Skolöverstyrelsens underdåniga utlåtande över vissa av 1940 års skolutrednings betänkanden och 1946 års skolkommissions principbetänkande jämte sammanfattning av yttranden av folkskolestyrelser, skolråd, folkskolinspektörer, lärarkollegier och lärarorganisationer.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1949:35 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

SKOLÖVERSTYRELSENS

UTLÅTANDE ÖVER VISSA AV

1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH 1946 ÅRS SKOLKOMMISSIONS PRINCIPBETÄNKANDE JÄMTE SAMMANFATTNING AV AVGIVNA YTTRANDEN

STOCKHOLM 19 4 9

Statens offentliga utredningar 1949 Kronologisk 1. Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. Idun. 303 s. J o . 2. Norrlandskommitténs principbetänkande. Andra delen. Särskilda utredningar. Idun. 194 s. J o . 3. Norrlandskommitténs principbetänkande. Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. Idun. 163 s. J o . 4. Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. Marcus. 213 s., bil. 1 73 s., bil. 2 106 s. 1. 5. Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. Beckman. 122 s. K. 6. Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning angående skyddsarbetets organisation m. m. Marcus. 140 s.

Ju.

7. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. Beckman. 80 s. S. 8. Betänkande angående förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. Norstedt. 105 s. J u . 9. 1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande angående beskattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. Marcus. 168 s. F l . 10. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 17. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. Beckman. 45 s. K . 11. Betänkande om sinnesslövården. Katalog och Tidskriftstryck. 248 s., 1 karta. I. 12. Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. Idun 94 s. S. 13. 1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. Beckman. 83 s. F i . 14. Bilagor till 1942 års järnvägskostnadsutrednings betänkande. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. Promemorior. Av A. Sjöberg. Beckman. 269 s. K. 15. P. M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. Beckman. 23 s. H . 16. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. Beckman. 75 s. F ö . 17. Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. Idun 277 s. J u . 18. Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. Kihlström. 265 s. 16 pl. H .

förteckning 19. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. Idun. 188 s. 26 pl. S. 20. Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. Marcus, XLVIJI, 390 s. J u . 21. Svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 318 s. K. 22. Betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. Hseggström. 232 s. F ö . 23. Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde. Norstedt. 28 s. J u . 24. Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. Idun. 84 s. I . 25. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande rörande försäkringsväsendet. Norstedt. 220 s. H . 26. 1945 års försäkringsutredning. 2. Betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring. Norstedt. 160 s. H . 27. Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. Katalog och tidskriftstryck. 237 s. F i . 28. Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. Gummesson. 173 s. E . 29. Elkraftutredningens redogörelse nr 2:3—4. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Uppsala län ooh Södermanlands län. Beckman. 57 B. K . 30. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. Av K. Amark. Idun. 382 s. F o . 31. Social upplysning. Idun. XVI. 175 s., 89* s. S. 32. Yrkesutbildning för varubud m. fl. Norstedt 66 s. E . 33. En generalplan för rikets farleder och hamnar. Bilaga 2 till SOU 1949:21 om svensk hamnbyggnadspolitik. Marcus. 242 s. K. 34. Betänkande med förslag angående ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande och underhåll av skogsvägar. Gernandt. 66 s. J o . 35. Skolöverstyrelsens utlåtande över vissa av 1940 års skolutrednings betänkanden och 1946 års Bkolkommissions principbetänkande jämte sammanfattning av avgivna yttranden. Hffiggström. 404 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, ar tryckorten Stockholm. Bokstaverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1949:35

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

SKOLÖVERSTYRELSENS UNDERDÅNIGA

UTLÅTANDE ÖVER VISSA AV 1940 ÅRS SKOLUTREDNINGS BETÄNKANDEN OCH 1946 ÅRS SKOLKOMMISSIONS PRINCIPBETÄNKANDE JÄMTE

SAMMANFATTNING AV YTTRANDEN AV FOLKSKOLESTYRELSER, SKOLRÅD, FOLKSKOLINSPEKTÖRER, LÄRARKOLLEGIER OCH LÄRARORGANISATIONER

STOCKHOLM

IVAR

H^EGGSTRÖMS

1949 BOKTRYCKERI

A. B .

I N N E H Å L L (även föredragandena av de olika avsnitten angivas),

Skrivelse

till Konungen

sid. 7_

Ans.

Sid.

Inledning

Föredragande ledamöter Norinder

SK:s utgångspunkter, pedagogiska grundsyn och all manna målsättning De närmaste utgångspunkterna för SK:s utredning . . Inflytandet från amerikansk reformpedagogik Den individuella omvårdnaden om eleverna SK :s pedagogiska grundsyn SK:s allmänna målsättning Angelägenheten av ett principbeslut . . Sammanfattning

10 10 11 12 13 17 18 19

Norinder

Enhetsskola och skolplikt Centralisering Differentiering Stadier Sammanfattning

21 26 28 34 35

Norinder

37 N<

Enhetsskolans arbetssätt och ämnesinnehåll Förutsättningar för en fortskridande skolreform . . Psykologisk-pedagogisk forskning Praktisk-pedagogisk försöksverksamhet Behovet av en central instans för det pedagogiska försöksarbetet Arbetssättet Hemuppgifter, arbetsvecka och läsår Förändringar i kursinnehållet Några särskilda synpunkter och problem Morp/onandakten

37 37 38

39 40 42 43 44 44

Kap.

Ang.

Nybörjarundervisningen i engelska Ämnena orientering och samhällskunskap Praktiska ämnen och fysisk fostran Sammanfattning

Föredragande ledamöter

45 46 47 48 Norindei

Enhetsskolans struktur Förskoleproblem Skolmognad och intagning Ämnena på enhetsskolans olika stadier Den nionde klassens förhållande till den fortsatta utbildningen Praktiska realskolor Realexamen Sammanfattning

50 50 51 52 54 55 61 63

Henning Sjöstedt

Enhetsskolan och yrkesutbildningen Yrkesutbildningens uppgifter på enhetsskolans hög-

65 Norinder

stadium Den förberedande yrkesutbildningens anordning . . Möjligheterna att praktiskt ordna förberedande yrkesutbildning på enhetsskolans högstadium . . Tillsynsmyndigheter för den förberedande yrkesutbildningen Yrkesvägledningen i skolan Sammanfattning

65 66

Gymnasiet Gymnasiets allmännaste grunder Det nuvarande differentieringssystemet Linjedelning Gymnasietidens längd och gymnasiets anknytning till realskolan Den horisontella klyvningen Den allmänna linjen Latin- och reallinjerna Övningsämnena Det inre arbetet Examen Försöksverksamhet Samläsning mellan 9 a och 9 g

4 Sid.

69 70 72 74 75 76 76 78 80 88 90 92 93 94 94 95

Lundblad

Kap.

Ang.

Förläggningen av 9 g Kurs- och studieplaner Gymnasiestudier för lärjungar från enhetsskolan Gymnasium för vuxna Sammanfattning 8

Flickskolan Lärarkategorier

och lärarutbildning

Skolans ledning och lokala organisation Stat och kommun Centrala och regionala enheter Skolans lokala organisation Skolenheterna Skolstyrelserna 1. Verksamhetsområde 2. Ledamöter 3. Befogenheter Lärartillsättning Skolans fackliga ledning Sammanfattning Omvårdnaden

om eleverna

Skolsociala åtgärder Stipendieväsendet Behovet av skolhem Psykologisk-pedagogisk verksamhet i skolan Sammanfattning

Föredragande ledamöter

95 96 96 97 99 102

Allmänna synpunkter och kritik av nuvarande lärarutbildning Småskollärarnas och mellanskollärarnas ämnesstudier Realskollärarnas och gymnasielärarnas ämnesstudier Den egentliga yrkesutbildningen 1. Ämneslärare 2. Speciella kategorier av ämneslärare 3. Småskolans och mellanskolans klasslärare . . Sammanfattning 10

Sid.

Quensel

105 Källquist

109 Brevner Sjöstedt Källquist Källquist Henning Brevner

111 116 117 122 123 125 131

Engström

131 132 132 132 133

134 136

Sjöstedt Engström

137 140 140 140 141 141 144

Norinder

Kap.

Ang.

Sid.

Föredragande ledamöter

Skolbyggnadsfrågor Allmänna synpunkter Byggnadsenheterna Den obligatoriska skolans lokalbehov Klassrummen Estetiska synpunkter Skolan som samhällscentrum Sammanfattning

145 145 149 150 150 151 151 151

Engström

13 Tekniska hjälpmedel i skolarbetet Skolradio Skolfilm Övriga tekniska hjälpmedel Sammanfattning

154 154 155 155 155

Sivgård

14 Skolreformens kostnader SK :s kostnadsberäkningar Överstyrelsens synpunkter i fråga om skolreformens ekonomiska förutsättningar Nåara slutsatser

156 156

Mebi

164 169

D

15 Skolreformens genomförande Tidpunkten för den största lärjungeomslutningen . . Perioden med stigande lärjungeantal Tiden för enhetsskolans allmänna genomförande . . Sammanfattning

Bilagor:

C

171 171 172 173 175

1. P.M. angående omväxling i morgonandaktens form

2. Redogörelse för opinionsundersökning bland ungdomen på det differentierade gymnasiet i fråga om gymnasiestudiernas längd (den horisontella klyvningen)

177 Lundblad

Till

Konungen

Genom remiss den 2 juli 1948 anbefalldes skolöverstyrelsen att — efter att ha satt rektorer och kollegier vid under överstyrelsens inseende stående högre skolor samt ett lämpligt antal representativa skoldistrikt ävensom statens folkskolinspektörer i tillfälle att avgiva yttranden över 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling och de i samband därmed stående delar av 1940 års skolutrednings betänkanden, varöver yttrande ännu icke avgivits — före den 1 december 1948 avgiva underdånigt utlåtande över nämnda betänkanden. Genom departementsskrivelse den 4 december 1948 har överstyrelsen därefter medgivits anstånd med avgivande av utlåtande till den 1 februari 1949. Över

1940 års skolutrednings

betänkanden

har

skolöverstyrelsen

yttrat

sig,

beträffande delarna I och II den 13 november 1944 och beträffande del III den 25 oktober 1944.

Överstyrelsens utlåtande, vars disposition i stort sett sammanfaller med kommissionens egen kapitelindelning och vilken närmare framgår av innehållsförteckningen, jämte samtliga till överstyrelsen ingivna yttranden överlämnas härmed. I den slutliga handläggningen av detta ärende ha deltagit generaldirektören Rosén, avdelningscheferna undervisningsrådet Falck och kanslirådet Wejle, undervisningsråden Lundblad, Quensel, Sjöstedt, Sivgård, Källquist, Brevner, Lund, Nygren, Thorén och Henning, t. f. undervisningsråden Norinder och Engström, skolöver-

läkaren Herlitz, biträdande skolöverläkaren Ahnsjö, förste aktuarien Mebius, förste gymnastikkonsulenten Thorson, konsulenten för husligt arbete Virgin samt, såsom lekmannarepresentant, fru Ruth Holmbäck. Föredragningen har varit fördelad på flera ledamöter på sätt framgår av vid utlåtandet fogad innehållsförteckning. Stockholm den 31 januari 1949. Underdånigst NILS GUSTAV ROSÉN RAGNAR LUNDBLAD

YNGVE NORINDER Nils Söderbäck

I N L E D N I N G

Det årtionde, varunder 1940 års skolutredning (SU) och 1946 års skolkommission (SK) arbetat på en reform av det svenska skolväsendet, har varit en pedagogisk brytningstid. Det är för tidigt att nu söka ange dess grundtendenser annat än i stora drag, såsom skett i t. ex. »The Year Book of Education 1948» (s. 11), som helt allmänt sammanfattar detta årtiondes skolpolitiska och pedagogiska strävanden på följande sätt: »Det har i alla länder visat sig ett starkt behov av en radikal reform av uppfostringsväsendet, en reform som mera generöst än hittills öppnar fortsatta bildningsmöjligheter för alla och vilken på samma gång orienterar uppfostran åt sådant håll, att den blir bättre avpassad för det nutida samhällets behov». Enligt överstyrelsens mening är det även för tidigt att redan nu försöka ge en sammanfattning av 1940-talets svenska skolpolitik. När denna reformperiod framdeles kommer att kunna överskådas, blir den säkerligen föremål för stor uppmärksamhet från den komparativa pedagogiska forskningens sida. Därvid kommer man förmodligen också att ägna uppmärksamhet åt själva arbets- eller rollfördelningen mellan SU och SK, sådan denna genom omständigheterna kommit att gestalta sig. Att SU under sitt arbete ej stannade vid att principiellt diskutera det omfattande komplex av skolfrågor, som den fick sig förelagt, var helt i överensstäm-

melse med givna direktiv. Enligt dessa hade nämligen SU till uppgift att »konkret utforma de olika förslagen», så att dessa med största möjliga säkerhet kunde bedömas ur skilda synpunkter, pedagogiska, sociala, ekonomiska och andra. Redan vid tillkomsten av SU torde det emellertid ha stått klart, att förslagen från en kommitté, som övervägande representerade den pedagogiska sakkunskapen, skulle före ett slutligt ställnings* tagande från statsmakternas sida komma att granskas ur mera allmänna synpunkter av en särskild parlamentarisk kommission. När SK år 1946 kom till, fick den enligt sina direktiv visserligen dels till uppgift att ur »mera allmänna synpunkter» överarbeta de förslag, som framlagts av SU, men dels och framförallt att »uppgöra en plan för det allmänna skolväsendets framtida organisation och riktlinjer för dess genomförande». Det är därför helt i enlighet med direktiven, som SK rubricerar sitt principbetänkande såsom »förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling». Till skillnad från SU, som framlagt ett i detalj utformat reformförslag, begränsar sig SK närmare bestämt till att ange »allmänna riktlinjer för en genomgripande skolreform, avsedd att kunna läggas till grund för en proposition till riksdagen om principbeslut rörande skolväsendets framtida organisation» (s. X V I ) .

FÖRSTA

OCH

ANDRA

S K O L K O M M I S S I O N E N S PEDAGOGISKA ALLMÄNNA

De närmaste utgångspunkterna för SK:s utredning ha i enlighet med direktiven varit SU :s omfattande förarbeten, framlagda i ett 20-tal betänkanden. Redan i sitt principbetänkande har SK i de flesta avsnitt sammanfattningsvis återgivit SU :s principiella synpunkter, ofta med instämmande. Såsom i det följande i olika sammanhang kommer att närmare påvisas, delar SK helt eller delvis SU:s uppfattning i många viktiga principfrågor. Det förhållandet, att SK haft goda utgångspunkter i SU:s grundliga förarbeten, får emellertid ej undanskymma det lika obestridliga faktum, att SK på flera punkter tillfört principdiskussionen nytt material och därigenom givit denna en delvis ny inriktning. När det för överstyrelsen gällt att försöka få en uppfattning om den pedagogiska grundsynen på ömse håll, har SK:s principbetänkande närmast jämförts dels med SU:s betänkande I, »Skolan i samhällets tjänst», dels med vissa partier av dess betänkande VI, »Skolans inre arbete». Det förefaller, som om SU :s betänkande VI mera än dess betänkande I överensstämmer med SK :s pedagogiska grundsyn. I sitt betänkande VI om »Skolans inre

10 KAPITLEN

U T G Å N G S P U N K T E R ,

G R U N D S Y N

OCH

MÅLSÄTTNING

arbete» har nämligen SU, liksom SK i sitt principbetänkande, rönt tydligt inflytande av de pedagogiska idéer, som inom den anglo-amerikanska uppfostringsvärden känneteckna den s. k. progressiva skolan, dock med den skillnaden att SU synes mera ha antytt än anammat dessa idéer. SU har över huvud taget betydligt kraftigare än SK slagit vakt om den nationella bildningstraditionen och konstaterat (VI, s. 13), att det finns en benägenhet att övervärdera impulser, som nå oss utifrån. Ehuru även SU var av den uppfattningen, att vi ha all anledning att lära av främmande länders erfarenheter, framhöll den, att det gäller att se till, att uppslagen utifrån ej mottagas såsom främmande tillskott till vårt bildningsväsen utan verkligen anpassas efter den svenska kulturens former och traditioner. I den vid genomgripande skolreformer principiellt alltid lika viktiga frågan om den rätta avvägningen mellan traditionellt och aktuellt har SU kommit till den slutsatsen, att man bör »låta gammalt och nytt naturligt foga sig samman till en enhet, där båda få komma till sin rätt». Efter sin alltför summariska och därför knappast helt rättvisa vidräkning

med våra skoltraditioners »tyngande arv från gångna århundraden» kommer emellertid även SK fram till en ståndpunkt liknande den SU intagit. Kommissionen (s. 2) anser nämligen, att man med fasthållande av det värdefulla i det svenska skolarvet måste försöka utrensa det tyngande och otidsenliga och ersätta detta med sådant, som är i nivå med samhällsutvecklingen och som pekar framåt. Inflytandet från amerikansk reformpedagogik är — såsom redan antytts — mycket framträdande i SK:s principbetänkande. I förordet till en i »Educational Yearbook» 1941 publicerad översikt över modern reformpedagogik påpekar prof. I. L. Kandel, som är förtrogen såväl med den amerikanska s. k. progressiva skolan som med dess avläggare i andra länder, att denna reformrörelse ingalunda är ny. När han säger, att »den kom till under senare delen av en period, som började med försöken att slita traditionens rötter och som slutade med rotlöshet», avser han årtiondet före det första världskriget. Alltifrån början har den progressiva pedagogiken varit en oppositionsriktning. Den har opponerat mot den gamla skolans auktoritära metoder och dess huvudsakligen på yttre tvång grundade disciplin. Den progressiva pedagogiken har vidare opponerat mot den auktoritära skolans artificiella sätt att meddela kunskaper enligt vanligen för långa tider fixerade undervisningsplaner med läroämnena isolerade från varandra i stället för p å ett naturligt sätt samordnade och med lärokurser utan tillräckligt samband med elevernas aktuella intressen och bildningsbehov. Den har över huvud taget opponerat mot den traditionella skolans benägenhet att lägga mera vikt vid undervisningens resultat än vid själva »kunskapandet» och dess individuella förut-

sättningar. Gentemot den traditionella skolan, som av progressivisterna anklagats för att vilja sätta »lärokursen i centrum», ha dessa ivrat för en skola med »barnet i centrum», som man slagordsmässigt uttryckt sig. »Barnet är både utgångspunkt, centrum och slutmål», framhöll den amerikanska progressivismens specielle lärofader, prof. John Dewey, i en år 1912 till svenska översatt liten skrift, »Barnet och lärokursen». Denna reformrörelse har åtminstone till en början varit så extremt individualistisk, att den första progressiva pedagogiken på sina håll urartat till en formlig individualitetskult. I sin internationella översikt i »Educational Yearbook» 1941 har prof. Kandel på följande sätt sammanfattat den progressiva pedagogikens utveckling under tiden mellan de båda världskrigen: Den progressiva pedagogiken har så gott som genomgående lett till en omriktning av uppmärksamheten »från lärokursen till barnet». Men utvecklingen har ej stannat vid detta, utan den tendens till överdriven individualisering, som kunnat förmärkas i de första progressiva skolorna, har förbytts i ett allt starkare intresse för en samhällsorienterad skola. Uppfostran får ej gynna intellektualism och individualism på bekostnad av sociala insikter, kontakter och ideal. Skolan får ej ensidigt begränsa sig till att ge teoretisk utbildning utan måste betydligt mera än hittills lägga an på att utveckla de uppväxandes känslo- och viljeliv, som tillsammans med intellektet formar karaktären. Genom en rik variation av såväl bokliga studier som fysisk, estetisk och praktisk fostran skall skolan ge de uppväxande möjlighet att utveckla »hela sin personlighet». Den nya skolans allmänna talesätt, att »undervisningen skall vara liv och inte bara en förberedelse för livet», har till en början på aktivitetspedagogiskt håll tillämpats så bokstavligt, att elevernas självverksamhet alltför mycket blivit självändamål. Numera börjar man emellertid även på sådant håll inse, att självverksamheten får sitt värde först i den mån som den planeras och så organiseras, att

den blir ett medel att förvärva kunskaper och färdigheter av betydelse i nuet och för framtiden.

Mycket av det värdefulla i det moderna progressiva tänkesättet har SK tillgodogjort sig och givit uttryck åt i sitt principbetänkande. Att kommissionen emellertid också är medveten om faran av en alltför långt driven individualisering, synes framgå bl. a. av följande uttalande: »Självständigheten kan resultera i egocentricitet, karriärism, asocialitet. Det kritiska sinnelaget kan övergå i negativism. Skolan bör därför inrikta sitt arbete så, att det fostrar också till samarbete som en naturlig livsform och att det hos lärjungarna väcker lust att engagera sig, att frivilligt inordna sig i ett sammanhang» (s. 4 ) . I sitt betänkande (s. 118) citerar SK ett par under åren 1936 och 1938 publicerade undersökningar, som synas visa, att eleverna i amerikanska skolor av »friare, progressiv eller experimentell karaktär» nå åtminstone lika långt som lärjungarna i mera traditionella amerikanska skolor, när det gäller ämneskunskaper, och rentav ännu längre i fråga om skapande och socialt betonad verksamhet. Däremot nämner kommissionen ingenting om samtida och senare undersökningar, som tytt på att kunskapsstandarden i amerikanska skolor avsevärt sjunkit, vilket man på sina håll med rätt eller orätt ansett bero väsentligen på de progressiva metoderna. Alltsedan det senaste världskriget synes kritiken av progressivismen ha utgjort ett ständigt återkommande tema i amerikansk pedagogisk debatt. I »The Year Book of Education 1948» (s. 127) konstateras endast helt kort, att man fortsatt kritiken av den progressiva uppfostran och begärt bättre disciplin i skolorna. Kritiken mot progressivismen har emellertid utgått ej endast från motstån12

darsidan. Den nya skolans »grand old man» John Dewey har själv tidigt tagit avstånd från de rousseauansk-romantiska uppfostringsidéer, som vanligen ingå i progressivismens frihetspedagogik i dess extrema form. Sin kritik av de amerikanska progressiva skolorna har Dewey sammanfattat i sin skrift »Experience and Education» (1938), där han särskilt beklagar, att dessa i sin frihetspedagogik i alltför hög grad kommit att bestämmas av sin protestinställning till den auktoritära skolans tvångspedagogik. Därför att den gamla skolan tvingade på ungdomen den vuxna människans kunskap, metoder och uppföranderegler, får man självfallet ej gå till motsatt ytterlighet och söka göra gällande, att den vuxnes kunskap och skicklighet saknar betydelse såsom vägledning för de uppväxande, framhåller han. Det får ej bli så, att man utan vidare ersätter all auktoritet med frihet, utan man bör söka en bättre grund för auktoriteten än det yttre tvånget. I en uppsats, som 1948 blivit översatt till svenska under titeln »Demokrati och uppfostran» (s. 94), framhåller Dewey, att frågan om förhållandet mellan auktoritet och frihet är det verkliga problemet i uppfostran, och härom anför han bl. a. följande: »I själva verket är auktoriteten till för att ge fasthet åt den sociala organisation, som ger stöd och ledning åt individerna, medan den individuella friheten gynnar de krafter, genom vilka förändringar åstadkoms. Det problem som ständigt borde ta vår uppmärksamhet i anspråk är hur man intimt och organiskt skall kunna förena auktoritet och frihet, stabilitet och förändring.» Prof. Sidney Hook har i en skrift om sin lärare John Dewey (1939) förebrått den progressiva pedagogikens utövare för att de ej tillräckligt insett »att organisation, auktoritet och disciplin kunna tjäna frihetens sak».

Den individuella omvårdnaden om eleverna är enligt SK (s. 440) »en av den demokratiska skolans angelägnaste uppgifter». Med rätta understryker kommissionen (s. 23), »att skolan har skyldighet att ge lärjungarna den mentala omvårdnad, som de behöver i lika hög grad som fysisk hälsovård». Detta är enligt över-

styrelsens mening riktigt, men det förefaller mindre lämpligt att så markerat, som SK synes göra, skilja mellan fysisk och mental omvårdnad. Att huvudansvaret fär den senare enligt kommissionens mening (s. 4) måste vila på klasslärarna, är ett uttalande, som möjligen kan missförstås. Härvidlag måste klasslärare, skolläkare och de särskilda skolpsykologer, som SK föreslår anställda i skolans tjänst, nära samarbeta inbördes och med hemmen. Vikten av att skolan upprätthåller en förtroendefull kontakt med hemmen framhåller kommissionen, men det hade varit önskvärt, att dessas medansvar hade betonats ännu starkare. Enligt överstyrelsens mening är det nämligen av stor betydelse, att det skapas ett förhållande av ömsesidighet mellan hem och skola, när det gäller ansvaret för ungdomens uppfostran. Såsom en grundprincip framhåller SK vidare, att den enskilde elevens individualitet ej endast bör uppmärksammas och respekteras utan vara själva utgångspunkten för uppläggningen av fostran och undervisning. Men detta förutsätter, framhåller kommissionen, »en ingående kunskap från skolans sida om lärjungarnas kroppsliga och själsliga förutsättningar, om deras individuella utvecklingsgång, om aktivitetshämmande och aktivitetsbefrämjande företeelser i deras psyke och livsföring samt kännedom om deras hemförhållanden och miljö i övrigt» (s. 4 ) . Även SU har i olika sammanhang betonat, att såväl uppfostran som undervisning måste avpassas med hänsyn till den olika mottaglighet hos de uppväxande, vilken betingas av deras ålder och utvecklingsståndpunkt. Efter att ha tillfrågat landets fyra professorer i psykologi och pedagogik om den utvecklingspsykologiska forskningens rön beträffande bland annat själva mognads-

processen fann sig SU (I, s. 52) emellertid föranlåten konstatera, att man därvidlag ännu i vårt land saknar stödet av »mera omfattande, vetenskapligt lagda psykologiska undersökningar». Det är enligt överstyrelsens mening förtjänstfullt, att SK ansett sig ej kunna stanna vid detta utan själv låtit utföra en del sådana undersökningar. Skolkommissionens psykologisk-pedagogiska undersökningar avse att utröna bland annat »begåvningsstruktur och faktoriell mognad hos svensk ungdom». Enär dessa undersökningar, som utförts under ledning av prof. J. Elmgren och till vilka kommissionen gång efter annan i sitt principbetänkande hänvisar, ännu ej blivit publicerade, saknar man för närvarande möjligheter att i detalj bedöma deras praktiska värde. Det förefaller emellertid, som om de förhållandevis kortvariga psykologiska undersökningar, som SK måst begränsa sig till, mindre gälla själva mognadsprocessen än begåvningens struktur, fördelning och individuella differenser. Måhända skulle fortsatta psykologisk-pedagogiska undersökningar i form av s. k. följdstudier med uppmärksamheten inriktad på själva mognadsprocessen kunna ge ett säkrare underlag, än vad SK •— av principbetänkandet att döma — nu synes ha för bedömningen av t. ex. ämnes- och linjedifferentieringen i skolan, läroämnenas och lärokursernas fördelning på de olika åldersstadierna och över huvud taget sådana problem, vid vilkas lösning hänsyn måste tagas till de utvecklingssynpunkter, som kommissionen med all rätt genomgående sökt hävda. Skolkommissionens pedagogiska grundsyn. SK utgår ifrån att aktningen för lärjungens personlighet och egenart bör vara »en hörnsten i skolans fostrande 13

verksamhet» (s. 4 ) . Denna grundsyn, som också delas av den moderna barnpsykologien, bottnar djupare sett i den sociala och politiska grunduppfattning, »vilken tillerkänner personligheten en bärande uppgift i samhällslivet och betonar den enskilde individens insats och betydelse» — såsom redan SU (VI, s. 30) uttryckt denna uppfattning. Själva rubriken på SU:s första betänkande, »Skolan i samhällets tjänst», fattar SK (s 1.) såsom uttryck för en reformsträvan »att omdana skolan till överensstämmelse med det demokratiska samhällets struktur och liv». Det torde knappast innebära någon större principiell avvikelse, att SU i ett senare betänkande (VI, s. 17) i fråga om den demokratiska fostran förklarat, att denna skall »uppbyggas på grundval av fri forskning och fri opinionsbildning och således, i stället för att utgå från en definitivt fastställd samhällsorganisation och samhällsuppfattning, skapa förutsättningar för en på medborgarnas egen insikt och vilja grundad samhällsutveckling». Man får nämligen förutsätta, att SK utgår ifrån att demokrati ej är en fix och färdig ideologi, utan att den i stället är en livsform, som själv är stadd i utveckling. Den respekt för individerna, deras olika anlag, intressen och bildningsbehov, vilken är själva grunden för en demokratisk uppfostran, får emellertid ej leda till en underskattning av de uppväxandes behov av både direkt och indirekt ledning. Detta har SU (VI, s. 91) tydligt framhållit. »Det är betydelsefullt, att de växande få fritt utveckla sig, men detta sker icke genom att de helt lämnas åt sig själva. Såväl i den tidiga barndomsåldern som i den mognare ungdomsåldern ha de unga, ehuru på olika sätt, ett behov av auktoritet och vägledning, som skolan icke bör försumma att tillgodose.» 14

I likhet med den progressiva frihetspedagogiken synes SK vara benägen att förbise de uppväxandes behov av auktoritet och ledning. Ej heller har kommissionen i sitt betänkande mycket att säga om den fostran till hänsynsfullhet, som är av grundläggande betydelse för all uppfostran. Skolan skall dock enligt SK (s. 36) ge eleverna en elementär fostran i reglerna för uppträdande och hövlighet. »Den skall lära dem ordentlighet, samvetsgrannhet, reda och punktlighet och lära dem inse värdet härav. Den skall lära dem att reda sig på egen hand och att samarbeta.» Ehuru SK i fortsättningen (s. 129) framhåller, att »förmågan av samarbete och självkontroll behöver uppövas», förefaller det, som om kommissionen närmast hade den uppfattningen, att skolarbetet och särskilt grupparbetet liksom av sig självt frammanar dessa egenskaper. »Eleverna lär sig genom egna erfarenheter, att gruppen inte kan åstadkomma mycket, om ordningen är dålig eller om gruppmedlemmarna visar brist på självdisciplin. . . . En av lärarens främsta uppgifter är att i skolan skapa sådana situationer, en sådan miljö, att lärjungarnas förmåga av ansvar, självdisciplin och samarbete ständigt utvecklas.» De disciplinsvårigheter, som den extrema frihetspedagogiken överallt i världen har att kämpa med, tyda på att de uppväxande ej heller i »samhällsorienterade» skolor på egen hand eller på så enkelt sätt, som SK tänkt sig, kunna nå fram till den eftersträvade självdisciplinen. Ehuru frågan om behandlingen av barn med anpassningssvårigheter hänskjutits till särskild utredning, hade det varit önskvärt, att SK i fråga om skolans allmänna disciplinproblem uttalat sig på ett mera vägledande sätt, än som skett i föreliggande betänkande.

Det grupparbete, som SK med all rätt anser vara i hög grad socialt uppfostrande, synes emellertid vara så beskaffat, att det — såsom kommissionen själv medger (s. 127) — till stor del utföres »tämligen självständigt av varje elev». Vidare förefaller det föreslagna grupparbetet att vara alltför begränsat, så tillvida som det vanligen ej tycks sträcka sig utanför klassens ram. Såsom exempel på gemensamma företag nämner kommissionen »klassens tidning», »klassens timme» och dylikt. Möjligheten av att samla flera läraravdelningar till ett gemensamt program omtalas däremot endast i förbigående. SK, som eljest gärna stöder sig på erfarenheter från skolor i U.S.A., synes ej ha tillräckligt beaktat det goda uppslag, som man där flerstädes liksom på en del håll i vårt land praktiserat, nämligen just att låta flera klasser samtidigt eller rent av hela skolan medverka vid gemensamma företag —• »skolans tidning», sång- och musikunderhållningar, allmänna diskussioner och dylikt. Elevernas regelbundna övningar i att uppträda i större förband än klassen utgöra redan i och för sig ett viktigt inslag i deras sociala fostran. De behöva få särskild övning i att vid uppträdande i större grupper motstå den primitiva massuggestion, som eljest lätt griper uppväxande. Sannolikt skulle en på sådant sätt vidgad social fostran kunna stärka deras motståndskraft gentemot »andliga farsoter». Även om detta främst är ett mentalhygieniskt problem och därför kräver särskild uppmärksamhet såsom sådant, synes även skolans undervisning ha sin betydelse härvidlag. P å högre skolstadier bör man lämpligen i ämnet psykologi försöka klargöra för eleverna de masspsykologiska företeelserna och dessas inverkan på åsiktsbildningen. SK (s. 326) anser, att under-

visningen i det föreslagna läroämnet samhällskunskap mer än i andra ämnen bör kunna fostra till en kritisk inställning gentemot — vad den kallar — »miljöbetonade åsikter». Men såsom redan SU (VI, s. 18) framhållit, är det ett huvudsyfte för all intellektuell utbildning att »skapa och vidmakthålla frihet och självständighet i omdömet, utveckla förmågan att kritiskt granska och sovra och därigenom både underlätta den personliga åsiktsbildningen och förebygga slentrianmässigt vanetänkande och undfallenhet för ensidig propaganda». När det i SK:s betänkande (s. 3 f.) framhålles, att »skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor» och ej »osjälvständiga massmänniskor», betonar kommissionen, att denna sats ej får missförstås. »Den innebär inte, att skolan skall förkunna demokratisk-politiska doktriner. Undervisningen får inte vara auktoritär, vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst — vore denna doktrin än demokratins egen. Demokratisk undervisning måste tvärtom vila på objektiv vetenskaplig grundval.» Den meningsskiljaktighet, som inom kommissionen uppstått i fråga om kristendomsundervisningen, tyder emellertid på att ej heller detta till synes självklara objektivitetskrav får fattas alltför dogmatiskt, när det gäller undervisningen i livs- och samhällsåskådningsfrågor. I anslutning till den toleransprincip, som kommit till uttryck redan i 1919 års undervisningsplan för rikets folkskolor, ställer flertalet av kommissionens ledamöter på kristendomsundervisningen det i och för sig rimliga kravet, att »den skall meddela sakliga kunskaper utan att auktoritativt påtvinga eleverna en viss åskådning» (s. 173). Rimligt förefaller också kravet, att barnen i skolan ej utsättas för en påverkan, »som motverkar 15

ett framtida, på kringsyn och allsidig kunskap grundat personligt avgörande i livsåskådningsfrågor». Såsom stöd för denna uppfattning åberopas även självverksamhetens pedagogiska princip, som innebär, att barnen »från början fostras till självverksamhet och så småningom till självständigt tänkande och personligt ståndpunktstagande». Den minoritet inom kommissionen, som i fråga om kristendomsundervisningen är emot allt vad »auktoritetspåverkan» heter, synes grunda denna sin uppfattning på en alltför överdriven tilltro till elevernas självverksamhet: »de bör så långt som möjligt söka sig fram på egen hand och skaffa sig en på självsyn grundad uppfattning i olika frågor» (s. 504). Hur viktigt det än är, att de blivande medborgarna, såsom reservanterna uttrycka det, »fostras till självständighet och lära sig att stå kritiska gentemot miljöbetonade åsikter och auktoritetspåverkan», gäller det också att tillgodose de uppväxandes naturliga behov a v l ä m p l i g ledning och hjälp. Först och främst behöva de hjälp med att komma ifrån den känsla av otrygghet, som till stor del bottnar i deras brist på kunskap och erfarenhet. »Detta är deras främsta världsåskådningsproblem, och här behöver de ha lärarens taktfulla hjälp», konstaterar kommissionens majoritet. Ehuru även SK:s majoritet helst undviker att tala om någon personlig påverkan, är en både direkt och indirekt sådan självfallet en av grundförutsättningarna för att skolan över huvud taget skall kunna fylla sin uppgift. Att detta gäller även skolans kristendomsundervisning, medger kommissionens majoritet också — om än till synes motvilligt — när den i fråga om denna undervisning framhåller, att läraren »kan försöka inspirera barnen till utveckling i önskvärd riktning både genom sitt eget uppträ16

dande och genom den utformning, han sökt ge klassens sociala liv» (s. 174). Likaså konstaterar kommissionens majoritet, att det ligger i sakens natur, att kristendomsundervisningen »genom själva arten av det stoff, som behandlas, kommer att till eleverna förmedla föreställningsmaterial och värderingsnormer av kristet ursprung, som inte kan undgå att öva inflytande på deras livsorientering» (s. 173). Enligt kommissionens majoritet »måste undervisningen, om den vill vara objektiv, låta kristendomens innehåll fullt komma till sin rätt». Denna av kommissionens flertal företrädda grunduppfattning anser sig överstyrelsen kunna acceptera, liksom också den uppfattning, som kommissionens majoritet ger uttryck åt, när den finner det motiverat, att undervisningen i särskilt stor utsträckning skall behandla kristendomen, därför »att denna under det sista årtusendet varit västerlandets religion och att den mer eller mindre utpräglat omfattas av majoriteten inom vårt folk» (s. 38). I likhet med kommissionens flertal anser överstyrelsen, att en sådan grunduppfattning ej behöver komma i strid med det nutida samhällets krav på tankefrihet, om nämligen detta krav — såsom redan nämnts — ej uppfattas alltför dogmatiskt. Det får självfallet ej fattas så snävt, att det rentav utesluter det slags auktoritet och den personliga påverkan, som är nödvändig för att kristendomsundervisningen skall kunna bli i verklig mening etiskt fostrande och för att skolan över huvud taget skall kunna fylla sin uppgift att »ge hjälp till självhjälp». Liksom undervisningen i kristendomskunskap — såsom kommissionens majoritet uttrycker det — skall meddelas »på ett sådant sätt, att lärjungarna får ögonen öppnade för frågeställningarnas djupa allvar och betydelse för dem själ-

va», syftar enligt SK skolans sociala fostran på högre skolstadier »bland annat till att grundlägga ett socialt och politiskt intresse, som förbereder ett senare ställningstagande i samhälleliga och politiska frågor och som skapar förståelse för den politiska verksamhetens uppgift» (s. 35 f.). Överstyrelsen, som delar denna uppfattning, vill framhålla, att man vid den närmare målsättningen för skolans sociala fostran — liksom vid målsättningen för all etisk fostran — måste, såsom kommissionen också påpekar, »utgå från vissa grundläggande värderingar» (s. 8 5 ) . Såsom redan SU framhållit i sitt första betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (I, s. 57), måste det främsta målet för denna fostran vara »att hos de unga skapa ett levande och starkt rättsmedvetande, respekt för människovärdet, ansvarskänsla inför det kulturarv, de äro kallade att förvalta». Även SK (s. 36) betonar med rätta, att den sociala fostran ej endast avser att stärka viljan och vanan att samarbeta utan också åsyftar något djupare: »känslan för folk och land, kärlek till frihet och fred, förståelse för andra folk och raser, andra seder och åsikter, respekt för människovärdet, vördnad för mänsklighetens gemensamma strävan, internationellt sinnelag, vilja att göra en ödmjuk insats i kulturarbetet». Skolkommissionens allmänna målsättning framgår bäst av principbetänkandets slutord, enligt vilka kommissionen säger sig främst ha åsyftat »att skapa förutsättningarna för en fortskridande skolreform» (s. 502). Det i betänkandet ofta förekommande uttrycket »en ständigt fortskridande skolreform» är enligt överstyrelsens mening mycket betecknande för den nya grundsyn, som SK anlägger på skolväsendets utveckling i det hela. Denna grundsyn ansluter sig för övrigt

helt till den moderna reformpedagogikens allmänna uppfattning, enligt vilken det gäller att göra skolväsendet »progressivt, dynamiskt», som SK uttrycker sig (s.431). När SK (s. 1) konstaterar, att skolans utveckling »inte helt kunnat hålla jämna steg med den samhälleliga utvecklingen», så är detta ingalunda någon ny iakttagelse. Den har gjorts tidigare och ej endast i vårt land, men det är naturligt, att denna skolans »eftersläpning» blivit särskilt framträdande under de senaste decennierna, då samhällsutvecklingen varit mera dynamisk än tidigare. I sitt första betänkande, »Skolan i samhällets tjänst» (s. 46 f.), har även SU påtalat samma förhållande och ansett detta tyda på »en djupare liggande efterblivenhet hos skolan, en brist på anpassning efter ett nytt tidsläge». En av orsakerna härtill torde emellertid vara — såsom SU själv i annat sammanhang (VI, s. 16) framhållit — att skolan alltför ensidigt inriktat sig på den ena av sina huvuduppgifter, nämligen »att förmedla kulturtraditionen till nya generationer», men ej tillräckligt beaktat den andra minst lika viktiga uppgiften: »att utbilda de unga till medborgare i ett vardande samhälle». I vårt land liksom i andra länder har det varit tradition, att statsmakterna endast då och då — kanske med decenniers mellanrum — gripit sig an med att revidera skolans mål, organisationsformer och lärokurser för att söka anpassa dessa efter samhällsutvecklingen. Det är enligt överstyrelsens mening otvivelaktigt ett riktigt påpekande av SK, att dessa med långa mellanrum återkommande abrupta omläggningar äro onaturliga, eftersom skolväsendet bör utveckla sig kontinuerligt och ej ryckvis. För att skolan i ett samhälle, som befinner sig i snabb utveckling, verkligen skall kunna hålla jämna steg med denna, skulle det behö17

2 Utlåtande

vas — framhåller kommissionen (s. 16) — att den ena skolreformen omedelbart avlöste den andra, »såvida inte skolan själv lämnas en sådan frihet, att den av egna krafter kan anpassa sig efter en fortsatt samhällsomdaning». I likhet med SK anser överstyrelsen, att skolväsendet bör tillerkännas en sådan frihet, att det av egna krafter ej blott anpassas efter samhällsutvecklingen utan även självt blir en levande kraft i denna. Varje skolreform på lång sikt bör enligt överstyrelsens mening få karaktären av vad SK kallar »en ständigt fortskridande skolreform». När det gäller att närmare precisera undervisningens mål och innehåll, måste en av frågeställningarna självfallet bli den, vad som ur samhällets synpunkt kan anses behövligt eller önskvärt att i skolan inlära på olika undervisningsstadier. Såsom emellertid redan SU framhållit (VI, s. 18), kan en sådan fråga ej besvaras annat än i allmänna drag. »För en ingående undersökning av spörsmålet erfordras ett forskningsarbete av pedagogisk-sociologisk art», konstaterade SU, som ansåg, att nödvändigheten härav ännu endast i ringa mån beaktats i vårt land. I detta avseende framlägger ej heller SK något speciellt undersökningsmaterial. Genom sitt förslag om en under statens ledning bedriven systematisk försöksverksamhet inom skolväsendet vill SK dock i viss mån bana väg för en sådan nödvändig pedagogisk-sociologisk forskning. Såsom framgår av överstyrelsens egna i det följande omnämnda åtgärder i fråga om pedagogisk forskning och försöksverksamhet, delar överstyrelsen kommissionens uppfattning, att en sådan försöks- och forskningsverksamhet är en oundgänglig förutsättning för »en fortskridande skolreform». 18

SK:s synpunkt, att skolväsendet bör erhålla möjlighet att av egen kraft utveckla sig, hör enligt överstyrelsens mening till de mest betydelsefulla uttalandena i betänkandet, och överstyrelsen utgår ifrån att dessa kommissionens uttalanden ej bli enbart fromma önskemål utan komma att för framtiden prägla det allmännas inställning till skolan. Överstyrelsen förutsätter med andra ord, att skolan och dess organ komma att utrustas på sådant sätt, att de kunna bedriva utvecklingsbefrämj ande försöksverksamhet i betydligt större omfattning än hittills. Angelägenheten av ett principbeslut i skolfrågan. SK anför enligt överstyrelsens mening mycket vägande skäl för att statsmakterna snarast möjligt böra fatta beslut om själva riktlinjerna för den skolreform, som så länge förberetts i utredningsväg. Ett sådant beslut är så mycket mera angeläget, som man redan nu på ett i möjligaste mån förutseende sätt måste planera för den utvidgning av skolväsendet, vilken under alla förhållanden blir nödvändig. Den omständigheten att antalet per år födda barn alltsedan mitten av 1930-talet och fram till år 1945 nästan oavbrutet ökat, medför en ofrånkomlig successiv utvidgning av skolväsendet. Man har — såsom i annat sammanhang kommer att närmare beröras — att räkna med en avsevärd ökning av både lärarbehovet och behovet av lokaler. Då lärarna komma att tjänstgöra under decennier framåt, bör deras utbildning avpassas med hänsyn till den skolorganisation, som man genom en fortskridande skolreform avser att genomföra. Även planeringen av skolbyggnadsverksamheten och skolväsendets lokala organisation förutsätter från statsmakternas sida allmänna riktlinjer för skolväsendets utveckling. Utan sådana riskerar man — såsom SK med rätta framhåller — »kraftiga felinvesteringar i fråga om lärarutbildning och skolhusbyggen och svårkorrigerade misstag i fråga om den lokala planeringen» (s. 53).

Överstyrelsen, som delar SK:s uppfattning om behovet av ett principbeslut i skolfrågan snarast möjligt och i det följande utgår från att frågan helst bör underställas riksdagen innevarande år, förutsätter dock, att detta beslut endast kommer att röra själva riktlinjerna. Dessa böra enligt överstyrelsens mening utformas på sådant sätt, att vid organisationens utgestaltning all vederbörlig hänsyn kommer att tagas till under tiden förändrade

Sammanfattning

förhållanden, ej minst till resultaten av de fortsatta undersökningar och praktiska försök, som överstyrelsen anser vara nödvändiga förutsättningar för en fortskridande skolreform. I det följande kommer överstyrelsen att i olika sammanhang närmare ange, vilka delreformer som omedelbart kunna beslutas och i vilken ordning arbetet på reformens slutliga genomförande bör bedrivas.

av överstyrelsens

i anslutning

till kap.

SU:s omfattande och grundliga förarbeten ha utgjort ett givande utgångsmaterial för SK, som emellertid också själv tillfört principdiskussionen åtskilligt nytt material och därigenom givit denna en delvis ny inriktning. Med rätta ställer SK den individuella omvårdnaden om eleverna såsom en av skolans första och största uppgifter. SK synes dock härvidlag överbetona skolans möjligheter. Hemmens medansvar, när det gäller ungdomens fostran, framhåller SK ej tillräckligt. Förtjänstfullt är, att SK låtit utföra egna psykologisk-pedagogiska undersökningar. Det skulle dock ha varit fördelaktigt, om resultaten av dessa undersökningar hade publicerats samtidigt med principbetänkandet, så att deras praktiska värde kunnat bedömas. Till skillnad från SU har SK benägenhet att alltför mycket undervärdera den traditionella skolan, även den svenska, och att övervärdera den »nya» skolan, särskilt i dess amerikanska form. SK nämner ingenting om att det även inom den amerikanska progressiva skolans egna led riktats kritik mot dess uppfostringsprinciper. Kritiken gäller främst, att den

synpunkter

1 och 2 .

progressiva skolan i sin frihetspedagogik överdriver det individuella frihetskravet och underskattar de uppväxandes naturliga behov av auktoritet och ledning. SK:s framställning av själva uppfostringsproblemen är alltför ofullständig, särskilt i vad den gäller frågan om skoldisciplinen. Att frågan om behandlingen av barn med anpassningssvårigheter äi under utredning av särskilda sakkunniga, borde ej avhållit SK från att mera utförligt, än den gjort, ge en framställning av detta spörsmål i dess naturliga sammanhang med uppfostran i övrigt. Den etiskt fostrande karaktären av undervisningen i såväl samhälls- som livsåskådningsämnen betonar SK alltför svagt. Den minoritet inom kommissionen, som ifrågasätter kristendomsundervisningens ställning därvidlag, hänvisar helt allmänt till värdet av att behandla etiska problem i deras vardagssammanhang men ger i övrigt icke några positiva anvisningar. De av kommissionens majoritet i samma fråga företrädda åsikterna, som i stort sett ansluta sig till nuvarande målsättning för kristendomsundervisningen, böra godtagas. 19

Likaså accepteras SK :s paroll: »en ständigt fortskridande skolreform». Särskilt understrykes uppfattningen, att skolan bör få större frihet att kontinuerligt utveckla sig av egna krafter. Detta förutsätter, att skolväsendet erhåller ökade möjligheter att på sitt verksamhetsområde bedriva sådant forsknings- och försöks-

arbete, som kan främja skolans utveckling. Principbeslut om riktlinjer för skolväsendets utveckling bör fattas snarast möjligt och helst innevarande år. Såsom SK framhåller (s. 502), böra dessa riktlinjer främst åsyfta »att skapa förutsättningarna för en fortskridande skolreform».

TREDJE

ENHETSSKOLA

I fråga om den s. k. enhetsskoletanken är det knappast någon djupgående principiell skillnad mellan,SU:s och SK:s förslag. Det synes huvudsakligen vara en gradskillnad och en skillnad i fråga om sättet för enhetsskoletankens förverkligande. SU har i sitt betänkande IV :1 om skolpliktstidens skolformer föreslagit, att dessa, främst folkskola och realskola, successivt samorganiseras till en enhetsskola, där de betraktas såsom skilda linjer. Vidare har SU föreslagit, att alla skoldistrikt inom en tid av 12 år införa 8-årig skolplikt men med rätt för distrikt att med Kungl. Maj:ts medgivande utsträcka skolplikten ytterligare. Ett generellt införande av 9-årig skolplikt ansåg SU däremot ej tillrådligt. Detta vore redan i och för sig en alltför vittgående åtgärd. SU betonade svårigheterna att särskilt på landsbygden kunna anskaffa tillräckligt antal lärare för en sådan utbyggnad av skolväsendet. Vidare framhöll SU, att en generell förlängning av skolplikten till 9 år skulle komma att menligt inverka på elevernas yrkesutbildning och alltför mycket försena deras utträde i arbetslivet. SU ansåg nämligen, att yrkesskolväsendet ännu ej nått en sådan utveckling, att man i dess regi i tillräcklig omfattning skulle kunna ordna egentlig yrkesutbildning under ett 9:e skolår. Att alltför mycket utsträcka skolplikten i skolor av företrädesvis allmänbildande karaktär ansåg SU (IV: 1, s. 20) ej lämpligt ur ungdomspsykologiska synpunkter, enär detta skulle kunna medföra »en viss övermättnad inför de av skolan odlade bildningsområdena och därmed en svårutrotlig bildningsleda, som kan vara till verklig skada».

KAPITLET

OCH

SKOLPLIKT

SK går emellertid längre och föreslår en fullständig sammanslagning av folkskola och realskola till en obligatorisk enhetsskola. Därigenom skall sålunda varje skolpliktig erhålla en utbildning, som till graden om än icke till arten motsvarar den nuvarande realskolans. Detta förutsätter emellertid enligt SK, att skolplikten förlänges till 9 år. Visserligen räknar kommissionen med att en allmän övergång till 9-årig enhetsskola med hänsyn till tillgång på lärare, skollokaler etc. kan ske först under 1960talet, men den föreslår, att statsmakterna fatta beslut om 9-årig enhetsskola snarast möjligt, så att behövliga förberedande åtgärder i tid kunna vidtagas för att successivt ersätta nuvarande parallellskolesystem med ett enhetsskolesystem. Den 9-åriga enhetsskolan skall enligt SK så ordnas, att den för såväl tätorterna som landsbygden tillgodoser både de uppväxandes och samhällets behov av olika slags utbildning, allmänt-medborgerlig likaväl som allmänt eller speciellt yrkesinriktad. SK anser (sid. 49), att det 9:e skolåret skall kunna så utformas, att det för det stora flertalet elever får »en omedelbart nyttobetonad karaktär, som kan göra det tilltalande för de unga själva, för deras föräldrar och för arbetslivets målsmän».

Både SU och SK påpeka, att skolplikten i flera andra länder är betydligt längre än hos oss. Sålunda framhåller SK (s. 487), att det inte är alltför sällsynt, att man på sina håll ute i världen inriktar sig på en skolplikt ända upp till 18 års ålder. »Den nioåriga skolan måste mot denna bakgrund framstå som ett minimiprogram, motsvarande ett behov som redan gör sig starkt gällande», tillägger SK. 21

Enligt de uppgifter, som redan SU (IV :1, s. 14) lämnat beträffande skolplikten i andra länder, framgår, att denna i t. ex. U.S.A. i 30 av unionens stater är utsträckt till 16 år, i 7 till 17 år och i likaledes 7 till 18 år. Endast i 3 stater är skolplikten begränsad till 14 år och i en enda stat till 15 år. I Förenta staterna är det en allmän erfarenhet, att de uppväxande ej fara väl av att träda ut i förvärvslivet redan i 14—16 årsåldern. Man har funnit, att de förspilla sina bästa praktiska läroår i okvalificerat arbete i s. k. återvändsgrändsyrken (blind alley jobs), som visserligen ge en jämförelsevis hög begynnelselön men icke ha mycket att ge ifråga om utbildning och utkomstmöjligheter för framtiden. Det har också visat sig mycket svårt att för dessa minderåriga förvärvsarbetare kunna ordna en lämplig form av fortsättningsskola, som vid sidan om eller i anslutning till deras förvärvsarbete kan ge dem all den hjälp, som de behöva för att komma tillrätta i yrke och samhälle. Därför har man i de flesta nordamerikanska stater — liksom på många andra håll i världen — frångått systemet med »deltidsundervisning» i fortsättningsskola och för övergångsålderns ungdom i stället föreskrivit fortsatt »heltidsundervisning» i yrkesskolor eller andra lämpliga former av ungdomsskolor. Det bör dock icke fördöljas, att man i de nordamerikanska stater, som infört bestämmelser om fortsatt skolplikt ända upp till 18-årsåldern, tidvis haft svårigheter att effektuera dessa bestämmelser. I »The Year Book of Education 1948» (s. 127) meddelas sålunda, att amerikansk ungdom särskilt under det senaste världskriget — delvis lockad av de höga arbetsförtjänsterna inom krigsindustrierna — sökt undandra sig den fortsatta skolplikten i sådan utsträckning, att man år 1943 såg sig nödsakad att på offentligt initiativ sätta igång en landsomfattande »Back to School»-kampanj.

Även i vårt land har utvecklingen snabbt gått därhän att fortsättningsskolan i sin ursprungliga form av en skola för »deltidsundervisning» vid sidan om elevernas förvärvsarbete ersatts med »heltidsundervisning» i form av »sträckkurser». På många håll har den helt ersatts med ett obligatoriskt 8:e skolår. Hittills ha omkring 60 skoldistrikt erhållit tillstånd att övergå till 8-årig skolkurs, och ett 30-tal har redan genomfört denna om-

organisation. Man kan räkna med att omkring 15 procent (i städerna 40 procent) av lärjungarna i folkskolan för närvarande fullgöra sin skolgång i 8-årig skola. I sin argumentering för en förlängning av skolplikten framhöll SU (IV: 2, s. 104), att tillströmningen av elever till realskolor och därmed jämförliga skolor under senare tid visat en stadig tendens till ökning. SK har ännu kraftigare än SU understrukit detta faktum, att elevtillströmningen till dessa skolor under de senaste 16 åren ökat från 12 till inemot 30 procent av årskullen. Om tillströmningen till sådana skolor fortsatte att öka i samma tempo som hittills, finge man — säger kommissionen (s. 52) — inom loppet av ett årtionde utan några särskilda åtgärder från statsmakternas sida en nio- eller tioårig skola förverkligad för inemot hälften av befolkningen. Såsom SK själv framhåller, är det visserligen endast en tankemöjlighet, att denna utveckling skall komma att fortsätta i samma tempo som hittills, men denna utvecklingstendens förtjänar likväl att beaktas, särskilt som den ur två synpunkter medför betydande olägenheter, om den skulle lämnas helt åt sig själv. Dels är det nämligen företrädesvis de uppväxande i städer och tätorter, som få möjlighet till sådan frivilligt fortsatt utbildning, dels är denna vanligen alltför ensidigt inriktad åt teoretiskt eller allmänbildande håll. SK anser, att såväl större jämställdhet härvidlag mellan stad och land som bättre balans mellan teoretisk och praktisk utbildning kan skapas, om det inom folkskoleväsendet inrättas enhetsskolor med ett högstadium, vilket tillgodoser både elevernas och samhällets behov av olika slags utbildning. Men endast under förutsättning att dessa enhetsskolor bli nioåriga, kunna de meddela en utbild-

ning av den standard, som en stor del av ungdomen nu frivilligt eftersträvar. Såsom emellertid redan antytts kan man självfallet ej förutsätta, att detta under en följd av år stegrade intresse för vidareutbildning även framdeles kommer att öka i samma takt som hittills. Den ungdomsgrupp, som nu frivilligt fortsätter sin utbildning, kan nämligen av lätt insedda skäl ej anses såsom representativ för den uppväxande ungdomen i gemen. Varför de elever, som nu och senare i en enhetsskola självmant fullfölja sin skolgång, äro att betrakta såsom en i viss mån särpräglad grupp, anger docenten Rikard Lindahl (Folkskolan, 1948, nr 6—7, s. 171) på följande sätt: »De är relativt väl begåvade, de har i allmänhet haft en viss framgång i sina studier, många har starka studieintressen, många siktar rätt tidigt till ett yrke, som kräver en viss skolgång o. s. v. Detta gör, att de kompenserar sitt behov av självständighet och ekonomiskt oberoende med arbetet i skolan, som ger dem tillräcklig tillfredsställelse. De ungdomar däremot, som inte endast intellektuellt utan framför allt ur intressets synpunkt nått den övre gränsen för sin prestationsförmåga i den nuvarande skolan, blir det stora problemet. I många fall har de alltför ringa förmåga för att få ut något av fortsatt undervisning, och i ännu flera fall vill de inte fortsätta skolan.» Remissyttranden. Redan i flera av de remissyttranden, som på sin tid avgavs över SU :s första betänkanden, framskymtade ett starkt intresse ej endast för en åttaårig utan även för en nioårig skolplikt. Dessa remissyttranden refereras i SU:s betänkande IV: 2 (s. 101 ff.). Enligt de yttranden över SK:s betänkande, vilka ingivits till överstyrelsen, synes på sina håll intresset för en nioårig skolplikt nu vara påfallande stort. Av de 74 skolstyrelser och skolråd, som yttrat sig i fråga om skolpliktens längd, tillstyrka 65 SK:s förslag om 9-årig skolplikt, av vilka 4 dock ej närmare ingå på frågorna.

Vidare förutsätta 2 distrikt mycket lång övergångstid. Endast 6 distrikt avstyrka blankt SK:s förslag, 2 föreslå endast försöksverksamhet tills vidare, och 1 distrikt förordar frivilligt 8:e och 9:e skolår. Av de 22 kollegier vid folk- och småskoleseminarier, som yttrat sig i frågan, tillstyrka 10 oförbehållsamt förslaget om 9-årig skolplikt. Övriga kollegier göra vissa förbehåll. Sålunda betonas bland annat, att förslagets genomförbarhet bör prövas, innan något bindande principbeslut fattas. Vidare framhålles, att det sista skolåret under en tillräckligt lång övergångstid bör få frivillig karaktär och att skolstyrelsen bör erhålla vidsträckt befogenhet att från ett eller ett par års skolplikt befria sådana elever, som sakna lust och möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen. I det närmaste tre fjärdedelar av de 200 läroverkskollegier, som yttrat sig om skolplikten, tillstyrka eller ställa sig positiva till SK:s förslag. I flera yttranden föreslås att även om skolplikten i princip blir 9-årig, skoldistrikten böra ha möjlighet att medge befrielse från de två eller tre sista skolåren för elever, som sakna förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. De kollegier, som tveka i fråga om 9-årig skolplikt, synas göra detta främst av ungdomspsykologiska skäl: »pubertetsålderns frihetsbehov och därav föranledd skolleda», såsom ett kollegium uttrycker sig. Det är enligt flera kollegiers mening en förutsättning för 9-årig skolplikt, att yrkesundervisningen påbörjas i den obligatoriska skolan och blir av sådan kvalitet, att den verkligen underlättar elevernas fortsatta yrkesutbildning. Vissa kollegier föreslå yrkesbetonad undervisning redan under 8:e skolåret. 37 av de 44 statens folkskolinspektörer, som uttalat sig om skolpliktens längd, tillstyrka mer eller mindre oreserverat SK:s förslag. Inemot hälften av de inspektörer, som tillstyrka, förordar principbeslut snarast möjligt om 9-årig skolplikt, vilket skulle underlätta för distrikten att planera skolväsendets utveckling för framtiden. En inspektör föreslår 10-årig skolplikt med början redan vid 6 års ålder. Av övriga inspektörer, som yttrat sig, förorda 4 i stället SU:s förslag, under det att 2 rekommendera endast försöksverksamhet tills vidare. Flera inspektörer framhålla nödvändigheten av att låta skolpliktens förlängning ske successivt, så att det 7:e och 8:e skolåret hinner stabiliseras, innan man inför ett 9:e skolår. Några inspektörer slutligen anse, att det 9:e

skolåret åtminstone till en början bör vara frivilligt.

Ö v e r s t y r e l s e n anser, att såväl SU som SK anfört övertygande skäl för både behovet av en förlängning av skolplikten och i samband därmed behovet av en mera enhetlig organisation av skolpliktstidens skolformer. I likhet med SK anser överstyrelsen, att de motiv, som SU åberopat för en förlängning av skolplikten till 8 år — behovet av ökade kunskaper i allmäntmedborgerliga ämnen, däribland främmande språk, vidare behovet av yrkesorientering, förberedande yrkesundervisning och allmän omvårdnad i övergångsåldern — likaväl kunna anföras såsom skäl för en nioårig skolplikt. Överstyrelsen anser tiden nu vara inne att i vårt land, i likhet med vad som redan skett i flera andra länder, uppställa en nioårig skolplikt såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att genomföras i den takt, som förutsättningarna — närmast de allmänt-ekonomiska och personella — medge. Vad dessa sistnämnda beträffar utgör tillgången på lärare en av grundförutsättningarna. Överstyrelsen vill understryka SK:s uppfattning, att det med hänsyn till lärartillgången ej är möjligt att mera allmänt genomföra en nioårig skolplikt förrän under loppet av 1960talet, då antalet barn i skolåldern minskar. Det förhållandet att skolväsendet på grund av det temporärt stegrade barnantalet i skolorna under närmast föregående period redan måst anskaffa ett betydligt större antal lärare och lokaler än som senare behöva utnyttjas, om skolpliktens längd förbleve densamma som nu, synes åtminstone i dessa avseenden komma att avsevärt underlätta införandet av en nioårig obligatorisk skolgång under den tidsperiod, som SK tänkt sig.

24 Överstyrelsen förutsätter vidare, att näringslivet — om övergångstiden för införandet av nioårig skolplikt blir tillräckligt lång — skall kunna utan alltför stora svårigheter avstå ifrån att i den utsträckning, som nu sker, utnyttja okvalificerade minderåriga såsom arbetskraft. Att i stället låta dessa fortsätta sin skolutbildning under ett 9 :e skolår för att därunder hinna mogna och få en viss yrkesutbildning eller i varje fall en förberedande sådan, måste i det långa loppet vara även till näringslivets fördel. Om en stor del av eleverna, såsom SK förutsatt, få ägna halva tiden under det 9:e skolåret åt yrkespraktik i näringslivet, torde detta skolår — såsom kommissionen framhåller — i verkligheten ej komma att medföra så mycket större brist på ung arbetskraft än det av SU föreslagna 8 :e skolåret. SK anser sig ha så mycket mindre anledning befara, att bristen på ung arbetskraft skall omöjliggöra ett successivt införande av nioårig skolplikt under loppet av 1960-talet, som under denna långa övergångstid de stora årskullarna från 1940-talets början hinna upp i arbetsför ålder. Av huvudmotiven för skolpliktens förlängning vill överstyrelsen särskilt framhålla ungdomsvårds- och yrkesutbildningssynpunkterna. Så som det nu är, utlämnas en stor del av de uppväxande i övergångsåldern alltför tidigt och oförberedda åt förvärvslivet, där de i okvalificerat arbete löpa stor risk att under sina bästa läroår bli utnyttjade i stället för utbildade. Deras vid den åldern yrvakna strävan att bli oberoende frestar många att söka första bästa arbete, som kan ge dem en stor begynnelselön — ofta större än de på ett förståndigt sätt kunna handha — men som har föga att ge dem i fråga om utbildning och utsikter för framtiden.

Det synes under sådana förhållanden välbetänkt att låta det 9:e och delvis redan det 8:e skolåret för det stora flertalet elever bli ett orienteringsstadium, närmast för deras yrkesval, förberedande yrkesutbildning och utplacering i arbetslivet. Ett sådant orienteringsstadium, avsett även för allmän livs- och samhällsorientering, har alltför länge saknats inom vårt skolväsen. Överstyrelsen kan ej dela den i en del remissyttranden framförda uppfattningen, att ett eller flera av dessa orienterande skolår borde vara frivilliga. Detta komme nämligen att leda till att denna för alla uppväxande viktiga orientering ej kunde komma de ungdomskategorier till godo, vilkas arbetskraft nu både av näringslivet och i vissa fall av föräldrarna utnyttjats i förtid till förfång för dessa uppväxande själva och deras framtid. Det är nämligen ej endast näringslivet, som hyser vissa betänkligheter mot den föreslagna förlängningen av skolplikten, utan även hem, vilka på grund härav få vidkännas minskning i familjeinkomsten. För att emellertid en så avsevärd förlängning av skolplikten som med två år ej skall komma att kännas alltför betungande för familjerna, förutsätter överstyrelsen liksom SK, att vissa familjestödjande åtgärder från det allmännas sida komma att bli behövliga, närmast i form av stipendier. I detta sammanhang vill överstyrelsen fästa uppmärksamheten på det av SK förordade s. k. halvtidssystemet, enligt vilket de elever, som under det 9 :e skolåret lämpligen ej kunna beredas yrkesutbildning vare sig i enhetsskolans egen regi, i särskilda yrkesskolor eller genom kontraktsanställning såsom lärlingar, skulle få tillbringa sammanlagt halva detta skolår såsom avlönade praktikanter i näringslivet. Dessa praktiserande

elever skulle enligt olika av SK föreslagna alterneringssystem dela sin tid mellan av skolan kontrollerad praktik på arbetsplatsen och viss undervisning i enhetsskolan. Ehuru SK — såsom närmare kommer att påpekas i anslutning till kap. 6 — åtminstone i någon mån synes ha överskattat möjligheterna att i stor omfattning kunna praktiskt genomföra detta system på sådant sätt, att det ej möter liknande svårigheter som fortsättningsskolan i dess ursprungliga form, förtjänar dock halvtidssystemet att prövas genom en tillräckligt omfattande försöksverksamhet. Ur ungdomsvårdssynpunkt är, såsom redan antytts, en av fördelarna med detta system, att det gör elevernas övergång från skolan till förvärvslivet mjukare. Genom en sådan fortsatt utbildning, som dessutom ger eleverna möjlighet till någon om än ringa arbetsförtjänst under praktikperioden, blir det 9 :e skolåret ekonomiskt mindre betungande för ungdomen själv och för hemmen. För övrigt vill överstyrelsen starkt framhålla betydelsen av att ej endast det 9:e utan också det 8:e skolåret så utformas, att denna avsevärt förlängda skolplikt i verkligheten —• såsom SK också uttryckligen förutsätter (s. 49) — får den »omedelbart nyttobetonade karaktär», som kan göra dessa båda skolår tilltalande för de unga själva, deras föräldrar och arbetslivets målsmän. Men hur denna fortsatta utbildning än ordnas, så kommer det alltid att finnas en icke obetydlig grupp elever, som varken kan eller vill tillgodogöra sig den utbildning, som kommer att bjudas dem. Såsom SK likaledes förutsätter (s. 141, 494), måste det därför finnas vissa dispensmöjligheter särskilt under övergångstiden men även för framtiden. Med de elever, som medges befrielse från det 9:e 25

och eventuellt också det 8:e skolåret, bör enligt överstyrelsens mening skolan dock söka stå i kontakt under hela skolpliktstiden för att få tillfälle att bistå dem på

det sätt, som är möjligt. Hur stor denna grupp kommer att bli och på vilket sätt den lämpligen kan stödjas, får försöksverksamheten närmare utvisa.

Centralisering. Såsom redan anförts, är ett av huvudmotiven för den förestående skolreformen att skapa större likställighet mellan stad och land i fråga om ungdomens möjligheter till fortsatt utbildning. Ehuru det av SU föreslagna och nu till stor del genomförda stipendiesystemet härvidlag redan hunnit verka i betydande mån utjämnande, återstå fortfarande alltför stora skillnader, vilka knappast torde kunna på ett tillfredsställande sätt utjämnas, med mindre man även på landsbygden inom folkskoleväsendet organiserar enhetsskolor med ett överstadium av tillräcklig längd. I och med den nioåriga medborgarskolan skapas för första gången — framhåller SK — »en fullgod skola för landsbygden» (s. 11). Kommissionen förutsätter nämligen, att en fullständig nioårig enhetsskola upprättas i så gott som varje storkommun, som kommer att tillskapas genom den nya kommunindelningen. SK utgår ifrån att det torde komma att erfordras ett befolkningsunderlag av 2.500—3.000 invånare för att en kommun skall kunna upprätta en enhetsskola med fullständigt realskolestadium. Att emellertid i verkligheten invånarantalet i åtskilliga av de föreslagna storkommunerna kommer att avsevärt understiga det av SK beräknade befolkningsunderlaget, har i remissyttrandena — bland annat av statens folkskolinspektörer — givit anledning till påpekandet, att storkommunerna i många fall bli alldeles för små för en enhetsskola med ett eget realskolestadium. I sådant fall, vilket SK också i någon mån

synes ha beaktat (s. 54), får man tänka sig att överföra högstadiets elever till centralskolan i en annan kommun. Det blir i så fall alltså fråga om en omfattande centralisering av högstadiet. Centralisering är över huvud taget en grundförutsättning för en effektiv förbättring av skolväsendet på landsbygden. SU (IV: 2) har redan grundligt utrett frågan om skolväsendets centralisering och därvid ansett sig böra framhålla, att detta organisationsproblem varken kan eller får lösas efter samma linjer överallt i landet. Särskilt framhåller SU, att barnen i de lägsta klasserna såvitt möjligt böra ha tillgång till skola i närheten av hemmen. Småskolor böra därför ej i onödan centraliseras. De högre klasserna däremot anser SU böra centraliseras, där så över huvud taget är möjligt. SK föreslår en generell centralisering av undervisningen efter klass 6 men går ännu längre och gör gällande, att en centralisering även av klasserna 5 ooh 6 ofta är önskvärd. Under hänvisning till sitt förslag om att undervisning i engelska skall införas redan från och med klass 5, torde enligt kommissionens åsikt »i många fall centralisering av klasserna 5 och 6 blir nödvändig redan av denna anledning» (s. 57). Fullständig centralisering, d. v. s. en sådan omfattande även lågstadiet, bör enligt SK däremot så långt möjligt undvikas. SK förordar i stället, att man för låg- och mellanstadiet bör söka bibehålla skolorna ute i bygderna. Dessa s. k. »bygdeskolor» skulle enligt SK (s. 58) i allmänhet vara 4-åriga och i vissa fall 6-åriga, men den anser, att på sina håll även 2-åriga »bygdeskolor» skulle kunna fylla en uppgift. Remissyttrandena över SK:s betänkande tyda på att man i allmänhet inser behovet av att på landsbygden sammanföra eleverna i de högsta klasserna (7—9) till centralskolor. Av de 42 statens folkskolinspektörer, som yttrat sig i frågan, tillstyrkes kommissionens förslag i detta avseende av alla så när som en —

utbyggas, med mindre man genomför en långt gående centralisering, ej endast med hjälp av skolskjutsar utan i vissa fall också genom att upprätta skolhem och anordna inackordering. För att på landsbygden över huvud taget kunna få en enhetsskola till stånd måste man tillgripa åtgärder av sistnämnda slag i betydligt större utsträckning än nu, särskilt i de vidsträckta norrlandskommunerna men även annorstädes. Att skilja barnen från hemmen medför emellertid för alla parter betydande olägenheter, särskilt för barnen på skolans låg- och mellanstadium. Systemet med skolhem och inackordering bör därför i möjligaste mån begränsas till enhetsskolans högstadium och ej heller där förekomma annat än i de fall, där avstånden äro så stora, att man ej lämpligen kan anordna skolskjutsar. Ännu större varsamhet måste med hänsyn till barnens bästa och skolskjutskostnaderna iakttagas, när det gäller centralisering av klasser på enhetsskolans mellanstadium. Centralisering av klasserna 5 och 6 bör sålunda enligt överstyrelsens mening förekomma undantagsvis och endast där så är nödvändigt med hänsyn till de lokala förhållandena. Vidare anser överstyrelsen det vara olämpligt att låta fyra-klassiga skolor bli Ö v e r s t y r e l s e n delar den av SU den vanligaste formen av »bygdeskolor». och i flera remissyttranden framförda Det kan nämligen befaras, att på detta uppfattningen, att skolväsendets fortsatta sätt stympade skolor ej kunna hålla sig centralisering bör genomföras varsamt. i nivå med skolväsendet i övrigt vare Dess fördelar och nackdelar 'böra noga sig med hänsyn till lärarnas kvalitet eller vägas mot varandra, och hänsyn måste i fråga om lokaler, skolhygieniska analltid tagas till skiftande lokala förhål- ordningar, materiel och dylikt. Trots att det sålunda finns risk för att sådana landen. I likhet med såväl SU som SK anser ofullständiga skolor bli i flera avseenden överstyrelsen, att en generell centralise- eftersatta, anser överstyrelsen, att det på ring ej kan ifrågakomma annat än på landsbygden kan vara lämpligt bibehålla enhetsskolans högstadium (klasserna 7— en del fristående småskolor för att där9 ) . Detta stadium kan nämligen på de igenom låta barnen under de första skolflesta håll på landsbygden ej effektivt åren få tillgång till skola på nära håll.

denne anser nämligen, att endast klass 9 behöver centraliseras. Däremot ha ej mindre än 30 inspektörer avstyrkt SK:s förslag om centralisering även av klasserna 5 och 6. Från flera håll framhålles, att detta är att göra mera våld, än nöden kräver. Vidare påpekas svårigheterna att genomföra en så långtgående centralisering och de enorma kostnader, som en sådan komme att medföra. Det anses också orimligt, att en sådan detalj som tillgången på lärare för undervisning i ett främmande språk över huvud taget åberopas såsom skäl för en i landsbygdens liv så ingripande åtgärd som centralisering av klasserna 5—6. Man anser vidare, att de i allmänhet 4-klassiga skolor, som SK tänkt sig att bibehålla såsom »bygdeskolor», utgöra en alltför svag skolform. Många inspektörer förorda, att man i stället i största möjliga utsträckning söker bibehålla 6-klassiga skolor ute i bygderna. De 36 folkskolestyrelser och skolråd, som yttrat sig i frågan, tillstyrka likaledes så gott som genomgående en centralisering av klasserna 7—9. Däremot avstyrker nära hälften av skoldistrikten SK:s förslag att i vissa fall utsträcka centraliseringen till att omfatta även klasserna 5 och 6. Man anser, att folkskolans lärare kunna göras tillräckligt kompetenta att i dessa klasser undervisa i engelska. Den tillfälliga bristen på lärare i detta ämne bör ej få avgöra »den för en hel bygd synnerligen viktiga frågan om den egna skolans vara eller icke vara», framhåller exempelvis ett skolråd. Flera folkskolestyrelser och skolråd tillråda stor varsamhet, när det gäller centralisering av låg- och mellanstadiet i landsbygdens skolor.

Differentiering. I SU:s betänkande (II) om »Sambandet mellan folkskola och högre skola», varöver skolöverstyrelsen år 1944 avgivit utlåtande, dominerade den aspekt av differentieringsproblemet, som man sammanfattningsvis kallat »anknytningsfrågan», d. v. s. frågan till vilken klass i folkskolan den högre skolan lämpligen bör anknytas. SU:s majoritet, som förordade en dubbel anknytning av den högre skolan till folkskolan — efter klass 4 respektive klass 6 — ansåg den tidigare differentieringen nödvändig främst med hänsyn till undervisningen i främmande språk. Utredningens minoritet, som förordade endast enkel anknytning och menade, att denna skulle ske först efter klass 6, ansåg det olämpligt med en anknytning redan efter klass 4, bland annat därför att en så tidig övergång till teoretiska studielinjer måste leda till ett överbetonande av de teoretiska studierna och en social undervärdering av de praktiska levnadsbanorna.

SK påpekar (s. 65) med rätta, att frågan om differentieringen kommit i ett nytt läge i och med kommissionens eget förslag till en nioårig enhetsskola. I denna skall det första främmande språket (engelska) införas redan från och med klass 5. Då SK anser, att rimliga krav i fråga om denna undervisning i regel torde kunna tillgodoses utan differentiering i form av linjedelning, förfaller också enligt kommissionens mening huvudargumentet för en differentiering redan efter klass 4, d. v. s. vid den ålder, då huvudsakligen graden av teoretisk eller allmän studiebegåvning måste bli den avgörande faktorn vid uppdelningen. En så tidig differentiering skulle enligt SK komma att leda till en onaturlig klyvning av befolkningen i studiebegåvade och icke-studiebegåvade och så småningom »utarma de praktiska levnadsbanorna på teoretiska begåvningar» (s. 70). Denna socialt sett ogynnsamma samhälls-

klyvning, varigenom de praktiska yrkena och deras utövare komme att utsättas för »en ödesdiger nedvärdering», undgår man, menar kommissionen, om man i enlighet med dess förslag uppskjuter linjedelningen till klass 9, d. v. s. till 15-årsåldern, då förutom allmän studiebegåvning en mera utvecklad specialbegåvning och yrkesbetonade intressen kunna läggas till grund för uppdelningen. Såsom stöd för sitt förslag att uppskjuta linjedelningen ända till 15-årsåldern åberopar SK vissa ännu icke publicerade undersökningar av professor Elmgren, vilka lett till resultat, som enligt kommissionen (s. 68) skulle kunna sammanfattas sålunda: 1. På grund av att den praktiska begåvningen mognar sent och först sent kan bestämmas, är en tidig differentiering ej att tillråda. I annat sammanhang (s. 461) framhåller kommissionen, att de praktiska specialanlagen ej mogna »förrän mot slutet av pubertetstiden, då också yrkesintressena i viss mån börjar ta fast form». 2. Den tidigare alltför skarpt ställda motsatsen mellan teoretisk och praktisk begåvningsläggning torde knappast längre kunna upprätthållas, enär de teoretiskt högt begåvade eleverna samtidigt av allt att döma äro mer utvecklade även i olika rent praktiska hänseenden, d. v. s. äro allsidigt begåvade. Enligt dessa undersökningar skulle knappt en fjärdedel av eleverna vara ensidigt teoretiskt begåvade och likaledes knappt en fjärdedel ensidigt praktiskt lagda. 3. Differentieringen måste i pedagogiskt avseende bli rörligare. Skolorganisationen måste med andra ord erbjuda större möjligheter till val av utbildningsvägar med hänsyn till individernas begåvningstypologiska struktur.

Att genom linjedelning isolera de begåvade eleverna från de övriga »måste få en olycklig inverkan ur medborgerlig synpunkt», framhåller SK (s. 7 1 ) . Kommissionen säger sig dock helt dela uppfattningen, »att det är en av skolans

uppgifter att tillvarataga de teoretiska studiebegåvningarna och låta dem få en undervisning, som tillgodoser deras krav på full sysselsättning för sina krafter, att få arbeta snabbare än kamraterna, att få tillfälle till större fördjupning och bredare kurser än dessa». Detta anser SK emellertid möjligt att åstadkomma även utan linjeuppdelning. Kommissionens stående alternativ till linjedelning är individualisering inom klassens ram, varvid skolkursen uppdelas på grundkurser, avsedda för alla, och överkurser, som individuellt avpassas efter vars och ens begåvning och intressen. Denna metod att individualisera inom klassens ram öppnar — menar SK — »den riktiga vägen att ge envar en för honom lämpad undervisning utan att de olika begåvningsgrupperna isoleras från varandra». Att uppskjuta linjedelningen ända till klass 9 skulle alltså enligt SK mycket väl låta sig göra, eftersom skolan genom tillämpning av detta individualiserande undervisningssätt enligt kommissionens mening har tillräckliga möjligheter att tillgodose de olika begåvningsgruppernas behov av för dem speciellt avpassad undervisning. Kommissionen erkänner dock, att en sålunda genomförd individualisering av undervisningen är »en svår uppgift, i varje fall för en lärare som vant sig vid klassundervisning». Ehuru SK ej vill veta av någon egentlig linjedelning förrän i klass 9 och över huvud taget synes vara emot en tidig differentiering, göras dock två viktiga undantag från regeln. Det ena gäller klasserna 7 och 8 i större skolor. SK framhåller, att det i sådana skolor torde bli möjligt att i klasserna 7 och 8 nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval, och kommissionen tillägger: »Detta synes vara lämpligt i

de skolor, där man inte i tillräcklig utsträckning anser sig kunna tillämpa individualisering inom heterogen klass» (s. 73). Det andra och ännu viktigare undantaget gäller undervisningen i engelska på så tidigt stadium som klass 5. Kommissionen betonar dock, att detta undantag ej beror på ämnets vikt i och för sig utan på det faktum, att det är mycket svårt att effektivt kunna tillämpa individualisering inom klassens ram, när det gäller nybörjarundervisning i ett främmande språk. Därför föreslår kommissionen härvidlag en differentiering på så sätt, att elever, som visat sig äga de bästa studieförutsättningarna i detta ämne, sammanföras vid större skolor till gemensamma undervisningsavdelningar och vid mindre skolor till särskilda grupper, vilka i sistnämnda fall genom s. k. förstärkningsanordningar erhålla en efter gruppens standard avpassad undervisning. Att SK accepterar en särundervisning i det första främmande språket redan i klass 5 sammanhänger också med SK :s nya målsättning för denna undervisning. Kommissionen anser nämligen — liksom även SU (IV: 2, s. 284 ff.) — att man ej bör lägga samma vikt som tidigare vid uppövning av färdigheten att skriftligt behandla språket utan lägga huvudvikten vid förmågan att läsa det främmande språket, att förstå en muntlig framställning och att själv deltaga i samtal. »Förmågan att läsa och deltaga i samtal på ett främmande språk har inte samma intima samband med den allmänna studiebegåvningen som förmågan att utföra en korrekt skriftlig översättning har» (s. 6 6 ) . Därför anser kommissionen — utan att prestera något egentligt bevis för sitt påstående — att en dylik tidig differentiering vid undervisningen i det första främmande språ-

ket icke innebär en begåvningsuppdelning av det slag, som den man velat undvika. Det hade varit en fördel, om detta påstående kunnat stödjas av resultaten av direkta undersökningar. Remissyttranden. SK:s förslag om att en differentiering i form av linjedelning i den tilltänkta enhetsskolan ej skall förekomma förrän i klass 9 har rönt stark kritik i de yttranden, som avgivits av läroverkskollegier. Av de 262 sådana kollegier, som yttrat sig i frågan, ha endast 3 tillstyrkt SK:s förslag. De kollegier, som uttalat sig utan att taga ställning till frågan, synas mena, att förslaget om en så långt uppskjuten linjedelning är så pass oprövat, att man gärna vill avvakta resultaten av försök, innan man är beredd att uttala sig mera bestämt. Den vanligaste invändningen mot SK:s förslag är den att de odifferentierade klasserna bli så heterogena till sin sammansättning, att arbetsresultatet äventyras. Man anser allmänt, att alltför heterogena klasser bli ett hinder för de mera studiebegåvade. Från flera håll framhålles, att det ej kan vara i god överensstämmelse med en demokratisk utveckling, om samhället försummar att tillvarataga alla sina medborgares möjligheter. I många yttranden påpekas, att helt odifferentierade klasser kunna vara till stor skada även för de mindre studiebegåvades del, därigenom att dessa i sådana klasser alltid få sina egna studieprestationer jämförda med de mera studiebegåvades. Det är ett psykologiskt-pedagogiskt faktum, att elever lida mindre av en uppdelning i klasser än av olikställighet inom klassen, framhåller ett kollegium, som härvidlag hänvisar till erfarenheterna från hjälpundervisningen. Ett annat kollegium påpekar, att skillnaden i framsteg snart observeras av lärjungarna i en odifferentierad klass och att på så sätt mindervärdesaffekter lätt framkallas hos de efterblivna, som då i många fall kompensera sin underlägsenhet genom motstånd och sabotage. Även om det i flera yttranden uttalas sympatier för försök med nya undervisningsmetoder, synes man i allmänhet ha föga tro på att den av SK föreslagna individualiseringen av arbetet genom att uppdela detta i grundkurser och överkurser skulle kunna leda till lika goda studieresultat som den nuvarande realskolans. Ej mindre än 93 kollegier ha lämnat konkreta motförslag till SK:s förslag om klass-

och linjedifferentiering först i klass 9. Av dessa kollegier förorda 61 klassdifferentiering redan från och med klass 5, 30 från och med klass 7 och 2 från och med klass 8. För en klassdifferentiering »så tidigt som möjligt» uttala sig 15 kollegier, och 6 förorda en partiell differentiering tidigare än i klass 9. Dessa sistnämnda kollegier anknyta till kommissionens eget differentieringsförslag beträffande undervisningen i engelska. Man anser emellertid, att samma skäl, som kunna anföras för en differentiering av undervisningen i engelska, gälla för språk över huvud taget och för matematik. Därför önskar man på några håll en partiell differentiering av klassen vid undervisningen i både språk och matematik. I flera yttranden kritiseras professor Elmgrens på SK:s uppdrag utförda psykologiskpedagogiska undersökningar angående begåvningens struktur och utveckling hos svensk ungdom. Särskilt efterlyses en klarare distinktion mellan begreppen teoretisk och praktisk begåvning. I en del yttranden bestridas resultaten av dessa undersökningar. Sålunda framhålles exempelvis, att det är uppenbart, »att vissa manuellt praktiska och tekniskt praktiska anlag framträda betydligt tidigare än vid 15-årsåldern». Att för elever med både teoretisk och praktisk begåvning uppskjuta differentieringen till en tidpunkt, då praktiska anlag och intressen särskilt tydligt framträda, kan få samhälleligt sett ytterst ogynnsamma verkningar, framhåller ett kollegium, som gör följande reflexion: »En pojke med både teoretisk och praktisk-mekanisk begåvning kan säkerligen bli en god cykelreparatör, om han väljer, vad kommissionen kallar en praktisk utbildningsväg, men om han i tid erhåller teoretisk skolning, kan han utbildas till civilingenjör. Då vi icke har råd att slösa med begåvningarna, synes Elmgrens undersökning sålunda närmast tala för en tidig differentiering.» I yttranden från statens folkskolinspektörer granskas SK:s förslag mera ur allmänt organisatoriska synpunkter. Av de 30 inspektörer, som yttrat sig i frågan, tillstyrker jämnt hälften kommissionens förslag, ehuru de synas vara medvetna om de stora svårigheter, som särskilt differentieringen av klass 9 kommer att bereda landsbygdens skoldistrikt. För att kunna utröna differentieringens möjligheter i många sådana skoldistrikt behövs enligt flera inspektörers mening en omfattande och tillräckligt lång försöksverksamhet. Likaledes förorda flera inspektörer ett differentierings-

system med fasta linjer från och med klass 7, och en inspektör anser, att ämnesdifferentiering bör ske redan från och med klass 5. Av de 31 folkskolestyrelser och skolråd, som uttalat sig i frågan, ha ej mindre än 26 tillstyrkt SK:s förslag till differentiering. Distriktens erinringar gälla främst den enligt deras mening alltför sena tidpunkten för linjedelningen. Stockholms folkskoledirektion anser sålunda, att de starkaste skälen tala för en linjedelning från och med klass 7, och direktionen säger sig ha för avsikt att pröva denna form av differentiering jämsides med den av kommissionen förordade individualiseringen och differentieringen inom klassens ram. Göteborgs folkskolestyrelse anser, att specialklasser må enligt skoldistriktens eget bestämmande kunna anordnas på enhetsskolans olika stadier och linjeuppdelning inom hela dess högstadium. En annan folkskolestyrelse i stad har anslutit sig till den minoritet inom SU, som föreslagit linjedelning efter klass 6, och ett skolråd i en tätort har förordat linjedelning redan från klass 5. Alla de 16 landsbygdsdistrikt, som uttalat sig i frågan, ha tillstyrkt SK:s förslag.

Ö v e r s t y r e l s e n delar helt uppfattningen, att det är en av skolans uppgifter att tillvarataga begåvningarna, ej endast de teoretiska utan i lika hög grad de praktiska. Så långt möjligt bör detta ske på sådant sätt, att begåvningarna ej genom en alltför tidig klass- eller linjedifferentiering komma att isoleras. De böra redan från början lära sig att samarbeta med övriga elevgrupper. Enligt överstyrelsens mening är det också möjligt att under en stor del av skolåldern tillgodose begåvningarna tillräckligt även i odifferentierade klasser, om man inom dessa bedriver en individualiserande undervisning. Detta är pedagogiskt möjligt, så länge som de individuella differenserna inom klasserna ej äro för stora och klasserna äro relativt små. Bli emellertid differenserna alltför stora, försvåras ej endast undervisningen utan även själva samarbetet, och motsättningarna kunna i så fall rentav kom-

ma att skärpas. I sådana klasser riskera såväl de övernormalt som de undernormalt begåvade barnen att bli på olika sätt lidande. Och äro klasserna för stora, hinner läraren ej ägna tillräcklig omsorg åt de olika grupperna. Att undervisningen ej kan bedrivas tillräckligt effektivt i klasser med hur stora individuella differenser som helst, påpekar kommissionen för övrigt själv, när den framhåller, att särskilda hjälpklasser böra inrättas, där så över huvud taget är möjligt. »Ty visserligen kan en lärare individualisera undervisningen, men detta innebär inte, att han i en klass av normal storlek hinner ge de svagast begåvade barnen så mycket av personlig individuell handledning, som de egentligen behöver» (s. 144). På liknande sätt blir det med de särskilt begåvade barnen i klasser, som äro mycket heterogent sammansatta. Eftersom arbetstakten i sådana klasser i stort sett måste rättas efter flertalets förutsättningar, blir det i längden ej lätt för läraren att kunna med hjälp av än så väl planlagda överkurser fullt effektivt tillgodose de mera försigkomna eleverna. Om dessa i skolan ej få vare sig tillräcklig eller lämplig sysselsättning, ökas bland dem självfallet risken för skolleda och dålig disciplin, i synnerhet som den senare till stor del är ett sysselsättningsproblem. På den tilltänkta enhetsskolans högstadium skulle de individuella differenserna i ogallrade klasser komma att bli betydligt större än i den nuvarande realskolans. Trots detta förutsätter SK (s. 14), att en sänkning av studiemålet för denna »gymnasiets grundskola» ej skall behöva ifrågasättas. Överstyrelsen anser emellertid, att nuvarande kunskapsstandard ej kan upprätthållas, om linjedelning ej får ske förrän i klass 9. Fördelarna av en tidigare klassdifferentie31

ring kunna nämligen icke fullt uppvägas av den av kommissionen föreslagna ämnesdifferentieringen i klasserna 7 och 8 och den individualiserande undervisning, som i övrigt skulle bedrivas. I fråga om dessa pedagogiska betänkligheter gentemot SK:s förslag äro läroverkskollegiernas yttranden nära nog enhälliga. Överstyrelsen anser vidare, att SK överdrivit risken för de begåvade att bli alltför isolerade i skolgemenskapen, om de genom en differentiering skiljas från övriga elevgrupper. Enligt överstyrelsens mening torde risken för en sådan isolering komma att bli mindre i en enhetsskola än i nuvarande parallellskolesystem. Att en differentiering inom enhetsskolan över huvud taget skulle kunna få sådana socialt ogynnsamma verkningar, har ännu icke kunnat direkt påvisas. Inom t. ex. amerikanskt skolväsen, där man dock länge systematiskt undersökt differentieringssystemets verkningar i olika avseenden, har man åtminstone ej med någon bestämdhet kunnat konstatera några sådana ogynnsamma verkningar. I ett översiktsarbete härom (H. S. Wyndham: »Ability Grouping» 1934) konstateras sammanfattningsvis, att man vid dessa undersökningar, »icke kunnat få något faktiskt belägg för uppfattningen, att begåvningsdifferentiering skulle framkalla mindre önskvärda inställningar från elevernas sida» (s. 216). Ehuru SK:s egna psykologisk-pedagogiska undersökningar självfallet ej kunna bedömas, förrän de i sin helhet publicerats, förefaller det, som om dessa — i den form de refereras i betänkandet — av kommissionen kommit att överskattas såsom stöd för förslaget att uppskjuta klass- och linjedifferentieringen ända till 15-årsåldern. Att stödja en så genomgripande åtgärd på sådana opreciserade och utvecklingspsykologiskt ännu ej till-

räckligt bestyrkta uttalanden, som t. ex. att den »praktiska begåvningen först sent kan bestämmas» (s. 68) eller att de »praktiska specialanlagen» ej mogna förrän vid slutet av pubertetstiden (s. 461), finner överstyrelsen vanskligt. Detta så mycket mera som erfarenheten visar, att mognadsprocessen med hänsyn till 'både utvecklingstempo och begåvningsriktning förlöper på ett individuellt mycket olika sätt, beroende ej endast på inre faktorer utan även på miljöförhållanden. På sådana förhållanden beror i särskilt hög grad t. ex. yrkesintressenas inriktning och mognad. Eftersom SK är mycket mån om att genom särskilda skolmognadsprov beakta olikheterna i fråga om de uppväxandes utvecklingsgrad vid skolålderns början, förefaller det överraskande, att kommissionen ej alls är lika mån om att beakta de mycket större individuella differenser, som framträda vid skolålderns slut och vilka då gälla ej endast begåvningsgraden utan också begåvningsinriktningen. SK framhåller nämligen, att det av rent psykologiska skäl ej finns någon anledning att hålla på en alltför ensidig och starkt specialiserad linjedelning i teoretisk och praktisk riktning. »Den praktiskt orienterade undervisningen bör rekryteras av elever, som allmänintellektuellt är välbegåvade, likaväl som de rent teoretiska utbildningslinjerna med fördel kan i större utsträckning göras praktiska», framhåller kommissionen (s. 68). Överstyrelsen instämmer helt i SK:s syfte, i vad det gäller att tillse, att de praktiska yrkena ej komma att utarmas på allmänbegåvningar. Däremot delar överstyrelsen icke kommissionens uppfattning, att såväl detta syfte som det ännu mera angelägna syftemålet att tillvarataga begåvningarna, av vad slag de vara må, bäst tillgodoses genom att upp-

skjuta den egentliga linjedifferentieringen ända till 15-årsåldern. Enligt överstyrelsens mening talar SK :s eget siffermässiga undersökningsresultat mera till förmån för en tidigare linjedifferentiering, om man nämligen uttrycker detta resultat på annat sätt, än kommissionen gör. Den synes anse det märkliga vara, att inom den undersökta gruppen 11-åringar befunnits, att något över hälften (56 procent) av dessa i fråga om sin begåvningsinriktning äro odeciderade, d. v. s. äro antingen såväl teoretiskt som praktiskt välbegåvade eller obegåvade i bägge dessa avseenden. Mera märkligt däremot anser överstyrelsen vara, att så många som inemot hälften (44 procent) redan vid denna ålder äro att 'beteckna såsom deciderade antingen åt teoretiskt eller praktiskt håll med inemot en fjärdedel av vardera riktningen. Visserligen kan man i likhet med SK göra gällande, att dessa ensidigt teoretiskt eller praktiskt begåvade kunna fara väl av att ej specialisera sig för tidigt i ena eller andra riktningen. Men det vore å andra sidan orimligt att låta dem vänta — så länge som SK föreslår — på en utbildning för det huvudområde, som synes vara deras naturliga och på vilket de kunna väntas göra den största insatsen i yrkes- och samhällslivet. Enligt överstyrelsens mening bör vid den planerade försöksverksamheten en tidigare differentiering prövas för sådana elever, som tidigt visa utpräglad håg och fallenhet för teoretiska studier. För de åt yrkeshåll tidigt deciderade bör likaledes prövas en tidigare differentiering. Från flera håll har föreslagits att det senast från och med klass 8 bör vara möjligt för dessa elever att övergå

till yrkesskolor och andra motsvarande ungdomsskolor. Med de senare avses närmast de praktiska mellanskolorna, som överstyrelsen i anslutning till kap. 5 föreslår tills vidare bevarade. En klass »8 y» bör också kunna förläggas bland annat till särskilda yrkesdifferentierade linjer inom enhetsskolan, motsvarande de nuvarande inbyggda realskolelinjerna, vilka överstyrelsen likaledes anser böra vidare utprövas i samband med den planerade försöksverksamheten. SK:s välmotiverade syfte att tillförsäkra det praktiska yrkeslivet ej endast uppväxande med ensidig praktisk läggning utan också allmänbegåvningar torde ej kunna förverkligas med mindre man öppnar utvägar för dessa att tidigare än eljest nå fram till en kvalificerad yrkesutbildning. Till denna fråga återkommer överstyrelsen i samband med granskningen av kap. 5 och 6. Sammanfattningsvis anser överstyrelsen sålunda, att det av SK framlagda förslaget till enhetsskolans differentiering ej är så utformat, att det i befintligt skick kan läggas till grund för ett principbeslut annat än i form av allmänna riktlinjer för försöksverksamhet på området. Vid denna bör man i ett antal typiska skolkommuner av olika slag pröva SK:s förslag, både med och utan de modifikationer, som överstyrelsen föreslagit. Därjämte böra skoldistrikt, som härom göra framställning, beredas möjlighet att pröva både en och flera varianter av differentieringssystem, även sådana med så tidig linjedelning som den SU föreslagit. Frågan om formerna för överstyrelsens medverkan vid denna försöksverksamhet behandlas i anslutning till kap. 4.

33 3 Utlåtande

Stadier. Beträffande detta avsnitt i SK:s principbetänkande anser sig överstyrelsen icke ha anledning att närmare ingå på annat än frågan om småskolestadiets omfattning. Spörsmålet om nybörjarundervisningen i engelska berör överstyrelsen i samband med granskningen av kap. 4. SU (IV: 2, s. 63 ff), som ingående dryftat frågan om småskolestadiets längd, synes ej ha kommit till någon enhetlig uppfattning annat än i fråga om ett allmänt uttalande om att ett sammanförande av klasserna 1—3 till en enda läraravdelning ej bör förekomma annat än i undantagsfall. För övrigt har en del ledamöter uttalat sig för att småskolan såsom hittills bör omfatta endast klasserna 1 och 2. Andra ledamöter ha förordat ett både 3- och 4-årigt småskolestadium. SK framlägger ett kompromissförslag i frågan, enligt vilket ett 3-årigt småskolestadium förordas endast för A-skolorna. I B2-skolorna däremot skulle småskolan fortfarande förbli 2-årig, och i fråga om Bl-skolorna föreslår SK, att småskolestadiet skall kunna omfatta antingen klasserna 1—2 eller klasserna 1—4. Vid tillämpning av sistnämnda anordning bör det dock prövas från fall till fall, huruvida undervisningen i klasserna 3 och 4 skall uppehållas av lärare med småskole- eller folkskolekompetens. Med särskild hänsyn till omvårdnadssynpunkten föreslår SK sålunda, att småskolestadiet utsträckes till att omfatta mer än två år endast i de skolformer, där så kan ske utan avsevärda olägenheter i andra avseenden. Remissyttranden. Av de 30 statens folkskolinspektörer, som yttrat sig i frågan, tillstyrka 21 SK:s förslag till stadieindelning, av vilka dock 6 göra vissa påpekanden, t. ex. att småskolestadiet icke under några förhållanden bör utsträckas till att omfatta även klass 4. En inspektör förordar, att småskolestadiet göres 3årigt även i B2-skolorna, och en annan inspektör framhåller, att frågan om småskolestadiets längd icke bestämt bör avgöras förrän efter försöksverksamhet. En från SK:s förslag helt avvikande stadieindelning föreslås av 8 inspektörer. Av dessa förorda 3, att lärarutbildningen omlägges till att avse ett enhetligt primärstadium, omfattande klasserna 1—6, medan 5 inspektörer rekommendera stadieindelningen 2 + 4 + 3.

34 Av de 32 folkskolestyrelser och skolråd, som yttrat sig i frågan, förordar endast ett distrikt en från SK:s förslag avvikande stadieindelning, nämligen systemet 2 + 4 + 3.

Ö v e r s t y r e l s e n delar SK.s uppfattning, att det ur omvårdnadssynpunkt är önskvärt att utsträcka småskollärarnas arbetsområde till att omfatta de tre första skolåren i de skolformer, där så låter sig göra med hänsyn till undervisningstekniska förhållanden och dylikt. Ur utvecklingspsykologisk synpunkt kan det emellertid knappast anföras några bestämda skäl vare sig för ett tvåårigt eller för ett treårigt småskolestadium, möjligen för ett fyraårigt. Hos barn kan man nämligen i allmänhet vid Il-årsåldern lägga märke till en alltmera framträdande förmåga till abstrakt tänkande. Nästa utvecklingsskede, som börjar i och med puberteten, är dock betydligt mera markerat. Det finns därför ur utvecklingssynpunkt vissa skäl, som tala för ett enhetligt »primärstadium», omfattande klasserna 1—6. Enligt överstyrelsens mening är det dock för närvarande ej lämpligt att fastlåsa stadieindelningen i ett alltför stelt system, bland annat därför att frågan om förskoleåldern ännu är under utredning. Under sådana förhållanden uppfattar överstyrelsen SK:s förslag endast såsom ett provisorium, som är godtagbart tills vidare. Den av kommissionen föreslagna förstärkningen av småskollärarutbildningen är dock en nödvändig förutsättning för en utvidgning på längre sikt av småskollärarnas arbetsområde. I detta sammanhang vill överstyrelsen fäsU uppmärksamheten på att det ökade lärarbehov, som kommer att uppstå genom skolpliktens förlängning, ej torde kunna tillgodoses med mindre småskollärarnas arbetsområde utvidgas. Såsom

kommissionen påpekar (s. 4 9 ) , kommer det ökade lärarbehovet i första hand att gälla de akademiskt utbildade realskollärarnas kategori, under det att minskningen av lärarbehovet vid barnantalets tillbakagång framdeles tidigast gör sig märkbar inom småskolan. Men om småskollärare utbildas för tjänstgöring i vissa folkskoleklasser och en del folkskollärare i sin tur vidareutbildas för tjänstgöring på enhetsskolans realskolestadium, synes det bli lättare att på detta

Sammanfattning

stadium fylla det lärarbehov, som ej torde kunna tillgodoses i vanlig ordning. I fråga om den av SK föreslagna benämningen av enhetsskolans olika stadier — småskolan, mellanskolan och realskolan — har överstyrelsen intet att erinra. Överstyrelsen vill slutligen understryka SK:s uttalande (s. 8 0 ) , att elever med tillräckliga begåvningsförutsättningar böra beredas tillfälle att genomgå småskolan på två år.

av överstyrelsens i anslutning

Enhetsskola och skolplikt. Överstyrelsen biträder SK:s förslag om en nioårig enhetsskola såsom mål för en fortskridande skolreform, avsedd att genomföras i den takt, som förhållandena medge. Ehuru en så genomgripande reform som denna ej kan genomföras annat än i etapper — vilka överstyrelsen söker närmare ange i anslutning till kap. 15 — är det angeläget, att principbeslut rörande reformens grunddrag av statsmakterna fattas snarast möjligt, så att man i tid kan börja planera skolväsendets utveckling mot det sålunda uppställda målet. Detalj bestämmelser beträffande enhetsskolans organisation och skolpliktens fullgörande böra däremot anstå, tills en tillräckligt omfattande försöksverksamhet hunnit genomföras. Denna bör enligt överstyrelsens mening igångsättas snarast möjligt. Centralisering. Överstyrelsen anser, att skolväsendets fortsatta centralisering bör genomföras med varsamhet. En generell centralisering är sålunda att tillråda endast n ä r det gäller enhetsskolans högstadium (klasserna 7—9). Centralisering av klasserna 5 och 6 bör däremot ej

synpunkter

till kap.

och

förslag

3.

förekomma annat än undantagsvis och där så är av behovet starkt påkallat. Överstyrelsen delar SK:s uppfattning, att småskolor böra bibehållas ute i bygderna, där så befinnes lämpligt. Däremot är överstyrelsen icke ense med SK om att bygdeskolor i allmänhet böra vara fyraåriga. Differentiering. I SK:s alltför odifferentierade enhetsskola torde det bli svårt både att upprätthålla nuvarande kunskapsstandard och att effektivt tillgodose elevernas begåvning och yrkesintressen. Resultaten av de psykologisk-pedagogiska undersökningar, som SK refererar i betänkandet, ge enligt överstyrelsens mening belägg för behovet av en tidigare differentiering än den kommissionen tänkt sig. SK synes överdriva de sociala riskerna av en tidigare differentiering. För sådana elever, som tidigt visa utpräglad håg och fallenhet antingen för fortsatta teoretiska studier eller för yrkesutbildning, bör prövas en tidigare linjedifferentiering antingen inom enhetsskolan eller genom överförande av dessa elever till andra skolformer, yrkesskolor, praktiska mellanskolor och dylikt. 35

Genom att ej endast för utpräglat praktiskt lagda elever utan även för »allmänbegåvningar» öppna genvägar till kvalificerad yrkesutbildning och till utkomst synes det för de praktiska levnadsbanorna bli lättare än enligt SK:s förslag att kunna få sin önskade andel även av sistnämnda begåvningskategori. Överstyrelsen anser, att SK :s differentieringsförslag ej kan godtagas annat än såsom alternativ vid en försöksverksamhet. I samband med denna böra även

andra differentieringssystem tillräcklig omfattning.

utprövas i

Stadieindelning. SK :s förslag, att småskollärarnas arbetsområde i skolor av A-formen skall omfatta klasserna 1—3, anser sig överstyrelsen kunna acceptera tills vidare. Elever med tillräckliga förutsättningar böra dock tillåtas att genomgå småskolan på två år. I fråga om den av SK föreslagna stadieindelningen i övrigt har överstyrelsen intet att erinra.

FJÄRDE

KAPITLET

E N H E T S S K O L A N S OCH

A R B E T S S Ä T T

Ä M N E S I N N E H Å L L

Detta kapitel inledes med beaktansvärda synpunkter angående förutsättningarna för en »fortskridande skolreform», närmast i fråga om skolans inre arbete. Det är tacknämligt, att SK låtit genomföra en inventering av den pågående spontana försöksverksamheten i svenska skolor, som visar, att »den inre skolreformen redan är på väg». De pedagogiska uppslag och redogörelser för försök, som SK redan insamlat, utgöra ett värdefullt material, som i lämpliga delar snarast bör bearbetas och bringas till allmän kännedom.

Även om sådan spontan försöksverksamhet på intresserade lärares eget initiativ kommer att fortsätta utan statligt beskydd, delar överstyrelsen helt SK:s uppfattning, att det bör ligga i det offentliga skolväsendets eget välförstådda intresse att mera aktivt än hittills både direkt och indirekt stimulera det pedagogiska reformarbetet på den inre fronten genom stöd dels åt den psykologiska och pedagogiska forskningen, dels åt den praktiskt inriktade försöksverksamheten på skolans område.

Förutsättningar

skolreform.

för en fortskridande

Psykologisk-pedagogisk forskning. I sin verksamhet konfronteras överstyrelsen ofta med psykologiska och pedagogiska problem, som behöva utredas på ett vetenskapligt sätt. För sådant arbete måste överstyrelsen anlita både enskilda forskare och vetenskapliga institutioner. Det statens psykologisk-pedagogiska institut, som upprättades år 1944, har härvidlag varit en tillgång. Då emellertid institutet ej kommit att utvidgas på det sätt, som skulle ha motsvarat den alltmera ökade omfattningen av dess arbetsuppgifter — både vetenskapliga under-

sökningsuppdrag och kursverksamhet — ha under senare år flera av institutets forskningsuppgifter måst uppskjutas på obestämd tid. I sina anslagsäskanden för budgetåret 1949/50 har institutet sålunda anmält, att bl. a. följande för skolväsendets utveckling viktiga uppgifter måste anstå tills vidare: undersökningar rörande olika läroämnens trötthetsbelastning, ytterligare utvidgning av standardiserade kunskapsprov i olika läroämnen, konstruktion av diagnostiska prov i matematik och språk, utarbetande av ytterligare grupptests för olika åldrar, undersökningar rörande grupptestningens metodik, statistisk bearbetning av skrivningarna i realexamen, standardisering av

frågeformulär för undersökning av missanpassade barn samt utarbetande av en handledning för ett friare studiesätt vid undervisningen.

Med tanke på de ytterst blygsamma villkor, varunder den psykologisk-pedagogiska forskningen alltjämt arbetar i vårt land, vill överstyrelsen understryka följande uttalande av SK (s. 87) :

SK utgår ifrån att denna verksamhet skall ledas av skolöverstyrelsen, förtjänar erinras om att det i överstyrelsens regi redan pågår en omfattande försöksverksamhet inom det svenska skolväsendet, vilken delvis redan lett till praktiska resultat.

I detta sammanhang förtjänar påpekas, att statsanslagen till civil teknisk och naturvetenskaplig forskning under budgetåret 1948/49 uppgå till 6,2 miljoner kronor, medan motsvarande anslag till psykologisk-pedagogisk forskning utgör 65 000 kronor. En väsentlig höjning av sistnämnda anslag är givetvis erforderlig. Praktisk-pedagogisk försöksverksamhet. SK framhåller (s. 88) med rätta, att pedagogiska experiment äro en nödvändig förutsättning för framsteg på undervisningens område. Varje lärare bör enligt kommissionen uppmuntras att inom vissa gränser bedriva försöksverksamhet, och denna behöver få ett påtagligt stöd i många former.

Sålunda ha försöken med inbyggda praktiska linjer och försöken dels med engelska såsom begynnelsespråk, dels med kombinerade skrivningar i de moderna språken lett till att de prövade anordningarna under åren 1945, 1946 och 1948 successivt genomförts inom skolväsendet. Försöken med prövningsfri intagning ha nu förts så långt, att beslut härom inom kort torde komma att meddelas. Försök med undervisning i ryska och spanska pågå, och vissa experiment med reducerade timplaner på realskolestadiet ha påbörjats. Vid seminarierna pågår försöksverksamhet rörande det inre arbetet särskilt med hänsyn till friare arbetsformer. Vid några seminarier har man påbörjat försök med lämplighetsprov och andra prov såsom intagningsgrund. Inom folkundervisningen bedrives en försöksverksamhet, som också i viss utsträckning påkallar överstyrelsens medverkan. Sålunda pågå försök med undervisning i engelska på olika stadier, försök med olika typer av 8årig folkskola och inbyggda realskollinjer (t. ex. de s. k. sångklasserna) samt försök med reducerad timplan i småskolan och vissa förstärkningsanordningar. Beträffande skolungdomens studievanor har en undersökning påbörjats, vars resultat torde kunna läggas till grund för utarbetandet av vissa studieanvisningar för ungdomen. Vidare har överstyrelsen sedan flera år administrerat de standardiserade proven i folkskolan, och under överstyrelsens inseende stå slutligen även försöken med kombinerad korrespondens- och radioundervisning i engelska för folkskolan.

Såsom komplement till de spontana pedagogiska experimenten fordras emellertid »försöksverksamhet av mera permanent och systematisk karaktär», framhåller kommissionen, som i detta sammanhang med rätta också understryker behovet av försöksskolor. »För skolans utveckling kan mycket vinnas genom en systematisk försöksverksamhet under statens ledning» (s. 17). Eftersom

På grund av såväl omfattningen av sina övriga arbetsuppgifter som otillräckliga anslag till försöksverksamhet tvingas överstyrelsen med sina nuvarande personella resurser till en alltför snäv begränsning av sin medverkan vid dylik verksamhet. Villkoret för att sådan över huvud taget skall kunna igångsättas under överstyrelsens ledning är ofta, att verksamheten kan uppläggas efter rikt-

»För skolans framtida utveckling är det av största betydelse, att den psykologisk-pedagogiska forskningen erhåller frikostigt stöd av det allmänna. Statens psykologisk-pedagogiska institut, vars insatser måste spela en väsentlig roll för den fortskridande skolreformen, bör erhålla ökade resurser. Detsamma gäller universitetens och högskolornas psykologisk-pedagogiska institutioner, som arbetar under svåra ekonomiska förhållanden. Medel måste finnas både till den psykologiska grundforskningen och till de undersökningar, som är direkt inriktade på praktiska pedagogiska problem.»

linjer, som vid försökens början centralt fastställas och sedan fullföljas utan tidskrävande detaljplanering och kontroll från överstyrelsens sida. Med sina nuvarande resurser kan överstyrelsen däremot ej inlåta sig på en försöksverksamhet, som förutsätter regelbundna besök i de skolor, där försöken pågå, eller som fordrar, att experimenten följas i alla enskildheter. Behovet och betydelsen av en utvidgad försöksverksamhet på skolväsendets område understryker SK med rätta. I sitt betänkande rekommenderar den gång efter annan försöksverksamhet, och denna gäller ej endast detaljspörsmål utan den nya skolorganisationen såsom helhet. Sålunda planerar SK stort anlagda försök med den föreslagna enhetsskolan, avsedda att påbörjas redan från och med läsåret 1949/50. Denna försöksverksamhet förutsätter självfallet organisatoriska och administrativa åtgärder av sådant slag, att överstyrelsens ledning är ofrånkomlig, så snart planläggningsstadiet passerats. En mängd intrikata problem komma att uppstå i samband med försöksverksamheten och den förestående allmänna expansionen inom skolväsendet. Denna måste organiseras och ledas under ständig kontakt med lokala styrelser och skolledare: inspektörer, rektorer och överlärare. De vid försöken medverkande lärarna måste instrueras både genom kurser och mera kontinuerlig pedagogisk konsulentverksamhet. I samband med denna verksamhet bör lämnas behövlig orientering rörande arbetssättet i anslutning till de nya studieplaner, som SK har under utarbetande. Vidare måste resultaten av försöksverksamheten utvärderas på ett tillförlitligt sätt, bland annat genom pedagogisk-statistiska undersökningar av olika slag. Även den skolpsykologiska verksamheten vid försöksskolorna och inom skolväsendet i övrigt,

där sådan pågår eller kan ifrågakomma, behöver planeras och ledas. Behovet av en central instans för det pedagogiska försöksarbetet framväxer ur kravet på en fortskridande skolreform, framhåller kommissionen, som föreslår, att en sådan instans förlägges till skolöverstyrelsen. Förutom med försöksarbetet och den därigenom nödvändiga utvidgningen av kursverksamheten för lärarnas vidareutbildning skulle denna instans ha att befatta sig med en mängd pedagogiska uppgifter, vilka kommissionen (s. 100 f.) delvis exemplifierar i samband med att den anger följande riktlinjer för verksamheten. En av de viktigaste uppgifterna blir att leda arbetet på en successiv förnyelse av studieplanerna. Eftersom undervisningen ofta präglas mer av de förekommande provens karaktär än av studieplanernas rekommendationer, måste instansen vidare ta initiativet till att utarbeta prov i anslutning till studieplanernas målsättning och studiegång, vilka kunna ställas till lärarnas förfogande. Då den centrala instansen måste ansvara för synnerligen omfattande och för det pedagogiska framåtskridandet väsentliga uppgifter, torde den inte kunna inskränkas till en enstaka rotel utan bör ges karaktären av en särskild avdelning inom skolöverstyrelsen. En uppbyggnad i etapper kan emellertid vara att rekommendera. Av stor betydelse är en nära samverkan mellan den nya avdelningen inom skolöverstyrelsen och statens psykologisk-pedagogiska institut, framhåller kommissionen slutligen.

Då det är av vikt, att den av kommissionen sålunda föreslagna pedagogiska instansen snarast möjligt organiseras och får träda i funktion, har överstyrelsen i underdånig framställning den 23 december 1948 föreslagit, att det från och med den 1 juli 1949 inom överstyrelsen inrättas en särskild rotel för pedagogisk försöksverksamhet m. m. I fråga om försöksrotelns inplacering i verket och förhållande till statens psykologisk-pedago39

giska institut anför överstyrelsen skrivelse bland annat följande:

i sin

Den nya roteln bör icke inordnas i någon av de nuvarande verksavdelningarna utan hellie tänkas som en fristående rotel, vilken alltefter behovet samverkar med än den ena, än den andra av överstyrelsens avdelningar. Gränsdragningen mot psykologisk-pedagogiska institutets verksamhet kommer säkerligen icke att vålla alltför stora bekymmer, eftersom en naturlig arbetsfördelning, betingad av arbetsuppgifternas art, torde komma att ge sig nära nog av sig själv. Institutet ligger närmast till för undersökningar av över-vägande vetenskaplig karaktär, överstyrelsen för praktiskt inriktade försök, där det kommer an på kontakten med skolväsendet i det hela.

Roteln bör också bedriva viss konsulentverksamhet, som dock under det första verksamhetsåret, då andra uppgifter träda i förgrunden, torde få begränsas till försöksskolorna. Att den ifrågavarande roteln

inrättas

utgör en första förutsättning för att det föreliggande programmet till skolreform skall

kunna

realiseras.

härvidlag och för

Dess

betydelse

det nuvarande

skol-

väsendet kan väntas bli så stor, att det är angeläget, att den inrättas från

och

med nästa budgetår, även om med beslut i skolfrågan

skulle anstå till en senare

riksdag.

Arbetssättet. De rekommendationer, som både SU (VI)' och SK ger i fråga om utvecklingen av skolans inre arbete, äro så allmänt hållna, att de merendels utan vidare kunna godtagas, såsom när SK sammanfattningsvis framhåller följande: »Den pedagogiska utvecklingen bör inte leda till ett ensidigt utnyttjande av ett enda tillvägagångssätt utan till ökad omväxling i skolarbetet. Skolutredningens kritik mot ensidig klassundervisning är berättigad. Å andra sidan kan verksamheten i skolan knappast begränsas till individuellt arbete eller till grupparbete. En planmässig kombination torde ge de bästa resultaten. Skolan skall liksom livet bjuda på varierande situationer, som ger rytm åt arbetet och övning i skilda slag av verksamhet. Olika moment kan avlösa varandra: individuellt arbete, grupparbete och för hela klassen gemensamt arbete» (s. 115). Däremot är den dom, som SK fäller över den nuvarande skolans arbetssätt, alltför summarisk för att vara rättvis. Det förefaller sålunda ensidigt att karakterisera den vanliga klassundervisningen såsom en »fråge- och svar»-metod enbart i form av frågor av läraren och svar av eleverna. Även vid klassundervisning förekommer det nämligen ej så sällan,

att det är eleven som frågar. Visserligen medger SK, att »fråge- och svar»-metoden verkligen kan fylla ett ändamål, om den användes måttfullt och i ämnen, för vilka den passar. Men följande skildring av detta undervisningssätt, som enligt vad kommissionen

påstår, hittills har

varit

»tämligen allenarådande i svenska skolor», förefaller att vara hållen i alltför mörka färger : »Då denna metod förutsätter, att det är läraren, som dirigerar lärjungarnas aktivitet, blir denna — lärjungarnas — aktivitet i bästa fall endast halv. Metoden är ägnad att framskapa osjälvständighet, auktoritetstro, passivitet, i värsta fall leda vid skola och arbete över huvud. Den ger föga möjlighet till initiativ från lärjungens sida, och den har föga utrymme för samarbete mellan lärjungarna. Den befordrar inte lusten till fortsatt studiearbete på egen hand. Till sin inre syftning är metoden auktoritär» (s. 5). Remissyttranden. Särskilt i de yttranden, som avgivits över SK:s betänkande av läroverkskollegier, framhålles från många håll, att kommissionen givit en vrångbild av arbetssättet i den nuvarande skolan. Ett kollegium menar, att SK »synes vara dåligt eller ensidigt underrättad om det inre arbetet vid våra läroverk».

Samtidigt som man allmänt betygar sin uppskattning av SK:s positiva förslag till friare arbetsformer, betonar man, att försök i denna riktning redan påbörjats vid flera skolor. Många kollegier förklara sig villiga att medverka vid en utvidgad fördomsfri prövning av de av SK rekommenderade metoderna. Önskemålet, att undervisningen bör bli mera individualiserad och aktivitetsbetonad, inses av de flesta kollegier. Att man emellertid på läroverkshåll trots dessa positiva deklarationer ställer sig övervägande skeptisk till SK:s förslag beror på att man anser, att vissa grundförutsättningar för en allmän tillämpning av dessa friare metoder ännu saknas. Särskilt framhålles, att klassernas storlek är och för den närmaste framtiden sannolikt kommer att bli ett av de största hindren för en individualiserande undervisning. En sådan undervisning ökar redan i sig själv lärarnas arbetsbörda avsevärt. Eleverna betecknas allmänt såsom alltför omogna för att kunna arbeta på egen hand i den omfattning, som SK förutsätter. Flera kollegier anse, att kommissionen även överskattat studieintresset särskilt hos ungdom i övergångsåldern. Vfdare betonas, att bristen på enhetlighet i klassarbetet kan leda ej endast till en sänkning av kunskapsstandarden utan också till en försämring av disciplinen. Beträffande denna framhåller ett kollegium, att »ingen än så god psykisk behandling av ungdom i övergångsåldern kan mer än i någon mån neutralisera den allmänna håglöshet och mer eller mindre trotsiga inställning, som är normal för puberteten». Över huvud taget synas läroverkskollegierna vara av den uppfattningen, att SK överskattar både elevernas och lärarnas förmåga. Sålunda framhåller ett kollegium, att det gäller att få en skolordning, »som utgår från den hårda verkligheten, d. v. s. medelmåttigt elevmaterial och medelmåttigt lärarmaterial, och icke är upplagd efter ett genialiskt överskikt av båda slagen». Även de flesta statens folkskolinspektörer, som yttrat sig i fråga om arbetssättet, ställa sig tveksamma till SK:s förslag till friare arbetsformer, enär eleverna i enhetsskolan i regel ej ha förmåga att bedriva studier på egen hand i den utsträckning, som SK förutsätter.

Ö v e r s t y r e l s e n delar den i många remissyttranden framförda uppfattningen, att SK i viss mån överskattat såväl

elevernas förmåga till självständigt arbete som lärarnas förmåga att bedriva individualiserande undervisning. Att lärare i allmänhet sakna tillräcklig pedagogisk skolning för sådan undervisning torde visserligen i betydande mån kunna avhjälpas genom kurs- och konsulentverksamhet, men det finns andra hinder, som för närvarande och för den närmaste framtiden synas vara svårare att övervinna. Den största svårigheten är de mångenstädes alltför stora klasserna. Även om detta förhållande ej under den närmaste framtiden kan ändras, vill överstyrelsen kraftigt understryka kommissionens åsikt, »att klassernas storlek bör reduceras, så snart tillgången på lärare och på skollokaler gör detta genomförbart» (s. 93). Därvid bör man visa större generositet, när det gäller s. k. bygdeskolor. Enligt överstyrelsens mening få de nuvarande svårigheterna likväl ej hindra, att de av SK rekommenderade metoderna systematiskt prövas under så gynnsamma förutsättningar, som över huvud taget är möjligt. En av dessa är, att den individualiserande undervisningen prövas ej endast i förening med vanlig klassundervisning och grupparbete — såsom SK tänkt sig — utan på högre skolstadier också i förening med linjedelning av det slag, som överstyrelsen redan antytt i närmast föregående kapitel i samband med granskningen av kommissionens differentieringsförslag. Överstyrelsen anser nämligen, att en individualiserande undervisning lättare kan genomföras även i tämligen stora klasser, om dessa äro någorlunda homogena. I varje fall underlättas på så sätt det av kommissionen föreslagna systemet med grundkurser och överkurser. En noga avvägd kombination av klassundervisning, individualisering och grupparbete bör enligt överstyrelsens 41

mening på lämpliga skolstadier prövas dels inom odifferentierade klasser — på det sätt SK tänkt sig — dels i vissa klasser, som genom linjedelning blivit mera homogena till sin sammansättning. Överstyrelsen delar helt kommissionens uppfattning, att man vid sådana försök ständigt måste hålla effektivitetssynpunkten i sikte. Likaså understryker överstyrelsen kommissionens uttalande, att det är av stor vikt, att en mera omfattande försöksverksamhet verkligen kommer till stånd i vårt eget land, så att man icke längre behöver lita så mycket till främmande erfarenhet, som SK härvidlag synes ha gjort. Ty —• såsom kommissionen själv framhåller — sådan erfarenhet »i fråga om praktisk pedagogik kan inte reservationslöst anses gälla för svenska förhållanden» (s. 118). När det gäller hjälpmedel i skolarbetet konstaterar SK med rätta, att ett aktivt och individualiserat arbetssätt »kräver riklig tillgång på böcker och annat arbetsmaterial» (s. 90). I fråga om prov som hjälpmedel i skolarbetet samt journalföring och betyg rekommenderar SK en systematisk prövning av olika förfaringssätt, som emellertid i detta sammanhang ej behöva närmare beröras, eftersom överstyrelsen torde få tillfälle att återkomma till dessa spörsmål i samband med den planerade försöksverksamheten. Vad slutligen beträffar frågorna om elevernas självstyrelse, föreningsarbete och införande av en särskild »klassens timme», avsedd för elevernas egna angelägenheter och huvudsakligen ordnad enligt program, som de själva uppgöra, ansluter sig överstyrelsen till SK:s uppfattning, att sådan verksamhet ej bör bindas genom generella föreskrifter. I åtskilliga skolor har man redan länge sökt att praktiskt pröva sig fram till lämpliga former för en elevrepresentation och över huvud taget för deras aktiva

medverkan vid utgestaltningen av skolans sociala liv. Enligt överstyrelsens mening bör man fortsätta även med denna värdefulla försöksverksamhet. Hemuppgifter, arbetsvecka och läsår. Frågan om hemarbetet — läxorna —- har självfallet ett visst samband med undervisningsmetoderna. Både SU och SK utgå ifrån att hemarbetet kan minskas, om mera intressebetonade metoder införas i skolarbetet. Även i fråga om hemarbetet föreslår SK en planmässig försöksverksamhet, bland annat för att utröna, »i vilken omfattning och på vilka stadier en skola med aktivt arbetssätt kan nöja sig med frivilligt hemarbete utan att arbetsresultatet försämras» (s. 135). Överstyrelsen anser emellertid, att denna försöksverksamhet ej bör begränsas enbart till sådana problem, utan den bör utvidgas till att gälla även frågan, hur olika undervisningsmetoder ur trötthetssynpunkt på det hela taget inverka på både barn och lärare. SK föreslår dock, att vissa reformer omedelbart genomföras. Sålunda böra enligt kommissionens mening obligatoriska hemuppgifter ej förekomma på lågstadiet. Även om ett generellt förbud mot läxor i småskolan ej är att förorda, bör enligt överstyrelsens mening stor varsamhet tillrådas, när det gäller hemuppgifter på ett så tidigt skolstadium. Däremot delar överstyrelsen helt SK:s uppfattning, att hemuppgifter ej böra förekomma vare sig efter helgdag eller efter lovdag. I skrivelse den 13 oktober 1948 har överstyrelsen hemställt om författningsföreskrifter härutinnan, avsedda att tillämpas från och med läsåret 1949/50. I denna skrivelse framhåller överstyrelsen bland annat följande: »Det torde vara en allmän uppfattning, att lärjungarnas nuvarande arbetsbörda ofta är för stor och deras arbetsdag för lång, och det är under sådana förhållanden av vikt, att deras

psykologiskt grundade studieanvisningar. Såsom redan omnämnts har överstyrelsen redan påbörjat en undersökning av elevernas studievanor för att därigenom få ett empiriskt underlag för utarbetandet av sådana studieanvisningar. SK:s förslag i fråga om arbetsvecka och läsår anser sig överstyrelsen i stort sett kunna biträda. Överstyrelsen vill särskilt understryka kommissionens uttalande om behovet av fortsatta undersökningar rörande den mest ändamålsenliga organisationen av arbetsdagen. Därvid bör också frågan om lektionernas och rasternas längd ägnas uppmärksamhet. Det är enligt överstyrelsens mening även önskvärt, att den totala arbetsdagen för barn på vissa skolstadier blir kortare än den nu är. Likaså anser överstyrelsen önskvärt, att dessa undersökningar utvidgas till att gälla skolarbetets fördelning över läsåret i dess helhet, och i detta sammanhang synes man böra överväga frågan om ett vårvinterlov, till vilken överstyrelsen för sin del har en positiv inställning. Över huvud taget bör man eftersträva att ge skolarbetet en lugnare och jämnare rytm, än det nu har.

fritid under söndag, helgdag och lovdag icke inskränkes genom hemuppgifter till påföljande dag.»

Överstyrelsen har vidare i skrivelse den 30 november 1948 föreslagit en generell tillämpning av s. k. reducerad timplan för småskolestadiet. I årets statsverksproposition förebådas bestämmelser härom. Vad speciellt beträffar läroverkselevernas arbetsbörda vill överstyrelsen erinra om att den genom departementsskrivelse den 14 maj 1948 erhållit i uppdrag att skyndsamt utreda frågan om beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga skolor. Överstyrelsen kommer inom kort att till Kungl. Maj :t överlämna utredning i ämnet med förslag till åtgärder. På högre skolstadier, där hemuppgifter på grund av undervisningens omfattning givetvis måste förekomma, bör skolan dock enligt SK :s förslag ha skyldighet att meddela eleverna viss handledning i studieteknik för att på så sätt i någon mån underlätta deras arbetsbörda. SK föreslår därför, att det till hjälp för de äldre eleverna utarbetas ett häfte med

Förändringar I detta avsnitt av sitt principbetänkande behandlar SK icke frågor angående kursinnehållets detaljer. Därför avstår även överstyrelsen ifrån att nu ingå på sådana frågor, vilka för övrigt ej heller äro aktuella, så länge som SK ej framlagt något förslag till vare sig timplaner eller de studieplaner, som kommissionen föreslår i stället för nuvarande kursplaner. Den länge bebådade översyn av våra undervisningsplaner, vilken på skolfrågans tidigare utredningsstadium åtminstone för folkskolans del trädde i förgrunden, har i SK:s betänkande ej samma

i

kursinnehållet. framträdande plats. Enligt kommissionens pedagogiska grundsyn, uttryckt i slagordet »en fortskridande skolreform», bör nämligen undervisningsplanernas revision ej ske ryckvis genom stora förändringar utan i stället genom en ständigt pågående förnyelse i form av smärre justeringar. Själva övergången till ett sådant system måste emellertid bli en mycket besvärlig procedur, särskilt innan man hunnit få igång denna permanenta undervisningsplanerevision. Problemet att få plats på skolschemat för alla de nya ämnen och kursmoment, som kom-

missionen föreslår, anser den åtminstone för enhetsskolans vidkommande delvis löst genom skolpliktens förlängning med två år, »som dels ger bättre utrymme och dels tillåter, att svårare kursmoment flyttas upp till en ålder, då eleverna lättare kan tillgodogöra sig dem» (s. 148). Förutom av utrymmesskäl bör självfallet ur allmän revisionssynpunkt otidsenligt och mindre väsentligt undervisningsstoff utmönstras även ur den nuvarande folkskolans kurser. Inom realskolan däremot måste, såsom kommissionen själv framhåller, både det utrymme, som behöves för nya ämnen eller kursmoment och den lindring, som fordras av hygieniska skäl, vinnas helt genom gallring av det nuvarande stoffet.

Enligt SK:s huvudsynpunkter för ett sådant revisionsarbete bör man därvid i första hand tillgodose behovet av sådana kunskaper och färdigheter, som man oftast har användning för i det praktiska livet. Vidare bör man se till, att kurserna få en starkare anknytning än hittills till det aktuella samhällslivet. Dessutom gäller det att hos individen utveckla värdefulla intressen, även sådana som kunna bli värdefulla fritidsintressen. Överstyrelsen, som gärna i stort sett ansluter sig till dessa allmänna synpunkter, kan likväl icke helt dela den alltför ensidigt utåtriktade bildningsfilosofi, som synes vara utmärkande för den progressiva pedagogiken över huvud. Den har en viss benägenhet att underskatta behovet och betydelsen av fasta och sammanhängande kunskaper, vilka dock utgöra oundgängliga förutsättningar för ett verkligt »kunskapande» i både inre och yttre mening. Kommissionen medger visserligen att »en viss fond av fasta kunskaper är nödNågra särskilda

Kommissionen tecknar så en idealbild av den lärjunge, som i skolan får lära sig att själv skaffa sig insikter, att utnyttja tillgängliga kunskapskällor för att följa med utvecklingen och att vänja sig att sovra ett skiftande material och att inte ta för gott allt som förkunnas. Om en lärjunge vinner färdighet i dessa avseenden, framhåller kommissionen, kan något minskad vikt vid minneskunskaper försvaras även ur andra synpunkter än de hygieniska. »När han behöver kunskap, vet han var han skall söka den. Han följer med utvecklingen, så att skolkunskaperna friskas upp, kompletteras eller ersätts med mer aktuellt material» (s. 148). Hur viktigt det än är att i skolan tillgodose »det praktiska livet» och »samhällslivet», så är dock den av kommissionen sist nämnda huvudsynpunkten — »att hos individen utveckla värdefulla intressen» — den ej minst viktiga. Pä den punkten måste skolan för att fylla sin uppgift ha att erbjuda den uppväxande ungdomen en i verklig mening idealbildande miljö.

synpunkter

I det följande berör överstyrelsen endast en del sådana kursplaneproblem, som äro av principiell innebörd. Överstyrelsen förutsätter emellertid, att äm-

vändig för att man skall kunna orientera sig i den moderna världen och bedöma de företeelser som möter». Men det blir något av en överdrift, när kommissionen omedelbart därefter tillägger: »I en tid, präglad av starka förändringar, får emellertid ett minnesförråd av detaljkunskaper allt mindre värde. Allt nödvändigare blir å andra sidan de färdigheter och den studieteknik, som hjälper individen att på egen hand skaffa sig nya kunskaper.»

och

problem.

betsverket i annat sammanhang får tillfälle att behandla såväl dessa som andra kursplanefrågor mera ingående. Frågan om morgonandakten i skolan

anser sig överstyrelsen böra beröra närmast av den anledningen, att en minoritet inom kommissionen avgivit särskilt yttrande i frågan. •SK.-s majoritet anser, att morgonandakten fortfarande bör vara i princip obligatorisk men att stor frihet bör lämnas i fråga om morgonandaktens utformning. »Ett ofrånkomligt krav är emellertid, att den blir en av högtid och stillhet präglad inledning till dagens arbete» (s. 176). Vissa förslag till annat innehåll i morgonandakten än psalmsång och bibelläsning finnas redan i skolöverstyrelsens metodiska anvisningar för läroverken, påpekar kommissionens majoritet, som dock anser, att dessa förslag böra göras fylligare. Majoriteten, som vidare erinrar om att man vid några högre skolor redan prövat metoden att låta morgonsamling förekomma endast viss dag eller vissa dagar i veckan, framhåller, att möjlighet till ett sådant tillvägagångssätt »bör finnas på högstadiet, då man härigenom i många fall torde kunna öka elevernas intresse och undvika slentrian». SK:s minoritet anser, att tvånget att deltaga i morgonandakten utgör ett kategoriskt ingrepp i trosfriheten och att den för lärarna innebär ett samvetstvång. Minoriteten hävdar, dels att gemensam bön ej skall förekomma i skolan, dels att skolans morgonandakt ersattes av andra former för samling. Remissyttranden. I de yttranden, som avgivits av kollegierna vid läroverken, har icke någon enda skola tillstyrkt reservanternas förslag. Endast enstaka kollegiemedlemmar ha i särskilda yttranden anslutit sig till denna linje. Ej heller har något av kollegierna vid folk- och småskoleseminarierna tillstyrkt kommissionsminoritetens förslag. Detsamma gäller statens folkskolinspektörer. Av de 38 folkskolestyrelser och skolråd, som yttrat sig över SK:s betänkande, ha endast 2 förordat reservanternas förslag.

Ö v e r s t y r e l s e n , som redan i annat sammanhang (kap. 1 och 2) godtagit kommissionsmajoritetens förslag rörande kristendomsundervisningen, vill göra detsamma i fråga om majoritetens förslag angående morgonandakten i skolan, i senare fallet dock med vissa tilllägg. Den möjlighet, som enligt kommissio-

nens flertal bör finnas att på högstadiet låta morgonsamling förekomma endast viss dag eller vissa dagar i veckan, anser överstyrelsen bör finnas på skolans alla stadier, eftersom det gäller att ej endast på högstadiet »öka elevernas intresse och undvika slentrian». Även på mellanstadiet bör det enligt överstyrelsens mening alltjämt finnas möjligheter att vid vissa tillfällen samla skolans alla klasser till gemensam morgonandakt, t. ex. i anslutning till kyrkliga högtider, historiska minnesdagar eller vid andra tillfällen, då skolledaren så finner lämpligt. En sådan högtid för skolans olika avdelningar och klasser torde i många fall ej endast kunna höja andaktens stämningsvärde utan också stärka samhörighetskänslan inom skolan. I särskild bilaga (nr 1) till detta utlåtande redogör undervisningsrådet Alice Quensel för vissa försök vid läroverken att åstadkomma omväxling i morgonandaktens form, av vilken framgår, att kommissionen ej varit i tillräcklig grad orienterad om den försöksverksamhet på området, som redan pågår. Nybörjar under visningen i engelska. Såsom redan anförts, är det ej någon större skillnad mellan SU:s och SK:s förslag i fråga om vare sig motiveringen eller målsättningen för undervisningen i engelska i enhetsskolan. Däremot gå meningarna i sär beträffande bland annat frågan, i vilken klass i enhetsskolan som denna undervisning lämpligen bör begynna. Inom SU har en grupp ledamöter förordat, att undervisning i engelska införes från och med klass 5 för eleverna på examenslinje, för övriga först från och med klass 7. Enligt detta förslag skulle det i folkskolan alltså förekomma två slag av undervisning i engelska. Den grupp ledamöter åter, som föreslagit 6årig odifferentierad enhetsskola, har förordat, att engelska generellt införes från och med klass 6 och att ämnet må kunna göras obliga-

toriskt på samma sätt som undervisningen i slöjd. SK föreslår införande av engelska såsom obligatoriskt ämne redan från och med klass 5. Remissyttranden. I yttranden av kollegierna vid läroverken göras inga invändningar mot SK:s förslag att införa undervisning i detta ämne redan från och med klass 5. Däremot avråda många kollegier från att göra ämnet obligatoriskt. I en del fall föreslås, att ämnet bör få bortväljas redan i klass 7 och ej först i klass 8 såsom kommissionen tänker sig. Även flertalet kollegier vid folk- och småskoleseminarierna tillstyrker SK:s förslag, men halva antalet avråder ifrån att göra ämnet obligatoriskt. Bland de 34 statens folkskolinspektörer, som yttrat sig i frågan, råda delade meningar, dock tämligen jämnt fördelade mellan de båda alternativen: engelska från och med klass 5 respektive från och med klass 6. En inspektör ifrågasätter lämpligheten av att göra ämnet obligatoriskt. Flera inspektörer förorda försöksverksamhet med undervisningen i engelska ordnad enligt olika alternativ. Av de 53 folkskolestyrelser och skolråd, som yttrat sig, ha 5 ifrågasatt lämpligheten av eller avstyrkt SK:s förslag att införa engelska såsom obligatoriskt ämne från och med klass 5. Frågan huruvida undervisningen bör påbörjas i klass 5 eller klass 6 kan ej avgöras, förrän alternativa försök gjorts inom enhetsskolans ram, framhåller en skolstyrelse. Ej mindre än 22 distrikt anse, att klasslärare böra handha även undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6, för vilken mellanskolans lärare alltså böra få erforderlig utbildning.

Ö v e r s t y r e l s e n har redan nämnt, att det under dess inseende pågår försök med kombinerad korrespondens- och radioundervisning. Fastän dessa undersökningar ännu ej avslutats, synas de åtminstone hittills på ett löftesrikt sätt ha visat skolradions möjligheter att komplettera och stödja språkundervisningen. Därmed är dock frågan om förutsättningarna för ett allmänt införande av undervisning i engelska redan från och med klass 5 ingalunda tillräckligt utredd. Man vet sålunda ännu ej med bestämdhet, i vad mån det kan lyckas att redan på detta stadium och med barn i väsent46

ligen ogallrade klasser bedriva effektiv undervisning i engelska. Ej heller vet man ännu med säkerhet, vad det finns för möjligheter att ordna denna undervisning, vilken särskilt i landsbygdens flerklassiga skolor torde komma att erbjuda stora praktiska svårigheter såväl rent undervisningstekniskt som med hänsyn till lärarfrågan. Därför anser överstyrelsen, att det snarast möjligt bör igångsättas en utvidgad försöksverksamhet med undervisning i engelska i olika skolformer och med hjälp av olika metoder, däribland även film. Man bör därvid praktiskt söka utröna, vad denna undervisning under olika förhållanden fordrar av både barn och lärare. Även om överstyrelsen delar SK:s uppfattning, att denna undervisning principiellt bör stå öppen för alla, måste man dock i praktiken räkna med att ej endast hjälpklassklientelet utan också andra barn, som sakna både lust och förmåga att tillgodogöra sig undervisning i engelska, snarast möjligt och i många fall redan från början böra befrias från denna. Ämnena orientering och samhällskunskap. SK påpekar (s. 6 ) , att undervisningen i ämnet hembygdskunskap rätt bedriven ger barnen deras första systematiska orientering i omvärlden. Ämnet ger dem också en första orientering i geografi och naturkunnighet och i någon mån i historia. Vid hembygdsundervisningen lämnas denna orientering i form av s. k. samlad undervisning, som är en mycket naturlig undervisningsform ej endast på lågstadiet utan i viss mån även på högre stadier. Efter klass 3 splittras emellertid hembygdsundervisningen upp på de tre särskilda orienteringsämnena: historia, geografi och naturkunnighet. Men därmed upphör samhällsorienteringen för en tid, närmare bestämt ända till klass 7. Det

är denna lucka i fråga om samhällsorientering, som SK vill fylla genom att från och med klass 4 införa det nya ämnet samhällskunskap, vilket särdeles väl lämpar sig för en fortsättning av den s. k. samlade undervisning, som grundlagts i hembygdskunskapen. Ämnet samhällskunskap är nämligen liksom hembygdskunskapen en integration av flera ämnen: historia, geografi, ekonomilära, sociologi, hälsolära o. s. v. Till samhällskunskap kan man räkna nära nog allt, som rör mänsklig sammanlevnad. SK:s förslag att låta ämnet hembygdskunskap, som sålunda är en förberedelse för ämnet samhällskunskap, kallas för »orientering» rätt och slätt, har i remissyttrandena så gott som genomgående avvisats. Även överstyrelsen anser, att man, så länge denna grundläggande »samhällskunskap» ej kan erhålla någon mera lyckad beteckning än »orientering», bör bibehålla den hävdvunna benämningen »hembygdskunskap», så mycket hellre som ämnet samhällskunskap, som tar vid, där den egentliga hembygdsundervisningen slutar, i viss mån är ett slags »social hembygdskunskap». Överstyrelsen anser det förtjänstfullt, att både SU och ännu mera SK starkt hävdat samhällskunskapens ställning inom vårt undervisningsväsen. Eftersom samhällskunskap såsom fristående ämne emellertid är nytt och dessutom mycket omfattande, behöver det på ett sakkunnigt sätt kartläggas. Vid utarbetande av läroböcker och studieplaner i samhällskunskap är det dock angeläget att tillse, att dess naturliga samband med andra ämnen ej går förlorat. Med särskild hänsyn till det överhängande behovet av läroböcker i det nya ämnet samhällskunskap har överstyrelsen genom beslut den 30 augusti 1948 tillkallat sakkunniga med uppgift att undersöka, vilka krav som numera

böra ställas på läroböcker i detta ämne, utarbeta allmänna planer för sådana hjälpmedel och överväga, hur de böra åstadkommas. De sakkunniga ha den 22 januari 1949 inkommit med »Utlåtande angående lärobok i samhällskunskap vid folkskoleseminarierna». Vidare har överstyrelsen i utlåtande den 20 december 1948 över en underdånig framställning från statsvetenskapliga intresseförbundet hemställt bland annat, att försök snarast måtte få anställas med undervisning i samhällskunskap såsom tillvalsämne i gymnasiets båda högsta ringar och vidare att lärare, som avlagt statsvetenskaplig examen, vid anställning i samband med denna försöksundervisning må avlönas i likhet med den som är behörig till anställning såsom extra adjunkt. Praktiska ämnen och fysisk fostran. Det är enligt överstyrelsens mening förtjänstfullt, att SK velat kraftigt stärka de s. k. övningsämnenas ställning och bryta dessas isolering från andra ämnen. Ett betydelsefullt led i denna strävan är att i sådana övningsämnen som musik och teckning inrymma även viss värdefull allmänbildning — musikhistoria, konsthistoria och dylikt — såvida vederbörande lärare har erforderliga förutsättningar härför. Överstyrelsen delar likaledes SK :s uppfattning, att man i de ämnen, som avse att ge estetisk fostran, bör lägga vikt vid att barnen få tillfälle till aktivitetsglädje och fritt skapande verksamhet. Ämnenas teknik bör ej meddelas för tidigt och tvångsvis, så att denna förkväver verksamhetsglädjen. Överstyrelsen understryker behovet av den mera mångsidiga slöjdundervisning, som SK föreslår för lågstadiet. När det gäller denna undervisning på högre stadier, saknar man emellertid en synpunkt, som SU starkt framhållit, nämligen att slöjdundervisningen ej så ensidigt som hittills får bedrivas såsom individuellt

arbete utan att den också bör ge visst utrymme för grupparbete, varvid eleverna tillsammans få tillverka saker och ting för gemensamt bruk — t. ex. idrottsmateriel, modeller för trafikundervisning och dylikt. Likaledes med tillfredsställelse noterar överstyrelsen SK:s förslag, att undervisning i slöjd och hemkunskap bör vara obligatorisk för såväl pojkar som flickor. Däremot delar överstyrelsen icke SK:s uppfattning, att barnavård bör ingå endast såsom en frivillig tilläggskurs. Önskvärt vore, att denna kurs kunde göras obligatorisk.

Sammanfattning

av överstyrelsens i anslutning

Förutsättningar för en fortskridande skolreform. Överstyrelsen understryker SK:s uttalanden om ökat stöd åt såväl psykologisk-pedagogisk forskning som praktisk-pedagogisk försöksverksamhet. Beträffande den centrala ledningen av sistnämnda verksamhet erinrar överstyrelsen om sin framställning detta år om inrättande inom skolöverstyrelsen av en särskild rotel för pedagogisk försöksverksamhet. Arbetssättet. SK synes ha undervärderat den nuvarande skolans arbetssätt och i viss mån överskattat betydelsen och effektiviteten av det arbetssätt, som kommissionen själv föreslår. Vidare synes SK ha överskattat såväl lärarnas som elevernas möjligheter härvidlag och alltför mycket bortsett från de praktiska svårigheterna för en individualiserande undervisning, bland annat klassernas nuvarande storlek och bristande homogenitet. En sådan undervisning torde emellertid kunna genomföras även i klasser av nuvarande storlek, om dessa göras någor-

48 I fråga om den fysiska fostran har SK med rätta framhållit såsom en angelägen reform, att gymnastikavdelningarnas storlek reduceras. Enligt överstyrelsens mening synes detta emellertid redan nu i viss mån kunna ske, om statsbidrag beviljas till det antal undervisningstimmar i gymnastik, som skolorna med hänsyn till lokaler m. m. ha möjlighet att utnyttja. Vidare är det förtjänstfullt, att SK starkt framhållit behovet av en allmän simundervisning. Överstyrelsen har genom cirkulär den 22 maj och den 28 oktober 1948 föreskrivit, att elevernas simkunnighet bör vitsordas på terminsbetygen.

synpunkter

till kap.

och

förslag

4.

lunda homogena till sin sammansättning. Jämsides med det av SK föreslagna systemet med odifferentierade klasser bör därför prövas en noga avvägd kombination av klassundervisning, individualisering och grupparbete i klasser, som genom differentiering gjorts mera homogena. Överstyrelsen föreslår, att man i samband med denna försöksverksamhet även låter undersöka, hur olika undervisningsmetoder ur trötthetssynpunkt inverka på både barn och lärare. Beträffande hemarbetet tillrådes stor varsamhet, när det gäller att ge läxor i småskolan. Överstyrelsen delar SK:s uppfattning, att läxor över huvud taget ej böra förekomma till dag efter helgdag och lovdag. Överstyrelsen har redan gjort framställning om författningsföreskrifter härvidlag. SK:s förslag om arbetsvecka och läsår biträdes i stort sett, men överstyrelsen förordar fortsatta undersökningar angående den mest ändamålsenliga organisationen av såväl arbetsveckan som läsåret.

Överstyrelsen uttalar sin positiva inställning till frågan om ett vårvinterlov. Förändringar i kursinnehållet. Överstyrelsen delar i stort sett SK :s huvudsynpunkter på lärokursernas innehåll men anser, att kommissionens grundsyn härvidlag väl mycket präglas av den ensidiga utåtvändhet, som är utmärkande för amerikansk progressiv pedagogik. / fråga om morgonandakten i skolan godtager överstyrelsen kommissionsmajoritetens förslag, dock med vissa tillägg. Sålunda bör på alla skolstadier finnas möjlighet att låta morgonsamling förekomma endast viss dag eller vissa dagar i veckan och vidare möjlighet att på skolans mellanstadier samla skolans alla klasser till gemensam morgonandakt, varigenom ej endast dennas stämningsvärde förhöjes utan också samhörighetskänslan mellan klasserna starkes. Beträffande nybörjarundervisningen i engelska tillrådes en utvidgad försöksverksamhet enligt olika alternativ. Endast genom praktiska försök synes man kunna få en bestämd uppfattning om vad man i väsentligen ogallrade klasser på enhetsskolans mellanstadium har för möjlig-

heter att effektivt bedriva undervisning i engelska och hur sådan undervisning i olika skolformer lämpligen bör ordnas. Samhällskunskap bör även enligt överstyrelsens mening införas såsom särskilt ämne från och med klass 4, men ämnet förutsätter särskilt noggrann planering, och lämpliga läroböcker och studieplaner böra utarbetas. Överstyrelsen har för detta ändamål tillkallat särskilda sakkunniga, vilka redan avgivit vissa förslag i ämnet. / fråga om praktiska ämnen och övningsämnen understryker överstyrelsen SK:s uppfattning, att dessa ämnen böra få en förstärkt ställning. Slöjdundervisningen bör mer än hittills ge utrymme även åt grupparbete. Överstyrelsen delar uppfattningen, att undervisningen i såväl slöjd som hemkunskap bör vara obligatorisk för både pojkar och flickor. Vidare är det önskvärt, att alla få genomgå en kurs i barnavård. Överstyrelsen instämmer i SK:s uttalande, att gymnastikavdelningarnas storlek bör minskas, och anser, att detta i viss mån kan ske redan nu genom mera generösa statsbidragsbestämmelser.

49 4 Utlåtande

FEMTE

K A P I T L E T

E N H E T S S K O L A N S

S T R U K T U R

Förskoleproblem. Den mental- och socialhygieniska uppfostringsverksamheten måste för att bli verkligt effektiv sätta in redan i förskoleåldern. På grund av både utvecklingspsykologiska och sociala förhållanden — främst de förvärvsarbetande mödrarnas svårigheter att särskilt i storstäderna kunna ge sina barn tillräcklig omvårdnad i småbarnsåldern — ha flera länder redan på ett eller annat sätt infogat förskoleåldern i det offentliga uppfostringsväsendet. I några länder inträder rentav skolplikten så tidigt som från och med 5-årsåldern, men på de flesta håll synes man ha stannat vid att inrätta särskilda »lekskolor» och dylikt för barn, som av speciella skäl ha behov av sådan omvårdnad. Behovet av förskolor i vårt land har framhållits av såväl SU som SK, vilka båda dock avstått ifrån att framlägga några konkreta förslag i ämnet, enär hela frågan om förskoleålderns uppfostringsproblem varit och fortfarande är under särskild utredning — senast av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården. SU har i sitt första betänkande »Skolan i samhällets tjänst» framhållit vikten av att man vid uppgörande av ett framtidsprogram för skolan mera än hittills uppmärksammar den s. k. förskoleåldern »ej blott ur social utan även och ej mindre ur pedagogisk synpunkt». 50

SK vänder sig emot att SU uttalat sig om förskoleinstitutionerna på ett sätt, »som kanske rentav väl mycket understryker det skolmässiga i deras uppläggning» (s. 186). SU har emellertid i ett annat betänkande (SOU 1947: 11) uttryckligen betonat, att undervisning i vanlig mening ej bör förekomma i lekskolorna. »Att såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk redan i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räkning för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska förhållanden. Dock bör verksamheten i lekskolorna ha en för barnens själsliv utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja och klarlägga graden av deras skolmognad.» Även SK framhåller förskoleinstitutionernas betydelse i samband med skolmognadsavgörandet. Dels kunna dessa institutioners erfarenheter av barnen på ett värdefullt sätt komplettera de särskilda skolmognadsprov, som kommissionen föreslår. Dels kunna barn, som icke befinnas skolmogna, få tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution. SK anser, att utbyggandet av förskoleinstitutionerna ligger i linje med kommissionens planläggning för skolväsendet i det hela. Genom en organisatorisk anknytning till detta blir det lättare att få till stånd det önskvärda samarbetet mellan förskolorna och de egentliga skolstadierna. I likhet med 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården anser SK, att förskolefostran måste vara frivillig. Den bör betraktas såsom en komplettering av hemuppfostran och icke såsom en ersättning för denna.

Ö v e r s t y r e l s e n delar utredningarnas uppfattning om behovet av förskoleinstitutioner och att dessa böra vara frivi.liga. Det är nödvändigt, att de emellertid icke ensidigt få karaktär av barnavårdsanstalter. Förskoleinstitutionerna ha självfallet också ett allmänt uppfostringssyfte. Deras pedagogiska funktion är så framträdande och betydelsefull, att det är fullt naturligt, att förskoleinstitutionerna — såsom från utredningshåll också allmänt förordats — organisatoriskt anknytas till skolväsendet i övrigt, dock

Skolmognad I de länder, som infört skolgång

på

obligatorisk

förskolestadiet,

behövas

självfallet icke några särskilda skolmognadsprov före inträdet i den

egentliga

skolan. Barnen få nämligen icke lämna lekskolan, förrän man där funnit, att de äga tillräckliga förutsättningar för reguljärt skolarbete. När SU i sitt betänkande IV :2 (1946) föreslog, att barn skulle ha rätt att börja skolan redan vid 6 års ålder, om de vore »skolmogna», synes man icke ha tänkt sig någon särskild psykologisk-pedagogisk skolmognadsprövning förutom den läkarundersökning, som alltid skall föregå sådan intagning. Enligt SU borde de underåriga barnens skolmognad huvudsakligen bedömas genom att låta dem försöksplaceras i skola. De skulle dock få återgå till hemmet, om de ej befunnes skolmogna. Beträffande frågan om särskilda skolmognadsprov konstaterade SU endast, att sådana dittills utförts i mycket begränsad omfattning i vårt land. SU framhöll, att barnets intellektuella utveckling icke enbart får vara avgörande för frågan om skolmognaden utan att man måste beakta även andra faktorer av betydelse för den psykiska mognadsprocessen. I sitt förslag år 1945 till författningsbestämmelser i ämnet har SK med bestämdhet hävdat, att villkoret för att ett barn skall kunna intagas i skolan redan vid 6 års ålder bör vara, att det enligt såväl läkarundersökning

utan att därigenom förlora sin egen karaktär. Enligt överstyrelsens mening är det nämligen särskilt viktigt, att förskoleinstitutionerna, ehuru de ha vissa fostringsuppgifter gemensamma med småskolan, icke komma att inriktas på skolmässig undervisning i vanlig mening utan få behålla sin karaktär av lekskolor. Därför och även med hänsyn till smittorisken är det önskvärt, att de i fråga om lokaler, där så är möjligt, hållas skilda från de egentliga skolorna.

och

intagning.

som skolmognadsprövning befinnes vara väl skolmoget. Samma villkor gäller enligt de författningsbestämmelser, som sedermera utfärdats angående intagning av underåriga i folkskola (SFS 1946:735). SK föreslår i sitt principbetänkande följande procedur för skolmognadsprövning: »läkarundersökning och ett kortare pedagogiskt prov utföres på våren eller i god tid före läsårets början, medan den återstående mera tidskrävande delen av prövningen förlägges till läsårets första vecka.» Kommissionen anser emellertid, att programmet för skolmognadsprövningen ej behöver vara detsamma på alla platser. Centralt utfärdade anvisningar böra därför ej ha sådan form, »att den fria försöksverksamheten på detta område hämmas» (s. 190). Remissyttranden. Flera av de statens folkskolinspektörer, som yttrat sig i frågan, föreslå, att skolmognadsprövningen förlägges till våren. »En negativ utgång då blir av mildare karaktär för såväl barn som föräldrar, än om den kommer efter påbörjat läsår», framhåller en inspektör. En annan påpekar, att statsbidrag till inackordering och skolskjuts bör utgå för de barn på landsbygden, vilka äro i behov härav för att kunna vara med om en »skolprovsvecka». I yttranden av folkskolestyrelser och skolråd framhålles särskilt, att distrikten böra äga rätt att själva bestämma om sättet för anordnande av skolmognadsprov. Ö v e r s t y r e l s e n har redan i utlåtande den 18 oktober 1946 över SK:s 51

förslag till ändrade intagningsbestämmelser för folkskolan framhållit, att s. k. skolmognadsprov ha en begränsad giltighet och att det finns vissa risker för misstag vid sådana prov. Det är enligt överstyrelsens mening angeläget, att hela skolmognadsprövningen så utformas, att den ej kommer i konflikt med de grundprinciper, som kommissionen själv hävdar, nämligen att det är skolans uppgift ej endast att ta hand om alla barn, vilka studieförutsättningar de än ha, utan också att ta hänsyn till »hela barnet». Ehuru överstyrelsen delar SK:s uppfattning, att det måste förhindras, att barnet i skolan ställes inför övermäktiga krav, som skapa olust för skolarbetet och ge upphov till mindervärdeskänslor och bristande tilltro till egen förmåga, gäller det att se till, att skolmognadsprövningen ej leder till att barn i onödan avvisas från skolan. Även på detta sätt kunna nämligen hos både barn och föräldrar skapas vissa mindervärdeskänslor och en negativ inställning till skolan. Särskilt angeläget är, att skolan ej avvisar normalåriga barn, som enligt skolmognadsprov visat sig ej hålla måttet. För sådana barn har skolan redan enligt gällande bestämmelser skyldighet att bereda

Ämnena

på enhetsskolans

I detta avsnitt lämnar SK en översikt över ämnesfördelningen på enhetsskolans olika stadier. Så länge emellertid timoch kursplaner saknas, är det icke möjligt att granska den föreslagna ämnesfördelningen i detalj, utan överstyrelsen begränsar sig huvudsakligen till några principiella spörsmål om ämnenas samordning, tillval och bortval av ämnen samt möjligheterna till komplettering. Lågstadiet (klasserna 1—3). Såsom 52

plats, om föräldrarna så påfordra. Överstyrelsen anser i likhet med SK, att det för dessa barn bör inrättas särskilda förskoleklasser inom skolväsendet, där så över huvud taget är möjligt. Vidare ansluter sig överstyrelsen till den uppfattning, som särskilt SU hävdat, nämligen att man vid skolmognadsprövningen ej ensidigt får fästa avseende vid den intellektuella utvecklingen. Även den emotionella och fysiska utvecklingen måste beaktas. Enligt överstyrelsens mening gäller det att vid skolmognadsprövningen verkligen ta hänsyn till »hela barnet». Kommissionens uttalande, »att metoden att låta hela prövningen bestå i ett kort individualtest eller i ett grupptest på en knapp timme icke är helt tillfredsställande», önskar överstyrelsen skärpa. Ett sådant tillvägagångssätt är långt ifrån tillfredsställande. Det har på detta område redan visat sig en viss tendens att i tidsbesparande syfte låta testningsmetoder träda i stället för en mera personlig och allsidig skolmognadsprövning. Detta är emellertid en olycklig tendens, som trots sin skenbara exakthet går illa ihop med »den respekt för barnet, vilken är bärande för den reform av skolan som skolkommissionen eftersträvar» (s. 189 f.).

olika

stadier.

redan framhållits i kap. 3, är det naturligt att på lågstadiet bedriva s. k. samlad undervisning, varvid lärostoff från olika ämnesområden föres samman till en enhet. SK anser önskvärt, att samlad undervisning blir det allmänna arbetssättet på lågstadiet — »så snart en sådan uppläggning av arbetet blivit mera känd bland lärarna», tillägger kommissionen (s. 132). Överstyrelsen vill särskilt understryka detta tillägg, ty ett sådant ar-

betssätt kräver nämligen en noggrann planläggning och instruktion. Vid den samlade undervisningen skulle de viktiga tal-, läs- och skrivövningarna hämta meningsfyllt stoff närmast från orienteringsämnena, dels kristendomskunskapen, dels de båda ämnen, som kommissionen i stället för nuvarande distinkta benämning »hembygdsundervisning med arbetsövningar» ger det diffusa namnet »orientering och praktisk sysselsättning». Mera fristående måste i viss mån sådana ämnen som räkning samt gymnastik och lek behandlas, »men så långt möjligt bör samordning åstadkommas även mellan dessa ämnen och den övriga verksamheten i skolan» (s. 193).

Överstyrelsen delar SK:s uppfattning, att ämnet lek och gymnastik bör ha rika inslag av rytmiska övningar och att arbetsövningarna böra omfatta praktisk och konstnärligt betonad verksamhet av varierande slag, såsom träslöjd, syslöjd, klippning, modellbyggande av enklaste slag, lerslöjd och enklare övningar i husliga sysslor. Om s. k. lekköksundervisning skall förekomma, bör denna dock ej förläggas till skolkökslokalerna. Mellanstadiet (klasserna 4—6). Eftersom eleverna i dessa klasser huvudsakligen komma att undervisas av klasslärare, anser SK, att det även på detta stadium finnes möjligheter till s. k. samlad undervisning. Kommissionen rekommenderar rentav, »att läraren bedriver samlad undervisning i den usträckning, han anser det möjligt» (s. 193). På detta stadium, då kunskapsgrunden måste stabiliseras, anser överstyrelsen emellertid, att man i studieplanerna bör ge lärarna vissa anvisningar eller exempel på ämnesområden och kursmoment, som lämpligen kunna bli föremål för samlad undervisning. Eljest blir det förmodligen en alltför variabel och osäker grund att bygga vidare på. I sina yttranden framhålla statens folkskolinspektörer, att det på mellanstadiet kommer att bLi en stark ämnesträngsel därigenom att

två nya och så betydande ämnen som engelska och samhällslära komma att införas, samtidigt som nuvarande ämnen bibehållas och veckotimtalet minskas. I synnerhet i skolor av Bformen torde detta komma att medföra svårbemästrade problem, påpeka flera inspektörer.

Högstadiet (klasserna 7—9). Från och med klass 7 skall undervisningen enligt SK:s förslag övertagas av ämneslärare, och därmed upphör möjligheten till s. k. samlad undervisning i egentlig mening. En generell rätt att i stället för engelska välja annat ämne skulle enligt SK införas först i klass 8. Överstyrelsen har emellertid i överensstämmelse med vad som uttalats i en mängd remissyttranden redan framhållit, att denna rätt bör inträda tidigare. Behovet härav kommer säkerligen den föreslagna försöksverksamheten att ytterligare bestyrka. Undervisningen på högstadiet skulle enligt SK:s förslag komma att kännetecknas av allt större möjligheter till frivilligt bortval och tillval av ämnen. En linjedelning däremot skulle enligt SK:s förslag i regel inträda först i klass 9 genom uppdelning av denna på linjerna 9 g, 9 a och 9 y. Överstyrelsen har redan i kap. 3 anfört starka betänkligheter mot denna enligt överstyrelsens mening alltför sena linjedelning och föreslagit en betydligt tidigare sådan. Att ej heller kommissionen själv är helt främmande för denna tanke, framgår av dess egen anvisning att i större skolor i klasserna 7 och 8 nyuppdela eleverna på klassavdelningar efter deras ämnesval (s. 7 3 ) . I yttranden av läroverkskollegier påpekas och rekommenderas denna av SK själv anvisade möjlighet till tidigare linjedelning. Den rörliga och — som man framhåller — röriga ämnesdifferentiering, som SK föreslagit för högstadiet, synes däremot genomgående avvisas av kollegierna, vilka anse denna på ett ofördelaktigt sätt påminna om motsvarande numera utdömda system på läroverkens högstadium. Man menar, att eleverna i klasserna 7 och 8 ännu mindre än gymnasister kunna anses vara

mogna för ett sådant system, som för övrigt redan ur schemateknisk synpunkt kommer att stöta på nära nog oöverstigliga svårigheter åtminstone i större skolor. I mindre centralskolor däremot reduceras möjligheterna till linjedelning och valfrihet avsevärt på grund av brist på kompetenta lärare och för litet elevantal. Sist men ej minst framhålles den ständiga risken för elevernas felval, om avgörandet helt får ligga hos dem själva.

SK har emellertid själv räknat med att eleverna på högstadiet komma att välja fel ämneskombination eller linje. För sådana desorienterade elever tänker sig kommissionen vissa möjligheter att kunna ändra studieriktning. Svårast blir det för elever, som i klass 7 och 8 ej begagnat sig av undervisningen i främmande språk men vilka ändå önska fortsätta på linje 9 a eller 9 g. För dessa föreslår SK kompletteringsmöjligheter av olika slag, såsom ferieläsning, mera omfattande hemarbete och — vid större skolor — undervisning i en särskild kompletteringsavdelning. Däremot omnämner kommissionen ej den i andra länder länge utnyttjade möjligheten att minska elevernas felval genom en ordnad studievägledning i samarbete med föräldrarna. Sammanfattningsvis vill överstyrelsen framhålla, att SK synes ha överskattat ungdomens möjligheter att på egen hand finna sig tillrätta med sitt ämnes- och linjeval. Övergångsålderns mest utmärkande drag är labilitet i stället för den stabilitet i intresse och vilja, som det av kommissionen tilltänkta systemet egentligen förutsätter från elevernas sida. Vidare har SK underskattat svårigheterna att praktiskt kunna ordna ett så rikt facetterat ämnesval, som det man tänkt sig. Överstyrelsen räknar därför med att kommissionens plan för ämnesdifferentieringen liksom hela frågan om högstadiets struktur blir föremål för ompröv54

ning i samband med den omfattande försöksverksamhet med olika differentieringssystem, som överstyrelsen redan i annat sammanhang (kap. 3) föreslagit. Den nionde klassens förhållande till den fortsatta utbildningen. Enligt SK:s förslag skall utbildningen i enhetsskolan icke på traditionellt sätt avslutas med en sammanfattande och tillbakablickande avrundning. Den nionde klassen bör i stället läggas så, »att den pekar framåt» d. v. s. blir början till ett nytt utbildningsstadium. En sådan »ny start» är säkerligen behövlig redan av psykologiska skäl, bland annat för att i någon mån motverka den skolleda, som eljest lätt inställer sig efter en långvarig skolgång i en och samma skola. Överstyrelsen anser dock — såsom redan framhållits i kap. 3 — att denna nya start bör komma tidigare för de otvetydigt yrkes- eller studiemogna. Det är emellertid enligt överstyrelsens mening tilltalande, att SK tänkt sig, att den nionde klassen skulle peka framåt även för den stora grupp elever, som därifrån antingen övergår till fortsatt yrkesutbildning ute i näringslivet eller går direkt ut i förvärvslivet. Överstyrelsen anser det vara angeläget, att denna stora ungdomsgrupp redan i skolan ej endast orienteras om det frivilliga folkbildningsarbetets möjligheter utan också något inviges i dess arbetsformer. Därför är det viktigt, att man — såsom SK föreslår — på skolans högstadium och speciellt i klass 9 i lämplig omfattning praktiserar studiecirkelmetoder och lär eleverna att begagna sig av korrespondensundervisning. »På detta sätt bör skolans arbete peka framåt mot fortsatt frivilligt studiearbete och väcka lust till och behov av ständig fortbildning», framhåller kommissionen (s. 199) med rätta.

