Daghem och förskolor betänkande om barnstugor och barntillsyn

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

U. A ,

ft o

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 1 : 1 5 SOCIALDEPARTEMENTET

DAGHEM OCH F Ö R S K O L O R Betänkande barnstugor och

om barntillsyn

avgivet av 1946 års kommitté för den halvöppna

barnavården

STOCKHOLM 1951

Statens offentliga Kronologisk

1.,Statligt stöd åt svensk

filmproduktion.

utredningar

förteckning

Beckman. 73 6. F i .

2. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. Fö. 3. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihlstöm. 123 s. E . 5. Förslag till naturskyddslag m . m. Haeggström. 212 s. J o . 6. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H . 7. Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. B e t ä n k a n d e angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. I . 9. 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m . m., det akademiska befordringsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E . 10. Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K.

och

fastlandet.

11. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under den tillföljd av stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 j ä m t e sakregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. H . 12. Promemoria med förslag till allmän verksstadga, Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 års allmänna s k a t t e k o m m i t t é . S. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. Fi. 14. Landsbygdselektrifieringens 47 s. K .

utbredning år

1950.

Idun.

15. Daghem och förskolor. B e t ä n k a n d e om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 648 s., 3 pl. S.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till d e t diepartement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1951:15 SOCIALDEPARTEMENTET

DAGHEM OCH FÖRSKOLOR BETÄNKANDE OM BARNSTUGOR OCH BARNTILLSYN AVGIVET AV 1946 ÅRS KOMMITTÉ FÖR DEN HALVÖPPNA BARNAVÅRDEN

VICTOR

PETTERSONS

BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG

STOCKHOLM

I 9 5 I

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet Kap. i. Barntillsynen och samhället Kap. 2. Institutionernas benämningar Kap. 3. Barnstugorna i utlandet Kap. 4. Några data kring barnstugorna i Sverige Kap. 5. Behovet av barnstugor 1. Hemmen och barntillsynen 2. Tidigare uttalanden om behovet 3. Behovet av förskolor 4. Behovet av daghem 5. Behovet av eftermiddagshem Kap. 6. Några principfrågor 1. Kommunalisering eller ej ? 2. Anknytning till skolan ? 3. Kostnader och avgifter 4. Daghemmen — pro et contra 5. Målsättning Kap. 7. Barnstugor och barntillsyn i städer och tätorter 1. Daghem och förskolor 2. Familjedaghem 3. Eftermiddagshem 4. Veckohem 5. Barnparkeringar och grannhjälp 6. Lekplatser Kap. 8. Barnstugorna på landsbygden Kap. 9. Barnstugornas hälsokontroll Kap. 10. Barnstugornas planlösning och inredning Kaj). 11. Måltider i barnstugorna Kap. 12. Behovet av personal Kap. 13. Personalens utbildning Kap. 14. Personalens löne- och anställningsvillkor Kap. 15. Barnpsykologisk forskning Kap. 16. Statsbidrag till barnstugorna Kap. 17. Organisation ,

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

2 2 2 2 3 3 3 3

Kap. 18. Kostnadsberäkningar Sammanfattning Lagförslag Förslag till statsbidragskungörelser

4J4 4J8 439 45 1

Bilagor: i. Några av förskoleålderns psykologiska och pedagogiska problem. Av professor John Elmgren 4Pl 2. Kan den moderna neurosläran tillämpas i vanlig uppfostran? Av docent Sven Ahnsjö 492 3. Utländska erfarenheter av resultatet av förskolefostran. Kortfattat sammandrag av några undersökningar 501 4. En undersökning av småskollärarinnornas erfarenhet av förskolefostran 503 5. Litteratur om förskoleålderns problem samt behovet av daghem och förskolor 506 6. Varför vistas barn på daghem? Av med. lic. Per J. Nordenfelt 5°9 7. Smittriskerna på daghem. En sammanfattande rapport över 3 års undersökningar på daghem i Stockholm. Av professor Gunnar Löfström 524 8. Sociala undersökningar kring daghemmet LM-gården, Midsommarkransen, Stockholm. Av fru Margareta Johansson 588 9. Litteratur om barnstugornas medicinska problem 603 10. Förslag till utrustning för daghem med spädbarnsavdelning 605 11. Förslag till utrustning för förskola 613 12. Föräldrarnas synpunkter på och erfarenheter av jordbruksdaghem i Råneå kommun sommaren 1949 617 13. Amerikanska lekplatser. Av lekinspektrisen i Stockholms stad Stina WretlindLarsson 621 14. Förteckning över institutioner och organisationer, som besvarat kommitténs frågeformulär om behovet av barnstugor etc. hösten 1946 624 15. Exempel på utformningen av olika barnstugor 627

Till Herr Statsrådet och Chefen för Socialdepartementet

G e n o m beslut av den 15 februari 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t statsrådet Mossberg att tillkalla högst sju sakkunniga att inom socialdepartementet verkställa utredning rörande den halvöppna barnavården och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag såsom sakkunniga ledamoten av riksdagens första kammare, överlärare Bengt Elm^ren, docenten och numera biträdande skolöverläkaren Sven Ahnsjö, dåvarande ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Hildur Alvén, fru Signe Höjer, numera första inspektrisen Helena Lindblom, dåvarande rektor Alva Myrdal och med. lic. Per J. Nordenfelt. De sakkunniga antogo benämningen 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården. Som sekreterare åt de sakkunniga har pol. mag. Göran Tegnér tjänstgjort. I de direktiv, vilka förelades kommittén, erinrade statsrådet Mossberg bl.a. om det utredningsarbete, som tidigare påbörjats inom befolkningsutredningen i frågor om den halvöppna barnavårdens ställning i samhällslivet och riktlinjerna för det allmännas stöd åt denna barnavårdande verksamhet. Vid det förnyade utredningsarbete, som enligt statsrådets mening nu borde äga rum, skulle bl.a. följande uppmärksammas: I första hand bör härvid beaktas att samhällets möjligheter att omhändertaga barn i förskoleåldern i institutioner för halvöppen barnavård böra ökas. Då 1946 års skolkommission har sin uppmärksamhet riktad på dessa frågor, bör samarbete ske med kommissionen vid utformandet av riktlinjerna för institutionsväsendet. Emellertid bör ej endast förskoleinstitutionernas förhållande till skolväsendet övervägas. En avvägning bör även ske mellan de olika synpunkter av pedagogisk, social, arbetsmarknads- och befolkningspolitisk natur, som motivera ett utbyggt samhälleligt stöd åt förskoleinstitutionerna. Härvid bör särskild uppmärksamhet ägnas åt statsbidragets utformning samt åt lokal- och personalfrågor. Även de medicinska och hygieniska synpunkterna på den halvöppna barnavården böra i detta sammanhang beaktas. I enlighet med dessa direktiv upplade kommittén olika undersökningar i syfte att allsidigt söka belysa de komplicerade frågorna i samband med en fortsatt utbyggnad av förskoleinstitutionerna. Under utredningsarbetet har

(let emellertid visat sig nödvändigt att även behandla de olika åtgärder för barntillsyn, som i varierande former äga rum utanför det egentliga institutionsväsendet. Särskild vikt har kommittén vidare fäst vid de stora undersökningar om smittriskerna på daghem, vilka på kommitténs initiativ pågått under åren 1946—49 understödda av medel, som ställts till förfogande av Allmänna Barnhuset. I samband med riksdagsbehandlingen av vissa provisoriska åtgärder för den halvöppna barnavården våren 1949 framhölls från olika håll önskvärdheten av fördjupade undersökningar kring daghemmen, särskilt deras betydelse för samhällsekonomien, arbetsmarknaden, deras kostnader, ekonomi etc. De i viss mån nya frågeställningar, som härvid restes vid en tidpunkt, då kommittén i stort sett ansåg sig ha avslutat sitt arbete, ha lett till att den på skilda punkter sökt utvidga analysen kring daghemmen samt om möjligt tillmötesgå de i diskussionerna framförda önskemålen om nya undersökningar. Detta har tyvärr medfört, att kommitténs arbete fördröjts. Kommittén har under sitt arbete tagit initiativ till olika åtgärder av betydelse för den halvöppna barnavården. Sålunda ha följande förslag framlagts: 1. Den 12 juni 1946 om anslag till socialstyrelsens förfogande i och för utförande av viss forsknings- och försöksverksamhet om infektionsriskerna på förskoleinstitutionerna. .2. Den 28 februari 1947 om anslag för fortsatt forskningsverksamhet angående infektionsriskerna på daghem. 3. Den 12 november 1948 om provisoriska åtgärder för den halvöppna barnavården budgetåret 1949/50 (»delbetänkandet»). 4. Den 9 maj 1949 om understöd åt viss barnpsykologisk forskning. 5. Den 25 november 1949 om standardiserade hälsokort, ansökningsblanketter, läkarintyg för personalen etc. för de olika institutionerna inom den halvöppna barnavården. 6. Den 3 mars 1950 med skrivelse till 1946 års skolkommission om förskoleseminariernas eventuella inplacering i den allmänna lärarutbildningen samt fortsatt utredningsarbete inom skolkommissionens lärarhögskoledelegation. 7. Den 20 juli 1950 till Statistiska centralbyrån om redovisning av folkräkningsmaterialet fr.o.m. 1950 så att de familjestatistiska uppgifterna möjliggöra en analys av de problem, som sammanhänga med planeringen av barnstugor (t.ex. antalet familjer med olika antal barn under 7 år fördelade efter familjeinkomstens storlek i kombination med förekomsten av förvärvsarbete hos hustrurna, antal ensamstående mödrar med olika antal barn under 7 år fördelade efter inkomstens storlek i kombination med förekomsten av förvärvsarbete e t c ) . Dessutom ha kommitténs olika undersökningsresultat i viss utsträckning

ställts till socialstyrelsens avdelning" för halvöppen barnavård förfogande för att därigenom fortlöpande tillämpas vid den allmänna utformningen av institutionsväsendet. Vid utarbetande av det föreliggande betänkandet har kommittén samrått med myndigheter, organisationer och sammanslutningar samt anlitat olika experter. Således ha konsulenten i socialstyrelsen Gertrud Olsson samt amanuensen i socialstyrelsen Gunvor Paulsen kallats till kommitténs samtliga sammanträden och liksom övrig personal inom socialstyrelsens avdelning för halvöppen barnavård biträtt vid olika undersökningar inom sekretariatet. Den i kapitel 4 redovisade statistiska undersökningen om barnstugorna åren 1944—45 — vilken i råmaterial överlämnats till kommittén från 1941 års befolkningsutredning — har utförts av numera t.f. byrådirektören Åke Englund. Vid utarbetande av kapitel 10 om »Barnstugornas planlösning och inredning» ha arkitekterna SAR Yngve Alva och Maja Montgomery medverkat. Kapitel 11 om »Måltiderna på barnstugorna» har utarbetats i nära samverkan med fil. mag. Carin Boalt, Hemmens forskningsinstitut. Vid utformningen av kommitténs förslag till statsbidragssystem har såsom expert anlitats taxeringsrevisor Oscar Östman, varjämte i olika överläggningar och förhandlingar om barnträdgårdslärarinnornas löne- och anställningsvillkor deltagit kanslichefen W. Romberg och sekreteraren Åke Westmar i Stockholms stadskollegiums lönekommitté. Vissa befolkningsstatistiska uppgifter ha lämnats av professor Carl-Erik Quensel och docent Hannes Hyrenius, varjämte professor Carsten Welinder och docent Anders Östlind granskat kommitténs resonemang och slutsatser om daghemmens samhälls- och privatekonomiska betydelse. Lagbyråchefen i inrikesdepartementet, hovrättsassessor Sven af Geijerstam har biträtt med utarbetandet av kommitténs lagförslag. Vid utarbetandet av kapitel 8 »Barnstugorna på landsbygden» ha såsom sakkunniga medverkat ledamöterna av riksdagens första kammare, kronojägare Jakob Grym, Svanstein, och fru Gärda Svensson, Långås, samt ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukare Anders P. Pettersson i Dahl. Sekreterare Alexej Pellijeff har sedan sommaren 1948 inom sekretariatet biträtt vid utformningen av vissa kapitel samt svarat för olika statistiska sammanställningar. Följande skrivelser ha överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. 1. Förskoleseminariernas läraresällskaps skrivelse av september 1945 angående behovet av psykologisk-pedagogisk utbildning för personalen bl.a. vid daghem. 2. Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbunds skrivelse av den 30 september 1947 angående vissa beslut vid det 5 :e nordiska barnträdgårdsmötet i Hilleröd och Köpenhamn den 17—28/8 1947. 7

3- Sveriges Husmodersföreningars Riksförbunds skrivelse av den 14 oktober 1947 angående besluten vid det 5 :e nordiska barnträdgårdsmötet. 4. Yrkeskvinnors Samarbetsförbunds framställning av den 24 april 1948 angående Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbunds skrivelse av den 30 september 1947. 5. Skolöverstyrelsens skrivelse till Kungl. Maj :t av den 28 januari 1949 angående statsbidrag för förskoleundervisning vid Uppsala stads folkskolor. Kommittén har vidare tagit del av dels tvenne skrivelser från Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbunds centralstyrelse av juni 1947 och 17 oktober 1948 angående löne- och tjänstgöringsförhållandena resp. behovet av semester av minst sex veckors längd för barnträdgårdslärarinnorna, dels en skrivelse från stadsfullmäktige i Gävle av den 18 december 1948 angående upprättandet av ett förskoleseminarium i staden. Återställande ovannämnda till kommittén överlämnade framställningar får 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården härmed överlämna sitt huvudbetänkande. Dess utredningsarbete har därmed fullgjorts. I betänkandets slutbehandling ha deltagit samtliga kommitténs ledamöter utom fru Alva Myrdal, vilken på grund av utrikes vistelse ej deltagit i kommitténs arbete efter den 1 februari 1949. Stockholm den 30 november 1950. BENGT ELMGREN SVEN AHNSJÖ

HILDUR ALVÉN

HELENA LINDBLOM

SIGNE HÖJER

PER J. NORDENFELT /Göran

8 Tegnér

Kapitel i

Barntillsynen och samhället

l_)et har sagts, att 1900-talet är barnens detsamma som ännu blott för några årtionårhundrade. Trots våra minnesbilder av den sedan. Den politiska och tekniska omtvenne världskrigs lemlästade, hemlösa och vandlingen kan väl ingen undgå att märka svältande barn sägs det alltjämt. Naturligt- — men hur många inse hur och i vilken vis låter det som en paradox för den som grad vårt dagliga liv, hela det pulserande, moderna samhället i grunden ändrat karaktvingas leva i atombombens slagskugga att höra talas om detta århundrade som bar- tär endast på några få decennier ? Det räcnens speciella tidevarv. Men trots allt våld, ker med några få siffror för att visa vilken all hunger, allt lidande de vuxna fört in i omvandling som här skett. Ännu 1870 levde nära 3 / 4 av vårt lands barnens värld, går det knappast att förbefolkning på jordbruket; vid sekelskiftet neka, att just det tjugonde århundradet blivar andelen något över hälften för att för vit barnens århundrade. Det är nämligen först nu som de medi- närvarande vara nere i 27 %. Industri- och liksom »servicecinska och hygieniska framstegen samt hantverksbefolkningen våra ökade psykologiska kunskaper om bar- yrkena» ha hastigt ryckt fram — enbart nen gett oss nya möjligheter att främja de sistnämnda omfatta i dag en större del deras bästa. Barnsjukdomarna och barn- av befolkningen än jordbruket. Det indödligheten ha trängts tillbaka, socialme- dustrialiserade samhället är ett faktum — dicin och socialpolitik alltmer målmedvetet liksom stadssamhället. En allt större andel inriktats på moder och barn. På allt fler av vårt folk — för närvarande över 60 % — samhällsområden sträva vi efter att låta har bosatt sig i städer och tätorter. Mycket barnens behov och intressen få dominera. talar för att denna utveckling kommer att Samtidigt kunna vi inte undgå att märka, fortsätta. Detta betyder, att en stor del av att barnen även blivit till ett problem för våra barn i dag få växa upp — inte i idyldagens unga familjer. Barnen äro inte blott liska småstäder med grönska mellan husen en källa till ständiga glädjeämnen, till och nära till skogar och fält — utan i städjupare gemenskap mellan makarna — ofta der, där gatorna blivit barnens lekplatser, bli de även till bekymmer, få föräldrarna där trafikfaror lura, där smålägenheter och trångboddhet äro barnfamiljernas lott. Det att känna oro, otrygghet och bundenhet. Samhället håller nämligen på att ömsa är en miljö, som närmast kan karakteriskinn. De nya arbets- och livsformerna ha seras som barnfientlig, en miljö, som striännu ej hunnit anpassa sig efter familjerna der mot allt som barnen behöva för sin eller ännu mindre barnen, deras behov och harmoniska utveckling. Stadssamhället ställer familjerna inför deras värld. Alltför många av oss ha lätt nya krav och problem. Som en mäktig och att glömma, att samhället av i dag icke är

stark ström genom de sista årtiondena går kvinnornas stigande yrkesmedvetande, deras krav på att som ekonomiskt och socialt jämställda få deltaga i samhällsarbetet — inte av lust att lämna hemmen och barnen utan för att samhället, såsom någon har sagt, behöver deras arbetskraft, familjen deras lön och de själva känslan av gemenskap i ansvar och kärlek. Familjer med bägge makarna förvärvsarbetande bli allt vanligare, vilket rubbar gamla, invanda cirklar och låter oss skymta ett nytt ansikte hos dagens unga familjer. Även om vi alla äro eniga om barnets rätt till sin moder, är det naturligt, att denna utveckling tvingar familjerna till kompromisser. Härvid bör samhället ha skyldighet att hjälpa och bistå vid de problem barnen skapa för den förvärvsarbetande modern. En stigande individualism i förening med ökade krav på lättnader i hemarbetet gör även, att allt flera hemarbetande mödrar önska hjälp med barntillsynen. I stadssamhället behöva och kräva nästan alla familjer hjälp med tillsynen av sina barn. Ordnade och goda lekplatser med trygghet för barnen är det första och naturligaste önskemålet. Många kräva också daghem, andra halvdaghem, andra åter önska en kompletterande fostran av barnen någon del av dagen med goda lekkamrater och de lek- och sysselsättningsmöjligheter, som oftast inte finnas i det egna hemmet. Men även på landsbygden tränga barntillsynens problem fram — särskilt akuta bli de under jordbrukets brådaste tider av sådd och skörd. Svallvågorna från den stora samhällsomvandlingen de senaste årtiondena ha alltså nått hemmens och familjernas ombonade värld samt ställt barnen och deras behov i blickpunkten. De nya problemen för familjerna måste mötas med beslutsamhet av samhället framför allt därför att vi i dag veta så mycket mer om barnen och deras behov än ännu blott för några årtionden sedan. Den barnpsykologiska expertisen betonar sålunda ständigt, att vi måste följa barnens utveckling i stället för att bestämma den, samt att om vi vilja före10

bygga de vuxnas svårigheter, vår uppmärksamhet alltmer måste inriktas på sättet att uppfostra barnen. Samhället kan inte blunda längre för vad som sker i de unga familjerna, för deras problem och bekymmer med barntillsyn och barnuppfostran. Meningen skall inte vara att »ersätta» hemmen eller att taga barnen från mödrarna till några kollektiva anstalter av modell 1984. På samma sätt som 1940-talets stora diskussioner om trivselproblemen mynnat ut i tesen om människan i centrum, på samma sätt bör det nu vara en självklar sak att även sätta barnet i centrum för samhällsplaneringen. Mycket har förvisso gjorts i den vägen; ett reformarbete av stora mått har genomförts för mödrarnas och barnens bästa. Men den kanske väsentligaste uppgiften återstår: att forma samhällsmiljön så att den passar barnen och ger dem trygghet och ro. Det är en stor uppgift, en uppgift, som kräver förståelse, fantasi och kunskap om lagarna för barnens utveckling. Den innesluter krav, som spänna över hela samhällslivet, krav, som börja med bostäderna, deras planering och möblering och sluta i stadsmiljön och hela dess utformning. Det är en ny planering vi här ställas inför, en planering för barnen och deras bästa. I stigande omfattning ha familjerna de senaste årtiondena uppmärksammat den betydelse de olika förskoleinstitutionerna kunna ha för dem själva och barnen. Barntillsynens problem äro nämligen förskoleålderns problem, och det är därför naturligt, att familjernas blickar riktats mot småbarnsinstitutionerna och deras möjligheter att hjälpa dem. Även om man för barntillsynen måste tänka sig en rad olika åtgärder, ofta i enklare former och anpassade efter lokala förutsättningar och behov, är det emellertid uppenbart, att samhällets väsentligaste insatser för barntillsynen måste ligga i dessa institutioner, vilka med kunskap om barnens livsrytm och förutsättningar och i samråd med föräldrarna söka skapa en så god uppväxtmiljö som det är möjligt för barnen. De olika institutionerna för vård och

fostran av förskolebarnen ha dock först mycket sent blivit föremål för samhällets uppmärksamhet. Det är en rad enskilda personer och föreningar, som med betydande uppoffringar banat väg för dessa även i vårt land. I de stora kulturländerna hade de offentliga myndigheterna redan axlat ansvaret för småbarnsinstitutionerna, när den första framstöten om statsstöd motionsvägen gjordes i den svenska riksdagen år i g 18. Men först på hösten 1943 kunde statsmakterna — efter ett förslag av befolkningsutredningen — fatta beslut om ett mindre statsanslag åt småbarnsinstitutionerna. Sedan isen väl brutits har dock intresset för dessa institutioner vuxit nästan lavinartat. Överallt planerar man i dag för en utbyggnad av barnstugorna och verksamheten skulle med säkerhet ha en mycket vidare omfattning och röna ännu större uppmärksamhet om icke svårigheter av olika slag — brist på personal, byggrestriktioner etc. — lagt hinder i vägen. Det är i stor utsträckning arbetsmarknadsläget, som aktualiserat vården av förskolebarnen och gjort att barnstugorna i de flesta av våra städer och tätorter, men även på landsbygden kommit i blickpunkten. Det vore dock för snävt att se dem endast under denna synvinkel, ty det är inte blott kvinnornas ökade deltagande i förvärvslivet, bristen på hemhjälp etc, som tvingat fram denna utveckling. Genombrottet i svensk socialpolitik för de familjesociala synpunkterna tillika med den barnpsykologiska forskningens landvinningar bar gjort att förståelsen för barnen i förskoleåldern och deras problem nu är så oändligt mycket större än för blott 10 år sedan. Vi hade säkerligen inte nått dithän, om inte befolkningsfrågan och dess hotande perspektiv gjutit samman olika partier och meningsriktningar i vårt land i en gemensam kraftansträngning för att effektivare stödja barnfamiljerna och rättvisare fördela barnkostnaderna. I det sammanhanget blev det äntligen uppenbart att det inte längre fanns några möjligheter för samhället att draga sig undan ansvaret för den Hittills väsentligen genom enskild skapar-

kraft uppehållna verksamheten för barnen i förskoleåldern. Men det har tagit tid, innan den insikten vuxit fram. Småbarnsinstitutionerna eller som de tidigare allmänt kallades, anstalterna till stöd för hemfostran, ha nämligen i Sverige bakom sig en 100-årig historia. »Småbarnsskolor», som utgjorde den första formen av dessa institutioner, grundades närmast efter engelsk förebild redan 1836 på privat initiativ i Stockholm och snart därefter i Göteborg, varvid verksamheten uppgavs ha såväl sociala som pedagogiska motiv. Det första daghemmet, då kallat barnkrubba, öppnades år 1854 på initiativ av den berömde läkaren, sedermera generaldirektören i medicinalstyrelsen Magnus Huss i Kungsholms församling i Stockholm. Denna nya form av småbarnsinstitutioner hade som motivering sociala skäl och stod efter behovsprövning öppen främst för barn till förvärvsarbetande mödrar eller för barn från hem, där särskilda omständigheter gjorde barnens vård mindre tillfredsställande. Den första arbetsstugan för barn i skolåldern, vilkas föräldrar hade förvärvsarbete utom hemmet, inrättades år 1887 i Stockholm. Det var föregångaren till våra nutida eftermiddagshem. Barnträdgårdarna — eller som de då kallades, kindergarten — tillkommo även de på privat initiativ. Den första grundades i Stockholm på 1890-talet. Här har motivet helt legat på det pedagogiska planet och avsikten varit att ge barnen en fostrande och för deras utveckling värdefull sysselsättning några timmar dagligen. De inrättades i ganska stor utsträckning vid privatskolor cch flickskolor. För att finansiera verksamheten blevo emellertid de privata barnträdgårdarna nödsakade att ha höga avgifter, vilka väsentligt begränsade klientelet och gjorde att verksamheten i breda folklagers ögon fick något av förnäm avskildhet och socialt privilegium över sig. År 1904 bildades den första s.k. folkbarnträdgården i Norrköping. I denna institution förenades krubbans och barnträdgårdens uppgifter. Med tiden växte allt fler och fler barnträdgårdar upp i vårt land, grundade och skötta l i

av olika organisationer, stiftelser eller enskilda personer, vilka i många fall gjorde en storartad insats för barnens bästa. År 1929 är även ett viktigt årtal i de svenska barnstugornas utveckling. Då startade nämligen HSB i Stockholm sin s.k. lekstugeverksamhet och förde därigenom idén om en mera allmän förskolefostran av barnen ut till de folkgrupper, som slöto upp kring bostadskooperationen och mera allmänt kring det nya sociala bostadsprogrammet. Därigenom banades väg för en ökad förståelse för småbarnsinstitutionerna inom stora grupper, som tidigare stått kallsinniga inför dem. Först på 1930-talet kom emellertid en mera allmän diskussion igång om småbarnsinstitutionerna och deras problem. På sina håll hade visserligen redan tidigare en del kommuner börjat stödja verksamheten, men i och med att befolkningsfrågan aktualiserade ett socialpolitiskt reformprogram av vidsträckt omfattning, sköts även frågan om förbättrad vård och fostran av barnen före skolan i förgrunden. Redan i direktiven för den år 1935 tillsatta befolkningskommissionen hette det, att åtgärder måste vidtagas för att nedbringa de enskilda familjernas merkostnader för uppfödning, fostran och vård av barn och särskilt trycktes på behovet av lämpliga anordningar »för barnens behöriga vård och fostran, då gift kvinna har förvärvsarbete utom hemmet». Befolkningskommissionen underströk vidare att eftersom framför allt barnens första 7 levnadsår före skolåldern äro utslagsgivande för personlighetsdaningen, föreligger behov av att särskilt för de ensamma barnens räkning tillskapa småbarnsinstitutioner i tillräcklig utsträckning och »så väl inrättade, att de under några timmar dagligen kunna giva även dessa barn förmånen av en sunt fostrande social gruppupplevelse». I ett särskilt betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m.m. (SOU 1938:20) avgivet i juni 1938 förordade kommissionen statsunderstöd till driften av småbarnsinstitutionerna m.m. Förslaget blev emellertid icke föremål för några åtgärder från statsmakternas sida. Frågan om småbarnsinstitutionerna togs T2

därför upp till förnyad utredning av den år 1941 tillsatta befolkningsutredningen. Utredningen betraktade stödåtgärderna för småbarnsinstitutionerna som ett led i samhällets nödvändiga strävanden att underlätta kvinnornas hemarbete. Därtill kom att krigsårens utveckling på arbetsmarknaden med dess starka tendens att öka kravet på kvinnornas deltagande i förvärvsarbete gjorde det till en tvingande nödvändighet, att statsmakterna äntligen togo definitiv ståndpunkt till frågan om småbarnsinstitutionerna och deras roll i samhällslivet. På våren 1943 framlade därför befolkningsutredningen sitt betänkande med utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m.m. (SOU I 9 4 3 : 9 ) - Befolkningsutredningens förslag omfattade såväl statsbidrag till drifts- som anläggningskostnaderna, ehuru utredningen med hänsyn till tidsläget inskränkte sig till att förorda att statsbidrag till anläggningskostnaderna borde anstå till mera normala förhållanden inträtt. Förslaget förelades 1943 års höstriksdag och från och med budgetåret 1944/45 an ~ slogs 200000 kr. till verksamheten. Anslaget har sedan dess kunnat successivt ökas, så att det för budgetåret 1950/51 utgör 2 miljoner kr. Utvecklingen framgår av följande siffror: Budgetår Anslag 1944/45 ... 200 000 1945/46 ... ... 350 000 1946/47 ... 750 OOO 1947/48 ... ... i 250 000 1948/49 . . ... . i 500 000 1949/50 . . ... . 1 870 000 1950/51 ... ... 2 000 000

Nettoutgif 173 593 363 005

712933 I 126936 1669 532 1 869 973

Av väsentlig betydelse för verksamhetens snabba uppsving de senaste åren har även varit att statsmakterna efter förslag från befolkningsutredningen från och med budgetåret 1945/46 beviljat statsbidrag även för utbildningen av personal verksam inom småbarnsinstitutionerna. Anslaget, som från början utgjorde 170000 kr., har för budgetåret 1950/51 nått upp till 303000 kr.

veckling hotas tyvärr just nu av de faror, som svårigheterna att få byggnadstillstånd och kvalificerad personal utgöra. Detta bör emellertid inte leda till genomgående pessimism. För dem som lokalt eller centralt stå i ledningen för denna verksamhet ger läget i stället anledning till en nödvändig konsolidering av de vunna framgångarna och möjlighet att bättre växa in i de nuvarande förhållandena. Olika former för barntillsynen kunna prövas och hinna värderas innan de föras ut i större skala. Därigenom gagnas också barnens intressen på det bästa sättet. Tiden är emellertid mogen för ett mera slutgiltigt ställningstagande från de svenska statsmakternas sida för denna verksamhet och dess anställda. Det sedan 1944 insatta statsstödet har visserligen tjänstgjort som en murbräcka, men ännu vänta kommunala myndigheter, enskilda och inte minst kåren av barnträdgårdslärarinnor på de åtgärder, som ställa småbarnsinstitutionerna till de svenska hemmens förfogande jämsides med övriga familjesociala reformer. Förutsättningarna härför kunna synas mörka i dagens läge. De statsfinansiella svårigheterna torna upp sig och den sociala reformbudgeten är redan hårt belastad. Det är dock kommitténs bestämda uppfattning, att det inom de närmaste åren bör vara möjligt att väsentligt vidga denna verksamhet i Sverige, giva den stadga och fasthet samt de anställda trygghet och rimliga arbetsförhållanden. Även med kännedom om det trängande behovet av reformer på andra samhällsområden är det enligt kommitténs uppfattning önskvärt att placera utbyggnaden av småbarnsinstitutionerna mycket långt upp på listan över väsentliga socialreformer. Det bör inte blott vara kvinnornas alltmer ökade deltagande i förvärvsarbetet och arbetslivets krav, som gör en utbyggnad av dessa institutioner till en samhällsuppgift, utan också och framför allt insikten om att våra barns fostran och uppväxtmiljö samt deras utveckling till socialt och psykologiskt välanpassade och Det starka och livliga allmänna intresset harmoniska ungdomar är en hela folkets för småbarnsinstitutionerna och deras ut- angelägenhet.

Det råder knappast något tvivel om att det just är samhällets genom statsbidragen till småbarnsinstitutionerna och utbildningen av deras personal visade intresse, som medverkat till den snabba frammarsch, som dessa institutioner haft de senaste åren. Av särskild betydelse har även varit att den centrala tillsyningsmyndigheten, socialstyrelsen, sedan 1944 kunnat disponera över särskild, med denna verksamhet och dess problem väl förtrogen personal. Dess insatser för att stimulera och leda utvecklingen har varit av oskattbart värde. Över 700 småbarnsinstitutioner av olika slag — daghem, barnträdgårdar och eftermiddagshem — stå i dag till förfogande för ca 34 000 barn i vårt land. I förhållande till behovet är emellertid detta antal uppenbart otillräckligt. Överallt är det också långa väntelistor på småbarnsinstitutionerna. Det är förvisso icke bara daghemmen, som nu äro föremål för kommunernas och allmänhetens intresse. Den verkligt stora landvinningen sedan 1944 ligger nämligen i det vaknande intresset på en bredare basis för förskoleålderns stora betydelse ur pedagogisk och psykologisk synpunkt. Särskilt glädjande är att idén om pedagogiskt motiverade institutioner av halvdagstyp, lekskolor eller barnträdgårdar som de i regel kallas, börjat tränga fram med oemotståndlig kraft. Den ena kommunen efter den andra gör upp planer och söker efter alla medel att förverkliga dem. Det nuvarande statsstödet åt småbarnsinstitutionerna — i genomsnitt ca 10 % av driftskostnaderna — är emellertid i längden för obetydligt för att kunna mera effektivt stödja, uppmuntra och utveckla verksamheten. Statsmakterna ha också vid upprepade tillfällen förklarat att den nuvarande statsbidragsgivningen endast bör betraktas som ett provisorium i avvaktan på ett mera definitivt ställningstagande till frågan om småbarnsinstitutionernas utformning och inplacering i det sociala reformprogrammet till familjernas cch barnens bästa.

Kapitel 2

Institutionernas benämningar

U nder senare år har en viss diskussion pågått k r i n g de officiellt a n t a g n a b e n ä m n i n g a r n a på olika institutioner inom den halvöppna barnavården. F r å n b a r n t r ä d g å r d s lärarinnehåll har sålunda kritik riktats mot benämningen »lekskola» på den pedagogiskt motiverade korttidsvården. Även mot själva beteckningen »halvöppen b a r n a v å r d » ha erinringar gjorts väsentligen av den innebörden att allmänheten h a r mycket s v å r t att förstå vad det är fråga om. M a n h a r ansett det önskvärt att få fram en k o r tare, mera talande benämning på denna form av samhälleligt organiserad b a r n a vård. A v denna anledning h a r kommittén ansett det lämpligt att h ä r lämna en översikt av de diskussioner, som förts k r i n g dessa frågor. I anslutning härtill ha även framlagts vissa förslag till nya benämningar på institutionerna och den verksamhet, som de äro ett led i. Redan i det betänkande, som befolkningskommissionen avlämnade 1938 angående barnkrubbor och sommarkolonier m. m. ( S O U 1 9 3 8 : 2 0 ) upptogs institutionernas benämning till behandling. Kommissionen använde för sin del termen halvöppen barnavård som gemensam, sammanfattande benämning för samtliga institutioner. H ä r med avsågs varje verksamhet i vilken barn omhändertagas under hela eller en del av dagen för att under den övriga delen av dygnet vistas i hemmet respektive hem och skola. Kommissionen anförde i detta sammanhang : 14

Såsom benämningar på de tre viktigaste typerna av dylika institutioner hava i redogörelsen, som i stor utsträckning bygger på avgivna uppgifter, bibehållits namnen barnkrubba, barnträdgård och blandformer (lekstuga). Den första betecknar alltså huvudsakligen socialt betonad heldagsvård, den andra mera pedagogiskt motiverad halvdagsvård och den tredje benämningen en kombination avolika verksamhetsformer. Emellertid har befolkningskommissionen i sina egna förslag eftersträvat en från många håll önskad modernisering av dessa beteckningar. Sålunda föreslås 'barnkrubba' hellre böra benämnas daghem, bland annat till undvikande av idéassociation med en särskilt fattigbetonad hjälpinstitution. På liknande sätt måste en mera enhetlig benämning genomföras för den halvdagsvård, som nu oftast kallas 'barnträdgård' eller 'kindergarten'. Ordet 'barnträdgård' har därvid icke kunnat genomföras såsom teknisk term, då det stundom avser heldags- och stundom halvdagsvård. Av många pedagoger anses den äldre och oöversatta benämningen 'kindergarten' klarare angiva halvdagsvårdens karaktär. Dessutom är termen 'barnträdgård' i allmänhetens uppfattning svårförstådd, vilket många missförstånd bevisa. Slutligen är den en felöversättning av det tyska 'Kindergarten', vilket vid en försvenskning borde hava blivit 'barnpark', 'barngård' eller liknande (jfr Tiergarten = djurgård, ej djurträdgård). På danska och norska sker lättare en översättning till B0rne-have (danska) eller barne-have (norska), då ordet 'have' har samma något vidare betydelse som det tyska 'Garten', dvs. ett ställe, där något växer. För den hithörande halvdagsverksamheten synes, såsom föreslås i den förut nämnda bilagan, namnet lekskola vara mest ändamålsenligt. Om någon ytterligare uppdelning med hänsyn till barnens ålder anses nödvändig, bör denna särskilja spädbarnsavdelningen, vidare 'barnkammaren' för koltbarnen, den egentliga lekskolan

för barn från och med 3-årsåldern samt förskoleklasserna för 6—7-åringarna. Även befolkningsutredningen tog i sitt 1943 avgivna betänkande angående statsbidrag till d a g h e m och lekskolor m. ni. ( S O U 1 9 4 3 : 9 ) upp frågan om institutionernas b e n ä m n i n g a r . Befolkningsutredningen a n v ä n d e sig i likhet med befolkningskommissionen av beteckningen halvöppen b a r n a v å r d samt anslöt sig även till den av befolkningskommissionen gjorda indelningen av hithörande institutioner och de för dessa begagnade beteckningarna. Utredningen anförde s å l u n d a : Med daghem menas sålunda inrättningar för den huvudsakligen socialt betonade heldagsvården, av vilka barnkrubborna äro den vanligaste typen, med lekskolor inrättningar för den mera pedagogiskt motiverade halvdagsvården för barn i de senare förskoleåren fram till skolåldern. De senare benämnas med en från tyskan översatt term även 'barnträdgårdar'. I valet mellan dessa båda benämningar har utredningen stannat för namnet 'lekskola', vilket utredningen på av Befolkningskommissionen anförda skäl finner mest ändamålsenligt och adekvat, om också beteckningen 'barnträdgård' alltjämt skulle vara den vanligast förekommande. Socialstyrelsen har emellertid i sin bilagda statistiska undersökning använt sistnämnda beteckningssätt. Utredningen har för undvikande av otydlighet ansett sig böra på de ställen, där hänvisning göres till denna eller andra undersökningar, vari namnet 'barnträdgård' förekommer, även i sitt eget betänkande använda detsamma. Med eftermiddagshem avses slutligen inrättningar för omhändertagande av skolbarn efter för dagen avslutad skolgång. De av befolkningsutredningen använda termerna begagnades sedermera i Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen angående statsbidrag till daghem och lekskolor etc. ( n r 339, 1945) samt i socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till institutioner för halvöppen b a r n a v å r d ( S F S 1/1944). I samband med Sveriges B a r n t r ä d g å r d s lärarinnors riksförbunds årsmöte i Stockholm den 27 februari 1944 gjordes av mötet ett uttalande rörande institutionernas benämningar, som ävenledes tillställdes Kungl. Maj :t. I skrivelsen till K o n u n g e n framhölls att förbundet fann namnet daghem för heldagsvårdande institutioner gott,

likaså eftermiddagshem för skolbarn. N a m net lekskola för den i främsta rummet pedagogiskt betingade halvdagsvården av barn i å l d r a r n a 2—7 å r kunde förbundet däremot icke finna adekvat och hemställde därför att benämningen i stället borde vara b a r n t r ä d g å r d och i analogi h ä r m e d b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n a . I den bifogade särskilda motiveringen till detta yrkande anförde förbundet följande: Förbundet önskar framhålla, att aldrig något enda sakligt skäl anförts för införande av beteckningen lekskola, respektive lekskolelärarinna. Emot dessa namn tala däremot följande fakta: 1. Skola betecknar i svenskt språkbruk en institution, där man meddelar undervisning (jfr hushållsskola, dansskola, skidskola e t c ) . Ordet lekskola inbjuder därför till den missuppfattningen, att verksamheten skulle bestå i att lära barnen leka. Uttryck som 'att meddela lekskoleundervisning' o. dyl., använda av Befolkningsutredningen, bestyrker ytterligare denna missuppfattning. 2. Orden lekskola, lekskolelärarinna, ha sedan gammalt dålig klang i pedagogiska kretsar. Det användes nämligen i slutet av 1800talet och början av 1900-talet och användes fortfarande av personer och institutioner utan pedagogiska aspirationer. Till stor del av denna anledning togo de fackutbildade i Sverige redan 1916 namnet barnträdgård i stället för namnet lekskola. 3. Benämningarna lekskola, lekskolelärariuna, användas icke i något annat land; skulle de komma att fastställas i Sverige, komme vi att härutinnan skilja oss såväl från övriga nordiska länder som från internationell praxis. Vi begära, att i stället för namnen lekskola, lekskolelärarinna införas benämningarna barnträdgård, barnträdgårdslärarinna; intet sakligt skäl har någonsin anförts emot dessa. Befolkningskommissionens argument, att ordet barnträdgård är en felöversättning från tyskan, är icke riktigt, vilket lätt bevisas genom citat från dess grundares skrifter. Denne anger t. ex. principen vara att 'låta barnen utvecklas såsom plantorna i en trädgård växer upp, vårdade av erfarna och kunniga trädgårdsmästares händer i enlighet med naturens lagar'. För namnet barnträdgård tala följande sakskäl : 1. Benämningen uttrycker verksamhetens innebörd och syfte: det tvångslösa växandet, karaktärsdaningen, är det väsentliga — barn under 7 år böra icke meddelas undervisning. 2. Barnträdgård, barnträdgårdslärarinna, äro de benämningar, som faktiskt redan äro de i vårt land vanligaste. I Socialstyrelsens såsom 15

bilaga I till Befolkningsutredningens ovannämnda utredning publicerade statistiska undersökning rörande verksamheten vid daghem etc. framhålles (sid. 80) : 'Barnträdgård är den numera utan jämförelse vanligaste förekommande benämningen på de pedagogiskt inriktade institutionerna inom den halvöppna barnavårdsverksamheten. Denna benämning har för övrigt auktoriserats vid kongresser mellan målsmännen för denna form av småbarnsfostran. (Det kan i förbigående påpekas, att barnträdgårdslärarinna synes vara den så gott som allmänt vedertagna yrkestiteln för den pedagogiskt utbildade personalen vid ifrågavarande institutioner)'. 3. Benämningarna barnträdgård, barnträdgårdslärarinna ha internordisk och internationell hävd. I Danmark användes ordet B0rnehave, i Norge barnehave och i Finland lastenhara på finska, barnträdgård på svenska. Tyskoch engelskspråkiga länder begagna ordet Kindergarten. Nationernas Förbunds Bureau international d'education nyttjar den franska översättningen jardin d'enfants. Inför den förestående freden, under vilken man hoppas uppnå ett intimare samarbete än någonsin förr med kolleger i skilda länder, anse vi det viktigt att ej genom nyinförda benämningar skilja oss från nordiskt och internationellt bruk. Vi skulle med sorg och beklagande se, att man påtvingade oss en inadekvat institutions- och yrkesbeteckning, skiljande oss från alla andra folk, och hemställa därför att barnträdgård blir den officiella benämningen på de pedagogiskt och socialt inriktade halvdagsinstitutionerna för barn i 2—7årsåldern samt att barnträdgårdslärarinna blir den officiella benämningen på seminariebildad personal vid institutioner för halvöppen barnavård. Över förbundets framställning anbefallde K u n g l . M a j :t såväl socialstyrelsen som skolöverstyrelsen att avgiva yttrande. Socialstyrelsen e r i n r a r i sitt yttrande efter att ha r e d o g j o r t för frågans tidigare behandling att namnet b a r n t r ä d g å r d i alla officiella handlingar a n v ä n t s vid sidan av beteckningen lekskola. Socialstyrelsen hade för sin del städse tidigare a n v ä n t ordet b a r n t r ä d g å r d , eftersom denna benämning varit den vanligast förekommande. Socialstyrelsen anförde v i d a r e : ^Styrelsen vill beträffande namnet barnträdgård framhålla, att det icke synes styrelsen helt tillfredsställande. Även om befolkningskommissionens huvudanmärkning mot namnet numera icke kan anses berättigad, eftersom detta namn enligt styrelsens erfarenhet så

l6

gott som undantagslöst betecknar halvdagsvård, måste man medge det berättigade i kommissionens påpekande att namnet barnträdgård för den stora allmänheten är svårförståeligt. Det är i själva verket så pass långsökt som symbolisk beteckning, att missförstånd beträffande namnets egentliga innebörd ofta uppstå. På en del platser i vårt land, där barnträdgårdsverksamheten har gammal hävd, har det emellertid helt slagit igenom och ingått i det allmänna medvetandet. I detta sammanhang bör emellertid framhållas, att det anses önskvärt och ofta förekommer, att en pedagogiskt inriktad institution för halvdagsvård av förskolebarn är utrustad med en trädgård, vilken spelar en icke oväsentlig roll i verksamheten. Härigenom erbjuder sig en lättfattlig bakgrund för benämningen barnträdgård, vilket förhållande är ägnat att minska betänkligheterna mot denna benämning. Vad benämningen lekskola beträffar vill styrelsen vitsorda riktigheten av det i Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbunds skrivelse gjorda påpekandet, att namnet lekskola i vissa kretsar fortfarande förbindes med en tidigare utan pedagogiska anspråk av outbildade personer bedriven verksamhet bland småbarn och därför på sina håll anses mindervärdigt i förhållande till namnet barnträdgård. Sålunda förekom det i flera fall i samband med utannonseringen av socialstyrelsens kompletteringskurs i Norrköping, att aspiranter till kursen frågade, huruvida det icke förelåg någon möjlighet att få utbilda sig till barnträdgårdslärarinna i stället för lekskollärarinna. Namnet lekskola godtages, som av här berörda framställning framgår, ej heller av yrkesutövarna själva. Vid en inom Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund företagen omröstning förklarade sig 280 mötesdeltagare föredraga namnet barnträdgårdslärarinna och 49 namnet förskolelärarinna som benämning på ifrågavarande yrkesutövare. Namnet lekskollärarinna föreslogs ej av någon vid detta möte. Benämningen lekskola synes sålunda helt sakna stöd hos dem, som arbeta vid institutioner av detta slag. Socialstyrelsen har funnit det nödvändigt att använda namnen barnträdgård och lekskola vid sidan av varandra för att undvika missförstånd samt för att klargöra, att det rör sig om tvenne olika benämningar på samma institution. I själva verket förefaller det lyckligast, om en sådan praxis kunde få bibehållas tills vidare i avvaktan på att den utveckling, som nu sker i fråga om den halvöppna barnavården, skall fälla utslaget till förmån för något av de nu använda namnen eller eventuellt medföra tillskapandet av en ny benämning på de pedagogiskt inriktade institutionerna för halvdagsvård av barn i förskoleåldern.

Skolöverstyrelsen framhöll för sin del att v a r k e n beteckningen b a r n t r ä d g å r d eller beteckningen lekskola kunde anses fullt tillfredsställande. E n l i g t styrelsens mening vore det säkerligen lyckligast om man för dessa institutioner införde en ny beteckning, som så småningom kunde vinna allm ä n t gillande. Styrelsen anförde vidare : Åldern före den närmast obligatoriska skolåldern benämnes allmänt förskoleåldern. Det borde då enligt överstyrelsens mening övervägas, huruvida icke i enlighet därmed de institutioner, som under denna ålder omhänderhava barnen i fostrande och utvecklande syfte, lämpligen borde benämnas förskolor. Häremot kan visserligen invändas, att beteckningen 'skola' icke är i detta fall lycklig. Skillnaden mellan det 'tvångslösa växandet', som åberopas till stöd för benämningen barnträdgård, och den moderna skolan är dock icke så stor. I vart fall på småskolestadiet är det mindre fråga om ett inpräntande tvångsvis av kunskaper än om en individuell handledning, som avser att utveckla det enskilda barnets andliga krafter. För övrigt må påpekas, att införandet av benämningen 'lärarinna' — även i formen barnträdgårdslärarinna — för tanken till begreppet skola. Överstyrelsen vill alltså framföra den tanken, att de institutioner, varom här är fråga, skulle benämnas förskolor. Då överstyrelsen har klart för sig, att en ny benämning icke kan genomföras med ens utan först så småningom, har överstyrelsen emellertid intet att erinra mot att man tills vidare använder olika benämningar i detta hänseende och först senare fastställer de officiella benämningarna på dessa institutioner och deras personal. Slutligen kan n ä m n a s att Stockholms stads b a r n a v å r d s n ä m n d i ett utlåtande över socialstyrelsens förslag till normalreglemente för lekskola, daghem och eftermiddagshem i juni 1944 ansett, dels att namnet lekskola ej är adekvat för verksamheten, dels att någon anledning ej förefinnes att g å emot en uttrycklig och enstämmig önskan från den yrkesgrupp, som h a n d h a r verksamheten. U t a n tvivel måste det betecknas som olyckligt att oenighet ännu råder angående b e n ä m n i n g a r n a på institutionerna inom den halvöppna b a r n a v å r d e n . Det synes kommittén därför önskvärt att man nu söker nå fram till sådana benämningar, som både ä r o 2

lättfattliga och som allmänheten och de n ä r m a s t intresserade själva förknippa med verksamheten. L ä g e t i detta avseende har icke underg å t t n å g o n förändring sedan de ovan refererade framställningarna och yttrandena gjordes. Fortfarande råder alltså enighet om begreppen daghem och eftermiddagshem. Delade meningar göra sig dock alltj ä m t gällande k r i n g beteckningen på den pedagogiskt motiverade korttidsvården. Det bör emellertid framhållas, att beteckningen b a r n t r ä d g å r d fortfarande är i majoritet såväl bland gamla som nya institutioner. Givetvis beror detta på att de utexaminerade barnträdgårdslärarinnorna anse detta n a m n vara det lämpligaste och naturligaste. Men fortfarande ha nog lekmännen svårt att acceptera detta namn och fortfarande vållar det på sina håll reaktion och missförstånd. De invändningar, som t. ex. b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r n a anföra mot begreppet lekskola, ha i huvudsak varit följande. Ordet lekskola kan hos allmänheten vålla den missuppfattningen, att det h ä r skulle r ö r a sig om en sorts skola, där man lär sig leka. Viktigt ä r även att orden lekskola och lekskolelärarinna ha dålig klang i pedagogiska kretsar samt att de, som n ä r m a s t handha verksamheten, själva kalla sig b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r och till 90—95 % äro organiserade i ett förbund, som kallar sig Sveriges b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r s riksförbund. Slutligen måste det anses angeläget att vi även i v å r t land röra oss med termer, som äga nordisk och internationell motsvarighet. D e som å andra sidan förorda termen lekskola påpeka, att man i utlandet oftast sökt i de olika termerna för korttidsvården få med ordet »skola» — sålunda kallas institutionerna för korttidsvård för de y n g r e barnen i U S A och E n g land n u r s e r y school, i F r a n k r i k e école maternelle etc. M a n påpekar även att av ett namn för korttidsvården måste framgå, att det rör sig om pedagogiska institutioner, vilket termen b a r n t r ä d g å r d a r icke anses göra. Efter olika överväganden och med h ä n -

syn till nödvändigheten att om möjligt få dessa namndiskussioner ur världen anser kommittén det lämpligast, att som samlande benämning på korttidsvården tillskapas ett neutralt namn, som kan accepteras av alla, varefter full frihet lämnas åt de olika institutionernas huvudmän att fastställa namnen på de olika underavdelningarna. Av särskild betydelse har det synts kommittén att använda benämningar, som lätt kunna översättas till de stora kulturspråken och som omedelbart förstås och äga motsvarighet i resp. land. Detta är en förutsättning för ökad internationell kontakt och ökat utbyte av erfarenheter om modern barnavård och fostran. Slutligen har kommittén ansett det nödvändigt att skapa en enkel, slående och för allmänheten mera klar benämning i stället för det otympliga och krångliga uttrycket »den halvöppna barnavården». Av denna anledning föreslår kommittén att som samlande benämning för både heldags- och korttidsvården i stället för »institutioner för halvöppen barnavård» införes benämningen b a r n s t u g o r och i analogi därmed t. ex. statsbidrag till barnstugeverksamheten etc. För »det officiella Sverige», olika statliga och kommunala myndigheter och organ, är det detta samlande namn, som har betydelse och med hänsyn härtill är det särskilt viktigt, att detta namn så klart som möjligt anger den ifrågavarande verksamhetens art. Den föreslagna benämningen torde uppfylla de krav, som rests i fråga om lättfattlighet och enkelhet. Termen barnstuga, som är bildad i analogi med svenska ord som arbetsstuga, lekstuga etc, ger i likhet med dessa och andra ord, som sluta på -stuga, ett intryck av gemytlighet, vänlighet och folklighet. Ur språkriktighetssynpunkt torde några anmärkningar icke kunna riktas mot ordet. Det torde för övrigt icke ha några svårigheter att slå igenom, eftersom det redan introducerats på sina håll inom barnavården såsom t. ex. i Stockholm och Västerås. Däremot torde den nuvarande benämningen »halvöppen barnavård» sakna alla förutsättningar för att allmänt accepteras. 18

Uttrycket b a r n s t u g e v e r k s a m h e t e n kommer i den följande framställningen alltså att inrymma alla de nuvarande institutionsformerna inom den hittillsvarande »halvöppna barnavården». Även för dessa institutioner anser kommittén det dock önskvärt med i viss mån nya namn. Kommittén vill framhålla att den pedagogiska målsättningen, planeringen av arbetet, utrustningen med för olika åldersstadier lämplig lek- och sysselsättningsmateriel, personalens kvalifikationer etc. är och måste vara densamma för de förskolebarn, vilka på grund av moderns förvärvsarbete mottagas för heltidsvård inom ett daghem och för de barn till hemarbetande mödrar, vilka huvudsakligen för uppfostran vistas några timmar dagligen i en förskola. Kommittén anser det dock riktigast att liksom hittills särskilja dessa två vårdformer genom olika ämnesbeteckningar för att undvika missförstånd, trots att det endast är vistelsetidens längd per dag, som skiljer dem åt. Benämningen d a g h e m bör därför vara kvar som beteckning för de institutioner, som lämna vård av förskolebarn på grund av moderns förvärvsarbete (5—12 timmar om dagen). Daghemmen förutsättas indela de omhändertagna barnen i olika åldersgrupper och på dessa böra i överensstämmelse med nuvarande språkbruk — även om det inte är fullt adekvat — användas termerna spädbarnsavdelning (fördelad på liggbarn och krypbarn) för barnen i åldern 6 månader—2 år, koltbarnsavdelning för barnen i åldrarna 2—3 år, barnkammare för åldrarna 3—5 år och för åldersgruppen 5—7 år inom daghemmets ram kunna vederbörande själva välja den beteckning man anser lämpligast och mest adekvat: barnträdgård, småbarnsskola eller lekskola. För den huvudsakligen pedagogiskt motiverade vården av förskolebarn i åldern 3—7 år med högst 4 timmars vård om dagen föreslår kommittén i likhet med skolöverstyrelsens tidigare omnämnda förslag att den samlande benämningen f ö r s k o l a införes. Genom detta namn utsäges, att det är fråga om en vårdform för barnen i den

allmänt kallade förskoleåldern liksom termen även i viss mån kan sägas inbegripa det pedagogiskt betingade i denna vårdform. Det är den institutionsform inom barnstugeverksamheten, som kommer närmast före skolan och som syftar till att få barnen att anpassa sig även för skolan, omvärlden och gemenskapen. För denna term — förskola — talar även det faktum, att de nuvarande seminarierna för utbildning av barnträdgårdslärarinnor allmänt kallas »förskoleseminarier». Ett accepterande av denna term för korttidsvården skulle även innebära, att ett neutralt namn tillskapades samlande och enande. Dessutom användes denna term i enlighet med internationellt språkbruk (preschool education, education préscolaire) allt allmännare i sammanhang, som avse pedagogik och metoder t.ex. förskolepedagogik, förskolefostran. Denna term kan också lättast användas i sammansättningar t.ex. i samband med skolstadierna. Även inom förskolan skulle självfallet sedvanlig indelning efter åldern ske. För åldersgruppen 3—5 år föreslås benämningen barnkammare och för åldersgruppen 5—7 år fingo vederbörande även här själva välja beteckningen barnträdgård, småbarnsskola eller lekskola. I den följande framställningen använder sig kommittén genomgående av termen förskola, när hela perioden 3—7 år avses men av termen barnträdgård, när åldersgruppen 5—7 år inom förskolan behandlas,

även med risk för att detta kan uppfattas som kodifierande för framtiden. Den nuvarande benämningen e f t e r m i d cl a g s h e m anser kommittén bör bevaras för de institutioner, som ta hand om skolbarn till förvärvsarbetande mödrar. Termen h a 1 v d a g h e m bör förbehållas institutioner, öppna 5—7 timmar per dag för barn i åldern 2—7 år, vilkas mödrar ha deltidsarbete. Den numera allmänt accepterade termen f a m i l j e d a g h e m för de privata hem, som mot ersättning mottaga barn till förvärvsarbetande mödrar, anser kommittén lämplig, likaså benämningen j o r d b r u k s d a g h e m för de ofta mera provisoriskt anordnade daghemmen på landsbygden. Termen »b a r np a r k e r i n g » bör reserveras för olika anordningar för tillfällig eftersyn av småbarn. Kommittén vill slutligen påpeka, att de här föreslagna benämningarna i stor utsträckning redan accepterats i mera officiella sammanhang såsom stadsfullmäktigetryck etc. Även H S B har för sin del godtagit större delen av den föreslagna nya nomenklaturen samt genomgående använt den i sin i mars 1948 utgivna broschyr »Förskolor och daghem. HSB :s byggnadstekniska utredningar nr 6». Det må även anmärkas, att de föreslagna nya benämningarna ur språkriktighetssynpunkt granskats och godkänts av professor Erik Wellander, Stockholm. En tabellarisk översikt av institutionernas benämningar gives nedan:

Institutionernas benämningar inom barnstugeverksamheten Daghem

Institution för barn i åldern 6 mån.—7 år, vilkas mödrar ha förvärvsarbete. Öppethållande 7—12 timmar per dag. Barnen erhålla i regel tre måltider samt möjlighet till middagsvila.

Halvdaghem

Institution för barn i åldern 2 - 7 år, vilkas mödrar ha deltidsarbete. Öppethållande 5—7 timmar per dag. Barnen erhålla 1—2 måltider samt möjlighet till middagsvila.

Familjedaghem

Privat hem, som mot ersättning mottager barn i åldern 6 mån.— 7 år, vilkas mödrar ha förvärvsarbete. Vårdtid, måltider och middagsvila i likhet med daghem respektive halvdagshem. 19

Jordbruksdaghem

Provisoriskt daghem, som under vissa perioder av året mottager barn i åldern i—7 år, vilkas föräldrar huvudsakligen äro sysselsatta i jordbruksarbete. Öppethållande per dag, måltider och vila i likhet med daghem.

Förskola

Institution öppen ca 3 timmar dagligen, som mottager barn i åldern 3—7 år för lek, sysselsättning och fostran. Barnens mödrar äro i regel hemarbetande. Måltider serveras endast i undantagsfall.

Eftermiddagshem

Institution för skolbarn, vilkas mödrar ha förvärvsarbete. Öppethållandet avpassas efter barnens skoltider.

•»Barnparkering»

Anordning för tillfällig eftersyn av småbarn.

Kapitel 3

Barnstugorna i utlandet

D e t är allmänt känt att barnstugeverksamheten utomlands, särskilt i de stora kulturländerna USA, England och Frankrike, nått en mycket kraftigare utveckling än i Sverige. Först när den internationella pedagogiska byrån i Geneve år 1939 publicerade en översikt fick man emellertid en uppfattning om vilken omfattning denna verksamhet tagit och hur starkt intresset var i de olika länderna 1 . Denna översikt, som ger mycket summariska uppgifter och knappast är användbar för att få en mer konkret bild av situationen i olika länder, visar dock hur även mindre och senare utvecklade länder t. ex. Australien, Kina och Bulgarien framgångsrikt tagit sig an barnstugorna. I det sistnämnda landet har t. ex. varje kommun med mer än 5 000 invånare skyldighet att upprätta en förskola. Flertalet landskommuner faller under föreskriften, men samtidigt finns en klausul om, att kommuner, som ej ha råd, kunna inrätta en skördekindergarten som ersättning. Likaså har varje industriföretag med arbetande mödrar, vilka tillsammans ha mer än 20 barn under skolåldern, skyldighet att inrätta ett daghem. Statsstöd har funnits länge, i det att den första lagen tillkom så tidigt som 1891. Ännu tidigare eller redan 1840 kom starten i Polen och antalet institutioner (przedszkola) har sedan länge varit stort där. Stora svårigheter ha visat sig uppstå

vid våra försök att införskaffa exakta och aktuella uppgifter om barnstugorna i utlandet. Den nyssnämnda internationella översikten ger inga mera statistiska och exakta mått på verksamhetens omfattning i olika länder. Under och efter andra världskriget ha vidare stora ändringar skett på detta område. Sålunda har särskilt en kraftig ökning av barnstugorna kommit till stånd i Tjeckoslovakien och Polen, medan framför andra de brittiska dominions, Kina, Egypten m. fl. länder lagt upp en organisation för en framtida utbyggnad av dessa institutioner, varvid stort intresse visas för en pedagogiskt riktig uppläggning och förstklassig utrustning av institutionerna; kanske går Australien härvidlag i främsta rummet. Några data från Sovjetunionen finns tyvärr inte i den nyssnämnda internationella översikten. Då sådana förekomma i andra publikationer2 ge de i allmänhet endast vissa totaluppgifter, som emellertid äro mycket svåra att värdera, då man icke känner till vilket administrativt område de avse. Så mycket kan dock fastslås som att barnstugorna spela en mycket stor roll i Sovjetunionen, såväl inom industrien som vid kollektivjordbruken. De ha olika karaktär och olika organisatorisk anknytning, beroende på om de äro avsedda för barn över eller under 3 år. De senare, som äro inrättade för barn till förvärvsarbe-

1 reorganisation de 1'Education préscolaire. Publications du Bureau International d'Education. Nr 68 Geneve 1939.

2 Jfr Child Care facilities for Women Workers. International Labour Review. Vol. LXII m 5, 1950.

tände mödrar, anses höra till häl so- och barnavården, förestås av sjukvårdsutbildad personal och ha bl. a. särskilda, mindre isoleringsavdelningar, »snuvavdelning», »dysenteriavdelning» etc. De uppges under kriget (1943) ha betjänat icke mindre än 45 % även av barnen i rena landsbygdsdistrikt. De uppgifter, som funnits tillgängliga om Sovjetunionen från senare år, visa, att antalet platser (bäddar) på daghemmen år 1948 uppgick till 878 000 exkl. säsongdaghemmen (skördedaghemmen), vilka årligen togo hand om mellan 3—4 milj. barn. Förskolorna anges ta emot ca 1 500 00 barn. År 1949 ålades alla nya företag med mer än 500 anställda kvinnor att inrätta daghem och förskolor; man utgick från att 12 daghems- och 15 förskoleplatser behövdes per 100 anställda kvinnor.

Amerikas Förenta Stater I USA liksom annorstädes finns en dubbel fåra i barnstugornas historia: en social fåra, som leder till daghemmet (day nursery), och en pedagogisk, som leder till förskolan (nursery school och kindergarten för resp. yngre och äldre åldrar). Men ingenstädes har den pedagogiskt intresserade rörelsen haft så överlägsen kraft och ingenstädes ha heller impulserna därifrån så definitivt kommit att prägla även de institutioner, i vilka de båda tendenserna så småningom sammansmälts (war nursery centres). Historiskt sett uppträda småbarnsinstitutionerna inte särskilt tidigt i USA. Owen, som i England i början av 1800-talet lade grunden till »småbarnsskolorna» (infant schools), försökte visserligen införa en infant school även i det amerikanska samhället New Harmony, där han gjorde sitt socialistiska experiment med verkligheten. Därifrån utgick emellertid ingen rörelse. Den som till slut kom, och som snart växte med en styrka, som på intet annat håll har sin motsvarighet, var en importföreteelse, eller rentav en immigrantföreteelse. Efter 22

revolutionen 1848 i Tyskland emigrerade ju människor i stora skaror till Amerika. Deras ledare var Carl Schurz, vars hustru redan 1855 grundade den första kindergarten, avsedd för tyska barn, i Watertown, Wisconsin. Hela skedet fram till 1870 brukar kallas »den tyska kindergartens tid». Rörelsen var då huvudsakligen begränsad till tysk-amerikanska privatskolor och föräldrarna hämtades direkt från den Fröbelska kindergarten. i860 hade dock en rent amerikansk kindergarten grundats av Elisabeth Peabody i Boston och nu vidtog en utveckling av denna pedagogiska institutionsform såsom ett inslag i den pånyttfödelse av uppfostran, vilken närdes av den speciella amerikanska livsfilosofi, som går under namnet New England Transcendentalism (Emerson m. fl.). Denna första förskoleinstitution var visserligen i praktiken ett ganska dilettantmässigt experiment; först under decenniet 1870—1880 växte ett större antal institutioner fram, varvid även en stadigare grund för deras arbete lades. Det blev av stor betydelse att förskoleintresset i Amerika bars upp av företrädare för den politiskt radikala och för den intellektuella eliten i landet. För de stora skolreformatorerna, såsom t. ex. Horace Mann, stod förskolefostran alltid i förgrunden och den har sedan dess aldrig skjutits undan i skoldiskussionen. Ett livligt allmänt intresse framkallades även av en modellinstitution, som fanns till beskådande på den stora utställningen i Philadelphia (1870). Allt detta omnämnes här för att visa hur förskolefostran i USA från början fått en helt annan uppläggning och helt andra utgångspunkter än t. ex. i de skandinaviska länderna och England och Frankrike, där dock den faktiska utbredningen varit minst lika stor. Av mycket stor betydelse har även varit kvinnoklubbarnas aktiva intresse samt kyrkornas, vilka icke minst genom att ofta göra om söndagsskolan till en kindergarten populariserat bägge. Snart nog kom också ett amerikanskt bidrag till denna rörelse, då ett reforme-

rande av den fröbelska traditionen satte in så kraftigt,att det så småningom nära nog till oigenkännlighet förändrade kindergarteninstitutionen även i Europa. Dessa reformsträvanden, som bryta igenom omkring 1890, bruka sammanfattas under benämningen »den progressiva kindergarten». De stå i mycket nära släktskap med den ny skolerörelse, som de i själva verket förebåda och som sedan förbundits framför allt med John Deweys namn. Särskilt anmärkningsvärda äro dessa strävanden därför att de för första gången anknyta till den framväxande barnpsykologiska forskningen och sålunda ställa ingående »varför»-frågor kring de olika detaljerna i hela den pedagogiska traditionen. När en sådan objektiv granskning av den pedagogiska ändamålsenligheten i sysselsättningar, lekmaterial, metoder etc. påbörjades, visade det sig mycket snart, att mycket varit missriktat. Redan år 1890 blev man i USA färdig att rensa ut en hel del av det s. k. fröbelmaterialet, speciellt vikningar, trädning av pappersremsor m. m. Generellt utdömdes det allmänna bruket — ehuru naturligtvis för tillfälligt bruk ingenting bör vara förbjudet i barnens värld — av ömtåligt material och småpillriga sysselsättningar. Vidare de block, pärlor etc, som hade alltför liten storlek för att passa den förhandenvarande utvecklingen av barnens koordinationsförmåga och muskelkontroll ; en ungefär tiofaldig förstoring av lekmaterialet befanns i stället vara lämplig. Slutligen kunde man helt objektivt kritisera sönder den likriktade »klassundervisning», som höll barnen i en likformigt framskridande sysselsättning under lärarinnans schema. En av de unga pionjärerna inom denna reformrörelse, miss Patsy Smith Hill, kom att samarbeta med psykologen Stanley Hall och blev så småningom professor i förskoleålderns psykologi och pedagogik vid Columbiauniversitetet. Hon har ända in på 1940-talet verkat som en ledande kraft på hela förskolepedagogikens fält. Den progressiva kindergarten gjorde snart sitt segertåg över hela USA. Så mycket större effekt fick detta som man

med början i St. Louis 1873 hade börjat lägga in kindergarten som en del under det allmänna folkskoleväsendet. Redan 1914 visade det sig att det fanns 9650 kindergartnar med 487000 barn i amerikanska städer, varav 85 % tillhörde skolväsendet såsom ett- eller tvååriga förskoleklasser. Läsåret 1939—40 gingo 595 000 i offentliga kindergartnar och 57 000 i sådana tillhörande privatskolor, vilket innebär att 18 % av samtliga 5-åringar och 69 % av samtliga 6-åringar gingo antingen i dessa eller, vad beträffar 6-åringarna, i småskolan. Detta procenttal växlar i sin tur mellan stad och land: i städer 29 % av 5-åringarna och 80 % av 6-åringarna, i de rena jordbruksdistrikten 7 % av 5-åringarna och 57 % av 6-åringarna. I själva verket äro kindergartnarna ofta öppna även för 4-åringar. Av intresse är vidare att notera, att i ungefär hälften av staterna skoldistrikten direkt åläggas att hålla kindergarten; i en del av dem t. ex. Californien föreskrives, att när föräldrar till ett visst antal barn så önska, skall skoldistriktet ha skyldighet att inrätta en kindergarten. 1950 hade antalet kindergarten stigit ytterligare. Då kunde ca 773 000 barn få plats vid de offentliga institutionerna — i regel förlagda i anslutning till skolorna — 49 000 i av kyrkosamfund upprättade kindergarten samt 35 000 barn i privata kindergartnar totalt alltså 857 000 barn.

Nursery

school

Som torde ha framgått av redogörelsen ovan betecknar begreppet kindergarten i Amerika en skolform för ett visst åldersstadium, nämligen 4—6-åringar. Det är alltså förskoleklasser i egentlig bemärkelse, klasser, som därtill endast arbeta 2 eller 3 timmar dagligen. För de lägre åldersgrupperna fanns länge ingenting annat av förskolefostran än vad daghemmen (se nedan) kunde bjuda några få. Efter förra världskriget började emellertid barnkammarskolor (nursery schools) för 2—4-

åringar — ofta även mottagande barn från med endast omkring 5 000 barn. 1940 var 18 månaders ålder — efter direkt inspira- antalet barnkammarskolor omkring 1 ooo, tion från de engelska motsvarigheterna, att men då hade samtidigt en annan mäktig inrättas såsom en slags pre-kindergarten. gren vuxit fram, nämligen de provisoriska De kommo dock att i Amerika få en all- barnkammarskolor, som.framkommit under deles särskild karaktär i det att de till en arbetslöshetskrisen på 1930-talet och som början väsentligen inrättades av för pe- samma år ännu funnes kvar till ett antal av dagogiska pionjärexperiment intresserade omkring 1 500. Denna utveckling bör emelpersoner. Sålunda tillkommo barnkammar- lertid ses mot bakgrunden av daghemmen. skolor särskilt ofta i förbindelse med de psykologiska institutionerna vid olika uniDaghemmen versitet, där ett mycket grundligt arbete utfördes för att konstatera vad som synes I någon mån ha de offentliga kinderlämpligt för barns fysiska och psykiska ut- gartnarna kunnat fylla behovet av daghem. veckling. Snart nog kom emellertid nursery Man fann nämligen vid den statistiska schools även att tagas upp i det offentliga undersökning, som gjordes omkring 1930 skolväsendet i en del stater eller städer i samband med en stor White House-kon(tidigast i Los Angeles 1926). Intressant ferens i barnavård, att 3 % av barnen i är därvid, att de ingalunda alltid förläggas dessa kindergartnar och 13 % av barnen i närheten av kindergarten utan lika gärna i privata kindergartnar fick heldagsvård. i anslutning till läroverksavdelningarna, De senare äro ju huvudsakligen filantrohigh schools, för de högre åldrarna, där piska företag till hjälp för fattigare barn det går ungdom, som därigenom kan få och ofta katolska eller på annat sätt kontillfällen att fortlöpande observera barnen fessionsbundna institutioner, och kunna och lära sig en slags »förberedande för- icke direkt anses som daghem, då de i äldrafostran». allmänhet bilda underavdelning till en Även om barnkammarskolan i mångt och skola, som barnen sedan fortsätta i (272 mycket är en variant till kindergarten och filantropiska kindergartnar och 218 betaicke minst till den progressiva kinder- lande privata). Men även riktiga daghem garten, har man kommit att lägga en dit- (day nurseries) ha funnits och finnas i tills okänd vikt vid barnens emotionella Amerika: det första öppnades samma år och sociala utveckling, deras vanor och som den första svenska, nämligen 1854. attityder. Med de oförlikneliga pedago- Tyvärr är det mycket svårt att få statisgiska ambitioner, som amerikanarna ha och tiska uppgifter om antalet av dem, som den storartade uppmuntran till psykologisk sortera under olika kommunala myndigoch pedagogisk forskning rörande förskole- heter och privata organisationer. Vid de åldern, som mot slutet av 1920-talet gavs förfrågningar, som göras av Children's genom frikostiga donationer av Rockefel- Bureau i Washington, rapportera icke ens lerstiftelsen, är det icke förvånansvärt att 'alla tillfrågade distrikt. 1940 uppgavs dock det amerikanska förskoleväsendet och sär- att det fanns omkring 8 000 barn i dessa skilt nursery schools kommit att ge den daghem, av vilka för övrigt mer än 90 % i metodiskt hänseende mest fulländade ut- äro privata. Under 1940-talet ha daghemarbetningen av förskolefostrans idé. men hastigt tillvuxit i antal, vilket t. ex. Själva den kvantitativa omfattningen av visas av Chicago, som före 1940 hade ett dessa var länge blygsam. 1932, då den 30-tal daghem men 1945 69 privata dagförsta officiella rapporten gavs ut om dessa hem jämte 48 krigsbarnkammare av offentskolor från den särskilda byrå inom Office lig karaktär. Mycket liten kontakt har funof Education i Washington, som handhar nits mellan daghemmen, vilka som stödbarnkammarskola, kindergarten och små- jande organisation ha National Federation skola, kunde man inregistrera 262 stycken of Day Nurseries, och de bägge andra, 24

mer målmedvetet pedagogiska av de permanenta institutionerna, som haft sina företrädare organiserade i National Kindergarten Association och The National Association for Nursery Education. Emellertid ha daghemmen i stor utsträckning reorganiserat sitt arbete för att tillämpa de modernare metoderna från barnkammarskolan. Utvecklingen

under 1930- och

1940-talen

En viss sammansmältning av daghemmets och förskolans syften kom till stånd vid den nästan explosionsartade utvecklingen av förskoleinstitutionerna för de lägre åldrarna i samband först med 1930talets ekonomiska kris och sedan med mobiliseringen under andra världskriget. I oktober 1933 sanktionerade den dåvarande generalen för arbetslöshetshjälpen, Harry Hopkins, att »krisbarnkamrar» (emergency nursery schools) skulle få upprättas med hjälp av denna organisations medel. Barnen försummades i de arbetslösas hem och arbetslös lärarpersonal fanns i stor utsträckning. Därför skulle enligt det uppgjorda programmet arbetslösas barn särskilt tas om hand och arbetslös personal sysselsättas. Kostnaderna skulle huvudsakligen avse att ersätta arbetslöshetsbidrag, alltså vara löner, medan alla andra kostnader drastiskt reducerades. Detta program hade sådan framgång, att det redan under första året upprättades 2 979 krisbarnkammare med 65 000 barn från hem där arbetslöshet och nöd härjade. 7 478 personer (lärare, folkbildningsarbetare, socialarbetare, sköterskor, kokerskor, kontorister etc, varav V 4 visade sig vara akademiker och a / 8 seminarieutbildade) fingo härigenom anställning. I staten Idaho nådde man redan första året därhän, att nära 60 % av barnen i alla understödstagande familjer bevistade en dylik emergency nursery school. Den var öppen alltefter de lokala omständigheterna; i allmänhet var den icke heldagsinstitution i vår bemärkelse utan öppen c:a 6 timmar (förmiddag + lunch + middags-

sömn), vilket i USA anses mest fördelaktigt ur pedagogisk synpunkt. En anmärkningsvärd detalj var det föräldraarbete, som knöts till dessa krisbarnkammare, inte endast i form av studiecirklar i uppfostringsfrågor utan även i mycket uppoffrande praktiskt arbete med institutionernas inredning m. m. På grund av själva finansieringsreglerna fluktuerade antalet sådana institutioner med det ekonomiska läget; många upphörde relativt snart med sin verksamhet, men ännu i slutet av 1930-talet funnos ungefär 1 500 av dessa institutioner kvar. Även de som försvunnit hade betytt mycket för att väcka intresse för organiserad kamratfostran i förskoleåldern och kunna därför antas ha en hel del avläggare i de permanenta nursery schools, som sedan också raskt tillväxt. Då mobiliseringen för krigsindustrin kom under andra världskriget och fordrade en stark rekrytering även av kvinnlig arbetskraft med utflyttning till i många fall helt nyanlagda industriorter, blev behovet av institutioner för förvärvsarbetande mödrar med barn brännande. För skolbarnen arrangerades »heldagsskolprogram», »all-day-school», d. v. s. barnen höllos kvar i skolan efter arbetsdagens slut, på lördagar, lov och även söndagar, om det behövdes. Impulsrika handledningar för hur lärare och frivilliga hjälpkrafter skulle organisera barnens fritidssysselsättningar utarbetades, gällande allt från svampodling till fotboll. Förskolebarnen togos om hand i nursery schools. Kommuner och organisationer uppmuntrades att sätta i gång sådana. Men federala anslag kommo också till. Vissa förberedande steg togos först, men det definitiva genombrottet kom med Lanham Act (1942) och ännu mer efter War Area Child Act (1943). Då kunde man räkna in 1 195 förskoleinstitutioner och 842 eftermiddagshem för skolbarn, som fått statsbidrag med ungefär hälften av kostnaderna för resp. 59 000 och 96 000 barn. Samtidigt måste existerande kindergartnar och nursery schools i stor utsträck25

ning vidga sin verksamhet till att få heldagskaraktär. De nytillkommande, som ofta hade mer provisorisk karaktär, kallades allmänt Children's Centers. Olika former utvecklades på olika håll. Först under denna tid utformades motsvarigheter till vår barnstugeverksamhet med såväl eftermiddagshem för skolbarn som heldaghemsvård för en del förskolebarn och förskolegrupper för andra. Både de och fritidssysselsättningarna ingingo emellertid i ett gemensamt program för »Extended School Service». I allmänhet medgavs ej lägre kompetens för föreståndarinna och avdelningslärarinnor. Däremot mottogos frivilliga tjänster av mödrar och andra i skift om ända ned till 2 timmar per vecka. Dessa hjälpkrafter fingo särskilda träningsoch orienteringskurser, oftast om 2 månader. Även för läroverksungdom, som kunde ta barnvakter i enskilda hem men även hjälpa till i institutioner, eftermiddagstimmar i småskolor etc, anordnades liknande kurser som en detalj i skolungdomens utbildande till »Victory Corps». Otaliga äro de föreskrifter och rekommendationer, som formulerats av lokala myndigheter och sakkunniga organisationer angående utrymmesfordringar, personal, dagsschema o. s. v. För de förskoleinstitutioner, som inrymmas i de subventionerade bostadskomplexen har föreskrivits, att utom föreståndare skall det finnas minst en utbildad vuxen för vart io:e barn och att minst 2 vuxna måste dela ansvaret för varje grupp. Samma norm föreslås allmänt av Children's Bureau i Washington, se t. ex. Standards for Day Care of Children's of Working Mothers. Bureau Publ. 284, 1942. Som synes har utvecklingen i Amerika gått i stora ryck, kraftigt beroende av förändringar i de yttre samhällsförhållandena. Som en klippa har dock hela tiden kindergarten för 4—7-åringar stått fast. Barnkammarskolan har vunnit ett allt allmännare förtroende. Daghemmen synas ha blivit allt överflödigare — relativt sett, eftersom tillväxten städse gällt de nyare och mer pedagogiska formerna. Själva 26

organisationen och finansieringen av alla institutioner utom kindergarten är emellertid ännu ett öppet problem. Med de nära en dryg miljon barn, som nu kunna beräknas befinna sig inom dessa institutioner, står Amerika emellertid långt framme. Ungefär vart 10 :e av samtliga barn i åldern 2—7 år, men självfallet en avsevärt större proportion av barnen i städerna, tillhör nu någon av småbarnsinstitutionerna. Betydelsefullast är dock det annorstädes ouppnådda studiet av samt hänsynstagandet till och befrämjandet av barnens psykologiska utveckling liksom det odogmatiska utarbetandet av pedagogiska metoder, vilket gör att andra länder alltid ha mest att lära just av USA.

England Utvecklingen tutionerna

av de pedagogiska

insti-

Uppfostran och undervisning ha i Storbritannien alltid utvecklats utmed självständiga linjer och med ett starkt uppbåd av inhemska reformkrafter och relativt oberoende av andra länder. Oberoendet har framför allt haft sitt värde däri, att England undgått den press och de likriktningstendenser, som utgått dels från katolska kyrkan och dels från de världsliga myndigheterna i lutherska länder med reformationstidens Tyskland som starkt mönster- och traditionsbildande. För förskoleåldern har denna självständighet haft betydelse i ett par olika hänseenden. Sålunda finns i England en egen levande pedagogisk tradition med uppfostringsmetoder, som knappast äro tillräckligt beaktade utomlands. Dessutom har ett helt egenartat skolsystem utvecklats med inte bara en ovanligt låg obligatorisk skolålder, fem år, utan även frivilliga förskoleklasser knutna till skolväsendet och rentav en sedan gammalt bestående frihet att »taga med» mindre barn till skolan. I stället för en uttömmande historik må här endast vissa jämförelser dragas fram.

Sålunda fanns i England som en ganska vanlig företeelse på 1700-talet och början av 1800-talet den helt privata »kindergarten» i någon företagsam kvinnas vardagsrum. Den väldiga reformrörelse, som är knuten till Robert Owens pionjärnamn och som började den dag år J 8 I 6 , då han

öppnade sin småbarnsskola i New Lanark (Skottland), kom snart att över hela England sprida organiserade »infant schools» (med statsbidrag till lokaler från 1833). Just det faktum att dessa tillskapades innan någon allmän folkskola kommit till stånd och att de med Owens målmedvetna patos motiverades helt enkelt med att man skulle ge åt barndomen en ram, lämpad för glad, lycklig uppväxt samt för utveckling av barnens karaktär, medförde att de aldrig skildes från skolan för de högre åldrarna. 1 Owens egen skola gingo barn mellan 2 och 10 år. Och hur mycket än småbarnsskolan under seklets lopp torkade ihop till en vanlig skola med dess drill, stod detta naturliga samband mellan olika stadier utan alltför markerade övergångar kvar inom uppfostringsväsendet. Lärorikt må även vara, att då det senare inträffade »förfallet» skall förklaras, orsaken måste sökas — utom i läggningen hos Owens närmaste efterföljare, Buchanan och Wilderspin — i det förhållandet att mellan 1858 och 1895 statsbidrag till det engelska skolväsendet och även till infant schools gjordes beroende av antalet lärjungar, som fyllde vissa standardiserade kursplanekrav på läs-, skriv- och räknefärdighet. Det är likaså av intresse att notera, att när en protest mot pluggskolan för de små först började göra sig hörd och när man med stöd av Fröbels idéer blev redo för nästa reformrörelse — vilken inaugurerades med öppnandet av en »free kindergarten» 1873 — gällde denna barnen från 2 och upp till 6 eller 7 år. Den hade därjämte en särskilt social syftning: kindergartnarna förlades företrädesvis till slumkvarter. Namnet »folkkindergarten», People's Kindergarten, togs även i bruk (1904). Till sitt innehåll och sina metoder fick den första kindergarten sina impulser

direkt från Froebel-Pestallozzi-Haus.i Berlin, men de senare tillkomna erkänna sin största tacksamhetsskuld till den s. k. progressiva kindergarten, som ju var en amerikansk reformrörelse i direkt kontakt med den s. k. nyskole- eller arbetsskolerörelsen. Av större betydelse blevo aldrig dessa kindergartnar i England. Något av en revolution — i anda om ej i omfattning — åstadkoms däremot i början av 1900-talet, då förskolefostran i England genomlevde den debatt om hälsoriskerna, som åtskilligt senare spelat sin roll i andra länder. Tvenne orsakskedjor resulterade nu i målmedvetna reformer. Den ena av dem begynte med en rapport år 1905 från fem kvinnliga inspektörer, som folkskolans generalinspektör försåg med ett inledande memorandum om hur olämpligt man fann barnens skolgång före fem års ålder. Man var enig om att barn i dessa åldrar »gained no profit intellectually from school instruction, and that the mechanical teaching which they often received dulled their imagination and weakened their power of independent observation». En officiell kommitté tillsattes nu för att undersöka dessa förhållanden. Jämsides med denna pedagogiska kritik löpte en annan av hygienisk art, och denna är den andra orsakskedjan, som leder till en reform. Två systrar MacMillan — Margaret, från början guvernant, sedermera skolrådsledamot och socialpolitiker, och Rachel, hälsovårdstillsyningsman, instruktionssköterska — började en kampanj mot den bristfälliga barnhygienen. Till stor del tack vare deras outtröttliga propaganda fick England 1906 en förordning om barnbespisning i skolorna och 1907 en förordning om skolläkare. Allra mest betydde själva deras formulering av kraven på att barnen hade rätt till en verklig, individuell, förebyggande omvårdnad, både fysiskt och psykiskt, samt att denna måste taga sin början i tidigaste år. 1908 förenades de bägge kedjorna, då den tidigare tillsatta kommittén resolverade, att stora grupper av barn under fem år behövde vård och fostran men att små27

barnsskolorna voro olämpliga för denna uppgift. I stället borde upprättas fristående »nursery schools», barnkammarskolor. Systrarna MacMillan upprättade 1911 en sådan barnkammarskola av friluftstyp, som sedan har blivit mönsterbildande i den anglosaxiska världen. Namnet »infant school» bibehölls för de två första åren i den obligatoriska skolan (5—7), vilka man på reformpedagogiskt håll sökt befria från den formella läsdrillen och som blivit en form för individualiserad introduktion till skolgången. Det bör uppmärksammas, att olika expertgrupper och fackorganisationer allt oftare uttalat sig för att barnkammarskolan egentligen borde omfatta tiden till 7 år, och att den vanliga småskolan alltså borde försvinna. En ännu mjukare och mer individualiserad övergång till lässkolan skulle då vinnas. Först fr. o. m. 1918 blevo dessa nursery schools innefattade i det statsbidragsberättigade skolväsendet (genom the Fisher Act). På samma sätt som i fråga om det vanliga skolväsendet föreskrev lagen, att kommunerna böra upprätta skolor, att dessa böra vara underställda skoldistriktets statliga inspektör och att staten skall bidraga med hälften av kostnaderna. Egendomligt nog utvecklades dock dessa nya barnkammarskolor mycket långsamt före andra världskriget; det befanns vara billigare att tolerera fortsättningen av infant classes under småskolan eller rentav intagandet av enskilda barn under fem-årsåldern i de skolor, som avsetts för äldre, än att fylla de stränga kraven på hygien, omvårdnad, personal etc, som uppställts för nursery schools. Under sparsamhetstiderna på 1920-talet och på 1930-talet beviljades för övrigt statsbidrag för dessa skolor endast i särskilt motiverade fall. Situationen mot 1930-talets slut visade fortfarande en stor övervikt för småbarn i de vanliga skolorna och ett litet, ehuru växande antal i de speciella barnkammarskolorna. Dessa voro sålunda 1939 120 med 9 000 barn, vilket motsvarar ungefär 0,5 % av hela antalet barn mellan 3 och 28

5 år, medan samtidigt nära 170 000 barn i just denna ålder rymdes inom de vanliga skolorna, eller över 10 % av hela antalet. Detta innebär dock en betydelsefull tillbakagång i fråga om proportionen minderåriga inom infant schools, enär omkring sekelskiftet inte mindre än 43 % av dessa små barn hade varit med i skolgång. Av barnen i skolorna antogs ungefär hälften befinna sig i »välorganiserade barnkammargrupper» (nursery classes).

Daghemmen Hittills ha endast uppmärksammats de engelska institutioner, som gått under pedagogiskt namn och i stor utsträckning haft pedagogisk motivering, även om de samtidigt fyllt det sociala behovet av barnens omhändertagande och av denna anledning rentav uppmuntrats. Renodlade daghem ha fått ganska liten omfattning i England liksom i USA. De ha i allmänhet startats av filantropiska företag. Enligt precis samma system, som barnkammarskolornas statsbidrag var reglerat genom Board of Education, var det möjligt för daghemmen att få 50 % av sina kostnader täckta av bidrag från Ministry of Health — en administrativ klyvning, som spelat en ödesdiger roll. Då detta förfarande 1929 bekräftades genom den nya kommunallagen, lämnades t. ex. i London bidrag till 35 daghem för småbarn. 10 år senare registrerade man just före krigets början i hela landet 102 daghem och 59 »hem» av mer svårdefinierad beskaffenhet, med några få tusental barn. Deras resurser voro små, personalen sällan pedagogiskt utbildad och klientelet begränsat till de mindre bemedlade. Den speciella organisationen för daghem — The National Society of Day Nurseries — har formulerat vissa krav. I allmänhet fordras sjuksköterskekompetens inte endast av föreståndarinnan utan även av »syster». En anställd per fem barn rekommenderas i genomsnitt, varvid fler äldre och färre yngre barn avses. Man kan även anställa

en lärarinna och säger därom att »detta medför inbesparing då en lärarinna kan sysselsätta fler barn».

Aktuella

förhållanden

Under krigsåren 1939—1945 har en utveckling skett, som närmast torde kunna betecknas som en sammansmältning av daghemmet (day nursery) och barnkammarskolan (nursery school), medan däremot infant school behållit sin plats i skolsystemet. Bombriskerna medförde, att de egentliga barnkammarskolorna till en början stängdes, liksom barnen allmänt evakuerades från städerna. Icke mindre än 50 av barnkammarskolorna flyttades i sin helhet ut till stora egendomar på landet; de övriga 70 upphörde först med sin verksamhet men öppnades så småningom åter. Som en ersättning för denna och komplettering av verksamhet men upplagd efter betydligt mer provisoriska linjer tillkom1110 på de orter, där kvinnor i stor utsträckning sysselsattes med krigsindustri, särskilda »krigsbarnkammare», wartime nurseries. Dessa fullföljde daghemmens uppgifter såtillvida, att de togo emot barnen redan från en månads ålder och höllo öppet hela dagen, men de liknade i så måtto barnkammarskolorna som uppfostran sattes i centrum och hela det pedagogiska programmet med dess blandning av hygienisk omvårdnad och fostran till självverksamhet, dess lekmaterial, musikstunder etc. övertogs från dessa. Icke mindre än 1 600 dylika »krigsbarnkammare» upprättades. Hälsovårds- och skoldepartementen i förening med arbetsministeriet bidrogo med 100 c/c av kostnaden för upprättandet av dessa institutioner, varjämte de till en början finansierade även de löpande kostnaderna genom en trepartsdelning av ansvaret : staten bidrog med 1 sh. om dagen per barn. kommunen med 1 sh. och föräldrarna skulle betala 1 sh. Sedermera nätverksamheten mer dominerats av hälsovårdsministeriet, samtidigt som nya bidragsbestämmelser tillkommit.Dessa innebar att om en-

skilda industriföretag upprättade daghem, skulle statsbidrag utgå på samma villkor som tidigare gällde daghemmen, nämligen med upp till 50 % av driftskostnaderna. För huvudparten av institutionerna, nämligen de som drivits av de lokala skolmyndigheterna jämte mödra- och barnavårdsmyndigheterna, skulle däremot betalas alla »rimliga» kostnader, som inte kunde täckas av föräldraavgifterna. Dessa voro även i fortsättningen normerande till 1 sh. per dag för heldagsvård, men en del institutioner funnos, vilka gåvo halvdagsvård för 3 pence med ett tillägg av 3 pence, då lunchmål serverades. Ungefär 70 000 barn omhändertogos i dessa 1 400 »krigsbarnkammare». Dessutom uppmuntrades emellertid under kriget utvecklingen av barnkammarklasser i de vanliga skolorna. Dessa ha i den mån de vidgat sitt öppethållande för att tillgodose de krigsarbetande mödrarnas barn även erhållit det extra finansiella stödet, som praktiskt taget inneburit helt statlig finansiering. Icke mindre än 780 nya sådana klasser med 29 000 barn upprättades, varjämte 370 gamla klasser utvidgade sitt program till att omfatta längre del av dagen. Sammanlagt åstadkoms platser för drygt 110 000 barn i daghcmsfonn under kriget, vilket kan sägas ha inneburit en tiofaldig ökning i förhållande till sammanlagda barnantalet i daghem och barnkammarskolor före kriget. Alla i förskolefostran intresserade parter ha varit fyllda av undran, vilket öde som skulle beskäras dessa institutioner och hela denna rörelse efter krigets slut. Ganska allmänt har man varit enig om: att dessa barnkammare runt om i landet, upprättade i olika slags lokaler men ofta i nya, monteringsbara hus och oftast med den enda nymålning, som varit tilllåten i trakten, ha blivit särdeles omtyckta och spritt förståelsen för att barnen behöva en viss kamratfostran i förskoleåldern samt att denna förskolefostran helst bör ha formen av halvdagsvård i barnkammarskolor och ej heldagsvård i daghem. Den stora skolreformen av 1944 har fun29

nit en plats för dessa förskoleinstitutioner. Den har definitivt förordat upprättandet av barnkammarskolor, nursery schools, framför både barnkammarklasser i skolorna och än mer framför bruket att låta barnen gå i småskolorna. Meningen är nu att uppmuntra de lokala skolmyndigheterna att upprätta små, självständiga barnkammarskolor med intill 40 barn, dock med en del skolor om 80 eller rentav 120 barn i tätbebyggda distrikt. Dessa skulle avse barnen mellan 2 och 5 år. Barnkammarklasserna skola dock i viss utsträckning få fortsätta. Vissa försöksskolor skola upprättas, där barnkammarskolorna få utsträckas till barn upp till 7 år och alltså i sig upptaga den speciellt tidiga engelska småskolan. I grupperna om 40 barn skola finnas två lärare med särskild pedagogisk kompetens. I nödfall skall under övergångstiden personal av den gamla skötersketypen få lov att bibehållas, men då måste en kvalificerad förskolepedagog anställas som inspektris för 3 eller 4 dylika småskolor. I barnkammarklasserna finns endast en lärare; klassen får ej omfatta mer än 30 barn. Som en eftergift till de svåra tidsförhållandena betecknas lösningen på landsbygden, där man inte alldeles kan förhindra att barn under fem år följa med till skolan men där i så fall småskoleläraren får en barnsköterska till assistent i sitt arbete med klassen. Ledande organisation är i England The Nursery School Association of Great Britain, som de sista åren under ledning av lady Allen of Hartwood kraftigt verkat för att förbättra institutionerna och sprida intresse för förskolepedagogik. I denna organisation ingår som en speciell underavdelning en Teachers Council, motsvarande en kårorganisation. Senast tillgängliga uppgifter om utvecklingen i England efter kriget avse förhållandena år 1949. Daghemmen, som fortfarande lyda under hälsovårdsministeriet och åtnjuta statsbidrag med 50 % av kostnaderna, ha i viss mån avvecklats bl. a. på grund av det minskade antalet mödrar med förvärvsarbete i jämförelse med krigsåren. Medan sålunda antalet daghem 1945 30

var c:a 1400, hade det 1949 sjunkit till c :a 900 med plats för c :a 42 000 barn. En engelsk undersökning från 1948 visar för övrigt, att 10 % av alla intervjuade mödrar i mars samma år hade förvärvsarbete. Av de heltidsarbetande mödrarna kunde endast c :a 26 % placera sina barn på daghem och av de deltidsanställda endast 8 %. 54 % av de heltidsanställda och 64 % av de deltidsanställda måste anlita släktingar och vänner för att klara barntillsynen. 8 % av mödrarna, huvudsakligen sådana som hade heltidsarbete, hade hemhjälp anställd. Det visade sig föreligga ett avsevärt behov av daghemsvård för barn, vilkas mödrar hade förvärvsarbete, speciellt bland de ekonomiskt mindre välsituerade. De pedagogiska korttidsinstitutionerna ha bibehållit sin rangplats i engelskt uppfostringssystem. År 1949 funnos c :a 425 nursery schools med plats för 22 000 barn. De lyda fortfarande under undervisningsministeriet och staten svarar för 50 % av kostnaderna, medan kommunen betalar resten. Undervisningen är kostnadsfri, men föräldrarna betala en mindre avgift för måltider. Särskilda lekklasser — nursery classes in state schools — som många kommuner inrättat i bottenskolornas lokaler, funnos till ett antal av 2 500 med plats för c:a 71 000 barn. Även för dessa lekklasser svarar staten för 50 % av kostnaderna. Dessutom fanns en organiserad grannhjälp och barntillsyn åt förvärvsarbetande mödrar under ledning av de lokala hälsovårdsnämnderna (children's home service och children's guardian service). Cirka 1550 hem togo hand om c :a 1 750 barn.

Frankrike Den sociala och den pedagogiska linjen kommo i Frankrike att ingå en närmare förening än på något annat håll. Början gick i den sociala omvårdnadens tecken: 1802 öppnades »asiles» för förvärvsarbetande mödrars barn mellan 2 och 6 år. Redan tidigt, medan asylerna ännu hade kvar

sitt gamla namn, samorganiserades de av en pedagogiskt livligt intresserad man, Cochin, till ett enhetligt asylväsen med uppfostran satt i centrum (1826). Under direkt påverkan från Owen öppnades 1831 en mönsterasyl med tillhörande seminarium och redan 1833 fingo dessa institutioner statsunderstöd. Fr. o. m. 1848 ha de hetat »écoles maternelles» — lämpligast översatt med »småbarnsskolor» — och varit fast inordnade som en lägre frivillig avdelning i det allmänna skolväsendet. Vid deras sida har sedan 1844 funnits en »krubba», créche, avsedd för barn under 2 år, samt några kvarstående asyler av privat välgörenhetskaraktär. De franska småbarnsskolorna ha alltid kännetecknats av ett utomordentligt tidigt pedagogiskt framstegsarbete. Under den tid — omkring sekelskiftet — som Pauline Kergomard var dess ledare, formellt som generalinspektris, började en mängd handböcker utges, som givit detaljerade uppslag i mängd för hur det dagliga uppfostringsarbetet skall bedrivas beträffande slöjd, observationer, rytmik etc. Intressant är även att i de »metodiska anvisningar», som följa med skolans kunskaper i Frankrike, ha ganska utförliga — och förvånansvärt moderna — schema och arbetsmetoder rekommenderats redan 1887. Senare och särskilt i förordningen av 1908 skärptes dessa rekommendationer till så bestämda detaljanvisningar och samtidigt gjordes barnens uppgifter så svåra att man ej kan förneka att en ganska hård skolkaraktär kommit att prägla dessa institutioner. Denna benägenhet ökades ytterligare av att personalen var folkskollärare, dvs. hade precis samma utbildning som dessa och först efter sin anställning specialiserade sig. Emellertid kännetecknas den franska småbarnsskolan av ett mycket stort metodiskt intresse. Montessori och senare Decroly ha infört en mängd »pedagogiska spel» (jeux educatifs). Mycket stor vikt lägges vid den sensoriella utvecklingen, mycket mindre på den metodiska och praktiskt taget ingen på den emotionella och

servila. Förståndet blir övertränat i finurligt uttänkta pedagogiska sysselsättningar, men av spontan kamratanda och arbete i grupp synes knappast ett spår. Det pedagogiska intresset vidmakthålles av föreskrivna årliga konferensdagar i varje distrikt — ledda av de 28 inspektriserna eller 6 generalinspektriserna — vidare av årliga kongresser inom kårorganisationen Association des Institutrices Maternelles samt av de två facktidskrifterna, utgivna av konkurrerande förlag: L'ecole maternelle och L'education enfantine. Det bör framhävas att vad som här kallats och vanligen kallas »småbarnsskolor» äro relativt fullständiga, ofta på tre åldersklasser uppdelade skolor i anslutning till folkskolorna, men att dit räknats även de s. k. classes enfantines, vilka ibland som mer enskilda företeelser funnits direkt inorganiserade i folkskolorna på landsbygden. Därjämte finnas några »barnträdgårdar», jardins d'enfants, som alltid äro privata och icke ha något som helst statsunderstöd. Sådana äro ofta katolska och ibland upprättade av något industriföretag. Samma namn har tidigare ofta även givits de förskoleinstitutioner, som varit anslutna till läroverken, då dessa i form av lycéer togo emot ungdomen från första skolåret. Nu bli dessa alltmer sällsynta; där de finnas klassificeras de i allmänhet som classes enfantines, utom då de äro klart privata och sålunda jardins d'enfants. Småbarnsskola måste upprättas i varje kommun med minst 2 000 innevånare i tätortsbebyggelse men finnes ofta även på mindre platser. Denna skola är öppen några timmar varje för- och eftermiddag. Den svarar emellertid även för den sociala uppgiften att ta vård om barnen tidigare på morgonen och senare på kvällen, om så behövs. Föreståndarinnan, som ej har egen »klass» under dagen utan tjänstgör som administratör och löpare, har då skyldighet att närvara, däremot ej lärarinnan. För detta daghemsarbete får då kommunen betala extra i det att all extrapersonal betalas av kommunen, medan staten helt 31

bekostar lönerna för de utbildade lärarna. Skollokaler, både nybyggnad och underhåll, ha statsbidrag med upp till 80 %. Maximiantalet barn är 50 inskrivna i varje »klass», vilket antal dock sällan uppnås (25 var praktiskt genomfört i Paris 1946). Övergång sker vid 6 års ålder till den obligatoriska folkskolan, men kan givetvis lätt anpassas efter den individuella skolmognaden. Under kriget ha icke nämnvärda organisatoriska förändringar gjorts. Bristen på personal och material jämte de kaotiska förhållandena i ett ockuperat och två gånger krigshärjat land äro tillräckliga att förklara detta. Arbetet fortsatte i och för sig under krigsåren, men pedagogiska forskningstidskrifter upphörde att utkomma liksom mycket annat, som kunnat medföra förnyelse, stannade av. Emellertid ha,efter befrielsen och krigsslutet småbarnsskolorna kommit i gång igen, dock utan att egentliga nyheter kunna sägas ha införts. Ecoles maternelles ha även hittills lämnats oberörda av den pedagogiska reformrörelse, som avser skolväsendet i stort och som haft sitt officiella centrum i den s. k. Langevinkommissionen. Däremot ha vissa förordningar utfärdats för daghemsvården, som kunna ge upplysning om vilken standard man närmast avser att uppnå. Sålunda har i en förordning av den 21 april 1945 stadgats angående daghemmen, att de egentliga »krabborna», som äro avsedda för barn under 3 år, måste ha licens av ortens hälso- och socialhjälpsmyndigheter (särskilda barnavårdsmyndigheter existera ju ej i Frankrike). Licens lämnas endast under följande villkor: att anstalten står under ledning av läkare, som har att besöka anstalten minst en gång i veckan, att lokalerna äro godkända, att föreståndarinnan är kvinna, att hon är lägst 20 och högst 60 år, och att hon har sjuksköterskeexamen. Såväl föreståndarinnan som den övriga personalen måste jämväl vara hälsoundersökt, med bl. a. röntgenundersökning samt dessutom vaccinerad mot difteri, tyfus, paratyfus och smittkoppor. Rörande personalen stadgas närmare i ett reglemente av den 9 september 1945 32

med mycket detaljerade föreskrifter: Minst en barnsköterska på 5 barn under ett år och en »gardienne» (med mer pedagogiska uppgifter) på 10 barn över ett år bör finnas. I fråga om lokalerna föreskrives bl. a.: nödvändigt är att ha skilda rum för dem som kunna och dem som inte kunna gå. I bägge fallen måste rummen ha minst 3 m totalhöjd och en golvyta om 3 kvm per barn. I väntrum böra inrättas privata amningsbås för mödrarna. Redan av vad som här i starkt sammandrag refererats framgår, att det huvudsakligen är de hygieniska synpunkterna, som uppmärksammats. Detta är helt naturligt, då av vad som framgår av det föregående, en hundraårig skilsmässa bestått mellan de socialvårdande daghemmen (asiles créches) och de pedagogiska förskolorna (écoles maternelles). Icke ens nu efter kriget ser något som helst närmande ut att ske mellan dessa. Man bör dock uppmärksamma, att écoles maternelles i praktiken övertagit samtliga funktioner för de äldre barnen. Senast tillgängliga siffror från utvecklingen i Frankrike efter kriget visa, att det år 1949 fanns c:a 3 700 »écoles maternelles» med 8 000 klasser samt 6 000 klasser i »classes enfantines». I dessa 14000 klasser beräknas ungefär 400 000 barn i 2—6-årsåldern omhändertagas. Enbart i departementet Seine — i vilket Paris ingår — funnos 360 écoles maternelles med 1 600 klasser för 50 000 barn, av vilka 1 200 åto lunch. År 1947 funnos vidare c :a 600 daghem. Ett avsevärt antal daghem lär sedan dess ha inrättats, ehuru några siffror icke stått att erhålla.

Belgien Redan i början av 1800-talet tillkommo i Belgien de första småbarnsinstitutionerna benämnda »salles d'asile», där barn mellan 3—7 år togos emot medan mödrarna arbetade. Initiativet var nästan överallt privat; sedermera ingrepo kommunerna. Redan 1875 funnos 925 sådana institutioner. I mit-

ten av 1800-talet trängde Fröbels idéer igenom och de nämnda institutionerna ersattes nästan överallt med kindergarten. Efter första världskriget rönte Montesorris idéer ett visst inflytande i Belgien, och de lågo i stor utsträckning bakom det program för vidare utveckling av småbarnsinstitutionerna, som framlades 1927. Numera tilllämpas Montesorris idéer företrädesvis i de institutioner, som drivas av kyrkan. Väsentligt större inflytande fick den belgiska psykologen och pedagogen Decroly dels genom hans 1907 grundade skola — L'Ermitage — som han kallade »skolan för livet och genom livet», dels genom hans vetenskapliga undersökningar om småbarn. Numera följa förskolorna i Belgien framför allt Decrolys principer. I Belgien börjar den obligatoriska skolan vid 6 år. För förskolebarnen finnas olika slag av institutioner: daghem (créches) ta emot barn i åldern 6 veckor—3 år, vilkas mödrar ha förvärvsarbete. De äro grundade av kommunerna, privata organisationer eller industrier och stå under överinseende av Oeuvre Nationale de 1'Enfance ( O N E ) , en organisation, som icke är statlig men samarbetar med hälso- och familjeministeriet. ONE kontrollerar även de privata hem, som ta emot barn för tillsyn. Familjer få ej ta emot barn för dagvård eller tillsyn utan tillstånd av de kommunala myndigheterna. År 1948 funnos 66 daghem, varav 42 öppna endast under dagen, medan 24 mera liknade de engelska »residential nurseries». ONE betalar 10 francs per barn och dag, och samma summa betalas av barnens föräldrar. Daghemmen bestå av två avdelningar: en för barn i åldern 6 veckor —18 månader och en avdelning för barn i åldrarna 18 månader—3 år. Vid sidan av daghemmen funnos s.k. pouponniéres, vilka ta emot spädbarn för längre perioder. Det fanns 23 sådana år 1948. Forskolorna ha nått en stor omfattning i Belgien. Under namn av »écoles gardiennes» ha de grundats av staten, kommunerna, privata organisationer och kyrkan. De ta emot barn i åldern 3—6 år, på vissa platser även fr. o. m. 2-årsåldern på grund av bris3

ten på daghem. De hållas öppna 3 timmar på fm. och 2 timmar på em., men då så är nödvändigt, kunna barnen få stanna över lunch och efter kl. 4 på em. I oktober 1948 togos c:a 265000 barn emot i c :a 4140 förskolor. Den kvalificerade personalens löner betalas av staten — till de kommunala förskolorna lämnas dessutom statsbidrag även till byggnadskostnaderna. Det kan anmärkas, att en förskolelärarinnas lön är 85 % av den lön, som en folkskollärarinna erhåller. De förskolor, som drivas av katolska kyrkan, få inga statsbidrag och äro ej heller underkastade någon statlig kontroll. Övriga förskolor lyda under undervisningsministeriet och inspekteras till största delen av folkskoleinspektörerna. På senare år ha emellertid i vissa större städer anställts särskilda inspektriser.

Holland Redan i skollagen av år 1806 bestämdes, att det vid sidan av de förberedande skolorna borde finnas ett tillräckligt antal skolor för förskolebarnen. För att grunda en dylik förskola erfordrades tillstånd av den kommunala skolmyndigheten. Lärarinnan borde ha ett kompetensbevis utfärdat av en statlig lärarkommitté. I verkligheten stannade dessa bestämmelser på papperet. Förskolorna inrymdes i källare och på smutsiga vindar; en inspektion, som en Amsterdamläkare gjorde 1863, blottade upprörande förhållanden. I slutet av 1800-talet blevo Fröbels idéer kända i Holland och fingo till en början ett visst inflytande i de olika förskolorna. Det blev emellertid främst Maria Montesorris idéer, som skulle omgestalta den holländska förskolepedagogiken. Redan 1915 sände Holland officiella representanter för att ta del av Montesorris pedagogiska arbete. Resultatet blev att metoden fick stor utbredning i Holland, där 1949 c:a 33000 barn i 160 förskolor öppna för barn i åldern 3 Y 4 —6 år tillämpa Montesorris idéer om att barnets egen aktivitet skall vara drivfjädern i det dagliga arbetet.

Självfallet finnas i Holland även daghem öppna för barn i åldern i—3 3 / 4 år. Några statsbidrag utgå icke, utan kommuner, privatpersoner och organisationer stå själva för alla kostnader. Några lagstadgade bestämmelser om förskoleundervisningen finnas icke i Holland, och man kämpar ännu mot missförhållanden inom institutionsväsendet : dåliga lokaler, låga löner, lärare utan kompetens etc. Man väntar dock, att förhållandena snart skola ändras. Problemen ha diskuterats livligt i generalstaterna — det holländska parlamentet — under senare år, och 1948 tillsatte undervisningsministeriet 8 särskilda inspektriser för förskolebarnen och förskolorna.

Schweiz På grund av landets administrativa uppdelning i kantoner är det svårt att få någon översikt av den aktuella situationen. Vissa uppgifter kunna dock lämnas. I Basel, Zurich, Vaud och Geneve äro förskoleinstitutionerna väl utvecklade, t. ex. icke mindre än 105 offentliga och 11 privata i Basel år 1944. Därmed hade kantonen så många kindergarten att alla barn i åldern 4—6 år, som önskade besöka en kindergarten, också fingo plats. I de 64 kommuner, som utgöra kantonen Zurich, togo kindergarten 1948 hand om c :a 15 000 barn, d. v. s. över hälften av alla barn i åldern 4—6 år. Enbart i staden Zurich funnos 1950 över 220 kindergarten. Institutionerna sortera under skolan och inga avgifter uttagas. Statsbidragets storlek framgår kanske av förhållandena i kantonen, där totalutgifterna för verksamheten år 1948 uppgingo till c :a 1,6 milj. Schw. Fr., varav i statsbidrag c:a 330 000. Man bör härvid även minnas, att många av kommunerna i Zurich äro helt agrara. Bestämmelserna om antalet barn i varje grupp ange 40 som maximum. Intressant är även att ett särskilt »Jugendamt» upprättats för att ha överinseendet över samtliga barnhem, fosterbarnsvård, yrkesrådgivning, feriekolonier m. m. och att

den största utgiften i dess budget, som erhålles från skolmyndigheternas del i kantonalbudgeten, just gäller anslagen till kindergartnarna. Från staden Bern må även en uppgift anföras. Här funnos 65 kindergartnar med 1 800 platser år 1950. Barnen betala dock avgifter: 3—8 Schw. fr. i månaden är regel. Förhållandena äro ganska lika i kantonen Geneve, som må tas som andra exempel. Barnkrubbor för de små (pouponniéres) och daghem (asiles) skötas där av sjuksköterskor under välgörenhetsstiftelser med tillsammans 200 platser. Å andra sidan finnas kommunala daghem med tillsammans 300 platser, vilka kallas créches för de små och jardins d'enfants för de större barnen och likaså ha sjuksköterskor i ledningen. Kommunen understöder och kontrollerar dem; sålunda har t. ex. staden Geneve tio dylika anstalter. Förskolorna däremot — les écoles enfantines — äro underställda skoldepartementet. De taga emot icke mindre än 3 / 4 av alla 5-åringar (1 000—1 200 barn av en årskull av 1 500) samt 1/t eller 1/2 av 4-åringarna (500—600 barn). Maximiantalet per institution är fixerat till 40. De äro offentliga och helt bekostade av skolmyndigheterna, som avlöna personalen, fastställa programmen, bekosta barnens material och hålla en frivillig »skola» öppen för alla, vilka önska utnyttja den innan den obligatoriska skolan börjar vid 6 år. Första småskoleklassen är organiserad som en obligatorisk överbyggnad på förskolan, vari dess lärarinnor fortsätta att tjänstgöra och därigenom möjliggöra en individuell, smidig övergång till skolarbetet.

Österrike Österrike har sedan länge intagit en centralplats bland de länder, där förskolepedagogiken uppmärksammats och dess resultat omsatts i praktiken. Modern småbarnspsykologi och småbarnsfostran skulle icke nått så långt som den gjort utan t. ex. den s. k. Wien-skolan och namn sådana som

Charlotte Biihler, Hildegard Hetzer, K. Reininger och Elsa Köhler. Den sistnämnda verkade för övrigt i början av 1930-talet i Sverige, och det är främst tack vare hennes inflytande, som det fria arbetssättet i förskolorna i vårt land fullt kommit till sin rätt. De österrikiska förskolepedagogerna ha lämnat bestående och värdefulla bidrag till hela den moderna barnpsykologien och förskolefostran. Kanske viktigast har dock varit, att de olika kommunerna i Österrike så tidigt och så starkt insett behovet av förskolor. Ur de gamla »Kinderbewahranstalt» utvecklades redan omkring 1870—80 de österrikiska kindergartnarna. Dessa ha alltid haft en klar social inriktning, vilket inte hindrat dem att samtidigt motsvara de högsta pedagogiska krav. Institutionerna ha således närmast haft karaktären av till daghem förlängda förskolor, öppna för barn i åldern V 2 —6 år, och alltid med pedagogiskt utbildad personal. Samtliga sortera under undervisningsministeriet. Inom ramen av t. ex. de berömda »Wiener Volkskindergarten» har man vid sidan av avdelningen för 3—6-åringar även avdelningar för spädbarn och 1—3-åringar. Institutionerna hållas öppna mellan kl. 7 och 18, i vissa fall öppnas de redan kl. 6.30. De österrikiska kindergartnarna ha fått ökad betydelse efter andra världskriget, då förvärvsarbetet bland mödrarna ökat. Trots att kindergarten fortfarande begagnas såsom ett rikt experimentalfält för småbarnspsykologi och läkepedagogik, har dess sociala funktion växt. I varje program och diskussion om Österrikes »Wohlfahrtswesen» inta också de olika kindergartnarna en framträdande roll. År 1950 funnos 1 020 kindergartnar i Österrike, vilka togo hand om totalt 60 400 barn. Av dessa kindergartnar voro 551 kommunala och 469 privata. Särskilt uppmärksammade ha kindergartnarna i Wien blivit. 1950 funnos där 250 institutioner, vilka besöktes av c :a 19 000 barn. Den snabba expansionen efter det andra världskriget är särskilt anmärkningsvärd, eftersom av de 150 kindergartnar, som funnos år 1939, endast 18 återstodo efter kriget.

En beräkning från 1948 visar dock, att det i Wien fattas ännu 15000 kindergartenplatser, innan behovet kan sägas vara fyllt. För barn, vilkas kroppsliga eller andliga utveckling skadats eller äro svårt hämmade, ha efter schweiziskt mönster uppförts s. k. Sonderkindergarten. Den mest kända av dessa är den tack vare en gåva från Schweiz uppförda Sonderkindergarten i Wien. I allt större utsträckning har man under senare år börjat placera kindergarten i parkerna; så har till och med skett i Wiens kända stadspark.

Italien Redan i början av 1800-talet startades den första egentliga småbarnsskolan i Italien. År 1829 inrättade nämligen Ferrante Aporti i Cremona en småbarnsskola; även i övrigt gjorde han starka insatser för en pedagogisk förnyelse av undervisningen samt skrev åtskilliga böcker om barnuppfostran. Hans inflytande var märkbart under hela 1800-talet, ehuru självfallet även Fröbels idéer uppmärksammades. Under 1900-talet ha två nya småbarnspedagogiska system sett dagens ljus i Italien. Det internationellt sett mest kända är förbundet med Maria Montessoris namn. 1 År 1906 öppnade Montessori i Rom »Case dei bambini», de institutioner, där de nya pedagogiska rönen omsattes i praktiken. Det var fråga om daghem för småbarn, där man steg för steg arbetade fram en särskild småbarnspedagogik med tyngdpunkten på barnens egen aktivitet. Barnen lämnades, som någon sagt, »fria att arbeta med ordning i ordnad omgivning». Såsom redan av det tidigare framgått, har Montessori-pedagogiken fått spridning i flera länder : i Europa framför allt i Holland och Schweiz men även i England och Frankrike. Enligt uppgift lär dock Montessoripedagogiken för småbarn inte tillämpas så mycket i Italien »på grund av den dyrbara utrustning som erfordras». 1 Se även Connie af Malmborg: Kontakt med Montessoripedagogiken. Aktuellt från skolöverstyrelsen nr 3, 1950.

I Israel öppnades 1949 78 nya kindergarten, vilka togo hand om över 11 000 barn. Iran antog 1949 en lag, som stadgar, att större företag med kvinnor i sin tjänst skola inrätta daghem. Indien har framför allt uppmärksammats för det inflytande, som Montessoris idéer där fått. Under åren I 9 3 9 —45 var hon själv ute i Indien och ledde kurser; för närvarande lär där finnas c :a 1 000 utbildade Montessori-lärare. En särskild lag av 1948 stadgar, att alla fabriker med maskinkraft, där 10 eller flera kvinnor äro anställda, alla fabriker utan maskindrift med 20 eller flera kvinnor samt alla företag med 40 eller flera kvinnor måste inrätta lämpliga rum, där barn under 6 års ålder kunna tagas emot för vård. I Argentina finns det en lag, som stadgar, att industriella och kommersiella företag med mer än 50 anställda kvinnor över 18 år skola tillhandahålla daghem för barn under 2 år. En lag i provinsen Salta i Argentina går ännu längre: fabriker och affärer skola obligatoriskt inrätta daghem för anställda gifta kvinnors barn; i provinsen Tucuman gälla samma bestämmelser som i nyssnämnda förbundslag men avse här alla industriella och kommersiella företag med mer än 30 anställda kvinnor över 18 år. Provinsen Santa Fé har satt gränsen vid 25 kvinnor över 18 år. I Brasilien finns det sedan 1943 en lag, som föreskriver, att vissa institutioner måste inrätta och driva daghem intill arbetarbostäder omfattande mer än 100 hus. Bidrag lämnas till driftskostnaderna för daghem, som inrättas av arbetsgivare eller privata institutioner. Chile stadgar, att alla industriella eller kommersiella företag tillhörande stat, kommun eller privatpersoner med 20 eller flera kvinnliga arbetare måste inrätta daghem för skötseln av barn under ett år. Noggranna bestämmelser om daghemmens byggnadssätt, barngruppernas storlek och hälsokontrollen ha även utfärdats. Företag, Asien, Syd- och Latinamerika som underlåta att inrätta daghem, kunna Vissa spridda, delvis ofullständiga upp- stängas av arbetsdomstolen. Columbia hatgifter ha även inhämtats om förskoleinsti- en barnavårdslag av 1924, som stadgar, att tutionerna, främst daghemmen, i utom- alla fabriker och industriella företag med mer än 50 kvinnliga anställda måste ha europeiska länder bortsett från USA.

I stället har en annan förskolemetod blivit mera känd i Italien. Den är knuten till systrarna Agazzis namn. Metoden bygger på samma grundidéer i barnpsykologi som Montessori men lär erfordra »enklare utrustning». Det fanns 1948 c:a 10 000 förskolor i Italien öppna för omkring 800 000 barn i åldern 3—6 år. Den obligatoriska skolplikten börjar vid 6 års ålder. Förskolorna äro öppna mellan kl 9 och 16 varje dag. Man antyder, att målet är 20 000 förskolor öppna för 2 miljoner förskolebarn. Bakom majoriteten av dessa står den katolska kyrkan eller frivilliga organisationer, vilka tillsammans svara för c :a 80 % av kostnaderna. Resten tillskjutes av kommuner samt föräldrar, vilka i varje fall i städerna betala mycket låga avgifter. På landsbygden äro förskolorna i regel fria. Under efterkrigsåren har UNRRA bekostat utspisning av ett mål mat varje dag i dessa förskolor. Vad beträffar daghemmen i Italien äro uppgifterna mycket knapphändiga. Enligt en lag av 1930 äro dock anordningarna för barntillsyn obligatoriska i industriella och kommersiella företag, där 50 eller flera kvinnor i åldern 15—50 år äro anställda. Hygieniskt tillfredsställande föreskrifter om utseendet på de lokaler, som upplåtas eller byggas för detta ändamål, ha också utfärdats. Flera av ministerierna äro inkopplade på förskoleinstitutionerna i Italien; vad beträffar tillsynen främst undervisningsministeriet. Inrikesministeriet lämnar tillfälliga statsbidrag. En stor del av förskolorna skötas av nunnor — detta gäller särskilt förskolorna i fattigare kommuner eller sådana som drivas av privata organisationer. Hela frågan om förskoleinstitutionerna samt personalens utbildning är under utredning i Italien.

daghem. Företag, som ha mindre antal anställda, skola inrätta ett eller flera daghem i samarbete med andra företag. Cuba har en lag sedan 1934, som likaså stadgar, att företag med 50 anställda kvinnor i åldern !8—40 år skola tillhandahålla rum för vård av barnen medan mödrarna arbeta. Hygieniska minimikrav äro uppställda och medicinsk inspektion verkställes. I Ecuador finns en lag från 1939, som tillerkänner statsbidrag till daghem för förvärvsarbetande mödrar. Guatemala har även i lag bestämt, att alla företag med mer än 30 anställda kvinnor skola ha särskilda rum för vård av barn under 3 år, medan mödrarna arbeta. Panamas lag om moderskapsskydd av 1930 föreskriver, att daghem skola inrättas i de fattigare kvarteren i städerna Panama och Colon, om så befinnes nödvändigt även i andra städer, där barn under 1 år kunna emottagas. Regeringen bestämmer antalet daghem i varje stad liksom deras inre skötsel. De administreras av socialministeriet, men inspekteras av hälsoministeriet, om så befinnes nödvändigt. I Peru skall enligt lag av 1918 alla företag med minst 25 kvinnliga anställda över 18 år inrätta daghem för barn under 1 år. År 1925 beslöts, att jordbruksföretag med 25 eller flera anställda kvinnor över 17 år skola ha daghem öppna under jordbrukets säsongtider. Uruguays barnlag av 1934 bestämmer, att daghem måste finnas för mödrar med småbarn. I Venezuela har den s. k. arbetslagen av 1936 fastslagit, att företag med mer än 30 kvinnliga anställda skola ha daghem för barn under 1 år. Innan en arbetsgivare bygger eller ändrar ett daghem, måste planerna härför underställas vederbörande organ för godkännande. I Mexico bestämmer en lag om industriell hygien av 1934, att kommersiella och industriella företag med mer än 50 kvinnor anställda måste tillhandahålla daghem.

Danmark Danmark hör till de länder, där den rikhaltiga litteraturen etc. om de sociala för-

hållandena gör det allra lättast att få en både exakt och fyllig bild av barnstugeverksamheten. Detta är av särskild vikt, då utvecklingen i Sverige och Danmark lättast synes kunna följas åt, varvid dock äran av pionjärarbetet tillkommer Danmark. Utveckling

av olika

typer

Förskoleinstitutionernas uppkomst har i Danmark liksom på flera andra håll sitt nära samband med att ett filantropiskt intresse och rentav ett pietistiskt missionsintresse uppstått. Till en början riktade sig detta intresse mot barn i alla åldrar, men efter folkskolans tidiga upprättande i Danmark (grundlagd redan 1814) kom behovet av anordningar för förskolebarn samt eftermiddagshem för skolbarn så småningom att framstå som det centrala för den filantropiska barnavården. Man bör också peka på följdverkningarna av den begynnande industrialismen : efter impulser från England och Tyskland började sålunda »asyler» att grundas 1828. De tillväxte ganska raskt i Köpenhamn; omkring 1870 funnos icke mindre än 35 sådana i staden. De voro för tiden typiska massanhopningar på hundratals barn i stora salar med långbänkar och bord, där barnen sutto stilla på sina bestämda platser. En väsentlig fördel var dock, att till dessa köpenhamnska asyler redan från början anlades egna utelekplatser. Danmark kan även berömma sig av att ha ett par framstående reformpedagoger, som redan före Fröbel och tydligen relativt oberoende även av Owen framställde krav på och uppgjorde planer för en allmän förskolefostran, pedagogiskt tillrättalagd. Sålunda föreslog N. B. Krarup kort före sin död 1842, att asyler även skulle inrättas för de ekonomiskt välsituerade familjernas barn. De skulle emellertid kallas »elysier». Den pedagogiska planen vore värd att i detalj skildras; dess försvar för den fria leken, för sinnenas övning, för odlandet av barnens berättelseförmåga och för den successiva övergången tillskolan är giltigt än i dag. Likaså är Krarups allmänt for-

mulerade krav på att barnen några timmar dagligen må väl av att lämna den invanda hemmiljön och fostras i en kamratsamvaro förvånansvärt moderna. En pedagogisk förståelse ännu mer före sin tid lades i dagen av Sören Sörensen, som utgav boken »Lege- og Forberedelseskoler eller smaa B0rns f0rste Undervisning indtil det fyldte ottende Aar», där han pläderar för inrättandet av en institution för 2— 6-åringar, vilken skulle vara en verklig utvecklingsskola. Även i sina förslag angående lekmaterial med träklossar, pappersflätning, sortering av föremål med olika form och färg m. m., föregriper han direkt Fröbel och t. o. m. Montessori, utan att tyngas av deras överdrivna systematiseringslust. Fröbels inflytande betydde i Danmark som annorstädes till en början huvudsakligen inrättande av privata institutioner särskilt ofta i anknytning till flickskolor. Redan på 1880-talet buro de namnet »BoYnehaver». 1901 instiftades dels en Fröbelförening och dels en Folkeb0rnehaveforening, som särskilt sökte vinna asylerna över till fröbelska metoder och som även började en specialutbildning för personal. Den första egentliga Folkeb0rnehaven kunde upprättas tack vare stöd från fackföreningsrörelsen och inrättades även i Folkets Hus vid Enghavevej. 1915 uppträdde ännu en reformrörelse, i det att man då på Anna Wullfs initiativ började bygga små, trivsamma, pedagogiska institutioner, så småningom sammanfattade under beteckningen »Menighedsbp'rnehaver». Lägger man härtill att Montessori-inspirerade »lekskolor» tillkommit sedan mitten på 1920-talet, finner man i Danmark den historiskt förklarliga brokighet, som vi igenkänna i de flesta länder, med växlande övervikt för de sociala synpunkterna på barnens vårdbehov och de pedagogiska synpunkterna på barnens behov av utvecklingshjälp. Det rent sociala behovet av daghem har även lett till upprättandet av »Vuggestuer» för barn o—3 år. Den första kom till stånd 1849 men stängde redan 1856, men startade

emellertid ånyo 1882. »Vuggestuerna» ha dominerats av privata välgörenhetsföretag, men så småningom har även kommunen trätt in för att tillgodose det särskilt i storstaden starka behovet av tillsyn för de förvärvsarbetande mödrarnas barn.

