom underordnade polismyndigheter under åren 1905—07 284 » 2. Lösdrivarlagens tillämpning av Konungens befallningshavande och poliskamrar under år 1907. Lösdriveri enligt 1 § 1 mom. lösdrivarlagen • 286 » 3. D:o Lösdriveri enligt 1 § 2 mom. lösdrivarlagen; samtliga fall 288 » 4. D:o Kvinnor för yrkesmässig skörlevnad 290 5. D:o Lösdriveri enl. 12 § 6 mom. lösdrivarlagen 292 » 6. D:o Bettleri (utan lösdriveri) enl. fattigvårdsförordningen 40 § 2 och 5 mom 294

260 II. F ö r h å l l a n d e n a u n d e r åren 1 9 1 9 — 2 1 . 1. Åtgärder genom underordnade polismyndigheter

296 För lösdriveri anhållna och inställda åren 1919—21 s. 296. Antalet anhållna inom olika trakter av landet s. 296. Påföljden vid anhållande s. 297.

2.

Lösdrivarlagens tillämpning genom Konungens befallningshavande och poliskamrar 29S Tillämpningen av 1 § 1 mom. Jösdrivarlagen s. 298. Tillämpningen av 1 § 2 mom. lösdrivarlagen s. 299. Kvinnor för sedeslöst leverne s. 300. Lönnbrännare och langare s. 301. Tillämpningen av 12 § 6 mom. lösdrivarlagen s. 302. Eettleri enl. 92 § fattigvårdslagen s. 302. Sammanfattning s. 303. Tillämpning av 75 § fattigvårdslagen s. 304.

3. Uppgifter ur tidningen Polisiinderrättelser tor aren 1919—1921

305 För lösdriveri varnade och dömda efter kön och ålder s. 305. För lösdriveri dömda med hänsvn till tvångsarbetstiden s. 306. För lösdriveri varnade och dömda efter födelseorter s. 306. För lösdriveri varnade och dömda efter hemort s. 307. För lösdriveri varnade och dömda efter yrken s. 308. Lösdrivarnas civilstånd s. 308.

Tabeller Tab. 1.

809 Lösdrivarlagens tillämpning genom underordnade polismyndigheter under åren 1 9 1 9 - 2 1 309 » 2. Lösdrivarlagens tillämpning av Konungens befallningshavande och poliskamrar under åren 1919—21. Lösdriveri enl. 1 § 1 mom. lösdrivarlagen 310 » 3. D:o. Lösdriveri enl. 1 § 2 mom. lösdrivarlagen 312 » 4. D:o. Kvinnor för vrkesmässip; skörlevnad 314-

261 Inledning. Redan i samband med den första provisoriska bearbetningen av lösdrivarlagstiftningen inom kommittén beslöts införskaffande av vissa uppgifter rörande tillämpningen av lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling. Härom utsändes tre frågeformulär, nämligen ett till Konungens befallningshavande och poliskamrar, ett till kronofogdar, länsmän, stadsfiskaler samt sådana polismän, som ägde befogenhet att taga befattning med lösdrivare, samt ett till polismästare i de städer, där sådana finnas. Dessa uppgifter avsågo förhållandena under år 1907 samt i vissa fall under åren 1905—1907. Ett annat av kommittén till Konungens befallningshavande utsänt frågeformulär, som avsåg dessa myndigheters befattning med fattigvården, berörde jämväl en del förhållanden, som äga samband med lösdriveriet. Särskilt hava på detta sätt inhämtats upplysningar rörande länsstyrelsernas beslut, i anledning av till dem inkomna anmälningar om förseelse enligt 35 § 4 mom. i fattigvårdsförordningen den 9 juni 1871. Från fattigvårdsstyrelserna föreligga också enligt ett till dem utsänt frågeformulär vissa uppgifter, som stå i samband med de i 39 § fattigvårdsförordningen och 15 § lösdrivarlagen omförmälda tillsyningsmän över bettlare och lösdrivare. Dessa fattigvården berörande uppgifter hava redovisats i den statistik, som åtföljde kommitténs betänkande rörande fattigvården. I den man uppgifterna direkt intressera lösdrivarlagstiftningen, hava 'erinringar därom gjorts i motiverna till det nu föreliggande förslaget. Bearbetningen av de sålunda inkomna uppgifterna verkställdes sedermera i samband med bearbetningen av kommitténs statistiska material rörande fattigvården och vissa delar av barnavården under ledning av byråchefen i socialstyrelsen Theofil Andersson. Härvid bearbetades jämväl en del i tidningen Polisunderrättelser för år 1907 förekommande uppgifter angående personer, som varnats och dömts för lösdriveri. Då kommittén under hösten 1921 återupptog arbetet med revision av losdrivarlagstiftningen, ansågs det nödvändigt att införskaffa nyare uppgifter rörande lösdrivarlagens tillämpning. Efter tillstånd av statsrådet och chefen för socialdepartementet infordrades uppgifter i nämnda hänseende för åren 1919 — 1921 dels från stads- och landsfiskaler samt polismän med befogenhet att taga befattning med lösdrivare, dels från Konungens befallningshavande och poliskammare, varvid samma frågeformulär, som för åren 1905—1907 kommo till användning, ehuru i

något förenklad form. De sålunda inkomna uppgifterna hava bearbetats inom kommittén, varvid i huvudsak samma plan följts som vid bearbetningen av 1905—1907 års uppgifter. I samband med bearbetningen av uppgifterna för aren 1919—1921 hava också lämnats redogörelser för en del uppgifter, som hämtats ur tidningen Polisunderrättelser för åren 1919—1921. De ovannämnda ur polisunderrättelserna för år 1907 meddelade uppgifterna omfatta samtliga de fall, vilka finnas kungjorda i polisunderrättelserna för sistnämnda år, oavsett att å ena sidan vissa av dessa fall inträffat redan under år 1906 och å andra sidan en del fall för år 1907 publicerats först under år 1908. Vid bearbetning åter av dylika uppgifter för åren 1919—1921 hava medtagits samtliga de fall, som behandlats av myndigheterna under respektive år, vadan även en del fall, som kungjorts i polisunderrättelserna under år 1922 kommit i betraktande men å andra sidan lämnats ur räkningen de fall för år 1918. som kungjorts under år 1919. De tabeller, som avse redogörelse för förhållandena under åren 1905—1907, hava bibehållits i det skick, de fått vid den tidigare bearbetningen av materialet för nämnda år. Vid bearbetningen av uppgifterna för åren 1919—1921 hava tabellerna förenklats.

263 I. Förhållandena under åren 1905 1.

1907.

Å t g ä r d e r g e n o m u n d e r o r d n a d e polismyndigheter.

Tillämpningen under åren 1905—07 av bestämmelserna angående lösdrivares aJyai^och behandling genom kronofogdar, länsmän, staclsfiskaler och polismän med befogenhet in8tftiida. att taga befattning med lösdrivare, vilka bestämmelser även gällde beträffande bettleri jämlikt 40 § 2 och 5 mom. fattigvårdsförordningen den 9 juni 1871, framgår av tab. 1. Enligt tabellen uppgick hela antalet under treårsperioden 1905—07 enligt 1 § och 12 § 6 mom. lösdrivarlagen anhållna till 28,313. Lägges härtill antalet anhållna jämlikt 40 § 2 och 5 mom. fattigvårdsförordningen, som för samma tidsperiod utgjorde tillhopa 2,724, erhålles en slutsiffra av inalles 31,037 anhållna och inför ovannämnde polismyndigheter inställda. Motsvarande siffror för de särskilda åren utvisa, att hithörande förhållanden icke voro underkastade alltför betydande lluktuationer. Sålunda sjönk det sammanlagda antalet för lösdriveri och bettleri anhållna, som för år 1905 uppgick till 10,957, under de båda följande åren, dock icke lägre än till resp. 10,189 och 9,891. Med avseende på proportionen mellan å ena sidan lösdriveri och å andra sidan bettleri, sådan den framgår av tab. 1, må framhållas, att densamma endast torde kunna göra anspråk på att tillnärmelsevis återgiva det verkliga förhållandet. I de till kommittén från resp. myndigheter inkomna uppgifterna har nämligen ganska ofta betonats, att en dylik uppdelning över huvud taget icke låter sig i verkligheten genomföra, då de anhållna i regel gjort sig skyldiga till bådelösdnveri och bettleri. Såsom en följd härav hava också i dylika fall de anhållna å frågeformulären uppförts såsom anhållna såväl enligt lösdrivarlagen som enligt fattigvårdsförordningen. Vid den statistiska bearbetningen har under dylika omständigheter i regel icke funnits någon annan utväg än att hänföra samtliga de angivna fallen under lösdrivarlagen, då ju bettlandet vanligen endast utgör ett utslag av eller ett moment i lösdriveriet. Huru de under åren 1905—07 för lösdriveri och bettleri anhållna fördelade sig j j ^ .™m pa olika län, såväl absolut som i förhållande till folkmängden, framgår av efter- oUka trakter av land(,f följande sammanställning. -

264 Ärliga medeltalet för lösdriveri och •i bettleri under åren 1906—07 anhållna. L ii n.

Stockholms siad Stockholms län Uppsala » Södermanlands län ... Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gottlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands »

Årliga medeltalet för lösdriveri och bettleri under åren 1906—07 anhållna.

•

L ä n. Absolut.

På 10,000 av medelfolkmängden.

5.960 295 134 254 224 44 12 76 11 71 99 759 91

1798 14-8 107 14-9 7"8 2-1 0-8 34 21 4-8 4'5 17-4 63

På 10,000 Absolut. av medelfolkmängden.

Göteborgs o. Bohus län 652 Alvsboro's liin 130 Skaraborgs liin 50 Värmlands » 74 Örebro » 332 Västmanlands liin 439 Kopparbergs 119 Gävleborgs 191 Västernorrlands liin ... 182 Jämtlands liin j 23 Västerbottens län ... i 18 Norrbottens » | 106 Hela riket | 10,346

18'0 4'6 2-1 2*9 1 66 29'4 5'3 7'7 /'o 20 1-2 7'0 l 91

Det framgår härav, att det såväl absolut som relativt största antalet fall av lösdriveri förekommit i huvudstaden. I medeltal för de trenne år, som undersökningen avser, hava sålunda i Stockholm för lösdriveri och bettleri anhållits 5,960 personer, en siffra som utgör nära 58 % av motsvarande tal för riket i dess helhet. I förhållande till folkmängden åter anhöllos i huvudstaden något mer än nio gånger så många lösdrivare och bettlare som i riket i dess helhet. Närmast efter huvudstaden med hänsyn till det absoluta antalet, lösdrivare och bettlare komma Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län (med i ärligt medeltal resp. 759 och 652 härför anhållna). Med hänsyn åter till folkmängdens storlek har det största antalet fall av lösdriveri närmast efter Stockholm behandlats inom Västmanlands län (med 29-4 anhållna på varje 10,000-tal invånare). Minsta antalet fall visa Gottlands, Kronobergs och Västerbottens län med endast resp. 11, 12 och 18 anhållna i medeltal per år; med hänsyn åter till folkmängdens storlek kommer Kronobergs län sist med ej fullt en anhållen på 10,000 invånare. Den olikhet, som i detta hänseende framträder mellan olika trakter av landet, sammanhänger i allt väsentligt med förekomsten av städer och stadsliknande samhällen. Såsom tabell 1 utvisar, förekomma nämligen på dylika orter ojämförligt många flera anhållanden för lösdriveri och bettleri än på den egentliga landsbygden. Sammanräknar man sålunda å ena sidan de fall, då under åren 1905—07 inställelse skett inför stadsfiskalcr eller med befogenhet härtill försedda polis-

265 män i städer, och å andra sidan inför kronofogdar och länsmän, finner man, att de förra utgjort tillhopa 28,551 (eller 92 %) och de senare endast 2,486 (8 %). Anno skarpare framträder denna motsats, om man på samma gång tager hänsyn (ill den olika folkmängden. I förhållande till medelfolkmängden komma sålunda under samma tid på 10,000 invånare i städerna årligen 73'7 för lösdriveri och bettleri anhållne mot endast 2"6 å landsbygden. Det säger sig emellertid själv, att dessa siffror icke utan vidare kunna anses giva. uttryck för den olika omfattning, vari lösdriveriet förekommer i städerna och på landsbygden. Tydligt är nämligen, att polisbevakningens effektivitet härvidlag spelar en mycket betydande roll. I städerna och särskilt våra större städer med deras bättre ordnade polisväsen torde sålunda beivrande av lösdriveri och bettleri äga rum i mycket vidsträcktare grad än å landsbygden, där på grund av polisbevakningens fåtalighet och de ofta mycket betydande avstånden, endast de mest flagranta fallen torde bliva föremål för myndigheternas åtgärder. För landsbygdens vidkommande skulle visserligen de här påpekade svårigheterna kunna till stor del uppvägas genom ett kraftigare utnyttjande av den i 39 § fattigvårdsförordningen och 92 § av fattigvårdslagen omtalade tillsyningsmannainstitutionen. Enligt vad av uppgifterna till fattigvårdsstatistiken framgår har dock denna bestämmelse för mer än hälften av landskommunerna kommit att stanna endast på papperet. Detta senare förhållande bekräftas ytterligare genom en blick på kol. 11 i tab. 1, varav framgår att, bortsett från ett par län, lösdrivares och bettlares anhållande och inställande endast mera sällan verkställts av dylika tillsyningsmän. Att uteslutande skriva den starkt framträdande olikheten i fråga om lösdriveri mellan landsbygd och städer på räkningen av den bättre polisbevakningen i dessa senare, vore dock i hög grad oberättigat. Ty dels förekommer en viss uil av lösdriveri — jämlikt 1 § 2 mom. lösdrivarlagen"— i huvudsak blott i städerna, dels utöva dessa senare en mycket stark dragningskraft på hithörande' befolkningselement i allmänhet. Av de inalles 31,037 personer, som under åren 1905—07 blivit såsom lös- Påföljden vid drivare eller bettlare anhållna, hade, enligt vad tab. 1 utvisar, efter förhör anhållande. 16,594 eller 53'5 % lösgivits, 2(57 » 0"8 % överlämnats till fattigvården, 6,886 » 22'2 % varnats, samt 7,290 » 23'ö % häktats ocli insänts till Konungens befallningshavande. Härav framgår sålunda, att av samtliga anhållna något mer än hälften omedelbart lösgivits, och att av de återstående ungefär lika många varnats och häktats. Antalet av dem, som på grund av »ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte» blivit överlämnade till vederbörande fattigvårdsstvrclser, utgjorde inalles endast 267 eller 0-8 % av de anhållnas hela antal. Det vore helt säkert förhastat att av ovanstående siffror draga den slutsatsen, alt av de under ifrågavarande år för lösdriveri och bettleri anhållna i verkligheten ej ens hälften gjort sig skyldig därtill. Förhållandet torde vara, att i en mycket stor del av de fall, då förhöret icke föranlett till någon åtgärd, den anhållne likväl gjort sig skyldig till lösdriveri eller bettleri, ehuru myndigheterna på grund av föreliggande omständigheter ansett sig ej böra vidtaga vidare åtgärd enligt lagen 34— 22027.

utan inskränkt sig till en varning av mera privat natur, något som på vissa håll, i synnerhet i huvudstaden och några andra städer, ofta praktiseras. Allt eftersom inställandet skett inför å ena sidan kronofogdar eller länsmän samt å andra sidan stadsfiskaler eller polismän, har utgången för de under åren 1905—07 för lösdriveri eller hettleri anhållna gestaltat sig på följande sätt: Av samtliga anhållna och inställde hava efter förhör: lösgivits Vid förhör inför: Abs.

överlämnats till fattigvården % Abs. %

varnats Abs.

%

häktats Abs.

%

Kronofogdar eller länsmän 710 286 83 38 933 37 5 760 30o Stadsfiskaler eller polismän.... 15,884 55(5 184 0*6 5,953 209 6,530 22'9

summa Abs.

2,486

28,551

1000 Såsom av denna sammanställning framgår, hava efter förhöret inför stadsfiskaler eller polismän lösgivits, relativt taget, nära dubbelt så många som av de inför kronofogdar eller länsmän förhörda, eller i förra fallet 55"6 % av de anhållna mot endast 28'6 % i det senare fallet. Såsom en följd härav äro omvänt procenttalen för resp. varnade och häktade betydligt högre i fråga om inställelser inför kronofogdar eller länsmän än inför stadsfiskaler eller polismän. Särskilt gäller detta beträffande de varnade, som för landsbygdens vidkommande utgjorde 37'5 % av de anhållna mot endast 20"9 % i städerna. Förklaringsgrunden till här påpekade förhållande torde väl vara att i huvudsak söka i den redan förut åberopade större effektiviteten hos polisbevakningen i städerna. Denna föranleder nämligen otvivelaktigt till att här ett jämförelsevis betydande antal individer anhållas, som hava gjort sig skyldiga till lösdriveri eller bettleri i endast mindre grad eller under så förmildrande omständigheter, att lösdrivarlagens bestämmelser icke ansetts böra i fråga om dem tillämpas. Däremot torde å landsbygden, såsom redan framhållits, endast de jämförelsevis mera påtagliga eller svåra fallen av dylika förseelser bliva föremål för laga åtgärder och sålunda omständigheter, som borde föranleda till de anhållnas lösgivande, mindre ofta förekomma.

2.

Åtgärder genom Konungens befallningshavande och poliskamrar.

I tab. 2—6 meddelas detaljerade upplysningar rörande tillämpningen hos Konungens befallningshavande och poliskamrar under år 1907 av bestämmelserna i lösdrivarlagen samt i fattigvårdsförordningen angående behandlingen av lösdrivare och bettlare med fördelning av de varnade resp. häktade, allteftersom de befunnit sig över eller under minderårighetsgränsen, samt med särskiljande, i förekommande fall, av kvinnor, som gjort sig skyldiga till yrkesmässig skörlevnad. Med avseende på de i dessa tabeller meddelade uppgifterna angående förseelser må erinras därom, att gränserna mellan lösdriveri enligt 1 och 2 momenten i 1 § samt

267 bettleri enligt fattigvårdsförordningen delvis sammanflyta, vadan ett särskiljande av de olika slagen måste bliva i viss mån subjektivt. Särskilt ifråga om lösdriveri enligt 1 § lösdrivarlagen gäller ju, att ett ocb samma fall ofta med ungefär samma rätt kan hänföras till vilket som helst av de båda momenten. I sin till kommittén avgivna redogörelse i ämnet har också Konungens befallningshavande i Örebro län, på sätt som anföres i vederbörande tabeller, förklarat sig icke kunna i detta hänseende skilja mellan lösdriveri enligt det ena eller det andra av dessa moment, varför samtliga fall jämlikt nämnda paragraf för länet ifråga sammanförts till en summa. För att erhålla likformighet med övriga uppgifter har emellertid vid tabellernas utarbetande ifrågavarande fördelning, vad Örebro län beträffar, beräknats med ledning av de relationstal för de olika slagen av lösdriveri, som erhållits genom en sammanställning av motsvarande uppgifter från samtliga övriga länsstyrelser i riket. Vad först beträffar lösdriveri enligt 1 $ 1 mom. lösdrivarlagen inhämtas av Lösdriveri tab. 2, att under år 1907 inalles 493 fall av varning härför underställts resp. läns- enli9t 1 § styrelser och poliskamrar i riket. Av de underställda varningarna, av vilka 3 gällt \rlom{ lös~ personer under 18 år, hade sammanlagt 469 — därav 1 avseende minderårig lös- <nmr aqendrivare — blivit av vederbörande myndighet fastställda. I relativa tal uttryckt utgjorde fastställelserna 95*1 % av samtliga underställda fall. Därjämte hava dessa myndigheter själva i 5 fall jämlikt 2 § 4 mom. lösdrivarlagen meddelat varningför lösdriveri. Vidkommande åter de för lösdriveri häktade och insända, vilkas sammanlagda antal uppgick till 479, varav 12 voro under 18 år, fördelade sig dessa fall med hänsyn till utgången sålunda: Antal fall Absolut Procent

Frikända Varnade Ådömda tvångsarbete Frigivna på grund av 7 § lösdrivarlagen Överlämnade till myndigheter utom riket Annan åtgärd eller oavgjorda

29 99 185 53 110 3 Summa 479

6'0 20"T 38'6 111 23'0 0'6 100'0

Det ojämförligt största antalet fall av lösdriveri av denna art hava förekommit i Malmöhus län. Sammanräknar man sålunda de fall av såväl varning som häktning härför, som under året förekommit till avgörande icke blott inför Konungens befallningshavande i detta län utan även inför poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, erhåller man en summa av ej mindre än 267 dylika fall, utgörande mer än 7± av motsvarande summa för riket i dess helhet. De därnäst flesta fallen hava förekommit inom Västernorrlands samt vidare inom Älvsborgs, Örebro och Stockholms län. Jämförelsevis sällsynta hava däremot fall av föreliggande art varit utom i Gottlands län, där något dylikt fall överhuvud taget icke inträffat under år 1907, inom Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands och Norrbottens län. Det ligger i sakens egen natur, att lösdriveri av den art, varom här är fråga,

268 huvudsakligen förekommer å landsbygden. En antydan härom lämnas också av det jämförelsevis ringa antal fall, som," enligt vad tabellen ifråga utvisar, förekommit till behandling vid såväl poliskamrarna i riket som inför överståthållarämbetet i Stockholm. Tillsammantaget behandlades sålunda under år 1907 inför nämnda myndigheter endast 138 dylika mål, medan motsvarande antal mål, handlagda inför länsstyrelserna, utgjorde ej mindre än 834. Lösdriveri Liksom lösdriveri enligt lösdrivarlagen 1 § 1 mom. i huvudsak hör hemma enligt 1 § a landsbygden, så är det å andra sidan företrädesvis i städerna och framförallt 9 mom. lös- de större bland dem, som det i 2 mom. samma § av skildrade slaget av lösdrivare drivarlagen.

mest förekommer. Sålunda inhämtas av tab. 3, att av de inalles 2,819 mål — varningar och häktningar sammanräknade — av denna beskaffenhet, som handlagts under år 1907, icke mindre än 2,326 (82'5 %) förekommit inför antingen överståthållarämbetet eller poliskamrarna. För övriga delar av landet — flertalet städer och hela landsbygden — voro däremot att anteckna sammanlagt endast 193 (17'6 %) dylika mål. Särskilt betydande var antalet hithörande mål i huvudstaden. Sålunda utvisar tab. 3, att inför överståthållarämbetet ensamt handlagts 1,733 eller mer än öl % av samtliga lösdriverimål enligt här åberopade lagrum. Vad i övrigt lösdriveri av denna "beskaffenhet beträffar, inhämtas av samma tabell, att antalet under ar 1907 av underordnade polismyndigheter underställda varningar utgjorde 1,411, varav 77 gällt personer under 18 år. Antalet av resp. länsstyrelser eller poliskamrar fastställda varningar utgjorde 1,371, motsvarande 97'l % av de underställda. Jämlikt 2 § 4 mom. lösdrivarlagen hade överståthållareämbetet i Stockholm i 18 fall direkt tilldelat varning för lösdriveri av detta slag. I de fall åter. dä häktning för lösdriveri enligt 2 mom. av 1 § förekommit, har utgången blivit följande: e

6 J

Frikända Varnade Ådömda tvångsarbete Frigivna jämlikt 7 § lösdrivarlagen överlämnade till myndigheter utom riket Annan åtgärd eller oavgjorda

Antal fall Absolut Procent

37 343 533 164 182 131 Summa 1,390

27 24"? 38*3 11*8 13'i 9_4 K)0o

Ovanstående siffror återgiva, i huvudsak samma bild, som i det föregående befunnits gälla för lösdriveri enligt lösdrivarlagen 1 § 1 mom. Även här utgöra sålunda de till tvångsarbete dömda nära 7r> och de varnade något mer än V» av de häktade. Den huvudsakliga olikheten de båda kategorierna emellan består däri, att av de enligt nu föreliggande moment häktade ett jämförelsevis långt mindre antal överlämnats till myndigheter utom riket än vad förhållandet visade sig vara beträffande lösdrivare enligt första momentet. Prostituerade.

Vad särskilt beträffar lösdrivarlagens tillämpning i fråga om de prostituerade, meddelas uppgifter härom i tab. 4. S. k. legal prostitution förekom under är

2(59 1907 i vårt land endast i några "få städer. De uppgifter angående behandlingen i lösdrivarhänseende av »kvinnor, som gjort sig skyldiga till yrkesmässig skörlevnad», som meddelats av resp. länsstyrelser och poliskamrar, och som hava sammanställts i nämnda tabell, torde därför i övriga fall, på sätt Konungens befallningshavande i Örebro län i detta hänseende uttryckligen framhållit, få anses beteckna sådana kvinnor, »som låtit i vidsträcktare grad mot betalning bruka sig till skörlevnad». Såsom av tabellen framgår behandlades under år 1907 inalles 755 mål av här berörda natur, nämligen 251 fall av varning och 504 fall av häktning. Antalet kvinnor, som icke nått över åldersgränsen 18 år, utgjorde 38, därav 18 varnade och 20 häktade. Av varningarna hade icke mindre än 248, eller 98'8 %, blivit fastställda och sålunda endast 3 (1*2 %) underkända. I förhållande till hela antalet handlagda lösdrivarmål enligt föreliggande moment utgjorde här berörda kategori något mer än l A (26*9 %). Tager man åter hänsyn endast till häktningarna, helin nas de prostituerade utgöra något mer än Va (36'3 %) av samtliga härför häktade och inställda. En jämförelse mellan de i denna och närmast föregående tabell (tab. 3) meddelade uppgifterna utvisar, att ibland de för yrkesmässig skörlevnad häktade kvinnorna ett relativt långt större antal än beträffande övriga enligt föreliggande moment av lösdrivarlagen inställda prövats skyldiga. Ty under det att ibland de jämlikt berörda moment i övrigt häktade — det vill säga samtliga fall med undantag för de prostituerade kvinnorna — inalles 57*4 % blivit antingen varnade eller dömda till tvångsarbete, steg motsvarande procentsiffra för dessa senare till 72'8 %. Det är dock härvid att märka, att det är särskilt varning för lösdriveri, som jämförelsevis ofta tilldelats kvinnor av denna art. Mot 31 "3 % varnade lösaktiga kvinnor svarade sålunda endast 20*9 % varnade bland de jämlikt ifrågavarande lagrum i övrigt häktade. Däremot är skillnaden i detta hänseende i fråga om de till tvångsarbete dömdas relativa antal endast jämförelsevis mindre betydande. Sålunda dömdes under föreliggande år av de s. k. prostituerade inalles 41'5 % till tvångsarbete, medan motsvarande procentsiffra för övriga enligt föreliggande lagrum häktade lösdrivare utgjorde 36*6 %. Jämförelsevis inånga av de till ifrågavarande kategori hörande fallen synas sålunda hava varit sådana, där skuld visserligen förelegat, men av så lindrig beskaffenhet, att påföljden fått stanna vid varning. En blick på tabell 4 utvisar, att det ojämförligt största antalet fall av lösdriveri av föreliggande beskaffenhet hava förekommit till behandling inför överståthällarämbetet i Stockbolm. Sålunda hava inför denna myndighet handlagts icke mindre än 127 fall av varning och 353 fall av häktning av kvinnor, som gjort sig skyldiga till yrkesmässig skörlevnad. Tillsammans utgjorde detta 480, eller 63'6 % av samtliga för riket i dess helhet av myndigheterna redovisade fall. Läggas härtill de fall av denna art, som inträffat i de sex större städerna i riket, för vilka linnes inrättad poliskammare, eller inalles 86 fall av varning och 90 fall av häktning, återstå överhuvudtaget endast 38 varningar och 61 häktningar, fördelade pä 12 olika län, därav i främsta rummet Malmöhus och Stockholms län. Häktningar för lösdriveri enligt 12 § 6 mom. lösdrivarlagen förekommo i m d e r j ^ ^ ™e™ • ar 1907 till ett sammanlagt antal av 245 (jfr tab. 5). Härav handlades icke mindre "lösdrivarän 223, eller 91 %, inför överståthållarämbetet i Stockholm. Utom i huvudstaden lagen.

270 förekom häktning av föreliggande anledning endast i Stockholms samt i enstaka fall i Blekinge, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län samt i Hälsingborgs stad. Med avseende på utgången fördelade sig här berörda mål sålunda: Antal fall Absolut Procent

Frikända Varnade Adömda tvångsarbete Frigivna på grund av 7 § lösdrivarlagen Annan åtgärd eller oavgjorda

2 51 97 47 48 Summa 245

0'8 20'8 39'6 19'2 19'6 100o

Liksom i fråga om övriga kategorier av lösdriveri visar det sig sålunda även här, att de varnade och dömda tillsammantagna utgöra omkring GO % av samtliga häktade. Frigivningar på grund av 7 § lösdrivarlagen förekomma däremot här relativt oftare än vid de tidigare skildrade slagen av lösdriveri. Bettleri enl. Det ligger i sakens natur, att gränsskillnaden mellan det bettleri, som avses 40 §2 och 5 [ 40 § 2 och 5 mom. fattigvårdsförordningen, och beträffande vars handläggning m v^ds^fdt ö r Konungens befallningshavande och poliskamrar uppgifter meddelas i tab. 6, ningen. o c n det egentliga lösdriveriet i regel måste vara mycket svår att med bestämdhet uppdraga. A ena sidan torde nämligen lösdriveri, särskilt enligt 1 § 1 mom. lösdrivarlagen, i de allra flesta fall vara förenat med bettleri, i all synnerhet som lösdrivare av denna kategori endast genom bettlande, därest icke ännu sämre utvägar tillgripas, äro i stånd att. förkaffa sig medel till livets uppehälle. Och å andra sidan förestavas ju bettlandet i flertalet fall av alldeles samma skäl som det egentliga lösdriveriet, d. v. s. lättja och motvilja för ett ordentligt levnadssätt. Konungens befallningshavande i Östergötlands län har också i sin redogörelse i ämnet till kommittén förklarat, att samtliga av Konungens befallningshavande för bettleri behandlade personer jämväl hava gjort sig skyldiga till lösdriveri; och poliskammaren i Norrköping liar i uppgiften redovisat samtliga fall såsom lösdriveri, enär de fall av bettleri, som där förekommit, alltid varit förenade med lösdriveri. Bettleri enligt 40 § 5 mom. har över huvud taget, såsom tab. 6 utvisar, endast förekommit i Göteborg, vid vars poliskammare under år 1907 handlades fyra fall av varning för bettleri av. den art, som avses i nämnda moment — att barn bettlat på befallning eller med tillåtelse av föräldrar eller annan, som är skyldig att om detsamma taga vård — och hava samtliga dessa varningar blivit av nämnda myndighet fastställda. För bettleri jämlikt 40 § 2 mom. förekommo under år 1907 inalles 299 varningar och 263 häktningar. Av varningarna, som så gott som samtliga blevo av resp. myndigheter godkända, hade de flesta handlagts i Göteborg, vars poliskammare haft att avgöra 130 dylika mål, samt vidare inför överståthållarämbetet i Stockholm (92 fall), Konungens befallningshavande i Västmanlands län (25 fall) samt Göteborgs och Bohus län (15 fall). Vid sammanlagt 11 länsstyrelser och 3 poliskamrar hade däremot intet enda dylikt mål förekommit under år 1907.

271 Av de inalles 264 fall, då under nämnda ar häktning av nyss anförd anledning ägt rum, komma 169 eller nära 2A ensamt på Stockholms stad. Andra rummet intogs här av Göteborgs stad (med 45 fall), varefter kom Hälsingborg (med 16, fall) o. s. v. 13 länsstyrelser och 4 poliskamrar hade däremot icke handlagt något dylikt mål under år 1907. Med hänsyn till påföljden fördelade sig här anförda 264 fall av bettleri på följande sätt: Antal fall Absolut Procent

Frikända Varnade Adömda tvångsarbete Frigivna på grund av 7 § lösdrivarlagen Överlämnade till myndigheter utom riket Annan utgång eller oavgjorda

6 40 85 114 14 5 Summa 264

2*3 14' 8 32"8 43'4 5*3 1_9 100'0

Sålunda hade ett mycket stort antal av dessa mål slutat med den häktades frigivande under åberopande av 7 § lösdrivarlagen. Förvunna till behandling såsom lösdrivare hade befunnits inalles 125. varvid dock påföljden för 40 inskränkt sig till endast varning. Utom i de fall, som anses i 40 § fattigvårdsförordningen, kunna även, såsom Förseelser enl inledningsvis framhållits, förseelser enligt 35 § av samma förordning föranleda till 35 § fattigådömande av tvångsarbete. För tillämpningen i sist anförda fall av lösdrivarlagen vårdsförordhar, såsom likaledes tidigare meddelats, redogörelse lämnats i den statistiska ut- ningen. redningen angående fattigvårdslagstiftningen.1 För fullständighetens skull må här endast tillfogas, att hela antalet anmälningar på grund av åberopade lagrum under femårsperioden 1903—07 utgjort 272. Av dessa hade sammanlagt 84, varav 67 mot män och 17 mot kvinnor, föranlett till ådömande av tvångsarbete. I medeltal per år hade sålunda kommit endast 16 a, 17 fall av tvångsarbete på grund av här anförda § i fattigvårdsförordningen.

Efterföljande texttabell innehåller en sammanfattning av de från vederbörande Sammanfattmyndigheter inhämtade och i huvudtabellerna 2—6 utförligt redovisade uppgifterna ning. angående handläggningen under år 1907 inför Konungens befallningshavande och poliskamrar av mål angående lösdriveri och bettleri. 1 8 kap. Om ersättning för fattigvård av understödstagare eller försörjningspliktig och om åtgärder mot försumliga familjeförsörjare samt mot bettlare. Sid. 282 o. f.

272 Antal

fall

varning

år

B & a> ii t»

5*

s

3 p Ba CO r+P=

m

Lösdriveri enl. lösdr.-l. 1 § 1 mom. 493 469 » » » 1 § 2 mom. 1,411 1,371 » » » 12 § 6 mom. Bettleri (utan lösdriveri) enl. fattigvårdsförordn. 40 § 2 mom. 311 307 » » 40 § 5 mom. 4 4 2,219 2,151

då:

D ä r a v :

w

Lösdriveriets eller bettleriets art

Summa

under

person häktats och insänts (ej enl. 2 § 4 mom.)

p 3 sr » 2 (5 15 3 3 a> • ~ 3

p

B »'

o p

<

< 9 P P O.

0 CL, !J<3

o:

••<

P (0

P B

3-°-

ert)

t — g

g -°p

% E

-! -XT.-C p „p° 33 0:13 (D tn "i 3 ' C 3 C

- B-.3 ~-T3 3

T3 3 O P= p P=

**" oT ^*

3 °-

5 479 18 1,390 245

29 37 2

99 343 51

185 533 97

53 164 47

110 182

3 131 48

23 2,378

u

30G

187 Vad först beträffar de av underordnade polismyndigheter meddelade varningar för lösdriveri och bettleri, hava, såsom tabellen närmare utvisar, av de inalles 2,219 dylika, som prövats under år 1907, icke mindre än 2,151 eller 96'9 % blivit av vederbörande myndigheter fastställda. Underkännande har sålunda endast förekommit i 68 (3*1 %) av samtliga underställda mål. Av anledning, som omförmäles i 2 § 4 mom. lösdrivarlagen, hava i 23 fall varning meddelats direkt genom Konungens befallningshavande eller poliskammare. Vidkommande därefter för lösdriveri eller bettleri häktade och insända hava av dem enligt vederbörande myndigheters utslag under år 1907: Antal fall Absolut Procent

Frikänts 74 yarnats 533 Ädömts tvångsarbete 900 Frigivits på grund av 7 § lösdrivarlagen 378 Överlämnats till myndigheter utom riket 30b' Varit föremål för annan åtgärd eller ej slutligen prövade 187 Summa 2,378

3'1 224 37 '8 15'9 12'9 7'9 lÖÖö

Det framgår härav, att icke fullt 40 % av samtliga häktade blivit bortdömda till tvångsarbete, medan påföljden för ungefär lU stannade vid varning. Av de återstående hade 378 »på grund av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom eller annan dylik anledning) varit oförmögna att förvärva sitt uppehälle och av denna anledning överlämnats till vederbörande fattigvårdsstyrelse. Anmärkningsvärt är det jämförelsevis ringa antalet frikännanden, eller endast 74, motsvarande 3'l % av samtliga häktade och inställda.

3. Tillämpning av 12 och 13 §§ lösdrivarlagen. Förutom de uppgifter angående förseelser enligt 12 § 6 mom. lösdrivarlagen, som i det föregående meddelats, 1 hava även i övrigt en del upplysningar av kommittén inhämtats angående tillämpningen under år 1907 av nämnda § i lösdrivarlagen och dess olika bestämmelser. Först och främst har sålunda kommittén, såsom redan i det föregående anförts, i detta hänseende hän vänt sig till samtliga polismästare i riket. Det första spörsmål, som riktades till polismästarna, gällde antalet förpass- Antal förpassningar till staden under år 1907 av frigivna tvångsarbetsfångar ävensom den ut- anmälningar sträckning, vari den i 12 § 1 och 3 mom. stadgade anmälningsskyldigheten blivit eni 12 § i och fullgjord. De härå erhållna svaren återgivas i följande sammanställning: 3 mom. Polismästaren i:

Stockholm Uppsala Eskilstuna Norrköping Karlskrona Malmö Hälsingborg Göteborg Gävle Summa

Antal förpassningar

Antal fall, då anmälningsskyldigheten fullgjorts

456 10 9 42 34 17 14 90 7 679

398 6 9 37 33 17 14 90 7 611

Helt annorlunda blir emellertid den bild man erhåller, då man på grund av Föreläggande de inkomna svaren undersöker, huru de i 12 § 2 mom. stadgade föreläggandena enl-J^J ' mom. blivit fullgjorda under år 1907. Antal förelägganden enl. 12 § 2 mom. meddelade fullgjorda

Stockholm Uppsala Eskilstuna Norrköpning Karlskrona Malmö Hälsingborg Göteborg Gävle Summa

320 6 — 10 — 10 4 73 — 423

79 2

— — 81

Regeln är sålunda, att förelägganden av denna art icke fullgöras. 1

Jfr tab. 5 samt sid. 7.

35—22.9.9?-.

274 At Harder för I samband med ovan anförda spörsmål liar kommittén vidare från polisatt befordra mästarna begärt upplysningar om, vilka åtgärder som vidtagits för att tillhålla förpliktens full- Passade eifer under uppst/ct ställda att fullgöra anmälningsskyldigheten, görande. Polismästarna i Eskilstuna, Karlskrona, Malmö ocli Gävle hava på denna fråga svarat, att någon åtgärd i denna riktning icke vidtagits eller behövt vidtagas. — Polismästarna i Hälsingborg och Uppsala hava meddelat, att sådan åtgärd icke kunnat vidtagas, enär de förpassade avvikit från orten. — Polismästaren i Norrköping anför, att den försumlige dömts till tvångsarbete, dock endast därest annan förseelse tillkommit. — Polismästaren i Göteborg meddelar, att endast synnerligen illa kända personer hava erhållit föreläggande att ä bestämda tider göra anmälan om bostad och försörjningsmedel; för övriga hade uppgifter härom avfordrats genom detektiva polisen. — Polismästaren i Stockholm slutligen meddelar, att de, som, innan två år förflutit efter frigivandet, undergått frihetsstraff, vid frigivandet erinrats om anmälningsskyldigheten, varjämte flera ånyo anhållits och behandlats såsom lösdrivare på grund av tredska m. m. (IH

))}((

IJitiMfS-

"

»

-

1 Imdflir'rmot* f ormularet t i n polismästaren frågades även, huruvida åt särskilda personer, ocn tagande ar nu* s a f a l 1 yilken eller vilka, uppdragits att mottaga de frigivnas anmälningar. målningar. Denna fråga har besvarats nekande av polismästarna i Uppsala, Eskilstuna, Norrköping och Karlskrona. I Stockholm har ifrågavarande uppdrag överlämnats at en överkonstapel vid detektiva avdelningen och i fråga om kvinnor, som hängiva sig åt yrkesmässig skörlevnad, åt föreståndaren för prostitutionsavdelningen, i Hälsingborg åt överkonstapeln vid detektiva avdelningen, i Malmö åt en överkonstapel eller konstapel vid detektiva avdelningen, i Gävle åt poliskommissarien och i Göteborg åt en del av personalen vid detektiva avdelningen. TMämpninEnligt 12 § 5 mom. i lösdrivarlagen, äger Konungens befallningshavande be5 mom. fogenhet att helt och hållet eller delvis meddela befrielse från de skyldigheter, söm jämlikt 12 § lösdrivarlagen åligga den frigivne. Kommittén har ock genom en fråga ä infordrad uppgift sökt vinna kännedom angående den utsträckning, vari förstnämnda lagrum tillämpats under år 1907. Enligt de inkomna svaren skulle detta hava varit fallet vid sammanlagt 24 tillfällen, varav 28 ensamt i Norrköping. F ö r att ]f/l"!Pj!,n\ erhålla kännedom om tillämpningen ä landsbygden och i städer, där 1 )cmsmästare pä' landet"och. l ej finnes, av ovan berörda stadganden i lösdrivarlagen har vidare i mindre till samtliga underordnade polismyndigheter i riket framställts den frågan: Huru städer. övervakas, att frigiren tvångsarbetare ställer sig till efterrättelse föreskrifterna i 12 § lösdrivarlagen ? Uti sammanlagt 383 fall, eller jämnt hälvten av samtliga inkomna svar, har ovanstående fråga lämnats obesvarad eller har uttryckligen uppgivits, att något dylikt övervakande icke förekommer. 283 svar angiva endast i korthet, att övervakandet sker genom polismyndigheten (länsmän, stadsfiskalcr, kronobetjäning, fjärdingsman, allmän åklagare o. s. v.). Hit torde ock kunna räknas JO fall, då övervakandet har överlämnats åt tillsyningsmän, och 12 fall, då svaret endast i allmänhet innehåller, att övervakandet »sker enligt lagen».

275 I 19 fall har uppdraget enligt de tillhandakomna svaren varit överlämnat åt kommunal- eller fattigvårdsnämnd och i 26 fall åt kronobetjäning och kommunalnämnd i förening. I 16 svar framhålles uttryckligen, att dylik kontroll endast kan äga rum, då frigiven fånges arbetsförtjänst översändes till vederbörande polismyndighet, då dylik fånge anmäler sig själv, för förseelse anhålles eller utan tillstånd anträffas utom kommunen. Endast sammanlagt 11 svar angiva närmare, under vilka former här berörda (ivervakande sker. (Den frigivne anmäler sig på bestämda tider, anmäler sig själv vid ankomsten, anmäler bostad och arbete, så snart förändring sker; då den frigivne blir osynlig, efterhöres han i sitt hem, genom besök hos vederbörande, där så erfordras, o. s. v.). Slutligen har i 6 fall uppgivits, att den frigivne på begäran erhåller tillstand alt söka arbete på uppgiven ort eller att åt honom anskaffas arbete. Därest den, som undergår tvångsarbete, skulle komma i förändrade villkor, Tillämpn så att hans kvarhållande å anstalten icke längre är av nöden, äger jämlikt 13 § ^ J j ^ J lösdrivarlagen Konungens befallningshavande i det län, där tvångsarbetsanstalten Iage)L är belägen, förordna om hans frigivande. Av de svar å den framställda frågan om detta lagrums tillämpning, vilka av kommittén erhållits, framgår, att under de trenne åren 1905—07 sammanlagt gjorts 62 framställningar om tvångsarbetares frigivande på grund av ovan åberopade lagrum. Av dessa framställningar hade 29 bifallits och 33 avslagits. I de fall, då framställningen bifallits, har grunden härtill utgjort: erbjuden tjänst (27 fall), yppad penningtillgång (1 fall) samt omhändertagande av fader (1 fall).

4.

Uppgifter ur tidningen Polisunderrättelser för år 1907.

De uppgifter angående för lösdriveri varnade och dömda personer, som kunna hämtas ur de under inseende av Stockholms polisstyrelse utgivna »Polisunderrättelser», och som lämpa sig för egentlig statistisk bearbetning, äro upplysningar rörande yrke eller titel, födelseår och -dag, födelseort och hemort. Även vissa andra av de i polisunderrättelserna förekommande uppgifterna, såsom exempelvis angående de myndigheter, som meddelat varningen resp. ådömt tvångsarbetet m. m., skulle visserligen kunna hava på samma sätt bearbetats. Men då motsvarande upplysningar återfinnas redan i den föregående framställningen, har det icke ansetts nödvändigt att här ingå på samma ämne. Endast i fråga om den tid, för vilken tvångsarbete i de särskilda fallen ådömts, göres härutinnan ett undantag, eftersom fullständiga uppgifter härom icke tidigare hava meddelats. Hela antalet varningar för lösdriveri, som offentliggjorts i polisunderrättelserna För lösdriveri för år 1907, utgjorde 2,764, varav 2,177 för män och 587 för kvinnor, motsva- ™™^e°c£ rande i procent resp. 78'8 och 21'2. Antalet under samma år till tvångsarbete {J™^ lider dömda utgjorde 881, av vilka 616 (eller 69'0 %) voro män och 265 (eller 30'i %)

kvinnor. Sammanlagda antalet under aret varnade och dömda utgjorde sålunda inalleso 3,645, varav 2,793 (76'6 %) voro män och 852 (23*4 %) kvinnor. Åldersfördelningen bland de för lösdriveri varnade och dömda tillhopa framgår av efterföljande texttabell.

För Åldersgrupper

Absoluta Män

15—19 år 20—24 25—29 30—34 35—39 40—44 45—49 50—54 55—59 60—64 65—69 70 år eller däröver Okänd ålder Summa

lösdriveri

Kvinnor

157 407 513 468 304 332 266 155 95 57 25 13 1

99 195 162

2,793

852 J09 73

97 49 41 17 7 1.

varnade

tal Båda könen

256 602 675 577 377 429 315 196 112 64 26 15 1 3,(>45

och

dömde

Relativa

tal

Män

i Kvinnor

Båda könen

7o

7o

5" 6 14-6 18-4 16 7 10*9 110 9-5

11(3 229 190 128 8'6 11*4

7'0 16'5 18'5 15'8 10 3 118

Tys 4-8

8T)

56 34 20 0-9 0-5 o-i 1000

2o 0-8 01 0-2

5å 3l T8 o? 0'é 01

1000 I lOOo

Denna sammanställning utvisar, att lösdriveriet är ett ont, som mest framträder i de yngre åldrarna. Sålunda befunno sig något mer än hälften (50'8 %) av samtliga i tabellen upptagna personer i åldern 20—35 år. Även de följande åldrarna upp till 50 år äro ganska talrika och utgöra tillhopa nära lU (30'7 %) av hela antalet. I de högre åldrarna äro däremot lösdrivarna jämförelsevis fåtaliga; de utgöra tillsammans endast omkring Vi o (11'5 %) av samtliga fall. Här anförda siffror utvisa, att. de dåliga anlag, som föra individerna in på lösdriveriets stråt, utveckla sig ganska tidigt. Att de högre åldrarna däremot äro fåtaligt företrädda beror väl till en del därpå, att åtskilliga individer, som under sin ungdoms förvillelser kommit i kollision med lösdrivarlagen, sedermera bättra sig och bliva nyttiga samhällsmedlemmar. En annan kontingent åter drives av sitt dåliga levnadssätt in på brottets bana och försvinner därigenom ur lösdrivarnas led. Slutligen torde det kunna antagas, att med det levnadssätt, som dessa element föra, döden bland dem gör rika skördar. En annan anmärkningsvärd omständighet, som framgår ur ovanstående sammanställning, är att kvinnorna tidigare än männen synas komma i kollision med

277 lösdrivarlagen. Särskilt gäller detta i fråga om den allra yngsta åldersklassen, 15—19-åringarna, vilken, relativt taget, räknar mer än dubbelt så många kvinnor som män (resp. 11 6 och 5'6 %). "Men även under den följande femårsperioden iiro kvinnorna relativt betydligt talrikare än männen — 22'9 mot 14'6 % — ocb det är egentligen först med åldersklassen 30—34 år, som männens relativa övertalighet gör sig bestämt gällande. Här påpekade skiljaktighet de båda könen emellan framträder ock, om man räknar ut medelåldern för i tabellen upptagna personer. Denna utgjorde nämligen lör männen 36 år och för kvinnorna 32 år. (För båda könen tillhopa utgjorde medelåldern 35 ar). Enligt de i polisunderrättelserna meddelade upplysningarna fördelade sig d e J ^ J / ^ S a under år 1907 till tvångsarbete dömda på följande sätt med hänsyn till tvångs- eper tvångsarbetets längd. arbetstidens 1. manad 2 månader 3 4 » 5 6 7 » 8 9 10 11 » 12 13 » 14 » 15 16 » 17 18 19 » 20 21 22 » 24 » 26 » 30 » 36 Ej angivet

•

Män

Kvinnor

Summa

1 29 51 40 9 163 19 78 28 31 3 59 3 25 10 12 3 19 2 4 3 1 18 1 . 1 1 2 Summa 616

— 35 29 30 18 71 7 13 7 7 — 25 — 9 1 1

1 64 80 70 27 234 26 91 35 38 3 84 3 34 11 13 4 24 5 4 3 1 21 1 1 1 2 881

1 5 3

— 265

Den ojämförligt vanligaste latituden för såväl män som kvinnor utgjorde sålunda 6 månader. Närmast därefter kom för männen 8 månader och för kvin-

längd.

278 norna 2 månader. Över huvud taget ådömdes männen längre tvångsarbete än kvinnorna. Sålunda hade för mer än Vs av de dömda kvinnorna tvångsarbetstiden utgjort högst 1/-2 år, varemot mindre än hälften av männen sluppit så lindrigt undan. Till mer än ett års tvångsarbete hade blivit dömda endast 23 kvinnor (8"7 %) men 103 män (167 %). I genomsnitt utgjorde den tid, för vilken männen dömts till tvångsarbete, 8'6 månader men för kvinnorna endast 6'7 månader, eller nära 2 månader mindre. För båda könen tillhopa uppgick samma medeltal till 8"i månader. För lösdriveri Av de under år 1907 för lösdriveri varnade och dömda voro något mer än varnade och hälften (eller 52'4 %) födda på landsbygden och sålunda något mindre än hälften dömda efter ^y- 6 o/^ [ städer och köpingar. Skiljer man i detta hänseende mellan män och kvinnor, erhåller man följande fördelning:

Män Kvinnor

Landsbj'gden Absolut Proc.

Städer och köpingar Absolut Proc.

1,422 475

1,354 368

51-2 56'3

488 43'7

Närmare detaljer rörande lösdrivarnas fördelning i här berörda hänseende inhämtas av efterföljande texttabell.

279 För lösdriveri varnade och dömda efter Städerna

Landsbygden

L ä n

Män

Stockholms stad Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gottlands » Blekinge » Kristianstads > Malmöhus » Hallands » Göteborgs och Bohus > Älvsborgs >' Skaraborgs » Värmlands > Örebro » Västmanlands > Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens » Norrbottens > Summa

122 49 77 8G 44 62 110 12 71 55 104 19 111 105 80 47 54 52 53 61 29 (i 16

1,422

Kvin- Båda nor könen

51 11 19 35 12 22 4(5

3 17

8 23

34 27 27 24 20 9 14 19 29 12 6 1

173 60 96 121 56 84 156 15 88 63 127 25 145 132 107 71 74 61 67 70 58 18 22

Män

Summa

Kvin- Båda könen nor

471 22 31 40 79 18 13 31 8 49 16 120 9 229 30 16 14 39 39 14 49 11

48 11 4 4 6 2 2 13 12

617 27 38 50 106 24 14 43 10 61 19 148 9 277 41 20 18 45 41 16 62 23

3 3

1 6

4 9

475 1,897 1,354

LO •27

6 1 12

2 12

födelseort

Män

471 144 80 117 165 62 75 141 20 120 71 224 28 340 135 96 61 93 91 67 100 40 6 19 10

368 1,722 2,776

Kvin- Båda nor könen

146 56 18 29 62 18 23 58 5 29 11 51 6 82 38 31 28 26 11 16 32 41 12 7 7

617 200 98 146 227 80 98 199 25 149 82 275 34 422 173 127 89 119 102 83 132 81 18 26 17

813 3,619

Det framgår av denna tabell, att ensamt från Stockholm härstammade mer än Ve av samtliga för lösdriveri varnade och dömda. Närmast efter huvudstaden kommer Göteborgs och Bohns län med 422 därstädes födda lösdrivare, Malmöhus län med 275, Östergötlands län med 227, Stockholms län med 200 o. s. v. Tager man åter endast landsbygden i betraktande, kommer Stockholms län allra främst med 173 lösdrivare, varefter följa Östergötlands län med 156, Göteborgs och Bohus län med 145, Älvsborgs län med 132 samt Malmöhus län med 127. Sist i ord1 Till denna summa skall läggas antalet av dem, vilkas födelseort ej varit känd (3 mäiO, eller som varit födda i utlandet (14 män och 9 kvinnor^.

280 ningen komma — om avseende fortfarande endast fästes å landsbygden — Norrbottens, Gottlands oeh Jämtlands län ined resp. 8, 15 oeb 18 i länet födda lösdrivare. För att rätt förstå betydelsen av de i ovanstående tabell meddelade siffrorna, borde man även tagit i betraktande folkmängdssiffrorna för olika landsdelar. Det ligger emellertid i öppen dag, att födelseorten ensamt med den stora rörlighet, som utmärker befolkningen i ett modernt samhälle, icke kan anses känneteckna de yttre förhållanden, under vilka befolkningen lever. Den starka folkvandring från jordbruksdistrikten till städer och andra industriorter, som under den sista mansåldern ägt rum, är särskilt ägnad att förrycka förhållanden, och hemorten blir därför ofta långt bättre än födelseorten det skiljande momentet. Likväl må erinras därom, att i fråga om förevarande befolkningselement icke heller hemortsförhållandena kunna giva annat än en mycket ofullständig vägledning. För lösdriveri För bemortsförhällandena bland de under år 1907 för lösdriveri varnade och ramade och dömda redogöres i efterföljande texttabell. dömda efter hemort.

281 För lösdriveri varnade, och dömda efter Landsbygden

L ä n

Män Stockholms stad Stockholms län Uppsala j Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gottlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus »• Hallands » Göteborgs och Bohus » Älvsborgs » Skaraborgs » Värmlands » Örebro > Västmanlands » Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands » Jämtlands » Västerbottens > Norrbottens » Summa

Kvin- Båda nor könen

(12

Män

95 20 22 44 14 31 40 1 36 36 88 15 100 35 23 18 27 44 45 58 41 11 21 10

IS

21 •13

13 2!)

36 1 31 34 71 13 85

30 lit

16 25 41 38 02 25

8 20 10 731

Städerna

947 15 23 50 71 19 7 37 9 53 16 170 17 374 35 12 15 37 39 15 60 18 6 4 7

875 | 2,056

S umma

Kvin- Båda nor könen

429 3

hemort

Kvin- Båda nor könen

1,376 113 50

947 77 41 71 104 32 36 73 10 84 50 241 30 459 65 31 31 62 80 53 112 43 14 24 17

429 36 9 (i

i i

34 5 2 11 1 8 2 80 3 116 15 6 6 9 6 8 21 27 5 1 6

138 37 38 84 11 92 52 321 33 674 80 37 37 71 86 61 133 70 19 25 23

707 I 2,763 2,787

3,638

23 4 7 1 3 63 1 100 10 2 4 7 3 1 15 11 2

1,376 18 30 55 94 23 7 44 10 56 16 233 18 474 45 14 19 44 42 16 75 29 8 4 13

Män

Det framgår av denna tabell, att av samtliga lösdrivare 3A (75'9 %) hade hemort i stadskommimerna. För de båda könen var för sig ställer sig samma uppdelning på följande sätt: Landsbygden Absolut Procent

Män Kvinnor

731 144

262 16-9

Städer och köpingar Absolut Procent

2,056 707

73-8 83-1

1 Till denna summa skall läggas antalet av dem, vilkas hemort ej varit känd (3 män och 1 kvinna) eller som uppgivits hava haft hemort i utlandet (3 män, från Norge;.

36—220->~.

282 Procentuellt taget hava sålunda betydligt flera kvinnor än män hemort i stadskommunerna. Det ojämförligt största antalet för lösdriveri varnade och dömda hade hemort i Stockholm. Särskilt gäller detta om kvinnorna, av vilka icke mindre än 429, eller 5 0 ' 4 ^ , voro hemmahörande i Stockholm. Bland männen hade omkring l /s (34 %) samma hemort. Bortsett från Stockholm hade de flesta lösdrivare sin hemort i stadskommunerna i Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län (resp. 474 och 233). Tager man endast landsbygden i betraktande, kommer Göteborgs och Bohus län i främsta rummet (med 100), varefter följa Stockholms (med 95) och Malmöhus län (med 88). Jämför man siffrorna i ovanstående tabell för Stockholm med motsvarande siffror i närmast föregående texttabell, skall man finna, att antalet lösdrivare med hemort i Stockholm är mer än dubbelt så stort som antalet därstädes födda lösdrivare. För kvinnorna ensamt för sig blir proportionen t. o. m. som nära 3 till 1. Liknande förhållande, dock i mindre grad, äger jämväl rum i fråga om Göteborgs och Bohus, Malmöhus, Norrbottens samt — ehuru i mycket ringa grad — i Gävleborgs och Jämtlands län. Beträffande alla övriga län gäller däremot, att antalet i länet födda lösdrivare överstiger antalet därstädes hemmahörande. Ställer man ovan anförda uppgifter angående antalet lösdrivare med hemort i städer och på landsbygden i förhällande till den olika folkmängden, finner man, att på varje 100,000 invånare a landsbygden kommo endast 21'8 för lösdriveri varnade eller dömda personer. För stadskommunerna åter steg motsvarande siffra till 203'0 på varje 100,000 av folkmängden. I förhällande till invånarantalet förekom följaktligen under här berörda år bland stadsbefolkningen nära 10 gånger så många för lösdriveri varnade eller dömda som bland lantbefolkningen. Ännu ogynnsammare än i stadskommunerna i allmänhet gestalta sig emellertid motsvarande relationstal för huvudstaden. På 100,000 invånare i Stockholm komma nämligen icke mindre än 407'7 därstädes hemmahörande för lösdriveri varnade eller dömda personer. För lösdriveri En statistisk bearbetning av de i polisunderrättelserna meddelade uppgifterna varnade och angående de för lösdriveri varnades och dömdas yrken lämnar i det stora hela ( "vrkei^endast föga utbyte. Yrkesbenämningarna äro nämligen i regel mycket obestämda och saknas dessutom i mycket stort antal fall helt och hållet. I och för sig är detta endast vad man hade att vänta, då ju lösdriveriet, som bekant, i huvudsak förekommer just bland personer, som egentligen icke hava något yrke alls utan — om de ens kommit så långt — vanligen betecknas med den något obestämbara rubriken arbetare, ofta med ett »före detta; framför. Och i även de fall, då vederbörande verkligen synes hava haft ett bestämt yrke, förekommer detsamma i polisunderrättelserna med samma prefix framför, utvisande att personen ifråga sjunkit ned i de yrkeslösas klass. Först och främst måste man vid bearbetningen av yrkesuppgifterna lämna kvinnorna helt och hållet ur räkningen. Av de inalles 852 kvinnliga lösdrivare, som förekomma i polisunderrättelserna för år 1907, saknas nämligen yrkesuppgifter för ej mindre än 796 (eller 93*4 %). Av de återstående 56 kvinnorna äro

•283 37 angivna såsom prostituerade, 7 såsom pigor eller f. d. pigor och 7 såsom fabriksarbeterskor eller f. d. fabriksarbeterskor. Vad åter beträffar manliga lösdrivare, är det jämförelsevis mera sällan, som uppgifter om yrket helt och hållet saknas (sammanlagt endast 116 fall). Ojämförligt vanligast är beteckningen arbetare — med eller utan f. d. Denna förekommer nämligen för sammanlagt 1,325, eller inemot hälften av samtliga manliga lösdrivare. Närmast jämförlig med denna kategori torde vidare vara ett 500-tal, som betecknats med yrkesrubriker, vilka kunna sammanfattas under benämningen grovarbetare, såsom 'jordbruksarbetare, jord- och stenarbetare, hamnarbetare, järnvägsarbetare, murare och andra byggnadsarbetare, plåtslagare, sötare och sjömän m fl. Till gruppen fabriks- och hantverksarbetare torde kunna räknas sammanlagt ett 700-tal för lösdriveri dömda eller varnade. Vanligast förekomma beteckningarna målare, järn-, metall- och smidesarbetare, skomakare, bagare, snickare och skräddare. Bland övriga yrkesrubriker äro följande de vanligast förekommande: gardister, handlande, bokhållare eller handelsbiträden, agenter, kypare, barberare och vaktmästare. En eller annan gång träffar man dock även på titlar, såsom hemmansägare, arrendator, förvaltare, inspektor, postexpeditör eller litterära yrken, ss. litteratör, skådespelare, artist, samtliga naturligtvis »före detta». Till vad redan i det föregående anförts beträffande lösdriveriets rekrytering må här till sist endast knytas den anmärkning, att studiet av föreliggande yrkesuppgifter synes leda till uppfattningen, att särskilt de s. k. säsongyrkena, d. v. s. sädana yrken, där driften i huvudsak pågår endast en viss del av året och arbetarna för den återstående delen av året tvingas att gå sysslolösa eller söka sig annat arbete, räkna många representanter bland lösdrivarna.

284 Tab. 1. Lösdrivarlagens tillämpning genom underordnade under åren 1

5 A m Dal a)

G

personer,

lösdriveri (enl. lösdrivarlagen 1 § och 12 § 6 mom.)

som

a n h å 11 i t s

oc b

b) bettleri utan lösdriveri (enl. fattigvårdsförordn. 40 § 2 och 5 mom.)