Praktiska Enligt SK:s mening torde den föreslagna enhetsskolan på grund av den praktiska utbildning, som i denna på olika sätt tillgodoses, kunna ersätta alla i förevarande avsnitt behandlade speciella skolformer. Därför föreslår SK, att de yrkesbestämda högre folkskolorna och de i de allmänna läroverken inbyggda praktiska realskolelinjerna avvecklas i samband med genomförandet av den nioåriga enhetsskolan. Beträffande de nuvarande praktiska mellanskolorna finner emellertid SK med hänsyn till de fördelar, som dessa erbjuda på grund av sin specialisering — bättre specialutrustning i fråga om lokaler och undervisningsmateriel samt större tillgång till speciallärare än i en vanlig skola — det önskvärt, att de tills vidare bevaras. Innan överstyrelsen närmare går in på de förslag, som SK i sitt betänkande framlagt beträffande ifrågavarande praktiska utbildningslinjer på realskolans åldersstadium, anser sig överstyrelsen först böra erinra om den särställning, som dessa skolformer intaga inom det nuvarande skolsystemet. De praktiska mellanskolornas och även de inbyggda linjernas särprägel kan uttryckas så, att de syfta till ett dubbelt utbildningsmål. De avse att bibringa sina elever dels en allmänbildning av teoretisk art av ungefärligen samma omfattning och innehåll som i den vanliga realskolan, dels på samma gång en praktisk yrkesutbildning av sådan innebörd, att den möjliggör för eleverna att efter slutad skolgång omedelbart erhålla anställning inom näringslivet i skilda yrken, olika alltefter de speciella linjer, som de representera. De kunna sålunda icke betraktas som realskolor eller kommunala mellanskolor i vanlig mening men äro ej heller att uppfatta som yrkesskolor, utan de måste an-

realskolor. ses intaga en mellanställning mellan dessa. SK har visserligen i sin redogörelse för de praktiska mellanskolornas nuvarande organisation noggrant redovisat såväl de teoretiska som de praktiska läroämnen, som ingå i för dessa skolor gällande timplaner, men det förefaller dock, såvitt överstyrelsen kan finna, som om SK vid sitt ståndpunktstagande icke alltid tillräckligt klart eller konsekvent haft i sikte skolornas dubbla målsättning. Att de teoretiska och praktiska ämnena ständigt förekomma sida vid sida vid undervisningen, varigenom en växelverkan dem emellan kan ernås i fråga om lärjungarnas olika intressen, läggning och begåvning, måste vara en betydande och mycket värdefull tillgång ur pedagogisk synpunkt. Att den avsedda anställningen inom de olika yrkesgrenar, för vilka ifrågavarande skolor utgöra en förberedelse, även förutsätter och kräver kunskaper och färdigheter hos yrkesutövaren ej blott i de praktiska utan även i de teoretiska läroämnena ligger i öppen dag. Man kan blott som exempel erinra om att av sådana anställda inom kontorsvärlden, som här komma i fråga, kräves, att de äga goda teoretiska kunskaper i främmande språk — icke endast i engelska utan även i tyska och i vissa fall franska — innefattande även icke minst förmåga att i skrift behandla dessa språk. Vill man alltså i någon form bibehålla nämnda skolformer inom det föreslagna enhetsskolesystemet eller i samband med dettas genomförande söka finna en fullgod ersättning för dem, får man enligt överstyrelsens mening icke avlägsna eller utplåna den särart, som ligger i dessa skolors dubbla utbildningsmål, sådant det ovan skisserats. Av de kollegier, som yttrat sig över betänkandet i förevarande avsnitt, ha så gott som

alla — 22 av 25, därav kollegierna vid samtliga praktiska mellanskolor — i sina yttranden hävdat de praktiska realskolornas betydelse och betonat vikten av att de bevaras för framtiden som fristående skolor. De tre återstående kollegierna ha inskränkt sig till att tillstyrka SK:s förslag härutinnan. Det är av ett visst intresse att konstatera, att även åtskilliga högre allmänna läroverk och realskolor, icke blott sådana, som ha inbyggda praktiska linjer och därigenom erhållit direkt erfarenhet av denna form av utbildning på realskolestadiet, utan även andra, ge de fristående skolorna företräde framför de inbyggda linjerna och förorda inte blott de nuvarande praktiska mellanskolornas bibehållande utan även deras utbyggande med nya skolor och linjer.

Överstyrelsen finner det för sin del angeläget, att de praktiska mellanskolorna bevaras — åtminstone tills vidare i enlighet med SK:s förslag. Som motivering härför kunna åberopas icke blott de av SK framförda skälen — tillgången vid dessa läroanstalter till speciallärare och till specialutrustning i fråga om lokaler och undervisningsmateriel — utan framför allt åtskilliga andra, som enligt överstyrelsens uppfattning måste anses ha mer avgörande innebörd. Överstyrelsen skulle först vilja erinra om den rent kvantitativa utveckling, som dessa skolformer uppvisat under den tid av 15 år, som de existerat. Vid starten voro de praktiska mellanskolorna endast fem till antalet, tre i Stockholm, en i Hälsingborg och en i Örebro, och omfattade tre handelslinjer, två tekniska linjer och en huslig linje. Enligt beslut av 1933 års riksdag anordnades dessa fem förutvarande yrkesbestämda högre folkskolor på försök som praktiska mellanskolor. Efter den första tioårsperioden, för vilken SU anfört statistiskt material, vilket SK refererar i sitt betänkande, hade antalet linjer vid då upprättade praktiska mellanskolor stigit till sammanlagt 20 (11 handelslinjer, 5 tekniska linjer och 4 hushållslinjer). SK har fört statistiken 56

fram till tidpunkten för betänkandets avgivande (se s. 204), men även de av SK anförda siffrorna äro redan föråldrade. Innevarande läsår (vid början av höstterminen 1948) finnas vid de nuvarande praktiska mellanskolorna sammanlagt 34 linjer företrädda, i vilken summa inräknats även en kemisk-teknisk linje, som från och med läsåret 1947/48 upprättats vid tekniska mellanskolan i Stockholm som en differentiering i de två högsta årsklasserna av nämnda läroanstalt. Utom denna nya linje äro handelslinjerna 15, tekniska linjerna 12 och hushållslinjerna 6, upprättade i 16 olika städer i landet. Under den sista 5-årsperioden har alltså antalet linjer ökats med nära 75 procent. Det sammanlagda lärjungeantalet utgör för närvarande 7054 (mot 5747 år 1943). Därav komma 4000 (3485) på handelslinjer, 2007 (1387) på de tekniska linjerna och 1047 (875) på hushållslinjer. Enbart under innevarande läsår har antalet elever på de olika linjerna ökat i jämförelse med läsåret 1947/48 med respektive 323, 177 och 92. Statistiskt sett måste denna utveckling te sig löftesrik, och utan mycket tungt vägande skäl torde det inte vara motiverat att avbryta en sådan utveckling genom skolornas nedläggande. Den period av 15 år, varunder de praktiska mellanskolorna hittills verkat, måste man vidare med skäl betrakta som en mycket 'betydelsefull försöksverksamhet i linje med vad som åsyftas i en viktig punkt i direktiven till 1940 års skolutredning (se SU IV :4 Skolpliktens skolformer: Realskolan Praktiska linjer s. 6 ) . Departementschefen anförde bland annat, »att en angelägen uppgift för den kommande utredningen bleve att undersöka, huru den praktiska utbildningen på skilda stadier skulle kunna utbyggas och ges nödig konkurrenskraft genom att höjas till full likvärdighet med den teoretiska.

Målet borde vara att på alla stadier över det rent grundläggande åstadkomma en jämvikt mellan teoretiska och praktiska utbildningsmöjligheter, motsvarande ungdomens anlag och arbetslivets behov.» Att de praktiska mellanskolorna lyckats göra den praktiska utbildningen på realskolestadiet konkurrenskraftig och därmed genom den dubbla målsättningen för undervisningen i icke ringa grad bidragit till att göra praktisk utbildning likvärdig med den teoretiska, torde man knappast kunna jäva. Generellt sett synes den sist antydda uppgiften även för skolväsendet i dess helhet vara av synnerlig vikt och dessutom stå i samklang med det förslag till enhetsskola, som SK framlagt. Under alla omständigheter måste svaret på frågan, huru den vid de praktiska mellanskolorna bedrivna försöksverksamheten i verkligheten utfallit, vara av utomordentlig och i grunden avgörande vikt, då det gäller att ta ställning till spörsmålet, om dessa skolformer böra bevaras eller icke. SU har gjort denna fråga till föremål för en mycket samvetsgrann och uttömmande undersökning. För att kunna bedöma förevarande skolformers ändamålsenlighet har SU bland annat gjort förfrågningar dels hos arbetsgivare, som mottagit elever med praktisk realexamen, dels hos andra representanter för näringslivet, hos institutioner och utbildningsanstalter av olika slag angående deras uppfattning och erfarenheter av ifrågavarande utbildning. Härför lämnas en redogörelse i SU:s betänkande I V : 4 (s. 60—73). Resultatet av denna utredning refererar SK i sitt betänkande. Ur nämnda referat må följande citeras. »Utredningen kommer till det resultatet, att arbetsmarknaden har behov av elever med praktisk realexamen, att eleverna själva har behållning av utbildningen, att de i allmänhet är eftersökta av arbetsgivarna och att

utbildningens popularitet är i stigande, varom elevtillströmningen vittnar. Såsom resultat av de gjorda undersökningarna torde sammanfattningsvis kunna sägas, att de praktiska linjerna inom realskolan i stort sett väl motsvarat sitt syfte att leda lärjungar med mera praktisk läggning över från teoretiska studiebanor till yrkeslivet. De från tekniska linjer och handelslinjer utexaminerade ha i allmänhet vunnit anställning inom sådana yrkesområden, för vilka deras utbildning utgjort en lämplig förberedelse. Såvitt kunnat bedömas, förefinnes ett växande behov av arbetskraft med ifrågavarande utbildning.» Överstyrelsen kan med hänvisning till den av SU framlagda utredningen icke finna annat än att starka skäl tala för bibehållande av dessa praktiska utbildningslinjer. Inom SU har rått viss tvekan om de husliga linjernas ändamålsenlighet på grund av att eleverna på dessa linjer endast i ganska begränsad omfattning efter avlagd praktisk realexamen vunnit anställning inom sådana yrken, för vilka utbildningen är avsedd att vara en förberedelse (se SK:s redogörelse för SU:s statistik, betänkandet s. 202). SU har dock funnit övervägande skäl tala för att de husliga linjerna åtminstone tills vidare bibehållas, till vilken uppfattning även SK ansluter sig. Enligt SU måste den praktiska utbildningen i detta fall anses utgöra en god förberedelse för alla dem, som jämsides med yrkesarbete av annat slag, komma att ägna sig åt en husmoders uppgifter i eget hem. I avgivna yttranden ha 8 kollegier särskilt betonat de husliga linjernas berättigande. Från flera håll betygas, att elevtillströmningen till dessa linjer påtagligt ökat, vilket även bestyrkes av den statistik, som överstyrelsen ovan framlagt. Det framhålles också, att de avgående eleverna numera i större utsträckning än tidigare ha utsikter att få direkt användning för erhållen utbildning genom anställning

inom flera yrkesområden, där stort behov av kvinnlig arbetskraft för närvarande föreligger, exempelvis som bamsköterska samt som husmoder vid barnhem eller andra sociala institutioner och vid anordnande av de fria skolmåltiderna. Ett av kollegierna vid de praktiska mellanskolorna med hushållslinje förklarar, att om nu gällande kursplaner på vissa enstaka punkter bättre anpassades efter åldersstadiet och elevernas begåvning, kunde ifrågavarande utbildningslinje i ännu högre grad än hittills skänka den allsidiga medborgerliga fostran och bildning, som såväl gifta som ogifta kvinnor behöva för att fylla sin uppgift i hem och samhälle.

Överstyrelsen, som finner ifrågavarande utbildningslinjer för flickor å realskolans åldersstadium ändamålsenliga och behövliga, får för sin del i likhet med SU och SK tillstyrka, att de tills vidare bibehållas. Att SK tycks räkna med att de praktiska mellanskolorna skola bevaras för en ganska lång tid framåt, torde man indirekt kunna sluta sig till därav, att SK förordar — i anslutning till SU — upprättande icke endast av nya skolor av samma slag som de nuvarande utan även av nya typer av praktiska mellanskolor. Därvid finner SK de två nya typer, som SU utöver de nuvarande rekommenderat, nämligen kemisk-tekniska och jordbrukstekniska linjer, väl motsvara föreliggande behov. Även annan specialisering anses tänkbar och bör tillåtas. Överstyrelsen har för sin del intet att erinra mot SK :s förslag härutinnan. Upprättande av nya och av behovet betingade former av tekniska realskolor — som SU benämnt de praktiska mellanskolorna — bör enligt överstyrelsens mening ingå som ett naturligt led i den försöksverksamhet i olika avseenden och på olika områden, som SK önskar få till stånd under den övergångstid, som man måste räkna med, innan det nya skolsystemet kan genomföras i sin helhet. Att ett första försök med en kemisk-teknisk linje i anslutning 58

till SU:s förslag redan påbörjats vid en av de nuvarande praktiska mellanskolorna har redan påpekats. Likaså instämmer överstyrelsen i den av SK uttalade meningen, att de lokala skolmyndigheterna böra tillerkännas stor frihet att utforma nya linjer av hithörande slag. Att SK även tänker sig möjligheten av att de praktiska mellanskolorna bevaras inom enhetsskolans ram som fristående skolor framgår otvetydigt därav, att SK för prövning framlagt ett förslag till plan för deras inlemmande i enhetsskolesystemet (se betänkandet s. 205). Intet av de 14 kollegier, som yttrat sig om den av SK föreslagna organisationsplanen, har tillstyrkt förslaget. Samtliga ha i stället förordat en differentiering eller linjedelning tidigare än från och med 9:e klassen, såsom SK föreslår. 10 kollegier förorda en sådan i 8:e klassen och 4 redan i klass 7. Likaså avstyrka samtliga kollegier SK:s förslag, att de elever i de föreslagna differentierade linjerna, som efter fullgjord skolplikt önska avgå från klass 9, tillerkännas realexamenskompetens.

När det gäller att ta ståndpunkt till SK:s förslag till omorganisation av de praktiska mellanskolorna, vill överstyrelsen först framhålla svårigheten att säkert bedöma detsamma, innan ännu de timoch studieplaner utarbetats, som komma att ligga till grund för undervisningen i olika ämnen i den nya enhetsskolan. Men så långt man kan sluta av den framlagda skissen till organisationsform, kan ej överstyrelsen finna annat än att en sådan inplacering av ifrågavarande skolformer av flera skäl icke torde vara ändamålsenlig eller lämplig. Framför allt förefaller den icke vara att rekommendera av det skälet, att utbildningen å en på föreslaget sätt differentierad linje, framför allt i fråga om de allmänbildande teoretiska ämnena men även för de praktiska yrkesinriktande kursmomentens del, torde betyda en icke oväsentlig försämring av studieresultat och studiemål i jämförelse

med de nuvarande praktiska mellanskolornas. Dessas särart med den dubbla målsättningen, vilken överstyrelsen tidigare erinrat om, skulle också till stor del gå förlorad. Överstyrelsen anser emellertid, att man nu icke kan eller bör upptaga till avgörande frågan om formen för de praktiska mellanskolornas inplacering i enhetsskolesystemet, då denna fråga enligt överstyrelsens mening liksom även det av SK framkastade förslaget att eventuellt utbygga de nuvarande linjerna med ett elfte skolår hör till de detaljspörsmål, som böra närmare övervägas och eventuellt bli föremål för försöksverksamhet, sedan principbeslut om den föreslagna enhetsskolan fattats. Överstyrelsen vill dock redan nu framhålla, att det icke synes uteslutet att finna en sådan organisationsform, att skolornas särart och studiemål upprätthålles och samtidigt i stort sett de allmänna principerna för den föreslagna enhetsskolan tillämpas. Följande modifikation av den av SK skisserade organisationsformen bör sålunda närmare övervägas. De avsedda differentierade linjerna böra omfatta 8 :e, 9 :e och 10 :e skolåren, och med dessa tre klasser sammanbygges klass 7, som helt organiseras i överensstämmelse med samma klass i enhetsskolan. I de tre högre klasserna meddelas undervisning i de teoretiska och praktiska läroämnen, som förekomma i de nuvarande praktiska mellanskolornas timplan för motsvarande klasser. För undervisningen i de olika ämnena i nämnda klasser skulle kunna tillämpas de tim- och kursplaner, som SU utarbetat för praktiska realskolor med ifrågavarande linjer, givetvis med de modifikationer, som äro betingade av den nya enhetsskolans allmänna krav på arbetssätt och målsättning. Efter genomgången lärokurs böra de från klass 10 avgående eleverna ha erhållit en kompe-

tens, som bör bli av betydande värde vid anställning inom näringslivet och för fortsatt yrkesutbildning. Om den nuvarande praktiska realexamen bör bevaras i någon form är ett spörsmål, som överstyrelsen i detta sammanhang icke anser sig böra närmare gå in på (jfr vad överstyrelsen i det följande yttrar beträffande den allmänna realexamen). Ovanstående förslag till organisationsplan innebär en differentiering redan från och med 8:e i stället för, såsom SK föreslår, 9:e skolåret. De psykologiska skäl, som SK åberopar för sin allmänna inställning, att det egentliga yrkesvalet generellt icke bör ske förrän under sistnämnda skolår, torde dock enligt överstyrelsens mening icke vara så absolut bindande, att man ej i vissa fall skulle kunna förorda ett tidigare yrkesval. Såsom framgår av framställningen i det följande, har också överstyrelsen funnit det ur vissa synpunkter motiverat, att tillfälle skulle kunna beredas elever, vilka fixerat sitt yrkesval och bestämt sig för manuella yrken med flerårig utbildningstid, att efter de.t sjunde skolåret —• alltså ett år tidigare än SK förordar — övergå till särskilda yrkesskolor, där de kunna erhålla önskad yrkesutbildning. I fråga om tidpunkten för yrkesvalet skulle alltså en sådan anordning för den egentliga yrkesutbildningen kunna åberopas som en parallell till den organisationsform, som överstyrelsen här föreslår för de praktiska mellanskolorna. I detta sammanhang skulle överstyrelsen vilja påpeka, att det yrkesval, som de elever träffa, vilka söka sig in i de praktiska mellanskolorna, i viss omfattning icke är att betrakta som ett slutgiltigt yrkesval, i det att de olika linjerna — såsom även framhålles i flera av de avgivna yttrandena — kunna sägas vara en förberedelse för anställning inom ett fler59

tal olika yrkesgrenar, för vilka utbildningen visat sig värdefull och ändamålsenlig. Detta gäller främst de tekniska linjerna men i någon mån även handelslinjerna. Rektorn vid Stockholms stads tekniska mellanskola har i sitt yttrande lämnat en intressant redogörelse för de anställningar, som de utexaminerade eleverna vid nämnda skola under åren 1934—1940 erhållit. Icke mindre än ett 90-tal olika slag av yrken och anställningar uppräknas, genom vilka dessa elever funnit sin utkomst, och för samtliga har den erhållna utbildningen enligt elevernas egna uppgifter varit av största betydelse.

I samband med frågan om yrkesvalet förklarar SK, att det tidiga val av yrkesbildningsväg, som eleverna i de praktiska mellanskolorna ställas inför redan efter klass 6 i folkskolan, måste i många fall skapa en vantrivsel, som väger tyngre än de eventuella pedagogiska fördelarna hos skolor av ifrågavarande slag. Överstyrelsen finner detta uttalande väl kategoriskt och generaliserande och måste framhålla, att det saknar stöd av erfarenheten. För sitt ståndpunktstagande åberopar SK den mening, som inom SU företräddes av en minoritet av tre ledamöter, som ansåg, att den större avgången utan examen vid de hithörande fristående skolorna i jämförelse med den vid de inbyggda linjerna huvudsakligen beror på att lärjungarna här tvingas till ett för tidigt yrkesval. Visserligen kunna exempel anföras på att elever i enstaka undantagsfall avgått utan examen, därför att de så småningom upptäckt, att de kommit att välja en utbildningsväg, för vilken de sakna håg och fallenhet, och att sådana misstag kunna bero på för tidigt yrkesval. Men den avgång, som i övrigt sker, är med största sannolikhet att hänföra till andra orsaker. De kollegier vid de praktiska mellanskolorna, som yttrat sig i frågan, förklara alla, att avgången icke beror på för tidigt 60

yrkesval. Såsom en av de främsta orsakerna till avgången framhålla de föräldrarnas ekonomiska och sociala standard. I sitt delbetänkande ( I V : 3 Skolpliktstidens skolformer: Realskolan Teoretisk linje s. 20—21) har SU redogjort för en undersökning rörande realskolan av målsmännens fördelning på olika socialgrupper. Av denna undersökning framgår, att bland föräldrarna till eleverna i femårig och fyraårig realskola den lägsta socialgruppen (III) är företrädd med 23,6 respektive 36,1 procent. Av någon anledning har SU icke gjort motsvarande undersökning beträffande de praktiska mellanskolorna. I Skola och samhälle (årgång 1945) är införd en redogörelse för en undersökning, omfattande 210 elever, som gjorts vid praktiska mellanskolan i Malmö och av vilken framgår, att av elevernas målsmän vid denna skola ända upp till cirka 75 procent tillhöra socialgrupp III. Såsom påpekas i avgivna yttranden, har även ett liknande stickprov gjorts vid handelsmellanskolan i Stockholm, omfattande 361 elever, med så gott som exakt samma resultat. Dessa siffror tyda på att avgången utan examen vid de praktiska mellanskolorna i mycket större omfattning än vid realskolorna beror på att målsmän av ekonomiska skäl måst låta sina barn avbryta skolgången. Som framgår av vad redan anförts, anser överstyrelsen, att frågan om de praktiska mellanskolornas bevarande icke nu bör upptagas till slutgiltigt avgörande. Överstyrelsen erinrar om att 1945 års handelsutbildningskommitté och 1948 års tekniska skolutredning enligt meddelade direktiv ha att verkställa utredning rörande viss yrkesutbildning närmast på gymnasialstadiet, den förra — jämte andra utredningsuppdrag — vid utbildningsanstalter för handeln och den sistnämnda vid högre tekniska läroverk och andra

tekniska läroanstalter. Avvaktas resultatet av dessa utredningar, innan den föreliggande frågan slutligt prövas, vinnes fördelen, att en ur flera synpunkter behövlig gränsdragning med avseende på utbildningsmål och stadium mellan närliggande och på visst sätt besläktade utbildningsvägar kan ske i ett sammanhang. Mot SK :s förslag, att de yrkesbestämda högre folkskolorna avvecklas i samband med enhetsskolans genomförande, har överstyrelsen i princip intet att invända. Under en ganska lång övergångstid komma dessa skolor, som numera äro endast 9 till antalet, att äga bestånd. Några av dem kunna förväntas bli omändrade till praktiska mellanskolor. I fråga om de inbyggda realskolelinjerna, som SK även föreslår bli avvecklade, vill dock överstyrelsen särskilt betona, att även dessa liksom de praktiska mellanskolorna äro värdefulla och ändamålsenliga utbildningsformer. Genom sin kvantitativa utveckling ha de också visat, att de fylla ett behov. Innevarande läsår är deras antal 42, därav 39 handelslinjer, 2 tekniska linjer och 1 hushållslinje. Under den senaste femårsperioden ha handelslinjerna ökat från 26 till 39, allt-

så en ökning med 50 procent. Då de allra flesta av de inbyggda linjerna äro förlagda till fyraåriga realskolor i mindre städer och samhällen, tillmötesgå de särskilt landsbygdens behov av dylika utbildningsvägar. Under sådana förhållanden torde det böra bli fråga om en avveckling av de inbyggda linjerna endast under den förutsättning, att de utbildningsmål, som de leda fram till, kunna tillgodoses på annat sätt. Överstyrelsen har i annat sammanhang framhållit, att skäl tala för differentiering inom enhetsskolan i större utsträckning, än SK tänker sig, och förordat försöksverksamhet i syfte att få klarlagt, vilken organisation som är mest ändamålsenlig. Då de praktiska linjerna visat sådan livskraft, finner överstyrelsen det befogat, att vid denna försöksverksamhet, exempelvis i någon eller några kommuner, där fyraårig realskola med inbyggd praktisk linje nu är inrättad, även undersökes möjligheten att som en differentierad linje inom upprättad centralskola behålla ifrågavarande linjers speciella utbildning. På så sätt skulle man också få tillfälle att pröva den organisationsform, som överstyrelsen ovan föreslagit för de praktiska mellanskolorna.

Realexamen. Då överstyrelsen i det föregående tillstyrkt den nioåriga enhetsskolan men icke kunnat taga ställning till dess utformning i detaljerna, följer därav, att överstyrelsen icke heller kan taga definitiv ställning till formerna för enhetsskolans avslutande. Överstyrelsen har tillstyrkt en omfattande försöksverksamhet under överstyrelsens egen ledning bland annat angående enhetsskolans utformning. Härigenom torde man också vinna erfarenhet, som kan vara av be-

tydelse för anordningarna vid enhetsskolans avslutande. Under försökstiden kommer givetvis flertalet högre skolor att arbeta efter nu gällande kurs- och timplaner, med de modifikationer med hänsyn till reducerad timplan m. m., som kunna komma att beslutas. Realexamen i nuvarande former kommer alltså att under försöksperioden avläggas av ett troligen växande antal lärjungar. Under försöksperioden blir det därför nödvändigt att göra en bestämd skillnad mellan 61

å ena sidan avgångsbetyg från enhetsskolan på försökslinjer, som arbeta helt i enlighet med SK:s förslag, och å andra sidan betyg över realexamen. Man skulle eljest få två typer av avgångsbetyg utan garanti för likvärdighet. Försökslinjernas lärjungar böra däremot — för att bli jämställda med lärjungarna vid övriga linjer — beredas tillfälle avlägga realexamen enligt nu gällande fordringar. Skulle särskilda anordningar visa sig erforderliga för att nå detta syfte, böra de givetvis vidtagas. Först efter försöksperiodens slut kommer alltså frågan om realexamens vara eller icke vara att definitivt aktualiseras. Ehuru överstyrelsen alltså icke kan taga definitiv ståndpunkt till SK:s förslag om realexamen, vill överstyrelsen dock framföra en del synpunkter på frågan. SK synes icke tillräckligt ha betonat vikten av att de betyg, som givas vid enhetsskolans avslutande, bli i görligaste mån jämförbara. Överstyrelsen anser det vara av mycket stor vikt, att dessa betyg garantera en viss bestämd kunskaps- och färdighetsstandard, eftersom de äro av avgörande betydelse vid konkurrensen om befattningar, stipendier och tillträde till högre utbildning. Detta är också ett demokratiskt krav av utomordentlig vikt. Skulle icke betygen omfattas med förtroende, så skulle de förlora det mesta av sin betydelse. För begåvningar från fattiga hem och utan relationer har examensbetyget alltid varit något att bygga på. Överstyrelsen kan icke tillstyrka en skolorganisation, som skulle medföra ändrade förhållanden på denna punkt. I den nuvarande realexamen åstadkommes likvärdigheten i betyg främst genom de skriftliga examensproven. Dessa prov, som fastställas av skolöverstyrelsen gemensamt för alla skolor, underkastas eftergranskning av särskilt utsedda sak-

kunniga. Genom detta system har en tillfredsställande likformighet i bedömningen av proven kunnat uppnås. SK föreslår realexamens avskaffande i nuvarande form. Inom överstyrelsen har å ena sidan ansetts, att SK i hög grad överdrivit de skadeverkningar, den velat härleda från realexamen, och att dess ställningstagande mera bygger på teoretiska spekulationer än på erfarenheten eller åtminstone huvudsakligen på den kritik, som framförts mot vissa sällan förekommande mindre gynnsamma företeelser. Å andra sidan har inom överstyrelsen kritik framförts mot examensväsendet. Vidare har betonats, att frågan om sättet för enhetsskolans avslutande principiellt är en annan än frågan om realexamens bibehållande eller avskaffande. SK vill ersätta de skriftliga examensproven med standardiserade kunskapsprov. Syftet är detsamma, som motiverar de skriftliga examensproven, nämligen att uppnå en likformig betygssättning. Även överstyrelsen anser, att standardiserade prov med fördel kunna användas för detta ändamål, dock under förutsättning att vissa betingelser äro uppfyllda: 1. Proven skola användas samtidigt i alla skolor och under iakttagande av samma försiktighetsåtgärder som vid examensprov. 2. Proven skola användas i slutet av läsåret, då kursen genomgåtts. Om de användas vid andra tidpunkter, ingripa de störande i undervisningsarbetet och tvinga läraren till viss bestämd lärogång. SK har starkt betonat lärarens frihet, och överstyrelsen delar SK:s uppfattning på denna punkt. Denna lärarens frihet skulle på ett ogynnsamt sätt begränsas, om man utöver en viss kunskapsnivå hos lärjungarna vid läsårets respektive lärotidens slut också skulle kräva en viss bestämd nivå vid annan tidpunkt. 3. Proven skola vara obligatoriska, och läraren skall vara skyldig anpassa sin betygsskala — men däremot icke betygssättningen för de särskilda lärjungarna — efter resultaten. De

nu använda standardiserade kunskapsproven i folkskolan äro frivilliga. En lärare är icke skyldig använda dem, och om han använder dem, är han icke skyldig rätta sin betygsskala etter utgången av proven. Om proven endast äro avsedda för frivillig konsultation, kunna de icke i tillräcklig grad främja likformighet vid bedömningen. 4. Frågan om hur proven skola eftergranskas bör noga prövas. En eftergranskning synes vara nödvändig, för att överstyrelsen skall få en överblick över skolornas standard och få möjlighet att ingripa i syfte att vinna rättelse i för hög eller för låg betygssättning. Hur omfattande en dylik eftergranskning behöver bli, är svårt att för närvarande överblicka. Om så ansåges nödvändigt, kunde man inskränka eftergranskningen av en skolas resultat till vartannat eller vart tredje år. Syftet med granskningen torde därigenom icke behöva anses förfelat.

Överstyrelsen finner det alltså sannolikt, att standardiserade prov, som anordnas på detta sätt, skulle kunna fylla sin uppgift att stabilisera betygsnivån. I fråga om den muntliga examen anser Sammanfattning

SK, att den kan avvaras och kontrollen vinnas genom den livligare inspektionsoch konsulentverksamhet, som förordas. Även om inom överstyrelsen viss tvekan här gjort sig gällande, torde sannolikhet även på denna punkt föreligga för tillfredsställande resultat. Dock vill överstyrelsen framhålla, att den nuvarande muntliga realexamen icke bör slopas, förrän den planerade utökade inspektions- och konsulentverksamheten genomförts och någon erfarenhet vunnits av densamma. I samband med den föreslagna försöksverksamheten torde erfarenheter kunna vinnas både om standardiserade kunskapsprov och vidgad inspektions- och konsulentverksamhet, så att ett säkrare underlag kan förefinnas, då överstyrelsen efter försöksperiodens slut har att taga definitiv ställning till formerna för enhetsskolans avslutande.

av överstyrelsens synpunkter i anslutning till kap. 5.

Förskoleproblem. Överstyrelsen understryker behovet av att utbygga skolväsendet med frivilliga förskoleinstitutioner, vilka dock ej böra få karaktär av skolor i vanlig mening. Skolmognad och intagning. Överstyrelsen, som anser den föreslagna skolmognadsprövningen vara ett provisorium, avråder från att vid denna ensidigt fästa huvudvikten vid barnens intellektuella mognad och att i alltför stor utsträckning låta testningsmetoder ersätta en mera personlig och allsidig bedömning. För icke skolmogna normalåriga barn böra, där så låter sig göra, inrättas särskilda skolmognadsklasser inom skolväsendet. Några synpunkter på ämnena på olika stadier. På lågstadiet är s. k. samlad undervisning ett naturligt arbetssätt. Lärarna behöva dock särskild instruktion

och

förslag

för att kunna planera och använda detta arbetssätt. Studieplanerna böra innehålla anvisningar och exempel på ämnen och kursmoment, som äro lämpliga att behandla i form av samlad undervisning. Det är viktigt, att denna undervisning icke bedrives på ett sådant sätt, att kunskapsgrunden blir ojämn och osäker. Överstyrelsen delar uppfattningen, att undervisningen i praktiska ämnen och övningsämnen bör bli mera mångsidig. Ämnet engelska bör kunna bortväljas tidigare än i klass 8 av elever, som sakna både lust och fallenhet för denna undervisning. SK synes ha överskattat de praktiska möjligheterna att kunna genomföra ett fritt ämnesval på skolans högstadium och underskattat behovet av en ordnad studievägledning. Överstyrelsen förutsätter,

att frågan om högstadiets struktur blir föremål för omprövning i samband med den föreslagna försöksverksamheten. Förslaget att klass 9 för en stor grupp elever bör ge en introduktion i det frivilliga folkbildningsarbetet och dess metoder tillstyrker överstyrelsen. Praktiska realskolor. Överstyrelsen tillstyrker, att de praktiska mellanskolorna tillsvidare bevaras. Som motivering härför åberopas icke blott de av SK framförda skälen utan även andra, som anses ha mer avgörande innebörd. Överstyrelsen hänvisar till SU:s undersökning av dessa skolformers ändamålsenlighet och till den kvantitativa utveckling, som de uppvisa. Vidare betonas deras uppgift att göra den praktiska utbildningen likvärdig med den teoretiska. I likhet med SK förordar överstyrelsen, att även de husliga linjerna bibehållas. Likaså förordar överstyrelsen, att nya typer av praktiska mellanskolor upprättas i anslutning till SU:s förslag och att de lokala myndigheterna därvid tillerkännas stor frihet att utforma nya linjer. Den av SK föreslagna organisationsformen för de praktiska mellanskolornas infogande i enhetsskolesystemet finner överstyrelsen icke ändamålsenlig. Frågan härom bör liksom vissa andra detaljspörsmål bli föremål för fortsatt utredning och försöksverksamhet. Överstyrelsens förslag till organisationsform innebär en modifikation av den av SK föreslagna. Mot SK:s förslag, att de yrkesbestämda högre folkskolorna avvecklas i och med enhetsskolans genomförande, har överstyrelsen intet att erinra. Beträffande de inbyggda realskolelinjerna förordar överstyrelsen, att man i samband med den planerade försöksverksamheten även söker utröna möjligheten att som differentiering inom enhetskolan bibehålla den utbildningsväg, som dessa inbyggda linjer erbjuda.

64 Frågan om realexamen. Då överstyrelsen icke kunnat taga ställning till enhetsskolans utformning i detaljerna, kan överstyrelsen icke heller taga definitiv ställning till formerna för enhetsskolans avslutande. Vid den föreslagna försöksverksamheten torde erfarenheter kunna vinnas, vilka kunna bli av betydelse för frågans vidare behandling. Under försöksperioden måste man göra en bestämd skillnad mellan betyg över realexamen och betyg från genomgången enhetsskola. Försökslinjens lärjungar böra beredas tillfälle avlägga realexamen. Skulle därvid särskilda anordningar visa sig erforderliga, böra de vidtagas. Överstyrelsen anser det vara av stor vikt, att avgångsbetygen från enhetsskolan garantera en viss bestämd kunskapsoch färdighetsstandard, eftersom dessa betyg bli av avgörande betydelse vid konkurrens om befattningar, stipendier och tillträde till högre utbildning. SK vill ersätta de skriftliga examensproven med standardiserade kunskapsprov. Överstyrelsen anser, att en likformig betygssättning på detta sätt kan uppnås, under förutsättning 1) att proven användas samtidigt vid alla skolor och med iakttagande av samma försiktighetsåtgärder som vid examensprov, 2) att proven användas vid slutet av läsåret, 3) att proven göras obligatoriska och att läraren blir skyldig anpassa sin betygsskala — men icke betygen för de särskilda lärjungarna — efter resultaten, och 4) att eftergranskning av proven äger rum. SK anser, att muntlig examen kan avvaras och kontroll vinnas genom livligare inspektions- och konsulentverksamhet. Överstyrelsen kan i det hela ansluta sig härtill. Dock bör den nuvarande realexamen icke slopas, förrän den planerade utökade inspektions- och konsulentverksamheten genomförts och erfarenhet vunnits av densamma.

SJÄTTE

KAPITLET

E N H E T S S K O L A N O C H

Y R K E S U T B I L D N I N G E N

Detta kapitel behandlar den förberedande yrkesutbildningen inom den obligatoriska skolan, och det har utarbetats av SK:s yrkesutbildningsdelegation, som är sysselsatt med att förbereda ett särskilt betänkande om den egentliga yrkesutbildningen. Det hade varit en fördel, om detta av kommissionen (s. 501) förebådade betänkande förelegat redan nu, eftersom den förberedande yrkesutbildYrkesutbildningens

uppgifter

SK konstaterar, att ungdomens nuvarande möjligheter till ordnad yrkesutbildning omedelbart efter slutad folkskola och fortsättningsskola äro otillräckliga. Dessa möjligheter äro begränsade till endast vissa yrken — på landsbygden till ett minimum. SK menar, att möjligheterna till yrkesutbildning böra så utvidgas, att sådan utbildning »i framtiden kan vara inom räckhåll för flertalet av vår uppväxande ungdom» (s. 222). Den yrkesutbildning, som förlägges till en av samhället upprättad medborgarskola, får emellertid ej vara ensidig, såsom t. ex. den moderna arbetsträningen inom industrien, utan samhället har skyldighet att också tillgodose kraven på en allmän, medborgerlig och personlig fostran.

ningen helst bör bedömas i sitt sammanhang med den egentliga yrkesutbildningen. Överstyrelsen begränsar sig till att i det följande beröra dels frågan om yrkesutbildningens uppgifter på enhetsskolans högstadium och möjligheterna att praktiskt ordna denna utbildning under olika förutsättningar och förhållanden, dels frågan om yrkesvägledningen i skolan. på enhetsskolans

högstadium.

Denna dubbla målsättning — yrkesutbildning jämsides med allmänt-medborgerlig bildning — är det gamla men alltjämt lika svårlösta problemet, vars innebörd även SU (I, s. 66) antytt: »Svårigheten att förena de båda uppgifterna blir större, ju längre de måste förenas, en omständighet, som givetvis måste hållas i sikte, då frågor om skolväsendets organisation övervägas.» Det gäller att finna en sådan organisation, framhöll SU vidare, »att konflikten blir så föga kännbar som möjligt». I viss mån samma dubbla målsättning var utmärkande för den ursprungliga formen av fortsättningsskola, som hade den svåra uppgiften att inkalla redan arbetsanställda skolpliktiga till fortsatt skolgång, sedan de en tid varit lämnade åt sig själva i förvärvslivet. 65

5 Utlåtande

Såsom överstyrelsen redan framhållit (kap. 3 ) , får skolan enligt SK:s förslag ej lämna ifrån sig eleverna till näringslivet, innan de ännu funnit sig tillrätta med sig själva och sitt yrkesval. Först få de ta anställning endast såsom praktikanter på »halvtid» och fullgöra återstoden av det nionde skolåret i skolan, där de få undervisning i yrkesteori och allmäntmedborgerliga ämnen. SK avser därmed att skapa en mjukare och mera betryggande övergång från skolarbete till yrkesarbete än för närvarande. Själva idén att ordna förberedande yrkesutbildning genom halvtidssystem eller s. k. växelutbildning är emellertid ingalunda någon fullständig nyhet för vårt land. Såsom SK i annat sammanhang (s. 225) påpekat, praktiseras ett sådant system redan bland annat i vissa verkstadsskolor. Däremot är den vidsträckta tillämpning av detta system, vilken kommissionen rekommenderar, så pass vittutseende, att förslaget givit anledning till de mest varierande allmänna omdömen i remissyttrandena. Sålunda betraktar t. ex. ett kollegium vid samrealskola SK:s förslag till ordnande av yrkesutbildningen såsom »något av det värdefullaste i hela betänkandet». Ett annat kollegium »anser förslaget så värdefullt, att inga ansträngningar må anses för stora för att realisera planen». För ett annat kollegium åter ter sig samma plan »så verklighetsfrämmande, att den undandrar sig allvarlig bedömning».

Den förberedande yrkesutbildningens anordning för eleverna på enhetsskolans högstadium kommer i hög grad att betingas av deras olika inställning till yrke och yrkesval. Man synes därvidlag kunna urskilja tre huvudgrupper. Den första och största gruppen utgöra Möjligheterna

att praktiskt

ordna

på enhetsskolans

de elever, som omedelbart efter genomgång av klass 9 bege sig ut i förvärvslivet. För dessa, som enligt kommissionens egen uppgift (s. 231) uppskattas till kanske 70.000, har enhetsskolan under det nionde skolåret dels att anskaffa yrkespraktik inom alla möjliga yrkesområden, dels att jämsides därmed ordna undervisning i yrkesteori och allmänt medborgerliga ämnen. Den andra gruppen består av det för närvarande förhållandevis ringa antal elever, som valt ett yrke, för vilket de kunna få egentlig yrkesutbildning antingen i yrkesskola eller genom kontraktsanställning såsom lärlingar i näringslivet. Beträffande denna grupp anför kommissionen bland annat följande: »I vissa fall torde det vara lämpligt, att sådana elever, i den mån det är möjligt, redan efter det åttonde året beredes tillfälle att övergå till yrkesskolor eller påbörja mera kvalificerad lärlingsutbildning eller liknande utbildning ute i näringslivet, varvid förutsattes, att dessa elever därvid eller på annat sätt även skall erhålla den undervisning i allmänna och samhällsorienterande ämnen, som eljest avses för nionde skolårets elever.»

Den tredje gruppen utgöres av de elever, som icke kunna beredas utbildning för visst yrke eller vilka överhuvud taget ännu ej valt yrke. För dessa skall enhetsskolan enligt förslaget under nionde skolåret anordna förutom undervisning i allmänt-medborgerliga ämnen viss allmän praktisk utbildning. Även dessa elever beräknas tillbringa halva detta skolår i näringslivet såsom praktikanter, huvudsakligen i handräckningstjänst. förberedande

yrkesutbildning

högstadium.

SK är självfallet medveten om att genomförandet av ett så omfattande förslag till förberedande yrkesutbildning kom-

slag. Härom anför kommissionen (s. 224) bland annat följande: >>Med hänsyn till den mångskiftande yrkes-

m e r att m ö t a s t o r a s v å r i g h e t e r av o l i k a

differentieringen

inom

näringslivet

kommer

mycket stora svårigheter att föreligga, då det gäller att i detalj genomföra och organisera undervisningen under det nionde skolåret. För att svårigheterna skall kunna bemästras, kräves en smidig anpassning av undervisningens organisation till olika yrkes- och lokala förhållanden, och klart är, att man i vissa fall måste tillgripa i svenskt skolväsen nya utbildningsformer.» När det gäller att ordna kontrollerad yrkespraktik för så stora ungdomsgrupper, vilket torde komma att möta särskilt stora svårigheter, framhåller kommissionen (s. 232), att ej minst samhällets egna företag böra medverka genom att, där så låter sig göra, bereda ungdomen möjlighet till praktik på sådana arbetsplatser, som t. ex. »kommunalkontor, sjukhus och liknande inrättningar, skolmåltidsverksamhet, kommunernas och statens affärsdrivande företag m. fl.». En dylik tjänstgöring borde kunna bli ett led i ungdomens medborgerliga fostran, framhåller kommissionen vidare.

Remissyttranden. I många av de yttranden, som avgivits över SK:s principbetänkande, framföras beaktansvärda synpunkter på frågan om de praktiska möjligheterna att genomföra kommissionens förslag till yrkesutbildning på enhetsskolans högstadium. I yttranden av läroverkens kollegier ifrågasattes bland annat, om yrkespraktiken i 9y kommer att bli av påtagligt värde för näringslivet och för eleverna. Man frågar sig vidare, om yrkesutövarna verkligen komma att vara villiga att taga emot skolelever såsom praktikanter. I flera yttranden föreslås, att yrkesutbildningen bör få börja tidigare än i klass 9 och att den helt borde förläggas till yrkesskolor. Sistnämnda synpunkt framhålles också i flera yttranden av folk- och småskoleseminariernas kollegier. Ett av dessa kollegier noterar dock med tillfredsställelse, att SK direkt framhåller »möjligheten och lämpligheten av att en del av barnens praktiska arbete sker i helt andra former än i skolans». Även i flera yttranden av statens folkskolinspektörer framhålles lämpligheten av att förlägga yrkesutbildningen till yrkesskolor, till vilka eleverna böra få övergå redan från och med klass 8. Några inspektörer föreslå, att klass 9 y måtte bli frivillig åtminstone under en lång övergångstid. Det uttalas i några yttranden farhågor för att skolans yrkeslinjer

komma att rekryteras huvudsakligen av allmänt svagt begåvade elever. De flesta inspektörer, som yttrat sig om enhetsskolans förberedande yrkesutbildning, föreslå att denna blir föremål för omfattande försöksverksamhet. Detta anser man särskilt nödvändigt för att kunna utröna de praktiska möjligheterna till en yrkesdifferentierad undervisning för landsbygdens ungdom. Yrkespraktik på hemgården anser en inspektör ej vara tillfyllest. Flera inspektörer föreslå inrättande av skoljordbruk och skogsvårdsgårdar för landsbygdens manliga ungdom och lanthushållslinjer för den kvinnliga. En inspektör framhåller betydelsen av att överhuvud taget förlägga verkligt intresseväckande ämnen till det sista skolåret och föreslår att i stället för yrkesteori i 9y införa undervisning i motorkunskap, maskinskrivning o. d. Av det 50-tal folkskolestyrelser och skolråd, som yttrat sig, har endast ett fåtal ställt sig helt avvisande till SK:s förslag till förberedande yrkesutbildning. I detta avseende säger sig en skolstyrelse i ett landsbygdsdistrikt tvivla på »den nya skolformens förmåga att ge lantbrukets ungdom den yrkeskunskap den behöver». En folkskolestyrelse i stad anser, att eleverna redan i klass 7 borde få tillfälle till viss tids praktik i olika yrken. Ett par andra folkskolestyrelser i städer anse, att förslaget till lokala tillsynsmyndigheter för den förberedande yrkesutbildningen innebär överorganisation. I yttranden från statens skolköksseminarium och fackskolan för huslig ekonomi framhålles, att den kvinnliga ungdomens yrkespraktik i hemkunskap ej bör förläggas till enskilda hem, där flickorna mestadels få enahanda och olustbetonade sysslor, som verka föga stimulerande på deras intresse för husligt arbete. Det föreslås från detta håll, att den husliga utbildningen i 9 y förlägges inom skolans ram, men det framhålles, att den även kan förläggas till husmoders- eller lanthushållsskola.

Ö v e r s t y r e l s e n anser, att de elever, som tidigt visa utpräglad håg och fallenhet för yrke eller grupp av yrken, för vilka särskilda fleråriga yrkesskolor upprättats, böra få fullgöra både det åttonde och det nionde skolåret i sådana skolor. Dessa elever, som sålunda tidigare än andra beviljas rätt att övergå från enhetsskolan till yrkesskola, böra — såsom

överstyrelsen redan i annat sammanhang (kap. 3) framhållit — vara ej endast tillräckligt yrkesmogna utan helst också väl kvalificerade. Dessa yrkesskolor böra utan större svårigheter kunna ge eleverna även den allmänt-medborgerliga skolning, som de eljest skulle ha fått i enhetsskolan. Det torde i varje fall inom flertalet yrken vara lättare för yrkesskolan att kunna ombesörja även den allmänt-medborgerliga skolningen än för enhetsskolan att i egen regi bedriva egentlig yrkesutbildning. Enligt överstyrelsens mening är det önskvärt, att yrkesskolväsendet så utbygges, att en sådan naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och yrkesskola kan komma till stånd i största möjliga utsträckning. Ty den tilltänkta enhetsskolan behöver verkligen starkt begränsa sitt yrkesutbildningsprogram, om detta över huvud taget skall kunna genomföras på ett tillräckligt effektivt sätt. Man kan också tänka sig, att det sker en partiell avlastning från enhetsskola till yrkesskola. Ett sådant system skulle kunna tillämpas exempelvis vid den förberedande yrkesundervisningen på landsbygden inom jordbruket och dess binäringar. Där skulle enligt SK :s förslag (s. 230) den egentliga yrkespraktiken — ofta i form av arbete i hemmet — förläggas till sommarhalvåret och skolundervisningen till vinterhalvåret. Under det senare skulle eleverna genomgå en kurs i allmänt-medborgerliga ämnen, förlagd till enhetsskolan i hemorten. Däremot torde det bli svårt att vid denna skola också kunna anordna en tillräckligt effektiv undervisning i yrkesteori. Denna ej oviktiga del av sin utbildning skulle eleverna emellertid flerstädes lämpligen kunna inhämta i form av en vinterkurs vid någon närbelägen lantmanna- eller jordbruksskola. De elever åter, som ämna sig till jordbruk men icke ha möjlig-

het att vare sig hemma eller på annan gård få sådan praktik, som uppfyller rimliga utbildningskrav, böra få fullgöra det nionde och i vissa fall redan det åttonde skolåret vid jordbruksskola. Om de vid denna ej kunna få även tillräcklig allmänt-medborgerlig skolning, böra de kunna erhålla sådan vid enhetsskolan. På motsvarande sätt synes man kunna ordna en naturlig arbetsfördelning mellan enhetsskola och exempelvis skogsskolor och skogsvårdsgårdar. En liknande arbetsfördelning har för övrigt SK själv föreslagit för de elever, som fullgöra en del av sin skolplikt i form av kvalificerad lärlingsutbildning i näringslivet. Kommissionen tänker sig sålunda, att de lärlingar, som ej kunna få tillräcklig yrkesteoretisk undervisning inom respektive företag, skulle kunna erhålla sådan i yrkesskola och dessutom antingen där eller i enhetsskolan få undervisning i allmänt-medborgerliga ämnen. För alla de elever, som ej äro kontraktsanställda såsom lärlingar utan i stället fullgöra en del av sin skolplikt i form av vanlig praktikanttjänst, blir det däremot betydligt svårare att kunna ordna någon tillräckligt effektiv yrkesteoretisk undervisning. Om denna förlägges till en skola, är det svårt att där i en klass med elever, som representera vitt skilda yrken, meddela en sådan undervisning med direkt anknytning till vederbörandes yrke. För att få till stånd en mera differentierad undervisning i yrkesteori föreslår SK studiecirklar i ämnet, ledda av yrkesmän och vidare korrespondensundervisning i yrkesteori. Detta förslag torde emellertid knappast få betraktas annat än som ett uppslag, värt att prövas i samband med försöksverksamhet på området. För elever, som välja huslig utbildning, bör förutom vid husmoders- och lanthushållsskolor undervis-

ning kunna ordnas inom enhetsskolans ram. En av de största svårigheterna blir att kunna anskaffa ur utbildningssynpunkt tillräckligt givande praktikarbete åt den stora ungdomsgrupp, som i övergångsåldern vill ut i det praktiska livet. I många fall torde man få nöja sig med — såsom kommissionen själv framhåller (s. 231) — »att skaffa yrkespraktik utan krav på en systematisk yrkesskolning». Överstyrelsen instämmer med kommissionen, när den vidare framhåller, att även en sådan allmän praktik har sitt värde. Redan vistelsen i yrkesmiljö är av viss betydelse för den allmänna yrkeskännedomen. Det blir på så sätt en av skolan ledd och övervakad praktisk yrkesorientering, som är särskilt behövlig för de elever, som ännu i klass 9 ej bestämt sig för yrke. Den tilltänkta allmänt praktiska undervisningen under de båda sista skolåren bör även den vara så mångsidig som möjligt för att både underlätta deras yrkesval och öka deras möjligheter till mera varaktig arbetsanställning. I sitt förslag har SK i olika sammanhang betonat betydelsen av den kommunala självstyrelsen även på skolans område och värdet av att kunna lita till kommunernas intresse för skolväsendet och önskan att förbättra detta. Överstyrelsen understryker dessa synpunkter och vill framhålla, att detta intresse bör vid enhetsskolans genomförande kunna alldeles särskilt inriktas på yrkesutbildningen och på anskaffande av praktikarbete åt enhetsskolans lärjungar. Med sin kännedom om förhållandena inom kommunernas näringsliv och de kommunala organens egna resurser på området kunna skoldistrikten här göra en mycket betydelsefull insats. Överstyrelsen utgår ifrån att övergång till enhetsskola i de särskilda skoldistrikten ej kommer att ske, förrän vederbörande

skoldistrikt kunnat anvisa möjligheter att på ett tillfredsställande sätt ordna denna viktiga del av skolans verksamhet. Tillsynsmyndigheter för den förberedande yrkesutbildningen. För den lokala ledningen av denna verksamhet föreslår SK en särskild nämnd, förslagsvis kallad skolstyrelsens yrkesnämnd, som i sin tur utser en särskild tillsynslärare för den direkta ledningen. Denne skall vara föredragande i yrkesnämnden och har att under rektors allmänna överinseende verkställa nämndens beslut. Vidare tillkommer det tillsynsläraren att hålla kontakt med de studiemålsmän, en för varje yrke, vilka enligt kommissionens förslag böra bland ortens yrkesutövare utses av nämnden på förslag av vederbörande yrkesorganisationer. Dessa studiemålsmän skulle närmast biträda tillsynsläraren med upplysningar och råd angående utbildningens ordnande. I fråga om nämndens och tillsynslärarens funktioner anför kommissionen bland annat följande: »Nämnden bör ägna särskild uppmärksamhet åt yrkesutbildningens ändamålsenliga ordnande samt åt frågor rörande elevernas yrkesvägledning. Den skall i samråd med arbetsförmedlingen anvisa lämpliga anställningar åt eleverna för erhållande av yrkespraktik ävensom träffa avtal med vederbörande yrkesutövare beträffande yrkespraktikens anordning. Nämnden bör genom tillsynslärare öva tillsyn över att eleverna erhåller i avtal reglerad yrkespraktik samt att den yrkesteoretiska undervisningen sker i lämplig anknytning till yrkespraktiken. Nämnden skall genom råd och anvisningar söka medverka till att yrkespraktiken med hänsyn till utbildningssyftet blir så effektiv som möjligt.»

Ö v e r s t y r e l s e n har i närmast föregående avsnitt förordat en arbetsfördelning mellan enhetsskolan och yrkesskolorna. Dessa böra i största möjliga utsträckning övertaga den egentliga yrkesutbildningen. Därav följer, att den omedelbara tillsynen över denna verksamhets-

gren även i fortsättningen bör utövas av yrkesskolväsendets organ. Enhetsskolans styrelse och dess yrkesnämnd böra i stället koncentrera sig på den yrkesorienterande och allmänt praktiska utbildningen på enhetsskolans högstadium och framför allt på de mera ungdomsvårdande uppgifterna. Under sådana förhållanden torde den av kommissionen föreslagna tillsynsorganisationen kunna i någon mån begränsas. I varje fall är en uppbyggnad etappvis att tillråda. Endast i större skoldistrikt med ett rikt differentierat yrkesliv synes man behöva överväga att genomföra hela den av kommissionen tilltänkta tillsynsorganisationen. I allmänhet torde enhetsskolans styrelse eller någon delegation inom denna kunna utöva ledningen av den ifrågavarande verksamheten. Såsom kommer att ytterligare betonas i närmast följande avsnitt om yrkesvägled-

Yrkesvägledningen I ett betänkande, »Ungdomen och arbetet» (SOU 1948: 21), varöver skolöverstyrelsen avgivit utlåtande den 1 december 1948, har ungdomsvårdskommittén lämnat en historik över yrkesvägledningens utveckling i vårt land. »Den avspeglar en viss dragkamp mellan de båda tänkbara huvudmännen för yrkesrådgivningen, skola och arbetsförmedling», framhåller kommittén (s. 62). I den internationella arbetsbyråns rapport år 1935, »Problems of Vocational Guidance», fastslogs, att denna verksamhet har en grundprincip, som erfarenheten överallt i världen bekräftat. »På vilket sätt yrkesvägledningen än genomföres, kräver den samarbete mellan alla därav berörda parter.» Skolans medverkan är vid den i vårt land sedan början av 40-talet i arbetsmarknadskommissionens regi organisera-

ningen i skolan, torde det emellertid i regel behövas en särskild tillsynslärare för dylika uppgifter av mera ungdomsvårdande natur. Om enhetsskolan — såsom överstyrelsen sålunda förordar — avstår ifrån att utom i vissa fall i egen regi bedriva egentlig yrkesutbildning utan överlåter denna åt det för uppgiften speciellt utrustade yrkesskolväsendet, förändras och förenklas i viss mån också problemet om den centrala ledningen. Huvuduppgiften för det av SK föreslagna samarbetsorganet inom skolöverstyrelsen torde därför knappast komma att bli yrkesutbildningsfrågor i egentlig mening utan i stället frågor om allmänt praktisk utbildning och framför allt sådana enhetsskolan mera närliggande ungdomsvårdsproblem som t. ex. studieorientering, yrkesvägledning, praktikant- och arbetsanställning.

i

skolan.

de yrkesvägledningen mycket begränsad. Härom anför ungdomsvårdskommittén bland annat följande: »I arbetsmarknadskommissionens uppläggning är det i stället förmedlingen, som svarar för den individuella rådgivningen och en viss del av orienteringen, medan skolan har kvar sin uppgift att ge eleverna en mera allmän orientering samt att lämna yrkesvägledarna upplysningar om dem. På senare år har dessutom skolöverstyrelsen organiserat medverkan från en tredje part, nämligen skolläkaren» (s. 63).

I en särskild utredning, »Skolungdomens vägledning till utbildning och yrke», bifogad SU:s betänkanden (SOU 1 9 4 5 : 4 3 ) , förordas en utvidgning av skolans medverkan vid yrkesvägledningen. Det framhålles bland annat, att den förberedande anlags- och yrkesorienteringen i huvudsak bör betraktas scm en skolans angelägenhet men att ungloms-

förmedlingen har stora möjligheter att intensifiera skolans arbete i detta avseende. Vidare framhålles angelägenheten av särskild utbildning av yrkesvägledare och behovet av att använda praktisk-psykologiska anlagsundersökningar som komplement vid yrkesvägledningen. SK konstaterar beträffande den yrkesvägledning, som nu bedrives i folkskolan, att själva planen för denna verksamhet synes vara i stort sett god. Yrkesorienteringen b l i r dock i huvudsak teoretisk och alltför summarisk, framhåller kommissionen (s. 249), som anser, att verksamheten bör utbyggas och effektiviseras. Kommissionen framhåller särskilt behovet av en väsentlig förbättring av yrkesvägledarnas utbildning och tillstyrker förslagen om att komplettera yrkesvägledningen med hjälp av praktisk-psykologiska anlagsundersökningar. »Yrkesvägledningen i skolan synes först genom den nioåriga enhetsskolan få en hållbar organisatorisk grund för sin utveckling», konstaterar SK. Redan i klass 8 bör tillräcklig tid anslås till yrkesorientering. Denna bör dock göras mera praktisk än hittills. Kommissionen anser, att eleverna förvärva den bästa yrkeskännedomen på så sätt, att de under sina praktikperioder antingen ute i näringslivet eller i yrkesskola få pröva på olika slags arbete. Vid en sådan praktisk yrkesorientering böra de föreslagna särskilda tillsynslärarna för yrkesutbildning kunna spela en betydelsefull roll, framhåller kommissionen vidare. I fråga om det vid all yrkesvägledning nödvändiga samarbetet mellan olika parter betonar SK särskilt, att målsmännen böra aktivt intresseras för en personlig medverkan. Kommissionen anser det vidare önskvärt, att yrkesvägledningen utbygges med en kontrollerande och kompletterande »eftervård». Eftersom sålunda en väsentlig del av yrkesvägledningens »fältarbete» kommer att utföras av skolans personal, anser kommissionen, att man kunde ifrågasätta, om icke yrkesväglednings- och ungdomsförmedlingsverksamheten borde ligga under skolans centrala ledning. »Övervägande skäl talar emellertid för att denna verksamhet icke bör skiljas från arbetsförmedlingsverksamheten i övrigt. Planlägg-

ningen av yrkesvägledningen i stort bör ligga hos ett organ med expertis på arbetsmarknadsfrågor. Initiativen, uppslagen och impulserna bör såsom hittills komma från ungdomsförmedlingen. Skolan skall svara för deras konkretisering, deras praktiska tillämpning i arbetet» (s. 251). Remissyttrande. Frågan om yrkesvägledningen beröres närmare av rektor vid folkskoleseminariet i Karlstad, som härom anför bland annat följande: »Den yrkesvägledande verksamheten, som så genomgripande tränger in i skolans inre arbete och till stor del bedrives inom dess ram och utföres av dess personal, synes böra lyda under skolans centrala myndighet — skolöverstyrelsen. Därest ledningen för den yrkesvägledande verksamheten, i vad det gäller skolorna, helt lades i händerna på arbetsmarknadens centrala organ, skulle en icke önskvärd dualism uppstå. De enskilda lärarna, tillsynslärare, överlärare, skolpsykologer m. fl., som ha med ungdomens yrkesval att göra, skulle få en chefsmyndighet vid sidan av skolöverstyrelsen. En sådan anordning är varken önskvärd eller nödvändig. Flera skäl tala för att den yrkesvägledande verksamheten — i likhet med vad förhållandet är på vissa håll i utlandet — borde helt sortera under skolans centrala ledning. Så som utvecklingen skett i Sverige, synes det emellertid lämpligt, att den huvudsakliga delen av den yrkesvägledande verksamheten — den som är förlagd utanför skolan — sorterar under arbetsmarknadsorganet. Vad det gäller planläggning och inspektion av yrkesvägledningen inom skolan, kunna dennas intressen däremot bäst tillgodoses, om ledningen ligger hos skolöverstyrelsen. Den första arbetshänvisningen bör också ske under intim kontakt med skolan.» Ö v e r s t y r e l s e n delar SK:s uppfattning att den yrkesvägledning som nu bedrives i skolorna vanligen är alltför teoretisk och summarisk. Yrkesvägledningen bör icke så ensidigt som hittills betraktas såsom huvudsakligen ett problem om arbetsförmedling och arbetsanställning. Hur avgörande arbetsmarknadssynpunkten i det långa loppet än är, får denna ej undanskymma det faktum, att yrkesvägledningen i skolan till stor del också är ett personligt problem, som av rådgivaren fordrar både personkännedom 71

och psykologisk-pedagogisk sakkunskap. Denna kommer emellertid ungdomen och dess målsmän knappast tillgodo på det sätt, som man skulle önska vid valet av yrke och utbildningsväg, om yrkesvägledningen ej utgör en integrerande del av skolans egen verksamhet. Erfarenheten hittills har visat, att det i verkligheten ej är så lätt för en skolan utomstående institution som ungdomsförmedlingen att direkt få del av den rika fond av personlig kännedom, som skolan samlat om var och en av eleverna. Utan tillgång till sådan direkt kännedom om de rådsökande kan yrkesvägledningen knappast fylla sin uppgift. Ej heller kan man begära, att ungdomsförmedlingens personal vid sidan av sina övriga åligganden skall kunna skaffa sig en så ingående kännedom om utbildnings- och studieförhållanden som behövs för att kunna ge eleverna och deras föräldrar tillräckliga upplysningar och råd i sådana avseenden. Enligt överstyrelsens mening är den nuvarande gränsdragningen mellan skolans och ungdomsförmedlingens uppgifter vid yrkesvägledningen icke tillfredsställande. Det förefaller, som om ungdomsförmedlingen åtagit sig betydligt flera sådana verksamhetsuppgifter än den i längden på ett betryggande sätt kan fullgöra. Genom den mera direkta kontakt med yrkeslivet, som enhetsskolans högstadium förutsattes komma att få enligt SK:s förslag, torde skolan kunna åtaga sig ett betydligt större verksam-

Sammanfattning

av överstyrelsens i anslutning

Behovet av ökade möjligheter till yrkesutbildning betonar SK med rätta. Dessa möjligheter äro fortfarande ojämnt fördelade geografiskt sett och dessutom

hetsfält än den nu har på yrkesvägledningens område. Då SK emellertid icke givit några riktlinjer för en sådan av förhållandena starkt påkallad ny gränsdragning mellan skola och ungdomsförmedling i fråga om yrkesvägledningen och därmed sammanhängande uppgifter, anser överstyrelsen tiden vara inne för en utredning av dessa förhållanden. Det synes vara mest ändamålsenligt med en samarbetskommitté representerande de centrala ämbetsverk, som närmast ha befattning med dylika frågor — arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Förutom frågan om verksamhetsfördelningen mellan skola och ungdomsförmedling synes vid utredningen böra undersökas möjligheterna till en effektivisering av verksamheten på ömse håll. Sålunda bör närmare övervägas dels i vad mån de av SK föreslagna särskilda tillsynslärarna kunna utnyttjas för yrkesvägledningens uppgifter inom enhetsskolan, dels huruvida de av SU föreslagna skolkuratorerna vid läroverken kunna fylla en motsvarande uppgift. I samband därmed bör även frågan om yrkesvägledarnas utbildning uppmärksammas liksom också frågan om yrkesvägledningens arbetsmetoder, bland annat effektivisering av den medicinska yrkesrådgivningen, den praktisk-psykologiska undersökningsverksamheten, »eftervården» och — sist men ej minst — det personliga samarbetet med hemmen.

synpunkter

till kap.

och

förslag

6.

begränsade till endast vissa yrkesområden. Överstyrelsen delar uppfattningen, att denna utbildning ej bör vara så ensidigt yrkesmässig, att elevernas allmänt-

medborgerliga och personliga fostran försummas. Överstyrelsen föreslår, att tidigt yrkesmogna och väl kvalificerade elever få fullgöra både det åttonde och det nionde skolåret i yrkesskola. Enhetsskolan bör så långt möjligt överlåta den egentliga yrkesutbildningen åt de skolformer, som äro avsedda härför. Dessa böra även i regel kunna meddela eleverna erforderlig allmänt-medborgerlig undervisning. Överstyrelsen förordar även i vissa fall ett partiellt samarbete under de båda sista skolåren mellan enhetsskolan och yrkesskolor. Förberedande yrkesutbildning och allmänt-praktisk utbildning synes däremot med fördel kunna bedrivas i enhetsskolans egen regi. Det av kommissionen föreslagna systemet att under halva sista skolåret utplacera eleverna såsom praktikanter i yrkeslivet bör prövas i så stor utsträckning som möjligt. Därvid bör såsom praktikanttjänst kunna godtagas även sådant arbete, som ej är direkt yrkesutbildande utan endast yrkesorienterande. För det stora flertalet elever böra de båda sista skolåren få karaktär av yrkesvalsår. Den av SK rekommenderade formen av halvtidssystem, varigenom förberedande praktisk yrkesutbildning skulle kunna förenas med yrkesteoretisk och allmänt-medborgerlig skolning, utgör något av det mest konstruktiva i kommissionens hela organisationsförslag. Om detta skulle kunna förverkligas, skulle vårt skolväsen komma att få vad det länge saknat, nämligen ett naturligt övergångsled mellan den allmänt grundläggande utbildningen och yrkesutbildningen —

ett yrkesvalets och yrkesförberedelsens stadium. Ett sådant »orienteringsstadium» existerar för övrigt redan i flera andra länders skolväsen. I vad mån det skall lyckas att i vårt land genomföra ett sådant system för yrkesförberedande utbildning i förening med allmänt-medborgerlig skolning, kommer i mycket väsentlig grad att bero på kommunernas initiativ och insatser. Möjligheten att på ett tillfredsställande sätt kunna ordna denna viktiga del av skolans verksamhet är enligt överstyrelsens mening en av grundförutsättningarna för ett effektivt genomförande av SK:s enhetsskoleprogram. Tillsynen över yrkespraktiken bör, där så visar sig behövligt, uppdragas åt en yrkesnämnd och en särskild tillsynslärare för den förberedande yrkesutbildningen. Tillsynen över den egentliga yrkesutbildningen bör däremot såsom hittills utövas av yrkesskolväsendets organ. Yrkesvägledningen i skolan är för närvarande alltför teoretisk och summarisk. Den bör kunna få en mera praktisk karaktär genom att kombineras med elevernas yrkespraktik. Mera tid bör i skolan ägnas åt yrkesvägledning. Denna bör fortfarande bedrivas i samarbete med ungdomsförmedlingen men enligt en ny samarbetsplan, som tillerkänner skolväsendet en större andel i denna verksamhet än det nu har. Överstyrelsen föreslår, att denna fråga närmare utredes av en samarbetskommitté representerande arbetsmarknadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning. Denna utredning bör avse en allmän effektivisering av yrkesvägledningen såväl i enhetsskolan som i läroverken.

SJUNDE

KAPITLET

G Y M N A S I E T

Tack vare ingående utredningar av 1918 års skolkommission, 1924 års skolsakkunniga, 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission överblickar man nu rätt väl de olika konstruktionsmöjligheter, som erbjuda sig för det allmänbildande gymnasiet. Särskilt ger 1940 års skolutrednings sexhundra sidor starka gymnasiebetänkande med de kompletteringar, som tillkommit genom skolkommissionens försorg, en god bild av de alternativ, som just nu stå i förgrunden i den allmänna diskussionen. Den fortsatta beredningens syftemål kan icke så mycket vara att lämna nya bidrag till idédiskussionen utan snarare att välja mellan projekt, som redan äro genomdiskuterade eller åtminstone stå så nära de redan utredda, att deras förtjänster och fel kunna överskådas. Valet är dock ingalunda lätt, främst emedan vi befinna oss i ett starkt progressivt samhälle, där förutsättningarna — socialt, ekonomiskt och även kulturellt — hastigt ändras. Den allmänna inställningen till skolstudierna har på en mansålder väsentligt ändrats, och denna omstämning har fått påtagliga uttryck i elevtillströmningen till de högre skolorna. Alla kurvor, som mäta de högre skolstudiernas dragningskraft, peka nu brant uppåt. Under det år, som gått sedan skolkommissionens utredningar avslutades, har tillflödet på alla stadier — i gymnasieålderns skolor lika

väl som i skolor med direkt anknytning till folkskolan — till och med stigit snabbare än skolkommissionens kurvor låta förmoda. Allt tyder på att man även beträffande gymnasiet måste taga sikte på en utveckling, som ställer ständigt ökade krav såväl på gymnasiets kapacitet som på dess förmåga att tillgodose skiftande samhällsbehov. Inom det allmänna skolväsendet är därför gymnasiet — trots sin flerhundraåriga historia — ett område under utbyggnad. Huru snabbt det kommer att gå och vilken karaktär det nya gymnasiet bör få, beror icke minst på utvecklingen inom de andra områden, med vilka gymnasiet kommunicerar. Stigande behov av högskoleutbildad personal för de mest varierande samhällsändamål kan leda till att utbyggnaden måste påskyndas. En bättre anknytning till den allmänna folkundervisningen kan stimulera tillströmningen, och planen för gymnasiet måste då anpassas efter de nya färdvägarna. Nya behov kunna omaccentuera gymnasiets gamla uppgifter. Måhända skall i framtiden ett större klientel än nu ha gagn av en gymnasial utbildning i rent allmänbildande syfte, som snarare är en förstärkning av den grund folkundervisningen lagt än en förberedelse för fortsatta studier. En sådan utveckling måste sätta djupa spår i gymnasiets organisation.

SK betonar, att varje gymnasiereform för närvarande på grund av samhällets pågående snabba omvandling och den förestående utgestaltningen av enhetsskolan måste betraktas som provisorisk (s. 270). Överstyrelsen delar denna uppfattning. Vid den provisoriska första etappen av gymnasiereformen böra de organisationsidéer, som redan mognat under utvecklingens gång, omedelbart införlivas med skolsystemet, under det att föreslagna nybildningar, som äro omstridda, emedan de ännu icke skulle medföra de åsyftade fördelarna, till en tid kunna anstå i avvaktan på att förutsättningarna skola klarna. Provisoriet bör dock tillika vara ett förstadium till en mera definitiv organisation, så att övergången till denna fiamstår som naturlig och väl förberedd, när förutsättningarna i sinom tid äro till finnandes. Om gymnasiets allmännaste grunder råder för närvarande god enighet. SU sammanfattar de krav, som bruka ställas på gymnasiet, i tre grupper: förutbildningskraven, som få sin styrka av att mer än 75 procent av gymnasiets lärjungar ämna sig till högskolor av skilda slag, allmänbildningskraven, som äro lika nödvändiga, vare sig lärjungarna fullfölja sina studier vid högre läroanstalter eller gå till sina blivande verksamhetsfält utan ytterligare beredelse, samt de utvecklingspsykologiska krav, som bjuda, att gymnasieungdomen under en betydelsefull period i sin utveckling skall sättas i tillfälle att söka kontakter åt olika håll, så att envar skall finna sig själv och sin framtidsväg. Dessa riktpunkter sammanhållas i den formulering SU givit för gymnasiets m å l : »Gymnasiet har till ändamål att med arbetsformer, som äro ägnade att utveckla en mognare ungdoms individuella anlag och intressen, meddela en vidgad och fördjupad allmän

medborgerlig bildning, lämpad att tjäna som grund för högre utbildning.» SK föreslår däri ingen annan ändring, än att termen »allmän medborgerlig bildning» skall ersättas med »allmänbildning». Det är knappast nödvändigt att ingå på någon kritik av det sätt, varpå SK motiverat ändringen. Denna rubbar i varje fall icke de huvudtankar, som SU velat fnlägga i sin formulering. I den ena eller andra formen täcker formuleringen gymnasiets faktiska uppgifter i vår tid. För sin del kan överstyrelsen mycket väl acceptera skolkommissionens målsättning för gymnasiet. Med utgångspunkt i att gymnasiet skall ge en förberedande yrkesutbildning söker SK närmare precisera vad man bör ha rätt att vänta sig av dess arbete. Kommissionen nämner som gymnasiets huvuduppgifter att ge de unga en allmänt intellektuell skolning, vissa färdigheter, såsom en god behärskning av modersmålet i tal och skrift och kunskaper i främmande språk, en fördjupad orientering inom humaniora och naturvetenskap samt en yrkesorientering, som bättre lär dem känna sina förutsättningar för olika levnadsbanor. Överstyrelsen konstaterar med tillfredsställelse, att även detta mera specificerade mål är realistiskt och icke ställer högre krav på lärare och elever, än att de böra kunna inom rimliga gränser upprätthållas. Även enligt överstyrelsens övertygelse måste lärjungarna bibringas ambitionen att logiskt och allsidigt bedöma sina arbetsuppgifter och tillägna sig sunda praktiska studievanor. Gymnasiet måste vara i stånd att lägga en solid grund av personligt tillägnade kunskaper. Det måste bringa lärjungarna till klarhet om deras förutsättningar i olika riktningar och ge näring åt deras personliga intressen, så långt de rymmas inom det arbetsområde gymnasiet överspänner. Detta program ger i själva verket uttryck 75

åt det bästa inom gymnasiets bildningstiadition; det är fråga om värden, vilka måste hållas i helgd inom varje gymnasieorganisation, som skall förmå hävda sin ställning inom kulturlivet. Så snart man nalkas de konkreta organisationsförslagen, börja emellertid raeningsskiljaktigheterna framträda. Efter att ha tagit del av yttrandena kunde man i förstone nästan vara böjd att betvivla, att det över huvud taget vore möjligt finna ut en reformerad gymnasieorganisation, som just nu kunde samla majoritet inom kollegierna. SU och SK äro ense om att det nuvarande differentieringssystemet på gymnasiet blivit en missräkning. SU står för huvudkritiken (SOU 1947: 34, s. 217 och 222). Specialiseringen har drivits för långt. Mångkunnigheten har offrats utan att den eftersträvade fördjupningen av studierna vunnits. Brister ha framträtt i studenternas allmänbildning. Icke minst ha klagomål framförts beträffande studenternas språkliga utrustning. Valet av ämneskombination, som faktiskt innebär ett val av studieriktning och framtida arbetsområde, sker för tidigt och präglas ofta av en viss planlöshet. I alltför många fall sker valet mera med hänsyn till ämneskombinationens fördelar ur skolarbets- och examenssynpunkt än med hänsyn till det verkliga behovet av förberedande skolutbildning. Ofta kunna gymnasisterna icke välja den kombination de bäst behöva, emedan det föreskrivna deltagarminimum icke uppnås. Kompletteringar bli därigenom nödvändiga efter studentexamen; de vålla kostnader och tidsspillan. Tendensen i kollegiernas yttranden går i samma riktning. En åtstramning av den alltför yviga differentieringen synes vara allmänt önskad. Dess ersättande med en något rikare fast linjegrening beteck-

nas som »ett länge närt önskemål» (Hässleholm). Mellan de båda ytterligheter, som representeras av det nästan ogrenade tvålinjesystemet enligt 1905 års stadga och de 18 ämneskombinationerna i den nuvarande studentexamen, kunna mellanformer tänkas i nästan obegränsat antal. Problemet gäller, såsom SU konstaterar, hur man i en organisation med fasta linjer skall kunna vinna den grad av rörlighet, som måste anses önskvärd, och samtidigt bibehålla en rimlig begränsning av antalet ämnen för det högsta gymnasiestadiet. Skolutredningens förslag till linjedelning och det av skolkommissionen framförda nordhultska förslaget representera två rätt typiska försök att balansera kraven på fasthet och rörlighet mot varandra. SU börjar med ett odifferentierat trestammigt gymnasium, vars tredje linje benämnes »språklinjen», men klyver sedan var och en av linjerna från och med näst högsta ringen, latinlinjen i en helklassisk och en halvklassisk gren, reallinjen i en matematisk och en biologisk och språklinjen i en nyspråklig och en matematisk gren. I högsta ringen differentieras linjerna ytterligare, så att antalet varianter i studentexamen uppgår till 10. Varje lärjunge ställes två gånger inför ett ämnesval, vid inträdet i den näst högsta och vid inträdet i den högsta ringen. Antalet samtidigt lästa ämnen ökas för majoriteten av gymnasisterna, även på det högsta stadiet. På reallinjen springer antalet ämnen i högsta ringen upp till 9 å 10, på språklinjen till 8 å 9 förutom entimmesämnet kemi. Till sitt förslag gör utredningen följande kommentar — dess förhandsförsvar mot oundvikliga gensagor: »Trots alla ogynnsamma tidigare erfarenheter ha vi efter prövning av alla för frågans be-

dömande betydelsefulla omständigheter funnit oss böra söka en väg, som gör det möjligt att bättre än med den nu prövade gymnasieorganisationen förena mångkunnighet med grundlighet, att inom en något vidare krets av obligatoriska ämnen bereda utrymme för en fördjupning, som verkligen kan fostra till självständighet i arbetet. Skolutredningen vill sålunda föreslå en organisation med tre fasta linjer och med en utökning av antalet ämnen även i de två högsta ringarna, vilken givetvis medför sänkt timantal i varje särskilt ämne. Därmed tillgodoses åtminstone i någon mån högskolekravet på en bredare bildningsbas och de ungas önskan om möjlighet till en vidare ämneskrets. Den gamla och väl kända svårigheten är att inom den vidare ämneskretsen bereda tillfälle till den individualisering och fördjupning av studiet, som är en ovillkorlig förutsättning för att ungdomen skall kunna lära sig att arbeta självständigt. På detta mångdiskuterade område, där ingen hittills prövad ordning visat sig föra till målet, måste nya utvägar sökas» (s. 230— 231).

Lösningen av individualiseringsproblemet ser SU i en uppdelning av klassen i mindre arbetsgrupper under en del av undervisningstiden i varje ämne, såsom redan nu sker vid laborationer. SK redogör för ett efter dessa linjer utfört undervisningsförsök vid Göteborgs högre samskola (s. 333—334). En utförligare redogörelse finnes i »Aktuellt från skolöverstyrelsen», nr 5, 1948. Åsikterna om försöket äro naturligt nog rätt skiftande. SK håller före, att »förhören kommit att alltför mycket dominera och att man därför inte vunnit det arbetslugn, som är nödvändigt för fördjupning och personlighetsutveckling», medan tf rektor vid läroverket avslutar sin sammanfattning med orden: »Elevernas arbetsbörda har ökats påfallande, men detta studiesätt har gjort dem mera mogna och ansvarskännande och givit dem större intresse för skolarbetet.» Det nordhultska förslaget driver den organisatoriska förenklingen längre. Den allmänna linjen och reallinjen äro odiffe-

rentierade i hela sin längd; på latinlinjen finnes en enda differentiering, den som är nödvändig för att ge grekiskan rum. Förslaget utmärkes av en relativt stark ämneskoncentration, särskilt i högsta ringen, och erinrar härutinnan om det förslag, som på sin tid framlades av 1918 års skolkommission. På varje linje avslutas flera ämnen i näst högsta eller lägre ring; i andra fall nedlägges ett ämne temporärt för att efter ett par år åter upptagas på schemat. SK finner Nordhults förslag överlägset skolutredningens. »Systemet med fasta linjer har kunnat hållas, vilket underlättar lärjungarnas linjeval och minskar behovet av kompletteringar. Universitet och högskolor kan anknyta sin undervisning till gymnasiets linjer i medvetandet om att studenterna från en och samma linje har en bestämd studiegång bakom sig utan luckor. Det successivt sjunkande antalet läroämnen medger en successiv övergång till friare studieformer och personlig fördjupning» (s. 298). Organisationstypen kan tydligen utan svårighet utbyggas med grupparbete i delad klass på det sätt SU förordat. Flera av de frågor, som nu äro före, diskuterades hösten 1922 inom kollegierna av en lärargeneration, som nu till större delen är borta. I yttrandena över 1918 års skolkommissions betänkande fasthöllo de flesta kollegierna vid det dåvarande tvålinjesystemet. Nu framträder åter ett rätt allmänt intresse för ett något rikare utbyggt linjesystem. Endast 3 av de 67 kollegierna vid de högre allmänna läroverken önska vidbliva de traditionella två linjerna, medan 35 gjort positiva uttalanden till förmån för ett system med tre fasta linjer. I valet mellan en tredje linje med social eller med nyspråklig inriktning föredrages allmänt det förra; endast 2 kollegier ha bestämt förklarat sig giva skolutredningens språklinje före-

trade framför skolkommissionens allmänt sociala. Tanken på en biologisk differentiering av reallinjen har något flera anhängare: 11 av kollegierna vid de högre allmänna läroverken ha uttalat sig i denna riktning. Vid bedömningen av sifferuppgifterna bör dock alltid ihågkommas, att kollegierna av naturliga skäl icke kunna ingå på mer än en del av de många, ofta svåröverskådliga frågor, som diskuteras eller antydas av skolkommissionen — ett kollegium har till och med helt avstått från att yttra sig. All statistik över kollegiernas remissvar måste därför tagas med reservation. Blott de allmännaste dragen av läraropinionen kunna avläsas i dessa yttranden. Det nordhultska förslaget har väckt mycket stort intresse. Av de högre allmänna läroverkens kollegier uttala sig 23 för en lösning i principiell anslutning till detta förslag. Sannolikt är det fastheten och enkelheten i linjebyggnaden, koncentrationen kring ett relativt begränsat antal ämnen och de därav följande utsikterna till kvalitativ förstärkning av undervisningsresultaten, som tilltala kollegierna. I enskildheterna gå däremot meningarna isär, och de skulle troligen göra det ännu mera, om förslaget hade definitiv karaktär. Med en viss tillspetsning kan man törhända karakterisera läget så, att det nordhultska förslaget har förutsättningar att vara samlande, så länge var och en kan hoppas på en revision av detaljerna efter sitt eget sinne. I fråga om gymnasiets vertikala klyvning synes situationen på nuvarande stadium av remissgången kunna sammanfattas på följande sätt: Tiden är mogen för upprättandet av en tredje gymnasielinje. Göres linjen odifferentierad, bör den — på av SK angivna skäl — inriktas på att meddela en socialt orienterad allmänbildning. Differentieras den, bör i främsta rummet en nyspråklig 78

avgrening ifrågakomma. Goda skäl tala för att i så fall även reallinjen differentieras i en matematiskt och en biologiskt orienterad gren och latinlinjen åtminstone i en helklassisk och en halvklassisk gren. Linjerna böra — så långt ske kan och i synnerhet på det högsta stadiet — uppbyggas med den koncentration till ett icke alltför stort antal samtidigt studerade ämnen, som förordats såväl av 1918 års skolkommission som av 1946 års skolkommission i dess förslag till system med fasta linjer. Problemet om gymnasietidens längd och gymnasiets anknytning till realskolan har ihärdigt dryftats i skoldiskussionerna, alltsedan läroverkets uppdelning i gymnasium och realskola började ta form i 1890-talets utredningar. Skolutredningens uttalanden i frågan kunna med en viss rätt anses som de sammanfattande slutorden i det skede av debatten, där den hittillsvarande realskoletypen betraktas som gymnasiets självklara grund, skolkommissionens åter som inledningen till en ny debatt från väsentligt ändrade utgångspunkter. Inom SU voro dock meningarna delade. Majoriteten erinrade om att det fyraåriga gymnasiet brukar föredragas av läroverksortens egen ungdom och betonade därjämte starkt dess pedagogiska överlägsenhet : »Det gäller ingalunda blott latinet, vars lärokurs ju på det 3-åriga gymnasiet pressas ihop inom den trängre ramen av en treårig kurs. I själva verket vinner varje särskilt ämne på att arbetet redan fyra år före examen kan inriktas på det nya slutmålet: vid den tidpunkt, då första ringen i det 3-åriga gymnasiet sammanföres till gemensamt arbete på gymnasiets krävande uppgift, har andra ringen i cet 4åriga gymnasiet ett helt års samarbete i klassen bakom sig, den är redan sammansvetsad till en effektiv arbetsgemenskap, som kan planmässigt och helt utnyttja de tre återstående årens större mognad för utbildningen.»

Majoritetsgruppens ställning till det treåriga gymnasiet bestämdes främst av erfarenheten, att föräldrar, som bo på ort med realskola men utan gymnasium, sällan visa någon tvekan vid valet av gymnasielir.je: de föredraga det treåriga gymnasiet, som låter dem behålla barnen i hemmet ännu ett år. »Det synes icke påkallat att av allmänna organisatoriska eller ideologiska skäl beröva någondera elevkategorien en fördel, som visar sig vara så högt uppskattad.» En f)ramannagrupp inom SU fann fördelarna av en enhetlig organisation så stora, att endast en gymnasietyp borde uppehållas. Vid valet vägde det över till det treåriga gymnasiets förmån. Bland annat ansågs yrkesvalet bli säkrare och rekryteringen av gymnasiet bättre, om lärjungarna efter den avslutade realskolekursen ställdes inför ett samtidigt val mellan å ena sidan fortsatta studier på gymnasiet eller i fackskola samt å andra sidan en direkt övergång till yrkeslivet. För SK ligger problemet annorlunda. Arbetet i enhetsskolan föres fram till en kursavrundning i åttonde klassen. Nionde klassen skall ge en ny start i skollivet. För dem som ämna fortsätta på gymnasiet kan därför klassen organiseras som en första gymnasiering, 9 g, vilken förenas med gymnasiet eller med enhetsskolan, alltefter vad som av praktiska skäl befinnes lämpligast. En sådan klass, självständig eller samläsande med 9 a, bör i princip finnas i varje storkommun. »Genom att det fyraåriga gymnasiets första ring förlägges till enhetsskolan och alltså kan genomgås i hemorten, blir det treåriga gymnasiet överflödigt.» Att organisera en på latin- och reallinje differentierad 9 g vid varje liten centralskola är dock uppenbarligen omöjligt. Klassen blir således en helt ny företeelse i vårt skolsystem, en ospecialiserad

gymnasiering. Latinkursen blir i regel endast treårig. Det fyraåriga latingymnasiet kan på sin höjd tills vidare bibehållas som undantagsform för orter med ovanligt god tillströmning till latinlinjen. I yttrandena kritiseras kommissionens förslag livligt. Klass 9 g kan icke ge detsamma som den nuvarande första ringen av ett fyraårigt gymnasium, och skillnaden inskränker sig förvisso icke till latinet. På orter, där klassen ej är förenad med ett fullständigt gymnasium, skulle lärarna oftast sakna erfarenhet av den fortsatta undervisning, för vilken de skola lägga grunden. Deras uppgift skulle bli oerhört svår, om samläsning måste anordnas mellan 9 a och 9 g. Vad en sådan samläsning kan innebära, framgår bäst, om man tänker sig en samläsning i matematik mellan R I och L I. Slutligen måste lärjungarna från landsbygdens centralskolor byta lärare vid överflyttning till gymnasiestaden. Icke mindre än 36 av de högre allmänna läroverkens kollegier påyrka, att klassen antingen helt utbrytes ur enhetsskolans ram och föres till gymnasiet eller åtminstone i största möjliga utsträckning förlägges dit. De invändningar, som kunna göras från sociala utgångspunkter, anses icke ha samma tyngd som förr, då man numera kan räkna med att gymnasier upprättas på allt flera orter och att det statliga stipendiesystemet kommer att ytterligare utbyggas. Endast en skola (Lunds privata elementarskola) betecknar kommissionens förslag som en acceptabel kompromiss; några ge dock tillkänna, att de i ett tvunget val mellan kommissionens gymnasieorganisation och ett på 9 a byggt treårigt gymnasium skulle föredraga det förra. I diskussionen har vidare anförts, att på mindre orter, där nu realexamen av79

lägges och lärjungarna gå till treårigt gymnasium, anknytningen till gymnasiet skulle försämras genom den föreslagna gymnasiereformen. Införes den i gymnasieorganisationen, medan den nuvarande realskolan finnes kvar, måste lärjungarna i denna komplettera i vissa ämnen för att kunna intagas i tionde klassen, eller också finge de parallellt med det normala arbetet i gymnasiet åtaga sig en extra arbetsbörda i en eller annan form (jfr SK s. 495). Införes åter uppdelningen i 9 a och 9 g även vid de fristående realskolorna, måste på mindre orter samläsning anordnas mellan dessa. Detta skulle innebära, att lärjungar, som ämna sig till gymnasiet, finge reda sig mera på egen hand än n u ; det ginge kanske bra för eliten, men de normalbegåvade bleve lidande. I båda fallen bleve reformen till men för de mindre real- och mellanskolorternas ungdom. De samlade anmärkningarna kunna icke frånkännas tyngd. Men skälen för en enhetsskoleorganisation, innefattande även 9 g, äro icke mindre vägande. Den skulle — trots sina ofullkomligheter — öppna studiemöjligheter för landsbygdens ungdom i en utsträckning, som sannolikt icke kan uppnås på annat sätt med de resurser, som det allmänna under överskådlig tid kan förfoga över. Sammanfattningsvis torde frågans läge på debattens nuvarande ståndpunkt kunna uttryckas så, att klassens ställning som oumbärlig beståndsdel av det färdiga och fullt utbyggda enhetsskolesystemet icke kan på allvar sättas i fråga, men att det i olika hänseenden skulle medföra försämringar, om den inympades som en främmande gren i det nuvarande skolsystemet. Det som åsyftas med 9 g vinnes endast, om klassen kommer till i sitt naturliga sammanhang som en avslutning på den uppväxande enhetsskolan.

80 I diskussionen om skolkommissionens förslag har även den horisontella klyvningen varit ett motsägelsens tecken. Tanken på en sådan klyvning är icke helt ny. Den inställer sig, så snart man letar efter organisatoriska anordningar, ägnade att befordra ett friare studiesätt på läroverkets högstadium. I kommissionens utformning innebär den, att de rent allmänbildande studierna bliva förhärskande i de lägre gymnasieringarna, att l l : e klassen utformas som avgångsklass för dem som icke ha behov av fullständiga gymnasiestudier, och att 12 :e klassen blir ett specialistår, som karakteriseras av en strävan efter fördjupning i studierna, grundad på ett mognare arbetssätt inom ett begränsat antal ämnen. Även SU har övervägt liknande uppslag men väjer tillbaka för de förluster, som hota orienteringsämnena. Lärjungar, som lämna läroverket vid avgångsetappen eller eljest nedlägga ett ämne, skulle gå miste om den värdefulla del av undervisningen i ämnet, som riktar sig till lärjungar med större mognad och vidsträcktare kunskaper. I yttrandena skarpes kritiken. Den horisontella klyvningen skulle betyda »något av en katastrof» för alla historiskt orienterade ämnen, förmenar kollegiet vid högre allmänna läroverket å Östermalm. Det är föga troligt, att ungdomen rättar sig efter beräkningarna om vilka kategorier som böra avgå efter klass 11, invänder kollegiet i Hudiksvall. Konkurrensen om tillträdet till dimissionsklassen skulle fylla klass 11 med examensjäkt trots frånvaron av examen, tillägger kollegiet i Karlskrona. Gymnasiets sista klass får en kvasiakademisk karaktär, för vilken lärjungarna ännu sakna förutsättningar i form av tillräckligt fast och vid allmänbildning, befarar Lundsbergs skola. Av kollegierna vid de högre allmänna läroverken uttala sig 28 bestämt mot den

horisontella klyvningen, endast 3 för, men ytterligare 4 anse en avgångsetapp efter 11 :e klassen vara av behovet påkallad. För dem som tro på skolkommissionens gymnasieorganisation, ter sig det friare och mognare arbetssättet i högsta klassen som en av de stora tillgångarna. För någorlunda begåvade elever torde särskilt de historiska disciplinerna och vissa partier av reallinjens karaktärsämnen ligga relativt väl till för fria studier, men oavsett ämnet torde ett sådant studiesätt för dem som gå till verket med de nödiga kvalifikationerna ge större personlig tillfredsställelse och ofta även snabbare resultat än den vanliga klassundervisningen. Detta bekräftas av de första erfarenheterna från de besläktade försök, som anställts vid Göteborgs högre samskola. Dess rektor uttalar sig i mycket positiva ordalag: »Om jag nu vid läsårets slut skall göra en sammanfattning av resultaten, vill jag först understryka, att både lärare och elever enhälligt äro mycket nöjda och under inga omständigheter vilja återgå till det gamla systemet med dagliga läxor.» Hans vikarie gör dock ett år senare en mycket väsentlig inskränkning: »Det är en hårdhänt metod, som genast gallrar bort lata eller obegåvade elever och även sådana som ej passa för detta system.» Dimissionsklassen är enligt SK avsedd »för de lärjungar, som har förutsättningar att lyckligt gå i land med fortsatta universitets- och högskolestudier» (s. 305). Om den också i verkligheten komme att rekryteras på detta sätt, vore allting väl beställt. Men det förutsätter, att »övriga lärjungar» begagna möjligheten att »med studentbrev på fickan . . . gå ut till sitt yrkesliv eller sin speciella yrkesutbildning». Göra de det icke, får arbetet i klassen en helt annan karaktär, vad

som än säges i betänkanden och metodiska anvisningar. Allt beror sålunda på om avgångsetappen kommer att fungera efter beräkning. Hittillsvarande erfarenheter ge härvidlag föga ledning. Snarast gå de i negativ riktning. SU redogör i sitt gymnasiebetänkande för studiegången för lärjungar, som intagits i fyraårigt gymnasium hösten 1934 eller i treårigt gymnasium hösten 1935 men sedan avbrutit studierna utan att uppnå det avsedda studiemålet (tab. 5, s. 586). Av de 2.954 lärjungar, vilkas studier kunnat följas, ha endast 137 avgått utan examen från någon av de båda högsta ringarna. Det är givetvis möjligt, att en del lärjungar, som avgått från de lägre ringarna, skulle ha hållit ut, om en avgångsetapp funnits inom räckhåll, men icke heller dessa lärjungar äro särdeles många. Totalantalet av de i förtid avgångna är 480 eller 16,2 procent. De flesta ha säkerligen slutat till följd av bristande framgång i studierna, några till följd av sjukdom eller ekonomiska svårigheter. Det har alltid varit sällsynt, att unga män avstått från ett studiemål, som legat nära och förefallit uppnåeligt, utan att vara därtill tvingade av yttre omständigheter. Om i samma studiegång två avgångsetapper ligga nära till varandra, utövar därför det högre målet alltid en mycket stor lockelse. »Alltför täta pinnar i de lärda studiernas stege uppmuntra till fortsatt klättrande», säger skolutredningen. »Har man offrat så mycket av tid och möda för att nå stegens näst högsta pinne, så vill man gärna offra ännu litet till, om man därmed kan nå den högsta.» Motiveringen kan vara allvarlig n o g : det bättre utgångsläget vid skoltidens slut kan bli avgörande för en ung människas framtid. Skillnaden i tid mellan examen efter 12:an med dess mycket vidsträckta användbarhet och den snävare examen ef81

6 Utlåtande

ter l l : a n är blott ett år. Fördelarna av att sikta mot den högre examen äro lätt insedda och förstoras ofta genom konkurrensen. Härtill genmäler SK, att det nuvarande gymnasiet icke är konstruerat för någon avgång före slutexamen, varför inga bestämda slutsatser kunna dragas av de nuvarande låga avgångssiffrorna. Om godkänt avgångsbetyg från klass 11 medför studentexamen och en rad utbildningsbanor anknytas till denna avgångsetapp, kan avgången efter klass 11 bli på ett helt annat sätt lockande. Frågan är uppenbarligen svårbedömd : det står mening mot mening. Överstyrelsen har sökt utröna den nuvarande gymnasieungdomens ställning till frågan genom en opinionsundersökning, som letts av skolkuratorn Sigge Bruce. Undersökningen omfattar de båda högsta ringarna vid ett stockholmsläroverk, vid de båda hälsingborgsläroverken samt vid högre allmänna läroverken i Karlstad och Skellefteå. Lärjungarna ha orienterats genom en av Bruce avfattad promemoria, byggd på skolkommissionens betänkande, och sedermera utfrågats av honom. Det visar sig, att 88 procent av de tillfrågade skulle ha hållit fast vid det högre studiemålet, även om en avgångsetapp funnits efter näst högsta ringen. Vanligen är svaret nästan självfallet, blott ett uttryck för de faktiska kompetenskraven på den tilltänkta levnadsbanan. Ofta är det förestavat av konkurrenssynpunkter: man vill inte »förlora någon chans». Härtill kommer äntligen, att SK lyckats skildra arbetet i 12 :e klassen i så förförisk dager, att även »det tjusiga arbetssättet» kan åberopas som motiv. En redogörelse för undersökningen bilägges detta utlåtande (bil. 2 ) . Naturligtvis får man vara försiktig med slutsatserna. Om en lärjunge förklarat, att han helst skulle avgå efter 11 :e 82

klassen, kan detta bero på tillfällig skolleda, som eventuellt skulle övervinnas vid fortsatta överväganden tillsammans med föräldrarna, och om han förklarat sig vilja fortsätta i klass 12, vet man dock icke, huruvida han skulle ha stått fast vid sitt beslut, om han på sommaren mellan de båda högsta ringarna erbjudits en förmånlig anställning eller antagits för specialutbildning på någon viss levnadsbana. Material till frågans bedömande finnes jämväl i den sammanställning av yrken, för vilka gymnasiestudier kunna komma i fråga, som på kommissionens uppdrag utarbetats av byråchefen Ejnar Neymark. Utsikterna för en avslutningsetapp på latinlinjen äro av yrkesförteckningen att döma mycket små. Alla de banor, som oomtvistligt böra anknytas till latinlinjen, fordra fullständigt gymnasium; på sin höjd kunde enligt Neymark en del av gruppen »musik-, konst- och litteraturrecensenter» nöja sig med en något avkortad studietid på gymnasiet. Inom gränsområdet mellan latinlinjen och allmänna linjen falla några få yrken, där det bör kunna räcka med 11 :e klassen, samt några heterogena grupper, för vilka dimissionsexamen icke alltid är erforderlig. De blivande representanterna för dessa yrken torde komma att fördela sig mellan latinlinjen och den allmänna linjen. Med hänsyn till de angivna yrkenas natur är det ofta svårt att tro, att just dessa lärjungar skulle vara så medvetna om sin blivande bana och de krav denna ställer på dem, att de i större utsträckning skulle våga avbryta en påbörjad utbildning på latinlinjen vid avslutningsetappen. På den allmänna linjen äro förutsättningarna för den horisontella klyvningen avgjort bättre. Vissa lärargrupper, viss personal för sjukvård, socialtjänst, kommunal förvaltning och merkantilt arbete samt ett icke obetydligt antal tjänstemän

vid kommunikationsverken kunde ha fördel av en begränsad gymnasial utbildning på den allmänna linjen. Reallinjen intager en mellanställning. Under remissgången har i anslutning härtill framställts ett förslag, att latinoch reallinjerna skulle uppbyggas som fasta linjer med obruten studiegång, medan på den allmänna linjen, som i och för sig utgör ett experiment, försök skulle anställas med horisontell klyvning. Förslagsställare är lektorn vid högre allmänna läroverket i Uppsala Erik Hörnström. Åtta kollegier ha funnit tanken vara värd att prövas. Linjernas olikartade konstruktion kan motiveras från rent pedagogiska utgångspunkter. Latinlinjen lämpar sig sämst och den allmänna linjen bäst för den uppläggning av kurserna, som framtvingas av den horisontella klyvningen. Samtidigt ha emellertid de praktiska behov, som tala för en avgångsetapp på vägen, en helt annan styrka i fråga om den allmänna linjen än i fråga om de båda andra. Därom anför Hörnström i ett särskilt yttrande till kollegieprotokollet: »Studerar man Neymarks förteckning närmare, finner m a n . . . att det för de allra flesta av dem, som kunna sikta på avgång från klass 11, är nödvändigt, lämpligt eller möjligt att välja den allmänna linjen. Vid linjevalet efter klass 9 skulle därför, även om horisontell klyvning funnes på alla linjer, blott ett ringa fåtal välja latin- eller reallinje och samtidigt inrikta sig på avgång efter klass 11. Alla som sikta på en blott treårig gymnasieutbildning borde då utan större olägenheter kunna sammanföras till den allmänna linjen, vilket skulle göra horisontell klyvning överflödig inom latin- och reallinjerna.»

Resonemanget saknar icke bärkraft; förslaget synes vara värt att närmare övervägas. Sammanfattningsvis måste man konstatera, att den diskussion om den horisontella klyvningen, som förts från pedagogiska utgångspunkter, visserligen har rätt

heterogena inslag men i det hela gått skolkommissionen emot. Om fördelarna av ett fritt men mera fackbetonat studium i högsta ringen vägas mot fördelarna av ett fastare organisationssystem med obruten studiegång i orienteringsämnena, är det naturligtvis icke överraskande, att olika bedömare komma till olika resultat. För mången te sig vinsterna av det friare, ännu otillräckligt prövade arbetssättet som i hög grad osäkra, medan förlusterna ur allmänbildningssynpunkt, om den nuvarande organisationen uppgives, framstå med helt annan påtaglighet. Skolkommissionens försök att bemöta invändningarna (s. 308) har i varje fall icke övertygat kollegierna. För kommissionens förslag är detta givetvis en belastning. Skulle det därjämte visa sig, att avgångsetappen efter klass 11 icke fyllde något nämnvärt behov, vore grunden för kommissionens förslag om den horisontella klyvningen undanryckt. I det föregående har framhållits, att det man känner om skolungdomens nuvarande inställning till gymnasiestudiernas längd icke är gynnsamt i detta avseende. De 75 procent av gymnasieungdomen, som gå till universitet och fackhögskolor, kunna icke reflektera på avgångsetappen, de övrigas inställning präglas i mycket stor utsträckning av konkurrenshänsyn. Möjligen kan dock läget komma att småningom förskjutas, i mån som enhetsskolan växer fram, och te sig väsentligt annorlunda, när den omsider är fullbordad. De framåtdrivande krafter, som ständigt ökat tillströmningen till de högre skolornas lågstadium, komma högst sannolikt att i framtiden dirigera nya ungdomsskaror även till gymnasiet. När en gång all ungdom erhåller en nioårig underbyggnad i enhetsskolan, måste man räkna med att icke obetydliga grupper skola ha behov av att stärka sina kun-

skaper för att uppnå en position framför sina kamrater. Deras undervisning behöver tydligen icke planläggas med hänsyn till högskolestudier. Målet kan sättas lägre, avgångsetappen kan få en funktion att fylla. Möjligen kan jämväl antalet banor, som kräva studentexamen av nuvarande typ, genom systematiska bemödanden något nedbringas. De nuvarande kompetensfordringarna ha ofta fastställts vid en tidpunkt, då efterfrågan på intellektuell arbetskraft var mindre och reserverna till synes outtömliga, så att önskemålen icke behövde så starkt nagelfaras. Klarhet kan vinnas först genom en serie rätt besvärliga utredningar. Ännu så länge saknas emellertid förutsättningarna för införandet av den horisontella klyvningen som allmän konstruktionsprincip för gymnasiet. Man får inskränka sig till att söka tillgodose dess syfte vid utformningen av den allmänna linjen. Först när enhetsskolan förts ut i praktiken, torde tiden vara inne att upptaga frågan till nytt övervägande på grundval av då föreliggande, eventuellt gynnsammare erfarenheter. Överstyrelsen har sökt ge en överblick över diskussionens gång beträffande det nya gymnasiets huvudkonturer: dess anknytning till realskolan samt dess vertikala och horisontella klyvning. Diskussionen har tyvärr icke alltid kunnat röra sig med preciserade förutsättningar. Det är särskilt svårt att bedöma ett nytt system från dess egna förutsättningar, om dessa ännu icke äro för handen utan i sin tur förutsätta en samhällelig utvecklingsprocess, vars resultat endast långsamt mogna. Sammanhangen torde dock framstå i klarare dager, om man tar sikte på de praktiskt organisatoriska uppgifter, som successivt komma att anmäla sig. Ehuru planläggningen av dylika åtgärder icke lärer kunna utsträckas till längre tid än

ett par decennier, nödgas man tänka sig organisationsarbetet uppdelat på tre perioder med separata program. Den första perioden kan bedömas med utgångspunkt från dagens förhållanden. Gymnasiets grund är i stort sett oförändrad, dess klientel och huvudsakliga studiemål likaså. Under denna tid böra vissa delvis genomgripande organisationsändringar genomföras på grund av reformbehov, som kumulerats under den långa stiltjeperioden efter 1927 års reform. Den andra perioden får sin särprägel av den försöksverksamhet, som är ett naturligt förstadium till enhetsskolans genomförande. De lärjungar, som passera enhetsskolan på väg till gymnasiet, äro under denna tid relativt få. Det är ännu icke nödvändigt att för deras skull omlägga gymnasieorganisationen i dess helhet, men det ligger vikt uppå, att deras angelägenheter ständigt uppmärksammas, så att de utan onödigt trassel finna sin väg upp genom klasserna, även om detta skulle kräva speciella organisatoriska föranstaltanden. På grund av den begränsade lärartillgången, särskilt på realskolestadiet, kan försöksperioden icke göras alltför kort. Överstyrelsen beräknar i sista avsnittet av detta utlåtande, att lärarbehovet skall nå sitt maximum läsåret 1958-59 och att den systematiska uppbyggnaden av det nya realskolestadiet kan påbörjas först under åren närmast därefter. Centralskolorna av den nya typen bliva under sådana förhållanden icke gymnasiets huvudleverantörer förrän i mitten av 1960-talet. Vid denna tid börjar alltså den tredje av de perioder, överstyrelsen velat särskilja, den period som kännetecknas av gymnasiets definitiva anpassning till enhetsskolan. Under alla omständigheter bör den tredje linjen alltifrån början ingå i den nya organisationen. Indirekt kommer redan denna nyhet att medföra betydande

omgestaltningar av gymnasiet. I vilken riktning de måste gå, framgår bäst, om man gör tankeexperimentet att infoga linjen i det nuvarande gymnasiet med bibehållande av dettas karaktär i övrigt, inbegripet differentieringssystemet. När 1918 års skolkommission ville göra den tredje linjen till en nyspråklig linje, var detta ett efter den tidens förhållanden ganska naturligt förslag. Man tänkte sig en rekrytering bland lärjungar, som ämna övergå till bank- och affärsverksamhet eller bli officerare vid vissa vapenslag, och man väntade att tillströmningen skulle stiga, sedan läroverken öppnats för flickor. När 1946 års skolkommission vill ge den karaktären av en sociallinje, grundar kommissionen sitt förslag på de nya behov av gymnasieutbildning, som framträtt under den senaste generationen: på det stigande behovet av förvaltningspersonal med gymnasial utbildning och på önskemålet att kunna ge de blivande klasslärarna en på gymnasiestudier grundad fackutbildning. Även 1946 års skolkommission räknar dock med att den allmänna linjen kommer att besökas av blivande merkantila befattningshavare, som icke ha tillgång till handelsgymnasium; och det finnes alltjämt ingenting, som motsäger den äldre skolkommissionens förmodande, att tredje linjen, om den utbygges i nyspråklig riktning, skulle utöva särskilt stark dragningskraft på kvinnlig ungdom. SU har i viss mån dragit konsekvenserna av detta läge, när den i sin språklinje inrymt en mindre specialiserad gren. Överstyrelsen anser för sin del liksom SK, att linjens huvuduppgift måste vara att meddela en allmänbildande undervisning med viss social orientering. Det återstår att avgöra, huruvida skälen för en språklig differentiering äro starka nog att bryta kraven på enhetlighet i linjebyggnaden.

För ett ögonblick har överstyrelsen förelagt sig uppgiften att inkomponera en tredje linje i det gymnasium, som utformades av 1927 års skolutskott. Att linjen i detta fall bör differentieras på högstadiet ligger i sakens natur. Mindre än två grenar kan icke komma i fråga, om gymnasiet ännu skall kunna göra anspråk på att i någon mån tillämpa ett fritt ämnesval ; mer än två kunna icke gärna övervägas med hänsyn till den kritik mot tillvalssystemet, som föranlett SK att vid sidan av sitt förslag om ett fritt organiserat college-år lägga fram en gymnasieorganisation med fasta linjer, praktiskt taget utan differentieringar. Inlemmad i det nuvarande gymnasiet skulle den tredje linjen sålunda visa bilden av en i det hela tämligen ospecialiserad linje, som i de två högsta ringarna bjuder särskilda tillvalsmöjligheter för en huvudgrupp av lärjungar med social inriktning och en — troligen rätt stor —- minoritetsgrupp med språkliga intressen. I ett gymnasiesystem så beskaffat som det nuvarande vore sålunda den språkliga differentieringen enligt överstyrelsens mening till fullo motiverad. Tillkomsten av en sådan linje skulle emellertid omedelbart påverka lärjungeurvalet till de båda andra. Det finnes för närvarande både på real- och latinlinjen lärjungar, som rätteligen höra hemma på en mellanlinje och nu tillvälja ämnesgrupper, vilka ha sitt existensberättigande endast som ersättning för den tredje linje, som ännu saknas. Nedanstående statistik ger en överblick över tillvalskombinationernas frekvens höstterminen 1948 : De båda största lärjungegrupperna på reallinjen representeras av kombinationerna nr 6 och 7, den förra avsedd bland annat för de medicinska banorna, den senare för de tekniska. Kombinationen nr 3 (fr ge bi) tillväljes i synnerhet av 85

L a t i n g y m n a s i e t

R e a 1g y m n a s i e t Kombination nr

1 2 3 4 5 6 7

Tillval i procent Manliga

Kvinnliga

Samtliga

ty fr ge ty fr fi fr ge bi ty fr fy fr fy ke bi fy ke msp fy ke

135 3.5 10.3 0.9 0.6 38.6 32.6

13.3 4.7 38.1 0.5 0.6 37.1 5.7

13.5 3.8 17.4 0.8 0.6 38.2 25.7

Summa

kvinnliga gymnasister och har starkt förkovrats under det senaste årtiondet. Orsaken torde vara, att kombinationen brukar rekommenderas för blivande folkskollärare. Om den allmänna linjen utformades med tillräcklig hänsyn till klasslärarnas intressen, komme gruppen sannolikt att decimeras betydligt. I ännu högre grad skulle lärjungar med de språkbetonade grupperna 1 och 2 tillhöra rekryteringsområdet för den allmänna linjen, där de antagligen komme att fördela sig någorlunda jämnt mellan linjens båda grenar. De två återstående kombinationerna äro sällsynta och torde icke kunna hävda sig, sedan en tredje linje upprättats. Den nya linjen skulle alltså starkt minska differentieringsbehovet på reallinjen. Det kan tydligen ifrågasättas, huruvida det efter inrättandet av den allmänna linjen skulle behövas mer än två grenar av reallinjen, en matematiskt och en biologiskt accentuerad. På latinlinjen äro tillvalen mera splittrade. Flertalet lärjungar se till, att de få två språk i sin ämnesgrupp förutom den

86 Tillval i procent

Kombination nr

Manliga

Kvinnliga

Samtliga

1: ty eng ge 2: ty eng fi 3 : eng ge bi 4 : S r ty 5 : gr eng 6: gr fi 7: ty eng ma 8: eng ma fy 9: ma fy ke 10: ty eng bi 1 1 : eng bi ke

22.0 31.2 12.4 1.2 7.3 6.4 10.3 2.2 1.0 2.8 3.2

20.8 21.4 22.7 0.6 4.3 1.2 10.6 0.5 0.3 9.4 8.2

21.3 25.4 18.5 0.9 5.5 3.3 10.5 1.2 0.6 6.7 6.1

Summa

leo.o

obligatoriska franskan; det kan ske genom tillval av någon av kombinationerna 1, 2, 7 och 10 med geografi, filosofi, matematik respektive biologi som tredje ämne. De fåtaliga grekerna fördela sig på icke mindre än tre kombinationer, grekiska med tyska, engelska eller filosofi. Matematik har tillvalts endast av 12 procent av lärjungarna, fördelade på tre kombinationer. Antalet matematikläsande latinare har under senare år varit i nedgående. Latinlinjen kommer även i framtiden att bli den egentliga språklinjen, ett gymnasium bland annat för de många blivande språklärare, som måste utbildas, under det enhetsskolan växer fram. Studiet av grekiska, som jämte filosofi är grundläggande för teologerna, kan vidare tänkas endast i kombination med latin. Linjen måste därför under alla förhållanden vara rustad för dessa båda ändamål. Huruvida den även bör tillhandahålla undervisning i matematik kan vara mera tveksamt. Det påyrkas emellanåt av dem som ha i minnet den gamla halvklassiska linjen från tiden före år 1927, men där-

vid förbises lätt, att matematiken då hade en mycket solidare ställning i realskolan, varför det icke kan vara att vänta, att samma mål nu skulle uppnås, om timtalet på gymnasiet hålles inom gränser, som rimligen kunna komma i fråga. Det är också ovisst, huruvida tillvalsfrekvensen bleve tillfredsställande under de ändrade rekryteringsförhållanden, som torde komma att åtfölja den nya linjens tillkomst. Därest undervisningen göres beroende av att minst 5 deltagare anmäla sig, såsom vanligen är fallet vid tillvalsundervisning, behöver dock bibehållandet av en matematisk tillvalskombination icke leda till avskräckande ekonomiska konsekvenser. Det resonemang, som förts, avser närmast att belysa de konsekvenser införandet av en tredje linje skulle ha för gymnasiets utformning. Resultatet är på intet sätt överraskande. En ökning av antalet linjer måste automatiskt minska behovet av differentiering inom linjerna. Upprättandet av en tredje linje kan alltså åtföljas av en hyfsning och förenkling av tillvalssystemet. Ett gymnasium med en på högsta stadiet två- eller tredelad latinlinje, en tvågrenad allmän linje och en tvågrenad reallinje skulle vara ett någorlunda adekvat organisatoriskt uttryck för den nya tanke, som med den tredje linjen upptagits i systemet. Det är dock icke möjligt att röra vid tillvalssystemet utan att den allmänna diskussionen om rörlighet kontra förenkling inom gymnasieorganisationen vaknar till liv. Den väckes redan genom frågan, huruvida icke reduktionen bör gå längre och utmynna i ett odifferentierat linjesystem av den nordhultska typen. Sådana spörsmål kunna icke avgöras blott genom en inventering av argumenten. Dessa äro nämligen genomgående av allmän art, användbara både för den som yrkar på en måttlig förskjutning av den nuvarande avvägningen och för den som vill en

mycket genomgripande ändring i den ena eller andra riktningen. När riksdagen år 1927 konstaterade, att den kulturella utvecklingen ej kunde åtnöjas med det dåvarande tvålinjesystemet och att vid utformningen av gymnasiet ökad hänsyn måste tagas såväl till levnadsbanornas mångskiftande krav som till lärjungarnas personliga anlag och intressen, var detta ett i och för sig riktigt och hållbart argument, mot vilket intet annat var att invända, än att dess räckvidd uppenbarligen begränsades av de praktiska motskäl, som i både det allmännas och individens intresse alltid kunna anföras för organisatoriska förenklingar. Riksdagen tvekade, huruvida differentieringen borde omfatta tre eller två år, det finge ankomma på Kungl. Maj :t att efter nödiga utredningar träffa valet. Kungl. Maj :t valde i sinom tid tvåårsalternativet, men vi veta nu, att motskälen ändock underskattades. Pendeln slog ut för långt. Nu, när differentieringssystemet har praktiserats i 20 år, ligger faran nära, att tvärtom behovet av rörlighet underskattas. Bristerna hos differentieringssystemet äro av konkret natur och repeteras ständigt i vardagens erfarenheter. Förtjänsterna ligga på ett annat plan; man har vant sig vid dem till den grad, att mången glömt att det kan vara annorlunda. Det finnes en risk för att pendeln nu skall slå ut för långt åt andra hållet. För sin del är överstyrelsen övertygad om att man gör klokast i att söka ett mellanläge. Den provisoriska gymnasiereform, som bör genomföras under 1950talets första år, kan taga steget ut, där man är förvissad om att det bör tagas, men måste på andra punkter fylla den blygsammare rollen att förbereda senare, mera definitiva beslut. Erfarenheterna av ett vidgat linjesystem med beskuren differentiering torde i sinom tid kunna ge

en fastare utgångspunkt för det slutliga avgörandet, huruvida lösningen av enhetsskolesystemets gymnasieproblem bör sökas i riktning mot en friare eller en fastare organisation. Samtidigt representerar denna konstruktion otvivelaktigt i stundens läge en förbättrad avvägning mellan några av de faktorer, som tävla om bestämmanderätten över gymnasiets organisatoriska utformning. Om överstyrelsen sålunda vill hålla före, alt det rätta mellanläget icke ligger långt från den organisation, vars konturer överstyrelsen i det föregående tecknat, måste överstyrelsen å andra sidan starkt betona, att detta förslag dock icke är mera än en skiss. Att på de nuvarande båda gymnasielinjerna endast klippa av de grenar, som befunnits överflödiga, vore ett alltför summariskt tillvägagångssätt. Beskäres tillvalssystemet så starkt, som överstyrelsen ifrågasatt, komma vissa detaljfrågor i ett ändrat läge. Det är sannolikt, att de kunna lösas bättre efter en förnyad omprövning, som alltifrån början tager sikte på linjens nya utformning, än om man låter det stanna vid en lösning, som måhända varit den enda möjliga inom ramen av ett så rikt differentieringssystem som det nuvarande. Den ytterligare utredning, som torde bliva nödvändig, innan de nya tim- och kursplanerna fastställas, kan alltså icke inskränkas till den nya linjens byggnad utan måste innefatta en allmän översyn av gymnasiets konstruktionsdetaljer. På frågans nuvarande stadium måste överstyrelsen begränsa sig till några allmänna anmärkningar rörande linjernas struktur. Den allmänna linjens kursinnehåll är i stora drag bestämt av vad som redan sagts rörande dess uppgifter i gymnasiesystemet. Till linjens karaktärsämnen räknar SK samhällskunskap, geografi,

psykologi och biologi med hälsolära. Kursinnehållet i övrigt blir beroende av vilka levnadsbanor som anslutas till linjen. Skulle exempelvis överstyrelsens förslag rörande lärarutbildningen godtagas av statsmakterna, måste matematiken givas en därav betingad ställning på denna gymnasiets speciella lärarlinje. Troligen skulle en på detta sätt tillrättalagd matematikkurs även bliva en god grund för fortsatt arbete på områden, där man rör sig med statistiskt arbetsmaterial eller eljest måste kunna behärska statistikens elementära uttrycksmedel. Den nyspråkliga grenen måste tydligen utformas med tanke på dem som eftertrakta goda kunskaper i de tre moderna huvudspråken — engelska, tyska och franska — övervägande för praktiska ändamål och användningar. Den mycket omstridda frågan, huruvida linjen bör upptaga en elementär kurs i latin, är trots allt som skrivits därom ännu icke mogen för slutlig prövning. En sådan kurs skulle å ena sidan innebära en belastning av timplanen, som måste göra det svårare att tillgodose de blivande klasslärarnas utbildningsbehov, men å andra sidan göra linjen mera användbar som grund för samhällsvetenskapliga och juridiska studier. Det torde därför vara nödvändigt att avvakta resultatet av den utredning angående de juridiska studiernas organisation, som genom beslut den 3 januari 1949 uppdragits åt inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. Skulle utredningen giva vid handen, att studierna för juris kandidatexamen kunna grundas på en latinkurs av den begränsade omfattning rektor Nordhult i sitt förslag förutsatt, vore detta ett så tungt vägande argument för alternativet med latin, att de måhända bleve bestämmande för prövningens slutliga utgång. Icke heller förhållandet mellan histo-

ria och samhällskunskap kan definitivt preciseras, förrän vissa pågående utredningar avslutats. Att hithörande studier på sätt och vis bilda kärnan i linjens ämnessfär och böra intaga den ställning på schemat, som tillkommer ett huvudämne, anser överstyrelsen liksom SK självfallet. I de rätta händerna bör undervisningen i samhällskunskap också kunna nå det mål SK uppställt för det högsta stadiet: att låta de stora diskussionslinjerna framträda, att ge en föreställning om problematiken i skeendet, att studera speciella företeelser i nuet mot historisk bakgrund. Mycket av vad SK anfört om detta studium på lägre stadier och om dess metodik finner överstyrelsen likaledes intressant och beaktansvärt. Icke ens en mycket väsentlig förbättring av samhällskunskapens ställning behöver dock medföra, att samhällskunskapen på gymnasiet brytes ut till ett särskilt läroämne. Det är över huvud taget icke tilltalande, att kursplanen utan tvingande skäl uppstyckas på ett alltför stort antal ämnen med i proportion därtill nedsatt timtal. Förlusterna genom skrivningar och lovdagar bli då mera kännbara; sammanhanget blir ofta lidande, om avståndet mellan lektionerna blir för stort. Olägenheterna motverkas visserligen genom periodläsning, men sådan kan icke alltid anordnas. Därjämte måste man riskera, att de båda delämnenas inbördes kontakter sämre utnyttjas, om studieområdet splittrats på två lärare. Härtill kommer slutligen, att historielärarna — t. o. m. om de sakna examen i statskunskap — under de närmaste åren praktiskt taget alltid torde befinnas i det hela bättre rustade att leda samhällsstudiet än lärare med annat huvudfack. Skulle i något fall en lärare med annan studieriktning ha särskilda förutsättningar för någon del av samhällsläran, bör denna del av ämnet kunna anförtros

honom, eventuellt i form av en gränsjustering ämnena emellan. I flera yttranden hävdas åsikten, att undervisningen i samhällskunskap icke blott av praktiska skäl utan principiellt bör bestridas av historielärare och att universitetsämnet statskunskap bör omläggas med hänsyn härtill. Denna fråga vill överstyrelsen tills vidare lämna öppen. När SK önskar uppskjuta avgörandet, tills »universitetsreformen förts i hamn och lärarutbildningsfrågorna slutgiltigt lösts», har överstyrelsen ingen anledning att anmäla avvikande mening, allra minst så länge diskussionen begränsas till en omedelbart förestående provisorisk gymnasiereform. Med hänsyn till diskussionen om den horisontella klyvningen har den allmänna linjens kursplan ett alldeles särskilt intresse. Såsom redan framhållits, äro förutsättningarna för en kursavrundning efter näst högsta ringen ovanligt goda på denna linje, där bland de kronologiskt arbetande ämnena i varje fall dubbelämnet historia med samhällslära bör kunna påräkna ett högt timtal. Göres den allmänna linjen fyraårig, såsom SK föreslagit, bör det icke vara omöjligt att genomföra en kursavslutning efter 11 :e skolåret för att sedan ägna det 12 :e åt en förstärkning av de personlighetsbildande momenten inom därför ägnade ämnen parallellt med en fortsatt allmänt lagd fackutbildning, allt i anslutning till tendensen i skolkommissionens huvudförslag. Vid uppläggningen av studieplanerna för den högsta ringen bör bland annat undersökas, i vad mån den idéhistoriska orienteringen kan förläggas inom de särskilda läroämnena eller måste på annat sätt tillgodoses. Det är icke uteslutet, att timantalet i högsta ringen på denna linje bör något sänkas för att ge rum för föreläsningsserier av kultur- och idéorienterande innehåll, hämtat från ämnen, som icke falla inom ringens timplan. Över

huvud böra möjligheterna tillvaratagas att inom en nybildning som den allmänna linjen, där tillbakahållande traditioner saknas, bereda plats för prövningen av uppslag, som måhända ännu icke äro till sitt värde allmänt erkända men på ett eller annat sätt särskilt lovande. Vad som därvid visar sig hålla måttet kan på ett senare stadium föras fram till allmän användning inom gymnasieorganisationen. I avseende på antalet studerade ämnen i högsta ringen och formerna för slutexamen bör dock viss enhetlighet eftersträvas, så att slutbetyget i den allmänna uppfattningen skall kunna accepteras som fullt likvärdigt med studentbetyg från övriga linjer. Intet hindrar, att ett avgångsbetyg från näst högsta ringen på den allmänna linjen tillerkännes ett visst kompetensvärde. Nya banor kunna sedan anknytas till denna avgångsetapp, alleftersom verkställda utredningar giva vid handen att så bör ske. Därigenom förverkligas successivt en central tanke i skolkommissionens förslag, utan att man behöver frukta de risker för bakslag, som vore överhängande, om den horisontella klyvningen omedelbart genomfördes för gymnasiet i dess helhet. Skulle erfarenheterna bli gynnsamma, har, såsom lektor Hörnström uttrycker det, »ett betydelsefullt resultat nåtts med ett minimum av riskmoment». Om den allmänna linjen konstrueras på det sätt, som i det föregående skisserats, torde emellertid vissa svårigheter att utnyttja den yppa sig för de lärjungar, som avlägga realexamen av nuvarande typ och normalt skulle gå till treårigt gymnasium. I viss skala övergå redan nu lärjungar efter realexamen till andra ringen av fyraårigt latin- eller realgymnasium, och övergången till den allmänna linjens andra ring bleve säkert åtskilligt lättare, eftersom de krävande komplette90

ringarna i latin, respektive matematik i detta fall icke behövde komma i fråga. Luckan mellan kurserna blir måhända ändock så pass stor, att särskilda övergångsanordningar bliva erforderliga. SK tänker sig, att särskild undervisning i mån av behov skulle anordnas under 10 :e och i något ämne även under 11 :e året (s. 495). I ämnen, där kursdifferenserna äro relativt små, skulle måhända den »fria klass», som föreslås av SK, vara tillräcklig; överstyrelsen har redan i sina äskanden för budgetåret 1949/50 hemställt om anslag för försök med individuell undervisning av detta slag. Skulle övergången visa sig besvärligare, än kommissionen förmodat, torde treåriga former av den allmänna linjen bliva behövliga, så länge den nuvarande realskolan består. Möjligen måste inom dessa linjer studiegången av arbetshygieniska skäl inriktas direkt på gymnasiets slutexamen. Förslag till erforderliga specialanordningar böra utarbetas, så snart tim- och kursplanerna för det nya gymnasiet föreligga. Kursinnehållet på latin- och reallinjerna bör i samband med den provisoriska gymnasiereformen överses och moderniseras — bland annat bör i överensstämmelse med den allmänna tendensen vid den förestående skolreformen samhällskunskapens ställning stärkas — men i stort sett torde nuvarande studiemål i läroämnena kunna bibehållas. SK föreslår en viss justering av studiemålet i latin. Vid sidan av det omedelbara målet att lära eleverna förstå en lättare latinsk text bör undervisningen se som en av sina huvuduppgifter att bibringa de unga latinarna en i négon mån på självsyn grundad uppfattning om kulturarvet från antiken och dess betydelse för den västerländska kulturgemenskapen. Pä grund härav bör i ämnet även

ingå läsning av latinsk och grekisk litteratur i svensk översättning. »Några av den antika litteraturens mästerverk, fritt valda efter samråd mellan lärare och elever, bör utförligare behandlas, i övrigt bör extensiv fri läsning av goda översättningar uppmuntras.» Undervisningen i latin bör även lära eleverna att i full utsträckning praktiskt utnyttja sina latinkunskaper för att därmed stärka sina språkkunskaper över huvud, särskilt i fråga om ordförråd, terminologi och språkliga bilder (s. 321—322). Överstyrelsen finner den föreslagna revisionen av studiemålet välbetänkt och ägnad att öka ämnets allmänbildningsvärde. Ämbetsverket vill blott tillägga, att möjligheterna att genomföra omläggningen äro gynnsammare vid den av överstyrelsen föreslagna provisoriska reformen, än om kursrevisionen skulle företagas i samband med en allmän övergång till treårig latinkurs. Jämväl inom de levande språkens grupp är på latinlinjen en förskjutning av tyngdpunkten nödvändig. Enligt samstämmiga förslag av SU och SK bör engelskan vara huvudspråket, det främsta hjälpmedlet för kontakten med världen omkring oss. Studiet av franskan skulle i realskolan uppskjutas ett år, och på latingymnasiet skulle, delvis redan av denna anledning, skrivövningarna i franska inskränkas till de tillämpningsövningar och andra korta skrivningar, som kunna ifrågakomma under lärotimmarna. Detta innebär, att det obligatoriska provet i franska i studentskrivningarna på latinlinjen bör ersättas med ett prov i engelska och att en därtill avpassad förskjutning i undervisningstiden bör ske de båda ämnena emellan. Frivilligt böra dock abiturienterna fortfarande kunna skriva franska i studentexamen. Överstyrelsen föreslår, att denna omläggning

genomföres redan i samband med den provisoriska gymnasiereformen. I fråga om försöksundervisningen i vissa levande språk — ryska, spanska och finska — torde under provisorietiden inga väsentliga ändringar vara påkallade. Överstyrelsen finner det ytterligt tveksamt, huruvida skolkommissionens antydan, att franskan på ett så tidigt stadium som i klass 9 g skulle kunna ersättas med spanska (s. 157 o. 324), under nuvarande förhållanden bör anses äga någon aktualitet. Skulle landets behov av kontakt med olika kulturkretsar kräva, att undervisning i ryska och spanska anordnas vid läroverken i större utsträckning än som kan ske inom de båda högsta ringarna, torde utrymme snarare böra skaffas på latinets än på franskans bekostnad. Konstruktionen av reallinjen bjuder vida större vanskligheter. På latinlinjen har man kunnat så starkt uttunna de naturvetenskapliga studierna, att flertalet latinare inom ämnesgruppen matematik, biologi, fysik, kemi icke nå fullt fram till realexamens kunskapsmått. På reallinjen kan en lika radikal beskärning av de humanistiska studierna icke gärna komma i fråga. Ämnesträngseln gör sig därför vida starkare gällande på reallinjen än på latinlinjen. De realare, som tillvalt någon av huvudkombinationerna nr 6 (bi fy ke) och nr 7 (msp fy ke), äro härvid sämst ställda. De äro icke skyldiga deltaga i mer än ett främmande språk, engelskan, och detta har lett till klagomål från universitetshåll. De deltaga icke i ett sådant allmänbildningsämne som filosofi, vilket såväl SU som SK sökt bereda obligatorisk ställning. Slutligen nedlägga de geografien; detta ämnes talesmän klaga i kollegieyttrandena över att ämnets missgynnade ställning icke avhjälpts i skolkommissionens förslag. 91

I någon mån vidgas naturligtvis ämnesuppsättningen med tilläggsämnets hjälp. Enligt en undersökning, som avser förhållandena höstterminen 1944, hade 44 procent av lärjungarna i biologigruppen och 37 procent av lärjungarna i matematikgruppen tilläggsämne. Ungefär hälften av tilläggsämnena utgöres av ett främmande språk, i regel tyska; därnäst breddas den naturvetenskapliga ämnesuppsättningen genom att den matematiska kombinationen förstärkes med biologi och den biologiska med specialmatematik; däremot är det relativt sällsynt, att de utpräglade naturvetarna självmant komplettera sin ämnesgrupp med filosofi eller geografi. Det är helt visst blott i sin ordning att i samband med den provisoriska gymnasiereformen en undersökning företages, huruvida på reallinjen ett andra levande språk kan föras fram till studentexamen, filosofien göras obligatorisk och geografiens ställning på ett eller annat sätt förbättras. Även andra önskemål om ökning av bildningsstoffet, som från olika håll framställts, kunna därvid komma under övervägande. Svårigheterna ligga emellertid i öppen dag. Redan den omständigheten, att reallinjens matematiska gren står i visst konkurrensförhållande till de tekniska gymnasielinjerna, inskränker rörelsefriheten. Ingenjörsexamen vid högre tekniskt läroverk har under senare år godtagits för allt flera levnadsbanor. Särskilt är det av vikt, att denna examen numera på vissa villkor ger tillträde till studier och examina inom den matematisk-naturvetenskapliga sektionen (SFS 1946: 320). Med de utkomstmöjligheter i övrigt, som ingenjörsexamen vid tekniskt läroverk erbjuder, skulle rekryteringen av reallinjen bliva i mycket hög grad lidande, om den matematiskt betonade undervisningen ytterligare inknappades, så att studenterna 92

komme att anses underlägsna läroverksingenjörerna i reallinjens karaktärsämnen. Samtidigt krymper det disponibla utrymmet av andra orsaker. En viss beskärning av timplanen torde sålunda komma att företagas av hygieniska skäl, och samhällskunskapen kräver energiskt sin plats i solen, vilket för visso icke gör uppgiften lättare. Skulle så därtill av allmänt pedagogiska skäl en begränsning av antalet samtidigt lästa ämnen genomföras enligt de principer, som ligga till grund för det nordhultska förslaget, så torde det redan på förhand vara uppenbart, att en kraftig gallring måste företagas bland de framställda önskemålen. I samband med den provisoriska gymnasiereformen kan även en modernisering ske av övningsämnenas kursplaner -— beteckningen övningsämne må här ännu en gång av bekvämlighetsskäl begagnas i den gamla meningen, tills en ny sammanfattningsterm myntats. Skolkommissionens resonemang beträffande dessa ämnen pekar hän mot ett närmande även ur innehållssynpunkt mellan läroämnen och övningsämnen. Mest utpräglat är detta i fråga om ämnet musik, som i överensstämmelse med förslag av 1947 års musikutredning skulle upptagas bland läroämnena under namnet musikkunskap. Önskvärdheten av en sådan utveckling kan diskuteras, emedan övningsämnena just i sin nuvarande form ha en särskild uppgift att fylla som en motpol till de mera teoretiskt upplagda läroämnena, men det kan å andra sidan ej bestridas, att de föreslagna ändringarna ofta skulle tillföra gymnasiet ett mycket värdefullt bildningsgods. Såväl den ena som den andra synpunkten — tendensen i det hela och reformförslagen på de särskilda punkterna —• böra grundligt övervägas vid den utredning rörande undervisnings-

planerna, som en gymnasiereform förutsätter. Vid eventuell reduktion av timplanen kunna tilläggskurser i övningsämnena bli motiverade som fritidssysselsättningar. SK nämner kurser i maskinskrivning, hemkunskap och slöjd — såväl träslöjd som textilslöjd — och överstyrelsen finner allt detta välbetänkt. Överstyrelsen vill blott därutöver peka på det livliga intresse ungdom i gymnasieåldern brukar visa för de gymnastiska övningarna. Det kan ej råda något tvivel om att några timmar för frivillig gymnastik skulle bliva till det yttersta utnyttjade. Latin- och reallinjerna skulle enligt vad överstyrelsen förutsatt tills vidare bibehålla den obrutna studiegång, som utmärker det nuvarande gymnasiet. I och för sig utgör detta intet hinder för en reform av det inre arbetet efter skolkommissionens intentioner. De empiriskt arbetande naturvetenskaperna, som utgöra det mest karakteristiska inslaget i reallinjens ämnesuppsättning, torde psykologiskt sett till och med erbjuda särskilt goda villkor för ett övervakat, men i detaljerna fritt lärjungearbete. Det måste dock kraftigt betonas, att ett sådant arbete icke kan organiseras med hela klasser under alltför primitiva förhållanden. Just de självständiga arbetsformerna ställa mycket stora krav på institutionernas rymlighet och instrumentutrustning. Arbetshågen hos en ung människa dämpas oundvikligen, om arbetet alltför ofta måste avbrytas för väntetider, som förorsakas av otillräckliga yttre resurser. I större skala torde det fria lärjungearbetet i realämnena kunna förverkligas, först sedan institutionerna anpassats för detta arbetssätt och de besvärliga frågorna om öppethållandet av bibliotek och laboratorier nöjaktigt lösts. Intill dess måste även den mest intresserade lärare in-

skränka sig till att väl tillvarataga det enskilda arbetets möjligheter och i övrigt bjuda en och annan särskilt intresserad lärjunge de studiefavörer, som resurserna kunna medgiva. På det inre arbetets fält torde mycket litet vara att vinna genom direkta påbud. Läraren gör vad han kan: det är bättre att han når partiella framgångar med en gammaldags metod, än att han kapitalt misslyckas med en ny, som påtvungits honom utifrån. Reformarbetet måste därför ställas på längre sikt. Lärarutbildningen kan göra en i längden omskapande insats. Den får icke förtröttas i att förehålla en ung lärargeneration koncentrationens svåra konst att nå fram till det väsentliga genom att skära bort det oväsentliga. Den måste inskärpa vikten av att grundläggande partier av kursinnehållet muras så fast, att kunskapen blir hållbar som underlag även för fria studier, där läraren icke alltid är till hands för att åter och åter instruera om bruket av de verktyg lärjungen aldrig lärt sig säkert behärska. De metodiska anvisningarna böra ge synpunkter och råd beträffande övergången till det »friare, självständigare och mera samlade arbetssätt, som lärjungarnas övervägande flertal har att tillämpa under sin strax därefter följande vetenskapliga utbildning». Hinder, som till äventyrs sättas av osmidiga eller föråldrade stadganden, böra givetvis undanröjas. Överstyrelsen är ense med SK om att den stränga schemabundenheten i sådant syfte bör lättas. Rektor kan redan nu enligt läroverksstadgans § 22 mom. 1 efter samråd med vederbörande lärare frikalla abiturienterna från vissa lektioner under veckorna närmast före den muntliga studentexamen. Denna bestämmelse bör utsträckas och i varje fall komma till flitigt bruk i högsta ringen. Till sist må det vara överstyrelsen tilllåtet att i raden av tänkbara åtgärder 93

även uppföra den viktigaste av dem alla, den mångomskrivna minskning av klassernas storlek, som skall förverkligas »så snart ske kan». Överstyrelsen beklagar blott, att reformen genom denna formulering torde vara förvisad till en ännu avlägsnare framtid än den nioåriga enhetsskolan själv. 'Opinionen inom läroverkskollegierna synes vara enig med SK om att studierna på gymnasiet böra avslutas med en examen, och en mycket stor majoritet anser i likhet med flertalet inom SK, att denna examen bör vara censurerad, då det endast genom en dylik examen blir möjligt att rättvist och likformigt bedöma lärjungarna. Även censorskollegiet hävdar den stora betydelse, som censorsinstitutionen har och kanske ännu mer kommer att få i framtidens skola med dess starkt utbyggda stipendiesystem. Tyngdpunkten i censorernas verksamhet kommer att förskjutas från uppgiften att pröva och avgöra, huruvida en examinand skall godkännas eller ej, till uppgiften att genom rådgivning utjämna betygsnivån mellan de skilda läroanstalterna. Skolöverstyrelsen delar i stort sett de anförda synpunkterna såväl på avgångsexamen som på censorsinstitutionen. Det torde få anses för samhället viktigt, att garantier skapas för att skolarbetet leder till de uppsatta målen, och enligt överstyrelsens mening har censorsinstitutionen på ett i det hela tillfredsställande sätt fyllt denna uppgift. Överstyrelsen vill även understryka betydelsen för lärare och lärjungar av att studiemålen i de olika ämnena genom examen konkretiseras. Beträffande den av SK föreslagna formen av avgångsexamen äro yttrandena från läroverkskollegierna relativt sparsamma. Detta torde förklaras därav, att de flesta, sedan de avvisat tanken på en 94

horisontell klyvning av gymnasiet, icke ansett anledning föreligga att till behandling upptaga frågan om en omorganisation av studentexamen. Även överstyrelsen anser det opåkallat att nu taga ställning till de av SK skisserade examensformerna. Först n ä r det nya gymnasiet tagit fastare gestalt, torde det vara tid att till prövning upptaga frågan om en mer omfattande reform av gymnasiets slutexamen. Om den av överstyrelsen föreslagna organisationen av gymnasiet skulle kräva jämkningar i nu gällande bestämmelser rörande studentexamen, ämnar överstyrelsen i annat sammanhang framlägga förslag härom. 1950-talets gymnasium, sådant det skisserats i det föregående, innehåller drag, hämtade från nuvarande gymnasieorganisation samt från skolutredningens och skolkommissionens betänkanden. Med nuvarande organisation har det gemensamt anknytningen till realskolan och tidpunkten för differentieringens inträde och överensstämmer följaktligen härutinnan även med skolutredningens förslag. Skolkommissionens förslag på dessa punkter kunna säkrare bedömas först under loppet av den förestående försöksperioden, som kommer att omfatta större delen av 1950-talet. Försöken med enhetsskolan böra enligt överstyrelsens i tidigare avsnitt framställda förslag gälla icke blott kommissionens enhetsskola med dess i stort sett odifferentierade klasser utan även olika varianter med en mera djupgående differentiering. Det är dock naturligt nog försöken med den mest renodlade enhetsskoletypen, som för gymnasiedebatten tilldraga sig huvudintresset, eftersom skolkommissionens organisationsplan för gymnasiet helt uppbäres av dess plan för enhetsskolan.

SK framhåller med rätta, att försöken måste följas och registreras i detalj under ständiga jämförelser med den nuvarande realskolan, varvid objektiva mätningar av skolprestationerna böra företagas (s. 212). Flera av de frågor, som dryftats av kommissionen och i kollegieyttrandena, torde därvid få sitt svar. Dit höra avvägningen av intagningsfordringarna vid övergång från klass 8 till klass 9 g och villkoren för övergång från sistnämnda klass till det linjedelade gymnasiet. Försök rörande intagningsförfarandet i den nuvarande realskolan ha pågått sedan år 1940 och lett till att överstyrelsen i underdånig skrivelse den 25 januari 1949 föreslagit prövningsfri intagning på grundval av de avlämnande lärarnas betyg. Överstyrelsen framhöll i detta sammanhang behovet av ytterligare försök. »Det måste . . . anses som en allmänpedagogisk fråga av största vikt att få empiriskt utrönt, vilka förtjänster olika intagningsförfaranden i den praktiska tillämpningen äga. Huru än skolorganisationen i framtiden kommer att utgestaltas, måste i olika sammanhang frågor uppstå om urvalet av lärjungar för särskilda skolformer, linjer och studieuppgifter. De försök, som i sådana fall erfordras, taga tämligen lång tid och kunna icke alltid improviseras. Det är därför angeläget, att beslutet om prövningsfri intagning icke blott kommer att markera slutet av en försöksperiod utan även början till en ny. Så vitt nu kan bedömas, böra försöken avse användningen såväl av rangordningsregel som av psykologiska prov såsom moment av ett intagningsförfarande på olika stadier, vilket i övrigt grundas på lärarnas genom betyg eller på annat sätt avgivna omdömen.» Tankegången torde icke alltför mycket skilja sig från den som utvecklas av SK på s. 279. Betyg, läraromdömen och psykologiska prov böra även enligt

SK vara de huvudsakliga hjälpmedlen för lärjungarnas placering, vare sig de nu skola begagnas endast i rådgivande syfte eller tillerkännas bindande verkningar. »Så småningom bör kombination av betyg och testning tjänstgöra som urvalsinstrument, i tveksamma fall kompletterat med läraromdömet», är kommissionens formulering för sitt framtidsprogram i fråga om lärjungeurvalet för det linjedelade gymnasiet. Häremot har överstyrelsen intet att erinra. Genom försök måste även avgöras, i vilken utsträckning samläsning kan anordnas mellan 9 a och 9 g och vilka särskilda anordningar som fordras för att en liten 9 g ute vid en centralskola skall bli någorlunda funktionsduglig även för lärjungar, som icke tillhöra eliten. Det är härutinnan knappast möjligt att uttala några bestämda meningar. Den första förutsättningen, studieplanerna, saknas tills vidare; den andra, lika nödvändiga, är att man vet något om den kvalitet, som kan uppnås inom ramen för dessa studieplaner, och den kan över huvud taget icke åvägabringas annat än genom försöksverksamheten. Den rätt omdebatterade frågan, huruvida 9 g bör förläggas till enhetsskolan eller till gymnasiet, torde visserligen komma att belysas av försöken men synes dock först i ett senare skede av enhetsskolans utveckling kunna inordnas under principiella synpunkter. Såsom redan nämnts påyrka de högre allmänna läroverkens representanter allmänt, att klassen skall kombineras med gymnasiet, medan de tekniska läroverken och handelsgymnasierna lika bestämt ha förordat förläggningen till den lägre skolan. Under försökstiden måste väl dock den nuvarande förläggningen av realskolans avslutningsklass med få undantag bibehållas, och jämväl i en något avlägsnare framtid bliva säkerligen ofta lokalför95

•

hållanden och dylikt utslagsgivande. Med hänsyn härtill synes det icke välbetänkt att genom generella stadganden beröva ortsmyndigheterna möjligheten att laga efter lägligheten. Man vågar väl förutsätta, att dessa vid sidan av de mångskiftande praktiska synpunkterna även skola ge ett rum vid avgörandet åt hänsynen till undervisningens kontinuitet, som inspirerat läroverkskollegiernas yrkanden, och åt omsorgen om yrkesvalets allsidiga frihet, som varit bestämmande för specialgymnasiernas kollegier. När SK uttalar, att klass 9 g på orter, där gymnasium finnes, bör kunna förläggas till gymnasiet, »där så av praktiska skäl prövas lämpligt» (s. 271), synes detta i varje fall tills vidare vara en mera realistisk ståndpunkt än yrkandena, att den exklusivt skulle förläggas till endera skolformen. Under försökstiden bör det inre arbetet på gymnasiet ägnas livlig uppmärksamhet. När kommissionen konstaterar, att en fullständig omläggning av gymnasiets arbetssätt kräver djupgående undersökningar och måste föregås av omfattande försöksverksamhet, är överstyrelsen obetingat av samma mening. Av vad som anföres på s. 321 framgår, att kommissionen i fortsättningen ämnar »ägna detta problem stor uppmärksamhet och i enlighet med sitt eget arbetssätt därunder hålla god kontakt både med den allmänna opinionen och den pedagogiska sakkunskapen» och att kommissionen tills vidare icke kan »binda sig för någon bestämd utformning av gymnasiets arbete». Huruvida den skepsis, kommissionen i detta sammanhang anmäler mot i detalj utformade kursplaner, är generellt befogad, vill överstyrelsen lämna därhän. Allt synes bero på under vilka omständigheter de sättas i lärarnas händer. För sin del anser överstyrelsen, att de av Kungl. Maj :t fastställda kursplanerna böra vara 96

mycket allmänt hållna och ha till uppgift att förebygga en så långt gående individualism i uppläggningen av lärogången, att lärjungar, som byta skola, riskera uppenbart avbräck därav, men de få givetvis icke binda lärarens frihet i undervisningens enskildheter och minst av allt överhopa honom med detaljer att pliktskyldigast utlära. Icke bindande anvisningar kunna däremot i vissa fall och med iakttagande av nödiga försiktighetsmått göras mera detaljerade. Sannolikt kan överstyrelsen härutinnan anse sig åtminstone stå på samma grund som kommissionen. Många av de försök rörande det inre arbetet, som under det närmaste årtiondet bliva erforderliga, utföras bäst under förhållanden, som icke alltför mycket skilja sig från de vid skolorna genomsnittliga. Sådana försök kunna fördelas någorlunda jämnt. Skolorganisationen i sin helhet bör vara den stora försöksskolan, som icke blott rymmer en blomstrande frivillig försöksverksamhet utan alltid därjämte skall stå till förfogande för den organiserade försöksverksamheten. Andra försök — och i synnerhet en del av dem som ha karaktär av pionjärarbeten — böra däremot utföras vid skolor, där visserligen lärjungeurvalet är av genomsnittstyp, men där en med tanke på försöksverksamheten utvald lärarstab, särskilt rika materiella resurser och icke alltför stora klasser bjuda gynnsamma betingelser för framgång även med metoder, som ännu icke funnit sin definitiva form. Överstyrelsen är angelägen om att dylika försöksläroverk med det snaraste organiseras. Framemot mitten av 1950-talet nå de första årgångarna av enhetsskolans lärjungar upp till nionde klassen, och man måste börja tänka på huru gymnasiestudier skola kunna ordnas för dem. An-

ordningarna för övergång till det linjedelade gymnasiet kunna naturligtvis ännu icke preciseras. Deras art blir beroende av försöksskolornas egen organisation. Den påverkas av den kvalitet, som kan uppnås, och den kvantitet, som kan medhinnas, och därmed även av sättet för lärjungarnas uppsortering i arbetsavdelningar. Den beror jämväl av vilket målet för övergången är; måhända är övergången till den allmänna linjen lättast att ordna. I synnerhet om skolkommissionens program oförändrat fullföljts för någon grupp av försöksskolor, finnas goda skäl för upprättandet av speciella gymnasieavdelningar för enhetsskoleklientelet. Lärogång och arbetsmetod inom dessa avdelningar böra då i högre grad än gymnasieorganisationen i övrigt präglas av skolkommissionens idéer och förslag. Försök med olika gymnasieformer kunna dock vara motiverade även från andra utgångspunkter. Läroverkskollegierna påyrka nästan genomgående en sådan försöksverksamhet. Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm, som hyser starka betänkligheter mot att utan förbehåll acceptera vare sig det nordhultska förslaget eller skolkommissionens huvudförslag, vill sålunda »bestämt förorda särskild försöksverksamhet vid särskilda försöksskolor och på enhetsskolans grund», och kollegiet i Örnsköldsvik finner tanken på en dylik prövning vara »en avgjord förbättring i inställningen till skolfrågor». Ur denna synpunkt vore det önskvärt, om försöken med enhetsskolor av skolkommissionens typ i någon mån kunde koncentreras till vissa trakter, så att ett gymnasium av kommissionens typ kunde få framväxa i centrum av en ring av centralskolor. I regel torde dock detta omöjliggöras av olika lokala förhållanden. Försöksgymnasierna komma därför

i början troligen att rekryteras av ungdom från skilda trakter, vilket måhända nödvändiggör en rikligare stipendiegivning till de första lärjungeårgångarna. Redan vid försöksverksamhetens igångsättande på enhetsskolestadiet böra målsmännen erhålla garantier för att till enhetsskolans avslutningsstadium gymnasielinjer komma att anknytas, som ge eleverna fulla möjligheter att med obruten studiegång fullfölja sina studier fram till gymnasiets slutexamen. Under perioden torde även böra upprättas specialgymnasier för vissa andra lärjungegrupper. SK dröjer särskilt vid behovet av ett gymnasium för vuxna, en läroanstalt, som skulle arbeta i snabbare takt och under friare former än de vanliga gymnasierna. Möjligen kunde studiegången göras helt individuell, så att elevkåren icke behövde indelas i klassavdelningar och studietiden icke i årskurser. Särskild utredning om ett sådant gymnasiums struktur borde företagas under samarbete med kommissionens folkhögskoledelegation. Överstyrelsen finner förslaget högst intressant och stöder det gärna. Utredningen synes dock även böra avse möjligheterna att i en sådan läroanstalt taga korrespondensmetoden i undervisningens tjänst. För många elever skulle det vara förmånligt, om tider av studier enligt korrespondensmetod i hemorten kunde omväxla med perioder, då lärjungarna vistas vid gymnasiet och stå i personlig kontakt med lärarna. Förfarandet har i vårt land sedan åtskilliga år varit i bruk vid vissa privata företag och även i någon utsträckning prövats vid Försvarets läroverk. Utredningen bör även uppmärksamma behovet av ett nederstadium, motsvarande den nuvarande realskolan. Detta behov är visserligen övergående och kan väntas avtaga, i mån som den nioåriga medborgarskolan förverkligas, men då den nya läroanstalten

97 7 Utlåtande

vänder sig till mognare ungdom och vuxna, som måhända många år tidigare avslutat sin grundläggande skolutbildning, behöver lärjungetillströmningen åtminstone ett par årtionden framöver icke bliva alltför otillfredsställande. Det finnes slutligen för närvarande i vårt skolsystem ett obestridligt behov av internatläroverk, avsedda exempelvis för utlandssvenskarnas barn, för landsbygdsbarn och för barn med speciella familjeförhållanden. Typen representeras i vårt land av några privatläroverk (Lundsberg, Osby, Solbacka, Sigtunaskolorna m. fl.), men tillgången till platser är otillräcklig, och i synnerhet är det för närvarande mycket svårt att bereda plats för flickor. Överstyrelsen vill erinra om tidigare utredningar och förslag i detta ämne, bland annat ett av 1927 års skolsakkunnigas betänkanden (SOU 1929:6) och en skrivelse från 1937 års riksdag (nr 444) samt flera utlåtanden av överstyrelsen under 30- och 40-talen, senast den 25 oktober 1944. Sedan år 1945 kan statsbidrag utgå till skolhem för lärjungar vid högre läroanstalter, men man kan icke säga, att frågan därigenom — åtminstone ännu så länge — nöjaktigt lösts. Överstyrelsen, som förbereder särskild framställning i ämnet, vill därför här uttala angelägenheten av att vid blivande beslut rörande skolorganisationen även behovet av internat vid högre skolor uppmärksammas. Tills vidare vill överstyrelsen lämna därhän, i vad mån lösningen bör sökas i en utvidgning av skolhemsverksamheten i dess nuvarande former, i ökade understöd till de privata internatläroverken eller i inrättandet av ett statligt internatläroverk av den typ, som företrädes av de existerande privatläroverken på landsbygden. Om skolkommissionens riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling föl-

jas ännu vid mitten av 1960-talet, bör genomförandet av enhetsskolan då ha hunnit så långt, att den provisoriska gymnasieorganisationen icke längre kan motsvara tidens krav. I främsta rummet torde de drag, som kvarstå från nuvarande läroverksorganisation, vid denna tidpunkt tarva modernisering. Den dubbla anknytningen till realskolan måste sålunda avvecklas och ett fyraårigt gymnasium allmänt genomföras i organisationen med 9 g som första ring. Även tidpunkten för differentieringen, som är naturlig inom nuvarande gymnasieorganisation, torde under de ändrade förutsättningarna kunna bli en skottavla för kritiken. Den stora rörligheten i skolkommissionens skolsystem vållar, att lärjungarna år efter år skulle ställas inför ämnesval eller linjeval, som i vissa fall även måste framtvinga omgrupperingar av lärjungarna på nya klassavdelningar. Vid inträdet i klass 7 måste läijungarna sålunda bestämma sig, huruvida de skola läsa tyska eller ej, vid inträdet i klass 8 ha de att välja mellan fem ämneskombinationer, av vilka ett par innefatta ytterligare varianter, vid inträdet i klass 9 följer vanligen en fullständig omgruppering av lärjungarna, allteftersom de bestämt sig för 9 y, 9 a eller 9 g, vid inträdet i klass 10 måste de välja gymnasielinje och i samband därmed i stor utsträckning byta skola. Det vore onekligen mycket begärt, att de efter allt detta åter skulle välja mellan två eller flera studiegrenar vid inträdet i klass 11 och underkasta sig de omgrupperingar i nya klassavdelningar, som icke torde bli ovanliga vid läroverk, där det finnes parallellavdelningar av vederbörande linje. Törhända är det icke för djärvt att förmoda, att målsmansopinionen under sådana förhållanden komme att föredraga en gymnasieorganisation, där de unga kunna passera gränsen mellan 10 :an och l l : a n utan

alla omständligheter, på obrutna linjerr och i orubbade klassförband såsom i gamla tider. 1950-talets provisoriskai organisationstyp måste då vika för någon! av de typer SK föreslagit eller någony därmed ekvivalent organisation. Om gymnasiets anpassning till enhetsskolan icke kan genomföras förrän någon gång på 1960-talet, är det givetvis omöjligt för överstyrelsen att giva det ena eller det andra alternativet ett obetingat förord, och än mindre kan överstyrelsen1 finna det påkallat att nu ingå på förslagens talrika detaljer. De många utkast t till timplaner, som finnas i kollegieyttrandena, måste likaledes gå ogranskade till arkiven. I den mån de innehålla1 livskraftiga idéer, komma de högst sannolikt att i nya varianter åter framläggas1 av 1960-talets kollegier. Slutligen kan1 icke heller skolkommissionens utkast till examensreform med sin förankring i[ kommissionens huvudalternativ prövas; utan preciserade förutsättningar rörande! den gymnasieorganisation, inom vilken den skall tillämpas. Överstyrelsen har dock i det föregående uttalat förhoppningen, att erfaren-

Sammanfattning

heterna från den allmänna linjen i dess av överstyrelsen föreslagna form skola ge en viss vägledning för det slutliga valet. Skulle avgångssiffrorna från näst högsta ringen av denna linje ännu i början av 1960-talet icke ha visat någon nämnvärd tendens att stiga, vore det kanske mest naturligt, om valet fölle på ett system med ett fåtal fasta linjer, i princip uppbyggda enligt det nordhultska schemat. Har åter vid denna tid ett klart behov av en avgångsetapp framträtt, vore det icke överraskande, om ett system med horisontell klyvning ansåges bättre svara mot tidens krav. Till äventyrs äro de uttalanden överstyrelsen gjort om gymnasiets anknytning till den fullbyggda enhetsskolan icke försiktiga nog. Nya vägar och nya lösningar sökas ständigt i vår tid. Det är mycket möjligt, att de uttalanden, som nu göras om 1960-talets skolförhållanden, en gång skola befinnas i hög grad förhastade. Överstyrelsen har dock icke velat undandraga sig att följa SK ett stycke på vägen i dess antecipiering av framtiden för att åtminstone antyda, huru den antagna utvecklingen kan tänkas successivt påverka gymnasiets organisation.

av överstyrelsens i anslutning

Överstyrelsen ansluter sig till kommissionens uppfattning om gymnasiets mål och uppgifter i samhället och biträder dess förslag att berika gymnasieorganisationen med en tredje linje, avsedd att meddela en socialt orienterad allmänbildning. Gymnasiets anslutning till nederskolari bör i det fullt utbyggda enhetsskolesystemet ske via den av kommissionen föreslagna klass 9 g. Så länge realskolan i sina nuvarande organisationsformer dominerar, finnas däremot enligt

synpunkter

till kap.

och

förslag

7.

överstyrelsens mening icke bärande skäl att ställa gymnasiet på denna grund. På olika sätt, bland annat genom en opinionspejling bland skolungdomen vid vissa läroverk, har överstyrelsen kommit till den uppfattningen, att en avgångsetapp efter 11 :e klassen tills vidare icke skulle i avsedd utsträckning utnyttjas. Förutsättningarna för avgångsetappen äro dock bättre på den nya allmänna linjen än på de båda andra, och det är icke uteslutet, att behovet kan komma att stiga, 99

i mån som enhetsskolan växer fram. Den horisontella klyvningen bör icke omedelbart upptagas i gymnasieorganisationen i den omfattning SK föreslagit men kan möjligen i framtiden ha ett större berättigande. Under sådana omständigheter synes det rådligast att vid den provisoriska gymnasiereform, som enligt kommissionens förslag skulle företagas i omedelbar anslutning till principbeslutet i skolfrågan, nöja sig med de moderniseringar, som tydligt utpekats av utvecklingens gång. Redan detta skulle medföra en genomgripande strukturändring hos gymnasiet. Om organisationen kompletteras med den omnämnda tredje linjen, skulle detta bland annat medföra, att tillvalssystemet kunde skäras ned högst väsentligt. Två eller tre grenar på varje linjes högstadium torde vara en under de nya förhållandena fullt tillräcklig differentiering. Den gjorda begränsningen utesluter givetvis icke, att organisationen i sig upptager drag, som hämtats från skolkommissionens förslag även i de delar, vilka icke äro mogna att i sin helhet genomföras. Om den tredje linjen i överensstämmelse med förslaget göres fyraårig, bör en kursavslutning efter näst högsta ringen kunna genomföras och avgångsbetyg från denna ring tillerkännas ett visst kompetensvärde. Nya banor kunna sedan anknytas till denna avgångsetapp, allteftersom verkställda utredningar giva vid handen att så bör ske. Arbetssättet i högsta ringen bör särskilt på denna linje men även på de båda andra närmas till det av SK förordade. På så sätt förberedes inom provisoriets ram en eventuell utveckling i den riktning, som SK håller för sannolik. I avseende på antalet studerade ämnen i högsta ringen och formerna för slutexamen bör dock en viss enhetlighet eftersträvas, så att slut100

betyget från den tredje linjen i den allmänna uppfattningen skall kunna accepteras som fullt likvärdigt med studentbetyg från övriga linjer. Samtidigt bör en allmän översyn företagas även av latin- och reallinjens konstruktionsdetaljer. Bland annat bör engelskan bliva huvudspråk även på latinlinjen och den obligatoriska studentskrivningen i franska sålunda ersättas med ett skriftligt prov i engelska. I samband med en eventuell reduktion av timplanen böra tilläggskurser i övningsämnena anordnas som fritidssysselsättningar. Bland annat bör tillgång finnas till frivillig gymnastik. Under 1950-talet, då enhetsskolan i dess av SK skisserade form prövas inom vissa skoldistrikt, böra omstridda detaljer kunna avgöras genom försök, så exempelvis intagningsförfarandet till klass 9 g och till det linjedelade gymnasiet och möjligheterna att anordna samläsning mellan klasserna 9 a och 9 g. Däremot måste sannolikt under rätt lång tid frågan om de skolenheter, till vilka klass 9 g skall anslutas, hållas öppen för att avgöras från fall till fall med hänsyn till lokalförhållanden och andra praktiska omständigheter. Under denna tid bör även försöksverksamhet anordnas beträffande gymnasiets inre arbete. En del av försöken böra förläggas till skolor av genomsnittstyp, andra till särskilt rikt utrustade försöksskolor, där metoder, som ännu icke funnit sin definitiva form, kunna prövas under gynnsamma betingelser. För underlättande av övergången till ett friare arbetssätt bör schemabundenheten lättas på högstadiet. När lärjungarna i försöksskolorna vid 1950-talets mitt nått upp till nionde klassen, måste anordningar vidtagas för att trygga deras tillgång till gymnasiestudier. Huru denna uppgift bör lösas, kan ännu

icke bestämt angivas, men det ligger nära till hands att i mån av behov upprätta särskilda klassavdelningar, där lärogång och arbetsmetoder i högre grad än inom gymnasieorganisationen i övrigt skulle präglas av skolkommissionens idéer och förslag. Under perioden böra även specialgymnasier upprättas för vissa lärjungegrupper. I första hand bör frågan om ett gymnasium för vuxna utredas, varvid det även bör undersökas, huruvida icke korrespondensundervisning bör i viss utsträckning brukas, så att eleverna kunna förlägga en del av sina studier till hemorten. Frågan om statliga internatläroverk bör jämväl återupptagas, bland annat med tanke på utlandssvenskarnas barn.

Om genomförandet av enhetsskolan planmässigt fortsattes, aktualiseras troligen en längre gående gymnasiereform under 1960-talet. Anknytningen mellan gymnasiet och realskolan måste då utformas efter enhetsskolans krav. Sannolikt måste därvid även den förgreningspunkt i studiegången, som för närvarande ligger vid övergången till näst högsta ringen, förskjutas eller avlägsnas. Tiden skulle då vara mogen för en övergång till någon av de organisationstyper, som SK förordat. Om den slutliga lösningen bör sökas i den riktning rektor Nordhult utpekat eller i en anslutning till kommissionens huvudförslag, kommer bland annat att bero av de erfarenheter, som då föreligga angående behovet av avkortade gymnasiestudier.

ÅTTONDE

KAPITLET

F L I C K S K O L A N

SK har i så måtto avvikit från SU i fråga om flickskolan, att medan den senare reservationslöst utgått från flickskolans bibehållande, den förras majoritet föreslagit denna särskilda skolforms bevarande tillsvidare; dess minoritet vill avskaffa den helt. Sedan argumenten för och mot särundervisning för flickorna framlagts samt 120 rektorers yttranden refererats — omkring 70 positivt för samundervisning, omkring 30 tveksammare, och omkring 20 kritiska mot samundervisning •—• konstaterar SU, att »det vore lyckligast, om i så stor utsträckning som möjligt såväl samundervisning som särundervisning kunde hållas tillgänglig särskilt på skolans mellanstadium», men att av ekonomiska skäl elever i de minsta skolsamhällena under alla förhållanden måste hänvisas till samundervisning (1947: 49, s. 81). Om flickskolans anknytning till bottenskolan voro meningarna delade inom SU. SK åter förordar i princip, »att samundervisningen ersätter särundervisningen inom det svenska skolväsendet» (1948: 27, s. 348). Inom enhetsskolans ram finner SK således ingen plats för flickskolan. Som en form av vidareutbildning på den obligatoriska skolans grund tänker man sig dock möjligheten av en flickskola, byggd på klass 8 och omfattande tre år, motsvarande sålunda klasserna 9, 10 och 11. Efter skolöverstyrelsens medgivande skulle även 102

klasserna 7 och 8 kunna förläggas till flickskola, dock under förutsättning att dessa två klasser skilde sig från motsvarande enhetsskoleklasser endast därigenom, att de vore reserverade för flickor. Likaså menar SK, att flickskolan »oftast» skulle komma att sammanföras med gymnasium till en skolenhet (Kap. X s. 433). SK förordar vidare, att flickskolan i allmänhet skulle förekomma endast på de orter, där flickskola f. n. finnes. Nu ha 79 skolor yttrat sig över SK:s förslag, av dem 50 flickskolor. Endast en av flickskolorna — som avstyrker förslaget om enhetsskola — finner, att om reformen likväl genomföres, flickskoleformen borde försvinna. 6 andra skolor, icke-flickskolor, instämma i reservanternas förslag. I övrigt gå samtliga yttranden ut på flickskolans bevarande. Främst åberopas som skäl denna skolforms lugnare arbetstakt, betingad av längre lärogång än realskolans och examensfrihet, vidare undervisningens inriktning på allmänbildning och på uppgifter i hemmet samt språkens och övningsämnenas större utrymme. Självfallet framhäves också ofta som ett huvudargument särundervisningens företräde eller anses, att den åtminstone bör finnas tillgänglig vid sidan av samundervisningen, där så ske kan. Ingen av icke-flickskolorna åberopar dock särundervisningen som motiv för en positiv inställning till flickskolan. Däremot byg-

gas några av de negativa yttrandena på övertygelsen om samundervisningens företräde. Några röster (flickskolor) höjas emellertid för att även gossar borde få tillträde till normalskolekompetensen, vilket dock menas kunna ske i särskilda skolor eller klasser. Tre flickskolerektorer ha dock intet emot att inbjuda gossarna till samläsning. Flickskolornas representanter finna i allmänhet, att en treårig linje är för kort, för att flickskolans nuvarande bildningsmål skulle kunna nås. Ett tjugutal flickskolor uttalar sig för sju- eller sexårig linje. En klar avgångskompetens kräves; en del skolor tänker sig en »praktisk studentexamen» som mål. Elva skolor ha uttalat sig för SU :s förslag om tre fasta linjer på flickskolans högstadium. Skolöverstyrelsen vill här först göra en skillnad mellan de två begreppen flickskola i bemärkelsen särskild skola för flickor och flickskola såsom den sedan 1927 fixerade skolform, som leder till normalskolekompetens. Ställningstagandet till frågan om den speciella skolan för flickor beror självfallet av uppfattningen om samundervisningens eller särundervisningens företräde. Sedan överstyrelsen övervägt alla de argument för och emot bådadera, som blivit framdragna, ansluter sig överstyrelsen till SK:s principiella ståndpunkt. Ej minst har överstyrelsen beaktat den sociala synpunkten och funnit värdefullt, att gossar och flickor redan tidigt sammanföras i skolan som kamrater och lära sig det samarbete, som samhällsutvecklingen kräver av dem som vuxna. Som en konsekvens finner överstyrelsen intet principiellt motiv föreligga för speciella gossläroverk. Skulle man nu ha stått inför skapandet av ett från början nytt skolsystem på helt obruten mark — som fallet i modern tid varit i t. ex. vissa orientaliska

stater — hade väl — lika litet som i dessa — någon särskild skola för flickor behövt inlemmas i skolväsendet. Men i vårt historiskt framvuxna skolsystem ter det sig på annat sätt. En differentiering på stadier över det grundläggande eftersträvas i flera andra avseenden. I den mån de visa sig uppskattade av målsmännen, synas därför även särskilda flickskolor åtminstone tillsvidare kunna försvara sin plats bland de valbara vägarna. Deras framtid torde komma att bero av frekvensen. Definitivt kan icke frågan om flickskolans ställning, lika litet som åtskilliga tidigare berörda frågor, avgöras, förrän det nya skolsystemet efter försöksperiodens slut är helt utformat och kan klart bedömas. För närvarande skulle det ur en annan synpunkt vara betänkligt att avskriva flickskolorna. De representera ett så stort utrymme av högre skolbildning, att deras försvinnande skulle betyda en mycket ovälkommen ökning av elevströmmen till övriga läroverk. När det gäller den nuvarande flickskoleformen, typen sjuårig examensfri skola med normalskolekompetens som mål, vill överstyrelsen understryka, vad som framhållits angående vissa av dess kvaliteter. En egenskap, som motsvarar moderna strävanden, är examensfriheten, en annan den längre och därför lugnare lärogången, som ger större utrymme för frihet i undervisningens metodik och tillgodoser vissa ämnen bättre än vad realskolans med sin knappare tid förmår. Dessa egenskaper äro emellertid till särskild fördel främst med hänsyn till vissa elevgruppers läggning och intressen. Till dem hör icke mängden av flickor, som i alltmer växande grad söker sig till de allmänna läroverken. SU redovisar, att den senare kategorin under ett par decennier ökat med omkring 280 procent, medan elevskaran i flickskoletypen samtidigt minskat med omkring 13 procent 103

(1947: 49 s. 18). Även en del gossar torde vara betjänta av flickskoleformens lärogång. Därav har också följdriktigt dragits slutsatsen, att denna skolform borde stå öppen även för gossar. Denna tanke är för övrigt redan förverkligad i en privatskola (Höglandsskolan). Överstyrelsen ansluter sig i princip till denna uppfattning och förordar, att ytterligare försök anställas med att öppna vägen till normalskolekompetens för gossar. Beträffande anknytningen till enhetsskolan av en linje, ledande till normalskolekompetens, finner överstyrelsen önskvärt, att en försöksverksamhet anordnas i likhet med vad överstyrelsen förordar för gymnasiet och de praktiska linjerna. Åt överstyrelsen bör överlämnas uppdraget att utarbeta närmare förslag. I fråga om högre stadiets utformning inom flickskolan finner överstyrelsen en fastare och bättre inriktad differentiering önskvärd, i viss mån jämförlig med den för gymnasiet föreslagna. Flickskolans alltför fria kombinationsmöjligheter på det differentierade stadiet böra åtstramas. Överstyrelsen kan tänka sig en linjedelning ungefärligen efter den skiss, som SU framlagt, d. v. s. en utformning i tre linj e r : en språklinje, en reallinje och en mera praktiskt betonad linje. Överstyrelsen förutsätter emellertid även i detta

Sammanfattning

SK uttalar sig visserligen för att flickskola endast bör förekomma på orter, där sådan skola nu finns. Detta torde syfta såväl på begreppet särskild skola för flickor som på den typiska formen för en sådan. Om emellertid — vilket överstyrelsen ovan förordat — denna skoltyp med normalskolekompetens som mål skulle öppnas även för gossar, bör begränsningen till flickskoleorterna icke kategoriskt föreskrivas. Några försökslinjer synas böra öppnas vid högre allmänna läroverk, då det kanske eljes skulle bli svårt att efter rekryteringen bedöma gossarnas verkliga intresse för denna skolform. Kommunal flickskola, öppnad även för gossar, bör förslagsvis benämnas »högre kommunal samskola».

av överstyrelsens i anslutning

Överstyrelsen förordar sålunda samundervisning som princip för det svenska skolväsendet, men vill dock tillstyrka SK:s förslag om flickskolan; dock att denna linje bör öppnas även för gossar. Var anknytningen lämpligast skall insät-

fall, att den närmare detaljutformningen bygger på erfarenhet, vunnen genom försöksverksamhet. Särskilt måste en praktiskt betonad linjes utseende noga övervägas med hänsyn till att den nuvarande praktiska linjen i flickskolan icke lyckats giva det resultat man väntade vid denna linjes tillkomst 1927. Försöksverksamheten kunde även belysa, huruvida det högre stadiet bör omfatta ett eller två år. Samtidigt böra också olika möjligheter till övergång till gymnasiet prövas.

synpunkter

till kap.

och

förslag

8.

tas bör utrönas genom försök på orter, där försök med nioårig enhetsskola nu komma att anställas och där flickskola redan finns. Differentiering i fastare linjer på högre stadiet (ett- eller tvåårigt) bör prövas.