Finansiering och administration Det offentliga ansvaret för Vuggestuerna vaknade relativt tidigt i Danmark, i jämförelse med övriga skandinaviska länder. Redan 1918 tillsattes i Köpenhamn en utredningskommitté, vars förslag bl. a. innebar att kommunen skulle inrätta så många Vuggestuer för barn under 3 år och så många SmaaboYnsasyler eller Bomehaver för barn 3—7 år, att alla föräldrar, som så önskade, kunde placera sina barn i en dylik institution på ett avstånd av ej mer än 1 km från hemmet. Denna utredning bidrog till att det första statsanslaget tillkom. Villkoren för statsbidrag föreskrevos i »1919 Åars Lov om Tilskud til Fremme af forebyggende Bo'rneforsorg». Denna lag uppgick senare i 1933 års bekanta socialreform. Detta tidigare inlemmande i sociallagstiftningen har ett visst samband med att de danska förskoleinstitutionerna även när de haft pedagogisk huvudkaraktär huvudsakligen skulle mottaga barn till mindre bemedlade. B0rnehaven är i Danmark en socialt betonad institution ofta placerad i fattiga kvarter. Vid utformandet av bestämmelserna har man räknat, att för barnens föräldrar skulle gälla samma inkomstgräns som för bidragsberättigade medlemmar i sjukkassorna. Statsbidraget skulle kunna utgå med högst hälften av institutionernas driftkostnader, dock med frånräknande av hyran. Eftersom man emellertid från början endast ställde 250000 kronor till förfogande, kom bidraget icke att täcka så stor del av kostnaderna som avsetts och har i verkligheten aldrig gjort det, trots ökade bidrag (före kriget beräknades det täcka 28 % och under kriget med dess kristillskott 30—33 % av kostnaderna). Den danska befolkningskommissionen föreslog 1936, att

budgeten skulle upptaga så stort belopp, att institutionerna skulle kunna utfå det maximala bidraget. Under krigsåren översteg beloppet miljonen. En intressant undersökning år 1942 visade, att kommunernas bidrag till institutionerna var ungefär 1 325 000 kronor, medan statens var 1 225 000. (Häri ingå även de fritidshem, som äro fristående från skolorna, och som ofta ha klubbkaraktär.) Alltsedan tillkomsten av 1919 års lag har statsbidraget varit förbundet med vissa villkor. Det har redan nämnts, att barnen huvudsakligen skola komma från mindre bemedlade hem. Dock skola föräldrarna avkrävas en viss, ehuru efter omständigheterna avpassad avgift för barnen. Institutionerna måste vidare hållas öppna minst 4 timmar om dagen året runt, med undantag för »en rimlig sommarferie». Slutligen skola institutionerna antingen drivas av kommuner eller ha en styrelse på minst 3 ledamöter, varav så vitt möjligt en läkare, en lärare eller i barnavård utbildad person. Institutionerna stå under tillsyn av »Overinspektionen for B0rneforsorgen», där ungefär ett tiotal personer enbart handlägger ärenden rörande barnstugorna. Aktuella

förhållanden

Till skildringen av det föregående bör fogas några ord om den senaste utvecklingen. Genom lagar av 1945 och 1947 lades grunden för en betydande utbyggnad av barnstugorna i Danmark. Lagarna ersattes med två andra lagar den 31 mars 1949, vilka skulle gälla ett år. De nya bestämmelserna medförde, att statsbidrag numera även kunna ges till institutioner, som icke uteslutande eller ens till största delen ta emot barn till mindre bemedlade föräldrar. Normalt få daghemmen och förskolorna 70 % av sina utgifter täckta av stat och kommun (40 % av staten, om kommunen betalar 30 % ) , men statsbidrag kan hädanefter erhållas för nyssnämnda institutioner, vilka ju tidigare ej fått sådant bidrag, med 15 % av de godkända driftskostnaderna. Bidraget stiger till 20 %, om den kommun

där institutionen är belägen driver densamma eller ger ett bidrag på minst 15 % av dess driftskostnader. Ett villkor för statsbidrag är att vederbörande daghem eller förskola förpliktar sig att ta emot ett visst mindre antal barn till obemedlade föräldrar för en lägre avgift än den som fastställts för välsituerade föräldrar. Efter kriget har en kraftig utbyggnad av barnstugorna skett i Danmark. Medan man således de sista två åren före andra världskriget, då byggnadsverksamheten för andra sociala ändamål dock var mycket stor, för barnavård byggde för resp. 0,3 och 0,35 milj. kr., har man efter kriget trots materialsvårigheter och ekonomiska bekymmer under åren 1946/1947, 1947/1948 och 1948/ 1949 byggt för resp. 2,1, 5,6 och 7,6 milj. kr. För budgetåret 1949/50 har till barnavårdens förfogande ställts byggnadsmaterial för c:a 8 milj. kr., varav 5 milj. kr. till den halvöppna och 3 milj. kr till den slutna vården. Denna stegring av anläggningskostnaderna har medfört, att anslaget för inredning av barnstugorna, som till krigets slut var c:a 100 000 kr. om året, 1949 stigit till 800000 kr. om året, samtidigt med att som villkor för statsbidragstipulerats, att vederbörande kommun skall ge ett motsvarande bidrag. Vidare kan man numera få lån på gynnsamma villkor enligt bostadsbidragslagen av 1946. De totala danska utgifterna för barnstugeverksamheten budgetåret 1948/49 utgjorde c:a 22,3 milj. kr. Av detta belopp svarade staten för 8,5 milj., d. v. s. 38 %, medan kommunernas bidrag utgjorde 8 milj., d. v. s. 36 % av kostnaderna. Föräldrarnas avgifter kunna anslås till 4,8 milj. kr., motsvarande 21,6 %, och de privata organisationernas bidrag till c :a 900 000 kr., d. v. s. 4 %. Omfattning De senast tillgängliga siffrorna visa, att 1949 funnos i Danmark c:a 80 daghem (vuggestuer) med plats för c :a 2 700 barn. De äro öppna för barn i åldern upp till 3 år. Förskolorna — asyler och bp'rnehaver

— ta emot barn till förvärvsarbetande tär och anpassats efter tidens krav, och för mödrar och äro öppna för barn i åldern närvarande drivas de flesta barneasylerna 2 V 2 år till 7 år. Det fanns c :a 400 sådana i Norge som goda daghem (dagheim) eller med plats för 20 000 barn. Dessutom fun- förskolor. De moderna daghemmen ta emot nos 90 egentliga förskolor, d. v. s. institu- barn mellan 3—7 år. De första daghemmen tioner med några timmars fostran av bar- i barneasylens form upprättades av kyrkliga nen till de hemarbetande mödrarnas hjälp. samfund, föreningar och privatpersoner. I De togo hand om c :a 3 000 barn. Över 100 Oslo har dock staden med tiden övertagit eftermiddagshem — fritidshjem — funnos dessa, så att för närvarande finnas 10 komvidare öppna för 5 500 barn. munala daghem. Av de övriga 22 daghemDet finns emellertid ännu icke i Dan- men i Norge äro 4 kommunala, medan resmark tillräckligt många platser för att ten drivas privat med kraftigt ekonomiskt kunna ta emot alla barn, som skulle behöva stöd från de olika kommunerna. vara i daghem och förskolor. Visserligen Barnkrubborna i Norge (barnekrybber) har antalet platser i institutionerna ökat ta emot spädbarn och småbarn upp till 3högst betydligt, nämligen från 13800 den årsåldern och i nödfall även barn över 1 april 1939 till c :a 25 500 den 1 april 1948, denna ålder. Krubborna hållas som regel alltså med 85 %. Köpenhamn anses numera öppna från kl. 7 till kl. 18 och här få barförfoga över flera platser i dylika institu- nen mat, vård och tillsyn medan mödrarna tioner än någon annan stad av motsvarande äro i arbete. Den första barnkrubban uppstorlek. I godkända förskolor och daghem rättades år 1883, och under de följande 20 funnos sålunda i Köpenhamn år 1948 8 700 å 30 åren upprättades runt om i landet åtplatser motsvarande 17,5 % av hela antalet skilliga krubbor av frälsningsarmen, kyrkbarn i åldern 3—7 år. liga sammanslutningar och föreningar. Hela frågan om barnstugornas framtid Flera barnkrubbor ha nedlagts under senare och finansiering har utretts genom en sär- år. 1948 funnos 14 barnkrubbor i Norge. skild kommitté inom socialministeriet under De flesta drivas av frälsningsarmen och åren 1941—50. I det framlagda betänkan- några få av de kyrkliga sammanslutningdet (Betsenkning vedro'rande b0rneforsorgs- arna. En del av dem åtnjuta kommunalt institutionernas 0konomi m. v. afgivet af stöd. det af socialministeriet nedsatte udvalg om Förskolorna (barnehagene) ta emot barn förebyggande bp'rneforsorg og om opdra- mellan 3—4 år — 7-årsåldern under c :a gelsehjemmene) framläggas en rad förslag 4 timmar dagligen. De barn, vilkas mödrar om utbyggnad och nya grunder för finan- ha förvärvsarbete, kunna stanna på institusieringen. tionen 6 timmar dagligen. Här få barnen tillfälle till utvecklande lek och sysselsättning under ledning av examinerade barnNorge trädgårdslärarinnor. Barnen få som regel Behov av institutioner, som kunde ta en måltid dagligen. emot småbarnen under den tid mödrarna Den första förskolan upprättades i Oslo voro i arbete, uppstod i Norge redan på 1918, och 1949 funnos c :a 60 förskolor runt 1800-talet i samband med den tekniska och om i Norge. Fyra av dessa äro kommunala, industriella omdaningen. Namnet på dessa medan resten i regel emotta kommunalt småbarnsinstitutioner blev barneasyler. Den stöd till den årliga driften. Oslo stad täcker första upprättades 1837, och innan 1900 50 % av de godkända förskolornas driftshade 24 dylika institutioner upprättats. Som budget och ger dessutom hela eller halva regel togo de emot barn från 2- 3—7-års- friplatser till behövande barn. Ett starkt inåldern, men i nödfall kunde också barn över tresse råder i hela landet för förskolor och eller under denna åldersgräns emottagas. daghem och åtskilliga nya institutioner Med tiden har verksamheten skiftat karak- planeras. 40

I parker och på öppna platser i städerna och tätbebyggda områden ta parktanter emot barnen från det de äro så små att de sitta i barnvagn tills de börja skolan. Barnen tas emot av parktanterna c :a 3 timmar dagligen under vinterhalvåret och c:a 4 timmar dagligen under sommarhalvåret. Verksamheten med dessa parktanter drives antingen helt privat, av lokala föreningar, organisationer eller ibland av kommunerna. Arbetsstugor (arbeidsstuer) upprättades under 1880-talet på privat initiativ. Motivet var att ge skolbarnen tillfälle till nyttig och utvecklande sysselsättning under deras fritid. Arbetsstugorna hållas öppna ett par timmar 2—3 gånger i veckan för de olika avdelningarna. Av de c :a 100 arbetsstugor, som 1949 funnos i Norge, få några kommunalt understöd; efter 1918 har dessutom staten lämnat bidrag till alla dessa institutioner. En mera modern form för fritidssysselsättning av skolbarnen har bl. a. satts igång inom Oslo folkskolor. Här få barnen tillfälle till att snickra, måla, teckna, sy, modellera, spela teater etc. under eftermiddagarna under ledning av lärarinnor och lärare. Detta bekostas i sin helhet av Oslo stad. En del privatpersoner, enskilda institutioner och organisationer ha också satt igång en liknande verksamhet. De olika slagen av institutioner sortera under socialdepartementet, som i december 1948 inrättat en särskild byrå för barnavårdsfrågor och husmodershjälp. Efter 1946 ha alla slag av de tidigare nämnda institutionerna för småbarn kunnat ansöka om statsstöd för anläggning, utvidgningar, nyanskaffningar etc. till institutionerna. 3 milj. kr. stå till förfogande för dessa ändamål att fördelas under loppet av 3 år. Efter den 1 juli 1949 kunna också de olika barnavårdsinstitutionerna ansöka om statsbidrag till den årliga driften av institutionerna. För budgetåret 1949/50 uppgick anslaget härför till 500 000 kr. Tidigare har detta anslag varit ganska litet, c :a 50 000 kr., vilket har delats mellan några få barnhem, barn- och mödrahem. Genom en lag av augusti 1947 stå alla

barn i samtliga barnavårdsinstitutioner och all parktantsverksamhet under tillsyn av socialdepartementet och kommunernas hälsovårdsnämnder (helseråd). Dessutom måste alla ansvariga för alla barnavårdsinstitutioner godkännas av socialdepartementet eller den som socialdepartementet lämnar fullmakt. Ingen får heller igångsätta några åtgärder inom barnavården, någon skola eller kurs för utbildning av personal inom densamma utan att få departementets godkännande. I de kommuner som departementet bestämmer gäller plikten att söka om godkännande icke för styrelserna i de kommunala barnavårdsinstitutionerna. Under 1949 ha speciella riktlinjer utarbetats med krav på regelbunden läkarkontroll, goda hygieniska förhållanden, rummens antal, storlek samt inredning, barngruppernas storlek och vistelsetid i institutionerna etc. Dessa bestämmelser skola i framtiden gälla som villkor för godkännande av institutionerna. Hela frågan om en omfattande revision av den norska barnavårdslagstiftningen har upptagits till behandling av den i november 1947 tillsatta barnavårdskommittén, vilken bl. a har till uppgift att skapa större enhetlighet i barnavårdsadministrationen både lokalt och centralt. Under 1949 har dessutom tillsatts ett särskilt arbetsutskott »för oppretting av barnehager, dagheimer og fritidsheimer». Det har fått till uppgift att kartlägga behovet av institutioner både för barn under och i skolpliktig ålder och utarbeta förslag till utbyggnad. Grundad på en viss behovsplan under 1949 har dessutom tillsatts en särskild kommitté, som skall utarbeta broschyrer med ritningar etc. till ledning för dem som skola bygga nya institutioner.

Finland Utvecklingen i Finland har varit mycket lik den svenska. Redan i samband med folkskoleseminariet i Jyväskylä öppnades en barnträdgård 1863. Denna utvecklades senare till en förskoleklass. Först mot slutet 41

av 1800-talet (1883) öppnades en privat kindergarten för barn från förmögnare hem. Redan så tidigt som 1888 öppnades emellertid den första »folkbarnträdgården» av Hanna Rothmann. I samband med den senare börjades 1892 ett seminarium på religiös grund, det s. k. Ebeneserhemmet, vilket fortfarande är enda seminarium i Finland. Det bör dock noteras att under samma direktion började en seminariekurs i Jyväskylä i sept. 1947 i samband med Pedagogiska högskolan därstädes. I en stark stämning av offervilja har sedan genom decennier ett arbete, huvudsakligen för de fattiga barnen, bedrivits under delvis enkla förhållanden. Kvantitativt ha dock institutionerna vuxit och de ha även förvånansvärt tidigt tillvunnit sig stöd från myndigheternas sida. Sålunda beslöts statsbidrag till dem redan år 1913 och till seminariet har statsbidrag utgått från 1896. Numera bekostas seminariet helt av statsmedel. Vad beträffar det aktuella läget är det naturligt att stora svårigheter rått under krigsåren, då platsbehovet på grund av mödrarnas arbete vuxit, medan de skolade personalkrafterna blivit alltmer otillräckliga. Institutionerna — som i Finland bära beteckningarna barnkrubba och barnträdgård (varmed avses i förra fallet ett daghem, vanligen för åldern o—3 år, och i andra fallet en likaledes daghemsliknande institution för åldern 3—7 år) — bestodo år 1946 av 49 barnkrubbor och 132 barnträdgårdar med resp. 1 330 och 10 900 barn. Förutom dessa finnas en del barnträdgårdar, krubbor samt s. k. daghem, vilka varken ansökt eller erhållit statsanslag. Flera avdelningar ha vidare inrättats i många av de tidigare grundade anstalterna. Egendomligt nog äro de offentliga (kommunala) institutionerna fler bland de senare än bland de förra (y6 kommunala mot 55 privata »barnträdgårdar» men endast 16 kommunala mot 33 privata barnkrubbor). I statsanslag utgick 1946 till barnkrubborna 510000 Fmk. eller 383 Fmk. per barn, och till barnträdgårdarna 22 169 354 Fmk., eller 2 034 Fmk. per barn, vilket återigen före42

faller egendomligt. Förklaringen är att för den sista kategorin finns i lag fastställt beslut att statsbidrag skall utgå, medan barnkrubborna få anslag beroende på prövning från fall till fall. Lagen om statsunderstöd åt barnträdgårdar är av år 1927 och ger barnträdgårdarna en tredjedel av deras årsutgifter i statsbidrag. Barnen erhålla i dessa institutioner avgiftsfri vård och uppfostran. Endast för måltiderna uppbäres en viss avgift, som bestämmes av direktionen för resp. barnträdgårdar. I t. ex. Helsingfors stads folkbarnträdgårdar erlade barnen hösten 1947 i normalavdelningarna en dagsavgift på 10 Fmk. (ett varmt mål) och i heldagsavdelningarna 30 Fmk. (två varma mål + ett mellanmål). Barn till medellösa eller mindre bemedlade föräldrar erlägga nedsatt avgift eller äro helt befriade härifrån. Barnens avgifter täcka ofta icke kostnaderna för bespisningen. Vad beträffar samhällets inspektion av barnstugeverksamheten kan nämnas, att den i socialministeriet åligger ministeriets kvinnliga barnskyddsinspektör, som i svårare fall rådgör med överinspektören för barnskyddet. Barnkrubborna och barnträdgårdarna lyda direkt under socialministeriet. Vidare kan nämnas, att Helsingfors stad anställt 2 kvinnliga barnträdgårdsinspektörer, vilka även övervaka barnkrubborna och daghemmen för skolbarn. I den ovan angivna totalsumman för barnkrubbor, som enligt de valda beteckningarna blott skulle avse heldagsvård åt barn o—3 år, rymmas även 10 »s. k. daghem» för barn i åldern o—7 år. I en av finska socialministeriet upprättad sammanställning säges om dessa, att de »tyvärr» blivit allmänna under kriget, då de »visserligen ställa sig betydligt billigare än barnkrubborna och barnträdgårdarna, men varken hygieniskt eller pedagogiskt kunna jämföras med dessa». Att man inrättat en provisorisk institution med lägre kvalitetskrav betraktas alltså av myndigheterna själva som beklagligt. Även i en del »barnträdgårdar» ha vissa nedprutningar på standarden gjorts, i det att socialministeriet

beviljat tillstånd att engagera icke kompetent arbetskraft samt att höja det stipulerade antalet barn per avdelning från 25 till 30 eller 35. Om man försöker bedöma besöksfrekvensen i förhållande till hela antalet barn i åldern 3—7 år, finner man att i det glest bebodda Finland finnas platser för 8—10 % av totala antalet barn i dessa åldrar; i Helsingfors är siffran ungefär 20 %.

Världsråd om förskolefostran De glimtar, som kommittén i det tidigare kunnat ge från vissa länder, varifrån det överhuvud taget gått att få mera precisa uppgifter, böra avslutningsvis kompletteras med en erinran om att det sedan 1947 finns en särskild världsorganisation för förskoleproblem och förskolefostran. Det är

den i Paris år 1948 grundade L'Organisation mondiale pour 1'éducation prescolaire ( O M E P ) . Initiativet togs 1947 av Lady Allen of Hartwood och fru Alva Myrdal; den konstituerande Paris-kongressen 1948 besöktes av närmare 130 representanter från 33 länder. En andra kongress hölls sommaren 1950 i Wien under temat: barnets fundamentala behov. Världsorganisationens syfte är att befrämja studiet och uppfostran av småbarnen. Den skall verka för upplysning om barnens behov och underlätta förståelsen av dem; härtill fogar sig aktivt stöd åt barnpsykologisk forskning samt självfallet stöd åt alla strävanden för en bättre förskolefostran. O M E P skall även söka upprätta ett internationellt bibliotek i dessa frågor samt överhuvud taget verka för internationella kontakter mellan förskolepedagoger och förskoleinstituticner i olika länder. I Sverige finns en särskild kommitté sorterande under OMEP.

Kapitel 4

Några data kring barnstugorna i Sverige

1. Impulser och utveckling XJarnstugeverksamheten i Sverige har — såsom i korthet konstaterats redan i inledningskapitlet — mer än hundraåriga anor, ehuru själva genombrottet för barnstugeidén och insikten om att barnstugornas utbyggnad är en angelägen samhällsuppgift är av ett mycket sent datum och faktiskt kan förläggas till slutet av 1930talet. När det första daghemmet — länge kallat barnkrubba — öppnades i Kungsholms församling i Stockholm år 1854 på initiativ av den kände läkaren, sedermera chefen för medicinalstyrelsen, Magnus Huss, var verksamheten närmast av nödhjälpskaraktär för att ge stöd och tillsyn åt barn till »fattiga och förvärvsarbetande mödrar». Barnkrubborna voro, såsom Ellen Moberg framhåller i sin uppsats i handboken Barnträdgården 1 — till vilken framställningen här i stor utsträckning ansluter sig — ytterst torftigt inredda och några större anspråk på hygien eller personalens kvalifikationer förekommo knappast. Institutionerna — numera allmänt kallade daghem — visade sig emellertid motsvara ett behov i det hastigt industrialiserade svenska samhället, till tjänst för förvärvsarbetande mödrar, vilka där kunde lämna sina barn till heldagsvård. De senaste årtiondena har daghemsverksamheten definitivt befriats från de sista resterna av »fattigvårdskaraktär». Numera komma bar1 Stina Sandels, Maria Moberg: Barnträdgården, en handbok, Stockholm 1945.

nen från alla socialgrupper och allt fler förvärvsarbetande mödrar ha lärt sig värdesätta möjligheten att få kunna lämna sina barn till daghemmen. Standarden på dessa har också successivt höjts och måste nu anses motsvara högt ställda krav. Den första verkligt pedagogiskt inställda institutionen för förskolebarnen kom ju — såsom framgått av kap. 3 — till stånd gemon Robert Owens berömda initiativ i början på 1800-talet i England. Hans småbarnsskola betydde genombrottet för en av pedagogiska skäl motiverad och pedagogiskt upplagd fostran av barn i 3—6-årsåldern under en viss del av dagen. Till Sverige kom småbarnsskolan år 1836 direkt importerad från England av Frances von Koch. De första småbarnsskolorna upprättades i Stockholm och följdes 1839 av skolor i Göteborg. Barnen fingo där regelbunden undervisning i räkning, läsning, skrivning och religion. I småbarnsskolorna härskade den då sedvanliga mekaniska inpluggningsmetoden och typiskt är att barnen voro placerade på amfiteatraliskt uppbyggda bänkrader (se fig. 43). Småbarnsskolorna myllrade av barn och det var inte ovanligt att en enda lärarinna hade hand om 100—200 barn. Småbarnsskolorna ha med tiden omvandlats och vuxit ihop med en annan förskoleinstitution, som introducerades i Sverige i slutet på 1800-talet. Det var förskolan, eller som den då kallades, kindergarten, som infördes hit från Tyskland. Dess upphovsman var den tyske pedagogen Fried-

rich Fröbel (1782—1852), vilkens uppfostringsidéer i utomordentlig grad kom att berika småbarnsinstitutionernas utveckling. Fröbel hade blivit övertygad om att tiden före skolåldern var en för barnens utveckling betydelsefull period, vilken föräldrarna alltför litet beaktade. Den institution, som han år 1839 upprättade för barn i åldern 3—6 år, gav han benämningen »kindergarten». Barnet liknades vid plantan i en trädgård, ty riktlinjerna för uppfostran låg icke i ett formande utifrån utan i att sörja för de bästa betingelser för ett sunt växande inifrån. Kindergarten eller som den i Sverige senare kom att kallas barnträdgården skulle inte vara någon skola; »barnen är för små för att skolas, de skall fritt utvecklas». Kindergartenidén spred sig snabbt i Tyskland och i Österrike, men framför allt i USA. Till Sverige kom barnträdgårdsidén först i slutet på 1890-talet, trots att olika svenskar dessförinnan haft kontakt och bekantskap med de Fröbelska barnträdgårdarna. Den första egentliga barnträdgården öppnades på privat initiativ år 1896 i Stockholm. På grund av de relativt höga avgifterna kommo de första barnträdgårdarna emellertid att besökas endast av de mera välsituerade familjernas barn. Genom de av Ellen och Maria Moberg år 1904 i Norrköping grundade folkbarnträdgårdarna fördes idén ut till större folkgrupper och fick en mera social anstrykning. De olika formerna av barnstugor kommo emellertid ända till i början på 1930-talet att föra en undanskymd tillvaro. De kunde endast utnyttjas av en mycket liten del av stadsbarnen och varken institutionerna eller deras personal rönte den uppskattning och förståelse, som de voro värda. En ändring härvidlag kom först i och med att vissa kommuner och även HSB i t.ex. Stockholm i början på 1930-talet mera allmänt började inrätta s.k. barn- och lekstugor, avsedda för barn i olika åldrar. Men ännu var inte tiden mogen för statsunderstöd, trots att tanken härpå redan 1918 för första gången motionsvis väckts i riksdagen av riksdagsman G. H. von

Koch, sedermera statens inspektör för fattig- och barnavård. Genom tillkomsten av Allmänna arvsfonden möjliggjordes dock att många barnstugor kunde få en värdefull hjälp till att bygga, förbättra och inreda sina lokaler. De vid institutionerna anställda hade emellertid redan 1918 bildat en särskild organisation Svenska Fröbelförbundet, 1939 omdöpt till Pedagogiska föreningen för förskoleåldern och 1944 till Sveriges barnträdgårdslärarinnors riksförbund. Organisationen försummade inte att rikta myndigheternas uppmärksamhet på behovet av samhällsstöd åt förskoleinstitutionerna. År 1935 överlämnades till socialministern en vid årsmötet avfattad resolution, där man krävde statsstöd, såväl för driftskostnaderna som för inspektion av både institutionerna och de fyra seminarier, som på privat initiativ upprättats i Stockholm, Norrköping och Uppsala för utbildning av barnträdgårdslärarinnor. Framställningen ledde till att fröken Ellen Moberg på uppdrag av socialministern år 1936 gjorde den första statliga utredningen på området. Ungefär samtidigt kom befolkningsfrågan den stora allmänheten och statsmakterna att lystra till. I allt vidare kretsar insåg man nödvändigheten att effektivare stödja barnfamiljerna samt att åstadkomma en förbättrad vård och fostran av barnen före skolåldern, varvid särskilt de förvärvsarbetande mödrarna och deras barn ansågs vara i behov av specialåtgärder. Den år 1935 tillsatta befolkningskommissionen tog också upp frågan om statsstöd åt småbarnsinstitutionerna. Befolkningskommissionens förslag framlades i dess i juni 1938 avlämnade betänkande angående barnkrubbor och sommarkolonier m.m. (SOU 1938:20). Kommissionen förordade statsunderstöd till driften av småbarnsinstitutionerna, men de föreslagna principerna för statsstödet ansågs inte bärande, varför dåvarande undervisningsrådet Josef Weijne fick hand om frågan för ytterligare utredning. Utredningsmannen avlämnade i september 1939 en P.M. där även han förordade statligt stöd åt verksamheten till en början beräk-

nat till ioo ooo kronor per budgetår. Utredningsmannens promemoria föranledde emellertid närmast på grund av det statsfinansiella läget ingen åtgärd. I juli 1941 inkom Pedagogiska föreningen för förskoleåldern till socialministern med en framställning att frågan om statsunderstöd, statlig kontroll och inspektion av barnträdgårdar, daghem etc. skulle återupptagas och bringas till snar lösning. När den på hösten 1941 tillsatta befolkningsutredningen påbörjade sitt arbete, överlämnades helt naturligt till densamma frågan om statsunderstöd till de olika förskoleinstitutionerna. De förslag, som utredningen framlade i febr. 1943 i ett betänkande med utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m.m. (SOU 1943:9), motiverades emellertid i viss utsträckning av de då aktuella utvecklingstendenserna på arbetsmarknaden och de ökade kraven på kvinnornas deltagande i förvärvsarbetet. Problemet att i tillräcklig utsträckning skaffa fram kvinnlig arbetskraft komplicerades nämligen av frågan om småbarnens omhändertagande. Befolkningsutredningen förordade statsbidrag dels till personalens löner och dels till måltidskostnaderna på daghemmen. Med hänsyn till det statsfinansiella läget inskränkte utredningen sitt förslag till att i den aktuella situationen endast omfatta statsstöd till driftskostnaderna. Bidrag till anläggningskostnaderna, vilket utredningen ansåg väl motiverat, borde ingå först i ett fredsprogram för barnstugeverksamheten. Den proposition, som på grundval av utredningens betänkande förelades 1943 års höstriksdag, tog också närmast sikte på att tillgodose arbetsmarknadens behov av institutioner, som kunde frigöra kvinnornas arbetskraft. Det fredsprogram, som utredningen framlagt sköts på framtiden. Det anslag, som beviljades barnstugeverksamheten för budgetåret 1944/45, uppgick till 200 000 kr. Till jämförelse kan nämnas, att detta, det första svenska statsanslaget till barnstugor, beslöts jämnt 70 år efter det att kindergartnarna blivit en del av folkskoleväsendet i Amerika och ett 20-tal år

efter det Finland och Danmark ordnat statsunderstöd till dylika institutioner. Åren efter 1944 ha kännetecknats av stark utveckling vilket även kommit till synes i statsanslaget. Detta har successivt höjts och utgör för budgetåret 1950/51 2 milj. kronor. Efter förslag från befolkningsutredningen i jan. 1945 beviljades för budgetåret 1945/46 statsbidrag även för utbildning av personal till förskoleinstitutionerna. Anslaget för budgetåret 1950/51 uppgår till 303 000 kronor. Från detta anslag utgår bidrag till driftskostnaderna vid förskoleseminarierna, bidrag till stipendier till elever vid dessa institutioner etc.

2. Siffror kring utvecklingen 1937—1950 Läget ig3y Befolkningskommissionen verkställde den första statistiska kartläggningen av den svenska barnstugeverksamheten genom en enquéte 1937. Av undersökningen framgick, att Sverige vid denna tid hade 267 barnstugor, varav 79 voro daghem (barnkrubbor) och 82 förskolor (barnträdgårdar). Platsantalet på institutionerna beräknades till 9 500. Vid undersökningen redovisades emellertid 9331 platser, av vilka 6278 förekom i städer med över 30 000 invånare och återstoden, 3 053 platser, på andra orter. Endast 519 platser voro avsedda för spädbarn och den vida övervägande delen, 662^ platser, för övriga förskolebarn. En beräkning, som kommissionen gjorde angående behovet av ytterligare platser, gav vid handen att det då förelåg ett icke tillgodosett behov av ca 1 750 platser. Undersökningen visade vidare att förekomsten och utvecklingen av dagvårdsinstitutioner uppvisade ett positivt samband med storstädernas bebyggelse och industrialisering. Av undersökningen framgick också att större delen av mödrarna till barn i heldagsinstitutionerna voro förvärvsarbetande.

Läget 1941 Socialstyrelsen verkställde i november 1941 på hemställan av befolkningsutredningen nästa statistiska utredning om barnstugeverksamhetens utbredning. Undersökningen gav vid handen att det vid denna tidpunkt fanns 347 institutioner, vilka togo hand om ca 13 700 barn. Av samtliga redovisade barn voro omkring 25 % närvarande hela dagen samt omkring 75 % under endast en del av dagen. En närmare beräkningvisade att daghemsvården omfattade 4 000 barn, eller omkring 30 % av samtliga, barnträdgårdsverksamheten ca 6 300, eller omkring 45 % samt skolbarnsvården 3 370, eller omkring 25 %. Av samtliga redovisade barn voro nära 54 % hemmahörande i de större städerna, 22,5 % i de medelstora samt ca 5 % i andra samhällen. De 70 spädbarnsdaghemmen redovisade sammanlagt 368 spädbarn. En jämförelse med befolkningskommissionens undersökning från 1937 ger vid handen att antalet barn inom barnstugorna stigit med ungefär 6 500 från hösten 1937 till hösten 1941. Denna stegring hänförde sig i främsta rummet till förskoleverksamheten. Huvudmän för verksamheten voro i fråga om flertalet barnstugor stiftelser och föreningar. Av de 347 institutionerna hade endast 23 institutioner kommunerna som huvudmän.

Läget 1944—45 Även nästa statistiska undersökning om barnstugorna tog befolkningsutredningen initiativet till. Under vintern 1945—46 inhämtade utredningen sålunda uppgifter från samtliga kända barnstugor avsedda att belysa verksamheten under höstterminen 1944 och vårterminen 1945. Men för att få så aktuella siffror som möjligt över antalet institutioner av olika slag utsändes formulär även till sådana institutioner, som började sin verksamhet senare än den 1 juli 1945. Undersökningsmaterialet överlämnades sedermera till kommittén i och för bearbetning och publicering. Nedan återges

några av de mest intressanta resultaten i denna hittills oredovisade undersökning, varvid dock bör betonas, att siffror från denna undersökning även framläggas i andra kapitel i det följande. Antalet

institutioner

Av de 409 institutioner, som insände besvarade formulär, hade 22 påbörjat sin verksamhet efter den 1 juli 1945. Av de 387 institutioner, som startat sin verksamhet före den 1 juli 1945, hade 3 / 4 av avdelningen, 1 alltså antingen daghems-, förskoleeller eftermiddagshemsavdelningen. Drygt V a av samtliga institutioner utgjordes av enbart förskola, medan antalet institutioner, som bestodo enbart av daghem, uppgick till något mindre än V 4 . Enbart eftermiddagshemsavdelning förekom vid 32 institutioner eller ca 8 % av samtliga. Den vanligaste kombinationen var daghem i förening med förskola. Förekomsten av de olika vårdformerna varierade emellertid i mycket hög grad mellan olika delar av landet och framför allt mellan olika ortsgrupper. Medan daghemsverksamheten var den vanligaste vårdformen i de största städerna, dominerade förskolorna i de mindre städerna och orterna. Antal platser För att få en uppfattning om det antal platser, som stodo till förfogande för barn R\ olika åldrar, har antalet daghems-, förskole- och eftermiddagshemsplatser inom olika ortsgrupper fördelats efter de åldrar, för vilka de äro avsedda. Av samtliga redovisade 18250 platser voro 810 (4,4%) avsedda för spädbarn, 2594 (14,2%) för 1—3-åringar, n 042 (60,5%) för 4—7åringar samt 3804 (20,8%) för barn på 7 år och däröver. Denna procentuella fördelning varierade något inom olika ortsgrupper. Sålunda varierade den procentu1 Med avdelning avses här såsom framgår av det följande vårdform och ej barngrupp och sålunda avses med daghems-, förskole- resp. eftermiddagsavdelning den del av verksamheten som omfattar daghems-, förskole- resp. eftermiddagshem.

ella andelen platser för spädbarnen från 2,1 för övriga städer till 5,3 för större städer (där Malmös procentsats dock uppgår till 12,9), för 1—3-åringar från 5,2 för övriga städer till 16,2 för större städer (Malmö 2 9,7), för 4—7-åringar från 56,4 för de tre storstäderna (Stockholm 55,0) till 71,3 för övriga städer samt för barnen på 7 år och däröver från 17,4 för andra samhällen till 22,1 för storstäderna (Stockholm 25,5). Malmö har inte redovisat några platser för denna åldersgrupp. Drygt 10 % av platserna på daghemmen voro avsedda för spädbarn och drygt hälften för barn på 4—7 år. Nästan samtliga eller 94 % av platserna vid förskolorna voro avsedda för denna senare åldersgrupp. Institutionernas

ålder

Över hälften av de eftermiddagshem och nästan hälften av de daghem, för vilka uppgift om ålder funnos, hade börjat sin verksamhet före 1930, medan endast 1/i av förskolorna grundats före denna tidpunkt. En påfallande stor andel av institutionerna hade emellertid börjat sin verksamhet efter 1940. Vid ungefär hälften av förskolorna hade verksamheten startats på 1940-talet, under det att motsvarande andel för daghemmen och eftermiddagshemmen var 34 resp. 30 %. Institutionernas

huvudmän

Över hälften av institutionerna drevos 1944—45 a v stiftelser och föreningar, som bildats för ändamålet eller av kommunerna. De enskilda personer, som voro huvudmän, ägnade sig nästan uteslutande åt förskoleverksamhet, medan bostadsföreningarna och de enskilda företagen i nästan lika hög grad inriktade sig på daghemsverksamheten. Jämför man den procentuella fördelningen av institutionerna på olika huvudmän år 1941 och 1944—45, lägger man särskilt märke till den ökade andelen institutioner, där kommunerna stå som huvudmän. Denna utgjorde sålunda 1941 6,6 % men hade 1944—45 stigit till 21,7 %. Ä andra sidan ha enskilda personer blivit allt färre

såsom huvudmän för institutionerna. Medan 2 4>5 % av huvudmännen voro enskilda personer 1941 uppgick samma procentsats 1944—45 till 11,4. Institutionernas

lokaler o.d.

Drygt 50 % av institutionerna hyrde sina lokaler, 110 (28 %) institutioner hade egna lokaler, medan 82 (21 %) fritt disponerade sina lokaler. De institutioner, som innefattade daghemsavdelning, hade emellertid till drygt 45 % egna lokaler, under det att t.ex. drygt 60 % av de institutioner, som bestodo enbart av förskola hade förhyrda lokaler. Uppgifter infordrades även över vistelserummens, dvs. mat-, lek- och sovrummens, sammanlagda ytinnehåll. Respektive avdelnings golvyta har sedan fördelats på »trångboddheten» vid förskolorna, dag- och eftermiddagshemmen. I regel voro förskolorna något mera »trångbodda» än dagoch eftermiddagshemmen. Medan 69 % av de förskolor, som lämnat uppgifter, disponerade mindre än 3 m2 per plats, uppgick samma procentuella andel vid dag- och eftermiddagshemmen till 40 resp. 54 %. Daghemmen synas förklarligt nog vara bäst utrustade med såväl isoleringsrum som centralvärme, W.C. och varmvatten. Mest markerad är skillnaden vad förekomsten av isoleringsrum beträffar. Av de uppgiftslämnande daghemmen hade 71 % isoleringsrum, av förskolorna, trots att där inte kräves isoleringsrum i statsbidragsbestämmelserna, 25 % och av eftermiddagshemmen 33 %. Av samtliga avdelningar ha 91 % centralvärme, 95 % W.C. samt 77 % varmvatten. På samma sätt voro institutionerna i storstäderna i högre grad utrustade med isoleringsrum, centralvärme, W.C. och varmvatten än i övriga ortsgrupper. Detta förhållande var särskilt framträdande vad förekomsten av isoleringsrum beträffar. Under det att procentuella andelen avdelningar, som hade isoleringsrum, i storstäderna var 56 %, var den för gruppen medelstora städer 33, för övriga städer 25.

Närvarofrekvensen Uppgifter infordrades även rörande genomsnittliga antalet barn, som voro närvarande under de olika månaderna samt hela verksamhetsåret 1944—45. Eftersom denna fråga i ganska stor utsträckning ej besvarats och absoluta siffror i detta sammanhang torde vara av mindre intresse, ha uppgifterna endast använts som grundval för en indexberäkning, varigenom en viss uppfattning erhållits om variationerna i närvarofrekvensen. Det visade sig då att närvarofrekvensen nådde sitt maximum vid mitten av höst- och vårterminerna, dvs. i oktober—november och mars—april, för alla tre vårdformerna. Verksamheten under sommarmånaderna juni—augusti var av mindre omfattning.

Socialgruppstillhörighet m.m. I avsikt att få en ungefärlig uppfattning om vilka samhällsgrupper barnen kommo från, undersöktes vilken socialgrupp barnens målsman tillhörde samt huruvida barnen kommo från »ofullständiga hem» av något slag. Uppgifterna, som avse de barn, som voro inskrivna dagen för uppgifternas avlämnande, ha sammanställts i tab. i. Iakttagas bör, att någon skarp gräns givetvis ej existerar mellan de tre i tab. 1 anförda socialgrupperna I, II och III, vilka schematiskt indela befolkningen enligt den i offentlig statistik gängse nomenklaturen. Trots den tämligen rikhaltiga exemplifiering, som lämnats i den yrkesförteckning, som bifogades till anvisningarna för formulärens ifyllande, har naturligtvis i åtskilliga fall grupperingen skett efter olika subjektiva bedömningar. Därtill kommer, att bortåt 20 % av avdelningarna lämnat frågan obesvarad. Siffrorna i tabellen torde dock ge en ungefärlig bild av daghems-, förskole- och eftermiddagshemsklientelens utseende ur socialgruppstillhörighetens synpunkt. Av de 16 151 barn, för vilka uppgifter lämnades om målsmannens socialgruppstillhörighet, hänfördes 65,9 % till socialgrupp III och 11,4% till socialgrupp I. Den procentuella fördel4

ningen mellan de olika socialgrupperna var emellertid i ganska hög grad olika vid de olika avdelningarna. Skillnaden var särskilt stor mellan förskolorna å ena sidan och dag- och eftermiddagshemmen å den andra. Medan 79,7 resp. 87,8 % av dagresp. eftermiddagshemmens barn hänfördes till socialgrupp III, utgjorde motsvarande andel för förskolornas vidkommande knappt hälften eller 47,1 %. 22 % av förskolornas barn hänfördes till socialgrupp I, under det att samma procentsats vid dag- resp. eftermiddagshem uppgick till 2,8 resp. 1,1 %. Eftersom frågorna om antalet barn från »ofullständiga hem» och om socialgruppstillhörigheten till en del tolkats olika av de uppgiftslämnande, avse siffrorna i tab. 1 och 2 ej exakt samma barn. En jämförelse mellan de båda tabellernas barnantal torde dock i stort sett ge en riktig föreställning om de »ofullständiga hemmens» andel av hela klientelet. 3 841 barn kommo enligt de lämnade uppgifterna från »ofullständiga hem», dvs. ca 20 % av samtliga barn. Förhållandena voro emellertid liksom vad socialgruppstillhörigheten beträffar helt olika vid förskolorna å ena sidan och dag- och eftermiddagshemmen å den andra. Vid dag- och eftermiddagshemmen utgjorde den procentuella andelen barn, som kommo från sådana hem ca 40 %, medan den vid förskolorna höll sig kring ca 10 %.

Öppethållande De olika institutionerna lämnade även uppgifter om hur länge verksamheten pågick under verksamhetsåret 1944—45 samt om vilken tid på dagen institutionen hölls öppen under vardagar. Vid uppgivandet av antalet dagar, som institutionen hölls öppen, frånräknades ferier samt stängning vid helger eller på grund av sjukdomsfall o.d. Det stora flertalet av daghemmen höllos öppna mer än 260 dagar, medan verksamheten vid förskolorna och eftermiddagshemmen i allmänhet pågick under 6—8 månader. Institutionerna i storstäderna

Tab. i. Antal redovisade bam vid avdelningar av olika slag fördelade efter målsmans socialgrupp. Därav antal barn, vilkas målsman hänförts till socialgrupp

Antal redovisade barn

Avdelningarnas art

III

il 6 297 7 45° 2 404

Daghem Förskolor Eftermiddagshem Samtliga

16 151

höllo i allmänhet öppet längre än institutionerna i övriga ortsgrupper. Ca 60 % av daghemmen höllo under vardagar öppet 11—12 timmar. Fördelningen för förskolornas del var jämnare men institutioner, som höllos öppna mer än 8 timmar voro sällsynta. Den tillfälliga vården Ett försök gjordes även att undersöka, i vilken utsträckning barn mottogs för vård och tillsyn tillfälligtvis för en eller annan dag eller för en eller annan timme. Vid 172 av 473 avdelningar mottogos barn tillfälligtvis för en eller annan dag, men detta var vanligt endast vid 29 avdelningar. Vid 57 % av daghemmen förekom tillfällig vård och tillsyn för en eller annan dag men endast vid 19 % av förskolorna och 36 % av eftermiddagshemmen. Tillfällig vård och tillsyn för en eller annan timme var än mera sällsynt, i det att endast 23 avdelningar redovisat förekomst av sådan vård. Även i detta fall

5 020

175 1 637 27 1839

3 506

2 307 267

2 110

3 676

10 636

förekom sådan vård i större utsträckning vid daghemmen än vid övriga avdelningar. Lek och friluftsvistelse Upplysningar erhölls även om anordnandet av lek och friluftsvistelse. Drygt 80 % av daghemmen, 50 % av förskolorna och 40 % av eftermiddagshemmen hade egen lekplats. Det var i regel mera sällsynt med egen lekplats i de större städerna, framför allt vid förskolorna och eftermiddagshemmen i Stockholm, än i övriga ortsgrupper. Sommaren 1945 anordnades vistelse på koloni, inackordering i privata hem e.d. vid 46 % av daghemmen, 15 % av förskolorna och 20 % av eftermiddagshemmen. Särskilt ofta förekom sådan verksamhet vid daghemmen i Stockholm, av vilka 87 % anordnat eller förmedlat lantvistelse för barnen. Annan friluftsvistelse i form av t.ex. parklek och badresor hade endast anordnats vid 49 av de 408 avdelningar, som besvarade denna fråga.

Tab. 2. Antal redovisade barn med endast en målsman vid avdelningar av olika slag.

Avdelningarnas art

Antal redovisade barn änka totalt

Eftermiddagshem . .

6 297 7 450 2 404

320 150 221

Samtliga

16 151

50 Därav antal barn till ogift frånskild änkling

kvinna

man

kvinna

man

50 35 37 122

952 179 335 1 466

43 20 35

997 109 164

6 18

1 270

från andra slag av stympade hem 9i 32 47 170

S:a

2 459 525 857 3841

Tab. 3. Barnstugornas utveckling 1941—50. 1941 Daghem Daghem 4- förskola Daghem + eftermiddagshem Daghem + förskola -j- eftermiddagshem Förskola Förskola 4- eftermiddagshem , Eftermiddagshem Summa

Läget hösten

1946 (augusti)

87 45

1948 1949 1950 (november) (oktober) ! (oktober)

29 263 33 25

197 59 13 30 311 36 26

30 341 36 28

45 16

4i

131 23 37

24 226 30 32

1950 Barnstugeverksamheten har sedan 1944 varit föremål för kraftig- utbyggnad i vårt land. Antalet institutioner har ökat år från år och utgjorde den 15 oktober 1950 713, inrymmande 308 daghem, 470 förskolor samt 105 eftermiddagshem med ca 30 500 godkända platser, vilket i realiteten bety-

203 67 12

der, att barnstugorna taga hand om ca 34 000 barn. Barnstugor finnes i inte mindre än 161 kommuner. Av de nuvarande 30 500 platserna fördela sig ca 9 400 på daghemmen, ca 18 300 på förskolorna samt ca 2 300 på eftermiddagshemmen. Som ett mått på expansionen under 1940-talet vill kommittén erinra om att antalet barnstugor 1941 utgjorde ca 350, sommaren

Antalet daghem, förskolor och eftermiddagshem Daghem Förskolor Eftermiddagshem

oktober 1950.

308 470 107

Tab. 4. Antalet faktiska platser på barnstugorna. (Beräknat efter ritningar 1 oktober 1950.)

Kommun

Halvdagsbarn

Heldagsbarn Summa

Btg:s Emh:s Summa barnbarn barn antal

1 088

1 519

1 801

3 550

4 2 8 6 1447

9 305

spädbarn

krypbarn

2—4 år

4—6 år

301 1 140

Göteborg

30 Stockholm

övriga landet

1 534 2 396

4 753

12 721

9 391

18326 2 379

30 500 1

4803 Omfattar ca 34 000 inskrivna barn.

1946 ca 500 samt hösten 1948 ca 590. Ökningen är särskilt anmärkningsvärd mot bakgrund av de senaste årens byggnadsrestriktioner och vittnar om det starka behov, som varit drivkraften bakom denna utveckling. Avgörande för expansionstakten har varit starka kommunala behov, men det sedan 1944 insatta statsstödet har otvivelaktigt haft stor stimulerande effekt inte minst på grund av att verksamheten härigenom erhållit en mera »officiell» sanktion. En livlig kommunal planering pågår, särskilt märkbar i samband med generalplanearbeten. I praktiskt taget alla städer och tätorter finnas i dag planer på nya institutioner. Självfallet skiftar dock den kommunala aktiviteten på detta som på andra områden. Särskilt anmärkningsvärt är att förskolorna numera tycks stå i centrum för det kommunala intresset; man har insett betydelsen av förskolorna såsom ett stöd vid hemuppfostran och som en lättnad i barntillsynen för de hemarbetande mödrarna. Uppenbart är också, att verksamhetens yttre ram — delvis på grund av byggnadssvårigheterna — fått en mycket brokig karaktär utan att detta på något sätt synes ha minskat institutionernas värde ur barnavårdssynpunkt. Typiskt är sålunda, att kommunerna på åtskilliga håll inköpa villor och bygga om dessa till barnstugor, använda sig av baracker, samlingslokaler, lägenheter i bostadshus etc. Å andra sidan har man i ökad utsträckning fått upp ögonen för institutionernas organisation samt uppläggningen av deras inre arbete. Man inser sålunda numera allmänt betydelsen av välkvalificerad personal i ledningen av dessa institutioner, värdet av små barn-

grupper, tillgång på rikhaltigt lekmateriel, samarbete med föräldrarna etc. Trots den kraftiga utbyggnaden de senaste åren är behovet av barnstugor långtifrån tillfredsställt, vilket de långa väntelistorna vid nästan alla institutioner vittna om. Bristen på barnstugeplatser gör sig desto mera kännbar som övriga åtgärder för barntillsynen såsom t.ex. välorganiserade lekplatser ännu blott anordnats i begränsad omfattning. Det är emellertid inte blott i städer och tätorter, som problemen kring barntillsynen nu börjat uppmärksammas. På den svenska landsbygden ha de s.k. jordbruksdaghemmen vuxit fram kraftigt de senaste åren, företrädesvis i Skåne och övre Norrland. Under 1950 ha sålunda icke mindre än 104 jordbruksdaghem varit i verksamhet. Intresset för förskolor även på landsbygden synes vara i växande. Barnstugorna, som tidigare övervägande drevos av privatpersoner, föreningar, stiftelser etc, ha under 1940-talet i stor utsträckning kommunaliserats. Av de 713 institutionerna äro hösten 1950 255 kommunaliserade, medan 344 drivas av föreningar, 45 av industriföretag, 1 av landsting och 71 av privatpersoner. Det bör dock observeras att huvudparten av de föreningsdrivna institutionerna äro belägna i Stockholm och Göteborg, där verksamheten i stor utsträckning ekonomiseras av kommunen. Fullständig kommunalisering av barnstugeverksamheten har genomförts i 105 kommuner, varvid hänsyn tagits även till de kommuner, där jordbruksdaghem finnas.

5 Behovet av barnstugor

1. Hemmen och barntillsynen Industrialismens genombrott och uppkomsten av det moderna stadssamhället har satt djupa spå även i familjernas liv. Familjen är inte längre en självförsörjande produktionsenhet; mannen har i regel sitt arbete förlagt utanför hemmet och därmed anknytning till en helt ny intressesfär utom familjen. Mat och kläder av industriell tillverkning bli allt vanligare. I städerna ha kvinnorna, gifta såväl som ogifta, i stigande omfattning engagerat sig i förvärvsarbete utanför hemmet. Även den kulturella enhet, som familjen tidigare utgjorde genom släkttradition och anknytning till årets rytm och högtidsdagar, håller på att upplösas; barnens karaktärsoch samhällsfostran sker i växande utsträckning av andra än hemmen: skolan, övriga undervisnings- och utbildningsinstitutioner etc. Samtidigt ha en rad av familjernas gamla skyddsfunktioner såsom t.ex. vård av de gamla och sjuka, vård vid förlossningar etc. flyttats ut från hemmen och familjerna till samhälleliga institutioner. Det är naturligt, att denna stora anpassningsprocess, som ännu ej kan sägas vara avslutad, gripit djupt in i kvinnornas värld och medfört betydande svårigheter för dem helt enkelt därför att den biologiska funktionsindelningen mellan könen inte kunnat bringas i harmoni med det moderna industrialiserade stadssamhällets olika former och institutioner. Den känsla av bundenhet, isolering, ja kanske vantrivsel, som

många hemarbetande kvinnor ha, är också till stor del beroende inte blott på att hemarbetet först långt fram i våra dagar börjat rationaliseras utan även därför att kvinnornas stora biologiska funktion i släktets liv, deras roll som barnafödande, huvudsaklig vårdare och fostrare av barnen så ofta kolliderar med deras önskan att även deltaga vid männens sida i arbetslivet utanför hemmet, att få komma ut och »träffa andra». De kvinnor, som emellertid även under den tid de ha små barn av olika skäl söka förena hem- och förvärvsarbete, digna ofta under en omänsklig arbetsbörda, ha dåligt samvete för att de »försumma» barnen och för att samvaron med dem inte blir så rofylld och tillfredsställande som den borde och kunde vara. Hårdhänt konfronteras de med det faktum, att arbetslivet ännu ej hunnit fram till nya mänskliga arbetsformer för de förvärvsarbetande kvinnorna. Barn och förvärvsarbete bli därför, såsom någon sagt, till två magnetiska poler, vilka från var sin sida dra i modern. Ofta tas dessa yttre tecken på familjernas anpassningsproblem i det moderna samhället till intäkt för påståenden om en missanpassad kvinnlighet på väg mot ångest, neuroser och otillfredsställelse och till skräckskildringar om »familjebandens upplösning» etc. Med förkärlek frammanas i stället bilder från hemmet och familjen »i den gamla goda tiden». Det är emellertid meningslöst att drömma om en återgång till flydda tider. Det enda rimliga är

att söka mildra och komma till rätta med arbete och många söka väl behålla detta de problem för kvinnorna och hemmen, även efter giftermålet. Först när barnen som industrialismen, stadssamhället och börja komma sluta de flesta gifta kvinnor kvinnornas förvärvsarbete medfört. Vä- förvärvsarbetet för att helt s.a.s. byta ut gen ur dilemmat för de moderna kvinnorna det mot arbete i hemmet, mot alla de vårdär emellertid inte att göra om familjeinsti- nads- och ordningsuppgifter, som där bli tutionen såsom sådan eller att »ta bort hustruns lott. Barnen och deras vård och barnen» från mödrarna. Däremot behövs fostran bli också under många år den en förutsättningslös diskussion om kvin- axel kring vilket allt annat i hemmet kretnornas svårigheter att delta i samhällsli- sar. Tanken att under de mest småbarnsvets differentierade funktioner, en diskus- bundna åren även upprätthålla ett försion, som följaktligen måste beröra såväl värvsarbete utanför hemmet synes många de hemarbetande som de förvärvsarbe- kvinnor stridande mot barnens intressen tande kvinnornas problem. På grundval och deras rätt till sin mor. Detta utesluter av en sådan diskussion om kvinnornas inte, att mödrarna när de kanske en dag attityder och värderingar kunna vi söka efter t.ex. en skilsmässa, ett dödsfall etc, oss fram till praktiska reformförslag, t.ex. bli tvungna att helt svara för försörjvad beträffar olika gemensamhetsanord- ningen, bittert ångra att de inte sökte hålla ningar för att underlätta kvinnornas ar- kontakten med förvärvslivet även under bete i hem eller förvärvsliv. Och självfal- den aktiva moderskapsperioden. let måste en sådan diskussion även tangera Det centrala arbetet i ett hem med barn den allmänna uppfattningen om vad som kommer alltid att vara vården och fostran är »manliga» och »kvinnliga» roller i våra av dessa. Hur många inse emellertid hur hem. omfattande och krävande denna vård Varje sådan debatt kommer förr eller egentligen är? Hemmens Forskningsinstisenare att kretsa kring barnen, deras be- tut har gjort vissa beräkningar om den hov av omsorg, trygghet och harmonisk tid, som den direkta vården av barnen tar uppväxtmiljö. Det måste betraktas som en i hemmen, vilka visa, att vården av ett tillgång för vårt land, att hemfostran här småbarn i åldern upp till och med 2 år tar får spela en så betydande roll i barnens ca 3—4 timmar dagligen.2 Det bör dock liv. I början av 1930-talet siade radikala starkt understrykas, att den tid, som här kretsar om att vi levde på övergången till angivits för barnavården, endast avser tid ett nytt stadium, vilket skulle utmärkas av för direkt manuell skötsel av barnen. Här»en helt ny familjetyp» med »försvinnande till kommer all omsorg, omtanke och vakrutinarbete och med barnuppfostran utförd samhet, all intim kontakt mellan moder av annan än modern». 1 I dag kunna vi och barn, som icke kan mätas eller registkonstatera, att denna spådom inte slagit reras. Den tid, som modern totalt ägnar åt in och väl sannolikt aldrig kommer att slå att sköta alla barnen i familjen, blir givetin i vårt land. Med all kraft värja vi oss vis även beroende på deras antal och ålder. också mot en sådan utveckling hän mot ett genomkollektiviserat samhälle. Tab. 5. Tid för barnavård i skilda åldersAv starka psykologiska skäl samt ofta grupper. med full insikt om att barnen behöva mo- Barnets ålder Tim. min. derns vård och tillsyn stannar majoriteten o—6 mån t-0 7 av de svenska mödrarna för närvarande i hemmen, så länge barnen äro små. De 5 » 1 18 flesta unga kvinnor ha ju i dag förvärvs1 Asplund-Gahn-Markelius-Paulsson-Sundahl-Ahrén i programskriften »Acceptera», Stockholm 1931, s. 44.

2 Se HFI-meddelanden 1948—49.

nr

2,

årgång

Undersökningarna visa även att barn- sökning endast modern i anspråk något uppfostran till största delen åvilar modern över 1 timme; större delen av tiden för ensam; endast i rena undantagsfall hjälper barnen i denna åldersgrupp gick åt till lek fadern till med barnen. Det framgår emel- utomhus, i stor utsträckning på egen hand. lertid icke av undersökningen om man kan I genomsnitt lekte 5-åringarna ca 3 V 2 utläsa någon annan tendens i detta avse- tim. ute varje dag samt hade 6 tim. för ende hos de yngre familjerna; av vissa fri sysselsättning inne. Under den tiden andra undersökningar att döma ha männen läste modern högt för dem eller lekte med i unga äktenskap en delvis annan inställ- dem en kort stund, i genomsnitt endast V 2 ning och dra sig inte för att sysselsätta sig- timme. Dessa fakta om den tid, som barnavårmed barnen. Uppenbart är också, att de förvärvsarbetande mödrarna, som efter ett den tar i de svenska hemmen, måste även ofta dagslångt bortaarbete på sin fritid ställas in i sitt sammanhang med den måste ägna sig åt barnskötsel och hem- miljö, som barnen få leva i. Bostaden är arbete i åtskilliga timmar, ha en mycket nämligen av stor betydelse som miljöfakansträngande arbetsbörda. De få självfal- tor, inte minst för barnen. Vi veta numera let inte heller tillfälle till så många kon- att barnen behöva rörelsefrihet, ostördhet, takter med barnen som en hemarbetande möjlighet till lek och utrymme — allt fakmoder. Den förvärvsarbetande modern, torer, som på ett avgörande sätt bestämvars hemarbete i stor utsträckning s.a.s. mas av bostadens utformning. Barnens får utföras på fritiden, blir tvungen att vård och fostran får emellertid i de flesta organisera sitt hushåll på ett helt annat svenska familjer ske i stadssamhällen och sätt än den hemarbetande, hela hennes fa- i som regel trånga och för barnen mindre milj tvingas förr eller senare att ta aktiv lämpliga lägenheter. Åtskilliga undersökdel i hemuppgifterna, om inte hennes ar- ningar ha gjorts de senaste decennierna, som kunnat påvisa den skrämmande svenbetsbörda skall bli för övermäktig. Ehuru H F I : s undersökning har karak- ska trångboddheten och dess sociala och tären av en provundersökning för att psykologiska konsekvenser, inte minst för fixera barnavårdens roll i hemarbetet och barnen. De dystra siffrorna tala ofta för bygger på ett relativt litet material, är det sig själva. Vår sista allmänna bostadsräkdock av intresse att konstatera, att genom- ning — från 1945 — fastslår också klart, snittstiden för barnavård för de hemarbe- att V 4 av de svenska bostäderna äro övertande mödrar, som i medeltal hade 2 barn, befolkade — om högst 2 personer per bomåttstock — och att uppgick till ca 2—2 3 / 4 tim. dagligen. Den ningsrum tagas som 3 tiden fördelades ungefär lika mellan mat- inte långtifrån V av det svenska folket ning, klädsel och tvättning, som vardera bor i dessa. Även om en glädjande förbätttog ca 3 / 4 timme. En mycket kort stund, ring av bostadsstandarden för barnfamil10—15 min. ägnade mödrarna åt att läsa jerna skett under de senaste 15 åren och högt eller att leka med barnen. Av den uppmärksamheten numera även inriktats totala dagliga sysselsättningen tog barna- på bostadsområdenas planering och utrustvården ca 25—26 % av tiden; moderns ning med gemensamhetsanordningar för »vakna dag» uppgick i genomsnitt till ca barnen, är det dock ett obestridligt faktum, 15 V 2 tim., där sysselsättningarna förutom att trångboddhet fortfarande är barnfamilbarnavård framförallt kunde indelas i hus- jernas väsentligaste lott; härtill kommer hållsarbete, inköp, ärenden och hemorga- den allvarliga och skrämmande bostadsbrist, som under senare år på ett hårdhänt nisation, måltider samt egen tid. Så snart barnen koramo några år upp i sätt utestängt tusentals familjer från egna åldern blev den tid, som mödrarna ägnade lägenheter. Bostadsstyrelsen har sålunda dem i form av vård och tillsyn, allt mindre. kunnat konstatera, att inte mindre än 5-åringarna t.ex. togo enligt H F I :s under- 21 000 familjeförsörjare med minderåriga

barn år 1950 saknade självständig familje- desvis möblerade med de vuxnas saker och bostad, varmed i detta sammanhang avsågs sällan eller aldrig voro möblerna anpaslägenhet om minst 1 rum och kokvrå. Det sade för barnens skala. Barnens leksaker torde icke vara svårt att föreställa sig den förvarades av samtliga barn i enrimisläverklighet, de familjetragedier och otill- genheterna i pappaskar eller kartonger fredsställande uppväxtförhållanden för bar- under sängen, i tamburen eller i en liten nen, som dölja sig bakom dessa siffror. vrå i köket. 75 % av barnen i tvårumsFrågan om barnen och bostäderna är lägenheterna med flera barn hade sina lekett komplicerat kapitel. I stor utsträckning saker på samma sätt. På ett skrämmande sakna vi här tillräcklig kunskap om de sätt får man av denna undersökning klart detaljerade sammanhangen och de olika för sig, hur den trånga familjebostaden bostadstypernas inverkan på barnens upp- mer och mer inskränker barnens glädje, fostran och utveckling. Det är enligt kom- utrymmesbehov och sociala utveckling när mitténs uppfattning angeläget, att ingå- barnskaran ökar. ende undersökningar snarast komma till Den norska undersökningen kan komstånd på detta område. Problemen ha tidi- pletteras med vissa data från den tidigare gare tangerats i vissa svenska undersök- omnämnda HFI-undersökningen, som ningar 1 , och ytterligare material torde även fastslår, att de i undersökningsmaframkomma, när Svenska Arkitekters terialet ingående svenska lägenheterna i Riksförbunds och Svenska Slöjdförening- regel voro alltför dåligt utnyttjade och ens stora bostadsvaneundersökning publi- illa möblerade med hänsyn till barnens ceras under 1951. Det är sålunda nödvän- krav. Leksaksutrustningen var i de flesta digt att få olika bostadsvanors inverkan fall bristfällig, till stor del beroende på de på barnens tillstånd och uppfostran klar- förvaringssvårigheter, som trångboddhelagd t.ex. var barnen sova, var de leka ten medför. Många sådana saker, som inom- och utomhus, om särskilda barn- bruka roa barnen mycket, saknades i ett möbler finnas, var leksakerna förvaras, etc. stort antal fall. 20 % av 2-åringarna hade En intressant norsk undersökning har be- sålunda inga byggklossar alls, medan rört dessa frågeställningar. 2 Då dess un- 80 % resp. 75 % av 5-åringarna saknade dersökningsresultat torde stämma ganska vattenfärger resp. modellera. gott med vad vi i dag erfarenhetsmässigt Även om det återstår åtskilliga faktorer veta om svenska förhållanden, kan det att klarlägga beträffande problemen barvara befogat att här återge några av dessa nen och bostadsmiljön, torde det icke vara norska siffror. Endast 7,5 % av de i unöverdrivet påstå, att en stor del av våra dersökningen ingående 95 småbarnen från barn i dag få växa upp i en bostadsmiljö, 1—7 år behövde icke dela föräldrarnas som icke tillgodoser de krav, som den nusovrum men sovo då tillsammans med tida barnpsykologiska och bostadssociala större barn och ungdom. Nästan 10 % deforskningen anser sig böra uppställa på lade säng med andra. Endast omkring V 4 en god familjebostad. Det är sannolikt en av barnen fingo lov att leka överallt i lång väg att gå, innan en ändring sker i lägenheten. Endast V 0 fick leka i vardagsdessa avseenden. Det behövs nog årtionrummet och något under V 4 lekte i sovden av initiativ, upplysning och informarummet, i de fall då sådant fanns. De tion innan familjerna allmänt insett nödflesta barn lekte i köket, en hel del endast vändigheten att bygga hemmen och hemi kapprummet. Lägenheterna voro företrämiljön kring barnen och deras behov. Hemmen måste — såsom någon sagt — bli barntillåtna, möbler, textilier och pryd1 Brita Åkerman: »Familjen som växte ur nadssaker etc. få en sådan utformning, att sitt hem» Stockholm 1941. 2 de även passa barnen. Det blankpolerade Oslo byes vel's boligundersokelse, Bind II. Mennesker og Boliger, Oslo 1948 s. 207—228. finrummet, som barnen endast få skåda i

all sin glans från dörrtröskeln, måste öppnas för dem. Allt detta kräver anpassning av alla parter, hänsynstagande och en ny förståelse hos män och kvinnor för barnen och deras behov. Kanske inte minst viktigt i detta sammanhang är att — som någon drastiskt uttryckt — »få männen upp ur länstolar och kökssoffor», få dem att mera aktivt deltaga i hemmens arbetsgemenskap, i barnavården och barnens lek. Vården och tillsynen av barnen innan skolan kräver en stor insats från de hemarbetande mödrarnas sida. Den innebär ständiga omsorger, ständig vaksamhet och omtanke och för med sig en rad problem, inför vilka många mödrar ofta känna sig handfallna och villrådiga. Mödrarnas naturliga behov av en viss rörelsefrihet hindras ofta av en alltför stark bundenhet av barnen, och åtskilliga föräldrar sakna den förståelse och klokhet, som behövs för att styra rätt mellan det Scylla, som heter gångna tiders alltför hårda barnuppfostran, och det Charybdis, som i dag här och var talar om en sådan frihet för barnen, som blott är ett annat ord för oförmåga att handleda dem. Den villrådighet, som många unga föräldrar känna inför uppfostringsmetoderna, är också påtaglig. Redan när barnen kommit upp i ettårsåldern, visar det sig ofta vilka svårigheter mödrarna ha med barntillsynen. Den tidigare omnämnda HFI-undersökningen gav sålunda belägg för att det var ganska få av ettåringarna, som t.ex. kunde placeras ute för att sova, och att mödrarna ansågo det mycket riskabelt att lämna barnen ensamma i vagnen. Undersökningen gav vidare belägg för att mödrarna endast i undantagsfall vågade släppa ut de mindre barnen för att leka för sig själva — helt enkelt därför att lämpliga anordningar för deras lek och utomhusvistelse under betryggande tillsyn i regel saknades. Detta är något som praktiskt taget gäller för alla familjer, som i dag bo i hyreslägenheter i städer och tätorter. De familjer, som bo i villor eller småstugor, ha i dessa hänseenden en mycket stor fördel, för att icke tala om landsbygdsfamiljerna, där

barnen i regel kunna släppas ut utan tillsyn ganska tidigt. Bundenheten vid barnen präglar de hemarbetande mödrarnas aktiva moderskapsperiod på ett mycket markant sätt, i varje fall tills barnen hunnit upp i 5—6 årsåldern, då de uppenbarligen kräva mindre tillsyn från mödrarna än tidigare. H F I undersökningen visade sålunda, att barnen i 5-årsåldern vore ute ganska länge, ca 3 V„ timme dagligen, och i stor utsträckning på egen hand. Mödrarna hade i regel endast varit ute med dem i genomsnitt l/2 timme om dagen. Familjernas rädsla för att »besvära» grannarna, eller låta dem få se »hur man har det», det ofta dyra arrangemanget med lejda barnvakter, bristen på hemhjälp — även för den begränsade kategori, som har råd att efterfråga sådan — gör att barntillsynen ofta blir till ett verkligt problem för de hemarbetande mödrarna. Bundenheten vid barnen blir så stark, att många familjer under månader och år i sträck få inskränka sitt kulturella och sociala umgänge, sina intressen utanför hemmet etc. De kunna under denna tid ej lämna barnen. Detta skapar på många håll ofta en känsla av vantrivsel och innebär en påfrestande psykisk och fysisk nötning. När föräldrarna å andra sidan söka minska sin bundenhet leder det ofta till icke önskvärda konsekvenser för barnen. Det finns exempel på att mödrar skicka ut sina barn att leka hela dagarna med en nyckel om halsen — de få klara sig själva och hitta hem bäst de kunna. Och hur vanligt är det inte att småbarn skickas iväg på biografernas söndagsmatinéer, helt enkelt för att föräldrarna skola få några timmar för sig själva, för promenader, umgänge eller kulturell aktivitet? I biosalongernas mörker föras barnen sedan in i den vita dukens ömsom sagoskimrande, ömsom skräckfyllda värld — och tumla hem med upplevelser och intryck som det kan ta år att befria barnen från. De hemarbetande mödrarnas behov av olika anordningar för barntillsynen är uppenbart. Behovet av lekplatser, från inhägnade enkla lekplatser intill husen till

lekplatser, dit barnen kunna gå själva och vistas under vuxnas tillsyn, står klart för var och en, som vill se verkligheten i det svenska stadssamhället. Tyvärr ha endast några få undersökningar gjorts i vårt land om mödrarnas behov av barntillsyn, deras attityder till lekplatser, grannhjälp etc. Av samtliga framgår dock klart, att det finns ett starkt behov av organiserade åtgärder för barntillsynen. En undersökning i några av Stockholms nyaste bostadsområden 1 1949—50 har sålunda visat, att över 80 % av husmödrarna önskade flera lekplatser samt att 55 % av husmödrarna kände sig bundna av barnen och önskade komma ut oftare. Nära hälften av mödrarna önskade grannhjälp i större utsträckning. Av en sociologisk undersökning i Lund 2 våren 1948 framgår också, att mödrarna ha en ganska starkt positiv inställning till lekplatser. Näst kollektivtvättstugor voro lekplatser den gemensamhetsanordning, som husmödrarna tyckte mest om. Mödrarna behöva redan för ettåringarna tillgång till anordningar, där de under betryggande kontroll för någon eller några timmar kunna ställa ifrån sig barnen i barnvagnarna, och framförallt behöva de hemarbetande mödrarna möjlighet att vid skilda tillfällen få hjälp med den direkta tillsynen av barnen. En mera fast organiserad grannhjälp är därvid ett naturligt önskemål liksom mera tillfälliga anordningar i »barnparkeringens» form för tillsyn av barnen någon eller några timmar. När barnen kommit över 3—4 årsåldern, och därmed i en ålder, då de kräva sådana sysselsättningar och sådant lekmaterial etc, som ofta inte stå att få i hemmen, skulle det vara av obestridligt värde, om mödrarna mera allmänt kunde få lämna sina barn till några timmars daglig vistelse i en 1 Muntligt förmedlade resultat av fil. lic. Edmund Dahlström, författare till »Sociologisk undersökning i Hägerstensåsen och Hökmossen 1949—50». Beräknas bli publicerad i Stockholms stads monografier hösten 1951. 2 Fil. kand. Carin Lindblom: »Tätorternas gemensamhetsanordningar». Tidskriften Plan nr 2, 1949.

förskola. Här skulle barnen kunna få rika möjligheter till utvecklande sysselsättningar, en omgivning speciellt tillrättalagd för deras behov och möjligheter, och dessutom den pedagogiska ledning och sociala kontakt med andra barn, som alltmer ter sig som nödvändig för barnen i dessa åldrar, inte minst som förberedelse för skolan och livet. Förskolorna skulle på detta sätt fylla en dubbel uppgift: dels ge mödrarna några timmars välbehövlig daglig avkoppling från barnen, dels ge barnen den miljö och fostran, som i de flesta familjer behövs som komplement till hemuppfostran. I detta kapitel berör emellertid inte kommittén utförligare behovet av olika anordningar för att mera tillfälligt lösa de hemarbetande mödrarnas behov av barntillsyn. Vi återkomma till dessa frågor, vilka beröra t.ex. grannhjälpen, barnparkeringarna samt de olika formerna av lekplatserna i kap. 7. Däremot har kommittén ansett det angeläget, att strålkastareljuset nu får riktas in på behovet av förskolor, denna form av barntillsyn och kompletterande barnuppfostran i institutionsform, som de hemarbetande mödrarna alltmer lärt sig sätta värde på. Företrädesvis vill kommittén här söka analysera detta behov ur stadsfamiljernas synvinkel. Förskolorna ha nämligen sitt existensberättigande först och främst i städer och tätorter, där de speciella problemen för 3—7 åringarna med en växande trafik och små syskonskaror gör det angeläget med energiska insatser just för dessa institutioner. Detta utesluter självfallet inte, att det även på landsbygden finns behov av en hemmen kompletterande fostran av småbarnen. Problemen äro emellertid härvidlag av så speciell karaktär och verksamheten ännu så oprövad, att kommittén ansett det befogat, att landsbygdsbarnens behov av förskolor och barntillsyn behandlas i ett särskilt kapitel (kap. 8). Det är naturligt, att de gifta kvinnornas kvarstående i förvärvsarbete även under den aktiva moderskapsperioden måste skapa svårigheter och stora problem. Även

om vi alla äro eniga om barnets rätt till sin mor, måste vi både nu ocb i framtiden göra kompromisser mellan barnets behov av sin mor, familjernas rätt till bättre ekonomi genom hustruns förvärvsarbete, moderns behov av ett förvärvsarbete utanför hemmet och näringslivets alltmer stegrade krav på kvinnlig arbetskraft. Den uppfattning, som befolkningsutredningens ordförande, nuvarande statsminister Tage Erlander, gav uttryck åt 19441, nämligen att »acceptera vi den kvinnliga arbetskraften på arbetsmarknaden, måste vi också ta konsekvensen av att kvinnan behöver ha en ökad rörlighet, när hon går att söka sina arbetsuppgifter», torde vara oemotstridlig. Det är en icke oväsentlig grupp förvärvsarbetande mödrar, som i dag ha småbarn. Många, ja större delen, kan kanske lösa barntillsynens problem med tillhjälp av föräldrar, syskon, hemhjälp, grannar och bekanta, ehuru man kan förmoda, att denna »inackordering» av barnen i många fall ter sig besvärlig och skapar speciella problem. Andra mödrar åter ha lyckats få sina barn placerade på daghem och visa som regel stor tacksamhet för den vård, som barnen där få samt känna trygghet genom vetskapen om att barnen äro omhändertagna av kvalificerad personal. På senare år ha dessutom s.k. familjedaghem tillkommit, som kunnat komplettera daghemmen och något minska den kraftiga efterfrågan på sådana institutioner. Oberoende av olika åsikter om lämpligheten av att mödrar med småbarn åtaga sig förvärvsarbete är det faktum, att många sådana mödrar i dag måste eller själva önska arbete medan andra hindras att göra en insats i näringslivet, i sjuk- och hälsovård, inom skolan etc, på grund av bristen på institutioner eller anordningar för barntillsynen. Utvecklingen i framtiden är fylld av frågetecken, men kraven från arbetsmarknaden och näringslivet på energiska insatser för daghem i olika former åt de 1 I uppsatsen »Aktuella problem inom befolkningspolitiken», ingående i festskriften Ett genombrott, Stockholm 1944.

förvärvsarbetande mödrarna ha snarast tilltagit under senare år. Diskussionen om behovet av sådana institutioner har emellertid hittills alltför mycket rört sig med allmänna talesätt och saknat den konkretisering och nyansering, som otvivelaktigt är av nöden inför varje ställningstagande till i vilken utsträckning samhället bör tillmötesgå de förvärvsarbetande mödrarnas behov av daghem. Kommittén vill därför i detta kapitel något närmare söka analysera även de förvärvsarbetande mödrarnas behov av olika daghemsformer. I första hand har kommittén ansett det angeläget att söka kartlägga läget och utvecklingstendenserna beträffande de förvärvsarbetande mödrarna i städer och tätorter. Även på landsbygden är emellertid behovet av olika institutioner för omhändertagande av barnen aktuellt. Problemen äro emellertid här — liksom beträffande förskolorna — av så speciell karaktär, att kommittén ansett det befogat att i ett särskilt kapitel (kap. 8) mera ingående söka belysa landsbygdens hittills mera säsongmässigt framträdande behov av heldagsvård av småbarn.

2. Tidigare uttalanden om behovet Varje uttalande om behovet av barnstugor återspeglar väl som regel det aktuella behovet och läget. En diskussion om dagens och morgondagens behov av barnstugor bör emellertid skänka uppmärksamhet även åt de uttalanden och utlåtanden, som under de senaste decennierna gjorts om behovet av dessa institutioner; därigenom får debatten en relief, som underlättar den aktuella bedömningen. Barnstugorna representera nämligen icke någon social eller pedagogisk nyhet i vårt land — den uppskattning av deras insatser och deras värde, som man tidigare haft, kan man förmoda fortfarande präglar ett ställningstagande. En kort rekapitulation av några uttalanden, som gjorts — från riksdagsmotioner till partiprogram — bör i

detta s a m m a n h a n g därför väl försvara sin plats. Redan i den uppmärksammade och för sin tid b e r ö m v ä r t framsynta motion, som G. H. von Koch väckte vid 1918 års r i k s dag om »undersökning av frågor om utsträckning och enhetlig organisation av samhällets barnavård» (nr 66 F K ) berörde han de speciella problem för barnen, som utvecklingsperioden från tvåårsåldern tills barnen börja skolan, aktualisera. H a n skrev s å l u n d a : Den tid är nu förbi, då man trodde, att barnens uppfostran kunde uppskjutas till skolåldern ; nyare vetenskapliga forskningar ha givit vid handen, att barnen mycket tidigt taga intryck av sin omgivning, att den fostran eller brist på fostran, som förekommer, kan bli grundläggande för hela livet, inverka på karaktär och livsåskådning. Man har även funnit, att barnet är som ett ömtåligt instrument, vilket lätt kan taga skada av ovarsam behandling. Fostran på anstalter, där barnen komma i beröring med omoraliska personer, eller i hem, där föräldrar eller inneboende kunna på dem utöva skadlig inverkan, har befunnits vara underminerande för barnens hela framtid. Den nu ifrågavarande perioden av barnens liv är således långt betydelsefullare än man förut anat, och medel måste utfinnas att komma hemmen till hjälp under denna kritiska tid. Åtskilliga sådana anordningar till stöd för hemuppfostra)! ha ock kommit till stånd. Sålunda ba på sina håll tillkommit barnkrubbor, avsedda att omhändertaga barn, vilkas mödrar äro upptagna med arbete utom hemmet. Vidare barnavärn och arbetsstugor, som avse att giva barnen sysselsättning genom handarbete av olika slag, vilket ökar deras handafärdighet och förebygger deras skadliga vistelse å gator och gränder. Slutligen äro att räkna hit de s.k. barnträdgårdarna (kindergarten) vilka äro att anse som en förberedelse för skolan, i det de i lekform vänja barnen vid ordnad sysselsättning, samarbete, disciplin, goda seder etc. Efter att ha påpekat att dessa institutioner tillkommit på enskilt initiativ men i regel åtnjöto kommunala b i d r a g fortsatte motionären: Nyttan av desamma för barnens goda utveckling har blivit alltmer uppenbar. Men därjämte utövas genom dessa anstalter en slags kontroll över hemmen, i det att det snart uppdagas, om barnen på ett eller annat sätt fara illa. Det vänskapliga förhållande, som i regel råder mellan föräldrarna och 60

anstalternas föreståndare, är en god hjälp vid den hemmens reformering, som ofta kräves. Slutligen medföra dessa anstalter den stora fördelen, att mödrarna under åtminstone någon del av dagen befrias från tillsynen av barnen och kunna ägna sig åt annat nödvändigt arbete. Den stora betydelse, som dessa institutioner visat sig spela för hemuppfostran, borde föranleda samhället att på ett helt annat och kraftigare sätt understödja desamma. Särskilt ha barnträdgårdarna haft att kämpa med stora svårigheter. Medan dessa för länge sedan vunnit vidsträckt tillämpning i utlandet, framför allt i Tyskland och Amerika, där de mångenstädes utgöra en del av skolsystemet, ha de i vårt land ytterst långsamt tillkämpat sig myndigheterna» intresse. Endast i en stad, Norrköping, kan det sägas, att de tack vare några uppoffrande entusiasters mångåriga arbete lyckats slå igenom. Och dock är barnträdgården ej längre ett experiment utan ett beprövat medel för barnens sunda och allsidiga utveckling. Alla erkänna ju numera lekens betydelse för barnet. Men all lek är icke av godo; den slags lek som bjudes i barnträdgården är avsedd icke så mycket att meddela kunskaper utan att odla barnets iakttagelseförmåga, tillfredsställa dess verksamhetsbegär, dess härmningsdrift, uppmuntra dess självverksamhet, allt saker som äga betydelse för dess framtida duglighet som vuxen. Det lider således intet tvivel, att barnträdgården, där arbetet ledes rätt och ej ordnas som en tröttande undervisning, är en i de flesta fall nödvändig hjälp för hemuppfostran. Och ur denna synpunkt bör det kunna ifrågasättas, att det allmänna på lämpligt sätt söker få till stånd och understödjer dylika företag, vare sig de ordnas såsom en del av skolan eller fristående. Motionen kom inte att sätta n å g r a n ä m n v ä r d a spår efter sig. Det skulle dröja ända till mitten av 1930-talet innan behovet av barnstugor åter fördes fram i mera officiella sammanhang, nu aktualiserat av debatten k r i n g v å r befolkningsfråga och de därav föranledda k r a v e n på långtgående å t g ä r d e r till barnfamiljernas hjälp. Svenska Fröbclförbundct överlämnade sålunda i oktober 1935 till statsrådet och chefen för socialdepartementet en resolution vari betonades att det betydelsefulla arbetet för fostran av b a r n i åldern 2—7 år vore i största behov av stöd från statens sida. Inom socialdepartementet uppdrogs år 1936 åt föreståndarinnan för Fröbelinstitutet i N o r r k ö p i n g , fröken El-

rationella uppfostringsprinciper. Kommissionen underströk, att uppfostringssvangheter kunde möta även andra barn och betonade särskilt nödvändighten för syskonlosa och svåruppfostrade barn att under någon stunds daglig samvaro med andra barn åtnjuta en värdefull grupp- och kamratfostran. Även de hemarbetande mödrarnas behov av viss fritid motiverade enligt kommissionens uppfattning ändamålsenliga former av barnstugeverksamhet. , Kommissionen var särskilt angelagen beI och med m a k a r n a Myrdals bok, » K r i s tona att barnstugorna icke borde främjas 1 konkurrens med hemmen, såsom någon 1 och i befolkningsfrågan», ( i 9 3 4 ) o c h befolkför sig lämplig uppfostringsinstitution, utan ningskommissionens arbete 1935—3 8 b a såsom ett komplement till hemmen, varigenom sade intresset upp för socialpolitiska å t vissa fördelar vunnos, som det enskilda husg ä r d e r för att nedbringa de enskilda fahållet skulle få alltför svårt att utan orimliga uppoffringar ge sina barn. Ett mera allmiljernas merkostnader för uppfödning, mänt inrättande av barnstugor skulle slutfostran och v å r d av barn. Redan i befolkligen ha stor betydelse ur befolkningspohttsk ningskommissionens direktiv underströks synpunkt. Bundenheten vid barnen, som for många mödrar är hård och avskär dem frän h u r betydelsefullt det var att åstadkomma deras tidigare intresseanknytningar samt ing y n n s a m m a r e uppväxtvillkor för b a r n e n skränker makarnas rörelsefrihet, skulle i viss och de unga, och direktiven angåvo särskilt mån kunna minskas. Institutioner för tern, att man borde undersöka i vad m å n »geöppna några timmar dagligen — alltså forskolor vore av denna anledning önskvärda nom lämpliga a n o r d n i n g a r vidgade m ö j ur samhällelig synpunkt. ligheter må k u n n a beredas för barnens behöriga vård och fostran, då gift kvinna Befolkningskommissionens förslag förh a r förvärvsarbete utom hemmet». Befolkanledde emellertid ingen å t g ä r d utöver att ningskommissionen fann emellertid vid chefen för socialdepartementet den 13 j u n i n ä r m a r e betraktande, att det sakligt sett 1939 åt dåvarande undervisningsrådet J o var orimligt att isolera de gifta m ö d r a r n a sef W e i j n e uppdrog att som särskild utmed förvärvsarbete utom hemmet och söka redningsman framlägga förslag _ om den lösa deras problem framför andra k a t e framtida utformningen av statsbidrag tdl goriers motsvarande problem. U t r e d n i n g s b a r n s t u g o r och sommarkolonier m.m. Till arbetet sökte därför i stället ge en mera g r u n d för utredningsuppdraget låg befolksystematisk översyn av hela problemet om ningskommissionens betänkande. Genom småbarnens d a g v å r d . Problemkomplexet världskrigets utbrott och de därav föranbehandlades i befolkningskommissionens ledda påfrestningarna på det statsfinansiella »Betänkande a n g å e n d e barnkrubbor och läget kom utredningsmannen till den u p p sommarkolonier m.m.» ( S O U 1 9 3 8 : 2 0 ) . fattningen, att frågan om statsbidrag till Kommissionen underströk där i första hand dessa institutioner borde skjutas på frambehovet av barnstugor för de förvärvsarbetiden, till dess mera normala förhållanden tande, gifta och ogifta mödrarnas barn. Kommissionen pekade även på påtagliga brister 1 inträtt. I det utredningsarbete, som igångsattes barnens hemmiljö, som ansågos leda till »allmänt omfattande önskemål om gemensam i september 1941 av 1941 års befolkningssmåbarnsfostran». De trångbodda barnen 1 Htredning, ingick att granska och genomstäder och många samhällen med stadshkarbeta av befolkningskommissionen framnande bebyggelse borde sålunda få en nyttig lagda förslag i syfte att möjliggöra en omväxling i sin miljö genom några timmars vistelse i förskola. Trångboddheten måste snabb behandling av de projekt, som synnämligen leda till en snedvridning av all upptes praktiskt genomförbara. Med anledfostran och omöjliggöra fullföljandet av ning h ä r a v upptog befolkningsutredningen till behandling frågan om statsbidrag till 1 Se Sociala Meddelanden 1936: 12.

len Moberg att g ö r a en u t r e d n i n g om behovet av dylika institutioner. Denna utredning formade sig väsentligen till en rapport från en inspektionsresa till institutionen i södra och mellersta Sverige. R a p p o r t e n 1 skildrar på ett övertygande sätt behovet av kvantitativ förbättring, inspektion och ekonomiskt stöd åt verksamheten.

barnstugorna. I dess betänkande med »Utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m.m.» ( S O U J 9 4 3 : 9 ) konstaterade utredningen inledningsvis, att en relativt riklig tillgång på barnstugor n ä r a nog tedde sig som en nödvändighet i m å n g a samhällen i vårt land. Skälen härtill kunde enligt befolkningsutredningen vara av skiftande slag och gjorde sig gällande med olika styrka allt efter det klientel institutionerna avsågo att mottaga. Gällde det förskolor tedde sig de pedagogiska motiven starkast. I 4-årsåldern ha nämligen barnen — ansåg utredningen — ej längre »samma behov av ständig nära anknytning till modern och hemmet som tidigare». Barnet börjar orientera sig utåt mot en större krets, och dess verksamhetslust kräver större utrymme än den ofta trånga bostaden förmår skänka. Städernas bostadsoch trafikförhållanden lägga emellertid hinder 1 vägen för en lämplig verksamhet för tätorternas barn i förskoleåldern. Härtill kom, konstaterade befolkningsutredningen, att en pedagogiskt tillfredsställande sysselsättning dagligen, varvid »barnen under gemensam lek med jämnåriga så småningom tränas 1 samlivets och samarbetets svåra konst», är av utomordentligt stor betydelse för barnens utveckling och fostran till samhällsdugliga medborgare. De sociala motiv, som enligt befolkningsutredningen motiverade inrättandet av barnstugor, framträdde starkast ifråga om förvärvsarbetande mödrars barn. För många av dessa mödrar är det, framhöll utredningen, helt enkelt nödvändigt att barnen på något satt omhändertagas, om de ej skola fara vind for våg och utsättas för vanvård. Ur befolkningspolitisk synpunkt ansåg utredningen det vidare önskvärt, att sådana åtgärder vidtogos som för den enskilde lindrade de bekymmer och besvär som barnens ankomst och uppfostran föra med sig. För den förvärvsarbetande modern måste vissheten om att barnens ankomst hindrar henne från att fortsätta sitt förvärvsarbete vara ett av de i nativitetshänseende mest återhållande motiven. Befolkningsutredningen underströk även, att man för framtiden inte kunde bortse från den kvinnliga arbetskraftens roll på den allmänna arbetsmarknaden. Väl vore det önskvärt, att varje moder hade möjlighet stanna 1 hemmet för att vårda sina barn, konstaterade utredningen, men i praktiken måste man räkna med att det inom överskådlig framtid skulle finnas ett ej ringa antal mödrar, som icke kunde uppgiva sitt yrkes62

arbete utan att familjens ekonomiska standard högst väsentligt sänktes och vilkas arbete 1 förvärvslivet av andra skäl är önskvärt ur produktionens synpunkt. Befolkningsutredmngen påpekade även att den stegrade bristen på hembiträden och ökningen av antalet gifta kvinnor i förvärvsarbete måste resultera i en ökad efterfrågan på institutioner för barneftersyn. A v de h ä r anförda skälen a n s å g befolkningsutredningen det önskvärt att såväl förskolor som daghem inrättades i större u t s t r ä c k n i n g än dittills. Behovet av sådana institutioner var enligt befolkningsutredningen av sådan angelägenhetsgrad, att utvecklingen borde stimuleras »genom att staten lämnade ett icke alltför knappt stöd» åt verksamheten. » H ä r i g e n o m skulle icke allenast vinnas ekonomiska förutsättn i n g a r för en kvantitativ utveckling utan även möjlighet till s a m o r d n i n g och kontroll över verksamheten.» O m förskolornas fostran tillmättes den vikt som utredningen a n s å g sig böra göra, »måste också höga f o r d r i n g a r ställas på desamma». Befolkningsutredningens förslag förelades 1943 å r s höstriksdag i form av K u n g l . Maj :ts proposition nr 339. Chefen för socialdepartementet anförde i propositionen bl.a. följande om behovet av olika former av b a r n s t u g e v e r k s a m h e t : De skäl för att det allmänna må främja en utveckling av den halvöppna barnavården, vilka framlagts av 1941 års befolkningsutredning, kan jag ansluta mig till. J a g vill understryka den betydelse som denna vårdform har för underlättandet av familjebildningen och som hjälp åt mödrarna i många familjer. I de inkomstklasser, där icke möjlighet finnes för anställande av hembiträde eller där sådant av andra orsaker icke kan erhållas, torde den bundenhet, som barnen innebära för modern, ha verkat i nativitetshämmande riktning. Denna bundenhet har ökat i och med att i den moderna tätbebyggelsen trafikförhållandena och även i övrigt mera komplicerade levnadsförhållanden göra en ökad tillsyn över barnen erforderlig. Det bör ligga i samhällets intresse att skapa institutioner, som underlätta för familjerna att ge barnen den bästa möjliga tillsyn och vård. Den halvöppna barnavården ersätter sålunda icke fostran och vård i familjen utan är ett komplement till denna. Om den till viss del underlättar mödrarnas arbete, kan man förvänta sig, att mödrarna och familjerna därigenom

med större energi och glädje kunna ägna sig åt omvårdnaden av de små. Påståendet att den halvöppna barnavården är ägnad att upplösa familjebanden, finner jag icke tillräckligt genomtänkt. Statsutskottet och även riksdagen und e r s t r ö k i allt väsentligt departementschefens synpunkter på behovet av olika förskoleinstitutioner. Särskilt intressant är att konstatera, att riksdagsbeslutet om statsbidragsgivning till 'barnstugeverksamheten i första hand tog sikte på statsb i d r a g till nyinrättade institutioner eller n y i n r ä t t a d e avdelningar vid redan exister a n d e institutioner »om dess inrättande befinnes påkallat med h ä n s y n till vederb ö r a n d e orts behov av kvinnlig a r b e t s kraft». D å det endast är daghemmen och eftermiddagshemmen, som kunna sägas ha betydelse för den kvinnliga a r b e t s m a r k n a den, betydde följaktligen riksdagsbeslutet 1943, att dessa institutioner speciellt uppm ä r k s a m m a d e s och offentligt accepterades. I de råd och anvisningar, som sederm e r a lämnades av socialstyrelsen1 i samband med att statsbidragskungörelsen utfärdades, sammanfattade styrelsen sin s t å n d p u n k t beträffande behovet av b a r n stugor på följande s ä t t : Olika behov ha medverkat till uppkomsten och utvecklingen av institutionerna inom den halvöppna barnavården. I tätorterna tvinga bostads- och trafikförhållandena många^ föräldrar att låta småbarnen vistas på gårdar och bakgator, där barnen under okontrollerat inflytande av äldre kamrater ofta grundlägga mindre goda vanor. Det måste vara ett samhällsintresse att bereda dessa barn tillfälle till lämplig verksamhet. Likaså är det av stor vikt, att barn i förskoleåldern med sakkunnig ledning under gemensam lek med jämnåriga få orientera sig i en större krets och så småningom tränas i samliv och samarbete. För de förvärvsarbetande mödrarna, som under hela eller större delen av dagen vistas borta från hemmet och som ej ha råd eller möjlighet att anställa hembiträde, är det ett behov, att barnen omhändertagas under mödrarnas bortovaro. Det måste också ur befolkningspol itisk synpunkt vara angeläget, att åtgärder vidtagas, som för den enskilde lindra de bekymmer och besvär, som barnens an1 Se Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor av Kungl. Socialstyrelsen. N r 3, mars 1944.

komst och uppfostran föra med sig. Ej heller kan man bortse från att arbetsmarknadens krav på kvinnlig arbetskraft ökar behovet av institutioner för halvöppen barnavård. Även om det i och för sig är mest önskvärt, att varje moder stannar i sitt hem och vårdar sina barn, måste man i praktiken räkna med att många mödrar ej kunna eller vilja uppge sitt yrkesarbete och att bristen på institutioner för halvöppen barnavård därför i sista hand kommer att gå ut över barnen. F r å g a n om behovet av barnstugor behandlades även i det å r 1947 av Utredningen för hem- och jamiljejrågor avgivna betänkandet om »Familjeliv och hemarbete» (SOU 1947:46). Utredningen gav en ingående och nyanserad skildring av den roll, som b a r n a v å r d e n spelar i familjerna, de hem- och förvärvsarbetande kvinnornas problem etc. samt anförde bl.a. följande om behovet av b a r n stugor och barntillsyn i städer och tätorter : Att ha hand om vården och tillsynen av småbarn är mycket arbetsamt och tidskrävande. Med stöd av såväl ekonomiska som psykologiska skäl anser utredningen det troligt att vården av barnen även i framtiden 1 huvudsak kommer att omhändertagas av familjerna själva. Men för att inte mödrarna skola bli alltför bundna av barnen och för att dessa skola få en pedagogiskt väl avvägd miljö, behövas lekplatser med lekledare, lekskolor, halvdagshem av olika slag som komplettering av hemmen. För en mindre grupp av familjer behövas småbarnsinstitutioner som taga hand om barnen under hela dagen medan mödrarna ha ett annat arbete. Det gäller t.ex. familjer, där modern är ensamför sörj are eller där faderns arbetsförmåga t.ex. genom sjukdom är minskad. Det kan också gälla familjer, speciellt där man endast har ett barn, där både mannen och hustrun äro fullt arbetsföra men dar hustrun önskar behålla sitt förvärvsarbete och lämna barnet till heldagsvård. Sammanfattningsvis framhöll utredningen att i framtiden borde följande fyra huvudformer tillämpas beträffande barneftersynen i bostadsområdena utanför den egna familjen: 1. Daghem. 2. Familjedaghem (fosterdaghem) 1 enskilda familjer. 3. Lekplatser, ordnade efter olika system:

utan övervakning, med allmän övervakning, med lekledning och inskrivning av barnen, med tillgång till utrymme för innevistelse, då mödrarna på sin fridag lämna barnen för längre tid etc. 4. Lekskolor, där huvudvikten lägges vid barnträdgårdsverksamhet men där även barn kunna omhändertagas för tillsyn en viss dag i veckan vid mödrarnas ledighet.

sande hållning till behovet av daghem och fann att det framförallt ur barnavårdssynpunkt är mindre tillfredsställande, att mödrar med småbarn i allt för stor utsträckning intresseras för att taga förvärvsarbete utom hemmet, i synnerhet i de fall, då de under förvärvsarbetet måste överlämna vården av barnen till särskilda institutioner. För omhändertagande av barnen torde — utom i de fall, där av särskilda skäl åtgärder i sådant syfte icke erfordras — även få disponeras personal i sådan omfattning, att det tillskott av kvinnlig arbetskraft, som kommer produktionen till godo, i hög grad reduceras. Utskottet har icke heller kunnat bortse från att den arbetsbörda, som åvilar de förvärvsarbetande kvinnor, vilka därjämte ha hem och barn att sköta, i många fall blir alltför betungande. Då det dessutom torde vara ovisst, hur länge det nuvarande läget med brist på arbetskraft kan bestå, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka en huvudsakligen av arbetsmarknadspolitiska skäl betingad alltför betydande utbyggnad av den halvöppna barnavården. En viss utökning av småbarnsinstitutionerna synes emellertid nödvändig framförallt för vård av barn till ensamstående mödrar och andra kvinnor med försörjningsplikt eller sådana, som av särskilda skäl ha förvärvsarbete.

Den officiella debatten om behovet av olika barnstugor togs ånyo upp på g r u n d val av det förslag om provisoriska å t g ä r der för barnstugeverksamheten, som kommittén framlade den 12 november 1948. Detta förslag, som n ä r m a s t tog sikte på det aktuella krisläget för barnstugeverksamheten och angelägenheten — att i överensstämmelse med 1943 å r s riksdagsbeslut — i första hand öka tillgången på institutioner för de förvärvsarbetande m ö d r a r n a kunde självfallet inte beröra de stora problemen vid en utbyggnad av verksamheten. Eftersom förslagen endast togo sikte på mera kortsiktiga å t g ä r d e r och det aktuella i a r b e t s m a r k n a d s - och produktionsläget betingade behovet av daghem koncentrerades den offentliga debatten till övervägande del just på en diskussion om daghemmen och deras existensberättigande. I den proposition, d ä r förslagen förelades riksdagen (Kungl. M a j t : s prop, n r 46, 1949), u n d e r s t r ö k emellertid departementschefen följande vad beträffar diskussionen om behovet av daghem:

Mot statsutskottets uppfattning i denna fråga reserverade sig h e r r a r Hesselbom, Andrée, Bergstrand, fröken Elmén, fru Ericsson i Luleå och herr Henriksson, vilka ansågo att ovanstående stycke om behovet av daghem borde ha följande lydelse :

Såsom betonats såväl av kommittén som i åtskilliga remissyttranden är det ur barnavårdssynpunkt långt ifrån önskvärt, att mödrar med mindre barn taga yrkesarbete utom hemmet. Det är därför angeläget, att en nyrekrytering av kvinnlig arbetskraft för näringslivet i främsta rummet inriktas på sådana kvinnor, som ej ha vårdnaden om mindre barn. Av olika skäl har daghems verksamheten dock i praktiken stor betydelse ur arbetsmarknadssynpunkt och kommer sannolikt att i framtiden ha samma betydelse. Särskilt med hänsyn till den nu rådande knappheten på arbetskraft torde den anförda synpunkten icke böra utgöra något hinder för en fortsatt utbyggnad av daghemsverksamheten.

Såsom departementschefen anfört svnes det angeläget, att en nyrekrytering av kvinnlig arbetskraft för^ näringslivet i främsta rummet inriktas på sådana kvinnor, som ej ha vårdnaden om mindre barn. Det torde likväl få förutsättas, att många kvinnor med barn i de åldrar, för vilka daghemmen äro avsedda, av skilda anledningar deltaga och framdeles önska deltaga i förvärvsarbete. Daghemmen liksom övriga småbarnsinstitutioner äro därför av stor betydelse för kvinnorna och för samhället. För att tillgodose de behov av daghem och övriga småbarnsinstitutioner, som. föreligga, finner utskottet därför i likhet med departementschefen, att en fortsatt utbyggnad bör äga rum.

Statsutskottets majoritet (utlåtande nr 6g, 1949) intog emellertid en något avvi-

I k a m r a r n a uppstodo livliga debatter i anledning av statsutskottets utlåtande sär-

skilt om behovet av daghem, lämpligheten av att gifta kvinnor ha förvärvsarbete etc. (se prot. FK, nr 14 s. 43 ff. och AK, nr 14 s. 97 ff. 1949). Riksdagen följde emellertid den mening, som företrätts av statsutskottets majoritet. Det må även anmärkas att behovet av barnstugor under senare år även belysts i vissa stadskommunala undersökningar och utredningar. Härjämte har det stora flertalet färdigställda generalplaner, vilka upprättats i anslutning till 1947 års byggnadslagstiftning, tagit upp frågan om behovet av barnstugor ur lokal synpunkt. I regel har man därvid analyserat behovet av daghem och förskolor, lekplatser etc. samt föreslagit normer och principer för den fortsatta utbyggnaden av barnstugorna inom kommunen. Till slut må påpekas att inom den av Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen tillsatta Arbetsmarknadskommittén sedan maj 1948 arbetat en särskild kvinnoutredning närmast för utredning av likalönsproblemet. Enligt vad kommittén under hand inhämtat har denna utredning även behandlat olika problem avbetydelse för de förvärvsarbetande kvinnorna bl.a. frågan om åtgärder för att underlätta barntillsynen närmast genom daghem. Utredningen torde i sitt betänkande starkt understryka behovet av daghem och rekommendera en fortsatt utbyggnad av dessa institutioner. T detta sammanhang kan det även vara av intresse att taga del av inställningen hos de politiska partierna och organisationerna till behovet av barnstugor. Särskilt de politiska kvinnoförbunden ha vid skilda tillfällen tagit initiativ till åtgärder för att tillfredsställande lösa de olika problemen med barntillsynen. Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund gjorde t.ex. hösten 1941 en rundfråga bland de 668 kvinnoklubbar, som då tillhörde förbunden, för att kartlägga deras inställning till olika befolkningspolitiska åtgärder. Sammanlagt inkommo svar från ca 42 % av klubbarna. Ehuru denna undersökning ligger några år tillbaka i tiden kan det vara befogat att 5

något beröra resultaten beträffande behovet av barnstugor. Rundfrågan behandlade sålunda i en särskild punkt behovet av »kollektiva anordningar för underlättande av husmödrarnas arbetsbörda, främst inrättande av ett tillräckligt antal daghem för barn». Denna punkt i rundfrågan samlade 127 tillstyrkande svar, medan lika många klubbar avhöllo sig från yttrande. De 2 klubbar, som svarade nej, ansågo att denna fråga saknade all aktualitet medan de 6 klubbar, som avgåvo annat svar samtliga så när som en kommo från landsbygden, där man påpekade att detta var ett stadsproblem. I socialdemokratiska kvinnoförbundets redogörelse för denna undersökning påpekas att svarsgivarna från städerna och samhällena främst tänka sig ett ökat antal daghem för barn som den effektivaste hjälpformen. Såväl behovet för arbetarhustrurna att bidraga med eget förvärvsarbete till familjens försörjning som önskvärdheten av att även barn med enbart hemarbetande mor genom daghemmet kommer i kontakt med andra barn under tryggande former, påpekas i svaren. Klubben i Åmotfors i Värmland svarar sålunda: »Inrättande av daghem för barn är ett trängande behov i alla städer och större industricentra. Om sådana funnos tillgängliga finge många arbetarhustrur möjligheter att med sitt arbete bidraga till familjens bästa.» Klubben i Eskilstuna påpekar i ett längre svar, att även för en mor med ett barn kan det vara ett stort önskemål att ha tillfälle lämna in barnet på daghemmet, »för att inte tala om hur absolut nödvändigt det är för enda barnet att tidigt komma i kontakt med andra barn. Daghemmet skall alltså ej förbehållas de ekonomiskt vanlottades barn», fortsätter klubben, »utan även barn från mera burgna hem skall få komma dit. Sista året före skolåldern borde daghemmet vara en obligatorisk lekskola. Vi ha kommit så långt att folkskolan numera icke är någon fattigskola, dit skall också daghemmet bringas». Redogörelsen för denna punkt i kvinnoförbundets rundfråga slutar med att påpeka, att medan det alltså är flera dag-

hem som är det mest kända behovet för städernas h u s m ö d r a r är det lika påfallande att det är kollektiva a n o r d n i n g a r för själva hemarbetet som landsbygdens kvinnor mest önska. De politiska partierna ha i sina p r o g r a m eller andra offentliga uttalanden av ledande representanter visat intresse för barnstugorna och sökt klargöra deras betydelse samt hävdat vikten av en ytterligare utbyggnad. I den för det socialdemokratiska partiets politik normgivande programskriften »Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. De 2/ punkterna med motivering» (Stockholm 1944) heter det helt k o r t : »I städer och samhällen måste ett tillräckligt antal lekskolor och daghem för barn anskaffas.» Folkpartiet uttalar i sin programskrift »Efterkrigstidens samhälle», (Stockholm 1944) : »Vi ha sedan länge genom privat eller kommunalt initiativ haft ett antal barnkrubbor, s t o r b a r n k a m m a r e , daghem, allmänna lekplatser och lekledare. Det ä r nödvändigt att de samhällen där förvärvsarbetande h u s t r u r arbeta utanför hemmet, draga konsekvenserna och ställa sådana förmåner till barnens och h u s m ö d r a r s förfogande i den utsträckning som behovet påkallar.» Högern har icke mera deciderat uttalat sig om behovet av b a r n s t u g o r ; i den av riksdagsman lektor E r i k A r r h é n författade, av H ö g e r n s Riksorganisation utgivna skriften »Befolkningsfrågan ä r vår ödesfråga». (Stockholm 1944) säges dock: En hel serie kollektiva åtgärder äro redan i funktion inom vårt samhälle och äro i behov av att vidare utbyggas eller att kompletteras med nya. Ett av de viktigaste, med hänsyn till morgondagens befolkningsutveckling, är systemet med daghem, eftermiddagshem och lekskolor, vilket infördes vid riksdagens höstsession 1943. Kvinnornas, och det måste även betyda mödrarnas, andel i produktionslivet måste av tidigare här angivna skäl under kommande år öka. Det ligger en stor risk däri att deras engagemang i arbetslivet går ut över deras vilja att samtidigt sätta barn till världen, om dessa hindra deras rörelsefrihet i alltför stor utsträckning. Det måste av samhället skapas möjlighet för dem att under arbetstiden få barnen eftersedda, så länge de äro minder-

åriga. Denna möjlighet ge daghemmen, eftermiddagshemmen och lekskolorna. Metoden är, det skall villigt erkännas, icke i alla avseenden idealisk men den torde vara den enda tänkbara. Av en viss vikt synes vara, att lokalerna göras för ett mindre antal barn i varje särskilt fall och att de spridas ut över stora områden, så att besväret för mödrarna med långa transporter så vitt möjligt undvikes. Det är även av betydelse, att läkaruppsikten och den allmänna skötseln ordnas på ett tillfredsställande sätt. • • En av framtidens uppgifter torde med visshet bli att utbygga systemet med daghem. Det utgör en av de möjligheter, vi äga att neutralisera de farliga verkningarna av ett sjunkande antal i de arbetsföra åldrarna. Kommunistiska partiet har vid skilda tillfällen starkt understrukit särskilt behovet av å t g ä r d e r för de förvärvsarbetande m ö d r a r n a s barntillsyn och y r k a t på inrättande av flera daghem. Behovet av barnstugor u p p m ä r k s a m m a des särskilt i valprogrammen vid 1950 års kommunalval. I kommunala v a l p r o g r a m i olika städer framhölls ofta angelägenheten att lösa frågorna om b a r n s t u g o r och barntillsyn. Följande u t d r a g ur n å g r a k o m m u nala valprogram i Stockholm må tjäina som exempel på det politiska intresset fc>r dessa institutioner: Socialdemokratiska Arbetarpartiet: »Beståndet av daghem moderniseras och utbygges. Familjedaghemmens a n t a l ökas, och sommarbarnsverksamheten f r ä m j a s ytterligare. Antalet lekplatser i p a r k e r n a ökas.» Folkpartiet: »Den halvöppna b a r n a v å r den och i synnerhet förskolornas utveckling bör med kraft befrämjas . . .» Högern: » H u s m ö d r a r n a , både de hemoch förvärvsarbetande, har r ä t t till lättnad i sitt arbete genom en utbyggnad ,iv d a g hems- och b a r n t r ä d g å r d s verksamheten.»

3. Behovet av förskolor Sedan länge har man med viss r ä t t kunnat kalla tiden före skolgångens b ö r j a n »de bortglömda åldrarna». Den medicinska övervakningen har ofta ansetts s å s o m det p r i m ä r a för förskolebarnen medan de pe-

dagogiska och sociala problemen, som inte minst den tilltagande urbaniseringen skapat för förskolebarnen, rönt föga förståelse. Först långsamt har behovet av åtgärder för att lätta de hemarbetande mödrarnas bundenhet vid barnen och ge dem möjlighet till viss fritid erkänts. Under det senaste decenniet har emellertid uppmärksamheten i allt större utsträckning vänts mot förskoleålderns olika problem. Orsakerna härtill äro främst den psykologiska vetenskapens landvinningar de senaste decennierna, som klart visat att de första sju åren äro av grundläggande betydelse för människans hela liv, att förskoleåldern är uppfostringsåldern framför alla andra. Nya problem vid

barnuppfostran

I växande utsträckning ha familjerna under 1900-talett bosatt sig i städer och tätorter samtidigt som de gångna tidernas stora familj jer, där barnen så att säga fostrade varandra, alltmera försvunnit. Det är de små familjerna med 1—2 barn, som i dag dominera. Den miljö, som de flesta av våra barn få leva i, i städer och tätorter, är icke skapad och tillrättalagd för dem. Ännu för blott några årtionden sedan hade de flesta svenska städer småstadens karakteristika; barnen kunde utan faror leka på gator och vägar och hade aldrig långt till närbelägna grönområden, till skog och äng. I dag lura trafikfaror överallt och det blir allt svårare för barnen att i de hastigt växande städerna få utrymnlé för all den lek och spontanitet, som tillhör dem. Antalet barnolycksfall växer ständigt i trafiken; 1949 kunde man konstatera, att bland det året dödade fotgängare voro 90 barn. Trots den glädjande höjningen av den svenska bostadsstandarden, som inträtt de senaste decennierna, är dock trångboddhet och bostadsbrist alltjämt dominerande. Tidigt släppas barnen ut på gatan och tvingas snart in i gruppsammanhang, som de ofta få svårt att klara upp. Allt mer har man kommit till insikt om att det icke blott är önskvärt utan nödvändigt att samhället medverkar och genom

planmässiga åtgärder förbättrar betingelserna för barnen i förskoleåldern, alldeles särskilt för deras lek och fostran, samt söker åstadkomma en gynnsammare, mera rogivande och harmonisk miljö för barnen. Självfallet bör den väsentligaste insatsen härvidlag göras inom hemmen själva. Såsom tidigare framhållits måste det betraktas som en tillgång för vårt land att hemfostran här får spela en betydande roll i barnens liv. Hemmet är nämligen centrum för all kultur, den axel kring vilken barnen och de vuxnas liv måste röra sig. Frågan om »barnuppfostran» har emellertid kommit att erbjuda helt nya problem för hemmen inom det nutida stadssamhället. Såsom bl.a. Utredningen för hem- och familjefrågor i sitt betänkande om »Familjeliv och hemarbete» (SOU 1947:46) träffande påpekat, bör en miljö för barn vara stilla, enkel och lätt gripbar, samtidigt som den ger stimulans till självverksamhet och näring åt fantasilivet. En sådan miljö är dock mycket svår att åstadkomma i det urbaniserade nutidslivet med dess drag av rörlighet, mångfald och föränderlighet. Ju mer urbaniseringen fortskrider desto starkare blir behovet att ge barnen en lämplig uppväxtmiljö. Uppgiften att skapa denna barnmiljö måste till väsentlig grad vila på familjen och fostrarens viktigaste uppgift under förskoleåldern måste bli att främja den utveckling, som är den naturliga för barnen under olika åldersstadier och länka in barnets verksamhet i det sociala sammanhanget. Som uppfostrare stå emellertid nutidens föräldrar i en komplicerad situation. Även om de flesta familjer lägga ner stor möda på sin fostrargärning råder det knappast något tvivel om att de därvidlag behöva stöd och hjälp på olika sätt. Här kan bara erinras om den starka känsla av villrådighet inför uppfostringsproblemen, som kommit till synes i olika sammanhang. I tidningarnas och tidskrifternas frågespalter intaga uppfostringsproblemen en framträdande plats. I enquéten »När fredens nya värld planeras» år 1942 nämnde 915 gifta kvinnor vid besvarande av frågan: »På vil-

ket område har Ni funnit, att er förberedelse för era uppgifter i hemmet varit otillräcklig?» ämnet barnuppfostran mest av allt. Över två tredjedelar av de svarande ansågo sålunda att de skulle behövt en större förberedelse som uppfostrare och detta gällde ändå aktiva kvinnor i föreningslivet med större möjlighet att skaffa sig kunskaper än de flesta andra kvinnor i vårt land. Kommittén vill för sin del understryka, att den anser, att betydande resultat på uppfostrans område skulle kunna nås genom att föräldrarna fingo bättre uppfostringskunskap. En effektiv upplysning i föräldrafrågor har dock ännu knappast kommit till stånd i vårt land, även om olika organisationer de senaste åren gjort beaktansvärda insatser på detta område. Kommittén vill betona, att ett realiserande av t.ex. befolkningsutredningens förslag om den husliga utbildningen, särskilt utbyggnaden av den allmänna konsulentorganisationen, bör kunna lämna ett verksamt bidrag till vårt lands föräldrar i deras uppfostringssvårigheter. De;i vikt, som man i förarbetena till 1950 års beslut om den nya enhetsskolan fäst vid familjekunskap och föräldrafostran ger också anledning tro, att det framtida svenska skolsystemet kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa frågor. Förskolornas

uppgifter

Många föräldrar komma emellertid att sakna förmåga att omsätta sina förvärvade kunskaper om barnen och deras utveckling samt olika råd om deras behandling på ett vettigt sätt. Det är här som förskolorna skjuta in för att stödja hemmen i deras uppfostringsarbete och ge barnen erfarenhet av en ordnad lek- och kamratsamvaro jämsides med deras fostran i det egna hemmet. Förskolorna ta emot barnen för 3—4 timmars daglig vård och uppfostran och här få barnen tillfälle att utveckla sina färdigheter och anlag. De få möjlighet till lek och sysselsättning med jämnåriga kamrater ; under lekens form få de lära sig sam-

arbete med andra barn. Samtidigt ger man de hemarbetande husmödrarna möjlighet till några timmars välbehövlig avkoppling från barnen. Avsikten är inte att »ersätta hemmen» eller att skapa »offentliga vårdoch uppfostringsanstalter» för att nå en likformighet i barnens tänkesätt, åsikter och tro — som på något håll påstå:ts — utan att med den moderna uppfostringspedagogikens nyanserade medel söka åstadkomma en harmonisk och allsidig utveckling hos barnen. Förskolornas huvuduppgift är alltså att komplettera hemuppfostran och att ge barnen allt som de inte kunna få i hemmet: fostran till anpassning och samarbete, gemenskap med en större grupp än familjen, träning för anpassning till samhällslivet. Den vaknande gruppkänslan söker man tillvarataga på ett positivt sätt och barnen få möjligheter till en individuell utveckling i fredad miljö. I förskolan finns det också plats och utrymme för all den lek och aktivitet som barnen på grund av hemmens trångboddhet, hänsyn till grannar etc. i de allra flesta fall aldrig kunna få ge utlopp åt. I förskolorna få barnen slutligen ett rikhaltigt och omväxlande lekmaterial, goda och ändamålsenliga leksaker, som de flesta hem på grund av bristande insikter, ekonomi och utrymmen inte kunna anskaffa. Denna fostran av barnen inom förskolans ram bör gärna ske från 3—4-årsåldern och absolut från 5-årsåldern. Vetenskapen om förskolor förskoleålder

och

Enighet torde numera råda om de tidigare barnaårens fundamentala betydelse för människans hela utveckling. Medicinsk, psykologisk och sociologisk forskning världen runt har nämligen kunnat påvisa, hur en god fostran under förskoleåldern kan förebygga snedvridningar på äldre åldersstadier och hur viktigt det är, att grunden till en sund, demokratisk anda lägges redan i barnens lekgrupper. Några uttalanden från olika auktoriteter på detta område äro belysande härvidlag. Den

engelske psykologen Cyril Burt säger: »Föräldrar bör undervisas om att förskoleåldern är en period som är ödesdigert avgörande. Det är då som grunden lägges både till en moralisk karaktär och till egendomligheter i karaktären.» Den amerikanske sociologen Colley påpekar, att utan lek, särskilt grupplek, kan den mänskliga naturen inte rätt utvecklas och att demokratierna borde förstå, att en av deras väsentligaste funktioner är att tillhandahålla plats, material och god ledning för barnens lekar — både skolbarnens och småbarnens. Och den schweiziske psykologen Piaget säger, att intet är så utvecklande för barns begrepp om rätt och moral som just lekarna tillsammans med andra barn. Hela den moderna läkepedagogiken pekar i samma riktning: om ett skolbarn eller en vuxen visar snedvridningar i sitt psykiska liv, måste man nästan alltid söka den ursprungliga orsaken i något som hänt under den tidigare barndomen. Charlotte Biihler skriver t.ex.: »Hela den moderna barnpsykologin har nu lärt oss inse, att det är den konstruktiva leken, som står i medelpunkten för barnets sunda och harmoniska utveckling. Vem vet inte nu, att oräkneliga svåruppfostrade småbarn botas helt enkelt genom att man skickar dem till en bra barnträdgård ?» Do flesta böcker om barnpsykologi och barnuppfostran, vilka under senare år utkommit i vårt land, ha starkt understrukit behovet uv förskolor och deras värde för barnens harmoniska utveckling. Endast några citat skola här göras. Sålunda skriver den kände amerikanske barnläkaren Benjamin. Spock följande i en även i vårt land mycket spridd bok1 om barnuppfostran : De flesta barn har glädje av en bra lekskola även om det naturligtvis inte alltid är någonting nödvändigt. Särskilt är lekskolan bra för endabarn, barn som inte har mycket tillfälle att leka med andra barn, barn som bor i små våningar, barn vilkas mödrar av någon anledning finner dem svårhanterliga. 1 Benjamin Spock: Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran, Stockholm 1950, sid. 285.

Alla småbarn behöver jämnåriga, inte bara för sitt nöjes skull utan också för att lära sig umgås. Detta är den viktigaste uppgiften i barnets liv. Det behöver också plats att springa och hojta på, redskap att klänga i, klotsar, lådor och brädor att bygga med, tåg och dockor att leka med. Det behöver lära sig hur det skall umgås med andra vuxna än föräldrarna. Få barn har nu för tiden alla dessa förmåner i sitt eget hem. Lekskolan intar inte hemmets plats, den blir bara en extra tillgång. Och i en liten skrift om moderna uppfostringsmetoder2 kunna vi läsa att »det bästa för barnen i 4—6 årsåldern är en bra barnträdgård, där barnen får leka tillsammans några timmar om dagen». Åtskilliga andra expertuttalanden om behovet och värdet av förskolor skulle kunna citeras, men det må räcka med dessa. Särskilt den moderna neurosforskningen har starkt framhävt förskoleåldrarnas stora betydelse. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till bil. 2, där dess ledamot docent Sven Ahnsjö närmare utvecklat de erfarenheter neurosforskningen givit med hänsyn till den moderna uppfostringspedagogiken. Som neurosförebyggande och neurosterapeutisk faktor ha också förskolorna största betydelse; man anser nämligen, att den verksammaste delen av neurosförebyggandet måste komma redan i förskoleåldern. Skolöverläkaren i Göteborg, doktor E. Gedda, har t.ex. vid undersökningar funnit, att inte mindre än cirka 45 % av barnen redan vid skolålderns inträde uppvisa neurotiska symptom. 3 Med rätta framhåller en annan läkare 4 — doktor Birger Strandqvist i Norrköping — att förskolorna med »sin barnpsykologiskt skolade personal, sitt psykologiskt veten2 Fri uppfostran? Utgiven av Skandinaviska föreningen för praktisk psykologi, Stockholm 1949, s. 14—15. 3 Se Gedda: »Frekvensen av psykoneurotiska beteenderubbningar inom ett av Göteborgs överläraredistrikt», Folkskolan—Svensk Läraretidning, tidskrift för federationen Sveriges allmänna folkskollärareförening nr 4, 1948. 4 I ett föredrag inför Östergötlands östra läkareförening. Se referat i tidskriften Barnträdgården nr 2, 1949.

skapligt utexperimenterade material bör således här ha sin stora chans». Förskolornas betydelse för barnen och hemmen kan också i dag omvittnas av tiotusentals familjer. I förskolorna ha barnen fått tillfälle till fostrande samvaro med jämnåriga, till lek inom- och utomhus, till husliga sysselsättningar, växt- och djurvård, skapande verksamhet med olika för deras ålder avpassat material, till musik, sång, rytmik etc. Sinnen och fantasi, företagsamhet och uppfinningsförmåga, ordförråd och språkvård ha utvecklats. Det är förvisso ingen överdrift, när docent Ahnsjö i nyssnämnda bilaga säger, att förskolan »har så betydande uppfostringsuppgifter, att det vore att djupt beklaga, om vårt samhälle av ekonomiska skäl icke kunde förmå bjuda barnen den förmån, som denna måste innebära».

Familjerna

och

förskolorna

Efterfrågan på förskolor är också stark i praktiskt taget alla våra städer och tätorter. Redan vid den undersökning av barnstugorna, som befolkningsutredningen gjorde 1945 — se kap. 4 — visade det sig, att vid över 73 % av förskolorna anmäldes verksamhetsåret 1944—45 barn, som inte kunde tagas emot. Av då existerande 227 förskoleavdelningar uppgåvo icke mindre än 142, att det fanns ett latent behov av flera förskolor. Sedan dess har, enligt vad kommittén kunnat utröna genom olika stickprovsundersökningar, behovet ytterligare ökat. Väntelistorna äro långa i de flesta städer och tätorter, och i regel kan man endast bereda plats för 5—6 år ingår. En rundfråga, som kommittén 1947 gjorde till rikets städer — se vidare s. 80 — är i detta avseende belysande, ehuru någon fördelning av »expektanterna» icke skedde med hänsyn till förskolorna. Kommittén har vidare i december 1948 gjort en stickprovsundersökning i • vissa städer för att utröna antalet barn, som vänta på plats i förskolorna. Undersökningen gav följande resultat: 70

Eskilstuna Gävle Linköping Norrköping Västerås

Ar ital b a r n på stadens förskolor

Antal barn s o m icke kunde beredas plats i dec. 1948

280 230

ca 150 200

586 I5O—I7S 882

915 430

4/0

Uppgiften från Norrköping kan kompletteras med att av de 882 barnen, som väntade på plats i förskolorna, kommo 351 barn från enbarnsfamiljer, 345 från tvåbarnsfamiljer och 186 från tre- eller flerbarnsfamiljer. En intressant belysning av de svenska familjernas inställning till förskolorna och behovet av sådana erhålles vidare genom den hushålls- och bostadsundersökning, som 1946 gjordes av dåvarande statens byggnadslånebyrå, numera bostadsstyrelsen. Undersökningen har ännu ej publicerats. Kommittén har emellertid gjort en specialbearbetning på 25 1 av det 50-tal orter, som ingå i denna bostads- och hushållsundersökning. Undersökningen byggde väsentligen på muntliga intervjuer, varvid ett urval av hushåll fick uttala sina önskemål, bl.a. om barnstugorna. Endast familjehushåll, dvs. sådana hushåll där äkta makar sammanbo i egen lägenhet, tillfrågades. En så betydelsefull grupp som ensamstående med barn ingick däremot icke i undersökningen. Uttagningen av de familjehushåll, vilka intervjuats, verkställdes med ledning av uppgifterna till 1946 års mantalslängd, ur vilken slumpvis uttogs ett för de olika orterna och familjetyperna varierande antal av de ifrågavarande hushållen. Hushåll, som bodde i hus å jordbruksfastighet, uteslöts helt ur undersökningen. För varje ort ha sedan de erhållna resultaten uppmultiplicerats att gälla hela antalet hushåll i varje särskild familjekategori. 1 De 25 orterna voro: Arvika, Avesta, Borlänge, Borås, Degerfors, Eskilstuna, Falun, Finspång, Flen, Hornsberg, Karlstad, Kiruna, Kungälv, Köping, Landskrona, Luleå, Norrköping, Sala, Skellefteå, Sundsvall, Södertälje, Uppsala, Västerås, Åtvidaberg och Örnsköldsvik.