Polismyndighet i: 1905

1907 Summa

Stockholms stad ... 6,055 Stockholms län 270 Ii Uppsala » 83 » 240 4 Södermanlands 5 Östergötlands 258 » • C Jönköpings » 29 7 Kronobergs » 10 8 Kalmar >| 70 9 Gottlands » 11 10 Blekinge »i 44 11 Kristianstads » 86 12 Malmöhus >i 693 13 Hallands » 65 14 Göteborgs o. Bohus» 523 15 Älvsborgs » 108 16 Skaraborgs » 45 17 Värmlands » 62 18 Örebro » 447 19 Västmanlands > 493 20 Kopparbergs » 60 21 Gävleborgs » 209 22 Västernorrlands »' 178 21! Jämtlands » 18 24 Västerbottens » 18 25 Norrbottens » 72

5,348 258 75 251 232 29 12 60 9 85 80 641 75 489 114 46 81 305 419 128 163 151 20 14 116

4,960 307 75 242 168 36 12 68 8 81 83 832 95 510 135 36 53 234 370 143 195 176 23 22 101

16,363 835 233 733 658 94 34 198 28 210 249 2,166 235 1,522 357 127 196 986 1,282 331 567 505 61 54 289

483 18 64 9 4 9 1 11 1 1 26 34 9 68 12 9 11 2 11 3 1 13 3 1 6

10,147

9,201

8,965

28,313

4 742 9,273 128

4 782 8,276 139

6 755 8,044 160

14 2,279 25,593 427

1907 Summa

581 18 57 12 9 15 1 10 2 1 17 39 12 134 10 7 8 5 8 11 3 14 6

454 15 47 9

1,518 51 168 30 13 39 3 31

—

—

2,724

1 60 722 27

5 70 887 26

4 53 834 35

10 183 2,4 3, 88 |

1 1 o

Summa

26 27 28 29

Därav: Kronofogdar Kronolänsmän Stadsfiskaler

—

15 1 10 1 1 4 39 16 232 10 6 8 2 15 12 1 13 1 14

3 47 112 37 434 32 i 22 27 1 9

34 26 5 40 9 i : 29

i

1 Enligt uppgift från polisuppsyningsmannen i Sollefteå köping hava därstädes anhåll gående de åtgärder, som i anledning av inställandet vidtagits, icke meddelats, hava fallen i fru

polismyndigheter (kronofogdar, länsmän, stadsfiskaler, polismän) 1905—1907. 10 inställts

14 för:

16 Antal anhållna, som efter förhör

Summa anhållna och inställda (kol. 5 och 9) D ä r a v Inalles

17,881 886 401 763 671 183 37 229 32 213 296 2,278 272 1,956 389 149 223 995 1,316 357 572 545 70 55 318

inställda genom särskild tillsyningsman

597 3 573 36 50 11 42 20 66 17 1 246 49 43 5 25 47 6 7 269

s. k. tattare eller zigenare inalles

därav åtföljda av minderårig

överlämnäts till lösgivits \ fattigvårdsstyrelse

10,445 452 318 519 173 40 9 47 13 10 81 696 178 779 154 62 103 641 1,079 183 151 285 19 4 153

Jl 2

1 32 16

31,037

2,103

16,594

24 2,462 28,036 515

4 738 1,249 112

67 36 5

21 7 2

10 700 15,666 218

inalles 18 personer, därav 16 för lösdriveri och 2 för bettleri. icke här medtagits.

varnats

häktats och insänts till Konungens Befallningshävande eller poliskammare

3,094 216 60 141 257 36 15 104 13 103 102 778 50 705 117 28 72 180 142 117 267 146 30 30 83

4,342 204 11 85 219 42 7 72 6 96 ;10 98 745 33 461 J14 109 16 52 16 40 17 167 18 88 J19 49 120 1 4 6 21 101 21 21 75 25

6,886

7,290

155 29

4 929 5,788 165

10 750 6,427 103

14 12 18 22 15 6 6 4 15 59 11 11 9 7 8 7 7 8 8 13

Då emellertid några uppgifter an-

286 Tab. 2.

Lösdrivarlagens tillämpning av K o n u n g e n s I. Lösdriveri enligt IösdrivI

» I a)

Personer

år

Antal fall, då person häktats och insänts (ej enl. 2 § 4 mom.)

Antal fall, då varning Myndigheter

under

D ä r a v

to ö

«*>8 BD V * > 1 - i - P° C:

B £1

Överståth.-ämhetet i Stockholm1! Kon. Bef.-h. i Stockholms liin » Uppsala » Södermanlands > Östergötlands » Jönköpings » » Kronobergs » » Kalmar » » Gottlands » Blekinge » » Kristianstads » Malmöhus » » Hallands » » Göteb. o. Bohus » . Älvsborgs » » Skaraborgs » » Värmlands » » Örebro » » Västmanlands » » Kopparbergs > » Gävleborgs » » Västernorrlands » » Jämtlands » » Västerbottens » - Norrbottens

l

•

* CTQ K g a . B . » - O < CO» D H o 2- = ?

tt'&Xg

o p C ,7.

s 3

...

1 2 i

—

~ ! - I

Z 2

Summa Poliskammaren i Eskilstuna .. •» T> Norrköping.. » » Karlskrona.. » » Malmö » » Hälsingborg. » » Göteborg

1 Summa

4 Inalles

3 2

4 Konungens befallningshavande i Örebro har förklarat sig icke kunna skilja mellan lösdriveri emellertid uppgifterna för detta län approximativt fördelats efter samma proportion, som framgått

287 Befallningshavande och poliskamrar under år 1907. varlagen 1 § 1 mom. |

|

1 1*

b)

1 "

|

|

|

personer

Äldre

28 I n a1 1 e s

c)

Antal fall,

Antal fall, då person häktats

Antal fall,

Antal fall, då person häktats

d å varning

och insänts (ej enl. 2 § 4 mom.)

d å varning

o c h insänts (ej enl. 5 § 4 mom.)

'to o

'tO „ ,

IINS g

E ä r a v

p

3 a» g C005 M ST 3 S- 3 g 3 JL w" P o t- 0 & 3 g 3 S" 3 SS"

>-* P:

P

(B

"t

3 %

P

P

ro 9 29 7 18 22 0 2 12

9 25

7 19 104 8

7 19 94 8

7 18 20 6 2 11

— — — — — — — _ — 3

— — —

12 27 2 12 36 11 2 2 10 23 102 1 7 36

6 10

4 1

— — — 3

—

7 2 1

6 2

— — — 1 — 3 — 4

6 19

— 1

— — — 1 — 12

2 9 15 1 6 14

-

—

20 5 2 29 19 32 59 10 4 13 1

17 2 29 19 31 59 10 4 12 1

— — — — — — — —

4 30 9 13 39 7 3 11 3

10 (5 6 13 2 12

10 6

-

5 13 2 12

— — — —

48 : 48

— — — — —

10 4 1 32

490 468

0 3

pr S 3 3-ra"r*

sr 2" ar-"

P

» 3

s 3l S.'JL 3 5 B II 3 ^

3 D ä r 1 v

£72

"to

»g 603

<

< P

OJ

"tO 0

s 3 j ca M •i 3"^ ra 3 cc

OQ"

yr p: ö

p

p CO

3"

< P <-i

a p

&

OJ

C:

P

3 w

ra

n

p

• O 00

7 2 2 5 1

— 1 4

— — 2 — —; 1 3 10

9 29 7 19 22 6 2 12

9 25 7 19 20 6 2

—

7. 19; 91 8 5 17

— 11 — 24 3 104 — 1 — 7 — 40

•>

7 19 106 8 5 20

—

2 3i — — 9 2 1|| 2

2 29 19 32 59 10 4 13

7! 42|

— — —

— — — —

12 27 2 12 36 11 2 2

(i

— — — 3 2 1

6 2

4 1

—. 6 19 7

— __ — 1

—

3 4 25

— — — 1 — 14

2 10 15 1 6 14

4 30 9 13 39

— —

—

7 3 11 3

— — — — 1 — 1

10 9 9 26 1

— 10

II?

g »3

&=>

p

3*L3 ra 2.3

•a "O •JT- ' " '

«"*ro"<->-

7 2 2 5 1

— — 1 3 10

—

_•>

—. 3

1 4 4 5 6

2 7

— 8 5 10 7 11 44 12 — ir;

— 14

7 15

—

2 17 3 18

— 9

— — 1

—

1 4

— — — — 1 — 1

10 9 9 26 1

— 2

—

—

19 31

— —

59 10 4 121 1

— — 1 — — 4

—

2 2 3 1

10 6 5 13 2 12

-

5 13 2 12

— ._

_! — — — — — 14 — 2 — 1

— — —

9 4 1 8 2 12

—

10 4 1 32 6 16

4 467

53 104

7 1

— 5

11 1

493 469

— — 1

—

1 4

_ — — — 1

—

— 19 — 20

—

2 2 3 1

9 21 2 22 1 2:; 2 21 1 25

_ — — — — — —

_. 20 — 27 — 28

— 5

9 4 1 8 2 15

—

5 479

99 185

—

14 29 3 ao 1 :;i 18

53 110

enligt 1 § 1 och 2 mom. lösdrivarlagen. För att erhålla likformighet med övriga uppgifter, hava ur de för samtliga övriga län i detta hänseende gällande förhållandena.

28S

Tab. 3.

Lösdrivarlagens tillämpning av K o n u n g e n s II. Lösdriveri enligt lös-

A. -

fi

a) P e r s o n e r

tv3 ö B H O

P:

B 5

under

<!

l-h B

B &

c. & era'

it*

p

p : >->>

B 2. p, • P

Overståth.-ämbetet i Stockholm Kon. Bef.-h. i Stockholms län » i » Uppsala » 3 » >' » Södermanlands » •1 » » » Östergötlands » 5 » » » Jönköpings » 6 » » » Kronobergs » 7 » » » Kalmar » 8 » > * Gottlands » 9 > » » Blekinge > 10 » » Kristianstads » 11 » » '» Malmöhus » 12 » » Hallands » 18 » » » » Göteb. o. Bohus » U » > » Älvsborgs » 15 » » » Skaraborgs » 10 » » » Värmlands » 17 » » » Örebro »* 18 » » » Västmanlands » 19 » » » Kopparbergs » 20 i » » Gävleborgs » 21 » » » Västernorrlands» 22 » » Jämtlands » 28 » » i > Västerbottens » 21 » » » Norrbottens » 25

2 2

2 2

Summa

2 6

2 6

år

P

>-! P

B'sr C

p P C I2. <WS3.

2 3»

1 p

«r.3 p

Wfr3

2 . 3 [K

(6

• O c/i

11 D ä r a v

w p

Mö OS g"

B %

8 Antal fall, då person häktats och insänts {ej enl. 2 § 4 mom.)

Antal fall, då varning M y n d i g Ii e t e r

7 Samt-

i

i

26 27 28 29 30 31

Poliskammaren » » » »

i Eskilstuna ... » Norrköping... » Karlskrona ... » Malmö » Hälsingborg

1 Summa

2 Inalles Jfr noten till tab. 2.

1 1

i

289 Befallningshavande och poliskamrar under år 1907, drivarlagen 1 § 2 mom.

liga fall. 11

|

| 18

b)

A 1 d re

A n t a l fall, d å varning

74:i •20 5 4 6 3 L6 5 12 17 6 27 14

—

17 18 17 4 37 34 4 3 11

p

3 rr r

2 ~ -

-t

- - U Ig I

ET "•** ir- = r.

x

L6

— •") — 3 — — 5 3 — 15 — — 5 12 — — — •) — 27 —

21 3 1

— —

— — — 14 3 — — 2 4

—

— —

— — 17 — 17 — 17 — 4 — 35 — 33 — 3 — 3 — 10 —

9 4 16 6 3 17 2 1 1

— —

740 13

13 26 2 10

16 1,098

17 26 14 92 20 138

17 26 14 92 18 138

— — — — — — —

1,334 1,296 37 — 22927.

7 2 15 7 5 2 —

—

8 1(3 20 66 35 115 2(50

IG 1,358

2 4

1 — — —

— — — — — — —

1,027

c)

A n t a l ta 1, d å p e r s o n h ä k t a t s och i n s a n ta {ej e n l . i § 4 mom.)

if % 5 3" ? g.

•20

L ii r a v ST- %

3 -:

p ers 0 n e r

to _ 503 £ ,_. n g oo

L8

(i

2 5

— — —

281 9 1 1

1 6

—1 7

2 2 (i (i

3 15

— — — ._ — —

—

•")

—

—

— 1

— — 2

SI

'to «,

— — 1

— — —

TT

P

1' 3!

3 P

792 20 5 4 3 (5

787 13 5 3 3 5 3 1(5

1ö

253 5

— — -

291 9 1 1

101 i

— — —

— o — 3 —4

6 7

—8

—

—

— — — ö — 29 —

1 5

—

2 2 4

12 17 ö 29 1(5

4 13 26 2 10

—

— — 17 — 17 — 17 — 4 — 35 — 33 — 3 — 3 — 10 —

9 4 1(5

— —

17 18 17 4 37 31 4 3 11

(5

1(5

17 2(i 16 98 20 162

1(3 98 18 152

— 2

14 71

—

2 13 14

öl

34 335 525

181 1,411 1,371

1 — — —

—

— 2

ö n 20 i j

— 1

— i:;

i

2 2

— 16 — 17

2 l-t

— 3 — 17 — 24 1 — — — (i

18 1,12(5

17 2G

13 7 28

(3

8 7 2

— —

923 21 3 1

— rr = a EJ" a

1 2 10 1

.__ 2 — —

— — — —

< S-

—

16 3 (i

152 1,082 1,044

284 P

—

3 §•

a

>^

3(37

1) ä r % v

O &

— —

to g

— X

— —

(i

I n a 1 1 e S

sr- 3

— — — —

— — —

28 A n t a l fall , då Ant il fall, d å p e r s o n h ä k t a t s varnin S och i n s ä n t s (ej e n l . 2 § 4 m o m . )

O 00

— — — — — —

8 1(5 20 69 35 1L(5 264

18 1,390

(i 2 5

— — —

(i (i

3 15

— ]

1 18

— —

— 19 — 20 — '.»1

(i

— —

— 5

— — — —

9 22

— 2:: — 21 15 20

_ 26 — 27 — 28

— 2 — —

—

2 29 13 !0 14 31

— 2

13 7 28

13 18 35 14 72

1 2 11 1

37 343 533 1G4 182

290 Tab. 4.

Lösdrivarlagens tillämpning av Konungens II. Lösdriveri enligt Iös-

B. 2

a) P e r s o n e r

under

år

Antal fall, då person häktats och insänts (ej enligt 2 § 4 mom.)

Antal fall, då varning Myndigheter

Kvinnor för yrkes-

to - ,

tC w

M

rf~ fri

1) ä r a v

CAP fr

^ >-»

t_i

»

BÄ 2 B

1 Överståth.-ämbetet i Stockholm län 2 Kon.bef.-h.i Stockholms » » » Uppsala » 3 » » » Södermanlands » 4 » » t Östergötlands » 5 T » ~ Jönköpings » 6 » » » Kronobergs » 7 > » •» Kalmar S » » » Gottlands » 9 » » » Blekinge » 10 » » » Kristianstads » 11 » » » Malmöhus » 12 » » » Hallnnds » 18 » » » Göteb. o. Bohus » 14 » » » Älvsborgs » 15 T » » Skaraborgs » 16 » » » Värmlands » 17 T> » » Örebro »x 18 » » » Västmanlands » 19 » » > Kopparbergs •20 » » » Gävleborgs » 21 » » » Västernorrlands » 22 » i » Jämtlands » 28 » » » Västerbottens » 21 s » » Norrbottens > 25

Summa 26 27 28 29 30 31

Poliskammaren i Eskilstuna ... » » Norrköping... » » Karlskrona... » » Malmö » i> Hälsingborg.. Summa

Inalles

7)

B PS •2 S3 p co

B | O a^

£5

g. | P

P

B 2T fr. P

lo

B po 3 ,

i-i

B P

5= s

fr

c

•JK3 p

»^ 33 re < 2.3

B

x?3

— 1

—

— —

<

—

ö

—

1 2

:

18 18 20 2 6 6 1 Konungens Befallningshafvande i Örebro län har anfört, att, då inom länet ifråga yrkesmässig skörlevnad, bör förstås sådana, som låtit i vidsträcktare grad mot betalning bruka sig 1

291 Befallningshavande och poliskamrar under år 1907. drivarlagen 1 § 2 mom.

mässig skörlevnad. 11

| 18

| 14

| 15

b) Ä 1 d r e A n t a l fall, då varning to -» 'to „ ra» £° g os 3" 4 - & 3 ä 3 P= 3 o c P- 2 '-' . CO

»i

117 4

20 A n t a l fall, då varning

I) ä r a v P

g | pr

•-W O J >-> 9 -t

<

P : M,

trä' p

so, .

337 11

| a 6 — CO g, P c: S.<§ 3 o 3 g a. g sS 3 £

p

>i

D P CL 0>

g . ST B

3 ~ - O CO

128 4

|

2-i | 26

|

c) I n a 1 1 e s

A n t a l fall, d å p e r s o n h ä k t a t s och i n s ä n ts (ej e n l . 2 § 4 m o m . )

35 117 5

pe r s o n e r

137 7

127 6

A n t a l fall, d å p e r s o n h ä k t a t s och i n s ä n t s (ej enl. 2 § 4 m o m . )

c c n | -U- <T> os & ** 5^ 3 c? p m

D ä r a v P

yr c 2.

B ro1 & !

50: M ,

O

&. •

p

<

P

353 11

po - .

S"ö 3

EL

P

127 4

1 H b

"

134 4

' P

142 7

"

"3 — S ** C: o a< ^ 3 ra

< j , trä'

2 . 3 p

«a < **??•§ 2.3-a 42

9 i

—

—2 8 •i

—

—

—

3 2

3 1

—

—

—

—

—

1 1

1 23

— — — 1 2 2 — 1 3 3 — 3 2 2 — — 6

o

— 8 - 398

1 6 2 34 4 32

1 (i 2 34 4 32

233 230

— — — — — —

" — — — —

— 2

—

— 1

— —

— — 1

—

—

—

—

6 2 27 18 33

— —

4 1 12 5 22

— 484

4 2

4 1

—

1 1

—

—

—

— — — —

—

—

— — — -

1 1 3

— —

_

2 3 2

2 3 2

1 1 7

— —

— —

1 10 4

1 6 2 39 4 34

1 6 2 39 4 34

6 152 203

40 251 248

— —

7 16

—6

—

9 10 11 20 12 13 14 15

—

— —

4 3

i

—

—

—

—

•

—

— —

•

—

-

_ —

—

— 16 —. 17 — 18 — 19 20 21 22 23

—

—

—

24 5 25

6 2 30 18 34

— —

—

— 27 — 28

4 3 7

1 1 8

— —

4 1 12 5 23

— . —

1 29 10 30 4 31

8 158 209

— — — — — —

— 504

ej förekommer någon legal prostitution, med uppgifterna angående kvinnor, som varit förfallna till till skörlevnad.

292 Tab. 5.

Lösdrivarlagens tillämpning av Konungens Befallningshävande och poliskamrar under år 1907. III. Lösdriveri enligt lösdrivarlagen 12 § 6 mom. 1

|

|

|

|

|

|

9 EL

P

— < §3 |

B P

g

B 3

p

3 Ml

EL

pf P:

CO

a •lr. p "

21i 2:!

24 25

» » » » » » » » » » » » » > »

»

» Jönköpings

» » » » » » » » » » » » » » » » » » »

» Kronobergs » » Kalmar » Gottlands » » Blekinge » •> Kristianstads » » Malmöhus » » Hallands » Göteb. o. Bohus » » Älvsborgs » » Skaraborgs » » Värmlands » » Örebro » » Västmanlands > » Kopparbergs » » Gävleborgs » Västernorrlands » ' .Jämtlands » » Västerbottens » » Norrbottens » Summa

26 Poliskammaren 27 » -S

29 30 31

» » » »

i Eskilstuna » Xorrköping » Karlskrona > Malmö » Hälsingborg » Göteborg

|

13 Därå v i—i D

a in

» »

12 Antal personer, som häktats och insänts

Därå v

Överståtb.-ämbetet i Stockholm Kon. Bef.-h. i Stockholms län > » » Uppsala » -1 » » » Södermanlands » » » » Östegötlands » 5

|

Antal personer, som häktats och insänts H D

]

| 11

a) Samtliga fall

Myndigheter

6 7 8 9 10 11 12 18 11 15 16 17 18 19 20 21

| 10

b) Därav kvinnor för yrkesmässig skörlevnad

223 13

42 8

88 3

C 2.

p B P

K) ~

B 3

Oi ft)

600 -

p

— <' 2 B « P a <: P a = r

4 5 6 7 Q

1 1

10 11 12

—

2 1

1 1

1 243

1 11'

—

1 1

16 17 1? 19 2C 21 2J 2: 24

1 2

_

—

— 26

— ...

2 Summa

2 Inalles

2S 21 3« 31

— 245

•

—

—

— 8

294 Tab. 6.

Lösdrivarlagens tillämpning av Konungens IV.

2 Bettleri (utan lösdriveri) enligt f a t t i g -

5 G

10 Bettleriforseel.se (utan lösdriveri) enligt a) Antal fall, då varning

, _ . (0 ' >-l

B 22-

1B B 5 1 Överståth.-ämbetet i Stockholm 2 Kon. Bef.-h. i Stockholms län 3 » » » Uppsala » 4 » » » Södermanlands » 6 » » » Östergötlands »' » » » Jönköpings » C » * » Kronobergs » 7 » >' » Kalmar » 8 » » » Gottlands » 9 10 II 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 •ii

24 25

» » » » » » » » » » » » » » » »

12 Poliskammaren » » » »

är

D ä r a v

P

>-! TT p: B Bu P

m P

P

ere 3.

S?£

<-> P O.

• 0» O" . p

—

i 3 2J t»

p p p,

Sr»-i 2- 3"?

—

—

—

—

— —

i Eskilstuna ... » Norrköping 2 » Karlskrona... » Malmö » Hälsingborg..

.—

Summa

Inalles

» » Blekinge » » » Kristianstads » » » Malmöhus » » » Hallands » » » Göteb. o. Bohus » » » Älvsborgs » » » Skaraborgs » » » Värmlands » » » Örebro » » » Västmanlands » » » Kopparbergs » » » Gävleborgs » >' » Västernorrlands » » » Jämtlands » » » Västerbottens » » >' Norrbottens » Summa

26 27 28 29 30 31

-O t»

under

Antal fall, då person häktats och insänts (ej enl. 2 § 4 mom.)

meddelats (2 § 4 mom.)

to B B

•JT. a,

fastställts (2 § 2 mom.)

Myndigheter

Personer

— 1

—

—

—

—

—

—

Samtliga för bettleri behandlade personer hava jämväl gjort sig skyldiga till lösdriveri Samtliga för bettleri behandlade personer hava jämväl gjort sig skyldiga till lösdriveri

295 Befallningshavande och poliskamrar under år 1907. vårdsförordningen 40 § 2 och 5 mom. 11 ] 12 [~~13"| 14 | 15 | 10 | 17

|

|

1»

|

| 21 | 22 | 23 | 24 | 25 |

f a t t i g v å r d s f ö r o r t n i n g e n 40 § 2 m o m . Äldre

b) A n t a l fall, d å varning

15 a

to c

D sr- pu i—>

••O» S

i-i

fattigvårdsförordningen

personer

"te COD g " » 5

D ä r a v

SO

fl

<->

w

g B 2. era' — —5 P o: pr O P 3 a> 0 t ef

P

3 3? ^•3 5/

H

a

• B 3

»

TT

w»a.g

enligt

40 § 5 m o m .

B pr

5'

CD

P

O ta

P < a.

SS l-t

a

c B.

o 3 S-" o. o> f p

P

P

C P" o : O <

33? (B Q . 3

CD

9 1

—

—

—

—

—

1 1 2

1 1 2

—

—

—

• —

2 8 15

2 3 14

—

3 5

3 1

]

—

—

—

—

25 2 1

25 2

— —

10 3

— —

— —

8 1

— •-

| 28

Därav

st *• B O

p — < po

—

92 2

27 A n t a l fall, d å p e r s o n h ä k t a t s och i n s ä n t s {ej e n l . 2 § 4 m o m .

3 £ B g B 2- P 3 S 3 s. P

169 1

92 4

|

Eettleriförseelse (utan lösdriveri)

A n t a l fall, d å A n t a l fall, d å p e r s o n h ä k t a t s varning och i n s ä n t s (ej e n l . 2 § 4 m o m . )

w

— 1

14 130

14 130

299 295

— —

—

—

—

—

—

—

• —

—

• —

—

2 2

—

—

—

—

—

—

—

— —

—

__ —

—

— 203

—

—

—

—

5 18

—

33 G 39

— — -

15 45 60

— 263

— — —

—

—

—

—

—

— 10

"

—

—

—

—

— 17

—

—

— 19

—

—

— 21 2')

— —

— —

— 24 — 25

— —

— —

— —

— —

— —

—

—

—

—

—

—

—

— 28

—

—

—

—

—

~

— 31

—

och därför av Kon. Befallningshavande upptagits bland de för denna senare förseelse behandlade och därför av poliskammaren upptagits bland de för denna senare förseelse behandlade.

296 II. Förhållandena under åren 1919—1921 1. Åtgärder genom underordnade polismyndigheter. Tab. 1 innehåller en sammanställning av de från stads- och landsfiskaler och polismän med befogenhet att taga befattning med lösdrivare inhämtade uppgifter för åren 1919—21. För lösdriveri Såsom tabellen utvisar, uppgick hela antalet under denna treårsperioden en(inhållna och ligt 1 § och 12 § 6 mom. lösdrivarlagen anhållne till 12,300. Om härtill liigges inställda åren 1919 - 21. antalet bettlande jämlikt 92 § fattigvårdslagen, som för samma tidsperiod utgjorde

2,119, erhålles en slutsiffra av 14,419 anhållna och inför ovanberörda polismyndigheter inställda. Av detta antal komma 4,556 på år 1919, 4,151 på år 1920 samt 5,712 på år 1921; ökningen för år 1921 torde sammanhänga med den under samma år rådande arbetslösheten, Medeltalet för dessa tre år utgjorde alltså 4,806, vilket innebär en väsentlig sänkning av den förut angivna medeltalssiffran för åren 1905—07, vilken var 10,346. Med avseende å proportionen mellan lösdriveri och bettleri kunna, såsom redan anförts i samband med siffrorna för åren 1905—07, siffrorna ej anses exakta; då de anhållna i regel gjort sig skyldiga till såväl lösdriveri som bettleri, har en bestämd uppdelning ej kunnat göras av polismyndigheterna. Antalet anFördelningen på olika län av ovanangivna medeltal 4,086, såväl absolut som hållna inom i förhållande till folkmängden, framgår av följande sammanställning:

olika trakter av landet.

L ä n.

Ärliga medeltalet för lösdriveri och bettleri under åren 1919—21 anhållna.

L ä n.

På 10,000 Absolut. av befolkningen.

Stockholms stad » län Uppsala » Södermanlands län ... Östergötlands » ... Jönköpings » ... Kronobergs » ... Kalmar » ... Gottlands » ... Blekinge » ... Kristianstads » ... Malmöhus » ... Hallands » ...

1,572 97 131 156 131 126 13 68 3 34 50 555 87

379 4-1 9-7 8-3 4'3 5'6 0-8 30 05 23 2-1 11-5 5-9

Ärliga medeltalet för lösdriveri och bettleri under åren 1919—21 anhållna. På 10,000 Absolut. av befolkningen.

Göteborgs och Bohus 1. Alvsborf.s län Skaraborgs län '. Värmlands » Örebro » Västmanlands län Kopparbergs » Gävleborgs » Västernorrlands län... Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens » Hela riket

500 72 16 119 305 198 84 177 141 69 32 70 4,806

119 24 0-7 4'5 141 11-8 33 6-7 5"4 5"2 1-8 39 8-2

297 Det såväl absolut som relativt största antalet för lösdriveri och bettleri anhålla personer kommer alltså på Stockholm. I medeltal för de tre år, som undersökningen avser, hava i huvudstaden anhållits 1,572 personer eller närmare en tredjedel av motsvarande tal för riket i dess helhet. I förhållande till folkmängden åter anhöllos i huvudstaden något mer än fyra gånger så många lösdrivare och bettlare som i riket i övrigt. Närmast efter huvudstaden med hänsyn till det absoluta antalet lösdrivare och bettlare komma Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län (med årligt medeltal respektive 555 och 500). Med hänsyn åter till folkmängdens storlek hava näst efter Stockholms stad de flesta förseelser av nu ifrågavarande art förekommit inom Örebro län (med 14'i anhållna på 10,000 invånare). Minst talrika hava anhållandena för lösdriveri och bettleri varit inom Gottlands, Kronobergs och Skaraborgs län med endast resp, 3, 13 och 16 anhållna i medeltal per år. Även då hänsyn tages till folkmängdens storlek komma dessa tre län sist, alla med mindre än 1 anhållen på 10,000 invånare. Antalet fall av åtgärder mot lösdrivare och bettlare sammanhänger, såsom ovan anmärkts, med förekomsten av städer och stadsliknande samhällen. På dylika orter förekomma ojämförligt många flera anhållanden för lösdriveri och bettleri än på den egentliga landsbygden. En sammanställning av å ena sidan de fall, då under åren 1919—21 inställelse skett inför stadsfiskaler eller med befogenhet därtill försedda polismän och å andra sidan inför landsfiskaler, visar sålunda, att de förra utgjort 12,103 (eller 83"9 %) och de senare 2,316 (eller 16*1 %). Av de inalles 14,419 personer, som under åren 1919—21 blivit såsom lös-Påföljden vid drivare och bettlare anhållna, hade enligt vad tab. 1 utvisar, efter förhör anhållande. 7,676 eller 53'2 % lösgivits, 262 » \'%% överlämnats till fattigvården, 4,383 » 30'4 % varnats samt 2,098 » 14'6 % häktats och insänts till Konungens befallningshavande. Härav framgår sålunda, att av samtliga anhållna mer än hälften omedelbart lösgivits. Av de återstående hava ungefär dubbelt så många varnats som häktats. Antalet av dem, som på grund av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte blivit överlämnade till vederbörande fattigvårdsstyrelse, utgjorde allenast 1,8 % av de anhållnes hela antal. Tages till utgångspunkt, huruvida inställelsen skett inför landsfiskal eller stadsfiskal, har utgången för de under åren 1919—21 för lösdriveri och bettleri anhållna gestaltat sig på följande sätt:

Vid förhör inför:

Lösgivits Överlämnats t. fattigvård Absolut % Absolut %

landsfiskaler stadsfiskaler

1,497 6,179

64"6 96 5 1 l 166

Varnats Absolut

4'1 518 P4 3,865

Häktats %

Summa

Absolut

%

Absolut

%

224 205 31'9 1,893

8"9 156

2,316 12,103

100 100

Såsom av denna sammanställning framgår, har efter förhör inför landsfiskalerna närmare 2/s eller 64"fi % lösgivits och efter förhör inför stadsfiskalerna eller polismän något över hälften eller 51*1 % av de för lösdriveri eller bettleri anhållna lösgivits. Procenttalet varnade är däremot ej obetydligt högre i städerna än å 38—22927,

298 landsbygden, nämligen resp. 31'9 och 22'4%; detsamma gäller om de häktade, vilkas antal utgjort 15'6 resp. 8'9 %. En jämförelse med treårsperioden 1905—07 visar, att en anmärkningsvärd förskjutning ägt rum vad städerna angår. Under perioden 1905—07 anhöllos för lösdriveri eller bettleri å landet 2,486 och i s t ä d e r n a 28,551, medan samma siffror för åren 1919—21 äro 2,316 och 12,103. A landsbygden har sålunda antalet för lösdriveri eller bettleri anhållna hållit sig tämligen konstant, under det att antalet dylika för städernas vidkommande sjunkit med över hälvten. Anmärkningsvärt är vidare, att i fråga om vidtagna åtgärder ett motsatt förhållande kommit att råda under åren 1905—07, i det att för dessa år procenttalet varnade och häktade varit större ä landet än i städerna; för antalet lösgivna hade åren 1905—07 att för landsbygden uppvisa en så låg procent som 28'6 mot 55'G % i städerna. Förklaringen härtill torde vara att söka i den ekonomiska utvecklingen och omflyttningen mellan stad och land särskilt under kristiden. I städerna har antalet av de lösdrivare eller bettlare, som varnats, procentuellt sett ej obetydligt stigit, varemot antalet häktade, relativt taget, sjunkit, sannolikt beroende på att polismyndigheterna med hänsyn till arbetslösheten ansett tvångsarbete böra ifrågakomma endast i de mest flagranta fallen.

2.

Lösdrivarlagens tillämpning genom Konungens befallningshävande och poliskamrar.

I tab. 2—4 meddelas upplysningar rörande tillämpningen hos Konungens befallningshavande och poliskammare under åren 1919—21 av lösdrivarlagens bestämmelser, varvid åtskillnad gjorts mellan lösdriveri enligt 1 och enligt 2 mom. i 1 § i berörda lag samt vidare särskilts åtgärder mot kvinnor för sedeslöst leverne samt mot lönnbrännare och langare. Om de i dessa tabeller meddelade uppgifterna angående antalet förseelser av olika slag gäller liksom i fråga om uppgifterna för år 1907, att desamma icke kunna betraktas annat än som approximativt riktiga. Särskilt i fråga om lösdriveri enligt 1 § lösdrivarlagen gäller, att ett och annat fall stundom med ungefär samma rätt kan hänföras till vilket som helst av de båda momenten i denna §. 1§ 1 mom. Vad först angår lösdriveri enligt 1 § 1 mom. lösdrivarlagen inhämtas av nelosdrivar- danstående sammanställning, i huru många fall polismyndighets beslut om varning underställts och fastställts av resp. Konungens befallningshavande och poliskamrar i riket. r,

Antal underställda beslut om varning

1919 1920 1921

436 358 359

Antal fastställda beslut Absolut %

422 345 346

963 964 964

299 Antalet fall, då personer häktats och insänts till Konungens befallningshavande och poliskamrar, och de åtgärder, som med dem vidtagits, framgår av följande sammandrag: År

Samtliga fall

1919 1920 1921

129 124 150

Frikända Absolut %

5 3 3

39 24 2

Varnade Absolut %

41 31 34

318 25 227

Adömda tvångsarbete Absolut %

75 85 102

58'1 68-6 68

Frigivna på grund av 7 § Absolut %

8 5 11

6'2 40 73

Det största antalet fall av lösdriveri enligt 1 § 1 mom. har förekommit inom Göteborgs stad samt inom Gävleborgs län. De därnäst flesta fallen hava förekommit inom Jönköpings, Malmöhus, Örebro och Västmanlands län. Från år 1907, då antalet fastställda varningar utgjorde 493, har alltså en nedgång ägt rum till år 1919, vilken nedgång fortsatt under år 1920. Antalet fall, då person häktats och insänts, har nedgått högst avsevärt från 1907, då antalet sådana fall utgjorde 479. Förklaringen till denna sistnämnda nedgång torde vara att söka däri, att under åren 1919, 1920 och 1921 goda arbetstillfällen funnos å landsbygden samt landsfiskalerna i stället för att använda lösdrivarlagens stränga bestämmelser sökt att skaffa eller anvisa arbete. Antalet fall, relativt taget, då Konungens befallningshavande under årl907 och under perioden 1919—21 varnat, företer en ökning från 20 % år 1907 till 31 '8 % år 1919, men sedan har en nedgång ägt rum. De i 1 § 2 mom. lösdrivarlagen avsedda lösdrivare, äro huvudsakligen till 1 § %i ] n o m finnandes i de större städerna. Tab. 3 utvisar tillämpningen av detta mom. under fal™* åren 1919—1921. Av denna tabell framgår ock, att största antalet fall förekommit antingen inför överståthållarämbetet eller de övriga poliskamrarna. Nedanstående sammanställning åskådliggör närmare detta. Varnats

eller

häktats

Ar

hos överståthållarämbetet och poliskamrar

hos Konungens befallningshavande

1919 1920 1921

1,420 fall eller 86"i % 1,282 88-2^ 1,117 85-5 %

229 fall eller 139 % 11'8% 171 14-5 % 189

I fråga om de fall, som handlagts av Konungens befallningshavande, är att erinra, att jämväl dessa fall till övervägande delen härröra från städerna eller stadsliknande samhällen. Särskilt betydande har antalet mål varit i huvudstaden. Sålunda utvisar tab. 3, att inför överståthållarämbetet handlagts år 1919 1,069 fall, ar 1920 908 fall och år 1921 702 fall eller respektive 64-8, 62-5 och 53.8 % av samtliga lösdrivarmål enligt 2 mom. I detta sammanhang må anmärkas, att år 1907 i huvudstaden handlades omkring 61 % av samtliga lösdrivarmål enligt sistnämnda moment, vadan man torde

300 kunna draga den slutsatsen, att proportionen mellan huvudstaden och rikets övriga delar i fråga om lösclrivarmålen i regel håller sig någorlunda konstant. Vad i övrigt beträffar lösdriveri enligt 1 § 2 mom. inhämtas vidare av tabell 3, att antalet underställda varningar åren 1919—21 utgjorde resp. 1,084, 1,020 och 911, varav resp. 944, 98'5 och 98" 1 % fastställt. I de fall, då häktning för lösdriveri enligt 2 mom. förekommit, har utgången blivit följande: i

Samtl. fall av håktn.

1919 1920 1921

565 433 395

Frikända Absolut %

56 58 37

9'9 134 94

Varnade Absolut %

97 74 68

17-2 171 172

Ädömda tv Angsarbete % Absolut

369 266 255

653 614 04-4

Frigivna på grund av 7 § Absolut %

43 35 35

7'6 8'1 8-8

Dessa siffror visa i huvudsak samma bild, som i det föregående uppgivits angående tillämpningen av 1 § 1 mom., dock att antalet frikända är något högre och de varnades antal ej obetydligt lägre. Om lösdrivarlagens tillämpning på de sedeslöst levande kvinnorna, de prostituerade, meddelas uppgifter i tab. 4. Även dessa uppgifter gälla åren 1919—1921 och avse alltså tiden efter det den s. k. legala prostitutionen eller reglementeringen upphävts här i landet. Av tabellen framgår, att antalet av underordnade polismyndigheter underställda varningar, som meddelats dylika kvinnor, utgjorde år 1919 301, 1920 330 och år 1921 307. Samtliga varningarna fastställdes med undantag av en under vardera av åren 1919 och 1921, vilket torde finna sin förklaring i, att polismyndigheterna i stor utsträckning, innan den officiella varningen tillgripes, bruka enskilt varna de sedeslöst levande kvinnorna samt först tillämpat officiell varning, när enskild ej hjälpt. I förhållande till hela antalet varningar enligt 2 mom. utgjorde antalet varningar, som meddelats nu ifrågavarande kategori av lösdrivare, för år 1919 36"9 %, för år 1920 33'3 % och för år 1921 32'5 %. Antalet häktningar av de prostituerade utgöra respektive 307, 219 och 229 eller i förhållande till hela antalet handlagda lösdrivarmål enligt 2 mom., där häktning förekommit, respektive 54'3 %, 38'8 % och 4 0 ' 5 ^ . Ar 1907 var antalet varnade av denna grupp 251 och häktade 504, vilket utgjorde resp. 177 och 36'3 % av samtliga varnade resp. häktade enligt 2 mom. Beträffande de varnade har alltså en ökning ägt rum; de häktades antal åter har nedgått betydligt, absolut taget, men i förhållande till hela antalet lösdrivare enligt 2 mom., som häktats, har dock en ökning inträtt. Anledningen till denna uppgång av antalet prostituerade, som behandlats enligt lösdrivarlagen, torde vara att söka i, att de prostituerades antal hållit sig konstant, under det att sänkningen uteslutande berört de manliga lösdrivarna. Goda konjunkturer verka också såsom bekant rent motsatt på det manliga och kvinnliga lösdriveriet, enkannerligen prostitutionen, i det att lättheten för mannen att få ett ärligt arbete avhåller från lös-

301 driveri, under det att möjligheten att förtjäna penningar på sedeslöst levnadssätt lockar kvinnan in på prostitutionen. En jämförelse mellan de i denna tabell och närmast föregående tabell (tab. 3) meddelade uppgifterna utvisar, att ibland de för yrkesmässig skörlevnad häktade kvinnorna ett relativt större antal än beträffande övriga enligt föreliggande moment av lösdrivarlagen häktade dömts till tvångsarbete eller i stället varnats. Ty under det att ibland de jämlikt berörda moment i övrigt häktade — samtliga fall med undantag av de prostituerade kvinnorna — blivit under åren 1919—21 resp. 7 4 % , 70'l % och 75*3 % dömda eller varnade, stego motsvarande siffror för de prostituerade till resp. 89"6, 86'7 och 86"5 %. Förhållandet mellan de åtgärder, som vidtagits mot de prostituerade och mot andra lösdrivare enligt 2 mom. av 1 § lösdrivarlagen, framgår av följande sammanställning: Varnade

Dömda

/ prostituerade.. . l()-3 % 1 andra . 18'2 % / prostituerade.. . 18-7% | andra . 15-4 # i prostituerade.. . 17-9$ \ andra . 16-3%

73'3 % 558 % 680 % 54-7 % 68-6 % 59-0 %

Relativa antalet av dömda prostituerade är sålunda större än motsvarande procentsiffra för övriga enligt föreliggande lagrum häktade lösdrivare, medan varningarna förete större likhet. Av tabell 4 framgår vidare, att största antalet fall av lösdriveri av föreliggande beskaffenhet förekommit i Stockholm. De av överstäthallarämbetet handlagda målen utgöra år 1919 57'4 %, år 1920 53'0 % samt ar 1921 46"8 % av samtliga för rike! i dess helhet av myndigheterna redovisade fall av lösdriveri. Läggas härtill de fall, som inträffat i de sex större städerna i riket, för vilka finnas inrättade poliskammare, komma på de återstående delarna av riket under nämnda år resp. 10'5%, 6"7 % samt 8'2%. Det högsta antalet av de avc länsstyrelserna handlagda målen av denna art kommer på Västernorrlands län. Ar 1907 kommo på Stockholm 480 tall av varning och häktning av kvinnor för yrkesmässig skörlevnad eller 63*6 % av fallen för hela riket. Om ytterligare en del fall, då sedeslösa kvinnor behandlats enligt lösdrivarlagen, se nedan under redogörelsen för tillämpningen av 12 § 6 mom. av lagen. Särskilt under kristiden med dess spritrestriktioner började en hel del sysslolösa individer ägna sig åt lönnbränning och langning av spritdrycker. Lösdrivarlagen har under treårsperioden 1919—21 tillämpats på åtskilliga lösdrivare, vilkas samhällsvådliga levnadssätt tagit sig uttryck i dylik hantering. Lagens tillämpning på dessa individer framgår av följande sammanställning:

302 Antal fall då personer häktats och insänts

varning

va

År

underställts

fastställts

""f*"*» tall

J * kants

f näts

1919 1920 1921

44 93 61

42 90 61

6 1 14

— — 1

— 1 3

Därav adomt

* p^lrund tvångsarbete ' % » ö av 7 § 6 — 10

+ 0

Såsom härav framgår, har i det övervägande antalet fall varning meddelats samt endast i ett fåtal fall häktning ägt rum. Det största antalet fall kommer även här på huvudstaden. De övriga fallen hava inträffat inom Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt i Malmö. 12 § 6 mom. Rörande användningen av 12 § lösdrivarlagen hava uppgifter för åren 1919—21 lösdrivar- infordrats allenast beträffande 6 mom. Häktningar för lösdriveri enligt detta mom. hava förekommit under år 1919 i 46 fall, därav i 23 fall kvinnor för yrkesmässig skörlevnad, under år 1920 i 84 fall, därav i 58 fall kvinnor för yrkesmässig skörlevnad samt under år 1921 i 102 fall, därav i 67 fall kvinnor för yrkesmässig skörlevnad. Med avseende å utgången må anföras, att under år 1919 i alla 46 fallen tvångsarbete ådömdes, under år 1920 i ett fall frikändes, i ett fall varnades och i 82 fall ådömdes tvångsarbete samt under åren 1921 i ett fall frikändes, i ett fall lösgivning ägde rum enligt 7 § lösdrivarlagen och i 100 fall ådömdes tvångsarbete. Liksom i fråga om övriga kategorier av lösdrivare visar det sig, att övervägande antalet fall av lösdriveri av ifrågavarande art kommer på huvudstaden, för nämnda 3 år resp. 44, 80 och 93 fall. Tillämpningen av 12 § 6 mom. visar en betydlig nedgång från år 1907, då 245 häktades och 97 ådömdes tvångsarbete enligt nämnda lagrum. Antalet fall, då stadgandet tillämpades å kvinnor för skörlevnad, var emellertid då mycket lägre, nämligen 17, varav 8 ådömdes tvångsarbete. Nästan samtliga fallen härrörde från Stockholm. Bettleri enligt Gränsskillnaden mellan bettleri enligt fattigvårdslagstiftningen samt lösdriveri 92 § fattig- är, såsom redan anmärkts ifråga om förhållandena under år 1907, mycket svår att värdelagen. m e d b e s t ämdhet uppdraga. Angående tillämpningen av de i 92 § av fattigvårdslagen förekommande bestämmelserna om bettlares behandling som lösdrivare under åren 1919—21 har med ledning av de därom från myndigheterna inkomma uppgifter gjorts nedanstående sammanställning: varning

År

underställts

fastställts

1919 1920 1921

54 23 82

54 23 82

Antal fall då personer häktats och insänts samtliga frivarfall känts näts

43 27 30

2 1

13 5 4

Därav ådömts tvångsarbete "

30 19 24

frigivits g m a l l av 7 g

pa

1 1

303 Av denna sammanställning framgår, att i alla de fall, då varningar underställts, desamma blivit fastställda. Anmärkas bör, att i Stockholm i samtliga fall, då häktning ligt rum, eller resp. 14, 10 och 16 fall, tvångsarbete ådömts. De flesta fallen av bettleri hava förekommit i Hälsingborg och Stockholm samt inom Stockholms och Jämtlands län. Vid sammanlagt 12 länsstyrelser och 3 poliskamrar har intet enda dylikt mål förekommit under åren 1919—21. Nedanstående tabell innehåller en sammanfattning av de från vederbörande myndigheter inhämtade och i huvudtabellerna 2—4 utförligt redovisade uppgifterna angående handläggningen under åren 1919—21 inför Konungens befallningshavande och poliskamrar av mål rörande lösdriveri och bettleri: A n t al

fal 1

d å

person häktats och inställts varning

År

D ä i a v: Samtliga fall

ådömts tvångsarbete

frigivits på grund av 7 §

41 97

75 369 46

8 43

13 151

30 520

124 433 84

3 58 1

31 74 1

85 260 82

5 35

23 1,373

28 669

2 64

5 111

20 453

1 41

359 911

346 894

150 395 102

3 37 1

34 68

102 255 100

11 35 1

Summa

82 1,352

82 1,322

30 677

1 42

4 106

24 481

1 48

Medeltal för åren 1919—21

1,442

1,416

1919 Lösdriveri enl. 1 § 1 m. » » 1 § 2 m. » » 12 § 6 ra. Bettleri enl. 92 § fattigvårdslagen Summa 1920 Lösdriveri enl. 1 § 1 m. » » 1 § 2 m. » » 12 § 5 in. Bettleri enl. 92 § fattigvårdslagen

Summa 1921 Lösdriveri enl. 1 § 1 ni. » » 1 § 2 ni. » 12 § 6 ni. Bettleri enl. 92 § fattig-

underställts

fastställs

486 1,084

422 1,078

129 565 46

54 1,574

54 1.554

358 1,020

frikänts

varnats

5 56

43 783

345 1,005

23 1,401

51 Vad först beträffar de av de underordnade polismyndigheterna meddelade varningarna för lösdriveri och bettleri har i medeltal för åren 1919—21 1,442 fall underställts Konungens befallningshavande, därav 1,410 fall eller 92'2 % fastställts. Underkännande har sålunda förekommit i 26 fall (1'8 %) av samtliga mål.

304 Beträffande därefter treårsperioden 1919—21

för lösdriveri eller bettleri häktade hava i medeltal för

frikänts varnats ådömts tvångsarbete frigivits på grund av 7 §

5G fall eller 7M.) % 123 » » 17'3 % 484 » » 68'2 % 47 » » 6*6 % Summa 710 fall eller 100 #

Det framgår härav, att över 2/s av samtliga häktade blivit ädömda tvångsarbete, medan påföljden för ungefär Ve stannade vid varning. En jämförelse med samma siffror för år 1907 visar, att antalet fall relativt taget, då varning tilldelats, under åren 1914—21 något sjunkit, under det att de dömdes antal, likaledes relativt taget, stigit till nära det dubbla. Antalet av frigivna enligt 7 § har gått ned. Förklaringsgrunden till förändringarna från år 1907 torde vara att finna dels i vissa fösändringar i det allmänna ekonomiska läget dels därutinnan att större försiktighet gjort sig gällande vid lösdrivarlagens tillämpning. I detta sammanhang må framhållas, att en mindre skillnad råder mellan, a ena sidan, de från Konungens befallningshavande och, ä andra sidan, från de underordnade polismyndigheterna inkomna uppgifterna, angående fallen av underställda varningar samt da person häktats, vilket torde vara beroende på, att de underordnade polismyndigheterna i ett eller annat fall ej haft fullständiga anteckningar om lösdrivarna. Några av Konungens befallningshavande hava ock särskilt påpekat detta. Då skillnaden i varje fall är mycket liten, har kommittén ej ansett nödigt att göra en särskild undersökning härom för skiljaktighetens borteliminerande. Tillämpning I samband med förfrågning hos Konungens befallningshavande rörande lösv 75 § fattig- drivarlagens tillämpning har också begärts uppgifter, i vad mån framställningar värdslagen, gjorts fr^n r jk 0 t s fattigvårdsmyndigheter angående tillämpande av 75 § fattigvårds-. lagen och antalet fall, da tvångsarbete ådömts med tillämpning av nämnda lagrum. Även dessa frågor avsägo åren 1919—21. Av de inkomna uppgifterna framgår, alt sådana framställningar gjorts under dessa år i resp. 0, 14 och 33 fall samt att tvångsarbete ådömts i resp. 3, 12 och 27 fall. Fallen frän år 1919 härleda sig från Stockholms stad, Södermanlands, Jönköpings och Norrbottens län, varav 3 framställningar, alla ogillade, från sistnämnda län. Av de från år 1920 uppgivna fallen härstamma 3 fall från Stockholms stad samt de övriga från Jönköpings, Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län. Övervägande antalet fall från år 1921 komina på Stockholms __stad med 19 framställningar, alla bifallna, varjämte enstaka fall uppgivas från Östergötlands, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Halllands, Skaraborgs och Västmanlands län.

3.

Uppgifter ur tidningen Polisunderrättelser för åren 1919 — 21

Ur den under inseende av Stockholms polisstyrelse utgivna tidningen Polisunderrättelser hava nedanstående upplysningar hämtats angående de i nämnda tid ning för åren 1919—21 upptagna personer, vilka varnats eller dömts för lösdriveri. Dessa upplysningar avse nämnda personers kön, ålder, födelseort, hemort, yrke, civilstånd och bestraffningar. Av nedanstående sammanställning framgår antalet heslut om varningar och För lösdriveri varnade och ådömande av tvångsarbete, offentliggjort i polisunderrättelserna. dömda efter kön ocJi ålder. V ä r n

Är

absolut tal mån

1919 1920 1921

D ö m d a

a d e

kvinnor Summa

män

kvinnor

män

1,716 1,527 1,508

78-4 74'3 744

21-G 25-7 25 6

235 223 229

372 394 387

1,344 1,133 1,121

kvinnor! Summa 475 439 450

240 216 221

Totalsumma

%

absolut tal

/o

män

kvinnor

49'5 50-8 50'9

50-5 49'2 49-1

2,191 1,966 1,958

Av denna sammanställning framgår, att av varnade största antalet äro män, under det att ifråga om de dömda antalet män och kvinnor är ungefär lika stort. Åldersfördelningen bland de för lösdriveri varnade och dömda framgår av följande tabell:

Kvinnor

Män

lider

< P l-S

3 P

C:

-i

O:

p

3 Gu

P

31 60 42 41 20 18 13 6 4

— —

220 371 277 197 101 70 51 25 16 13 3

16 79 85 143 59 64 35 25 24 22 7 16 9 10 3 5 5 — 1 3 1 —

1,344

240 372

39—:>-><>->7.

Män

Kvinnor

Män

<

p

a 15 — 19 20—24 25 —29 30—34 35—39 40—44 45-49 50—54 55—59 60—64 65—69

1 9 2 1

1 9 2 0

1 9 1 9

C:

»

p

go

p

<

p

o

p

p

p 3 tv

©:

o--

p

p

O-,

CD

3 3 p

p

16 47 78 136 53 87 23 42 29 28 13 17 3 15 4 7 0 2 3 —

—

—

163 497 363 291 236 177 101 61 41 20 8

1,121

221 387

1,958

235 468 360 297 247 113 90 70 29 16 11

5 39 39 31 41 43 15 8 6 2

—

23 67 78 109 47 82 21 52 20 23 11 24 14 12 1 13 4 — 1 5 2 —

2,191 223

1,134

216 393

1,966

28 41 48 33 29 18 15 7 1 3

•

Kvinnor

95 244 184 195 138 104 68 42 28 15 8

117 240 183 191 175 90 19 49 24 7 9

346 659 442 298 167 111 83 39 25 17 4

TT

—

306 Denna sammanställning visar, att antalet fall av lösdriveri är störst i åldrarna 20—34 år. Anmärkningsvärt stort är antalet i åldrarna 20—24 år. Efter 40 och än mer efter 50 år nedgår antalet. En annan anmärkningsvärd företeelse är, att antalet dömda kvinnor i åldern 20—30 år är större än antalet dömda män i samma åldersgrupper. Detta synes tyda på, att kvinnorna tidigare än männen göra sig förfallna till lösdriveri, vilket naturligtvis sammanhänger med prostitutionen. For lösdriveri häns%im m e d tvångsarbete* tiden.

De under åren 1919—21 till tvångsarbete dömda fördela sig på föliande saft Y n t m tvångsarbetstidens längd:

häns

1 månad 2 månader 3 » 4 » 5 » G > 7 » •>

9 » 10 > 11 » 12 » från 1 år t. o. m. 11/-> år » 17» årt.o.m.2år » 2 årt.o.m. 2 lj-> år Summa

1 9 2 l1

19 2 0

Män

Kvinnor

S:a

Män

3 6 38 17 8 40 3 40 1 14

1 10 6 4 132 24 25 3 10

3 7 48 23 12 172 27 66 4 24

36 22 6 1

17 7 1

53 29 7 1

4 8 9 21 10 36 29 39 3 10 5 17 22 8 2

223 Kvinnor

S:a

Män

3 10 8 72 43 32 7 7 4 9 18 3

4 8 12 31 18 108 72 71 10 17 9 26 40 11 2

4 19 22 25 8 57 5 48 3 11

256 Kvinnor

S:a

9 6 1 86 31 39 15 13 2 31 3

4 19 31 31 9 143 36 87 18 24 2 61 18

30 15

—

Den vanligaste strafflatituden för såväl män som kvinnor utgör sålunda 6 månader och därnäst 8 månader. Över huvud ådömas männen längre tvångsarbete än kvinnorna. Till mer än 1 års tvångsarbete hava dömts år 1919 29, 1920 32 och 1921 15 män. Kvinnor, som ådömts lika långt tvångsarbete, voro respektive 8, 21 och 3. För lösdriveri g n utredning om födelseorterna för de under åren 1919—21 för lösdriveri varnade ock v a r n a d e e | l e r dömda visar följande: J dömda efter födelseorter.

Landsbygden Absolut %

Städer Absolut %

1919 Män Kvinnor 1

800 319

365 146

779 293

356 133

Siffrorna för år 1921 bäva hämtats ur tvångsarbetsanstaltsstjrelsernas berättelser.

307 Landsbygden Absolut %

Städer Absolut %

1920 Män Kvinnor

672 331

342 169

685 278

348 141

744 359

38 183

606 249

30"9 128

738 336 1,074

362 Ils 52/

690 273 963

339 13'4 47"3

1921 Män Kvinnor Medeltal för åren 1919—21 Män Kvinnor

Härav framgår sålunda, att något mer än hälften, eller 1,074 av de för lösdriveri dömda eller varnade såväl män som kvinnor äro födda på landet (resp. 36*2 och 11*5 %) samt något mindre än hälften eller 963 (resp. 33'9 och 13'4 % i stad). Undersöker man, huru många av de under åren 1919—21 varnade och dömda varit födda i Stockholm, finner man, att medeltalet är 360 eller cirka Ve av medeltalet för samtliga under samma år i hela riket dömda och varnade. I sistnämnda siffra ingå kvinnor med ett medeltal av 82. Närmast efter Stockholm i fråga om antalet varnade och dömda komma Göteborgs och Bohus län, Malmöhus, Stockholms, Gävleborgs och Östergötlands län med ett medeltal för ett vart av åren 1919—21 av respektive 210, 191, 102, 106 och 101. Tager man endast landsbygden i betraktande, komma Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län främst. En undersökning av hemortsförhållandena bland de under åren 1919—21 för För lösdriveri lösdriveri varnade eller dömda visar följande: varnade och Landsbygden Absolut %

Städer Absolut %

575 101

— —

1,004 511

451 92

— —

901 518

Män Kvinnor

498 93

— —

852 515

— —

Medeltal för åren 1919—21 Män Kvinnor

508 94

24'9 4'6

920 515

45'2 25"3

29'5

1,435

70-5

1919 Män Kvinnor

—

1920 Män Kvinnor 1921

dömda efter hemort.

308 Såväl absolut som relativt hava sålunda största antalet (1,435 eller 70'5 %) av de under åren 1919—21 varnade och dömda haft hemort i städerna. På landsbygden voro hemmahörande 602 eller 29'5%. Det ojämförligt största antalet för ett vart av dessa år har Stockholms stad med ett medeltal av 721 eller cirka Va av medeltalet för samtliga i riket dömda och varnade. För kvinnorna har Stockholm ett medeltal av 273 eller 44'7 % av samtliga i hela landet dömda eller varnade kvinnor. Endast 4'G % av samtliga dömda och varnade voro kvinnor med hemort på landsbygden. Frånser man Stockholm, hava följande län att för åren 1919—21 uppvisa största antalet varnade eller dömda lösdrivare, nämligen Göteborgs och Bohus län ett medeltal av 264, Malmöhus län 234, Gävleborgs län 79, Östergötlands län 67 och Västmanlands län 64. I Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län är största antalet av de dömda.och varnade hemmahörande i dessa läns städer, framförallt i Göteborg och Malmö. Jämför man siffrorna i ovanstående sammanställning med motsvarande siffror för de varnade eller dömda lösdrivarnas födelseorter, finner man, att antalet lösdrivare med hemort i Stockholm är mer än dubbelt så stort som antalet därstädes födda lösdrivare. För kvinnornas vidkommande hava över 3 gånger så många kvinnliga lösdrivare haft hemort i Stockholm som de där födda, vilket tyder på, att, såsom tidigare framhållits, de kvinnliga lösdrivarna, särskilt de prostituerade, rekryteras bland de i landsorten födda. Ehuru ej i samma grad som i Stockholm råder samma förhållande inom Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län. För lösdriveri Kommittén har jämväl bearbetat de i polisunderrättelserna för år 1919 medvarnade och delade uppgifterna angående de för lösdriveri varnades och dömdes yrken. De maniirken ^*>a lösdrivarna angivas i det övervägande flertalet eller i 736 fall såsom arbetare utan angiven beteckning. Närmast därefter komma sjömän i 119 fall och mekaniska arbetare i 103 fall. Bland övriga yrken märkas hamnarbetare 23, skogsarbetare 14. byggnadsarbetare 26, fabriksarbetare 26, bagare 27, målare 31, plåtslagare 32. smeder 26, skräddare 8, barberare 6, lumphandlare 8, springpojkar 21, handelsresande och handlande 31, kypare 10, typografer 10, jordbruks- och trädgårdsarbetare 29, hemmansägare och torpare 3, militärer 4 o. s. v. Av de inalles till 612 uppgående under år 1919 varnade och dömda kvinnorna sakna 557 eller 91 % uppgivet yrke. Av de återstående 55 kvinnorna äro 11 betecknade såsom fabriksarbeterskor, 23 såsom pigor, 6 såsom uppasserskor samt 15 såsom sömmerskor och andra kvinnliga yrkesutövare. Lösdrivarnas Det är helt naturligt, att lösdrivarna äro att finna bland de personer, som civilstånd. ] e va ensamma. Deras kringströvande eller eljest oregelbundna leverne utgör ju raka motsatsen till ett ordnat hemliv. Kommittén har ej anställt några särskilda undersökningar rörande lösdrivarnas civilstånd. Vad angår de till tvångsarbete dömda finnas uppgifter härom i fångvårdsstyrelsens årsberättelser. Enligt den år 1921 utkomna berättelsen för år 1919 voro de allra flesta nykomna tvångsarbetarna ogifta. Av hela antalet nykomna män eller 256 voro 14 gifta med eller utan barn eller änklingar med barn, under det att 242 eller cirka 95 % upptogos såsom ogifta eller änklingar utan barn. Av kvinnorna, tillhopa 248, angåvos 16 vara gifta med eller utan barn eller änkor med barn, medan såsom ogifta eller änkor utan barn upptogos 232 eller närmare 94 %.

309 Tab. 1. Lösdrivarlagens tillämpning g e n o m u n d e r o r d n a d e polismyndigheter u n d e r åren 1919—1921. A n t a l a n h å l l n a , som efter förhör

A n t a l personer, som a n h å l l i t s och i n s t ä l l t s för i—i

a) lösdriveri (enl. lösdrivarlagen 1 § och 12 § 6 mom.)

b) b e t t l e r i u t a n samb a n d m e d a n n a t lösdriveri (enl. fattigv å r d s l a g e n 92 §)

s v c w orq

<" ev: i— 1

i—'

O

O to O

1 S ]

CO w i—

i S t o c k h o l m s stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gottlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands G b g s o. B o h u s Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

län » » » » » » » » » * » » » » » s

» s

» » » »

Summa Stadsfiskaler

Summa

1,651 1,446 1,205 45 55 77 70 180 117 86 221 91 133 104 127 148 61 42 5 6 6 22 19 23 2 8 16 21 10 27 50 28 602 374 357 62 35 32 520 472 485 80 51 55 24 11 5 97 111 113 338 267 223 216 188 106 80 17 55 250 129 140 91 118 87 51 42 54 20 12 6 57 53 42

3 CO CO

to o

C:

<1 P :

<

•

?r

^~~

X/i

"2 ° M.