NIONDE

KAPITLET

L Ä R A R K A T E G O R I E R

OCH

L Ä R A R U T B I L D N I N G

Allmänna

synpunkter

och kritik

av

nuvarande

lärarutbildning. Mot de allmänna synpunkterna på lärarutbildningen (s. 350—361) har överstyrelsen intet av vikt att erinra. Överstyrelsen vill emellertid något starkare än som skett i betänkandet betona, att kraven på den s. k. egentliga yrkesutbildningen gestalta sig ganska olika för undervisning på olika åldersstadier. På skolans lägsta stadium bereder anpassningen efter elevernas fattningsförmåga helt andra svårigheter än på högstadiet. I undervisningen på lågstadiet måste uppmärksamheten framför allt ägnas åt själva sättet att meddela lärostoffet — i detta sammanhang bortses från lärjungarnas allmänna fostran, som självfallet icke har mindre betydelse. På högstadiet åter blir det lärarens huvuduppgift att ställa ett rikt kunskapsstoff till lärjungarnas förfogande och utveckla deras sinne för sammanhang och väsentliga synpunkter på stoffet. Givetvis är det även där av stor betydelse, att kunskaperna bli serverade på ett lämpligt sätt, men den egentliga borddukningskonsten får där icke favoriseras på bekostnad av omtanken om skafferiet. Om på den begränsade utbildningstid, som kommer att stå till förfogande för en stor del av gymnasielärarna,

ämnesstudierna få ett alltför knapphändigt utrymme sig tillmätt, kan denna knapphet icke i någon högre grad kompenseras av en så mycket längre pedagogisk-metodisk skolning. Det torde vara överflödigt att här särskilt understryka, att läraren i framtidens skola, sådan han tecknas av SK, mera har karaktären av en över verkligheten svävande idealbild än av en reell varelse i en ofullkomlig värld — det är ju under alla omständigheter av värde att få en klar målsättning. Möjligen bör dock anmärkas, att idealets förverkligande kommer att erbjuda stora svårigheter under de närmaste årtiondena. Redan för närvarande är lärarrekryteringen ett allvarligt problem för skolväsendet, och i samband med skolreformens genomförande blir behovet av nya lärarkrafter, särskilt för realskolestadiet, ytterligare stegrat. Det torde under expansionstiden icke bli lätt — bland annat därför att lärarbanan i ekonomiskt avseende av mången anses mindre lockande än åtskilliga andra levnadsbanor med motsvarande utbildningstid — att i önskvärd omfattning förvärva verkligt goda lärarkrafter. Det kan i själva verket befaras, att lärarstandar105

den såväl i fråga om allmän begåvning som speciell fallenhet för lärarkallet åtminstone under övergångstiden kommer att sjunka under den nuvarande nivån. Under sådana förhållanden blir det särskilt angeläget, att lärarutbildningsfrågan ägnas den största omsorg. Det förtjänar därjämte framhållas, att förverkligandet av SK:s intentioner beträffande lärarnas arbete och skolans inre liv ytterst blir beroende av att redan utbildade lärare få tillfälle att genom kurser och auskultationer vinna mer ingående kännedom om nya undervisningsmetoder. Det blir därför nödvändigt, att anslagsbeviljande myndigheter visa ett helt annat intresse för lärarnas fortsatta utbildning än som varit fallet. Överstyrelsen vill erinra om svårigheterna hittills att erhålla medel för fortbildningskurser till och med i synnerligen blygsam omfattning. Med all rätt hävdar SK, att den blivande läraren vid avslutningen av sin utbildning icke är färdig som lärare. Det är därför knappast mindre viktigt att sörja för fortsatt utbildning än att organisera en lämplig grundläggande utbildning. Till principerna i SK :s lärarutbildningsprogram hör, att förvärvandet av kunskaper och insikter skall ske för sig och den pedagogiska fackutbildningen för sig. Överstyrelsen ansluter sig obetingat till denna princip. Vad beträffar de akademiska studierna för ämbetsexamen böra dessa givetvis orienteras så, att de ge bästa möjliga grundval för skolundervisning — i vissa fall torde förhållandena för närvarande lämna åtskilligt övrigt att önska i detta avseende. Å andra sidan få studierna vid universitetet icke för snävt inriktas på de speciella skolkurserna. Den blivande läraren måste under sina universitetsår tränga så djupt in i sina ämnen, som den knappt utmätta tiden medgiver, och bör därför få be-

driva studierna, utan att uppmärksamheten splittras genom pedagogiskt associationstvång. Med hänsyn härtill synes det välbetänkt att till ett senare stadium i utbildningen uppskjuta en mer metodiskpedagogisk genomgång av kunskapsstoffet, något som därjämte motiveras av att en metodisk bearbetning av ett ämne blir verkligt fruktbärande först under samspelet med direkt skolerfarenhet. En allmän synpunkt i lärarutbildningsprogrammet är vidare, att den egentliga yrkesutbildningen i stor utsträckning bör göras gemensam för skilda lärarkategorier. Härigenom skulle vinnas, dels att de nuvarande motsättningarna mellan olika slags lärare skulle överbryggas, dels att vidareutbildning av lärare för tjänstgöring på annat skolstadium skulle underlättas. Överstyrelsen delar obetingat den uppfattningen, att de organisatoriska barriärerna mellan olika lärarkategorier, speciellt mellan folkskollärare och realskollärare, haft i olika hänseenden ogynnsamma verkningar och därför böra raseras, där så kan ske utan våda för undervisningens effektivitet. Huruvida detta bör ske genom att i största möjliga utsträckning göra utbildningen gemensam, är en fråga, som överstyrelsen i senare sammanhang återkommer till. Tills vidare vill överstyrelsen uttala sin anslutning till principen, att en smidig övergång från den ena lärarkategorin till den andra möj liggöres. Visserligen kommer detta att förorsaka en viss sugning mot de högre tjänsterna, som väl icke kommer att få enbart lyckliga konsekvenser. Varje lärarkategori förlorar på det sättet en del av sin begåvningselit, utan att förlusten kanske helt täckes av tillskotten från andra kategorier. För småskollärarinnornas vidkommande finnes för övrigt ingen kategori i lägre löneställning att hämta något tillskott från. Den alltid bekymmersamma lärarrekryteringen till de små

skolorna på mera avsides belägna orter ningar dels i den humanistiska ämneskommer måhända att bli lidande därpå. gruppen, dels i den matematisk-naturveDet bör också hållas i minnet, att förut- tenskapliga ämnesgruppen, under det att sättningarna för befordran icke kunna vid mindre mellanskolor och vid småvara desamma på lärarbanan som på skolor huvudlärarbefattningen icke skulle flertalet andra levnadsbanor. Undervis- vara knuten till någon bestämd ämnesning på ett högre skolstadium förutsätter grupp. SK:s förslag att förstärka och utkunskaper, som icke kunna förvärvas bygga huvudlärarinstitutionen genom inblott genom arbetsrutin under växande rättandet av särskilda tjänster torde näransvar. Paralleller med t. ex. förvalt- mast få betraktas som ett led i kommisningslivet bli missvisande även på det sionens strävan att öka lärarnas befordsättet, att en högre tjänst där i princip ringsmöjligheter, och det framhålles ställer större krav på sin innehavare än en också, att en viss motvikt därigenom lägre. I skollivet däremot är det lika vik- kunde skapas mot lärarnas dragning till tigt på ett lägre som på ett högre stadium städer och tätorter. att ha dugande och i begåvningshänseVid de allmänna läroverken finnes för ende välrustade lärare. Å andra sidan närvarande en huvudlärarinstitution, så måste ökade befordringsutsikter verka till vida som för varje ämne en huvudstimulerande på lärarnas arbete och må- lärare med vissa i läroverksstadgan anhända även bidraga att göra lärarbanan givna uppgifter skall utses av rektor. mera attraktiv. Överstyrelsen finner den- Bortsett från lektorstjänsterna, vilka ju na synpunkt vara så betydelsefull, att den kräva en högre kompetens, är huvudlärarbör tillgodoses, även om en del olägen- skapet icke förenat med några särskilda heter skulle vara förenade därmed. löneförmåner. I stort sett skulle huvudTrots sin principiella inställning, att lärarens uppgifter enligt SK:s förslag motsättningen mellan skilda lärarkatego- vara desamma, som nu äro förbundna rier bör utjämnas, stannar SK vid att med huvudlärarskap vid allmänt läroföreslå ett ganska noggrant graderat sy- verk. Därjämte skulle emellertid huvudstem av olika kompetensområden. Man läraren »vara skyldig att följa med den skulle sålunda få småskollärare, mellan- vetenskapliga, pedagogiska och metodoskollärare, två slags real skollärare och logiska utvecklingen i sin ämnesgrupp två slags gymnasielärare, allt i olika lö- samt över huvud taget den pedagogiska negrader. Härtill skulle komma en ytter- utvecklingen på det skolstadium, där han ligare förgrening genom att på småskole- tjänstgör» (s. 379). Tvivelsutan skulle stadiet, mellanskolestadiet och realskole- det vara tilltalande, om möjlighet funnes stadiet särskilda, i högre lönegrad place- att honorera en särskilt förtjänt lärare rade huvudlärartjänster skulle inrättas — vid en skola, om han utan att vara skolpå gymnasiestadiet skulle huvudlärar- chef satt sin prägel på det pedagogiska tjänsterna sammanfalla med lektorstjäns- arbetet vid skolan. Om det däremot med terna. Varje ämne skulle vid större real- nödvändighet skall finnas ett visst antal skolor vara företrätt av en huvudlärare, huvudlärare vid varje skola, torde den medan vid mindre realskolor huvudlärar- goda avsikten i stor utsträckning förfelas. skapet skulle omfatta två eller tre närbe- Det förefaller sålunda föga realistiskt att släktade ämnen. För de större mellan- förklara, att »man torde inte kunna överskolorna tänker sig SK huvudlärarbefatt- skatta värdet av att vid varje icke alltför 107

liten skola på varje stadium finnes en eller flera lärare, i vilkens skyldigheter det uttryckligen ingår att följa med den pedagogiska utvecklingen och göra nya idéer fruktbärande för skolans vardagsarbete». I själva verket torde det vara en psykologisk felkonstruktion att för en viss grupp av lärare uttryckligen föreskriva skyldighet att följa med den pedagogiska utvecklingen. Enligt överstyrelsens förmenande bör det ingå i varje lärares självklara åligganden att tillgodogöra sig den pedagogiska utvecklingen. Om ansvaret därför lägges på vissa lärare, blir följden lätt den, att övriga lärare anse sig dispenserade därifrån. Resonemang sådana som »Det skall Karlsson göra; han har betalt för det» böra icke uppmuntras. Särskilt inom mindre skolenheter torde också, såsom av något kollegium framhållits, allehanda irritationer och onödig rivalitet kunna uppkomma till följd av att vissa lärare skola få högre avlönade tjänster. Man kan icke heller vara säker på att det alltid blir de mest förtjänta pedagogerna vid en skola, som komma att uppehålla huvudlärartjänsterna. Sedan en sådan tjänst, ofta nog utan större konkurrens, tillsatts vid en mindre skola, kan en ung, pedagogiskt intresserad lärare komma till skolan och i realiteten bli huvudlärare, medan en annan är det till namnet och uppbär inkomsten. Det måste också tangera gränsen till parodi på huvudlärarinstitutionen, om nära nog alla lärarna vid en skola äro huvudlärare. Så blir enligt SK :s förslag förhållandet vid de mindre realskolorna. En realskola med 6 undervisningsavdelningar torde komma att få högst fem ordinarie lärare förutom rektor, och av dessa högst fem lärare skulle fyra vara huvudlärare. Med hänsyn till ovan anförda synpunkter måste överstyrelsen avråda från att huvudlärartjänster inrättas på det sätt, som SK före-

slagit. I senare sammanhang återkommer överstyrelsen till en annan möjlighet att uppnå något av vad SK åsyftat med sitt förslag om särskilda huvudlärartjänster. I avsnittet »Kritik av nuvarande lärarutbildning» punkt 7 (s. 366) påtalar SK det förhållandet, att den nuvarande anordningen av lärarutbildningen icke innefattar någon form av utbildning för administrativa eller pedagogiskt ledande poster inom skolväsendet. SK föreslår därför, att i samband med omgestaltningen av lärarutbildningen även en kurs av lämplig omfattning ordnas för lärare, som aspirera på ledande poster inom skolväsendet. Att kurser i skoladministration anordnas, finner även överstyrelsen önskvärt. Det bör dock redan från början påpekas, att genomgången av en sådan kurs icke får tillmätas avgörande betydelse vid t. ex. tillsättning av rektorsbefattningar. En rektorsbefattning bör nämligen icke i första hand få bli en administrativ post. Av särskilt värde torde kurser av det ifrågasatta slaget bli för rektorernas sekreterare, och överstyrelsen har redan i sitt yttrande den 13 februari 1948 rörande organisation av arbetet på rektorsexpeditionerna vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter tillstyrkt, att kurser anordnas för sekreterare och notsvarande biträdespersonal ävensom att en handbok för sekreterare utarbetas och utgives på statens bekostnad. Givetvis böra sådana kurser vara öppna för utnämnda rektorer liksom för lärare, som av vederbörande rektorer anses lämpliga för sekreteraresysslan. Att såsom SK föreslår anknyta kurserna till de s. k. lärarhögskolorna synes emellertid mindre välbetänkt. Lämpligare torde vara, att de anordnas av skolöverstyrelsen. Över huvud teget är behovet av sådana kurser alldeles oberoende av lärarutbildningens omläggning.

Småskollärarnas

och mellanskollärarnas

SK framhåller, att det ur flera synpunkter skulle »vara önskvärt, att all lärarutbildning byggde på den allmänbildningsgrund, som en fullständig gymnasieutbildning, avslutad med dimissionsexamen, avser att ge» (s. 377). Beträffande lärarna på småskolestadiet betonar SK deras mycket viktiga och ansvarsfulla uppgift och konstaterar, att de »måste vara vidsynta människor med god allmänbildning och tillräcklig psykologisk och pedagogisk utbildning». Den nuvarande utbildningen är enligt SK otillräcklig, särskilt med hänsyn till att småskolestadiet föreslås bli utökat med det tredje skolåret, varför utbildningstiden för småskollärarinnorna måste avsevärt förlängas. Emellertid anser SK det icke möjligt att under överskådlig framtid fastställa dimissionsexamen som grund för småskollärarutbildningen och framhåller även, att småskolans lärare behöva något mindre ämneskunskaper än mellanskolans. Vidare befarar SK, att om dimissionsexamen lades till grund för småskollärarutbildningen, risk kunde föreligga att från denna utbildning utestänga sådana, som utan att ha håg och fallenhet för ingående, mera specialiserade teoretiska studier likväl skulle vara särskilt lämpliga för undervisningen på småskolestadiet. SK föreslår, att studentexamen efter genomgång av elfte skolåret fastställes som grund för småskollärarutbildningen. Åtskilliga invändningar ha i yttrandena riktats mot detta förslag. Sålunda ha kollegierna vid de allra flesta småskoleseminarierna och vid åtskilliga folkskoleseminarier starkt yrkat på att dimissionsexamen (efter tolfte skolåret) lägges till grund även för småskollärarutbildningen. I samma riktning uttala sig 32 av statens folkskolinspektörer. Man har därvid framför allt hävdat, att ett års skillnad

ämnesstudier.

i de grundläggande ämnesstudierna för småskollärare och mellanskollärare är för liten. De, som ha några som helst förutsättningar att tillgodogöra sig studierna i klass 12, skulle komma att gå dit, och till småskollärarutbildning skulle hänvisas sådana, som icke fylla de krav på intelligens, studieintresse, självständighet och mognad, som SK (s. 305) anser böra ställas på eleverna i klass 12. För studierna vid lärarhögskolan, särskilt i psykologi och pedagogik, behöva, menar man, de blivande småskollärarna lika väl som övriga lärarkategorier den grund, som den föreslagna dimissionsexamen är avsedd att ge. Enligt överstyrelsens mening är det mycket som talar för att även småskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimissionsexamen). Emellertid förhåller det sig onekligen så, som SK framhåller (s. 380), att detta icke kan ske under en överskådlig framtid. Antalet elever, som genomgå hela gymnasiet, kommer icke att räcka till för att rekrytera såväl småskollärar- som mellanskollärarbanan. Under många år blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på denna förutbildning. På grund härav finner sig överstyrelsen icke nu kunna föreslå, att utbildningen av småskollärare skall grundas på dimissionsexamen. Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen i det föregående intagit till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig överstyrelsen icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SK:s förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före dimissionsexamen. Ställningstagandet måste bli beroende av de erfarenheter, man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga om 109

gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexamen efter 11 :e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten för en därpå byggande småskollärarutbildning. Däremot delar överstyrelsen givetvis SK :s uppfattning, att den nuvarande småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. För närvarande fordras för inträde vid småskoleseminarium realexamenskunskaper i de flesta men icke i alla ämnen. Sålunda fordras icke några kunskaper i främmande språk, i matematik krävas kunskaper ungefär motsvarande dem, som nås i realskolans näst högsta klass, och i fysik och kemi kunskaper enligt kursplanen för folkskola av Aform. Sedan länge ha dock de flesta av de vid småskoleseminarierna intagna eleverna haft lägst realexamen. SK har i särskild framställning den 19 maj 1948 föreslagit en provisorisk omläggning av utbildningen vid småskoleseminarierna, innebärande bland annat, att realexamenskunskaper i samtliga ämnen uppställas som inträdesvillkor. Överstyrelsen har i utlåtande den 26 november 1948 i stort sett tillstyrkt SK:s förslag, och om detta förverkligas, kommer det att innebära en icke oväsentlig förbättring av utbildningen. Denna omläggning av utbildningen skulle enligt SK:s förslag påbörjas redan från och med höstterminen 1949, medan överstyrelsen på i utlåtandet angivna grunder anser, att detta icke kan ske förrän från och med höstterminen 1950. I sitt principbetänkande föreslår nu SK, som icke angivit den tidpunkt, då studentexamen (efter 11 :e skolåret) kan tänkas läggas till grund för småskollärarutbildningen, att utbildningen vid små110

skoleseminarierna från och med höstterminen 1953 utökas på så sätt, att vid seminarierna inrättas en på realexamen byggande ettårig kurs, på vilken skall följa en tvåårig (med aspirantåret treårig) pedagogisk fackutbildning, som så nära som möjligt ansluter sig till den utbildning, som SK skisserat för de föreslagna lärarhögskolorna. Överstyrelsen har intet att erinra mot en dylik utökning av utbildningstiden vid småskoleseminarierna men vill anmärka, att det icke nu är möjligt att med säkerhet avgöra, huruvida den föreslagna omläggningen kan börja genomföras redan från och med höstterminen 1953. Såsom SK framhåller, kan det måhända visa sig önskvärt, att vid något eller några småskoleseminarier även inrättas tvåårig förberedande kurs för sådana elever, som vid intagningen icke ha realexamenskunskaper. I detta sammanhang vill överstyrelsen också betona, att det för en tillfredsställande rekrytering till småskollärarbanan torde vara nödvändigt, att småskollärarinnornas lönefråga erhåller en tillfredsställande lösning. Överstyrelsen vill här endast erinra om att 1941 års lärarlönesakkunniga i sitt betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m. (SOU 1942: 9 s. 16) anförde, att enligt de sakkunnigas mening skäl kunde anföras för vidtagande av åtgärder i syfte att giva småskollärare en något förmånligare lönegradsplacering än den föreslagna. Med anledning av Kungl. Maj :ts proposition 1942: 278 med förslag till folkskolans avlöningsreglemente gjorde riksdagen det uttalandet, att frågan om den riktiga inbördes avvägningen av småskollärarnas löner i jämförelse med folkskollärarnas icke torde kunna på ett definitivt sätt upptagas till omprövning, förrän det slutliga resultatet av 1940 års skolutrednings pågående arbete

förelåge och ställning tagits till spörsmålet om småskolans och folkskolans inbördes förhållande i organisatoriskt hänseende (Riksdagens skrivelse 1942: 443). I samband med behandlingen av SK:s förslag bör alltså också småskollärarinnornas lönefråga avgöras. SK framlägger vissa förslag i fråga om småskollärares vidareutbildning. Överstyrelsen har i princip icke något att invända mot de åtgärder i detta avseende, som SK skisserat, men avstår från en mera ingående granskning, då förslagen icke äro närmare utformade. Beträffande mellanskollärarutbildningen finner överstyrelsen de av SK anförda skälen för att den bör bygga på fullständig gymnasiekurs övertygande och tillstyrker därför förslaget. Såsom SK framhåller, är det emellertid nödvändigt, att den fyraåriga linjen vid folkskoleseminarierna bibehålles under en övergångstid. Hur lång denna övergångstid kan bli, är det icke nu möjligt att bilda sig någon uppfattning om. De förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folkskoleseminariernas studentlinje och fyraåriga linje, som SK framlagt den 19 maj och 17 juni 1948, har överstyrelsen i princip tillstyrkt genom utlåtande den 26 november 1948. Det bör i detta sammanhang framhållas, att den fyraåriga linjen har tillfört och tillför folkskolan många för lärarbanan synnerligen lämpliga personer, vilka av olika anledningar ej kunnat gå vägen över gymnasiet och studentexamen. SK menar med all rätt, att anordningar måste vidtagas, för att denna kategori Realskollärarnas

även i framtiden skall kunna tillvaratagas för lärarutbildning. Därvid påpekar SK de möjligheter, som inrättande av de föreslagna fristående gymnasierna för vuxna kan erbjuda i detta hänseende. Kollegierna vid åtskilliga folkskoleseminarier hävda, att den fyraåriga linjen även efter lärarhögskolornas upprättande bör bibehållas om än i modifierad form, t. ex. såsom en särskild treårig gymnasielinje, förlagd till lärarhögskolan. Det har också framhållits, att den föreslagna gymnasieorganisationen ej tillgodoser de blivande lärarhögskolornas behov, i vad det gäller utbildningen av mellanskollärare, varför linjedelningen bör underkastas ytterligare utredning. Farhågor ha framförts, att övningsämnena ej få en sådan ställning, som motsvarar mellanskollärarnas utbildningsbehov. Utbildningen av mellanskollärarna vid de föreslagna lärarhögskolorna bör enligt SK:s förslag, som överstyrelsen ansluter sig till, bygga på fullständig gymnasiekurs. Såsom redan anförts, måste den fyraåriga linjen dock bibehållas under en övergångstid. Beträffande gymnasieorganisationen räknar överstyrelsen med en provisorietid med försöksverksamhet i fråga om linjeuppdelningen m. m. Det torde under denna övergångsoch provisorietid bli möjligt att närmare överväga den lämpligaste utformningen av de grundläggande ämnesstudierna för dem, som vid lärarhögskolorna komma att utbildas till mellanskollärare. Utan att närmare ingå på dessa spörsmål vill överstyrelsen nu endast rikta uppmärksamheten på dem.

och gymnasielärarnas

Ehuru överstyrelsen icke kan ta definitiv ställning till de av SK framlagda förslagen om den teoretiska utbildningen

ämnesstudier.

av realskolans och gymnasiets lärare, särskilt med hänsyn till att 1945 års universitetsberedning ännu icke framlagt sina 111

förslag, vill överstyrelsen dock i det hela ansluta sig till SK:s riktlinjer. Man torde kunna säga, att det finns två ledande synpunkter i SK:s förslag. För det första vill man skapa möjligheter till vidareutbildning; inga svåröverstigliga barriärer skola längre finnas mellan olika lärarkategorier. För det andra strävar man efter att nedbringa tiden för de teoretiska studierna. Överstyrelsen finner båda dessa synpunkter vara av stor betydelse och ansluter sig till SK:s allmänna uppfattning i dessa hänseenden. Vad först realskolans lärare beträffar, föreslår SK flera vägar till erhållande av adjunktskompetens. Den normala utbildningen kan väl sägas fortfarande bli filosofisk ämbetsexamen. SK:s förslag innebär här en förkortning av utbildningstiden från det nu beräknade medelvärdet 6 år till 4 år. Detta vinnes dels genom att den obligatoriska kursen i psykologi och pedagogikens teori och historia avskaffas och utbildningen i dessa ämnen förlägges till den praktiska lärarutbildningen, dels genom att antalet betygsenheter i examen minskas från nu gällande 7 till 6. Av ännu större betydelse torde bli den omläggning av kurserna, vartill överstyrelsen strax får tillfälle återkomma. Överstyrelsen finner det oundgängligen nödvändigt med en betydande reduktion av tiden för avläggande av filosofisk ämbetsexamen. Detta har också kraftigt understrukits i remissvaren. I de matematisk-naturvetenskapliga ämnena synes det vara nödvändigt att nedbringa tiden i paritet med vad som gäller på övriga utbildningsvägar, som konkurrera om studenter med denna läggning, t. ex. de tekniska högskolorna. Ur denna synpunkt är det önskvärt med ytterligare någon minskning i antalet erforderliga betygsenheter. Enligt vad överstyrelsen under 112

hand erfarit, torde universitetsberedningens förslag komma att innebära en reduktion till 5 betygsenheter. Överstyrelsen är på detta stadium icke beredd att intaga en definitiv ståndpunkt till detta detaljspörsmål. Sympatier för en sådan uppläggning ha dock yppats inom överstyrelsen. Frågan blir då, om det finns möjlighet att uppbygga en examen av denna typ, som kan bli lämplig för realskolans behov. Man måste då noggrant undersöka, vilka krav som böra ställas på en realskollärare. Den nuvarande filosofiska ämbetsexamen torde kunna sägas vara en kompromiss. Man har där en utbildning, som i själva verket avses utgöra grundval för undervisning både i realskolan och gymnasiet. En filosofie magister, som genomgår provårskurs, får därvid utbildning på den högre skolans alla stadier och anses därefter kompetent till undervisning på såväl låg- som högstadiet. Enligt överstyrelsens mening är en sådan kompromiss icke lämplig. Med en viss överdrift skulle man kunna säga, att en lärare med sådan utbildning är överkvalificerad för det lägre stadiet och underkvalificerad för det högre. Överstyrelsen menar härmed ingalunda, att en lärare någonsin skulle kunna skaffa sig för omfattande kunskaper. Men kraven kunna alltför mycket överskrida, vad som kan anses vara väl avvägt. Däremot kunna en lärares kunskaper vara otillräckliga. Detta gäller, menar överstyrelsen, i viss mån den nuvarande adjunktskompetensen som underlag för gymnasieundervisning. Tvärtemot en mycket vanlig uppfattning vill överstyrelsen framhålla, att en ämbetsexamen utan kvalificerade betyg icke ger tillfredsställande underlag för undervisning i gymnasiets högsta ringar. Vid diskussion av kompetensen för lärare på både realskole- och gymnasiestadierna måste man klart hålla isär två saker: för det första den minimikompe-

tens i de särskilda ämnena, som anses erforderlig för undervisning på respektive stadier, och för det andra kompetenskravet i det hela på de lärare, som skola handha undervisningen på stadiet i fråga. Det synes icke vara möjligt att av en lärare kräva lika kompetens i samtliga ämnen, i vilka han undervisar. Sedan gammalt har man därför ställt lägre krav på det tredje ämnet, som ingår i en treämnesadjunktur, respektive på det andra ämnet, som ingår i ett två-ämneslektorat. Med minimikompetens avses här den nämnda lägre kompetensen. När det gäller realskolestadiet, har minimikompetensen fixerats till 1 betygsenhet i det ifrågavarande ämnet i filosofisk ämbetsexamen. Huruvida detta är lämpligt avvägt, beror naturligtvis huvudsakligen på hur kursfordringarna äro beskaffade. Överstyrelsen är medveten om att de nuvarande Tbetygskurserna ingalunda alltid äro väl avvägda och finner det angeläget, att en undersökning verkställes rörande möjligheterna att — med beaktande av vad i det föregående i detta kapitel anförts •—• avpassa kursfordringarna efter realskolans behov, så att 1 betyg kan medföra minimikompetens för undervisning i åtminstone flertalet ämnen. Överstyrelsen vill här understryka vikten av att kurserna för såväl lägre som högre betyg i filosofisk ämbetsexamen fastställas efter samråd med överstyrelsen. Såsom nyss nämndes, måste man emellertid bestämt skilja mellan minimikompetensen och den s. a. s. normala kompetensen för undervisning i ett ämne på realskolestadiet, och för denna senare bör liksom hittills krävas 2 betyg i ämbetsexamen. Beträffande ämbetsexamens konstruktion kan överstyrelsen i detta sammanhang icke fatta definitiv ståndpunkt. Här bör universitetsberedningens förslag avvaktas. Överstyrelsen nöjer sig därför med

att nu framhålla, att det synes vara lämpligt, att bestämmelserna inrymma möjlighet för två typer av examen. Den ena bör omfatta tre undervisningsämnen, vilket lämpar sig väl för lärare vid en realskola utan gymnasium. Den andra bör omfatta endast tvenne undervisningsämnen men med högre betyg i dessa, vilket i många fall synes lämpa sig väl för lärare, som eftersträva anställning vid skolenhet omfattande gymnasium och realskola. Ett särskilt problem erbjuda tjänster i kristendomskunskap. Det måste anses onödigt med nuvarande teologie kandidatexamen som kompetenskrav för realskolestadiet. Uppslaget att inrätta en särskild lärarexamen, vari ämnet kristendomskunskap ingår, vill överstyrelsen därför understödja. Innan ett konkret förslag föreligger från universitetsberedningens sida, anser sig överstyrelsen dock icke böra närmare gå in på saken. Även de båda återstående vägarna att förvärva adjunktskompetens, nämligen utbildning i ett övningsämne jämte vissa läroämnen respektive mellanskollärarexamen jämte utbildning i vissa läroämnen, vill överstyrelsen förorda. Överstyrelsen vill särskilt understryka vikten av att det ofta framförda förslaget om en kombinerad utbildning i läroämnen och ett övningsämne realiseras. Även i dessa fall får dock överstyrelsen avvakta närmare förslag, innan definitiv ståndpunkt kan tagas. Dock vill överstyrelsen framhålla, att det icke synes vara nödvändigt eller ens lämpligt att kräva, att studierna sammanhållas i tiden efter samma grunder som för filosofisk ämbetsexamen. SK föreslår vidare tre utbildningsvägar för erhållande av kompetens för undervisning på realskolestadiet utan adjunktsbehörighet. Två av dessa, nämligen mellanskollärarutbildning jämte akademiskt 113

8 Utlåtande

betyg i ett läroämne respektive mellanskollärarutbildning samt särskild utbildning i ämnet kristendomskunskap inom teologisk fakultet, vill överstyrelsen tillstyrka utan att likväl kunna ta ställning till detaljerna. Den tredje utbildningsvägen, mellanskollärarutbildning samt därefter av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen, kan överstyrelsen däremot endast anse vara en nödfallsutväg, som kanske måste tillgripas övergångsvis, om lärare med utbildning enligt någon av de tidigare anförda vägarna icke finnas att tillgå i tillräcklig omfattning. Men efter en sådan övergångstid bör denna utbildningsväg icke längre accepteras. Även i remissvaren har i allmänhet intagits en kritisk hållning mot SK:s förslag på denna punkt. Överstyrelsen finner det ej heller självfallet, att den kompletterande utbildningen kontrolleras genom lärarhögskola, utan kan tänka sig andra vägar härför. Även när det gäller gymnasiets lärare, måste man skilja mellan kompetens för undervisning i ett ämne och kompetens för lärartjänst. Som kompetenskrav för undervisning i ett ämne på gymnasiet räknar SK med detsamma som f. n. gäller som kompetenskrav i det andra ämnet i ett två-ämneslektorat, nämligen 2 betyg i det eller de motsvarande ämnena i filosofisk ämbetsexamen. Om man kan hysa viss tvekan om gällande minimikompetens för undervisningen på realskolestadiet, så måste man säga, att minimikravet för undervisning på gymnasiet är ännu mera i underkant, vilket överstyrelsen redan berört. Detta har en ganska stor betydelse, då det gäller att fixera kompetenskraven för den nya kategori av lärare, som SK föreslår, nämligen gymnasielärare utan lektorskompetens, i fortsättningen för korthetens skull kallade gymnasieadjunkter. Överstyrelsen finner SK:s förslag om 114

en särskild sådan lärarkategori mycket väl motiverat och vill därför i princip tillstyrka detsamma. Emellertid kan överstyrelsen icke dela SK:s uppfattning om kompetenskraven för denna lärarkategori. SK föreslår som kompetenskrav 2 betygsenheter i filosofisk ämbetsexamen i det eller de ämnen, som tjänsten skall omfatta. Såsom redan nämnts, är överstyrelsen icke övertygad om att en sådan kompetens alltid håller måttet. Även i remisssvaren har i många fall intagits en liknande ståndpunkt. I själva verket förutsätter också SK högre kvalifikationer hos dessa lärare och anser, att den utvidgade konsulent- och inspektionsverksamheten kommer att i viss utsträckning garantera en rättvis och likformig bedömning av de lärare, som tävla om tjänster av detta slag. Utan att ifrågasätta betydelsen av konsulentorganisationen i detta hänseende, anser dock överstyrelsen, att de högre krav, som måste ställas på denna lärarkategori, böra komma till uttryck i kompetenskraven. Enligt överstyrelsens mening bör varje gymnasielärare åtminstone i ett ämne ha förvärvat djupare kunskaper än som erfordras för 2 betygsenheter i ämbetsexamen. Å andra sidan är överstyrelsen av samma mening som SK, då den framhåller svårigheterna att kräva kvalificerade betyg. Högsta betyget i ämbetsexamen utdelas nämligen enligt högst varierande praxis i olika ämnen. Dess karaktär av kvalitetsbetyg betonas i vissa ämnen mera än i andra, där kursens omfattning tillmätes större betydelse. I vissa ämnen är därför betyget så sällsynt, att det måste betecknas som en högst betydande merit. I andra ämnen återigen är det mycket vanligt. Det är uppenbart, att man under sådana förhållanden icke kan uppställa kravet på högsta betyget såsom kompetenskrav. I denna situation har överstyrelsen övervägt möjligheterna att som alternativ kräva betyget godkänd i

licentiatexamen i ett ämne, i vilket fall betygets karaktär av honnörsbetyg bortfaller. Behörighetsfrågor för lärare, som avlagt nuvarande ämbetsexamen men icke fylla de nya villkoren, måste regleras genom övergångsbestämmelser. Såsom upprepade gånger framhållits, är överstyrelsen icke beredd att vid detta tillfälle ta slutlig ställning till SK:s förslag och anser sig därför icke heller i detta avseende kunna fixera sin definitiva ståndpunkt. Överstyrelsen vill emellertid understryka behovet av att på ett eller annat sätt för gymnasieadjunktstjänsterna föreskrivas högre kompetenskrav, än vad SK har föreslagit. Då överstyrelsen finner starka skäl föreligga för inrättande av gymnasieadjunktstjänster och inrättandet icke är bundet vid viss organisation av gymnasiet, har överstyrelsen för avsikt att vid lämpligt tillfälle i en nära framtid inkomma med. förslag i detta hänseende. Beträffande lektorskompetensen synes numera situationen vara sådan, att kravet på disputationsprov icke kan upprätthållas. Överstyrelsen beklagar detta. Den knappa tillgången på kompetenta sökande till lektorstjänsterna medför dock, att överstyrelsen ser sig nödsakad att i det väsentliga tillstyrka SK :s förslag. Så har också skett i de flesta remissvar. Överstyrelsen vill dock liksom SK starkt framhålla, att en god doktorsavhandling under alla omständigheter måste tillmätas mycket stor betydelse som merit vid konkurrens om lektorstjänst. Av samma skäl som då det gäller gymnasieadjunktstjänsterna, finner överstyrelsen i likhet med SK, att man icke kan uppställa krav på kvalificerat betyg i licentiatexamen utan får, i varje fall som en nödfallsutväg, nöja sig med betyget AB. Överstyrelsen är emellertid klart medveten om de stora risker för en kvalitetssänkning, som här förefinnas, och är därför angelägen, att allt

göres för att kravet på kvalitet i görligaste mån upprätthålles. Överstyrelsen vill därför livligt tillstyrka SK:s förslag att i de fall, då licentiatavhandling icke publiceras, denna ändock får karaktären av offentlig handling, som i maskinskrivet eller stencilerat exemplar hålles tillgänglig på de fyra universitetsbiblioteken. Därigenom skapas vissa garantier för en jämnare kvalitet hos licentiatavhandlingarna. I detta sammanhang må framhållas vissa förhållanden, som överstyrelsen senare i andra sammanhang torde få tillfälle ta ställning till. Enligt SK:s uppfattning bör varje ämne på gymnasiet vara företrätt av lektor som huvudlärare. SK föreslår sålunda 1-ämneslektorat. Mycket starka skäl kunna anföras för denna SK:s uppfattning, och överstyrelsen har i sådana fall, där det varit möjligt, i största möjliga utsträckning ledigförklarat lektorstjänst i endast ett ämne. Emellertid medför förslaget vissa konsekvenser, som SK icke synes ha förutsett. Det torde finnas skäl att förutsätta, att om SK:s förslag till skolreform realiseras, ett antal mindre gymnasier komma att upprättas, liksom åtskilliga av de nu existerande små gymnasierna fortfarande komma att ha relativt ringa tillslutning. Vid gymnasier av denna storleksordning behövs det för närvarande på gymnasialstadiet 11 å 12 lärare med full tjänstgöring. Undervisningstimmarna äro dock icke jämnt fördelade på gymnasiets läroämnen. I vissa ämnen, såsom modersmålet och matematik, fyller timantalet mer än en hel tjänst. I andra åter, såsom exempelvis kristendomskunskap och geografi, äro undervisningstimmarnas antal tillräckligt endast för att fylla ungefär en halv tjänst. Det torde därför erbjuda väsentliga svårigheter att vid mindre läroverk låta varje 115

ämne företrädas av lektor. Om man i görligaste mån söker realisera SK :s intentioner, blir konsekvensen också den, att vid dessa små gymnasier gymnasieadjunktstjänster kunna inrättas endast i mycket begränsad omfattning. Vid de största gymnasierna åter, där mellan 20 och 30 hela tjänster erfordras för gymnasieundervisningen, torde även med dubblering av lektorstjänster i sådana ämnen, som ha stort timantal, åtskilliga undervisnings-

Den egentliga SK:s förslag till egentlig yrkesutbildning — vad som tidigare brukat kallas »praktisk lärarutbildning» — innebär knappast något principiellt nytt i fråga om utbildningen av klasslärare. Såsom kommissionen själv framhåller, kunna inom ramen för den nuvarande seminarieutbildningen en rad förbättringar genomföras : en viss boskillnad mellan kunskapsinhämtandet och den pedagogiska tillämpningen, ett friare arbetssätt med mindre antal schemabundna timmar och med koncentration av kursmomenten till vissa perioder, större vikt vid den psykologisk-pedagogiska utbildningen och en tids aspiranttjänstgöring. Vad som av kommissionen föreslås är i grunden föga därutöver. Att seminarierna byta namn och kallas lärarhögskolor, får väl närmast betraktas som en — i och för sig väl motiverad — titelreform. Större räckvidd har förslaget, att all mellanskollärarutbildning skall grundas på studentexamen eller dess framtida motsvarighet och att utbildning av olika slags lärare i viss utsträckning skall försiggå vid samma utbildningsanstalt, men icke heller detta kommer att väsentligt rubba själva utbildningsgången för klasslärare. I desto högre grad innebär förslaget om utbildning av ämneslärare — d. v. s. 116

timmar bli över för gymnasieadjunktstjänster. Man skulle då få den underliga konsekvensen, att gymnasieadjunktstjänsterna skulle finnas huvudsakligen vid de största läroverken, under det att de minsta läroverken skulle ha lektorstjänster i större omfattning. Vid prövning framdeles av frågor om inrättande av lektors- och gymnasieadjunktstjänster bör eftersträvas att få en lämplig fördelning av dessa tjänster vid gymnasier av olika storlek.

yrkesutbildningen. realskollärare och gymnasielärare — en radikal omgestaltning av nuvarande förhållanden. Det gamla provåret avskaffas, och i dess ställe kommer en ny och mer teoretiskt inriktad institution, lärarhögskolan, att bilda kärnan i utbildningen. Periodisk aspiranttjänstgöring skall därvid komplettera högskolans egna mer begränsade undervisningsövningar. Tanken på en dylik reform av lärarutbildningen synes visserligen främst vara inspirerad från anglosaxiska länder men är dock icke alldeles ny för svenska förhållanden. Sina närmaste inhemska motsvarigheter torde den ha dels i de projekt till fristående utbildningsinstitutioner, som diskuterades under 1930-talet och som hade sin mest auktoritative förespråkare i dåvarande undervisningsrådet Hanninger, dels i det förslag till assistentår, som framlades av överstyrelsen i dess yttrande den 18 december 1939 över 1936 års lärarutbildningssakkunnigas betänkande. Att centraliserade fristående utbildningsanstalter skulle ha avsevärda fördelar, stod fullt klart såväl för 1936 års lärarutbildningssakkunniga som för överstyrelsen vid avgivandet av nyssnämnda yttrande. Å andra sidan kunde varken de sakkunniga eller överstyrelsen förbise, att anordningen hade vissa svagheter. Bland annat framhölls, att föreståndaren för en sådan utbildningsanstalt icke kunde utöva en tillfredsställande personlig ledning av och påverkan på lärarkandidaterna, som voro fördelade på många olika skolor. Vidare invändes, att om lärarkandidaterna vore direkt knutna till en skola

och i ett sammanhang finge följa livet och arbetet dar, hade de större möjligheter att vinna en djupare förtrogenhet med skollivet och dess allmänt fostrande verksamhet, än om de endast skulle tillhöra en organisation av lärarkandidater utan anknytning till ett bestämt läroverk. Avgörande för 1930-talets ställningstagande beträffande de fristående lärarutbildningsangtalterna torde emellertid ha varit, dels att de ansågos bli väl kostsamma, dels att de voro förbundna med mycket stora organisatoriska svårigheter.

När frågan om centraliserade fristående lärarutbildningsanstalter nu på nytt tages upp, torde fördelar och svagheter i förhållande till ett utbyggt och på annat sätt reformerat provar få anses vara ungefär desamma som under 1930-talet. Att överstyrelsen likväl numera, i motsats till vad som var fallet 1939, är beredd att tillstyrka upprättandet av fristående lärarutbildningsanstalter, trots de stora organisatoriska svårigheterna, beror icke minst på att det starkt ökade lärarbehovet framtvingar nya former för lärarutbildning. Även om det mycket väl kan tänkas, att en reformerad provårsutbildning skulle ge minst lika gott utbildningsresultat som lärarhögskoleutbildning, synes det dock bli omöjligt att provårsvägen uppnå en tillräcklig utbildningskapacitet. Det återstår då ingenting annat än att på ena eller andra sättet söka bemästra de organisationsproblem, som fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Flertalet av de kollegier, som uttalat sig i denna fråga, äro också positivt inställda till förslaget om lärarhögskolor. I ganska många yttranden, icke minst från seminarierna, betonas emellertid vikten av att lärarhögskolornas elevantal begränsas. SK har i sitt betänkande föga berört lärarhögskolans organisation och de därmed förenade svårigheterna. Själv påpekar kommissionen, att den icke haft tid att grundligt utreda den rad av svårlösta problem, som den ställts inför vid övervägande av frågan om den egentliga yr-

kesutbildningen. Kommissionen har därför fått »begränsa sig till att i stora drag angiva, hur kommissionen tänkt sig, att lärarutbildningen skall läggas upp» (s. 403). Denna begränsning är synnerligen förklarlig med hänsyn till den korta tid, som stått till förfogande. Den gör det emellertid omöjligt att med någon större säkerhet bedöma lärarutbildningsprogrammet. Innan man vet, om principerna kunna omsättas utan alltför allvarliga komplikationer, kan man omöjligen taga definitiv ställning till principerna. Överstyrelsen är därför för närvarande endast beredd att i teorien ansluta sig till huvudlinjerna i SK:s utbildningsprogram. Ett mer slutgiltigt uttalande måste uppskjutas, intill dess att en utredning förebragts, som ger tillräcklig grundval för en ingående prövning, om möjligt också intill dess att erfarenheter av en viss försöksverksamhet vunnits även på detta område. I avvaktan härpå vill överstyrelsen emellertid upptaga vissa organisatoriska frågor till diskussion. Det torde därvid vara lämpligast att — med avvikelse från SK:s egen disposition — börja med ämneslärarnas (realskole- och gymnasielärarnas) utbildning, eftersom problemen med denna utgångspunkt synas klarast framträda i relief. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare skall enligt SK:s program bestå av två terminers studier vid lärarhögskola och två terminers aspiranttjänstgöring. I ett betydande antal remissutlåtanden anses två års sammanlagd praktisk utbildning för lång, bland annat ur lärarrekryteringssynpunkt. Flerstädes framhålles också, att den föreslagna aspiranttjänstgöringen kommer att vålla stora svårigheter och medföra olägenheter för undervisningen vid de berörda skolorna. Då auskultationer och övningsundervisning under terminerna vid lärarhögsko117

lan kunna tänkas förekomma endast i relativt begränsad omfattning —• sålunda icke i samma omfattning som under det nuvarande provåret — finner överstyrelsen angeläget, att tanken på aspiranttjänstgöring förverkligas, om möjligheter därtill föreligga. Utan kontakt med lärarproblemen, sådana de gestalta sig i praktiken, kan för övrigt den mer teoretiskt orienterade pedagogiska utbildningen icke giva fullgott resultat. Under aspiranttjänstgöringen förvärva lärarkandidaterna en värdefull s. k. katedervana, och ännu viktigare är, att de få bättre förutsättningar att tillgodogöra sig den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan. De problem, som behandlas vid lärarhögskolan, äro redan levande realiteter eller kunna åtminstone aktualiseras till levande realiteter på ett helt annat sätt för den som har egen lärarerfarenhet än för den som saknar sådan. I själva verket torde med skäl kunna hävdas, att det gamla provåret kunnat giva så god behållning, som det faktiskt gjort, främst tack vare att lärarkandidaterna i regel haft flerårig erfarenhet av lärarverksamhet bakom sig. Den hittillsvarande lärarpraktiken omedelbart efter ämbetsexamen och helt utan föregående pedagogisk vägledning har givetvis haft sina mycket stora vanskligheter, men på det sätt, som aspiranttjänstgöringen skisserats av SK, torde riskmomenten såväl för lärarkandidaterna själva som för eleverna vara på ett i stort sett tillfredsställande sätt reducerade. Det står emellertid utan vidare klart, att aspiranttjänstgöringen erbjuder mycket svårlösta organisationsproblem. Det torde icke vara ur vägen att belysa detta med några detalj påpekanden. Hur omfattande tjänstgöring lärarkandidaterna skulle ha under aspiranttjänstgöringen enligt SK :s program utsäges icke fullt klart. Av vissa uttryck att döma ser det emellertid ut, som om SK tänkt US

sig, att ämnesläraraspiranterna — i motsats till klassläraraspiranterna — skulle fullgöra heltjänst. Ett sådant förslag kan emellertid överstyrelsen omöjligen tillstyrka. När överstyrelsen 1939 förde fram tanken på assistenttjänstgöring, räknades med 15—18 veckotimmars tjänstgöring, d. v. s. två tredjedelar av full tjänst. Detta torde utgöra maximum för en aspiranttjänstgöring, om den skall kunna vara av verkligt värde ur utbildningssynpunkt. Av organisatoriska skäl torde det vidare vara olämpligt att alltför strängt fixera tjänstgöringens omfattning. Överstyrelsen vill därför numera förorda 12—18 veckotimmars aspiranttjänstgöring. I regel skulle varje ämnesläraraspirant få en del av sin tjänstgöring förlagd till gymnasiet. Läraraspiranter i latin och grekiska måste dock undervisa uteslutande på gymnasiet, och för ämnen som franska, fysik och kemi torde huvudparten av tjänstgöringen bli bunden till gymnasiet. Man torde därför behöva räkna med i genomsnitt 4 till 5 veckotimmars gymnasietjänstgöring per lärarkandidat eller sammanlagt omkring ( 4 . 1 ^ X 6 0 0 = ) 2 700 veckotimmar. Innevarande läsår finnas cirka 350 undervisningsavdelningar i de statliga och kommunala gymnasierna, bortsett från högsta ringen och provårsläroverken — det ligger i sakens natur, att aspiranttjänstgöring icke annat än i undantagsfall kan få förekomma i avslutningsklassen, och vidare måste ett antal läroverk, ungefär motsvarande de nuvarande provårsläroverken, reserveras för lärarhögskolornas undervisningsövningar. 2 700 veckotimmar fördelade på 350 undervisningsavdelningar innebär i medeltal ungefär 8 veckotimmar per undervisningsavdelning, d. v. s. omkring en fjärdedel av all gymnasieundervisning utom i högsta klassen. En sådan situation måste självfallet anses såsom fullständigt ohållbar. Det kan visserligen invändas, att utsikterna till en så

stor lärarrekrytering som 600 per år icke förefalla särskilt gynnsamma och att man kan motse en viss utvidgning av gymnasieorganisationen. Även med en bred marginal i dessa båda avseenden står dock kvar, att assistenttjänstgöringen i gymnasiet enligt SK:s program får en omfattning, som ej gärna kan godtagas. I någon mån skulle situationen förbättras, om läraraspiranterna i större utsträckning än vad SK tänkt sig fördelades på realskola och gymnasium alltefter kompetens och framtidsplaner. De som inriktade sig uteslutande på tjänster vid realskola skulle sålunda få hela aspiranttjänstgöringen förlagd till realskolor. En sådan uppdelning av lärarkandidaterna synes även ur andra synpunkter befogad och förtjänar att närmare övervägas. Verkningarna därav för aspiranttjänstgöringens vidkommande få emellertid icke överskattas, eftersom flertalet akademiskt utbildade torde vilja ha möjligheten till gymnasietjänst öppen och därför också önska aspiranttjänstgöring på gymnasiet. På grundval av de här gjorda uppskattningarna torde det vara svårt att komma från, att SK:s tanke om två terminers aspiranttjänstgöring måste avskrivas. Redan med en termins aspiranttjänstgöring blir belastningen för gymnasiets vidkommande i tyngsta laget — icke ens det goda syftet att giva lärarna förutsättningar att meddela förstklassig underviskan ju göra det försvarligt, att lärjungarnas undervisning spolieras. Det bör också framhållas, att ehuru det administrativa arbetet med aspiranttjänstgöringens fördelning på det sättet icke blir mer än hälften så stort som enligt SK:s program, det likväl kommer att bli utomordentligt besvärande — för visso långt mer besvärande i verkligheten än på papperet. Ännu en konsekvens torde vara ofrånkomlig. Även om aspiranttjänstgöringen

begränsas till en termin, kommer praktiskt taget varje gymnasium från Trelleborg till Kiruna att behöva anlitas och sannolikt också realskolor över hela landet. Det förefaller under sådana omständigheter uteslutet, att lärarhögskolans lärare skulle kunna utöva någon nämnvärd handledning av aspiranterna. Skulle en sådan handledning bli effektiv, bleve nämligen en mycket stor stab av kringresande lärarhögskolelärare erforderlig. Även oavsett de stora geografiska avstånden och därav betingade kostnader synes en konsekvent genomförd övervakning från lärarhögskolans sida otillräckligt motiverad. I stället torde handledningen kunna helt överlämnas åt lokala krafter. Sålunda skulle förslagsvis för varje aspirant kunna utses ansvariga handledare, en för vart och ett ämne som ingår i aspirantens examen, vilka mot någon veckotimmes minskning av undervisningsskyldigheten eller däremot svarande ersättning hade att vägleda och följa aspiranten i hans arbete: låta honom auskultera, se till att kurserna få en lämplig uppläggning, ge råd i fråga om undervisning och skrivningsrättning m. m. Även vederbörande rektor skulle givetvis ha ett visst ansvar för aspirantens handledning, speciellt i vad gäller sättet att behandla eleverna och sköta klassföreståndarskap. Tämligen säkert skulle en så ordnad handledning icke endast bli fruktbärande för aspiranten utan också bli stimulerande för handledarna. Det mesta av vad SK velat vinna genom inrättande av s. k. huvudlärartjänster skulle säkrare och mera friktionsfritt kunna uppnås genom en sådan anordning. De besparingar, som kunde göras genom att befria lärarhögskolorna från en fullt genomförd övervakning, skulle med fördel kunna användas på utvidgning av skolväsendets konsulentverk119

samhet — givetvis skulle denna kunna komma även lärarutbildningen till godo. Om aspiranttjänstgöringen av tekniska skäl måste förkortas till en termin, kommer detta också att påverka formerna för betygssättningen under den egentliga yrkesutbildningen. Självfallet skall aspirantterminen infalla mellan terminerna vid lärarhögskolan, och då utbildningen vid lärarhögskolan bör vara i stort sett avslutad vid betygssättningen, måste tanken på lärarprov under aspiranttiden förfalla. Även oberoende härav kunna vissa invändningar anföras mot SK :s förslag om lärarprov under sista aspirantterminen. Förslaget har i jämförelse med betygssättningen under det nuvarande provåret den stora fördelen, att viktiga sidor av lärarverksamheten — bland annat förmågan att planlägga undervisningen på längre sikt och genomföra försöksverksamhet samt sättet att sköta en klass — kunna bättre uppmärksammas än hittills varit möjligt. Över huvud taget är det en tilltalande tanke, att lärdomarna från lärarhögskolan skulle få en termins mognadstid före betygssättningen. Å andra sidan har förslaget också väsentliga svagheter. Mot provårets betygssättning och speciellt mot ojämnheter i betygsskalan har ej sällan riktats kritik. Det är dock att märka, att betygen i provåret sättas vid ett starkt begränsat antal provårsanstalter och under medverkan av ett flertal lärare — ofta bortemot ett tiotal — vilka under lektion efter lektion följt vederbörande lärarkandidats arbete och av vilka flertalet hunnit förvärva omfattande erfarenhet av praxis vid sådan betygssättning. SK:s förslag, som visserligen endast är mycket vagt formulerat och därför icke tillåter någon närmare granskning, torde få fattas på det sättet, att lärare från lärarhögskolan tillsammans med lärarna vid den skola, där 120

aspiranten tjänstgör, avgiva betyg över den sista aspirantterminens tjänstgöring. SK torde emellertid avsevärt ha överskattat möjligheterna för lärarhögskolans lärare »att följa läraraspiranten och bedöma hans undervisningsskicklighet på skilda stadier och i skilda ämnen samt hans allmänna fallenhet för läraryrket» (s. 415). Man kan därför knappast undvika en betydande risk för mer slumpvis och mindre jämn betygssättning än den nuvarande, någonting som blir ofrånkomligt redan av den anledningen, att betygen icke skola sättas vid femton läroanstalter som nu utan vid minst tio gånger så många olika skolor. Så betydelsefulla som lärarprovsbetygen komma att bli även i framtiden vid lärares befordran —- i all synnerhet om lärartillsättningen skulle överflyttas från den centrala skolmyndigheten till en mångfald lokala instanser — är det svårt att tillstyrka betygssättning under aspiranttjänstgöring trots de fördelar detta ur andra synpunkter skulle medföra. Sannolikt kommer ett mer tillfredsställande resultat att kunna uppnås, om betygssättningen — såsom beträffande klasslärare — sker vid lärarhögskolan under den sista utbildningsterminen där. Det torde icke vara omöjligt att ordna ett visst samarbete med aspiranttjänstgöringens skolor, så att även erfarenheterna därifrån kunna komma till uttryck vid betygssättningen. Skulle det trots allt bli möjligt att förverkliga tanken på en avslutande aspiranttermin — tjänstgöringen skulle då kunna få en något större omfattning än under den första aspirantterminen — torde likväl preliminära betyg böra sättas vid lärarhögskolan. Dessa preliminära 'betyg skulle då — självfallet under viss medverkan från lärarhögskolan — kunna korrigeras, om aspirantens prestationer gåve uppenbar anledning därtill.

Stor försiktighet därvid vore dock nödvändig på grund av de mycket skiftande förhållandena vid de olika skolorna. Överstyrelsen är emellertid icke beredd att för närvarande gå närmare in på dessa frågor utan förutsätter, att de göras till föremål för förnyat övervägande, då SK skall avgiva ett mer preciserat förslag till lärarutbildningens ordnande. Överstyrelsen anser sig icke heller för närvarande kunna yttra sig om SK:s program i fråga om lämplighetsprov för ämneslärare före inträdet i lärarhögskolan, om kursinnehållet i lärarhögskolornas undervisning, om lärarhögskolornas anknytning till universiteten och om lärarhögskolornas övningsskolor, enär betänkandet i dessa avseenden är för allmänt hållet för att kunna bilda underlaget för ett säkert bedömande. Beträffande övningsskolorna vill emellertid överstyrelsen framhålla, att det icke kan få bli tal om att på högstadiet slå sönder undervisningen ens tillnärmelsevis i den utsträckning, som sker vid de nuvarande seminariernas övningsskolor. Närmare tillhands ligger då en jämförelse med förhållandena vid de nuvarande provårsläroverken. Även om belastningen med undervisningsövningar kan göras något större än den som nu förekommer där, måste övningsskolorna bli mycket stora. Man torde sålunda kunna utgå från att hela gymnasieorganisationen i lärarhögskolestäderna behöver tagas i anspråk. Givetvis uppstå bland annat därigenom mycket svårlösta administrativa problem, som böra penetreras, innan de definitiva förslagen framläggas. Till enskildheter, som icke utgöra grund för eller påverka den principiella utformningen av lärarutbildningen, anser sig överstyrelsen för närvarande icke ha anledning att taga ställning. En detalj skulle emellertid överstyrelsen redan nu vilja upptaga till behandling och bestämt

avböja, nämligen det skriftliga examensarbetet för ämneslärare. Sådana skriftliga arbeten förekomma visserligen i en del fall utomlands, och även i Sverige har det tidigare funnits vissa ansatser därtill. Värdet av ett sådant examensarbete torde emellertid vara alltför obetydligt i förhållande till den påfrestning och olust det skulle medföra såsom obligatoriskt tillägg till en utbildning, som även dessförutan kan förväntas bli ganska pressande. Redan tanken på den ifrågasatta massproduktionen av pedagogiska krior är avskräckande — skulle icke dessa krior så småningom komma att gå i arv som pressade växter på den tiden skolynglingar voro nödsakade att hålla herbarium, för varje gång de lämnades in till granskning alltmer gulnade i vecken? Liksom samtliga de kollegier, som yttrat sig härom, får överstyrelsen sålunda avstyrka förslaget om skriftligt examensarbete. Däremot finner överstyrelsen det vara fullt i sin ordning och önskvärt, att studenterna vid lärarhögskolan stimuleras till skriftliga studier över pedagogiska spörsmål och experiment, ett slags proseminarieuppsatser alltså, men för att ett sådant författarskap skall kunna motsvara sitt syfte, bör det vara helt frivilligt. Större principiell betydelse har frågan, om lärarhögskolorna böra vara så organiserade, att de för utbildning kunna mottaga alla slag av lärare. SK anför (s. 406—407) skälen för gemensam yrkesutbildning av olika lärare, och överstyrelsen instämmer i slutsatsen, att de anförda skälen icke sakna tyngd. Å andra sidan redovisas av SK (s. 407) motvikter av sådan tyngd, att de icke gärna kunna negligeras. SK kommer därigenom fram till en kompromiss, nämligen att vissa lärarhögskolor — främst i universitets- och högskolestäderna — skulle taga emot lärare av alla katego121

rier, andra lärarhögskolor endast klasslärare. Överstyrelsen delar i stort SK:s synpunkter på denna fråga. Därjämte vill överstyrelsen understryka, att erfarenheterna av förläggningen av provårsutbildning utanför universitets- och högskolestäderna talar mot lärarhögskolor för ämneslärare utanför nämnda städer åtminstone för närvarande. Överstyrelsen vill emellertid ifrågasätta, om man icke av organisatoriska skäl bör räkna även med lärarhögskolor för enbart ämneslärare. I Uppsala och Lund måste lärarhögskolorna komma att få en till följd av gymnasieorganisationens ringa omfattning i dessa städer ganska liten kapacitet beträffande ämneslärare, och även i Göteborg torde kapaciteten bli förhållandevis begränsad. Lärarhögskolan i Stockholm måste därför övertaga huvudparten av lärarkandidaterna. Skulle den sammanlagda kapaciteten behöva uppgå till omkring 600, blir det sannolikt nödvändigt, att denna lärarhögskola ensam får svara för mer än 300 lärarkandidater. Den kommer sålunda att bilda en mycket stor skolenhet enbart med hänsyn till ämneslärarna. Redan själva administrationen kommer att kräva en mycket stor kraftinsats, icke endast under de första åren utan även i fortsättningen. Det kan knappast vara rationellt, att den i och för sig komplicerade uppbyggnaden av den nya ämneslärarutbildningsanstalten då skall ytterligare kompliceras genom att därmed skall organisatoriskt förenas en klasslärarutbildning med dess speciella problem —• fördenskull behöver icke ett visst samarbete t. ex. i fråga om föreläsningar och kurser med en särskild klasslärarhögskola i Stockholm vara uteslutet. Möjligen skulle kombination av ämneslärarutbildning och klasslärarutbildning kunna göras i Stockholm på ett senare stadium, sedan under gynnsammare be122

tingelser en sådan kombination blivit prövad på annat håll och befunnits lämplig. Då bör det också ha hunnit visa sig, om en ämneslärarhögskola i Stockholm tål utvidgningen till s. k. fullständig lärarhögskola utan att bli en alltför opersonlig och svårbemästrad inrättning. Beträffande Uppsala och Lund tala däremot starka skäl för upprättande av fullständiga lärarhögskolor. Utan att kompletteras med klasslärarutbildning torde lärarhögskolorna där komma att ställa sig alltför dyrbara i förhållande till utbildningskapaciteten. Det synes överstyrelsen angeläget, att försöksverksamhet även på detta område snarast möjligt igångsattes. Av flera skäl torde vara lämpligast att göra det första försöket i Lund, så snart en detaljerad organisationsplan blivit utarbetad av SK, om möjligt redan från och med läsåret 19501951. Erfarenheterna därifrån torde få en genomgripande betydelse för bedömandet av SK :s hela utbildningsprogram beträffande ämneslärare. I detta sammanhang skulle överstyrelsen vilja särskilt framhålla vikten av att även vissa speciella kategorier av ämneslärare erhålla yrkesutbildning vid de föreslagna lärarhögskolorna och genom aspiranttjänstgöring, nämligen sådana, som för närvarande icke ha möjlighet att förvärva en pedagogisk lärarutbildning motsvarande den, som meddelas genom den nuvarande provårsinstitutionen. Detta är fallet med en stor grupp av speciallärare (bland annat civilingenjörer och civilekonomer), som undervisa i praktiska läroämnen vid praktiska mellanskolor, inbyggda linjer, högre tekniska läroverk, handelsgymnasier och vid yrkesskolor för industri och hantverk samt handel. Överstyrelsen har tidigare vid åtskilliga tillfällen erinrat om behovet av pedagogisk utbildning för sådana lärare,

nu senast i sitt remissyttrande den 15 december 1947 över en av överstyrelsen för yrkesutbildning framlagd utredning med förslag angående utbildning av lärare för industri och hantverk vid anstalter för yrkesunderivsning m. m. (SOU 1947:55). I nämnda yttrande har överstyrelsen gjort en sammanställning av antalet lärare, som läsåret 1947/48 voro heltidsanställda (minst 20 veckotimmars undervisningsskyldighet) vid praktiska mellanskolor och inbyggda linjer och som undervisade dels i teoretisk-tekniska ämnen och i verkstadsarbete vid skolor och linjer med teknisk undervisning, dels i handelstekniska ämnen vid handelslinjer. Av denna sammanställning framgår, att bland lärare av den förstnämnda kategorin nära 92 procent voro i avsaknad av pedagogisk utbildning i någon form och att motsvarande siffra för handelslinjerna var cirka 79 procent. Att det måste vara synnerligen angeläget, att dessa speciallärare erhålla möjlighet att förvärva pedagogisk utbildning liksom övriga ämneslärare, ligger i öppen dag. Huru lärarhögskolorna skola kunna tillmötesgå nämnda lärares speciella behov av yrkesutbildning och huru deras aspiranttjänstgöring lämpligen skall ordnas, anser sig överstyrelsen icke nu böra närmare gå in på. Såsom framgår av uttalande i betänkandet (s. 421 och 425), ämnar SK senare framlägga förslag om speciallärarnas pedagogiska utbildning. SK :s förslag i fråga om den egentliga yrkesutbildningen för småskolans och mellanskolans klasslärare utgör i stort sett ett sammandrag av SK:s ovannämnda förslag den 19 maj 1948 angående omläggning av utbildningen vid folkskoleseminariernas studentlinje. Då överstyrelsen i sitt utlåtande den 26 november 1948 utförligt behandlat förslaget och de däröver avgivna yttrandena från seminarier-

na och folkskoleinspektörerna, torde överstyrelsen nu få hänvisa till detta utlåtande och inskränker sig här till några erinringar beträffande vissa punkter. Den lämplighetsprövning, som SK föreslår före intagningen i lärarhögskolan, tillämpas redan försöksvis vid seminarierna. Erfarenheterna från dessa försök böra, såsom också SK framhåller, läggas till grund för den slutliga utformningen av lämplighetsprövningen. Den föreslagna förstärkningen av den praktiska lärarutbildningen för de blivande klasslärarna genom införande av ett avlönat aspirantår har varit föremål för mycken diskussion, och många olika förslag till en ändamålsenlig lösning av problemet ha framförts. I sitt utlåtande den 26 november 1948 har överstyrelsen bland annat anfört följande beträffande aspirantåret. I yttrandena från seminarier och folkskolinspektörer ha en mängd olika förslag framkommit beträffande aspiranttjänstgöringens anordning. Från vissa håll förordas ny utredning av frågan och från många håll föreslås försöksverksamhet, innan förslaget helt genomföres. Allmänt framhålles, att om förslaget realiseras, måste handledningen, som icke skall ha karaktären av inspektion utan vara rådgivande och vägledande, få betydligt större omfattning än enligt förslaget. I stor utsträckning föreslås, att aspiranttjänstgöringen skall omfatta endast en termin. I detta sammanhang bör också beröras ett från flera håll framfört förslag, att aspirantåret skulle utbytas mot en termins aspiranttjänstgöring och en termins ytterligare studier vid seminariet. Ur utbildningssynpunkt vore detta givetvis en utmärkt lösning, men en sådan anordning skulle innebära förlängning av studietiden vid seminariet med ett halvt aimed därav följande kostnader för såväl eleverna som staten. Då en sådan förlängning av studietiden icke avsetts, synes det icke vara möjligt att förorda en sådan anordning. Åtskilliga folkskolinspektörer och även något seminarium ha förordat, att aspirantåret skulle utbytas mot en eller två terminers auskultering och övningstjänstgöring hos erfarna folkskollärare och att eleverna då erhölle stipendier i

stället för aspirantlön. Ur pedagogisk synpunkt vore detta en utmärkt anordning, som väl emellertid strandar på kostnadsfrågan. Även om eleven finge nöja sig med samma stipendiebelopp, som för närvarande utgår till provårskandidat, d. v. s. 1.000 kronor per termin, skulle kostnaderna för en termin med hänsyn till det beräknade elevantalet under de närmaste åren uppgå till omkring 1.500.000 kronor vid folkskoleseminarierna. Om samma anordning skulle tillämpas i fråga om småskoleseminarierna, bleve kostnaderna där omkring 800.000 kronor. Åtskilliga seminarier och folkskolinspektörer ha föreslagit en termins förpraktik före seminarietiden i stället för eller som alternativ till aspirantåret. Eleverna skulle då efter någon veckas instruktion sändas ut till tjänstgöring i folkskolorna. Man skulle därigenom vinna, att de båda seminarieåren finge en obruten studiegång, vilket givetvis är en fördel. Förpraktiken skulle även kunna tjänstgöra som bästa möjliga urvalsinstrument, då för läraryrket mindre lämpliga aspiranter kunde avrådas från utbildningen redan på ett tidigt stadium. Vägande invändningar kunna emellertid riktas mot anordningen med förpraktik. För barnen i berörda folkskoleklasser bleve anordningen med förpraktik sämre än det föreslagna aspirantåret, då i förra fallet aspiranterna vore ännu mindre rustade för tjänstgöring än i senare fallet. Skulle förpraktiken användas som en stort upplagd lämplighetsprövning, borde flera elever sändas ut i provtjänstgöring, än som beräknades vinna inträde, vilket skulle kräva ett ännu större antal tjänster för ändamålet. Hänvisningar ha gjorts till de goda erfarenheterna av förpraktik i Geneve, men man torde då ej böra förbise, att det där gäller ett mycket begränsat område, där förpraktiken kan ingående övervakas och ledas från lärarutbildningsanstalten. Ett allmänt genomförande av förpraktiken i vårt land, där de geografiska förutsättningarna äro helt andra, torde knappast vara möjligt. Det har även påyrkats, att aspirantåret skulle förläggas som ett tredje år efter de båda studieåren vid seminariet, i likhet med vad som förekommer i vissa andra länder. Aspiranterna skulle då givetvis ha helt andra förutsättningar för sin tjänstgöring, och ur organisatorisk synpunkt vore inga svårigheter förknippade med en sådan anordning. Man skulle emellertid därvid förlora den mycket väsentliga fördel, som är förbunden med aspiranttjänstgöring

under studietiden, nämligen att erfarenheterna från tjänstgöringen kunde diskuteras under det följande utbildningsåret vid seminariet och göras direkt fruktbringande för utbildningen där. Från många håll har framhållits, att den kanske bästa praktiska lärarutbildningen erhålles genom auskultering hos erfarna lärare och övningstjänstgöring i samband därmed. Lämpligast vore därför, att övningsskolorna vid seminarierna utökades i tillräcklig grad eller att en hel folkskola ställdes till förfogande för auskultering och övningsundervisning. Såsom kommissionen framhåller, torde det av olika skäl ej vara möjligt att för närvarande i erforderlig omfattning vidtaga sådana åtgärder. I detta sammanhang bör erinras om att det under de senare åren på grund av lärarbristen varit vanligt, att seminarieelever erhållit ledighet från studierna för att under kortare eller längre tid tjänstgöra såsom vikarier i folkskolorna. Sådan vikariatstjänstgöring har givit eleverna utmärkta tillfällen att självständigt handha undervisningen i en klass. Erfarenheterna av denna anordning ha varit goda. Kollegiet vid seminariet i Kalmar har framhållit, att elevvikariaten där bruka omfatta tre å fyra veckor. Vårterminen 1946 utsträcktes tiden för dem, men då avbräcket i studierna därigenom blev alltför kännbart, återgick man till tidigare praxis. Kollegiet rekommenderar samma anordning även i fortsättningen men framhåller, att om aspiranttjänstgöringen skall omfatta en hel termin, varje elev borde få sin bestämda handledare. Åtskilliga folkskolinspektörer ha rekommenderat, att aspiranttjänstgöringen ordnas på så sätt, att nuvarande anordningar med auskultering och vikariatstjänstgöring utbyggas. Då det gäller att bedöma aspiranttjänstgöringens utformning, bör det övervägas, vad som verkligen kan uppnås med den. För att förvärva viss katedervana och förmåga att självständigt leda en klass har givetvis en sådan tjänstgöring mycket stort värde, men den lämpliga omfattningen av densamma kan diskuteras. När eleverna avslutat sin utbildning vid seminariet, äro de ju icke färdiga lärare och böra icke heller betrakta sig såsom färdiga, som kommissionen själv starkt framhåller (s. 357). Men utbildningen bör göras så god och effektiv som är möjligt med hänsyn till den tid, som står till buds. Ehuru kommissionens förslag om ett aspirantår måste betecknas som en mycket värdefull strävan att förbättra den praktiska lärarutbildningen,

torde det icke kunna bestridas, att mycket vägande kritik riktats mot den utformning, som aspirantåret fått i förslaget. Med den obetydliga handledning, som kommissionen förutsatt, torde aspirantåret endast kunna betraktas som ett övningsår, men då torde tiden kunna begränsas till en termin. Skall aspirantåret fylla sin uppgift som ett viktigt led i utbildningen, bör handledningen få avsevärt större omfattning än enligt förslaget. Under de närmaste åren, då elevantalet vid seminarierna är särskilt stort, synes det ur organisatorisk synpunkt ej vara möjligt att införa ett aspirantår för alla seminarieelever. Då det med hänsyn till lärarutbildningens framtida organisation vore synnerligen värdefullt att erhålla erfarenhet rörande lämpligheten av ett aspirantår även i fråga om folkskollärarutbildningen, vill överstyrelsen föreslå, att försök med ett sådant avlönat aspirantår företages vid förslagsvis tre folkskoleseminarier, där parallellklasser finnas på studentlinjen. Därvid böra försöken ordnas så, att vid samma seminarium jämförelse kan göras mellan linje med och utan aspirantår. Vid någon linje torde aspiranttjänstgöringen böra omfatta endast en termin och varje aspiranttjänst därvid uppehållas av endast en elev, medan i övrigt två elever beräknas uppehålla varje aspiranttjänst. Handledningen bör ordnas på så sätt, att en erfaren lärare anförtros uppgiften att handleda två aspiranter samtidigt. Sådan handledare bör erhålla särskilt arvode med förslagsvis 300

Sammanfattning

kronor för läsår. Aspirantåret bör första gången kunna tillämpas läsåret 1951/52 med elever, som vunnit inträde år 1950.

Därest den av överstyrelsen sålunda föreslagna försöksverksamheten beträffande aspirantåret för de blivande klasslärarna kommer till stånd, böra erfarenheterna från denna försöksverksamhet avvaktas, innan slutliga bestämmelser rörande aspirantåret fastställas. I yttrandena från seminariernas kollegier har starkt framhållits, att lärarhögskolorna icke få göras för stora. Elevantalet bör vara högst 200—250, aspiranterna medräknade, eljest blir det ej möjligt för rektor att på önskvärt sätt handha den pedagogiska ledningen av utbildningen vid lärarhögskolan, och enhetlig bedömning av läraraspiranterna äventyras. Det torde icke vara möjligt att nu mera ingående diskutera lärarhögskolornas storlek och organisation, innan detaljerade förslag framlagts. Här torde också få hänvisas till vad överstyrelsen ovan i fråga om utbildningen av ämneslärare framhållit beträffande lärarhögskolan.

av överstyrelsens i anslutning

Allmänna synpunkter. Mot de allmänna synpunkterna på lärarutbildningen har överstyrelsen intet av vikt att erinra. Överstyrelsen vill emellertid framhålla, att kraven på den s. k. egentliga yrkesutbildningen gestalta sig ganska olika för undervisning på olika åldersstadier. På högstadiet blir det lärarens huvuduppgift att ställa ett rikt kunskapsstoff till lärjungarnas förfogande och utveckla deras sinne för sammanhang och väsentliga synpunkter på stoffet. Om på den begränsade utbildningstid, som kommer att stå till förfogande för en stor

synpunkter

till kap.

och

förslag

9.

del av gymnasielärarna, ämnesstudierna få ett alltför knappt utrymme, kan denna knapphet icke i någon högre grad kompenseras av en så mycket längre pedagogisk metodisk skolning. Särskilt under de närmaste årtiondena torde det bliva svårt att förvärva verkligt goda lärarkrafter i önskvärd omfattning. Överstyrelsen understryker därjämte, att förverkligandet av SK:s intentioner beträffande lärarnas arbete och skolans inre liv ytterst blir beroende av att redan utbildade lärare få tillfälle att genom kurser och auskultationer vinna 125

mer ingående kännedom om nyare undervisningsmetoder. Det blir därför nödvändigt, att anslagsbeviljande myndigheter visa ett helt annat intresse för lärarnas fortsatta utbildning än hittills. Lärarkategorier. Överstyrelsen delar SK:s uppfattning, att de organisatoriska barriärerna mellan olika lärarkategorier haft i olika avseenden ogynnsamma verkningar och att en smidig övergång mellan olika lärarkategorier bör möjliggöras. Bland annat torde de på det sättet ökade befordringsutsikterna verka stimulerande och måhända även bidraga att göra lärarbanan mer attraktiv. Däremot avråder överstyrelsen från att s. k. huvudlärartjänster på skolans alla stadier inrättas på det sätt, som SK föreslagit. SK:s förslag om kurser i skoladministration tillstyrkes av överstyrelsen. Lämpligast torde vara, att sådana kurser anordnas av skolöverstyrelsen. Småskollärarnas ämnesstudier. Åtskillig kritik har riktats mot SK:s förslag att bygga småskollärarutbildningen på studentexamen efter genomgång av 11 :e skolåret. Enligt överstyrelsens mening är det mycket, som talar för att utbildningen även av småskollärare bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimissionsexamen). Såsom SK framhåller, kan emellertid detta icke ske under en överskådlig framtid. Under många år blir det icke ens möjligt att helt bygga mellanskollärarutbildningen på dimissionsexamen, varför överstyrelsen icke för närvarande finner sig kunna föreslå dimissionsexamen som grund för småskollärarutbildningen. Med hänsyn till den ståndpunkt, som överstyrelsen intagit till frågan om gymnasiets framtida organisation, anser sig överstyrelsen icke heller för närvarande kunna taga definitiv ställning till SK:s förslag att bygga småskollärarutbildningen på en avgångsetapp ett år före

dimissionsexamen. Ställningstagandet måste bli beroende av de erfarenheter, man under den av överstyrelsen föreslagna provisorietiden i fråga om gymnasieorganisationen kan erhålla beträffande lämpligheten av en dylik avgångsetapp, och av huruvida gymnasiets kurser, särskilt inom den föreslagna allmänna gymnasielinjen, kunna utformas så, att en avgångsexamen efter 11 :e skolåret kommer att utgöra den lämpliga utgångspunkten för småskollärarutbildning. Däremot delar överstyrelsen SK:s uppfattning, att den nuvarande småskollärarutbildningen behöver avsevärt förstärkas. Detta bör först ske enligt de riktlinjer, som SK framlagt i särskilt förslag den 19 maj 1948, vilket överstyrelsen i princip tillstyrkt i utlåtande den 26 november 1948. Denna omläggning av utbildningen bör kunna börja genomföras från och med höstterminen 1950. Vidare har överstyrelsen intet att erinra mot att utbildningen längre fram utökas på så sätt, att vid seminarierna inrättas en på realexamen byggande ettårig kurs, på vilken skall följa en tvåårig (med aspirantåret treårig) pedagogisk fackutbildning. Det kan emellertid nu ej med säkerhet avgöras, huruvida en sådan omläggning kan börja genomföras redan från och med höstterminen 1953, såsom SK föreslår. Måhända kan det, såsom SK framhåller, visa sig önskvärt, att i viss utsträckning även tvåårig förberedande kurs inrättas för elever, som vid intagningen ej ha realexamenskunskaper. Överstyrelsen betonar, att småskollärarinnornas lönefråga måste erhålla en tillfredsställande lösning. Mellanskollärarnas ämnesstudier. Överstyrelsen tillstyrker SK:s förslag, att mellanskollärarutbildningen bör bygga på fullständig gymnasiekurs (dimissionsexamen). Den fyraåriga linjen vid folkskoleseminarierna måste dock, i enlighet

med vad SK framhållit, bibehållas under en övergångstid. Hur lång denna kan bli, är det icke nu möjligt att förutse. De förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folkskoleseminariernas studentlinje och fyraåriga linje, som SK framlagt den 19 maj och 17 juni 1948, har överstyrelsen i princip tillstyrkt genom utlåtande den 26 november 1948. Såsom SK framhåller, måste även i framtiden anordningar vidtagas, för att för lärarbanan lämpliga personer, vilka av olika anledningar ej kunnat gå vägen över gymnasiet och studentexamen, skola kunna tillvaratagas för lärarutbildning. De föreslagna fristående gymnasierna för vuxna kunna härvidlag bli av betydelse. Kollegierna vid åtskilliga folkskoleseminarier ha framhållit, att den föreslagna gymnasieorganisationen ej tillräckligt tillgodoser de blivande lärarhögskolornas behov, i vad det gäller utbildningen av mellanskollärare, varför linjedelningen bör underkastas ytterligare utredning. Övningsämnenas ställning måste därvid särskilt beaktas. Det kunde visa sig lämpligt, att en särskild treårig gymnasielinje förlades till lärarhögskolan. Överstyrelsen framhåller, att det under den föreslagna övergångs- och provisorietiden i fråga om gymnasieorganisationen torde bli möjligt att närmare överväga dessa spörsmål. Realskollärarnas ämnesstudier. Ehuru överstyrelsen icke kan ta definitiv ställning till SK:s förslag, ansluter sig överstyrelsen i det hela till riktlinjerna. Överstyrelsen finner det sålunda oundgängligen nödvändigt med en betydande reduktion av tiden för avläggande av filosofisk ämbetsexamen. I de matematisknaturvetenskapliga ämnena synes det vara nödvändigt att nedbringa tiden i paritet med vad som gäller för jämförlig utbildning, t. ex. för civilingenjörsexamen.

Skolöverstyrelsen understryker vikten av att kurserna för såväl lägre som högre betyg i filosofisk ämbetsexamen fastställas efter samråd med överstyrelsen. SK föreslår fyra utbildningsvägar för erhållande av adjunktskompetens. Utan att kunna ta ställning till detaljerna förordar överstyrelsen förslaget. Därjämte föreslår SK tre utbildningsvägar för erhållande av kompetens för undervisning på realskolestadiet utan adjunktskompetens. De två första tillstyrker överstyrelsen utan ställningstagande till detaljerna. Den tredje utbildningsvägen (mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen) kan överstyrelsen däremot endast anse vara en nödfallsutväg, som kanske måste tillgripas övergångsvis på grund av lärarbrist. Överstyrelsen finner det ej heller självfallet, att den kompletterande utbildningen kontrolleras genom lärarhögskola, utan kan tänka sig andra vägar härför. Gymnasielärarnas ämnesstudier. Förslaget om gymnasielärare utan lektorskompetens finner överstyrelsen väl motiverat. Överstyrelsen anser, att detta förslag kan realiseras oberoende av gymnasiets organisation och ämnar vid lämpligt tillfälle inkomma med förslag om inrättande av dylika tjänster. Överstyrelsen kan dock icke dela SK:s uppfattning om kompetenskraven för nämnda lärarkategori. En ämbetsexamen utan kvalificerade betyg ger enligt överstyrelsens mening icke tillfredsställande underlag för undervisning i gymnasiets högsta ringar. Å andra sidan delar överstyrelsen SK:s mening om svårigheten att kräva kvalificerade betyg på grund av varierande praxis för utdelande av högsta betyget i olika ämnen. Överstyrelsen har övervägt att som alternativ kräva betyget godkänd i filosofie licentiatexamen i ett ämne. 127

Den knappa tillgången på kompetenta sökande till lektorstjänsterna medför, att överstyrelsen ser sig nödsakad i det väsentliga tillstyrka SK :s förslag, som innebär uppgivande av kravet på disputationsprov. Överstyrelsen framhåller dock i likhet med SK, att en god doktorsavhandling under alla omständigheter måste tillmätas mycket stor betydelse som merit vid konkurrens om lektorstjänst. Vidare ansluter sig överstyrelsen till SK:s förslag, att i de fall, då licentiatavhandling icke publiceras, denna ändock får karaktär av offentlig handling, som i maskinskrivet eller stencilerat exemplar hålles tillgängligt på de fyra universitetsbiblioteken. Därigenom torde viss garanti vinnas för jämnare kvalitet på licentiatavhandlingarna. SK föreslår 1-ämneslektorat, vilket överstyrelsen finner lämpligt, då så är möjligt. Emellertid torde det stöta på svårigheter att generellt tillämpa detta vid mindre läroverk. Och vidare blir konsekvensen den, att gymnasieadjunktstjänster skulle finnas huvudsakligen vid de största läroverken, under det att de minsta läroverken skulle ha lektorstjänster i större omfattning. Denna konsekvens bör observeras vid prövning framdeles av frågor om inrättande av lektors- och gy mnasiead j unktst j änster. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare. I fråga om den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare, d. v. s. gymnasielärare och realskollärare, innebär SK:s förslag en radikal omgestaltning av nuvarande förhållanden. Det gamla provåret avskaffas, och i dess ställe skola fristående utbildningsinstitutioner, de s. k. lärarhögskolorna, bilda kärnan i utbildningen. Överstyrelsen har tidigare, liksom 1936 års lärarutbildningssakkunniga, avvisat tanken på fristående utbildningsanstalter, bland annat med hänsyn till kostnaderna och de stora or128

ganisatoriska svårigheterna. På grund av det starkt ökade lärarbehovet torde det emellertid bli omöjligt att i framtiden uppnå en tillräcklig utbildningskapacitet provårsvägen. Det återstår då ingenting annat än att söka bemästra de organisationsproblem, som fristående lärarutbildningsanstalter medföra. Överstyrelsen ansluter sig därför i princip till huvudlinjerna i SK:s utbildningsprogram. Hittills föreliggande utredning ger dock icke möjlighet att säkert bedöma, om principerna kunna omsättas utan alltför allvarliga komplikationer. Ett mer slutgiltigt uttalande måste uppskjutas i avvaktan på ytterligare utredning, helst också intill dess att erfarenheter av viss försöksverksamhet vunnits även på detta område. I den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare skulle enligt SK:s program ingå två terminers aspiranttjänstgöring. Överstyrelsen finner angeläget, att tanken på aspiranttjänstgöring förverkligas, om möjligheter därtill föreligga. Aspiranttjänstgöringen erbjuder emellertid mycket svårlösta organisationsproblem. Den kommer därjämte att bli en tung belastning för undervisningen särskilt på gymnasiet. Även om tjänstgöringen för varje lärarkandidat minskas från hel tjänst till 12—18 veckotimmar — något som motiveras också ur utbildningssynpunkt — torde så stor del av gymnasieundervisningen tagas i anspråk av lärarkandidaterna, att det knappast går att fasthålla tanken på två terminers aspiranttjänstgöring. Redan en termins aspiranttjänstgöring torde medföra, att praktiskt taget samtliga gymnasier i landet behöva anlitas. Det förefaller då uteslutet, att lärarhögskolans lärare skulle kunna utöva någon nämnvärd handledning av aspiranterna. I stället torde handledningen helt kunna överlämnas åt lokala krafter. Tämligen säkert skulle en så ordnad handledning kunna bli icke

endast fruktbärande för aspiranten utan också stimulerande för handledarna. Det mesta av vad SK velat vinna genom inrättande av s. k. huvudlärartjänster skulle säkrare och mera friktionsfritt kunna uppnås genom en sådan anordning. Om aspiranttjänstgöringen av tekniska skäl måste förkortas till en termin, kommer detta också att påverka formerna för betygssättningen. Denna torde då — såsom beträffande klasslärare — böra överflyttas till den sista utbildningsterminen vid lärarhögskolan. Härför talar också, att betygssättningen riskerar att bli slumpvis och ojämn, om den skall ske vid ett mycket stort antal olika läroanstalter. Frågan om betygssättningen bör därför bli föremål för förnyat övervägande, då SK skall avgiva ett mer preciserat förslag till lärarutbildningens ordnande. Beträffande lämplighetsprov för ämneslärare före inträdet i lärarhögskolan, kursinnehållet i lärarhögskolans undervisning, lärarhögskolornas anknytning till universiteten och lärarhögskolornas övningsskolor anser sig överstyrelsen icke kunna göra något slutgiltigt uttalande, eftersom betänkandet i dessa avseenden är för allmänt hållet för att kunna bilda underlaget för ett säkert bedömande. Överstyrelsen vill dock betona, att undervisningsövningarna i de blivande övningsskolorna icke få slå sönder undervisningen på högstadiet ens tillnärmelsevis i den utsträckning, som nu sker vid seminariernas övningsskolor. Vidare avstyrker överstyrelsen bestämt förslaget om obligatoriskt skriftligt examensarbete. Lärarhögskolan. I stort sett delar överstyrelsen SK:s synpunkter på önskvärdheten av för olika lärarkategorier gemensamma lärarhögskolor. I Stockholm torde emellertid antalet ämneslärarkandidater bli så stort, att en lärarhögskola för ämneslärare icke bör organisatoriskt förenas

med klasslärarutbildning, åtminstone icke förrän en sådan kombination blivit prövad under gynnsammare betingelser på annat håll och därvid befunnits lämplig. Däremot tala starka skäl för upprättande av fullständiga lärarhögskolor i Uppsala och Lund. Då det synes angeläget, att försöksverksamhet snarast igångsattes, föreslår överstyrelsen, att en fullständig lärarhögskola upprättas i Lund, så snart en detaljerad organisations- och utbildningsplan blivit utarbetad av SK, om möjligt redan från och med läsåret 1950 —1951. I yttrandena från seminariernas kollegier har starkt framhållits, att lärarhögskolorna icke få göras för stora. Elevantalet borde vara högst 200—250, aspiranterna medräknade. Överstyrelsen anser, att det icke är möjligt att mera ingående diskutera lärarhögskolornas storlek och organisation, innan detaljerade förslag framlagts. Den egentliga yrkesutbildningen för klasslärare. Överstyrelsen anför, att SK:s förslag i fråga om den egentliga yrkesutbildningen för småskolans och mellanskolans klasslärare i stort sett utgör ett sammandrag av kommissionens ovannämnda förslag den 19 maj 1948 angående omläggning av utbildningen vid folkskoleseminariernas studentlinje. Överstyrelsen hänvisar därför till sitt utförliga utlåtande den 26 november 1948 över sistnämnda förslag och inskränker sig nu till några erinringar beträffande vissa punkter. Den föreslagna lämplighetsprövningen för de inträdessökande tillämpas redan försöksvis vid seminarierna. Erfarenheterna från dessa försök böra läggas till grund för den slutliga utformningen av prövningen. Det föreslagna aspirantåret har varit föremål för mycken diskussion. Ehuru det 129

9 Utlåtande

kan betecknas som en mycket värdefull strävan att förbättra den praktiska utbildningen av de blivande små- och mellanskollärarna, torde det icke kunna bestridas, att vägande kritik riktats mot den utformning, som aspirantåret fått i förslaget. Under de närmaste åren torde det ur organisatorisk synpunkt ej vara möj-

ligt att införa ett aspirantår för alla seminarieelever. Överstyrelsen föreslår därför, att försök med ett avlönat aspirantår företagas vid vissa folk- och småskoleseminarier. Erfarenheterna från en sådan försöksverksamhet böra avvaktas, innan slutliga bestämmelser rörande aspirantåret fastställas.

TIONDE

S K O L A N S

KAPITLET

L E D N I N G

O C H

L O K A L A

O R G A N I S A T I O N

Stat och Enligt SK:s förslag sammanslås folkskola och realskola till en enda skola. Genom klass 9 g blir gymnasiet i viss mån samordnat med enhetsskolan, och klass 9 y samordnar också yrkesskolan med enhetsskolan. På grund av denna samordning bör enligt SK dualismen stat-kommun upphävas. En önskad enhetlighet skulle bäst vinnas genom att de statliga skolorna kommunaliserades. Kommunaliseringen skulle åtföljas av vidgade befogenheter för den lokala skolledningen. Den kommunaliserade skolan bör enligt SK:s mening dock ej helt frigöras från staten. Rätten att fastställa skolarbetets målsättning i stort och att fastställa skolorganisationens yttre ram skulle alltfort ligga i statens hand. Det allmänna skolväsendet skulle fortfarande stå under skolöverstyrelsens överinseende och vara underkastat statlig inspektion. Kostnaderna för skolväsendet böra så långt möjligt överflyttas på statsverket. Statsbidragssystemet bör emellertid enligt SK utformas så, att bidragen utgå automatiskt. Endast till utgifter utöver minimiprogrammet skulle statlig myndighets medgivande vara erforderligt.

kommun. I åtskilliga yttranden från statens folkskolinspektörer framhålles, att skolväsendet bör stå under statlig kontroll i ungefär samma utsträckning som för närvarande. Ett stort antal skolstyrelser uttrycka tillfredsställelse över att SK:s förslag innebär en utökad kommunal självstyrelse på skolans område. Av 97 högre skolor, som yttrat sig i frågan om kommunaliseringen, ha endast 11 helt tillstyrkt SK:s förslag. I många yttranden anser man, att skolan även utan att vara kommunal kan vara »en medborgerlig angelägenhet av första rangen ute i kommunerna». Vidare betvivlas, att en kommunal administration skulle bli smidigare än en statlig och att byråkratismen skulle minskas. Med styrka framhålles i många yttranden risken för att lärarna skulle bli ofria och osjälvständiga gentemot inflytelserika lokala intressen och beroende av »tillfälliga kastvindar inom den kommunala opinionen». Såsom SK också inledningsvis framhåller, står större delen av skolväsendet redan nu under kommunal förvaltning. Huvudansvaret för t. ex. folkskolorna, flertalet flickskolor och yrkesskolor samt åtskilliga mellanskolor ligger sålunda hos de enskilda kommunerna.

Enligt överstyrelsens mening kan ett förstatligande av folkskoleväsendet icke ifrågasättas. Detta skulle, såsom också SK framhåller, bland annat medföra, att den administrativa apparaten skulle bli alltför omfattande. 131

Överstyrelsen har i annat sammanhang i princip tillstyrkt förslaget, att enhetsskolan genomföres, vilket innebär, att folkskola och realskola-kommunal mellanskola sammanslås eller med andra ord att realskolan-kommunala mellanskolan avskaffas i samband med att folkskolan utbygges och får ett annat mål än för närvarande. Då den nya skolan — enhetsskolan — främst av praktiska skäl icke kan till en del vara kommunal och till en del statlig, finner sig överstyrelsen kunna tillstyrka, att enhetsskolan blir en helt kommunal skola, även om den på sina håll måste delvis vara för flera kommuner gemensam. Beträffande gymnasiets framtida organisation råder för närvarande oklarhet. Pä grund härav och då varje gymnasium i regel betjänar flera kommuner, finner överstyrelsen, att frågan om gymnasiets kommunalisering bör tills vidare anstå. När överstyrelsen sålunda tillstyrker en utvidgad kommunalisering av skolväsendet, sker detta dock, såsom närmare framgår av det följande, under förutsätt -

Centrala

och regionala

SK framlägger i detta avsnitt icke några egentliga förslag. Överstyrelsen vill här endast understryka vikten av att en decentralisering av ärenden från Kungl. Maj :t och överstyrelsen kommer till stånd. Härom har överstyrelsen också tidigare framfört förslag, av.vilka dock åtskilliga ännu icke föranlett beslut. I

Skolans

lokala

Skolenheterna. SK ger i detta avsnitt exempel på olika möjligheter för skolväsendets uppdelning på skolenheter. Vad folkskoleväsendet beträffar, har organisationsarbetet redan under en följd av 132

ning att objektiva grunder för lärartillsättningen garanteras. Överstyrelsen kan icke biträda SK :s uttalande om att statsbidragssystemet bör utformas så, »att bidragen utgå automatiskt». Däremot finner överstyrelsen det angeläget, att ett så enkelt statsbidragssystem som möjligt tillskapas. Utredning härom pågår redan vad folkskoleväsendet beträffar. I vilken omfattning kostnaderna för skolväsendet skola bestridas av statsverket bör närmare övervägas. Därvid bör beaktas, att kommunernas omvårdnad om skolväsendet säkerligen icke blir lidande på att de enskilda kommunerna även ha ekonomiskt ansvar för skolväsendet. Överstyrelsen vill i detta sammanhang understryka vikten av att även den framtida helt kommunaliserade skolan står under statlig kontroll. Den kontrollerande och initiativtagande verksamhet, som utövats av statens folkskolinspektörer, har i hög grad bidragit till den utveckling både i organisatoriskt och pedagogiskt avseende, som ägt rum inom folkskolan.

enheter.

nyligen avgivet yttrande över förslag om nya mellaninstanser för folkskoleväsendet har överstyrelsen också tillstyrkt omfattande decentraliseringsåtgärder och f rarahållit betydelsen av att det allmänna skolväsendets centralmyndighet frigöres från en mängd ärenden, som med fördel kunna avgöras av mera lokalt betonade organ.

organisation. år inriktats på att skapa ett system med centralskolor och bygdeskolor. Härvid har ofta initiativ tagits av statliga myndigheter, särskilt i samband med skolbyggnadsfrågor. Med enhetsskolans till-

komst kommer detta organisationsarbete säkerligen att ytterligare intensifieras. Det kommer då att vara av största vikt, att klara riktlinjer utfärdas av den centrala skolmyndigheten. Såsom också SK framhåller, måste vid skolväsendets uppdelning på skolenheter hänsyn tagas till befintliga skolenheter och skolbyggnader. Såväl SU som SK har föreslagit, att kommunerna skola åläggas att uppgöra förslag till skolväsendets organisation. Enligt SK skulle förslagen ingivas till Kungl. Maj :t senast före utgången av år 1954. Överstyrelsen tillstyrker, att sådana förslag komma till stånd. Förslagen torde böra utarbetas enligt av överstyrelsen lämnade riktlinjer och för godkännande ingivas till överstyrelsen och icke, såsom föreslagits, till Kungl. Maj :t, med rätt givetvis för kommunerna att över överstyrelsens beslut anföra besvär hos Kungl. Maj :t. Tidpunkten, då förslagen senast skola vara ingivna, bör fastställas av Kungl. Maj :t. Skolstyrelserna: verksamhetsområde. I vissa remissyttranden ha farhågor framförts angående möjligheten för en gemensam skolstyrelse att utan byråkratisering och dröjsmål bemästra alla de uppgifter, som komma att åvila en sådan styrelse särskilt i mycket stora skoldistrikt. Enligt överstyrelsens mening måste det, åtminstone vad beträffar mindre och medelstora skoldistrikt, anses vara synnerligen opraktiskt med flera styrelser. De motiv, som av såväl SU som SK framförts för en gemensam skolstyrelse, finner överstyrelsen bärande. Överstyrelsen tillstyrker därför förslaget om att normalt sett varje skoldistrikt erhåller en enda skolstyrelse. I likhet med SK finner dock överstyrelsen, att ett skoldistrikt efter särskilt medgivande bör kunna få tillsätta skolstyrelser för olika uppgifter. Sådant medgivande bör emellertid kunna lämnas av överstyrelsen. Förslaget om

rätt för styrelsen att i nämnder och delegationer insätta personer, som icke äro ledamöter av styrelsen, avstyrker överstyrelsen. Det kan nämligen icke vara riktigt, att sådana personer få deltaga i beslut, som fattas av särskild nämnd med skolstyrelses rätt och befogenhet. Däremot bör skolstyrelse äga för särskilda uppgifter tillkalla experter i erforderlig utsträckning. Skolstyrelserna: ledamöter. SK :s förslag angående val av ledamöter i skolstyrelsen och deras antal överensstämmer i stort sett med nu rådande förhållanden vad beträffar folkskolestyrelserna och tillstyrkes av överstyrelsen. SK :s uttalande, att ett proportionellt valsätt skulle hindra insättandet av självskrivna ledamöter i styrelsen, finner överstyrelsen emellertid icke riktigt. SK föreslår, att lärarkårerna böra vara representerade vid skolstyrelsens sammanträden enligt bestämmelser, som böra fastställas av varje skoldistrikt för sig. Enligt överstyrelsens mening böra dessa bestämmelser vara lika för alla skoldistrikt och fastställas i allmän författning. Skolstyrelserna: befogenheter. Överstyrelsen har icke något att erinra emot att de nya skolstyrelserna i stort sett erhålla samma befogenheter som de nuvarande folkskolestyrelserna. Beträffande lärartillsättning får överstyrelsen hänvisa till vad som anföres i det följande. Dessutom får överstyrelsen framhålla, att ärenden angående disciplinära åtgärder mot lärare torde böra handläggas av de föreslagna nya mellaninstanserna. Överstyrelsen vill understryka, att de framtida skolstyrelsernas ansvar för det pedagogiska framåtskridandet särskilt bör taga sig uttryck i underlättande av försöksverksamhet och anordnande av kurser för lärare. Skolstyrelserna böra 133

också vara angelägna om att underlätta samarbetet mellan skola och hem. Lärartillsättning. Frågan om formerna för tillsättning av lärare i enhetsskolan utgör ett svårbemästrat problem. Den kan samtidigt sägas på visst sätt inta en så central plats i problemkomplexet om enhetsskolans förhållande till stat och kommun, att man knappast kan ta ställning till huvudproblemet utan att tillsättningsproceduren blivit tillfredsställande ordnad. Såsom överstyrelsen redan tidigare framhållit, anser sig överstyrelsen icke kunna tillstyrka skolväsendets kommunalisering, om icke därmed förbindes ett tillsättningsförfarande, som garanterar objektiva grunder för lärartillsättningen. I remissvaren från skolstyrelser och skolråd uttryckes genomgående tillfredsställelse med att de kommunala myndigheterna enligt SK:s förslag få större inflytande på skolväsendet. Majoriteten av skolstyrelsenia hävdar, att den kommunala skolstyrelsens rätt att själv tillsätta lärare vid kommunens skolor utgör en integrerande del av kommunens självstyrelse. Vid de högre skolorna förefinnes däremot en överväldigande majoritet mot kommunal tillsättning av lärare. Av 266 lärarkollegier ha endast 3 (vid en enskild skola, en högre folkskola och en praktisk mellanskola) tillstyrkt sådan tillsättning. Av rektorer, som avgivit eget yttrande, har endast en tillstyrkt, dock under visst förbehåll.

Då SK avstått från att för närvarande framlägga slutgiltiga förslag i fråga om tillsättningen av lärare, kan givetvis överstyrelsen icke heller ta definitiv ställning till detta viktiga spörsmål. Frågan bör alltså ytterligare utredas. På grund av dess omfattning och särskilda beskaffenhet synes det överstyrelsen lämpligt, att utredningen verkställes genom en särskild kommitté. I här förevarande sammanhang vill överstyrelsen endast återge vissa synpunkter, vilka framhållits i remissvaren eller vid frågans behandling inom skol134

överstyrelsen och vilka synas vara av vikt för det fortsatta utredningsarbetet. Beträffande tillsättningen av småskolans och folkskolans lärare gäller för närvarande, att folkskolestyrelsen genom val utser en av de tre sökande, vilka uppsatts på ett förslag, som godkänts av vederbörande folkskolinspektör. Den mest meriterade behöver alltså icke utses. Liknande förfarande tillämpades tidigare vid tillsättning av lärare vid högre kommunala skolor. Numera gälla dock här bestämmelser, enligt vilka den mest meriterade skall utses. Inom SK har övervägts att utsträcka det inom folkskolan tillämpade tillsättningsförfarandet till hela enhetsskolan. Det skulle vara en följd av skolväsendets kommunalisering, och kommunen skulle därigenom kunna erhålla den för vederbörande skola mest lämpade läraren. Å andra sidan har inom SK själv mot detta tillsättningsförfarande gjorts invändningar, vilka i betänkandet betecknas som vägande: ovidkommande hänsyn kunna ibland vara avgörande för valet, »skolans behov» har ibland fått tjäna som täckmantel för ovidkommande hänsyn, en för styrelsen känd sökande har föredragits framför mer meriterade, som icke varit kända för styrelsen. SK anför, att den trots tyngden av dessa invändningar icke önskar föreslå någon förändring i förfarandet vid tillsättning av småskollärare och folkskollärare, »så länge detta förfarande anses tillfredsställande, vilket för närvarande synes vara fallet». Det har dock ifrågasatts, om SK:s uppfattning i sist berörda hänseende är med verkliga förhållandet överensstämmande. Man synes under sådana förhållanden böra överväga att överge denna tillsättningsform och i stället övergå till en sådan, där den mest meriterade skall utses till tjänsten. Även mot tillsättning i allmänhet (utan

val) av lärare genom kommunal skolstyrelse ha invändningar gjorts. Bland lärare torde en kritisk inställning till dylik lärartillsättning vara mycket vanlig. Vill man ha bästa möjliga garantier för en objektiv värdering av sökandes meriter, torde prövning av meriterna genom någon neutral instans vara att föredraga. Den mest meriterade bör därefter utses till befattningen, och besvärsrätt bör förefinnas. Skapas verkliga garantier för att en dylik prövning av meriterna sker och införes bestämmelse, att den mest meriterade skall utses, blir frågan om var utnämningen skall läggas närmast ett teknisk-organisatoriskt spörsmål. Olika alternativ kunna här övervägas. Det synes emellertid -—• såsom ovan anförts — överstyrelsen riktigast att härutinnan avvakta resultatet av den föreslagna utredningen. Överstyrelsen vill därför utan eget ställningstagande här endast framföra några synpunkter, som synas förtjäna upptagas till diskussion. Mot tanken, att skolstyrelsen icke skulle utse lärare inom enhetsskolan, anför SK: »Utan rätt att tillsätta befattningshavarna vid kommunens skolor skulle kommunens bestämmanderätt över det egna skolväsendet vara illusorisk.» Häremot har invänts, att skolväsendet enligt SK :s förslag icke är en uteslutande kommunal angelägenhet. Staten skulle t. ex. stå för det mesta av kostnaderna. Det har då synts icke vara orimligt, att ickekommunala organ få inflytande på lärartillsättningarna. Det har också framhållits, att kommunerna äga rätt att utnämna småskolans, folkskolans och de högre kommunala skolornas lärare, varför kommunerna, om statlig tillsättning skulle genomföras, skulle fråntagas en rätt, som de nu äga. Mot detta har anförts, att man icke borde trycka alltför mycket på detta förhål-

lande. Skolväsendet står inför en genomgripande reform, varvid kommunerna erhålla betydande förmåner genom enhetsskolans upprättande. Det synes då finnas skäl, som tala för att samtidigt vissa ändringar kunde vidtagas i kommunernas nuvarande befogenheter. Vad ovan nämnts om meritbedömningen och lärartillsättningen inom enhetsskolan gäller samtliga kategorier lärare. Ytterligare synpunkter ha i remissvaren framhållits, bland annat följande: 1. En kommunal styrelse saknar i allmänhet kompetens att bedöma sådana meriter som pedagogiskt författarskap och vetenskapliga arbeten. 2. Det vore olyckligt, om lärarna finge en ofri ställning gentemot de bestämmande inom kommunen. »Lärarnas ställning är i och för sig så utsatt och känslig, att de i sin tjänsteutövning böra beredas all tänkbar trygghet» (högre allmänna läroverket i Eslöv). Detta gäller i alldeles särskilt hög grad gymnasie- och realskolläraren, »som långt oftare än en folkskollärare riskerar meningsskiljaktigheter med hemmen i fråga om en lärjunges studieförutsättning och arbetsresultat» (högre allmänna läroverket i Bromma). 3. Möjligheterna till transport från en lärartjänst till en annan skulle minskas i hög grad vid kommunal tillsättning. Detta skulle försvåra för mindre orter och för orter i Norrland och andra mindre eftersträvade trakter att erhålla tillfredsställande lärarrekrytering. Redan nu ha dylika orter svårigheter. Dessa skulle vid kommunal tillsättning i hög grad ökas. Mången väl meriterad lärare skulle icke våga antaga ordinarie anställning på en mindre eftersökt plats på grund av risken att längre fram icke kunna erhålla transport. Vid nu rådande knapphet på lärare torde man i sådant fall med fog kunna tala om risk för en ren katastrofsituation för de nämnda orterna. 4. Lärarbanan skulle bli mindre lockande och rekryteringen försvåras. Detta synes vara en synpunkt, som i nu rådande situation förtjänar att beaktas, då man måste vidtaga särskilda åtgärder för att stimulera rekryteringen till lärarbanan.

För ett avgörande inflytande från skolöverstyrelsens sida på tillsättning av realskollärare tala speciella omständigheter, 135

som överstyrelsen från sina utgångspunkter finner det angeläget att i detta sammanhang framhålla. Det synes vara av vikt, att överstyrelsen erhåller en allmän överblick över lärarbehovet i olika ämneskombinationer, så att åtgärder i tid kunna vidtagas för att motverka olägenheten av ojämn tillgång på lärare i skilda ämnen. Vidare kan framhållas, att den erfarenhet, som skolöverstyrelsens ledamöter vid inspektioner förvärva om lärare, kan komma till full användning, endast om överstyrelsen har ett avgörande inflytande på utnämningsfrågorna. Och endast under sådana förhållanden skulle den ifrågasatta ämneskonsulentorganisationen bli av väsentlig betydelse vid lärartillsättningar. SK framhåller, att om möjligt enhetsskolans alla lärare böra tillsättas på samma sätt. Även överstyrelsen finner detta i och för sig önskvärt. Vid den utredning, som föreslås, böra skälen för och emot central tillsättning av olika kategorier lärare noga vägas mot varandra. Då det gäller småskolans och folkskolans (mellanskolans) lärare, torde en central tillsättning för hela landet vara svårare att genomföra på grund av tillsättningsärendenas stora omfattning, än då det gäller realskolans lärare. För de förra lärarkategorierna synes en förläggning till skolans föreslagna nya mellaninstans böra övervägas. Därigenom skulle bland annat de olägenheter kunna motverkas, som uppstå, då en sökande samtidigt anmält sig till flera tjänster, vilka olägenheter göra sig gällande för alla slag av lärare vid decentraliserat tillsättningsförfarande. Beträffande realskolans lärare kommer tillsättningsärendenas antal att kraftigt öka i jämförelse med nuvarande förhållanden. Detta kommer uppenbarligen att försvåra bibehållande av nuvarande cen136

trala tillsättningsförfarande genom skolöverstyrelsen och Kungl. Maj :t. En överflyttning från Kungl. Maj :t till överstyrelsen synes vara ofrånkomlig. Huruvida en förläggning till överstyrelsen kan bibehållas trots det omfattande administrativa arbete, som det skulle medföra, bör noga undersökas vid den föreslagna utredningen. Mot tanken på utnämning av enhetsskolans lärare genom icke-kommunal myndighet har även anförts, att dessa lärare ha sin verksamhet i ett kommunalt skolväsen. Häremot har framhållits, att invändningen icke torde vara bärande. Samma invändning skulle nämligen kunna göras mot SK :s förslag om statlig utnämning av lärarna i gymnasiet, som också föreslås kommunaliserat. Vidare förekommer redan nu statlig utnämning av befattningshavare i icke statlig tjänst. Sålunda kan erinras om utnämning av rektorer vid högre kommunala skolor, borgmästare och i vissa fall kyrkoherdar, lasaretts- och sanatorieläkare, stadsfiskaler och stadsfogdar. Det synes därför icke finnas principiella hinder för utnämning av enhetsskolans lärare genom statlig myndighet. Det torde i vart fall förtjäna tagas under övervägande, om icke, därest utnämningsrätten skulle förläggas till de kommunala skolstyrelserna, dessas beslut dock borde underställas statlig myndighet för fastställelse. Såsom redan förut framhållits, har överstyrelsen icke tagit ställning till utnämningsförfarandet. Vad som ovan framförts, finner överstyrelsen dock vara av sådan vikt, att det bör beaktas vid det fortsatta utredningsarbetet. Skolans fackliga ledning. Kommissionen diskuterar i detta avsnitt bland annat lämpligheten av en generell bestämmelse om att inom varje skoldistrikt en särskild skolchef skulle tillsättas. Något förslag

härom framlägges icke, men försöksverksamhet i viss omfattning förordas. I skoldistrikt utan gymnasium 'bör enligt överstyrelsens mening skolchefsfrågan för enhetsskolan lämpligen lösas ungefär efter samma normer, som nu gälla vad beträffar de kommunala skolledarna inom folkskoleväsendet (överlärarna). Överlärarnas åligganden och befogenheter äro reglerade dels genom stadgebestämmelser och dels i särskilda instruktioner. Frågan om vem som skall kunna utses till skolchef bör avgöras från fall till fall, varvid största hänsyn tages till vederbörandes lämplighet för befattning av detta slag. Även i skoldistrikt med flera skolenheter bör enligt överstyrelsens mening skolchefsfrågan kunna lösas på liknande sätt. Den härför lämpligaste av de lokala skolledarna bör utses till skolchef för distriktets enhetsskola. I likhet med SK finner överstyrelsen, att särskilda svårigheter uppstå vid lösandet av skolchefsfrågan i skoldistrikt, där

S amman fattning

också gymnasium finnes. Det synes överstyrelsen lämpligast, att gymnasiet i det nya skolsystemet erhåller särskild facklig ledning. I den mån viss del av enhetsskolan bildar skolenhet tillsammans med gymnasiet, bör gymnasiets rektor vara skolchef för hela skolenheten. I städer med flera gymnasier bör måhända en av gymnasierektorerna utses till skolchef för samtliga gymnasier. Särskilda bestämmelser böra utfärdas angående samarbetet mellan enhetsskolans och gymnasiets skolchefer inom ett skoldistrikt. Eventuellt förekommande flickskolor och kommunala samskolor torde kunna sortera under antingen enhetsskolans eller gymnasiets skolchef. Vad SK anför om rektors fackliga ledning av arbetet inom en skolenhet har överstyrelsen ej något att erinra emot. Överstyrelsen får särskilt framhålla vikten av att rektor befrias från alltför omfattande kamerala och kontorsmässiga uppgifter samt att han erhåller viss ekonomisk rörelsefrihet.

av överstyrelsens i anslutning

Stat och kommun. Överstyrelsen tillstyrker, att enhetsskolan blir en helt kommunal skola, varvid överstyrelsen förutsätter, att objektiva grunder för lärartillsättningen garanteras. Frågan om kommunalisering av gymnasiet bör enligt överstyrelsens mening tills vidare anstå. SK :s uttalande om att statsbidragssystemet bör utformas så, »att bidragen utgå automatiskt», kan överstyrelsen icke biträda. Det synes dock angeläget, att ett så enkelt statsbidragssystem som möjligt tillskapas. Utredning härom pågår redan vad folkskoleväsendet beträffar. I vilken omfattning kostnaderna för skolväsendet

synpunkter

till kap.

och

förslag

10.

skola bestridas av staten bör närmare utredas. Överstyrelsen vill understryka vikten av att även den framtida helt kommunaliserade skolan står under statlig kontroll. Centrala och regionala enheter. Överstyrelsen finner det vara av vikt, att en decentralisering av beslutanderätten genomföres i fråga om ärenden, som nu prövas av Kungl. Maj :t eller överstyrelsen men som med fördel torde kunna avgöras av mera lokalt betonade organ. Skolenheterna. Överstyrelsen anser i likhet med SK, att kommunerna skola åläggas att uppgöra förslag till skol137

väsendets organisation. Dessa förslag böra utarbetas enligt av överstyrelsen lämnade riktlinjer och inom tid, som fastställes av Kungl. Maj :t, underställas överstyrelsen för godkännande. Skolstyrelserna: verksamhetsområde. Förslaget om att i varje skoldistrikt normalt skall finnas en gemensam skolstyrelse vill överstyrelsen tillstyrka. Någon rätt för skolstyrelsen att i nämnder och delegationer insätta personer, som icke äro ledamöter av styrelsen, kan överstyrelsen icke tillstyrka. Skolstyrelserna: ledamöter. Vad SK föreslagit angående val av ledamöter i skolstyrelsen och deras antal tillstyrkes. Lärarkårernas representation vid skolstyrelsens sammanträden bör regleras genom allmänna författningsbestämmelser, gällande lika för alla skoldistrikt. Skolstyrelserna: befogenheter. Mot förslaget att de nya skolstyrelserna i stort sett skola erhålla samma befogenheter som de nuvarande, har överstyrelsen icke något att erinra, bortsett från lärartillsättningsfrågor. Ärenden angående disciplinära åtgärder mot lärare böra handläggas av de i annat sammanhang föreslagna nya mellaninstanserna för folkskoleväsendet. Lärartillsättning. Frågan om formerna för tillsättning av lärare i enhetsskolan är ett svårbemästrat problem, som därjämte intar en central plats i problemkomplexet om enhetsskolans förhållande till stat och kommun. Överstyrelsen anser sig icke kunna tillstyrka skolväsendets kommunalisering, om icke därmed förbindes ett tillsättningsförfarande, som garanterar objektiva grunder för lärartillsättningen. Då SK avstått från att för närvarande framlägga slutgiltiga förslag i fråga om tillsättningen av lärare, kan givetvis överstyrelsen icke heller ta definitiv ställning. På grund av frågans omfattning och sär138

skilda beskaffenhet synes det överstyrelsen lämpligt, att vidare utredning verkställes genom en särskild kommitté. Överstyrelsen framhåller därför endast vissa synpunkter, som synas vara av vikt för utredningsarbetet. Inom SK har övervägts att utsträcka det inom folkskolan tillämpade tillsättningsförfarandet (genom val) till hela enhetsskolan. Kommunen skulle därigenom kunna erhålla den för vederbörande skola mest lämpade läraren. Å andra sidan har inom SK själv gjorts invändningar häremot: ovidkommande hänsyn kunna ibland vara avgörande för valet, »skolans behov» har ibland fått tjäna som täckmantel för ovidkommande hänsyn, en för styrelsen känd sökande har föredragits framför mer meriterade, som icke varit kända för styrelsen. SK anför, att den trots tyngden av dessa invändningar icke önskar föreslå någon förändring i förfarandet vid tillsättning av småskollärare och folkskollärare, »så länge detta förfarande anses tillfredsställande, vilket för närvarande synes vara fallet». Det har dock ifrågasatts, om SK :s uppfattning i sist berörda hänseende är med verkliga förhållandet överensstämmande. Man synes under sådana förhållanden böra överväga att övergå till en sådan tillsättningsform, där den mest meriterade skall utses till tjänsten. Även mot tillsättning i allmänhet (utan val) av lärare genom kommunal skolstyrelse ha invändningar gjorts. Bland lärare torde en kritisk inställning till dylik lärartillsättning vara mycket vanlig. I remissvaren framhållas bland annat följande synpunkter: 1. En kommunal styrelse saknar i allmänhet kompetens att bedöma sådana meriter som pedagogiskt författarskap och vetenskapliga arbeten. 2. Det vore olyckligt, om lärarna finge en ofri ställning gentemot de bestämmande inom

kommunen. Detta anses i särskilt hög grad gälla gymnasiets och realskolans lärare. 3. Möjligheterna till transport från en lärartjänst till en annan skulle minskas i hög grad. Detta skulle försvåra för mindre orter och för orter i Norrland och andra mindre eftersträvade trakter att erhålla tillfredsställande lärarrekrytering. 4. Lärarbanan skulle bli mindre lockande och rekryteringen försvåras. Detta synes vara en synpunkt, som i nu rådande situation förtjänar att beaktas, då man måste vidtaga särskilda åtgärder för att stimulera rekryteringen till lärarbanan.

För ett avgörande inflytande från skolöverstyrelsens sida på tillsättning av realskollärare talar bland annat en speciell omständighet, som överstyrelsen från sina utgångspunkter finner det angeläget att framhålla. Det synes vara av vikt, att överstyrelsen erhåller en allmän överblick över lärarbehovet i olika ämneskombinationer, så att åtgärder i tid kunna vidtagas för att motverka olägenheter av ojämn tillgång på lärare i skilda ämnen. SK framhåller, att om möjligt enhetsskolans alla lärare böra tillsättas på samma sätt. Även överstyrelsen finner detta i och för sig önskvärt. Vid den fortsatta utredningen böra skälen för och emot en central tillsättning av olika kategorier lärare noga vägas mot varandra. Då det gäller småskolans och folkskolans (mellanskolans) lärare, torde en

central tillsättning för hela landet vara svårare att genomföra på grund av tillsättningsärendenas stora omfattning, än då det gäller realskolans lärare. För de förra lärarkategorierna synes en förläggning till skolans föreslagna nya mellaninstans böra övervägas. Beträffande realskolans lärare kommer tillsättningsärendenas ökade antal att försvåra bibehållande av nuvarande centrala tillsättningsförfarande. Huruvida en förläggning till skolöverstyrelsen trots det omfattande administrativa arbetet kan bibehållas bör noga undersökas vid den föreslagna utredningen. Skolans fackliga ledning. I skoldistrikt utan gymnasium bör skolchefsfrågan lösas efter ungefär samma normer, som nu gälla beträffande överlärarna. Gymnasiet i det nya skolsystemet bör erhålla särskild facklig ledning. I skoldistrikt, där gymnasium finnes, bör gymnasiets rektor vara skolchef för hela den skolenhet, som gymnasiet kan komma att bilda tillsammans med viss del av enhetsskolan. Eventuellt förekommande flickskolor och kommunala samskolor torde kunna sortera under antingen enhetsskolans eller gymnasiets skolchef. Beträffande rektors fackliga ledning av arbetet inom en skolenhet har överstyrelsen icke något att erinra mot vad SK anfört.

ELFTE

O M V Å R D N A D E N

Skolsociala Redan i anslutning till de båda första kapitlen i SK:s betänkande har överstyrelsen med instämmande återgivit kommissionens grunduppfattning, »att den individuella omvårdnaden om lärjungarna är en av den demokratiska skolans angelägnaste uppgifter». Den sida av denna omvårdnad, som SK i det följande benämner »skolsocial» verksamhet, sammanfaller i stort sett med vad man tidigare kallat »socialpedagogisk» verksamhet. Till denna har man enligt SU ( V I I I ) , som använt den sistnämnda termen, brukat räkna »såväl hygieniska och hälsovårdande anordningar av olika slag som bespisnings- och beklädnadshjälp, sommarkoloni- och feriebarnsverksamheten samt fri undervisningsmateriel» (s. 12). Överstyrelsen medger, att det icke är lämpligt att sammanfattande benämna sådan verksamhet »socialpedagogisk», men överstyrelsen anser, att ej heller den av SK föreslagna termen »skolsocial» är adekvat, då kommissionen under denna beteckning sammanför t. ex. »skolans hälsovård, ekonomiskt understöd åt lärjungarna och rådgivningsverksamhet av olika slag» (s. 440). »Ytterst går hela skolans verksamhet ut på individuell omvårdnad om lärjungarna», framhåller kommissionen. Därför bör man enligt överstyrelsens me140

KAPITLET

OM

E L E V E R N A

åtgärder. ning nöja sig med att tala om skolans vårdnadsuppgifter av olika slag och ej genom något konstlat beteckningssätt avskilja en del av dessa från skolans allmänna omvårdnadsverksamhet. Det avsnitt av kommissionens betänkande, som rubriceras »Skolsociala åtgärder», är till största delen refererande. Kommissionen omnämner en del skolsociala reformer, som på senare tid genomförts. I fråga om några av dessa reformer föreslår eller antyder kommissionen emellertid vissa kompletterande åtgärder. Överstyrelsen anser sig i detta sammanhang icke ha anledning att beröra annat än frågan om studiehjälp och behovet av skolhem. Stipendieväsendet. På förslag av SU (SOU 1944: 22) tillkom genom beslut av 1945 års riksdag ett stipendiesystem, som bereder landsbygdens ungdom vidgade möjligheter till högre undervisning. Senare har det statliga stipendiesystemet utbyggts, så att det numera gäller studiehjälp även åt städernas och tätorternas lärjungar i högre skolor. SK framhåller, att detta stipendiesystem »är av stor betydelse för att genombryta de spärrar av ekonomisk, social och geografisk art, som ännu i stor utsträckning hindrar ungdomar från breda samhällslager att söka sig till högre ut-

bildning». Då stipendiesystemet nu är under omprövning i studielånenämnden, som har att fördela dessa stipendier, avstår SK från att framlägga förslag till stipendieväsendets utbyggnad i vad det gäller nuvarande skolorganisation. Kommissionen förutsätter emellertid, att det kommer att utbyggas »i syfte att slutgiltigt göra tillgången till högre skolutbildning oberoende av den enskildes ekonomiska förhållanden och bostadsort». Kommissionen räknar med att stipendieväsendet behöver avsevärt utbyggas vid införandet av nioårig skola, om denna reform ej skall komma att bli en alltför stor ekonomisk påfrestning för hemmen. Skulle man till eleverna i klass 8 och 9 utdela stipendier enligt samma grunder, som nu gälla för tilläggsstipendier, kan det bli fråga om en årlig kostnad av 100 miljoner kronor, framhåller kommissionen, som emellertid ej går närmare in på frågan, hur stipendiesystemet inom den nya skolorganisationen bör utformas. Kommissionen förutsätter dock, »att åtgärder från samhällets sida blir ofrånkomliga, om inte de två extra skolåren skall kännas alltför betungande». Ehuru ej heller överstyrelsen har anledning att i detta sammanhang närmare ingå på frågan om stipendieväsendets utvidgning, anser överstyrelsen dock, att en sådan blir nödvändig, även om man därvid — såsom kommissionen själv framhåller — icke kan tänkas komma att ge full kompensation för inkomsbortfallet under de båda sista skolåren.

Psykologisk-pedagogisk SU har i sitt betänkande VIII (SOU 1947: 11) berört frågan om rådgivningsverksamhet av olika slag inom skolan, särskilt den s. k. kuratorsverksamheten. Denna avser huvud-

Behovet av skolhem. Endast i förbigående berör SK frågan om skolhem. Kommissionen inskränker sig till att helt allmänt erinra om att inrättandet av centralskolor kommer att öka behovet av inackordering. På grund av att lämplig sådan i enskilda hem ej i erforderlig utsträckning torde kunna ordnas, synes också behovet av skolhem komma att öka, och kommissionen framhåller härom: »I vissa avseenden torde väl skötta skolhem vara att föredraga, på många platser torde de bli nödvändiga» (s. 443). I detta sammanhang må endast erinras om att överstyrelsen i fråga om centralisering (kap. 3) tillrått stor varsamhet, när det gäller enhetsskolans låg- och mellanstadier (klasserna 1—6). På dessa stadier böra centraliseringsåtgärder över huvud taget ej tillgripas annat än i de fall, där sådana åtgärder äro särskilt starkt motiverade. »Även då det gäller skolformer, som inte faller inom den obligatoriska skolans ram, är det önskvärt, att det allmänna sörjer för att skolhem i tillräcklig omfattning kommer till stånd», framhåller kommissionen, som tillägger: »De unga skyddas därigenom för privat uppskörtning och för en olämplig miljö, och stipendierna blir drygare». Därmed har kommissionen antytt, att det kan finnas behov av exempelvis statliga internatläroverk och skolhem. Frågan om de lämpligaste formerna för det allmännas stöd åt företag av detta slag utanför den obligatoriska skolans ram kan emellertid enligt överstyrelsens mening ej besvaras utan mera ingående undersökningar.

verksamhet

i

skolan.

sakligen social rådgivning men i viss mån även psykologisk-pedagogisk. Härom har SU föreslagit följande: »Skolkuratorsverksamheten synes tills vidare

böra få utvecklas i så långt möjligt samma fria former som hittills. Det är önskvärt, att försöksverksamheten utsträckes till olika skolor och orter och, där så befinnes erforderligt, erhåller stödet av statsbidrag. Verksamheten bör med uppmärksamhet följas av skolöverstyrelsen, som vid beviljandet av statsbidrag skall äga att i varje särskilt fall fastställa en plan för verksamheten. Önskvärt är, att den på vissa orter inom folkskolan utan statsbidrag organiserade försöksverksamheten med testning och psykiskpedagogisk rådgivning får fortgå. Bestämmelserna rörande statsbidrag till psykisk rådgivningsverksamhet böra uppmjukas, så att statsbidrag kan utgå även till i enlighet med organisationsplanen upprättad rådgivningscentral vid skolväsendet, vilken förestås av särskilt utbildad barnpsykolog i samverkan med läkare m. fl. och står under skolmyndigheternas ledning och tillsyn» (s. 52). SK lämnar i sitt principbetänkande en mera utförlig redogörelse för den psykologisk-pedagogiska rådgivningsverksamheten i skolan, dess förutsättningar och uppgifter. Särskilt utförligt redogör SK för användningen av s. k. testningsmetoder, mest sådana som avse att fastställa intellektuell status och kunskapsnivå. Även när det gäller att komma underfund med personlighetsegenskaper, synes SK hysa en stark tilltro till testning. »Sålunda torde en välgjord rorschachtestning ge väsentliga upplysningar om elevernas känslo- och viljeliv och sociala kontaktmöjligheter», framhåller kommissionen (s. 464). Enligt SK:s program för den psykologiskpedagogiska rådgivningsverksamheten i skolan skall testningen sätta in redan i samband med de s. k. skolmognadsproven och sedan regelbundet förekomma vid övergången mellan olika skolstadier och skolformer samt vid elevernas utträde i förvärvslivet. Dessutom skall enligt SK testning förekomma allt emellanåt i skolarbetet dels för »undersökningar av inlärnings- och undervisningshämmade barn», dels »som ett hjälpmedel för den enskilde läraren vid undervisningens planläggning». Testning skall också i viss mån förekomma såsom ett hjälpmedel för speciell rådgivning, när det gäller »barn med isolerade kunskapsdefekter och barn som visar socialt mindre önskvärt beteende eller har bristande kontroll över sina kroppsliga funktioner» (s. 463 f.). Härvid kräves dock — framhåller kommissionen — »ett intimt samarbete mellan lärare och medi-

cinsk och psykologisk sakkunskap för att man skall komma till roten av det onda» (s. 447). »Självfallet böra testningarna utföras av särskilt utbildade lärare och stå under överinseende av skolpsykolog», framhåller SK vidare. En sådan skall finnas i varje inspektionsområde. Den centrala ledningen av den skolpsykologiska verksamheten bör enligt kommissionen ligga hos skolöverstyrelsen. För lärare med viss pedagogisk erfarenhet tänker sig SK en 3—4-årig utbildning för kompetens såsom skolpsykolog, för det omedelbara behovet däremot föreslår kommissionen snabbkurser för lärare, som redan ha akademiskt betyg i psykologi och pedagogik. Remissyttranden. Till kuratorsverksamheten synas de flesta läroverkskollegier, som yttrat sig härom, vara positivt inställda. Flera kollegier framhålla, att kuratorerna med sina socialvårdande uppgifter skulle kunna förena funktionen såsom kontaktmän vid yrkesvägledningen. Även till de föreslagna skolpsykologerna synas de flesta kollegier ha en positiv inställning. Ett kollegium framhåller dock, att lärarutbildningen i psykologi och pedagogik bör vara sådan, »att den gör varje lärare förtrogen med sitt elevmaterials reaktioner». Flera kollegier betona, att skolpsykologerna böra rekryteras ur lärarnas led och att deras utbildning måste vara grundlig. Av det 30-tal kollegier, som uttalat sig speciellt om testning, ställa sig de flesta skeptiska till denna metod. Ett kollegium anser sålunda, att »testningens värde torde vara i högsta grad diskutabelt även om den blott brukas såsom hjälpmedel vid bedömning av normala elever, då möjligen intelligensnivån men däremot ej studiekapaciteten i dess helhet kan bedömas». Enligt ett annat kollegium »förefaller testningen att gynna de snabbtänkta eleverna på de mera trögtänkta men kanske mera djuptänkta elevernas bekostnad». Även flertalet av de statens folkskolinspektörer, som yttrat sig om skolpsykologerna, anser, att dessa böra ha en grundlig utbildning och helst ha flera års väl vitsordad tjänstgöring såsom lärare. En inspektör påpekar, att en enda skolpsykolog per inspektionsområde är otillräckligt, och en annan inspektör anser, att skolpsykologernas verksamhet bör sortera under den lokala skolledningen. Av de folkskolestyrelser och skolråd, som i sina yttranden berört frågan, framhålla flera, att skolpsykologernas utbildning bör vara grundlig och att dessa företrädesvis böra rekry-

teras ur lärarkåren. En skolstyrelse varnar för snabbutbildning av skolpsykologer — »om några böra dessa få en solid och omfattande utbildning för att kunna utöva tillbörlig eller åtminstone någon kritik gentemot sina testningsresultat». Beträffande testningen framhåller Stockholms folkskoledirektion, att denna »icke är en vetenskapligt färdig metod och att dess användning därför under lång tid framåt förutsätter stor försiktighet».

Ö v e r s t y r e l s e n anser, att både skolkurators- och skolpsykologinstitutionerna böra vidare utvecklas och inbyggas i skolväsendet. Det är emellertid av vikt, att ingendera utvecklas till någon fristående mellaninstans mellan skolledare, lärare, föräldrar och andra parter, utan båda böra ha karaktär av expert- och samarbetsorgan. En sådan funktion ställer stora krav på befattningsinnehavarnas personliga läggning, deras utbildning och erfarenhet. För båda slagen av tjänster är viss tids lärarerfarenhet av stort värde, för skolpsykologerna en nära nog oeftergivlig fordran. För de skolkuratorer, som icke rekryteras ur lärarkåren, bör krävas högskolemässig utbildning. Med hänsyn till deras i huvudsak socialvårdande uppgifter synes väl kvalificerad utbildning vid socialinstitut vara en god grund. Deras praktiska utbildning torde enklast och bäst ordnas i form av aspiranttjänstgöring i kuratorsverksamhet. Försök med en dylik praktisk kuratorsutbildning ha tidigare utförts och kunna i dagarna återupptagas, sedan Kungl. Maj :t numera bifallit en särskild framställning i ämnet från skolöverstyrelsen. Därest skolkuratorer, såsom befunnits lämpligt, användas även i yrkesvägledningens tjänst, böra de erhålla viss utbildning härför. Såsom överstyrelsen i annat sammanhang (kap. 6) anfört, synes denna fråga böra närmare utredas av den samarbetskommitté, som överstyrelsen föreslagit för översyn av arbetsfördelningen mellan skola och ung-

domsförmedling område.

på

yrkesvägledningens

Vad skolpsykologernas utbildning beträffar, ansluter sig överstyrelsen i stort sett till kommissionens synpunkter. Överstyrelsen anser, att skolpsykologerna förutom en grundlig såväl teoretisk som praktisk psykologisk-pedagogisk utbildning av högskolekaraktär böra erhålla en sådan orientering inom angränsande medicinska ämnesområden, att de på ett effektivt sätt komma att samarbeta med skolläkarna och den psykiska barna- och ungdomsvårdens organ. Psykologassistenter böra likaledes helst erhålla sin utbildning centralt. För att tillgodose det omedelbara behovet av sådana assistenter anser sig överstyrelsen tills vidare kunna godtaga SK:s förslag till snabbkurser. Överstyrelsen bör — såsom kommissionen föreslagit — leda rådgivningsverksamheten i skolan. Det är önskvärt att i första hand få en skolpsykolog knuten till varje inspektionsområde och direkt underställd statens vederbörande folkskolinspektör. Dessutom böra större skoldistrikt uppmuntras att anställa egna skolpsykologer, underställda den lokala skolledningen, men självfallet med upprätthållande av kompetenskraven. I enlighet med SK:s egna intentioner har överstyrelsen ej fattat kommissionens översikt över den skolpsykologiska verksamheten i skolan såsom något slutgiltigt detalj program. I detta sammanhang vill överstyrelsen understryka kommissionens egen synpunkt, att den skolpsykologiska rådgivningen ej bör ses isolerad, »då den i så fall kan komma att framstå som mer dominerande än den bör vara» (s. 465). Överstyrelsen har dock fäst sig vid att SK så ensidigt rekommenderat de »korttidsexperiment», som gå under namn av »testning». Skolan är

själv ett »långtidsexperiment», som gäller ingenting mindre än barnens utveckling. För bedömandet av denna behövas också observerande och beskrivande metoder, ej minst när det gäller utvecklingen av sådana personlighetsegenskaper, som ännu ej med tillräcklig säkerhet kunna fastställas genom testning i vanlig mening. Överstyrelsen noterar emellertid med tillfredsställelse den förstärkning av den psykologisk-pedagogiska skolningen, som SK föreslagit i samband med lärarutbildningen. Alla lärare böra enligt översty-

Sammanfattning

av överstyrelsens i anslutning

Stipendieväsendet anser överstyrelsen i likhet med SK böra utbyggas vid införande av nioårig skolplikt, men omfattningen av denna studiehjälp och formerna för densamma kunna nu icke närmare preciseras. Behovet av skolhem kommer likaledes att öka vid införande av nioårig skolplikt, men överstyrelsen anser, att systemet med skolhem i möjligaste mån bör begränsas på enhetsskolans låg- och mellanstadium. På högstadiet torde skolhem på många platser bli nödvändiga. Frågan om statligt eller kommunalt stöd åt skolhem vid läroanstalter utanför den obligatoriska skolans ram bör närmare undersökas. Skolkuratorsoch skolpsykologinstitutionerna böra vidare utvecklas inom skolväsendet. I fråga om skolpsykologernas utbildning tillstyrker överstyrel-

relsens mening erhålla en sådan utbildning, att de kunna undgå att bli »psykologiska kvacksalvare», som ensidigt och alltför okritiskt fästa sig vid resultaten av enstaka »korttidsexperiment» i form av intelligenstestning o. d. Varje lärare måste få blick för »hela barnet» — för att använda kommisionens eget uttryck —• eller närmare bestämt få blick för det komplicerade samspel av både arvs- och milj obetingade egenskaper, som ingår i skolprestationerna och som har betydelse för de uppväxandes utveckling.

synpunkter

till kap.

och

förslag

11.

sen i huvudsak SK :s förslag. Likaså godtages förslaget till snabbutbildning i vissa fall, men denna bör huvudsakligen avse att tillgodose det omedelbara behovet av psykologassistenter. Rådgivningsverksamheten i skolan bör ledas av skolöverstyrelsen. För varje inspektionsområde bör anställas en skolpsykolog, direkt underställd statens folkskolinspektör. I större skoldistrikt böra kunna anställas skolpsykologer, direkt underställda den lokala skolledningen. Den skolpsykologiska verksamheten synes i SK :s förslag vara alltför ensidigt inriktad på testning, särskilt intelligenstestning. För bedömandet av personlighetsegenskaper och de uppväxandes utveckling på det hela taget behövas också observerande och beskrivande metoder.

T O L F T E

K A P I T L E T

S K O L B Y G G N A D S F R Å G O R

Allmänna synpunkter. SK framhåller, att nybyggnadsprogrammet för skolväsendets räkning under det närmaste decenniet i första hand på grund av det ökade barnantalet kommer att bli mycket omfattande. Den omständigheten, att denna ökning efter läsåret 1956/57 beräknas komma att efterföljas av en minskning av barnantalet, bör enligt SK icke rimligen föranleda, att tillgodoseendet av det aktuella lokalbehovet eftersattes med hänvisning till att nämnda lokalbehov skulle vara en tillfällig företeelse. SK anser nämligen, att minskningen av elevantalet bör utnyttjas för att åstadkomma en av alla önskad sänkning av barnantalet i läraravdelningarna. Härtill kommer, att skolpliktstidens förlängning medför ökat lokalbehov. Överstyrelsen ansluter sig helt till dessa synpunkter, vilka i olika sammanhang tidigare av överstyrelsen framförts, och vill ytterligare understryka nödvändigheten av en ökad skolbyggnadsverksamhet genom att lämna följande redogörelse rörande behovet av skollokaler. Det totala antalet läraravdelningar vid folk- och småskolorna höstterminen 1948 var 28.152. Samtidigt funnos för dessa avdelningar 25.515 egentliga klassrum tillgängliga. Med egentliga klassrum avses härvid under höstterminen 1948 använda klassrum, vilka — oavsett om lokalerna voro tjänliga eller icke — nytt-

jades för skoländamål och voro belägna i byggnader, ägda av skoldistrikten. Den totala bristen på egentliga klassrum var sålunda 2.637. Bristen på klassrum avhjälptes under höstterminen 1948 på följande sätt: för 1.493 avdelningar förhyrdes provisoriska klassrum, ofta av mycket otillfredsställande beskaffenhet; för 619 avdelningar anordnades provisoriska klassrum i specialsalar vid skolorna; för 525 avdelningar tillgodosågs behovet av klassrum genom duplicering (totala antalet duplicerande avdelningar alltså 1.050). Beträffande de 25.515 under höstterminen 1948 använda klassrummen kan framhållas, att många äro av otillfredsställande beskaffenhet eller belägna på ur skolsynpunkt helt olämplig plats. Antalet klassrum tillhörande denna kategori kan icke med bestämdhet angivas, men med ledning av de senaste årens behovsprövningsärenden uppskattar överstyrelsen detta antal till minst 2.000. Flertalet av de olämpliga eller felbelägna klassrummen finnas på landsbygden. Diagrammet, som avser situationen enligt nuvarande skolorganisation, visar, hur lokalbehovet successivt ökar i och med att de stora barnkullarna nå skolåldern (övre kurvan). Om den under år 1948 gällande låga tillståndskvoten för 145

10 Utlåtande

Folkskolans lokalförhållanden 1948/'59. 38 000

38 000

34 000

34 000

32 000

32 000

30 000

28 000

— - J-ssr»- ^ " • " ^ "

28 000

26 000

26 000

24 000

22 000

22 000

20 000

18 000

18 000

16 000

16 000

14 000

12 000

12 000

10 000

10 000

8 000

8 000

6 000

4 000

2 000

2 000

51/52 52/53 53/54 54/55 55/56 56/51 51/58 58/59 Heldragen linje angiver totalbehovet av klassrum ( = antalet läraravdelningar) på grundval av dels folkskolinspektörernas femårsprognoser (för läsåren 1948/53) och dels överstyrelsens kalkyler rörande lärarbehovet (för läsåren 1953/59). Streckad linje utvisar antalet klassrum under förutsättning att årligen 400 nya klassrum anskaffas, av vilka 100 ersätta befintliga. (Den nuvarande byggnadskvoten medger endast en skolhusproduktion av denna storleksordning.) folkskolebyggnader skulle tillämpas under de närmaste åren och man utginge lfrån att endast 100 utdömda eller felbelägna klassrum årligen ersattes med

nya, skulle, såsom av diagrammet framgår, en katastrofartad situation vad beträffar folkskolans lokaler snart uppstå, Den nu föreliggande bristen på klassrum

(omkring 2.600) skulle ökas år från år och utgöras av omkring 5.700 klassrum 7.700 » 8.500 »

läsåret 1952/53 » 1954/55 » 1956/57

Under den närmaste åttaårsperioden skulle i själva verket icke ens dagens lokalbrist kunna täckas inom ramen av den nuvarande byggnadskvoten. Om, såsom ovan förutsatts, endast 100 nya klassrum årligen beräknas ersätta äldre lokaler, skulle nämligen inom nuvarande byggnadskvot ett tillskott av 300 klassrum erhållas årligen eller sammanlagt 2.400 klassrum under tiden fram till läsåret 1956/57. Några mot nativitetsstegringen svarande nya skollokaler skulle under den angivna förutsättningen icke kunna produceras. Ännu allvarligare ter sig situationen, om man gör klart för sig, att även andra faktorer än nativitetsökningen öka folkskolans lokalbehov. Följande faktorer, som visserligen äro svåra att bedöma till tina verkningar men säkerligen alla torde förorsaka en mer eller mindre omfattande ökning av nybyggnadsbehovet, böra i detta sammanhang uppmärksammas: a) inflyttningen till städer och andra tätorter; b) nybildning av mindre tätorter på landsbygden; c) den sedan flera år i ökad utsträckning pågående rationaliseringen av landsbygdens skolväsen särskilt genom anordnande av skolskjutsar; d) behovet att modernisera och — i större utsträckning än vad det hittills tillämpade kvotsystemet medger — ersätta mindervärdigt lokalbestånd. Det ovan anförda avser endast folkskoleväsendet, men överstyrelsen finner angeläget framhålla, att skolbyggnads-

problemen äro i hög grad aktuella jämväl beträffande de högre skolorna. Av en nyligen gjord undersökning framgår, att kostnaderna för den högre skolans nybyggnadsbehov för närvarande kunna beräknas ej oväsentligt överstiga 200 miljoner kronor. Olika faktorer ha sålunda i samverkan framkallat ett behov av skolbyggnader, som för svenska förhållanden är avsevärt, och detta vid en tidpunkt då det möter särskilt stora svårigheter att få till stånd de erforderliga byggnaderna. Ehuru överstyrelsen därför med bekymmer emotser de närmaste årens utveckling, anser överstyrelsen det å andra sidan otänkbart att låta ställningstagandet till den föreliggande frågan om skolväsendets allmänna organisation under de närmaste årtiondena påverkas av just nu aktuella svårigheter. Under den långa övergångstid, som kommer att förflyta, innan omorganisationen av skolväsendet genomförts, kommer läget säkerligen att undergå successiva förskjutningar. Det ligger i sakens natur, att omorganisationen måste anpassas efter möjligheterna att utföra de byggnadsarbeten, som äro en förutsättning för densamma. SK framhåller (s. 467), att genomförandet av den föreslagna skolreformen kommer att få återverkningar på skolhusens antal, storlek och disponering. Ansvaret för planeringen av nya skolbyggnader bör i främsta rummet vila på skoldistrikten. Den centrala skolledningen bör bibehålla kontrollen över att minimifordringarna uppfyllas och ställa sin sakkunskap till förfogande för råd och uppslag, men bestämmanderätten bör ligga hos skoldistrikten. I enlighet med denna uppfattning har kommissionen ej ansett sig böra föreslå generellt giltiga och i detalj ingående bestämmelser beträffande skollokalernas utformning. Överstyrelsen kan ej underlåta att stäl147

la dessa uttalanden i samband med vad SK (s. 429) anfört angående fördelningen av kostnaderna för skolväsendet. Sedan SK i detta sammanhang framhållit faran av att kommunerna belastas med de utgiftsökningar, skolväsendets utbyggnad medför, bland annat genom att centralskolor måste uppföras i de nya storkommunerna och givas en helt annan storlek och standard än som hittills varit vanligt på landsbygden, gör SK följande uttaland e : »Riktigast är därför, att kostnaderna, för skolväsendet så långt som möjligt överflyttas på statsverket. Statsbidragssystemet bör kunna utformas så, att bidragen utgår automatiskt; bestämmanderätten bör ligga hos kommunerna. Endast när det gäller statsbidrag till utgifter utöver minimiprogrammet synes statlig myndighets medgivande vara erforderligt.» Betydelsen ur undervisnings- och uppfostringssynpunkt av goda och ändamålsenliga skollokaler underskattas ingalunda av överstyrelsen. Genom råd och anvisningar, genom granskning av föreliggande skolbyggnadsförslag och jämväl genom att i en del fall tillhandahålla skoldistrikten inom överstyrelsen utarbetade skissritningar har överstyrelsen sökt att i möjligaste mån främja tillkomsten av skolbyggnader av god standard. Härvid har dock överstyrelsen ansett sig även böra fästa avseende vid att byggnadsföretagen erhålla en ur ekonomisk synpunkt lämplig planläggning. Sistnämnda synpunkt har självfallet fått ökad betydelse i samma mån som ändrade statsbidragsgrunder medfört en höjning av bidragsbeloppen. Som ett allmänt omdöme angående skolbyggnadernas standard anser sig överstyrelsen kunna uttala, att, om man bortser från verkningarna av de alltför restriktiva bestämmelser, särskilt i fråga om skollokalernas dimensionering, som 148

de statliga myndigheterna nödgades tilllämpa under krigsåren, de under senaste åren uppförda skolbyggnaderna erhållit en standard, som kan anses fylla alla rimliga anspråk. Att skolanläggningar, i den mån de skola användas för undervisning av realskolekaraktär, i en del fall behöva kompletteras med vissa utrymmen, ändrar ej detta omdöme och synes knappast kunna motivera SK:s generella uttalande, att skolorna måste givas en helt annan standard än den nu vanliga. Då det synes oklart, vad SK inlägger i sitt nyssnämnda uttalande angående statsbidragssystemets utformning och kommunernas bestämmanderätt, är det vanskligt att närmare ingå på dessa spörsmål. Skulle emellertid SK därmed avse, att även byggnadsbidragen skola utgå automatiskt utan prövning av statlig myndighet i andra fall än då fråga är om bidrag till kostnader utöver minimiprogrammet, måste överstyrelsen giva till känna en avvikande mening. Överstyrelsen finner det visserligen angeläget, att åtgärder vidtagas för att åstadkomma ett förenklat statsbidragssystem i fråga om såväl byggnadsbidrag som bidrag till andra skoländamål. Det må här tillika erinras om att överstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 30 september 1947 uttalat sig för en förenklad handläggning av skolbyggnadsärenden. För genomförandet av ifrågavarande åtgärder kräves givetvis, att utredning därom verkställes. Då överstyrelsen förutsätter, att SK:s ovan berörda uttalande icke bör betraktas som ett definitivt förslag, som utan närmare utredning ifrågasattes bliva genomfört, inskränker sig överstyrelsen till att här endast framhålla, att överstyrelsen icke kan ansluta sig till nämnda uttalande i den utformning SK givit detsamma. Även i fråga om skolbyggnadernas planläggning och utformning bör enligt

SK, såsom ovan nämnts, bestämmanderätten tillkomma skoldistrikten, varvid dock förutsattes, att den centrala skolledningen skall bibehålla kontrollen över att minimifordringarna uppfyllas. Överstyrelsen har i det föregående antytt, på vad sätt överstyrelsen hittills sökt verka för en ändamålsenlig och ekonomisk planläggning av nya skolbyggnader. Ehuru överstyrelsen kan vitsorda, att denna verksamhet i allmänhet mötts av förståelse från skoldistriktens sida, ha dock icke så få fall inträffat, då skoldistrikt framlagt och vidhållit byggnadsförslag, som icke fyllt rimliga anspråk i fråga om planläggning och utformning. Vad SK torde avse med beteckningen minimifordringar kan även i sådana fall ha varit uppfyllt. Förslagen ha likväl måst betecknas som undermåliga, beroende exempelvis på olämplig förläggning av de olika lokalerna och byggnadernas även ur ekonomisk synpunkt mindre goda planlösning, felaktig orientering, en med hänsyn till den omgivande naturen och bebyggelsen mindre tilltalande exteriör eller andra framträdande brister. I dylika fall har överstyrelsen med hänsyn till såväl statens som kommunens intressen ansett angeläget, att rättelse åstadkommits. I den mån SK:s uttalande, att bestämmanderätten angående skolbyggnadernas planläggning och utformning skall ligga hos kommunerna, skulle innebära, att av överstyrelsen i det föregående åsyftade åtgärder i samband med granskning av byggnadsförslagen icke skulle kunna vidtagas, måste överstyrelsen bestämt uttala sig mot detsamma. Ett godtagande av en dylik princip komme att få för både skolväsendet och statsverket icke önskvärda konsekvenser. SK har ej ansett sig böra föreslå generellt giltiga och detaljerade bestämmelser rörande skollokalernas utformning. Mot denna uppfattning har överstyrelsen

i princip intet att erinra. En viss motsättning till nämnda uppfattning synes man dock kunna finna i SK:s uttalande (s. 501), att skolbyggnadsdelegationen bör erhålla möjligheter att utarbeta detaljprogram rörande lokalbehovet och den lämpligaste utformningen av byggnader för det nya skolsystemet. Med anledning av sistnämnda uttalande vill överstyrelsen framhålla följande. Överstyrelsen vill erinra om att man tidigare med betydande kostnader låtit utarbeta s. k. normalritningar till folkskolebyggnader. Det kan utan överdrift sägas, att denna åtgärd blev av ringa betydelse. Det visade sig nämligen, att nya behov av olika slag av lokaler uppkommo, vilket medförde krav på annan utformning av byggnaderna. Till nämnda resultat bidrog säkerligen även det förhållandet, att de mera kvalificerade arkitekterna kommo med nya uppslag och icke ville vara bundna av uppgjorda normalritningar. Under de senaste åren har överstyrelsen vid olika tillfällen utarbetat anvisningar till ledning för skoldistrikten vid uppgörandet av skolbyggnadsförslag. Erfarenheten har visat, att syftet med dylika anvisningar, i den mån de avse skolbyggnadernas planläggning och utformning och skolornas behov av olika slag av lokaler, kan vinnas, endast om desamma tid efter annan omarbetas eller kompletteras under hänsynstagande till nya rön och uppslag på ifrågavarande område. Av vad nu anförts torde framgå, att överstyrelsen ej kan förorda, att för längre tid gällande detaljprogram rörande skolornas lokalbehov och skolbyggnadernas utformning utarbetas. Den ifrågasatta åtgärden synes ej heller stå i god överensstämmelse med SK:s egen paroll: »En ständigt fortskridande skolreform». Byggnadsenheterna. Skolbyggnadernas förläggning och i viss mån även uppdel149

ningen på byggnadsenheter blir väsentligen beroende av den för de olika skoldistrikten fastställda organisationen. Självfallet måste härvid under en följd av år största möjliga hänsyn tagas till det förhållandet, att befintliga skolbyggnader i stor utsträckning måste användas. I anslutning härtill vill överstyrelsen hänvisa till artikeln Landsbygdens större skolenheter i Aktuellt från skolöverstyrelsen, häfte 1-2, 1948, i vilken redogöres för några huvudsynpunkter, som böra beaktas vid planeringen av skolanläggningar. Vad SK anfört om lämpligheten av att småskolan genom förläggning till egen byggnad avskiljes från skolan i övrigt synes ej böra givas generell giltighet. Vid vissa centralskolor kan ett sådant avskiljande befinnas lämpligt, medan i andra fall något behov därav ej föreligger. I sistnämnda fall kan det dock visa sig lämpligt att förlägga de för småskolan avsedda utrymmena till särskild del av byggnaden. Överstyrelsen vill understryka SK:s uttalande, att centralskolorna icke böra göras för stora, och har intet att erinra mot vad SK därom anfört. Vad beträffar städer och andra större tätorter måste givetvis hänsyn tagas till praktiska och ekonomiska synpunkter. Det är vidare av vikt, att större skolanläggningar dimensioneras så, att specialsalarna kunna effektivt utnyttjas. Av stor betydelse är att vid planläggning av nya bostadsområden skolornas behov av lämplig tomtmark redan på ett tidigt stadium blir tillgodosett. Skolans läge inom det bostadsområde, skolan skall betjäna, är, såsom SK också framhållit, av grundläggande betydelse vid stadsplanens utformning. Dessa frågor ha redan varit föremål för överläggningar inom överstyrelsen, och överstyrelsen har 150

för avsikt att på lämpligt sätt fästa skoldistriktens uppmärksamhet härpå. Den obligatoriska skolans lokalbehov. I detta avsnitt anger SK de utrymmeskrav i fråga om specialavdelningar eller specialrum, som måste ställas på landsbygdens centralskolor. Det torde få förutsättas, att minst lika stora krav böra ställas på tätorternas centralskolor. Flertalet av de lokaler, som av SK anges som erforderliga, upptagas i överstyrelsens anvisningar bland de lokaler, vilka böra inrymmas i en skolanläggning av ifrågavarande storleksordning. I SK:s minimiprogram ingå dock ytterligare vissa lokaler, såsom musiksal och — helst — samlingsrum för eleverna, varjämte SK ställer avsevärt större krav beträffande till en del lokaler hörande utrymmen och i fråga om lokalernas utrustning. Då överstyrelsen finner det vara av största vikt, att goda och ändamålsenliga skollokaler anordnas, anser överstyrelsen det givetvis önskvärt, att de av SK uppställda kraven kunna uppfyllas. Överstyrelsen förutsätter, att statsbidrag skall kunna utgå jämväl till sådana i SK:s minimiprogram upptagna lokaler och utrymmen, vilka enligt nu gällande praxis ej ansetts statsbidragsberättigade. Överstyrelsen utgår vidare från att det i varje särskilt fall skall ankomma på statlig myndighet att pröva lokalbehovet, granska byggnadsförslagen och fatta beslut i statsbidragsfrågan. Då SK huvudsakligen berört frågan om centralskolornas lokalbehov, anser sig överstyrelsen böra framhålla angelägenheten av att de s. k. bygdeskolornas behov av för deras uppgift erforderliga lokaler i lika mån tillgodoses. Även dessa skolor måste i förhållande till storlek och omfattning förses jämväl med specialsalar. Klassrummen. Under hänvisning till vad överstyrelsen i det föregående anfört

i fråga om sin inställning till frågan om detalj föreskrifter angående skollokalernas utformning, finner sig överstyrelsen icke böra närmare ingå på de spörsmål, som i detta avsnitt beröras. Överstyrelsen vill endast framhålla, att överstyrelsen icke blivit övertygad om nödvändigheten av en utökning av klassrummen för småskolan i den omfattning, som föreslagits, eller om behovet av de ifrågasatta biutrymmena till dessa klassrum. Sistnämnda behov torde i varje fall kunna tillgodoses på ett mindre utrymmes- och kostnadskrävande sätt. Överstyrelsen anser emellertid önskvärt, att dylika anordningar praktiskt prövas, och har redan i något fall vid förhandsgranskning av ritningsförslag förklarat sig intet ha att erinra mot inrymmande av t. ex. verkrum i skolbyggnad. På samma sätt synas jämväl andra av SK :s uppslag i nu berörda avseenden böra prövas, varigenom erfarenhet vinnes rörande deras lämplighet. Estetiska synpunkter. Överstyrelsen vill ej blott instämma i SK:s här gjorda uttalanden och framlagda förslag utan även kraftigt understryka betydelsen av dels att skolbyggnadernas stil ansluter sig till den omgivande naturen och bebyggelsen, dels att skollokalerna erhålla en även ur estetiska synpunkter tillfredsställande inredning och utrustning. Under en följd av år har överstyrelsen vid sin granskning av byggnadsritningar sökt

Sammanfattning

tillse, att dessa synpunkter i görligaste mån bliva tillgodosedda. Överstyrelsen har gjort den erfarenheten, att det på många håll saknas förståelse för de synpunkter, åt vilka SK i detta avsnitt givit uttryck. Icke så få lokala skolmyndigheter ha visat sig företräda en helt annan uppfattning. När SK å ena sidan önskar öka skoldistriktens bestämmanderätt men å andra sidan önskar större förståelse för de angivna synpunkterna, kunna dessa önskemål komma i konflikt med varandra. Skolan som samhällscentrum. Överstyrelsen ansluter sig till de synpunkter SK här framfört. I icke så få under senare år uppförda skolanläggningar ha också inrymts lokaler för fritidssysselsättningar och för andra liknande ändamål, och såväl skoldistrikt som arkitekter synas visa stort intresse för saken. Det är dock av vikt, att vid planläggningen av skolbyggnader, i vilka inrymmas för allmänheten avsedda lokaler av olika slag, dessa lokaler givas en sådan förläggning, att användningen av desamma icke inverkar störande på skolarbetet. I likhet med SK vill överstyrelsen förorda, att åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma ett enhetligt statsbidragssystem för skolbyggnader och övriga för bygdens eller stadsdelens befolkning avsedda lokaler, till vilka statsbidrag utgår, ävensom en enhetlig handläggning av dessa statsbidragsfrågor.

av överstyrelsens i anslutning

Allmänna synpunkter. Överstyrelsen ansluter sig helt till SK:s uppfattning, att den omständigheten, att den under det närmaste decenniet inträdande starka ökningen av barnantalet är en tillfällig före-

synpunkter

till kap.

och

förslag

12.

teelse, icke får föranleda, att tillgodoseendet av det aktuella lokalbehovet eftersattes. Med hänsyn till den alltmera framträdande bristen på lämpliga och välbelägna klassrum vill överstyrelsen 151

understryka nödvändigheten av att skolbyggnadsverksamheten ökas. Inom ramen av den nuvarande skolbyggnadskvoten kan, vad i första hand folkskolan beträffar,, icke ens dagens lokalbrist täckas än mindre det ökade lokalbehov, som uppstår på grund av nativitetsökningen, inflyttningen till städer och andra tätorter, nybildningen av mindre tätorter på landsbygden, rationaliseringen av landsbygdens skolväsen samt moderniseringen och ersättandet av mindervärdigt lokalbestånd. Jämväl för de högre skolorna äro byggnadsproblemen i hög grad aktuella, och ett stort behov av ökad nybyggnadsverksamhet föreligger. Ställningstagandet till frågan om skolväsendets allmänna organisation under de närmaste årtiondena får icke påverkas av just nu aktuella svårigheter, men omorganisationen måste givetvis anpassas efter möjligheterna att utföra de byggnadsarbeten, som äro en förutsättning för densamma. Överstyrelsen kan icke ansluta sig till SK:s generella uttalande, att skolorna måste givas en helt annan standard än den nu vanliga. Den standard, som de under de senaste åren uppförda skolbyggnaderna erhållit, fyller enligt överstyrelsens mening alla rimliga anspråk, låt vara att komplettering med vissa utrymmen kan bli erforderlig i den mån skolanläggningarna skola användas för undervisning av realskolekaraktär. En förenkling av handläggningen av skolbyggnadsärenden finner överstyrelsen angelägen. Överstyrelsen kan dock icke tillstyrka, att de statliga myndigheternas prövning av byggnadsbidragen inskränkas till kostnader utöver minimiprogrammet. Att utarbeta för längre tid gällande detaljprogram rörande skolornas lokal152

behov och skolbyggnadernas utformning finner överstyrelsen icke tillrådligt. Erfarenheten visar nämligen, att utvecklingen på detta område bäst främjas, om skolbyggnadsverksamheten icke alltför mycket bindes av detalj föreskrifter. Byggnadsenheterna. Huruvida vid centialskolorna småskolan skall avskiljas från skolan i övrigt genom förläggning till egen byggnad bör bedömas från fall till fall. Överstyrelsen vill understryka SK:s uttalande, att centralskolorna icke böra göras för stora. Vid planläggning av nya bostadsområden bör redan på ett tidigt stadium tillses, att skolornas behov av lämplig tomtmark tillgodoses. Skolans läge inom bostadsområdet är av grundläggande betydelse vid stadsplanens utformning. Överstyrelsen har denna fråga under utredning. Den obligatoriska skolans lokalbehov. I den mån det av SK uppställda minimiprogrammet i fråga om skollokaler kan komma att förverkligas, förutsätter överstyrelsen, att statsbidrag skall kunna utgå även till sådana i minimiprogrammet upptagna lokaler och utrymmen, vilka enligt nu gällande praxis ej ansetts statsbidragsberättigade. Av stor vikt är, att de s. k. bygdeskolornas behov av för deras uppgift erforderliga lokaler tillgodoses i lika mån som centralskolornas. Klassrummen. Överstyrelsen har icke blivit övertygad om nödvändigheten av en utökning av klassrummen för småskolan i den omfattning, som SK föreslagit, eller om behovet av de ifrågasatta biutrymmena till dessa klassrum. Sistnämnda behov torde i varje fall kunna tillgodoses på ett mindre utrymmes- och kostnadskrävande sätt. Dylika anordningar böra emellertid praktiskt prövas för

vinnande av erfarenhet rörande deras lämplighet. Estetiska synpunkter. Överstyrelsen vill starkt understryka betydelsen av att skolbyggnadernas stil ansluter sig till den omgivande naturen och bebyggelsen samt

att skollokalerna erhålla en även ur estetiska synpunkter tillfredsställande inredning och utrustning. Skolan som samhällscentrum. Överstyrelsen ansluter sig till de synpunkter SK härvidlag anfört.

T R E T T O N D E T E K N I S K A I

H J Ä L P M E D E L

S K O L A R B E T E T

Mot de allmänna synpunkter, som kommissionen anlägger på frågan om de tekniska hjälpmedlen i skolarbetet, torde icke vara något att erinra. Det gäller här en angelägenhet, som — hur än skolreformen utgestaltas — bör ägnas ökad uppmärksamhet. Med den organisation av undervisningen, som SK föreslår, blir de tekniska hjälpmedlens betydelse väsentligt större än under nuvarande förhållanden. Skolradio. De av SK lämnade uppgifterna utvisa, att en snabb stegring skett av antalet skolor, som använda skolradio, framför allt inom folkskoleväsendet. Kommissionen angiver vissa riktlinjer för en vidgad användning av radion i skolans tjänst, bland annat i fråga om språkundervisningen och musikundervisningen, och förutsätter, att radioprogrammen i övrigt göras så differentierade och mångskiftande, att de kunna inlemmas i skolans undervisning på olika stadier. En sådan utvidgning av verksamheten finner överstyrelsen behövlig och önskvärd. Värdet är emellertid ytterst beroende av hur skolradion utnyttjas av de enskilda lärarna. Anvisningar om radions plats och uppgift i skolarbetet böra därför ingå i studieplanerna med därtill hörande handledning. Huvudsyftet — att komplettera lärarnas undervisning, att aktualisera och levandegöra stoffet — måste städse hållas i sikte. Om radion därjämte, såsom kommissionen föreslår, 154

KAPITLET

förmedlar rent metodiska upplysningar till lärarpersonalen, så kan detta vara av särskilt värde icke minst under en övergångsperiod av försöksverksamhet. För en utvidgning av verksamheten kräves givetvis även ökad radioutrustning i skolorna. Kommissionens önskemål äro här utan tvivel av den största betydelse. Skolornas radioutrustning kan icke sägas vara tillfredsställande. I många fall måste lärarna själva ställa utrustning till förfogande. Statsanslaget till radioapparater har nyligen höjts men är alltjämt otillräckligt. Med anledning av kommissionens uttalande, att man på lämpligt sätt bör kontrollera, att statsbidrag utgår endast till fullgod materiel, kan erinras därom, att sådant bidrag hittills endast utgått till av telegrafstyrelsen godkända apparattyper. Det är emellertid överstyrelsens avsikt att uppmärksamma denna fråga, som för närvarande överväges inom en av Radiotjänst tillsatt teknisk kommitté. Befrielse från licensavgift för skolradioapparater är befogad. Starka skäl tala också för att programhäftena bekostas av statsmedel. Överstyrelsen vill livligt förorda, att vissa särskilt lämpliga och allmänt användbara skolradioprogram och språklektioner inspelas på grammofonskivor för att vid behov kunna användas ute i de olika skolorna. Härigenom erhålla lärarna större möjligheter att använda lärostoffet i undervisningen.

Även organisatoriskt bör skolradioverksamheten tillgodoses. Att en särskild styrelse för skolradion skulle vara behövlig, finner överstyrelsen icke klarlagt. Däremot synes det rimligt, att den får en relativt självständig ställning inom radioverksamheten i övrigt, dock med stark anknytning till överstyrelsen. Skolradioavdelningen inom Radiotjänst bör utrustas med tillräcklig personal. Avdelningens chef bör tillsättas efter samråd med överstyrelsen. En rådgivande programkommitté, utsedd i samråd med överstyrelsen, bör alltjämt finnas. Det synes vara en praktisk anordning, att skolradiochefen vid behov föredrager ärenden rörande skolradion inom överstyrelsen. Samarbetet överhuvud mellan överstyrelsen och skolradion bör alltjämt regleras genom särskilda, av Kungl. Maj :t fastställda föreskrifter. De nu gällande föreskrifterna böra omarbetas och kompletteras. Överstyrelsen har för avsikt att med Radiotjänst upptaga denna fråga till behandling. Skolfilm. Det är otvivelaktigt så, att filmen i växande grad kommit att visa sig användbar vid undervisningen både som instruktionsmedel och som intressebetonat komplement till lärarens undervisning. Den bör därför upptagas som ett ordinärt hjälpmedel och i studieplaner och läroböcker uppmärksammas mer än vad hittills skett. Allmänna anvisningar om filmens metodiska användning i skolarbetet äro behövliga. Liksom i fråga om skolradion är det av stor vikt, att filmen inpassas i undervisningen vid rätt tidpunkt och att syftet hålles klart fixerat. Statsbidrag till anskaffande av filmapparater och skolfilm äro för en allmän förbättring av förhållandena nödvändiga. I samma mån som utvecklingen på området fortskrider, ökas behovet av ett granskande och sammanhållande organ.