A v samtliga i undersökningen ingående hushåll med b a r n i åldern 4—6 å r uppgåvo drygt 60 % att de utnyttjade eller ville utnyttja förskola. N å g r a olikheter mellan o r t s g r u p p e r n a kunde h ä r v i d l a g inte utläsas. Andelen hushåll, som utnyttjade förskola var däremot väsentligt större å de större o r t e r n a än å de mindre, vilket givetvis berodde på att dylika institutioner företrädesvis förekomma i de större städerna. A v dem som utnyttjade eller ville utnyttja förskola uppgåvo knappt 1/s som villkor att vistelsen var avgiftsfri. Det vill emellertid synas som om hushållen i de större orterna oftare än i de mindre orterna voro villiga att betala avgift för barnens vistelse i förskola. Sålunda ville 13 % av h u s hållen i städerna med minst 50 000 inv. utnyttja förskola endast om vistelsen var a v giftsfri, medan motsvarande andelar i orterna med 20—50 000 inv., 10—20 000 inv. och 5—10 000 inv. voro 20, 29 resp. 30 % . Med hänsyn till att den missuppfattningen på sina håll ä n n u råder, att förskolorna endast besökes av b a r n till de mera välsituerade, må påpekas att vid den tidig a r e berörda undersökningen 1944—45 — se s. 50 — framgick, att 47 % av förskolornas barn kunde hänföras till socialgrupp I I I och endast 22 % till socialgrupp I. A n delen b a r n från »ofullständiga hem» utg j o r d e vid förskolorna ca 10%. Några ytterligare u n d e r s ö k n i n g a r från senare år ora vilka samhällsgrupper barnen på förskolorna komma ifrån ha icke gjorts. M i n d r e specialundersökningar ha, enligt vad kommittén inhämtat, dock skett i vissa städer. Som exempel kan n ä m n a s att lekskolestyrelsen i Skellefteå hösten 1949 gjorde en statistisk bearbetning av vissa uppgifter, som lämnades i samband med ansökningar om plats vid någon av stadens tre förskolor. Resultaten äro av så stort intresse, att kommittén något n ä r mare vill beröra dem. Platsantalet vid de tre förskolorna utgjorde 120, medan höstterminen 1949 292 barn anmäldes. Endast drygt 4 0 % av de anmälda barnen kunde sålunda beredas plats under denna hösttermin. Drygt 8 0 % av d e 2 9 2 barnen var 5- eller 6-åringar, varvid 5-åringarna

voro i majoritet med 126 ansökningar mot 110 för 6-åringarna. De övriga 56 ansökningarna avsågo 55 4-åringar och 1 3-åring. Nära 6 2 % av familjerna var en- eller tvåbarnsfamiljer och drygt 2 6 % trebarnsfamiljer, medan 12%) av familjerna hade fyra eller flera barn. Endast drygt 3 % av familjerna uppgav en familjeinkomst understigande 300 kr. per månad och sammanlagt drygt Vs av dem uppgav en familjeinkomst på högst 500 kr. Likaledes Vi av familjerna uppgav, att familjeinkomsten översteg 1 000 kr. per månad. Den oftast förekommande månadsinkomsten låg mellan 500 och 750 kr. och medianinkomsten, dvs. den inkomst, som icke uppnåddes resp. överskreds i jämnt hälften av fallen, uppgick till ungefär 640 kr. Drygt hälften av familjerna karakteriserades såsom hörande till yrkesgruppen »arbetare», medan drygt Va betecknades såsom »tjänstemän» och drygt V10 såsom »företagare». I 7 fall — samtliga ensamstående mödrar — uppgavs icke något yrke. 14 av de 292 familjerna voro »ofullständiga» och bestod av ensamstående mödrar med barn. Av de övriga 278 familjerna uppgav 48 eller ca 17 % att mödrarna hade förvärvsarbete. Av dessa 48 mödrar hade 32 heltidsarbete och 16 deltidsarbete. Förvärvsarbete bland mödrarna syntes vara vanligare bland enbarnsfamiljerna än bland familjerna med fler än ett barn. Av de 76 enbarnsfamiljerna hade sålunda förvärvsarbetande mödrar redovisats i 17 fall eller 22,3 °/o av samtliga medan motsvarande procenttal i fråga om de 102 tvåbarnsfamiljerna uppgick till 14,7, i fråga om de 69 trebarnsfamiljerna till 18,8 och i fråga om de 32 familjerna med minst fyra barn till 9,4. Kraven

från

skolhåll

Opinionen bland organisationer, myndigheter och fackmän för en mera allmän förskolefostran n å g r a timmar dagligen h a r under 1940-talet blivit allt bestämdare och skarpare. S å l u n d a bör nämnas, att F ö r e n t a N a t i o n e r n a s internationella k u l t u r o r g a n i sation, Unesco, med kraft framhävt, h u r angeläget det ä r att målmedvetet fostra de unga till att v a r a mer motståndskraftiga inför det m o d e r n a samhälleliga livets påfrestningar. V i d a r e har Internationella Arbetsorganisationen, vid sin i november 1945 avslutade Pariskonferens antagit en resolution om b a r n s och ungdoms välfärd, vars § 9 s ä g e r : »Förskolefostran bör vara

7'

tillgänglig för alla barn, så snart som m ö j hället genom lämpliga organ ta ledningen. Uppgiften är här att å ena sidan låta skolutligt och såvitt som det är praktiskt g e n o m bildningen utan desorienterande avbrott naturförbart, dock utan att vara obligatorisk.» ligt och organiskt mynna ut i arbetslivet, å Det bör h ä r v i d observeras, att internatioandra sidan ställa skolans fritidssysselsättnellt sett är förskoleåren åren innan 5 år. ningar i otvunget men dock vägledande samband med de folkliga bildnings- och idrottsSkolplikten börjar nämligen i de flesta rörelserna, så att de unga vid skoltidens slut länder ett eller ett par å r tidigare ä n i utan plågsam och farlig kamp i de påfrestande vårt land. H ä r t i l l kommer att icke minst övergångsåren finna sig till rätta i arbetslivets vardag och fritidens mångskiftande intressen. å skolhåll en växande opinion kommit till (SOU 1944: 20 s. 46.) uttryck, som k r ä v t att övergången till skolans liv måtte förberedas mera allmänt. I flera länder — påpekade utredningen 1940 års skolutredning framhöll sålunda, — ha dessa behov redan lett till en föratt det ä r ett karakteristiskt d r a g i den n u längning av skolpliktstiden eller till upptida samhällsutvecklingen, att hemmen icke rättande av särskilda skoltyper för åldi samma utsträckning som förr äro p r o - r a r n a nedanför och ovanför den egentliga duktionsenheter och att därför hemmens skoltiden. arbetsgemenskap inom allt vidare samhällsSkolutredningen fann förskolorna önskkretsar tenderar till att upplösas. F a d e r n värda redan ur social r ä t t v i s e s y n p u n k t : och ofta även modern ha sin huvudsakliga verksamhet på annan plats, helt utom b a r Vad som ännu vid övergången till högre skola sätter barn ur bokligt mindre bildade nens synkrets. De unga kunna icke alltid hem i ett relativt ofördelaktigt läge är icke som fordom handledas av föräldrarna fram minst miljöförhållandena. Skall samhället här till den punkt i sitt liv, där de äro redo a t t ingripa utjämnande, så torde det icke kunna ske i annan form än den, att barn med en ur i föräldrarnas spår inträda i yrkeslivet. ifrågavarande synpunkt mindre gynnsam hemD ä r i g e n o m nödgas skolan på ett helt a n n a t miljö beredas tillfälle att tillbringa åtminstone sätt än förr övertaga hemmens fostrande någon del av dagen i en utvecklingsfrämjande funktioner och ställes så inför nya, delvis miljö, som så långt ske kan fyller ut vad som brister i föräldrahemmet. Det handikap, som vittutseende problem. P å samma g å n g de i bildningshänseende svagare hemmens måste samhällets sociala och pedagogiska oförmåga pålägger dessa barn, kräver i allomvårdnad om de unga vidgas till att ommänhet lång tid för att utjämnas. Därför böra fatta utvecklingsskedena före och efter den åtgärder vidtagas redan på tidigt stadium, före skolpliktens inträdande. Denna tankegång egentliga skoltiden: leder till ett krav på att skolorganisationen i Tidigare har uppmärksamheten huvudsak- vidgad utsträckning fullständigas med lekskolor och liknande anstalter, där barn i förskolligen riktats på spädbarnsåldern och på skolåldern under lek och andra sysselsättningar tiden, men mellan ettårsåldern och sjuårsålkunna få planmässiga övningar, syftande till dern ha barnen mindre varit föremål för samatt bortarbeta hämningar av olika slag, skärpa hällets omsorger. Nu bör särskilt den s.k. förderas iakttagelseförmåga, vidga deras föreskoleåldern mera än som hittills varit fallet ställningskrets, rikta deras ordförråd, utveckla uppmärksammas, ej blott ur social utan även deras omdömesförmåga och socialt infoga dem och ej mindre ur pedagogisk synpunkt. Mycket i samhällsgemenskapen (s. 101—102). tyder på att denna ålder just nu kommer att stå i intressets förgrund på ett helt annat sätt Med hänsyn till barnens sociala anpassän tidigare. ning ansåg utredningen förskolor önskUtomordentligt viktigt ur den sociala och etiska fostrans synpunkt är också övergången värda också för många a n d r a barn, icke från den obligatoriska skolan till arbetslivet. minst för enbarnsfamiljernas och över huOm i den skarven uppstår en lucka, ett mer vud taget för de barnfattiga familjernas eller mindre tomt år, kanske flera år, som ensocialt ofta mycket isolerade små. K a r a k dast delvis fyllas av utbildning och tillfälliga arbeten, så hota särskilt i städer med starkt t ä r s - och personlighetsutvecklingen är i utvecklad nöjesindustri allvarliga faror. I den ännu större utsträckning än de intellektumån hemmen visa sig oförmögna att under ella funktionerna beroende av den tidiga denna vanskliga övergångstid leda de ungas professor kroppsliga och andliga utveckling, måste sam- barndomens mognad, skriver

John El ni g re ii i ett uttalande till skolutredningen, återgivet i en bilaga till dess betänkande ( S O U 1 9 4 3 : 1 0 ) , och f o r t s ä t t e r : All miljöterapeutisk verkan är och måste vara starkast i den tidiga barndomen. Utan att på något sätt vilja hemfalla åt den väl ensidiga determinism, som gjort sig bred i nutida barnpsykologisk forskning med dess starka betonande av de s.k. tidiga barndomsintryckens betydelse, måste jag här framhäva förskoleålderns och den tidiga skolålderns dominerande uppfostringsbetydelse i jämförelse med senare åldersperioder. Förskoleåldern är i realiteten människoblivandets och personlighetsbildningens gyllene ålder. Under ingen period äro heller utvecklingsriskerna större. Men under ingen annan period äro möjligheterna större till verkligt resultatrika ingripanden, medicinskt och pedagogiskt, för att rätta till en snedvriden utveckling, stimulera en försenad utveckling eller socialt anpassa individen till sin omgivning. (Bil. I I s.

22—23.)

Skolutredningen återkom till förskoleproblemet i sitt socialpedagogiska betänkande ( S O U 1947: 11) och ingick där n ä r m a r e på vidden a n g å e n d e förskolornas mål och metod. Undervisning i vanlig mening bör i dessa skolor icke förekomma. Att såsom ofta sker i England, där skolgången är obligatorisk för barn redan i 5-årsåldern, införa regelbunden undervisning i läsning, skrivning och räkning för barn på detta åldersstadium torde ej lämpa sig för svenska förhållanden. Dock bör verksamheten i lekskolan ha en för barnens själsliv utvecklingsfrämjande, pedagogiskt betonad inriktning. Likaså böra barnen sysselsättas med övningar av olika slag, ägnade att främja, och klarlägga graden av deras skolmoglläd. Utförda försök i detta avseende tyda på att väl utvecklade lärjungar, vilkas lämplighet för skolarbetet kunnat utrönas på ett tidigt stadium, antingen kunna börja den obligatoriska skolan ett år tidigare än normalt eller också tillägna sig småskolans kurser på ett i stället för två läsår (s. 24). Förskolorna borde — enligt skolutredningen — sålunda icke få k a r a k t ä r e n av barnavårdsanstalter utan få pedagogisk inriktning, arbetet borde ledas av pedagogiskt och psykologiskt utbildad personal samt den lokala ledningen utövas av vederbörande folkskolestyrelse och den centrala av skolöverstyrelsen.

Skolutredningen synes emellertid delvis ha missuppfattat de svenska förskolornas karaktär, målsättning och arbetsmetodik. Detta tar sig särskilt uttryck i utredningens kraftiga understrykande av förskolorna som en traditionellt skolmässig förberedelse till skolan. E n mera nyanserad bild av förskolorna samt behovet av förskolefostran har lämnats av 194.6 års skolkommission i dess »Betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling» ( S O U 1 9 4 8 : 2 7 ) . Skolkommissionen deklarerade sålunda: Av förskoleåldern har utvecklingspsykologin numera givit en kartläggning, som direkt påvisar dess grundläggande betydelse för allt vad uppfostran heter. Enighet börjar även alltmer råda om att såväl barnens intellektuella utveckling som deras fostran till goda rutinvanor i vardagslivet, deras normalt friska känsloinställningar och deras sociala mognad till fritt och vänligt samarbete mycket fördelaktigt kan påverkas under dessa mottagliga år och rentav en försummelse härvidlag kan få bestående konsekvenser i vissa hänseenden. Förskolepedagogiken börjar även nå den stadga, att man med fog kan vänta att uppläggningen och resultaten av en fostran i förskolorna blir lika fria från tillfälligheter och nyckfulla utväxter som det egentliga skolstadiet, något som naturligtvis är en förutsättning för att man skall kunna betrakta stadierna som kontinuerliga. För framtiden måste det komma att visa sig vara än önskvärdare än hittills, att familj emiljön kompletteras med en viss kamratfostran redan under de år närmast före skolålderns inträde, då barnen socialt är mogna därför och mottagliga för mångsidiga impulser. Jämte de daghem, som torde komma att upprätthållas icke minst för den sociala omvårdnadens skull, får de institutioner som endast några timmar per dag eller vecka tar emot barn för pedagogisk handledning, allt större betydelse (s. 185—186). Skolkommissionen betonade vidare, att förskolefostran icke borde v a r a en ersättning för hemuppfostran utan ett komplement till denna. Denna b e g r ä n s n i n g — fortsatte kommissionen — förringar naturligtvis på intet sätt förskoleinstitutionernas värde. Förskolepedagogiken börjar ha nått den stadga, som fordras för att man skall kunna vänta pålitliga resultat av förskolornas verksamhet. Åtskilligt av det stoff.

som nu måste räknas såsom tillhörande småskolan, hör utvecklingspsykologiskt sett med större rätt hemma på förskolestadiet.

Särskilt vid avgöranden om barnens skolmognad böra förskolorna kunna göra god tjänst. Skolmognadsproven skulle på ett värdefullt sätt kompletteras av barnträdgårdslärarinnornas erfarenheter om barnen, och icke-skolmogna barn kunde hänvisas att tillbringa något vänteår i en förskoleinstitution, om sådana vore inrättade i tillräcklig omfattning. Efter en redogörelse för det samråd som ägt rum mellan skolkommissionen och denna kommitté, underströk kommissionen att ett utbyggande av förskoleinstitutionerna ligger i linje med kommissionens planläggning för skolväsendet samt underströk ytterligare att förskolan måste vara frivillig och utbyggandet av naturliga skäl främst gälla tätt befolkade distrikt. Vid de diskussioner, som förts kring sambandet mellan förskolorna och den allmänna skolorganisationen, har man även varit inne på frågan om det är möjligt att redan nu mera preciserat yttra sig om resultatet av förskolefostratv i jämförelse med heimippfostran. Några större vetenskapliga undersökningar ha veterligen icke utförts på detta område i vårt land, men kommittén understryker att det måste betraktas såsom en mycket angelägen arbetsuppgift, att sådana utföras snarast möjligt. 1 I utlandet — särskilt i England och USA — har däremot den moderna peda-

gogiska forskningen i åtskilliga undersökningar och rapporter klarlagt det goda resultatet av förskolefostran i jämförelse med enbart hemuppfostran för åldersgruppen 3—7 år. 2 Man har sålunda kunnat klarlägga att barn, som fått vistas i förskola, vunnit avsevärt i självständighet vad beträffar förmågan till god vanebildning och social anpassning etc. Barnens hämningar ha kunnat minskas och deras rutinvanor förbättras. Betydelsen av förskolefostran som förberedelse för skolarbetet har visats genom förskolebarnens vinster i fråga om intellektuell förkovran, ökningen i ordförrådet, den större förmågan att organisera sin egen inlärningsverksamhet etc. Såvitt kommittén kunnat bedöma gälla dessa utländska erfarenheter och forskningsresultat även för vårt land och våra förskolor. De samstämmiga och goda erfarenheter från dem, som föräldrar, läkare, psykologiska och pedagogiska fackmän lämnat, äro i detta sammanhang av stort intresse. För att söka utröna åsikterna hos inom skolan verksamma krafter har kommittén sökt taga del av de erfarenheter småskollärarinnorna — som ju taga hand om barnen sedan de lämnat förskoleåren — ha av de barn, som vistats på daghem och förskolor, i jämförelse med de s.k. hembarnen. Kommittén har sålunda gjort en rundfråga till samtliga småskollärarinnor på de platser där daghem och förskolor funnos vid ifrågavarande tidpunkt. Undersökningen redovisas i bil. 4. Det framgick av denna undersökning bl.a. att 71 % av de lärarinnor, som besvarade utredningens frågeformulär, ansågo. att de barn som vistats i förskoleinstitutioner, i något avseende skilde sig från andra barn. Det var i synnerhet förskolebarnens större självständighet och initiativförmåga, som härvidlag uppmärksammats. 74 % av lärarinnorna ansågo sålunda förskolebarnen mera självständiga, 66 % att de hade större ordförråd, 64 % att de hade större kunskap om verkligheten, 60 c/0 att

1 Se vidare kap. 16. Den barnpsykologiska forskningen.

2 Ett kortfattat sammandrag av några av dessa undersökningar återfinnes i bil. 3.

Just därför att en särskild förskola ej finns, måste småskolan t.ex. arbeta med en del hembygdsorientering, med vissa elementära talförhållanden, med viss orientering om tid och almanack m.m., med elementär renlighets- och artighetsfostran och dylikt, som rätteligen skulle höra förskolestadiet till. Problemet är ej betydelselöst; allt i förhållande till utvecklingen felplacerat stoff tenderar att skapa negativa inställningar hos barnet; mycket i småskolan blir »för lätt», »för enkelt», just därför att det för de mer utvecklade barnen tas upp för sent (s. 186).

förskolebarnen hade större förmåga att uttrycka sig klart och sammanhängande och 55 % att de hade större förmåga till koncentrerat sysslande med arbetsuppgifter. Undersökningsresultatet på denna och övriga punkter bör naturligtvis icke pressas alltför hårt men synes likväl lämna ett vittnesbörd, som knappast kan negligeras vid en fortsatt diskussion om behovet av förskolor och deras betydelse för barnens allsidiga utveckling. Motiv för en

förskolefostran

Även om behovet av en uppfostringsmiljö, som för förskoleåldern kompletterar hemuppfostran, numera erkännes ganska allmänt, vill dock kommittén i anslutning till professor John Elmgrens analys av förskoleålderns pedagogiska och psykologiska problem — se bilaga i — något närmare utveckla de pedagogiska och psykologiska faktorer, som motivera en successiv, kraftig utbyggnad av förskolorna i vårt land. I främsta rummet kan man härvid peka på den kris i de enskildas förhållande till samhället, som tar sig uttryck i deras bristande förmåga till gruppgemenskap. En sådan gruppgemenskap är nämligen basen för vårt samhälle av idag. En väl utvecklad förmåga att kunna infoga sig och aktivt göra insatser i grupper, organisationer etc. är nämligen nödvändig icke blott för att bevara demokratin i dess olika sociala livsyttringar utan även en rimlig harmoni i individernas eget liv. Om vi icke kunna tillvarataga och stärka individernas gruppmentalitet hota eljest stora faror att nutidens människor utveckla en massmentalitet, där individens insats går för lorad. Det är därför önskvärt — ja nästan nödvändigt att i samma ålder, som barnens förmåga till samlevnad börjar mogna, en fostran av denna förmåga sättes in. Den måste ske gradvis och försynt, men den får inte försumma de första, kanske för hela livet bestämmande sociala kontakterna och sociala vanorna. När barnen

börja skolan vid /-årsåldern ha de i alltför många fall redan hunnit bli »massmänniskor». Möjligheten att motverka detta liksom att uppnå positiva verkningar bero icke blott på hemmet och föräldrarna utan kanske framför allt på förskolorna och den tidiga gruppfostran, som där ges under pedagogisk ledning. Härtill sluter sig behovet att på ett naturligt sätt vidga barnens »vikänsla» från dess ursprung inom familjen och kamraterna och utåt mot medmänniskorna och samhället i allmänhet. Det gäller därvidlag att verkligen fostra denna »vikänsla» till ett positivt samarbete, att grundlägga ansvarskänslan för det gemensamt ägda och att för övrigt ta vara på de många tillfällen att fostra till social moral, som finnes i en förskoletillvaro och som i denna gynnsamma ålder ofta försummas. Vidare måste uppmärksammas det behov som barnen i de senare förskoleåren ha av att möta jämnåriga, att utveckla sin fulla kapacitet i samspel med individer i deras egen ålder och på deras egen utvecklingsnivå. I nära anslutning därtill bör ses behovet att möta och lära sig reagera inför ett flertal olika individer, ej endast några få, vilkas personlighetstyp blir väl känd. Barnen böra få möjlighet att successivt leva sig in i en dylik rikare sammansatt miljö, varigenom de gradvis få fullfölja sin utveckling till fristående individer. Barnen ha även behov av att deras kunskaper om omgivningen vidgas, varigenom även hemmet blir bättre förstått, då det uppfattas mot en viss bakgrund, och varigenom grunderna läggas till en pålitligare och klarare insikt om tillvaron utanför hemmets murar, om naturen, om hembygden och om olika elementära kunskapssammanhang, som barnen behöva såsom en grund för det kommande skolarbetet. Språk- och begreppsbildning utvecklas i detta sammanhang fördelaktigt. Men även hemmiljön behöver vidgas i mera materiellt avseende för förskolebarnen. De behöva ofta större utrymmen, mer lek- och arbetsmateriel, rikare tillfäl-

len till en mångsidigt utvecklingsbefrämjande aktivitet än vad särskilt de enskilda stadshemmen kunna tillhandahålla. Genom förskolorna ges också möjligheter att uppspåra och förebygga samt att rent av mer omärkligt i samråd med den psykiska barna- och ungdomsvården häva miljöskador och uppjostringssvårighctcr. En särskilt betydelsefull uppgift ha förskolorna genom att förhindra barnens ständiga slitning på mödrarna. Denna slitning tröttar dem faktiskt mer än de i allmänhet vilja kännas vid. Om mödrarna regelbundet kunde få några timmars avbrott i sin vård och fostran av barnen borde detta kunna räknas som en direkt pedagogisk vinning. En minskning av mödrarnas bundenhet vid barnen skulle faktiskt innebära en möjlighet till ro och samling, vilket i sin tur skulle bli av största värde även för deras egen uppfostrargärning. En värdefull möjlighet finnes vidare i förskolorna att kompensera sådana mera speciella skevheter i hemmets uppfostringsmiljö, som kan finnas i enskilda fall, t.ex. när barnet ej har syskon, befinner sig i isolerad minoritet i syskonskaran (exempelvis en pojke bland flera flickor, när i hemmet finnes inneboende, som ej lämpar sig bra för ständig samvaro med barnen etc). Slutligen bör nämnas möjligheten att genom pedagogiskt väl ordnade förskolor direkt och indirekt uppnå en viss föräldrafostron, att sprida en uppfostringskultur, som först kan bli pålitlig och enhetlig sedan föräldrar i samband med förskolor gemensamt arbeta sig fram till en klarare uppfattning om varje barn och en bestämdare vilja att göra de omtänksamma ansträngningar, som fordras för att bygga upp en verkligt positiv fostran. Den nuvarande splittringen i uppfostringsvanor — på många håll ännu kvarlevande kategoriska disciplinära traditioner, på andra en missförstådd frihetsfostran, som kan vara lika fördärvlig — måste övervinnas. Förskolorna och naturligtvis även dag-

hemmen för de förvärvsarbetande mödrarnas barn kunde här göra en stor insats.

Förskolebarnens

utveckling

När bör då denna kompletterande hemuppfostran inom förskolornas ram sättas in ? Lättast besvaras kanske den frågan genom att med stöd av modern barnpsykologisk forskning och erfarenhet söka klarlägga förskolebarnens olika utvecklingsstadier och de pedagogiska krav, som kunna ställas på olika åldrar. Det må därvid först framhållas, att någon pedagogisk och psykologisk anledning att fostra barn i åldern före 2 år i grupp icke finnes, eftersom gruppinställningen ännu ej utvecklats hos barnen. Ett behov att rätta vissa skevheter i hemmets uppfostringspåverkan kan uppträda i enskilda fall, men det måste dock bli fråga om en helt individuell fostran av dessa barn, även om de av någon anledning skulle kunna sammanfattas i grupp. Det bör i detta sammanhang påpekas att all personal, som på institutioner handhar barn före 2 års ålder, bör bibringas den uppfattningen, att det behövs en individuell fostran av dessa barn. Den personliga trygghetskänslan hos barnen och förtroendekontakten mellan dem och fostrarna måste från början ömt vårdas. Även den individuella behovsrytmen måste studeras och skötseln smidigt anpassas därtill. Något direkt behov av gruppfostran av barn i åldern 2—3 år kan man heller inte tala om; gruppleken har ännu knappast börjat bland barnen. Nödvändigt är emellertid, att man vid barnens utelek på lekplatser etc. tar hänsyn till det i denna ålder framväxande pedagogiska kravet på tillfälle till motorik (rörelser), lek, klätteroch klängövningar etc. Först vid 3—5 årsåldern kan man säga, att behovet av en fostran i grupp ur pedagogisk synpunkt ter sig försvarligt och för flertalet barn innebär vissa möjligheter. Förskolor för barn i dessa åldrar kunna erbjuda goda möjligheter med sin för barnen

speciellt tillrättalagda miljö och sitt rikare lekmaterial. I flera av de nedan nämnda hänseenden kunna naturligtvis hemmen, särskilt i det tidigare skedet, åstadkomma ungefär samma uppfostringsresultat, om de målmedvetet ägna sig däråt. Den psykiska sociala utvecklingen i bemärkelsen av spontan gruppinställning och förmåga till samlek tar nämligen nu sin början. Gruppbildningen bör dock i denna ålder så gott som helt bevara sin spontana karaktär. Däremot bör det nu framväxande intresset för andra barn och behovet att leka med jämnåriga samt att ur en större grupp fritt få välja kamrater tillgodoses. Barnens samlevnadsförmåga bör genom olika arrangemang allmänt befrämjas. Deras förmåga att anpassa sig utan konflikter bör genom klokt tillrättaläggande underlättas. Småbarnspedagogikens förnämsta plikt under denna tid är rent av att på ett för barnen positivt sätt bringa konflikter till lösning, vilket torde grundlägga en mera aggressionsfri inställning av stor betydelse för det framtida livet. Under dessa år utbildas i ökad utsträckning fasta och goda vanor för livets elementära behov. Nu fortsattes medelst »hjälp till självhjälp» framför allt vanebildning i fråga om påklädning, tvättning, kamning och en viss förmåga att städa efter sig. Likaså fortsattes utvecklingen av motorik, hållning och mod genom rika tillfällen till rörelselek mestadels utomhus. Sociala dygder befrämjas genom små självständiga uppdrag av huslig karaktär (§0ptling, dukning, servering, vattning, hämtning av mjölk e t c ) . Kunskaper om omgivningen, om natur och bebyggelse ökas genom små utflykter i närheten. Individens personliga utveckling befrämjas genom utlevande i för åldern gynnsam aktivitetsform : byggning, modellering, målning, slöjd, klippning — allt under användande av stort material och stora verktyg samt utan att särskild hänsyn tages till den färdiga produkten. Den emotionella balansen starkes i denna ålder genom att klokt möta barnens nu uppträdande s.k. trotssymptom.

Ju närmare man kommer 5-årsåldern desto bestämdare kan emellertid hävdas, att några timmars daglig fostran av barnen i förskolor icke blott är lämplig utan nästan nödvändig för barnens allsidiga och harmoniska utveckling. Huvuduppgiften för åldern 5—7 år är nämligen fostran av social gruppsamverkan och gruppkänsla. En nödvändig förutsättning blir då i allmänhet att denna fostran sker i en helst någorlunda homogen barngrupp. Denna svåra uppgift klara ytterst få familjer själva, helt enkelt därför att familjen oftast inte är så stor att man kan tala om någon gruppbildning. De stora familjerna tillhöra i våra städer och tätorter i stort sett ett förgånget skede. En positiv fostran i denna riktning kan ej heller ske genom lek på gator och i parker etc. utan pedagogisk tillsyn. Den fostran, som förskolorna nu i denna ålder kunna ge barnen, går i stor utsträckning ut på följande: inom förskolan stärker man ansvaret för den grupp barnen tillhöra genom samprestationer, samlingar med gruppdiskussioner, gemensam planläggning och beslut, husliga sysslor kring ' en mera avslutad helhetsuppgift, bl.a. litet matlagning. Medvetet sträva förskolorna efter att öka förståelsen för andra människor och för det inbördes beroendet genom att ge barnen kunskaper om vissa sociala och andra ämnen, t.ex. om enkla sammanhang i naturen, om hur en stad eller ett samhälle bygger på att människor utföra tjänster åt varandra, om främmande folk etc. Barnens utveckling i skapande riktning söka förskolorna befrämja genom musik, målning, träslöjd, syslöjd, dramatik, eget berättande etc, varvid man låter verksamheten ledas av det spontana intresset, men ser till att barnen numera tekniskt förkovras. Den intellektuella utvecklingen söker man befrämja genom att i rikare mått införa moment av verksamhetskunskap. I fråga om skolfärdigheten lägges åtminstone en skärpt antalsuppfattning som grund för den kommande räkningen. Den språkliga uttrycksförmågan, som nu nått

över sitt viktigaste genombrottsstadium, får vidare tillfälle att utvecklas så att bättre uttal, en betryggande känsla för språkets valörer, vana att tala i sammanhängande meningar samt en förmåga till lystring och lyssnande odlas. I barnens verksamhet är det vidare nödvändigt att de i denna ålder få taga ett visst ansvar för att planera och fullfölja en uppgift, alltså för ett visst arbete. Jämsides med att den fria skaparviljans utveckling uppmuntras söker man nu få barnen att kunna se kritiskt på sina egna prestationer och sträva att förbättra dem, vilket är förutsättningen för senare skolarbete. Under denna tid böra barnen även så småningom — ehuru mycket försiktigt för att ej i stället mindervärdeskänslor skola uppstå — lära sig att acceptera sig själva med vissa svagheter och vissa överlägsna förmågor i jämförelse med andra. I samarbetet inom smärre grupper eller inom hela grupper kan en objektiv dylik förståelse odlas och barnen läras att se med humor och saklig uppskattning på egna och andras prestationer. På detta positiva sätt bör en nu vanlig alltför stor jagiskhet motverkas. Inom förskolornas gruppliv sker i denna ålder en väsentlig del av barnens fostran. Särskilt betydelsefullt är att allt vad karaktärsdaning heter — att fostra barnen till goda kamrater, uthålliga i arbetet, ansvarskännande för helheten, ömma mot svagare, vilja att samordna sig med andra, rättskännande, sanningsälskande — kan befrämjas på ett utomordentligt sätt i förskolorna just tack vare samlevnaden i en grupp. När skolan börjar, är därför barnens sociala karaktärsdaning — om de fått tillfälle att vistas i en förskola — i stor utsträckning redan grundlagd. På så sätt blir förskolan icke blott en lämplig förberedelse för skolan utan även för hela livet. De år, barnen fått vistas där, ha de i rikt mått igen senare.

78 Sammanfattning Sammanfattningsvis vill kommittén understryka, att den miljö, som större delen av våra barn i städer och tätorter får leva i, den moderna barnpsykologiska forskningen, de senaste decenniernas starkt vidgade kunskaper om barnens utvecklingsstadier och behov samt önskvärdheten att åstadkomma en smidig förberedelse till skolan talar för en kraftig utbyggnad av förskolorna. En sådan utbyggnad innebär inte blott en positiv insats för barnens bästa utan även en uppskattad hjälp åt de hemarbetande husmödrarna genom att minska deras bundenhet vid barnen. Behovet av förskolor för några timmars daglig fostran av barn i 3—7 årsåldern — och särskilt för barnen i 5—7 årsåldern — synes kommittén i själva verket så starkt, att den för sin del klart vill deklarera önskemålet, att barnen i dessa åldrar i våra städer och tätorter böra få tillfälle att — om deras föräldrar så önska — besöka förskolor.

4. Behovet av daghem I tidigare avsnitt har kommittén pekat på det starka behov, som otvivelaktigt finns för en utbyggnad av förskolorna i våra städer och tätorter. Bakom kommitténs åsikt, att en sådan utbyggnad är en samhällsangelägenhet av vikt, ligger inte minst en önskan att genom förskolor lätta husmödrarnas bundenhet vid barnen. Förskolorna bli på så sätt ett led i samhällets olika åtgärder för att åstadkomma större trivsel för familjerna. Det förnämsta motivet för en utbyggnad av förskolorna i vårt land har dock kommittén ansett ligga på det pedagogiska och psykologiska planet: förskolorna böra komplettera hemuppfostran och bidraga till en mera harmonisk uppväxtmiljö för barnen. Den barntillsyn och fostran av barnen, som förskolorna hjälpa familjerna med, är dock i många fall inte tillräcklig. Många mödrar och familjer ha behov av en utsträckt vårdtid för sina barn, en ökning av

mödrarnas behov. Det är emellertid oriktigt att ur planeringsdiskussionen helt utelämna de icke-förvärvsarbetande mödrarna, de hemarbetande mödrar, som skulle vilja åtaga sig förvärvsarbete om hjälp med barntillsynen kunde ordnas. En annan sak är att det ofta är svårt att beSvårigheter vid behovsmätningen döma, om mödrarnas önskan att börja arbeta skulle realiseras när daghemsplatser När behovet av daghem tidigare diskuväl ställdes till förfogande. terats har det som regel helt allmänt beUppenbart är vidare, att varje diskuslysts med hänvisning till sociala, befolkningspolitiska eller arbetsmarknadspoli- sion om daghemsbehovet även måste utgå tiska faktorer. Självfallet kvarstå dessa från ett visst kostnadsläge, vissa antaganfaktorer och bilda underströmmen i varje den om de avgifter, som föräldrarna kunna diskussion om daghemsbehovet. Behovs- betala. Sattes avgifterna t. ex. så högt, att diskussionen kring daghemmen kan emel- de fullt täckte vårdkostnaderna, skulle belertid inte nöja sig med mera allmänt hovet uppenbarligen starkt minska. Behohållna uttalanden. För en mera realistisk vet är även starkt beroende av familjeinuppfattning om daghemsbehovet är det komsten och varierar med konjunkturerna nödvändigt att diskussionen om möjligt och arbetsmarknadsläget. Arbetsmarknasöker undvika värdeomdömen och all- den är mycket känslig och visar ofta bemänna termer för att i stället anknyta till tydande fluktuationer i efterfrågan på de sociologiska och socialvetenskapliga kvinnlig arbetskraft från tid till annan. metoder, som alltmer visat sig nödvändiga Den nuvarande bristen på arbetskraft för att rätt kunna mäta olika behov vid accentuerar sålunda daghemsbehovet och bidrar sannolikt till att mödrarnas tilltasamhällsplaneringen. För det första: vad är egentligen dag- lan av förvärvsarbete framstår som ett hemsbehov? Enklast kan väl detta anges drag i utvecklingen av större mått än i som de förvärvsarbetande mödrarnas ut- tider med rikligare tillgång på arbetskraft. nyttjande av, efterfrågan på och önskan En arbetslöshetsperiod skulle sannolikt biom plats för barn under 7 år på daghem. draga till att behovet minskades. Daghemsbehovet måste även ses i relaDet bör emellertid påpekas, att de förvärvsarbetande mödrarnas behov som re- tion till antalet barn och deras ålder i de gel är inriktat enbart på daghem, ehuru olika familjerna, till olika slag av lägenderas direkta behov är hjälp med barntill- hetslösningar, förekomsten av andra åtsynen under den tid de arbeta, ett behov gärder för barntillsynen etc. Den nuva§0111 ofta kan ordnas på enklare och mindre rande relativt kraftiga efterfrågan på dagkostnadskrävande sätt, t.ex. genom grann- hemsplatser är t.ex. beroende på det starkt hjälp, hjälp från föräldrar och släktingar, stegrade barnantalet under 1940-talet. Vid familjedaghem etc. Daghemmet är emel- en bedömning av behovet av förskolor lertid den lösning, som för de flesta s.a.s. grundas ställningstagandet i stort sett på står längst fram i medvetandet trots att en värdering av dessa institutioners psykodet direkta behovet rimligtvis borde kunna logiska, pedagogiska och sociala betydelse tillgodoses genom alternativa lösningar. för barnen och husmödrarna, en värdePå så sätt kan man få fram ett visst siffer- ring, som får anses ha samma giltighet i mässigt »daghemsbehov», som emellertid praktiskt taget alla städer och tätorter i vårt land. Behovet av förskolor kan därför icke ger ett rättvisande utslag. När man diskuterar behovet av daghem, sägas vara mera allmängiltigt och av riksär det relativt vanligt att företrädesvis karaktär. Daghemsbehovet kan däremot uppehålla sig vid de förvärvsarbetande knappast uttryckas i generella termer eller

förskolornas 3-timmarsvård till halvdagseller heldagsvård. Denna vård måste för många ske genom samhällets medverkan, genom olika former av daghem — halvdaghem, heldaghem, familjedaghem.

fångas in i en gemensam nämnare avsedd för samtliga städer och tätorter, eftersom daghemsbehovet uppenbarligen är underkastat starka lokala och regionala variationer. På vissa håll råder en stark efterfrågan på daghem medan på andra det huvudsakliga behovet synes vara täckt. Behovet skiftar t.ex. med den sociala och näringsgeografiska strukturen i ett samhälle, förekomsten av ensamstående mödrar, speciella kvinnoindustrier, efterfrågan på kvinnlig arbetskraft etc. Det ändras vidare med befolkningens åldersmässiga sammansättning och svänger i det långa loppet även inom en stad eller en stadsdel. Det synes sålunda både svårt och i praktiken omöjligt att få fram en tillfredsställande eller enhetlig mätare på daghemsbehovet som gäller för varje stad och tätort, någon rikslikare för behovet av daghem i vårt land. Den enda framkomliga vägen att på en ort kunna mäta daghemsbehovet synes enligt kommitténs uppfattning vara kommunala behovsundersökningar med anlitande av statistisk och sociologisk expertis och i nära kontakt med lokala arbetsorgan och t.ex. industrier, vilka kunna tänkas vara i behov av arbetskraft. Vid dessa undersökningar bör man bl.a. söka belysa förekomsten av förvärvsarbetande mödrar med barn i förskoleåldern, husmödrarnas inställning till förvärvsarbete om daghemsplats kan ordnas etc. Kommittén återkommer till uppläggningen av sådana lokala behovsundersökningar i kap. 7. Allmänna

behovsundersökningar

Trots de här påtalade svårigheterna att i generella termer kunna mäta daghemsbehovet är det dock av intresse att söka analysera daghemsbehovet även i mera totala kategorier. De faktorer, som betinga behovet, kunna klarläggas och olika behovsundersökningar kunna sammantagna ge en bild av den faktiska verklighet, de sociologiska förändringar i samhället, som ligga bakom daghemsbehovet och de förvärvsarbetande mödrarnas behov av barntillsyn. Kommittén vill sålunda till en bör80

jan erinra om vissa allmänna behovsundcrsökningar, som gjorts under senare år och som otvivelaktigt kunna ge en viss bild av daghemsbehovet. Vid den tidigare omnämnda undersökningen av barnstugorna 1944—45 efterfrågades särskilt dels om under verksamhetsåret 1944—45 några barn anmäldes, som ej kunde tagas emot, dels om man kunde antaga, att vissa föräldrar underläto att anmäla sina barn, emedan de ansågo, att dessa på grund av platsbrist ej kunde emottagas, och att det sålunda funnes ett latent behov av bl.a. daghem. Av de 186 daghemsavdelningar, som vid tidpunkten för undersökningen voro i verksamhet, kunde endast 28 bereda samtliga anmälda barn plats. 84 % av daghemmen kunde ej taga emot de barn, som anmäldes. Inte mindre än nära 80 % av daghemmen ansågo vidare, att det förelåg ett latent behov av flera daghem inom kommunen. Under år 1947 gjorde kommittén vidare en rundfråga till samtliga städer bl.a. för att utröna behovet av barnstugor. Av de 100 städer, som besvarade rundfrågan, framgick, att endast 10 städer ansågo antalet institutioner tillräckligt. 81 ansågo detta ej vara fallet, medan övriga 9 städer icke besvarade frågan. De 10 förstnämnda städerna voro: Eslöv, Hedemora, Norrtälje, Sigtuna, Tranås, Trosa, Varberg, Växjö, Ystad och Öregrund. Antalet barn, som väntade på plats vid barnstugorna i de olika städerna, växte helt naturligt med antalet barn i åldrarna under 7 år. Genomsnittliga antalet barn, som väntade på plats i de 63 i detta avseende uppgiftslämnade städerna, utgjorde 156. 3 städer hade mellan 200 och 300 väntande barn (Härnösand, Hässleholm och Motala) 2 städer hade mellan 300 och 400 (Uppsala och Örebro), 4 mellan 400 och 500 (Linköping, Visby, Västerås och Östersund) och 4 över 500 (Gävle, Malmö, Norrköping och Stockholm med 600, 600, 1 080 resp. 1 600). Sammanlagt väntade alltså över 7 000 barn i rikets städer våren 1947 på att få plats på barnstugor. Ehuru någon uppdelning av »expektanterna» med hän-

syn till daghem eller förskolor inte gjordes, kan man sannolikt utgå från att större delen önskades intagna på daghem. För att utröna i vilken utsträckning detta i form av »väntelistor» uttryckta daghemsbehov förändrats efter 1947 gjorde kommittén våren 1950 en stickprovsundersökning i vissa städer. Av denna framgick, att antalet barn, som i maj 1950 väntade på plats på daghem, utgjorde följande: Alingsås Borås Gävle Göteborg Huskvarna Hälsingborg Jönköping Malmö Sundbyberg Ulricehamn Uppsala Västerås

30 330 60 1 460 10

85 40 714

85 15

84 250

I enbart dessa 12 städer fanns det sålunda inte mindre än 3 163 barn, som väntade på plats på daghemmen. Det måste emellertid understrykas, att även om dylika kommunala expektantundersökningar har ett icke obetydligt värde för diskussionen om daghemsbehovet måste de tolkas med en viss försiktighet. De kunna nämligen ge både för höga och för låga värdetj. Antalet förfrågningar om daghem splats eller antalet väntande barn ge t.ex. endast ett ofullständigt uttryck för behovet; platsbristen är känd, och många mödrar resignera.Å andra sidan är det ett faktum att mödrarna i större städer anmäla sig som sökande på flera daghem. Härigenom uppkomma vissa »dubbelräkningaf». Behovet varierar även på grund av daghemmens olika kvalitet i de olika städerna. Ett trevligt anordnat daghem med god omvårdnad av barnen leder snabbt till en ökning i efterfrågan på platser, medan ett daghem med t.ex. hög infektionsrisk och i gamla, otillfredsställande lokale: etc. lätt kan föranleda, att efterfrågan minskas. Väntelistor uttrycka inte 6

heller det dolda behovet på orter, däfNdaghem ännu ej inrättats. Däremot ge dessa väntelistor otvivelaktigt ett starkt belägg för hur skiftande — lokalt och regionalt — daghemsbehovet är och hur det icke blott är beroende av barnantalets svängningar utan även efterfrågan på kvinnlig arbetskraft. Så mycket torde dock vara oomtvistligt: enbart de barn, som nu vänta på plats vid de olika daghemmen, gör det motiverat med en ytterligare utbyggnad av olika daghemsformer. De ovannämnda undersökningarna om daghemsbehovet kunna kompletteras med några siffror från vissa andra undersökningar, som kommittén företagit. Vid den tidigare omnämnda undersökningen genom dåvarande statens byggnadslånebyrå år 1946 — se sid. 70 — framgick, att i genomsnitt ca 25 % av hushållen på samtliga 25 orter angivit, att de önskade utnyttja daghem. Denna andel var emellertid betydligt olika i de olika ortsgrupperna. På orter med minst 50 000 invånare var andelen sålunda 21 % mot 31—37 % på orter med högst 20 000 invånare. Undersökningen var emellertid kombinerad med ett antagande av en viss avgift, som i ena fallet var satt till kr. 1 : 25 per barn och dag, i andra fallet till 25 öre per barn och dag. Ungefär :! / 5 av hushållen angav, att de önskade utnyttja daghem, om avgiften var kr. 1:25 per barn och dag. Undersökningen ger otvivelaktigt upplysning om att det finns ett relativt starkt intresse för daghem hos många hushåll, men att detta — såsom tidigare framhållits — varierar med den avgift, som föräldrarna anse sig kunna betala. För att få en konkret bild från några städer om hur daghemsbehovet varierar med avgifterna kan påpekas att i Luleå utgjorde antalet familjehushåll med barn i åldern o—6 år ca 1 500. Ungefär 40 °/o av dessa hushåll önskade utnyttja daghem å kr. 1 : 25 per barn och dag. Om avgiften sänktes till 25 öre per barn och dag skulle sammanlagt hälften av hushållen med barn i åldern o—6 år skicka dit sina barn. I Trollhättan förklarade 1 3 % av familjehushållen med barn i åldern o—6 år, att de önskade utnyttja daghem mot en avgift av kr. 1 : 25 per barn och dag. Ytter-

8l

Tab. 6. Samtliga Finns

organisationer

behov av daghem

fördelade

efter svaren

för heldagsvård

(8—10

på

frågan:

timmar)?

Antal organisationer (institutioner) som Organisationskategorier

besvarade frågan med ja

Länsarbetsnämnder

Samtliga

7 23 14

1 1

ligare 1 9 % skulle vilja utnyttja daghem, om avgiften sattes till 25 öre per barn och dag, medan 4 6 % förklarade sig ej önska utnyttja daghem och 22 °/o icke besvarade frågorna. E n intressant undersökning om inställningen till och behovet av daghem hos en g r u p p hushåll, som h a r speciell erfarenhet av dessa institutioner, nämligen t e x t i l a r betarna, gjordes vidare i november 1948 av Gallupinstitutet på u p p d r a g av T e x t i l Information — Sveriges Textilindustriförbunds och Textilrådets organisation för information. Undersökningen tog bl.a. sikte på att utröna textilarbetarnas inställning till olika å t g ä r d e r för trivseln inom företagen. Det visade sig, att t.ex. de kvinnliga textilarbetarna satte a n o r d n a n d e av daghem högst bland de förmåner, som arbetsgivarna borde ordna för de anställda, före t.ex. semestergårdar, intressekontor och läkarundersökning. E n stor del av daghemsdiskussionen de senare åren har r ö r t behovet av d a g h e m ur arbetslivets och arbetsmarknadens synpunkt. F ö r att erhålla en uppfattning om detta behov gjorde kommittén på hösten 1946 en omfattande rundfråga till de olika fackförbund inom Landsorganisationen och de arbetsgivare- och t j ä n s t e m a n n a s a m m a n slutningar, som hade speciellt m å n g a kvinnor, samt till länsarbetsnämnderna. D e s s utom utsändes särskilda frågeformulär till länsarbetsnämnderna samt vissa lands-

Summa

tveksamt

25 Tjänstemannasammanslutningar

nej

lämnade frågan obesvarad

—

7 1

25 15

bygdsorganisationer för att söka k l a r l ä g g a behovet av bl.a. daghem på landsbygden. Den del av undersökningen, 50m främst a v s å g förhållanden i städer och t ä t o r t e r — i det följande benämnd stacsundersökningen — omfattade 72 besvarade f o r m u lär, d ä r a v 25 från länsarbetsnämnder, 7 från arbetsgivaresammanslutningar, 25 från tjänstemannasammanslutningar samt 15 från fackförbund inom L O . E n förteckning över de organisationer och myndigheter, som deltogo i rundfrågan, återfinnes i bil. 14. Vid stadsundersökningen uppgåvo inte mindre än 69 av de 72 organisationerna att det i städer och tätorter fanns ett behov av daghem för heldagsvård, 2 organisationer ansågo att så inte var fallet och 1 l ä m nade inget svar. Samtliga 25 länsarbetsnämnder ansågo sålunda, att behov av daghem fanns, och 12 av dem påpekade, att behovet var synnerligen stort. Malmöhus läns länsarbetsnämnd angav antalet barn, som hösten 1946 väntade på plats i Malmö, till omkring 600 och i övriga städer i proportion därtill. Även samtliga tillfrågade 7 arbetsgivareorganisationer ansågo att behov av daghem fanns. Sveriges Konfektionsindustriförbund ansåg, att daghem voro att föredra framför institutioner för korttidsvård; detta med hänsyn till svårigheterna att ordna deltidsarbete inom konfektionsindustrien. Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp och Sveriges Verkstadsförening ansågo tiden för kort.

Arbetstid inkl. raster samt gångtid och eventuella uppköp upptogo enligt deras mening längre tid än 10 timmar. Av de 25 organisationerna inom gruppen tjänstcmannasammanslutningar var det endast en som inte ansåg, att behov av daghem förelåg. Försäkringstjänstemannaförbundet och Försäkringskvinnors Yrkesklubb ansågo 10 timmar vara ett minimum för daghemmens öppethållande. Bland de tillfrågade 15 fackförbunden itiom LO ansågo samtliga med undantag av Fastighetsarbetareförbundet att behov av daghem förelåg. Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet ansåg, att daghem borde inrättas på alla platser, där en kommunal utredning under länsarbetsnämndernas ledning påvisats behov av sådana. Svenska Tobaksindustriarbctareförbundet ansåg daghem vara den bästa formen för vården av barn till förvärvsarbetande mödrar så länge deltidsarbete inte allmänt tillämpas. A v undersökningen framgick även klart att det finns ett starkt behov av halvdaghem, dvs. d a g h e m där barnen kunde vistas 5—6 t i m m a r dagligen samt få lunch. I n t e mindre ä n 71 av de tillfrågade 72 organisationerna a n s å g o sålunda, att en v å r d tid av denna längd skulle möjliggöra ökat halvtidsarbete för m ö d r a r n a . E n del organisationer anförde emellertid, att ökat deltidsarbete visserligen skulle bli möjligt, om m ö d r a r n a finge ha b a r n e n i en barnstuga 5—6 timmar dagligen, men att detta inte betydde, att man för den skull borde beg r ä n s a öppethållandet till samma tid. Deltidsarbetet kunde j u infalla under alla tider på dagen — framhöll m a n — varför det var nödvändigt med b a r n s t u g o r öppna hela dagen och som kunde ta emot b a r n e n i olika o m g å n g a r . Samtliga länsarbetsnämnder ansågo, att en utsträckning av vårdtiden till 5—6 timmar skulle möjliggöra ökat deltidsarbete för mödrarna. Arbetsnämnden i Stockholms stad påpekade, att deltidsarbete sällan underskrider 3—4 timmar, och att man dessutom måste räkna med lång tid vid hämtning och avlämning av barnen. 4 länsarbetsnämnder ansågo, att man för deltidsarbete borde ha barnstugor öppna hela dagen, som kunde ta emot barnen i skift. Även samtliga arbetsgivareorganisationer ansågo, att en utsträckning av vårdtiden till 5—6 timmar om dagen skulle möjliggöra ökat deltidsarbete för mödrarna. Svenska arbets-

givareföreningens allmänna grupp framhöll emellertid, att institutionerna borde vara öppna hela dagen med en del av barnen på förmiddagen och en del på eftermiddagen. Sveriges konfektionsindustriförbund och Sveriges textilindustriförbund påpekade, att den individuella organisationen i deras branscher med hög rationaliseringsgrad och bl.a. tillverkning på löpande band gjorde det nödvändigt, att varje momentplats betjänades av 2 deltidsanställda, som tillsammans fullgjorde hel arbetsdag. Ur deras synpunkt var det alltså önskvärt med institutioner, som kunde ta emot 2 omgångar barn dagligen. Även samtliga tjänstcmannasammanslutningar ansågo, att ökat deltidsarbete skulle möjliggöras genom en utsträckning av vårdtiden till 5—6 timmar dagligen. Av anförda synpunkter kan här nämnas, att Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund ansågo det önskvärt med institutioner eller hem för korttidsvård även för barn i åldern upp till 2—3 år. Försäkringstjänstemannaförbundet framhöll, att minimitiden för öppethållande borde vara 6 timmar (4 timmar tjänst + avlämning + hämtning + uppköp). Kvinnliga telegrafpersonalens förening påpekade, att halvtidsarbete inte förekommer vid telegrafverket annat än vid sjukdom. Av de tillfrågade 15 fackförbunden inom LO ansågo alla utom statens sjukhuspersonalförbund, att ökat deltidsarbete skulle möjliggöras genom halvdaghem. Svenska metallindustriarbetarförbundet påpekade, att halvtidstjänster måste inrättas i större utsträckning än hittills, och svenska textilarbetarförbundet underströk, att arrangemanget måste bli ekonomiskt lönande för mödrarna. Vid kommitténs rundfråga ägnades dessutom speciell u p p m ä r k s a m h e t åt behovet av särskilda institutioner för barn, vilkas mödrar ha skift- eller kvällsarbete (exempelvis inom r e s t a u r a n g b r a n c h e n e t c ) . Vid stadsundersökningen ansågo sålunda 38 organisationer, att behov av dylika institutioner förelåg, 24 a n s å g o så inte vara fallet, 3 voro tveksamma, medan 7 lämnade frågan obesvarad. De skiljaktiga men i n g a r n a k r i n g behovet av de ifrågasatta institutionerna synas delvis bero på olika behov inom olika y r k e s g r u p p e r men också på de olika synpunkter man lagt på frågan. Sålunda svarade i en del fall uppgiftslämn a r e n uppenbarligen nekande, även om ett visst behov medgavs, därför att vårdformen tedde sig mindre* lämplig u r t.ex. familjesociala synpunkter.

Av länsarbetsnämnderna ansågo I I behov av dylika institutioner föreligga, medan 13 ansågo så inte vara fallet och 1 ställde sig tveksam. Motiven för den negativa inställningen varierade något, men i allmänhet ansåg man anordningen mindre lämplig, även om ett visst behov av sådana institutioner erkändes. 1 länsarbetsnämnd ansåg inte behovet vara av den storleksordningen att det motiverade inrättande av de ifrågasatta institutionerna. Bland de 11 länsarbetsnämnder, som ansågo dylika institutioner behövliga, påpekade 3, att de borde betraktas som en nödfallsåtgärd, medan 1 ansåg dem vara av stort värde för s.k. stympade familjer. Bland arbetsgivarorganisationerna voro 4 för och 3 emot inrättandet av de föreslagna institutionerna. Av dem, som voro positivt inställda, kan nämnas Sveriges textilindustriförbund, som bl.a. motiverade detta med att skiftesarbete i stor utsträckning förekommer inom textilindustrien. Av de 3 arbetsgivarorganisationer, som inte ansågo de föreslagna institutionerna behövliga motiverade 2 detta med att kvällsarbete inte förekommer alls eller endast i ringa utsträckning inom deras branscher. Av tjänstcniannaorganisationcrna ansågo 15 behov av de ifrågasatta institutionerna föreligga medan 2 gjorde gällande, att frågan var svår att bedöma, 6 lämnade den obesvarad, medan 2 ställde sig negativa till institutionerna. De 15 organisationer, som ansågo, att behov fanns, syntes i främsta rummet åsyfta barn till personal inom sjukvården, telegrafverket, storköken och restaurangerna. Svensk sjuksköterskeförening påpekade sålunda, att ett stort behov av dylika institutioner kommer att föreligga, om skiftesarbete införes inom sjukvården. Av de 15 fackförbunden inom LO ansågo 8, att behov förelåg av de ifrågasatta institutionerna. Detta syntes främst gälla förutom de nyss uppräknade yrkeskategorierna även textilindustrien. 6 fackförbund ansågo dylika institutioner inte behövliga, medan 1 ej besvarade frågan.

De ensamstående

mödrarnas

behov

R e d a n de h ä r återgivna undersökninga r n a visa enligt kommitténs uppfattning på att man rent allmänt kan konstatera ett behov av daghem i städer och tätorter i v å r t land, vare sig nu detta behov g r u n d a s på kommunala expektantlistor eller uppfattningar hos allmänheten, myndigheter och organisationer etc. M a n kan emellertid även klarlägga de faktorer i samhällslivet, som peka på att daghem böra tillhöra den

sociala servicen i v å r a städer och tätorter. E n i g h e t råder väl sålunda om daghemmens sociala nödvändighet med h ä n s y n till de ensamstående m ö d r a r n a s situation. B e r o ende på h u r man a v g r ä n s a r begreppet ensamstående m ö d r a r kan enligt 1945 å r s folkräkning antalet ensamstående m ö d r a r i riket uppskattas vara av storleksordningen 120 000 medan deras sammanlagda antal b a r n under 18 år ä r av storleksordningen 160000. Detta innebär, att ungefär v a r t tionde barn i v å r t land har en ensamstående moder. 1 Följande tablå på grundval av folkräkningsmaterialet ä r belysande.

Ogifta kvinnor Änkor Frånskilda kvinnor Gifta ej samboende kvinnor

Antal mödrar

Antal barn under 18 år

75 000 254OO 9 200

90 OOO 41 200 14 100

9 600

I49OO

119 200

IÖ0 200

D e n övervägande delen av dessa m ö d r a r äro tvungna att ha förvärvsarbete och behöva därför hjälp med barntillsynen. I de flesta fall kan man emellertid antaga, att föräldrar, g r a n n a r , fosterhem etc. lösa fråg a n om barntillsynen, men m å n g a ensamstående m ö d r a r ha otvivelaktigt stora svårigheter att placera sina barn, trassla sig fram med provisorier än här, än där, vilket måste innebära allvarliga mentalhygieniska och socialmedicinska risker för barnen. Detta gäller särskilt de ogifta m ö d r a r med m i n d e r å r i g a barn, som bilda s.k. självständiga hushåll. Antalet sådana m ö d r a r uppgick 1945 till 10300, vilka hade inalles 12400 h e m m a v a r a n d e barn under 18 år. N å g o n uppgift om h u r m å n g a av dessa b a r n som äro under 7 å r finnes t y v ä r r inte, men det ä r självfallet endast de b a r n som befinna sig i förskoleåldern, som konstituera ett visst daghemsbehov. A v tillgängliga uppgifter kan man förmoda att dessa b a r n i största möjliga u t s t r ä c k n i n g redan nu placeras på daghem. 1 Se vidare Gustav Holmstedt: Hur många är de ensamma mödrarna? Barnavård och ungdomsskydd nr 4, 1950.

Den diskussion, som under senare år förts om daghemmens existensberättigande etc.. förefaller delvis ganska meningslösa mot bakgrund av det faktum, att en avsevärd del av daghemsklientelet i dag faktiskt utgörs av barn till ensamstående mödrar. Redan vid den undersökning, som företogs 1944—45, kunde man konstatera — se s. 49 — att ca 40 % av barnen vid daghemmen kom från »ofullständiga familjer», dvs. voro barn till änka och änkling, frånskild eller ogift man och kvinna. En av kommitténs ledamot, dr Per J. Nordenfelt, verkställd undersökning på Stockholms daghem år 1947 — se bilaga 6 — har vidare visat, att ca 38 % av daghemsbarnen i Stockholm var barn till ensamstående mödrar. Stickprovsundersökningar, som kommittén företagit i vissa andra städer, ha också visat att daghemsavdelningarna ofta domineras av de ensamma barnen, i regel värnlösa offer för de talrika skilsmässorna. På en daghemsavdelning för 20 barn i en mellansvensk stad funnos t.ex. 1950 inte mindre än 11 »skilsmässobarn». En undersökning i Göteborg år 1949 på 8 olika daghen:1 visade att av 288 mödrar, som hade förvärvsarbete och lämnade in sina barn tid daghemmen, icke mindre än 117 voro ensamstående. Så gott som samtliga ensamsående mödrar förklarade sig även önska rortsätta sitt förvärvsarbete i framtiden. Det ynes uppenbart att samhället måste känna "tt ökat ansvar för de ensamstående mödrarna och fäderna och deras ofta mycket allvarliga problem med barntillsynen. Även mi det enligt tillgänglig statistik synes ramgå att en stor del av de ensamma barnen kunna få vistas hos moreller farföräldrar, släktingar, grannar etc. är det emellertid ett faktum, att åtskilliga ensamna familjeförsörjare känna ett starkt behov av att få anlita daghem för barntil synen.

1 Enigt Göteborgs statistiska byrås »Statistisk unlersökning rörande daghemsvården» av den 20sept. 1949 (i stencil).

Förvärvsarbete

bland gifta

kvinnor

I allmänhet råder väl knappast några meningsskiljaktigheter om det daghemsbehov, som är betingat av de ensamstående mödrarnas svårigheter med barntillsynen. Även daghemsvård som förebyggande åtgärd och som alternativ till omhändertagande enligt barnavårdslagen samt i de fall, då en moder måste åtaga sig förvärvsarbete under t.ex. mannens långvariga sjukdom etc. möter inga gensagor. Det sociala motivet lyser fortfarande igenom och rättfärdigar för många daghemsbehovet. Först när diskussionen börjar tangera de gifta förvärvsarbetande mödrar, som ytligt sett icke synes kunna åberopa dylika sociala skäl för sitt förvärvsarbete, och deras behov av hjälp med barntillsynen, bruka meningarna gå isär. Argument som att »det är direkt skadligt om alltför många gifta kvinnor deltaga i näringslivet» framkastas och i debatten appellerar man mera till känslor och värderingar än till fakta och social verklighet. Åtskilliga av de argument, som i dessa sammanhang bruka framföras, tar kommittén upp till en kritisk granskning i kap. 6, till vilket här hänvisas. Här skall endast utvecklingstendenserna beträffande de förvärvsarbetande kvinnorna, i första hand de förvärvsarbetande gifta kvinnorna med småbarn samt därmed sammanhängande problem klarläggas för att därigenom söka få fram materiel till en mera nyanserad bedömning av de förvärvsarbetande gifta mödrarnas behov av daghem. Kvinnornas uppträdande på arbetsmarknaden är ju en följdföreteelse av industrialismen och den tilltagande urbaniseringen. I en alltmer ökad omfattning ha också kvinnor engagerats i förvärvsarbete utanför hemmen. Enligt vissa undersökningar, 2 som utförts inom Industrins utredningsinstitut, ökade sålunda antalet förvärvsarbetande kvinnor inom stadsnäringarna från 2

Ahlberg-Svennilson: Sveriges arbetskraft och den industriella utvecklingen, Stockholm 1946.

192000 år 1910 till 452000 år 1930 och 543 000 år 1940. År 1945 var antalet 576000.. Antalet förvärvsarbetande kvinnor ökade med inte mindre än 135 % under tiden 1910—1930. Det är framförallt serviceyrkena — handel och samfärdsel samt allmän förvaltningstjänst — som i ökad utsträckning dragit till sig kvinnlig arbetskraft. Inom industrin ha de kvinnliga arbetarna i procent av de manliga under tiden 1920—1945 ökat endast från 17,5 % till 20 %. Den starka giftermålsfrekvensen under 1940-talet har emellertid medfört en tendens till minskat förvärvsarbete bland kvinnorna. Större delen av de ogifta kvinnorna i åldrarna 15—65 år (utom jordbruket) äro i dag sysselsatta i förvärvslivet. Utvecklingen under femårsperioden 1940—45 framgår av nedanstående tabeller:

tande kvinnor inom stadsnäringarna, exkl. hushållsarbete, till 77000, motsvarande 11,8 % av samtliga gifta kvinnor. År 1945 hade motsvarande antal stigit till 152000 dvs. 14,7 %. Dessa siffror äro emellertid icke helt jämförbara, eftersom yrkesredovisningen vid de olika folkräkningarna delvis skett efter olika principer. Det förtjänar vidare framhållas, att siffrorna icke ge en rättvisande bild av de gifta kvinnornas arbetsinsatser utom hemmet, eftersom de icke innesluta de hundratusentals husmödrarna i jordbrukarhemmen, vilka räknas in bland de hemarbetande men i själva verket ha ett arbete utanför hemmet, som är mycket betungande. Frekvensen av förvärvsverksamheten hos kvinnorna varierar emellertid starkt med ålder, civilstånd, barnantal, bostadsort, yrkesutbildning och tidigare yrkesverksamhet, familjens ekonomiska och Tab. 7. Förvärvsarbete inom den kvinn- sociala standard etc. Förskjutningar i beliga, icke jordbrukande befolkningen (inkl. folkningens sammansättning efter dessa husligt förvärvsarbete) 1940 och 1945. indelningsgrunder kunna kallas strukturella förändringar i förekomsten av för1940 1945 värvsverksamhet hos kvinnorna. Men det (tolftedelssampling) finns även interna förändringar i föreAntal kvinnor 15—65 år komsten av förvärvsverksamhet hos kvinGifta 871 000 1 032 000 norna betingade av konjunkturer och Icke gifta 803 000 738 000 familjeinkomstsförändringar, ekonomiska Samtliga 1 674 000 1 770 000 och sociala förmåner, beskattningsförhålFörvärvsarbetande kvinnor landen, möjligheten att få hjälp med barGifta 120 000 152 000 nen, attityderna till olika slag av arbeten Icke gifta 588 000 554 000 etc. Tyvärr är den officiella statistiken i Samtliga 708 000 706 000 Därav 15—65 år 688000 687000 vårt land ganska ofullkomlig, då det gäller att belysa dessa strukturella och interna Antal hemarbetande gifta förändringar. Kommittén vill för sin del ( = husmödrar) 805 000 1 030 000 efterlysa fylligare uppgifter i vår statistik Samtliga förvärvsarbeframförallt beträffande kombinationerna tande per 100 i åldern inom familjerna mellan ålder och förvärvs15—65 år verksamhet. Gifta 8 14,7 13) Av lättförklarliga skäl är den gifta kvinIcke gifta 73,2 75,1 Samtliga 42,3 39,9 nans förvärvsarbete en stadsföreteelse. Av samtliga gifta kvinnor i t.ex. Stockholm Av intresse i detta sammanhang är hänfördes redan 1940 31 % till kategorien emellertid i första hand förvärvsarbetets »egentliga yrkesutövare». Det framgår omfattning bland de gifta kvinnorna. Sta- även att antalet förvärvsarbetande gifta tistiken visar, att detta stigit de senaste kvinnor varierar avsevärt mellan olika ålårtiondena. Vid 1930 års folkräkning upp- dersgrupper ; särskilt intressant är emellergick sålunda antalet gifta förvärvsarbe- tid att kvinnorna i de unga äktenskapen

av statistiken att döma sträva att bibehålla skolan. Den starka påverkan, som föresitt förvärvsarbete även efter giftermålet. komsten av småbarn har för familjerna, Inte mindre än 51 % av de gifta kvinnorna kan t.ex. utläsas av att det procentuella i åldersgruppen 20—25 år hade sålunda i antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor i början av 1940 förvärvsarbete i Stock- åldern 20—30 år sjunker från 73 % i barnlösa familjer till 23 å 24 % i 1- och 2holm. Ett intressant siffermateriel föreligger barnsfamiljer. Till tendensen i denna undersökning vidare från en representativundersökning avseende förhållandena 19451 i Stockholm. ansluta sig helt även de resultat, som erAv denna undersökning framgår, att 41 % höllos vid en i oktober 1943 gjord gallupav de gifta kvinnorna vid undersöknings- undersökning. Det visade sig vid denna tillfället antingen hade heltids- eller del- att 21 % av de gifta kvinnorna i vårt land tidsarbete. Andelen förvärvsarbetande voro förvärvsarbetande under hel- eller hustrur växlade inom olika familjetyper. deltid. Heltidsarbetet varierade emellertid Andelen sjönk med stigande inkomst och starkt med barnantalet och utfördes av likaså med stigande barnantal. I den lägsta inkomstklassen (under 4000 kr.) hade så- 12 % av de barnlösa gifta kvinnorna 9 % av de gifta kvinnorna med 1 barn lunda 60 % av hustrurna arbete, medan 5 % av de gifta kvinnorna med 2—3 barn motsvarande andel i den högsta inkomst2 % av de gifta kvinnorna med 4 barn klassen endast utgjorde hälften därav. I eller flera inemot 70 % av de barnlösa familjerna hade hustrun förvärvsarbete. Andelen Vid en inom Stockholms stads statistiska sjönk till 34 % för ettbarnsfamiljer och till kontor, på uppdrag av Stockholms barnaungefär 25 % för familjer med flera barn. vårdsnämnd, utförd undersökning av dagUndersökningen visade klart, att såväl hemsbehovet i Stockholm2 ha ytterligare hustruns som framför allt barnens ålder uppgifter framkommit, som klart underinfluerade på förekomsten av förvärvsar- strukit sambandet mellan benägenheten till bete. I familjer utan barn syntes andelen förvärvsarbete och förekomsten av antal förvärvsarbetande hustrur praktiskt taget barn. Det visade sig sålunda, att år 1947 vara densamma inom olika åldrar, ehuru hade 28 % av samtliga mödrar i Stockprocenttalen uppvisade en svag tendens till holm med barn under 7 år förvärvsarbete nedgång i högre åldrar. Detta kan vara av något slag. I dessa ingick bl.a. 5,5 % ett uttryck för det förhållandet, att man- varom uppgift erhölls, att förvärvsarbetet nens inkomst stiger med åldern, varvid bedrevs i form av hemarbete, t.ex. sömhustruns benägenhet att ta förvärvsarbete nad, portvaktssyssla m.m., morgon- eller rimligtvis blir mindre. kvällsarbete, nattarbete, skiftarbete. Bland Av undersökningen framgick även helt återstoden, 22,7 % dominerade egentligt naturligt, att kvinnornas intresse för för- heltidsarbete ( 1 8 , 9 % ) ; gruppen halv-/ värvsverksamhet ökade i samma mån som deltidsarbete omfattade 3,8 %. Som väntat barnen blevo äldre. Påfallande är sålunda, framgick i övrigt, att mödrar tillhörande att andelen förvärvsarbetande hustrur höll, familjetypen »ensamstående kvinna» hade sig vid 23—25 % i familjer med barn un- förvärvsarbete i betydligt större omfattder 7 år, alltså i de åldrar, då speciella ning än övriga, samt att procenttalet i allsvårigheter med barntillsynen föreligga mänhet föll vid stigande barnantal. och behovet av t.ex. daghem är starkt. AnLiknande siffror ha framkommit vid den delen ökade till 36 %, då barnen börjat tidigare omnämnda sociologiska undersök1 Statistisk undersökning rörande stockholmsfamiljer. Utarbetad inom Stockholms stads statistiska kontor. Stockholms stads statistik X. Specialundersökning nr 24, Stockholm 1947.

2 Se »Översikt av daghemsbehovet i Stockholm» utarbetad av Stockholms stads statistiska kontor, av den 25 okt. 1949 (i stencil).

ningen i Hägerstensåsen och Hökmossen — två förorter i Stockholm med övervägande barnrikt klientel — åren 1949—50. Vid undersökningen visade det sig att inom undersökningsområdet hade 12 % av barnen i åldern o—2 år, 14 % av barnen i åldern 0—6 år och 33 % av barnen i åldern 7—15 år förvärvsarbetande mödrar. Det synes sannolikt, att det är förekomsten av förskolebarn och inte skolbarn, som avhåller mödrarna från förvärvsarbete. 1 Vid den nyssnämnda daghemsundersökningen i Stockholm framgick det även klart, att förekomsten av förvärvsarbete avtar, då mannens inkomst ökar. Följande tabell är därvid belysande. Tab. 8. Procentuella antalet mödrar i Stockholm med hel-, halv- eller deltidsarbete inom familjetypen gift par med barn under 7 år med fördelning efter antalet barn och mannens inkomst. Mannens inkomst, kr. — 4 000 4 000—• 6 000 6 0 0 0 — 8 000 8 0 0 0 — 1 0 000 10 0 0 0 — 1 2 000 12 0 0 0 —

I allt

Antal barn 1

36,0 3i,3 22,6 18,5 i»,5 i7,3 24,6

19,0 16,2 13,9 10,7 15.3

16,6

4—9

45 % i de äktenskap, där inkomsten är mindre än 6 000 kr., och 23 % när den är över 8 000 kronor. Utvecklingen under 1940-talet vad beträffar de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet är ännu icke klarlagd. Man kan dock peka på vissa tendenser. För stadsnäringarnas befolkning uppgick sålunda förvärvsverksamheten bland de gifta kvinnorna till nära 20 % i åldrarna 15—30 år för att sjunka till 8 % i åldrarna 50—65 år. Såsom framgår av tabell 9, ha de strukturella faktorerna haft stor betvdelse. vilket framgår inte minst av att den totala procenten förvärvsarbetande sjönk från 4 1 , 1 % till 38,8%, trots att det skedde en ökning i förvärvsverksamheten hos kvinnorna i varje ålders- och civilståndsgrupp. 2 Tab. 9. Procent kvinnor med förvärvsarbete (inkl. husligt förvärvsarbete) inom olika ålders- och civilståndsklasser av den icke jordbrukande befolkningen 1940 och 194.5. Civilstånd

Ålder

°gifta

15—30 30—50 50—65 J 5—65 15—30 30—50 50—65 J 5—65 15—30 30—50 50—65 J 5—65 15—30 30—50 50—65 15—65

75,6 82,0 60,3 75,3 19,0 14,0 7,2 13,6 69,2 59,5 31,0 42,1 58,2 34,3 25,4 41,1

78,1 83,3 62,0 77,4 19,7 15,0 7,9 14,6 75,0 67,4 34,5 47,4 56,0 32,1 26,2 38,8

~^ltta

13,8

12,2 10,8 IO .5 12,7 II,9

10, i 9,9 6,9 6,9 17,0 13,2

14,3

11,8

10,0

„„ .f l^orut gifta

Som synes sjunker arbetsfrekvensen vid stigande barnantal i alla inkomstlägen, ehuru i mindre grad i de högre inkomstklasserna. Det totala antalet kvinnor med förvärvsarbete tillhörande de högre inkomstklasserna är uppenbarligen relativt obetydlig. Även vid den sociologiska undersökningen i Hägerstensåsen och Hökmossen 1949—50 har man fått fram ett tydligt samband mellan mannens inkomst och benägenhet till förvärvsarbete bland kvinnorna: andelen förvärvsarbetande är 1 Enligt muntligt förmedlade resultat av undersökningsledaren, fil. lic. Edmund Dahlström.

o ,. Samtliga

Den officiella statistiken är tyvärr icke tillräckligt nyanserad för att medge detaljerade och exakta uppgifter om de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet, framförallt därför att gränsen mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande gifta kvinnor är relativt flytande, då man har 2 Se även Hyrenius: Yrkesverksamhetens omfattning och varaktighet. Sociala meddelanden nr 9,1949.

en mångfald möjligheter, mellan vilka ingen skarp g r ä n s kan dragas, såsom t.ex. heltidsarbete varje dag året runt, heldagsarbete viss tid på året, halvtidsarbete varje dag året runt, halvtidsarbete varje dag viss tid av året och halvtidsarbete vissa dagar i veckan året runt osv. Dessa förhållanden återspeglas delvis i inkomststorleken, där stigande inkomst indicerar utsträckt förvärvsarbete. A v 1945 å r s folkräkningsmaterial framg å r det emellertid att det vid folkräkningstillfället fanns 156200 gifta kvinnor, vilka hade förvärvsarbete. 1 Siffran fördelar sig på följande sätt efter å l d e r : rdbruksjfolkning

landsbygdsbefolkn.

•b e fc o l„k nmg

"

Samtliga

45 000

45 500

2 500 I 500

87 600

200 I/5OO I 400

90 100 19 000 1 600

4/00

32 400 11g 100

156 200

Emellertid ha i samband med folkräkningen uppgifter även införskaffats från t a x e r i n g s l ä n g d e r n a om antalet gifta kvinnor med inkomst. Dessa ge en a n n a n bild av förhållandena och visa en betydligt större omfattning av de gifta kvinnornas förvärvsverksamhet.

Hur

mänga

arbetande

barn

ha de

förvärvs-

mödrarna?

F ö r diskussionen om behovet av daghem ä r det emellertid nödvändigt att söka få fram siffror på antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor med barn i åldern o—7 år. 1 1945 års folkräkning del I I : 1 tab. 10 b. Som förvärvsarbetande upptas i första hand den "som i inkomstbringande syfte arbetar för egen räkning eller i egenskap av anställd och mot ersättning arbetar för annans räkning. Med beteckningen förvärvsarbetande är vidare förenat villkoret, att förvärvsverksamheten är av sådan omfattning, att den till större delen upptager vederbörandes dagliga arbetstid." S.k. medhjälpande familjemedlemmar inräknas i den förvärvsarbetande befolkningen.

Uppgifter härom saknas t y v ä r r i folkräkningsmaterialet. K o m m i t t é n vill i detta s a m m a n h a n g understryka, att det för den kommunala planeringen av bl.a. daghem är nödvändigt, att folkräkningsmaterialet i fortsättningen disponeras så att man erhåller exakta uppgifter om t.ex. kombinationerna inom familjerna mellan ålder och förvärvsverksamhet, åldersfördelningen bland barn till förvärvsarbetande m ö d r a r etc. E n framställning h ä r o m har ingivits av kommittén till Statistiska Centralbyrån den 20 juli 1950. Centralbyrån förbereder numera en omläggning av befolkningsstatistiken, varför det bör bli möjligt att i framtiden få fram bättre uppgifter i dessa avseenden. F ö r att kunna fördjupa analysen om de förvärvsarbetande gifta kvinnorna h a r kommittén emellertid låtit professor CarlE r i k Quensel göra en specialbearbetning på 1945 års folkräkningsmaterial n ä r m a s t för att få en klarare uppfattning om a n t a let förvärvsarbetande gifta kvinnor och i synnerhet antalet förvärvsarbetande mödr a r med barn i åldern o—7 år. Undersökningen har givit följande resultat: Antalet gifta kvinnor, vilka rubricerats som förvärvsarbetande, är angivet till mellan 140000—155000. Antalet gifta kvinnor, ej rubricerade som förvärvsarbetande, men med inkomst av förvärvsarbete är minst 150000 möjligen bortåt 200000, varvid dock av dessa ett större antal, mer än hälften, ha en deklarerad inkomst under 1 000 kronor. Från förefintliga uppgifter om familjestorlek i de äktenskap, där båda makarna ha inkomst, kan man sluta sig till, att omkring 100 000 ha minst ett barn under 7 års ålder och ca 200 000 inget barn under 7 års ålder. För de som förvärvsarbetande rubricerade gifta kvinnorna kan man sluta sig till, att ca 38 000 ha ett barn under 7 års ålder medan i de övriga ca 160000 äktenskapen, där hustrun har inkomst, siffran torde vara något över 60 000. Då minst hälften av dessa hustrurs inkomst är obetydlig (under 1 000 kr.) och dessa böra frånräknas, kan man nedskriva antalet med ett barn under 7 års ålder till omkring 25 000, varför antalet äktenskap, där hustrun har förvärvsarbete i större utsträckning, är omkring 65 000. Fördelningen på övrig landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning framgår av nedanstående tablå:

Antal hustrur

Antal hustrur , _ , under 7 ars ålder

30 500 106 700

10 400 28 300

Förvärvsarbetande hustrur Övrig Ib befolkning Stadsbefolkning Övriga inkomst

hustrur

vied

Övrig Ib. befolkning Stadsbefolkning Övriga hustrur inkomst över kr. (45 % av stående)

Hur 38800 120 100

13700 46 200

17500 54 000

6200 20 800

ined 1000 ovan-

Övrig Ib. befolkning Stadsbefolkning

Summa: (10 400 + 28 300 + 6 200 + 20 800) = 65 700 A v kalkylen framgår, att det antal ä k tenskap med b a r n i åldern o—7 å r , d ä r h u s t r u n har förvärvsarbete i s t ö r r e utsträckning, ä r o m k r i n g 65 000. Med h ä n syn till att den diskussion, som h ä r föres n ä r m a s t gäller behovet av daghemsplatser i städer och tätorter, ä r det emellertid r i m ligt, att företrädesvis uppehålla sig vid a n talet sådana äktenskap inom stadsbefolkningen, vilket enligt kalkylen uppskattats till 49 000. Medtages D - k o m m u n e r n a som uttryck för den övriga tätortsbebyggelsen får man uppskattningsvis drygt 55 000. Det bör emellertid observeras, att siffran avser antalet hustrur med barn u n d e r 7 å r s ålder och att det icke varit möjligt att få fram siffror på h u r m å n g a barn u n d e r 7 å r dessa gifta förvärvsarbetande m ö d r a r kunna antagas ha. O m vi emellertid u t g å från att antalet barn under 7 å r s ålder i dessa äktenskap i genomsnitt är I,I å 1,2 skulle detta innebära ca 60 000 a 65 000 b a r n i förskoleåldern till förvärvsarbetande gifta kvinnor. Siffran bör j ä m f ö r a s med det antal barn, som för n ä r v a r a n d e k a n få plats på daghemmen, nämligen ca 11 000. Rent siffermässigt och teoretiskt sett, skulle det sålunda finnas ett s t a r k t

90-

behov av daghemsplatser, om samhället nu skulle sätta som sitt mål att fylla ut det gap, som kan konstateras mellan antalet b a r n till förvärvsarbetande mödrar och antalet daghemsplatser.

löses barntillsynen

nu?

Inför dessa siffror frågar man sig onekligen, h u r barntillsynen ordnas för de 50 000 å 55 000 barnen till förvärvsarbetande mödrar, vilka uppenbarligen icke kunna få plats på daghemmen. N å g o t material omfattande hela landet finns tyv ä r r inte i detta avseende, men av vissa stickprovsundersökningar kunna intressanta slutsatser d r a g a s . Vid den tidigare omnämnda undersökningen om daghemsbehovet i Stockholm framgick sålunda att i december 1947 vistades i Stockholm 20 % av de förvärvsarbetande mödrarnas barn under 7 år på daghem. En i samband med undersökningen utförd rundfråga bland husmödrar visade, att 23 % av barnen under 7 år till förvärvsarbeteande mödrar vistades i daghem. 23 % av barnen uppgåvos under dagen vara inackorderade hos släkting eller annan person, medan 41 % vistades hemma under tillsyn av hemhjälp, släkting eller annan person. Återstående 13 % vistades i lekskolor, medföljde modern till arbetet, gick i skolan eller vistades stadigvarande borta m.m. Av den tidigare omnämnda sociologiska undersökningen i Hägerstensåsen och Hökmossen åren 1949—50 framgår även att 3 4 % av barnen i o—7 års åldern till förvärvsarbetande mödrar i undersökningsområdet vistades på daghem, 19 % i privata hem och 15%) hos anhöriga, vänner eller grannar. 1 En undersökning i Borås, som i början på 1940-talet verkställdes för befolkningsutredningens räkning av dr B. Söderling rörande de giftiga textilarbeterskornas barnavård, visade, att 181 textilarbeterskor med barn i förskoleåldern hade ordnat barnavården på följande sätt. Barnen sköttes: a) i hemmet: med hemhjälp eller olika skiftledighet för föräldrarna

b) utom hemmet: av far- eller morföräldrar

1 Muntligt förmedlade resultat av undersökningsledaren, fil. lic. Edmund Dahlström.

på daghem hos andra släktingar hos vänner, grannar, bekanta på barnhem i fosterhem

59 7 11 3 2 181

Det är i detta sammanhang av intresse att konstatera, att barntillsynen för de förvärvsarbetande mödrarnas barn synes vara ordnad på ungefär liknande sätt även i utlandet. En engelsk undersökning från 1948, som utfördes av en samarbetskommitté mellan Royal College of Obstetricians and Gynaecologists och Population Investigation Committee, visade sålunda, att 10 °/o av de engelska mödrarna hade förvärvsarbete i mars 1948, men att av dessa mödrar endast ca 26 °/o av de heltidsarbetande och 8 % av de deltidsarbetande kunnat placera sina barn på daghem. Åtskilliga mödrar förklarade att de skulle använda sig av daghem, om sådana funnits tillgängliga. 54 % av de heltidsarbetande och 64 % av de deltidsarbetande förvärvsarbetande mödrarna fingo hjälp av vänner och släktingar med barntillsynen. Ytterligare 7,5 % — till övervägande del heltidsarbetande, gifta kvinnor — hade hemhjälp (ca 2 4 % av de kvinnor, som tillhörde socialgrupp I och II, och ca 6 %> av dem som tillhörde socialgrupp I I I ) . Undersökningen visade också, att det fanns en betydande, icke tillfredsställd efterfrågan på daghemsvård bland förvärvsarbetande mödrar, särskilt bland de ekonomiskt -sämst ställda. 1 E h u r u dessa u n d e r s ö k n i n g a r endast ä r o stickprov verifiera de emellertid klart kalkylens vittnesbörd: större delen av de förvärvsarbetande m ö d r a r n a s barntillsyn sker i dag på annat sätt än genom daghem. De gifta kvinnor, som ha en mera kvalificerad yrkesutbildning, ha som regel haft ekonomiska möjligheter att skaffa en arbetskraft i hemmet som e r s ä t t n i n g för sin egen. Barntillsynen h a r för dem aldrig blivit till ett problem, så länge hembiträden och barnsköterskor stått till förfogande. Allt tillgängligt material om hembiträdenas förekomst inom olika samhällsklasser visar emellertid att det endast ä r ett relativt fåtal kvinnor med jämförelsevis höga inkomster, som k u n n a t lösa barntillsynen på detta sätt. Även i fortsättningen kan man antaga, att familjer i goda ekonomiska 1 Population Studies Vol. III, No. 2, September 1949, s. 222—223 o c h 226.

omständigheter och med hustrun förvärvsarbetande även under den aktiva moderskapsperioden i första hand söka skaffa hembiträde eller barnsköterska i stället för att efterfråga daghemsplats. Det är emellertid intressant att konstatera att på senare år en m a r k a n t förändring i detta avseende inträffat på g r u n d av den alltmer accentuerade bristen på heltidsanställda hembiträden. Antalet hembiträden utgjorde 1935 200 0 0 0 ; 1940 hade siffran sjunkit till 150000 för att 1945 komma ner i 120 000. Därefter h a r antalet sjunkit ytterligare. A v dessa finns ett betydande antal i familjer utan minderåriga barn. Bristen på hembiträden, som j u i stor utsträckning kan förklaras av det minskade antalet ogifta kvinnor i de yngre å l d r a r n a samt en stegrad ö v e r g å n g till industri- och serviceyrkena, ä r alltför känd och omvittnad för att h ä r behöva ytterligare belysas. Såvitt nu kan bedömas, kommer bristen på hembiträden snarast att ytterligare accentueras under de närmaste åren. Skall samhället kunna tillgodogöra sig arbetskraften hos de gifta kvinnor, som underkasta sig en kvalificerad yrkesutbildning — något som ur samhällsekonomisk synpunkt är mycket betydelsefullt — måste en utveckling mot allt knappare tillgång på hembiträden med stor sannolikhet inneb ä r a en ökad efterfrågan på daghemsplatser. S t ö r r e delen av de gifta förvärvsarbetande kvinnorna med småbarn ha emellertid aldrig haft råd att ha en heltidsanställd, mera kvalificerad arbetskraft i hemmet för vård och eftersyn av barnen. De ovann ä m n d a stickprovsundersökningarna visa, att den vanligaste formen av barntillsyn uppenbarligen är, att barnen lämnas till föräldrar, släktingar, g r a n n a r eller vänner. I den händelse hemhjälp användes bland de lågavlönade, förvärvsarbetande gifta kvinnorna — såsom tycks framgå av u n dersökningen bland textilarbeterskorna i B o r å s — har det sannolikt varit frågan om en okvalificerad arbetskraft, en helt u n g flicka eller dylikt eller också en släkting, som vistats i hemmet.

Vilka rekrytera

daghemmen?

Det sätt, på vilket de förvärvsarbetande mödrarna hittills ordnat sin barntillsyn, återspeglas i den sociala rekryteringen av daghemsklientelet. Den tidigare omnämnda undersökningen 1944—45 kunde sålunda konstatera, att nära 80 % av barnen på daghemmen tillhörde socialgrupp III. Knappt 3 % av barnen på daghemmen kommo från socialgrupp I. Stickprovsundersökningar från senare år ha visat, att dessa siffror i stort sett stå sig; andelen barn från socialgrupp III har deck något minskats, medan andelen barn från socialgrupp I, där hembiträdesbristen nu börjat göra sig kännbar, ökat. Vid den tidigare omnämnda undersökningen i Göteborgvoro 36 % av de ensamstående mödrarna industriarbeterskor, framförallt i textiloch livsmedelsindustrierna, 16 % kontorister av ett eller annat slag medan 14,5 % hade husligt arbete. Sjukhus- och socialvårdsarbete var även representerat liksom hotell- och restaurang- samt butiksbranscherna. Även de gifta förvärvsarbetande kvinnorna visade sig vid denna Göteborgsundersökning i stor utsträckning vara industriarbeterskor. Över 40 % av dem angåvo nämligen industriföretag som arbetsgivare, varav nära 2/., inom textilindustrin. Kontorsarbete hade 23 %, vilket är betydligt mera än för de ensamförsörjandes del. I butik hade 13 % sysselsättning mot drygt 9 % av de ensamstående. Varje analys av daghemmen i vårt land måste snart konstatera, att mödrarna som regel ha fullt godtagbara skäl för att Lämna sina barn där. För de ensamstående åro daghemmen klart nödvändiga, men även för de gifta förvärvsarbetande mödrarna synas daghemmen ha en stark social och ekonomisk funktion. Vid den tidigare omnämnda socialmedicinska undersökningen av Stockholms daghemsklientel år 1947 — se bilaga 6 — kunde sålunda konstateras, att av de gifta paren med barn på daghem hade 20 % barnen där av sociala skäl och 70 % av ekonomiska. Endast 4 % av de gifta mödrarna angåvo som orsak 92

önskan att arbeta trots hyggliga förhållanden. Vid Göteborgsundersökningen framgick att över hälften av de i undersökningen ingående mödrarna som orsak till förvärvsarbetet angav nödvändigheten av att med egna inkomster hjälpa upp familjens ekonomi. 86 % av de gifta mödrarna förklarade, att de ämnade fortsätta sitt förvärvsarbete. Liknande resultat, vilka klart visa nödvändigheten av daghem för vissa kategorier av mödrar, ha f.ö. framkommit även vid undersökningar i England. 1 Det är som regel tvingande ekonomiska skäl, som gör att många gifta kvinnor särskilt inom socialgrupp III i dag taga förvärvsarbete utom hemmet. Självfallet är det många olika faktorer, som betinga detta ekonomiska krav på förvärvsarbete såsom t.ex. nödvändigheten att amortera bosättningsskulder, mannens bristande hälsa och osäkra anställningsförhållanden, önskan om en bättre standard etc. Genom den sjunkande giftermålsåldern baseras också nuförtiden många äktenskap på hustruns förvärvsarbete, och dyrtiden gör sitt till för att det ekonomiska incitamentet för hustruns förvärvsarbete även efter barnens' ankomst tillmätes allt större vikt. De motiv, som de gifta kvinnorna anföra vid efterfrågan på daghemsplats, äro i de allra flesta fall bärande, vilket inte minst den behovsprövning, som obligatoriskt äger rum vid alla daghem, regelbundet vittnar om. Om hänsyn tages såväl till den starka ackumulerade efterfrågan på daghemsplatser som det mycket begränsade antal platser, som efter behovsprövning stå till förfogande på daghemmen, går det knappast att göra gällande, att mödrar lämna sina barn till daghem utan att förebringa fullgoda skäl. Detta utesluter självfallet inte, att vissa mödrar åtaga sig förvärvsarbete för att bidraga till familjens uppehälle utan att närmare kalkylera över om det inte för barnens och hemmets skull kanske skulle vara bättre, om de finge odelat ägna sig åt hemmets skötsel. 1 Se A. C. Stevenson: Recent Advances in Social Medicin, London 1950, s. 95—96.

Uppenbart är att de problem, som för- skäl äro tvingade att åtaga sig förvärvsvärvsarbete på heltid medföra för t.ex. arbete. För dessa äro daghemmen till stor gifta kvinnor inom industriarbetarklassen, hjälp, och samhället bör också se det som ofta bli mycket stora. Arbetsbördan blir i sin skyldighet att i den utsträckning, som de flesta fall alltför tung. Betecknande är befinnes möjligt, hjälpa dessa förvärvsarockså, att flera undersökningar visat, att betande mödrar med olika daghemsformer. en stor del av de förvärvsarbetande gifta mödrarna hellre skulle vilja vara hemma, Arbetsmarknadens behov av daghem om det ekonomiska incitamentet för förDe attityder, som många förvärvsarbevärvsarbete bortföll. I en Gallupundersökning år 1943 ställdes sålunda följande tande mödrar visa till förvärvsarbete, konfråga till de förvärvsarbetande gifta kvin- trastera stundom mot den inställning, som norna : »Är det främst behovet av inkoms- hemarbetande mödrar ofta ha till förvärvsterna, som gör att ni har ett förvärvsar- arbete. Som tidigare påpekats, måste också bete, eller föredrar ni även eljest förvärvs- varje diskussion om daghemsbehovet ta arbete framför hemarbete ?» 86 % svarade, hänsyn till den latenta efterfrågan på dagatt det främst var behovet av inkomsterna, hemsplatser, som ligger innesluten i de som gjorde, att de inte ägnade sig helt åt hemarbetande husmödrarnas önskemål om hemmet, endast 12 % sade sig ha så stort att få börja förvärvsarbete under förutintresse av sitt arbete, att de skulle behålla sättning att barntillsynen kan ordnas. det även om de inte behövde ta hänsyn till Dessa frågeställningar ha särskilt aktualiinkomsten. Dessa 12 % utgjorde 3 % av serats under senare år, då bristen på kvinnlig arbetskraft mångenstädes varit besväsamtliga gifta kvinnor. Vid den tidigare omnämnda statistiska rande. De fortlöpande rapporterna från undersökningen av ett antal Stockholms- arbetsmarknaden ha visat en påtaglig brist familjer år 1945 visade det sig, att 57 % på kvinnlig arbetskraft inom t.ex. textilav hela antalet hustrur med förvärvsarbete och beklädnadsindustrierna, läder-, hårönskade sluta sitt arbete. Andelen var och gummivaruindustrierna, sjuk- och högre i de lägre inkomstklasserna och vice hälsovården, skolväsendet, det husliga arversa, vilken tendens även återfinns inom betet etc. Från näringslivets och arbetsoch mellan de olika socialgrupperna. Där- marknadens sida har också vid upprepade emot syntes barnantalet ej påverka önske- tillfällen påpekats, att det ur arbetsmarknadssynpunkt föreligger ett behov av en målen i detta avseende. Resultaten från dessa och liknande un- utbyggnad av daghemsvården. Från arrapporteras sålunda dersökningar få emellertid inte pressas allt- betsförmedlingarna för hårt eller ges någon större räckvidd, ofta, att svårigheterna i fråga om förmed•eftersom det förhållandet att en kvinna ling av kvinnlig arbetskraft framförallt säger sig arbeta för inkomstens skull icke bottna i otillräckliga möjligheter för mödbehöver tyda på att hon anser sina aktuella rarna att finna lämplig placering för bararbetsförhållanden otillfredsställande. En nen under den tid av dagen då de äro stor del av de förvärvsarbetande mödrar- bundna av arbetet utom hemmet. I ett renas svårigheter och önskan om att byta ut missyttrande över kommitténs s.k. delbeförvärvsarbetet mot hemarbete bottnar tänkande på hösten 1948 uttalade också också i att samhället, arbetslivet och män- arbetsmarknadsstyrelsen, att den ville »för nen hittills tagit alltför liten hänsyn till sin del med hänsyn till arbetsmarknadsläderas dubbla arbetsbörda, deras hem- och get kraftigt understryka vikten av att omebarnavårdande uppgifter vid sidan av för- delbara åtgärder vidtogos för att undervärvsarbetet. Det är emellertid tydligt, att lätta för kvinnorna att i ökad omfattning många mödrar särskilt inom de lägsta in- taga förvärvsarbete». Liknande synpunkter komstklasserna av ekonomiska och sociala anfördes av Landsorganisationen.

E n stor del av den offentliga debatten u n d e r slutet av 1940-talet har också u p p tagits av diskussioner om arbetskraftsbristen och å t g ä r d e r häremot. Självfallet kunna olika v ä g a r beträdas, n ä r samhälle och n ä ringsliv gemensamt gå att söka lösa denna brist, t.ex. höjning av pensionsåldern, bättre utnyttjande av de partiellt arbetsföra, lämpligt avvägd t e m p o r ä r invandring av arbetskraft. E n rad å t g ä r d e r för ökad r e k r y t e r i n g till arbetsmarknaden ha också vidtagits eller äro föremål för ö v e r v ä g a n den. U p p m ä r k s a m h e t e n h a r emellertid av skilda skäl inriktats på den »arbetskraftsreserv», som finnes bland de gifta kvinnorna. D e t ä r särskilt olika företrädare för näringslivet och industrin, som pekat på denna s.k. arbetskraftsreserv. Som ett r e presentativt uttalande vill kommittén h ä r citera d å v a r a n d e chefen för Industriens U t r e d n i n g s i n s t i t u t numera professorn I n g var S v e n n i l s o n 1 : Den största reserven av arbetskraft finns utan tvivel bland de kvinnor, som arbeta i hemmen utan att deltaga i annan yrkesverksamhet. Deras antal är så stort — närmare 1 /i av den produktiva befolkningen — att även en relativt obetydlig höjning av yrkesverksamheten väsentligt påverkar hela arbetsmarknadsläget. Starka krafter verka emellertid tvärtom i riktning mot en minskad yrkesverksamhet bland kvinnorna. Problemet om kvinnans yrkesverksamhet utanför hemmet har blivit aktuellt genom industrialiseringen och urbaniseringen. Inom jordbruket kan ju den hemarbetande kvinnan alltjämt på ett smidigt sätt dela sin tid mellan jordbruks- och hemarbete. När hon flyttar över till stadsnäringarna, uppstå en rad hinder för en sådan kombination. Frekvensen av yrkesverksamhet sjunker kraftigt, sedan hon ingått äktenskap, och avtar med stigande ålder. Alla befolkningstendenser, överflyttningen från jordbruk till stadsnäringar, förskjutningen mot högre åldrar, som även innebär en minskning av de ogifta kvinnornas relativa antal, samt slutligen den i Sverige under senare år framträdande tendensen till ökad äktenskapsbildning, verka sålunda sänkande på kvinnans yrkesverksamhet utanför hemmet. 1 I ' D e n framtida tillgången på arbetskraft och dess återverkningar på den ekonomiska utvecklingen» ingående i Forhandlingerne ved Det Nordiske Nationalokonomiske Mode i Kobenhavn 19—21 aug. 1946, Kobenhavn 1948.

94 Dessa faktorer bli tillsammantagna av en betydande storleksordning, och det skulle erfordras en kraftig ökning av kvinnornas grad av yrkesverksamhet i olika åldrar och civilstånd för att förhindra en minskning av antalet yrkesverksamma kvinnor. Det är givetvis svårt att bedöma i vad mån kvinnorna kunna stimuleras till ökad yrkesverksamhet. Deras inställning påverkas ju av en rad olika faktorer: Lönepolitiken (genomförande av likalönsprincipen), beskattningen (upphävande av sambeskattningen), rationalisering av hemarbetet (hushållsmaskiner och annan förenkling av hemarbetet), organisatoriska åtgärder (daghem, deltidsarbete) samt psykologiska faktorer och inriktningen av yrkesutbildningen. Genom åtgärder på dessa områden bör emellertid kvinnornas yrkesverksamhet kunna underlättas respektive stimuleras. Till dessa åtgärder får även räknas lokaliseringspolitiken. Ett studium av kvinnornas yrkesverksamhet på olika orter visar mycket starka variationer. Uppenbart är att dessa sammanhänga med lokaliseringen av manliga och kvinnliga industrier. Ansträngningar göras numera i Sverige för att i detta avseende skapa en bättre balanserad lokalisering av industri och andra stadsnäringar. Men samtidigt förefaller det sannolikt, att den gifta kvinnans yrkesverksamhet är negativt korrelerad med mannens inkomst. Åtminstone synes detta gälla inom mera enhetliga socialgrupper. Visserligen saknas mera allmänna statistiska belägg för denna uppfattning, men praktiska erfarenheter från olika industriorter synas visa, att en höjning av lönerna inom de manliga industrierna minskar de kvinnliga industriernas tillgång på arbetskraft. A v olika u n d e r s ö k n i n g a r att döma skulle den brist på kvinnlig arbetskraft, som r e dan nu finns inom olika områden av n ä ringslivet, och som kan väntas bli förvärrad under 1950-talet, kunna avhjälpas g e nom ökade insatser från gifta kvinnor. I första hand bör väl denna arbetskraft u p p letas bland ogifta och gifta kvinnor, som icke ha barn i förskoleåldern. F r å n s a m hällets sida bör självfallet icke n å g o n press utövas just på gifta m ö d r a r med s m å b a r n att åtaga sig f ö r v ä r v s a r b e t e ; så h a r veterligen heller aldrig skett och torde väl k n a p past heller komma att ske med den frihet, som ä r ett karakteristiskt d r a g för den svenska arbetsmarknaden. Det ä r emellertid ett obestridligt faktum, att åtskilliga

gifta kvinnor — även sådana som ha småbarn — vid olika undersökningar uttryckt önskemål om att få taga förvärvsarbete. Utan att i detta sammanhang taga ställning till om detta ur t.ex. barnavårdssynpunkt kan anses önskvärt eller lämpligt — kommittén återkommer till dessa problem i följande kapitel — vill kommittén här något beröra dessa undersökningar, som otvivelaktigt indicera ett behov av ytterligare utbyggnad av daghemmen. Många

husmödrar

önska

förvärvsarbeta

Det kan sålunda nämnas att vid den tidigare omnämnda intervjuundersökningen i ett visst antal Stockholmsfamiljer år 1945 även ingingo frågor om husmödrarnas önskemål i fråga om förvärvsarbete. Av de tillfrågade önskade 33 % förvärvsarbete. I den lägsta inkomstklassen önskade 51 % börja arbeta; antalet minskades med stigande inkomst för att i inkomstgruppen över 8 000 kr. nedgå till 14 %. Vissa skillnader förelågo mellan familjer med olika barnantal. Ehuru dessa äro alltför små för att tillåta säkra slutsatser förefaller det som om önskemålet att börja förvärvsarbete är mindre starkt utpräglat bland kvinnor utan barn än bland dem med 1—2 barn. Bland kvinnor med 3 eller 4 barn äro önskemålen åter mindre framträdande. Som motiv för önskemålet att börja förvärvsarbete anfördes av det övervägande antalet fall ( 3 / 4 ) ekonomiska skäl. Dessa förekommo givetvis i större utsträckning i de lägre inkomstklasserna än i de högre. Det motsatta förhållandet rådde beträffande de psykologiska skälen, som i hela materialet förekommo i V 7 av fallen. Vid den förut omnämnda sociologiska undersökningen i Hägerstensåsen-Hökmossen åren 1940,—50 framkommo liknande tendenser. Av samtliga husmödrar i undersökningsområdet voro sålunda 19 % för närvarande hemarbetande men önskade förvärvsarbete, förutsatt att de fingo någon, som tog hand om deras barn. 32 % av de hemarbetande mödrarna med förskolebarn voro för närvarande hemarbe-

tande men önskade förvärvsarbete. 12 % av samtliga hemarbetande husmödrar och 22 % av de hemarbetande husmödrarna med förskolebarn, vilka önskade förvärvsarbete, angav det familjeekonomiska incitamentet som motiv. 7 % av samtliga husmödrar och 10 % av husmödrar med förskolebarn önskade förvärvsarbete av andra än familjeekonomiska skäl, närmast t.ex. för arbetets skull, för att få omväxling, träffa människor, vara oberoende etc.1 Ytterligare undersökningar om de hemarbetande kvinnornas intresse och förutsättningar för förvärvsarbete har under senare år dessutom gjorts på initiativ av arbetsmarknadsmyndigheter, industriföretag, industrisammanslutningar etc. Undersökningar i detta syfte ha sålunda utförts bl.a. i Malmö, Västerås, Borås, Kramfors, Sundsvall och Trollhättan. I regel ha dessa undersökningar omfattat alla gifta kvinnor i åldern 20—60 år. Man har sökt ta reda på om de gifta kvinnorna haft något behov av förvärvsarbete, om de önskat sådant på hel- eller halvtid och under vilka former, i vilken utsträckning de haft barn, som behövt få plats på daghem etc, om de skulle kunna åtaga sig förvärvsarbete, vilka yrken de företrädesvis önskade söka sig till etc. I juli 1946 gjordes sålunda en specialundersökning av Sveriges textilindustriförbund för att få fram vissa synpunkter på textil- och konfektionsindustriens möjligheter att ny rekrytera kvinnlig arbetskraft inom Kävlinge kommun och Malmö stad. Undersökningen omfattade ca 1 600 kvinnor. Det framgick av undersökningen, att villigheten att börja förvärvsarbete var störst bland husmödrar, som ännu inte nått 30-årsåldern, liksom bland husmödrar, som slutat sin anställning under de senaste 3—4 åren. Inte mindre än 3 2 % av de intervjuade husmödrarna, vars män hade en årsinkomst mellan 5 000 och 8 000 kr., önskade förvärvsarbete. Då männens inkomst låg mellan 2 000 och 5 000 kr. var procentsiffran, som uttrycker möjligheten till återanställning i textilindustrien 45 °/o. Undersökningen bekräftade, att ungefär V3 icke yrkesverksamma husmödrar önskade förvärvsarbete av ett eller annat slag, men att sociala anordningar voro nödvändiga. 1 Enligt muntligt förmedlade resultat av undersökningsledaren, fil. lic. Edmund Dahlström.

Det visade sig nästan omöjligt att få några exakta svar av de husmödrar, som önskade förvärvsarbete, på frågan hur de ville ha barneftersynen anordnad. Det föreföll emellertid som om husmödrarna i första hand ville ha sina barn vårdade av privatpersoner som de kände, i andra hand på daghem och som en sista utväg, som de inte gärna såg, av obekanta privatpersoner. Undersökningen i Västerås gjordes i augusti 1946 av länsarbetsnämnden i Västmanlands län. H ä r intervjuades omkring 6000 gifta kvinnor. Syftet var i första hand att få fram en bild av hur stor arbetskraftsreserven gifta kvinnor kunde vara. Intresset knyter sig främst till de 1 233 kvinnor, som önskade arbete. Av dessa önskade 892, dvs., 72 % förvärvarbete utom hemmet, dock endast under vissa bestämda villkor och önskemål beträffande arbetets lön, arbetstid, barnens omvårdnad, hemarbetets rationalisering etc. Inte mindre än 69 °/o av de husmödrar, som önskade arbete utom hemmet, ville sålunda ha deltidsarbete. Barnens omhändertagande utgjorde vidare den främsta förutsättningen för att husmödrarna skulle kunna ta förvärvsarbete. Detta önskemål framfördes inte endast av de husmödrar, som önskade förvärvsarbete, utan också av dem som redan hade sådant, dock ej med samma styrka. Av husmödrar som redan hade förvärvsarbete, var det sålunda endast 8 % , som framförde önskemål om barnens placering på daghem eller andra möjligheter för barntillsynen, mot 3 0 % av de husmödrar, som önskade förvärvsarbete. Ett försvinnande antal av de förvärvsarbetande kvinnorna hade flera än ett barn medan inom den grupp kvinnor, som önskade arbete, fanns ett stort antal mödrar med två, ja även med tre barn. H u r fördelade sig då de husmödrar, som önskade daghem eller andra möjligheter för barnens vård, på olika arbetsområden? Sammanlagt var det 437 mödrar (avseende heltid, deltid, tillfälligt arbete), som uttalade önskemål ^om daghem eller andra möjligheter för omvårdnad av tillsammans 569 barn, därav 141 under hel dag, 191 på förmiddagen och 237 på eftermiddagen. I första hand önskade mödrarna i Västerås söka sig till metallindustrien, om daghem eller andra åtgärder för barneftersynen vidtogos, men även restaurangfacket, affärs- och kontorsbranscherna samt sjukvården skulle få ett visst tillskott av arbetskraft om barntillsynen kunde ordnas för de arbetssökande kvinnorna. Såsom ett alternativ till daghem uppställde Västeråsundersökningen familjedaghem, dvs. utplacering av barn i annan familj. Endast 42 husmödrar förklarade sig intresserade härav, medan å andra sidan ett hundratal kvinnor uppgåvo, att de önskade sysselsättning med passning av annat barn.

96 I Borås gjorde dåvarande statens arbetsmarknadskommission genom länsarbetsnämnden i Älvsborgs län i april 1947 en undersökning av de hemarbetande Boråskvinnornas villighet att taga förvärvsarbete. Undersökningen skulle i princip omfatta samtliga icke förvärvsarbetande kvinnor mellan 18 och 60 år med undantag av dem som hade fler än 4 barn, dvs. något över 7 000 kvinnor. Av olika anledningar kom emellertid undersökningen blott att omfatta uppgifter från ca 3800 kvinnor. Av dessa önskade 13,6% förvärvsarbete och 9 % förvärvsarbete endast på vissa villkor. Dessa voro dels passning av barnen under arbetstiden, dels lägenhet i kollektivhus med kollektiva anordningar för tvätt, matlagning, barnpassning m.m. Bland de 293 mödrarna med barn under 7 år önskade 163 placera sina barn i daghem och 24 i familj. Antalet barn, som kommo på dessa kvinnor, voro respektive 241 och 30. Ungefär samtidigt som Borås-undersökningen gjorde även arbetsmarknadskommissionen under medverkan av länsarbetsnämnden i Västernorrlands län en undersökning av de hemarbetande kvinnorna i Kramfors önskemål om förvärvsarbete. Undersökningen omfattade alla kvinnor mellan 15 och 60 år, dvs. ca 2400. Av olika anledningar inhämtades dock uppgifter endast från 2058 kvinnor. Undersökningen visade att icke mindre än 1 304 eller 6 3 % av samtliga tillfrågade önskade taga förvärvsarbete i någon form. 4 4 % önskade arbete utom hemmet, därav 15 % på vissa villkor (barnpassning, lägenhet i kollektivhus e t c ) . Av samtliga, som önskade arbete utom hemmet, ville dock nära 60 °/o endast ha deltidsarbete. Barnens skötsel var vidare ett av de främsta hindren för de hemarbetande kvinnorna i Kramfors att taga förvärvsarbete. Av de i undersökningen ingående förklarade sig 164 kvinnor beredda att taga förvärvsarbete, om barnen fingo vård och passning. Vidare angåvo 252 av de 1 071 kvinnor, som icke önskade förvärvsarbete utom hemmet att så var fallet på grund av omvårdnaden av barn. Ur den officiella redogörelsen för undersökningen säges härom följande de: »Dessa kvinnor skulle sannolikt i viss utsträckning vara villiga att taga arbete utom hemmet, om barnen kunde omhändertagas under moderns arbetstid. Det antal barn under 7 år, som i så fall skulle behöva placeras i daghem eller på annat sätt omhändertagas, uppgick till 375, varav 232 barn till mödrar som uppgivit sig icke önska arbete. Det är således sannolikt, att anordnande av daghem för barn skulle kunna lösgöra ett betydande antal kvinnor för arbetsmarknaden.» På uppdrag av Sundsvalls stad, Sköns och Alnö kommuner samt Telegrafverkets verkstäder utförde Svenska Gallupinstitutet i maj 1947 en studie av »den kvinnliga arbetskrafts-

reserven i Sundsvall» med omnejd. Undersökningen inriktades på de kvinnor som enligt mantalslängden för 1947 icke voro yrkesverksamma och tillhörde socialgrupp III. Det visade sig — vilket är rätt anmärkningsvärt — att inte mindre än 14%) av de äldre, hemarbetande husmödrarna hade regelbundet förvärvsarbete, samt att 1 1 % hade tillfälligt arbete. Mantalslängderna gåvo sålunda en betydande överskattning av antalet hemarbetande husmödrar. Det dominerande skälet till att husmödrarna icke ansågo sig kunna ta förvärvsarbete visade sig vara förekomsten av barn eller havandeskap. Cirka 1 200 av de icke-yrkesverksamma husmödrarna angåvo detta skäl. Bland de äldre har något mer än hälften angivit samma hinder. Något mer än 600 av dessa skulle vara intresserade av att »ta arbete», om de finge möjlighet att lämna bort barnen i familj eller på daghem. Man kunde vidare vid undersökningen konstatera ett förhållandevis utbrett intresse för halvtidsarbete. Av undersökningsrapporten framgår, att »frågan om omhändertagande av barnen är av största betydelse för att möjliggöra för de intresserade att taga förvärvsarbete». Det visade sig även att 75 °/o av dem, som ej kunde ta förvärvsarbete för barnens skull, önskade placera sina barn på daghem. Sammanlagt rörde det sig om ca 500 familjer. Antalet barn, som dessa skulle behöva placera, var större. Ett 100-tal familjer önskade placera barnen i familjer. I undersökningsrapporten framhålles även, att frågan om daghem i det undersökta området dittills i ringa grad aktualiserats. Då sålunda begreppet daghem för många antas vara relativt okänt, får det framkomna resultatet bedömas med en viss försiktighet. Av stor betydelse — framhålles vidare i rapporten — blir givetvis även i det enskilda fallet hur långt bort från hemmet daghemmet kommer att ligga. I Trollhättan gjorde länsarbetsnämnden i Älvsborgs län 1948 en undersökning om de hemarbetande kvinnornas arbetsområden, som stodo till buds inom staden. Antalet bearbetade uppgifter utgjorde ca 1 026. Det visade sig vid undersökningen, att 202 kvinnor eller 2 0 % av samtliga, som lämnat uppgifter, önskade taga förvärvsarbete med eller utan villkor. De ojämförligt flesta av dessa reflekterade dock endast på deltidsarbete eller förkortad arbetstid, och i ett 70-tal svar uppställdes dessutom såsom villkor, att barnen under moderns arbetstid erhöllo vård och tillsyn å daghem. Omkring 80 % ställde sig avvisande till tanken på förvärvsarbete, men mer än hälften av dessa förklarade, att de hindrades av barnens tillsyn att taga förvärvsarbete. De här refererade undersökningarna ge samtliga vid handen att det i varje fall sif7

fermässigt vid de olika undersökningstillfällena funnits ett icke obetydligt antal husmödrar, som själva önskat åtaga sig förvärvsarbete under förutsättning att frågan om barntillsynen ordnades. Naturligtvis kan man — för att nu begagna arbetsmarknadens termer — karakterisera dessa kvinnor som en betydande reserv av kvinnlig arbetskraft. Det måste emellertid påpekas, att det behov av förvärvsarbete och daghem, som de hemarbetande husmödr a r n a uttryckt, icke utan vidare kan läggas till g r u n d för en mera exakt prognos, eftersom man inte vet något bestämt om vilket allvar som ligger bakom inställningen att söka förvärvsarbete och placera barnen på daghem och vilka möjligheter h u s m ö d r a r n a i praktiken ha att få arbete. Erfarenheter från senare år ha t.ex. visat att det ofta erbjuder stora svårigheter att få kvinnorna att fullfölja sin uttalade önskan att antaga förvärvsarbete även i de fall då arbete verkligen stått till förfogande och barntillsynen kunnat ordnas. Som exempel kan nämnas att vid den tidigare omnämnda Västeråsundersökningen önskade av de n ä r a 6 000 uppgiftslämnarna 892 förvärvsarbete utom hemmet. A v dessa tillskrev arbetsförmedlingen 109 h u s m ö d r a r men endast 37 infunno sig på arbetsförmedlingen. 72 hördes helt enkelt inte av. A v de 37 h u s m ö d r a r n a kunde arbetsförmedlingen anskaffa förvärvsarbete åt 14; de övriga voro av olika anledningar inte längre intresserade. Det är följaktligen uppenbart att man vid en analys av daghemsbehovet bör vara ganska försiktig vid användningen av olika siffror om de hemarbetande h u s m ö d r a r n a s attityder till förvärvsarbete och det d ä r a v föranledda daghemsbehovet, vilket såsom tidigare framhållits g ä r n a blir uppförstorat. Detta utesluter emellertid inte att m å n g a hemarbetande husmödrar verkligen ha en allvarlig önskan om att taga förvärvsarbete om barntillsynen kan ordnas — och det är därför rimligt, att man i behovsdiskussionen kring daghemmen även inkluderar deras önskemål och efterfrågan.

Hur betrakta

kvinnorna

daghemmen?

Det erbjuder inga svårigheter att citera olika representanter från arbetsmarknaden och näringslivet, varvid understrykes nödvändigheten av att få fram »den kvinnliga reservarbetskraften» och stimulera de gifta kvinnorna till förvärvsarbete. När sådana uttalanden göras sker det — såvitt kommittén kunnat förstå — knappast på grund av någon önskan att i första hand låta mödrar med småbarn lösa vårt lands produktionspolitiska problem. Enighet råder i själva verket mellan alla parter att kvinnorna under de aktiva moderskapsåren icke böra pressas till förvärvsarbete utanför hemmet och därigenom åtaga sig en dubbel arbetsbörda. De krav, som från arbetsmarknadens och näringslivets sida ofta resas på en ytterligare utbyggnad av daghemsvården syfta förvisso ej heller till någon tvångsdirigering av de unga mödrarna. Såvitt kommittén kunnat finna ser man frågan om en utbyggnad av daghemsvården närmast ur den synpunkten att samhället måste känna en ökad skyldighet att hjälpa de gifta eller ogifta kvinnor med småbarn, som av olika skäl önska förena förvärvs- och hemarbete. Daghemmen betraktas därvid närmast som en service åt familjerna för att tillmötesgå deras egna önskemål och krav — även om önskemålen om ökade insatser i arbetslivet därmed samtidigt tillgodoses. I detta sammanhang invändes stundom, att förvärvsarbete bland gifta kvinnor — och särskilt bland mödrar med småbarn — är en styggelse: samhället bör inte uppmuntra eller understödja mödrarnas förvärvsarbete genom att medelst daghem sörja för deras barntillsyn. Detta sätt att nalkas en brännande samhällsfråga ter sig emellertid enligt kommitténs uppfattning orealistiskt. Oberoende av vilka åsikter vi än må ha om kvinnornas förvärvsarbete måste dock samhället — och framförallt de män, som besluta i dess olika organ och sammanslutningar — inse att gift kvinnas förvärvsverksamhet är ett faktum, som varken går att önska eller resonera

bort. Det siffermaterial om kvinnornas förvärvsverksamhet, som kommittén framlagt i detta kapitel, talar sitt eget språk. Redan i det betänkande, som den s.k. kvinnoarbetskommittén framlade på 1930-talet, (SOU 1938:47) konstaterades att »de gifta kvinnornas förvärvsarbete varken kan undvaras eller bör hejdas». Sedan dess ha kvinnorna trängt in på allt fler områden, som tidigare varit förbehållna männen; särskilt intressant är att på de arbetsfält, där den kvinnliga arbetsinsatsen expanderat mest under de senast 20—25 åren har yrkesbeständigheten ökat. Särskilt påtagligt är detta inom förvaltningsarbetet och undervisningen. Man kan även märka en stigande yrkesambition särskilt hos de unga kvinnorna. De lära sig alltmer inse att äktenskapet inte längre kan betraktas som en livstidsförsäkring utan att de måste vara beredda att kunna försörja en familj. Det betyder för kvinnornas del: ordenlig och planmässig yrkesutbildning samt målmedvetet och ambitiöst förvärvsarbete med sikte även på framtiden. Såsom samhället i dag ser ut och är organiserat är det också denna dubbla kunnighet — i skötseln av ett hem och i ett förvärvsarbete — som sannolikt alltmer kommer att bli kvinnornas lösen. Bland dagens unga familjer — särskilt i våra större städer och tätorter — betraktar man det också numera som naturligt och ofta av ekonomiska skäl nödvändigt att kvinnan även efter giftermål och första barnet söker bibehålla sitt förvärvsarbete. Ur såväl den enskilda moderns som ur samhällets synpunkt är det också i hög grad önskvärt att hennes kontakt med förvärvslivet inte avbrytes under en lång följd av år. Kvinnorna veta med sig' svårigheterna att efter en kanske 10—15 år åter söka sig ut i förvärvslivet och de känna väl till utsikterna att då få arbeta mot en väsentligt lägre lön — det är faktorer av detta slag, som gör att många mödrar i dag önska bibehålla sitt förvärvsarbete även då de ha barn, trots de svårigheter detta kan innebära. Denna långtidssynpunkt i diskussionen om de gifta kvinnornas för-

värvsverksamhet kan inte nog understrykas och är enligt kommitténs uppfattning ett betydelsefullt argument för en fortsatt utbyggnad av daghemmen. Redan föreliggande siffror om förvärvsverksamheten bland de gifta och ensamstående kvinnorna med småbarn, de aktuella tendenserna på arbetsmarknaden samt de hemarbetande mödrarnas önskemål om förvärvsarbete och ordnad barntillsyn ge vid handen, att det med största sannolikhet finns ett icke oväsentligt behov av en ytterligare utbyggnad av daghemmens olika former. Avgörande för bedömningen är emellertid även utvecklingstendenserna i framtiden. Kunna vi utgå från att de gifta kvinnorna i ökad utsträckning önska deltaga i arbetslivet? Kommer förvärvsarbetet att öka bland de gifta kvinnorna eller ej ? Och framför allt — komma gifta mödrar med småbarn att i framtiden i ökad utsträckning åtaga sig förvärvsarbete ? Det är många frågor, som tränga sig på.

Befolkningsutvecklingens

aspekter

En diskussion om dessa måste i första hand beröra befolkningsutvecklingen under de närmaste årtiondena och de aspekter denna öppnar. Olika befolkningsprognoser ha vid skilda tillfällen framlagts under 1940-talet; i vissa stycken ha de måst revideras bl.a. på grund av den minskade dödligheten och den ökade födelsefrekvensen men i stort sett är den bild de tecknat klar: antalet åldringar kommer att öka avsevärt under de närmaste decennierna och skapa en ökad relativ försörjningsbelastning, stigande socialutgifter etc. Tillgången på såväl ur geografisk som ur yrkessynpunkt rörlig yngre arbetskraft kommer att bli mycket knapp ända tills de stora årskullarna från 1940-talet träda ut på arbetsmarknaden i början av 1960-talet. Undersökningar inom Industriens utredningsinstitut 1 år 1946 ha sålunda påvisat 1

Se Gösta Ahlberg och Ingvar Svennilsson: Sveriges arbetskraft och den industriella utvecklingen. Stockholm 1946.

att en stagnation kommer att inträffa under 1950-talet beträffande tillgången på arbetskraft i de produktiva åldrarna. Åldersgruppen 15—30 år kommer att minska kraftigt, medan åldersgruppen 50—60 år kommer att öka avsevärt. Samtidigt få de arbetsföra ett växande antal åldringar att försörja. Senare kalkyler, som utförts inom utredningsinstitutet, ha visat, att betingelserna för det ekonomiska framåtskridandet i vårt land te sig något sämre under 1950talet, bl.a. på grund av att industrin och andra stadsnäringar i fortsättningen sannolikt inte kunna basera sin expansion på en fortsatt överflyttning av arbetskraft från jordbruket. Det förtjänar bl.a. framhållas, att utvecklingen påverkar sparande och investeringstendenser och därigenom försvåras »möjligheterna att bibehålla en oförändrad eller en i samma takt som tidigare stigande inkomst per capita».2 Enligt var kommittén under hand inhämtat ha beräkningar av antalet yrkesverksamma kvinnor i vissa åldersgrupper även utförts inom den s.k. kvinnoutredningen inom SAF:s och LO :s arbetsmarknadskommitté. Enligt ett av de alternativ, som framlagts i dessa beräkningar — vilka torde redovisas i utredningens betänkande — kommer det totala antalet yrkesutövande kvinnor att undergå en relativt stark minskning fram till år 1955, varefter en ökning inträder, som resulterar i att antalet år 1965 blir lika stort som år 1950. Studerar man förhållandena i de olika åldersklasserna finner man, att ökningen i åldersklassen 15—20 år är synnerligen stark. Även i åldersklassen 20—25 år sker en stark ökning från år i960 till år 1965, medan däremot en betydande minskning äger rum i åldrarna 25—40 år. Även i åldersklassen 40—60 år kommer antalet yrkesutövande kvinnor att minska. Det stora tillskottet av kvinnor i låga åldrar, där graden av yrkesverksamhet på grund 2 Se Nordensson och Höök: Befolkningsutveckling, sysselsättning och ekonomiskt framåtskridande. Ingående i Industriproblem 1950, Stockholm 1950, s. 63.