-t

M co to

V

4,302 118 121 32 38 177 5 367 30 20 398 11 6 364 251 28 40 5 17 4 34 64 13 10 23 47 16 9 105 16 1,333 97 60 26 49 129 7 5 1,477 5 6 186 2 4 40 1 1 351 26 17 838 2 7 510 12 20 182 4 7 519 2 8 296 7 14 147 7 8 38 16 13 152

173 45 13 20 13 60 14 93

412 115 27 70 30 128 23 140

18 20 174 57 9 19 3 5 33 74 38 1 118 38 42 31

56 44 331 132 21 30 9 7 70 83 70 12 128 59 57 59

00 Z

ii lg.

w

%™

4,714 1,820 185 292 394 346 468 373 394 188 379 279 40 18 204 179 10 2 103 36 149 58 693 1,664 216 261 620 1,498 216 68 49 30 358 206 914 691 593 498 252 193 531 368 424 267 206 140 95 72 211 130

CD

\Z-

CD

»-^

1,807 1,087 34 66 36 9 57 19 57 136 16 75 3 5 10 9 3 5 41 14 12 61 26 4 338 695 38 14 24 7 251 29 598 27 93 28 4 14 1 16 134 2 46 12 165 24 5 66 9 36 14 25 8 130 32 5 120 13 40 13 3 19 1 15 54 12

7 3 19 13 9 14 6

4,035) 3,000 4,001 12,300

401 1,111 2,111) 14,411) 7,07<

202 4,383 2,098

3,387 3,045 3,786 10,218 696 1,855 565 594 227 119 58 . 50

386 116 15

352 113 26

829 1,567 11,78c 5,972 232 461 2,3 I t 1,497 50 207 31E 91

158 3,782 1,873 205 96 518 20 83 8

4,039 | 3,660 4,601 | 12,300 517

491 1,111

2,119 14,41S 7,67C j 262 4,383 2,098

310 Lösdrivarlagens tillämpning av K o n u n g e n s befall1

9 A n t a l Lösdriveri enligt 1 § 1 mom.

varning

f a l 1,

d å

person häktats och insänts

lösdrivarlagen

I) ä r a v

l Överståthållaräm betet 2 Kon. Bef.-h. i Stockholms 3 » » » Uppsala 4 » » » Södermanlands 5 » » » Östergötlands 6 » » » Jönköpings 7 '• » » Kronobergs 8 » » » Kalmar 9 » » » Gottlands 10 » » > Blekinge H » » » Kristianstads 12 » » » Malmöhus 13 » » » Hallands 14 » » » Göteb. o. Bohus 16 » » » Alvsborgs 16 » » « Skaraborgs !7 » » » Värmlands 18 » » » Örebro 19 » * » Västmanlands 20 » » » Kopparbergs 2 i » » » Gävleborgs 22 » » » Västernorrlands 2:! » " » Jämtlands 24 » » » Västerbottens 25 » » » Norrbottens

län » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » » »

underställts

fastställts

Samtliga fall

5 8 15 16 22 1 1

14 16 22 1 1

3 16 81

3 14 30

—

—

10 22 2 4 44 53

7 50 18

frikänts

—

varnats

ådömts frigivits tvångs- på grund arbete av 7 §

—

4 1

2 6 3 1

(i

10 21 2 4 44 53 7 47 18

2 12

__

t

5 13 1 4 10 1 1

1 4

3 9 1 4 8

8 6 2 2 2

1 2 9 1 9 1

12 15 3 12 5

2 l 1

—

—

—

—

—

3 2 4 15 1 69

2 2 4 15 1 69

1 2

—'

2 Summa

—

2 Inalles

8 Summa 26 Poliskammaren i Eskilstuna » » Norrköping 28 » > Karlskrona 29 » > Malmö 30 » » Hälsingborg 31 » » Göteborg 27

— 62

1 2

-

311 n i n g s h a v a n d e och poliskamrar u n d e r åren 1 9 1 9 — 1 9 2 1 . in

ii

|

0 A i t a 1 fall,

A n t a 1

da

2 Samtliga frifall känts

f a 1 1,

då

1) ä r a v

D är av under- fastställts ställts

|

person häktats och insänts

varning

person häktats och insänts

varning

17 IG

frigifrigi- under- fast- Samt"idömts liga frivar- svängs- vits på var- tvångs- vits på ställts ställts fall känts nats grund nats arbete grund arbete av 7 § av 7 § —

6 2 8 17 28 1

5 1 8 17 27 1

4 1 1 9 5 2

— — — — •

— — 2 3

—

—

2 4 12 21 10 11 15 6

2 4 11 20 10 11 15 3

34 16 15 41 11

33 15 14 39 11

12 4 7 14 2

".>

3 5

—

— — _ —

3 7

2 4

3 7 5 11

—

—

—

5 9 4 4 7

— — — — —

—

— — 2

1 9

2 1 2

3 1 1 7 2 2

2 7 2 3

— —

2 9 9 24 22

5 4 13 5

3 17 32 4 13 32 5 2 13 8 12 34 16

3 10 10 3 4 9 4

—

—

— —

—

3 20 33 4 13 32 5 2 13 8 12 39 16

— — — — 2

— — — — — — — — —

i o

2 10 9 24 22

— — — 1

— — — — 1

1 1 4 1

2 3 9 3

2 2 2 1

1 6 7 2 4 4 1

— o 2

3 4

— —

5 6

— —

7 8

— 1 1 —

10 11 12 13

— — — — — 1 — 2 —

14 15 16 17 18 19 20 21 22 24 25

—

—

—

8 7

8 4

— —

— — — — -— — —

2 3

_ — — — —

2 4 1 11

2 4 1 11

1 5 1 8

—

—

— — — — —

— 18

— — — — — 4

2 2

— 4 1

10 2 5 8 1

5 9 4 12 7

—

— — — — — — —

— 3

1 8

— 25

—

2 —

o 3 3 10 5

— —

— —

— -

o 1

—

2G 27 28 29 30 31

812 Tab. 3.

Lösdrivarlagens tillämpning- av Konungens b e f a l l 2

l

9 A n t i 1

f a 1 1,

dä

Lösdriveri enligt 1 § 2 mom. varning

lösdrivarlagen

person h äktats oc h insänts T) ä r a v

Samtliga fall

i Overståthållarämbetet 2 Kon. Bef.-h. i Stockholms län 3 » » » Uppsala » 4 » » » Södermanlands » 6 » » » Östergötlands > 6 > » * Jönköpings » 7 » » » Kronobergs » 8 » » » Kalmar » o » » » Gottlands » io » » » Blekinge » il » » » Kristianstads » 12 » » » Malmöhus » 18 » » » Hallands » ii » » » Göteb. o. Bohus » 15 > » » Älvs borgs » 16 » » » Skaraborgs » 17 » » » Värmlands » 18 » » i Örebro » 19 » » » Västmanlands » 20 » » Kopparbergs » 21 » » » Gävleborgs » 22 » » » Västernoirlands » 23 » » > Jämtlands » 2i » » » Västerbottens » 25 » » » Norrbottens »

underställts

fastställts

Samtliga fall

675 15 11 1 6 3 1 1

673 15 11 1

394 6 1

(i

— —

— —

1 2 4 6

3 1 1

1 55 4

1 2 4 6 6 1 66 4

—

—

(5

å dömts frigivits tvangs- på grund arbete av 7 §

frikänts

varnats

—

—

—.

—

2 1 3

1 1

— — —

— — — — —

— —

— —

1 10 17 9 2 33

1 10 17 9 2 30

— —

Summa

26 Poliskammaren i Eskilstuna 27 » » Norrköping ... 28 » » Karlskrona 29 » » Malmö 30 » » Hälsingborg .. 31 » » Göteborg

10 2 99 14 91

4 10 2 99 13 91

4 82 6 37

Summa

219 Inalles

10 3

—

•

— — 1

— 2

3 1 1

— 3 1

5 2

—

— —

— —

—

—

— .

—

3 3 1

__ — —

248 6 1

—

13 1 10

4 62 4 24

;]

4 3

ningshavande och poliskamrar under åren 1919—1921. 9

il

10 IL'

1 A n t a

fall,

A 11 t a 1

d å

632 9 3 4 1

625 9 2 4 1

3 1

3 1

Samtliga frifall känts

276 2 2

— 3 1

53 1

— — — = —

9 3 5 4 1 40 1

3 3 20 4

3 3 19 4

—

—

— 6 1 3 2 1 2

1 1 1

—

Därav

— — — —

154 1 2

— 3

— — — —

500 7 2 3 5 2

493 7 2 3 5 2

-

—

—

—

— — — — — —

— — — — —

— 2 1 3 2 1 2

1 1

_

202 2

— — 2

— — — —

— — — —

—

—

— 4 6 2 5 1

—

—

—

—

—

— — — — — — — —

1 2 1 1 1

3 4 1 4

9 10

9 8 16 8

9 8

—

i

5 1

— — —

— — —

'2

1 11 5 113 9 127

— —

— --

—

— 27 — 28

1 11 5 113 10 127

3 1

3 23 2 71 16 138

3 23 2 71 16 138

— — —

— —

—

—

3 49 3 34

1 005

-SS9»7.

•1

—

—

—

7 1

3 1

— •

—

—

— — — — ' —

— — 3 — 51 —

—

— — — — — — — —

—

3 57 4 56

2 7 17 1 4 6 1 33

118 2

2 11 18 1 4 7 1 33

— — —

—

d å

frigifrigi- under- fast- Samtådömts ädönits vits pä frivarvits på ställts ställts liga vartvångstvångsfall känts nats grund grund nats arbete arbete av 7 § av 7 §

1 1 10 3 5 4 1 42 1

f a 11,

Därav under- fastställts ställts

person häktats ocli insänts

varning

person häktats och insänts

varning

is

17 IG

— — 2

—

— 2 1

— 3 69 3 70

— — 5

— — — 5 1

— 12 — 13 — 11 — 15 10 — 17 — — IS 19 — 20 — 21 — 22 2H ~ — 25 30

3 60 2 39

1 1

—

—

— 30 2

314 Tab. 4.

Lösdrivarlagens t i l l ä m p n i n g av K o n u n g e n s b e f a l l 2

1 D ärav

Kvinnor för yrkesmässig underställts

fastställts

Overståthällarämbetet Kon. Bef.-h. i Stockholms län 3 » » » Uppsala » 4 » » » Södermanlands » 5 T » » Östergötlands » G » » » Jönköpings » 7 » » » Kronobergs » 8 » » » Kalmar » 9 » » » Gottian ds » 10 » » » Blekinge » 11 » » » Kristianstads » 12 » » J> Malmöhus » 18 > » » Hallands » 14 » » > Göteb. o. Bohus » 15 » T » Alvsborgs » 1(1 » » » Skaraborgs » 17 » » > Värmlands » 18 » » » Örebro » i!» » » » Västmanlands > 20 » » » Kopparbergs » 21 » » > Gävleborgs » 20 » » » Västernorrlands » 28 » » » Jämtlands » 24 » > » Västerbottens » 25 » » » Norrbottens »

151 2 — — — 3 — 1 —

— — 1 8 1 1 <

|.-)1 2 — — — 3 — 1 — 2 1 — 1 8 2 1 ö 4 — — 1 8 1 1 6

Summa

skörlevnad

1 o

26 27 28 29 80 31

(1 å

person häktats och insänts

varning

1 § 2 mom.

9 A n t a 1 f a 1 1,

Lösdriveri enligt lösdrivarlagen

6 Samtliga fall

ådömts frigivits tvångs- på grund arbete av 7 §

frikänts

varnats

1 — — 1 — — — —

— — — — — — — — 1 —

1 — — — — — — '— — 3 — — — —

— — — 1 — — — — — — — — — — — — — — 1 — — —

1 2

. — —

3 14

2 6

— — — — — — — 1 —

— 2

—

— — — — — — — — 1 1 — — — — — 2 — — — 3 — — 2

1 4 4 46 2 50

1 4 4 46 2 50

1 1 2 56 4 25

—

1 — — 10 1 6

Summa

9 Inalles

18 Poliskammaren i Eskilstuna » » Norrköping » » Karlskrona > » Malmö > » Hälsingborg » » Göteborg

...

1 — 1 8 2 1 5 4

2 1

3 — — — — 8 — —

— — 3

— — — 3 — — —

ningshavande och poliskamrar under åren 1919—192 9

ii

12 1

A n t a [ varning

13 2

fall,

d ä

A n t al

pei son häktats ocli insänts

varning

181 1

2 1

181 1

2 1

|

fall,

då

person häktats och insänts

D ; i- a v Samtunder- fastliga friställts ställts fall känts

20 Där av

frigi- under- fast- Samtådömts frigivar- ådömts vits på ställts ställts liga frivarvits på tvångsfall känts nats tvangs- grund nats grund arbete arbete av 7 § av 7 §

— 1

—

—

—

—

—

—

— ~

—

— —

— —

— —

—

—

i 2 4 5 Ii 7

s 9 10

4 1

2 1 1

—

— —

— 1

—1

1 1

2 1

— 1

2 9

—

1 1 1

1 1

—

— — ~

3 1 4

2 3 1 4

1 1

—

—

1 1

—

—

—

—

—

—

1 1

K;

1 3

—

— — —

1 3 5

1 3

—

2 4

—

1 3 4

— — —

— — —

1 1 2 01

2 1 1

58 3

1 1 2 01 7 53

öl

ö

— —

— — —

— —

— — —

20(3

1 8 4 38 7 60

1 8 4 38 7 00

1 1 2 41 4 43

5 1 10

1 1 2 35 3 24

—

;

_

—

11 12 L3 U LS

—

1 3

— — —

— — —

—

20 21 2:; 24

— 26

2 1 1 1

17 is 19

26 27 2

51 3 20

7 G

28 29 30 :;i

Bilaga 2 till fattigvårdslagstiftningskommUténs betänkande rörande lösdrivarlagstiftningen.

UNDERSÖKNING RÖRANDE

TATTARE OCH ZIGENARE, DERAS FÖREKOMST INOM SVERIGE, LEVNADSSÄTT M. M.

319 INNEHALLSFÖETECKNING Sid.

I.

Härstamning och utbredning Allmänt.

II.

Hårstamning.

321 Utbredning s. 321.

Åtgärder mot zigenarna i olika länder..

322 Åtgärder mot zigenarna i Sverige s. 322. Åtgärder mot tattare och zigenare i en del europeiska stater s. 323. Särskilda uppgifter rörande förhållandena i Finland s. 325.

III.

Reformförslag och framställningar i Sverige angående tattare och zigenare samt kommitténs uppdrag 327 Ur Konungens befallningshavandes fem-årsberättelse s. 327. Förslag vid 1897 års riksdag. Motion av A. Norrman m. fl. s. 328. Utskottsutlåtanden s. 330. Riksdagens skrivelse s. 331. Framställning från domkapitlet i Göteborg s. 331. 1899 års kommittébetänkande s. 332. Yttranden över 1899 års kommittéförslag s. 335. Remisser till fattigvårdslagstiftningskommittén s. 335. Kyrkoherde E. Hedvalls skrivelse s. 336. Häradshövding G. Kronlunds skrivelse s. 336. Framställning vid 1921 års riksdag. O. Osbergs motion s. 337. Utskottsutlåtande s. 337.

IV.

Utredning om förekomsten av tattare och zigenare i Sverige A. Uppgifter från pastorsämbetena B. Uppgifter från polismyndigheterna (ordnade länsvis) C. Specialundersökningar 1. Redogörelse för tattarsläkten L. s. 356. 2. Malmö stad s. 361. 3. Jönköpings stad s. 363. 4. Ljusdals landsfiskalsdistrikt s. 366. 5. Väddö landsfiskalsdistrikt s. 368. 6. Zigenarna: Uppgifter från Göteborg s. 368. Iakttagelser från ett zigenarläger s. 372. Förslag till åtgärder mot tattare och zigenare s. 375.

Karta över förekomsten av tattare inom Sverige.

338 338 339 356

321 Tattare och zigenare. T. I.

Härstamning och utbredning.

Sedant gammalt liar man. da det gällt att skydda samhället mot kringstrykände individer, ägnat särskild uppmärksamhet åt tattare och zigenare. Att kommittén vid behandling av lösdrivarspörsmålet även haft att taga hänsyn till dessa individer är utan vidare klart, då de framför andra äro typiska lösdrivare. Kommittén har emellertid också haft direkt uppdrag att upptaga denna fråga och därför med vederbörligt tillstånd gjort densamma till föremål för en särskild utredning. Vad angår tattarnas och zigenarnas förhållande till varandra, må här anmärkas, att de i Sverige bilda två från varandra tämligen skarpt skilda folkgrupper. Under det att zigenarna i regel bibehållit sina gamla vanor och leva såsom en isolerad folkgrupp, framträda tattarna åter, vilka vanligen anses såsom avkomlingår av zigenarna, såsom en del av den svenska folkstammen.

Allmänt.

Till en början ma lämnas några data om zigenarnas härstamning och ut- Härstamning. bredning.* Då zigenarna i början av 1400-talet kommo till mellersta Europa, uppgåvo de sig härstamma från Egypten och vara kristna pilgrimer. Såsom egyptier höllos de också under århundraden men även som kopter, tatarer, hunner, singaleser och judar m. m. Senare tiders forskningar synas emellertid hava ådagalagt, att zigenarna äro ett indiskt folkslag, vars hemland varit Panjab och Radjputana, där cangars, ett folk som mycket liknar zigenarna i levnadssätt, seder och språk, ännu kvarbo. Zigenarna började tidigt utvandra från Indien och redan frän 9:de århundradet omtalas, att utrotningskrig fördes mot dem. Numera träffas zigenarna i stora delar av Asien, i Afrika, större delen av Utbredning. Europa, Nord- och Sydamerika samt i Australien. De hava utbrett sig i alla länder, där folken mer eller mindre höjt sig till kultur. De leva ej bland ociviliserade folk, och man har därför karaktäriserat dem som ett kulturens parasitfolk. Zigenarna äro ett folk med eget språk, egna seder och bruk, vid vilka de envist fasthålla, samt med typiska antropologiska karaktärer; under de mest olikartade förhällan1 Uppgifterna härleda sig väsentligen frän ett år 1900 av en finsk kommitté avgivet förslag rörande zigenarfrågan samt ur Eilert Sundts år 1852 utgivna ><Beretning om Fante- eller Landstrygerfolkét i Norge».

41—28987.

322 den har detta vandringsfolk genom århundraden, trots alla förföljelser, kunnat bibehålla sina nationella egendomligheter. 1 antropologiskt hänseende utmärka sig zigenarna bland annat för sin mörka hy, det blåsvarta bäret, den tindrande glansen i ögonen, snabbheten och livligheten i rörelser och intelligens. Med tillhjälp av zigenarnas språk har man kunnat ined en viss säkerhet bestämma deras vandringar genom Asien och Europa. I Europa uppträdde zigenarna först pä Balkanhalvön och omtalas redan pa 1300-talet i Grekland. Därefter synas de hava vandrat till Ungern. Från Ungern kommo zigenarna i början av 1400-talet till Böhmen, Mähren och Schlesien. De uppträdde första gången i Tyskland år 1417. Strax efteråt finner man zigenarna i Italien, Frankrike och Spanien; i början av 1500-talet inkommo de till England och Skandinaviska halvön.

II.

Åtgärder mot zigenarna i olika länder.

Åtgärder mot Ar 1512 synas zigenarna första gången hava inkommit i Sverige, och under zigenarna i , j e n ä r m a s t e därpå följande årtiondena uppträdde de under växlande benämningar, Sverige. » z jg e n a r e » o c h »tattare», på skilda orter inom landet. Det dröjde ej länge, förrän man sökte få dem ur landet. De ansågos nämligen såsom ett gudlöst följe, som levde av bedrägeri, stöld och rov, trolldom och spådom samt kvacksalveri och som stod i förbindelse med onda makter. Gustaf Vasa uppmanade redan 1525 biskopen i Strängnäs att tillse, det tattarna snart måtte komma ur landet. År 1560 utfärdades av ärkebiskopen Laurentius Petri med konungens tillåtelse en föreskrift, att med tartare skall prästen sig intet befatta, varken jorda deras lik eller kristna deras barn». Under år 1579 hotade Johan III, att de zigenare, som ej skyndade sig bort, skulle fängslas; och vid ett prästmöte i Linköping 1594 föreskrevs, att all beröring med kringvandrande tattare skall vara förbjuden och ingen kyrklig handling komma dem till del; deras barn skola ej döpas, deras döda ej begravas, deras sjuka ej besökas, deras äktenskap ej helgas». Statsmyndigheterna beflitade sig mer och mer att genom barbarisk lagstiftning bliva tattarna kvitt. Genom en kungl. förordning av den 28 juli 1637 ålades myndigheterna att, om efter en viss angiven dag några tattare eller tatterskor inom riket anträffades, »låta dem strax gripa, vad gods de medföra avhända. och så många karlar däribland äro, utan någon vidare rättegång upphänga och till livel straffa, men alla deras konor och barn skola de låta härad från härad sin ko^ utur landet utdriva». Förordningen den 28 februari 1642 »huru hållas skall med tiggare och fattige, som rätt Allmoso behöve», är något skonsammare, i det att däri stadgades, att, då zigenare och tattare ströko omkring i landet och utövade allehanda ogudaktighetei med sina spådomar, lögn och tjuveri, endast de, som begått stöld eller »annan otillbörlig akt och missgärning, skulle utan rättegång straffas till livet, medan övriga tattare skulle drivas ur landet». Av samma innehåll är ett »Plakat att fördriva ur riket alla tattare och zigenare» av den 14 maj 1662. Där erhålla de dock tre månaders frist att begiva sig ur riket. En något mildare uppfattning gjorde sig först gällande vid utfärdande av 168e

323 ars kyrkolag, vari stadgades, att. om de landstrykare, som hos oss tattare kallas, skulle mot Vårt förbud, uti Vårt rike sig insmyga och här föda några barn, eller föra nyligen födda med sig, åt vilka de begära döpelsen, då skall sådant tillåtas, och föräldrarna troligen förmanas att sätta sig här neder pä viss ort, låta sig undervisa i den kristliga läran och träda till Guds församlings gemenskap, eller i vidrigt fall lämna barnen kvar, vilka våra ämbetsmän skola låta försörja». Av senare utfärdade författningar framgår, att zigenarna och tattarna alltjämt funnos i landet, kringströvande och utövande allt slags ofog. Genom en förordning av den 24 mars 1748 inskränktes utvisningen till sådana lättare, som befunnos nyligen hava inkommit utrikes ifrån samt icke på något ställe nedsatt sig för att idka lovlig näring, medan sädana tattare, som ströko landet omkring men ej kunde landsförvisas, samt löst folk i gemen, skulle för första resan kringstrykande hållas till allmänt arbete eller i brist därpå avstraffas ined spö samt för andra och följande resor ovillkorligen slita spö. En mildare lagstiftning rörande zigenarna och tattarna har först kommit till stånd genom kungl. brevet den 17 november 1772, vari de uppmanades att inom sex månader välja fast bostad och ägna sig ät bestämt heder!igl yrke samt tillätos besöka en del marknader, men på samma gång vid äventyr av straffarbete förbjödos att ströva omkring från ort till annan. Enligt 1804 års förordning om allmänna arbetsställen för Svea och Göta riken skulle kringstrykande Tatarer och zigenare dömas till de allmänna arbetsställena, med andra ord de skulle behandlas såsom vanliga landstrykare. I Bulgarien påträffas såväl nomadiserande som bofasta zigenare lill ett m\-Åtgärder mot tal av c:a 52,000. Zigenarnas kringströvande är i lag förbjudet och utländska tattare och zizigenare få ej inkomma i landet. Enligt en lag om kreaturspass skall varje häst9enaretfnkdel eller ko församlingsvis införas i ett register och erhålla ett nummer. Härigenom '''^Iter''' försvåras de häststölder, som förut i stor utsträckning förekommit. Genom en förordning av år 1879 bestämdes beträffande Serbien, att zigenarna ej finge ströva omkring och pass för dem ej utfärdas utom för resor med bestämt mål, varvid ett noggrant signalement skulle biläggas passet. Vidare tinnes en kreaturspassförordning, enligt vilken varje kreatur är inregistrerat och ej får utan anmälan försäljas. I ett cirkulär av 1891 föreskrives, att polismyndigheten i alla församlingar skulle vid viss tidpunkt anställa en revision, varvid skulle antecknas alla icke bofasta zigenare, som strövade omkring utan bestämd sysselsättning, och, om sådana anträffades, skulle de förpassas till kretsmyndigheten. De icke bofasta zigenarna skulle göras bofasta pä födelseorten. Dessa åtgärder hava även lett till resultat, ty verkligt nomadiserande zigenare torde knappast mera finnas i Serbien. 1 Rumänien finnes ingen lag direkt rörande zigenarna, vilkas antal år 1900 uppgick till omkring 300,000. De flesta av de rumäniska zigenarna äro sammanblandade med och leva i fred med det rumäniska folket, men de föra i allmänhet även här ett eländigt liv. Zigenarnas antal i Ungern lärer uppgå till omkring 280,000, av vilka unge1

Se noten å sid. 6.

324 far 9/io äro bofasta. Åtgärder hava vidtagits för koloniserande av de ieke bofasta zigenarna samt för att skaffa zigenarbarnen undervisning. Resultatet av zigenarnas kolonisering visar, att de icke äro skapade för jordbruk. Deras fysisk? beskaffenhet, temperament, gemyt och karaktär stå i strid mot denna sysselsättning. De uppgivas hellre gä under än underkasta sig stadigt och regelmässigt I ungt arbete. I Tyskland sta zigenarna under polisens uppsikt, som är rätt sträng; man har uppgivit försöken att få dem bofasta, men sökt reglera deras vandringsliv och ställa dem under sträng bevakning för att förhindra överträdelse av lagarna. Försök att förbättra zigenarnas ställning i Tyskland hava ej saknats. Fredrik II anlade kolonien Friedrichslohra i närheten av Nordhausen för att bosätta de lösa personer, som strövade omkring i trakten. År 1830 antog sig ett missionssällskap i Naumburg denna anstalt och grundade en skola för zigenare i Friedrichslohra, i vilken barnen undervisades och de fullvuxna vandes till arbete. Försöket misslyckades fullständigt. ED annan zigenarkoloni upprättades på 1820-talet i Siegenland vid Sassmanshausen i nordöstra Tyskland av fiirst von Wittgenstein. Han gav 13 zigenarfamiljer land på arrende samt sörjde för barnens skolgång. 1 början hade företaget framgång, men efter furstens död ställdes godset under förvaltning av en förening. Några nya zigenarfamiljer fingo ej land att arrendera, men de, som redan bosatt sig, fingo stanna kvar. De kvarboende hava blandat sig med folket i övrigt, men bibehållet en del av zigenarnas egenskaper, i det de äro ostadiga och ej uthålliga i arbetet samt gärna bettla. Zigenarna i Ene/land äro numera ansedda såsom engelska medborgare, ja nästan såsom en priviligierad klass, enär polismyndigheterna obehindrat låta dem vandra. Deras antal på brittiska öarna uppgick år 1900 till omkring 20,000. Någon annan speciallag angående dem finnes icke än en > act of education av år 1871, vari föreskrives skoltvång för zigenare. Denna lag har dock fått föga til 1lämpning. Några missionssällskap verka bland zigenarna, vilket arbete enligt uppgift krönts med framgång, helst man lyckats uppfostra personer av zigenarfolket till missionärer, vilka verkat bland sina stamförvanter och kristnat flere, som bosatt sig och sökt livnära sig med ärligt arbete. Zigenarfrågan i Danmark har lösts på det sätt, att zigenarna sa småningom blandat sig med och uppgått i andra kringstrykare, som äro avkomlingar av de forna * skojarene >, »natmänd» och »kjältlingar». Dessa »natmänd» hava även de dragit från ställe till ställe, levat odöpta, okonfirmerade och ofta i månggifte samt fört ett äkta zigenarliv, men numera hava de civiliserats och zigenarfrågan dött av sig själv. Utländska zigenare äro genom förordningar av 1875 och 1897 förbjudna att inkomma i landet, och skulle sådant ändock ske, skola de av polisen avlägsnas oberoende av om de hava pass eller ej. I Norge hava zigenarna sammanblandats med där kringstrykande personer och kallas liksom dessa »fanter». Lagstiftningen mot fanterna i Norge är sålunda ej en åtgärd i zigenarfrågan som sådan, utan har till föremål landstrykare i allmänhet. Den äldre norska lagstiftningen mot fanterna var lika sträng och grym som den svenska mot zigenarna och tattarna. För humanare syn på fantefrågan ar-

325 betade i mitten på 1800-talet den bekante prästmannen Eilert Sundt, som ägnade större delen av sitt liv åt tanternas förbättring. På bans forslag beviljades axstaten 6,000 daler årligen till försök att skaffa tanter och andra dylika kringströvande och hemlösa personer laglig näring och deras barn ordentlig uppfostran, vilka medel utdelades åt de fattigstyrelser, som voro villiga att åtaga sig fantetsamt giva deras barn uppfostran. Försöken med tanterna strandade emellertid. Då tanternas antal ökades, upptogs fantefrågan av sogneprästen .1. Walnum, och en kommitté tillsattes för frågans utredning. På framställning av denna kommitté beviljade stortinget 1894 ett understöd på 5,000 kronor till förberedande arbete för upptagande av Eilert, Sundts arbete för »omstreiferne». En undersökning igångsattes, vilken ådagalade, att i Norge år 1896 funnos 3,859 omstreifere, varav 2,304 huvudpersoner. Av huvudpersonerna hade 257 fast bostad och 247 höllo sig vissa tider av året i ro. Återstoden strövade ständigt omkring. Antalet barn under 17—18 år var cirka 1,500. Walnum och kommittén föreslogo ett tvåfaldigt arbete för omstreifernes återbördande till samhället, ett av stat och kommun och ett frivilligt. Till det förra hörde först antagande av lag om försummade barn med skyldighet för staten att inrätta uppfostringsanstalter. Därnäst föreslogs tvångsarbetsanstalter för de vuxna. Det frivilliga arbetet borde omhändertagas av en särskild kommitté samt för övrigt av en person, som helt offrade sig för saken. Det frivilliga arbetet omhänderhaves i Norge av »Föreningen till motarbeidelse av omstreiferva^senet>. Denna förening arbetar för fanternas bosättning samt har med statsbidrag inrättat barnhem för omhändertagande av fanternas barn, se bilaga 3.

1 Finland har zigenare- och tattarespörsmålet varit föremål för en ingående Särskilda behandling och utredning. För närvarande äro lagarna om lösdriveri av 1883 och uppefter * om fattigvården 'av år 1879 de, som komma till användning mot zigenarna. Vid r < J a n jl^ l i flera landtdagar i slutet av 1800-talet hava förslag väckts om åtgärder mot zige- Finland. narna. En statistisk undersökning gjordes 1895 angående förekomsten av zigenare i Finland, vilken undersökning utvisade, att antalet då var 1,551. Deras antal uppskattades år 1900 till cirka 2,000. Då zigenarna i Finland i många avseenden förete stora likheter med våra tattare, har kommittén ansett lämpligt att i detta sammanhang redogöra för en skildring av de finska zigenarna, vilken återfinnes i ett kommittébetänkande för prövning av zigenarfrågan i Finland, som avgavs den 7 februari 1900. Finlands zigenare bilda, säger nämnda kommitté, en gren av zigenarstammen, vilken i många hänseenden företer rätt påfallande egendomligheter. Denna gren har antagligen redan på 1500-talet börjat avskilja sig från zigenarna i Sverige och har sedan levat utan beröring med sina stamfränder i andra länder, under strängt fasthållande vid sitt språk och övriga nationella egendomligheter. Men trots denna konservatism hava Finlands zigenare under tidernas lopp undergått förändringar till den grad, att de nu bilda en fullkomligt självständig gren av zigenarstammen, som genom etnografiska och språkliga egendomligheter skiljer sig från zigenarna i andra länder. Endast deras antropologiska karaktärer hava bibehållit

326 sig oförändrade. Där blandning förekommit; har avkomman nästan alltid lämnat zigenarnas levnadssätt och så småningom uppgått i folket. Betecknande för de finska zigenarna är fortfarande deras vandringslust. Under äldre tider voro de zigenare, som kringströvade i landet, nomadiserande tältzigenare, men numera vistas de aldrig i tält utan hos allmogen i boningshus, badstugor, rior eller lador. Vandringsdriften har dock bibehållit sig oförminskad, endast sättet att färdas har undergått förändring. Ibland kan man hos dem skönja ett avdomnande av deras oro, men så bryter zigenarnaturen lös och vandringen fortsätter utan rast och utan ro. De finska zigenarnas vandringar äro sä till vida stationära, att färderna vanligen ej utsträckas utöver en eller ett par socknar. Undantagsvis förlänga de färderna till avlägsnare trakter, antingen för att besöka en marknad eller för att trätta anförvanter, stundom för att i avlägsna ödemarker tiska och föra ett fullständigt nomadliv. Dylika långfärder gestalta sig då till fullkomliga rövarfärder, särskilt i landets nordligaste, glest befolkade delar. I regel vandra zigenarna i små grupper, i mindre familjer från gård till gärd. Ibland kunna dock zigenare från olika delar av landet, samlas i en viss trakt för att sedan tillsammans i stora hopar företaga resor. Understundom pläga utländska tältzigenarhorder besöka Finland för någon tid. men de hava ej haft det allra minsta inflytande på de finska zigenarna. T seder och bruk hava Finlands zigenare undergått förändringar men däremot bibehållit zigenarnas huvudsakliga förvärvssätt. De äro fortfarande hästskojare, hästbytare, vallackare; de leva fortfarande av kvacksalveri, spådom, tiggeri och stöld. Kittelflickning hava de däremot totalt glömt bort. De syssla ej ens med det för alla zigenare mest karakteristiska, nämligen musik, sång och dans, taskspelarkonster och dylikt. Hästskoj förekommer så allmänt, att man kan säga, att varenda finsk zigenare är hästhandlare eller hästskojare. Hästhandeln ger zigenaren hans huvudsakliga förtjänst, och det, finnes exempel på, att zigenare genom hästhandel skapat sig en förmögenhet. I deras hästhandel ingår bedrägeri i större eller mindre mån, och utan förtjänst för zigenaren slutar nästan aldrig en uppgörelse. Allt ordnat arbete föraktar den (inske zigenaren till den grad, att han hellre går under än utför sådant. Tiggeriet utövas nästan endast av kvinnor och barn. I nära sammanhang med tiggeriet står zigenarnas tjuvaktighet. Deras föreställningar om äganderätten äro abnorma och deras moraliska begrepp defekta, varför de icke kunna skilja mellan mitt och ditt. De anse, att en stöld ej är någon klandervärd handling. Den finska kommittén framhåller vidare, att, zigenarna äro en landsplåga för den lägre befolkningen. Lagen och ordningsmakten hava visat sig vanmäktiga att hos zigenarna kväva deras medfödda dåliga instinkter och göra dem till arbetsamma och nyttiga medlemmar av samhället. Den finska kommittén föreslog såsom åtgärder mot zigenarna, att en särskild zigenarkommission skulle tillsättas med en verkställande ledamot, benämnd inspektör, vilken kommission skulle handhava frågor rörande zigenarna. Alla zigenare skulle förpliktas att inom påföljande kalenderår, efter det stadgande därom utfärdats, inantals- och kyrkoskriva sig, varefter ett register skulle upprättas över alla zigenare. Varje zigenare skulle därefter erhålla ett anmälningsbevis om registreringen. Därest zigenare saknade anmälningsbevis, skulle han kvarhållas såsom lösdrivare. Odöpta zigenare borde lämnas tillfälle att för erhållande av religions-

327 undervisning och dop vända sig till den präst, de själva åstundade. Staten borde inrätta särskilda zigenarskolor med tillfälle till inlärande av praktiska yrken. Skolorna borde bliva internal samt helt och hållet bekostas av staten. Prästerskapet skulle åläggas vaka över, att zigenarbarnen finge undervisning i zigenarskolorna. För zigenarbarn, vilkas föräldrar vore häktade eller fallit fattigvården till last, borde på privat väg inrättas barnträdgårdar och barnhem. Föräldrarätten över barnen borde ej berövas zigenarna i annat fall än, då zigenarna förde ett dåligt leverne. Åtgärderna med de fullvuxna zigenarna borde likaledes bliva tvåfaldig, d. v. s. såväl från statens som den frivilliga verksamhetens sida. För arbetsföra och arbetsvilliga zigenare över 15 är borde beredas tillfälle till arbete; och skulle det åligga kommunalnämnd och fattigvårdsstyrelse att anskaffa lämpligt arbete. Zigenarkommissionen borde taga initiativ till upprättande på privat väg av arbetskolonier fölzigenare. I regel borde zigenarnas familjer placeras på samma ställe som familjefadern. De arbetsföra zigenarna, vilka ej ville arbeta, borde behandlas efter lösdrivarlagen; ocli borde för dylika zigenare inrättas särskilda straffkolonier. För vandringslustens motarbetande och för förekommande av brottsligt förfarande borde stadgande utfärdas därom, att kronobetjänte ägde rätt att av kringstrykande med arbets- eller resebetyg ej försedda zigenare, som förde häst med sig, taga hästen i beslag, såvida densamma ej veterligen von; zigenaren tillhörig eller zigenaren genast kunde visa sin åtkomst till densamma. Orkeslösa och till arbete oförmögna zigenare skulle fattigvården vara skyldig taga hand om mot ersättning av staten för lämnad fattig- eller sjukvård. Staten skulle dock endast vara skyldig ersätta dylik vård för de personer, som vid viss tidpunkt blivit tvångsskrivna inom en kommun. Berörda kommitté har ej ingått pä en utredning beträffande alla kringstrykande personer i landet utan endast om kringstrykande och äkta zigenarliv förande individer av zigenarstammen. Kommittéförslaget väntar fortfarande på sin lösning.

III.

Reformförslag och framställningar i Sverige angående tattare och zigenare samt kommitténs uppdrag.

Trots alla i Sverige meddelade mer eller mindre stränga lagbestämmelser mot tattare och zigenare hava de alltjämt fortfarit med sitt kringströvande levnadssätt samt i allmänhet undandragit sig all verksammare kontroll från samhällets sida. Klagomålen över den landsplåga, som tattarna och zigenarna utgöra för landet, hava ofta försports, men dessa hava ej förmått åstadkomma någon ändring. I sitt sammandrag av Konungens befallningshavandes femårsberättelser för åren 1886—90 klagade statistiska centralbyrån över svårigheten att erhålla uppgifter angående zigenarna, vilka svårigheter röjde sig i växande grad med varje folkräkning till följd av bristande anteckningar om dem i såväl husförhörs- som mantalslängderna. I femårsberättelsen för nämnda period frän Konungens befallningshavande i Hallands län har Lämnats en belysande redogörelse, av vilken här må meddelas följande:

328 Till antalet av grövre brottslingar Lämnar en Kärskild del av befolkningen ett i förhållande till mängden av de individer, av vilka den består, icke obetydligt bidrag; och då uppmärksambeten blivit i senare tider väckt på frågan om behandlingen av denna från den övriga befolkningen strängt åtskilda, på samhällets lägsta trappsteg stående folkklass, torde här, efter handlingarna i ett hos länsstyrelsen förehaft ärende, böra återgivas några upplysningar om densamma. Icke sällan möter man i Halland, särskilt inom mellersta delen därav, mer eller mindre talrika, kringströvande följen av män, kvinnor ocli barn, som anses härstamma från zigenare, ehuru de skilja sig från dem så till utseende som levnadssätt. Av den bofasta befolkningen benämnas de »kältringar», men själva säga de sig höra till vandringsfolket». En och annan bland männen får hos hemmansägaren en sällan förekommande och i varje fall högst tillfällig sysselsättning eller arbetsförtjänst såsom »vallackare». Kvinnorna och barnen synas däremot uteslutande leva av bettlande, och då männens nyss antydda sparsamma och högst ovissa arbetsförtjänst för det mesta användes till dryckenskap, kunna också de till största delen sägas få sitt uppehälle av det, som av kvinnorna och barnen samt icke sällan även av männen själva sammanbettias. Dessa kringvandrande följen äro av den bofasta befolkningen både fruktade och hatade. Ä ena sidan vågar man därför knappast neka till deras pockande fordringar, å andra sidan är det högst få, som vilja eller våga ens (»ver en natt hysa dem eller deras familjer, och i flera kommuner har överenskommelse träffats att icke, vid visst bestämt vite, giva dem natthärbärge. Följden härav har blivit, att de den ena dagen kunna visa sig inom en socken, den påföljande träffas i en annan flere mil avlägsen från den, inom vilken de under gårdagen anträffades. Nästan aldrig äro de fullvuxna bland dem konfirmerade, och förgäves skulle man bland dem kunna uppleta lagliga äktenskap. De mest beklagansvärda bland dem äro dock de talrika barnskaror, som omgiva dem. Sällsynt är icke att bland dem påträffa tioäringar eller ännu äldre, som icke blott icke kunna läsa en bokstav innantill, utan icke ens visa det ringaste spår till kristendomskunskap».

Konungens befallningshavande återgav härefter vad av Konungens befallningshävande anförts i ett den 16 maj 1889 avgivet utlåtande rörande möjliga åtgärder till ett verksamt ingripande mot tattarna med tillhjälp av författningarna rörande mantalsskrivning, folkundervisning, fattigvård, lösdriveri och brotts bestraffning; i detta utlåtande behandlades särskilt också spörsmålet om statsbidrag till kommuner för omhändertagande av tattare och deras barn. Med erinran om i Norge gjorda försök till bosättning av motsvarande befolkningselement genom statens försorg framhölls en del svårigheter för genomförande av en sådan anordning. Förslag vid Vid 1897 ars riksdag väcktes i andra kammaren av A. Norrman och övriga 78.97 drs representanter \'in- Hallands län en motion, däri de i huvudsak anförde följande: riksdag. Motion av >Det torde vara ovedersägligt, att de s. k. lösdrivarne, i synnerhet »tattarne» eller, som de i 1 Norrman f a l l a n d vanligen benämnas, »krämarne», blivit och äro en verklig landsplåga för vissa trakter av m Ii Halland och även för vissa andra delar av vårt land. Lika visst är, att dessa olyckliga människor för egen del föra ett högst ömkligt liv, och att många ibland dem ofta djupt känna det eländiga i sin tillvaro. Detta elände består korteligen sagt däruti, att de sakna eget hem och stadigvarande bostad samt de flesta medborgerliga förmåner, att de betraktas med en viss avsky och ovilja utav andra människor och att de vanligen leva i laster samt i kiv och slagsmål med varandra. Den plåga och skada, de förorsaka uti samhället, består uti ett beständigt och stundom oförsynt bettlande samt rätt ofta i överfall och våldsgärningar. Deras tygellösa leverne är en förargelse att se och höra, och det förorsakar den bofasta befolkningen en högst betydlig tunga att nödgas med ständiga allmosor underhålla dessa människor, i synnerhet som det ofta är de mindre bemedlade, vilka företrädesvis av dem hemsökas, och den ordnade fattigvärden dessutom mångenstädes är ganska betungande. Därjämte öva somliga av dessa kringstrykare ett ohyggligt djurplågeri, som det är en pina för ordentligt folk att nödgas bevittna. Ofta injaga de fruktan hos värnlösa människor och överfalla fredliga vägfarande, såsom av tidningarna torde vara tillräckligt bekant. Dessa sorgliga förhållanden synas icke kunna nöjaktigt avhjälpas på annat sätt än därigenom, att man på samma gång bringar hjälp åt kringstrykarna själva och åt samhället. Det borde icke längre gå an att behandla dessa olyckliga endast såsom en besvärlig samhällsohyra, den man, för såvitt ske kan, söker att göra sig utav med, utan människokärleken och barmhärtigheten bjuda, att man anser

329 «>ch behandlar dem såsom medmänniskor, dem man vill göra i någon män delaktiga i samhällets förmåner och rättigheter, naturligtvis under förutsättning att de efter förmåga skola arbeta. De ifrågavarande kringstrykarna, som i allmänhet ingalunda äro rena zigenare med någon viss hednisk religion, utan för det mesta bestå av ett blandningsfolk, som vanligtvis äro döpta och i det yttre vilja anses för kristna, skulle måhända kunna delas i tre olika klasser eller flockar. Den första består av de gamla, orkeslösa eller sjuka. Den andra innefattar de vuxna, friska och arbetsföra. Den tredje består av barnen, som vanligen äro tiilrika. Den första flocken måste tydligtvis pä ett f'ller annat sätt försörjas, den andra sättas till arbete, den tredje uppfostras. Men huru skall detta ske, och huru skola dessa människor bliva bofasta och ordentliga? De äro för närvarande ju vanligen ingenstädes skrivna; oftast vill ingen socken lämna de behövande bland dem fattigvård eller låta de arbetsföra förvärva fast bostad, där de kunde skrivas, och ofta frågar ingen efter barnen. Huru skulle då dessa kunna få ordentlig skolundervisning, när föräldrarna ofta byta om vistelseort och än bo i en socken än i en annan? Således är ställningen för dessa människor för närvarande ungefärligen följande. Barnen kunna icke få någon ordentlig undervisning och uppfostran, emedan föräldrarna, om de också skulle vilja skicka barnen i skola, omöjligen kunna detta, eftersom de ständigt Hytta från en ort till en annan och själva icke äro i stånd att undervisa dem; de vuxna och arbetsföra, i synnerhet om de hava ett slags familj, kunna vanligtvis icke skaffa sig fast boningsplats, om de ock gärna ville det, ty sådant tillätes för det mesta icke utav sockenmännen av fruktan för framtida fattigvårdstunga — en fruktan som är lätt förklarlig, — och de gamla, sjuka och orkeslösa måste ej sällan sakna ordentlig fattigvård, ty rätt ofta anser sig ingen kommun vara pliktig att lämna dem sådan. Härav följer ju tydligen, att, skall grundlig bot rådas på det onda, så måste början ske med dem, som nödvändigt behöva fattigvård, och härvidlag synes ingen annan utväg finnas, än att staten betalar en skälig ersättning för den fattigvård, som den ena eller andra kommunen vid trängande behov har lämnat. Bleve det så, då skulle ock ett mäktigt hinder bortfalla för de arbetsföras fasta bosättning, nämligen fruktan för en möjligen snart ifrågakonimande fattighjälp från kommunernas sida, emedan ersättning i så fall kunde påräknas av staten. Visserligen kan man icke tänka sig denna statens ersättningsskyldighet utsträckt till all framtid i avseende på sådana kringstrykande, som verkligen blivit bofasta och vilka icke behövde understöd, när de detta blevo, men om i detta avseende fastställdes en viss termin, t. ex. tjugo år, så vore redan mycket vunnet. Vi hava därför tänkt oss en lag eller tillägg till redan befintlig lag, varigenom skulle stadgas, att alla dessa nu kringstrykande personer, för såvitt de äro här i riket födda eller av annan anledning böra såsom svenskar betraktas, skola ovillkorligen kyrko- och mantalsskrivas, att de ibland dem, som nödvändigt behöva fattigvård, skola erhålla sådan av den kommun, där de sålunda blivit skrivna, med rättighet till kostnadsersättning utav statsmedel, att de arbetsföra skola förpliktas att inom viss tid skaffa sig arbete och stadigvarande bostad, vid äventyr att, därest detta bevisligen kunnat erhållas, men tillfället icke begagnats, varda behandlade efter lösdrivarlagen, och att barnen ovillkorligen må hållas i skola, och undervisning även beredas sädana äldre, som förut blivit försummade, varvid även i vissa fall borde kunna påräknas statsunderstöd för de extra kostnader, som den ena eller andra församlingen fått vidkännas. Visserligen kunde man tycka, att med tillämpande av gällande lagar rörande kyrko- och mantalsskrivning, fattigvård, skolplikt och lösdrivares behandling skulle här ovan uttalade önskemål kunna vinnas; men detta har dock hitintills visat sig vara ogörligt, antagligen mest av den orsak, att personerna i fråga ofta icke kunnat bevisas tillhöra någon viss socken eller församling, och att därför ingen sådan anser sig pliktig att taga vård om dem, än mindre vill vidkännas mer eller mindre dryga kostnader för detta ändamål. Att skaffa bot för dessa missförhållanden, vilket tydligen är en statens angelägenhet, torde därför kräva nya lagstadganden eller tillägg till de förutvarande. Väl inse vi, att saken även kommer att fordra kostnader av statskassan; men då de ifrågavarande personerna antagligen icke utgöra mer än några tusental, bland vilka några hundra kunde för närvarande behöva understöd, då genom de ifrågasatta åtgärderna många människor antagligen kunde hjälpas och mycket vore att vinna, och då statskassans ställning synes vara sådan, att ett eller annat tiotusental kronor borde för ett så gott ändamål utan svårighet kunna avsättas, så hava vi icke tvekat att för riksdagen framlägga våra tankar i denna för samhället viktiga fråga. Vi få således härmed vördsamt hemställa, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, vilka nya lagbestämmelser, som kunna erfordras till förekommande av här ovan påpekade missförhållanden, samt därefter för riksdagen framlägga de lagförslag, som kunna anses erforderliga uti ifrågavarande avseende.» 4 2 — •>•>>>??.

330 UtskottsAndra kammarens tillfälliga utskott nr 4 uttalade i sitt utlåtande över moitlåtanden. lloneu att motionens syfte bäst skulle främjas genom att till ( i e u vippfattningen, gällande mantalsskrivningsförordning gjordes ett tillägg i den riktning, att alla inom riket vistande personer, vilka, ehuru de måste betraktas såsom svenska medborgare, ingenstädes vore mantalsskrivna, skulle med sina familjer underkastas mantalsskrivningstvång. Genom ett väl planlagt och energiskt ingripande från myndigheternas sida skulle det stora flertalet av vagabonder snart nog bliva i behöriga mantalsskrivningslängder införda. Det måste emellertid bliva statens skyldighet att på ett kraftigt sätt träda emellan för att hålla de särskilda kommunerna skadeslösa för de ökade utgifter, som genom de nya samhällselementen komme att dem tillskyndas. Komme antydda tillägg till mantalsskrivningsförordningen till stånd, så ville det synas, som om gällande bestämmelser rörande lösdriveri, fattigvård och undervisningsväsende, för så vitt desamma i övrigt motsvarade tidens krav, i allmänhet skulle kunna någorlunda tillämpas jämväl på den nu ifrågavarande samhällsklassen. Utskottets utlåtande utmynnade i ett förslag, att riksdagen mätte i skrivelse anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida de av motionären påpekade missförhållanden skulle kunna undanröjas samt, därest det befunnes, att sådant genom lagbestämmelser eller åtgärder från statens sida lämpligen kunde ske, för riksdagen framlägga de förslag, som för ändamålet ansåges erforderliga. Utskottets hemställan bifölls i andra kammaren. Första kammarens tillfälliga utskott nr 1 ansåg, i likhet med andra kammarens utskott, att kringvandrande personer borde liksom andra medborgare ovillkorligen mantalsskrivas, ehuru därmed ej särdeles mycket vore vunnet i förevarande avseende. Utskottet hemställde av andra skäl om biträdande av andra kammarens beslut och anförde därvid, bland annat, följande: »Den enda åtgärd, som kan på ett fullt verksamt sätt motarbeta och så småningom utrota de s. k. tattarnas och med dem jämförliga personers kringflackande och oordentliga levnadssätt, är att undandraga deras barn från föräldrars och anhörigas inflytande. Det synes utskottet fullt antagligt, att om barnen skiljas från den vandrande skaran vid tidiga är och överlämnas till uppfostran inom en anstalt eller hos enskilda personer på en ort, där föräldrarna icke pläga uppträda, de skola kunna uppfostras till ordentliga och arbetsamma medborgare. Det är givet, att under sådana förhållanden de vandrande skarorna skulle minskas och försvagas. — — — — — — — — — Ehuru tvångsåtgärder icke lära vara i stånd att förmå tattare och andra dylika att övergiva sitt ostadiga levnadssätt, så synes det utskottet vara i hög grad av behovet påkallat att kraftigare än hittills ingripa mot de lagöverträdelser, vartill de mycket ofta göra sig skyldiga. Det säges yara regeln, att de huvudsakligen uppehålla sig genom bettleri, och att det är vanligt, att de tilltvinga sig penningar och varor på grund av den fruktan, den bofasta befolkningen hyser för dem. Och de torde ej sällan göra sig skyldiga till olovligt tillgrepp och misshandel, ehuru befolkningen icke vågar angiva dem hos vederbörande myndighet. Ett sådant tillstånd bör icke fortfara, och den bofasta och laglydiga befolkningen kan med allt skäl fordra, att det genom myndigheternas försorg göres slut därpå. Utskottet inser väl, att det, — — — — — — — — — — — — — — — _ — — — — — — — — — — — är ganska svårt för myndigheterna att med kraft ingripa mot de kringströvande flockarna, då hos befolkningen ej är att påräkna något verksamt stöd, men det vill synas utskottet, som om lösdrivarlagens stadganden skulle i många, kanske de flesta fall, vara tillräckliga för att berättiga till allvarsamma åtgärder mot kringvandrande personer, så snart de göra sig skyldiga till tiggeri, utpressningsförsök eller oordningar, även utan direkt anmälan av enskilda personer. Det kan ock ifrågasättas, huruvida icke extra polismän på statens bekostnad

331 horde anställas i de orter, som mest äro utsatta för inträng av vagabonder. Utskottet har icke velat uttala något klander i avseende ä myndigheternas sätt att behandla denna angelägenhet, men har trott riksdagen böra fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet pä angelägenheten därav, att man, så långt gällande lagar medgiva, söker taga reda på ocli beivra oordningar från dessa vagabonders sida. Då tvångsarbete enligt nu gällande lag angående lösdrivares behandling icke kan ådömas annan än den, som saknar medel till sitt uppehälle, skulle man kunna ifrågasätta, huruvida icke denna lag borde så förändras, att tvångsarbete även skulle kunna ådömas den, som år efter år stryker omkring under sädana förhållanden, att han är en ständig orsak till obehag och svårigheter för den bofasta befolkningen, även om han skulle vara i besittning av några obetydliga tillgångar, dem han successivt utpressar av befolkningen. Det skall utan tvivel möta ganska stora svårigheter att så avfatta ett dylikt stadgande, att det blir tillämpligt i de av utskottet avsedda fallen, utan att kunna tillämpas mot personer, emot vilka ett sådant förfarande vore alldeles oberättigat, men utskottet anser, att om ett tillägg till lösdrivarlagen i berörda syfte skulle kunna pä ett tillfredsställande sätt formuleras, sådant vore lämpligt och befogat.)

Utskottets hemställan bifölls av första kammaren. Riksdagen avlät pa grund härav den <S maj 1897, nr 8U, skrivelse till Kung]. Uiksdagens Maj:t i enlighet med utskottets hemställan, därvid riksdagen anförde, att riksdagen skrivelse, till fullo behjärtade, att nu ifrågavarande samhällsklass förde en i många avseenden beklagansvärd tillvaro och tillika ej allenast utgjorde en plåga för lantbefolkningen i vissa trakter utan även medförde våda för samhällsordningen. Tvivelsutan skulle man genom strängare tillämpning än hittills av gällande lagar och författningar angående mantalsskrivning, lösdriveri, fattigvård och uppfostran kunna i ganska väsentlig man stävja dessa vagabonders framfart. Likväl torde det böra tillses, huruvida gällande föreskrifter vore fullt tillräckliga för att åstadkomma deras ovillkorliga mantalsskrivning, och, om så ej vore förhållandet, borde för ändamålet erforderliga stadganden åvägabringas. Ett särskilt spörsmål av stor betydelse vid det åsyftade genomförandet av nämnda kringvandrares bringande under ordnade samhällsförhållanden vore frågan om deras barns uppfostran. Det syntes antagligt, att, om barnen Vid tidiga ar skildes från den vandrande skaran och överlämnades till uppfostran inom en anstalt eller hos enskilda personer på en ort, där föräldrarna ej plägade uppträda, barnen skulle kunna uppfostras till ordentliga och arbetsamma medborgare; och givet vore, att under sådana förhållanden de vandrande skarorna skulle minskas och försvagas. Kungl. Maj:t överlämnade riksdagens skrivelse till den av Kungl. Maj:t den 16 oktober 1896 tillsatta kommittén för utredning av frågan om åtgärder för beredande av lämplig uppfostran dels at minderåriga förbrytare, dels ock åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget. Vidare anbefallde Kungl. Maj:f nyssberörda kommitté att avgiva utlåtande över Framställen av domkapitlet i Göteborg hos Kungl. Maj:t gjord framställning, att Kungl. Maj:t , ^ 3 ^ / e f måtte taga i övervägande, i vad man åtgärder kunde och borde vidtagas för be- 7- aattborq redande av kristlig uppfostran åt det sa kallade vandringsfolkets barn. 1 sin skrivelse i ämnet till Kungl. Maj:t förmälde domkapitlet, hurusom domkapitlet inhämtat yttranden i ämnet av åtskilliga kontraktsprostar inom Hallands och Älvsborgs fan, av vilka yttranden domkapitlet funnit det framgå: att det så kallade vandringsfolket inom (iöteborgs stift ej vore obetydligt; att det syntes nästan uteslutande livnära sig genom tiggeri och stöld; att det genom pockande uppträ

332 (lande och genom ofta förekommande våldsgärningar vore en skräck för den fasta, laglydiga befolkningen; att männen och kvinnorna för det mesta levde i konknbinat; samt att barnen uppväxte utan undervisning och kristlig tukt. Orsaken till dessa mer än beklagliga, för samhälle och individer hotande förhallanden vore enligt domkapitlets åsikt till största delen att söka i den stora och tygellösa frihet, i vilken vandringsfolket här i Sverige levde och trodde sig hava rätt att leva. I en sädan frihets hägn uppväxte barnen i likhet med föräldrarna utan undervisning och uppfostran till lättingar, tjuvar och väldsverkare, och på detta sätt bleve vandringsfolket, till antalet årligen förökat, allt mera en skam och skräck för det kristligt ordnade samhället. Emot detta onda stod*1 de enskilda församlingarna och kommunerna vanmäktiga, och endast staten syntes kunna vidtaga sådana åtgärder, att det onda åtminstone begränsades. Domkapitlet måste för sin del härvid närmast avse det i ögonen fallande behovet av att barnen till detta folk måtte uppfostras och vårdas och ansåge, att mycket vore vunnet, om barnen kunde skiljas från föräldrarna, så att de genom undervisning och uppfostran matte avvänjas från det last- och lättjefulla liv. vari föräldrarna levde. över domkapitlets omförmälda framställning hade yttranden inhämtats från Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus, Hallands och Älvsborgs län, av vilka myndigheter Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län ansett det med fog kunna betvivlas, att de överklagade missförhållandena kunde avhjälpas med några lagstadganden i det syfte domkapitlet avsett. Även Konungens befallningshavande i Hallands län, som i likhet med domkapitlet ansåg, att, därest vandringsfolkets vagabondliv skulle kunna utrotas, bemödandena borde gå ut på att skilja barnen från föräldrarna samt åt de förra bereda en kristlig uppfostran, hyste den uppfattningen, att vinnandet av detta önskemål på annan väg än den, som stode den enskilda välgörenheten .öppen, vore förenat med stora svårigheter och att lämpligheten av att pekuniära uppoffringar i sådant syfte gjordes från statens sida, kunde starkt ifrågasättas. Konungens befallningshavande i Älvsborgs län ansåg botemedlet för det onda böra sökas däri, att vandringsfolket strängt tillhölies att fullgöra den allmänt medborgerliga plikten att låta sina barn erhålla skolundervisning; och föreslog Konungens befallningshavande, att för vandringsfolkets tvingande härtill borde meddelas åtskilliga föreskrifter, såsom att de varningsgrader, som den bofasta mannen hade att undergå, innan hans barn kunde frän honom skiljas för att insättas i skola, icke borde äga rum beträffande vandringsfolket, samt att handräckning för vandringsfolkets skolpliktiga barns skiljande frän föräldrarna kunde efter begäran av skolråd eller dess ordförande, var helst dylika barn anträffades, meddelas av länsmannen i orten. De kostnader, som härav skulle betingas, borde enligt Konungens hefallningsbavandes åsikt helt och hållet bestridas av staten. 1899 år» | sitt den 26 oktober 1899 avgivna belänkande med förslag angående vanartade kommittebc- 0i.^ j se<jlicrt avseende försummade barns behandling yttrade 1896 års kommitté tankande. . , .. ., ° ..... . i denna traga toijande: »Lika med riksdagen och Göteborgs domkapitel tinner kommittén, att det samhällsonda, som framhållits i de till kommittén remitterade framställningarna, är av den beskaffenhet, ätt ett ingripande från statens sida för dess stävjande är av nö-

333 den. Det bör uppenbarligen icke i ett ordnat samhälle tillåtas, atl personer uppväxa och tillbringa hela sitt liv under sådana oanständigheter, som förhällandet aimed flertalet av de s. k. tattarna, vare sig nu dessa äro avkomlingar av zigenare eller tillhöra var egen folkstam; och det synes vara statens oavvisliga plikt alt söka befria befolkningen i de trakter, som pläga hemsökas av de kringdrivande skarorna, från dessas laglösa och våldsamma framfart. I riksdagens och domkapitlets mening, att det ifrågavarande samhällsonda bör bekämpas därigenom, att tattarnas barn i tidiga år skiljas från den vandrande skaran och överlämnas till uppfostran inom anstalter eller hos enskilda personer, anser sig kommittén emellertid endast sa till vida kunna instämma, att de bestämmelser, som innefattas i kommitténs förslag till lag angående vanartade och i sedligt avseende försummade barns behandling, tydligen äro av kommittén avsedda att gälla även ifråga om tattares barn. Sa mycket mindre anser kommittén någon särskild lagstiftning angående tattarebarnens skiljande från sina föräldrar eller anhöriga böra ifrågasättas, som den i dessa barns natur djupt rotade benägenheten tor ett kringströvande levnadssätt måste antagas i mänga fall nödvändiggöra särskilda tvångsåtgärder för deras kvarhållande inom en uppfostringsanstalt och vistelsen därstädes tillsammans med andra barn kan väntas medföra stora vådor för dessas utveckling, likasom det också torde fa antagas vara förenat med stora svårigheter att uppsöka enskilda hem, som kunde vara villiga och lämpliga att åtaga sig tattarebarns uppfostran. Kommittén, som enligt vad förut (anförts, icke anser de åtgärder, som av piksdagen och Göteborgs domkapitel förordats, kunna väntas ensamt för sig råda bot på det ifrågavarande onda, hyser däremot den uppfattningen, att åtgärderna från samhällets sida i främsta rummet böra gä ut :på att förmå de vuxne tattarna att övergiva sitt kringströvande liv och antaga fast bostad. Det är i detta syfte som kommittén föreslagit, att 1 § av lagen angående lösdrivares behandling den 12 juni 1885 skulle, på sätt här nedan kommer att närmare omförmälas, underkastas sådan förändring, att de i samma lag innefattade bestämmelser skulle, därest tattarna vore åtföljda av egna eller andras barn, emot dem vinna tillämpning även i det fall, att de ägde medel till sitt uppehälle. För vinnande av det ovan framhållna önskemålet att förmå tattarna att mera allmänt antaga fast bostad är det enligt kommitténs åsikt vidare av nöden, att förstärkt polisbevakning anordnas i de delar av riket, som äro särskilt hemsökta av tattareföljen. Endast härigenom kan det väntas, att lösdrivarlagens bestämmelser skola bliva emot tattarna fullt verksamma och att den hos allmogen rådande, säkerligen icke helt och hållet ogrundade fruktan för tattarna skall kunna övervinnas, så att av dem övat bettleri och begångna förbrytelser skola komma att mera allmänt beivras. I fråga om sättet för den behövliga (»kade polisuppsiktens anordnande och de statsanslag, som, utöver vad for närvarande för dylikt ändamål utgår, kunna bliva erforderliga, anser sig kommittén icke böra göra något vidare uttalande. Därest de av kommittén förordade ändringarna i lagen angående lösdrivares behandling bleve genomförda och det genom en skärpt polisbevakning kunde åstadkommas, att den sålunda på ett flertal av de kringvandrande tattareföljena tillämp-

334 liga lösdrivarlagen också verkligen bleve emot dem tillämpad samt att tattarna även i övrigt (inge erfara, att de oaktat sitt ständiga kringflackande likväl alljämt vore av ordningsmakten övervakade, kunde det enligt kommitténs åsikt icke utan skäl förväntas, att det levnadssätt, tattarna hittills fört, skulle för dem förlora sin dragningskraft och att de så småningom skulle föredraga att antaga fast bostad. Först sedan detta skett, kan gällande lagstiftning angående mantalsskrivning, skolgångsskyldighet, fattigvård m. m. väntas bliva fullt verksam även med avseende å tattarna och en möjlighet öppnas att dessa efter hand skola komma att sammansmälta med den bofasta befolkningen. Kommittén har icke förbisett, att förverkligandet av det tillvägagångssätt gent emot tattarna, som av kommittén förordats, skulle komma att möta stora svårigheter, och att särskilt lantbefolkningens lätt förklarliga motvilja emot tattarna kan lägga hinder i vägen för dessas antagande av fast bostad. Såsom medel för minskande av dessa svårigheter har kommittén tänkt sig möjligheten av att i värt land arbetskolonier enligt mönster av åtskilliga i Tyskland verksamma sådana anstalter upprättades och att dessa kolonier, som skulle komma att mottaga från tvångsarbetsanstalter eller fängelser lösgivna personer och söka bereda dem anställning, skulle kunna förhjälpa i kolonierna intagna tattare till anskaffande av till bostäder lämpliga fastigheter i skilda delar av landet. Härigenom skulle också kunna förhindras, att tattare till allt för stort antal nedsatte sig a samma ort, vilket, enligt vad erfarenheten visat, ofta medför bildandet av verkliga förbrytarkolonier, vida farligare än de kringströvande följena. Slutligen vill kommittén också hava uttalat, att, därest genom statsbidrag i en eller annan form tattarnas bosättande kunde främjas, viktiga skäl synas tala för att staten för vinnande av detta högeligen behjärtansvärda syfte underkastade sig de ekonomiska uppoffringar, som härför kunde erfordras.» Sedan kommittén lämnat en redogörelse för förutsättningarna för att en person skall kunna enligt lösdrivarlagens 1 § i dess nu gällande lydelse behandlas såsom lösdrivare anför kommittén vidare följande: »Då de kringstrykande tattarföljena i allmänt ingalunda sakna medel till sitt uppehälle, har härav blivit en följd, såsom av Konungens befallningshavande i Hallands län påvisats, att de icke kunna såsom lösdrivare behandlas, ehuru de stryka sysslosösa omkring utan att söka arbete och på samma gång i de flesta fall underlåta att efter förmåga söka ärligen försörja sig samt föra ett för allmän säkerhet, ordning och sedlighet vådligt levnadssätt. Kommittén har redan i det föregående uttalat den åsikt, att en rättelse i detta missförhållande bör ske, och att bemödandena särskilt böra gå därpå ut att förmå tattarna att taga fast bostad och att själva sörja för sina barns skolgång och uppfostran, och skälen härför hava också förut angivits. I överensstämmelse härmed har kommittén hemställt, att lösdrivarlagen skulle under vissa förutsättningar komma att gälla med avseende å kringstrykare, som åtföljas av egna eller andras barn, oavsett huruvida de äro medellösa eller icke; varemot någon förändring icke föreslagits i villkoren för lagens tillämplighet på dem, som, utan att stryka omkring, underlåta att ärligen försörja sig. En av barn åtföljd kringstrykare skulle endast under den förutsättningen vara befriad från behandling såsom lösdrivare, att han kunde visa, såväl att han är någonstädes mantalsskriven som ock att han på behörigt sätt försörjer sig och drager omsorg om barnens vård och uppfostran. En sådan bevisning torde svårligen kunna presteras av någon bland de personer, som med den föreslagna förändringen varit avsedda.»