Överstyrelsen ansluter sig till tanken på statlig samordning och statligt stöd åt strävandena att producera lämpliga skolfilmer och även underhållningsfilm för barn. Ett sådant behov föreligger redan nu, och överstyrelsen har tidigare haft anledning överväga denna fråga. Överstyrelsen erinrar i detta sammanhang om sin underdåniga skrivelse den 29 oktober 1946 och underdåniga utlåtanden den 18 juni, 2 augusti och 23 november 1948. Det är tydligen SK:s avsikt att senare upptaga spörsmålet till detaljbehandling, men kommisionen förordar redan nu en relativt fristående skolfilmnämnd. Ett dylikt organ skulle dock väsentligen behandla frågor, som röra undervisningen ute i skolorna. Överstyrelsen vill därför redan i detta sammanhang uttala, att den av kommissionen föreslagna verksamheten bör knytas till överstyrelsen. Ett avskiljande från överstyrelsen av verksamhetsområden, som naturligen höra samman med skolans uppgifter, kan ej bidraga till samordning och enhetlig bedömning. Övriga tekniska hjälpmedel. Mot vad kommissionen anför i fråga om behovet av och statsbidrag till skioptikon- och balloptikonapparater, duplikatorer och skrivmaskiner samt grammofoner har överstyrelsen intet att invända. Sammanfattning. Med de erinringar som ovan gjorts, främst i fråga om skolfilmnämndens ställning, får överstyrelsen alltså principiellt ansluta sig till de synpunkter i fråga om de tekniska hjälpmedlen i skolarbetet, som skolkommisionen anfört. Över den separata framställning om statsbidrag och omedelbara åtgärder på området, som kommissionen omnämnt (s. 473) och som remitterats till skolöverstyrelsen för yttrande, har överstyrelsen den 27 december 1948 avgivit särskilt utlåtande. 155

FJORTONDE

KAPITLET

S K O L R E F O R M E N S

öyrachelen A shrinks pa hK:s uppdrag utförda kostnadsberäkningar. Såsom SK framhållit (s. 484), bör en så vittomfattande plan till skolväsendets omorganisation som den av kommissionen framlagda åtföljas av en bedömning av de kostnader, vilka en sådan omorganisation skulle åsamka det allmänna. På SK :s uppdrag har en av kommissionens sekreterare, numera byråchefen Åsbrink, utarbetat en promemoria härom, vilken som bilaga 1 är bifogad betänkandet. SK hänvisar till denna bilaga och återger för egen del väsentligen endast de huvudresultat, till vilka Åsbrink kommit. Det är, såsom Åsbrink inledningsvis framhåller, av flera skäl ogörligt att i frågans nuvarande läge genomföra några egentliga, mera detaljerade kostnadsberäkningar för den planerade skolreformen. De förslag till skolväsendets omdaning, som SK framlagt, äro enbart principförslag, som endast ge ramen för den kommande skolorganisationen, och det är till dessa förslag, som överstyrelsen för närvarande har att taga ställning. Några utarbetade detaljförslag föreligga icke. Det förhållandet, att reformens allmänna genomförande icke kan påbörjas förrän troligen i slutet av 1950-talet och måste utsträckas över en längre följd av år, gör det jämväl vanskligt att verkställa en säkrare kostnadsberäkning, även om 156

K O S T N A D E R

man i huvudsak utgår från nu gällande allmänna prisnivå. I fråga om bland annat lärarlöner och byggnadskostnader påverkas de framtida förhållandena av SK:s egna förslag, till vilka måhända större hänsyn hade bort tagas vid kostnadsberäkningarna. Överstyrelsen återkommer härtill på ett par punkter i det följande. En osäkerhetsfaktor, som möjligen kan komma att visa sig vara av betydelse, är beräkningen av det framtida barnantalet, i den mån faktiska födelsesiffror ej föreligga, utan antalet födda måst under vissa förutsättningar, främst beträffande fruktsamheten, beräknas. Härom kan man emellertid tills vidare ej närmare uttala sig, om än de definitiva födelsesiffrorna för åren 1947 och 1948 (sistnämnda år att döma av förhållandena under de tre första kvartalen) synas komma att ligga 2.000 å 3.000 lägre än som förutsatts av Åsbrink i huvudsaklig anslutning till av professor S. Wahlund för Socialvårdskommitténs räkning år 1945 verkställda beräkningar. Detta motverkas emellertid till största delen därav, att Åsbrink räknat med en åtskilligt högre barnadödlighet (synbarligen enligt förhållandena 1936/40) än den under de sista åren observerade. Med hänsyn till den allmänna osäkerheten i de beräkningar, som kunna göras, delar överstyrelsen Åsbrinks mening, att

mera ingående kalkyler skulle vara utan praktiskt värde. Det kan för närvarande icke komma i fråga annat än att söka erhålla en uppfattning om storleksordningen av de framtida kostnaderna för skolväsendet, och för ett principbeslut i fråga om skolreformen synes detta vara tillräckligt. Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra om att även vid andra utredningar under senare tid, såsom beträffande folkpensioneringen och den allmänna sjukförsäkringen, kostnadsberäkningarna i vissa hänseenden måst grundas på mer eller mindre osäkra antaganden. Åsbrinks beräkningar avse endast statens kostnader för skoländamål, och han har i huvudsak utgått från nuvarande kostnadsfördelning mellan stat och kommuner. Något försök att beräkna även kommunernas skolkostnader har med avsikt icke gjorts. Förutom med svårigheterna att härvidlag utföra några säkrare beräkningar motiveras detta därmed, att det huvudsakligaste intresset skulle knyta sig till en uppskattning av de statliga kostnaderna för skolväsendet. Till sistnämnda uttalande kan överstyrelsen ej oreserverat ansluta sig. Medan statsbidragen till folkskoleväsendet enligt den senaste kommunala finansstatistiken år 1945 utgjorde 181 miljoner kronor, uppgingo kommunernas nettoutgifter för samma ändamål till 125 miljoner kronor. Det är sålunda mycket betydande belopp, såväl absolut som relativt taget, som det här är fråga om. I samband med barnantalets stegring och, vid ett genomförande av SK:s förslag, inrättande i samtliga skoldistrikt av obligatoriska 8:e och 9:e klasser komma de kostnader, som för närvarande bestridas av kommunerna, innefattande bland annat viss del av byggnadskostnaderna ävensom utgifter för bränsle, lyse och renhållning, att stiga avsevärt. Det kan för bedöm-

ningen av de ekonomiska konsekvenserna av skolreformens genomförande icke vara likgiltigt, till vilket belopp ifrågavarande kostnader i framtiden komma att uppgå. Det synes främst vara det allmännas samtliga kostnader, som böra beaktas, när det gäller att taga ställning till de ekonomiska förutsättningarna för vårt skolväsendes omgestaltning. Härtill kommer ytterligare, att SK (s. 429) förklarat sig anse det riktigast — visserligen utan att närmare ingå på frågan — att kommunernas kostnader för skolväsendet »så långt som möjligt» överflyttas på statsverket. Även från SK:s egna utgångspunkter synes det därför ha varit motiverat att vid kostnadsberäkningarna i möjligaste mån även taga hänsyn till de skolkostnader, som för närvarande bestridas av kommunerna. Såsom av det föregående framgår är överstyrelsen fullt medveten om att en kostnadsberäkning av här föreliggande slag är mycket vansklig att utföra. Den kan överhuvud ej göras utan uppställande av ett flertal antaganden av större eller mindre räckvidd och av mer eller mindre osäker natur. Beträffande vissa punkter kan endast en mycket grov överslagsberäkning företagas, och om någon siffra framhåller Åsbrink, att den »knappast är annat än en grov gissning». De gjorda antagandena och uppskattningarna kunna givetvis allt emellanåt diskuteras, och i vissa avseenden förefalla modifikationer och justeringar önskvärda. Till synes relativt oväsentliga dylika kunna därvid leda till differenser i de uppskattade kostnaderna på ganska avsevärda belopp. Med hänsyn till den allmänna osäkerheten i beräkningarna synes det överstyrelsen ej vara erforderligt att i föreliggande sammanhang mera i detalj ingå på en diskussion av de olika delposterna, utan överstyrelsen begränsar sig till vissa prin157

cipiellt eller kvantitativt viktigare punk- ligt stor. Utöver de i riksstaten upptagna ter. anslagsposterna har Åsbrink, på grundDen mest betydande posten i Åsbrinks val av från Statens pensionsanstalt insluttabell (tab. 5, s. 530—531) avser hämtade uppgifter, räknat med ett belopp folkskoleklasserna 1—7 (bortsett från de i pensionskostnader av 48 miljoner krosärskilt beräknade kostnaderna för över- nor. gång till ämneslärarsystem i klass 7 ) , för Av det föregående följer, att »grundvilka kostnaden beräknas stiga från cirka kostnaden» är baserad på nu gällande lö368 miljoner kronor budgetåret 1948/49 ner för lärare av olika slag. Överstyreltill cirka 524 miljoner kronor budgetåret sen vill i detta sammanhang först erinra 1955/56, varefter den åter minskas. Under därom, att ett förslag till reglering av 1960-talet har ifrågavarande post upp- övningslärarnas löner numera princitagits till omkring 467 miljoner kronor, piellt antagits av riksdagen, innebärande varifrån dock avgår viss besparing på en ökning av statens kostnader för degrund av barnantalets minskning (18 mil- samma. Då övningslärare emellertid enjoner kronor 1970/71 enligt s. 529). Av dast bestrida en ganska ringa del av den specifikationen i tab. 4 (s. 520—521) totala undervisningen i klasserna 1—7, framgår, att den avgjort största delposten äro de ökade avlöningskostnaderna för beträffande klasserna 1—7 består i en dem utan större praktisk betydelse i jäm»grundkostnad», beräknad efter 500 kro- förelse med de totala kostnaderna. nor per elev och år och alltså varierande Av betydligt större vikt i föreliggande proportionellt mot barnantalet. Denna sammanhang äro de konsekvenser i lönegrundkostnad beräknas nå sitt maximum hänseende, som de ökade kraven på förbudgetåren 1956/57 och 1957/58 med kunskaper för blivande småskollärare cirka 407 miljoner kronor gentemot bud- torde komma att medföra. SK har föregetåret 1948/49 284 miljoner kronor. slagit, att utbildningsgrunden för småIfrågavarande belopp å 500 kronor är skollärarna skall vara avlagd studentexabaserat, förutom på det beräknade lär- men (efter 11 :e skolåret), medan för jungeantalet läsåret 1948/49, i huvudsak mellanskollärarna i regel skulle erfordras på de i förslaget till riksstat för budget- avlagd dimissionsexamen. Själva yrkesutåret 1948/49 under rubrikerna »Folk- bildningen föreslås vara lika lång för skoleväsendet» och »Abnormundervis- båda kategorierna, och skillnaden i utningen» upptagna anslagsposterna (med bildningstidens längd skulle sålunda uppvissa undantag). Nämnda förslag överens- gå till endast ett år (vid gymnasium). stämmer i allt väsentligt med den slutliga Överstyrelsen har i denna fråga icke anriksstaten (bortsett från eventuellt till- sett sig för närvarande kunna taga defikommande anslag å tilläggsstat). Be- nitiv ställning, men redan utbildningens träffande den mycket betydande anslags- baserande på realexamen och den för posten »Bidrag till avlöning åt lärare vid provisorietiden föreslagna ökningen av folkskolor» har Åsbrink dock verkställt utbildningstiden med ett år ävensom aren reduktion med cirka 20 miljoner kro- ten av småskollärarnas tjänstgöring, särnor, synbarligen beroende på att denna skilt efter dess utsträckning till tredje post 1948/49 är onormalt hög, enär kost- klassen i A-skolor, bör enligt överstyrelnaden för slutreglering av statsbidraget sens mening motivera en höjning av deras för redovisningsåret 1947/48 på grund avlöning. Till frågan om löneökningens av 1947 års lönereglering blivit osedvan- storlek anser sig överstyrelsen för när158

varande ej böra taga ståndpunkt. I detta sammanhang räknas emellertid med en kostnadsökning gentemot tab. 3 (s. 515) av cirka 20 miljoner kronor (inkl. höjning av pensionskostnaderna). Härtill torde komma någon om än föga betydande kostnadsökning beträffande klass 3 i A-skolorna, när denna klass övertages av småskollärare, i det att minskningen av klassavdelningarnas storlek och den därmed följande ökningen av antalet avdelningar troligen kommer att uppväga den kostnadsbesparing, som annars skulle ha uppstått på grund av småskollärarnas lägre löner. Det är dock icke uteslutet, att nämnda kostnadsökning upphäves av kostnadsminskning i de fall, då småskollärare komma att övertaga undervisningen i klasserna 3—4 av Bl-skolor. Allt som allt synes man överslagsvis kunna räkna med en höjning av »grundkostnaden» som följd av berörda kostnadsökning med omkring 7 procent, motsvarande en ökning till 535 kronor per elev och år. Detta skulle innebära en stegring av de i tab. 5 upptagna årskostnaderna under 1960-talet med ungefär 25 miljoner kronor. Såsom SK framhåller (s. 92), är undervisningens resultat i hög grad beroende på lärarens möjligheter att personligen handleda varje elev, varför en minskning av klassernas storlek är av största betydelse. Under 1950-talet låter detta sig dock ej göra på grund av lärjungeantalets starka ökning, men därefter bör även enligt överstyrelsens mening en dylik reform genomföras, då det med hänsyn till tillgängliga lärarkrafter och de uppkommande kostnaderna låter sig göra. SK är givetvis medveten om de betydande ekonomiska konsekvenser, som härvid uppkomma, och anför i detta hänseende vissa av SU företagna beräkningar, under erinran om att dessa i dagens läge måste undergå en väsentlig justering

uppåt. Åsbrink har i sin promemoria däremot icke ingått på denna fråga i annan mån, än att det påpekas (s. 519 och 529), att barnantalets nedgång under 1960-talet i många fall icke torde medföra någon minskning av antalet läraravdelningar utan i stället av antalet lärjungar i de tidigare förefintliga avdelningarna. I nu föreliggande sammanhang synes det vara tillräckligt att söka erhålla en uppfattning om storleksordningen av de kostnadsökningar, som kunna tänkas uppkomma genom en allmän sänkning av avdelningarnas storlek. Antager man såsom exempel, att lärjungeantalet per avdelning nedbringas med i medeltal en sjättedel i hela riket, innebär detta, att antalet läraravdelningar och lärartjänster måste ökas med en femtedel eller 20 procent. Nämnda genomsnittliga sänkning skulle i verkligheten uppkomma som en resultant av varierande relativ minskning för olika skolformer och skolor, med all sannolikhet en större sådan för t. ex. A-skolor än för B3- och Dl-skolor. Till illustration av vad det kan vara fråga om må nämnas, att i A-skolor (skolenheter) med mera än 1.000 lärjungar, där enligt nu gällande bestämmelser medeltalet lärjungar per avdelning icke bör understiga 30 å folkskolestadiet och 24 å småskolestadiet, en minskning med exakt en sjättedel kommer att sänka nämnda medeltal till 25 respektive 20. En stegring av läraravdelningarnas antal med 20 procent, innebärande en motsvarande ökning av avlöningsanslag och pensionskostnader, skulle höja de i tab. 3 upptagna kostnaderna med ytterligare omkring 55 miljoner kronor, utöver de 20 miljoner kronor, varmed räknats å föregående sida. »Grundkostnaden» skulle därmed stiga med sammanlagt drygt 25 procent och motsvara cirka 630 kronor per elev och år. Detta skulle 159

innebära en ytterligare ökning av årskostnaderna under 1960-talet, då emellertid redan på grund av barnantalets nedgång en viss minskning av avdelningarnas storlek torde ha inträtt, med ungefär 65 å 75 miljoner kronor. Härvid är icke räknat med engångskostnader som följd av ökat lokalbehov. I större skolor torde emellertid vid bibehållen storlek av klasserna ett antal rum bli frigjorda på grund av barnantalets nedgång, såsom Åsbrink även berört (s. 517). En minskning av elevantalet i klassavdelningarna har alltid betraktats som ett önskemål av första ordningen från skolans sida. Vare sig en skolreform beslutas eller icke, är en sådan minskning erforderlig. Det måste därför framhållas, att den avsevärda kostnadsökning, varmed nyss räknats, icke kan rättvisligen betraktas såsom en direkt följd av SK:s förslag. I detta sammanhang — när det gäller att bilda sig en uppfattning om skolväsendets framtida kostnader — har det dock synts överstyrelsen riktigast att beröra även denna utgiftsökning. Då småskollärarnas löner redan under nuvarande förhållanden måste anses vara för låga, gäller vad nu yttrats i viss utsträckning även beträffande den ökning av lönekostnaderna för dessa befattningshavares del, som i det föregående angivits. Åsbrinks beräkningar beträffande klasserna 1—7 innebära, att avlönings- och pensionskostnaderna variera i huvudsak proportionellt mot lärjungeantalet, d.v.s. att antalet läraravdelningar och lärartjänster ökas respektive minskas i samma takt som antalet elever. Åsbrink är dock medveten därom (s. 519 och 529), att detta icke gäller under alla omständigheter. I längden måste visserligen vid mycket stora förändringar lärjungeantalets variationer normalt bli väsentligen avgörande, men så behöver ej vara fallet 160

vid mindre förändringar, under perioder av ökat lärjungeantal beroende på att vissa avdelningar ha utrymme för åtskilligt flera barn än tidigare, under perioder av minskat lärjungeantal på att förefintliga avdelningar ofta ej kunna indragas, förrän elevantalet nedgått mera avsevärt. Enligt Åsbrinks beräkningar i tab. 2 skulle sålunda elevantalet i klasserna 1—7 från 1948/49 till 1952/53 ökas med 24,3 procent (härvid har beaktats, att lärjungeantalet 1952/53 på grund av tryckfel angivits till 700.800 i stället för 706.800, jfr tab. 4 ) , medan enligt av folkskolinspektörerna vid början av höstterminen 1948 avgivna prognoser, vilka för ifrågavarande period väsentligen torde vara baserade på våren 1946 införskaffade uppgifter om barnantalet skolområdesvis i vissa åldersklasser, antalet tjänster skulle ökas med endast 15,3 procent. (Det synes dock antagligt, att inspektörernas beräkningar i regel snarare äro hållna i underkant än i överkant, medan motsatsen torde gälla beträffande Åsbrinks, som icke förutsätta någon utvidgning av läroverksorganisationen.) Såsom belysande för förhållandena under en period av nedgång i barnantalet kan nämnas, att från vårterminen 1931 till vårterminen 1944 lärjungeantalet minskades med 22,7 procent men antalet tjänster blott med 8,3 procent. För läsåren till och med 1952/53 synes det vara lämpligare att räkna med en ökning av »grundkostnaden» i proportion till läraravdelningarnas ökning enligt folkskolinspektörernas beräkningar än med en stegring i förhållande till barnantalet, enär de i tab. 3 upptagna anslagsposterna till alldeles övervägande del äro sådana, som variera snarare med antalet läraravdelningar än med antalet lärjungar. Utgår man från den av Åsbrink beräknade »grundkostnaden» av 284,4 miljoner kronor, erhåller man för

de följande fyra åren beloppen 292,8, 304,95, 316,9 och 327,95 miljoner kronor, d. v. s. en kostnadsminskning gentemot tab. 4 med respektive 4,85, 9,65, 17,85 och 25,45 miljoner kronor. Av de totala kostnaderna enligt tab. 5 utgör sistnämnda belopp 4,4 procent. Hur förhållandena komma att gestalta sig under lärjungeantalets fortsatta ökning fram till ett troligt maximum läsåret 1956/57 eller 1957/58 är givetvis mycket vanskligt att uttala sig om, i all synnerhet som den nya kommunindelningen med sina ofta större skolenheter kan komma att påverka utvecklingen. I längden måste som nämnts barnantalets stegring bli den avgörande faktorn. Om läraravdelningarnas antal under tiden 1952/53—1956/57 skulle ökas med endast 10 procent, medan barnantalet enligt Åsbrinks beräkningar stiger med 15 procent, vilken skillnad icke torde kunna helt uteslutas med hänsyn till olikheten i relativ tillväxt under perioden 1948/49— 1952/53, skulle detta innebära icke obetydligt lägre kostnader än de i tab. 4 beräknade. För läsåren 1956/57 och 1957/ 58 skulle minskningen bli omkring 45 miljoner kronor vartdera året. Skulle däremot efter 1952/53 läraravdelningarna ökas i huvudsak proportionellt mot barnantalet, skulle kostnadsminskningen uppgå till ungefär 30 miljoner kronor. Förhållandena under 1960-talet torde komma att någorlunda överensstämma med de under 1950-talets senare del rådande. Överstyrelsen anser sig icke kunna intaga någon bestämdare ståndpunkt i denna fråga men har dock velat erinra om de möjligheter till sänkning av kostnaderna, som här eventuellt kunna föreligga, och som skulle kunna till en del motverka de ekonomiska följderna av en önskvärd minskning av elevantalet i de starkast belastade klassavdelningarna och en löneökning för småskollärarna.

Den stora ökningen av antalet läraravdelningar i klasserna 1—7 under det närmaste decenniet kommer att medföra ett avsevärt behov av nya skollokaler. Redan för närvarande föreligger ett synnerligen betydande byggnadsbehov, såsom överstyrelsen i annat sammanhang framhållit och varom även Åsbrink erinrat. De beräknade kostnaderna för byggnader inom folkskoleväsendet, som överstyrelsen prövat behövliga, men till vilka statsbidrag ännu ej erhållits, överstiga numera väsentligt 500 miljoner kronor. Enär utgifterna för nybyggnad av undervisningslokaler för närvarande äro starkt nedpressade, har Åsbrink icke ansett det lämpligt att låta desamma ingå i den på grundval av förhållandena budgetåret 1948/49 beräknade »grundkostnaden». Han har i stället för tiden till och med 1952/53 utgått från av folkskolinspektörerna år 1946 avgivna prognoser rörande behovet av lärartjänster och för tiden därefter förutsatt, att antalet tjänster kommer att variera proportionellt mot barnantalets förändringar, alltså en beräkning principiellt motsvarande den av överstyrelsen i det närmast föregående utförda. Åsbrink har antagit byggnadskostnaden per klassrum med tillhörande nödvändiga biutrymmen, varvid kostnaderna för specialrum och dylikt få förutsättas vara fördelade på klassrummen, utgöra i runt tal men snarast något lågt räknat 100.000 kronor, varav i medeltal omkring hälften skulle komma att bestridas med statsbidrag. Enligt överstyrelsens mening är detta belopp icke tillräckligt såsom mått å kostnaderna för skollokaler av den beskaffenhet, som SK i kap. 12 ansett vara önskvärd. Man måste vid bifall till SK:s förslag å denna punkt räkna med ett belopp av minst 125.000 kronor såsom erforderligt härför. Detta innebär, att de i tab. 4 upptagna statliga byggnadsbidra161

11 Utlåtande

gen måste under nämnda förutsättning höjas med lågt räknat 25 procent, vilket för de starkast belastade åren 1950/51 —1954/55 skulle medföra utgiftsökningar på åtminstone cirka 15 miljoner kronor årligen. Något gynnsammare skulle dock situationen ställa sig, därest även efter läsåret 1952/53 läraravdelningarnas antal skulle komma att ökas i svagare takt än barnantalet. Därvid får överstyrelsen dock erinra om att i tab. 4 ej räknats med kostnader för tillgodoseende av det redan nu föreliggande byggnadsbehovet. I nuvarande byggnadssituation anser sig emellertid överstyrelsen nödsakad räkna med att under någon tid framåt provisoriska åtgärder att täcka lokalbehovet i betydande utsträckning måste tillgripas. Övriga i tab. 4 upptagna kostnadsposter för folkskoleklasserna 1—7, vilka poster kvantitativt äro av mindre betydelse, anser sig överstyrelsen här kunna förbigå. Rent principiellt torde det dock böra framhållas, att i tab. 5 kostnaderna för fortsättningsskolan i själva verket bli medräknade ända till och med budgetåret 1970/71, ehuru denna skola kommer att avvecklas i samband med inrättandet av obligatoriska 8:e och 9:e klasser. En särskild post i den slutliga kostnadsberäkningen (s. 530—531) utgör den nuvarande läroverksorganisationen. Åsbrink har ur beräkningsteknisk synpunkt ansett det lämpligast räkna med kostnaderna för det högre skolväsendet i dess nuvarande omfattning såsom konstanta under hela den behandlade tjugoårsperioden. Till den ökning av lärjungeantalet å ifrågavarande stadium, vilken i verkligheten givetvis måste komma att inträda, tages principiellt hänsyn i andra sammanhang. Sålunda beaktas den ökade lärjungetillströmningen till realskolestadiet i huvudsak på så sätt, att densamma tillföres enhetsskolans klasser 7—9 (och 162

5—6), och i promemorians senare del (s. 532 ff.) diskuteras även tillströmningen till de högre klasserna (10—12). Det valda tillvägagångssättet betecknar Åsbrink själv såsom »orealistiskt», och det medför även vissa nackdelar. Då ett generellt inrättande av obligatoriska 8:e och 9 :e klasser icke förutsattes bli påbörjat före läsåret 1958/59, kommer sålunda ansvällningen av läroverksorganisationen dessförinnan, såsom Åsbrink även är medveten om, icke på annat sätt till uttryck i tab. 5 än genom att den väntade ökningen av barnantalet i 5 :e—7 :e skolåren blir hänförd till folkskolan även till den del, som annars skulle gått till högre skolor (klasserna l 5 — 3 5 , l 4 , l 7 — 3 7 och l 6 ) . Redan barnantalets ökning i de åldersklasser, som motsvara 8 :e—12 :e skolåren, utgör från 1948/49 till 1957/ 58 enligt de i tab. 1 meddelade siffrorna nära 20 procent. Härtill kommer den ökade relativa tillströmningen, som yttrar sig däri, att en allt större andel av årskullarna finner sin väg till de högre läroanstalterna (jfr tab. 6 och 7 ) . I detta sammanhang är ju emellertid tillgången på lärare och lokaler liksom statsmakternas ställningstagande till frågan om inrättandet av nya klassavdelningar av största betydelse. Företager man likväl en överslagsberäkning i analogi med det av Åsbrink (s. 535, sista stycket, och s. 536) förda resonemanget, finner man, att lärjungeantalet i de högre skolorna från läsåret 1947/48 till och med läsåret 1957/ 58 kan vid ostörd utveckling väntas ha stegrats med omkring 90 procent, motsvarande en kostnadsökning av kanske 90 miljoner kronor. Härifrån skola emellertid dragas i tab. 5 redan medtagna kostnader för de av ifrågavarande lärjungar, som tillhöra 5 :e—7:e skolåren (för dessa har i nämnda tabell räknats med folkskolekostnader). Man finner då, som en mycket ungefärlig uppskattning, en ök-

ning av kostnaderna för det högre skolväsendet (bortsett från utbildningskostnader för lärare) fram till läsåret 1957/ 58 på ett 60-tal miljoner kronor icke osannolik under ovan angivna förutsättning. Beräkningen ligger möjligen i överkant, men resultatet blir dock säkerligen bättre, än om lärjungeantalet antages konstant. Det hade enligt överstyrelsens mening varit av ett visst värde, om ovan berörda förhållande kommit till uttryck i tab. 5, även om det icke är av någon betydelse för beräkningen av kostnaderna efter ett fullständigt genomförande av skolreformen. Vad beträffar ökningen av elevantalet i klasserna 10—12 (å gymnasiet och eventuellt i praktisk realskola samt i flickskola), kommer denna ej heller för tiden efter 1957/58 till synes i tab. 5. Enligt det av Åsbrink (s. 536) lämnade »räkneexemplet» kan motsvarande kostnadsökning anslås till, mycket ungefärligt, 40 miljoner kronor läsåret 1960/61. Under 1960-talet torde ifrågavarande åldersklasser inom befolkningen komma att något minskas, men detta motverkas sannolikt av en fortsatt stegring av den relativa tillströmningen till nämnda klasser, befrämjad genom inrättandet av obligatorisk 9 :e klass. Troligen kommer sistnämnda ökning att leda till någon höjning av lärjungeantalet i klasserna 10— 12, även absolut taget. Såsom den sista kostnadsposten i tab. 5 — bortsett från den beräknade besparingen under 1960-talet på grund av barnantalets minskning och den 4-åriga realskolans avveckling, vilken besparing upptagits särskilt för sig men är av ringa kvantitativ betydelse — kvarstå kostnaderna för enhetsskolans klasser 8 och 9 jämte övergång till ämneslärarsystem i klass 7. Det är kanske främst i fråga om denna kostnadspost, som mera osäkra antaganden av större räckvidd med nödvän-

dighet måste göras. Med hänsyn till den stora osäkerheten i varje beräkning av föreliggande slag har överstyrelsen icke funnit det erforderligt att ingå på någon allmän diskussion av ifrågavarande antaganden. Följande omständigheter må emellertid beröras. Å s. 526 ha byggnadsbidrag till 8.000 nya klassrum med tillhörande biutrymmen beräknats till ett belopp (engångskostnad) av 400 miljoner kronor. Detta belopp bör enligt överstyrelsens mening och under förut angivna förutsättning höjas till minst 500 miljoner kronor, med hänsyn till vad i det föregående anförts beträffande kostnaderna för skollokaler av den beskaffenhet, som SK ansett vara önskvärd. Antalet elever per klassavdelning i klasserna 8—9 har antagits uppgå till i medeltal 25, en siffra som synes antaglig, ehuru den givetvis är mycket osäker. Härvid blir den i tablån (s. 526) upptagna »grundkostnaden» något för högt beräknad, enär den är baserad på förhållandena i folkskolans klasser 1—7, där klassavdelningarna i genomsnitt äro mindre och sålunda relativt flera lärare behövas, än om medeltalet varit 25. Bortser man emellertid från denna omständighet, som ej är av allt för stor praktisk betydelse, skulle, därest en generell minskning av klassernas storlek med i medeltal t. ex. en sjättedel genomfördes, detta medföra ökade avlönings- och pensionskostnader, som i slutet av 1960-talet kunna anslås till omkring 30 miljoner kronor. Medräknas även motsvarande ökning av kostnaderna för övergång till ämneslärarsystem i klass 7, höjes nämnda belopp till omkring 35 miljoner kronor. Härtill komma ökade byggnadskostnader på grund av det större antalet erforderliga klassrum. Å s. 524 har Åsbrink sökt göra en »grov uppskattning» av kostnaderna för 163

den extra utbildning av realskollärare, som skoltidens förlängning nödvändiggör. Överstyrelsen vill i detta sammanhang endast erinra om en omständighet. Åsbrink utgår från utbildningskostnaderna för folkskollärare, vilka han enligt de i budgetredovisningen för budgetåret 1946/47 under rubriken »Folkskoleseminarierna» upptagna utgiftssummorna beräknat uppgå till cirka 1.750 kronor per seminarieelev och läsår. I detta belopp äro emellertid kristillägg och provisoriskt lönetillägg, vilka redovisas gemensamt för hela 8:e huvudtiteln, icke inräknade. För budgetåret 1947/48, efter senaste lönereglering, kunna årskostnaderna beräknas till cirka 2.250 kronor per elev. Detta innebär, att den av Åsbrink i tablån (s. 526) beräknade kostnaden för engångsutbildning av 11.865 realskollärare (77.122.500 kronor) bör höjas med 4 X 5 0 0 = 2.000 kronor per lärare till 101 miljoner kronor. — Den del av sistnämnda tablå, som avser de ständiga årliga kostnaderna, bör kompletteras med ett belopp av 2 miljoner kronor för å s. 525 berörda ökade kostnader för central administration, inspektion, ämneskonsulentverksamhet m. m.

Överstyrelsens synpunkter i fråga om skolreformens ekonomiska förutsättningar.

För att erhålla vissa hållpunkter vid bedömningen av de ekonomiska förutsättningarna för ett genomförande av skolreformen har överstyrelsen beträffande de senaste decennierna verkställt dels en jämförelse mellan de statliga utgifterna för skolväsendet och statens totala utgifter, dels en sådan mellan de förra respektive samtliga offentliga myndigheters kostnader för skoländamål och den beräknade nationalinkomsten. Jämförelsen har principiellt utsträckts tillbaka till 164

år 1913, året före första världskriget. Resultatet av densamma framgår av diagrammen 1 och 2, vilka angiva den procentuella andel, som upptagits av utgifterna för skolväsendet. Givetvis möter det svårigheter att erhålla fullt jämförbara siffror för hela den relativt långa tidrymd, varom det här är fråga. Uppgifterna om statens utgifter, som väsentligen hämtats ur olika årgångar av Statistisk Årsbok, avse vad som numera benämnes »egentliga statsutgifter», varvid räknats med nettoutgifterna enligt budgetredovisningen. För äldre år ha vissa justeringar vidtagits i årsbokens siffror för erhållande av större jämförbarhet 1 . I fråga om de statliga utgifterna för speciellt skolväsendet, till vilket i detta sammanhang yrkesundervisningen icke räknats, innebär det en svårighet vid beräkningen, att budgetredovisningarna pläga uppföra dyrtidstillägg, kristillägg och vissa andra lönetillägg gemensamt för hela 8 :e huvudtiteln, ingående jämte vissa andra anslagsposter under rubriken »Diverse». Det har för föreliggande ändamål, där exakthet i detaljerna ej är erforderlig, efter vissa överväganden befunnits tillräckligt att genomgående förutsätta, att skolväsendet upptagit samma andel av denna diversepost som av 8:e huvudtiteln i övrigt. Under huvudtiteln »Pensionsväsendet» ingående pensionskostnader för lärare och annan personal ha icke kunnat utskiljas och medtagas. 1 Bland annat ha räntor å statsskulden, vilka tidigare hänfördes till »verkliga utgifter», fråndragits dessa. De ursprungliga uppgifterna för år 1913 äro omräknade i senare årsböcker för att bättre svara mot siffrorna för tiden efter år 1919. Beträffande åren 1914—19 har vid diagrammens upprättande endast den justeringen ansetts erforderlig, att år 1914 utgifter för uppfostringsanstalter för sinnesslöa barn icke medräknats under abnormundervisningen (dessa utgifter överfördes år 1915 till dåvarande 6:e huvudtiteln).

Diagram

22 21 20 19 18 17 16 15 14 13 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2 1 0

1. Statens

utgifter för skolväsendet i procent -»egentliga statsutgifter».

av

samtliga

22 21 20 19 18 17 16 15 14 13 12 11 10 9 8 7 6 5 4 3 2

1 0 1913

29 Vad beträffar statens och kommunernas sammanlagda utgifter för undervisningsändamål 2 , ha beräkningarna begränsats till tiden från och med år 1918, då den kommunala finansstatistiken omlades, så att nettoutgifter genomgående kunde beräknas. De senaste uppgifterna om kommunernas utgifter avse år 1945. — I fråga om nationalinkomsten ha uppgifter ställts till överstyrelsens förfogande av Konjunkturinstitutet. Dessa uppgifter avse till och med kalenderåret 1939 nettoinkomsten men för åren 1943—48 bruttoinkomsten (hänsyn alltså ej tagen till erforderliga avskrivningar och dylikt). Beträffande åren 1940—42 föreligga över huvud taget inga beräkningar. För erhållande av ungefärliga siffror be2 I kommunernas (inklusive landstingens och municipalsamhällenas) utgifter för »undervisning o. d.» ingå även bland annat kostnader för yrkesundervisning, folk- och kommunbibliotek samt sinnesslövård ävensom pensionsavgifter.

47 48

träffande nettoinkomsten ha uppgifterna för åren 1943—48 vid diagrammets upprättande underkastats en reducering på grundval av vissa av Konjunkturinstitutet för år 1947 gjorda beräkningar. Diagram 1 lämnar en översikt över statens utgifter för skolväsendet i procent av samtliga »egentliga statsutgifter». Kurvan visar mycket avsevärda variationer, gentemot vilka osäkerheten i beräkningarna med all sannolikhet saknar betydelse. Försvarsutgifternas ansvällning budgetåren 1939/40 och 1940/41 orsakade en nedgång i skolväsendets andel av statsutgifterna till 6 å 7 procent, d. v. s. mindre än hälften av vad den tidigare utgjort. Från och med budgetåret 1945/ 46 har emellertid en viss återhämtning ägt rum. Under de båda senaste budgetåren kunna sålunda utgifterna för skolväsendet i här avsedd omfattning beräknas till omkring 10 procent av samtliga egentliga statsutgifter mot under de för165

Diagram 2. Statens resp. statens och kommunens utgifter för skolväsendet i procent av nationalinkomsten.

sta åren av 1930-talet omkring 18 procent och åren närmast före 1939/40 omkring 15 procent. Det är framför allt utgifter under försvars-, social- och jordbruksdepartementen, som i jämförelse med 1938/39 ökats avsevärt starkare än utgifterna för skolväsendet. Ur denna synpunkt skulle det sålunda finnas åtskilligt utrymme för en stegring av de statliga utgifterna för skolväsendet. Överstyrelsen är dock givetvis fullt medveten därom, att vid en utvidgning av den samhälleliga verksamheten kostnaderna för undervisningsändamål icke utan vidare kunna göra anspråk på en lika stor andel av statsutgifterna som dessförinnan. Utgifterna för skolväsendet ha, absolut taget, från 1938/39 till och med 1947/48 nära fördubblats, vilken ökning visserligen bör ses i samband med den allmänna stegringen av prisnivån (levnadskostnadsindex har stigit med omkring 50 procent). Diagram 2 anger dels statens, dels statens och kommunernas sammanlagda 166

47 48

kostnader för skolväsendet, i båda fallen i procent av den beräknade nationalinkomsten (netto). Medan denna inkomst (uttryckt i kronor enligt varje års prisnivå) nådde ett mycket utpräglat maximum år 1920, gällde detta i fråga om statens nyssnämnda utgifter först år 1921. Därefter ha de statliga skolkostnaderna, som den nedre kurvan i diagrammet visar, varierat jämförelsevis obetydligt i förhållande till nationalinkomsten, av vilken de i regel utgjort 1,4 å 1,6 procent med ett maximum budgetåret 1932/33 (1,9 procent), väsentligen som följd icke av skolutgifternas förändringar utan av att nationalinkomsten nedgick på grund av den allmänna depressionen. Under större delen av 1920-talet kunna de statliga skolutgifterna i här avsedd omfattning anslås till cirka 1,4 procent av nationalinkomsten liksom vid 1930-talets mitt. Budgetåren 1943/44—1946/47 synas de ha utgjort 1,5 å 1,6 procent av nämnda inkomst och ha i samband med 1947 års

lönereglering stigit ytterligare, enligt de gjorda beräkningarna till inemot 1,8 procent. Den övre kurvan i diagram 2, avseende statens och kommunernas sammanlagda kostnader för undervisningsändamål i procent av nationalinkomsten, förlöper ungefär parallellt med den nyss diskuterade (vissa förskjutningar i fråga om maximi- och minimipunkterna bero på att här genomgående räknats med kalenderår mot beträffande den nedre kurvan, efter år 1922, med budgetår). Det allmännas skolkostnader kalenderåren 1943—45 ha i förhållande till nationalinkomsten varit av samma storleksordning (2,5 å 2,6 procent) som under åren kring 1930-talets mitt och under senare hälften av 1920-talet. Numera torde de ytterligare ha stigit, utan att dock maximivärdet under den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet torde ha uppnåtts. Göres jämförelse endast med förhållandena under mera normala tider, synas det allmännas kostnader för skolväsendet under år 1947 snarast ha varit något högre än tidigare och komma under år 1948, då den nya löneregleringen verkar med full kraft, att stiga ytterligare. Till diskussion uppställer sig nu frågan, huruvida efter ett genomförande av skolreformen kostnaderna för skolväsendet kunna väntas komma att taga i anspråk en avsevärt större del av nationalinkomsten, än vad tidigare varit fallet. Denna fråga faller visserligen väsentligen utanför överstyrelsens kompetensområde, men vissa överväganden torde likväl i detta sammanhang kunna göras. Enligt tab. 5 (s. 530—531 i SK:s betänkande) beräknas statens kostnader för skolväsendet (inklusive pensionskostnader) ha stigit från cirka 475 miljoner kronor budgetåret 1948/49 till 781 miljoner kronor budgetåret 1970/71. Härvid

har hänsyn icke tagits till löneökning för småskollärarna, och kostnadsstegringen för klasserna 10—12 (å gymnasiet och eventuellt i praktisk realskola samt i flickskola) har icke beaktats på annat sätt, än att kostnaderna för den nuvarande läroverksorganisationen beräknats något i överkant (s. 520). Anslås kostnadsökningen för småskollärarna (jfr det föregående) till omkring 25 miljoner kronor vid slutet av 1960-talet och för klasserna 10—12 till cirka 40 miljoner kronor, medan däremot en reduktion å 30 miljoner kronor vidtages, enär läraravdelningarna fram till 1952/53 icke väntas stiga lika raskt som barnantalet, erhåller man en ökning av statens utgifter för skolväsendet med cirka 70 procent. Härvid har hänsyn icke tagits till förutsatt ekonomiskt understöd åt samtliga eller flertalet lärjungar i klasserna 8—9. Vad beträffar kommunernas nettoutgifter för undervisningsändamål av olika slag, utgjorde dessa år 1945 omkring 180 miljoner kronor, varav för folkskolor 125 miljoner kronor. Motsvarande kostnadssumma torde åren 1947 och 1948 ha varit avsevärt större, sannolikt åtskilligt överstigande 200 miljoner kronor. Den procentuella ökning, som därefter kan tänkas inträda fram till år 1970, torde böra anslås lägre, i varje fall i detta sammanhang, än nyssnämnda för staten uppskattade kostnadsökning, bland annat av det skäl, att Åsbrink vid sina beräkningar förutsatt en konstant läroverksorganisation och följaktligen redan hänfört hela ansvällningen av antalet 13-, 14- och 15åringar (motsvarande klasserna 7—9) till enhetsskolan. Antagas kommunernas skolkostnader budgetåret 1948/49, liksom kalenderåret 1945, uppgå till omkring 70 procent av statens (bortsett från pensionskostnader), en med hänsyn till senaste lönereglering måhända något för hög siffra, och därefter fram till 1970/71 167

ökas med endast 30 procent (barnantalet år 1970 i åldern 7 t. o. m. 15 år, motsvarande klasserna 1—9, kan uppskattas till drygt 50 procent högre än barnantalet år 1948 i åldern 7/13 år, motsvarande klasserna 1—7), erhålles likväl en sammanlagd kostnadsökning för stat och kommuner av 60 procent eller något lägre. Anslås stegringen för kommunerna till 50 procent, blir den sammanlagda kostnadsökningen omkring 65 procent. Därvid har hänsyn ej tagits till de understöd i form av barnbidrag eller, eventuellt, behovsprövade stipendier, som enligt SK:s mening bli ofrånkomliga, om icke de två extra skolåren skola kännas alltför betungande. Till frågan om dylika understöd har överstyrelsen i det föregående (kap. 11) ej ansett sig för närvarande böra taga bestämdare ställning. Antagas i anslutning till SK:s uttalande (s. 487) barnbidrag skola utgå till samtliga lärjungar i klasserna 8—9 med samma belopp, som de nuvarande behovsprövade tilläggsstipendierna maximalt uppgå till, d. v. s. 500 kronor per elev och år, innebär detta en kostnadsökning omkring år 1970 på cirka 100 miljoner kronor årligen. Man erhåller i så fall slutligen en stegring av det allmännas utgifter för skolväsendet från omkring 750 miljoner kronor budgetåret 1948/49 till grovt räknat 1.300 å 1.350 miljoner kronor budgetåret 1970/71, d. v. s. med 70 å 80 procent. Härvid har det förutsatts, att prisnivån icke undergått några förändringar, liksom också, att avdelningarnas storlek ej generellt nedbringats. Det torde ej behöva ytterligare framhållas, att nämnda procenttal äro i hög grad osäkra. De böra dock kunna ge en uppfattning om vilken relativ ökning av skolkostnaderna det sannolikt kan bli fråga om. Emellertid är det enligt över168

styrelsens mening vid bedömningen av skolreformens ekonomiska konsekvenser av största vikt att beakta, såsom Åsbrink redan framhållit, att oberoende av en skolreform barnantalets ansvällning säkerligen kommer att medföra mycket betydande kostnadsökningar för skolväsendet. Under betonande av den stora osäkerheten i en beräkning av detta slag, uppskattar Åsbrink (s. 539) de egentliga merkostnaderna för skolreformens genomförande, efter engångskostnadernas avverkande, till ett belopp av storleksordningen 125 miljoner kronor per år. Härtill skulle från SK:s utgångspunkter läggas barnbidragskostnader för lärjungar i klasserna 8—9, vilka kostnader i det föregående anslagits till 100 miljoner kronor årligen mot slutet av 1960-talet. Slutligen tillkommer ökningen genom skolreformen av de (netto-)kostnader, vilka för närvarande åvila kommunerna. Det är här bland annat fråga om viss del av lokalkostnaderna (inklusive bränsle, lyse och renhållning) för klasserna 8 och 9. Utgår man från det förhållandet, att år 1970 barnantalet i åldersklasserna 14 och 15 år utgjorde cirka 30 procent av barnantalet i åldersgruppen 7 t. o. m. 13 år, kunna dessa kostnader anslås till mycket ungefärligt 40 miljoner kronor 1 , varvid viss hänsyn tagits till det förhållandet, att vid utebliven skolreform kommunernas kostnader för det högre skolväsendet torde komma att ökas. Man kommer härmed slutligen fram till en kostnadsökning för det allmänna av en storleksordning, som innebär, att mycket grovt räknat knappast hälften av den ovan uppskattade kostnadsstegringen fram till 1970-talets början skulle vara att tillskriva skolreformen, medan åter1 Är 1945 utgjorde 30 % av kommunernas nettokostnader för folkskolan (i huvudsak klasserna 1—7) 37,5 miljoner kronor, och motsvarande belopp torde redan budgetåret 1948/49 åtskilligt överstiga 40 miljoner kronor.

stöden som följd väsentligen av barn- 25 procent, och folkhushållet ytterligare antalets stegring och ökad tillströmning belastas med en stegring av antalet yngre till de högre läroanstalterna skulle in- barn och åldringar med 15 procent. Nåträda även vid utebliven skolreform. — gon nämnvärd uppgång av nationalinRäknas ej med kostnader för barnbidrag komsten som följd av folkökning är alltskulle omkring tredjedelen av utgifts- så ej att förvänta under de båda närmaste ökningen vara att hänföra till skol- årtiondena och för övrigt ej heller under årtiondet därefter. — Till jämförelse kan reformen. Det är härefter av vikt att söka skaffa nämnas, att från år 1921 till år 1947 sig en uppfattning om huruvida en ök- åldersklasserna 16/66 år ökades med ning av årskostnaderna för skolväsendet cirka 24 procent, åldern 7/15 år nedgick (inberäknat barnbidrag) efter ett tjugo- med 28 procent och de yngsta och äldsta tal år med 550 å 600 miljoner kronor åldersklasserna ökades med 14 procent. Till den stegring av nationalinkomsten, eller åtminstone med drygt 250 miljoner kronor — den enligt ungefärlig uppskatt- som måhända kan komma att inträda ning direkt av skolreformen föranledda som följd av ökad produktivitet, torde i kostnadsstegringen — kan väsentligen detta sammanhang hänsyn icke böra taneutraliseras av en motsvarande relativ gas. Det måste nämligen förutsättas, att även lärarna böra komma i åtnjutande höjning av nationalinkomsten till följd av en ökning antingen av den arbetsföra av fördelarna av en produktivitetsstegring befolkningen eller av produktiviteten. En och därmed erhålla en löneökning av, preliminär undersökning visar, att så tro- relativt sett, ungefär samma omfattning som denna stegring. Härigenom skulle i ligen ej kommer att bli fallet. Befolkningsutvecklingen under de båda huvudsak även kostnaderna för skolväsendet komma att ökas i nära nog samma närmaste årtiondena ställer sig som bekant avgjort ogynnsam. Enligt de av pro- proportion. fessor S. Wahlund i Socialvårdskommitténs betänkande XI (SOU 1945: 4 6 ) , s. Några slutsatser. 298 ff. gjorda beräkningarna skulle folkMan kommer sålunda till det resultamängden i vad som i något vidsträckt metet, att kostnadsökningen för skolväsenning kan anses vara arbetsför ålder, 16 det fram till år 1970 icke torde komma t. o. m. 66 år, ökas från cirka 4.574.000 att i nämnvärd grad neutraliseras av vid slutet av år 1947 till 4.828.000 vid slutet av år 1970, d. v. s. med endast drygt någon ökning av nationalinkomsten. Ta5 procent. I fråga om de för produktionen ger man emellertid hänsyn enbart till särskilt viktiga åldersklasserna 20/59 år den kostnadsstegring, som kan anses väntas alls ingen ökning inträda (minsk- vara en direkt följd av skolreformens genomförande och alltså, vilket i detta ning 0,6 procent). Härtill kommer, att genom införandet av obligatorisk 9-årig sammanhang kan synas motiverat, bortskolplikt, med troligen en ej obetydlig ser från den ofrånkomliga ökningen på ytterligare ansvällning av gymnasiet som grund av barnantalets tillväxt finner följd, en viss, tidigare disponibel arbets- man, att omkring år 1970 ytterligare endast drygt 1 procent (bortsett från barnkraft kommer att undandragas direkt produktiv verksamhet. Samtidigt skulle bidrag mindre än 1 procent) av nationalbarnantalet i åldrarna 7/15 år, motsva- inkomsten skulle behöva tagas i anspråk för skolväsendet, utöver vad som skulle rande klasserna 1—9, ökas med ungefär 169

•erfordras, om skolreformen ej genomfördes. Visserligen skulle detta innebära, att kostnaderna för skolväsendet komma att upptaga en åtskilligt större del av nationalinkomsten än tidigare under normala tider, men överstyrelsen kan för sin del ej anse en dylik kostnadsökning som avskräckande med hänsyn till de stora, om än ekonomiskt omätbara, värden av kulturell och social art, som här ä r o att vinna. Överstyrelsen vill i detta sammanhang erinra därom, att utgifter för utbildning och allmänbildningens

höjande till skillnad från vissa andra statsutgifter få anses vara produktiva kostnader, som så småningom resultera i en höjning av nationalinkomsten. Ur de synpunkter, som överstyrelsen har att företräda, synes därför kostnadsfrågan icke böra utgöra något hinder för fattande av ett principbeslut om en skolreform i huvudsaklig överensstämmelse med vad SK föreslagit. Överstyrelsen ansluter sig i denna fråga helt till vad kommissionen anfört å s. 487 (sista stycket) och s. 488.

FEMTONDE

S K O L R E F O R M E N S

Överstyrelsen har i tidigare sammanhang berört det mesta av de speciella frågor, som avhandlas i det femtonde kapitlet. I den mån reformerna under övergångstiden erfordra särskilda anslag, kommer överstyrelsen att i sina petita beakta de nya anslagsbehoven. Det återstår huvudsakligen att taga ståndpunkt till vad SK anför om lärjungeantalet och lärartillgången såsom betingelser för reformens genomförande. De ovanligt stora årskullarna från 1940-talet passera under femtiotalet skolåldern. Lärjungeantalet befinner sig under årtiondets förra del i snabb stegring, når sitt maximum fram emot årtiondets slut och börjar sedan åter avtaga. För skolreformens genomförande är det av vikt att fastställa, var maximet kommer att ligga och huru högt det kommer att bli. Antalet barn i åldern 7—13 år, som innevarande läsår uppgår till 614.000, når enligt kommissionens beräkningar (s. 512) maximum 858 000 år 1957. I kostnadsberäkningarna antager kommissionen ett konstant lärjungeantal av 125 000 i den nuvarande läroverksorganisationen, vilket ord brukas som sammanfattningsterm för alla med de allmänna läroverken jämförliga högre skolor. Av dessa antagas 80 000 tillhöra högre åldersstadier än den nuvarande obligatoriska folkskolan.

K A P I T L E T

G E N O M F Ö R A N D E

För det totala lärarbehovet är det av underordnad betydelse, om en lärjunge tillhör någon av läroverkets lägre klasser eller motsvarande folkskoleklass. Däremot är det av vikt att känna antalet lärjungar, som studera vidare på högre stadium än folkskolans sjunde klass. Att detta antal skulle vara ens tillnärmelsevis konstant, lärer i detta sammanhang icke kunna antagas; SK har givetvis icke. heller grundat sina beräkningar av lärarbehovet på ett dylikt antagande. Tillströmningen till första årsklassen av högre skolor med direkt anknytning till folkskolan utgör innevarande år ungefär 31 procent av årskullen och tillströmningen till skolor av gymnasial karaktär ungefär 11 procent. I folkskolans 8:e klass undervisas omkring 6 procent av årskullen. Dessa tal växa dock snabbt. Under senare år har tillströmningen till realskolestadiets skolformer stigit med omkring 1,4 procent per år och till gymnasialstadiet med omkring 0,7 procent per år, i båda fallen uttryckt i procent av årskullen. Senaste året har dock stegringen varit större. Även åttonde folkskoleklassen går raskt framåt. Med dessa siffror för ögonen har man svårt att föreställa sig, att den del av årskullen, som åtnjuter daglig undervisning i skolor av allmän karaktär, under senare hälften av 1950-talet skall vara mindre än 40 procent för lärjungar i åldern 14—15 år 171

och 15 procent för lärjungar i åldern 16—18 år, i synnerhet som SK räknar med att den nioåriga enhetsskolan då skall vara genomförd inom vissa skoldistrikt och att »ett vida större antal distrikt» skall kunna genomföra den nya organisationen men med frivillig åttonde och nionde klass (s. 493—494). Om man räknar med de anförda procenttalen, 40 procent för åldrarna 14—15 år och 15 procent för åldrarna 16—18 år, och bortser från lärjungar, tillhörande äldre eller yngre årsklasser, finner man, att lärjungeantalet på högre stadium än 7:e klassen skulle stiga till 130 000 läsåret 1957/58 och 140 000 läsåret 1958 / 5 9 . Lägges så härtill det av SK uppskattade barnantalet i åldern 7—13 år, skulle den totala lärjungesumman i folkskolan, enhetsskolan och den nuvarande »läroverksorganisationen» passera genom ett maximum med omkring 994 000 lärjungar vartdera året mot nuvarande 694 000. Det sammanlagda lärarbehovet beror även av lärarnas undervisningsskyldighet och av undervisningens fördelning på teoretiska och praktiska ämnen, varför det är svårt att göra preciserade uttalanden därom. För sin del är överstyrelsen böjd att på grund av de anförda siffrorna något höja den beräkning kommissionen refererar på sid. 491 och att förlägga maximet något år senare, än SK gjort. Kommissionen hoppas kunna göra en besparing i lärarkraft genom att låta skoldistrikt med enbart fyraårig realskola »snarast möjligt» övergå till den nya organisationen med dess ett år kortare lärogång. Det är dock rätt ovisst, i vilken utsträckning detta mål i praktiken kommer att nås. Vid flertalet av de fyrklassiga samrealskolorna och kommunala mellanskolorna är nämligen antalet resande lärjungar mycket stort. Såvida inte hela trakten samtidigt övergår 172

till den nya organisationen, måste därför fyraåriga linjer vanligen bibehållas för de kringliggande orternas behov. Intill dess maximet nåtts, måste varje reform, som ytterligare ökar undervisningens omfattning, kämpa med utomordentliga svårigheter. Förberedande åtgärder kunna dock vidtagas. Principbeslut om införandet av nioårig skolplikt och om upprättandet från läglig tidpunkt av en enhetsskoleorganisation kan fattas, och det är angeläget, att detta sker så snart som möjligt, allrahelst redan under innevarande år. Den gemensamma skolstyrelsen bör genomföras utan onödigt dröjsmål; den bör helst ha trätt i funktion, redan när de första enligt skolkommissionens system organiserade försöksskolorna nå fram till anknytningspunkten för den fyraåriga realskolan. I övrigt böra de författningstekniska förutsättningarna för övergången till den nya skolordningen föreligga senast vid tidpunkten för kommunindelningsreformens ikraftträdande. Organisationsplanen för skolväsendet inom varje storkommun bör utarbetas inom de närmast följande åren. Om maximum för lärjungeomslutningen, såsom överstyrelsen håller för troligt, kommer att något förskjutas i tiden, synes det tillräckligt, att organisationsplanen föreligger färdig till godkännande exempelvis inom fyra år efter kommunindelningsreformens genomförande. Svårigheterna att täcka lärarbehovet torde bliva alltmer framträdande under loppet av den tid, då lärjungeantalet befinner sig i tillväxt. Anspråken på lärarproduktionen gälla under periodens första del främst småskolestadiet, där en ökning av lärarutbildningens omfattning kan leda till resultat på rätt få år. Under tillväxtperiodens sista del kommer behovet väsentligen att gälla realskolestadiet, vars lärare måste underkasta sig en tämligen lång utbildning. Måhända kunna

svårigheterna icke obetydligt lättas, om såsom en nödfallsutväg lärarnas tjänstgöring delvis förskjutes till närmast högre stadium, så att väl kvalificerade småskollärarinnor — såsom i någon utsträckning redan skett — tagas i anspråk för undervisning på mellanstadiet och väl kvalificerade folkskollärare på realskolestadiet. Överstyrelsen vill härvid liksom SK starkt understryka vikten av att en påbyggnad av folkskollärarexamen med akademiska studier snarast möjligt organiseras, så att realskolan — om icke förr så när barnantalet i mellanskolan börjat ebba — skall kunna påräkna ett tillskott av lärare med erfarenhet från närmast lägre stadium. Tillräckligt blir dock detta tillflöde troligen icke. Den som ständigt har för ögonen svårigheterna med lärarrekryteringen redan i den nuvarande läroverksorganisationen, stannar nog lätt för en något mera pessimistisk uppfattning om lärarproduktionens möjligheter än SK, åtminstone i vad avser de närmaste tio åren. Läroverkslärarkårens åldersfördelning är för närvarande mycket ojämn med ett utpräglat maximum för de årgångar, som äro födda omkring 1890; antalet lärare, som avgå med pension, kommer strax efter mitten av 1950-talet att vara ungefär dubbelt så stort som nu. Samtidigt skall nyrekryteringen ske från de små åldersklasser, som äro födda i början av 1930-talet. Slutligen måste man motse ett fortsatt utvidgningsbehov för den högre skolundervisningen, som troligen icke är mindre om tio år än nu. SK företager en utjämning över tiden 1948—1960 och kommer på så sätt till en erforderlig genomsnittsproduktion av 370 lärare per år för den nuvarande läroverksorganisationen. Vi veta emellertid redan tämligen säkert, att årsproduktionen under de första åren icke ens kan bliva tillräcklig för de omedelbara be-

hoven, varav följer, att desto större krav måste ställas på lärarutbildningen under senare delen av 1950-talet. Vid allt planeringsarbete rörande skolväsendet under de närmaste tio åren måste man därför räkna med eventualiteten av en kris i lärartillgången under åren efter 1950talets mitt och iakttaga därav betingad sparsamhet med lärarkraften för de stadier, där undervisningen skall bestridas av ämneslärare. Detta innebär bland annat, att skolreformen icke torde kunna föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten, förrän barnantalet passerat kulmen. En oreglerad utveckling skulle innebära, att välbelägna skoldistrikt med utnyttjande av de förmåner, de erbjuda lärarna, kunde genomföra reformen i ett snabbare tempo, samtidigt som avlägsnare bygder finge de största svårigheter att tillgodose även mycket trängande behov. Överstyrelsen nödgas därför förutsätta, att utbyggnaden av realskolestadiet vid alla statliga, kommunala och statsunderstödda skolformer till och med läsåret 1958/59 underkastas Kungl. Maj :ts prövning i varje särskilt fall, såsom redan nu är fallet beträffande nybörjaravdelningar vid de högre skolorna. Att denna prövning på grund av omständigheternas makt icke kan bliva så generös, som i och för sig vore önskvärt, kan överstyrelsen endast livligt beklaga. Utvecklingsmöjligheterna kunna komma att ytterligare kringskäras, om byggnadsrestriktionerna måste bibehållas för längre tid. När överstyrelsen icke dröjer vid härmed sammanhängande förhållanden, betyder detta givetvis icke, att överstyrelsen underskattar det hot mot skolans utveckling, de innebära. Däremot finner överstyrelsen det omöjligt att göra några bestämda uttalanden om varaktigheten av det nuvarande krisläget på området. Sedan den stora vågkammen läsåret 1958/59 passerat, torde emellertid enhets173

skolans realskolestadium under alla omständigheter kunna successivt genomföras i allt flera skoldistrikt. Hur snart genomförandet kan vara avslutat, beror bland annat på storleken av de ännu ofödda årskullar, som börja sin skolgång under 1960-talet. Överstyrelsen har sökt finna en tidpunkt, vid vilken skolreformen bör kunna vara genomförd, och har därvid utgått från professor Wahlunds av SK refererade prognoser (s. 511) och därjämte antagit, att alla redan anställda lärare oavsett sin utbildning på ett eller annat sätt skola nyttiggöras för organisationen. Beträffande nyrekryteringen gör överstyrelsen det försiktiga antagandet, att den icke överskrider vad som erfordras för att vidmakthålla den numerär, lärarkåren uppnått — eller borde ha uppnått — vid tiden för de största påfrestningarna. På så sätt har överstyrelsen kommit fram till läsåret 1970/71 som slutar för den period, under vilken enhetsskolan allmänt införes. Perioden kan något förkortas, om de antagna födelsetalen skulle visa sig för höga eller nyrekryteringen av lärarkraft under 1960-talet kan få större omfattning, än överstyrelsen förutsatt, och den kan behöva förlängas, om en betydande eftersläpning i försörjningen med lärare och lokaler förefinnes vid periodens början år 1959. Fullkomligt obedömbara äro åter verkningarna av samhällets tilltagande intellektualisering, som å ena sidan kräver ständigt ökad utbildning för de uppväxande och å andra sidan skärper konkurrensen om den ungdom, som skulle fylla lärarhögskolorna. Sådana faktorer kunna komma alla beräkningar på skam. Håller man sig till de gjorda förutsättningarna, skulle förhållandena inom skolväsendet vara mycket olika vid genomförandeperiodens början och vid dess slut. Reformen har visserligen vid perio174

dens början passerat försöksstadiet, och genomförandet kan börja med allt fler obligatoriska och allt fler frivilliga klasser av enhetsskolans högstadium, men skolmyndigheterna måste dock troligen ännu några år tillse, att utvecklingen icke går snabbare, än att samhället kan sörja för dess förutsättningar och bära dess konsekvenser. Kontrollen bör dock kunna successivt lättas, och under periodens senare del böra de statliga organen kunna se som sin uppgift att påskynda utvecklingen. De skoldistrikt, som äro sist ute, böra — alltjämt under de gjorda förutsättningarna — kunna åläggas upprätta den nionde klassen från och med läsåret 1970/71. Överstyrelsen särskiljer alltså tre perioder i enhetsskolans utveckling, nämligen tiden från principbeslutet till och med år 1958, då den obligatoriska skolan alltjämt i regel är sjuårig och den nuvarande läroverksorganisationen i huvudsak behåller sin nuvarande ställning inom skolsystemet men försök utföras med nioårig enhetsskola i den utsträckning, Kungl. Maj:t bestämmer; tiden 1959—1964, då 8:e och 9:e klasserna efter lokala initiativ upprättas i allt flera skoldistrikt och avvecklingen av den nuvarande realskolan i motsvarande utsträckning genomföres men skolmyndigheterna ännu måste ålägga sig en viss återhållsamhet vid prövningen av organisationsplaner, som skulle öka behovet av ämneslärare; samt tiden 1965—1970, då återstående skoldistrikt böra stimuleras att genomföra reformen och då nioårig skolkurs, även utan skoldistriktets eget begivande, bör kunna införas genom beslut av Kungl. Maj :t. Ett schema för genomförandet sådant som det skisserade skulle för skolöverstyrelsens verksamhet vara av stort praktiskt värde och på samma gång giva goda riktlinjer för de lokala skolmyndigheter-

nas planeringsarbete. Överstyrelsen är dock väl medveten om att olika omständigheter kunna framtvinga ändringar, ja, att det till och med är sannolikt att så kommer att ske. Sådana korrigeringar äro helt naturliga, om försöksverksamheten tillerkännes en avgörande betydelse för skolans fria utveckling. Att fördomsfritt probera de reformer, tiden föreslår,

Sammanfattning

och sedan böja sig för erfarenhetens utslag, även om det går alla beräkningar emot, är blott ett uttryck för den grundinställning till skolfrågorna, som är gemensam för överstyrelsen och skolkornmissionen och ytterst framgår ur övertygelsen, att endast en fortskridande skolreform kan täcka ett framåtskridande samhälles behov.

av överstyrelsens i anslutning

I den mån utvecklingen icke hämmas av brist på lokaler och lärare, motser överstyrelsen en snabb ökning av lärjungeomslutningen på åldersstadierna ovanom den nuvarande skolpliktsåldern. På grund härav väntar överstyrelsen, att maximum för den totala lärjungenumerären skall ligga något högre och inträffa något senare, än SK antagit. Först efter läsåret 1958/59 kan lärartillgången möjligen medgiva, att övergången till obligatorisk nioårig skola i större utsträckning påbörjas. Genomförandet måste dock utsträckas över en lång tidrymd och kan troligen icke vara avslutat förrän i början av 1970-talet. Principbeslut om införande av nioårig skolplikt och om upprättande från läglig

synpunkter

till kap.

och

förslag

15.

tidpunkt av en enhetsskoleorganisation bör dock fattas snarast möjligt, allrahelst redan under innevarande år. Den gemensamma skolstyrelsen bör likaledes genomföras utan onödigt dröjsmål. Organisationsplan för enhetsskoleorganisationen inom de särskilda skoldistrikten bör utarbetas under åren närmast efter storkommunernas tillkomst, men det är enligt överstyrelsens mening tillräckligt, att den föreligger färdig för godkännande inom fyra år efter kommunindelningsreformen. I övrigt torde skolreformen, i vad avser realskolestadiet, under det närmaste årtiondet icke kunna föras nämnvärt utöver den nödvändiga försöksverksamheten.

Bilaga

P. M. angående

omväxlin g i morgonandaktens

1.

form.

(Bil. till Skolöverstyrelsens yttrande över SK:s betänkande.)

SK har beträffande morgonandakten bland annat yrkat, att de metodiska anvisningarna för läroverken i denna punkt utvidgas, så att förslagen till variation i morgonandaktens anordning göras fylligare (s. 176). »Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt möjligheterna att anordna morgonsamling med musik, uppläsning av dikter eller betraktelser över något etiskt eller socialt ämne.» Med anledning härav kan det vara skäl framhålla, att även om anvisningarna sakna detaljerade förslag, en omväxling just i enlighet med SK:s ovannämnda uttalande i stor utsträckning redan förverkligats. Av de remissyttranden, som överstyrelsen enligt Kungl. remiss den 5 maj 1941 inhämtade från läroverken i anledning av Växjö domkapitels framställning rörande ungdomens införande i gudstjänstlivet, liksom genom ämneskonferensprotokoll och iakttagelser vid inspektion, har överstyrelsen kunnat inhämta, att så är fallet. Omväxlingen är självfallet rikare, ju flera möjligheter som stå till buds, och alltså rikast å större orter. Naturligtvis är man också beroende av de personliga tillgångarna på förmåga och intresse. I de sämst ställda skolorna kan sålunda omväxlingen inskränkas till enbart växlingen av lärare för veckans olika dagar — ofta dock med medverkan någon dag av präst. Allt oftare förekomma elevers medverkan som morgonbönshållare. Till de bästa betraktelser undertecknad hört

vid morgonandakter höra just sådana, som elever hållit. Mycket vanliga äro inslagen av morgonandakter, heltigenom musikaliska. Likaså hållas »litterära» stunder kring lämpliga diktarord eller »historiska» kring något minne. På åtskilliga håll förläggas andakterna vid särskild högtid till kyrkan, och över huvud taget få andakterna en viss rytm genom att kyrkoårets stora högtider beaktas. Etiska och sociala ämnen — vilket väl strängt taget får anses sammanfalla — torde snarast vara regeln, icke minst vid exemplifiering, när betraktelse hålles, vare sig denna sammanställts av talaren själv eller läses ur någon av de för ändamålet utgivna samlingarna, t. ex. av Gertrud Aulén och Jeanna Oterdahl. I specifik mening »social» får väl även en sådan förekommande form vara som föredrag om hjälpverksamheten för krigets offer och dylikt. SK har i detta sammanhang påpekat, att redan i flera fall morgonsamling hålles bara vissa dagar i veckan. Det torde bland annat gälla de läroverk, som med överstyrelsens medgivande delat upp ungdomen i två eller tre avdelningar, vardera tre respektive två gånger samlade till gemensam morgonandakt. Först skedde detta på grund av lokalsvårigheter. Men senare har motiveringen varit önskvärdheten att kunna adressera sig på olika sätt till olika åldersstadier. Alice

Quensel

Bilaga

Redogörelse

för opinionsundersökning

tierade

gymnasiet

(den

i fråga

bland

av

Undersökningen har gjorts vid högre allmänna läroverken å Kungsholmen, i Karlstad och Skellefteå, vilka äro samläroverk på gymnasialstadiet, samt vid de båda högre allmänna läroverken i Hälsingborg, av vilka det ena är gossläroverk, det andra flickläroverk. Sammanlagt 570 elever i gymnasiets två högsta ringar ha därvid beretts tillfälle att meddela sin inställning till skolkommissionens förslag till gymnasieform. Undersökningen har skett dels genom individuell utfrågning i enrum, dels genom intervjuer och diskussion klassvis i lärosalen under lektionstid. I god tid före utfrågningen har varje elev i de berörda klasserna erhållit en kortfattad skriftlig redogörelse, innehållande dels de principiella huvuddragen i kommissionens förslag, dels en koncentrerad blick på den speciella frågeställningen beträffande det planerade gymnasiets båda examensmöjligheter och därmed sammanhängande spörsmål. Denna redogörelse har förelagts eleverna som läxuppgift, och en viss kontroll över att eleverna satt sig in i problemställningen har skett genom att lärarna i historia och modersmålet anmodats att före den egentliga undersökningen anslå lämplig lektionstid för genomgång och diskussion. Det intresse, som gymnasisterna visat undersökningen, har varit förvånansvärt stort och ger tydligt belägg för att skolungdomen ägnar den aktuella skolfrågan stor uppmärksamhet. Gymnasisternas

12 Utlåtande

på det

om gymnasiestudiernas

s. k. horisontella uppdrag

ungdomen

klyvningen),

utförd

2.

differen-

längd på

Skolöverstyrelsen.

kännedom om skolkommissionens betänkande och deras många gånger mycket vederhäftiga och väl genomtänkta kritik och önskemål framkalla osökt den reflexionen, att deras åsikter borde inhämtats långt tidigare. Vid undersökningen ha eleverna förts in på det avsedda området för deras åsiktsbildning genom följande två huvudfrågor: Alternativ

1: Hur skulle Ni göra med hänsyn till Er nuvarande yrkesönskan och planerade fortsatta utbildning vid en gymnasieorganisation med s. k. horisontell klyvning? Skulle Ni välja avgångsetappen efter klass 11 (studentexamen) eller genomgå klass 12 (dimissionsexamen) ?

Alternativ

2: Hur skulle Ni göra, om Ni vore helt oviss om Ert kommande yrke och fortsatta utbildning? Skulle Ni välja avgångsetappen efter klass 11 (studentexamen) eller genomgå klass 12 (dimissionsexamen) ?

Som helhetsintryck kan sägas, att gymnasieungdomen är obenägen att nöja sig med avgångsetappen efter klass 11. Dimissionsexamen utövar en mycket stor dragning på de flesta. 177

Alternativ 1 har givit som resultat, att 12,9 procent av de tillfrågade önska avgå efter klass 11 och 87,1 procent önska fortsatta studier i klass 12. Som svar på frågealternativet 2 meddela 11,6 procent sin önskan att avsluta studierna efter klass 11, medan 88,4 procent vilja avlägga dimissionsexamen. Det starkaste skälet för de flesta gymnasisternas önskan att nå dimissionsexamen tycks vara fruktan för konkurrensen på arbetsmarknaden. Man vill på allt sätt rusta sig mot en oviss framtid genom att skaffa bästa tänkbara skolutbildning, vilket givetvis fordrar fullständiga gymnasiestudier. Även när det gäller sådana påtänkta yrkesbanor, där examen efter klass 11 säges vara tillräcklig, påstå mer än 70 procent av de tillfrågade gymnasister, som icke tänka sig akademiska studier, att de »på allt sätt kommer att kämpa för att kunna avlägga dimissionsexamen». Ingen del av betänkandet har debatterats så livligt under utredningen och varit föremål för så många olika reflexioner som frågan om de olika »studentexamina» (student- och dimissionsexamina) och deras förhållande till arbetsmarknaden och dess konkurrensproblem. — »Man vet aldrig hur arbetsmarknaden blir. Bäst att ta alla chanser!» — »Blir det arbetslöshet, kommer alltid de med endast studentexamen att bli utslagna av dem som avlagt dimissionsexamen.» — »Dimissionsexamen ger bättre försörjningsmöjligheter.» — »Man blir säkert stängd, om man inte skaffar sig alla möjligheter.» — »Vi vågar oss inte på att ha den minimikompetens, som studentexamen kommer att ge!» — »Jag vill gardera mig mot en oviss framtid genom att försöka genomgå klass 12.» — »Man känner sig osäker med endast 3 års gymnasiestudier.» — »Jag skulle tro att endast ett fåtal yrken

kor.imer att ha nytta av studentexamen, så få, att de knappast motiverar inrättandet av denna examenstyp.»

Ovannämnda yttranden ha ständigt återkommit i alla berörda läroverk. I alla fem läroverken har flertalet av eleverna med skärpa påpekat, att skolkommissionen ej givit klar uppfattning om vilka yrken som komma att nöja sig med enbart studentexamen. Man finner det svårt att fatta ställning, då oklarhet råder på denna mycket viktiga punkt. Ett ständigt återkommande krav har varit, att man måste få fram en skarpt markerad gränsdragning mellan de yrken, som fordra endast studentexamen, och dem som kräva dimissionsexamen. Osäkerheten på denna punkt bidrar säkerligen till att så många vilja söka sig till klass 12. Man framhåller vidare, att dimissionsexamen får ett helt annat värde än studentexamen, som kommer att »nedvärderas». Den planerade studentexamen, anser man, får karaktär av »någon sorts vanligt avgångsbetyg», medan dimissionsexamen med sitt censorsförfarande och därmed sammanhängande kontroll blir en verklig och därför mera auktoritativ slutexamen. — »Alla kommer att försöka få dimissionsexamen. Studentexamen kommer att likna och få samma verkan som den nuvarande realexamen. Dimissionsexamen får något av den nuvarande studentexamen över sig. Resultatet blir bara att vi få ungefär samma förhållanden som nu; de bägge examina kommer bara att skjutas mot varandra, om det nu kan vara bra.»

Det är en allmän uppfattning bland de gymnasister, som äro ovissa inför sitt yrkesval och sin fortsatta utbildning, att det är bäst och tryggast att välja 12 :e klassen. — »Ett års längre betänketid inför yrkesvalet är bra, när man är oviss.»

— »Ett år mer eller mindre betyder ingenting, det tjänar man in så småningom.» Biträdes av 84 % av alla tillfrågade.) — »Om jag inte vet om jag skall fortsätta med akademiska studier eller ge mig på någon mindre kvalificerande utbildning, är det väl självklart, att jag vill gå 12 :e klassen.» — »Jag tar inga risker.» — »Om jag vill ändra mitt yrkesval, så har jag alla vägar klara, ifall jag har dimissionsexamen.» — »De flesta vill nog ta dimissionsexamen för att slippa tidsödande och dyrbara kompletteringar, ifall de skulle vilja ändra sina planer och ge sig in på ett yrke, som fordrar dimissionsexamen.» — »Om jag vill knyta an till akademiska studier i senare år och endast har studentexamen, måste jag ju komplettera — och det är det vi vill slippa i framtiden.» — »Vi ovissa får många fler möjligheter att välja bland, om vi går klass 12.»

En mycket utbredd och med många bestickande argument motiverad uppfattning företräder den gymnasist vid Karlstads läroverk, som säger:

Man tycker sig kunna förvänta, att gymnasieungdomen skulle vara angelägen att så snart som möjligt få lämna gymnasiet med avgångsexamen för att nå det önskade yrket och därmed följande utkomstmöjligheter. Framför allt bör väl denna strävan vara naturlig hos den del av gymnasisterna, som ämnar gå direkt ut i yrkeslivet eller till kortare utbildningskurser, som icke fordra dimissionsexamen och för vilka avgångsetappen efter klass 11 är avsedd. Men så tycks märkligt nog inte vara fallet. Cirka 77 procent av de tillfrågade gymnasisterna mena, att »man bör inte ha för bråttom genom ett gymnasium av den föreslagna typen».

— »Man har låtit oss förstå att vi genom den här nya examensformen skulle kunna komma ifrån den nuvarande studentexamen med dess jäkt och studiehets. Man menar, att vi skulle få en mer harmonisk och givande gymnasiegång, vi skulle få se fram mot ett angenämt sista skolår (klass 11) med en studentexamen, som ur alla synpunkter skulle bli mer lustbetonad och mer lämpad för vår studieförmåga än den nuvarande, av de flesta gymnasister med sådan bävan emotsedda studentexamen. Men blir det verkligen så? Kommer inte detta nya system att medföra ökad arbetsbörda och större bävan och jäkt, eftersom de flesta tydligen vilja med alla till buds stående medel försöka få dimissionsexamen och följaktligen måste komma över spärren mellan 11 :e och 12 :e klassen. Många av dessa gymnasister, som sträva till klass 12, skulle för egen del och inte minst ur samhällelig synpunkt vara mer betjänta av att komma ut i livet direkt efter klass 11 — och ändå kommer de att på allt sätt streta sig fram till dimissionsexamen. D. v. s. extraläsning och sådant kommer helt naturligt att finnas kvar i samma utsträckning som nu, om inte ännu mera, för att man skall kunna få nödvändig kompetens. På så sätt kommer klass 12 inte alls att bli vad man syftat till, en »elitklass». Blir dimissionsklassen överbefolkad av unga människor, som anser att de behöver denna examen, oavsett vilket yrke de skall ägna sig åt, då är det väl totalt bortkastat med denna klyvning av gymnasiet? Borde inte t. ex. elevernas lämplighet för studier vara mer eller åtminstone lika avgörande som deras mången gång surt förvärvade betygskompetens, när det gäller placering i 12:e klassen?»

— »Har man börjat i gymnasiet så bör man ta med allt, annars har man ingen nytta av det. Man behöver nog det där 12:e året!»

starkt vikten av att fordringarna för god-

Ett spärrsystem mellan 11 :e och 12 :e klassen tycks inte dämpa gymnasisternas iver att försöka nå 12 :e klassen. — »Ba-kompetensen avskräcker oss inte. Vi kommer att kämpa allesammans för att få tillräckliga betyg, för 12 :e klassens studier vill vi ha med.»

Gymnasisterna

understryka

mycket

kännande av studentexamen icke få skifta från gymnasium till gymnasium. Man vill ha en trygg garanti för att betygen få samma verkliga betydelse, som de nuvarande studentbetygen ha genom censorsinstitutionen. Samtliga tillfrågade

gym-

nasister äro fullt eniga om att enhetliga 179

12* Utlåtande

normer måste tillämpas, när det gäller bedömningen av kunskaps- och mognadsnivån efter klass 11. Man anser det lika nödvändigt med censorskontroll vid studentexamen som vid dimissionsexamen. En studentexamen utan denna garanti för enhetlig och rättvis bedömning, menar man, innebär en stor fara, då man därvid löper risk att bli föremål för en viss godtycklighet. En studentexamen av den föreslagna karaktären kommer alltid att bli föremål för misstro, i synnerhet på arbetsmarknaden. Det vanligaste resonemanget framgår av följande yttranden. — »Det är nödvändigt att man ger elever med studentexamen samma känsla av att ha en auktoriserad, över hela linjen lika bedömd examen, som elever med dimissionsexamen får genom att deras examen har den betryggande kontroll, som censorssystemet innebär.» — »Våra studentbetyg kommer ju att spela en avgörande roll vid intagning på sådana fackskolor, som fordra examen efter klass 11 som minimikompetens. Därför måste man ge oss garanti att betygsstandarden är densamma överallt. Annars blir det som det är nu med betygsnivåerna vid exempelvis de olika realskolorna, där man kan se två skolor med helt olika nivåer på betygen. Framför allt måste fackskolor, som kan bereda plats endast för ett begränsat antal elever, veta att de ha att göra med sökande med samma, likformigt bedömda studentexamen. Annars blir det oerhört orättvist!» — »Nog skulle det vara skönt att slippa mycket av det olustiga, som hänger samman med vårt nuvarande studentexamenssystem, men frågan är om det planerade blir bättre. Kommer man inte att tumma på rättvisekravet på det här sättet? Det måste bli otrevligt för lärarna att att sätta betyg efter 11 :e klassen, när de inte ha något fast och enhetligt att hålla sig till, d. v. s. censorer, som med sin möjlighet att överblicka hela landet kan upprätthålla en likformig bedömning. Det är att lägga för stort ansvar på lärarna!» — »Känslan av att få en studentexamen, som inte blir lika auktoriserad som dimissionsexamen, förmår säkert många att söka sig till klass 12, fastän de egentligen borde avgå efter klass 11.»

180 Kommissionens förslag med det tolfte året som ett collegeår har mötts av den största välvilja och tillfredsställelse. En bidragande orsak till att ett så stort antal gymnasister skulle vilja gå igenom klass 12 tycks vara den utformning, som klassen fått i förslaget. Det fria studiesättet, möjligheten till fördjupning i intresseämnen, den ökade självverksamheten — inte minst det nya ämnet »idéhistorisk orientering» — över huvud taget de principer, som ge klassen en förakademisk karaktär, ha väckt gymnasisternas entusiasm. Samtliga tillfrågade, utan undantag, ha uttryckt sitt fulla gillande och sin på många sätt manifesterade tillfredsställelse med studier av denna art. — »Utomordentligt trevlig idé, roligt och intressant att få arbeta på detta sätt.» — »Det utmärkta med klass 12 är, att man får ägna sig åt det som man mest intresserar sig för.» — »Man behöver ett extra år av denna typ.» — »Värdig avslutning på gymnasiestudierna.» — »Nyttigt att lära sig arbeta på egen hand, innan man skall ge sig i kast med högskolestudierna.» — »Blir liksom ett sammanfattande helt efter de olika åren i gymnasiet.» — »Måste inspirera till fortsatta studier.»

Däremot synes man vara allmänt ohågad att på ett tidigare stadium än klass 12 vilja införa arbetsskolemetoden. På frågan, om det vore lämpligt att införa det fria studiesättet redan i klass 11 eller så långt ned som i 10 :e klassen och samordna det med slutstudierna i 12 :e klassen, svara 78 procent av de tillfrågade, att de inte tro, att det går att genomföra. Som huvudskäl framför man, att de stora krav, som denna metod för med sig, omöjligen kunna bemästras av ungdom, som befinner sig i utvecklingsåldern och följaktligen, på grund av de stora anpassningssvårigheter man därvid har att brottas med, är beroende av kontinuerlig och fast ledning och kontroll, liknande vad

som tillämpas i vårt nuvarande gymnasiesystem. — »Det är alldeles för riskabelt att införa det fria arbetssättet av modell klass 12 längre ned i gymnasiet. Det passar inte flertalet av oss gymnasister. Det ställer alltför stora krav på oss, och erfarenheterna kan bli dyrköpta», säger en gymnasist i Skellefteå och fortsätter: — »Man får inte överskatta vår förmåga att kunna arbeta på egen hand. Studerar man hur gymnasisterna i våra läroverk planerar och fullgör det s. k. enskilda arbetet, hemskrivningar och mycket annat, då får man en god uppfattning om hur svårt det är att få gymnasieungdomen att ta ansvar inför arbetsuppgiften och fullfölja den på egen hand. Låt oss ha kvar till och med klass 11 något som liknar den arbetsmetod, som vi nu tillämpar i gymnasiet; sedan tror jag vi är mogna för det fria studiesättet enligt kommissionens förslag!» En betänklighet, som framförts i samband med inrättandet av klass 12 och dess studiemetod, framhålles av en karlstadsgymnasist, och hans åsikt delas av det stora flertalet tillfrågade. — »Hinner vi verkligen med att göra allt det här på ett år? Först måste vi lära oss att förstå och använda den arbetsmetod, som är avsedd för 12 :e klassen. Det studiesättet blir helt nytt för de flesta av oss, när vi kommer till klass 12, eftersom vi ju inte får kontakt med det tidigare. Sedan skall vi fördjupa oss i intresseämnen, uppehålla språkkunskaperna, individualisera och koncentrera studierna och en hel del annat. Ett skolår är inte långt — är det inte väl optimistiskt att förvänta sig att vi under den tiden skall kunna göra så stora framsteg, som man syftar till i förslaget?» Cirka 50 procent av de tillfrågade ha med tvekan accepterat den starka specialisering, som förslaget inrymmer beträffande klass 12. Frågan är, menar man, om denna specialisering är av godo för kommande högskolestudier. En bred allmänbildning är säkerligen lika värdefull, om inte angelägnare, när det gäller högre studier. Likaså hävdar man, att det avgörande yrkesvalet kommer att menligt påverkas genom att eleverna tidigare, än

vad fallet är nu, måste bestämma sig för det kommande yrket. Ett alltför tidigt, mera speciellt yrkesval medför alltid stora svårigheter. Variationsmöjligheterna i klass 12 bli flera, och ett olyckligt val kan få farligare konsekvenser, än vad det nuvarande systemet för med sig. Ett ökat i stället för ett minskat kompletteringsförfarande kan bli den ödesdigra följden. •— »Kommer inte denna metod med ett fåtal ämnen att öka kompletteringsraseriet? Om jag har haft en viss ämneskombination i klass 12 och senare kommer underfund med att jag valt fel yrke, blir det ju mycket svårare att slå om än vad det nu är. Kompletteringarna måste bli arbetsammare och också dyrbarare», säger en gymnasist i Stockholm. En skellefteågymnasist gör sig till tolk för följande åsikt, som delas av cirka 35 procent av de tillfrågade: — »I klass 12 kommer vi att få det sämre, jämfört med hur vi ha det nu i högsta ringen. Ska vi nå ett tillfredsställande resultat med våra akademiska studier, behöver vi bättre fasta kunskaper, vilket inte skolkommissionen vill ge oss i sitt förslag. Är vi verkligen mogna för självstudier av den skisserade typen, när vi kommer att få så svaga förkunskaper i gymnasiets lägre klasser? Se på latinet och franskan, där man tänker minska antalet lektionstimmar! Om nu andra ämnen bli utsatta för motsvarande minskning, kan man då verkligen med gott samvete hoppas på ett gott resultat av detta college-år med allt vad man menar därmed? Den föreslagna studiemetoden fordrar dock mycket krävande arbete och goda förkunskaper, om man vill nå det avsedda resultatet. Är det egentligen rätta sättet att komma fram till det uppsatta målet?» Det planerade gymnasiets studiegång har varit föremål för skarp kritik och väckt stora betänkligheter. Förfarandet att stycka sönder gymnasiegången i tre enheter anse de flesta eleverna förkastligt. De påstådda olägenheterna gälla dock icke studierna i klass 12, vilka man anser böra kunna få en nöjaktig utformning, lämplig för detta stadium. Man 181

framhåller, att det måste medföra allvarliga olägenheter ur både pedagogisk och hygienisk synpunkt att skapa en ofrånkomlig forcering i klass 10 och 11, när det gäller ämnen, som ej skola föras med till dimissionsexamen. Metoden att avbryta studierna i ämnen, som ej skola läsas i klass 12, just då eleverna börja bli mogna för mera djupgående studier, fördömes av cirka 60 procent av de tillfrågade, vilka anse, att resultatet måste innebära avsevärd sänkt bildningsstandard hos den gymnasieutbildade ungdomen. — »Den där avrundningen i klass 11 är väl knappast nödvändig eller önskvärd för dem, som skall fortsätta till klass 12? Det betyder tidsförlust, om vi först skall avsluta kursen och sedan ta upp det hela på nytt i klass 12. Kan man inte göra någon sorts uppdelning i klass 11 av dem, som skall avgå med studentexamen och dem, som skall till dimissionsklassen. Ett sådant förfarande tjänar bägge parterna på.» — »Övergången mellan klass 11 och 12 är inte smidig. Det måste bli störande med avrundning och avslutning av alla ämnen, när man tänker ha flera av dem med sig till klass 12.» — »Vi skulle nog vilja ändra litet på den punkten i förslaget.»

81 procent av den tillfrågade gymnasieungdomen gå kraftigt emot kommissionens förslag att förlägga klass 9 g utanför det egentliga gymnasiets ram och i samläsning med klass 9 a. Man fordrar så gott som enhälligt, att denna klass infogas organiskt i gymnasiet, dels för att ge klassen ställning av självständig gymnasieklass, dels för att ge klassen möjlighet att undvika de vådor, som en sönderdelning av helhetslinjen i gymnasiet skulle innebära. — »Att gå i en klass, som både är realskolans avslutning och gymnasiets första år, är varken sken eller verklighet. Det skapar bara förvirring med denna anordning. Ge oss ett ordentligt, sammanhängande gymnasium i stället för den här anordningen i 'tre akter'.»

182 En Stockholms-gymnasist framför sin åsikt härom på detta drastiska sätt: — »Vi vill inte ha ett gymnasium, som liknar en följetong med den sedvanliga frasen: 'Fortsättning följer i nästa nummer!'»

En gymnasieorganisation med de tre föreslagna fasta linjerna har vunnit gymnasieelevernas odelade gillande. I synnerhet den »allmänna linjen» har rönt stor uppmärksamhet och visar sig vara mycket uppskattad. Samtliga tillfrågade, utan undantag, ivra för en linje av den tilltänkta karaktären. Däremot har endast ett fåtal, cirka 10 procent, röstat för införandet av en ny »nyspråklig linje». Gymnasisternas stora sympati för »den allmänna linjen» framgår bäst av följande mångstämmiga utrop: »Det är den linjen vi alltid velat ha!» Undersökningen har givit det helhetsintrycket, att gymnasieungdomens synpunkter och önskningar beträffande den kommande gymnasieorganisationen inte sammanfalla med skolkommissionens och att man är tveksam inför den principiella uppläggningen. Det tilltänkta gymnasiesystemet tycks inte erhålla ungdomarnas förord. »Önskegymnasiet», som det — kanhända litet valhänt — utformats av en ring i Skellefteå, återges härnedan. »Vi vill helst ha ett mellanting mellan det nuvarande gymnasiet och kommissionens förslag. Hur det i praktiken skulle kunna ordnas, det vet vi inte, men så här tycker vi det låter lockande: 1. En obruten 4-årig studiegång fram till en enda slutexamen, studentexamen. Avgångsetappen efter klass 11 skall alltså inte finnas, utan eleverna skall ha möjlighet att sluta när som helst med avgångsbetyg. På så sätt slipper vi en tvivelaktig, lägre studentexamen, som onekligen den planerade examen efter klass 11 skulle bli. 2. Klass 9 g (ring I) blir självständig gymnasieklass utan samläsning med klass 9 a. 3. De tre planerade linjerna införas. 4. Starkt begränsad differentiering inom linjerna.

5. Klass 12 (ring IV) organiseras i enlighet med kommissionens förslag. 6. Censorsinstitutionen bibehålles. Vårt förslag kanske inte avviker så mycket från det system, som nu tillämpas, men vi tycker ändå att det innebär avsevärda förbättringar.»

75—80 procent av de tillfrågade har utryckt sitt gillande med detta förslag. Några frågor, som varit föremål för diskussion, böra nämnas. Frågeställningarna framställas här som de meddelats. — »Hur ställer sig universiteten och högskolorna till de föreslagna examina? Blir det garantier för direkt inträde till dem efter dimissionsexamen, eller kommer man fortfarande att behöva en högt upptrissad betygsnivå för att bli antagen som elev?» — »Skulle det i alla fall inte vara bättre med inträdesprov till universitet och högskolor? Ges det inte bättre urval på så sätt än på det planerade sättet? I synnerhet nu, när

alla kommer att försöka lägga sig till med dimissionsexamen.» — »Om kommissionens förslag går att genomföra idealiskt, d. v. s. 12:e klassens elever kommer att bli en något så när begränsad elit, räcker då denna elit till för landets behov?»

Någon märkbar differens mellan flickornas och pojkarnas åsikter beträffande de olika frågeställningarna har inte framkommit under utredningen. Samtliga elever ha varit påfallande bestämda i sin uppfattning, och när det gällt att välja mellan klass 11 och 12, har ingen grupp »tveksamma» kunnat förmärkas. De berörda gymnasisternas siffermässiga fördelning med hänsyn till svaren på frågealternativen å sidan 177 framgår av följande uppställningar (bil. A och B). Stockholm den 4 februari 1949. Sigge Bruce.

m bD 1 [V.

c 4i

^ä

E

bD

C3

v

o

t^

o

co

• *

t~ CM

-*

1—t

i-H

IO

1 1

t -

T-H

CM

o»

—H

• ^

T-H

CNJ <M

CO r-t

l-H

1 O

t»

i

' -^

CO

CM CÄ

l-H

00 t-H)

m eo

t-

CO

c/a

1 1

i

1 C CM

•re CO

CO

co

CO

T-H

l-H

"a

T3

CO

CO

14 T—1

,_!

Q

-a

G i

ra

re

IH

Ös

i

i

co

GM

•**

'

CM

<M

t -

1-1

GM GM

i

t>-

eo

CO

co

CO

TH

1 C5

o

o eo

h-

l-H

eo

T-H

CM

eo

CO

CM

CM

E~

c -A fe v B bo

<

re X

g

5 -o

g

CO

• re

CM

s

w

re

bD

bD

- 3:°

-Hl

1 1

iC2

CO

l-H

i

1 1

1 1

1 1

CO

••K

o TH

CO

eo

t -

CM

1 1

T-H

T-H

1 1

CM

CM

T-H

GM

m

CO

en

00 CO

co

T-H

t-H

t CO

CO CO

00 CO I—1

CD rH

CM

t» T-H

i 1

1 1

1 T-l

O

r-

!

-*

I

i

i

T-H

re»

t-H

• *

CO CO

•

co

l-H

T-H

CM

' 1

O

CO CM

c€

1 I

co

CM CM

CM t -

lO CM

T-l

rn

T—l

CO

CO

c/a

l-(

(M

IQ

"O

O CM

o

CS

CO

1 I

O

l-H

T-H

T-H

"*

O

T-H T-H

reo

CD CO

OS

T-H

T-H

O CM

eo eo

00 Oi

CO

CO

l-H

CO

CO r-\

t» CM

eo b»

CM

T-H

1 1

1 1

T-H

I

eo

eo

W

ui

C

re

u

T-H

c/a'

V

bD

c v S

-*

bD

re cu C

•«g

-o

CO

CO

-o 1

c

CM

CM

CM

co

T-H

« <L

co

c

t -

ht^

co

1 1

•<# «#

' 1 1 *#

CO

eo

1 CM iH

1 «*

O T-H

00 CM

ia CM

T-H

CO

CM

eo

i H

t Bj

~o -o »re v

»i

1 1

eo

T-i

l-H

0»

OS CO

•rti ia

CO

O

W « Eo

1 SE ... 3 re

I H

T *

I 1

o

•»H

CO

T-H

"* "^

t»

U3

O fa

CO

184 C»

°re

c

•O

eo CM

c

«

Kl

CO

1 1

S

^

i-H

l-H

** «*

c/a

c

CO T-H

1 1

CO

-oi

eo

rH

,

eo

1 T-l

33°

-sä

O

T-H

c/a'

O

bD

-O

T"H

1 1

^

c

CO

i

Bil. A.

TH

>

K

HH

P| >

B

B

£H

J

HJ

hJ

J

«

B

B

«

\4 Ud co 33 S

CM 1 *

s

tu

c/a

CM

bD 1 [£.

CO

frO

Tji

r-(

»O

00 CM

CO CM

O» CO

>rs

O

CM O

in CO rH

fliZ. fl.

TH

S

re

bD

CM CD

y

CM

CO

c CM

» re CO

O CM

CD CM

CO CM

«* fr-

-a

CO

t~-

fr-

tjl

CD CM

ee

-4 3

OS CD

CT3 CO

O CM

CO

Q

>

re

re

u

CO

TH

CM

eo

•* rH

OS CM

CO t-l

CO kO

I

lO

CO

CO

CM

eo

T-H

co

10 CM

UÄ

CO

>

to

s

—<

<

S

K! fa bD

re fa e l fa c to •re CO -a

CO

-O

3 u

*Ö

to

Vi. ^

"*. ^

"Ä

1-»

eo

eo

en

TJ«

ä

cd

CD

cd cd ed

06 CT5

co

00 CO

CO

•s?.

^

~^.

>?.

^

eo

t>

t»

•*<

•-«

CO

cd ed -H ö

cd

-H

to

"*?.

Q

re

bD

H to

M

^

to 3

0 CO

<

rH

eo CM

g -sä

c

^ re

-#

CO

CM

CO

co co T-H

m 0 rH

ea

lO CM

co

CO CO

m CM

>

CA

"Ä

vt. "ss. Vs Vt.

•*?.

B

1^. cd OS

\a cd CO

tid CO

00 »n co

00 TH

CD

t^ 00

X to

va e\

\Öo\

^A tf^s

\Öo\

\e^. »

v? 0^.

-d

CO

US

eo

tM

«N

CT5

cd

cd

Tji rH

tji rH

cd i-H

6M

-# 00

frt -

00 O»

O frlO

Q

•ä

fr-

K to

Medelprocent

ira

T-H

H. a. 1. f.fl.i Hälsingborg .

T3

CO

co

re

•**

G

c

•re

>

"Hi

CD

IQ CO

CO

1 Q

CO

CO CM

CD CM

CM

rfr- eo

CD CM

tH TJH

"HH

co

CM

eo eo

re

00 10

m i-H

eo

fafe 33

CO

CO

ets t -

CO

CO

X CO

33°

c

•ca

TJ

CO

CO

-3

. ? to

a

"*

O CO rH

TH

to

rH

-Hi

CM

eo

ifi

eo

eo

«

0 CM rH

O

TH

co

co 10 CM

•*

o> rH

TH

TJ<

ö

-o a

> 0 11

c U re

rH

M u

eo i-H

CM

£ 3i

CM

fr-

be

s

re cö

"a

to

Hi!

T-H

co

fr»

CO

C

UJ

<

-O

c

lO

CD

CO

re

u

to

CO CM

1 CM

!« fa

....

to

T-H

H. a. 1. i Skellefteå

re X faO

CO

H. a. 1. i Karlstad

fafe

H. a. 1. å Kungsholmen . .

c to

bD

fr» 10

to C

c

De til frågad yrkes önska

J. S 1 e

-*

re •si 3^ O> '>0 u

to to

s s 3 CO

-

SAMMANFATTNING AV YTTRANDEN AV FOLKSKOLESTYRELSER, SKOLRÅD, FOLKSKOLINSPEKTÖRER, LÄRARKOLLEGIER OCH LÄRARORGANISATIONER

INNEHÅLL

Förkortningar

192 Förord

193 Allmänna

synpunkter

Kap.

1.

Skolväsendet

Kap.

2.

Skolans

mål

201 Kap.

3.

Enhetsskola och skolplikt

207 I. Begreppet enhetsskola II. Den nioåriga skolplikten III. Centralisering IV. Differentiering V. Stadier

207 212 218 227 238

Kap.

4.

Enhetsskolan

195 och demokratins

— arbetssätt

samhälle

och ämnesinnehåll

246 I. Allmänna synpunkter

246 II. Förutsättningar för en fortskridande skolreform 1. Hjälpmedel i skolarbetet 2. Organisatoriska stödåtgärder 3. Inspektion och konsulentverksamhet 4. Prov som hjälpmedel i skolarbetet 5. Journalföring och betyg

247 247 248 251 253 255

III. Arbetssättet 1. Allmänna synpunkter 2. Utnyttjandet av elevernas intresse 3. Självverksamhet 4. Individualisering 5. Samarbete 6. Hemuppgifter 7. Arbetsvecka och läsår 8. Kvarsittning 9. Hjälpklasser och hjälpundervisning

257 257 257 258 261 268 269 270 271 272 189

IV. Förändringar i kursinnehållet 1. Svenska 2. Främmande språk 3. Historisk och geografisk orientering 4. Samhällskunskap 5. Kristendomskunskap 6. Praktiska ämnen 7. Estetiska ämnen 8. Fysisk fostran Kap.

5.

Enhetsskolans

.

struktur

273 273 275 281 282 284 288 290 292 293

I. Förskoleproblem II. Skolmognad och intagning III. Ämnena på enhetsskolans olika stadier 1. Lågstadiet (klass 1—3) 2. Mellanstadiet (klass 4—6) 3. Högstadiet (klass 7—9) IV. Nionde klassen och den fortsatta utbildningen V. Praktiska realskolor VI. Frågan om realexamen

293 293 294 294 295 295 297 298 300

Kap.

6.

Enhetsskolan

305 Kap.

7.

Gymnasiet

och yrkesutbildningen

311 I. Gymnasiet och samhället II. Gymnasiet och enhetsskolan 1. Klass 9 g 2. Intagning av lärjungar i gymnasiet III. Gymnasiets linjedelning IV. Gymnasiets horisontella klyvning V. Utformningen av studentklassen (klass 12) VI. Vissa ämnen på gymnasiet VII. Det inre arbetet på gymnasiet VIII. Examina IX. Gymnasium för vuxna Kap.

8.

Flickskolan

Kap.

9.

Lärarkategorier

311 312 312 316 317 320 324 326 329 330 334 335

och lärarutbildning

I. Allmänt II. Lärarkategorier III. Ämnesstudierna 1. Småskollärarna 2. Mellanskollärarna 190

'.

340 340 340 342 342 343

3. Realskollärarna 4. Gymnasiets lärare IV. Den egentliga yrkesutbildningen Kap. 10.

Skolans

ledning och lokala organisation

I. Stat och kommun II. Centrala och regionala skolmyndigheter III. Skolans lokala organisation 1. Skolenheterna 2. Skolstyrelserna: verksamhetsområde 3. Skolstyrelserna: ledamöter 4. Skolstyrelserna: befogenheter 5. Lärartillsättning 6. Skolans fackliga ledning Kap. 11.

Omvårdnaden

om eleverna

344 347 352 362 362 365 366 366 367 367 368 368 373 375

A.

Skolsociala åtgärder

375 B.

Psykologisk-pedagogisk verksamhet i skolan

377 Kap. 12.

Skolbyggnadsfrågor

382 Kap. 13.

Tekniska

Kap. 14.

Skolreformens

kostnader

388 Kap. 15.

Skolreformens

genomförande

hjälpmedel

i skolarbetet

1. Principbeslut om ny skolorganisation 2. Lärartillgången och skolreformens genomförande 3. Omorganisationens etapper 4. Lärarutbildningens omläggning 5. Skolans lokala organisation 6. Reformer under övergångstiden 7. Det fortsatta utredningsarbetet 8. En skola i utveckling Bilaga.

Särskilt yttrande av lektor Erik Hörnström angående gymnasiets organisation

391 398 400 400 400 400 401 401

FÖRKORTNINGAR

Bet. = 1946 års skolkommissions betänkande

kf = kommunala flickskolan

ensk. gymn. — enskilt gymnasium

km = kommunala mellanskolan

ensk. Ivk, — enskilt läroverk

prm = praktiska mellanskolan

es = enskild skola

rs = realskola

/. //. = för flickor

SK = 1946 års skolkommission

/. g. = för gossar

småsk.sem. = småskoleseminariet

/. kv. el. = för kvinnliga elever

SOU = statens offentliga utredningar

/. mani. el. = för manliga elever

srs = samrealskolan

fsk. sem. = folkskoleseminariet

ssk = samskolan

fsk. styr. = folkskolestyrelsen

SU = 1940 års skolutredning

hal = högre allmänna läroverket

tm = tekniska mellanskolan

hf = högre folkskolan insp. = statens folkskolinspektör i. o. = inspektionsområde kg = kommunala gymnasiet

192 Då en skola namnes vid namn, t. ex. srs i Alingsås, avses yttrande från dess kollegium. Om yttrandet kommer från rektor eller enskild ledamot av kollegiet, anges detta särskilt.

FÖRORD

Remissyttranden över 1940 års skolutrednings och 1946 års skolkommissions betänkanden ha i följande omfattning inkommit till skolöverstyrelsen (inom parentes anges det totala antalet av resp. kategorier) : 160 folkskolestyrelser och skolråd (av landets 2.444 skoldistrikt hade 155 anmodats avge yttrande), 44 statens folkskolinspektörer (53), 19 folkskoleseminarier (19), 10 småskoleseminarier (10), 67 högre allmänna läroverk (68), Försvarets läroverk, 4 realskolor (4), 127 samrealskolor (147), 46 kommunala flickskolor (47), 10 kommunala mellanskolor (14), 16 högre goss- och samskolor (17), 2 enskilda mellanskolor (2), 30 högre folkskolor och praktiska mellanskolor (73), Andrea Eneroths högre handarbetsseminarium, Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala och Statens skolköksseminarium. Föreliggande sammanfattning av ovannämnda yttranden upptar också de yttranden, som avgivits av följande organisationer: Allmänna adjunktsföreningen, Flickoch Samskolelärarnas Riksförbund, Lektorernas Förening, Läroverkslärarnas Riksförbund, Städernas Folkskolinspektörsförbund, Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening och Sveriges Överlärarförbund, samt yttranden från följande ämnesföreningar: Kristendomslärarnas förening, Modersmålslärarnas förening, Svenska Klassikerförbundet och Svenska skolkökslärarinnors förening. Även Censorskollegiets yttrande ingår i sammanfattningen. Då den primära bearbetningen av det mycket omfattande materialet måst bedrivas av flera personer, har det tyvärr inte kunnat undvikas, att vissa ojämnheter uppstått i den slutliga sammanfattningen. De ha emellertid sin grund även i den omständigheten, att yttrandena i sig själva förete ofta rätt avsevärda olikheter. I åtskilliga yttranden, särskilt från folkskolinspektörer och från kollegier vid seminarier och större läroverk, ha många av betänkandenas förslag blivit rätt ingående behandlade, medan i andra yttranden, i synnerhet från en del folkskolestyrelser, betänkandena blivit behandlade mycket kortfattat. I några fall har förslaget till omorganisation av det svenska skolväsendet helt summariskt till- eller avstyrkts, utan att en enda fråga ens blivit nämnd. Givetvis ha olika kategorier av remissinstanser icke haft lika stort intresse för alla frågor, och allt detta gör, att citat och redogörelser för deras uppfattningar icke alltid kunnat bli helt lika fördelade i en fråga. 193

En annan snedvridning i proportionerna framträder också: de negativa synpunkterna kunna förefalla ha fått ett för stort utrymme på bekostnad av de till särskilt skolkommissionens förslag positiva. Detta återspeglar emellertid i stort sett yttrandenas egen karaktär. När t.ex. en folkskolinspektör funnit ett förslag värdefullt, har han antingen gått förbi det med några få ord av tillstyrkande eller också vanligen återgett något eller några av skolkommissionens egna argument för förslaget. När han däremot på någon punkt haft en avvikande mening, ligger det i sakens natur, att han känt behov av att, ibland ganska utförligt, få motivera sitt ställningstagande. Sammanfattningen bör f. ö. studeras jämsides med skolkommissionens betänkande, och har därför utarbetats i anslutning till detta. Sålunda överensstämmer kapitelindelningen med betänkandets, och dessutom ha vid de olika avsnitten lämnats sidohänvisningar till motsvarande partier i betänkandet. Ytterligare en ojämnhet i framställningen bör beröras. En del frågor kan synas ha fått större utrymme i sammanfattningen, än deras praktiska betydelse kanske motiverar. Om så skett, har det berott på att sådana frågor fått en utförlig framställning i yttrandena eller behandlats i ett påfallande stort antal yttranden. I några sådana fall är det fråga om mera utpräglade kårintressen. Det hade varit av största värde, om man vid utarbetandet av sammanfattningen hade haft möjlighet att siffermässigt återge, hur åsikterna fördelat sig i olika frågor. En sådan statistik har emellertid icke ansetts lämplig eller möjlig annat än i några få huvudfrågor — icke lämplig i sådana frågor, där alltför få yttranden föreligga, icke möjlig i det stora flertalet frågor: ett tillstyrkande eller avstyrkande har nämligen i många fall skett med så starka reservationer eller så stor tveksamhet, att det visat sig ogörligt att återgiva åsikterna i exakta siffror. Sammanfattningen är på uppdrag av skolöverstyrelsen utarbetad av rektor Arthur Inglander i samråd med folkskolläraren B. Malmberg. Stockholm i juni 1949. Kungl. Skolöverstyrelsen.

A L L M Ä N N A

Det betänkande, som 1946 års skolkommission (SK) avlämnat med förslag till det svenska skolväsendets utveckling, har då det gäller dess allmänna uppläggning mötts av erkännande från vitt skilda remissinstanser. Man har i mycket stor utsträckning funnit det innehålla mycket av v ä r d e : det anses vara rikt på värdefulla uppslag och stimulerande synpunkter, man uttalar sympati med dess ideella patos och humana anda, och man är erkännsam för dess friska initiativ och frejdiga optimism och dess goda vilja att reformera det svenska skolväsendet. Hal i Boden (som företräder en starkt kritisk inställning till »vad som nog får betraktas som det centrala i förslaget, nämligen utformningen av den s. k. enhetsskolan») säger i sitt yttrande: »1946 års skolkommissions betänkande är rikt på uppslag och synpunkter och kommer säkerligen att på många sätt verka stimulerande och befruktande på den fortsatta diskussionen om vår skolorganisations framtida gestaltning. Det är synnerligen tacknämligt, att Kommissionen, vilken huvudsakligen består av ickeskolmän, velat lägga ned så mycken ospard möda på att försöka tränga in i det myller av problem, som vårt skolväsen rymmer.» Även hal i Majorna i Göteborg hör till dem som trots betänkligheter på viktiga punkter ger uttryck för en allmän uppskattning av SK:s betänkande: »Särskilt anser (kollegiet) sig böra framhålla det förtjänstfulla i att skolkommissionen sökt gå till grunden med skolproblemen och icke ryggat tillbaka för moderna idéer på uppfostrans område samt att kommissionen uppfattat

S Y N P U N K T E R

skolan icke såsom en enbart kunskapsmeddelande organisation utan fastmer såsom ett medel till ungdomens fostran i vidare bemärkelse. Kollegiet anser också att nya metoder och vägar böra beträdas för att göra denna fostran så fullödig som möjligt. Kommissionens förslag till ökad omvårdnad om lärjungarna, större frihet för läraren i hans arbete, bättre hjälpmedel, vidgade möjligheter till försöksverksamhet och experiment på skolans område, vill kollegiet därför helt ansluta sig till. Det flerstädes dokumenterade intresset för skolväsendets förbättrande i bygder, som hittills av olika skäl måst dragas med otillfredsställande skolförhållanden, må även särskilt framhållas.» Insp. i Sydskånes östra i. o. anför: »Den största förtjänsten hos SK:s förslag är enligt min mening, att det avser en allmän genomgripande utvidgning av landsbygdsungdomens utbildningsmöjligheter. Det måste därför läggas stor vikt vid att den planerade skolreformen genomföres med vederbörligt hänsynstagande till landsbygdens speciella förhållanden och befintliga skolorganisation.» I likhet med övriga folkskolinspektörer framhåller insp. i Älvsborgs södra i. o. de mycket stora svårigheter, som komma att möta, när SK:s reformprogram skall realiseras, men säger också: »Som ett allmänt omdöme om förevarande betänkande och de däri givna förslagen skulle jag vilja framhålla, att man imponeras av den målmedvetenhet och djärvhet, som besjälat kommissionen vid utformandet av sitt skolprogram. Lika imponerad blir man tillika av att en parlamentarisk utredning kunnat ägna sådant intresse och sådan omsorg åt de rent pedagogiska frågorna, som behandlas i betänkandet.» De flesta folkskolinspektörer rikta kritik även mot väsentliga punkter i SK:s 195

betänkande men önska dock ett principbeslut snarast i enlighet med de riktlinjer SK dragit upp för en fortskridande skolreform särskilt med hänsyn till skoldistriktens möjligheter att planlägga skolväsendets utveckling för den närmaste framtiden. Insp. i Jämtlands södra Lo. skriver: »Med hänsyn till den pågående planläggningen för omfattande skolbyggnadsföretag, för lärarutbildningen m. m. är det av vikt, att skolans mål är klart fixerat och att den framtida utvecklingen av skolväsendet kan förutses och överblickas. Ett principbeslut angående riktlinjerna för denna utveckling är därför en trängande angelägenhet. Det av 1946 års skolkommission framlagda förslaget till den obligatoriska skolans framtida organisation måste, enligt min uppfattning av detsamma, betecknas såsom framsynt, riktigt och i sina huvuddrag ofrånkomligt.»

Rektor vid fsk.sem. i Luleå har i flera av förslagets punkter en från SK avvikande uppfattning men gör följande uttalande: »Kommissionen har i sin vidlyftiga utredning visat stor uppslagsrikedom och ivrig målmedvetenhet. Betänkandet har en energiskt framförd, stundom bestickande argumentation och dess förslag bärs upp av en frisk optimism, som är mycket medryckande.»

Trots att stora delar av förslaget enligt hans mening ha önskedrömmens karaktär och bygga på alltför stor tilltro till den moderna psykologiens och pedagogikens ofelbarhet, anser han att principbetänkandet bör läggas till grund för ett riksdagsbeslut. Villkoret för den nioåriga skolplikten bör dock vara, att barnen få möjlighet att bo hemma under de sex första skolåren, och förslagets förverkligande bör ske genom försöksskolor och provanordningar, icke plötsligt och på bred basis. Följande allmänna synpunkter på SK:s förslag, vilka anföras av fsk.styr. i Gävle, överensstämma nära med synpunkter, 196

som framföras av folkskolestyrelserna i Malmö, Borås och Sundsvall: »Folkskolestyrelsen uttalar sin principiella anslutning till skolkommissionens planritning till en ny skolorganisation men betonar samtidigt önskvärdheten av att en omfattande och i alla avseenden förutsättningslös försöksverksamhet bedrives under övergångstiden. På så sätt skulle hållbarheten av de nya idéerna och metoderna kunna prövas, innan de praktiseras över hela linjen, och de nya formerna kunna växa fram successivt vid sidan av de gamla beprövade.»

Å andra sidan framhålles mycket ofta, att SK varit alltför optimistisk i fråga om lösningen av organisatoriska och pedagogiska problem, att mycket av vad som säges är uttryck för önsketänkande, att det hela är en skrivbordsprodukt utan tillräcklig förankring i verkligheten. Vidare påtalas, att SK:s förslag ofta äro vaga och flytande, och att svårlösta frågor ibland klarats av med ett allmänt resonemang eller ett slagord. Insp. i Stockholmstraktens i. o., som finner betänkandet vara »välskrivet» och äga »populariserande tendens», beklagar dock, »att det i väsentliga delar lider av stor oklarhet beträffande den praktiska utformningen av förslagen. Betänkandet rör sig i alltför stor utsträckning med idealbilder av tänkta förhållanden och sysslar föga med de sidor av vår ofullkomliga värld, som kan erbjuda några svårare problem. Det hade varit önskvärt, att kommissionen i åtminstone någon mån givit exempel på hur dess förslag kommer att verka på mera konkreta förhållanden i mera konkreta skolor och skoldistrikt.»

Särskilt från läroverkshåll har en annan invändning gjorts mot SK:s betänkande i stort: man menar att det icke alltid kännetecknas av en förutsättningslös och allsidig belysning av problemen, utan att SK snarare valt en viss position i en eller annan fråga och sedan sökt draga fram sådana synpunkter och sådant material, som kunnat bestyrka dess

åsikter, men undvikit att låta motsatta synpunkter komma till sin rätt. Tydligt framträder denna syn på betänkandet i den kritik, som man från olika håll riktat mot SK:s redogörelse för amerikanska och andra skolexperiment i den »progressiva skolans» anda. Lektorernas redogörelse

förening

anser, att SK:s

kännande lärare. I denna sin kritik slår SK ofta in öppna d ö r r a r : mycket av vad som föreslås, finns redan i gällande stadgor och metodiska anvisningar. Viktigare än en ny organisation är därför möjliggörande inom den nuvarande organisationens ram av sådana reformer, som trots stadgor och anvisningar ha blivit reformer på papperet.

»därigenom blivit direkt vilseledande. Det hade för SK, bland vars medlemmar åtminstone några måste ha haft tillfälle att förskaffa sig kännedom om den kritik, som riktats mot den 'progressiva skolan', varit lika lätt att hämta utlåtanden även från de riktningar, som icke försvurit sig åt denna pedagogik.»

Fsk.styr. i Skellefteå socken, »som representerar landets största landsbygdsdistrikt med 39 skolor och 155 läraravdelningar», är genomgående rätt kritiskt inställd till SK:s reformprogram och framhåller inledningsvis:

Ytterligare en allmän synpunkt på SK:s betänkande kommer ofta och i vitt skilda remissyttranden till synes: Även om behovet av reformer medges, tycker man, att SK tecknat den gamla skolan i alltför mörka färger och inte tillräckligt uppskattat vad som trots svåra yttre förhållanden redan gjorts av ansvars-

»En god utveckling enligt nuvarande organisationsformer torde även vara tänkbar, om folkskolan förbättras, om de redan nu goda möjligheterna till fortsatta studier för landsbygdens ungdom ytterligare förbättras och yrkesundervisningen rationaliseras och förstärkes. Att föra alla fram till en examen motsvarande realexamen kan icke i och för sig vara ett godtagbart mål.»

FÖRSTA

SKOLVÄSENDET

KAPITLET

OCH

DEMOKRATINS

SAMHÄLLE1

SK:s åsikt, att det svenska skolväsendet bör stå i nära samband med det demokratiska samhälle det skall tjäna, understrykes av ett stort antal remissinstanser. Att skolan skall vara demokratisk och fostra de unga till demokrati anser man vara ett självklart önskemål. I många yttranden från läroverkskollegierna framhålles den synpunkten, att den svenska skolan alltid varit demokratisk såtillvida, att den behandlat alla lika, och att tillgång till högre studier icke varit en de högre samhällsklasserna tillkommande företrädesrättighet. Belysande anser man vara det stora antalet läroverkselever, som varit befriade från eller fått nedsättning av terminsavgiften. I anslutning härtill hälsas därför med tillfredsställelse de redan genomförda eller av SU och SK föreslagna åtgärder, som äro ägnade att bryta ned de ekonomiska och geografiska spärrar, vilka fortfarande hindra många ungdomar från att ägna sig åt högre studier. De högre skolformernas elever böra få åtnjuta skolsocial omvårdnad av samma karaktär som elever i lägre skolor. Sveriges folkskollärarförbund anmäler bestämt en avvikande mening gentemot SK:s uppfattning, att den svenska skolan 1

Jfr Bet. sid. 1—17.

av i dag bär på ett tyngande arv från medeltidens och den gamla ämbetsmannastatens skola och att den alltså icke skulle vara tillräckligt demokratisk. Förbundet menar, att SU i sin historik i »Skolan i samhällets tjänst» gett en allsidigare bild av den svenska skolans utveckling. Sveriges Överlärarförbund instämmer i denna gensaga mot SK och hänvisar till hur snabbt de nya pedagogiska idéerna, främst i U. S. A., Tyskland och Österrike, efter det första världskrigets slut nådde vårt land och befruktat den pedagogiska utvecklingen här. Städernas Folkskolinspektörs förbund anser att SK:s uppfattning om den nuvarande skolans motsättning till samhället möjligen kan gälla den högre skolan men ej folkskolan, som särskilt i större och medelstora städer anpassats efter moderna krav, även om det icke heller här har lyckats att genomdriva »den angelägnaste av alla reformer»: en minskning av klassernas storlek. Om man alltså å ena sidan icke vill instämma i SK:s uppfattning, att »vår skola, sådan den ter sig i dag, i skilda avseenden är en produkt av andra samhällsformer än demokratins och därför på många sätt står i motsättning till det

samhälle den skall tjäna» (Bet. s. 2 ) , så vill man å andra sidan gärna medverka till en fortsatt demokiatisering av skolan. Men man påtalar på många håll oklarheten i SK:s användning av ordet demokrati.

ningsmetoder än hittills tillämpade skola underlätta skolans uppgift såsom fostrare av friare men ansvarsmedvetna medborgare i ett demokratiskt samhälle. — Särskilt värdefullt anser jag vara, om skolan tillätes att mera än vad nu är fallet anpassa sig efter de olika bygdernas behov och förhållanden.»

Särskilt i läroverkskollegiernas yttranden framträder en opposition mot SK:s uppfattning, att skolan skulle bli mer demokratisk, om elever av olika begåvningsgrad undervisas tillsammans. Ett sådant tillvägagångssätt kan tvärtom bli högst odemokratiskt, om det får till följd, att alla stöpas i samma form och de mest begåvade hämmas i sin utveckling.

Insp. i Östergötlands östra i. o. sympatiserar med SK:s inställning till skolan som fostrare av samhällsmedborgare men visar — liksom en del övriga inspektörer

Sveriges yngre läroverkslärares förening ansluter sig till önskemålet om en fortsatt demokratisering av skolväsendet, »om därmed avses ett undanröjande av sociala, ekonomiska och geografiska hinder för ungdomens utbildning», men anser, »att en nivellering med avseende på begåvning och duglighet icke är förenlig med en demokratisering och därför ej önskvärd vare sig ur samhällets eller individens synpunkt». Hal i Majorna då SK

i Göteborg menar, att

»som mål för den föreslagna 9-åriga enhetsskolan uppsätter att denna för alla skall likvärdigt avslutas (Bet. s. 8), har den därmed icke blott givit stöd åt en allmänt utbredd men falsk uppfattning av ett demokratiskt skolväsen utan rentav uppställt ett ouppnåeligt mål. För ett realistiskt tänkande äro människorna icke likvärdiga med avseende på vare sig sin begåvning eller sin betydelse i samhällslivet. Detta grundfaktum kan icke genom några som helst organisatoriska åtgärder eller teoretiska målsättningar bringas att försvinna. En fostrans värde kan icke dekreteras.» Insp.

i Norrbottens

södra i. o. säger:

»Skolkommissionens önskan att göra skolan till ett instrument för demokratisk fostran av det uppväxande släktet måste hälsas med tillfredsställelse. Som en röd tråd i detta kapitel går förhoppningen om att nya, friare undervis-

— på andra viktiga faktorer, som spela in: »Beträffande Skolkommissionens målsättning — att en blivande skolreform skall anpassa skolan till samhällsutvecklingen och att skolans främsta uppgift är att fostra demokratiska människor — kan i princip ingen invändning göras. Skolan skall efter förmåga bidraga till att ge de unga den fostran de behöva för att kunna väl fylla sin uppgift i ett folkstyrt samhälle. Utan att hysa någon övertro på skolans möjligheter i detta avseende kan man dela Skolkommissionens åsikt att skolan genom tidsutvecklingen kommit att bli betydelsefullare än förut. Det bör dock framhållas, att arvsanlagen, hemförhållandena och i all synnerhet intrycken under förskolåldern äro faktorer av ojämförlig betydelse för karaktärsoch personlighetsdanandet. Ju längre tjänstetid en lärare har, desto större blir hans ödmjukhet inför uppgiften och hans obenägenhet att överskatta sin insats som fostrare.» Kollegiet vid Uppsala yttrar:

folkskoleseminariet

i

»Betänkandet innehåller många principuttalanden och praktiska anvisningar, med vilka kollegiet livligt sympatiserar. Dit hör grundtanken, att skolan bör 'utveckla fria människor, för vilka samarbetet är ett behov och en glädje', samt tendensen att höja den allmänna standarden i fråga om de uppväxandes utbildning och att avhjälpa de sociala orättvisor, som ännu existera på detta område. Speciellt böra, såsom kommissionen framhåller, skolförhållandena för barnen på landsbygden förbättras. Kollegiet instämmer också i förslaget att organisatoriskt förena folkskolan och realskolorna och motsvarande utbildningsanstalter. Å andra sidan kan man ej blunda för det förhållandet, att kommissionen påtagligt överskattat de möjligheter, som den föreslagna skol199

13 Utlåtande

reformen skulle öppna. Kommissionen förutsätter, att lärarhögskolorna genom lämplig undervisning skola kunna utbilda uteslutande ideallärare samt att dessa komma att få elever, som genomgående med intresse och iver kasta sig över de erbjudna utbildningsmöjligheterna. De praktiska erfarenheterna inom skolor och folkrörelser ge ej stöd för så vittgående förhoppningar.» Stockholms

folkskoledirektion

värderar

de i flera väsentliga hänseenden

djup-

gående undersökningar och bedömanden SK:s principbetänkande innehåller och anför: »Kommissionens sociala samhällssyn, dess uppfattning om skolans ställning och uppgifter i det demokratiska samhället och dess strävan att i skolarbetet levandegöra aktuella reformpedagogiska rön torde vinna allmänt erkännande och odelad anslutning. Men det är uppenbart och har även av kommissionen förutsatts, att en skolreform enligt de angivna riktlinjerna — även om den sker i etapper — måste i praktiken möta komplicerade problem.» — Direktionen framhåller också, att den tveksamhet och de erinringar, som direktionen i vissa frågor framför, icke få undanskymma, att direktionen helt biträder de av kommissionen framlagda förslagens idéinnehåll och syfte. Direktionen delar också uppfattningen, att skolväsendets omfattande utbyggnad under det nästkommande decenniet nu nödvändiggör ett ställningstagande i princip till den nya skolorganisationen, varav helt naturligt följer, att lösningen av ett flertal detaljproblem får bli beroende av fortsatta undersökningar och en kommande försöksverksamhet.» Då SK i sitt krav på skolans fostran av de unga till demokratiska människor så starkt understryker behovet av respekt för de ungas frihet och självständighet, och menar, att fostran alltså icke får vara auktoritär, mötes detta av invändning från flera håll. Sveriges Överlärarförbund anser, att auktoritativ uppfostran, åtminstone på ett tidigare stadium, helt enkelt är ofrånkomlig: »I allmännaste betydelse är uppfostran hela den process, varigenom ett nytt släkte växer in i det äldres kulturmiljö, och i egentlig bemärkelse de vuxnas avsiktliga påverkan på de växande för att bilda dem i en viss riktning.

200 På grund härav innebär uppfostran alltid en begränsning av uppfostringsobjektens frihet . Deklarationen att skolans främsta uppgift är att fostra demokratiska människor bör alltså förtydligas med förklaringen, att det gäller människor, som erkänner och hyser respekt för de grundvärden, som bildar kärnan i vad som hittills kallats västerländsk kultur.» Städernas

Folkskolinspektörs

förbund

hyser en liknande uppfattning: »Barnen böra sålunda lära sig att respektera både föräldrars och lärares liksom senare samhällets auktoritet, sådan denna tar sig uttryck i givna normer och gällande lagar.» Även Läroverkslärarnas Riksförbund understryker, att skolan vid sin påverkan av individen i viss riktning måste »ta avstånd från en renodling av begreppet 'icke auktoritär fostran', som skulle innebära, att skolan ställde sig helt neutral i förhållande till olika livsideal». »Skolans främsta uppgift blir att fostra demokratiska människor», säger SK och deklarerar sedan, att undervisningen inte får vara auktoritär, vilket den skulle bli, om den ställdes i en politisk doktrins tjänst, vore denna doktrin än demokratins egen. Fsk.styr.

i Hälsingborg

frågar:

»Är detta riktigt? Om man överhuvudtaget skall syssla med samhällsåskådningsfrågor i skolan — och kommissionen vill ju tilldela samhällskunskapen ett avsevärt ökat utrymme i framtidens skola — hur skall man kunna undgå att ta ställning för eller emot tidens båda fundamentala politiska principståndpunkter? Vad skall man lära de unga i demokratiens skola, om icke en levande demokratisk livssyn? Det sista halvseklets europeiska historia bär sannerligen mer än tillräckligt vittnesbörd om faran av en 'objektivitet till döds'. Det innebär ingalunda något politiserande, om en lärare efter bästa förmåga söker 'hos lärjungarna grundlägga vördnad och aktning för vårt folks och mänsklighetens kulturarv, för människovärde, frihet och fred'. Men det innebär otvivelaktigt en förkunnelse av sant demokratiska ideal.» Ytterligare

synpunkter

på

skolans

fostran återges i det följande kapitlet.

ANDRA

KAPITLET

SKOLANS M Å L 1

Vad SK har att säga i fråga om skolans mål har i stort sett mötts med instämmanden. Allmänt anser man, att det är med rätta som SK har betonat värdet av elevernas fysiska och psykiska fostran. Visserligen anser man, att SK därigenom icke inför några nya synpunkter på skolans arbete och målsättning. »Man kan säga, att praxis har kommit till uttryck i Skolkommissionens 10 punkter», menar sålunda insp. i Östergötlands östra i. o. Även om det alltså inte är fråga om något nytt, förtjänar det dock enligt Städernas Folkskolinspektörs förbund »att aktualiseras och vinna allmän anslutning.» Om det sålunda i allmänhet icke råder några meningsskiljaktigheter ifråga om SK:s allmänna program för skolans fostran, önskar man dock på sina håll särskilt understryka en eller annan synpunkt. SK har på tal om omvårdnaden om eleverna framhållit betydelsen av ett gott samarbete mellan skola och hem. Denna önskan delas av många. En del yttranden betona dock, att skolan icke ensam kan påtaga sig ansvaret för de ungas fostran. Insp. i Göteborgstraktens i. o. säger: * även en utbyggd och omorganiserad skolas möjligheter äro begränsade. Utan stöd 1

Jfr sid. 10—20 och Bet. sid. 18—38.

av hemmen och fasta normer för människornas livsförsel måste även den bästa skola komma till korta. Det hade därför varit önskvärt, att hemmens ansvar för de ungas fostran betonats mera än som skett. Önksvärt vore även, att i läroplanen för skolan eller annan skolförfattning i sammanfattande form angåves, vad som är skolans mål, och att därvid även skolans och hemmets förhållande till varandra komma till uttryck. Vad skolutredningen i detta hänseende föreslagit som inledning till läroplanen synes täcka dessa önskemål».

Frågan om föräldramöten beröres på några håll. Västerviks läroanstalt för flickor förordar, att dessa göras mindre högtidliga och i stället ges en prägel av »samkväm med underhållning och en intim diskussion». Lundsbergs skola föreslår, att skolöverstyrelsen genom en pressombudsman korrigerar vilseledande uppgifter i pressen, vilka äro ägnade att underblåsa en avog inställning mot skola och lärare. Ett ofta förekommande påpekande är, att SK:s önskan om en bättre mental omvårdnad om eleverna är tämligen illusorisk med den storlek, som klasserna f. n. ha. Så länge en lärare har 30—35 elever i sin klass anses han ha mycket små möjligheter att ordentligt lära känna varje elev, dennes hemförhållanden och andra för honom speciella faktorer så väl, att han skall kunna äga möjlighet att verkligen ta hand om varje elev och »hjälpa honom att övervinna sina svå201

righeter, att finna rätt på sig själv och hjälpa sig själv» (Bet. s. 2 4 ) . Då frågan om klassernas storlek har betydelse även i andra sammanhang, framför allt i fråga om skolans arbetssätt, hänvisas vidare till vad som säges därom i kap. 4 : II, 6. Vid sidan av det allmänna erkännande, som mött SK:s synpunkter på skolans målsättning, ha emellertid även ett par starkare invändningar gjorts. Den ena gäller, vad SK sagt i fråga om studiefostran. Man medger, att det ligger ett stort värde i att eleverna fostras till att lära sig arbeta självständigt och metodiskt, att få en »riktig studieteknik» och »riktiga studiebanor». »Uppodlandet av den allmänna omdömesförmågan, träning för självständig åsiktsbildning är a och o i all medborgarfostran» (Bet. s. 2 6 ) . Mot detta har man i och för sig intet att invända. Sveriges folkskollärarinneförbund anser, att SK med rätta lägger stor vikt vid studiefostran: »Goda studie- och arbetsvanor, vunna genom övning att planera och ta ansvar för sitt arbete, att koncentrera sig och inte ge tappt inför svårigheter, att känna arbetsglädje inte bara inför ett lyckat resultat utan i själva arbetet, och i övervinnandet av svårigheterna, är inte bara till fördel för skolans arbetsresultat utan är dessutom något av det värdefullaste skolan kan ge de unga med sig ut i livet.»

I fortsättningen av det citerade yttrandet uttalas det emellertid, att SK är alltför optimistisk, då det gäller »den allmänna målsättningens avvägning efter elevernas förmåga — och lärarnas — och de resurser skolan kan räknas att förfoga över». Hal i Kristianstad citerar vad SK sagt i fråga om skolans studiefostran: »Vetenskapen som upplevelse kan redan i skolan få livsinriktande betydelse för en elev, som fått kasta en blick in bakom förlåten eller fått en aning om de stora perspektiven, det förutsättningslösa sanningssökandet, det mödo-

samma detaljarbetet, försöken till syntes och — ytterst — den ständiga gränsförskjutningen mot det okändas vidder,»

och fortsätter: »Kollegiet vill ifrågasätta om man ens i undantagsfall kan nå ett sådant mål på detta åldersstadium — det gäller ju den obligatoriska grundskolan — eller föra fram eleverna till 'en sammanhängande vetenskaplig världsbild' (sid. 30). Det synes kollegiet, som om genom dylika uttalanden och krav på skolan, vetenskapen utsattes för ett allvarligt inflationshot.»

Vad Sveriges Överlärareförbund yttrar i denna sak torde vara typiskt för en vida spridd uppfattning bland remissinstanserna : »Vad skolkommissionen i detta kapitel (Bet. kap. 2) säger om elevernas studieteknik och studievanor synes innebära en betydlig överskattning av såväl skolans som barnens genomsnittliga möjligheter. De framställda kraven synes överlärarförbundet mest tillämpliga för de osedvanligt högt begåvade eleverna. Tillräcklig hänsyn synes icke ha tagits till de medelmåttiga och de mindre väl begåvade eleverna, vilka framdeles såväl som nu utgör majoriteten i våra klasser, något som bör beaktas vid uppgörandet av de definitiva kursplanerna.»

Flera folkskolinspektörer, som framhålla liknande synpunkter, mena att vad SK säger om studiefostran möjligen kan ha sin tillämpning på gymnasiestadiet, men att det är ett uttryck för alltför höga tankar om elevmaterialet på de lägre skolstadierna. I sammanhang härmed påpekar Städernas Folkskolinspektörsförbund, att inte heller lärarens krafter och möjligheter böra överskattas. Som belysande för folkskolinspektörernas åsikt om de uppgifter och problem, som skolan enligt SK ställes inför genom samhällets demokratisering, kan anföras vad insp. i Sydsmålands mellersta i.o. skriver. »Omvårdnad, allmänbildning, hälsofostran, personlighetsdaning etc, allt detta söker förvisso skolan av i dag i mån av sina resurser att ge sina elever. Man vill emellertid gärna

understryka, att skolans resurser borde ökas, så att den på ett bättre sätt skulle kunna fylla sin uppgift inom hithörande områden. Lärarens psykologiska skolning lämnar således åtskilligt övrigt att önska, och en förbättring i detta avseende är sålunda ofrånkomlig.» I många landsbygdsskolor äro de yttre anordningarna ytterst bristfälliga. Mångenstädes äro de stora, ohanterliga klassavdelningarna ett svårt hinder. Läraren kan omöjligen hinna med någon form av individuell undervisning, än mindre någon särskild psykisk omvårdnad, även om han skulle finna sådan behövlig. Framställda krav om ändring till det bättre avfärdas med hänvisning till bristande ekonomiska resurser, påpekar inspektören och frågar, om vi kunna anses ha råd att förlora de andliga värden, som gå till spillo genom att vi på grund av för stora klasser icke kunna ge barnen den omvårdnad, som de skulle vara i behov av. Han fortsätter: »När SK talar om studiefostran, måste man nog säga, att den — åtminstone när det gäller folkskolan — har alltför höga tankar om elevmaterialet. Att sovra och bedöma ursprung och värde hos insamlat material kan man möjligen fordra av elever på gymnasiet men givetvis inte av elever i folkskolan. Vid läsning av betänkandet får man inte så sällan en känsla av att det är tanken på gymnasiets behov och möjligheter, som framför allt föresvävat SK Skolan torde icke ens efter den föreslagna reformen kunna uträtta underverk i fråga om studiefostran.» Vad rektorn vid folkskoleseminariet i Karlstad efter samråd med lärarkollegiet yttrar i anknytning till betänkandets båda första kapitel kan sägas vara representativt för seminariekollegiernas inställning till SK:s riktlinjer för framtidens skola: »I princip ansluter jag mig till synpunkter, som varit vägledande för kommissionen. Önskvärdheten av att närmare anpassa skolan efter det moderna samhällets krav, att göra den lättare åtkomlig för olika medborgargrupper samt att öka kontakten mellan skola och

hem är odiskutabel. Starka skäl tala för en utsträckning av den obligatoriska skoltiden till nio år. Även tanken att inom ramen av en nioårig enhetsskola söka anpassa undervisning och utbildning efter olika elevers förutsättningar och intressen är tilltalande. Likaså hälsas förslagen till åtgärder, ägnade att förbättra den mentala omvårdnaden av eleverna, med tillfredsställelse.» I fråga om förslagen till den praktiska utformningen av den nya skolan framföras emellertid här samma erinringar som i många andra remissvar: SK:s överskattning av lärarnas möjligheter liksom av elevernas förutsättningar och allmänna mognad, övervärderingen av de s. k. nya undervisningsmetoderna, de heterogena klassernas menliga inverkan, behovet av hjälpklasser och helst särskilda klasser för lärjungar med markant långsamt arbetstempo och speciellt behov av handledning. Dessa erinringar sluta med följande ord: »Om någon sådan form av linjedelning utöver hjälpskolan ej kan förekomma, finnes ingen annan möjlighet att i någon större utsträckning uppfylla de förväntningar på individuell undervisning, som skolkommissionen ställer, än att undervisningsavdelningarna starkt reduceras. Annars kommer mycken tid att gå till spillo, och en avsevärd sänkning av bildningsmålet blir följden.» Fsk.sem. i Falun instämmer livligt i SK:s synpunkter på den estetiska fostran i framtidens skola: »Det samarbete, som främst på gymnasiet men även i den nioåriga grundskolan föreslås inom ämnena samhällsteori, litteraturhistoria, kyrkohistoria, konsthistoria och musikhistoria i avsikt att belysa olika tidevarvs sociala och andliga värderingar och huru dessa kommer till uttryck i skönlitteratur, konst och musik, bör kunna bli av stort värde. Med stöd av uppläsningar, ljusbilder, skivkonserter (eventuellt levande musik, utförd av lärare och elever) samt i större samhällen musei-, utställningsoch konsertbesök bör denna form av samlad undervisning ha stora möjligheter att ge eleverna förståelse för olika stilriktningar och väcka deras sinne för vad som är god konst.»

Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse säger sig inte i allt dela SK :s syn på skolan av i dag men vill dock helt ansluta sig till den i betänkandet tecknade målsättningen för framtidens skola: »De tio uppgifter, vari detta program sammanfattats, och den tyngdpunkt, som därvid lagts på skolans fostrande gärning, synas vara väl ägnade att tjäna till ledning vid uppläggandet av enhetsskolans undervisning och fostran. Ehuru programmet inte är nytt för vare sig svensk skoltradition eller västerländska kultursträvanden i allmänhet, förtjänar det dock att aktualiseras och vinna allmän anslutning.»

Madesjö folkskolestyrelse nämner en rad svårigheter, som komma att möta även den reformerade skolan vid dess strävan att nå det eftersträvansvärda målet, men skriver dock: »Kommissionens uppfattning om skolväsendets ställning och betydelse i vårt demokratiska samhälle samt om skolans målsättning delas sannolikt av flertalet svenskar och till betänkandets synpunkter ansluter sig skolstyrelsen utan reservation. Den allsidighet, som man vill sträva efter att nå genom skolans undervisning och uppfostrande inflytande på det uppväxande släktet är väl värt de offer man måste vara beredd att ge, även om man icke helt lyckas nå de mål, kommissionen utstakar.»

Även i yttrandena från läroverkskollegierna framhålles ofta, att målet av SK satts för högt och ställer så stora fordringar på både lärare och elever, att det knappast kan omsättas i praktiken. Detta gäller i fråga om såväl fostran som undervisning. Då det gäller skolans fostran påtalar man ofta, särskilt på läroverkshåll, att SK visat en tendens att undervärdera kunskaper och skjuta skolans uppgift som kunskapsmeddelare i bakgrunden. Vasa rs i Stockholm hävdar, att SK »genom att dra upp en skarp gräns mellan fostran och undervisning — kommit att snedvrida ett problem, som i verkligheten torde ligga mycket enklare till.

204 En dylik gräns existerar näppeligen». Ty, som kf i Karlstad uttrycker sig, »personlighetsdaningen främjas framför allt av det dagliga, samvetsgranna arbetet». Srs i Nora menar dock i skarp motsättning härtill, att »kurserna i de flesta ämnen kunna beskäras till förmån för personlighetsdaning». Läroverkslärarnas Riksförbund påpekar också, att SK lägger »större vikt vid en studiefostran, som gör de unga förtrogna med vägarna till kunskapernas förvärvande, än vid själva kunskaperna», och fortsätter: »Hur beaktansvärda dessa synpunkter än må vara, så utgör de dock endast en sida av den sanning, som måste hållas i sikte, när skolans målsättning och arbete diskuteras. Till den andra sidan hör värdet av fasta kunskaper, ett värde, som SK i -india sammanhang erkänner men enligt riksförbundets mening bör starkare understrykas. De fasta kunskaperna äro ej blott nödvändiga för att den grund skall läggas, som erfordras för ett fortsatt studiearbete i den ena eller andra formen. Medvetandet om att kunna något ordentligt hör också till det som gör arbetet lustbetonat, medan löslighet i kunskapsförvärvet skapar olust och dåliga arbetsvanor. Och även om skolans fostrande verksamhet skall syfta till att göra eleverna självständiga, får man ej glömma bort, att till barnaåldems naturliga behov hör ett visst mån av underordnande under en auktoritet, som med en förening av fasthet och vänlighet upprätthåller det mått av ordning och disciplin, som är en förutsättning för god trivsel.»

Den andra punkten i SK:s program för skolans mål, som blivit föremål för kritiska invändningar eller kompletterats med påpekanden i en eller annan riktning, är den, som gäller de ungas personlighetsdaning. SK anser, att »den fria personlighetsdaningen måste betraktas som skolans angelägnaste uppgift» (Bet. s. 22). Mot detta har man i sak intet att erinra. Men man påtalar i vitt skilda remissyttranden, att SK i sitt program för de ungas fostran talar så mycket om

deras frihet och så litet om plikt och lydnad. I åtskilliga yttranden hävdas det, att den frihet och självständighet, som SK sätter upp som mål för skolans fostrande verksamhet, bör kompletteras med hänsyn, ansvarskänsla, pliktuppfyllelse, trohet i arbetet. Srs och kg i Falköping säger därom: »Skolans viktigaste uppgift är ju att fostra för livet. Men livet är arbete, sällan lustbetonat. — Ungdomen behöver icke endast frihet utan också auktoritet, ledning och klara normer, vilket allt många gånger fastslagits av den psykologiska forskningen, och den praktiska erfarenheten av skolans arbete pekar i samma riktning — — — en syntes mellan frihet och auktoritet skapar den bästa jordmånen för skolans fostrande gärning.»

Allmänna adjunkts föreningen anser det angeläget betona, att »den frihet, som skolan skall fostra till, måste vara en frihet under ansvar. Friheten får inte utvecklas till självsvåld . . . » Föreningen fortsätter: »I uppfostran ingår även att lära sig lyda. Man gör inte de unga någon tjänst, om friheten i skolan blir så stor, att eleverna senare få svårt att anpassa sig i samhället. Även om kraven på lydnad och disciplin i forna tiders skola gått för långt måste man akta sig för att gå till överdrift åt andra hållet, vartill tendenser inte saknats under senare tid. Erfarenheten visar också, att en lärare, som upprätthåller disciplinen, uppskattas mera av eleverna, än en lärare, som ger dem allt för stor frihet. Självfallet är, att lärarens auktoritet måste utövas på olika sätt gentemot elever på olika åldersstadier. Målet för skolans disciplin bör vara att hos eleverna successivt utveckla förmågan av självdisciplin och självansvar.»

Risken för att friheten skall urarta till självsvåld, om den ej kompletteras med krav på ansvar, lydnad och disciplin i skolans målsättning, har på flera håll påpekats. I detta sammanhang kan också nämnas, att man i många yttranden har beaktat de disciplinära svårigheter, som kunna uppstå, genom att ingen möjlighet kommer att finnas att från den obli-

gatoriska enhetsskolan avskilja sådana elever, som allvarligt störa ordningen i skolan. Läraren måste få disciplinskapande medel till sitt förfogande såsom ersättning för ägan i folkskolan eller relegationsmöjligheten i läroverket. Då det gäller SK:s program för skolans fostran, klagas det i åtskilliga yttranden över att det hela är för vagt och konturlöst och hållet i allmänna ordalag. När sålunda SK talar om att »skolans arbete bör inriktas på att befrämja en fri och harmonisk utveckling av alla sidor av elevens personlighet» (Bet. sid. 3 f.), ifrågasätter srs i Askersund, om »alla sidor av personligheten äro värda att befrämjas», och ställer utan att ta ståndpunkt den kristna etikens syn på 'människan mot den rousseauanska. Då man kritiserar SK för att röra sig med alltför allmänna talesätt, är det särskilt två ting man önskar få klarhet i. Det ena gäller kravet på att skolan skall fostra demokratiska människor. Man menar, att denna målsättning är för obestämd, eftersom demokrati är ett mångtydigt begrepp. »Det bör klart och tydligt utsägas», menar srs i Falköping, »att vår kultur vilar på arvet från antiken och kristendomen. Om skolan kan bibringa eleverna de kristet humana grundsatser, som äro grundläggande för vår västerländska kultur, så blir den också en mäktig hävstång för sund och stark demokrati.» Den andra invändningen mot SK :s program för skolans fostran ansluter sig till vad som sades i det senast citerade yttrandet. Hal i Kalmar ger uttryck för en uppfattning, som med större eller mindre skärpa kommer till synes i ett mycket betydande antal yttranden från alla kategorier: »— i fråga om lärjungarnas fostran saknas en väsentlig faktor, nämligen hänvis-

ningen till en fast grundad sedelag. Det talas mycket om etik och bestämda handlingsnormer, men bådadera sakna angiven förankring. I månhet om individens frihet har kommissionen gått så långt, att den icke velat anbefalla någon bestämd etik som grundfäste utan stannat vid en allmänmoral utan närmare antytt innehåll. På tal om kristendomsundervisningen och skolans morgonbön kommer denna osäkerhet och oklarhet särskilt till synes. I stället bör alltjämt, i samklang med 1919 års undeivisningsplan för rikets folkskolor och gällande läroverksstadga, understrykas vikten av lärjungarnas fostran på kristen grund.» Insp. i Närkes hänvisat

till

ningsplan

säger

i. o. menar, att då SK

vad

1919 års

om

undervis-

kristendomsunder-

visningens mål, borde den också ha erinrat om att det däri stadgas, att denna undervisning skall ske på ett sätt som kan främja lärjungarnas sedliga och religiösa

utveckling.

SK har

drivit sitt

krav på objektivitet i kristendomsundervisningen så långt, att »— — — skolan inte får påverka sina lärjungar i riktning mot en kristen livsåskåd-

ning. Detta är utan tvivel i dagens läge en mycket allvarlig fråga. För den som i den kristna livsåskådningen ser den mest bärande grundvalen för vår västerländska demokrati, är det inte så lätt att acceptera kommissionens ståndpunkt. Och kan demokratins skola i längden hävda sin ställning som sådan, om den inte vilar på kristen grund?» Även Läroverkslärarnas Riksförbund betonar den roll kristendomen bör spela i skolans arbete för de ungas personlighetsdaning, och betraktar det som »en väsentlig och ofrånkomlig uppgift för skolan att påverka de unga till en sådan människouppfattning och livsinställning, som med sina rötter i arvet från antiken och det kristna arvet är kärnan i vår kultur och grundvalen för humanitet och demokrati i västerländsk mening.» I samband med dessa synpunkter komma åtskilliga yttranden in på den betydelse, som morgonandakten kan få för de ungas personlighetsdaning. För vad som säges därom och om kristendomens roll i fostran överhuvudtaget hänvisas till kap. 4 : IV, 8.

TREDJE

ENHETSSKOLA

/ . Begreppet SK:s förslag att generellt sammanslå småskola, folkskola och realskola till en enhetsskola, i vilken alla elever åtnjuta i stort sett samma undervisning fram till klass 9, då en differentiering på olika linjer tankes skola ske, har i de yttranden, som komma från folkskolestyrelserna och skolråden, praktiskt taget utan reservation tillstyrkts. I några få fall göres endast den erinringen, att man gärna såge att den föreslagna enhetsskolan fortfarande finge bära det traditionella namnet folkskola. Någon diskussion av begreppet enhetsskola förekommer knappast någonstädes i dessa yttranden. I de fåtaliga fall, där man i dessa yttranden har framlagt något motiv för sitt tillstyrkande av en enhetsskola, har man nöjt sig med att påpeka, att den synes kunna bidraga till att ge landsbygdens barn bättre utbildningsmöjligheter. Sveriges folkskollärarförbund erinrar om sin sedan gammalt hävdade åsikt, att »den nuvarande dubbla anknytningen mellan folkskola och läroverk, efter 4:e respektive 6:e skolåret, innebär stora olägenheter i organisatoriskt och pedagogiskt avseende», och hänvisar till att folkskolans lärarorganisationer alltid 1

Jfr sid. 21—26 och Bet. sid. 39—45.

KAPITLET

OCH

SKOLPLIKT

enhetsskola.* hävdat uppfattningen, »att de högre skolorna bör bygga på en sexårig, odifferentierad grundskola», och att de ha »motsatt sig parallellskolsystem redan efter fjärde skolåret». Förbundet anser till följd 'därav, att SK:s förslag till nioårig enhetsskola, omfattande ett sexårigt grundstadium och ett treårigt realskolstadium, är »en principiellt riktig lösning av enhetsskolproblemet». Sveriges folkskollärarinneförbund delar denna uppfattning. Den föreslagna enhetsskolan har »många tilltalande drag. Den har en önskvärd demokratisk prägel.» En fullständig enhetsskola i varje kommun »skulle utsträcka möjligheterna att erhålla realskolebildning till varje svensk flicka och pojke, som kan tillgodogöra sig en sådan utbildning». En enhetsskola skulle innebära »en rationellare samordning» mellan folkskolans och realskolans kurser, vilket länge varit ett önskemål från folkskolans lärare, och den skulle göra de irriterande och pressande inträdesprövningarna till läroverk obehövliga. Slutligen tror förbundet, att en för alla barn gemensam skolform skulle hindra elever med svagare teoretiska förutsättningar att »av sociala skäl inrikta sig på den teoretiska realskolelinjen».

Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges Överlär areförbund och Städernas F olkskolinspektörs förbund ha i likhet med folkskolestyrelserna och skolråden nöjt sig med att helt allmänt tillstyrka förslaget om en enhetsskola utan att närmare gå in på problemet. Av det 30-tal statens folkskolinspektörer, som tillstyrkt ett principbeslut om enhetsskola, ha de flesta icke ansett sig behöva motivera sin ståndpunkt. Några ha understrukit de sedan länge framförda skälen för en enhetsskola. I allmänhet har frågan om denna i yttrandena berörts i samband med den nioåriga skolplikten, vilket även delvis framgår av några citat, som må anföras. Insp. i Tornedalens i. o. skriver: »Ett principbeslut om en nioårig obligatorisk enhetsskola enligt skolkommissionens förslag synes mig vara i hög grad önskvärt. Dess genomförande skulle dock komma att möta mycket stora praktiska svårigheter, särskilt i glest befolkade bygder.»

Insp. i Dalames östra i.o. ansluter sig »oförbehållsamt till förslaget om en nioårig obligatorisk enhetsskola och finner planläggningen för densamma mästerlig». Han konstaterar, att förutsättningarna för enhetsskolans genomförande självfallet äro mycket olika i olika delar av landet, men att — efter kommunindelningsreformens genomförande — varje skoldistrikt inom Dalarnes östra i.o. kan uppbära den nya skolorganisationen. Han slutar: »Riksdagen bör snarast fatta principbeslut angående den nioåriga enhetsskolan och skoldistrikten snarast beredas tillfälle att experimentera sig fram till livsdugliga skolformer med tjänlig linjeuppdelning och differentiering.»

Efter att ha förordat nioårig skolplikt säger insp. i Värmlands västra i. o.: »Kommissionens förslag om en enhetlig skola för hela landet innebär enligt min mening en god lösning av skolfrågan för städernas och

tätorternas del. För landsbygden torde reformen icke få den betydelse, som kommissionen avsett.»

Styrkan i förslaget om en nioårig enhetsskola ligger däri, menar insp. i Hallands norra i. o., att den nuvarande parallellismen mellan högre och lägre skola försvinner och att skolan som helhet får en utformning, som i sig innesluter den nuvarande realskolan. Insp. i Sydskånes östra i. o. redogör för begreppet enhetsskola och säger sig inte kunnat finna, att det föreligger någon principiell skillnad mellan uppfattningen av enhetsskolans begrepp i SU:s och SK:s förslag. Till sist insp. i Östergötlands

östra i.o.:

»När det gäller organisationen av vårt skolväsen, torde ingenstädes längre tvekan råda om behovet av enhetlighet. 1946 års Skolkommission företräder en radikal uppfattning och föreslår en generell sammanslagning av folkskola och realskola till en skolenhet. Denna lösning synes ur demokratisk synpunkt vara den enda riktiga.»

Några seminarier ha i sina yttranden berört enhetsskolan. Fsk.sem. f. mani. el. i Stockholm ansluter sig i princip till planen på en obligatorisk 9-årig enhetsskola — »i den mån nationalekonomiska synpunkter och tillgången på lärare icke lägger hinder i vägen härför». Fsk.sem. i Växjö tillstyrker också i princip den nioåriga enhetsskolan men betonar, att denna skola med dess angivna målsättning kan förverkligas endast under förutsättning att ett hjälpklassystem överallt utbildas. Det må vara tillräckligt att ur skolstyrelsernas yttranden anföra följande från fsk.styr. i Linköping såsom typiskt: »Folkskolestyrelsen ansluter sig till skolkommissionens uppfattning att enhetsskoleprincipen bör ligga till grund för den framtida skolorganisationen, att enhetsskolan bör i princip fastställas till 9-årig, samt att de allmänna riktlinjerna för den framtida skolorganisationen böra snarast möjligt fastställas.»

Bland läroverkskollegierna råder det emellertid en ganska utbredd skepsis mot enhetsskoletanken. Av 128 yttranden äro 75 mer eller mindre starkt positiva till förslaget, medan återstående 53 ställt sig antingen negativa eller helt avstyrkande. Uppfattningen om vad som ligger i begreppet enhetsskola visar sig vara mycket skiftande. I somliga yttranden håller man sig strikt till den av SK avsedda innebörden, att enhetsskolan skall vara en organisation, i vilken folkskolan och realskolan generellt sammanslagits till en skolenhet, därigenom att de båda skolformerna uppgått i en icke förrän i det 9:e skolåret differentierad enhet. I andra yttranden har man gett begreppet enhetsskola en mycket tänjbar innebörd, och i ett fall tillstyrker man SK:s förslag till en enhetsskola — m e d ett par reservationer bl. a. mot 9-årig skolplikt — men med påpekandet, att detta icke behöver nödvändiggöra en omorganisation av det nuvarande skolväsendet. De motiv, som dikterat folkskoleinstansernas tillstyrkande av förslaget om enhetsskolan, återfinnas även hos de läroverkskollegier, som accepterat förslaget. Främst bör då kanske nämnas, att man tilltalas av tanken att enhetsskolan skall bli i stånd att en gång för alla göra slut på den hittills rådande splittringen inom skolväsendet. Statens normalskola i Stockholm säger härom: »Tanken att ersätta små-, folk- och realskola med en sammanhängande enhetsskola löser icke blott på ett enkelt och smidigt sätt den gamla tvistefrågan om anknytningen mellan grundskola och högre skolformer med all den irritation, som nämnda övergång medfört, utan ger också lärjungarna möjlighet att finna den för var och en lämpligaste studievägen.»

Srs o. kg i Enköping

skriver:

»Kunde den syntes av folkskola och realskola, som av SK föreslås, göra slut på den gamla motsättningen mellan skolformerna, måste detta hälsas med glädje. Söndringens tid är förbi, och den borde aldrig ha funnits i vårt skolväsen.» Norrmalms kf i Stockholm sig till denna synpunkt:

ansluter

»Den nuvarande uppspaltningen i olika gent emot varandra ganska oförstående skolformer, tillgängliga endast för dem som kan stå sig i en hård prövningskonkurrens, är ingen lycklig anordning, och allmänhetens värdesättning av de högre folkskolorna som en så mycket finare utbildningsväg än exempelvis den rena yrkesutbildningen, har ställt många praktiskt dugliga ungdomar i skuggan och hämmat tillströmningen till de praktiska yrkena.»

Enhetsskolan kan alltså enligt en del yttranden räkna sig till förtjänst, att den smidigt löser det gamla problemet om anknytning mellan olika skolformer genom att radikalt sammanföra dem till en enda skola. Detta räknar emellertid srs i Huskvarna icke som en förtjänst: »Dock måste man ställa sig tveksam inför SK:s radikala raserande av vårt nuvarande skolsystem. Den förkättrade dubbla anknytningen mellan folkskola och realskola har trots allt givit den ungdom, som önskat vidare utbildning, olika valmöjligheter. Flickskolan, vars område enligt SK:s förslag så avsevärt begränsas, har givit flickorna en för dem väl avpassad studiegång. Önskvärt hade därför varit, att SK kunnat bättre bevara traditionerna även i skolans organisation.»

Liknande syn på den föreslagna enhetsskolan förekommer i flera andra yttranden från läroverkskollegierna. Även på läroverkshåll har man noterat ytterligare en vinst av den föreslagna enhetsskolan, nämligen att den ger, framför allt landsbygdens barn, bättre utbildningsmöjligheter än de hittills haft. I flera yttranden vitsordas, att förslaget om en enhetsskola icke minst av denna anledning måste hälsas med tillfredsställelse. Även de som på olika punkter

annars ställt sig mer eller mindre kritiska till SK:s betänkande, ha i många fall uttalat sin anslutning till enhetsskoletanken, i den mån den innebär en kulturell upprustning av landsbygden. Men samtidigt beklagar man, om denna förbättring skulle vinnas endast på bekostnad av kvaliteten i den högre skolan. Ett par yttranden kunna belysa denna syn på problemet. Hal i Visby

skriver:

»En positiv sida i SK:s betänkande är uppenbarligen, att det syftar till att stärka folkskolans ställning. Häremot finnes i princip intet att invända. Det är förvisso högst önskvärt, att alla möjliga förbättringar genomföras inom folkskolan, i synnerhet på landsbygden. Det beklagliga är emellertid, att denna positiva linje samtidigt kommer att försvaga läroverket så kraftigt, att detta knappast längre kommer att existera som självständig skolform. Det faktum, att läroverket fyllt och alltjämt fyller en stor uppgift i svenskt kulturliv, förbigås med tystnad.»

Srs o. kg i Nässjö har samma uppfattning: »Enhetsskolan, rätt organiserad, bör kunna bli ett medel för bättre tillvaratagande av de verkliga begåvningarna, särskilt de från landsbygden och från mindre bemedlad miljö, och därmed tjäna den viktiga principen om bildningens demokratisering, men den får icke betyda likriktning, icke uppoffrande av kvaliteten i den högre undervisningen för vinnande av ökad allmänbildning.»

De båda här citerade yttrandena ange det argument, som oftast föres fram i läroverkskollegiernas yttranden mot förslaget om enhetsskolan: den anses rent kunskaps- och bildningsmässigt sett bliva en dålig ersättare för den nuvarande högre skolan och till följd därav också en otillräcklig grund för gymnasiet. Dessa ogynnsamma verkningar tillskrivas i första hand bristen på en effektiv differentiering av elevmaterialet på ett tillräckligt tidigt stadium samt på att ämneslärarsystemet icke konsekvent till210

lämpas inom flera klasser av enhetsskolan än i de tre högsta. För vidare synpunkter på detta problem hänvisas därför till kapitlen 3 : IV och 3 : V. I avsikt att eliminera de ogynnsamma verkningarna av den föreslagna enhetsskolan föreslå kollegierna därför i mycket stort antal en tidigare klassdifferentiering än i klass 9. Man har därigenom i en eller annan form velat rädda den nuvarande realskolan. Bland dem som tillstyrkt förslaget om en enhetsskola ha några kollegier menat, att det borde vara möjligt att inom enhetsskolans ram driva en speciell realskolelinje. Hal i Landskrona

föreslår sålunda, att

»en femårig linje (klasserna 5—9) upprättas inom enhetsskolans ram. Till denna linje äga elever med studieförutsättningar tillträde utan prövning. De två första klasserna ingå som klass 5 och 6 i mellanskolan, där undervisningen i huvudsak bestrides av klasslärare, och de tre övriga utgöra en linje inom enhetsskolans högstadium. De elever på denna linje, som så småningom visa sig sakna lämplighet för teoretiska studier, överflyttas till enhetsskolans allmänna linje, varigenom kvarsittning i stor utsträckning undvikes. De utpräglat praktiska begåvningarnas utbildning tillgodoses på yrkeslinjen.»

Några flickskolor önska på liknande sätt inom enhetsskolans ram bevara en flickskolelinje, och en praktisk mellanskola framför förslag om en likartad praktisk mellanskolelinje. Genom att på detta sätt bygga in en realskolelinje i enhetsskolans ram hoppas man, t. ex. i yttrandet från hal i Landskrona, kunna bevara en av fördelarna i SK:s enhetsskoletanke: den smidiga övergången från en teoretisk linje till en mindre teoretisk. Frågan om hur det skall gå att ordna en smidig övergång i motsatt riktning inom en enhetsskola av denna typ har icke tagits upp till behandling. I åtskilliga fall har man emellertid tagit steget ut och hävdat, att t. ex. den

5-åriga realskolan eller flickskolan böra bibehållas och icke ingå i en enhetsskolas organisatoriska ram. Som motiv för denna uppfattning har man nämnt, att realskolans bildningsmål måste uppges, om den nuvarande realskolan skall inbyggas i en 9-årig enhetsskola. Om man anser en sänkning av kunskapsnivån ofrånkomlig inom enhetsskolans ram, menar man att den logiska konsekvensen måste bliva att klart skilja realskolan ut ur den och låta den fortleva som en självständig skolform. Centralstyrelsen för Flick- och samskolelärarnas Riksförbund hör till dem som av denna orsak icke vilja acceptera förslaget om enhetsskolan: »Centralstyrelsen har nämligen icke kunnat finna annat än att ett principbeslut om införande av kommissionens oprövade enhetsskola, så som den skisseras på sid. 80—81 i betänkandet betyder en ovillkorlig dödsdom över alla hittillsvarande skolformer, vilka endast skola tillåtas leva kvar i stympad form under den tid, som. uppbyggandet av det nya systemet ofrånkomligen kräver.»

Så långt vill icke Allmänna adjunktsföreningen gå. Den hälsar med tillfredsställelse möjligheten för de unga att — i stort sett —• inom hemkommunen få en utbildning motsvarande den nuvarande realskolans. De geografiska spärrarna för tillgång till högre utbildning måste upphävas. Enda möjligheten härtill är, enligt föreningens uppfattning, att sammanslå realskola och folkskola till en enhetsskola. Man vill emellertid starkt betona, att redan existerande skolformer och skolenheter icke få brytas sönder, »förrän den nya organisationen visat sig åtminstone likvärdig med den nuvarande». Sveriges yngre läroverkslärares förening ansluter sig i princip till förslaget om en nioårig enhetsskola men inlägger en bestämd gensaga mot SK:s utform-

ning av den. Detta gör även Lektorernas Förening, som anser, att SK icke tillfyllest klarlagt, vilket innehåll den vill ge begreppet enhetsskola. Man tycker sig av ordets användning i olika sammanhang förstå, att SK med enhetsskola avser »en nioårig skola, i stort sett differentierad efter åttonde skolåret». Föreningen kan icke godtaga förslaget om en enhetsskola i denna bemärkelse och stöder sitt avstyrkande på åsikten, att bristerna i enhetsskolan, orsakade främst av att klassdifferentieringen enligt dess mening kommer för sent, ingalunda kunna anses avhjälpta med SK:s förslag till en differentiering inom klassen, d. v. s. individualisering av undervisningen. Läroverkslärarnas Riksförbund ger däremot »sin oreserverade anslutning» till tanken att sammanföra skolpliktstidens skolformer till en enhetsskola, men lägger i begreppet enhetsskola in den innebörden, att den är »ett sådant skolsystem, där från en för alla gemensam grundskola eleverna genom tillrättalagda övergångar föras över till olika utbildningslinjer, vilka äro likställda i fråga om sociala och ekonomiska förhållanden, så att valet mellan dem blir ett anlagsval. Därmed är ingenting sagt vare sig om grundskolans längd eller i frågan, huruvida de olika utbildningslinjerna skola ingå i en skolenhet eller vara förlagda till skilda skolor.»

Riksförbundet påpekar, att det uppenbarligen icke är ett konstitutivt drag i SK:s enhetsskola, att den skall utgöra en organisatorisk enhet mellan folkskola och realskola, även om en sådan förutsattes vara regel, utan att det för enhetsskolan karakteristiska främst ligger däri, »att inom varje skolenhet det linjeval förberedes, som i princip skall ske först vid övergången till nionde klassen». I motsats till SK finner förbundet det därför icke vara nödvändigt, att frågan om en sammanslagning av folkskolan och 211

realskolan till en organisatorisk enhet får en generell lösning. »Starka skäl synas tvärtom tala för att härvidlag låta lokala förhållanden leda till skilda lösningar på olika orter.»

II. Den nioåriga SK :s förslag om en nioårig skolplikt har av majoriteten bland de remissyttrande instanserna tillstyrkts, men starka betänkligheter göra sig också märkbara inom den opinion, som remissyttrandena återspegla. En översikt över det inkomna materialet ger följande siffror: Skolstyrelser och skolråd. Antal yttranden: 74 » tillstyrkanden: 63 » » med tvekan: 2 » avstyrkandet»: 9 (varav 3 önskat frivillig skolgång i åttonde och nionde skolåren). Kollegierna vid folk- och småskoleseminarierna. Antal yttranden: 22 » tillstyrkanden 10 » avstyrkanden: 2. Av de återstående 10 önska 5, att ingående försök måtte äga rum, innan något bindande principbeslut fattas. 3 understryka kraftigt, att möjligheten att få dispens från nionde skolåret icke måtte få karaktär av undantagsföreteelse, 1 tillstyrker nioårig skolplikt endast på villkor, att elevantalet i klasserna kraftigt minskas och dupliceringen försvinner. I ett fall slutligen accepteras förslaget men med önskan, att förskoleåret skall inräknas i den nioåriga skolpliktstiden. 1

212 Jfr sid. 21—28 och Bet. sid. 45—53.

I ett stort antal yttranden från läroverkshåll säges det slutligen, att man icke önskar taga definitiv ställning till frågan om enhetsskolan, förrän man fått se hur försöken med en sådan utfallit.

skolplikten.1 Kollegierna vid läroverken. Antal yttranden: 200 » tillstyrkanden: 95 » positivt inställda: 52 » negativt » : 31 » avstyrkanden: 22. Statens folkskolinspektörer. Antal yttranden: 44 » tillstyrkanden: 27. » » med tvekan: 11 » avstyrkanden: 4 (dessutom ha 2 rekommenderat att låta skoldistrikten försöksvis genomföra reformen). Av de 340 remissinstanser, som yttrat sig, ha alltså endast 37 helt avstyrkt den nioåriga skolplikten, medan 195 tillstyrkt utan reservation. Skäl för nioårig skolplikt. Som motivering för skolpliktens utsträckning till nioårig har anförts, att landsbygdens barn skulle bli mindre vanlottade i förhållande till tätorternas, att studiebegåvad ungdom från alla samhällsskikt skulle få möjlighet till högre utbildning utan hinder av föräldrar, som vilja exploatera sina barns arbetskraft, att på snart sagt alla områden krav ha rests på ökade kunskaper och förbättrad medborgerlig bildning, vilket bl. a. fått till följd, att med varje år antalet barn ökats, som söka sig till

realskolorna, att införande av nioårig obligatorisk enhetsskola skulle medföra bättre möjligheter till ett rationellt lärjungeurval, än vad hittills varit fallet, att ökade möjligheter för karaktärsfostran skulle skapas, genom att skolplikten komme att omfatta den viktiga övergångsåldern, samt att skolkommissionens målsättning för skolan skulle kräva förlängd skolpliktstid. Att göra den obligatoriska skolplikten nioårig har allmänt betecknats som en synnerligen önskvärd kulturell upprustning. Invändningar mot nioårig skolplikt.

Även i många av de fall, där man uttalat sig positivt om förslaget om en nioårig skolplikt, har man emellertid varit fullt på det klara med, att det kommer att stöta på betydande svårigheter i praktiken. Inte minst i yttrandena från folkskolinspektörerna återfinnes ofta den uppfattningen, att utsträckningen av skolpliktstiden är ett välmotiverat pedagogiskt krav, men att man får räkna med betydande svårigheter, framför allt från föräldrarnas och elevernas egen sida. Delsbo fsk.styr., som »vill anmäla sympati för den generositet särskilt mot landsbygdens folk, som kommer till synes i förslaget om nioårig skolplikt», menar att det torde bli svårt att hos landsbygdens folk vinna förståelse för SK:s förslag: »Med sitt sedan gammalt utpräglat frihetsälskande sinne önskar man taga egna initiativ. Och ett angeläget sådant har varit att bereda de studiebegåvade barnen och ungdomarna möjlighet till fortsatta studier. Däremot saknar man förståelse för att en sådan undervis? ning skulle pockas på dem, som själva icke så önska. Särskilt meningslös synes den nioåriga skolplikten vara för de många både i stad och på land, som sakna studiebegåvning, de hjälpklassmässiga och andra. Det torde knappast

vara pedagogiskt riktigt att söka föra dem fram till realskolekompetens. Det är sant, att breda lager av vårt folk hittills av ekonomiska, sociala och geografiska skäl varit förhindrade att låta sina studiebegåvade ungdomar få högre utbildning. Därför hälsas ovannämnda generositet med glädje. Men låt den i stället ta sig uttryck i t. ex. fria skolskjutsar till närmast högre läroanstalt, där detta lämpligen kan ordnas, statliga stipendier av betryggande storlek för studier vid realskolor, läroverk, förbättrade korrespondensskolor, hantverks- och yrkesskolor, folkhögskolor, m. m.»