över 90

1 figur=20.000 svenskar

85-90 80-85

ff

75-80

fffl

70-75

fffffij

• • ^v •

<SJ

65-70

flfflTff

60-65

•

55-60

• • • • • •

» • • • • • • • •

rtiiiimit

• • • • • • • • • • • •

ffff?TfffffT rfTTtfffifffif • ••••••••••••• rrffffffffiNf • • • • • • • • • • • • • • Fmiiiiiffiii • • • • • • • • • • • • • TfflllTfffflTI • • • • • • • • • • • fffffffffffffffff Ffffffffff» Fig. 1—2. 1950 års befolkningspyramid för

ig6o.

Svagast

är där just

50-55 45-50

fffffff

ffffffffffT • ••••••••

40-45 • 35-40 30-35 25-30 20-25 15-20

årgångarna,

••••••••••••

IffTffffTffTf • • • • • • • • • • • • • IfTTffffTfff? fffTfffffffT^ • • • • • • • • • • • fffTTTfffT? • • • • • • • • • • ffffffffff

ger bilden av en folkstam

de mest aktiva

>fc $ s <ss s * <ss ss>

Bildcnpyriffht: C. Hildebrancl på retur. Avsmalningen vid basen

de mellan

20 och 40. närande

100 Pensionärernas åldrarna

bli

över 90

1 figur = 20.000 svenskar

85-90 80-85 75-80 70-75 65-70

•

•

•••••••

ffflflfff

60-65

•••••••••

55-60 •

• • • • • • • •

•

•

•

fffffffffff^

j

NtrtTlTTITt! 45-50 fffffffffffffffff 40-45 IfffflffflffT 35-40 Ifllllfffllff 30-35 fffffffffff fflllllffff 25-30 fffffTffff ffllfffflf 20-25 fffffffffft 15-20 fffffTf?T?T?ff 50-55

• • • • • • • • • • • • •

• • • • • • • • • • • • •

• • • • • • • • • • • •<

• • • • • • • • • • • • •

• • • • • • • • •

• • • • • • • • • • •

• ••••••• ••

• • • • • • • • • •

• • • • • • • •

• • • • • • • • • • •

• * ^ J..L.1.

Bitricopyright: c.

llllilcbraiul

• • • • • • • • • • • • • • •

TfTTTTTTTTTTTTT

betyder att återväxten är mindre än förr. Konsekvenserna härav syns på den preliminära {grå) antal däremot stiger fortfarande

pyramiden

i takt med den stigande socialhygieniska standarden.

De

färre, de tärande flera.

IOI

av det stora antalet ogifta kvinnor är störst, kommer sålunda att medföra en utjämningav den starka minskningen i högre åldrar. I samband med redogörelsen för 1945 års folkräkning har även statistiska centralbyrån låtit utarbeta en prognos om den framtida befolkningsutvecklingen. Denna bekräftar i allt att en fortsatt förskjutning kan väntas från yngre till äldre åldersgrupper. I jämförelse mer år 1945 komma fram till och med 1965 åldrarna 20—40 år — de främst arbetsföra och produktiva åldrarna — att ha ett växande underskott. Fram till samma tid ha vi vidare att räkna med ett kvinnounderskott i vårt land: antalet kvinnor per 1 000 män för hela befolkningen över 20 år kommer under åren fram till 1965 att sjunka från 1 012 till 987. Befolkningsutvecklingen under de närmaste decennierna må även belysas medelst en av docent Hannes Hyrenius 1 utförd prognos. Beräkningarnas tillförlitlighet kan sägas vara tämligen stor, eftersom de enda felkällorna äro dödlighetsförbättringarna, vilka nödvändigtvis få en mycket ringa effekt på folkmängden, och nettomigrationen. Utvecklingen belyses av nedanstående tabell. Tab. 10.

Befolkningsutvecklingen 1945—75Folkmängd i milj.

Ar

1945 1950 1955 i960 1965 1970 1975

15—30 år

30—50 år

50—65 år

över 65 år

1,5° 1,40 i,3° i,43 1,62

2,02 2,11

1,05 1,19 1,29 i,35 1,41 i,43 i,4i

0,66 0,72 o,79 0,86 o,93

2,06 2,01

1,86 i,75 i,8o

1,01

1,09

De här framlagda kalkylerna visa vilka svårigheter arbetsmarknaden kommer att brottas med under 1950-talet, särskilt beträffande den kvinnliga arbetskraften. San1

Se Hannes Hyrenius: Befolkning och samhälle, Stockholm 1951. 102

nolikheten talar också för att kvinnornas relativa andel i t.ex. industrin kommer att sjunka, vilket är i överensstämmelse med tendenserna de senaste decennierna. De kvinnliga arbetarna inom industrin i procent av de manliga ökade ju — som tidigare påpekats — under tiden 1920—45 endast från 17,5 % till 20 %. I stället har man kunnat konstatera, hur samfärdsel, handel och allmän förvaltningstjänst dvs. servicenäringarna i allt större utsträckning dragit till sig kvinnliga anställda. Det är vidare uppenbart, att kvinnorna vid sitt yrkesval fästa stor vikt vid de olika yrkenas sociala anseende. Man kan därför vänta sig, att den kvinnliga arbetskraften även i fortsättningen men i ökad utsträckning kommer att söka sig över till servicenäringarna. Otvivelaktigt öppnar detta allvarliga perspektiv för de industrier, som sysselsätta förhållandevis många kvinnliga arbetare. De komma att få svårt att hävda sig i konkurrensen om arbetskraften. Betecknande är t.ex., att man redan hyser allvarliga farhågor för att befolkningsutvecklingen kommer att starkt påverka produktionsförutsättningarna inom t.ex. sömnadsindustrin. 2 Naturligtvis kommer vår industri att möta befolkningsutvecklingen med en fortsatt rationalisering och mekanisering. Att helt lita på att den tekniska utvecklingen skall kunna eliminera svårigheterna vid rekryteringen av arbetskraft är emellertid väl optimistiskt. På andra områden inom arbetslivet, såsom t.ex. hälsooch sjukvården, socialvården och undervisningsväsendet går det väl heller inte att »rationalisera bort» den kvinnliga arbetskraften. Här kommer bristen på kvinnlig arbetskraft att bli starkt besvärande under hela 1950-talet. Det är av dessa anledningar som representanter för arbetsmarknaden och näringslivet de senaste åren i stigande omfattning förklarat hur nödvändigt det är, att sådana åtgärder vidtagas, att även de gifta kvinnorna kunna stanna kvar i för2 Se Konfektion. Utredningsrapport från kommittén för målforskning inom konfektionsoch trikåindustrierna, Stockholm maj 1949,5. 13.

värvslivet. Bland de åtgärder, som efterlysas märkes främst daghem. Förvärvsarbete

och

barnantal

Men kommer inte ett ökat förvärvsarbete bland gifta kvinnor att inverka på födelsefrekvensen och därigenom komma i strid med önskemålen om ökad fruktsamhet inom familjerna? Ingen bestrider att sambandet mellan förvärvsarbete och barnantal är väsentligt. Folkräkningsmaterialet visar också att det genomsnittliga barnantalet är särskilt lågt i de äktenskap, där hustrun haft hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet men väsentligt högre i de fall, då hon under hela äktenskapet endast haft partiell yrkesverksamhet, dvs. deltids- och korttidsarbete eller annat regelbundet förvärvsarbete av mindre omfattning. Det vore emellertid oriktigt att av det begränsade material, som står till vårt förfogande om sambandet mellan barnantal och förvärvsarbete — data om hur 1940-talets stora nativitetsökning har inverkat och kommer att inverka saknas ännu — draga den slutsatsen, att förvärvsarbete bland gifta kvinnor står i strid med önskemålet att födelsetalen hållas på en befolkningspolitiskt godtagbar nivå. Orsakssammanhanget är icke så enkelt. Odisputabelt är att familjeökningen oftast ställes på framtiden, när hustrun efter vigseln bibehåller sitt förvärvsarbete, men det synes i dessa fall snarare vara fråga om ett uppskjutande av barnafödandet än om en barnbegränsning. Det siffermässiga sambandet mellan hög grad av förvärvsverksamhet cch lågt barnantal säger inte något om orsakssammanhanget. Ett lågt barnantal i ett äktenskap kan t.ex. helt enkelt vara orsak till att hustrun bibehållit sitt förvärvsarbete och icke tvärtom. Om hustrun aldrig kan få något barn eller endast ett barn, är det naturligt att hon bibehåller sitt förvärvsarbete även i framtiden i motsats till förhållandet i andra äktenskap, där hustruns förvärvsarbete som regel upphör med stigande barnantal. Det förefaller f.ö. knappast sannolikt att

de gifta förvärvsarbetande kvinnorna skulle skaffa sig flera barn om de tvingades stanna hemma och familjerna blevo utan deras inkomst. Såvitt nu kan bedömas, kommer icke heller en ökad förvärvsverksamhet hos de gifta kvinnorna att få någon effekt på nativiteten. Antalet nytillträdande gifta kvinnor på arbetsmarknaden kan för det första knappast bli så stort. I ett samhälle med allmän födelsekontroll spelar ekonomien stor roll, när man bestämmer, om man skall ha 3, 2 eller 1 barn. De stora barnskarorna äro icke så vanliga som tidigare. Rent kvantitativt skulle det därför knappast ha någon större effekt, om samhället vidtog sådana anordningar att flera mödrar kunde åtaga sig förvärvsarbete även under den aktiva moderskapsperioden. Möjligen skulle det kanske bli en viss förskjutning ifråga om tiden mellan barnens födelse, men detta skulle ju inte ha någon betydelse för antalet barn inom äktenskapet.

Komma de gifta kvinnorna förvärvsarbeta ?

att

Det är förenat med stora svårigheter att draga några säkra slutsatser om de gifta kvinnornas förvärvsarbete i framtiden, eftersom det här är fråga om ett helt spel av delvis motsatta tendenser. Först må pekas på några av de faktorer, som tala mot sannolikheten av en ökad förvärvsverksamhet hos de gifta kvinnorna. De befolkningsstatistiska kalkylerna visa, att vårt land under 1950-talet kommer att ha en allmän brist på kvinnlig arbetskraft, särskilt i de åldrar, då förvärvsarbetet är störst. Men från 1940-talet veta vi också, att den höga giftermålsfrekvensen varje år föranlett icke så få kvinnor att överge förvärvsarbetet för hemvårdande uppgifter. Skulle tendenserna till stegrad giftermålsfrekvens och lägre giftermålsålder fortsätta, kommer detta att bidraga till att utbudet av kvinnlig arbetskraft minskas ytterligare. Även den längre studietiden vid skolor och. utbildningsanstalter kommer att 103

minska antalet kvinnor i yngre åldrar på differentierat yrkesval och överhuvudtaget arbetsmarknaden. Befolkningsutvecklingen bli mera medvetna om värdet av en god synes sålunda tala för att kvinnornas del- yrkesutbildning i livets olika skiften. Den tagande i förvärvsarbetet i trots av stark nya skolan med dess effektiviserade yrkesefterfrågan kommer att sjunka under de utbildning skulle på så sätt med stor sannärmaste åren. nolikhet medföra en ökad tendens hos Den stigande levnadsstandarden, den kvinnorna att kvarstanna i förvärvsarbete goda sysselsättningen ocb männens höga efter giftermål och de första barnen. inkomster ha under 1940-talet i viss utEn successiv utbyggnad av de olika kolsträckning minskat de gifta kvinnornas lektiva anordningarna inom bostadsområintresse för förvärvsarbete utom hemmet; dena, en fortsatt förbättring av hemmens särskilt markant är ju en både absolut och tekniska standard med ökad användning relativ nedgång i antalet kvinnliga industri- av olika hjälpmedel för rationalisering av arbetare i vissa branscher. En fortsatt höj- hemarbetet och underlättande av matlagning av levnadsstandarden, särskilt bland ningen kommer vidare att ge kvinnorna industriarbetarna, synes därför leda till ett mera fritid och därigenom sannolikt öka minskat förvärvsarbete bland de gifta kvin- deras intresse för i varje fall halv- och norna. Eftersom vidare alla siffror visa att deltidsarbete. En reformerad sambeskattkvinnorna sluta förvärvsarbetet, då de få ning och lämpligare arbetstider för gifta det andra eller tredje barnet, kan vidare en förvärvsarbetande kvinnor komma ävenminskning inträda i kvinnornas förvärvs- ledes att ha stor betydelse för de gifta verksamhet i den mån barnantalet inom kvinnornas intresse för förvärvsarbete. familjerna kan väntas stiga. De olika fa- Här må endast påpekas vilken effekt ökat miljesociala reformer, som ta sikte på att deltidsarbete med stor sannolikhet skulle underlätta familjebildningen och utjämna få på efterfrågan på halvdaghem: olika barnkostnaderna såsom t.ex. bosättnings- undersökningar ha ju klart påvisat att de lån, mödrahjälp, barnbidrag, fria skolmål- hemarbetande husmödrarna i stor utsträcktider och rekreationsresor etc, kunna även ning äro intresserade av just deltidsarbete. väntas göra mödrarna mera benägna att Även dyrtiden kan bli en faktor, som stanna i hemmen, att få flera barn och att måste tas med i bedömningen av de gifta ägna sig åt dessa. En demokratisering av kvinnornas benägenhet för förvärvsarbete: skolväsendet och ökad studiehjälp kom- skulle de nuvarande inflationistiska tenmer sannolikt att verka i samma riktning. denserna med stigande varupriser fortsätta, Å andra sidan tala en rad faktorer för kommer sannolikt detta att innebära, att sannolikheten av ett ökat förvärvsarbete gifta kvinnor i större utsträckning söka sig bland de gifta kvinnorna. Sålunda kan man ut på arbetsmarknaden för att förbättra redan nu konstatera en ökad benägenhet familjernas ekonomi. Den vikt, som samhos de yngre kvinnorna, främst i de större hället i framtiden kan väntas ägna lokalistäderna, att behålla förvärvsarbetet då de sering av företag och industrier, talar gifta sig. En fortsatt inflyttning till stä- ävenledes för ökat förvärvsarbete bland derna av yngre kvinnlig arbetskraft skulle kvinnorna. därför tala för en ökning av den totala De olika utvecklingslinjer man kan utförvärvsfrekvensen. Efterfrågan på kvinnläsa för framtiden beträffande de gifta lig arbetskraft kommer vidare att bli väkvinnornas intresse för förvärvsarbete sentligt kraftigare under 1950-talet med bryta sig uppenbarligen mot varandra. Det strävan till utjämning mellan manliga och är icke möjligt att ställa någon säker kvinnliga löner. En vidgad och effektiviprognos, men detta bör icke — för att här serad yrkesundervisning kommer även att mera direkt åter anknyta till diskussionen medföra att kvinnorna i framtiden bli mera om behovet av daghem — betyda att en yrkesmedvetna, komma att göra ett mera utbyggnad av daghemmen ur arbetsmark104

nadssynpunkt är olämplig under hänvisning till att det är ovisst hur länge det nuvarande läget med brist på arbetskraft kan komma att bestå. Bakom uttalanden i dylik riktning ligger ofta mer eller mindre omedvetet den föreställningen, att de gifta kvinnorna skola tjänstgöra såsom en regulator på arbetsmarknaden. En sådan uppfattning måste med all kraft bekämpas. Självfallet kan t.ex. en arbetslöshetsperiod medföra en tillfällig tillbakagång i kvinnornas förvärvsverksamhet och därigenom minska t.ex. daghemsbehovet — men på något längre sikt pekar nog utvecklingen mot att de gifta kvinnorna i ständigt större utsträckning komma att deltaga i produktionslivet. Det kommer emellertid att ta tid innan samhälls- och arbetslivet hunnit anpassa sig efter de förvärvsarbetande kvinnornas och mödrarnas önskemål och förutsättningar. Av denna anledning är någon snabb ökning av antalet förvärvsarbetande gifta kvinnor med småbarn knappast att vänta inom det närmaste årtiondet. Även om vi i dag inte kunna förutsäga i vilken takt utvecklingen kommer att gå, synes emellertid en sak viss: de förvärvsarbetande gifta kvinnorna komma i stigande omfattning att begära samhällets hjälp vid ordnandet av sin barntillsyn. Någon möjlighet att anskaffa daghem eller familjedaghem till samtliga förvärvsarbetande gifta mödrar med småbarn finnes med största sannolikhet icke. Det gäller därför att de mödrar, som behöva heldagsvård för sina barn, själva söka planera även på annat sätt. Väsentliga insatser för de förvärvsarbetande mödrarnas barntillsyn få sålunda liksom hittills göras genom hemhjälp, »inackordering» av barnen under dagen hos föräldrar, syskon etc. Daghem och familjedaghem böra i första hand reserveras för de mest angelägna behoven. Det må till slut påpekas, att daghemmens förnämsta motivering inte ligger i arbetsmarknadspolitiska önskemål etc, hur välmotiverade dessa än kunna vara, utan i deras mänskliga och sociala betydelse för familjerna och deras trivsel. Daghemmens

uppgift måste vara att hjälpa de mödrar, som välja att förena hemskötsel med förvärvsarbete — och denna hjälp bör lämnas utan att samhället behöver känna sig nödsakat ifrågasätta »riktigheten» eller »lämpligheten» av det val kvinnorna göra.

5. Behovet av eftermiddagshem Eftermiddagshemmen kunna sägas vara en fortsättning på daghemmen och fylla delvis samma funktioner som dessa förde förvärvsarbetande mödrarnas barn i skolåldern: medan mödrarna arbeta kunna barnen efter skolans slut här få tillsyn, läsa läxor etc. Samma svårigheter, som yppa sig vid en analys om daghemsbehovet, framträda även vad beträffar eftermiddagsdaghemmen. Behovet av sådana kan icke mätas i generella termer, avsedda för hela landet eftersom det skiftar regionalt, lokalt och temporärt. De kommunala undersökningar, som kommittén rekommenderat för att närmare söka fastställa daghemsbehovet, böra följaktligen kompletteras med behovsundersökningar, som ta sikte på de förvärvsarbetande mödrarna med barn i skolåldern, samt de hemarbetande mödrarnas med barn i skolåldern intresse för förvärvsarbete, deras önskemål för barntillsynen etc. Endast ett fåtal mera allmänna undersökningar har gjorts om behovet av eftermiddagshem i vårt land. Det kan emellertid påpekas, att vid den tidigare omnämnda undersökningen om barnstugorna verksamhetsåret 1944—45 visade det sig, att vid 34 % av de då verksamma eftermiddagshemmen anmäldes barn, som icke kunde tagas emot. Även den tidigare omnämnda av dåvarande statens byggnadslånebyrå utförda intervjuundersökningen i ett 25-tal orter uppvisade en icke obetydlig efterfrågan på eftermiddagshem. Sålunda uppgåvo 25 % av hushållen i de 25 orterna, att de önskade utnyttja eftermiddagshem. I likhet med vad som var fallet beträffande daghemmen, uppvisade de olika ortsgrupI05

perna stora olikheter i detta hänseende. Liksom beträffande daghemmen stod behovet i en viss relation till kostnaderna. Även beträffande eftermiddagshemmen voro hushållen i de större orterna oftare än i de mindre villiga att betala högre avgift för barnen. Av den tidigare omnämnda sociologiska undersökningen i Hägerstensåsen och Hökmossen åren 1949—50 framgår emellertid, att intresset för eftermiddagshem bland husmödrarna synes vara betydligt mindre än intresset för daghem. 1 De flesta husmödrar inom undersökningsområdet voro uppenbarligen inställda på att skolbarnen böra ta vara på sig själva. Det måste emellertid understrykas, att denna undersökning gjorts i ett bostadsområde med stor andel barn i förskoleåldrarna: mödrarna ha inte haft förvärvsarbete så länge, och deras barn äro ännu så små, att något större behov av eftermiddagshem ej yppat sig. De ovannämnda undersökningarna om behovet av eftermiddagshem kunna självfallet lämna en viss vägledning vid den fortsatta diskussionen om behovet av eftermiddagshem. Det är emellertid svårt att även i mera generella termer söka bedöma behovet av eftermiddagshem i framtiden. Lokala behovsundersökningar äro nödvändiga bl.a. för att närmare söka fastställa vilka åldersgrupper, som särskilt äro i behov av tillsyn på eftermiddagshem.

1 Enligt muntligt förmedlade resultat av undersökningsledaren, fil. lic. Edm. Dahlström.

106 Utbyggnaden av lekplatserna i våra städer och tätorter samt skolornas vidgade fritidsverksamhet synes nämligen i viss mån ha minskat behovet av eftermiddagshem, i varje fall för de något äldre skolbarnen till förvärvsarbetande mödrar. En ökad efterfrågan på eftermiddagshem kan emellertid väntas uppstå i den mån gifta kvinnor med skolbarn i stigande omfattning skulle söka sig ut på arbetsmarknaden. Olika undersökningar ha nämligen visat, att en betydande grupp hemarbetande mödrar äro benägna återvända till förvärvsarbete, när barnen uppnått skolåldern. De fria skolmåltiderna och fritidsverksamheten i skolorna ha medfört att skolbarnen inte längre fordra samma passning som tidigare av de hemarbetande mödrarna. Hemsysslorna i de trånga stadsvåningarna med skolbarnen borta större delen av dagen fylla ofta icke ut husmoderns hela arbetsdag, och en stor grupp husmödrar kunna därför väntas ha benägenhet att — när barnens skolgång börjat — åter söka sig ut på arbetsmarknaden. Mödrar med skolbarn ha också betydligt lättare än mödrar med småbarn att åtaga sig förvärvsarbete utom hemmet. Den kommunala planeringen för de förvärvsarbetande mödrarnas barntillsyn måste därför i framtiden även ägna uppmärksamheten åt eftermiddagshemmen och den ökade efterfrågan på sådana som kan bli en följd av vidgat förvärvsarbete bland de gifta kvinnorna med skolbarn.

Kapitel 6

Några principfrågor

1. Kommunalisering eller ej? £)arnstugeverksamheten i v å r t land har som tidigare nämnts banat sig väg huvudsakligen tack vare enskilda personers hängivna arbete och uppoffringar. Ända fram till slutet av 1930-talet var det som regel privatpersoner, föreningar av olika slag, religiösa, politiska och opolitiska organisationer eller för ändamålet speciellt bildade stiftelser, industriföretag etc, som upprättade och bekostade daghem och förskolor cch därigenom praktiskt visade sitt ansvar och intresse för de förvärvsarbetande mödrarnas barn eller för den pedagogiska verksamheten bland förskolebarnen. 1940-talet har emellertid inneburit en vändpunkt i denna utveckling. Det filantropiska draget i verksamheten har blivit allt mindre ju mer förskoleålderns problem samt omhändertagandet av de förvärvsarbetande mödrarnas barn börjat betraktas såsom en gemensam, medborgerlig angelägenhet. Runt om i vårt land ha kommunerna med åren känt ett ökat ansvar för förskoleinstitutionerna efterhand som den kommunala och statliga andelen i deras finansiering och utformning blivit större. Av alla tecken att döma går också utvecklingen successivt mot en kommunalisering av barnstugeverksamheten. Sommaren 1950 fanns barnstugor i 143 städer och tätorter i vårt land. Av dessa ha redan 67 dvs. ca 47 % kommunaliserat barnstugeverksamheten, medan frågan om kommunalisering i åtskilliga andra kommuner står

på dagordningen. I vissa städer — t.ex. Stockholm och Göteborg — äro dessutom olika huvudmän sammanslutna i en central organisation med starkt kommunalt stöd och inflytande. Av samtliga 713 barnstugor ha i okt. 1950 255 dvs. 36 % kommuner som huvudmän. På grund av det starka kommunala stödet i Stockholm och Göteborg, där huvudparten av de föreningsdrivna institutionerna ligger, kan man dock säga att majoriteten av barnstugorna i vårt land redan äro kommunaliserade. Till jämförelse kan nämnas att procentandelen barnstugor, där kommunerna stodo som huvudmän, 1944—45 utgjorde 22 % och 1941 knappt 7 %. Inför den utbyggnad av barnstugeverksamheten, som kommittén anser önskvärd och väl motiverad, uppkommer frågan om statsmakterna böra uppställa sådana krav, att kommunalisering anges som villkor för statsbidrag. Vid ett ställningstagande till denna fråga har kommittén för sin del uppmärksammat den opinion för en kommunalisering, vilken på skilda håll kommit till uttryck. Vid den rundfråga som kommittén på våren 1947 riktade till rikets städer ansågo sålunda drygt hälften eller 54 av de i undersökningen ingående 100 städerna, att en kommunalisering av barnstugeverksamheten borde ske. 13 hade motsatt uppfattning, medan 33 lämnade frågan obesvarad. Bland de skäl, som därvid framfördes till förmån för en kommunalisering må nämnas, att 20 städer påpekade att kommuner hade ett bärkraftigare ekono107

Tab. II. Barnstugornas

huvud män okt.

1950.

Huvudman Institutionstyp

Daghem Daghem + Förskola Daghem + Eftermiddagshem Daghem + Förskola + Eftermiddagshem Förskola Förskola + Eftermiddagshem Eftermiddagshem Summa Summa i %

kommun

förening

industri

privat person

99 40 6

3i

2 1

6 21

125 10

S 255 36

9 139 26 22 344 48

miskt underlag än privata institutioner, 17 ansågo att verksamheten genom en kommunalisering blev bättre samordnad, stabiliserad och rationaliserad, 7 höllo för troligt, att det blev bättre kontroll, 2 att klientelet hade större förtroende för kommunala än enskilda institutioner och 2 att den kommunala driften blev billigare för klientelet. Bland de 13 städer, som ej ansågo att en kommunalisering av barnstugeverksamheten borde ske, a n g å v o 5 såsom skäl för sin ståndpunkt, att verksamheten sköttes så tillfredsställande i de former den redan hade, att det icke fanns n å g o n anledning att ändra på detta, 3 a n g å v o ekonomiska skäl. Även den rundfråga, som kommittén 1946 företog till länsarbetsnämnderna och Tab. 12. Samtliga

45 6

30 34 1 36 28 1

713 100

I den del av denna undersökning, som i det tidigare benämnts stadsundersökningen, ansågo sålunda 38 av de 72 uppgiftslämnarna att barnstugorna borde drivas i kommunal regi, medan 2 ansågo att de borde drivas i företagens regi. De 29 organisationer, som i tab. 12 redovisas under rubriken »på annat sätt», ansågo i de allra flesta fall, antingen att såväl kommunerna som företag och eventuellt också föreningar av olika slag borde kunna driva ifrågavarande institutioner, eller också att en kombination av t.ex. kommun och företag vore lämplig. Man ansåg emellertid ofta, att i första hand kommunerna borde stå för regin, men att det inte borde vara uteslutet för andra på frågan: drivas?

3 I vilken

regi

Antal organisationer, som

i kommu- i förepå annat voro tveknal regi tagens regi sätt samma

Samtliga

63 13

10 Organisationskategorier

olika fackorganisationer i stad och på land, visade att det fanns en stark önskan om kommunalisering av barnstugeverksamheten. E n detalj redovisning av denna undersökning erbjuder åtskilligt av intresse.

Antal organisationer, som ansågo, att barnstugorna borde drivas

14 4

organisationer fördelade efter svaren böra barnstugorna i städer och tätorter

Arbetsgivareorganisationer . . Tjänstemannasammanslutningar L O : s fackförbund

landsting

Summa institutioner

lämnade frågan obesvarad

Summa

25 7 25 15 72

—

1 1

13 3

intresserade att anordna och leda barnstugor av olika slag. Vilket alternativ, som skulle tillämpas, borde då avgöras från fall till fall med hänsynstagande till de lokala förhållandena. Av länsarbetsnämnderna önskade 14 kommunal regi, medan 10 ansågo, att både kommunal regi och företagsregi vore önskvärda. Av dessa 10 påpekade 3, att förskoleinstitutionerna med fördel kunde drivas även av enskilda organisationer eller stiftelser. En nämnd lämnade frågan obesvarad. Bland de synpunkter på frågan, som framfördes, kan här nämnas, att en länsarbetsnämnd ansåg, att småbarnsinstitutioner i företagens regi voro lämpliga som en övergångsform. För att största möjliga enhetlighet i verksamheten skulle kunna vinnas, ansåg man dock, att regin efterhand borde helt övergå till kommunerna. Institutionerna bleve då — vilket påpekades av ytterligare 2 nämnder — tillgängliga för alla i ett samhälle. 6 länsarbetsnämnder påpekade, att samarbete med eller ekonomiskt stöd från företagen var önskvärt och borde uppmuntras, och lika många ansågo, att större företag med stor kvinnlig personal borde ordna behövliga småbarnsinstitutioner. En länsarbetsnämnd ansåg, att heldagsvården borde ordnas i företagens regi och halvdagsvården i kommunal. Av arbetsgivareorganisationerna ansågo 4, att regin borde vara kommunal, medan de övriga 3 ansågo, att också företag eller stiftelser och ideella föreningar borde kunna handha ledningen. 2 organisationer påpekade, att, när annan än kommunen driver institutionerna, verksamheten borde kontrolleras av det allmänna. En organisation (Sveriges Textilindustriförbund) påpekade, att det i en större stad synes ligga närmast till hands, att kommunen svarade för barnavårdsinstitutionerna, medan det i en mindre industriort med en dominerande industri syntes lämpligt, att denna hade ansvaret. Vidare påpekade man, att systemet inte fick bli stumt, samtidigt som man uttryckte farhågor för en viss formalism i arTab.

13. Samtliga

organisationer

fördelade

barnstugorna

betsformerna, om kommunerna allmänt handhade regin. 13 av de 25 tjänstcmannasammanslutningarna ansågo, att såväl kommunerna som företagen borde kunna handha ledningen av barnstugorna, Q organisationer angåvo endast »kommunal regi», och 1 organisation endast »i företagets regi». Av de 13 förstnämnda organisationerna påpekade 4 särskilt att, när företag eller enskilda hade ansvaret, verksamheten borde kontrolleras av det allmänna. 3 organisationer påpekade, att det i avvaktan på att kommunen inrättade daghem vore önskvärt om företagen ordnade sådana. Av LO:s fackförbund förordade 11 enbart kommunal regi. En organisation förordade företagets regi, medan 3 ansågo bägge alternativen eller en kombination av dem önskvärt. Av de organisationer, som rekommenderade kommunal regi, påpekade en, att det för den kvinnliga arbetskraften vore bäst, om inte företagen hade särskilda utgifter för dem, medan en annan förordade ekonomisk medverkan från företagen. Den senare organisationen angav också som en möjlighet, att småbarnsinstitutionerna skulle drivas av särskilda föreningar med inflytande från kommun, företag och föräldrar. En organisation ansåg, att förskoleinstitutioner borde finnas i anslutning till större företag och då drivas av kommun och företag gemensamt samt vara avsedda enbart för företagets egna anställda. Institutioner öppna för alla ansåg man däremot helt borde drivas av kommunen. Dessutom önskade man, att i styrelsen för varje daghem och förskola skulle finnas representanter för föräldrarna. Den organisation, som ansåg, att företaget skulle stå för regin, föreslog, att företagsnämnderna skulle ha representanter med i institutionernas ledning. Av de 31 uppgiftslämnarna vid den s.k. tandsbygdsundcr sökningen ansåg de flesta eller 24, att barnstugorna borde drivas i kommunal regi. Endast 1 ansåg, att institutionerna borde drivas i annan regi, medan 3 ansågo bägge efter

svaren

på landsbygden

på frågan:

I vilken

regi

böra

drivas?

Antal organisationer, som ansågo, att barnstugorna borde drivas Organisationskategorier

Antal organisationer, som

i kommunal regi

på annat sätt

båda alternativen

lämnade frågan obesvarad

Summa

3i

Landsbygdsorganisationer . . . .

6 Samtliga

alternativen tänkbara och 3 inte besvarade frågan. Av de 22 länsarbetsnämnder, som överhuvudtaget önskade någon form av förskoleinstitutioner, ansågo 18, att dessa borde drivas i kommunal regi. En (länsarbetsnämnden i Västerbottens län) ansåg, att jordbrukets intresseorganisationer borde ha hand om ledningen, medan 3 nämnder ansågo, att förutom kommunerna även ideella föreningar, jordbruksorganisationer och större arbetsgivare borde komma i fråga. Av de 18 nämnder, som angåvo »kommunal regi», påpekade 6, att detta inte borde utesluta, att t.ex. ideella föreningar och andra organisationer stödde verksamheten. Länsarbetsnämnden i Norrbottens län ansåg det t.o.m. i vissa fall — vid jordbruksdaghem — nödvändigt, att någon förening intresserades för uppgiften och lämnade sitt stöd. En länsarbetsnämnd ansåg, att kommunerna endast delvis borde svara för regin, och önskade, att staten skulle stå som garant för en viss minimistandard hos institutionerna i fråga. Samtliga 6 landsbygdsorganisationer ansågo, att förskoleinstitutionerna borde drivas i kommunal regi. 4 av dessa påpekade emellertid, att samarbete med föreningar och företag av olika slag borde vara möjligt, Svenska Lantarbetareförbundet ansåg, att kostnaderna borde bestridas av staten. De h ä r återgivna resultaten av ett par rundfrågor visa otvivelaktigt, att det föreligger en vidsträckt opinion för en kommunalisering av barnstugorna. Även om det ä r naturligt, att man på detta o m r å d e önskar se en frihet för institutionernas huvudmän att vidtaga de förvaltningsmässiga och organisatoriska å t g ä r d e r , som synas vara de lämpligaste, smidigaste och bäst anpassade för de lokala förhållandena, ä r det dock uppenbart, att starka skäl kunna a n d r a g a s för en kommunalisering. Verksamheten h a r redan hunnit bli ganska omfattande i åtskilliga av v å r a kommuner och en betydande expansion kan väntas under de närmaste årtiondena. U n d e r sådana förhållanden torde k o m m u n e r n a i längden icke kunna u n d a n d r a g a sig ansvaret för mera organiserade å t g ä r d e r för barntillsyn i institutioner eller u t o m h u s . Det förefaller föga tidsenligt, att en pedagogisk fostran och tillsyn av förskolebarn samt ett omhändertagande av de f ö r v ä r v s arbetande m ö d r a r n a s barn skall behöva vädja till allmän offervillighet, medlemsIIO

avgifter och g å v o r för att kunna u p p r ä t t hållas. Det h a r också visat sig, att de enskilda föreningarna — vilka ofta äro beroende av årliga kommunala anslag — icke med samma kraft förmå hävda institutionernas intressen som en kommunal styrelse. Till följd h ä r a v skjutas ofta större r e p a r a tioner, moderniseringar, personalfrågor etc. på framtiden till men för de på institutionerna o m h ä n d e r t a g n a barnen. M a n torde heller knappast k u n n a förneka, att en kommunalisering av b a r n s t u g e verksamheten medför ekonomisk stabilitet i denna verksamhet och t r y g g a r e förhållanden inte minst för personalen. E n k o m munalisering möjliggör även en enhetlig planering av barnstugeverksamheten inom kommunerna. Utbyggnadstakten och framtidsplanerna kunna b r i n g a s i samklang med kommunernas expansion och ekonomiska förutsättningar och b a r n s t u g o r n a k u n n a stadsplanemässigt mera rationellt inpassas i bebyggelsen. E n kommunalisering m ö j liggör även ett bättre samarbete mellan de olika kommunala förvaltningsorgan, som direkt eller indirekt ha att g ö r a med barnstugorna, t.ex. b a r n a v å r d s n ä m n d , folkskolestyrelse, hälsovårdsnämnd, stadsarkitekt, fastighetsförvaltning, arbetsförmedling, kommunala bostadsföretag, ev. parkstyrelse etc. Det har på sina håll ifrågasatts om icke industriföretagen borde övertaga ansvaret för b a r n s t u g o r n a . Till detta vill kommittén emellertid påpeka, att man knappast kan vänta, att industriföretagen skola intressera sig för a n n a t än daghemmen och inte ens alla sådana utan endast sådana daghem, som ha betydelse för deras egna anställda. T r o t s de stora och b e r ö m v ä r d a insatser, som olika svenska industriföretag g j o r t för barnstugorna, anser man n u m e r a på industrihåll, att ansvaret för såväl d a g h e m m e n som övriga b a r n s t u g o r och barntillsynen utomhus i princip måste åvila kommunen. Det kan sålunda erinras om att Sveriges Industriförbund i ett remissyttrande av den 21 dec. 1948 h ä v d a t att ansvaret för o r g a nisationen av daghemsverksamheten i p r i n cip bör åvila de samhälleliga o r g a n e n och

ej de olika industriföretagen. bundet f o r t s a t t e :

Industriför-

Daghemsverksamheten synes böra jämställas med annan social verksamhet och sålunda ankomma på vederbörande kommun. Den omständigheten, att vissa industrier sett sig föranlåtna att ägna sig åt daghemsverksamheten — på några håll har industrien svarat för såväl anläggningen som driften, i andra fall har industriens medverkan begränsats till anskaffandet av lokalerna, under det att verksamheten skett i kommunal regi — kan ej förändra det principiellt riktiga i att kommunerna böra ansvara för denna verksamhet. När det gäller utbyggnaden av verksamheten bör man därför ej "räkna med att industriföretagen annat än i undantagsfall äro benägna att investera ytterligare medel härför. Kommittén är naturligtvis medveten om att en kommunal verksamhet kan medföra en risk för administrativ tungroddhet och osmidighet, som ofta kan verka besvärande på personer, som tidigare varit vana vid fria former och brett u t r y m m e för personliga initiativ. Dessa nackdelar kunna kanske särskilt framträda i fråga om b a r n stugeverksamheten, som landet runt vuxit fram under fria former och burits upp av en uppoffrande pionjäranda hos de ledande personerna, vilka endast långsamt vunnit förståelse för den verksamhet de företrätt. Kommittén uttrycker emellertid den förhoppningen, att den kvalificerade v å r d p e r sonalen även i egenskap av kommunala tjänstemän skall ges tillfälle till personliga insatser och initiativ, pedagogiskt nyskapande och fri experimentverksamhet. Lika viktigt som det ä r att b a r n s t u g o r n a s relativt fria och obundna arbetsformer lämnas oantastade, lika viktigt är det att en b a r n stugeverksamhet även under kommunal ledning och förvaltning kopplar in det friska och initiativrika intresset hos föräldrarna för denna verksamhet. Detta torde ofta v a r a en förutsättning för att b a r n s t u g o r n a skola få den förankring i kommunens liv och bland dess medborgare, som i detta fall är särskilt önskvärd. Starka skäl synas enligt kommitténs uppfattning tala för att en kommunalisering successivt sker av barnstugeverksamheten. De enskilda föreningar, stiftelser eller in-

dustriföretag, som nedlägga ett intresserat och hängivet arbete för denna verksamhet och som önska bibehålla sin traditionella förvaltningsform, böra dock få g ö r a detta. E n kommunalisering av verksamheten bör alltjämt v ä x a fram genom enskilda eller kommunala initiativ. F ö r att emellertid det av kommittén förordade statsbidragssystemet skall kunna genomföras fordras det att kommunen i framtiden formellt ställer sig som huvudman och som ekonomisk garant för denna verksamhet. Liksom hittills böra sålunda statsbidrag kunna utgå till barnstugor, drivna av kommun, stiftelse, förening eller industriföretag, men i de tre sistnämnda fallen endast genom kommunens medverkan. P å kommunen m å s t e det alltså ankomma att söka, mott a g a och fördela statsbidragen. Till b a r n stugor, drivna av enskilda personer, böra liksom hittills statsbidrag icke utgå. Genom detta förfaringssätt fastslås i princip att det ä r kommunen, som ytterst är ans v a r i g även för de olika å t g ä r d e r n a och institutionerna k r i n g barntillsynen.

2. Anknytning till skolan? T y n g d p u n k t e n vid den framtida utbyggnaden av barnstugeverksamheten i v å r t land bör ligga på förskolorna. Målet är, att förskolor en g å n g i framtiden skola finnas i sådan utsträckning, att alla familjer, som så önska, kunna begagna sig av dem. I förskolorna skola b a r n e n få sin hemuppfostran kompletterad, få tillfälle till fostrande samv a r o med j ä m n å r i g a samt skapande verksamhet med rikhaltigt och omväxlande lekm a t e r i a l ; genom förskolorna böra de hemarbetande h u s m ö d r a r n a få den avkoppling från barnen n å g r a timmar dagligen de så väl behöva. Förskolan är ofta barnets första egna kontakt med samhället utanför hemmets d ö r r a r och genom tvångslöst växande söker den få barnet att anpassa sig för skolan, omvärlden och gemenskapen. Barnets n ä s t a etapp på vägen ut i samhället ä r skolan. Det är därför naturligt, att förIII

skolorna och särskilt deras avdelningar för barn i åldern 5—7 år aktualiserat frågan om icke denna verksamhet mera direkt borde knytas till skolan. Debatten härom har stimulerats av de inlägg kring förskoleproblemen, som 1940 års skolutredning och 1946 års skolkommission gjort i sina betänkanden. Sålunda påpekade skolutredningen, att det är ett karakteristiskt drag i den nutida samhällsutvecklingen att hemmen icke i samma utsträckning som förr äro produktionsenheter och att samhällsutvecklingen och skolans övertagande av hemmens funktioner i flera länder lett till en förlängning av skolpliktstiden eller till upprättande av särskilda skoltyper för åldrarna nedanför och ovanom den egentliga skoltiden. Mångenstädes börjar skolplikten redan vid 6 år, så i Frankrike, Tyskland och Italien, i vissa av de Förenta staterna och i de västra kantonerna i Schweiz. I England bliva barnen skolpliktiga redan vid 5 års ålder. Skolan för de yngsta, the Infant School, börjar som lekskola och utvecklar sig successivt i riktning mot vad vi kalla småskola. Undervisningen i läsning påbörjas vanligen i sexårsåldern. I somliga länder finnes ett rikt utvecklat förskoleväsen. I Holland besöker sålunda, enligt vad skolutredningen uppgiver, omkring en fjärdedel av barnen i åldern 3—6 år olika förskolor. I Förenta staterna finnas i nästan alla större städer förskolor, där barnen börja vid 4—5 års ålder. Den år 1939 av den fascistiska regimen i Italien utfärdade skolstadgan upptog en tvåårig småbarnsskola för barn, som ännu icke uppnått 6 års ålder. Till och med i England, där den obligatoriska skolan börjar redan vid 5 år, finnas särskilt i storstädernas fattigdistrikt »Nursery Classes» för ännu yngre barn. Enligt skolutredningens mening borde mera allmänt inrättade förskolor i vårt land icke få karaktär av barnavårdsanstalter utan få pedagogisk inriktning, arbetet ledas av pedagogiskt och psykologiskt utbildad personal, den lokala ledningen utövas av vederbörande folkskolestyrelse samt den centrala av skolöverstyrelsen. 112

Skolutredningen tog alltså bestämt ställning till förmån för frivilliga förskolor organiskt anknutna till skolväsendet; däremot berörde skolutredningen inte frågan om hur hur man i organisatoriskt hänseende i sådant fall skulle förfara med daghem och eftermiddagshem. Skolkommissionen erinrade för sin del (i SOU 1948:27), att daghem och förskolor i vårt land varken satts i organisatoriskt sammanhang med skolväsendet eller ens betraktats ur synpunkten av deras sammanhang med skolan. Detta till skillnad från vad fallet är i många andra länder, där motsvarigheten till dessa institutioner i stället som förstadier knutits till skolväsendet (t.ex. i Frankrike, Belgien, franska Schweiz, USA och England). Skolkommissionen uttalade också, att »ett utbyggande av förskoleinstitutionerna ligger i linje med kommissionens planläggning för skolväsendet», samt underströk — såsom kommittén tidigare erinrat om i kap. 5, sid. 73 — hur önskvärt det är att familjemiljön kompletteras med en viss kamratfostran inom förskolorna. Utan tvivel kunna starka skäl andragas för den åsikten, att barnstugorna böra vara en till skolväsendet organisatoriskt anknuten del, sorterande under skolans myndigheter och inspekterad av dessa. Denna fråga har också varit föremål för ingående diskussioner inom kommittén, och såsom framgår av kap. 17, framlägger också kommittén tvenne alternativ för den framtida organisationen av barnstugeverksamheten i vårt land, varav det ena upptar en organisation under skolans ledning. Kommittén hänvisar till detta kapitel. Även om detta alternativ för barnstugeverksamhetens organisation slutligt väljes — varvid förutsattes att inte blott förskolorna utan alla barnstugor få sortera under skolmyndigheterna, något som är nödvändigt med hänsyn till att många barnstugor under samma tak inrymma såväl förskolor som daghem — bör det emellertid enligt kommitténs uppfattning icke innebära, att barnstugorna i synnerhet förskolorna förlora sin roll av frivilliga institutioner. En

eventuell organisatorisk anknytning till skolan får sålunda icke innebära en traditionellt skolmässig uppläggning av förskolorna. Några bärande motiv för en inprägling av skolstoff vid fostran av 5—7-åringar inom förskolornas ram synes enligt kommitténs uppfattning inte kunna anföras; en försöksverksamhet i vissa detaljfrågor bör dock komma till stånd. De rika erfarenheter, som vårt lands barnträdgårdslärarinnor fått av fostran av dessa åldersgrupper, tala för att några mera principiella ändringar i förskolornas uppläggning och karaktär inte synes erforderliga. De fria arbetsmetoder, som utbildats inom goda och väl skötta förskolor, och det mångsidiga och omfattande material, som där utexperimenterats för barnens sysselsättning inom- och utomhus, uppfyller enligt kommitténs uppfattning i allt väsentligt de krav man för närvarande kan ställa på förskolorna även beträffande deras förberedelse för skolan. Detta utesluter självfallet inte en fortsatt experimentverksamhet inom ramen för de fria arbetsformerna. Tid efter annan har ett särskilt problem rörande förskoleåldern diskuterats med livligt intresse, nämligen tanken på ett obligatoriskt eller frivilligt förskoleår för 6åringarna, förlagt till skolan och under ledning av småskollärarinnor. Man har anfört, att ett dylikt skulle underlätta kunskapsinhämtandet i skolan och mera direkt förbereda barnet för skolarbetet. Sysselsättningarna och arbetsuppgifterna skulle i viss mån ansluta sig till skolans. Kommittén vill emellertid hävda, att ett dylikt förskoleår — organiserat inom skolans ram enbart för 6-åringar — f.n. icke är aktuellt. Skolkommissionen har inte heller ansett behov av ett sådant föreligga. Erfarenheterna från andra länder, där skolåldern börjar tidigare än i vårt land, t.ex. vid 5-eller 6-årsåldern, talar knappast för att man mera allmänt bör flytta ned inträdesåldern i vår skola. Kommittén vill erinra om att t.o.m. i ett land som England där skolåldern börjar vid 5 år finnes åtskilliga psykologer och pedagoger, som 8

äro motståndare till skolundervisning före 7 år. Professor H. C. Dent säger sålunda i »A New Order in English Education» (London 1943) : »Det finns ingen anledning varför ett barn på 7 år skulle kunna läsa, men det finns stor anledning till att hans kropp skall vara frisk och stark, hans intellekt rörligt och nyfiket och hans sinne redan öppet för det sanna och vackra» (»There is no reason why any child of seven should be able to read, but there is abundant reason that his body shall be strong and healthy, his mind active and inquisitive, his spirit already responding to the call of the true and the beautiful»). De psykologiskt-pedagogiska motiv, som kunna anföras för ett förskoleår inom skolans ram enbart för 6-åringarna, synas också kommittén svagt grundade framförallt med hänsyn till att den praktiska erfarenheten ännu är relativt begränsad när det gäller att bestämma den lämpligaste åldersgrupperingen. Ett förskoleår inom skolans ram — vilket för att överhuvudtaget ha någon mening i så fall borde göras obligatoriskt — skulle för övrigt medföra att de tidigare åldersgrupperna ännu i decennier kanske finge vänta på att bli tillgodosedda med daghem och frivilliga förskolor. Redan nu leder den starka efterfrågan på förskolor till en sådan köbildning, att man mångenstädes endast kan ta emot 6-åringar. Någon har i debatten kring förskoleåret sagt, att barn böra få lära sig leva, innan de lära sig läsa. I de orden ligger något väsentligt. Den utformning och uppläggning, som våra förskolor redan fått, bör bevaras och förbättras och deras hemliknande, fria och obundna miljö skyddas. Även om alltså kommittén avvisar tanken på ett förskoleår inom skolans ram i vårt land, är den självfallet medveten om att just 6-åringarnas problem äro förtjänta av uppmärksamhet. Den moderna barnpsykologiska forskningen 1 har också kunnat påvisa, att det faktiskt råder en stor skillnad mellan 5- och 6-åringar. 5-årsåldern 1 Se särskilt Arnold Gesells och Francis Ilgs undersökningar i »The child from five to ten» (New York 1940).

"3

m a r k e r a r nämligen slutet på en period i barnets utveckling och början på en ny. 1 T i d i g a r e har barnet skaffat sig mosaikartade erfarenheter; nu h a r det n å t t en viss mognad och ger sig tid att konsolidera dessa. I sin intelligens, sitt känsloliv, sin motorik och överhuvudtaget sin anpassning har 5-åringen nått ett välorganiserat, väl a v r u n d a t aktionssystem. F ö r en kort period befinner sig barnet i en fas av lugn h a r moni med sig själv och omvärlden. Det verkar som om dess utvecklingsproblem vore lösta. Emellertid inträffar i åldern 5 Yi—6 y2 år en plötslig förändring. B a r net kommer in i en övergångsålder, som medför betydande förändringar både kroppsligen och andligen. B a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r n a och m ö d r a r n a märka, att barnet börjar bli bråkigt och besvärligt, styggt mot kamraterna, okoncentrerat och överlägset. Det verkar som om det hade långt r å k i g t och det ä r inte ovanligt att man från föräldrahåll får h ö r a att barnet ej längre tycker att det är så roligt i förskolan som förut. M a n ifrågasätter om det inte ä r för stort för förskolan. Gesell karakteriserar denna ö v e r g å n g s ålder på ungefär följande s ä t t : 6-åringen har en tendens att gå till ytterligheter och kastas också från den ena ytterligheten till den andra. Oförmåga att sköta mänskliga relationer, aggressivitet i ord och handling, slarvighet och rastlöshet m.m. är andra framträdande drag hos 6-åringen liksom den emotionella spänningen, som kan ta sig lättare uttryck, men ofta har utbrott till följd, då barnet skriker, slår, sparkar etc. 6-åringens metodik är helt olik 5-åringens, barnet har svårt att sitta stilla, är oskickligare i sina rörelser än tidigare, tappar saker och ting, blir fort trött, men vill inte medge det. Det har behov av att sträcka sig, vilket inomhus tar sig uttryck i favoritställningen liggande på magen på golvet och utomhus i ständigt klättrande. Denna både för barnen och de vuxna påfrestande övergångsålder leder så småningom till 7-åringens lugna, lyckliga och positiva tillstånd. D e t ä r kanske naturligt att man inför 61

Framställningen här anknyter delvis till fil. lic. Stina Sandels föredrag om »Den psykologisk-pedagogiska organiseringen av barnträdgårdar» vid Nordiskt Barnträdgårdsmöte 1947.

å r i n g a r n a s övergångsproblem ansett det önskvärt och lämpligt, att de få börja skolan, just därför att m a n vid denna tid kan skönja ett vaknande intresse för siffror, bokstäver samt ett mera systematiskt vetande. E n l i g t kommitténs uppfattning finns det emellertid ingenting som säger, att inte en rätt skött förskola kan ge 6-åringarna vad de behöva i denna övergångsålder. Självfallet k r ä v e r den en starkare insats från b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r n a så att 6åringen röner förståelse för sitt speciella utvecklingsstadium och blir tillgodosedd med det lekmateriel h a n för sitt speciella stadium j u s t behöver. L ä r a r i n n o r n a behöva därvid det t r y g g a underlaget av mera okomplicerade 5-åringar för att hinna med och orka med de ofta k r ä v a n d e 6-åringarna. Denna samhörighet mellan 5- och 6-åringar inom förskolans ram, detta naturliga och nödvändiga samspel mellan olika åldersgrupper ä r ytterligare ett starkt skäl för att icke skilja bort 6 - å r i n g a r n a från förskolan. 6-åringens labila period b r u k a r snart gå över, men det ä r viktigt att man tillgodoser hans behov av rik, utvecklande sysselsättning såväl på det materiella som på det intellektuella området. Detta behov tillgodoses dels genom utvecklande materiel dels genom samtal och en ömsesidig respektfull ton i u m g ä n g e t mellan lär a r i n n a n och barnet. H o n bör på ett a n n a t sätt än tidigare ta v a r a på det uppvaknande intresset för bokstäver och siffror, hitta på nya spel och lekar, ge de stora b a r n e n svår a r e uppgifter att lösa, mera a n s v a r och sysselsättningar, som ge synliga resultat. 6-åringen k r ä v e r också för sin fysiska utveckling mycket utearbete, gymnastikredskap, ett visst mått av tävlan och en viss våghalsighet i sina fysiska prestationer. De senaste årens starka intresse k r i n g förskolebarnens problem och förskolorna h a r i Stockholm lett till att b o r g a r r å d e t för kulturroteln riktat en hemställan till folkskoledirektionen om att medel i n r ä k n a s i 1951 å r s stat för en försöksverksamhet med förskolor för b a r n i åldern 5—6 å r företrädesvis förlagda till de skolor, d ä r de nya riktlinjerna för skolväsendet prövas.

Detta initiativ måste — såsom uttryck för ett positivt och glädjande intresse för förskolebarnen — hälsas med tillfredsställelse. Det förefaller emellertid kommittén som om det även föregriper statsmakternas ställningstagande till den framtida organisationen av barnstugeverksamheten. Kommittén vill således bestämt motsätta sig en uppdelning av barnstugeverksamheten på så sätt, som antydes i detta förslag, nämligen att förskolorna hänföras till skolväsendet medan daghem och eftermiddagshem stanna kvar under de barnavårdande organen. Denna organisatoriska kluvenhet kan icke vara till gagn för verksamheten och strider klart mot dess innersta syften, som gå ut på att betona helheten, det organiska sammanhanget mellan de olika institutionsformerna inom hela barnstugeverksamheten. Daghemmen äro således även de pedagogiskt inriktade institutioner, ett slags förlängda förskolor, vilka ta hand om de förvärvsarbetande mödrarnas barn. Problemet barnens fostran och anpassning till samhället är dock detsamma även om vårdtiden i den ena institutionsformen tyvärr måste utsträckas upp till 10—II timmar. I utlandet har man på sina håll genomfört denna uppdelning av förskolor och daghem på skilda myndigheter och inspektionsorgan — följderna ha oftast blivit att daghemmen lämnats åt sitt öde, ansetts som »fattigvårdsanstalter» och fått stora svårigheter att rekrytera personal och hålla en god standard. Detta behöver självfallet inte betyda, att utvecklingen skulle gå i samma banor i vårt land om vi allmänt genomförde en organisatorisk uppdelning av institutionsformerna på skolans och barnavårdens organ, men riskerna finns och det är kommitténs bestämda uppfattning att det vore mycket olyckligt för hela denna verksamhet om t.ex. detta Stockholmsinitiativ skulle leda till en dylik organisatorisk söndersplittring. Det må f.ö. framhållas, att förskolor förlagda inom skolans lokaler — såsom förutsattes i nyssnämnda Stockholmsförsök och ofta sker i anglosaxiska länder — har vissa risker för barnen: man kan befara att de

aggressiva tendenser, som 7—8-åringar kunna uppvisa, ev. skola leda till slitningar med de i utvecklingshänseende så olika åldersgrupperna. Förskolebarnen böra därför få vara för sig själva, i egna lokaler, anpassade till deras skala. Byggnadsmässigt kunna naturligtvis sådana förskolor anslutas till skolan — närmast småskolan — men under förutsättning att förskolebarnen få en egen vrå, en egen avskild och rogivande lekplats, där de äldre barnen inte kunna störa dem. Självfallet är det av stort intresse att kunna konstatera i vad mån förskolorna kunna möjliggöra att lärostoffet i den egentliga skolan kan planeras mera rationellt och grund läggas till en mera kontinuerlig lärogång, men detta får icke innebära att vi söka ändra förskolornas hittillsvarande karaktär av frivilliga från traditionellt skolmässig verksamhet främmande institutioner. En försöksverksamhet i detta avseende bör enligt kommitténs uppfattning därför bäst ske i förskolor skilda från skolan — härigenom föregripes icke heller ett ställningstagande till det stora organisatoriska problemet om vilket organ barnstugeverksamheten bör sortera under. 6-åringarnas problem och det faktum att skolan blir nästa »etapp» efter förskolan motiverar emellertid ett vidgat samarbete mellan förskolan och den egentliga skolan. Även skolkommissionen understryker att »ett närmare pedagogiskt samarbete mellan förskola och de egentliga skolstadierna måste uppmuntras». Det synes angeläget, att den centrala tillsynsmyndigheten för barnstugeverksamheten har sin uppmärksamhet riktad på behovet av kontakt mellan förskola och den egentliga skolan samt utfärdar de anvisningar, riktlinjer och eventuella organisatoriska föreskrifter, vilka kunna anses erforderliga. Enligt kommitténs uppfattning bör denna kontakt bl.a. taga sig sådana uttryck att barnet i förväg bekantas med skolan dels genom besök där, dels genom att man hänvisar till skolan, som den plats där barnet en gång skall få veta mycket mer om allt, som ter sig roligt, där barnet skall få ännu fler »verktyg» i sin 115

hand för att kunna söka vidare i den stora, sällsamma värld, som öppnar sig. M a n måste med a n d r a ord få skolan att framstå som ett vänligt väsen n ä r a lierad med förskolan och som en naturlig fortsättning på den. Särskilt viktigt är vidare att ett gott samarbete med småskollärarinnorna och barnträdgårdslärarinnorna kommer till stånd. De sistnämndas kännedom om barnets utveckling bör inte stanna vid 6—7årsåldern utan fortsätta uppåt skolåldern och småskollärarinnorna böra å andra sidan känna till barnets utveckling från början. Detta samarbete bör få konkreta uttryck i form av lokala samarbetskommittéer samt regelbundna konferenser mellan småskollärarinnor och barnträdgårdslärarinnor. Den psykologiskt-pedagogiska sakkunskapen i v å r t land, skolkommissionen och kommittén ä r o ense om att n å g o n generell sänkning av skolpliktsåldern från 7 till 6 år icke är erforderlig. H e m m e n s svårigheter att ta hand om de ofta svårhanterliga 6-åringarna, som stundom uppvisa ett begynnande intresse för bokstäver och siffror, har under senare å r lett till att föräldrarna i ökad utsträckning sökt låta s e x å r i n g a r n a börja skolan. Folkskolestadgan medger sedan 1946 att barns skolgång får börja »det kalenderår, under vilket barnet före den 1 juli fyller sex år, om dess föräldrar eller målsman så önska samt barnet enligt läkarundersökning och prövning befinnes v a r a väl skolmoget». F ö r alla dessa u n d e r å r i g a barn anordnas numera skolmognadsprov. Befinnes barnet vid dessa icke skolmoget t å r det vänta ytterligare ett år — men för de övriga börjar skolan ett år tidigare. A t t detta kan vara till stor fördel för vissa barn torde vara obestridligt t.ex. för särskilt begåvade, stadiga och koncentrerade b a r n med en utpräglad intellektuell läggning etc. Det stora antalet underåriga, som f.n. söka in i skolorna, talar dock för att även a n d r a motiv spela in. Det torde i m å n g a fall v a r a befogat att föräldrarna ta sina beslut om tidigare intagning av barnen under omprövning. E n l i g t kommitténs övertygelse böra 6-åringarnas problem i första hand lösas genom att samhället mera allmänt in-

n6

r ä t t a r goda och välskötta förskolor. Kommittén kan helt instämma med vad dr Elis G. R e g n é r — föreståndare för den psykiska b a r n a - och ungdomsvården i Göteborg — härvidlag a n f ö r t : Det naturligaste är att låta barnen »leka färdigt» tills de börjar skolan. Föräldrar underskattar ofta lekens betydelse, den är dock för sin tid lika värdefull som skolgången. Samhället borde tänka litet mera på sexåringarnas behov av sysselsättning och avancerad grupplek — det vore en bra förberedelse för skolan. Det barn som leker intensivt, kommer att arbeta energiskt och med glädje. De icke skolmogna, n o r m a l å r i g a dvs. 7-åriga barnen erbjuda emellertid ännu större problem för skolan och föräldrarna. Skolkommissionen framhåller i detta samm a n h a n g följande: Det är nödvändigt, att särskild undervisninganordnas för dessa barn, genom förskoleklasser eller på annat sätt. På så många platser som möjligt bör förskoleklasser inrättas för dem. Undervisningen i dessa klasser bör läggas så, att barnen får den utvecklingshjälp, de behöver och på lämpligt sätt förberedes för skolarbetet. I vilken utsträckning arbetet i dessa förskoleklasser skall inriktas mot skolämnena får bero av de enskilda barnens individuella behov. Där särskilda förskoleklasser inte kan inrättas för de icke skolmogna normalåriga barnen, återstår följande möjligheter: barnen kan placeras i en allmän förskoleavdelning tillsammans med andra och yngre barn, föräldrarna kan ensamma ansvara för barnets utveckling under ett år, en tredje möjlighet är slutligen att barnen intages i en vanlig första klass tillsammans med skolmogna barn. I allmänhet bereder det också föräldrarna stora svårigheter att ensamma ge barnen handledning. Åtskilliga föräldrar skulle emellertid ha möjligheter att ge barnen den behövliga utvecklingshjälpen under ett år, om de av skolan finge anvisning på lämplig materiel, som barnen kunde syssla med för att snabbare nå tillräcklig mognad för skolarbete. Ibland är det emellertid lämpligast, att icke skolmogna barn, som inte har tillgång till förskoleklasser, får börja i en vanlig första klass tillsammans med de jämnåriga mera mogna kamraterna. I de fall då man i skolan tagit in barn, som ej är skolmogna, inträffar det emellertid lätt, att dessa barn ställs inför läs- och räkneuppgifter, som överstiger deras krafter. Det är av vikt, att så ej sker och att vid undervisningen all möjlig hänsyn tages till dessa barns relä-

tivt långsamma inlärningstempo. De många timmar för undervisning i delad klass, som kommissionen föreslår, bör göra det möjligt för småskolans lärare att låta individualiseiing och handledning av eleverna gruppvis efter deras förutsättningar prägla lågstadiets undervisning i färdighetsämnena. Då denna fråga berör problemet om kontakten förskola-skola vill kommittén för sin del framhålla, att den lämpligaste lösningen på de icke skolmogna, sjuåringarnas problem är att inrätta särskilda lekklasser — vilket namn kommittén vill föreslå för dessa avdelningar inom skolans ram — i de större städernas skolor. Erfarenheterna av dylika äro begränsade, men synas vara goda och mycket talar för att dylika lekklasser böra betraktas som en naturlig del av skolorganisationen i varje fall i landets större skoldistrikt. I t.ex. Stockholm har en verksamhet i dylika lekklasser — där kallade lekskolor — pågått sedan höstterminen 1947. Till att börja med omfattade den två lekskolor men fr.o.m. höstterminen 1948 fyra med ca 15—16 barn i varje förlagda till skollokaler. Barnen ha åtnjutit samma sociala förmåner i form av läkarvård, tandvård, bespisning och bad som eleverna i folkskolan. Såväl överlärare som föräldrar ha endast lovord för dessa lekklasser och man beklagar att icke alla barn, som behöva denna förmån kunna komma i åtnjutande av den. På grund av den stora bristen på skollokaler under de närmaste åren torde det vara omöjligt att i någon större grad öka antalet lekklasser, vilket annars vore starkt behövligt. Kommittén vill framhålla att ledningen av dessa lekklasser lämpligast anförtros barnträdgårdslärarinnor eller för denna uppgift speciellt utbildade småskollärarinnor. Till lekklasserna böra statsbidrag utgå via skolväsendet eftersom det här rör sig om en verksamhet skild från barnstugorna avseende skolpliktiga barn och oftast inom skolans ram. För att barnträdgårdslärarinnorna skola bli förtrogna med de speciella problem, som otvivelaktigt öppna sig vid fostran av de icke skolmogna 7-åringarna, synes det kommittén erforderligt att de lärarinnor, som

tjänstgöra vid lekklasser, få undergå viss specialutbildning i form av kortare kurser. Det torde ankomma på skolöverstyrelsen att i samråd med den centrala tillsynsmyndigheten för barnstugeverksamheten upprätta förslag till kursplan etc. för en dylik kurs, vilken bör omfatta några månader och organiseras av skolöverstyrelsen. Systemet med lekklasser är enligt kommitténs uppfattning det lämpligaste för de större städernas skolor — procenten icke skolmogna 7-åringar torde i mellanstora och mindre städer samt i landsbygdens skoldistrikt vara så pass liten att det knappast torde vara behövligt att där organisera särskilda lekklasser. I stället böra i sådana fall de icke skolmogna 7-åringarna hänvisas till väntetid inom förskolans ram. I förskolan med dess inriktning på barnens fria, allsidiga personlighetsutveckling och i daglig lek med 6-åringarna torde de icke skolmogna 7-åringarna ha stora möjligheter att »växa till sig». Frågan om ökad kontakt mellan förskola och småskola ur stadsplane- och byggnadsmässig synpunkt har tilldragit sig ökat intresse under senare år. I USA, England och Schweiz är det relativt vanligt att förskolan förläggs i anslutning till skolan eller i varje fall i anknytning till skolområdet. Stundom inrymmes förskolan helt i skolans lokaler eller utnyttjar dess utrymmen. Den nyorientering inom svenskt skolbyggeri, som just nu håller på att ske bort från de stora skolkomplexen hän mot smärre och trivsammare skolbyggnader anpassade efter barnens anspråk i olika åldrar och efter uppfostrans innersta principer tycks ha medfört en relativ enighet om vikten av att småskolan inryms i mindre skolanläggningar. Man understryker att dessa helst böra vara skilda från folkskolan i byggnadshänseende och i varje fall böra ha sin särskilda avdelning i den stora skolan med egen skolgård och egna ingångar. Ännu befinner vi oss i en experimentperiod på detta område, men av alla tecken att döma går utvecklingen — i den mån tomtmark finnes tillgänglig — mot att småskolan helt skiljes ut från de stora skolorna 117

och förlägges till bostadsområdena, medan den större skolbyggnaden får bilda bebyggelsens centrum. Det synes uppenbart att man under sådana förhållanden mycket väl kan åstadkomma en byggnads- och stadsplanemässig samordning med barnstugorna, som ju också böra förläggas inom bostadsområdena. Ett av de första försöken i vårt land till en nyorientering på detta område har tagits av arkitekt Åke E. Lindquist i Stockholm, som i ett förslag till lösning av skolfrågan i ett nytt bostadsområde vid Bergshamra i Solna pläderat för en samordning av småskola — barnstuga. Han har om sitt projekt i detta avseende anfört följande: (se även fig. å sid. 174—176). Den ledande tanken är här att utforma skolorna enligt arbetsskoleidén med individuell undervisning i fria arbetsgrupper. Lågstadiets 15 klassavdelningar delas uppå flera småskolor förlagda i nära anslutning till bebyggelsen. Den enda svårigheten, som uppstår vid en långt driven uppdelning av skollokalerna är ordnandet av bespisningen. Daghemmet har emellertid behov av samma centrala förläggning inom bostadsgruppen som småskolan, vartill kommer att daghemmet behöver kök och matsal för barnens bespisning. Genom en kombination av daghem — småskola till samma byggnad kan trots småskolans differentiering en god ekonomisk lösning erhållas å problemet med gemensamt bespisningskök för daghem och småskola m.fl. andra gemensamhetsanordningar. Daghemmet ger även plats för eftermiddagshem. Under skoltiden då eftermiddagshemmet är tomt skall stora vardagsrummet där användas som bespisningssal och samlingssal för småskolan. Detta synes vara ett väl genomtänkt och stimulerande program för en stadsplaneoch byggnadsmässig samordning av skola — barnstuga. Enligt kommitténs uppfattning är det önskvärt att såväl lokala byggnadskommittéer som det centrala tillsynsorganet har sin uppmärksamhet riktad på dessa möjligheter till samordning och dubbelutnyttjande av lokalerna. Detta utesluter inte det principiellt önskvärda i att barnstugorna i fråga om lokaler hållas skilda från skolor med större barn och ges karaktären av små, intima, hemliknande till förskolebarnens skala .avpassade institutioner med egen lekplats och trädgård. Dessa krav Il8

äro förvisso möjliga att uppfylla även om en stadsplane- och byggnadsmässig samordning med t.ex. småskolan kommer till stånd.

3. Kostnader och avgifter När barnstugeverksamheten tidigare bedrevs i ofta ganska torftiga och primitiva lokaler samt till största delen tack vare enskilda personers och organisationers hängivna arbete och ekonomiska bidrag voro avgifterna och vårdkostnaderna inte något problem. Även när statsmakterna på hösten 1943 fattade beslut om statsstöd till denna verksamhet, blevo dessa frågor knappast föremål för diskussion. I och med att barnstugeverksamheten i allt flera av våra städer och tätorter kommunaliserats och siffror över deras inkomster och utgifter därigenom kommit att mera allmänt uppmärksammas har emellertid en livlig debatt blossat upp kring barnstugornas kostnader. På sina håll frågar man sig, om det kan anses försvarligt att kommunerna t.ex. genom bidrag till daghemsverksamheten understödjer förvärvsarbete bland mödrarna. Debatten hämtar ständigt näring även ur det faktum, att kostnaderna för barnstugornas uppförande och drift enligt en på sina håll ganska allmänt omfattad mening blivit alltför stora. Man gör gällande, att »orimliga krav» uppställas från den statliga tillsyningsmyndighetens, socialstyrelsens, sida, vilket gör att kommunerna få större kostnader för denna verksamhet än vad som behövde bli fallet. Man förordar slutligen att hela frågan om kostnadsfördelningen mellan stat, kommun (och i förekommande fall industri) samt föräldrar blir föremål för en sådan omprövning att i varje fall daghemmen genom uttagande av avgifter, som helt täcka vårdkostnaderna, bliva självbärande.

Orimliga krav? Det är obestridligt, att kommunernas kostnader för barnstugeverksamheten stigit kraftigt under 1940-talet såväl på grund av

verksamhetens snabba expansion som på grund av den allmänna löne- och prisstegring, vilken avspeglats i vårdkostnaderna. I och med att samhället accepterat dessa institutioner — vilket kommittén anser ha skett i och med det från 1944 insatta statsstödet — har man på olika håll — bland arkitekter, barnträdgårdslärarinnor, stadsplanerare, psykologer, barnläkare, fack- och törvaltningsexpertis — strävat att göra dem så bra som möjligt. De »orimliga krav», som man emellertid gör gällande att socialstyrelsen uppställt för denna verksamhet, existerar inte heller vid närmare undersökningar. Eftersom dessa krav emellertid spelat stor roll i diskussionen, vill kommittén något närmare beröra denna fråga. I främsta rummet har väl debatten kretsat kring socialstyrelsens krav och önskemål på daghemmen. De minimikrav, som uppställas beträffande lokalerna, äro först och främst 3 n r lekrumsyta per barn. Enligt all den sakkunskap, som kommittén rådfrågat, kan emellertid detta icke på något sätt anses vara i överkant. 3 m2 är inte för mycket för ett barns lek, måltider och middagsvila under 8—10 timmar per dag. De 3 m2 per barn skola vidare fördelas på två rum, så att varje grupp har ett lek- och sovrum och och ett lek- och matrum, detta för att barnen skola kunna komma in i ett rent och vädrat sovrum för sin middagsvila. Vidare kräver socialstyrelsen ett isoleringsrum per 30 barn och att spädbarnen omhändertagas i särskilda avdelningar. Detta krav har tillkommit uteslutande av hänsyn till infektionsriskerna och ingen som tar del av undersökningarna om infektionsriskerna på daghemmen — se kap. 9 och bil. 7 — torde väl kunna säga annat än att detta måste betecknas som ett elementärt och mycket viktigt krav. Vidare kräver socialstyrelsen att golvytan skall ligga 30 cm ovan den angränsande marknivån, att väggar och golv äro tvättbara och oömma samt att det åtminstone finns ett W. C. och ett tvättställ per 10 barn. Kravet på golvytan är helt i linje med de allmänna byggnadskrav, som uppställas här i landet och kraven angående väggar och golv äro

ett led i strävandena att göra daghemmen så hygieniska och lättskötta som möjligt. Även kraven på tillräckliga toalettanordningar måste anses fullt rimliga, eftersom småbarns toalettbesök som bekant inte kan eller bör ske i form av något kösystem. Dessa äro alltså de minimikrav, som uppställts av socialstyrelsen beträffande daghemmens lokaler. Dessutom ha vissa önskemål framförts från styrelsen, t.ex. ett isoleringsrum för varje barngrupp — med hänsyn till infektionerna och för de barn, som bliva trötta och nervösa av en alltför ansträngande gruppsamvaro — barnkök och slöjdrum för 4—7-åringarna •— mycket uppskattat och pedagogiskt önskvärt för barnen — egna ingångar för varje grupp — med hänsyn till infektionsriskerna — gemensam samlingssal för rytmik, sånglekar, föräldramöten, fester etc. Dessutom brukar styrelsen även framhålla önskvärdheten av att barnstugorna uppföras som enplanshus, bl .a. för att underlätta arbetet och barnens utevistelse samtidigt som institutionen därigenom får en hemtrevlig och för barnens skala avpassad utformning. Kommittén understryker ännu en gång att detta icke är fråga om några krav från socialstyrelsens sida utan endast önskemål hur rimliga dessa än kunna te sig. Statsbidrag till daghemmen beviljas självfallet titan hänsyn till om kommunerna tillmötesgå dessa önskemål eller ej. De minimikrav, som ytterligare uppställts från socialstyrelsens sida, röra barngruppernas storlek, antalet anställda och läkarkontrollen. Beträffande barngruppernas storlek har styrelsen ansett följande antal barn per avdelning lämpligt: a) Spädbarn 6 st. b) Koltbarn (2—3 år) 12 st. c) Äldre barn (4—7 år) 15 st. Bakom dessa krav ligger ett allmänt omfattat önskemål om att göra daghemmen mindre och trivsammare, mindre infektionsfarliga och psykiskt ansträngande för barnen. Några delade meningar på denna punkt torde icke föreligga bland dem, som kommit i kontakt med denna verksamhet 119

och som praktiskt arbetat inom den ansträngande daghemsvården. Det är sålunda uppenbart, att spädbarnen icke böra vara flera än den ovan angivna siffran med hänsyn till de allvarliga infektionsriskerna. De s.k. koltbarnen kräva vidare mycken personlig omvårdnad och kunna dessutom enligt all erfarenhet och barnpsykologisk forskning inte gruppbehandlas. 4—7-åringarna kunna rimligtvis inte leva i en syskonskara på flera än 15 barn, då kollektivet åtminstone någon gång under dagens timmar bör lämna rum för individen. Kommittén vill dessutom understryka, att eftersom man utgår från en viss frånvarofrekvens vid daghemmen, kan man alltid skriva in ett något större barnantal än antalet platser. Beträffande kraven på antalet anställda gäller att en vårdarinna bör finnas för varje grupp av ovanstående storlek. Då daghemmet hålles öppet ca 12 timmar per dag måste man också ordna med någon form av avlösning, för att inte vårdpersonalen skall få 10 till 12 timmars arbetsdag. Förutom gruppledarinnor måste dessutom finnas föreståndarinna och ekonomipersonal. Erfarenheterna ha nämligen visat, att driften blir rationellare i de fall, där tillräcklig och kvalificerad personal anställts. Personalens sjuklighet — de anställda utsättas för ständiga smittorisker från barnen — gör det också angeläget att daghemmen får tillräckligt med personal. De framförda kraven angående antalet anställda inklusive ekonomipersonal leder till att man i ett daghem med 30 barn för närvarande får räkna med 1 anställd på 5 barn. Är daghemmet utrustat med spädbarnsavdelning ökas personalbehovet och relationen blir 1 :3,5, vilket naturligtvis är ett starkt argument för att spädbarnen — såsom numera blir allt vanligare — få stanna hos modern. De anförda siffrorna om relationen mellan barn och personalåtgång kunna synas höga, men någon minskning av personalen på daghemmen är enligt kommitténs uppfattning inte praktiskt möjlig. Det enda krav, som framförts från styI20

relsen om personalens kvalifikationer gäller daghemsföreståndarinnan. Denna skall nämligen ha tvåårig utbildning vid förskoleseminarium (dvs. vara utexaminerad barnträdgårdslärarinna) eller vara barnavårdslärarinna. Detta krav är också enligt kommitténs uppfattning oavvisligt, eftersom man måste förutsätta att i varje fall den ledande personalen på daghemmen har pedagogisk utbildning; denna skall ju handha barnen under deras ur fysisk och psykisk synpunkt viktigaste uppväxtår och i den relativt ogynnsamma miljö, som varje daghem ur uppfostringssynpunkt ändå måste anses utgöra. Slutligen kräves i överensstämmelse med barnavårdslagen att såväl barn som personal stå under kontinuerlig läkarkontroll. Kommittén har här företrädesvis uppehållit sig vid socialstyrelsens krav och önskemål angående daghemmen. De av skilda skäl helt specifika krav, som av styrelsen uppställts för jordbruksdaghemmen, behandlas i kap. 8. Beträffande socialstyrelsens krav på förskolor kan nämnas att minimikraven för lokalerna är 3 m2 lekrumsyta per barn samt ett W.C. och ett tvättställ per 20 barn. Dessutom skall golvytan ligga 30 cm över den omgivande markens nivå. Beträffande barngruppernas storlek krävs att 3—5åringarna skall omfatta högst 15 barn per grupp och 5—7-åringarna högst 20. För en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp av denna storlek krävs en barnträdgårdslärarinna samt städhjälp. På grund av att varje lärarinna har två grupper per dag dvs. totalt 40 barn varje dag bör man som regel icke här räkna med någon överinskrivning. De på sina håll framförda förslagen om att barnen för att minska platsbristen böra gå varannan dag måste avvisas. Detta skulle i praktiken innebära att en lärarinna fick hand om totalt 80 barn medförande en orimlig arbetsbörda. Barnträdgårdslärarinnan skall vidare ha tvåårig utbildning vid förskoleseminarium och såväl barnen som personalen enligt barnavårdslagen stå under kontinuerlig läkarkontroll.

Som önskemål för förskolorna ha framförts: slöjdrum, barnkök, expedition, särskild toalett för personalen samt två tvättställ för barnen. Kommittén erinrar liksom vid daghemmen om att dessa önskemål inte på något sätt äro statsbidragsvillkor. Förskolorna kunna således anordnas i relativt enkla lokaler under förutsättning att kraven om barngruppernas storlek, barnträdgårdslärarinnans kvalifikationer samt läkarkontrollen uppfyllas. Såvitt kommittén har sig bekant ha inte heller dessa krav uppfattats som obilliga med hänsyn till den målsättning, som den pedagogiska verksamheten inom förskolorna har. Kommittén vill således sammanfattningsvis framhålla att påståendena om socialstyrelsens »orimliga krav» beträffande barnstugorna äro betydligt överdrivna och missvisande. De minimikrav, som fastställts äro delvis självklara och bygga på vedertagna normer, tidigare antagna lagbestämmelser och en samlad erfarenhet. Att slopa eller mildra dessa minimikrav kan enligt kommitténs uppfattning icke vara aktuellt. Om så sker, skulle sannolikt den standard, som åstadkommits på detta område, sänkas. Den »lyx», som man på sina håll gör gällande förekommer på barnstugorna, har icke tillkommit för att uppfylla några krav från socialstyrelsens sida, utan för att tillmötesgå sådana önskemål, som kunna underlätta arbetet, minska infektionsriskerna, öka trevnaden och över huvud taget skaffa en så gynnsam uppväxtmiljö som möjligt för barnen. Detta utesluter inte att man här och var på kommunala eller privata initiativ sökt göra barnstugorna alltför påkostade och elegant inredda.

Byggnads-

och

vårdkostnader

Med hänsyn till statens och kommunernas ökade utgifter är det emellertid nödvändigt att drifts- och byggnadskostnaderna för barnstugorna i framtiden i görligaste mån begränsas. De undersökningar, som kommittén gjort om barnstugornas byggnadskostnader — se kap. io — ge sålunda

vid handen, att dessa äro mycket höga. Genomsnittskostnaden per plats på ett daghem för barn i 2—7-årsåldern har sålunda uppgått till ca 5 200 kronor (för daghem med spädbarnsplatser 6000 kronor per plats). Genomsnittskostnaden per m8 har beräknats till 115 kronor. Ett envånings daghem avsett för 27 barn har i genomsnitt kostat 140 000 kronor och med 42 platser 220 000 kronor, beräknat på medeldyr ort. Det bör vara möjligt att åstadkomma en nedpressning av dessa byggnadskostnader. Såsom framgår av kap. 10 föreslår också kommittén att man i framtiden bygger enklare daghem och förskolor. Härigenom skulle man för daghemmens del kunna pressa ner byggnadskostnaderna för ett daghem på 27 barn till ca 65 000 kronor. Platskostnaden skulle kunna pressas ner till 2400 kronor. Siffrorna hänföra sig dock från mars 1949. Som framgår av kap. 16 förordar kommittén statliga anläggningsbidrag för uppförande av barnstugorna. Det är emellertid inte i främsta rummet barnstugornas byggnadskostnader som de senaste åren tilldragit sig uppmärksamhet utan vårdkostnaderna. Med anledning härav har kommittén inhämtat vissa uppgifter angående dessa kostnader i olika städer under år 1948. De bruttovårdkostnader, som framkommit, framgå av nedanstående sammanställning: Daghem Alingsås 4: 53 per barn och dag Eskilstuna 7 • 38 » » » » Fullersta 7:66 » » » » Göteborg . . . . 4: 28—7:461 » » » » Kristianstad 8:77 » » » » Lund 6: 722 » » » » Stockholm „ 8: 46 » » » » Stuvsta 8:29 » » » » Västerås 8: 70 » » » » Örebro daghem för åldrar 1—7 år 6:63 » » » > daghem med spädbarn 7: 44 » » » * daghem för åldrar 3—7 år 5:90 » » » » 1 1947 = 2

8: 91 kr., 1949 = 7 : 86. kr. Medeltal; kostnaderna varierade mellan 7 : 74—10 : 25. 121

Förskolor Alingsås Bjuv Borlänge Eskilstuna Göteborg Kungsör Köping Linköping Lund Sandviken Stockholm Skellefteå Vetlanda

i : 26 per barn och dag 1 :39 » » » » 1 : 08 » » » » 2: 42 » » » » 2 : 02—2 : 58 » » » » 1 : 12 » » » » o : 84—1 : — » » » » 1 : 50 » » » » 1 : 56 » » » » 1 : 54 » » » » 2 : 48 » » » » 1:44 » » » » o: 68 » » » »

Eftermiddag shem Stockholm . . . . 2 : 86—2 : 94

»

»

»

»

Till denna tablå må även a n m ä r k a s , att enligt vissa b e r ä k n i n g a r kosta daghemmen för n ä r v a r a n d e kommunerna i genomsnitt 1 000 kr. per barn och år netto. D e n tidigare omnämnda undersökningen i Göteborg 1949 på 8 olika daghem visade, att kostnaderna i relation till antalet v å r dade barn vid dessa daghem i runt tal uppgingo till 1 300 kr. per b a r n och å r eller till kr. 7 : 30 per barn och dag, samt att på varje anställd i medeltal kommo ej fullt 7 barn. Vissa undersökningar vid s.k. industridaghem för de industriellt a r b e tande kvinnornas barn ha visat, att totalkostnaden där ligger mellan 50—75 öre i timmen. Aktuella danska undersökningar visa ungefär liknande siffror: ett »vuggestuebarn» kostar sålunda stat och kommun för n ä r v a r a n d e D. kr. 1 600, ett »boraehavebarn» D . kr. 700 och ett barn på »fritidshjem» D . kr. 625. Det är även av intresse att diskussionen om vårdkostnaderna på daghemmen erinra om de kostnader, som b a r n a v å r d e n i ett hem faktiskt uppgå till, om husmoderns arbete v ä r d e r a s . E n l i g t b e r ä k n i n g a r i betänkandet om »Familjeliv och hemarbete» ( S O U 1 9 4 7 : 4 6 s. 61) utgör sålunda v å r d kostnaden för en ensam 1-åring i ett hem — om arbetstiden uppskattas så lågt som 1 kr. i timmen — omkring 1 600 kr. per år och för en 2-åring ca 1 300 kr. per år, varvid bör observeras, att detta endast gäller kostnaden för det direkt manuella a r bete, som göres för barnens r ä k n i n g . I 122

betänkandet framhålles vidare, att dessa b e r ä k n i n g a r om kostnader för b a r n a v å r d e n i hemmen ganska väl överensstämma med de siffror man kommit fram till, när det gäller omhändertagandet av barn på daghem. I daghemskostnaden ä r emellertid viss kost medräknad, men å a n d r a sidan ä r vårdtiden högst 8—10 t i m m a r per dygn och det omfattande arbetet med skötseln av barnets kläder faller i allmänhet helt utanför denna vårdtid. De här n ä m n d a siffrorna kunna även jämföras med n å g r a siffror från skolväsendet, ehuru det härvidlag ä r fråga om en obligatorisk verksamhet. V a r j e elev vid allmänt läroverk kostade sålunda staten 760 kr. under budgetåret 1947/48, och varje barn i Stockholms folkskolor kostar stat och kommun för n ä r v a r a n d e något över 1 000 kr. om året. Det ä r emellertid uppenbart att vårdkostnaderna variera ganska betydligt i landets olika delar och att i varje fall de siffror, som man mest r ö r sig med i diskussionerna, nämligen de högsta vårdkostnaderna på daghemmen i Stockholm icke kunna anses representativa för landet i dess helhet. De ganska varierande kostnaderna per barn och dag bero till en del på ännu existerande olikheter i standard framför allt beträffande personalens antal och kvalifikationer. Det ä r dock intressant att notera, att de i personalhänseende — såväl kvalitativt som kvantitativt — bäst försedda d a g hemmen icke visat sig ha de högsta driftskostnaderna. Olikheterna i lokal- och hyreskostnader betyder också en hel del för de uppkomna skillnaderna i olika städer. Det måste även betonas att k o m m u n e r n a skulle haft helt andra vårdkostnader pr barn och dag om man t.ex. för länge sedan reserverat daghemmen för barn över 2 år. Det är spädbarnsvården som är dyrbar. Institutionernas

beläggning

V a r i a t i o n e r n a i vårdkostnader bero vidare på att verksamheten ännu icke h u n -

nit stabilisera sig i nuvarande former. Bland nya institutioner i landet och även bland sådana inom samma kommun kunna stora variationer uppstå i dagskostnaderna. En del bero härvidlag på den rent hushållsekonomiska planläggningen av arbetet, men huvudfaktorn tycks vara institutionernas varierande beläggning. Med hänsyn till den roll denna spelat i diskussionerna kring barnstugornas vårdkostnader vill kommittén närmare granska problemet om institutionernas beläggning samt de därmed sammanhängande frågorna om beräkningen av kostnaderna per barn och dag. I förskolorna beräknas en lärarinna ha hand om två grupper om vardera 20 barn per dag. Hon måste alltså väl känna 40 barn och ha kontakt med deras hemmiljö. Om barnen på grund av sjukdom eller andra giltiga orsaker äro frånvarande, bör detta icke motivera en ökning av antalet inskrivna barn, då lärarinnans arbetsbörda i så fall skulle bli orimlig. Däremot bör lärarinnan hos föräldrarna betona betydelsen av att barnen besöka förskolan så regelbundet som möjligt under hela arbetsåret, eftersom förskolans arbete metodiskt byggs upp med en viss kontinuitet från dag till dag. Uppgifter om barnens närvarofrekvens böra självfallet varje år lämnas tillsynsmyndigheten. Förskolans arbete kan närmast jämföras med skolans. Det faller ingen in att antalet inskrivna barn i skolorna skall ökas i proportion till frånvarofrekvensen. Kostnaderna per barn beräknas också där per barn och arbetsår. Förskolans arbetsår följer i stort sett skolans. En enkel förskolas bruttokostnader bör alltså fördelas på de 40 inskrivna barnen per år eller åtminstone på de 40 barnen per arbetsdag och icke som nu i regel sker per barn och besöksdag. På daghemmen bli förhållandena i någon mån annorlunda. Visserligen kräver daghemmens långa öppethållande varje dag, att barnantalet i grupperna särskilt ur infektionssynpunkt är begränsat. Å andra sidan har varje lärarinna hand om endast en grupp barn per dag. Därtill komma

daghemmens dryga kostnader, som nödvändiggöra att platserna utnyttjas effektivt. Man räknar därför vid daghemmen med ett högre antal inskrivna barn än antalet fastställda platser, dock i regel högst 20 % av de senare. Trots denna överinskrivning blir medeltalet barn per dag, utslaget över hela året, i regel lägre än antalet platser. Vad som ofta förorsakar detta relativt låga medeltal är dels ett betydligt reducerat barnantal på lördagarna, dels under sommarmånaderna eller veckorna omkring jul- och nyårshelgen. Den låga närvarofrekvensen under dessa dagar och perioder beror på att barnen med hänsyn till den kortare arbetstiden på lördagarna ofta placeras hos grannar eller släktingar eller under sommaren skickas ut på landet. Dessa avbrott i daghemslivet äro synnerligen välgörande för barnen och inverka icke hämmande på moderns förvärvsarbete. Å andra sidan kunna de dyrbara daghemsplatserna självfallet icke hållas öppna för mödrar, som endast ha förvärvsarbete ett par dagar i veckan eller under kortare perioder; det bör åligga föreståndarinnan att se till att föräldrarna iakttaga ordentlig uppsägningstid, så att lediga platser omedelbart kunna fyllas. Huvudsaken måste vara att en mor med hjälp av en daghemsplats kan uppehålla ett kontinuerligt förvärvsarbete. För att kontrollera en rimlig beläggning på daghemmen böra emellertid dessa i sin redovisning för statsbidragsgivningen dels uppgiva antalet platser, antalet samtidigt inskrivna barn samt medelbeläggningen per barn och dag under hela arbetsåret, dels visa hur stor medeibeläggningen varit under perioderna måndag t.o.m. fredag under månaderna september t.o.m. maj. Denna medelbeläggning bör icke väsentligt understiga antalet platser utan att förklaring lämnas till orsakerna härtill. Helt allmänt vill kommittén framhålla att det knappast torde vara möjligt att åstadkomma någon större nedpressning av vårdkostnaderna, särskilt som kostnaderna i framtiden t.ex. genom bättre löner för per123

sonalen kan förmodas öka. Alla möjligheter till en bättre driftsekonomi — särskilt på daghemmen — måste dock tillvaratagas (se h ä r o m vidare kap. 7 ) .

Försäkringar Inventarier Diverse

150 : — 200 : — 500 : — 55 195: —

Kostnad per barn och dag kr. 7 : 30 »Normalkostnader» Kommittén h a r sökt g ö r a vissa beräkningar på »normalkostnaderna» på daghem och förskolor. Vid dessa beräkningar — som gjordes i början av 1950 — h a r den utgått från de standarddaghem och standardförskolor, vilka förordas i kap. 10. P å grundval av dessa undersökningar h a r inom kommittén framräknats följande kostnadskalkyler för driftskostnaderna för ett daghem på 30 och en förskola på 40 barn. Daghemmet: 30 barn: 15 platser för 3—5åringar samt 15 platser för 5—7-åringar. Beräkningarna ha uppgjorts med följande utgångspunkter: 1. Antal inskrivna barn har beräknats till 36, medeltalet barn per dag till 27 och antalet arbetsdagar till 280. 2. Personalen har beräknats till 1 föreståndarinna, 3 barnträdgårdslärarinnor, 1 kokerska och 1 städerska. Föreståndarinnan och barnträdgårdslärarinnorna har placerats i 13 lönegraden (medeltal) i dyrort I I I . Kokerska och städerska har beräknats i medeltal till 350 kr. per månad i lön. 3. Kosten har beräknats efter 1 : 25 per dag. Inklusive personalen har räknats med 13000 kr. Personalen beräknas dock ersätta sin kost med cirka 2 kr. per dag, varför nettokostnaderna blir 10 200 kr per år. 4. Hyran är beräknad efter 7 % av byggnadskostnaderna = 7 % X 64 900 = 4 543 kr. 5. Tvätten har beräknats efter 15 kg å 1: 00 per arbetsvecka. 6. Oljeeldning har förutsatts samt gårdskarl endast för tillfälliga arbeten som snöskottning etc. Löner till föreståndarinna + 3 barnträdgårdslärarinnor 25 052 : Löner till kokerska och städerska 8 400: Kost 10 200 : Läkare 800 Hyra 4 543 : Telefon 150: Värme + extrahjälp av gårdskarl 2 000 Elkraft, vatten etc 800 Tvätt, rengöringsmedel etc 1 000 Post- och kontorskostnader 200 Lek- och arbetsmaterial 600 Underhåll av lekplats och inventarier 600: — 124

Förskolan: 40 barn: 20 barn på f .m. och 20 barn på e.m. Lön till en barnträdgårdslärarinna 6 263 : — Hyran 7 % på 35 000 kr = 2 450: — Städning och tvätt 1 400: •— Telefon 100: — Post, journaler etc 100: •— Läkare etc 500 : — Värme + extrahjälp av gårdskarl 1 000 : — Lyse, gas 100: — Underhåll av lekplats och inventarier 500: •— Material 600 : — Försäkringar 100 : — Inventarier 100 : — Diverse 200: — 13413: — Kostnad per barn och å r : ca 335 kr. Med dessa siffror om de sannolika »normalkostnaderna» som bakgrund bör en bedömning ske av kostnadsfördelningen mellan stat, kommun, föräldrar och i förekommande fall industriföretag. F.n. täcka statsbidragen endast ca 9—10 % av de totala kostnaderna för barnstugeverksamheten medan barnens avgifter täcka 17 % . De kommunala bidragen uppgå till inte mindre än 62 % medan industriens bidrag belöper sig till knappt 2 % . Det är önskvärt att denna kostnadsfördelning ä n d r a s på så sätt att i första hand staten p å t a r sig en ökad del av kostnaderna. P å senare år h a r inför de stigande kommunala och statliga utgifterna den åsikten stundom framförts, att industrin i ökad utsträckning borde finansiera b a r n s t u g o r n a . Uppfattningen synes n ä r m a s t vara dikterad av en önskan att på så sätt slippa ifrån ökade kommunala och statliga utgifter för denna verksamhet. D e t måste emellertid framhållas att man knappast kan r ä k n a med att industrien skall förmås intressera sig för annat än barntillsynen åt de f ö r v ä r v s -

arbetande mödrar, som äro anställda i vederbörande industriföretag. I brukssamhällen eller i sådana städer, där någon eller några få industrier dominera, kan det te sig befogat att även industrien medverkar vid tillkomsten och driften av daghem, som uteslutande ta hand om barn till mödrar anställda i vederbörande industri. Det är på sådana orter också relativt vanligt att t.ex. industriföretagen finansiera uppförandet av ett daghem för att sedan överlämna det till vederbörande kommun för förvaltning mot att industriföretaget får förtursrätt till vissa lediga platser. Även vad beträffar bidrag till driftskostnaderna ha åtskilliga industriföretag gjort och göra stora insatser. Som exempel på en aktuell kostnadsfördelning mellan industri, kommun, föräldrar och stat kan anföras Borås, där år 1950 tillämpades en enhetsavgift på 60 öre om dagen (för spädbarn 90 öre) men industrien i ett avtal dessutom förpliktat sig att bidraga med 1: 50 per vårddag. Dylika avtal bidraga otvivelaktigt till att de kommunala och statliga bidragen till daghemmen kunna hållas nere. (Se i denna fråga även sid. 187— 189.) Detta utesluter emellertid inte, att kommunen bör bära det yttersta ansvaret för hela barnstugeverksamheten och barntillsynen inom samhället. Problemet kompliceras ytterligare i de städer och tätorter i vårt land, där daghemsbarnens mödrar icke äro sysselsatta inom någon viss industri eller något visst företag utan rekryteras ur alla socialgrupper och ha olika arbetsplatser. Hur skall man kunna få alla deras arbetsgivare att medverka vid inrättandet och driften av daghem — utöver de insatser dessa redan göra för samhällets social- och barnavård genom skatter till stat och kommun? Kommitténs mening är följaktligen, att man inte i någon större utsträckning kan vänta sig att enskilda industriföretag skola bidraga till finansieringen av daghemmens driftskostnader. Denna uppfattning delas till synes även av den svenska industrien. I diskussionerna om daghemskostnaderna har de senaste åren även anförts att det vore mycket billigare att anlita

familjedaghem, där vårdkostnaderna inte uppgå till mer än ca 3—4 kr. per barn och dag. Det måste emellertid anmärkas att familjedaghemmens gynnsamma kostnadskalkyler helt och hållet bero på den låga ersättning, som hittills utgått till de mödrar, vilka upplåtit sina hem som familjedaghem.

Avgifterna Hur skall förfaras med avgifterna i framtiden? Skola de höjas eller sänkas? Först och främst må här anmärkas att statsmakterna icke uppställt några mera detaljerade villkor angående avgifterna i samband med hittillsvarande bidragsgivning. Deras storlek och förekomst har varit en kommunal eller privat angelägenhet. I samband med att föreskrifter och anvisningar om statsbidragen till barnstugeverksamheten meddelats, har dock socialstyrelsen i sina Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor (nr 36, mars 1946) hänvisat till den tabell över vårdavgifter, som vid den tiden tillämpades vid daghemmen i Stockholm. Styrelsen påpekade att denna tabell kunde tjäna till ledning vid fastställandet av eventuella avgifter. Socialstyrelsen framhöll samtidigt att man dock när avgifterna fastställdes borde taga särskild hänsyn till den belastning av en familjs ekonomi, som förekomsten av flera minderåriga barn utgjorde. Avgifterna borde därför anpassas så att utgifterna för daghemsvården ej bleve alltför betungande för flerbarnsfamiljerna. Styrelsen framhöll samtidigt att friplatser borde beredas barn till föräldrar, som saknade möjlighet att betala vårdavgifter. Då daghemsvård av spädbarn ställer sig dyrare än vården av äldre barn i förskoleåldern ansåg styrelsen att en tilläggsavgift av 25 öre till alla i tabellen angivna avgifter borde beräknas för spädbarn. I de 1949 utkomna föreskrifterna och anvisningarna i samband med den ändrade statsbidragskungörelsen (Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 56, mars 1949) har den nyssnämnda 125

Tab. 14. Avgifter

vid Stockholms

Man och hustru Familjens sammanlagda inkomst per år — 1 820 1 8 2 1 — 2 340 2 3 4 1 — 2 860 2 8 6 1 — 3 380 3 3 8 1 — 3 900 3 9 0 1 — 4420 4 4 2 1 — 4 94° 4 9 4 1 — 5 460 5 4 6 1 — 5 980 5 9 8 1 — 6 500 6 5 0 1 — 7 020 7 0 2 1 — 7 540 7 5 4 1 — 8 060 8 0 6 1 — 8 580 8 5 8 1 — 9 100 9 1 0 1 — 9 620 9 6 2 1 — 1 0 140 10 141—10 660 10 661—11 180 11 181—11 700 11 7 0 1 — 1 2 220 12 2 2 1 — 1 2 740 12 741—13 260 13 261—13 780 13 7 8 1 — 1 4 3 0 0 14 3 0 1 — 1 4 820 14 821—15 340

barn

2 barn

1950.

barn

3 barn

barn

5 barn

6 barn

o: 25

o: 35

o: 25

o: 50 o: 70 o: 90 1: 05 1: 25 i:45 1:65 1:85 2: 05 2: 25 2:45 2: 65 2:85 3: 05 3:25 3=45 3: SO 3:70 3:90 4: — 4: — 4: — 4: — 4: — 4: —

o: 35 o: 50 o: 70 o: 90 1:05 1: 25 1:45 1:65 1:85 2: 05 2: 25 2:45 2: 65 2:85 3: 05 3: 25 3:45 3: 50 3:70 3: 90 4: — 4: — 4: — 4: — 4: —

tabellen med dess kommentarer icke medtagits. Den å r 1950 gällande tabellen över daghemsavgifter i Stockholm återges ovan. F ö r att utröna de sätt på vilka avgifterna uttagits inom barnstugeverksamheten, h u r stora dessa äro samt i vilken u t s t r ä c k n i n g Stockholmstabellen tjänat till efterföljd, h a r kommittén verkställt en undersökning av avgifterna vid daghem, förskolor och eftermiddagshem, byggd på de till socialstyrelsen i samband med a n m ä l n i n g a r n a insända planerna för barnstugeverksamheten under verksamhetsåret 1948/49. Undersökningen representerar ett urval av orter, i vilka verksamheten hunnit stabilisera sig och följer mera enhetliga n o r mer, vilket i allmänhet innebär att den är kommunaliserad. Av de 131 orter, som vid undersökningstillfället hade någon institution av ifrågavarande 126

med

daghem

o: 25 o: 35 o: 50 o: 70 o: 90 1:05 1: 25 i:45 1:65 1:85 2: 05 2: 25 2:45 2: 65 2:85 3: 05 3:25 3:45 3: 50 3:70 3:90 4: — 4: — 4: — 4: —

o: 25 o: 35 o: 50 o: 70 o: 90 1:05 1: 25 i:45 1:65 1:85 2: 05 2: 25 2:45 2: 65 2:85 3: 05 3:25 3:45 3: 50 3: 70 3: 90 4: — 4: — 4: —

o: 25 o: 35 o: 50 o: 70 o: 90 1: 05 1: 25 i:45 1:65 1:85 2: 05 2: 25 2:45 2: 65

2:85

o: 25 o: 35 o: 50 o: 70 o: 90 1: 05 1: 25 1: 45 1:65 1:85 2: 05 2: 25 2:45 2: 65

3:05 3: 25 3:45 3:50 3:70 3: 90 4: — 4: —

05 25 45 50 3:70 3: 90 4: —

art, voro 44 representerade i undersökningen. Uppgifterna för dessa orter omsluta 185 av de 282 våren 1949 befintliga daghemmen, 233 av de 387 förskolorna och 74 av de 99 eftermiddagshemmen. I fråga om daghemsavgifter föreligga uppgifter från 25 orter. Av dessa ha 5 (Norrköping, Kalmar, Alingsås, Borås och Ulricehamn) ograderade avgifter medan de övriga orterna ha avgifter, som variera med föräldrarnas inkomster och vissa andra förhållanden. I de 5 orter, som ha fasta avgifter, variera dessa mellan 50 öre per barn och dag (Kalmar) och kr. 1:25 (Alingsås). Två av dessa orter ha olika avgifter för spädbarn och barn i åldern 2—7 år (Norrköping och Borås). Avgiftshöjningen för spädbarns vården är i Norrköping 25 öre, från kr. 1: — till kr. 1 : 25 och i Borås 30 öre, från 60 öre till 90 öre. I de övriga orterna varierar den lägsta avgiften mellan o och kr. 1 : —. Sålunda ha 9 av de 20 orterna helt avgiftsfria platser, 1 ort har 10 öre som lägsta avgift, 3 ha 25 öre, 4 ha 50 öre, 1 har 70 öre, 1 har 75 öre och 1 har kr. 1 : —. Motsvarande högsta avgifter

Tab. 15. Avgifter vid barnstugor i olika städer 1948/49 l

lägst

Gustavsberg Huddinge . . Lidingö . . . . Nynäshamn . Sollentuna . . Solna Uppsala Eskilstuna . . Katrineholm Torshälla . . . Linköping . . Motala Norrköping , Jönköping Vetlanda Växjö . . .

o: 25/d o: 50/d o: — o: — o: 70/d o: 10/d

3: 25/d 2: 85/d 2: 85/d 3: 25/d 4 : — /d 1: 50/d 1: 50/d

1 : —/d

4:-/d

1 : - /

i:-/d

o: 50/d

1: 50/d

o: 50/d o: 50/d o: 25/d 2: 25/d o: 50/d 1: 50/d

Ulricehamn Falköping . Skara Karlstad . . .

o: 90/d o: 90/d 2: 85/d o: —

1 2

f- o: 25 för spädbarn

4:—M

Kalmar Karlskrona . Landskrona Lund Göteborg . . Alingsås . . . Borås

Hallsberg . Karlskoga Örebro . . . Fagersta . . Kungsör . . Köping . . . Västerås . . Borlänge . Rättvik . . . Gävle Sandviken Kramfors . Härnösand Östersund Skellefteå . Gällivare .

lägst

högst

högst

5 : — /m

5:—/m

5:—/m 12: 50/m o: — 15: —/m o: 05/d o: — 5: — /m 6 : — /m o: — o: — 3: —/m

-/m

-/m -/m

10: — / m 12: — / m 10: —

spädbarn c 60—1: 80

—/m 55/d —/m 45/d —/m —/m —/m —/m —/m —/m

-/m -/m -/m

—/m —/m

—/m o: — 3:—/d 1: 25/d 1: 25/d o: 60/d o: 60/d

spädbarn o: 90

—/m -/m -/m

högst

o: 10/d o: —

o: 25/d o: 25/d o: 20/d o: — o: —

—/m

-h.t -v.t.

o: 50/d 2: 50/d

o: 25/d

lägst

15: —/m

4: - / d 1 + o: 25 för spädbarn

Stockholm

Eftermiddagshem

Förskolor

Daghem Ort

2: 85/d 3: 25/d -/m

-/m 2: 85/d -/m

8 : — /m o: 10: 10:

8 : — /m

—/m

o: 30/d

—/m 25/v o: 75/d 3--Id

25/v

o: —

o:

—/m

d = per dag, v = per vecka, m = per månad, h.t. = hösttermin, v.t. = vårtermin. Icke enhetliga avgifter, vanligen 50—75 öre per dag som högsta avgift.

variera mellan kr. i : 50 och kr. 4 : •— (kr. 4 : 25 på spädbarnsavd. vid Stockholms stads daghem). Sålunda ha 3 orter 1 : 50 som högsta avgift, 1 ort har 1 : 80, 1 ort 2 : 25, 1 ort 2 : 50, 5 orter 2: 85, 2 orter 3 : •—,3 orter 3 : 25 och 4 orter 4: — kr. Av dessa 20 orter ha 3 en tilläggsavgift för spädbarnsvård, varav 2 (Stockholm och Västerås) 25 öre och 1 (Växjö) 10—30 öre. Det må här anmärkas, att dessa avgifter ange maximi- resp. minimisiffror, däremot ej de avgifter, som i genomsnitt kunna uttagas. I Stockholm uppgick sålunda vårdavgifterna 1948 i genomsnitt endast till kr. 1 : 72 per barn och dag. Beträffande avgifter vid förskolor föreligga uppgifter från 41 orter. Av dessa ha 4 (Örebro, Kungsör, Sandviken och Gällivare) helt avgiftsfria förskolor. Fasta avgifter förekomma i 7 orter medan avgifterna i de övriga 30 orterna variera efter föräldrarnas inkomst. Den lägsta fasta avgiften förekommer i Härnösand med 25 öre per vecka och den högsta i Solna med kr. 1 5 : — per månad. Av de övriga orterna med fasta avgifter har 2 orter kr. 5: — per månad, 1 ort kr. 6: — per månad, 1 ort kr. 8: — per månad och 1 ort kr. 12: — per månad. I orter med varierande avgifter växlar lägsta avgift mellan o och kr. 12: 50 per månad. Sålunda har 14 orter helt avgiftsfria platser vid sina förskolor, i en ort lägsta avgiften 5 öre par dag, i en ort är den kr. 2 : — per månad, i 7 orter kr. 3 : — per månad, i 1 ort kr. 4 : — per månad, i 3 orter kr. 5 : — per månad, i 1 ort kr. 6: •— per månad, i en ort kr. 8: — per månad och i 1 ort slutligen kr. 12:50 per månad. Huruvida friplatser förekomma även på sådana orter för vilka lägsta avgift angivits framgår inte av det tillgängliga materialet. De högsta avgifterna för dessa 30 orter med varierande avgifter växlar mellan kr. 5 : — och kr. 16: — per månad. I 1 ort är denna högsta avgift sålunda 45 öre och i 1 ort 55 öre per dag. I 2 orter är högsta avgiften kr. 5 : •— per månad, i 4 orter kr. 8: — per månad, i 10 orter kr. 10: — per månad, i 4 orter kr. 12: — per månad, i 6 orter kr. 15 per månad, i 1 ort kr. 16: — per månad och i 1 ort slutligen kr. 40: — under höstterminen och kr. 50: — under vårterminen. Uppgifter rörande avgifterna vid eftermiddagshem föreligga för 15 orter. Av dessa ha 8 helt avgiftsfria eftermiddagshem, varav för 1 ort dock angivits att mellanmål serveras till självkostnadspris från skolans barnbespisning (Härnösand). Av de övriga 7 orterna ha 4 fasta avgifter, nämligen 1 ort 20 öre per dag, 2 orter 25 öre per dag och 1 ort 30 öre per dag. Variabla avgifter förekomma slutligen i 128

3 orter, varav 2 ha helt fria platser och 1 ort 10 öre som lägsta avgift. Högsta avgift för dessa 3 orter är kr. 2: 75, kr. 1 : 25 och o: 40. Av materialet framgår emellertid inte i vilken utsträckning måltider förekomma på eftermiddagshemmen, varför uppgifterna måste bedömas med försiktighet. Undersökningen ger belägg för att n å g r a enhetliga avgiftsnormer knappast existerar för landet i sin helhet. Den förmån, som crbjudes föräldrarna genom av kommuner, företag och stat subventionerade barnstugor, h a r sålunda icke samma värde i landets olika städer och tätorter. Det kan med skäl ifrågasättas om det icke vore önskvärt med en större enhetlighet på detta område, även om avgiftsprinciperna i vissa städer för t.ex. daghemmen i stor utsträckning synes ha uppgjorts under beaktande av den speciella inkomststrukturen på vederbörande ort och bland dess förvärvsarbetande mödrar. Kommittén har sökt u t r ö n a h u r man på olika håll ställer sig till frågan om avgifterna vid daghem och förskolor. E n omfattande enkät har gjorts i detta sammanhang. Vid den tidigare omnämnda s.k. stadsundersökningen — se kap. 5 s. 82 — ställde nämligen kommittén följande fråga: Bör barnens vård på förskolorna i städerna vara kostnadsfri för föräldrarna och betalas av det allmänna? Om nej, bör avgifter upptagas av föräldrarna? H u r stora böra dessa lämpligen vara för varje I5arn? Av undersökningen framgick, att nära ^ eller 45 av de 72 tillfrågade organisationerna ansågo, att avgifter vid förskolorna borde upptagas av föräldrarna medan 22 ansågo att vården borde vara avgiftsfri. Två uppgiftslämnare voro tveksamma medan 3 lämnade frågan obesvarad. De som förordade avgifter ansågo i allmänhet att företaget och/eller kommunerna borde stå för huvuddelen av kostnaderna medan föräldrarna borde erlägga endast en mindre avgift. 2 organisationer framhöllo som sin åsikt, att avgiften borde motsvara självkostnadspriset, medan 7 ansågo att eventuella måltider, som tillhandahölles, borde ersättas med självkostnadspris och vården i övrigt vara fri. Av länsarbetsnämnderna voro drygt hälften av den uppfattningen att någon avgift borde erläggas av föräldrarna medan 9 ansågo att korttidsvården borde vara helt kostnadsfri. En nämnd var tveksam och en lämnade frågan obesvarad. Av de 14 nämnder, som ansågo,

Tab.

t6. Samtliga

organisationer fördelade efter svaren på frågan: i städerna vara kostnadsfria? Antal organisationer, som ansågo att

9 Arbetsgivareorganisationer Tjänstemannasammanslut-

... 5 8

Samtliga

att vården borde vara avgiftsbelagd, angåvo 5 närmare sina önskemål beträffande avgifternas storlek. Alla 5 angåvo avgifter, som synas ämnade att variera med föräldrarnas inkomster, t.ex. »2—4 kr./veckan» eller »0,25—1,00 kr.,'dag». Lägsta respektive högsta avgifterna voro 4 kr./mån. och 1 kr./dag. Sammanlagt 10 nämnder ansåge att avgifternas storlek borde bestämmas efter behovsprövning eller avpassas efter föräldrarnas inkomster, medan en nämnd ansåg att behovsprövning på ett olämpligt sätt bidrager till att markera social rangskillnad och därför inte är önskvärd. Alla de 6 arbetsgivareorganisationer, som besvarade frågan, ansågo att avgifter borde upptagas av föräldrarna. 2 organisationer angåvo närmare avgiftens storlek: 0,50—1,00 kr./dag resp. 2,00 kr å 0,50 öre/dag. En organisation ansåg att avgiften borde vara graderad efter föräldrarnas inkomster medan en annan ansåg, att den borde vara ograderad. Även av tjänstemannasammanslutningarna ansågo de flesta eller 20, att avgift borde uttagas av föräldrarna medan 5 ansågo att vården borde vara avgiftsfri. 5 organisationer preciserade avgiftens storlek, 2 angåvo därvid 50 öre per barn och dag, en genomsnittligt 1 kr., en angav 50 öre och en o—2 kr., 9 organisationer önskade att avgiften skulle graderas efter föräldrarnas inkomster medan en förordade friplatser för mindre bemedlade. En organisation ansåg att avgiften rent principiellt borde vara ograderad. Av LO:s fackförbund ansåge 8 att vården borde vara helt kostnadsfri för föräldrarna, medan 5 organisationer ansågo att avgifter borde utgå och en var tveksam. En organisation besvarade inte frågan. Av dem som ansågo, att vården borde vara kostnadsfri må nämnas Svenska Textilarbetarförbundet, som påpekade, att när det endast gäller några timmar om dagen är det lämpligast om försko9

förskolorna

Antal organisationer, som

avgifter förskola borde upp- voro tvekborde vara tagas av samma kostnadsfri föräldrarna

Organisationskategorier

Böra

i

lämnade frågan obesvarad i i

20 Summa

7 25

i

i

lorna anslutas till folkskolan och bli obligatoriska för alla barn i t.ex. åldern 4—6 år. Som förhållandet nu är anser man att det i regel endast blir barnen i enbarnsfamiljer som få denna förmån, medan det i flerbarnsfamiljerna är en kostnadsfråga. Av de 5 organisationer, som ansågo att vården borde vara avgiftsbelagd, preciserade en sina önskemål om avgiftens storlek till omkring 75 öre/dag om mat ingår, i annat fall helt fritt. 3 organisationer angåvo endast att avgiften borde vara liten och en organisation besvarade inte denna del av frågan. En organisation framhöll, att avgiften borde differentieras med hänsyn till föräldrarnas inkomster. Vid denna undersökning sökte kommittén även erhålla uttryck för de olika organisationernas inställning till avgifter på daghemmen. Följande fråga ställdes sålunda till dem. Bör barnens vård på daghemmen (heldagsvården) vara kostnadsfri för föräldrarna och betalas av det allmänna ? Om nej : böra avgifter upptagas ? H u r stora böra dessa lämpligen vara? Av enkäten framgick att ungefär 4/s eller 56 av de 72 organisationerna ansågo, att avgifter borde upptagas av föräldrarna, med 10 organisationer ansågo att daghemsvården borde vara avgiftsfri. 2 organisationer voro tveksamma och 4 besvarade inte frågan. Av länsarbetsnämnderna ansågo 18 att vården borde vara avgiftsbelagd, medan 5 ansågo att den borde vara kostnadsfri för föräldrarna. En nämnd var tveksam, och en besvarade inte frågan. 6 av de 18 nämnder, som ansågo, att avgift borde uttagas, angåvo denna till resp. o: 25— 2 : — kr/dag, max. 1: 50 kr/dag, o: 50—2 : — kr/dag, 8 : 50 kr/vecka, 3 : — till 9 : — kr/vecka och 5: 50—1 : 50 kr/dag. En nämnd ansåg, att avgiften för ett barn borde vara V3 av kostnaden och för ytterligare barn i samma familj något mindre. Två nämnder ansågo, att av-

I29

Tab. 17. Samtliga organisationer fördelade efter svaren på frågan: Böra avgifter upptagas på daghemmen i städerna? Antal organisationer, som ansågo att Organisationskategorier

Länsarbetsnämnder Arbetsgivaresammanslutningar Tjänstemannasammanslutningar LO:s fackförbund

daghemsavgifter vården borde upp- voro tvekborde vara tagas av samma kostnadsfri föräldrarna

lämnade frågan obesvarad

Summa

25 ,

Samtliga

7 4 10

giften borde utgöra självkostnadspris för måltider. 9 nämnder påpekade, att avgiften borde behovsprövas eller graderas efter inkomst, och I, att den borde vara ograderad. 1 nämnd ansåg, att möjlighet till befrielse från avgift borde finnas för obemedlad. I gruppen arbetsgivareorganisationer ansågo alla de 6 organisationer, som besvarade frågan, att avgifter borde upptagas av föräldrarna. 1 organisation påpekade därvid, att det vore lämpligt och i förhållande till andra arbetstagare rättvist, att mödrarna bidraga med någon mindre avgift. 2 organisationer preciserade sina önskemål beträffande avgiftens storlek. Den ena angav 1 : •— till 1 : 50 kr/dag, och den andra 55—75 öre/dag, 2 organisationer preciserade sina önskemål beträffande avgiftens storlek. Den ena angav 1: — till 1: 50 kr/dag, och den andra 55—75 öre/dag, 2 organisationer framhöllo, att avgiften inte får bli så hög, att den motverkar intresset för arbete utom hemmet. 23 av de 25 tjänstemannasammanslutningarna ansågo, att avgifter borde upptagas av föräldrarna, medan 1 ansåg att vården borde vara avgiftsfri och 1 besvarade inte frågan, 9 organisationer angåvo avgiftens höjd. Sålunda ansågo 2 organisationer, att den borde vara 1 kr/dag, en o: 50—1 kr/dag och 2 intill 2: — kr/dag. 13 organisationer ansågo, att avgiften borde avpassas efter föräldrarnas inkomst, barnantalet etc, medan en ansåg, att den principiellt borde vara ograderad. Av LO:s fackförbund ansågo 9, att avgift borde upptagas och 4 att daghemsvården borde vara kostnadsfri. En organisation var tveksam, och en besvarade inte frågan. 2 organisationer angåvo närmare sina önskemål beträffande avgiftens storlek. Den ena angav 2 : — å 2 : 50 kr/dag som lämplig avgift och den andra om-

130 Antal organisationer, som

23 9 56

25 15 72

kring 1: 50 kr/dag. 4 organisationer angåvo endast, att avgiften måste vara låg. Av dessa påpekade en, att då det är ett samhällsintresse, att kvinnorna kunna deltaga i produktionen, bör samhället svara för större delen av kostnaderna, enär man i annat fall inte kan räkna med något större intresse från kvinnornas sida. 1 organisation ansåg, att föräldrar, som ha sina barn på daghemmen, borde vidkännas samma kostnader, som när barnen äro hemma, och 2 organisationer ansågo, att avgiften borde utgöra ersättning för måltider. Inget av fackförbunden uttalade sig för differentierad taxa. I samband med denna undersökning gjordes som tidigare framgått även en enkät till olika institutioner och organisationer med erfarenhet av landsbygdsförhållanden, närmast länsarbetsnämnder och vissa landsbygdsorganisationer. Även till dessa ställdes frågan: Bör barnens vård på förskolorna på landsbygden vara kostnadsfri för föräldrarna och betalas av det allmänna? Om nej : böra avgifter upptagas av föräldrarna? Hur stora böra dessa lämpligen vara för varje barn? Av de 21 organisationer, som besvarade frågan, ansågo n att korttidsvården borde vara kostnadsfri för föräldrarna, medan 9 ansågo att avgift borde erläggas, och 1 var tveksam. I dessa siffror ingå emellertid även svar från sådana, som inte ansågo, att något behov av förskolor över huvud taget förelåg på landsbygden. Till sistnämnda kategori hörde också 7 av de 10, som ej besvarade frågan. Av dem, som ansågo, att förskolorna borde vara kostnadsfria motiverades detta i ett par fall (båda länsarbetsnämnder) med att förskolorna äro av stor betydelse för barnens utveckling och underlätta en naturlig övergång från hem till skola och därför böra stå öppna för alla barn, även hemarbetande mödrars. En länsarbetsnämnd ansåg, att om måltid före-

Tab.

18. Samtliga

organisationer fördelade efter svaren på frågan: på landsbygden vara kostnadsfria?

Organisationskategorier

förskolorna

Antal organisationer, som ansågo att

Antal organisationer, som

avgifter förskola borde upp borde vara tagas avkostnadsfri föräldrarna

voro tveksamma

lämnade frågan obesvarad

i

6 IO

3i

8 3

....

Samtliga

II

9 Landsbygdsorganisationer

Böra

kommer, denna bör betalas av föräldrarna till självkostnadspris. 3 av de 9, som ansågo, att avgifter borde uttagas, angåvo sina önskemål om dessas storlek till resp. »högst 1: — kr/ dag», »25 öre/dag», »i allmänhet 4 kr/månad men vid inkomster över 5 000 kr. 7 kr/månad». Sammanlagt 5 länsarbetsnämnder angåvo, att avgifterna borde avpassas efter föräldrarnas inkomst, medan en länsarbetsnämnd och en av landsbygdsorganisationerna särskilt påpekade, att behovsprövning inte borde förekomma. En landsbygdsorganisation ansåg, att någon avgift borde utgå, men för att denna inte skall »verka förhindrande för barn från mindre bemedlade hem» borde kommunalt garanterade stipendier kunna erhållas, så avpassade, att de i realiteten inneburo avgiftsbefrielse. En organisation angav endast att kostnadsfrågan för landsbygdens del borde avgöras enligt samma principer som för tätorterna. Kommittén sökte vid denna enkät även utröna inställningen till avgifter vid jordbruksdaghemmen på landsbygden. Följande fråga ställdes sålunda till länsarbetsnämnderna och landsbygdsorganisationerna : Bör barnens vård på daghemmen vara kostnadsfri för föräldrarna och betalas av det allmänna? H u r stora böra dessa lämpligen vara för varje barn? Drygt

i i

Summa

hälften eller 14 av de 25 institutioner, som besvarade frågan, ansågo att någon avgift borde erläggas av föräldrarna. 9 institutioner ansågo, att vården borde vara helt kostnadsfri för föråldrarna och bekostas av det allmänna, medan 2 voro tveksamma. I likhet med vad som var fallet vid behandlingen av frågan om avgifterna på förskolorna, ha svar medtagits även från sådana institutioner, som ej ansågo behov av daghem föreligga. Av de 14 institutioner, som ansågo, att avgift borde uttagas av föräldrarna, påpekade 8 att avgiftens storlek borde graderas och varieras med föräldrarnas inkomster etc. 3 länsarbetsnämnder påpekade, att fullständig befrielse från avgift borde vara möjlig för obemedlade, 3 nämnder ansågo emellertid, att behovsprövning inte är att rekommendera. 4 länsarbetsnämnder preciserade sina önskemål om avgiftens höjd till resp. 0 : 2 5 — 2 : — kr/dag, högst 1: 50 kr/dag, o : 50—2 : — kr/dag och o: 50 kr/dag. 1 nämnd angav avgiften till för ett barn ca Vs av driftskostnaden och för ytterligare barn inom samma familj något mindre. 1 länsarbetsnämnd ansåg, att vården på jordbruksdaghem i utpräglade småbrukarbygder med hänsyn till den i allmänhet svaga ekonomien borde vara helt avgiftsfri utan behovs-

Tab. ig. Samtliga organisationer fördelade efter svaren på frågan : Böra jordbruksdaghemmen vara kostnadsfria?

Organisationskategorier

Antal organisationer, som ansågo att

Antal organisationer, som

avgifter daghemsborde uppvården tagas av borde vara kostnadsfri föräldrarna

lämnade voro tvekfrågan samma obesvarad

6 3

....