I anslutning härtill föreslogs, att till 1 § lösdrivarlagen skulle fogas ett nytt moment så lydande: >Finnes den. som stryker omkring från ort till annan, vara åtföljd av egna

335 eller andras barn och kan han icke visa, att lian är någonstädes mantalsskriven, samt att han på behörigt, sätt försörjer sig och drager omsorg om barnens värd och uppfostran, varde med honom förfaret såsom om lösdrivare sägs.» Över detta kommittéförslag inhämtades yttranden från Konungens befallnings- Yttranden havandena i riket, vilka, ined undantag av Körningens befallningshavande i M a l m ö - ^ Z ^ g ^ g e t hus, Västmanlands och Västernorrlands län samt överståthållarämbetet, tillstyrkte förslaget. Overståthållarämbetel uttalade i sitt yttrande betänkligheter mot den utvidgning, som man i kommittéförslaget velat giva begreppet lösdrivare genom att. i ett, nytt fall uppgiva fordran a medellöshet. Vidare kunde det starkt ifrågasättas, huruvida det stode i god överensstämmelse med de allmänna grunderna fin* nu gällande lösdrivarlag alt lata den omständigheten, huruvida en kringstrykande person vore åtföljd av barn eller ej, öva inflytande vid avgörande, huruvida han skulle behandlas såsom lösdrivare. Förslaget vore jämväl motbjudande däri, att al, en sa formell åtgärd som mantalsskrivning lämnades den betydelse, att åtgärdens försummande kunde under vissa förutsättningar medföra frihetens förlust för längre tid. Vandringsfolket torde emellertid kunna med andra medel än tvangsarbete kunna drivas in i den bofasta befolkningens vanor; och kommitténs förslag att upprätta arbetskolonier i skilda delar av landet syntes härutinnan vara att förorda. Överståthållarämbetet höll emellertid före, att arbetet för vandringsfolkets vinnande för samhället bättre än genom tillämpningen av tvångsarbete skedde genom åtgärder, som omedelbart hänförde sig till omhändertagande av de kringvandrandes barn. Konungens befallningshavande i Malmöhus län avstyrkte förslaget, då de flesta tattarna på grund av bettleri redan vore förfallna att varnas för lösdriveri och att dömas till tvångsarbete; och kommitterades förslag till lag angående vanartade och i sedligt avseende försummade barns behandling borde, om förslaget bleve lag, giva de kommunala myndigheterna makt att skilja barnen frän föräldrarna och draga försorg om deras uppfostran. Med en förstärkt polisbevakning i de delar av Jandet, som vore särskilt besökta av tattare, torde nu gällande lag komma att visa sig verksam. I sitt yttrande uttalade Konungens befallningshavande i Västmanlands län, att de kommitterades förslag icke utgjorde en praktisk lösning av ifrågavarande spörsmål. Tvångsarbetet borde ej föregå en kolonisation av tattarna, ty härigenom uppstodo stora svårigheter U)\- barnens omhändertagande, särskilt för den kommun, som i första band skulle svara för deras vård. Den första åtgärden i en ur civilisationshänsyn ävägabragt behandling av frågan borde vara att låta uppsöka, förhöra, förteckna och ordentligt rullföra varje tattare, varefter de under tillsyn skulle hänvisas till boplatser, där staten sandidiot för dem gjort möjligt att bygga och bo. Kungl. Maj:t har, såsom förut nämnts, förordnat, al! det av 1896 års kommit- Remisser till terade avgivna betänkandet, i vad del, avsåge ändring av lagen angående lösdri- £ S n [ w J s . vares behandling, skulle jämte de däröver avgivna utlåtanden överlämnas till fattig- kommittén. vårdslagstiftningskommittén. Såsom tidigare anförts har till fattigvårdslagstiftningskommittén vidare överlämnats särskilda »föfcraställningar till Kungl. Maj:t av kyrkoherden i Malung K. Hed-

336 val] och häradshövdingen i Skånings, Vilske och Valle härads domsaga (i. Kronlund. avseende vissa åtgärder mot tattarna och zigenarna. {u k 0hc le

£j " sfoioetoc

Kyrkoherde Hedvall har i en skrivelse av den 15 november 1911 påpekat, ' g ' e n a r n a 0 ( ' n tattarna vore en verklig landsplåga för den bofasta befolkningen samt att deras talrika barnskaror från spädaste åldern inläras att tigga, ljuga och göra allt upptänkligt ofog för att skaffa sig själva och de äldre livsuppehälle under deras vandringar. För att laga hand om zigenarnas och tattarnas barn samt giva dem vårdad uppfostran borde enligt Hedvalls mening inrättas räddningshem och arbetskolonier, varjämte lagen om vanartade och i sedligt avseende försummade barn borde ändras, så att barnavårdsnämnderna ägde rätt att utan allt i'ör vidlyftig procedur taga hand om barnen. Då ingen kommun kunde eller ville vidkännas dessa hemlösa människor och barn, var det nödvändigt, att staten vidkändes alla erforderliga utgifter.

alL z

Häradshör\ s j , , skrivelse av den 31 oktober 1917 har häradshövding Kronhmd, under ermraD a lunds skrt " , i ; m såsom ordförande i Skånings och Valle häradsrätt avdömt ett rannj . sakningsmål, vari tattare varit inblandade, anfört i huvudsak följande: Berörda ve H( tattare, vilka alla förde ett kringflackande levnadssätt, hade vid ett tillfälle stannat vid en avsides liggande stuga, bebodd av ett gammalt svagt och sjukligt par, ö(> åriga lägenhetsägaren L. och hans öl-åriga hustru, vilka båda vid tillfället gått till sängs. Tattarsällskapet, som bestod av 6 vuxna personer och ö barn med en ålder av respektive 16, 13, 11, 3 och 1 är, hade trängt sig in i stugan. Trots makarna L:s böner till dem att avlägsna sig hade sällskapet tagit nattkvarter i stugan, förtärt makarna L:s matförråd samt utfodrat sina 5 hästar med tillgängligt höförråd. Vid avresan följande morgon hade tattarna fyllt sina tre vagnar med hö. Tattarna hade för berörda brott åclömts straff. De förebragta omständigheterna vore ett typiskt exempel på de så kallade tattarnas framfart på landsbygden; säkert vore nog, att för landsbygdens fasta befolkning, i synnerhet på avsides liggande platser, detta vandringsfolk mångenstädes i vårt land utgjorde en fara för hus och hem samt en verklig landsplåga. Ur ordningens och rättssäkerhetens synpunkt måste detdärför framstå såsom synnerligen önskvärt att söka råda bot för dessa missförhållanden och anpassa detta vandringsfolks vanor och levnadssätt efter det lagliga samhällslivets former, men jämväl ur rent mänsklig och social synpunkt måste det vara en samhällets plikt att inskrida hjälpande och reglerande mot dessa egendomslösa och hemlösa vandrare. Oftast frukten av lösa förbindelser hade de fötts och åldrats såsom samhällets parias. Utan kanske en enda väckande känsla av kärlek eller deltagande från den omgivande världen hade de vuxit upp i saknad av både fysisk och moralisk ans, vård och fostran; följande den nedärvda vanan hade de tidigt drivits ut i vandringslivet. Med vaga och obestämda begrepp om rätt och orätt, om lag och laglöshet vore de predestinerade till en tillvaro, oscillerande mellan landsvägen och fängelsemurarna. Vad här vore sagt om tattarna, gällde till alla delar de med tattarna i levnadsvanor och annat närbesläktade zigenarna. För att återföra vandringsfolket till ordnade samhällsförhållanden torde det vara av vikt att söka skaffa dess vuxna medlemmar hem och bofasthet samt förmå dem till en samhällsnytt.ig verksamhet. Men även om dessa försök ej skulle med-

337 föra några nämnvärda resultat beträffande den nu levande äldre generationen, vore det dock synnerligen angeläget att tillvarataga det unga uppväxande släktet och ladda detsamma från vandringslivets alla skadliga inflytelser. För nämnda ändamål borde vandringsfolkets barn, om så fordrades även med tvång, genom statens försorg insättas i lämpliga uppfostringsanstalter, där de under sin uppväxt kunde få njuta vård och undervisning samt tidigt vänjas vid ett ordnat liv utan att därför helt avstängas från beröring med respektive föräldrar. Denna fråga torde vara vida mer en statlig än en kommunal angelägenhet. På grund av det anförda har häradshövding Kronlund hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte dels att anpassa de s. k. tattarna och zigenarna i ordnade samhällsförhållanden och dels särskilt att omhändertaga deras uppväxande ungdom och genom lämplig tillsyn och vård rädda dem åt samhället. Frågan om åtgärder mot. tattare och zigenare har därefter upptagits vid 1921 Framställars riksdag. Oscar Osberg m. fl. väckte nämligen i andra kammaren en m o t i o n > w J"f ^ J ^ " * däri — under framhållande av den våda, som tattarna och zigenarna vore för sam- , s n s ag' hållet, samt önskvärdheten av att deras barn omhändertoges och de äldre behand- 0 s ™ r [ ^ e r g s m o ,on lades efter lösdrivarlagen — hemställdes, att riksdagen måtte besluta skrivelse till ' Kungl. Maj:t med framställning om skyndsam utredning om lämpligaste sättet att befria samhället från zigenare och andra tattare. Andra kammarens andra tillfälliga utskott nr 2, till vilket motionen för ut- Utskottsutlåtande överlämnades, anförde: latande. »De missförhållanden, som av motionären beröras, äro otvivelaktigt av den art, att de förtjäna statsmakternas uppmärksamhet. De olägenheter av olika slag, som åtfölja de kringströvande zigenaroch tattarföljenas uppträdande, äro välbekanta och äro särskilt i vissa delar av landet kännbara. Att skydds- och uppfostringsåtgärder gent emot dessa socialt mindervärdiga samhällselement äro av behovet påkallade, synes uppenbart, varför utskottet för sin del finner syftet med förevarande motion behjärtansvärt. Utskottet får emellertid påpeka, att samhället redan nu med stöd av gällande lagar och författningar har vissa medel i sin hand till skydd mot nämnda folkelement. Sålunda föreskriver lagen angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas den 14 september 1914, att »utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas». Vidare äger enligt samma lag Konungens befallningshavande rätt att meddela förordnande om utvisning av i riket vistande utländska zigenare. Enligt gällande passförordning (kungl. kungörelsen den 26 november 1920 om övervakande av utlänningar i riket) skall utlänning, som vill uppehålla sig i riket, vara försedd antingen med viserat pass eller uppehållsbok. I annat fall skall han av polismyndighet meddelas föreläggande att inom viss tid lämna landet. Det vill härav synas, som om myndigheterna ägde möjlighet till ganska omfattande kontroll åtminstone i fråga om zigenarna. Vad de s. k. tattarna beträffar, vilka i allmänhet torde vara svenska medborgare, finnas även beaktansvärda möjligheter till övervakande från samhällets sida med stöd av gällande lösdrivar- och fattigvårdslag. Av all erfarenhet att döma torde dock vida effektivare medel till kontrollåtgärder än de som nu stå till buds vara behövliga, varför en utredning i detta syfte utan all fråga synes synnerligen önskvärd. En sådan utredning, närmast åsyftande förslag till åtgärder för beredande av ordnade förhållanden med avseende å vissa kringvandrare, i synnerhet de s. k. tattarna, har emellertid tidigare — redan år 1897 — genom riksdagsskrivelse (nr 80) blivit begärd. Av Kungl. Maj:t igångsattes också under den följande tiden vederbörlig utredning, och vissa förslag i ovannämnda syfte utarbetades. 43 — 22.927.

338 Frågan hann dock icke utöver ett förberedande stadium, då den år 1907 överlämnades till den detta år tillsatta fattigvårdslagstiftningskommittén, som sedermera varit sysselsatt med andra i dess uppdrag ingående ärenden. Efter vad utskottet har sig bekant är det emellertid nämnda kommittés avsikt att inom den allra närmaste framtiden i samband med frågan om revision av lösdrivarlagen upptaga även här ifrågavarande spörsmål till behandling. Då sålunda en utredning med i det stora hela samma syfte, som i motionen avses, redan är föranstaltad, kan en skrivelse i ämnet nu icke anses av bekovet påkallad. >

Med stöd av det anförda hemställde utskottet, att motionen icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda, vilken hemställan ock bifölls.

IV. Utredning om förekomsten i Sverige av tattare och zigenare. A.

Uppgifter från pastorsämbetena.

För att fa till stand en undersökning angående förekomsten av tattare och zigenare samt en del med dem likställda personer, vilkas kringstrykande levnadssätt innebure uppenbara faror och olägenheter för samhällsordningen, anhöll fattigvårdslagstiftningskommittén hos chefen för socialdepartementet om tillstånd att för sådant ändamål från pastorsämbetena införskaffa upplysningar beträffande förekomsten av dylika personer. Sedan departementschefen genom beslut den 22 november 1921 lämnat kommittén begärt medgivande, har kommittén från pastorsämbetena inhämtat upplysningar ej mindre angående antalet av de tattare eller zigenare, som den 1 december 1921 voro kyrkobokförda eller upptagna i boken över obefintliga, dels ock av de personer, som vid samma tidpunkt voro kyrkobokförda eller upptagna i boken över obefintliga och som, utan att kunna bestäml angivas såsom tattare eller zigenare, på grund av kringströvande levnadssätt eller eljest kunde betraktas såsom med dem jämställda, än även huruvida tattare eller zigenare brukat uppehålla sig inom församlingen. Begärda uppgifter hava inkommit från flertalet av rikets pastorsämbeten. Då kommittén utgått från, att tattare eller zigenare ej funnits inom de församlingar, varifrån uppgifter ej inkommit, har kommittén ej ansett sig behöva infordra komplettering. I vidstående tablå hava de inkomna uppgifterna länsvis sammanförts. Antalet av de med tattare eller zigenare likställda uppgår enligt sammanställningen till 1,072. Av primäruppgifterna synes framgå, att en del möjligen är att hänföra till tattare, men att åtskilliga äro lösdrivare, som ej hava något atl göra med zigenare och tattare. Samma torde även vara förhållandet med de 235, som äro upptagna i boken över obefintliga. Av sammanställningen inhämtas, att största antalet tattare eller med dem likställda finnes inom Jönköpings län; därnäst komma Gävleborgs, Värmlands, Älvsborgs, Hallands, Örebro och Malmöhus län. Över etthundra tattare finnas vidare inom Skaraborgs, Västernorrlands och Västerbottens län. I de inkomna uppgifterna lämnas upplysningar om, att tattare från angränsande trakter, särskilt vid marknaderna, bruka antingen draga igenom pastoratet eller hälsa på där boende tattare. Pastorsämbeten i en del församlingar uttala, att tattarna äro en verklig landsplåga för den bofasta befolkningen, särskilt i glest befolkade trakter, samt att barnens uppfostran och skolgång försummas.

339 Upptagna Med tati boken tarejeller bokförda över obe- zigenare likställda fintliga Kyrko-

L

Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gottlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs och Bohus Älvsborgs Skaraborgs Värmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

ii

n

, i

» >

, » »

73 79 19 37 280 80 91 5 42 43 130 168 91 187 114 220 130 65 89 257 104 94 109 68

1,268

1,072

2,575

32 10 48 108 47 94 44 94 26 25 33 184 57

» » t

„

» »

>

n

» ,) » » » > 5>

Summa

B.

92 56

14 1 21 9 5

18 44 7 30 57 34 78 4 9 33 61 27 42 79 57 125 104 14 56 59 46 73 8 7

30 20 10 6 210 30 13

Uppgifter

från

25 15 2 2 13 16

Summa

1 1 21 33 2 14 13 1 26

polismyndigheterna.

Då i åtskilliga av de inkomna uppgifterna hänvisades till polismyndigheterna såsom bäst ägnade att lämna vidare upplysningar i hithörande frågor, samt det var tydligt, att hos berörda myndigheter kunde erhållas en del uppgifter, som voro av intresse, anhöll kommittén hos chefen för socialdepartementet om tillstånd att från rikets polismyndigheter inhämta vissa sådana, enligt ett av kommittén uppgjort frågeformulär; och denna hemställan bifölls den 14 februari 1922 av departementschefen. På grund av medgivandet infordrade kommittén genom Konungens befallningshävandes försorg ifrågavarande uppgifter från rikets polismyndigheter, vilka samtliga inkommit med sådana. Såsom redan förut anmärkts, representera zigenare och tattare i åtskilliga hänseenden skilda typer, vadan deras särskiljande i allmänhet ej stöter på svårigheter. En bland dessa skiljaktigheter är, att tattarna i regel hava fast bostad, under det att zigenarna utan längre uppehåll större delen av året flacka omkring. Zigenarna hava-därför av polismyndigheterna i regel ej upptagits såsom vistande inom något visst distrikt. Förekomsten av tattare och zigenare inom de olika länen framgår av denna tablå.

340 % i förhållande Antal

till hela antalet

% i förhållande

• Antal

tattare Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands Jönköpings Kronobergs Kalmar Gottlands Blekinge Kristianstads Malmöhus Hallands

län.. i

..

> .. » .. > ... » .. •'

. .

» ..

»

» ... » ..

—

—

33 29

1*8

—

6 301 48 113

—

89 68 71 137

re

—

0-3 16-4 2-6 6-2

—

4'8 37 89 7-4

Göteborgs o. Boh us län... 140 95 Älvsborgs » ... 25 Skaraborgs » ... Värmlands » ... 254 2fi Örebro > ... 17 Västmanlands » ... 11 Kopparbergs » ... 171 Gävleborgs 99 Västernorrlands » ... 12 Jämtlands » ... 49 Västerbottens » ... 40 Norrbottens » ... Summa 1,833

till hela antalet tattare. 7-0 6.8 ['4 13-8 1-4 0-!) 0*6 9*8 5'4 0-7 2-7 2'2 100

Denna sammanställning visar, att största antalet tattare både absolut och relativt linnes inom Jönköpings län (301 eller KV4 %). Därnäst komma Värmlands län (254 eller 13-8 %), Gävleborgs län (171 eller 9'3 %\ Göteborgs ocb Bohus län (140 eller T§%\ Hallands län (137 eller 7"4 %) samt Kalmar län (113 eller 6 2 %). Siffrorna från Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län avse huvudsakligen zigenarna. Enligt upplysningar, som kommittén erhållit, synes hela antalel zigenare i riket kunna uppskattas till omkring 250. Då de från polismyndigheterna inkomna uppgifterna synas lämna en god bild av särskilt tattarnas förekomst i landet och deras levnadsförhållanden, har kommittén ansett sig böra göra en sammanfattning länsvis av de inkomna uppgifterna. Stockholms län. I detta län finnas tattare bosatta inom Väddö och Frötuna landsfiskalsdistrikt. Inom förstnämnda distrikt finnas 5 familjer med 12 barn under 16 år samt 2 ensamma män och 2 ensamma kvinnor. Av dessa tattare hava 6 egna gårdar. 4 av familjerna befinna sig tidvis på vandringar, som sträcka sig norrut mot Österlövsta socken och söderut nedåt Norrtälje. Under sina färder pa sjön bruka de använda sig av båtar, vid resor å land färdas de efter häst. De försälja under sina resor porslin och lerkärl, bota kreatur samt uppköpa skrot och lump. De inom Frötuna distrikt boende tattarna utgöras av 2 familjer med 3 barn, vilka båda familjer äga och bebo egna lägenheter; dessa vandra omkring på samma färdvägar som tattarna från Väddö. Såväl Väddö- som Frötuna-tattarna pläga emottaga besök av tattare från Uppsala län. Några direkta anmärkningar mot tattarna i Stockholms län hava ej framställts. Barnen uppgivas gå regelbundet i skola. Uppsala län. Inom Norunda och Tierps landsfiskalsdistrikt bo 8 tattarfamiljer med sammanlagt 13 barn. 6 familjer hava egen bostad, de övriga 2 familjerna äro inneboende hos de andra. Familjerna befinna sig vissa tider av året på resor i angränsande socknar; resorna utsträckas understundom till Gävleborgs län. De syssla huvudsakligen med hästhandel och hästbyte ävensom med försäljning av utav dem tillverkade blecksaker. Barnen åtnjuta undervisning i folkskola. Tattare från Väddö, Österlövsta och andra orter bruka göra påhälsningar under 8 å 14 dagar

841 hos tattarfamiljerna inom Uppsala län. Tattarna inom Uppsala län hava ej åtalats cl I or undergått bestraffning för brott samt hava ej anhållits eller dömts för lösdriveri eller bettleri. De påhälsande tattarna bruka däremot ställa till slagsmål, snatta och göra den trakt osäker, där de färdas fram. En polisuppsvningsman föreslår, att tattare skola förbjudas att resa omkring, då de föra ett sysslolöst liv och knappast någon enda av dem försörjer sig ärligen. Södermanlands län. Några bofasta tattare synas ej finnas inom detta län. Tattarföljen från andra län bruka dock draga landsvägen fram mellan NyköpingNorrköping samt göra uppehåll i Gnesta eller Flen, särskilt vid marknadstillfällen. Tattarna äro fruktade men synas ej vara allt för besvärliga, då de ej göra längre uppehåll inom länet. De uppgivas dock stjäla foder och matvaror från befolkningen. En del polismyndigheter anse, att för stävjande av zigenarnas och tattarnas framfart hästhandeln borde underkastas motsvarande bestämmelser som gälla för gårdfarihandel, samt att deras kringvandrande borde förbjudas. De borde ock åläggas att vid ankomsten till en ort anmäla och legitimera sig hos vederbörande polismyndighet. Östergötlands län. Inom Skärkinds landsliskalsdistrikt finnas tvenne personer bosatta, som av allmogen bruka betecknas såsom tattare; de hava ej vanlig tattartyp men synas vara besläktade med tattarna. De leva huvudsakligen på hästhandel. En av dessa är gift och har minderåriga barn; han är lättjefull och har tvenne gånger varit straffad. Familjen har fått fattigunderstöd. Vissa delar av länet, särskilt de som gränsa mot Småland, hava besök av tattare från Eksjö, Vimnierby och Västervik. Dessa tattare vandra helst genom skogsbygderna och äro fruktade av befolkningen, enär de uppträda pockande och hotfiillt. På resorna använda de sig av vagnar, förspända med utmagrade och vanvårdade hästar. Myndigheterna uttala, att tattarnas och zigenarnas vandringar borde helt förbjudas, i samband varmed föreskrifter borde lämnas om deras arbets-och bostadsförhållanden. De borde behandlas efter lösdrivarlagen samt barnen omhändertagas för uppfostran. Jönköpings län. Tattarnas bosättning inom Jönköpings län framgår av omstående tablå. De inom länet bosatta tattarna hava i regel fast bostad antingen i eget hus eller såsom inhyses hos andra tattare. Deras sysselsättning är hästhandel, handel med lump, ben och andra avfallsartiklar, smyghandel med diverse varor, tillverkning av pappersbi om mor och borstviskor. Under resorna syssla de med förtenning av kopparkärl. . De bofasta tattarna uppgivas i sin hemort leva som vanliga människor. Endast från Nässjö och Långaryds landsfiskalsdistrikt uppgives deras levnadssätt vara störande, supigt och oregelbundet, kvinnorna slarviga i hemmen samt barnen i regel försummade. Barnen lära sig att snatta och ljuga. — Tattarbarnen från Nässjö landsfiskalsdistrikt samt Jönköpings stad uppgivas hava oregelbunden skolgång

342 Nässjö landsfiskalsdistikt Eksjö » Sävsjö » Skillingaryds » Långaryds » Unnaryds » Jönköpings stad Eksjö > Gränna » Nässjö » Värnamo »

Antal familjer

Antal barn inder 16 år

3 1 3 2 1 1 25 3 3 2 2

10 8 4 2 6 85 11 2 15

Ar tal ensamma personer män kvinnor

— 4 1 2

2 3 l

— 20 3 3 1

15 1 3 2

samt gå omkring och tigga mer eller mindre förtäckt, — En del tattare hava vari I föremål för åtal och bestraffningar för fylleri, förargelseväckande beteende, misshandel, stöld och olaga handel. De i norra delen av länet bosatta tattarna få särskilt under sommartid besök av tattare från södra delarna av länet samt från Östergötland och Västergötland. De tattare, som bo i södra delen av länet, mottaga besök av tattare från Hallands. Alvsborgs och Kronobergs län. Tattarna inom Jönköpings län göra i sin tur påhälsningar hos tattarna från nyssnämnda två län. De kringresande tattarna ställa i regel till bråk och uppträden vid sina besök samt störa befolkningen med tiggeri och stölder under resorna. En del polismyndigheter förklara sig icke hava något att anmärka mot tattarnas kringvandring, under det att andra anse deras förekomst som en landsplåga. Bland de åtgärder, som föreslagits mot zigenarnas och tattarnas kringvandring, märkas — förutom det redan lagfästa förbudet för utländska zigenare att komma in i landet och utvisning av redan inkomna utländska zigenare — skyldighet att hava tillstånd för att få kringvandra, sterilisering, förbud mot äktenskap mellan zigenare och svenskar, utfärdande av ett generellt förbud mot zigenarnas tillställningar, meddelande av särskilda föreskrifter om hästhandel, förbud för tattarna att idka gårdfarihandel, underlättandet av möjligheten för tattarna att förvärva sig egna hem, varigenom en stor del åtminstone kunde bliva nyttiga medborgare, samt skärpning av lösdrivarlagens bestämmelser. En polismyndighet framhåller svårigheten att behandla zigenarna efter sistnämnda lag, enär de ofta innehava rätt så avsevärda penningsummor. Kronobergs län. Vidstående sammanställning visar, varest tattarna inom Kronobergs län äro bosatta. De i Åsheda landsfiskalsdistrikt boende tattarna hava förut varit bosatta i Vetlanda. De bofasta tattarna hava egna hus eller innebo hos andra tattare. De arbeta med förtenning av kopparkärl, sälja och byta hästar samt syssla med uppköp och försäljning av lump, skrot, tagel och svinhår. Deras handel är egentligen en täckmantel för tiggeri och understundom tvingas ortsbefolkningen att köpa deras varor av rädsla för hämnd från tattarna.

343 Aseda landsfiskalsdistrikt Älmeboda » Älmhults » Göteryds »

Antal

Antal barn

familjer 3 2

under 16 ar 18 9

A n ensamma

t

män

a ensamma kvinnor

2 —

1 1

Tattarna inom länet betecknas såsom lata och opålitliga; de hava upprepade ganger varit dömda för fylleri, oljud, misshandel samt överdådig framfart. I regel finnes ingen anmärkning mot barnens skolgång. Tattare från Blekinge, norra Skåne och Halland pläga göra påhälsningar bos tattarna i Kronobergs län samtidigt med att de besöka marknaderna. De inom länet bosatta tattarna vandra omkring i länet och inom angränsande landskap. De kringflackande tattarsällskapen åstadkomma ofta otrevligheter genom bettleri och stölder. Såsom åtgärder till förekommande av de olägenheter, som tattarnas och zigenarnas vandringar medföra, föreslås, att kringvandrandet över huvud taget för dessa människor förbjudes; att, om kringvandrande får äga rum, uppehållsbok eller pass skall utfärdas; att zigenarna ej få slå läger utan polismyndighetens tillstånd; att tattarna och zigenarna skola behandlas enligt lösdrivarlagen, oaktat de innehava bostad och egendom, samt att barnen skola omhändertagas och uppfostras. Kalmar län. Av nedanstående sammanställning framgår, varest tattare inom Kalmar län äro bosatta:

Kalmar landsfiskalsdistrikt Vassmolösa » Torsås » Åkerbo > •• Borgholms » Oskarshamns stad Vimmerby »

Antal familjer

Antal barn under 16 är

2 2 3 1 1 3 8

9 11 7 7 6 10 16

A

ensamma män

n

t

a

i

ensamma kvinnor

Ovannämnda tattare äga egna hus eller förhyra sig bostäder. De äro lumpsamlare, kopparslagare, gårdfarihandlare och korgarbetare. Emot barnens skolgång finnes ingen anmärkning. Beträffande de i Vimmerby och Torsås bosatta tattarnas levnadssätt uppgives, att de leva liksom andra medborgare i samhället. Övriga tattare inom länet hava varit straffade för fylleri, oljud, djurplågeri, förargelseväckande beteende eller dråp. De uppgivas föra ett supigt och oordentligt liv samt störa ordningen och allmänna, säkerheten. Tidvis befinna de sig på vandringar till andra tattare i och utom länet, särskilt pläga de besöka marknaderna, där de i regel ställa till oordningar. Under sina vandringar uppträda de hotfullt mot den bofasta befolkningen samt äro mycket fruktade. Tattare från Blekinge och Kronobergs län bruka göra påhälsningar hos tat-

344 tärna i Kalmar län, särskilt vid marknadstider. Vid dylika sammanträffanden bruka såsom regel slagsmål och oordningar uppstå. Såsom åtgärder för att förekomma olägenheterna av tattarna har föreslagits, att de skulle förbjudas att syssla med hästhandel. Gottlancls län. Enligt de inkomna uppgifterna finnas inga tattare på Gottland. Däremot har med längre mellanrum zigenarband besökt Gottland samt därvid vandrat omkring hela ön. Zigenarna uppgivas syssla med förtenning och dylikt samt synas ej hava stört allmänna ordningen. Zigenarbanden hava bestått av ett mindre antal personer. Blekinge län. Inom Bekinge län finnas tattare bosatta på de platser och till det antal, som framgår av denna sammanställning:

Tvings landstiskalsclistrikt Eonneby » Hoby » Hällaryds » Asarums » Jämshögs »

Antal familjer

Antal barn under 16 ar

2 1 2 1 :5 4

8 5 8 2 15 12

A n t a l ensamma ensamma man kvinnor 1 1 — 3 2 2 — — — — 2 2

De inom Blekinge län bofasta tattarna äga eller hyra sig bostäder. Deras sysselsättning är handel med hästar, korgar och lerkärl ävensom gårdfarihandel och förtenning. Beträffande tattarbarnen från Hällaryds och Jämshögs landsfiskalsdistrikt uppgives, att deras skolgång är oregelbunden samt att barnen uppfostras till samma dåliga levnadssätt som föräldrarna. Från de andra distrikten meddelas, att barnens skolgång är regelbunden. En del av tattarna hava varit straffade för fylleri, misshandel, stölder och olaga gårdfarihandel. Under den tid, de vistas hemma, uppföra de sig relativt gott, men under sina vandringar, som de företaga till angränsande socknar samt till Småland, Skåne och Kalmar län, bettla och snatta de samt tvinga sig genom ett hotfullt uppträdande till mat i gårdarna utmed deras färdväg. Tattare från Småland och Kalmar län besöka »sina släktingar i Blekinge län. Såsom åtgärder mot tattare och zigenare föreslås, att de icke åkerbrukande tattarna och zigenarna utvisas eller ock sammanföras i en av staten upprättad koloni; att kringvandrandet helt förbjudes samt att zigenarna icke tillåtas att giva offentliga tillställningar. Kristianstads län. .Vidstående sammanställning utvisar tattarnas bosättning inom länet. Tattarna, som äga egna fastigheter eller hyra sig husrum, syssla med tillverkning av och handel med lerkärl och ståltrådsarbeten, handla med sill, kreatur, företrädesvis hästar, lump och skrot. Tattarbarnens skolgång är på de flesta ställen oregelbunden och försummad; barnen äro illa uppfostrade och följa föräldrarna på deras strövtåg.

345 Antal familjer Björnekulla landsfiskalsdistrikt Riseberga » Örkelljunga » Verums » Näsums » Äsphults .> Tryde » Löderups »

2 1 4 1 ] ]

1 1

Antal barn under 1(5 ar 5 ö 3 7 6 9

A i) ensamma män 1

t

a

1 ensamma kvinnor

3 4

]

En del av tattarna hava varit straffade för stölder, knivskäring och snatteri; en tattare har varnats för lösdriveri. Tattarnas i Björnekulla, Riseberga och Näsums distrikt levnadssätt uppgives ej givit anledning till anmärkning, men inom övriga distrikt säges de föra »ett rikligt tattarliv», störa ortsbefolkningen genom tiggeri och snatteri, uppträda hotfullt samt utgöra en landsplåga för befolkningen. Tattarna företaga vandringar in i angränsande län. Inom Kronobergs, Kalmar och Hallands län boende tattare bruka särskilt vid marknader besöka tattarna inom Kristianstads län. Polismyndigheterna uttala, att tattarna och zigenarna äro en verklig landsplåga; en landsfiskal säger mycket träffande: zigenarplågan är mera akut, tattarplågan är kronisk». Såsom åtgärder emot kringvandrandet föreslås, att ett signalements- och personalregister upplägges; att effektiva straff stadgas för kringstrykare, bettlare och skojare; att barnen tagas från föräldrarna; att kringvandrandet förbjudes; att åtgärder vidtagas för tattarnas och zigenarnas bosättande; att lagstiftningen ändras därhän, att tattare och zigenare kunna ådömas tvångsarbete utan föregående varning samt att de åläggas en viss anmälningsplikt hos polismyndigheten i orten. Malmöhus lån. Inom detta län uppgivas tattare vara boende inom de landsfiskalsdistrikt och till del antal, som angives i nedanstående sammanställning:

Dalby landsfiskalsdistikt Kävlinge > Billesholms » Sjöbo » Malmö stad Ystads »

Antal familjei

Antal barn mder lti år

A n ensamma män

3 1 2 -I ö 1

14 1 2 6

— 1

t

a

1 ensamma kvinnor

— —

En del av dessa tattare hava egna hus och de andra förhyra bostad. De syssla med lump-, kram-, häst-, fisk-, lerkärls- och bleckkärlshandel. Även konstgjorda blommor bruka de sälja. Emot tattarbarnens skolgång har ej framställts någon anmärkning. Tattarna från Malmö och Sjöbo hava undergått bestraffning för stölder, varjämte de varnats för lösdriveri och ådömts tvångsarbete. De anses opålitliga, när det gäller andras egendom.

346 Tattare från Malmöhus län göra resor till marknader inom Hallands och Kristianstads län, liksom tattare från sistnämnda län vid liknande tillfällen besöka tattare i Malmöhus län. I fråga om deras levnadssätt säges i trakter, där de bo eller draga fram, att stölder, bedrägeri, bettleri och oordningar äga rum. Såsom åtgärder emot tattarnas och zigenarnas vandringar föreslås, att lösdrivarlagen så ändras, att den kan tillämpas på tattare och zigenare; att förbud meddelas dem att giva föreställningar; att de åläggas att skaffa sig lämpliga bostäder; att de steriliseras; samt att barnen tagas ifrån dem och insättas i barnhem. Hallands inom länet:

län.

Nedanstående sammanställning utvisar tattarnas

Falkenbergs landsfiskalsdistrikt Himle » Viske » Fi äras > Kungsbacka » Falkenbergs stad Varbergs >

Antal familjer

Antal barn under 16 ar

ensamma 1 '

3 4 6 3 3 1 6

3 11 8 15 16

— 8 — — — — —

3 15

män

bosättning "ensamma kvhmoi. — 6 —

—

Tattarna bo i egna hus eller förhyrda bostäder. En del av dem hava dessutom mindre lantbruk. Deras sysselsättning är handel eller byte med hästar, gårdfarihandel samt handel med lerkärl, korgar, sill, frukt och ved. Emot tattarbarnens skolgång finnes ingen anmärkning. En del tattare hava varit straffade för misshandel, fylleri, snatteri och till och med mord. De uppgivas vara lata och oordentliga samt oroa den fasta befolkningen. Tattarna från Falkenbergs och Viske distrikt uppgivas dock numera vara ganska ordentliga. Deras vandringar, som ofta upprepas och pågå några dagar eller veckor, utsträckas till angränsande socknar och län. Särskilt äro marknaderna ett eftersök! nöje för tattarna. Tattare från norra Skåne, Göteborgs och Bohus län, Småland och Västergötland vandra genom länet samt besöka Hallandstattarna. Såsom lämpliga åtgärder mot zigenarnas och tattarnas vandringar föreslås, att kringvandrandet helt förbjudes; att utländska zigenare utvisas och inhemska koloniseras; samt att kringvandrarnas barn fråntagas dem och insättas för uppfostran i barnhem. Göteborgs och Bohus län. sammanställning:

Stångenäs landsfiskalsdistrikt Bullarens » Kville » Uddevalla stad Göteborgs »

Inom detta län finnas tattare bosatta enligt följande Antal familjer

Antal barn under 16 ar

ensamma"

2 1 1 2 17

2 — 3 7 68

— 2

män

1 8

"ensamma ^ ^ •

— — — 3

347 Vidkommande Göteborgs stad torde uppgifterna huvudsakligen avse zigenare. Tattarna bo i egna hus eller förhyra bostäder. En tattare är intagen i fattiggård. Deras sysselsättning är förtenning, uppköp och försäljning av lump, hästhandel och dylikt. Barnen åtnjuta skolundervisning; en del barn hava på grund av vanart intagits i uppfostringsanstalter. Barnens uppfostran blir ofta bristfällig och försummad. I hemmen förekomma ofta uppträden av sorglig art såväl mellan makarna som även mellan barn och föräldrar. Dryckeslag äro ofta förekommande; och ej sällan ändas desamma med slagsmål och misshandel. Tattarna resa ofta ut sent på kvällen samt inventera» då visthus och hönshus, spannmålsbodar och magasin. De inom Stångenäs, Bullarens och Kville distrikt bosatta tattarna, av vilka en är gift med en kvinna, som ej är av tattarsläkt, uppföra sig väl, åtminstone då de äro nyktra. De övriga tattarna hava varit dömda för fylleri, oljud, misshandel, rån, stölder m. m. Tattarna bruka företaga resor till olika platser inom länet ävensom till Halland och Västergötland. Resorna stå ofta i samband med marknader och torgdagar, då tattarna byta hästar, försälja sina varor, och, när de komma at, stjäla. Tattare från Västergötland och Dalsland bruka besöka tattarna i Göteborgs och Bohus län särskilt i samband med marknader i Uddevalla. De på vandring stadda tattarna uppsöka helst avsides liggande gårdar för att lättare kunna tilltvinga sig vad de önska. Myndigheterna föreslå såsom åtgärder emot tattarna och zigenarna, att de åläggas hava legitimationshandlingar; att de ådömas tvångsarbete oaktat innehav av penningar; att föreskrifter meddelas om rätt för polismyndigheten att avlägsna zigenare från enskildas områden; att utländska zigenare utvisas; samt att jordägare vid vite förbjudas att upplåta plats åt tattare och zigenare. Alvsborgs län. Nedanstående sammanställning utvisar, varest och till vilket antal tattare inom detta län finnas: Antal familjer Billingslbrs landsfiskalsdistrikt Flundre » Dals-Eds » Kinna » Kungsäters » Svenljunga » Borås stad

1 1 2 5 1 5 2

Antal barn under 10 år 8 — 1 13 3 It; 8

A n t a l ensamnia ensamma man kvinnor — — 5 1 — — 1 — —. 3 I 7 2

Av de inom Älvsborgs län bosatta tattarna hava en del egna hus och en del förhyra bostäder. De idka försäljning av korgar, lerkärl, lump, gårdfarihandel och hästhandel. Tattarfamiljerna inom Dals-Eds socken syssla med jordbruksarbete. Tattarbarnen uppgivas hava gått ordentligt i skolan. Tattarna inom Billingsfors, Dals-Eds, Kungsäters och Svenljunga distrikt hava ej varit straffade, men tattarna inom de andra distrikten hava undergått bestraffning för stölder, djurplågeri, våldsgärningar och fylleri. Kniven sitter löst vid hästbytena», säger en landsfiskal.

348 Tattarna företaga resor, särskilt i samband med marknader, till Halland och Småland samt Göteborgs och Bohus län. Tattare från dessa orter komma vid marknader inom Älvsborgs län på besök. En landsfiskal yttrar sig på följande sätt angående sina iakttagelser rörande tattarna och zigenarna: »Då de kringstrykande tattarna och zigenarna förorsaka allmänheten, isynnerhet å avsides belägna platser, mycket obehag och även utgifter, i det de såväl genom direkt tiggeri som ock genom salubjudande av värdelösa saker, vilka, då tillfället är passande, ofta i pockande ton utbjudas och som i synnerhet den ensligt boende därvid för undvikande av obehag och våld måste inköpa eller byta sig till mot födoämnen och andra värdefulla varor, vore det särdeles önskligt, att noggranna och effektiva bestämmelser utarbetades för hämmandet av deras framfart i bygderna, därvid torde böra ifrågasättas lämpligheten av att åt den, som hos vederbörande polismyndighet, för vilken i allmänhet största svårighet förefinnes å platsen efterhålla dem, inställa dylika personer, beredes lämplig ersättning. Därjämte borde barnen fråntagas tattarfamiljerna och på statens bekostnad beredas lämplig uppfostran, varigenom helt säkert den kommande generationen i allmänhet skulle upphöra med sitt kringstrykande». Andra polismyndigheter föreslå såsom åtgärder emot tattarna eller zigenarna, att kommunerna tilläggas rätt att vid vite förbjuda hysande av tattare; att tattare och zigenare vid häktningsäventyr förbjudas vandra från ort till annan; att tattarna och zigenarna intagas i offentliga arbetsanstalter; samt att zigenarna utvisas. Skaraborgs län. Inom Skaraborgs län finnas tattare endast bosatta inom Slättängs landsfiskalsdistrikt, nämligen 6 familjer med 10 barn, 2 ensamma män och en ensam kvinna. Alla utom två hava egna gårdar eller hus. De syssla med kopparslageri och förtenning samt idka gårdfarihandel med laga tillstånd. En av de ensamma männen och den ensamma kvinnan befinna sig tidvis på vandring. De hava ej varit tilltalade för brott och leva ungefär som befolkningen i övrigt. Emot barnens uppfostran och skolgång finnes ingen anmärkning. Tattarsällskap från Dalsland, Värmland och Älvsborgs län bruka resa genom delar av Skaraborgs län, särskilt vid marknader, och livnära sig då genom förtenning, handel med ler- och bleckkärl samt bettleri. En landsfiskal har lämnat följande belysande redogörelse för de kringresande tattarfamiljernas uppträdande: Distriktet genomreses eller genomvandras titt och ofta av svenska tattare, som uppehålla sig genom hästskojeri, bettleri och tjuvnad. De uppträda ofta i flock, så att sällskap på tre, fyra skjutsar och ett tiotal personer och däröver ej äro sällsynta. Under de årstider, då de ej kunna kampera under bar himmel, bruka avlägset belägna ställen uppsökas för begärande av nattlogis. Händer det då, att på stället äro boende äldre eller orkeslösa personer, som äro rädda och undfallande, göra sig tattarna genast till herrar i huset, som länsas på matvaror, foder till hästarna tillgripes m. m. Ofta under hot om repressalier, därest anmälan å dem skulle göras, avlägsna de sig tidigt påföljande morgon och i de allra flesta fall göres ingen anmälan, ty en hämndeakt kan icke anses utesluten.» Såsom typiskt för tattarnas uppträdande refererar landsfiskalen därefter del fall av hemfridsbrott m. m., som omförmäles i häradshövding G. Kronlunds ovan

349 nämnda skrivelse till Kungl. Maj:t (sid. 20); landsfiskalen tillägger, att de flesta av detta sällskap under hösten 1918 härjat i Dalsland på liknande sätt och gripits men på grund av bristande bevisning måst släppas. Samme landsfiskal omnämner även ett fall från år 1919, då ett tattarband häktades för olovligt tillgrepp under liknande omständigheter. Värmlands län. sammanställning:

Vase landsfiskalsdistrikt Ransäters » Kils > Grams » Näs » Arjängs » Arvika Torsby » Ekshärads » Uddeholms Filipstads stad

'rattarnas bosättning inom länet framgår av nedanstående Antal familjer 1 2 8 5 '2 5 7 12 4

A t a l 1 " 1 H under 16 ar 6 8 18 18 1 4 18 25 1 24 11

ensamma"

"ensamma

män

kyinnor

1 7 — 1

— 5 1

1 — 5 1

1 3

1 Största delen av dessa tattare bo i egna hem, de andra förhyra bostäder. De manliga tattarna syssla med förtenningsarbeten, borstbinderi, hornarbeten, ståltrådsarbeten, häst- och klockbyte, jordbruksarbete och fiskhandel. Kvinnorna virka spetsar, väva band eller hava annat handarbete. Gossarna smuggla tobak från Norge och försälja den på sina vandringar Deras förnämsta förvärvskälla uppgives dock vara bettleri. Inom Kils, Torsby och Uddeholms landsfiskalsdistrikt betecknas barnens skolgång såsom oregelbunden, men inom övriga distrikt finnes intet att erinra mot skolgången. Barnens uppfostran angives såsom dålig, då de under vandringarna få medfölja föräldrarna eller äldre syskon för att öva sig i bettleri m. m. En del av tattarna hava undergått bestraffning för stölder, misshandel, andra åter erhållit enskild varning för lösdriveri. Tattarnas inom Torsby distrikt vandringar sträcka sig i regel efter en viss återkommande route genom flera landskap. En del familjer begiva sig söderut genom Jösse och Nordmarks härader in i Dalsland samt gå sedan över norska gränsen och återvända över Norge hem. Somliga gå norrut över Älvdalen till Dalarna och fortsätta genom Dalarna samt taga även de hemvägen över Norge. Andra uppgifter meddela, att tattarna utsträcka sina vandringar till Västergötland, Halland och Bohuslän. Värmlandstattarna emottaga besök av tattare från Borås i Norge samt Grytnäs socken i Dalarne. Såväl tattarna som zigenarna betecknas såsom parasiter, som leva av stölder och bettleri. Tiden vore nu inne, säger en polismyndighet, att något åtgöres för att råda bot för denna samhällskräfta. Såsom åtgärder emot tattare och zigenare föreslås, att kommunerna skola äga stadga vite för den, som giver tattare eller zigenare gåvor; att tattarna om-

350 händertagas för att beredas uppfostran; att zigenarna förpassas till sitt hemland eller, om de äro svenska medborgare, åläggas att vid samma påföljd som övriga svenska medborgare hälla sina barn i skola och ställas under vederbörande barnavårdsnämnds uppsikl. Örebro län. Inom detta län finnas 5 familjer med 16 barn under Jö ar bosatta inom Askers distrikt. Fyra av familjerna bäva egna gårdar, den femte familjen är inneboende hos en av de andra Männen syssla med hästhandel, kvinnorna och de större barnen idka olaga gårdfarihandel. Vid tidig ålder tvingas barnen att begiva sig ut på tiggeri, ibland få de följa någon äldre man, ibland förmås de att ensamma begiva sig ut pa tiggarfärder; i de flesta fall är dessas skolgång helt försummad. Nästan samtliga tattare hava varit dömda eller åtalade för brott såsom misshandel, bedrägeri m. m. Alla tattare, som uppehålla sig inom Askers distrikt, hava, åtminstone vad männen beträffa]', en eller flera ganger varit varnade eller dömda för lösdriveri. Tattare, huvudsakligen frän Motala- och Skaratrakterna, tillhörande två angivna släkter, besöka tattarna inom Örebro län. Landsfiskalen i ett distrikt yttrar angående zigenarna och tattarna följande: »Redan vid min ankomst till detta distrikt år 1918 fanns här en hel mängd tattare såväl familjer med barn som ensamma personer. En hel del av dessa ägde egna lägenheter. Sedan har ombyte av ägare till dessa lägenheter skett vid dera olika tillfällen. De byta ofta med varandra eller sälja sina ställen till tattare från andra håll. De köpa helst sådana små ställen, som ligga så avlägset som möjligt från platser, där någon polismyndighet finnes, och även långt från allmänna vägar. Under år 191!) bodde vid ett tillfälle i en liten stuga med ett rum och kök och två sängar 43 tattare, däri inberäknat barn. Under sin vistelse här äro de ganska laglydiga, frånsett mindre stölder av foder och matvaror samt bettleri, men de inbjuda eller mottaga tattare från andra håll, och dessa äro en fullkomlig plåga för distriktets invånare. Jag har därför vid flera olika tillfällen fått göra razzior bland tattarna för att söka få de svåraste från trakten. Särskilt under jultiden äro de talrikt samlade här, och har det förekommit, att de ibland kunnat räknas till ett hundratal. Vid flera tillfällen har jag nödgats begära hjälp av andra polismyndigheter, och har jag fått bekosta dessa resor av egna medel. Efter en sådan razzia har det blivit något lugnare, men om någon liten tid återkomma de eller också andra sällskaper ocli bosätta sig här. Då de flesta hava sitt tillhåll hos tvenne tattarfamiljer, som äro bosatta i en stor skogstrakt en mil från Odensbacken, är det ju svårt för undertecknad att kunna kontrollera dem som komma. Traktens befolkning är rädd för hämnd och vågar icke biträda med någon handräckning ät polismyndigheten, ja t. o. m. knappast anmäla dem för en begången förseelse. Om därför en person bland traktens befolkning bliver utsatt för en mindre stöld eller bettleri av tattarna, kommer det högst sällan till min kännedom. Så t. ex. kan nämnas, att vid ett tillfälle hade tvenne manliga tattare trängt sig in till tvenne ensamma personer, bäddat ät sig i rummet och därvid »lånat» nästan alla sängkläder som funnos, utan att någon anmälan gjordes till undertecknad. Emellertid befann jag mig vid tillfället pä en resa i samma trakt och tick höra talas om förhållandet och begav mig därför till stället. Först sedan jag själv erbjudit familjen min hjälp att avlägsna tattarna gjordes framställning därom, och blevo de omedelbart av mig avlägsnade. E t t stort önskemål är, om någon bestämmelse kunde utfärdas, som innehölle ett förbud för dessa personer att fara fram från trakt till trakt och endast ligga allmänheten till last.»

Landsfiskalen i ett annat distrikt inom länet säger: »Min erfarenhet om ifrågavarande personers kringvandrande är, att detsamma uteslutande är förenat med idel olägenheter. Deras uppträdande i bygderna är synnerligen påträngande för att ej säga oförskämt och oftast förenat med brottslighet av varjehanda slag, isynnerhet där de veta sig på

351 grund av avstånd till grannar eller annat ojävigt folk kunna husera bäst de önska. Ingriper efter anmälan polismyndigheten, äro de i allmänhet släta och undergivna och förklara under stor indignation, att anmälans innehåll utgör en simpel lögn. Någon gång överbevisade om skuld och denna föranleder häktning (t. ex. vid tillgrepp av varjehanda slag), kan ju åtminstone tattaren ej undgå bestraffning. Efter mindre förseelser (såsom hemfridsbrott [utan inbrott], ringare misshandel, skadegörelse m. m.) erhålla de stämning. Härvid svara de med största sannolikhet ej vid utsatta tingssammanträdet utan bötfällas för utevaron med 10—20 kronor samt föreläggas vid vitespåföljd att infinna sig vid ett kommande tingssammanträde. När vitesföreläggandet därefter skall delgivas, äro de mestadels oanträffbara inom tiden för nya sammanträdet, varpå följer nytt uppskov, nytt negativt delgivningsförsök samt slutligen att målet förklaras beroende på anmälan och därmed vanligen avskrivet för alltid. I senare fallet undandraga de sig sålunda oftast att bliva sakfällda för brottet ifråga. Att behandla dem efter lösdrivarförordningen visar sig i allmänhet om möjligt ännu mera lönlöst. Enda möjliga sättet att bibringa ifrågavarande kategori människor laglydnad och ordnat arbete synes mig vara att påbjuda dem att anskaffa fast bostad samt att meddela dem förbud att såsom nu med familj och bohag lämna hemorten. Skulle en enstaka medlem av en familj önska att driva handel utom hemorten med genom hantverk förfärdigade varor för att härigenom förskaffa sin familj försörjning, borde detta under någon kortare övergångsperiod ej förvägras dem. Tillstånd till dylik handel kunde ju lämpligen meddelas av länsstyrelsen. Beviljas efter ansökan en medlem av familjen på grund av väl vitsordat uppförande sådant tillstånd, skulle denne ensam äga rätt till försäljningen. Dylikt tillstånd borde, liksom de nu nästan försvunna gärdfarihandelsrättigheterna, utan att såsom dessa berättiga till försäljning av diverse handelsvaror, meddelas endast tillsvidare under ett år. Härigenom synes nödig kontroll kunna vinnas såväl å försäljare som försäljningen. Skulle någon familj efter meddelat förbud ändock fortsätta sitt kringvandrande liv, skulle polismyndigheten äga rätt att anhålla dem och översända dem till hemorten. Det av deras bohag, som ej kan medsändas utan större olägenhet (t. ex. hästar och vagnar), skulle realiseras på platsen för anhållandet och av behållningen härför skulle i första hand täckas kostnaden för familjens hemsändande. Vid bristande tillgång till gäldande av sådan kostnad skulle medel härför förskjutas av statsverket. Först efter vidtagandet av verkligt radikala åtgärder mot härförut omhandlade befolkningsgruppen tattare och zigenare anser jag dessa kunna bibringas ordentliga levnadsvanor och så inordnas i samhällsmaskineriet, att deras existens efter ett par mansåldrar skulle föga förmärkas. Obehaget med samma människors nuvarande obundna och kringflackande levnadssätt vore därmed försvunnet.» Såsom andra åtgärder mot tattarna och zigenarna föreslås av myndigheter inom länet, att de zigenare, som icke kunna utvisas, tvingas att låta mantalsskriva sig på något ställe; att zigenarna åläggas att hava legitimationspapper i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande uppehållsböcker för utlänningar; att en hög bevillnings- eller uppehållsavgift för vistelse utom hemortskommunen stadgas för varje zigenare, såväl vuxen som minderårig, varigenom lusten för zigenarna att vistas utom hemortskommunen skulle minskas; att zigenarbarnen åläggas skoltvåug såsom andra barn samt att bestämmelserna ifråga om barnavårdsnämndernas tillsyn över de minderåriga barnen skärpas. Västmanlands län. Några tattare äro ej bosatta inom länet. En del landsliskalsdistrikt besökas understundom av tattare från Dalarne och Uppsala län. De kringresande tattarna infinna sig i regel vid marknader. Såsom åtgärder mot tattarnas och zigenarnas framfart föreslås, att de åläggas utverka sig tillstånd till kringvandring av Konungens befallningshavande inom det län, där de äro mantalsskrivna. Även uttalas, att de skulle kunna bättre efterhållas enligt lösdrivarlagen, därest landsbygdens polisväsen förbättrades. Kopparbergs län. 1 Dalarne finnas tattare boende i Malungs och i Järna landsfiskalsdistrikt. 1 det förra distriktet bor en familj med två söner över 16 åi%

352 familjen äger en stuga på ofri grund. Mannen sysslar med kolningsarbete samit delvis kopparslageri- och förtenningsarbeten. Sönerna, som gått i skola och av vilka den ena är straffad för första resan stöld, hjälpa någon gång till med diverse arbeten i granngårdarna men göra för det mesta ingenting. För omkring 11 år sedan var distriktet överhopat av tattare från Östmarks socken i Värmlands län, vilka med kvinnor, barn, hästar och hundar slogo sig ned i distriktet. De ställde ej sällan till bråk i form av slagsmål, misshandel och hemfridsbrott, men på grund av att landsfiskalen efterhållit dessa tattare, undvika de nu distriktet. Inom Järna landsfiskalsdistrikt bor en tattarfamilj med 3 barn samt 2 ensamma män. De hyr;a en stuga och syssla med förtenning och försäljning av kramvaror. Barnen ga ordentligt i skola. Dessa tattare begiva sig ibland på vandringar. Tattare från Värmland och Hälsingland bruka besöka vissa delar av länet. Såsom åtgärder mot tattarna och zigenarna föreslås, att de skola hos Konungens befallningshavande utverka sig särskilt tillstånd att vandra utom hemortem. En landsfiskal uttalar, att gällande lösdrivarlag är tillfyllest, om lagen tillämpas, där den kan och bör tillämpas. Gävleborgs län. Av nedanstående sammanställning framgår, varest och till vilket antal tattare inom Gävleborgs län äro bosatta: Antal .... familier

Antal barn 10 , under 16 ar

J

Ockelbo landsfiskalsdistrikt Bollnäs » Delsbo » Järvsö > Ljusdals > Ovansjö »

1 1 (änka) 2 2 19 2

6 6 10 10 75 —

A n t a l ensamma ensamma .. , • man kvinnor 3 — — — — — — 5 4 — —

De flesta tattarna hava egna gårdar av mer eller mindre primitiv beskaffenhet. De andra tattarna hysa in sig hos de tattare, som äga gårdar, eller hos andra. Tattarna syssla med att byta och handla med hästar (hästskojare), tillverkning av korgar och kvastar, förtenning av kärl samt lumpsamling. Barnen erhålla dålig uppfostran; skolgången är ofta försummad. En del av tattarna hava varit åtalade för misshandel, stölder, hemfridsbrott, resande av livsfarligt vapen m. m. Såväl de yngre som de äldre bettla. Ljusdalstattarna resa under sommaren genom socknarna vid kusten mellan Sundsvall och Söderhamn samt under vintern inåt landet till Jämtland och Dalarne. En landsfiskal säger om tattarna följande: »De bofasta tattarna kan man i regel snart komma till rätta med, då de i nyktert tillstånd äro mycket fega, men med de besökande är det värre, då de hava en stor förmåga att försvinna vid en polismans ankomst. Det är omöjligt att av de hemmavarande få besked om namn o. dyl. Kvinnorna äro egentligen de, som bettla, under det männen maskera sin försörjning med förtenning, kvastförsäljning och svikliga hästbyten. I sistnämnda fall utveckla de en stor färdighet för att bliva oåtkomliga för lagen, vilket de i nästan alla fall lyckas. Vid de många häktningar av tattare för misshandel, som företagits, har försök gjorts att förmå dem att skaffa sig arbete och hem, men de hava alltid svarat, att detta vore omöjligt, då de icke kunde övergiva sitt kringflackande liv. Att genom lagstiftning råda bot för det onda vore omöjligt. En skärpning av lösdrivarlagen skulle knappast vara lycklig. Tattarna äro dock en fullständig landsplåga.»

ED polisuppsyningsman säger, att tattarna, som äro iförda trasiga kläder, ofta väcka människornas medlidande, varför deras bettleri sällan anmäles. Deras förslagenhet är dem till stor hjälp i »yrket». Såsom åtgärder mot tattare och zigenare föreslås, att föreskrifter meddelas om deras bosättande; att ansvar stadgas för den, som hyser tattare eller zigenare for längre eller kortare tid; samt att kringvandrandet förhjndes. Västernorrlands län. stående sammanställning:

Timrå landsfiskalsdistrikt Aino Säbrå Boteå » Nätra » Tåsjö »

Tattarnas

bosättning inom detta län angives i nedan-

Antal ,, ... liumlHT ' 2 2 4 i» 2 l

Antal barn , ,„ „ under lo ar 5 6 15 20 3 3

ensamma .. nian :{

(Misainina , • kvinnor 2

2 De Qesta av ovannämnda tattare äga mindre fastigheter; de (ivriga förhyra sig bostäder. De syssla med förtenning, tillverkning och försäljning av korgar och kvastar, byte med hästar, jordbruksarbete och kvacksalveri. Barnen erhålla dålig uppfostran och skolgången försummas. På en del håll uppgives skolgången dock vara regelbunden. Tattarna föra ett mycket, torftigt levnadssätt samt, leva under resorna huvudsakligen på torrskaffning. De medföra på sina resor sina minderåriga barn för att därigenom väcka medlidande och bekomma frivilliga gåvor. Där de väga, bott la de under pockande former. En del tattare hava varit straffade för fylleri och misshandel med livsfarligt vapen. Understundom företaga tattarna resor inom länet, särskilt vid marknader. Tattare från Jämtland och Hälsingland pliiga vid marknaderna resa genom länet samt bruka, da gästa där boende tattare. Tattarna inom Säbrå och Nätra distrikt uppföra sig som befolkningen i övrigt, när de äro hemma. Såsom åtgärder mot tattarna och zigenarna föreslås, att, de åläggas hava en uppehållsbok vid äventyr att de eljest bliva behandlade såsom lösdrivare; att förbud utfärdas mot att under vandringarna medföra minderåriga; att barnen fråntagas dem och utackorderas; alt förbud vid äventyr av frihetsstraff stadgas mot tattarnas och zigenarnas kringvandringar, samt att de förbjudas syssla med handel eller byte med hästar. En stadsfiskal uttalar, att, då zigenare och tattare uppenbarligen hava spådom och tiggeri till sin förnämsta inkomstkälla, de redan nu hemfalla under lösdrivaiiaoen. Jämtlands län. Inom Jämtlands län uppgives en tattarfamilj bo inom Ovikens landsfiskalsdistrikt och en inom Ströms distrikt. Den förstnämnda familjen har inga barn men den sistnämnda ett. Ovikstattarna äro inneboende i en lägenhet tillhörande Myssjö kommun. Den andra tattarfamiljen bebor en fäbostuga. En del tattare hava förut bott i Oviken, där de ägde fem lägenheter. För att bliva av med tattarna köpte kommunen lägenheterna, vilket haft till följd, att de flyttat bort med undantag av nämnda familj. •1") — 22927.