Skolstyrelsen föreslår, att den sjuåriga skolplikten bibehålles men att ett skoldistrikt skall ha rätt »att för egen del förlänga densamma». Man är i remissyttrandena i många fall på det klara med att en förlängning av skolpliktstiden kommer att flerstädes stöta på patrull hos en utbredd folkmening. Särskilt på landsbygden anser man, att en förlängning skulle innebära ett ovälkommet hinder för hemmen och näringslivet att i tid börja utnyttja de ungas arbetsinsatser. Insp. i Nordsmålands östra i. o., som för egen del tillstyrker ett principbeslut om nioårig skolplikt, har till sitt yttrande fogat särskilda redogörelser från fem av inspektionsområdets distriktsöverlärare för hur SK :s förslag till en skolreform skulle gestalta sig i deras resp. distrikt. Ett av dessa, Hjorted, utgör ett typiskt landsbygdsdistrikt utan nämnvärd industri. Misterhult är ett rätt glest befolkat landsbygdsdistrikt och har tämligen stor skärgårdsbefolkning. Vimmerby socken ligger alldeles intill Vimmerby stad. Virserum och Överum äro landsbygdsdistrikt med starkt industrialiserade centralorter. Dessa fem distrikt synas alltså kunna ge en ganska god bild av en genomsnittslandsbygd, och det kan därför ha sitt intresse att återge, vad vederbörande distriktsöverlärare har att säga om »målsmännens reaktion» i fråga om den nioåriga skolplikten. I Hjorted kommer den att »röna hårt motstånd hos allmänheten» och uppfattas »som ett allvarligt hinder för ungdomen att komma ut i förvärvsarbetet». I Misterhult torde man också

få vänta kritik. »I viss mån kommer mottagandet (av SK:s förslag) att sammanhänga med läget på arbetsmarknaden.» I Vimmerby socken förutses »ett visst motstånd» hos målsmännen, dock främst hos den grupp, »vars barn av någon anledning har svårt att lära». Från Virserum rapporteras, att motståndet mot en förlängning av skolplikten antagligen kommer att bli mindre i samhället än i bygden runt omkring, och i Överum, som har en livaktig frivillig folkbildningsverksamhet, torde också intresset vara större i själva samhället än ute i bygden, såvida inte den föreslagna yrkeslinjen inom enhetsskolan kan ge plats för en mera vederhäftig lantbruksutbildning »utan karaktär av trädgårdshobby».

Fsk.styr. i Bollnäs, som tillstyrkt förslaget, menar att den största svårigheten i ett vidsträckt landsbygdsdistrikt blir att övertyga samtliga målsmän om reformens nödvändighet. Fsk.styr. i Arvika, som hör till de många som observerat denna svårighet, hänvisar dock till »den alltmer ökade övergången till realskolan» och menar, att det trots allt finns »ett alla svårigheter övervinnande intresse inom de breda folklagren för en bättre skolunderbyggnad».

Dispens från skolplikten.

Sålunda understrykes starkt vad SK (Bet. sid. 141) yttrar om dispens från skolplikten: skolmyndigheterna böra ha möjlighet att befria en lärjunge från de två eller tre sista klasserna, om han visar sig sakna förutsättningar för skolundervisning, eller om starka sociala skäl eller ömmande omständigheter föreligga. Denna synpunkt betonas bland annat av Läroverkslärarnas Riksförbund. Enhetsskolans utformning.

Ett annat »absolut villkor för denna förlängning av skolplikten», säger Sveriges folkskollärarinneförbund med instämmande från skilda håll, bl. a. Sveriges folkskollärarförbund, »är emellertid, att enhetsskolan får en sådan utformning, att den verkligen tillgodoser elever med olika mått och olika slag av begåvning». Förbundet fortsätter:

Jämte den invändning, som från arbetslivets synpunkt riktats mot förslaget om en förlängning av skolpliktstiden och som kanske gör sig starkast gällande på landsbygden, har man som ett andra huvudargument mot den nioåriga skolplikten anfört »pubertetsålderns frihetsbehov och därav föranledd skolleda» (srs i Bollnäs). I ett mycket stort antal yttranden hänvisar man till »det faktum, att en viss ej obetydlig grupp av elever saknar såväl intresse som förutsättningar för egentligt skolarbete» (srs i Falkenberg).

»Förbundsmedlemmarnas erfarenhet av det ringa utbyte folkskolans sjunde och åttonde klasser ofta ger de klent begåvade och föga studieintresserade i klasserna gör dem starkt medvetna om att kurserna för enhetsskolans sista år väl måste anpassas efter de olika elevernas förmåga och intressen och med hänsyn till pubertetsårens speciella svårigheter. Om ungdomarna — och deras föräldrar — märker, att den förlängda skoltiden ger verkligt utbyte, kommer det 'motstånd av folkpsykologisk art', som kommissionen räknar med, att betydligt lättare kunna övervinnas. Teoretiskt sett rymmer kommissionens förslag möjligheter att tillgodose skiftande intressen och anlag och till att ge dem, som så önskar, en god start med yrkesutbildningen inom enhetsskolans ram. Den stora svårigheten är att anpassa förslagen efter vårt lands skiftande geografiska och demografiska förhållanden.»

I många yttranden har man dock, trots dylika betänkligheter, icke velat motsätta sig en förlängning av skolpliktstiden. Det är emellertid i sådana fall ett par önskemål, som kraftigt betonas.

Km i Edsbyn fruktar, »att den nioåriga enhetsskolan, som kommissionen skisserar, i stället för en lustbetonad idealskola genom sin obligatoriska karaktär blir en olustbetonad och impopu-

lär tvångsinrättning för svenska folket i gemen». Mot denna pessimistiska syn på enhetsskolan står den i yttrandet från folkskollärarinneförbundet ovan citerade åsikten, att det bör gå att göra skoltiden tilltalande även för pubertetsålderns ungdom. I yttrandet från distriktsöverläraren i Överum (se ovan) uttalas det, att skolan skulle lättare accepteras, om den finge — i ifrågavarande bygd — ge mera vederhäftig lantbruksundervisning. Att man sätter sitt hopp till en effektiv yrkesundervisning, framgår även av att hal i Bromma i Stockholm betonar nödvändigheten av »att yrkesundervisningen blir av sådan kvalitet, att de (eleverna och deras föräldrar) inse, att det nionde året ej innebär en oersättlig tidsförlust utan leder till att eleverna i fortsättningen så mycket snabbare bli färdigutbildade eller direkt uppnå en bättre utkomst än utan nämnda yrkesutbildning».

I anslutning till dessa synpunkter föreslås det också i flera yttranden, att yrkesorienteringen sättes in tidigare än i klass 9, som SK föreslagit. Vanligen tänker man då på klass 8. Frivillig skolgång i klasserna 8 och 9.

En på sina håll uttalad uppfattning är, att även om man skulle begränsa skoltiden till 7 eller 8 år, bör det stadgas skyldighet för samhället att bereda envar, som så önskar, oberoende av hemort och sociala förhållanden, möjlighet att på det allmännas bekostnad genomgå nioårig skola. Som skäl för denna tanke har man anfört, att en del unga under pubertetsåren saknar lust eller förutsättningar för fortsatta studier och att de därför icke böra påtvingas en undervisning, som de ändå under sådana omständigheter icke kunna tillgodogöra sig, men att det å andra sidan borde vara en plikt för samhället att ställa

olika studiemöjligheter till förfogande för sådana elever, som ha lust och fallenhet för fortsatta studier. Sveriges folkskollärarförbund har återgett de här nämnda skälen för att de sista skolåren göras frivilliga, men anser icke desto mindre, att skälen för en nioårig skolplikt äro starkare: Förbundet hänvisar till den av SK påpekade tendensen till livligare tillströmning till högre skolor och drar därav den slutsatsen, att »om tillgång till nioårig skola funnes i varje skoldistrikt, det stora flertalet elever också skulle frivilligt utnyttja denna möjlighet», samt fortsätter: »Om åttonde och nionde skolåren gjordes frivilliga, komme den mindre del av ungdomen, som avslutade sin skolgång efter sjunde skolåret att utgöras av dels en svagt begåvad ungdom med olust för studier, dels en ungdom som av oförståelse från hemmets sida inte finge fortsätta. Det kan ifrågasättas om dessa kategorier av ungdom äro betjänta av att gå ut i samhällslivet med en betydligt svagare skolutbildning än den stora majoritet av ungdom som frivilligt eller genom föräldrarnas ambition skulle utnyttja den nioåriga skolan. Om det treåriga realskolestadiet ska ge en avslutad utbildning, kan avgång efter sjunde eller åttonde året inte skänka det beräknade utbytet av studierna.»

Från en del läroverkskollegier anföres som skäl mot förslaget att göra nionde eller åttonde och nionde året frivilliga dels svårigheterna, särskilt för små landsortskommuner, att tillfredsställande organisera sin skola, då elevantalet p å grund av frivilligheten kan variera mycket från år till år, dels föräldrarnas möjlighet att hindra sina studiebegåvade och studieintresserade barn från att få den utbildning, som de vilja ha och kunna tillgodogöra sig. Läroverkslärarnas Riksförbund, som ansluter sig till förslaget om nioårig skolplikt men samtidigt, som ovan nämnts, understryker nödvändigheten av dispens i förekommande fall, framför 215

14 Utlåtande

ytterligare ett skäl för att utsträcka skolpliktstiden med två å r : det ansluter sig nämligen till SK:s uppfattning, att en sådan förlängning kommer att ge den obligatoriska skolan ett verkligt överstadium. »Möjligheten att inom detta högstadium låta skolarbetet få en skiftande karaktär, motsvarande olika elevers anlag och intressen liksom tillämpande på detta stadium av ämneslärarsystemet skulle måhända motverka den skolleda, varöver ibland klagats i anslutning till den utsträckning av skolpliktstiden, som under senare år ägt rum till sju eller åtta år.»

Samtliga kårsammanslutningar tillstyrka förslaget om nioårig skolplikt. Sveriges folkskollär ar förbund liksom Sveriges folkskollär ar inneförbund betecknar det »som ett mål för en fortskridande skolreform», och Allmänna adjunktsföreningen anser det vara av vikt, att »nu ej någon bestämd tidpunkt fastställes, då reformen skall vara generellt genomförd. Först framtiden kan utvisa, när möjligheterna härtill är för handen». Flick- och Samskollärarnas riksförbund vill »icke motsätta sig tanken på en nioårig allmän skolplikt»: »Visserligen synes kommissionen i viss mån överskatta de svårigheter, som en sådan kommer att medföra icke minst beträffande kraven på ändamålsenliga och efter anlag och begåvning smidigt anpassade utbildnings- och bildningsvägar för alla lärjungekategorier, men fördelarna av att de unga under sina vanskligaste utvecklingsår hållas under skolans vård och fostran äro dock alltför uppenbara för att förslaget skall kunna avvisas. Säkerligen behövs det dock även här en omfattande försöksverksamhet, innan den rätta formen för den allmänna skolbildningen blivit funnen, och möjligen vore det klokt att förbereda reformen genom att först göra det nionde året frivilligt.»

Även kårsammanslutningarna inom folkskolans arbetsområde äro medvetna om de svårigheter, som äro förknippade med en förlängning av skolplikten, och äro ense om att mera kanske bör göras 216

än SK föreslagit, för att göra skolarbetet mera tilltalande och meningsfyllt. Främst tänka de på en utvidgning av den praktiska yrkesorienteringen till även tiden före det nionde skolåret, såsom tidigare nämnts. De betona uttryckligen att det här är fråga om en reform, vars genomförande bör ske på lång sikt. Städernas F olkskolinspektörs förbund anför på tal om svårigheterna att få den nioåriga skolplikten accepterad : »Man bör . . . genom saklig upplysningsverksamhet försöka skapa en positiv inställning hos skilda samhällsgrupper, framför allt föräldrar, näringslivets företrädare och personalorganisationer, så att omläggningen kan ske utan alltför svåra slitningar.»

Slutligen kan nämnas, att man, i likhet med vad fallet är med ett antal folkskolinspektörer (sid. 21), även på läroverkshåll framhåller önskvärdheten av att försöksverksamhet med frivillig nionde klass anordnas. Srs i Hallsberg föreslår, att man till en början gör skolplikten åttaårig, och först sedan erfarenhet vunnits därav bör man överväga förlängning med ytterligare ett nionde år. Kollegiet önskar en utredning av yrkesskolväsendet, »innan man fastlåser riktlinjerna för folkskolans utbyggnad genom något principbeslut». En uppfattning, som delas av flera remissinstanser, framföres av insp. i Östergötlands östra i. o.: »Den nioåriga skolplikten är en angelägenhet på lång sikt, och dess genomförande är avsett att ske successivt, men man skulle dock önska en tid av konsolidering för den nyss genomförda sjuåriga skolan.» Avstyrkanden.

Ett relativt litet antal yttranden har, som förut nämnts, ställt sig direkt avstyrkande till förslaget om nioårig skolplikt. Som stöd för avslagsyrkandena ha framför allt framdragits de med re-

fornen sammanhängande kostnaderna, bristen på lärare och skollokaler, svårigheter för näringslivet, särskilt jordbruket, att avvara de ungas arbetskraft, samt olämpligheten av att tvinga alla, oavsett begåvning eller intresse, till en förlängd skolgång. Hal i Majorna i Göteborg anser, att alla barn skola omhändertas i en odifferentierad, förslagsvis fyraårig, grundskola, som skall »bibringa barnen elementära färdigheter i läsning, skrivning, räkning och över huvud taget ett rätt bruk av hjärna och händer. Men ovanför detta grundstadium kan det demokratiska kravet icke utan att skada den unges utveckling till en fri personlighet gå längre än till erbjuda alla, utan hinder av social eller ekonomisk art, möjlighet till fritt val mellan de fortbildningsmöjligheter, samhället kan erbjuda. Och detta icke blott i omedelbar anslutning till den elementära skolan. Även för dem som efter avslutad obligatorisk skolgång för kortare eller längre tid söka sig ut i livet böra vägarna till fortbildning på allt sätt jämnas.» Alternativ till förlängning av skolplikten.

I en del yttranden ansluter man sig till det i den allmänna skoldebatten framförda förslaget, att skolpliktstiden i egentlig mening icke borde förlängas utöver nuvarande sju (eller åtta) år, utan att samhället på annat sätt skulle sörja för behovet av fortsatt utbildning. Hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm föreslår i anslutning till SK:s förslag om gymnasium för vuxna även en realskola för vuxna. »Om dessa bägge institutioner i demokratisk anda utbyggdes i tillräcklig omfattning, försåges med rikliga stipendiemedel och bleve garanterade förkortad studietid, skulle möjligheterna bli ganska tillfredsställande att tillgodose studieintresserade, som senare kommit underfund med håg och inriktning. Därvid skulle framförallt glesorternas vuxna ungdom beredas möjligheter, som f. n. äro minimala

eller svårtillgängliga. Kollegiet föreslår enträget en skyndsam utredning om denna skisserade realskola för vuxna.»

Srs i Filipstad, som ifrågasätter, om inte den av SU föreslagna åttaåriga skolplikten vore att föredraga framför den nioåriga, framkastar tanken, »huruvida icke ett starkare stöd åt den frivilliga bildningsrörelsen och folkhögskoleverksamheten skulle visa sig ha bättre effekt än ett obligatoriskt skolår i en ålder, då eleverna ännu icke lärt sig inse värdet av den ökade bildning, som erbjudes.»

Liknande tankegångar framkomma i flera yttranden. I diskussionen har framförts tanken, att skolplikten skulle bibehållas oförändrad med sju (åtta) år, men att det för dem, som icke fortsätta fram till studentexamen eller därmed jämförbart slutmål, skulle anordnas en obligatorisk folkhögskolekurs, för den manliga ungdomen förslagsvis i samband med värnpliktstjänsten och för den kvinnliga ungdomen vid samma ålder. Ett förslag i denna riktning framföres av srs i Trelleborg. Sjuårig skolplikt och en obligatorisk folkhögskolekurs på självvald tidpunkt före fyllda 19 år föreslås av hf i Tingsryd. Läroverkslärarnas Riksförbund anser en sådan lösning av problemet otillfredsställande: »Mot bakgrunden av å ena sidan den skolleda, som ofta framträder i pubertetsåldern och kan göra skolarbetet under denna tid mindre fruktbringande, å andra sidan de utmärkta erfarenheterna av folkhögskolans arbete, synes en sådan tanke bestickande. Emellertid torde dess realiserande vara förenat med betydande olägenheter. Om den tilltänkta kursen skall ersätta en del av skolplikten, måste den tydligen göras obligatorisk för alla, som ej genomgått nioårig skola eller skaffat sig däremot svarande skolbildning. Den kunde då ej få folkhögskolekaraktär, eftersom det som ger folkhögskolan dess karaktär kanske främst är, att dit frivilligt samlas elever, som drivas av ett starkt bildningsintresse. En skola till vilken man tvångsvis sammanförde just de elever,

som visat det minsta egna intresset för att fullfölja sin skolutbildning, skulle tydligen få en alldeles motsatt och säkerligen för studiearbete ganska ogynnsam karaktär. Det bleve nog också rätt svårt att förena en sådan kurs dels med den yrkesutbildning, som bör följa på den obligatoriska skolan, dels med näringslivets behov att få behålla den arbetskraft, som redan börjat träda i dess tjänst.»

Förbundet uttrycker i stället, liksom folkskolans lärarorganisationer, önskan HL

att skolarbetet skall utformas så, att det har något att ge ungdomar av olika läggning även i åttonde och nionde skolåren, och fortsätter: »Därmed vinnes också, att all ungdom nås av skolans fostrande verksamhet och omvårdnad under de ömtåliga pubertetsåren, vilket måste te sig särskilt betydelsefullt mot bakgrunden av hemmens tyvärr alltför ringa möjligheter att fylla denna uppgift.»

Centralisering.

När den nu aktuella kommunindelningen genomförts, komma skoldistrikten att bli betydligt större än nu. Detta skapar en möjlighet att centralisera skolväsendet. Inom varje skoldistrikt skall det därför enligt SK:s förslag finnas minst en centralskola för den högre undervisningen och dessutom erforderligt antal bygdeskolor för nybörjarstadiet. Undervisningen i klasserna 7—9 skall förläggas till centralskolan, då behovet av ämnesinstitutioner och ämneslärare icke kan tillgodoses på annat sätt. Utöver denna generella centralisering av klasserna 7—9 anser SK emellertid en centralisering av klasserna 5—6 önskvärd »i så stor utsträckning som förhållandena gör en sådan lämplig» (Bet. s. 57). Det är närmast den föreslagna undervisningen i engelska fr. o. m. klass 5, som SK anser i många fall göra även denna centralisering nödvändig. En centralisering även av de fyra lägsta klasserna bör däremot så långt som möjligt undvikas, och SK betonar värdet av att

bygdeskolor ta hand om barnen i deras egen hemmiljö, då det för de små barnen upp till Il-årsåldern i flera hänseenden är av stor betydelse att ha skolan i närheten av hemmet. Eftersom lärjungeantalet i en centralskola enligt SK:s mening icke bör överstiga 350 a 400, räknar den med att större skoldistrikt komma att behöva flera centralskolor. Nedanstående siffror söka ge besked om hur detta förslag till centralisering mottagits av de remissyttrande organen. Endast 37 läroverk ha berört frågan om centraliseringen. Av dessa ha 20 uttalat sin anslutning till SK:s förslag, medan de övriga 17 intagit en mer eller mindre kritisk inställning. Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollär ar inne förbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges överlärarförbund och Städernas Folkskolinspektörs förbund inta i stort sett samma ståndpunkt: de tillstyrka en centralisering i fråga om klasserna 7—9 men Tillstyrkt centralisering

Antal yttranden

i klass 7—9

i klass 5—6

20 Folkskolinspektörer

10 Folk- och småskoleseminarier

1 Skolstyrelser och skolråd

. .

hysa starka betänkligheter mot en tidigare centralisering. Kårsammanslutningarna inom läroverkens arbetsområde ha i sina yttranden icke närmare berört frågan om centraliseringen. Som synes har SK:s förslag till en centralisering av klasserna 7—9 mottagits med praktiskt taget enhälligt bifall. Genomgående anser man, att SK härigenom har funnit en möjlighet till högre undervisning även för landsbygden. Denna synpunkt framhåller bl. a.

hf i Tore: »Centraliseringen av klasserna 7—9 är en anordning som kan skänka likvärdighet mellan landsbygdens och tätorternas skolor och därigenom tillgodose landsbygdens krav på rättvisa i berörda frågor.»

Prm i Östersund framhåller fördelen av att genom centralisering till en ort flera linjer än nu kunde upprättas vid samma skola, så att ungdom från kanske ett helt län finge möjlighet att välja den lämpligaste studievägen. Insp. i Hallands norra i. o. säger: »Under organisationsarbetet inom skoldistrikten under de senaste åren har man kunnat konstatera ett stigande intresse för vittgående centralisering. Inom detta inspektionsområde ha de flesta skoldistrikten gamla och olämpligt belägna skolor, ofta av svag skolform. Med hänsyn dels härtill, dels till de skolsociala anordningar, som en modern skola skall inrymma, med tillgång till olika specialsalar m. m. har ett stort antal skoldistrikt framfört krav på centralisering från och med femte klass, flera på total centralisering. Administrationen kan vid centralisering förenklas. Bränsleanskaffningen kan rationellare anordnas, likaså skolmåltidsverksamheten, inköp av undervisningsmateriel m. m. Man anlägger även den synpunkten, att småbarnen, sedan gymnastiksalar med badanläggning blivit uppförda, även böra bli delaktiga av härigenom uppkommande förmåner. Utifrån dessa sypunkter torde det möta svårigheter att bibehålla, vad Skolkornmissionen kallar bygdeskolor.»

Insp. i Sydskånes östra i.o. synes också räkna med möjligheten av en total centralisering: »När den blivande centralskolan ej är för långt avlägsen, synes man ofta föredraga en total centralisering, framför allt på grund av svårigheterna att tillgodose de socialpedagogiska kraven — framför allt barnbespisningen — om skolväsendet splittras i små enheter.»

Insp. i Skaraborgs södra i. o. anser, att »de lokala skolmyndigheterna må medgivas rätt, och i vissa fall böra de måhända även kunna åläggas, att centralisera även klasserna 3 och 4 till centralskolorna, då sådan anordning ur olika synpunkter kan befinnas vara lämplig.»

Ännu ett par remissinstanser förorda en tidig centralisering. Fsk.styr. i Västerhaninge föreslår centralisering från och med klass 4, om förhållandena så medgiva och det anses lämpligt, men motiveringen härför bör icke enbart vara att bereda eleverna möjlighet till undervisning i engelska utan i lika hög grad, att undervisning i högre skolform erhålles, samt att större möjligheter till fysisk fostran och även andra såväl pedagogiska som ock sociala fördelar erhållas. Men i allmänhet ställer man sig, som framgår av de angivna siffrorna, i stor utsträckning tveksam eller direkt avvisande till tanken på en centralisering även i klasserna 5—6. Framför allt är det två argument som framföras däremot. Det ena är, att det för barnens egen skull ur många synpunkter är önskvärt att så länge som möjligt få gå i skola nära hemmet. Det argument, som SK anför till stöd för bygdeskolor för barnen upp till Il-årsåldern, vill man alltså tillämpa även på barn i 12—13årsåldern. Barnens skolgång på långt avstånd från hemmet förutsätter antingen långa skolskjutsar eller också en inackordering på skolorten. Båda utvägarna äro lika litet önskvärda, anses det. 219

Sveriges folkskollär arförbund menar, att centralisering av mellan- och småskolestadiet bör ske endast där mycket lågt barnantal i bygdeskolorna motiverar en centralisering och där kommunikationsförhållandena äro goda. »Fördelarna av bättre skolform måste i de enskilda fallen vägas mot olägenheterna av bygdeskolornas nedläggande. Sexåriga bygdeskolor bör bibehållas i de fall då detta med hänsyn till bygdens befolkningsfördelning och kommunikationsförhållanden är lämpligt.»

»Storkommunernas gränser måste ofta överskridas, för att inte skolvägarna skall förlängas alldeles för mycket i onödan. Centraliseringen kommer ändå inte så sällan att medföra skjutssträckor på ett par mil och däröver. Skjutsarna måste ofta dubbleras eller utföras med omnibus. En centralisering även av klasserna 5—6 skulle öka svårigheterna högst avsevärt.»

Att en centralisering kan medföra långa skolvägar särskilt i övre Norrland är ju förståeligt. Fsk.styr. i Kiruna ger några siffror: Avståndet till en centralAtt skolskjutsarna icke äro populära skola i Kiruna håller sig, frånsett från vitsordas allmänt. »De många och långa två ytterlighetsfall på 5 resp. 100 km, skolskjutsarna har alltid ansetts som en mellan 14 och 19 km. Avståndet till en nödfallsåtgärd, som kraftigt ökat barcentralskola i Vittangi varierar mellan nens arbetsbörda», påpekar fsk.styr. i 26 och 56 km, varvid i ett par fall beMölndal. svärliga färjeförbindelser ingå i resan. Särskilt statens folkskolinspektörer, Insp. i Blekinge i. o. befarar, att »den som av naturliga skäl ha sin uppmärktill buds stående bil- och bussparken icke samhet riktad på frågan om skolskjutsar, kommer att vara tillräcklig för ändaha många invändningar att göra. V ämålet». Givetvis gäller detta i ännu högre g a r n a , särskilt bygdevägarna, äro icke grad om de vidsträckta skoldistrikten i alltid tillfredsställande. D e s t o r a a v norr. s t å n d e n avskräcka. B i l - o c h b u s s Sveriges Överlärarförbund bestyrker p a r k e n betecknas på många håll som detta med några siffror: i Jokkmokks otillräcklig. Man kan befara b r i s t på skoldistrikt skulle c:a 900 elever behöva d r i v m e d e l . Skolskjutssystemet kan anlita skolskjutsar och c:a 400 behöva medföra l å n g a v ä n t e t i d e r för inackordering, vilket utgör c :a 46 % av barnen. Ur de många yttrandena i denna hela elevantalet. Och inom Råneå skolriktning må följande anföras. distrikt skulle nuvarande bilpark icke Distriktsöverläraren i Hjorted (bilaga räcka till för att ombesörja skolskjuttill insp. i Nordsmålands östra i. o.): sarna. »Vägnätet måste ombyggas, eller i varje fall Möjligheten att öka bilparken är enligt måste vägarna breddas och förbättras avsevärt, en del yttranden icke stor. Risken, att om man skall kunna skjutsa barnen så långa inskränkningar i importen av motorsträckor varje dag, som vid en så omfattande bränsle kan få de mest allvarliga konsecentralisering måste ske.» kvenser för skolväsendet, påpekas av Insp. i Sydsmålands östra i. o.: bl. a. insp. i Nordskånes östra i. o. »På många ställen kan skolskjutsfrågan ej Fsk.styr. i Kville menar, att centraliselösas förrän vägförhållandena förbättrats. 1 ringen och differentieringen kommer att dessa trakter ha centraliseringsförslag i viss skapa så många olika tider för olika avmån måst skrinläggas av den anledningen, att delningar, att barnens redan nu avsevärda de smala och dåliga skogsvägarna icke ansetts stadigvarande framkomliga med bil under väntetid i samband med skolskjutsarna vinterhalvåret.» blir ännu längre, och önskar därför få flera skjutsar med färre antal barn. Insp. i Nordsmålands västra i. o.:

Insp. i Nordskånes västra i. o. hör till de få inspektörer, som ställt sig mera positiva: »Några oövervinnerliga svårigheter att ordna den för förslagets genomförande nödvändiga centraliseringen ser jag för dessa bygders vidkommande icke, förutsatt att nuvarande läge på motor- och bensinfronten icke radikalt förändrats. Man får ju förutsätta skolbussar och skolbilar, som ägas och drivas av skoldistrikten med statsbidrag till kostnaderna. Tänker man sig kombinationen vaktmästare-chaufför, kan väl också personalfrågan bemästras.»

Fsk. styr. i Stora Tuna ser en fördel med skolskjutsarna: genom skjutsning i båda riktningarna kunna klasserna 5 och 6 enligt A-formen erhållas vid bygdeskolorna. Insp. i Göteborgstraktens i. o. anser, att man genom ökad användning av pendelskjutsar bör sträva efter att förvandla skolor av lägre form till Bl-formen, »vilken redan nu är den vanligaste på landsbygden och som i det stora flertalet ämnen erbjuder lika goda undervisningsmöjligheter som A-formen». SK:s alternativ till skolskjutsarna är barnens inackordering i skolhem eller liknande. Icke heller denna tanke tilltalar dem som yttrat sig därom. Fsk.sem. i Uppsala framhåller, att »inackordering under de sex tidigare skolåren är ett så allvarligt ingrepp i familjelivet, att den i möjligaste mån bör undvikas». Denna uppfattning delas av alla som yttrat sig på denna punkt. Insp. i Sydsmålands

östra i. o.:

»Inackorderingsformen är här icke uppskattad av målsmännen, och alla skäl tala för att denna anordning så långt möjligt undvikes. För övrigt torde det bli omöjligt att erhålla lämpliga inackorderingshem i tillräckligt antal, varför skolhem måste upprättas, vilken anordning jag icke tror är lämplig i södra Sverige.»

Insp. i Dalarnes södra i.o. påpekar, att dessa skolhem komma att ställa stora krav på »rymlighet, inredning och per-

sonal», och insp. i Tornedalens ver:

i. o. skri-

»Det vore ett alltför hårt slag mot många hem på landsbygden, om barnen toges irån föräldrarna redan i Il-årsåldern för att under 5 läsår tvingas att bo i skolhem och vårdas av främmande människor. Barnens bortovaro från föräldrahemmen under 3 läsår (under 7 :e— 9:e läsåren) är redan en mycket betänklig sak och kommer säkerligen att åstadkomma stort missnöje bland målsmännen.»

Att frågan om skolskjutsar och skolhem är en vital angelägenhet i de nordligare skoldistrikten vitsordas av insp. i Västerbottens i.o., som nämner, att det där finns skoldistrikt, i vilka 30—40 % av samtliga skolpliktiga barn erhålla inackordering eller skolskjuts. I Sorsele skoldistrikt är avståndet från kyrkbyn, där den största skolan är förlagd, till den västligaste skolan 91 km och till den sydvästligaste 70 km. Hans slutsats b l i r : »Det kan således icke vara välbetänkt att centralisera klasserna 5—9 till centralskolor.» Insp. i Norrbottens mellersta i. o. beräknar att en centralisering för att åstadkomma endast skolformerna b, a, B l och A inom detta område kommer att leda till att antalet skjutsade barn ökas med 885, varav 230 i klasserna 1—6, till sammanlagt 1.850, medan antalet inackorderade barn skulle ökas med 390, varav 85 i klasserna 1—6, till sammanlagt 665. Detta betyder, att c:a 35 % av barnen skulle skjutsas och 11—12 % inackorderas. 3—5 elevhem måste då uppföras. Ändock har vid beräkningen förutsatts, att centralisering av klasserna 5 och 6 icke skall erfordras enbart för undervisningen i engelska. Insp. i Roslagens i. o. är pessimistisk inför möjligheten till centralisering. I tätorterna går det bra, menar han, men i glesbygderna ställer sig saken annorlunda. Speciellt i en skärgårdsbygd bli svårigheterna »hart när oövervinneliga». 221

Inspektören belyser med några siffror situationen även efter regleringen av kommunindelningen: »I Blidö t. ex., som enligt länsstyrelsens förslag är avsett att bibehållas som egen kommun, utgjordes sjunde klassen under läsåret 1947/48 av 3 barn, i Ljusterö, som likaledes skall bilda egen kommun, av 20 barn. Till läroverk hade då visserligen redan avgått några elever, som kunnat medräknas, om fortsatt undervisning med realexamen kunnat beredas dem på hemorten. Men antalet blir dock alltför ringa för att i 9 klass kunna medgiva uppdelning på tre linjer. I det förstnämnda fallet blir det likaledes omöjligt att anordna klasserna 7 och 8 enligt kommissionens förslag. Centralisering till annat skoldistrikt genom skolskjutsar är ej möjlig. Enda utvägen blir inackordering med påföljd att samtliga barn i 9 klass och många redan i 7 och 8 klasserna måste under större delen av året vara skilda från hemmet. Skärgårdens avfolkning, redan nu hotande, bleve säkerligen härigenom beklaglig verklighet.» Denna synpunkt, att skoldistrikten även efter den planerade kommunsammanslagningen bli för små för att kunna bära centralskolor av den föreslagna typen, återfinnes i yttrandena från 15 statens folkskolinspektörer. Barnantalet i många storkommuner blir så litet, att det icke räcker till för den differentiering, som skulle känneteckna centralskolans högsta klasser. Och därmed, anser man, förlorar centraliseringen (och delvis skolreformen) sin egentliga förutsättning. Bland yttrandena i denna riktning må följande återges. Insp.

i Nordsmålands

östra i. o.:

»Skall den tilltänkta centralskolan kunna förses med planerat antal linjer i klass 9, måste skoldistriktet vara någorlunda stort. Flera av de nya skoldistrikten bli troligen för små som underlag för en dylik centralskola.» — Detta gäller enligt inspektören om 8 av de 38 skoldistrikten inom inspektionsområdet. Insp. i Älvsborgs

södra i. o.:

»Det skulle onekligen möta en storm av ovilja mot hela förslaget, därest dessa skoldistrikt, som räknat med att få bibehålla sin skola och

bilda ett skolområde i storkommunen, skulle berövas sin enda skola.» Denna folkpsykologiska synpunkt, framhålles också av bl. a. insp. i Upplands i. o. Insp. i Närkes i. o.: »Länsstyrelsens i Örebro län förslag till ny kommunindelning anses höra till de mest radikala. Ändå rymmer detta förslag några kommuner, som knappast kunna bilda underlag för en framtida centralskola, inom vars ram en av kommissionen förutsatt differentiering av undervisningen skall kunna äga rum. Jag anser det vara av allra största betydelse, att denna fråga i tid uppmärksammas. Bliva de planerade storkommunerna icke tillräckligt stora, äventyras nämligen hela skolreformen i ett högst väsentligt avseende, det nämligen att skänka landsbygden ett med städerna och tätorterna likvärdigt skolväsen.» Insp. i Jämtlands södra i. o. är anhängare av principen om ämnesdifferentiering från klass 7 och linjedelning i klass 9, men fortsätter: »Den synes dock komma till full utveckling endast i de större och tätt bebyggda landskommunerna. Centralskolorna kommer i många fall att få alltför lågt elevantal för den tilltänkta linjedelningen. Särskilt måste man räkna med svårigheten att uppehålla klass 9 g, den första gymnasieringen, och att få önskvärd differentiering av klass 9 y. Det synes alltså, som om den generöst planerade skolreformen, vilken ju huvudsakligen har tillkommit för att bringa rättvisa åt landsbygden, inte helt når ut till de glest bebyggda trakterna i landet. Med detta påstående ar givetvis inte en förkastelsedom fälld. Det kommunala initiativet får finna utvägar. Önskvärt hade dock varit, att utredningen om kommunsammanslagningarna haft tillgång till planerna för den framtida enhetsskolan. Man hade då kanske i många fall sökt åstadkomma ett vidsträcktare rekryteringsområde för centralskolorna.» Liknande uppfattning kommer till synes i yttrandena från skolstyrelser. Fsk. styr. i Delsbo skriver: »Betänkandet ger mångenstädes intryck av att vara utarbetat med tanke på förhållandena i städer och tätorter. Det tycks vara från dessa arbetsfält kommitterade äga erfarenhet,

då däremot vanliga landsortsförhållanden äro dem främmande. Särskilt starkt blir intrycket härav genom de av skolkommissionen skisserade möjligheterna till differentierad undervisning. Detta kan endast gälla relativt stora skoldistrikt.»

Srs i Örkelljunga ställer sig också avvisande till centraliseringen: »Centralisering kan mycket väl tänkas ut vid skrivbord i större städer, där avstånden spela en mindre roll, vid tankens realiserande i en vidsträckt landskommun blir följden lätt en helt annan än den åsyftade.»

Det andra huvudargumentet mot SK:s tanke på att det redan för klasserna 5— 6 kunde övervägas en centralisering gäller undervisningen i engelska i mellanskolan. SK räknar med att det i många fall kommer att bli svårt att i bygdeskolorna få lärare, som äro kompetenta att undervisa i detta ämne, och till följd därav kan en centralisering av klasserna 5—6 bli nödvändig. Denna åsikt har mötts av praktiskt taget enhälliga protester i de yttranden, som företräda folkskolan. Allmänt ansluter man sig till den uppfattning, som bland annat Sveriges Överlärarförbund ger uttryck åt: »Om en lärare studerat engelska i åtta år före dimmissionsexamen och därefter erhåller undervisning i språkets metodik vid lärarhögskolan, torde han vara fullt kompetent att undervisa i ämnet på nybörjarstadiet.»

Om mellanskollärarna erhölle kompetens att undervisa i engelska i klasserna 5—6, bortfaller alltså SK:s huvudargument för en centralisering även av dessa klasser. Även ett par yttranden från läroverk dela denna uppfattning. Srs i Åmål skriver sålunda: »Valet synes stå mellan att hålla ett mycket stort antal barn inackorderade i centralskolor uteslutande för engelskans skull och att låta dem stanna i bygdeskolorna och där få undervisniing i detta språk av mindre kompetenta

lärare. Kollegiet kunde knappast föredraga det senare.»

annat

än

Fsk. sem. f. mani. el. i Göteborg samma uppfattning:

har

»Starkare motivering fordras för att rättfärdiga bygdeskolors indragande eller stympning, skolskjutsar och ev. inackordering av skolbarnen i internat. Vid lärarhögskolan utbildad mellanskollärare måste anses vara kompetent att undervisa i engelska.»

Liknande synpunkter framläggas av fsk.sem. f. kv. el. i Göteborg, fsk.sem. i Uppsala och i Kristianstad. Småsk.sem. i Lycksele understryker också de många svårigheter, som bliva en följd av centraliseringen, och framkastar tanken på att bygdeskolornas behov av kompetenta lärare i engelska kunde tillgodoses genom ambulerande lärare. Gällivare fsk.styr. uttalar sig bestämt emot en centralisering av klasserna 5—6 av den anledningen, att den planerade utbildningen för lärarna i dessa klasser icke skulle medföra kompetens att undervisa i engelska, och fortsätter: »Gällivare folkskolestyrelse hävdar, att för mellanskollärare föreslaget kompetensområde bör utvidgas till att även omfatta vid lärarhögskola förvärvad kompetens att undervisa i engelska, så att en i övrigt icke önskvärd centralisering av klasserna 5—6 kan undvikas. Folkskolestyrelsen lägger stor vikt vid att barnen beredas möjlighet att så länge som möjligt vistas i hemmet. Ekonomiska skäl tala ock för en sådan anordning.»

Även folkskolinspektörerna avstyrka allmänt en centralisering av klasserna 5—6 enbart för undervisningen i engelska. Ofta framläggas åsikterna i ordalag liknande dem insp. i Västmanlands västra i. o. använder: »Lärarutbildningen bör ordnas så, att mellanstadiets lärare bli kompetenta att undervisa i engelska språket i klasserna 5—6. Därigenom kan en ostympad bygdeskola och ett obrutet klasslärarsystem bibehållas på landsbygden.»

Insp. i Medelpads i. o. finner centralisering enbart för engelskans skull ab-

surd. Han anser, att mellanskolans lärare med hjälp bl. a. av radio och grammofon lika väl kunna bibringa eleverna elementära kunskaper i detta ämne som i något annat. Han ser helt praktiskt på problemet: »Nog bör man hellre ta risken av ett mindre gott resultat här och där än att bara för engelskans skull bryta ned en eljest hållbar skolorganisation. Många människor har ju blivit tvingade att lära sig engelska helt pä egen hand. Det kan ju hända, att uttalet då inte blivit det allra bästa — men vid sammanträffandet med en engelsman klarar de sig bra nog.»

Beträffande läroverkens syn på kompetensen för undervisning i engelska på nybörjarstadiet hänvisas till kap. 9. Att skolstyrelserna vilja värna om de värden, som bygdeskolan utgör och som SK också påpekat, är ju naturligt. Men särskilt folkskolinspektörerna ägna i sina yttranden dessa skolor ett mycket stort intresse. I en del yttranden framhålles bygdeskolornas värde som kulturhärdar. Lärarna vid dem göra ofta en värdefull insats i bygdens frivilliga folkbildningsarbete (Fsk.styr:a i Stora Tuna och Ytterlännäs). Liknande synpunkter anläggas av insp. i Bohusläns i. o.: ».... om en B 2- eller B 1-skola är organiserad i en bygd, som har tillräckligt befolkningsunderlag för sitt existensberättigande, bör den få bibehållas för klasserna 3—6 även i fortsättningen, detta inte blott för barnens skull och för undvikande av onödiga kostnader för lokaler och skolskjutsar utan även för bygden, för vilken skolan som samlingspunkt och kulturhärd ej är utan betydelse.»

Naturligtvis kan detta icke sägas om alla bygdeskolor, menar insp. i Medelpads i. o.: »Då man talar om bygdeskolorna som kulturhärdar, måste man i varje särskilt fall veta, vad det är fråga om för en bygdeskola. Det finns ännu sådana bygdeskolor, som på grund av bristfälliga lokaler och många andra brister har mycket litet att göra med kultur. De bör

inte få bibehållas en dag längre än som är nödvändigt, vare sig skolreformen vinner statsmakternas gillande eller ej. Men om bygdeskolan är väl hållen, bör en toppning av de 6 första klasserna inte onödigtvis äga rum.»

Flera inspektörer framträda också till försvar för bygdeskolornas rent pedagogiska värden. Insp. i Dalarnes norra i.o. skriver: » . . . jag vill i varje fall slå vakt om B 1-skolornas bevarande så långt möjligt på landsbygden. Och alla måste väl erkänna, att den skolformen är förnämlig. Jag anser, att det skulle vara en olycka för landsbygden, om reformen skulle medföra, att vi genom en centralisering i toppen skulle få många skolor på landsbygden omfattande klasserna 1—3 eller 1—4 på en läraravdelning.»

Inte mindre än 29 av de 42 inspektörer, som yttrat sig om centraliseringen, ha i anslutning till dessa synpunkter påpekat de ogynnsamma följder, denna skulle få för de bygdeskolor, som böra och måste finnas kvar. Ungefär hälften av dessa inspektörer förorda, att bygdeskolorna såvitt möjligt böra omfatta klasserna 1—6 och vara av Bl-form. Därest de komma att omfatta klasserna 1—4, böra dessa undervisas av två lärare. En skolform med klasserna 1—4 och endast en lärare fördömes skarpt. En del inspektörer yrka i detta sammanhang på en uppmjukning av nu gällande bestämmelser angående minimiantalet elever i varje avdelning av B 1-skola. Liknande synpunkter framhållas även av flera folkskolestyrelser, bland annat i Torp, Ringarum, Delsbo och Lit. Insp. i Upplands i. o. betecknar Biskolan som »en mycket god skolform, särskilt om sjunde klassen avkopplas. Ett sönderbrytande av den 6-åriga grundskolan synes mig mycket olyckligt.» Han varnar för inrättande av 2- och 4-åriga bygdeskolor och frågar: »Hurudana skulle dessa bygdeskolor komma att se ut? Förmodligen en modern motsvarighet till de gamla roteskolorna, illa utrustade

och illa tillgodosedda i olika avseenden. Det är väl knappast troligt, att dessa bygdeskolor under de närmaste femtio åren skulle kunna utrustas med gymnastiksal, badanordning och tillfredsställande bespisningslokal, då nu för tiden sådana anordningar saknas i det avgjort övervägande antalet skolor på landsbygden, även B 1- och A-skolor.» En avvikande mening hyser insp. i Nordskånes västra i. o., som anser att undervisningen i engelska i klasserna 5— 6 bör förutsätta en centralisering: »Därför synes önskemålet om bibehållande av bygdeskolorna i någorlunda ostympat skick vara oförenligt med kravet på lika start i realskolstadiet, på jämställdhet mellan stad och land beträffande språkundervisningen. Och stympningen kan dock icke leda till full jämställdhet beträffande språkundervisningen, ty om det är en utopi att tänka sig alla de lägre B-formerna som B 1-form, så är det en än större utopi att tänka sig dem alla centraliserade till A-form.» I fortsättningen av detta yttrande framkastas därför tanken på att uppskjuta undervisningen i engelska till klass 6. Insp. i Jämtlands

i.o. anser det för sin

del »lyckligt att behålla B 3-skolorna i sådana trakter, där skolor av högre form endast med svårighet kan åstadkommas, och att specialutbilda vissa lärare för den onekligen mycket krävande tjänstgöringen i B 3-skolorna, en tjänstgöring, som borde kompenseras med ett särskilt lönetillägg. Även om det visar sig lämpligt i flertalet skoldistrikt att utmönstra f-kolor av B 3-typ, bör denna skolform dock icke stämplas som en mindervärdig undantagsform. Det kan i detta sammanhang framhållas såsom anmärkningsvärt, att man är så angelägen att avskaffa B 3-skolorna, samtidigt med att man vill överflytta det för denna skolform karakteristiska arbetssättet till de högre skolformerna.* Insp. i Bohusläns

i. o. nämner de höga

kostnader, som skolskjutsar och inackordering måste dra, och tvivlar över huvud taget

på

värdet

av

en

centralisering

fr. o. m. klass 5 : »Det är också ovisst, om någon motsvarande fördel vore att vinna. Min erfarenhet är den,

att arbetsresultatet ingalunda blir sämre i de flerklassiga skolorna.» Men frågan kan ses också ur ett annat perspektiv. Hallsbergs Församlings Skolråd skriver: »En följd av centraliseringen blir, att många barn flyttas från hemmen i avsides belägna bygder och kommer i avsaknad av den omvårdnad och tillsyn, som endast föräldrar kan ge. De nödgas tillbringa 3—5 skolår i stad eller annan tätort. Det är lätt att inse, att barnen i de flesta fall komma att växa in i den nya miljön, vilket förhållande skulle komma att påskynda flykten från landsbygden. I viss mån torde detta komma att gälla även sådana barn, som med hjälp av skolskjutsar forslas till och från centralskolorna i tätorterna.» Även i andra yttranden räknar man med risken, att en centralisering skall komma att stimulera »flykten från landsbygden». Fsk. styr. i

Ylterlännäs:

»Flyttar skolan från bygden, flyttar även befolkningen därifrån eller drar sig folk från att flytta dit.» Insp. i Norrbottens mellersta i. o.: »Inflyttningarna pågår för fullt till tätorterna, och en och annan vill gärna göra gällande, att skolindragningarna verksamt bidragit till att människorna överge de små byarna. Hur stort ansvar skolindragningarna kunna beräknas ha skulle vara värt en särskild undersökning.» Insp. i Norrbottens

norra i. o.:

»Ett skolväsende, så anordnat, att det bidrar till att öka antalet övergivna byar och hemman, kan icke rekommenderas.» Kf i Kristianstad, som återger flera av de här nämnda invändningarna mot centraliseringen, menar att inackordering i främmande miljö är olycklig icke blott ur barnens utan också ur hemmens synpunkt, och tror att det inte kommer att visa sig vara lätt att skaffa lämplig personal till de föreslagna elevhemmen. I fortsättningen heter det: »Bygdeskolan, som rymmer stora värden för det folkliga kulturlivet, hotas av undergång. Centralskolorna få ju i många fall inte 225

vara enbart skolor. De bli ett slags 'medborgarhus' med folkbad, klubbrum och samlingslokaler. Denna kollektivism är ej eftersträvansvärd.»

Stockholms småsk.sem. är särskilt angeläget om att en centralisering icke får gripa för djupt ner i skolan: »Har man sett en skara 7—8-åringar i ur och skur stå väntande på häst-, bil- eller bussskjuts vid vägkanten, med risker för förkylning och olyckor av skilda slag, instämmer man i detta. Det är därför kollegiets mening i likhet med SK:s, att en mindre omodern småskola med litet barnantal, liggande mitt i byn med möjligheter till ingående kännedom för läraren av barnens hemmiljö, är betydligt fördelaktigare ur de flesta synpunkter för grundskolans barn än en modern skola med stora klasser, belägen miltals från barnens hem.»

De hygieniska vådorna av skolskjutsarna understrykes även av bl. a. småsk.sem. i Lycksele, som förordar bygdeskolor omfattande klasserna 1—6.

Centralskolans storlek.

SK framhåller vikten av att lärjungeantalet i varje skola ej göres för stort. Hal i Luleå ansluter sig till kravet, att alltför stora skolor uppdelas i mindre, och ställer dessutom upp ännu ett krav, nämligen att de på detta sätt skapade mindre skolorna göras så homogena som möjligt. Vasa hal i Göteborg föreslår ett högre elevantal än det av SK föreslagna 350 å 400: dels är det lättare att anordna en differentiering, när man har att röra sig med ett större antal elever, dels kommer det att ställa sig synnerligen dyrbart att ge ett stort antal smärre skolor en fullt modern pedagogisk utrustning. Kollegiet förordar därför ett elevantal av c:a 600. Fsk.styr. i Asarum vill icke, att elevantalet maximeras, utan anser, att »lokala förhållanden kunna motivera betydande avvikelser».

226 Centralskolans läge.

Endast ett par yttranden ha berört frågan om var centralskolan skall förläggas. I allmänhet förutsätter man, att det blir i en ur olika synpunkter centralt belägen ort inom kommunen — skoldistriktet. Men det kan tänkas vissa svårigheter. Srs i Nora frågar: »Om en realskola finnes i en stad, som utgör egen kommun, var skall en realskola placeras i en bygd, som sträcker sig vida omkring denna stad och är glest bebyggd?» Rektor vid srs i Norrbärke kommer med följande förslag: »Där en tätort är centrum för en landsbygd, även om denna ej tillhör samma kommun, så låt oss behålla skolan i tätorten och genom skolskjutsar, förbättrade kommunikationer och stipendier sörja för att ungdomarna kunna besöka dessa skolor. — Överhuvud taget kan jag inte förstå talet om att den nya kommunindelningen skulle underlätta skolorganisationen, ty kommunindelningen minskar väl icke elevernas skolvägar, alla avstånd äro oförändrade. Kan bara samarbetet ordnas, är skolorganisationen oberoende av kommungränserna.» Centraliseringens kostnader.

Centraliseringens ekonomiska konsekvenser föranleder km i Stora Kil till följande kommentarer: »Enligt förslaget komma emellertid många kommuner att ha endast mellan 2.000 och 2.500 invånare och ett alldeles för svagt skatteunderlag för att kunna sörja för en 9årig centralskola av den föreslagna typen.» Denna åsikt delas av bl. a. srs i Emmaboda. Från alla håll betonas, att kostnaderna för en centralisering måste bli betydande. Särskilt i glest befolkade och andra ekonomiskt föga bärkraftiga landskommuner bli kostnaderna för skolskjutsar och inackorderingar oproportionerligt höga, och allmänt uttalas önskemål, att staten skall ikläda sig garantier för dessa kostnader.

Fsk.styr. i Hammar inser nödvändigheten av en centralisering, men fortsätter: »I samband med denna centralisering vilja vi framhålla önskvärdheten av att alla skolskjutsar, som genom centraliseringen får en betydande omfattning, helt bekostas av staten.»

Fsk.styr.

i Ljusnarsberg

skriver:

»Här gäller i första hand, att reformen ej kommer att förorsaka landsbygden förhållandevis större kostnader än tätorterna. Styrelsen vill framhålla, att samtliga kostnader för skolskjutsar och inackordering betalas av statsmedel.»

SK har själv räknat med den svårighet, som ligger i att en del kommuner torde bli för små som underlag för en centralskola, och förordar att två eller tre kommuner vid behov samarbeta i en gemensam centralskola. Denna tanke återges med gillande i ett par yttranden. Insp. i Västerbottens mellersta i. o. vill, att »bestämmelsen om centralskola formuleras så, att centralskola bör inrättas i varje kommun, där så lämpligen kan ske». På något håll uttalas emellertid skepsis

IV.

Srs i Torsby undrar, om man inte skulle kunna uppnå lika gott utbildningsresultat, om 2—3 kommuner sloge sig tillsammans. »Härigenom skulle antagligen kostnaderna avsevärt nedbringas utan att utbildningen försämrades.» Möjligheten av att två eller flera skoldistrikt slå sig ihop om en centralskola tror emellertid icke rektor vid srs i Borgholm på, hur behjärtansvärd tanken än är i sig själv: »...erfarenheten har visat svårigheter för tvenne kommuner att samarbeta i dylik angelägenhet i synnerhet om det gäller anskaffande av gemensamma skolbyggnader.»

Hur centraliseringen skall ordnas i varje särskild storkommun, kan och bör det inte uppställas generella regler för, anser srs i Rättvik. De lokala förhållandena kunna ju icke åsidosättas. Centralskolorna böra dock principiellt ha samma karaktär i alla kommuner.

Differentiering.

31 skolstyrelser och skolråd ha yttrat sig i frågan om differentieringen i enhetsskolan. Av dessa ha 26 tillstyrkt SK :s förslag, 2 ha tillstyrkt det med vissa förbehåll, nämligen fsk.styr. i Linköping, som hoppas, »att den sena linjedelningen icke må lägga hinder i vägen för tidigare klassfördelningar med hänsyn till deras ämnesval», och fsk.styr. i Göteborg, som vill ha rätt för de lokala skolstyrelserna att vidtaga en linjeuppdelning inom hela högstadiet, medan 3 ha avstyrkt förslaget: fsk.styr. i Mölndal och Stockholms folkskoledirektion önska differentiering fr. o. m. klass 7, och skolråi Jfr sid. 28—33 och Bet. sid. 59—73

inför tanken att kommuner skulle kunna samarbeta för att gemensamt lösa detta problem.

det i Hallsberg vill ha »en uppdelning av barnen efter studieförutsättningar» redan i klass 5. 15 folkskolinspektörer ha tillstyrkt förslaget om en differentiering först i klass 9, 3 ha önskat en differentiering fr. o. m. klass 7, och 7 ha ställt sig tvekande och menat, att det icke ens efter den föreslagna nya kommunindelningen kommer att bli tillräckligt stora kommuner för att möjliggöra ens en differentiering i klass 9. 13 kollegier vid folk- och småskoleseminarierna ha berört frågan om differentiering. Samtliga avstyrka SK:s förslag och förorda tidigare differentiering.

Att man inom läroverken anser denna fråga vara det kanske viktigaste problemet inom organisationen av den föreslagna enhetsskolan, visas av det stora antal kollegier, som uttala sig på denna punkt. Åsikterna fördela sig på följande sätt:

Hal

Rso. Kf Km srs

Es

Hfo. S:a prm

praktiska linjen), har motiverat ståndpunkt med följande ord:

»Skulle en differentiering redan tidigare sätta in, kommer detta att vålla mycken oreda för att ej tala om förtret hos föräldrar, som ännu hålla fast vid att teoretiska studier äro något förnämare än praktiska, en åsikt som med all kraft måste motarbetas. Troligen skulle ett urval redan i Il-årsåldern i föräldrars och elevers sinne alstra ett gny, som ej är förenligt med den glädje och lust, som bör finnas i framtidens skola.»

Insp. i Sydskånes Antal yttr. 59

28 Tillstyrka

—

2 Avstyrka

125 28

Särsk.synp.

— — — 5

16 241

— —

18 Sveriges folkskollärarförbund, Sveriges folkskollärarinneförbund och Sveriges Överlärarförbund önska, att frågan om differentiering grundligt utredes genom försöksverksamhet. Det sistnämnda pekar på »nödvändigheten av att så vitala problem som centralisering och differentiering verkligen noga genomtänkas, innan definitiva bestämmelser utfärdas». Sveriges småskollärarinneförbund och Städernas Folkskolinspektörsförbund ha icke direkt berört frågan om differentieringen. Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, Allmänna adjunkts föreningen, Lektorernas Förening och Läroverkslärarnas Riksförbund ha gjort mer eller mindre starka invändningar mot SK:s förslag till differentiering. I de fall, då man tillstyrkt SK:s förslag, har man i allmänhet gjort det utan närmare motivering. Srs i Nora, som tillstyrkt SK:s förslag i likhet med srs i Vellinge och tm i Stockholm (vars rektor f. ö. reserverat sig till förmån för en differentiering fr. o. m. klass 8 och för ett tionde skolår som avslutning på den

sin

östra i.o. skriver:

»Ur folkuppfostrans synpunkt synes en differentiering enligt SK:s förslag kunna få stor betydelse. En under åtta år odelad skola vore mera än en tidigt linjedelad skola ägnad att hos eleverna skapa känsla av samhörighet och gemenskap och i detta avseende representera ett nationellt värde. Tydligt är dock, att en efter SK:s förslag individualiserad undervisning måste ställa stora krav på lärarna.»

Sveriges folkskollärar förbund ansluter sig till vad en minoritet inom 1940 års SU anfört mot en differentiering redan efter fjärde skolåret: eftersom en så tidig differentiering intet har med yrkesval att göra, måste den leda till ett överbetonande av de teoretiska studierna och en social undervärdering av de praktiska levnadsbanorna (SOU 1945:60 sid. 102 ff). I anslutning härtill vill förbundet icke acceptera en differentiering i engelska i klasserna 5 och 6, utan håller bestämt på att klasserna i alla ämnen skola vara odifferentierade t. o. m. sjätte skolåret. Vad beträffar differentieringen i klasserna 7—9 anser förbundet, att åtskilliga skäl tala för en sådan, bl. a. de praktiska svårigheterna att ordna en differentiering inom klassen. »I realskola med flera parallellklasser är däremot en uppdelning på en eller flera teoretiska och praktiska linjer både möjlig och från organisatorisk synpunkt synnerligen lämplig. Genom den gruppdifferentiering, som SK förutsätter, torde skillnaden i praktiken mellan differentiering in-

om klassens ram och linjedelning inte alltid behöva bli så stor.» Förbundet förordar, att olika alternativ prövas »och att resultaten av sådana försök avvaktas, innan realskolstadiets närmare utformning fastställes». Till detta yrkande ansluta sig Sveriges folkskollärarinne förbund och Sveriges Överlärarförbund, vilket sistnämnda f. ö. påpekar, att »utformningen av den nioåriga enhetsskolans tre sista år torde vara en av de viktigaste frågorna inom enhetsskolans problemkomplex». Behovet av försöksverksamhet, innan man kan ta ställning till den viktiga frågan om differentiering, har också understrukits av några läroverk, bl. a. hal i Ludvika och i Uddevalla samt Osby ssk. Srs i Ronneby påpekar också, att SK:s förslag i praktiken är oprövat, och anser att »den beräknade vinsten förefaller illusorisk eller oviss», men förordar dock »flerårig och grundlig prövning, innan definitivt beslut fattas». Läroverkslärarnas Riksförbund finner SK:s förslag intressant men pekar på en rad problem, som en alltför sen differentiering skulle medföra. Förbundet anser det emellertid för tidigt att ta ställning till frågan, »huruvida differentieringen inom enhetsskolan skall ske genom uppdelning av eleverna på klassavdelningar eller genom undervisningens individualisering», och förordar, »att ett principbeslut endast bör innehålla, att de lokala skolstyrelserna få frihet att inom enhetsskolans ram pröva olika former av differentiering». Till tanken, att de lokala behoven skola vara utslagsgivande vid valet av olika differentieringsmöjligheter, ansluta sig 5 läroverkskollegier. Ett par av dem, hal i Norrköping och srs i Hedemora, yrka dock uttryckligen på en tidigare diffe-

rentiering på sådana orter, där lärjungetillgången gör den möjlig. Bland de skolor, som icke ställt sig helt avvisande till SK:s förslag, må ytterligare två nämnas. Srs i Mariestad säger mera allmänt, att det är »önskvärt, att viss ytterligare differentiering kommer till stånd». Srs i Arvika finner, att »det successivt skeende linjevalet torde vara en av de största förtjänsterna» i SK :s betänkande, men anser sig dock vilja förorda en klassdifferentiering fr. o. m. klass 7 samt tillägger: »I kommuner m e d g y m n a s i u m förefaller det vara bäst att med detta k o m b i n e r a e n fullständ i g r e a l s k o l a i likhet med vad som sker nu». Denna skolas yttrande utmynnar på denna punkt i kravet på omfattande försöksverksamhet. Samtliga kollegier vid folk- och småskoleseminarierna, som yttrat sig om SK:s förslag till differentiering, och cirka 92 procent av de kollegier vid läroverken, som berört denna fråga, (respektive cirka 46 och 78 procent av hela antalet seminarier och läroverk) ha som av ovan framgått tagit avstånd från SK:s förslag till en klassdifferentiering först i nionde klassen. Fsk. sem. i Uppsala ger i följande ord uttryck åt en allmänt spridd uppfattning: »Tanken att tillgodose både begåvade och mindre begåvade elever genom individualisering av undervisningen är i sig själv mycket tilltalande, men ju högre upp i klasserna man kommer, desto mer måste sådan individualisering (därest den skall bli verkligt effektiv) övergå i en faktisk linjedelning inom klassens ram, och det är då ur alla synpunkter bättre att rationalisera uppdelningen genom att fördela eleverna på olika undervisningsavdelningar.» »Bli begåvningsskillnaderna inom en klass alltför stora, löpa de bästa eleverna fara att förslöas genom att ej få spänna sina krafter,

medan de svagaste förlora självaktning och arbetslust genom att ständigt påminnas om sin underlägsenhet. Av anförda skäl anser kollegiet, att en mera utsträckt linjedelning efter studiebegåvning är önskvärd som komplement till den individualisering av undervisningen, som under alla förhållanden bör eftersträvas. Denna linjedifferentiering bör dock ej ske tidigare än från och med sjunde skolåret. I skolor med litet lärjungeantal torde det icke bli nödvändigt att också på högstadiet hålla eleverna samlade i en undervisningsavdelning.» I det följande lämnas en översikt över de vanligaste invändningarna mot SK:s förslag. Heterogena klasser. Först bör då nämnas, att sammanförandet av elever i samma klass utan hänsyn till olikhet i deras studieförutsättningar anses komma att skapa så h e t e r o g e n a k l a s s e r , att arbetsresultatet allvarligt riskeras. Fsk. sem. f. mani. elever i Göteborg anser, »att även sedan hjälpskoleklientelet utgallrats, elevmaterialet är så skiftande ifråga om studielämpligheten, att hänsynen till elevernas bästa och undervisningens effektivitet kräver en genomförd differentiering». Srs i Rättvik

frågar:

»Hur skall undervisningen i en treårig realskola med odifferentierade klasser kunna ge samma resultat som i en fyraårig realskola med differentierat klientel?» I ett mycket stort antal yttranden påpekas, att framför allt d e m e r a s t u diebegåvade eleverna komma att hindras, då det icke torde gå att undvika, att det blir de obegåvade och håglösa elementen, som komma att bestämma arbetstakten. Hal i Jönköping vill icke bestrida, att en tidig differentiering kan försvåra en rationell uppdelning av eleverna på studielinjer, men fortsätter: »Nackdelarna av en tidig differentiering måste vägas mot den intellektuella elitens krav på en fullgod undervisning. När man talar om

att ett litet folk måste hävda sig genom kvalitet i stället för genom kvantitet, tänker man inte bara på de breda folklagren utan även och i första hand på dem, som bekläda ledande poster inom näringsliv och kulturliv.» Hal i Kalmar kegångar :

är inne på liknande tan-

»Den treåriga realskola, vilken som ett högstadium är avsedd att ingå i enhetsskolan, torde i fråga om kunskaps- och bildningsinnehåll vara avgjort underlägsen den nuvarande realskolan. Den kommer icke att motsvara de krav på teoretisk utbildning, som med rätta kunna ställas av de statliga organisationer och privata företag, för vilka den nuvarande realexamen visat sig vara till fyllest, och den kommer att utgöra en mycket svag grundval för gymnasiestudier. Den överdrivna omsorgen om att bereda så många som möjligt en likvärdig utbildning, motviljan mot att göra rationell boskillnad mellan studiebegåvade och dem, som sakna anlag för teoretiska studier, med andra ord motviljan mot en tidig differentiering, måste med nödvändighet leda till en sänkning av realskolans bildningsnivå. Det vore enligt kollegiets mening djupt vemodigt, om den allmänna folkskoleundervisningens höjande skulle ernås endast i förening med en sänkning av den högre skolans kunskaps- och bildningsresultat till skada för vårt samhälle som sådant och till men för vårt folks ställning inom nationernas kulturgemenskap. Nödvändig anser kollegiet ingalunda en så ödesdiger kombination.»

i

Denna uppfattning delas av Växjö:

småsk.sem.

»Den nioåriga enhetsskolan får inte ges en sådan utformning, att begåvningseliten hålles tillbaka, för att massans nivå skall höjas. En nivellering till genomsnittets plan innebär en allvarlig fara för kulturens framtid.» Även fsk.sem. i Härnösand har påpekat, att det icke torde kunna »undvikas, att den bäst studiebegåvade delen av klasserna kommer att hämmas av klassmajoritetens mindre studiebegåvning». SK har bl. a. framhållit, att det är ett demokratiskt krav, att a l l a s k o l a få s a m m a utbildn i n g . Mot den tolkning av demokrati, som SK bygger på vid sitt ståndpunkts-

tagande, göras flera invändningar. Rektor vid hal för gossar å Norrmalm i Stockholm säger h ä r o m : »En sådan skolordning är enligt skolkornmissionen demokratisk, men man kan ifrågasätta det berättigade i att ge demokratiens idé en sådan utformning. Kan det verkligen vara demokratiskt att på enhetsskolans altare offra de bästa begåvningarna?» Även srs i Arboga vill fastslå, »att en begåvningsdiiferentiering icke kan anses som odemokratisk, men att det däremot icke är i god överensstämmelse med en demokratisk utveckling, om samhället försummar att tillvarataga och på bästa sätt befrämja alla sina medborgares möjligheter». Hal i Majorna i Göteborg säger: »— det är uppenbart, att i en odifferentierad avdelning antalet ointresserade och därför olustskapande och tidskrävande elever kommer att bli mångdubbelt större än det för närvarande är. Redan nu är — trots urval — de relativt obegåvades antal i realskolan ganska stort och kräver lärarens handledning i alltför hög grad både absolut och relativt. Begåvningarna bli eftersatta och kunna icke ges den effektiva handledning de böra ha rätt till. Så som kommissionen tänkt sig arbetet förefaller det som om kommissionen i motsats till sina egna uttalanden främst för de obegåvades talan, icke de begåvades.» Hal i Bodeni är av samma åsikt: »I skilda sammanhang har ordats om nödvändigheten av att tillvarataga begåvningarna, men här föreslår kommissionen en skolorganisation, som icke tillåter närmare en tredjedel av Sveriges skolbarn att få en utbildning" avpassad efter dess förutsättningar, och detta av den anledningen, att de som icke äro lämpade för teoretiska studier måhända skulle känna sig tillbakasatta. Tydligen har Kommissionen här handlat efter principen, att försämrade studiemöjligheter fördragas lättare, om de delas av alla. Det ljumma intresse, Kommissionen visar för de teoretiskt studiebegåvade, ter sig så mycket mera anmärkningsvärt, som Kommissionen i annat sammanhang, delvis i polemik med Skolutredningen, hävdar, att någon risk för överproduktion av intellektuell arbetskraft icke är att befara utan snarare dess motsats. Mot bakgrunden av detta uttalande förefaller det

så mycket egendomligare, att Kommissionen angiver som en mindre önskvärd utveckling, att en tidig differentiering skulle leda till, »att de allra flesta av de uttagna eleverna eller i varje fall de bästa av dem över den teoretiska linjen föres till gymnasie- och fackhögskolestudier» (s. 69—70). Kommissionen har därför motsatt sig en tidig differentiering och vill på konstlad väg hindra de studiebegåvade från att komma in på de för dem lämpligaste studiebanorna, ett förfarande, som enligt vår mening icke kan anses vara förenligt med vad som är rätt och billigt.» Insp. i Stockholmstraktens i.o. motsätter sig likaså en senare linjedifferentiering: »Sammanförandet på detta stadium av alltför heterogena lärjungegrupper och tillämpningen av alltför olika kurser utgör säkert en stor svaghet, när det gäller effektiviteten, och fråga är därför, om man inte i långt större utsträckning än som kommissionen tänkt sig bör räkna med en klar linjeuppdelning redan från och med sjunde klass och en begränsad linjeuppdelning från och med femte, där så utan svårighet kan ske, exempelvis i större samhällen. Det demokratiska England har säkert i detta stycke haft en sundare syn än skolkommissionen, i det att de låtit alla få samma möjligheter men inte fördenskull försämrat utbildningsvägarna för alla. Där förutsättning för en effektivare skolform finnes, bör den genomföras. Det bör räcka med att man på landsbygden, där förutsättningar för linjedelning inte finns, organiserar lämpliga blandformer Större samhällen bör få sin linjeuppdelning.» Tämligen allmänt synes man alltså anse, att den odifferentierade, alltför heterogena klassen kommer att bli ett avgjort hinder för de mera studiebegåvade eleverna: de böra få möjlighet att i snabbare takt än de övriga i klassen inhämta kunskaper, de ha rätt till att få en mera gedigen kunskapsgrund, än det blir möjligt för läraren att bibringa många andra i klassen, risken föreligger rentav för att de tröttna vid den långsammare arbetstakt, som blir en ofrånkomlig följd av att klassen är så heterogen, skolarbetet kommer icke att kunna skänka dem den 231

15 Utlåtande

nödiga stimulansen i deras arbete, och framför allt få de icke den fasta grund av kunskaper, som de behöva för sina ev. fortsatta studier. Många yttranden påpeka emellertid, att den långt drivna heterogeniteten i klassen kan vara till lika stor skada för de m i n d r e studiebegåvade. Srs i Karlshamn går härvidlag så långt, att den anser, att »en strikt linjeuppdelning i ännu högre grad är önskvärd för de mindre begåvades del». I flera yttranden hävdas det, att de svagare begåvade löpa risken att få mindervärdeskomplex av samläsningen med de mera försigkomna kamraterna. Enligt Nya elementarskolan i Ängby kan det för dem »innebära en allvarlig psykisk olägenhet att alltid få sina egna studieprestationer jämförda med de mera studiebegåvades». Överlärarkollegiet vid Stockholms folkskolor, som yrkar på en differentiering från och med klass 7 bland annat på grund av de mindre goda erfarenheterna från åttonde klassen, yttrar: »En ovärderlig fördel ur undervisningssynpunkt medför en tidigare differentiering etter elevernas fallenhet, intressen och yrkesval även därigenom, att avdelningarna kan göras mera jämna utan att någon stämpel av mindervärdighet åsättes eleverna. Skolsvårigheter, missanpassning och skolleda, som inte sällan har sin egentliga orsak i mindervärdeskänslor, skapade i olämplig skolmiljö, förstärks vanligtvis under puberteten. Den individualiserade undervisningen är knappast ett skyddsmedel mot dessa känslor, därför att barnen själva ständigt gör sina egna jämförelser »

SK:s tanke, att skadeverkningarna av att klassen är så heterogent sammansatt skola kunna neutraliseras genom att eleverna skola arbeta med olika kurser, grundkurser och överkurser, har på många håll mött invändningar. Hal i Skara anser, att varje studieplan i så heterogena klasser, som SK förutsätter, måste bli

»mer eller mindre oformlig, antingen så att de mindre begåvade eleverna pressas över hövan eller att de begåvades möjligheter icke få komma till sin rätt. Inte ens projektet med grundkurs och överkurs kan annat än på papperet överskyla detta. Hindret härför utgör de standardiserade proven, som avse att upprätthålla likformigheten inom rikets samtliga skolor. Vid utformandet av dessa prov framtvingas ovillkorligen ett avgörande om vilken begåvningskategori som skall vara normerande. Dessa synpunkter synas kollegiet ovillkorligen framtvinga en tidigare differentiering, då förloppet eljest kommer att bekräfta sanningen i satsen »summum ius, summa iniuria». Saken förbättras inte av skolkommissionens förslag till uppdelning i engelska mellan mer eller mindre försigkomna elever i varje klass. Det är ett psykologiskt-pedagogiskt faktum, att elever lida mindre av en uppdelning i klasser än inom klassen. (Ex. från hjälpklassundervisningen).»

Ytterligare en olägenhet, som man i en del yttranden nämner som en följd av att klasserna få ett alltför skiftande elevmaterial, vad begåvningen beträffar, är att arbetet i en sådan klass kommer att bli mycket betungande för läraren. Kanske man kan säga, att srs i Lysekil i sitt yttrande på denna punkt ger sammanfattningen av vad man allmänt anser om förslaget att föra samman elever i samma klass utan hänsyn till skiftande begåvning: »Formell demokrati bör icke få skymma blicken för nödvändigheten att ta hänsyn till den naturliga begåvningsfördelningen — odifferientierade klasser utgöra en orättvisa emot såväl det teoretiskt begåvade som det teoretiskt obegåvade elevmaterialet.»

Lektorernas Förening pekar på en annan fara, som enligt flera yttranden blir en följd av klassernas heterogenitet: »Spännvidden mellan elevernas olika studieförutsättningar i en sådan klass blir givetvis så stor, att den kommer att högst menligt inverka på arbetsresultatet.»

Sänkt kunskapsstandard.

Farhågorna för att kunskapsstandarden i enhetsskolan måste sjunka på grund av att klasserna bli mera heterogena och till följd därav mera svårarbetade anser SK vara ogrundade. Olägenheterna med bristen på tidigare klassdifferentiering elimineras enligt SK av att nya arbetsmetoder, bl. a. en mera konsekvent genomförd individualisering av undervisningen, införas i skolarbetet. Denna uppfattning delas icke av dem, som ställt sig avvisande till SK:s förslag om differentiering. Även om man uttalar sympatier för att söka nya vägar inom undervisningens metodik, har man föga tro på att den föreslagna individualiseringen av arbetet genom uppdelningen i grundkurser och överkurser och anlitande av modernare metodik skulle vara den kungsväg, som trots det heterogena och därigenom mera svårarbetade materialet skulle kunna ge lika goda studieresultat som den nuvarande realskolan. Ofta talas det i yttrandena på denna punkt om SK:s »önsketänkande». Fsk.sem. i Karlstad

yttrar:

»Det torde knappast bli möjligt ens för de skickligaste lärarna att inom en klassavdelning av ungefär nuvarande storlek men mindre differentierad än för närvarande ge den individuella handledning, som skolans målsättning förutsätter.» »Om sådan form av linjedelning utöver hjälpskolan ej kan förekomma, finnes ingen annan möjlighet att i någon större utsträckning uppfylla de förväntningar på individuell undervisning, som skolkommissionen ställer, än att undervisningsavdelningarna starkt reduceras. Annars kommer mycken tid att gå till spillo, och en avsevärd sänkning av bildningsmålet blir följden.»

Fsk.sem. i Kristianstad en standardsänkning.

befarar också

»Det synes kollegiet uppenbart, att en differentiering, som uppskjutes ända till nionde klassen i fråga om de flesta av skolans ämnen, måste leda till en avsevärd försämring av

studieresultatet för de elever, som eftersträva en utbildning utöver den obligatoriska För att icke göra denna befarade sänkning större än vad som är nödvändigt vill kollegiet starkt framhålla nödvändigheten av att differentiering klassvis på grund av ämnesvalet kommer till stånd från och med klass 7 överallt där så är möjligt.»

För vad som säges angående kunskapsstandarden och de modernare metoderna hänvisas till kap. 4 : III om »Arbetssättet». Undervärdering av de praktiska yrkena.

SK har för sitt förslag till den i klasserna 1—8 odifferentierade enhetsskolan framhållit som ett bärande motiv, att klyftan i det nuvarande skolväsendet mellan praktiska och teoretiska linjer gärna leder till en underskattning av de praktiska yrkena. Denna uppfattning delas icke av de kollegier, som tagit upp denna fråga i sina yttranden. Hal i Norrköping menar, att denna synpunkt är ovidkommande: »att — — — — såsom skolkommissionen t. ex. gör vid diskussioner om lämpligheten av linjeuppdelning från enhetsskolans 5:e klass låta obestämda och svårbestämda samhällskrav fälla avgörandet i stället för anlag, intresse och ambition leder lätt till något slag av tvångsdirigering av arbetskraften.»

Hal i Landskrona anser, att denna nedvärdering av de praktiska yrkena är »en i och för sig olycklig om ock av skolkommissionen överbetonad företeelse». »Risken för en nedvärdering av det praktiska arbetet förefaller i vår tid helt enkelt obefintlig», anser srs i Karlshamn och menar, att »inträdet i realskolan knappast uppfattas såsom innebärande ett val av teoretiska levnadsbanor»: därför behöver realskolelinjen icke i princip leda bort från de praktiska yrkena. Även Läroverkslärarnas Riksförbund anser SK:s farhågor på denna punkt överdrivna,

»i synnerhet som ju ett flertal praktiska levnadsbanor med stor fördel kunnat anknytas till avlagd realexamen och ingenting hindrar den som tillbragt några skolår på en övervägande teoretisk utbildningslinje att, när de senare mognande praktiska anlagen framträda, övergå till yrkesutbildning för en praktisk levnadsbana.»

Nya elementarskolan i Ängby ifrågasätter, »om denna ringaktning för praktiska levnadsbanor verkligen i någon nämnvärd grad beror på en differentiering sådan som den nuvarande mellan folkskola och realskola.» Srs i Ronneby medger, att denna nedvärdering av det praktiska arbetet är ett socialt missförhållande, men anser att skolan »föga kan bidraga» till att rätta till det, »såvida det fortfarande skall medgivas en elev att fritt välja mellan de utbildningsvägar skolorganisationen erbjuder, en frihet, som hittills icke satts i fråga. En välbegåvad elev, som med god framgång genomgått åtta klasser, kommer sannolikt att fortsätta med teoretiska studier, även om han vid 15-årsåldern fängslas av praktiska intressen».

Insp:a i Östergötlands östra i.o. och i Sydsmålands mellersta i.o. påpeka i likalydande ordalag, att om »svagare begåvningar och ensidigt praktiska begåvningar tillsammans med helt obegåvade elever obligatoriskt hänvisas till klass 9 y, så måste detta leda till en allmän nedvärdering av yrkesutbildningen, alltså motsatsen till vad man eftersträvar.»

Mot uppfattningen, att enhetsskolan icke blott skall upphäva den icke önskvärda klyftan mellan olika skoltyper utan även skall kunna till följd därav verka utjämnande på sociala motsättningar, anmäla dock en del remissinstanser en avvikande mening. Så är fallet med srs i Klippan: »Förslaget vilar väl ock på den tron, att enhetsskolan skulle vara ett medel att utjämna klassmotsättningarna i det svenska samhället. Snarare torde en dylik enhetsskola komma att skärpa dessa och flytta in klassmotsätt-

ningen i skolan. Redan den nuvarande folkskolan erbjuder många exempel därpå.»

Även kf i Gävle anser det vara »en chimär, att den föreslagna enhetsskolan skulle avskaffa de sociala motsättningarna. Dessa flyttas nu ut i klassen i stället för att förut ha funnits mellan olika skolformer».

Beträffande önskvärdheten att överbygga sociala klyftor uttalas i några yttranden, att själva organiserandet av en ny skola icke bör ta hänsyn till denna synpunkt utan uteslutande till frågan om hur skolarbetet skall kunna bedrivas så effektivt och ändamålsenligt som möjligt. I stället anser man, att de sociala motsättningarna skola kunna elimineras genom att ett väl genomfört stipendiesystem skall möjliggöra för även ekonomiskt mindre välsituerade barn att få del av högre skolutbildning. Praktisk och teoretisk begåvning.

Som stöd för sitt förslag till en klassdifferenliering först i klass 9 hänvisar SK framför allt till de psykologiska undersökningar om fördelningen av praktisk och teoretisk begåvning bland svensk ungdom, som företagits av professor John Elmgren och som bland annat visat, att den praktiska begåvningen kan bestämmas först rätt sent, varav följer, att en tidig differentiering ej är lämplig och att det knappast existerar en skarp motsats mellan praktisk och teoretisk begåvning. Samtliga de yttranden, som direkt nämna Elmgrens undersökningar, ställa sig kritiska till dem. Man beklagar allmänt, att de icke publicerats, så att de kunnat bli föremål för vetenskaplig granskning. Sveriges folkskollär ar förbund skriver: »Då emellertid prof. Elmgrens undersökningar inte är slutförda, då primärmaterialet inte redovisas och uppgifterna i principbetänkandet i vissa fall är oklara, kan bärkraften av SK:s argumentering för linjedelningens uppskjutande till nionde skolåret inte bedömas.»

läroverkslärarnas Riksförbund beklagar också, att »en vetenskaplig undersökning av de på dem (Elmgrens undersökningar) grundade slutsatsernas bärkraft ej ix möjlig». Lektorernas Förening anser, att »till dess en sådan granskning skett, måste man frånkänna de Elmgrenska undersökningarna varje spår av bevisvärde». Allmänna adjunktsföreningen mer.ar, att det är »i hög grad äventyrligt att bygga ett så vittsyftande förslag» på dessa undersökningar och rekommenderar icke blott en vetenskaplig granskning av dem utan också ytterligare utredningar. Till detta senare önskemål ansluter sig jven Lunds privata elementarskola. \ i d sidan av de yttranden, som påtala SK:s åtgärd att bygga sitt förslag i en så viktig fråga som differentieringen på undersökningar, som icke närmare redovisats och därför icke kunnat bli föremål för vetenskapligt kritisk granskning, förekommer det emellertid också yttranden, som på en eller annan punkt ingå i direkt polemik mot Elmgrens undersökningar och slutsatser. Hal i Landskrona vill överhuvudtaget bestrida professor Elmgrens slutsatser: »Uppenbart är, att vissa manuellt praktiska, konstnärligt praktiska och tekniskt praktiska anlag framträda betydligt tidigare än vid 15årsåldern.»

I sin kritik av Elmgrens undersökningar efterlyser man bland annat innebörden i begreppet »praktisk begåvning». Srs i Rättvik frågar: »Räknas icke blott manuell skicklighet och fysisk styrka som 'praktisk begåvning', utan även t. ex. affärsmannatalanger, konstnärlig fallenhet och organisatorisk begåvning?»

kan bland 'praktiska yrken' i betydelsen 'yrken som kräva praktisk begåvning' tala om en hel skala av mer eller mindre krävande verksamhetsgrenar, från enklare hantverk till mera avancerade yrken, som förutsätta höga kvalifikationer. De senare (såsom naturforskarens, ingenjörens, jägmästarens, läkarens, tulltjänstemannens) fordra även teoretiska studier. Många ämbetsmän, såsom chefen för en skola eller en vetenskaplig institution, måste kunna handskas med folk och med pengar, ibland även med instrument och maskiner. Det är därför oriktigt att av hänsyn till den första av de elmgrenska grupperna (elever med både teoretisk och praktisk begåvning) uppskjuta differentieringen till den tidpunkt, då praktiska anlag och intressen särskilt tydligt manifestera sig. En pojke med både teoretisk och praktisk-mekanisk begåvning kan säkerligen bli en god cykelreparatör, om han väljer vad kommissionen kallar en praktisk utbildningsväg, men om han i tid erhåller teoretisk skolning, kan han utbildas till civilingenjör. Då vi icke ha råd att slösa med begåvningarna, synes Elmgrens undersökning sålunda närmast tala för en tidig differentiering.» N ä r bör differentieringen ske?

Om man på läroverkshåll ställt sig praktiskt taget enhälligt avvisande mot SK:s förslag till en differentiering först i klass 9, så är enigheten ej så tydlig, då man kommer till frågan om när och hur differentieringen bör ske. En granskning av de konkreta motförslagen till SK :s förslag om en klassdifferentiering först i klass 9 ger följande siffror : För en klassdifferentiering fr.o.m. klass 5: . . 6 1 »

•

»

»

»

7 : . . 30

»

»

8:. . 2

»

»

»

»

>

»

»

Vasa hal i Göteborg är inne på samma tankegång:

> partiell differentiering tidigare än i klass 9: 6 S:a 114

»När det i betänkandet talas om praktiska yrken, har det icke klargjorts, vad som menas härmed. Praktisk begåvning kan betyda händighet, sinne för maskiner, affärsbegåvning, ledaregenskaper, organisationsförmåga. Man

Härtill kommer, som ovan nämnts (sid. 39—40), att 1 folkskolestyrelse önskat differentiering från och med klass 5 och 2 folkskolestyrelser från och med klass 7

'så tidigt som möjligt': . . 1 5

samt att 4 folkskolinspektörer valt den senare linjen. Slutligen bör nämnas, att Sveriges folkskollär arförbund, utan att fatta definitiv ståndpunkt till frågan, anser att praktiska synpunkter tala för en differentiering från och med klass 7. Flera folkskolinspektörer påpeka, att en differentiering inom klassens ram kommer att ställa sig mycket svår att genomföra. Bland annat insp:a i Värmlands mellersta i.o. och i Dalarnes södra i.o. mena, att det avgörande härvidlag kommer att bli tillgången på goda lärare. Dessa praktiska synpunkter ha föranlett flera inspektörer att förorda en linjedifferentiering först i klass 9. Insp. i Norrbottens norra i.o. tror, att det i detta inskrivningsområde ej går att inom klassens ram få till stånd en differentiering annat än i Gällivare och Kiruna: »Såväl lärjungar som lärare torde bli otillräckliga på övriga orter med centralskola.»

Insp. i Östergötlands västra i.o. förordar differentiering från och med klass 7: »Den klyvning av klasserna i vissa ämnen och sammanförande i grupper, som kommissionen föreslår, måste föra till en fruktansvärd oreda både schematekniskt och pedagogiskt. Någon svårighet att genomföra en linjedelning från och med sjunde klassen synes ej heller föreligga, då elevernas begåvningsriktning på detta stadium ej är alltför svår att klarlägga.»

Som framgår av ovanstående har ej ens hälften av dem, som avvisat SK :s förslag till differentiering, uttalat sin önskan om när den bör sätta in. I allmänhet har man ej heller motiverat, varför man valt t. ex. en differentiering från och med klass 5 eller klass 7. I åtskilliga yttranden säges det dock, att man önskar få behålla den nuvarande 5-åriga realskolan, och hänvisas till förtjänsterna hos denna skolform. Insp. i Skaraborgs södra i.o. är inne på samma tanke: de olika klassavdel-

ningarna böra bildas »med utgångspunkt från lärjungarnas ämneskombinationer». Av organisatoriska skäl bör antalet ämneskombinationer begränsas. Insp. i Göteborgstraktens i.o., som likaså förordar en linjedifferentiering från och med klass 7, gör därvid följande påpekande: »Ett bärande skäl mot införandet av en i tillämpningen svårbemästrad ämnesdifferentiering i stället för en linjedifferentiering synes vara, att den i verkligheten icke möjliggör det i och för sig önskvärda uppskovet med valet av studieväg.»

Som vidare framgår av ovanstående siffror ha några skolor sökt gå en medelväg mellan tidig och sen differentiering genom att anknyta till SK:s förslag om en differentiering redan i klass 5 i engelska. Man har dock menat, att engelska ingalunda är det enda ämne, där elever på grund av begåvningsolikhet böra få en differentierad undervisning. Samma skäl som för engelska kunna anföras för språk överhuvudtaget och för matematik. Man önskar alltså en partiell differentiering av klassen, då det gäller undervisning i språk och matematik. I några fall vill man ha denna differentiering i språk och matematik från och med klass 5 eller klass 6. Srs i Norberg vill att »en uppdelning av klasserna i två avdelningar med differentierad undervisning i språk och matematik får äga rum från klass 6». Srs i Sunm önskar en differentiering i »flera ämnen än engelska senast från och med 6:e klassen». Srs i Trelleborg ansluter sig till förslaget om en differentiering av undervisningen i engelska från och med klass 5 och vill därutöver »bestämt förorda en genomgripande differentiering från och med klass 7, åtminstone beträffande ämnena modersmålet och matematik». Srs i Strömstad uttalar sig också mera allmänt: »differentieringen i engelska i klasserna 5 och

6 torde med fördel kunna utsträckas till vissa andra grundläggande ämnen», och önskar anstånd med den 5-åriga realskolans avveckling i väntan på att »säkrare erfarenheter vunnits om den nya enhetsskolans studieresultat». Samma obenägenhet att i fråga om differentiering särskilja engelska från andra ämnen uttalas från andra håll, där man emellertid velat draga ut konsekvenserna till en fullständig differentiering i alla ämnen. Vid sidan av kravet på att få behålla en 5-årig eller i varje fall 3-årig realskola som en klart differentierad linje inom enhetsskolans ram ha några skolor framfört tanken på att den jämsides med realskolans löpande folkskolelinjen skulle differentieras på en allmän linje och en yrkesorienterande linje. Man anser, att det icke skall bli möjligt att få de elever, som känna olust och leda inför skolan, att göra en mera intresserad och aktiv insats i en 9-årig skola, om ej yrkesbetonade ämnen införas tidigare än i klass 9. Srs i Åstorp föreslår, att om en klassdifferentiering av geografiska eller andra skäl icke är möjlig redan i klass 5 utan måste uppskjutas till klass 7, så böra de elever, som önska välja den mera teoretiskt betonade linjen, få kompensation för bristerna i sin tidigare skolgång i ett extra, tionde läsår. 1 flera yttranden, som taga avstånd från SK :s förslag till differentiering, vill man dock icke motsätta sig, att försök göras med den av SK förordade differentieringen. En på några håll, framför allt bland statens folkskolinspektörer, uttalad tveksamhet om möjligheten att genomföra en linjeuppdelning ens i nionde klassen kommer till uttryck i följande uttalande av insp. i Blekinge i. o. »En linjeuppdelning av nionde klassen i den utsträckning som kommissionen tänker sig, torde bliva möjlig att genomföra endast i

städer och tätorter med förhållandevis stort elevantal och rikt differentierat näringsliv. Följden härav torde bliva, att nionde klassen i enhetsskolor på landsbygden kommer att få en mera teoretisk inriktning, under det att den i städerna blir mera praktiskt betonad. Den eftersträvade likställigheten mellan landsbygd och stad synes alltså icke kunna åstadkommas enligt förslaget.»

Hur bör differentieringen ske?

Endast ett par yttranden beröra frågan om hur en klassdifferentiering bör genomföras. Vasa hal i Göteborg gör följande förslag: »Vad tillvägagångssättet vid delningen beträffar, bör det inom enhetsskolan vara möjligt att finna smidigare urvalsmetoder än den gamla inträdesprövningen. Man kan t. ex. tänka sig följande förfaringssätt, som utgör en utbyggnad av vad som föreslås på s. 66 i i kommissionens betänkande. Först göres en preliminär delning av klass 5 på grundval av läraromdömet. Efter en termin (ev. kortare tid) justeras därefter urvalet genom ett visst elevbyte mellan avdelningarna, varvid särskild hänsyn tages till studieresultatet i engelska men också till förmågan att följa en mera krävande kurs i modersmålet och matematik. — — — — — Icke heller behöver en differentiering av den art, som här föreslagits, lägga hinder i vägen för det av kommissionen föreslagna ämnesvalet i klasserna 7 och 8 och den planerade verkliga linjedelningen i klass 9.»

Hal i Kristinehamn vill inte göra linjevalet till en elevens eller hemmets ensak: »Vare sig verklig linjedifferentiering eller endast ämnesdifferentiering tillämpas, är det enl. kollegiets mening av stor vikt, att lärjungarnas fördelning sker så rationellt som möjligt. Fördenskull torde det vara nödvändigt att göra urvalet objektivt på grundval av skolbetygen i förening med testning. Att inskränka skolans roll till rådgivning och göra valet i princip frivilligt, såsom SK föreslår sid. 72, är enl. kollegiets åsikt icke tillfyllest, ej minst med tanke på målsmännens ofta ådagalagda ovillighet att beakta pedagogiska fakta, då dessa komma i konflikt med deras sociala ambitioner.»

Slutligen kan nämnas, att den av Vasa hal i Göteborg framförda tanken på en differentiering, som avser att gruppera eleverna efter deras olika studieförutsättningar utan att därmed innebära en linjeuppdelning efter olika studiemål, har förts fram av ytterligare 3 skolor. Lektorernas Förening är inne på samma tanke: »Även i landsbygdens centralskolor bör det i ett flertal fall vara möjligt att genomföra en klassdifferentiering på sådant sätt, att från och med femte skolåret de elever, som huvudsakligen läsa kärnkurs resp. normalkurs resp. överkurs, sammanföras till var sin avdelning. Allt (elevernas trivsel såväl som studieresultat och fostringssynpunkter) tyder på att en sådan uppdelning bör eftersträvas och bli regel i den nioåriga skolan. Givetvis böra möjligheter finnas för elever att övergå från en avdelning till en annan.»

Hal i Bromma i Stockholm ansluter sig till denna princip och yrkar därjämte på ingående försök med den av SK före-

slagna differentieringen. Palmgrenska i Stockholm säger:

ssk

»— — •— — — en lösning av problemet •— — — — skulle kunna ligga däri, att man drog ut linjen från begåvningsdifferentieringen i engelska och genomförde den konsekvent över hela linjen av ämnen. Kollegiet tänker sig sålunda, att man kunde röra sig med A-, B- och C-avdelningar, dit eleverna fördes allt efter sina förutsättningar, prövade även efter andra normer än förmågan att studera engelska.»

Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium menar, att en sådan uppdelning är nödvändig för alt »möjliggöra personlig handledning i tillräcklig omfattning. Denna fördelning bör ske fr. o. m. klass 5 —. De olika avdelningarna böra ha samma grundkurser.»

Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse erinrar om att en differentiering efter begåvning tillämpas inom folkskolorna i Göteborg och Malmö och bland annat lett till att kvarsittningsprocenten väsentligt nedgått.

V. Stadier.1 SK föreslår att den nioåriga skolan indelas i följande stadier: en treårig småskola, en treårig mellanskola och en treårig realskola. I vissa fall räknar SK emellertid med jämkningar i denna stadieindelning: endast i A-skolor skall småskolestadiet vara treårigt, i B 1-skolor skall det vara tvåeller fyraårigt och i B 2-skolor tvåårigt. De inkomna remissyttrandena ange följande ställningstagande till SK:s förslag: Ingen av de kårsammanslutningar, som yttrat sig om SK:s förslag till stadieindelning, har gjort det utan erinringar. Sveriges småskollärarinneförbund vill för närvarande ansluta sig till förslaget 1

238 Jfr sid. 34—35 och Bet. sid. 73—81.

Antal Tillyttran- styrden ka Skolstyrelser och skolråd . . . .

Avstyrka

Särsk. synp.

—

—

1 FolkskolinspektöFolk- och småskoleseminarier Läroverk

. . . .

om treårig småskola men tror, att frågan kan behöva tagas upp till förnyad prövning med anledning av att engelska införes i femte klassen och »den nya uppläggningen av orienteringsämnena gör en utökning av skolans lågstadium lämplig». Vad beträffar B 1-skolornas tredje och fjärde klasser anser förbundet, att under-

visningen där skall handhas av lärare med specialutbildning för lågstadiet. Anordningen med ett tvåårigt lågstadium bör enligt förbundets mening vara en undantagsbestämmelse. Sveriges folkskollärarinneförbund anser sig i motsats härtill icke i SK:s betänkande ha funnit »några övertygande skäl, vare sig psykologiska, pedagogiska eller organisatoriska, för en förlängning av småskolestadiet till tre år». Psykologernas meningar gå enligt förbundet starkt isär och kunna icke åberopas som stöd för vare sig tvåårig eller treårig småskola. »Pedagogiska skäl talar snarast för att tredje klassen bildar övergången till mellanstadiet.» De organisatoriska skälen anses också tala mot en förlängning av småskolestadiet: i de flerklassiga skolorna måste lärarbyte ändå ske efter två år. Att ha särskild stadieindelning och särskilda kursplaner för B-skolorna anser förbundet »oförenligt med enhetsskolans idé» och uttalar sig alltså för att d e t t v å å r i g a s m å skolestadiet bibehålles. Sveriges folkskollär arförbund »finner SK :s gränsdragning mellan småskolestadiet och mellanstadiet liksom mellan motsvarande lärarkategoriers verksamhetsoch kompetensområden vara i hög grad präglad av inkonsekvenser och motsägelser». Bland annat med hänvisning till att SK icke pekat på några som helst olägenheter av att folkskollärarna hittills handhaft undervisningen i tredje klassen, uttalar sig förbundet för bibehållandet av ett tvåårigt småskolestadium. För denna stadieindelning av enhetsskolan, 2 + 4 + 3 , uttala sig även 1 folkskolestyrelse (i Lit) och 6 folkskolinspektörer. Såväl pedagogiska som organisatoriska skäl åberopas till stöd härför. Typiskt kan anses vara, vad som säges av insp. i Bohusläns i.o.:

»Den nuvarande organisationen med en tvåårig småskola har visat sig väl kunna fylla måttet för den grundläggande undervisningen. Något missnöje mot densamma har jag inte kunnat förmärka. Tvärtom synes man vara fullt enig därom, att organisationen på den punkten är fullt tillfredsställande Men jag kan inte komma ifrån den uppfattningen, att ingen anledning finnes att rasera en organisationsform, som under årtionden och allt fort väl fyller sin uppgift.»

3 folkskolinspektörer förorda en stadieindelning enligt principen 6 + 3, d. v. s. ett enhetligt sexårigt grundstadium och en treårig realskola. Som motivering anför insp. i Sydskånes östra i.o. »Sedan frågan om lärarutbildningen kommit i ett nytt läge genom SK:s förslag, synas starka skäl tala för att skillnaden mellan småskole- och folkskolestadiet upphäves och stadieindelningen 6 + 3 generellt införes.»

Småsk.sem. i Strängnäs vill hellre tänka sig en stadieindelning 4 + 4 och tror, »att den av SK uttalade önskan om att i möjligaste mån bibehålla bygdeskolorna lättare skulle komma att förverkligas, om småskolestadiet gjordes fyraårigt. Detta fyraåriga stadium motiveras även av engelskans inträde i femte klassen, vilket i hög grad påverkar lärarutbildningen. Ovanpå detta fyraåriga småskolestadium skulle sedan följa ett likaledes fyraårigt mellanskolestadium, och sist ett fyraårigt gymnasiestadium».

Denna tanke har också framförts av några läroverk. Hal i Motala, som i sin diskussion av SK:s förslag till stadieindelning för enhetsskolan även medräknar gymnasiet, anför följande: »Denna jämna treårsrytm, 3 + 3 + 3 + 3, genombrytes emellertid av en annan rytm, som i skolkommissionens organisationsförslag starkast markeras genom införandet av engelska i femte klassen och av fullständig differentiering i nionde klassen. Det är alltså en fyraårsrytm, 4 + 4 + 4, och lyssnar man noga, så framträder denna fyrtakt starkare, den tycks bättre harmoniera med de ungas egen utvecklingsrytm. trots att [SK] föreslår nioårig skolplikt, gör [den] ett be-

stämt avsnitt efter åttonde skolåret. Fore denna gräns realskola, efter denna gräns antingen progymnasium eller realskolans 'mognadsår' eller förberedande yrkesutbildning. Det är inte minst den starka markeringen av denna gräns, som gör, att skolkommissionens nioåriga obligatoriska skola kommer att så föga skilja sig från skolutredningens åttaåriga. — — — — — Fyraårsstadierna synas på något sätt utvecklingspsykologiskt betingade, ofrånkomliga, och treårsplanen framtvingad av yttre omständigheter, av organisatoriska hänsyn, av önskan att rytmiskt uppdela den nioåriga skolplikten eller en strävan att rättvist tillgodose de olika lärarkategorierna.»

Tanken att indela enhetsskolan i två fyraårsstadier har en anhängare även i småsk.sem. i Strängnäs som bland annat betonar värdet av 4-åriga bygdesmåskolor och hänvisar till att klass 9 g bör föras över till gymnasiet och kf i Jönköping menar, att ett fyraårigt enhetligt lågstadium »med hänsyn till barnens trivsel och skolarbetets kontinuitet» är att föredraga. Kf i Ystad ansluter sig till detta förslag av »både pedagogiska och organisatoriska skäl» och förordar en uppdelning i och med klass 5 »i en a l l m ä n linje med e l l e r utan yrkesu t b i l d n i n g , en r e a l s k o l e l i n j e och en f l i c k s k o l e l i n j e». I ett par fall, bland annat hal i Landskrona, önskar man få en femårig realskola (klasserna 5—9) inom enhetsskolans ram, men vill att de två lägsta klasserna skola ingå som klasserna 5—6 i mellanskolan. Undervisningen där skulle i huvudsak bestridas av klasslärare. De tre övre klasserna skulle »utgöra en linje inom enhetsskolans högstadium De elever på denna linje, som så småningom visa sig sakna lämplighet för teoretiska studier, överflyttas till enhetsskolans allmänna linje, varigenom kvarsittning i stor utsträckning undvikes.»

240 Klasslärare eller ämneslärare.

Nära förknippad med frågan om enhetsskolans stadieindelning är frågan om vilka olika slags lärare, klasslärare eller ämneslärare, som skola undervisa på de olika stadierna. Kring SK:s förslag, att undervisningen i de sex lägsta klasserna i stort sett skall bestridas av klasslärare men på realskolestadiet av akademiskt utbildade facklärare,' gå åsikterna hos remissinstanserna rätt mycket isär. De som komma från folkskolehåll äro genomgående tillstyrkande, medan läroverken på denna punkt ställa sig i stor utsträckning avvisande. Folkskolestyrelserna taga ej upp frågan om klasslärare eller ämneslärare i sina yttranden. I allmänhet torde man väl vara tillfreds med SK:s förslag till gränsdragning mellan de båda lärarkategorierna. Endast Göteborgs allmänna fsk.styr. har berört frågan och vill gå betydligt längre än SK genom att förorda klasslärarsystemet även på högstadiet. Endast 3 kollegier vid folk- och småskoleseminarierna ha tagit upp denna fråga. Någon enighet mellan dem föreligger inte: fsk.sem. f. kv. elever i Linköping anser att klasslärarsystemet icke kan vara av någon större betydelse på högstadiet, fsk.sem. i Hälsingborg anser att en klass normalt bör ha två lärare, vilka dela tjänstgöringen i två klasser, och småsk.sem. i Strängnäs slutligen, som föreslagit en stadieindelning 4 + 4 »tänker sig ett system med klasslärare t. o. m. klass 8». Icke heller folkskolinspektörerna ha ägnat denna fråga någon större uppmärksamhet. Endast 5 ha uttalat sig och samtliga ansluta sig i huvudsak till SK :s förslag. Så mycket starkare intresse har frågan om klasslärare eller ämneslärare väckt bland läroverkens kollegier. Deras ställ-

ningstagande framgår av följande översikt : Hal

Antal yttr. 25

Rso. Kf Km srs

Es

Hfo. S:a prm

113 Tillstyrka

— — —

6 Avstyrka

96 Särsk synp.

—

—

11 Samtliga kårsammanslutningar inom folkskolan tillstyrka SK:s förslag att låta klasslärare svara för undervisningen på de båda lägre stadierna. Sveriges småskollärarinneförbund vill endast göra den invändningen, att småskollärare böra få undervisa även i klasserna 3—4 i Biskolor. De övriga kårsammanslutningarna hysa dock starka betänkligheter mot klasslärare på hela mellanskolestadiet och förorda betydande modifikationer samt försök med olika lärarkategorier, innan definitivt beslut fattas. Flick- och Samskollärarnas Riksförbund ställer sig mera avvisande till tanken på klasslärare genom hela mellanskolestadiet. Skillnaden i åsikter gäller huvudsakligen mellanskolestadiet. SK förordar, som nämnts, att klasslärarsystemet i stort sett skall tillämpas t. o. m. klass 6, med vissa undantag för undervisningen i engelska och i övningsämnen, framför allt teckning och musik. De remissinstanser, som ställt sig på SK:s ståndpunkt, ha i allmänhet nöjt sig med att hänvisa till SK :s egna argument. Sveriges folkskollärar förbund citerar sålunda med instämmande de skäl, som SK åberopar som stöd för sin åsikt, att klasslärarsystemet på många sätt är överlägset ämneslärarsystemet: en ämneslärare kan icke få den personliga kännedom om varje elevs »personliga egenart och individuella utvecklingsgång, om in-

riktningen av hans intressen, om hans hemförhållanden och miljö i övrigt, om aktivitetshämmande och aktivitetsbefrämjande företeelser i hans psyke och livsföring» (Bet. sid. 75), som är nödvändig för att han skall kunna verksamt bidraga till elevens fostran. »Utvecklingen på det skolsociala området ställer dessutom nya krav på lärarens omvårdnad om eleven, krav som klassläraren är bäst ägnad att motsvara». Även rent pedagogiska skäl synas SK (och förbundet) tala för klasslärarsystemet: i en konsekvent tillämpning av arbetsskolemetoden kan endast en klasslärare överblicka elevens arbetsbörda i de olika ämnena och låta hans specialintressen helt komma till sin rätt i skolarbetet. På det stadium det här är fråga om anser SK slutligen det endast vara fråga om en elementär undervisning, varför akademiska fackstudier icke böra anses oundgängliga för läraren. Insp. i Sydsmålands mellersta i. o. motiverar sitt ställningstagande i ordalag, som oförändrade återfinnas även i andra folkskolinspektörers yttranden: »Om skolans fostrande verksamhet skall kunna utövas med framgång, måste det nog anses önskvärt, att detta system (klasslärarsystemet) bibehålles så länge som möjligt och åtminstone på hela mellanskolestadiet.»

Insp. i Nordsmålands ver:

västra i.o. skri-

»Ämneslärarsystemet på realskolestadiet kommer otvivelaktigt att utgöra ett väsentligt hinder för den individuella undervisningen och arbetsskoleidéns genomförande, men någon annan utväg torde icke kunna anvisas.»

Som framgår av de ovan anförda siffrorna är man inom läroverken i mycket ringa grad benägen att acceptera klasslärarsystemet annat än på lågstadiet. I den mån som man vill ha en klassdifferentiering genomförd tidigare än i klass 9, vill man också ha ämneslärarsystemet mer eller mindre konsekvent tillämpat. 241

Även om man har förståelse för de skäl, som föranlett SK:s ståndpunkt i frågan, anser man dem icke vara avgörande. Gentemot SK:s åsikt, att klassläraren bättre än ämnesläraren är skickad att ta sig an de ungas fostran, betonas i flera yttranden det värde det kan ha för de ungas personlighetsdaning, att de få kontakt med olika lärarpersonligheter. Srs i Åmål säger h ä r o m : » det måste vara andligen berikande även för ganska små barn att se skiftande personligheter i katedern. Härtill kommer, att omväxlingens lag gäller lika mycket för barn som för vuxna. Ja, små barn ha otvivelaktigt större behov av omväxling än mera till åren komna, vilket också av de sakkunniga påpekats i andra sammanhang.» I denna senare framförda synpunkt, att barnen behöva och sätta värde på den omväxling som ligger i ämneslärarsystemet, instämma en del andra yttranden. I detta sammanhang må också nämnas, att det i några yttranden säges, att även läraren kan känna behov av den omväxling, som undervisning i flera klasser kan skänka. Kanske det kan sägas, att flickskolorna i sina yttranden speciellt intresserat sig för denna fråga. Man lägger där i dagen en klar förståelse för klasslärarens möjligheter på mellanskolans stadium, särskilt när det gäller fostran och personlig kontakt mellan lärare och elev och mellan skola och hem. Men icke desto mindre förordar man gärna, att detta klasslärarsystem i varje fall bör uppmjukas genom inblandning av facklärare. Södermalms kf i Stockholm utvecklar närmare denna synpunkt i en rätt utförlig motivering, ur vilken följande må citeras: »Det torde väl ej råda mer än en mening om, att det måste vara mera utvecklande för

ett barn att få olika ämnen belysta av olika temperament och olika uppfattningssätt, än att ständigt höra samma röst, samma framställningssätt, vilket ämne det än gäller. Bara att umgås och samtala med flera. personligheter måste för eleverna vara tankeväckande. En lärare kan vara tungsint och ha en pessimistisk läggning — exemplet är valt på måfå bland alla skiftande kombinationer inom lärarkåren. Kan det då vara lämpligt att alla barn i en klass under tre års tid skola få alla företeelser belysta ur denna speciella lärares synvinkel. Hur kommer ett livligt, temperamentsfullt barn att trivas och utvecklas under en så ensidig ledning?» Fsk.sem. i Hälsingborg betonar svårigheterna med att helt genomföra klasslärarsystemet med speciallärare i övningsämnen, och fortsätter: »För uppfostringsarbetet i en klass är det emellertid icke enbart fördelaktigt med genomfört klasslärarsystem så långt en sådan ordning över huvud är möjlig att genomföra. Det innebär en stor svaghet, att läraren vid behov inte har någon annan, som verkligen känner barnen och som han skulle kunna tala med, när han känner sig osäker inför behandlingen av för honom mer svårförståeliga barn. Här vill kollegiet även påpeka, att en lärare i vår skola för sin samvetsro helt enkelt ej vågar tänka sig riktigt in i situationen för de tusentals barn, som av någon orsak ej fått rätta sortens kontakt med sin klasslärare, och som är tvingade att år efter år vara hänvisade till endast denna lärare timme efter timme. Det är för övrigt lika synd om en lärare, som känner sin oförmåga att hjälpa ett barn, därför att han ej kan skapa det nödvändiga personliga förhållandet. Sådana svåra situationer kan ju aldrig helt undvikas i skolan, men de bör kunna minskas betydligt, om man på skolans mellanstadium kunde komma dit, att en klass normalt hade två lärare med så omfattande tjänstgöring i klassen, att de verkligen lärde känna barnen i olika situationer. Såsom ideal skulle man då tänka sig, att tvä lärare delade hela tjänstgöringen i två klasser. Varje lärare hade då endast två klasser, och dessa hade han både i läroämnen och i ett par övningsämnen, så att han verkligen kunde lära känna barnen ordentligt. Barnen finge också den uppmuntran, som ligger i någon omväxling, och den är ej oväsentlig. Härvid bör de båda lärarna vara klassföreståndare i var

sin av de två klasserna och ha det direkta ansvaret för klassen.»

Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund kan anses i sitt yttrande sammanfatta de ovan anförda invändningarna mot SK:s syn på problemet: »Det är dock en rätt anmärkningsvärd teori, att en ordinär lärarpersonlighet alltid skulle ha bättre resurser än två eller flera samverkande personligheter att fostra och utveckla en grupp barn fram till 13-årsåldern och därvid på bästa sätt beakta och vårda vars och ens talanger, färdigheter, intressen och temperament, oavsett att barnen helt bli utlämnade åt denne ende lärares personliga bedömning och värdesättning. Kommissionen synes visserligen vara villig att medge, att estetisk och praktisk fostran på mellanskolestadiet gagnas av att anförtros åt fackutbildade lärare liksom också att undervisningen i engelska icke gärna kan bli effektiv, om den överlåtes åt en klasslärare med blott sin allmänna skolbildning och en metodisk kurs som grund. Men att samma synpunkter gälla exempelvis beträffande undervisning i teknisk-matematiska ämnen å den ena och humanistiska ämnen å den andra sidan, har kommissionen icke beaktat.»

SK:s uppfattning, att undervisningen även i mellanskolans båda högre klasser är så elementär, att det inte kan anses vara nödvändigt med akademiskt utbildade lärare, mötes också av starka gensagor från läroverkskollegierna. Särskilt om man betraktat enhetsskolan som en grund för fortsatta studier, är man angelägen att betona värdet av akademiskt utbildade ämneslärare. Man pekar på att ämnesläraren, eftersom hans akademiska utbildning endast omfattar ett par tre ämnen, i kunskapshänseende måste vara klassläraren överlägsen och att detta i och för sig måste vara en garanti för att hans undervisning skall leda till ett bättre resultat. Srs i Arboga menar, att SK:s förslag på denna punkt innebär, »att en lärare med ringare fackkunskap — ty det är ju ofrånkomligt, att en lärare med många ämnen i sin undervisning måste ha

ringare fackkunskap i de flesta av dem än en lärare, som utbildat sig grundligt i ett färre antal ämnen — skulle göra ett bättre pedagogiskt arbete, därigenom att han undervisar i samtliga ämnen, exempelvis i matematik och historia eller i modersmålet och kemi.»

Denna synpunkt torde också få sitt stöd av den tendens, som Johannes srs i Malmö ansett sig konstatera inom folkskolan, där man på många håll är på väg att tillämpa ämneslärarsystemet i viss omfattning. En annan synpunkt, som enligt ett stort antal yttranden talar till förmån för ämneslärarsystemet, är att en ämneslärare icke blott har möjlighet att åstadkomma ett vida bättre resultat i sin undervisning utan också äger större förmåga än en klasslärare att fånga elevernas intresse och skänka dem stimulans i deras arbete. Srs i Kiruna säger härom: »Eleverna ha vid flera tillfällen själva givit svaret: 'Det är så roligt med olika lärare i olika ämnen'. Kollegiet kan kanske tillägga: 'Den i sina ämnen specialutbildade har större möjlighet att göra sitt ämne intresseväckande'.»

Ett annat skäl, som talar för ämneslärarsystemet, påpekas från flera håll: det skapar större garantier för att en elev blir mera rättvist bedömd. »Redan i nuvarande skolsystem ligger faran nära», säger Försvarets läroverk, »att en lärjunge kan felbedömas av en klasslärare och vara helt beroende av dennes — låt vara i all opartiskhet avgivna — omdöme, en fara som bortfaller vid ett ämneslärarsystem, där ett av flera lärare avgivet vitsord eliminerar alltför stora bedömningsfel.»

Några kommunala flickskolor påpeka en annan följd av klasslärarsystemet, som får anses mindre önskvärd: om en klass har endast sin klasslärare, leder detta till en viss isolering för denna klass från skolan i dess helhet, jämfört med om den får arbeta tillsammans med lärare, som undervisa även i andra klasser. Kf i Karlskrona är inne på denna tankegång:

»SK hävdar, att eleverna skola fostras till socialt ansvarskännande individer. I en skola med klasslärarsystem torde detta dock bli svårt, då eleverna känna samhörighet med den klass de tillhöra men näppeligen med skolan i sin helhet.»

Eftersom ett så stort antal läroverkskollegier uttalat sig för en tidigare klassdifferentiering än i klass 9, i många fall från och med klass 5, ha de väl därmed också uttalat sig för att ämneslärarsystemet bör tillämpas från och med denna klass. Detta torde vara anledningen till att de flesta ha nöjt sig med att i princip avstyrka SK:s förslag om klasslärare t. o. m. klass 6 utan att direkt ange konkret motförslag. Slutligen må nämnas, att man i yttrandena i fråga om klasslärarsystemet gärna betonar vikten av att övningsämnena skötas av fackutbildade lärare. Speciellt namnes i detta sammanhang teckningsundervisningen. Några kollegier ha sökt finna en möjlighet att kombinera klasslärar- och ämneslärarsystemen med varandra och därigenom åt skolarbetet och eleverna rädda de positiva tillgångar, som de båda erbjuda. På ett par håll, bland annat i hal f. g. å Norrmalm i Stockholm, talar man om möjligheten att i klasserna 5—6 ha två lärare, en »mer humanistiskt intresserad» och en »mer naturvetenskapligt intresserad». Var och en av dem skulle enligt srs i Sandviken »som klasslärare ha uppsikt över och vård om sin bestämda klass. En sådan metod innebär givetvis en väsentlig avvikelse från det rena klasslärarsystemet, men då denna avvikelse lika litet rubbar klasslärarsystemets idé som andra av kommissionen anförda nödvändiga modifikationer, och då metoden även skulle medföra den fördelen, att klasslärarens omdöme om sina elever bleve säkrare och riktigare efter konfrontation med en medbedömares uppfattning, borde det enligt kollegiets uppfattning prövas».

244 Ett försök till en kompromisslösning av problemet klasslärare eller ämneslärare framskymtar i yttrandet från Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse, som menar, att klasslärarsystemet på högstadiet må kunna ersättas med »klassföreståndarsystem med helt eller partiellt adjunktskompetenta lärare», men att denna anordning må förordas endast för de »mera teoretiska examenslinjerna», medan klasslärarsystemet bör tillämpas på högstadiets examensfria linjer. I en del yttranden, särskilt från flickskolorna, bland annat Södermalms kf i Stockholm, föreslås, att klassföreståndaren skall få större tjänstgöring i sin klass än nu är brukligt, förslagsvis tre timmar om dagen. Därigenom hoppas man vinna fördelarna med klasslärarsystemet utan att eftersätta den möjlighet till omväxling och stimulans, som facklärarsystemet anses kunna tillföra klassen. Efter att ha påpekat, att SK icke tillräckligt understrukit ämneslärarsystemets förtjänster i sin framställning av de båda systemens förtjänster och olägenheter, fortsätter Läroverkslärarnas Riksförbund: »Med tvekan finner sig riksförbundet i stort sett kunna acceptera den gränsdragning mellan de bägge systemens tillämpande, som SK föreslår, men vill därvid mycket starkt betona de modifikationer i klasslärarsystemet inom mellanskolan, som SK föreslår: att undervisningen i engelska alltid handhas av en lärare med akademisk utbildning och att vägen lämnas öppen för anlitande av speciallärare i vissa ämnen samt för ämnesutbyte mellan klasslärare.»

I frågan om lärare i engelska i klasserna 5—6 äro rollerna ombytta: här får SK stöd från läroverken, medan man däremot från folkskolans sida anmäler en avvikande mening. Huvudsakligen är det två skäl, som diktera folkskoleinstansernas avstyrkande av SK:s förslag på denna punkt. Det ena

hör samman med frågan om centraliseringen av klasserna 5—6. När man icke finner en centralisering av undervisningen på detta åldersstadium tillrådlig, kan man icke heller anse det nödvändigt, att undervisningen i engelska bedrives av akademiskt utbildade ämneslärare. Städernas vill sålunda

Folkskolinspektörsförbund

»för sin del förorda klasslärarsystem t. o. m. sjätte klass — även i ämnet engelska. I städerna synes det icke möta några större hinder att redan i femte klassen ordna med undervisning i engelska språket. Men för landsbygden torde SK:s förslag medföra mycket stora praktiska svårigheter. En omfattande centralisering fr. o. m. femte klass enbart för engelskans skull synes innebära större våld än nöden kräver».

Det andra argumentet mot SK:s förslag om att undervisningen i engelska i regel skall bedrivas av ämneslärare även i klasserna 5—6 är, att man hävdar, att klasslärarens kompetens är fullt tillräcklig för den elementära undervisning det här gäller. Sveriges folkskollärar förbund medger, att lärare med adjunktskompetens i engelska naturligtvis har större kompetens i ämnet än de icke specialutbildade klasslärarna. Men dels bör det under en övergångstid räcka med den nuvarande behörighetskompetensen för att meddela »en tvåårig elementär undervisning i ämnet», dels får man enligt förbundet räkna med »att den nya enhetsskolan, med engelska fr. o. m. femte skolåret, och det nya gymnasiet ska ge större kunskaper i engelska än den nuvarande studentexamen garanterar, i

synnerhet som engelska språket väl kommer att genom ökat timantal få en starkare ställning än ämnet har i den nuvarande skolan».

32 kollegier ha yttrat sig i frågan om kompetens för undervisning i engelska i mellanskolan. Endast ett (hf i Backe, som förordat klasslärare fram till klass 7) anser mellanskollärarkompetens till fyllest. De övriga fordra »fullt kompetent» eller »fullgod» lärarkraft eller »lärare med erforderliga språkkunskaper». 22 kräva uttryckligen akademisk kompetens, endast ett fåtal av dem kan tänka sig mindre kompetenta lärare under en övergångstid. Hal i Linköping hemställer emellertid, »att de nu gällande behörighetsvillkoren, vilkas otillräcklighet ofta påtalats, underkastas en omarbetning i syfte att på ett mera tillfredsställande sätt än hittills verkligen garantera vederbörandes förmåga att undervisa i ämnet».

I läroverkens yttranden är man skeptisk inför förhoppningen att undervisningen i engelska skall kunna ge så goda resultat, som Sveriges folkskollärarförbund hoppas — man tror ej att den odifferentierade enhetsskolan skall leda till goda arbetsresultat. Dessutom vill man inte beteckna kursen i engelska i klasserna 5—6 som enbart elementär: man framhåller starkt vikten av att eleverna redan från början få en god och säker grund att bygga på, »utan vilken ingen verklig kunskap kan förvärvas och utvecklas» (ämneskonferensen vid katedralskolan i Lund). En sådan grund kan ej läggas av en lärare utan grundliga fackkunskaper, menar man.

FJÄRDE

ENHETSSKOLAN -

KAPITLET

ARBETSSÄTT

OCH

ÄMNESINNEHÅLL

/. Allmänna De synpunkter SK framlagt i kap. 4: I ha icke i remissyttrandena föranlett andra kommentarer än att man understryker, att även den nuvarande svenska skolan kännetecknas av en strävan att finna nya vägar i arbetet. Därför ge remissyttrandena också uttryck för ett intresse för en fortskridande skolreform — i många fall med påpekandet av att en sådan väl kan ske inom den nuvarande organisationens ram. SK:s önskemål om stöd såväl åt den psykologiska och pedagogiska forskningen som åt försöksverksamhet delas därför av de remissyttranden, som vidröra dessa frågor. Att man inte närmare går in på dem motiverar man i allmänhet med att man i dessa frågor finner SK:s resonemang för allmänna och därför önskar ta ståndpunkt först när konkreta och detalj utformade förslag framlagts av SK.

246 Jfr sid. 37. Bet. sid. 82—85.

synpunkter.l Sveriges folkskollärarförbund vill som sin uppfattning uttala, »att ett fortskridande reformarbete på det metodiska området huvudsakligen sker genom insatser av enskilda lärare och lärarkåren samfällt. Genom riksdagsbeslut och författningsföreskrifter kan en reform av arbetssättet inte skapas».

Däremot understryker förbundet vikten av att »statsmakterna och de kommunala myndigheterna på olika sätt understöder och uppmuntrar forskning och försöksverksamhet». Vad som säges i författningar och undervisningsplaner kan dock icke göras bindande för denna reformsträvan. Förbundet anser sig dessutom i SK:s betänkande ha funnit »ett doktrinärt drag när det gäller skolans inre arbete, vilket särskilt kommer till synes i första kapitlet, en benägenhet att utdöma vissa nu använda metoder och göra ett helt nytt arbetssätt till en grundpelare för själva skolorganisationen. Förbundsstyrelsen vill varna för en forcering av det pedagogiska reformarbetet och betona vikten av lärarkårens medverkan i detta arbete».

/ / . Förutsättningarna 1.

för en fortskridande Hjälpmedel i

Till SK:s förslag om en upprustning av skolorna i fråga om läroböcker, skolbibliotek och olika slags materiel, ha de flesta, som yttrat sig därom, ställt sig positiva. Srs i Emmaboda

påpekar:

»Försöksverksamheten skulle redan inom nu befintliga skolor avsevärt kunna påskyndas och stimuleras, om läroböckerna till form och innehåll gjordes bättre lämpade för sina uppgifter än hittills inom skolor, som arbeta efter nyare linjer.»

Fsk.sem. i Jönköping anser, att »en helt ny och på annat sätt komponerad lärobokslitteratur» torde vara en nödvändig förutsättning för en individualiserad undervisning. Det räcker dock inte, att det finns bra läroböcker, om man inte har frihet att använda dem, anser kf i Linköping: »Den pedagogiska frihet, som ges åt läraren, motsvaras på intet sätt av den bundenhet, som för närvarande gäller beträffande läroböcker.»

Sveriges Överlärarförbund, som ansluter sig till önskemålet om en reform av läro- och läseböckerna, anser det också vara av vikt, »att det hela icke leder till en allmän standardisering av skolans läroböcker eller en utarmning av de urvalsmöjligheter beträffande läroböcker, som nu stå skolans lärare till buds».

Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse, som i likalydande ordalag uttalar samma varning, betonar också bland annat, att stoffet bör kunna reduceras, särskilt vad beträffar grammatik och systematiken i naturläran. För den individualiserade undervisningens lyckliga genomförande fordras, 1 2

Jfr sid. 37—40. Jfr Bet. sid. 90—92.

skolreform.1

skolarbetet.2

förutom ett stort antal nya läroböcker och en omfattande litteratur av läseböcker, även »verkligt lättfattliga populärvetenskapliga verk, som icke kunna tillskapas i en handvändning» (kf i Uppsala). Samma kollegium hävdar också nödvändigheten av »en omfattande verksamhet för åstadkommande av lämpliga b ö c k e r för grupparbetets bedrivande.» Att »lärjungebiblioteken äro i stort behov av bredvidläsningsböcker», betonas av t. ex. tm i Stockholm. Nödvändigheten av att vid införandet av nya arbetsmetoder upprusta skolans olika bibliotek framhålles i flera yttranden. Rektor vid hal i Haparanda anser för sin del, att en sådan upprustning bör påbörjas omedelbart. Insp. i Östergötlands östra i. o. anser, i likhet med några andra inspektörer, att biblioteksrum höra till den nödiga standardutrustningen i varje bygdeskola. Kf i Borås å sin sida invänder dock, att de nya metoderna fordra »tillgång till så rikhaltiga såväl skol- som klassbibliotek, att kostnaderna för desamma torde komma att alltför tungt belasta budgeten, som i ocn med de genom omorganisationen ökade kraven på utrustning i lokalhänseende blir hårt ansträngd».

Ett par skolor ha understrukit vikten av upprustning i fråga om materiel över huvud taget. Vasa hal i Göteborg är till och med övertygat om »att utan en högst betydande upprustning i fråga om materiel och utrymmen varje mera omfattande reform av undervisningsmetoderna är dömd att stanna på papperet»,

medan hal i Visby för sin del finner det »rimligt, att skolan här i viss mån får anpassa sig efter vad som är möjligt att åstadkomma och att olikheter mellan olika landsdelar och mellan stad och land utjämnades».

247 16 Utlåtande

I detta sammanhang kan nämnas ett förslag, som framförts från fsk.sem. i Falun: »Då det säges om centralskolorna, att de bör äga en god utrustning av materiel, kan man diskutera möjligheten av att sammankoppla det föreslagna lärarbiblioteket med något slags pedagogisk verkstad, där det inte endast finns duplikatorer, skrivmaskiner och andra föreslagna hjälpmedel till lärarens tjänst utan också en assistent, som kan enligt lärarens önskan framställa undervisningsmateriel av olika slag. I Kommissionens betänkande framhäves vikten av att laborativa arbetsmetoder i större utsträckning kommer till användning i skolans undervisning. Denna arbetsmetod kräver ständigt framställning av ny undervisningsmateriel, och lärarna behöver all tänkbar hjälp för att framgångsrikt kunna tillämpa dessa metoder. En centralt belägen och väl utrustad pedagogisk verkstad i varje skoldistrikt, såsom den här skisserats, skulle säkerligen fylla ett redan existerande behov.»

Fsk.sem. i Gävle påpekar, att när eleverna själva skola handskas med materialet enligt arbetsskolemetoderna, torde man få räkna med en betydligt snabbare

2. Organisatoriska

förslitning av det, och till följd därav förefaller avsevärt ökade anslag för detta ändamål ofrånkomliga. För läraren betyder det dessutom avsevärt ökat arbete med samlingarnas organisation och vård. Insp. i Västerbottens södra i. o. ger uttryck för sin pessimism inför möjligheten att få alla behövliga hjälpmedel: »När ska vi komma därhän, att eleverna få 'rika möjligheter vid valet av litteratur för frivillig läsning'? När kunna vi hoppas på 'riklig tillgång på böcker och annat arbetsmaterial'? När skall varje skola få sitt gemensamma och mer välförsedda bibliotek för samtliga klasser och därtill klassbiblioteken? När skall man nå så långt, att 'klassen eller eleven själv kan arbeta fram kärnpunkterna'? . . . När symaskiner och annan maskinell utrustning, när skrivmaskiner och duplikatorer, tryckeri, grammofoner, en väl-utrustad musikinstrumentuppsättning, radio, film? . . . . Säkert finns ingen, som vill säga nej till alla dessa principönskemål, om man bortser från möjligheten att genomföra allt. Alltsammans är ett tilltalande men tyvärr fjärran liggande mål för vår folkskola.»

stödåtgärder.1

Bland de organisatoriska stödåtgärder, som böra vidtagas för att underlätta lärarens möjlighet att personligen lära känna och handleda varje elev, nämner SK i första rummet en minskning av klassernas storlek. SK menar, att »detta reformkrav måste anses som ett av de mera väsentliga» (Bet. sid. 93).

»av alla tecken att döma för avsevärd tid framåt tycks hindra de allra betydelsefullaste stödåtgärderna: en sänkning av elevantalet per avdelning samt avskaffande av dupliceringen i klassrummen».

De remissinstanser, som ta upp denna fråga, (bland annat 17 seminarier och 155 läroverk) gå ett steg längre: de hävda samstämmigt, att minskningen av klassernas storlek är den mest angelägna skolreformen f. n. Sveriges folkskollärarinneförbund beklagar, att bristen på lärare och lokaler

Många skolor, bland annat srs i Alvesta, mena också, att mera individuella arbetsmetoder skulle kunna tillämpas inom den nuvarande organisationens ram, om den nödvändigaste av alla skolreformer genomfördes: minskning av klassavdelningarnas storlek. Att stora klasser skulle sporra till en omläggning av arbetssättet, anser hal i Örnsköldsvik föga

1 Jfr Bet. sid. 92—97.

248 Hal i Skellefteå

hävdar, att

»varje skolreform förblir en reform på papperet, så länge de stora klassavdelningarna ej kunna minskas».

troligt. Erfarenheten lär, att överfyllda klasser tvinga läraren till klassundervisning. Även SK räknar med att en minskning av klassernas storlek inom den närmaste framtiden icke är tänkbar, och föreslår som tillfälliga stödåtgärder, att klassen ibland delas i grupper, som vissa timmar undervisas var för sig. I större skolor böra lärare med stora klasser dessutom ha möjlighet att hänvisa en del därför lämpade elever till skolbiblioteket för att där på egen hand arbeta med en del uppgifter. Förslaget till en partiell minskning av klasserna har väckt anklang hos de remissinstanser, som fäst sig vid det. Hal f. g. å Södermalm i Stockholm har följande förslag: »Skall 'arbetsskolemetoder' användas i större utsträckning, måste på alla stadier och i alla ämnen klasserna under åtminstone halva antalet veckotimmar uppdelas, såsom nu sker i de naturvetenskapliga ämnenas laborationer och i språkundervisningen på nybörjarstadiet, eller också måste elevantalet radikalt minskas i klasserna (max. t. ex. 20).»

SK har själv föreslagit en uppdelning i viss utsträckning av klassen vid undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6. Detta önskemål återkommer i flera remissyttranden. Srs i Huskvarna går ett steg längre och menar, att »delning av klass i modersmålet vore en minst lika stor lättnad». Några läroverk ha särskilt pekat på värdet av att få dela klassen i viss utsträckning vid undervisningen i naturvetenskapliga ämnen. Sveriges folkskollärar förbund och Sveriges folkskollärarinneförbund ha likaså vitsordat behovet av att få på samma sätt dela en stor klass även i andra ämnen än engelska. SK finner det också betydelsefullt, att särskilt på skolans lågstadium en mera genomförd gruppindelning sker. Sveriges

småskollärarinneförbund önskar hålla barnantalet nere på detta stadium och begär, att barnantalet i klass 3 skall hållas lika lågt som i klasserna 1 och 2. Av denna anledning motsätter sig förbundet, att en del småskoleklasser upplösas efter andra året för att fördelas på övriga tredjeklasser: »Ett villkor för en lugn och kontinuerlig studiegång under tiden för det första skolstadiet är givetvis barnens inlevelse i klassgemenskapen med samma klasslärare.»

Några konkreta önskemål angående klassernas storlek förekomma sällan i remissyttrandena. Då frågan berörts, har man i allmänhet ansett, att ett tjugotal elever bör vara maximum. Önskan att få en reducering av timantalet per klass och vecka har vunnit anklang på flera håll, bland annat Sveriges Överlärarförbund.

Kursplaner och studieplaner. 1

Vid sidan av de kursplaner, som ange »det väsentliga i skolarbetets innehåll», ställer SK studieplaner, som skola utgöra förslag till hur elevernas studier böra läggas upp. De skola innehålla litteraturhänvisningar och exempel på arbetsuppgifter. Varje studieplan skall räkna med två slags stoff: g r u n d k u r s e r , som innehålla det ämnesstoff, som är avsett för alla eleverna, och ö v e r k u r s e r , som skola ge »fördjupning utöver grundkursen». Av svagare elever skall fordras blott en k ä r n a a v g r u n d k u r s e n i varje ämne, medan överkurserna främst äro avsedda för elever, som snabbt tillgodogöra sig grundkursen och vilja fördjupa sina studier på ett eller flera områden. Av de 24 skolstyrelser, som ha berört denna fråga, ha 23 tillstyrkt SK:s för1

Jfr Bet. sid. 97—99.

Uppsala,

Sveriges folkskollär arförbund ansluter sig i princip till SK:s förslag:

»huruvida icke den grundkurs, som enligt SK skall bilda kärnan i studieplanerna, bör motsvara minimifordringarna i fråga om kunskaper och alltså krävas av samtliga lärjungar på ifrågavarande åldersstadium».

»Genom att grundkursen bildar en gemensam kärna för de olika studieplanerna, synes grundkursen komma att fylla den uppgift som kursplanen nu har, att vara normerande för kursinnehållet i stort sett och att skapa nödig likformighet i olika klassavdelningar och skolor.»

slag. En av dem, fsk.styr. ifrågasätter,

i

4 folkskoleseminarier uttrycka en förhoppning, att grundkurserna skola göras sådana, att de skänka en god grund för fortsatta studier. Fsk.sem. i Uppsala önskar i likhet med fsk.styr. i samma stad, att grundkurserna göras obligatoriska. Fsk.sem. f. mani. el. i Linköping betonar vikten av att grundkurserna utarbetas med hänsyn till barnens mottaglighet på olika stadier. Av 8 folkskolinspektörer tillstyrka 6 förslaget. Ett par av dem hänvisar till att försök gjorts i Norge med en liknande uppdelning av kursen, och rekommendera, att man tar del av erfarenheterna därifrån. Insp. i Dalarnas östra i. o. finner förslaget förträffligt men önskar, att grundkurserna inte bli för magra. »Ty det förefaller ganska sannolikt, att flertalet lärjungar kommer att nöja sig med dessa.» Endast en, insp. i Nordsmålands västra i. o., hyser tveksamhet: »säkerligen kommer det att bli mycket vanskligt att dra upp gränserna mellan överkurs, grundkurs och kärnan i grundkursen». Sveriges småskollärarinneförbund uttalar »sitt stora intresse för förslaget». Sveriges folkskollärarinneförbund hälsar »med tillfredsställelse förslaget om flera parallella studieplaner i stället för en generell kursplan. Systemet med grundkurs och överkurs innebär en sanktion av redan nu tilllämpade metoder för att reglera kunskapsfordringarna efter elevernas förmåga och intressen, och en viss likformighet i avvägningen av vad som bör räknas som 'grundkurs' och som 'omistliga fasta färdigheter och vitala kunskapselement' får anses fördelaktig.»

250 Förbundet understryker i detta sammanhang behovet av lämplig undervisningsmateriel, litteratur och dylikt, för att det skall gå att i praktiken tillämpa SK:s förslag. Kårsammanslutningarna inom läroverkens arbetsområde ha icke tagit upp frågan om grundkurser och överkurser till behandling. Däremot har ett stort antal kollegier yttrat sig om detta förslag, och nästan alla ha ställt sig skeptiska till möjligheten att förverkliga tanken och att vinna goda resultat på denna väg. Man anser för det första, att det genom uppdelningen på grundkurser och överkurser kommer att skapas o r g a n i s a t o r i s k a o c h p e d a g o g i s k a svår i g h e t e r , som icke bliva lätta att bemästra. Vidare påpekar man, att elever med olika studieinriktning ha behov av o l i k a g r u n d k u r s e r . SK:s tanke, att endast en kärna av grundkursen skulle fast inläras, anser man komma att leda till en sänkning av k u n s k a p s s t a n d a r d e n . Och då man slutligen allmänt menar, att SK varit alltför optimistisk i sin tro på elevernas stora intresse och lust att tillägna sig kunskaper, har man i anslutning därtill också menat, att man icke får göra sig överdrivna förhoppningar på att de f r i v i 1 1 i g t skola ägna sig åt överkurser, allra minst de elever, om vilka även SK förmodar att de skola få svårt att tillfredsställande tillägna sig grundkursen. Vad beträffar uppdelningen på grundkurser och överkurser uttalas det också från några håll en farhåga för

att läraren på de övrigas bekostnad kommer att mera intressera sig för och taga hand om de elever, som läsa större överkurser. En annan följd av olikheten i ämnesval och i storleken av de lästa överkurserna menar man skulle f. ö. bli, att kompetensvärdet av betygen från enhetsskolan skulle bli mycket växlande. Om en uppdelning på grundkurser och överkurser ändå kommer till stånd, uttalar man en förhoppning om att den för hela klassen gemensamma grundkursen icke skall göras för liten utan bli så omfattande, att den kan komma att i stort utgöra grundvalen för klassens arbete. Man anser alltså, att arbetets uppdelning på olika kursmoment inom samma klassavdelning skall komma att inverka menligt på klassarbetet i dess helhet och 3. Inspektion

och

SK föreslår, att arbetet i skolan skall kontrolleras genom särskild inspektion och konsulentverksamhet. Den avsedda kontrollen skall icke vara negativ utan lägga an på att skänka stimulans åt lärarnas arbete genom att förmedla pedagogiska erfarenheter och uppslag och uppmuntra lärarnas egna försök. Genom denna verksamhet skulle också vinnas större enhetlighet i bedömningen av eleverna, och lärarnas pedagogiska skicklighet skulle kunna bli likformigt bedömd (Bet. sid. 379), vilket vore av värde bland annat i samband med lärartillsättningar. Sveriges folkskollärarförbund finner, utan att motivera sin åsikt, SK:s förslag »i stort sett riktigt». Sveriges folkskollärarinneförbund ansluter sig också till förslaget men förutsätter, att konsulentverk1

Jfr Bet. sid. 99—101.

leda till en sänkning av kunskapsstandarden. Gentemot detta ställer man upp den hittillsvarande skolans krav på fasta kunskaper, gemensamma för samtliga elever i klassen, och på fasta och enhetliga undervisningsformer och menar, att de värden, som ligga i dem, icke få förbises. Av samma anledning ställer man sig avvisande till tanken, att eleverna i samma klass skola kunna använda olika läroböcker. Hal i Uppsala vill därför, att klassen skall ha en gemensam lärobok åtminstone för de kursmoment, som grundkursen omfattar. Allt som allt fruktar man, att de av SK förordade arbetsmetoderna skola verka upplösande på klassarbetet och på lärarens möjligheter att hålla klassens mångskiftande arbete i sin hand, så att han verkligen skall kunna leda arbetet, stimulera och hjälpa eleverna på olika sätt.

konsulentverksamhet.1 samheten får rådgivande och icke inspekterande karaktär. Pedagogiska meriter böra vara förutsättningar för förordnande som konsulent, och förordnandet bör, i enlighet med SK:s förslag, ske för begränsad tid. Förbundet önskar dessutom få till stånd en speciell pedagogisk instans inom skolöverstyrelsen. Endast ett tjugotal skolor har yttrat sig med anledning av detta förslag. Hälften ställer sig positiv till tanken, medan hälften är mera kritisk och avstyrker förslaget helt eller delvis. Rektor vid hal i Umeå framhåller, att en rådgivande inspektion är ofrånkomlig, om censorsinstitutionen avskaffas, och fortsätter: »både för att åvägabringa likartad bedömning av arbetsresultatet de olika skolorna emellan och för den pedagogiska stimulansen skulle en dylik inspektion, rätt handhavd, vara av det största värde».

Några skolor ha ställt sig positiva till förslaget om rådgivande konsulenter men vilja däremot inte tänka sig en regelrätt inspektionsverksamhet. Srs i Kungälv anser, att konsulentverksamheten bör »bestå i ledande av fortbildningskurser för lärarna och ej alltför sällan återkommande instruktions- och demonstrationskurser för lärare på en ort eller inom ett distrikt». Vikten av att konsulenterna i enlighet med SK:s förslag »förordnas på ett mindre antal år, så att nya uppslag och synpunkter komma fram», understrykes av srs i Värnamo.

torde bli nödvändig även framdeles. — — — — Med tanke på den säregna undervisning, som arbetet med nybörjare kräver, och med hänsyn till nuvarande folkskolans behov, anser jag för min del den statliga folkskolinspektionen allt fort nödvändig.» De kollegier, som ställt sig avvisande till förslaget om inspektion och konsulentverksamhet, ha motiverat detta med att en dylik betygssättning av lärarnas skicklighet skulle verka irriterande, att lärarens frihet och självständighet, som SK annars är angelägen att rekommendera, skulle undergrävas, att även under-

Srs i Oskarshamn önskar, att en »pedagogisk konsulentverksamhet i de olika ämnena bör inrättas snarast möjligt».

visningen skulle kunna bli lidande därpå,

Insp. i Sydsmålands östra i. o. har ett annat förslag: att det skall finnas särskilda inspektörer för särskilda stadier, då »det ej är möjligt för en person att behärska hela undervisningsområdet och fullgöra inspektionsverksamhet för samtliga årsklasser». Vad beträffar konsulentverksamheten säger h a n :

Hal i Jönköping anser, »att den föreslagna inspektörs- och konsulentverksamheten fått en mycket olycklig utformning. Framför allt bör den ej avse en betygssättning av lärarnas undervisningsskicklighet. Utan att vilja antyda brist på oväld hos den inspekterande kan man dock påstå, att denne knappast kan rättvist bedöma en lärare efter några få lektioner, i all synnerhet om läraren tillämpar metoder, som äro olika den inspekterandes egna — —. Det av en konsulent avgivna omdömet kunde således, hur oriktigt det understundom än bleve, aldrig med framgång bemötas . För övrigt, vilka betygssättas intill snart sagt pensionsåldern mer än lärarna? — — —. Det åligger lärarna i demokratins skola att uppfostra sina elever till frihet under ansvar, och en sådan frihet böra de själva åtnjuta.»

»Konsulentverksamheten kan vara värdefull och behövlig, dock under förutsättning att kontakten mellan de olika ämnena härvid uppmärksammas och att konsulenten icke isolerar sin verksamhet enbart med tanke på sin egen ämnesgrupp. Helhetssynen på skolans uppgifter måste städse hållas aktuell och levande.» I anslutning härtill kan nämnas, att insp. i Bohusläns i. o. klagar över att SK praktiskt taget tycks ha glömt bort den statliga folkskolinspektionen: »Annars kan man ju tycka, att även folkskolinspektörerna skulle från Skolkommissionens sida varit förtjänta av litet uppmärksamhet. Eller har den nuvarande statliga folkskolinspektionen inte betytt något alls för folkskolans utveckling? Kungl. Skolöverstyrelsen torde därom vara bättre underrättad än någon kungl. kommission, varför jag också vågar i all vördsamhet förutsätta, att Kungl. Skolöverstyrelsen säger ett ord därom i sitt yttrande till Kungl. Maj:t. — Skolkommissionen medger, att statlig inspektion i någon form 252

och att skolväsendet skulle riskera att bli för byråkratiskt.

En liknande tankegång ligger tydligen till grund för hal:s

i Kristianstad

på-

pekande, »att den tilltänkta uppgiften för blivande inspektörer och konsulenter att utöva ett mycket stort inflytande vid tillsättningen av huvudlärare och gymnasielärare kommer att göra såväl konsulenters som inspektörers besök vid skolor allt annat än välsedda». Srs

i Lund,

som tror på att denna

verksamhet kan bli till stimulans i den pedagogiska nar dock, att

försöksverksamheten,

beto-

»om den, som SK på ett par ställen framhållit, skulle tjäna till att bedöma lärarnas skicklighet, förlorade den säkert ,i betydelse i förstnämnda avseende».

Hal i Växjö slutligen anser, »att rekryteringen av de föreslagna s. k. gymnasielärarna — — — — — ej borde grunda sig på de vitsord, som skulle avgivas av de föreslagna konsulenterna».

En annan inställning har hal i Visby, som påpekar

medverkan av intellektuell arbetskraft, behövs bättre på annat håll».

som

Km i Edsbyn, som hänvisar till det kända förhållandet, att »många även skickliga lärare äro besvärade av åhörare», fruktar, »att denna form av konsulent- eller inspektionsverksamhet kommer att skapa irritation och olust bland lärarna i stället för att bli av 'rådgivande och stimulerande karaktär'».

Hal i Nyköping

undrar,

»nödvändigheten av att dessa inspektioner så anordnas, att den inspekterande får möjlighet att grundligt följa en lärares arbete, innan han avger något omdöme om hans pedagogiska förmåga. Om denna inspektionsverksamhet handhaves på ett lämpligt sätt, torde den kunna bidraga att eliminera de orättvisor i befordringsavseende, som stundom kunna bli följden av för hela livet gällande provårsbetyg».

Hal i Växjö har, med instämmande bland annat från hal i Jönköping, uttryckt »en stilla förhoppning, att vårt undervisningsväsen måtte förskonas från dylik byråkratisering».

Lärarnas och undervisningens frihet utgör kärnan i vissa kollegiers yttranden rörande de föreslagna inspektionerna. »T. o. m. som s. k. 'rådgivande instanser' torde de ej kunna helt undgå att utöva ett visst icke alltid lämpligt tryck på skolarbetet», framhåller hal i Majorna i Göteborg, och hal i Växjö håller före, att

Fsk.sem. i Uppsala, som vitsordar, att pedagogisk försöksverksamhet redan nu förekommer i en betydande omfattning i skolorna, föreslår, att lärare i aktiv tjänst kunna utan löneavdrag beviljas tjänstledighet för att bedriva instruktionsverksamhet.

»en dylik inspektion skulle både för lärare och elever åstadkomma en betydande irritation och vara till mera skada än gagn för studiearbetet, och dessutom skulle den kräva

»En dylik anordning är att föredraga framför mer eller mindre fasta konsulentbefattningar, vilkas innehavare lätt kunna bli främmande för livet i skolan och lärarens arbete.»

»hur den självständiga ställning för de olika skolenheternas rektorer och lärare, som SK förut har ivrat för, skall kunna bevaras».

4. Prov som hjälpmedel SK ställer sig rätt kritisk till de prov, som vanligen användas i skolan: läxförhör, lappskrivningar, rättskrivningar, provräkningar, språköversättningar och olika slags examensprov. De kunna icke betraktas som goda hjälpmedel i skolarbetet, eftersom de gärna framkalla spänning och nervositet bland eleverna och eftersom de ofta influeras av tillfälligheter. Skolan kan emellertid icke 1

Jfr Bet. sid. 101—106.

i

skolarbetet.

undvara prov, och SK föreslår därför prov av delvis ny karaktär: d i a g n o s t i s k a p r o v , varigenom det skulle kunna bli möjligt att analysera, vari en elevs skicklighet eller svaghet består, och s t a n d a r d i s e r a d e p r o v , varigenom läraren skulle kunna fastslå, hur klassens nivå står i förhållande till en genomsnittlig standard. 68 skolor ha yttrat sig i denna fråga. 12 ställa sig positiva till SK:s förslag, 31 253

negativa, medan återstående 25 antingen tillstyrka endast vissa detaljer i SK:s förslag eller föredra att ej fälla något omdöme om det, innan det utprovats i försöksverksamhet. Bland dem som tillstyrkt SK:s förslag befinner sig hal i Bromma i Stockholm, som instämmer i önskemålet, »att proven mer än nu skall få karaktär av övningar och inte enbart av prov och 'genomföras under så normala former som möjligt som ett led i det vanliga skolarbetet'», men anser, att SK gör sig skyldig till självmotsägelse, då den i ett par fall rekommenderar provtyper, som »i själva verket är identiska med de kritiserade nu använda. Så är t. ex. det prov, som föreslås s. 104, detsamma som de gamla lappskrivningarna, och de diagnostiska proven, s. 105, i princip samma sak, som den nuvarande allmänna skrivningstypen».

De diagnostiska proven finna några skolor tilltalande, men man påpekar i ett par fall, i likhet med hal i Bromma, att flertalet av de nuvarande proven äro diagnostiska eller, som srs i Årjäng uttrycker det, »att skolterminologien därmed tillförts ett adekvat uttryck för en gammal beprövad metod». I de på denna punkt negativa yttrandena betonas framför allt, att SK dels undervärderat de traditionella proven, dels varit illa underrättad om skolans arbetssätt. Man har t. ex. såsom Katarina rs i Stockholm, framhållit, att »ett rätt anordnat prov tillgodoser elevernas tävlingslust, möjliggör en objektiv bedömning och avslöjar de brister i utbildningen, som böra botas».

Insp. i Östergötlands

östra i. o. skriver:

Enstaka prov, såväl muntliga som skriftliga, böra ej bli avgörande för betygsättningen. Proven, så som de numera användas, äro ju ett led i undervisningen och tjäna först och främst syftet att göra läraren förtrogen med hur eleven tillgodogjort sig kunskapsstoffet. Provet möjliggör för läraren att hjälpa eleven över sådana svårigheter, som provet visat,

att denna haft att dragas med. Kommissionen räknar emellertid läxförhör till prov av traditionell typ, d. v. s. liggande till grund för betygsättningen. Det är givet, att förhör kan användas så, men vanligen innebär läxförhöret ett samtal mellan lärare och elev om vissa fakta, som eleven fått självständigt studera.»

Lunds privata elementarskola påpekar bland annat, »att ett lyckat prov ger självtillit och stimulans». Åtskilliga skolor peka på det förhållandet, att eleverna ute i livet komma att ställas inför stundom riskfyllda uppgifter, varför de redan i skolan böra vänjas vid att känna ansvar inför en uppgift och koncentrera sig på denna. Vasa hal i Göteborg anser i anslutning därtill, att SK väl mycket skattat åt det moderna kravet att skona eleverna från de påfrestningar, som sammanhänga med skolans uppgift att förbereda för vissa examensprestationer. Hal i Halmstad hävdar som sin uppfattning, att den kritik, som kommissionen riktar mot proven i undervisningen möjligen träffar förhållandena i en gången tid men icke de nuvarande. Kollegiet »ansluter sig till kommissionens uppfattning, att proven bör ge läraren en överblick över elevernas ståndpunkt och vara ett hjälpmedel för honom i hans strävan att ge eleverna den mest lämpliga handledningen i stort sett torde de prov, som förekommer i läroverken, motsvara dess fordringar».

SK:s kritiska omdöme om nuvarande prov inger srs i Ronneby »tvivelsmål angående kommissionens kännedom om läroverkens nuvarande arbetssätt». Beträffande de standardiserade proven framföras olika uppfattningar. En del äro erkännsamma, och ett 10-tal skolor vilja införa dem som ersättning för realexamensskrivningarna. Även betänkligligheter uttalas mot de standardiserade proven. Palmgrenska ssk i Stockholm menar, att det icke finnes någon »anledning tro att de 'i mindre mån än de gamla' skulle leda till den uniformering av

undervisningen, som komm. för övrigt så hårt fördömer. Därtill kommer, att de kan få en högst olycklig och kanske inte avsedd verkan som medel till diagnosticering av lärarna. — — — — — Sedan är det en fråga för sig, om inte en viss grad av uniformitet är nödvändig framförallt på enhetsskolans högstadium med hänsyn till de krav som gymnasiet måste ställa på sina blivande elever och om inte därför på detta stadium 'utifrån pålagda' prov i någon form äro nödvändiga».

Några skolor ha betonat, att de anse SK:s kritik av de nuvarande rättskrivningsproven förfelad. De äro bra som selektiva medel och ge färdigheter, som äro av betydelse för det praktiska livet, framhålles det bland annat. Å andra sidan har en positiv inställning till en omprövning av de traditionella provtyperna, bland annat rättskrivning, yppats. 5. Journalföring SK föreslår införandet av elevkort, vilka skola innehålla sådana uppgifter om eleverna, som kunna vara av värde t. ex. vid flyttning eller lärarbyte. Likaså skulle enligt SK utförliga journaler om varje elevs skolgång vara till nytta särskilt i fråga om barn med speciella svårigheter. Bland dem, som yttrat sig på denna punkt, har ingen helt velat tillstyrka förslaget. Srs i Molkom önskar, att det härvidlag skall stanna vid önskemål och ej bli fråga om krav. Man hänvisar till lärarnas redan nu stora arbetsbörda. Srs i Kopparberg befarar, att lärare »genom anteckningar på elevkorten kunna ge en elev en viss stämpel, som måhända ej överensstämmer med verkligheten. Att elevkortet förutsattes vara konfidentiellt ökar farhågorna».

Kf i Nyköping anser, att »den ofta framhållna journalen, som för all framtid skall kunna framvisa barnets fel och 1

Jfr Bet. sid. 106—111.

Endast ett fåtal skolor ha yttrat sig om s. k. lappskrivningar. Hal i Halmstad påpekar, att de gälla de väsentligaste delarna av kursen och därför äro väl ägnade att ge läraren en sådan överblick över elevernas ståndpunkt, som han behöver för att ge dessa den lämpligaste handledningen. Skolan framhåller dessutom som sin mening, att s. k. biblioteksprov, prov av färdigheten att relativt snabbt läsa och uppfatta text på främmande språk, skriftligt besvarande av frågor med utnyttjande av hjälpmedel, mindre anföranden med illustrationer, utställningar eller elevtidningar, åstadkomna genom grupparbete, verka stimulerande på de studiebegåvade eleverna men icke utgöra några kunskapsprov. och

betyg.

förtjänster» åtminstone vad gäller felen är en styggelse. »Barnens felsteg skola klaras upp, förlåtas och helt glömmas och ej, som här skulle bli fallet, häfta vid dem hela livet, hotande att när som helst anklagande och dömande träda fram.»

Djursholms ssk är inne på samma linje och menar, att införande av karaktärsbedömning på elevkorten synes kunna motverka genomförandet av betänkandets grundtanke: att skolans uppgift är att hjälpa eleverna att bli fria och självständiga människor. SK diskuterar vidare frågan om betygen och anser skäl föreligga för att de icke böra utdelas i så stor omfattning som hittills: under de första terminerna böra graderade betyg icke förekomma, och skolorna böra få generell frihet att begränsa utdelningen till endast vårterminen. I stället böra föräldrarna genom meddelanden till hemmet hållas underkunniga om deras barns framsteg 255

och allmänna uppförande i skolan. Dessutom vill SK avskaffa den statistiska betygsöversikten, eftersom den enligt SK stimulerar eleverna till onödiga jämförelser med kamraternas betyg och de standardiserade proven dessutom komma att göra dem i stort sett obehövliga. Denna fråga ha de flesta remissinstanserna förbigått med tystnad. Endast 4 skolstyrelser, ett 25-tal skolor och ett par lärarorganisationer ha i sina yttranden berört frågan. Sveriges folkskollärarförbund tillstyrker SK :s förslag och menar i likhet med SK, att frågan om avgångsbetyg från enhetsskolan ytterligare måste utredas. Sveriges småskollärarinneförbund instämmer i önskemålet att avskaffa betygen för de tre första terminerna och i att principer för betygssättning från och med den fjärde skolterminen må försöksvis prövas. Bland dem som i övrigt yttrat sig på denna punkt uttalas ganska allmänt önskemålet, att graderade betyg böra bibehållas: de utgöra den enklaste formen för meddelande till hemmet, de stimulera eleverna och intressera målsmännen. Likaså vill man gärna behålla betygsstatistiken. Fsk.styr. i Lidingö anser, »att betygsöversikten på betygsblanketten dels utgör ett meddelande till målsman om elevens studieresultat, dels en uppgift om elevens prestationer i förhållande till kamraterna i klassen. Betygsöversikten blir därigenom en hjälp för målsman att bilda sig en uppfattning om barnets ställning i skolan. Kommissionens förslag om att läraren under pågående termin genom informella brev skulle kunna stå i ständig kontakt med barnens hem torde i praktiken vara omöjligt att genomföra. För en klasslärare skulle det betyda en ständig brevväxling med en 30—40 hem, för en ämneslärare skulle det i vissa ämnen bli fråga om flera hundra hem. Vidare vill styrelsen erinra om att eleverna själva göra dagliga jämförelser mellan varandras studieprestationer och att skolan ej kan hindra sådana jämförelser 256

genom att slopa översikten på betygsblanketlen vid terminens slut. Lidingö folkskolestyrelse får därför hemställa, att sagda betygsstatistik i fortsättningen bibehålies.» Hal i Norrköping hör till dem äro av samma uppfattning:

som

»Oberoende av all diskussion om absoluta värden måste kollegiet hävda, att många värdeomdömen få sakligt innehåll först genom jämförelser. Visserligen stå olika lärares betyg i mycket närmare överensstämmelse med varandra än ofta antages, men det finns dock understundom en viss skillnad mellan de skalor, som tillämpas, och om denna skillnad ger betygsstatistiken bäst och riktigast besked. En lärjunges önskan om jämförelsemöjligheter icke blott med hänsyn till sin egen ställning i det förflutna utan även i förhållande till kamraterna måste anses vara både legitim och riktig och ligger kanske desto närmre till hands, som han från idrotten är på ett naturligt sätt van att göra jämförelser inte blott med egna tidigare prestanda utan även med andra idrottsutövares. En elevs sämre arbetsresultat varken bör eller behöver därvid ge anledning till nedsättande omdömen från kamraternas sida, och sällan torde sådant ha varit fallet under de tider, som gått. Och karakteristiken 'good loser' bör kunna vara lika användbar inom kunskapsämnenas område som inom idrottens.» Fsk.styr. i Västerås anser, att frågan om betygen behöver ytterligare utredning, »omfattande bland annat en undersökning om vilka önskemål arbetsgivare i allmänhet har i denna fråga». Angående avgångsbetygen styr. i Ludvika:

anför

fsk.

»Ehuru kommissionen icke direkt föreslår en annan form för avgångsbetyg, måste skolstyrelsen redan på förhand uttala sitt tvivelsmål om möjligheten att åstadkomma avgångsbetyg med anteckningar i olika ämnen om högre och lägre kurser. En vidgad betygsskala skulle väl kunna åstadkoma det åsyftade resultatet med betydligt enklare medel.» Fsk.styr. i Sollentuna slutligen är angelägen att betona, att hjälpklasselever och därmed jämställda icke böra få ett avgångsbetyg, som kan bli dem till hinder vid utträdet i arbetslivet.

///.

Arbetssättet.1

1. Allmänna Frågan om arbetssättet i skolan har i ett stort antal yttranden behandlats rätt ingående. Pedagogiska problem uppkomma därigenom att enhetsskolan måste få mycket heterogena klasser, eftersom en klassdifferentiering sker först i nionde klassen. Lösningen av dessa problem har SK tänkt sig genom att rekommendera nya metoder: arbetssättet måste anpassas efter det faktum, att det i en och samma klass finnes betydande olikheter mellan eleverna, vad beträffar begåvning och lust för skolarbete; metoderna måste därför varieras, så att de taga sikte på om möjligt varje enskild elevs intressen och personliga förutsättningar. En individualisering av arbetssättet blir därför SK:s lösning av problemen, och det är förklarligt, om många yttranden av denna anledning särskilt uppehålla sig vid frågan om arbetssättet i den nya skolan. Remissinstanserna äro genomgående positivt inställda till tanken på nya metoder inom undervisningen. Att ta största möjliga hänsyn till varje elevs intressen och egenart, att söka engagera eleverna i självverksamhet och att över huvud taget aktivisera deras egen insats i skolarbetet är enligt en allmänt uttalad uppfattning en självklar pedagogisk angelägenhet. Därför vinner SK :s betänkande, då det gäller dessa frågor, sympati från nästan alla håll. Man har funnit det vara en både intressant och stimulerande läsning. Dock gör man i flera yttranden det påpekandet, att det föreslagna arbetssättet 2. Utnyttjandet

1 Jfr sid. 40—43. Jfr Bet. sid. 119—121.

icke är någon nyhet för den svenska skolan, allra minst folkskolan. Insp. i Nordsmålands västra i. o. säger sålunda: »Den inre skolreformen är redan på väg, kanske i högre grad än skolkommissionen vid skildringen av den traditionella skolan tycks tro.»

I flera yttranden anför man emellertid i detta sammanhang, att uppfattningen om arbetsskolemetodens värde är rätt divergerande. Jämte detta påpekande ger man, ofta med skärpa, uttryck åt uppfattningen, att SK hyser en naiv övertro på de moderna arbetsmetoderna. Att elevernas intresse och självverksamhet böra få ett allt större utrymme i skolarbetet är en allmän önskan, och man betonar, att mycket också redan har gjorts för att förverkliga den, men man tror inte på att dessa faktorer skola vara tillräckliga att bygga upp en genomgripande skolreform på. Nedanstående siffror äro därför icke ett uttryck för sympatier eller antipatier mot modernare undervisningsmetoder i allmänhet, utan antyda endast huruvida man anser de föreslagna arbetsmetoderna praktiskt genomförbara och om de kunna förväntas ge de resultat, som SK räknar med. Folkskol- Semina- Högre inspektörer rier skolor

Antal yttranden . . . . Positiva Negativa Särskilda synpunkter

av elevernas

SK:s önskan, att undervisningen mer än vad som hittills skett skall bygga på 2

synpunkter.

36 16 14 6

22 2 17 3

230 36 153 41

intresse.2

elevernas intresse, för att deras skolarbete skall bli mera lustbetonat, har väckt sympatier på många håll, men allvarliga invändningar ha också gjorts. Att i så hög 257

grad bygga på elevernas intresse anses vara att se alldeles för optimistiskt på saken, eftersom man menar, att eleverna äro mera omogna än SK velat förutsätta. Därtill kommer emellertid en annan sak: man anser, att det i och för sig kan ligga en fara i att skolarbetet i så hög grad skall göras lustbetonat, att det i främsta rummet skall bygga på vad eleverna själva äro intresserade av. Detta kan nog vara gott och väl, menar man, men det kan omöjligt vara till gagn för den karaktärsfostran, som skolan skall skänka. Städernas

Folkskolinspektörs

förbund

säger i detta sammanhang: »I framtiden liksom hittills kommer resultatet av skolarbetet att bli beroende av ett mödosamt, samvetsgrant och energiskt arbete av varje enskild lärare och elev. Det gives ingen kungsväg eller trollformel, som ger kunskaper utan arbete. Och under arbetet vinner ungdomen den personlighetsfostran, som gör den till samhällsdugliga medborgare.» På

läroverkshåll

ser man

saken

på

samma sätt. De åsikter, som ett stort antal yttranden återge på denna punkt, få ett sammanfattande uttryck i vad hal i Majorna

säger härom. Kollegiet erinrar

om att »den fria personlighetsdaningen»

3.

enligt SK är »skolans angelägnaste u p p gift», och fortsätter: »På ett annat ställe lägger kommissionen stor vikt vid, att den nya skolan skall vara 'lustbetonad'. Kollegiet ansluter sig varmt till den första av dessa tankar, vilket ingalunda är den nuvarande skolan främmande. Det råder en permanent brist på självständiga, djupare tänkande, orädda, vidsynta och klarsynta personligheter. Även den andra grundtanken synes kollegiet riktig och viktig, i den mån den icke leder till att eleven alltför lätt ger upp inför uppkomna svårigheter. Det bör även beaktas, att livet för den vuxne till mycket stor del är fyllt med olustbetonade uppgifter, som måste utföras. Plikten är en så viktig faktor i mänsklig samvaro, att om barnet under sin skolgång icke i tillräckligt hög grad konfronteras med detta karaktärsdanande element, är det risk, att det kommer att stå oförstående för det olustbetonade i livet och därigenom blir en mindre lyckad samhällsmedlem. Kollegiet finner dock kommissionens tanke värd allt beaktande såsom ett moment i den unges fostran, men tar avstånd från den lustbetonade skolan såsom generell grundsats.» Erfarenheterna visa, enligt srs i Norrköping, »att eleverna under de tre första åren, då puberteten gör sig starkt märkbar, utgör ett intellektuellt sett svårarbetat material. Det är svårt att tänka sig, att dessa ungdomar, som i regel äro osäkra på sig själva och ovilliga till tankearbete, skola kunna prestera ett så självständigt arbete som SK förutsätter».

Självverksamhet.*

I sin kritik av den nuvarande skolan

möjliga

utsträckning tages i anspråk»,

anför SK, att den i stor utsträckning är

samt fortsätter:

en »pluggskola» och att den alltså i allt-

»Jag vill här endast trycka på, att det tyvärr alltför ofta inom den s. k. arbetsskolans ram förekommer åtskilligt av pedagogiskt kvacksalveri och lika mycket slentrianmässig mekanisering som inom den s. k. förhörsskolan. Det är inte arbetssättets beteckning, som är det avgörande, utan det sätt på vilket metoderna tillämpas och det levande innehåll läraren förmår skänka sin undervisning.»

för ringa grad utnyttjar elevernas behov av aktiv

medverkan

i skolarbetet,

av

självverksamhet. Insp.

i Närkes

i. o. delar SK:s upp-

fattning att arbetssättet bör bli friare och »att elevernas självverksamhet i största 1

Jfr Bet. sid. 121—123.

258 Mot SK:s karakteristik av den hittillsvarande skolan ha flera yttranden inlagt

en bestämd gensaga. Srs i Åmål t. ex. menar, att »kommissionen synes vara dåligt eller ensidigt underrättad om det inre arbetet vid våra läroverk». Inte minst har man tagit illa upp, att SK har så nedsättande ord att säga om den lektionsmetod, som den benämner » f r å g o r o c h s v a r»—metoden. Srs i Askersund anser, att den elementära undervisningen måste »i mycket stor utsträckning» meddelas i den gamla vedertagna formen; karakteristiken att läraren frågar och eleven svarar är icke riktig: även eleven frågar; metoden har sitt värde icke minst därigenom att den ger läraren möjlighet att få alla eleverna med sig, »att få alla vid samma startpunkt varje lektion»; alla eleverna få i mån av förmåga hjälpa till under en sådan lektion: de bättre få tillfälle till »tydligare redogörelse och säkrare analys», de svagare få lättare uppgifter. »Om man vill kalla detta system föråldrat, så må man dock betänka, vilken chans det ger de svagare och vilka möjligheter det har att dra fram alla till ett mål.» Även hal i Majorna i Göteborg bekräftar, att metoden också innebär, att eleven frågar och läraren svarar, »något som nu för tiden hör till de vardagliga företeelserna i skollivet på alla stadier». Allmänna adjunkts föreningen menar,

att »såsom metoden väl i allmänhet användes i våra skolor, torde den snarare uppmuntra till kritisk inställning och självständigt omdöme. Därmed vill föreningen givetvis inte ha sagt, att inte i vissa fall andra metoder kan vara överlägsna.»

Läroverkslärarnas Riksförbund, som också opponerar sig mot SK:s ensidiga omdöme om »frågor och svar» — metoden, anlägger bland annat följande synpunkt : » då frågan i första hand riktas till hela klassen och det uttömmande svaret på en betydelsefull fråga ofta kommer till stånd

först sedan flera elever i tur och ordning lämnat sina bidrag och även läraren medverkat genom kompletterande del- och ledfrågor och egna synpunkter, får man nog säga, att denna metod kan vara i hög grad ägnad att framkalla elevernas aktivitet. Den som bevittnat den ivriga glädje, eleverna kunna ådagalägga under dylika lektionsmoment, tvekar ej om att attityden 'sitta och tänka' kan innebära fullt ut lika mycken aktivitet som 'sitta och rita'. Det ligger ej heller i metodens natur att göra undervisningen auktoritär.»

Samtidigt som man alltså tar den hittillsvarande skolan i försvar, då det gäller dess metoder, och i varje fall icke anser att SK:s karakteristik av den som en »pluggskola» är rättvis, vill man gendriva dess påstående, att den nuvarande skolan icke skulle vara intresserad av nya uppslag och idéer inom pedagogiken. Fsk.sem. i Kalmar hävdar, att problemställningen auktoritetsundervismng contra aktivitetsundervisning är föråldrad och missvisande. Hal i Boden är av samma uppfattning: »Man får betänka, att våra läroverk vuxit fram organiskt under oavlåtligt aktgivande på tidens krav. I läroverken, och detta gäller såväl realskolan som gymnasiet, har tiden icke stått stilla, utan man har hållit jämna steg med utvecklingen. Där har skett och sker alltfort en fortlöpande anpassning efter tidens krav, såväl vad själva skolformens organisation beträffar som undervisningsmetoderna och lärokurserna. Här ha vi således icke någonting som med ens blivit oanvändbart utan en fullt livsduglig organisation, som det vore oklokt att nu kasta på skräphögen och kassera, innan man blivit i tillfälle att pröva allt det nya, som föreslagits, och fått se, om de nya riktlinjerna och projekten hålla måttet i alla avseenden och visa sig ändamålsenliga.»

En genomgående uppfattning i remissyttrandena är, att då SK så starkt understryker behovet av att i undervisningen ge eleverna tillfälle till självverksamhet, gör den sig skyldig till en verklighetsfrämmande syn på barnen i det åldersstadium det här gäller: de flesta äro alldeles för o m o g n a för att kunna mera

självständigt bedriva sina studier. De s. k. arbetsskolemetoderna kunna vara berättigade i fråga om begåvade elever, men icke i fråga om alla de andra. Insp. i Dalarnes norra i.o. anser, att en konsekvent tillämpad individualiserande undervisning icke är användbar i en obligatorisk skola: »Tron på arbetsskolans allena saliggörande metod bygger på den föreställningen, att barnet är en aktivt och medmedvetet arbetande varelse och därtill en med moget omdöme utrustad individ, som också planlägger sina studier med tanke på framtiden. Men tror någon, att de små barnen ha dessa egenskaper? Verklighetsbetonade skolman i vårt land vilja säkerligen ej heller acceptera en helt fri skola.» Insp. i Nordsmålands västra i. o., vilken i samband med frågan om den nioåriga skolplikten talar om barn, som sakna förmåga, intresse och vilja för studier, som därför icke finna någon tillfredsställelse i skolarbetet och som utgöra »en tyngande barlast i den nuvarande skolan», menar, att den erfarne läraren måste ställa sig »något skeptisk inför skoluppfostrans, enligt skolkommissionens uppfattning synes det, nästan obegränsade möjligheter även beträffande de tröga eleverna.» Insp. i Stockholmstraktens i. o. hävdar, att endast ett mindre antal ambitiösa elever har förmåga att arbeta mera självständigt, och påpekar, »att ingen skolreform i världen kan ändra människors olika kynne i detta stycke. Erfarenheten från åttonde klassen, för vilken redan nu föreligga alla de fördelar, av fri utmärkt undervisning, som man tänker sig för enhetsskolan, ger inte anledning till stora förhoppningar. Stor fara föreligger för att lärjungarna kunna komma att visa ett mycket svalt intresse för de s. k. fria studierna och att en alltför löslig utformning av skolundervisningen blir mer eller mindre kaotisk. Sammanförandet på detta stadium av alltför heterogena lärjungegrupper och tillämpningen av alltför olika kurser utgör säkert en stor svaghet när det gäller effektiviteten ».