Samtliga

14 Landsbygdsorganisationer

4 Summa

3i 131

prövning, i landsbygdsorganisation ansåg, att föräldrarna borde erlägga en viss avgift och föreslog, när det gäller daghem, samma stipendiesystem, som föreslogs beträffande förskolorna (se s. 131). Av de 9, som ansågo, att daghemsvården borde vara helt kostnadsfri för föräldrarna, motiverade 2 detta med att just de familjer, som behöva anlita daghemsvården i allmänhet ha begränsade resurser, 1 länsarbetsnämnd ansåg, att om platsantalet är begränsat, företräde borde ges åt mindre bemedlade. Kommittén är för sin del bestämt av den meningen att avgifter böra upptagas på daghemmen samt att dessa anpassas efter inkomster och barnantal i familjen. På några håll har man förordat, att avgifterna helt slopas på daghemmen och att vården där blir kostnadsfri för alla barn, som föräldrarna önska placera där. En dylik utveckling skulle dock leda till orimliga konsekvenser och medföra ett så starkt daghemsbehov, att vi knappast skulle ha några möjligheter att tillgodose det. Den betydande roll, som avgifterna på daghemmen nu spela för deras finansiering, skulle också bortfalla med mycket starkt ökad bidragsskyldighet för stat och kommun som följd. Förslaget om att helt slopa alla avgifter på daghemmen måste avvisas såsom helt orealistiskt. I och med att daghemmen ansetts tillhöra samhällets social- och barnavård ha stat och kommun gemensamt måst påtaga sig ett visst, icke obetydligt ekonomiskt stöd för varje barn på daghem. Detta bidrag har tidigare fått lämnas av de föreningar eller välgörenhetsinstitutioner, som intill 1940-talet huvudsakligen svarat för driften av våra daghem. Så länge daghem funnits i vårt land ha de också förutsatt en viss subvention för varje barn. Inte minst den tidigare refererade undersökningen om avgifterna på barnstugorna 1948 har gett vid handen att denna princip varit vägledande på praktiskt taget alla orter, där sådana institutioner inrättats. På senare tid har man emellertid ifrågasatt om det är ekonomiskt försvarligt att kommunerna subventionerar daghemsbarn med 4—5 kr. om dagen. Man gör samtidigt gällande, att av132

gifterna borde höjas så att de helt täckte vårdkostnaderna för de ekonomiskt välsituerade mödrarnas barn. Härigenom anser man, att daghemmens ekonomi skulle avsevärt förbättras och kommunernas subventioner kunna minskas. Det antydes vidare, att det borde ankomma på socialstyrelsen att utfärda en ny rådgivande taxa, där dessa principer finge komma till uttryck. Vad beträffar frågan om en ny vägledande taxetabell har, såsom redan tidigare framhållits, socialstyrelsen icke ansett det tillhöra dess uppgifter att dirigera avgiftspolitiken på daghem och förskolor, ehuru den bistått med råd och anvisningar beträffande avgifternas utformning. Styrelsen har enligt kommitténs uppfattning med rätta betraktat avgiftspolitiken som en lokal angelägenhet med hänsyn till att förhållandena varit och äro så pass skiftande på detta område. För övrigt har inte ens den tabell över vårdavgifter i Stockholm, som styrelsen hänvisade till under åren 1946— 1948, tydligen fått någon större spridning. Enligt kommitténs uppfattning bör inte heller i framtiden den centrala tillsynsmyndigheten i detalj bestämma vilken avgiftspolitik kommunerna lämpligast böra följa så länge statsbidraget icke täcker en större del av kommunernas kostnader för barnstugeverksamheten. De erfarenheter kommunerna redan samlat på detta område torde vara tillräckliga för att garantera en avgiftspolitik, som i varje fall inte på något sätt kan sägas strida mot statens intressen. Av dessa skäl anser kommittén det knappast nödvändigt, att den centrala tillsynsmyndigheten i fortsättningen genom hänvisning till någon bestämd avgiftstabell söker leda utvecklingen på detta område. De på sina håll ganska betydande vårdkostnaderna på daghemmen ha som tidigare framhållits de senaste åren gett upphov till en livlig debatt om inte daghemsavgifterna borde höjas så att daghemmen kunde bli självbärande eller såsom Stockholms stads kammarkontor uttryckt det »som regel låta avgiften motsvara hela vårdkostnaden. En naturlig begränsning

av daghemsinstitutionen skulle då kunna vinnas genom att avgiften komme att vägas mot arbetsinkomsten». Samtidigt gör man gällande, att daghemmen såsom en form av hemhjälp innebära en subvention, som pä grund av den begränsade tillgången på sådana hem endast kommer ett fåtal till godo. Kommittén behandlar i avsnittet om »Daghemmen — pro et contra» s. 136—157 utförligt frågan om denna subventionerings »lämplighet» ur arbetsmarknadspolitisk och samhällsekonomisk synpunkt, och vill därför här endast framhålla att den anser det uteslutet att genom avgiftshöjningar göra daghemmen självbärande. Olika undersökningar — se t.ex. bil. 6 och 8 — ha klart fastslagit att de mödrar som ha sina barn på daghemmen äro av sociala och ekonomiska skäl nödsakade att ha förvärvsarbete. Daghemmens syfte har alltid varit i vidaste mening socialt och från att tidigare privatpersoner och föreningar svarat för dessa har numera samhället känt det som sin skyldighet att genom bidrag till daghemmens driftskostnader underlätta barntillsynen för de mödrar, som måste eller önska förena moderskap med förvärvsarbete. Hur stora dessa bidrag varit har berott på olika omständigheter, men väsentligt är att man hittills överlag varit på det klara med att daghemsverksamheten kunde läggas ner, om avgifterna sattes så högt, att de fullt motsvarade vårdkostnaderna. I och med att stat och kommun numera i stor utsträckning övertagit ansvaret för dessa institutioner kan samhället icke komma undan att lämna den subvention, som redan tidigare — när privatpersoner och föreningar etc. drevo dessa institutioner — utgått. Enligt kommitténs uppfattning är också en viss subvention av daghemmen fullt motiverad med hänsyn till att daghemmen ofta framstå som den enda lösningen i annars ohållbara ekonomiska situationer för tusentals mödrar. Men det är riktigt att daghemmen inte helt äro en social angelägenhet eftersom de här och var uppenbarligen ingå såsom ett led i den lokala arbetsmarknadens särskilda syften.

Därigenom kan det naturligtvis sägas att det inte enbart är ett kommunalt intresse att stödja daghemsverksamheten, även om kommunerna ur snäv ekonomisk synpunkt endast torde ha fördelar av ett ökat förvärvsarbete bland kvinnorna (ökade skatter, ökad köpkraft e t c ) . Det förefaller emellertid omöjligt att annat än på vissa orter kunna förmå mödrarnas arbetsgivare — närmast industriföretag — att bidraga till daghemmens driftskostnader. Det är vidare ogörligt att på daghemmen göra en strikt boskillnad mellan de mödrar, som ha sina barn där av sociala och de som ha dem där av arbetsmarknadspolitiska eller andra orsaker. Av dessa anledningar torde ej heller det nu rådande systemets »olägenhet» — dvs. ett ekonomiskt gynnande av den förvärvsarbetande modern framför den hemarbetande — kunna undanröjas. Kommittén delar ej den mening, som på vissa håll uttalats nämligen att kommunerna på detta sätt stödja en mindre grupp i samhället. Frånsett hela problemet om inte de förvärvsarbetande mödrarna i själva verket göra en så stor och betydelsefull insats — för sina hem, för samhället och produktionen — att det redan av den anledningen inte vore ur vägen om samhället effektivare stödde dem, är det ju obestridligt att det även på åtskilliga andra områden i samhällslivet förekommer ett stöd åt vissa bestämda grupper och att detta finansieras skattevägen över kommunernas eller statens budget. Alla familjer ha t.ex. inte barn, men alla skattebetalare måste bidraga till finansieringen av en rad åtgärder direkt utformade för vissa barnfamiljer. Detta är fallet t.ex. vid bostadsrabatterna, rekreationsresorna, husmoderssemestern, sociala hemhjälpen, mödraoch barnavården, lekplatserna etc. Även dessa åtgärder torde i vissa stycken lämna utrymme för kritik enligt det mönster, som tillämpas då det gäller daghemmen, eftersom de kunna sägas endast gynna mindre grupper i samhället men vi ha i demokratisk solidaritet betraktat det som något självklart att vi alla — gifta, ogifta, barnrika och barnlösa — skola vara med i finan133

sieringen och ansvaret för dem. Det förhåller sig principiellt på samma sätt med daghemmen. Det sagda utesluter inte att avgiftspolitiken på våra daghem — såsom den hittills utformats — skulle vara utan brister. Tvärtom bör denna överallt överses och granskas. I första hand bör man sålunda se till att de inkomstuppgifter, som ligga till grund för avgifterna, hållas aktuella — det finnes alltför många exempel på att föräldrar betala avgifter enligt flera år gamla inkomstuppgifter. Inkomstuppgifterna böra därför granskas varje år samt under året inträffade inkomstförändringar omgående anmälas till daghemmet. Dessutom torde det vara obestridligt att i dagens läge många taxor enligt vilka avgifter uttagas på daghemmen synas ganska generöst utformade. Mindre avgiftshöjningar och en uppflyttning av maximigränserna böra således på sina håll övervägas. Detta kan anses motiverat enbart med hänsyn till de icke obetydliga inkomsförbättringar, som ägt rum de senaste åren. Enligt inom socialstyrelsen verkställda undersökningar låg sålunda den genomsnittliga löneinkomsten för vuxna manliga arbetare inom egentlig industri enbart år 1947 för hela landet 23 % över motsvarande inkomst år 1945 och stegringen i den allmänna inkomstnivån under tiden 1945—48 kan uppskattas till genomsnittligt 32 å 33 %. Därefter ha inkomsterna stigit ytterligare. I den mån avgifter fortfarande upptagas på grundval av inkomstuppgifter från t.ex. 1945 synes det följaktligen vara skäligt med en omprövning av avgiftspolitiken ; det kan nämligen knappast anses motiverat att kommunerna öka sin subventionering till de förvärvsarbetande mödrarna när deras eller deras mäns inkomster stiga. En höjning av avgifterna måste emellertid ske med viss försiktighet. På senare år har på sina håll krävts att de välsituerade mödrarna skola bidraga med en större del av vårdkostnaderna för barnen på daghemmen. Man bör dock erinra sig att antalet sådana mödrar på våra daghem

är försvinnande litet. Såsom bl.a. framgår av bil. 6 kom 62 % av barnen på Stockholms daghem år 1947 från gifta par. Endast 19 % av de gifta paren hade emellertid vid den tidpunkten en inkomst på över 200 kr. per vecka (det rörde sig om 298 familjer). I 149 av dessa 298 familjer hade modern en inkomst på 75—125 kr. i veckan medan fadern hade 100—150 kr. i veckan. Det fanns slutligen endast 4 familjer i Stockholm, där mannen och hustrun hade sina barn på daghem och vardera hade mer än 200 kr. i veckan dvs. tillsammans 1 600 kr. i månaden. Det må ännu en gång understrykas att undersökningen gjordes 1947 och att inkomsterna sedan dess stigit, men kommittén är för sin del likväl övertygad om att liknande undersökningar på daghem i landets övriga delar skulle ge samma resultat: det är ett ganska litet antal daghemsbarn, som kunna sägas komma från mera välsituerade familjer. För daghemmens ekonomi skulle en avgiftshöjning för dessa upp till vårdkostnaderna för barnen inte medföra några avgörande förbättringar. Däremot skulle sannolikt följden bli, att åtskilliga mödrar skulle sluta sitt kanske kvalificerade förvärvsarbete — därför att det inte längre skulle »löna sig» om de fick betala t.ex. 7 kr. om dagen i vårdavgifter för barnen. Med 25 vårddagar i månaden skulle avgifterna för ett barn i sådana fall uppgå till 175 kr. i månaden och för två barn till över 300 kr. Kommittén vill därför framhålla att en avgiftshöjning så att maximigränsen flyttas t.ex. från 4 kr. till 7 kr. — vilket under senare år ifrågasatts på sina håll — inte kan rättfärdigas med hänvisning till de dryga daghemskostnaderna och angelägenheten att låta de mera välsituerade ersätta en större del av vårdkostnaderna för barnen. En avgiftshöjning av denna storlek skulle sannolikt — även om den inte drabbar något större antal mödrar — dels te sig olämplig i nuvarande dyrtid, dels med största sannolikhet leda till ett minskat förvärvsarbete. Kommittén vill även framhålla att de mödrar, som ha en dyrbar och kvalificerad utbildning och därigenom i

regel nå upp till relativt goda inkomster genom den starka progressiviteten i beskattningen redan äro hårt belastade. Härtill kommer att de genom olika inkomststreck inom socialpolitiken äro uteslutna från många sociala förmåner, som komma de mindre välsituerade till del. Det synes därför kommittén inte obilligt att samhället även i fortsättningen genom att understödja daghemsverksamheten till en viss del subventionerar förvärvsarbete även bland de s.k. »välsituerade». Sammanfattningsvis vill kommittén framhålla, att avgifter böra upptagas på daghemmen även i fortsättningen. Det bör ankomma på de enskilda kommunerna att själva var och en i sin stad utforma avgiftspolitiken, varvid förutsattes att det centrala tillsynsorganet om så önskas lämnar nödiga råd och anvisningar. Detta bör även söka sträva efter att vissa allmänna riktlinjer följes i den kommande avgiftspolitiken så att avgiftsvariationerna inte bliva alltför stora mellan olika städer och orter. I första hand böra sålunda avgiftsvariationer inom en och samma stad omedelbart rättas till. Den kommunala avgiftspolitiken förutsattes handhas med den smidighet och omsorg, som ligger i den kommunala självstyrelsens natur. I vissa städer och tätorter där ett eller flera industriföretag dominera och där daghemmen uteslutande anlitas av mödrar från några företag böra överenskommelser söka träffas med vederbörande industriföretag om stöd även ål driften. För framtiden kan man emellertid inte räkna med att industrin i någon större utsträckning skall lämna bidrag till daghemmens driftskostnader. I de flesta städer och tätorter liksom på landsbygden blir det i huvudsak staten, kommunerna och föräldrarnas eller mödrarnas avgifter, som få finansiera daghemmens resp. jordbruksdagshemmens driftskostnader. Även om kommunerna förutsättas själva få utforma avgiftspolitikens detaljer synes det kommittén önskvärt med en viss enhetlighet. I regel torde det sålunda vara lämpligt att kommunernas taxor utformas enligt en tabell, där avgifterna graderas efter inkomst

och barnantal med möjlighet till befrielse eller nedsättning i speciella fall. Kommittén har vidare ansett det önskvärt att statsmakterna för statsbidrag uppställer såsom villkor att avgifterna per barn och dag icke utan av det centrala tillsynsorganet godkänt skäl få överstiga 5 kr. Genom denna siffra har kommittén velat utsäga, att det synes skäligt att man på sina håll företar en viss justering av avgiftstaxorna, men att denna justering bör hållas inom rimliga gränser. Om det är möjligt att i framtiden i genomsnitt hålla vårdkostnaderna per barn och dag vid ca 7 kr. skulle alltså stat och kommun för de mera välsituerade, som skulle bli tvungna erlägga högsta avgiften, dock svara för en subventionering på 7 — 5 = 2 kr. Dessa 2 kr. motsvarar ungefär vårdkostnaden per barn och dag på en förskola. Eftersom kommittén principiellt anser, att förskolorna — när våra resurser så medge — böra ge alla barn som så önska, tillfälle till kostnadsfri tillsyn och fostran, har kommittén i likhet med Utredningen för hem- och familjefrågor i dess betänkande om »Familjeliv och hemarbete» (SOU 1947:46 s. 128) ansett det skäligt, att man från daghemmens vårdkostnader frånräknar förskolans kostnader. Förskolorna ha en sådan betydelse för hela det uppväxande släktet och de hemarbetande husmödrarna och de representerar ett så värdefullt element i hela det moderna samhället och dess familjepolitik att kommittén — även här i likhet med Utredningen för hem- och familjefrågor — i princip vill förorda att barnens vistelse vid dessa så snart våra personella och ekonomiska resurser så medge blir kostnadsfri. Detta program har på kommunala initiativ för övrigt redan genomförts på sina håll i vårt land t.ex. i Örebro, Kungsör, Sandviken och Gällivare. Programmet med total avgiftsbefrielse på alla förskolor kan emellertid knappast förverkligas under de närmaste åren. T.v. böra därför avgifter uttagas. Även på detta område böra de kommunala organen få utforma avgiftspolitiken utan detaljerade statliga bestäm135

melser. I den händelse en taxa, som ä r g r a d e r a d efter inkomst och barnantalet tillämpas, bör emellertid såsom villkor för statsbidrag inskrivas att avgiften i en förskola icke utan av den centrala tillsynsmyndigheten godkänt skäl får överstiga 15 kr. per barn och månad. P å sina håll torde man även i framtiden — liksom nu — önska tillämpa en enhetlig avgift. O m sådan uttages bör dock i statsbidragskungörelsen inskrivas att sådan enhetlig avgift icke utan av den centrala tillsynsmyndigheten godkänt skäl får överstiga 10 kr. per barn och månad. Möjlighet till befrielse eller nedsättning av avgifterna bör dock alltid finnas.

4. Daghemmen — pro et contra Visst är det ett önskemål, att barnen få stanna hos mödrarna, i varje fall under den första tiden efter födelsen. Det är stora värden, som gå förlorade, om barnet och modern skiljas på ett alltför tidigt stadium. Samhället borde ha råd att klara mödrarnas försörjningsproblem under en icke alltför kort tid efter barnets ankomst. Men man skall icke föreställa sig, att man i de familjer, där barnen nått en viss ålder, befordrar arbetsglädje och trivsel i hemmet genom att hindra hustrun från förvärvsarbete med ett sådant tvångsmedel, som bristen på daghem utgör. Önskvärt vore, att familjeinkomsten var så stor, att familjen kunde ta den standardsänkning, som det innebär, att hustrun avstår från sitt förvärvsarbete. Vore förhållandet sådant, skulle de ekonomiska förutsättningarna för hustrun att välja mellan att ta arbete eller låta bli föreligga. Nu förhåller det sig ju inte så, att en sådan valfrihet föreligger. Tage Erlander i »Aktuella problem inom befolkningspolitiken», ingående i »Ett genombrott», Stockholm 1944. D a g h e m ha funnits i v å r t land i n ä r a 100 år. Det första tillkom nämligen å r 1854 i Stockholm; det följdes snart och under årtiondenas lopp av allt flera. » B a r n k r u b bor» var den gängse beteckningen på dessa institutioner, som företrädesvis hade ren fattigvårdskaraktär och syftade att hjälpa de fattigaste förvärvsarbetande m ö d r a r n a . Det var inga dyrbara institutioner; i regel inrymda i torftiga lokaler med fåtalig och

okvalificerad personal samt med ett klientel, som övervägande rekryterades från de ekonomiskt och socialt sämst ställda, vanligen ogifta mödrar. Så förblev det under årtionden. 1930-talets diskussioner k r i n g befolkningspolitiken bröt i viss mån dessa institutioners sociala isolering, och befolkningskommissionen gjorde aktningsvärda försök att föra in dem i p r o g r a m m e t för den svenska familjepolitiken. »Krubban» hade emellertid redan då på m å n g a håll väsentligen förlorat sina gamla karakteristika. N y a daghem hade börjat v ä x a fram i bättre och mera tillfredsställande lokaler och med kvalificerad personal och i takt med den stigande yrkesverksamheten bland kvinnorna hade mödrar från alla socialgrupper börjat anlita dem. De större städerna hade börjat understödja verksamheten och bidrogo därigenom till en gynnsam utveckling. D a g h e m m e n började växa in i det svenska samhället. Vid slutet av 1930-talet funnos också ca 80 daghem med plats för 2 500 barn. K r i g s å r e n med deras stegrade behov av kvinnlig arbetskraft inom industrien ledde till en ny tid för daghemmen. E n tillfredsställande hyfsning av arbetskraftsekvationen ansågs allmänt kräva, att man samtidigt löste de stora familjesociala problem, som bl.a. småbarnens omhändertagande ansågos utgöra. Det var t a n k e g å n g a r av denna art, som lågo bakom den 1941 tillsatta befolkningsutredningens betänkande om statsstöd åt bl.a. daghemmen på våren 1943. 1 Den proposition, som på g r u n d val av detta förslag förelades riksdagen samma höst, sköt också starkt fram arbetsmarknadens krav på daghem för de förvärvsarbetande m ö d r a r n a samt produktionslivet. V ä l hade redan tidigare b a r n läkarna pekat på daghemsvårdens medicinska risker för barnen, och väl togs i anslutn i n g till förslaget ånyo upp en debatt om lämpligheten av att m ö d r a r ha förvärvsarbete. Socialministern kunde emellertid i sin proposition träffande karakterisera den uppblossande diskussionen om kvinnorna 1

Se SOU 1943: 9 t.ex. s. 8—14.

framhäva daghemmens medicinska och psykologiska risker och de finansförvaltande myndigheterna bekymrade betrakta Det faktum man kan utgå från är att kvinnde stigande utgifterna för denna verksamlig arbetskraft i ökad utsträckning användes het. Det är knappast förvånande, att man inom näringslivet. Samhällets uppgift blir närvid den kommunala planeringen här och mast att tillse, att förvärvsarbetet icke försvårar deras möjlighet att skaffa sig barn och var blir villrådig, tveksam och g ä r n a söker att det icke inverkar menligt på barnens fyfå fram a r g u m e n t mot daghemmen eller siska och psykiska hälsa. När lagstiftning skjuta från sig problemet genom provisoinförts om förbud mot avskedande i samband riska lösningar. med äktenskap och havandeskap, har samhället principiellt slagit in på denna linje. En statlig 1940-talet slutar för daghemmens del verksamhet, som tar sikte på att underlätta också i en förvirrad diskussion, där alla barnens skötsel och vård, då modern har förtänkbara åsikter och invändningar blandas, värvsarbete, innebär närmast en fortsättning från synpunkten att kvinnans plats är i av denna linje. Härvidlag gäller det för samhället att medverka till att erforderliga instihemmet till funderingar om den samhällstutioner komma till stånd och att tillse, att ekonomiska »nyttan» av dessa institutioner. dessa tillgodose de krav på vård av barnen, Inför en fortsatt, ofrånkomlig utbyggnad som kunna anses önskvärda. av daghemmen — jämsides med de familjeDet var också väsentligen arbetsmarkdaghem, som på senare år tillkommit — nadspolitiska synpunkter, som kommo att ter det sig angeläget att skärskåda n å g r a dominera i diskussionen om daghemmen av de argument, som t r ä n g t sig fram i den under k r i g s å r e n och åren n ä r m a s t därefter. aktuella diskussionen kring daghemsvården. Det statsstöd, som tillkom åt daghemDet måste då först och främst klart fastmen från och med 1944, fick sin speslås, att varje diskussion om daghemmen ciella prövning och bakgrund mot arbetsoch m ö d r a r n a i varje fall under en övermarknadens k r a v på ökade insatser även skådlig tid kommer att r ö r a sig om en från gifta kvinnor med småbarn. Det relativt liten g r u p p kvinnor. Antalet förväxande kommunala intresset för daghemvärvsarbetande gifta kvinnor var vid den men under 1940-talet hämtade också sin senaste folkräkningen — 1945 — 156000, n ä r i n g huvudsakligen ur diskussionerna vilket utgjorde 14,7 % av de gifta kvinom bristen på arbetskraft. Så kom d a g norna i åldern 15—65 år tillhörande andra hemsverksamheten att skjuta rask fart unn ä r i n g a r än jordbruket. Även om antalet der hela 1940-talet och genom samhällets gifta kvinnor med förvärvsarbete skulle ökade kontroll över verksamheten skärptes öka i framtiden — en utveckling, som det kraven på dessa institutioners planlösning, är mycket svårt att med säkerhet uttala sig u t r u s t n i n g och inredning, personalbehov om, men som synes mycket sannolik på etc. I förening med den allmänna pris- och lång sikt — torde antalet förvärvsarbelönestegringen h a r detta naturligtvis lett tande mödrar med småbarn, trots vad till att daghemmen blivit dyra både i uppsom i framtiden kan göras för att underförande och drift. lätta deras arbetsbörda, bli relativt litet. Så ha k o m m u n e r n a — som numera i M å n g a , j a kanske de flesta kvinnor ökad utsträckning övertagit ansvaret för komma säkerligen under överskådlig tid barnstugeverksamheten — i stad efter stad att välja hemarbetet med familj och b a r n plötsligt ställts inför det faktum, att denna som livsuppgift, så snart de gift sig. verksamhet börjat bli en stor och dyrbar M å n g a familjer komma även i framtiden del i den kommunala budgeten. F r å n olika att finna, att det bästa sättet att utnyttja håll ropas på fler och fler daghemsplatser, hustruns arbetskraft är att hon arbetar i samtidigt som vissa b a r n a v å r d s e x p e r t e r hemmet så länge barnen behöva hennes vård. B a r n e n s ankomst medför nämligen 1 Se Kungl. Maj :ts proposition nr 339/1943 så pass stora ingrepp i familjens liv, att s. 55-

och förvärvsarbetet H a n fortsatte:

såsom

»akademisk». 1

majoriteten kvinnor — även om de tidigare haft förvärvsarbete — komma att stanna i hemmet och där omsätta arbetskraften direkt i »konsumtionsvaror» såsom vård och lagning av kläder, underhåll av hemmet, tillagning av mat, men framförallt i vård av barnen. Det är väl även obestridligt, att det ur barnens synpunkt är av största vikt, att mödrarna få tillfälle att vårda och uppfostra dem i hemmen, medan de äro små och växande. Modern barnpsykologisk erfarenhet hävdar nämligen, att barnet endast i hemmet under föräldrarnas omvårdnad kan få uppleva den trygghetskänsla, som är den nödvändiga förutsättningen för en harmonisk utveckling. Särskilt betydelsefull för en känslomässigt fullgod karaktärsdaning anses den intima kontakten mellan modern och barnet under dess första år vara. Det bör emellertid understrykas, att denna hemuppfostran först får sitt fulla värde i ett lugnt och harmoniskt hem med goda utrymmen och i en miljö, där barnen få leka och leva utan att känna sig »utanför» de vuxnas värld; helst bör det även finnas syskon i familjen och barnen fr.o.m. 3—4 årsåldern få hemuppfostran kompletterad med några timmars daglig vistelse i en förskola. Det är emellertid mycket troligt, att en växande grupp gifta kvinnor i framtiden av skilda skäl — förbättrad yrkesutbildning, önskan om ekonomisk trygghet i livets olika skiften etc. — föredraga att stanna kvar i sitt förvärvsarbete, även vid barnens ankomst. Härtill kommer ett stort antal ensamstående mödrar. För många av dessa mödrar te sig ofta daghemmen som den bästa och tryggaste lösningen, den som de i första hand efterfråga. Det råder emellertid ingen tvekan om att de 10 ooo förvärvsarbetande mödrar, som i dag kunnat få plats för sina ca 11 ooo barn på daghem, knappast gjort det för nöjes skull eller av en önskan att, som någon sagt, »kasta barnen ifrån sig». För de flesta av dessa mödrar är med största sannolikhet situationen sådan, att daghemmen icke te sig som en nödlösning utan — för att tala

med statsrådet Möller — »den bästa till buds stående lösningen i deras speciella fall».1 Daghemmen

ha

nackdelar

Och ändå äro daghemsvårdens nackdelar — uppenbara för expertisen sedan länge — stora och bekymmersamma. Även mödrarna ha sedan länge inte kunnat undgå att konstatera deras kanske väsentligaste risker: riskerna för infektioner och uttröttning. Daghemmens smittorisker ha varit ett gissel, som många gånger helt äventyrat vården, och som mödrarna — genom tvånget att stanna borta från förvärvsarbetet och i hemmet vårda de på daghemmen nedsmittade barnen — haft stark känning av. Genom på kommitténs initiativigångsatta undersökningar — se vidare kap. 9 samt bil. 7 — har numera också klart fastslagits, att — om man ser problemet endast ur smittosynpunkt — daghemsvård icke kan rekommenderas för barn under 3 års ålder. Erfarenheten visar att daghemsvården även ur psykologisk synpunkt är förenad med vissa nackdelar. Genom den långa vårdtiden — 8—10 timmar — finnas vissa risker för att barnen alltför tidigt förlora den naturliga och för personlighetsutvecklingen mycket viktiga kontinuerliga kontakten med föräldrarna. Barnen få leva sitt liv bland stora grupper av jämnåriga vid alltför tidig ålder, då deras förmåga till anpassning i grupp ännu icke är tillräcklig. Denna nackdel framträder med speciell skärpa för de yngsta barnen. Kommittén vill dock framhålla, att man i stor utsträckning på daghemmen på grund av rådande platsbrist fortfarande har ett klientel med störda familjeförhållanden (barn till ogifta mödrar, frånskilda föräldrar e t c ) . Vid en bedömning av det enskilda daghemsbarnets situation och utveckling bör därför icke förhastade slutsatser dragas utan vederbörlig hänsyn tagas till om barnets eventuella svårigheter eller utvecklingsrubbningar i 1 Kungl. Maj :ts proposition nr 339/1943 s. 56.

första hand är beroende av daghemsmiljön eller av barnets hemförhållanden. Det finns dessutom viss erfarenhet från senare år att i de fall då barnet från början fått en trygg förankring i sitt eget hem, hemmiljön är harmonisk samt föräldrarna väl förstå daghemslivets speciella villkor och målmedvetet samarbetar med personalen på daghemmen det blivit möjligt att få fram en i varje fall för barn över 2—3 år rimlig daghemsmiljö. För att få en objektiv bedömning av daghemsvårdens psykologiska inverkan på barnen synes det emellertid kommittén önskvärt, att de tidigare nämnda medicinska undersökningarna av daghemsmiljön kompletteras med en allsidig psykologisk utredning, varvid undersökningarna inriktas på ett normalklientel daghemsbarn från skilda socialgrupper och hemmiljöer. — men även

fördelar

Dessa medicinska och psykologiska nackdelar vid daghemsvården äro kända och omvittnade från olika håll — kanske särskilt av den personal, som arbetat inom den ansträngande heldagsvården inom daghemmen. Men nackdelarna få icke undanskymma det faktum att daghemmen för många barn och familjer kunna representera ett positivt värde. De utgöra en vårdform, visserligen ännu behäftad med brister och ofullkomligheter, men utvecklingsbar och i framtiden sannolikt med mindre olägenheter, mera avpassad för barnens liv och växande än vad som nu ibland kan vara fallet. Vi böra nämligen inte glömma bort, att åtskilligt av vad som i dag kan anföras mot daghemmen och deras vårdbetingelser är en följd av att dessa institutioner så länge fått ha »barnkrubbekaraktär» över sig och att samhället först mycket sent ingripit standardhöjande och värnande om barnens bästa — ur medicinsk, psykologisk och pedagogisk synpunkt. Trots att våra daghem alltså ännu icke äro några »färdiga» institutioner med bestämda yttre och inre livsbetingelser, ännu pröva sig fram och först kanske i slutet av detta årtionde

mera allmänt kunna nå fram till de små, hemliknande och till barnens skala avpassade institutioner, som kommittén för sin del betraktar som framtidslinjen — trots detta har daghemsvården redan nu även bestämda fördelar. Det är sålunda uppenbart, att en daghemsvistelse även med beaktande av den konstaterade översjukligheten kan vara medicinskt motiverad för vissa barn, även sådana som äro under 3 års ålder. Många daghemsbarn komma nämligen från hem med otillfredsställande bostads- och miljöförhållanden. För dem innebär daghemmet ett skydd och en omvårdnad, som de eljest kanske inte skulle bli delaktiga av. På daghemmet få de i regel en ur allmänhygienisk synpunkt god miljö och få utrymme att tillfredsställa sitt rörelsebehov. De få också där lära sig renlighet och ordning, tillfälle till vila och utomhusvistelse och en på näringsfysiologiska rön uppbyggd kost — allt av obestridligt positivt värde, när det gäller barnens kroppsvård. Genom den regelbundna hälsokontrollen rinns det också möjligheter, att sjukdomstillstånd i god tid skall kunna konstateras och barnen remitteras till specialister. Men även ur psykologisk synpunkt kunna daghemmen ha vissa fördelar för barn i alla åldrar. De kunna sålunda — i de fall där de äro socialt motiverade — ur psykisk synpunkt i vissa fall innebära ett skydd mot olämpligt inflytande och böra då också kunna utgöra ett led i den neurosförebyggande barnavården. Dessutom få barnen här lära sig anpassning och vinna eu gemenskapsinställning under skolad ledning. Följderna av en skadlig hemmiljö kunna i vissa fall neutraliseras, och det finns redan nu riklig erfarenhet av hur barnens kontakt med daghemspersonalen och därmed med erfarna pedagoger blivit ett stöd för barnens utveckling. Även vad beträffar den psykiska vården skapar daghemmet möjligheter att i god tid vid behov kunna anknyta till specialvård och konsultationer. I diskussionen om daghemsvårdens föroch nackdelar har man alltför lätt att jäm139

föra denna med vården i »idealhemmet», och på mer än ett håll gör man sig nog därvidlag skyldig till en viss idealisering av svensk hemmiljö i allmänhet. Jämförelsen skall dock göras — icke mellan det goda hemmet och daghemmet — utan mellan vården i daghemmet och den vård barnen annars skulle fått, de förhållanden de annars skulle tvingats leva i. För många daghemsbarn innebär nämligen vistelsen i daghemmet någonting ännu bättre än en vistelse i det hem, från vilket de komma, eftersom alternativet skulle varit, att de skulle fått en bristfällig vård. För sådana barn blir daghemmet kanske den fasta punkten i tillvaron. Kring daghemsvården spela således fortfarande både skuggor och dagrar. Bedömningen av daghemmens framtid måste också bli influerad av både deras för- och nackdelar. Det torde dock vara obestridligt, att man vid varje noggrann avvägning måste säga, att denna vård, såsom den på en del håll utformats är behäftad med påtagliga nackdelar för barn i allmänhet, trots de medicinskt och psykologiskt gynnsamma värden som daghemsvård för vissa barn kan innebära. Detta konstaterande innebär emellertid icke att daghemsvården bör nedläggas eller att daghemmen spelat ut sin roll i vårt land. Enligt kommitténs uppfattning böra i stället alla ansträngningar inriktas på att eliminera nackdelarna samt på att göra daghemmen så tillfredsställande och gynnsamma som möjligt för de barn, som anlita dem. Varför utnyttjas

daghem?

Daghemmen utgöra nämligen en viktig beståndsdel i det moderna svenska samhället, och det är föga troligt, att vi kunna tänka oss en framtid utan dem. Det måste bestämt understrykas, att talet om att mödrarna för nöjes skull, av lättja etc. skulle lämna sina barn till daghemmen är grundlöst. De mödrar, som ha sina barn på våra daghem, äro nästan utan undantag helt enkelt tvingade att ha dem där. Redan vid den undersökning av barnstugorna, som 140

gjordes 1944—45, kunde man konstatera att ca 40 % av barnen vid landets samtliga daghem kommo från »stympade hem» dvs. hem med änka, änkling, frånskild eller ogifta som försörjare. En intressant belysning av daghemsklientelets sammansättning erhålles vidare genom den i bilaga 6 redovisade undersökningen från Stockholms daghem. Det visade sig nämligen, att 38% av daghemsbarnen år 1947 voro barn till ensamstående mödrar; medräknar man även de gifta par, där fadern var sjuk eller av annan anledning hade ingen eller osäker inkomst, blev siffran, där mödrarna i stort sett voro ensamförsörjande, 44 %. Det framkom vidare, att de ensamstående mödrarna hade sina barn på daghem till 93 % på grund av sin situation som ensamstående. Av de gifta paren hade 20 % sina barn på daghem av olika sociala orsaker och 70 % av ekonomiska orsaker. Sammanfattningsvis konstateras också i denna redogörelse, att »de orsaker som uppgivits till att barnen vistas på daghem med mycket fä undantag är fullgoda och bärande». Liknande sociologiskt värdefulla orsaksundersökningar i övriga städer med daghem torde i stort sett ge enahanda resultat. Daghemsvården är nödvändig för vissa mödrar och familjer. I allmänhet resas heller inga principiella invändningar mot att daghemmen finnas och ytterligare utbyggas för de fall, där daghemsvård ter sig socialt nödvändig. Daghemmens värde erkännes väl även ganska allmänt i de fall, då mannen är sjuk, eller inkomsten så låg och osäker, att familjen inte kan leva på den. Men redan här börja de första reservationerna, som sedan vidgas, så snart det blir tal om övriga kategorier, som önska anlita daghemmen och vilka man i den framtida planeringen måste ta hänsyn till: de mödrar, som fått en lång och dyrbar utbildning, den med åren växande skaran mödrar, som önska förena hem- och förvärvsarbete för att därigenom icke förlora kontakten med sitt tidigare förvärvsarbete och för att få känna en ekonomisk trygghet inför en oviss framtid, de mödrar, som inte ha anlag för hemar-

bete och som känna sig alltför isolerade i riksdagen hösten 1943 att eftersom näett hem, men som kanske äro skickliga ringslivet tar de gifta kvinnornas arbetsyrkesarbetare inom ett annat område, de kraft i anspråk i allt större utsträckning mödrar, som under tillfälliga svårigheter i får detta faktum bilda utgångspunkten sin livssituation kunna bli hjälpta genom vid bedömandet av värdet av daghem. Daghemmen blir då den hjälp samhället att för en tid ha ett arbete och få litet erbjuder dessa kvinnor för att sätta dem större perspektiv på sin tillvaro och sina i stånd att skaffa och uppfostra barn. problem och de mödrar som t.ex. för att Skapas icke dylika institutioner — fortfylla ut sin egen intressesfär, då barnen satte statsrådet Möller — kan följden bli kommit upp i 3—4 årsåldern, önska knyta antingen att familjer uraktlåta att skaffa an till någon form av förvärvsarbete. barn eller uppskjuta detta så länge som På sina håll ställer man nu frågan om möjligt eller att i de fall då familjer skaffa samhället genom att tillhandahålla daghem barn deras ekonomiska standard sjunker, bör »locka» mödrar med små barn till förvilket i regel medför psykologiska reakvärvsarbete. Genom dystra skildringar av tioner av icke önskvärd art. daghemsmödrarnas arbetsdag och med ur Det är nödvändigt att man överallt inser sängen uppryckta barn, barnvagnar ruloch bejakar det orubbliga faktum att samlande i ur och skur samt travarna av disk att ta itu med efter en hård arbetsdag utan- hällsutvecklingen för länge sedan passerat för hemmet som argument i debatten söker det stadium då alla kvinnor funno sig tillrätta inom hemmets väggar. Kvinnans rätt man leda i bevis såväl att kvinnans plats är i hemmet som att förvärvsarbete inte »lö- till förvärvsarbete utanför hemmet måste erkännas även i praktiken och samhälle nar» sig. Inför hela denna förvirrande diskussion, och arbetsliv söka forma sig därefter. där dessutom generationsmotsättningarna Även om det kanske är mest sannolikt att spela en uppenbar roll, kan det räcka med även i framtiden endast en mindre del av en hänvisning till hur dagens svenska sam- de gifta förvärvsarbetande kvinnorna söka hälle ser ut. Den verklighet vi måste utgå förena hem- och jörvärvsarbete när barnen ifrån är att vårt samhälle de senaste 50 åren äro små, bör det emellertid vara angeläget genomgått en genomgripande förvandling för samhället att söka underlätta dessa samt att industrialismen och urbanise- mödrars dubbla arbetsuppgifter. Detta inringens stora omvandlingsprocess med dess nebär icke att samhället skulle »locka ut» följdföreteelser bland annat för kvinnorna, kvinnorna på arbetsmarknaden eller söka pressa ut dem dit, eftersom man kan föruthemmen och familjerna icke kan sägas vara avslutad. Så mycket torde dock vara visst: sätta att de flesta mödrar med småbarn, som någon återgång till det gamla blir det icke. anse sig böra bibehålla sitt förvärvsarbete, Hela denna fortlöpande förändring i fa- göra det av fullt förklarliga orsaker och miljernas levnadsförhållanden, som faktiskt efter moget övervägande. Denna kvinnorinträffat måste medföra en omprövning av nas önskan att själv få forma sitt liv och gamla och invanda begrepp även vad be- välja var de skola göra sin arbetsinsats träffar kvinnorna och deras roll i samhället. måste respekteras av samhället och, när vaDet går naturligtvis an att säga att man let blir kombinationen hem- och förvärvsprincipiellt är av den uppfattningen att det arbete, måste samhället ingripa med olika stödåtgärder för att underlätta denna komär »direkt skadligt om för många kvinnor bination. Det är nämligen ett faktum att de deltaga i näringslivet», men upphöjde vi en dylik maxim till praktisk politik skulle det kvinnor, som söka förena hem med förinnebära att allt vad svensk kvinnorörelse värvsarbete få en arbetsbörda, som många steg för steg tillkämpat sig skulle varit för- gånger ter sig orimlig. En rad olika undergäves. Det förefaller rimligt att erinra om 1 statsrådet Möllers ord i propositionen 1 till Se Kungl. Maj :ts prop, nr 339^943 s. 56. 141

sökningar under senare år ha påvisat, att de förvärvsarbetande kvinnorna i jämförelse med männen ha frapperande höga siffror för sjukfrånvaro och att en i detta sammanhang väsentlig orsak säkerligen utgöres av den extra belastning, som de förvärvsarbetande kvinnornas arbetsuppgifter inom hem och familj medför trots att uppenbarligen en viss del av dessa sjukdagar tas ut för att vårda barnen t.ex. när dessa insjukna. Ett beklagligt faktum är också, att den högsta sjukligheten i tuberkulos är att finna bland mödrar med förvärvsarbete i 20—25 årsåldern. Mot dessa fakta kontrasterar det tvång, som mödrarna i åtskilliga familjer känna att även då barnen äro små bidraga till familjens ekonomi. Genom den sjunkande giftermålsåldern baseras numera också äktenskapsbildningen i ökad utsträckning på kvinnorna som förvärvsarbetande. Uppfattningen om vad som är tillfredsställande ekonomisk standard varierar visserligen starkt mellan olika familjer — den ena kan klara sig på den och den inkomsten, medan den andra kanske ständigt bar svårigheter att få debet och kredit att gå ihop. I de unga familjerna, som tyvärr ofta tvingas starta med skulder, avbetalningar, blir pressen på ekonomin ofta så stark, att hustrun även efter det första barnets ankomst ser sig nödsakad kvarstå i förvärvsarbete. Hos andra familjer, där ekonomin icke spelar samma roll, väljer hustrun av andra skäl, t.ex. önskan att hålla kontakt med ett värdefullt och berikande förvärvsarbete, att även efter barnens ankomst kvarstå i sitt arbete.

De dubbelarbetandes

svårigheter

Det förefaller kommittén helt i linje med en. demokratisk samhällsuppfattning och allmänmänsklig solidaritet, att samhället söker hjälpa och underlätta arbetet för alla dessa mödrar. Förvärvsarbetet för dem får icke — endast därför att de önska placera barnen på daghem — betraktas som något »nödvändigt ont». Den dubbla arbetsbördan för många förvärvsarbetande mödrar 142

och samhällets hittills visade bristande intresse för deras problem och svårigheter leder emellertid naturlagen till att åtskilliga känna vantrivsel i arbetet och förklara sig hellre vilja stanna hemma. Många industriarbetande kvinnor, som sökt förena moderskap med heltidsarbete utanför hemmet, ha också ställts inför övermänskliga svårigheter. Vid en på kommitténs initiativ företagen social undersökning — se vidare bilaga 8 — på daghemmet LM-gården i Stockholm, där barnens föräldrar huvudsakligen bestå av fabriksarbetare, lägre kontorspersonal, affärsanställda samt köksoch serveringspersonal, fann man att av samtliga icke ensamstående mödrar endast 28 % förklarade att det gick relativt bra att förena hem- och förvärvsarbete, medan 11 % uttryckte en önskan om att få halvtidsarbete och hela 61 % energiskt förklarade, att de aldrig skulle ha förvärvsarbete, om de hade möjlighet att leva drägligt på mannens inkomst. Vid den tidigare omnämnda undersökningen på 8 daghem i Göteborg kom man dock till motsatt resultat: nästan samtliga ensamstående och 86 % av de gifta mödrarna förklarade att de ämnade fortsätta sitt förvärvsarbete. De gifta förvärvsarbetande mödrarnas problem och svårigheter — ännu föga uppmärksammade och väntande på radikala grepp och åtgärder — få följaktligen icke tagas till intäkt för den åsikten att kvinnorna definitivt böra stanna i hemmet. Denna uppfattning strider uppenbarligen såväl mot den demokratiska utvecklingen som mot principen om att samhället äntligen bör ge de gifta kvinnorna — och även de gifta mödrarna med småbarn — möjlighet att välja mellan olika arbetsuppgifter, mellan hem- och förvärvsarbete. Det är således olämpligt att samhället och dess olika myndigheter uppställa »principer» om att kvinnorna böra bete sig så eller så och att »idealet» t.ex. är att kvinnorna alltid stanna hemma hos barnen. Självfallet skall icke någon press utövas från samhällets sida därhän att mödrar med småbarn påverkas att åtaga sig förvärvsarbete — såvitt kommittén kunnat

finna har så heller aldrig skett eller ifrågasatts. I den mån näringslivet i t.ex. en krissituation på arbetsmarknaden behöver och ställer direkta krav på kvinnlig arbetskraft bör denna i första hand sökas bland ogifta och gifta kvinnor utan småbarn. Problemet gäller emellertid icke detta utan att underlätta valfriheten för de kvinnor, som själva önska åtaga sig förvärvsarbete även när barnen äro små. De förvärvsarbetande mödrarnas problem lösas emellertid icke helt genom tillkomsten av mera organiserade former för barntillsynen, daghem, familjedaghem etc. Dubbelarbetet, pressen både från hem- och förvärvsarbete, måste mildras, om icke kvinnorna skola slitas ut i förtid. Ännu befinna vi oss blott vid början av en reformperiod, då den förvärvsarbetande kvinnans och moderns problem tillåtas stå högt upp på dagordningen, men grunden för en ny tids uppfattning håller redan på att läggas hos människorna själva i den nya familjen. Lagandan är och måste i framtiden, såsom någon har sagt, än mer bli familjelivets röda tråd: man och hustru måste gemensamt hjälpas åt, murarna mellan vad som är »manliga» och »kvinnliga» sysslor rivas och en äkta ansvarsgemenskap träda i stället. En sådan utveckling kan glädjande nog skönjas hos dagens unga familjer, där bägge makarna äro förvärvsarbetande. I stigande omfattning komma emellertid olika kollektiva anordningar och en förbättrad service på olika områden att visa sig nödvändiga för att de gifta kvinnorna skola kunna delta i förvärvsarbetet. En fortsatt rationalisering av hemarbetet, höjning av bostadsstandarden, förbättrade arbetsredskap i hushållen, kollektiva tvätterier och hemtvättmaskiner, förbättrade inköpsmöjligheter, ökad användning av billig, färdiglagad, djupfryst eller konserverad mat, förbättrade möjligheter att anlita hemhjälp, en reviderad sambeskattning etc. äro de utvägar, som måste anlitas. En utveckling i denna riktning är redan skönjbar ; åtskilliga av dessa åtgärder och förslag äro redan prövade eller föremål för

offentlig eller enskild granskning, uppmärksamhet och utredning.

Deltids-

och korttidsarbete

visa vägen

Den kanske viktigaste förutsättningen för att även mödrar med småbarn i framtiden skola kunna ha förvärvsarbete synes dock vara att arbetslivet även med beaktande av dess rättmätiga intressen och synpunkter söker anpassa sig till kvinnornas speciella behov, intressen, deras livsrytm och individuella förutsättningar. Arbetsmarknadens parter, den arbetsfysiologiska forskningen m.fl. ha de senare åren i ökad omfattning ägnat dessa frågor uppmärksamhet och av olika tecken att döma kan man emotse en tid, då man på olika arbetsplatser tar större hänsyn till de speciella kvinnoproblemen i samband med förvärvsarbete. I detta sammanhang skall emellertid endast understrykas att åtskilliga av de förvärvsarbetande mödrarnas och daghemmens problem skulle kunna lösas genom ökad användning av deltids- och korttidsarbete eller genom en förkortad arbetsvecka. För mödrarna skulle detta innebära, att de på ett fysiologiskt lämpligare sätt skulle kunna sköta hem och barn, deras sjukfrekvens minska och hälsa förbättras. Den väsentligaste fördelen för de förvärvsarbetande mödrarna skulle dock sannolikt vara, att de härigenom skulle få en möjlighet att behålla kontakten med förvärvsarbetet även under den aktiva moclerskapsperioden. Ur samhällets synpunkt måste det betraktas såsom ett uppenbart slöseri, att stora summor årligen investeras i yrkesutbildning av kvinnlig arbetskraft t.ex. i skol- och universitetsutbildning etc, men att all denna utbildning sedan ej tillfullo utnyttjats, eftersom de flesta kvinnor icke anse sig kunna förena hem- och förvärvsarbete vid barnens ankomst. Det måste betraktas som en betydande nationalekonomisk vinst om kvinnorna även under de småbarnsbundna åren kunna hålla sin yrkesfärdighet uppe. Svårigheterna att efter 10—20 års hemarbete åter inpassa sig 143

i arbetslivet äro nämligen betydande. Del- förvisso deltidsarbetet inom t.ex. vissa intidsarbetet skulle innebära, att kvinnan dustrier te sig besvärligt med hänsyn till inte förlorade kontakten med sitt gamla krav på flytande tillverkning, avlöning etc. yrke och att hon fick möjligheten att känna Härtill kommer att det i regel torde medsig oberoende, bli mera aktiv och själv- föra ökade administrativa svårigheter och ständig. För de kvinnor, som trots ökade ökade utbildningskostnader för företagen. möjligheter till deltidsarbete föredraga att För de ensamstående mödrarna är det under den tid barnen växa upp vistas till- också ur ekonomisk synpunkt mycket svårt sammans med dem i hemmet, borde arbets- att anordna deltidsarbete. Trots dessa livet i varje fall söka underlätta deras ev. nackdelar synes deltidsarbetet vara på återinträde i tjänst. Genom olika fortbild- frammarsch och bli allt vanligare. Denna ningskurser etc. skulle man kunna med- utveckling måste också hälsas med tillverka till att sådana kvinnor kunna hålla fredsställelse eftersom starka familjesociala kontakt med sitt gamla yrke. och barnavårdande skäl tala för denna För daghemmens del skulle ett ökat del- arbetsform för gifta förvärvsarbetande tidsarbete ha den största betydelse: den kvinnor med barn i förskoleåldern. Ökade långa och pressande vårdtiden på i regel ansträngningar böra göras av arbets8—io timmar skulle kunna nedskäras till marknadens parter, så att deltidsarbetet 5—6 timmar varigenom de medicinska rissåväl blir allmännare som får fastare forkerna skulle betydligt minska, barn och mer. Först härigenom kan arbetslivets personal bli mindre ansträngda och hela problem lösas på ett sätt, som mera överdaghemsvården komma in i en rytm, som ensstämmer med mödrarnas och barnens mera lämpar sig för barnen. intressen. Det är sålunda enligt kommitténs Kring deltidsarbetet råder emellertid — uppfattning arbetslivet, som bör anpassas trots den klargörande offentliga analys 1 av till de förvärvsarbetande mödrarna — icke såsom nu är fallet, tvärtom. dess för- och nackdelar, som gjordes för några år sedan — ännu viss tvekan. Tidigare befarade man sålunda på sina håll att Betydelsen för arbetsmarknaden deltidsarbetet skulle betyda ett steg tillbaka och innebära vissa risker för kvinnornas Den diskussion, som rått de senaste åren uppträdande på arbetsmarknaden. Det om daghemmens för- och nackdelar, har torde emellertid vara tveksamt, om dylika emellertid mindre strävat efter att söka lösa pessimistiska tankegångar böra anläggas institutionernas svårigheter eller undersöka på en fråga, som är av så vital betydelse möjligheterna för de förvärvsarbetande för de förvärvsarbetande mödrarnas möj- mödrarna att mera friktionsfritt utföra sina ligheter att förena hem- och yrkesarbete. dubbla arbetsuppgifter än att förstora dagGenom de åtgärder, som statsmakterna hemmens risker och nackdelar samt ensividtagit på grundval av den nyssnämnda digt betona de finansiella och kommunalutredningen, ha de statliga myndigheterna ekonomiska sidorna av daghemsproblemet. numera möjlighet att medgiva deltidsarbete Daghemmens finansieringsproblem, vilka inom tämligen vida gränser. Av olika ankommittén redan tidigare i detta kapitel s. ledningar synes dock deltidsarbetet inom 118—136 uppehållit sig vid, har på ett statsförvaltningen ännu ha fått en relativt olyckligt sätt skjutits i förgrunden. Anledliten omfattning. Inom det enskilda nä- ningarna härtill äro såsom tidigare påpekats ringslivet har deltidsarbetet prövats med uppenbara. Under slutet av 1940-talet ha växlande framgång de senaste åren. Ur nämligen daghemsvårdens kostnader stigit rent produktionsekonomisk synpunkt kan i takt med den allmänna pris- och lönestegringen, den ökade standarden på institutio1 Se Betänkande om deltidsarbete i allmän tjänst m.m. SOU 1946:71 särskilt s. 34—66 nerna etc, vilket gjort att denna vård på vissa håll tett sig alltför dyrbar. Efter r och 127—128. 144

som avgifterna i regel endast kunna täcka er. mindre del av kostnaderna ha kommunerna i stor utsträckning fått subventionera daghemsvården. Denna utveckling har medfört att man börjat ifrågasätta daghemmens värde: de höga vårdkostnaderna anses helt allmänt överstiga mödrarnas förmodade insatser i produktionen, vilket säges utgöra ett bevis på att det icke »lönar sig» med daghem. I diskussionen rör man sig vidare företrädesvis med siffror från städer, där kostnaderna äro de högsta i landet. På mer än ett håll vill man betrakta dessa institutioner närmast som affärsdrivande verk. Daghemmen — väsentligen numera motiverade såsom ett led i modern befolkningspolitik och för att möjliggöra att kvinnorna kunna få välja arbetsinsats — ifrågasättas ur såväl arbetsmarknadspolitisk som samhällsekonomisk synpunkt. Man vill göra gällande att daghemmens produktionsbefrämjande effekt är ringa samt att samhällets och familjernas kostnader för daghemsvården blir så stora att »den samhällsekonomiska vinsten» blir ringa eller ingen. Man säger även att daghemmen för en fullgod vård måste disponera så mycket personal att det tillskott av kvinnlig arbetskraft, som kommer produktionen tillgodo, i hög grad reduceras. I samband härmed brukar anföras att samhället i stället för att inrätta daghem direkt borde subventionera mödrarna med det belopp som vårdkostnaderna uppgå till. Därigenom säges mödrarna kunna få stanna i hemmet, vilket i det sammanhanget i regel beskrives som den naturliga och bästa platsen för kvinnan. De här refererade, nya synpunkterna på daghemmen och deras betydelse för kvinnorna — framförda först i slutet av 1940talet — synas kommittén värda en närmare diskussion. Vad till en början beträffar påståendet, att daghemsvården slukar så mycket personal, att vinsten för arbetsmarknadens del är mycket ringa, vill kommittén erinra om att undersökningar kring denna fråga tidigare gjorts bl.a. i England i samband med diskussionen om de s.k. »war time day 10

nurseries». Frågan har bl.a. tagits upp i en ledande artikel i British Medical Journal, »Day nurseries and industry» (BMJ 1947: 1), vars innehåll kommittén här nedan vill referera. I artikeln framhålles att krigsdaghemmen väsentligen tillkommo för att tillgodose behovet av arbetskraft. Daghemmen voro öppna för barn i åldern V2—5 år och begagnades företrädesvis av mödrar med ett eller högst två barn. Frånvarofrekvensen på daghemmen — och av mödrarna från arbetet — var 25 % eller mer, varigenom daghemmen kunde överbeläggas med i genomsnitt 20 %. I artikeln erinras om en engelsk undersökning, enligt vilken ett engelsk krigsdaghem för 100 barn endast frigjorde 27 personer för heltidsarbete i industrien. Beräkningen hade utförts med utgångspunkt från siffror på antalet mödrar med två barn, antalet barn som voro frånvarande eller blott halva tiden på daghem och antalet anställda personer på daghemmet. Enligt denna undersökning hade den årliga kostnaden för daghemsvården per person, som frigjorts för heldagsarbete inom industrien, uppgått till £ 192 ( = ca 3250 kr. enligt 1943 års kurs). British Medical Journal påpekar emellertid, att siffran gäller 1943 och att kostnaderna sedan dess ökat betydligt samt anför vidare, att man vid den citerade undersökningen i siffrorna icke medtagit annat än den personal, som var direkt anställd vid daghemmen. Man bör därtill lägga den arbetskraft, som behövs för medicinsk övervakning, administration, skrivarbete och rapporter, tvätt och städning, utrustning och reparationer. Därtill kommer den arbetskraft, som tas i anspråk, när ett barn från ett daghem måste vårdas på sjukhus. All denna arbetskraft är svår att uppskatta, men tidskriften drar den slutsatsen, att man kan ifrågasätta, om inte daghemmen absorbera mer arbetskraft än de frigöra. I detta sammanhang må omnämnas att en annan engelsk undersökning 1 gjort gällande att daghemmen i England, 1

A statement by the Day Nurseries Committee of the Medical Women's Federation adopted by the Council of the Federation. British Medical Journal 2: 217, 1946. 145

som 1944 hade plats för Ji 000 barn, vid denna tidpunkt frigjorde högst 35 000 kvinnor för förvärvsarbete, sannolikt betydligt mindre. De siffror dessa engelska undersökningar kommit fram till synas så intressanta för en bedömning av daghemmens betydelse för arbetsmarknaden, att kommittén sökt utföra vissa b e r ä k n i n g a r gällande svenska förhållanden. 1 Kommittén har härvidlag utgått från förhållandena i Stockholm och frågeställningen h a r v a r i t : H u r m å n g a m ö d r a r kunna 100 daghemsplatser »frigöra» för förvärvsarbete? M a n kan då först och främst uppskatta frånvarofrekvensen bland barnen på daghem i Stockholm till 25 %.2 Den »överbeläggning», som härigenom möjliggöres, uppgår liksom i de engelska b e r ä k n i n g a r n a till 20 %. U n der dessa förutsättningar skulle 100 d a g hemsplatser motsvara 120 inskrivna barn och — på g r u n d av frånvarofrekvensen 25 % — genomsnittligt 90 barn på daghemmen. E n l i g t beräkningar utförda inom Stockholms stads statistiska kontor hade under senare delen av 1947 10,9 % av samtliga familjer med barn på daghem mer än ett barn på daghem. Det genomsnittliga antalet b a r n på daghem per moder var i,11 och 90 daghemsbarn motsvara följaktligen 81 mödrar. 3 1 De i fortsättningen redovisade arbetskraftsmässiga och ekonomiska kalkylerna ha granskats av professorn i nationalekonomi med finansrätt vid Lunds universitet Carsten Welinder samt docent Anders Östlind vid Stockholms Högskola. 2 Det är väl känt att från vissa daghem stundom redovisats ännu högre frånvarofrekvens. Detta kan emellertid stundom bero på speciella förhållanden såsom att en del av barnen tillfälligt kunnat beredas lantvistelse, vissa mödrar ha 5-dagarsvecka etc. Personalens medverkan vid platsernas effektiva utnyttjande är även av stor betydelse. Den i kalkylen anförda frånvarofrekvensen — 25 °/o •—• är enligt erfarenhet från landets övriga daghem rimlig och bör därför sannolikt kunna gälla för landet i dess helhet i varje fall i en kalkyl som denna. 3 Om daghemsverksamheten ökar väsentligt kan man vänta att siffran 1,11 stiger genom att mödrar med fler än ett barn då tillkomma i ökad utsträckning.

146 Med ledning av dessa siffror och av sammanställningarna över behovet av personal för barnens vård på daghem i kap. 12 kan detta anges till 22 v å r d a r e per 100 daghemsplatser. 100 daghemsplatser kunna alltså under dessa förutsättningar frigöra 8 1 — 2 2 = 59 kvinnor för heldagsarbete inom förvärvslivet och i kalkylen förutsattes att så även sker. Det må påpekas att kalkylen också förutsätter att de mödrar, som få ett barn placerat på daghem, eljest ej skulle tagit arbete. Den nyssnämnda siffran gäller emellertid endast för daghem med barn över 2 år. T a r man hänsyn till spädbarnsavdelningarna på daghemmen och att dessa k r ä v e r ett relativt större antal v å r d a r e blir siffran något lägre. F ö r Stockholms del blir den sålunda 56. Det må även a n m ä r k a s att viss personal självfallet å t g å r genom att daghemsbarnens konstaterade översjuklighet medför en viss press på sjukhusvården och ett ökat ianspråktagande av dess personal. Det ä r emellertid tveksamt om dessa förhållanden äro av sådan storleksordning att de n ä m n v ä r t kunna påverka kalkylen. E n l i g t ovan citerade engelska kalkyl frigjordes högst hälften så m å n g a m ö d r a r som antalet platser för barnen ( 3 5 0 0 0 mot 7 1 0 0 0 ) . Den h ä r gjorda kalkylen, som j u också är en »högstkalkyl» synes stämma ganska bra (56 eller 59 mot 100). Kommittén ä r angelägen framhålla, att de ovan g j o r d a b e r ä k n i n g a r n a självfallet icke g ö r a a n s p r å k på absolut exakthet. De meddelade siffrorna för antalet kvinnor, som kunna »frigöras» för förvärvsarbete, måste sålunda förses med vissa reservationer och kunna självfallet allt eftersom man ä n d r a r de premisser på vilka hela beräkningen vilar både höjas och sänkas. Den antagna frånvarofrekvensen för barnen — 25 % — behöver sålunda inte med nödvändighet innebära, att m ö d r a r n a s frånvarofrekvens från arbetet ä r lika stor. I m å n g a fall kan man exempelvis r ä k n a med att barnen vid sjukdomsfall tillfälligtvis kunna skötas av anhöriga eller vänner. O m t.ex. vart tionde b a r n kan skötas på detta sätt — utan att m ö d r a r n a behöva v a r a

borta från arbetet — betyder det, att siffran 59 i stället höjes till närmare 62. Siffran 56 höjes till närmare 59. De siffror, som kommittén sålunda kommit fram till, tala för att det tillskott till arbetsmarknaden som åstadkommes genom daghemmen inte kan anses betydelselöst. Mot 100 anställda på daghemmen svara drygt 490 heltidsarbetande mödrar. När hänsyn tages till den 25-procentiga frånvarofrekvensen reduceras siffran till 370 mödrar i genomsnitt per dag dvs. en vinst på 270 heltidsanställda mödrar.

Den samhällsekonomiska betydelsen Även frågan om daghemmens samhällsekonomiska betydelse närmast det samhällsekonomiska värdet av att kvinnlig arbetskraft genom dem »frigöres» för arbete utom hemmet har aktualiserats under senare år. Den centrala frågan i detta sammanhang blir vilka kostnader det medför för samhället att medelst daghem underlätta mödrarnas förvärvsarbete. Med kostnad ur samhällets synpunkt avses här inskränkning av realinkomst. En viss åtgärd kan förorsaka samhället kostnader antingen genom att taga i anspråk produktionsfaktorer, som eljest skulle använts till annan produktion, eller genom att göra produktionsfaktorer sysslolösa eller minska deras produktiva insats. En åtgärd, som visserligen förorsakar vissa direkta utgifter, men som genom att öka samhällets produktionskapacitet ökar den totala nationalprodukten, innebär icke någon kostnad för samhället i dess helhet. Vilken verkan har nu inrättandet av daghem i samhällsekonomiskt avseende ? För att belysa denna fråga jämföres här två alternativa fall. I det första fallet inrättas ett daghem med 100 vårdplatser, varvid de 81 kvinnorna, som »frigöras» från hemarbete, antagas taga anställning utanför hemmet, medan 22 andra kvinnor sysselsättas med skötseln av barnen på daghemmet. I det andra fallet inrättas inget daghem, utan de 81 mödrarna fortsätta att

vårda sina barn i hemmet. Följaktligen medför inrättandet av ett dylikt daghem ett nettotillskott av 59 kvinnor till arbetsmarknaden. Det nominella värdet av en viss produktionsfaktors insats kan i allmänhet icke uppskattas på annat sätt än genom det pris, som betalas för dess utnyttjande. Jämförelsen göres därför lättast indirekt och frågan blir hur stora utgifter, som bliva nödvändiga för att 81 kvinnor skola ha sina barn på daghem. Den genomsnittliga vårdkostnaden per barn och dag varierar i Stockholm mellan 6 och 11 kronor med ett genomsnitt på över 9 kronor. På andra orter ligga vårdkostnaderna i många fall väsentligt lägre. Om man räknar med kostnaderna 7 och 9 kronor och anger antalet vårddagar per år till 280 blir årskostnaderna per barn resp. 1 960 och 2 520 kronor. Per 100 daghemsplatser, vilket genomsnittligt motsvarar 90 barn och 81 mödrar, bli de totala årsutgifterna 176 000 resp. 227 000 kronor. I dessa belopp ingår emellertid värdet av barnens mat. Eftersom det ur samhällsekonomisk synpunkt inte innebär någon skillnad om barnen få sin mat hemma eller på daghemmet, måste denna utgift frånräknas. Med matkostnaden uppskattad till 1 krona per barn och dag blir totala matkostnaden för 90 barn under 280 dagar 25 200 kronor och de återstående kostnaderna enligt de två alternativen 151 000 och 202000 kronor. Dessa belopp böra betraktas såsom de nominella värdena på samhällets uppoffringar i form av byggnadsmaterial, underhåll och amortering av daghemsbyggnader samt vårdpersonalens »undandragande» från den direkta produktionen. 1 Till utgiftssidan hör också det produktionsbortfall som kan följa av att hemarbetet för de 81 mödrarna, som har heltidsarbete utom hemmet sannolikt inskränkes. Om ekvationen samhällsekonomiskt skall gå ihop, måste de beräknade utgifterna 1 Det har härvid antagits, att vårdpersonalen om den icke varit anställd på daghem, skulle haft arbete på annat håll men med samma lön som den har på daghemmet.

jämnt uppvägas av de 81 mödrarnas insats i produktionen. Det nominella värdet på denna insats kan primärt inte uppskattas på annat sätt än genom de löner, som utbetalas för deras arbete. En uppdelning av de beräknade utgifterna (exklusive matkostnad) på var och en av de 81 mödrarna ger till resultat genomsnittsutgifter enligt de två utgiftsalternativen på i 850 resp 2 500 kronor. Härtill kommer — som nyss påpekats — värdet av det produktionsbortfall, som följer av att dessa mödrars hemarbete minskar. På grundval av vissa beräkningar, som närmare redovisas i det följande, har detta värde grovt uppskattats till 1 300 kronor per kvinna. Denna siffra är sannolikt i överkant, eftersom mödrarna även om de ha förvärvsarbete måste sköta det nödvändiga arbetet inom hemmen. Snarare kan man säga att de komma att arbeta hårdare än förut, då samhället genom att lätta deras arbete med skötseln av ett barn, förmår dem till att ta heltidsarbete utom hemmet. Om vi emellertid godtar den angivna siffran på 1 300 kronor höjes utgiftsgenomsnitten till 3 150 resp. 3 800. Om de förvärvsarbetande mödrarnas genomsnittliga inkomster av förvärvsarbete uppgå till jämnt dessa belopp skulle daghemsvården icke innebära någon

Yrkeskategori resp. vårdkostnad

nettokostnad för samhället. Äro inkomsterna större uppstår en vinst. De allra flesta vuxna kvinnor, som ha heltidsarbete t.ex. inom industrin, torde uppnå inkomster överstigande de nämnda beloppen. Som exempel kan här nämnas att den genomsnittliga löneinkomsten för kvinnliga arbetare över 18 år inom industrien år 1949 uppgick till 4 697 kronor i Stockholm. I den mån kvinnor med högre löner anlita daghemmen i stället för att sluta sitt arbete när de få barn, stiger givetvis den vinst, som samhället som helhet gör. Ett par räkneexempel kunna tjäna till att beh sa storleksordningen av dessa nettovinster. I nedanstående tablå ha sålunda medtagits dels kvinnliga arbetare inom industri m.m. och dels kvalificerad kontorspersonal i Stockholm. De förras årsinkomster kunna uppskattas till genomsnittligt 4 700 kronor och de senares till 6 000 kronor, dvs. 390 resp. 500 kronor per månad. Vidare räknas med en daghemskostnad av 7 resp. 9 kronor per barn och dag. Om man enbart ser till den högre betalda gruppen av förvärvsarbetande kvinnor skulle samhället enligt denna mycket förenklade beräkning tillföras en icke obetydlig vinst. Däremot är vinsten när det gäller de kvinnliga industriarbetarna lägre.

Summa in- Direkta kostkomster av ar- nader för dag- Netto för Det uppskatsamhället bete utom hemsvården tade värdet av 90 X ( 7 — i ) x frånsett kostn. kvinnornas hemmet för hem280 resp. (81X4 100 arbete i arbetet 90 X (9—1) hemmet resp. kol. 2—3 X 280 81X6 000)

Nettotillskott till nationalprodukten kol. 4—5

6 Kvinnliga arb. inom industrien Värdkostnader 7 kr . . 9 >, • •

380 700 380 700

151 200 201 600

229 500 179 100

105 300 105 300

124 200

Kvalificerad kontorspersonal Vårdkostnader 7 kr . . 9 ,, • •

486 000 486 000

151 200 201 600

334 800 284 400

105 300 105 300

229 500 179 100

73 8 ° °

Kommittén vill slutligen framhålla, att i den män bristen på arbetskraft har till följd att befintligt realkapital inte kan utnyttjas i full utsträckning medför detta att ett »frigörande» av arbetskraft icke kan värderas enbart genom de utbetalda lönesummorna. Sekundärt uppkommer nämligen här ett »mervärde» genom att realkapitalet får större avkastning och detta mervärde kan i vissa fall vara betydande, särskilt i nuvarande läge. Man kan blott framhålla vad det kostar samhället att vissa arbetsplatser — särskilt i trånga sektorer inom produktionen eller inom t.ex. sjuk- och hälsovården — stå tomma. Särskilt inom produktionens »flaskhalsar» betyder ofta tillskottet av ny arbetskraft en ökning av produktvärdet långt utöver det värde, som lönen ger ett uttryck för. Det må också här framhållas att i den mån daghem de senare åren inrättats t.ex. av industrier och sålunda direkt motiverats ur arbetsoch produktionspolitiska synpunkter dessa daghem i regel uppförts på sådana orter, där vissa arbetsplatser stått tomma och förefintlig maskinpark icke kunnat utnyttjas. Det förefaller rimligt antaga att daghemmen i dylika fall haft en produktionsbefrämjande effekt. Kommittén vill emellertid understryka att det försök till en analys av de samhällsekonomiska problemen kring daghemmen, som ovan gjorts, icke bör tillmätas bokföringsmässig exakthet, eftersom kalkylen vilar på premisser om vilka olika åsikter kunna råda och måste baseras på antaganden, som delvis kunna visa sig oriktiga. Frågan om det samhällsekonomiska värdet av daghemmen är i själva verket ett mycket komplicerat problem, som griper över i hela diskussionen om hem- resp. förvärvsarbetets lönsamhet. Kalkylen har emellertid närmast tillkommit för att i någon mån söka bringa klarhet i den diskussion, som rått i denna fråga de senaste åren och som hämtat sina argument och sin näring ur det förhållandet att daghemsvården på vissa håll med dryga vårdkostnader, låga avgifter samt ökad kommunal subvention tett sig dyrbar.

Lönar sig förvärvsarbete

för

mödrar?

Diskussionen om daghemmens »samhällsekonomiska värde» har emellertid i sin tur medfört att även den privatekonomiska sidan av daghemsproblemet ägnats ökad uppmärksamhet. På sina håll har man börjat ställa sig frågande även till lönsamheten av gift kvinnas förvärvsarbete och vilka ekonomiska konsekvenser, som förvärvsarbetet får för familjerna, om t.cx. barnen måste lämnas på daghem. Kommittén har gjort ett försök till analys även av detta problem — också i detta fall utan anspråk på annat än att söka räknemässigt skissera de förutsättningar och faktorer, som man måste ta hänsyn till när man närmar sig problemet om det lönar sig för gifta kvinnor att förvärvsarbeta. Frågeställningen vid kommitténs undersökning härvidlag har varit: Hur lönar sig förvärvsarbete för gifta kvinnor med småbarn ? Man kan lätt räkna fram hur mycket den gifta kvinnan får behålla av en viss inkomst sedan avdrag gjorts för obligatoriska utgifter såsom skatter och folkpensionsavgifter. Man vet också hur stora avgifter hon i allmänhet får betala för att ha barnen på daghem. Däremot kan man inte med något större mått av säkerhet räkna ut hur mycket hon skulle kunna förtjäna på det merarbete, som skulle kunna utföras i hemmet om hon inte hade förvärvsarbete. Ett fullständigt besvarande av frågan måste emellertid innefatta en jämförelse mellan den nettoinkomst hustrun eller snarare familjen har på hustruns förvärvsarbete och »inkomsten» av det ökade arbete hon kan utföra i hemmet om hon inte har förvärvsarbete. I det följande skall därför några uppgifter lämnas, som åtminstone kunna tjäna till ledning för en grov uppskattning av förvärvsarbetets lönsamhet. I tab. 20 presenteras först den nettoinkomst familjen har av hustruns förvärvsarbete när avdrag gjorts för skatter och daghemsavgifter. Tabellen är beräknad för ett gift par bosatt i Stockholm år 1949. Kolumn 4 i tabellen avser det netto, som återstår av hustruns inkomst sedan avdrag gjorts för hust149

Tab. 20. Nettotillskott

till familjeinkomsten på grund av hustruns under olika förutsättningar.

förvärvsarbete

Tabellen avser förhållandena i Stockholm. Mannens inkomst i

4 ooo

Hustruns inkomst

Familjeinkomst

6 000 8 000

1 755 3 355 4880 6385

1 517 2950 4250 5 575

1 390

2655 3 730 4875

88 84 81 80

76 74 7i 70

70 66 62 61

1 740 3 280 4770 6 230

1 335 2 650 3 960 5 39°

87 82 80 78

67 66 66 67

52 53 54 46

54 60 64 7i

28 43 50 55

2 000

4 000 6 000 8 000 6 ooo

8 ooo

2 000

8 000 10 0 0 0 12 0 0 0 14 0 0 0

2 000

10 0 0 0 12 0 0 0 14 0 0 0 16 0 0 0

2 000

4 000 6 000 8 000 12 ooo

2 000

4 000 6 000 8 000 14 0 0 0

2 000

4 000 6 000 8 000 1

10 0 0 0 12 0 0 0

4 000 6 000 8 000

4 000 6 000 8 000 i o ooo

Nettotillskott till familjeinkomsten på grund av hustruns förvärvsarbete o m familjen har Kol. 4 i % Kol. 5 i % Kol. 6 i % 1 barn på 2 barn på av kol. 2 av kol. 2 av kol. 2 0 barn daghem 1 daghem 1

12 0 0 0 14 0 0 0 16 0 0 0 18 0 0 0 14 0 0 0 16 0 0 0 18 0 0 0 20 000 16 0 0 0 18 0 0 0 20 000 22 000

3 260 3 7IO

1 715

3 210

2 400

1 700

4665 6 no

3825 5 705

2985 4 43°

86 80 78 76

175 1 460 2905 4265

84 79 76 74

44 58 62 64

9 37 48 53

83 78 74 72

4i 57 60 62

36 46 5i

83 75 72 69

4i 54 58 59

33 44 48

3 140

2 300

4 585 5 945

3 745 5 105

1 655

3 100

2 260

—30 1 420

4 465 5760

3 625 4 920

2785 4 080

1 650 3 010

810 2 170

4 305 5 535

3 465 4695

—3° 1 33° 2 625 3855

Det förutsattes att familjen endast har detta eller dessa barn.

runs skatter och skatteökning på grund av höjd familjeinkomst. I avdragen ha också inräknats folkpensionsavgifterna. Den kommunala utdebiteringen har i beräkningarna satts till 8,50 kronor. I kolumnerna 5 och 6 har nettoinkomsten enligt kolumn 4 minskats med avgifterna för barnens vistelse på daghem. Daghemsavgifterna ha därvid beräknats med ledning av de taxetabeller, som gälla för de kommunala daghemmen i Stockholm. Dessa avgifter ha minskats med en beräknad kostnad för barnens mat av J

1 040 2 130

5o

1 krona per barn och dag under 280 dagar per år. De beräknade nettoinkomstbeloppen äro avrundade till närmaste femkronorsgräns. Tabellen anger nettot på hustruns inkomst i olika inkomstgrupper. Om mannen t.ex. har en årsinkomst på 8 000 kronor och hustruns inkomst är 4 000 kronor, så blir familjeinkomstökningen genom hustruns arbete enligt tabellen 3210 kronor, när hänsyn icke tagits till ev. kostnader för barnens daghemsvård. Om familjen har 1

barn på daghem blir motsvarande familjeinkomstökning 2 400 kronor och om familjen har 2 barn på daghem blir inkomstökningen 1 700 kronor. I tabellen har också angivits den procentuella andel av hustruns inkomst, som återstår efter de gjorda avdragen. I ovan anförda exempel blir denna andel, om familjen inte har något barn på daghem, 80 %. Motsvarande procenttal om familjen har 1 resp. 2 barn på daghem äro 60 resp. 43. I detta exempel går sålunda, om man räknar med 2 barn på daghem, mer än hälften av hustruns inkomst till direkta utgifter för inkomstens förvärvande. Av tabellen framgår vidare, att den behållna relativa andelen av hustruns inkomst sjunker med stigande familjeinkomst, när hänsyn endast tages till skatter och folkpensionsavgifter (kol. 7). Om mannen har en årsinkomst på 4 000 kronor och hustruns inkomst är 2 000 kronor, blir denna andel 88 %. Om mannens årsinkomst i stället är 14000 kronor och hustruns 8000 kronor, blir motsvarande behållna andel av hustruns inkomst 69 %. Förhållandet blir emellertid annorlunda om hänsyn tages till kostnaderna för daghemsvården. Genom att daghemsavgifterna öka med ökad familjeinkomst upp till en viss gräns för att därefter vara konstanta, kommer den behållna relativa andelen av hustruns inkomst att sjunka med stigande inkomster så länge familjeinkomsten håller sig under denna gräns. För familjeinkomster över samma gräns kommer däremot den behållna relativa andelen av hustruns inkomst att stiga med stigande inkomster. Detta förhållande framgår av procenttalen i kol. 8 och 9 i tab. 20. Om familjen t.ex. har 2 barn på daghem och mannens inkomst är 4 000 kronor, blir behållningen 70 % av hustruns inkomst om denna är 2 000 kronor, men endast 61 % om hennes inkomst är 8 000 kronor. Om mannens inkomst i stället är 14 000 kronor uppstår förlust om hustruns inkomst är 2 000 kronor medan behållningen blir 48 % om hennes inkomst är 8 000 kronor. I tabell 20 återfinnas alltså nettoinkom-

sterna på hustruns förvärvsarbete under olika bestämda förutsättningar. För att avgöra om förvärvsarbetet är lönande eller icke måste man, som nämnts, uppskatta huru stora indirekta förluster familjen får vidkännas genom att hemarbetet inte kan utformas på samma sätt som när hustrun enbart sköter hemmet. Den fråga man härvidlag först måste ta ställning till är hur många flera timmar t.ex. per vecka, som den helt hemarbetande hustrun kan ägna åt arbete i hemmet jämfört med den förvärvsarbetande. Man kan generellt uppskatta den förvärvsarbetande hustruns arbetstid utom hemmet till 48 timmar per vecka. Härtill kommer i de flesta fall viss tid för resor till och från arbetet men å andra sidan förekomma många fall där arbetstiden är mindre än 48 timmar, varför värdet i kalkylen får stå oförändrat. Detta antal timmar är alltså den bruttotid, som den helt hemarbetande husmodern har till sitt förfogande utöver den förvärvsarbetande. Från denna bruttotid avgår dels den tid, som den helt hemarbetande hustrun måste ägna direkt åt eftersyn av barnen, dels den tid, som åtgår för matlagning främst åt barnen. Båda dessa uppgifter slipper den förvärvsarbetande hustrun ifrån, om barnen äro på daghem. Den första posten, barneftersynen, varierar givetvis högst avsevärt med barnens ålder och barnantalet i familjen. Enligt undersökningar, som utförts av Hemmens forskningsinstitut och för vilka utförligt redogöres i »Familjeliv och hemarbete»1 är den tid, som åtgår för direkt manuell vård av ett barn på 6 månader omkring 4 timmar per dag. Om barnet är 5 år är den genomsnittliga vårdtiden per dag däremot endast 1 1/i timme. För ett barn i 2 års ålder är vårdtiden omkring 2 V 2 timme. Denna vårdtid per dag får i det följande gälla som genomsnitt för 1-barnsfamiljer. En l/a timme har emellertid fråndragits för sådant arbete med barnet, som även den förvärvsarbetande modern måste hinna med på morgnar och kväller. Återstår 2 timmar per dag eller iSOU 1947:46 s. 56—61.

12 timmar per 6-dagarsvecka för direkt barneftersyn i i -barnsfamilj en. Om familjen har 2 barn i åldern 2—5 år blir motsvarande tid enligt den ovan anförda undersökningen ca 2 V 2 timme per dag eller nära 16 timmar per 6-dagarsvecka. Tiden för den »extra» matlagning, som den hemarbetande hustrun har att utföra, kan grovt uppskattas till hälften av den totala tiden för matlagning i ett hushåll på 3 å 4 personer. Den totala matlagningstiden per dag uppgår enligt flera olika i ovannämnda arbete redovisade undersökningar till 3 timmar och tiden för denna »extra» matlagning skulle alltså vara ca 1 ^ timme per dag eller 9 timmar per vecka. Av bruttoarbetstiden, 48 timmar, återstår alltså för i-barnsfamiljen 48—12 — — 9 = 2/ timmar per vecka och för 2-barnsfamiljen 4 8 — 16 — 9 = 23 timmar per vecka. Det måste emellertid starkt understrykas, att dessa uppgifter äro mycket grovt uppskattade och byggda på undersökningar, vilkas resultat icke är statistiskt säkerställda. Återstår så att uppskatta det ekonomiska värdet av den hemarbetande hustruns 27 resp. 2^ »extratimmar» per vecka. Utgångspunkten måste vara att den totala arbetstiden per vecka är densamma för den hemarbetande och den förvärvsarbetande hustrun. Om den hemarbetande hustrun har kortare total arbetstid, innebär ju detta en standardhöjning, som inte kan uttryckas i pengar, men vars värde givetvis inte får förbises. De delar av hemhushållningen, som närmast komma ifråga som inkomstkällor för den hemarbetande hustrun är sådana, som alternativt kunna klaras av den hemarbetande husmodern eller ordnas genom inköp av färdiga varor resp. skötas av lejd arbetskraft. Det som härvid närmast åsyftas är t.ex. hemsömnad kontra konfektion, hembakning kontra inköp av olika sorters bröd, hemkonservering kontra inköp av färdiga konserver, storrengöring och stortvätt av den hemarbetande husmodern i stället för med lejd arbetskraft eller ifråga om tvätten genom bortsändning till handelstvätteri. I vilken utsträckning dessa 152

sysslor med nödvändighet måste klaras genom inköp av färdiga varor eller med hjälp av lejd arbetskraft kan med nu tillgängliga uppgifter inte avgöras. Man kan inte heller med säkerhet avgöra om en familjs behov är av sådan storleksordning att det täcker en »extra» arbetstid på 23 å 27 timmar per vecka. Om man emellertid förutsätter att så är fallet, och med ledning av de uppgifter, som anförts i betänkandet om »Familjeliv och hemarbete» (SOU 1947:46, s. 67—100) försiktigt uppskattar den hemarbetande husmoderns timpenning på de ovan nämnda sysslorna till 1 krona, skulle veckoinkomsten på hemarbetet bli 23 å 27 kronor. Omräknat till årsinkomst gör detta för 1-barnsfamiljen ca 1 400 kronor och för 2-barnsfamiljen 1 200 kronor. Med hänsyn till att utrymmet för lönande hemarbete är större i en familj med 2 barn än i en familj med 1 barn, främst på grund av det ökade klädbehovet, är det skäl att för båda familjetyperna räkna med samma belopp per år och uppskatta detta till 1 300 kronor. Om detta värde får tillmätas någon grad av tillförlitlighet, kan man nu genom jämförelser med tabell 20 avgöra vid vilka inkomstkombinationer som hemarbetet resp. förvärvsarbetet är lönande. I den lägsta inkomstklassen (mannens inkomst 4 000 kronor) blir förvärvsarbetet lönande även med så låg inkomst för hustrun som 2 000 kronor. Med stigande familjeinkomst stiger sedan den inkomst, som hustrun måste ha för att förvärvsarbetet skall vara lönande. Om mannen t.ex. har 8 000 kronor och familjen har 1 barn, måste hustrun ha ca 2 500 kronors inkomst och om familjen har 2 barn något mer än 3 000 kronors inkomst. »Vinsten» blir emellertid i alla de inkomstklasser, som redovisas i tabellen, ganska liten även för relativt höga hustruinkomster. Om mannen har 14 000 kronor och hustrun 8 000 kronor, blir nettot efter avdrag för skatter och daghemsavgifter samt de 1 300 kronor, som hemarbetet uppskattats inbringa, i i-barnsfamiljen 3 395 kronor och i 2-barnsfamiljen 2 555 kronor, dvs. 39 resp. 27 % av hustruns inkomst. Det måste än en gång starkt understry-

kas att beräkningarna endast kunnat bli syn till faktorer, vilka icke kunna uppskatmycket ungefärliga. Hänsyn har vidare tas eller mätas — ömhet, moderskärlek, endast tagits till sådana »heminkomster» hängivenheten mellan moder och barn etc. Kommittén vill även betona, att de ekoresp. utgifter för förvärvsarbete, som ansetts vara mycket sannolika resp. nödvän- nomiska faktorerna självfallet aldrig böra dominera diskussionen i dessa frågor. Det diga. Givetvis varierar den »inkomst», som vore olyckligt om daghemmen och probleen hemarbetande hustru kan arbeta in efter kunskaper i hushållsarbete, sömnad etc. och met om förvärvsarbete eller ej — vilket efter de hjälpmedel hon har tillgång till i för många mödrar kanske är en fråga om sitt hem. Den uppskattade timinkomsten — trivsel — skulle reduceras enbart till ett i krona — kan säkerligen i vissa fall uppgå krasst räknestycke, en bokföringsmässig kalkyl och man skulle glömma bort den till det dubbla eller mera. På samma sätt varierar den förvärvsarbetande hustruns mänskliga faktorn, de psykologiska momenten, alla de irrationella, ovägbara och direkta utgifter för förvärvsarbetet. Hon omätbara faktorerna — såväl för de förmåste kanske kosta på sig resor till och värvsarbetande som de hemarbetande mödfrån arbetet, ha relativt stora kostnader för kläder samt personlig omvårdnad. Ovan- rarna. stående beräkningar äro alltså gjorda i underkant såväl beträffande värdet av den hemarbetande hustruns arbete som beträf- Direkta mödrabidrag? fande den förvärvsarbetande hustruns utI den ekonomiska och finansiella disgifter för förvärvsarbetet. En blott obetydlig förskjutning uppåt av endera av dessa kussionen kring daghemsvården har såsom värden eller båda inverkar givetvis mycket ett sista argument mot daghemmens »instarkt på »nettotillskottet» till familjein- direkta form av understöd» anförts, att såväl för moder som samhälle samma resultat komsten och kan t.o.m. medföra att detta skulle uppstå, om modem direkt uppbar helt försvinner i många inkomstlägen. Kommittén vill ännu en gång starkt un- understöd så att hon kunde sköta sina barn derstryka, att de här framlagda försöken i hemmet. Dessa tankegångar ha på visst till analys av daghemmens betydelse inom håll konkret formulerats på så sätt att det samhällsekonomien samt förvärvsarbetets vore billigare för kommunerna att i stället »lönsamhet» för de gifta kvinnorna icke få för daghem utbetala 300 kronor i månaden tillmätas avgörande betydelse i en diskus- och låta husmödrarna stanna hemma. Även i den diskussion om daghemmen, som förts sion om daghemmen eller bedömas alltför i t.ex. Danmark ha liknande synpunkter bokstavligt eller räknemässigt. Bägge pro1 blemen äro så komplicerade, att varje för- framförts. Det föreligger emellertid stora sök till en mera siffermässig analys måste praktiska och administrativa svårigheter bli behäftad med större eller mindre fel, att införa en dylik ny form av behovspröberoende på de olika antaganden man vad socialhjälp t.ex. i fråga om bedömtvingas göra eller utgå från. Särskilt ningen av det klientel, som skulle åtnjuta dessa bidrag och beloppens storlek. Om svårt är det självfallet att nå fram till nåsåsom exempel väljes en förvärvsarbetande gon mera kvantitativ uppskattning av hemmoder med 1 barn på daghem, för vilket arbetets »kontanta värde» — ett värde betalas så lågt som 1 : — krona om dagen som ju måste insättas i varje försök att i avgift och vårdkostnaden utgör 7: — t.ex. ekonomiskt väga hem- mot förvärvskronor om dagen, subventionerar följaktarbete. Det kan vidare erinras om att t.ex. ligen samhället hennes förvärvsarbete med de från undersökningar inom Hemmens 6: — kronor om dagen, dvs. med 1 680 forskningsinstitut hämtade uppgifterna om 1 den tid som varje dag ägnas i ett hem åt Se artiklarna »Flere vuggestuer», K0bbarnavård, självfallet aldrig kunna ta hän- stadsforeningens tidskrift h. 13. o. 15, 1949. 153

Tab. 2i. Subventionerna

till daghemmen.

Det allmännas kostnader per barn och år (280 vårddagar) under olika förutsättningar. Avgift per dag öre

50 100

150 200 250 300 350 400

Det allmännas kostnader i kronor per år, o m vårdkostnaden per vårddag är 5 kr.

6 kr.

7 kr.

8 kr.

1 260 1 120 980 840 700 560 420 280

1 54° 1 400 1 260 1 120 980 840 700 560

1 820 1 680

2 100 1 960 1 820 1 680

kronor per år och barn räknat med 280 daghemsdagar. Detta må nu på vissa håll kallas för en olägenhet. Under förhandenvarande omständigheter är den emellertid ofrånkomlig och har ju som tidigare framhållits sin motsvarighet i de subventioner samhället lämnar på andra områden t.ex. ifråga om yrkesundervisning, skolmåltider, social hemhjälp, bostadsbidrag, förebyggande barnavård etc. Det må för övrigt framhållas att om alternativet är arbete i hemmet måste vi räkna med den skatt som modern betalar på sin inkomst i förvärvsarbetet och med den skatteökning på familjeinkomsten som tillkommer genom progressiviteten i statsbeskattningen. Familjen får givetvis mycket annat för den skatt som den betalar, men detta får den vare sig hustrun har någon inkomst eller ej. Därför kan det vara rimligt att räkna med att hennes skatt skall avräknas på subventionen. I en familj, där mannen har en inkomst på 6 000 kronor och hustruns inkomst — om hon tack vare att barnet får vara på daghem kan ha förvärvsarbete — är 4 000 kronor blir skatten på hennes inkomst 720 kronor enligt tabell 20 på s. 150. Man kan då säga att subventionen från det allmännas sida bör minskas med detta belopp. Med denna familjeinkomst är avgiften på daghem i Stockholm om familjen har 1 barn kronor 3:25 per dag. Subventionen blir i detta exempel om vårdkostnaden antages vara 7 kronor per dag 1 050 — 720 = 330 kro-

1 540 1 400 1 260 1 120 980 840

540 1 400 1 260 1 120

nor. Om mannens inkomst är 10 000 kronor och hustruns 6 000 kronor blir motsvarande siffror 840 — 1 415 = — 575 kronor. I detta exempel blir det följaktligen ett överskott, när man räknar med den skatt hustrun betalar. Även om de praktiska svårigheterna vid en behovsprövning i samband med denna nya form av bidrag till mödrarna skulle kunna bemästras, förefaller det emellertid tveksamt, om något större antal mödrar skulle avstå från förvärvsarbete om de fingo ovan angivna belopp. Summan är ett bra stycke under existensminimum och skulle t.ex. inte räcka att försörja en ensamstående moder och barn på. De statsfinansiella konsekvenserna skulle även bli betydande — eftersom man förmodligen skulle göra gällande att det närmast vore ett statsintresse att utbetala dessa bidrag. Kostnaderna för de 10 000 förvärvsarbetande mödrar, som i dag ha barn på daghem, skulle uppgå till ca 17 milj. kronor om året. Om den tidigare nämnda siffran på 300: — kronor i månaden valdes skulle kostnaderna stiga till 36 milj. kronor om året. Det är emellertid uppenbart, att utgifterna inte skulle stanna med detta. Avsikten med bidraget skulle ju vara att förhindra mödrar att efterfråga daghemsplatser och i stället vårda sina barn i hemmet. Även om det teoretiskt skulle kunna tänkas, att de 10 000 mödrarna, som nu ha barnen på daghem, toge barnen därifrån, skulle de tidigare plat-

serna säkerligen genast efterfrågas av nya mödrar — ty vi skola inte glömma bort, att det finns tiotusentals förvärvsarbetande mödrar med småbarn, som nu få klara barntillsynen utan daghem och som säkert skulle uppskatta denna »ljusning» på daghemsfronten. Enligt kommitténs uppfattning äro de olika förslagen om kontanta bidrag till mödrarna för att de skola stanna hemma och icke efterfråga daghemsplatser illa genomtänkta och orealistiska. Till dem som ur snävt kommunalekonomiska synpunkter söka göra gällande att den subventionering åt en mindre del förvärvsarbetande mödrar, som nu sker av samhället i och med att dessa fått barnen placerade på daghem och icke kunna betala full avgift, är stötande, vill kommittén framhålla att man icke kan anlägga enbart finansiella synpunkter på daghemsverksamheten och — med hänsyn till den sociala och ekonomiska strukturen på många daghem — i regel ej heller av familjerna uttaga sådana avgifter, som motsvara hela vårdkostnaderna för att därigenom åstadkomma en begränsning av dessa institutioner. Man måste i så fall fråga sig vad alternativet skulle bli för de mödrar, vilka för sitt uppehälle äro nödsakade att taga förvärvsarbete ? Skulle man utestänga dem från daghemmen, återstod i många fall knappast någon annan utväg än understöd från fattigvården. Det kan starkt ifrågasättas om icke daghem i sådana fall är en bättre lösning, särskilt som många kvinnor, som visserligen äro ekonomiskt nödsakade att taga förvärvsarbete, sannolikt ha en viss tillfredsställelse med sin arbetsinsats, sin förmåga att kunna arbeta och därigenom känna ett visst oberoende. Genom förvärvsarbete komma mödrarna dessutom i regel upp i betydligt högre inkomster — även med avdrag av skatter och daghemsavgifter — än vad de skulle kunna erhålla genom fattigvården eller genom ett nytt system av speciella »mödrabidrag». Det må för övrigt erinras om att även vid familjedaghemmen sker en viss subventionering från samhällets sida till de mödrar, som icke ha tillräckligt

stora inkomster att betala full avgift. I själva verket ligger också det stötande knappast i detta indirekta stöd åt de förvärvsarbetande mödrar, som få tillgång till daghemsplatser, utan i det faktum att icke alla mödrar, som själva önska få sina barn placerade på daghem, kunna få göra det. De måste slutligen erinras om att urvalet av de mödrar, som på detta sätt åtnjuta kommunala och statliga subventioner genom daghemsvården icke är så godtyckligt, som man på sina håll tycks föreställa sig. Behovsprövningen vid de flesta av våra daghem är mycket sträng och kommer säkerligen att vara lika sträng under överskådlig tid. Utan överord kan man säga att endast de kvinnor, som verkligen ha fullgoda skäl att ha sina barn placerade på daghem, få ha dem där.

Spädbarnen

och

spädbarnsbidrag

De senaste åren har i daghemsdiskussionen även tangerats en annan form av speciella bidrag till mödrarna. Det har närmast gällt problemet om spädbarnen och deras vistelse på daghemmen. I en resolution vid det nordiska barnträdgårdslärarinnemötet i Köpenhamn på sommaren 1947 under ströks sålunda att barn under 2 år enligt konferensens mening normalt borde få hela sin vård och uppfostran i hemmet och icke på daghem eller dylikt. Även kommittén vill för sin del understryka att detta ur barnens synpunkt som regel vore det lyckligaste. Men arbetslivet och samhällsförhållandena äro nu icke sådana att detta kan tänkas genomfört. Många mödrar äro tvingade eller önska upprätthålla sitt förvärvsarbete även under barnens allra första år. De ensamstående mödrarna måste försörja sig och det späda barnet. Emellertid har de senaste åren en ur barnavårdande synpunkt glädjande utveckling kunnat skönjas: gifta, förvärvsarbetande mödrar ha sökt stanna hemma hos sina barn särskilt under deras spädbarnstid. Avgörande orsaker härvidlag ha naturligtvis varit den avsevärt förbättrade 155

reallönestandarden, de ökade socialförmånerna etc. Det må för övrigt understrykas att spädbarnsavdelningarna på daghemmen icke äro något stort problem — det fanns våren 1950 endast ca 740 spädbarnsplatser, avsedda för barn i åldern 6 månader—1 år i hela landet och för åldersgruppen 1—2 år, de s.k. krypbarnen, fanns det ca 870 platser, dvs. totalt ca 1 600 platser för åldrarna under 2 år. Denna siffra bör ses i relation till att daghemmen vid denna tidpunkt omhändertogo ca 11 000 barn. Det är också ett faktum att i varje fall spädbarnsavdelningarna för närvarande äro dåligt utnyttjade på daghemmen; man kan märka en allmän tendens hos mödrarna att vilja stanna hemma hos sina barn under deras spädbarnsålder. Mödrarna ha således fått klart för sig det berättigade i den barnavårdande expertisens önskemål om att de för barnens utveckling och deras bästa böra stanna i hemmet under barnens första år. Frågan om en särskild bidragsform för förvärvsarbetande mödrar med barn under 2 år — eventuellt i spädbarnsåldern — för att mödrarna därigenom skulle få möjlighet att under denna tid upphöra med sitt förvärvsarbete förefaller emellertid av skilda skäl omöjligt att realisera bl.a. därför att det knappast torde vara möjligt att lämna så stora bidrag att dessa till alla delar skulle kunna kompensera utebliven inkomst av förvärvsarbete. Frågan om bidrag åt de förvärvsarbetande mödrarna så att de i varje fall kunna ta sig ledigt från förvärvsarbetet under amningstiden — vilket ur skilda synpunkter ter sig mycket angeläget — bör enligt kommitténs mening däremot prövas i samband med det förslag om moderskapsförsäkring, varom överväganden pågå inom socialdepartementet. I detta sammanhang torde även frågan om differentierade allmänna barnbidrag så att t.ex. högre bidrag kunde utgå under barnens första år få prövas.

156 Mot en ny tids

daghem

Daghemmen äro redan en viktig beståndsdel i vårt samhälle. Den kommunala planeringen kan icke undgå att taga med dem i bilden, när man söker göra stadsmiljön trivsammare och mera anpassad för familjernas, mödrarnas och barnens behov och önskemål. Trots att åtskilligt står att vinna genom andra åtgärder för att lösa de förvärvsarbetande mödrarnas problem med barntillsynen — t.ex. genom en fortsatt utbyggnad av familjedaghemmen, bättre organiserad grannhjälp etc. — och trots att man otvivelaktigt kan anföra vissa betänkligheter mot daghemmen i den utformning många av dem för närvarande ha komma vi inte ifrån att planera för dem. I den planeringen är det nödvändigt att söka komma ifrån den sterila och delvis meningslösa diskussion, som för närvarande föres kring daghemmen och hem kontra förvärvsarbete etc, en diskussion, som i sin schematiska tillskärning här och var mest erinrar om silhuettklippning: svart mot vitt eller vitt mot svart. Daghemmen måste äntligen accepteras såsom uttryck fölen ny tids och ett nytt samhälles vilja att söka lösa de problem, som föreligga för förvärvsarbetande mödrar under deras moderskapsperiod. Det är också nödvändigt inse att varken daghemmen eller andra barnstugor kunna gestaltas efter de vuxnas idéer om vad som är »billigast» och »bäst» utan efter barnen, efter deras behov, livsrytm och förutsättningar. Även daghemmen skola liksom förskolorna ha till mål att främja barnens allsidiga harmoniska utveckling såväl psykiskt som fysiskt och de ha och måste ha lika viktiga pedagogiska uppgifter som förskolorna; det är och förblir en missuppfattning att de endast äro till för kroppslig och manuell vård av barn till förvärvsarbetande mödrar. Daghemmen äro emellertid icke fastlåsta i de former, som delvis fått ärvas från »barnkrubbetiden» utan utvecklas ständigt och äro — lyckligtvis — underkastade en fortlöpande experimentverksamhet, vars yttersta syfte är att forma dem och daghemslivet så att

1940-talet har riktat strålkastarljuset mot dessa institutioner, och en rad problem kring verksamheten ha blottats. På en del håll frågar man sig med oro, om vi äro på väg mot en »kollektivisering» av barnuppfostran — på andra håll griper man med förkärlek till känslovädjande argument om t.ex. daghemmen, på andra åter ser man helst, att verksamhetens fortsatta utbyggnad stoppas och talar om nödvändigheten att bringa dess »automatiska utgiftsökningar» under kontroll. Samtidigt stiga kraven på fler barnstugor, på bättre åtgärder för barntillsynen. Diskussionen är påtagligt förvirrad. Och naturligtvis erbjuder det stora svårigheter att få någon rätsida på de inlägg som göras, helt enkelt därför att debatten om barnstugorna är en spegel av hem- och familjelivets utveckling och kvinnornas ställning i samhället — områden där det alltid är många credo, alltid finns utrymme för konservatism och radikalism, alltid blir fråga om labila och flytande uppfattningar. Den starka och oroliga expansion barnstugorna upplevt det senaste årtiondet har också blivit till en reflex av den stora anpassningsprocess, som samhället och familjerna nu upplever. Kanske är det ännu för tidigt att söka få fram en helhetssyn av vad som håller på att ske, att begära en generös inställning till alla de problem, som skapats av stadssamhället, kvinnornas förvärvsarbete, mödrarnas krav på underlättat hemarbete och hjälp med barntillsynen — så länge diskussionen domineras av traditionella uppfattningar och omedvetna, ofta maskulina, särintressen. Många resignera kanske och vilja överlämna uppgiften att röja väg för mera realistiska och mänskliga värderingar till en ny tid och en ny generation, där det ena könet inte längre är »ett socialt problem». Men skulle inte en dylik defaitism vara ett underbetyg på vår generations förmåga att foga samman de pusslebitar diskussionen om kvin5. Målsättning nan, barnen och samhället i dag upplösts i I debatten om barnstugorna och försko- till en enhetlig bild? Även med vetskap om lebarnen ha frontlinjerna flyttats fram och de i grunden oföränderliga meningar, som tillbaka. Den snabba expansionen under ofta råda i debatten, de djupa klyftor i

det bättre passar barnen och blir mera lyhört för deras individuella växlingar. Daghemmen skola emellertid inte inrättas efter någon schablon utan först komma till stånd för att möta ett verkligt behov, som icke kan avhjälpas på annat sätt. Den framtidsbild, som stimulerar, är att vi i varje stad och tätort i vårt land få ett antal förskolor och/eller daghem, vilka kunde tjänstgöra som psykologiska och pedagogiska centra, centrala punkter för föräldrarådgivning och barnuppfostran. Dessa barnstugor skulle icke vara fastlåsta i form eller program utan smidigt följa familjelivets och samhällets skiftningar, den förändrade sociala strukturen i vederbörande stad eller stadsdel. I den mån behov i sådana fall skulle föreligga av daghem skulle vi söka ge familjerna en ny tids daghem, daghem med förskolornas alla fördelar och utan de nuvarande daghemmens nackdelar. Dessa daghem måste bli små, trivsamma, hcmliknande, till barnens miljö och skala anpassade daghem med små barngrupper, tillräcklig och kvalificerad personal, utvecklingsfrämjande materiel, god hälsokontroll och på lång sikt — när deltidsarbete anses som den normala arbetsformen för förvärvsarbetande mödrar med småbarn — helst endast öppna 5—6 timmar dagligen. Sådana daghem böra icke bli några dyrbara institutioner; de kunna — såsom kommittén föreslår i kapitel 10 — mycket väl uppföras betydligt enklare än vad som hittills varit brukligt och genom olika inre rationaliseringsåtgärder kunna deras ekonomi förbättras samt finansieringen etc. genom något höjda avgifter och ett ökat statsbidrag avsevärt underlättas. De behöva icke bli något problem, icke föranleda tveksamhet och oändliga diskussioner. De komma att ha sin naturliga plats i det demokratiska samhället.

uppfattningarna, som väl aldrig kunna överbroas, måste vi söka staka ut riktlinjerna för den närmaste framtiden, söka ställa upp de mål vi vilja sträva fram emot, de syften vi önska befrämja. Något en gång för alla givet kan det aldrig bli fråga om, meningsbrytningarna och problemställningarna komma förvisso att kvarstå, ty här som på många andra områden blir det fråga om avvägningar, som icke kunna företagas en gång för alla utan måste göras om och om igen mot bakgrund av nya frågeställningar, nya resurser och en ny tids uppfattningar. En av våra främsta stadsplaneexperter har sagt, att »barnens behov alltför litet fått sätta sin prägel på den konkreta miljön i detta av vuxna dominerande samfund. Det är de senares — och främst männens — krav, som i första hand ha tillgodosetts i samhällsbyggandet. Stadsmiljön behöver därför reformeras med hänsyn till barnens — och husmödrarnas — behov.» Det finns all anledning att anknyta till dessa ord, som innesluta något väsentligt: det är kanske i främsta rummet för städernas och tätorternas mödrar och barn, som en planering nu måste komma till stånd, ett utbyggnadsprogram för barnstugor och barntillsyn nu måste formuleras. Självfallet utesluter inte detta, att landsbygden har stora problem, då det gäller barnen: jordbrukarfamiljerna, som på grund av flykten från landsbygden fått en för varje år alltmer tyngande arbetsbörda, ha ofta starka krav på hjälp med barntillsynen. Landsbygdsförhållandena motivera dock en verksamhet av delvis annan karaktär och i andra former än i städerna och tätorterna; målsättningen för landsbygdens del får därför formuleras försiktigare och i ännu högre grad än vad gäller städer och tätorter anknyta till lokala förutsättningar och behov. I detta sammanhang inskränka vi oss därför till en diskussion om det mål, som bör uppställas vid en planering för barnen och mödrarna i städer och tätorter. Det torde vara svårt att förneka, att stadsfamiljerna i dag ha stora problem med barntillsynen. Behovet av åtgärder — 158

från lekplatser till daghem — står klart för var och en som kan och vill se den ogynnsamma miljö, som många barn i dag tvingas leva i, de besvärligheter många hem- och förvärvsarbetande mödrar ha att kämpa mot, då det gäller tillsynen av barnen. Samhället har redan i och med det sedan 1944 insatta statsstödet till barnstugeverksamheten i princip accepterat dess olika institutioner och erkänt den betydelse de kunna ha för familjerna och barnen. Det som nu begäres, är i grunden blott att samhällets ansvar för dessa institutioner och dess redobogenhet att hjälpa familjerna med barntillsynen erkännes, att barnstugorna — i fria former och i ständigt experimenterande för att kunna göra det bästa för barnen och familjerna — få gå vidare på den väg, som redan beträtts. Motiven för ett ökat samhälleligt ansvar för barntillsyn och barnstugor äro många. I första hand kan man kanske se frågan ur befolkningspolitisk, familjesocial synpunkt. De kostnader, som samhället lägger ned på barnstugor och barntillsyn, äro produktiva investeringar, investeringar i vårt viktigaste och dyrbaraste arvegods: barnen. Samtidigt innebära dessa samhälleliga kostnader en omfördelning av dess resurser i riktning mot barnfamiljerna helt i linje med vad som skett på en rad andra områden inom svensk befolkningspolitik, såsom t.ex. vid de fria skolmåltiderna, mödrahjalpen, de fria rekreationsresorna etc. Sammanvävt med det befolkningspolitiska motivet är rättvisekravet, som talar för att samhället lättar de hemarbetandc mödrarnas arbetsbörda genom olika kollektiva åtgärder — inte för att »kollektivisera» hemmen eller söka få fram surrogat för dem utan för att hjälpa kvinnorna och därigenom stärka hemmen. Sådana åtgärder kunna alltså motiveras även ur allmänt accepterade strävanden att rationalisera kvinnornas hemarbete och öka deras trivsel i samhället. Det demokratiska samhället kan inte undgå att se vad det måste betyda, om vi med så pass enkla åtgärder som vissa gemensamhetsanordningar, t.ex.

lekplatser, förskolor etc., kunna öppna hemmen ut mot livet och samhället och förhindra, att känslor av isolering, instängdhet och tröstlös bundenhet breda ut sig bland de hemarbetande husmödrarna. Det måste til syvende och sidst betyda, att dessa kvinnor få större möjligheter att ge mera — såväl inom hemmen som utanför, i samhälls- och kulturlivet. Den demokratiska människan, gemenskapsmänniskan, träder fram för våra ögon med chanser att utveckla alla de möjligheter hon bär inom sig. Det är naturligt att samhället låter de åtgärder, som behövas för barntillsynen åt de hemarbetande mödrarna, i främsta rummet ta formen av lekplatser, grannhjälp etc. Det finns emellertid även oberättigade och överdrivna krav på lättnader och mödrarna kunna icke begära att få hjälp med all barntillsyn. Det kan t.ex. ur flera synpunkter icke vara lämpligt att ordna institutioner för eftersyn av barn under 2—3 år till hemarbetande mödrar. Mödrarna måste förstå, att de aldrig komma ifrån en viss bundenhet vid barnen. Det är något som hör småbarnstiden till. Barnen behöva under de första åren få känna förmånen av en liten, begränsad, gripbar miljö med möjlighet till känsloanknytning till mor och far. Detta kan endast ske inom familjens ram. Det behov de hemarbetande mödrarna under dessa år kunna ha av tillfällig barntillsyn får ordnas genom t.ex. grannhjälp, barnhagar, lekplatser etc. Först när barnen kommit upp i 3—5årsåldern äro de mogna för en barntillsyn i grupplivets tecken under pedagogisk ledning. Det är här förskolan ter sig icke blott önskvärd utan särskilt från 5-årsåldern även nödvändig för många av våra förskolebarn i städer och tätorter. Självfallet har förskolan, där barnen kunna vistas 3 timmar dagligen, en stor betydelse för att underlätta husmödrarnas arbete och minska deras bundenhet. Men de tiotusentals föräldrar i vårt land, som redan haft förmånen att få ha sina barn i en förskola, ha väl knappast sin höga uppskattning av

förskolan enbart på grund av dess funktion att bereda mödrarna en viss ledighet från barnen. Vad som kommit förtroendet för förskolorna att växa för vart år har väl varit deras betydelse för barnens fostran. Hemuppfostran har nämligen där på ett värdefullt sätt kunnat kompletteras. Förskolans pedagogiska betydelse går väl knappast att förneka längre. Den barnpsykologiska forskningens landvinningar har visat, att förskoleåldern är »guldåldern» i barnens liv — det är då människan formas och får sina drag. Det skulle vara av största betydelse för våra barn i städer och tätorter, om de mera allmänt kunde få tillfälle att inom förskolans ram i samarbete med hemmen lära sig den svåra konst, som heter anpassning till samhället, skolan och livet. Kraven från skolans sida, att vi även i vårt land förbereda barnen för skollivet, äro också starka och måste beaktas. Det är självfallet lätt för många av oss äldre att i traditionell konservatism falla tillbaks på egna barndomsminnen och hävda, att så och så var det förr och då behövdes inte det eller det. Invändningar av denna art äro alltid vanliga och komma helt säkert att riktas även mot önskemål om en mera allmän förskolefostran av våra barn. Det är emellertid mera komplicerat att uppfostra barn i dag helt enkelt därför att våra barn födas till och uppfostras för ett samhälle och en tillvaro, som är mera komplicerad. Det är därför kommittén är förvissad om, att förskolorna ha en stor uppgift att fylla för våra barn. Och det är också för dessa förskolor som en planering nu måste sättas in — det är förskolorna, som böra stå i centrum bland barnstugorna, det är förskolorna, som böra leda utvecklingen och skänka impulser även till övriga barnstugor och till andra åtgärder för förskolebarnens eftersyn. Målet är klart: på lång sikt böra alla förskolebarn i åldern 3—7 år — och särskilt barnen i åldrarna 5—7 år — vilkas föräldrar så önska, få tillfälle att kostnadsfritt vistas några timmar dagligen i en förskola. Ännu ha endast några få städer i 159

vårt land vågat ställa detta mål — nu höidet bli ett allmänt mål för alla städer och tätorter. Självfallet kan det inte allmänt förverkligas för hela landet varken om fem eller tio år — det kommer att ta lång tid och det måste som alla andra åtgärder realiseras i takt med våra personella och finansiella resurser. Men målet bör inte släppas ur sikte. Det sociala rättvisekrav, som motiverar energiska åtgärder för att lätta de hemarbetande husmödrarnas bundenhet vid barnen, förstärkes, när man ser vilka svårigheter de förvärvsarbetande mödrarna ha att ordna sin barntillsyn. För många av dem är det helt enkelt ett livsvillkor att kunna placera sitt eller sina barn någonstans, när de arbeta. Samhället kan inte blunda för de förhållanden, som många förvärvsarbetande mödrar tvingas leva under. Den sociala rättvisan kräver, att dessa mödrar få känna den trygghet och trivsel, som ligger i vetskapen att barnen äro väl omhändertagna under moderns arbetstid. Stora insatser få väl härvidlag även i framtiden göras av föräldrar, syskon, grannar etc, men daghemmen komma med åren att få en allt större betydelse i samma utsträckning som samhälls- och arbetslivet bättre anpassas till familjelivet, och efterfrågan på daghem därigenom kan väntas stiga. Det sociala rättvisekravet är ofta sammanvävt med de arbetsmarknadspolitiska motiven för daghem. Från arbetsmarknaden och näringslivet utgå nämligen ständiga krav på flera daghem för att bättre kunna utnyttja den arbetskraft, som man säger finns bland de hemarbetande, gifta mödrarna. När man konstaterar, att förhållandena på arbetsmarknaden ofta åberopas som motiv för att inrätta daghem, innebär emellertid inte detta — och det är något som aldrig nog kan understrykas — att man för den skull allmänt vill, att gifta kvinnor med småbarn skola åtaga sig förvärvsarbete. Någon press från samhällets sida att så skall ske har veterligen aldrig ägt rum och kommer sannolikt heller aldrig att ske. I den mån näringslivet behöver arbetskraft, skall 160

denna självfallet i första hand uppletas bland ogifta och gifta kvinnor utan småbarn. Men problemet gäller — såsom utförligt redovisats i tidigare avsnitt av detta kapitel — icke detta utan att underlätta förvärvsarbetet för de mödrar, som av olika skäl själva önska åtaga sig förvärvsarbete, även när barnen äro små. Kvinnorna skola få möjlighet att välja var de vilja göra sin arbetsinsats — i hemmen eller ute i förvärvslivet. För att denna i teorien så ofta accepterade princip om valfrihet emellertid skall bli någonting annat än en tom fras, måste det finnas praktiska möjligheter, som underlätta valet. Från näringslivet hävdas också allt oftare, att kvinnorna måste betrakta sitt förvärvsarbete som en livsuppgift, vilket innebär, att de skola vara inställda på att stanna kvar i förvärvsarbetet, även när barnen komma. Uppenbart är, att detta krav kolliderar med kvinnornas uppgift som vårdare och fostrare av barnen och barnens rätt till sin mor. Problemen gå icke att lösa med mindre än genom en helt ny fördelning av hemuppgifterna i de hem, där bägge makarna ha förvärvsarbete, en bättre organisation av familjens angelägenheter. Någon patentlösning, något en gång för alla givet, finns väl inte. Varje familj får söka lösa sina problem med utgångspunkt från de egna svårigheterna. Uppenbart är emellertid, att daghemmen här måste tilldelas stora uppgifter. Meningsbrytningarna bli lätt häftiga kring daghemmen. Det är aldrig svårt att finna olika s.k. experter, som från begränsade utgångspunkter och ännu mera begränsade erfarenheter uttala tvivelsmål om dessa institutioners värde för barnen och mödrarna. Ingen har väl heller förnekat, att daghemsvården särskilt för barn under 3 års ålder är förbunden med risker och nackdelar, men dessa hänga samman med samhällets livs- och arbetsformer, som icke anpassat sig efter familjerna och mödrarna, och böra lösas den vägen, inte genom att utdöma daghemmen eller förklara, att förvärvsarbete bland mödrar är något »nödvändigt ont». Ett mera hållfast och

moget ställningstagande till daghemmen tillsynen av de förvärvsarbetande mödrarmåste också alltid klinga ut i en avvägning nas barn, dess skyldighet och strävan att av olika synpunkter, en kompromiss mellan inrätta och värna om daghemmen. Det är barnens rätt till sin moder och familjens nämligen till stort men för en lugn och behov av bättre ekonomi genom hustruns kontinuerlig utveckling av dessa instituförvärvsarbete, moderns behov av arbete tioner, om deras existensberättigande — utanför hemmet och arbetsmarknadens såsom skett de senaste åren — gång på krav, att kvinnorna kvarstå i förvärvsar- gång ifrågasattes. Inte minst de mödrar, bete även medan barnen äro i förskoleål- vilka anlita dem, ta lätt intryck av den överdrivna och känslomättade kritik, som dern. Det mål, som formuleras för daghem- ofta riktas mot daghemsvården. Det kanske mens utbyggnad, kommer därför att skifta viktigaste för daghemmens del ligger därfrån stad till stad, från samhälle till sam- för i ett slutgiltigt accepterande av dessa hälle på samma sätt som behovet av dag- institutioner som en service åt familjerna hem är underkastat starka regionala och i det moderna samhället. Barntillsynen i dagens svenska samhälle lokala variationer. Överallt förutsättas dock daghemmen stå öppna för barn från kan och bör uppenbarligen inte lösas enolika socialgrupper. Daghemsvården kan bart genom olika institutioner. Det måste aldrig tänkas bli kostnadsfri, utan famil- här bli fråga om att lämna olika möjligjerna måste vara beredda att efter ekono- heter, olika alternativ, och varje planering misk bärkraft bidraga med avgifter till för framtiden måste inrymma inte blott en finansieringen. Utbyggnaden får naturligt- planmässig utbyggnad av själva barnstuvis även för daghemmens del ta hänsyn gorna utan även av alla övriga anordtill våra personella och finansiella resur- ningar för barntillsynen. Vid denna planeser. Detta gäller även för eftermiddags- ring skola vi inte utgå från några schahemmen. Det finns knappast möjligheter bloner om hur vi vuxna anse, att barnen att inom överskådlig tid bygga daghem skola ha det, ej heller från våra erfareneller anskaffa familjedaghem för alla de heter om »hur det var förr» eller från förvärvsarbetande mödrar med småbarn, vad som ter sig billigast, utan från barnen som sannolikt skulle vilja placera sina barn själva — från deras livsbetingelser i olika där. Ett program, ett mål för daghemmens ålders- och utvecklingsstadier. I diskussioutbyggnad i städer och samhällen får där- nen om familjernas behov av barntillsyn för i sig innesluta även andra åtgärder få vi inte glömma bort att de olika anordför barntillsynen åt de förvärvsarbetande ningarna för att underlätta denna måste mödrarnas barn. Målet och utbyggnads- gestaltas och formas så att de bli så förtakten kan först anges, sedan de förvärvs- månliga som möjligt för barnen och svara arbetande mödrarnas situation är klarlagd mot deras behov, livsrytm och förutsätti varje stad och tätort och behovet av ningar. Det är ett program, som ställer ytterligare institutioner och åtgärder fast- anspråk inte blott på en viss grad av fantasi utan även på en förmåga att förstå slaget. I varje målsättning för daghemmen att då det gäller barnstugor och barntillsyn måste emellertid ingå ett definitivt accep- kunna vi knappast räkna med någon verkterande av dessa institutioner såsom en samhet i strikta, upplinjerade eller fullvårdform, som både bör och kan godtagas, komligt reglementsenliga former. Utrymme en vårdform, som i dag icke bör få lida måste här lämnas såväl för en målmedför enstaka misstag och missgrepp, utan veten planering och utbyggnad av redan som bör få arbetsro att utvecklas och ut- hävdvunna och goda institutionsformer såformas, så att den alltmer och allt bättre som t.ex. förskolor och daghem som för passar barnen och mödrarna. Principiellt ett relativt fritt experimenterande i nya måste vi nu fastslå samhällets ansvar för och oprövade former. 11

Kanske särskilt viktigt ä r att i framtiden komma ifrån den s t r ä n g a boskillnad, som ännu råder i vårt land mellan olika former av barnstugor, att söka få fram institutioner, som smidigt och naturligt följa och möta familjernas behov och intressen, och som lika smidigt kunna g ö r a s om n ä r behovet ändras. Vad vi måste eftersträva är inte stora och dyrbara byggnadskomplex utan små enheter, små, trivs a m m a och inbjudande barnstugor, dit

barnen hitta och få uppleva en vänlig kontakt med omvärlden och dit föräldrarna g ä r n a vända sig för råd om barnen och deras fostran. B a r n s t u g a n blir på så sätt k ä r n a n i alla å t g ä r d e r inom bostadsområdet eller samhället för barntillsynen. Kanske kommer detta mål att på sina håll stämplas som verklighetsfrämmande. Det är dock det mål, som måste ställas om stadsmiljön skall kunna förvandlas och bli mera lämpad för barnen och familjerna,

Tab. 22. Beräknade totalantalet barn vid slutet av åren 1951—60, f ir delat p 7 ettårsklasser. Ålder

Beräknat antal barn den 31/12 nedanstående år

Är

I95I

0—1 1—2

119 396 119 530 120 605 121 789 122352 125 516 127 278 125 796 117 857 107384

2—3

3—4 4—5 5—6 6—7 7—8 8—9 9—10 10—n n—12 12—13 13—14 14—15

117 940 116 484 118 090 116 650 119 170 117 734 120356 118 923 121 598 120 168 122 190 121 437 125 365 122 043 126 i n 125 231 125 636 125 950 117 712 125482 93 864 107 261 117 577 90050 93 762 i°7 H 5

9i 456 88 138 84 694

115 028 115 210 116 298 117 490 118 737 120 009 121 291 121 912 125 099 125 796 125 338 117 449 93 661 107 029

91 360 88042

91 261

113 572 113 770 114 863 116 058 117 307 118 580 119 864 121 161 121 784 124 981 125 652 125 202 117 322 93 562 106 916 89 759 93 460

112 116 112 330 113 427 114 625

110 660 110 889 i n 991 113 192 115 876 114 446 117 151 115 723 118 437 117 010 119 736 118 310 121 034 119 610 121 669 120 920 124885 121 575 125 515 124774 125 066 125 379 117 198 124 935 106 800 117 071

i960

109 204 109449 11° 555 n i 759 113 050 114 294 115 584 116 885 118 186 119 497 120 827 121 468 124 676 125 247 124799

107 748 108 009 109 120

106 292 106 569 107 684 108 894 110 154

n o 327 i n 584 112 865 114 157 115 460 116 762 118 075 119 406 120 719 121 372 124 559 125 i n

" i 437 112 730 114 034 115 338 116 652 117 984 119 299 120 624 121 258 124 442

Summa barn i åldern 0—7 år

856 466 844 709 833 439 824 063 814 014 803 962 793 911 783 895 773 810 763 760

Summa barn i åldern 3—7 år

496 935 489 509 482 571 477 527 471 809 466 089 460 361 454 687 448 933 443 215

Anm. Beräkningarna ha utförts som en vanlig åldersframskrivning av de ifrågakommande årskullarna. Pojkar och flickor ha framskrivits tillsammantagna, hänsyn till den skiljaktiga dödligheten för könen har tagits på så sätt, att vid framskrivningen som överlevelsetal för resp. åldrar använts ett medeltal av de motsvarande överlevelsetalen för vartdera könet. 1 Till grund för antagandena om den framtida födelsefrekvensen har legat den befolkningsprognos, som 1945 utfördes av prof. Sten Wahlund för socialvårdskommitténs räkning. 2 I denna ha emellertid vissa approximationer gjorts. Bl. a. har antalet levande födda antagits sjunka i jämn takt med 1 500 om året fram till i960. 1 Se 1946 års skolkommissions betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling ( S O U 1948:27) s. 510 f.f. 2 Se Socialvårdskommitténs betänkande med förslag till ny lagstiftning om folkpensionering ( S O U 1945:46).

och om det växande släktet skall kunna anpassas till samhällets krav. Självfallet kommer det att ta tid att förverkliga detta mål. Den tidrymd, som man närmast kan planera för, är väl io-årsperioden fram till i960. Även 10 år är visserligen en lång tid att överblicka, men dock en tidrymd, som det av skilda skäl är lämpligt att söka fånga i ett program, en generalplan för barnstugornas utbyggnad i vårt land. Det erbjuder inga svårigheter att skriva pappersprogram eller att sätta upp önskelistor. Allt som folk önskar sig kan dock inte ingå i en målsättning eller ett aktuellt program. Däremot är det rimligt, att vi inventera våra resurser och söka ange i vilken takt en utbyggnad bör kunna ske fram till i960 — en inventering, som i främsta rummet bör ta hänsyn till de institutioner, som kräva personal och draga med sig investeringar. De beräkningar, som gjorts om hur mycket personal, som även efter en viss utbyggnad av förskoleseminarierna maximalt kan ställas till barnstugornas förfogande under 1950-talet, ha understrukit nödvändigheten att skynda långsamt. Ett enda exempel må vara nog. Om man t.ex. satte upp det målet, att vi borde inrätta förskolor i en sådan omfattning att de år i960 kunde ta emot 50 % av barnen i åldrarna 3—7 år, skulle detta fordra, att över 1 200 barnträdgårdslärarinnor varje år måste utexamineras under hela 1950-talet. För närvarande utexamineras 200. Siffrorna stämma till eftertanke : utbyggnaden måste ständigt beakta tillgången på personal. Den 10-årsplan, som kommittén vill förorda för tiden 1951—60, bör därför ges en sådan utformning, som svarar såväl mot tillgången på personal som vårt lands ekonomiska resurser vid varje tidpunkt. De överväganden och beräkningar, som skett kring detta 10-årsprogram, har givit följande resultat. Beräkningarna ha utgått från förhållandena 1949, då 16000 barn vistades i landets ca 370 förskolor. I åldern 3—7 år funnos detta år ca 250 000 barn i tätorter med minst 1 000 invånare. Barnantalet vid

förskolorna utgjorde följaktligen år 1949 6,4 % av tätorternas barn i dessa åldersgrupper. Som målsättning för utbyggnaden av förskolorna ha vi stannat inför att så många förskolor inrättas till i960, att 15 % av samtliga barn i åldersgrupperna 3—7 år i tätorter med minst 1 000 invånare då kunna få några timmars daglig fostran i dem. Detta betyder, att 35 000 barn år i960 skulle kunna få sin hemuppfostran kompletterad i förskolor. Eftersom 16 000 barn år 1949 kunde tas emot på förskolor, skulle det verkliga utbyggnadsbehovet för förskolorna under 1950-talet uppgå till förskolor för ytterligare 19 000 barn. Om vi räkna med ett genomsnitt på 38 barn i varje förskola, måste 500 förskolor inrättas eller byggas under 10-årsperioden. För dessa 500 förskolor behövs 500 barnträdgårdslärarinnor. Med hänsyn till det ansträngda statsfinansiella läget f.n. synes det angeläget, att tyngdpunkten i denna utbyggnad förlägges till slutet av 1950-talet. Under åren 1951—54 böra därför maximalt 100 förskolor komma till, medan resten dvs. 400 förskolor föreslås komma till stånd under de följande sex åren fram till i960. Denna utbyggnadstakt bör jämföras med att de senaste åren inrättats ungefär 10—15 förskolor årligen i vårt land. Vad beträffar daghemmen togo 270 daghemsavdelningar år 1949 emot 11 000 barn till förvärvsarbetande mödrar i vårt land. Detta utgjorde 3,5 % av tätorternas ca 310000 barn i åldern 2—7 år. Självfallet är det något inkorrekt att sätta antalet barn på daghem i relation till totala antalet barn i åldern 2—7 år, eftersom även spädbarn ingå i den förra summan. Antalet spädbarn är emellertid ganska obetydligt, och approximationen kan anses godtagbar i detta sammanhang. Som målsättning för den utbyggnad, av daghemmen, som kan anses möjlig under 1950-talet, ha vi stannat inför en höjning av den nyssnämnda siffran till 6 %, vilket skulle innebära att år i960 ca 17500 barn av de 290 000, som vid den tidpunkten finnas i åldrarna 2—7 år, kunna tas emot på dag-

hem. Denna siffra bör emellertid minskas med de I I ooo daghemsbarn, som redan år 1949 fingo plats på daghemmen. Utbyggnadsbehovet för daghemmen under 1950talet skulle följaktligen innefatta daghem för ytterligare 6 500 barn. Här räknas självfallet icke med de insatser, som under 1950-talet kunna göras för de förvärvsarbetande mödrarnas barn i form av familjedaghem, eftersom dessa icke kräva investeringar eller särskilt utbildad personal. Räkna vi emellertid med att genomsnittligt 36 barn kunna få rum på varje daghem, måste enligt den nyssnämnda målsättningen 180 daghem inrättas fram till i960. Av flera skäl — inte minst hänsynen till de insatser de förvärvsarbetande mödrarna dock göra i produktionslivet — ha vi ansett att tyngdpunkten vid inrättandet av dessa 180 daghem bör ligga på de första åren under 1950-talet. Förslagsvis böra därför 80 daghem inrättas under de fyra åren 1951—54 samt 100 under de resterande sex åren fram till i960. För de 180 daghemmen, beräknade för genomsnittligt 36 barn, behövs 1 350 anställda, varav ca 1 000 barnträdgårdslärarinnor. Den 10-årsplan, som här framlagts, kan icke sägas vara tilltagen i överkant; snarast måste den väl betecknas som ganska måttfull särskilt i jämförelse med förhållandena i andra länder (jfr kap. 3 och kap. 7 sid. 170). Anledningen härtill är emellertid, att kommittén hela tiden sökt avväga utbyggnaden med hänsyn till de personella och ekonomiska resurserna. Av olika kalkyler att döma kan också den personal,

som angetts som behövlig för utbyggnaden under 10-årsperioden ställas till förfogande. Självfallet äro de siffror, som ingå i 1 o-årsplanen, siffror som avse hela riket, och som söka gripa den generella målsättningen för landets alla städer och tätorter. Enskilda städer och kommuner kunna naturligtvis stundom önska ställa målet högre på grundval av t.ex. lokala behovsundersökningar. På så sätt kan man på olika håll förvisso nå upp till en större procentuell andel barn inom kommunen, som år i960 få tillfälle att vistas på daghem resp. förskola. Den 1 o-årsplan, som här framlägges, är emellertid endast själva stommen i 1950talets planering för barnstugor och barntillsyn. Väsentliga insatser såsom t.ex utbyggnaden av familjedaghem, lekplatser, barnhagar, grannhjälp, barnparkeringar etc, falla utanför denna plan ehuru de självfallet icke därför tillmätas mindre vikt. Som tidigare framhållits, måste det beträffande barntillsynen bli fråga om ett samspel av olika åtgärder, vartill komma de olika delreformer, som fortsättningsvis i detta betänkande framlägges avseende t.ex. institutionernas uppläggning och utformning, utbildningen av personal och förskoleseminarierna. Alla dessa delreformer böra successivt förverkligas vid sidan av generalplanen för barnstugorna. Det bör emellertid vara denna plan samt samhällets accepterande av den allmänna målsättningen för dessa institutioner, som håller samman och ger kontinuitet åt reformarbetet för förskolebarnen.