354 Tattarna syssla ined förtenning samt lagning av koppar- och bleckkärl ävensom tillverkning av kvastar. De befinna sig tidvis på vandring. Tattare från Västernorrlands län göra ofta vandringar genom Jämtlands län, särskilt till Östersund, där de byta hästar. De kringvandrande tattarna äro en verklig skräck för befolkningen, särskilt för dem, som bo avsides. De uppträda hotfullt och pockande samt äro ej så nogräknade med, om de stjäla ett och annat. Särskilt äro tattarkvinnorna skickliga alt ligga mat och kläder. Såsom åtgärder mot tattarna och zigenarna föreslås, att de förbjudas kringvandra; att böter stadgas för den, som härbärgerar tattare eller zigenare; samt att polismyndigheten gives befogenhet att. oavsett om de hava tillgångar, fa tillämpa lösdrivarlagen. Fästerbottens län. sammanställning:

Tattarnas bosättning inom länet framgår av nedanstående Antal familjer

Umeå landstiskalsdistrikt Holmsunds » Vännäs » Sävars »

Antal barn under 16 år

A n .t ensamma män

10 9 1

—

:<

a

1 ensamma kvinnor

—

—

— 1

Ovannämnda tattarfamiljer äga egna gärdar. De syssla med hästhandel, förtenning, försäljning av kvastar och ståltrådsarbeten m. in. Barnens uppfostran är dålig samt skolgången ojämn. Om vintern medfölja barnen ej sällan på vandringarna. En del tattare hava blivit åtalade för fylleri, oljud och misshandel. De äro mycket fruktade av befolkningen och förfara vid hästbyten i regel på oärligt sätt. De bofasta äro såsom regel ej besvärliga, så länge de stanna hemma, men pä vandringarna uppträda de pockande, bettla och stjäla. Vandringarna hänga i regel ihop med marknader, där de få tag i människor, som äro lämpliga objekt för tattarnas ohederliga handlingar. De sträcka sina resor till Norrbottens län. Tattare från sistnämnda län bruka resa till Västerbottens län samt göra dä påhälsningar hos andra där bosatta tattare. En landsfiskal yttrar sig i fråga om åtgärder mot tattarna på följande sätt: »Beträffande önskemålen om en förbättring sä äro de både livliga och allmänna, men att komma med ett positivt förslag till förbättring, faller sig svårt, ty att pä något vis söka stäcka deras vandringslusta anser jag lika så oklokt som ineffektivt. Av en tillfällighet hörde jag ett yttrande av en tattare, som kanske skulle duga som uppslag till åtgärder mot dem. Av detta yttrande tyckte jag mig nämligen förstå, att tattarna hava någon sorts organisation och att landet uppdelats i vissa distrikt, inom vilka vissa familjer hänvisats att verka, men närmare upplysningar härom erhöll jag icke, trots mitt intresse eller kanske just därför. Nu menar jag, att det kanske skulle gå att på något sätt utveckla denna organisation. Man måste utgå ifrån, att tattare hava ett helt annat skaplynne än andra personer och att deras förvärvskällor i stort sett icke kunna göras till föremål för särskild lagstiftning. Men det vore säkerligen ej så liten vinst, ur ordningssynpunkt sett, om myndigheterna finge vara med och bestämma, inom vilka områden den eller den familjen finge vistas med sin hästhandel, sitt kopparslageri, sin förtenning eller vad det nu kan vara för yrke.»

355 Såsom åtgärder mot tattarna föreslås vidare, att de förbjudas vandra; att innehavet av fastighet ej skall undantaga dem från behandling såsom lösdrivare; att åtgärder vidtagas för förhindrande av tattarnas fortplantning; att tattarna skola åläggas vara försedda med respass; att förbud utfärdas mot hysande av tattare; samt att tattarna skola åläggas anmäla, när de ämna byta vistelseort. Norrbottens nämligen:

län.

Inom Norrbottens län linnes följande antal tattare bosatia.

födefors landsiiskalsdistrikt Piteå södra » Malmbergets extra » Gällivare »

Antal familjer 1 1 2 1

Antal ba n under 10 år 4 4 6 8

A n ensamma män

— 1 0 J

t

a

1 ensamma kvinnor

— 4 1

För cirka tio år sedan voro ett stort antal tattare bosatta i Hedens by i Överluleå socken, men dessa hava flyttat till okänd ort. En del av tattarna inom länet hava egna gärdar, men de övriga förhyra bostäder. De syssla huvudsakligen med hästhandel, förtenning, försäljning av ståltrådsarbeten och dylikt. Emot barnens skolgång linnes ingen anmärkning. Tattarna bruka vandra omkring inom länet särskilt till marknader samt besvära befolkningen med tiggeri. De uppträda synnerligen hotande, framförallt där de finna, att endast kvinnor äro hemma. En tattare har varit åtalad för fylleri och förargelseväckande beteende; en annan för olaga gårdfarihandel. Tattare från Västerbottens län resa ofta till Norrbottens län, där de gästa sistnämnda läns tattare. Såsom åtgärder mot tattare och zigenare föreslås, att de förbjudas vandra; att förbud stadgas mot att hysa tattare; samt att föreskrift meddelas för tattare att vid sina resor medhava tillstånd att resa och sälja.

•551)

G. Specialundersökningar. Genom departementschefens ovannämnda beslut don 14 februari 1922 erhöll kommittén jämväl medgivande att verkställa en till några orter begränsad individuell Undersöknin»-. Sådana undersökningar hava gjorts beträffande tattarna i städerna Malmö och Jönköping samt Ljusdals och Väddö landsfiskalsdistrikt ävensom beträffande zigenarna i Göteborg. Vidare har en särskild undersökning gjorts angående en allmänt känd tattarsläkt, som haft sitt tillhåll i mellersta Sverige. 1. Redogörelse för tattarsläkten L, Vid tvångsarbetsanstalten ;i Svartsjö har med ledning av där befintliga handlingar och gjorda anteckningar samlats följande uppgifter rörande en tattarfamilj L. frän M., vilken tattarfamilj genom sina ständiga härjningståg i södra och mellersta Sverige tyckes hava blivit mer än andra band fruktad och avskydd. Familjefadern J. A. L. är född 1856 i A. stad och Bedan 1006 utflyttad med sin familj till M. landskommun. Denne, som ilerfabliga ganger härstädes besökt internerade söner, liar därunder visat ett mjukt och undfallande sätt, även då han av viss anledning behandlats fränt. Just denna undfallenhet mot tjänstemän i befälsställning är typisk för tattare men deras uppträdande mot lä^re funktionärer är av mindre angenäm art. 'lyst och föga meddelsam samt med ett ansikte, oberört av alla hans känslostämningar, är det svårt att förskaffa sig någon underrättelse om, vad som där finnes pä djupet, och vad som letar sig fram över hans läppar, torde i de flesta fall vara mindre visst. Vid besöken beklagade han sina söners motgångar men undvek vist nog att nämna sina egna felsteg. Hans sysselsättning har betydligt växlat. Så har han de tider, han varit på fri fot, haft eget lantbruk, varit hästhandlare, lumphandlare, lerkärlsförsäljare samt åkardräng och tidvis även strukit omkring pä kaféer och bakgator i Stockholm, där han förvärvat sin nödtorft genom handel med sedliglietssårande s. k. »franska kort». Hans karaktärsläggning m. m. framgår av, vad som senare skall anföras. Sonen K. A. L., född 1888, övergav hemmet tidigt, under det fadern bodde på en gård i L. landsförsamling, för att själv förskaffa sig sitt uppehälle. Brodern J. F. L. synes då hava följt med honom. Den därmed minskade arbetskraften på gärden skulle enligt brodern B. G. L:s uppgift vara orsaken till att gärden måst försäljas. Av utdrag ur en polisrapport framgår, att K. A. L. försörjer sig såsom kopparslagare, då en lians bror däremot meddelar, att han är egen lantbrukare i Västergötland. Sonen J. F. L., född 1891, har varit intagen ä Bona. Angående hans uppförande m. m. där städes har meddelats: »L. hörde till våra sorgebarn. Och vi hade för övrigt ej stora förhoppningar om att lyckas få folk av honom, då vi ju väl kände till hans släktförhållanden. Han tillhör nämligen den i Östergötland och södra Närke illa kända tattarfamiljen L. Han är själv renodlad tattare typ. Dä han först kom till Bona, var han snäll och medgörlig och lovade, att det nu skulle bli folk av honom. Det dröjde dock ej länge, förrän vi måste ställa honom under särskild observation. Tattaregenskaperna opålitlighet, inställsamhet, brutalitet och hämndgirighet började framträda o allt tydligare. Men samtidigt var han oerhört feg, då han skulle bestraffas. Så rymde han 1909. Återförd, dröjde det ej länge, förrän han åter rymde. När det sedan i februari 19.10 meddelades från Falun, att han där häktats för stöld, ansåg sig direktören, med hänsyn till den totala omöjligheten att uppfostra honom, ej böra yrka på hans återsändande hit». — I nämnda anstalts minnesbok erhålles bl. a. följande upplysning om J. F. L.: »Fadern är illa känd s. k. tattare. Sju syskon. Hela familjen L. en skräck för orten. Enligt faderns uppgift är sonen snäll i hemmet. Efter att hava genomgått folkskola i A. stad, rest med familjen och sålt lerkärl. Hemmet, uppfostran dålig. Uppgiver sig först

357 tilltalad lur fylleri och tillgrepp vid Vifolka häradsrätt. Starkt misstänkt för åtskilliga tillgrepp i Motalatrakten ävensom för stöld och rån å herusad person. Tillgrep jämte far och bröder olovligen ved och dömdes för snatteri till böter, i stället för vilket straft han skulle intagas å allmän uppfostringsanstalt». J. F. L. dömdes sedan i februari 1910 för stöld till två månaders fängelse. Samme L. har vid Svartsjö avtjänat sammanlagt 20 månaders tvångsarbete. Under de tider, J. F. L. varit internerad ä Svartsjö, visade han ett mycket dåligt uppförande; i sitt uppträdande var lian nästan alltid fräck och pockande samt visade stor ovilja mot all ordning liksom i arbetet stor lättja. Med mänga förevändningar och sjukanmälningar sökte han undandraga sig eller förskaffa sig lättnader i detta. Begåvad med häftigt lynne, kunde han brusa upp vid den minsta motgång och orsakade därvid uppträden. Vid ett tillfälle, då maten icke smakade honom, kastade han ut sina matkärl genom ett fönster. Sonen O. V. L., född 1896, h a r a r 1913 under tre månader avtjänat tvångsarbete å Svartsjö och visade sig under denna tid främmande för både ordning och arbete. Hans sätt var inbundet och häftigt. Sonen B. G. L., född 1898, har undergått 6 månaders tvångsarbete å Svartsjö. Han A-ar under hela interneringstiden genom sin lättja, sitt råa och otämjda uppträdande samt fräcka förebäranden en verklig plåga för förmännen både i och utom arbetet; och otaliga blevo de tillfällen, han måste uppkallas för tillrättavisningar. Uppträdandet var då det mjukaste och medgörligaste, troligen för att han skulle slippa lindrigt undan. Lika undfallande var han alltid, då han därmed kunde förskaffa sig fördelar. Mot förmännen var han alltid (beroende på dessas olika lynnesläggning, vilken förut med färdighet utstuderats), hotande och utmanande ont vad som kunde hända dem efter hans frigivning, därvid han gärna meddelade uppgifter till kamraterna på ett skrytsamt sätt, hur skickligt han förstod att sköta »tjuringen» (slidkniven). Då förmän ingrepo för att erhålla en bättre arbets prestation från L:s sida, var det vanligt, att lian omskrev deras tillsägelser eller fräckt förklarade, att anledning att klandra hans arbete fullkomligt saknades. För arbetskamraterna tröttnade han aldrig att skildra sitt levernes behag under marknadsbesök och på färdvägar, och var hans tal och uppgifter därvid av det mest hårresande slag. Intet var nog grovt eller skamligt, att det icke skulle vara tillfredsställande för honom att skildra. På grund av hans disciplinvidriga uppträdande och dåliga inflytande på kamrater måste han avskiljas till dagcellsavdelningen från de i anstalten boende, och ombyten av arbete för honom även vid flera tillfällen verkställas. Under enskilda samtal visade han den största försiktighet i sitt ordval m. ro., och till att börja med lämnade han oförbehållsamt en hel del upplysningar om sitt liv ute. Men med tiden blev han ytterst försiktig och sökte genom^ felaktiga uppgifter vilseleda. Då det påvisades, att han talade osant, teg han hellre eller sökte föra samtalet åt annat håll. Fullkomligt i saknad av all slags moral och därtill även till det yttre snuskig, var lians frigivande en verklig lättnad för befattningshavarna. Hans brevväxling innehöll icke något av särskilt intresse, och aktade han sig väl för att i denna skriva något, som kunde påkalla ett ingripande. Han erhöll tillstånd att brevväxla med en kvinna i Malmö, nämligen E. L., med vilken han påstod sig vara trolovad. Hon tillskrev honom varje vecka, till dess L. erhöll ett kort brev från en mansperson, vilket knappast innehöll mer än att L. skulle »ge fan i att tillskriva min fästekvinna». Därefter upphörde allt deras brevutbyte. Av stort intresse var även att läsa till honom ankommande brev, vilka aldrig tycktes vara avsända från samma ort. Hans kunskaper void ytterst minimala. Så kunde han knappast skriva eller läsa och ansågs vara fullkomligt obildbar. Hans lömska och trumpna uppträdande trotsade all pastorns och lärarens påverkan. Dottern F. G. E. L., född 1901, blev 1917 ådömd 300 kronors böter för hemfridsbrott, men förordnade rätten, att hon skulle i stället för att undergå straffet insättas å allmän uppfostringsanstalt, varför hon intogs å Diakonissanstaltens hem å Viebäck. Då modern gått bort, hade dottern, 8 år gammal, utlämnats till anhöriga i Södertälje. Vid ankomsten till Viebäck var hon smittad av venerisk sjukdom. Hon var då 16 år gammal och ägde ytterst små kunskaper i vanliga skolämnen. Hon hade gått i skola någon enda termin och kände icke till alla bokstäverna. Vid Viebäck sysselsattes hon utom skoltiden med sömnad och enkla husliga sysslor, men var hon opraktisk i och likgiltig för det arbete, som ålades henne. Hennes lynne var eldigt och häftigt. Ytterst fantasifull, voro .hennes uppgifter skiftande och lögnaktiga. Hon led av tuberkulos, och blev hennes uppträdande mera svårartat efter sjukdomens framsteg. Isynnerhet visade hon stor otålighet efter mottagna, ofta förekommande besök av anhöriga. Då sjukdomen fått större makt med henne, överflyttades hon till Ph-sta sjukhus, där hon dog 1921. Från Viebäck berättades en episod, som i sina detaljer äro belysande för tattaregenskaperna. Föreståndarinnan därstädes uppvaktades i sin bostad av en broder till G. och utbad sig denne ett besök hos systern. Pä hans uppträdande fanns ingen anmärkning, och meddelade han på frågor, som ställdes till honom, bl. a., att han icke träffat sin fader på många

358 ar. När föreståndarinnan medföljde till anstalten för att ordna ett sammanträffande mellan syskonen, hörde hon ett buller fram köket, varför detta besöktes, och påträffades där ett helt tattarband, i vilket hon genast igenkände flickans fader. Sonen J. S. L,, född 1902, har å Svartsjö avtjänat 3 månaders tvångsarbete, och var han därunder genom sitt fullkomligt vilda uppträdande ytterst besvärlig att handhava. Mindre försiktig än hans övriga bröder visade han öppet sitt häftiga lynne och måste vid flera tillfällen under arbetet av förmännen fasthållas för att icke begå övergrepp mot dem eller sina kamrater. Inför befälet visade han sig mjuk och undfallande men förnekade utan betänkande allt, som lades honom till last. Hans lynne var för livligt för att han skulle kunna verkställa något nyttigt arbete, och förmådde minsta sak draga hans uppmärksamhet till sig. Talet var än råare än brödernas, vilkas bedrifter framstodo (or honom som lysande bragder. Dessas färdighet i att föra slidkniven och att tillnarra sig pengar var ämnen för hans skrytsamma utläggningar. Han sökte även utöva pennalism, och dä han härtill någon gång kände sig för svag, sökte lian stöd hos sin äldre broder, som samtidigt fanns internerad å Svartsjö. Hans stridiga och vilda" lynne omöjliggjorde hans vistande i anstaltsbyggnaden, varför han bereddes plats i dagcellsavdelningen. Han var i likhet med sina övriga bröder så gott som analfabet, och saknade han fullkomligt lust och förmåga att mottaga undervisning. Om denna syskonskaras barndom, som ligger 20 år tillbaka i tiden, meddelas följande, som torde överensstämma med de förhållanden, i vilka deras barn nu uppväxa. Såsom förut nämnts hade familjen L. inflyttat till M. är 1906, och var då äldsta sonen icke fyllda 18 och yngsta 4 år. Fadern uppehöll familjen den tiden med de inkomster, han förskaffade sig med hästbyten, och var den ekonomiska ställningen då ganska god enligt sonen B. G. L:s uppgifter. Däremot har en polisman upp lyst, att familjen under sin vistelse i M. erhöll sitt uppehälle dels genom försäljning av lerkärl ocn dels genom bettleri och snatteri. Snatteriet gick i allmänhet så till, att de yngre barnen, som hade för vanor att, då någon äldre person varit inne i M. och inköpt varor, under dennes hemfärd passade på och utbåde sig att få hjälpa till att bära varorna eller också få draga kärran, om sådan medfördes. Under dylika av dem utförda hjälparbeten brukade de alltid tillägna sig en del åt dem anförtrodda varor. På ungefär liknande sätt tillgick det, då de någon gäng besökte handelsbodar. Medan en av dem sysselsatte affärsinnehavaren med att lämna ut inköpta varor, passade de andra på att i obevakade ögonblick stoppa pä sig allt, som de kunde komma över i affären. Familjen gästades emellanåt av andra tattarband, och fingo de små åse både orgier och pä dessa följande blodiga slagsmål, där »tjuringen» flitigt användes, och avgjordes därvid bataljerna till dens fördel, som satt inne med den största färdigheten vid hanterandet av denna. Dock sökte denna fanailj liksom tattare i allmänhet undvika bråk och osämja med närboende grannar, varför slagsmålen i regel utkämpades med främlingar. Troligen deltogo barnen flitigt i dryckesgillena, när man får veta av tillgängliga handlingar, att J. F. L. före intagandet i uppfostringsanstalt varit tilltalad för fylleri, tillgrepp m. m., och att dottern G. vid ankomsten till Viebäck var veneriskt smittad. Tidigt fingo barnen bidraga till hemmet, om man över huvud taget kan tala om, att de hade något, och torde do varit piskade till att avlämna någon tribut till de äldre. Huru medlen bekommits var väl knappast någon som efterhörde, utan drevos de unga till att för husfredens skull söka komma över, vad de kunde, antingen pä ärligt eller oärligt sätt. Som även de äldre, icke skydde några medel att förskaffa sig inkomster, var nog oärlighet det ämne, som de unga mest undervisades i. Det ständiga kringflackandet i ur och skur på landsvägen, de ofta förekommande slagsmålen, det visade föraktet och snäsorua från all ortsbefolkning, och umgänget enbart med tattare och kriminellt kända element kunde icke annat än undergräva moralen. Då därtill kommer, att släktet under århundraden levat på liknande sätt, torde dessa människor vara synnerligen kraftigt disponerade för brott. Det kringflackande livet med tillfällen till stora inkomster med åtföljande oro för rättvisans hand bjuder på av dem guterade sensationer. Ständigt föraktade och fruktade av de bofasta landsinnevånarna, möta de vid sin fräcka framfart knappast några svårigheter, utan tyckes mycket falla dem i händerna från folk, som icke vågar vid åsynen av deras demonstrativt anbringade slidknivar och fräcka tal förvägra dem, vad som begäres. I känsla av denna sin nästan hypnotiska inverkan på andra samt under sammanträffandet med människor från de mest olika läger uppövade förmåga att anpassa sitt uppträdande till det mest inkomstbringande, torde aldrig tattaren sakna tillgångar. Huru deras uppförande under dessa sina ideliga strövtåg är, belyses genom följande utdrag ur polisrapporter: >Den 15 april 1920 under patrullering inom V. socken kom det till min kännedom, att ett tattarband, bestående av fyra män, en kvinna och ett litet barn, under den föregående natten våldgästat hos tvenne åldriga makar i G. Patrullen begav sig därför omedelbart dit och anträffade därvid de gamla makarna ifråga, en man om 83 och en kvinna om 81 år gamla. Dessa omtalade, att de föregående

359 kväll vid 10-tiden fått besök av ett sällskap om sex personer, därav fyra män, en kvinna och ett litet barn, vilka under pockande ton inträngt i makarnas bostad. Inkomna hade två av männen dragit sina slidknivar och strukit dessa på en rem; detta i tydlig avsikt att därmed injaga skräck hos de gamla. Dessa hade även blivit uppskrämda och huvudstupa begivit sig från hemmet, därvid mannen under natten måst söka sig logi i en lada, medan hustrun sökte skydd i en grannfamilj. De främmande personerna hade änder natten ostörda fått logera i de gamlas bostad. Morgonen därpå, då inkräktarna avlägsnat sig, hade de gamla åter vågat bege sig till hemmet. Det hade därvid tydligt synts, att de våldgästande haft det anordnat sä bekvämt som möjligt för sig. Bland annat hade de använt sig av de gamlas sängplatser och för övrigt förtärt en del av deras matvaror. Med anledning av vad som framkommit under samtalet med de gamla makarna, satte patrullen omedelbart igång spaningar i och för sällskapets ertappande. Därunder kunde sällskapet spåras genom skogen från G. ut till allmänna vägen Hinna—Trehörna, vilken väg sällskapet fortsatt i riktning mot Mossebo. Utefter vägen hade de besökt en del stugor, i vilka de i pockande ton bettlat. Enär det icke lyckades patrullen att före mörkrets inbrott infånga sällskapet, fortsattes spaningarna påföljande dag, därvid sällskapet kunde spåras vägen över Sömmen och Boxholm. Cirka en halv mil söder om Boxholm hade sällskapet hos ett par gamla ensamboende kvinnor våldgästat över natten. På morgonen hade emellertid två av sällskapet skilts frän de övriga. Dessa voro två yngre manspersoner: en yngling L., som vid tiden befanns efterlyst för rymning från Bona uppfostringsanstalt, och den andre var sannolikt hemmahörande i Göteborg. De övriga personerna i sällskapet anträffades under dagen i Boxholm, där de anhöllos och togos i förhör. De befunnos därvid vara förutnämnde tattaren J. A. L., dennes bror B. G. L. och dennes fästekvinna A. K. K., född 1898, hemmahörande i Uddevalla, samt ett henne tillhörigt tvåårigt flickebarn. Personerna avfördes till landsfiskalen, vilken efter verkställt förhör frigav dem. Samtliga i sällskapet saknade vid tillfället bostad, arbete och medel till sitt uppehälle, och genom de upplysningar, som erhållits under spaningsarbetet, kunde de anses som vadliga för den allmänna säkerheten. Den :? december 1920 under patrullering vägen Motala— V. Ny anträffade patrullen mitt för Hillersjö gård i Motala landsförsamling tvenne tattarefamiljer, vilka medelst tvenne hästskjutsar färdades vägen fram mot V. Ny. Männen i vardera familjen togos i förhör, vilka berättade: Den förste, att lian vore kopparslagaren K. A. L., född 1888 (således identisk med förutnämnde person med samma namn), boende i A. församling av Örebro län; att han i sällskap med sin familj hade för vana att tärdas fram i bygderna, därunder han livnärde sig själv och sin familj genom att utföra kopparslageriarbeten; att kvinnan, som medföljde honom, vore ogifta S. P., född 1891 i Hållnäs församling i Uppsala län; att de tillsammans hade fem barn i åldern 8 är—9 månader, vilka samtliga voro med på resan. Barnen, som voro bristfälligt klädda, syntes tärda och förfrusna. Det minsta barnet låg bak i vagnen, nedbäddat i gamla mattrasor. 1 ena banden höll det en diflaska innehållande isblandad mjölk. Det var nämligen vid tillfället flera grader kallt. Den andre uppgav, att han vore hästbvtaren O. V. L., född i A. (således identisk med förutnämnde person med samma namn), boende i Ledinge i Knivstads socken av Stockholms län; att han hade för vana att tillsammans med sin familj färdas omkring på landsbygden, varunder han livnärde sig själv och sin familj genom hästaffärer: att kvinnan, som medföljde, honom, vore ogifta O. M. L., född 189:5 i Falun; att han tillsammans med henne hade tre barn i åldern 6—2 år, vilka i allmänhet brukade medfölja föräldrarna på resorna å landsbygden. Genom samtal med i trakten boende personer framkom det, att de i sällskapet medföljande kvinnorna och barnen gått omkring i närliggande stugor och gårdar samt bettlat. Barnen hade även vid ett flertal ställen tillägnat sig en del småsaker. Med anledning av ovanstående ansåg jag, att personerna i sällskapet borde behandlas som lösdrivare, men kunde vederbörande landsfiskal vid tillfället icke anträffas. Sällskapet förständigades därför att fortast möjligt begiva sig till respektive hemorter, varefter det under bevakning av patrullen fördes genom Motala landsförsamling och V. Ny socken förbi Medevi och över länsgränsen in i Örebro län. Vidare får jag meddela, att jag påföljande dag under patrullering genom Motala stad därstädes sammanträffat med en för mig okänd mansperson, som uppgav sig vara lantbrukare samt boende i södra delen av Hammars socken i Örebro län, vilken omtalade, att han dagen förut på kvällen hemma i sin gård fått besök av förutnämnda tattarfamiljer, vilka därvid genom hot berett sig tillträde till en flygelbyggnad och därefter kvarstannat i denna över natten. De hade under sitt uppehåll på platsen tillgripit ved i ett vedskjul, som de eldat med, samt tillägnat sig foder i stallet till sina medhavda tre stycken hästkreatur. På morgonen hade de avlägsnat sig utan att erlägga någon som helst betalning för vad de sålunda olovligen tillägnat sig. Lantbrukaren anhöll, att få sällskapet anmält till laga åtal. I detta hänseende hänvisade jag honom till vederbörande landsfiskal.» Beträffande familjen L:s bostadsförhållanden må meddelas, att den för långt tillbaka sedan haft

360 bostad, antingen egen eller förhyrd, men att bostaden då endast varit en operationsbas för deras ständiga härjningståg i landet. Numera torde familjemedlemmarnas utkomstmöjligheter hava minskats, och därmed hava familjens olika följen mer än förut kommit att bo pä landsvägen. En länspolis meddelar därom följande: »Körande tattarfamiljen L:s nuvarande bostadsort kan jag icke lämna någon upplysning härom. Här omnämnda medlemmar i familjen aro emellertid fortfarande skrivna såsom obefintliga i M. Där och i västra Östergötland har familjen eller enskilda medlemmar av den, mig veterligt, icke haft någon fast bostad, sedan gubben L. år 1909 pä exekutiv auktion måst försälja. sin fastighet i M. Jag har emellertid genom andra tattarpersoner fått veta, att vissa av familjen L. tidvis vistats bos en familj B., boende i S. stad eller omnejd. Dessutom lär det finnas en tattare familj i K., men lär denna familj leva under något sä när ordnade förhållanden>. — Vid sonen B . G. L:s födelse ägde fadern en villa å egen tomt i F. församling, Örebro län. Redan år 1899 tycktes familjen vara inflyttad till M., där en byggnad förhyrts. Denna bestod av 4 rum och 2 kök samt var omgiven av en mindre trädgårdstäppa. År 1905 torde familjen hava avflyttat till en församling i Örebro län, där fadern inköpt en gård om 31 tunnland öppen åker jämte skogsmark och impedi menter. Dä emellertid de äldsta sönerna K. A., då 17 år gammal, och J. F., 14 år gammal, övergåvo fadern för att på egen hand förtjäna sitt uppehälle, måste denne, lämnad utan hjälp till gårdens skötsel, försälja gården redan efter ett är. Ar 1906 är familjen återigen bosatt i M., där fadern inköpt en fastighet. Inkomsterna från marknadsbesöken hade denna tid varit betydligt inkomstbringande, men enligt vad medlemmar av familjen berättat, råkade fadern i överförfriskat tillstånd skriva på en borgensförbindelse för en »patron Karlsson från ett järnbruk i Värmland», med vilken lian sammanträffat på en marknad. Denna underskrift kostade " honom 18,000 kronor, och torde detta blivit orsaken till, att fastigheten i M. måst försäljas pä exekutiv auktion år 1909. Sedan dess tyckes familjen hava saknat fast bostad. Fadern har åtminstone de tider, han vistats på fri fot, farit omkring pä marknader, haft tillfällighetsarbete med vedkörning, gått omkring på Stockholms gator och kaféer och sålt sedligbetssårande s. k. »franska kort» ni. m. B. G. L. uppger emellertid, att två av bröderna, nämligen K. A. och J. F., skulle vara bofasta, den förra pa egen gård om 20 tunnland i Västergötland och den senare på förhyrt lantställe mellan Stockholm och Västerås, men han har icke velat uppgiva gårdarnas namn. Tattarens håg ligger av gammalt åt hästbytesaffärer. I denna hantering finner just den hos honom förefintliga sensationshungern en verklig tillfredsställelse. Under bytet kan tillfällen givas till inhöstande av stora oberäknade inkomster. Särskilt gäller det för honom då att med alla till buds stående medel erhålla en tilltalande eldig apparition hos de kanske redan starkt uppskrämda hästkreaturen. Vid besök å utskänkningsställen eller andra platser, där mer eller mindre överförfriskade hästägare hålla till, söker tattaren lämpliga kunder. 14 år gammal började exempelvis B. G. L. sin hästhandel. Till en början bedrev han rörelsen tillsammans med en annan yngling, men blev inom kort egen hästhandlare. Affären började i smått med en häst, kärra och sele, med vilket ekipage marknaderna i tur och ordning besöktes. Den över möten och marknader upprättade kalendern ^ fick då avgöra färdernas utsträckning m. m. Under varje besök gällde det att byta eller sälja förmånligt. Önskades större kontant inkomst, blev utbytet av häst sämre, men torde' väl B. G. L. och hans anhöriga hava väl bedömt, vid vilket tillfälle och vid vilket tillstånd hos denne affären borde göras för att icke bliva på minsta sätt ofördelaktig. Bashatet och tattarens underhaltiga moral kommer honom därvid till hjälp. Antalet av honom medförda hästar till olika marknader har växlat från 1 till 6 stycken, och är det vanligt, att han medför 3 stycken. Inkomsterna från de olika marknaderna växla betydligt. Om en dylik affärsresa under våren och sommaren 1921 berättas följande-. I april 1921 hade B. G. L. av en åkare i M. inköpt ett hästkreatur, och begav han sig åkande efter detta till S. marknad, varest det försåldes med 100 kronors förtjänst den 6 april. Efter därpå följande täta hästbyten ägde han två hästar och anlände med dessa till L. den 11 april. Här voro icke affärerna lysande men inbragte ändock åt honom tillräckligt för att väl täcka hans omkostnader. Dagen därpå gästar han N. och utvecklar där sin affärsverksamhet. Sedan går landsvägsfärden vidare till Söderköping (14 och 15 april), Valdemarsvik (23 april), Gamleby (1 maj), Vimmerby (8 maj), Oskarshamn^ (de sista dagarna i maj), Kalmar (5 juni). Överallt inflyter penningmedel under bytesaffärernas gång. I juli finna vi honom i Göteborg, dit han anlänt medförande två hästar, vilka han ansåg sig hava betalt förut med 1,200 kronor. Då han där försålde dem, erhöll han 2,500 kronor kontant. Efter en del orgier i Göteborg blev han anhållen för fylleri och tilldelades den 11 i samma månad varning för lösdriveri. Efter frigivandet besökte han följande möten, nämligen: Malmö—Lund —Kivik (26 juli) — Tomelilla (27 juli) — Hörby—Sölvesborg—Kristianstad (11 augusti). Till denna senare plats medförde han en häst. Brodern J. S. L. hade under färden tillstött och var honom dä

361 följaktig. Under marknaden blev B. G. L. överlastad av starka drycker, och då han icke längre kunde styra tattarblodet, blev han vild och ställde till slagsmål. Därunder drog han kniv ocli högg blint omkring sig ; Sedan polis anlänt, anhölls han och brodern och dömdes de den 20 samma månad, B. G. L. till 6 månader ocli .T. S. L. till 3 månaders tvångsarbete av Konungens befallningshavande i Kristianstads län. Förtjänsterna från nämnda marknadsbesök hade blivit mycket olika. Marknaden i Kivik tillförde honom 1,800 kronor, Tomelilla 800 kronor samt annan marknad omkring 700 kronor. Hästbyten kunna ske ända till 10 gånger på en och samma dag. Dessa bytesaffärer gä så till, att man tillfrågar en person, om lian vill byta häst. Önskar han detta, rådslår man om niellanavgiften och efter träffad överenskommelse befästes affären med handslag. Ett sådant handslag brytes icke av tattaren. Intet skriftligt fordras. Det tyckes att, då affärerna inbringa så stora förtjänster, tat tåren skulle bliva förmögen, men är detta icke förhållandet, då kontanterna efter marknadsdagen åtgå för att släcka tattarens alla lustar. Det är under dessa nattliga orgier tattaren gör sig fruktad, när han är beredd att till vilket pris som helst tillfredsställa sina begär. Omtöcknad av sprit, i känsla av att vara föraktad samt begåvad med ett lömskt ocli bakslugt sinnelag och därjämte med ett ret ligt och misstänksamt lynne, blir det gärna, där han smyger sig fram, vilda slagsmål, och som tattaren i allmänhet är klent byggd och motståndaren vanligtvis underlägsen i styrka, drar lian dä kniv. Det är emellertid icke endast hästhandeln, som blir deras egentliga näringsfång under landsvägsfärderna. Tidvis lever han av inkomsterna av lerkärlsförsäljning och lumpsamleri. Att förtjäns terna härav icke bli klena, framgår exempelvis därav, att B. G. ii. under kristiden åkte fram över vida sträckor i landet, där han inköpte stickylle för 4 ä 4: 50 kr. per kg., och såldes detta senare för 7: 50 kg. Likaså köptes och avyttrades järn- och kopparskrot. Dessa nyssnämnda näringsgrenar medför även den fördelen, att det ger tattaren tillfälle att uppsöka de bofasta i sina hem, och med tager han dä gärna sina små, vilka då skingras omkring i hemmet och plocka med, vad som synes dem värdefullt. De äro då så små, kanske 3 å 4 år, att de icke äro ansvariga för sina gärningar, ehuruväl de redan instruerats till detta. Efter avfärden avlämna de sin tribut, och medger då icke föräldrarnas tid att vända om och återlämna, vad de olovligen medföra. Likaså är kittelhoteriet ett yrke, som ur senast nämnda synpunkter är dem än mer inkomstbringande och vilken nödvändiggör att dröja över på den plats, dit de anlänt, och vilken da översvämmas av följet i alla riktningar. Barnen L. äro alla så gott som analfabeter. De påstå sig likväl hava besökt folkskolan samt uppgiver B. G. L., att han 13 år gammal avslutat sin skolgång i M. folkskola. De synas icke vara konfirmerade. De verka fysiskt klena och hava ett typiskt lömskt utseende, som emellanåt återgiver ett kallt leende. En del miner verka nervösa, Det'synes som de skulle vara fullkomligt obildbara och hava klen fattningsförmåga. Detta torde väl dock'orsakas därav, att deras intressen stå i uppenbar strid mot studier. De hava inom sina näringsgrenar icke synnerligen stor nytta av skolkunskaper. Släktens under århundraden kringflackande liv har även nedlagt i sina efterkommande en oro, som pockar på alltjämt nya sensationer, och kännes i följd härav varje skoltimme lång som en månad i sitt enformiga förlopp. Dessutom är innehållet i de fredliga och allvarliga uppbyggelsetimmarna så genomgripande olika mot vad de vid lägereldarna lyssnat till om livet och sitt folks strider för levebrödet. De hava även lärt sig både av föräldrar och av egna erfarenheter, att de äro dåligt aktade och därmed även illa välkomnade utom möjligen till djupt' fallna individer oftast med starkt kriminellt föregående bland ortsbefolkningen.

2.

Malmö s t a d .

Rörande en del i Malmö mer eller mindre stadigt boende tattare hava följande uppgifter meddelats. Tattaren G. K.Y., f. 1860 i V. församling av Kristianstads län, har sedan cirka ett 2ö^al år tillbaka varit boende här i Malmö. Han är en förslagen inbrottstjuv och är straffad för 4:e resan inbrottsstöld. Han är gift och har ett stort antal barn. Innan han' ingick äktenskap med en dotter till tattaren A. B., hade han en son, Alfred, med A. B.:s hustru, vilken sistnämnda sålunda blev K.-V:s svärmor. Sistnämnda A. B., som är f. 1852 i V. K. församling, har vid minst fyra olika till fallen varit straffad för stöld. Vidare är bekant, att tvenne söner till A. B. äro straffade för stöld. Omnämnde K.-V:s son, Alfred, är född 1876 i L. församling. Denne är gift och har med sin hustru 6 barn, vilka liksom fadern föra ett kringflackande liv. En av sönerna är för närvarande häktad för stöld. För några år tillbaka flyttade Alfred från sin hustru och lever numera tillsammans med en kvinna vid namn E., som i sin ordning övergivit sin man. Med denna E. har Alfred barn.

362 Tattaren F. K. F.son JP:son, f. 1851 i G. församling av Kristianstads län, har varit gift tvä gånger och har i båda äktenskapen sammanlagt 7 barn. Han är straffad för 4-.de resan häststöld. Hustrun i sista äktenskapet, av tattarsläkt, är född J:son och har tvenne bröder, G. A. J., född 1867 i T. och straffad för misshandel, 3:dje resan stöld och dråp, samt K. P. J:son, f. 1873 i K. av Kristianstads län, straffad för dråp. Av makarna F. K. F:son-P:sons döttrar ingingo två äktenskap med tvenne hederliga arbetare och bröder vid namn F. Efter några års förlopp avled den ene mannen, varefter änkan, som hade en son i äktenskapet och vilken redan straffats för stöld, sammanflyttade med tattaren G. J-.son, f. 1886. p]fter kort tid avled även J:son, varpå kvinnan sammanflyttade med tattaren F. E. S., med vilken hon ännu sammanlever. Den andra systern trivdes icke i sitt akten skåp utan avvek från mannen och sammanflyttade med en mansperson av tattarsläkt vid namn O. S. N . F . , f. 1882 i K. församling samt straffad för stöld. Den sistnämnda hustru F . hade i äktenskapet en dotter, som numera är sammanboende med tattaren M. S. K:son, f. 1899 i V. församling och son till tattaren Alfred K. Av F. K. F:son P:sons söner äro J. F. 0., f. 1882, straffad för bedrägeri och sonen K. F., f. 1887, straffad för misshandel och 4:e resan stöld. Hästbytaren A. F.son S., f. 1843 i B. församling, är gift med S. M. R., f. 1843 i V. K. för samling. Båda makarna S. äro straffade, mannen för snatteri och delaktighet i stöld och hustrun för första resan iickstöld och bedrägeri. Makarna S. hava 8 barn, varav 4 varit i delo med rättvisan. Två döttrar äro gifta med hederliga arbetare, varemot de övriga sönerna och döttrarna äro sammanboende med individer av tattarsläkt. Flera av dessa s. k. samvetsäktenskap hava i regel upplösts, då någon av kontrahenterna blivit häktad för brott, i det att den på fri fot varande flyttat samman med någon annan med honom eller henne sympatiserande person av tattarsläkt, och har denna senare bekantskap i regel varit beständande, sedan den förste kontrahenten frigivits från straff. Den från straff frigivne har emellertid snart gjort intrång i någon annan tattarfamilj och på så sätt skaf fat sig ny följeslagare eller följeslagerska, vilket de, för att bättre kunna operera, icke lämpligen kunnat undvara. 1 regel äro såväl de lagliga som de s. k. samvetsäktenskapen mycket barnrika. Sålunda är en för l-.a resan stöld straffad dotter till förutnämnde F:son-S., vid namn A. M., f. 1873, samman boende med likaledes för l:a resan stöld straffade lumphandlanden P. H. K:son-N., f. 1869 i O. för samling, och hava dessa tillsammans 10 barn. Denne N. och hans s. k. hustru, som bebo eget hus här i staden, hava varit misstänkta för ett stort antal brott men mestadels undgått straff pä grund av att bevis mot dem icke kunnat förebringas. Hustrun .7. H. L.-F-son, f. 1863 i L. församling av Kronobergs län, ingick äktenskap med kopparslagaren L. L., vilken avled 1892. I äktenskapet finnes 4 barn. Efter mannens död sammanbodde hustrun under 5 års tid med en handlande F. V., varpå hon 1907 ingick äktenskap med en resehandlarc av tattarsläkt vid namn P:son. Hustru P:son avtjänar för närvarande 6 års straffarbete för 6:te resan iickstöld, vilket sistnämnda brott begåtts i Malmö. — Dottern M. E. L., f; 1880 i T. församling, är straffad för 2:dra resan iickstöld. Hon har icke varit gift men sedan flera år tillbaka sammanbott med olika manspersoner av tattarsläkt, däribland med för 3:dje resan inbrottsstöld straffade A. G. L., f. 1889 i S. — Sonen K. O. J:son-L.-B., f. 1886 i A. församling av Kronobergs län, är gift med en kvinna av tattarsläkt samt straffad för l:sta resan stöld. Sonen B. E. L., f. 1888 i T. församling, straffad för 2:dra resan in brottsstöld. Han är icke gift men liar sammanbott med olika kvinnor av tattarsläkt. En av dessa kvinnor, nämligen A. K. L., f. 1886 i S., blev under t iden'hon sammanbodde med L. straffad för inbrottsstöld. Hustrun M. N:son-H:son-H., f. 1863 av tattarsläkt, blev vid 49 års ålder straffad för sedlighetsbrott och horsbrott med sin då 33-årige svärson arbetaren N. E. S. — Sonen tattaren A. N:son-H., f. 1896, är straffad för stöld. Såsom synes hava dessa tattarfamiljer rätt mycket invecklade familjeförhållanden. Genom sitt oärliga och oordentliga leverne äro de till mycket obehag och besvär för såväl allmänheten som ordningsmakten. Någon egentlig sysselsättning hava dessa individer icke, och då de vistats någon tid här i staden, förflytta de sig till annan ort, och på så sätt undgå de att bliva behandlade för lösdriveri. Under sina utflykter å landsbygden färdas de i regel medelst häst och vagn och medhava då mestadels färsk.sill, borstar, bleckvaror o. d., som de till salu utbjuda till lantbor. Även uppköpa de lump och skrot. Det egentliga ändamålet med dessa lantliga utflykter är emellertid icke att medelst handel göra förtjänst, utan är syftemålet därmed huvudsakligast att på oärligt sätt åtkomma något hos de besökta lantborna. Sålunda åtföljes alltid den manlige av en kvinna. Vid besök a någon lantgård går i regel alltid kvinnan in till husbondefolket och utbjuder sina varor. Kommer så någon affär till stånd, lägger kvinnan noga märke till var husbondefolket hämtar sina penningar samt gör

363 sig för övrigt förtrogen med de lokala förhållandena. Detta beskriver hon noga för sin man eller någon annan förtrolig bekant av tattarsläkt, vilka senare vid något tillfälle, då gårdens folk äro ute på arbete, föröva tillgrepp. Under sina färder på landsbygden draga de sig icke för att stjäla boskap, som går ute på bete. Sålunda har ofta inträffat, att får och hästar, som gått tjudrade å betesmarker, i närheten av den väg tattarna färdats fram, tillgripits och sedermera försålts eller nedslaktats. Då de tillgripna djuren medförts till annan ort för att försäljas, har inträffat, att dessas utseende förvandlats genom överstrykning av någon slags färg eller dylikt och på så sätt gjorts oigenkännliga. E t t annat exempel på tattarnas taktik och fräckhet må anföras: för kort tid sedan sammanträffade en tattare vid namn H. G. med en lantbrukare å en gästgivargård i närheten av Malmö. Lantbrukaren, som medhade häst och vagn, hade av G. tillfrågats om priset på hästen. Härtill hade lantbrukaren genmält, att hästen icke var till salu, men sagt sig inneha va en häst hemma å sin gård, som lian önskade sälja. Sedan lantbrukaren och Gr. förtärt en del spritdrycker, varav båda blivit rusiga, hade G. medföljt lantbrukaren hem, där ytterligare sprit förtärts. Utan att efterhöra vare sig priset på den häst, som lantbrukaren önskade sälja, eller göra tecken av att betala densamma, hade G. gått ut i stallet och tagit hästen samt sökt avlägsna sig med denna. Då lantbrukaren sökt hindra G. frän att avlägsna sig med hästen, hade G. svårt misshandlat lantbrukaren. G. hade därpå medtagit hästen samt avlägsnat sig. Vid närmare efterseende befanns, att lantbrukaren även blivit bestulen pä sitt guldur, vilket G. tydligen tillägnat sig. Under tattarnas vistelse i Malmö är det mestadels de kvinnliga medlemmarna som operera. Sålunda uppträda dessa med förkärlek å salutorg och dylika platser, där de, i regel iklädda schalar, tränga sig in på säljande och köpande och, då tillfälle gives, från dessa tillägna sig penningbörsar och varor.

3,

Jönköpings stad.

Enligt uppgift, som meddelats kommittén från .lönköping, funnos inom staden boende ett stort antal personer av tattarsläkt, nämligen 25 familjer med tillhopa 85 barn under 16 år samt 20 ensamma män och 15 ensamma kvinnor. Flera av dessa familjer uppgåvos äga och bebo egna mindre hus, medan andra hyrde i mindre hus, helst flera familjer intill varandra. Enligt uppgiften försörjde sig dessa personer med gårdfarihandel, förtenning, byteshandel med hästar samt lumpsamling; endast ett fåtal hade ordnat arbete i en tändsticksfabrik. Barnen uppgåvos ofta ägna sig åt tiggeri och deras skolgång försummades. Flera av tattarna hade straffats för fylleri, förargelseväckande beteende, hemfridsbrott, misshandel samt resande av livsfarligt vapen. Med hänsyn till det stora antal personer av tattarsläkt, som förekom inom Jönköping, har kommittén genom polismyndigheten verkställt en särskild undersökning rörande dessa personers levnadsförhållanden m. m. Och bar därvid meddelats följande data. J. F. 8., 56 år, hustrun 45 år. Idkar gårdfarihandel inom Jönköping med närliggande landsbygd med hustrun som biträde. 9 hemmavarande barn i åldern 3, 6, 8, 11, 13, 15, 16, 17 och 20 är. De 3 äldsta syssla även med kringflackande kramhandel. En av dessa har förut en kortare tid arbetat vid härvarande tändsticksfabrik, men därefter återgått till kramhandelsliv. 2 bortavarande barn, varav ett efterspanats för fullgörande av värnplikt. De yngsta barnen gå i folkskola, men oregelbundet, så att polisen flera gånger måst inställa dem. Familjen bor i en mindre, förhyrd bostad om rum och kök av mycket dålig beskaffenhet. Den har i en följd av år åtnjutit fattigvårdsunderstöd, vilket nu utgår med kontant hyresbidrag, ved och mat in natura. Äldsta sonen, som nu är borta från hemmet, straffad före fyllda 18 år för stöld med inbrott. En minderårig pojke ertappad för fickstöld m. m. F. O. S., 54 år, hustrun 43 år. Idkar gårdfarihandel inom Jönköping med närliggande landsbygd med hustruns biträde. 12 hemmavarande barn i åldern 24, 20, 19, 17, 15, 13, 12, 11, 8, 7, 4

364 och 3 år. Ett bortavarande barn, gift med annan tattare, som sysslar med renhållningsarbete. De äldst;t barnen syssla med kramhandel samt delvis någon kortare tid höst och vår med rensningsarbete i en närliggande handelsträdgård. De yngsta barnen gå i skola. Enstaka gång har polisen måst inställa dem där. Familjen bor i en förhyrd stuga i stadens utkant om rum och kök. Medelmåttig, men dåligt vårdad bostad. Även denna familj har i många år åtnjutit fattigvårdsunderstöd, som nu utgår med kontant hyresbidrag samt ved och mat in natura. Ingen har blivit ertappad med tillgrepp, ehuru dera gånger misstanke därom förelegat. G. F. F. G., 51 är, hustrun -Il år. Sysslar med samling av lump och kramhandel med biträde av hustrun, därvid makarna med häst och vagn köra omkring huvudsakligast å landsbygden, ofta liera mil frän staden, och barnen lämnas ensamma hemma. 10 hemmavarande barn i åldern 1 9 , 1 7 , 16, 13, 11, 9, 7, 5, 4 och 3 år. Den äldste pojken har varit anställd som trumslagare, men blev på grund av upprepade förseelser efter någon tid skild därifrån, liar sedan mestadels »luffat» omkring och sysslat med försäljning av kängsnören m. m. De äldre barnen syssla även med kram-, ris- och blomhandel, vilka senare alster med och utan tillstånd tillägnas å stadens utkanter och därintill varande skogsmarker. Familjen bebor en genom usel, förhyrd bostad om rum och kök i ett av stadens förstadssamhällen. De yngsta barnen gå i skola, men i hög grad oregelbundet, så att polisen vid flera tillfällen måst hämta dem från hemmet och inställa dem i skolan. Familjen har i flera år åtnjutit fattigunderstöd, nu dock endast av tillfällig art. Mannen är ostraffad. Hustrun, som är av våldsam natur, är ofta i delo med grannar, därvid våld och hot med livsfarligt vapen ej hör till sällsyntheterna. De minderåriga barnen hava ertappats med tiggeri, därvid de själva sagt sig hava blivit utsända av föräldrarna. Ett av de minderåriga barnen har dera gånger varit här anhållet såsom misstänkt för tillgrepp, men alltid nekat sig fri. En gång anträffades dock tillgripna godset, ett damur ni. ni., undangömt i ett källarrum till familjens bostad, varefter barnet fann för gott att medgiva tillgreppet. G. W.S., 43 år, hustrun 37 är. Sysslar med samling av lump och gårdfarihandel ined hustruns biträde, därvid makarna, ibland medförande en del av de minderåriga barnen, med häst och åkdon köra omkring å landsbygden. 9 hemmavarande barn i åldern 17, 16, 14, 11, 9, 8, 6, 3 och 1 '., år. Familjen bor i en förhyrd lägenhet i en stuga i ett förstadssamhälle. Lägenheten, rum och kök, är mycket dålig och illa vårdad. I lägenheten ovanpå bor en annan tattarfamilj. Grannsämjan är den sämsta. Hot och skällsord höra till vanligheten. Även slagsmål huvudsakligast mellan familjehustrurna förekomma. För något är sedan våldförde sig den ena hustrun å den andra, enligt hit ingiven angivelse, med en yxa, så att den sist antydda måste söka lasarettsvård. I detta slagsmål deltogo även en del av familjernas minderåriga barn, allt till skräck för närboende fredliga personer. Barnen skickas ofta ut i staden att tigga. Det äldsta, en hicka, har även varit angiven såsom skäligen misstänkt för olovligt tillgrepp, men kunde hon ej mot sitt enständiga nekande övertygas därom. Barnen i skolåldern gå oregelbundet i skola, så polisen måst företaga dera inställelser av dem. Mannen har här varit dömd till böter tvä gånger för fylleri och en gäng för överdådig framfart. .4. E. G., 47 år, hustrun 49 år. Mannen sysslar med lump- och skrotsamling. De senaste åren har han vistats utom hemmet, utan att lämna ringaste bidrag till familjens uppehälle. Hustrun driver omkring med gårdfarihandel, delvis med biträde av barnen. 7 barn i åldern 20, 18, 17, 16, 13, 11 och 9 år. Den äldste är anvärvd vid Kungl. Flottan. De övriga vistas huvudsakligast i hemmet. Ingen har ordnat arbete. De båda hemmavarande äldsta pojkarna, vilka även kortare tid varit anvärvda, en som musiker, uppehålla sig med kramhandel och äro tidtals ute pä »luden». Anmälningar hava förelegat mot dem för förskingring m. ni., utan att åtal följt. De yngre barnens skolgång är slarvig. Inställelser i skolan av dem har ofta måst ske genom polisens försorg. Familjen, som bor i en mindre, dålig lägenhet om rum och kök i en stadens utkant, har länge åtnjutit fattigvärdsunderstöd, nu av tillfällig art. A. J. H., 35 år, hustrun 36 år. Mannen har förut sysslat med samling av lump och skrot. Nu driver han däremot omkring å landsbygden med gårdfarihandel, därvid han ibland är borta från hemmet under flera månader. Hustrun sysslar även, fast i mindre omfattning, med kram- och gårdfarihandel. 6 hemmavarande barn i åldern 17, 12, 11, 9, 5 och 1 år. Den äldsta, en flicka, har kortare tider haft anställning hos olika privatfamiljer. Mot barnen ingen anmärkning. Familjen förhyr ett mindre rum i en stadens fastighet. Hustrun är skötsam och vårdar hemmet nöjaktigt. Mannen däremot är en mycket supig och vildsint person. Av rådhusrätten har han sedan år 1016 dömts för fylleri ej mindre än 22 gånger, för våld ä person delvis med livsfarligt vapen 5 gånger, våldsamt motstånd vid offentlig förrättning 6 gånger, förargelseväckande beteende och sedlighets sårande handling 4 gånger, varförutom han flera gånger varit anhållen utan att åtal följt. Hustrun ooh barnen hava förut åtnjutit fattigvårdsunderstöd.

365 ./. 1>. G. J., 49 är, hustrun 46 år. Mannen, som lider av astma, sysslar med förtenning av kopparkärl. Hustrun är mestadels i hemmet, bestående av en förhyrd lägenhet om rum och kök i ett stadens sämre hus. 7 barn i åldern 25, 22, 16, 14, 12, 10 och 7 år. Äldsta sonen sammanbor med en tattarflicka fråmannan ort och har med henne ett nu 1-årigt barn. Även denne sysslar med förtenning. Övriga barnen vistas utan ordnat arbete i hemmet, men äro en del tidvis ute" på vand ring, sysslande med kramhandel. Mannen har här varit dömd 1 gång för fylleri och 2 gånger för misshandel med livsfarligt vapen. Även denna familj har varit föremål för fattigunderstöd. A. E. ./. S., 64 år, hustrun 58 är. Familjen, som vistats här i staden omkring 3 år, förhyr en mindre, dålig lägenhet i en stadens utkant. 5 barn i åldern 23, 21, 17, 13 och 11 år, varav endast de två yngsta äro ständigt hemma. De äldre hava haft kortare anställningar ute i staden, men äro nu sysslolösa. Mannen, som under sin första vistelse i Jönköping sysslade med stenknackning, idkar nu gårdfarihandel. Familjen har haft fattigunderstöd. Ingen har veterligen varit tilltalad för brott! O. E. 8., 39 år, hustrun 25 är. Mannen sysslar med lumpsamling och hästhandel. Hustrun sysslar med gårdfarihandel och bettleri. 3 hemmavarande barn i åldern 6, 3 och 1 år. Familjen bor i förhyrd lägenhet om rum och kök i en mindre stuga i ett förstadssamhälle. Bostaden dålig. .Mannen har av rådhusrätten dömts en gång till böter för fylleri och förargelseväckande beteende. Har ej åtnjutit fattigunderstöd. K. G. F. F., 34 år, hustrun 24 ar. Mannen sysslar med gårdfarihandel och hasthandel. Hustrun ibland med mannen ute på hans resor. 2 hemmavarande barn i åldern 5 och 1 år. Familjen bor i ett förhyrt rum intill en annan tattarfamilj i ett mindre hus i ett förstadssamhälle. Dålig bostad. Mannen å annan ort dömd för fylleri, misshandel och resande av livsfarligt vapen. Båda makarna ådömda böter för olaga gårdfarihandel. F. F. J., 55 är, hustrun 52 år. Sysslar med samling av lump och hästaffärer. 7 barn i åldern 31, 22, 18, 16, 14, 11 och 9 år. Den äldste, en son, borta från hemmet och reser omkring å lands bygden tillsammans med en tattarkvinna och sysslar med häst- och gårdfarihandel. De övriga bar nen mestadels hemma. 22-årige som-n liar av radhusrätten sedan år 1920 dömts, för fylleri 2 gånger, för resande av livsfarligt vapen och våld ä person samt förargelseväckande beteende 5 gånger, varjämte han även stått under åtal såsom misstänkt för köp av tjuvgods men mot sitt nekande och i brist pä bevis blivit frikänd. Mot makarna eller övriga barnen här ingen anmärkning. Familjen bebor rum och kök i eget, mindre hus i ett förstadssamhälle. Bostaden medelmåttig. Ingen inom familjen har veterligen sysslat med ordnat arbete./'. A. J. L., 45 år, hustrun 39 år. Makarna äga och bebo en mindre lägenhet i en staden.-, utkant. Mannen sysslar med äkerirörelse och något jordbruk å förhyrd mark. 4 hemmavarande barn i åldern 18, 16, 3 och 2 år. 1 barn borta frän hemmet, troligen sammanboende med man av tattar släkt. Bostaden bra. Familjen är välkänd. F. F. J., 37 år, hustrun 36 är. Mannen sysslar med gårdfarihandel delvis med hustruns bi trade. 6 hemmavarande barn i åldern .13, 11, H, 6, 4 och 1 år. Familjen bor i förhyrd bostad om rum och kök i^ett mindre, dåligt hus vid en bakgata. Ingen anmärkning mot familjen. F. H. V. J., 56 år, hustrun 52 är. Makarna äga två mindre, sämre hus i en stadens utkant. Själva bebo de där rum och kök. Dålig bostad. 6 barn i åldern 31, 19, 17, 14, 11 och 8 år. Äldsta hickan är sinnesslö. 17-åriga Hickan har ett i år fött barn utom äktenskap. Mannen sysslar med samling av lump och hästaffärer, delvis med biträde av hustrun, vilken dessutom är mycket begiven på att bettla. I övrigt ingen anmärkning mot familjen. C. V. B., 49 år, själv ej av tattarsläkt, men gift med en kvinna av dylik släkt, nu 38 är. Mannen, som är redbar och ordentlig och som tillhör frälsningsarmen, sysslar med gårdfarihandel. Hustrun, även frälsningssoldat, är väl känd. 3 hemmavarande barn i åldern 4, 2 och 1 år. Familjen bor i förhyrd, snygg bostad om rum och kök. A. M. K., 49 år, änka efter en sedan mänga år tillbaka avliden man av tattaresläkt. Hon äger ett mindre, sämre hus vid en bakgata, vari hon och hennes hemmavarande barn bebo en lägenhet om rum och kök. 8 barn i åldern 31, 30, 23, 20, 14, 13, 11 och 9 år. Det äldsta, en flicka, har en nu 8-årig son utom äktenskapet. Det näst äldsta, även en flicka, vistas på okänd.ort, troligen tillsammans med någon man av tattarsläkt. Änkan K. sysslar med gårdfarihandel med biträde av äldsta flickan. 23-årige sonen sysslar med hästaffärer och kramhandel. Ingen har ordnat arbete. Barnen i skolåldern gå oregelbundet i skola, särskilt när modern är borta, varför polisen flera gånger måst ingripa. K. E. V. K,, 30 år, hustrun 28. Endast hustrun av tattarsläkt. Mannen sysslar med rör läggningsarbete. Hustrun sköter hemmet utan bisyssla. Hava haft två barn, vilka äro döda. Makarna

366 bo i en dålig lägenhet om rum och kök i förenämnda änkan K:s hus. Mannen har av rådhusrätten dömts för fylleri 4 gånger, för misshandel 1 gång, för förargelseväckande beteende 2 gånger och för våldsamt motstånd 1 gång. L. M. S., 79 år, änka efter en hästhandlare av tattarsläkt. Bor jg,mte en 18-årig sonson l ett mindre rum invid annan tattarfamilj. Änkan lever huvudsakligast på fattigunderstöd. Sonsonen sysslar med kramhandel. K. G. A. T., 39 år, hustrun 35 år. Mannen sysslar med samling av lump och kramhandel. Hustrun är ständigt hemma. 4 barn i åldern 14, 10, 7 och 1 år, alla hemma. Familjen förhyr en lägenhet om rum och kök i ett sämre hus vid bakgata, där flera tattarfamiljer bo. Ingen särskild anmärkning mot familjens levnadssätt. T. W. P., 38 år, hustrun 30 år. Mannen, som torde vara av blandad ras, sysslar med varjehanda grovarbeten, utan att ägna sig åt affärer. Hustrun ständigt i hemmet. 3 hemmavarande barn i åldern 12, 6 och 1 år. Familjen bor i förhyrd lägenhet om rum och kök i sämre hus invid annan dylik familj. Mannen har av rådhusrätt varit dömd för förskingring 1 gång, för snatteri 1 gång, för fylleri 6 gånger och för förargelseväckande beteende 2 gånger. F. T. M., 29 år, hustrun 28 år. Endast hustrun av tattarsläkt. Mannen sysslar med sill och hästatiarer. Hustrun ofta borta från hemmet. 2 hemmavarande barn i åldern 2 år och 6 månader. Familjen bor i förhyrd lägenhet om rum ocli kök i sämre hus i s. k. »tattaregränd». Hustrun och harnen ha varit föremål för fattigunderstöd. Mannen har av rådhusrätten dömts-för fylleri 7 gånger, för sedlighetssärande handling 1 gång, för förargelseväckande beteende och oljud 2 gånger. H. A. L., 48 år, änka efter en hästhandlare av tattarsläkt. Sysslar med gårdfarihandel. •"> barn i åldern 31, 25, 23, 21 och 18 ar. Det äldsta, en flicka, gift med en man avtattarsläkt och boende i Vetlanda. 23-årige sonen, nu på »luffen», är före fyllda 18 år straffad för stöld med inbrott. Senare flera gånger misstänkt för stöld, men nekat sig fri. 21-årige sonen, som är dömd för snatteri, sysslar med fiskmångling. De övriga, även pojkar, syssla med förtenning och kramhandel. Ingen har ordnat arbete. Familjen bor i förhyrd lägenhet om rum och kök i s. k. »tattaregränden». Bo staden dålig. K. O. S., 34 år, hustrun även 34 år. Mannen har under många år sysslat med ordnat arbete, nu senast som bryggeriarbetare. Hustrun är ständigt i hemmet. 3 barn i åldern 8, 6 och '/•, år. Familjen bor i en förhyrd dålig lägenhet i ett sämre hus. Mot familjen ingen anmärkning. E. A. K., 30 år, hustrun 29 år. Mannen har i många år varit anställd vid stadens renhållningsverk. Hustrun ständigt i hemmet. 4 barn i åldern 6, 5, 3 och 1 år. Familjen bor i förhyrd lägenhet om rum och kök i ett sämre hus. Ingen anmärkning. J. A. K., 64 år, hustrun död. Mannen äger och bor i ett mindre hus vid en bakgränd. Sysslar i mindre omfattning med samling av lump. Har en son, 28 år, vilken sysslar med gårdfarihandel och hästaffärer. J. G. F., 66 år, hustrun 73 år. Mannen sysslar med fiskmångling och är ägare till 2 mindre hus. Är ansedd för att vara mycket välbärgad. Makarna hava 1 hemmavarande dotter, 30 år, gift med man tydligen av tattarsläkt. Dessa ha 2 barn i åldern 4 och 1 år. A. V. L., 62 år, hustrun 65 är. Makarna leva ej samman, ehuru de ej äro dömda till skillnad. Mannen sysslar med varjehanda grovarbeten. Mannen har av rådhusrätten blivit dömd för fylleri 3 gånger. D. M. L., 65 år, änka efter en hästhandlare av tattarsläkt. Hon sysslar med gårdfarihandel och är känd för att vara en redbar kvinna. Hon bor i ett förhyrt rum i ett sämre hus; och hon har hos sig en 8-årig dotterson, vilken hon försörjer med ringa tillhjälp från fattigvården.