260 Fsk.sem. f. mani. el. i Linköping tror, att det fria arbetssättet kommer att leda till »dåliga resultat och i en del fall föra till kaos, om klassen har ett större inslag av lata och dåligt disciplinerade elever». Sveriges Överlärarförbund och Städernas Folkskolinspektörs förbund anse likaså, att SK överskattat elevernas förmåga av ett mera självständigt arbete. Det senare tror, att det endast torde bli »de mest intelligenta eleverna, som någorlunda självständigt kunna handskas med 'källorna'. Det hela kan leda till en moderniserad form av monitörsystem, vilket ju icke bör eftersträvas. Å andra sidan bör man givetvis använda möjligheten att göra barnen förtrogna med sådana uppslagsböcker o. d., som kunna tänkas bli av värde för dem såsom vuxna.» Även i remissyttrandena från de högre skolorna vitsordas, att man icke får förutsätta så stor kunskapstörst hos barn på detta åldersstadium, som SK räknar med. Givetvis bör man utnyttja deras lust för självverksamhet, men man får icke vänta sig för mycket av deras förmåga i detta hänseende. Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund yttrar på tal h ä r o m : »Om läraren icke genom eminent förståelse och skicklighet kan tillmötesgå varje elevs behov av särskild handledning, blir undervisningsresultatet i en ur begåvningssynpunkt heterogen klass alltid sämre än i en mer homogen. Även om eleverna kunna bringas att alltid arbeta troget på egen hand, medan läraren handleder andra, bli deras arbete med nödvändighet mer trevande och formlöst. Före 16årsåldern äro ytterst få ungdomar mogna för målmedvetna och omdömesgilla studier enligt metoder, som praktiseras vid högskolor och vid studiecirkelarbete med vuxen ungdom.» Hal f. fl. fattning :

i Malmö

har samma upp-

»Det individuella arbetet måste ej blott av läraren sättas i gång utan även bli föremål för en fortgående granskning, och detta ej blott som kontrollåtgärd. Utan den stimulans, denna övervakning innebär, tröttnar även begåvade elever mycket snart. Man måste ta i beräkning, att det är individer i övergångsåldern,

som det gäller, och icke mogna, intellektuellt väl utrustade människor. Att SK tillmäter de individuella uppgifterna så stor betydelse och väntar så stora resultat därav, synes oss vara i hÖ£ grad verklighetsfrämmande.»

Hal i Motala anser det lovvärt att söka komma bort från »pluggskolan» i dess mest extrema former, men menar, att »läxplugg» i modifierad form ändå torde vara »en oundgänglig inlärningsmetod». I fortsättningen av dess yttrande heter det: »Det övergår barnens förmåga att själva välja sina uppgifter. Vi, som ha erfarenhet av studier, frågar oss, hur många studerande vid universitet och högskolor, som förmår att själva

4.

»Vad skolkommissionen har att anföra om skolans inre arbete vill jag i stort sett livligt tillstyrka. Det är dock till sist på den inre fronten, som värdet av den nya skolan skall visa sig och prövas. Mycket, kanske det mesta av vad kommissionen här säger, torde Jfr Bet. sid. 123—126.

Även hal i Bromma i Stockholm hyser skepsis inför SK:s uppfattning om elevernas förmåga: »Självverksamheten måste givetvis utnyttjas, men SK förefaller att överskatta dessa möjligheter. Som den viktigaste synpunkten här bör framhållas, att SK helt enkelt bortser från den naturliga böjelse för overksamhet och den medfödda brist på energi, som även hos många friska och normala elever finnas i stället för den ständigt vakna verksamhetslust och initiativkraft, som SK förutsätter. Enbart på SK:s hypotes blir det praktiska skolarbetet felaktigt upplagt.»

Individualisering.

Genom att en väsentlig del av skolarbetet lägges så, att arbetsuppgifterna anpassas efter varje elevs individuella anlag och intressen, bör det enligt SK kunna väntas goda resultat av arbetet. Eleverna kunna få olika uppgifter inom det kursavsnitt, som hela klassen gemensamt behandlar. Elever med snabbare arbetstakt kunna få flera eller svårare arbetsuppgifter än de övriga. Individuell handledning bör kunna ges eleverna särskilt i färdighetsämnena. För högstadiet, där enligt SK ämneslärarsystemet försvårar en individualisering av arbetet, föreslår SK, att några veckotimmar anslås till fritt valt skolarbete med utnyttjande av skolans materiel. Bland dem som tillstyrka SK:s förslag om skolarbetets individualisering befinner sig insp. i Dalarnes södra i.o.:

välja ämnen för sina magister- och licentiatuppsatser. Hur mycket värre — för att inte säga hur omöjligt — är det då inte för barn i 11-års åldern.»

redan vara känt av flertalet lärare och delvis prövat av många. Men den modernisering av skolans arbete, som skisseras, bör utan tvivel i ännu mycket större utsträckning än vad hittills skett bli varje lärares egendom. Detta gäller exempelvis avsnitten om självverksamheten i skolan, individualiseringen och samarbetet.»

Samtidigt som remissyttrandena framhålla, att mycket i vad som här säges är ett ideal att eftersträva, peka de emellertid på en del praktiska svårigheter vid dess förverkligande. En vanlig invändning mot arbetsskolemetoden är att den visserligen är intressant men t i d s ö d a n d e . Hal f. g. å Södermalm i Stockholm påpekar, »att arbetsskolemetoderna alltid är ytterst tidsödande i jämförelse med den traditionella fråge- och svarsmetoden, men att Skolkommissionen, samtidigt som den förordar arbetsskolemetoder, rekommenderar beskärning av timplanen och inskränkning av hemuppgifterna».

En på flera håll uttalad invändning mot individualiseringen av arbetssättet är, att den allvarligt äventyrar s a m m a n h å l l n i n g e n inom klassen. 2G1

Man menar, att så länge klasserna äro så stora som de f. n. äro, och så länge man icke har grundad anledning att hoppas på att de skola bli tillräckligt små för att den individualiserade arbetsmetoden skall kunna komma till sin rätt, så länge är det nödvändigt, att klassen får arbeta som en odelad arbetsenhet. Man är rädd för att de av SK förordade metoderna skola inverka menligt på lärarnas möjligheter att bibringa hela klassen erforderliga kunskaper. En ganska allmän uppfattning är, att individualiserade arbetsmetoder ha betydligt lättare att komma till sin rätt, om klasserna differentierats därhän, att de innehålla ett något så när h o m o g e n t elevmaterial. Från flera håll uttalas det i samband med den förordade upplösningen av gängse undervisningsformer farhågor för att de av SK förordade arbetsmetoderna skola verka u p p l ö s a n d e också p å d i s c i p l i n e n . Srs i Falköping yttrar h ä r o m : »Den enda möjligheten att komma någon vart med en klass i pubertetsåldern, som i storlek närmar sig en fältstark pluton, är redan under de relativt gynnsamma arbetsförhållanden, under vilka den nuvarande realskolan arbetar, att klassen läser en och samma enhetliga kurs, får samma läxor och samma skriftliga uppgifter, att sträng ordning upprätthålles i klassen, så att läraren i varje ögonblick har klassens uppmärksamhet samlad på det, som meddelas, och att allting göres samtidigt och efter en enhetlig plan. Detta kräver av läraren en stark vilja och förmåga att föra befäl.»

Att den av SK förordade arbetsmetoden genom sin upplösning av klassenheten ställer stora k r a v icke blott på eleverna utan också p å lärarna, framgår även av vad t. ex. hal f. fl. i Malmö säger på denna punkt. Skolan anser »frånvaron av varje direktiv för disciplinär behandling vittna om en verk-

lighetsfrämmande syn på det åldersstadium eleverna representera», och fortsätter : »Ingen än så god psykisk behandling avungdom i övergångsåldern kan enligt vår mening mer än i någon mån neutralisera den allmänna håglöshet och mer eller mindre trotsiga inställning, som är normal för puberteten. Vi uttala vårt bestämda tvivel om möjligheten att utan en fast yttre ordning, som obönhörligt upprätthålles, enbart genom intresseväckande metoder kunna bibringa övergångsålderns ungdomar en någorlunda fullgod karaktärs- och förståndsdaning. Hänsyn måste härvid också tagas till att det lärarmaterial, som kommer att stå till buds, i all synnerhet med de närmaste årtiondenas stigande efterfrågan på lärare, måste bli ganska medelmåttigt. Vi måste tillförsäkra oss en skolordning, som utgår från den hårda verkligheten, d. v. s. medelmåttigt elevmaterial och medelmåttigt lärarmaterial, och icke är upplagd efter ett genialiskt överskikt av båda slagen.»

Då SK rekommenderar, att eleverna i mycket stor utsträckning skola sysselsätta sig med självständigt arbete, att de ur tillgänglig och lämplig litteratur själva skola i största möjliga mån söka skaffa sig kunskaper i det kursavsnitt, som de arbeta med, och sedan redovisa de därvid vunna kunskaperna i en eller annan form för läraren och klassen i dess helhet, glömmer SK enligt flera kollegier en annan viktig faktor i undervisningen : d e t l e v a n d e o r d e t , lärarens personliga insats. Hal i Strängnäs är inne på en sådan tankegång: enligt dess mening »synes kommissionen icke helt besinna, att om eleverna väsentligen skulle komma att arbeta individuellt eller i grupper, skulle lärarpersonligheten allt för mycket komma att skjutas i bakgrunden, och det levande ordet, som särskilt i orienteringsämnena är av så avgörande betydelse, nära nog bringas att tystna.»

Fsk.sem. i Uppsala pekar på detta förhållande: »Att lära sig lyssna med uppmärksamhet innebär för övrigt även det en betydande aktivitet och ger en för livet betydelsefull övning.»

Hal i Norrköping pekar på ett annat värde i klassundervisningen, som skulle äventyras vid en genomförd individualisering, nämligen möjligheten till e n h e t l i g b e d ö m n i n g av e l e v e r n a : »Den objektiva värdering, som skolungdomen med rätta sätter så stort värde på och som hittills också i mycket stor utsträckning kunnat åstadkommas, blir omöjliggjord, i fall de enskilda elevernas prestanda bli av olika karaktär och komma att göras på olika områden.»

Slutligen må nämnas, att det i åtskilliga yttranden påpekas, att den föreslagna individualiseringen icke passar lika bra i alla ämnen. Allmänt hävdas, att denna metod knappast kan vara tillfredsställande i språkundervisningen, och allra minst på dennas nybörjarstadium, där lärarens personliga handledning och kontroll steg för steg anses oundgänglig. Flera kollegier instämma med vad som säges av hal i Jönköping i denna fråga: »I främmande språk är den muntliga undervisningen uppenbart nödvändig, och SK har också dragit konsekvenserna härav och bl. a. föreslagit klassdifferentiering i engelska redan i klass 5. Vad som gäller språken, gäller emellertid även för andra ämnen om också i mindre grad.»

Fsk.sem. f. mani. el. i Linköping ger uttryck för uppfattningen, att intresset för t. ex. kristendom och historia stimuleras mera genom den muntliga undervisningen än genom självverksamhet. Framför allt är det emellertid två invändningar, intimt förbundna med varandra, som resas från olika håll mot en ensidig tillämpning av individualiseringen : den ställer för stora krav på lärarens arbetsförmåga, och den är otänkbar i de stora klasser, som man f. n. måste dragas med. L ä r a r e n s a r b e t s b ö r d a är redan nu för tung, påpeka flera yttranden. Hal i Östersund föreslår i samband härmed en nedsättning av lärarnas tjänst-

göringsskyldighet och en undersökning av deras verkliga arbetsbörda: »Härigenom skulle det äntligen bli möjligt att företaga en rättvis avvägning av lärarnas tjänstgöringsskyldighet, som f. n. i vissa kombinationer, särskilt modersmål i förening med moderna språk, är alldeles orimlig.»

Men om läraren redan med nuvarande mera enhetliga klassundervisning har en för betungande arbetsbörda, hur skall det då inte bli, frågar man sig, när en konsekvent individualisering av arbetssättet genomföres? Ett 40-tal kollegier har därför motiverat sina betänkligheter mot den föreslagna individualiseringen med att hänvisa till att den kommer att ställa alltför höga krav på läraren. De omständigheter man därvid åberopar äro i stort sett följ a n d e : för det föreslagna arbetssättet alltför stora klasser, som icke torde inom överskådlig framtid kunna minskas, många skrivlag, mångfalden av överkurser, elevernas frivilliga arbete, klassundervisning parallellt med grupparbete, frångåendet i stort av läroboken, olika läroböcker för olika lärjungar i samma klass, kursplanernas ersättande med rådgivande studieplaner, den mentala vården, ett ingående samarbete med de enskilda hemmen, överförande av elever till andra skollinjer, journalföring och andra nya skrivuppgifter, ledning av idrottsövningar, undervisning i simning och livräddning, skyldighet att delta i folkbildningsarbete och studiecirkelverksamhet, sämre teoretisk utbildning med åtföljande behov av vidareutbildning, de begränsade lokalutrymmena och den otillräckliga undervisningsmateriel, som de flesta skolor i praktiken få dragas med. Hal i Bromma i Stockholm empel :

ger ett ex-

»SK:s krav, att individualiseringen skall tillämpas 'efter varje lärjunges förmåga', överstiger helt enkelt lärarens krafter. Ett

263 17 Utlåtande

exempel ge de skriftliga proven och övningarna, sådana SK har tänkt sig dem. Både uppläggningen av sådana prov och bedömandet kommer att fordra ett så nyanserat arbete, att det helt enkelt inte kan utföras.»

pedagogiska idealism får tagas som anledning att ålägga lärarna en arbetsbörda, som i realiteten gör deras uppgift omöjlig.»

Temat framföres i övrigt i många variationer. Flera kollegier ha betecknat de lärare som övermänniskor, som ska kunna fylla de »orimliga» krav, som ställas på dem, »vilket», säger Kf i Malmö, »tyder på att alltför många av dem, som satt sitt namn under SK:s betänkande, inte själva under någon längre tid verkat som pedagoger.» Kf i Bromma i Stockholm hänvisar till en passus i betänkandet, där det heter:

Hal i Jönköping anser sig i detta sammanhang ha funnit exempel på att »det är vanligt, att man i diskussioner i skolfrågor inte riktigt kan skilja på ideal och verklighet», medan kf å Södermalm i Stockholm däremot

» . . . . f r a m t i d e n s svenskar skola ha ett yrke, som inte 'suger musten ur individen' (sid. 31) . . . . de blivande lärarna tyckas icke höra till dessa omhuldade individer.» Kf i Söderhamn

frågar sig, hur en med

vanliga fysiska och psykiska resurser utrustad lärare skall »kunna hålla ihop arbete i en klass, där man läser primär grundkurs, grundkurs och överkurs, där eleverna själva efter lärarens orientering välja delar av kursen för individuellt arbete eller grupparbete, där läraren skall ge anvisning på litteratur och hjälpmedel, bibringa eleverna effektiva arbetsmetoder och iaktta eleverna under arbetet för att komma underfund med styrkan eller svagheten i deras arbetssätt? Hur skall han kunna ansvara för att en fast kärna av kursen verkligen inhämtas och hur skall han kunna ge den enskilda handledning, som den snabbt lärande eleven fordrar? Unga människor, som känna sig dragna till lärarbanan, komma att vända i inkörsporten inför dessa krav, och de, som redan äro lärare, komma att yrka på avkoppling vid tidigare ålder än nu. Var materialet till Skolkommissionens oändligt vitale, outtröttlige och på ständig forskning stadde lärare skall hämtas, frågar man sig.» Sveriges

yngre

läroverkslärares

för-

ening menar, att individualiseringen gör det omöjligt för läraren »att sköta sin undervisning på ett tillfredsställande sätt, om icke hans tjänstgöring hålles inom rimliga gränser. Icke ens den varmaste

264 Föreningen rekommenderar, att antalet schemabundna timmar nedskäres.

»uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas, som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betänkandet räknar med, dock har velat framställa denna, i förvissning om att varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen». Även av andra skolor än kf i Söderhamn ha farhågor beträffande 1 ä r a rb a n a n s r e k r y t e r i n g yppats (Johannes srs i Malmö, srs i Strömstad m. fl.). Rektor vid Saltsjöbadens ssk ansluter sig till dem, som anse arbetsskolemetoderna vara ytterst arbetskrävande för lärarna: »De ha hittills prövats endast av entusiastiska och skickliga pedagoger, och det är ännu inte utrett att de kunna ge tillfredsställande resultat i handen på oerfarna eller medelmåttiga lärare. Sådana lärare torde behöva en fast, väl utarbetad och något så när lätt genomförbar metod för att resultatet inte skall bli helt kaotiskt. En sådan metod är den av kommissionen skarpt kritiserade klassundervisningen.» De m e d e l m å t t i g a o c h d å l i g a l ä r a r n a s o f ö r m å g a att klara sig i denna nya situation understrykes även av andra skolor. Kf i Norrköping frågar: »Kan vi verkligen skapa en så stor kår, som det här är fråga om, av begåvade, skickliga, osjälviska, fysiskt och psykiskt välutrustade lärare? Kommer inte olika klasser och olika skolor att kvalitativt bli synnerligen olika? Det räcker inte med att hänvisa till en nog-

grannare sovring av lärarkandidaterna. Det kommer att behövas ett mycket stort antal lärare de närmaste åren. Tillströmningen till lärarbanan kan inte väntas bli så väldig, att en verklig sovring kan ske. Och det är de lärare, som utbildas de närmaste åren, som kommer att bära huvudansvaret för skolreformens lyckliga genomförande.»

Men i själva verket är det inte endast lärarna, som anses bli lidande. Den a 11männa trivseln bland elev e r n a befaras stå på spel. Srs i Arvika påpekar vikten av »att inga lärare få en så stor arbetsbörda genom för högt timantal, stora klasser och många skrivlag, att de bli i förtid alldeles utslitna. Utarbetade människor bli nervösa, obalanserade och jäktade. De unga få umgälla lärarnas alltför dryga tjänstgöring •

Insp. i Jämtlands södra i. o. finner det riktigt att rekommendera en generell övergång till arbetsskolemetoderna men påpekar, att de äro svåra att bemästra och att de ställa stora krav på lärarens tid och intresse. Han finner det därför inte förvånande, om många lärare stå frågande eller avvisande. Insp. i Stockholmstraktens i. o. har i sitt yttrande formulerat ett allmänt omdöme om SK:s förslag i fråga om arbetssättet, som kan sägas vara representativt för en rätt enhällig läraropinion : »Beträffande de av skolkommissionen lanserade nya uppfostringsmetoderna kan i korthet sägas, att de i stor utsträckning redan sedan årtionden tillbaka prövats i våra svenska skolor, men att deras omsättande i praktiken inte alltid varit så lätt som kommissionen synes antaga. I många fall kräva de ideallärare och ideallärjungar, som endast sällan förekomma i verkligheten. Mycket av vad som i teorien kan synas idealiskt måste därför ofta, när det omsättes i praktiken, omformas med hänsyn till sin praktiska genomförbarhet. Det hade varit önskvärt, att skolkommissionen också på något sätt berört dessa av fackmännen så välkända förhållanden.»

Den oftast anförda invändningen mot en konsekvent genomförd individualise-

ring är alltså den, att skolans klasser f. n. äro alldeles för stora för att det skall gå att tillämpa dessa individualiserande metoder. 1 Man finner det alldeles uteslutet, att en lärare skall kunna på ett personligt sätt få möjlighet att sysselsätta sig med varje elev enskilt i klasser på cirka 35 elever i sådan utsträckning, att varje elev får efter hans egna förutsättningar avpassade arbetsuppgifter och så att han får den personliga handledning, som SK tänkt sig. Den första förutsättningen för att dessa metoder skola lyckas, är att klassernas storlek mycket radikalt nedskäres, menar man. Insp. i Södermanlands västra i. o. skriver: »I de stora avdelningarna ligger det största hindret för förverkligandet av den personliga kontakt och omvårdnad, varje ansvarskännande lärare strävar efter, och tillämpandet av de principer för undervisning och uppfostran, vilkas riktighet alla är medvetna om.»

Då emellertid redan SK självt konstaterat, att det icke f. n. torde finnas utsikter att nämnvärt minska klassernas storlek, anse sig många redan av denna anledning böra avstyrka förslaget om metoder, som i så hög grad anses ha mindre klasser till förutsättning. Hal i Majorna i Göteborg går så långt på denna punkt, att det vill som sin åsikt uttala, att »fullt likvärdiga resultat med dem, som kommissionen syftar till, nås på betydligt enklare och mindre kostsamma vägar • Om det sedan årtionden allt högljuddare kravet på minskat lärjungeantal i klassavdelningarna tillgodoses — vilket medför endast en bråkdel av de kostnader som kommissionens förslag skulle medföra — kommer intet att hindra omläggningen av realskolans arbetsinnehåll och metoder efter moderna linjer.»

Hal f. g. å Södermalm i Stockholm är emellertid över huvud taget skeptisk: 1 Beträffande klassens storlek se även Fjärde Kap. 11:2.

»Men även om lärjungeantalet radikalt minskas i klasserna eller dessa uppdelas under ett större antal timmar kommer en sådan metod att i hög grad öka lärarnas arbetsbörda och överskrida gränsen för deras prestationsförmåga.»

En punkt i SK:s betänkande, i vad det gäller arbetssättet i skolan, som väckt en allmän och odelad tillfredsställelse i alla remissinstanser, är den som gäller l ä r a r e n s f r i h e t : SK medger, att varje lärare bör tillförsäkras frihet att själv välja mellan olika metoder. »Varje lärare bör tillämpa den metod som bäst passar honom», menar srs i Båstad. — Burgårdens srs i Göteborg uttalar: »Genom att själva få känna förtroende och respekt från sina överordnade bli Sveriges lärare bäst inspirerade att låta samma känslor härska i sitt förhållande till den svenska ungdomen, som det är dess kall att leda och tjäna.»

Allmänt skattar man denna lärarens frihet högt. Srs i Lysekil anser, att »principbeslut om metod» inte bör fattas av riksdagen, och kollegiet i srs i Skänninge går så långt, att det vill »yrka på att lärarens självständighet i undervisningen på ett betryggande sätt lagstadgas». Denna frihet för den enskilde läraren får naturligtvis emellertid inte leda till överdrifter. »Så klara riktlinjer måste dock ges från högsta ort, att den ovillkorligen föreliggande risken av babylonisk förbistring elimineras» (hal i Skara). Lärarens frihet bör inte bli så stor, framhåller hal i Bromma i Stockholm, »att samarbetet i skolan äventyras, och lärokurserna få ej bli så varierande, att en elevs förflyttning från en skola till en annan i allt för hög grad försvåras». Insp. i Upplands

i. o. påpekar, att

»inte alla lärare passa för en utpräglad arbetsskolemetod, och att införandet av en sådan bör ske med viss återhållsamhet».

Hal f. g. å Södermalm i Stockholm påpekar i en kritisk granskning av SK:s

förslag om arbetsskolemetoden, att SK visserligen icke vill binda läraren vid ett bestämt pedagogiskt system men gör detta uttalande illusoriskt, »då en långt gående individualisering av klassundervisningen är en absolut förutsättning för den enhetsskoletyp utan uppdelning i linje, som uppskisseras».

Ett par andra skolor ansluta sig till denna uppfattning. Även Läroverkslärarnas Riksförbund antyder, att talet om lärarens frihet ej låter sig förenas med det starka förordandet av de progressiva metoderna. De 13 folkskolinspektörer, som i sina yttranden vidrört denna fråga, vitsorda samstämmigt önskemålet om den enskilde lärarens frihet. Men praktiskt taget samtliga varna samtidigt för en övertro på den enskilde lärarens förmåga i detta avseende och vitsorda behovet av bestämda och detaljerade kurs- och studieplaner. De påpeka också, att denna frihet icke får missbrukas, ty den kan leda till planlöshet i arbetet (insp. i Västerbottens norra i. o.) Insp. i Dalarnes östra i.o. hänvisar till att »ehuruväl 'en god lärare är den bästa undervisningsplanen', all erfarenhet stöder den hävdvunna uppfattningen att flertalet lärare inte kommer att bli vuxna uppgiften att utarbeta studieplaner utan är tacksamma för överhetens uppslag och ledning — — — — —. Det är — enligt undertecknads 35-åriga erfarenhet — alls icke ur vägen att skolans kursplaner till sitt innehåll ganska noga preciseras, även om samtidigt lärarens frihet inför kursplanerna inskärpes».

I närmare 200 yttranden från olika remissinstanser, huvudsakligen läroverken och seminarierna samt några folkskolinspektörer, påpekas, att följderna av att undervisningen skall bedrivas i heterogena klasser, vad elevmaterialet beträffar, och enligt metoder, som hittills varit alltför litet prövade och enligt mångas mening skola komma att visa sig

vara ohållbara, måste bli en tydlig sänkning av kunskapsstand a r d e n i e n h e t s s k o l a n i jämförelse med den nuvarande realskolans. Ungefär en fjärdedel av dessa kritiskt inställda yttranden påpeka dessutom, att detta är ödesdigert särskilt för dem, som ämna fortsätta sina studier i gymnasiet. Om enhetsskolan icke förmår eller kanske ens avser att lägga en tillräckligt fast kunskapsgrund för gymnasiet, kommer detta att leda till att arbetet där blir alltför betungande, kanske inte för de bättre begåvade eleverna men för medelmåttorna. Srs i Katrineholm befarar, att detta i sin tur kommer att leda till en reaktion framför allt på föräldrahåll i syfte att söka mildra fordringarna i gymnasiets studier, men detta komma givetvis universiteten och högskolorna att motsätta sig. Endast i ett par fall räknar man med att enhetsskolan kommer att medföra en sänkt kunskapsstandard, utan att man finner detta vara anledning till beklagande. Srs i Leksand säger sålunda: »Ett klart angivande av studiemålet är önskvärt och ett oförbehållsamt medgivande av möjligheten, att kunskapsnivån går ned. Vilket icke nödvändigt behöver betyda sänkning av bildningen och den personliga daningens nivå.»

Prm o. hf i Uppsala som också räknar med att en lägre kunskapsstandard »inte torde kunna undgås» i den nya realskolan, uttalar förhoppningen, att den »måhända kommer att uppvägas av bättre resultat av undervisningen i andra avseenden». De omdömen om SK:s förslag till nya riktlinjer för arbetssättet, som framgått av ovanstående referat ur remissyttrandena, ha fått ett sammanfattande uttryck i Hälsingborgs fsk.styr:s yttrande. Den hälsar med glädje SK:s accepterande av de nya strömningarna. Men då man i Hälsingborg under de senaste decennier-

na bedrivit »en livlig pedagogisk försöksverksamhet grundad på arbetsskolemetoder och aktivitetspedagogiska principer», anser man sig ha en del erfarenheter att hänvisa till. Oundgängligen kräves det »mindre klasser, goda hemtrevliga lokaler, riklig tillgång på hjälpmedel av allehanda slag». Men när nu SK själv konstaterat, att lokal- och lärarbrist kommer att för lång tid framåt omöjliggöra dessa yttre betingelser, hade man väntat sig ett kraftigare betonande av att skolreformen måste ses som en uppgift på mycket lång sikt. All lärarerfarenhet säger, att det är omöjligt att bedriva arbetsskolebetonad undervisning i så stora klasser som de man f. n. har. Icke heller passar denna arbetsmetod alla lärare, vilket SK själv påpekat och som man måste ta med i räkningen, »när man bedömer lärarens roll vid det nya skolprogrammets förverkligande». Läroverkslärarnas Riksförbund, som beklagar, att man ej kan »räkna med den mycket önskvärda radikala nedskärningen av elevantalet i klasserna ännu på många år», förordar att försök dock göras med de föreslagna arbetsmetoderna, och hävdar, att »försöksverksamheten skall vara förutsättningslös och frihet skall finnas att vid sidan av varandra tillämpa olika metoder». Flera remissinstanser önska i valet mellan den mera traditionella klassundervisningen och de moderna arbetsskolemetoderna få fram en syntes mellan de båda. Insp. i Sydskånes östra i. o., som redogör för erfarenheter av de moderna metoderna, har i detta sammanhang anfört: »Genom att kritiskt pröva de vunna erfarenheterna kom man till en syntes, vari värdefulla uppslag i den 'nya' skolan tillgodogjordes, medan man sökte undvika överdrifter och misstag. På det metodiska området eftersträ-

vas en ändamålsenlig kombination av klassundervisning och självständiga arbetsuppgifter, som skänker de svagare eleverna tillräcklig ledning och lämnar de mera begåvade tillfälle att utöver den gemensamma klassundervis-

5.

Samarbete.1

SK anser, att skolan bör, i betydligt högre grad än som nu sker, söka fostra de unga till samarbete. I detta syfte bör en betydande del av skolarbetet läggas upp som grupparbete. Genom denna fostran hoppas SK att eleverna skola finna vägen till ansvar och självdisciplin. Endast ett mycket begränsat antal yttranden berör frågan om samarbete. Några finna kravet på fostran till samarbete självklart. Fsk.sem. i Falun har emellertid av SK :s betänkande på denna punkt fått intrycket, att det skulle vara illa ställt med de nu vuxna generationerna av svenskar i deras samarbete »på arbetsplatser, inom organisationer, föreningar etc.» Efter att ha påpekat, att det även i klassundervisningen förekommer samarbete, fortsätter kollegiet: »Men lika viktigt som samarbetet är att skolan söker lära eleverna att stå på egna ben. Ett ständigt samarbete till varje pris, d. v. s. att de duktigare och flitigare eleverna alltid ska hjälpa de svaga (och eventuellt göra deras arbete), kan icke vara något ideal att sträva efter.»

Fsk.sem. i Uppsala varnar för ensidiga arbetsmetoder: »Det bör i skolan finnas rum både för lärarens personliga påverkan genom 'det levande ordet', för mer spontant grupparbete och för drill under lärarens ledning av sådana färdigheter, som äro nödvändiga för framtiden men som ej låta sig naturligt inordnas i intresseområden eller som rimligtvis ej kunnat direkt intressera barnen. Klassen kan och bör vid all undervisning bilda en arbetsgemenskap, där lärare och elever samverka och där det finns rum både för skolljusen och för mindre lysande kamrater.» 1

268 Jfr Bet. sid. 126—131.

ningen genom självverksamhet befästa och fördjupa sina kunskaper samt utveckla sina anlag och krafter utan att hämmas av kamrater, som arbeta i långsammare takt och äro mera beroende av lärarens direkta ledning.»

Självstyrelse

och

samstyrelse.

Ett 10-tal skolor ha yttrat sig med anledning av SK:s förslag om elevernas självstyrelse i viss utsträckning. Av dessa ha de flesta ställt sig positiva till självstyrelsens idé. Karolinska hal i Örebro, vid vilket denna självstyrelse prövats i åtskilliga år med växlande framgång, påpekar, »att det synes i hög grad bero på vilken ordförande eleverna välja, hur självstyrelsen lyckas, om denne är energisk, initiativrik och har elevernas öra. Det därnäst viktigaste torde vara att för nämnden finna lämpliga sysselsättningar, som både intressera dem och göra en viss nytta. Att endast låta dem överta en del av lärarnas vakttjänstgöring kan inte i längden tillfredsställa dem, utan andra verksamhetsområden måste uppletas. Men när det gäller att låta eleverna deltaga i utformandet av skolans regler eller släppa in dem i kollegiet, vilket Skolkommissionen anser bör ske, får man säkert röra sig med stor försiktighet. Att eleverna få ge utlopp åt sin lust att styra och ställa är gott och väl. Men om deras försök misslyckas, så kan stor skada uppstå, både för dem själva och följande generationer».

Srs i Falkenberg finner sådan representation »icke vara lämplig på realskolestadiet på grund av elevernas omogenhet», men försök därmed vore kanske tänkbara på gymnasiestadiet. Uppsala ensk. lärov. och privatgymn. anser elevrepresentation i kollegiet ändamålslös. Häri instämma några andra skolor. Klassens

timme.

I anslutning till SU (SOU 1946: 31 sid. 107 f.) föreslår SK inrättande av en »klassens timme», avsedd att ägnas åt »gemensamma klassangelägenheter eller

åt samling kring program, där även lärjungarna själva medverkar» (Bet. sid. 131). Ett 20-tal yttranden har omnämnt detta förslag, praktiskt taget alla tillstyrkande. Man framhåller, att »klassens timme» kan få värde genom att den vänjer eleverna vid att själva utforma programmet (hal i Skellefteå), genom att den kan öka kontakten mellan målsmän och lärare (hal i Ystad) och genom att den kan ge tillfälle till orientering i aktuella frågor utanför de egentliga skolämnenas ram (Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk). Endast i ett yttrande (srs i Torsby) befaras, att denna timme kommer att bli tråkig och påkostande för såväl elever som lärare. 6.

Jfr Bet. sid. 133—136.

srs i Göteborg tror, att

Burgårdens srs i Göteborg och hal i Kristinehamn önska, att »klassens timme» förlägges utanför timplanen. Västerviks läroanstalt f. fl. tycker, att det är för mycket med en timme i veckan för detta ändamål: »Den bör kunna utnyttjas, när den behövs, och det bör finnas kontroll på att den nyttjas rätt.» Hal i Bromma i Stockholm finner det lämpligt att anslå en halv timme per vecka för »klassens timme».

Hemuppgifter.'

I likhet med SU vill SK minska på hemuppgifternas omfattning. Detta kan ske i den mån elevernas självverksamhet under lektionerna blir regel. Helst bör hemarbetet bli frivilligt, gärna som ett fullföljande av ett i skolan påbörjat självständigt arbete. Obligatoriska hemuppgifter böra i varje fall icke ges på skolans lågstadium. Ej heller böra hemuppgifter ges till dag efter lovdag. Skriftliga arbeten av större omfattning, t. ex. svenska uppsatser, böra icke ges som obligatoriska hemuppgifter. Tillfälle bör beredas elever, som så önska, att fullgöra en del av sitt hemarbete i skolan efter skoltidens slut, varvid helst någon lärare bör finnas till hands för att ge t. ex. bibliotekshjälp. Ett 40-tal kollegier samt några få seminarier och folkskolinspektörer ha yttrat sig om hemuppgifterna. »Vi hälsa med glädje varje förslag om minskat hemarbete och reducerade kurser», säger srs i Arvika. 10 kollegier intaga en all1

Burgårdens

»klassens timme kunde ha en viktig uppgiit att fylla, om den helt ägnades åt att ge utlopp åt elevernas fria initiativ under diskret ledning och kontroll av klassföreståndaren men borde ej få utnyttjas för schemabunden livsåskådnings- eller annan propaganda av mer eller mindre naivt moraliserande karaktär.»

mänt positiv hållning, medan de övriga äro negativt inställda. Det vanligaste skälet härtill är den standardsänkning, som anses vara ofrånkomlig, om hemarbetet minskas eller göres frivilligt. Hf i Olof ström skriver: »I den planerade enhetsskolan kommer elevmaterialet att vara synnerligen heterogent. Skall undervisningen kunna bibringa eleverna några verkligt fasta kunskaper, måste läxor och andra hemuppgifter få givas i ungefär samma utsträckning som för närvarande.»

Srs i Lilla Edet förmodar, att om hemarbetet göres frivilligt, kommer nog endast eliten att öppna läxböckerna. Hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm anser, att ett vettigt lagt läxförhör är i hög grad verklig och positiv undervisning och ett oundgängligt diagnostiskt prov samtidigt som det ger en utmärkt övning i muntlig framställning. Insp. i Värmlands västra i. o. har samma uppfattning: »Skolan bör bl. a. lära barnen känna ansvar. Hemuppgifterna synas mig vara ett gott medel att utveckla detta ansvar. Ett rätt lagt läxförhör har enligt min mening ett stort värde.

Det kan bli verklig undervisning på samma gång som ett diagnostiskt prov. Det kan vidare bli en god övning i muntlig framställning.»

ligen dåligt beredda för denna form av skolarbete, när de ställas inför den efter övergången till fjärde klass.»

Insp. i Östergötlands östra i. o. skriver:

Samma åsikter uttalas av bland annat Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse och Städernas Folkskolinspektörs förbund. Förslaget om förbud mot hemuppgifter till dag efter helg- och lovdag tillstyrkes av 5 skolor, men avstyrkes bestämt av hal i Norrköping:

»Rent erfarenhetsmässigt kan fastslås, att obligatorisk läxfrihet icke går att genomföra på låg- och mellanstadiet. Å andra sidan får naturligtvis läxläsning icke göras till huvudsak eller krävas i sådan utsträckning, att arbetet för genomsnittselever därigenom blir olustbetonat. .. . skolans arbetssätt och ämnesinnehåll bör under hänsynstagande till det praktiska livets förhållanden organiskt växa fram ur den traditionella skolan.»

Malmö borgarskola understryker visserligen skolkommissionens krav på mindre betungande hemarbete för eleverna men vill samtidigt betona nödvändigheten av försöksverksamhet även på detta område. Några flickskolor, som anslutit sig till önskemålet, att skolarbetet göres så effektivt, att hemuppgifterna kunna reduceras, vilja dock ej biträda SK:s förslag om att läxor ej alls böra förekomma på lågstadiet. Vasa kf i Göteborg anser det sålunda icke lämpligt »att beröva de minsta barnen den tillfredsställelse som sysslandet med ett par små enkla hemuppgifter ger dem».

Icke heller Sveriges småskollärarinneförbund vill vara med om ett formligt förbud mot läxor på lågstadiet: »Lågstadiets elever ha en positiv inställning till skolarbetet och väntar ofta med glädje på att få låta föräldrarna ta del av deras framsteg i skolan. Arbetet på lågstadiet är också som regel lagt på ett sådant sätt att uppgiften är mycket väl genomgången i skolan eller också är fortsättningen på en i skolan påbörjad uppgift, som barnen väl behärskar — —. Skulle barnen gå tre hela år i skolan utan att utföra några hemuppgifter, vore de säker-

»En på sådant sätt utsträckt läxfrihet måste verka alltför sönderbrytande på undervisningen. Med den begränsning av hemuppgifterna, som av skolkommissionen föreslagits, måste den betraktas som än mer onödig än hittills.»

Rektor vid srs i Åmål föreslår i stället för hemuppgifter anordnande av särskilda överläsningstimmar inom skolan efter franskt mönster. Att lärjungar med ogynnsamma bostadsförhållanden böra beredas möjlighet att utföra hemarbete i skolans lokaler, anser även hal i Kristinehamn liksom Palmgrenska ssk i Stockholm, som dock framhåller, att man då också måste ta hänsyn till dem, som ha svårt att arbeta koncentrerat i samma rum som en stor skara kamrater. Km i Vindeln är till största delen av samma uppfattning som SK i fråga om hemuppgifter men ställer sig »en smula undrande till förslaget, att läraren skall kunna lämna elev, som 'enligt hans mening arbetar bra på egen hand', ledighet från vissa lektioner för att arbeta hemma. Utan synnerligen rigorösa krav på redovisning för hemarbete under dylika former, torde frestelsen för elever i 13—15 års ålder att sysselsätta sig med allt annat än skolarbete under dylika lediga timmar bli alltför stor».

Sveriges folkskollär arförbund anser, att »hemarbete i lämplig omfattning behöver förekomma».

7. Arbetsvecka och läsår.1 SK:s förslag om en reducering av timantalet per arbetsvecka (Bet. sid. 139) 1

270 Jfr Bet. sid. 136—140.

har behandlats av 3 skolstyrelser och 4 folkskolinspektörer. Samtliga biträda förslaget i stort sett. Även Sveriges folkskol-

lärarförbund tillstyrker förslaget, likaså Sveriges yngre läroverkslärares förening (med påpekandet, att »en reducering av timplanen icke får medföra ökad arbetsbörda för läraren utan motsvarande kompensation. Bäst torde denna fråga lösas genom att lärarnas undervisningsskyldighet minskas i erforderlig utsträckning»). Detsamma gäller SK:s förslag, att läsårets längd för alla skolor fastställes till

8.

»Angående terminernas förläggning vill styrelsen anföra, att vårterminen utan olägenhet synes kunna utsträckas till efter mitten av juni. I stället skulle antingen ett lov givas mitt i vårterminen eller höstterminen skjutas på något.»

Kvarsittning.1

SK anser, att kvarsittning endast i undantagsfall bör förekomma, och icke gärna mot föräldrarnas önskan. En individualisering av arbetssättet öppnar enligt SK olika möjligheter att undvika kvarsittning. Om en elev misslyckas i ett eller ett par ämnen — särskilt nämner SK engelska och tyska — skall han ha rätt att utbyta dem mot andra ämnen, som passa honom bättre. Sveriges småskollärarinneförbund ansluter sig till SK :s uppfattning, att kvarsittning bör undvikas: »De risker som hittills förelegat i fråga om kvarsittning torde till stor del kunna komma att elimineras om differentiering i viss utsträckning kan bli genomförd efter skolmognadsundersökningar och genom lågstadiets förlängning, varigenom alltför skarpa gränser mellan kurser kan undvikas på ett tidigt stadium. På landsbygden uppstår emellertid särskilda problem. I regel kan inte specialklasser inrättas där, varför läraren inom klassavdelningens ram måste ge de sent utvecklade individuell undervisning. Det senare är ett starkt skäl till att delning av klass bör medgivas i landsbygdens 2-klassiga B-skolor oavsett barnantalet.»

3 folkskolinspektörer ha yttrat sig om kvarsittningen. Insp. i Skaraborgs norra i. o. är rädd för att ett generösare flyttningsförfarande kommer att på landsbygden göra klasserna svårare för läraren » Jfr Bet. sid. 140—143.

39 veckor. De lokala skolmyndigheterna böra få frihet att placera lästerminerna så, att hänsyn tages till näringslivet inom orten. Fsk.styr i Sollentuna föreslår:

att arbeta med. Insp. i Västerbottens södra i. o. är också kritisk: »En del betänkligheter synas kunna hysas gentemot skisseringen av kvarsittningsfrågan. En icke alltför stor procent visar bara nämnvärd studiehåg, och skall det anses vara orimligt att i motsatt fall kvarhålla eleverna mot föräldrarnas vilja, så kommer erfarenheten en att tro, att antalet icke-studiehågade barn skall öka i antal. Genom bristande studiehåg slipper man alltså undan. Det blir att följa minsta motståndets lag, vilket inte alltid är att rekommendera.»

Insp. i Värmlands mellersta i. o. vill med anledning av SK:s förslag, att elev under vissa förhållanden skall få rätt att avgå efter kvarsittning från den nioåriga skolan, att viss garanti bör finnas »för att ovidkommande särintressen icke föranleda för tidig avgång». Samme inspektör föreslår statsbidrag till extraläsning för att undvika kvarsittning så långt som möjligt. Bland läroverken ha endast 17 yttrat sig i frågan om kvarsittningen. 3 av dem ha ställt sig välvilliga till SK:s förslag. Srs i Molkom anser det dock »otänkbart att en elev, som vill flytta till 9 a eller 9 g, men ej läst tyska i 7 och 8, skulle — även om han är begåvad — kunna läsa in två års tyska under sommaren före klass 9 och på de valfria timmarna».

Srs i Vellinge undrar, om det inte borde vara så, att en elev i realskolan, som 271

har svårt för ett ämne, skulle med klasskonferensens medgivande eller på läkares inrådan kunna få välja bort detta ämne utan att välja ett annat i stället. De flesta övriga skolorna framhålla, att det måste bli lägre standard i enhetsskolan än i den nuvarande realskolan, om kvarsittning skall tillåtas endast i undantagsfall. Det bör finnas en teoretisk studielinje med klart fixerade kunskapsfordringar. Man kan i annat fall riskera, att tillströmningen till den teoretiska linjen blir oproportionerligt stor. Beslut om kvarsittning bör fattas av lärarkollegiet ensamt, endast i undantagsfall efter samråd med »psykologisk och medicinsk expertis» och elevens målsman, anser hal i Härnösand. Samma skola avstyrker också kommissionens förslag om att en försenad elev skall kunna få hoppa över en lägre klass för att hinna genomgå den nionde.

9. Hjälpklasser

och

De 4 kollegier, som yttrat sig om hjälpklassundervisningen, ha samtliga tillstyrkt SK:s förslag. Srs i Torsby tar emellertid bestämt avstånd från hjälpklassystemets tillämpande i klasser högre än 6:e klassen. Srs i Årjäng önskar, att benämningarna hjälpklass, hjälpklassbarn och hjälpklassundervisning måtte avlägsnas ur svensk skolterminologi och ersättas med litterabeteckningar eller andra värdeneutrala begrepp. 3 seminarier ha yttrat sig om SK:s förslag om att utbygga hjälpklassystemet, samtliga tillstyrkande. De 5 folkskolinspektörer, som berört frågan, ha likaledes tillstyrkt. Bland andra fsk.sem. i Växjö hänvisar till att en individuell undervisning krä1

272 Jfr Bet. sid. 143—146.

Att en elev, som misslyckats i ett eller flera ämnen, skall få välja andra, lättare i stället för att gå kvar, anser Karolinska hal i Örebro vara betänkligt: »Inte varje individ kan göra endast det som roar och passar honom.» — Vad engelska beträffar, kan förbud mot kvarsittning för svårigheter med detta ämne leda till att eleverna nonchalera engelskan, framhåller hal i Bromma i Stockholm. Hal i Lidingö påpekar, att det ofta visat sig, att ett års kvarsittning just under pubertetsåldern haft en gynnsam inverkan på studierna i gymnasiet, men att tvångskvarsittning inom enhetsskolans ram är ett känsligt kapitel. Om SK vidhåller sin uppfattning om förbud mot tvångskvarsittning, bör undervisningen differentieras även i klasserna 7 och 8 för att den inte skall bli alltför olustbetonad och ointressant för flertalet elever. hjälpundervisning. ver en väsentlig utbyggnad av hjälpklasssystemet: »Det må emellertid starkt betonas, att denna skola med dess angivna målsättning kan förverkligas endast under förutsättning att ett hjälpklassystem över allt utbildas.»

Insp. i Östergötlands östra i. o. pekar på svårigheten för landsbygden att lösa en del problem i samband med hjälpklassundervisningen. Insp. i Skaraborgs norra i. o. anser, att det bör kunna lösas genom att de speciellt hjälpbehövande barnen inackorderas i särskilda skolhem; då inackordering i stor skala ändå måste förutsättas, tror han inte att föräldrarna i detta fall skola resa invändningar. Insp. i Medelpads i. o. anser för sin del, att hjälpklass redan vid sju års ålder är att föredraga framför uppskjuten skolgång för icke skolmogna barn. Insp. i Värm-

lands mellersta i. o. föreslår statsbidrag till observationsklasser för barn med beteenderubbningar och till läsklasser för barn med läs- och skrivsvårigheter. Stockholms folkskolors överlärarkollegium har i ett yttrande, som fsk.dir. i Stockholm bifogat till sitt eget, föreslagit speciella yrkesavdelningar för sådana barn av hjälpklasstyp, som icke med fördel kunna tänkas utnyttja den teoretiska undervisningen i den allmänna klassen 9 a. Sveriges småskollärarinneförbund delar icke SK:s uppfattning, att ett barn bör få pröva sin förmåga någon tid i en normalklass, innan frågan om hjälpklass tages u p p :

IV. Förändringar

Ämnets allmänna ställning. Några yttranden understryka vikten av att tillräckligt stort timantal tilldelas ämnet modersmål. Ämneskonferensen i modersmålet vid katedralskolan i Lund anser, att Jfr Bet. sid. 149—153.

kursinnehållet.

däremot att ta ställning först sedan man fått se mera detaljerade förslag, timplaner m. m. Det förstnämnda yrkar att få tillfälle att granska de utarbetade studieplanerna. Endast på enstaka punkter ha de övriga remissinstanserna berört kursinnehållet. I allmänhet äro yttrandena från läroverken mera fylliga i dessa frågor än de övriga instansernas.

Svenska.1

Ett 20-tal läroverk, 3 seminarier, 4 folkskolinspektörer och 3 skolstyrelser ha yttrat sig om undervisningen i svenska.

1 Beträffande hjälpundervisningen under vissa timmar åt efterblivna elever i skola, där särskild hjälpklass ej kan insättas, understryker förbundet behovet av kortare instruktionskurser för de lärare, som skola bedriva sådan hjälpundervisning. Slutligen varnar förbundet för att sammanblanda frågan om hjälpklasser med frågan om specialklasser för barn med beteenderubbningar eller med läs- och skrivsvårigheter.

i

Med den nya målsättning för skolans arbete, som SK föreslagit, anser den betydande förändringar av kursernas innehåll vara nödvändiga. Sveriges folkskollärar förbund och Sveriges folkskollärarinneförbund instämma i de synpunkter, SK därvid anlägger. Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges Överlärarförbund och Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund föredra

1.

»Som regel bör i stället stadgas att om ett barn vid skolmognadsundersökningen visar tecken på psykisk efterblivenhet, bör individualtest förekomma. Om detta visar, att barnet hör hemma i hjälpklass, bör sådan förflyttning omedelbart företagas.»

»redan den minskning av timantalet, som 1940 års skolutredning, föreslagit, vore i högsta grad betänklig . Under inga förhållanden kan, om en beskärning av timantalet för modersmålet trots allt skulle bli nödvändig, någon minskning utöver vad skolutredningen har föreslagit, på allvar övervägas.»

Konferensen förordar i stället en ökning av timantalet, om den önskade individualiseringen m. m. skall kunna realiseseras, och anser icke, att en omläggning av arbetssättet i de s. k. orienteringsäm-

nena skulle få någon större betydelse för färdigheterna i modersmålet. Målsättning. Några yttranden uttrycka gillande av det mål SK satt för undervisningen i svenska. Vissa kritiska synpunkter ha dock framkommit. Sålunda anser fsk.styr. i Jönköping, att det är med rätta som SK förordar, att modersmålsundervisningen får en praktisk inriktning. Kf i Örebro, som intet har att invända häremot, menar dock, att SK mera synes ha »sett till den formella förmågan i tal och skrift än till den kunskap i språket, som inte ernås utan grundliga grammatiska och andra språkliga övningar, och som är den nödvändiga förutsättningen för en säker språkbehandling och en fördjupad förståelse av språkets uttrycksmöjligheter».

Kollegiet påpekar dessutom, att intresset för litteratur måste utvecklas och mogna under litteraturhistoriska studier: »Enbart formell träning är i modersmålet icke tillräckligt, utan här som i allt annat gäller det att förmedla ett rikt och sakligt innehåll.»

Samma uppfattning har ämneskonferensen i modersmålet vid Hvitfeldtska hal i Göteborg. Visserligen gillas den praktiska inriktningen, men ämneskonferensen anser, att SK icke tillbörligt beaktat vissa av de bildningsvärden, som modersmålsundervisningen kan och bör giva. Detta gäller litteraturstudiets roll som förmedlare av det svenska kulturarvet, en ökad människokunskap, förmåga till självständigt tänkande m. m. Olika delar av ämnet. Att den kraftigaste förstärkningen av undervisningen i modersmålet bör gälla undervisningen i muntlig framställning har framhållits av bland annat hal i Majorna i Göteborg. Kf i Jönköping befarar, att det av SK rekommenderade individuella arbetssättet, som i stor utsträckning måste medföra »tysta» studier i flertalet läroämnen, »icke skall verka befordrande på

den betydelsefulla träningen i muntlig framställning». Insp. i Jämtlands södra i. o. ivrar för en systematisk talundervisning redan på nybörjarstadiet och »att denna undervisning intensifieras i trakter med utpräglad dialekt, att den alltid insattes, när det gäller utvecklingshämmade barn, samt att råd och anvisningar inrycks i studieplanen».

— Beträffande grammatikstud i e t har bland annat påpekats, att det bör anpassas efter den engelska kursens grammatik. Önskvärt vore, att undervisningen i svensk grammatik låge något före (Västerviks läroanstalt f. fl.). Ämneskonferensen vid Saltsjöbadens ssk anser, att »grammatikstudierna, som äro av särskilt stor betydelse för alla slag av uppsatsskrivning, böra ingå i modersmålsundervisningen framdeles i lika stor omfattning som f. n.», och kan »ej ansluta sig till kommissionens förslag att till engelskan överföra den elementära grammatikundervisningen».

Hal i Majorna i Göteborg tillstyrker, att u p p s a t s s k r i v n i n g e n i realskolan anordnas i friare former. Ämneskonferensen i modersmålet vid Lunds katedralskola anser SK:s kritik av nuvarande uppsatsskrivning överdriven men anser, att nya former böra prövas. Att större vikt lägges vid övning i i n n a n l ä s n i n g önskar srs i Huskvarna, och fsk.sem. i Falun understryker bland annat värdet av högläsning. Beträffande l i t t e r a t u r s t u d i e t hänvisas till vad ovan sagts om målsättning. Den tid SU föreslår för undervisningen i d e n o r d i s k a b r o d e r s p r å k e n anser hal i Majorna i Göteborg för knapp. Fsk.sem. i Falun talar om behovet av moderna läroböcker för språkbyggnadsövningar på lågstadiet, närmast klass 3. Ett par skolor ha framhållit, att den av SU rekommenderade g r u p p u n d e r v i s n i n g e n först torde behöva prövas.

Individuella uppgifter äro bättre, när det gäller litteraturstudiet, anser ämneskonferensen i modersmålet vid katedralskolan i Lund. Så länge en för möjliggörande av individualisering önskvärd klassminsk-

ning icke kommit till stånd torde dock enligt konferensen, anordningen med delad klass och grupparbete kunna innebära en fördel för undervisningen i skriftlig framställning och vad därtill hör.

2. Främmande SK föreslår (se bland annat Bet. sid. 7 och 29 f.) att engelska införes som obligatoriskt skolämne från och med klass 5 och förblir obligatoriskt till och med klass 7, dock med möjlighet för sådana elever, som ha ringa utbyte av språkstudiet, att utbyta engelskan redan tidigare mot annat ämne. Tyska skall för vissa elever inträda i klass 7, medan franska skall vara obligatoriskt läsämne först i klass 9 och endast för sådana elever, som ämna fortsätta på gymnasiet. Beträffande målsättningen för skolans språkundervisning ställer SK i främsta rummet förmågan att läsa och förstå en text, i andra rummet förmågan att höra och förstå och tala det främmande språket och först i tredje rummet förmågan att skriva det. Denna sistnämnda färdighet anser SK har i hög grad överbetonats i den hittillsvarande språkundervisningen. I anslutning därtill förordar därför SK, att de traditionella språkskrivningarna åtminstone delvis ersättas av andra skrivningstyper, där icke den grammatiska • färdigheten utan ordförråd och ordval i första rummet bli utslagsgivande. I visss utsträckning böra språkskrivningarnaj också enligt SK:s uppfattning göras frivilliga. Mot de s. k. kombinerade skrivningarna gör SK en del invändningar och föreslår, att vid sidan av dem även ena del nya skrivningstyper må prövas, delsS en som består i att eleven i anslutningotill en text skall besvara en del frågor,' dels s. k. bundna uppsatser. 1

Jfr Bet. sid. 157—162.

språk. Engelska.

Förslaget att införa engelska i femte klassen har hos flertalet remissinstanser mötts med bifall. Endast i några yttranden spåras en viss tvekan. Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse och fsk.styr. i Mölndal ifrågasätta, om det inte vore lämpligare att införa engelskan först i sjätte klassen. 13 av de 34 folkskolinspektörerna, som yttrat sig om undervisningen i engelska, ha direkt föreslagit, att engelskan införes först i sjätte klassen. Utöver dessa ha 4, i likhet med Sveriges Överlärarförbund, sagt sig vilja avvakta försöksverksamhet, innan de ta definitiv ståndpunkt i denna fråga. Som motiv ha de därvid pekat på svårigheterna att införa engelska redan i femte klassen i skolor av B-typ. Insp. i Västerbottens mellersta i.o. hänvisar till de stora avstånden i många skoldistrikt och önskar, att varje skolstyrelse skall äga rätt att avgöra, i vilken av klasserna 5—7 engelskan skall införas. Insp. i Upplands i. o. anför följande skäl för att främmande språk införes i klass 6: »Enligt min mening hade det varit lyckligast, om undervisningen i främmande språk hade kunnat uppskjutas till sjunde klassen. Då det treåriga högstadiet likväl måste anses vara en för kort tid för två främmande språk, synes det nödvändigt att insätta engelskan tidigare. Sjätte klassen synes mig vara den lämpligaste för det första främmande språket. Denna tidpunkt medför tre bestämda fördelar: Eleverna ha nått större mognad och fått bättre underbyggnad i modersmålet. Även i

B-formerna blir lärarfrågan lätt att ordna och medför icke de rätt allvarliga schematekniska svårigheter, som engelska i både femte och sjätte klassen åstadkommer. Slutligen blir den av Skolkommissionen föreslagna centraliseringen redan efter fjärde klassen icke av behovet påkallad i lika hög grad, som om det främmande språket skall börja redan i femte klassen.» Om man icke varit alldeles ense om att införa engelska i klass 5, ha meningarna gått ännu mera isär på en annan p u n k t : bör undervisningen i engelska vara o b l i g a t o r i s k e l l e r ej? Av 49 skolstyrelser, som yttrat sig, ha 4 förordat, att undervisningen må vara frivillig. Samma yrkande har en folkskofinspektör, likaså fsk.sem. f. mani. elever i Göteborg och fsk.sem. i Falun samt något mer än hälften av de läroverk, som yttrat sig i denna fråga. Sveriges folkskollärar förbund, Städernas Folkskolinspektörsförbund och Flickoch Samskolelärarnas Riksförbund ha tillstyrkt, att undervisningen i engelska blir obligatorisk. Det förstnämnda förbundet anser, att »även svagt begåvade elever, som önskar delta i undervisningen, bör ha rätt därtill. Däremot synes det lämpligt, att elever med mycket stora svårigheter för ämnet och vilkas föräldrar önskar att de befrias från undervisningen också ska kunna få sådan befrielse». Det sistnämnda förbundet betonar också starkt möjligheten till befrielse för svaga elever. Motivet till denna tvekan inför undervisningens obligatoriska karaktär är genomgående detsamma: alla elever kunna ej tillgodogöra sig denna undervisning. Skolrådet

i Hallsberg

säger sålunda:

»En rätt stor del av eleverna har betydande svårigheter att komma tillrätta med sitt eget modersmål. För dessa elever kommer nog undervisningen i engelska att bli tämligen värdelös. Ämnet blir för svårt för dem, och detta kan knappast befordra deras intresse för skolarbetet.» Fsk.sem.

i Falun

anför:

»Den som har erfarenhet av undervisningen i engelska i folkskolans 7:e och 8:e klasser blir en smula betänksam inför detta perspektiv. Även om man livligt kan instämma i de synpunkter på en reformerad språkundervisning, som utvecklas på sid. 29, kvarstår dock misstanken, att engelskundervisning även för många elever utanför hjälpklassklientelet kommer att ge föga utbyte. Troligen skall erfarenheten visa, att dessa timmar för många elever kunde användas på ett nyttigare sätt.» Insp. i Dalarnes ma mening:

södra i.o. är av sam-

»Jag kan inte inse värdet av att samtliga barn från och med femte klassen skall meddelas undervisning i detta språk. Det finns dock i så gott som varje skola elever, som inte är mogna för en sådan undervisning. En sovring av elevmaterialet synes här nödvändig.» Rektor vid Göteborgs att det visserligen är

högre ssk anser,

»fullt naturligt, att alla ungdomar som vilja och kunna det, skola få lära sig ett främmande språk i skolan. Men de elever som i klasserna 6—7 skiljas från undervisningen i engelska eller i klass 8 sluta med engelska, kunna knappast tänkas ha någon nytta av denna undervisning, som de fått under några år i mellanåldern. Den tid, som gått åt, måste mer eller mindre anses bortkastad, eleverna själva ha belastats mer än nödvändigt med arbete och, framförallt, de ha under de år, då de deltagit i undervisningen varit en mycket stor belastning för lärare och sina kamrater. Det mål som föresvävat skolkommissionen — kunskap i ett främmande språk åt alla ungdomar — blir mera reellt om det ändras till — åt alla som kunna och vilja lära sig det». Hal i Visby, som tillstyrker, att engelska införes som obligatoriskt ämne i klass 5, anser det dock, »som om språkkunskapernas sociala betydelse överdrives, då denna användes som argument för obligatorisk engelska i folkskolan. Den verkligt allvarliga klyvningen av vårt folk i bildade och obildade förekommer snarare mellan sådana människor, som behärska sitt modersmål i tal och skrift och sådana, som icke göra det. Språkkunskaper äro i jämförelse härmed av sekundär betydelse. Ett villkor för att göra undervisningen i engelska obligatorisk borde alltså rimligen vara att undervisningen i andra ämnen, särskilt svenska, icke eftersattes.»

Städernas Folkskolinspektörs förbund, srs i Kopparberg och fsk.sem. i Uppsala, vilka biträda förslaget om att engelskan göres obligatorisk i klass 5—6, vilja däremot ha den f r i v i l l i g i k l a s s 7. Det senare motiverar sitt förslag sålunda : »Efter andra årskursens språkundervisning stegras svårighetsgraden, samtidigt som puberteten särskilt för de svagt begåvade medför stark olust för teoretiskt arbete.»

Å andra sidan avstyrkes av ett par skolor g e n e r e l l bortvalsrätt i k l a s s 8. SK har tänkt sig möjligheten till en partiell differentiering beträffande undervisningen i engelska, så att de mindre försigkomna redan efter en termins undervisning kunna skiljas från de övriga och bilda egen undervisningsavdelning (Bet. sid. 66 f ) . Denna tanke har i några få yttranden stött på motstånd. Srs i Leksand varnar för en för tidig gruppering av eleverna efter deras språkförutsättningar, då »vunna erfarenheter visa, att efter exempelvis en termin skillnaden mellan lärjungarna i engelska är obetydlig»,

och hal i Boden anser, att »en gallring redan den första terminen kommer icke blott att giva upphov till uppenbara orättvisor utan även visa sig föga effektiv och säkerligen leda till ett ur begåvningssynpunkt mycket heterogent elevmaterial, som kommer att tynga undervisningen i detta viktiga ämne».

Sveriges folkskollärarförbund hävdar likaså bestämt, att dess krav på att klasserna t. o. m. sjätte skolåret skola vara odifferentierade skall tillämpas även i fråga om engelska. SK:s förslag, att svårigheter med engelska aldrig får leda till k v a r s i t t n i n g , tillstyrkes av hal i Landskrona, som dock med bestämdhet hävdar, »att denna princip inte får gälla i en avdelning, som skall föras fram till en examen, likvärdig med den nuvarande realskolans».

Nacka mellanskola

tror, att bland an-

nat den omständigheten, att underbetyg i engelska ej skulle medföra kvarsittning, skulle komma att verka som en uppmaning till eleverna att ej ta språkundervisningen på allvar. Srs i Solna menar, att skäl tala för en utökning av timantalet i engelska icke blott för handelslinjen utan också för den tekniska linjen. Slutligen finner hal. f. g. å Norrmalm i Stockholm, att »erfarenheter från den undervisning i engelska, som bedrives vid en del folkskolor i vårt land samt vid t. ex. Köpenhamns folkskolor, böra inhämtas, innan beslut fattas om engelskans ställning i skolan».

Tyska och

franska.

Ämneskonferensen f engelska, tyska och franska vid Saltsjöbadens ssk fruktar, att »effektiviteten i undervisningen kommer att lida svårt om alltför många elever med otillräcklig teoretisk begåvning deltaga i undervisningen i tyska, som ju enligt SK är ett utpräglat begåvningsämne — — — — —».

Hal i Örnsköldsvik

tänker sig, att

»tyskans inträde i klass 7 kommer möjligen att befria läraren från de mest olämpliga eleverna, men även i fråga om tyska kommer den grammatiska grunden att vara svag och kräva tidsödande komplettering».

För en starkare ställning för tyskan på franskans bekostnad under viss förutsättning pläderar srs i Nora: »Beträffande främmande språk bör ej franska läsas i realskolan, om dess kurs där blott blir ettårig, då ett så kort studium blir till ringa eller ingen nytta, utan tyskan då få en något förstärkt ställning.

Hal å Kungsholmen att

i Stockholm

anser,

»möjlighet till inhämtande av de första grunderna i franska språket alltjämt bör beredas realskolans elever».

Även srs i Solna menar, att det vore felaktigt att helt slopa detta ä m n e :

»Då flertalet läroverkselever avsluta sin skolgång med realskolan, böra de här ha möjlighet att erhålla någon kunskap om det franska språket, betydelsen av de vanligaste orden och grunderna för uttalet».

Hal i Hudiksvall föreslår, att frivillig undervisning i franska bör förekomma i klasserna 8 och 9 i mån av lärartillgång och där så kan ordnas. I flera yttranden föreslås, att franskan skall inträda som nytt språk från och med klass 8. I särskilt yttrande från srs i Hedemora anföres: »Erfarenhetsmässigt har det visat sig, att eleverna senare lära sig tala franska än engelska och tyska. Språkundervisningen i realskolan vill förändra målsättningen så att det talade språket såsom prov träder i förgrunden. Med hänsyn därtill avstyrkes att franskan införes 1 år senare som läroämne i realskolan. — Skolkommissionen blundar för de fakta att kunskaper i franska äro nödvändiga för så många yrken, att vårt språk utan att låta krystat till 80 % kan innehålla franska ord vid tal, varför man ej bör förlora kontakten med franskan.»

Hjälpspråk. Rektor vid srs i Kungälv uttalar sin »förvåning över att SK ej med ett ord berört hjälpspråksfrågan. Redan engelska språkets svårighetsgrad, för att blott nämna en synpunkt, gör det olämpligt att bli det hjälpspråk, som mänskligheten behöver».

I denna fråga anför en reservant vid srs i T öreboda: »Försöksundervisning i esperanto har som bekant förekommit på olika håll och gett gott resultat. Föreslås härmed att denna försöksundervisning utsträckes till flera skolor och samtidigt ges en mer officiell karaktär, och detta bör om möjligt ske under kontakt med andra länders skolmyndigheter.»

Språkföljden. Ett litet fåtal yttranden har berört frågan om språkföljden i skolan, och endast ett par ha därvid ansett tyska vara att

föredra framför engelska som nybörjarspråk. Srs i Alingsås anser, att erfarenheten visat, att omkastningen av språkföljden från tyska till engelska starkt försämrat elevernas förmåga att tillägna sig högre språklig bildning. Hal i Örnsköldsvik är av liknande uppfattning: »Att för de flesta elever den tidigare bekantskapen med engelska gör tyskan mindre tilltalande, kan redan nu omvittnas med erfarenhet från den ändrade språkföljden i realskolan.»

Srs i Borgholm önskar få stadgat, att språkföljden kan vara tyska — engelska. Statens normalskola i Stockholm föreslår med avseende på tyskan och franskan »en alternativ anordning i fråga om deras inträde på schemat, så att eleverna skulle få välja tyska eller franska som andra, resp. tredje språk, en anordning som tidigare med fördel tillämpades i de högre flickskolorna.»

Srs i Årjäng lämnar tills vidare frågan om språkföljden öppen med hänsyn till tyskans försvagade ställning och förordar »en omfattande försöksverksamhet från enskilda utgångspunkter och under ledning av erfarna språkpedagoger» såsom »den enda vägen för en ändamålsenlig lösning av språkföljdens komplicerade problem».

Samma skola tillstyrker, »att nytt främmande språk införes med e 11 å r sintervaller». Målsättning. Den av SK skisserade målsättningen för språkundervisningen i enhetsskolan har vunnit bifall från nästan alla remissinstanser. Rektor vid srs i Filipstad anser förslaget om språkundervisningen vara »så utomordentligt bra», att han skulle önska, att det kunde genomföras omedelbart: »Detta skulle betyda en helt annan trivsel i skolarbetet.» Med samma entusiasm hoppas hf i Boliden på »en snabb delreform». Några invändningar ha emellertid ock-

så gjorts. Osby ssk invänder mot förslaget, att tiden för språkundervisningen i 9 a och 9 y är ytterst knapp, och Lundsbergs skola menar, att »av de olika ämnena torde i den nya realskolan de främmande språken bli mest lidande, trots att det första av dessa föres ned i klass 5.» 5.» En fylligare motivering för en mera negativ inställning har kf i Skara, som anför : »I vårt land måste de främmande språken vara en nödvändig och tidskrävande del av den högre undervisningen, om vi fortfarande skall kunna hävda vår ställning i världen, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Undervisningsmetoder, som utarbetats företrädesvis med tanke på att roa och ge ett dekorativt tillskott till allmänbildningen, är inte bärkraftiga, när det gäller att meddela exakta språkkunskaper, praktiskt användbara i livet. En rationellt bedriven språkundervisning behöver ej bli olustbetonad.» En del yttranden, som instämma i stort med SK:s målsättning, anse dock att den underskattat språkskrivningarnas värde för en rationell språkundervisning. Lärarrådet vid Gävle borgarskola vill i detta sammanhang framhålla, »att skriftlig översättning från svenska till främmande språk är vanligare i praktiska livet än vad som synes vara SK:s uppfattning.» Försvarets läroverk håller före, att »den insikt i främmande språk, enkannerligen engelska, som anses önskvärd för praktiskt taget alla medborgare, kunna eleverna erhålla inom den nuvarande folkskolorganisationen.» Språkskrivningarna. De 12 yttranden, som direkt beröra S K : s synpunkter på språkskrivningarna, innehålla åtskilliga invändningar. Hal i Hudiksvall S K : s förslag

t. ex. framhåller, att

»innebär, att eleven ej får någon hjälp alls — glosor, meningsbildning, form, innehåll, allt skall han producera! Detta är naturligtvis en mycket önskvärd färdighet, men den kräver tid och mogenhet. Kollegiet vill därför fram-

hålla, att kommissionens förslag förutsätter en avsevärd ökning av timantalet för undervisningen i främmande språk.» Ämneskonferensen ssk framhåller,

vid

Saltsjöbadens

»att de i varje fall på det lägre stadiet inte helt kunna ersätta översättningsövningarna, vilka på ett snabbare och distinktare sätt klargöra för eleverna det väsentliga i skillnaden mellan språken. Som prov ha de också den nackdelen, att de äro mycket svårbedömda. De äro också mycket arbetskrävande för läraren och ställa synnerligen stora krav på hans kunnighet och språkkänsla.» Att proven synas »vara av den art, att ett objektivt bedömande skulle bli synnerligen svårt», påpekar också hal i Halmstad. Hal i Härnösand skriver: »Ett språkprov, som går ut på besvarandet av frågor på innehållet i en läst text, förefaller kollegiet föga ändamålsenligt, enär en skrivningstyp av detta slag icke kan bli en prövning enbart av skribenternas språkkunskaper utan jämväl av deras intelligens.» Önskvärdheten av v a r i a t i o n i p r o v t y p e r n a understrykes av några skolor, och kf i Karlstad finner det »tvivelaktigt, om något resultat kan nås med s k r i v n i n g a r av f r i v i l l i g kar a k t ä r för elever, som ej skall övergå till gymnasium —• — » . Av det 10-tal yttranden, som utöver vad ovan anförts berört de n u v a r a n d e s k r i v n i n g s t y p e r n a , äro endast 2 mer eller mindre negativa. I ett par yttranden inlägges en bestämd gensaga mot den kritik, som SK riktar mot proven i undervisningen. »Den träffar möjligen förhållandena i en gången tid men icke de nuvarande», deklarerar hal i Halmstad och fortsätter: »I stort sett torde de prov, som förekommer i läroverken, motsvara dess (SK:s) fordringar . Nya former av språkskrivningar, som mera allsidigt än de äldre uppövar språkfärdigheten, förekommer nu allmänt.» Ämneskonferensen i tyska, engelska och franska vid Hvitfeldtska hal i Göte279

is Utlåtande

borg delar SK:s skepsis gentemot såväl de traditionella översättningsproven som de kombinerade skrivningarna och förordar prov i stor skala, innan man binder sig för en ny skrivningstyp. Samma åsikt uttalas av Stockholms samgymnasium. Srs i Kopparberg anser, att »bedömningen av versionen vållar betydande svårigheter. En elev som har svårigheter att uttrycka sig på svenska blir handikapad. Man kunde tänka sig ett lexikonfritt tema utan version, eller en version, som dock endast skulle finnas som ledning men ej behöva översättas». Sympatierna synas dock vara störst för de kombinerade proven. Slutligen önskar hf i Hallstahammar, »att hittillsvarande prov i översättning till främmande språk bibehölles som överkurs for de elever som icke ha svårt därför. Även denna färdighet har givetvis stort värde för den som besitter den i så hög grad, att den kan användas i praktiska livet.» Grammatik. Ämneskonferensen i moderna språk vid hal f. g. i Malmö har uttalat en mening, som delas av många, då den finner »den kritik, som SK på sid. 29 riktar mot den nuvarande språkundervisningen och särskilt mot grammatikstudiet — — — — — alltför hård och ensidig • Även om huvudmålet för språkundervisningen i realskolan givetvis måste vara 'förmågan att på egen hand lära och förstå text på det främmande språket', (sid. 158), får språkläraren i realskolan ej försumma att ge eleverna en fast allmän-grammatisk underbyggnad, som gör det möjligt för dem att i gymnasiet tolka mera krävande texter på de främmande språken. Fasta grammatiska kunskaper är oundgängligen nödvändiga för all rationell språkundervisning». Ämneskonferensen i engelska och franska vid Katedralskolan i Lund anser det »både felaktigt och skadligt att sätta grammatikläsning och textstudium i ett uppkostruerat motsatsförhållande till varandra — . Den i skolkommissionen härskande uppfattningen om förhållandet mellan grammati280

ken å ena sidan, förmågan att läsa och deltaga i samtal å den andra, är endels föråldrad, endels dilettantisk; på det hela taget verklighetsfrämmande.» Nödvändigheten av f a s t a gramm a t i s k a k u n s k a p e r understrykes i ytterligare 14 yttranden. Motsatt uppfattning om grammatikstudiet i mellanskolan har hf i Backe, som anser, att det där bör »helt skjutas i bakgrunden.» I några yttranden föreslås med tanke på de fortsatta studierna på gymnasiet, särskilt i latin, att i gymnasiets begynnelsestadium lägges in en kurs i allmän språklära (hal i Motala och hal f. g. å Södermalm i Stockholm). Den förra skolan menar, att »samtliga språk kunde enas om en lämplig uppdelning av denna genomgång». I flera yttranden betonas det, att den elementära språkundervisningen måste ge de fasta kunskaper, som äro oundgängligen nödvändiga för fortsatta studier på gymnasiet. Hal i Kalmar skriver d ä r o m : »I en allmän medborgarskola kan den långt gående friheten vara tillämplig och försvarlig, även om den innebär risk för att ungdomen går miste om värdefulla ting. I en realskola med uppgiften bl. a. att utgöra en grundskola för gymnasiet, ställer sig förhållandet annorlunda. Här blir kravet på fasta kunskaper oundgängligt, icke minst inom de moderna språken. Då det gäller dessa, synes skolkommissionen skjuta över målet i sin kritik av den nuvarande språkundervisningen, utan att den har något egentligen positivt att ersätta den med.» / utlandet

tryckta

texter

anses önsk-

värda vid undervisningen. Hal i Sundsvall hoppas, »att med det snaraste det abderitiska förbudet upphävs att använda i utlandet tryckta texter i våra skolor, såvida de icke dessförinnan ha granskats av läroboksnämnden». Ämneskonferensen i moderna språk vid Hvitfeldtska hal i Göteborg påtalar likaså »det nu rådande oformliga systemet vid granskning av läroböcker».

3. Historisk

och geografisk

SK föreslår, att ämnet hembygdskunskap, som nu förekommer i skolans tre lägsta klasser och sedan splittras upp på tre särskilda ämnen, historia, geografi och naturkunnighet, hädanefter kallas »orientering». Praktiskt taget alla, som yttrat sig därom, bland annat statens folkskolinspektörer, ha motsatt sig den nya benämningen och funnit, att »hembygdskunskap» är en både vackrare och mera adekvat benämning. Insp. i Skaraborgs norra i. o. är av en annan orsak missnöjd med benämningen »orientering»: »Att såsom skolkommissionen föreslår endast begära en viss orientering i historia, naturkunnighet och geografi är ändock att pruta av litet för mycket på skolans uppgift som kunskapsmeddelare. Ej minst med tanke på flyttningar mellan olika skolor och skoldistrikt är det av värde att preciserade fordringar angivas den planerade medborgarskolan kommer att stå efter den nuvarande skolan.»

Beträffande undervisningen i historia och geografi i enhetsskolan föreligger endast ett fåtal yttranden, huvudsakligen från läroverkshåll. Historia. SK:s förslag till riktlinjer för historieundervisningen har ej mött gensagor annat än i detaljer. När det gäller ämnets ställning i allmänhet har dock av ett par skolor framhållits, att studiet av historia ej bör inskränkas. Historien har inte bara betydelse för samhällskunskapen utan ock ett betydande egenvärde, bland annat en fostrande betydelse, påpekar ämneskonferensen i historia vid Hvitfeldtska hal i Göteborg, som också framhåller, att om verklig objektivitet i undervisningen skall 1

Jfr sid. 46—47 och Bet. sid. 163—165.

orientering.1

uppnås, måste en grundlig utbildning upprätthållas. Tm i Stockholm anser det av SK föreslagna kursinnehållet bra men menar, att mycket redan göres för att skapa f ö r s t å e l s e f ö r a n d r a f o l k . Att lärarens uppgift bland annat bör vara att skapa en opinion mot krigsförhärligande filmer och böcker understrykes. Hal i Majorna i Göteborg anser det mindre lämpligt att låta medeltidens allmänna och forntidens och medeltidens svenska historia försvinna från realskolans kursplan. Kollegiet är också kritiskt mot en nedflyttning av antikens historia till realskolans näst sista klass. Geografi. Endast ett fåtal skolor eller ämneskonferenser ha yttrat sig om geografi. Ett par ämneskonferenser ha starkt understrukit vikten av att geografiens ställning icke försvagas. Ämneskonferensen i geografi vid hal i Kristinehamn vänder sig särskilt mot SK:s förslag angående själ v verksamhet, vilket för geografiens del enligt konferensen kunde väntas bland annat leda till ett »utredande» av nästan självklara sammanhang — utan större intresse eller bildningsvärde. Konferensen förordar i stället ett stimulerande av elevens andliga självverksamhet genom inspirerande och suggererande frågor. Geografilärarnas Riksförening hävdar, att »tillgång till en ändamålsenlig geografisk institution med tillräckliga utrymmen för elevernas individuella arbeten» är oundgänglig, om arbetsskolemetoder skola kunna tillämpas i geografiundervisningen. Föreningen vill dessutom, att en viss minimitid bör anslås för exkursioner och studiebesök.

4.

Samhällskunskap.

SK påpekar, att behovet av goda kunskaper i samhällslära växer. Viktiga moment, såsom ekonomiundervisning, yrkesorientering, nykterhetsundervisning och familjekunskap, kräva att få plats i skolundervisningen. SK föreslår därför, att undervisningen i samhällskunskap får ett betydligt större utrymme i enhetsskolan än den hittills haft. På lågstadiet bör den ingå i »det allmänna orienteringsämnet, hembygdskunskap eller 'orientering'». På mellanskolestadiet skall den betraktas som ett särskilt ämne, och klassläraren bör ha sin frihet att låta detta ingå som en del i andra orienteringsämnen eller att behandla det fristående. På högstadiet slutligen skall det vara ett fristående ämne — även gentemot historia — och undervisningen skall kunna bedrivas av en lärare i historia eller t. ex. i geografi eller biologi, allteftersom årskursen i samhällslära har nära anknytning till det ena eller det andra av liknande ämnen. SK föreslår också mera fria former för undervisningen i detta ämne, t. ex. studiebesök, diskussioner, studiecirkelmetoder och liknande. 18 skolstyrelser ha tillstyrkt SK:s förslag, en (Hallsbergs Församlings skolråd) har avstyrkt det, med motiveringen att »det torde bättre lämpa sig för värnpliktsåldern». Samtliga 9 folkskolinspektörer, som berört denna fråga, ha tillstyrkt SK:s förslag, 4 dock med tvekan inför den belastning av skolarbetet, som ett nytt ämne medför. Insp. i Blekinge i. o. skriver sålunda:

ämnen, engelska och samhällskunskap, skola kunna inläggas på detta stadium, samtidigt som alla de nuvarande ämnena bibehållas och veckotimtalet minskas. I synnerhet i avdelningar av B-form torde detta problem bliva mycket svårt att bemästra.»

»Det förefaller dock, som en alltför stark ämnesträngsel kommer att råda på mellanstadiet. Det är svårt att förstå, hur två nya

»till synes delvis på historiens bekostnad, är ett av exemplen på det alltför utilistiska betraktelsesätt, som understundom kommit till uttryck i skolkommissionens betänkande».

i Jfr sid. 47 och Bet. sid. 165—171.

282 De 4 folkskoleseminarier, som berört frågan, ha tillstyrkt SK:s förslag. Fsk. sem. i Karlstad ifrågasätter dock i likhet med Hallsbergs Församlings skolråd, om inte den föreslagna mera ingående orienteringen i detta ämne borde få anstå till i 20-årsåldern, »för den manliga ungdomens del lämpligen i samband med värnplikten». I övrigt uttala sig 23 kollegier, 4 ämneskonferenser och 2 rektorer om samhällskunskapen i enhetsskolan. En förstärkning av samhällskunskapens ställning i undervisningen (i en del fall enligt SK:s förslag, i en del på annat sätt) förordas av 14 skolor, 1 ämneskonferens och 1 rektor. Oftast angives ingen motivering. Ett par skolor understryka dock SK:s framhållande av ungdomens bristande kännedom om samhällsfrågor och samhällsföreteelser. Palmgrenska ssk i Stockholm motiverar en positiv inställning med att ämnet samhällskunskap synes ge »stora möjligheter för den fostran av eleverna till goda medborgare, som kommissionen lägger så stor vikt vid». Av de ovan nämnda 14 skolorna anse 2, att, som srs i Karlshamn uttrycker det, »man i ivern att 'bättra det som fordom brast' inte behöver gå så långt som SK». Hal i Norrköping, som i motsats härtill icke tycks anse en förstärkning av samhällskunskapens ställning påkallad, hävdar, att det relativt stora utrymme SK givit ämnet samhällskunskap

5 läroverk och 1 ämneskonferens biträda SK:s förslag att göra samhällskunskap till särskilt läroämne åtminstone på vissa stadier. Fsk.sem. i Kristianstad framhåller med skärpa, att en förbättring av ämnets ställning är möjlig endast om det skiljes från historien och göres till ett fullt självständigt ämne. Ämneskonferensen i historia med samhällslära vid hal i Majorna i Göteborg hyser en rakt motsatt uppfattning: ...»all historieundervisning syftar till att meddela samhällskunskap. Man kan icke för ungdomen klargöra innebörden av vår tids författningspolitiska, sociala och ekonomiska problem utan att samtidigt klargöra dessas historiska förutsättningar. När historieläraren undervisar t. ex. om svensk författningsutveckling, förvaltningens organisation under Gustaf II Adolf eller den kommunala självstyrelsens tillkomst, undervisar han samtidigt i modern svensk samhällslära. När han sysslar med de ekonomiska åskådningarna i historien, har han anledning att samtidigt belysa aktuella ekonomiska problemställningar. Kommissionens förslag, att allt detta stoff skulle utbrytas ur ämnet historia och eventuellt komma att överlåtas åt en lärare, som icke är historiker synes konferensen verklighetsfrämmande. Ämnessplittringen och ämnesträngseln i våra skolor är stor nog utan att behöva ökas genom en sådan meningslös utbrytning». Konferensen understryker dessutom SU:s påpekande, att en uppdelning i historia och samhällskunskap skulle leda till en ändamålslös dubbelläsning. Ämneskonferensen i historia med samhällslära vid Hvitfeldtska hal i Göteborg »vill icke motsätta sig, att en samhällsorientering oberoende av historieundervisningen förekommer i de lägre klasserna, t. ex. i de av skolkommissionen föreslagna två lägsta stadierna (klass 1—6). Men när det sedan gäller att få reda och system i detta samhällsstudium, då anse vi, att historien måste finnas som bakgrund. Historiekursen måste alltså vara avslutad i så god tid, att det därefter blir god plats för samhällskunskapen. — •— —. Genomgående av — låt oss säga — den nuvarande statliga regleringen av det ekono-

miska livet eller den moderna folkrepresentationen eller diktaturen blir väsentligen mera givande, om man kan göra tillbakablickar från nuet till tidigare liknande förhållanden. Dylika historiska snabböversikter äro omöjliga^ om ej historiestudiet är avslutat». Några skolor mena, att ämnet enligt SK:s utformning innehåller alltför mångskiftande ingredienser. Hal i Härnösand, som pekar på svårigheten för en lärare att behärska ett alltför splittrat material, anser, »att om undervisningen i detta ämne med framgång skall kunna bedrivas, utförliga serier av undervisningsmateriel måste iordningställas och distribueras till lärarna. Likaså torde det vara behövligt, att varje lärare regelbundet tillsändes någon årspublikation, innehållande överskådliga sammanfattningar av författningsförändringar, sociallagstiftning och viktigare in- och utrikespolitiska händelser i övrigt.» SK :s förslag till konkretisering av undervisningen i samhällskunskap hälsas av några skolor med tillfredsställelse. Några skolor varna för en övertro på möjligheterna att bibringa ungdomen på enhetsskolans stadium ökade insikter på samhällskunskapens område, eller som hal i Norrköping uttrycker det: »Vad av skolkommissionen anförts beträffande konkretisering inom ämnet är visserligen i hög grad beaktansvärt, men någon verklig samhällskunskap i ordets egentliga mening torde endast i mycket begränsad utsträckning kunna förvärvas av lärjungar på enhetsskolans stadium.» Km i Vindeln

yttrar:

»Det torde av erfarenheterna från den nuvarande fortsättningsskolan och realskolans sista klass vara väl känt, att stora svårigheter finnas att väcka ett levande intresse bland eleverna i dessa frågor. Det stora avståndet fram till rösträttsåldern, bristen på praktisk erfarenhet inom dessa områden och den även vid denna ålder kvarstående svårigheten att arbeta med delvis abstrakta begrepp stå hindrande.» Beträffande l ä r a r k o m p e t e n s e n för undervisning i samhällslära ha flera skolor gjort invändningar mot SK:s för-

slag, att lärare utan akademiska betyg i historia eller statskunskap men efter genomgången kurs vid lärarhögskolan skall kunna erhålla behörighet att undervisa i samhällskunskap inom enhetsskolan. Hal i Boden anser t. ex. icke, att det är en lycklig anordning »att så gott som genomgående överlåta undervisningen i samhällskunskap på klassföreståndaren. Detta ämne hör så intimt ihop med ämnet historia, att undervisningen i dem båda lämpligen bör anförtros åt historieläraren».

Ämneskonferensen i historia med samhällskunskap vid Hvitfeldtska hal i Göteborg uttalar som sin bestämda åsikt, »att undervisningen i samhällskunskap inom de delar av skolan, där det skall finnas ämneslärare bör skötas av historielärare. Men icke av vilka historielärare som helst, utan av dem, som ha akademisk utbildning även i samhällskunskap».

Rektor vid hal i Landskrona

finner det

»önskvärt, att akademiskt betyg i något av ämnena statskunskap, nationalekonomi eller sociologi finge utgöra kompetensvillkor lör

5.

Jfr Bet. sid. 171—177.

284 Prm i Uddevalla går däremot på SK:s linje och tillstyrker dess förslag beträffande samhällskunskapen, »även om man inser svårigheten i att ämnet göres obligatoriskt för alla lärare». Hal i Härnösand håller det för möjligt, »att i viss utsträckning överlåta undervisningen i s. k. praktiska sociala ämnen (betänkandet s. 167) åt juridiskt utbildade och kameralt rutinerade personer».

Endast två kårorganisationer beröra frågan om samhällskunskapen i enhetsskolan. Sveriges folkskollärarinneförbund tillstyrker utan motivering förslaget, att detta ämne skall vara fristående. Sveriges folkskollärarförbund, som går på samma linje, påpekar, att detta nya ämne på mellanstadiet skulle bland annat kunna överta de uppgifter, som de s. k. cirkulärämnena nu fylla.

Kristendomskunskap.1

SK finner det självklart, att kristendomskunskapen skall behålla sin ställning som ämne på skolschemat. Samtidigt som den starkt betonar nödvändigheten av att undervisningen i detta ämne skall vara »objektiv, d. v. s. den skall meddela sakliga kunskaper utan att auktoritativt påtvinga eleverna en viss åskådning», framhåller SK, att den därigenom »kommer att till eleverna förmedla föreställningsmaterial och värderingsnormer av kristet ursprung, som inte kan undgå att öva inflytande på deras livsorientering» (Bet. sid. 173). SK understryker därjämte ämnets etiskt fostrande syftning. I samband med denna allmänna målsättning betonar SK vikten av att lärostoffet 1

undervisning i samhällskunskap å realskolans och gymnasiets stadier. De lärare, som vid lärarhögskolorna skola undervisa i samhällskunskap, böra vara allsidigt samhällsvetenskapligt utbildade».

i detta ämne tillrättalägges efter de olika åldersstadiernas förmåga att tillgodogöra sig det. En minoritet inom SK har i en reservation ännu skarpare betonat nödvändigheten av att kristendomsundervisningen icke får påverka eleverna i deras val av livsåskådning utan vara verkligt objektiv : »Religionsundervisningen bör ges en lika orädd sanningssökarprägel som övriga ämnen». Minoriteten önskar till följd härav, att »kristendomsämnets beteckning och utformning inom samtliga skolformer upptas till förutsättningslös prövning» (Bet. sid. 504 f.). 40 skolstyrelser ha yttrat sig om kristendomsämnet. Samtliga utom 3 ställa sig positiva till SK:s syn på ämnet. (I fsk.

dir. i Stockholm har dock beslutet fattats med ordförandens utslagsröst, medan minoriteten anslutit sig till reservanterna inom SK.) Av 15 folkskolinspektörer och 10 kollegier vid folk- och småskoleseminarier ha samtliga anslutit sig till SK:s synpunkter, varvid dock 3 inspektörer och ett kollegium gjort vissa erinringar mot SK:s förslag till målsättning. 75 kollegier vid högre läroverk, realskolor, mellanskolor, flickskolor och högre folkskolor ha yttrat sig om kristendomsämnet. Samtliga utom ett ha tillstyrkt SK:s förslag. Ytterligt sällan har någon reservation förekommit. Samtliga de kårorganisationer, som i sina yttranden berört kristendomskunskapen, Sveriges folkskollärar förbund, Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges Överlärarförbund, Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund och Läroverkslärarnas Riksförbund, ha anslutit sig till SK:s synpunkter på ämnet. Detsamma gäller Kristendomslärarnas förening. Alla betona, med olika styrka, ämnets karaktärsdanande betydelse. Sveriges småskollärarinneförbund t. ex. vill »starkt framhålla ämnets stora betydelse för barnens personlighetsdaning och etiska fostran». Kravet på en objektiv kristendomsundervisning understrykes av flertalet remissinstanser. Sveriges Överlärarförbund framhåller, att detta icke kommer att hindra undervisningen från att till eleverna förmedla »värdenormer av kristet ursprung, som får inflytande på deras livsåskådning». Från åtskilliga håll betonas dock, att objektivitetskravet inte får sträckas så långt, att läraren inte inför eleverna får ge uttryck åt sin kristna övertygelse. Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund vill »med kraft understryka, att kristendomsämnets ställning icke bör få försämras. Dess etiskt fostrande värde är omistligt och kan icke

ersättas med någon allmän, väl främst till samhällsläran knuten 'morallära', avseende de medborgerliga dygderna. Lika självklart är det väl, att kristendomsundervisningen icke får verka hämmande på den fostran till självständigt, kritiskt sanningssökande på skilda kulturområden, som länge varit ett av den högre svenska skolans kännemärken. Den intager dock här ingen särställning, såsom kommissionen synes förmoda. Även i fråga om samhällskunskap, historia, litteratur och filosofi kunna varningar för dogmatism väl vara på sin plats . . . »

Även Vasa kf i Göteborg anser, att man icke har större anledning att begära objektivitet i undervisningen av en kristendomslärare än av lärare i andra ämnen. Osby ssk säger: »Objektivitetskravet synes oss kräva, att kristendomens plats i vårt folks kulturella utveckling inte förringas.»

3 folkskolinspektörer, 1 folkskoleseminarium samt cirka 15 övriga kollegier och 7 ämneskonferenser ha velat gå längre än SK och mena, att kristendomsundervisningens uppgift är att ge eleverna en kristen livssyn och kristna handlingsnormer. Dessutom ha 16 medlemmar av kollegiet vid hal i Linköping och 17 vid kf i Linköping i särskilt yttrande angående kristendomsundervisningen understrukit samma synpunkter, liksom några enstaka reservanter i övrigt. Fsk.sem. i Falun hänvisar (i likhet med ett par folkskolinspektörer) till 1919 års undervisningsplan för folkskolan och önskar, »att de metodiska anvisningarna ge klart uttryck åt att kristendomsundervisningen skall bedrivas så, att den får karaktärsdanande betydelse».

Insp. i Tornedalens uttalande:

i. o. gör följande

»Kristendomsundervisningen borde därför, såsom 1940 års skolutredning framhållit, syfta till att ge en kunskap, som kan utgöra grunden för en kristen livsåskådning. Denna målsättning är klarare och riktigare än skolkommissionens fordran på fri personlighetsdaning utan lärarens personliga kristna påverkan.»

Insp.

i Sydsmålands

östra i. o. är av

liknande mening: »Vad angår förändringarna i kursinnehållet, kan jag icke dela kommissionens uppfattning ifråga om kristendomsundervisningen. Genom att kristendomsundervisningen göres objektiv på sätt, som kommissionen föreslår, kan icke undgås, att största delen av dess etiskt-religiösa värde går förlorat. Ett bibehållande av det religiösa inslaget behöver ej innebära, att läraren auktoritativt påtvingar barnen en viss åskådning. En revision av 1919 års plan synes dock vara påkallad, och vad 1940 års skolutredning härom anfört, anser jag värt att beaktas.» Insp.

i Sydsmålands

mellersta

i.

o.

skriver: »Undervisningen i kristendomskunskap skall icke, om den skall vara sakligt tillfredsställande, utgå från ett allmänt religionsbegrepp utan från kristendomens positiva trosinnehåll och faktiska livsgestaltning, varom bibel, trosbekännelse och kyrkans hävder bära vittne.» Srs i Trollliättan menar, att »den säkra vägen till en starkt demokratisk åskådning är en målmedveten kristen fostran». Kristendomskonferensen

vid hal i Kris-

tianstad anser: »Skolkommissionen har givit objektivitetskravet en alltför snäv innebörd eller i varje fall olyckligt formulerat detsamma, då den säger: 'Skolans uppgift kan icke vara att påverka eleverna till ett ställningstagande för den ena eller andra livsåskådningen.' Kan det vara alldeles likgiltigt för skolan och samhället, vilken livsåskådning som medborgarna omfatta? I varje fall synes detta uttalande gå stick i stäv mot Betänkandets intentioner och uttalanden i övrigt, enligt vilka skolans främsta uppgift säges vara att fostra lärjungarna. Ovan anförda uttalande skulle innebära strängt och bokstavligen taget att den som undervisar i kristendomskunskap icke får stå i något positivt förhållande till sitt ämne och icke heller får, såsom det förutsattes beträffande andra lärare, påverka, leda eller fostra lärjungarna, vilket synes konferensen vara orimligt.» Som ovan nämnts ha 3 folkskolestyrelser (i Södertälje,

Västerås

vare, den sistnämnda med

och Gälli-

ordförandens

utslagsröst) ställt sig avvisande till SK:s

förslag. De ansluta sig närmast till minoriteten inom SK och önska förutsättningslös prövning av kristendomsämnets beteckning och utformning. Rektor vid hf i Färgelanda vill ha skolan konfessionsfri och kristendomsämnet ersatt av »morallära i vilken kristendomens grundsanningar ingår». Reservanterna i SK ha föreslagit, att man skall slopa bestämmelsen, att en kristendomslärare måste tillhöra svenska statskyrkan. 2 skolor, hal i Skövde och srs i Norberg, ha biträtt detta förslag. Morgonandakten.1 De remissinstanser, som yttrat sig om kristendomsämnet, ha också praktiskt taget samtliga berört frågan om morgonandakten. Med undantag av de båda ovan nämnda folkskolestyrelserna ha de också i denna fråga anslutit sig till majoriteten inom SK. 10 av de 15 folkskolinspektörerna ha dessutom uttalat, att morgonandakten bör beredas egen plats i schemat och icke infogas i dagens första lektion. I några yttranden framhålles, att eleverna skatta morgonbönen »som en värdefull stund av inre samling och stilla andakt» (srs i Lilla Edet). Morgonandakten anses vara ett värdefullt led i skolans fostrande verksamhet. Kristendomslärarnas förening vill »till alla delar» instämma i SK:s uttalande om morgonandakten: »När det i betänkandet säges, att en morgonandakt, präglad av en kristen grundton, bör kunna utformas så, att den icke kominer i strid med det principiella religionsfrihetskravet, torde knappast något vara att tillägga. Det kan väl sägas, att morgonbönerna, sådana de i allmänhet utformas, fylla det krav, som härigenom på ett föredömligt sätt blivit uttryckt. Sådant läget är och med hänsyn till de unga lyssnarna faller det sig svårt för en kristen1

Jfr sid. 44—45 och Bet. sid. 175—177 och 503—505.

domslärare att gripa morgonandakten som ett tillfälle att frigöra sig från de hänsyn, varom kravet på objektivitet i undervisningen vill värna. Ofta få morgonandakternas betraktelser karaktären av en etisk förkunnelse, icke minst av utvecklingspsykologiska skäl. Eller också framställes i dem kristendomens budskap på ett sådan sätt, att ungdomen icke behöver känna sig vara föremål för en närgången propaganda. Betänkandet innehåller en mycket riktig värdering av den samling och högtid, som en rätt utformad morgonandakt innebär. Livet behöver helgd, och det torde kunna ifrågasättas, om detta på ett bättre sätt kan tillgodoses inom skolan än genom den traditionella morgonbönen. I kommissionens uttalande, att denna understundom, icke minst för vinnande av omväxling, kan ges en annan utforming än den vanliga, vill Styrelsen helt instämma, så mycket mer som detta redan nu praktiseras i icke ringa utsträckning. Mot synpunkten, att befrielse från deltagande i morgonandakten av skolans chef kan beviljas på högstadiet även av andra skäl än de hittills tillämpade, synes heller ingenting vara att invända, även om en sådan bestämmelse endast i undantagsfall och med stor försiktighet bör komma till användning.» Från folkskolehåll har påpekats, att en dylik befrielse icke är önskvärd på lågstadiet i sådana fall, där morgonandakten placeras som ett inslag under en lektion. Läroverkslärarnas Riksförbund kan för. sin del icke finna någon »oöverstiglig klyfta» mellan »kommissionsmajoritetens yrkande, att en 'morgonandakt, präglad av en kristen grundton , förblir obligatorisk för alla elever, utom de elever på högstadiet, som på målsmans begäran befriats därifrån, och minoritetens invändning mot 'tvånget att deltaga i konfessionsförbunden morgonandakt'. Om morgonandakten blir en av högtid och värdighet präglad inledning till dagens arbete, fritt utformad under medverkan i stor utsträckning även av andra personer än kristendomslärarna, ägnad att tjäna kristen fostran . . . men också präglad av respekt för varje ärlig övertygelse, torde det vara ytterst få föräldrar, som känna behov av att begagna den möjlighet, som i den fulla samvetsfrihetens namn givetvis bör stå dem

öppen, att få sina barn befriade därifrån. Det synes emellertid riksförbundet, som om det utifrån en rent religiös uppfattning om bönens djupt personliga karaktär vore oriktigt att, som SK:s majoritet föreslår, i anvisningarna för morgonandakten uttala, att bön är önskvärd som ett led däri. Å andra sidan vill riksförbundet icke, i motsats till SK:s minoritet, gå så långt som att förbjuda gemensam bön i skolan.» Behovet av förnyelse efter olika linjer understrykes emellertid i flera yttranden, och bland annat Läroverkslärarnas Riksförbund begär, utan avvaktan på en allmän skolreform, att anvisningar för morgonandakten utarbetas i syfte att göra den mindre omstridd eller slentrianmässig. Morgonandakten bör enligt fleras mening präglas av en kristlig grundton och bön och psalmsång i regel förekomma. Detta anses i allmänhet ej vara oförenligt med elevernas rätt till samvetsfrihet, såvida »läraren undviker en påträngande förkunnelse» (km i Edsbyn). Motala hal yttrar: »Reservanterna göra sig uppenbarligen överdrivna föreställningar om skolans möjligheter att suggerera och leda ungdomen i vare sig önskvärd eller icke önskvärd riktning. Möjligheterna äro för visso begränsade, men det finnes intet som helst stöd för antagandet, att deltagandet i morgonandakten skulle göra mera skada än gagn i detta hänseende. Att i detta sammanhang orda om samvetstvång torde i varje fall vara en ganska överflödig subtiiitet. Skulle det i något undantagsfall kunna ha något fog för sig, så lämnar ju även majoritetsförslaget en möjlighet öppen för rektor att medge befrielse.» Utom

de tre ovannämnda

folkskole-

styrelserna yrkar hal f. g. å Södermalm Stockholm

i

på en »frivillig morgonandakt

under elevernas egen ledning». Kravet på frivillig morgonandakt biträdes även av en reservant stinehamn

vid vartdera av hal i Kri-

och hal i Skövde.

ansluta sig fyra reservanter

Dessutom

i srs i Ljus-

dal helt till minoriteten inom SK. Två

reservanter vid hal i Karlstad föreslå »avskaffande av morgonandakten i dess nuvarande religiösa karaktär». Rektor i srs i Filipstad anser, att morgonandakten bör »byggas på den kristna etikens grundsatser men de kyrkligt rituella inslagen avlägsnas». Srs i Åmål yttrar: »En samlingsstund kunde hållas även utan bön och psalmsång. Huvudsaken vore att personlighet och spontanitet finge manifes-

6. Praktiska

tera sig inom ramen för vad inom vår skola anses vara rätt, skönt och uppbyggligt.»

En reservant i km i Älvsbyn

yttrar:

»Det är på hög tid, att det tvång, som kristendomen alltid velat lägga på människorna och som i korthet kan beskrivas med orden: inkvisitionsdomstolar, tvång att besöka gudstjänster, husförhör, tjänares plikt att deltaga i morgon- och aftonböner samt skolornas morgonböner, äntligen upphör.»

ämnen.1

Ett 50-tal remissyttranden från skilda klasserna, ej på mellanstadiet. Kf i Jönhåll ha berört SK:s förslag att göra de köping framhåller: »Ingen garanti finnes för att i fråga om praktiska ämnena mera likvärdiga med läsämnena, än de hittills varit. I detta flickornas syslöjd de viktigaste smakfostrande och estetiska momenten få tillräcklig plats i syfte föreslås bland annat, att slöjd blir undervisningen, även om det betygas, att en obligatorisk på mellanstadiet. Vissa prak- elementär smakfostran i största allmänhet tiska kurser i hemkunskap och hemrepa- skall bedrivas i heminredningsfrågor Intet rationer böra likaledes vara obligatoriskaL är angivet rörande avvägningen mellan husför både pojkar och flickor i klassernaL hållsarbete och slöjdarter inom kursen». Några yttranden, bland annat från 7 och 8. På detta stadium bör det ocksåi finnas möjlighet till tillvalskurser i olikai fsk.sem. i Falun, önska ökat utrymme praktiska ämnen, dessutom tilläggskurser• för manuellt arbete i klasserna 7 och 8. i bland annat maskinskrivning, mekanik,» Överlärarkollegiet vid Stockholms folkvarukännedom, maskin- och byggnads-• skolor, som hänvisar till de praktiska erlära, i den mån lokala resurser så till-" farenheterna från klass 8 av svårigheterlåta. na att väcka lust för skolarbetet hos puUndervisningen i hemkunskap och1 bertetsålderns ungdom, säger: hemreparationer finner SigtunastiftelsensS »Praktisk sysselsättning i allmänhet, exemhum. Ivk. m. fl. skolor vara ett lyckligtt pelvis skolslöjd i olika former, som förordas initiativ. Att detta ämne göres obligato- som en lösning av skolproblemen för de mindre riskt för både flickor och gossar upp- studieintresserade, räcker i regel inte under dessa år, utan den praktiska undervisningen skattas på många håll. måste för att vara tillfredsställande ha en på11 av de 12 skolor, som yttrat sig oml undervisningen i s l ö j d , anse det önskvärt, att kvinnlig slöjd blir obligatoriskc i klasserna 7 och 8. Detta ämne bör vara1 obligatoriskt också i den planerade flick-• skolans klasser, framhåller kf i Karlstad. Lerslöjd och pappslöjd böra enligt samma skola förekomma endast i de lägree 1

288 Jfr Bet. sid. 177—181.

taglig mening för eleven för att av honom omfattas med intresse.»

Åsikten att man med tanke på de elever, som sakna lust för skolarbetet, borde ha fått ett ännu kraftigare inslag av praktiskt arbete på schemat delas av andra, t. ex. fsk.styr:a i Själevad, Skön och Falun. Den sistnämnda anser, att detta är alldeles nödvändigt, om man icke

skall medge de obegåvade eleverna rätt att sluta skolan redan efter klass 7. Rätt många högre flickskolor uttala, att de icke känna sig säkra på att SK:s förslag angående det praktiska arbetet innebär en förbättring för deras vidkommande. Sigrid Rudebecks Skola, kf i Göteborg, vill därför »understryka vikten av att alla flickor i dessa ämnen få en utbildning, som icke blir mindre omfattande än den de f. n. erhålla i folk- och flickskolor.»

För kf i Kalmar emellertid olösligt

ter sig problemet

»att inom ett 36-timmars schema få plats med samtliga skolämnen, både teoretiska och praktiska utan att inskränka på de förra, så att bildningsnivån avsevärt sänkes, eller göra en beskärning av de senare och likaså ge mindre utrymme åt de estetiskt fostrande ämnena. 1 fråga om de två sistnämnda ämneskategorierna tyckes den stora allmänheten bli särskilt vilseledd. Så som i flera andra avseenden ger principbetänkandet en skönmålning av vad som vore önskvärt men kan icke ge övertygande besked om att det som i teorien ter sig lockande, kan i praktiken omsättas och gagna den uppväxande ungdomen».

Särskilt önska de högre flickskolorna värna om den nuvarande standarden hos undervisningen i hushållsgörom å 1. En viktig förutsättning för alt de praktiska ämnenas ställning inte skall försvagas är, att ett tillräckligt antal veckotimmar reserveras för dessa ämnen, framhålla några skolor. Lärarna i slöjd och hushållsgöromål vid kf i Linköping vilja för hushållsgöromål ha minst 5 timmar per vecka och för syslöjd minst 2 timmar per vecka i klasserna 7 och 8. Det är icke klart, i vad mån rent praktiska övningsmoment ingå i ämnet hemkunskap, påpekar kf i Gävle. Och kf i Falun undrar, hur omfattande den undervisning i huslig ekonomi är, som ingår i detta ämne. Kf i Luleå anser i likhet

med flera andra skolor, att undervisningen i hushållsgöromål bör vara obligatorisk »av minst den omfattning, som flickskolorna nu meddela, utan att pruta av på de allmänbildande ämnena». Några uttalanden från folkskolinspektörer gå i liknande riktning. Insp. i Nordskånes västra i. o. saknar i SK:s betänkande tydliga uttalanden om skolköksundervisningen och hävdar, att detta populära ämne ej bör få svagare ställning än det nu har. Insp. i Västerbottens mellersta i. o. anser, att undervisningen i detta ämne bör börja i klass 6 och fortgå minst 5 timmar i veckan i åtminstone två av klasserna 6—8. — Även småsk. sem. i Härnösand betonar »ämnets enastående betydelse». Några högre flickskolor anse det innebära en försämring för de praktiska ämnena, att tillval av ett eller två praktiska ämnen måste innebära bortval av samma antal teoretiska ämnen. Kf i Södertälje »har svårt att i betänkandet finna de förbättringar för dessa ämnen, som kommissionen talar om. Tvärtom förefaller det kollegiet, att de praktiska ämnena i klasserna 7 och 8 fått en svagare ställning än i nuvarande skolformer. De elever, som i dessa klasser önska läsa tyska och svensk övningskurs, få intet praktiskt övningsämne».

Svenska skolkökslärarinnors förening har i sitt yttrande mycket ingående behandlat de delar av SK:s betänkande, som beröra lärarinnorna i huslig ekonomi. Den hälsar med stor glädje förslaget, att detta ämne blir obligatoriskt för alla. I likhet med flera högre flickskolor tror emellertid icke föreningen, att dess förväntningar på de praktiska ämnenas förstärkning bli infriade: »De praktiska kurserna, utöver minimikurserna, äro tillvalskurser, vilka endast kunna väljas av dem, som avstå från möjlighet till högre studier. Den obligatoriska kursen i hemkunskap, som bland annat skall omfatta såväl huslig ekonomi som slöjd, torde på realskole-

stadiet få alltför knappt tillmätt tid. Dessutom är intet angivet rörande avvägningen mellan hushållsarbete och slöjd inom kursen.»

I fortsättningen av detta yttrande påpekas det, att ett sannolikt mycket stort antal lärjungar kommer att välja den teoretiska studievägen, vilken erbjuder större möjligheter vid val av levnadsbana. Men på denna teoretiska studieväg blir det inget annat inslag av praktiska ämnen än ett par timmars hemkunskap. Om denna heter det: »Den undervisning i hushållsgöromål, som ingår i ämnet hemkunskap, fyller icke de krav, föreningen anser sig böra ställa på den obligatoriska grundkurs i huslig ekonomi, vilken för många blir den enda undervisning de erhålla i detta ämne.»

Icke heller tror föreningen mycket på de föreslagna tilläggskurserna i hemkunskap och praktisk yrkesorientering, eftersom man torde få räkna med att de flesta elever »komma att försöka få sin teoretiska undervisning så allsidig som möjligt, varför det blir dem omöjligt att medhinna frivilliga praktiska kurser.» Den obligatoriska kursen i hemkunskap vill SK förlägga till klasserna 7 och 8. Föreningen anser det emellertid pedagogiskt bättre motiverat att förlägga grundkursen till klass 6 och dess påbyggnad till klass 8. I klasserna 9 a, 9 g och 9 y bör dessutom för de elever, som ej välja den husliga linjen, inläggas en obligatorisk kurs i hemkunskap, vilken särskilt bör inriktas på barnavård och hemekonomi.

7. Estetiska SK :s förslag att ge ämnena musik och teckning en bättre ställning, bland annat genom att överbetyg i de estetiska äm1

290 Jfr Bet. sid 181—183.

De här anförda synpunkterna delas av Fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala och Statens Skolköksseminarium och hushållsskola. Beträffande de övriga praktiska ämnena kan nämnas, att insp. i Norrbottens mellersta i. o. vill förlägga all undervisning i m o t o r l ä r a och m a s k i n s k r i v n i n g till klass 9 y. Rektor

vid srs i Filipstad

efterlyser

»en varmare rekommendation för ämnet maskinskrivning. Av en smula färdighet i maskinskrivning har medborgaren stor nytta i hela sitt liv, mycket större nytta än av den myckna träningen i teckning. De skolor som har skrivmaskiner i tillräckligt antal (t. ex. alla realskolor med handelslinje) bör få bemyndigande att ersätta några veckotimmars teckning med maskinskrivning».

Prm i Eskilstuna säger beträffande de föreslagna tillvalskurserna i praktiska ämnen: »De tekniskt-teoretiska ämnen från de praktiska mellanskolorna, mekanik med hållfasthetslära, maskin- och byggnadslära samt teknisk varukännedom, som . . . . i betänkandet angivas såsom lämpliga praktiska ämnen i klasserna 7 och 8, äro icke lämpade att lösryckta ur sitt organisatoriska sammanhang ingå i en skolkurs vilken som helst. Därtill kommer att de fordra teoretiska förkunskaper i andra ämnen, de två förstnämnda i matematik (åtminstone realexamenskunskaper) och fysik och det sistnämnda i kemi.»

Rätt många remissinstanser meddela, att de funnit det svårt att bedöma värdet av SK:s förslag, innan närmare besked står att få i fråga om kursernas innehåll och omfattning.

ämnen. nena blir likvärdiga med överbetyg i andra ämnen — medan däremot ett underbetyg icke skulle få leda till kvarsittning — har utlöst allmänt bifall.

Ämneskonferensen i Majorna säger:

i teckning

vid hal

»Den hos eleverna icke alltför sällsynta missaktning för övningsämnen, som i olika sammanhang tidigare påtalats, torde därmed avsevärt minskas.»

Kf i Uppsala »hälsar med tillfredsställelse tendensen att för flyttning tillgodoräkna elev överbetyg i övningsämne, men vill betona att detta bör gälla samtliga övningsämnen».

Några andra flickskolor ha kommit med samma förslag. Srs i Åstorp, som biträder kommissionens uppfattning om att de s. k. övningsämnenas ställning i gemen bör stärkas, framhåller, att »likvärdigheten bör genomdrivas helt i positiv riktning, men icke i negativ, detta sista med tanke på att vissa elevkategorier helt sakna förmåga att göra sig gällande i ett eller flera sådana ämnen utan att i övrigt vara mindre lämpade för studier».

Hal i Motala hävdar i motsats härtill, att jämställdhet mellan övningsämnen och andra ämnen inträder först, när även underbetyg i de förstnämnda spela samma roll som i övriga. I fråga om musik bör den historiska och teoretiska sidan av saken tillerkännas lika högt värde vid uppflyttning som andra ämnen. Det skulle skapa den respekt för ämnet, som är nödvändig för att undervisningen i de stora sångavdelningarna skall kunna fortgå obehindrat. Särskilda önskemål beträffande m usikundervisningen ha framställts i ett par fall. Så vill t. ex. srs i Norberg »understryka betydelsen av att frivillig undervisning i instrumentalmusik anordnas i avsevärt större utsträckning än vad som nu i allmänhet är fallet, och att anslag lämnas skolorna för anskaffande av övningsinstrument av olika slag och noter. — Uttalandet grundar sig — — — på en flerårig erfarenhet av en med kommunalt understöd bedriven ovanligt omfattande undervisning av denna art».

Nuvarande sångbetyg bör uppdelas på

två betyg: ett i musikteori och ett i solosång, däri inberäknat gehörsutbildning, anser musikläraren vid Katarina srs i Stockholm. Han anser vidare, att överbetyg i musikteori — med minst betyget godkänd i solosång — skall gälla som kompensation i samma utsträckning som överbetyg i s. k. läsämnen. Körens maximala deltagarsiffra bör sättas till 70 »detta för att underlätta disciplinen och därigenom fortare vinna bättre prestationer, vilket i sin tur givetvis skapar större intresse för körsång».

Ämnet »musikkunskap» bör vara frivilligt, anser en medlem av kollegiet vid hal i Borås. Åtskilliga skolor ha uttalat sig om t e c k n i n g s u n d e r v i s n i n g e n . De ha tillstyrkt förslaget om teckning som bildningsämne och fritt tilläggsämne i gymnasiets högsta klass. Några säga sig förvänta en av SK ifrågasatt utredning om ämnets utformning till fackämne. Den enskilde läraren bör tillerkännas en vidsträckt frihet beträffande ämnets innehåll och metodik men vissa obligatoriska grundkurser torde vara nödvändiga för att skapa likformighet mellan skolor på olika orter, anse flera skolor. I det föreslagna gymnasiet bör teckningsläraren fullgöra huvudparten av den konsthistoriska undervisningen, och särskilda timmar böra anslås för denna, framhålles i ett par yttranden. Nödvändigheten av en effektiv h a n d s t i l s v å r d i både enhetsskola och gymnasium hävdas bestämt av ett ganska stort antal läroverkskollegier. För denna undervisning krävs lärare med grundlig fackutbildning. I detta sammanhang kan nämnas, att insp. i Östergötlands östra i. o. på tal om skolans estetiska fostran framhåller skolresornas bildande betydelse och framkastar tanken på anslag av allmänna medel för detta ändamål. 291

8. Fysisk SK:s påpekande av den fysiska fostrans betydelse för både den kroppsliga utvecklingen och karaktärsdaningen har tagits upp i ett mycket litet antal yttranden. De instämma i SK:s synpunkter på ämnet och framföra i några fall konkreta förslag med syfte att få dess intentioner förverkligade. Några framhålla vikten av att gym1

Jfr Bet. sid. 183—184.

fostran.1 nastikavdelningarnas storlek minskas. Andra hoppas, att antalet gymnastiktimmar per vecka icke skall beskäras. Simundervisningen bör få tillräckligt utrymme på schemat. Anslag bör ställas till förfogande för frivillig gymnastik. Srs i Norberg framhåller vikten av att olika åldrar och — i de högre klasserna •—• olika kön hållas isär i olika avdelningar.

FEMTE

KAPITLET

ENHETSSKOLANS

I.

Förskoleproblem.

Ett 20-tal skolstyrelser samt ett 10-tal övriga remissinstanser ha berört förslaget om ett särskilt förskoleår, vilket dock icke är tänkt som obligatoriskt. Endast en, fsk.styr. i Ljusnarsberg, avstyrker förslaget: »Låt barnen i stället vistas i hemmet ett år till; det betyder i de flesta fall mera . . . än att i förtid sända dem till skolan.»

Fsk.styr. i Södertälje önskar statsbidrag redan för läsåret 1949—-50 för lärare i lekskolorna. Fsk.styr. i Västerås ifrågasätter, om icke »hela förskoleverksamheten bör inrangeras under folkskolans lokala ledning. Insp. i Tornedalens i. o. anser förskolor vara att föredraga framför skolmognadsprov, särskilt i finskspråkiga bygder. Insp. i Jämtlands södra i. o. pekar på en vinst med förskolan:

II. Skolmognad 23 skolstyrelser, 4 folkskolinspektörer, 3 folk- och småskoleseminarier och 6 läroverk ha behandlat förslaget om att alla barn före skolgångens början underkastas vissa skolmognadsprövningar. 1 2

STRUKTUR

Jfr sid. 50—51 och Bet. sid. 185—187. Jfr sid. 51—52 och Bet. sid. 187—192.

»Om utvecklingshämmade och miljöskadade barn finge börja sin skolgång i en väl organiserad lekskola, kunde man med säkerhet påräkna, att den för lärarna synnerligen krävande och svårorganiserade ämnesdifferentiering, som funnits nödvändig från och med klass 7 och som skymtar fram i förslaget om grundkurs och överkurs, skulle bli ett avsevärt enklare problem. Önskvärt är, att utrymme får reserveras i planerade skolhus på landsbygden för en förskoleklass.»

Hal i Sundsvall önskar få förskolorna förstatligade, ej kommunaliserade. Srs i Hörby beklagar, att det här som i andra frågor blir svårt att ge landsbygden samma förmåner som tätorterna. Sveriges småskollärarinneförbund gör följande påpekande: »Dessa lekskolor bör dock inte ha skolkaraktär. Så länge lekskolan inte är obligatorisk föreligger eljest risken för att lekskolebarnen lätt blir uttråkade i skolans nybörjarklass och att denna kommer att bli onödigt heterogen.»

och

intagning.2

Insp. i Östergötlands en punkt tveksam:

östra i.o. är på

»Då 7-årsåldern i regel är den tidpunkt, då barnens utveckling nått det stadium, att skolgången kan börja, bör generell sänkning av skolåldern icke ifrågakomma.»

Hal i Uddevalla anför vissa betänklig-

heter mot att den psykologiska skolmognaden skulle bli avgörande: »kommissionen räknar här med den psykiska utvecklingen hos eleven, men tar ej tillbörlig hänsyn till den fysiska. Är det inte risk för att alltför stora differenser i fysiskt avseende skall skapa svårartade problem i klassenheten, ett alltför starkt inflytande från de fysiskt mer utvecklades sida o. d. ?»

i

Liknande synpunkter framföras av hal Jönköping.

I övrigt tillstyrka samtliga yttranden SK:s förslag. Saltsjöbadens

ssk

»ser med tillfredsställelse förslaget, att intagningen till klass 1 får ske vid 6—8 år, beroende på barnets skolmognad, och att möjlighet beredes ett begåvat barn att genomgå småskolan på 2 år.»

De s. k. Kalmarproven ha lovordats i ett par yttranden. Insp. i Norrbottens södra i.o. önskar statsbidrag till inackordering eller skolskjutsar åt de barn, som äro i behov därav under dessa prövningar. Srs i Falköping anser de psykologiskpedagogiska undersökningar med skolmognadsprov m. m., som ännu befinna sig på experimentets stadium, böra fullföljas, till dess större erfarenhet vunnits om verkliga värdet av dylika undersökningar. Under alla förhållanden måste de ledas av specialutbildade skolpsykologer, anser vidare kollegiet. I den mån som yttrandena innehålla

/ / / . Ämnena

(klass

1—3).1

Sveriges folkskollär arförbund tillstyrker förslaget om s. k. samlad undervisning: 294

»Skolmognadsprövningen bör helst förläggas till en vecka under t. ex. juni månad, efter läsårets avslutning. En negativ utgång då blir av mildare karaktär för såväl barn som föräldrar än om den kommer efter påbörjat läsår.»

Insp. i Medelpads i.o. (tidigare överlärare vid Kalmar folkskolor) anser också, att skolmognaden »bör prövas på våren, t. ex. i maj månad, det år, då barnet skall börja skolan vid höstterminens början. Bäst prövas skolmognaden i en s. k. lekskola, vilket namn lektor Wigforss och jag lancerade i Kalmar, när skolmognadsprov där för första gången organiserades . . . Barn, som är fysiskt väl utrustade men ej skolmogna, bör inte få vänta på att börja i skolan, tills de bli åtta år. Klumpiga 8-åringar i en klass av 6- och 7-åringar gör ingen glad. De bör i stället omedelbart erhålla undervisning i hjälpklass eller på annat sätt.»

Några folkskolestyrelser (i Uppsala, Landskrona, Sundsvall och Västerås) önska få provet förlagt till våren med rätt för skoldistrikten att senare, om så behövs, komplettera med gruppövning och individualtestning. Samma tanke framföres av Städernas Folkskolinspektörsförbund. Fsk.styr:a i Borås och Västerås föreslå, att skoldistrikten själva skola få rätt att Festämma om sättet för skolmognadsprövningen.

på enhetsskolans

SK lämnar i detta avsnitt en översikt över vilka ämnen som böra förekomma på enhetsskolans tre stadier. 1. Lågstadiet

särskilda synpunkter är det vanligen för att förorda, att skolmognadsprövningen helst förlägges till våren. Insp. i Västerbottens södra i.o. skriver:

olika

stadier.

»Dock bör uppmärksammas, att i skolor av B-form, där 3:e och 4:e klasserna måste undervisas gemensamt, ämnet orientering bör kunna uppdelas på de ämnen som föreslås för 4:e klassen. — Om tredje klassen, enligt förbundsstyrelsens förslag, förläggs till mellanstadiet, behöver detta dock inte innebära någon ändring av den av SK föreslagna ämnesfordelningen.» 1

Jfr sid. 52—53 och Bet. sid. 193.

2. Mellanstadiet

(klass

4—6).1

Eftersom SK räknar med att klasslärare skall handha undervisningen i alla eller de flesta ämnena på mellanstadiet, föreslår den, att läraren även här bedriver samlad undervisning »i den utsträckning, han anser det möjligt» (Bet. sid. 193). Sveriges folkskollärar förbund ansluter sig till detta förslag liksom till SK:s förslag om vilka ämnen som skola förekomma på mellanstadiet. 3. Högstadiet

(klass

7—9).2

Sveriges folkskollärarförbund vill ej ta ställning till de valmöjligheter, som enligt SK skulle stå elever i klasserna 7—8 till buds; även andra kombinationer kunna motiveras, menar man, och därför böra flera möjligheter prövas i en kommande försöksverksamhet. I större centralskolor böra i enlighet med SK:s förslag elever med samma tillvalsämnen sammanföras till särskilda klassavdelningar, och särskilt i kunskapsämnena på de praktiska linjerna bör man enligt förbundets mening pröva ett modifierat klasslärarsystem vid sidan av rent ämneslärarsystem. Läroverkskollegierna (ett 15-tal yttranden) äro praktiskt taget ense om att SK:s förslag till bortval och tillval av olika ämnen på detta åldersstadium är behäftat med allvarliga svagheter. Främst motiveras denna åsikt med att de många valmöjligheterna komma att verka förbryllande på detta åldersstadium, att ett sådant differentieringssystem som det SK föreslår redan har praktiserats på gymnasiet och utdömts av alla parter, och att det kommer att medföra stora schematekniska svårigheter. 1 1

Jfr sid. 53 och Bet. sid. 193—194. Jfr sid. 53—54 och Bet. sid. 194—198.

Hf i Olof ström »ifrågasätter lämpligheten av att barnen på det föreslagna sättet ställas inför ett val av ämnen varje år. Många barn komma efter skolans slut att upptäcka, att de valt fel. Helt ovidkommande saker komma att spela en stor roll vid ämnesvalet, ex. mer eller mindre fordrande lärare och vilket ämne, som kan komma att ge det minsta hemarbetet. < •— Skall en bärkraftig enhetsskola med inbyggd realskola kunna framskapas, bör den göras sådan, att barnen t. o. m. sjätte skolåret erhålla en gemensam undervisning. Därefter bör en uppdelning ske på en teoretisk och en praktisk linje. På den teoretiska linjen böra ämnena vara fasta, medan det däremot på den praktiska linjen bör kunna finnas rum för större differentiering allt efter det tillämnade yrket.»

Srs i Åmål påpekar: »Det differentierade gymnasiet har av alla parter utdömts, inte minst av skolkommissionen. Inga som helst skäl tala för att den differentierade mellan- och realskolan skulle bli mera framgångsrik.»

Hal i Eksjö har denna syn på frågan: »Den av kommissionen ifrågasatta linjeuppdelningen jämte den alltför långt utsträckta friheten i valet av vissa ämnen inom realskolans högre klasser måste vid ett större läroverk medföra oerhörda svårigheter vid uppgörandet av en rationell arbetsordning. För centralskolorna inom mindre kommuner åter reduceras givetvis såväl linjeuppdelningen som valfriheten till ett minimum framför allt på grund av bristande tillgång på kompetenta lärare och det relativt låga lärjungeantalet.»

Insp. i Sydsmålands västra i.o. menar, i likhet med insp. i Blekinge i.o., att det måste stipuleras ett visst minimiantal lärIjungar i en grupp, som skall läsa ett visst ämne, och att valfriheten av denna anledning kommer att bliva mycket begränsad. Övergångsmöj och d u b b e l

ligheter

kompetens.

Förslaget om möjligheter till övergång bland annat mellan olika utbildningslinjer har till övervägande del rönt erkän295

19 Utlåtande

nande av dem som yttrat sig i frågan. Hal i Norrköping anser sålunda, att anvisandet av goda möjligheter till sådan övergång »utgör e n a v d e e r k ä n nansvärda förtjänsterna i SK:s förslag ». Sådana möjligheter böra hållas öppna i såväl enhetsskolan som å gymnasiet, framhåller hal i Hudiksvall, »men kollegiet anser t e n t a m e n e r f o r d e r l i g i de kurser, som därvid kompletteras». »Synnerligen tacknämlig» finner srs i Molkom »möjligheten för en elev, som inte orkar med tyska i klass 8, att gå till 9 a via ett år i 9 y» (d u b b e 1 k o m p etens). Hal i Karlstad

föreslår:

»För sädana elever i 9 a eller 9 y, som till äventyrs vid slutet av nionde året skulle befinnas villiga och lämpliga att övergå till gymnasiets latinlinje, kan man ordna en lämplig övergångskurs under ferierna . . . Motsvarande anordning kan ske även för realarna i sådana ämnen, där kurserna i 9 a alltför mycket skilja sig från 9 g.»

Hal i Halmstad hävdar att »övergångsanordningarna för dem som från 9 a och 9 y önskar inträde i klass 10, bör, som kommissionen också framhåller, innebära fullgod kontroll av sagda elevers kunskaper».

För att underlätta övergång till gymnasium för studiebegåvade elever borde i den praktiska mellanskolans klass 1 0 möjligheter finnas till bredvidläsning och kompletterande undervisning, framkastar prm i Östersund och fortsätter: »Dock bör liksom nu examen berättiga till direkt inträde å handelsgymnasium, tekniskt gymnasium och vissa andra fackskolor.»

Emellertid möter man i yttrandena också tveksamhet och betänkligheter inför förslaget angående övergångsmöjligheter. Att en övergång mellan olika linjer kan bli tämligen vanlig framhålles av Vasastadens kf i Stockholm, som med tanke på SK:s förslag till personlig 296

handledning av lärare åt elever, som önska byta linje, anlägger följande synpunkter : »Mycket beror dock på hur en sådan övergångsundervisning kan organiseras. För att läraren icke av sina övriga uppgifter skall hindras att lämna effektiv ledning, är det nödvändigt, att den därför avsedda tiden inlägges i tjänstgöringen, då det kan väntas, att dylik övergång mellan linjer blir tämligen vanlig.»

Mot alltför stor lättvindighet och löslighet talar dock vad som i vissa yttranden sagts angående de s t o r a s v å r i g h e t e r som en övergångskomplettering kan bereda eleverna. Hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm anför härom: »SK förutsätter att elever, som icke deltagit i 7 och 8 klassens undervisning i tyska och som vid övergång till klass 9 önska välja 9 a (ev. 9 g), skola kunna fylla luckorna i språkkunskaperna (genom självstudier på sommaren, i hemmet genom frihet från lektionstimmar i andra ämnen där de ligga väl till) och utan tidsförlust nå fram till fullständiga betyg i klass 9 a eller 9 g. Kollegiet anser, att en elev icke annat än i rena undantagsfall är i stånd att på egen hand under så kort tid inhämta samma kunskaper som övriga elever under 2 års tid under erfaren lärares ledning.»

Vasa rs i Stockholm

anser att

»SK:s tilltro till elevernas förmåga att själva förkovra sig i eller helt inläsa ett tidigare bortvalt ämne är i hög grad verklighetsfrämmande. Resultatet av bestämmelserna på denna punkt torde endast bli, att eleverna i stor utsträckning kommer att anlita privatundervisning, vilket ju inte står i överensstämmelse med den allmänna demokratiska andan i SK:s förslag.»

Vasa hal i Göteborg anser, att icke blott eleverna och deras målsmän utan också lärarna böra få ett ord med i laget vid elevernas övergång från en linje till en annan, och förordar i detta syfte en »möjlighet att genom kollegiebeslut överföra en elev från en mera teoretisk linje till en mindre krävande studiegång».

Srs i Karlshamn f ostringssynpunkt:

ser frågan ur upp-

»I avsikt att möjliggöra ett uppskov med det definitiva valet av levnadsbana föreslår SK åtgärder, som skall underlätta övergången från en studieriktning till en annan. En elev t. ex., som under pubertetsperioden känner leda vid teoretiska studier, skall ett följande läsår kunna ägna sig åt praktiska ämnen i stället för åt språkstudier. Om han övervinner sin motvilja mot dessa, skall skolan hjälpa honom, så att han utan tidsförlust skall kunna återgå till den teoretiska studieriktningen nästa läsår. Bortsett från att en sådan manöver är vida svårare än SK förutsätter, inger anordningen ur allmänna uppfostringssynpunkter de allvarligaste betänkligheter. Skolan bör i viljeuppfostrans intresse inte alltför mycket jämna vägen för dem som vill växla studieriktning. En god uppfostringsprincip är, att én elev skall fullfölja en uppgift, som han gett sig i kast med Det av SK föreslagna systemet kan lätt uppamma tveksamhet och håglöshet hos eleven. När det tar emot i ett ämne,

IV. Nionde

klassen

Sveriges folkskollär arförbund tillstyrker utan kommentar denna uppdelning av klass 9. Srs i Askersund finner det väl motiverat, att högstadiet tankes inrymma såväl teknisk som merkantil och allmänt teoretisk undervisning, medan kf i Halmstad betonar »fördelen av att d e olika linjerna l i k s t ä l l a s i kompet e n s h ä n s e e n d e». Palmgrenska ssk i Stockholm finner vid jämförelse mellan de tre linjerna i klass 9 anledning till följande synpunkter. »För alla skall i princip vara gemensamt, att de skola till skillnad från nuvarande realskolans avslutningsklass peka framåt mot något nytt, icke vara avslutande. Detta kan låta säga sig i fråga om 9 g och 9 y, men hur Jfr sid. 54 och Bet. sid. 198—199.

Prm och hf i Uppsala

föreslår:

»Intellektuellt obegåvade eller ointresserade ungdomar i pubertetsåldern lämnas tillfälle att under ett år avbryta allt teoretiskt skolarbete för att i stället ägna sig åt något praktisk arbete. Efter detta år mottagas de åter av sin skola och avsluta där de teoretiska studierna, gärna kompletterade med praktisk yrkesutbildning inom skolans ram.» Ett förslag i denna riktning har berörts av ett par andra kollegier, bland annat vid hal i Sundsvall, som emellertid »dessvärre finner att detta särdeles önskvärda avbrott kommer ett år för sent för eleverna».

och den fortsatta

Beträffande den föreslagna uppdelningen av den nionde klassen i 9 a, 9 g och 9 y framföra remissinstanserna en del synpunkter.

inställer sig lätt frågan: Skall jag fortsätta med ämnet eller skall jag välja ett lättare? Detta är en sinnesförfattning, som skolan inte skall uppamma. Den bör lära unga människor att med fast vilja slutföra ett påbörjat arbete.»

utbildningen.1

ställer det sig i fråga om klass 9 a? Kollegiet kan inte värja sig för intrycket att denna linje kommer att hänga i luften. Det synes alltför oklart, vart den skall peka hän, och frågan är, om det inte under sådana förhållanden vore klokt att låta den få behålla karaktären av avslutningsklass i mera traditionell mening.» Hal i Boden finner den allmänna linjen av samma skäl sakna existensberättigande: »Det är en vacker tanke att vilja göra samtliga svenska barn studieintresserade, men den lär knappast bliva annat än en utopi, och då är frågan den, om den stora massan av ungdomar, som endast genom uppoffringar från den enskildes och samhällets sida kunna 'beredas en 9-årig skolgång, anser det nionde skolåret väl utnyttjat, om det endast 'pekar framåt'. Det är ju väl bekant, att man på många håll i vårt land ställt sig tveksam till tanken på att införa en 9-årig skolplikt. Många ha velat stanna i första hand vid en 8-årig folkskoleorganisation. Dessa kunde få fordra, att det nionde skolåret effektivt utnyttjades, så att det gåve ett påtagligt värde för det förvärvsarbete, de unga stå i begrepp att ägna sig åt, och särskilt gäller detta skolgången i 9 a, vilken klass i stort sett synes sakna existens297

berättigande, då den icke liksom 9 g och 9 y bildar en övergång till fortsatt utbildning.»

Att k u r s e r n a i en del ämnen avslutas redan i klass 8, finner Karolinska hal i Örebro olämpligt, enär »det nionde året och elevernas större mognad under detta år ej komma dessa ämnen till godo». Några högre flickskolor ta i samband med övergång från en studielinje till en annan upp ett speciellt flickskoleproblem : övergång från flickskola till gymnasium. Kf i Växjö framhåller sålunda: »En anknytning till gymnasiet från den nuvarande flickskolan har länge funnits och fungerat till belåtenhet. Därför borde även i framtiden en sådan finnas.»

Samma mening har kf i Strängnäs, medan däremot rektor vid Kungsholmens kf i Stockholm, som anser, att vid flickskolorna lämpligen borde inrättas även »en klass 12 g (f), ledande till dimissionsexamen», funnit, att »systemet med övergång från flickskolan mitt under dess normala lärogång av de mest be-

V. Praktiska Den praktiska utbildningen har i allmänhet behandlats av remissinstanserna i samband med frågan om yrkesutbildningen. Deras synpunkter på denna fråga återges därför i kap. 6 sid. 168 ff. Här nedan behandlas därför endast sådant som uttryckligen berör de praktiska realskolorna och med dem jämförliga utbildningslinjer. Så gott som samtliga kollegier vid de praktiska mellanskolorna och vid en hel del av de högre folkskolorna, sammanlagt 22 skolor av de 25, som yttrat sig därom, ha i sina yttranden hävdat de praktiska realskolornas betydelse och 1

Jfr sid. 55—61 och Bet. sid. 200—206.

gåvade eleverna till gymnasium vid en annan skola har medfört kännbara olägenheter för den nuvarande flickskolan».

Ett annat flickskoleproblem sammanhang beröres av Norrmalms

kf i Stockholm,

i

detta

som yttrar:

»Elev, som efter genomgången flickskola skulle behöva studentexamenskurs i ytterligare ett ämne, bör äga rätt att göra en sådan komplettering. Och med den tolerans, som Skolkommissionen på alla stadier visat dem som 'valt fel', torde också en flickskoleelev böra få rätta till sitt misstag genom komplettering av felande ämnen.»

Hal f. fl. i Hälsingborg, som anser införandet av den 9-åriga skolan komma att på vissa orter innebära en tillbakagång och ej ett framsteg, föreslår, att »den 5-åriga realskolan och den högre flickskolan böra få bestå i fri konkurrens med övriga skoltyper och, där så ske kan, 5-arig realskola bör nyinrättas. Övergång mellan olika skoltyper bör underlättas, bl. a. genom att möjlighet till praktisk utbildning beredes även för dem, som valt den 5-åriga linjen.»

realskolor.1 vikten av att de även i fortsättningen bibehållas såsom fristående skolor. Sådana skolor anses också vara att föredra framför inbyggda praktiska linjer i nuvarande realskolan. Som motivering har bland annat framhållits de praktiska mellanskolornas utveckling under de 15 år de existerat, det förtroende hos föräldrar och arbetsgivare skolformen rönt, skolformens dubbla bildningsmål, möjligheterna för lärjungarna att erhålla goda anställningar, den erfarenhet lärarna hunnit skaffa sig av undervisningen vid denna skolform, och den specialutrustning av undervisnings-

materiel, som finnes vid flera av dessa skolor. Bland uttalandena i denna fråga kunna följande återges: Pm i Västerås: »De praktiska mellanskolornas nu 15-åriga tillvaro kan med skäl betecknas som en mycket betydelsefull försöksverksamhet på ifrågavarande område, vilket icke synes ha tillräckligt beaktats av SK, såvitt framgår av dess nu föreliggande betänkande. Vidare anser kollegiet och rektor, att det förtroende hos allmänheten och arbetsgivarna, som kommit dessa praktiska skolor till del, motivera denna skoltyps bibehållande som fristående skolform.»

Göteborgs praktiska

mellanskolor:

»Det vore knappast att göra det nämnda samhällsskiktet en tjänst att eliminera den möjlighet, som de praktiska mellanskolorna erbjuda, att på ett billigt sätt och utan offrande av alltför mycken tid ge barnen både allmän bildning och en för erhållande av plats tillräcklig yrkesutbildning. Ser man problemet från arbetsgivarnas synpunkt kan man tryggt hänvisa till de utlåtanden, som skolutredningen insamlat och refererat. Båda dessa parter •— målsmän och arbetsgivare — torde vara föga tacksamma över att det demokratiska samhällets krav åberopas för en reform, som innebär indragning av en skolform, som vunnit deras fulla gillande och som visat sig tillgodose ett samhälleligt behov».

Nacka mellanskola

hänvisar till

»den statistik, som finnes över vilka sysselsättningar, som elever från tekniska mellanskolor och handelsmellanskolor ägna sig åt efter genomgången examen. Denna statistik visar, att en jämförelsevis mycket ringa procent går till andra yrkesområden än sådana, för vilka deras examen har varit av direkt nytta.»

Stockholms

stads

tm:

»SK synes icke ha beaktat, vilken utomordentlig möjlighet den praktiska mellanskolan bjuder vid den grundläggande utbildningen för den stora kategorien av 'underbefäl' inom vårt lands näringsliv».

Stockholms stads handelsmellanskola betonar de praktiska realskolornas dubbla utbildningsmål: såväl allmänbildning som yrkesinriktad utbildning.

Flera kollegier beklaga, att elevurvalet vid de praktiska mellanskolorna är sämre än vid de teoretiska realskolorna, vilket de förklara med att namnet praktisk mellanskola föranlett många föräldrar att uppfatta de praktiska skolorna såsom lämpliga utbildningsanstalter för barn med svagare teoretisk begåvning. De framhålla på grund härav lämpligheten av att dessa skolor kallas praktiska eller tekniska realskolor. Kollegiet vid Kristianstads pm anser, alt om de praktiska mellanskolorna skola få en lämpligare elevrekrytering, »måste en mera effektiv upplysningsverksamhet rörande ändamålet med och värdet av praktisk realexamen bedrivas». Rektor vid Stockholms stads tm beklagar, att SK endast »tillsvidare» önskar bibehålla de praktiska mellanskolorna och fruktar, att detta ogynnsamt kommer att påverka såväl elev- som lärarrekryteringen. De 9 kollegier, som berört frågan om den stora avgången utan examen från praktisk mellanskola, dela icke SK:s uppfattning, att den beror på ett för tidigt yrkesval, utan peka på andra orsaker. Så gott som samtliga kollegier framhålla föräldrarnas ekonomiska och sociala standard såsom en av de främsta orsakerna till den stora avgången. Några kollegier anse, att ett antal av de elever, som rekrytera de praktiska mellanskolorna, endast söka in där för att fullgöra sin fortsättningsskolplikt och aldrig ämna fullfölja sin utbildning i praktisk mellanskola fram till examen. Andra mena, att praktisk realexamen är en svår examen, och att elevurvalet vid praktiska mellanskolor är sämre än vid läroverken, varför en del elever icke orka följa med undervisningen. Stockholms stads handelsmellanskola påpekar särskilt den lätthet, varmed för närvarande elever, som icke fullfölja sin 299

skolutbildning fram till praktisk realexamen, få välavlönade platser även utan fullgoda betyg. Beträffande olika praktiska linjer skriver Göteborgs praktiska mellanskolor: »Kollegiet vill just med hänsyn till vanskligheten av ett tidigt val av yrkeslinje förorda ett begränsat antal linjer, i första hand de nu förekommande. För landsbygden torde väl en jordbrukslinje vara av stort värde, för vissa samhällen även en sjöfartslinje. Endast med tveksamhet vill kollegiet acceptera en kemiskteknisk linje för flickor. Ytterligare specialisering torde icke vara av nöden.» 8 skolor ha särskilt framhållit den husliga linjens berättigande. Stockholms stads hushållstekniska lanskola skriver:

mel-

»Enligt kollegiets mening bör ingen tvekan råda angående den husliga linjens berättigande. Tillströmningen av elever är nu större än någonsin tidigare. Om kursplanerna bättre anpassas efter åldersstadiet och begåvningen, så t. ex. att tyskan avskaffas som obligatoriskt ämne och antalet veckotimmar på schemat minskas, kan skolan i ännu högre grad än hittills skänka den allsidiga medborgerliga fostran och bildning, som såväl gifta som ogifta kvinnor behöva för att fylla sin uppgift i hem och samhälle.»

tisk linje såsom ett yrkesval. Ej heller anse de det troligare, att val av utbildningslinje vid en något högre ålder skulle garantera, att inga eller åtminstone färre misstag skulle begås vid valet. Kollegierna anse, att en uppdelning i olika linjer först i klass 9 skulle medföra avsevärda olägenheter. Göteborgs praktiska mellanskolor anför: »Uppskjutandet av de praktiska läroämnena till klass 9 (klass 3 i praktisk mellanskola) skulle ovedersägligt betyda en avsevärd försvagning av yrkesutbildningen. Man har anledning befara, att de praktiska läroämnenas sammanträngande till två klassers kurs skulle medföra en ödesdiger beskärning av dessa ämnens timtal. Måhända tänker sig SK dock, att de praktiska läroämnena i de två högsta klasserna skulle få ett bredare spelrum. I så fall måste de teoretiska ämnena skjutas åt sidan. Icke heller detta vore önskvärt. De praktiska mellanskolornas dubbla målsättning kräver, att även de teoretiska ämnena få följa eleverna ända upp t. o. m. avgångsklassen i sådan utsträckning, att den — populärt uttryckt — allmänbildande undervisningen icke släpper eleverna i förtid. Teoretiska och praktiska läroämnen, vilket för övrigt innebär en mycket grov och delvis missvisande klassificering av ämnena, måste ända t. o. m. det sista utbildningsåret dela utrymmet på timplanen i rimlig proportion.»

I frågan om tidpunkten för en d i f f e r e n t i e r i n g mellan en teoretisk och en praktisk linje ha 14 kollegier uttalat sig. Samtliga yrka på att den skall ske före klass 9 : 4 önska den i klass 8, 4 i klass 7, medan återstående 6 kollegier nöjt sig med att begära tidigare differentiering än i klass 9.

tigt »att beteckna valet av en teknisk linje vid en praktisk mellanskola som ett yrkesval. Vad en sådan linjes undervisning ger, är ju endast en tekniskt betonad allmänbildning, som öppnar vägar å olikartade yrken och fortsatta studier.»

Åtskilliga av de kollegier, som yttrat sig i denna fråga, ha motiverat sitt ståndpunktstagande med att man ej kan betrakta uppdelningen i teoretisk och prak-

7 kollegier ha särskilt framhållit, att praktiska realskolor böra utbyggas med klass 10. 4 ha föreslagit, att de böra utbyggas även med klass 11.

VI. Frågan

om

SK ställer sig av flera skäl kritisk till realexamen och föreslår, att den avskaf1

Jfr sid. 61—64 och Bet. sid. 206—212.

300 Pm i Eskilstuna

anser, att det är orik-

realexamen.1 fas i nuvarande form. De skriftliga proven böra kunna ersättas med standardiserade kunskapsprov och den muntliga

examen ersättas med en kontroll genom den föreslagna inspektions- och konsulentverksamheten. Av de 100 skolor, som yttrat sig i denna fråga, ha 20 ställt sig positiva till SK:s förslag och 54 avstyrkt det, medan de återstående 26 ha tillstyrkt eller avstyrkt vissa delar av förslaget. Några av de kollegier, som äro positiva gentemot SK:s förslag, ha motiverat sitt ställningstagande. Dit hör Statens normalskola i Stockholm, som bland annat skriver: »En erfarenhet vi själva under en lång följd av år vunnit inom Statens normalskola med avseende på studieresultatet i tvenne parallella skolformer — 4- och 5-åriga realskolan med examen, den 7-åriga flickskolan utan examen — har icke övertygat oss om att realexamen som sådan skulle ha framdrivit ett positivt bättre arbetsresultat, än det man nått i den examensfria skolan.»

För kollegiet vid hal i Uppsala »synes det oundvikligt, att denna enhetsskola göres examensfri». Srs i Falkenberg anser, att SK :s förslag innebär ett visat förtroende för lärarna. Rektor vid srs i Kungälv uttalar som sin uppfattning, att »examen i stort sett lagt en förlamande hand över arbetet». Den nuvarande eftergranskningen av de skriftliga proven i examina anser han förhatlig. Kollegiet vid kf i Falun har lärt sig »i flickskolan inse värdet av det arbetslugn en examensfri skolform skänker». Hf i Hallstahammar

hävdar, att

»förekomsten av en avslutningsexamen i realskolan har medfört en stor bundenhet och uniformitet i undervisningen»,

och biträder därför SK:s förslag att slopa examen. Samtidigt hyser emellertid föreningen betänkligheter mot att ingen egentlig gallring skall ske vid övergången till 9 g och betonar, »att en mera effektiv gallring grundad såväl på en testning av studielämpligheten som det senaste årets betyg är nödvändig».

Den mot SK negativa inställningen motiveras i flera fall med att nuvarande examen är bra. Den »har inte varit förenad med någon nervös hets inför slutproven», framhåller srs i Karlshamn och anser, att den har vunnit uppskattning både av elever, målsmän och arbetsgivare. Andra skäl, som av skilda skolor anförts till förmån för examen ä r o : dess betydelse för karaktärsfostran (bland annat hal å Kungsholmen i Stockholm), för kunskapsstandarden (bland annat häl f. g. å Södermalm i Stockholm), för samhälle och arbetsliv (bland annat hal i Visby), för gymnasiets kvalitet (bland annat hal i Haparanda), för åstadkommande av likformig betygsskala (bland annat srs i Alvesta), och vidare dess betydelse som »medel» för överordnad myndighet att kontrollera undervisningens standard» (srs i Årjäng). Ett par skolor anse, att t v å avgångsmöjligheter böra finnas inom en mer eller mindre enhetlig skolorganisation.

»en av de allra största förtjänsterna hos det föreliggande förslaget är skisseringen av realexamens omdaning . Den föreslagna konsulentverksamheten samt tillhandahållandet av standardiserade prov under läsårets gång kommer utan tvivel att säkra en lika god enhetlighet i examens värde vid olika skolor som hittillsvarande system.»

Hal i Kalmar, som fasthål ler vid en realskola, som utgör en självständig skolform, siktande mot bestämda studiemål och avslutad med en kontrollerad examen, hävdar, »att det icke bör uppfattas som ett tvång utan snarare som en medborgerlig rättighet att gå i en examenskontrollerad skola». Kollegiet fortsätter:

Sveriges yngre läroverkslärares förening anser i anslutning till SK, att

»För att så långt som möjligt bereda landsortens ungdom tillgång till realskoleundervis-

ning, utan att den nödgas lämna sin hemmiljö, bör landsbygdens skola på en av sina linjer föra fram till ett med nuvarande realexamen likartat bildningsmål, medan examensfria linjer giva en förhöjd allmän bildningsstandard och på lämpligt sätt förbereda den kommande yrkesutbildningen.»

Srs i Huskvarna motiverar en liknande inställning på följande sätt: »Elevmaterialet i enhetsskolan kommer att bli så heterogent, att det är en tvingande nödvändighet, att betygen också bli olikartade. — För eleverna i klass 9 a torde det bli nödvändigt, att möjligheter finnas till avgång efter två olika procedurer: De elever som i begåvnings- och kunskapshänseende kunna jämställas med dem, som numera avlägga realexamen, skulle ha möjlighet att avlägga en examen enligt en ordning, som i huvudsak överenstämmer med den nuvarande. För de elever i 9 a, vilkas teoretiska begåvning ej räcker till för dessa prov, skulle möjlighet givas att lämna enhetsskolan utan skriftlig prövning. SK synes av sociala skäl vilja göra avgången likartad, och detta syfte kunde nås, om den muntliga examen i 9 a för samtliga elever endast vore en högtidlig form, vars resultat vore klart på förhand. Kollegiet har intet att erinra mot en dylik anordning.»

Standardiserade prov som ersättning för realexamensskrivningarna. SK:s förslag att låta standardiserade prov ersätta examensskrivningarna i matematik och främmande språk gillas uttryckligen av 11 av de 20 skolor, som ställt sig positiva till SK:s förslag om realexamen. Därtill kunna läggas 2 skolor, som icke yttrat sig om realexamen för övrigt. 9 skolor kunna godtaga standardiserade prov som examensersättning först efter försök eller på vissa villkor, t. ex. om de »givas en sådan utformning, att en tillfredsställande kontroll härigenom uppnås» (hal i Uppsala). Katedralskolan i Lund menar, att »resultatet av de av SK rekommenderade standardiserade proven bör — i synnerhet då det gäller avslutningsklass, icke vara

den rättande lärarens hemlighet utan vederbörligen i skolan protokollföras».

Hal i Ystad, som anser, att de avslutande skriftliga proven icke i utformning behöva skilja sig från de föreslagna standardiserade proven, framhåller, att de »icke behövde medföra något underkännande av eleven och de kunde förläggas till olika tidpunkter, med värdet av en särskild betygsättning, som intogs i realbetyget, vore påtagligt».

De skolor, som önska en »verklig examen» eller dylikt men ej närmare angivit formerna för denna, avse sannolikt därmed framför allt enhetligt kontrollerade skriftliga slutprov. Mer eller mindre direkt uttalas önskemål härom av 35 skolor. 10 ha uttryckligen avstyrkt standardiserade prov. Kf i Jönköping

yttrar bland annat:

»Vad de standardiserade kunskapsproven beträffar, kunna dessa blott fungera som korta stickprov på minneskunskaper och mognad. Någon djupare inblick i lärjungens kunskapsförråd och personliga behärskning av detta ge de icke och i den mån de utnyttjas för att klassificera eleverna kunna de befaras ge en mera snäv och skolmässig bedömning av lärjungarnas möjligheter än den, som det nuvarande betygs- och examenssystemet anses leda till.»

Kf i Nyköping

befarar, att

»de ofta återkommande testningarna och standardproven i högre grad än nuvarande inträdesprov och examina komma att förrycka arbetet i skolan och irritera lärare och elever».

Sammanfattningsbetyg

i

skrivämnena.

Förslaget att de skriftliga examensbetygen, speciellt i engelska och matematik, skola vara sammanfattningsbetyg (liksom f. n. i modersmålet) hälsas med tillfredsställelse av 32 skolor. Srs i Hallsberg menar, att skrivningsbetygen kunna borttagas ur realexamensbetyget. Ett fåtal skolor ha särskilt nämnt, att de anse, att tyska kan eller

bör avskaffas som skrivämne i realexamen. Mot förslaget om sammanfattningsbetyg vända sig några skolor. Hal / . //. å Norrmalm i Stockholm anser, att »en sammanräkning av betygspoäng på läsårets samtliga skrivningar i överensstämmelse med nuvarande praxis i modersmålsundervisningen» icke skulle ge »lika rättvist utslag i de främmande språken, där läraren kan tillrättalägga proven på ett helt annat sätt».

Hal i Sundsvall

anser,

»att den olägenhet, som ligger i att samtliga läsårets skrivningar bli för examen betydelsefulla prov, utan tvekan kan betraktas som större än olägenheter i den nuvarande ordningen ».

Muntliga

prov.

SK:s förslag att ersätta nuvarande muntliga slutförhör med en uppvisning för ortsrepresentanter samt anhöriga och andra intresserade tillstyrkes av cirka 10 skolor (indirekt stödes förslaget av ytterligare lika många, nämligen sådana, som ställt sig positiva till avskaffandet av examen över huvud), av vilka 6 dessutom gilla SK:s förslag att kontinuerlig inspektion och konsulentverksamhet skola ersätta de nuvarande muntliga slutprovens kontrollfunktion. Mot det sistnämnda förslaget opponera sig några skolor. Hal i Norrköping anser t. ex., att om man begränsar sig till synpunkten undervisningens frihet, är uppenbarligen examenskontroll att föredraga. Srs i Falköping finner, att SK synes ha »en obegränsad tilltro till inspektörernas och konsulenternas förmåga att under några dagar skaffa sig en allmän uppfattning om skolans och klassens standard i samtliga ämnen».

Att den nuvarande utformningen av muntliga slutprov bibehålles, torde vara en önskan hos de flesta av dem, som över huvud önskat en »verklig examen». Uttryckliga tillstyrkanden föreligga en-

dast från 13 skolor, av vilka 3 dessutom direkt vända sig mot SK:s förslag om den muntliga examen som en uppvisning, vilket även göres av ytterligare 6 skolor utan särskilt yrkande om bibehållande av nuvarande anordning. (Av dessa önska 2 helt avskaffa varje form av muntlig prövning.) Den föreslagna offentliga examen inför målsmän m. fl. efter betygssättningen anser hal f. g. å Södermalm i Stockholm absurd och hävdar, att det vore »att i begränsad utsträckning återinföra den väl numera helt avskaffade årsexamen». Hf i Tingsryd

säger:

»den högtidliga prägel, som skulle utmärka enhetsskolans examen i form av 'paradlektioner under föräldrars och målsmäns applåder' kan väl knappast ersätta den känsla av att ha fullgjort ett gott och osjälviskt arbete, som säkert besjälar den nyutexaminerade eleven vid våra realskolor».

SU:s förslag om ökad kontroll av den muntliga delen av realexamen har avstyrkts av 5 skolor, medan 2 tillstyrka det. Frågan om

realexamenskompetens.

SK:s förslag, att avgångsbetyg från medborgarskolan ej skall ge någon mera speciell kompetens, har framkallat gensagor från några skolor. Hal i Bromma, som kan acceptera SK :s förslag till såväl muntliga som skriftliga realexamensprov, ställer sig »tveksam till att avgångsbetyget icke skall ge någon speciell kompetens, trots att effektivt arbete har bedrivits och en viss standard upprätthållits under slutåret i 9:de klassen. Det synes vara att beröva ungdomen ett erkänt och påtagligt resultat av ett utfört arbete.»

Srs i Kinna framhåller, att om den som genomgått sista klassen i enhetsskolan skall erhålla realexamensbetyg av någon art, »är det angeläget att detta blir ett kompetensbevis och ej något slags åldersbetyg».

SK:s tanke, att betyg från de olika linjerna i klass 9 i princip skola vara likvärdiga, har ävenså väckt opposition från några skolor. Lunds privata elementarskola håller före, att den av SK förutsatta likvärdigheten i fråga om avgångsbetygen från de tre linjerna 9 y, 9 a och 9 g är av utopisk art. Försvarets läroverk hävdar, att om »likvärdigheten mellan de olika linjernas betyg icke skall bli illusorisk utan reell, måste kunskapsnivån hos dem som genomgå 9 a och 9 g ovillkorligen bli avsevärt lägre än hos dem som avlägga nuvarande realexamen».

Att den av SK föreslagna realexamen ej kommer att kunna ge samma kompetens som den nuvarande har framhållits av åtskilliga skolor, som uttalat farhågor för att arbetssättet i den odifferentierade enhetsskolan skall medföra en allmän standardsänkning. Ett 10-tal skolor, av vilka ett par tillstyrkt SK:s förslag angående realexamen, har kritiserat, att SK använder r e a l -

examensbeteckningen »utan att» som hal i Eskilstuna säger, »därmed avse någon examen». Srs i Värnamo föreslår beteckningen »medborgarexamen». Palmgrenska ssk i Stockholm m. fl. föreslå, att »realexamen» ersattes med »realskolekompetens». Allmänna adjunkts föreningen är av den uppfattningen, att frågan om realexamens utformning icke ännu är mogen för principbeslut: »Innan slutgiltig ställning kan tagas till kommissionens förslag i denna fråga, måste erfarenhet vinnas om huruvida en någorlunda jämn standard kan uppehållas genom de av kommissionen föreslagna standardiserade proven och den föreslagna utvidgade konsulentverksamheten. Försök böra därför anställas med den av kommissionen förordade ordningen, innan ett generellt beslut fattas. Om realexamen skulle bibehållas, vill Allmänna adjunktsföreningen emellertid bestämt avvisa 1940 års skolutrednings förslag om att ett undervisningsråd, som leder examen, skall ha rätt att underkänna en elev mot lärarnas uppfattning.»

SJÄTTE

KAPITLET

ENHETSSKOLAN OCH Y R K E S U T B I L D N I N G E N 1

Om värdet av en mera gedigen yrkesundervisning råder ingen oenighet bland remissvaren. Sveriges yngre läroverkslärares förening betecknar för sin del avsaknaden av »ändamålsenlig yrkesutbildning» som »den kanske största bristen i den nuvarande skolorganisationen» och hoppas att åtgärder skola vidtagas i enlighet med SK :s förslag för att råda bot på den. Inte minst understrykes önskemålet om god yrkesutbildning från landsbygdens sida. Fsk.styr:a i Alunda och H aminenhög ha gjort så, liksom flera folkskolinspektörer. Över huvud taget vittnar den omständigheten, att hälften av landets statliga folkskolinspektörer tagit upp frågan om yrkesutbildningen i sina yttranden, om den vikt man allmänt lägger vid denna fråga. Om remissinstanserna äro eniga om behovet av en mera ändamålsenlig yrkesutbildning, gå meningarna isär, då det gäller vägarna att nå målet. I ett stort antal yttranden medges det också, att de med yrkesundervisningen sammanhängande problemen ej äro lätta att lösa. Försvarets läroverk och Uppsala pm och hf gå så långt som till att ifrågasätta om den förberedande yrkesutbildningen över huvud taget kan antas bli av sådant värde, att den inte i verkligheten bara 1

Jfr sid. 65—73 och Bet. sid. 213—255.

förlänger utbildningstiden för de flesta yrken. Hf i Virserum hyser den åsikten, att de som gå yrkeslinjen inte få den utbildning de behöva: »Det mest förvånande i hela betänkandet är, att så liten tid har anslagits åt yrkesundervisning. Som mönster borde i detta fall de praktiska mellanskolorna ha uppställts. I dessa skolor har eleverna grundligt lärt sig ett yrke, då skolgången är avslutad. I den planerade enhetsskolan har de endast helt ytligt och alldeles för kort tid hunnit ägna sig åt sitt blivande yrke.»

Från olika håll ha påpekats de o r g a n i s a t o r i s k a s v å r i g h e t e r , som äro förbundna med yrkesundervisningen. Bland annat har man därvid tänkt på de mindre orterna, där näringslivet icke är tillräckligt differentierat för att kunna tillfredsställa behovet av yrkespraktik inom olika yrkesområden. Sveriges Överlärarförbund, som ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om yrkesutbildningen, talar om »de svårigheter, som kommer att bli speciellt påtagliga i glest befolkade distrikt med föga differentierat näringsliv, förhållandevis outvecklat hantverk och otillräckligt antal yrkesutbildningsanstalter, t. ex. i kommuner med av huvudsakligen jordbruk och skogsbruk präglat näringsliv».

Dessa svårigheter ha påpekats även av en del kollegier, bland annat vid kf i Jönköping och srs:a i Bollnäs, Ängelholm och Hörby, och av fsk.styr. i Landskrona. 305

SK har varit medveten om dessa svårigheter och förordar därför, att i de fall, där så är lämpligt, flera kommuner samarbeta i avsikt att upprätta speciella yrkesavdelningar. Fsk.styr. i Bollnäs landskommun biträder detta önskemål: »På detta sätt kan en 6törre mångsidighet ernås ifråga om möjligheter till inriktning på olika yrken.»

Srs i Hörby är av en annan mening: »Den föreslagna och egentligen enda tänkbara utvägen att sända eleverna till orter, där sådan yrkespraktik kan göras möjlig, bjuder emellertid på flera nackdelar: stora kostnader för det allmänna, då givetvis stipendiering måste tillgripas för att hålla den enskilde eleven ekonomiskt skadelös, de alltid uppdykande rent personliga svårigheterna och faromomenten vid en omplantering i ny och främmande miljö, samt sist men icke minst det faktum, att dylika förflyttningar strider mot själva andemeningen i enhetsskolans idé: att tillhandahålla fullständig undervisning fram till den nuvarande realexamens stadium åt all kommunens ungdom.»

Fsk.styr. i Södertälje, som ägnat frågan om yrkesutbildningen en utförlig behandling, ser problemet ur en helt annan synvinkel. Den vill bland annat understryka, att det här gäller en f ö r b e r e d a n d e eller o r i e n t e r a n d e yrkesutbildning. Det bör på det åldersstadium det här är fråga om räcka med en allmän orientering, ty en elev har ännu vid utgången från klass 8 rätt obestämd uppfattning om vad han skall bli: »Visserligen kan det hända, att en elev exempelvis ganska visst vet, att han vill ägna sig åt ett yrke, där han får syssla med mekaniska ting, men om han skall bli verkmästare på Scania Vabis, montör på Volvo, bilreparatör, flygmekaniker eller söka anställning på en verktygs- eller experimentavdelning, vet han vanligen ingenting om. Enligt folkskolestyrelsens mening hinner icke skolan vid sidan av sina övriga många och krävande uppgifter så orientera ungdomen i yrkeslivet och så handleda dem att lära känna sig själv, att en elev utom i undantagsfall kan eller bör träffa ett definitivt och speciellt yrkesval.

306 Därför bör icke heller yrkesundervisningen i klass 9 y enligt folkskolestyrelsens mening vara uppdelad på en mängd olika speciella yrken utan vid sidan av yrkesorienteringen meddela en allmän grundläggande utbildning inom skilda yrkeskategorier.»

Att yrkesundervisningen bör planläggas i samarbete med näringslivet betraktas som en självklar sak. Städernas Folkskolinspektörsförbund vill, liksom Sveriges Överlärarförbund, »kraftigt understryka vikten av att såväl det lokala näringslivets representanter som lokala arbetare- och personalorganisationer beredas tillfälle att deltaga i planeringen och genomförandet av den förberedande yrkesutbildningen under detta nionde skolår».

SK:s tanke, att yrkespraktiken skulle kunna ordnas i samarbete med näringslivet genom att eleverna under den härtill anslagna tiden inom 9 y skulle praktisera hos företagare inom olika yrken, har tillvunnit sig stor uppmärksamhet. Att ett sådant samarbete mellan skolan och näringslivet inte blir lätt att åstadkomma har påpekats från skilda håll. Det är framför allt två svårigheter man härvid antyder. Den ena gäller näringslivets m ö j l i g h e t e r att mottaga elevernas arbetskraft. Sveriges Överlärarförbund anser en sådan lösning principiellt acceptabel men påpekar, att den torde »komma att visa sig alltför konjunkturbetonad. För närvarande torde gynnsamma förhållanden råda för ett sådant samarbete, enär snart sagt varje företag är i trängande behov av arbetskraft. I tider av överflöd på arbetskraft torde skolan emellertid icke kunna påräkna samma villighet och möjlighet till samarbete med näringslivet.»

Den andra svårigheten gäller näringslivets v i l l i g h e t att mottaga elevernas arbetskraft. Städernas Folkskolinspektörsförbund, som också hänvisat till hur konjunkturberoende näringslivets möjligheter äro att ta emot arbetskraft från eleverna i 9 y, pekar också på den andra svårigheten.

Fsk.styr. i Skövde hyser samma betänkligheter: »Yrkesarbete jämsides med skolgång har prövats inom fortsättningsskolor och inom lärlingsskolor. Erfarenheterna från dessa försök ge skolstyrelsen anledning till betänksamhet angående möjligheterna att med framgång ordna 9 y på av SK föreslaget sätt.» Fsk.sem.

f. kv. el. i Göteborg

anser,

att 9 y »synes komma att i hög grad likna den s. k. endagsskolan i den hittillsvarande fortsättningsskolan, en skolform som är lika impopulär bland elever och föräldrar som bland arbetsgivare och lärare.» Bland ytterligare synpunkter på denna fråga må följande nämnas. Srs i

Avesta:

»Vi tror, att en yrkesutövare och hans utbildade personal även i framtiden har större intresse av att arbeta på lönande produktionsökning än med undervisning, för vilken de inte äger någon utbildning.» Tm i Stockholm för fram en annan invändning mot förslaget om att låta eleverna i 9 y praktisera hos enskilda företagare: »En annan fråga av grundläggande natur i detta sammanhang är den, hur yrkesmän och industriföretag kommer att ställa sig till de föreslagna anordningarna. Det förefaller synnerligen troligt, att mången kommer att säga ungefär som så: T mitt företag måste jag med hänsyn till ekonomien hålla på god ordning och disciplin. Jag måste kunna räkna med att varje man utför det arbete, som åligger honom. Det är då icke möjligt att låta en mängd skolungdomar störa arbetet. Ungdomarna är i regel mycket klåfingriga och gör ofog. Jag kan inte sätta en man att övervaka dem, och mina maskiner och verktyg är för dyrbara för att jag skulle kunna sätta dem i händerna på skolbarn.' — Verkstadslärarna i vår skola kan intyga, hur många timmars arbete de måste offra utöver lektionstiden för att hålla arbetsmaskiner och verktyg i vederbörligt skick.» SK:s förslag att låta en yrkesutbildning inom enhetsskolan löpa parallellt med de redan befintliga yrkesskolorna har icke vunnit anklang hos Göteborgs

Allmänna Folkskolestyrelse. Den anser förslaget till yrkesutbildningens ordnande vara »den svagaste punkten i skolkommissionens betänkande». Frågan om yrkesutbildningen betecknas som avgörande för skolreformens genomförande och för dess accepterande av målsmännen. I fortsättningen heter det: »Under hänvisning till de erfarenheter, som gjorts från fortsättningsskolan, hävdar folkskolestyrelsen därför den uppfattningen, att det nionde skolårets yrkesutbildning, vad de större städerna beträffar, skall i största möjliga utsträckning övertagas av yrkesskolorna, som sålunda måste byggas ut för denna omfattning. Den teoretiska undervisningen bör därvid begränsas till yrkesteori och sådana stödämnen, som äro erforderliga för respektive yrkeslinjer. I övrigt skall huvudvikten läggas vid praktiskt arbete. Ett rationellt ordnande av yrkesutbildningen kommer att ställa stora krav på de kommunala skolmyndigheternas organisationsförmåga. Utbildningsprogrammet och de nybyggnader, som härför bli erforderliga, måste också bli kostnadskrävande, varför en lång övergångstid blir nödvändig. Men någon annan väg än att utbygga yrkesskolans organisation för detta ändamål torde icke vara praktiskt framkomlig.» Även Städernas

Folkskolinspektörsför-

bund anser det vara »olämpligt att enligt SK:s förslag låta en yrkesutbildning inom enhetsskolan löpa parallellt med de redan befintliga yrkesskolorna, som ju äro utrustade för sin speciella verksamhet.» Åsikten, att yrkesutbildningen fördelaktigast bör ske vid särskilda yrkesskolor, delas av 3 seminarier och 7 folkskolinspektörer samt 6 samrealskolor och kommunala mellanskolor. Fsk.sem. i Jönköping föreslår, »att man i stället för de föreslagna experimenten med klass 9 bör inom vår nuvarande skolorganisations ram utbygga våra yrkesskolor, lantbruksskolor, centrala verkstadsskolor, realskolor, tekniska och andra gymnasier». Insp.

i Nordskånes

västra

i.o. anser:

»Eftersom 9 y och yrkesskolorna äro delvis parallella skolformer, synes centralisering av

9 y till befintliga eller nya yrkesskolor böra i möjligaste mån eftersträvas.»