Kapitel 7

Barnstugor och barntillsyn i städer och tätorter

»Förskoleinstitutionerna måste i varje fall få vad de behöva i stadsplanerna, och att de hittills försummats är endast ett ytterligare skäl för kommunalförvaltningar och stadsplanemyndigheter att sent omsider gottgöra dessa försummelser. Allra minst kan man ta dessa försummelser till intäkt för åsikten, att allt är bra som det är och sedan länge varit. Det andra världskriget och vad det avslöjat av asocialitet och bestialitet hos även högt stående västerländska kulturfolk ger för visso intet empiriskt stöd för en reaktionär inställning i denna fråga. Snarare är väl förhållandet det motsatta. Den erfarenhet man vunnit av en uppfostran, som redan i förskoleåldern tar sikte på individens inordnande i en social miljö, har överallt varit en och densamma: Större möjligheter för den vuxne att finna sig till rätta i livet och därmed även för skapandet av ett bättre samhälle.» Stadsplanechefen Tage William-Olsson, Göteborg i Svenska Stadsförbundets tidskrift, häfte 4, 1945.

1. Daghem och förskolor Uppgifter E n planmässig utbyggnad av barnstug o r n a samt olika a n o r d n i n g a r för barntillsynen blir u t a n tvivel en viktig, kommunal arbetsuppgift under de n ä r m a s t e decennierna. F ö r s t u n d e r 1940-talet ha kommunerna mera allmänt blivit medvetna om att även barntillsynen fordrar uppmärksamhet, förutseende samt olika initiativ. P å tröskeln till 1950-talet kan man också konstatera, att en livaktig planering för barntillsynen p å g å r i de flesta städer och tätorter i v å r t land — på en del håll ännu trevande och försiktigt, på a n d r a håll energiskt och målmedvetet. I centrum för detta ökade intresse stå daghem och förskolor. I stort sett synes den planering av dessa institutioner, som i samarbete med socialstyrelsen p å g å t t och pågår, v a r a upplagd på ett tillfredsställande sätt. K o m m i t t é n anser det också a n -

geläget, att kommunerna i görligaste mån på egen hand få träffa de lämpligaste dispositionerna för utformningen av b a r n s t u g o r n a och barntillsynen under hänsynstagande såväl till lokala förutsättningar och erfarenheter som v å r moderna kunskap om barnens behov och inriktning under olika åldersstadier. Verksamheten bör icke g e nom statliga direktiv eller en omständlig och detaljerad kontroll stöpas i samma form över hela landet. O m icke k o m m u n e r n a — med hjälp av vissa statliga r å d och anvisn i n g a r — få möjlighet att utforma b a r n stugeverksamheten efter eget kynne, torde det icke v a r a möjligt att skapa f r a m det intresse och mänskliga innehåll, förutan vilka denna insats för hemmens och familjernas bästa måste te sig meningslös. E h u r u kommittén principiellt f ö r o r d a r största möjliga frihet för de k o m m u n a l a myndigheterna att på egen hand träffa de lämpligaste dispositionerna k r i n g u t b y g g -

l65

nåden av daghemmen och förskolorna, är det emellertid angeläget, att planeringen för dessa institutioner blir så förutseende och god som möjligt. Kommittén vill därför här beröra några av de problem, som de kommunala myndigheterna måste ta ställning till och uppmärksamma vid en fortsatt utbyggnad av daghem och förskolor.

norna (barnträdgårdslärarinnor) och ekonomipersonal. Förskolorna mottaga barn i åldern 3—7 år fördelade på olika åldersgrupper för ca tre timmars daglig fostran och tillsyn. Den nuvarande bristen på platser gör att förskolorna på många orter endast kunna ta hand om 6—7-åringar. Förskolornas huvudsakliga syfte är att ge barnen tillfälle till allsidigt utvecklingsbefrämjande lek och sysselsättning med jämnåriga kamrater och med lämplig lekmaterial samt i lokaler, som möjliggöra en för den åldern nödvändig rörelsefrihet. Särskilt stor vikt lägges vid barnens sociala utveckling. Samtidigt har emellertid förskolorna den största betydelse för de hemarbetande mödrarna, eftersom de underlätta barntillsynen varje dag och på så sätt bereda mödrarna en önskvärd, ja, nödvändig avkoppling från barnen. Förskolorna rikta sig därför till alla barn i åldersgrupperna 3—7 år oberoende av familjernas sociala och ekonomiska ställning. En förskola behöver endast 1 barnträdgårdslärarinna, vilken alltså varje f.m. och e.m. tar hand om barn för 3-timmars vård. Nedanstående institutioner kunna anses utgöra »normalinstitutioner» och ha alltså en ur olika synpunkter acceptabel storlek och ett godtagbart platsantal.

Daghemmens uppgift är att mottaga barn till förvärvsarbetande mödrar för hel- eller halvdagsvård. De hållas i regel öppna cirka 12 timmar per dag och mottaga barn i åldern 6 månader till 7 år, fördelade på olika åldersgrupper. På grund av de stora infektionsriskerna och de höga vårdkostnaderna för spädbarn begränsas nya daghem numera ofta till barn i åldern 2—7 år. Daghemmen skola tillgodose barnen på samma sätt som förskolorna, dvs. med utvecklingsbefrämjande lekar och sysselsättningar, men samtidigt på bästa möjliga sätt ersätta de enskilda hemmens mera individuella omvårdnad ur såväl fysisk som psykisk synpunkt. Barnen erhålla i regel tre måltider per dag samt tillfälle till middagsvila. Med hänsyn till den långa tid, som daghemmen äro öppna, måste för varje barngrupp finnas 2 anställda barnträdgårdslärarinnor. Därtill komma föreståndarin-

Daghem: I

II

III

12 b a r n i å l d e r 2 — 4 år

15 b a r n i å l d e r 3 — 5 år 15 » »> » 5 — 7 »>

12 b a r n i å l d e r 2—3 år 15 » » » 3—5 » 15 » » » 5—7 »

30 p l a t s e r

42 p l a t s e r

»

»

»

4—7

»

27 p l a t s e r

Förskolor : I

II

20 b a r n i å l d e r 5—7 år p å f.m. 20

»

»

»

5—7

40 platser

l66

»

»

e.m.

15 b a r n 15 » 20 >> 20 »

i å l d e r 3—5 år p å f.m. » » 3—5 » » e.m. » » 5—7 >> » f.m. » » 5—7 » » e . m . 70 p l a t s e r

De angivna olika institutionstyperna kunna emellertid kombineras. Vanligt är sålunda att daghem och förskola kombineras. Stundom kombineras dessa även med eftermiddagshem. Dylika kombinerade institutioner benämnas barnstugor. På så sätt kan en barnstuga mottaga upp till ioo barn. Svårigheten med tomtmark etc. i storstäderna gör det ofta till en tvingande nödvändighet att bygga barnstugor av en dylik storleksordning. Ur barnens synpunkt är det dock icke önskvärt att så stora institutioner inrättas. Några ekonomiska fördelar av alltför stora barnstugor stå ej heller att vinna. Om olika institutionstyper kombineras bör emellertid beaktas att var och en kräver särskild ingång och lekplats. Ur såväl infektions- som trivselsynpunkt böra särskilt daghemmen icke göras alltför stora och om möjligt icke överstiga 42 platser.

gjorts om stadsplanen för Gubbängen i Stockholm.1 Att beräkna hur många mödrar med barn under 7 år som på grund av förvärvsarbete under hela dagen komma att vara i behov av heldagsvård på daghem för sina barn, erbjuder svårigheter, icke minst på grund av att förekomsten av platser för heldagsvård för barnen i stor utsträckning bestämmer i vilken utsträckning mödrar med förvärvsarbete komma att bosätta sig inom området samt i vilken omfattning redan där boende mödrar komma att skaffa sig förvärvsarbete utom hemmet. Det finns därför skäl att tro, att man kan anordna platser för heldagsvård för ett stort antal barn, utan att därför överskott på platser kommer att uppstå. Bedömningen av det erforderliga antalet platser för heldagsvård underlättas icke av att det enligt många personers åsikter bör finnas platsbrist, så att inga mödrar »i onödan» taga förvärvsarbete.

Med hänsyn till de påtalade svårigheterna vid bedömningen av daghemsbehovet förordar kommittén att lokala behovsundersökningar göras innan beslut fattas om uppförande av nya daghem. Därvid bör man icke beräkna att uppföra daghem efter det Behovsundersökningar och normer totala behovet utan jämsides med dem söka Någon generell för hela landet giltig organisera andra och mindre kostnadskränorm för planeringen av daghemmen kan vande åtgärder för barntillsynen åt de föricke angivas, eftersom behovet av daghem värvsarbetande mödrarnas barn. Här erskiftar från stad till stad, från ort till ort bjuda sig vissa utvägar i form av t.ex. och är beroende på den allmänna inkomst- familjedaghem (se vidare s. 191), grannstrukturen, det relativa barnantalet, bo- hjälp etc. Dessa böra emellertid alltid bygstadstyperna, det sätt varpå exploateringen gas upp kring och i nära kontakt med och uthyrningen av bostäder bedrives, det daghemmen, vilka på så sätt få utgöra relativa antalet förvärvsarbetande mödrar en pedagogisk-psykologisk »kärna», rådgimed barn i åldern o—7 år, efterfrågan på vande och stimulerande övriga åtgärder kvinnlig arbetskraft, antalet ensamstående för barntillsynen. Kommittén vill föreslå att alla kommumödrar med barn etc. I detta sammanhang bör även uppmärksammas, att antalet barn ner med mer än 10 000 invånare i analogi inom ett bostadsområde i en större stad med vad som sedan 1947 gäller för bostadsofta uppvisar ett maximum 5—10 år efter försörjningen till ledning för den kommuområdets färdigställande, varefter barnan- nala planeringen uppgöra sårskild plan för talet så småningom kan gå tillbaka rätt av- barnstugor och barntillsyn. Även andra sevärt. Denna tendens har under senare år kommuner, där hänsyn till bebyggelsens undanskymts av den allmänna ökningen av snabba utveckling eller andra särskilda ombarnantalet, men när det gäller planeringen ständigheter så föranleder, böra upprätta på längre sikt, bör den ej få föranleda, att dylik plan. Närmare anvisningar till hjälp barnstugorna överdimensioneras. Beräk1 Utredning angående stadsplanen för Gubbningar av daghemsbehovet bliva därför ängen av Erland von Hofsten, Stockholms stads ganska vanskliga. Kommittén vill erinra statistik. X. Specialundersökningar. Nr 23. om följande uttalande i en utredning, som Stockholm 1943. 167

vid upprättandet bör meddelas av den centrala tillsynsmyndigheten med vilken vederbörande kommun förutsattes samråda. Dessa planer för b a r n s t u g o r n a och barntillsynen böra ingå som ett led i de kommunala bostadsförsörjningsplanerna, liksom självfallet i de kommunala generalplan e r n a . Det må h ä r erinras om att dylika planer för barnstugeverksamhetens framtida utveckling på sina håll redan upprättats av de kommunala myndigheterna samt antagits av stadsfullmäktige. Det har h ä r vidlag varit fråga om »generalplaner» för verksamhetens utvidgning, vilka icke endast omfattat de omedelbara och mest t r ä n g a n d e behoven utan samtidigt .även sökt förutse den närmaste framtidens utveckling och genom reservering av tomter sökt möjliggöra den mest ändamålsenliga utbyggnaden. Det kanske svåraste problemet vid en dylik plan för barnstugor och barntillsyn u t g ö r bedömningen av daghemsbehovet. Med anlitande av statistisk och sociologisk expertis bör emellertid — som ovan framhållits — en n o g g r a n n analys av daghemsbehovet i vederbörande kommun företagas. Dylika analyser har för övrigt redan företagits på vissa håll senast i Stockholm, d ä r på b a r n a v å r d s n ä m n d e n s uppdrag stadens statistiska kontor utfört en ingående och klargörande undersökning om daghemsbehovet 1948—49. x Med hänsyn till hittills framkomna erfarenheter vill kommittén framhålla att man vid dessa behovsundersökningar för daghem samt övriga å t g ä r d e r för barntillsyn g ö r direkta intervjuer bland familjerna. Som exempel på vilka frågor, som vid sådana undersökningar bruka ställas må följande a n f ö r a s : H a r Ni förvärvsarbete? Heltid eller deltid? Anledningen till att Ni tagit förvärvsarbete (exempel: ensamstående, modern ansvarig för ekonomin, förbättra familjens ekonomi, mannen sjuklig, intresse för yrket, mannen studerar, ordinerad arbete, biträder mannen i företaget etc.) ? Av vilket slag är Edert förvärvsarbete ? (in1 Översikt av daghemsbehovet i Stockholm utarbetad av Stockholms stads statistiska kontor, 25 okt. 1949. (I stencil.)

dustriarbete, handel, hotell- och restaurang, husligt arbete, kontorsarbete, sjukvård etc.) samt storleken av Eder inkomst härifrån? Hur länge har Eder anställning varat? Sammanlagda inkomsten i familjer, där båda makarna ha förvärvsarbete? Var vistas barnet när Ni (alltså modern) har förvärvsarbete (i daghem, skola, hem, anhöriga, grannar, barnhem, sjukhus, arbetsplats etc.) ? _ Om daghem icke utnyttjas har Ni försökt få plats med barnet eller barnen på daghem, men icke lyckats ? Vill Ni hellre utnyttja daghem än ha det ordnat för Edert barn på sätt som angivits? Till hemarbetande mödrar: Önskar Ni förvärvsarbete? Av vilken anledning? Heltids- eller deltidsarbete? Hur vill Ni i så fall ha det ordnat med tillsynen av Edra barn? Skulle Ni vilja lämna Edert barn ca 3 timmar dagligen till förskola — för att underlätta hemarbetet — om förskola finns i närheten? Vilka tider bör daghem respektive förskolor hållas öppna? Bör daghem förläggas i anslutning till bostaden eller arbetsplatsen? Om Ni inte gillar daghem eller förskolor, vilka anordningar skulle Ni då helst vilja ha för barntillsynen? Den praktiska målsättningen för den kommunala utbyggnaden av daghem bör sålunda formuleras först sedan man h a r ett siffermaterial från behovsundersökningar att stödja sig på, men kommittén vill ånyo starkt understryka att ett påtagligt behov av särskilda daghem först bör ge sig till känna innan sådana u p p r ä t t a s . Det synes dock lämpligt om för varje stadsdel reserveras ett område för uppförande av ett friliggande d a g h e m ; även om barntillsynen för de förvärvsarbetande m ö d r a r n a sedermera kan lösas på a n n a t sätt kan denna tomt a n v ä n d a s för t.ex. förskolor, lekplatser etc. Som ett exempel på praktiska n o r m e r , som tillämpats vid planeringen av daghem, kan från Göteborg anföras att man d ä r r ä k n a r med att i en stadsdel på 2 500 personer, 700 lägenheter samt 3,5 personer per familj antalet b a r n under 7 år u p p g å r till 5 2 5, 5° % av dessa dvs. 260 barn a n t a g a s behöva plats i någon form av b a r n s t u g a , varav 15 % dvs. 40 b a r n på daghem. D e t t a skulle alltså innebära att ett daghem för 40 barn behöver uppföras per stadsdel a v ca

2 500 personer. I Stockholm har man genom ovan nämnda behovsundersökning påvisat ett daghemsbehov av 55 platser per 1 000 barn i åldern o—7 år. Denna norm anges vara en miniminorm; maximinormen anges i samma undersökning vara 65 daghemsplatser per 1 000 barn i åldern o—7 år. De från Göteborg anförda siffrorna uppgivas ha visat sig stämma gott i praktiken, men anföras här endast såsom exempel på beräkningsgrunder. 1 Man kan sålunda inte —såsom gjorts på något håll — säga att det t.ex. i våra större städer alltid behövs ett daghem per 2 500 invånare för att sedan med några multiplikationer med maximisiffror på byggnads- och driftskostnader få fram avskräckande höga »utbyggnadskostnader». Dylika räknestycken ha icke med praktisk planeringspolitik att göra. Förskolorna äro av sådan vikt för barnen och de hemarbetande husmödrarna att den kommunala planeringen i första hand bör inriktas på att tillgodose behovet av dessa institutioner. På mycket lång sikt bör — såsom framhållits i kapitel 6 — förskolorna om möjligt byggas ut, så att de kunna stå till förfogande för alla familjer, som önska begagna sig av dem. För den praktiska kommunalpolitiken är det emellertid av vikt att få fram normer för denna efterfrågan. Hur många familjer kunna tänkas vilja ha sina barn på förskolor i framtiden? Även om föräldrarna i allt större utsträckning komma att uppskatta förskolorna finns det knappast någon an1 I en ungersk undersökning av professorerna Gabor Preisich och Tibor Weiner om »Bebyggelsernas behov av samhällsnyttig areal», publicerad i tidskriften »Epitéstudomanyi Közlemények» för april—juni 1948, har delvis andra normer framkommit. De ungerska beräkningarna av daghemsbehovet utgår från att dessa institutioner böra planeras för 25 % av samtliga barn i motsvarande ålder. De böra inrättas med avdelningar för 6 barn, varvid standarddaghemmet är avsett för 18—20 barn med 3 sköterskor. Den optimala ungerska enheten utgöres av 3 dylika standarddaghem under samma tak. I den ungerska undersökningen påpekas även att man enligt ryska normer planerar daghem för 30 % av samtliga barn i motsvarande ålder, enligt engelska normer för 40 %.

ledning tro att dessa komma att besökas av alla barn i 3—7-årsåldern. En icke obetydlig del av barnen i dessa åldersgrupper kommer sannolikt av olika skäl fortfarande att helt fostras i sina hem. På sina håll har som preliminär norm uppställts att förskolor böra inrättas för 50 % av barnen i åldern 3—7 år. Enligt kommitténs uppfattning kan denna norm också begagnas såsom en målsättning på lång sikt. Det förefaller emellertid som om den vore något för hög för den aktuella planeringen under de närmaste årtiondena. Å andra sidan synes normen 25 % av antalet barn i åldern 3—7 år 2 något för låg. Det synes kommittén rimligt att mellan 35—40 % av barnen i 3—7 årsåldrarna komma att efterfråga förskoleplatser/5 Som ett exempel på mera konkreta planeringsnormer kunna här anföras de beräkningsgrunder för förskolorna, som användas i Göteborg. Ungefärlig beräkningsgrund vid inrättande av förskola i nyupprättat bostadsområde, till större delen bebott av unga familjer med barn, är följande. För stadsdel om 2 500 personer, 700 lägenheter och 3,5 personer per familj blir antal barn under 7 år 525. 220 av dessa, dvs. ca 40 %, antagas efterfråga plats på förskola. Minimiprogrammet utgår från att alltid en förskola med 2 avdelningar (2 X 20 barn) är behövlig och att en dubbel förskola med 4 avdelningar (4 X 20 barn) är önskvärd i varje sådan stadsdel. För planeringen av daghem och förskolor är det nödvändigt att tomtmark i god tid reserveras för dessa institutioner. Därmed införes barnstugeverksamheten som ett viktigt element i stadsplanearbetet. Stadsplanechefen i Göteborg, Tage WilliamOlsson, har påpekat, att det i grund och botten är lika självklart att barnstugorna 2 Angiven i HSB:s broschyr Gemensamhetslokaler, Stockholm 1949, sid. 21. 3 I den tidigare omnämnda ungerska undersökningen beräknar man att förskolor böra inrättas för 60 % av samtliga barn i förskoleåldern; den ryska normen äro 60 %, de engelska empiriskt 40 %. De ungerska standardförskolorna avses för 25 barn, optimalt för 50 barn i två avdelningar.

redovisas i stadsplanerna som att plats nu reserveras för folkskolor. Han tillägger: »Eftersom vi numera över huvud taget inte göra stadsplaner utan att se till att varje funktion får sin givna och ändamålsenliga plats anvisad, så är det självklart att småbarnsinstitutionerna skola ha sin.»1 Till ledning för markreservationer anges här några siffror om utrymmesbehovet. Standarddaghem (27 barn): Inomhusyta: 195 m2. Lekyta utomhus: (10—20 n r per barn) 270—540 m2. Standardförskola2 (20 + 20 = 40 barn) : Inomhusyta: 104 m2. Lekyta utomhus (10—20 m2 per barn) : 200—400 m 2 . Barnstuga (70 barn i förskola och 30 i daghem = 100 barn) : Inomhusyta: 470 m2 (om så erfordras fördelad på 2 våningar). Lekyta utomhus: (10—20 m2 per barn) 1 000—2 000 m2. Läge i stadsplanen De ovan angivna normerna böra om möjligt beaktas vid en planering av friliggande barnstugor. Det är nämligen önskvärt att daghem, förskolor eller kombinationer av dessa få ett friliggande läge och egen byggnad med inhägnad, rymlig lekplats helst i naturlig terräng eller i anslutning till park eller grönområde. Först under sådana förhållanden kunna kraven på speciell planlösning och en för barnen trivsam och lämplig miljö med god utelekplats tillgodoses. All anstaltkaraktär bör undvikas och institutionerna göras så hemliknande som möjligt. I vissa fall — särskilt i äldre stadsdelar — blir det emellertid omöjligt att realisera önskemålen om friliggande byggnader och tillräckliga utrymmen för barnstugorna etc. även om de kommunala myndigheterna i 1

Svenska stadsförbundets tidskrift nr 4, 19452 Vid den ungerska utredningen har man räknat med att den optimala förskolan inklusive lekplats med 280 m 2 per 25 barn, kan tillgodoses med 1 200 m 2 areal.

samband med den successiva saneringsverksamheten böra ha sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna att »punktvis» lösa barntillsynens problem även i gamla bostadsområden. När emellertid bristen på tomtmark, ekonomiska hänsyn etc. så påfordra få daghemmen och förskolorna söka inrymmas i vanliga bostadshus. För daghemmen måste detta dock betecknas som en nödfallslösning, eftersom deras speciella karaktär kräver särskild planlösning och inredning. Förskolor kunna däremot mera invändningsfritt inredas i hyreshus. Därvid kunna souterrängvåningar utnyttjas om terrängen är sådan, att lokalens hela golvyta ligger 30 cm ovan den omgivande markens nivå. Även dessa lokaler måste förses med egna inhägnade lekplatser, vilka under förskolornas stängningstid sommartid böra tjänstgöra som allmänna lekplatser. Vid förläggning till hyreshus böra förskolelokalerna få tillräckliga och soliga utrymmen. I en modernt utformad stadsplan söker man numera tillgodose två principer, som äro av intresse, när det gäller placeringen av barnstugorna. Den ena av dessa principer går ut på att man söker utforma bostadsbebyggelse i form av olika från varandra skilda grupper, som ges en någorlunda sluten karaktär. Dessa bebyggelsegrupper böra utformas på ett sådant sätt. att varje grupp kan förses med vissa gemensamhetsanordningar, såsom butiker, skolor etc. Ett lämpligt antal mindre bebyggelsegrupper betraktas som en större grupp, vilken kan förses med sådana gemensamhetsanordningar, som icke kunna komma i fråga för de mindre enheterna. Erfarenheten visar, att man inte lämpligen bör arbeta med mindre bebyggelsegrupper än som svarar mot ett invånarantal av 2 000. Först vid denna folkmängd erhålles i allmänhet ett tillräckligt underlag för att t.ex. goda livsmedelsbutiker skola kunna uppkomma. Den angivna siffran stämmer som synes med den siffra, som på sina håll angivits såsom ett rimligt underlag för en barnstuga. Om skolorna organiseras med småskola för sig torde 171

B A R N S T U G O R N A OCH S T A D S P L A N E R I N G E N

1 % Fig. 4. Stadsplan för Torsvikshöjden, Lidingö. Daghemmet har förlagts vid områdets centrum och i anslutning till park. 172

Fig. 5. Stadsplan för Fröslundaomrädet i Eskilstuna. Daghemmet ( J ) ligger i områdets östra del omgivet av bostadshus, som bilda ett slutet kvarter. Områdets naturliga vegetation kommer att bibehållas. Daghemmet har god kontakt med såväl bostäderna som affärs- och kommunikationscentrum (A).

<3

-C

Fig. 7. Kombinationen småskola-barnstuga vid radhusen i Bergshamraområdets östra del. Siffrorna angiva i. Daghem, förskola och daghem. 2. Daghem, eftermiddagshem, där leksalen även användes som samlingsal och bespisningssal för småskolan. 3. Daghem, lekgård. 4. Småskola, 6 st. klassrum. 5. Småskola, verkrum, toaletter, material, lärare. 6. Småskola, gymnastik (eventuell t). 7. Småskola, lekgård.

Fig. 8. Kombinationen småskola-barnstuga vid centrat i Bergshamraområdets västra del. Siffrorna angiva i. Daghem, förskola och daghem. 2. Daghem, eftermiddagshem, där leksalen även användes som samlingssal och bespisningssal för småskolan. 3 a. Daghem, lekgård. 3 b. Daghem, lekbacke. 4. Småskola, 6 st. klassrum. 5. Småskola, verkrum, toaletter, material, lärare. 6. Småskola, gymnastik (eventuellt). 7. Småskola, lekgård.

Fig. 9. Vi måste få fram små, trivsamma till barnens skala och liv anpassade barnstugor i nära anslutning till bostäder och natur. Många nya bostadsområden, som växt fram under ig40-talet, ha satt barnstugan i centrum för stadsdelen. Bilden visar planerade dag- och eftermiddagshem samt förskola i Västra Såpkullen, Norrköping, ett nytt bostadsområde, som beräknas vara utbyggt 1951.

Fig. 10. Barnet i centrum: bilden från det nya bostadsområdet Torpa i Göteborg. Innanför ringen av bostadshus synes en låg byggnad — det är barnstugan. På vinden ha samlingssalar inretts avsedda för fritidsverksamhet inom området. I bildens högra kant se vi den nya skolan. Småskolan — som försvinner in i grönskan — är en vacker envåningsbyggnad i trä, vilken på ett stimulerande sätt anslutits till den stora skolans tegelbyggnad: varje klassrum har direkt utgång till sin egen lekplats och hela småskolebyggnaden har i övrigt utformats så att barnen skola känna trivsel och, ro.

även en sådan kunna komma i fråga för varje 2 000 invånare. De skolor, som nu byggas, förutsätta däremot i allmänhet en folkmängd, som är väsentligt s t ö r r e än 2 000 personer. Den a n d r a moderna stadsplaneprincipen som ä r av intresse när det gäller b a r n s t u g o r n a s placering, avser trafikplaneringen. I en tidsenligt utformad stadsplan tillåter man inte, att ett bostadsområde (en bebyggelsegrupp) genomkorsas av några större trafikleder, utan dessa få g å fram i g r ä n s e r n a mellan bebyggelsegrupperna. Även de medelstora trafikgatorna — matarga torna — utformas enligt moderna principer på ett sådant sätt, att om möjligt inga tomter ha sin tillfart direkt från dessa gator. Bostadshusen ä r i stället förlagda vid rena lokalgator, som g ä r n a utformas som U - g a t o r eller korta säckgator. I en enligt dessa principer utformad stadsplan möter det inga större svårigheter att finna en lämplig plats för en barnstuga. D e n n a bör förläggas centralt inom bostadsområdet, helst n ä r a butikcentrum eller hållplats, så att b a r n e n kunna lämnas och h ä m t a s på v ä g till och från arbetet. B a r n s t u g o r n a bör givetvis ej förläggas intill någon s t ö r r e trafikled och i varje fall ej med tomtutsläpp till denna. Förskolorna böra förläggas så att b a r n e n på egen hand k u n n a g å dit, utan att behöva korsa farliga trafikleder. Genom en förnuftig g a t u p l a n e r i n g ä r detta önskemål lättare att tillgodose än vad som m å h ä n d a först kan förefalla m ö j -

ligt. Den maximala g å n g v ä g e n till en förskola 1 har i en stad ansetts vara 500 m, medan avståndet i en mindre stad, som t.ex. inkorporerar en större landsbygd med d ä r a v föranledd mera spridd bebyggelse, kan utsträckas till maximalt 1 500 meter. Önskemålen om ett tillfredsställande läge för en barnstuga ä r givetvis betydligt svår a r e att tillgodose, n ä r det gäller en mera traditionellt utformad stadsplan. Om ett bostadsområde sönderdelas av en eller flera större trafikleder, blir det sålunda omöjligt att finna ett läge, som g ö r det möjligt för alla barn att gå mellan hemmet och bostaden utan att korsa någon större trafikled. E t t läge bör då väljas, så att så få barn som möjligt måste passera dylika trafikleder. Till belysning av frågan om barnstugornas placering i närheten av bostads- eller arbetsplats må vidare följande anföras ur den rundfråga kommittén 1946 gjorde till länsarbetsnämnder samt olika organisatioDrygt hälften eller 37 av de 72 organisationerna ansågo, att småbarnsinstitutionerna borde vara förlagda i närheten av bostadsplatsen, medan 4 ansågo, att de borde ligga nära arbetsplatsen (tab. 23). Ungefär Va av samtliga ansåg, att antingen borde båda dessa alternativ vara uppfyllda eller också borde institutionerna ligga centralt i ett samhälle eller bostadsområde. 1 Det maximala avståndet mellan hem och förskola anges i den ungerska utredningen till 7 å 800 meter dvs. 10 minuters gångväg. Avståndet är i England i regel ca 250 m.

Tab. 23. Samtliga organisationer fördelade efter svaren på frågan: Böra småbarnsinstitutionerna vara förlagda i närheten av bostads- eller arbetsplatsen? Antal organisationer, som Organisationskategorier

Länsarbetsnämnder Arbetsgivareorganisationer Tjänstemannasammanslutningar LO:s fackförbund Samtliga

lämnade nedanstående svar på frågan »bostadsplatsen»

»arbetsplatsen»

andra alternativ

3 17 7 37

3 5 5 26

lämnade frågan obesvarad

Summa

25 1

25 15 72

Av de 26 organisationer, som ansågo båda alternativen önskvärda framhöllo 6, att hem för spädbarn borde ligga nära arbetsplatsen, under det att hem för äldre barn borde ligga nära bostadsplatsen. Av länsarbetsnämndenia anslöto sig 13 inte till något av de två i frågeformuläret angivna alternativen, medan av de övriga 12 nämnderna 10 ansågo, att institutionerna borde ligga i närheten av bostadsplatsen och 2 i närheten av arbetsplatsen. Bland motiveringarna kan nämnas, att Östergötlands läns länsarbetsnämnd ansåg, att det i mindre städer med en större dominerande industri var bäst att förlägga småbarnsinstitutionerna till dennas närhet, medan i övrigt närheten till bostaden var att föredraga. Länsarbetsnämnden i Kalmar län ansåg, att det mest önskvärda otvivelaktigt var, att daghemmen placerades i närheten av bostaden, men eftersom ännu så länge flera bostadsområden få finna sig i att dela ett daghem, borde detta vara beläget nära arbetsplatsen. Som representant för dem, som enbart förordade närheten till bostadsplatsen, kan nämnas Norrbottens läns länsarbetsnämnd, som motiverade sin ståndpunkt med att mödrarna på vägen från arbetet få tillfälle att uträtta ärenden, göra uppköp etc, innan de hämta barnen, och dessutom vid ett eventuellt ombyte av arbetsplats bli mera oberoende. Av arbetsgivareorganisationerna ansågo 3, att småbarnsinstitutionerna borde vara belägna nära bostaden, medan lika många ansågo att de lokala förhållandena borde vara avgörande i varje särskilt fall. Sveriges Textilindustriförbund påpekade att det riktiga torde vara att kartlägga å ena sidan bebyggelsen och å andra sidan företagens placering. Vidare påpekades, att hänsyn måste tagas till arbetstider, affärskvarterens läge och de speciella förhållanden, som gälla ammande mödrar. Ungefär 2/s eller 17 av de 25 tjänstemannasammanslutningarna ansåg att småbarnsinstitutionerna borde vara förlagda till bostadens närhet, medan 5 icke anslöto sig enbart till ettdera av de båda angivna alternativen. Av dessa 5 påpekade 2, att hem för spädbarn borde ligga nära arbetsplatsen, medan en organisation ansåg, att olika typer av bebyggelse ställde olika fordringar på institutionernas läge. I 2 fall antyddes, att daghemmen borde förläggas i närheten av arbetsplatsen, när det är företagen, som stå som arrangörer. Av LO:s fackförbund angåvo 7 närheten av bostadsplatsen som lämpligaste läge för institutionerna ifråga, medan 2 angåvo arbetsplatsens närhet, och 5 ansågo båda alternativen tänkbara. En organisation ansåg, att det borde finnas en institution i varje stadsdel, och att den då borde vara belägen i stadsdelens centrum.

F ö r att ytterligare belysa frågan om b a r n s t u g o r n a s inplacering i stadsbebyggelsen samt deras influensområden, vill kommittén h ä r återge n å g r a synpunkter, som i skrivelser till kommittén redovisats av ett par kända stadsplaneförfattare. Arkitekt Carl-Fredrik Ahlbcrg, Stockholms stadsplanekontor, h a r sålunda på u p p m a n i n g av kommittén s o m m a r e n 1948 anfört följande: Det följande baserar sig dels på teoretiska spekulationer dels på min praktiska erfarenhet från stadsplaneverksamheten i Göteborgs stad. som jag lämnade för tre och ett halvt år sedan, och i Stockholm under de senaste åren. De normer, som tillämpas i praktiken, har givetvis angivits av barnavårdens representanter eller i varje fall beräknats- på grundval av de krav och önskemål, som dessa anfört. Den, som upprättar en generalplan eller stadsplan, är på denna punkt bunden av den barnavårdspolitiska målsättning, som stadens för dessa frågor ansvariga myndigheter formulerat. I Stockholm har man hittills utgått från en barnstugeanläggning på 100 barn som en lämplig storlek. Stadsplaneraren har haft att på så lämpligt sätt som möjligt placera ut dessa enheter. I Göteborg hade däremot tidigare barnavårdsmyjidigheterna kommit till, att barnstugor på ca 70 barn var en lämplig driftsenhet. Medan vi således i Stockholm i runt tal har att placera ut en barnstuga på 2 000 invånare, var den Göteborska normen en anläggning på ca 1 500 invånare. I båda fallen torde storleken väsentligen ha bestämts med hänsyn till driftsekonomien (i Göteborg dock med det bestämt uttalade önskemålet att enheterna skulle vara så små som möjligt). Frågan, vilken storlek som av psykologiska skäl ger en lämplig miljö för barnen i de berörda åldrarna, synes knappast ha tagits upp till diskussion i detta sammanhang. Beträffande det maximala gångavståndet mellan bostäder och barnstuga finns inte någon mer allmänt vedertagen norm. De undersökningar, som gjorts här i Stockholm rörande frekvensen på lekplatserna, har visat, att barn i 3—6 årsåldern inte gärna går (eller släpps) till en lekplats på större avstånd från bostaden än 200 meter. För större barn kan gränsen dras vid ca 300 meter. Detta ger berättigande åt den normen, som vi hade kommit till mera »på känn» i Göteborg, att gångavståndet till närmaste större lekplats inte bör vara större än 300 meter. (Det förutsattes då, att sandlekplatser för de minsta barnen finns i större antal.) Givetvis kan denna norm inte utan vidare tillämpas för barnstugor. Dit och därifrån,

kan det väl räknas med, kan de minsta barnen få eskort av mödrar eller kanske oftast av de något äldre barnen, och under sådana förhållanden torde enligt min mening en gångväg på åtminstone 400 kanske 500 meter få accepteras. Vid planläggningen bör det då eftersträvas att denna väg så nära som möjligt sammanfaller med vägen till livsmedelsbutikerna, så att eventuellt eskorterande mödrar kan kombinera denna promenad med sina uppköp. Om man således anser, att man kan sträcka sig till så stora avstånd, bör detta dock icke undanskymma det önskvärda i, att avstånden blir mindre, så att barnstugan kommer att ligga inom gränserna för de mindre barnens — om jag så får säga — självvalda rörelseområde, alltså om möjligt inom 200 meter från bostaden. Under senare år har det här i Stockholm byggts mycket lite villor och småstugor. Bostadsproduktionen har nästan helt varit inriktad på hyreshus. Detta har gjort, att avståndsfrågan icke nämnvärt trängt sig på i det aktuella arbetet. Vid exploatering med 3 vånings smalhus av den här vedertagna typen kommer man nämligen upp i en befolkningstäthet av 200 å 250 invånare per hektar, vilket betyder att gångvägarna inom en bostadsgrupp på 2 000 invånare i regel inte behöver överskrida 200 meter (teoretiskt ca 180 meter). Vid småstugebebyggelse torde invånarantalet per hektar i regel komma att variera mellan 40 och 70. Den lägre siffran ger en största teoretisk gångväg på ca 400 meter, vilket torde innebära, att man i praktiken får räkna med bortåt 500 meter. För närvarande byggs inte alla de barnstugor ut, för vilka det görs reservationer i stadsplanen. Det betyder, att gångvägarna under en övergångstid kommer att bli betydligt längre än vad den ritade stadsplanen förutsätter. För glesbebyggda stadsområden måste detta betecknas som en stor nackdel, och det talar bestämt för, att man åtminstone i sådana områden skulle bygga fler och smärre barnstugor än vad som nu vanligen kommer i fråga. Då det blir tal om barnstugornas lokalisering i relation till den övriga bebyggelsen, torde det vara lämpligt att helt hastigt rekapitulera de väl numera rätt allmänt kända huvudprinciper för bostadsområdenas uppbyggnad, som sedan några år tillbaka börjat tilllämpas vid stadsplanearbetet i Sverige likaväl som i flertalet andra europeiska länder. De har vuxit fram som en reaktion mot den strukturlöshet som kännetecknar, och den bristande aktning för människorna, som satt sin prägel på stora delar av de nutida storstäderna, och det må betonas, att den moderna stadsplaneteori, för vilken dessa regler är ett uttryck, bär tydlig prägel av sitt storstadsursprung och att den således ännu ej hunnit anpassas efter

l80

förhållandena i mindre orter eller ens medelstora städer. Det är dock sådana samhällsbildningar, som här i Sverige spelar den viktigaste rollen (se vidare min uppsats »Stadsplaneringens nya giv» i Social Årsbok 1947). Det väsentliga i denna moderna stadsplanering är, att man söker dela upp stadsbebyggelsen i delområden, som ifråga om social kulturell och kommersiell service var för sig skall vara så oberoende av andra distrikt i staden som möjligt. Med hänsyn till att skilda institutioner kräver olika stort befolkningsunderlag, har man därvid kommit fram till en pyramidformig stadsuppbyggnad omfattande sammanlagt fyra eller fem skikt. I botten ligger vad som skulle kunna kallas en bostadsgrupp (i engelsk litteratur: »residential unit»). Den har dock i svenskt stadsbyggande icke fått något fullt klart, konkret uttryck. Som den första egentliga stadsbyggnadsenheten och i varje fall den första av större intresse i samband med barnstugefrågorna, kan därför här räknas den, som grupperar sig kring livsmedelsbutikerna och barnstugan, en enhet av storleksordningen 2 000 invånare. Ett antal sådana enheter bildar »stadsdelen» engelsmännens »neighbourhood unit», med ett mer välsorterat butikcentrum, medborgarhus och folkskola som främsta samlande institutioner. Storleken hos en sådan enhet har teoretiskt angivits till 10 000 invånare; i de stadsdelar som vi hittills planerat efter nya principer i Stockholm, kommer befolkningsantalet att variera mellan 6000 och 14 000. Ett antal stadsdelar på sammanlagt kanske 40000 eller 50000 invånare förutsätts få ett gemensamt »storcentrum». Som slutlig överbyggnad kommer staden i dess helhet med sitt för alla stadsdelar gemensamma city. Syftet med uppdelningen i stadsdelar är tvåfaldigt. Dels är avsikten att skänka invånarna en så effektiv service som möjligt; alla nyttigheter skall finnas distribuerade över stadsbygden så tätt, det vill säga i så små enheter, som ur driftsekonomisk synpunkt är försvarbart, och samtidigt skall skilda institutioner samlas i gemensamma centrumbildningar, varigenom möjligheterna att begagna sig av dem alla ökas. Dels hyser man den förhoppningen, att denna uppdelning på överblickbara enheter skall komma folk att känna sig mer hemma i sin stadsdel och öka deras sociala aktivitet. I den teoretiska debatten har tonvikten lagts på dessa senare synpunkter av psykologisk art. Man har understrukit vikten av, att enheten icke får vara större, än att invånarna kan känna till varandra och över huvud taget fångas av den »neighbourhood spirit», som eftersträvas. (Det råder obestridligen på detta fält ännu stor oklarhet och förvirring både vad avser mål och medel.) För att efter denna avvikelse återgå till frågan om barnstugornas inrangering i stadspla-

nen, så kan det alltså konstateras att just barnstugan har blivit en av de bestämmande faktorerna vid fixerandet av murstenarnas storlek i stadskonstruktionen. I anslutning till det nyss sagda om det tvåfaldiga syftet med denna art av konstruktion bör det betonas, att barnstugornas storlek, och därmed i hög grad, den grundläggande stadsbyggnadsenhetens storlek, hittills bestämts väsentligen med hänsyn till, vad som ur driftsekonomisk synpunkt är lämpligt och, som redan framhållits, mindre efter överväganden av vilken storlek som ger den psykologiskt riktigaste miljön. Det synes mig emellertid önskvärt att den minsta stadsdelsenheten ges en storlek, som väl svarar mot den värld, som ett barn i förskoleåldern kan överblicka och fatta. I detta efter barnets skala uppbyggda stadssamhälle kommer dettas egen barnstuga att på ett naturligt sätt framstå, som »medborgarhus» och det bildar tillsammans med mjölk- och speceributiken, dit barnen kan gå ärenden åt sina mödrar, ett stadsdelscentrum i miniatyr. Huruvida den ur de här senast anlagda synpunkterna riktiga storleken på en stadsdelsenhet och på en barnstuga sammanfaller med de nu i praktiken eftersträvade 2 000 invånarna respektive 100 barnen, undandrar sig mitt bedömande. Men frågan är enligt min mening av fundamental betydelse. För min del finner jag det angeläget att denna minsta enhet klart markeras i stadsplanen, alltså skiljer ut sig från andra likartade enheter. Detta torde emellertid vara en relativt avancerad ståndpunkt; hittills har den endast i en stadsplan i Stockholm (för Blackebergsområdet) fått ett någorlunda klart uttryck. I regel har de praktiska strävandena stannat inför stadsdelen med sina ca 10 000 invånare, som den från annan bebyggelse klart avgränsade stadsbyggnadsenheten, inom vars mer eller mindre homogena bebyggelse barnstugor och livsmedelsbutiker i lämpligt antal fördelats så jämt som möjligt men således utan i stadsbilden klart markerade influensområden. Principiellt bör barnstugan, den fria lekplatsen och livsmedelsbutiken (ev. butikerna) ligga centralt inom enheten. Denna bör icke genomkorsas av någon gata för motortrafik, utan denna bör nå fram till husen utifrån. Inåt från bostäderna till centrum med dess barnstuga m.m. bör endast leda gångvägar. Även denna princip har hittills kommit till fullt konsekvent uttryck huvudsakligen i större skala det vill säga i form av separata gångvägssystem till stadsdelscentra och förortsbanestationer. En småstugeplan för Sköndal i Stockholm, ett område avsett för ca 1 500 människor kan dock tjäna som ett skolexempel på det system, som jag anser vara eftersträvansvärt. Jag nämnde, att den moderna stadsplane-

teorin ännu föga anpassats efter förhållandena i mindre städer. Intresset har ju huvudsakligen koncentrerat sig på att åstadkomma en uppdelning av stadsbygden i stadsdelar på ca 10 000 invånare. Redan när man kommer ner i en stads storlek på en 40 000 eller 50 000, kan man dock ställa sig undrande till om en sådan uppdelning är fullt ändamålsenlig. Vad den lägre enheten beträffar, synes det mig emellertid obestridligt, att den bör användas som element vid planläggningen av även betydligt mindre orter. Utan att ha mer ingående sysslat med frågan skulle jag förmoda att så snart den framtida tillväxten för en ort kan beräknas komma att uppgå till minst samma storleksordning som den, vilken en sådan enhet bör ges, man bör eftersträva den nya bebyggelsens utformning på här antytt sätt. Betydligt svårare blir det naturligtvis att ge några anvisningar för reorganisationen av äldre stadsbebyggelse och för lokaliseringen av barnstugor i yngre bebyggelser, som planlagts efter äldre principer. Jag tror, att man där bara kan hänvisa till den ideala stadsuppbyggnaden som mönster, och så får man allt efter omständigheterna försöka göra det bästa möjliga av situationen. Så får det ju förresten gå till även vid nyplaneringen, det är långt ifrån alltid som topografi, befintliga trafikleder m.m. tillåter ett förbehållslöst tillämpande av den önskvärda standarden. Emellertid bör det enligt min mening starkt understrykas, att man, då kompromisser är nödvändiga, endast i sista hand får ge avkall på strävandet att avpassa skalan och dispositionen efter barnens behov och förmåga. I anslutning till sistnämnda sats vill jag erinra om, att närheten till station eller en busshållplats ofta framföres som en speciell fördel för en barnstuga och att detta resonemang i många fall bestämt utformningen av stadsplanerna. Tankegången härvid är väl den, att de mödrar, som har yrkesarbete och då vanligen skall ta bussen eller spårvagnen in till stadens centrum, inte skall behöva gå någon omväg på morgonen för att lämna av sina barn på daghemmet. Detta är givetvis en mycket beaktansvärd synpunkt, som dock icke får undanskymma kravet på, att barnstugan skall ligga i lugn omgivning och om möjligt i en för ett barn fullt fattbar relation till bostaden. Arkitekt Fred Forhat i Eglers planebyrå h a r framhållit följande:

stads-

Beträffande avstånd från bostad till såväl barnträdgård som daghem har vi i allmänhet tillämpat samma norm som tillämpats för småskolor, dvs. 400—500 m. Beräknar man den mest ekonomiska enheten på grundval av ett cirkelformat område med 400 meters radie,

l8l

då kommer man till ett område av 50 ha, vilket motsvarar med villabebyggelse (40 inv/ha) 2 000 invånare, med radhusbebyggelse (80 inv/ha) 4 000 invånare och med enbart hyreshusbebyggelse i 3 våningar (160—200 inv/ha) 8000—1 o 000 invånare. Enheter för 2000 invånare tycks sålunda vara lämpliga för alla arter av bebyggelse. Barnträdgårdarna för barn i åldern 5—7 år, vilka vi anser med tiden behöver bli obligatoriska, föreslår vi i framtiden sammanförda med småskolan. Stadsplanetekniska skäl — återigen frågan om avståndet från bostäder — gör, att småskolan endast i vissa få fall kan på lämpligt sätt sammankopplas med folkskolan. Då den emellertid ensamt ger en för liten enhet, t.ex. i villaområden endast 4 klassavdelningar och i radhusområden 6 resp. 9 — motsätter sig än så länge skolmyndigheterna denna ur plansynpunkt riktiga lösningen och föredrar vanligtvis mycket större gångavstånd för att få större enheter. Sammankopplar man emellertid småskolan med barnträdgården som har samma pedagogiska struktur och samma slags utrymmesbehov, då når man upp till lagom stora enheter ur förvaltningssynpunkt. Då ökas småskolans utrymmesbehov med barnträdgårdens 4 resp. 8 avdelningar i villaområden resp. radhusområden, ifall denna förskolereform blir obligatorisk, och med uppskattningsvis 2 resp. 4 avdelningar så länge den är frivillig. Rörande daghem för heldagsvård kan inga exakta beräkningar göras. Behovet är i hög grad beroende av de gifta kvinnornas yrkesutövningsfrekvens, som varierar mycket starkt mellan olika områden samt mellan barnlösa familjer och sådana med barn. Att få allmängiltiga behovsnormer användbara i stadsplaner och generalplaner går sålunda inte och särskilda undersökningar måste göras i varje enskilt fall. Ur ren stadsplanteknisk synpunkt kan hänvisas till den utgångspunkten, att daghem om möjligt bör placeras på de yrkesverksamma kvinnornas väg till arbetet, sålunda t.ex. vid en förstadsbebyggelse i Stockholm i närheten av snabbtrafikens hållplats, i en mindre industriort inte långt från textil- eller sömnadsindustri osv. Om det gäller mycket stora områden kan en lämplig avvägning göras mellan denna synpunkt och kravet på kortaste avstånd, i det att en del barnstugor — med vikt på barnkammare — placeras i bostadsgruppernas mitt, och en del — med vikt på heldagsvård — utefter arbetsvägen. I det tidigare h a r kommittén påpekat att i n r y m m a n d e av barnstugor — i v a r j e fall daghem — i bostadshus icke kan bli en helt lycklig lösning. D ä r e m o t kan en barnstuga med fördel direkt anslutas till 182

ett bostadshus (se s. 303—304). S t u n d o m kan ett sammanförande av barnstuga med a n d r a institutioner te sig önskvärt. Det ä r emellertid av vikt att en dylik samo r d n i n g av bebyggelsen tar hänsyn till att daghemmen och förskolorna böra söka ge barnen en avskild och rogivande miljö. Det på sina håll framförda förslaget om en kombination mellan barnstuga och kollektivt tvätteri kan emellertid icke anses l ä m p ligt och måste väl även ur byggnadsteknisk synpunkt bli mindre tillfredsställande. D ä r e m o t synes det lämpligare — där så kan ske — att en barnstuga sammanföres med en u n g d o m s g å r d . H ä r i g e n o m kan m a n dubbelutnyttja vissa u t r y m m e n t.ex. scenoch samlingssal. Sker ett sådant s a m m a n förande av barnstuga med u n g d o m s g å r d till samma byggnad böra de emellertid förses med skilda ingångar. Det h a r på sina håll antytts att det borde v a r a möjligt att i ökad u t s t r ä c k n i n g utnyttja b a r n s t u g o r n a för a n d r a ä n d a m å l . Även enligt kommitténs uppfattning ter det sig naturligt att de kommunala myndigheterna förutsättningslöst pröva alla möjligheter till dubbelutnyttjande av olika lokaler, men det måste understrykas att t. ex. daghemmen ha så pass speciella lokaler, att de icke kunna utnyttjas till någon verksamhet för vuxna. De ä r o vidare öppna betydligt längre än skolorna — i regel ca 12 timmar om dagen — och behöva därför kvällarna för att v ä d r a s och g ö r a s i ordning. I regel ha daghemmen också en sådan interiör och en sådan inre skala, att inte ens ungdom kan få u t r y m m e d ä r för t.ex. hobbyverksamhet etc. Med förskolorna förhåller det sig på ett n å g o t a n n o r lunda sätt. I undantagsfall kunna dessa stå öppna för hobbyverksamhet för ungdom på kvällarna, varvid det dock ä r angeläget understryka att förskolans barn böra ha rätt till vissa utrymmen för sig själva. F r å g o r om dylikt dubbelutnyttjande få prövas från fall till fall. Kombinationen med småskola-barnstuga ä r däremot betydligt lämpligare under förutsättning att b a r n s t u g a n får egen ing å n g och småskolan i övrigt h a r en ro-

givande och avskild miljö. P å vissa håll h a r m a n i samband med ny skolbebyggelse sökt f ö r l ä g g a småskolan skild från det övriga s k o l o m r å d e t i en egen, låg och trivsam b y g g n a d , avpassad för barnens skala. Även om det icke torde vara möjligt att helt u t n y t t j a dylika småskolelokaler även för d a g h e m m e n s och förskolornas behov, bör det emellertid v a r a möjligt att förlägga b a r n s t u g e i n s t i t u t i o n e r n a i närheten av en sådan m i n d r e småskola för att få en viss s a m o r g a n i s a t i o n . E t t enligt kommitténs mening mycket intressant och även föredömligt p r o j e k t till en dylik stadsplanemässig och organisatorisk samordning av b a r n s t u g o r n a med småskolan, h a r uppgjorts av a r k i t e k t Åke E . Lindqvist, Stockholm, i samband med en planering för ett nytt b o s t a d s o m r å d e i B e r g s h a m r a i Solna. A r k i t e k t Lindqvist h a r om sitt projekt — se ä v e n s. 174 — lämnat följande upplysningar : Områdets befolkning beräknas till ca 7000 inkl. det redan utbyggda till Stockholm stad hörande Ekhagen å 1 000 inv., som ur skolsynpunkt lämpligast bör höra hit. Området delas i två hälfter av den genomgående trafikhuvudleden. Ekhagsområdet är helt avskiljt. Befolkningssiffran ger ett beräknat elevantal av 900—1 000 elever i enhetsskolan (t.o.m. det o:e året). Fortsatt undervisning i gymnasium ökar antalet med 300. För ovanstående befolkning kan vidare 3 daghem anses behövliga. Områdets långsträckta form och dess redan givna uppdelning i tre delar gör, att det ej är lämpligt med en enda skolbyggnad. Någon form av uppdelning är önskvärd. Idealet för ett bostadsområde är, att det så planlägges, att varje bostadsgrupp om ca 2000 —2 500 invånare kan förses med en egen skola för de allra minsta (klasserna 1—3 dvs. småskolan i nya enhetsskolan) och ett eget dagoch eftermiddagshem. De böra vara så belägna att barnen kunna nå skola och daghem via områdets gångvägar och lokalgator utan att korsa någon huvudtrafikled och utan allt för lång skolväg. En sådan småskola för klasserna 1—3 kan göras ytterst enkel utan dyrbar specialutrustning. När barnen sedan bli större efter klass 4 kunna de lättare klara sig över trafikstråken och äro mindre besvärade av skolvägens längd. Skollokalerna måste i dessa undervisningsstadier förses med specialutrustning för mera avancerade studier. En koncentration är här lämplig av skollokalbehovet.

För ett bostadsområde om 6 000—7 000 invånare är det sålunda lämpligt med en uppdelning i tre bostadsgrupper, där varje grupp . förses med småskola och daghem, och gemensamt för de tre grupperna anordnas en centralskola för hela bostadsområdet. En svårighet med uppdelningen av skollokalerna på olika mindre småskolor och en större centralskola är ordnande av bespisningen. Nu har emellertid, som ovan nämnts, även daghemmet behov av samma förläggning som småskolan — centralt inom bostadsgruppen. Daghemmet behöver även kök för barnens bespisning, där de ju stanna hela dagen. Förlägges därför daghem och småskola invid varandra kan trots småskolans differentiering en god ekonomisk lösning erhållas å bespisningsproblemet med gemensamt bespisningskök för daghem och småskola. Lekrummet i daghemmets eftermiddagshem blir bespisningssal för småskolans elever och kan dessutom användas som samlingssal för småskolan. Eftermiddagshemmet är tomt under hela förmiddagen. Bergshamraområdets skol- och daghemsfråga är ordnad efter ovanstående skisserade princip. Området öster om Norrtäljevägen ( I ) , området väster om Norrtäljevägen (II) och Ekhagen ( I I I ) har vardera planerats att förses med småskolor kombinerade med daghem. Gemensamt för hela området planeras en centralskola på Tivolitomten i Bergshamra utmed Brunnsviken ( I V ) . Överhuvudtaget böra de kommunala myndigheterna i ökad u t s t r ä c k n i n g ha sin u p p m ä r k s a m h e t riktad på angelägenheten av en samordning av bebyggelsen, en förl ä g g n i n g av olika b a r n a v å r d a n d e , sociala och kollektiva a n o r d n i n g a r i n ä r h e t e n av v a r a n d r a . H ä r v i d bör särskilt uppmärksammas lämpligheten av att genom en samordnad bebyggelse g ö r a skolan till stadsdelens kultur- och fritidscentrum med plats även för de olika b a r n s t u g o r n a . 1 U n d e r senare å r h a r det blivit allt v a n l i g a r e att bostäderna planeras och byggas i stora enheter vanligtvis med u p p m ä r k s a m h e t på olika bostadskollektiva a n o r d n i n g a r . I flera stä• der ha sålunda nya bostadsområden tillkommit, varvid m a n i h ö g r e eller lägre g r a d iakttagit de mångskiftande gemensamma behoven av praktisk och kulturell service för de inom o m r å d e t boende familj e r n a , såsom i form av b a r n s t u g o r , lekplat1 Se vidare Gunnar Leche: Skolan i centrum, Svenska stadsförbundets tidskrift nr 1, 1947.

l83

ser, hemhjälpscentraler, tvättstugor, fri- terna vid frågorna om behovet av olika tidslokaler för ungdom, mindre samlingslo- barnstugor, deras lämpligaste inplacering i kaler etc. bebyggelsen, samordningen med andra inPå grund av byggnadssvårigheterna har stitutioner etc. Uppmärksamheten måste i emellertid flera av dessa nya, enligt mo- stigande utsträckning ägnas även instituderna stadsplaneprinciper uppförda, bo- tionernas inre förhållanden, deras drift, stadsområden icke erhållit de behövliga uppläggning och allmänna organisation. I gemensamhetsanordningarna. Särskilt be- stort sett kan man säga, att daghemmens klagligt är att vissa nyare bostadsområden och förskolornas framtida uppläggning bör icke kunnat förses med barnstugor och följa de riktlinjer, som samlats under årungdomslokaler. Den speciella struktur och tiondens verksamhet. På ett par punkter de speciella sociologiska förhållanden, som torde det emellertid vara befogat med vissa stundom karaktäriserat bostadsområden randanteckningar. med starkt inslag av barnrikefamiljer, böra nämligen balanseras av effektiva åtgärder Öppethållande för barnen och ungdomen. Kommittén vill Daghemmens och förskolornas öppethåldärför särskilt understryka angelägenheten lande bör i fortsättningen i stort sett följa av att dessa bostadsområden snarast förses de tider, som nu tillämpas. Från vissa håll med barnstugor. Frågan om en rationellare planering av kräves senare stängningstider. I stället för den nya bebyggelsen i våra städer och tät- som för närvarande kl. 18.00 vardagar och orter, har tilldragit sig ett allt mer ökat in- kl. 14.00 lördagar borde stängningstiderna tresse i samband med den nya bostadspoli- framflyttas till kl. 19.00 resp. kl. 18.00 i syfte att tillmötesgå särskilt affärsanställda tiken, tillkomsten av de kooperativa, allmödrar. Mot dessa önskemål måste emelmännyttiga och kommunala bostadsföretalertid vägas de ur medicinsk och psykologen med deras byggnadsprogram på flera gisk synpunkt viktiga kraven på att söka hundra lägenheter samtidigt. Möjligheterna förkorta den för barnen tröttande heldagsav en samordning av de spridda bostadsvården. kollektiva anordningarna är sedan hösten Frågan om daghemmens öppethållande 1948 föremål för utredning av den inom får därför söka lösas från fall till fall och socialdepartementet tillsatta s.k. bostadskollektiva kommittén. Även den nya be- under hänsynstagande till lokala synpunkter. Till belysning av frågan må även fölbyggelseplaneringen, närmast konkretiserad i de kommunala generalplanerna, vitt- jande uppgifter från kommitténs rundfråga nar om att stadsbyggnadskonsten under till länsarbetsnämnder och olika organisa1950-talet kommer att inträda i ett nytt, tioner år 1946 anföras: expansivt och för våra städers utseende beInte mindre än 17 länsarbetsnämnder angåvo tydelsefullt skede. Uppenbart är att åtgär- kl. 6.30 som lämplig tid att öppna daghemder för barnstugor och barntillsyn därvid men. 4 ansågo 7.00 och 2 kl. 7.45 resp. 8.00. 2 nämnder ansågo att lokala förhållanden komma att stå i centrum för planerings- borde få vara avgörande. intresset samt att detta i högre grad än Beträffande stängningstiden ansågo 7 länstidigare måste inriktas på en effektiv sam- arbetsnämnder kl. 18.00—18.15, 6 kl. 17.00— ordning av bebyggelsen, så att samhället 17-30 och 5 kl. 18.30. 2 nämnder angåvo kl. 19.00, medan övriga ej angåvo något klockblir så trivsamt och ändamålsenligt som slag. möjligt. Länsarbetsnämnden i Älvsborgs län föreslog att daghemmen hållas öppna ett par timmar Daghem och förskolor komma därför att extra ett par gånger i veckan, för att mödrarna i framtidens stadsbyggnad ingå som natur- skola hinna med uppköp etc. liga komplement till familjebostäderna. Vid Av de 7 arbetsgivareorganisationerna angåvo den kommunala planeringen av dessa insti- 3 kl. 7.00 och 3 kl. 6.00 å 6.45 som lämplig öppningstid. En ansåg, att de lokala förhållantutioner stanna emellertid icke svårighe- dena borde vara utslagsgivande.

Önskad stängningstid varierade mellan kl. 17.00 och 18.00 för samtliga i denna huvudgrupp. De Grafiska Arbetsgivareförbunden ansågo dock, att tiden om möjligt borde utsträckas till 19.00. Av 24 tjänstemannasammanslutningar önskade 5, att daghemmen borde öppna kl. 6.00 å 6.30, 9 ansågo 7.00 å 7.30 lämpligt, och 6 8.00 å 8.30, medan övriga ansågo, att tiderna borde avpassas efter de lokala förhållandena. 2 organisationer önskade, att daghemmen skulle hållas öppna till kl. 17.00 å 17.30, medan 9 angåvo 18.00 å 18.30 och 7 önskade 19.00. Av de 14 fackförbund inom LO, som ansågo behov av daghem föreligga, preciserade 11 sina önskemål beträffande öppningstiden. Sålunda angåvo 7 organisationer kl. 6.00 å 6.30, 3 kl. 7.00 och 1 kl. 8.00. Beträffande stängningstiden angåvo 3 organisationer kl. 17.00 å 17.30, medan 5 önskade kl. 18.00 å 18.30 och 3 kl. 19.00. Sammanfattningsvis vill kommittén understryka att det ä r önskvärt att daghemmen i största möjliga u t s t r ä c k n i n g anpassa sina tider efter m ö d r a r n a s önskemål — även med tillgodoseende av personalens krav på rimlig arbetstid. Ofta stängas n ä m ligen daghemmen så pass tidigt att mödr a r n a få j ä k t a onödigt för att efter uppköp etc. kunna hinna h ä m t a sina b a r n innan daghemmen stängas för dagen. A v särskild vikt är emellertid även att daghemmen — n ä r så befinnes möjligt — helt stängas för grundlig u t v ä d r i n g och städning. Detta ter sig särskilt lämpligt med hänsyn till önskvärdheten av att bryta »infektionskedjorna». U n d e r industrisemestrarna och mellan jul och nyår ä r det sålunda lämpligt att d a g hemmen helt stängas. Halvdaghem E n successiv ö v e r g å n g till halvdaghem måste ur skilda synpunkter te sig angelägen. Detta bör ske inom daghemmens ram. Halvdagsavdelningar kunna nämligen utnyttja samma kök och sovrum som daghemmen etc. D e t visar sig även v a r a mest ekonomiskt med särskilda halvdagsavdeln i n g a r eftersom en blandning av halvdagsoch heldagsbarn — vilket för n ä r v a r a n d e sker på vissa håll — icke ä r rationellt ur personalsynpunkt. P å sina håll ha önskemål framförts om att förskolorna borde förlängas ett p a r

timmar per dag, så att b a r n e n även kunde få en måltid och middagssömn på institutionen. D ä r i g e n o m — säger m a n — skulle m ö d r a r n a få tillfälle till halvdagsarbete. K o m m i t t é n vill emellertid framhålla att en förlängd förskola ur barnens synpunkt icke är något önskemål, och därför icke bör komma ifråga med n u v a r a n d e platsbrist inom förskolorna. Det skulle även medföra att dessa skulle bli betydligt dyrare, lokalerna behöva utvidgas med sovrum, kök etc. och blott kunna a n v ä n d a s för en i stället för två g r u p p e r samma dag. E t t önskemål för framtiden ä r dock att hemarbetande mödrar, särskilt de som ä r o bosatta i förstäder e t c , vissa dagar kunde få h a sina b a r n något längre på förskolan än den dagliga 3timmarsvistelsen. Detta system tillämpas för n ä r v a r a n d e vid vissa b a r n s t u g o r , men torde på g r u n d av lokalbrist icke kunna ordnas i n å g o n större skala. F ö r b a r n till permanent deltidsarbetande m ö d r a r böra dock, som ovan framhållits, särskilda halvtidsavdelningar inrättas, om möjligt i anslutning till de vanliga d a g h e m m e n eller som fristående halvdaghem. H a l v d a g h e m ha för ö v r i g t med gott resultat praktiserats på olika håll i v å r t land. I Göteborg ha sålunda d a g h e m m e n sedan gammalt haft även 6-timmarsavdelningar. öppna mellan kl. 9—15 och övervägande anlitade av deltidsanställda m ö d r a r . I Gislaveds Gummifabrik h a r deltidsarbete praktiserats med enkelt skift mellan kl. 13—17, och företagets daghem hållits öppet kl. 12.30—17.30 för 15 b a r n i åldern 3—7 år. B a r n e n ha erhållit ett mellanmål med choklad och bullar. Även om kommittén ä r medveten om att det torde erbjuda vissa s v å r i g h e t e r för t.ex. industrin att mera allmänt a n o r d n a deltidsarbete vill den dock s t a r k t understryka h u r önskvärt ur barnens synpunkt det ä r om ökat deltidsarbete kunde möjliggöra en förkortning av d a g h e m s v å r d e n och en utveckling mot halvdaghem. D e t kan för övrigt antagas, att om h a l v d a g h e m inrättades i större utsträckning åtskilliga förvärvsarbetande m ö d r a r skulle söka ordna deltidsarbete.

Daghemmens organisation

Till frågan om måltidernas anordnande återkommer kommittén i kap. 11. Med hänsyn till daghemmens vårdkostDet är emellertid av största vikt att man nader per barn och dag (se s. 121) är det vid all inre rationalisering av barnstugorna speciellt angeläget att kommunerna ägna inte glömmer bort att det här är fråga om skärpt uppmärksamhet åt daghemmens inre barn och att deras vård och fostran inte organisation och ekonomi. Av väsentlig bekan »masstillverkas». Man får heller inte tydelse härvidlag är att daghemsförestån- förbise att den kvalificerade personalens darinnorna få tillfredsställande ekonomisk förnämsta uppgift inte är att vara »rationautbildning. Förslag om dylik komplette- liseringsexperter» utan att finnas till just ringsutbildning framlägges i kap. 13 s. 355. för barnen. För en effektivare bedömning Förskolorna äro så enkla och billiga insti- av det inre arbetet på barnstugorna torde tutioner, att några större möjligheter till det emellertid i vissa fall vara påkallat med besparingar inom dessa knappast erbjuda arbetsstudieundersökningar. Kommittén vill sig. Däremot torde icke obetydliga möjligdock betona, att dessa böra läggas upp och heter finnas att effektivisera daghemmen utföras i samråd med den pedagogiskt utoch åstadkomma bättre driftsresultat, även bildade personalen på institutionerna. om det står fullt klart för kommittén att Frågorna om sjuk- och hälsovården på såväl denna institutionsform som övriga barnstugorna bl.a. innefattande åtgärder barnstugeformer i första hand måste an- för att bekämpa infektionsriskerna behandpassas efter barnen, deras intressen, livs- las i kap. 9. Problemen kring barnstugornas rytm, förutsättningar och behov. En bättre planlösning och inredning ägnas även inbeläggning av daghemmen bör sålunda ef- gående uppmärksamhet i kap. 10. tersträvas, särskilt på de orter, där en till Även i fortsättningen bör intresse ägnas synes orimligt hög frånvarofrekvens be- åt föräldrakontakten. Denna bör i första lastar driftsekonomien och höjer vårdkost- hand tillgodoses genom föräldramöten, där naderna. Ett något större antal barn än föräldrarna få känna sig som en »yrkesdet direkta platsantalet bör därför — även grupp», som utbyter erfarenheter med varmed risk för viss tillfällig överbeläggning andra och där personalen lär sig förstå — regelmässigt inskrivas på daghemmen. föräldrarnas problem och situation. Den Sådant har också medgivits av den centrala dagliga kontakt, som daghemspersonalen tillsynsmyndigheten, varför det närmast har med föräldrarna, bör om möjligt förberor på kommunala och enskilda initiativ djupas och befästas. Personalen bör söka om ett effektivare utnyttjande av platserna få föräldrarna att känna en viss solidaritet kan uppnås. med och förståelse för den institution, som handhar deras barn, få dem att förstå barnÅtskilligt torde även stå att vinna genom stugornas arbetssätt, uppläggning och föreen inre rationalisering på vissa daghem. skrifter. Kommittén förordar, att den cenEkonomiavdelningen bör utrustas med ar- trala tillsynsmyndigheten till ledning för betsbesparande maskiner, vilket är klok institutionspersonalen utger vissa råd och ekonomi och i längden lönar sig. Det kan anvisningar bl.a. om uppläggningen av förvidare ofta vara lämpligt att anlita närbe- äldramöten etc. läget kollektivt tvätteri för daghemmets Daghemmen böra stå öppna för alla, som tvätt. Man bör även köpa färdigt bröd, ansöka om plats. Vid intagningen bör man söka undvika sådan konservering, lagning, söka tillgodose barnens behov av lekkamlappning etc. som blir oekonomisk på grund rater ur alla socialgrupper. Om platsbrist av att den sysselsätter för mycken dyrbar föreligger måste en viss behovsprövning arbetskraft. Vid matlagningen bör man un- företas, men kommittén har icke ansett det dersöka om halvfabrikat, konserverad barn- erforderligt att framlägga några direktiv mat etc. ibland kan bli mera ekonomiskt. om hur denna bör ske. Den bör liksom hit186

tills överlämnas till föreståndarinnorna efter anvisningar från de kommunala myndigheterna. Daghem och kollektivhus I vissa fall kan man emellertid inte undgå, att daghemmen utvecklas till kategoridaghem, dvs. daghem med barn från praktiskt taget samma miljö med likartat yrkesarbete hos mödrarna. Vid de kollektivhus, som uppförts i Stockholm, ha sålunda inrättats särskilda daghem i regel förlagda till kollektivhusets botten- eller souterrängvåning. Erfarenheterna av dylika daghem för en speciell fastighets invånare äro inte odelat gynnsamma. Genom att daghemmen inrymts i fastigheten har man blivit bunden av dess planlösning, och lokalerna stundom blivit direkt olämpliga En väsentligare invändning mot dessa kollektivhusdaghem är emellertid, att familjerna tendera att bo kvar i kollektivhusen: varför daghemmet till slut icke längre får några barn från husets familjer utan utvecklas till ett daghem öppet för allmänhetens barn. Därigenom bortfaller det väsentligaste motivet för att anordna daghem inom ett kollektivhus. Kommittén vill därför förorda, att i den mån kollektivhus i ökad utsträckning uppföras i framtiden — denna fråga befinner sig under utredning inom bostadskollektiva kommittén — bör barntillsynen för deras hyresgäster lösas i form av daghem placerade i närheten av kollektivhuset tillgodoseende ett större område och öppet för alla förvärvsarbetande mödrar. Härigenom skulle även den fördelen uppnås, att utgifterna för daghemmet icke belastade kollektivhusets hyror och man följaktligen skulle få en bättre finansiering av kollektivhuset. Daghem inrymda i kollektivhus äro sålunda en form av kategoridaghem, som icke bör rekommenderas för framtiden.

Industridaghem Den svenska industrin har som bekant gjort väsentliga insatser för daghemsverk-

samheten. Olika industriföretag ha sedan länge som ett led i sin personalpolitik inrättat särskilda industridaghem, och de senaste årens brist på arbetskraft har aktualiserat detta problem vid nästan alla företag med kvinnliga anställda. På de orter, där ett företag helt dominerar samhället, har det ofta tett sig naturligt, att företaget intresserat sig för de yrkesarbetande mödrarnas barntillsyn. Härvidlag har problemet ofta inte setts enbart ur snäv företagssynpunkt utan allmänsocialt. Åtskilliga av de speciella industridaghemmen öppnades redan före eller under förra världskriget, men största delen har tillkommit under 1940-talet med dess markanta brist på kvinnlig arbetskraft. I stort sett torde man kunna säga, att industridaghemmen varit välordnade och välskötta; i enstaka fall ha de till och med uppnått en standard, som varit utomordentligt hög. Industriföretagen ha emellertid även intresserat sig för inrättandet av förskolor, vilket väl vittnar om att det inte enbart varit ekonomiska synpunkter, som motiverat deras intresse för barntillsynen. I maj 1950 funnos 35 daghem ägda och drivna av olika industriföretag. De senaste åren har man kunnat märka en tendens till kommunalisering av industridaghemmen. Inom olika industriföretag betraktar man det numera som en kommunal angelägenhet att ordna daghem. Belysande är att Sveriges industriförbund i ett remissyttrande den 21 december 1948 hävdat att daghemsverksamheten synes böra jämställas med annan social verksamhet och sålunda ankomma på vederbörande kommun. Det är också numera relativt vanligt att ett industriföretag finansierar uppförandet av ett daghem, men sedan överlämnar det till förvaltning av vederbörande kommun, i regel med förbehåll att få utnyttja en viss del av platserna för industriföretagets anställda. På vidstående sida lämnas en översikt av de industrier, som maj 1950 drevo daghem, förskolor och veckohem. 187

Ort

Industri

Institution

Alafors Alingsås Anderstorp Bjursås Bjuv Boliden Borås Borås Brastad Dalsjöfors Fritsla Furulund Färgelanda Göta Göteborg Göteborg Göteborg Göteborg Hallstahammar

Ahlafors fabriker AB Fodervävnader Sv. Gummifabriks AB Falu Yllefabriks AB AB Findus Bolidens Gruvaktiebolag Borås Wäfveri AB AB Sveriges Förenade Trikåfabriker Göteborgs Konfektions AB Dalsjöfors Fabriker Firma L. J. Wingquist Malmö Yllefabriks AB Stigens AB Sulfitaktiebolaget Göta AB Dress AB J. A. Wettergren & Co .... Almedals fabriker . . . . SKF '.'.'.'.'.'..'. Bultfabriks AB

Hallstavik Hälsingborg Karlskoga Karlskoga

Holmens Bruk och Fabriks AB . Helsingborgs Gummifabriks AB AB Bofors AB Bofors Nobelkrut

Kinna

Kinnaströms Väfveri AB

Kiruna Ljungsbro Ljungsbro Malmö Malmö Norrköping

Loussavaara-Kirunavaara AB . . . . Svenska Chokladfabriks AB Svenska Chlokladfabriks AB Manufaktur AB o. Yllefabriks AB Kurzels Fabriker AB Bomullsväven AB

Norrköping Nyköping Partille Rydal Skene

Holmens bruk AB Nordiska kompaniet AB Davy Robertssons Maskinfabrik Rydahls Manufaktur AB Borås Wäfveri AB

Stenkullen Stockholm Stockholm Stockholm Sundbyberg Söderfors Södertälje Sörforsa Toarp Uddevalla Uppsala

Förskola Daghem Daghem Komb. daghem o. veckohem Drufvefors Väveri AB Daghem AB. Terbergers Trikåfabr Daghem Stockholms Bomullsspinneri och Väfveri AB Daghem Liljeholmens Stearinfabrik Förskola AB Germa Daghem Söderfors Bruk Förskola AB Scania Vabis Förskola Holma Helsinglands Linspinneri och Väfveri AB Daghem Skjortfabriken Special Daghem AB Schwartzman och Nordström Daghem AB Upsala Sidenväverier AB Daghem

Exempel på industriföretag, som i samarbete med kommunen understött eller understöder vissa daghem, äro t.ex. ASEA i Västerås, Metallverken och STAL i Finspong, Yllefabriken i Kristianstad, Tobaks188

Daghem Daghem Daghem Daghem Förskola Förskola Daghem Daghem Daghem Daghem Daghem Daghem Daghem Förskola Daghem Daghem Daghem Daghem Daghem och förskola Förskola Daghem Förskola Daghem och förskola Daghem och eftermiddagshem Förskola Daghem Förskola Daghem Daghem Komb. daghem o. veckohem

Tillkomst

1945 1946 1946 1948 1948 1949 1921

1944 1948 1919 1946 1940 1948 1949 1948 1949 1947 1948 1948 1947 1910 1910

1947 1920 1922

1944 1947 1945 1948 1947 1943 1947 1949 1926 1921

1946 1948 1946 1949 1948 1907 1949 1944 1948

monopolet, Collijns konfektionsfabrik, Vin& Spritcentralen samt L. M. Ericsson i Stockholm, Gustavsbergs Fabriker i Gustavsberg m.fl. Trots de delvis mycket uppmärksammade

och lovvärda insatser enskilda industriföre- är — såsom framgår av kap. 6 och kap tag gjort för en lösning av daghemsfrågan 17 — också en förutsättning för det förpå respektive orter, torde man inte kunna ordade, nya statsbidragssystemet. Det är förneka, att systemet med särskilda indu- alltså av praktiska skäl, som kommittén nu stridaghem är förenat med vissa nackdelar. vill förorda, att industrierna, med de Kategori daghem med barn från praktiskt kommunala myndigheterna träffa sådana taget samma miljö är över huvud taget icke överenskommelser, att kommunerna bliva något eftersträvansvärt, eftersom barnen huvudmän för daghemmen. Man kan emelböra få fostras och vårdas tillsammans med lertid förutsätta att industriföretagen även barn från skilda miljöer. I regel vill för- i fortsättningen komma att ägna daghemäldrarna inte heller känna sig låsta vid en men uppmärksamhet. Kommittén förutsätarbetsplats. Industridaghemmen innebära ter att detta sker i samarbete med de komdock, att om modern slutar på sin arbets- munala myndigheterna. En lämplig form plats även hennes barn måste tas från dag- för ett sådant samarbete synes vara att hemmet och bli tvunget byta miljö. Det industrierna genom visst understöd åt komfinns vidare exempel på att industridag- munala daghem får förtursrätt till en del hemmen blivit så konjunkturbetonade att de lediga platser. endast drivits så länge vederbörande industriföretag haft direkt behov av dem. Indu- Sjukhusdaghem stridaghem förlagda intill företaget dvs Sjukhusdaghemmen äro en ny och intresmödrarnas arbetsplats äro i varje fall i sant form av kategoridaghem. För endast större städer icke en tillfredsställande lös- några årtionden sedan var det nästan något ning varken för mödrarna eller barnen. av en sensation när en aktiv sjuksköterska Som tidigare påpekats är det i regel bäst. eller ett sjukvårdsbiträde var gift och hade om daghemmen förläggas i närheten av barn. Man utgick på sina håll tydligtvis bostäderna, därför att barnen behöva få från att hela denna kår skulle rekryteras anknytning till barn i grannskapet och av ogift personal. Läget härutinnan är som barnstugan bör ligga i en lugn, rogivande bekant annorlunda i dag. Gifta sjuksköteroch för barnen avpassad miljö. Detta kan skor och sjukvårdsbiträden med barn är väl endast undantagsvis uppnås genom dag- ingen ovanlighet längre. Bristen på sjukhem placerade omedelbart intill vederbö- vårdspersonal och sjukvårdens starkt ökade rande industriföretag. Ur barnens synpunkt krav på mer personal gör det ofta nödväniir det också mycket olämpligt, om möd- digt att genom åtgärder för barneftersynen rarna skola vara tvungna att med olika kom- underlätta för dem som gifta sig att kvarstå munikationsmedel tidigt på morgonen föra i tjänst. sina barn till ett daghem intill arbetsplatsen. De senaste åren ha på skilda håll försök Modern behöver dessutom efter arbetstidens gjorts med mera organiserade former av slut handla mat, vilket ytterligare komplibarneftersyn i anslutning till sjukhusen. cerar situationen. Det är därför lämpligast Vid vissa lasarett ha sålunda särskilda sjukatt barnstugorna, i varje fall i större och husdaghem uppförts eller inretts, dit sjukmedelstora städer, anknytas till bostadsomvårdspersonalen kunnat lämna sina barn. rådena. Några uppgifter om dessa sjukhusdaghem Trots den betydelse industridaghemmen kunna vara av intresse. haft på olika orter i vårt land synes emellerEtt sjukhusdaghem vid Sabbatsbergs sjuktid systemet med särskilda av industrierna hus i Stockholm startades i september 1946 ägda och drivna daghem successivt böra med 12 platser. Daghemmet inrättades som ett led i avhjälpande av bristen på personal och avvecklas. Principiellt förordar kommittén att kommunen bör vara huvudman eller har enligt uppgift varit till stor nytta i detta hänseende. Det nedlades sommaren 1949, efekonomisk garant för hela barnstugeverk- tersom den byggnad, där hemmet var inrymt, samheten, alltså även för daghemmen. Detta måste byggas om. 189

Vid S:t Eriks sjukhus i Stockholm öppnades rytm för b a r n g r u p p e r n a i ett sådant dagett sjukhusdaghem i april 1947. Det har plats hem. G r u p p e r n a bli nästan aldrig lika och för 15 barn i åldern 2—7 år, varav 5 barn unbarnen hämtas vid olika tider under dagens der 3 år och 10 barn i åldern 3—7 år. Daghemmet har varit öppet mellan 6.15 och 20.15. lopp. Dessutom blir vårdtiden för m å n g a Vid Södersjukhuset i Stockholm öppnades i barn alltför lång (12—15 t i m m a r ) . maj 1949 ett daghem, numera benämnt »DagBehovet av barntillsyn för sjukhusarbehemmet Kornet», med plats för 54 heldagsbarn. Den hittills bedrivna verksamheten vid tande kvinnor bör emellertid med alla medaghemmet har visat, att beläggningen varierar del söka tillgodoses. T r o t s de påtalade nackväsentligt under olika dagar i veckan med händelarna måste de sjukhusdaghem, som nu syn till att hemmet i första hand är avsett för finnas, anses välmotiverade. I framtiden personal vid Södersjukhuset. Denna personal har nämligen oregelbunden tjänstgöring, och torde uppmärksamheten dock böra inriktas under ledighetsdagarna lämnas som regel inte på att förlägga daghem i närheten av sjukbarnen till daghemmet. Då personalkostnader husen. Till dessa skulle i så fall barnen till och även övriga utgifter i stort sett äro konsjukhusarbetande m ö d r a r få visst företräde. stanta anses vårdkostnaderna på ett daghem av denna typ bli högre än vid övriga instituÄven familjedaghem i närheten av sjuktioner. husen böra h ä r kunna lämna god hjälp. Vid S:t Görans sjukhus i Stockholm öppnaDessa frågor böra bli föremål för överdes ett sjukhusdaghem i augusti 1947 med l ä g g n i n g a r mellan resp. h u v u d m ä n . D e t ä r plats för 30 barn i 2—7-årsåldern. I regel har daghemmet sällan haft mer än 22 barn. Föreslutligen önskvärt, att de sjukhusförvalståndarinnan har för kommittén uppgivit, att tande myndigheterna ora möjligt söka gemed tanke på lokaler och personal ungefär 20 nomföra rimligare och för barnens rytm barn torde vara idealet. Då daghemmet har mera avpassade tjänstgöringstider för de öppet från 6.15 till 20, och personalen arbetar i skift, är det endast fullbelagt mellan 12 och mödrar, som ha sjukhusarbete. 14.30. Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg öpp- Natthem nades ett sjukhusdaghem i juli 1947 avsett för Slutligen skall h ä r något beröras de krav 25 barn. Barnens mödrar ha uppskattat daghemmet, och man har ej kunnat mottaga alla som framställts om speciella natthem för barn, som ansökt om plats. barnen till de kategorier förvärvsarbetande Vid Allmänna sjukhuset i Malmö öppnades kvinnor, som ha sin arbetstid förlagd till ett daghem i februari 1948 avsett för 75 barn. kvällen och natten, t.ex. r e s t a u r a n g - och Under den tid daghemmet varit i verksamhet har det varit fulbelagt och efterfrågan på platkafépersonal, telegrafister, telefonister m.fl. ser varit större än tillgången. Förhållandet E n i Stockholm företagen undersökning mellan mödrarna och daghemmet anses som bland r e s t a u r a n g - och kafépersonalen gav gott. för n å g r a å r sedan vid handen, att intresDessutom förekommer sjukhusdaghem även vid några andra lasarett i landet, så t.ex. vid set för å t g ä r d e r för barntillsynen v a r livAkademiska sjukhuset i Uppsala, vid lasarettet ligt. A v 486 tillfrågade ( v a r a v 32 manliga i Västervik etc. Förslag har dessutom framrestauranganställda) representerande 382 lagts om att inrätta ett daghem vid S:t Lars sinnessjukhus i Lund. barn ( v a r a v 39 b a r n till familjer d ä r manDe försök, som med dessa sjukhusdag-hem nen var restauranganställd) uttalade sig g j o r t s för att lösa sjukvårdspersonalens 365 för anordnande av »natthem» och 476 bekymmer med barneftersynen, måste hälsas för daghem i tillräckligt stort antal. I detta med tillfredsställelse. S j u k h u s d a g h e m m e n s a m m a n h a n g 1 anförde den av Stockholms fylla en viktig social funktion och torde på stadskollegium tillsatta kommittén för utm å n g a platser vara en förutsättning för att redning om sociala å t g ä r d e r i abortfrågan man i fortsättningen tillfredsställande skall följande: kunna r e k r y t e r a gift sjukhuspersonal. Svårigheterna med anordnandet av barnM a n bör emellertid inte bortse från att krubbor för denna kategori på grund av oresjukhusdaghemmen ä r o förenade med vissa 1 Se Betänkande i abortfrågan etc. Stadsnackdelar. Genom sjukhusens olika skifteskollegiets utlåtande och memorial. Bihang 1944 tider blir det mycket s v å r t att ordna en lugn nr 6, sid. 54. I90

lande till efterfrågan. I denna situation, karakteriserad av växande köer till daghemmen, ett i städerna kraftigt ökat barnantal — enbart i t.ex. Stockholm fördubblades antalet barn åren 1936—46 — samt skärpta restriktioner på byggnadsmarknaden ha stora fordringar ställts på såväl mödrarna som de barnavårdande, kommunala myndigheterna. De daghem. som stått till de förvärvsarbetande mödrarnas förfogande, ha i de flesta städer och tätorter tett sig otillräckliga. Otvivelaktigt har detta medfört, att åtskilliga mödrar med småbarn, vilka av olika skäl själva önskat arbeta, tvingats avstå från detta. För de kommunala myndigheterna har situationen många gånger tett sig besvärande, enär planerna på nya institutioner inte kunnat realiseras på grund av uteblivna byggnadstillstånd. Eftersom den starka efterfrågan på daghemsplatser varit betingad av speciella förhållanden — det ökade barnantalet, bristen på arbetskraft etc. — har man på åtskilliga håll frågat sig, om icke en anpassning till den uppkomna situationen kunde nås på smidigare och enklare sätt än genom uppförande av de ofta dyrbara och byggnadskrävande daghemmen. Det är tankegångar av dessa slag, som varit bestämmande för den organiserade eller oorganiserade tillsyn av de förvärvsarbetande mödrarnas barn, vilka under senare år vuxit fram på olika håll i vårt land. För att få det florerande systemet med »privatdaghem» ersatt med mera organiserade och ansvarskännande vårdformer ha s.k. familjedaghem — tidigare benämnda fosterdaghem — visat sig erbjuda en god framkomstväg. Stockholm och Malmö voro de första städer, som sökte i mera fasta former organisera dylika familjedaghem. Försöken uppmärksammades i det betänkande om »Familjeliv och hemarbete» (SOU 1947:26), som i september 1947 2. Familjedaghem avlämnades av Utredningen om hem- och Uppkomst och utveckling familjefrågor. I betänkandet redogjordes för erfarenheterna från Stockholm och Trots den icke obetydliga expansion, som Malmö, samtidigt som en utvidgning av barnstugeverksamheten i vårt land genomsystemet rekommenderades. Utredningen gått under 1940-talet, är dock särskilt antalet daghem ännu alltför litet i förhål- anförde i detta sammanhang följande:

gelbunden arbetstid och nattarbete äro uppenbara. Då man icke kan tänka sig, att mödrarna skola kunna hämta barnen, när deras ^arbete slutar, dvs. mitt i natten, och knappast på morgonen, då mödrarna böra njuta sin sömn, återstår förutom »de lediga dagarna» endast en kortare tid av dagen, när modern är utsövd och innan hon åter skall infinna sig på arbetsplatsen. För kafépersonalen kan det te sig något bättre. De anställda ha som regel varannan kväll ledig, varvid de sluta arbetet t.ex. kl. 14 ena dagen och börja samma tid dagen därpå. Det ligger emellertid nära till hands och innebär en fara, att dessa barnkrubbor bliva barnens verkliga hem, där barnen med undantag av mödrarnas »lediga dagar» få vistas oavbrutet. Barnen erhålla därigenom icke någon fast punkt. Problemen äro som synes svåra, men enligt kommitténs mening måste något göras för att avhjälpa dessa brister i en eljest välordnad verksamhet. Stadskollegiets kommitté uttalade sig emellertid för att »nattkrubbor» inrättades på försök samt för att daghemmen skulle hållas öppna även på kvällarna. Även om kommittén är väl medveten om svårigheterna med barntillsynen för t.ex. de kvinnliga restaurang- och kaféanställda, de kvinnliga tjänstemännen inom post- och telegrafverket m.fl. vill den emellertid varna även för försök med natthem. Ur barnavårdssynpunkt måste de innebära något absurt. Barnen skulle praktiskt taget mista all kontakt med mödrarna och aldrig få känna trygghet och ro. Kostnaderna för uppförande och drift av dylika natthem skulle även bli oproportionerligt stora och den nödvändiga kommunala subventioneringen sannolikt mycket kraftig. Kommittén, som inte heller vill förorda, att daghemmen hållas öppna på kvällarna, vill däremot kraftigt understryka vikten av energiska åtgärder för att barntillsynen för de nyssnämnda yrkeskategorierna tillgodoses genom familjedaghem, organiserad grannhjälp etc.

Familjedaghemmen kunna givetvis erbjuda en mer eller mindre fullständig vård, från omhändertagandet av spädbarn och koltbarn under hela dagen till eftersyn av skolbarn på eftermiddagen. Den senare formen synes kunna vara jämförelsevis lätt att ordna, och utredningen vill särskilt rekommendera att den prövas. I många fall ha skolbarn med mödrar som arbeta nu icke någon eftersyn förrän föräldrarna komma från arbetet. Många av dem skulle säkerligen behöva en viss kontakt och omvårdnad i ett hem under eftermiddagstimmarna. Att helt taga hand om ett barn i småbarnsåldern innebär för vice-mamman en mycket stor arbetsbörda och ett stort ansvar, som det är av största vikt att hon från början tillfullo förstår. För att hon skall anförtros uppgiften bör man ha garantier för att hon har kunnighet och träning i barnavård, och att hennes personliga egenskaper göra henne lämplig för uppgiften. Den betalning som bestämmes bör vara sådan, att den verkligen ger ersättning för arbetstiden och bundenheten. De taxor som hittills använts synas utredningen låga med hänsyn till de resultat som nåtts vid beräkningarna av tiden för barnavård. Noggranna studier av alla förhållanden som äro förknippade med denna vårdform böra göras, innan den praktiseras i större skala. I princip bör, liksom vid daghemmen, vårdavgiften erläggas av familjerna själva — med nedsättningsmöjligheter för vissa grupper — och samhällets kostnader inskränka sig till arbetet med förmedlingen och inspektionen av hemmen etc. Denna del av samhällets åtagande bör i gengäld skötas med största omsorg. Den bästa möjliga arbetskraft för inspektionsuppgifter bör sökas och god tid bör kunna ägnas de individuella fallen. Om villkoren beträffande hemmens lämplighet etc. uppfyllas synes familjedaghemsvården erbjuda många fördelar. En av dessa är den minskade infektionsrisken. Sedan länge ha infektionerna vid barnstugorna varit ett stort bekymmer och man har på olika sätt försökt komma till rätta med dem utan att detta lyckats i nämnvärd Kfad. Ett av de största problemen för en förvärvsarbetande mor med barn på daghem är när barnen bli sjuka. Allehanda förslag om sjukavdelning vid daghemmen, om platser på epidemisjukhusen ha uppkommit för att inskränka dessa svårigheter. Intet torde dock vara tillfredsställande. I ett privat familjedaghem är dock möjligheten att hemmet, mot särskild ersättning, åtager sig vården av ett sjukt barn större än vid institutionerna. Andra fördelar för barnet, förutsatt att familjedaghemmet är lämpligt, är att det får vistas i den lugna miljön i ett hem och får 192

en mera individuell vård och tillsyn än som blir möjlig på en institution med många barn. Svårigheterna med genomförandet av denna vårdform ligga i öppen dag: omöjligheten att genomföra någon verklig kontroll av fosterhemmets lämplighet framför allt av de pedagogiska metoder, som där användas, riskerna för att barnet blir så starkt bundet till vicemamman, att det blir slitningar vid övergången till det egna hemmet, risker för sammanstötningar mellan mödrarna etc. Ur de kvinnors synpunkt, som taga emot fosterbarnen, anser utredningen att systemet kan ha en utomordentligt stort positiv betydelse. Det är kanske ofta en mor som har ett eget barn under skolåldern, som bäst finner sig gå iland med att åtaga sig ett eller flera fosterdagbarn. Hon får då sin tid väl utfylld, får ersättning för sitt arbete och hennes eget barn får lekkamrater. Det blir en för henne mycket smidig form av deltidsarbete, som bör kunna skänka största tillfredsställelse. Om den person, som får hand om den samhälleliga kontrollen över denna verksamhet får den rätta kontakten med vicemammorna böra dessa kunna intresseras för t.ex. ytterligare studier i barnpsykologi och barnavård och de kunna kanske, när deras egna barn blivit äldre och om de önska omväxling, föras över till arbete inom barninstitutionerna. I sitt remissutlåtande över detta betänkande belyste socialstyrelsen de för- och nackdelar, som ansågos förbundna med denna nya form av d a g h e m : Som ett alternativ till daghemsvård rekommendera de sakkunniga inackordering under dagen i enskilda familjer med egna småbarn. En dylik inackorderingsform har emellertid vissa nackdelar. För många barn kan en vistelse i familjedaghem innebära en slitning mellan två olika hemmiljöer. Daghemmet kommer däremot att framstå som en neutral motpol till det egna hemmet. Vidare är det ytterst vanskligt att avgöra, om ett hem är lämpligt som familjedaghem eller icke. Svårigheter uppkomma både vid själva urvalet av familjedaghem och den fortsatta kontrollen över hemmen. Men det finns också åtskilliga omständigheter, som tala till familjedaghemmens förmån. Utöver de mindre infektionsriskerna må framhållas, att särskilt för känsliga och nervösa barn den lugnare miljön, och den mera individuella omvårdnaden i ett enskilt hem är bättre än vistelse på en barninstitution. En viss kontroll över familjedaghemmen kan för övrigt erhållas, om både det inackorderade barnet eller barnen och familjens egna småbarn besöka lekskola. Denna form av halvöppen barnavård, som närmast har socialpedagogisk karaktär och vill utgöra ett stöd för hemmen i dess fostrande verksamhet, är ju avsedd att

utbyggas, så att så småningom barnen i åldern 3—7 år i allt större utsträckning avgiftsfritt komma i åtnjutande därav. Därjämte bör framhållas, att vården i familjedaghem blir billigare än på daghem. Dyrbara institutioner behöva ej uppföras, personal och administrationskostnader bli lägre etc. Kostnadssynpunkten bör särskilt uppmärksammas, eftersom de sakkunniga utgå ifrån, att familjerna själva skola betala heldagsvården med undantag av de kostnader, som avse den pedagogiska delen av verksamheten. Enligt styrelsens uppfattning är det dock icke önskvärt att ersätta daghemmen med familjedaghem. Daghemmen böra alltjämt tillgodose det huvudsakliga behovet av heldagsvård. Familjedaghemmen utgöra emellertid en god komplettering av daghemmen, bl.a. för infektionskänsliga eller nervösa barn, vid lång väg till daghemmet och vid tider av ökad efterfrågan på kvinnlig arbetskraft och därmed även på daghemsplatser. Ungefär ett å r senare togs frågan om familjedaghemmen ånyo upp, denna g å n g av kommittén i det förslag om provisoriska å t g ä r d e r för den halvöppna barnavården, som vi framlade i november 1948. H ä r redogjordes för olika praktiserade lösningar för familjedaghemmen, deras för- och nackdelar etc. Även kommittén rekommenderade en u t b y g g n a d av familjedaghemmen. Det är av intresse att taga del av de synpunkter, som framfördes om familjedaghemmen i olika remissutlåtanden. Landsorganisationen framhöll att familjedaghemmen aldrig kunna ersätta daghemmen utan endast utgöra ett komplement till dessa, men ansåg att även denna linje, som ägde vissa fördelar, borde anlitas och utvidgas i nuvarande situation med dess material- och arbetskraftsbrist. Industriförbundet ansåg stora praktiska svårigheter kunna tillstöta beträffande familjedaghemmen, bl.a. på grund av bostadsförhållandena på åtskilliga industriorter. Yrkeskvinnors Samarbetsförbund underströk de betänkligheter mot familjedaghem, som kommittén i sin framställning givit uttryck åt, och ansåg, att den föreslagna utbyggnaden av familjedaghem borde betraktas som en nödlösning i det beträngda läge, som nu råder. Fredrika Bremer-förbundet påpekade, att om man skall rekommendera de kommunala myndigheterna att organisera en verksamhet av denna art, bör man samtidigt öppet påvisa riskerna samt kraftigt understryka betydelsen av att det hela kommer under kompetent ledning. Högerns Centrala Kvinnoråd delade de uttalade betänkligheterna, men ville ej avstyrka kommitténs förslag om en försöksverksamhet. 13

Enligt kvinnorådet syntes det även ha varit önskvärt med en längre tids erfarenheter eller försök på ett par olika håll, innan en direkt rekommendation ginge ut till kommunerna att mera allmänt pröva dem. Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund underströk, att systemet med familjedaghem innebar såväl fördelar som nackdelar ur barnens synpunkt och ansåg det önskvärt, att samhället för att i största möjliga utsträckning eliminera riskerna för barnen i familjedaghemmen vidtog åtgärder för ökad föräldrafostran. En tillfredsställande kontroll över familjedaghemmen borde vidare garanteras av de kommunala organen. Sveriges Barnträd gårdslär ammors Riksförbund ansåg familjedaghemmen erbjuda en mycket riskabel utväg, som endast borde tillgripas i allra sista hand samt framhöll att uppgiften att barnens medeltidsvistelse i Stockholms fosterdaghem är 2,6 månader, innebar rent psykologiskt sett en dom över dem. Småbarn behöva för sin inre växt och stadga en och samma lugna förtrogna miljö; att kanske under flera års tid nödgas byta familjedaghem flera gånger årligen kan icke undgå att inverka menligt på deras psykiska hälsa. »Kommer härtill att de som taga emot barn i familjedaghem, vanligen icke ha någon pedagogisk utbildning och att man föga känner till deras kapacitet som uppfostrare.» Göteborgs Förskoleseminarium ansåg det vara nästan omöjligt att utöva en tillfredsställande kontroll och hålla så kvalificerad personal inom familjedaghemmen, som är önskvärt, varför Seminariet ansåg provisoriska daghem vara en fördelaktigare lösning på daghemsproblemet än familjedaghem. Fröbelinstitutet i Norrköping ansåg, att kommitténs förslag om att i familjedaghem placera de förvärvsarbetande mödrarnas barn i möjligaste mån borde inskränkas och underkastas barnavårdsnämndernas noggranna kontroll. Socialpedagogiska Seminariet i Stockholm instämde i de av kommittén framhållna nackdelarna kring systemet med familjedaghemmen samt fortsatte: »Verksamheten bör taga sikte på de barn, som på grund av fysiska eller psykiska orsaker ej utan vådor kunna vistas på daghem, men för övrigt ej uppmuntras i högre grad. Ett bärande argument härför torde vara svårigheten, för att inte säga omöjligheten, att uppnå eti verkligt effektiv kontroll av den behandling barnen bli föremål för. Även om omvårdnaden och behandlingen av barnen är tillfredsställande i yttre avseende, finns det ändå vissa utvecklingsområden, som ej bli tillgodosedda, alldeles frånsett att man som regel inte kan förutsätta någon som helst psykologisk-pedagogisk skolning hos stora flertalet fostermödrar.» Stockholms stads barnavårdsnämnd påpekade bl.a. att familjedaghemmens anspråk och förmåner medfört svårigheter, då det gällt att

skaffa tillfälliga fosterhem, vilket i sin tur kan komma att påverka behovet av barnhemsplatser, samt underströk, att varken statsbidrag eller kommunalt understöd ur samhällsekonomisk synpunkt borde ifrågakomma till familjedaghemmen. Norrbottens Läns Landstings Förvaltningsutskott ställde sig tveksamt till frågan om en mera allmän och utbredd tillämpning av familjedaghemmen samt anförde: »Från olika håll har man anmält betänkligheter mot denna form av samhällelig barnhemsinstitution. Särskilt har man framhållit nackdelen med att barnens tillvaro splittras och den rätta hemkänslan och tryggheten går förlorad för dem genom att de skola kastas mellan flera hemmiljöer. En för barnets danande menlig rotlöshet måste bli följden av att de efter vistelsen om nätterna i föräldrahemmet sedan under dagarna skola vara omhändertagna av ett flertal olika fosterdaghem. Av gjorda undersökningar framgår ju, att vistelsen i dessa fosterdaghem endast omfattar en tid av i medeltal två och en halv månad. Utskottet, som helt delar de betänkligheter, som framförts i här berörda avseenden, vill härutöver framhålla, att det ute i landet skulle bli ytterst svårt för att inte säga omöjligt att anskaffa för ändamålet lämpliga hem, därest man skulle söka tillgodose daghemsbehovet. Norrbotten har på särskilt sätt kommit i kontakt med ett annat fosterhemsproblem, nämligen skolbarnsinackorderingarna, och erfarenheterna av denna verksamhet på många håll äro inte sådana, att utskottet skulle vilja rekommendera systemets tillämpning beträffande de samhälleliga småbarnsinstitutionerna. På grund av svårigheten att erhålla hemhjälp och den därav på många håll förorsakade stora arbetsbördan för husmödrarna är det ytterst svårt att få barn inackorderade i hem, som äro mest lämpliga och äga de bästa förutsättningar att bereda barnen en god omvårdnad och pålitlig tillsyn. I stor utsträckning förekommer det, att hemmen mottaga barn enbart av ekonomiska motiv, varvid det även förekommit att olämpliga hem åtagit sig fosterhemsuppgifter. Det har t.o.m. inträffat att hem, som fråntagits rätten att fostra de egna barnen, har fått mottaga skolbarnsinackorderingar. För att mödrarna skulle kunna känna full trygghet för sina små, som de lämna ifrån sig under dagarna, och för att samhället skulle vara fullt förvissat om att ett fosterdaghem svarar för barnet såsom ett gott hem skall göra, bleve det nödvändigt med en kontrollapparat, som i arbetshänseende i inte så ringa omfattning skulle motverka småbarnsinstitutionernas egentliga syfte». Å andra sidan voro vissa remissinstanser klart positivt inställda till familjedaghemmen. 194

Särskilt socialstyrelsen underströk kraftigt familjedaghemmens betydelse. Styrelsen framhöll sålunda följande: »Socialstyrelsen är väl medveten om de av kommittén framförda nackdelarna av systemet med fosterdaghem men vill erinra om att kommitténs erfarenheter till största delen hänföra sig till verksamheten i Stockholms stad. Socialstyrelsen har inhämtat uppgifter från liknande verksamhet i Örebro och Hälsingborg, och av dessa framgår, att såväl barnavårdsnämnderna som föräldrarna haft den bästa erfarenhet av verksamheten med fosterdaghem. I Örebro har bland annat efterfrågan på daghemsplatser minskat så, att expektantlistorna numera icke utgöra något större problem. Verksamheten i dessa båda städer har icke pågått lika länge som i Stockholm, men hitintills har man där icke märkt de i Stockholm påtalade olägenheterna. Med ovan framförd inställning, som alltmera trängt igenom, att friska och normala människor böra beredas enskild vård, anser socialstyrelsen, att det i och för sig bör betraktas som en fördel att barnens dagvård sker i enskilt hem. Socialstyrelsen har i detta avseende erfarenhet från ett liknande område, nämligen koloni- och feriebarnsverksamheten. Tidigare bereddes barn sommarvistelse endast genom kolonivård. Under de senare åren har emellertid denna vård kompletterats med utplacering av barn i enskilda hem, s.k. feriebarnsverksamhet. Erfarenheten från denna har visat, att den enskilda vårdformen för de flesta barn är att föredraga framför den kollektiva. I ett fosterdaghem kan man undvika den för barnen alltför långa och tröttande gruppsamvaron på daghemmen. Det finns en hel del enbarnsfamiljer, vilkas barn äro i behov av det kamratskap som ett fosterdagbarn kan erbjuda. Avgiften för ett dagbarn kan även mången gång vara ett värdefullt tillskott för den hemmavarande husmodern. Beträffande denna verksamhet måste dock vissa synpunkter mycket noga beaktas. Först och främst är det av den allra största betydelse, att fosterdaghemmen utväljas med omsorg, så att dagbarnen verkligen erhålla goda och stadigvarande hem. För att uppnå önskat resultat med fosterdaghemsverksamheten är det alltså ofrånkomligen nödvändigt, att de personer som skola placera barnen i de olika hemmen med största målmedvetenhet sköta den uppgift, som blivit dem ålagd. Vidare bör verksamheten stå under en omdömesgill och klok tillsyn. Ett uppslag, som bör prövas, är vidare möjligheten att skapa ett samarbete mellan fosterdaghemmen och barnträdgårdar. Detta kan ske exempelvis på det sättet, att fosterdagbarnen, eventuellt tillsammans med fosterdaghemmets egna barn, få tillbringa en del av dagen (ca 3 timmar) i en barnträdgård. En sådan anord-

ning vore till stor fördel för barnen och skulle samtidigt bereda husmodern i fosterdaghemmet önskad rörelsefrihet. Samarbetet kunde tänkas ytterligare utvecklat, så att en lärarinna i barnträdgården även finge i uppdrag att öva tillsyn över fosterdaghemsverksamheten. Det är även angeläget, att mödrarna i fosterdaghemmen få klart för sig, att de fullgöra en samhällsnyttig och ansvarsfull uppgift. Socialstyrelsen vill alltså för sin del mera positiv än kommittén förorda en intensifiering av fosterdaghemsverksamheten. Kommittén har föreslagit, att socialstyrelsen skall få uppdrag att närmare undersöka möjligheterna av en utveckling av systemet med fosterdaghem. Styrelsen har redan vidtagit vissa åtgärder i detta syfte och har intet att erinra mot kommitténs förslag.» Skolöverstyrelsen ansåg visserligen, att systemet med familjedaghem i vissa avseenden syntes vara behäftat med brister, men ansåg sig dock ej böra avstyrka kommitténs förslag att socialstyrelsen fick i uppdrag att närmare undersöka möjligheterna för en utveckling av detta system. Även arbetsmarknadsstyrelsen ansåg kommitténs förslag härutinnan väl värt att pröva. Stadsfullmäktige i Lund tillstyrkte kommitténs förslag om undersökning av systemet med familjedaghem samt anförde bl.a. »Vissa nackdelar i systemet bör kunna elimineras, och vill nämnden därför föreslå att fosterdaghemmen i första hand anlitas för vård åt späda barn samt deltids- och 'varannandags'barn. Det har nämligen visat sig, att vården av späda barn på särskild avdelning på daghem på grund av den stora infektionsrisken icke alltid är lämplig och blir dyrbar. I enskilda hem torde infektionsriskerna icke bliva så stora. I fråga om deltids- och 'varannandags'-barn torde olägenheterna vid ombyte av fosterdaghem vara ganska små, då barnen för det mesta få vistas i sina egna hem. Dessutom torde det bliva alltför dyrbart att icke helt utnyttja anstaltsplatser.» Bland de positivt inställda kan vidare anföras Folkpartiets kvinnoförbund, som ansåg systemet med familjedaghem nödvändig i synnerhet i de stora städerna och främst för de helt späda och lättinfekterade barnen. Förbundet underströk, att kostnaderna för denna vårdform är oerhört mycket mindre än för institutionsvården, varför kommunerna borde uppmuntras att medverka till att få fram goda och lämpliga familjedaghem och sörja för en mycket noggrann inspektion av dessa. I den proposition till riksdagen angående bidrag till den halvöppna barnavården, som på grundval av kommitténs förslag framlades 1949 (nr 4 6 / 1 9 4 9 ) , erinrade statsrådet och chefen för socialdepartementet att olika uppfattningar gjort sig gällande om värdet

av familjedaghemmen i jämförelse med a n d r a former. E n l i g t departementschefens m e n i n g var det dock angeläget att familjed a g h e m m e n prövades vid sidan av de kollektiva daghemmen. S ä r s k i l t i nuvarande läge med brist på material och personal syntes de erbjuda beaktansvärda fördelar. Vid riksdagsbehandlingen underströk statsutskottet i sitt utlåtande ( n r 69) att det icke ville »motsätta sig att en under b e t r y g g a n d e former ordnad fosterdaghemsv e r k s a m h e t prövas vid sidan av de kollektiva daghemmen». S e d e r m e r a h a r också socialstyrelsen på olika sätt stimulerat k o m m u n e r n a att intensifiera och stödja verksamheten med familjedaghem. I en artikel om familjedagh e m i »Sociala meddelanden» ( n r 4/1949) förklarades också att socialstyrelsen räknade med familjedaghemsverksamheten icke endast som en del i ett k r i s p r o g r a m utan som ett permanent led i den familjevårdande socialpolitiken. Omfattning

och

erfarenheter

Familjedaghemmen ha på samma sätt som övriga former av barntillsyn formats efter lokala förutsättningar och även tilllämpats med skiftande resultat på olika orter. I början av 1949 hade familjedagh e m under kommunal kontroll organiserats bl.a. i Stockholm, Solna, Eskilstuna, Malmö, Lund, H ä l s i n g b o r g , Örebro, Karlskoga och Boden. Sedermera h a r familjedaghemsverksamhet igångsatts i andra städer såsom t.ex. Trelleborg, Landskrona, M o tala, Göteborg m.fl., medan andra städer planera sådan verksamhet. E r f a r e n h e t e r n a från de städer som praktiserat systemet längst, framgå av nedanstående uppgifter, vilka med u n d a n t a g av Stockholm och L a n d s k r o n a lämnats till kommittén vid en r u n d f r å g a till vederbörande b a r n a v å r d s n ä m n d e r i början av år 1949. Stockholm. Sedan en av barnavårdsnämnden i slutet av år 1945 planerad försöksverksamhet att i samarbete med arbetsgivare ordna dagvård i enskilda hem för barn till yrkesarbetande mödrar 195

ej lett till något resultat, beslöt nämnden den 18 juni 1946 ordna en egen fosterdaghemsverksamhet, vilken till en början avsågs att vara ett försök och som startade den 15 september samma år. Verksamheten handhas av en särskild avdelning inom barnavårdsnämndens expedition. Anskaffningen av lämpliga familjedaghem, såsom det numera heter, sker genom sjuksköterskorna vid barnavårdscentralerna, genom barnavårdsnämndens inspektriser, genom föreståndarinnorna vid barnstugorna och daghemmen, eller genom förslag från mödrarna själva. Till en början hade vederbörande fosterbarnsinspektriser såväl att göra undersökning av föreslagna hem som att handha den fortlöpande tillsynen över utnyttjade hem. Enär det förekom fall där föräldrarna skulle ha föredragit placering på daghem emedan barnen där stod under pedagogisk ledning, anställdes redan första året en barnträdgårdslärarinna för utövande av den fortlöpande inspektionen av familjedaghemmen. Avsikten var att hon vid sina besök skulle inspirera familjedaghemsmödrarna i fråga om barnens handledning och sysselsättning. Antalet sådana inspektriser är numera tre och dessa ha från fosterbarnsinspektriserna övertagit även den första undersökningen av föreslagna hem. Kontroll i övrigt av sådana hem sker liksom i fråga om föreslagna fosterhem genom förfrågan hos centraldispensären och socialregistret. De barn, som placeras i familjedaghem, skola medföra friskintyg. För placering av spädbarn, i intet fall under sex månaders ålder, fordras bl.a. att familjedaghemmet ställes under tillsyn av barnavårdscentral. Då en moder som ansöker om placering för sitt barn i familjedaghem, erhåller uppgift om godkänt hem, brukar hon också själv få besöka det, innan barnet placeras där. Ersättningen till familjedaghemmen utgör kr. 3 : 75 per dag för spädbarn, kr. 3 : 50 för andra barn under tre år och 3 kr. för barn över tre år. Barnens föräldrar erlägger direkt till familjedaghemmen ett belopp per dag motsvarande den avgift, som skulle utgått om barnet hade mottagits i daghem, och barnavårdsnämnden tillskjuter månadsvis i efterskott de belopp, som eventuellt erfordras, för att den sammanlagda ersättningen till familjedaghemmen skall uppgå till nyssnämnda belopp per dag. Familjedaghemmen skola förse barnen med närande, sund och tillräcklig föda, därvid måltidernas antal och sammansättning bör avpassas efter de mottagna barnens ålder och utveckling. Den 1 november 1948 utnyttjades i Stockholm 240 familjedaghem för 338 barn, medan 84 anmälda hem voro föremål för undersökning och 94 godkända hem icke voro utnytt-

jade. Anledningen till att dessa hem ej tagits i anspråk voro bl.a., att mödrarna i några fall icke godtogo det föreslagna hemmet och att i många fall hemmen voro belägna i helt andra delar av staden än där behov av dem skulle ha kunnat föreligga. Under 1949 kunde 806 barn beredas tillsyn i 644 familjedaghem. Solna. I slutet av 1946 påbörjades i Solna en försöksverksamhet med familjedaghem. Den har numera övergått till att bilda ett naturligt led i stadens barnavårds- och hemhjälpsarbete. Under 1948 omfattade verksamheten 2664 vårddagar fördelade på 68 barn i 35 privata hem. Enligt daghemsstyrelsens beslut har den till hemmen utgående ordinarie ersättningen maximalt utgjort kr. 4 : — per dag och barn. Den av byrån erlagda mellanskillnaden uppgår till i medeltal kr. 1: 23 per vårddag och barn. Samtliga anmälda barn ha kunnat placeras. Sammanlagt 58 hem förklarade sig 1948 villiga att taga emot dagbarn. Av dessa hem befunnos dock 9 vid inspektion icke lämpliga, 3 familjer flyttade under året ifrån Solna och 11 hem kunde tills vidare icke användas på grund av sitt avlägsna läge. Kontakt med såväl familjedaghem som dagbarnsföräldrar har hållits dels genom hembesök och dels genom samtal på byrån. Familj edaghemsverksamheten har i Solna visat sig vara ett nödvändigt komplement till de ordinarie daghemmen, icke blott som ett medel att utöka platsantalet, utan även av värde i fall, då barnet i fråga haft svårt att anpassa sig i daghemsmiljön, vare sig detta berott på fysiska (stor mottaglighet för smitta) eller psykiska faktorer. I några fall har en sammanjämkning av hemhjälps- och familjedaghemsbehov kunnat göras, i det att ensamma mödrar med ett barn hänvisats som permanent hjälp till familjer i behov av arbetskraft och i stånd att betala ordentlig lön. Eskilstuna. Barnavårdsnämnden har sedan hösten 1947 förmedlat familjedaghem (fosterdaghem) här i staden. Verksamheten är icke av större omfattning. År 1948 anskaffades 25 familjedaghem åt 32 barn. Av anmälda och undersökta hem underkändes 8 och 28 återkallade sin anmälan eller vägrade underkasta sig erforderlig läkarundersökning. Genom annonser i tidningarna söker nämnden väcka intresse för mottagande i hemmen av barn till förvärvsarbetande mödrar. Nämndens fosterbarnsinspektör söker genom besök i de anmälda hemmen och på annat sätt införskaffa uppgifter om hemmens lämplighet. Läkarundersökning av fosterföräldrar och eventuella barn i familjen är obligatorisk, eventuellt också röntgenundersökning av lungor om så

ifrågasattes av läkaren. Med de godkända hemmen upprättas skriftliga kontrakt. Barnavårdsnämnden garanterar familjedaghemmet kr. 3 : — om dagen för barn under fyra år och kr. 2 : 50 om dagen för barn över denna ålder. Barnens föräldrar få direkt till familjedaghemmet erlägga en dagavgift, som motsvarar avgiften på stadens daghem. Vid månadens slut får familjedaghemmet hos nämnden utkvittera skillnaden mellan garanterad dagavgift och av föräldrarna erlagd sådan. Nämndens kostnad för verksamheten under 1948 uppgick till kr. 4 250. Någon större entusiasm har allmänheten icke lagt i dagen, när det gäller att upplåta sina hem för dagbarn. Efterfrågan på daghem har heller icke varit så stor under föregående år. Det svåraste problemet är att skaffa familjedaghem åt barn under två år, för vilka daghem icke finnes. Vården i familjedaghem blir, även om dagkostnaden skulle höjas, billigare än daghemsvård. Vistelsen i enskilt hem måste också för barnen bli mindre tröttsam än bland ett stort antal andra barn på ett daghem, särskilt för klena och nervösa barn. Men å andra sidan erbjuder familjedaghemsvården mycket större risker för rent personliga känslokonflikter mellan föräldrarna-barnen-fosterföräldrarna. Det är uteslutande förvärvsarbetande mödrar, som lämna sina barn i familjedaghem. Barnen lämnas i hemmen på morgonen, rycks i regel upp yrvakna ur sina bäddar, transporteras på cykel i ur och skur till familjedaghemmet. H ä r tas de emot av fostermodern, som sedan handhar deras vård och fostran under dagen. När kvällen kommer, hämtas barnen av en mer eller mindre trött moder och stoppas i regel i säng strax efter hemkomsten, då barnet också är trött. Det säger sig självt, att vistelsen i familjedaghemmet blir för barnet naturligare än vistelsen hos den jäktade modern. För barnet i den kollektiva samvaron på ett daghem blir det däremot naturligare för barnet att få återvända hem till föräldrarna, när kvällen kommer. Förfrågningar hos hittillsvarande och nuvarande fosterföräldrar och föräldrar till barn i familjedaghem ha bekräftat detta antagande. Man kan heller icke undgå, att det uppstår konflikter i uppfostringshänseende, då föräldrarna resp. fosterföräldrarna uppträda högst olika mot barnen, slapphet i uppfostran på ena hållet och stränghet på det andra. Familjedaghem är därför enligt barnavårdsnämndens uppfattning en mindre god lösning av vårdbehovet för förvärvsarbetande mödrars barn. Malmö. På grund av den stora efterfrågan på platser för barnen på barndaghemmen från mödrarnas sida och den brist på arbetskraft som

rådde på skilda arbetsområden, beslöt stadsfullmäktige i Malmö den 28 juni 1946, på initiativ av drätselkammarens första avdelning att lämna bidrag till vård av barn i enskilda hem. Verksamheten, som blev benämnd »Bidrag till vård av barn till förvärvsarbetande mödrar», var under år 1946 ordnad på följande

sätt. Moder, som ej innehaft förvärvsarbete under tiden 1/1—30/6 1946, erhöll, om hon arbetade i vissa företag bidrag av arbetsgivaren till vården av sitt (sina) barn med kr. 1: 50 per barn och dag, om hon innehaft heltidstjänstgöring, och kr. 1 : — per barn och dag, om hon innehaft halvtidstjänstgöring. Från staden erhöll hon bidrag med 75 öre per barn och dag, om hon innehaft heltidstjänstgöring, och 50 öre per barn och dag, om hon innehaft halvtidstjänstgöring. Själv bidrog hon med respektive 75 och 50 öre per barn och dag. Arbetsgivaren inbetalade sitt bidrag kr. 1: 50 resp. kr. 1 : — till drätselkammarens kassakontor för varje dag modern arbetade i företaget, drätselkammaren lade till stadens bidrag och sände bidraget per post till modern, vilken i sin tur lade till sitt bidrag och själv betalade vårdarinnan. Vårdbidraget betalades ut per vecka, om modern hade veckolön och per månad, om hon hade månadslön. Vårdarinna, som skötte ifrågavarande moders barn, erhöll kr. 3 : — per barn och dag, om barnet var omhändertaget för heldagsvård, och kr. 2 : — om barnet var omhändertaget för halvdagsvård. Vårdhemmet anskaffades dels av modern själv och dels av den tjänsteman som handhade verksamheten. Om vårdhemmet, som anskaffades av modern, ej var lämpligt anvisades annat vårdhem. I fråga om kontrollen av vårdhemmen har denna dels varit lagd på modern, som ju varje dag kom i kontakt med hemmet, och dels har varje vårdhem fortlöpande inspekterats av den tjänsteman, som handhaft verksamheten. Under tiden 1/7—31/12 1946 erhöll 89 mödrar vårdbidrag till 114 barn. Då det givetvis blev stort missnöje med den spärr, som fanns — moder kunde ej erhålla bidrag till vården av sitt barn, om hon arbetat under tiden 1/1—30/6 — blev detta beslut ändrat av stadsfullmäktige den 19 dec. 1946. Efter den 1 jan. 1947 erhöll alla mödrar, som ej kunde få plats för sina barn på barndaghemmen, bidrag från staden till dessa, under förutsättning att bidrag även lämnades av arbetsgivare. Stadsfullmäktiges beslut överklagades emellertid av representanter för arbetsgivareorganisationerna. De grundade sina besvär på att stadsfullmäktige genom sitt beslut överskridit sin befogenhet och beslutat om understöd till

vissa kommunmedlemmar i annan ordning än som medgives i gällande lagar och författningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län fann, att stadsfullmäktiges överklagade beslut innebar, att understöd bereddes vissa kommunmedlemmar i annan ordning än gällande fattigvårdslag stadgar eller eljest enligt särskild lag eller författning är medgivet och upphävde det överklagade beslutet den 10 september 1947. Under tiden januari—september erhöll 208 mödrar vårdbidrag till 253 barn. Verksamheten, som från såväl stadsfullmäktiges som från barndaghemsstyrelsens sida endast var avsedd som ett provisorium tills en tillräcklig utbyggnad av barndaghemmen kunde ske, hade troligen fortsatt ännu, därest icke stadsfullmäktiges beslut om densamma blivit upphävt. Som ett omdöme om verksamheten kan sägas, att den utgjorde ett bra komplement till daghemmen, dessutom var den synnerligen billig för kommunen. För de infektionskänsliga barnen och de barn, som bodde i förorterna och hade lång väg till närmaste daghem, var vårdformen att föredraga, ty de kunde då av modern placeras i samma hus som hon själv bodde, eller i närheten av hennes bostad. Allvarliga nackdelar funnos även. Konflikter uppstodo ibland mellan vårdarinnan och modern, somliga vårdarinnor tröttnade efter ganska kort tid och barnen fingo flyttas för ofta. Dessutom gingo barnen miste om den pedagogiska skolning som daghemmens utbildade personal kunde ge. Vid förfrågan bland mödrarna uttalade sig flertalet för, att de hellre ville ha in barnen på daghemmen, emedan de sade sig själva ha större förtroende för dessa och kände sig tryggare, när barnen vistades där. Slutligen vill barndaghemsstyrelsen som sin mening uttala att vård av barn i barndaghem är att föredraga framför vård av dem i familjedaghem. Lund. Stadsfullmäktige i Lund beslöto den 11 juni 1948 ställa till daghemsstyrelsens förfogande ett förslagsanslag såsom bidrag för kostnaderna för vård av förvärvsarbetande mödrars barn i enskilda hem samt godkänna formulär till kontrakt med familjedaghem (fosterdaghem). Verksamheten är avsedd att bedrivas så att daghemsstyrelsen mot familjedaghemmen svara för vårdkostnaderna, läkarvård m.m. Mödrarnas avgifter äro graderade efter inkomst och skola utgå med samma belopp, som avgifterna till daghemmen. Ersättningen till familjedaghemmen är satt till kr. 3 : — per vårddag och barn. I kontraktet regleras vårdtidens längd per dag, dess avlämnande och avhämtande

samt familjedaghemmets skyldigheter beträffande barnets omvårdnad med kost, sömn o.d. Slutligen upptages i kontraktet bestämmelser om läkarvård samt åtgärder vid olycksfall och sjukdom. Den som önskar mottaga barn för dagvård har att anmäla sig till daghemsföreståndarinnan. Undersökning av hemmen göras av barnavårdsnämndens fosterbarnsinspektör, som avger sitt utlåtande till daghemsstyrelsen, vilken sedermera beslutar om vilka hem, som skola erhålla barn för dagvård. Den fortlöpande kontrollen av hemmen utföres av daghemsstyrelsen. Den föreskrivna periodiska läkarundersökningen torde vara tillräcklig för en effektiv kontroll av hemmen. Anmälningar ha inkommit ganska sparsamt och ha antalet underkända hem varit stort. Man kan också vänta sig att så i framtiden blir fallet. Icke fullt samma skäl till tagande av barn i sin vård föreligger som beträffande de vanliga fosterhemmen. De senare taga barn för att de icke själva ha barn eller att deras egna barn växt upp och de anse hemmet tomt utan barn. Någon förtjänst påräkna icke fosterhemmen. Däremot kan tagande av dagbarn kunna hänföras till förvärvsverksamhet. Önskan vore ju att hem, som redan ha barn toge dagbarn. Under sådana förhållanden kunna barn få gemensam uppfostran och kan husmodern få en liten inkomst utan att taga sig arbete utom hemmet. De anmälda hemmen ha emellertid så gott som alltid saknat egna barn. I regel är det äldre kvinnor, som anmält sig. Då enligt barnavårdsnämndens uppfattning kvinnorna i fosterdaghemmen icke böra vara äldre än att de kunna tänkas ha egna barn eller fosterbarn i samma ålder som daghemsbarnen, alltså barn under skolåldern, har fosterbarnsinspektören avstyrkt ansökningar från äldre kvinnor. Familjedaghemsverksamheten har ännu icke (jan. 1949) börjat. Enligt uppgift från daghemsstyrelsen väntas allt vara klart för att sätta igång under närmaste tiden. Samtidigt skall spädbarnsavdelningen på stadens daghem upphöra. Några_ erfarenheter utöver det från hem i staden ringa intresset har ännu icke vunnits. Ett önskemål från nämndens sida är, att daghemsvården i första hand komme att omfatta spädbarn. H ä r kommer vårdmomentet i första hand och uppfostringsmomentet i andra och synes det vara lämpligast att småbarnsålderns uppfostran, då den icke kan ske i barnens eget hem, i största möjliga utsträckning handhas av utbildad och kvalificerad personal. Landskrona.1 Barndaghemmen i Landskrona ha sammanlagt endast 90 platser och antalet kvin1 Efter en redogörelse i Sociala meddelanden nr 1/1950.

nor i förvärvsarbete uppgår till i runt tal 2000. En del mödrar, som för sitt och barnens uppehälle äro beroende av arbetsinkomst, kunde ej få barnen placerade på daghem och ordnade därför själva familjevård för sina barn. Denna vård blev kostsam och var icke alltid tillfredsställande. Det inträffade också, att mödrar ej kunde åta sig förvärvsarbete, därför att de ej fick någon att passa barnen eller därför att barnens passning kostade så mycket, att de ansågo förvärvsarbete icke nämnvärt lönande. Av dessa orsaker erhöllo ett flertal mödrar fattigvård. Det var således en kommunal angelägenhet att hjälpa dessa mödrar till självhjälp och att ställa familjevården under tillsyn. Sedan stadsfullmäktige anvisat medel^ för familjedagsverksamhet, uppdrog barnavårdsnämnden åt fosterbarnsinspektören att omhänderha verksamheten, som den i maj 1949 startade med ca 25 familjedaghem. För närvarande finnes 86 sådana hem, som vårda sammanlagt 109 barn. Ytterligare ett tiotal hem stå redo att ta emot barn. Verksamheten berör barn under skolåldern. Barnen läkarundersöks på föräldrarnas bekostnad före placeringen, och hemmen godkännas av inspektören. Högsta tillåtna antal dagbarn i varje hem är tre utom beträffande spädbarn, där man maximerat antalet till två. Antalet dagbarn och egna barn under skolåldern får dessutom ej överstiga fyra. Barnens måltider äro desamma som på barndaghemmen och föräldrarna ha att erlägga samma avgift som på dessa hem, dvs. för samboende föräldrar kr. 1 : 50 per barn och dag, för ensamstående 50 öre per barn och dag. Denna avgift erlägges till barnavårdsbyråns kassaavdelning varje vecka och i efterskott. Familjedaghemmen erhålla varannan vecka i efterskott från samma avdelning per postgiro kr. 3 : 50 för barn under ett år och kr. 3 : — per dag och barn över ett år. Kassaavdelningen för avräkningskort för varje barn, och inspektören gör journalanteckningar rörande hemmen och besöken där. Under verksamhetens första halvår har till familjedaghemmen utbetalats sammanlagt kr. 22 276, varav kr. 10 149: 50 influtit från barnens föräldrar och kr. 12126:50 tillskjutits av kommunala medel. Verksamheten har haft till följd, att industrin tillförts välbehövlig arbetskraft på samma gång som fattigvårdsutgifterna till ensamma arbetsföra mödrar minskat. Det har visat sig förmånligt, att samma person omhänderhar såväl intagningen på dagbarnhemmen som placeringen i familjedaghemmen, ty därigenom kan hänsyn tas till barnens egenart och mödrarnas önskemål. Barn, som haft svårt att finna sig tillrätta i familjedaghem, ha intagits på barndaghem, och barn, lättmottagliga för infektionssjukdomar, ha med gott

resultat placerats i familjedaghem. Såväl barn som fosterföräldrar och målsmän ha visat stor anpassningsförmåga, och omplacering har därför förekommit endast i ett fåtal fall. Erfarenheterna från Landskrona visa, att barndaghemmen och familjedaghemmen är två vårdformer, som på ett lyckligt sätt komplettera varandra. Hälsingborg. Verksamheten, som påbörjades under augusti månad 1948 och sorterar under barnavårdsnämnden, omfattar den 29 jan. 1949 80 barn, vilka äro placerade i 69 familjedaghem. Ytterligare 29 familjedaghem äro godkända, men barn ha ännu icke placerats där. 1 Verksamheten omfattar barn i åldern 6 mån.—7 år, vilkas föräldrar inneha förvärvsarbete och äro förhindrade att under dagen utöva tillsyn över barnen. Antalet fosterbarn i varje hem får icke överskrida tre och hela antalet barn under 7 år i hemmet får icke överstiga 4. Antalet fosterdagbarn under ett år får icke överstiga 2 i varje hem. Högsta antalet fosterdagbarn i ett hem har dock i praktiken icke överskridit 2 och sammanlagt ha endast 5 barn i åldern under ett år placerats i familjedaghem. Verksamheten handhaves av fosterbarnsinspektionen å Barnavårdsbyrån och en särskild inspektris (extra tjänsteman i lönegrad 17 av normallöneplanen) har anställts för dess närmare bedrivande. Inspektrisen sammanför barnets föräldrar med de tilltänkta fosterföräldrarna och respektive parter få sedermera lämna besked, huruvida de önska en placering i familjedaghemmet. Varje hem skall, innan det tages i anspråk, vara godkänt av fosterbarnsinspektionen, som har att göra en första inspektion, inhämta yttrande från tuberkulosbyrån och socialregistret samt i förekommande fall begära friskintyg för familjemedlemmarna i det tilltänkta fosterdaghemmet. Barnen skola förete friskintyg från barnavårdscentral eller läkare. Inspektion av familjedaghem skall ske minst en gång varje månad under de tre första månaderna och därefter ett flertal gånger om året. För barn i spädbarnsåldern skall tätare inspektionsbesök göras. Ersättning till familjedaghemmen erlägges genom Barnavårdsbyrån halvmånadsvis med kr. 3 : — per söckendag varunder barnet vistas i familjedaghemmet. För barn i åldern 6—12 månader utgår ersättning med kr. 3 : 50 per dag. Avgifter erläggas av föräldrarna förskottsvis direkt till Barnavårdsbyrån och inbetalas 1 Enl. uppg. i Sociala Meddelanden nr 1/1950 omfattade verksamheten 20 nov. 1949 182 barn placerade i 169 hem. Av barnen var 14 i åldern 6—12 månader. I 13 fall funnos 2 barn i varje hem och i de övriga 156 hemmen endast 1 barn.

halvmånadsvis med kr. i : 50 per dag för första barnet, kr. 1 för andra barnet och 50 öre för tredje barnet, som kommer i åtnjutande av verksamheten. På begäran av föräldrarna kan avgiften få erläggas veckovis. Därest synnerliga skäl därtill föreliggga, kan nämnden nedsätta avgiften eller helt befria från densamma. Verksamheten har hittills varit av försökskaraktär och utgjort en komplettering till befintliga daghem i staden. En viss försiktighet och återhållsamhet har därför iakttagits vid utbyggandet av densamma. Erfarenheterna hittills måste dock anses vara mycket goda. Många familjedaghem ha anmält sig vilja taga barn av ideella skäl och överhuvud taget är standarden hög på familjedaghemmen. Föräldrarna ha över lag förklarat sig vara nöjda med denna form av barnens omhändertagande och trots att deras avgifter äro högre än gängse daghemsavgifter, hellre vilja ha "barnen i familjedaghem. Hittills ha inga allvarliga anmärkningar riktats mot verksamheten. Omplacering från det ena hemmet till det andra har endast förekommit i 7 fall. Sjukligheten bland barnen har varit mindre än bland barn å daghem. Ett problem har varit, huruvida barn placerade hos morföräldrar eller andra nära anhöriga kunna betraktas som fosterdagbarn. Någon generell lösning härpå har icke kunnat givas, utan ansökningarna ha prövats från fall till fall. Det kan möjligen anses vara väl tidigt att redan nu fälla omdömen om familjedaghemmen som en mera normal form av fostran för förskolebarn, men det synes dock som om denna verksamhet skulle bliva av mer varaktigt slag, i varje fall för Hälsingborgs vidkommande. Enär fosterdagbarn icke äro att anse såsom fosterbarn i barnavårdslagens mening och därför icke underkastade någon särskild tillsyn från samhällets sida, torde det vara nödvändigt att kommunerna själva omhänderhava denna förmedlingsverksamhet. Mycket höga fordringar böra ställas på densamma, vilket motiverar statsbidrag till verksamheten. Örebro Barnavårdsnämnden har för närvarande tre daghem, förlagda till olika stadsdelar. Flera behövas, men utvidgningsplanerna ha strandat på byggnadssvårigheterna. Under hösten 1946 inkommo så många förfrågningar rörande daghemsplatser, att ett sjuttiotal barn ej kunde placeras. Barnavårdsnämnden beslöt då att pröva metoden med familjedaghem (fosterdaghem) dvs. barnens placering under dagen i lämpliga privata hem. Hemmen anskaffades i allmänhet genom annons men i några fall hade de hjälpsökande mödrarna egna förslag. Barnavårdsnämnden undersöker samtliga de anmälda hemmens beskaffenhet och familjernas hälsotillstånd samt verkställer, sedan hemmen 200

godkänts, en kontinuerlig och noggrann kontroll. Ersättning utgår med kr. 3 : 50 om dagen, och utbetalas i sin helhet av barnavårdsnämnden. Mödrarna erlägga emellertid i sin tur avgifter till barnavårdsnämnden efter den taxa, som tillämpas för övrig daghemsvård. För närvarande finnes ett fyrtiotal familjedaghem. Nämnden har goda erfarenheter av denna verksamhet. Familjedaghemmen utgöra ett komplement till de övriga daghemmen. Exempelvis kunna lätt infekterade eller eljest ömtåliga barn, som av olika anledningar icke passa på daghem, inplaceras i sådana privata hem. Å andra sidan kunna ensamma barn, som behöva sällskap och lekkamrater, överflyttas från familjedaghemmen till de vanliga daghemmen. Härigenom åstadkommes en mycket lycklig växelverkan mellan de olika daghemsformerna. Familjedaghemmen ha även haft det goda med sig, att de överhuvud möjliggjort denna vårdform i de stadsdelar, som ännu ej kunnat erhålla daghemsbyggnader. Hittills har behovet i stort sett kunnat tillgodoses och allmänt torde man ha varit nöjd med de vidtagna anordningarna. Barnavårdsnämnden anser, att familjedaghemmen vid nu rådande lokalbrist äro oumbärliga, samt att de även under normala tider komma att bliva av värde vid sidan av de vanliga daghemmen. Karlskoga Stadsfullmäktige beviljade den 27 maj 1948 medel till en försöksverksamhet med familjedaghem (fosterdaghem), varvid det tillkom nämnden att handhava verksamheten. I den utredning, som föregått detta beslut har nämnden bl.a. anfört: »Barnavårdsnämnden har erfarit att behov av familjedaghem förefinnes även i Karlskoga. Ej sällan ha mödrar måst avstå från välbehövliga arbetsinkomster, då placering av barnen i vanliga daghem på grund av bl.a. de stora avstånden inom staden ej varit möjlig. Tillkomsten av familjedaghem skulle otvivelaktigt bli till stor nytta för många mödrar, som behöva egna arbetsinkomster. Då man ännu ej har några större erfarenheter av hur placeringen i familjedaghem ställer sig för barnens vidkommande, är det för tidigt att uttala huruvida^ vården där kan anses likvärdig med den omvårdnad som erhålles på vanliga daghem.» Familjedaghemmen i Karlskoga erhålla ersättning med kr. 3 : 50 per dag och barn, då barnet är under 3 års ålder och med kr. 3 : — per dag och barn, då barnet är i åldern 3—7 år, av vilka belopp föräldrarna till familjedaghemmet erlägger en avgift, som motsvarar vanlig daghemsavgift och återstoden tillskjutes av kommunala medel. Under sista halvåret ha i Karlskoga 18 barn varit placerade i familjedaghem, därav 12 gossar och 6 flickor. Vid årsskiftet 1948—49 var

barnantalet 8, varav 6 gossar. Stadens utgifter för verksamheten under 1948 uppgår till kr. 1 505 : 05. Med hänsyn till den relativt korta tid denna verksamhet drivits och den ringa omfattning den hittills erhållit är barnavårdsnämnden för närvarande ej i tillfälle att redovisa några större erfarenheter av densamma. De föräldrar som på detta sätt fått barnen placerade, synes ha varit tillfredsställda därmed, och verksamheten har hittills ej visat sig förenad med några egentliga olägenheter. Boden. Nämnden har sedan den 1 september 1947 bedrivit familjedagverksamhet och har därvid arbetat efter samma linjer som Stockholms stads barnavårdsnämnd. Uppslaget kom därifrån och dess formulär har använts. Familjedaghemmen ha stått under kontroll av fosterbarnsinspektrisen i staden. Denna har därvid särskilt undersökt om hemmens familjemedlemmar stått under dispensärens tillsyn. Till familjedaghemmen ha ersättning utgått med kr. 3 : — för barn och dag, då barnet varit över tre år och i annat fall med kr. 3 : 50. Denna ersättning har garanterats av barnavårdsnämnden, och till visst belopp förskotterats. Ersättningen har givetvis barnets vårdnadshavare i sista hand fått stå för i den mån denna haft ekonomisk möjlighet därtill. För befrielse helt eller till någon del för vårdnadshavaren att utgiva ersättning uppställde nämnden före verksamhetens början vissa villkor om inkomst. Verksamheten har haft liten omfattning. 9 barn ha sammanlagt haft familjedaghem. Verksamheten tillkännagavs genom annons i ortspressen. Det har icke vid något tillfälle varit svårt att anskaffa familjedaghem. Tvärtom har alltid goda sådana funnits till större antal än efterfrågan. Orsaken till det ringa behovet av hem torde vara att söka i det förhållandet, att någon industri med utpräglad kvinnlig arbetskraft icke finnes i staden. Gifta kvinnor med förvärvsarbete har i de flesta fall hembiträden. De, som under några timmar av dagen eller endast vissa dagar utför städning o.d. på kontor och i hem och som därvid äro i behov av hjälp, hava i många kända fall själva skaffat familjedaghem hos släktingar eller grannar utan barnavårdsnämndens medverkan. Ensamstående mödrar med barn ha i regel kunnat ordna det på samma sätt. I januari månad 1948 företogs en undersökning för att utreda behov och önskemål av daghem och familjedaghem. Av de 31 anmälda barnen förelåg önskemål om placering i familjedaghem av endast fem. Trots att verksamheten varit liten har barnavårdsnämnden erhållit en viss erfarenhet därom och vågar uttala den bestämda uppfattningen att familjedaghem avgjort är att föredraga framför daghem.