Av de ovannämnda personerna hava 8 erhållit tillstånd till idkande av gårdfarihandel, därav 2 med biträde av hustru och en med biträde av dotter; vidare hava 6 av dem erhållit behörigt tillstånd till samling av lump och skrot. 4. Ljusdals landsfiskalsdistrikt. Enligt de uppgifter, som lämnats av polismyndigheterna, finnas inom Gävleborgs län, särskilt i Ljusdalstrakten, åtskilliga tattare. Av landsfiskalen i Ljusdals landsfiskalsdistrikt har uppgivits, att där skulle finnas 122 tattare, under det att

367 pastorsämbetet i Ljusdals församling meddelat deras antal vara 173. Pä anmodan av kommittén har landsfiskalen verkställt en utredning angående tattarnas förhållanden inom lians distrikt. Han yttrar i denna utredning följande: »Uppgifterna rörande inom Ljusdals distrikt boende tattares levnadssätt m. m. grunda sip dels på egna iakttagelser, dels på berättelser av personer, som hava god kännedom om tattarna och deras förhållanden och dels på uppgifter från pastorsämbetet i Ljusdal. De inom distriktet boende tattarna härstamma troligen utan undantag från zigenare, men hava under tidernas lopp beblandat sig med ortsbefolkningen. Emellertid gifta sig tattarna (eller rättare fästa de sig, ty lagliga giftermål förekomma högst sällan) inom sin egen stam, enär förhållandet mellan ortsbefolkningen och tattarna ej alltid är det bästa. Att tattare och ortsbefolkning dock ibland beblanda sig med varandra beror oftast på, att till ordentligt arbete ovilliga dagdrivare slå sig tillsammans med ett tattarfölje och finna sin bärgning på samma sätt som detta. Träffa de då på någon tattarskönhet, som behagar dem, blir hon dagdrivarens >hushållerska> och i sinom tid gifta sig deras barn antingen inom tattarsläkten eller bland ortsbefolkningen, vadan gränsen ibland är rätt otydlig emellan tattare och dem närbesläktade av den svenska ortsbefolkningen. I pastors ämbetets uppgift .över tattare äro av just nyssnämnda förhållanden somliga familjer betecknade som >ej tattare men jämställda», och har av samma orsak olikheten mellan uppgifterna uppkommit. Då tattarna befinna sig ute på vandring bor hela familjen tillsammans med vuxna döttrar, söner och deras resp. fästmän och fästekvinnor, och alla räkna de sig som en enda familj. Under vandringarna färdas endast familjefadern, hustrun och de minsta barnen tillsammans, då däremot de äldro barnen gå för sig själva. Inom distriktet leva ej tattarna i en enda koloni utan äro utplacerade å vitt skilda byar, såsom Snäre, Bjärt, Laka, Morvall, Björnbäcken m. fl. Större delen av här boende tattare härstamma eller äro besläktade med de s. k. torsåkerstattarna. Då de bofasta tattarna förutom gård även äga ett mindre stycke jord, bruka de föda en ko eller ett par getter och en häst, men leva förutom av jordbruket, som ofta misskötes, av korgfiätning, förtenning, strängarbeten, hästbyten och i undantagsfall av ett eller annat dagsverke hos de när boende bönderna. De bofasta tattarnas barn besöka jämförelsevis regelbundet skolorna och är deras uppfostran i övrigt ej så försummad som de tidvis kringvandrandes. De tidvis kringvandrande tattarna äga ibland en stuga, men innebo ofta hos andra. Större delen av sin tid tillbringa de emellertid ute på vandringar och fara omkring i större eller mindre hopar dels gående, dragande kärror eller åkande efter en usel krake och föra med sig på lassen de arbeten de förfärdigat, såsom korgar och strängarbeten och ibland lergods såsom lerfat m. m. Värdet av det godis de medföra på en sådan resa går knappast upp till mer än mellan 60 och 100 kronor och pä detta skall ibland sex å åtta personer leva. Självklart är att de på ett eller annat sätt äro tvingade att söka erhålla de livsmedel de ej kunna tillbyta sig genom de medförda arbetena och detta blir då bettleri eller tjuvnad. Vid bettleri är det barnen i 10 å 12 års åldern, som skickas ut, och med tårar i ögonen och darrande röst tigga de mat eller pengar att skopa mat åt sina småsyskon och sin sjuka moder»; bli de då nekade, utfara de ofta i svordomar föga passande ihop med deras tårar stunden förut. När tattarna ej tro sig hava något att frukta, uppträda de pockande och fordra ibland av ensamma kvinnor och barn både mat och foder till sin krake. Barnen föra de med på vandringarna allt ifrån första veckan och blir det fråga om någon skolgång, blir det inte förrän barnen äro omkring tio år. Då går det ett eller annat år tills de hunnit^ lära sig läsa och skriva hjälpligt, och sedan äro de färdiga att själva tjäna sitt eget bröd. Hur sådana barns uppfostran och moral blir, är lätt att förstå, men så bli också dessa människors liv under tidernas lopp en vandring nedåt. Under de senaste två åren har ingen tattare varnats för lösdriveri, enär de alltid kunnat styrka, att de hade medel att sig själv försörja. Dock har åtal i ett par fall anhängiggjorts för förskingring av anförtrott gods, vilket tillgått så, att de av agenter för maskinfirmor å avbetalnings kontrakt köpt fordon m. m., vilka de sedan bytt bort eller sålt, ävensom för ett eller annat slagsmål. Att de under sina färder göra sig skyldiga till tjuvnad är troligt, för att icke säga självklart, men att leda det till bevisning eller åtal, då de den ena dagen äro på ett ställe och den andra fem k ser mil borta är, lika litet möjligt som lönande. Hos tattarna, soin överallt annars, givs undantag, ehuru ytterst få. Det finns t. ei. de, som uteslutande leva p å sina händers arbete och gårdfarihandel, till vilket de hava tillstånd i vederbörlig ordning, och föra i övrigt hederlig vandel.»

5.

V ä d d ö landsfiskalsdistrikt.

Av de uppgifter, som lämnats av polismyndigheterna, framgår, att på ett och annat ställe tattarnas närvaro, om icke precis väl sedd, dock egentligen icke giver anledning till direkta anmärkningar. Såsom exempel på förhållandena i ett dylikt distrikt må här intagas en skrivelse från landsfiskalen i Väddö landsfiskalsdistrikt. Han yttrar i huvudsak följande: Inom detta distrikt bo sex familjer med zigenarblod. Av dessa äro 4 familjer sä gamla, att de hava barn över 10 ar, den fr.te familjen bar ~> och den 6:te familjen 6 barn under 16 år, samt en ensam kvinna. Alla sex familjerna bäva egna, små lägenheter, som de själva bebo. Den ensamma kvinnan hyr bostad. Alla familjerna företaga titt ocb ofta resor till närliggande socknar under längre ocli kortart; tider. Under dessa resor pläga hustrurna i de fyra familjer, som ha barn över 16 år, medfölja sina män. Fäderna till de tvä familjerna, som hava barn under 16 är, resa för det mesta ensamma. Under sina resor medföra och försälja de lerkärl, uppköpa lump och tagel m. ni. dylikt samt köpa ocb byta hästar. De sistnämnda affärerna försiggå för det mesta ä torg- ocb marknadsdagar i trakten eller angränsande län. Den vinst, de på dessa affärer kunna göra, synes vara tillräcklig för deras uppehälle, sa att fyra av familjerna ej hittills behövt ligga vare sig kommuner eller allmänheten till last. De två familjerna, som hava minderåriga barn, hava hemortskommunerna fått hjälpa. Under vistelsen i hemmen synas de endast ägna sig åt de husliga sysslorna, tills »stugan synes dem för trång>, då de åter begiva sig ut. Beträffande deras router synes dessa i regel vara givna, enär de alltid logera på samma platser. Hos för dem obekanta personer fä de gärna icke stanna över nätterna. Angående barnens skolgång är därom intet att anmärka. Deras barn gå ordentligt i skolorna ocb tillgodogöra sig samma undervisning som andra barn i folkskolorna. Av alla till nämnda släkte inom distriktet har endast en av dem under vistelsen här stått tilltalad för 2:dra resan stöld. Några åtgärder frän orduingssynpunkt bäva här icke förekommit emot dem. Hörande deras levnadssätt är således icke. något att anmärka, men de äro, liksom annorstädes, icke vidare omtyckta av ortsbefolkningen. En ocb annan gång pläga tattare ocb zigenare med familjer besöka distriktet, men bäva de hittills icke uppträtt pä sådant sätt, att ordning och sedlighet därigenom blivit störd. Några undersökningar hava således icke företagits rörande deras hemvist. Oaktat det icke hit inrapporterats några särskilda fall, då ifrågavarande personer gjort sig skyldiga till brottsliga handlingar, är det dock givet, att deras närvaro alltid inger en viss oro hos den bofasta befolkningen med tanke, att, om blodet i deras ådror skulle sjuda över, de kunna göra vilken grov handling som helst. Då frågan nu blivit upptagen till prövning, vore det önskligt, att de helt och hållit förbjödos att fara från ort till annan. En så radikal åtgärd som utvisning torde icke kunna försiggå, enär de flesta äro födda här i riket.

6. Zigenarna. Uppgifter Du i en del av de uppgifter, som kommittén erhållit från rikets polismyndigfrdn Göte, heter, omnämnts, att flera zigenare skulle vara kyrkoskrivna i Göteborgs stad, samt horg även en del andra uppgifter tydde på, att zigenare brukade uppehålla sig i staden och dess omnejd, liar kommittén hos polismästaren därstädes anhållit om en utredning rörande zigenarnas vistelse i Göteborg, deras bostadsförhållanden, sysselsättning och levnadssätt i övrigt, barnens uppfostran och skolgång, åtal och bestraffningar samt åtgärder mot dem för bettleri och lösdriveri. Med anledning därav har kommittén erhållit en den 30 september 1922 dagtecknad rapport från Göteborgs detektiva polis. Då denna rapport innefattar mycket belysande uppgifter rörande zigenarnes liv, har det ansetts lämpligt att här

369 lämna utdrag ur rapporten, i huvudsak innefattande vad medlemmar av en del zigenarsällskap, som vid nämnda tid uppeliöllo sig i Göteborg och i dess omnejd haft att berätta om sin härstamning, sina vandringar och sitt levnadssätt. 1. Förre musikanten och kopparslagaren Kori Taikon, född år 1840 i Ungern. Hans föräldrar hade varit ungerska undersåtar. Från födelsen till någon dag för omkring 22 år sedan hade T. färdats från ort till annan i olika länder på kontinenten. För omkring 22 år sedan hade T. med sin familj, närmast från Finland, över Haparanda kommit hit till landet. De hade sedermera periodvis, 6—12 månader varje gång, vistats i Sverige och dessemellan rest omkring i olika länder, däribland Tyskland, Frankrike och Finland. Sedan något år före 1914 hade han och familjen oavbrutet uppehållit sig i Sverige. T. hade varit gift, men hans hustru var avliden sedan 8 år tillbaka. Han hade i äktenskapet 11 nu levande barn, av vilka följande vistades här i riket, sönerna Bessik Taikon, född i Frankrike och omkring 43 år gammal, Johan Taikon, likaledes född i Frankrike och 45 år gammal, Jörg Taikon, 28 år gammal och född i Kyssland, Josef Taikon, 25 år gammal, och Bomba Taikon, född a någon plats i Norrland och 19 år gammal, samt döttrarna Anna, född i Kyssland 1879, Maria, omkring 29 år gammal, och Olga, född 1901 å någon plats i Norrland. Av dessa vistades vid tiden för undersökningen Jörg Taikon, som var gift ocli hade 2 minderåriga barn, å någon plats i Skåne, där han idkade tivolirörelse; Kori T:s dotter Maria, gift med en zigenare Johan Demeter, uppehöll sig jämte dessa makars barn, fyra till antalet, hos Jörg Taikon. Om de övriga barnen lämnas uppgifter här nedan. Under vistelsen i Sverige hade Kori T. jämte hans barn och deras familjer till för omkring 6 är sedan medelst egna hästar och fordon rest frän ort till annan och vanligen stannat en eller två veckor å varje plats. De hade under tiden livnärt sig dels därigenom, att de vuxna, manliga medlemmarna i sällskapet utfört kopparslageriarbeten (förtenning och reparation av kopparkärl) och dels genom att i sina tält utföra musik och dans, vari även de kvinnliga medlemmarna av sällskapet deltagit och därvid allmänheten ägt tillträde till tälten mot avgift. För omkring 6 år sedan hade sonen Johan T. börjat tivolirörelse; och hade Kori T. och hans ("ivriga barn alltsedan dess jämväl ägnat sig åt liknande verksamhet. De hade därunder liksom förut rest från ort till annan, vanligen per järnväg. Hästar ägde de numera ej. A varje ort hade sällskapet stannat någon tid och med vederbörligt tillstånd till allmänheten mot avgift upplåtit medförda karuseller, skjutbanor ocli gungor m. m. Sedan någon dag innevarande års sommar hade Kori T. och lians sällskap uppehållit sig i Örgryte här i staden, med vederbörligt tillstånd idkande tivolirörelse. Inom kort skulle sällskapet dela sig i grupper och lämna staden. Varthän de komme att begiva sig, vore ännu ej bestämt. Icke någon av sällskapet T. hade ägt bestämd bostad i Göteborg eller å annan ort. Kori T. hade icke vistats här i staden förrän detta års sommar. Johan T. bodde vanligen i en överbyggd större vagn, som han medförde på sina resor och som transporterades järnvägsledes. De övriga av sällskapet bodde i regel i tält. Vintertid, under sträng kyla, hade sällskapet emellanåt hyrt tillfällig bostad inomhus; och hade de då kvarstannat å en och samma ort Mera månader. Samtliga medlemmar av sällskapet T. vore kyrkobokförda såsom svenska undersåtar, B. T. och J. T. med sina familjer i Västerås och de övriga i Östersund. Ingen av sällskapet hade gått i någon skola. De kunde varken läsa eller skriva. 2. Bessik Taikon, gift med en omkring är 1879 i Frankrike född kvinna, Anna T.; och'hade makarna Bessik 7 söner och 4 döttrar, alla utom ena dottern födda i Sverige under åren 1900—20 å olika orter. En av sönerna Nikolai var gift med en kvinna av zigenarsläkt, som hette Anna, och hade med henne en son Erik, vilken vore född i Grttene socken, Skaraborgs län, och ej fullt ett år gammal. Såväl Nikolai med familj som Bessik T:s övriga barn vistades nu jämte Bessik T. hos dennes fader, Kori T., som de nästan ständigt medföljde. Till någon dag för omkring 5 år sedan hade Bessik T. försörjt sig och sin familj genom kopparslageriarbete. De tre äldsta sönerna hade därvid fått biträda sin fader och därigenom i någon mån lärt kopparslageriyrket. I övrigt hade icke något av barnen lärt något yrke. De vuxna barnen biträdde nu i tivolirörelsen i Örgryte, där Bessik T. ägde skjutbana för luftgevär, ett tält för ringkastning m. m. Dessutom hade han numera i Tyskland inköpt en karusell. Bessik T:s barn hade ej gått i skola och vore icke läs- eller skrivkunniga, vilket jämväl vore förhållandet med Bessik T. själv och hans hustru. 3. Johan Taikon hade ständigt medföljt sin fader, till dess han för omkring 22 år sedan i Ryssland ingått äktenskap med sin i Frankrike den 26 september 1872 födda hustru, Katarina. Sedermera hade han till 1914, tidvis i sällskap med fadern, ^rest från ort till annan i Sverige och utrikes, livnärande sig och hustrun med kopparslageriarbete. Ar 1914 hade han begivit sig till Norge, 47—23.92?-.

370 där han börjat ägna sig åt tivolirörelse. Ett år senare hade lian från Norge kommit till Östersund; och hade han jämte sin hustru sedan dess vistats här i riket, besökande olika orter med sitt tivoli. Johan T. plägade hava hos sig såsom biträden anställda olika personer (icke zigenare), vilkas antal varierade mellan 4 och 14. Makarna hade inga egna nu levande barn. Sistlidne vinter hade Johan Taikon jämte sin familj vistats i Borås, där han idkat näring medelst skjutbana. Från den 1 april till juni innevarande år hade han besökt olika marknader, utövande tivolirörelse. Därpå hade han kommit hit till staden och med vederbörligt tillstånd å Fredriksdal, Krokslätt, Örgryte församling, mot avgift tillhandahållit allmänheten berg- och dalbana, skjutbana, ävensom en kettingkarusell, ett par luftgungor och automobilbanor. En del av dessa nöjesanordningar tillhörde Johan T:s fader, som med sitt sällskap anlänt hit i sistlidne juli. Johan T., som, enligt avtal med Barnens dags förening här i staden, med sina nöjesarrangement deltagit i föreningens fester den 8, 9 och 10 sept. 1922, ämnade från Göteborg begiva sig till Borås m. fl. platser. Nästa sommar ämnade han återkomma till Göteborg med sitt tivoli. Johan T. ägde en större inbyggd vagn, i vilken han och familjen sommartid vore boende. Vintertid plägade han och familjen bo å hotell eller i annan hyrd bostad i hus å olika orter; 4. Josef Taikon, född i Östersund och därstädes kyrkoskriven, hade ständigt åtföljt sin fader och på sin tid börjat lära kopparslageriyrket. Sedan sex är tillbaka hade han livnärt sig genom att biträda sin fader vid hans tivoli: 5. Bomba Taikon, född och kyrkoskriven i Östersund, var förlovad med en kvinna, som jämte Bomba T. vistades hos Kori T. Särskilt yrke hade Bomba T. icke lärt; 6. Olga Taikon, döpt i Gävle katolska församling och ogift, skötte faderns och Josef T:s hushall och försörjdes av dessa. 7. Jolian Kaldaras Columber, född 1877 i Ungern; till sitt 10:e år hade Columber med följt sina föräldrar, som varit rumäniska undersåtar, pä resor å europeiska kontinenten och i Asien, Därefter hade han nästan ständigt medföljt Kori T:s zigenarsällskap och för omkring 25 år sedan i Kyssland ingått äktenskap med Kori T:s ovannämnda dotter Anna. Makarna Columber hade 9 barn, o" döttrar och 3 söner, födda mellan åren 1900—22, en i Kyssland och en i Finland samt de övriga å olika orter i Sverige. Samtliga barnen vistades hos sina föräldrar. Ena dottern hade omkring är 1908 någon tid under vintern gått i småskola i Gävle. Till för 3 eller 4 år sedan hade Columber livnärt sig genom kopparslageriyrket och därunder rest omkring från ort till annan. Därefter hade han ägnat sig åt tivoliverksamhet. Vintertid plägade Columber dessutom idka handel med järn- och metallskrot. Sedan någon tid tillbaka hade han å Grimmered, Västra Frölunda socken, mot avgift tillhandahållit allmänheten luftgungor, karusell och skjntbanor m. m. Sommartid bodde familjen Columber i tält och vintertid i en av Columber ägd bostadsvagn. Vid stark kyla hyrde Columber med familj bostad inomhus. Sistlidne vinter hade Columber uppehållit sig i Grästorp. Bestämt hemvist hade familjen Columber icke. Familjen skulle inom den närmaste tiden lämna Västra Frölunda. Varthän den då komme att begiva sig, vore ännu ej bestämt. Alla familjemedlemmarna voro kyrkoskrivna i Kung Karls socken, Västmanlands län. 8. Kopparslagaren och musikern Anton Josefsson, var född 1880 i Skövde; hans föräldrar härstammade från södra Spanien. Han är gift med Terka Josefsson, född 1881, och makarna J. hava 9 barn, 5 söner och 4 döttrar, födda mellan åren 1905 och 1920 i olika delar av landet. Samtliga barnen vistades hos makarna J. Anton J:s moder, Katarina, som vore änka, omkring 90 år gammal, vistades jämväl hos J. och försörjdes av denne. Familjen J., som nästan ständigt uppehållit sig i Sverige, reste från ort till annan, mestadels i trakten av Göteborg, i Västergötland och mellersta Sverige, och stannade ibland endast några dagar och emellanåt några månader å samma ort. J. och hans familj reste vanligen i sällskap med några eller alla av nedan antecknade 3 zigenarfamiljer, nämligen Taikumer, Demeter och Taikon (ej förenämnde Kori Taikon), vilka samtidigt med familjen J. nu uppehöllo sig i Backa socken i närheten av Göteborgs stad och bildade ett sällskap. Sällskapet bodde i tält, som medfördes å av sällskapet ägda hästar och fordon eller per järnväg. Varje familj ägde hästar och fordon. Familjen J. ägde två hästar. Under vistelsen i Backa vore de 4 zigenarfamiljerna boende i ett större, gemensamt tält. Vid särskilt kall väderlek anskaffade de sig vanligen tillfällig bostad inomhus. Sällskapet bedrev emellanåt handel med hästar. Under vistelsen å landsbygden utförde de någon gång förtenningar och andra reparationer av kopparkärl. I övrigt livnärde sällskapet sig numera nästan uteslutande genom att i sina tält anordna cabaretföreställningar, dit allmänheten ägde tillträde mot frivilliga avgifter. Vid föreställningarna utförde några av sällskapets manliga medlemmar musik å fiol eller mandolin, under det kvinnorna utförde spanska danser. Även allmänheten tilläts dansa i tälten,

371 under det någon av sällskapet utförde dansmusik. Emellanåt demonstrerade sällskapet för allmänheten ceremonierna vid zigenarbröllop. De avgifter, som erlades vid föreställningarna, vore tillräckliga till uppehälle för zigenarsällskapet. Den äldste manlige medlemmen i sällskapet ansågs såsom hövding. Denne fördelade inkomsten mellan familjefäderna, bestämde huruvida familjerna skulle åtfölja varandra eller resa var för sig samt när och var de skulle sammanträffa m. m. Då de olika zigenarläniiljerna levde åtskilda, uppehöllo de förbindelse med varandra genom telefon, telegraf och post, därvid skriv- och läskunniga personer, ej tillhörande zigenarna, vid behov anlitades. 9. Kopparslagaren Josef Taikumer, född 1894 i Stockholm och son till kopparslagaren Caro lus Taikumer (Taikon) och dennes hustru Rosa Bomba, vilka jämväl tillhörde zigenarsällskapet i Backa, var gift med en zigenarkvinna Tjaja Joya från Norge, född 1902. Josef Taikumer hade ständigt åtföljt sin fader och sedan han bildat familj haft denna hos sig. Hans fader, Carolus T., som vore född 1857 i Göteborg, hade på sin tid medfört sin hustru hit till riket från Tyskland. Carolus Taikumer och hans hustru Rosa Bomba hade, utom sonen Josef Taikumer, ännu en son och 7 döttrar, födda mellan åren 1886 och 1908, av vilka två av döttrarna voro gifta, en med zigenaren Fredrik Demeter och en med Johan Demeter. 10. Fredrik Demeter, kopparslagare till yrket, var född 1893 i Gräsgårds socken, Kalmar län. Föräldrarna, kopparslagaren Josef Andreas Demeter och dennes hustru Elisabet Demeter, vore numera avlidna. Fredrik D. var gift med Karolina Taikumer, född 1898. Makarna, vilka hade 2 barn, åtföljde hustruns föräldrar (se ovan); de voro kyrkoskrivna i Gräsgårds socken. 11. Johan Demeter, även kopparslagare till yrket, var född 1878 i Kalmar och gift med Tjaja Taikumer, född 1884. Makarna Johan Demeter hade 8 barn, födda under åren 1 9 0 6 - 2 1 . Familjen Johan Demeter plägade ständigt åtfölja hustru Demeters föräldrar, ovan antecknade Carolus Taikumer. 12. Kopparslagaren Josef Cori Taikon var född 1869 i Gävle och broder till ovan omförmälde Carolus Taikumer. Han var gift med en zigenarkvinna Chaja, 48 år gammal och hade med henne 4 barn, av vilka den äldsta var 32 år och den yngsta 12 år.' Ena dottern var änka och hade 2 döttrar. Josef Cori Taikons nämnda barn och barnbarn vistades hos makarna. Samtliga voro kyrkoskrivna i Brännkyrka församling, Stockholm. Utom Carolus Taikumer hade Josef Cori Taikon ytterligare tre bröder, nämligen Andreas Taikon, vanligen kallad Andreas Deikon, Caroli Taikon eller Caroli Deikon och Demeter Taikon. Andreas Taikon vore gift med en kvinna »Varschana», 44—45 år gammal, och hade med henne 12 barn. Ett av dessa barn, sonen Filip, vore gift och hade 5 eller 6 barn. Caroli Taikon vore omkring 44 år^ gammal, gift med en 25—30-årig kvinna, Katarina, med vilken han hade en son och två döttrar i åldern 2—8 år. Demeter Taikon vore omkring 46 är gammal, hade hustru, »Dika», 40 år gammal, och 10 barn, därav 9 gossar och en flicka i åldern 5—20 år. Josef Cori Taikons nu nämnda 3 bröder med familjer vistades sannolikt å någon ort i södra Sverige. Innevarande sommar hade åtminstone Andreas Taikon någon tid vistats i Höganäs. Enligt uppgifter från Kristine församlings pastorsexpedition härstädes äro i huset n:r 25 Postgatan följande av förenämnda zigenare kyrkoskrivna: Anton Josefsson och hans hustru Terka samt makarnas ovan antecknade 9 barn, Josef Taikumer och hans hustru Tjaja Joya samt ytterligare en del medlemmar av släkten Taikumer ävensom Johan Demeter och hans hustru Tjaja samt några av makarnas barn. Samtliga ovan antecknade, här kyrkoskrivna personer, äro i kyrkoböckerna antecknade såsom varande svenska undersåtar av romersk-katolsk trosbekännelse och ditflyttade från Falköping.

De här nämnda zigenarna eller deras barn hade icke gått i skola; med ett par undantag kunde ingen av dem läsa eller skriva. Ett par av dem hade varit dömda till ansvar för fylleri och förargelseväckande beteende, men eljest icke straffade, ej heller behandlade som lösdrivare. Polisrapporten innehåller vidare en del upplysningar om zigenare, som tidigare varit kyrkoskrivna i Göteborg. 1. Anton Taikun eller Taikuner, född någon dag 1882 i Sundsvall, och dennes hustru Käthe, född 1885 i Östersund, samt makarnas 2 barn, vilka anmälts vara från Gävle inflyttade till Kristine församling, hava kyrkoskrivits i huset n:r 41 Postgatan, den 26 januari 1915 och avflyttade till Falköpings landsförsamling den 13 mars 1918. Det uppgavs särskilt, att de hade bott å hotell Viktoria i huset n:r 41 Postgatan ett par veckor vintertid, sannolikt vintern 1916—1917. Familjen hade fört

372 ett störande levnadssätt och med anledning därav avhysts från bostaden. En person med namnet Anton Taikun, hästhandlare "till yrket, hade den 11 maj 1920 bott å Nya Centralhotellet i huset n:r 30 vid Postgatan. 3. Hästhandlanden Maximilian Karl Miller, katolik och född 1808 i Schlesien, samt dennes hushållerska Antonie Elisabet Winkler, född 1868 i Oppeln, Ober-Schlesien, inflyttade den 1 februari 1916 till Kristine församling, huset n:r 41 Postgatan, och avflyttade till Bans socken, Malmöhus län, den 2 januari 1020. Om dem meddelas vidare: De hade den 12 januari 1915 anlänt till hotell Victoria tillsammans med sina 7 barn, födda de äldsta i »Sundsvall och de övriga i Östersund aren 1897 — i900, alla hemmahörande i Västerås. De hade alla antecknats vara tyska undersåtar och uppgivit, att de senast uppehållit sig i Vårgärda. Som anledning till vistelsen i Göteborg hade uppgivits, att de reste omkring och utförde musik. Den 0 maj 1915 hava samtliga nu nämnda personer lämnat hotellet under uppgift, att de ämnade sig till Uddevalla. Senare hava medlemmar av familjen bott å samma eller andra hotell i Göteborg. Efter den 27 mars 1917, då Maximilian Karl Hiller en dag bodde å Thorells Privathotell i huset mr 53 vid Postgatan, har icke någon medlem av den förenänmda zigenarfamiljen Hiller-Winkler anmälts vara boende här i staden. Förutom Maximilian Karl Hiller och dennes förenämnda hushållerska Antonie Elisabet Winkler synes icke någon av sällskapets medlemmar hava varit kyrkoskrivna här. Under tiden de bott i Göteborg hade den äldre Hiller rest omkring å marknader och idkat handel med hästar. Alla familjemedlemmarna hade skött sig synnerligen väl och icke givit anledning till anmärkning. Två av döttrarna hade gått i skola från den 14 april till den 15 maj 1915, i s. k. hjälpklass, ene sonen hade varit läs- och skrivkunnig. Vid något tillfälle i början av år 1915 hade Hiller, som uppehållit sig här i landet sedan cirka 15 år tillbaka, bosatt sig i huset n:r 41 vid Postgatan i Göteborg, där lian omedelbart låtit mantals- och kyrkoskriva sig, samt därefter huvudsakligen vistats i sagda stad till hösten 1915. Därefter hade Hiller i sällskap med en zigenare vid namn Karl Axel Johansson under cirka två år rest omkring å landsbygden i mellersta Sverige och bedrivit hästhandel samt därunder icke uppehållit sig å någon plats längre än cirka 14 dagar. Under denna tid hade Hiller ofta besökt Göteborg, men icke stannat där mer än ett par dagar varje gång. Enligt företett intyg från stadsfiskalen i Falköping hade Hiller varit boende där i staden från den 10 december 1917 till den 2 maj 1918. Ohder sommaren och hösten sistnämnda år hade Hiller i sällskap med ovannämnde Johansson ständigt rest frän ort till annan och icke stannat någon längre tid å någon särskild plats. Från den 20 december 1918 till den 25 därpå följande april hade Hiller enligt företett intyg från landsfiskalen H. Setterblad i Borås varit bosatt inom Vedens landsflskalsdistrikt. Därefter hade Hiller avflyttat till Falköping och, enligt intyg från stadsfiskalen i sistnämnda stad, bott där från någon av de sista dagarna i sistlidne april månad till den -t därpå följande juni. Under sommaren 1921 hade Hiller i sällskap med nämnde Johansson besökt en mängd olika platser i Halland och Skåne, men icke vistats någon längre tid a någon plats. Hiller vore fortfarande mantals- ocli kyrkoskriven i Göteborg och erlade han åriigen skatt till sistnämnda stad. Under innevarande höst hade Hiller vid flera tillfällen vistats i Hälsingborg, men endast 3 å 4 dagar varje gång. 3. Hästhandlanden Rupert eller Robert Bcrsico, född 1874 i Bygdö, Norge, hans hustru Anna, född 1887 i Järnaker, Norge, samt makarna Bersicos 4 barn hade den 9 januari 1920 från Sollentuna socken, Stockholms län, inflyttat till huset n:r 13 N. N. i stadens 12:e rote vid Anäsvägen och den 2 mars 1920 avflyttat till Kungsbacka. Kyrkoskrivningen hade tydligen skett, emedan B. inköpt nämnda fastighet, vilken han dock aldrig tillträtt. Vid ett par tillfällen hade han bott pä ett hotell vid Postgatan.

Mot en del zigenare hade vid olika tillfällen gjorts anmälningar om brott, oeh de hade under mer eller mindre varierande namn efterlysts i polisunderrättelser. Enligt beslut av Konungens befallningshavande i Göteborgs och Bohus län den 31 mars 1916 utvisades 8 zigenare med namnen Deikon och Demetri, därav en till Norge och 7 till Frankrike. Den förstnämnda mottogs ej i Norge, och hinder hade mött för de andras förpassning. Iakttagelser från eitzige-e{i narlager.

Kommitténs sekreterare har varit i tillfälle att under sommaren 1922 besöka zigenarläger på Lidingön; och har han avgivit följande berättelse däröver: ^p^ v ^ g e n i\\\ lägret sammanträffade jag med en manlig zigenare och tvenne

373 zigenarkvinnor. Mannens namn var Josef Taikon. Uen ena kvinnan var hans 32-åriga hustru Stina Goi. Den andra kvinnans namn lyckades jag ej få reda på. Josef Taikon, som uppgav sig vara mantals- och kyrkoskriven i Nås i Dalarne, var 50 år gammal och hade hela sitt liv levt på vandringar inom Skandinavien, Tyskland och Frankrike. Han var av ren zigenartyp liksom också, de båda kvinnorna. Det på Lidingön lägrade bandet utgjordes av 4 vuxna män, 5 vuxna kvinnor samt ett tjugutal minderåriga barn av olika åldrar från 17 år ned till spädbarn. Josef Taikon uppgav, att bandets hövding var Axel Johansson, född 1860. Efter en stunds resonnemang medgav Josef Taikon. att Johanssons rätta namn var Axel Taikon. Bandet kom nu närmast från Södertäljetrakten samt hade erhållit tillstand av poliskommissarien i Lidingö köping att uppehålla sig på ett av Lidingöbolaget förhyrt område till den 20 augusti. Axel Johanssons band hörde egentligen till ett större band med Josef Kori Taikon som hövding, vilken med sitt band för närvarande vistades i Malmötrakten. Kori Taikons band bestod av cirka 70 personer, som för närvarande voro uppdelade på tre band. Utom Kori Taikons band funnos här i landet 2 å 3 andra ungefär lika stora band, som på samma sätt som Kori Taikons band voro uppdelade på mindre band. Kori Taikon och hans olika band stodo i förbindelse med varandra, men ej de andra banden vid andra tillfällen än, dä de av en händelse träffade samman under sina vandringar. Bandet valde själv den förståndigaste mannen till hövding. Denne hade till uppgift att skaffa lämplig plats att slå läger på, ävensom att sörja tor, att polismyndigheterna medgåvo dem att slå läger och hava föreställningar. Understundom delade bandet sig i mindre band med en särskild hövding; detta användes framför allt, när de skulle besöka mindre samhällen. Hövdingen bestämde ock, vilka orter som skulle besökas. Några på förhand bestämda router för sina vandringar hade zigenarna ej. Av inkomsterna på föreställningarna skulle l/s tillfalla bandets manliga vuxna medlemmar och */a lämnas till hövdingen, som i regel hade gott om penningar, men han skulle också ombesörja största delen av bandets utgifter. Vad kvinnorna förtjänade genom spådom tillföll dem själva. Männen gifte sig i regel vid 20 ä 25 års ålder och kvinnorna vid 15 år. Giftermål skedde i regel utom släkten, ty äktenskap inom samma släkt ansåges bland zigenarna farlig för avkomman. En zigenarkvinna var förbjuden att hava könsumgänge med annan än zigenare vid äventyr att eljest bliva utkörd ur bandet. Däremot förekommo förbindelser mellan zigenare och andra kvinnor. Zigenarna hade en oskriven lag, som far berättade för son o. s. v. Dessutom hade zigenarna ett hemligt tecken, varpå de kände igen den äkta zigenaren. Josef Taikon uppgav sig vara katolik och för att styrka detta tog hustrun upp ett kors med en kristusbild; han ville dock ej förneka, att de jämväl hade sin egen religion. Männen i bandet sysslade med förtenning under sina vandringar. Under de kallaste månaderna av året bodde zigenarna i stort antal i Göteborg, Postgatan 41. Vandringslusten ligger i blodet hos oss, sade Josef Taikon på min fråga, om

37 i han ej ville bosätta sig. Han trivdes ej. när han vintertid skulle bo i hus. I tält kände lian sig hemma och fann livet ej det minsta besvärligt. Pä fråga huru det skulle gå med dem, om förbud stadgades mot deras vandringar, svarade hustrun, att de voro svenska medborgare och hade rätt att vandra. Myndigheterna, kunde ej neka dem att giva föreställningar. Zigenarfamiljerna voro mycket rika pä barn. Josef Taikon hade 7 barn och en annan av bandet, hade 10. De måste hava manga barn, enär barnen rätt ofta dogo på grund av det nomadiserande liv, de förde. Zigenarna vandrade endast undantagsvis i Norrland, enär de ansägo klimatet för kallt, för deras levnadssätt, dock kunde de stundom på resor från Norge komma över Östersund och söder över. Jag besökte härefter zigenarlägret, som bestod av fyra tält, därav ett tydligen inrett såsom gemensamt kök. Tälten voro anordnade såsom typiska zigenartält med en trästång, som vilade på tvä korslagda stänger (saxar). Inredningen bestod av en grann matta av lappar på bara marken. Utefter tältets väggar lägo brokiga kuddar och dynor. På ena kortväggen hängde en grann brysselmatta. Andra husgeråd än en hink och en balja samt en del koffertar syntes ej till. För ingången hängde ett skynke, som fördes undan när man gick in. Ett av tälten var betydligt större än de andra. Tältduken i detta skiljde sig från de övriga tältens därigenom, att den var randig. Förmodande att detta tält var hövdingens, begav jag mig in i detta och träffade där en man, som såg ut snarare som en tysk än en zigenare. Han var klädd i vanliga kläder. Jag inlät mig i samtal med honom, men han var till en början rätt så vresig. När jag började fråga honom om de zigenarband, varom Josef Taikon talat, tinade han upp. Av en händelse kom jag därvid att fråga honom, om han kände till hövdingen Maximilian Karl Hiller. Han säg först mycket förvånad på mig, men svarade efter en stunds betänkande: »Det. är jag själv». Jag genmälde då, att han ju hade eget band. Härpå svarade han, att för tre månader sedan hans hustru hade dött, och att han funnit livet sä ensamt, att han låtit detta band följa med sig. Däremot ville han ej direkt medgiva, att han var bandets verkliga hövding. Då han bebodde det förnämsta tältet och Josef Taikon vid min fråga, om han kände Hiller, förnekade detta, ligger det nära till hands att antaga, att Hiller utåt ej ville synas som bandets hövding. Antagligen var detta en fint, för att polis myndigheterna skulle vilseledas om banden och deras antal. Axel Johansson Taikon fanns ej vid mitt besök i lägret; det uppgavs, att han för tillfället rest in till Stockholm. Hiller var född i Tyskland av tysk moder. Fadern var zigenare och själv hade han varit gift med en zigenarkvinna, med vilken han hade 8 barn. Hela sitt liv hade han tillbringat tillsammans med zigenarna. Zigenarna brukade som regel ej vilja hava tattare eller annat löst folk hos sig. De stora hövdingarna såsom Kori Taikon hade dock dylika personer i sitt följe. Hiller uppgav, att antalet zigenare i Sverige var 250 å 256. Zigenarna kunde i regel varken skriva eller läsa. Barnen gingo ej i skola och erhöllo ej någon slags undervisning. Tälten voro omgivna av ett runt staket bestående av stolpar och mellan dessa spänd väv. Inom denna inhägnad myllrade det av trasiga och smutsiga zigenar-

875 barn, som omgåvo mig, bedjande om penningar. Det vittnade om den allra största vanvård. Utom inhägnaden betade tre hastar, vilka visserligen syntes vara rått så gamla men ändock väl födda och ryktade. För hövdingen fanns en illa medfaren droska. Det övriga sällskapet syntes hava färdats i två flakvagnar, försedda med ett välvt tak av tyg. Runt inhägnaden lågo avskräden och annat avfall samt exkrementer. Tvenne ilsket morrande hundar syntes hava till uppgift att hålla nyfikna från vagnarna, där tydligen en del kläder och husgeråd förvarades. > Rörande förslag till åtgärder mot tattare och zigenare, se kommitténs betan-Börslag tillåt kände sid. 84 o. f. f>ärder moi tattare och zigenare

Bilaga till fattigvårdslagstiftningskommitténs undersökning år 1922

Karta över förekomsten av tattare inom Sverige

/

i

\

T "

V

> : .'

\ V

f

—

•W«f*

f

J \

-

«

••ÖSTERSUND

\ r-~v.

X • i

aato**3r

\

«£

••

ar;*J4ARN OSAND

srti

fi— \

a~Lfusdal:' I

^

ärv-sö E f a d

n

v 1 T a,

/

•

B

*PJarn4. ., - .A f \ \

<5v\

•'

.•'

\

o

0van5/o i

A

\.y\

i

\ .

frS»Sk:

ONorurpik , r,

'

^ f - ^

•y-s 9J&W

,

I nU _^/

4f*Aft.ieSTA0

:SBO,R<P i ^ ^ y T )

1 jgnSljugfcLA .:

fu--<-:' KUNGSBACJW*

iBÄNi'* "

\ I

ngfH C «yfef«? • « # EKSJÖ" B0RAS > fl Tr i -SYenlfujicjfi. »VÄRNAI*IO

p.

J

Digoo^ÄS^-V—^~^

J

er

i

~~-r *»P"GHOL.-.

"•fÉ!^SS^*K«mrAlf3T*DT kLJXSli-

Ysvar

D

Landsfiskalsdistrikt, där tattare öro bosatta

0 STAD, DÄR TATTARE ÄRO BOSATTA

•

LANSRESIDENSSTAD

Bilaga 3 till fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande rörande lösdrivarlagstiftningen.

REDOGÖRELSE FÖR

LÖSDRIVARES BEHANDLING I EN DEL FRÄMMANDE LÄNDER

379 INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

1. 2.

Finland Norge

381 384

;>.

Danmark

H9JJ

i. 5. i). 7. 8. 9.

Tyskland Schweiz Frankrike Belgien Nederländerna England

401 405 407 411 418 419

!

1.

Finland.

I Finland gäller rörande lösdrivare och deras behandling en förordning av Lösdrivarlagden 2 april 1883. Samtidigt, med denna förordning utfärdades en kungörelse stl"ningen. angående särskilda iakttagelser vid lösdrivares behandling. Den linska lagstiftningen skiljer ännu starkare än den svenska mellan lösdriveri inom och utom den egna kommunen. I § 1 av förordningen behandlas sålunda den egentlige landstrykaren, vilken karaktäriseras på följande sätt: Arbetsför linsk medborgare, som utom den kommun, där han eller hon har sitt rätta bo och hemvist, sysslolös stryker omkring utan att äga sin bärgning av egna tillgångar eller genom annans vårdnad, och därjämte beträdes med osedligt eller vanartigt levnadssätt». En dylik person skall enligt nämnda lagrum anhållas såsom lösdrivare samt av ortens polismyndighet omedelbart insändas till guvernörens i länet behandling. Stadgandet om den, som är lösdrivare inom den egna kommunen, § 2, är av följande lydelse: »Är arbetsför person, vilken ej av egna tillgångar eller genom annans vårdnad äger sin bärgning och icke heller åtnjuter fattigvård, beträdd med att inom egen kommun föra ett kringstrykande, sysslolöst och osedligt leverne, som till vana övergått, och låter han sig ej rätta av varning, som bör honom i stad av fattigvårdsstyrelsen och på landet av kommunalnämnden meddelas, varde jämväl han såsom lösdrivare ansedd och underkastad enahanda påföljd, som i föregående § linnes utsatt.» När en person insänts till guvernören, skall denne inhämta utredning rörande den anhållnes vandel och levnadsförhållanden. Finner guvernören sådana omständigheter föreligga, som kunna lända lösdrivaren till ursäkt eller eljest föranleda, att vidare påföljd ej bör drabba honom, kan guvernören sätta lösdrivaren på fri fot. eller försända honom till hans hemort. Förekomma icke sådana omständigheter, dömes han för lösdriveri till allmänt arbete, första resan för en tid av tre månader till och med ett år samt andra och följande resor från sex månader till och med tre år. Icke arbetsför person, vilken gjort sig skyldig till sådan vanart, som i § 1 omförmäles, må ej dömas till allmänt arbete, men om han prövas vara för allmänna säkerheten vådlig, kan han hållas i arbetsinrättning, så lång tid som enligt de för lösdriveris ådömande stadgade grunder med avseende å hans föregående vandel prövas nödig. Jämväl den, vilken enligt domstols utslag är förvunnen om sådan gärning, som innefattar grovt brott, men i anseende till otillräknelighet ej kunnat fällas till ansvar härför, kan insättas i arbetsinrättning, om hans vistande

382 ii fri fot visat sig medföra vada för allmänna säkerheten, och han ej kan vårdas i anstalt för sinnessjuka. Om den för lösdriveri anhållne tillika är angiven för brott, bör i avvaktan på brottmålets utgång anstå med lösdrivarbehandlingen; dömes han till fängelse i mer än 6 månader eller till tukthusstraff förfaller påföljden för lösdriveri. Över guvernörens utslag i lösdrivarmål klagas bos senatens justitiedepartement (högsta domstolen). En för lösdriveri dömd person kan frigivas före utgången av den ådömda tiden, därest sådan förändring inträffar i den dömdes villkor, att han antagligen icke vidare låter lösdriveri komma sig till last eller icke mer är för allmänna säkerheten vådlig. Liksom i Sverige återfinnas bestämmelserna om bettleri och tredskande under stödstagare i fattigvårdslagstiftningen (förordningen den 17 mars 1879). Bestämmelserna äro i huvudsak av enahanda innehall som motsvarande i den svenska fattigvårdsförordningen av den 9 juni 1871. Bestämmelserna om häktning och förberedande åtgärder äro intagna i kungörelsen angående särskilda iakttagelser vid lösdrivares behandling. Enligt denna kungörelse skall en anhållen lösdrivare av polismyndigheten insändas till länshäktet, varom hos guvernören skall göras skriftlig anmälan. Guvernören håller därefter förhör med den häktade. Tillsynen över lösdrivarna åligger enligt samma kungörelse, förutom polisen, ordförande och ledamöter i fattigvårdsstyrelse i stad samt kommunalnämnd ä landet ävensom fattigvårdsföreständare och tillsyningsmän. De manliga tvangsarbetarna förvaras a arbetsfängelset i Villmanstrand och de kvinnliga i tukthuset och arbetsfängelset i Tavastehus. Båda dessa anstalter användas samtidigt såsom straffanstalter; tvångsarbetarna skola dock, så vitt möjligt, hållas avskilda från straffångarna. Tvångsarbetsväsendet i Finland har varit föremål för åtskilliga reformförslag. Den finska fångvårdsstyrelsen påpekade i en skrivelse av år 1887, att lösdrivaren stode den egentlige förbrytaren mycket nära och särskilt vaneförbrytaren (tjuvar, bedragare etc.) jämväl med avseende å svårigheten att återföra detta slag av förkomna individer till arbete och goda seder. För att kunna hämma lösdriveriel och till vana vid arbete tvinga de motsträviga vagabonderna vore en sträng repression nödvändig, utövad inom fullständigt ordnade straffanstalter. Styrelsen föreslog vidare införande av villkorlig frigivning för tvångsarbetare ävensom kommunala arbetshus, där från tvångsarbetsanstalt frigivna kunde finna sysselsättning. Tiden för tvångsarbetet borde kunna utsträckas till sex år. En under år 1888 tillsatt kommitté för uppgörande av förslag till reglementen för läns- och arbetsfängelserna i Finland uttalade i sitt betänkande, att tvångsarbetsfångarna borde underkastas samma stränga behandling som tukthusfångarna. Arbetsfängelserna borde därför icke betraktas såsom uppfostringsanstalter utan mera såsom ett slags straffinrättningar, där personer, vilka polismyndigheterna funnit störa allmän ordning eller vara för den allmänna säkerheten vådliga, kunde insättas för att hållas till trägen sysselsättning samt sträng ordning och disciplin. Jämväl en under år 1896 tillsatt kommitté för utredning av särskilda fångvården rörande förhållanden förmenade, att erfarenheten i Finland liksom i andra

383 länder visat, att en mängd, om icke de flesta individer, som dömts för lösdriveri, vore så sedligt torkomna, att någon nämnvärd förbättring icke vore att vänta hos dem under den korta arbetstid, som kunde ådömas i Finland. Kommittén föreslog, att tvångsarbetet skulle avtjänas i länsfängelserna i stället för i centrala anstalter, enär tvångsarbetarna kunde i länsfängelserna underkastas en mera intensiv korrektionell behandling. Zigenarfrågan har i Finland varit föremål för utredning av en särskild kom-Utredning av mitte. För denna utredning hänvisas till bil. 2 i förevarande betänkande. zigenar rågan

2.

Norge,

Den norska lösdrivarlagstiftningen är jämförelsevis ny. Lagen om lösgsengeri, betleri og drukkenskab utfärdades visserligen den 31 maj 1900 men kom att träda i kraft först den 1 augusti 1907. Dessförinnan gällde rörande detta ämne förnämligast bestämmelserna i fattigvårdslagstiftningen. Då de äldre stadgandena äro av ett visst intresse, skola de först i korthet omnämnas. Enligt fattiglagarna av den ö juni 1863 (det fanns en för städerna och en U)v landsbygden) kunde fattigvårdssamhällena var för sig eller tillsammans upprätta tvångsarbetshus. I dessa tvångsarbetshus kunde efter politirettens (polismyndighetens) förordnande insättas personer, som hängåvo sig åt ett lättjefullt leverne eller dryckenskap samt av dylik grund icke försörjde sig på ett lovligt sätt. Insättandet kunde ske pa en tid av högst ö månader. De intagna skulle av anstaltsstyrelsen lösgivas före dm för dem bestämda interneringstidens utgång, när de visade sig hava utväg till laglig försörjning eller styrelsen fann, att deras uppförande innefattade grundad anledning att hoppas pa. förbättring. Under samma förutsättningar kunde politiretten i stället för insättning i tvangsarbetshus ädöma fängelse. Da vissa betänkligheter yppat sig mot lagbestämmelserna ifråga, infördes genom en resolution den 7 maj 1891- närmare regler om tillvägagångssättet vid insättande i tvångsarbetshus enligt fattiglagarna. Senare uttalades i en cirkulärskrivelse av samma år den uppfattningen, att åtnjuten fattigvård för egen del eller at barn eller maka, vore förutsättning för lagens tillämpning, vilket ej tidigare ansetts vara erforderligt. I tvängsarbetsansfalt kunde också efter amtmannens bestämmande intagas kringstrykande tattare utan fast bostad. Likaledes kunde i sådan anstalt intagas kvinna, som övergivit barn utom äktenskap eller undandrog sig att försörja sådant barn, sa att fattigvården måste taga hand om detsamma. Tvångsarbetsanstalten kunde i nämnda fall förenas med fängelse eller fattigvårdsanstalt. Genom lagen den 31 maj 1900 har behandlingen av lösdrivare, bettlare och försumliga försörjare gjorts till en straffrättslig angelägenhet. Av praktiska skäl intogos bestämmelserna därom dock ej i den allmänna strafflagen. Vid sidan av straff ansågs del nämligen nödvändigt att bibehålla anlitandet av tvängsarbetsanstalterna. 1900 ars lag är uppdelad i 3 kapitel, av vilka det första handlar om losgjsengeri och bettleri. Efter de vid olika tillfällen, senast genom en lag av den 9 mars 1918 däri gjorda ändringar, innehåller lagen i denna del följande bestämmelser. I 1 § behandlas det fall, då en arbetsför person, som hängiver sig åt ett lättjefullt levnadssätt, a) helt eller delvis skaffar sig medel till sitt livsuppehälle

385 genom bettleri eller måste understödjas av fattigvården eller b) försummar sin försörjningsplikt eller faller sin familj till last, så att den utsattes för nöd eller måste understödjas av fattigvården, eller c) underlåter att betala pålagt bidrag till underhall av hustru eller av ham eller dess moder. För sådana fall gäller, att personen av polismyndigheten skall tilldelas varning, när sådant linnes vara ändamålsenligt, och om möjligt anvisas arbete genom fattigvårdsstyrelse, arbetsförmedlingsanstalt, eller annan myndighet. Underlåter arbetsför person, som hängiver sig ät sysslolöshet, all söka eller utföra honom sålunda anvisat arbete, eller lämnar han utan grund detta arbete, eller blir han på grund av dåligt uppförande avskedad från detsamma, straffas han enligt 2 § med fängelse intill 3 månader, sa IVamt han inom el I ar därefter rakar i någol av de förhållanden, som omhandlas i t § lid. a), b) och c). Sa snarl anledning föreligger att misstänka, att någon, som hängiver sig åt svsslolöshet eller driver omkring, helt eller delvis försörjer sig genom straffbara handlingar eller andras förvärvsmässiga otukt, skall (3 §) åklagarmyndigheten uppfordra honom att redogöra för sina förvärvskällor. Befinnes därvid, att förfärandet kan bestraffas enligt nästföljande §, skall åklagarmyndigheten, om sådant finnes lämpligt, tilldela honom varning med erinran, att han kommer att åtalas, därest han icke inom viss tid skaffat sig lovlig sysselsättning, vilken, när det gäller en kringstrykande person, skall vara av regelmässig art». I 4 $ föreskrives fängelse intill 3 månader för den, som hängiver sig at sysslolöshet eller driver omkring under sädana förhållanden, att anledning är att antaga, att han helt eller delvis skaffar sig medel till sitt livsuppehälle genom straffbara handlingar eller andras förvärvsmässiga otukt. Detsamma gäller den, som hängiver sig ät sysslolöshet eller driver omkring samt därvid genom våldsamt, hotfullt eller påträngande uppförande förolämpar annan eller vållar fara för annan. Da nägon dömes efter 2 eller 4 §, kan domstolen (5 §) efter yrkande av åklagarmyndigheten bemyndiga denna att sätta den dömde till arbete för det allmänna eller hos enskild eller i tvangsarbetshus. Arbetet utanför tvängsarbetshus får ej sättas högre än till 18 månader. I tvångsarbetshus kan den dömde kvarhållas, då han dömts enligt 2 §, under 18 månader eller, om han tidigare hållits till tvångsarbete enligt lagen, under 3 är; för den enligt 4 § dömde äro motsvarande tider 3 och 4 år. Sättes den dömde i arbete eller ä tvångsarbetshus, kan det ådömda fängelsestraffet helt eller delvis bortfalla. Därest särskilda omständigheter tala för att ställa den dömde på prov, kan åklagarmyndigheten vänta med att fatta heslut om sättande i arbete eller tvångsarbetshus intill ett år efter det domen vunnit laga kraft eller efter det den dömde lösgivits från ett samtidigt eller förut ådömt fängelsestraff. För person, som dömts enlig 4 §, kan intagande i ett räddningshem eller annan liknande inrättning, som Konungen godkänt, träda i stället för insättande i tvängsarbetshus (5 §). När en dom enligt 2 eller 4 § tillika gäller en annan straffbar handling, och hela det ådömda fängelsestraffet ej överstiger 3 månader, kan vid sättande till arbete eller intagande i tvångsarbetshus hela det ådömda fängelsestraffet bortfalla (6 §). I 7 § givas vissa föreskrifter med hänsyn till landstrykare (omstreifer). Uppehåller sig person, som hängiver sig åt sysslolöshet eller stryker omkring, 49—32927.

386 utanför sitt hemvist och lämnar han icke vid uppförd Lan enligt 3 § tillfredsställande uppgifter rörande sina förvärvskällor, kan polismyndigheten giva honom föreläggande att återvända till sitt hemvist eller sända honom tillbaka dit. Däresl en landstrykare vid nyssnämnda tillfälle eller vid frigivande frän straff- eller tvångsarbete för lösdriveri icke kan påvisa fast hemvist, kan polismyndigheten tillhålla honom att förskaffa sig sådant och skall, där så erfordras, om möjligt vara honom behjälplig därmed. Kan eller vill han icke skaffa sig fast bostad, är han pliktig att mottaga bostad, som anvisas av det allmänna i enlighet med närmare regler, som Konungen meddelar (se nedan). — Har bostad sålunda anvisats och lämnar han utan tillåtelse den platsen, innan 5 ar förflutit, kan polismyndigheten ålägga honom att återvända eller sända honom tillbaka dit. Detsamma gäller, om någon inom 5 ar lämnar bostad, som han frivilligt låtit anvisa sig, samt stryker omkring från ort till annan utan påvisbart lovligt förvärv. Tvist, huruvida lagliga villkor föreligga för hemsändning och skyldighet att mottaga anvisad bostad, avgöres av domstol enligt de för straffprocessen gällande regler. Intill dess hemsändning eller anvisning av bostad kan äga rum, kan personen hållas i langsligt förvar. En sålunda ordnad bosättning inom en kommun av personer frän annat hall kan medföra risker för kommunens fattigvårdsväsen. Särskilda regler hava därför (8 §) givits rörande eventuella fattigvårdskostnader för de personel', varom här är fråga. Därest någon, som förvärvat sig bosättningsort efter nyssnämnda regler, själv eller för sin familj faller fattigvården till last, skola omkostnaderna bäras till 73 av staten och till 8/s av den kommun, där han vid nämnda bosättning hade hemortsrätt eller, om han da saknat hemortsrätt, av staten ensam. I vissa fall, såsom då personen länge varit borta från hemortskommunen eller dennas ekonomiska bärkraft är liten, kan staten också övertaga hela eller en del av den på hemortskommunen eljesj belöpande andel av utgifterna. Så länge personen i fråga eller hans hustru är bosatt inom kommunen, fördelas kostnaderna för fattigvård åt dem eller familjen efter nämnda grund; och detta gäller även understöd till deras barn, som förvärvat självständig hemortsrätt inom kommunen. Tvister mellan olika kommuner samt mellan kommun och stat behandlas i samma ordning som faltigvårdstvister. Bestämmelserna rörande bettleri finnas i 11—15 §§ av 1 kapitlet av lagen och äro i huvudsak följande: Yrkestiggaren samt den, som upprepade gånger bettlar på allmän plats eller under vandring frän hus till hus, straffas med fängelse intill 2 månader, om han ej dömes enligt 4 §; detsamma gäller den, som använder annan till dylikt bettleri eller låter en i hans vård varande omyndig dellaga däri. Straffet kommer dock ej till användning, om någon bettlat pä grund av ett oförutsett nödtillstånd eller på grund av särskilda omständigheter erhållit polismyndighetens tillstånd att bettla. Sker bettlande under hotelser eller under falska uppgifter, åt vilka bettlaren söker giva tilltro genom konstgrej)]) eller skriftliga intyg, blir straffet fängelse i högst 3 månader, under förutsättning att det ej dömes enligl 2 eller 4 §. Straff stadgas också för utställande av intyg till bruk vid straffbart bettleri samt för försök att med falska uppgifter tillnarra sig eller andra gåvor eller understöd m. m.; straffet därför är böter eller fängelse intill 3 månader. Lösdrivarlagens 2 kap. innehåller stadganden om ansvar för fylleri och en del därmed sammanhängande ordningsförseelser samt om straff och internering i

1387 tvångsarbetshus eller särskild kuranstalt av alkoholist, som gjort sig skyldig till bettleri eller faller fattigvården till last eller försummar sin försörjningsplikt m. ni. Lagens tredje kapitel innehåller bland annat föreskrifter om häktning av den, som skäligen misstankes för förseelse mot 2 och 4 §§, om proceduren och om preskription (efter 3 år). Här stadgas också, att person under 16 år ej kan anbringas i tvångsarbetshus, samt att detta kan äga rum beträffande personer mellan lo och 18 år, endast, när de förut dömts till straff. Tvångsarbete kan i Norge åläggas även på grund av andra lagar ä n . l ö s drivarlagen. Sålunda stadgas i strafflagen, att, när en tilltalad, vilken frikännes eller av vissa skäl ådömes nedsatt straff, befinnes vara farlig för rättssäkerheten pä grund av otillräknelighet eller förminskad tillräknelighet, domstolen kan besluta, att han efter n ä r m a r e b e s t ä m m a n d e av administrativ myndighet kan anvisas arbete eller insättas i vårdanstalt eller tvångsarbetshus. Även vid försummande av försörjningsplikt kan i vissa fall tvångsarbete åläggas. Bestämmelserna h ä r o m finnas i lov om barn, hvis forseldre ikke har indgaal egteskap med h v e r a n d r e den 10 april 1915, vilkens föreskrifter delvis ersatt ett samtidigt upphävt stadgande i 27 § lösdrivarlagen och i huvudsak innehåller följande: Den, som underlåter att betala adömt uppfostringsbidrag eller barnsängskostnader, ehuru han h a r medel därtill eller möjlighet att förskaffa sig s å d a n a , straffas med böter eller fängelse intill 3 månader, om han icke kan dömas efter strängare bestämmelser. Domstolen kan vid fällande dom bemyndiga åklagarmyndigheten att, om bidragen ej utfås, ålägga den dömde att förrätta arbete åt det allmänna eller hos enskilda, om det kan ske, så att ett lämpligt belopp erhålles till fullgörande av bidragsplikten, eller om sådant arbete ej kan erhållas, att insätta honom i tvångsarbetsanstalt eller a n n a n av Konungen godkänd anstalt, intill dess han betalar eller ställer säkerhet för sin skuld eller sä stor del därav, som bidragsfogden bestämmer. Den, som är under 21 år eller till arbete oförmögen, får ej insättas i dylik anstalt; ej heller får sådant insättande ske, när åklagarmyndigheten tinner, att det skulle vara till skada för uppfyllande av annan försörjningsplikt eller väsentligen minska utsikten till bidragets framtida erläggande. Längsta tiden för föreläggande i o v a n n ä m n d a hänseende är () m å n a d e r . Åklagarmyndigheten kan för att ställa den dömde på prov uppskjuta m e d att förelägga arbete, intill dess ett är förflutit efter domen eller frän det han lössläppts från ett samtidigt eller tidigare ådömt fängelsestraff. Vid sättande till arbete kan det å d ö m d a fängelsestraffet helt eller delvis bortfalla. Om behandlingen av mål om a n s v a r och om rätt för åklagarmyndigheten att meddela föreläggande givas vissa föreskrifter. Utgifterna för transport till arbetsplats eller anstalt betalas av staten efter de n ä r m a r e regler, som givas av vederbörande departement. Detsamma gäller om betalning för vistelse i anstalten enligt det av Konungen för anstalten fastställda reglemente. Den dömdes lön för eller andel i utbytet av arbetet kan efter vissa regler utbetalas till den bidragsberättigade. Motsvarande bestämmelser tillämpas pä de förhållanden, som behandlas i lov om fora;ldre og egtebarn av s a m m a dag.