Kf i Västerås praktik,

Insp. i Sydskånes östra i.o. ser frågan bland annat ur landsbygdens synpunkt:

»då det knappast kan finnas tillräckligt antal husmödrar, kompetenta att leda undervisningen så, att den ger önskat resultat i förhållande till det stora timantalet (3 dagar i veckan). Hur kan man få garanti för att eleverna få en mångsidig yrkesutbildning och ej utnyttjas som arbetskraft?»

»Jordbruk för gossar och lanthushåll för flickor torde bli huvudlinjer, och förhoppningarna om rikare differentieringsmöjligheter torde närmast knytas vid en utbyggnad av yrkeskoleväsendet.» Insp. i Tornedalens landsbygdens t a l a n :

i.o.

för

också

»På landsbygden är behovet av yrkesutbildning i jordbruk och skogsbruk mycket trängande. Särskilda skoljordbruk och skogsvårdsgårdar borde inrättas försöksvis i samråd med hushållningssällskap, skogliga myndigheter m. fl. organ, varjämte frågan om yrkesutbildning inom Jordbrukare-Ungdomens Förbunds (JUF:s) ram borde bli föremål för utredning och försöksverksamhet.» Insp. i Norrbottens nande förslag:

norra i.o. har lik-

»För min del är jag benägen med hänsyn till näringslivet i dessa trakter att föreslå som huvudlinje för flickor lanthushåll och för gossar jordbruk med binäringar, främst skogsbruk, eventuellt skogsbruk såsom självständig linje. Den nu verksamma ungdomsskolan i Pålkem arbetar med lanthushåll och jordbruk. Det är lockande att upprätta liknande skoljordbruk för elevernas praktiska arbete på några andra orter. Denna yrkespraktik synes mig vara att föredraga framför skolkommissionens förslag rörande praktiskt arbete i hemmet vid yrkesutbildning inom jordbruk i klass 9 y. Jordbruket i Norrlands inland står inte allmänt på en sådan nivå, att en god yrkespraktik kan vinnas i hemmet. För de ojämförligt flesta blivande jordbrukarna blir yrkesutbildningen inom medborgarskolan den enda. Det är därför av vikt, att utbildningsmöjligheterna pressas till det yttersta inom den obligatoriska skolan. Dessa skoljordbruk komma sannolikt att bli dyra både att anlägga och driva, och ett verksamt stöd från staten torde erfordras. — — — — För yrkesutbildning inom jordbuk och skogsbruk bör skoljordbruk kunna förläggas i anslutning till centralskola.» Tanken på att yrkespraktik, närmast hushållsarbete, skulle kunna förläggas till hem, tilltalar icke heller dem som yttrat sig om denna punkt i SK :s förslag.

är skeptisk mot hem-

Ej heller Fackskolan för huslig ekonomi finner kommissionens förslag vara en lycklig lösning. »Att sända så unga elever med så ringa praktiska kunskaper att delvis i främmande hem erhålla den förberedande yrkesundervisningen i husligt arbete kan knappast vara lämpligt. Det är fara värt att flickorna utnyttjas till enahanda och olustbetonade arbeten, som verkar föga stimulerande på deras intresse för husligt arbete. Kommissionen hänvisar i detta sammanhang till de nuvarande lanthushålls- och skolköksseminariernas praktikantverksamhet. Saken ligger dock betydligt annorlunda till beträffande dessa elever, som dels är vuxna ungdomar, dels har helt andra förkunskaper. — Däremot stöder vi kommissionens förslag att den husliga utbildningen i 9 y kan förläggas till en husmoders- eller lanthushållsskola.» Svenska skolkökslärarinnors förening, vars yttrande på denna punkt är praktiskt taget ordagrant detsamma, hänvisar till att dylik hempraktik har prövats såväl i Sverige som andra länder och gett negativt resultat. — Statens skolköksseminarium förordar, att »yrkespraktiken i hemkunskap i största utsträckning utövas inom skolan under pedagogiskt och fackligt utbildade lärarkrafter». Förslaget om särskilda yrkesnämnder och tillsynslärare och studiemålsmän tilltalar icke de få, som yttrat sig därom, då man anser det leda till överorganisation. Fsk.styr. i Hälsingborg skriver därom: »Det måste anses mindre lyckligt... att kombinera enhetsskolans 'yrkeslinje' (9 y) med de egentliga yrkesskolorna, om därigenom enhetsskolans idé äventyras... Den föreslagna administrationsformen för den förberedande yrkesutbildningen i enhetsskolan, alltså med sär-

skild yrkesnämnd och spec, tillsynslärare, synes innebära en onödig överorganisation. I det överväldigande flertalet skoldistrikt torde dessa angelägenheter mycket väl kunna skötas av redan förefintliga organ, folkskolestyrelserna och nuvarande tillsynsmyndigheter.»

Srs i Ronneby framför en synpunkt på lärarkompetensen i samband med yrkesutbildningen: »undervisningen inom de praktiska ämnena och den förberedande yrkesutbildningen bör handhas av väl utbildade lärare icke endast i yrkesarbete utan även i yrkesteori», och anför ytterligare härom: »Med tanke på att undervisningen i klass 9 y skall förbereda för vidareutbildning, är det av synnerlig vikt, att den yrkesteoretiska delen får en god utformning. Därjämte bör även den pedagogiska utbildningen av dessa lärare icke bli av lägre kvalitet än för lärarna i andra ämnen. Om kraven på yrkeslärarnas teoretiska och pedagogiska utbildning sättas alltför lågt, kan man befara, att de studievägar, som under skolpliktstiden avslutas i 9 y, icke få den dragningskraft eller det vederhäftiga innehåll, som SK hoppas på.»

En rätt spridd uppfattning är, att yrkesundervisningen bör sättas in tidigare än i klass 9. Fsk.styr:a i Lidingö, Töreboda och Arvika anse, att yrkesundervisningen bör börja i klass 8 och att yrkesorienteringen bör ske redan i klass 7. Fsk.styr:a i Alunda, Örebro och Stora Tuna önska yrkesundervisning redan i klass 7. Den sistnämnda skriver: »Yrkesorienteringen bör ges större utrymme redan i 7:e—8:e klass, varvid särskild hänsyn tages till det praktiska arbetet för icke studiebegåvade, som bör ha stort timantal, cirka 50 procent av veckotimmarna.»

Samma önskemål framställes av fsk. sem:a i Falun, Linköping (f. mani. el.) och Umeå och ett 10-tal samrealskolor. Sveriges Överlärarförbund, som ställer sig tveksamt till SK :s förslag om linjedifferentiering först i klass 9 och understryker vikten av att de lokala skolmyndigheterna få frihet »att efter försöksverksamhet utforma de tre sista skolåren

inom en mycket vid ram», vill tillämpa denna åsikt även på yrkesundervisningen. Förbundet hänvisar till försök med yrkesundervisning i åttonde klassen, som för närvarande pågå i några distrikt. Den har där visat sig mycket värdefull: tidigare hade särskilt gossarna föga intresse för skolan, vilket tog sig uttryck i »en påfallande nonchalans jämte i många fall i ett icke önskvärt uppförande». Yrkesundervisningen har haft till följd, att »gossarnas intresse för skolarbetet har skjutit ny fart och deras uppförande har undergått en påtaglig förbättring». Enligt förbundets mening räcker det icke på detta stadium med skolslöjd. En godtagbar lösning av de mindre studieintresserades skolproblem har åstadkommits »först i och med att den praktiska sysselsättningen visat sig ha en påtaglig mening, d. v. s. visat sig vara verklig yrkesundervisning». Bland de försök, som i ovannämnda yttrande hänvisats till, torde befinna sig de som bedrivits i Lidingö. Fsk.styr. i Lidingö har för de gossar i klass 8, som önska en mera praktisk yrkesutbildning, inlett samarbete med Ägas verkstadsskola, dit 24 veckotimmar förlagts. De erfarenheter, som därvid vunnits, äro — återgivna i samma ordalag — desamma som de Sveriges Överlärarförbund pekar p å : yrkesundervisningen bör börja i klass 8 och den förberedande yrkesorienteringen i klass 7. »Självfallet bör den teoretiska yrkesundervisningen meddelas i den adekvata miljön, d. v. s. i yrkesskolan eller verkstaden.» 3 statens folkskolinspektörer föreslå, att 9 y skall göras helt frivillig. Insp. i Södermanlands västra i.o. stöder sitt förslag på de ekonomiska svårigheter, som en förlängd skolplikt kommer att medföra i många fall, inte minst inom jordbrukarfamiljerna. Insp. i Östergötlands 309

östra i.o. tänker även på den kategori elever, »som utgör en tyngande belastning för en obligatorisk skola och för vilken skolan alltid kommer att innebära en odräglig börda». Insp. i Norrbottens södra i.o. slutligen menar, att bristen på kompetenta yrkeslärare måste leda till att klass 9 y under »rätt lång övergångstid» göres frivillig. Insp. i Norrbottens mellersta i.o., som också är rädd för att en obligatorisk 9 y icke skall te sig lockande, framhåller, att det föreligger stora risker för att elever och målsmän skola komma att anse en vidare utbildning i de av skolkommissionen föreslagna teoriämnena tämligen onödig. Det förtjänar härvid uppmärksammas, att de för de teoretiska studierna mest intresserade eleverna redan avskilts till andra linjer. Följande förslag göres: »Ett led i strävandena att popularisera den teoretiska delen av utbildningen i klass 9 y vore, att i stället för vissa föreslagna teoritimmar, upptaga undervisning i maskinskrivning och motorkunskap och där sådan undervisning planlagts till åttonde skolåret framflytta den till det nionde. Jag betraktar det som utomordentligt värdefullt, att helt nya, intresseväckande ämnen kunna upptagas under det sista skolåret.» Några inspektörer befara, att elevmaterialet i 9 y kommer att bli ganska svagt. Insp. i Sydsmålands mellersta i.o. skriver h ä r o m : »SK har utgått ifrån att samtliga linjer skulle vara likvärdiga, men det torde bli mycket svårt för att inte säga omöjligt att bibringa

allmänheten en sådan uppfattning. Om det i praktiken blir så, att svagare begåvningar och ensidigt praktiska begåvningar tillsammans med helt obegåvade elever obligatoriskt hänvisas till klass 9y, så måste detta leda till en allmän nedvärdering av yrkesutbildningen, alltså motsatsen till vad man eftersträvar. Detta kapitel i betänkandet efterlämnar en rad obesvarade frågor. Hur skall t. ex. differentieringen åstadkommas på landet? Hur skola kurserna ordnas? Man bör icke heller underskatta det motstånd av privatekonomisk art, som SK förutser komma att resas mot ett obligatoriskt nionde skolår.» 8 inspektörer understryka behovet av försöksverksamhet innan beslut fattas om yrkesundervisningen. Ur deras yttranden må följande återges. Insp.

i Gotlands

i.o.:

»Beträffande klass 9 y har jag starka betänkligheter rörande förslagets omsättning i praktiken. Här torde behövas en ytterligare undersökning av möjligheterna att realisera planerna, annars är det fara värt, att 9 y blir något av den gamla fortsättningsskolan och kommer att röna ringa aktning.» Insp. i Värmlands

mellersta

i.o.:

»Spörsmålet kräver ytterligare studium och organisationsmöjligheterna böra prövas under en omfattande försöksverksamhet, där en uttalad villighet finnes att vidgå misstag och en ständig beredskap visas att redligen börja om från nya utgångspunkter.» Insp. i Gästriklands

i.o.:

»Frånvaron av egentliga läro- och studieplaner gör det svårt att klart se, hur allt kommer att verka, och en omfattande försöksverksamhet under övergångstiden blir därför nödvändig. Detta senare gäller i hög grad också enhetsskolan och yrkesutbildningen, vilket kapitel fått en välgörande positiv utformning.»

SJUNDE

KAPITLET

G Y M N A S I E T

En redogörelse för SK:s förslag till organisation av gymnasiet finnes i olika sammanhang återgiven i skolöverstyrelsens utlåtande sid. 74—101. Gymnasiet behandlas i Bet. sid. 256—342. Frågan om gymnasiet har, som väntat, i första hand diskuterats av kollegierna vid de högre allmänna läroverken. Ett 10-tal seminarier har också berört gymnasiet i sina yttranden. I allmänhet ha de därvid närmast bedömt frågan ut-

/ . Gymnasiet Gymnasiets mål, såsom SK utformat det, synes i allmänhet väcka gillande. Sålunda vill Vasa hal i Göteborg »helt och fullt instämma i den målsättning för gymnasiet, som kommissionen formulerat pä sid. 267, att 'meddela en vidgad och fördjupad allmänbildning, lämpad att tjäna som grund för högre utbildning'».

Hal i Södertälje vill dock hellre formulera gymnasiets målsättning sålunda: »Meddela en vidgad och fördjupad medborgerlig och allmän bildning, dels lämpad som grund för högre utbildning, dels direkt tillgodoseende det allmänna kulturlivets behov.»

En allmänt uttalad uppfattning är, att den föreslagna enhetsskolan utgör en otillfredsställande grund för gymnasiet. 1

Jfr sid. 75—76 och Bet. sid. 256—270.

ifrån synpunkten, att gymnasiet skall vara ett led i den planerade lärarutbildningen. Ett betydande antal övriga remissinstanser ha avstått från att yttra sig i denna fråga, stundom med den uttryckliga motiveringen, att de sakna erfarenhet från detta skolstadium. De gymnasieproblem, som tillvunnit sig störst intresse, äro klass 9 g, gymnasiets linjedelning, den horisontella klyvningen och examina.

och

samhället. Hal i Uppsala säger h ä r o m :

»Det torde råda stor sannolikhet för att den grund för gymnasiet, som enhetsskolan, i den form SK föreslår, kommer att lägga, blir svagare än den hittillsvarande. Om gymnasiets bildningsmål ej skall sänkas — och SK betonar vikten av att så ej sker (s. 12) — blir då den uppgift, som kommer att vila på det nya gymnasiet, synnerligen maktpåliggande.»

I ett par seminarieyttranden uttalas oro för att gymnasiet i sin nya gestaltning icke skall kunna utgöra ett tillfredsställande underlag för utbildningen av små- och mellanskollärare. Ur dessa yttranden må följande återges. Fsk.sem. i Lund: »Kollegiet kan slutligen icke underlåta att påpeka, att den föreslagna gymnasieorganisationen icke tillgodoser de blivande lärarhögskolor-

311 20 Utlåtande

nas behov, vilka dock komma att mottaga en betydande del av gymnasieeleverna. Den föreslagna linjedelningen måste därför underkastas ytterligare utredning och det 12 :e skolåret erhålla en sådan utformning, att eleverna, som tidigast efter 11 :e skolåret kunna göra ett definitivt yrkesval, i avslutningsklassen kunna ägna sig åt de ämnen, som de förut icke studerat i önskvärd omfattning och i vilka kunskaper fordras för inträde vid högre läroanstalt.» Fsk.sem.

i

Härnösand:

»Kollegiet vill på det allvarligaste anbefalla att den kritik, som från de högre allmänna läroverken anföres mot gymnasiets utformning, beaktas. Kunskapsstandarden hos de med dimissionsexamen avgångna eleverna får inte sjunka. Brister i de dimissionerades allmänbildning kommer ofrånkomligen att inverka på de blivande mellanskollärarnas undervisning.» Fsk.sem.

f. mani.

el. i Göteborg

har

följande förslag: »För att tillförsäkra lärarhögskolorna det elevmaterial, som hittills gått till den fyraåriga linjen, bör dessa skolor kombineras med gymnasium, avsett för något äldre elever än gym-

/ / . (gymnasiet 1.

»huruvida icke en särskild gymnasielinje, lämpligen betecknad socialpedagogisk, kunde inrättas vid lärarhögskolorna. Denna linje skulle då avlösa de nuvarande fyraåriga seminarielinjerna, och ombildningen borde kunna genomföras successivt med början under de närmaste läsåren, alltså under den provisoriska omläggningen. Därigenom skulle åtskilliga fördelar vinnas. Dels skulle härigenom en naturlig bas för metodiklärarnas verksamhet vinnas, dels skulle något av de värden och den erfarenhet, som den fyraåriga linjen obestridligen representerar, kunna räddas över till den nya organisationen. I detta gymnasium borde också sådana personer lämpligen kunna vinna inträde, som först vid mera mogen ålder bestämde sig för lärarbanan.»

enhetsskolan.

Klass 9 g.1

Ett på detta sätt uppbyggt gymnasium har icke vunnit uppskattning bland flertalet remissinstanser. Kritiken mot SK:s gymnasieorganisation menar, att 9 g i första hand får karaktär av avslutningsJfr sid. 79—80 och 95—96 samt Bet. sid. 270—274. 312

Ett liknande förslag framföres av småsk.sem. i Skara och av fsk.sem. f. kv. el. i Stockholm, som anser, att det bör undersökas,

och

Klass 9 g skall enligt SK:s tanke vara på en gång avslutningsklassen i den nioåriga enhetsskolan och den gemensamma »inkörsporten till gymnasiets fem byggn a d e r : de tre sambyggda gymnasielinjerna i det allmänbildande gymnasiet och de två fristående, handelsgymnasiet och det tekniska gymnasiet» (Bet. sid. 272). Enligt SK:s mening blir gymnasiet genom tillkomsten av klass 9 g fyraårigt.

nasierna i allmänhet och med för klasslärarutbildningen lämpat ämnesval och särskild studieplan. Samtliga lärarhögskolor bör alltså kombineras med gymnasium, inte endast de s. k. fullständiga lärarhögskolorna.»

klass i enhetsskolan, att studiegången i gymnasiet blir splittrad på två eller — om horisontell klyvning genomföres — tre stadier, att de lärare som lägga grunden i klass 9 g icke ha kontakt med de fortsatta studierna på gymnasiet, och att det för vissa ämnen, särskilt namnes latinet, är värdefullt med en fyraårig obruten studiegång. I anslutning härtill uttala praktiskt taget alla, som yttrat sig i denna fråga, en önskan att klass 9 g överallt, där så kan ske, måtte förläggas till gymnasium. Där man har menat sig stå inför ett val mellan ett treårigt gymnasium och den gymnasieorganisation, som SK föreslagit, har man dock valt den sistnämn-

da. Så är fallet med Allmänna adjunktsföreningen och Läroverkslärarnas Riksförbund. De hävda emellertid uttryckligen, att 9 g om möjligt bör föras över till gymnasiet och likaså få gymnasial karaktär, helst med linjedelning: den senare organisationen betonar, att en sådan icke bör förekomma i undantagsfall utan som regel. Kollegierna vid 6 högre läroverk föredra

likaså

SK:s

gymnasiekonstruktion

med klass 9 g framför

ett renodlat tre-

årigt gymnasium. Hal i Härnösand

me-

nar, att 9 g »ger de större skolorna tillfälle att sovra och pröva elevmaterialet före det egentliga gymnasiets början och bevarar möjligheten att undantagsvis bibehålla fyraåriga linjer». Lunds privata elementarskola anför: »Även om en klass 9 g, helt skild från enhetsskolan och infogad i det 4-åriga gymnasiet, vore att föredraga, anser kollegiet, att kommissionens förslag om klassen 9 g som gemensam avslutningsklass i enhetsskolan och begynnelseklass i gymnasiet är en acceptabel kompromisslösning.» Kollegiet motsätter sig dock ning mellan 9 a och 9 g. Lektorernas

Förening

uttalar

samläsen

be-

stämd gensaga mot att SK:s gymnasieorganisation betecknas som fyraårig: »tvärtom menar LF, att SK under täckmantel av ett fyraårigt gymnasium presenterar ett mycket splittrat i huvudsak treårigt gymnasium . . . Allvarligast torde dock vara, att den föreslagna klass 9 g synes föga lämpad såsom en första årskurs i gymnasiet. Detta framgår redan därav, att SK föreslår, att kurserna i 9 g i stort sett skola samordnas med kurserna i 9 a, så att samläsning må kunna anordnas på alla håll, där elevantalet icke medger en delning. Huru detta skall kunna utformas i praktiken, när 9 g är en inledningsklass för gymnasiet och 9 a en avslutningsklass i enhetsskolan, anges dock icke i SK:s betänkande, och enligt LF:s mening erbjuder det också utomordentliga svårigheter.» Slutomdömet i det här citerade yttrandet är: »Ett stympat gymnasium byggt på en förkrympt

realskola!» Härav följer med nödvändighet en sänkning av gymnasiets bildningsmål — enligt SK:s mening (s. 12) »bör det snarare vara möjligt att höja detta». Icke heller Svenska Klassiker förbundet delar SK:s uppfattning, att gymnasiet enligt dess förslag blir fyraårigt: »En sådan uppfattning kan vara riktig beträffande orter med gymnasium, då 9 g väl närmast tankes förenad med de övriga gymnasieklasserna (jfr dock reservationen s. 271: 'där så av praktiska skäl prövas lämpligt'), men den är knappast riktig beträffande landsbygden och de gymnasielösa städerna. För dem blir 9 g otvivelaktigt en realskoleklass och gymnasiet alltså endast treårigt. Vid de flesta centralskolorna på dessa orter blir nämligen av ekonomiska hänsyn samläsning mellan 9 g och 9 a nödvändig. Nackdelarna av en sådan samundervisning kunna inte bortförklaras, såsom skolkommissionen försöker s. 274. Härtill komma lärarförhållandena: visserligen är det lärare med gymnasiekompetens som skola undervisa även dessa 9 g-elever, men lärare utan ständigt förnyad erfarenhet av det fortsatta gymnasiearbetet; och vad som är icke mindre betänkligt: lärarbyte sättes i system — en lärare skall lägga grunden i gymnasiet, en annan skall föra arbetet vidare.» I dessa invändningar mot klass 9 g instämmer hal i Hudiksvall, som citerar ett nästan likalydande yttrande av lektor E. Wikén, samt hal i Motala och hal i Uppsala. Och kollegierna vid 13 högre allmänna läroverk och 1 högre samskola finna, att — med hänsyn till utbyggandet av det statliga stipendieväsendet och upprättandet av nya gymnasier — några sociala skäl för att kvarhålla gymnasieaspiranterna i hemskolans klass 9 icke lorde kunna anföras. Bland dessa förklarar hal i Ludvika: »I första hand kan anföras, att många nya gymnasier planeras och att denna skolform alltså kommer att bli mycket lättare tillgänglig än nu. Därtill kommer, att centraliserade realskolor icke torde kunna förläggas så tätt, att landsbygdens skolproblem härigenom slutgiltigt löses. Visserligen planeras en sådan centralskola inom varje kommun, men kommunerna komma samtidigt att göras mycket utsträck313

^ tare än nu. I vårt delvis mycket glest befolkade land torde många skoldistrikt behöva göras mycket stora. Lärjungarnas hem komma icke närmare skolan, därför att man utsträcker det område, som kommunen omfattar.. . Varken ur kostnadssynpunkt eller ur hemmens synpunkt spelar det i sådana fall någon roll, om lärjungen är inackorderad på en ort med centraliserad realskola eller på en ort med gymnasium.»

Till förslaget att överföra 9 g till gymnasiet ansluta sig likaså insp. i Stockholmstraktens i.o. och fsk.sem. i Kristianstad (i så stor utsträckning som möjligt) samt småsk.sem. i Strängnäs, som bland annat pekar på att studierna i 9 g skola planläggas av lärare, som ej komma att undervisa på gymnasiet, och dessutom energiskt argumenterar för ett obrutet 4-årigt latinstudium. Ett 40-tal yttranden, därav 27 från skolor med studentexamensrätt yrka, att klass 9 g bör brytas ut ur enhetsskolans ram och organisatoriskt föras till gymnasiet. Ett 10-tal gör det med den reservationen, att 9 g bör överföras till gymnasiet »i så stor utsträckning som möjligt» eller »på orter där gymnasium förekommer». Jämte kollegier vid högre läroverk och samrealskolor ha insp. i Stockholmstraktens i.o., fsk.sem. i Kristianstad och småsk.sem. i Strängnäs ställt sig bakom detta yrkande. Det senare hänvisar bland annat till att studierna i 9 g skola planläggas av lärare, som ej komma att undervisa på gymnasiet, och argumenterar dessutom energiskt för ett obrutet fyraårigt latinstudium. I detta sammanhang kan nämnas, att hal i Södertälje »på det bestämdaste» vill förorda, »både med hänsyn till lärares och elevers bästa, att på orter, där gymnasium finnes, dessa förenas med enhetsskolan till s. k. unit, gärna omfattande även enhetsskolans lägsta klasser».

Bör gymnasiet vara f y r a å r i g t e l l e r t r e å r i g t ? Genomgående och ofta 314

med starkt eftertryck uttala sig kollegierna för en fyraårig studiegång — liksom redan SK konstaterar: »Allmänt anses också ett fyraårigt gymnasium vara att föredraga framför ett treårigt.» (Bet. sid. 271.) Särskilt understrykes ofta i remisssvaren från de högre allmänna läroverken nödvändigheten av ett fyraårigt latinstudium. SK anser sig som ovan nämnts ha planlagt ett fyraårigt gymnasium : »Genom att det fyraåriga gymnasiets första ring förlägges till enhetsskolan och alltså kan genomgås i hemorten, blir det treåriga gymnasiet överflödigt.» (Bet. sid. 271.) Men 17 högre allmänna läroverk, som yttrat sig över betänkandet, anse att SK:s gymnasieorganisation i verkligheten blir blott tvåårig. Ytterligare ett läroverk, hal å Östermalm i Stockholm, säger: »Skolkommissionens förslag innebär alltså både en förkrympt realskola och ett stympat gymnasium och som följd härav en sänkt bildningsnivå i jämförelse med den gamla skolan. Det gamla fyraåriga gymnasiet, nedtill kapat och upptill toppat, är genom dylika åtgärder åtminstone i vissa avseenden på väg att bli tvåårigt.»

Srs och kg i Varberg uttrycker saken sålunda: »Vad SK alltså i realiteten föreslår, är ett tvåårigt gymnasium med en förberedande ettårig kurs i realskolan och en ettårig avslutande preparandkurs för högskolornas behov.»

Fsk.sem. i Uppsala påpekar också, att »de klassförändringar, som uppstå vid övergången mellan klass 9 och 10 och mellan klass 11 och 12, synes komma att menligt inverka på den arbetsro, som är bästa förutsättningen för ett gott arbetsresultat. Det egentliga gymnasiet blir på detta sätt endast tvåårigt.» (Av denna anledning avstyrker seminariet den horisontella klyvningen.)

Ett skäl, som SK anför mot en fyraårig lärogång i latin, är att schemat för klass 9 g komme att upptaga två nybörjarspråk, latin och franska. Ur pedagogisk synpunkt finner kommissionen detta

icke önskvärt. Häremot invänder hal f. fl. i Hälsingborg: »Att samtidigt börja med både latin och franska torde enligt kollegiets mening icke innebära så stor olägenhet för eleverna som att samtidigt börja med två moderna språk.» Hal i Södertälje

föreslår:

»Den av kommissionen påpekade svårigheten, bestående däri att franska och latin skulle stöta samman i gymnasiets första ring, skulle för latingymnasiets del kunna lösas på det sättet, att franskan framflyttades till andra ringen. Flera skäl tala även för att franskan bör läsas efter latinet.» Även srs och kg i Trelleborg

bidrar till

diskussionen om latin och franska i klass 9g: »Klass 9 g, gymnasiets 'första ring', bör vara odifferentierad, men på dess timplan bör upptagas en för alla lärjungar, oavsett deras senare linjeval, obligatorisk grundkurs i latin . . . Under inga förhållanden bör införandet av latin i 9 g medföra, att franskan utgår; olägenheterna av att samtidigt påbörja studiet av latin och franska torde ej vara stora, så mycket mindre som latinet utgör ett stödämne för franskstudiet.» Svenska

Klassikerförbundet

yttrar om

latinstudiets l ä n g d : »Skolkommissionen konstaterar att för latinet en fyraårig studiegång anses lämpligast men föreslår trots detta som huvudform en treårig latinkurs och endast som undantagsform vid gymnasier med god tillströmning till latinlinjen en fyraårig latinkurs. Om på antytt sätt en verkligt fyraårig gymnasiegång skapas, vore det möjligt att undgå den allvarliga försämring av latinstudiet, som den föreslagna inskränkningen till tre år innebär. Latinet bör då inträda med det första gymnasieåret och franskan — i varje fall på latinlinjen, där den kommer att ha stöd i latinet — först med det andra gymnasieåret (tillfälle att frivilligt läsa franska under det första gymnasieåret bör dock finnas med tanke pä dem som kanske icke äro alldeles säkra på att de ämna fortsätta sina gymnasiestudier). Om emellertid den av Skolkommissionen föreslagna anordningen med 9 g även vid landsbygdens och de gymnasielösa städernas centralskolor och därmed också treårig latinkurs kommer att införas som huvudform, bör, där

tillströmningen av landsbygdselever är obefintlig och eljest där tillströmningen till latinlinjen medger inrättande av parallellavdelning, fyraårig latinkurs inrättas.» Endast ett högre allmänt läroverk, en högre flickskola och två högre goss- och samskolor anse, att vid sidan av fyraårigt gymnasium även i fortsättningen bör finnas ett treårigt gymnasium »särskilt med hänsyn till landsbygdens barn» (hal i Kalmar) och för »lärjungar, som undervisats i klass 9 g» vid enhetsskola (Göteborgs gymnasium f. fl. och Göteborgs ensk. gym. för blivande präster). Av gymnasiets problem intressera sig kollegierna vid realskolorna och mellanskolorna helt naturligt mest för klass 9 g. Ett 40-tal rektorer eller kollegier har yttrat sig om denna klass. Endast 8 av dem anse, att klass 9 g bör anordnas enligt SK:s förslag. Srs i Arboga

vill

»kraftigt understryka önskvärdheten av att — hur än gymnasiet kommer att organiseras — en sådan klass som 9 g kommer att obligatoriskt ingå i varje större skola. Däri ligger nämligen en garanti för att eliten av eleverna får en specialklass, i vilken den under sista året av sin skolgång kan få utbildning intensifierad utan att nedtyngas av mindre studielämpade elever.» SK har för de minsta skolornas del förordat samläsning

mellan klasserna 9 a

och 9 g. Ett 10-tal yttranden avråder bestämt en sådan anordning, vilken enligt srs och kg i Trelleborg

»skulle i hög grad

skada båda kategoriernas intressen». Hal f. g. å Norrmalm

i Stockholm

ytt-

rar sålunda: »Alldeles orimlig synes oss en samläsning mellan 9 g och 9 a, om enligt skolkommissionens förslag en horisontell klyvning av gymnasiet genomföres; i så fall skulle hela allmänna och svenska historien jämte en utvidgad kurs i samhällskunskap genomgås på 2 år. Detta måste medföra en forcering, som vid sidan av dess övriga hygieniska och pedagogiska olägenheter torde omöjliggöra de friare arbetsformer med föredrag, diskussioner o. s. v., som skol315

kommissionen förordar. Samma olägenheter göra sig, ehuru ej så starkt, gällande för en del av ämnet modersmålet, nämligen litteraturstudiet. Även i andra ämnen, såsom kristendom, tyska och matematik, försvåras en rationell planläggning av arbetet på gymnasiet av den föreslagna samläsningen med 9 a.»

Hal f. fl. å Södermalm i Stockholm gör en jämförelse med försök till samläsning i matematik mellan R I och L I, vilka icke gett goda erfarenheter, och drar därav slutsatsen:

2. Intagning

»För att få fortsätta studierna i ett ämne fordras endast, att det har lästs i föregående klasser. På det sättet kan en aldrig så svag elev med 'ambitiösa' föräldrar inte hindras att komma upp även i klass 9 g, som är på samma gång enhetsskolans avslutningsklass och gymnasiets första klass.»

uttalar:

»Om icke målsmannaambitionerna avsevärt förändras, vilket man har svårt att tro, eftersom efterfrågan på teoretiskt utbildade alltjämt ökar, blir det ofrånkomligt att utarbeta bestämmelser för en spärr mellan 8 och 9 g i form av betyg, testning, inträdesprov eller annat. Även denna sak synes oss tala för att det är mera rationellt att bryta ut 9 g ur enhetsskolan och tillskapa ett rent fyraårigt gymnasium.»

Hal f. g. å Södermalm

i Stockholm

vill

»ifrågasätta, om man ej borde kräva någon form av enhetliga skriftliga prov för intagning i klass 10»,

och Saltsjöbadens

samskola

»vill understryka kravet på kvalificerade betyg för övergång till klass 10».

Till frågekomplexet omkring klass 9 g föres också den »fria klassen», ett uppslag som SK finner värt att prövas. 5 högre allmänna läroverk och 2 högre 1

316 Sveriges yngre läroverkslärares förening, som också vill ha klass 9 g i största möjliga utsträckning förlagd till gymnasium, pekar på att förhållandena kunna nödvändiggöra en samläsning mellan 9 g och 9 a men anser, att i så fall lämpliga förstärkningsanordningar böra vidtagas till hjälp för de elever, som ämna fortsätta sina studier på gymnasium.

av lärjungar

Frågan om intagning i klass 9 g diskuteras endast i ett 10-tal remissvar. Hal i Lidingö säger:

Hal i Örnsköldsvik

»Man kan därför förutsätta, att samläsning mellan 9 a och 9 g måste medföra en försämring av studieresultatet över huvud.»

Jfr sid. 79—80 och Bet. sid. 274—281.

i

gymnasiet.

samskolor uttala sig positivt för uppslaget. Men hal i Växjö avstyrker bestämt projektet om den »fria klassen», vilket enligt kollegiets mening måste leda till »en ytterligare försämring av urvalsmöjligheterna» på så sätt, att i många fall »mindre studiebegåvade elever genom 'gratis privatlektioner' komme in på gymnasiet 'bakvägen'». Bland de positivt inställda yttrar hal i Hässleholm: »För att underlätta övergången från klass 9 a eller 9y till klass 10 vill kollegiet understödja förslaget om möjlighet för ett gymnasium att inrätta den fria klassen. Då i förslaget ingenting namnes om det år, som en elev tillbringar i denna klass, skall inräknas i den ordinarie studiegången eller innebära en förlängning med ett år, önskar kollegiet framhålla, att det anser en genväg blott i undantagsfall vara möjlig och att en förlängning att studiegången bör anses som det normala.»

För hal f. fl. å Södermalm i Stockholm synes den »fria klassen» intaga t. o. m. en nyckelposition inom frågekomplexet kring klass 9 g: I den »fria klassen» kunna de elever, som befinnas behöva bättra på sina kunskaper, göra detta, varför systemet med 9 g även vid mindre centralskolor kan tänkas bli funktionsdugligt.

/ / / . Gymnasiets SK :s förslag till linjedelning har mottagits med allmänt bifall. Särskilt knyter sig intresset till den föreslagna allmänna linjen, som av bland annat Allmänna adjunktsföreningen anses överlägsen den av SU föreslagna språklinjen. Om gymnasiets linjedelning yttrar hal i Hässleholm följande: »Med förslaget att upphäva den differentiering, som nu inträder i de två högsta ringarna och att i stället till latin- och reallinjen foga en tredje allmän linje uppfylles ett länge närt önskemål. Kollegiet föreslår, att den snarast möjligt kommer till stånd.» Samma åsikt uttalas av hal f. fl. å Södermalm i Stockholm, som även gör följande påpekande: »Dessutom skulle en sådan linje genom att absorbera lärjungar utan speciellt intresse för latin eller matematik kunna bereda såväl latinlinjen som reallinjen bättre arbetsförhållanden. Inrättandet av en sådan linje måste alltså innebära en vinst för vårt gymnasium. En jämförelse mellan Skolutredningens respektive SK:s förslag till tredje linje synes oss utfalla till det senares förmån, enär den av SK föreslagna linjen i högre grad än den av Skolutredningen föreslagna torde respektera latinlinjens rätt.» Rektor vid hal f. fl. i Örebro tillfogar ytterligare en synpunkt: »Därtill kommer, att i många fall den tid gymnasieungdomen måste offra på latinet och matematiken blir av ringa praktiskt värde vid valet av levnadsbana. En undersökning av avgångsmatrikeln vid detta läroverk visar, att av 90 studenter på reallinjen valde endast 4 en fortsatt studieväg, för vilka reallinjens matematikkurs var en förutsättning, och knappast ett tiotal en bana, där matematik kanske var önskvärd men där man väl kunnat reda sig med en betydligt mindre kurs i ämnet. Av 265 studenter på latinlinjen har 39 vid sina fortsatta studier haft direkt behov av latinbetyg i studentexamen. Materialet är ju alltför begränsat för att ge någon större tyngd åt bevisföringen men dock ganska talande. Man måste ju beklaga, att den stora grupp av studenter, som icke haft 1

Jfr sid. 76—78 och Bet. sid. 281—292.

linjedelning.1 någon direkt nytta av att studera latin eller matematik icke har haft möjlighet att ägna sig åt mera personlighetsdanande och allmänorienterande ämnen i stället för att underkasta sig den ensidigt formellt intellektuella träning, som latinet och matematiken erbjuder. Påfallande är, att reallinjen även vid flickläroverken numera är mera lockande än latinlinjen, vilken senare lämnar färre möjligheter vid val av levnadsbana. Å andra sidan har flickorna i regel icke stora förutsättningar för abstrakt matematik utan måste lägga ner orimligt mycket arbete på ämnet för att nå även blygsamma resultat.» Hal i Kristinehamn är övertygat om nödvändigheten av en tredje gymnasielinje men fortsätter: »Svårigheten att vid mindre gymnasier rekrytera alla tre linjerna talar enligt kollegiets mening för att möjligheten undersökes, om icke en avgrening från latinlinjen skulle kunna göra samma tjänst som en tredje huvudlinje av allmän eller social karaktär.» Erfarenheterna av det nuvarande differentierade gymnasiet synas vara genomgående dåliga, och tendensen i kollegiernas remissvar är klart för en återgång till fasta gymnasielinjer. Just i fråga om gymnasiets linjedelning väcker skolkommissionens gymnasieförslag den bästa anklangen hos kollegierna. Av 66 högre allmänna läroverk uttala sig 35 för tre fasta linjer och 25 för SK :s tre föreslagna linjer: latinlinjen, reallinjen och allmänna linjen; av de sistnämnda 25 ha dock 20 redan förut uttalat sig för tre fasta linjer. 2 högre allmänna läroverk ge sin anslutning till skolutredningens språklinje i stället för SK:s allmänna linje, 3 högre allmänna läroverk, 1 samrealskola och 1 högre samskola hävda i mer eller mindre bestämda ordalag, att en tredje linje icke är nödvändig. Hur böra dessa tre fasta gymnasielinjer närmare utformas? framföra

Åtskilliga kollegier

sina önskemål och sin kritik, 317

varvid de ganska allmänt efterlysa bestämda kurs- och timplaner. Svenska Klassikerförbundet yttrar om l a t i n l i n j e n s konstruktion följande: »Latinlinjen bör liksom övriga linjer planläggas så att den blir en god grundval för största möjliga antal levnadsbanor. Det synes då vara ett ofrånkomligt krav att dess elever erhålla möjlighet att medtaga matematik. Särskilt för de studieriktningar, för vilka latinlinjen avses ge förutbildning jämte den allmänna linjen, äro kunskaper i detta ämne viktiga. De svårigheter härvidlag, inför vilka skolkommissionen ryggar tillbaka, synas ingalunda oöverstigliga. Undervisning i matematik bör under de båda sista åren kunna ordnas parallellt med undervisningen i grekiska. Den nuvarande luckan i matematiken ( L I P ) bör därvid undvikas. Vid den definitiva fördelningen av latinets timmar bör tillses, att det högsta timtalet ej förlägges till det första eller sista året. Beträffande grekiskan är det nödvändigt att nuvarande standard genom tillräckligt timtal klart upprätthålles, icke blott, som skolkommissionen uttalar s. 323, 'någorlunda upprätthållas'. Det bör vidare tillses, att valet av grekiska ej i någon av de båda klasserna går ut över hela timtalet i något av de tre moderna språken.» Hal f. g. i Malmö anser den nuvarande latinlinjen lida av »den svagheten, att de naturvetenskapliga disciplinerna där äro illa tillgodosedda. Detta förhållande utgör en väsentlig orsak till latinlinjens tillbakagång. Men med SK:s förslag skulle latinlinjens ställning ytterligare försämras, då varje möjlighet för en latinare att läsa matematik, fysik och kemi bortfaller. Det finns säkerligen många blivande medicinare, farmaceuter och andra, som äro beredda att underkasta sig nödiga kompletteringar, om de blott ha någon matematikgrund att bygga på. Den lucka, som nu finns i andra ringen, bör fyllas ut med några timmar, och under de två sista skolåren bör matematikundervisningen kunna ordnas parallellt med undervisningen i grekiskan. Då latinlinjen som ingen annan linje tar fasta på samtliga språk i gymnasiet, kunde det övervägas, om ej beteckningen 'språklinje' vore en enklare och rättvisare benämning därest en tredelad gymnasieorganisation genomföres.» 318

Till önskan att eleverna på latinlinjen böra beredas möjlighet att välja till matematik ansluta sig ytterligare 5 högre allmänna läroverk, 1 samrealskola och 2 högre samskolor. Sveriges yngre läroverkslärares förening önskar starkare inslag av naturvetenskapliga ämnen över huvud taget. Katedralskolan i Lund, som talat för tillval av matematik på latinlinjen och därvid hänvisat till uttalanden av ämneskonferenserna i matematik och klassiska språk, föreslår vidare, att orienterande kurser i naturvetenskapliga ämnen införas på latinlinjen. R e a l l i n j e n bör delas upp på en matematisk och biologisk gren från och med klass 11 — för en sådan anordning uttala sig 11 högre allmänna läroverk, 1 samrealskola (från och med sista året: ytterligare 1 samrealskola jämte Sveriges yngre läroverkslärares förening) och 1 högre samskola liksom Lektorernas Förening och Läroverkslärarnas Riksförbund. Sålunda föreslår hal f. fl. å Södermalm i Stockholm: »Vad reallinjen beträffar, kan det vara lämpligt att försöksvis uppdela denna på tvenne linjer: en matematisk-naturvetenskaplig och en biologisk-naturvetenskaplig. Den första torde tillgodose vissa naturvetare och ingenjörer, den sistnämnda blivande agronomer, jägmästare och läkare. Linjeklyvningen skulle genomföras i de tvenne högsta gymnasieklasserna och vara så beskaffad, att alla ämnen utom matematik och biologi lästes gemensamt.» Katedralskolan i Lund och Lunds privata elementarskola föreslå, att en kurs i terminologiskt latin införes på reallinjen. Hal i Motala ställer sig förstående till SK:s tanke på »en allmänbildande språkkurs sista året på reallinjen och allmänna linjen. Latinets och grekiskans roll för lånorden bleve naturligtvis det huvudsakliga i den». (Bet. sid. 319 f.) I samma riktning uttalar sig också Svenska Klassikerförbundet.

Remissvaren visa ett påtagligt positivt intresse för den a l l m ä n n a linjen. Fsk.sem. i Kristianstad finner den så värdefull, att den bör inrättas snarast möjligt. Denna åsikt uttalas även av ett par andra skolor. Från skilda håll understrykes nödvändigheten av att denna linje ej blir lättare än de båda andra. Hal i Bromma i Stockholm uttalar sig för denna linje och fortsätter : »Kollegiet vill endast framhålla nödvändigheten av att denna allmänna linje utformas sä, att den blir kvalitativt jämförbar med real- och latinlinjerna och icke får karaktären av en uppsamlingslinje för de mindre studieintresserade eller studiebegåvade gymnasisterna.» Småsk.sem. i Växjö och fsk.sem. i Växjö äro inne på samma tankegång. Det senare skriver: »Man kan givetvis hysa farhågor för att rekryteringen till den allmänna linjen skulle bli lidande på att mera utpräglade teoretiska begåvningar komme att söka sig till endera av de båda övriga linjerna. Härigenom skulle lärarhögskolornas rekrytering komma att försvagas. Emellertid är en orientering mot samhälls- och sociala frågor hos den studerande ungdomen vanlig i vår tid, och risken för att begåvningsstandarden hos lärarhögskolans studenter genom den föreslagna linjeuppdelningen skulle kunna sänkas är icke stor.»

linje icke skall visa sig lika tilldragande ur »beredskapssynpunkt» som latin- eller reallinjerna, då dessa båda senare enligt SK öppna vägar till ett större antal levnadsbanor. Hal i Vänersborg har emellertid en motsatt syn på den allmänna linjen: »Kollegiet vill dock ifrågasätta, om verkligt behov av den s. k. allmänna linjen föreligger. Om denna linje skall komma till stånd, synes den vara mera lämpad för horisontell klyvning. Dit skulle elever å de båda andra linjerna kunna övergå, vilka i klasserna 10 eller 11 visa sig mindre lämpade för fortsatta studier. Från klass 10 torde en övergång till allmänna linjens klass 11 ej behöva vålla större svårigheter, likaså bör en kvarsittare i klass 11 å latin- eller reallinjen relativt lätt kunna gå över till allmänna linjens klass 11, där den för fortsatta studier mindre lämpade så kan nå en avgångsexamen, vad den skall ha för namn. De elever i allmänna linjen, som fortsätta i klass 12, kunna sedan utbilda sig vidare i enlighet med kommissionens förslag. På så sätt kan man utan större risker i denna nya linje vinna erfarenheter om värdet av en sådan studiegång, som Kommissionen föreslår för alla linjer.» Frågan, om allmänna linjens gymnasister böra läsa latin, diskuteras i åtskilliga remissvar. Svenska Klassikerförbundet denna fråga:

yttrar

i

»En förutsättning för att linjen skall locka blivande klasslärare är, att den inte begränsar deras möjligheter att bedriva akademiska studier till alltför få av realskolans ämnen.»

»Den i rektor Nordhults förslag till den allmänna linjen upptagna latinkursen i klass 10 vill förbundet för sin del avstyrka. Erfarenheterna (vid ett par treåriga privatgymnasiers nyspråkliga linje) av värdet av ett års latinkurs vid gymnasiets början av s a m m a karaktär som den första årskursen på latinlinjen tala knappast för att en sådan bör belasta linjens timplan. Göres latinkursen i klass 10 på den allmänna linjen å andra sidan olik den första årskursen latin på latinlinjen, bortfaller fördelen av att valet mellan latinlinjen och den allmänna linjen kan uppskjutas ett år. Slopas latinkursen däremot helt, kan den allmänna linjens karaktär göras mer enhetlig.»

Svenska Klassiker förbundet finner SK:s konstruktion av den tredje linjen lämpligare än den SU föreslagit, men hyser farhågor för att denna allmänna

M o t latinstudium på den allmänna linjen uttala sig 5 högre allmänna läroverk, men f ö r detta latinstudium 1 högre allmänt läroverk och 1 högre gosskola.

Ett liknande intresse framträder i yttranden från ett par lärarorganisationer. Sveriges folkskollär arförbund vill ha den allmänna linjen jämställd med de båda andra, för att den icke skall bli blott »en speciallinje för blivande klasslärare», och Sveriges folkskollärarinneförbund framhåller:

Sålunda yttrar hal i

Jönköping:

»Att latinet i det Nordhultska förslaget fått plats på den allmänna linjen, är en fördel, bland annat med hänsyn till att de blivande historielärarna, vilka ju böra välja den linje, som domineras av samhällsläran, behöva latin för sina fortsatta studier.»

För latinstudium på allmänna linjen argumenterar Beskowska skolan i Stockholm mycket energiskt och hänvisar till latinets betydelse för studierna i språk, för blivande jurister, apotekare och läkare. Med tanke på de sistnämnda säger kollegiet bland annat, att reallinjen torde bjuda »blivande medicinare en matematikkurs tilltagen i överkant, samtidigt som de undanrycks en vidare social orientering, som för en läkare torde vara nödvändig. Med en lämplig utformning av den allmänna linjens naturvetenskapliga kursmoment och studium av latin torde denna linje alldeles särskilt passa blivande läkare.»

Kollegiet föreslår fördenskull, att på den allmänna linjen utöver SK:s förslag införes studium av a) latin i klasserna 10 och 11, b) biologi i klass 10 och c)

IV. Gymnasiets

»Över huvud måste man kraftigt understryka nödvändigheten av att särskilt på gymnasiet hålla hårt på höga bildningskrav. Man får icke uppoffra de studiebegåvade lärjungarna för det stora antalet mindre studiebegåvade. SK synes ha glömt de förra. Den föreslagna reformen löser ej elitens problem och har alltså ej beaktat kulturens. Den tappar bort behovet av teoretiskt skolad arbetskraft och trycker alltför ensidigt på den sociala sidan av utbildningen med förbiseende av studieresultaten.»

horisontella

Bör gymnasiet klyvas horisontellt med en särskild avgångsetapp efter klass 11? Eller bör man föredraga rektor Axel Nordhults förslag om ett gymnasium utan differentiering inom linjerna (utom beträffande ämnet grekiska) och med för varje ring sjunkande antal ämnen? 13 yttranden (därav 6 från högre allmänna läroverk och högre goss- och samskolor), tillstyrka förslaget om horisontell klyvning på latin-, real- och allmänna linjerna, medan 57 yttranden (därav 33 från högre allmänna läroverk och högre goss- och samskolor), bestämt avstyrka horisontell klyvning. 1

kemi i klass 11. Även framlägger kollegiet ett förslag till timplan. Sveriges yngre läroverkslärares förening föreslår i stället för en latinkurs i klass 10 »en kortare latinkurs . . . som skulle ta sikte på latinets praktiska användning»; den bör med fördel kunna förläggas till ett senare stadium. Samma förening pläderar också för en bättre ställning för historia, som betecknas som den allmänna linjens karaktärsämne, och för matematik. I anslutning till sin önskan att den allmänna linjen icke måtte bliva kvalitativt sämre än de båda andra, framför Lektorernas Förening några allmänna synpunkter på hela gymnasiefrågan:

Jfr sid. 80—88 och Bet. sid. 292—312.

klyvning.1

Att SK:s förslag om horisontell klyvning bör p r ö v a s tillstyrkes av 2 högre allmänna läroverk och 1 högre flickskola. 2 samrealskolor föreslå, att de bägge alternativa förslagen prövas. Det behövs en examensfri avgång från gymnasiets tredje ring eller klass 11 — den meningen uttalas av 4 högre allmänna läroverk och 1 högre samskola. Horisontell klyvning blott på den allmänna linjen enligt ett av lektor Erik Hörnström framfört förslag förordas eller bör prövas — så anse kollegierna vid 8 högre allmänna läroverk. För Nordhults förslag uttala sig 44

skolor (därav 29 högre allmänna läroverk och högre goss- och samskolor). Bland lärarorganisationerna avstyrkes förslaget om horisontell klyvning av Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, Lektorernas Förening och Sveriges småskollärarinneförening. Sveriges folkskollärar förbund finner båda förslagen lika antagbara, under förutsättning att genomgång av klass 12 göres till villkor för inträde i lärarhögskola, och Allmänna adjunktsföreningen och Läroverkslärarnas Riksförbund finna det svårt att ta ställning till frågan, innan förslag till kursplaner föreligga, och förorda ytterligare utredning av gymnasiefrågan, en önskan som även Lektorernas Förening ansluter sig till. Läroverkslärarnas Riksförbund ser helst, att man kunde pröva de båda gymnasietyperna sida vid sida någon tid — bägge förslagen anses nämligen ha »stora förtjänster och påtagliga svagheter» om man tror, att det blir svårt att låta dem arbeta sida vid sida med hänsyn till den väsentliga olikheten dem emellan. Katedralskolan i Lund »ansluter sig till tanken på horisontal klyvning av gymnasiet på av SK anförda grunder». Det heter vidare:

Hal i Ludvika kan tillstyrka den horisontella klyvningen, men »endast under den förutsättningen, att en effektiv spärr insattes efter genomgången av klass 11 och att klasserna 9—11 bilda en obruten, i gymnasieorganisationen inordnad studiegång».

Mest positivt för horisontell klyvning uttalar sig rektor vid högre reallärov. å Norrmalm i Stockholm: »I valet mellan den av kommissionen föreslagna gymnasieorganisationen med horisontell klyvning och det av rektor Nordhult framförda förslaget måste jag dock föredraga kommissionens förslag. Väsentligt för dettas värde synes mig emellertid vara att studentexamen efter klass 11 för en mera betydande del av gymnasisterna verkligen blir en avgångsexamen. 1 denna riktning skulle verka om klass 12 ännu mera än kommissionen föreslagit inriktas på förberedande fackstudier, göres till ett fyllnadsprövningsår, som ej avslutas med någon dimissionsexamen — vilken med sitt namn lockar eleverna till klass 12 — utan endast med tentamina inför censorer. Det vore kanske uppnåeligt att klass 12 togs i anspråk endast av dem, som verkligen avse att fortsätta vid någon av universitetets fakulteter eller vid högskolor. En annan fördel skulle också kunna följa med ett ordnat fyllnadsprövningsår. Om anmälan till dessa fortbildningsanstalter gjorts redan vid slutet av klass 11 skulle vid början av klass 12 kunna till de studerande lämnas en marknadsöversikt, som möjliggjorde ett förnyat övervägande av yrkesvalet.»

»Men kollegiet vill samtidigt framhålla, att förutsättningen härför är, att klass 12 förbehålles väl vitsordade elever, samt att frågan är ytterst svårbedömd, i all synnerhet innan utarbetade kursplaner föreligga och genomförd försöksverksamhet eventuellt visat framkomligheten av denna anordning. Från många håll inom kollegiet har starkt betonats de betänkligheter, som ett gymnasium med horisontell klyvning inger ur bildningsämnenas synpunkt.»

SK:s förslag om gymnasiets horisontella klyvning kritiseras ofta skarpt och energiskt i remissvaren. De vanligast framförda argumenten är dels att sannolikt endast ett mycket litet fåtal skulle avsluta sina studier redan i klass 11, dels att en horisontell klyvning skulle allvarligt skada studiegången i särskilt bildningsämnena.

Även Sveriges yngre läroverkslärares förening, som avstyrker förslaget om horisontell klyvning, anser att en sträng gallring av eleverna bör ske vid inträdet till klass 12 om denna klyvning blir verklighet.

»Vad först den s. k. horisontella klyvningen gäller anser kollegiet det föga troligt, att ungdomen rättar sig efter beräkningarna om vilka kategorier, som bör eller kommer att avgå efter klass 11 och således icke befolka dimissionsklassen. Tvärtom är det ytterst sannolikt,

Hal i Hudiksvall

yttrar:

att de efter klass 11 avgångna kommer att anses som 'epastudenter'. Det är principiellt en betänklig sak med två sä nära liggande avgångsetapper. Kollegiet misstänker, att klass 12 kommer att frekventeras i betydligt större utsträckning än kommissionen tänkt sig. Det blir dåligt med det kvalitativa urvalet, och hur under sådana förhållanden det skall kunna bli fördjupade studier, är icke lätt att säga. Skall dimissionsklassen efter en gymnasiestudiegång, som splittrats genom anordningarna med 9 g och avgångsetappen efter klass 11, vara beredd att möta censorer med icke nedprutade krav, lär det tolfte året, i motsats till vad kommissionen avsett, bli ett pluggar. Särskilt betänkligt anser kollegiet det vara, att under det år, som är avsett att vara ett mognadsår, mognadsämnena spelar mycket underordnad roll.» I ett 30-tal remissvar uttryckas samma farhågor, att endast alltför få gymnasister frivilligt komma att avgå från klass 11. Fsk.sem. i Luleå tror, att det i praktiken kommer att bli fråga om en 12-årig skolgång. Även Malmö stads fsk.styr. motsätter sig förslaget om horisontell klyvning med motiveringen, att de flesta elever skulle välja att gå även i klass 12, då det för det allmänna medvetandet skulle te sig, »som om gymnasierna producerade dels prima och dels sekunda studenter». Genomgången av klass 12 skulle kunna bli en ny sorts »kompletteringselände». De kompletteringar, som behövas för inträde i högre utbildningsanstalter, böra dessa själva ordna genom propedeutiska kurser, menar folkskolestyrelsen. I åtskilliga remissvar kritiseras horisontell klyvning, därför att, som hal i Linköping uttrycker sig, »av de ämnen, som anses kräva djupaste mognad, endast ett synes kunna medtagas i klass 12.»

åtföljande ombyte av bostadsort, hemmiljö och lärare. Bortsett härifrån genomgås 10:e klassen i relativ ro. Klass 11 blir fylld av examensjäkt trots frånvaron av examen. I klass 12 tilllämpas helt andra arbetsmetoder än i föregående klasser, och samtidigt som eleven vänjer sig vid dessa, avlägger man dimissionsexamen. Det hela blir så pass oroligt, att man måste begagna den möjlighet till lugnare gymnasietid, som avståndet från den horisontella klyvningen innebär. Alltså vill kollegiet bestämt avstyrka den horisontella klyvningen.» Ungefär samma synpunkter framföras av bland annat hal f. g. å Norrmalm i Stockholm. En från flera håll framförd åsikt är, att en horisontell klyvning är skadlig särskilt för bildningsämnena. Hal i Jönköping uttrycker saken sålunda: »Försvagningen av bildningsämnena är betänklig, eftersom universiteten ofta och med skärpa framhållit vikten av en bred allmänbildning hos studenterna.» Samma synpunkt framföres av Flickoch Samskolelärarnas Riksförbund. Hal i Strängnäs skriver: »Vidare måste genom klyvningen kurserna avrundas inför avgången från klass 11 även för de elever, som fortsätter till klass 12, något som måste få en ofördelaktig inverkan på deras studiegång. Sådana ämnen som kristendomskunskap, modersmålet, historia med samhällslära och filosofi, vilka eleverna först i klass 12 genom sin större mognad äger förutsättning att fördjupa sig i, kommer att få en försämrad ställning, eftersom abiturienterna måste be? stämma tillvalet med tanke på den åsyftade levnadsbanan. Visserligen skulle det åligga dem att tillvälja ett bildningsämne, men då detta ej kommer att vara underkastat examenskontroll, torde det komma att bli synnerligen vanskligt att hålla fordringarna i detta ämne tillräckligt höga.»

tecknar detta fram-

»För alla historiskt orienterade läroämnen innebor den horisontella klyvningen något av en katastrof, anser hal å Östermalm i Stockholm.

»Gymnasistens liv kommer då i många fall att förlöpa på följande sätt: Klass 9 g genomgås i hemortens enhetsskola och får ett slags halvgymnasial karaktär. Därefter sker förflyttning till annan skola med ty

Hal f. g. i Malmö påpekar, att förslaget om att vid horisontell klyvning av gymnasiet ett bildningsämne skall vara obligatoriskt i klass 12, icke kan

Hal i Karlskrona tidsperspektiv :

»utgöra någon fullgod ersättning för vad som förloras. Om eleverna i denna klass få välja endast ett bildningsämne bland det flertal, som Skolkommissionen tänkt sig, måste följden därav bli, att blott en liten minoritet kommer att studera historia och samhällskunskap under det mognaste året. Det är också utan tvivel fördelaktigt, att den kronologiskt fortlöpande historiekursen fördelas på 4 läsår.» På seminariehåll ha uttalats farhågor för att ett gymnasium med horisontell klyvning icke skall kunna ge den erforderliga grundvalen för en följande lärarutbildning. Fsk.sem. f. kv. el. i Stockholm anför h ä r o m : »På grund av ämnesbegränsningen komma flera för mellanskölläraren viktiga ämnen att saknas i gymnasiets högsta klass. Särskilt synes det kollegiet betänkligt, att modersmålet icke är obligatoriskt i denna klass. Då nu egentliga ämnesstudier icke skola förekomma under lärarutbildningen, måste de blivande klasslärarna komma att få en betydligt svagare kunskapsgrund att bygga på, än vad nu är fallet. Erfarenheten visar emellertid enligt kollegiets bestämda mening, att de kunskaper, som studenterna inhämta i det nuvarande gymnasiet, icke tåla någon reducering, om en tillfredsställande lärarutbildning skall kunna byggas på dem. Den horisontella klyvningen av gymnasiet, vilken även enligt SK:s uppfattning medför en försvagning av studentutbildningen, skulle också för lärarutbildningen medföra en icke oväsentlig försämring.» Av förslagen till gymnasieorganisation väcker Nordhults förslag mest intresse hos kollegierna. Det är emellertid icke fråga om ett helhjärtat accepterande av det, utan vanligen uttalar man sig »i princip» för Nordhults förslag, eller »i huvudsaklig överensstämmelse med» det. Det torde vara riktigt, att säga, att det finns en rätt allmän önskan att lägga Nordhults förslag till grund för en kommande gymnasieform, men först sedan det på olika punkter justerats i enlighet med en del framförda önskemål. Hal i Karlstad

yttrar:

»Vad beträffar gymnasiets konstruktion för övrigt, ger kollegiet företräde åt systemet med fasta linjer i huvudsaklig överensstämmelse

med rektor Nordhults förslag, dock med möjlighet till differentiering mellan matematikoch biologistuderande i realgymnasiets översta ringar. Ingenting hindrar, att försök med friare och för eleverna mera självständigt studiesätt genomföras under de två sista gymnasieåren.» Hal i Jönköping förslag

anser, att Nordhults

»ger en god allmänbildning, samtidigt sora det tillgodoser kravet på specialisering. — — — Den allvarligaste bristen är den försvagning av språkkunskaperna som följer a1 att studietiden i tyska och engelska avkortas med ett år. Man kunde tänka sig, att två timmar franska i högsta klassen utbyttes mot två timmar engelska, alternativt tyska.» Hal f. g. å Norrmalm

i Stockholm

an-

för: »Att även det Nordhultska förslaget, om det lägges till grund för gymnasiets organisation, tarvar omarbetning, framgår bland annat av följande svagheter i detsamma: 1. den egendomliga anordningen med grekiskan, vars veckotimmar tas från tre olika ämnen, 2. den meningslösa latinkursen i klass 10 på allmänna linjen, 3. att endast ett språk föres upp till studentexamen, 4. att icke mindre än 4 ämnen läses endast ett år efter 9 g på vissa linjer.» H. reallvk. å Norrmalm i Stockholm föredrar »en organisation som i huvudsak ansluter sig till det av rektor Nordhult utarbetade förslaget med fasta linjer och fortsätter: »En betydande brist i reallinjens utformning är det förhållandet, att kurserna i matematik och biologi är desamma för alla elever. Kollegiet föreslår fördenskull att de båda högsta klasserna uppdelas i en matematiskt och en biologiskt betonad gren. — I flera fall avbrytes studiet av ett läroämne för att efter ett eller två års uppehåll återupptagas. Erfarenheten har till fullo visat olägenheterna av sådana avbrott i studiegången. Kollegiet vill därför framhålla önskvärdheten av att kontinuiteten i studiet av ett läroämne inte brytes. Därjämte uttalar kollegiet sitt beklagande av att tyska och engelska samt, på reallinjen, kemi inte läses i högsta klassen.»

Hal i Södertälje

yttrar:

»En nackdel hos det nordhultska förslaget är, att språken i sista ringen nedskurits till endast franska. Särskilt för blivande lärare i engelska och tyska är ett års avkoppling från dessa språk ytterst olämplig. Kollegiet vill alltså sammanfattande förorda, att latinstudiet börjar i L I4, att filosofien, obligatorisk, väsentligt utökas, att modersmålet i hela gymnasiet och särskilt i sista ringen får ett icke alltför lågt timantal, att åtminstone två levande språk föras fram till studentexamen och dimissionsexamen, helst franska och engelska.» I diskussionen om en horisontell klyvning av gymnasiet eller fasta linjer enligt Nordhults förslag har, som ovan nämnts, av lektor Erik Hörnström i hal i Uppsala införts ett förslag till en kompromisslösning. Det återfinnes som bilaga till denna sammanfattning. Bland de 9 skolor, som uttalat starka sympatier

V. Utformningen

för detta förslag, märkes hal i som bland annat yttrar:

Strängnäs,

»Hörnström utgår från, att en icke obetydlig del av gymnasiets elever väljer yrken, för vilka högskolestudier är obehövliga. Den linje, som lämpar sig bäst för denna kategori är knappast latin- eller reallinjen utan den kortare allmänna linjen. De förra borde därför enbart vara fyraåriga, under det att den allmänna linjen skulle vara kluven. Till denna kunde då de elever, som varken äger behov av eller förutsättningar för högre teoretiska studier men som därför icke behöver vara obegåvade, hänvisas. Man skulle därigenom också kunna vinna, att det bakslag, som lätt skulle kunna följa på ett så djärvt experiment som en horisontell klyvning av alla tre linjerna, skulle kunna undvikas. En partiell klyvning skulle, om den visade sig vara olämplig, lätt kunna modifieras i enlighet med vunna erfarenheter.» Rektor

vid fsk.sem.

i Luleå

föreslår:

»Skolkommissionens förslag bör utprövas inom den nya allmänna linjen, Nordhults inom latin- och reallinjen.»

av studentklassen

(klass

12).1

SK har velat utforma gymnasiets högsta ring (klass 12) som ett specialår, ett »college-år». Under detta skulle eleverna behöva syssla endast med ett fåtal ämnen, som valts fritt med hänsyn till personliga intressen och blivande universitetseller fackhögskolestudier. Ett verkligt mognadsår åsyftas, vilket skall förbereda eleverna för de kommande, mer självständiga studierna.

»studierna i dimissionsklassen bli alltför lösliga. Ett exempel härpå är 'det sammansatta bildningsämnet idéhistorisk orientering', om vilket sägs, att det ej skall kunna handhavas av en enda lärare. Vidare skall, om ett bildningsämne ej kan upptagas på schemat till följd av för ringa deltagande, eleven kunna tillgodose sina specialintressen 'inom ramen för ett närbesläktat ämne'. En sådan upplösning av de fasta formerna är ej lämplig, bland annat med hänsyn till att högskolorna ha fasta kurser.»

Den utformning SK givit denna klass

Hal i Kristinehamn ger uttryck för en uppfattning, som delas av flera :

väcker remissvarens livliga intresse men oftast också energiska kritik. Detta förhållande torde sammanhänga med att endast ett fåtal rektorer och kollegier acceptera

förslaget

om horisontell

ning. Hal i Jönköping 1

anser, att

Jfr Bet. sid. 312—320.

klyv-

»Genomsnittsstudenten är knappast mogen för mera självständiga studier förrän efter ett eller annat års vistelse vid akademien. I insikten härom har universitet och högskolor övergått till alltmer skolmässiga arbetsformer för den propedeutiska undervisningen.» Lektorernas Förening är också skeptisk inför förslaget om friare studiemetoder i klass 12 och vill framhålla,

»dels att elevernas kapacitet att bedriva sådana studier icke får överdrivas på sätt, som skett i SK:s betänkande, dels att dylika studier kräva förkunskaper i ämnet, som undervisningen i klass 9 g samt de med nödvändighet forcerade studierna i klass 10 och 11 icke kunna anses ge. Möjligheterna att införa ett friare studiesätt i klass 12 äro ju för övrigt på intet sätt knutna till ett horisontalkluvet gymnasium utan torde väl kunna tillämpas även i ett gymnasium med fasta linjer. Visserligen skulle den föreslagna ämnesbegränsningen i klass 12 underlätta sådana studier och från den synpunkten synas önskvärd, men den kan även drivas för långt och medföra olägenheter.» Lundsbergs tiskt :

skola uttalar sig också kri'

»Då SK låter klass 12 inrikta sig på ensidiga specialstudier, får gymnasiets sista klass en kvasiakademisk karaktär, för vilken lärjungarna ännu sakna förutsättningar i form av tillräckligt fast och vid allmänbildning.» Beträffande ämnesinnehållet i klass 12 klagas det i en del yttranden över en viss oklarhet från SK:s sida. Bland annat önskar man, att undervisning i modersmålets muntliga och skriftliga framställning skall vara obligatorisk i klass 12. Katedralskolan i Lund föreslår dessutom ett alternativ med tre främmande språk på alla linjer. För den händelse en horisontell klyvning skulle komma att genomföras, finner arbetsutskottet för Modersmålslärarnas förening det »angeläget, att modersmålet blir obligatoriskt i klass 12». Ar-, betsutskottet fortsätter: »Skolkommissionen föreslår (s. 314), att den språkliga granskningen av de uppsatser, redogörelser och sammanfattningar, som komme att åvila eleverna i klass 12, skall handhavas av den eller de modersmålslärare, som undervisa i klassen. Eftersom 'det bör ankomma på honom eller dem att i samband med genomgången av de skriftliga arbetena ge varje lärjunge den undervisning i svensk skrivning, som befinnes påkallad', måste enligt arbetsutskottets mening ämnet vara obligatoriskt på schemat för klass 12. Vidare ger erfarenheten vid handen, att lärjungarna i högsta ringen, även de som förut

icke visat påfallande intresse för vad som upptages inom modersmålet, göra anmärkningsvärda framsteg. Om modersmålet icke bleve obligatoriskt i klass 12, skulle detta innebära att en mycket stor grupp elever — delvis att finna bland blivande läkare, ingenjörer m. fl. — icke komme att läsa modersmålet under det år, som är det för ämnet ur viss synpunkt gynnsammaste. Detta skulle säkerligen i längden bli till stor skada för intresset för modersmålet över huvud och därmed även för den allmänna språkvården.» Lundsbergs

skola y t t r a r :

»Ett område, som på inga villkor tål någon sänkning under nuvarande nivå, är kunskap om modersmålets struktur samt färdighet i muntlig och skriftlig framställning . . . Fsk.sem.

f. mani.

el. i Göteborg

be-

traktar också modersmålet som skolans mest centrala ämne och vill ha det som fackämne i 12 :e klassens timplan för blivande klasslärare, en ställning som f. ö. även engelskan borde få. Hal a Kungsholmen följande

förslag

om

i Stockholm

har

gymnasiets

sista

klass: »Den 12 :e klassen betraktas i förslaget som det första universitetsåret och ämnena i denna klass skulle väljas med hänsyn till de fortsatta studierna. Konsekvensen av denna tankegång blir, att den som med godkänd examen passerat klass 12, bör ha ovillkorlig rätt att omedelbart fortsätta studierna vid den högre läroanstalt, han avsett. Universitetens och högskolornas möjligheter att absorbera de från klass 12 utexaminerade eleverna blir då bestämmande för det totala elevantal, som kan mottagas i samtliga klasser 12 i riket. För att undvika snedbelastning av de högre läroanstalterna bör fördelningen av klientelet ske efter avlagd studentexamen. Man kan tänka sig, att de elever,, som ämna fortsätta i klass 12 och äro därtill berättigade, inskrivas i respektive universitet, och högskolor omedelbart efter studentexamen som passiva med rätt att efter avlagd dimissionsexamen omedelbart fortsätta sina studier som aktiva elever. Först efter antagningen till passiv elev skulle en student ha rätt att genomgå klass 12. Tillätes för stor tillströmning till den 12 :e klassen, komma alla det nuvarande systemets olägenheter att kvarstå vid övergång från gymnasiet till de högre läroanstalterna.» 325

Genomgående betonas i remissvarens diskussion om klass 12, hur nödvändigt det är, att blott den verkliga eliten av gymnasister får frekventera denna klass. Hal i ICristianstad ifrågasätter, »om icke för tillträde till klass 12 något högre krav borde uppställas än genomsnittsbetyget Ba i läroämnen». Höglandsskolan i Stockholm vill ge klass 12 »en sådan svårighetsgrad, att den avskräcker

VI. Vissa

Beträffande ämnet k r i s t e n d o m s k u n s k a p ser Kristendomslärarnas förening helst, att gymnasiets undervisning i detta ämne koncentreras till klasserna 10, 11 och 12. Erfarenheterna av den nuvarande timplanen med 1 veckotimme i högsta ringen avskräcka nämligen från tanken att insätta 1 veckotimme i klass "9 g. Dessutom anser föreningen, att ämnet kräver största möjliga mognad hos eleverna. Rektor Nordhults förslag föredrages ur kristendomsämnets synpunkt framför förslaget om horisontell klyvning, då föreningen befarar att endast ett fåtal elever skulle komma att välja ämnet i klass 12. Fsk.sem. i Uppsala påpekar, att »förstärkningen av filosofiens ställning på gymnasiets alla linjer är till fördel för studier av psykologi och pedagogik vid lärarhögskolorna. Dock bör denna förstärkning icke få ske på bekostnad av kristendomskunskapen. Det sistnämnda ämnet hotas att på gymnasiet få sin ställning mer försvagad än andra ämnen. Med hänsyn dels till kristendomsämnets allmänbildande och fostrande betydelse, dels till att den planerade utbildningen av småskolans och mellanskolans lärare förutsätter, att kunskapsnivån i ämnet icke sänkes, är det ej minst Jfr Bet. sid. 320—332.

326 Sigtunastiftelsens humanistiska verk framör denna synpunkt:

läro-

»Collegeåret får en för svag allmänbildningsgrund. Det goda syfte, som ligger bakom den friare utformningen av collegeåret, kan åtminstone delvis tillgodoses genom en friare och självständigare studieform överhuvudtaget i det högre gymnasiet.»

ämnen på

I remissvaren diskuteras några av de ämnen, som förekomma på gymnasiet.

dem, som ej lämpa sig för den, men som med orimlig ansträngning skulle kunna nå erforderlig betygsstandard».

gymnasiet.1

ur lärarhögskolans synpunkt av vikt, att kristendomsundervisningens omfattning ej minskas.»

Hal i Uppsala säger beträffande kiska :

gre-

»Ett försök bör vidare göras att åtminstone i någon mån förbättra grekiskans ställning», och förordar, »att grekiskan om möjligt får 7 veckotimmar åtminstone i sista ringen.»

Lektorernas Förening nande önskemål.

framför ett lik-

Vad beträffar undervisningen i m o d e r n a s p r å k befarar hal f.g. å Södermalm i Stockholm en försvagad allmän språklig grund för gymnasiet. Därför vill kollegiet »med hänsyn till både latinets och de moderna språkens intresse föreslå, att i gymnasiets begynnelsestadium lägges in en kurs i a l l m ä n s p r å k l ä r a . En enhetlig, i gymnasiet repeterad och utvidgad grammatisk terminologi skulle väsentligen underlätta språkundervisningen.»

Rektor vid hal i Luleå finner den tanken otillfredsställande, att ryska, finska och spanska skulle kunna ersätta latin, och föreslår att undervisningen i dessa tre språk helt förlägges till specialgymnasierna. Vasa hal i Göteborg uttalar allmänt en önskan om utökade möjligheter för undervisning i spanska: detta ämne har om-

fattats med stort intresse, när det höstterminen 1948 infördes i detta läroverks L III 4 (av avdelningens 24 elever valde 15 spanska). Kollegiet betonar samtidigt att en 4-årig latinkurs är att föredraga framför en 3-årig, då det gäller att få gott resultat av en 2-årig kurs i spanska. Särskilt intresse har i remissyttrandena visats det nuvarande ämnet h i s t o r i a m e d s a m h ä l l s l ä r a och det föreslagna nya ämnet samhällskunskap. Ämneskonferensen

i historia

hällslära vid Hvitfeldtska

med sam-

hal i Göteborg

inlägger »en bestämd gensaga mot vissa tendenser, som skymta fram, att plocka in allt möjligt i ämnet samhällskunskap. Om dessa tendenser få överhand, blir ämnet lätt konturlöst, varav följer att undervisningen bitvis blir osakkunnig och alltså dålig.» I fortsättningen av samma yttrande heter det: »Konferensen tror sig kunna utläsa ur Skolkommissionens betänkande en önskan att beskära ämnet historia till förmån för samhällskunskapen. Som här redan framhållits, anser konferensen, att historien är av största betydelse för undervisningen i samhällskunskap, men konferensen är angelägen framhålla, att historieämnet därutöver har ett betydande egenvärde. Det har nämligen en fostrande betydelse som få av skolans ämnen. Det vore därför enligt konferensens mening högst olyckligt, om studiet av ämnet historia inskränktes.» I motsats till den ovan citerade ämnes-

samhället framgått ur ett historiskt-politiskt skeende. För övrigt vill kollegiet instämma i vad som sägs om vikten av att synkronisera kurserna i ämnen med kronologisk studiegång.» Ämneskonferensen i historia med samhällslära vid hal i Kristinehamn yttrar: »Även om konferensen tyckt sig finna vissa överdrifter i SK:s framställning av samhällslärans ställning i det nuvarande läroverket, medges naturligtvis, att ämnet bör bli mer uppmärksammat, än det är för närvarande. — •— Konferensen vill slutligen framhålla, att om undervisningen i samhällskunskap skall bli effektiv, det torde bli nödvändigt med i detalj utformade läroböcker i ämnet. Mer eller mindre 'ideella' studieplaner torde icke bli tillräckliga. Skall Skolkommissionens alla intentioner inarbetas i kursplanerna, kommer ämnet samhällskunskap att kräva en kompetens hos läraren, som blir svår att förvärva, och under alla omständigheter kommer ämnet att kräva omfattande lektionsförberedelser. Detsamma gäller självklart även om ämnet idéhistorisk orientering, som SK vill införa i klass 12. Den lärare, som skall undervisa i detta ämne, torde behöva en avsevärd reducering av den tjänstgöring, som eljest åligger honom, en reducering, som givetvis får sina ekonomiska konsekvenser.» Hal i Härnösand

anser, att

»samhällskunskapen på en ev. allmän linje bör förstärkas bland annat med statistik och nationalekonomi för att kunna bilda tillräckligt fast karaktärsämne». Om ämnet i d é h i s t o r i s k orient e r i n g uttalar sig Saltsjöbadens samskola, som finner Skolkommissionens förslag till ett sammansatt bildningsämne

ett

självständigt

framför

denna syn-

»synnerligen intressant och värt att prövas. Ett sådant ämne torde emellertid behöva ett betydande antal timmar till sin disposition för att kunna ersätta alla de s. k. orienteringsämnena, utan att en alltför stor sänkning av den allmänna bildningsnivån skall bliva följden.»

»Vad kurserna i historia angår, synes SK i sin strävan att ge kulturhistorien och samhällsläran deras rätta plats gå till motsatt överdrift. Man får ej undervärdera den rent politiska historien. Framför allt kan man ej skilja den från samhällsläran, eftersom det nuvarande

»Ytterst starka skäl t a l a . . . för att göra mognadsämnena obligatoriska i klass 12. De kunna samlas till två schemaämnen: 1. Litteraturhistoria med idéhistorisk inriktning. 2. Historia med nutidsorientering.

konferensen anser fsk.sem.

i

Kristianstad,

att samhällsläran måste skiljas från historia

och

göras

till

ämne. Hal i Jönköping punkt :

Lundsbergs

skola gör följande förslag:

327 21 Utlåtande

Till det förra föres viktiga moment ur filosofiens historia. Till vilket av de båda nödig konsthistorisk orientering bör knytas kan bli föremål för tvekan. Anslutning till litteraturhistorien ligger väl närmast till hands och torde bli mest fruktbärande. Till historien föres undervisning i samhällets struktur, ekonomiska frågor etc.» Mera kritiskt mot det föreslagna ämnet idéhistorisk orientering uttala sig hal i Jönköping och ämneskonferensen i historia med samhällslära vid hal i Kristinehamn. SK önskar en s y n k r o n i s e r i n g av de historiska ämnena och påvisar med några exempel olägenheterna av att dessa ämnen icke ha närmare kontakt med varandra. Ämneskonferensen Hvitfeldtska

i modersmålet

hal i Göteborg

vid

gör i denna

fråga följande erinran: »Den bristande synkronisering av de 'historiskt arbetande ämnen', som nu råder och som påtalas av kommissionen, har likväl sina fördelar. Bortsett från att repetitio est mäter studiorum, får eleven genom att olika lärare behandlar samma stoff från olika synpunkter just en sådan möjlighet till fri utblick och självständigt ställningstagande, som kommissionen önskar giva honom. En synkronisering, som ej ger sig själv på grund av ämnenas natur, bör ej framtvingas på konstlad väg.» Beträffande ämnet g e o g r a f i frapperas Geografilärarnas riksförening »av den negativa inställning SK ådagalägger gentemot ämnet geografi på gymnasiet. Detta är så mycket mera förvånansvärt, som SK vid behandlingen av enhetsskolan understrukit ämnets stora betydelse för allmänbildningen.» I fortsättningen av sitt yttrande påvisar föreningen, att »geografien är det enda skolämne, som kan ge en orientering i nutidens ekonomiska och sociala förhållanden, särskilt på grund av dess nära anknytning till nationalekonomi, statistik, teknik och ekonomisk historia. Geografiens bildningsvärde på gymnasiet är odiskutabelt. Varför är det enligt Skolkommissionen viktigare för en real- och latinstudent att känna till det brittiska samväldets upp-

komst än dess närings-, bebyggelse- och befolkningsförhållanden i vår tid?» Efter

att

ha

betonat

geografiämnets

stora betydelse för kunskaper i samhällslära uttalar föreningen som sin mening, att geografien bör vara fackämne på alla linjer i klass 12 och att ämnets ställning särskilt på den allmänna linjen förbättras. — Föreningen ger också ett utkast till kursplaner för ämnet. Att

undervisningen

i

geografi

icke

skall försvagas, är en önskan som uttalas

även

i

en

bland dem fsk.sem. f. mani.

del

andra

yttranden,

i Karlstad.

Fsk.sem.

el. i Göteborg

vill ha det som

fackämne i klass 12 för blivande klasslärare. Lunds privata

elementarskola

säger:

»Den moderna geografien har en stark ekonomisk och social orientering och skänker för den skull en god allmänbildning. Den utvidgade samhällskunskapen kräver en god bakgrund av ekonomisk-geografisk orientering för att fullt komma till sin rätt, men mycket av vad man — i brist på kursplaner — rimligtvis kan vänta bli behandlat häri, kan otvivelaktigt bättre delgivas eleverna, om det ses utifrån rumsliga synpunkter. Alltså: en fördjupad ekonomiskgeografisk skolning och ett överförande av vissa kursmoment från historia-samhällskunskap till geografi. Detta kan ske utan att timantalet för de tre ämnena tillsammans utökas, i varje fall på den allmänna linjen och latinlinjen.» Hal i Östersund

anser, att en kurs i

ekonomisk geografi och svenskt näringsliv bör läggas in även på latin- och reallinjens högstadium inom ämnet samhällskunskap och under geografilärares ning. I fortsättningen

led-

av dess yttrande

heter det: »För den händelse förslaget om len horisontella klyvningen kommer att genomföras, förordar kollegiet, att ämnet geografi föres upp i klass 12 såsom såväl bildnings- som fackämne på samtliga linjer — detta av samma skäl, som gör att geografien bör förstärkas enligt det nordhultska förslaget.»

I övrigt ha ytterst få remissyttranden uttryckt några önskemål beträffande de olika ämnena på gymnasiet. Musikläraren vid Hvitfeldtska hal i Göteborg vill göra k ö r s å n g till obligatoriskt ämne på

VII. Det inre arbetet Endast ett fåtal yttranden behandlar frågar, om det inre arbetet på gymnasiet. SK:s förslag till friare och mera självständiga arbetsformer anses väl i sig självt intresseväckande, men i allmänhet är man av den uppfattningen, att förutsättningarna för denna omläggning saknas på gymnasiet liksom i enhetsskolan. Hal i Växjö säger om SK:s förslag i allmänhet:

gymnasiet för alla som kunna deltaga däri. Ämneskonferensen i teckning vid samma läroverk tillstyrker att t e c kn i n g blir ett bildningsämne och ett fritt tilläggsämne i klass 12.

på

gymnasiet.1

»att lägga en svagare grund för gymnasiestudier än den nuvarande realskolan, varigenom det framtida gymnasiets elever torde komma att ha mindre förutsättningar än det nuvarandes för självständiga studier.»

Hal i Skellefteå

vill

»särskilt understryka det värdefulla i SK:s förslag att 'såväl rektor som lärare bör tillerkännas rätt att minska antalet schemabundna timmar.'»

»Som helhetsomdöme vill kollegiet uttala, att de av SK föreslagna reformerna av gymnasiets arbetsmetoder förvisso icke alltid innebära några förbättringar, samt att den vinst, som eventuellt skulle kunna göras genom en omläggning av arbetssättet, på intet sätt skulle kunna kompensera den avsevärda försämring av studieresultatet som ett genomförande av den föreslagna gymnasiereformen enligt kollegiets mening i övrigt skulle medföra.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening anser i motsats härtill, att det stora antalet schemabundna timmar icke är ett hinder för friare arbetsformer i samma omfattning som examenstvånget och de stora klasserna, och förordar i anslutning till SU, att klasserna även i andra ämnen än laboratorieämnen kunna få delas i viss utsträckning.

Redan i samband med diskussionen kring klass 9 g och horisontell klyvning ha många rektorer och kollegier varnat därför, att ombyte av skolor och lärare samt omgruppering av klasser komma att störa elevernas studiegång i det av SK planritade gymnasiet.

Hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm hänvisar till intryck av moderna arbetsmetoder, som fil. d:r Melker Johnsson fått under en studieresa till U. S. A. och menar att

Ytterligare farhågor i samma riktning hyser srs och kg i Åmål: »Frågan är, om inte det nya gymnasiet kommer att bli en betydligt hårdare skola än den gamla. Konkurrensen i klass 9 g och klass 11 om platserna i klass 10 respektive 12 torde på sina håll bli ganska Rård. När därtill lägges dimissionsexamen, får man till resultat, att elevernas prestanda noggrant prövas icke en gång som i det nuvarande gymnasiet utan tre gånger.»

Hal i Härnösand anser, att den föreslagna enhetsskolan säkerligen kommer 1

Jfr sid. 93—94 och Bet. sid. 332—336.

»kolartron på pedagogikens saliggörande betydelse på de reella kunskapernas bekostnad . . .lett till allvarliga misslyckanden inom den nordamerikanska skolvärlden. Det finns, enligt kollegiets uppfattning, inga skäl, varför icke den svenska skolan skulle kunna draga fördel av dessa redovisade erfarenheter och försiktigt pröva sig fram i intim anknytning till existerande undervisningstraditioner men dock med öppet sinne för nära till hands liggande och möjliga nyorienteringsexperiment i större skala.»

En allmänt uttalad uppfattning är, att friare arbetsformer äro otänkbara med de nuvarande s t o r a k l a s s e r n a . Bland 329

annat ha h. reallvkt å Norrmalm i Stockholm och Stockholms samgymnasium i ett likalydande uttalande kraftigt understrukit, »att en minskning av elevantalet i klasserna är ett oeftergivligt villkor för att man med individualiserad undervisning skall nå de uppsatta studiemålen».

Hal i Östersund

föreslår

»sammanförande av två eller flera lektioner

VIII. SK har för gymnasiets del föreslagit »två examina, studentexamen vid avgångsetappen efter klass 11 och dimissionsexamen vid tolfte klassens slut» (Bet. sid. 336). Studentexamen bör enligt SK:s förslag utformas så, att den inte blir något allvarligt kunskapsprov, som belastar gymnasiets arbete. »Studentbetyget efter klass 11 bör utfärdas i samma ordning som ett vanligt terminsbetyg» men sättas med hänsyn till »den allmänna mogenhet i ämnet som eleven nått fram till» (Bet. sid. 337). Hal i Halmstad menar, att s t u d e n t e x a m e n enligt SK:s betänkande »torde få karaktären av en förstärkt realexamen». 4 högre allmänna läroverk och 1 högre samskola uttala sig positivt för en examensfri avgång från gymnasiet. Enligt Statens normalskola i Stockholm bör man »överväga åtgärder för att bereda sådana manliga elever, som ej tänka avlägga studentexamen, möjlighet att efter genomgången enhetsskola erhålla ett högre mått av allmän medborgerlig bildning i ungefär samma omfattning som lämnas den kvinnliga ungdomen i de högre flickskolorna.»

Även hal i Skellefteå finner, att förhandenvaron av en examensfri skoltyp 1

Jfr sid. 94 och Bet. sid. 336—341.

i samma ämne för underlättande av individualiserande undervisning och aktivitetspedagogik».

Hal i Hässleholm slag:

ställer följande för-

»Bortfall av lektioner genom skrivningar, lovdagar m. m., vilket f. n. vållar betydande avbräck i undervisningen, bör kraftigt reduceras. Som botemedel rekommenderar kollegiet fasta skrivdagar och — om antalet veckotimmar för eleverna minskas — även minskat antal lovdagar.»

Examina.1 ovanför enhetsskolan måste »anses vara av stort värde, särskilt om den nuvarande flickskolan icke kommer att bibehållas». Den föreslagna horisontella klyvningen av gymnasiet förefaller Göteborgs högre ssk ur flera synpunkter tilltalande. Kollegiet anför följande argument: »De elever, som ej önskat eller kunnat fullfölja sina studier fram till studentexamen, ha hittills saknat möjlighet att lämna gymnasiet på ett tidigare stadium med ett avgångsbetyg av praktiskt värde och med den känsla av att ha uppnått ett mål. För denna kategori måste det, både ur psykologisk och ekonomisk synpunkt, vara en stor vinst att, såsom kommissionen föreslagit, kunna erhålla studentbetyg efter klass 11. Viktigt är emellertid, att detta betyg erkännes såsom värdefullt, och att tidsvinsten kan utnyttjas för en eventuell vidare utbildning. Vi förstå och dela de farhågor kommissionen hyser för möjligheten att realisera dessa önskemål, men tro att det i viss mån kommer an på myndigheter och skolor att göra denna nya 'studentexamen' populär.»

Men majoriteten av rektorer och kollegier vid högre allmänna läroverk torde med sitt bestämda uttalande mot horisontell klyvning av gymnasiet också ha intagit en avvisande hållning till den utformning SK givit studentexamen, vilken därför ägnas mindre intresse. Examinas namn och beteckningar diskuteras i några remissvar. Sålunda anför rektor vid hal i Uppsala:

»Den nya realskolan och det nya gymnasiets 11 :e klass (om den horisontella klyvningen blir verklighet) må gärna avslutas utan examen, men då bör också beteckningarna realexamen och studentexamen försvinna. Att använda ordet examen om något, som inte är någon examen, är språklig inflation. I analogi med den nuvarande normalskolekompetensen bör det heta realskolekompetens och gymnasiekompetens.» Hal i Kristianstad

föreslår,

Hal i Karlstad

»att den examen, som enligt förslag kallas studentexamen, i stället bör få benämningen gymnasialexamen, samt att den föreslagna dimissionsexamen, som ju ensam medför kompetens till fortsatta akademiska studier, bör kallas antingen studentexamen eller — eftersom sista gymnasieåret av Skolkommissionen uttryckligen karakteriseras såsom ett mognadsår — mogenhetsexamen.» Hal i Bromma

i Stockholm

»Språken intar en nyckelposition i gymnasieundervisningen. Kollegiet anser det därför nödvändigt, att, därest den föreslagna dimissionsexamen ej skall innebära en sänkning av nuvarande kunskapsnivå i studentexamen, centralt utgivna, skriftliga prov bibehållas även i språkämnen, och kan sålunda ej ansluta sig till förslaget att språken skola vara helt fria från examenskontroll.»

vill också

»bestämt avvisa förslaget att beteckna de från klass 11 avgångna eleverna som studenter. Man kan visserligen definiera studentexamen på olika sätt, men den föreslagna avgångsmöjligheten är ju inte på minsta sätt tänkt som någon examen, ännu mindre som studentexamen i ordets allmänt vedertagna betydelse. Då kommissionen sökt göra avgången från klass 11 lockande genom att upprepade gånger framhålla, att de avgångna eleverna äro studenter, avlagt studentexamen, ha 'studentbrev på fickan', finner kollegiet detta närmast som ett försök att dölja det faktum, att deras kunskaper, allmänna mognad och beläsenhet kommer att ligga betydligt under den, som kräves för nuvarande studentexamen. Kommissionen gör sig i detta sammanhang skyldig till en överskattning av studentexamensromantiken och underskattar ungdomens sinne för realiteter. Det är dock till sist icke namnet student och den vita mössan, som är huvudsaken, utan innehållet i examen.»

skriver:

»Även studentexamen bör få äga bestånd. Skulle den avskaffas, finge vi med säkerhet inträdesprövning vid universitet och högskolor, och det vore ett sämre alternativ. Också i studentexamen bör i samtliga skrivämnen ges sammanfattningsbetyg. Genom de nya bestämmelserna angående omprövning och särskild prövning ha vi erhållit värdefulla medel att mildra den icke önskvärda spänningen vid examensproven.» Katedralskolan

i Lund

Srs och kg i Karlshamn y t t r a r : »SU bibehåller i sitt förslag till studentexamen den nuvarande uppdelningen i en muntlig och en skriftlig prövning. Så till vida reduceras betydelsen av de skriftliga proven, att s. k. sammanfattningsbetyg skall ges i samtliga skrivningsämnen. Beträffande den muntliga prövningen föreslås, att samtliga på en bildningslinje förekommande läroämnen, alltså även kristendomskunskap, skall bli förhörsämnen. Kollegiet vill uttala sig för en anordning av studentexamen efter dessa riktlinjer.» Frågan om

censorsinstitutio-

Lektorernas Förening avstyrker, i delvis likalydande ordalag, att avgången ur klass 11 skall kallas studentexamen.

nen

Den examen vid tolfte klassens slut — d i m i s s i o n s e x a m e n — , vilken SK föreslagit, diskuteras i många remissvar, varvid de klaraste uttalandena hänföra sig till censorsinstitutionen.

samskolor)

Om examenskontrollen Härnösand följande:

Hal f. g. å Södermalm yttrar:

yttrar

hal

i

anför:

»På grund av den oklarhet som förefinnes rörande språkens ställning i klass 12, föreslår kollegiet vidare, att för elever, som ej ha ett främmande språk som fackämne, såväl skriftlig som muntlig prövning i minst ett främmande språk bör ingå i dimissionsexamen.»

har tilldragit sig stort intresse hos

en del remissinstanser. 42 (därav 35 högre allmänna läroverk och högre goss- och önska

behålla

den,

medan

dess avskaffande förordas av 8 (därav 3 kollegier och en rektor vid högre allmänt läroverk och en rektor vid en högre goss- och samskola). i

Stockholm

»I fråga om censorsinstitutionen vill kollegiet framhålla, att densamma i SK:s skolorganisation blir i högsta grad nödvändig och betydelsefull, detta för att kontroll må utövas, att kunskapsnivån även på det nya gymnasiet upprätthålles och blir någorlunda likformig vid vårt lands skolor.»

Göteborgs gymnasium f. fl. anser, att censorsinstitutionen bör bibehållas »såsom varande en god pedagogisk rikslikare». Hal i Sundsvall talar om »det skydd, som censorsinstitutionen erbjuder mot påtryckningar utifrån att godkänna en svag elev, vilka kunna bli följden, om skolan kommunaliseras. De som vilja avskaffa censorskontrollen, torde vara just de medlemmar av kommissionen, som ha minsta erfarenheten av dennas verkningar.»

Hal i Halmstad vill få censorsinstitutionen »mera fackbetonad. än för närvarande», och Katedralskolan i Lund vill »kraftigt framhålla önskvärdheten av att till censorer förordnas personer med tillräcklig erfarenhet av praktiskt skolarbete».

En minoritet inom SK har föreslagit, att censorsinstitutionen skall avskaffas, och hänvisar därvid bland annat till att den av SK föreslagna inspektionsverksamheten bör kunna utöva den erforderliga kontrollen. Endast vid privatläroverkens studentexamina skulle enligt minoriteten censorsinstitutionen ännu vara nödvändig som kontroll. Dessa synpunkter ha icke vunnit anklang hos dem som yttrat sig på denna punkt. Hal i Sollefteå anser, »att censorsinstitutionen bör i någon form bibehållas, då kollegiet anser denna vara av mera positiv karaktär än vad inspektion i fackämnena innebär».

Icke heller hal i Växjö tilltalas av förslaget om i n s p e k t i o n i stället för censorat: Kollegiet har »svårt att på annat sätt (än som något utslag av misstroende mot läroverkslärarna) uppfatta det av SK:s minoritet på s. 340 framlagda förslaget om en fortlöpande inspektionsverksamhet, som skulle övervaka, att

arbetet i gymnasiet hålles uppe på tillräckligt hög standard. En dylik inspektion skulle både för lärare och elever åstadkomma en betydande irritation och vara mer till skada än gagn för studiearbetet, och dessutom skulle den kräva medverkan av intellektuell arbetskraft, som behövs bättre på annat håll. Den mera sporadiska kontroll, som nu utövas av undervisningsråden, anser kollegiet vara tillräcklig.»

Sveriges yngre läroverkslärares förening vill ha kvar censorsinstitutionen men framkastar tanken att examenskontrollen skall begränsas till tre ämnen: modersmålet (skriftlig och muntlig framställning men däremot ej litteraturhistoria), ett levande språk samt karaktärsämnet på de olika linjerna. Därigenom skulle man vinna, att undervisningen i de orienterande ämnena ej stördes av repetitionsarbete. Läroverkslärarnas

Riksförbund

begär,

»att man ej avskaffar sådana former av kontroll, som nuvarande real- och studentexamina utgöra, utan att ha skapat en fullgod ersättning».

Förslaget att ifråga om censorsinstitutionen ställa privatläroverken i särklass tilltalar givetvis icke dessa. Flertalet av dem har framfört synpunkter, som komma till uttryck i Lunds privata elementarskolas yttrande. Med utgångspunkt från reservanternas yttrande i SK :s betänkande, att »endast privatläroverken, som äro tvingade att lägga ekonomiska synpunkter på sin verksamhet, behöver alltjämt examenskontroll utifrån». (Bet. sid. 341), vill kollegiet »på det skarpaste protestera mot detta yttrande och anser det direkt kränkande. Kollegiet, bland vars medlemmar befinna sig många med erfarenhet från statsläroverkens studentexamina, vill framhäva, att eleverna bedömas med samma objektivitet och under samma ansvarskänsla vid detta privatläroverk som vid statens läroverk».

Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk hänvisar till att 1944 års lönekommitté för privatläroverken i andra av-

seenden vill likställa dessa med statsläroverken. Censorskollegiet erkänner, att »en examen under kontroll i och för sig kan medföra en viss irritation», men påvisar, hur värdefull likvärdigheten hos examensbetygen är, och uttalar, att en likvärdighet är möjlig endast genom examenskontroll. Efter att ha påvisat, att censorsinstitutionens ursprungliga uppgift, att godkänna eller underkänna en examen, numera spelar en underordnad roll, fortsätter censorskollegiet: »Vid sidan av denna primära och givetvis allt fortfarande kvarstående uppgift har tillkommit en annan, vida viktigare sådan, nämligen att upprätthålla en viss standard på de utdelade betygen, icke minst de högre. Denna uppgift, som kan betraktas som en ren förtroendesak, utvecklad vid sidan av författningarna — det är ju examinator, icke censor som sätter betyget — bygger helt på samverkan mellan parterna. Denna uppgift har blivit allt viktigare och torde komma att i framtiden spela en avgörande roll, då de erhållna vitsorden bli fullständigt utslagsgivande dels för inträdet vid universitet och fackhögskolor, dels vid bedömningen av vederbörandes ansökningar om ekonomiskt understöd för fortsatta studier. Den möjlighet, som studenten tidigare haft, att genom fyllnadsprövning höja de i examen erhållna vitsorden för att därigenom stärka sin ställning i konkurrensen, kan numera anses slopad genom fackhögskolornas beslut att icke ta hänsyn till senare gjorda kompletteringar. Avseende kommer under sådana förhållanden uteslutande att fästas vid de givna studentbetygen. Kravet på dessas standardisering genom en jämförande kontroll och bedömning framstår under sådana omständigheter som viktigare än kravet på minimifordringarnas upprätthållande. Det synes oss därför angeläget, att vid prövningsförfarandets utformning nödig hänsyn tages till denna nya uppgift för censorsinstitutionen.»

Censorskollegiet påpekar, att censorerna numera ensidigt tagas ur de akademiska lärarnas krets och att ett betydande antal utgöres av förutvarande eller nuvarande lärare vid de avlämnande skolorna. I fortsättningen heter det:

»Av det ofta anförda argumentet mot den nuvarande examenscensuren, att den i vissa iafl förrycker det föregående skolarbetet, synes därför icke böra dragas den slutsatsen att examenskontrollen bör avskaffas, utan fastmera den, att kontrollen bör så ordnas, att den pä gymnasiets arbete verkar stimulerande och normgivande i den av skolkommissionen förordade riktningen. Med hänsyn till vad här anförts vilja vi med instämmande i de av skolkommissionens majoritet framförda synpunkterna tillstyrka, att censorsinstitutionen bibehålles med de smärre jämkningar, som av dess nya uppgifter och av ändrade förhållanden kunna anses påkallade.»

Hal i Skövde argumenterar energisk! för att censorsinstitutionen bör avskaffas. Bland dess skäl härför märkas: undervisningen i gymnasiet förryckes; det är omöjligt för en censor att under ett kort besök vid ett läroverk bilda sig en riktig uppfattning om eleverna; censorsinstitutionen är ett kränkande förmyndarskap över den på sitt sätt kanske högst kvalificerade ämbetsmannakåren i landet (»Någon motsvarighet till detta förmyndarskap finnes ej inom någon annan ämbetsmannakår och bör därför omedelbart avskaffas»); censorsinstitutionen förorsakar statsverket onödiga utgifter och drar välbehövlig arbetskraft från den akademiska undervisningen. Rektor

vid hal i Uppsala yttrar:

»I motsats till kollegiet yrkar jag på att censorsinstitutionen avskaffas, ju förr dess hellre. Det är möjligt, att den blir nödvändig i framtidens skola, men med den nuvarande standarden hos gymnasiets lärare, i varje fall vid statsläroverken, är den skäligen överflödig.»

Även från seminariehåll föreligga ett par yrkanden på att censorsinstitutionen skall avskaffas. Fsk.sem. i Karlstad vill att både studentexamen och dimissionsexamen skola grunda sig på terminsbetygen, »så att examenstrycket från det gamla gymnasiet ej överflyttas till det nya», och vill ersätta censorsinstitutionen

med en »normaliserande och rådgivande inspektion». Rektor vid småsk.sem. i Strängnäs yttrar: »Ett examensförfarande med den antikverade censorsinstitutionen synes föga harmoniera vare sig med den fria anda, som framlyser ur SK:s principbetänkande, eller med den ökade tilltron till lärarnas förmåga att leda studierna i enlighet med de nya metoderna.»

IX. Gymnasium SK:s förslag om att inrätta gymnasier för vuxna tillstyrkes av de få kollegier, som yttrat sig däröver, sammanlagt 5. Malmö aftonskola för real- och studentexamen anser, att gymnasier för vuxna lämpligen böra »anordnas såsom aftonskolor, vare sig det gäller gymnasier i vanlig bemärkelse eller handelsgymnasier».

Även insp. i Västerbottens södra i.o. gläder sig åt »förslaget om gymnasium för 'senväckta begåvningar' eller äldre personer», och framkastar följande tanke med avseende på dess arbetssätt: 1

334 Jfr sid. 97—98 och Bet. sid. 341—342.

Även Allmänna adjunktsföreningen hyser den åsikten, att censorsinstitutionen bör avskaffas, men vill i detta sammanhang »framhålla vikten av det lokala inflytandet över skolan ej får bli så starkt att lärarna får svårt att motstå trycket därav, då det gäller godkännande eller underkännande av en examen».

för

vuxnaS

»Uppdelningen på årskurser kan kanske vara möjligt att undvara, varigenom gymnasiet skulle få något av högskolekaraktär över sig. Huruvida detta med hänsyn till elevernas olika kunskapsnivå är möjligt att genomföra är svårare att säga något om.»

Sveriges folkskollärarförbund och Sveriges folkskollärarinneförbund hälsa förslaget med glädje, då det kan tänkas få betydelse för lärarrekryteringen. Det sistnämnda betonar också, att ett gymnasium för vuxna synes ägnat att överta seminariernas hittillsvarande roll för »bildningshungrande och studiebegåvade vuxna».

ÅTTONDE

KAPITLET

FLICKSKOLAN1

Av de 79 högre skolor (därav 50 flickskolor), som yttrat sig om flickskolan, ha endast 7 anslutit sig till den minoritet inom SK, som föreslagit flickskolans avskaffande. Som skäl har anförts, att flickskolan förlorar sin uppgift, om det svenska skolväsendet organiseras enligt enhetsskoleprincipen. Endast en av dessa 7 skolor är en flickskola, kf i Östersund, som avstyrker SK:s förslag till enhetsskola, inte minst på grund av att flickskolan då skulle försvinna, men uttalar, att om reformen dock skulle genomföras, det vore »meningslöst fasthålla vid flickskolan som självständig skolform». Av 12 folkskolestyrelser, som berört frågan om flickskolan, har hälften anslutit sig till majoriteten inom SK, medan de övriga önska avskaffa flickskolan. Som skäl härför andrages, att den strider mot enhetsskolans idé och att den drar för stora kostnader i mindre städer. Dessutom har 1 folkskoleseminarium anslutit sig till majoriteten inom SK och 1 folkskolinspektör till minoriteten. Sveriges Överlärarförbund, Städernas folkskolinspektörsförbund och Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund tillstyrka likaså majoritetens förslag. Som försvar

för

den

traditionsrika

1 Jfr sid. 102—104 och Bet. sid. 343—349 och 505—506.

flickskolan framföras bland annat följande argument: Flickskolan har redan vad SK framfört i sitt program för den nya enhetsskolan : examensfrihet, lugn arbetstakt, omvårdnad om eleverna, självstyrelse etc. Kf i Skara finner det därför underligt, »att en del av kommissionens medlemmar utdömt flickskolan, då i dess betänkande sida upp och sida ner flickskolans idéer framläggas . . . Naturligtvis är detta en eloge till flickskolan, men källan borde någon gång angivas.»

Vid hal i Lidingö, till vilket en flickskolelinje omfattande klasserna 5G och 6G är knuten, har man endast goda erfarenheter från denna linje. Kollegiet säger bland annat: »De flickor som ej ha lust, fallenhet eller tid för gymnasiala studier, ha här kunnat få en såväl i de teoretiska som i de praktiska ämnena betydligt bättre avrundad skolgång än de som valt den ett år kortare vägen över realexamen. Om — såsom synes bliva oundgängligt — realexamens nivå sänkes medan fordringarna på gymnasiet i teorien snarare höjes, torde flickskolan få en stor uppgift att fylla».

Flickskolans livskraft är ej i utdöende: kf i Vänersborg påpekar, att elevantalet under de senaste 15 åren fördubblats. Flickskolans d u b b l a målsättn i n g , syftande till att utbilda för kvinnans uppgift såväl i hemmet som i yrkeslivet, betonas starkt i några yttranden. Flick- och Samskolelärarnas

Riks för335

bund ger i det följande sin syn på problemet enhetsskola eller flickskola: »Oavsett de snäva samskolesynpunkterna är kommissionens uppfattning, att dess enhetsskola kan ge de kvinnliga eleverna detsamma som den nuvarande flickskolan ger, icke riktig. Med en god teoretisk utbildning för yrkeslivets krav och en humanistiskt inriktad allmänbildning av en art, som väl stämmer med det stora flertalet flickors intressen, förenar den nuvarande flickskolan en tämligen rik och omfattande praktisk-huslig utbildning, väl ägnad att göra eleverna skickade ej blott för yrkeslivets utan även för familjelivets uppgifter. Samtidigt som skolan genom en lugn studiegång ger även de i teoretiskt avseende blott genomsnittligt väl begåvade möjlighet till gedigen allmänbildning, tillfredsställer den de praktiskt begåvades aktivitetsbehov och detta speciellt vid en tidpunkt — 14-årsåldern — då behovet framträder särskilt starkt; här införes nämligen den första praktiska hushållskursen. I enhetsskolan måste flickorna vid 13årsåldern välja mellan en teoretisk studiegång, som endast medger en kort grundkurs i hemkunskap, och en del mer praktiska studievägar, som i verkligheten effektivt avskära dem från möjligheten att gå vidare i teoretiska studier. Ingen mellanform öppnar sig för dem, som med god eller medelgod teoretisk förmåga förena gryende praktisk duglighet och husliga intressen. Över huvud kan i enhetsskolan i syslöjd och hushållsgöromål utbildningen icke vä] tillgodoses utan att eleven tidigt specialiserar sig på detta område; även flickor, som välja praktiska "kurser i maskinskrivning och yrkesorientering, förbli hänvisade till den elementära, för gossar och flickor gemensamma obligatoriska hemkunskapskursen. Enligt centralstyrelsens mening är detta ett verkligt steg tillbaka ifråga om flickornas undervisning; innan ännu det mångåriga och välmotiverade kravet på obligatorisk undervisning i husliga göromål hunnit mer allmänt tillgodoses, är man färdig att principiellt avskära en stor del flickor från möjligheten att åtnjuta sådan undervisning av effektiv, praktisk och manuell art.» Att linjen skall stå öppen både för flickor och gossar föreslås i 8 yttranden, bland annat av rektor vid Kungsholmens kf i Stockholm: »Något principiellt hinder för att även gossar skulle kunna undervisas inom samma skoltyp och med för deras läggning lämpade alter-

nativa undervisningsmoment torde ej förefinnas. Skoltypens värde ligger ej i att den utesluter ungdomar av det andra könet utan i att den är lämplig för vissa individer.» Sistnämnda skola förordar dock skilda goss- och flickklasser inom den föreslagna linjen, och härmed är man inne på den omdebatterade frågan om samundervisning kontra särundervisning. För 39 flickskolor har bibehållandet av möjligheten till särundervisning för flickor varit ett av huvudargumenten för flickskolelinjen. 13 skolor ha dessutom anbefallt en utredning på vetenskaplig grund av problemet samundervisning— särundervisning. Ett 10-tal skolor anser det »odemokratiskt», att målsmännen berövas rätten att välja mellan sär- och samundervisning. SK:s åsikt, att samundervisningen är obestridligt överlägsen särundervisningen, bemötes av bland annat kf i Jönköping: »I verkligheten är särundervisning, speciellt på mellanstadiet, för många elever väl motiverad. Den av 1940 års skolutredning intagna ståndpunkten, att varken sam- eller särundervisning kan sanktioneras såsom principiellt överlägsen den andra undervisningsformen, torde med hänsyn till vetenskapens nuvarande ståndpunkt vara den mest välövervägda.» Vidare hänvisas i många yttranden till de av professor A. Salo i Helsingfors företagna undersökningarna rörande denna fråga samt till det förhållandet, att i många större folk- och realskolor skilda flick- och gossklasser finnas inrättade. Norrköpings kf säger: »Det är inte särundervisningen i och för sig, som motiverar en flickskollinje inom enhetsskolan, utan det är det dubbla bildningsmålet.» Men även samundervisningen har sina varma

förespråkare.

Djursholms

sam-

skola har gjort denna erfarenhet: »Flickorna ha smält in i den större skolenheten och tagit en aktiv del i det gemensamma förenings- och kamratlivet inom skolan,

detta till gagn både för dem själva och för deras manliga kamrater».

Whitlockska samskolan menar, att man ej bör skilja gossar och flickor åt »förrän det på grund av deras blivande yrkesval är absolut nödvändigt», och 8 (därav 4 kvinnliga) medlemmar av kollegiet vid hal i Linköping ha i särskilt yttrande betonat samundervisningens värde: »Varför skall vissa kategorier flickor undandras denna? Genom en särställning få flickorna en oriktig uppfattning av sig själva, av det motsatta könet och av sin uppgift i samhället.»

Hal i Bromma i Stockholm (samläroverk) har motsatt uppfattning: »Kollegiet kan i stort sett instämma i skolkommissionens framställning av samundervisningens förtjänster. Dock anser kollegiet, att det vore olämpligt, om samundervisningen redan nu bleve allenarådande inom svenskt skolväsen. Frågan om samundervisning eller särundervisning är komplicerad och ännu i behov av prövning. Pojkarnas och flickornas olika utvecklingstakt, deras olikartade intressen äro faktorer, som tala för att något utrymme gives åt särundervisning, icke blott för flickor utan även för pojkar, om samhället skall kunna tillgodose skiftande individuella behov. Kollegiet vill alltså dels av hänsyn till flickornas psykiska och fysiska egenart, dels för fortsatt prövning av samundervisningens och särundervisningens problem föreslå, att flickskolan bevaras som särskild skolform. Det synes vidare kollegiet lämpligt, att en del flickskolor organiseras som försöksskolor, dels för allmän pedagogisk försöksverksamhet, dels för prövning av särundervisningens pedagogiska värde.»

Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund hyser samma uppfattning: »Den av 1940 års skolutredning intagna ståndpunkten, att varken sam- eller särundervisning kan sanktioneras såsom principiellt överlägsen den andra undervisningsformen, torde med hänsyn till den psykologiska vetenskapens nuvarande ståndpunkt vara den mest välövervägda.»

Förslaget till en i vissa fall enbart 3-årig flickskolelinje har vunnit ringa anslutning. I de fall då man uttalat sig för en sådan, har man utgått ifrån att en särskild

flickskola skulle komma att strida mot enhetsskolans princip, om den organiserades som en med enhetsskolan delvis parallell skolform. Som en konsekvens därav har man menat, att klasserna 7 och 8 böra organiseras inom enhetsskolans ram. Annorlunda ställer sig emellertid saken från och med klass 9, där ju ändå en linjedifferentiering är tänkt. 4 folkskolestyrelser samt Sveriges Överlärarförbund och Städernas Folkskolinspektörsförbund ha i anslutning till dessa synpunkter tillstyrkt en treårig flickskolelinje, byggande på enhetsskolans klass 8. Det förstnämnda förbundet menar, att en sådan flickskola har »en stor uppgift att fylla vid sidan av gymnasier, yrkesskolor och andra skolor». Kf i Malmö anser i motsats härtill, att tanken på en treårig flickskola är tilltalande, »enär den finner det omöjligt, att eleverna med den nioåriga enhetsskolan som grund under den korta tiden av tre år skulle kunna bibringas den bildning, som det alltid varit flickskolans mål att ge».

Till tanken på en 5-årig linje såsom minimum ansluta sig 14 skolor. Statens normalskola i Stockholm anför på tal härom: »Enligt vår mening bör flickskolan göras 5-årig, byggas på enhetsskolans två första stadier, klasserna 1—6, och från och med klass 7 erhålla en för sin uppgift lämpad utformning samt icke belastas med några sådana restriktioner angående sin framtida utveckling, som skolkommissionen föreslagit».

För en bibehållen flickskola med 7-, ev. 6-årig linje uttala sig 18 skolor, därav 4 i form av tillstyrkan av SU:s förslag (SOU 1 9 4 7 : 4 9 ) . Övergång till gymnasiet från klass »9 f» bör även möjliggöras, antingen som nu genom komplettering eller genom direkt anpassande av kursplanerna. I ett par yttranden föreslås, att ett

praktiskt gymnasium inrättas som en påbyggnad på flickskolan. Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse föreslår sålunda »ett treårigt gymnasium med huslig-social inriktning för att motverka den inom denna elevkategori annars alltför stora övergången till mera teoretiska utbildningslinjer».

Krav på en bestämd kompetens efter genomgången flickskola, antingen motsvarande nuvarande normalskolekompetens, väl anskriven i yrkeslivet, eller motsvarande avgångsbetyg från klass 11 g, ställes från flertalet av de skolor, som yttrat sig. Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund anför (kf i Jönköping har ett likalydande uttalande) : »I förhållande till den nya realexamen bör flickskolekompetensen även teoretiskt erkännas som överlägsen, då den vinnes genom mer omfattande och över längre tid fortsatta studier. Särskilt vill centralstyrelsen understryka, att denna kompetens till följd av sitt praktiska specialvärde icke kan ersättas av studentexamen på någon föreslagen linje. Att för rättvisans skull en liknande praktisk-teoretisk studentlinje skapas för gossar finner kollegiet icke orimligt.»

Samma tanke på en »praktisk studentexamen» som mål för dem, som välja »f»-linjen, har utvecklats av flera skolor (kf i Örebro, Sundsvall, Majornas kf i Göteborg, Vasastadens kf i Stockholm m. fl.), Södermalms kf i Stockholm och rektor vid Kungsholmens kf i Stockholm föreslå även direkt anknytning från klass »11 f» till dimissionsklassen. Beträffande värdet av nämnda kompetens säger kf i Visby: »Ej blott studentexamen utan som hittills även normalskolekompetensen bör berättiga till inträde i seminarier etc. Annars tvingas under uppväxtåren många studiebegåvade och pedagogiskt intresserade flickor in i en studiemiljö, i vilken de vantrivas och som måhända i längden berövar dem lusten till fortsatt intellektuellt arbete.»

Genomgående framhålles, hur i realiteten den skisserade enhetsskolan kommer 338

att ge flickorna en sämre utbildning i praktiska ämnen än den nuvarande flickskolan, trots allt vackert som SK framför i detta hänseende. Kf i Strängnäs säger härom: »Flickor, som ha god praktisk och teoretisk begåvning och äro lämpade för kvalificerade uppgifter inom praktiska yrken bliva, om flickskola ej finnes, för sin utbildning hänvisade till gymnasium och riskera att ej få annan undervisning i praktiska skolämnen än den obligatoriska grundkursen. Ha de valt ett praktiskt ämne som tillvalsämne i klass 7 och 8, kunna de ej få med mer än ett främmande språk och kunna ej övergå till gymnasium. Avsluta de med 9 y, ha de fått för lite teoretisk utbildning. Avsluta de sina studier med 9 a, ha de fått en teoretisk utbildning, som ligger lägre än den nuvarande realskolans och en praktisk, som ligger lägre än den nuvarande flickskolans.»

Vad beträffar tim- och kursplaner för flickskolan ha 11 skolor ställt sig positiva till SU:s förslag, innefattande även utkast till dylika. Den likaledes av SU föreslagna uppdelningen av flickskolans högstadium på fasta linjer föranleder bland annat följande yttrande av Norrmalms kf i Stockholm : »Utan viss linjedelning torde målet knappast nås. 1940 års skolutredning föreslår i sitt betänkande om Flickskolan en uppdelning av högstadiet på tre linjer: språklinje, reallinje och praktisk linje.»

Efter att i det följande med beklagande ha konstaterat, att den praktiska linjen knappast har någon plats att fylla som överbyggnad på den obligatoriska enhetsskolan, framhåller kollegiet »vikten av att vissa ämnen på var linje förs fram till studentexamens nivå, medan för andra en kurs motsvarande genomgången 9 a får vara tillfyllest».

I det fall den föreslagna linjedelningen ej kan komma till stånd, ansluter sig kf i Södertälje till »det av rektor Elisabeth Dahr förordade tillvalssystemet omfattande trespråksgrupp, två-

språksgrupp, linje».

ettspråksgrupp

samt

praktisk

Slutligen må återges följande sammanfattande yrkande av Kjellbergska kf i Göteborg: »Kollegiet hemställer, att flickskolan må få sin chans på rimliga betingelser, 1. att den må prövas i tävlan med andra skolformer, enhetsskolan såväl som nu existerande skolformer,

a) som 7-årig flickskolelinje anknytning som nu,

med

samma

b) som 8-årig flickskolelinje med anknytning till 3-årig bottenskola, c) som 5-årig flickskolelinje med anknytning till 6-årig bottenskola enligt skolutredningens förslag, d) som flickskolelinje plus gymnasium, 2. att den alltjämt får vara experimenterande skola.»

NIONDE

LÄRARKATEGORIER

KAPITLET

OCH

/.

Allmänt.

De flesta remissinstanserna ha ställt sig i princip välvilliga gentemot SK :s förslag angående en reformering av lärarutbildningen. I åtskilliga fall har endast ett allmänt uttalande gjorts, men många ha även tagit upp åtminstone några av de speciella frågorna. Ofta uttalas på läroverkshåll farhågor för att lärarnas kunskapsstandard kommer att sänkas, och i flera fall hävdas, att SK gett den pedagogiska utbildningen för stort utrymme på ämnesstudiernas bekostnad. Särskilt är man rädd för en genomgående sänkning av kompetenskraven för realskolans och gymnasiets lärare. Detta anses stå i motsättning till de krav, som SK ställer på lärarna. »Det gäller ju dock att genom studier föra eleverna på lägre och högre stadier i kontakt med vetenskapen, inte endast med dess resultat utan också med dess förutsättningar, metoder, problem och målsättning (SK:s betänkande sid. 27 b ) » (Hal f. g. å Norrmalm i Stockholm). En reservant vid hal i Skövde anser, //.

2 Jfr sid. 105—108 och Bet. sid. 350—378. Jfr sid. 126 och Bet. sid. 378—379.

»att kraven på bestämda examina för viss tjänst borde slopas och en väl vitsordad tjänstgöring å viss tjänst medföra behörighet för vederbörande att utan dispens söka och erhålla dylik tjänst».

Åtskilliga kollegier vända sig mot SK:s teckning av idealläraren. Man anser den ligga så högt över verklighetens värld, att den kommer att verka avskräckande på de flesta aspiranter, vilka känna sig ej på långt när kunna uppfylla de högt ställda kraven. Srs i Nora säger: »Kunna sådana lärare framskapas, som SK tecknar, då böra de vara nästan obetalbara och ärade som rikets högsta dignitärer».

Södermalms kf i Stockholm lertid en annan åsikt:

har emel-

»Kollegiet har — uppfattat saken så, att Skolkommissionen i fullt medvetande om att ingen lärare finnes eller någonsin kommer att finnas, som skulle kunna förverkliga den bild av en fullkomlig lärare som betänkandet räknat med, dock har velat framställa denne, i förvissning om att varje lärare efter sin förmåga kommer att täcka någon del av denna bild och därigenom bidraga till ett lyckligt förverkligande av skolplanen.»

Lärarkategorier?

SK räknar med följande lärarkategorier : småskollärare, mellanskollärare, realskollärare, gymnasielärare, huvud1

LÄRARUTBILDNING

lärare och speciallärare (övningslärare). Mot denna indelning ha inga erinringar gjorts. Enär huvudlärarbefattningen (en sådan bör finnas på vart och ett av skolans fyra stadier i helst varje skolämne)

är en på sätt och vis ny befattning, är det givet, att den tilldragit sig ett visst intresse. Då skäl anförts för att tillstyrka förslaget om inrättande av särskilda huvudlärartjänster, har det i allmänhet varit samma skäl, som SK framdragit: nödvändigheten (bland annat ur rekryteringssynpunkt) av att skapa befordringsmöjligheter, vilket betonas bland annat av Läroverkslärarnas Riksförbund, samt betydelsen för den pedagogiska utvecklingen i skolan. Insp. i Skaraborgs södra i.o. anser, att huvudläraren bör lämpa sig väl för pedagogisk handledning av läraraspiranterna. Även Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse talar om de pedagogiska fördelarna av huvudlärarinstitutionen men ifrågasätter, om den icke bör genomföras endast i modifierad form på låg- och mellanstadiet och där i stället »kompletteras med regelbundna klasslärarkonferenser». I ett par yttranden framhålles, att enda möjligheten att förse de mindre realskolorna på landsbygden med akademiskt utbildade lärare är att inrätta de föreslagna huvudlärartjänsterna och ge realskolans huvudlärare »löneförmåner, som i varje fall icke understiga gymnasielärarnas» (rs i Malmö). Sistnämnda skola finner dock icke »anledning till någon större entusiasm inför utsikten, att den av skolkommissionen föreslagna lärarhierarkin förverkligas».

Srs i Rättvik vill gå längre än SK och föreslår, att huvudlärarbefattningar inrättas vid varje skola och på varje stadium, detta för att »icke de minsta orterna och skolorna skola avsiktligt missgynnas». Kollegiet anser det nämligen vara »viktigare, att en mindre skola får en kompetent huvudlärare i varje ämne eller grupp av

ämnen, än att all undervisning vid ett större läroverk bestrides av välmeriterade lärare».

H. reallvkt å Norrmalm i Stockholm samt Stockholms samgymnasium föreslå, »att de akademiska betygen tillmätas större betydelse vid utnämningen till huvudlärare». Hal å Kungsholmen i Stockholm hävdar, att huvudläraren måste »genom betydligt förkortad tjänstgöring och periodvis återkommande fullständig ledighet från tjänsten beredas tillräcklig tid för erforderliga studier».

Sveriges folkskollär ar inne förbund anser, att huvudlärartjänsterna komma att verka stimulerande även på enhetsskolans lägre stadier. En särskild uppgift skulle de få i skolor, dit aspiranttjänstgöring förlägges. Värdefullt är också enligt detta förbunds mening, att genom dessa tjänster skapas avancemangsmöjligheter, under förutsättning att ovidkommande synpunkter icke få spela in vid tillsättandet. Förbundet föreslår, att skoldistrikten själva må få rätt att avgöra, huruvida huvudlärartjänster skola inrättas, och att i så fall hänsyn tas till lärarkårens önskemål. Sveriges folkskollär ar förbund anser i motsats härtill, att systemet med huvudlärare kan fylla en uppgift i skolor med ämneslärarsystem men att det saknar berättigande på mellanstadiet, där klasslärarsystemet tillämpas: »Klasslärarna på mellanstadiet har i regel samma utbildning och ska självständigt och på eget ansvar handha undervisningen i som regel samtliga ämnen. En huvudlärare-klasslärare torde inte i samtliga skolämnen verka som pedagogisk ledare eller rådgivare. Att förordna ämnesspecialister som huvudlärare synes inte lämpligt och är i mindre skoldistrikt f. ö. inte möjligt. Normer för meritvärdering av pedagogisk skicklighet och förmåga att handleda kolleger torde vara svåra att åstadkomma, och tillsättningen av huvudlärare kan därför befaras bli godtycklig. Anordnandet av fortbildningskurser och instruktioner, liksom konferenser mellan klass-

lärarna vid en skola eller i ett skoldistrikt torde bättre än huvudlärarbefattningar främja syftet med huvudlärarinstitutionen. Förbundsstyrelsen avstyrker därför inrättande av huvudlärartjänster för klasslärare.»

Såsom skäl mot inrättande av särskilda huvudlärarbefattningar anföras också

III.

skolorganisationen att få den stora skolkommissionen Lidingö).

till diskussion i yttrandena från kollegier och organisationer inom de nuvarande läroverkens område. En mellanställning intaga seminarierna, som av naturliga skäl hysa stort intresse för alla lärarutbildningsfrågor.

Småskollärarna}

SK :s förslag att för blivande småskollärare föreskriva studentexamen (från klass 11), medan det av blivande mellanskollärare skulle krävas dimissionsexamen (från klass 12) har, med några få undantag, icke tilltalat dem som yttrat sig'pa denna punkt. Bland dessa undantag motiverar Lidingö fsk.styr. sin ståndpunkt med de av SK anförda argumenten och vill »understryka vikten av att de ungdomar, som ha fallenhet för den art av undervisning som lågstadiet kräver men ej håg för det tolfte årets mera specialiserade teoretiska studier, utestängas från möjligheten att bli lärare pä lågstadiet.»

Insp. i Tornedalens i.o. håller före, att det från småskollärarinnehåll framförda kravet på dimissionsexamen även för blivande småskollärarinna icke är »förestavat av hänsyn till småskolans behov utan måste betraktas som en kårfråga och icke som en skolangelägenhet». Om dimissionsexamen skulle fordras, 1 Jfr sid. 109—111 och 126 samt Bet. sid. 379—382 och 423—424.

»huruvida den kommande av dessa tjänster kommer nytta och behållning, som synes förvissad om» (hal i

Ämnesstudierna.

Frågan om småskollärarnas och mellanskollärarnas utbildning har givetvis främst intresserat de remissinstanser, som arbeta inom den nuvarande små- och folkskolans verksamhetsområden, liksom å andra sidan realskol- och gymnasielärarnas utbildning närmast tagits upp

1.

risken för »söndring och onödig rivalitet» (hal i Vänersborg) samt ett allmänt tvivel,

skulle det enligt denne folkskolinspektör leda till brist på småskollärarinnor. Vid de 10 småskoleseminarierna ha emellertid 7 kollegier och 1 rektor yrkat på det högre kompetenskravet. Samma ståndpunkt inta 9 folkskoleseminarier och 32 statliga folkskolinspektörer liksom 18 folkskolestyrelser. Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges Överlärarförbund och Städernas Folkskolinspektörsförbund yrka på dimissionsexamen för småskollärarna. SK:s förslag till lägre kompetens för småskollärare än för mellanskollärare har alltså praktiskt taget enhälligt avstyrkts av dem som yttrat sig därom. Som motiv för detta avstyrkande har framförts synpunkten, att då SK betonat värdet av att olika lärarkategorier böra lämnas möjlighet att genom fortsatt utbildning meritera sig för tjänst på högre stadier, böra ej småskollärarna berövas denna möjlighet. Man kan också befara, att det av SK föreslagna kompetenskra-

vet kan komma att medföra en för låg kvalitet på småskollärarna. Även pedagogiska skäl har man ansett tala för att även småskollärare böra avkrävas dimissionsexamen. Sveriges Överlärarförbund påpekar, att det för flyttning till klass 12 fordras kvalificerade betyg och har därför »anledning befara, att småskollärarna till stor del kommer att rekryteras just av de elever, som saknar förutsättningar att avlägga en fullständig examen. Även den synpunkten, att varje lärarkategori bör ha möjlighet till vidare utbildning och övergång till högre skolstadium talar för att utbildningen av de båda grupperna kommer att bygga på dimissionsexamen.»

Småsk.sem. i Skara hänvisar till att småskolans lärare själva varit intresserade av att »bättra på sin hittills tvååriga utbildning genom ett intensivt fortbildningsarbete, ofta både kostsamt och tidsödande», och ivrar för att isoleringen mellan de olika lärarkategorierna även på denna punkt måtte hävas. Småsk.sem. i Stockholm »kan icke godtaga» SK:s uppfattning, att småskolan kräver mindre ämnesstudier än mellanskolan av den blivande läraren. Av naturliga skäl är yttrandet från Sveriges småskollärarinneförbund särskilt utförligt på denna punkt. Det hänvisar till att läraren på lågstadiet skall bära sin del av ansvaret för hela enhetsskolans arbete och menar, att lågstadiets lärare också måste få en utbildning, som svarar mot skolans krav. Förbundet polemiserar från denna utgångspunkt mot SK:s mening, att mellanskolans lärare

2.

behöva större ämneskunskaper än småskolans : antalet ämnen är ungefär detsamma på båda stadierna, även om de på lågstadiet kanske inte alla ha specialiserade ämnesnamn. Småskolläraren skall lägga grunden, han skall lära de små barnen studieteknik, och han skall handha dem »under ett synnerligen ömtåligt utvecklingsskede». Allt detta ställer stora krav på läraren. Även på en annan punkt gör småskollärarinneförbundet en invändning: » A t t . . . göra gällande att de människor, som inte har håg eller fallenhet för ingående mera specialiserade teoretiska studier, skulle lämpa sig att bli lärare på lågstadiet, är en undervärdering av lågstadiets uppgift, varemot Sveriges småskollärarinneförbund inlägger en allvarlig gensaga».

Förbundet drar av SK:s förslag den slutsatsen, »att om inte krav på avlagd dimissionsexamen kommer att fastställas även för lågstadiets lärare, så kommer lågstadiet att få det sämre urvalet, trots att Skolkommissionen ställer lika avsevärda krav på dess lärare som på enhetsskolans lärare i sin helhet».

Småsk.sem. i Skara föreslår, att man vid sidan av den nya utbildningen skall behålla den gamla möjligheten för den som avlagt realexamen, eventuellt genom upprättande av lärargymnasier. Småsk. sem. i Strängnäs har ett liknande förslag men önskar utbildningen i form av en tre- eller fyraårig kurs vid lärarhögskola. Fsk.sem. i Gävle förordar utredning om intagningskompetensen för småskollärare, och fsk.sem. i Jönköping önskar, »att även andra vägar än över dimissionsexamen hållas öppna».

Mellanskollärarna?

Beträffande SK:s förslag till mellanskollärarnas utbildning ha i allmänhet 1 Jfr sid. 111 och 126—127 samt Bet. sid. 382—384 och 424.

inga erinringar framförts i remissvaren. Tanken att under en övergångstid bibehålla den nuvarande fyraåriga seminarieavdelningen har berörts i några få se-

343 22 Utlåtande

minariers yttranden och vunnit anslutning. De blivande mellanskollärarnas gymnasiestudier ha berörts i ett par yttranden. Fsk.sem. i Lund anser, att linjedelningen på gymnasiet bör underkastas omprövning i syfte att få fram en linje, som bättre lämpar sig för lärarhögskolornas behov. Fsk.sem. f. kv. el. i Stockholm har samma önskan och tänker särskilt på bättre utbildning i övningsämnena. Förslaget om gymnasium för vuxna (jfr sid. 286) har tilltalat några med tanke på dess värde för lärarrekryteringen. Fsk.sem. f. mani. el. i Göteborg anser, att ett sådant bör förenas med varje lärarhögskola.

3.

Realskollärarna.1

SK har tänkt sig två slags kompetens för realskollärarna, dels adjunktskompetens och dels en mera begränsad kompetens. Adjunktskompetens. SK anser, att studietiden för filosofisk ämbetsexamen bör minskas från 6 till 4 år, dels genom att den teoretiska utbildningen i pedagogik och psykologi helt överföres till den föreslagna lärarhögskolan, dels genom att antalet betygsenheter minskas från 7 till 6. Denna tanke har rönt bifall hos en övervägande majoritet bland dem, som yttrat sig om detta förslag. En allmänt framförd åsikt är, att studietiden för ämbetsexamen behöver minskas. »En kontinuerlig kontroll över studietidens längd bör ligga i såväl skolväsendets som universitetens intresse», anser hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm. Ofta framhålles också, att kurserna mås1 Jfr sid. 112—114 och 127 samt Bet. sid. 384—393 och 424—425.

'Om inga erinringar framförts mot. SK:s förslag till mellanskollärarnas utbildning, har dess förslag i fråga om deras kompetens däremot blivit föremål för diskussion och ofta starka invändningar från folkskolehåll. Dels gäller det begränsningen av mellanskollärarnas tjänstgöring till klasserna 4—6, dels kompetensen för undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6. Då dessa båda frågor nära sammanhänga med frågan om enhetsskolans stadier och med problemet klasslärare eller ämneslärare och då remissinstanserna i regel också behandlat dem i dessa sammanhang, har så skett även i denna sammanfattning (kap. 3 : V, sid. 56—69.

te revideras och anpassas mera efter skolans behov, och samarbete mellan universitets- och skolmyndigheter rekommenderas. Studierna böra rationaliseras men få icke förlora sin vetenskapliga halt. Sänkningen av antalet betygsenheter uppfattas emellertid av flera kollegier som en standardsänkning. Hal i Umeå yttrar: »Begränsning i vyer och inställning är utomordentligt farlig för lärarna, som skola vara föredöme för och verka inspirerande på det uppväxande släktet. • • Enligt kollegiets mening böra universitetskurserna bättre anpassas efter skolans behov, och resultatet av en sådan anpassning och revision torde kunna bli, att den normala examenstiden icke behöver överskrida 7 terminer, även om nuvarande krav på 7 betyg som minimisumma bibehålles.»

Endast få kollegier ha yttrat sig om de för realskoleundervisning speciellt avpassade ettbetygskurserna. De som uttalat sig mot dem utgå i allmänhet från den ovan anförda farhågan för standardsänkning. Hal i Lidingö yttrar t. ex.:

»Den projekterade nya skolan förutsätter en omfattande och djupgående lärarutbildning, och kollegiet anser därför, att en ämbetsexamen, som skall medföra adjunktskompetens, icke skall innehålla betyg lägre än Med beröm godkänd i de ämnen, i vilka tjänsten ledTgförklaras».

Även fsk.sem. i Kristianstad är skeptiskt mot betygskombinationen 2 + 2 + 1 + 1 , som ej bör få »ett för stort utrymme». Däremot förordas en ämbetsexamen med betygen 3 + 3, bland annat därför att den bildar »ett gott underlag för blivande gymnasielärare». Ytterligare två kollegier föreslå, att en ämbetsexamen skall kunna omfatta två ämnen med betyget Berömlig i båda. Saltsjöbadens samskola förordar, att examen begränsas till två ämnen + ett biämne. SK:s förslag att för realskollärarkompetens kräva 4 akademiska betyg i läroämnen samt mellanskollärarutbildning har tillstyrkts av 26 av de 46 skolor, som yttrat sig därom. SK:s förslag att för realskollärarkompetens kräva 4 akademiska betyg och utbildning i ett övningsämne har tillstyrkts av 22 av de 32 skolor, som uttalat sig därom. Begränsad

kompetens.

SK har vidare ett par förslag till kompetens för en partiell undervisning i realskolan. Dels har den tänkt sig en kompetens, bestående av mellanskollärarutbildning jämte 2 akademiska betyg i ett läroämne, dels en kompetens, bestående av mellanskollärarutbildning jämte en av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen. Samtliga 9 folkskolinspektörer och 2 folkskolestyrelser, som yttrat sig om dessa förslag, ha tillstyrkt dem, likaså de lärarorganisationer inom folkskolans verksamhetsområde, som yttrat sig därom, nämligen Sveriges Folkskollär ar förbund, Sveriges Folkskollärarinneförbund

och Sveriges Överlärarförbund. Däremot ha 3 av de 4 seminarier, som yttrat sig, avstyrkt förslaget. Även på läroverkshåll ha dessa förslag vunnit ringa anslutning: det första alternativet tillstyrkes av 24 av de 49 skolor, som yttrat sig därom, det senare av endast 8 av de 73, som behandlat det. Även Sveriges yngre läroverkslärares förening, Allmänna adjunktsföreningen, Lektorernas Förening och Läroverkslärarnas Riksförbund ha ställt sig tvekande eller direkt avvisande till dessa två slag av kompetens, särskilt till det senare. I de fall, då man tillstyrkt SK:s förslag till kompetens för partiell tjänstgöring i realskolan, har man som motiv dels hävdat, att denna kompetens får anses vara fullt tillräcklig för realskolans behov, dels att det måste vara en nödfallsutväg under en övergångstid, då tillräckligt antal fullt kompetenta lärare icke står till buds. Insp. i Östergötlands det vara

östra i.o. anser

»omöjligt att avgränsa folkskollärarna till kompetensområdet klass 4—6. Folkskollärare böra kunna utnyttjas även i realskolan i lika hög grad som realskollärare komma att användas för undervisning i klasserna 5 och 6».

I ett par fall tillstyrkes SK:s förslag med vissa inskränkningar. Insp. i Sydsmålands östra i.o. anser, att tillfälle bör beredas mellanskollärarna att »med visst behörighetsintyg få tjänstgöra som ämneslärare i klasserna (5) 6—8, event. 9. I många fall torde en sådan anordning även för undervisningens vidkommande bli nödvändig».

Insp. i Dalarnes östra i.o. anser folkskollärarna utan vidare kompetenta för undervisning i klass 7. Insp. i Gotlands i.o. vill ha en lärarutbildning så lagd, att den ger kompetens för undervisning upp t. o. m. klass 8, i vissa ämnen även i 9 y och 9 a. Insp. i Nordsmålands östra i.o. påpekar, att 345

folkskolans lärare redan nu i många fall förtjänstfullt undervisat i realskolan, och anser, att kvalificerade betyg från lärarhögskolan böra ge mellanskolläraren kompetens även för undervisning i realskolan. I några yttranden, där man principiellt godtagit förslaget om den partiella realskollärarkompetensen, har man understrukit vikten av att även folkskollärarna med den hittillsvarande utbildningen måtte få möjlighet att kvalificera sig för tjänstgöring i realskolan. Fsk.styr. i Ljusnarsberg förordar fortbildningskurser, fsk.styr. i St. Tuna framför dessutom önskemålet att låta folkskollärarna få tillträde till akademiska studier. På flera håll har det över huvud taget understrukits det värdefulla i SK:s tanke, att de olika lärarkategorierna böra få möjligheter att förvärva kompetens för undervisning på högre stadier. I de få fall, där man på läroverkshåll accepterat SK:s förslag till partiell realskollärarkompetens, speciellt i det senare alternativet med mellanskollärarexamen och av lärarhögskola kontrollerad ämnesutbildning, har man menat, att en så svag kompetens bör godtagas, endast om akademiskt utbildade lärare ej finnas att tillgå. Av de kollegier, som avstyrkt denna utbildningsväg, ha 5 särskilt betonat, att de under inga omständigheter kunna tänka sig den annat än som en nödfallsutväg. Andra mena, att man under tider av lärarbrist kan bli tvungen att anlita lärare utan tillräcklig kompetens, men att detta ej får utgöra skäl till att man dekreterar denna utbildningsväg som en normal väg, då den icke kan skänka erforderlig kompetens. Denna ståndpunkt intar även Allmänna adjunktsföreningen. Som motiv för en negativ inställning till SK:s förslag har i allmänhet nämnts risken av en sänkning av lärarnas och

därmed undervisningens standard. En synpunkt, som ej sällan återkommer, är, att landsbygdens skolor befaras komma att huvudsakligen få lärare med lägre kompetens. Farhågor uttalas också för att det stora flertalet lärare så småningom kommer att söka sig fram på den lättaste utbildningsvägen, i synnerhet om inte tillräcklig löneskillnad uppehälles. Karolinska hal i Örebro kan inte ansluta sig till SK:s uppfattning, att den omständigheten, att den planerade realskolans elevmaterial blir mycket heterogent i fråga om anlag, intressen och studieambition, skulle kunna utgöra ett bärande skäl för att skapa så många olika utbildningsvägar för lärarna, som SK föreslagit: »Resonemanget förefaller onekligen överraskande. Heterogeniteten i elevmaterialet — en i och för sig betänklig sak, mot vilken stark kritik kan framföras och har framförts — användes här som försvar för en ny heterogenitet, denna gång i lärarutbildningen».

Hal i Härnösand rogenitet

tror, att denna hete-

»ofrånkomligt torde komma att leda till motsättning av för skolans harmoniska arbete föga lyckosam natur».

Även småsk.sem. i Haparanda hyser skepsis mot olika lärarkategorier med skiftande kombinationer. Km i Hällefors delar däremot SK:s mening, »att det kan vara lämpligt, att å realskolestadiet undervisningen handhaves av lärare, som på olika vägar vunnit sin kompetens».

Såsom framgår av ovanstående, ökar antalet avstyrkanden från läroverkshåll, ju längre ned på kompetensskalan man kommer. Praktiskt taget alla läroverkskollegier, som ha yttrat sig i frågan, äro eniga om att akademisk utbildning bör krävas av realskolans ämneslärare, åtminstone på den teoretiska linje, som många kollegier räkna med. Endast ett litet antal skolor har å andra sidan av-

visat alla förslag, som innebära en formell sänkning av realskollärarkompetensen. Ej heller bland folkskoleseminarierna har förslaget om partiell adjunktskompetens vunnit anslutning. Fsk.sem f. mani. el. i Göteborg menar, att klasslärare »i viss utsträckning» bör kunna undervisa även i realskolan, och nämner särskilt matematik som lämpligt ämne. Även bland seminarierna är man tveksam inför kombinationen mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad ämnesutbildning. Fsk.sem.

i

Kristianstad

»vill avstyrka, att den utöver en bestämt fixerad övergångstid skall medföra behörighet för undervisning å realskolan».

Fsk.sem. i Uppsala befarar att denna utbildningsgång kommer att bli mycket anlitad och att den kan leda till minskad tillgång på mellanskollärare. Läroverkslärarnas Riksförbund med tillfredsställelse

noterar

»strävan att så anordna utbildningen, att en lärare på ett lägre skolstadium jämförelsevis lätt kan förvärva ökad kompetens, som gör honom skickad för undervisning på ett högre stadium, liksom att skapa former för en lärarkompetens, som innesluter både läro- och övningsämnen. Av de föreslagna vägarna till förvärvande av begränsad kompetens som realskollärare ställer sig riksförbundet emellertid avvisande till den som innebär mellanskollärarutbildning samt av lärarhögskolan kontrollerad utbildning i vissa ämnen. Riksförbundet erkänner visserligen riktigheten av SK:s påpekande av det förhållandet, att bland nu verksamma folkskollärare sådana finnas, som genom examensmeriter utöver folkskollärarexamen och genom personliga kvalifikationer

4. Gymnasiets a)

Gymnasielärartjänster.

36 läroverk och 2 folkskoleseminarier ha yttrat sig om förslaget om inrättande 1

Jfr sid. 114—116 och 127—128 samt Bet. sid. 393—403 och 425.

få anses kompetenta att handha viss undervisning på realskolestadiet, men anser, att denna fråga är av så begränsad räckvidd, att den bör kunna lösas genom dispensförfarande.»

I vad det gäller förslaget till en reducerad akademisk utbildning för filosofisk ämbetsexamen tillstyrker förbundet men »betonar särskilt vikten av att Skolöverstyrelsen och lärarorganisationerna få inflytande på kursfordringarna för denna examen samt att den nödvändiga rationaliseringen av studierna och kursernas anpassning efter skolans behov ej få leda till en kvalitativ försämring av lärarutbildning eller beröva kunskapsinhämtandet dess karaktär av fria akademiska studier».

Lektorernas Förening avvisar likaledes bestämt förslaget om en kompetens byggande på mellanskollärarutbildning jämte av lärarhögskolan kontrollerad ämnesutbildning, och hävdar att »kompetens för undervisning i realskolan bör uteslutande grundas på akademiska tentamina enligt fordringarna för fil. ämbetsexamen». Förbundet avstyrker likaså bestämt tanken på en sexbetygsexamen med två ettbetygsämnen: »en sådan examen innebär en avsevärd standardsänkning i jämförelse med nuvarande förhållanden». Även Sveriges yngre läroverkslärares förening delar de här återgivna åsikterna. Lärare i

kristendomskunskap.

För kristendomslärare föreslår SK en teologisk-filosofisk ämbetsexamen i stället för den nuvarande teologie kandidatexamen jämte akademiskt betyg i något annat skolämne. Endast 7 av de 30 yttrandena i denna fråga ha intagit en negativ ståndpunkt till förslaget. lärare.1 av särskilda gymnasielärartjänster. Samtliga ha tillstyrkt det. En sådan anordning skulle »undanröja ett gammalt missförhållande» (hal i Jönköping), vara »ägnat att lösa ett av de besvärligaste problemen

inom det nuvarande läroverket, bristen på avancemangsmöjligheter för skickliga lärare med adjunktskompetens» (Djursholms samskola) och alltså kunna »bidraga till att göra lärarbanan mera tilldragande än vad nu är fallet» (srs i Piteå). Rs i Malmö anser, att gymnasielärartjänsterna komma att utöva en sådan dragningskraft, att enda möjligheten att få behålla goda akademiskt utbildade lärare på realskolestadiet är, att de föreslagna huvudlärarna i realskolan få minst samma löneförmåner som gymnasielärarna. I fråga om kompetensvillkoren för gymnasielärartjänsterna gå yttrandena mycket isär. En reservant vid hal i Karlstad vill med vissa övergångsbestämmelser kräva licentiatexamen. En liknande ståndpunkt företräder rektor vid srs i Kungälv. Den nuvarande men ej den av SK föreslagna adjunktskompetensen anses av 3 högre allmänna läroverk tillräcklig, varför i framtiden bör fordras förstärkt utbildning. 4 kollegier yrka på högre kompetenskrav utan att närmare precisera dessa. Av 9 kollegier (jämte 3 rektorer samt reservanter vid ett läroverk) önskas högsta betyget i ämbetsexamen i åtminstone ett ämne (hal i Lidingö anser det lämpligt med 3 betyg i bägge ämnena). Hal f. g. å Norrmalm i Stockholm påpekar i detta sammanhang »behovet av att fordringarna för betyg i denna examen göras mera uniforma än de nu äro». Bland de kollegier, som accepterat de av SK föreslagna kompetensvillkoren, föreslår hal i Kristianstad liksom fsk.sem. i Kristianstad, att tre års väl vitsordad gymnasietjänstgöring bör krävas. Hal i Växjö diskuterar möjligheterna att rättvist jämföra olika sökandes pedagogiska meriter och anser, att rektor bör avge mera graderade tjänstgöringsbetyg än nu och i tveksamma fall

kunna tillkalla och rådgöra med en fackkonsulent. Läroverkslärarnas Riksförbund finner förslaget om särskilda gymnasielärartjänster tilltalande och finner det vara av betydelse, »ej minst för lärarrekryteringen, att sådana förslag, som innebära att läroverkslärarna i ifråga om befordringsmöjligheter bli någorlunda likställda med andra tjänstemannagrupper, snabbt förverkligas. Ifråga om kompetensfordringarna för gymnasielärartjänst delar riksförbundet SK:s uppfattning, att ett krav på kvalificerade examensmeriter för dessa tjänster skulle vara mer till hinder än gagn för en naturlig konkurrens om dem, men föreslår en bestämmelse, att vid konkurrens om dessa tjänster stort avseende skall fästas vid andra befordringsgrunder.»

Sveriges yngre läroverkslärares ening anser det innebära en

för-

»svaghet att behöva undervisa på en friare skolas högstadium... utan kännedom om vetenskapligt-metodiskt förfarande».

Efter att ha påpekat, att den vetenskapliga uppsatsen för 3 betyg bygger på ett sådant förfarande, förordar föreningen denna högre kompetens, försåvitt inte uppsatsen göres obligatorisk även för 2 betyg. Lektorernas Förening anser det nödvändigt med »tre betyg i minst ett av de i tjänsten ingående ämnena, och den av SK förordade dispensen bör endast i yttersta undantagsfall beviljas». Vad gymnasielärarnas lönegradsplacering beträffar yttrar föreningen: »Det b ö r . . . vara större skillnad i lönegradsplacering mellan gymnasieadjunkterna och lektorerna, eftersom det är mellan dem, skillnaden i utbildningskostnader finnes, än mellan gymnasieadjunkterna och realskoleadjunkterna».

Föreningen föreslår dessutom, att skillnaden mellan gymnasieadjunkternas och de graduerade lektorernas löneställning skall ökas med minst en lönegrad i jämförelse med adjunkters och lektorers nuvarande lönegradsplaceringar; härigenom

skulle man stimulera gymnasieadjunkter att söka tjänstledighet för att meritera sig för högre tjänst. b) Lektorer

och

huvudlärare.

Frågan om lektorskompetensen har tilli dragit sig ett stort intresse. 49 skolor ha mer eller mindre ingående behandlat frågan, liksom Sveriges yngre läroverkslärares förening, Allmänna adjunkts föreningen och Lektorernas Förening (Läroverkslärarnas Riksförbund har avstått från att vttra sig i denna fråga). — Från folkskolans arbetsområde föreligga inga uttalanden i denna fråga. Skolornas åsikter om lektorskompetensen framgå av följande siffror: Hal. Övr. skolor S:a

Antal yttranden . . . . Disputation Licentiatexamen . . . Ämbetsexamen Särskilda synpunkter

41 11 28 1

8 — 7 — 1

49 11 35 1 1 2

Även fsk.sem. f. mani. el. i Stockholm har yttrat sig i denna fråga; det finner licentiatexamen vara »tillräcklig grundval —• av vetenskaplig art — för lektorstjänst». Av de kollegier, som yrkat på d i s p ut a t i o n s k r a v e t s b i b e h å l l a n d e , ha 3 i huvudsak anslutit sig till de synpunkter, som framförts i underdånig skrivelse från Lektorernas Förening den 26 augusti 1947 och som bland annat innebära, »att den, som är behörig att söka och inneha ordinarie tjänst vid de allmänna läroverken, må i frågan om ämnen, där tydligt konstaterad brist på kompetenta sökande föreligger,- av Kungl. Maj :t efter Skolöverstyrelsens hörande kunna förklaras behörig att vid detta tillfälle söka och erhålla lektorstjänst i dessa ämnen vid visst allmänt läroverk, även om han icke genom disputation dokumenterat sin vetenskapliga kompetens, såvida

han avlagt licentiatexamen, under längre tid med utmärkta vitsord bestritt gymnasietjänstgöring samt dessutom kan uppvisa verkligt framstående vetenskapligt, populärvetenskapligt eller pedagogiskt författarskap eller, beträffande språklärare, under långvariga utomlandsstudier förvärvade stora språkkunskaper». Samma yttrande går igen mer eller mindre ordagrant i särskilda yttranden, som en eller flera lektorer avgivit dels som reservation mot kollegiets beslut (3 hal), dels utan att kollegiet yttrat sig i frågan (2 h a l ) . 8 kollegier hålla på nuvarande kompetenskrav men föreslå vidgat dispensförfarande. Som skäl för att kravet på disputation i stort sett må bibehållas ha följande synpunkter anförts. 1. De höga vetenskapliga kvalifikationer, som även SK fordrar av gymnasiets huvudlärare, kunna icke säkert och allmängiltigt garanteras på annat sätt än genom disputationsprov. 2. I de nya gymnasierna komma större krav att ställas på lärarnas vetenskapliga standard, inte minst för undervisningen i klass 12. 3. »Skulle disputationskravet borttagas, finns risken för att många även förtjänstfulla avhandlingar skulle komma att bli oskrivna och att mycket av det vetenskapliga provarbete, som även författare av mindre framstående avhandlingar i regel presterar, skulle bli ogjort. Lektorer och huvudlärare skulle också på detta sätt gå miste om den sporre till fortsatt vetenskaplig produktion, som arbetet med en självständig avhandling är ägnad att skänka» (hal i Strängnäs). »Antalet fil. doktorer som i framtiden söka sig till läroverken kommer att bli väsentligt mindre än nu. Skolkommissionens arbete i och för sig har redan haft en ofördelaktig inverkan. Sålunda ha åtskilliga, som vid universiteten hållit på med högre studier för doktorsavhandlingar i naturvetenskapliga ämnen, sökt över till Tekniska Högskolan, sedan de fått

vetskap om i vilken riktning Skolkommissionens förslag kom att gå. I andra fall ha sådana som disputerat i naturvetenskapliga ämnen dragit sig för att söka lärartjänster och i stället inväntat tillfällen att skaffa sig sin utkomst på annat håll» (lektor Stenvinkel vid hal f. fl. å Södermalm i Stockholm).

4. Borttagande av disputationsprovet som kompetensvillkor skulle »dels medföra stora svårigheter för universitet och högskolor att besätta docenturer och biträdande lärarbefattningar med kompetenta lärare, varigenom eleverna i sin tur finge sämre utbildning, dels avsevärt sänka vårt lands vetenskapliga nivå gentemot utlandet i snart sagt alla discipliner» (lektor Lundahl vid hal i Lidingö).

5. Slopandet medför alltså

av

disputationskravet

»en andlig nedrustning, som står i direkt motsättning till den vetenskapliga upprustning, som kommit högskolorna till del» (lektor Gagnér m. fl. vid Statens normalskola i Stockholm).

6. Lektorsbristen är endast ett tillfälligt krisfenomen i likhet med personalbristen inom andra yrken. »Det förefaller mig oegentligt att med motivering från ett visst, sedan ett par år konstaterat tidsläge på den gamla akademiska arbetsmarknaden ändra en så gammal tradition som lektorskompetenskravet» (lektor Lilliedahl vid hal i Linköping).

7. Doktorand- och licentiatstipendierna samt »statens nyligen skedda övertagande av större delen av avhandlingarnas framställningskostnader» kunna så småningom påverka rekryteringen. Före 1950-talets mitt kunna verkningarna dock inte bedömas (Djursholms samskola). Lektorernas Förening, som starkt hävdar nödvändigheten av vetenskapligt högt kvalificerade lektorer och huvudlärare på gymnasiet anser, att dispens från disputation må medges endast i vissa begränsade fall. Normalt bör dock disputationskravet upprätthållas. Synpunkten, att brist på lektorskompetenta f. n. förelig350

ger, bemöter föreningen med att hänvisa till en »personalbrist inom snart sagt alla yrken, utan att därför exempelvis läkare, apotekare eller ingenjörer söka lösa sina rekryteringsproblem genom nivåsänkande åtgärder. Den naturliga vägen ur svårigheterna är givetvis att genom intensifierad och rationaliserad, ubildning samt ekonomiskt understöd söka stimulera återväxten inom yrket.»

Av dem, som godtagit l i c e n t i a t e x a m e n som kompetensvillkor, ha 5 högre allmänna läroverk uttalat sig för högsta betyget, 3 högre allmänna läroverk och 1 samrealskola för betyget AB, medan de övriga antingen icke gjort något uttalande om betygsfordringar eller mera allmänt krävt kvalificerad eller väl vitsordad licentiatexamen eller licentiatexamen av verkligt vetenskaplig karaktär. Att högre vetenskaplig utbildning bör tillmätas ett betydande meritvärde, framhålles av åtskilliga kollegier. Hal i Visby föreslår, att vid tillsättande av lektorstjänst (utom vid provårsläroverk) vetenskaplig skicklighet räknas som första befordringsgrund. Tvärtemot anser hal i Skövde, att »undervisningsskicklighet bör, när det gäller skolan, gå före den rent vetenskapliga meriteringen». Lektor K. G. Karlsson vid hal å Kungsholmen i Stockholm föreslår i särskilt yttrande, alt sökande med doktorsgrad under alla omständigheter skall ha företräde. Hur många kollegier som acceptera SK:s förslag om möjlighet till dispens från licentiatexamen, framgår inte klart av yttrandena. Endast i ett fåtal fall har dispensfrågan tagits upp till diskussion. Hal f. fl. i Hälsingborg och hal f. g. å Norrmalm i Stockholm tala liksom rektor vid hal i Skövde för att dispens från licentiatexamen bör ges i undantagsfall. Hal i Gävle däremot menar, att kravet på licentiatexamen bör vara oeftergivligt. Wallin-Åhlinska gymnasiet i Stockholm anser, att lektorstjänst »bör förbehållas

lärare med högre vetenskaplig kompetens, dokumenterad minst genom kvalificerad licentiatexamen». Srs i Karlshamn inlägger »en bestämd gensaga» mot dispens från licentiatexamen och fortsätter: »Det kan inte vara till gagn varken för skolans allmänt fostrande gärning eller för sammanhållningen inom kollegierna, att den enskilde läraren alltför mycket frestas att anlägga karriärsynpunkter på sin undervisning. I själva verket är det med hänsyn till lärargärningens särart en sund princip att upprätthålla skarpa examensgränser emellan de olika lärarkategorierna.»

De kollegier, rektorer eller reservanter, som acceptera SK:s förslag eller som vilja gå längre, framlägga oftast inga skäl utan anse SK:s motiveringar bärande. I många yttranden framhålles bristen på sökande till lektorstjänster som det främsta skälet. Denna brist är icke en tillfällig företeelse, vilket har bekräftats av SK:s undersökning av förhållandena sedan år 1930. Bristen »kommer att bli iinnu större, om SK:s eget förslag om huvudlärare i gymnasiets alla ämnen genomföres» (hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm) . En annan synpunkt, som framhålles, är, att studietiden är för lång och att förvärvandet av den nuvarande kompetensen ställer sig ekonomiskt onödigt betungande. Hal i Skövde, som anser, att det vore bäst med »en enhetlig utbildning för samtliga lärare på gymnasiet», yttrar vidare: »Redan nu ombesörjes största delen av gymnasietjänstgöringen av • fil. magistrar med adjunktskompetens utan att det har förmärkts, att studieresultaten i gymnasierna på något sätt försämrats därigenom. Denna lärarkategori har under generationer styrkt sin kompetens att undervisa även på gymnasiestadiet, ehuru formell kompetens alltid varit den förvägrad. Att den skolat rycka in och tjänstgöra i lektors ställe, där sådan ej funnits, har betraktats som en självklar sak, och veder-

börandes provårsutbildning även på gymnasiestadiet visar också hän på samma förhållande.»

Hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm, som hyser farhågor för att kraven på licentiatexamen komma att skärpas och den redan alltför långa studietiden ökas, anser det inte utan vidare klart, att lektorskompetensen bör knytas till denna examen. Det synes kollegiet »riktigast att hela frågan om lektorskompetensen blir föremål för ännu en utredning av sakkunniga universitets- och skolman — . Skulle en utredning visa, att en för gymnasielärare förstärkt ämbetsexamen, sådan kollegiet ifrågasätter, har sitt berättigande, borde det undersökas, hur studierna och forskningen efter denna examen skulle läggas för att få fram de djupgående insikter som enligt SK fordras av gymnasiets huvudlärare . Resultatet av detta forskningsarbete bör givetvis redovisas i tryckt form och hållas tillgängligt å universitets-, seminarieoch de olika institutionsbiblioteken. Avhandlingen bör bli föremål för bedömning etter granskning av sakkunnig. En förenklad måhända skriftlig form för försvaret bör också närmare undersökas. Det förefaller kollegiet, som om studietiden fram till denna lektorskompetens skulle kunna hållas inom rimliga gränser».

Rektor vid srs i Kungälv önskar en och samma utbildning för alla lärare på gymnasiet och realskolans högstadium. Höglandsskolan i Stockholm anser, att »framträdande pedagogiska egenskaper må kunna berättiga till de högsta lönerna utan att disputationsprov avlagts».

Sveriges yngre läroverkslärares förening finner licentiatexamen »eller likvärdig meritering» tillräcklig för lektorskompetens, men anser att en doktorsgrad bör få så högt meritvärde, att antalet doktorsdisputationer icke skall behöva sjunka. Allmänna adjunktsföreningen anser, att det hade varit mest logiskt, om SK för lektors-, d. v. s. huvudlärartjänst på gymnasiet, hade ställt samma kompetenskrav som för övriga huvudlärartjänster, 351

så att varje lärare, som är behörig att söka och inneha gymnasieläraratjänst, också skulle vara behörig att inneha huvudlärartjänst på gymnasiet, d. v. s. lektorstjänst, och fortsätter: »Högre vetenskaplig utbildning skulle givetvis utgöra en betydande merit. Det bästa sättet att få såväl vetenskapligt som pedagogiskt välmeriterade sökande till dessa tjänster vore säkerligen att ge dem en sådan lönegradsplacering, att en verklig konkurrens om dessa tjänster uppstode.»

Föreningen hävdar, att vid dispens från vissa föreskrivna examensprov hänsyn bör tagas icke blott till vetenskapligt arbete utan även till pedagogiskt författarskap »samt genom gymnasieundervisning ådagalagd förmåga att på ett tillfredsställande sätt full-

IV. Den egentliga Intresset bland remissinstanserna för SK:s förslag till egentlig yrkesutbildning för lärarna har framför allt anknutits till två spörsmål: den föreslagna lärarhögskolans organisation och aspiranttjänstgöringen. En del yttranden beröra även frågan om hur blivande lärares lämplighet för lärarbanan skall kunna utrönas. SK :s förslag i fråga om den praktiska lärarutbildningen har utlöst en rätt allmän tillfredsställelse. Flera kritiska synpunkter framföras visserligen, men i stort sett finner man förslagets allmänna principer tilltalande. På läroverkshåll har man bland annat i en del fall påtalat brister i provårsinstitutionen och utifrån denna utgångspunkt accepterat förslaget att inrätta särskilda lärarhögskolor. Allmänna adjunktsföreningen har särskilt — i likhet med flera andra, som yttrat sig — uttalat tillfredsställelse med förslaget 1

352 Jfr sid. 116—125 och Bet. sid. 403—422.

göra en lektors åligganden... Enligt adjunktsföreningens åsikt är det nämligen bättre, att en för skolan så viktig .tjänst som en huvudlärartjänst på gymnasiet besattes med en för övrigt välkvalificerad lärare, som ur vetenskaplig synpunkt är mindre meriterad, än att tjänsten i åratal står vakant och uppehälles av stundom oerfarna, ibland från år till år växlande vikarier. Sådana förhållanden, som nu i åtskilliga år rått beträffande vissa lektorstjänster, bör inte i framtiden få förekomma».

I åtskilliga yttranden, såväl sådana, där nuvarande kompetenskrav föreslås bibehållna, som sådana, där ändring föreslås, förordas en sådan lönesättning för lektorstjänsterna, att dessa kunna draga till sig sökande med hög vetenskaplig utbildning. I några fall förordas högre löneställning för lektor med doktorsgrad.

yrkesutbildningen.1 om »en bättre psykologisk och metodologisk utbildning». Hal i Jönköping

säger:

»Den av SK föreslagna lärarhögskolan har den stora förtjänsten, att den teoretiska och den praktiska lärarutbildningen sammanföres, utan att dock den förra förlorar karaktären av universitetsstudier. De unga lärarna kunna börja sin första tjänstgöring med en mycket allsidig praktisk utbildning. Särskilt värdefull är den metodiska bearbetningen av kurserna under seminarieövningens form.»

Hal i JCalmar uttrycker sin tillfredsställelse med lärarhögskolans program: »Det kräves med rätta, att läraraspiranten får en grundlig handledning i metodik och undervisningsteknik, att han lär sig behärska laborativa och aktivitetspedagogiska metoder, att han erhåller grundliga insikter i barr- och ungdomspsykologi.»

Kritik mot förslaget till lärarnas yrkesutbildning har från läroverkshåll riktats mot huvudsakligen följande punkter: den gemensamma utbildningen av olika lärarkategorier vid samma lärarhögskola,

yrkesutbildningens innehåll och aspiranttjänstgöringen. Mot förslaget på denna sistnämnda punkt vända sig de kritiska anmärkningarna även från folkskolehåll. Dessutom ha diskuterats sådana frågor som det föreslagna lämplighetsprovet för blivande lärare, och utbildningstidens längd, samt lärarhögskolornas läge och storlek. I flera yttranden från olika remissinstanser uttalas den uppfattningen, att SK:s förslag till yrkesutbildning icke i nuvarande skick kan läggas till grund för ett beslut. Antingen bör, menar man, försök göras med den föreslagna lärarutbildningen, eller också bör hela frågan ytterligare utredas. Bland dem som hysa denna uppfattning må nämnas insp. i Stockholmstraktens i. o., som vill ha försök under 5 år före beslut av riksdagen, fsk.styr. i Uppsala och Stockholms folkskoledirektion samt fsk.sem. i Gävle, som förorda, att beslut om lärarhögskola skall anstå, tills man hunnit få erfarenheter av SK:s förslag till provisorisk omläggning av de fyraåriga linjerna och studentlinj jerna vid seminarierna. Den gemensamma utbildningen av o l i k a lärarkateg o r i e r tilltalar endast 4 läroverkskollegier, medan 30 inta en negativ ståndpunkt. Enligt rektor vid hal f. fl. i Örei 6ro är »förslaget om gemensam lärarhögskola för alla läraraspiranter ett av de allra viktigaste och mest angelägna». Göteborgs Allmänna är av samma åsikt:

Folkskolestyrelse

»En sådan yrkesutbildning för samtliga lärare synes garantera en framtida homogenitet i all fackmässig lärarutbildning, en kvalitativ höjning därav och en ständig anpassning av lärostoff och metoder till av vetenskaplig forskning och allmän samhällsutveckling betingade krav.»

Såsom skäl mot ett dylikt sammanförande framhålles främst svårigheten att

gemensamt utbilda lärare med avsevärd åldersskillnad och stor olikhet i fråga om teoretisk utbildning. Vidare ifrågasattes, om SK:s syfte att överbygga klyftorna mellan olika lärarkategorier verkligen kan nås genom gemensam utbildning, i synnerhet som en sådan endast kan förekomma vid de fullständiga lärarhögskolorna, varför i stället en ny kategoriklyvning kan bli följden. Flera läroverkskollegier påtala, att l ä r a r h ö g s k o l a n s p r o g r a m är alltför späckat för att kunna hinnas med på den föreslagna tiden. Beskowska skolan hör till dem som äro kritiska mot SK :s skissering av undervisningsplanen för lärarhögskolan och menar, att åtskilligt kan utgå eller beskäras: »en 'specialkurs' i svenska språket verkar umbärlig; nykterhetsundervisning, livräddning likaså; kulturkontakt, idrott och rekreation kan överlämnas åt den enskildes initiativ; ett skriftligt examensarbete är opåkallat; den utökade undervisningen i samhällslära i det nya gymnasiet borde tillåta beskärningar i lärarhögskolans planerade allmänna »kurs» etc. »Kurser» i föreläsningsform bör undvikas såsom en extensiv form av undervisning: läskurser med seminarieövningar och diskussioner utmynnande i tentamina skulle ge den enskilde större möjligheter att disponera studietiden. Under sådana omständigheter förefaller det kollegiet fullt möjligt att nå en någorlunda likvärdig lärarutbildning av tre terminers längd ».

Även Lektorernas Förening anser, att lärarhögskolan upptar »ett nästan förkrossande arbetsprogram», särskilt den första terminen, som omfattar »bl. a. auskultationer och undervisningsövningar, psykologi, beteenderubbningar och deras behandling, allmän metodik och pedagogik, innefattande bl. a. övning i planläggning av klassundervisning, individuell undervisning och grupparbete, arbetsskolemetoder och arbetshämningar, vidare de enskilda ämnenas metodik, övningar i att lägga upp studieplaner och undervisningsenheter för olika åldersstadier, konkretisering av lärostoffet, studium av den pedagogiska litteraturen inom de egna ämnena,

oftast tre, ibland fyra till antalet, kurser i samhällskunskap, social lagstiftning beträffande barn och ungdom, yrkesval och yrkesrådgivning, specialkurser behandlande bl. a. klassföreståndarskap, lärarrutin samt skolhygien, till sist även 'kulturkontakt' (vad detta säregna lärarutbildningsområde nu månde innebära), idrott och rekreation. LF betraktar emellertid detta överväldigande program närmast som ett uttryck för bristande sinne för realiteter, och menar, att verkligheten mycket snart kommer att reducera det till vissa väsentliga ting, av vilka en blivande lärare kan ha behov, varvid det säkerligen skulle kunna inpassas inom den nuvarande yrkesutbildningens ram».

Å andra sidan kan nämnas, att särskilt bland en del av statens folkskolinspektörer t. ex. förslaget om en rationell simlärarutbildning vunnit gillande. Om a s p i r a n t t j ä n s t g ö r i n g e n ha 21 läroverkskollegier yttrat sig. Av dessa uttala sig 8 i positiv riktning för SK:s förslag: »välbetänkt» (hal i Kristinehamn), »en avgjord fördel» (hal i Linköping), »en avsevärd förstärkning» (kf i Kalmar), »en lycklig lösning» (Sigtunastiftelsens hum. Ivk). Uppdelningen på två etapper anses av srs i Karlshamn som »särskilt värdefull». Karolinska hal i Örebro ifrågasätter dock, om inte ett sammanhängande aspirantår vore bättre. Johannes srs i Malmö anser uppdelningen »högst olämplig, då ju assistenttjänstgöringen på detta sätt kommer att omfatta antingen två höstterminer eller två vårterminer och sålunda icke kommer att ge lärarkandidaten tillfälle att deltaga i alla vid en skola förekommande göromål».