Vissa b e r ä k n i n g a r tyda på att ca 1 500 — 2 000 barn vistas i familjedaghem i v å r t land år 1950. Kommitténs

slutsatser

Diskussionen kring familjedaghemmen h a r varit livlig de senaste å r e n . T y v ä r r h a r den haft en tendens att spåra u r och a r g u m e n t e r i n g e n delvis k o m m i t att r ö r a sig om familjedaghemmen kontra d a g h e m men. P å vissa håll h a r m a n förstorat familjedaghemmens nackdelar, medan m a n på andra alltför reservationslöst u n d e r s t r u kit deras fördelar och försökt spela ut dem mot de vanliga d a g h e m m e n . F a m i l j e daghem ha härvid blivit den enda t ä n k b a r a lösningen, representerande framtidslinjen för omhändertagandet av de f ö r v ä r v s a r b e tande m ö d r a r n a s barn. Med h ä n s y n till den roll, som familjedaghem sannolikt kunna spela i framtiden ä r det ö n s k v ä r t att diskussionen kring dem blir m e r a n y a n serad. K o m m i t t é n vill först och främst e r i n r a om att familjedaghem liksom feriehem såsom vårdform betraktad ä r en g a m m a l institution i v å r t land, eftersom majoriteten av de förvärvsarbetande m ö d r a r n a s b a r n sedan länge omhändertagits i p r i v a t a hem företrädesvis dock i släktingars och n ä r a anförvanters hem. Systemet med familjedaghem i kommunal regi och u n d e r kommunal kontroll är däremot av relativt sent datum och h a r n ä r m a s t v u x i t fram som en nödlösning för att kunna tillgodose efterfrågan på daghemsplatser. D e t synes dock mycket tveksamt om ett samhälles p e r m a nenta planering för att o m h ä n d e r t a g a de förvärvsarbetande m ö d r a r n a s b a r n k a n baseras på något så skiftande och osäkert som olika familjers intresse och möjligheter att upplåta sina hem till daghem för a n d r a s barn. E n l i g t kommitténs bestämda uppfattn i n g måste »kärnan» i varje k o m m u n a l plan e r i n g för dessa barn alltid v a r a små, välordnade vanliga daghem, som efter behov kompletteras med lämpliga familjedaghem. Familjedaghemmen böra alltså endast v a r a ett komplement till d a g h e m m e n . Även med 201

denna syn på familjedaghemmen bör man emellertid för framtiden räkna dem som en del av barnstugeverksamheten, eftersom det torde vara omöjligt att tillgodose de förvärvsarbetande mödrarnas efterfrågan på daghemsplatser enbart genom vanliga daghem. Den kommunala planeringen bör följaktligen taga sikte såväl på vanliga daghem som på familjedaghem i den mån sådana erfordras för att tillgodose efterfrågan på platser. Man bör emellertid vara på det klara med atl familjedaghemmen — liksom de vanliga daghemmen — äro behäftade med vissa brister och nackdelar. Från några håll föreligga sålunda erfarenheter om alltför täta ombyten av familjedaghem. Även om riskerna härför inte äro så stora i mindre städer torde det emellertid vara ett obestridligt faktum, att familjedaghemmens väsentligaste nackdel just ligger i att mödrarna lätt kunna tröttna på att upplåta sina hem som daghem; det innebär nämligen inte så litet av besvär att sköta och vårda några barn i förskoleåldern och det är begripligt att slitaget på möbler etc. och barnens lust att skräpa ned och förstöra kan göra mången »dagmamma» irriterad och trött på att se till och vårda »främmande» barn. Man kan inte heller bortse från en viss risk för konflikter, slitningar och en viss konkurrens mellan de tvenne mödrar, som faktiskt få hand om barnet — den egentliga modern samt »dagmamman» i familjedaghemmet. På sina håll har man även framhållit, att det föreligger viss risk för att barnen i familjedaghemmen kunna få en alltför stark känslobindning till »dagmamman». På så sätt — säger man — skulle en viss konflikt kunna uppstå mellan denna och den egna modern, ett förhållande som skulle kunna undvikas i vad som ofta benämnes »daghemmets mera neutrala miljö». Med anledning härav måste dock framhållas, att varje vårdare av småbarn nödvändigtvis måste komma i en rik och varm känslokontakt med barnen, om vederbörande skall få något resultat av sitt arbete. Detta gäller alltså även för daghemspersonalen. Ett förskolebarn, vars föräldrar ha heldagsarbete, 202

blir berövat en del av sina naturliga möjligheter till känslokontakt med föräldrarna. För att icke helt och hållet rubba den trygga bakgrund, som det egna hemmet bör vara för varje barn, måste den utomstående, som i moderns ställe handhar barnets vårdnad under dagen, målmedvetet arbeta för att sätta barnets eget hem och familj som centrum och utgångspunkt och sträva att stärka barnets trygghetskänsla i tillvaron dvs. dess känslokontakter med det egna hemmet. Det är emellertid tveksamt om föräldrar verkligen utlämna de upplysningar om hemförhållanden och hemliv, som äro så värdefulla och nödvändiga vid en dylik »planering» av barnets tillvaro. Det bör också understrykas, att det krävs både erfarenhet och skolning från vårdarens sida för att rätt kunna mottaga och för barnets bästa utnyttja dylika uppgifter. Det torde även vara svårt för barnet att behålla känslan av huvudförankring i det egna hemmet, när det hela dagarna vistas i en annan familjemiljö, där modern är hemma. En nackdel med familjedaghemmen är vidare att de i viss mån kunna komma att konkurrera med de tillfälliga fosterhemmen. Från Stockholm föreligga sålunda erfarenheter om att det numera är betydligt svårare att uppdriva lämpliga fosterhem, vilket bl.a. säges bero på att ersättningen till familjedaghemmen är högre än till fosterhemmen. Härigenom ökas behovet av anstaltmässiga barnhem. Eftersom familjedaghemmen ofta motiveras med att man vill undvika den dyrbara, personalslukande anstaltsvården i särskilda byggnader eller lokaler, löper man alltså en viss risk att här komma in i en cirkel. En kraftigare utbyggnad av familjedaghemmen begränsas även av den ännu omfattande trångboddheten, särskilt i våra industriorter, där behovet av daghemsplatser kanske är störst. En väsentlig nackdel med familjedaghem är även att barnen i dessa i regel icke kunna få del av den pedagogiska fostran och speciella omvårdnad, som utbildade barnträdgårdslärarinnor kunna ge och att barnen kanske få avstå från den glädje och

fostran, som samvaron med flera andra barn innebär. På sina håll har man fortfarande en tendens att bagatellisera barnträdgårdslärarinnornas insatser för barnens förskoleuppfostran samt de fördelar daghemsbarnen dock komma i åtnjutande av genom rikhaltig lekmaterial, stora lekytor, roande och lärorika lekar, sång och musik samt fostran till gruppsamvaro. Man gör gällande att de flesta barn klara sig gott utan dylika pedagogiska hjälpmedel. Fråga är dock om man kan utgå ifrån att mödrar i allmänhet — även om de äro goda fostrare av sina egna barn — ha tillräcklig kännedom om barns reaktion i en främmande miljö och tillräcklig förståelse för hur nödvändigt det är att anpassa uppfostringssystemet efter de principer, som gälla i barnens eget hem. Även om en ganska stor procent kan lyckas med sin uppgift äro riskerna för misslyckanden alltför stora. Dessa bli kanske icke genast fullt märkbara, men kunna dock vara ödesdigra för barnens framtid. Någon verkligt tillförlitlig kontroll av dessa psykiska olägenheter är det emellertid omöjligt att få fram. Skuggor och dagrar kring familjedaghemmen böra emellertid fördelas rättvist. Nackdelarna med dem äro uppenbara, men det synes kommittén nödvändigt, att man i ökad utsträckning även beaktar deras fördelar. Behovet av daghemsplatser är som tidigare framhållits mycket svårberäknat, eftersom det är beroende av speciella faktorer på arbetsmarknaden, kvinnornas intresse för yrkesarbete även när barnen äro små etc. Varje realistisk bedömning av denna fråga måste också ge till resultat, att samhället varken har råd eller möjlighet att bygga daghem så att sådana kunna stå till förfogande för alla de mödrar, som enligt olika behovsundersökningar sägas önska placera sina barn i vanliga daghem. Daghemsplatserna ställa sig också alltför dyrbara för att periodvis stå vakanta. För att reglera den varierande efterfrågan på daghemsplatser äro familjedaghemmen en smidig och anpassningsbar möjlighet. Ur ekonomisk synpunkt blir dessutom denna vårdform billig och drar icke någon utbildad

personal, samtidigt som den kan byggas ut oberoende av eventuella byggnadsrestriktioner. För de infektionskänsliga och svaga barn, som ej tåla den psykiskt pressande och tröttande daghemsvården är denna enskilda vård i familjer bestämt att föredraga. Det är med dessa icke oväsentliga fördelar för ögonen, som kommittén vill förorda en fortsatt utbyggnad av familjedaghemmen, när behov av sådana anses föreligga. Det måste emellertid starkt understrykas, att familjedaghemmen icke kunna ersätta eller utesluta de vanliga daghemmen. Familjedaghemmen böra byggas upp med daghem och eftermiddagshem i centrum för den kommunala planeringen för tillsynen av de förvärvsarbetande mödrarnas barn. Man bör härvid tillse att familjedaghemmen om möjligt bli belägna nära barnens egna hem — helst i det egna kvarteret — så att barnen icke känna sig alltför främmande för omgivningen. Det synes vidare angeläget, att man vid det framtida bostadsbyggandet medvetet tar hänsyn till att vissa familjer kunna och även vilja åtaga sig att upplåta sina hem till familjedaghem. Önskvärt vore sålunda att vissa lägenheter gjordes »elastiska» och mera lämpade för att tjänstgöra såsom familjedaghem. Ett intressant experiment planeras i detta sammanhang vid ett projekterat kollektivhusbygge i Huddinge utanför Stockholm. I anslutning till detta kollektivhus skall ett daghem samt en förskola byggas. För att vid behov på ett enkelt och smidigt sätt kunna bygga ut daghemmets kapacitet komma emellertid några lägenheter i husets bottenvåning att göras tämligen rymliga och förses med mindre, inhägnade lekplatser utanför lägenheterna. Meningen är att dessa lägenheter i första hand skola hyras ut till familjer, som äro lämpliga och förklara sig villiga att åtaga sig vård av andra barn. T varje sådan lägenhet beräknas 4—5 barn kunna mottagas. Särskilt nödvändigt vid den fortsatta utbyggnaden av familjedaghemmen är att åstadkomma en god samverkan mellan dessa samt de vanliga daghemmen och förskolorna. Denna samverkan skulle få sär203

skild betydelse såsom ett led i bekämpandet en studieverksamhet i barnuppfostringsav infektionsriskerna på de vanliga dag- frågor för bl.a. »dagmammorna» i familjehemmen. De infektionskänsliga och de re- daghemmen är mycket betydelsefull. Redan dan infekterade barnen utgöra nämligen ett nu finnes goda erfarenheter av kurser i stort bekymmer för daghemmen (se vidare barnuppfostringsproblem vittnande om det kap. 9 s. 271 ff.). Ett antal familjedaghem intresse och den glädje med vilken barnadär småbarn saknas, borde kunna knytas till vårdare och föräldrar utnyttja de tillfällen, varje daghem och åtaga sig att för längre som erbjudas till ökade insikter i föräldraeller kortare tid emottaga vissa barn, som skapets krav och förpliktelser. Kommittén inte passa på de vanliga daghemmen. Späd- vill därför förorda att den centrala tillbarnen höra till de barn, som sämst passa syningsmyndigheten stimulerar de kommutill daghemsvård samtidigt som de inom nala myndigheterna att anordna aftonkurdaghemmen kräva extra personal, special- ser, där föräldrarna i familjedaghem, fosutrustade lokaler och därigenom starkt be- terhem etc. kunna få tillfälle att lyssna på lasta deras ekonomi. Kommittén vill dock sakkunniga föreläsningar om barnuppfosticke föreslå, att dessa barn skola erbjudas ran och barnpedagogik samt få svar på vård i familjedaghem annat än i undantags- frågor om barnens uppfostran, vård etc. fall. Av flera orsaker, främst psykologiska, Förslag till lämpliga föreläsningsämnen och är nämligen en välskött spädbarnsavdelning föreläsare böra uppgöras av tillsyningspå ett daghem att föredraga för späda barn myndigheten och utskickas till kommunerna. framför familjedaghem, vilket även erfaSärskilt önskvärt, bl.a. med hänsyn till renheten tydligt visat. Allt bör i stället behovet av pedagogisk fostran även för göras för att spädbarnen skola kunna tagas barn, som vårdas i familjedaghemmen, är om hand i hemmet av sin egen mor eller vidare att dessa barn få tillfälle till några åtminstone av en nära anhörig eller lik- timmars vistelse i förskola. Detta bör emelnande. Den största betydelsen kunna famil- lertid inte innebära, att de hemarbetande jedaghemmen få för sådana barn, som visat mödrarnas intressen av barntillsyn och sig särskilt mottagliga för infektioner t.ex. barnuppfostran i förskolorna åsidosattes. under en viss period och sådana, som äro Denna kombination mellan familjedaghem nedsatta efter någon sjukdom och inte allt- och förskola skulle — såsom socialstyrelsen för snart böra återvända till daghemmen framhållit i sitt tidigare nämnda remissyttsamt barn med långvariga, smittosamma rande — vara till stor fördel för barnen sjukdomar såsom lindrig kikhosta etc. Även samtidigt som den skulle bereda »dagmamefterblivna barn, som ofta utsättas för psy- man» i familjedagbemmet ökad rörelsefrikisk press från de övriga barnens sida på het. vanliga daghem, böra överföras till familjeFamiljedaghemmen böra även i fortsättdaghem. Kommittén är medveten om att det ningen stå under kvalificerad tillsyn och föreligger svårigheter att få fram dylika betryggande kommunal inspektion — om familjedaghem, men anser dock att alla an- möjligt genom pedagogiskt utbildad persosträngningar böra göras för att organisera nal. Verksamhetens framgång vilar i stor ett samarbete mellan daghem-familjedag- utsträckning på att man får fram lämpliga hem av här antydd art. Det synes kom- familjedaghem, vilka hysa intresse för mittén skäligt att ersättningen till dylika denna form av barneftersyn och äro villiga familjedaghem utgår med högre belopp. att göra en social insats utan stor ekonoDet är vidare önskvärt att ge »dagmam- misk vinning. Det vore mycket önskvärt morna» i familjedaghemmen ökade insikter om man kunde få familjer, där modern och färdigheter i praktisk barnavård, mera tidigare varit t.ex. barnträdgårdslärarinna, kunskap i barnpsykologi och barnuppfost- sjuksköterska, socialarbetare etc. att åtaga ran samt större förståelse för familjelivets sig tjänstgöra såsom familjedaghem. Härproblem. Kommittén anser att frågan om igenom skulle man kunna utnyttja kvalifi204

cerad, nu icke sysselsatt arbetskraft samtidigt som barnens behov av viss pedagogisk fostran kunde tillgodoses. Kommittén räknar med att de olika fackorganisationerna för dessa yrkesgrupper göra aktiva insatser för att stimulera sina f.d. medlemmar att hjälpa till med barntillsynen åt de förvärvsarbetande mödrarnas barn. Familjedaghemmen böra emellertid utväljas med största omsorg. Hittillsvarande erfarenheter visa att det icke är så lätt att komma i kontakt med villiga och lämpliga hem, som inte tröttna. Hur anmälan och kontroll av dylika hem kan organiseras framgår av följande redogörelse från en industristad utanför Stockholm: 1 Anmälan av familjedaghem har skett vid personligt besök, då vi grundligt försökt pejla motivet för anmälan. Därefter har i socialregistret kontrollerats om det funnits anteckningar om familjen, likaså har dispensären tillfrågats om någon av familjemedlemmarna varit anmäld där, såsom sker vid en vanlig fosterhemsundersökning. Så till sist har hembesök gjorts. Vid dessa sammanträffanden har den blivande dagmamman preparerats grundligt för sitt nya arbete och inspektrisen fått en relativt god bild av hur daghemmet kommer att fungera och vilket barn, som kan passa just där. Barnen ha undersökts av läkare innan de kommit i familjedaghem. Sedan ett barn placerats har ständig försynt kontakt med familjedaghemmet hållits samt inspektion.

bristen på småbarnsinstitutioner ej enbart kan lösas genom en utveckling av familjedaghemmen. Daghem och familjedaghem böra följaktligen finnas vid sidan av varandra. Systemet med familjedaghem bör emellertid under tiden fram till 1 jan. 1955 ges karaktären av försöksverksamhet till dess att tillräcklig erfarenhet hunnit samlas från olika delar av vårt land och från flera orter än vad som nu är fallet. Den centrala tillsynsmyndigheten förutsattes ägna särskild uppmärksamhet åt problemet kring familjedaghemmen samt noga följa deras utveckling, erfarenheter etc. Av skilda skäl har kommittén icke ansett det erforderligt med någon form av statsbidrag för att stödja eller stimulera kommunerna vid denna verksamhet. I den mån kommunerna emellertid anställa t.ex. barnträdgårdslärarinnor som inspektriser och konsulenter för familjedaghemmen bör dock statsbidrag utgå till deras avlöning i enlighet med de grunder, som framläggas i kap. 16. Frågan om eventuellt statsbidrag till familjedaghemmen bör emellertid efter försöksverksamhetens slut upptagas till prövning av den centrala tillsyningsmyndigheten.

Av olika erfarenheter att döma beror familjedaghemmens framtid mycket på barnens föräldrars uppträdande och hållning gentemot familjedaghemmet. Det måste bli ett samarbete för barnens bästa och ömsesidig takt och hänsyn från alla parter är en absolut förutsättning. Frågan om ersättningen till familjedaghemmen bör underkastas förnyad prövning av de olika kommunerna. Den nuvarande ersättningen synes på sina håll vara alltför låg för att stimulera intresset. Sammanfattningsvis vill kommittén framhålla att familjedaghemmen böra byggas ut till ett led i barnstugeverksamheten i våra städer och tätorter. I likhet med socialstyrelsen vill dock kommittén understryka, att

Eftermiddagshemmens uppgift är att för läxläsning och vård efter skolarbetets slut taga hand om skolbarn till förvärvsarbetande mödrar. Hösten 1950 funnos 107 eftermiddagshem i vårt land med ca 2 300 platser. Antalet barn på dessa eftermiddagshem överstiger emellertid avsevärt antalet platser, eftersom en del eftermiddagshem mottaga stora grupper barn varannan dag och på detta sätt uppnå ett mycket stort totalantal barn. Av de 107 eftermiddagshemmen ha under de senaste fem åren endast tillkommit 9 i Stockholm, 1 i Göteborg och 8 i det övriga landet, under det att en hel del eftermiddagshem under samma tid nedlagt sin verksamhet. Eftermiddagshemmen äro de barnstugor, som längst behållit karaktären av välgörenhetsinstitutioner. Detta

1 Se Familjedaghem — en god eller dålig lösning? Barnträdgården nr i, 1950.

3. Eftermiddagshem

beror på att de från början företrädesvis grund av att daghemmen ökat. De nuvatogo hand om fattiga skolbarn 3—5 gånger rande eftermiddagshemmen kunna icke fylla i veckan för att dessa skulle få ett mål mat. uppgiften som fortsättning av och ersättMåltiden blev barnen tvungna att ersätta ning för daghemmen, eftersom de i regel med arbete. Härav uppkom den på sina hållas öppna endast mellan kl. 14 och 18. håll ännu gängse benämningen »arbets- Det är framför allt de daghemsbarn, som stugor». De tillverkade produkterna för- tidigare fört en relativt skyddad tillvaro på såldes för att finansiera omkostnaderna. daghemmen men nu bliva tvungna att ta Stämpeln av »fattigvård», som präglat vara på sig själva, passa tider i skolor etc, många eftermiddagshem i vårt land, har som ha behov av sådana eftermiddagshem. också medverkat till att vissa av dem under Med den relativt korta skoldagen i småskosenare år avfolkats och nedlagts. Bidra- lan få de plötsligt alltför mycket tid att disgande faktorer ha också varit de fria skol- ponera själva utan skydd eller tillsyn, och måltiderna samt de möjligheter till fritids- med den dubbelläsning, som blir allt vanliverksamhet på annat håll, som under hand gare i skolan på grund av bristen på skollotillkommit, t.ex. hem- och ungdomsgårdar, kaler, få dessa småskolebarn mycket oregellek- och idrottsplatser, hobbylokaler, fritids- bundna tider. verksamhet i barnstugor och skolor etc. För dessa småskolebarn till förvärvsarMedan åtskilliga eftermiddagshem av äldre betande mödrar är det önskvärt att få fram modell nedlagt sin verksamhet under se- eftermiddagshem, vilka böra ha utpräglad nare år på grund av minskad efterfrågan, hemmiljö och icke alltför stora grupper. Efha många förvärvsarbetande mödrar å termiddagshemmen böra liksom daghemmen andra sidan stora svårigheter att placera de vara öppna mellan kl. 7 och 17 varje dag, barn, som tidigare vistats på daghem, när lördagar mellan kl. 7 och 14, eftersom mödbarnen börja skolan. Genom press från för- rarna börja sitt arbete tidigare än skolorna. äldrarnas sida och välvilja hos personalen I regel bör man eftersträva att mera regelhar detta på flera håll lett till det mycket bundet endast mottaga barn från småskolan. otillfredsställande förhållandet, att skolbarn Äldre barn böra nämligen lättare kunna mottagas bland småbarnen på daghemmen. reda sig själva. Barnen förutsattes stanna Infektionsriskerna bli härvid mycket stora, på eftermiddagshemmet endast några timoch småskolebarnen utöva även i övrigt ett mar. De flesta barn torde som tidigare huogynnsamt inflytande på hela daghemmet. vudsakligen komma på eftermiddagarna. I I skolan blir ju dessa barn som regel över- eftermiddagshemmen bör barnens självstänlägset behandlade av äldre barn. När de nu dighet successivt kunna upptränas genom komma på daghemmet söka de kompensera att de stundtals få vistas ute med andra sig genom att bli övermodiga och skrikiga. kamrater på egen hand och t.ex. få förtroDeras tider stämma heller icke med dag- endet att gå hem någon timme innan mohemmets rytm, vilket förorsakar ytterligare dern kommer och alltså få hand om hemstörningar. Härtill kommer, att det inte mets dörrnyckel etc. Under tredje skolåret, finns tillräckligt med personal för att till- dvs. då barnet är ca 9 år, bör den mera regodose dessa småskolebarn, varför de an- gelbundna vistelsen i eftermiddagshemmet tingen springa runt och göra ofog på dag- upphöra. Barnen skola naturligtvis trots hemmet eller bli tvingade att sitta stilla. detta vid behov kunna vända sig dit, t.ex. Under 1940-talet har emellertid ett behov när de äro frusna, våta, vid smärre olycksav eftermiddagshem, upplagda på annat sätt fall etc. än tidigare — närmast eftermiddagshem av Varje grupp i eftermiddagshemmet bör typen halvdaghem för småskolebarn — begränsas till högst 15 barn och lokalerna vuxit fram. Behovet av sådana eftermid- fördelas på flera rumsenheter. Det sistdagshem — nästan uteslutande koncentrerat nämnda är särskilt viktigt, eftersom barnen till storstäderna — har ökat framför allt på komma från den synnerligen påfrestande 206

g r u p p s a m v a r o , som. v å r a stora skolor utgöra, och ä r o i behov av ro och avkoppling. D e t ä r lämpligt att denna typ av eftermiddagshem anslutes till daghemmen. De kunna emellertid också förläggas till u n g d o m s g å r d a r eller i anslutning till skolorna. Den sistnämnda utvägen synes kommittén på lång sikt kanske v a r a den bästa lösningen för eftermiddagshemmen, särskilt om skolorna genom lokaler och personal kunna skapa hematmosfär. E n arkitekt- och statsplanemässig s a m o r d n i n g av småskola och b a r n s t u g o r ä r — såsom tidigare framhållits — också m å n g a g å n g e r önskvärd och bör u p p m ä r k s a m m a s i större utsträckning än vad som för n ä r v a r a n d e är fallet. E n l i g t kommitténs uppfattning kan en dylik s a m o r d n i n g också genomföras mycket lätt om blott barnens k r a v på en lugn och rogivande miljö, väsentligt skild från den nuvarande massanhopningen i skolorna iakttages. Eftermiddagshem av ovan skisserade typ böra enligt kommitténs uppfattning upptaga ungefär samma avgifter som halvdaghem och i statsbidragshänseende j ä m ställas med dessa. O m verksamheten utformas på detta sätt, bör det hittillsvarande bruket att kombinera eftermiddagshemmens lokaler med förskoleverksamhet kunna försvinna. O m barnens tider icke ä r o alltför oregelbundna, bör en l ä r a r i n n a (småskoleller b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n a ) kunna klara en g r u p p på 15 b a r n med fulltidstjänstgöring. P å g r u n d av de fria skolmåltiderna synes endast lättare mellanmål behöva serveras. I eftermiddagshemmen måste barnen få tillfälle att välja vad de vill sysselsätta sig med. Särskilt nödvändigt ä r att man skapar ett gott samarbete med hemmen. E n ständig växelverkan bör åstadkommas mellan de egentliga hemmen och eftermiddagshemm e n : föreståndarinnan bör kontakta hemmen och även inbjuda föräldrarna till samkväm, diskussioner etc. om arbetet på eftermiddagshemmet. Särskilt nödvändigt ä r att organisera ett gott samarbete med skolan, då det rör sig om skolbarn, som omh ä n d e r t a g a s i eftermiddagshemmen och bör skolan därför intresseras för att aktivt t a g a

del i deras verksamhet. S v å r i g h e t e r n a h ä r vidlag äro förvisso stora. D e t synes kommittén önskvärt, att de kommunala myndigheterna u p p m ä r k s a m m a detta behov av kontakt mellan skola och eftermiddagshem samt om möjligt söka i n r ä t t a eftermiddagshem i eller i närheten av skolorna. Eftermiddagshemmen b ö r a pedagogiskt läggas upp i anslutning till de riktlinjer, som i detta avseende utfärdats av socialstyrelsen 1 och som kommittén helt kan instämma i : I eftermiddagshemmet skall finnas tid, utrymme och material för självverksamhet. Lärarinnan skall sträva efter att komma i så^ god kontakt med barnen, att hon törs taga på sig ansvaret att skicka ut dessa på egen hand. Det är av stor vikt, att barn i skolåldern icke alltid känna sig övervakade utan, i likhet med barn till hemarbetande mödrar, få idka kamratliv under eget ansvar. I annat fall blir ansvarskänslan lätt avtrubbad liksom förmågan av självverksamhet och av egna initiativ. Det är givet, att sådant tillstånd till utevistelse på egen hand endast kan givas i samförstånd med barnens föräldrar. Då eftermiddagshemmens barn som regel komma från socialt och ekonomiskt mindre väl ställda hem, är det angeläget, att de erhålla största möjliga kompensation såväl då det gäller fostran och handledning som då det gäller den rent yttre miljön.

4. Veckohem D e senaste årtiondena h a på vissa orter, där kvinnoindustrier i s t ö r r e omfattning drivits i tvåskift, tillkommit s. k. veckohem. Dessa — i regel inrättade av industriföretagen själva — kunna sägas u t g ö r a en mellanform mellan barnhem av vanligt slag och daghem. D e r a s huvudsakliga uppgift ä r att taga hand om barnen till kvinnliga arbetare inom industrien från söndag kväll till lördag eftermiddag, då b a r n e n a v h ä m t a s för att stanna hos föräldrarna över veckohelgen. Veckohemmen tillhöra egentligen icke den halvöppna utan den slutna b a r n a v å r d e n , men behandlas h ä r därför att vissa veckohem förklarats för och även behandlas såsom daghem och alltså tillhörande barnstu1 Se Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor av Kungl. Socialstyrelsen nr 27, juli 1945.

ge verksamheten. Detta ä r fallet t.ex. med veckohemmet i Skene, Kungsfors, ett litet, välordnat samhälle utanför Borås. P r i n c i pen vid detta, synbarligen välskötta och omtyckta veckohem, vilket grundades redan 1922 men 1932 förvandlades till »natthem», är att m ö d r a r n a varje d a g h ä m t a barnen och vårda dem i hemmen under den del av dygnet, som m ö d r a r n a icke ä r o i skiftesarbete. Det torde vara obestridligt att de mera »renodlade» veckohemmen i likhet med t.ex. spädbarnsavdelningar på daghem representera en institutionsform, som ur skilda synpunkter icke ä r önskvärd. Veckohemmen äro emellertid i likhet med dessa knappast något problem l ä n g r e ; på vissa orter ä r o de för övrigt under avveckling eller dåligt utnyttjade. P å industrihåll anser man att veckohemmen ä r o av behovet påkallade, eftersom arbetet inom textilindustrien i regel p å g å r i tvåskift. Kostnaderna ä r o emellertid ganska stora. Veckohemmen äro ofta kombinerade med andra barnstugor, varför det visat sig s v å r t att ur räkenskaperna erhålla exakta kostnadsuppgifter, men v å r d kostnaderna per barn och dag ligga på ca 8—9 kr. N å g o n form av statsbidrag u t g å r för n ä r v a r a n d e icke, bl.a. av den anledningen att socialstyrelsen i samråd med m e dicinalstyrelsen ansett att allvarliga invändn i n g a r kunna riktas mot veckohemmen ur b a r n a v å r d a n d e synpunkt. I ett av medicinal- och socialstyrelserna gemensamt gjort uttalande om veckohemmen 1 , där olika synpunkter för och emot denna vårdform redovisas, må följande c i t e r a s : Om man utgår ifrån det tillstånd, som för närvarande är rådande inom textilindustrin, är det otvivelaktigt, att skapandet av veckohem inneburit en förbättring för barnen. Då mödrarna sett sig nödsakade att taga skiftesarbete, ha de måst lämna barnen antingen helt utan tillsyn eller också hos anhöriga eller grannar, ofta under mycket otillfredsställande förhållanden. Detta hindrar icke, att veckohemmen principiellt måste anses vara en förkastlig form för barnens omhändertagande. Veckohemmen ha vuxit upp såsom en utveckling av daghemsvården, men i själva verket äro de ingenting annat 1 Se Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor av Kungl. Socialstyrelsen nr 24, juni 1945.

än en form av barnhem, från vilka mödrarna hämta sina barn över veckohelgen. .— Barn intagna på veckohem stå visserligen i regelbunden kontakt med sina föräldrar, men de gå dock miste om de dagliga gemensamma upplevelser med familjen, vilka utgöra en förmån, som — liksom även socialvårdskommittén framhållit — är av fundamental betydelse för barnens harmoniska utveckling. Härtill kommer, att barnen behöva det lugn och den ro, som endast den trygga tillvaron i en invand miljö kan ge. För barn på veckohem bjuder tillvaron en ständig slitning mellan veckohemmet, där barnet dock har sin huvudsakliga tillvaro, å ena sidan och å andra sidan föräldrahemmet under söndagens många gånger intensivt känslobetonade samvaro med familjen. Daghemsvården är även den otillfredsställande, men då barnen varje kväll få återvända till föräldrahemmet, bli dock påfrestningarna på intet sätt jämförliga med dem, som uppstå i veckohemmen. Jämföras veckohemmen med de vanliga barnhemmen och med fosterhemmen, ha de givetvis den fördelen, att de bättre möjliggöra upprätthållandet av ett samband mellan föräldrar (moder) och barn. Detta sker emellertid till priset av avsevärda olägenheter för barnens del. Med hänsyn härtill måste vi för vår del beteckna veckohemmen såsom en icke önskvärd vårdform. Enligt vår uppfattning böra alla ansträngningar inriktas på att ge mödrar, som måste eller eljest önska ha förvärvsarbete, möjlighet till detta under normal arbetstid på dygnet. Det är sålunda angeläget, att mödrar med minderåriga barn icke bli hänvisade till skiftesarbete. Så länge emellertid detta är fallet och det överhuvud taget föreligger en framträdande brist på kvinnlig arbetskraft, torde man icke kunna komma ifrån att på sina håll veckohem inrättas, dels för att tillmötesgå arbetsmarknadens krav, dels med hänsyn till att barnen kanske eljest skulle ha det ännu sämre. Vi ha vid övervägande av frågan, sådan den för närvarande ter sig därför kommit till det resultat, att man på här ifrågavarande område bör tillse, dels att veckohem icke inrättas i större utsträckning än som anses strängt nödvändigt, dels att där veckohem inrättas, detta sker på ett sådant sätt, att olägenheterna så långt som möjligt begränsas. Detta gemensamma uttalande avslutas med följande sammanfattningsvis anförda huvudpunkter : 1. Veckohem är, från såväl medicinsk som psykologisk synpunkt, en olämplig form för barnens omhändertagande; 2. Behovet av dylika hem bör därför inom samhället motarbetas genom att vid skiftesar-

bete i största möjliga mån hänsyn tages till mödrar med barn; 3. Tillstånd att driva veckohem bör ej beviljas för mer än ett år i sänder; 4. Veckohem bör endast avse mottagande av bestämda kategorier av barn, t.ex. barn till mödrar med skiftesarbete; 5. Reglemente, innehållande villkoren för barnens intagande, bör finnas för veckohemmet. Avvikelse därifrån med hänsyn till barnens intagning bör endast få ske med barnavårdsnämndens tillåtelse; 6. Rapporter böra lämnas kvartalsvis till länets barnavårdsombud angående de intagna barnen och motiven för dessas intagning å veckohemmen. Särskild uppgift bör lämnas å de barn, som varit intagna mer än ett halvt år ; 7. Vid inrättandet av veckohem måste alla de medicinska och sociala synpunkter beaktas, som gälla för barnhem; samt 8. Veckohem och daghem böra icke kombineras. Kommittén vill för sin del i stort sett instämma med denna allmänna syn på veckohemmen. Veckohemmen måste ur barnavårdande synpunkt betraktas som otillfredsställande. Från t.ex. textilindustriens synpunkt te de sig emellertid ofta nödvändiga och äro dessutom synbarligen uppskattade av mödrarna. De sociala och ekonomiska förhållandena äro också på vissa orter sådana att veckohemmen för de skiftesarbetande mödrar, som icke kunna lösa barntillsynen med hjälp av föräldrar, grannar, vänner etc, måste anses ha en uppgift att fylla. Någon form av statligt stöd finnes — som tidigare påpekats — icke för upprättande eller drift av veckohem. Kommittén kan ej heller för sin del anse att staten nu bör lämna bidrag till veckohemmen även om det genom lokala behovsundersökningar kan visas att veckohemmen äro till god hjälp vid tillsynen av de skiftesarbetande mödrarnas barn. Det synes angelägnare att uppmärksamheten i stället inriktas på att mera tillfredsställande ordna arbetstiden för förvärvsarbetande mödrar med småbarn inom kvinnliga industrier samt att söka igångsätta eller intensifiera en verksamhet med fosterhem, i vilka barnen kunde få stanna under veckan. i4

5. Barnparkeringar och grannhjälp De senaste åren har man ofta kunnat konstatera, att husmödrar, föreningar, organisationer etc. på olika sätt själva sökt lösa barntillsynens problem. Motivet har — förutom den allmänna bristen på olika institutioner för förskolebarnen, särskilt förskolor — närmast varit det faktum att åtskilliga mödrar haft behov av en barntillsyn av mera tillfällig karaktär, alltså en form av »barnpassning» vid enstaka tillfällen. Mödrarna ha t.ex. ett par gånger i veckan behövt lämna ifrån sig barnen för att kunna göra större inköp, besöka läkare eller tandläkare, gå till damfrisörskan etc. Man önskar också något ställe dit man tryggt kan lämna barnen undan de hotande trafikfarorna — barnen ha ju i många städer gatan till huvudlekplats. Det vanligaste är att mödrarna själva ordna barntillsynen vid sådana tillfällen genom att lämna barnen till föräldrar, släktingar, grannar etc, men i vissa fall har man gått ett steg längre och sökt organisera denna mera tillfälliga barntillsyn genom en föräldraförening i särskilda lokaler och för passningen av barnen antingen turats om själva eller anställt villiga och intresserade kvinnor. Den tillfälliga barntillsynen har på så sätt växt ut till vad mödrarna i regel bruka kalla en barnparkering. HSB har i samband med sina utredningar kring gemensamhetslokalerna 1 även undersökt olika former av barnparkeringar. Man har härvid granskat ett antal barnparkeringar, som under senare år varit i bruk i Stockholm samt dess förorter, för att söka utröna om det är möjligt att som komplement till förskolorna provisoriskt anordna institutioner för barn under skolåldern — speciellt för åldrarna under 3 år — och på detta sätt minska de hemarbetande mödrarnas bundenhet vid barnen. En sammanfattande redogörelse för dessa 1 Se Gemensamhetslokaler. HSB:s byggnadstekniska utredningar nr 8. Sept. 1949, sid. 23— 3°-

b a r n p a r k e r i n g a r finnes nyssnämnda u t r e d n i n g :

intagen i H S B :s

Lokaler De lokaler, som kommit till användning vid de undersökta parkeringarna, har i vissa fall något lägre standard än vad som motsvarar minimikraven vid förskoleverksamhet. Detta gäller beträffande såväl golvutrymme per barn som hygieniska anordningar. Vid några parkeringar kommer emellertid samma lokaler till användning som utnyttjas för annan småbarnsverksamhet — förskolor och daghem. I ett fall har detta ordnats så att lokalen på förmiddagen tages i bruk för barnparkering och under eftermiddagen upplåtes som förskola.

Organisation De här undersökta barnparkeringarna tar i regel hand om barn i åldern i Vi—7 år. Verksamheten vid olika parkeringar har organiserats mycket olika. Vid de institutioner, som vid sidan om förskole- och daghemsverksamhet tillfälligt tar hand om enstaka barn, har verksamheten ingen organiserad form utan är att anse som ett provisorium. En förskola i Bromma utgör dock här ett undantag. Barn mottas ej här för tillsyn tillfälligtvis, men de kan inskrivas vid institutionen för endast vissa bestämda veckodagar (2, 3 eller 5 dagar i veckan). P å detta sätt kommer en viss veckodag alltid samma barn att vistas vid institutionen, varigenom barnen lär känna varandra och lättare kan samordnas i grupper. På tre olika platser, i Hägerstensåsen, vid Södersjukhuset och på Lidingö, drives barnparkeringar som helt separata institutioner. Vid dessa institutioner, som i två fall hålles öppna hela och i två fall halva dagen, mottas barn för tillsyn 3—4 timmar per gång (i vissa fall ända upp till 7 timmar). Endast en av dessa parkeringar har organiserats så att barnen indelats i bestämda grupper (Lidingö). Sextiosju mödrar med inalles 100 barn har här bildat en organisation, som driver parkeringen. Barnen har indelats i grupper om 20 i vardera, som i tur och ordning mellan kl. 12.00 och 17.00 vistas vid parkeringen fem av veckans dagar. Mödrarna till 20 barn är således genom denna anordning varje eftermiddag fria från barnen. För att nedbringa kostnaderna för driften har ordnats så att mödrarna utan ersättning enligt fastställd turordning tjänstgör som medhjälpare vid parkeringen. Föreståndarinnorna vid parkeringen har i regel barnträdgårdslärarinneexamen; några av dem har dock endast barnsköterske- eller motsvarande utbildning. 2IO

Finansiering Barnparkeringarna finansieras i huvudsak på ungefär samma sätt som övriga småbarnsinstitutioner, dvs. mödrarna betalar en mindre avgift — i regel 25 öre i timmen per barn, syskon 20 öre per barn — uppkommande underskott täckes med kommunala medel. I ett fall — på Lidingö — har dock barnparkeringen gjorts självförsörjande. Genom att mödrarna här själva biträder i parkeringen täcker en månadsavgift om kr. 6 per barn samtliga kostnader.

Hälsokontroll Vid de undersökta barnparkeringarna har hälsokontrollen i stort sett överensstämt med den, som bedrives vid daghem och förskolor. Friskintyg har fordrats för alla barn före första besöket på parkeringen. Några parkeringar har haft tillgång till läkare, som gjort periodiska undersökningar av alla inskrivna barn en a två gånger årligen. Regelbundna läkarbesök har gjorts vid åtminstone ett par av parkeringarna. Som en sammanfattning av de vid undersökningen framkomna erfarenheterna och synpunkterna k r i n g b a r n p a r k e r i n g a r n a anföres i H S B : s undersökning följande: Erfarenheterna vid de olika barnparkeringarna är mycket skiftande. Vissa av dem har från mödrarnas sida rönt tämligen livlig uppskattning. Andra däremot har blivit dåligt utnyttjade och verksamheten har därför i vissa fall fått upphöra. Över huvud förefaller det vara förenat med mycket stora svårigheter att på längre sikt uppehålla en sådan institution. Att anordna parkering enbart som inlämningsställe för barn utan någon uppdelning eller gruppering av dessa har visat sig vara helt förkastligt. Barnen finner sig inte till rätta i sådana förhållanden och kan mycket lätt taga skada. Att söka minska mödrarnas bundenhet på detta sätt sker på barnens bekostnad. Från parkeringar med mera ordnade förhållanden för barnen har man ännu mycket kort erfarenhet, varför det beträffande dessa ej är möjligt att fälla något slutgiltigt omdöme. Ur pedagogisk synpunkt kan de hittills prövade formerna för barnparkering dock anses vara mindre tillfredsställande. Principiellt är smittoriskerna vid barnparkeringar större än vid daghem och förskolor. Utländska och svenska undersökningar har visat, att betydande smittorisker föreligger vid alla slag av barnkollektiv och att riskerna blir större ju yngre barnen är och ju mer instabil gruppens sammansättning är. Ideliga förändringar av en barngrupp kan ge anledning

till ur infektionssynpunkt mycket ogynnsamma förhållanden. Det fordras av föreståndarinnan både ett mycket gott omdöme och en viss sakkunskap beträffande de akuta infektionernas kännetecken och av läkaren en effektiv och energisk hälsokontroll för att inte barnparkeringarna skall bli farliga smittohärdar. Utredningen har således givit vid handen, att den enda institution för barn under skolåldern, av vilken man har längre tids erfarenhet och som — för de barn varom det här är fråga — kan rekommenderas, är förskolan. Ur såväl barnens som mödrarnas synpunkt är det därför i första hand önskvärt att förskoleverksamheten utbygges. Särskilt gäller detta för 5—7-åringar, vilka har större behov av kontinuerlig verksamhet från dag till dag än yngre barn. Sådan kontinuitet i verksamheten går under inga förhållanden att åstadkomma vid en parkering. För dessa barn kan därför inte någon form av barnparkering rekommenderas. Även för 3—5-åringar är förskolan att föredraga. I avvaktan på att förskoleverksamheten hinner utbyggas bör emellertid för dessa åldrar en viss form av barnparkering kunna accepteras. Av de erfarenheter, som vunnits vid undersökningen, framgår att man därvid måste iakttaga följande: a) Barnens ålder vid parkering inomhus bör ej understiga 3 år. De barn, som samtidigt vistas vid en parkering, måste känna varandra ; den bör därför endast avse ett relativt begränsat område, där barnen redan förut i viss utsträckning är bekanta. Alla parkeringsbarn bör undergå läkarundersökning minst varje halvår. b) Föreståndarinnan för en barnparkering bör ha samma kompetens som erfordras vid förskoleverksamhet. c) För att ej medverka till onödig kapitalförstöring och för att underlätta övergång till förskoleverksamhet bör lokalerna för en barnparkering under alla omständigheter fylla de krav, som gäller för förskoleverksamheten. (Se H S B :s byggnadstekniska utredningar nr 6, 1948.) Att organisera en förskola så att barnen endast besöker denna vissa veckodagar och samtidigt bibehålla det pedagogiska syftet har visat sig vara mycket svårt. En sådan organisationsform ställer allt för höga krav på personaien, vilket gör att verksamheten förr eller senare urartar till barnpassning. K o m m i t t é n kan helt instämma i dessa synpunkter. E r f a r e n h e t e r n a visa att den typ av b a r n p a r k e r i n g , som i regel föresvävar h u s m ö d r a r n a — dvs. en plats där m a n utan föranmälan kan lämna in sitt barn vilka dag a r och vilka tider man vill — icke fung e r a r tillfredsställande. Det krävs speciella kvalifikationer av personalen eller ett osed-

vanligt intresse från f ö r ä l d r a r n a s sida för att sådana b a r n p a r k e r i n g a r skola kunna fortleva och inte u r a r t a . Åtskilliga b a r n p a r keringar ha efter kort tid fått upplösas d ä r för att föräldrarnas första entusiasm betänkligt svalnat, n ä r vistelsen visat vilka reaktioner b a r n p a r k e r i n g e n utlöst hos b a r nen och dessa snart betraktat det nya »inlämningsstället» med olust. Även H S B :s undersökning h a r bekräftat, att sådana osystematiska b a r n p a r k e r i n g a r av inlämningsmodell bliva alltför svåra att m a n övrera ur personal- och lokalsynpunkt. I n lämning av barnen utan uppdelning eller g r u p p e r i n g av dem medför slitningar och psykologiskt ogynnsamma reaktioner hos barnen. De k ä n n a vantrivsel, bli skrikiga och nervösa av att på detta sätt oregelbundet och oväntat placeras in i okänd miljö, där lekkamraterna skifta g å n g från g å n g . Slutligen h a r det visat sig, att dylika b a r n p a r k e r i n g a r — anordnade som i n l ä m n i n g s ställen för b a r n i alla å l d r a r — blivit veritabla infektionshärdar. Den rad experiment, som de senaste åren gjorts med dylika b a r n p a r k e r i n g a r , visa emellertid dels att det finns ett behov av mera organiserade å t g ä r d e r för att hjälpa de hemarbetande m ö d r a r n a med barntillsynen, dels att det föreligger stora risker att alla tillfälliga b a r n p a r k e r i n g a r u r a r t a , dels att sådana ofta förhindra k o m m u n a l a å t g ä r der för en mera förutseende u t b y g g n a d av b a r n s t u g o r och barntillsyn i v å r a tätorter. U p p e n b a r t ä r också, att samhälle och föräldrar måste hjälpas åt att k o m m a fram till mera godtagbara former för den tillfälliga barntillsynen, former, som b ä t t r e tillgodose barnens men även m ö d r a r n a s intressen. De hemarbetande h u s m ö d r a r n a s arbetsbörda och bundenhet vid b a r n e n ä r så stor, att olika å t g ä r d e r för att hjälpa dem ä r o inte blott önskvärda utan även n ö d v ä n d i g a . M ö d r a r n a måste dock å sin sida besinna, att behovet av tillfällig barntillsyn inomhus icke alltid måste lösas g e n o m speciella lokaler eller institutioner utan väl kan tillgodoses även på andra sätt. M å n g a familjer komma alltid att känna o r o att lämna b a r n e n e n s a m m a och utan 211

tillsyn och vilja ha någon, som passar dem, medan de gå ut. Det vanligaste ä r väl, att barnens far- eller morföräldrar, föräldrarnas syskon etc. få rycka in som tillfälliga barnvakter. Åtskilliga familjer — i varje fall i storstäderna — ha de senaste å r e n i ökad utsträckning även börjat anlita b a r n vakter från arbetsförmedlingen. Tillgången på sådana är också — i motsats till vad de flesta tycks tro — god. I t.cx. Stockholm finns flera h u n d r a kvinnor anmälda, villiga att tjänstgöra som barnvakter. E r s ä t t n i n g e n ä r i regel kr. i : 25 i timmen. Dessa b a r n vakter rekryteras bland barnsköterskeelever, studerande, gifta kvinnor utan barn, gifta kvinnor med v u x n a barn etc. F ö r det stora flertalet barnfamiljer ä r emellertid utvägen med särskilda b a r n v a k ter från arbetsförmedlingen utesluten ur ekonomiska synpunkter. M ö d r a r n a bliva därför tvungna att ordna den mera tillfälliga barnpassningen på annat sätt. Som nyss nämnts kan man förutsätta, att den då i första hand omhänderhas av föräldrar, vänner och bekanta, portvakter etc. I regel h a r väl också varje familj bekanta i samma fastighet, där man för n å g r a timmar kan lämna in barnen. Emellertid ä r det ett faktum, att m å n g a m ö d r a r kunna känna sig så isolerade och utan kontakt med sina n ä r maste g r a n n a r även i de största fastigheter eller ä r o så rädda att »besvära», att de inte se någon möjlighet att få ens n å g r a t i m m a r s ledighet från sina barn. E n l i g t kommitténs uppfattning bör detta behov av tillfällig barntillsyn lösas genom ett m e r a organiserat system med grann-hjälp. Även vid H S B :s tidigare o m n ä m n d a undersökning har man förordat g r a n n h j alpen samt i detta s a m m a n h a n g framhållit följande: Smittorisken för barnen synes vid denna form av tillsyn vara tämligen ringa. Att praktisera sådan inbördes hjälp i mera organiserad form synes dock ha relativt små förutsättningar, om ej mödrarna själva är positivt inställda till sådant samarbete. I syfte att öka kontaktmöjligheterna mellan de boende i fastigheterna och sålunda öka förutsättningarna för sådan samverkan kunde eventuellt vederbörande hyresvärd genom förfrågningar hos hyresgästerna söka utröna deras önskemål och behov i fråga om barn212

passning. En sådan undersökning kunde ske genom att mödrarna fick besvara ett cirkulär av exempelvis följande lydelse : 1. H a r Ni barn under skolåldern? Äldrar — —• •—• 2. Är Ni intresserad av att hjälpa andra modliar i fastigheten med barnpassning, om Ni får samma hjälp igen? 3. H u r många familjer anser Ni i så fall att man bör vara i en sådan »organisation»? 4. Om Ni har några särskilda önskemål, ange dem h ä r ! Efter att på detta sätt ha förskaffat sig en uppfattning om mödrarnas åsikter och önskemål kunde husvärden ordna en sammankomst med de mödrar, som visat sig intresserade och anser sig kunna samarbeta med varandra. Eventuellt kunde kontakterna ordnas så, att vicevärden för en viss fastighet under hand gjorde sig underrättad om mödrarnas önskemål i detta avseende och sökte sammanföra lämpliga familjer. För den fortsatta verksamheten finge mödrarna i huvudsak svara själva. Dylika initiativ synes vara ägnade att bryta den isolering av familjerna som ofta är märkbar. Förutsättningarna att framgångsrikt genomföra barnpassning med mödrarnas egen medverkan är ej överallt lika stora. Man kan dock antaga, att detta i många fall skulle fungera tillfredsställande. Av psykologiska skäl bör en viss avgift utgå för sådan barnpassning. Även om detta i praktiken innebär ett betalande fram och tillbaka, utgör dock detta förfaringssätt en viss styrka i organisationen och förhindrar dessutom, att vissa familjer utnyttjas otillbörligt. Propaganda i olika former och hjälp med vissa initiativ synes vara de mest verksamma medlen att medverka till att denna metod utbredes. K o m m i t t é n kan helt instämma i dessa synpunkter på organisationen av en sådan g r a n n h j ä l p . N å g r a mera tvångsmässiga bestämmelser k r i n g g r a n n h j alpen synas sålunda olämpliga och direkt ägnade att motverka dess syfte. G r a n n h j alpen bör således bäras upp av familjernas eget positiva intresse att hjälpa v a r a n d r a med barntillsynen vid olika tillfällen. E r f a r e n h e t e n h a r emellertid visat, att det ä r nödvändigt, att någon tar direkta initiativ och söker sammanföra familjerna till en diskussion om deras problem k r i n g den mera oregelbundna barntillsynen inomhus. Dessa initiativ kunna utgå från vederbörande bostadsrätts- eller hyresgästförening, fastighetsförening, hyresvärd, vice v ä r d eller

annan för fastigheten ansvarig person. Man kunde tänka sig att anslag sattes upp i varje portgång, där man uppmanade de som behöva hjälp med barntillsynen att vända sig till fru X för att närmare organisera ett system med fast grannhjälp. Det synes även lämpligt att räkna med en viss mindre avgift för grannhjalpen, t.ex. 25—50 öre i timmen. För att genomföra ett mera allmänt system av grannhj älp i stadssamhällenas fastigheter är det enligt kommitténs uppfattning önskvärt, att de kommunala myndigheterna och de stora bostadsföretagen i kooperativ, allmännyttig och kommunal regi ta upp dessa frågor till diskussion, så att man i varje fastighet verkligen får någon som tar initiativ till grannhj alpen och stimulerar de intresserade familjerna till diskussion även om övriga familjesociala åtgärder inom fastigheternas ram t.ex. vården av åldringar och sjuka i hemmen etc. Kommittén vill i detta sammanhang understryka vikten av att få fram en barnvänligare attityd i många fastigheter. I alltför många portgångar ser man ännu anslag av typen »bollspel och lekar förbjudna» »barnvagnar förbjudna» etc. Denna gammaldags trångsynta, ja, stundom direkt barnfientliga attityd måste efterträdas av vänlighet, generositet och en vilja att verkligen hjälpa familjer med barn. Största delen av mödrarnas bekymmer med barntillsynen kan säkerligen avhjälpas genom grannhj älp, barnvakter etc. inomhus samt genom att anlita olika möjligheter för barntillsynen utomhus, såsom t.ex. liggverandor, barnhagar, lekplatser etc. (se s. 218 ff.). Man kan emellertid antaga, att i avvaktan på att de olika anordningarna för barntillsynen utomhus skola byggas ut samt grannhj alpen mera allmänt organiseras vissa former av inomhusparkeringar kunna visa sig erforderliga. Förskolornas huvudsakliga uppgift är att vara ett komplement till familjernas fostran av barnen. Samtidigt som de alltså tillgodose barnens utveckling ge de emellertid mödrarna en regelbunden lättnad i barntillsynen. Mödrarna få tillfälle att koppla av från barnen — vilket

är av värde icke blott för dem själva utan även för barnen. Denna form av barntillsyn är utan tvekan den förnämsta och den som nu målmedvetet bör byggas upp i takt med tillgången på kvalificerad personal. Även med en mera allmän organisation av förskolor — vilket dock måste ses på lång sikt — komma många mödrar att ha behov av barntillsyn för längre eller kortare tid, kanske endast någon gång eller ett par gånger i veckan. I avvaktan på eller jämsides med utbyggnaden av utomhuslekplatserna och grannhj alpen kan man — om så anses erforderligt — för deras del söka sig fram till ett mera fast system med speciella barnparkeringar främst för att tillgodose mödrarnas behov av en ledig för- eller eftermiddag i veckan. Hur angeläget det är med en sådan har icke minst visats av de undersökningar om kvinnornas hälsa och hushållsarbetets sjukdomar, vilka redovisats i betänkandet om »Familjeliv och hemarbete» (SOU 1947:46 s. 138 ff.). Det måste emellertid understrykas att sådana barnparkeringar — i jämförelse med t.ex. förskolorna — aldrig helt kunna tillgodose barnens intressen och behov utan närmast inrättas för mödrarnas skull, för att de skola få lättnad och minskad bundenhet. Framgången med dylika barnparkeringar beror också helt på om de kunna uppbäras av energiska föräldra- och husmodersföreningar etc. samt organiseras i mindre skala för ett avgränsat område. Hittillsvarande erfarenheter av olika former av barnparkeringar visa hur nödvändigt det är att kunna få permanenta parkeringstider varje dag och vecka, så att barngrupperna bli konstanta. Det är även nödvändigt att barnparkeringarna få tillfredsställande lokaler, läkarkontroll samt personal med friskintyg och om möjligt någon utbildning för verksamhet bland barn. Avgifterna torde lämpligen bestämmas av vederbörande organisation eller förening, som anordnar parkering, liksom tider för öppethållande etc. De kommunala myndigheterna böra ha sin uppmärksamhet riktad på dessa initiativ till barnparkeringar av föräldraföreningar etc. samt söka fastare knyta dem till den 213

kommunala verksamheten för barnstugor och barntillsyn. Kommittén vill som stöd för sin uppfattning om barnparkeringarna även hänvisa till HSB:s undersökning av vilken framgår att HSB endast ansett sig kunna rekommendera följande organisationsform för barnparkering:

grannhjälp, etc men även — i den händelse barnparkeringar anordnas — vikten av att dessa organiseras på ett tillfredsställande sätt. Någon form av statsbidrag har kommittén icke ansett böra utgå.

Barnen inskrives vid institutionen endast för en bestämd veckodag — för- eller eftermiddag — om 3—4 timmar per gång. Varje familj bör få välja en viss veckodag för barnens vistelse vid parkeringen med hänsyn till moderns behov av ledighet. Barnen sammanföras därvid i grupper, så att en viss veckodag alltid samma barn vistas vid parkeringen. Varje sådan grupp bör ej överstiga 20 barn. Fördelningen av barnen bör göras så att alla barn i samma grupp tillhör en och samma ålder. I vissa fall bör mödrarna i tur och ordning kunna biträda vid parkeringen. Den form för barnparkering som här skisserats avser i första hand barn i åldern 3—5 år. För 5—7-åringar bör om möjligt ordnas vistelse vid förskola. Sådana parkeringar bör — om de anordnas — även i forsättningen betraktas som experiment, vars resultat noga observeras. För att ge största möjliga stadga åt dylika institutioner bör varje parkering baseras på en föräldraförening och avse endast ett begränsat område. Om institutionen ifråga om personal och lokaler fyller förskolans krav, kan övergång när som helst ske från parkering till förskoleverksamhet. Man bör söka förhindra att uppenbart olämpliga lokaler eller organisationsformer prövas, som kan vara till skada för barnen.

Utveckling

Kommittén anser för sin del att denna utformning av barnparkeringarna är ändamålsenlig. Det synes emellertid önskvärt, att erfarenheterna av de hittillsvarande barnparkeringarna samt det lämpligaste sättet att ordna dylika komma till en större allmänhets kännedom inte minst för att söka få husmödrarna att inse vilka problem barntillsyn i parkeringsform öppnar. Kommittén vill därför förorda, att den centrala tillsynsmyndigheten för barnstugeverksamheten i samråd med de stora husmodersoch kvinnoorganisationerna medverkar till en viss upplysningsverksamhet kring dessa frågor bl.a. för att man skall söka inse barnens behov och reaktioner i olika åldersstadier, nödvändigheten att få fram flera förskolor för barnens och mödrarnas bästa, 214

6. Lekplatser

»De flesta människor förstår numera, att det i våra städer och större samhällen är lika nödvändigt att ordna lekplatser för barn som parker och promenader för de vuxna. De vill gärna att barnen ska ha roligt och få leka av hjärtans lust med sina kamrater. Men mycket få människor förstår, hur livsviktigt detta är för barnens framtid. Barnen själva känner instinktivt att de måste leka de lekar, som barn i alla tider lekt, antingen de vuxna ordnat möjligheterna därtill eller ej. Alla barn behöver springa, hoppa och skutta, balansera, klättra, rutscha, plaska i vatten, forma i sand och lera, bygga, gå på upptäcktsfärd i sitt eget hem och samhälle, leka att de är vuxna och mycket mera. Men aldrig förr har det varit så svårt som nu att få göra allt detta i hemmen utan att råka i konflikt med de vuxna.» Det är en erfaren småbarnspedagog 1 med ingående kunskaper om barnens psykologi och föreställningsliv, som fällt dessa ord. De ge i korthet bakgrunden till stadsbarnens lekbehov och svårigheterna att få detta tillfredsställt i våra städer och tätorter med deras trångboddhet, växande trafikfaror och för barnen så splittrade och till synes »fientliga» miljö. Ännu för blott några årtionden sedan, då många av Sveriges städer fortfarande hade småstadens karakteristika, var barnens lek inget problem varken för föräldrar eller myndigheter. Det var aldrig långt till stadsgränsen, till naturen, till ängar och skogar, till allt som gav barnen rörelsefrihet, fantasi och upplevelser. Den tilltagande urbaniseringen och stadssamhällenas snabba ut1 Anna Holmberg i handboken» Barnträdgården» (Stockholm 1944), sid. 204.

byggnad h a emellertid i g r u n d förändrat dessa förhållanden. I dag torde praktiskt taget alla b a r n i städer och t ä t o r t e r ha behov av speciella å t g ä r d e r för att genom stärkande utevistelse få u t r y m m e för sin inneboende lust till lek, liv och rörelse i skydd för trafikfarorna. I motsats till landsbygdens barn, som lyckligtvis ha n ä r a tillgång till naturen, ha städernas och t ä t o r t e r n a s b a r n behov av särskilt iordningställda lekplatser. Redan i slutet av 1800-talet började man också i olika länder såsom t.ex. i England, U S A , Tyskland, Holland, F r a n k r i k e och Schweiz i n r ä t t a lekplatser för stadsbarnen. U n g e f ä r samtidigt iordningställdes även de första lekplatserna i Sverige, i regel i parker, på s k o l g å r d a r etc. Intresset för barnens lekplatser, deras utformning och inplacering i bebyggelsen, h a r sedermera h a s tigt ökat. S ä r s k i l t u p p m ä r k s a m m a d e insatser för b ä t t r e lekplatser ha gjorts i U S A och D a n m a r k . Efterhand h a r man m e r a allmänt börjat förstå, att såsom n å g o n sagt »barn behöver plats att leka, tid att leka och materiel att leka med». I stigande omfattning ha lekplatserna och den verksamhet, som bedrives på dessa övertagits av de kommunala myndigheterna.

Verksamheten har sedan utökats enligt följande: 1938 15 lekplatser 1939 19 » 1940 20 » 1941 21 » 1942 21 » 1943 22 » 1944 23 » 1945 27 » 1946 34 » 1947 42 » 1948 51 » 1949 54 » 1950 58 »

Sommarsäsongen omfattar tiden maj—september med någon minskning av antalet platser under juli, då besöksfrekvensen, visat en avsevärd nedgång på grund av barnens kolonivistelse eller annan landsflyttning. Fr.o.m. 1940 pågår parkleken på en del platser året runt, vintern 1949/5° på 15 platser. På försök startades i Fredhällsparken sommaren 1939 en speciell småbarnshage, där mödrarna fick lämna in barn under 4 år för direkt tillsyn under en eller ett par timmar om dagen. Då denna småbarnshage blev mycket uppskattad har denna del av verksamheten utökats år från år och sommaren 1950 finnes småbarnshagar på 27 platser. Det visade sig ganska snart att de större barnen behövde sysselsättning även efter kl. 5 på eftermiddagen, varför den s.k. kvällsleken startades år 1939. Kvällsleken pågår nu kl. 6—8 alla kvällar utom lördagar och söndagar på 22 platser. Parkleken har till syfte att samla barn upp E n uppfattning om den mera o r g a n i till 14 års ålder i stadens parker till lek i avserade lekplatsverksamhetens omfattning i sikt att därigenom giva dem tillfälle till stärv å r t land erhölls vid kommitténs enquéte kande utevistelse, skapa god samhällsanda, väcka initiativ till självverksamhet samt mottill rikets städer v å r e n 1947. Det framgick verka »gatuhängandet» och osunda ligabildatt vid denna tidpunkt av 100 städer föreningar. Verksamheten har enligt uppgift visat kom kommunalt organiserad »parklek» i sig fylla en betydande social funktion, och de ungefär V 3 eller 3 1 . Personalen bestod i ledande för denna verksamhet i Stockholm 14 av dessa fall av utbildade b a r n t r ä d - framhålla, att det kapital, som nedlagts i parkanläggningar och lekplatser utnyttjats på ett g å r d s l ä r a r i n n o r , i 6 fall av annan utbildad bättre sätt genom den stegring i besöksfrepersonal (småskollärarinna, sjukgymnast, kvensen, som kunnat konstateras sedan leksjuksköterska e t c ) , medan i 6 fall persoverksamheten sattes i gång. Lekledarnas uppgift är att övervaka ordnalen uppgavs icke v a r a speciellt utbildad. Särskilt u p p m ä r k s a m m a d har parkleken bli- ningen på lekplatserna samt igångsätta och ordna lekar och andra sysselsättningar. Barvit i Stockholm, d ä r den nått en sådan nen ha full frihet att komma till eller avlägsna stadga och omfattning att en n ä r m a r e redosig från lekplatsen, och det förekommer sålunda icke, att barnen tagas om hand på görelse för uppläggningen och utformsamma sätt som t.ex. vid daghemsverksamhet. n i n g e n kan v a r a motiverad. Lekledarna ha i allmänhet någon pedagogisk examen och man fordrar att de skall ha ett gott handlag med barn. De sortera närmast Parkleken i Stockholm började år 1937 på 9 platser, varvid 9 lekledare och 9 lekassisten- under en lekinspektris, vilken är underställd stadsträdgårdsmästaren. Att Stockholms lekter tillsattes för tiden 15 juni—15 september. 215

verksamhet ombesörjes av parkförvaltningen beror på den intima kontakt, som säges måste råda mellan å ena sidan lekledningen och å andra dem, som ha att anlägga och underhålla parkerna, vars förnämsta funktion i en större stad torde vara att bereda just barnen lämplig utevistelse. Parkleken är ej hänvisad endast till en grusplan, utan har i regel möjlighet att, allteftersom underhållet det tillåter, utnyttja skilda gräsplaner m.m. Innan lekverksamheten igångsattes i större utsträckning varje vår genomgå de anställda lekledarna en kortare kompletteringskurs med föredrag och instruktioner. Lekledarpersonalen anställes genom annons i dagspressen varje vår och till befattningarna antagas såväl kvinnliga som manliga ledare. Från den i januari 1949 gälla följande löner: Lckledarc 1—12 anställningsmånader 13—24 » 2 5—36 » därefter

392 : — 414: — 437: — 462 : —

14 lekledare på lönestat E x 10 (42/48 av E x 10 arbetstid 42 timmar/vecka). Assistenter 1—12 anställningsmånader 13— och därefter

280 : — 315 : —

Arvodet till kvällslekledare utgår med 4 : —/tim. och till assistent med 2: 50/tim. Samtliga anställda erhålla 15:—/mån. till beklädnadsbidrag för anskaffande av fastställd uniform, bestående av mellanblå kjol och vit skj ortblus och vindtygsjacka samt för de vinteranställda trenchcoat. Sektionsledaretillägg 75 : —/mån. De lekplatser, som hittills upprättats i v å r t land, ha en mycket skiftande k a r a k t ä r . A v kommitténs rundfråga till rikets städer v å r e n 1947 framgick, att man i regel nöjt sig med mindre a n l ä g g n i n g a r såsom sandlådor, grusplaner, klätterdjungler, g u n g o r etc. H ä r och v a r har man emellertid utvidg a t lekplatsen med rutschbana, plaskdamm, barnkaruseller, volträck, byggmaterial, bollar etc. P å sina håll h a r emellertid en reaktion uppstått mot den sedvanliga utformningen av lekplatserna. M a n g ö r gällande, att de stelnat i formen, blivit schematiska och rutinmässiga, vilket gjort att m å n g a barn känna en viss vantrivsel inför dem. 216

E n dansk 1 påpekar s å l u n d a : »Lekplatsen är mekanisk, men den borde vara organisk. Den är en fantasilös produkt av asfalt och j ä r n men borde likna den levande naturen så mycket som möjligt!» Målet för lekplatsernas u t r u s t n i n g bör enligt denna uppfattning i stället v a r a : få mekaniska verktyg, men m å n g a lekredskap av konstruktiv art, vilka sätta barnens fantasi i r ö r e l s e : Varje barn skall genom lek och arbete få möjlighet att bruka sin fantasi och utveckla sin förmåga till självständigt arbete. Även stadsbarnen böra få tillfälle att genom lekkomma i kontakt med verkligheten och pröva sig fram till olika materials k a r a k t ä r och användningssätt. T a n k a r av detta slag ha legat bakom den berömda danska »skrammellegepladsen». Det danska skrammel betyder skräp och skrot och med någon överdrift kan man säga att det ä r just detta, som ger den danska »skrammellegepladsen» dess charm. E n n ä r m a r e redogörelse för den kan vara motiverad. Den första danska »skrammellegepladsen» anlades 1943 i Emdrup — en förstad till Köpenhamn. Upphovsman var trädgårdsarkitekt C. Th. Sorensen. Avsikten var att barnen själva genom sin lek skulle få forma lekplatsen precis såsom de önskade. Barnens fantasi och lek skulle alltså få fritt spelrum. »Skrammellegepladsen» i Emdrup är 6 000 m 2 stor och omgiven av två meter höga jordvallar, på vilka man anlagt en plantering. Lekplatsen är organiserad på demokratisk basis. Barnen bestämma själva hur den skall se ut. De skapa själva dess form med lämpliga verktyg och det material, som finns tillgängligt: bräder, tunnor, tegelstenar, hjul, skrot, kärror etc. Barnen kunna gräva ner sig i jorden om de vilja, elda och leka »indianer», eller också kunna de bygga egna hyddor, torn etc. av gamla tunnor, klossar, bräder och annat skräp (se fig. s. 235—236). »Skrammellegepladsen» i Emdrup har upprättats av Arbejdernes andelsboligförening i anslutning till två av bolagets stora bostadskomplex vid Emdrupvej. Dessa bostadskomplex rymma inalles 1 500 barn i åldern o—15 åi. Lekplatsen är öppen mellan kl. 10—18 och i regel kommer det dit ca 300 barn om dagen. Driftskostnaderna uppgå till ca 10 000 kr. per år, vilka ersättas med resp. 40 och 30 "/o av 1 Kirsten Sigsgaard i tidskriften Vore born, 1944.

stat och kommun. De resterande 30 n/o betalas på kooperativ basis av samtliga invånare i bostadskomplexen oavsett om dessa ha barn eller ej. I driftskostnaderna ingår bl.a. lön till ledaren av lekplatsen. Den dagliga ledningen av lekplatsen åvilar lekplatsledaren, som är utbildad pedagog, vars huvudsakliga uppgift är att leva sig in i barnens värld och vara dem behjälpliga att omsätta deras olika planer i praktiken utan att därför verka lärare eller vuxen auktoritet. E r f a r e n h e t e r n a från »skrammellegepladscn» i E m d r u p ä r o mycket goda. Det råder inget tvivel om att b a r n e n trivas där — varje besökare på denna snart världsbekanta lekplats h a r kunnat övertyga sig härom. »Skrammellegepladsen» ger också i motsats till de hittills vanliga lekplatserna verksamhetsmöjligheter, som ha sin rot i barnens egen n a t u r . H e l a kvarteret h a r påverkats av lekplatsen och man har kunnat konstatera att det icke längre finns n å g r a ligabildningar bland pojkarna. De farhågor, som man på sina håll hyst för att barnen skulle råka ut för allvarliga olyckshändelser — de ha j u hand om en mängd verktyg, tunnor, tegelstenar, bräder, spikar och de få också g ö r a upp eld — ha visat sig obefogade. Icke en enda olycka inträffade sålunda under åren 1943—46, endast s m ä r r e skrubbsår, som omedelbart kunde tagas under behandling. Det h a r också visat sig att det är mycket tystare och lugnare på »skrammellegepladsen» än på andra lekplatser. B a r n e n slåss inte längre om leksakerna — det finns n å g o n t i n g att göra för alla. Den danska idén med »skrammellegeplads» har mötts av stor förståelse och entusiasm. Lekplatsen vid E m d r u p s v e j h a r också besökts av studiedelegationer från olika länder. Som en direkt följd h ä r a v ha också sådana lekplatser inrättats i Sverige t.ex. i Stockholm, N o r r k ö p i n g och Örebro. 1 Malmö och Landskrona ha motioner väckts i stadsfullmäktige om inrättande av sådana lekplatser, men icke föranlett någon åtgärd. N å g r a ord om dessa nya lekplatser i Stockholm — som där fått benämningen bygglekplatser — kunna vara på sin plats.

I Stockholm finnas 3 bygglekplatser, nämligen Stora Bleckan på Söder, Valhall på Gärdet och Lillsjöby i Bromma. Avsikten med dessa bygglekplatser är att barn över 6 år med allehanda material (avfall) skall få bygga och konstruera vad de vilja. På bygglekplatsen ha uppställts utrangerade flygplan, spårvagnar etc. och från ett ganska rikhaltigt utrustat förråd ha barnen fått verktyg och målarfärger. Dessa platser ha utformats efter barnens förslag. De ha ordnat med självstyrelse och valt »borgmästare» och »stadsfullmäktige». »Poliser» ur deras led ansvara för ordningen. De vuxna lekledarna hålla sig liksom i bakgrunden, rådgivande och uppmuntrande och tillseende att rättskipningen »ej blir för hårdhänt». Gemensamt ha barnen byggt ett »stadshus» och ett »museum». I det senare utställs »fornfynd», som hittats vid grävning samt lerföremål och målningar, som barnen själva åstadkommit. I en månatlig tidning, redigerad och utgiven av barnen, redogöres för vad som händer och sker på bygglekplatsen. Bygglekplatserna äro öppna kl. 9.30—18.00. De för bygglekplatserna ansvariga framhålla, att liksom på lekplats av vanlig typ är lämpligpersonal den viktigaste faktorn för ett gott resultat. Personalen måste förutom att ha handlag med barn och ungdom, påhittighet och sunt omdöme, vara praktisk och i viss mån hantverkssakkunnig. Driftskostnaderna för bygglekplatserna anses bli högre än på en annan lekplats, eftersom byggleksakerna enligt stockholmserfarenheterna ständigt måste förnyas och de utrangerade fordonen efter högst två säsonger utbytas. Någon generell kostnad är svår att ange, eftersom inköp av materialet till bygglekplatsen i mycket stor utsträckning är beroende av lokala förhållanden. Även från Stockholms bygglekplatser äro erfarenheterna således goda. Stockholms gatukontors parkavdelning har i en redogörelse till kommittén framhållit följande: »Att dessa lekplatser blivit omtyckta av Stockholms barn är säkert. Att få bygga en koja och få ha den kvar är ju något som tjusar alla barn. Bland barn, som bo på landet eller i städernas utkanter, är detta en mycket vanlig sysselsättning. Bygglekplatsen är därför för städernas barn svaret på ett länge känt behov, ett komplement till den sedvanliga typen av lekplats.» Riktlinjer

för

framtiden

P r a k t i s k t taget alla m ö d r a r i städer och tätorter ha i d a g behov av att lämna sina småbarn till välordnade utelekplatser för tillsyn. Detta faktum h a r emellertid ännu ej kommit till konsekventa uttryck vid utformningen av våra städer. N å g o n har påpekat att det ibland förefallit som man un217

der de senaste åren i ivern att få fram så många eldstäder som möjligt ej tillräckligt beaktat att jämsides med bostäder även ordna med stora och lämpligt belägna friytor. Stor omsorg lägges visserligen fortfarande helt naturligt ner på att få fram estetiskt vackra parker, men dessa planeras mest för de vuxna. Mödrarna riskera att ej få några fria tummelplatser för sina barn. I och med tillkomsten av 1948 års byggnadslagstiftning och däri angivna generalplaneinstitut ha större möjligheter skapats att få fram lämpliga lekplatser, grönområden och friytor i våra städer och tätorter. I generalplanerna ingå nämligen i regel normer för omfattningen och beskaffenheten av den mark, som skall avsättas för t.ex. parker och för lek- och idrottsplatser. Väl anordnade lekplatser av olika slag och karaktär böra följaktligen ingå som ett normalt led i den kommunala framtidsplaneringen. Tyvärr finnas icke i vårt land några erkända klara normer för lekplatsernas utformning, storlek etc. I utlandet har man däremot ägnat dessa frågor betydligt mer ingående studium.1 Kommittén vill emellertid försöksvis angiva vissa riktlinjer och normer för planeringen av lekplatserna. All barntillsyn utomhus måste till en början noggrant beakta de olika åldersgruppernas skiftande behov. När de allra minsta barnen, alltså barn i åldrarna o—1 1/2 år, vistas utomhus sker ju detta i regel i barnvagn. Ofta ha emellertid mödrarna behov av att för några timmar eller så kunna gå ifrån sina barn för att t.ex. göra inköp, gå till damfrisörska, läkare och tandläkare etc. Kommittén förutsätter att barntillsynen — när den i sådana fall icke ordnas genom grannhjälp inomhus — lämpligen kan ordnas genom s.k. liggverandor, vilka böra uppföras i anslutning till bostadsbebyggelsen eller större lekplatser. Liggverandorna, som böra ha soligt läge, tänkas närmast 1 Se George D. Butler »Recreation areas. Their design and equipment». Prepared for National Recreation Association. New York 1946 samt Cumpston-Heinig: »Pre-school centres in Australia», Canberra 1944.

2l8

uppförda som enklare regn- och vindskydd, där mödrarna kunna ställa in sina barnvagnar. Tillsynen vid liggverandorna bör organiseras av en föräldraförening och alltså omhänderhas av mödrarna i tur och ordning. Även vid de undersökningar, som HSB utfört bl.a. om barntillsynens problem, har man förordat dylika liggverandor 2 och framhållit att liggverandorna böra konstrueras så, att barnen kunna ligga såväl under bar himmel med erforderliga vindskydd som under tak vid otjänlig väderlek. Utöver ett mindre förrådsutrymme erfordras inga inomhuslokaler. Liggverandor böra ej ha hand om mera än 10 till 12 barn.

För barnen i åldern 1 1 / 2 —4 år behövas särskilda barnhagar. De barnhagar, som exempelvis användas inom parkleken i Stockholm, bestå av ett väl inhägnat område med måtten 11 X 16,5 m. I mitten är en uppbyggd sandlåda placerad. Barnens namn antecknas, när de lämnas in samt strykas då de hämtas. Vid första inlämningen antecknas även barnens adresser. För att motverka missbruk av barnhagen stänges denna mitt på dagen, då barnen skola äta och sova. Om icke regnskydd finnes i närheten, uppmanas mödrarna att i händelse av regn hämta sina barn. Det bör understrykas att dessa barnhagar äro tillkomna för mödrarnas skull, de böra endast begagnas sporadiskt vid tillfälliga behov av tillsyn under några timmar. En förutsättning för att barnhagarna skola fylla sin uppgift som en tillfredsställande form av barntillsyn utomhus är att de icke tillåtas urarta till en form av »parkering», där barnantalet blir för stort i förhållande till barnhagens resurser eller där barnen få vistas kanske större delen av dagen. Längre vårdtid än 2—högst 3 timmar i barnhagen bör icke förekomma. Barnhagen bör enligt erfarenheter från Stockholm icke mottaga mer än maximalt 30 barn samtidigt, varvid man behöver 2 vårdare, en för allmän tillsyn och en som kan 2 Se Gemensamhetslokaler, HSB:s byggnadstekniska utredningar nr 8, sid. 23—30.

. luffa

It

Plån fl

PERSPEKTIV

I n w [skolrum

redskap

•

i

i

REGNSKYDD

Inhägnad Lekplats

PLAN

Förslag till regnskydd vid barnhage Arkitekt SAR Yngve Alva !00

jo

i

i

i ' i ~i r ~ i 219

ingripa på olika sätt, sköta in- och utlämning, följa barnen till toiletten etc. Visar det sig att mer än ca 30 barn lämnas in är det lämpligt att uppdela barnhagen i 2 från varandra skilda åldersgrupper i 2 hagar med gränsen vid 2 1/a år. Det synes möjligt att även låta mödrarna i tur och ordning hjälpa till som biträde åt föreståndarinnan för barnhagen. I Stockholm hjälpa sålunda sedan hösten 1948 mödrarna frivilligt till på 3 platser till ömsesidig belåtenhet. Lekledaren gör upp ett månadsschema med 2 timmars pass ca 1 gång i veckan. Härigenom blir driften billigare och mödrarna få själva nytta och glädje av att se hur den utbildade ledaren handleder de olika uppfostringsproblem, som uppstå. För barnen i barnhagarna behövs visst lekmateriel, t.ex. skottkärror, dockvagnar, bultbräder, klotsar — de senare av stor betydelse för den begynnande konstruktionsleken. Man bör söka ordna så, att barnen kunna få ägna sig åt målning på stenplattor etc. och särskilda anordningar för lek med sand och vatten böra om möjligt vidtagas. Något utrymme i närheten för toalett, förbandsartiklar (cellstoff, näsdukar etc.) samt lekmaterial är erforderligt. Barnhagen bör ligga soligt, men ha skuggmöjligheter under heta sommardagar. Det är önskvärt, att regnskydd uppföres så att barnhagen kan fungera även vid otjänlig väderlek. På fig. 11 visar kommittén ett förslag till dylikt standardregnskydd vid barnhagar, inrymmande utrymme för toalett, redskap etc. Barnhagen förutsattes i allmänhet komma till användning i parker samt i andra grönområden i anslutning till bostäderna. Även om det torde kunna sägas, att barnhagar icke ge en för barnen särskilt lämplig lekmiljö och närmast syftar till att ordna ett tillfälligt behov av tillsyn för mödrarnas skull är det önskvärt, att barnhagar finnas i så stor omfattning att de flesta nu befintliga, mindre lämpliga anordningar kunde försvinna. I de större städerna är det numera vanligt, att en kvinna, som vill göra sig goda inkomster, sätter i gång en egen liten verksamhet som »lek220

tant», vilket i de flesta fall består av att en skara barn »kedjas ihop» i snören och sedan vallas runt i parker och på gator. Från enbart 2 parker inne i Stockholm rapporterades 1949 att det fanns 18 resp. 15 dylika »promenadtanter». Resultatet har naturligtvis blivit en konkurrens om barnen och att den kommunala lekledaren samt de avgiftsfria barnhagarna och lekplatserna ses med oblida ögon. Vid sidan om dessa större barnhagar bör i anslutning till varje fastighet anordnas mindre gräsplaner och enklare barnhagar i form av en sandlåda ev. med staket omkring. Dessa böra placeras skyddade för vinden, soligt, avskärmade från trafikleder samt vara så belägna att mödrarna kunna hålla ett vakande öga på barnen från fönstren. Vid en undersökning av vissa lekplatser i Stockholms ytterområden, som företogs av stadsplanekontoret våren 1950, visade det sig att lekplatserna drogo till sig 10— 15 % av de barn, som bodde 100 m från lekplatsen. Barn, som bodde på ett avstånd av 100—200 m, kommo i betydligt mindre grad — endast några procent — och mindre än en procent gick längre väg än 300 m. Barnen böra följaktligen inte ha för långt att gå: alla lekplatser böra förläggas inom 300 m från hem eller skola. Denna norm anges också »mera som ett otillräckligt än som ett överdrivet krav vid planeringen för barnen». 1 Behovet av åtgärder för barnens lek och lekplatser synes vara mycket stort. Enligt nyssnämnda undersökning lekte 26—34 % av barnen i Stockholms ytterområden på gata eller väg och 26— 46 % på lekplats bedömd såsom olämplig. Över 80 % av mödrarna ha vid en annan undersökning i Stockholm uttalat önskemål om mer parklek samt i övrigt framställt olika yrkanden och önskemål om flera lekredskap, sandplatser och bollplaner. De här nämnda undersökningarna ge enligt kommitténs uppfattning god grund för 1 Se »Några uppgifter rörande barnens lekförhållanden hämtade ur stadsplanekontorets lekvaneundersökning våren 1949», Stockholms stadsplanekontor (i stencil).

en diskussion om planeringen av lekplatser för barnen. Uppenbart är sålunda att det icke räcker med de tidigare nämnda sandlådorna på bostadstomterna, utan att barnen, så snart de kommit upp i den åldern att de önska en smula avskildhet, böra erhålla lekplatser, där de kunna få cykla, spela boll samt leka. Dessa mindre lekplatser öppna för åldersgrupperna 4 — n år förläggas inom 100—150 m räckhåll. De böra vara ca 1 200 n r stora och förses med sandlådor, större sandplan och några lekredskap, voltstänger, gungor olika för de större och de mindre barnen etc. Nästa stadium i frågan om lekplatserna utgöres av de s.k. fullständiga lekplatserna med parklek, som böra förläggas med 300 m som ett maximiavstånd. En dylik fullständig lekplats gemensam för åldersgrupperna 4—7 år och 7—14 år, men uppdelad på skilda sektioner för dessa åldersgrupper bör omfatta följande: 1. Lekplan med lekredskap (ca 20X30 m). 2. Omöblerad lekyta (ca 20X50 m). 3. Större bollplan (ca 20X40 m). 4. Mindre bollplan (ca 20X30 m). 5. Tillgång till gräsmatta. 6. Plaskdamm eller duschanordning. 7. Barnhage. Detta motsvarar enligt normerna en lekyta av ca 2 000 m2 för 120 barn. Med tillämpning av dessa normer har man i samband med Stockholms generalplanearbete kommit fram till att en hyreshusbebyggelse med boendetäthet om 220 inv./ha och med 10 200 invånare skulle behöva nio lekplatser av vilka två fullständiga och sju mindre. Detta innebär 1,8 n r lekplatsyta per invånare. 1 Man har vidare utgått från att skolgårdarna skola dimensioneras så att det skall finnas 10 m2 lekyta per elev, vilket för ytterområdena i runt tal beräknas motsvara ca 1,2 m2 per invånare och i innerstaden ca 0,6 n r per invånare. För barnstugorna har man räknat med samma yta för lekande 1 Till jämförelse må nämnas att i Butlers tidigare nämnda bok (se not s. 218) räknas med 5 m 2 grannskapslekyta per inv. samt 5 m 2 per inv. för rekreationsfält.

barn. Med en sådan anläggning för 50 barn över 3 års ålder per 2 500 invånare motiverar denna norm i ytterområdena ca 0,2 n r per invånare. Detta skulle ge en total lekyta per barn om 3,2 m2 per invånare. Man har i Stockholms generalplanearbete vidare accepterat normen minst 10 nr per lekande barn och utgått från en relativ frekvens av 14 % för innerstaden och 28 % för ytterstaden av barn i åldern o—15 år och reducerat för normal sjukfrekvens och en för olika åldrar varierande besöksfrekvens. Under dylika antaganden har det synts rimligt att i innerstaden räkna med drygt 1 n r och ytterområdena något över 2 n r lekplatsyta per invånare. Dessa tal kunna reduceras med de ytor, som skolornas och barnstugornas lekplatser motsvara. Kvar står då ett lekplatsbehov av ca 0,5 n r resp. 1 n r per invånare. Vid vissa av Malmö stadsingenjörskontor utförda undersökningar har man funnit, att tidigare uppställda normer delvis varit felaktiga beroende på bristande kännedom om barnantalets variation i förhållande till ett bostadsområdes ålder. Man har även funnit, att exempelvis antalet barn under 7 år varierar inom ett bostadsområde uppfört under en kort tidsperiod från 24 till 6 per hundra rumsenheter. Medeltalet för hela Malmö var 10 barn i denna ålder per hundra rumsenheter. Om lekplatserna för ett nybyggt område dimensioneras efter medeltalet barn i hela staden, vilket torde ha varit det vanligaste hittills, komma de sålunda att vara väsentligt underdimensionerade under de första 15— 20 åren. Dimensioneras de efter maximala antalet barn bli de däremot påtagligt överdimensionerade. Medeltalet barn under de första 15 åren kan kanske vara ett praktiskt medelvärde. Efter dessa utgångspunkter har stadsingenjörskontoret i Malmö tillsammans med gatukontorets parkavdelning preliminärt kommit till följande normer för sandlådor och lekplatser på kvartersmark: Sandlådor 10 m2 per 100 rumsenheter Lekplatser 100 n r per 100 rumsenheter 221

D ä r v i d förutsattes att större lekplatser, lekfält och bollplaner finnes på allmän m a r k inom ett avstånd av 300—500 meter från bostaden. M a n understryker, att dessa n o r m e r äro preliminära och att det är ytterst s v å r t att d r a g a exakta g r ä n s e r mellan olika å l d r a r s lekplatser och lekbehov. 1 P å andra håll h a r man framställt krav på betydligt större lekplatser. P å danskt håll h a r man n ä m n t siffran 5 000 n r som en lämplig n o r m för lekplatser för b a r n i åldern 3—15 år. A m e r i k a n s k a lekplatser torde i allmänhet också ha en areal på n ä r mare 5 000 m 2 för 200 barn. E n fördelning av 200 barn skulle kunna ske efter ungefär följande normer, vilka dock självfallet kunna v a r i e r a s : Sysselsättning

Antal barn Yta m 2

Lek i sandlådor för småbarn . . . . 20 Lek i sandlådor för mindre skolb. 10 Konstruktionslekar med byggm. . . 20 Rollekar (skola, affär etc.) 20 Tagfattlekar som fordra en fri plan 15 Sittlekar vid bord 15 Brännboll för blandat lag 20 Korg- eller handboll för flickor .. 18 Fotboll 14 Ping-pong (2 bord) 4 Badminton 2 Krocket 6 Volley boll 6 Div. (trehjulingar m.m.) säkerhetszoner, gungor och rutschbana etc 30

100 100 200 200 400 100 600 800 800 60 100 500 200 900

4 800

Gräsfält \ , Plaskdamm j d e s s u t o m F l e r a av dessa sysselsättningar kunna sommartid försiggå på det stora gräsfältet, men under övriga årstider måste ytorna finnas i g r u s eller asfalt och kunna spolas för skridskoåkning m.m. på vintern. Lekledarna vid Stockholms parklek ha själva den uppfattningen att en lekplats för 150—200 barn blir trevligast. De anse n ä m ligen, att detta barnantal behövs på en lekplats för 4—14-åringar, för att det skall bli tillräckliga urvalsmöjligheter för olika 1 Efter stadplanechefen Gunnar Lindman: "Planering av tomter för flerfamiljshus", Svenska stadsförbundets tidskrift, h 2, 1950.

kynnen och åldrar, för flickor och pojkar. De flesta laglekar fordra även ganska många deltagare, om de skola bli roliga. P å lekplatser av denna omfattning behövas emellertid 2 ledare (helst en manlig och en kvinnlig), en för allmän tillsyn, ut- och inlämning av material, tillsyn av blessyrer o.dyl. och en som kan deltaga mera aktivt. Mycket viktigt ä r även att flickorna få samma lekmöjligheter som pojkarna. Oftast är det så att pojkarna placeras på något sätt för att de inte skola bråka och sedan blir det ingen plats kvar för flickorna. Detta problem kan man icke komma till rätta med utan tillräckliga lekytor, men det ä r av största betydelse för könens likaberättigande hela livet igenom att det löses redan på lekplatserna. Lekplatserna, vilka liksom b a r n h a g a r n a förutsättas vara avgiftsfria, böra hållas öppna året om och lekledarna finnas på platsen mellan t.ex. kl. 9—17. Under vinterhalvåret kan det v a r a tillräckligt om de mindre lekplatserna ä r o öppna 3 t i m m a r ; de centralt belägna böra däremot under hela å r e t vara öppna från morgonen till mörkrets inbrott. U n d e r snö- och frostperioder böra isbanor och kälkbackar anläggas. P å våren och sommaren är det ofta lämpligt att anordna s.k. kvällslek mellan kl. 18—20 och dagspasset bör då utsträckas till kl. 18, så att det ej behöver bli något uppehåll i leken. Toaletter böra finnas tillgängliga i närheten liksom regnskydd (se fig. s. 219). F ö r att få en konkret uppfattning om h u r en större, fullt utbyggd lekplats avsedd att betjäna ett område med 10 000 invånare och med helt differentierat gatusystem kan gestaltas under mera ideala förhållanden återger kommittén h ä r n å g r a synpunkter på utformningen av en sådan lekplats, som lekinspektrisen i Stockholms stad, fru Stina Wretlind-Ivarsson angivit. 2 2 I tidskriften Barnträdgården, nr 2/1949. Beträffande lekplatsernas, lekredskapens samt plaskdammarnas utformning vill kommittén även hänvisa till några artiklar av ingenjör R. östedth i tidskriften Hem i Sverige, nr 5 och 8, 1946.

Vi lägger den i anslutning till en park och nära bostadsbebyggelsen. Även om vi sommartid tycker att det är trevligast att leka på gräsfält, måste vi beakta att det i vårt klimat endast är en fjärdedel av året gräsmattorna är tillgängliga, på våren och hösten då tätorternas lekplatser är livligast besökta har vi ingen glädje av dem. Lekplatsens huvudyta måste därför ha en beläggning som kan användas året runt. — I Köpenhamn är alla lekplatser asfalterade. Man har inga dåliga erfarenheter härav. Underhållet blir billigt och lekmöjligheterna ökar. — Vi gör en stor, oval, hårdvältad grusplan. Vi omger den med ett kraftigt staket som håller att klättra på, utanför staketet har vi en asfalterad rullskridskooch cykelbana för trehjulingar, omkring 4 m bred och denna fortsätter utåt i 8 fickor även de asfalterade för specialarrangemang av olika slag. Varje utbuktning bör vara omkring 200 m 2 . Den stora lekplanen i mitten är minst 1 000 m 2 och avsedd bland annat för laglekar: brännboll, handboll, korgboll osv. men inte fotboll. Ingen lekplats är fullständig utan fotbollsplan, men den bör ligga vid sidan om och vara minst 40—50 m lång, ha fasta mål och högt nätstängsel. I utbuktningen nr 1 är ingången och där står lekplatshuset, vilket på framsidan har ett kraftigt överskjutande tak för regn, sol- och vindskydd. Inuti finns en stor lekhall, 2 små rum, personalrum, toiletter och förvaringslokaler för lekmaterielen. Nära huset reserverar vi plats för 2 ping-pongbord. I fickan nr 2 står fasta bord och bänkar, för sittlekar, ritning, målning och spel av olika slag. Så måste vi ha en bygg-gård, där det skall finnas rikligt med byggklotsar av trä, gärna i samma format som riktiga tegelstenar och rödimpregnerade. De förvaras i en stor trälåda med löst lock och framväggen försedd med gångjärn på mitten, så att man kan fälla ut den till en disk. En lös markisduk, en liten stege, bräder och hålkuber bör även finnas. Byggmateriel kan en lekplats aldrig få för mycket av. Sandlådor ha vi i två utbuktningar. Den ena skall vara för de små barnen, som ha vårdare med sig, varför det skall finnas rikligt med bänkar runt kanterna. Planen bör helst inhägnas helt med ett nät- eller spjälstaket. H ä r är det bäst med två eller tre mindre sandlådor med breda kanter att baka på och gärna ett lågt stadigt bord inuti. Sandlådorna bör ligga huvudsakligast i solen. En bör dock gärna skuggas av något träd för att kunna vara till glädje under heta högsommardagar. I den andra sandlådsutbuktningen gör vi en enda stor låda 60—100 m2 omgiven av en bakbräda och utanför denna en vertikal bräda, så att inte sanden svämmar över. En dylik skyddskant bör finnas runt alla sandlådor. — Denna sandlåda är avsedd för litet större barn,

som tycker om att bygga vägar, broar och tunnlar. I Danmark har de flesta lekplatser sådana stora sandlådor. De äro oftast nedsänkta och kunna närmast kallas för sandbassänger, och barnen ha såväl vanliga småspadar som grävspadar till sina konstruktionsarbeten. Nog kanske det finns utrymme för småbarnen i denna sandlåda, men då de ännu är för små att se sig för utan rätt som det är springa tvärs över ett kanske med stor omsorg utfört byggnadsverk, är det för båda åldersgrupperna bäst med en uppdelning. Sen är det gungornas tur, även här är en uppdelning nödvändig. Småbarnsgungorna skola vara för sig och helst så långt som möjligt från de vanliga gungorna. Alla gungorna skola ha skyddstängsel av sådan konstruktion att småttingarna varken kunna smita över eller under. Dessutom är det nog mycket bra att hänga dem högt över marken, risken för slag elimineras då helt och nästa åldersgrupp frestas ej att låna dem. På den lilla gunggården ha vi förutom åtta gungor en gungbåt, en klätterpyramid och en liten rutschbana. Klätterpyramiden består av stockar i olika höjder tätt ihopsatta och stadigt fastskruvade på ett underlag, vilket graves ned i marken. De små få en för dem anpassad klätterplats och en lämplig samlingsplats för sagostunder. Ett par gungbräden med fasta bockar kunna passa bra här också. P å den stora gunggården finns förutom 12 gungor, av vilka ett par kunna utbytas mot trapets och romerska ringar, en stor rutschbana, en klätterdjungel, ett klätterträd och ett volträck med fack i olika höjder. Det måste finnas gott om plats kring varje sak. Är man osäker om utrymmet är tillräckligt är det bättre att utesluta något redskap. — Klätterdjunglar finns både av järn och trä. De av trä ställa sig mycket billigare men ha ej så lång livslängd. De äro dock på något sätt behagligare, då de inte bli heta på sommaren eller kalla vid kylig väderlek. Med klätterträd avses ett för klättring lämpligt lövträd, vilket placeras liggande, något uppstöttat och väl förankrat på lekplatsen. Man kan även resa upp tre dylika träd mot varandra om varje träd för sig ej är tillräckligt grenigt. Klätterdjungel och klätterträd erbjuda olika lekmöjligheter, varför man mycket väl kan ha båda sorterna på samma lekplats. Volträcket i olika höjder borde vara obligatoriskt på alla lekplatser. Det ger en allsidig motion och barnen kunna ha glädje av det största delen av året. Nu återstår endast en ficka av de åtta och den skall vara fri från redskap för att kunna användas till smålekar, haghoppning, kulspel etc. På ena sidan kan man måla upp de vanligaste hagarna och några startstreck för kapplöpningar. En stor cirkel är också bra att ha som utgångspunkt till många lekar. Men det måste även finnas plats för barnen att rita

själva. Asfaltbeläggningen bör vara så jämn som möjligt samt omärkligt sluttande så att vattnet rinner av fort efter regn. För att lekplatsen skall bli komplett måste det även finnas en plaskdamm med reningsverk och duschar, ett stort lekfält i gräs och den tidigare nämnda fotbollsplanen. På en upphöjning med buskage till kulisser och omklädningsrum får man en mycket användbar friluftsscen. En detalj men en viktig sådan är ett barnens eget land med övervägande blommor. Grönsaker föreslås ofta, men erfarenheten visar att land med något ätbart lämnas mindre i fred. På stora lekplatser är det bäst om landet skötes kollektivt och barnen skola få vara med ända från början och deltaga i planeringsarbetet och sedan stå för skötseln av landet ända fram till höstgrävningarna. Till ovanstående vill kommittén knyta några reflexioner. Det är sålunda synnerligen önskvärt, att lekplatserna utformas så att barnen få tillfälle att där utveckla sin intelligens, sitt känslo- och viljeliv och få sysselsättas med sådant lekmateriel, att deras fantasi sättes i rörelse. De stereotypa och schematiska lekplatser, som vuxit fram här och var i vårt land, böra söka tillgodogöra sig den lekfullhet, fantasi och charm, som finns t.ex. på lekplatserna i K ö p e n h a m n och i U S A 1 , där man visserligen prutat av på de estetiska synpunkterna, men där lekplatserna i stället ofta äro utformade på ett mycket fantasifullt sätt, där flera nya typer a\ leksaker sett dagens ljus och där barnen fä tillfälle till individuella lekar. Lekplatserna böra ha få mekaniska verktyg, men desto flera lekredskap av konstruktiv art. Undersökningar, som utförts vid Socialpedagogiska seminariet i Stockholm, ha också visat, att åtskilliga lekplatser för n ä r v a rande icke ä r o anpassade efter olika åldersstadiers behov av konstruktiva, pedagogiskt värdefulla lekar. Lekplatsernas utrustning måste ta hänsyn till att nya funktioner och intressen successivt mogna fram hos barnen och att de alltså genomgå olika betydelsefulla utvecklingsstadier fast icke speciellt utformat materiel behövs för att tillfredsställa dem. Särskilt viktigt ä r att de som 1 Se särskilt bilaga 13, Amerikanska lekplatser samt Wretlind-Larsson: Några glimtar från amerikanska lekplatser, Barnträdgården nr 8, 1948.

ha praktisk erfarenhet av arbetet på lekplatser få utöva ett bestämmande inflytande på lekplatsernas utformning, så att dessa inte bli skrivbordskonstruktioner med övervägande estetiska synpunkter. Lekledarinnornas fantasi bör få fritt utlopp, så att lekplatserna få olika utseende. Behovet av lekplatser, där barnen fritt kunna få tumla om och bete sig precis som de själva önska, har kraftigt understrukits bl.a. av den amerikanske sociologen Lewis Mumford, som i en artikel å r 1949 i T h e T o w n P l a n n i n g Review skriver att »små barn — kanske t.o.m. upp till tio å r s ålder — behöver g ö m ställen och k r y p i n : m u r a r och buskar fyller sin funktion i det fria, om inte grottor och gropar finnas. F r a m f ö r allt måste de små, särskilt de under sex år, få känsla för sin o m g i v n i n g : de behöver sand, g r u s , stenar, bräder, vedträn för sin lek; och för att förhindra att dessa material tillintetgöras kunde den mest enkla typ av lekplats med rätta placeras i en grund, väldränerad sandgrop omgiven av en stig av sten eller tegel, r u n t vilken deras m ö d r a r kunde sitta: detta område i sin tur borde med en mur skiljas från resten av området och borde nås g e nom en grind, vars lås borde vara oåtkomligt för barn. E t t sådant område kunde ha ett stort sten- eller betongdjur i mitten, som barnen kunde klättra p å : även en abstrakt form, sådan som skulptören Noguchi h a r planerat för äldre lekgrupper kunde a n v ä n das, i synnerhet om den tillhandahöll små grottor och gömställen.» Det ä r emellertid nödvändigt att i ökad utsträckning få fram även sådana lekplatser, där barnen få fritt utlopp för all inneboende aktivitet och få en känsla av rymd och frihet k r i n g sig, få tillfälle att gräva, bygga kojor, snickra etc. A t t b a r n verkligen ha ett brinnande intresse för sådant setman t.ex. vid nybyggen, där det myllrande arbetet ständigt lockar stora s k a r o r barn. De h ä r antydda behoven tillgodoses enligt kommitténs uppfattning bäst på skrammelIckplatser — kommittén anser att denna term passar bättre än t.ex. bygglekplatser, även om det bör erinras om att det från danskan hämtade ordet »skrammel» inte be-

tyder att barnen skola »skramla» eller »leva bus». Skrammellekplatser böra inrättas mera allmänt i våra städer. De böra utformas i så nära anslutning till den danska förebilden som möjligt, eftersom det enligt kommitténs uppfattning är uppenbart att man vid denna på ett lyckligt och stimulerande sätt sökt tillgodose barnens natur och intressen. Lekmaterialen bör sålunda bestå av stora tunnor, trälådor, tegelstenar, bräder, verktyg och redskap, såsom spadar, skyfflar, skottkärror, snickeriverktyg etc. Barnen böra få gräva hålor, elda, bygga kojor och timra hus såsom de själva önska. På skrammellekplatserna böra uppföras vissa byggnader, innehållande bl.a. redskapsrum, toalett samt rum för personal och helst ett öppet regnskydd. En del av dessa byggnader torde barnen själva kunna hjälpa till med att uppföra. Skrammellekplatserna böra icke göras för stora; 40—50 barn på en gång torde vara lagom och man bör — såsom skett i Köpenbamn — sträva efter att det är samma barn, som komma till lekplatsen dag efter dag. Den bör även placeras så att ev. buller från den icke stör omgivningen. På bygglekplatserna i Stockholm ha uppställts utrangerade flygplan och spårvagnar, vilka emellertid nattetid hamrats sönder efter inbrott på lekplatserna. Kommittén ställer sig dock tveksam till om sådant »material» kan anses ligga i linje med skrammellekplatsens ursprungliga syfte. Skrammellekplatserna böra vara öppna mellan förslagsvis 9.30—1 och stå under ledning av pedagogiskt utbildad personal med intresse för saken. Att t.ex. den berömda »skrammellegepladsen» vid Emdrupsvej i Köpenhamn givit eko praktiskt taget över hela världen beror på att man där till ledning just fått personer, som verkligen brunnit av intresse att hjälpa barnen och leva med bland dem i deras lek. De farhågor, som stundom yppats, att barnen lätt skulle råka ut för olycksfall på skrammellekplatserna, anser kommittén betydligt överdrivna, vilket bl.a. erfarenheterna från Köpenhamn vittna om. Det föreligger naturligtvis vissa svårigheter att anskaffa 15

lämpliga tomter för skrammellekplatserna, men kommittén uttrycker den förhoppningen att de kommunala myndigheterna noggrant undersöka möjligheterna att få fram tomter, bl.a. i samband med saneringsverksamheten samt vid nybebyggelse. Tillräckligt stora och väl belägna friytor böra då avsättas såväl för sedvanliga lekplatser som för skrammellekplatser. Kostnaderna för skrammellekplatserna kunna icke närmare beräknas, eftersom de äro beroende av lokala förutsättningar, men de torde icke bliva särskilt höga, eftersom det strider mot skrammellekplatsens idé att på den inrätta några dyrbarare anordningar eller byggnader. Det råder, som tidigare påpekats, vissa meningsskiljaktigheter om lekplatsernas arealbehov, normer för deras utformning och utrustning. Det är nödvändigt att här söka nå fram till mera allmängiltiga normer, även om förhållandena aldrig äro lika i en storstad, i en småstad eller i ett industrisamhälle. Särskilt betydelsefullt är ett fördjupat studium av arealbehovet för olika lekplatser eftersom de kostnader grönområdena medföra äro stora. Detta studium bör inriktas på att söka kartlägga mödrarnas önskemål och attityder till lekplatserna samt barnens lekvanor. Som tidigare nämnts ha i Stockholm gjorts vissa undersökningar av barnens lekvanor och lekmiljö utomhus. Kommittén föreställer sig, att liknande undersökningar — lämpligen företagna i samband med att de förordade kommunala planerna för barnstugor och barntillsyn uppgöras — måste vara av stort värde för den kommunala lekplatsplaneringen. Det synes kommittén även önskvärt att det centrala tillsynsorganet för barnstugeverksamheten med uppmärksamhet följer den kommunala planeringen av lekplatser och barntillsyn utomhus samt utfärdar råd och anvisningar för hur lekplatser skola anordnas med bl.a. normer för lekplatsernas arealbehov, belägenhet, utformning, utrustning etc. Kommittén vill understryka behovet av att de olika lekplatserna förses med kvalificerad personal. Då barnen i regel stanna 225

på lekplatserna i många timmar och komma att vistas d ä r kanske år efter å r är det nödvändigt att personalen har tillfredsställande pedagogisk utbildning, så att den kan ta hand om och fostra barnen. E t t yttrande av lekinspektrisen fru W r e t l i n d - L a r s s o n 1 i Stockholm, vilket kommittén vill instämma i, belyser starkt behovet av kvalificerad personal för lekplatserna: Erfarenheten har visat, att lekledaren år den viktigaste faktorn för framgången med en lekplats. Hon är viktigare än apparatur och lekmateriel, huru nödvändiga dessa än äro. Lekledaren är av primär betydelse i det att hon lär barnen, hur de skola leka, skapa tillfälle till fri lek i ordets bästa betydelse och hjälper barnen att utveckla sina färdigheter inom olika områden. Endast om kompetent ledare finnes, kan nyttan och nöjet att deltaga i regelmässiga spel och lekar, tillförsäkras barnen, ty under ledarens övervakning elimineras möjligheter till fusk och framskapas hos deltagarna känslan för fair play. Under intelligent ledarskap blir lekplatsen av konstruktiv betydelse, en plats där känslan för renhårighet och god kamratanda skapas, där livets glädje förverkligas i barnens av leken helt uppslukade intresse. Det är alltså uppenbart, att fordringarna på lekplatsernas personal ä r o ganska stora. H ä r m e d följer enligt kommitténs uppfattning med nödvändighet att denna personal tillförsäkras sådana löner att rekryteringen till yrket underlättas. Lekplatser samt övriga å t g ä r d e r för barntillsynen utomhus måste anses vara en

1 Se Wretlind-Larsson: Lekplatser och parklek. Tidskrift för barnavård och ungdoms skydd nr z, 1946.

\

naturlig kommunal uppgift. Det förefaller rationellt om denna verksamhet administrativt samordnas med samma lokala organ, som handhar barnstugeverksamheten i kommunen. Åtskilliga städer och t ä t o r t e r i vårt land ha emellertid ännu ej vidtagit n å g r a å t g ä r d e r för barntillsynen u t o m h u s och på sina håll ifrågasätter man t.o.m. värdet av sådana å t g ä r d e r . I sådana fall kan det vara mycket värdefullt om t.ex. en husmoders- eller kvinnoförening till en början tar saken i egna händer och söker organisera en parklek i mera e x p e r i m e n t betonade former. Sedan verksamheten väl kommit i g å n g och visat sitt värde, b r u k a r det som regel icke vara n å g r a svårigheter att få kommunen att ingripa stödjande och planläggande. Kommittén anser, att å t g ä r d e r för b a r n tillsynen utomhus i form av liggverandor, b a r n h a g a r , lekplatser etc. äro så viktiga att anslag för deras a n l ä g g n i n g och drift regelmässigt böra uppföras i den k o m m u nala budgeten. F r å g a n om statsbidrag till anläggande av lekplatser har kommittén ännu icke ansett mogen för a v g ö r a n d e utan bör upptagas till förnyad p r ö v n i n g n ä r större erfarenheter från landets olika delar föreligga. K o m m i t t é n vill slutligen u n d e r stryka vikten av att v å r t land snarast får till stånd en specialutbildning för personal vid lekplatser, som bygger på tidigare pedagogisk utbildning.