388 Bestämmelser Samtidigt med lösdrivarlagen utfärdades också den 31 ma] 11)00 en lag om om tvångs- fängelseväsendet och tvångsarbetet, vilken lag redan den 12 december 1908 ersat•uistaUerna t e s m e d e n nY l a £ ' s o m s e n a r e undergått vissa förändringar. Bestämmelserna om tvångsarbetet finnas i 5 kap. av lagen och här hänvisas i de flesta fall till de föreskrifter, som givas rörande landsfängelserna, men i vissa delar gälla särskilda regler. För tvångsarbetare skall staten upprätta minst två tvångsarbetshus eller avdelningar för vartdera könet, och mellan dessa anstalter fördelas tvångsarbetarna efter ålder, tidigare vandel och uppförandet i anstalten. Tvångsarbetare skola bära för dem föreskriven dräkt. I regel skola de arbeta tillsammans, och de kunna under tillräcklig uppsikt också sysselsättas utanför anstalten. Tvångsarbetaren kan dock dygnet runt hållas i enrum, när sådant av särskilda grunder finnes lämplig! eller han själv samtycker därtill. Undervisning kan meddelas tvångsarbetarna, när sådant befinnes lämpligt. Utskrivning på prov kan äga ruin, och sådan skall i regel inträda, när den, som icke tidigare enligt lösdrivarlagen varit intagen a tvangsarbetshus, begär all bliva utskriven; förutsättning härför är dock, att tvångsarbetaren som arbetspremier intjänat ett visst i reglementet bestämt belopp. Tvångsarbetaren kan även eljest frigivas på prov, när hans uppförande inger förhoppning, alt ändamålet med lians insättande uppnåtts, särskilt om han vill mottaga anskaffad anställning, och vidare när hans hälsotillstånd, familjeförhållanden och förvärvsmöjligheter göra hans frigivning särdeles önsklig. När på grund av anbringandet i tvångsarbetsanstalt ådömt fängelsestraff icke fullbordas, skall tvångsarbetaren behållas i anstalten så lång tid, som svarar mot det ofullbordade fängelsestraffet, varvid en dags tvångsarbete räknas lika med en dags vanligt fängelse. Om det med anledning av tvångsarbetarens dryckenskap linnes erforderligt, kan han dock kvarhållas i anstalten under den i lagen för drinkares kvarhållande bestämda tid (18 månader och för den, som förut varit intagen, 3 år). Den på prov frigivne kan intill dess ett år förflutit från frigivningen återtagas till anstalten, om han brutit mot de för frigivningen bestämda villkor eller hans förhållanden eljest giva anledning därtill. Den sålunda återtagna kan kvarhållas under den från början bestämda tiden utan avdrag för den tid, han varit ute i frihet. Vid hänvisning till bestämmelserna om landsfängelserna göres det tillägg, all kroppsstraff (legemlig revselse) kan användas för alla manliga tvångsarbetare. Utgifterna för tvångsarbetsanstalternas drift bestridas av staten, som dock kan fordra gottgörelse av hemortskommunen med 40 öre om dagen för varje tvångsarbetare. Intill dess de rörande tvångsarbete givna reglerna fullt ut kunna genomföras, kan Konungen göra erforderliga jämkningar i föreskrifterna. Sedan lösdrivarlagen trätt i kraft, användes en tid framåt de gamla kommunala arbetsanstalterna, men då antalet lösdrivare började växa och den nya anstalten vid Opstad, som beslutats, ej blivit färdig, inrättades i mars 1914 en tvångsarbetsavdelning i Trondhjems landsfängelse. Sedan tvångsarbetsanstalten i Opstad blivit färdig i april 1915, hava de övriga avdelningarna efter hand indragits, avdelningen i Trondhjem våren 1919, vadan numera Opstad är den enda anstalten för män.

389 1

Opstad är belägen på Jaederen ej långt från Stavanger. Anstalten har plats för 200 män och består av en trevånings huvudbyggnad i korsform, som står i direkt förbindelse med ett envånings ekonomi- och verkstadshus. Tvångsarbetarna sysselsättas med jordbruksarbete, upptagning av torv, snickeri, skomakeri m. m. Öm dagarna arbeta tvångsarbetarna i gemensamhet men om nätterna äro de avskilda från varandra antingen i sovboxar eller i vanliga celler. De kvinnliga tvångsarbetarna förvaras å tukthuset i Kristiania, där en särskild avdelning är inrättad för tvångsarbeterskorna. Liksom männen förvaras kvinnorna nattetid avskilda, om dagarna arbeta de i gemensamhet. De sysselsättas med allehanda sömnadsarbeten såväl för enskild räkning som för statens. Rörande lösdrivarlagens tillämpning meddelas här följande uppgifter — ur statistiska Nordisk tidskrift for strafferet. För liden frän den i augusti 1907 till och med uPPg,ft01'den 31 juli 1912 voro: dömda enligt 2 § 15 män 4 och 5 §§ delvis i förbindelse med 2, 18 och 19 §§ 94 : 88 kvinnor 18 ' och 19 §§ (fylleriförseelser m. m.) 469 •> 72 » Summa 578 män 160 kvinnor. Den 31 december 1914 var antalet ä tvängsarbetsanstalt intagna; 242 män och 112 kvinnor. Enligt fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1917 utgjorde antalet tvångsarbetare den 30 juni 1917 ä Opstads tvångsarbetshus 186, ä Trondhjems tvångsarbetshus 49 och å arbetshuset för kvinnor 69. Av de manliga hade 14 inkommit på grund av förseelser enligt 2—5 §§ i lösdrivarlagen, 100 enligt 16—19 §§ i samma lag saml I enligt 39 § strafflagen. Av de kvinnliga åter hade 31 inkommit enligt 4 § och 8 enligt 16 § lösdrivarlagen. Vad männen beträffar var det alltså i stort sett fylleriförseelser, som föranlett intagande i tvängsarbetsanstalt; endast omkring 12 % av dem hade inkommit på grund av någon av de i 1 kap. av lösdrivarlagen omförmälda förseelser. För kvinnornas del föll åter största antalet, 7 9 , 5 $ , under sistnämnda kap., medan allenast för 2 0 , 6 $ intagandet var att tillskriva fylleriförseelser. Tiderna för tvångsarbetet utgjorde under år 1917 för männen i 56 fall 18 månader, i 2 fall 2 år, i 54 fall 3 år, i 1 fall 4 år och i 1 fall 6 år; för kvinnorna utgjorde tvångsarbetstidén i 8 fall 18 månader, i 7 fall 2 är, i 15 fall 3 år, i 2 fall 4 ar och i 7 fall 6 år. Efter år 1917 har antalet tvångsarbetare ytterligare nedgått och tvångsarbetsanstalten å Opstad har en tid kunnat mottaga straffångar, men under år 1921 har en stegring i antalet tvångsarbetare åter inträtt. För motarbetandet av lösdriveriet (omstreifervcesenet) har redan tidigt av Förebyggand staten beviljats anslag under rubrik >Udgifter ved opdragelse av omstreiferbarn >. verksamhet. Efter tillkomsten och ikraftträdandet av lagen den 31 maj 1900 och för tillämp1 En fullständig ar 101& sid. 288.

beskrivning å Opstad med plan finnes i Nordisk tidskrift for strafferet för

390 ning ;iv doss 7 § liar beviljats ett anslag under rubrik »Udgifter ved omstreiferes bosaettelse.». Dessa anslag hava ställts till förfogande för en enskild förening »Föreningen til modarbeidelse av omstreifervaesenet». Denna förening är en kristlig-filantropisk institution, som har till uppgift att hjälpa särskilt så kallade »omstreifere», men även andra hemlösa människor. Föreningen stiftades år 1897 av sockenprosten J. Walnum, som ända till år 1918 såsom generalsekreterare ledde verksamheten. I organisatoriskt hänseende är föreningen uppdelad i olika kretsar, för närvarande 8, vardera ledd av en kretskorn mitte. Av dessa tjänstgör Kristianiakommitten samtidigt som föreningens huvudkommitté. Kretskommittéerna utgöra på samma gång styrelser för föreningens inom kretsen befintliga anstalter. Föreningens verksamhet omfattar 3 huvudavdelningar, nämligen omhändertagande av omstreifernes» barn, bosättning av omstreifere» med familj samt arbete för hemlösa män. Arbetet för barnen betecknas som huvudsaken i »omstreifermissionen», och det framhålles, att, om man vill skapa ett nytt folk av landsvägarnas hemlösa skaror, det gäller att börja med den nya generationen. Föreningen liar för ändamålet 3 barnhem i olika delar av landet, varest barnen mottagas som små, i regel innan de fyllt 4 år, och stanna tills de bliva vuxna. Därjämte ombesörjer föreningen värd åt barnen i privata hem. För tillfälligt upptagande av barn har föreningen 3 barnhem. Barnen övertagas dels med föräldrarnas samtycke dels efter beslut av de kommunala barnavårdsnämnderna (Vacrgeraaden). Den bosättning av omstreifere, vilken förutsattes i lösdrivarlagen (se ovan), omhänderhaves av föreningen. Villkoret för att sädana bosättningar, avseende kringresande familjer, skola lyckas, anses vara att familjen först genomgått en förberedande »kurs» å en plats, där de få vänja sig vid arbete och ordnade förhållanden. Ett sådant ställe är den av föreningen år 1908 upprättade Svanvikens arbetskoloni. Vad upptagningshemmen betyda för barn, som skola omhändertagas och utackorderas, det betyder Svanviken för de kringresande familjernas bosättning och inordnande i samhället. Familjens inträde i kolonien är frivilligt, men familjen skall förplikta sig att stanna där minst 1 xh år. Varje familj har sin lilla stuga och sin egen hushållning; för närvarande finnas 10 små stugor. Mannen arbetar för kolonien, som är förenad med jordbruk, mot en viss daglön, medan hustrun ombesörjer de husliga göromålen och uppläres i dessa samt barnen gå i skola eller barnträdgård. När familjen varit den bestämda tiden på kolonien, köpes eller bygges för statens räkning ett mindre hus på en plats, där stadigt arbete kan erhållas. Rörande resultatet av verksamheten uppgives, att av 55 familjer, som under tiden från år 1908 till den 30 juni 1921 upptagits i kolonien, 15 lämnat densamma utan att hava bosatt sig, medan de återstående 40 blivit bosatta eller vänta på att bliva det. Dä familj lämnar kolonien utan att övergå till bosättning, omhändertagas i regel barnen, om så erfordras enligt beslut av Vscrgeraadet. Av de 36, som bosatts genom Svanvikens försorg, hade 26 sedan blivit i ro, därav 12 familjer i över 8 år. Av de återstående 10 familjerna hade 3 upplösts, därigenom att en av makarna avlidit, av de övriga 7 hade 3 eller 4 återvänt till vandringslivet, medan de övriga så vitt känt väsentligen övergivit detta. Även ett par bosättningar utan föregående vistelse å Svanviken hava förekommit under de sista 3 åren.

391 Det klagas över att myndigheterna ej nog kraftigt ingripa mot familjer, som trots upprepade försök icke vilja foga sig i samhällets ordning och lagar, varjämte framhållas, att de senare årens arbetslöshet medfört allvarliga svårigheter för bosättandet. Den tredje grenen av föreningens verksamhet, omhändertagande av hemlösa män, representeras av arbetarkolonien Bergflott, upprättad år 1911. Här mottagas män — även andra än omstreifere — vilka genom sysslolöshet, dryckenskap eller efter uttjänt straff råkat »komma utanför», men som vilja försöka att resa sig. Vid kolonien bedrivas jordbruk, trädgårdsskötsel, snickeri, skomakeri m. m. Ingåendet är frivilligt, men det kräves ett åtagande att stanna under minst 4 månader samt under denna tid utföra förelagt arbete och uppföra sig väl. De flesta komma från Kristiania. Föreningen är såsom nämnt enskild, men utövar en verksamhet, som delvis är en tillämpning av gällande lagbestämmelser. Den åtnjuter också sedan flera ar tillbaka statsbidrag. Till föreningens administration liar under många år erhållits ett bidrag från staten av 12,000 kronor, som efter hand höjts och nu utgår med 20,000 kronor. Staten betalar vidare ur den s. k. Fantefonden alla utgifter för utackordering av »omstreifende» föräldrars barn och för barnen i barnhem hela eller åtminstone väsentliga delen av kostnaderna. Tili bosättande av familjer anslår stortinget ärligen medel; för finansåret 1920—1921 utgjorde detta belopp 25,000 kronor. Även till Bergtloll lämnas statsbidrag ur Fantefonden; här bidrager dessutom Kristiania kommun. Kvinnor, som dömts efter lösdrivarlagen och vilka åklagarmyndighet erhållit befogenhet att insätta i tvångsarbetsanstalt, fritagas i vissa fall av åklagarmyndigheten frän att ingå på sådan anstalt, under villkor att de i stället ingå i ett räddningshem och kvarstanna viss tid i ett sådant. Dessa hem erhålla ett visst bidrag av statsmedel för varje sålunda mottagen kvinna. Bidrag betalas ock för kvinnor, som varit på prov utskrivna från tvångsarbetsanstalt samt brutit mot villkoren och bort återtagas till tvångsarbetsanstalten men i stället tillåtits ingå i ett räddningshem.

3.

Danmark.

Lagen den 3 Enligt lagen den 3 mars I860 om L.0Sgaengeri og Betleri straffas den. som .F s 1 8 6 0 °Psysslolös stryker omkring utan att kunna visa (oplyse), att han är i besinning av no^Betien" mei^ till sitt underhall eller att han åtminstone söker lovlig sysselsättning, såsom lösdrivare med fängelse pä vatten oeh bröd. Där tvångsarbetsanstalt (Tvangsarbeidshus) är inrättad, kan i stället för fängelse pa vatten och bröd ädömas tvångsarbete, varvid G dagars tvångsarbete anses lika med en dags dylikt fängelse. Den, som icke har kända tillgångar, fast utkomst, eller annan ställning, som utgör garanti för, att han skaffar sig sitt uppehälle utan skada för det allmänna, kan av polismyndigheten avfordras redogörelse för, huru han försörjer sig. lielinnes redogörelsen i och för sig själv eller efter anställd undersökning icke tillfredsställande, har polismyndigheten att giva honom föreläggande (Tilhold) att skaffa sig lovligt förvärv och att, om han ej själv kan skaffa sig arbete, meddela anvisning pä sådant, i vilket avseende fattigvårdsstyrelsen skall vara polismyndigheten behjälplig. Polismyndigheten kan därvid föreskriva, att vederbörande iakttager sädana regler, att polismyndigheten sättes i stånd att kontrollera, att han söker det av honom uppgivna eller anvisade arbetet och för sådant ändamål förelägga honom att ä vissa tider inställa sig och lämna upplysningar. Sådant, föreläggande protokollföres med uttryckligt tillkännagivande av det med överträdelsen förbundna ansvaret. Den, som tredskas fullgöra de honom meddelade föreskrifterna, är att anse såsom lösdrivare. Den, som själv gör sig skyldig till bettleri eller utsänder sina barn eller andra, som höra till hans hushåll och äro under hans myndighet, för att bettla eller som, med vetskap om att de bettla, icke avhåller dem därifrån, straffas med enkelt, fängelse intill 8 veckor eller med fängelse på vatten och bröd intill 15 dagar. I stället för sistnämnda straff kan på platser, där tvångsarbetshus finnas inrättade, tvångsarbete ådömas enligt ovan angivna grund d. v. s. intill 90 dagar. När någon på en gång anses skyldig till lösdriveri och bettleri, användes blott det för lösdriveri bestämda straffet. Bettleriet tages då i betraktande såsom försvårande omständighet. Barn under kriminell myndighetsålder straffas icke för förseelser mot ovanberörda lag. Justitieministern äger bestämma, vilka fattigvärds- och arbetsanstalter, som fa anses såsom tvångsarbetshus.

m

Tvangsarbete Bestämmelser om tvångsarbete såsom straff för vissa förseelser förekomma enligt andra jämväl i en del andra författningar. torjattningar.

393 Enligt lagen den 15 maj 1875 om »Tilsynet med Fremmede og Reisende m. m.» Lagen den 16 straffas överträdelse, av förbud, som meddelats utvisad person att icke v i d a r e ^ l 1875 om uppehålla sig i Danmark, med fängelse eller med tvångsarbete intill 180 dagar. Fremmwle™^ Med fängelse eller tvångsarbete, det senare intill 60 dagar, eller böter straffas den, Reisende som giver polismyndigheten falska upplysningar vid utfärdandet av uppehållsbok m. m.» eller vid anmälningar om logerande och resande eller som utriver blad i sin uppehållsbok eller använder andras legitimationspapper eller utlånar egna legitimationspapper till annan. I lagen den 9 april 1891 »om del offentlige Fattigvaesen» stadgas straff, Lagen den i» fängelse eller tvangsarbete i högst (> månader, U\v vissa förseelser av dem, som »pru 1891 åtnjuta fattigvård. Dylika förseelser (§ 41) äro olydnad och trots mot förman, dryc- fentijge Fatkenskap, bråkigt uppträdande, motvilja mot arbete, olovligt bortgående från an- tigv^sen». visat arbete eller uppehållsorl eller Iran anstalt, värdslöst hanterande eller förskingring av fattigvårdens egendom samt annan »offentlig eller huslig Udyd og [Jorden». Beslut om dylika straffpåföljder fattas av fattigvårdsmyndigheten i den ort, (ll'w den person, som åtnjuter understöd och förgått sig, uppehåller sig, dock kräves sand veke för varje särskilt fall av polismästaren (i Köpenhamn av politidirektören). För såvitt olovligt bortgående frän anvisat arbete eller försörjningsinrättning varil förenat med lösdriveri, omfattar straffet för sistnämnda förseelse också den olovliga bortgången, men i motsatt fall straffas han blott efter fattigvårdslagen (jämför i? 32). Vidare kan tvångsarbete komma lill användning för den, som försummar att Lov den 27 fullgöra viss underhållsskyldighet. Enligt »lov den 27 maj 1908 indeholdende m'a->, 1 9 0 8 "'" Bestemmelser om Born udenfor .Kgteskab og disses Foraeldre» kan, därest fader Bestemmelser till oäkta barn underlåter att betala fastställt bidrag och sådant ej kunnat utfås om Bern på andra i lagen angivna sätt, modern till barnet begära s. k. Afsoning. Denna udenfor JSgtesker därigenom, att fadern hålles i enkelt fängelse eller, i undantagsfall, lill fän- "»*> og diso

' ses

.b orfl?ldr*?

gelse pa vatten och bröd eller tvangsarbete. Afsoning sker efter amtmannens (i Köpenhamn Overpresidentens) bestämmande. För densamma gälla i huvudsak följande bestämmelser. Om fadern är familjeförsörjare och icke kan betala hela bidraget, bestämmer amtmannen, huru stor del han skäligen bör kunna betala och medger då Afsoning blott för denna del, om den ej betalas. Tiden för Afsoningen bestämmes i visst förhållande lill skulden; längsta tiden är vid fängelse på vatten och bröd 30 dagar och vid vanligt fängelse 120 dagar. Tvångsarbete kan blott användas för det fall, att fadern, efter att hava avlat barn utom äktenskap med en kvinna, under hennes livstid avlar barn utom äktenskap med en annan kvinna. Längsta tiden för sådant tvångsarbete är 1.80 dagar. Ehuru tiden för Afsoning slår i visst förhållande till skulden, medför den ej, att betalningsskyldigheten bortfaller, men den kan ej äga rum mer än en gäng för samma belopp. Det är ej blott modern, som kan påfordra användandet av detta tvångsmedel, utan även andra personer och myndigheter, såsom fosterföräldrar, barnavårdsmyndighet (Vaer- T , geraad) och fattigvårdsmyndighet. m a r s 19oo Tvångsarbete kan jämväl ådömas i vissa fall enligt lag om Modarbejdelse af om Modarbéjoffentlig Qsaedlighed og venerisk Smitte den 30 mars 1900. Genom denna lag delse af ofupphävdes polismässig reglementering av förvärv genom otukt. Mot den, somjr1™1^ usaeddriver sådant förvärv, är polisen berättigad att inskrida under de villkor och på nfrisk Smitte 50—2:in->7.

394 det sätt, som stadgas i lagen den 3 mars 1860 om Lgsgjsengeri og Betleri. »Tilhold», som i sistnämnda lag sägs, må dock endast givas efter förutgången »Advarsel». Enligt de danska domstolarnas praxis anses yrkesmässig otukt föreligga, endast då vederbörande kvinna icke genom hederligt arbete förtjänar så mycket, som till nödtorftigt uppehälle anses vara erforderligt. Polisens ingripande mot den yrkesmässiga otukten har framkallat en hel del s. k. skenyrken, genom vilka de skörlevande kvinnorna söka göra sig oåtkomliga för lösdrivarlagens bestämmelser. 1906 års lag innehåller i övrigt följande stadganden, som i förevarande avseenden äro av intresse. Den, som uppfordrar eller inbjuder till otukt på ett sådant sätt eller »stiller usaedelig Levevis således til Skue», att därigenom anständigheten kränkes, offentlig förargelse åstadkommes eller närboende förolämpas, straffas med fängelse eller under försvårande omständigheter och vid iteration med tvångsarbete. Vid förmildrande omständigheter kan straffet nedsättas till böter. Samma straff drabbar kvinna, som driver otukt som förvärv, om hon har en \u\(m mansperson eller ett omyndigt barn, som är över 2 år, boende bos sig eller mottager besök i otuktigt syfte av manspersoner under 18 är. Beträffande den, som icke förut varit straffad eller varnad för någon av ifrågavarande förseelser, må en av polismyndigheten meddelad varning träda i stället för straff. Den, som 'håller bordell eller gör sig skyldig till koppleri, straffas med lörbättringshusarbete eller tvångsarbete eller fängelse på vanlig fångkost. lie, som för vinnings skull bereda personer av olika kön tillträde till sina bostäder för att där bodriva otukt, eller som uthyra rum icke för varaktigt uppehåll utan för att bereda tillfälle till otukt, eller som taga kvinnor under 18 år, som söka förvärv genom otukt, till inneboende, straffas med fängelse eller tvångsarbete. Midlertidig (ienom »midlertidig Lov om nogle J-mdringer i Straffelovgivningen; den t Lov om riogleaprj] \()\\ _ <jerj reviderade »Prygelloven» — meddelas straffbestämmelser för stintivSv- åtskilliga våldsgerningar och sedlighetsförbrytelser samt för bettleri och lösdriveri. oingen den i Tvångsarbete eller fängelse kan enligt denna lag ådömas den, som gör sig skyldig april 1911. till vissa misshandelsbrott, mot »sageslos> person. Samma straff drabbar den, som på annat sätt än i 1906 års ovannämnda lag sägs i vinningssyfte tillskyndar eller främjar otukt eller i dylikt syfte utnyttjar en kvinnas yrkesmässiga otukt, eller som helt eller delvis later sig underhållas av dylik kvinna, för sa vida det icke gäller en person under 18 ar, mot vilken kvinnan har underhållsplikt. Tvångsarbete eller fängelsestraff stadgas likaledes för den, som tager en kvinna under 18 år, som driver yrkesmässig otukt, till sitt hus eller bostad, eller som främjar en kvinnas bortresa ur landet, för att hon skall i utlandet driva otukt, samt för den, vilken för betalning utövar eller låter sig brukas till otukt med andra personer av samma kön, i sistnämnda fall dock endast om den allmänna strafflagen icke medför högre straff. Tvångsarbete intill 3 månader eller fängelse intill 2 månader kan ock ådömas den, som efter att hava i anledning av begånget brott erhållit förbud att köpa eller nyttja spirituösa drycker, överträtt det givna förbudet. I 1911 års lag stadgas vidare, att förutom de i 1860 års lag bestämda straff

395 för lösdriveri och bettleri kan användas fängelse på vanlig fångkosl i i månader för lösdriveri och 2 månader för bettleri. När en person, som under loppet av cle sista fem åren två gånger dömts till högre straff än enkelt fängelse för bettleri eller lösdriveri eller något av ovannämnda sedlighetsbrott eller för brott enligt vissa kapitel i den allmänna strafflagen (tjuvnädsbrott, rån m. m.), gör sig skyldig till bettleri eller lösdriveri, kan straffe! tor denna förseelse sättas till fängelse på sedvanlig fångkost intill 0 månader eller tvångsarbete. Dylik person kan ock, när han ånyo begår någon av nämnda lagöverträdelser, vid dömandet föreläggas att under en tid av fem år efter frigivningen uppehålla sig i den konmn, som polismyndigheten bestämmer. Denna kommun skall i regel vara hemortskommunen. Överträdelse av dylikt föreläggande anses såsom brott mot lösdrivarlagen. En straffdom för bettleri eller lösdriveri eller överträdelse av ett föreläggande om vistelse a viss ort kan, när den dömde förut två ganger dömts till högre straff än enkelt fängelse för dessa förseelser, endast ined justitieministerns tillstand överklagas hos bögsta domstolen. 1 1911 års lag lämnas ock närmare bestämmelser om tvångsarbetet. Sådant kan icke ådömas under kortare iid än 12 dagar och icke för längre tid än 2 år. Sex dagars tvångsarbete svarar liksom i 1860 års lag mot en dags fängelse på vatten och bröd. Tvångsarbete verkställes i tvangsarbetsanstalter. 1801 ars fattigvårdslag aläg- Anstalterna ger amtsrådskretsarna och de därmed i förbindelse stående köpstäderna att var för sig upprätta sådana anstalter, minst en för varje krets, med bekvämt läge och av lämplig storlek. Justitieministern godkänner planen för anstalterna och fastställer deras reglemente. Rörande utgifterna för tvångsarbetets verkställande gälla samma regler som \'i)r straffverkställigheten d. v. s. staten ersätter dem, utom då tvångsarbete ålagts enligt fattigvårdslagen, i vilket fall vederbörande kommun betalar kostnaden. I'a grund av fattigvårdslagens ovannämnda föreskrifter inrättades nya och ombyggdes gamla tvangsarbetsanstalter inom Danmark. För närvarande finnas tillhopa 15 dylika, av vilka en del äro förenade med fattigvårds- och arbetsinrättningar och andra med sinnessjukhus. Tvängsarbetsanstalterna äro i regel inrättade så, att tvångsarbetarna nattetid isoleras i särskilda sovceller. Föv Köpenhamns vidkommande har kommunen under åren 1903—08 uppfört arbetsanstalten Sundholm, belägen utanför staden. Anstalten omfattar tre avdelningar, nämligen Arbejdsanstalten, Tvangsarbejdsanstalten och Sygehuset. Tvangsarbejdsanstalten består av 3 byggningar, därav två äro beräknade för 244 män och en för 96 kvinnor. Sovrummen äro anordnade med avbalkningar och täckta med flätverk, ined en säng i varje avbalkning. För mera pålitliga tvångsarbetsfångar finnes en vanlig sovsal med 24 sängar. Vidare tinnes i varje byggnad en särskild cellavdelning med 8 celler. Byggningarna innehålla vidare arbetssalar, i vilka fångarna sysselsättas med enklare arbeten såsom påsklistring, tillverkning av flaskhylsor och dylikt. Förfångarnas motion finnas särskilda promenadgårdar. Till uppmuntran kunna tvångsarbetarna få arbetspremier. 1 den provisoriska lagen den 1 april 1911 »om nogle /End ringer i Straffe-

396 lovgivningen stadgas, att, sa snart förhållandena nödvändiggöra det, skall upprättas en för hela landet gemensam statlig tvångsarbetsanstalt. Någon dylik anstalt har emellertid ännu ej kommit till stånd. Enligt nyssnämnda lag kan vid fastställande av reglemente för en tvångsarbetsanstalt al anstaltens styrelse medgivas att med polismästarens samtycke förelägga en tvangsarbetare, som visar uppenbar brist på arbetsvillighet, ett visst mått av arbete med den verkan, att tvångsarbetaren ej får lösgivas, förrän han fullgjort arbetet. Den förlängda strafftiden får dock icke ("iverstiga 1/s av den ådömda strafftiden. Ifråga om de disciplinstraff, som fa förekomma vid tvångsarbetsanstalterna gäller eidigt 1891 års fattigvårdslag, att tvångsarbetare kunna, om anstaltens reglemente innehåller medgivande därtill, av anstaltsstyrelsen, efter samtycke av polismästaren i varje särskilt fall. för grövre förseelser åläggas cellstraff under högst 2 månader med skärpning efter omständigheterna genom förlust av intjänade ilitpenningar eller inskränkning i dessas användande eller genom uteslutande från arbete under högst 14 dagar. Enligt 1911 års lag fa ytterligare följande disciplinstraff användas: hårt nattläger, mörk arrest med eller utan inskränkning i kost samt för manliga våldsverkare, på vilka andra straff visat sig overksamma, prygel. Vid danska kriminalisttöreningens årsmöte 1904 diskuterades bestämmelserna om lösdrivarnas behandling och riktades därvid åtskilliga anmärkningar mot desamma. Av en del vid mötet uppträdande talare framhölls, att lösdriveri ej vore någon förbrytelse och därför ej heller borde beläggas med straff, medan andra förordade den bestående anordningen. Vidare anmärktes, att de kommunala tvångsarbetsanstalterna pä vissa håll ej vore lämpade för tvångsarbetes avtjänande och alt en statsarbetskoloni för lösdrivare borde inrättas. Under år 1912 hölls ett möte i vagabondfrågan, med representanter för Kopstajdernes Fattigudvalg og Sogneraadsforeningerne, varvid betonades, att bestämmelserna om lösdriveri vore föråldrade och föga effektiva, att interneringstiderna borde väsentligt utsträckas samt alt skyldigheten att omhändertaga lösdrivarna borde överflyttas frän kommunerna till staten. ^ r i det förslag till »Almindelig borgerlig Straffelov», som av en s i a p i l d kommission avgavs änder ar 1912, upptagas bestämmelserna om bettlare och lösdrivare i ett särskilt kapitel ined titel »Betleri, Losgjsengeri og skadelig Erhvervsvirksomhed. . Bettleri på offentlig plats eller vid dörrarna straffas enligt detta förslag med arbetsEängelse (se nedan) frän 7 dagar till 3 månader, och kan, när bettlaren pockar eller lämnar falska uppgifter, höjas till 6 månader. Utövas bettleriet vanemässigt eller har bettlaren tidigare dömts för bettleri, lösdriveri eller egendomsförbrytelse, är straffet arbetsfängelse. Vidare straffas enligt förslaget med arbetsfängelse 14 dagar till 3 år — den, som hängiver sig åt lättja eller sysslolös driver omkring, om förhållandena giva anledning till antagande, att han helt och hållet eller delvis söker sitt uppehälle genom straffbara handlingar eller han under sådant levnadssätt uppför sig så, att det innebär fara för den allmänna säkerheten. När en arbetsför person, utan att hava gjort sig skyldig till straff för lösdriveri, söker sitt uppehälle genom bettleri eller genom ohederligt förvärv eller hängiver sig åt lättja, med den påföljd, att han faller fattigvården till last eller försummar sin försörjningsplikt, kan polismyndigheten giva honom Tilhold- alt söka sig hederligt arbete eller att

397 utföra honom anvisat arbete. Efterkommes icke Tilholdel eller lämnar han anvisal arbete, straffas han med arbetsfängelse. f sammanhang med »Tilholdet* kan polismyndigheten ålägga lösdrivaren en viss anmälningsskyldighet (polisuppsikt). Del i förslaget avsedda straffet, arbetsfängelse, ådömes, därest icke annat är bestämt, från 14 dagar intill 3 år. Del skall avtjänas i därtill bestämda anstalter, som tillhöra staten eller sta under statens tillsyn. Justitieministern kan dock bestämma, att arbetsfängelse under 3 månader skall avtjänas i därtill angivna arresthus eller arbetsanstalter, även om de stå under kommunens styrelse1. f ell av professorn Carl Torp i februari 1917 på offentligt uppdrag avgivet betänkande över strafflagskommissionens förslag behandlas likaledes i ett särskill kapitel tiggeri, lösdriveri och skadlig förvärvsverksamhet. Enligt detta förslag straffas den. som gi)v sig skyldig till tiggeri, med arbetsfängelse intill () månader. Åtal för liggeri får endast äga rum, sedan åtalsmyndigheten förut meddelat den skyldige varning. Utövas tiggeriet av en i nöd stadd person, som icke är arbetsför eller som allvarligt har sökt att skaffa sig arbete, kan straffet nedsättas till enkelt fängelse eller bortfalla. För den, som förut dömts till ansvar för tiggeri, lösdriveri eller vissa andra brott, kan straffet höjas till 2 års arbetsfängelse. När en arbetsför person icke regelmässigt arbetar och till följd därav faller fattigvården till last eller bliver urståndsatt at I uppfylla sin försörjningsplikt, skall han liksom enligt kommissionens förslag av polismyndigheten givas »Tilhold» att söka sig lovligt förvärv. Han kan ock givas »Tilhold» att utföra av polismyndigheten antingen direkt eller genom fattigväsendet eller genom en i sådant syfte verkande föreninganvisat arbete. Efterkommes icke »Tilholdet» eller lämnar den försumlige arbetet, straffas han för lösdriveri med arbetsfängelse intill 2 år. I sammanhang med »Tilholdet» kan polismyndigheten meddela vissa föreskrifter, att den skyldige skall å vissa tider lämna upplysningar om sig. Överträdelse härav straffas med arbetsfängelse intill ö månader. Med arbetsfängelse intill 2 år straffas ock den, som gör sig skyldig till lösdriveri. Såsom lösdrivare anses den, som, utan att vara i besittning av nödiga medel till sitt uppehälle, hängiver sig ät lättja eller sysslolös driver omkring och därunder förer ett levnadssätt, som icke är grundat på lovligt förvärv. För att undgå vissa svårigheter ifråga om bevisningen stadgas, att förtjänst på spel, otukt eller understöd av kvinnor, vilka söka sitt uppehälle genom otukt, icke anses som lovligt förvärv. Innan åtal för lösdriveri iiger rum, kan åtalsmyndigheten, där den finner lämpligt, och skall, där clen skyldige söker sitt förvärv genom otukt och icke förut varit varnad eller tilltalad, giva den skyldige tillsägelse, »Advarsel», att åtal kommer att äga rum, därest den skyldige icke inom utsatt tid visar, att han skaffat sig arbete eller med verklig arbetsavsikt sökt lovligt, och regelmässigt arbete. Den, som är dömd för den ena eller andra av ovannämnda förseelser eller för bedrägeribrott, kan givas ett särskilt »Tilhold» att på vissa tider lämna upplysningar om, var han bor eller uppehåller sig samt varmed han livnär sig. Överträdelse av sådant »Tilhold» straffas med arbetsfängelse intill 6 månader. Professor Torps förslag intager emellertid en annan ståndpunkt till bettleriet och lösdriveriet än kommissionens genom de stadganden, som han föreslår om

398 straffets ersättande i vissa fall av behandling i arbetsanstalt. Han föreslår i sådant avseende följande. Då en person, efter att förut två gånger hava utstått arbetsfängelsestraff för hettleri eller lösdriveri eller tidigare varit intagen i arbetsanstalt, gör sig skyldigtill lösdriveri och förbrytelsen kan betraktas såsom ett utslag av hans lust för sysslolöshet och ett oordnat levnadssätt, kan rätten döma honom att insättas i ett statens »Arbejdshus», vilken internering da träder i stället för straff. I dylik arbetsanstalt kunna ock insättas obotliga alkoholister samt kvinnor, som i strid mot givet Tilhold», söka sin utkomst genom otukt. I arbetsanstalt kan den internerade hällas intill i) år. Befinnes den internerade under interneringstiden ej hava bättrat sig, kan en för ändamålet anordnad domstol, (bestående av en domare, en representant för atalsmyndigheten och en person, som deltager i arbetet för frigivna fångar), bestämma, att tiden skall förlängas intill 3 är, dock icke mer än ett år för varje gång. Dessutom kan anstaltsstyrelsen på prov utskriva en internerad, dock först eller del han varit intagen i 6 månader. Prövotiden är 1 år. Dömes den på prov frigivne för en under prövotiden begången lösdriveriförseelse, avgör rätten, om han på nytt skall intagas i arbetsanstalten eller efter utslandet straff insättas för den lid. som återstod enligt den föregående domen. Enligt professor Torps förslag skulle vidare för rättssäkerheten farliga personer saml yrkes- och vaneförbrytare kunna dömas att intagas i en särskild förvaringsanstalt. I lärigenom skulle arbetshuset komma att befrias frän en del särskilt besvärliga element. Ur en annan synpunkt har frågan om lösdrivarna behandlats i det betänkande om »Fremtidens Forsorgelsesvaesen», som på offentligt uppdrag utarbetats av K. K. Steincke och offentliggjorts år 1920. Här föreslås, att anstaltsmyndigheten skall i god tid före en bettlares eller lösdrivares frigivande från anstalten sända meddelande om frigivningen jämte övriga upplysningar till amtmannen i den kommun, där tvångsarbetaren anhölls. Amtmannen avgör därefter, efter förhandling med vistelsekommunen och inhämtande av upplysningar från tvångsarbetaren, om denne skall kvarstanna i tvångsarbetsanstalten efter straffets slut, eller om han skall sändas i enskilt arbete eller tillfälligtvis eller för längre tid intagas i arbetshem eller pä arbetskoloni eller alkoholistanstalt. Finner amtmannen utsiktslöst, att tvängsarbetaren anbringas under friare förhållanden, såsom om denne kan betraktas som yrkesvagabond och under senare är upprepade gånger är straffad för hettleri eller lösdriveri i grövre form, kan det bestämmas, att tvångsarbetaren skall kvarstanna i anstalten intill 2 är. Ar tvångsarbetaren till karaktären brutal och våldsam eller kverulant eller en abnorm eller degenererad individ, som varit till besvär på den vanliga tvångsarbetsanstalten, kan amtmannen hemställa hos socialstyrelsen (ett i betänkandet föreslaget verk), att tvängsarbetaren interneras på en föreslagen statlig Ivfmgsarbetsanstalt. Han skall då kunna kvarhållas å denna intill 2 år, vilken tid ef I er heslut av vederbörande departement skall kunna utsträckas till 4 år. Den nu föreslagna anordningen skulle enligt förslaget kunna tillämpas ej I »lott på de för lösdriveri och hettleri dömda utan även på andra straffade, vilka enligt fängelsemyndigheternas mening ej kunna eller vilja försörja sig. När en prostituerad kvinna avlämnas till fattigvärden såsom medellös eller saknande förvärvsmöjlighet, skall hon enligt Steinckes förslag omedelbart intagas pä arbetshem. samt därefter behandlas på sätt ovan sagts, dock att, om hon är

399 ung och blott en gång varit straffad för lösdriveri, aintinannen bör underställa saken socialdepartementet, som kan överlämna henne till en privat förening. Åtskilliga privata föreningar och anstalter arbeta i Danmark för omhänder- Privata antagande av personer, som förfallit till lösdriveri eller avarter därav eller som löpa Bt* "?* _ fara att råka i lösdriveri. Hit höra sällskapen för vård om frigivna i allmänhet, m a n ( ] 0 a v iög nämligen dels Famgselsselskaberna och dels FamgselshjaJpen. De förra, av vilka driveri. avdelningar finnas i varje amt och dessutom en gemensam organisation, verka dels genom att lämna de frigivna bidrag och dels genom att mottaga dem i sitt upptagningshem (»Hedehjemmet Lyng»). Famgselshja^lpen har till uppgift att hjälpa personer, som kommit i konflikt med strafflagen, genom att skaffa dem arbete i enskilda hem eller anstalter samt därefter stödja dem i deras fortsatta verksamhet. Föreningen tager även hand om personer, som icke begått något straffbart, men om vilka man har grundad anledning att frukta, att de skola hemfalla till brott, om de ej hjälpas. Den har indelat landet i vissa kretsar med ett ombud för varje krets, vilket ombud skall undersöka förhållandena hos de husbönder eller principaler, hos vilka Famgselshja'lpen har på förslag att anställa någon av sina skyddslingar, hälla uppsikt över dessa samt, understödja och hjälpa dem. Föreningen samarbetar i sin verksamhet med myndigheterna samt har ett betydligt statsunderstöd. För sin verksamhet disponerar föreningen över upptagningshem. Föreningen »Arbejde adler» har till uppgift att försöka minska och hindra tiggeriet genom att hjälpa arbetslösa med anskaffande av arbete. För sådant ändamål har föreningen på olika platser inom landet inrättat 80 arbetshärbärgen med omkring 1,000 sängar, där de arbetslösa mot skyldighet att utföra visst arbete kunna erhålla mat och logi. Huvudsakligaste sysselsättningen å härbärgena är vedhuggning. Varje man, som bott å ett härbärge, erhåller ett kort med sitt namn och födelsetid, som uppvisas vid ankomsten till nästa härbärge. Vid avgången från härbärget antecknas ankomst- och avgångsdag samt ett och annat om hans uppförande. På detta sätt kan föreningen följa en person från det ena till det andra stället. Föreningen söker även att giva den ä härbärget intagne anvisning på arbete. Under arbetsåret 1920—1921 hava 19,545 män bott på föreningens härbärgen. Föreningen har dessutom landskolonier för plantering av hedar och mossodlingar. Fristående för sig verkar Moltrups upptagningshem a Jylland med plats för SO män. Intagning sker genom personlig hänvändelse till hemmet. Fattigvärdsmyndigheterna kunna ock mot viss ersättning få personer intagna på hemmet. Hemmet mottager dessutom sådana personer, som benådas på det villkor, att de intagas pä hemmet. De intagna sysselsättas med lantbruksarbete samt med fabrikation av mattor och borstbinderivaror. Köpenhamns »Arbejdshjem» har till uppgift att emottaga hemlösa män och tillhandahålla dem mat och husrum mot det, att de utföra arbete för hemmets räkning. De få stanna på hemmet, så länge de uppföra sig väl. Hemmet liar genom egna inkomster kunnat bestrida sina omkostnader. Ifråga om verksamheten för omhändertagande av fallna kvinnor märkes i främsta rummet den, som utövas av den s. k. Inre missionen, vilken förfogar över åtskilliga skyddsanstalter under det gemensamma namnet Magdalenehjemmet. Det mest betydande av Magdalenehjemmets skyddsanstalter är Skovtofte, be-

400 läget vid Lyngby utanför Köpenhamn. Skyddslingarna äro här fördelade i tre olika byggnader efter deras olika personliga förhållanden. Den första tiden efter sin ankomst tillbringa skyddslingarna å upptagningsanstalten. Här emottagas fallna kvinnor från 14—25 års ålder och även sådana kvinnor, vilka icke förfallit till uppenbar osedlighet, men stå på gränsen. De flesta komma från något av missionens upptagningshem i Köpenhamn. Efter några månaders vistelse på den nämnda upptagningsanstalten överflyttas skyddslingen först till ett mellanhem och efter några månaders vistelse där, om hon vunnit nödig stadga till karaktär och i arbetet, till huvudhemmet. Mellanhemmet användes före 1911 till ett upptagningshem för äldre prostituerade kvinnor, men då denna verksamhet visade ett dåligt resultat, gjordes ovannämnda förändring. Verksamheten vid Skovtofte vilar på följande grundsatser: arbetet, skall vara fotat på kristlig grund; anstalten skall för skyddslingarna verka såsom ett hem; vistelsen från skyddslingarnas sida skall vara fullt frivillig, sä att ingen tvingas vare sig att söka inträde å hemmet eller stanna där längre än hon själv önskar; varje skyddsling äger när som helst efter 24 timmars övervägande lämna hemmet. — Den fullständiga utbildningskursen är beräknad till tre år, efter vilken tids förlopp skyddslingarna böra vara fullt kunniga i alla sysslor, som fordras av en tjänarinna i ett vanligt hem. Anstalten sörjer för att de från anstalten avgångna erhålla lämpliga platser. Vid Skovtofte finnes plats för sammanlagt 64 kvinnor. Inre missionen förfogar vidare (»ver en anstalt vid Aarhus, avsedd att l!imna värd för förstföderskor och deras barn, ävensom över ett upptagningshem för barn mellan 13—16 år, som behöva, att sedligt förbättras. »Föreningen for vilsekomne unge Kvinders Frelse», som bildades 1877, har till ändamål att rädda unga kvinnor i Köpenhamn och dess närmaste omnejd, vilka blivit förförda eller bragta in på en väg, som kan befaras leda till osedlighet. Dylika kvinnor omhändertagas av föreningen och beredas efter en kort vistelse i ett internat plats som tjänarinnor i enskilda hem, helst på landet.

4.

Tyskland.

Enligt gällande tysk lag betraktas lösdriveri och bettleri som brott, och beläg- Gällande gas med straff. Föreskrifterna därom äro upptagna i den avdelning av strafflagen, straMa^. som handlar om överträdelser (Ubertretungen). Enligt 361 § bestraffas sålunda med Haft (enkelt frihetsstraff på 1 dag—6 veckor) den, som drager omkring som landstrykare, samt den, vilken bettlar eller till bettlande föranleder eller utsänder barn eller underlåter att från bettlande avhålla personer, vilka stå under hans välde och uppsikt eller tillhöra hans hushall. Enligt samma lagrum straffas vidare en del andra handlingar, vilka stå i ett visst samband med lösdriveriet, nämligen a) när den, som står under polisuppsikt, handlar i strid mot honom givet föreläggande, b) då någon hängiver sig åt spel, superi och lättja samt på grund därav råkar i sådant tillstånd, att genom myndighets försorg annans hjälp måste anlitas för underhåll åt honom eller person, för vilken han är underhållsskyldig, c) då kvinna, som på grund av yrkesmässig otukt är ställd under polisuppsikt, handlar i strid mot polisföreskrifter, vilka givits med hänsyn till sundhet, offentlig ordning och offentlig anständighet, eller då kvinna utan att vara ställd under sådan uppsikt, driver yrkesmässig otukt, d) då någon, som erhåller understöd av den offentliga fattigvården, av arbetsovilja vägrar att förrätta av myndighet honom ålagt, hans krafter motsvarande arbete, e) då någon, som förlorat sin förutvarande sysselsättning, icke inom den av behörig myndighet föreskrivna tid skaffar sig annan och icke kan visa, att han trots sina bemödanden varit urståndsatt att skaffa sådant, samt f) när den, som är i den ställning, att han kan underhålla den, vilken han är pliktig att försörja, trots anmaning av vederbörande myndighet underlåter att fullgöra försörjningen, sä att genom myndighets försorg främmande hjälp måste anlitas därför. Personer, som (Kanas för någon av nämnda förseelser — förutom den sistnämnda, vid vilken straffet också kan sättas till böter — kunna jämlikt stadgandena i § 362 strafflagen anvisas ett. efter deras färdigheter och förhållanden lämpat, arbete inom straffanstalt och för övrigt även utanför sådan, därest de kunna hållas skilda från fria arbetare. Vid deras dömande kan tillika förordnas, att de efter uttjänt straff hänvisas till administrativ myndighet (Landespolizeibehörde); när fråga är om bettleriförseelse, får detta dock endast ske, om den dömde under de tre senaste åren genom lagakraftvunnen dom flera gånger dömts för sådan överträdelse eller om han bettlat under hotelser eller beväpnad. Då domstolen sålunda hänvisat en person till administrativ myndighet, får denna myndighet befogenhet att för en tid av intill 2 år låta insätta den dömde i ett arbetshus eller använda honom till allmännyttiga arbeten. Beträffande kvinna, som dömts för sedeslöst leverne, kan myndigheten i stället förordna om intagande i en förbättrings- eller uppfostringsanstalt eller i en asyl; anbringande i ett arbetshus får ej äga rum, när den dömde ej fyllt. 18 år.

402 Gent emol en utlänning kan jämte eller i .stället för anordning, som nyss sagts, utvisning äga rum. Ett stadgande, varom i detta sammanhang bör erinras, är föreskriften i § 181 a strafflagen, den s. k. Zuhälterparagraph. En man, vilken helt eller delvis lever pa utbytet av en kvinnas yrkesmässiga otukt eller som yrkesmässigt eller av egennytta beskyddar en sådan kvinna med avseende på utövandet av hennes otuktiga hantering eller eljest befordrar den, straffas enligt detta lagrum med fängelse ej under en månad. Domstolen kan tillika lämna tillstånd till hans ställande under polisuppsikt eller hänvisande till administrativ myndighet med de därtill knutna i § 362 stadgade påföljder. Om karaktären av den vistelse i arbetshus, s. k. korrektionelle Xachhaft, som sålunda förekommer enligt den tyska strafflagen, hava delade meningar yppat sig. Vanligen betecknas detta Nachhaft såsom ett bistraff (Nebenstraf). Den gällande lagstiftningen och dess tillämpning har gjorts till föremål för åtskilliga anmärkningar 1 . I regel har för lösdriveri och bettleri allenast ådömts kortvariga frihetsstraff, vilka i avseende å dessa personer icke kunnat utöva någon inverkan. Stadgandet om hänvisning till administrativ myndighet har tillämpats mycket ojämt, beroende delvis på saknaden af föreskrifter om de förutsättningar, under vilka sådan hänvisning borde ske, men även därpå, att lösdriveri och bettleri betraktats som bagatellförseelser samt, när den tilltalade erkänt förseelsen, avdömts i vissa stater genom polismyndigheterna samt på andra ställen genom amtsdomaren utan föregående muntlig förhandling. För de administrativa myndigheternas behandling av dessa ärenden har förbundsrådet antagit vissa regler, vilka följas i de flesta staterna. Enligt dessa skall domstolens beslut om överlämnande i regel föranleda till, att den administrativa myndigheten förordnar om intagande i arbetshus. Tiden för vistelsen sättes i regel första gången till G månader och höjes vid förnyade intagningar så småningom till den i lagen föreskrivna maximitiden av 2 år. Arbetshusen äro i Preussen provinsialanstalter, men annorstädes tillhöra de de olika staterna. Merendels mottagas i arbetshusen även andra personer än de på grund av 302 § strafflagen dit hänvisade. De flesta preussiska arbetshusen äro på samma gång fattigvårdsanstalter och en del av .statsanstalterna äro på samnia gång straffanstalter. I de olika förslag till ny strafflag, som framlagts, hava de ovannämnda stadgandena undergått en del förändringar. De villkor, under vilka någon skall dömas för landstrykeri, hava sålunda närmare utformats. Enligt senaste förslaget (1919) straffas den, som av lättja eller, om han är oförmögen till arbete, av böjelse för ett oordnat liv antingen medellös stryker omkring i landet eller driver omkring på en ort, medellös och utan att där hava någon fast utkomst. Vidare dömas enligt samma lagrum personer, som i samlad skara (bandenmässig) av lättja eller böjelse för ett oordnat liv draga omkring i landet. Straffet sättes i förslaget till fängelse (Gefängniss) i högst 3 månader. Däremot hava de närmare bestämmelserna om bettlande borttagits. Den, som bettlar, straffas med fängelse i högst tre månader, dock tillägges 1 Dessa anmärkningar gälla ej blott anordningar för lfisdrivare och bettlare utan även övrha fall enligt 361 och 362 §§ strafflagen.

403 det, att straffet kun utebli, om gärningsmannen handlat i nödläge, som icke kan tillskrivas lättja eller liderlighet. Vid yrkesmässigt bettlande kan tiden för fängelsestraffet, höjas till () månader. Bestämmelserna i fråga, som i det tidigaste förslaget liksom i strafflagen upptogs i avdelningen om överträdelser, hava i det refererade förslaget överflyttats till den allmänna brottsavdelningen samt bilda där ett särskilt kapitel om allmänskadligt förhållande tillsammans med en del andra brott, bland dem försummande av försörjningsplikt, underlåtenhet att hindra straffbara gärningar av barn, underslödstagares arbetsvägran och yrkesmässig otukt. Om i de angivna fallen straffet uppgår till fängelse i minst 2 veckor, kan i regel också dömas till arbetshus; vid straff for yrkesmässig otukt kan polismyndigheten ersätta intagande i arbetshus med anbringande i en asyl. Bestämmelsen om straff för yrkesmässig otukt är i förslaget formulerad så, att kvinna, som beträdes med yrkesmässig otukt, straffas med fängelse i högst 3 månader, om hon överträder de föreskrifter, som givits lör övervakande av yrkesmässig otukt. Sådana föreskrifter skola enligt förslaget givas av riksregeringen med riksrådets samtycke; därest riksregeringen icke utfärdat sådana, kunna de givas av vederbörande land. I 1919 års strafflagsförslag hava för övrigt givits närmare regler rörande arbetshusen och deras användning. Dessa äro intagna i ett kapitel, som behandlar förbättrings- och säkerhetsåtgärder; bestämmelserna äro dock, enligt vad i förslaget anmärkes, delvis avsedda att intagas i en lag om straffverkställighet. Stadgandena ifråga innehålla i huvudsak följande. Därest en straffbar handling har sin grund i liderlighet eller lättja, kan domstolen vid vissa brott förordna om den dömdes intagande i arbetshus, om han är arbetsför samt sådant är nödvändigt för att vänja honom vid ett lagenligt och arbetsamt liv. Frånsett den ovannämnda föreskriften om arbetshusets användande vid lösdriveri m. m., kan förordnas därom allenast vid fängelsestraff mellan 1 månad och 1 år. Domstolen fastställer tiderna för vistelsen i arbetshuset och denna tid är lägst 6 månader och högst 3 år. Om fängelsestraffet icke uppgår till 3 månader, kan domstolen förordna, att intagandet i arbetshus träder i stället för straffet. Skulle det sedan visa sig, att den dömde icke är arbetsför, verkställes straffet, varvid dock avdrag göres för den tid, som den dömde tillbragt i arbetshuset. Till skillnad frun gällande bestämmelser skulle domstolen alltså för framtiden ej blott direkt förordna om intagande i arbetshus utan även bestämma tiden för kvarstannandet där. Verkställigheten skulle däremot fortfarande ankomma på administrativ myndighet, vilken jämväl skulle hava befogenhet att, när hälften av den bestämda tiden gått till ända, villkorligt frigiva den, som uppfört sig väl och arbetat flitigt, därest hans föregående liv och personliga förhållanden ingåve förhoppning om, att han för framtiden skulle förhålla sig väl. Förutsättning för den villkorliga utskrivningen är vidare, att för den, som skall utskrivas, finnes tillfälle till arbete, varigenom han kan försörja sig eller det eljest sörjts för hans utkomst och underhåll. Om återtagande och uppsikt m. m. förutsattes skola i tillämpliga delar gälla detsamma som beträffande den från straff villkorligt frigivne. Därest domstolen ej från början gått ända till maximitiden, kan den, efter anmälan att den bestämda tiden ej anses räcka, förlänga tiden.

404 Hörande arbetshusets organisation innehåller förslaget bland annat, att de intagna i regel skola hållas i gemenskap, men att de för tjuvnads- oeh bedrägeribrott dömda skola hållas avskilda för sig, liksom ock soutenörer för sig. Insättande i enrum är dock tillåtet i den enskildes intresse samt för upprätthållande av ordning och säkerhet. Förslaget upptager vidare bestämmelser om intagande i alkoholistanstalt av alkoholist, som begått brott i drucket tillstånd, samt i särskild förvaringsanstalt avfarliga vaneförbrytare. Frivilliga förKringvandrandet liar i Tyskland sedan gammalt haft en mycket stor utsträckanstaltningar. ning. Delvis har detsamma emellertid varit ett normalt led i hantverksutbildning och arbetssökande samt såsom sådant varit av betydelse. Samtidigt som man alltså haft att räkna med kringvandrande arbetssökande, har det gällt att kämpa mot ett kringstrykande av personer, som av lättja avhöllo sig från arbete samt sökte sitt. uppehälle genom bettlande. För att hjälpa dem, som vandrade omkring i legitimt syfte, började man redan i mitten av 1880-talet inrätta särskilda härbärgen (Herbergen zur Heimat), vaiest mot en ringa avgift erbjöds dem husrum och mat. Avsikten därmed var att avhålla dessa personer från de dåliga värdshusen och deras lockelser samt rädda dem från bettleri på samma gång man sökte förhjälpa dem till arbete. Dessa härbärgen visade sig hava en stor uppgift att fylla. År 1900 uppgick antalet sådana till 457 med över 1,900 bäddar. De nämnda härbärgena voro avsedda för dem, som kunde betala för sig. För mottagande av fullständigt medellösa inrättades senare särskilda arbetshärlärgen (Naturalverpflegungsstationen eller Wanderarbeitsstätten), i vilka medellösa arbetssökande tillfälligt, i regel blott för en dag, kunde mot arbete erhålla nattlogi och mat; här lämnades ock anvisning på arbete. Meningen var, att de vandrande genom anlitande av dessa stationer skulle, utan att bettla eller taga fattigvården i anspråk, kunna förvärva sig sitt uppehälle, till dess de under sitt vandrande kommit till en plats, varest de fingo stadigvarande arbete. De första stationerna av detta slag upprättades på 1870-talet; år 1890 fanns närmare 2,000 sådana stalio* ner, vilka lämnade omkring 2,000,000 nattkvarter årligen. De flesta stationerna inrättades av kommunalförbunden.. Några år senare nedgick antalet betydligt. Delade meningar hava rått om lämpligheten av dessa stationer; somliga ansågo, att de uppmuntrade till lösdriveri; andra funno systemet riktigt och påyrkade lagstiftningsåtgärder för att få till stånd sådana stationer överallt, varest de kunde behövas. Ett annat medel för vandrarnas hjälpande, utgör arbetskolonien. Under fet att härbärgena och arbetshärbärgena blott avsågo vistelse för någon dag, har arbetskolonien till uppgift att mottaga personer för längre tider. Ändamålet med en sådan koloni är att arbetsföra män, som äro utan arbete, där skola kunna mot arbete skaffa sig bostad och föda samt dessutom bereda sig någon arbetsförtjänst; det ingår i syftet med verksamheten att genom arbetet och regimen vid anstalten vänja kolonisten vid ett ordentligt liv, så att han därifrån kan övergå till en varaktig sysselsättning, vartill kolonien också söker förhjälpa honom. I regel va?ar vistelsen några månader. Både inträde och utträde är frivilligt. Den första anstalten av detta slag öppnades år 1882; i början av 1900-talet funnös över 30 sådana anstalter med närmare 4,000 platser.

5.

Schweiz.

För närvarande tillämpa de olika kantonerna var sina bestämmelser rörande Gällande be behandlingen av bettlare och lösdrivare. Kantonerna hava nämligen särskilda stämmelser. både strafflagar och fattigvärdslagar, vilket gör att olika system komma till användning. Fattigvårdslagarna innehålla ofta även föreskrifter rörande försumliga försörjare, bettlare och lösdrivare samt deras hänvisande till tvångsarbets- ocb förbättringsanstalter. I vissa kantoner finnas särskilda lagar om försörjning i tvångsarbets- och förbättringsanstalter och enligt dessa lagar kunna ej blott försumliga försörjare. vilka för egen del eller för sina familjer bliva i behov av offentligt understöd, utan även personer, som eljest föra ett sedeslöst eller lättjefullt liv, varigenom de väcka allmän förargelse eller utgöra en fara för den offentliga säkerheten, hänvisas till dylika anstalter. Bestämmandet härom sker oftast i administratid väg efter framställning av vissa myndigheter. Tiderna för kvarhållandet växla. Sedan flera år pågar arbetet pa en gemensam strafflag för hela Schweiz och Strafflagsför förslagen härtill upptaga även föreskrifter rörande lösdriveri och bettleri. Enligt »lagförslaget av den 23 juli 1918 bestraffas med Haft (arret) — frihetsstraff växlande mellan 1 dag och 3 månader — dels den, som under ett lättjefullt liv och medelläs drager omkring från en plats till en annan eller fortsätter att driva omkring å en plats, där han icke har fast bostad, dels den, som av lättja eller vinningslystnad bettlar eller utsänder barn eller andra personer, som stå under hans uppsikt, att bettla. Om en person, innan ett år förflutit, efter det han dömts för dylik gärning, ånyo begår sådan, kan domstolen förordna om hans sändande till en arbetsuppfostringsanstalt. Gärningarna ifråga upptagas under rubriken »Ubertretungen» (Contraventions) samt såsom förseelse mot den allmänna friden. Intagandet i en arbetsuppfostringsanstalt är emellertid enligt strafflagsförslaget en åtgärd (sichernde Massnahme), som även eljest kan komma till användning, nämligen i allmänhet då den, som för brott domes till fängelse (Gefängniss), fört ett sedeslöst och lättjefullt liv samt hans brott står i samband därmed; förutsättning för stadgandets tillämpning är, att gärningsmannen är arbetsför och att utsikt förefinnes, att han kan uppfostras till arbete. Bestämmandet skall föregås av en noggrann undersökning genom domarens försorg såväl av den dömdes kroppsliga och själsliga tillstånd samt hans arbetsförmåga som ock över hans uppfostran och levnad. Den, som förut varit dömd till tukthusstraff, kan ej hänvisas till dylikt anstalt. Genom hänvisning till en sådan uppskjutes verkställighet av straffet. Förslaget i fråga innehåller detaljerade bestämmelser rörande arbetsuppfostringsanstaltens uppgift och tiden för kvarhållandet. Den dömde skall där hållas i arbete,

406 som motsvarar hans förmåga och sätter honom i stånd att efter frigivningen försörja sig. Undervisning skall givas för att därigenom befordra hans andliga och kroppsliga utbildning, särskilt yrkesutbildningen. För vistelsen uppställes en minimitid av ett år; visar sig under de tre första månaderna av vistelsen i anstalten, att den dömde icke kan uppfostras till arbete, kan hos domaren begäras, att straffet skall gå i verkställighet. När ett" år förflutit, kan den dömde villkorligt frigivas på ett år, därest skäl finnes att antaga, att han är arbetsduglig och arbetsvillig. Beslut om utskrivning fattas av den inom varje kanton därtill behöriga myndigheten efter anstaltstjänstemännens hörande. De villkorligt, utskrivne ställes under skyddsuppsikt och kan därvid givas samma föreskrifter som beträffande den från frihetsstraff villkorligt utskrivne (såsom att avhålla sig frän spritdrycker, vistas på en bestämd ort eller i en bestämd anstalt eller stanna hos en bestämd arbetsgivare). Om den villkorligt utskrivne under prövotiden visar sig vara liderlig eller lättjefull eller om han trots uttrycklig föreställning av skyddsuppsiktsmyndighet handlar i strid mot honom givna anvisningar eller enständigt undandrager sig skyddsuppsikten, kan behörig myndighet låta återtaga honom till anstalten — dock ej om 5 år förflutit efter den villkorliga utskrivningen — eller också hos domaren påyrka verkställighet av det ådömda straffet. Har den villkorligt utskrivne under prövotiden förhållit sig väl, är han därmed att anse såsom slutligt utskriven och straffet bortfaller. Utom arbetsuppfostringsanstalt upptager strafflagsförslaget ytterligare två slagav säkerhetsåtgärder, nämligen förvaringsanstalt och alkoholistanstalt. Till förvaringsanstalt har domaren att hänvisa sådana till frihetsstraff dömda, som redan förut undergått flera frihetsstraff samt visat sig begivna på brott eller förfallna till liderlighet eller lättja. Här avses personer, som med all sannolikhet äro att betrakta som förlorade för livet, de äldre elementen ur förbrytarvärlden. För denna anstalt givas också i förslaget särskilda regler. Förvaringstiden är här densamma som strafftiden och minst 5 år, varefter villkorlig utskrivning pä It år kan äga rum. Hestår han icke provet, kan han ånyo intagas på 5 år. Enligt motiven till strafflagsförslaget skulle de i en del kantoner givna föreskrifterna om insättande på administrativ väg pä arbetsanstalter av sedeslösa och lättjefulla personer kunna bibehållas vid sidan om strafflagens föreskrifter om intagande i arbetsuppfostringsanstalt. Den administrativa myndigheten skulle alltså vara oförhindrad att fatta beslut om intagande i sådan anstalt, då domaren underlåtit att göra det, men däremot förutsattes naturligen att, om domaren förordnat om insättande i arbetsförbättringsanstalt, detta beslut i första rummet skall gå i verkställighet.

6.

Frankrike.