Djursholms samskola menar, att uppdelningen skulle förorsaka allvarliga svårigheter för skolorna: »Man kan nämligen icke vänta, att en skola termin efter termin erhåller aspiranter med samma ämneskombinationer.» I några yttranden framhålles, att stora svårigheter komma att uppstå i samband med anordnandet av aspiranttjänstgöringen. Dessa svårigheter bliva huvudsakligen 354

av två slag. För lärarhögskolans lärare blir det svårt att övervaka, leda och bedöma aspiranternas tjänstgöring, i synnerhet om denna måste förläggas till annan ort än den, där lärarhögskolan är belägen. Vidare kommer en stark anhopning av aspiranter vid en och samma skola att vålla besvärligheter för undervisningen vid skolan. Srs i

Huskvarna

»anser det av SK föreslagna praktikantåret vara en anordning, som för undervisningen i de berörda skolorna medför så stora olägenheter, att man redan av denna orsak bör ställa sig avvisande till förslagets realiserande. Väl tillmätt tid för auskultation och övningsundervisning enligt samma grunder som nu gälla i seminarieundervisning och provårshandledning,. torde giva lika god pedagogisk erfarenhet som aspirantåret».

Hal i Umeå yttrar: »Beträffande det föreslagna aspirantåret vill kollegiet förorda, att första terminen ordnas såsom timlärartjänstgöring med auskultationer, varvid ingen betygssättning av aspiranternas prestationer men oavbruten tvångsfri kontakt mellan dessa och handledarna skulle förekomma. Den andra aspirantterminen skulle bestå i fortsatt timlärartjänstgöring, möjligen bedömd med hänsyn till vederbörandes förmåga att etablera kontakt med eleverna och upprätthålla disciplin bland dem, vartill skulle komma ett antal undervisningsserier, bedömda och betygssatta på samma sätt som under nuvarande provar.»

Läroverkslärarnas Riksförbund anser det lämpligt, att den första aspirantterminens tjänstgöring förlägges till »valda läroverk runt om i landet, där lämplig handledning kan ges», och att först den sista terminens arbete bedrives i nära kontakt med lärarhögskolan. I fråga om utbildningen av k l a s s l ä r a r e innebär förslaget om elt avlönat aspirantår en väsentlig nyhet. Det är sålunda förklarligt, om yttrandena från folkskolans verksamhetsområde gärna uppehålla sig vid detta förslag. De kritiska invändningarna ha icke gällt

själva idén med ett praktikantår, även om man, som t. ex. fsk.sem. i Jönköping, anser kritiken mot den nuvarande seminarieutbildningen överdriven. Insp. i Västerbottens mellersta i. o. nämner som fördelar med den föreslagna aspiranttjänstgöringen dels dess betydelse för den praktiska utbildningen, dels den statsekonomiska vinsten och dels den omständigheten, att denna förlängning av utbildningstiden icke medför ökade kostnader för eleverna, då de erhålla lön under tiden. »Men förslaget synes mig också medföra stora nackdelar.» Insp. i Östergötlands

östra i. o. skriver:

»Att en förbättrad och mera omfattande praktisk pedagogisk utbildning under seminarietiden är behövlig för de blivande lärarna torde vara fullt klart och icke erfordra närmare motivering. Införandet av ett aspirantår i utbildningen torde också vara den lämpligaste och bäst framkomliga vägen till denna frågas lösning. Så långt kan man vara överens med Skolkommissionen. Men i fråga om sättet för reformens genomförande finnes anledning till väsentliga invändningar.»

Man är rädd för att de klasser, som skola undervisas av en eller två oerfarna aspiranter, skola lida men av att icke få en mera sakkunnig ledning, och man menar, att aspiranterna icke få den kontinuerliga handledning, som de behöva. Av denna anledning föreslå inspektörerna allmänt, att aspiranttjänstgöringen skall förläggas till »vanliga» skolor och under erfarna klasslärares ledning. Insp. i Sydskånes östra i. o. gör därvid den inskränkningen, att aspiranttjänstgöring icke bör förläggas till B-skolor; däremot kan auskultation äga rum där. Fsk.styr. i Själevad anser i motsats härtill, att »aspiranter böra hänvisas till bygdeskolor, så snart duglig handledare i sådan skola kan rekommenderas». Samma uppfattning hyser bland annat fsk.styr. i Tanum. Insp. i Nordskånes östra i. o., som önskar ytterligare utredning, finner det

»diskutabelt att låta två aspiranter med så ringa pedagogisk handledning som förutsattes i förslaget under ett helt år handhava undervisningen i en folkskoleklass».

Insp. i Göteborgstraktens att aspiranterna

i. o. anser,

»ej själva böra vara klassföreståndare utan hänvisas till läraravdelning med egen lärare, vilken kan tjänstgöra som deras ledare. Själva aspiranttiden torde också kunna begränsas till förslagsvis en termin».

Önskan att förkorta aspiranttjänstgöringen delas av åtskilliga. Insp. i Västerbottens södra i. o. gör flera erinringar mot den föreslagna aspiranttjänstgöringen : »Beaktas bör att aspiranterna inte äro utexaminerade lärare och alltså ej fått den metodiska och psykologiska skolning, som måste anses önskvärd. Inte förty skola de sättas att på egen hand sköta en skola eller en klass. Situationen förbättras enligt min mening inte på minsta sätt av att två aspiranter skola uppehålla en och samma tjänst. Tvärtom. 'Kan väl en blind leda en blind? Falla de då icke båda i gropen', heter det. Dessa ord kunna citeras i detta sammanhang. Det blir ingen enhetlighet över arbetet, om aspiranterna skola tjänstgöra en månad var omväxlande. Bättre måste det bli, om de tjänstgöra en termin var. Jag ställer mig något tvivlande till frågan om möjligheten till metodiska, psykologiska och pedagogiska experiment och försök.»

Samme inspektör förutsätter, att skolstyrelserna inte komma att acceptera förslaget om aspiranttjänstgöring med enbart förtjusning, och målsmännen torde komma att bli missnöjda med att deras barn inte få »riktiga» lärare. Även kommer frågan om handledningen att bli svår att lösa. Då aspiranterna skola stå i nära kontakt med lärarhögskolan, är det ett önskemål, att deras tjänstgöring icke förlägges på för stort avstånd från denna. Enligt inspektörens beräkningar skulle de nuvarande icke-ordinarie tjänsterna inom ett avstånd av 50 km från Umeå icke räcka till för att ta emot det beräk355

nade antalet aspiranter från en lärarhögskola i denna stad, när förslaget skall förverkligas. I slutet av detta yttrande heter det: »Aspiranttjänstgöringen synes mig inte gärna kunna genomföras på föreslaget sätt. Från utbildningssynpunkt sett tror jag, att det vore vida bättre med några veckors hospitering i läraravdelning med erfaren lärare som handledare, varvid hospitanten finge sköta avdelningen till inte så ringa del.»

De här framlagda synpunkterna återfinnas i flera yttranden, och även förslaget om en kortare tids hospitering och undervisning under erfaren lärares ledning föredras i ett par yttranden framför SK:s förslag till aspiranttjänstgöring. Insp. i Dalarnes östra i.o. menar, att »nuvarande praxis, framtvingad av lärarbristen, med seminarister som vikarier i skolorna någon eller några veckor är mera ändamålsenlig och framför allt lättare att organisera än den av skolkommissionen föreslagna lösningen».

Insp. i Tornedalens i. o. ifrågasätter, om inte lärarutbildningen i sitt praktiska moment skulle få en bättre lösning genom att övningsskolorna utvidgades. Lidingö fsk.styr. grundar sin kritik mot det föreslagna aspirantåret framför allt på den omständigheten, att det kommer att splittra skolarbetet genom för täta lärarutbyten. Att ge aspiranten tjänstgöring i en 3:e klass kan medföra, att klassen vid inträdet i fjärde skolåret får sin tredje lärare. Att ge aspiranten tjänstgöring i en 4:e eller 5:e klass skapar problemet, vad den ordinarie läraren skall göra under tiden och om han efter aspirantårets slut skall återta sin egen klass. Att slutligen förlägga aspiranttjänstgöringen till avgångsklass anses vara uteslutet. Fsk.styr. i Jönköping föreslår i stället för aspiranttjänstgöringen, att aspiranterna efter lämplighetsprovet och några veckors instruktion skickas ut på en termins förpraktik, och uttalar som sin mening, 356

att hela denna fråga bör tas upp till ny utredning. Önskemålet om ny utredning delas av Landskrona fsk.styr., som anser, att man bör pröva möjligheten att låta en klasslärare bli huvudlärare för 2—4 aspiranter och sålunda få svara för 1—2 klasser. Ett liknande förslag framföres av fsk. styr. i Hälsingborg, som önskar, att förslagsvis tre klasser bilda en grupp med en ordinarie och två vakanta lärartjänster. Dessa klasser undervisas av sex aspiranter under den ordinarie lärarens ledning; denne har att svara för disciplinen och ordningen i de tre klasserna. I syfte att få högre kvalitet på aspiranternas undervisning föreslås, att den förlägges till tiden efter andra året vid lärarhögskolan. Fsk.styr. i Tanum anser, att aspiranter ej bör vara hänvisade till endast en lärares klass utan beredas tillfälle att tjänstgöra i olika klasser och skolformer inom distriktet, gärna också att sköta undervisningen åt distriktsöverläraren. I det uttalande, som fsk.sem. i Uppsala (i ett beträffande lärarutbildningen mycket utförligt yttrande) gör beträffande förslaget om aspiranttjänstgöring, förekomma invändningar och kritiska synpunkter som möta i ett stort antal yttranden från seminarierna: »Frågan om den aspiranttjänstgöring, som enligt kommissionens förslag skall ingå i lärarutbildningen, förefaller vara alltför bristfälligt utredd. Det är bland annat omöjligt att utan närmare utredning taga ställning till spörsmålen, hur plats skall kunna beredas i skolorna för ett så stort antal aspiranter, hur arbetet med och ansvaret för handledningen skall fördelas mellan lärarhögskolan och vederbörande aspirantskola samt hur den planerade anordningen i övrigt kan komma att verka för barnen och för undervisningen i de skolor, som förutsättas komma att tagas i brak för ändamålet. Det framhålles i betänkandet — visserligen endast bland 'preliminära förslag' — att lärarna vid högskolan 'bör stå i god

kontakt med aspiranten under hela tjänstgöringstiden och avlägga besök vid den skola, där aspiranten tjänstgör' (s. 418, jfr även s. 420). Det är knappast möjligt, att lärarhögskolans lärare — samtidigt som undervisningen vid lärarhögskolan pågår — skola kunna upprätthålla en sådan kontakt och särskilt avlägga så täta besök hos hundratals aspiranter, spridda i skolor på olika orter, att detta får något värde i fråga om vare sig handledning eller bedömning. Aspiranttjänstgöring av denna art synes — i varje fall då det gäller små- och mellanskollärarna — böra begränsas till högst en termin till förmån för studierna vid lärarhögskolan, och fråga är, om den inte helst borde fullgöras i form av förpraktik eller som hittills såsom auskultering och övning under erfaren lärares ledning.»

Sveriges folkskollär arjörbund, som finner den föreslagna utbildningstiden, tre år inklusive aspiranttjänstgöring, vara väl kort för klasslärarnas behov, särskilt om man beaktar de krav i pedagogiskt hänseende, som ställas på enhetsskolans lärare, har likaledes åtskilliga invändningar att göra mot SK:s uppläggning av aspiranttjänstgöringen: »Att låta två aspiranter under ett helt läsår utan egentlig handledning sköta undervisningen i vissa klasser kan inte innebära en rationell och effektiv form av praktisk pedagogisk utbildning. Den sporadiska handledning, som under aspirantåret kan meddelas av överlärare, folkskolinspektörer och lärarhögskolans lärare, måste bli otillräcklig.»

Även tanken att låta två aspiranter undervisa växelvis en månad i sänder i samma klass finner förbundet otillfredsställande; bättre vore att låta dem få full tjänstgöring under var sin termin, varvid de skulle dels undervisa, dels hospitera under en erfaren lärares ledning. Därmed skulle också följa fördelen, att inga särskilda tjänster skulle behöva reserveras för aspiranterna, en anordning som skapar stora organisatoriska svårigheter. Förbundet förordar, att en särskild utredning om en på detta sätt utformad aspiranttjänstgöring verkställes och att

»på olika sätt detaljutformade förslag praktiskt prövas i samband med den av kommissionen föreslagna provisoriska omläggningen av de nuvarande seminariernas studentlinje och fyraåriga linje, innan aspiranttjänstgöringen mera definitivt utformad inläggs i utbildningen vid lärarhögskolorna».

Samma uppfattning om aspiranttjänstgöringen uttalas av Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges Överlärarförbund som dessutom föreslår, att aspiranten får en termins tjänstgöring i A-skola och en i Bskola, och Städernas Folkskolinspektörs-

förbund. Att någon form av l ä m p l i g h e t s p r ö v n i n g för blivande lärare är önskvärd, äro de flesta ense om. Negativt inställda till värdet av en dylik prövning äro 7 läroverkskollegier. Karolinska hal i Örebro anser det av SK skisserade provet vara föga effektivt. Srs i Bengtsfors finner det »tvivelaktigt om man av dylika prov kan utläsa huruvida en person lämpar sig som lärare eller ej». Burgårdens srs i Göteborg menar, att provet aldrig får »tillmätas avgörande betydelse, då riskerna för en felbedömning av en aspirants framtida möjligheter härvid synas alltför stor». Vid början av de akademiska studierna anses provet komma för tidigt, vid inträdet vid lärarhögskolan för sent. Lundsbergs skola, Saltsjöbadens ssk och Göteborgs h. ssk vilja i likhet med SK ha ett lämplighetsprov så tidigt som möjligt. Enligt hal i Nyköping bör första terminen vid lärarhögskolan »läggas så, att lämpligheten för lärarkallet då någorlunda säkert kan bestämmas». Av en del kollegier framhålles, att lämplighetsprovet inte bör utformas på samma sätt för ämneslärarna i realskolan och gymnasiet som för låg- och mellanstadiets klasslärare. Samma uppfattning har fsk.sem. i Kristianstad. Katedralskolan i Lund och hal f. g. i Malmö betona, att tiden inte tillåter auskultation samtidigt med de 357

akademiska studierna. Hal i däremot finner det önskvärt,

Jönköping

»att läraraspiranterna redan under universitetsstudierna bereddes tillfälle till kontakt med skolan för att bättre kunna själva avgöra sin lämplighet för yrket».

Srs i Avesta önskar, »att en om också kort praktik lägges så tidigt som över huvud ur kunskapssynpunkt är möjligt. De för läraryrket avgjort olämpliga kandidaterna borde — — — avslöjas redan där».

Hal å Kungsholmen i Stockholm, som icke känner sig övertygat om att SK:s förslag om lämplighetsprov är det bästa tänkbara, anknyter till 1936 års lärarutbildningssakkunnigas förslag om rektorsintyg och fortsätter: »Väl kan det synas enstaka lärare mindre tilltalande att påtaga sig ett ansvar på denna punkt, men om lämplighetsintyget avgives av en grupp lärare och icke av rektor ensam, bör enligt kollegiets mening ett sådant intyg bli pålitligare än en bedömning genom personer, som endast tämligen ytligt känna aspiranten.»

Fsk.sem. i Uppsala vänder sig bland annat mot tanken att lämplighetsproven anordnas individuellt -—• detta vore ett ofantligt »slöseri» med tid och lärarkrafter i en stad, där väl årligen skulle anmäla sig flera hundra sådana aspiranter. Läroverkslärarnas Riksförbund anser också, att SK:s förslag till lämplighetsprov lider av svagheter. Bland annat vänder det sig mot tanken att anordna sådana prov redan före de akademiska studiernas början. Att låta proven för blivande realskole- och gymnasielärare bli av samma art som för små- och mellanskolans lärare är ej lämpligt: proven böra anpassas efter aspirantens föregående utbildning. Bäst vore, enligt förbundets mening, att låta provets syfte tillgodoses genom de erfarenheter aspiranten får göra under sin första termin vid lärarhögskolan : 358

»Den tid han då nedlagt på sin egentliga lärarutbildning är ju icke så lång, att ett byte av levnadsbana behöver förefalla alltför avskräckande. Och den åsyftade självprövningen kan försiggå under lugnare och gynnsammare betingelser än om den knytes till ett mer eller mindre konstlat prov.»

Mot förslaget om yrkesutbildningen har också, särskilt från läroverken (ett 30-tal), framförts den invändningen, att u t b i l d n i n g s t i d e n är för läng. Hvitfeldtska hal i Göteborg yttrar härom: »Det är ej rimligt, att själva den praktiska lärarutbildningen skall taga lika lång tid som halva magisterexamen. Ju kunnigare i sina ämnen en person är, dess bättre lärare är han i dessa, och bristande kunskaper i undervisningsämnena kunna aldrig kompenseras genom en än så omfattande pedagogisk-psykologisk och praktisk utbildning. — Kollegiets bestämda åsikt är, att en så lång tids handledning och övervakning av till mogen ålder komna människor, som den föreslagna lärarhögskoleutbildningen skulle innebära, kommer att från lärarbanan avskräcka personer med självständig läggning •—, just den kategori, som skulle kunna göra den värdefullaste insatsen inom vårt skolväsen.»

Dä SK föreslagit en ettårig utbildning vid lärarhögskolan jämte ett års avlönad aspiranttjänstgöring, har detta av åtskilliga kollegier uppfattats som en fördubbling av den nu ettåriga utbildningstiden. Ett kollegium anser till följd därav, att en »tvåårig lärarhögskola jämte ett aspirantår måste verka avskräckande på de flesta eljest hågade», varför föreslås en minskning från två till ett år. Ett annat kollegium önskar sådana anordningar, att »utbildningen kan nedbringas till iy2 år + aspirantåret». Hal f. fl. å Södermalm i Stockholm samt Uppsala ensk. Ivk, föreslå, att möjlighet skall beredas aspiranter att fullgöra utbildningen på tre terminer (en motsvarighet till nuvarande enterminsprovår). Samma uppfattning har Sveriges yngre läroverkslärares förening, som pekar på en rad kursmoment, som saklöst borde

kunna utgå, och drar slutsatsen, att tre terminer skulle räcka till för »att nå en någorlunda likvärdig lärarutbildning». För detta förslag tala inte minst studentekonomiska skäl: det nuvarande provåret med 2.000 kronors arvode jämte »en numera vanlig timtjänst» betecknas som fördelaktigare än SK:s förslag ur läraraspirantens synpunkt.

behöva uppgå till 150 å 200 lärare. En sådan institution skulle bli »ytterst svårskött», kontakten mellan lärare och elever skulle bli minimal, och uppgiften att som rektor leda en sådan läroanstalt »torde bli olöslig». Kollegiet förordar en maximisiffra på 225 å 250 elever.

Allmänna adjunkts föreningen gör ingen invändning mot den föreslagna utbildningens längd men menar, att åtskilliga kursmoment måste utgallras, för att tiden skall räcka till.

»Kollegiet v i l l . . . påpeka, att väsentliga olägenheter också äro förbundna med många och små lärarhögskolor. Bortsett från att högskolebegreppet skulle bli utsatt för en inflation, som tangerar det löjligas gräns, är det omöjligt att uppbringa tillräckligt kvalificerade lärarkrafter att driva dessa högskolor med, därest varje folk- och småskoleseminarium skulle förvandlas till lärarhögskola. Icke heller resurserna i övrigt skulle kunna bli högskolemässiga. Det gäller att vara på sin vakt mot alltför lösa lokalpatriotiska spekulationer. Det är kollegiets uppfattning, att universitetsstädernas lärarhögskolor kunna vara ganska stora under förutsättning att till rektors förfogande ställas medhjälpare, som kunna följa elevernas pedagogiska framsteg, i den mån han inte själv hinner göra detta.»

Lektorernas Förening uttalar, att den föreslagna utbildningens längd måste verka avskräckande pä de doktorer, som ämna bli lärare: många av dem ha under sin universitetstid medverkat som amanuenser eller assistenter i den akademiska undervisningen och där förvärvat goda pedagogiska färdigheter. Föreningen menar också, att SK lägger för stor vikt vid den rent pedagogiska fackutbildningen och icke tillräckligt uppskattar den gedigna kunskapens betydelse för undervisningen. Läroverkslärarnas Riksförbund anser likaså, att möjlighet att genomgå lärarhögskolan pä kortare tid bör stå öppen, liksom möjlighet nu finnes att genomgå provar på en termin. Lärarhögskolornas storlek har i ett fåtal yttranden diskuterats. I allmänhet anser man, att SK:s siffra, 600 elever, är för hög. Flera seminarier ha nämnt 250 elever som en lämplig maximisiffra. Fsk.sem. f. kv. el. i Stockholm anser, att ett elevantal på 600 stöter på oöverstigliga hinder: det skulle behövas 100— 150 klassavdelningar enbart för utbildning av mellanskollärare, minst 50 ämnesrum och ett flertal gymnastiksalar och teckningssalar etc. Lärarkollegiet skulle

Fsk.sem. f. mani. el. i Stockholm saken ur en helt annan synvinkel:

ser

Då en del läroverk ha motsatt sig en gemensam utbildning av de olika lärarkategorierna, ha de bland annat hänvisat till att lärarhögskolorna därigenom skulle bli för stora. Frågan om l ä r a r h ö g s k o l o r n a s läge har endast i ett fåtal yttranden berörts. Närmast ha från Norrland uttalats önskemål om förläggning dit av en eller ett par lärarhögskolor. SK:s förslag att anknyta fullständiga lärarhögskolor till universiteten och högskolorna men därutöver förlägga en del lärarhögskolor för utbildning enbart av klasslärare till skilda delar av landet, tilltalar icke Sveriges folkskollärar förbund. Det fruktar för att den senare sortens lärarhögskolor kommer att ge en utbildning av lägre kvalitet än de fullständiga högskolornas: varken i fråga om utrustning eller lärarkrafter torde de komma upp till samma standard. 359

23 Utlåtande

Sambandet mellan forskning och lärarutbildning bli också svagare i de små decentraliserade högskolorna, som närmast torde komma att bli en sorts moderniserade folk- och smäskoleseminarier. SK:s invändningar mot alltför stora lärarhögskolor bemöter förbundet med att det bör kunna ske en viss decentralisering inom en stor lärarhögskola genom att flera rektorer anställas under högskolans chef, och hänvisa till att det i Stockholm finns två folkskoleseminarier och ett småskoleseminarium. Insp. i Skaraborgs norra i. o. anser dock en decentralisering påkallad »med tanke på att få väl avvägda skolenheter dels ur administrativ synpunkt, dels med tanke på att inom förläggningsorten ha tillgång till övningsskolor för de olika lärarkategorierna.» SK:s förslag att tillsätta särskilda universitetslektorer har hälsats med tillfredsställelse av alla dem som berört denna fråga. I detta sammanhang kan nämnas, att några yttranden föreslå, att lärarhögskolans lärare böra fä högre löneförmåner än lärarna i andra skolor, och rektor vid fsk.sem. f. kv. el. i Linköping önskar, att de fä »professors tjänsteställning». I flera läroverksyttranden hänvisas till de synpunkter pä lärarutbildningen, närmast realskole- och gymnasielärarnas, som rektor E. Ekman framlagt i ett föredrag inför 29 :e svenska läroverkslärarmötet. Ett par yttranden frän läroverk innehåller särskilda förslag till ämneslärarutbildning, vilka närmast kunna karakteriseras som förslag till reformer av den nuvarande provärsinstitutionen. Hal i Visby accepterar delvis SK :s förslag men vill ge lärarhögskolan en i viss män annan uppgift. »Uppgiften för lärarhögskolan (eller som namnet kanske hellre borde vara det »pedagogiska institutet») borde vara att bilda en central för pedagogisk försöksverksamhet och

forskning. Dess andra uppgift borde vara att anordna en kurs för lärare med akademisk utbildning, vilken kurs skulle genomgås under förslagsvis två på varandra följande terminer efter ämbetsexamens avläggande. Denna kurs skulle bl. a. omfatta det som är av värde i den nuvarande pedagogiska kursen, den del av provåret som inhämtats under eftermiddagsföreläsningarna, auskultationer i olika skolformer samt ett lärarprov, som avskilde uppenbart olämpliga läraraspiranter. — Efter något års lärarpraktik på egen hand borde den blivande läraren sedan provtjänstgöra å provårsläroverk under förslagsvis en termin och med ett 20-tal lektioner per vecka. Vid denna undervisning skulle han ha såväl serier av nuvarande typ som en lång serie över hela terminen i en klass, där han även fungerade som klassföreståndare. Kollegiet vill även påpeka nödvändigheten att större likformighet skapas mellan de olika provårsanstalternas arbete och betygssättning t. ex. genom kontakt mellan provårsrektorerna. Kollegiet anser alltså lämpligt att såväl provårsläroverk som seminarier bibehållas men arbeta i kontakt med en central pedagogisk instans och efter metoder, som anpassas efter den pedagogiska utvecklingen.» Hal f. fl. å Norrmalm i Stockholm, som ej anser sig kunna taga ställning till SK:s förslag yttrar: »Det förefaller ej kollegiet att ligga utanför möjligheternas gräns, att t. ex. inom ett utökat antal provårsläroverk vissa serier för lärarkandidaterna skulle kunna utsträckas över hel termin och även omfatta klassföreståndarskap. Pedagogiska och andra kurser skulle kunna inläggas som fasta moment i varje provårsanstalts arbetsschema i sorgfällig samverkan med andra provårsläroverk på samma ort. Denna samordning förutsätter att samtliga provårsanstalter på en och samma ort -— självfallet i första rummet universitets- och högskolestäder — förestås och ledas av en gemensam föreståndare. Det är av vikt att lärarpersonalen vid dessa provårsanstalter tillförsäkras sådan ställning i tjänstgörings- och löneavseende att verkligt meriterade krafter lockas att söka sig dit. Så är f. n. icke fallet.» Även Lektorernas

Förening

anser, att

man »med mindre kostsamma medel — reformer av den pedagogiska utbildningen för ämbetsexamen samt av provåret — skulle kunna uppnå i stort sett samma resultat, som SK avser.»

I samband härmed må nämnas, att en del läroverk uttalat, att provärsinstitutionen under en övergångsperiod må bibehållas och förbättras. Hal å Kungsholmen i Stockholm föreslår därför, att flera tillfälliga provårsläroverk böra inrättas. Å andra sidan finna flera remissinstanser SK:s förslag så tilltalande, att en lärarutbildning efter dess grundlinjer snarast bör påbörjas, utan att man avvaktar en skolreform i övrigt. Visby h. fl., som framhåller, vilket storartat pionjärarbete på undervisningens område flickskolans lärarinnor utfört, föreslår återupprättande av högre lärarinneseminarierna, »så att Sveriges kvinnor få visa prov på sin pedagogiska begåvning och sin initiativrikedom på undervisningens område till gagn för våra flickskolor och vårt lands undervisningsväsende över huvud taget». Lärarnas fortbildning.

I några yttranden från läroverk föreslås, att för i tjänst varande lärare anordnas frivilliga kurser i moderna undervisningsmetoder. Dessa kurser böra fä en så stor omfattning, att varje sökande kan få tillfälle att deltaga. Anordnandet av dylika kurser är nödvändigt, om en för-

nyelse av arbetssättet skall kunna åstadkommas. Över huvud taget är intresset stort för lärarnas vidareutbildning, såväl vetenskaplig som pedagogisk utbildning. De allra flesta, som ha yttrat sig härom, förorda allt tänkbart stöd åt sådan utbildning, både för vinnande av högre kompetens och för stärkande av kompetensen för det stadium, där respektive lärare redan tjänstgöra. Om vidareutbildningen skall få önskvärd omfattning, måste de ekonomiska betingelserna för lärarna bli sådana, att dessa ej åsamkas förluster. För bevistande av kurser böra reseersättning och traktamenten göras så stora, att ekonomisk förlust ej uppstår. Ett tillräckligt antal resestipendier för utomlandsvistelse bör utdelas. Tjänstledighet med bibehållna löneförmåner bör beviljas för fortsatta studier. »Idealet vore ett regelbundet återkommande 'sabbatsår' i enlighet med vad som redan nu tillämpas i vissa andra länder» (hal i Motala). Sveriges yngre läroverkslärares förening föreslår, att tjänstledighet med Bavdrag för fortsatta studier bör beviljas »under åtminstone två terminer» mot en för närvarande.

TIONDE

SKOLANS LEDNING

KAPITLET

OCH LOKALA

/ . Stat

och

SK:s förslag om att kommunalisera hela skolväsendet har mottagits mycket olika av skilda kategorier av remissinstanser. De 49 folkskolestyrelser, som yttrat sig om förslaget, ha samtliga tillstyrkt det. Av de 20 folkskolinspektörer, som yttrat sig därom, ha däremot endast 6 tillstyrkt det, och av de 97 högre skolor, som yttrat sig, ha endast 11 tillstyrkt, vartill dock kommer, att ytterligare 16 uttalat vissa sympatier för det. En stor majoritet har alltså uttalat sig för att skolorna böra stå under statlig ledning. Sveriges folkskollärarinneförbund finner skäl tala för SK:s förslag men vill ha garantier för att kommunerna hälla en viss standard. Även Sveriges småskollärarinneförbund finner anledning till viss tveksamhet. Sveriges Överlärarförbund tillstyrker oreserverat, och Städernas Folkskolinspektörsförbund hälsar i detta sammanhang med tillfredsställelse »SK:s strävanden att befria skolorganisationen från byråkratism och detaljerade statliga föreskrifter». Flick- och Samskolelärarnas Riksförbund hyser en viss tvekan men finner det »ofrånkomligt», att en enhetsskola enligt SK:s förslag måste »administreras av de särskilda kommunerna». Sveriges yngre läroverkslärares förening uttalar, sä när som med > Jfr sid. 131—132 och Bet. sid. 427—430.

362 ORGANISATION

kommun.1 ett par viktiga förbehåll, sin anslutning till tanken på starkare lokalt inflytande över skolan. Allmänna adjunktsföreningen ser saken så: »Kommissionen föreslår en kommunal skola med avsevärt statligt inflytande. Adjunktsföreningen kan inte inse, att inte de fördelar, som kommissionen härmed vill vinna, lika bra kan nås genom en statlig skola med visst kommunalt inflytande.»

Lektorernas Förening finner icke SK:s skäl för skolväsendets kommunalisering övertygande, och Läroverkslärarnas Riksförbund föreslår, att hela skolväsendet förstatligas, men anser dessutom, att det kommunala inflytandet bör stärkas så, att skolan »kommer att framstå som ett centralt kommunalt intresse». I de fall, då man motiverat sin anslutning till SK:s förslag om skolväsendets kommunalisering, har man talat om en önskvärd decentralisering, varigenom »kommunernas intresse för skolans utveckling skulle öka» (insp. i Skaraborgs norra i.o.), eller menat, att den nya skolan måste få en enhetlig ledning, »varvid kommunalisering av den nu statliga delen måste sägas vara den enda framkomliga vägen» (insp. i Jämtlands södra i.o.). Den senare tror icke, att skolväsendet härigenom skulle bli eftersatt, »men väl att det blir rikare facetterat och bättre anpassat för skiftande förhållanden».

På sina håll har man emellertid uttryckt farhågor för att skolorna i kommunal regi kunna riskera att få en lägre standard. Insp. i Hälsinglands södra i.o., som tillstyrker en kommunalisering, säger sålunda : »Då kommunernas skolintressen och framåtanda tyvärr skifta starkt, bör nog vissa garantier skapas för att även mindre positivt inställda lokala myndigheter ordna sina respektive skolangelägenheter på ett tillfredsställande sätt.»

Flera folkskolinspektörer, bland annat insp. i Norrbottens norra i.o., tillstyrker en kommunalisering men blott på villkor, att en statlig inspektion bibehålies. Insp. i Hälsinglands norra i.o. kan icke instämma i SK :s uppfattning, att det statliga inflytandet över skolväsendet verkat hämmande: » . . . u t a n statliga och detaljerade föreskrifter skulle folkskolan i allt för många distrikt ha befunnit sig minst två generationer efter nuvarande standard.»

Insp. i Nordskånes östra i.o., som ställer sig tveksam inför en fullständig kommunalisering av skolväsendet, erkänner, att åtskilliga kommuner visat »mycket stor iver att få sitt skolväsende upp pä högsta möjliga nivå», men menar, att detta dels har skett under tider, då det funnits gott om pengar, dels »under mer eller mindre starka påtryckningar från folkskolinspektörers sida». I fortsättningen heter det: »Det är alls icke säkert och knappast troligt, att utvecklingen skett så snabbt i den önskade riktningen, om bestämmanderätten helt varit överlämnad åt kommunerna. Dessa se många gånger icke tillräckligt vidsynt på skolfrågorna.»

Även i ett antal yttranden från de högre skolorna påpekas det, att kommunerna icke överallt visat ett positivt intresse för skolväsendet, och många uttala farhågor för att det inte heller i framtiden skall bli så fruktbärande, som SK hoppats. Vidare framhålles faran för att

skolväsendet skulle komma att behandlas högst olika i olika kommuner och att skolor i kommuner med liten ekonomisk bärkraft skulle komma i missgynnad ställning. Mot SK:s uttalande, att skolan endast som kommunal, kan vara »en medborgerlig angelägenhet av första rangen», vänder sig bland annat hal i Uppsala, som säger: »Det har skolan alltid varit och kommer alltid att vara, helt enkelt därför att medborgarnas barn gå i skolan. Ett mera konstlat uppammande av intresse för skolan bör undvikas.»

Srs i Kinna yttrar: »Kommunala mellanskolan i Kinna övergick för en del år sedan till samrealskola. Det måste bestämt bestridas att kommunens intresse för skolan minskat.»

Flera andra skolor betona, att det kommunala intresset är stort även för statliga skolor. Vidare betvivlas, att en kommunal administration skulle bli smidigare än en statlig, och att byråkratismen skulle minskas. Denna åsikt hyser bland annat hal i Uppsala: »Byråkratism kan frodas överallt, även inom kommunernas styrelse. Byråkratism beror främst på förhållandet mellan överordnade och underordnade och naturligtvis på de enskilda ämbetsmännens sätt att handla. Decentralisation och kommunalisering utgöra därför ingalunda någon garanti för minskad byråkratism.»

Srs i Borgholm

yttrar:

»Förut ansågo kommunerna som en fördel, om en kommunal mellanskola förstatligades (så på denna ort). Nu säger kommissionen, att kommunalisering är mer demokratiskt, medan samtidigt järnvägarnas förstatligande icke anses för intrång i demokratin. Resonemanget är godtyckligt.»

Rektor vid srs i Sundbyberg följande:

påpekar

»Det kan i den blivande enhetsskolan icke bli möjligt att på alla orter lämna lärjungarna lika rikliga utbildningsmöjligheter. Då uppfyllandet av samhällets plikt mot ungdomen väl icke bör bero av hemmets geografiska belägen-

het, måste skolan på en ort vara skyldig att taga emot lärjungar från andra orter, där den utbildning de önska icke kan lämnas dem. 1 annat fall bli förhållandena principiellt sämre än nu, då grundstipendierna möjliggöra för ungdomen att få en skolutbildning, som ej finnes på deras hemort. Detta förhållande talar starkt för ett förstatligande av hela skolväsendet.» Hal i Karlstad menar, att ansvaret för skolväsendet även i framtiden måste delas mellan stat och kommun, och anser fördelningen »i huvudsak böra ske så, att staten genom sina organ svarar för undervisningens planläggning och ledning i stort med vidsträckt frihet för de enskilda skolledarna, kollegierna och lärarna, medan kommunerna få svara för de praktiska uppgifterna, att med vederbörligt stöd av staten och i enlighet med centralt meddelade direktiv sörja för skollokaler, undervisningsmateriel, elevernas sociala omvårdnad o. s. v.» I åtskilliga yttranden varnas det för att skolstyrelsen får inflytande på det rent pedagogiska området, på kursplaner och dylikt. Insp. i Nordsmålands om

östra i.o. erinrar

»att folkskolan för ej så länge sedan var en kommunal angelägenhet i betydligt större utsträckning än nu, men detta förhållande var knappast ägnat att märkbart påskynda eller framdriva denna skolas utveckling. Först sedan staten genom anslag och genom sin inspektion inträdde som medintressent, tog utvecklingen fart. Det torde vara ofrånkomligt att staten, som även i framtiden förutsattes stå för kostnaderna, även genom sina organ gör sig förvissad om medlens förnuftiga användning.» Hal i Lidingö är av den åsikten, att då staten står för huvudparten av skolväsendets kostnader, bestämmanderätten över skolan också bör ligga hos staten. Samma uppfattning hyser insp. i Dalarnes södra i.o., som framhåller »önskvärdheten av att staten fortfarande har huvudansvaret för skolväsendet, även om många viktiga detaljfrågor i större utsträckning än hittills lämnas de enskilda distrikten.»

364 Med styrka framhålles i många yttranden risken för att lärarna skulle bli ofria och osjälvständiga gentemot inflytelserika lokala intressen och beroende av »tillfälliga kastvindar inom den kommunala opinionen» (srs i Malmköping). Srs i Vaxholm yttrar: »De svenska läroverkens fria, rakryggade, kulturbärande hållning skulle bytas i sin motsats, beroende som den skulle bli av tillfälliga skiftningar och svängningar i kommunalpolitiken och personskiften i skolstyrelsen.» Gentemot SK:s mening, att en kommunalisering skulle verka befrämjande för undervisningens frihet, hävdar kollegiet vid Malmö rs, att det »aldrig haft någon känsla av att den ledning läroverkens nuvarande överordnade myndighet, skolöverstyrelsen, utövat, varit hämmande för undervisningens frihet. Kollegiet föredrager obetingat att vara underordnat en central, verkligt sakkunnig myndighet, framför en lokal, mindre sakkunnig.» Statens

normalskola

i Stockholm

ytt-

rar: »De svenska läroverken har alltid intagit en fri och självständig ställning. Den statliga förvaltningsform, i vilken de varit inordnade, kan näppeligen sägas ha hindrat deras pedagogiska utveckling, men har alltid varit en garanti för en saklig och objektiv behandling av läroverkens angelägenheter. En kommunalisering av läroverken med de styrelseformer kommissionen föreslagit synes oss innebära allvarliga faror för skolans frihet. Skolstyrelserna komma med säkerhet att sammansättas efter parti- och kommunalpolitiska linjer. . . . . Skolan äger ingen säkerhet för att på ett betryggande sätt få sina synpunkter beaktade och sina intressen tillvaratagna.» Samma uppfattning hyses av bland annat Lektorernas Förening, som fruktar, »att om den föreslagna skolstyrelsen utrustas med de befogenheter, som SK föreslår, man kan förvänta, att val av skolstyrelsemedlemmar, som förrättas av kommunens beslutande myndighet, kommer att äga rum efter partipolitiska riktlinjer, som numera merendels sker vid val till betydande kommunala nämnder och styrelser. En sådan politisering av skolans ledning vore ytterst olyckligt; L F

tvekar för sin del icke att beteckna den som en av de största faror, som hittills hotat svenskt skolväsen.»

Hal i Bromma i Stockholm har ett likalydande yttrande på denna punkt. Vikten av att väl kvalificerade personer insättas i de lokala skolstyrelserna understrykes av bland annat insp. i Norrbottens södra i.o. I ett stort antal yttranden hävdas nödvändigheten av att lärarna ha det stöd, som ställningen såsom oavsättliga tjänstemän ger, gentemot obehörigt inflytande. Mera därom under rubriken L ä r a r tillsättning. Mot en kommunalisering talar enligt åtskilliga yttranden även den omständigheten, att rektorstjänst vid en kommunal skola endast kan innehas av en lärare vid skolan, varför rekryteringsbasen för dessa tjänster minskas. Rätten att söka rektorstjänst i annan än den egna skolan och möjligheten att återgå till den ordinarie tjänsten anses vara av »synnerligt värde ej blott för den enskilde läraren utan framför allt för skolan i dess helhet» (srs och kg i Filipstad). I flera yttranden framhålles också risken för att lärarbanan blir mindre lockande, om hela skolväsendet blir kommunalt. Km i Hoting yttrar därom: »Rektors och övriga ordinarie lärares förhoppning att en gång få skolan förstatligad har hittills utgjort den främsta garantien för ett nitiskt och intresserat arbete vid de kom-

II. Centrala

Rektor vid hal i Uppsala yttrar: »Det är knappast överord, om man säger, att en kommunalisering av de stadier av skolan, där undervisningen skall bedrivas av akademiker, skulle innebära en katastrof för lärarrekryteringen. Det ligger i den akademiska utbildningens natur, om den är rätt lagd, att den fostrar till självsyn och självständighet, och skolan har inte — på något stadium — råd att undvara självständiga och fria personligheter. Utan dem hamnar man oundvikligt i ett tillstånd, som har mycket litet med sann demokrati att göra. En fri skola skapas inte utan fria lärare.»

Läroverkslärarnas Riksförbund har i annat sammanhang betonat önskvärdheten av att skolväsendets organisation fritt bör kunna anpassa sig efter ortens behov och uttalar sig i konsekvens därmed för ett starkt kommunalt inflytande på skolan. Men samtidigt understryker förbundet nödvändigheten av att lärarnas självständighet icke därigenom kommer i fara. Förbundet förordar därför, »att hela skolväsendet förstatligas», samtidigt som det önskar, »att det kommunala inflytandet över skolans lokala organisation blir starkt och så utformat, att skolan kommer att framstå som ett centralt kommunalt intresse».

och regionala

SK:s förslag till en mellaninstans behandlas endast i ett fätal remissvar. Insp. i Nordsmålands östra i.o. håller före, att en sådan instans torde få ta hand om ekonomiska mellanhavanden mellan 1

munala mellanskolorna. Det är också välbekant, att tjänsterna vid dessa äro mindre aktade och mindre lockande än vid de statliga läroverken. En kommunalisering av realskolorna i enlighet med kommissionens förslag kommer att göra banan ännu mindre attraktiv, än den nu är, och verksamt bidra till att hålla lärarbristen vid makt.»

Jfr sid. 132 och Bet. sid. 430—432.

skolmyndigheter.1

stat och kommun. Insp. i Sydsmålands västra i.o. påpekar, att mellaninstansens och de lokala skolmyndigheternas befogenhetsområden klart måste avgränsas från varandra. Hal i Linköping ställer sig skeptiskt till förslaget och frågar sig, 365

»om icke ett dylikt ytterligare utbyggande av de administrativa och kontrollerande organen skulle öka den skolväsendets byråkratisering, som skolkommissionen vill minska. En dylik mellaninstans skulle ju också draga till sig många framstående pedagogiska krafter, vilket särskilt i tider av lärarbrist eller mindre

/ / / . Skolans 1.

god tillgång på lärare vore synnerligen olyckligt och innebure en svår misshushållning.»

Hal i Uppsala befarar, att läroverkens direkta kommunikation »med centralmyndigheten skulle i det närmaste försvinna, något som troligen skulle innebära en försämring».

lokala

organisation.

Skolenheterna.1

Frågan om de olika skolreformerna skola verka var för sig på en ort eller bilda en gemensam skolenhet har berörts endast i ett fåtal yttranden.

i stort sett i dess nuvarande form, och av dessa ha åtskilliga hävdat, att t. ex. en femärig realskola eller en flickskola ej bör ingå i en enhetsskolas organisation.

Insp. i Stockholmstraktens i.o. håller på att enhetsskolan bör få sin särskilda styrelse och gymnasiet sin. Endast

Enligt hal i Södertälje och srs i Kungälv vore det olyckligt, om gymnasium och realskola skildes åt och bildade olika skolenheter. Det skulle medföra en splittring inom den akademiskt utbildade lärarkåren, förhindra möjligheten för lärarna att undervisa både i gymnasiet och i realskolan, vilket skulle minska trivseln i arbetet och vara ägnat att försämra rekryteringens kvalitet. Gymnasiet bör därför förenas med enhetsskolan, gärna även dennas lägsta klasser.

»där lokala förhållanden gör det lämpligt att förlägga vissa av enhetsskolans klasser med särskilda för fortsatta gymnasiestudier tillrättalagda ämneskombinationer till samma byggnad som gymnasiet böra till dessa klasser kunna sammanföras med gymnasiet till ett fullständigt läroverk med särskild styrelse».

9 g bör enligt detta yttrande kunna ställas under samma styrelse som gymnasiet, även om klassen är förlagd till enhetsskolans lokaler. Att en skolenhet ej bör omfatta sä disparata element som en småskola och ett gymnasium hävdas av insp. i Dalarnes södra i.o.: »Det måste anses direkt olämpligt att t. ex. rektor för gymnasiet på samma gång skall vara skolchef för småskolan.»

Hal i

Hudiksvall

»kräver, att garantier skapas för att vid det lokala skolväsendets uppdelning på skolenheter hänsyn tages till de traditionella skolenheterna på platsen».

Såsom nämnts i kapitlet om enhetsskolan, har ett tjugutal skolor uttryckligen sagt ifrån, att de vilja bevara realskolan 1

366 Jfr sid. 132—133 och Bet. sid. 432-433.

Hal i Södertälje

skriver:

»I stället för att vara en avskild, högre skola blir gymnasiet då en del av folkets egen skola. Klyftan mellan olika kategorier av lärare vidgas icke, utan mellan alla kategorier av lärare etableras ett kollegialt samarbete.»

Katedralskolan i Lund anser också, att gymnasiet normalt och ej i undantagsfall bör förenas med en linje ur enhetsskolan. Rektor vid Hal i Halmstad finner det icke önskvärt, att skolenheterna bli så stora, som det nu ibland är fallet, med upp till 1 000 elever. Hal i Hudiksvall förordar en förening av gymnasium och realskola, såvida inte elevantalet överstiger 800.

Ett par röster ha emellertid också höjts för att samtliga skolformer inom ett distrikt bilda en skolenhet. Insp. i Skaraborgs norra i.o. menar sålunda, att tanken att lägga stadierna till grund för skolenheterna skulle innebära, att

2. Skolstyrelserna: SK :s förslag till en gemensam skolstyrelse inom varje distrikt har i allmänhet accepterats av det närmare 20-tal remissyttranden frän folkskolans verksamhetsområde, som berört denna fråga. I något fall säges det uttryckligen, att denna regel bör gälla även de största skoldistrikten med deras mycket differentierade skolformer. Bland läroverkskollegierna, som f. ö. också de endast i ett fåtal fall tagit upp denna fråga, finnas dock några, som anse, att en enda skolstyrelse för olika skolformer skulle bli en alltför tungrodd apparat, och därför förorda särskilda styrelser för de olika skolenheterna. Bland dessa yttranden må återges följande: Srs i Hallstavik: »En månghövdad och förgrenad styrelse skulle komma att innebära, att beslut fördröjdes och att även den kommunala styrelsen byråkratiserades.»

Hal i Linköping: »Att överhuvudtaget tillsätta en gemensam styrelse för skolor från och med småskole-

3.

Skolstyrelserna:

Frågan om skolstyrelsens sammansättning har intresserat ett antal kollegier vid högre skolor. I stort sett är det tvä punkter, som i remissvaren blivit föremål för erinringar: man önskar i allmänhet, att 1 2

Jfr sid. 133 och Bet. sid. 433—434. Jfr sid. 133 och Bet. sid. 434—435.

»nuvarande förhållande konserveras och enhetsskoletanken äventyras. Mycket talar däremot för att även i de största skoldistrikten samtliga skolor ställas under en gemensam ledning med en skolchef med administrativt och pedagogiskt ansvar för hela skolväsendet.»

verksamhetsområde.1 t. o. m. gymnasiestadiet synes vara i grunden opraktiskt.»

K.f. i Majorna i Göteborg motiverar kravet pä en särskild skolstyrelse för varje skolenhet med att likriktning skulle kunna undvikas, gamla traditioner bevaras och nya initiativ stödjas. Karolinska motförslag,

hal i Örebro

ställer som

»att i de samhällen där skolenheter av olika slag finnas, ett gemensamt rådgivande organ inrättades, som hade att handlägga för alla skolor gemensamma angelägenheter, såsom lov, skolsociala åtgärder m. m.».

Ett liknande förslag framför fsk. styr. i Borås, som önskar en enhetlig ledning men olika styrelser. Och insp. i Östergötlands östra i.o. tänker sig, att i de större städerna den gemensamma skolstyrelsen kallas »skoldirektion»: den skulle kunna uppdelas pä »nämnder eller delegationer», var och en ansvarig för sin respektive skolenhet. Som ansvarig ledare för stadens skolväsen borde dä stå en »skoldirektör».

ledamöter.' rektor eller rektor och ytterligare en medlem av lärarkollegiet böra vara självskrivna ledamöter av skolstyrelsen, och man har uttryckt farhågor för att en genom proportionella val utsedd skolstyrelse icke skall rymma tillräcklig sakkunskap.

Srs i Ström

yttrar:

»Kommissionens påstående, att ett proportionellt valsätt icke kan förenas med självskrivna ledamöter i styrelsen, vittnar om bristande kännedom om nu gällande kommunallagar.»

Enligt srs i Kramfors är en bestämmelse om dylik valmetod obehövlig, då de kommunala myndigheterna ändå i praktiken komma att tillse, att skolstyrelsen tillsättes efter denna princip, samt direkt olämplig, då därigenom en i skolfrågor kunnig och intresserad person kan förhindras att bli ledamot. I åtskilliga yttranden framhålles det som olämpligt, att skolstyrelsens ledamöter tillsättas »efter politisk färg» (hal i Södertälje). Jäm-

lf.

Skolstyrelserna:

SK :s förslag om skolstyrelsernas befogenheter har behandlats i endast ett fätal remissvar. Några mena, att de nya styrelserna ej böra tilldelas större befogenheter än läroverkens nuvarande lokalstyrelser, andra önska att skolsociala åtgärder, fritidssysselsättningar för elever och samarbete mellan skola och hem böra ingå i skolstyrelsernas befogenheter. Däremot ställer man sig skeptisk mot att skolstyrelserna på småorter skulle ha möjlighet att ägna sig åt försöksverksamhet och lärarnas vidareutbildning. I flera yttranden hävdas, att skolstyrelsen inte får ges inflytande över skolväsendets lokala utformning, kursernas planläggning och innehåll eller försöksverksamhet. Den

5.

368 Insp. i Hälsinglands norra i.o. vill, att antalet lärarrepresentanter i skolstyrelsen skall fastställas i proportion till hela antalet lärare i distriktet och anför följande: »Att man för varje enskilt skoldistrikt för sig skulle bestämma lärarkårens representationsrätt, ter sig inte ens bra ut på papperet.»

Insp. i Norrbottens södra i.o. önskar en bestämmelse, att skolstyrelsens ordförande skall likställas med statstjänsteman och handla under ämbetsmannaansvar.

befogenheter.1 bör ej heller få bestämmanderätt över rektor och lärare. Insp. i Östergötlands östra i.o. kan gå med på ökade befogenheter för skolstyrelsen men endast under förutsättning att en klar gräns dragés mellan den fackliga ledningen och lärarkåren å ena sidan och skolstyrelsen å den andra: »Om skolstyrelserna skulle få befogenhet att ingripa i skolans inre arbete, skulle detta medföra mycket allvarliga konsekvenser.»

Som redan tidigare (bland annat sid. 365) antytts, vill Läroverkslärarnas Riksförbund medge den lokala skolstyrelsen rätt att utforma skolväsendet inom distriktet med hänsyn till de lokala behoven.

Lärartillsättning.a

Utan att avge ett slutgiltigt förslag har SK tänkt sig, att enhetsskolans lärare skola tillsättas av de lokala skolstyrelserna. För gymnasiets lärare har SK däremot 1

för även med yttrandena från Lektorernas Förening och Bromma hal i Stockholm på sid. 364—365.

Jfr sid. 133—134 och Bet. sid. 435—436. Jfr sid. 134—136 och Bet. sid. 436—438.

tänkt sig skolöverstyrelsen som utnämnande myndighet. Frågan om lärartillsättningen har bedömts mycket olika i de olika remissinstansernas yttranden. 23 folkskolestyrelser ha uttalat sig för att enhetsskolans

lärare böra tillsättas av den lokala skolstyrelsen, och bland dem har en, fsk.styr. i Själevad, velat utsträcka detta förfaringssätt till att omfatta även gymnasiets lärare, medan 3 folkskolestyrelser velat förlägga utnämningen till en mellaninstans efter förslag av skolstyrelsen. 2 folkskolestyrelser, de i Varberg och Luleå, anse frågan vara i behov av ytterligare utredning. Även bland statens folkskolinspektörer har SK:s tanke vunnit bifall: 12 ha tillstyrkt en utnämning av den lokala skolstyrelsen, medan 2 yrka på utnämning av en mellaninstans efter förslag av skolstyrelsen. En av dem, insp. i Hallands i.o., har dock uttalat sig i följande ordalag: »Skolstyrelserna böra såsom hittills tillsätta lärare åtminstone i små- och mellanskolan. Skulle en ny mellaninstans upprättas kan emellertid tagas under övervägande, huruvida denna bör övertaga den ifrågavarande befogenheten.»

Annorlunda ställer sig saken bland kollegierna vid seminarier och högre skolor. Samtliga de 7 folkskoleseminarier och 2 småskoleseminarier, som berört frågan, ha yrkat på utnämning av en central myndighet, varvid skolöverstyrelsen uttryckligen nämnts i ett fall. Att utnämningsförfarandet är en vital angelägenhet för läroverkens lärare, framgår av det stora antalet yttranden i denna fråga från kollegierna. Icke mindre än 266 skolor ha mer eller mindre utförligt behandlat saken. Om den vikt, som läroverkens lärare tillmäta utnämningsförfarandet, vittnar bland annat den omständigheten, att samtliga remissvaren från 67 högre allmänna läroverk ha behandlat denna fråga. Sammanlagt ha endast 3 skolor (hf i Backe, prm i Uddevalla och Gävle borgarskola) tillstyrkt en lärartillsättning av den lokala skolstyrelsen, medan de övriga 263 skolorna ön-

skat bibehålla nuvarande utnämningsförfarande för realskolans och gymnasiets lärare eller velat överlämna det till annan central myndighet. Endast en av de rektorer, som avgivit eget yttrande, (rektor vid srs i Filipstad) vill förorda en kommunal lärartillsättning, dock »under förutsättning att lärarnas rättsliga ställning inte förändras». I åtskilliga fall uppsattes intet alternativ till det av SK förordade tillvägagångssättet, men i många yttranden föreslås en bestämd utnämningsinstans. Tillsättning av Kungl. Maj :t önska 49 kollegier, av Kungl. Maj :t eller SÖ 16, av SÖ 10, av central myndighet 63, av mellaninstans 5 (gymnasielärare av Kungl. Maj :t eller SÖ), av »neutral instans» 11, av Kungl. Maj :t eller central instans eller mellaninstans 7, av statlig myndighet över huvud taget 62. Samma tillsättningsförfarande, som tillämpas vid de högre kommunala skolorna, accepteras av 14 skolor (huvudsakligen kommunala skolor). Av 16 skolor hävdas endast, att lärartillsättningarna skola ske fullt objektivt och utan hänsyn till lokala intressen, vilket inte anses möjligt, om det av SK förordade systemet införes. I de flesta fall talas endast om gymnasiets, realskolans, flickskolans och den praktiska realskolans lärare, men i några yttranden yrkas på statlig tillsättning av alla lärarkategorier. Sveriges folkskollärarförbund yrkar på att samtliga lärarkategorier inom enhetsskolan utnämnas av samma myndighet och förutsätter, att hela frågan om lärartillsättning blir föremål för särskild utredning, i vilken förbundet önskar bli representerat. Samma uppfattning uttalas av Sveriges Folkskollär arinne förbund. Sveriges småskollärarinneförbund gör intet uttalande utan önskar avvakta resultatet av en utredning av frågan, lika-

så Sveriges Överlärarförbund. Städernas Folkskolinspektörs förbund uttalar sig däremot för att »alla lärare inom enhetsskolan böra utses av de kommunala skolstyrelserna med rätt för dem att välja bland de tre bäst meriterade sökandena till en tjänst». Sveriges Flick- och Samskolelärares Riksförbund, Sveriges yngre läroverkslärares förening, Allmänna adjunkts föreningen, Lektorernas Förening och Läroverkslärarnas Riksförbund motsätta sig energiskt en kommunal tillsättning av realskolans och gymnasiets lärare och yrka på att utnämningen skall ske hos en central, statlig myndighet, så att dessa lärargrupper kunna behålla sin ställning som statstjänstemän. I de fall, där man tillstyrkt, att enhetsskolans samtliga lärare skola tillsättas av den lokala skolstyrelsen, har man som regel motiverat sin ståndpunkt med att en allmän kommunalisering av skolväsendet också måste medföra, att kommunens rätt att bestämma över skolväsendet också måste innefatta rätten att utnämna lärarna. Bland yttrandena må anföras: Insp. i Hälsinglands

södra i.o.:

»Vad lärartillsättningarna angår blir det enligt min uppfattning mest praktiskt och principiellt riktigast, om ett och samma förfaringssätt fastställes för alla distriktets lärare till och med realskolestadiet.»

Fsk.styr. i Ystad: »Då Skolkommissionens förslag förutsätter ett ökat kommunalt inflytande på skolväsendet, bör enligt folkskolestyrelsens bestämda uppfattning rätten att tillsätta lärare ankomma på vederbörande kommuner. Följaktligen böra lärarna på såväl småskole- som mellanskole- och realskolestadiet utses av de kommunala skolstyrelserna.»

Fsk.styr. i Själevad anser, som ovan nämnts, att skolstyrelsen bör äga befogenhet att utnämna icke blott realskolans utan också gymnasiets lärare:

» . . . lika väl som Kungl. Skolöverstyrelsen för närvarande utpekar de tre med hänsyn till företedda merithandlingar främsta sökandena till en överlärartjänst, torde Kungl. Skolöverstyrelsen även framdeles kunna på liknande sätt på förslag uppföra de tre därtill främst berättigade sökandena till gymnasielärartjänst, sedan skolstyrelsen fått avge förhandsyttrande. Sedan sådant tremansförslag upprättats av Kungl. Skolöverstyrelsen, synes skolstyrelsen böra få bland dessa utvälja den, som enligt skolstyrelsens mening är den för tjänsten mest önskvärda. Genom sådan anordning skapas en för hela skolstadiet likformig tillsättningsprocedur, vilket torde komma att visa sig gynnsamt återverka på samarbetet mellan de olika stadiernas lärare. Vad Skolkommissionen i denna sak anfört med hänsyn till gymnasiernas upptagningsområde finner folkskolestyrelsen inte övertygande.»

Fsk.styr. i Uppsala ansluter sig till tanken på att ett kommunalt utnämningsförfarande bör omfatta lärarna på enhetsskolans samtliga tre stadier, men gör följande tillägg: »Under alla omständigheter bör denna rätt tillerkännas skolstyrelserna i de städer, som enligt förslaget angående nya mellaninstanser för skolväsendet skall vara befriade från statlig inspektion.»

Då man, framför allt från läroverkens lärare, rest ofta mycket energiska invändningar mot tanken att överlämna rätten att utnämna alla enhetsskolans lärare till de kommunala organen, är det i synnerhet följande argument man åberopat. 1. De lokala styrelserna sakna på grund av sin sammansättning k o m p e t e n s att sakligt och objektivt bedöma och mot varandra väga olika meriter. Srs i Arboga yttrar, att »poängberäkna olika akademisk utbildning efter ett lika mekaniserat system (som tilllämpas för folkskollärare), ja, än mera den synnerligen artskilda utbildning, som kommissionen förutsätter för realskollärarna, eller att värdesätta tjänstgöring av olika svårighetsgrad och värde uteslutande genom att räkna antalet terminer på fingrarna, det är dock otänkbart.

En lokal myndighet saknar kvalifikationer för en sådan bedömning.»

Hal i Hässleholm

framhåller,

»att ett icke obetydligt antal realskollärare förfoga över t. ex. vetenskapliga meriter utöver de akademiska betygen, vilka måste ställa sig synnerligen svåra att bedöma för en vanlig skolstyrelse».

Lundsbergs pekande :

skola har gjort samma på-

»Vid tillsättning av realskolelärare böra också andra meriter än betyg från universitet och lärarhögskola räknas, t. ex. utgivna läroböcker, annat pedagogiskt författarskap, vetenskapliga arbeten, till vilkas bedömande skolchefernas och de nya mellaninstansernas kompetens ej alltid räcker.»

I ett par yttranden har man kraftigt vänt sig mot SK :s uttalande, att det vore orimligt att påtvinga ett skoldistrikt en lärare, som är formellt överlägsen sina medsökande »men dock i realiteten är eller av skolstyrelsen anses vara en medelmåttig lärare, som pedagog underlägsen en eller flera av konkurrenterna» (Bet. sid. 437). Hal i Södertälje skriver därom: »Om inte den enligt papperen mest meriterade utses, innebär detta ett underkännande av vissa instanser, särskilt lärarhögskolan.»

2. En kommunal skolstyrelse har en mycket b e g r ä n s a d personkänn e d o m och kan därför komma att föredraga en på platsen tjänstgörande, av styrelsen känd sökande framför en från annan ort kommande, den förre överlägsen men av skolstyrelsen okänd lärare. Den personkännedom däremot, som skolöverstyrelsen »på olika sätt förskaffar sig, synes vara mycket god» (hal i Ludvika). 3. O v i d k o m m a n d e h ä n s y n kan bli avgörande för lärarvalets utgång, såsom ofta varit fallet vid tillsättande av folkskollärar- och överlärartjänster. »Redan vid valet av skolstyrelse äro ju ovidkommande hänsyn avgörande, främst par-

tipolitiska, och fruar och vänner till styrelseledamöter ha stundom alltför stora möjligheter att göra de mest subjektiva åsikter gällande» (km i Hoting). Missförhållandet blir så mycket mer framträdande, då någon överklagningsrätt inte • förutsattes förekomma. Av det övervägande flertalet skolor betonas, att förtjänst och skicklighet skola vara avgörande och alltså den mest meriterade få tjänsten. Några förutsätta dock, att den lokala styrelsen skall kunna avge förord för en sökande, som den anser särskilt lämpad för tjänsten i fråga. I andra fall hävdas, att rektor är mest kompetent att avge förord. Det är en konstruktion, att olika skolor i allmänhet skulle ha olika behov av lärare. Hal i Södertälje menar: »Skulle verkligen någon gång ett alldeles speciellt behov föreligga, bör det tillkännagivas vid platsens ledigförklarande.»

4. L ä r a r n a f å e n o f r i s t ä l l n i n g gentemot de bestämmande inom kommunen. Srs i Östhammar skriver: »Det synes vara en angelägenhet av första ordningen, att lärarkåren såsom utövare av en av samhällets viktigaste och ansvarsfullaste funktioner under i åtskilliga avseenden prövande förhållanden tillförsäkras en så oberoende och auktoritativ ställning, att den i frihet kan göra en självständig, positiv insats.»

Hal i Eslöv är av samma mening: »Lärarnas ställning är i och för sig så utsatt och känslig, att de i sin tjänsteutövning böra beredas all tänkbar trygghet.»

Hal i Bromma i Stockholm framhåller, att detta i alldeles särskilt hög grad gäller gymnasie- och realskolläraren, »som långt oftare än en folkskollärare riskerar meningsskiljaktigheter med hemmen i fråga om en lärjunges studieförutsättningar och arbetsresultat».

Hal i Örnsköldsvik framhåller, att om censorsinstitutionen avskaffas, det är ännu viktigare, att läraren står fri mot lokala påtryckningar. 371

Insp. i Västmanlands västra i.o. ställer sig tveksam till tanken pä att överlåta lärartillsättningen åt skolstyrelserna: »Med hänsyn till att det är staten som svarar för den övervägande delen av kostnaderna för skolväsendet synes det mig icke orimligt, att lärarna tillsättas av de blivande mellaninstanserna, där ju målsmannaintresset även är representerat. Om skolstyrelserna erhålla rätt att uppsätta förslag och framföra sina synpunkter på de sökandes lämplighet, skapas ju garantier för att de lokala intressena få göra sig hörda. För lärarnas vidkommande skulle det skapas större trygghet för att ovidkommande hänsyn icke finge spela in, om lärarvalen överlämnades till mellaninstanserna.»

5. Även om det är önskvärt, att enhetsskolans alla lärare tillsättas på likartat sätt, får en sådan princip inte medföra en avsevärd f ö r s ä m r i n g för h ö g s t a d i e t s l ä r a r e . Srs i Alvesta påpekar: »Att tillsättningsförfarandet för en större grupp hittills icke varit det bästa, är icke någon anledning att nu försämra utnämningsförfarandet för en mindre grupp.»

Ofta framhålles, att det ej finns några skäl, att realskolans och gymnasiets lärare utses på olika sätt och av olika instanser, eftersom dessa lärare i stor utsträckning ha samma utbildning. Man menar, att SK, som annars talar om att minska klyftorna mellan olika lärarkategorier, här förordar ett tillvägagångssätt, som skapar en ny klyfta. Hal f. g. å Norrmalm i Stockholm fastslår: »Ur läroverkslärarnas synpunkt skulle det — vara synnerligen olyckligt, om olika principer skulle komma att tillämpas för realskolans och gymnasiets lärare.»

6. M ö j l i g h e t e r n a t i l l t r a n s p o r t minskas i mycket hög grad, vilket blir till nackdel för mindre orter och för orter i Norrland, vilka redan nu ha svårigheter med rekryteringen. Flera skolor använda ett sä starkt ord som katastrof, t. ex. srs i Mora:

»En kommunalisering av lärartillsättningen kunde komma att betyda katastrof för sådana icke begärliga skolor, till vilka samrealskolan i Mora, både med hänsyn till ortens läge och klimat, måste räkna sig.»

Hal i Umeå ser saken ur norrländsk synpunkt: »Då Norrland ej inom överskådlig framtid kan beräknas bli självförsörjande i fråga om akademiskt utbildade lärare, föreligger en betydande risk för att akademiker hellre komma att som extra lärare invänta en ordinarie befattning i Mellan- och Sydsverige än de söka en ordinarie befattning i Norrland med mera oviss transport söderöver.»

Den rörlighet, som det vid läroverken tillämpade transportsystemet medför, anses vara till fördel för skolan, vilket också betonas av bland andra Läroverkslärarnas Riksförbund. 7. Över huvud taget skulle l ä r a r b a n a n bli m i n d r e l o c k a n d e och rekryteringen försvåras. Av vikt är, att lärarna i fråga om tillsättning inte bli sämre ställda än andra tjänstemän i motsvarande löneställning. Därför bör, enligt hal i Jönköping, »nedflyttning av utnämningsförfarandet från Kungl. Maj:t endast — ifrågakomma i samband med en allmän omorganisation av statsförvaltningen».

Man påpekar, att det visat sig vara svårare att få lärare vid kommunala mellanskolor än vid statligt läroverk, och att tillsättningsproceduren vid kommunala skolor betraktats med misstroende. Rektor vid Johannes srs i Malmö yttrar: »Staten torde i den kungliga fullmakten ha ett av sina bästa vapen i kampen om arbetskraften, dels på grund av den tilltro befattningshavarna hysa till objektiviteten i utnämningsförfarandet, dels emedan fullmakten skapar trygghet för den utnämnde.»

I åtskilliga yttranden betonas, att de synpunkter, som framhållits beträffande lärartillsättning, i ännu högre grad gälla i fråga om tillsättning av rektorer. Sveriges folkskollärar förbund anser

icke, att den nuvarande tillsättningen av folkskolans lärare fungerar »pä ett i alla avseenden tillfredsställande sätt». »Ovidkommande synpunkter» göra sig ofta gällande, »även om förhållandena förbättrats sedan nuvarande meritvärderingssystem åstadkommit enhetliga bestämmelser» och »det av den kommunala skolstyrelsen uppgjorda förslaget underställs statens folkskolinspektör». Förbundet tror, »att en regional eller central myndighet som tillsättningsmyndighet står friare gentemot rent lokala och personliga hänsyn av ovidkommande art», men anser sig icke kunna utan vidare förorda, att lärartillsättningen överföres till sådan myndighet, utan uttalar sig, som ovan nämnts, för en fortsatt utredning av hela frågan. Förbundet finner det principiellt riktigt, att samtliga lärarkategorier inom enhetsskolan utnämnas av samma myndighet: »Det finns inga sakliga skäl att utnämna exempelvis klasslärare på ett sätt och ämneslärare på ett annat. Dessutom torde detta av praktiska skäl vara en oframkomlig väg. Kommissionen föreslår lärarkategorier med kombinerad klasslärar- och ämneslärarutbildning och tjänstgöring både på mellanstadiet och realskolestadiet. Dessutom tillkommer lärare i övningsämnen med tjänstgöring i vissa fall på olika stadier. En enhetlig lärartillsättning synes därför även av praktiska skäl bli nödvändig.»

På denna punkt gör Allmänna junktsföreningen följande erinran:

ad-

»Ur läroverkslärarnas synpunkt skulle det emellertid vara synnerligen olyckligt, om olika

6.

Läroverkslärarnas Riksförbund understryker med stor skärpa, att läroverkens lärare icke äro sinnade att avstå från sin ställning som statstjänstemän: »Riksförbundet anser i likhet med SK, att det kommunala inflytandet bör stärkas, men anser att lärarnas ställning som statstjänstemän är så betydelsefull såväl för deras ämbetsutövning som för den personliga trivsel, som är en förutsättning för att lärarrekryteringens svåra problem skall kunna lösas, att man vid enhetsskolans genomförande i valet mellan läroverkens kommunalisering och folkskolans förstatligande, måste välja den senare vägen . . . I den grundlagsfästa principen om förtjänst och skicklighet såsom enda befordringsgrund se läroverkslärarna en av sina främsta tillgångar, som de ej äro sinnade att låta sig avhändas.»

Riksförbundets yttrande på denna punkt mynnar ut i en hemställan om att tillsättningsförfarandet göres till föremal för en utredning, »vars riktmärke bör vara, att lokala myndigheter ha att uppgöra ett förslag, vid vilket av speciella förhållanden betingade önskemål kunna framläggas, men att vid utnämningen principen om förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrund tillämpas. Endast vid val mellan sökande som enligt denna grundsats äro i huvudsak likställda må hänsyn tagas till lokala önskemål. Riksförbundet anser det också nödvändigt, att samma tillsättningsförfarande gäller för realskolans och gymnasiets lärare.»

Skolans fackliga

Frågan om skolans fackliga ledning har berörts i endast ett 15-tal remissyttranden. En genomgående uppfattning är den, att den fackliga ledningen måste 1

principer skulle komma att tillämpas för realskolans och gymnasiets lärare. En skarp skiljelinje skulle uppstå mellan dessa lärare, som i mycket stor utsträckning har samma utbildning, om gymnasiets lärare tillsattes av skolöverstyrelsen med möjlighet att överklaga hos Kungl. Maj :t, medan realskolans lärare skulle väljas av skolstyrelsen bland ett förslag på tre utan möjlighet till överklagande.»

Jfr sid. 136—137 och Bet. sid. 438—439.

ledning.1

stå fri gentemot skolstyrelsen i vad det gäller det pedagogiska arbetet. Några betona värdet av att skolans fackliga ledning har även ekonomisk rörelsefrihet. SK:s önskan, att rektor i största möjliga

utsträckning skall befrias från »rutinmässiga kamerala och kontorsmässiga sysslor» (Bet. sid. 439) har vunnit allmän anslutning. SK:s förslag att pröva idén med en skolchef som den administrative och pedagogiske ledaren av skolväsendet inom ett distrikt har berörts endast i ett fätal remissvar. Hal i Hudiksvall anser rektor vid gymnasiet, om sådant finns inom distriktet, böra vara självskriven som skolchef. Gentemot detta hävdar insp. i Sydskånes västra i.o., att skolchefsbefattningen bör stä öppen för alla överlärare eller rektorer inom distriktet och att den för befattningen lämpligaste bör utses, oavsett vilket skolstadium han representerar. Samma uppfattning hyser Sveriges folkskollär arförbund, som dessutom tänker sig att en klasslärare kan bli rektor för

enhetsskolan, varvid realskolan bör ha en adjunktsutbildad studierektor (biträdande rektor), men också att en adjunktsutbildad lärare kan bli rektor för hela enhetsskolan, varvid klasserna 1—6 böra ställas under en klasslärarutbildad biträdande rektor. Insp. i Östergötlands östra i.o. föreslår, att titeln rektor skall tilldelas alla skolledare. I några yttranden yrkas på att skolchefen skall tillsättas av en överordnad, icke kommunal instans. Sveriges folkskollärarförbund föreslår, att såväl skolchef som rektorer skola utses av skolöverstyrelsen. Förslaget att inrätta särskilda skolchefsbefattningar har avstyrkts av bland andra fsk.styr. i Ludvika och hal i Nyköping.

ELFTE

KAPITLET

OMVÅRDNADEN

A. Skolsociala SK:s förslag att utöka s t i p e n d i e v ä s e n d e t har vunnit bifall hos det 50-tal remissinstanser, som yttrat sig därom. Allmänt uttalas, att det bör utbyggas, »så att ekonomiska hinder icke behöva föreligga för ungdomens utbildning» (insp. i Sydsmålands mellersta i.o.). Hal i Majorna i Göteborg önskar få stipendieväsendet vidgat: » för dem som efter avslutad obligatorisk skolgång för kortare eller längre tid söka sig ut i livet böra vägarna till folkbildning på allt sätt jämnas».

I flera fall ha från läroverken förslag om en utvidgning av stipendiesystemet framförts såsom en ersättning för vissa av SK :s förslag till omorganisation av skolan. Detta gäller bland annat frågan om nioårig skolplikt, centraliseringen och 9 g. Malmö aftonskola för student- och realexamen anser, »att man kan uppnå en förbättrad folkundervisning på ett vida billigare sätt än genom införandet av nioårig skolplikt, nämligen genom understöd åt olika slags skolor för vuxna och genom utökande av redan utgående statsstipendier, framför allt för landsbygdens ungdom».

Srs i Karlshamn

hävdar, att

»landsbygdens skolproblem bör kunna lösas genom en utvidgning av redan genomförda 1

Jfr sid. 140—141 och Bet. sid. 440—444.

OM

ELEVERNA

åtgärder.1 sociala stödåtgärder (statsstipendier och fria skolmåltider) och på de vägar, som SU anvisar».

Lundsbergs skola, som finner realskolans förläggning till landsbygden ogenomförbar redan av ekonomiska skäl, anser att »ekonomiskt genomförbart och ur pedagogisk synpunkt avgjort att föredraga är ett utbyggande av det redan delvis införda systemet med stipendier, elevhem etc, varvid en ur den högre skolans synpunkt viktig och samtidigt socialt tillfredsställande organisatorisk anslutning av klass 9 g till gymnasiet vinnes».

Åtskilliga andra skolor ha likaså yrkat på 9 g:s förläggande till gymnasieort, och ett 20-tal har som stöd för detta krav anfört, att en ökning av stipendieväsendet bör kunna möjliggöra en dylik anordning. Hvitfeldtska hal i Göteborg anser t. ex., att »stipendieväsendet bör få en sådan omfattning, att klass 9 g helt kan överflyttas till gymnasiet». Röster ha emellertid även höjts mot en alltför stor utökning av stipendieväsendet. Hal i Norrköping, som finner det önskvärt, att basen för de högre skolorna breddas i än högre grad än som pä sistone skett, både genom inrättandet av nya skolor och genom statsstipendier, påpekar dock, att 375

24 Utlåtande

»därvid måste emellertid blicken vara öppen för de risker för samhällsmoralens undergrävande statsstipendierna under vissa omständigheter kunna medföra: risken att de i en framtid kunna komma att tjäna som ett politiskt instrument och risken att människor i alltför stor utsträckning bli benägna att överlåta omsorgen om och bekymren för utbildningsmöjligheterna i stället för att söka av egea kraft och med egna ansträngningar och uppoffringar förskaffa sig en högre utbildning, vilka sedan genom framgångsrik verksamhet i allmän eller enskild tjänst vinna sin belöning».

punkter tillåtits att göra sig gällande vid valet av utbildningsväg. Alla dylika skrankor måste radikalt nedrivas».

Tanken på en ekonomisk kompensation för skolpliktstidens utsträckning har mottagits mycket olika. Fsk.styr. i Gällivare begär ett barnbidrag med 500 kronor per år och barn för de två nytillkommande obligatoriska skolåren. Tm i Stockholm hyser betänkligheter mot de beräknade höga kostnaderna,

Beträffande simundervisning opponerar sig srs i Falköping mot att alla lärare inom folkskola och läroverk skulle utbildas till simlärare och idrottslärare, vilket

»men dessa är väl ofrånkomliga med hänsyn till att den utsträckta skolplikten nödvändiggör viss kompensation för inkomstbortfallet».

Rektor däremot

vid srs i Lidköping

anser det

»vara ett stort pedagogiskt missgrepp att införa det i betänkandet skymtande skollönesystemet, för att ej påpeka de utomordentliga belopp, som, skollönerna förutan, bli erforderliga».

Rektor vid srs i Undersåker är av samma mening: »förslaget, att föräldrarna skola ha betalt av samhället, emedan barnen äro skolpliktiga i enhetsskolans åttonde och nionde klass, borde aldrig ha framförts».

De få skolor, som yttrat sig om t e r m i n s a v g i f t e r , äro alla överens om att dessa böra slopas. Rektor vid srs i Åstorp säger därom: »Skulden till att läroverken i det allmänna medvetandet ofta uppfattas såsom 'finskolor' ligger hos statsmakterna själva. På konstgjord väg — genom att belasta den teoretiska studielinjens lärjungar med terminsavgifter och liknande pålagor m. m. — har realskolans undervisning påsatts ett högre pris än folkskolans. Helt opåkallat ha sålunda ekonomiska syn-

376 Förslaget om f r i s k o l m a t e r i e l även för de högre skolornas elever har icke mött andra invändningar än att Saltsjöbadens ssk och srs i Falköping påpekat risken för slöseri. Förslaget om fria skolmåltider har icke mött andra erinringar än dem som gälla bristen på lokaler och personal.

»verkat överorganisation i hög grad, och mycket betänkligt vore om fysiska förutsättningar för t. ex. simlärarverksamhet skulle göras till villkor för inträde på lärarbanan».

I detta sammanhang kan nämnas, att kf i Kristianstad icke är tilltalad av tanken att centralskolorna skola bli en sorts allmänna »medborgarhus med folkbad, klubbrum och samlingslokaler. Denna kollektivism är ej eftersträvansvärd.»

Över huvud taget torde Sveriges folkskollär arförbund ha tolkat den allmänna uppfattningen om förslagen i detta avsnitt av SK:s betänkande, då det finner dem »i de flesta fall tämligen självklara». Från läroverken har man bland annat tagit fasta på SK:s understrykande av vikten av att samtliga skolsociala åtgärder komma hela det svenska skolväsendet till del. En del av dessa skolor ha begränsat önskemål till att gälla endast den obligatoriska skolan. Andra åter avse samtliga skolformer. Om elever i högre skolformer få åtnjuta skolsocial omvårdnad av samma karaktär som elever i lägre skolor, kommer även den högre skolan att i det allmänna medvetandet framstå som en demokratisk skola, framhåller katedralskolan i Lund.

B. Psykologisk-pedagogisk Det material och de synpunkter, som SK framlagt i sitt betänkandes elfte kapitel under rubrikerna »Psykologisk-pedagogisk verksamhet i skolan», har behandlats ganska summariskt av remissinstanserna. Om man bortser från att några understrukit värdet av nära kontakt mellan skola och hem (fsk.styr. i Ringarum och insp. i Östergötlands östra i.o. tillhöra dem som yrka skyldighet för skolstyrelsen att anordna föräldramöten), är det i stort sett ett par punkter i SK:s behandling av hithörande frågor, som man fäst sig vid: testningen samt skolpsykologerna och deras verksamhet. Vad beträffar omvårdnaden om eleverna betona åtskilliga remissvar, att ansvaret i detta avseende ej i alltför stor utsträckning får överflyttas från hemmet till skolan. Föräldrarna böra ha största delen av ansvaret, hävdas det från några håll eller ock säges, att ansvaret icke uteslutande bör läggas pä samhället. När det gäller fördelningen av uppgiften att handha omvårdnaden om eleverna inom skolan, ha flera skolor understrukit vikten av att läraren ej alltför mycket sk jutes åt sidan, detta med tanke på skolpsykologens och skolkuratorns verksamhet. Flera yttranden, som betonat vikten av mental omvårdnad, påpeka, att en minskning av klassernas storlek är en förutsättning härför. Srs i Arvika framhåller morgonandakten som ett viktigt hjälpmedel i den mentala omvårdnaden och föreslår därjämte, att i skolorna borde finnas särskilda smärre rum för enskilda samtal. Sådana samtal »förekomma ju ofta i skolans värld icke minst, när det gäller att behandla förseelser. De kunna ej ske med den finkänslighet, som ford1

Jfr sid. 141—144 och Bet. sid. 444—465.

verksamhet

i

skolan.1

ras, för så vitt lärare och elev ej ha någon möjlighet att dra sig undan från den offentlighet, som råder i en skola.» Testning.

Ett 40-tal remissvar berör testningen. Flertalet av dem ställer sig tveksamma eller direkt avvisande. SK:s förslag, att intelligenstestningarnas resultat samlas i ett elevkortregister, tilltalar insp. i Östergötlands östra i.o.: »Det borde övervägas, om inte anteckningarna på elevkortet borde få växa ut till en sådan biografi över varje individ, som fofkskolinspektör Robert E. Wenngren i sin bok Rådgivningens plats i skolan kallar individualinventarium.»

Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse är av rakt motsatt uppfattning: »Att döma av från medicinskt håll framkommet förslag till sådan journal för skolbruk skulle eleverna kunna karakteriseras med exempelvis följande uttryck: mindre god begåvning, dålig begåvning, osäker, tafatt, lögnare, intrigant, deprimerad, hämmad, vresig, oresonlig, enstöring. Det kan visserligen hända, att sådana beteckningar någon gång kunna vara adekvata, men det bör också framhållas, att barns beteenderubbningar kunna vara av övergående natur och att det därför är synnerligen vanskligt att göra dem till föremål för bestående noteringar. Det vore så mycket olyckligare, som lärarnas utlåtande i motsats till läkarnas icke kunna beläggas med sekretess.»

Det här citerade yttrandet ger fortsättningsvis uttryck åt uppfattningen, att de redan nu existerande hjälpmedlen äro fullt tillräckliga för att ge läraren en bild av en elevs utveckling och mentala status. Samma åsikt ha Städernas Folkskolinspektörsförbund och Sveriges Överlärarförbund, vilket sistnämnda också påpekar, att »barnens beteenderubbningar kan vara av övergående natur», varför »det är ytterst vanskligt att göra dem till föremål för bestående noteringar».

I några yttranden, bland annat från insp. i Västerbottens södra i.o. och srs i Molkom, betonar man testningens värde som ett urvalsinstrument vid sidan av läraromdöme och skolresultat. Samtidigt som man understryker kravet på att testningen handhas av kvalificerade testare. De invändningar, som höjts mot testningen, äro i huvudsak, att lärarens omdöme kommer i bakgrunden, att eleverna gärna bli nervösa inför testningen och att testningsmetoderna ännu icke kunna anses vara så tillförlitliga, som SK tycks utgå ifrån. Bland uttalandena i sådan riktning må följande anföras. Djursholms

ssk

»anser sig ej kunna gå längre än till att rekommendera en fortsatt försöksverksamhet för att så exakt som möjligt fastställa de olika testmetodernas värde. SK framhåller, att 'lärarnas omdöme om eleverna och de senares betyg skall samordnas med testresultatet' och tillägger, att 'detaljerna i denna samordning av naturliga skäl överlämnas till fackpsykologerna' — — • Det naturligaste vore väl, att lärare och fackpsykologer gemensamt avvägde detaljerna i samordningen.» Hal i

Vänersborg:

» — — — testningens värde torde vara i högsta grad diskutabelt även om den blott brukas som hjälpmedel vid bedömning av normala elever, då möjligen intelligensnivån men däremot ej studiekapaciteten i dess helhet kan utrönas. I sistnämnda avseende bör lärarnas samfällda omdöme utan tvivel giva bättre besked.» Göteborgs

prm:

»Skolkommissionen tar den psykologiska vetenskapliga sakkunskapen till underlag för sitt förmenande, att de praktiska mellanskolorna för tidigt leda ungdomen in på en viss yrkeslinje. Den praktiska erfarenheten gör, att man ställer sig skeptisk till resultatet av de undersökningar, huvudsakligen testningar, vilka man haft tillfälle följa, då de utförts i skolorna. De ha på många punkter lett till resultat i bedömandet av eleverna, som man måste kalla dubiösa, och man vägrar att godtaga dem som utslagsgivande.» Ett par skolor ha angripit sekretessen

kring testningsresultaten. Srs i

Ronneby

anser, att »detta hemlighetsmakeri strider mot den elevens självverksamhet, som de nuvarande läroverken i görligaste mån sökt främja»! Kf i Nyköping är rädd för att testningsresultatet ger läraren en förutfattad mening om eleven. »Så länge ingen ovederlägglig sanning tvingar oss att anlägga en deterministisk syn på människan, ha vi inte — allra minst då det gäller ungdomen — rätt att tillämpa och ge stöd åt en sådan och därigenom tillfoga oberäknelig och obotlig skada.» Insp. i Dalarnes östra i.o. har utförligt behandlat frågan om vårdnaden om eleverna. Följande må anföras: »Kapitlet är en guldgruva för den, som på ett bekvämt sätt vill ha besked om den s. k. skolsociala rådgivningen. Kompetentare personer än undertecknad kommer förvisso att yttra sig över skolkommissionens förslag uti ifrågavarande hänseenden, och en icke tillräckligt sakkunnig person borde därför tilläventyrs hålla inne med sina funderingar. Men det tillfälle som nu bjudes att stödja den tveksamhet inför alltför omfattande skolpsykologiska undersökningar av skolbarn, vilken redan gjort sig hörd, bör kanske icke försittas. Är det verkligen h e l a barnet som skall tas om hand och göras till föremål för skolans omvårdnad? Skolkommissionen inpräntar oupphörligen att det rätta svaret på denna fråga är ett otvetydigt j a. Men man kan sannerligen inför allt talet om skolmognadsprov, testpsykologiska och diagnostiska undersökningar m. m. få den (falska?) uppfattningen, att vad som framför allt skall undersökas och värderas är barnens teoretiska själsliv. Den svenska skolan anses ju i sin nuvarande skepnad vara alltför intellektualistisk är det sannolikt att det föreslagna systemet med vittutgrenade prov och undersökningar kommer att göra vår skola mindre intellektualistisk? — •— — — -— Ligger det inte liksom i sakens natur, att ständiga s. k. nivåtestningar kommer att skärpa skolans intellektualistiska inriktning? Och vad säger egentligen ett intelligensprov om vad barnet i sin h e l h e t går för? Kan det inte tänkas att två barn i testningsögonblicket företer samma intellektuella bild (»index») men att deras utvecklingsmöjligheter ändock äro totalt olika? Känslo- och viljelivet mätes inte med

nivåtests — är det då meningen att uppfostraren skall se bort från vad som är minst lika viktigt som skolbarnens intelligens, nämligen deras utrustning på känslo- och viljelivets område? Jag önskar inte bli missförstådd, ty jag tror att intelligensprov har sin uppgift, men den moderna psykologien är faktiskt — med förlov sagt — så rörig och motsägelsefull, att skolan torde göra klokt i att inte alltför mycket lita till dess förkunnelse.»

Stockholms följande:

folkskoledirektion

anför

»Beträffande testningen, på vilket förslaget i hög grad bygger, bör uppmärksammas, att den icke ar en vetenskapligt färdig metod och att dess användning därför under lång tid framåt förutsätter stor försiktighet».

I anslutning härtill kan nämnas, att 8 folkskolestyrelser förorda, att skoldistrikten själva må få rätt att avgöra, i vilken utsträckning testning skall förekomma vid övergången mellan olika skolstadier och övergångsformer. Sveriges folkskollärarinneförbund finner det värdefullt, att grupprov för intelligenstestning och kunskapsprov i form av standardprov och diagnostiska prov ställas till lärarens förfogande, men önskar icke alt lärarna skola åläggas att använda dem. Dock torde, enligt förbundets mening, en generell grupptestning vid övergången från småskolan kunna bliva till stort gagn. Som en motsats härtill kan nämnas, att Lektorernas Förening icke anser, att testningsresultaten böra få bliva avgörande för intagningen på gymnasiet, »i all synnerhet som intelligensproven icke säga något om den prövades minne eller förmåga till koncentration, två faktorer, som spela en stor roll, när det gäller frågan om lämplighet för teoretiska studier». Skolpsykologer.

SK:s förslag om inrättande av särskilda skolpsykologbefattningar har tillvunnit sig stort intresse. Förslaget har tillstyrkts av det stora flertalet av de ytt-

randen, ett 50-tal, som berört det. En del har nöjt sig med att vitsorda behovet av dylik expertis, andra ha funnit tanken så angelägen, att de önska dess snara realiserande, som t. ex. insp:a i Nordsmålands västra i.o. och i Värmlands västra i.o. Samtidigt som man i flera yttranden medgivit behovet av särskilda skolpsykologer, har man också understrukit, att man icke bör underskatta lärarens möjligheter att ge eleverna den omvårdnad det här gäller, eller att man å andra sidan icke får överskatta skolpsykologens möjligheter. Srs i Örkelljunga

yttrar sålunda:

»Ingen samvetsgrann och omdömesgill lärare tror sig ens efter flera års personlig kännedom med säkerhet kunna anvisa exempelvis en sjuttonåring den lämpliga levnadsbanan; de moderna skolpsykologerna mena sig kunna den konsten. Friheten att välja levnadsbana torde komma att berövas dem det vederbör och läggas i händerna på teoretiker, som i mycket stå främmande för det personliga i människonaturen. 1920- och 1930-talens ideologi om människan som kollektiv kastar i kommissionsbetänkandet sina skuggor fram över den planerade skolreformen.»

I flera yttranden anför man, att den lyckligaste lösningen av detta problem vore att ge lärarna den grundligare psykologiska utbildning, som de behöva för att själva fullgöra skolpsykologernas uppgifter. Följande citat äro uttryck för en sådan uppfattning. Hal i Skara: »Det torde dock ligga närmare till hands, att den nya lärarutbildningen i betryggande grad tar sikte på en undervisning i psykologi, som gör varje lärare förtrogen med sitt elevmaterials reaktioner.»

Höglandsskolan

i Stockholm

hyser

»betänkligheter mot en alltför omfattande organisation av utanför det egentliga skolarbetet stående skolpsykologer — — — — —. Huvudansvaret för den psykiska omvårdnaden och rådgivningen kan med fördel anförtros som

en specialuppgift åt någon ordinarie lärare vid sidan om dennes vanliga lärartjänst.»

Sveriges folkskollär arförbund, som ansluter sig till SK :s program för den skolsociala rådgivningen, vill särskilt betona, att den icke bör få bli en i skollivet isolerad företeelse, »då den i så fall kan komma att framstå som mer dominerande än den bör vara. Lärarnas arbete för den mentala omvårdnaden om eleverna blir, betonar SK, för framtiden som hittills det mest betydelsefulla.»

En närbesläktad synpunkt har kommit till uttryck i en del yttranden, bland annat från insp:a i Östergötlands östra i.o. och i Sydskånes västra i.o. samt småsk. sem. i Norrköping och Sveriges folkskollärarinneförbund, då man krävt att ingen skall kunna bli skolpsykolog utan att först ha haft en tids tjänstgöring som lärare — den förstnämnda minst fyra år. Å andra sidan gör Sveriges yngre läroverkslärares förening det påpekandet, att om en fullständig lärarutbildning kräves, det kan befaras, »att den skolpsykologiska utbildningen får karaktär av efterutbildning och icke av självständig, högvärdig universitetsutbildning med åtföljande risk för kompetenssänkning».

Föreningen kräver därför minst en utbildning motsvarande licentiatexamen i psykologi (pedagogik). I tjänste- och lönehänseende bör skolpsykologen placeras i »ställning motsvarande eller överstigande lektors». På skolpsykologernas u t b i l d n i n g har man genomgående ställt höga krav. Särskilt ha några folkskolinspektörer, bland annat i Nordskånes västra i.o., i Skaraborgs norra i.o. och i Västerbottens södra i.o., varnat för en snabbutbildning för att så tidigt som möjligt möta behovet av skolpsykologer. Nya elementarskolan i Ängby i Stockholm hävdar, att tillsättning av skolpsykologer över huvud taget ej bör ske, förrän det blir möjligt att ut-

bilda dem så grundligt och mångsidigt, att de från början kunna mötas med fullt förtroende från såväl lärares som målsmäns sida. Hal f. g. i Malmö och insp. i Sydskånes västra i.o. anse, att skolpsykologer sä vitt möjligt böra vara läkare med utbildning i psykiatri. Å andra sidan varnar insp. i Norrbottens södra i.o. (vilken anser, att skolpsykologerna måste ha en tids lärartjänst bakom sig) för att ställa så höga krav på deras kvalifikationer, att syftet ej nås. Vad beträffar skolpsykologernas v e r k s a m h e t ha några synpunkter framkommit. Srs i Vellinge anser t. ex., att skolpsykologer och läkare böra få vidsträckt befogenhet att för enskilda elever föreskriva mentalhygienska åtgärder (t.ex. befrielse från visst ämne). Lundsbergs skola noterar med tacksamhet SK:s uttalande, att nutidens skoladministration och psykologisk-pedagogisk rådgivning främst syftar till att i möjligaste mån söka undanröja orsakerna till missanpassning och »dåligt uppförande». Likaså gillas skolpsykologinstitutionen, men en gränsdragning mellan lärarens och skolpsykologens uppgifter anser kollegiet önskvärd, så att det primärt blir lärarens sak att hålla ordning på lektionerna, varvid läraren och skolan till sitt förfogande måste ha vissa klart bestämda korrigerade åtgärder av olika skärpa, i sista hand relegation. Beträffande disciplinfall och dylikt anser srs i Oskarshamn, att en anmärkning eller ett nedsatt ordningsbetyg i många fall skulle leda till gott resultat utan inblandning av skolpsykolog, kurator eller skolläkare. Insp. i Nordsmålands östra i.o. vill ha skolpsykologinstitutionen knuten till mellaninstansen, medan insp. i Värmlands mellersta i.o. önskar, att den skall sortera

direkt under skolöverstyrelsen. Den sistnämnde påpekar dessutom, att det torde bli otillräckligt med en skolpsykolog i varje inspektionsområde. Sveriges folkskollärarinneförbund finner det likaså »önskvärt» med mindre distrikt för varje skolpsykolog. Endast ett 10-tal yttranden beröra frågan om s k o l k u r a t o r e r . Göteborgs

Allmänna Folkskolestyrelse uttalar, liksom flera andra som yttrat sig härom, sin tillfredsställelse med förslaget. De skolor, som ha egen erfarenhet av kuratorsverksamhet, t. ex. hal f. g. å Södermalm i Stockholm, betona särskilt lämpligheten av att kuratorn gör sin insats som »yrkesvägledare och kontaktman med yrkesledningsorganisationen».

TOLFTE

KAPITLET

SKOLBYGGNADSFRÅGOR1

13 folkskolestyrelser, 17 folkskolinspektörer, 1 seminarium och 20 högre skolor ha behandlat SK:s förslag och synpunkter om skolbyggnaderna. Att ett mycket betydande skolbyggnadsprogram måste lösas inom en relativt kort tid äro alla ense om, och i allmänhet har man anslutit sig till SK:s synpunkter i frågan. Sveriges folkskollärarförbund finner SK:s program för skolbyggnadsverksamheten framsynt och uttrycker förhoppningen att »ett, som man får hoppas, akut krisläge inte blir normerande för ett skolbyggnadsprogram på mycket lång sikt». Sveriges folkskollärarinneförbund erinrar om att även elementära önskemål i lokalhänseende icke synas kunna bli tillfredsställda på åratal och anser därför SK:s önskemål om rymliga klassrum jämte biutrymmen även för mindre skolor »tämligen utopiska». Förbundet ansluter sig dock till SK:s synpunkter, inte minst i vad det gäller att undvika stora »skolkaserner». Från flera håll har det påpekats, att staten bör utöva en effektiv kontroll över kommunernas skolbyggnadsverksamhet. Insp. i Sydskånes västra i.o. erinrar om SK:s förslag till en decentralisering av dessa frågor, dock med krav på att vissa minimifordringar uppfyllas, och anmär1

Jfr sid. 145—153 och Bet. sid. 466—471.

ker därtill: »Däremot är ej mycket att säga. Full frihet kan dock ha sina risker.» Småsk.sem. i Haparanda påminner om att det kommunala intresset för skolväsendet visat sig vara högst skiftande, något som lätt kan konstateras i många nuvarande skolhus och tjänstebostäder. Att vissa minimifordringar måste finnas, är påtagligt, men bestämmelserna måste utformas så, »att icke följden kan komma att bli den, att minimifordringarna på samma gång utgöra en maximigräns».

Hal i Västerås vill, att »eo undersökning bör komma till stånd med syfte att skapa generella planlösningar för skolors byggnad och inredning».

Insp. i Närkes i.o., som vitsordar det aktuella mycket stora nybyggnadsbehovet och är rädd för att situationen skall bli »helt enkelt katastrofal», om de nuvarande svårigheterna att erhålla byggnadstillstånd skola fortfara, vänder sig särskilt mot den invecklade proceduren »vid ansökan om och bestämmandet av statsbidrag till nya skolbyggnader». Det betecknas som »en angelägenhet av första ordningen», att frågan om en enklare procedur utredes. Denna utredning borde ske snarast möjligt och behövde icke sammankopplas med skolreformens genomförande. Vad byggnadsprogrammet beträffar ha åtskilliga folkskolestyrelser, bland annat

i Lidingö, Uppsala, Falun, Gällivare och Örebro, varnat för att bygga provisoriska lokaler i orter, där ett konstant behov föreligger. På många håll, bland annat kf i Uppsala och fsk.styr. i Jönköping, har man i detta sammanhang understrukit, att gymnastiksalar, skolmåltidslokaler och samlingssalar icke måtte undantagas vid beviljandet av byggnadstillstånd för nya skollokaler. Samma åsikt hyser Städernas Folkskolinspektörsförbund. Flera folkskolinspektörer ha särskilt dragit en lans för b y g d e s k o l o r n a . Insp. i Nordsmålands östra i.o. framhåller sålunda, att »även bygdeskolorna måste utrustas med sådana lokaler som naturkunnighetsrum, skolmåltidslokaler och gymnastiksalar».

Insp. i Västerbottens södra i.o. delar SK:s syn på bygdeskolornas betydelse för bygden, men »endast under förutsättning att dessa små skolor ges en utrustning, som i intet avseende står efter vad som bjudes i tätorterna. Detta anser jag mig vilja särskilt betona.»

Insp. i Gotlands i. o. är av samma mening: »Med den trängsel kring de få byggnadstillstånden, som nu råder och som säkerligen länge kommer att råda, torde de mindre skolorna bli sämst tillgodosedda. Medan de stora skolorna med de storas rätt komma att få de förnämsta skollokalerna, få bygdeskolorna intet eller litet av nödtorften. Till de dåliga skolbyggnaderna dras inte de bästa lärarna. Skolan som samhällscentrum fordrar god utrustning. Dåliga bygdeskolor bli inga samlingspunkter.»

Vad SK anfört om att man vid skolbyggandet bör ta hänsyn till skolans roll som ett kulturellt s a m h ä l l s c e n t r u m har väckt anklang hos några folkskolinspektörer. Insp. i Sydskånes östra i.o. påpekar i samband därmed önskvärdheten av att »tillgäng till idrottsplats finnes vid skolan eller i dess närhet». Sam-

ma önskemål har framförts från ett par andra håll. Insp. i Sydsmålands östra i.o. har intet att invända emot förslaget, att skolmåltidslokaler och andra skolutrymmen skola få utnyttjas för en del allmänna ändamål, men vill samtidigt framhålla, »att skolan och undervisningen härigenom icke får åsamkas olägenhet, vilket klart bör fastställas genom särskilda bestämmelser».

Även Sveriges Småskollärarinneförbund ställer i detta sammanhang som villkor, »att skolans arbetsro kommer att respekteras, så att där blir arbetsro». Som i ett annat sammanhang påpekats, finner kf i Kristianstad tanken på ett sådant hälftenbruk mellan skola och allmänhet motbjudande. Fsk.styr. i Uppsala vill ha stadgat, att skyldigheten att upplåta skollokaler för andra ändamål än skolans verksamhet icke må gälla de egentliga klassrummen. Ett fåtal yttranden berör frågan om klassrummen. Några folkskolinspektörer ha fäst sig vid SK :s tanke, att småskolans lärosalar böra vara större än folkskolans klassrum, och framfört invändningen, att SK gått för långt i sitt krav på rymliga lokaler. Insp. i Nordskånes västra i.o. påpekar sålunda, att småskolorna ofta ha så litet elevantal, »att ett stort klassrum ger ett ödsligt intryck. Man får för arbetets skull förutsätta, att barnen i regel intaga sina platser, och dessa upptaga, hur de än ordnas, snarare något mindre golvyta än de större barnens.»

Även Göteborgs Allmänna Folkskolestyrelse — som för övrigt i likhet med Malmö stads folkskolestyrelse motsätter sig SK:s tanke att småskolan i viss utsträckning skulle få särskilda byggnader — anser SK:s önskemål om småskolans klassrum ligga i överkant. Redan av ekonomiska skäl anser styrelsen det mera

angeläget att ge varje klass en egen lärosal och att nedbringa elevantalet per klass, innan man kan ge småskolan så spatiösa utrymmen, som SK räknar med. I detta sammanhang påpekar styrelsen, »att lokalbehovet kommer att avsevärt ökas inte blott genom de allt större årskontingenterna och skolpliktens utsträckande utan också därigenom, att småskolavdelningarna med sitt lägre barnantal komma att bibehållas även i tredje klassen».

Lokalfrågan har intresserat även ett par högre skolor. Srs i Norberg ivrar för smårum för gruppundervisning och individuell undervisning, lämpligare möblering av lärosalarna för dylik undervisning och specialsalar även för t. ex. språk- och historieundervisning. »Klassrummen borde emellertid bibehållas, då varje klass behöver sitt eget hemvist». Frågan om k l a s s r u m e l l e r ä m n e s r u m ha endast 2 skolor berört. Båda avstyrka tanken på att på gymnasiet ersätta klassrummen med ämnesrum. Hal f. g. å Södermalm för h ä r o m :

i Stockholm

an-

»SK påpekar själv, att ämnesrumssystemet ännu ej tillräckligt prövats vid svenska skolor,

och kollegiet vill understryka, att långvariga försök härvidlag böra göras med hänsyn till elevernas trivsel, innan beslut fattas. Kollegiet vill också peka på att ett dylikt system — åtminstone vid ett stort läroverk — kommer att medföra stora schematekniska svårigheter.»

Angående estetiska synpunkter på skolbyggnaderna må srs i Arvika citeras: »Det är ett av betänkandets viktigaste moment, där det framhålles, att allt som gör skolan till en offentlig anstalt bör utplånas. I 'Estetiska synpunkter' på skolbyggnadsfrågorna säges: 'Skollokalerna bör göras trevliga och ljusa. Ett inslag av friska färger på väggytor, gardiner o. s. v. bör eftersträvas. Lokalerna bör utsmyckas med blommor och konst.' Verkar ej detta mer hem än skola? Och framtidens skola vilja vi göra till ett gott hem åt det uppväxande släktet.»

Även insp. i Skaraborgs norra i.o. betonar, i likhet med SK, värdet av »hemmiljö i skolan, ljusa och rymliga lokaler goda hygieniska vanor, estetisk fostran» etc., men påpekar, att allt detta är »en utopi så länge goda skollokaler saknas». Insp. i Dalarnes norra i.o. påpekar särskilt nödvändigheten av att de nya skollokalerna få en tillfredsställande akustik.

TRETTONDE

TEKNISKA

HJÄLPMEDEL

Ett 10-tal folkskolestyrelser, 6 folkskolinspektörer, 2 seminarier och 15 högre skolor ha yttrat sig om användningen av tekniska hjälpmedel i skolan. På något undantag när ha de understrukit värdet av att sådana komma till rikligare användning än vad hittills varit möjligt. Insp. i Västerbottens södra i.o. skriver sålunda: »Skolradions och skolfilmens betydelse i skolarbetet har prövats så pass länge och grundligt, att erfarenheterna till fullo bevisat deras betydelse i undervisningens tjänst. För framtidens skola måste dessa hjälpmedel komma till större och mera systematisk användning.»

Hal i Sundsvall preciserar önskemålet om speciellt radions användning till att det i varje skolbyggnad bör finnas en centralradio och »i varje klassrum dels en högtalare, dels en mottagare». De folkskolinspektörer, som yttrat sig i denna fråga, ha påpekat, att staten bör ikläda sig ett betydligt ökat ansvar för att genom anslag möjliggöra inköp av de tekniska hjälpmedel, det gäller. Samma yrkande framställes av de skolstyrelser som yttrat sig. Det framhålles också, att beslut om ökade statsbidrag för detta ändamål bör fattas utan att avvakta en skolreform i övrigt. Samma önskemål uttalas av Sveriges Överlärarförbund och Städernas Inspektörsförbund. Särskilt framhålles, att skolradion bör vara licensfri. 1

KAPITLET

Jfr sid. 154—155 och Bet. sid. 472—483.

I

SKOLARBETET1

Endast i ett fåtal yttranden har man närmare ingått på en diskussion av de moderna tekniska hjälpmedlens användning i undervisningen. Skolradion.

Hal i Karlstad

skriver:

»Beträffande skolradion vill kollegiet påpeka de svårigheter av schemateknisk art, som en mera omfattande användning av detta hjälpmedel måste erbjuda i de högre skolformerna, där ämneslärarsystem tillämpas. Vidare uttalar kollegiet betänkligheter i fråga om studieresultaten vid en användning av skolradion i den utsträckning, som SK föreslagit.»

På samma linje är Hvitfeldtska Göteborg inne, när det påpekar:

hal i

»Då radioundervisningens metodik ännu är långt ifrån utexperimenterad (sid. 472), borde kommissionen inte utan vidare avfärda det tidigare i olika sammanhang av lärarkåren framförda kravet, att skolradioutsändningar även till tiden skulle anpassas efter gällande tim- och kursplaner.»

Djursholms ssk önskar en utökning av skolradioprogrammet (dock bör tillses, att inte — såsom nu — lektioner i två olika främmande språk läggas omedelbart efter varandra), medan srs i Solna går än längre och ifrågasätter, »om icke samma radiolektion skulle kunna utsändas ett flertal gånger. På så sätt bleve det lättare att lägga in lektionen i fråga pä lämplig lektionstid. Som bekant sänder B.B.C. sina för utlandet avsedda språklektioner upprepade gånger varje dag.»

Skolfilmen.

Tm i Stockholm

skriver:

»Bland underhållningsfilmerna är det ytterst sällan man finner någon, som kan anses lämplig att användas som hjälpmedel vid undervisningen — — — — — Speciella talfilmer i moderna språk, avsedda enbart som hjälpmedel vid undervisningen, skulle vara en värdefull tillgång.»

Saltsjöbadens

ssk framhåller:

»Även om skolfilmsproduktionen måste stå under statlig kontroll, vore det dock enligt kollegiets uppfattning värdefullt, om skolfilmsproduktionen icke monopoliserades. Det senare skulle lätt kunna inträffa, därest det kontrollerande organet vore nära associerat eller identiskt med den produktiva organisationen. Den fria konkurrensen bör få tillfälle att framlägga sina alster till opartisk bedömning inför en prövande opartisk myndighet — ett önskemål som gäller även stillfilmsproduktionen.»

Nya elementarskolan i Ängby i Stockholm fäster särskilt intresse vid den föreslagna Statens skolfilmsnämnd, som kollegiet tillstyrker. Kollegiet anser dock, »att skolfilmen endast utgör en detalj av det sammanhang, som kort kan anges med ordet åskådningsmateriel. starka skäl tala för att frågan om inflytande från ett statligt organ på framställningen av åskådningsmateriel upptages till prövning.»

Förslaget om ett lokalarkiv med skolfilmer i varje skola tilltalar bland annat tm i Stockholm, som påpekar, att dessa arkiv »bör framför allt innehålla sådana filmer, som direkt anknyter till viktigare kursmoment», och understryker »filmens stora betydelse som komplement till undervisningen i sådana ämnen som geografi, biologi, fysik, kemi och tekniska ämnen». Skolan drar också en lans för skioptikon- och balloptikonbilderna, »enär de är av stort värde, inte minst vid undervisningen i teknisk varukännedom». Grammofonen.

Hal i Karlstad tillstyrker kraftigt SK:s förslag

»om ett långt flitigare bruk av grammofonen. — — — man bör sträva efter att låta grammofonen bli ett helt självständigt hjälpmedel för läraren. I historia och samhällslära t. ex. böra tillhandahållas skivor med t. ex. ett trontal, tal av kända statsmän, korta avsnitt ur riksdagsdebatter o. s. v.; för modersmålets del vore det värdefullt med intalade scener ur några i skolkursen ingående dramer; i kristendomsundervisningen skulle läraren ha nytta av att kunna låta andliga ledare av olika riktningar komma till tals; för lågstadiernas del torde inspelade korta dialoger med ämnen från olika tider vara ett värdefullare hjälpmedel än många skolradioprogram.»

»Ett hjälpmedel, som ej omnämnes i betänkandet men som skulle vara av stort värde», för hal å Kungsholmen i Stockholm in i diskussionen. Det är »magnetofonen, en apparat, som registrerar ljud i en tunn ståltråd och sedan kan återge det inspelade». En sådan anordning skulle eliminera många svårigheter med skolradions sändningstider. Läraren kan ta upp ett visst föredrag och sedan spela det när han vill och hur många gånger han vill. Kollegiet tror även, att magnetofonen skulle inbespara utgifter för grammofonskivor. Sveriges yngre läroverkslärares förening föreslår i samma syfte anskaffande av »diktafoner av modern typ». Sveriges folkskollär ar inneförbund har i sitt yttrande, som ansluter sig till SK:s förslag om de tekniska hjälpmedlen, begärt särskild »undervisning i skolfilmsoch skolradiometodik ät lärare och läraraspiranter». Endast ett par yttranden ge uttryck för en viss tveksamhet inför de föreslagna hjälpmedlen. Srs i Nässjö skriver sålunda: »Ur aktivitetssynpunkt är vissa medel, som brukar framställas som epokgörande och hypermoderna, mycket diskutabla. Skolfilm, radio och grammofon kan möjligen liva upp undervisningen, men de garanterar i och för sig ingen självverksamhet. Tvärtom inbjuder de ofta i viss mån till passivitet.»

Och Saltsjöbadens ssk varnar för att låta radioundervisningen kvantitativt utmanövrera den levande undervisningen: man får räkna med möjligheten »att eleverna själva föredra en växelverkan med en levande lärare framför ett passivt åhörande av en i deras tycke robotartad undervisning.»

Slutligen kan nämnas, att SK:s för-

modan, att radion bleve ett »naturligt och smidigt kommunikationsmedel» mellan den centrala skolmyndigheten och lärarna ute i landet (Bet. sid. 478), föranlett Hvitfeldtska hal i Göteborg att replikera, att kollegiet »föredrar att som hittills få underrättelser i den form, att de kunna läsas och begrundas, framför att kallas till radioapparaterna för att avlyssna 'Husbondens röst'».

FJORTONDE

KAPITLET

S K O L R E F O R M E N S

Kapitlet om skolreformens kostnader torde vara det avsnitt i SK :s betänkande, som blivit minst föremål för behandling i remissvaren. Orsaken härtill är väl den som Sveriges folkskollär arförbund för sin del uttrycker sålunda: »Till de kostnadsberäkningar som SK framlagt anser sig förbundsstyrelsen inte kunna ta ställning.» Sammanlagt ett 10-tal folkskolinspektörer, 1 folkskolestyrelse och ett 20-tal högre skolor ha berört kostnadsfrågan. Antingen ha de därvid yttrat sig mera principiellt därom, eller också ha de tagit upp frågan om kostnaderna för någon särskild del av reformen. Genomgående har man i remissyttrandena pekat på de mycket höga kostnader, som en reform enligt SK:s förslag skulle draga. Insp. i Nordskånes västra i.o. talar om skolans många behov: skolhus och tjänstebostäder behöva förnyas eller moderniseras, skolbespisningslokaler, barnstugor, gymnastiklokaler m. m. måste i stor omfattning uppföras: »Men här bli faktorer avgörande, på vilka skolans målsmän kunna öva föga inflytande. De ekonomiska krafter, som härvid verka, kunna bliva all god vilja övermäktiga.»

En del hävdar också, som t. ex. srs:a i Borgholm och i Strömstad, att det helt 1

Jfr sid. 156—170 samt Bet. sid. 484—488 och 508—539.

388 K O S T N A D E R 1

enkelt är omöjligt att ekonomiskt genomföra skolreformen i nuvarande statsfinansiella läge. Km i Edsbyn förstår visst, att det kan »vara trevligt för eleverna att ha skrivmaskiner att öva sig på, ett tryckeri att trycka skoltidningen på, en lärare som sitter såsom något slags handräckning i skolans bibliotek etc, men var skall man ta pengarna ifrån?»

Hal i Norrköping svarar på denna fråga med en hänvisning till de medel som »staten genom sin tvångsmakt ålägger de enskilda individerna att avstå». En synpunkt, som kommit fram i ett par yttranden, är att det är olämpligt att fatta principbeslut om en så dyrbar reform, innan man vet, om den föreslagna skolan är funktionsduglig. Några högre skolor påpeka särskilt, att en individualiserande undervisning och arbetsskolemetoder draga med sig mycket höga kostnader. Kf i Borås menar, att dessa metoder »förutsätta tillgång till så rikhaltiga såväl skol- som klassbibliotek, att kostnaderna för dessa torde komma att alltför tungt belasta budgeten».

Farhågorna delas av hal i Nyköping, som förmodar, att om gruppundervisningen »bleve ett helt dominerande arbetssätt, måste skolbyggnaden ha en mängd små rum vid sidan av de större salarna. Detta skulle fordra en oerhört kostsam nybyggnadsverksamhet».

Katedralskolan i Lund kompletterar dessa synpunkter, då den påvisar, att metoden »förutsätter en enorm upprustning i fråga om skolornas materiel och lokaler (apparatur, bibliotek, ämnesrumsutrustning etc. Dessa krav, som SK blott delvis beaktat, måste medföra betydande kostnadsökningar, till vilka föga hänsyn tagits vid beräkningen av de framtida kostnaderna.»

De folkskolinspektörer, som berört kostnadsfrågan, ha huvudsakligen behandlat den i samband med sina synpunkter på centraliseringen. Man framhåller därvid, att centraliseringen torde draga betydligt större kostnader än SK beräknat. Insp. i Roslagens i.o. påvisar, hur svårt det ställer sig med ett genomförande av centraliseringen i typiska skärgårdskommuner med deras ofta besvärliga kommunikationsförhållanden, menar att även i fastlandskommuner svårigheterna bli betydande, ej minst i fråga om kostnaderna: »Härvid måste emellertid antingen inackordering tillgripas eller också bleve skjutssträckorna så långa, att kostnaderna bleve oerhörda. Man kan undra, om kommissionen i sina kostnadskalkyler räknat med dessa utgifter.»

Även insp. i Nordskånes västra i.o., som icke anser en centralisering i och för sig ogenomförbar, påpekar dock, att centraliseringen av klasserna 7—9 och »ordnandet av differentieringen i särskilt klass 9 y med ett system av skolskjutsar mellan centralskolor samt till yrkesskolor och arbetsplatser, som därvid förutsattes, allt detta synes draga kostnader, som nödvändigtvis måste bli avsevärt större, än i förslaget förutsattes. Remisstiden har icke medgivit några beräkningar i detta hänseende, dessutom äro, såsom kommissionen säger, kostnaderna på nuvarande stadium nästan oberäkneliga.»

Insp. i Tornedalens i.o. har beräknat, att i detta inspektionsområde cirka 550 lärjungar behöva inackordering och att ett 20-tal nya skolhem därför måste anskaffas. Kostnaderna för inackordering

beräknas till 375 000 kronor och för skolskjutsar till 825 000 kronor, sammanlagt 1 200 000 kronor årligen. Dessutom behövs för centraliseringen 120 nya klassrum, ett 25-tal slöjdsalar och ett flertal specialsalar för undervisningen. Allt som allt beräknas kostnaderna för nya skollokaler uppgå till 2.500.000 kr. Samtliga dessa kostnadsberäkningar utgå från nu gällande priser. Utöver detta påpekar denne inspektör, att ett 90-tal nya realskollärartjänster och ett 30-tal lärartjänster för undervisning i 9 y behövas.. I gengäld kan antalet folkskollärare i klasserna 3—7 minskas med cirka 25. I detta sammanhang må nämnas, att en del yttranden ger uttryck åt uppfattningen, att SK betydligt underskattat kommunernas kostnadsbörda i samband med den föreslagna nya skolan. Fsk.styr. i Madesjö lägger i sitt yttrande fram några kalkyler: Den s. k. grundkostnaden per barn »har med ledning av n u v a r a n d e kostnader räknats fram till i runt tal 500: — kronor pr elev. Såvitt skolstyrelsen tolkat uppgifterna riktigt ingår i denna summa även medelkostnader för skolskjutsar. Utgår man ifrån att flertalet B 2-skolor och samtliga B 3-skolor skola »centraliseras bort», betyder detta att den hittills beräknade grundkostnaden pr barn icke obetydligt måste stiga. Visserligen kan vissa motsvarande inbesparingar göras i skolbyggnadskostnader o. a., men skolskjutsarna komma att spela en väsentligt större ekonomisk roll. Om t. ex. en nuvarande B 2-skola med 32 barn får efter den nya organisationens genomförande omändras till enbart en tvåklassig sinåskola, måste folkskoleavdelningens barn hänvisas till annan skola. Ligger denna, som är mycket vanligt, 7 km från B 2-skolan, kommer skolskjutsen att kosta 15 kronor pr dag om en bil behövs och följaktligen 30 kronor pr dag om två bilar erfordras (eller skoldistriktet måste anskaffa buss). I förra fallet blir merutgiften c:a 3 000:— kronor pr år och i senare, som är det mest sannolika, blir kostnaden det dubbla. Motsvarande inbesparing i antal läraravdelningar i distriktet kan icke göras. Enbart i Madesjö skoldistrikt blir

389=

centraliseringskostnaden därför åtskilliga tiotusentals kronor pr år, och förhållandet blir sannolikt detsamma inom ett mycket stort antal distrikt. Enligt vår uppfattning bjuder försiktigheten att enbart ur här anförda synpunkt grundkostnaden pr barn bör räknas upp med ett avsevärt belopp, såvida våra här anförda skäl inför sakkunnig granskning visa sig riktiga.» Rektor vid hal å Kungsholmen i Stockholm anmärker på SK:s utredning av kostnadsfrågan och gör bland annat följande påpekande: »De mycket summariska och osäkra beräkningar som framlagts i kap. 14 och i den bilagda promemorian ss. 508—539, avse endast de statliga kostnaderna. Vid beräkningen av dessa har den nuvarande kostnadsfördelningen mellan stat och kommun varit utgångspunkten. Kommunernas kostnader förbigås med den motiveringen att dessa 'äro svårare att beräkna, då de olika kommunerna säkerligen även i fortsättningen kommer att hålla sig med olika standard och bör ha rättighet härtill'. Motiveringen kan under inga omständigheter anses godtagbar. Då det väl kan anses uteslutet, att ens ett principbeslut om vårt skolväsendes framtida omformning kan fattas, utan att en tillförlitlig och allsidig ekonomisk utredning föreligger, får jag för att komplettera denna utredning på några väsentliga punkter vördsamt föreslå, dels att som del i denna ofrånkomliga allmänna ekonomiska utredning detaljutredningar utföras inom några få utvalda i strukturellt avseende olikartade kommuner (eller planerade skoldistrikt) på så sätt, att efter inventering av det bestående skolbeståndet bestämning göres av vilka förändringar i detta den kommunaliserade enhetsskolan nödvändigtvis framkallar i fråga om nybyggnader av skolhus, upprättande av skolhem, skolornas förseende med nödig utrustning av olika slag e t c , och att de kommunala utgifterna för nyanskaffningen, förändringen och driften kostnadsberäknas samt att undersökning utföres för att utröna i vad mån

dessa utgifter inverka på skattetrycket inom kommunen i fråga; dels även att frågan om det ekonomiska förhållandet mellan stat och kommun för skolväsendets vidkommande tages upp till förnyat, allsidigt övervägande.» Älven Katedralskolan vara av vikt, att

i Lund

anser det

»noggrannare kostnadsberäkningar läggas till grund än de i betänkandet framlagda. I dessa är ingen hänsyn tagen ti'1 kommunernas ökade bördor, ej heller till fördyrad materielutrustning eller den oundgängliga utbyggnad av yrkesundervisning, som är en av reformens hörnstenar, ej heller till det ökade behovet av handelsgymnasier och tekniska gymnasier. Det kan vidare icke lämnas obeaktat, att fram till omkring 1965 de ökade kostnaderna komma att bäras av en befolkning med små årskullar i arbetsför ålder och stora grupper i högre årsklasser.» Några högre skolor anse, att en fullt tillräcklig skolreform skulle kunna uppnås för en ringa del av de kostnader, som SK :s reform skulle medföra, om man i stället valde att realisera S K : s program. Insp. i Medelpads i.o. anser inte, att man bör »skaka på huvudet inför skolreformen för dess stora kostnaders skull». Det lönar sig att lägga ner betydande kostnader på skolväsendet. Levnadsstandarden är alltid låg hos ett folk med låg skolbildning. Det har alltid varit skolan, som svarat för impulserna till framåtskridandet : »Det är intressant att se, att i ett skoldistrikt med ett högt utvecklat skolväsende visar näringslivet en tendens att blomstra. Sålunda ger skolan i stort sett inte blott en högre andlig standard, starkare moralisk lyftning, större kringsyn och insikt i de flesta sammanhang utan den bidrager även till den materiella standardens höjande.»

FEMTONDE

SKOLREFORMENS

1. Principbeslut

om ny

Frågan om när ett principbeslut om den nya skolorganisationen bör fattas har i första hand intresserat kollegierna vid de högre skolorna. Av de 225, som yttrat sig därom ha endast 44, d. v. s. ungefär 17 procent, tillstyrkt ett omedelbart principbeslut utan att ha gjort något förbehåll. Av de övriga 211 ha 23 tillstyrkt ett principbeslut av begränsad omfattning eller med vissa förbehåll, medan återstående 188 ha helt avstyrkt och uttalat sig för att försöksverksamhet bör föregå ett principbeslut. Av de 24 folkskolinspektörer, som yttrat sig om skolreformens genomförande, har hälften uttalat sig för omedelbart principbeslut — av dessa 12 ha dock 3 uttalat sig för ett beslut med begränsad omfattning. I övrigt ha endast ett par seminarier och ett 10-tal folkskolestyrelser berört frågan om skolreformens genomförande: blott ett par av dem ha tillstyrkt ett principbeslut snarast möjligt. I de fall, då man anslutit sig till SK:s uppfattning, att ett principbeslut bör fattas så snart som möjligt, har man som viktigaste argument framfört, att den närmaste tidens reformarbete och väntade 1 2

Jfr sid. 171—175. Jfr även Bet. sid. 489—490.

KAPITLET

GENOMFÖRANDE

skolorganisation. utveckling av skolväsendet kräva en viss planmässighet. Insp. i Sydsmålands mellersta i.o. pekar på att utredning av skolväsendets reformering nu pågått i åtta år, och anser, att »ovissheten om att skolväsendets framtida utformning medför betydande olägenheter vid bedömning av aktuella skolorganisatoriska spörsmål».

Insp. i Göteborgstraktens sålunda:

i.o. motiverar

»Även om ett allmänt genomförande av reformen ej kan ske under de närmaste årtiondena synes det dock vara nödvändigt, att en bestämd plan redan nu uppgöres för avvecklingen av det nuvarande skolsystemet och införande av det nya. Att sporadiskt inrätta skolor av den nya typen samtidigt med att skolor av den äldre typen nyinrättades eller utvidgades skulle leda till icke önskvärda förhållanden inom skolorganisationen.»

Sveriges folkskollärarförbund samma uppfattning:

är

av

»Om principbeslut i skolfrågan skulle helt skjutas på framtiden blir en planering på längre sikt av lärarutbildningens mål och lärarexaminationens omfattning omöjlig, och likaså kan inte ett skolbyggnadsprogram utformas med sikte på framtida behov. Ett principbeslut synes även vara nödvändigt för att ge reformarbetet en viss planmässighet och samordning.»

391 25 Utlåtande

Även Allmänna adjunktsföreningen och Läroverkslärarnas Riksförbund äro av den åsikten, att ett principbeslut bör fattas omedelbart, men påpeka, att det icke får innefatta mer än en ram för den försöksverksamhet, som måste bedrivas för att pröva SK :s förslag, och att det alltså icke får binda utvecklingen eller försvåra ett fullt hänsynstagande till dessa försök. Att ett principbeslut ej får ha en sådan form, att det kan föregripa resultaten av en vägledande försöksverksamhet, understrykes i ett stort antal läroverksyttranden. Srs i Ljusdal tillstyrker ett omedelbart principbeslut endast under »den uttryckliga förutsättningen, att ett sådant beslut lämnar möjligheter öppna för en mera genomförd differentiering inom enhetsskolan än vad SK föreslagit, samt att beslutet icke innebär eller åsyftar någon avveckling av den femåriga realskolan, förrän erfarenheterna av det nya systemet till fullo visat, att en sådan åtgärd skulle kunna genomföras utan sänkning av bildningsmålet».

uppföras utan hänsyn till ett principbeslut, bör ej överdrivas.»

På det senare svarar hal i

Sundsvall:

»Kollegiet anser, att en reform på skolans område ej bör tvingas fram snabbt, endast därför att småkommuner sammanslås till större enheter.»

Faran av att fatta ett omedelbart principbeslut, som inte under överskådlig tid kan genomföras, påpekas i flera yttranden. Rektor vid hal i Landskrona skriver: »Den väldiga upprustning beträffande skollokalerna och undervisningsmateriel, som är en förutsättning för reformens lyckliga genomförande, i förening med den hotande lärarbristen mana till försiktighet i dagens ur många synpunkter kritiska läge.»

Insp. i Nordskånes västra i.o. uttalar också tvekan om möjligheterna att reformera i den raska takt som SK önskar, och pekar därvid pä en rad tidigare beslutade reformer, som mötts av betydande hinder:

Hf i Ramsele vill ha ett principbeslut så utformat,

»tandvården, hälsovården och fysisk fostran, skolmåltiderna. Mycket kommer att bero på de lokala organens förmåga och möjligheter att bemästra de organisatoriska svårigheterna. Men det förutsattes även normala betingelser för arbetslivet och frånvaron av ekonomiska kriser, i varje fall en sådan inställning därvid, att statliga och kommunala besparingsåtgärder icke som hittills ofta gå ut över skolan. En sådan politik, som beskärts och beskäres t. ex. slöjden och fortsättningsskolan, är otänkbar, därest den nya skolan skall bliva, vad förslaget avser och vi alla hoppas.»

»att absolut garanti skapas för att inga åtgärder anbefallas, för vilka förutsättningar ej äro förhanden. Härvidlag är genomförandet av sjunde skolåret ett varnande exempel.»

Lektorernas Förening vill icke vara med om ett principbeslut annat än med den innebörden,

Ett par andra argument för ett omedelbart principbeslut, som SK anför, nämligen behovet av nya skolbyggnader och den förestående kommunindelningen, ha mötts av åtskilliga invändningar.

»att därest nioårig skolplikt införes, omfattande och förutsättningslösa försök skola utföras för att fastställa den lämpligaste utformningen av denna nioåriga skolgång.»

Många ha särskilt tagit fasta på vad SK kallar »en fortskridande skolreform». Hal / . //. å Norrmalm i Stockholm anför: »Om den fortgående skolreform, som SK talar om, till en början i delar blir ett vidarebyggande och en fortgående experimentverksamhet, torde riskerna för hasarderade principbeslut kunna elimineras...»

Hvitfeldtska det förra:

hal i Göteborg skriver om

» . . . risken för felinvesteringar, om skolhus

392 I åtskilliga remissvar klagar man över den korta remisstid, som anslogs, och vill med hänvisning därtill icke vara med om något förhastat beslut. Somliga vilja dessutom, att SK :s betänkande göres till före-

mål för en grundlig översyn. Så är fallet med t. ex. fsk.styr. i Skepplanda och prm i Göteborg. Den senare skriver: Som av ovan anförda siffror framgår, förordar ett stort antal remissyttranden ett principbeslut med en viss begränsad omfattning. I allmänhet har man ansett, att det bör omfatta endera eller flera av följande punkter: den nioåriga skolplikten, enhetsskolans organisation i stora drag och en reform av lärarutbildningen. I några enstaka fall har ansetts, att ett principbeslut bör omfatta ytterligare någon fråga. Fsk.sem. i Kristianstad förordar : »Principbeslut bör fattas om nioårig skolplikt dock utan beslut om organisationen.»

Insp. i Stockholmstraktens i.o. vill begränsa principbeslutet till följande punkter: »1. att nioårig skolplikt skall vara genomförd senast 1965 (ev. 1970), 2. att till skoldistrikt, som under tiden vill försöksvis anordna nioårig skola, statsbidrag skall utgå för sådan förlängd folkskola efter vissa särskilda grunder, som betingas av linjeuppdelning, centralisering m. m. 3. att större frihet över huvud lämnas att pröva nya undervisningsmetoder, 4. att skolkommissionen anmodas att före utgången av 1950 inkomma med fastare skisserad plan för den nya enhetsskolan och dess genomförande i olika slags skoldistrikt att föreläggas riksdagen, 5. att skolkommissionens förslag till lärarutbildning, innan det blir föremål för riksdagens slutgiltiga ställningstagande, försöksvis under fem år prövas vid ett par provisoriskt inrättade lärarhögskolor, 6. att skoldistrikt, som så önskar, medgives rätt att lägga realskola under folkskolestyrelses ledning.» Försöksverksamhet.

Som framgår av de ovan anförda siffrorna har ett mycket stort antal högre skolor yrkat på att ett principbeslut ej

bör fattas, förrän en försöksverksamhet gett resultat, på vilka man kan grunda en bedömning av värdet i SK:s reformprogram. Jämte uttalandena i denna riktning står det mycket stora antal yttranden, praktiskt taget samtliga avgivna, som understryka nödvändigheten av en försöksverksamhet, vare sig den skall gå före eller komma efter ett principbeslut. Detta är fallet icke minst med folkskolinspektörerna: även sådana som accepterat SK:s reformprogram i dess huvuddrag förklara, att de med stort intresse avvakta resultaten av en försöksverksamhet. I det följande lämnas en översikt över de framlagda synpunkterna på försöksverksamheten. Riktlinjerna för en försöksverksamhet.

Sådana de uppdragits av SK, synas de skolor, som förordat sådan verksamhet, i allmänhet kunna acceptera. Srs i Sala finner det »synnerligen önskvärt, att en enhetsskola ungefär av den föreslagnas typ men utformad med hänsyn tagen till den kritik, som framkommit och framkommer mot densamma från olika instanser, måtte komma att prövas under en längre tid i ur olika synpunkter olikartade kommuner».

Srs i Stocksund bland annat anser emellertid å sin sida, att försöksverksamheten bör tillåtas omfatta » ä v e n a n d r a till samorganisation av skolformerna syftande f ö r s l a g ä n s k o l k o m m i s s i o n e n s». Även fsk.styr. i Södertälje vill hålla öppen möjligheten till försök också efter andra linjer än SK:s. Nödvändigheten av att försöksverksamheten får försiggå u n d e r e t t s t o r t a n t a l å r , innan resultaten läggas till grund för skolväsendets definitiva utformning, poängteras i ett större antal yttranden. Hal i Majorna i Göteborg anser, att försöken böra pågå 393

»åtminstone under så lång tid, att en årsgrupp elever hinner passera enhetsskolans samtliga avdelningar, innan behovet av generell omgestaltning upptages till slutlig prövning».

Insp. i Medelpads i.o. räknar med en tioårig försöksverksamhet. Kf i Nyköping tjugu år».

föreslår en tid på »t. ex.

Försöksorter och skoltyper.

Då det här gäller utformandet av stort upplagda försök, är det knappast ägnat att förvåna, att meningarna gått mycket isär och förslagen ofta äro varandra diametralt motsatta. Materialet är således synnerligen heterogent, och några bestämda tendenser i ena eller andra avseendet äro i stort sett svåra att påvisa. Att försöken i första hand böra förläggas till orter, som s a k n a r realskola eller kommunal mellanskola, äro dock relativt många överens om. Insp. i Gotlands i.o. hör till dem, som framfört detta yrkande, likaså fsk.styr. i St. Tuna. Hvitfeldtska hal i Göteborg skriver: »Att förlägga dem till redan bestående 'högre' skolor och därigenom kanske äventyra dessas undervisningsresultat kan icke anses försvarligt, vare sig med hänsyn till den ungdom, som söker sig dit, eller med tanke på samhällets omedelbara behov av utbildad arbetskraft.»

Lektorernas Förening understryker, att om försöksverksamheten skall kunna ge betryggande resultat måste den förläggas »till orter av skiftande slag, ej blott till de större städerna». Kf i Karlstad anser, i likhet med flera andra skolor, att försöksverksamheten »bör i första hand sättas in på o r t e r u t a n s k o l t r a d i t i o n eller på orter, där de nuvarande utbildningsmöjligheterna äro otillräckliga».

Katedralskolan

i Lund anser det

»rimligt, att i första hand försök göras med

nioårig enhetsskola på platser, som sakna tillgång till högre undervisning, i andra hand på platser med fyraårig realskola och först i sista hand, om systemet visar sig bärkraftigt, på platser med femårig realskola, vilken skolform i det längsta bör bevaras intakt, då den ju enligt SK är utgångspunkten för en kommande enhetsskola».

En rakt motsatt uppfattning hyser insp. i Östergötlands östra i.o., som anser, att just distrikt med femårig eller fyra- och femårig realskola böra få börja införandet av enhetsskolan. F ö r s ö k på orter, d ä r reals k o l a r e d a n f i n n s , rekommenderas för jämförelses skull av några skolor, bland annat srs i Hedemora: »Den skolform inom den nuvarande skolorganisationen, som närmast ansluter till den framtida skolan, är den femåriga realskolan. Det synes lämpligt att använda denna skola som jämförelseobjekt vid värdesättandet av förtjänsterna och bristerna hos examenslinjen inom enhetsskolan.»

För att möjliggöra en sådan jämförelse mellan den nya och den gamla skolformen framhåller bland annat hal i Södertälje, »att försök med 9-åriga enhetsskolor nödvändigt o c k s å måste anställas pä orter med högre allmänt lärov e r k».

Hal i Karlskrona föreslår, att under försökstiden t r e o l i k a f o r m e r a v s k o l o r skulle arbeta på realskolestadiet, nämligen 1) skolor med det nuvarande systemet, 2) en grupp skolor, organiserade enligt SK:s plan, 3) en annan grupp skolor med en uppdelning av elevmaterialet pä olika parallellavdelningar enligt i yttrandet uppdragna riktlinjer. Denna skola vill dessutom »skarpt betona, att var och en av de föreslagna grupperna måste omfatta skolor av olika storlek och belägenhet. Speciellt viktigt är det, att mindre, avlägset belägna skolor få deltaga i försöken.»

Samtidigt som Majornas kf i Göteborg

anser närmast erforderligt, att frågan om flickskolan och dess inpassande i enhetsskolesystemet göres till föremål för en allsidig utredning, förordar kollegiet, att även flickskolor utses till e x p e r i m e n t s k o l o r för en blivande försöksverksamhet. Visby högre flickskola vill ha försöken förlagda till s p e c i e l l a försökss k o l o r . Även Västerviks läroanstalt f. fl. anser detta men också, »att de nya metoderna böra prövas i redan befintliga skolor. Möjligen skulle en del flickskolor, som redan nu äro intresserade av att pröva nya metoder, kunna användas härtill.»

Förslagen angående de orter, på vilka försöksverksamheten bör äga rum, variera i övrigt betydligt. Följande axplock torde ge en representativ bild av meningarna härutinnan. Sålunda föreslås försök »både i stad och på landsbygd med barn av alla begåvningskategorier» (Vasa kf i Göteborg), i sådana distrikt, som för närvarande sakna ett utbyggt skolsystem (Försvarets läroverk och prm och hf i Uppsala), »inom mindre skolområden, under det att den hittillsvarande organisationen i möjligaste mån bibehålies oförändrad på andra håll» (srs i Norrtälje), »särskilt i kommuner där det högre skolväsendet är under uppbyggnad — » (srs och kg i Katrineholm), i »sådana kommuner, speciellt på landsbygden, där nybyggnader under alla förhållanden måste äga rum eller där nya och ändamålsenliga lokaler redan finns för handen» (hal i Strängnäs), i vissa hågade kommuner (srs i Nora), »inom ett antal lämpliga kommuner. Dessa utväljas av Skolöverstyrelsen efter noggrann prövning —• » (hf i Olofström, »i vissa nyupprättade storkommuner» (hal i Skövde), »i ur olika synpunkter olikartade kommuner» (srs i Sala), pä »vissa försöksorter av olika

ortstyp och där bedrivas vid samtliga skolformer på platsen» (hal i Sundsvall), att »äga rum pä olika håll i landet och fördelas på sådana orter, att möjlighet finnes till allsidig bedömning — » (hal i Umeå), på så många orter som möjligt (srs i Höör), »på alla ortstyper» (hf i Åseda). Stockholms stads handelsmellanskola finner det naturligt, att »hänsyn tages till geografiska och befolkningspolitiska synpunkter» och att försöken icke förläggas till landets samtliga skolor. Flera av de folkskolinspektörer, som yttrat sig om försöksverksamhet, ha understrukit nödvändigheten av att dessa försök icke fä karaktären av planlösa och onödiga experiment utan bli centralt ledda. Insp. i Sydsmålands mellersta i.o. anser, att »SK:s förslag om särskilda försöksskolor under central ledning bör därför understrykas. Det bör kanske betonas, att en sådan centralt ledd försöksverksamhet är att föredraga framför ett allmänt experimenterande.»

Beträffande a n t a l e t försökss k o l o r träffar man i allmänhet pä — förutom vad som framgår av ovanstående — uttryck som: »begränsat» (srs i Säffle), »ett ej alltför begränsat» (srs i Laholm). Frågan under vilka förhållanden försöken böra anordnas beröras också i yttrandena. Srs i Alvesta t. ex. kräver, att de förläggas »icke endast till orter, där förhållandena äro väl lämpade för den nya skoltypen och där dugliga och intresserade lärare stä till förfogande, utan framför allt till platser, där verkliga svårigheter kunna tänkas möta, vilka orter förvisso torde komma att visa sig vara i majoritet». Av motsatt åsikt är srs och kg i Kiruna, som anser det som »en väsentlig förutsättning för att dessa försök skola kunna anses utslagsgivande, — att de ske under gynnsamma betingelser: klass-

avdelningarna måste krafterna fullgoda».

vara

En medelväg går hal i

små

och

lärare-

Hässleholm:

»Försök böra göras både med odifferentierade och differentierade klassavdelningar, och ej endast på platser med jämförelsevis gynnsamma skolförhållanden utan även på sådana, som uppvisa mindre gynnsamma sådana. Dessutom vill kollegiet framhålla vikten av att lämpliga utbildningskurser utan personliga kostnader anordnas för de lärare av olika kategorier, som skola undervisa vid försöksskolorna.»

I de föregående tre citaten har även l ä r a r f r å g a n berörts. Denna har med likaledes växlande resultat diskuterats också av andra skolor. Hal i Örnsköldsvik anser, att det icke får bli så, att vissa speciellt intresserade lärare få anmäla sig till prov- och försöksverksamheten. Från lärarhåll bör man också få ställa det kravet, att förändringar i lärarens arbetsbörda noggrant undersökas. Det borde icke kunna anses för mycket begärt, att lärarens yrkesföreningar beredes tillfälle att få insyn i hela prövningsverksamhetens organiserande och att följa dess gång. Kf i Norrköping, som finner mycket i SK:s idérika och genomgripande reformförslag klokt, välmotiverat och ytterst lockande men som konstaterar, att »det mest är oprövat i svenska förhållanden och tycks emellanåt alltför okritiskt vara hämtat direkt från amerikanskt skolväsende», anser däremot, att skoldistrikt med intresserade lärare omedelbart borde få tillfälle att starta en försöksverksamhet. Och Stockholms stads handelsmellanskola önskar försök vid utvalda skolor, där verklig sakkunskap och intresse finnas. Srs i Oskarshamn ä sin sida anser, att det bör vara genomsnittliga lärare och genomsnittliga elever, som deltaga i försöken, medan srs i Säter framhåller, att då man utser de skolor, som skola engageras i denna undervisning, skälig hänsyn måste tagas till de befintliga lärar396

krafternas kvalitet, respektive ålder och hälsotillstånd. Rektor och kollegium*vid srs i Åstorp önskar, att de läroverk, vilkas lärare äro höggradigt negativt inställda till förslaget, icke engageras i en dylik verksamhet. Om de farhågor, som man på sina håll hyser inför en försöksverksamhet, vittnar yttrandet från srs i Flen. Om denna skulle inlemmas i en enhetsskola av SK:s typ, torde dess elever komma »i en synnerligen prekär situation» vid sitt inträde på gymnasiet, då de sannolikt skulle ha för svaga kunskaper: »Visserligen sägs i betänkandet, att den nioåriga enhetsskolan räknar sig som arvtagare till den gamla femåriga realskolan, som bygger på fyraårig grundskola. Ett sådant antagande måste vara fullständigt orimligt. I enhetsskolan skola som bekant alla barn undervisas gemensamt med undantag av i vissa ämnen. Om Flen kanske ensamt bland alla samhällen i Sörmland under en följd av år har denna ur realskolesynpunkt svagare skolform, komma säkerligen flensbarnen under samma tid att utgöra en pariaklass bland dem som söka inträde till gymnasier. Att Flen frivilligt ikläder sig rollen som försökskanin på bekostnad av många av sina duktigaste barns framtid, är kanske ädelt, men är det klokt och framsynt samhällspolitik? Och kommer det att gagna Flens framtida utveckling, att staden har haft en realskola, som den emellertid offrat för ett tvivelaktigt experiment?»

Även i andra yttranden berörs elevernas problem i samband med en försöksverksamhet. Även Läroverkslärarnas Riksförbund talar om nödvändigheten av att försöksskolornas elever inte få en sämre ställning än eleverna i skolor av äldre t y p : »Detta problem aktualiseras, då föräldrar erbjudas att sätta sina barn i en skola av försökstyp. De måste kunna få ett tillfredsställande svar på sådana frågor som dessa: 'Vilka garantier har jag för att en elev, som genomgår en skola av denna typ, blir likställd med elever från andra skolor, när det gäller inträde i gymnasier och andra påbyggnader på realskolan, respektive vid övergång från ett

gymnasium av försökstyp till högskola? Och hurudan blir situationen, om familjen flyttar till en ort, där endast skolor av traditionell typ finnas?»

Hal i Örnsköldsvik gör, delvis med tanke på försöksverksamhet beträffande gymnasiereformen men också beträffande försöksverksamheten över huvud taget, följande uttalande: »Emellertid vill kollegiet kraftigt understryka vikten av att prov- och försöksverksamheten utformas sådan, att den verkligen kan ge möjligheter att dra slutsatser. Det bör icke bli en prövning i stil med den omtalade sångklassen inom folkskolans ram i Stockholm, där ett ringa antal elever fördes fram till vissa resultat under undervisning av lärare med en avsevärt högre kompetens än den normala. Det bör ej heller ske, att man drar slutsatser om arbetsskolemetodens användbarhet från erfarenheter i små klasser i B-skolor. Varken lärare eller elever få utväljas till dessa prov. Proven måste göras med klasser och ringar, som äro fullt normala med hänsyn till storlek och genomsnittsintelligens. Bäst vore om hela läroverk utsåges till experimentskolor. Icke heller får det bli så, att vissa speciellt intresserade och lämpade lärare få anmäla sig till prov- och försöksverksamheten. Från lärarhåll bör man också få ställa det kravet, att förändringarna i lärarnas arbetsbörda noggrant undersökas. Det borde icke kunna anses för mycket begärt, att lärarnas yrkesföreningar beredas tillfälle att få insyn i hela prövningsverksamhetens organiserande och att följa dess gång.»

Sveriges folkskollär arförbund vill ha en förutsättningslös försöksverksamhet och vill särskilt »understryka vikten av att, om särskilda försöksskolor upprättas, dessa får arbeta med genomsnittligt elevmaterial och elevantal i klasserna, om rättvisande jämförelser med vanliga skolor ska kunna ske».

Gentemot detta krav ansluter sig Sveriges Överlärarförbund till SK :s önskan, att de distrikt och skolor, som skola bedriva den föreslagna försöksverksamheten, måtte få en i vissa avseenden gynnad ställning.

Betydelsen av en god u t r u s t n i n g m. m. i olika avseenden, för att den föreslagna reformen skall kunna lyckligt genomföras, har tidigare berörts. Östermalms kf i Stockholm framhåller nödvändigheten av att försöksverksamheten »får arbeta under de förhållanden, som vid metodens slutliga genomförande avses stå lärarna till buds i fråga om elevantalet, det odifferentierade elevmaterialet, tillgången på lokaler och undervisningsmateriel. Om under försökstiden svårigheter att nå det önskade resultatet börjat visa sig, ligger frestelsen nära till hands att ge försöksskolorna lättnader i nämnda avseenden, och det hela blir missvisande.»

Lundsbergs skola synes vara inne på samma tanke, i det att den framkastar att »en prognos, hur långt landets förmåga att bära ökade utgifter för undervisningsväsendet räcker under överskådlig framtid, bör ingå i denna nya, praktiska omprövning av de föreslagna ändringarnas görlighet och lämplighet Prm i Örebro uttalar som sin mening, att som grund för den försöksverksamhet, som är nödvändig för att inlemma den praktiska mellanskolan i enhetsskolan bör läggas SU:s kursplaner och övriga riktlinjer. Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk och Höglandsskolan i Stockholm erinra om sina tidigare insatser i den pedagogiska försöksverksamheten och förklara sig villiga att stå till förfogande som försöksskolor. Gymnasiereformen.

En allmänt spridd uppfattning, uttalad av en rad läroverk såväl som av flera lärarorganisationer, t. ex. Läroverkslärarnas Riksförbund, är att SK:s förslag till en gymnasiereform är så oklart och ofullständigt, att det måste ske en mycket ingående försöksverksamhet, innan man 397

kan våga uttala sig om dess värde. Rätt allmänt uttalas också önskemål om en ny och grundligare gymnasieutredning, som helst inte bör få arbeta under trycket av dess tidsnöd, som kännetecknat SK:s utredning. Särskilt har, som tidigare refererats, frågan om den horisontella klyvningen eller det Nordhultska förslaget ansetts behöva ytterligare utredning. Statens rar :

normalskola

i Stockholm

ytt-

»Skolkommissionens snabbskiss till gymnasiets organisation avstyrka vi på det bestämdaste. Det synes oss alltför litet genomtänkt och för vagt utformat, för att kunna läggas till grund för ett principbeslut. En förnyad utredning är här ofrånkomlig.» Hal i Norrköping

anför:

Kollegiet måste konstatera, att skolkommissionen lämnat såväl frågan om gymnasiets horisontella klyvning som frågorna om gymnasiestudiernas avvägning och planläggning i övrigt i ett så outrett skick, att kollegiet icke på nuvarande stadium kan taga ställning därtill. Dock är även enligt kollegiets mening en gymnasiereform starkt av behovet påkallad. En sådan bör också åstadkommas redan innan den nioåriga enhetsskolan blir genomförd.» På denna senare punkt, där bland andra srs och kg i Karlshamn är av samma mening, har hal f. fl. i Malmö jämte ett par andra skolor en avvikande mening: »Vi avvisa bestämt ett genomförande av den tilltänkta gymnasiereformen separat, innan den planerade enhetsskolan står färdig. De försök,

2.

Lär ar till gången

398 Jfr Bet. sid. 490—493.

Hal i Kristinehamn har följande förslag till riktlinjer för en försöksverksamhet: »Gentemot SK:s uppfattning, att det nya gymnasiet omedelbart skulle kunna omorganiseras enligt de i principbetänkandet framlagda linjerna, synes det kollegiet uppenbart, att frågan icke är mogen för omedelbart avgörande. Kollegiet anser nämligen, att den nya organisationen icke bör grundas på teoretiska överväganden, utan endast på omfattande försök. Närmast gäller det att genom ett provisorium undanröja de påtagligaste bristerna i nuvarande organisation. Kollegiet föreslår sålunda, att den nuvarande differentieringen pä högstadiet i ett flertal ämnesgrupper omedelbart avskaffas och att två huvudlinjer, latinoch reallinje, bibehållas, närmast i anslutning till förhållandet före den senaste skolreformen och med något begränsad ämneskrets på högstadiet. Liksom för latinlinjens högstadium ifrågasattes för reallinjens del en tudelning, i en matematiskt och en naturvetenskapligt orienterad avgrening. Samtidigt inledes försöksverksamheten.» Hal f. g. å Södermalm i Stockholm vill som en sammanfattning av sina synpunkter på gymnasiefrågan framhålla, »att det hyser starka betänkligheter mot att utan förbehåll acceptera vare sig det Nordhultska förslaget eller SK :s huvudförslag. Kollegiet vill bestämt förorda särskild försöksverksamhet vid särskilda försöksskolor och på enhetsskolans grund. Under tiden kunde möjligen inom ramen av nuvarande gymnasieorganisation försöksverksamhet med friare undervisningsformer anordnas, åtminstone på de högre stadierna.»

och skolreformens

I ett mycket stort antal yttranden, från alla slags remissinstanser, påpekas att den stigande bristen på lärare kommer att bliva ett av de svåraste hindren för 1

som nu kunna göras, skulle bygga på den nuvarande realskolan, alltså en betydligt bättre grund än den av SK skisserade enhetsskolan, och därför bli fullständigt missvisande.»

genomförande.1

genomförandet av den nioåriga skolplikten. Brist på lärare och brist på lokaler anses av många, som principiellt anslutit sig till SK :s idéer, bliva kanske rent av avgörande för hela förslaget. Av detta

skäl bör allt göras för att stimulera lärarrekryteringen. Sveriges folkskollärar förbund, som påtalar att SK:s principbetänkande inte alls berört frågan om de olika lärarkategoriernas löneställning, anser att denna fråga bör upptas till »ny och allsidig prövning». Därvid bör lönesättningen för varje lärarkategori rättvist avvägas »med hänsyn till utbildningstidens längd och de uppgifter som åläggs lärarna». Det heter vidare: »Förbundsstyrelsen vill slutligen framhålla att om det stora lärarbehovet ska kunna täckas med kvalificerade och lämpliga personer, vilka ska motsvara de mycket stora krav som i betänkandet ställs på lärarna, en genomgående högre lönesättning än den nuvarande blir nödvändig. Med hänsyn till bygdeskolornas betydelse i enhetsskolan bör sådana betingelser i olika avseenden skapas för lärarna i dessa skolor att väl kvalificerade lärare kan förvärvas till dessa tjänster.»

Samma önskemål framföres av t. ex. Sveriges yngre läroverkslärares förening, som särskilt nämner önskan om en tillfredsställande avlöning under provåret och en reglerad befordringsgrund. Läroverkslärarnas Riksförbund pekar på en annan sak, som kan försvåra lärarrekryteringen under den tid försöksverksamheten skall pågå: en väsentligt ökad arbetsbörda kommer att vila på lärarna under denna tid, och förbundet anser det »självklart, att lärarna få kompensation för denna ökade arbetsbörda genom nedsättning i tjänstgöringstiden eller på annat lämpligt sätt».

Att fortbildningskurser anordnas i större omfattning än vad som nu sker finner förbundet likaså vara stimulerande för lärarna och pekar på de föga utnyttjade resurser, som ligga i de under sommarferierna mestadels tomma universiteten och högskolorna. Som andra åtgärder i syfte att stimulera lärarrekryteringen ha från läroverks-

håll nämnts kortare utbildningstid, minskad tjänstgöring, minskade klasser och sänkta examensfordringar. En del av SK :s förslag anses direkt försvåra lärarrekryteringen. Särskilt namnes i detta sammanhang förslaget om kommunal lärartillsättning, SK:s beskrivning av idealläraren, de mera betungande arbetsskolemetoderna i klasser, som icke under överskådlig tid kunna förväntas bli mindre, de odifferentierade klasserna och lärarutbildningens längd. Hal i Örnsköldsvik

menar, att

»SK bagatelliserar risken för lärarbrist med att 'man bör kunna räkna med att stora ungdomsskaror alltid kommer att stå beredda att välja läraryrket' • Detta är så vackert sagt och tänkt, som om det flutit ur Viktor Rydbergs penna. Men det förråder en skrämmande okunnighet om vår tids ungdom Det övervägande antalet unga människor väljer sedan länge sitt yrke efter två frågor: Var får jag de största ekonomiska fördelarna? och Var får jag det lindrigaste arbetet rör att förbättra lärarrekryteringen behövs en annan inställning till läraryrket än de statliga myndigheterna, speciellt statskontoret, hittills visat i fråga om tjänstgöringsskyldighet, lönesättning och annat.»

Hal i Majorna i Göteborg talar särskilt om »väsentligt minskade klassavdelningar och ett stärkande av lärarnas ekonomiska och sociala ställning», som förutsättningar för lärarrekrytering. Hal i Skövde anser, alt SK:s prognos för det kommande lärarbehovet är oriktig: vid individualiserande undervisning måste klasserna minskas till 15 elever, om de föreslagna metoderna skola slå väl ut, och lärarnas arbetsbörda måste väsentligt lättas. Båda dessa omständigheter peka på att behovet av lärare måste bliva betydligt större än SK räknat med. Att tillgången på lärare måste bli den faktor, som kommer att reglera den hastighet, med vilken reformerna skola genomföras, påpekas från åtskilliga håll. 399

3.

Omorganisationens

Från folkskolinspektörerna har i flera yttranden framhållits, att den nioåriga skolan måste införas etappvis: först en åttonde klass, därefter en nionde. Bland annat insp. i Nordsmålands östra i.o. talar för att det nionde skolåret under en övergångstid bör vara frivilligt. Insp. i Sydsmålands västra i.o., som f. ö. förordar försöksverksamhet »i rätt stor skala» före en lagstiftning, pläderar för att den sjuåriga skolan skall förstärkas i väntan på en nioårig. Att framväxten av den nioåriga enhetsskolan icke bör forceras, är likaså ett yrkande, som framhålles i åtskilliga yttranden. Fsk.styr. i Linköping understryker nödvändigheten av att enhetsskolan fär växa fram gradvis; kompletta studieplaner böra snarast utarbetas för en obligatorisk åttonde klass och en frivillig nionde. Insp. i Västerbottens södra i.o. nöjer sig med att konstatera, att reformens genomförande kommer att kräva mycket lång tid, medan insp. i Västerbottens mellersta i.o. föreslår att övergångstiden skall fixeras; i varje fall bör en tid fast-

4.

Lärarutbildningens

etapper.1

ställas, inom vilken ett åttonde skolår skall ha införts. Insp. i Värmlands mellersta i.o. vill börja med centraliseringen, vilken han anser bör kunna genomföras redan nu i en del skoldistrikt. Överlärarkollegiet vid Stockholms folkskolor räknar med att reformens genomförande måste draga en tid av flera decennier, då det är helt beroende av två så svårlösta faktorer som mindre klassenheter och ökat lärarantal. För Stockholms del torde en skolreform icke inom en närliggande tid komma att innebära någon genomgripande förändring, eftersom den nioåriga skolan där redan är »under prövning». Bland läroverken uttalas från flera håll uppfattningen, att den första etappen i reformarbetet måste bli en omläggning av lärarutbildningen. Detta är enligt hal i Skellefteå nödvändigt för att säkerställa en tillräcklig rekrytering av lärare. Av denna anledning förorda en del skolor, att man först upprättar lärarhögskolor och därefter sätter igång en försöksverksamhet. omläggning.2

Se härom under kap. 9! 5.

Skolans

lokala

organisation.3

Se härom under kap. 10! 6.

Reformer under

I yttranden från läroverken framhålles rätt ofta, att man skulle kunna åstad1 Jfr 2 Jfr 3

Bet. sid. 493—495. Bet. sid. 495—498. Jfr Bet. sid. 499. * Jfr Bet. sid. 499—501.

övergångstiden.4 komma betydande vinster genom partiella reformer av det svenska skolväsendet utan att behöva tillgripa de radikala åtgärder, som SK föreslår. Hal i Visby ger uttryck åt denna tanke i följande ord:

den tekniska utrustningen

förbättras,

tidskrift för pedagogiska experiment och försöksverksamhet bör startas, skolöverstyrelsen bör få möjlighet att skapa en pedagogisk-psykologisk avdelning för att leda en försöksverksamhet, kursplanerna böra moderniseras, den allmänna gymnasielinjen kan införas, lärarutbildningen kan igångsättas efter nya linjer, lärarrekryteringen bör stimuleras, utbildningen av skolpsykologer bör påbörjas, skolsociala åtgärder böra vidgas, särskilt beträffande läroverken, samt slutligen minskningen av klassernas storlek, vilken allmänt betecknas som den mest angelägna reformen.

7.

Det fortsatta

utredningsarbetet.*

»Om skolans bästa anses som det väsentliga målet för reformen, borde man rimligtvis i första hand söka sig fram till en enighet om sådana förbättringar, som kunna genomföras inom vårt nuvarande skolsystem utan att man därvid låser fast hela skolväsendets utveckling vid ett visst program.»

Även de som äro mera positivt inställda till en genomgripande omdaning av skolväsendet mena, att åtskilliga av SK:s förslag borde kunna genomföras utan väntan på den stora reformen. Bland de partiella reformer, som böra förverkligas snarast möjligt, må i främsta rummet nämnas följande (flera ha nämnts tidigare i olika sammanhang) : biblioteken

böra upprustas,

SK:s redogörelse för hur utredningsarbetet i fortsättningen skall bedrivas har ej föranlett några yttranden utöver de tidigare i olika sammanhang nämnda yrkandena. Bland dessa ha utarbetande av studieplaner och gymnasiets omorganisation kommit i förgrunden. Beträffande 8.

En skola i

Vad SK sagt om behovet av en fortskridande skolreform, som icke får låsas fast i en given organisation, har vunnit allmänt bifall. Från alla olika remissinstanser, kanske särskilt i dem där lärarnas uppfattning mera direkt kommer till tals, har man understrukit vådan av att stelna till i det pedagogiska arbetet och uttryckt sin uppskattning av tanken, att ständig strävan att finna nya och fruktbärande metoder i arbetet. *) Jfr Bet. sid. 501. **) Jfr Bet. sid. 502.

den sistnämnda innehålla, som ovan angivits, åtskilliga remissvar yrkande på en helt ny utredning. I några enstaka fall har man, som också tidigare nämnts, begärt en helt ny utredning av hela förslaget till omorganisation och utveckling av skolväsendet. utveckling.** Av denna anledning uttala mänga en förhoppning, att reformarbetet ej må ske i alltför snabb takt, så att ej det värdefulla i den svenska skolans traditioner brytes ner i reformivern. Srs i Norrbärke lärare och skolor icke böra hindras i en ger uttryck ät en på flera håll vanlig åsikt, då den hoppas, »att fortskridandet icke tar formen av alltför tätt återkommande, mindre väl förberedda ändringar, som snart i sin tur måste ändras. Sådant ha vi som arbetar i skolorna på senaste tid ganska ofta varit med om, och härav kommer det sig, att skolorna ofta klaga över bristande arbetsro.»

BILAGA

Särskilt yttrande av lektor Erik Hörnström angående gymnasiets organisation. 1 De två av SK framlagda förslagen till gymnasieorganisation synas i vissa avseenden oförenliga. Båda förslagen uppvisa dock påtagliga förtjänster. I detta läge tvekar mången. Även den som hyser sympatier för den horisontella klyvningen fruktar, att den skulle bli ett experiment med okända ting, ett experiment, som vid ett misslyckande kunde välla stora skador. Under sådana förhållanden framstår Nordhults förslag som det enda möjliga för dem, som anse sig kunna uppge tanken på avgång efter klass 11. Andra anse bägge förslagen oantagliga. Frågan om gymnasiets organisation kommer på så sätt i ett dödläge, ur vilket SK:s betänkande icke visar någon väg. I denna situation synes det nödvändigt att söka konstruera en kompromisslösning. Denna lösning måste bevara möjligheten till avgång efter klass 11 men samtidigt också de fasta linjerna och den fyraåriga studiegången. Den enda möjligheten är då att tillämpa båda konstruktionerna, nämligen så, att en linje konstrueras med fyraårig studiegång och fasta linjer, en annan efter den horisontella klyvningens princip. Det förefaller icke orimligt att tänka sig ett gymnasium, där latin- och reallinjerna vore uppbyggda enligt Nordhults förslag och den allmänna linjen, SK:s nya linje, enligt SK:s 1

402 Bilaga till yttrande från hal i Uppsala.

förslag med horisontell klyvning. Givetvis är det omöjligt att utan en tidsödande detaljgranskning av ett sådant förslags konsekvenser bestämt yttra sig om dess värde. Måhända är det dock värt att diskuteras. Blott några av de närmast till hands liggande synpunkterna beröras här nedam I en bilaga till sitt betänkande har SK offentliggjort en av byråchefen Neymark upprättad förteckning över yrken, som kräva gymnasieutbildning. Denna förteckning ger vid handen, vilket SK också konstaterar (s. 291), att de yrken, för vilka den allmänna linjen kan lämpa sig, i mycket ringa utsträckning kräva fortsatta studier vid universitet och fackhögskolor. Studerar man Neymarks förteckning närmare, finner man vidare, att det för de allra flesta av dem, som kunna sikta på avgång från klass 11, är nödvändigt, lämpligt eller möjligt att välja den allmänna linjen. Vid linjevalet efter klass 9 skulle därför, även om horisontell klyvning funnes på alla linjer, blott ett ringa fåtal välja latin- eller reallinje och samtidigt inrikta sig pä avgång efter klass 11. Alla som sikta på en blott treårig gymnasieutbildning borde då utan större olä-. genheter kunna sammanföras till den allmänna linjen, vilket skulle göra horisontell klyvning överflödig inom latin- och reallinjerna.

Avsikten med ett eventuellt inrättande av en avgängsmöjlighet i klass 11 torde emellertid även ha varit att giva gymnasiet möjlighet att på ett tilltalande sätt slussa ut de svaga eleverna. Den här skisserade lösningen av problemet utesluter denna möjlighet, när det gäller real- och latinlinjerna. Denna påtagliga brist ter sig dock mindre allvarlig vid en närmare granskning. Antalet svaga elever bör nämligen på det nya gymnasiets latin- och reallinjer bli betydligt mindre än nu. För det första kommer den föreslagna spärren mellan klasserna 9 och 10 att avskilja dem, som nu redan i första ringen endast med svårighet kunna följa med, för det andra bör risken för felaktigt linjeval minskas, då linjevalet kommer ett år senare än förut, och för det tredje måste den nya allmänna linjen dra till sig sådana elever, som passat mindre väl på de två andra linjerna men icke haft någon annan möjlighet. Även om man inte, såsom SK gör (s. 13), vågar förutsätta en höjning av elevmaterialets kvalitet, så torde man dock våga antaga, att man med hjälp av anlagsprövningar i framtiden bättre än nu skall kunna pä ett lämpligt sätt fördela eleverna på olika skolformer och linjer, något som också bör minska antalet svaga elever i gymnasiet. För dem, som trots detta skulle behöva avgå från latin- eller reallinjen, borde då en övergång till den allmänna linjen med dess dubbla avgång ordnas. Följer man Nordhults förslag beträffande latin- och reallinjerna och SK:s beträffande den allmänna linjen, finner man, att en övergång från reallinjens klass 10 till allmänna linjens klass 11 bör kunna ske utan större ölägenheter. En övergång från latinlinjens klass 10 skulle däremot kräva extraläsning och tentamen i geografi, fysik och kemi. Elever, som inte orka med att gå upp i klass 12 på realoch latinlinjerna, äro på detta sätt illa

ställda. Genom sträng gallring i klasserna 9 och 10 bör gruppen dock bli liten. I varje fall blir denna grupps läge icke sämre än enligt nuvarande ordning. Redan nu förekommer f. ö. stundom linjebyte, varvid tentamen kräves. Fallen bli enligt det här tänkta systemet förmodligen ej avsevärt flera än nu. Dessutom vore det måhända möjligt att genom justering av timplanerna och genom en lämplig utformning av kursplanerna underlätta ett linjebyte till den allmänna linjen. Betraktar man vidare de tre linjernas ämnesstock, synes klart, att latinlinjen minst lämpar sig för en horisontell klyvning. Mera ändamålsenlig ter sig en sådan för reallinjen, för vilken det dock måste anses vara en vinst, om ämnen som filosofi, historia och svenska kunna bibehållas obligatoriska även i klass 12. I samband härmed framträder klart, att den allmänna linjen särskilt väl lämpar sig för en horisontell klyvning, då de nyss nämnda ämnena där komma att bli karaktärsämnen. Det förslag till lösning av gymnasieorganisationens problem, som här har framkastats, äger till slut en förtjänst, som skulle bli avgörande. Att experimentera med horisontell klyvning av alla tre linjerna förefaller synnerligen djärvt. Att däremot experimentera blott med en linje bör vara möjligt. Universitet och högskolor kunna då fortfarande få sitt elevmaterial från latin- och reallinjerna i vanlig ordning. Det antal elever, som avgår från den horisontellt kluvna allmänna linjens klass 12, bör utan svårigheter kunna få fortsätta sina studier så, som SK tänkt sig, för att man skall kunna vinna erfarenheter beträffande värdet av deras studiegång. Visar det sig sedan, att den treåriga gymnasieutbildningen icke får tillräcklig frekvens eller på annat

sätt ter sig otillfredsställande, så kan den smidigare avvecklas. Skulle erfarenheterna av den allmänna linjens konstruktion bli gynnsamma, har ett betydelsefullt resultat nåtts med ett minimum av riskmoment.

Att den allmänna linjen, som i och för sig utgör ett experiment, skulle få sin karaktär av försökslinje ytterligare betonad, torde icke inverka till det sämre på rekryteringen till densamma, snarare tvärtom.

Statens offentliga utredningar 1949 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän l a g s t i f t n i n g . R ä t t s s k i p n i n g . Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Utredning med förslag om lösdrivarlagens upphävande m. m. [4] Kriminalvård i frihet. Fångvårdsstyrelsens utredning ang. skyddsarbetets organisation m. m. [6] Betänkande ang. förbättrad insyn i enskilda företags ekonomiska förhållanden. [8] Betänkande med förslag till lag om registrerade föreningar m. m. [17] Betänkande med förslag till lag om sjömansskatt m. m. [27]

Lagberedningens utlåtande angående lagstiftning om gräns mot allmänt vattenområde [23]

Industri.

Handel oeh sjöfart. Statsförfattning.

Allmän statsförvaltning.

Kvalitetsforskning och konsumentupplysning. [18]

Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen.

Kommunallagskommitténs betänkande 2 med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag. [24]

Principer och metoder för kostnadsberäkningar vid statens järnvägar. [5] Bilagor. Produktions- och kostnadsstrukturen vid statens järnvägar. [14] Svensk hamnbyggnadspolitik. [21] En generalplan för rikets farleder och hamnar. [33] Statens oob k o m m u n e r n a s finansväsen. Betänkande med förslag angående ändrade grunder för fördelning och uttagande av kostnad för byggande och under1944 års allmänna skattekommitté. 3. Betänkande ang. behåll av skogsvägar. [34] skattning av realisationsvinster, m. m. samt ackumulerade inkomster. t9] Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Poll ti.

1945 års bankkommitté. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig affärsbank. [13] Nationalekonomi o c h socialpolitik. Betänkande med förslag till indexreglering av folkpensionerna. [7] Utredning rörande folkpensionärernas bostadsförhållanden och bostadskostnader. [12] P . M. med synpunkter på det svenska långtidsprogrammet. I anslutning till OEEC:s interimsrapport. [15] 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande. 2. Utredning med förslag till lagstiftning rörande tillfälliga bostäder vid skogs- och flottnings- m. fl. arbeten. [19] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 9. Tiden juli 1947—juni 1948. [30] Social upplysning. [31]

Hals o- och sjukvård. Betänkande om sinnesslövården. [11]

Allmint näringsväsen. Elkraftutredningens redogörelse nr 2: 17. Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Värmlands län. [10] 2:3—4. Uppsala län och Södermanlands län. [29] Fast e g e n d o m .

Jordbruk med binäringar.

Försäkringsväsen. 1945 års försäkringsutredning. 1. Principbetänkande rörande försäkringsväsendet. [25] 2. Betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m. [26] Kyrko v ä s e n . Undervisningsväsen, odling 1 övrigt.

Andlig

Dissenterlagskommittén. Betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. [20] Folk- och skolbibliotek. Betänkande och förslag avgivet av folkbibliotekssakkunniga. [28] Yrkesutbildning för varubud m. fl. [32] Skolöverstyrelsens utlåtande över vissa av 1940 års skolutrednings betänkanden och 1946 års skolkommissions principbetänkande jämte sammanfattning av avgivna yttranden. [35] Försvarsvisen. Promemoria över preliminär utredning rörande befälsrekryteringen inom försvaret. [16] Betänkande rörande gallring av handlingar hos vissa av försvarets myndigheter. [22]

Norrlandskommitténs principbetänkande. Första delen. Norrländska utvecklingslinjer. [1] Andra delen. Särskilda utredningar. [2] Tredje delen. Utlåtanden och förslag i vissa frågor. [3]

Utrikes ä r e n d e n . Internationell rätt.

Stockholm 1949 Ivar Haeggströms Boktryckeri A. B. MOMS