Lösdriveri (vagabondage) och bettleri betraktas enligt fransk rätt såsom brott och beläggas med straff. Bestämmelserna härom finnas i 269—282 artiklarna av strafflagen, vilka artiklar i huvudsak innehålla följande. Såsom vagabonder betecknar lagen dem, som varken hava stadig bostad eller medel till sitt uppehälle samt endast undantagsvis hava någon sysselsättning. (Art. 270.) Straffet för vagabondage är fängelse frän 3 till 6 månader; efter utståndet straff står den dömde under polisuppsikt under 5 till 10 år. Barn under 16 år få ej dömas till fängelse, men skola ställas under polisuppsikt till fyllda 20 år; genom att taga anställning i hären eller vid flottan bliva de befriade från polisuppsikt. (Art. 271.) Utlänning, som befunnits skyldig till vagabondage, utvisas. (Art. 272.) En infödd vagabond kan, även om han dömts, befrias från ansvar, därest municipalrådet i hans födelseort gör framställning därom eller en vederhäftig person ikläder sig borgen för honom, i vilket fall vagabonden transporteras till denna kommun eller person. (Art. 273). För bettlares bestraffande gälla olika regler. Bettlar någon å en ort, där en allmän anstalt för motarbetande av bettleri finnes inrättad, straffas han med fängelse (emprisonnement) från 3 till 6 månader och skall efter utståndet straff sändas till en anstalt för bettlare (dépot de mendicité). (Art. 270.) Å orter, där sådan anstalt ej är inrättad, dömas endast arbetsföra yrkestiggare; straffet är 3 till 6 månaders fängelse och, då de anhållas utanför hemorten (canton), fängelse från 6 månader Mil 2 år. (Art. 275). En straffskala från 6 månaders till 2 års fängelse tillämpas på bettlare, även de icke arbetsföra, som vid bettlandet använt hotelser eller utan lov inträngt i bostad eller å inhägnat område eller uppdiktat olyckor eller sjukdomar eller som bettla flera tillsammans (i sistnämnda fall göras dock undantag för man och hustru, far eller mor med barn och blind med ledare). (Art. 276.) Uppträder bettlaren eller vagabonden i någon slags förklädnad eller bär han vapen (det fordras ej att han brukat dem eller hotat därmed) eller är han försedd med dyrkar eller andra verktyg, tjänliga att använda vid inbrott eller andra förbrytelser, straffas han med fängelse i 2 till 5 år. (Art. 277). Varje bettlare eller vagabond, som finnes innehava föremål, värda över 100 francs, och icke kan redogöra för åtkomsten, straffas (6 mån.—2 års fängelse). (Art. 278). Den omständigheten att en person är bettlare eller vagabond förklaras dess-

408 utom skola föranleda till förhöjning av straffet för en del andra brott, som han begår. (Art. 279—281.) Den, som dömts för bettleri, står efter straffets avtjänande liksom vagabonderna under polisuppsikt under en tid av 5 till 10 år. (Art. 282.) Den sålunda bestående ordningen har givit anledning till upprepade klagomål; såväl i de stora städerna som på landsbygden klagade man över den rättsosäkerhet, som de manga vagabonderna och tiggarna förde med sig. Från tid till annan hade givits föreskrifter om upprättandet av de i lagen förutsatta anstalter för deras emottagande, men i de flesta departement kommo sådana aldrig till stånd. Domstolarna tvekade därför att döma till straff. Flertalet av de anstalter, som funnos, voro föga tillfredsställande. Enligt en beräkning skulle man ar 1908 haft omkring 400,000 vagabonder, men blott en mindre del av dessa lagfördes. Under åren 1907—1911 framlades och behandlades flera olika slag till förbättring av förhållandena. Lag rörande På grundval av de sålunda framlagda förslagen antogs en sedermera den 16 kringjuli 1912 utfärdad lag om reglerande av kringresande (loi relatif å la réglemenvandrande. tation de la circulation des nomades). Denna lag föreskriver skyldighet för alla kringresande handlande och hantverkare att göra anmälan om sin näring i viss ordning och skaffa sig intyg därom, vilket på anfordran skall uppvisas för polisman. Personer, som ej hava hemort eller fast bostad, skola för att få fara omkring med handel eller hantverk skaffa sig ett uttryckligt tillstånd därtill. För nomader, varmed avses kringfarande, som sakna hemvist eller fast bostad, men icke falla under den sistnämnda gruppen, äro bestämmelserna strängare; de skola hava tillstånd av viss beskaffenhet samt skola uppvisa detta både vid sin ankomst till en kommun och avresa därifrån. Brytande mot föreskrifterna belägges ined böter och fängelse; rörande nomaderna stadgas, att brott mot de givna föreskrifterna beläggas med de för vagabondage stadgade straff. Stadganden Vidare utfärdades den 27 december 1916 en lag rörande åtgärder mot vissa ang. souteformer av lösdriveri, som florera särskilt i de större städerna, otillåtet spel och nörer m. fl. soutenörskap, vilken lag gjorde ändring i en äldre lag av den 27 maj 1885, förut modiiierad genom en lag av den 3 april 1903. Enligt den nya lagen skola vissa' recidivister, då de under loppet av tio år (däri icke inbegripen den tid de undergalt straff) dömts visst antal gånger för vissa brott, dömas till förvisning till ort inom kolonierna. Detta kan ske antingen genom relegation, en mildare, eller deportation, en strängare form av förvisning. Bland dessa brott nämnas särskilt vagabondage och bettleri, soutenörskap och överträdande av föreläggande all uppehålla sig på viss ort. Den nya lagen föreskriver vidare, att straffbestämmelserna för vagabondage skola tillämpas oavsett om fast bostad förefinnes, när personer förvärva sig sitt uppehälle genom att pä allmän plats bedriva otillåtna spel. Här givas också vissa föreskrifter om dem, som äro att anse såsom soutenörer, och deras bestraffande. Straffet är fängelse i 3 månader till 2 år och böter jämte förbud att välja vistelseort under 5 till 10 år (interdiction de séjour); i vissa fall såsom dä soutenören beskyddat minderårig skall straffet sättas till lägst 2 och högst 5 ar. Minderåriga Genom en lag av den 24 mars 1921 hava bestämmelser givits rörande löslösdrivare. driveri av omyndiga, jsom ej fyllt 18 år. T ett tillägg till art. 270 i strafflagen

i09 (om dem, som äro att anse som vagabonded) förklaras som vagabonder sådana omyndiga, under 18 år, vilka utan laglig orsak hava lämnat sina föräldrars eller förmyndares hemvist eller den hemvist, som av vederbörande blivit bestämd foldern, samt befinnas stryka omkring, vare sig de bo i en tillfällig bostad och icke hava någon regelbunden sysselsättning eller de livnära sig genom sedeslöst leverne eller förbjudet yrke. Vidare har bestämmelsen om behandlingen av minderåriga vagabonder ändrats därhän, att med sådana under 18 år skall förfaras, på sätt som stadgas i lagen den 22 juli 1912 rörande ungdomsdomstolar och skyddsuppsikt. Denna senare lag undantager från behandling inför kriminaldomstol barn under 13 år, som begått brott, samt giver vissa föreskrifter rörande handläggning av brottmål mot personer i åldern mellan IB och 18 är. För alla under 18 år kan domstolen anordna skyddsuppsikt. Vad påföljden i övrigt beträffar gäller, att unga förbrytare i åldern 13 till 10 år dömas till intagande i en uppfostringsanstalt under tider, som stå i ett visst förhållande till det straff, varmed brottet eljest är belagt. Enligt den nya lagen av ar 1921 skola vagabonder i åldern 13 till 16 år icke dömas till fängelse utan, efter det de genom dom förklarats skyldiga till lösdriveri, efter omständigheterna överlämnas till sina föräldrar eller anförtros åt någon välgörenhetsinstitution eller enskild person eller också sändas till en uppfostringsanstalt (ecole de reforme ni. II.) för att uppfostras samt kvarhållas intill fyllda 21 år, därest de ej dessförinnan taga anställning i hären eller flottan. Förordnar domstolen, att den minderårige skall överlämnas till sina föräldrar, en välgörande institution eller enskild person, skall domstolen också kanna besluta, att den minderårige intill fyllda 21 år skall stå under övervakning enligt reglerna i den ovannämnda lagen av den 22 juli 1912. Den 22 november 1921 avgav ett deputeradekammarens utskott yttrande Förslag till över ett av senaten antaget förslag till lag om revision av strafflagens bestämmelser ytterligare rörande bettleri och lösdriveri samt organisation av hjälp genom arbete. ändringar. Det av utskottet för kammaren framlagda förslaget börjar med en inledande artikel därom, att lösdriveri och bettleri äro förbjudna på franskt område. Nästföljande artikel (nr 2) innehåller bestämmelser om lösdrivares och bettlares omhändertagande. Alla tjänstemän hos polisen eller offentlig myndighet äliiggas sålunda att omedelbart införa varje person, som beträdes med lösdriveri eller bettleri till poliskommissarien, gendarmerie! eller mären i orten. Dessa skola, efter att hava förhört lösdrivaren eller bettlaren, därest sannolikhet föreligger för hans brottslighet, föra honom häktad inför allmänna åklagaren, som skall begära öppnandet av förhör eller ställa honom inför kriminaldomstolen. Därest den anhållne fyllt 70 år eller befinnes vara invalid eller sjuklig samt saknar medel att försörja sig, eller om han är arbetsför och befinnes hava förgäves sökt arbete, skall allmänna åklagaren förklara, att han överlämnas till prefekten, vilken skall vidtaga alla lämpliga åtgärder för att tillförsäkra honom de förmåner, som stadgas i lagen den 14 juli 1905 om understöd ät åldringar, invalider och kroniskt sjuka samt skall förordna att han provisoriskt intages i en anstalt för dylika personer eller i en arbetsanstalt (un établissement d'assistance par le travail). Kostnaderna för anstaltsvården bestridas av kommunen efter de i nyssnämnda lag givna regler. Artikel nr 3 i lagförslaget avser att göra ändring i vissa av strafflagens bestämmelser i ämnet. Bestämmelsen om att lösdriveriet är ett brott ersattes 62—22927.

410 sålunda av ett stadgande, att lösdriveriet är ett brott under de särskilda i strafflagen givna förutsättningarna. Huvudregeln om, vilka som äro att betrakta som lösdrivare (art. 270), ändras därefter sålunda, att med lösdrivare förstås arbetsföra personer, som, utan att hava fast bostad eller medel till sitt uppehälle samt utan att regelmässigt hava något yrke eller sysselsättning, ieke kunna visa, att de hava gjort vad på dem ankommer, för att skaffa sig arbete, eller som hava vägrat mottaga avlönat arbete, som erbjudits dem. Rörande bettlarna har förslaget den huvudbestämmelsen, att arbetsför person, som har medel till sitt uppehälle eller förmåga att skaffa sig sådana genom arbete, gör sig förfallen till straff — fängelse från 3 till 6 månader — om han för egen räkning anlitar den allmänna välgörenheten (sollicite la charité publique). Bland de svårare former av bettleri, som föranleda till fängelsestraff från 6 månader till 2 är, upptages i förslaget det fall att någon sökt väcka medlidande genom att bettla med barn på ställen, varesl krabbor, asyler och skolor finnas för deras mottagande. Slutligen upptagas (art. 282) i stället för stadgandet om polisuppsikt en föreskrift, att lösdrivare och tiggare, som 2 gånger dömts till straff enligt de strängare lagrummen (2 till 5 års fängelse), samt sådana, som under loppet av 5 ar dömts 3 gånger för lösdriveri eller bettleri, efter utståndet straff skola interneras i en arbetskoloni för en tid av minst 1 och högst 5 år. Den därpå följande artikeln (nr 4) i lagförslaget innehåller vissa bestämmelser rörande internering å arbetskolonier. Sålunda stadgas, att om de internerade gälla de vanliga reglerna för villkorlig frigivning. De internerade skola sysselsättas antingen inom etablissementet eller utanför detsamma med jordbruks- eller industriellt arbete eller offentliga arbeten. De, som visat särskild flit i arbetet, kunna i vissa fall anställas hos jordbrukare mot vanlig avlöning. Saknas arbetskoloni, kan internering äga rum i fängelse med tillstånd för fängelsets styrelse att använda dem till yttre arbeten. 1 artikel 5 stadgas, att om någon, som på grund av lagen den 14 juli 1905 eller bestämmelsen i förslagets artikel 2 intagits å försörjningsanstalt, avviker från anstalten för att hängiva sig åt lösdriveri eller bettleri, lian är underkastad de påföljder, som föreskrivits mot lösdriveri och bettleri. De ovannämnda anstalterna för hjälp genom arbete (établissements d'assistanco par le travail) skola, i den mån finanserna tillåta det, upprättas i alla departement. Det kan inrättas departementala sådana eller lämnas bidrag till enskild eller kommunal verksamhet under statens kontroll. Anstalterna böra lämna arbete, som för tillfället tillförsäkrar den, som skall hjälpas, hans livsuppehälle. De skola utgöra arbetsplatser och hava en byrå för kostnadsfri arbetsförmedling. Vidare bestämmelser såväl om organisation av nyssnämnda etablissement som rörande inrättande av arbetskolonier för dem, som upprepade gånger dömts för lösdriveri och bettleri, äro avsedda att meddelas i administrativ väg.

7.

Belgien.

Lösdriveri och bettleri betraktas enligt den belgiska lagstiftningen icke såsom brott och beläggas därför ej heller med straff utan bliva föremål för särskilda åtgärder. Föreskrifter om dessa åtgärder finnas i en lag av den 27 november 1891 om undertryckande av . lösdriveri och bettleri, (loi pour la repression du vagabondage et de la mendicité). Denna lag innehåller dels föreskrifter om de anstalter, som för ändamålet skola komma till användning, och en del anordningar vid dessa, dels stadganden om den processuella behandlingen, dels regler rörande frigivningen, dels slutligen vissa föreskrifter om kostnadernas fördelning. Lösdrivarlagstiftningen har i Belgien ansetts stå nära fattigvårdslagstiftningen; anmärkningsvärt är, att den nämnda lagen är utfärdad samma dag som lagen om offentlig understödsverksamhet (loi sur 1'assistance publique). Vad först anstalterna (établissements de correction) beträffar äro dessa av tvä slag, verkliga tvångsarbetsanstalter (depots de mendicité) och asyler (maisons de refuge). I lagen omnämnas också de för yngre personer — under 18 år — avsedda välgörenhetsskolorna (écoles de bienfaisance); rörande dessa gälla numera särskilda bestämmelser. De båda förstnämnda anstalterna bruka också betecknas säsom statens välgörenhetskolonier (colonies de bienfaisance de 1'état). I tvångsarbetsanstalterna intagas arbetsföra personer, som i stället för att söka försörja sig genom arbete falla välgörenheten till last, yrkestiggare 1 , vidare personer, som på grund av lättja, dryckenskap eller sedeslöshet föra ett lättjefullt liv samt slutligen s. k. soutenörer. Asylerna åter mottaga övriga lösdrivare och bettlare (alltså sådana, där sjukdom, ålder, bristande yrkesskicklighet eller tillfälliga förhållanden äro orsaker till sysslolösheten eller tiggeriet. Vid asylerna förekommer också ett frivilligt ingående i viss form efter framställning av kommunal myndighet, i vilket fall underhållskostnaden betalas av kommunen. Genom denna uppdelning på två slag av anstalter äger alltså en klassifikalion rum av olika grupper av lösdrivare och bettlare. Klassificeringen föreskrives i lagen vidare därutinnan, att personer under 21 år i tvångsarbetsanstalten skola hållas fullständigt skilda från de äldre. Om ytterligare uppdelning inom anstalterna, se nedan. Såväl tvångsarbetsanstalterna som asylerna äro arbetsanstalter. Där intagna arbetsföra skola enligt lagens bestämmelse hållas till föreskrivna arbeten. För arbetet utbetalas en daglig gottgörelse, varav en del besparas till frigivningen. Justitieministern lämnar närmare föreskrifter om klassificering, arbeten och ersätt1

Vissa kvalificerade former av hettleri behandlas i strafflagen.

412 ning därför. Den inre ordningen och disciplinen regleras ej genom lagen utan genom administrativ förordning; lagen utsäger dock, att ett avskiljande i enrum är tillätet. Proceduren. Körande proceduren vid internering stadgas i huvudsak följande. Varje individ, som finnes stryka omkring (en état de vagabondage) shall anhållas och ställas inför domstol; detsamma gäller soutenörer. Om bettlarna heter det, att de skola kunna anhållas och ställas inför domstol. Såväl allmänna åklagaren som domstolen kan sätta den anhållne på fri fot tillsvidare. Fredsdomarna — det är dessa, som handlägga lösdrivarmälen, — hava att skaffa uppgifter om den anhållne, om hans fysiska och psykiska tillstånd samt levnadssätt. Därest den anhållne ej frigives, ställer fredsdomaren honom till regeringens förfogande för att intagas i en tvångsarbetsanstalt för en tid av minst 2 och högst 7 år — när ovan angivna omständigheter föreligga — eller i en asyl. Kriminaldomstolarna skola, då personer, som äro lösdrivare eller bettlare, dömas till fängelse i minst ett år, ställa dem till regeringens förfogande för att efter utståndet straff insättas i tvångsarbetsanstalt under nyss angivna tider. Domstolen eller domaren bestämmer inom ovan angivna gränser tidpunkten för vistelsen i tvångsarbetsanstalten, men justitieministern har att försätta den intagne i frihet, om det linnes onyttigt att kvarhålla honom under hela den av domstolen eller domaren bestämda tiden. För vistelsen i asyl utsattes ej någon bestämd tid. De där intagna skola utsläppas, då deras innestående behållning nått en viss summa (år 1900 = 15 francs). 1 varje fall få de ej mot sin vilja kvarhållas mer än ett år. Justitieministern kan i övrigt förordna om frigivning, då han finner, att kvarhållandet i asyl icke vidare är nödigt. Fredsdomarnas beslut rörande internering kan enligt lagen överklagas allenast, när det gäller soutenörerna. Justitieministern prövar dock klagomål, som inkomma inom en månad efter intagandet. Vuxna och arbetsföra utlänningar, som göra sig skyldiga till bettleri eller lösdriveri i Belgien, kunna genast föras till gränsen. Regeringen kan när som helst låta föra till gränsen personer av främmande nationalitet, som ställts till dess förfogande för att intagas i tvångsarbetsanstalt eller skyddshem. Fördelning av Kostnaderna för vistelsen i tvångsarbetsanstalten på grund av domstols eller kostnaderna, domarens förordnande betalas till en tredjedel av hemortskommunen; återstoden delas lika mellan staten och vederbörande provins. Detsamma gäller om arbetsföra personer, som äro intagna å asyl. När fråga är om utlänningar och personer, vilkas hemortsrätt ej kan utrönas, betalas den eljest på hemortskommunen fallande tredjedelen av den provins, inom vars område den intagna anhölls eller fördes inför domstol. För soutenörs vistelse ä anstalten faller kostnaden pa den kommun, inom vars område han haft sin verksamhet. Kommuns andel av kostnaden för vistelse i tvångsarbetsanstalt bestrides å kommunens budget, men för vistelsen i asyler bäres kostnaden i första hand av fattigvården (les hospices et les bureaux de bienfaisance). Kostnaden för en i asyl intagen person, som icke är arbetsför — om han skall betraktas som arbetsför, har anstaltens direktör att bedöma — bäres helt av hemortskommunen, så länge invaliditeten varar; detta gäller dock ej vid skada eller sjukdom, som uppkommit under vistels*1 vid anstalten.

413 Konungen bestämmer den dagskostnad, som skall beräknas. Föreskrifter givas om klagan i dessa angelägenheter. Ersättning för kostnader enligt lagen kan uttagas av den intagne samt av personer, som äro underhållsskyldiga för honom. Då en lösdrivarc eller bettlare anhållits av den lokala polismyndigheten, N&rmare om överlämnas han till en tjänsteman (poliskommissarie) hos åklagarmyndigheten vid utredniT1 ^ 11 domstolen i det distrikt, varest han anhållits. Denne vänder sig då för att erhålla upplysningar om den anhållne till en i justitieministeriet inrättad registerbyrå, som för ett särskilt register över lösdrivare. Frågan framställes telegrafledes, oeh registerbyråns svar lämnas också telegrafiskt. Lösdrivarregistret har en akt för varje individ, rörande vilken fredsdomare en gång meddelat interneringsbeslut. 1 denna akt finnas uppgifter om inträde och avgång från ifrågavarande anstalter, föregående domfällanden, de åtgärder, som vidtagits för att försätta personen i frihet för att återbörda honom till samhället, samt alla andra viktiga omständigheter rörande hans levnadssätt. Efter införskaffandet av dessa upplysningar låter åklagaren föra den anhållne inför fredsdomaren. Om lösdriveriet eller bettleriet icke är tillräckligt styrkt, sätter fredsdomaren den anhållne på fri fot; eljest överlämnar han honom såsomnämnt till regeringen för att intagas i någon av de förenämnda anstalterna. Om domaren icke överlämnar den anhållne till regeringens förfogande, kan han vidtaga åtgärder för hans återupprättande genom att vända sig till de i de större städerna existerande föreningarna för skydd åt frigivna fångar, vagabonder och sinnessjuka. Har domaren fattat beslut om den anhållnes överlämnande till regeringen, upphör domarens befattning med .ärendet. Det betonas starkt i Belgien, att fredsdomarens beslut icke är en dom eller innebär ett straff utan helt enkelt är en administrativ åtgärd. [ ett cirkulär från justitieministern erinras domstolarna om att sätta tiden för kvarhållandet så, att tiden för frigivning sker på en tidpunkt, som är lämplig för att skaffa arbete i det yrke, som den dömde bedrivit. Då den ovannämnda förebyggande verksamheten för lösdrivares upprättande Förebyggande tillägges stor betydelse, skall här något redogöras för densammas organisation och åtgärder. utveckling i Bryssel. Denna verksamhet började år 1911. Då det befanns att ett Organisaoproportionerligt stort antal personer från Bryssel sändes till statens ovannämnda tionen i anstalter (för åren 1909 och 1910 respektive 1,224 och 1,209 mot t. ex. resp. Bryssel. 227 och 119 från Antwerpen) sökte man finna orsaken härtill och kom då till det resultat, att det berodde på saknaden av samarbete mellan den myndighet, vilken sände dessa personer till statsanstalterna, och understödsbyran (fattigvärden), som hade att betala kostnaderna. Enär det här gällde personer, vilka saknade medel och utvägar till sitt livsuppehälle, ansågs det böra anordnas så, att understödshyran förhörde dem och i första hand sökte vidtaga nödiga åtgärder. Det utröntes för övrigt, att största delen av de dömda själva anmälde sig hos polismyndigheten; för åren 1909 och 1910 voro respektive 1,015 och 879 frivilliga. Den förebyggande verksamheten förlades till en särskild avdelning av understödsbyrån. Till denna avdelning, som har sina lokaler intill understödsbyrån, har polisen att sända alla behövande, som tillbragt medgivet antal nätter å kommunalhärbärget, men vilja återkomma, eller som frivilligt begära internering. Å denna avdelning göres därefter en utredning, varigenom det blir möjligt att avskilja

414 dem, som kunna hjälpas; för dessa vidtager avdelningen erforderliga åtgärder, under det att de övriga återtagas av polisen. Den nya avdelningen, som står i livlig förbindelse med förutom understödsbyrån, arbetsförmedlingen samt olika offentliga och enskilda institutioner, anses hava varit mycket framgångsrik. I årsberättelserna anföras åtskilliga uppgifter, som visa den betydande nedgången av dem, som frän Bryssel sändas till statsanstalterna. De befintliga Tvångsarbetsanstalten (dépöt de mendicité) för män är förlagd till Merxplas anstalterna. • n o r r a de\m Denna anstalt kan i sitt nua v Belgien nära holländska gränsen. varande skick upptaga omkring 6,000 kolonister (colon) och uppgives vara den största anstalt i världen i sitt slag. I varje fall är allt tilltaget i väldiga proportioner. För kolonisterna finnas till en början 4 fristående byggnader, vardera med plats för 600 personer, men dessutom finnas i samband med anstaltsbyggnaderna i övrigt flera avdelningar, nämligen en för särskilt farliga och svårhanterliga individer, en för sedlighetsförbrytare, en för vissa abnorma samt en för äldre och skröpligare individer. Vidare finnes en avdelning för sjuka. En cellavdelning för omkring 100 har under sommaren 1921 inretts till ett ungdomsfängelse under särskild förvaltning. Till anstalten finnes ett. stort jordbruk med tillhörande ekonomibyggnader samt trädgårdsanläggningar. Vad som framför allt är utmärkande för Merx] las är dess storartade anordningar för verkstadsarbeten. Här finnas rymliga och ändamålsenliga lokaler för hantverk och industrier av olika slag samt moderna verktyg och maskiner. Anstalten, sådan den nu befinnes, har så småningom tillkommit; utvidgningarna hava utförts med anlitande av anstaltens krafter och även verktyg och maskiner hava i huvudsak tillverkats där. Under sommaren 1921 var anstalten blott belagd till omkring en tredjedel, och i verkstäderna pågingo blott smärre arbeten. Under år 1911 var medeltalet intagna 5,289. Ej långt från Merxplas ligger statsasylen för män, Hoogstraeten. En del av denna anstalt utgöres av ett gammalt slott, som dock under kriget tagits i brak till sinnessjukhus. För närvarande användes till asyl jämväl en annan anstalt, Wortel, vilken tidigare utgjort en filial till Merxplas. De arbetsföra gå till Wortel, som huvudsakligen är en jordbruksanstalt, under det att de mindre arbetsföra bibehållas vid Hoogstraeten, varest en del verkstäder finnas. Motsvarande anstalter för kvinnor ligga i närheten av staden Brygge. Tvårgsarbetsanstalt och asyl befinna sig här inom samma byggnadskomplex, ehuru nan har olika avdelningar för dem och söker hålla dem så åtskilda som möjligt. Denna särskillnad sträcker sig även till köksavdelningen, vilken dock på grund av illfälliga omständigheter och anordningar under år 1921 var gemensam. I båda instalterna äro de intagna uppdelade i olika klasser. För de yngre linnes skola, för de sjuka särskilda sjuksalar. De vanliga sovsalarna voro avsedda för omkring 60; för de orkeslösa funnos mindre salar. Utskrivning. Frågor om utskrivning från tvångsarbetsanstalt eller asyl handläggas och avgöras av justitieministern, eller rättare å en avdelning i justitieministeriet, då frigivning skall äga rum före den i domen bestämda tiden eller beträffande asyl fire det i lagen bestämda året; eljest har anstaltens direktör att sörja för utskrivning.

415 Framställningar om utskrivning före tiden göras antingen genom anstaltens direktör eller direkt hos justitieministern. I varje fall skall direktören lämna en fullständig rapport efter fastställt formulär samt uttala sin mening om utskrivningen. Ett uttalande därom skall vidare göras av en medlem av den för anstalten tillsatta skyddskommittén. Justitieministern infordrar därefter upplysning från vederbörande kommun för att få utrett möjligheten för den internerades bosättning och arbete därstädes, hos anhöriga eller i trakten, eller för hans mottagande i någon anstalt samt för att få höra kommunens åsikt om den begärda utskrivningen. Hänvändelse från justitieministern göres också till välgörenhetsinrättning och enskilda, som antagas vilja göra något för den internerade. Efter det utredning ägt rum, meddelar justitieministern sitt beslut. Detta kan gå ut på ett. avslag eller en order om frigivning men också, dä det gäller en invalid person, innehålla föreskrift om översändande till kommunen för vård. Justitieministern beslutar vidare om utskrivning från asyl av den, som anses ovärdig att vara därstädes; en sådan hemsändes till sin kommun. A andra sidan kan justitieministern också medgiva, att den, som själv vill stanna i en asyl utöver ett ar, får kvarhällas där. För direktörens framställning om utskrivning från tvångsarbetsanstalterna hava vissa direktiv givits i avsikt att förebygga onödiga framställningar. Direktören skall göra en noggrann gallring av fallen. Har ansökning om utskrivning avslagits, får ny framställning icke göras inom 6 månader, med mindre alldeles särskilda skäl därtill föreligga. Särskild uppmärksamhet skall redan frän början ägnas internerade, som ej fyllt 21 år, för att kunna upprätta dem; senast inom 3 månader efter deras intagning skall en rapport avgivas rörande möjligheterna för deras utskrivning. För att sätta direktören i tillfälle att få kännedom om de internerades föregående liv och förhållanden skall allmänna åklagaren senast 15 dagar efter domens meddelande insända en rapport om den dömde, innehållande de upplysningar, som kunnat erhållas från vederbörande kommun, samt vidare anteckning om den meddelade domen, föregående domfällanden o. s. v. Innestående arbetsförtjänst utbetalas vid utskrivningen allenast till så stor del, som anstaltens direktör finner lämpligt. Återstoden sändes till person, förening eller institution, som sysselsätter sig med frigivnas vård och, om sådan ej linnes, till ortens borgmästare. Den förebyggande verksamhet, varom ovan talats, är vanligen kombinerad med åtgärder för omhändertagande av de från anstalterna utskrivna. Medellängden för vistelse i tvångsarbetsanstalterna är något över 2 år, närmare bestämt 28 månader, men somliga få stanna längre; mera undantagsvis kvarhålles någon över 4 år. Skillnaden i karaktär mellan tvångsarbetsanstalten och asylen visar sig bland Uppskov mal annat därutinnan att, när någon avvikit från asylen, och det visar sig, att den återtagande avvikne ägnar sig åt regelbundet arbete, handräckningen uppskjutes, så länge han av sviken fortsätter med arbetet. Härom hade redan tidigt ett cirkulär utfärdats. Sedermera verkntällighd uppkom fråga, om ej detsamma borde gälla beträffande den, som avvikit från tvångsarbetsanstalten. Justitieministern besvarar i en skrivelse denna fråga nekande, under framhållande av den väsentliga skillnaden mellan dessa fall. Han

416 medger emellertid, att i undantagsfall liven i fråga om dessa anledning kan förefinnas att låta anstå med deras intagande och lämnar åt handräckningsmyndigheten att uppskjuta deras återtagande, när de arbeta regelbundet; en fullständig rapport om fallet skall dock omedelbart insändas till justitieministern. En liknande rättighet att uppskjuta intagande å anstalt medgives allmänna åklagaren, då någon vid den tid, da internering i tvångsarbetsanstalt skall äga rum, visar, att han försörjer sig pä hederligt sätt. Om åklagaren då anser, att verkställighet icke är nödvändig eller åtminstone kan vara tvivelaktig, skall han uppskjuta verkställigheten av domen och genast lämna meddelande därom till justitieministern. Ett dylikt meddelande skall alltid lämnas, då domen icke verkställts inom 6 månader och den dömde under tiden fört ett regelbundet liv. Konkurrens Då fråga uppkommer om verkställighet av straff, som ådömts en i tvångsmellan inter arbetsanstalt eller asyl intagen person, gällde från början, att frågan alltid skulle nering och hänskjutas till justitieministern. Genom ett senare cirkulär av år 1911 förklarades, straff. att verkställighet utan vidare skulle äga rum, då straffet eller där det var flera, de sammanlagda straffen uppgingo till minst en månads fängelse; straff under 8 dagars fängelse bruka i regel av justitieministern eftergivas. Då en internerad, som undgått fängelsestraff i mer än en månad, skall återföras eller återintagas i tvångsarbetsanstalt eller asyl, skall fängelsekommissionen före strafftidens slut avlämna en rapport till justitieministern, som då kan förklara, att interneringen ej skall äga rum eller uppskjutas. ReformBelgiska lösdrivarlagstiftningen och de för dess utförande skapade anstalterna förslag. hava tillvunnit sig stort intresse från olika håll. På fjärde internationella skyddskongressen i Liege år 1905 antogs en resolution, i vilken uttalades, att de principer, som genomförts i den belgiska lösdrivarlagen av den 27 november 1891 och prövats under åtskilliga år, innehölle lösningen av lösdrivar- och bettlarproblemet samt kunde rekommenderas åt lagstiftarna. Det framhölls dock därvid, att för att befordra de intagnas förbättring och upprättelse, anstalterna icke borde göras alltför stora och klassifikation äga rum mera efter individernas moraliska tillstånd än efter arbetets art. Även i Belgien råder tillfredsställelse med lagstiftningen, och man anser sig därmed hava undertryckt det i landet förut ymnigt florerande lösdriveriet och bettleriet. De förslag, som föreligga för reform av lagstiftningen, avse endast några detaljer. För närvarande skall domare meddela sitt beslut inom 24 timmar efter anhållandet. Denna tid har ansetts för kort och ej medgiva möjligheter att inhämta erforderliga upplysningar; man önskar därför en utsträckning av tiden till 3 dagar. Ett annat önskemål är införande av bestämmelser om villkorlig frigivning. Slutligen vill man medgiva möjlighet ät åldringar, sjuka och behövande att ingå på asyler utan att beslut därom skall fattas av domstol. Här avses sådana, som välgörenhetsbyråerna icke kunna hjälpa på ett tillfredsställande sätt eller vilka på grund av deras föregående liv eller dåliga uppförande icke kunna bibehållas i de anstalter, som eljest bort mottaga dem, eller för vilka plats icke iinnas å andra anstalter. Dessa skulle då komma att betraktas som frivilligt intagna. Jämförelse Av den ovanstående beskrivningen framgår, att den belgiska lösdrivarlagmed de stiftningen erbjuder åtskilliga jämförelsepunkter med den svenska. Lösdriveriet svenska förhållandena. betraktas icke som brott och, ehuru domstol (fredsdomaren) beslutar om intagande

417 i tvångsarbetsanstalten, betonas det, att även fredsdomarens befattning med dessa mål är en administrativ åtgärd. Även anstaltsväsendet äger åtskilliga likheter med vårt. En skillnad att lägga märke till är utskrivningen före den av fredsdomaren bestämda tiden, som ej sällan förekommer. Vad som framför allt träder i dagen såsom särskiljande är den sammanblandning, som förefinnes i den belgiska lagstiftningen mellan tvängsarbetsanstalter och försörjningsinrättningar. Att staten inrättat försörjningsinrättningar har sin förklaring i historiska förhållanden och framför allt i den kommunala utvecklingen, som i Belgien tydligen varit en helt annan än hos oss. De arbetshem, som enligl nya fattigvårdslagen skola hos oss komma till stånd inom landstingsområdena och de större städerna, erbjuda en viss motsvarighet till de belgiska asylerna. Med Belgiens ringa ytvidd och utvecklade kommunikationsväsen förefinnas särskilda möjligheter att göra anordningar gemensamma för hela landet.

53 —22927.

8.

Nederländerna.

Enligt strafflagen är bettleri, landstrykeri och soutenörskap belagt med straff, fängelse i högst 12 dagar. Gör en arbetsför person sig skyldig till sådana förseelser, kan genom en kompletterande dom bestämmas, att han skall intagas i en tvångsarbetsanstalt för en tid av minst 3 månader och högst 3 år. Prostitution såsom sådan är ej belagd med straff, och koppleri bestraffas allenast, d å d e t i n n e bär ett förmedlande eller främjande av otukt med minderårig. Tre statliga tvångsarbetsanstalter finnas; en för kvinnor i Gorinchem och för män i Veenhuizen och Hoorn. Rörande anstalten i Veenhuizen må från anteckningar vid ett besök därstädes av pastorn vid Svartsjö tvångsarbetsanstalt meddelas följande: Anstalten är delad i trenne skilda komplex, belägna på något avstånd från varandra. Varje komplex inrymmer administrationslokaler, kök o. d., sov- och matsalar samt samlingsrum för de internerade. Dess byggnader äro sammanbyggda kring en .med planteringar försedd borggård. Två av dessa komplex äro avsedda för tvångsarbetare och rymma vardera 1,200 man; dessutom är bredvid det ena uppförda baracker, som kunna mottaga omkring 400 man. I det tredje komplexet, där det även finnes varjehanda verkstäder, inlogeras straffarbetsfångar till ett antal av högst 700 man. Under kriget var hela anstalten fullbelagd, men vid besök sommaren 1922 funnos där blott omkring 1,500 man, av vilka ungefär 100 voro straffarbetare. De internerade sysselsättas dels med jordbruks- och dels med verkstadsarbete. Verkstäderna äro synnerligen väl inrättade. Man har verkstadsdrift av alla möjliga slag och driver allt i stor skala. I skomakeriet förfärdigas t. ex. skor åt alla brevbärare i hela Holland, i gjuteriet göras uniformsdekorationer o. d. Yrkesskickligheten syntes stå högt. Fångarna sysselsättas bl. a. med mattvävning. Vid anstalten finnas dels sovsalar med boxar, dels, i barackerna, gemensamma sovsalar. Dessa senare föredragas men ställa sig på grund av bevakningssvårigheter dyrare, i det man måste låta vaktmanskap gå rond varje kvart på för varje natt särskilt fastställda tider. De internerade indelas i 2 klasser, som utmärkas genom olikhet i klädedräkten. 1. Normalklassen, som omfattar alla nykomna. Efter avtjänande av halva tvångsarbetstiden kunna de efter prövning av klassifikationsrådet uppflyttas i 2. Belötiwgsk)'assen, där de få åtnjuta särskilda förmåner. De få äta pä porslin, medan de andra få begagna kärl av emaljerad plåt, och de ha ett särskilt sällskapsrum, där de få samlas en gång i veckan för att höra musik, dricka kaffe samt läsa en för anstalten särskilt utgiven tidning. På söndagseftermiddagarna få de dessutom bedriva spel på borggården. De mera svårhanterliga och indisciplinära utmärkas även genom olikhet i klädedräkten. För arbetet med platsanskaffningen finnes en särskild tjänsteman; emellertid är självfallet, att han vid detta arbete får hjälp av de andra vid anstalten anställda. Arbete anskaffas blott åt dem, som tillhöra belöningsklassen.

Då erfarenheten visat, att ålderstigna bettlare sällan lyckas få sysselsättning efter sitt frigivande, har vid Veenhuizen upprättats en särskild avdelning för frigivna, som fyllt 70 år, och åt vilka någon tillflykt icke eljest kan beredas. Anstalten å Hoorn med dess 600 platser användes för speciella grupper bl. a. soutenörer och alkoholister.

9.

England.

Bestämmelserna om åtgärder mot lösdrivare grunda sig väsentligen på Vagrancy Vagrancy act. act av den 21 juni 1824. De personer, som kunna behandlas som lösdrivare, uppdelas i tre klasser, nämligen a) lata och oordentliga personer, b) lösdrivare och landstrykare samt c) oförbätterliga lösdrivare. Genom författningar, tillkomna under olika tider, hava en hel rad av brottslingar, som ej egentligen äro lösdrivare, hänförts till och förklarats skola behandlas enligt Vagrancy act. Under den första klassen komma personer, vilka göra sig skyldiga till vissa a) Lata och brott mot fattigvårdslagen, nämligen dels de, som uppsåtligen försumma sin för- oor(ientliga sörjningsplikt, så att de själva eller deras hustru eller barn falla fattigvården till last, dels de, som hemsänts från en ort, men återvända dit utan tillstånd och ånyo falla fattigvården till last, dels personer, som intagits å fattigvårdsanstalt men utan tillstånd lämna anstalten, vägra att utföra anvisat arbete eller förstöra redskap, kläder o. s. v. Vidare hänföras hit kringvandrande handlande, som ej erhållit vederbörligt tillstånd till drivande av handel, prostituerade, som vandra omkring på allmänna platser och därvid uppträda på ett oanständigt och störande sätt, samt slutligen personer, som vandra omkring eller ställa sig på en allmän plats för att bettla eller erhålla allmosor, ävensom den, vilken uppmuntrar barn att göra så. •— För de nämnda förseelserna kan ensam domare ådöma fängelse med hårt arbete ej över 14 dagar samt viss domstol fängelse med eller utan hårt arbete i högst en månad eller högst 5 punds böter. Förleder eller tillåter någon en gosse under 14 år eller en flicka under 16 år att bettla eller mottaga allmosor, är straffet böter, högst 25 pund, eller fängelse i högst tre månader. Under andra gruppen hänföras bland andra följande: den som överger hustru b) Lösdrivare och barn, så att de falla fattigvården till last; den som dömts för avvikande från och kringstryefattigvårdsanstalt m. m. (se ovan) och ånyo gör sig skyldig till liknande förseelse; den som utan tillgängliga (visible) medel till sitt uppehälle stryker omkring och logerar ute i det fria, i tält, i uthus eller obegagnade byggnader samt icke lämnar tillfredsställande upplysningar om sig; den som vandrar omkring och bettlar under uppvisande av skador och missbildningar; den som under falska uppgifter begär gåvor till välgörande ändamål; den som å allmän plats eller å öppen plats, dit allmänheten har tillträde, anordnar spel; den som öppnar byrå för eu icke auktoriserat lotteri eller biträder vid ett sådant; den som skaffar sig sitt uppehälle genom att spå eller utöva andra konstgrepp; den som utställer oanständiga bilder eller skrifter å allmän plats eller i fönster; den som med vetskap därom lever på medel, som förtjänats på prostitution, eller på allmän plats oroar eller besvärar med

420 omoraliska förslag; den som, efter att hava dömts som lat och oordentlig person, ånyo befinnes vara lat och oordentlig eller, då han anhålles såsom sådan, sätter sig till våldsamt motstånd. Slutligen räknas hit misstänkta personer eller för tjuvnadsbrott dömda, som, tydligen i avsikt att begå brott, ofta besöka och sysslolösa stryka omkring vid kajer, varv, varuhus, ä gator och landsvägar. Lösdrivare och kringstrykare dömas till fängelse i förening med hårt arbete i högst 14 dagar, av ensam domare, och eljest till fängelse med eller utan hårt arbete ej över 3 månader eller till böter, högst 25 pund. «• OförbåtterTredje klassen omfattar personer, som, efter att hava dömts som lösdrivare hgalösdrivare.och kringstrykare, ånyo övertygas om dylik förseelse; personer, som, efter att hava dömts enligt lösdrivarlagen, bryta sig ut från eller rymma från ett ställe, varest de lagligen inneslutits; personer, som dömts såsom lösdrivare och kringstrykare samt vid anhållandet göra våldsamt motstånd. Dessa personer kunna av en ensam domare eller vanlig domstol dömas till fängelse med hårt arbete tillsvidare till nästa domstolssession (quarter session), varefter de vid denna kunna dömas till fortsatt fängelse i ett år med hårt arbete. Vissa särskilda föreskrifter givas om häktning av personer under denna grupp samt om undersökning av deras tillhörigheter och dessas beslagtagande för gäldande av kostnaderna för deras underhåll m. m. ÄndriiigsftuDå lösdriveriet gav anledning till upprepade klagomål, framställdes flera för sla gslag till förbättrande av de rådande förhållandena. Undan för undan vidtogos en del förändringar och efter varje sådan ändring kunde en nedgång i antalet lösdrivare spåras, men efter några år var man åter uppe vid samma eller en ännu högre siffra. Vad man i synnerhet hade sin uppmärksamhet riktad på var anordnandet av vandrarhärbärgen (casual wards, anordnade än särskilt för sig än tillsammans med fattigvårdsanstalten, workhouse). Upprepade gånger diskuterades frågan, huruvida sådana härbärgen borde anordnas och om de borde handhavas av fattigvårds- eller polismyndigheterna. Vagrancy I juli 1904 tillsattes en kommitté för att undersöka förhållandena och incommittee. k o m m a m e c j förslag till förbättringar. Kommittén avgav den 21 februari 1906 sitt betänkande. Denna kommitté uttalade som sin uppfattning, att den väsentligaste anmärkning, som kunde göras mot det rådande systemet, var, att däri ej gjordes något försök att bättra lösdrivaren. Han uppmuntrades snarare att fortsätta sitt overksamma levnadssätt, därigenom att härbärgen upprättades till hans mottagande, och de korta fängelsestraffen ledde ej till hans förbättrande. Lösdriveriets historia i alla länder visade, att det ej kunde undertryckas, utan att lösdrivaren måste ägnas en särskild behandling med hänsyn till sitt levnadssätt och sin ovilja till arbete. Det väsentliga medlet var enligt kommitténs mening, att lösdrivaren kvarhölls under en längre tid under ett inflytande, som var ägnat att förbättra honom. Under en sådan inverkan kunde man hava hopp om att lära honom arbetsamhet, men, även om detta icke skulle lyckas, var hans avskiljande från samhället nödvändigt av andra skäl, nämligen för att skydda allmänheten från den skada och de olägenheter, som lösdrivaren förorsakade, för att förebygga, att barnen tillägnade sig samma vanor, samt för att avskräcka andra att föra ett dylikt liv.

421 Kommittén ägnade en längre framställning åt frågan om vandrarhärbärgen (casual wards) och fann dessa vara förenade med åtskilliga olägenheter men ansåg dem tillsvidare ej kunna undvaras. Dessa institutioner borde emellertid förläggas under polismyndigheten; fattigvårdsmyndigheten, till vars område de icke hörde, horde befrias från denna verksamhet. Även åt allmänna logihus och härbärgen i städerna ägnade kommittén sin uppmärksamhet och föreslog, att dessa inrättningar skulle utverka sig tillstånd av lokalmyndighet och stå under dess uppsikt. För att avskilja de verkligen arbetssökande skulle polismyndigheten för dessa utställa kort, som tillät dem vandra vissa tider och sträckor samt därvid begagna sig av vandrarhärbärgena efter särskilda grunder. De korta fängelsestraffen (på kortare tid än 14 dagar) utdömdes såsom olämpliga, och kommittén föreslog, att de skulle utbytas mot en dags fängelse, vilket, då de förut varit häktade, närmast skulle bli en varning. Verkliga lösdrivare (habitual vagrants) skulle enligt kommitténs förslagsändas till arbetskoloniei- för en tid av minst 6 månader och högst 3 år; frigivning före bestämd tid skulle kunna äga rum under vissa villkor. Förutom de vanliga arbetskolonierna, vilka skulle kunna vara enskilda erkända eller kommunala, tänkte sig kommittén en statens arbetskoloni av fängelsetyp för dem, som icke ville låta disciplinera sig vid de vanliga kolonierna eller upprepade gånger rymde från dessa. Betänkandet slutar med en erinran därom, att den verkliga orsaken till lösdriveriet och en orsak, vars undanröjande undandroge sig både lagstiftningens ocb den administrativa myndighetens åtgärder, vore det okritiska allmosegivandet.

Frågan om motarbetandet av lösdriveriet upptogs även i viss mån till be- 1905 års handling av den kommitté, som den 4 december 1905 tillsatts för att avgiva be- fattigvårdskommitté tänkande rörande fattigvården. I dess betänkande av den 4 februari 1909 återfinnas också förslag rörande personer, som försumma sin försörjningsplikt, så att deras familj faller fattigvården till last, eller vägra att följa av fattigvårdsmyndighet givna förelägganden m. fl.; även bär anbefalles fängelsestraffets ersättande med sändande till en koloni för en lid av (i månader till 3 år.

Varken Vagrancy kommitténs eller fattigvärdskommitténs förslag rörande lös- Senare änddrivares behandling hava realiserats. En del förändringar hava dock genomförts ringar och och nya reformförslag framlagts. förslag. Sålunda blev genom en författning av den 10 november 1911 för grevskapet London administrationen av alla frågor om hjälp åt tillfälligt fattiga (casual paupers), varmed i huvudsak avses lösdrivare, förlagd till en och samma myndighet, Metropolitan Asylums board. Detta medförde, att de för dessa avsedda anstalterna (casual wards) också kommo att från de lokala fattigvårdsstyrelserna överflyttas till denna centrala myndighet och därigenom kunde bättre utnyttjas samt behandlingen av lösdrivare ske efter mera enhetliga och rationella principer än förut.

422 Genom en förordning av den 3 februari 1913 bemyndigades fattigvårdsdistrikten utanför London att upprätta särskilda nämnder för dessa ärenden, s. k. Vagrancy committees, såsom centra för lösdrivarvården inom varje grevskap. Dessa nämnder skulle bestå av representanter för fattigvårdsstyrelserna inom grevskapet. Ett försök att delvis realisera fattigvårdskommitténs förslag gjordes i ett betänkande, som framlades i december 1917 av en inom det numera upphävda rekonstruktionsministeriet tillsatt kommitté. Huvudtanken i detta var att slopa den bestående fattigvärdsorganisationen och fördela dess uppgifter på andra myndigheter. Vissa punkter i betänkandet framlades under åren 1919 och 1920 i parlamentet men vunno ej godkännande. I en särskild bilaga till betänkandet behandlas frågan om lösdrivarvården. Denna bilaga innehåller i huvudsak följande: Lösdrivarvården har nära samband med åtgärderna för att hjälpa arbetsföra personer, som sökt men icke kunnat erhålla arbete. För detta arbete har i kommitténs egentliga betänkande föreslagits en särskild nämnd, vars distrikt skall vara grevskapet (i vissa fall stad) och som skall arbeta i nära förening med arbetsförmedlingsanstalterna. När en arbetsför men arbetslös person anhöll om hjälp, skulle första åtgärden vara en hänvändelse till arbetsförmedlingsanstalten; om plats ej kunde beredas eller i varje fall icke i någon bransch, där den arbetslöse kunde taga anställning utan att särskilt uppläras, skulle han erhålla tillfälle (real opportunity) att utbilda sig, vare sig han ville vidare utbilda sig i sitt förutvarande yrke eller i ett annat. Sådan utbildning skulle meddelas icke i särskilda inrättningar för understödstagare, utan i skolor, verkstäder, hos enskilda jordbrukare o. s. v. För arbetslösa personer, som vägrade att genomgå sådan utbildning eller antaga erbjudet arbete, skulle upprättas tvångsarbetskolonier. Förutsättningarna för intagande på anstalt skulle anses föreligga, då någon med vilja och upprepade gånger inom viss tidsperiod gjort sig skyldig till någon av följande förseelser: 1) vägran eller försummelse att underhålla sig själv eller sin familj, oaktat hel eller partiell arbetsförhet förefinnes; 2) vägran av person, som åtnjuter understöd, att förrätta det arbete eller iakttaga de regler, som gälla beträffande understödet; B) vägran att uppfylla de villkor, som av understödsbeviljande myndighet uppställts för understödets åtnjutande. Det ovan sagda skulle gälla såväl samtliga lösdrivare som vanliga arbetslösa under förutsättning, att de voro fullt arbetsföra. Lösdrivare, som icke hade hela sin arbetsförmåga i behåll, skulle underkastas särskild behandling efter föranstaltande av vederbörande nämnd. Order om intagande å tvångsarbetsanstalt skulle utfärdas av offentlig myndighet (magistrate) och mot beslutet kunde vädjas till domstol. Enligt kommitténs uppfattning skulle endast en eller två tvångsarbetskolonier erfordras för hela landet. Kommittén uttalar den förhoppningen, att med en fortgående utveckling av den offentliga arbetsförmedlingen, kompletterad om möjligt med ett system för national registrering, allt mindre ursäkt skall finnas för kringvandrande i arbetssökande syfte och större möjligheter att uppspåra och bestraffa dem, vilka begagna denna ursäkt som täckmantel för sin motvilja mot ärligt arbete. Endast i yttersta

423 fall och då intet som helst skäl kunde åberopas för kringvandrandet, borde tvångsåtgärder anlitas. Tills vidare fick man därför inrikta sig på att finna någon ersättning för fattigvårdens lösdrivaranstalter, så att en tillfällig vistelseort kunde beredas den hemlöse vandraren. Kommittén tänkte sig möjligheten av att lösa denna fråga genom upprättandet av kommunala härbergen i större befolkningscentra, varvid sådana lösdrivare, som icke kunde betala för sig, skulle kunna hänvisas till »Home Assistance Committee», om vars inrättande i kommunerna kommittén framlagt förslag.

Fortsättning

från omslagets

39. Betänkande med förslag till förordning om motorfordon j ä m t e d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator. V. Petterson, viij, 254 s. 4 bil. K.. •tO. Tull- oel) traktatkommitténs utredningar och betänkandet!. 12. Margarinindustriens utveckling m e d särskild hänsyn till förhållandena före världskriget. Av J. Lublin." Tullberg, iv, 184 s. F l . 41. Tull- och traktatkommitténs utredningar och bétänk a n d e n . 14. Huvuddragen av det svenska jordbrukets utveckling 1871 — 1919. Av A. Sjöström. Marcus, iv, 120 s. F i . 42. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänk a n d e n . 15. översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder 1871 — 1913. Av E. Höijer. Marcus, iv, 97 s. F l . 43. Betänkande med förslag till allmän sjukhusstadga in. m. Norstedt. .'502 s. S . 44. Kommunikationsverkens lönekommitté 4. Betänk a n d e angående pensionering av icke-ordinarie personal vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. Tullberg, x, 112 s. K . 45. Odlingsorganisationens verksamhet aren 1918 — 1922. Marcus. 4(5 s. J O . 4G. Betänkande med forslag'till lag om tvångsuppfostran ät unga förbrytare ni. m . Beckman, iv, 232 s. J u . 47. J o r d k o m m i s s i o n e n s betänkanden. 4. Om bildande av n y a j o r d b r u k ni. m . Marcus. 358 s. J u . 48. Jordkommissionens betänkanden. 5. Redogörelse för resultatet av vissa av jordkommissionen företagna enquéter i jordfrågan. Av F. Sandberg. Marcus. vij, 239 s. J u . 49. U t r e d n i n g a n g å e n d e omorganisation av polisväsendet i riket. Av S. Linnér. Beckman, ix, 410 s. S 50. Bilaga till statistiksakkunnigas betänkande. Redogörelse lör huvuddragen av den officiella statistikens

andra

sida.

utveckling och n u v a r a n d e organisation i Sverige j ä m t e kort översikt av dess organisation i vissa främm a n d e l ä n d e r samt i internationellt hänseende. Av S. Wicksell. Beckman. 118 s. F l . 51. Flottans skolsakkunnigas b e t ä n k a n d e 4 angående undervisningsplan för skolor och kurser vid sjömanskåren. Tullberg, x j , 14G s. 2 bil. F ö . 52. Tull- och traktatkommitténs utredningar och bet ä n k a n d e n . lti. Den svenska järnhanteringens utveckling m e d särskild hänsyn till åren 1890—1913. Av S. K. Stockman. Marcus, iv, 102 s. F l . 53. Tull- o c h traktatkommitténs u t r e d n i n g a r och bel ä n k a n d e n . 17. Den svenska glasindustriens utveckling m e d särskild hänsyn till dess ställning åren närmast före världskriget. Av B. Ohlin. Marcus, iv, 101 s. F l . 54. Förslag om u p p r ä t t a n d e av ett u n d e r Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse lydande statsapotek. V. Petterson. 102 s. F Ö . " 55. Bokföringen vid försvarsförvaltningen. Tillägg till b e t ä n k a n d e och förslag angående organisation av den centrala försvarsförvaltningen. Palmquist. (5), 7G s. F ö . 5G. K. Socialstyrelsens utlåtande m e d förslag till lag angående hyresregleringens avveckling ni. m . Norstedt. 42 s. J u . 57. Utredning och förslag rörande förskaffande av lik för d e n för läkareutbildningen nödvändiga anatomiska undervisningen. A v i . Broman. Lund, Berling. 63 s. E . 58. Utlåtande över förslag till omorganisation av polisväsendet i riket. Beckman. 20 s. S . 59. Socialförsäkringskommittén 3. Betänkande och förslag angående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor. Norstedt. 114 s. S .

1923 1. Belänkande m e d förslag angående magistraternas befriande i visst avseende från ansvar för kronou p p b ö r d e n m . ni. Norstedt. 57 s. F l .

2. Förslag till lag om lösdrivares behandling ni. 11. författningar. Del 5 av fattigvårdslagstiflningskommitténs b e t ä n k a n d e n . Palmquist. xij, 423 s. S .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, ä r tryckorten Stockholm. Bokstäverna m e d fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket utredningen avgivils, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = J o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . Från den 1 april, då kungörelsen d e n 3 febr. 1922 a n g . statens offentliga utredningars yttre a n o r d n i n g (nr 98) trädde i kraft, utgivas utredningarna i omslag m e d enhetlig färg för varje departement.

Stålens offentliga uiredningar 10^^—10^3 Systematisk förteckning (Siffrorna inom parentes hänvisa till den kronologiska förteckningen för j a n u a r i - mars 1922. Siffrorna inom klämmer beteckna u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i den kronologiska förteckningen från och m e d april 1922.)

A l l m ä n l a g s t i f t n i n g . Riittsltiprjing. Fångvård.

Statsförfattning. A l l m ä n stalsför~ valining.

F ö r b . utkast till strafflag. Förmögenhelsbrotten. 2. (17) 1921 å r s pensionskommittés b e t ä n k a n d e . 1. (10) Några iakttagelser från 1921 års riksdagsmannaval. [1] L e k m a n n a e l e m e n t e l s a n v ä n d a n d e inom civilprocessen. Statistiksakkunnigas b e t ä n k a n d e . [15] Bilaga till d:o. [50] (25) K o m m u n i k a t i o n s v e r k e n s lönekommitté 4. [44] Bet. r ö r a n d e internering av farliga återfallsförbrytare. (20) Kommunalförvaltning. Utkast till lag o m visst tryggande av byggnadsborge Städernas skyldigheter och rättigheter i förhållande till närers fordringar m . m . [26] staten. (3) 1920 a r s krigslagstiftningskommittés b e l ä n k a n d e . [34] Konimunalförtallningssakkunnigas b e t ä n k a n d e . 3. (15) Bilaga till d:o. (16) Förslag till lag o m tvångsupplostran. [46] Om r ö s t s a m m a n r ä k n i n g vid k o m m u n a l a val. [21] Försjag till lag ang. hyresregleringens avveckling. [56] sida. Fartsättning å o slagets sista

Fortsättning

från

omslagets

Statens o c h k o m m u n e r n a s finansväsen. Bet. ang. tillverkning o. beskattning av maltdrycker. (11) Uti. ang. kontrollen över soekerlillverkningen. (13) • Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänk a n d e n . 8. Valutafrågan. (19) 9. .Järnvägsfrakternas reglering. (21) 10. Åtgärder till skydd mot s. k. v a l u t a d u m p i n g . (34) 11. Pappersindustriens produktionsförhållanden. [36] 12. Margarinindustriens utveckling. [40] 13. Den svenska kautschukindustriens utveckling. [158] 14. H u v u d d r a g e n av det svenska jordbrukets utveckling. [41] 15. Översikt av jordbrukets utveckling i vissa främmande länder. [421 16. Den svenska j ä r n h a n t e r i n g e n s utveckling. [52] 17. Den svenska glasindustriens utveckling. [53] Utredning angående ett svenskt statslotteri. (24) Betänkande och förslag ang. utbildningskurser inom „ tullverket. [23] Åtgärder mot godsanhopning i tullpackhus m. m . [30] Förslag till förordning ang. H I v e r k n i n g och beskattning av maltdrycker m. m. [37] Magistraternas befriande från ansvar för kronouppbörden m. m . [1923:1]

PoUtl. Betänkande och förslag rörande brandskyddsföreskrifter och ordnandet av brandväsendet inom riket. 7. [28] Förslag till omorganisation av polisväsendet. [49] Utlåtande över förslag till omorganisation av polisväsendet. [58] Förslag till lag om lösdrivares behandling. [1923:2]

Socialpolitik. Utredning och förslag angående vården av blinda. (30) Byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande. 2. [2] Förslag till reviderad lag om arbetstidens begränsning m. m. [33] Socialförsäkringskommittén 3. [59]

Hälso- o c h sjukvård. Förslag Lill allmän sjukhusstadga. [43]

Allmänt

näringsväsen.

Betänkande med förslag till livsmedelslag. (4) Bihang 1 till d:o. (5) Bihang 2 till d:o. (ti) Patentlagstiftningskommitténs bet. 7. Förslag till lag om rätt till tidnings eller tidskrifts titel ni. m. [!)] Statsmakterna och bränsleanskaffningen u n d e r krigsåren. [14] Mellanhandssakkunniges b e l ä n k a n d e . [20]

Fast e g e n d o m . Jordbruk m e d b i n ä r i n g ar. Betänkande angående förvaltningen av kronans jordbruksdomäner. (2) .lordkommissionens belänkande. 1. Förslag till lag angående rätt att förvärva och besitta fast egendom. (8) 4. Om bildande av nya j o r d b r u k . [47] 5. Bedog. för resultatet av vissa enquéter i jordfrågan. [48] Betänkande rörande fiskerinäringens främjande. [7] Om lappskattelandsinstitutet. [10] Förslag till vissa ä n d r i n g a r i bestämmelserna rörande jakt- och fågelskydd. 2. [16] Det svenska lantbrukels produktionskostnader. 1. Bokföringsåret 1919-1920. [18] Betänkande m e d förslag angående arrendators rätt till ersättning för elektrisk anläggning [19] Kolonisationskommitténs b e t ä n k a n d e 1922. [22] Bilaga till d:o. [32] Förslag till författningar a n g å e n d e h a n d e l m e d och import av utsädesfrö ävensom Ull omorganisation av frökontrollverksamheten m. m . [25]

tredje

sida.

Redogörelse för de ecklesiastika boställena. 5. Värmlands län. [27] Odlingsorganisationens verksamhet. [45]

Vatten-väsen. Skogsbruk. Bet.

Bergsbruk.

a n g . statens övertagande av förädlingsverksamheten betr. avkastningen från statens sk>gar. (28)

Industri. Klimatets inverkan på byggnader vid västkusten. [4]

H a n d e l o c h sjöfart. Bet. rör. lönereglering vid lots- och fyrstaten. (20)

Kommunikationsväsen. Betänkande om ostkustbanan. (18) Järnvägsstyrelsens yttrande över d:o. (23) Ostkustbanekommitténs promemoria m e d anledning av järnvägsstyrelsens yttrande. (27) Järnvägsstyrelsens erinringar m e d anlednin* av ostkustbanekommitténs promemoria. (31) Järnvägsstvrelsens skrivelser till Kungl. Maj:t den 28 april och 5 maj 1922. [3] Utredning rörande den s. k. Nyköpings kanal. [24] Föl-slag till förordning o m motorfordon. [39]

B a n k - , kredit" o c h penningväsen. 1921 å r s faslighetskreditsakkunniga.

Betänkande 1. [35]

Försäkrings väsen. K y r k o v ä s e n . Undervisnings-väsen. Andlig odling 1 övrigt. Skolkommissionens betänkande. 1: 1—2. drunder tören ny läroverksorganisation. (33) 2. Historiska översikter m. m. (29) 3. Statistiska utredningar. (32) 4. Det högre skolväsendet i utlandet. (1) Förslag till om- och tillbyggnad av Kungl biblioteket. (7) Bet. ang. Chalmerska institutets omorganisation. (12) O r t n a m n e n i Värmlands län. 7. (22) Betänkande med förslag till förändrad kyrklig indelning och organisation i Skåne. [5] Utredn. a n g . statsunderstöd för idrottens främjande. [8} Betänkande m e d förslag till lag angående kulturminnesvård. 1. Historik etc. samt bilagor. [11] 2. Firslag och motiv. [12] Högskolornas löneregleringskommittés bet. 2. Fackhögskolor och övriga vetenskapliga anstalter. [13 Betänkande och förslag rörande det akademisl.a befordringsväsendet. [17] Supplement n r 1 till Sveriges familjenamn. [31] Förslag rör. förskaffande av lik för den anatomisla undervisningen. [57]

Försvarsväsen. Utredning rörande understöd åt änkor efter manskap vid a r m é n och marinen. (9) Betänkande angående officerskårens vid flottan -ekrytering och utbildning- (14) Tillägg till bet. betr. förrådsverksamheten vid mariren. 6] Flottans skolsakkunnigas betänkande 3 angående skolreglemente för flottan. [29] 4 angående uncervisningsplan för skolor och kurser vid sjömanskårtn.[51] Förslag om u p p r ä t t a n d e av ett u n d e r K. Arméfirvaltningens sjukvårdsstyrelse lydande statsapotek [54] Bokföringen vid försvarsförvaltningen. [55]

U t r i k e s ä r e n d e n . I n t e r n a t i o n e l l rätt.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1923.