LEKPLATSER OCH B A R N H A G A R

Fig. 12. Redskapen skola vara sä beskaffade, att de inspirera barnen till lek- och självverksamhet. {Humlegården, Stockholm.) Foto: C. G. Rosenberg

Fig. 13. Parkens lekplats måste förses med attraktiva anordningar för att kanna stå sig i konkurrensen med gatans farliga men frestande lekplats. {Kronobergsparken, Stockholm.) Foto: C. G. Rosenberg

Fig. 14. Under sommaren ordnas utflykter till Hagaparken i Stockholm. Där få barnen tumla omkring på stora gräsplanen nedanför Koppartälten och få lära känna ett stycke fri natur.

Fig. 15. Enbackens lekcentrum i Midsommarkransen, plaskdamm, lekplatser, gräsfält och fotbollsplan. 228

Stockholm. Det består av de önskade elementen : Foto: C. G. Rosenberg

B 11-X'P1'»"!»

Fz'g.J 6. Fällda träd utläggas på lekplatserna för barnen att klänga i. (Tessinparken, Stockholm.) Foto: C. G. Re senberg

Fig. iy. Förvarade i en låda på lekplatsen finnas kuber, träklotsar, styltor, gungbräden, bockar, gubbspel, markeringsknoppar och bollar. Materielen ingår i utrustningen på varje lekplats. (Humlegården, Stockholm.) Foto: C. G. Rosenberg 229

Fig. 18. För barn i åldern i ]/2—4 dr anordnas småbarnshagar, dit mödrarna kanna lämna barnen för tillsyn under en eller annan timme. I förgrunden roas äldre barn med ringlekar. {Humlegården, Stockholm.) Foto: C. G. Rosenben'

Fig. ig. Lekcentrum med plaskdamm, lekplatser, soltak, regnskydd, fotbollsplaner på grus och gräs och lekstugor i bakgrunden. {Bergsgruvan, Stockholm.) Foto: C. G. Rosenberg 23O

Fig. 20. Utmed Norr Mälarstrands strandpromenad i Stockholm finnas sandlådelekplatser, där övervakningen av barnen underlättas genom att områdena omkring sandlådorna inhägnats. Foto: C. G. Rosenberg

Fig. 21. Vid Hammarbyskogens lekplats i Stockholm har den ursprungliga vegetationen lämnats orörd och mellan tallarna ha plaskdamm, lekplatser och fotbollsplan anordnats. Foto: C.G. Rosenberg 231

Fig. 22. Vintertid ordnas iskanor i parkerna. Foto: C. G. Rosenberg

Fig. 23. Slängkälke i Humlegården, Stockholm. I bakgrunden kåtor, där barnen kunna värma sig. Foto: C. G. Rosenberg

Fig. 24. Värmekåtan pa skridskobana?i på Nybroplan, Stockholm. Uppvärmningen sker genom en fältkamin av arméns modell. Foto: C. G. Rosenberg

Fig. 25. Pä bygglekplatsen Stora Bleckan i Stockholm har ett nytt husbygge just påbörjats. Foto: C. G. Rosenberg

Fig.

26.

»Stadsplanen»

över bygglekplatsen Bleckan.

^oQiim.mmmmfo?LKmow

mm

F»AN6TJllJ5AR.8VQ6HAgAREAftyis4mOCH PLÅN» » OCH » I f MR Vi W V S M STADS FORRAD DAR FÅR Vi

oot&imvmmd,

UQAR •'Witis rRIÅ >IÅ£€H

STORA mam 51STADEN A8 SJÄLVSTYRANDE. ^. ( .\Ä8JE HE8QR0ARE HALtfii ORDNING % Slö SJÄLV DESOTOH SKÄLL HAN HÄLLA REM

tin&mmm

LÅNAÖ,OCH LÄMNAR IN DEM 1

VEBHYGSBQDEN m HAN A N V Ä N T DEM &

VIKTKARE 6ESLUT FATTA* AV STADJFULLMAICTOE BE-

STÅENDE AV K) MtD&QRQARE, SOM VKAT SK VARA iOOKAOÖJ O W A D C V Ä l K R BORGMÄSTARE. STADSfULLMÅiaiGE HAJ? ATT BCHAHHAOM BYGGANDET AV NYA HUSOCH MVAMDET AV GAHLA KÄKAR OCH SKALL ÖVERVAKA 0Rl> NJHGEN i STADEN*. MAJUt

§ C ALLA MEDBORGARE SLÄLL H J & M ÅT ÄTT GÖRA STORA B L K K A N TILL EN TRIVSAM STAD

STÖfU Mimi Fig.

27.

Lagar

staden» Stora

för

Bleckan.

»den

fria

i M&&tifiat<kR »septate- tW7.

Stora

Fig. 28—2g. Några bilder från den berömda skrammellekplatsen i Emdrup i Köpenhamn. Fig. 28 visar hur roligt barnen ha av gamla b en sin tunnor: där blir det härliga gömställen. På fig. 2g se vi hur man byggt upp ett litet torn — just nu spanar man efter »fientligt flyg".

Fig. 30. Så här höga torn ha barnen byggt upp på skrammellekplatsen.

Fig. 31. Alla pojkar älska att gräva grottor, hålor, tunnlar, elda och »leka indianen. Här gör man det med liv och och lust på skrammellekplatsen.

Kapitel 8

Barnstugorna pä landsbygden

Jf örst under 1940-talet har ett mera påtagligt intresse uppstått för åtgärder för barntillsynen även på den svenska landsbygden. Helt naturligt har behovet av särskilda institutioner och åtgärder för förskolebarnen visat sig mest kännbart i städerna, där de förvärvsarbetande mödrarna haft stora svårigheter med barntillsynen och trångboddhet, brist på lekplatser och trafikfaror skapat särskilda problem. Efterhand har man emellertid även på landsbygden närmast under trycket av den akuta bristen på arbetskraft börjat inse, att olika institutioner för omhändertagande av småbarnen kunna vara berättigade. På så sätt ha under senare år s.k. jordbruksdaghem organiserats i vissa delar av vårt land och blivit mycket uppskattade. Samtidigt har ett glädjande intresse uppstått för en mera pedagogisk fostran även av landsbygdens barn i förskolor. Eftersom landsbygdsbarnen knappast kunna sägas vara i behov av särskilda lekplatser eller dylikt, ter det sig naturligt, att varje diskussion om barntillsynens problem på landsbygden främst koncentreras kring dessa bägge institutionsformer för omhändertagande av småbarnen.

1. Jordbruksdaghemmen Utveckling De exceptionella förhållandena på vår arbetsmarknad i början av andra världs-

kriget ledde till att behovet av åtgärder för barntillsynen även på landsbygden blev föremål för uppmärksamhet. Den s.k. kvinnornas beredskapskommitté tog nämligen 1940 inför angelägenheten att klara betskörden initiativ till de första jordbruksdaghemmen, vilka upprättades i Skåne. 1943 tillkommo ytterligare jordbruksdaghem på initiativ av länsarbetsnämnden i Malmöhus län och med vissa bidrag från statens arbetsmarknadskommission. Från och med 1944 började statsbidrag till jordbruksdaghemmen utbetalas från anslaget till driften av anstalter för halvöppen barnavård. Verksamheten stod emellertid fortfarande under ledning av statens arbetsmarknadskommission. Jordbruksdaghemmen hade dittills haft en mycket provisorisk karaktär. Riktlinjer för verksamheten saknades liksom råd och anvisningar för deras planering. Inrapporterade fall om otillfredsställande och ojämn standard föranledde statens arbetsmarknadskommission att genomföra viss inspektion vid jordbruksdaghemmen. Denna verkställdes av dåvarande konsulenten i kommissionen dr Karin Danver. Rapporterna voro så alarmerande att socialstyrelsen på uppmaning av statens arbetsmarknadskommission och i samråd med denna på våren 1945 utfärdade vissa minimikrav för erhållande av statsbidrag för jordbruksdaghem. Samtidigt anställdes vid kommissionen en praktiskt kunnig inspektris med uppgift att bistå arrangörerna med råd och anvisningar vid planeringen av dessa institutioner. 237

Denna tjänst överflyttades samma år till socialstyrelsen, då styrelsen i enlighet med nya b a r n a v å r d s l a g e n blev tillsynsmyndighet för all barnavårdsverksamhet. F ö r att ge en uppfattning om behovet av statliga ingripanden på detta område, vill kommittén anföra följande stickprov h ä m tade från olika rapporter, vilka inom statens arbetsmarknadskommission och socialstyrelsen under åren 1944—45 utarbetades om jordbruksdaghemmen. En diet av gröt och mjölk och smörgåsar eller choklad och smörgåsar sex dagar i veckan måste anses olämpligt. Ett lagat mål mat en gång om dagen skulle icke i nämnvärt hög grad fördyra kosthållet. Barnen böra ju icke i kosthänseende vara sämre lottade på jordbruksdaghemmet än vad de äro i sina egna hem. Rummet har ett vanligt omålat och mycket kvistigt golv, som endast sopas. Barnen sakna så gott som helt och hållet leksaker. Vid mitt besök fanns endast en större trähäst på hjul. Barnen sova och leka i samma rum. Tre sängar ha lånats för barnens räkning. Barnen få sova i skift. De flesta av barnen behöva sova middag. Ett barn är 1 Vi år, och sju barn äro mellan 2—3 år. Vid mitt besök voro 20 barn närvarande. Barnen hade ätit middag, några av barnen lågo och sovo. Sängarna räckte inte till alla barn, de tura om att sova. En femårs flicka somnade vid köksbordet. Ett par barn sovo i vagnar, ytterkläder och reservkläder hade rullats ihop som kudde, filtar saknades. Trots att resurserna äro små, kunde ordningen varit bättre. Flera barn voro mycket förkylda, ett barn hade en kraftig ögoninflammation. Vid förfrågan förklarade fru X., som är 70 år och huvudsakligen passar de små barnen, att hon torkar ögonen med hushållspapper. Bäddutrustningen för barnens middagsvila är fortfarande otillfredsställande. En säng utlånad av fru X. står i barnens mat- och lekrym. Där sova två barn samtidigt. Fru Y. lånar även ut en säng, som står i köket. Barnen ha ej egna kuddar och gummiduk saknas, varför de mindre barnen ligga på tidningar för att skydda sängkläderna. Vid besöket lågo två barn (ca 1 V2 år) i samma säng. De hade selar på sig, och det ena barnet hade trasslat in sig och halkat ner mellan två sängar. De lågo ensamma i rummet med stängda fönster och nedrullade mörka gardiner. Det lilla rummet, som användes som sovrum, rymde knappast 2 sängar och ett högt bord. Vid mitt besök lågo fyra barn i säng-

arna och ett barn på bordet, barnen få tura om att sova middag. Pojken på bordet vaknade och grät, det var stor risk att han skulle ramla i golvet. Barnen hade egna handdukar och tvål med sig, men alla handdukar hängde på ett dörrhandtag. Barnen sågo rena ut men voro överlag mycket förkylda. Daghemmet får disponera fröken X. eget lilla privata rum, där barnen sova turvis i hennes säng, och där frukost och eftermiddagsmål lagas på elektrisk kokplatta. Vatten och avlopp saknas. Barnen få äta och leka i söndagsskolans sal, där bänkarna äro fastade vid golvet, och sitsarna uppbundna med snören, så att barnen kunna springa mellan bänkraderna. Ett knappt utrymme ger plats för ett högt matbord och tre stolar. Golvet är omålat. Flera av barnen voro mycket förkylda, men för tillfället fanns ingen cellstoff, de snötos i en gemensam linnetrasa. Barnen äta vid skolbänkar ställda på rad, vilkas pulpetlock höjts med en klots för att ej slutta. Nackdelen med detta arrangemang är att barnen så lätt klämma sig på sitsarna, som kunna fällas upp, och de minsta halka ner mellan sitsen och ryggstödet. Verksamheten med jordbruksdaghemmen har av statsmakterna betraktats såsom en försöksverksamhet. Med anledning h ä r a v och med hänsyn till behovet att starkare stödja denna verksamhet har statsbidrag utgått med upp till 60 % av driftskostnaderna, medan övriga kostnader betalas av kommuner, landsting, föreningar samt föräldrar. De sistnämnda ha erlagt vårdavgifter på i regel 0,30—1 kr. per b a r n och dag. Statsbidragen har ökat å r från år. 1050 utbetalades inte mindre än ca 164000 kr. till jordbruksdaghemmen. Utgifterna per barn och dag ha v a r i e r a t mycket starkt beroende på vederbörande j o r d b r u k s d a g hem. V å r e n 1949 var medeltalet i M a l m ö hus län 4,26 kr. per barn och dag med variation mellan 7,46 och 2,32 kr. I N o r r bettens län var medelutgifterna per barn och dag sommaren 1949 4,40 kr. med variation mellan 6,64 och 2,01 kr. Som exempel på kostnadsfördelningen mellan t. ex. landsting och k o m m u n må anföras att Norrbottens läns landsting 1948 lämnade ett bidrag på 500 kr. för v a r j e daghem under förutsättning att k o m m u n e n lämnade lika stort bidrag. Statsbidragen i förening med det vaknande intresset för

Tab. 24. Jordbruksdaghemmens \r

utveckling 1043—50.

Östergötlands Kristianstads Malmöhus Hallands Västerbottens län län län län län

1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

—

— — — 1

• — •

— — — — —

24 27 27 29

3 3

— — — 1

5 13

2 1

— —

Statsbidrag till jordbruksdaghemmen 1945—50. 20457 42791

1947 1948 1949 1950

91965 135 286 162 247 164215

Den förnämsta orsaken till jordbruksdaghemmen har som tidigare antytts varit landsbygdens säsongmässigt framträdande behov av arbetskraft. Genom att upprätta jordbruksdaghem har man sökt frigöra mödrar för säsongbetonat jordbruksarbete. I södra Sverige ha jordbruksdaghemmen hållits öppna två perioder per år, vår och höst under vardera ca 6—8 veckor. Varje

Tab. 25. Jordbruksdaghemmens

Kom.

Norrland

—

—

14 23 35 77 92 104 104

9 45 61

arrangörer 1950.

Röda Husm. Dagh. IOGT för. för. Kors

— — — — — —

Summa

jordbruksdaghem har i regel tagit hand om ca 15—30 barn dagligen. Jordbruksdaghemmen ha huvudsakligen koncentrerats till de större betdistrikten, där efterfrågan på arbetskraft för gallring, hackning samt betupptagning varit stor, men de ha även upprättats på orter i norra Skåne och Halland, där behov av extra arbetskraft t.ex. för potatisplockning uppstått. På enstaka orter ha jordbruksdaghemmen även hållits öppna under sommaren vid hö- och sädesskörden. Ett behov av jordbruksdaghem för den extra arbetskraft, som kräves för större trädgårdsodlingar etc, har även framträtt i Skåne, varvid önskemål uttalats om en mera sammanhängande verksamhet omfattande hela sommarhalvåret. / Norrland — där för närvarande majoriteten av jordbruksdaghemmen finnes — ha dessa hållits öppna under högsommaren i ca 5—8 veckor. Varje jordbruksdaghem i Norrland har i regel tagit hand om ca 20—50 barn varje dag. De första jordbruksdaghemmen upprättades där i mera avlägset belägna byar, där jordbruk i vanlig mening icke förekommer i någon större utsträck-

denna verksamhet samt socialstyrelsens råd och anvisningar på detta område ha lett till en snabb utveckling av jordbruksdaghemmen samtidigt som deras standard successivt höjts. Medan verksamheten 1943 endast omfattade 5 jordbruksdaghem hade siffran 1950 stigit till 104 jordbruksdaghem, vilka hade inte mindre än 67 000 vårddagar.

1945 1946

Norrbottens län

Soc. Dem. JUF kvinnoklubb

Sv. Landsbygdens Sumkvinnoma förbund 3°

74 104

ning, men där i stället höslåttern är av största vikt. H u s m ö d r a r n a s medverkan i slåtterarbetet är där nödvändig emedan slattern på m y r ä n g a r n a , vilka kunna ligga på miltals avstånd från g å r d a r n a , alltid måste forceras under de få s o m m a r v e c k o r na. Även hänsyn till den i N o r r l a n d betydelsefulla bärplockningen ha motiverat inrättande av j o r d b r u k s d a g h e m . D e flesta j o r d bruksdaghemmen i övre N o r r l a n d ha emellertid senare upprättats i mera utpräglade jordbruksdistrikt, där bristen på arbetskraft blivit allt k ä n n b a r a r e och insatser även från h u s m ö d r a r n a s sida under den b r å daste skördetiden varit nödvändiga. D ä r till kommer att den kvinnliga ungdomen i N o r r l a n d i högre grad än på a n d r a håll söker sig från landsbygden, varför det n u mera är mycket svårt för h u s m ö d r a r n a att få nödvändig hjälp med det under somm a r m å n a d e r n a utökade arbetet. S v å r i g heterna med vården och tillsynen av de minderåriga barnen ha därför blivit stora. E n uppfattning om vad barnen gör på j o r d b r u k s d a g h e m m e n får m a n av nedanstående av socialstyrelsen u p p g j o r d a d a g ordning, som med mindre avvikelse följes på praktiskt taget alla j o r d b r u k s d a g h e m . Daghemmet öppnas kl. 7. Barnen samlas efterhand och få leka till frukost. Frukost kl. 8. Efter att barnen tvättat sina händer samlas de till måltiden. Finnas många småbarn, som behöva hjälp, matas dessa först, vilket ger mer ro åt måltiderna, varefter de större barnen serveras. Barn under 2 år kunna om de komma mycket tidigt på morgonen vara i behov av sömn såväl efter frukost som efter middag. Förmiddagen tillbringa barnen under omväxlande lek, då de själva få välja sina leksaker. Några av de större barnen kunna i tur och ordning följa med någon vuxen för att göra uppköp för daghemmet, bära paket osv. De större barnen böra också få tillfälle att hjälpa till med småsysslor, duka, torka disk m.m. Redan från början böra de vänja sig vid att efter slutad lek samla ihop sina leksaker och med varsamhet och ordning ställa var sak på sin plats. _ Middag kl. 12.30. Barnen tvätta och kamma sig före middagen. Finnas sommartid badmöjligheter i närheten av daghemmet böra barnen bada helst före middagen. Middagsvila: Efter middagen läggas de minsta barnen att sova ute på en skyddad 240

plats, eljest för öppet fönster. Finnas tillräckligt antal britsar, böra även de större barnen vila. Eljest samlas de större barnen helst utomhus till lugna, stillsamma lekar. Eftermiddagsmål kl. 15.00. Barnen tvätta händerna före måltiden. Daghemmet stänges kl. 18.00. Innan barnen hämtas eller sändas hem kontrolleras, att de äro rena och snygga. Barnen kunna samlas till en lugnande pratstund, sjunga eller höra något berättas och få hjälpa till att ställa allt lekmaterial till rätta efter dagen. De kategorier husmödrar, som anlita jordbruksdaghemmen, ha skiftat i landets olika delar. I n o m de stora betdistrikten i Malmöhus län har det i regel varit lanta r b e t a r h u s t r u r , som lämnat sina barn till jordbruksdaghemmen, medan det i K r i s t i anstads och Hallands län även varit lantb r u k a r h u s t r u r . I N o r r b o t t e n s län har övervägande antalet barn, som besökt j o r d bruksdaghemmen, kommit från j o r d b r u k a r hem, men på vissa håll även från s å g verksarbetare- och skogsarbetarefamiljer, där h u s t r u r n a sommartid önskat förstärka familjernas inkomster genom arbete i j o r d bruket. S v å r i g h e t e r n a att få lämpliga lokaler ha bidragit till att j o r d b r u k s d a g h e m m e n icke alltid fått ett ur hemmens synpunkt r ä t t vist och lämpligt läge inom kommunen. D e lokaler, som stått till buds, ha visserligen haft ett centralt läge inom ett bysamhälle, vilket emellertid inte inneburit att de legat centralt i förhållande till det omgivande jordbruksdistriktet. Särskilda svårigheter ha härvidlag visat sig i södra Sverige, där jordbruken ä r o ganska stora och a v s t å n den därför betydande mellan de olika g å r darna. Detta har bl.a. lett till att m a n i flera kommuner kunnat iakttaga ett visst motstånd mot tanken att u p p r ä t t a j o r d bruksdaghem, vilket man motiverat med att vissa delar av kommunen icke skulle få någon nytta av daghemmet. E n d a s t i ett par fall, där k o m m u n e r n a ä r o synnerligen vidsträckta, h a r man u p p r ä t t a t två daghem inom en och samma kommun. Det vanligaste sättet att t r a n s p o r t e r a barnen till och från d a g h e m m e n h a r v a r i t per cykel, vilket innebär en verklig kraftprestation för m ö d r a r n a , eftersom de efter

en lång arbetsdag på t.ex. betfälten eller vid slattern haft att tillryggalägga vågsträckor på sammanlagt i vissa fall upp till i mil. Avstånden till jordbruksdaghemmen belysas bl.a. av en rundfråga, som socialstyrelsen på hösten 1947 gjorde vid 25 olika jordbruksdaghem i Skåne. Av denna rundfråga — vilken besvarades av 23 jordbruksdaghem — framgick bl.a. följande: Av de 23, som besvarade frågorna angåvo 13 jordbruksdaghem, att 41 barn haft mer än 2 km till daghemmet. 11 daghem uppgåvo den exakta vägsträckan, varav framgick, att 2 barn hade 2,1 km, 1 barn 2,5 km, 2 barn 3 km, 5 barn 3,5 km, 3 barn 4 km, 2 barn 4,5 km, 7 barn 5 km samt 6 barn »över 2 km». 3 jordbruksdaghem svarade dessutom att 9 barn haft upp till 5 km och 7 ansågo att de långa avstånden otvivelaktigt inverkat på besöksantalet. Det må här anmärkas att avstånden böra minst fördubblas för att man skall få fram den vägsträcka mödrarna haft att tillryggalägga vid transporten av barnen till och från jordbruksdaghemmen. Av särskilt intresse i nyssnämnda rundfråga äro påpekandena att de stora avstånden medföra, att många barn icke kunna besöka jordbruksdaghemmen. Detta är också en erfarenhet, som allmänt omvittnats framförallt från södra Sverige, trots att avstånden där icke äro jämförliga med Norrlands. Den ofta samlade bebyggelsen i övre Norrland har nämligen medfört att transportproblemen till jordbruksdaghemmen icke där tett sig så besvärande som i södra Sverige. Frågan om hur man skall underlätta resorna för mödrarna och barnen till jordbruksdaghemmen har ägnats speciellt intresse på olika håll. I vissa kommuner i Skåne har man sålunda använt ett system med bilskjutsar, vilket dock endast utnyttjats i mindre utsträckning, bl.a. på grund av de relativt höga kostnaderna för transporterna : 1: — till 1: 50 per barn och dag. 1 andra fall har man kunnat utnyttja de ordinarie busslinjerna, varvid kostnaderna stannat vid omkring 60 öre per barn och dag. På vissa orter i södra Sverige ha lantarbetsgivarna ställt bil till barnens förfogande och på några orter ha föräldrarna ordnat resorna. I övre Norrland med dess 16

relativt utpräglade bybebyggelse ha som tidigare nämnts avstånden till jordbruksdaghemmen i regel icke vållat några bekymmer. Även här transporterar man visserligen i stor utsträckning barnen per cykel från hemmen till jordbruksdaghemmen, vilka i regel äro inrymda i skollokaler eller tillfälligt lediga mangårdsbyggnader. I Norrland äro jordbruksdaghemmen dessutom endast öppna på högsommaren då vädret tillåter att man skjutsar barnen på cykel. Problem kring jordbruks

daghemmen

Jordbruksdaghemmen ha uppstått på grund av en lokal brist på arbetskraft. Man har befunnit sig i ett tvångsläge, där mödrarnas arbetsinsats icke gått att undvara. Problemet har från början endast gällt att söka få fram »någonstans att förvara barnen». Mödrarnas arbetsinsats har varit det primära, barnens personliga omvårdnad det sekundära. Mot bakgrunden av de alarmerande rapporter, som åren 1944 och 1945 inkommo till socialstyrelsen om standarden på vissa jordbruksdaghem tedde det sig emellertid naturligt att statsmakterna även på detta område sökte medverka till en bättre tingens ordning. Genom inspektioner, särskilda råd och anvisningar för inrättande och skötsel av jordbruksdaghem 1 samt införande av vissa minimivillkor för erhållande av statligt driftsbidrag sökte man medverka till en successiv standardhöjning under motivet att landsbygdens barn inte skulle ha det sämre än städernas och tvingas leva i kollektiva vårdformer utan att de mest elementära hygieniska krav voro uppfyllda. De minimikrav, som 1945 utfärdades och som fortfarande gälla voro följande: 1. Såväl barn som personal skola läkarundersökas. Personalen skall skärmbildsfotograferas. Om hemmet hålles öppet flera perioder varje år, skall läkarundersökningen av barnen ske före varje period. Om särskilda svårigheter föreligga att verkställa läkarun1 Dessa äro meddelade i Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor nr 29, aug. 1945, utgivna av Kungl. Socialstyrelsen.

24I

dersökning av barnen innan hemmet öppnas, skall distriktssköterskan granska barnen i avvaktan på föreskriven läkarundersökning. 2. Föreståndarinnan för hemmet måste äga någon praktisk erfarenhet av barnavård. 3. Endast barn över ett år få mottagas. 4. Kokmöjligheter måste finnas i eller i anslutning till daghemmet, så att alla barn kunna erhålla minst ett mål lagad mat (middagsmål med blandad kost) per dag. 5. Möjligheter till middagsvila måste beredas alla barn under fyra år, som mottagas för heldagsvård. Kunna icke alla daghemmets barn sova på en gång, måste särskilt sovrum finnas. 6. Golven skola vara tvättbara. Skurgolv måste målas eller fernissas. Då större samlingssalar utnyttjas, där detta icke låter sig göra, skall en del av golvet täckas med linoleum eller masonit och avbalkas för de yngsta barnen. Kommittén vill understryka att dessa minimikrav otvivelaktigt medfört en glädjande standardförbättring i j o r d b r u k s d a g hemmen och a r r a n g ö r e r n a ä r o också n u mera mycket intresserade av att b i d r a g a till en förbättring av lokaler och inredning. H ä r och var h a r emellertid en g a n s k a ovederhäftig debatt blossat upp k r i n g socialstyrelsens »orimliga krav» på j o r d bruksdaghemmen. Det kan i a n s l u t n i n g till denna påpekas att utöver de ovan o m n ä m n d a statsbidragsvillkoren socialstyrelsen icke uppställt n å g r a ytterligare krav, men däremot sökt hjälpa a r r a n g ö r e r n a och de kommunala myndigheterna med vissa praktiska råd och anvisningar för inredning och skötsel av j o r d b r u k s d a g h e m . S o m exempel på ovederhäftigheten i denna debatt om j o r d b r u k s d a g h e m m e n kan t.ex. anföras att en skånetidning för n å g r a å r sedan uppgav att socialstyrelsen k r ä v d e »kakelklädda badrum» i j o r d b r u k s d a g h e m men. H u r det förhåller sig med detta k r a v framgår av följande citat ur styrelsens råd och anvisningar om j o r d b r u k s d a g h e m m e n : Där tvättrum saknas, får i kapprum eller lekrum ett utrymme avskiljas för handdukshängare och tvättbord. En masonit- eller plywoodskiva kan ställas som skydd mot väggen. Krokarna kunna skruvas i en bräda, som anbringas så, att väggen ej tar skada. En låda, målad eller försedd med en masonitskiva, kan ersätta tvättbord och bör ej vara högre än att fyraåringar nå upp och kunna tvätta sig

själva. I toalettutrymmet böra finnas toaletthink, minst ett handfat för vart femte barn och en pjäs för vart tredje småbarn. Av hänsyn till nymålade och ömtåliga väggar kan väv spännas upp till ett gott skydd, särskilt där de minsta barnens lekhage står. F a k t u m ä r också att samarbete mellan socialstyrelsen och a r r a n g ö r e n i fråga om j o r d b r u k s d a g h e m m e n hittills varit mycket gott. Inget daghem har stängts av styrelsen eller på annat sätt hindrats i sin utveckling. I N o r r l a n d h a r man ansett socialstyrelsens statsbidragsvillkor som självklara och det är betecknande att det är där som j o r d bruksdaghemmen upplevt sin kraftigaste expansion. Det synes kommittén ganska märkligt att man på visst landsbygdshåll har så s v å r t att acceptera de önskemål, som statsmakterna uppställt för t.ex. j o r d b r u k s d a g hemmen. Bakom dessa önskemål och statsbidragsvillkor ligger ju en s t r ä v a n från statsmakternas sida att u t j ä m n a standardolikheterna mellan stad och land på samma sätt som skett på andra o m r å d e n inom svensk socialpolitik, t.ex. beträffande de fria rekreationsresorna, skolmåltiderna etc. Det är visserligen ofta helt naturligt att en verksamhet på landsbygden får ske under mera provisoriska, kanske primitiva former, men detta bör i så fall s n a r a r e öka än minska kraven på att densamma i varje fall sker under hygieniskt g o d t a g b a r a förhållanden. K o m m i t t é n kan sålunda inte dela den uppfattning som h ä r och v a r kommit till uttryck nämligen att de av socialstyrelsen uppställda stadsbidragsvillkoren för j o r d b r u k s d a g h e m ä r o omöjliga att u p p fylla, alltför minutiösa eller att hälsokontroll, skärmbildsundersökningar etc. ä r o överflödiga. K o m m i t t é n vill också e r i n r a om att i v a r j e fall landsbygdens h u s m ö d r a r inte synes dela uppfattningen att j o r d b r u k s d a g h e m m e n skola vara u t a n den hälsokontroll och standard, som ä r förbehållen städernas barn. D e t k a n således erinras om att vid en av Svenska L a n d s bygdens kvinnoförbund i H a l l a n d a n o r d n a d konferens i dessa frågor på hösten 1947 från flera håll underströks behovet av socialstyrelsens råd och a n v i s n i n g a r på

jordbruksdaghem. Det måste emellertid i detta sammanhang betonas, att jordbruksdaghemmen i regel icke äro behäftade med de nackdelar, som äro mera påtagliga i daghem i städer och tätorter. Enligt vad kommittén erfarit har vistelsen vid jordbruksdaghemmen trots den korta vårdtiden varit av direkt positivt värde för barnen även i fysiskt hänseende. Även för föräldrarna synes jordbruksdaghemmen blivit till en ny och stimulerande upplevelse. Kontakten har stärkts mellan familjerna, när de fått träffas på jordbruksdaghemmens föräldraaftnar; familjernas gemensamma problem om barnens vård och fostran har fört dem samman. Jordbruksdaghemmen ha de senaste fem åren genomgått en betydande standardförbättring. Denna är kanske främst märkbar beträffande lokalerna. Dessa uppvisade från början en rik provkarta på alla möjligheter som stodo till buds på den svenska landsbygden: i Skåne t.ex. Folkets hus, fiskarstugor, brygghus, kommunalrum, föreningslokaler etc, i Norrland t.ex. skolor, bespisningslokaler och utrymda mangårdsbyggnader. Stundom saknades både kök, vatten och avlopp. Uppvärmning var svår att anordna och rummen voro ofta för stora med grova trägolv svåra att hålla rena. Lämpligare lokaler t.ex. lediga bostadslägenheter eller f.d. ålderdomshem kunde endast uppbringas i undantagsfall. Inte minst till följd av den statliga rådgivningsverksamheten på detta område ha arrangörerna av jordbruksdaghemmen med åren visat allt större intresse för att höja lokalstandarden och förbättra inredningen. Man har så småningom förstått att det inte enbart gäller att ge barnen tak över huvudet utan att barnens fysiska och psykiska tillstånd ofta påverkas av lokalernas och inredningens beskaffenhet. Ökad uppmärksamhet har även ägnats barnens kost på jordbruksdaghemmen. Där samma lokaler fått disponeras flera säsonger i följd har man efterhand genom smärre förbättringar lyckats göra lokalerna mera ändamålsenliga och lättskötta. I de fall då särskilda utrymmen saknats för kapp-

rum, tvätt- och toalettrum har man t.ex. låtit sätta upp skärmar och ibland delat av rummen med en masonitvägg, bättrat på väggarna genom att klä dem med panel av masonit eller spännpapp, ordnat hyllor och krokar för ytterkläder och handdukar i lämplig höjd för barnen. Har man ej haft råd med att lägga in korkmattor har golvet målats eller masonitplattor inlagts, vilka sedan fernissats etc. Den bästa lösningen av jordbruksdaghemmens lokalfråga har hittills varit att anskaffa monteringsfärdiga s.k. SAK-baracker. Sådana finnas för närvarande utplacerade som jordbruksdaghem på ett 20tal orter i vårt land. Den vanligaste typen är SAK-45 A på 55 m2. Den är visserligen i minsta laget, men har ändock de nödvändigaste utrymmena (ett lek- och matrum, ett mindre sovrum, kök, kapprum, tvätt- och toalettrum). Dessa baracker ha lånats ut av arbetsmarknadsstyrelsen på mycket förmånliga villkor i1 några baracker ha för övrigt redan inköpts av arrangörerna med bidrag av allmänna arvsfonden. Inredningen har ofta skett etappvis allt efter de ekonomiska förutsättningarna. Uppvärmningen sker i regel genom kamin; i något fall har även centralvärme indragits. Elektriskt ljus, vatten och avlopp har installerats, väggarna målats i ljus färg och inredningen gjorts passande för småbarn. Barackerna bliva med sina fernissade golv och målade väggar hygieniska och lättarbetade och göra på sina håll ett mycket tilltalande intryck. Genom att man på detta sätt fått en särskild lokal för jordbruksdaghemmet har man t.ex. kunnat slippa från de otillfredsställande förhållanden som bl.a. tagit sig uttryck i att ett jordbruksdaghem under pågående säsong tvingats dela lokal med brottarklubbar, föreningar etc, vilka t.o.m. anordnat offentlig dans i dessa lokaler. En stor fördel med dessa baracker har varit att de även kunnat bidraga till att lätta den på landsbygden allmänt förekommande bristen på lämpliga, mindre samlingslokaler särskilt för 1 Fraktfritt till bestämmelseorten. Arrangörerna ha endast fått svara för uppförandet.

J O R D B R U K S D A G H E M

Fig. 32—35. Några bilder från jordbruksdaghemmet i Skytts-Vemmerslöv, Malmöhus län.

husmödrarna. Under de tider då barackerna inte använts till jordbruksdaghem ha de sålunda utnyttjats för sömnads- och vävnadskurser, studiecirklar och föreningssammankomster etc. På ett par orter i Skåne har man även för avsikt att använda dem till förskolor mellan betsäsongerna. På sina håll har man löst lokalfrågan på ett mycket föredömligt sätt t.ex. genom inköp av för ändamålet lämpliga fastigheter eller projektering av särskilt uppförda jordbruksdaghem. En av de mest svårlösta uppgifterna för jordbruksdaghemmen har varit att anskaffa personal. Några fordringar på dess utbildning har inte uppställts av statsmakterna. Arrangörerna ha fått anställa den personal, de kunnat få tag i. Majoriteten av de anställda har utgjorts av husmödrar i alla åldrar upp till 70 år. I övrigt har man fått anlita den arbetskraft, som tillfälligtvis varit ledig t.ex. unga flickor, som nyss slutat skolan eller barnmorskor, hemsystrar, biträden vid ålderdomshem och sjukhus, kockor vid förläggningar, skolstäderskor m.fl. På sina håll har man även prövat frivillig arbetskraft. I början av 1940-talet innan jordbruksdaghemmen börjat vinna terräng på allvar var det nämligen vanligt att medlemmarna i den kvinnoorganisation, som stod som huvudman för verksamheten, uppmanades anmäla sig till tjänstgöring på jordbruksdaghemmet. Arbetet fördelades på 3—4 timmars skift. Det visade sig snart att arrangemanget inte kunde upprätthållas. Arbetet blev alltför betungande och de ständiga bytena av vuxna voro inte heller bra för barnen. Numera finns endast avlönad personal vid jordbruksdaghemmen. Med den allmänna brist på kvinnlig arbetskraft, som rått de senaste åren, har det ofta visat sig svårt för de lokala arrangörerna att anskaffa personal. Man har då vänt sig till socialstyrelsen med begäran om dess hjälp för att lösa personalbekymren. Styrelsen har också sökt förmedla barnavårdsutbildad personal med praktisk erfarenhet från arbete på daghem t.ex. examinerade barnsköterskor, elever vid 246

förskoleseminarier eller om möjligt barnträdgårdslärarinnor. Det må här anmärkas att 1948 tjänstgjorde 25 fackutbildade kvinnor vid jordbruksdaghemmen, 1949 inte mindre än sammanlagt ett 50-tal vid de då öppna 104 jordbruksdaghemmen. Dylik kvalificerad vårdpersonal har blivit mycket uppskattad eftersom arrangörerna och husmödrarna själva kunnat bevittna vilken omvandling jordbruksdaghemmet i regel då genast genomgått, hur vården axbarnen förbättrats och hur betydelsefullt pedagogisk fostran och lek är för barnens utveckling. Jordbruksdaghemmen ha alltså en mycket »blandad» personaluppsättning. Omsättningen på personal är också ganska betydande — arbetsförhållandena äro ofta inte särskilt stimulerande — och det är mera sällan som samma personer åtaga sig arbete vid jordbruksdaghemmen flera säsonger i följd. Trots detta har deras personal i allmänhet gjort ett mycket gott arbete och endast i undantagsfall har det visat sig att direkt olämplig personal anställts. Betecknande har varit att arrangörerna ansett själva barntillsynen vara något sekundärt på jordbruksdaghemmen — matlagning och hushållsbestyr har varit viktigast. Man har därför med förkärlek valt husmödrar, som varit särskilt duktiga i matlagning och övrigt hushållsarbete. Intresset för de egentliga hushållsbestyren inom jordbruksdaghemmet har på så sätt mångenstädes kommit i första hand jämfört med det ofta tröttande och tålamodsprövande arbetet med att samla och leda småbarn i grupp. Även om personalen haft s.k. gott handlag med barnen har den dock många gånger ställts inför uppgifter och situationer, vilka krävt mer av erfarenhet än enbart den de egna barnens vård och fostran gett en gång i tiden. Kommittén vill belysa detta genom nedanstående sammanställning av några rapporter från de inspektioner, som socialstyrelsens konsulent i dessa frågor verkställt: Det har hänt att personalen inte ens lyckats hålla barnen kvar på daghemmet utan nödgats låta dem springa sin väg vind för våg, till dess de själva fått lust att återvända.

Figm 36—27. Ett par bilder, som visa hur trevligt jordbruksdaghem kan inredas med lite god vilja och intresse. Överst interiör från jordbruksdaghemmet i Skurup, Malmöhus län. Underst en bild frän jordbruksdaghemmet i Borrby, Kristianstads län. I bägge fallen har man använt sig av s.k. SAKbaracker. Väggarna ha målats i ljusa, glada färger, trevliga gardiner ha anskaffats, golven belagts med linoleummattor och barnen fått lekmaterial.

I några fall har barnen direkt skickats ut att ta hand om sig själva, trots trafikerad väg i omedelbar närhet. Åter i andra fall har de inte alls kommit ut, därför att man ej ansett sig ha tid att passa dem. Personalen har inte alltid förstått vilka barn, som behövt middagsvila, de ha fått bli sittande att sova vid borden och man har inte förstått, varför samma barn varit så irritabla på eftermiddagarna. På andra håll har barnen fått sova alltför länge på dagen till strax före hämtning, ibland utan tillsyn och utom hörhåll med risk för olyckshändelser och chocker, då de vaknat och känt sig övergivna i främmande omgivning. Det har på sina håll saknats sinne för hygien och ordning. Barnen ha fått gå med otvättade händer direkt från uteleken till måltiderna och den gemensamma handduken har varit alltför bekväm liksom man gladeligen putsat alla barnens näsor med en och samma trasa. Alla har inte ägt förmåga att organisera upp arbetet. Där det funnits många småbarn att mata och passa har matlagningen och barnens matning och toalettbestyr gått i vart annat. Luften har också blivit därefter. Den bristande renligheten har på sina håll resulterat i impetigo på såväl personal som barn. Det har också hänt att barnen varit så gott som sysslolösa hela dagarna med måltiderna som enda avbrott och där det på sin höjd funnits stolar att leka med. På ett daghem reagerade barnen mot sysslolösheten genom att göra åverkan på inredningen i huset och vad de kom över men ansågs då för svårhanterliga att få stanna kvar på jordbruksdaghemmet. All personal har inte räknat med att barnen behövde tillsyn i lekar och sysselsättningar utan lämnat dem att klara sig själva så gott de kunnat. Inköp av aldrig så lämpligt lekoch sysselsättningsmateriel har i sådana fall inte kommit till någon nytta och glädje utan har hastigt spolierats. En viss efterblivenhet eller andra avvikelser i barnens utveckling har personalen inte alltid förstått att klara på rätt sätt, varför samarbete med föräldrarna komplicerats. Personalen har ej heller alltid förstått att vara tillräckligt taktfull och det har i sin tur gått ut över grannsämjan. Det har stundom — helt naturligt — gjorts gällande, att behovet av barntillsyn på landsbygden borde kunna klaras genom a n d r a vårdformer än jordbruksdaghem, t.ex. sommarkolonier, feriehem, familjedaghem etc. Socialstyrelsen har för övrigt

själv i sina råd och a n v i s n i n g a r 1 påpekat, att det »i första hand bör övervägas, h u r u vida barnen icke kunna tagas om hand på annat sätt än på daghem och då n ä r m a s t på kolonier». Erfarenheten h a r emellertid givit vid handen, att föräldrarna äro oben ä g n a att skicka barnen i förskoleåldern till kolonier. De feriehem, som eventuellt stå till förfogande, ha vidare i första hand reserverats för barn från städerna. F ö r ä l d r a r n a s inställning till en verksamhet med familjedaghem på landsbygden — dvs. inackordering av barnen i privatfamiljer — framgår bl.a. av den i bilaga 12 refererade undersökningen från R å n e å i N o r r bottens län. F ö r ä l d r a r n a ansågo allmänt, att j o r d b r u k s d a g h e m m e n var den bästa tänkbara formen för barneftersyn under sommaren, och man ställde sig direkt avvisande till tanken på att placera barnen i privatfamiljer. Undersökningen från R å n e å bygger visserligen på ett litet material, men såvitt kommittén kunnat u t r ö n a genom stickprov såväl på andra ställen i N o r r bottens län som i Skåne är inställningen ungefär densamma. Tydligt är alltså, att j o r d b r u k s d a g h e m m e n tills vidare måste räknas som den bästa vårdformen för det säsongmässigt uppträdande behovet av barntillsyn på landsbygden.

Riktlinjer

för

framtiden

J o r d b r u k s d a g h e m m e n ha de senaste åren hastigt utvidgats framförallt i övre N o r r land. E h u r u motivet för dem i de flesta fall varit en akut brist på arbetskraft, som m a n på sina håll förmodat skulle u p p h ö r a efter någon tid, ä r det numera uppenbart, att jordbrnksdaghemmen måste betraktas som en permanent del av barnstugeverksamheten i vårt land. A v alla tecken att döma kommer nämligen j o r d b r u k e t s behov av arbetskraft s n a r a r e att öka än minska. Den pågående utflyttningen från landsbygden framförallt av de unga, ogifta flickorna kommer också att medföra en alltmer ökad 1 Se Socialstyrelsens Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor, nr 29, s. 3.

daghem på landsbygden. Resultatet av denna enquete framgår av nedanstående.

arbetsbörda för de k v a r v a r a n d e , särskilt landsbygdens h u s m ö d r a r . Olika undersökn i n g a r ha klart påvisat vilken orimlig och pressande arbetsbörda dessa i regel ha. Även om landsbygdsbarnen i motsats till städernas b a r n ha praktiskt taget obegränsade lekplatser på ä n g a r och skogsbackar och därigenom möjligheter till stärkande utomhusvistelse och levande kontakt med naturen utesluter inte detta, att landsbygdens h u s m ö d r a r också kunna ha stora problem med barntillsynen. Det är j u inte ovanligt att s m å b a r n på landsbygden fortfarande lämnas inlåsta i t i m m a r att klara sig själva, medan modern nödgas gå till sina sysslor i ladugården eller på fälten, eller att barnen under t.ex. betsäsongen förses med ett smörgåspaket och få en filt under armen för att sedan så gott det g å r klara sig själva större delen av dagen.

Det framgick att 24 av de 31 tillfrågade organen ansågo, att behov av daghem förelåg på landsbygden, medan 2 voro tveksamma. Endast 5 ansågo, att sådant behov icke förelåg. Såväl dessa som de tveksamma återfunnos bland länsarbetsnämnderna, av vilka sålunda 18 svarade ja, 5 nej och 2 voro tveksamma. Av dem, som svarade ja, påpekade emellertid 6, att behovet endast var säsongbetonat eller av tillfällig art, 5 ansågo visserligen daghem på landsbygden önskvärda, men genomförbara endast i mera tättbebyggda områden. 3 länsarbetsnämnder (Stockholms stad, Stockholms län samt Norrbottens län) framhöllo de goda erfarenheter, som försöken med jordbruksdaghemmen lämnat. Samtliga landsbygdsorganisationer förklarade behov föreligga av daghem. Svenska lantarbetareförbundet ansåg behovet vara mycket stort. Svenska landsbygdens ungdomsförbund samt Sveriges lantbruksförbund förklarade, att daghem voro lämpligare och av större betydelse på landsbygden än förskolor. Det framgick av undersökningen, att de tillfrågade organen knappast ansågo, att det fanns behov av daghem på landsbygden året runt, utan att detta var begränsat till vissa säsonger. Av de 24 organ, som ansågo behov av daghem för heldagsvård föreligga på landsbygden, förklarade sålunda inte mindre än 21, att detta behov var begränsat till vissa inom jordbruket aktuella säsonger, medan 2 ansågo, att daghemmen borde vara öppna året runt — detta med hänsyn till behovet i landsbygdens industriorter. Av de 18 länsarbetsnämnderna ansågo 15, att behovet av daghem var begränsat till vissa säsonger (skördetiden e t c ) . En av de 2, som ansåg behov föreligga året runt, förordade barnstugor öppna under skolterminerna och kombinerade med kolonier under högsomma-

S t a r k a skäl tala för att man även för landsbygdens h u s m ö d r a r söker ordna barntillsynen på ett mera tillfredsställande sätt. J o r d b r u k s d a g h e m m e n ha h ä r sin givna uppgift, men kommittén vill betona att j o r d b r u k s d a g h e m m e n även i framtiden med största sannolikhet endast kunna t ä n kas öppna säsongmässigt, högst under tiden maj—november. De komma alltså att skilja sig avsevärt från städernas daghem. D e t råder också ett starkt intresse för en utbyggnad av j o r d b r u k s d a g h e m m e n . K o m mittén vill sålunda erinra om att i samband med den i kap. 5 s. 82 redovisade undersökningen även riktades en förfrågan till de 24 länsarbetsnämnderna samt 6 landsbygdsorganisationer om behovet av

Tab. 26. Samtliga Finns

behov

organisationer

av daghem

fördelade

för heldagsvård

(8—10

efter

svaren

timmar)

på på

frågan: landsbygden?

Antal organisationer, som Organisationskategorier

ja

nej

tveksamt

lämnade frågan obesvarad

—

besvarade frågan med

Länsarbetsnämnder Landsbygdsorganisationer Samtliga

6 24

Summa

6 3i

«

ren. En länsarbetsnämnd ansåg, att behov fanns av båda typerna av daghem för industriorter året runt och för. rena landsbygden å vissa tider. Samtliga landsbygdsorganisationer ansågo, att behovet av daghem främst gjorde sig gällande under vissa säsonger, men 4 av dem påpekade dock, att daghem i vissa distrikt skulle vara av betydelse året runt. Det har stundom gjorts gällande att införandet av de allmänna barnbidragen skulle inverka på m ö d r a r n a s villighet att deltaga i jordbruksarbetet, varför behovet av j o r d b r u k s d a g h e m skulle minska. Såvitt kommittén kunnat bedöma, torde dock detta knappast bli fallet, eftersom jordbrukets arbetskraftsproblem inte löses genom den h ö j n i n g av levnadsstandarden, som de allm ä n n a barnbidragen medfört. De mödrar, som hittills lämnat sina barn på j o r d b r u k s daghemmen, komma med största säkerhet att g ö r a så även i fortsättningen. M å n g a landsbygdshusmödrar komina nämligen att av arbetskraftsmässiga eller rent ekonomiska skäl även i fortsättningen vara t v u n g n a deltaga i jordbruksarbetet med h ä r a v föranledda svårigheter för barntillsynen. E n l i g t kommitténs uppfattning h a r den försöksverksamhet, som hittills pågått med j o r d b r u k s d a g h e m m e n lämnat så glädjande resultat, att den nu bör avlösas av mera p e r m a n e n t a och planmässiga å t g ä r d e r på detta område. En successiv utbyggnad av jordbruksdaghemmen på den svenska landsbygden bör nu komma till stånd. Särskilt angeläget ä r att en sådan kommer till stånd även i de län, d ä r verksamheten ännu inte prövats eller praktiserats. Den nuvarande geografiska fördelningen av j o r d b r u k s d a g hemmen, med tyngdpunkten förlagd till södra S k å n e och övre N o r r l a n d , kan k n a p past anses ge ett tillfredsställande utslag för behovet av j o r d b r u k s d a g h e m på den svenska landsbygden. A t t någon verksamhet med j o r d b r u k s d a g h e m ännu icke kommit i g å n g i a n d r a delar av den svenska landsbygden måste helt tillskrivas bristande lokala initiativ. H ä r som på andra o m r å d e n ä r o enskilda personers insatser a v g ö r a n d e för tillkomsten av nya sociala

projekt och vårdformer ute i kommunerna. Verksamheten med jordbruksdaghemmen bör även i framtiden vara obunden till former och organisation och lokalt ordnas på det mest praktiska och ändamålsenliga sättet varvid dock i stort förutsattes fortsatt anslutning till de riktlinjer, som redan uppdragits i socialstyrelsens råd och anvisningar. J o r d b r u k s d a g h e m m e n böra liksom hittills åtnjuta kraftigt stöd från statsmakternas sida. F ö r s l a g h ä r o m framlägges i kap. 16. Villkoren för statsbidrag böra i fortsättningen i stort sett vara desamma som hittills. Det ä r emellertid angeläget att verksamheten successivt undergår en standardförbättring, såväl vad gäller lokaler, inredning och utrustning som personal. Det ä r nämligen önskvärt, att ett j c r d b r u k s d a g hem inte blott uppfattas som ett ställe, där barnen få 2—3 n ä r a n d e måltider per dag, tillfälle till vila och sömn utan även som ett psykologiskt-pedagogiskt centrum i vederbörande kommun, från vilket impulser i b a r n a v å r d och barnuppfostran g å ut och komma allt fler av landsbygdens hem och h u s m ö d r a r tillgodo. Redan nu ha vissa j o r d b r u k s d a g h e m spelat en viktig roll i dessa avseenden. Betecknande är följande uttalanden av ett par provinsialläkare i Norrbotten. Provinsialläkaren i Pajala säger i en rapport till socialstyrelsen 1948 följande: Den lättnad, som dessa jordbruksdaghem kunna bereda utsläpade mödrar, kan aldrig överskattas I dessa daghem få barnen den tillsyn och omvårdnad, som mödrarna tyvärr i stor utsträckning ej kunna ge ens under mindre jäktade förhållanden. De komma säkerligen även att i stor utsträckningbidraga till att ge mödrarna bestående intryck av modern barnavård, till fromma för det uppväxande släktet. Och provinsialläkaren 1948 anfört följande:

i

Tärendö

har

För barnen har vistelsen där tillsammans med andra barn under tillsyn av tillräckligt antal vårdare varit av mycket stor betydelse för såväl deras fysiska som psykiska utveckling, säkerligen mest för den senare. De ha fått lära sig att umgås med varandra, att

%

leka gemensamt och på egen hand att taga hänsyn till varandra etc. Det har varit ett påfallande stort antal barn, som den korta tiden visat en i ögonenfallande utveckling i psykiskt hanseende. Vad beträffar lokalerna synes det sålunda önskvärt, att dessa bli så ändamålsenliga och trevliga som möjligt. För relativt små kostnader kunna jordbruksdaghemmen utan tvivel göras trivsamma, hygieniska och lättarbetade. Om möjligt böra särskilda lokaler anskaffas och kommittén vill framhålla, att de tidigare omnämnda s.k. SAK-barackerna för närvarande utgöra en god och billig lösning på lokalfrågan. Dylika baracker böra även i fortsättningen efter överenskommelser mellan arbetsmarknadsstyrelsen och det centrala tillsynsorganet ställas till landsbygdens förfogande i största möjliga utsträckning. Här kan även erinras om de förslag till statsbidrag till ny- och ombyggnader för bl .a. daghemmens del, som kommittén framlägger i kap. 16 liksom de i kap. 10 framlagda förslagen om uppförande av billiga standarddaghem — inte minst lämpade för landsbygden. Den torftiga inredning, som på sina håll förekommer, är inte ägnad att skänka trivsel och hemkänsla åt barnen. Behovet av tillräckligt pedagogiskt lekmateriel för barnen bör uppmärksammas i högre grad än tidigare. Bristen på sådant blir särskilt framträdande de dagar, då dåligt väder tvingar barnen att hålla sig inomhus och den bristande sysselsättningen samt den sparsamt förekommande, ofta helt obefintliga lekmaterielen gör barnen nervösa och irriterade samt krävande för personalen. Av dessa anledningar vill kommittén föreslå, att ett engångsbidrag på förslagsvis i 500 kr. måtte, där stabilitet i arbetet inträffat, utgå i och för inköp av inventarier, förbättring av inredning samt anskaffande av lekmateriel, t.ex. enkla verktyg, saxar, musikinstrument, färger och kritor, papper, modellera, byggklotsar, andra ändamålsenliga leksaker, sago- och bilderböcker till barnen. Ett problem av särskilt intresse är de

ofta långa avstånden till jordbruksdaghemmen samt de därav föranledda besvärligheterna med transporten av barnen. I den tidigare omnämnda rundfrågan till vissa jordbruksdaghem i Skåne framlade 7 olika jordbruksdaghem förslag beträffande dessa resor. 4 önskade sålunda helt fria resor, 1 bättre och tätare bussförbindelser, 1 bidrag till resorna från landsting och kommun, medan slutligen 1 ansåg att föräldrarna själva borde kunna ordna transporterna. Det är också enligt kommitténs uppfattning önskvärt, att man, under de perioder då jordbruksdaghemmen äro öppna och där avstånden äro särskilt stora, anordnar skjutsar till jordbruksdaghemmen på samma sätt som t.ex. för skolbarnen nu ordnas skolskjutsar. Driftsbidragen till jordbruksdaghemmen böra därför vara så smidigt utformade, att de i undantagsfall även möjliggöra bidrag till dylika skjutskostnader. Vad beträffar jordbruksdaghemmens personal måste man även i framtiden tänka sig att denna får rekryteras utan några villkor om utbildning etc. från statsmakternas sida. Önskvärt är emellertid att personalen får större möjligheter — teoretiska och praktiska — att ägna mera tid åt de barnavårdande och pedagogiska uppgifterna på daghemmen. Det råder också ett stort intresse bland arrangörer och kommunala myndigheter för att jordbruksdaghemmens personal får någon kompletterande utbildning. De senaste åren ha, såsom tidigare nämnts, barnträdgårdslärarinnor och elever vid förskoleseminarierna i ökad utsträckning tagit anställning på jordbruksdaghemmen. Detta har mer än något annat bidragit till att väcka arrangörernas förståelse för behovet av pedagogiskt skolad personal i jordbruksdaghemmen och värdet av pedagogisk verksamhet även för landsbygdens barn i förskoleåldrarna. Ju mer provisoriskt ett daghem varit i materiellt hänseende desto mer kunskaper och praktiska erfarenheter har det nämligen krävts för att uppväga bris251

t e r n a . M a n har därför inte kunnat u n d g å att konstatera vilken effekt tillgång till utbildad personal haft för verksamheten. Utöver barnens materiella omvårdnad, som hittills fått vara huvudsyftet med j o r d b r u k s d a g h e m m e n , har man där som regel även lyckats skapa en i flera hänseenden god och utvecklingsfrämjande miljö. N å g r a u t d r a g ur brev till Socialstyrelsen k a n belysa detta. Piteå sockens barnavårdsnämnd (dec. 1948): Sedan vi sommaren 1947 erhållit lite kännedom om verksamheten var vi inom barnavårdsnämnden fullt på det klara med att nämnden bör deltaga vid planläggningen av hemmen, samt leda och samordna den fortsatta verksamheten. Den kommunala myndighetens medverkan bör dock ske under sådana former och i övrigt handhavas på sådant sätt att fullt utrymme ges åt de för hemmen ansvariga kvinnoorganisationernas frivilliga insatser. Lokalfrågan är för det första en viktig sak. Undertecknad anser därvid ytterst angeläget att för ändamålet avsedd lokal får disponeras år för år, vilket ju är förutsättningen för att man skall kunna företaga en ordentlig inredning och anskaffa ändamålsenliga inventarier. Som bekant hava vi daghemmen i Roknäs, Stockbäcken och Svensbyn i församlingslokaler vilka stå till vårt förfogande sommartid. Daghemmen i Sjulnäs och Öjebyn, vilka äro inrymda i bostadsfastigheter, hava vi däremot förhyrt för hela året, varvid de användas som vävstugor under vintermånaderna. Detta var enda möjligheten att i fortsättningen få disponera fastigheterna i fråga för daghemmens räkning. Vi anse kombinationen synnerligen lämplig och äro husmödrarna mycket belåtna med arrangemanget. Kommunalnämnden har även lovat att bidraga till en del av hyreskostnaden. Då vi i våras erhöllo framställningar från ett flertal kvinnoorganisationer om hjälp till startandet av jordbruksdaghem, hyste vi givetvis farhågor för att vi icke skulle kunna stå dem till tjänst i erforderlig utsträckning med hänsyn till vår förut rätt stora arbetsbörda. Det var därför med vissa förväntningar som vi på Edert initiativ anställde barnträdgårdslärarinna. Vi kan nu med tillfredsställelse konstatera, att kostnaden i samband därmed varit väl använda pengar. För verksamheten sett på lång sikt anse vi för övrigt denna sakkunniga hjälp ofrånkomlig. En verksamhet av denna art som dels är relativt ny och även i stor utsträckning bygger på arrangörernas personliga intresse och initiativ, ställer givet252

vis de ansvariga inför en hel del problem som av en person med erfarenhet kan lösas på ett enkelt och praktiskt sätt. Utan barnträdgårdslärarinnans hjälp skulle vi från barnavårdsnämndens sida hava varit tvungna att hålla daglig kontakt med de fem daghem som i sommar verkat inom kommunen. Nu hava vi däremot endast behövt samråda med henne ett par gånger i veckan beträffande verksamheten i stora drag, med resultat att vi själva erhållit lärdomar och även kunnat lägga en god grund för det fortsatta arbetet. Vad som därvid är av särskild betydelse, enligt vår mening, är den moderna syn på barnens skötsel och vård som genom barnträdgårdslärarinnan delgivits personalen, vilket även givit åt hemmen en glad och trivsam prägel. Provinsialläkaren i Jokkmokk (juli 1948): Jordbruksdaghemmen även i denna provisoriska utformning synes mig hava en viktig social uppgift att fylla. Barnens trivsel är stor, när de under skolad ledning få den bästa tillsyn och omvårdnad. Föräldrarna synas med största förtroende lämna barnen ifrån sig i den trygga förvissningen att åter få hava dem hos sig efter slutad arbetsdag. Man slipper de hjärtslitande avskedsscenerna i barnkolonierna vid föräldrarnas söndagsbesök, av icke ringa betydelse för barnens psykiska hälsa och personalens arbetsfrid. Avlägset boende föräldrar sända på egen bekostnad barnen med bil till daghemmet för att få åtnjuta dess fördelar. Barnavårdsnämnden

i Pajala

(okt.

1948):

På grund av de dyra resor och den högre lön de utbildade barnträdgårdslärarinnorna har haft, har arvoden för personalen blivit så höga. Men vi har gjort den erfarenheten, att det ändå är bättre att ha utbildad personal som föreståndarinnor även om det blir dyrare. V. ordföranden i Norrbottens läns husmodersförbund, Fru Sofie Marklund, Sjuismark, Norrfjärdens kommun, Norrbottens län (1948): Angående mina synpunkter från vår verksamhet i jordbruksdaghemmen i Sjuismark under de båda somrar vi haft denna verksamhet vill jag till ytterlighet poängtera vikten av utbildad personal för denna verksamhet. Detta gäller i synnerhet då föreståndarinnan för daghemmen. Min åsikt är att socialstyrelsen skulle ställa som villkor för statsanslag, utbildad föreståndarinna. Det är enligt min åsikt av största vikt att barnen och även föräldrarna märker att det är kunnigt folk som har ansvaret för deras barn.

Detta blir nu ej så om hjälp anställes som ej utbildat sig för denna sak. Det blir ingen auktoritet även bland personalen om hela högen är ungefär lika kunniga eller okunniga i skötseln av daghemmet. Och barn är nu, som vuxna är, ganska svårledda i klump. Det lustiga är också hur fort barnen märker om det ej finns auktoritet i ledningen. Därför inget ont sagt om provisorisk hjälp. Den har måst tillgripas även den. För min del vet jag dock ej om jag ville ta ansvaret utan utbildad hjälp som föreståndarinna något fler år. Så stor var skillnaden till det bättre i år. Och ändå var vår första hjälp så genompräktig människa men hon kunde ej handha barn på ett sådant sätt att det verkade tillfredsställande och samtidigt kunde hon ej hävda sig bland den övriga personalen. Det blev för många »herrar». Frånsett den stora grundtanken att frigöra arbetskraft för jordbruket är ju vistelsen vid daghemmen av stor betydelse för barnens vidare utveckling. Sen var den mödraträff, som vår frk. X anordnade, en mycket lyckad sak. Den kunde kommit redan vid starten, då ju samarbetet mellan föräldrar och daghem bör vara intimt. Däremot skall ej mammor springa på hemmet i tid och otid. Denna tillställning ordnades på kvällen efter det barnen gått hem. Tillfrågade mödrar är oändligt tacksamma för vårt daghem. Det är faktiskt en moralisk sak detta för landsbygdens husmödrar att staten vill utsträcka en hjälpande hand åt dem i deras strävsamma gärning, det kan vara oändligt skönt att få skicka i väg sina bråkiga telningar under den arbetssammaste tiden på året. Fru Ellen Larsson, ordförande daghemskommittén i Västra Malmöhus län (nov. 1948):

i

jordbruksVcmmerlöv,

Barndaghemmet har en stor uppgift att fylla i samhället, men svårigheten är att få utbildad personal att sköta detsamma. Förtroendet för barndaghemmet vilar ju ytterst på personalen och då anser jag att åtminstone en utav personalen skall vara utbildad för detta arbete. Särskilt betydelsefullt h a r det i N o r r lands stora kommuner, där man stundom u p p r ä t t a t upp till åtta j o r d b r u k s d a g h e m per kommun, visat sig vara att anställa en erfaren b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n a , som haft till uppgift att hjälpa a r r a n g ö r e r n a genom att organisera och leda arbetet vid samtliga jordbruksdaghem. Det synes därför önskvärt att så m å n g a j o r d b r u k s d a g h e m som möjligt successivt

antingen få tillgång till utbildad personal eller beredas möjligheter att låta den d ä r anställda praktiskt erfarna men teoretiskt oskolade personalen få viss kompletterande utbildning. I första hand vill kommittén r e k o m m e n dera ett vidgat samarbete mellan a r r a n g ö r e r n a av j o r d b r u k s d a g h e m m e n och den centrala tillsynsmyndigheten samt förskoleseminarierna i och för ökad r e k r y t e r i n g avutbildad personal till j o r d b r u k s d a g h e m m e n . D e t torde finnas stora möjligheter att u n der n å g r a veckor till j o r d b r u k s d a g h e m m e n knyta utexaminerade b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n nor, vilka t.ex. under s o m m a r m å n a d e r n a h a lättare att frigöras från arbetet vid b a r n stugor i städerna. Elever vid förskolesemin a r i e r n a borde i större u t s t r ä c k n i n g ä n vad som nu är fallet få t j ä n s t g ö r a på j o r d b r u k s d a g h e m m e n och d ä r v i d r ä k n a detta som praktik. H ä r i g e n o m skulle j o r d b r u k s daghemmen få möjligheter att ä g n a s t ö r r e u t r y m m e åt de b a r n a v å r d a n d e och p e d a g o giskt-psykologiska synpunkterna samtidigt som de på detta sätt r e k r y t e r a d e förestånd a r i n n o r n a för j o r d b r u k s d a g h e m m e n skulle få vidgade perspektiv, nya synpunkter på sitt arbete och förtrogenhet med landsbygdens barn och problem. Den nu rådande bristen på b a r n t r ä d gårdslärarinnor och ö v r i g kvalificerad vårdpersonal — vilket kommittén n ä r m a r e belyser i kap. 12 — torde emellertid l ä g g a hinder i vägen för att j o r d b r u k s d a g h e m men mera allmänt kunna förses med dylik personal, även om a n s t r ä n g n i n g a r b ö r a g ö r a s för att så skall k u n n a ske. Desto a n g e l ä g n a r e måste det v a r a att den oskolade personal, som knytes till j o r d b r u k s daghemmen — h u s m ö d r a r , u n g a landsbygdsflickor etc. — bibringas vissa element ä r a kunskaper i b a r n a v å r d samt n å g o n insikt i den psykologiska och pedagogiska fostran, som måste ä g n a s särskild u p p m ä r k s a m h e t vid all kollektiv v å r d av b a r n . Icke oväsentliga resultat skulle h ä r v i d säkerligen kunna nås enbart g e n o m en förs t ä r k n i n g av den centrala tillsynsmyndighetens konsulentorganisation för j o r d b r u k s daghemmen. Det h a r nämligen visat sig

vara av största betydelse att socialstyrelsen kunnat avdela en kvinnlig tjänsteman enbart för jordbruksdaghemmen. Hittills ha hennes väsentligaste arbetsuppgifter bestått i att tillsammans med arrangörerna planera verksamheten och följa dess utveckling. Det måste emellertid te sig önskvärt, att den centrala tillsynsmyndigheten får sådana personalresurser att den genom ständiga resor även kunde hjälpa personalen till rätta, ge den råd och anvisningar, diskutera igenom aktuella problem, sätta den in i förskolepedagogikens elementära grunder etc. I de förslag, som framläggas i kap. 17 om den centrala organisationen av barnstugeverksamheten, har kommittén tagit hänsyn till detta behov av utökad konsulentverksamhet för jordbruksdaghemmen. Även om en sådan förstärkning av tillsynsorganet skulle komma till stånd torde detta inte utesluta att det finns ett stort behov av speciella, kortare utbildningskurser för den praktiskt erfarna men teoretiskt oskolade personalen vid jordbruksdaghemmen. Sådana utbildningskurser borde syfta till att dels förkovra redan tidigare anställd personal, som så önskar, dels utbilda ny personal. Det är emellertid svårt att för närvarande bestämt säga hur dylika kurser lämpligen böra anordnas. Kommittén vill därför föreslå att den centrala tillsynsmyndigheten i samarbete med förskoleseminarierna vid behov framlägger förslag om dylik kursverksamhet för vilken kommittén förutsätter att anslag beviljas. Särskilt angeläget är emellertid att en viss upplysningsverksamhet snarast kommer till stånd för personalen vid jordbruksdaghemmen närmast i form av konferens- och instruktionsdagar etc. Som ett bevis på behovet av en dylik upplysningsverksamhet vill kommittén anföra följande citat ur ett brev till socialstyrelsen i oktober 1949 från Piteå sockens barnavårdsnämnd. Att våra jordbrukardaghem hava en stor uppgift att fylla visar den ökade tillslutningen för varje år. Glädjande är att mödrarna numera .ofta framhålla daghemmens betydelse för barnen, även ur rent pedagogiska syn254

punkter. För att i ännu högre grad göra dessa, synpunkter medvetna för mödrarna, skulle upplysningsverksamhet på området vara synnerligen önskvärd. Därvid skulle givetvis understrykas nödvändigheten av att för ändamålet utbildad personal knytes till hemmen. Kommittén föreställer sig att den lämpligaste formen för dylik upplysningsverksamhet skulle vara nyssnämnda konferensdagar, varvid representanter för de landsbygdskommuner, som anordna jordbruksdaghem samt den till verksamheten mera fast knutna personalen skulle få tillfälle att överlägga om jordbruksdaghemmens aktuella problem, besöka institutioner, utbyta erfarenheter, åhöra föredrag om barnavård, barnpsykologi etc. Kommittén vill föreslå att dylika konferenser på 2—3 dagar anordnas snarast möjligt, förslagsvis en i övre Norrland och en i södra Sverige. Såväl resor som uppehälle torde böra bestridas av statsmedel. Kommittén har beräknat kostnaderna för dylika konferenser — som böra anordnas varje år — till inalles 5 000 kr.

2. Förskolor I tidigare avsnitt har kommittén berört det pionjärarbete, som barnträdgårdslärarinnor och annan kvalificerad personal utfört på jordbruksdaghemmen i vårt land. Arrangörer och husmödrar ha inte kunnat undgå märka, vilken betydelse det haft för landsbygdsbarnen att bli omhändertagna under kvalificerad ledning och få tillfälle till utvecklingsfrämjande sysselsättningar. Även på landsbygden har man sålunda på sina håll insett behovet av en viss förskolefostran, och det är betecknande, att man här och var för närvarande överväger att, under den tid jordbruksdaghemmen icke användas, utnyttja dem eller förvandla dem till fasta förskolor med tyngdpunkten lagd på pedagogisk fostran av barnen i 3—7-årsåldern under några timmar dagligen. Sålunda kan nämnas, att ett tiotal orter i Skåne och Norrland — t.ex. Skurup, Svalöv, Arvidsjaur, Arjeplog, Råneå, Vittangi — för närvarande planera regelbundna förskolor.

När kommittén tidigare — i kap. 5, s. 66 ff — understrukit behovet av förskolefostran, har den självfallet i första hand tänkt på städernas och tätorternas barn. Man torde nämligen inte kunna förneka, att behovet av förskolor ur barnens synpunkt är långt mera trängande i tätorterna än i övriga delar av landet. Det är i tätorterna som trångboddheten, bristen på utomhuslekplatser och trafikförhållandena skapa särskilda sysselsättningsproblem för huvudparten av barnen. Men även för landsbygdens del bör förskolan ha värde, och i åtskilliga fall torde för övrigt sådana institutioner automatiskt komma att växa fram ur de nuvarande jordbruksdaghemmen. För mödrarna på landsbygden är det sålunda nödvändigt, att olika åtgärder vidtagas för att lätta arbetsbördan i hemmen. Ett omhändertagande av barnen några timmar dagligen i förskolor borde vara en av de framkomstvägar, som härvid måste sökas. Man torde vidare svårligen kunna förneka, att även landsbygdens barn äro i behov av en pedagogisk fostran och av utvecklingsfrämjande lekmateriel i tillräcklig mängd och för olika åldrar. Genom vistelse i förskolan skulle sålunda den blyghet och inbundenhet, som i många fall prägla landsbygdens barn, kunna elimineras och barnen bättre förberedas för skolan och livet. Behovet av förskolor med tonvikten lagd på barnens fostran ter sig emellertid för många på landsbygden ännu icke särskilt angeläget. Vid den rundfråga, som kom-

mittén — såsom tidigare omtalats — verkställt till 25 länsarbetsnämnder och 6 landsbygdsorganisationer, visade det sig, att över hälften eller 17 av de 31 uppgiftslämnarna ansågo, att behov av förskolor ej förelåg på landsbygden. 10 besvarade frågan jåkande och 4 lämnade den obesvarad. I allmänhet ansåg man, att de stora avstånden på landsbygden lade hinder i vägen för en förskoleverksamhet, trots att fördelarna av en fostran i förskolor inte förbisågs. I vissa fall ansåg man, att landsbygdsbarnens hemmiljö i regel var så god, att inga sådana anordningar voro behövliga. Av länsarbetsnämnderna ansågo 15, att intet dylikt behov förelåg, medan 6 svarade »ja» och 4 ej besvarade frågan. 6 av de 15, som svarade »nej», hänvisade i sin motivering till de svårigheter, som äro förknippade med de stora avstånden, medan 2 ansågo miljön på landsbygden vara sådan, att inga förskolor äro nödvändiga. En av de senare påpekade emellertid, att det i landsbygdens tätorter i motsats till på den rena landsbygden finns behov av förskolor. De 6, som svarade »ja», ansågo förskolorna önskvärda framförallt ur pedagogisk synpunkt, men 2 av dem ansågo, att projektet endast är genomförbart i mera tätbefolkade områden. Länsarbetsnämnden i Gotlands län föreslog, att försök gjordes med ambulerande barnträdgårdslärarinnor, som samlade barnen vissa dagar i veckan. Av de 6 landsbygdsorganisationerna ansågo 4, att behov förelåg, medan 2 hade motsatt åsikt. 2 av dem, som svarade »ja», påpekade, att det område, som förskolan skall betjäna, inte får vara för stort och att förskolorna endast

Tab. 2J. Samtliga organisationer fördelade efter svaren på frågan: Föreligger på landsbygden liksom i städerna behov av förskolor (öppna 3 timmar eller något mera dagligen) vied tonvikten lagd på barnens fostran ? Antal organisationer, som Organisationskategorier

ja

nej

tveksamt

lämnade frågan obesvarad

6 4

15 2 17

—

besvarade frågan med

10 Summa

böra vara öppna några dagar i veckan. En av dem nämnde dessutom förslagsvis systemet med ambulerande lärarinnor. Den ena av de 2 organisationer, som svarade »nej», ansåg, att institutioner för heldagsvård först böra inrättas, varefter behovet av förskolor, öppna kortare tid kan tas upp till prövning. Av denna rundfråga att döma föreligger icke något mera påtagligt intresse för en förskoleverksamhet på landsbygden. Enligt kommitténs uppfattning föreligga knappast heller några möjligheter att under nu överskådlig tid få i gång en mera allmän förskoleverksamhet på landsbygden. Eftersom emellertid redan nu goda erfarenheter finnas av en pedagogisk fostran av landsbygdens barn i de jordbruksdaghem, som stått under kvalificerad ledning, synes det kommittén önskvärt, om det ur denna verksamhet kunde växa fram de speciella åtgärder för den pedagogiska korttidsvård, som anses bäst lämpad och anpassad för landsbygdens barn och de lokala förutsättningarna. Då erfarenhet av förskolor på landsbygden praktiskt taget saknas i vårt land, och man har att ta hänsyn till speciella svårigheter, inte minst de långa avstånden och den spridda bebyggelsen, vill kommittén föreslå, att en försöksverksamhet igångsattes för att utröna de former i vilka förskolor på landsbygden böra gestaltas. Denna försöksverksamhet bör äga rum under förslagsvis 5 år inom några kommuner, belägna i olika delar av vårt land. Kommittén vill betona angelägenheten av att man vid denna försöksverksamhet prövar sig fram med försiktighet och med olika lösningar. Uppenbart är, att förskolor bland landsbygdens barn inte kunna gestaltas på samma sätt som i städerna. Det har inom kommittén framhållits att dessa kunde byggas upp kring ett jordbruksdaghem på så sätt, att en landsbygdskommun anställde en barnträdgårdslärarinna som föreståndarinna för sitt jordbruksdaghem, vilken under de perioder, då daghemmet icke var i bruk, bedrev förskoleverksamhet i daghemslokalerna. Sannolikt skulle detta endast kunna äga rum under vissa perioder av året, bl.a. av klimatskäl, långa avstånd etc. En annan

tänkbar linje för en förskoleverksamhet bland landsbygdens barn vore, att skollokalerna upplätos för förskola på vissa tider, i den mån sådan upplåtelse vore praktiskt lämplig. Kommittén vill erinra om att även skolkommissionen varit inne på denna tanke. 1 Det må för övrigt anmärkas, att vissa tvåspråkiga kommuner i övre Norrland funnit det mycket lämpligt med förskoleverksamhet under sommarhalvåret som en viss förberedelse för barnens skolgång. Verksamheten har bedrivits i skolmyndigheternas regi och statsbidrag utgått sedan 1944. Förslag har även framförts, att förskoleverksamheten bland landsbygdens barn skulle vara ambulerande och t.ex. ta sig den formen, att en barnträdgårdslärarinna per bil eller cykel färdades runt i vederbörande kommun samt uppehöll sig på olika platser ett par dagar i veckan. Man skulle därvid utnyttja skollokaler samt andra lediga lokaler, men även så långt väderleksförhållandena tillät söka ha förskolan utomhus. Eftersom man utgått från att lokalerna gratis skulle kunna ställas till förfogande för verksamheten, skulle det närmast bli fråga om utgifter för lekmateriel samt barnträdgårdslärarinnans lön. Särskilt viktigt är, att tillräckligt lek- och sysselsättningsmateriel ställes till barnens förfogande. Den tanken har framförts, att detta lekmateriel skulle medtagas av vederbörande barnträdgårdslärarinna till de olika platser, hon skulle besöka. Å andra sidan har framhållits det angelägna i att lekmaterielet är fast i varje lokal så att barnen få den känsla av eget, som det innebär, att de kunna finna sina saker på bestämd plats. Därigenom lära de sig även vårda och känna ansvar för den gemensamma egendomen. Den föreslagna försöksverksamheten bör komma till stånd snarast möjligt. Under det första försöksåret borde t.ex. en förskoleverksamhet organiseras i övre Norrland under förslagsvis månaderna juli— september. Det synes kommittén erforder1

256 Se SOU 1948: 27, sid. 187.

ligt, att samtliga kostnader för denna försöksverksamhet, såväl anställande av barnträdgårdslärarinna som anskaffande av lekmateriel, helt bestridas av statsmedel. Kostnaderna för försöksverksamheten torde kunna rymmas inom en kostnadsram av 15 000 kr. årligen. Kommittén vill före-

slå att den centrala tillsynsmyndigheten får i uppdrag att organisera och leda denna försöksverksamhet samt på grundval av de framkomna resultaten efter 5-årsperiodens slut framlägga ev. förslag till en mera fast organisation och bidragsverksamhet för förskolorna på landsbygden.

Kapitel 9

Barnstugornas hälsokontroll

1. Tidigare diskussion och forskning När diskussionen om barnstugorna och deras för- och nackdelar för första gången mera allvarligt blossade upp i vårt land i början på 1930-talet, kom den till en början att bli sammankopplad och färgad av de framstötar, som gjordes från radikalt och framstegsvänligt håll för att lösa familjernas arbetskrafts- och vårdproblem genom kollektiva anläggningar. Som exempel kan tas den diskussion, som uppstod kring förslagen om att mera allmänt bygga kollektivhus såsom en lämplig lösning av yrkeskvinnornas bostads- och familjeproblem. De förvärvsarbetande gifta kvinnornas hemproblem ansågos på vissa håll böra mest rationellt lösas genom stora kollektivhus med centralkök, centraltvättstuga, sällskapsrum, gemensam matsal och — som det hette i ett dåtida referat — »gemensamma barnkammare med både sovrum och småbarnsskola, spädbarnsavdelning och lekrum. Barnens lek- och sovplatser borde flyttas ut ur våningarna till ett för huset gemensamt barninternat.» Förslag av denna och liknande karaktär följdes helt naturligt av en häftig diskussion, i vilken bland annat barnläkarna gingo till motattacker. De betonade t.ex. att barn och hem voro oskiljaktiga begrepp och framhöllo att de föreslagna kollektivhusens barnavårdande institutioner skulle leda till »anstaltsbarn». Den enskilda familjevården hade enligt

deras mening stora och principiella företräden framför »anstaltsvården» och kollektiv uppfostran av barn ansågs gå stick i stäv med läkarnas strävan att söka hålla samman mor och barn. De underströko redan i denna diskussion den »oerhörda infektionsrisken», som alltid måste vidlåda all uppfostran av barn i »anstalter» av olika slag. Man kan väl numera ganska lugnt konstatera att mycket i dessa diskussioner var överdrivet. Det är sålunda uppenbart att den lösning av familjernas och de förvärvsarbetande kvinnornas problem, som många sågo i en allmän utveckling av »storbarnkammare», »barninternat» och kollektivhus inte skulle inneburit någon framtidslinje. Den svenska socialpolitiken har i stället målmedvetet satt familjen och hemmet i centrum för samhällsåtgärderna och strävat efter en avvägning av kollektiva åtgärder, konsumtionsdirigerande och kontanta bidrag, där de kollektiva åtgärderna varken fått den dominerande plats eller radikala utformning, som vissa förutspådde i början av 1930-talet. Även läkarnas kritik mot olika former av kollektiv barnuppfostran var väl negativ och ledde i många fall till en orättvis bedömning även av den medicinskt relativt ofarliga korttidsvården i förskolorna. Detta konstaterande utesluter självfallet inte att mycket i den kritik, som från barnläkarnas sida riktades mot olika förslag att »ta hand om barnen» hade fog för sig och represente-

/

rade en framsynthet beträffande de medicinska riskerna, som förtjänar beröm. Det verkligt värdefulla i de hetsiga debatterna på 1930-talet ligger också i att d ä r u r långsamt v ä x t e fram en ökad förståelse för att särskilt d a g h e m s v å r d e n inte var så överlägsen och helt problemfri, som man på en del håll tidigare g ä r n a velat g ö r a gällande. Den u n d e r 1930-talet begynnande diskussionen om d a g h e m s v å r d e n s medicinska problem ägde rum under en period, då intresset hos nordens b a r n l ä k a r e i stället i särskilt h ö g g r a d inriktades på de nosocomiala infektionerna, dvs. sådana infektioner, som å d r a g a s inom olika slag av a n stalter. E n sammanfattande redogörelse för de härav föranledda undersökningarna samt senare företagna utländska och svenska forskningsresultat k r i n g b a r n s t u g o r n a s medicinska problem h a r i samråd med kommittén gjorts av dr L e n n a r t Hesselvik och ingår i hans doktorsavhandling »Respiratory infections a m o n g children in day nurseries» ( A c t a P a e d i a t r i c a 1949, Suppl 7 4 ) . Ur denna översikt kan följande anföras: Der. sjätte nordiska pediatrikerkongressen (The Sixth Northern Pediatric Congress), som hölls i Stockholm 1934 hade till huvudämne Nosocomial Infections in Children's Hosp:tals and Institutions. Ehuru intet av de arbeten, som där framlades och diskuterades, direkt avhandlade frågan om infektioner bland barn på daghem eller liknande institutioner utan fastmer berörde sjukhusens och barnhemnens infektionsproblem, voro flera av dem av dei art, att de där framlagda synpunkterna och resultaten torde äga tillämpning även i detta sammanhang. I ett sammanfattande arbete över de nosocomiala infektionerna och deras bekämpande, till vilket materialet i huvuesak hämtats från Kronprinsessan Lovisas Earnsjukhus åren 1926—33, framhöll sålunda L I C H T E N S T E I N 1 , att av de inträffade nosocomiala infektionerna den övervägarde delen, 95,5%, kunde hänföras till de övre luftvägsinfektionernas grupp, medan endast 4,5 n/n tillhörde de vanliga epidemiska sjukdomarna. Resultatet av en undersökning över betvdelsen av antikatarrvaccination för morbditeten i övre luftvägsinfektioner fram1 Lchtenstein, A.: Nosocomial Infections in Child-en's Hospitals and Institutions. Acta Paed 17, suppl.: 36 1935.

lades av G Y L L E N S W Ä R D 2 . Materialet var här hämtat från ett upptagningshem för barn, där under försöksperioden (nära 2 år) vartannat barn antikatarrvaccinerats, medan vartannat tjänat som kontroll. Sjukligheten var under undersökningstiden hög — endast få barn undgingo att under anstaltsvistelsen drabbas av en infektion i övre luftvägarna eller därmed sammanhängande åkomma, medförande temperaturförhöjning. Ingen skillnad i sjuklighet hade konstaterats mellan de båda grupperna, den vaccinerade och den obehandlade. I diskussionen framlade P E R M A N 3 ett material från en kirurgisk barnavdelning under en 5-årsperiod där 20,4—32,4 °/o av fallen visat tecken till en nosocomial infektion. Personalens betydelse som smittspridare framhävdes vidare av Y L P P Ö 4 och L I C H T E N STEIN5. 1 ett 1937 hållet föredrag, vilket samma år publicerades, gav L I C H T E N S T E I N 6 , en översikt över de medicinska synpunkterna på barnavård i daghem och förskolor. Han framhöll där med skärpa, att kollektiv barnavård icke bör vara något annat än ett komplement till det ideal, som god vård i hemmet innebär. Han definierade vidare de olägenheter och risker, som vidlåda institutionsvård av barn, och angav de principer ifråga om planering, organisation och drift, som böra följas. I det betänkande angående barnkrubbor och barnkolonier m.m., som Befolkningskommissionen avgav 1938, ingick en utförlig utredning av de medicinska synpunkterna på vården vid daghem, förskolor och liknande institutioner, författad av W A L L G R E N 7 . Detta arbete behandlar i detalj dessa institutioners uppgift, sedd ur barnläkarens synvinkel, de fördelar, som kunna vinnas, men också riskerna för barnens fysiska och psykiska hälsa. De krav, som böra ställas på institutionerna ifråga om lokalerna och deras anord2 Gyllenswärd, C.: Anti-Catarrhal Vaccination in Homes for Children under Schoolage, Acta Paed. 17, suppl.: 78 1935. 3 Perman, E . : Acta Paed. 17, suppl.: 91 (1935). 4 Ylppö, A.: Acta Paed. 17, suppl.: 101 (1935)•r> Lichtenstein, A . : Acta Paed. 17, suppl.: 107 (I93S). 8 Lichtenstein, A.: Medicinska synpunkter på barnträdgårdars och barnkrubbors organisation och verksamhet. Tidskrift för barnavård och ungdomsskydd 12:93 (1937L 7 Wallgren, A.: Medicinska synpunkter på s.k. halvöppen barnavårdsverksamhet och vård av barn å sommarkolonier. I Betänkande angående barnkrubbor och barnkolonier m.m. S O U 1938:20.

ning, den medicinska övervakningen liksom på personalen, dess storlek och utbildning, framställas och motiveras. För daghemmens del behandlas de särskilda hälsoproblem, som därmed äro förknippade, varvid särskilt risken för förkylningsepidemier och åtgärder för sådanas förebyggande behandlas. De olika betingelser ifråga om uppfödning och vård, som råda för olika åldersgrupper, genomgås. Den betydande sjukligheten bland daghemsbarn samt de ekonomiska konsekvenserna härav ifråga om sjukhusplatser ha belysts av G Y L L E N S W Ä R D 1 . Han fann, att medan antalet på daghem i Stockholm omhändertagna barn under en i-årsperiod 1937—38 kunde beräknas till omkring 12 °/o av hela barnantalet i staden, en dubbelt så stor del (25 % ) av de intagna på ett av stadens barnsjukhus utgjordes av daghemsbarn. Vårdtiden för fall av katarral luftvägsinfektion (medianen), var samtidigt för daghemsbarn 25 % längre än för andra barn. Daghemmens roll för spridning av epidemiska sjukdomar har uppmärksammats av G. M E L I N 19462 i ett arbete om difteri bland förskolebarn i Stockholm. Hon fann, att under åren 1942—45 proportionellt betydligt flera daghemsbarn än andra barn insjuknat, vilket visade daghemmens roll för smittans spridning. Den höga sjukligheten i övre luftvägsinfektioner bland daghemsbarn i förhållande till hemmabarn har vidare belysts år 1948 av F R I S E L L 3 . Utgående från förutsättningen att den stora förekomsten av bakteriella infektionei bland daghemsbarn borde återspegla sig i en förhöjning av sänkningsreaktioner (SR) bland dem, bestämde han sänkningsreaktionen vid 2 tillfällen med 3—4 veckors mellanrum under hösten 1943 hos 196 barn fråa 3 daghem i Stockholm. Härmed jämförde han resultatet av en vid samma tid företagen bestämning hos 266 barn, som vårdades i sina hem. Han fann i åldersgruppen o—2,9 år en statistiskt säkerställd skillnad mellan värdena för daghems- och kontrollbarnen (24,0 ± 1,3 resp. 23,7 ± 1,4 för de förra, 14,9 ± 0,6 för de senare, allt i mm/tim.) En liknande skillnad kunde fastställas inom daghemsmaterialet 1

Gyllenswärd, Curt.: Organisationen av det sociala arbetet på barnsjukhusen. Nord. Med. 5:299 (1940). 2 Melin, G.: Difterien bland barn i förskoleåldern i Stockholm under tiden 1/1 -42— 30/6 -45. Nord. Hyg. Tidskr. 27:264 (46). 3 Frisell, E . : A comparison between the sedimentation rates of children in day-nurseries and Children cared for in their homes. Acta paed. 35: 1, 1948.

mellan åldersgrupperna o—2,9 år och 3,0—7 år. Mellan värdena för den senare gruppen och motsvarande kontrollgrupp var skillnaden obetydlig. Hälsotillståndet bland daghemsbarn har vidare behandlats i en uppsats från danskt håll ( A G N E R 1944) .4 Undersökningen gällde en allmän överblick över tillståndet bland barnen vid 5 genomsnittliga daghem i Köpenhamn, såsom det framgick vid 2 undersökningstillfällen samma år. Förf. fann, att 60,8 % av barnen behövde vidare observeras ur medicinsk synpunkt, och drog därav slutsatsen, att regelbunden medicinsk kontroll borde införas. I den amerikanska litteraturen synes hithörande problem behandlats i jämförelsevis ringa utsträckning. I ett större arbete betitlat »Preschool day care», där L A N D O N & THOMPSON (I943) 5 efter en historisk överblick i detalj definiera den minimistandard, som borde hållas av »war-time nurseries», behandlas i fråga om hälsovården emellertid de specifika infektionssjukdomarna, medan förkylningssjukdomarna icke beröras. De viktigaste bidragen ifråga om studiet av hälsotillståndet bland daghemsbarnen ha kommit från England. Som en följd av de ökade anspråk, som krigsförhållandena ställde på den kvinnliga arbetskraften, ökade detta land antalet daghem från 104 år 1939 till I 550 år 1944 m e d plats för 71 000 barn. De härigenom aktualiserade problemen och intresset härför återspeglades i en rad rapporter i fackpressen, där författarna beträffande barnens hälsa ofta hade relativt gynnsamma erfarenheter att meddela. Dessa författare beröra dock i huvudsak endast de specifika infektionerna bland barnen, W I L L I A M S 19446, B L O N S T E I N I9457, D O W 19458, F O R S Y T H 1947», N I S B E T I94710- De kataralla luftvägsinfektionernas betydelse framhävdes emellertid av MACKAY, D O B B S och B I N G H A M 4 Agner, S.: Laegeundersogelse av B0rnehaveboYn. Ugeskr. f. larger 106:23, 1944. 5 Landon, J. F. and Thompson, H . : P r e school day care. Arch. Pediatr. 60: 537, 596, 665 (43). 6 Williams, H. C. M.: Child health. Day nurseries and Nursery Schools. Medical aspects. Practitioner 153:309 (1944). 7 Blonstein, J. L.: Year's work at wartime nursery. BMJ 1945 : 1: 230. 8 Dow, J. F . : Notes on mixed short-term day nursery. BMJ 1945: 2 : 2 1 .

"Forsyth, F. H. J.: W o r k at a Day Nursery. B M J 1947: 1: 1947. 10 Nisbet, B. R.: Children i Day Nurseries. Lancet 253 : 253 (47).

(i945) 1 i ett arbete över »The Heamaglobin Level of Children in War-time Day Nurseries». De funno en subnormal hämoglobinnivå bland de undersökta barnen (3 daghem för sammanlagt 154 barn mellan V* och 5 år) och satte detta i samband med att infektionsfrekvensen — särskilt för förkylningssjukdomar — var h ö g : »often nearly every child in the nursery had a running nose and one cold followed close on the heels of another». Bland sina erfarenheter från två daghem i London under 3 Va års tid framhöll M E N Z I E S 19462, att av barnen under 2 års ålder en avsevärd del ej ökade tillfredsställande i vikt trots riklig kost, och att infektionsfrekvensen var hög. Hon fäste vidare uppmärksamheten vid det betydliga antal barn, som lämnade daghemmet på grund av vantrivsel eller för att de ådragit sig smitta på daghemmet. En jämförande undersökning över förekomsten av vissa infektionssjukdomar mellan daghemsbarn och hemmabarn publicerades av A L L E N - W I L L I A M S I0453- Förf:s material av daghemsbarn bestod av 438 barn från 11 daghem, medan kontrollmaterialet bestod av 443 hemmabarn utvalda från barnavårdscentralernas register i samma område så, att de bildade grupperna voro jämförbara i fråga om ålders- och könsfördelning. De sjukdomar som studerades voro mässling, kikhosta, scharlakansfeber, lunginflammation och inflammation i mellanörat som en följd av någon av dessa sjukdomar mässling, vattenkoppor, skabb, impetigo och påssjuka, däremot inte de vanliga luftvägsinfektionerna. Uppgifter om inträffade infektioner hade tagits från tillgängliga journaler och insamlats från mödrarna. Sjukligheten jämfördes på basis av antalet under 2 iU års tid inträffade fall av de nämnda infektionerna tillsammanslagna, beräknat per 1 800 »child-months exposed to risk», och befanns vara i åldersgruppen o—2 år 41,3 för daghemsbarnen och 12,1 för kontrollbarnen, i gruppen 2—4 år 42,7 och 16,8 och »Mackay, H. M. M., Dobbs, R. H., and Bingham, K.: The Effect of National Bread, of Iron Medicated Bread and of Iron Cooking Utensils on the Haemoglobin Level of Children in War-time Day Nurseries. Arch. Dis. Ch. 20: 56 (1945) — se även (Mackay, H . M. Dobbs, R. H , Bingham, K. and Martin, W . J.: The Etiology and the Effect of Miner grades of Anaetia in Young Children Arch. Dis. Ch. 21:145 (1946). 2 Menzies, H. F . : Children in Day Nurseries with special reference to the child under two years old. Lancet 251:499 (1946). (Se diskussion ibid. 251 : 544 1946.) 3 Allen-Williams, G. M.: Incidence of Infections in War-time Day Nurseries. Lancet 249:825 (1945).

i gruppen 4—5 år 29,0 och 7,6 respektive. De funna differenserna voro statistiskt säkerställda. Förf. pekar vidare på att infektionerna synas drabba daghemsbarnen vid en tidigare ålder än hemmabarnen. I diskussionen framhåller förf. de svagheter, varmed hennes primäruppgifter äro behäftade, framförallt att de båda materialen ej observerats av samma undersökare eller på samma sätt, och att journalerna ej förts för detta speciella ändamål. En stor undersökning med sikte direkt på förekomsten av katarrala luftvägsinfektioner framlades följande år av the Day Nurseries Committee of the Medical Women's Federation (1946 4 ). Den omfattade barn i åldern Va—5 år och gällde en jämförelse mellan barn, som i minst sex månader varit inskrivna på daghem (nursery group I, 2136 barn) med dels barn, som tillhörde barnavårdscentraler i samma omgivning som de undersökta daghemmen (2 161 barn) och dels barn, som vistades på daghem sedan högst en vecka (nursery group II, 290 barn). Jämförelsen skedde på grundval av ett status, upptaget vid ett tillfälle för varje barn med hänsyn till förekomsten av förstorade svalgmandlar, snuva, andning med öppen mun och fysikaliska tecken på luftrörskatarr liksom kroppsvikt och allmänt hälsotillstånd. De undersökta daghemmen voro spridda över hela England, vilket medförde, att undersökarnas antal var mycket stort. Barnen vid vart och ett av daghemmen och vid motsvarande barnavårdscentral undersöktes emellertid av en och samma undersökare inom en kort tidsperiod. Av resultaten vid jämförelse mellan »nursery group I» och barn, som tillhörde barnavårdscentraler må följande nämnas. Ifråga om förstorade svalgmandlar förelåg en statistiskt säkerställd övervikt för både gossar och flickor bland daghemsbarnen, liksom även beträffande konstaterad snuva och andning med öppen mun. Även luftrörskatarr befanns vanligare bland daghemsbarnen, men skillnaden var signifikativ endast för flickorna. Observationerna av allmäntillståndet vilka befunnos mera hänföra sig till barnens fysik än till det allmänna hälsotillståndet visade en högre frekvens daghemsbarn i mycket god form (»very fit») än bland barnen från barnavårdscentralerna. De förra voro också på det hela taget tyngre än de senare. Med avsikt att utröna, om någon skillnad förelåg mellan welfare centre children och day nursery children vid början av de senares daghemsliv, företogs en jämförelse, mellan 4 The Health of Children in Wartime Day Nurseries. A report of an investigation by the Day Nurseries Committee of the Medical Women's Federation, in conjunction with W. J. Martin, PhD. BMJ 1946: 2:217.

•

barnen från barnavårdscentralen och »nursery group II». Ingen skillnad kunde med säkerhet fastställas utom beträffande »nasal discharge», vilket antogs bero på att en betydlig del av daghemsbarnen hade fått en infektion redan första veckan på daghem. En analys med hänsyn till olika åldersgrupper visade, att översjukligheten för daghemsbarnen var mest uttalad i 2—3-årsåldern, och att den gynnsamma effekt av daghemslivet, som kunde spåras på grund av signifikativt högre kroppsvikt, inskränkte sig till åldersgrupperna över 2 år. Den av ovannämnda kommitté påbörjade forskningen fortsattes med en senare undersökning, som utfördes och framlades av Mc Laughlin (1947 1 ). Även här gällde undersökningen en jämförelse mellan daghemsbarn och hemmabarn, varav de förra utgjorde barnen i 8 »war-time day nurseries» i Birmingham till ett antal av 557, medan de senare voro 641 barn, som uteslutande vårdades i sina hem och bodde i samma bostadsområden som daghemsbarnen. Daghemsbarnen, o—5 år gamla, hade indelats i 7 åldersgrupper, och kontrollmaterialet hade valts med sikte på samma åldersfördelning men för övrigt slumpvis. Undersökningstiden varade 1 år (nov. 1944—okt. 1945). Härunder hade förf. undersökt varje barn i princip en gång var åttonde vecka, varvid ett status upptagits (i likhet med ovan refererade undersökning) ehuru något utvidgat, och genomgångna infektionssjukdomar sedan föregående undersökning efterhörts. Kontrollbarnen hade undersökts samma dag som motsvarande daghemsbarn. Uppkomna vakanser fylldes under året med nya barn. I medeltal undersöktes daghemsbarnen 3,1 gånger, hemmabarnen 2,4 gånger. Av de statistiskt bearbetade resultaten må följande refereras. Förf. fann, att förekomsten av luftvägsinfektioner med tecken på akuta lika väl som subakuta och kroniska tillstånd var 2—8 gånger högre bland daghemsän bland hemmabarnen och att denna skillnad var påtaglig i alla åldersgrupper. Hon kunde vidare visa, att förekomsten av mässling var högre bland daghemsbarnen, och fyra gånger högre bland de sannolikt mottagliga inom daghemsmaterialet än inom motsvarande grupp av hemmamaterialet. Särskilt tydligt var detta bland barnen under 18 mån :s ålder. Beträffande kroppsvikten fann hon denna lägre för daghems- än för hemmabarnen under 2 års ålder. Motsatta förhållandet rådde över denna gräns, vilket sattes i samband med de extra livsmedelsransoner, som barnen på daghem komma i åtnjutande av. 1 Mc Laughlin, M. E . : The Physical Health of Children Attending Day Nurseries. BMJ 1947: 1: 591 and 1947: 1: 631 (se diskussionen ibid. 1947: 1:736, 782, 826).

De erfarenheter och synpunkter, som barnläkare såväl i Sverige som utlandet under de senaste årtiondena kunnat framlägga beträffande daghemmens medicinska risker, ha självfallet varit av stort värde för barnstugeverksamheten i v å r t land. Förståelsen för de medicinska kraven på institutionernas planlösning och utrustning h a r långsamt — h ä r och där uppenbarligen motvilligt — beaktats. Det är emellertid naturligt att det, så länge barnstugeverksamheten stod utanför samhällets kontroll och tillsyn, erbjöd vissa svårigheter att i full u t s t r ä c k n i n g få institutionerna att tillgodose de medicinska synpunkterna. Det kan sålunda förtjäna erinras om, att det så sent som för sex a sju å r sedan icke fanns något stadgat om vad som borde fordras av den läkare, som anställdes vid ett daghem eller barnhem. Redan vid det utredningsarbete k r i n g barnstugeverksamheten, som utfördes inom befolkningsutredningen i början av 1940-talet, fästes vikt vid de medicinska problemen. P å utredningens initiativ företog t.ex. leg. läkaren L a r s Gösta S t e r n e r en inspektionsresa till ett stort antal b a r n s t u g o r våren 1942, varvid han kunde konstatera, att långt ifrån alla daghem stodo under regelbunden läkarkontroll. A v stort intresse äro även följande uppgifter från den undersökning, som gjordes om verksamheten vid b a r n s t u g o r n a 1944—45, och som tidigare ej publicerats. Vid endast 143 av de 477 uppgiftslämnande avdelningarna undersöktes barnen vid intagningen av läkare. Vid daghemmen var emellertid detta åtskilligt vanligare än vid övriga avdelningar. Vid över hälften av daghemmen förekom sålunda läkarundersökning av barnen före intagningen, men endast vid knappt Vs av förskolorna och knappt 8 % av eftermiddagshemmen. Läkare funnos emellertid anställda vid 296 avdelningar, dvs. vid ca 60 °/o av de uppgiftslämnande avdelningarna. Även i detta avseende hade daghemsavdelningarna det åtskilligt bättre ordnat än övriga avdelningar. 165 av 185 daghem hade läkare anställd men endast 113 av 215 förskolor och 18 av 76 eftermiddagshem. När läkare fanns, besökte denne vanligtvis regelbundet institutionen. Verksamhetsåret 1944—45 tvingades man på grund av sjukdomsfall stänga 33 daghem, 30 förskolor och 2 eftermiddagshem.

•

Vid 2 av de 86 daghem, där spädbarn mottogos, höllos dessa ej skilda från övriga barn. Barn över i år voro fördelade på grupper vid 131 av de 282 institutioner, som lämnade uppgift i denna fråga. Friskintyg vid anställning fordrades av personalen vid 409 av de 480 uppgiftslämnande avdelningarna, eller vid 174 av 183 daghem ( 9 5 , 1 % ) , 165 av 204 förskolor (90,9 °/o) och 70 av 93 eftermiddagshem (75,3 %>). Av den tillfälligt anställda personalen fordrades inte friskintyg i lika stor utsträckning. 193 avdelningar, dvs. 90 daghem, 76 förskolor och 27 eftermiddagshem, fordrade emellertid, att även den tillfälligt anställda personalen lämnade friskintyg, när tjänsten tillträddes. Endast vid hälften av avdelningarna undersöktes personalen regelbundet av läkare. Även denna läkarkontroll var mest utbredd bland daghemmen.

den omfattning, vari läkaren är skyldig avlägga regelbundna besök å anstalten.

E n v ä n d n i n g till det b ä t t r e kom först i och med det från och med 1944 insatta statsstödet. Socialstyrelsen, som nu blev tillsynsmyndighet för b a r n s t u g e v e r k s a m heten, upptog i s a m r å d med medicinalstyrelsen frågan om hälsokontrollen samt de medicinska problemen på b a r n s t u g o r n a till diskussion och i oktober 1944 kunde n o r m givande råd och a n v i s n i n g a r i dessa frågor samt förslag till normalinstruktion för läkare anställd vid b a r n s t u g a meddelas. A v största betydelse blev att det i samband med 1945 å r s barnavårdslagstiftning stadgades, att hälsokontroll måste v a r a a n o r d nad bl.a. på alla anstalter för halvöppen barnavård ( S F S 506/45),

En rutinmässig undersökning av de på daghem intagna barnen skall äga rum minst två gånger årligen dock med beaktande av att där barnen under två år vårdas, tätare undersökningar erfordras. Innan barnen intagas på daghem skola de undersökas av läkare, vilken undersökning helst bör ske på läkarens egen mottagning och icke på daghemmet. Undersökningarna av daghemsbarnen avse ^ att konstatera eller utesluta sjukdomstillstånd eller annan rubbning hos barnen och att avslöja barnens eventuella behov av specialvård (tandvård, tonsiller och adenoida vegetationer, hållningsfel eller andra kroppsliga deformiteter, hörsel- och synrubbningar e t c ) . Läkaren skall i varje särskilt fall lämna erforderliga råd till avhjälpande av dessa brister, men bör icke själv, annat än i undantagsfall, ägna sig åt behandling av sjukdomstillstånd hos de intagna barnen. Undantag utgöra endast de lättaste slag av rubbningar, vilka icke skulle kunna motivera särskilt besök hos läkare. Läkaren skall vara hälsokontrollant, icke behandlingsläkare. Det är viktigt att denna princip följes, då i annat fall läkarens tid kan bli alltför mycket upptagen med behandlingar och hans viktigaste uppgift, att övervaka daghemmets hygien och verksamhet och kontrollera barnens hälsotillstånd och utveckling, eftersatt. Det är också risk för att det vid läkarens besök i daghemmet samlas barn, som infinna sig emedan de äro sjuka, kanske till följd av smittosam sjukdom, varigenom de kunna utgöra en fara för de andra närvarande barnen. Om ett barn varit frånvarande mera än cirka 3 dagar och bortovaron betingats av sjukdom, bör barnet helst undersökas av läkare innan det efter tillfrisknandet tillätes att ånyo intagas i daghemmet. I alla händelser bör sådant tillstånd lämnas först efter samråd med läkaren. För att underlätta läkarens möj-

V a d innebär denna hälsokontroll i p r a k t i k e n ? I den av K u n g l . Maj :t utfärdade stadgan för b a r n a v å r d s a n s t a l t e r ä r o följ a n d e i detta hänseende relevanta bestämmelser i n f ö r d a : 9 §• För varje barnavårdsanstalt skall finnas en läkare, som åtagit sig att övervaka hälsotillståndet hos såväl de intagna barnen som anstaltens personal samt att utöva tillsyn över vårdavdelningarna. Läkaren skall avlägga regelbundna besök hos barnavårdsanstalten i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till dess storlek, beskaffenhet och ändamål ävensom till övriga omständigheter, samt eljest besöka anstalten sä snart anledning därtill förefinnes. Läkarens skyldigheter skola vara avtalsenligt reglerade. I avtalet skall särskilt angivas

10 §.

Innan barn i spädbarns- eller förskoleåldern första gången mottages vid anstalt för halvöppen barnavård, bör barnet hava undersökts av läkare. Sådan undersökning bör ock hava skett, om barnet efter frånvaro från anstalten under mer än tre månader ånyo skall mottagas vid densamma. E n mera detaljerad bild av hälsokontrollen på b a r n s t u g o r n a erhålles genom de n y s s n ä m n d a av socialstyrelsen utgivna r å den och anvisningarna. Dessa meddela följ a n d e riktlinjer för b a r n s t u g o r n a s hälsokontroll :

lighet att fortlöpande kontrollera barnens hälsotillstånd bör orsaken till barnens bortovaro från daghemmet varje gång antecknas i närvarojournalen eller på hälsokorten. Med ledning av de förda anteckningarna om orsaken till ett barns frånvaro kan läkaren med föreståndarinnan diskutera de av henne vidtagna åtgärderna i de enskilda fallen och giva råd för framtiden. Beträffande den psykiska omvårdnaden av barnen är det läkarens uppgift att med ledning av de upplysningar, som erhållits av personalen, och gjorda egna iakttagelser giva erforderliga råd rörande sättet att komma till rätta med fostringssvårigheter eller eventuella psykiska abnormiteter. Föreståndarinnan och den övriga kvalificerade personalen skola göra primärobservationerna beträffande barnens beteende och meddela sina iakttagelser till läkaren. Det måste ställas som ett absolut krav, att föreståndarinna och gruppledarinna ha sådan utbildning, att de äro förtrogna med barns normala psykiska funktioner och vanliga avvikelser från det fysiologiska, så att de äro kompetenta att avgöra, för vilka barn läkarens råd bör inhämtas. Vad beträffar barnens livsförsel under vistelsen i daghemmet skall läkaren ägna särskild uppmärksamhet åt barnens personliga renlighet, sättet för uppfödningen av de späda barnen och giva råd beträffande utspisningen av de andra barnen och tillse att födan är tillfredsställande sammansatt och även i andra avseenden lämplig för den ålder, för vilken den är avsedd. För att underlätta läkarens kontroll härmed skall föreståndarinnan bevara matsedlarna å den föda, som serverats varje dag. Med avseende å barnens vila skall läkaren kontrollera, att denna kan erhållas utan att barnen störas, att den är tillräckligt lång och att luftväxlingen och temperaturen i sovrummet äro tillfredsställande. Med avseende å utevistelsen skall läkaren kontrollera att barnen vistas i friska luften så länge som väderlek, måltider och sovtider medgiva. Renhållningen och luftväxlingen i lokalerna samt lekplatsens hygien och lämplighet skola av läkaren kontrolleras. Läkaren bör eftersträva att få en uppfattning om de förhållanden, under vilka barnet lever utom daghemmet, om dess tidigare hälsotillstånd, om dess förutvarande uppfödningssätt, om dess hemmiljö etc. Dessa uppgifter skola av föreståndarinnan införskaffas av de anhöriga, så framt dessa ej äro närvarande vid läkarens undersökning av barnet. Uppgifterna böra införas på ett hälsokort på vilket även antecknas resultatet av läkarundersökningen, personalens iakttagelser om barnet och de råd som givits i samband med undersökningen. Det är lämpligt att modern eller någon annan nära anhörig, som väl känner

barnet, är närvarande vid undersökningen, varigenom alla behövliga uppgifter kunna erhållas och samtidigt modern kan av läkaren få eventuella behövliga hälsoråd med avseende å barnets uppfödning och livsförsel i det egna hemmet. Läkaren bör vara föreståndarinnan behjälplig vid upprättandet av samarbetet mellan daghem och barnens egna hem och å föräldraaftnar av och till ställa sig till förfogande för elementära upplysningsföredrag över aktuella ämnen berörande småbarnens vård, uppfödning och fostran. P å läkaren bör det även vila att främja ett samarbete mellan daghemmet och andra barnavårdsinstitutioner. En av läkarens viktigaste uppgifter i ett daghem är att sörja för och kontrollera personalens hälsotillstånd. Varje i daghemmet tjänstgörande person, även tillfälliga vikarier, skola förete intyg om lungröntgenundersökning. Då även en vid tillträdandet av befattningen med godkänt friskbetyg försedd vårdarinna under tjänstgöringens lopp kan ådraga sig sjukdom, som icke blott är av betydel"se för henne själv utan dessutom kan innebära risk för barnen, måste personalens hälsotillstånd stå under fortlöpande kontroll. Denna bör bl.a. bestå i en förnyad undersökning åtminstone varje år, varvid särskilt avseende fästes vid frihet från smittosamma sjukdomar, särskilt tuberkulos. Vid minsta misstanke på sistnämnda sjukdom skall röntgenundersökning utföras. En kontroll av personalens hälsotillstånd mellan de periodiska undersökningarna är påkallad så snart någon företett sjukdomssymptom. Det måste vara daghemmets läkare, som avgör huruvida den sjuke må fortsätta sitt arbete eller om detta måste avbrytas till följd av sjukdomen. Innan en sjukskriven person tillätes återtaga sitt arbete å daghemmet, måste tillstånd därtill inhämtas av den ansvarige läkaren, som därvid bör övertyga sig om, att risk för smittofara ej längre föreligger. En sådan kontroll sker lämpligast genom besök å läkarens egen mottagningslokal. I sitt hälsovårdsarbete i daghemmet måste läkaren i mycket hög grad kunna lita till föreståndarinnans omdöme och duglighet. Hon bör äga kunskap om infektionssjukdomar och näringsfysiologi. Föreståndarinnan (eller någon annan av den kvalificerade personalen) måste varje morgon summariskt inspektera barnen vid deras ankomst till daghemmet, och de av henne gjorda iakttagelserna tillsammans med av anhöriga lämnade uppgifter om barnet skola vara vägledande för hennes bedömning av barnens hälsa. Varje barn, som av sjukdomsanledning varit frånvarande, måste särskilt noga granskas, innan det sammanföres med de andra barnen. Föreståndarinnan måste göra sig underrättad om orsaken till barnets

frånvaro och anteckna detta i närvarojournalen. Vid minsta misstanke att barnet fortfarande kan vara smittosamt skall hon isolera detsamma och omedelbart sätta sig i förbindelse med daghemmets läkare och samråda med denne beträffande de åtgärder, som lämpligen böra vidtagas. För att på ett effektivt sätt kontrollera hälsovården på ett daghem måste läkaren avlägga regelbundna besök å hemmet. Vid daghem där späda barn vårdas fordras minst i besök var 14 :e dag, helst 1 besök i veckan. Vid övriga daghem 1 besök i månaden, helst var 14 :e dag. Dessutom skall daghemmet besökas så snart anledning därtill finnes. Föreståndarinnan bör ha möjlighet och äga rättighet att mellan läkarbesöken stå i telefonkontakt med läkaren. Om medicinalier förvaras på daghemmet gälla samma förvaringsbestämmelser som för barnhem. Läkarens uppgifter i barnträdgårdarna äro desamma som i daghemmet med de modifikationer, som betingas av den kortare vistelsetiden. Hälsovårdsarbetet underlättas här av att ett sjukt barn i regel genast kan hemsändas. Barnen skola enligt utfärdade bestämmelser undersökas vid intagningen och vid varje termins början samt dessutom så ofta anledning finnes. Deras hälsotillstånd skall fortlöpande kontrolleras av läkaren genom regelbundna besök å anstalten och sådant besök bör ske minst en gång i månaden, helst var fjortonde dag och dessemellan bör föreståndarinnan ha möjlighet att stå i daglig telefonrapport med honom. Personalens hälsotillstånd skall övervakas på samma sätt som i daghemmet.

2. Kommitténs slutsatser och önskemål Att sammanföra barn i stora grupper har alltid varit förenat med medicinska risker för barnen. Detta gäller speciellt barn i förskoleåldern. Det är givetvis i första hand på daghemmen man möter dessa risker i mera uttalad form närmast i form av riskerna för infektion och uttröttning. Daghemsbarnen kunna när de insjukna icke alltid hållas i hemmet. Modern måste arbeta och har i de allra flesta fall icke tid eller tillfälle att stanna hemma för att vårda sitt sjuka barn. Barnet lämnas alltså till daghemmet även om det t.ex. är »förkylt».

I praktiken har det visat sig omöjligt att helt avvisa dessa sjuka barn från daghemmen. Härigenom utsättas självfallet de övriga barnen på daghemmen för infektioner. Det allvarligaste problemet inom daghemsvården äro också de akuta luftvägsinfektionerna. Även om de epidemiska barnsjukdomarna, såsom t.ex. mässling, vattkoppor, påssjuka och kikhosta lätt spridas inom daghemmen, är det väl snuva och hosta, halsfluss, luftrörskatarr och öroninflammation — dvs. just vad som brukar sammanfattas under benämningen akuta luftvägsinfektioner — som spela den betydelsefullaste rollen. Det är dessa luftvägsinfektioner, som många gånger kunna helt äventyra vården och bli daghemmens väsentligaste nackdel. Under vissa sjukdomsperioder under vinterhalvåret drabba förkylningssjukdomarna barnen på ett sätt, som gör problemet mycket allvarligt. Liksom flera av de epidemiska sjukdomarna sprida sig även luftvägsinfektionerna genom droppinfektioner från sjuka till friska. Den vanligaste och mest betydelsefulla smittvägen är från person till person. De bakteriebärande dropparna indunsta i luften till stoftkorn och smittämnen kunna också med luftdraget föras långt från den sjuke och smitta ned friska personer i omgivningen. Eventuellt faller smittämnet till golvet som damm och röres på nytt upp vid sopning eller då barn leka på golvet. Barnet kan också få smittoförande damm på fingrarna och stoppa dem i munnen. Leksaker kunna även överföra smittoämnen liksom andra föremål, som varit i kontakt med ett infekterat barn, såsom näsdukar, handdukar etc. På dessa föremål kunna, om de icke rengöras, smittämnen leva kvar i åtskilliga månader. Det finns hundratals olika smittämnen, av vilka en del ge kortvariga och lindriga infektioner, andra långvariga och allvarligare sjukdomar. En luftvägsinfektion, som orsakas av ett smittämne, förlöper i regel gynnsamt så länge den sjuke icke utsattes för ny smitta. Denna nya smitta kan medföra öroninflammation, lunginflammation o.d. Det är detta som medför den stora 265

skillnaden mellan vård av barn i hemmet och på olika barnavårdsinstitutioner, där b a r n med olika infektioner sammanföras. F ö r u t o m infektionsriskerna medför den långa tid som barnet tvingas tillbringa på d a g h e m m e t — 8—10 timmar per dygn — u r såväl kroppslig som psykisk synpunkt en u t t r ö t t n i n g . B a r n e t kan bli aptit- och sömnlöst och dessutom motoriskt oroligt och l ä t t i r r i t e r a t samt komma att lida av koncentrationssvårigheter. Så småningom blir det också g r i n i g t och skrikigt. Genom de ibland under lång tid pågående infektionerna i kroppen och den samtidiga uttröttningsfaktorn få barnen aldrig tillfälle att å t e r h ä m t a sig. Speciellt n ä r det gäller b a r n under 3—4 år, som dels lätt bli uttröttade och dels ä r o mera känsliga för infektioner, kommer detta förhållande att medföra allvarliga olägenheter. Med stig a n d e ålder får flertalet barn en ökad motståndskraft. B a r n l ä k a r n a ha, som tidigare framhållits, sedan länge insett dessa förhållanden och i skilda s a m m a n h a n g påtalat d a g hemmens medicinska risker för barnen. D e n l ä m n a d e redogörelsen av olika utländska och svenska undersökningar på detta o m r å d e u n d e r de senaste årtiondena visar också med vilket intresse dessa frågor omfattats av vetenskapen. Med h ä n s y n till att den svenska vetenskapliga forskningen emellertid tidigare icke ä g n a t något mera ingående bakteriologiskt studium av den luftburna smittan och då ett studium h ä r a v för bekämpande av infektionsriskerna på d a g h e m m e n måste vara av största betydelse inför en ev. framtida utbyggnad av dessa, tog k o m m i t t é n redan vid början av sitt a r bete initiativ till en vidgad forskning på detta o m r å d e . Genom medel, som ställts till förfogande av Allmänna barnhuset, ha också en rad undersökningar om smittrisk e r n a på d a g h e m m e n utförts åren 1946—49. I bilaga 7 lämnar undersökningens ledare, professor G u n n a r Löfström, en detaljerad redovisning för dessa infektionsundersökn i n g a r och deras resultat. Det kan knappast anses befogat att h ä r återupprepa unders ö k n i n g a r n a s uppläggning och genom266

förande, varför kommittén vill hänvisa till bilagan. Följande sammanfattande slutsatser må emellertid citeras : Undersökningarnas viktigaste resultat torde med hänsyn till tidigare åsiktsbrytningar i denna fråga vara att daghemsvård för barn mellan tre—fyra och sju år synes fullt försvarlig med hänsyn till infektionsriskerna för barnen. Mera tveksam måste man vara beträffande de yngre barnen, koltbarn och spädbarn. Om man uteslutande ser problemet ur infektionssynpunkt har undersökningarna gett exempel på beklaglig översjuklighet för dessa barngrupper och även vid de daghem, där hälsotillståndet varit bäst har i ena daghemmet koltbarnen i det andra spädbarnen periodvis visat allt för höga sjuklighetssiffror. Frågan om spädbarnens och koltbarnens daghemsvård ur infektionssynpunkt måste underkastas fortsatt prövning och man synes för närvarande ur medicinsk synpunkt icke kunna rekommendera daghemsvård för barn under tre—fyra års ålder. U n d e r s ö k n i n g a r n a ha fortsatts under 1949—50. D r Gunnel Melin har i oktober 1950 till kommittén lämnat n å g r a u p p gifter från bearbetningen av det nya materialet: en jämförelse mellan samtliga 5 i undersökningen ingående daghem visar sålunda att sjukligheten bland barnen är högst i åldern 1—2 år samt att sjukligheten bland 2 — 3 - å r i n g a r n a på goda institutioner förefaller att kunna hållas inom rimliga g r ä n s e r . Ytterligare ha av 1949— 1950 å r s undersökningar understrukits att betydelsefulla faktorer, n ä r det gäller infektionsfrekvensen på daghem, synes v a r a institutionernas storlek, omsättningen i b a r n g r u p p e r n a samt barnens sociala hemmiljö. R e d a n tidigare ha barnläkare, f ö r v ä r v s arbetande m ö d r a r samt den på d a g h e m m e n arbetande personalen varit på det klara med daghemsvårdens medicinska risker för de små barnen. De nu utförda infektionsu n d e r s ö k n i n g a r n a ha i så måtto endast bekräftat en gammal erfarenhet, m e n det värdefulla ligger i att flera års ingående vetenskapliga undersökningar på olika d a g hem nu fastslagit, att — om man ser p r o blemet enbart ur smittosynpunkt — d a g -

"hemsvård för närvarande icke kan rekommenderas för barn under 3 års ålder. Trots att de medicinska synpunkterna väl knappast böra helt dominera diskussionen om daghemsvård även för småbarn och trots att man ännu icke kan säga något slutgiltigt om vad denna översjuklighet hos daghemmens småbarn har för betydelse på lång sikt, är det uppenbart att varje planering av barnstugeverksamheten i vårt land måste ta hänsyn till det faktum att förkylningssjukdomarna förekomma bland daghemsbarnen i en utsträckning som knappast kan betraktas såsom »normal». Vad kan nu samhället göra mot detta och vilka åtgärder böra vidtagas på daghemmen för att minska deras medicinska nackdelar? Först och främst vill kommittén understryka, att ett konstaterande av översjukligheten bland daghemmens småbarn icke bör leda till generella förkastelsedomar mot all daghemsverksamhet eller ens för daghemsvård för barn under 3 år eftersom otillfredsställande bostads- och miljöförhållanden ofta kunna motivera daghemsvård för dessa åldersgrupper. Daghemsvård kan i dylika fall vara icke blott socialt utan även medicinskt försvarlig och rekommendabel. Det är sålunda icke lämpligt att på så sätt förstora de medicinska riskerna vid daghemmen att man därigenom driver tesen att daghemsvård som sådan är något förkastligt. Kommittén har svårt att inse att ett dylikt tillvägagångssätt gagnar de barn, vilka av olika skäl bli tvungna vistas på daghem eller dessa barns mödrar, som lätt bli skrämda av allt överdrivet och onyanserat ordande om daghemmens smittorisker. Eftersom man även i framtiden måste räkna med en viss ofrånkomlig ökning av daghemmen är det i stället angeläget att alla krafter möts i en strävan att stödja de mödrar, som bli tvungna lämna sina barn till daghem samt att för barnen göra det bästa möjliga av vistelsen där. Det vore således beklagligt om de fakta som framkommit vid de nyssnämnda infektionsundersökningarna i Stockholm skulle utnyttjas i någon slags »skrämselkampanj»

kring daghemmen; däremot böra självfallet mödrarna ständigt upplysas om de smittrisker, som alltid finns på daghemmen och hur angeläget det är att de själva medverka till att minska dessa risker. De resultat, som vunnits vid infektionsundersökningarna, kunna därför icke sägas utgöra argument emot daghemmen över huvud taget och inte ens ur medicinsk synpunkt helt mot daghemsvård för de minsta barnen. Såsom kommittén redan framhållit i kapitel 6 i diskussionen om pro et contra kring daghemmen, bör det vara angeläget att arbetslivet och familjernas levnadsförhållanden så kunna utformas och stödjas att daghemsvård för dessa barn dock i görligaste mån begränsas. Något förbud mot att ta hand om barn under 2—3 års ålder på daghemmen kan emellertid inte tänkas bli uppställt, men det förefaller inte kommittén otänkbart om utvecklingen på lång sikt av sig självt skulle leda till att daghemmen endast komma att besökas av barn i 2—7 års ålder. Därigenom skulle en del av de medicinska problemen kring daghemmen också bortfalla. Redan nu tyda vissa tecken på att en sådan utveckling äger rum; några daghem för enbart spädbarn byggas numera icke och övriga spädbarnsavdelningar äro icke alltid fullbelagda. Den kraftiga reallönestegringen under 1940-talet, de ökade sociala förmånerna såsom barnbidrag etc. har gjort att många förvärvsarbetande mödrar ansett sig ha råd att stanna hemma hos sina barn under deras första år. Denna utveckling måste hälsas med tillfredsställelse eftersom den ligger helt i linje med de barnavårdande intressena : ur medicinsk och psykologisk synpunkt är det nämligen av största betydelse att kontakten moder-barn under barnets första levnadsår inte brytes. Även om många förvärvsarbetande mödrar äro medvetna om att det både för deras egen och barnets skull vore bäst om de kunde få stanna hemma några år efter barnsbörden är det sannolikt att ekonomiska skäl, yrkesambition etc. komma att väga tyngre för dem. Hela deras existens 267

— och därigenom ytterst även barnets välfärd — kan i många fall vara beroende av deras arbete och utkomstmöjligheter. Det räcker med en hänvisning till den stora kategorien ensamstående mödrar för att man skall förstå vilka problem, som förekomsten av små barn på daghemmen komma att skapa under överskådlig tid. Det blir därför angeläget att uppmärksamheten i stigande omfattning inriktas på hur man skall kunna undvika infektioner på daghemmen, hur man skall kunna göra dem ur medicinsk synpunkt så tillfredsställande och för barnen lämpliga som möjligt samt hur man skall förfara med de daghemsbarn, som trots alla försiktighetsåtgärder drabbas av infektioner och stegrad sjuklighet. För att daghemsbarnen skola få leva i en så hälsobefrämjande miljö som möjligt är det nödvändigt att daghemmen byggas, planeras, organiseras och skötas på ett sådant sätt att de verkligen kunna sägas utgöra institutioner, där förebyggande hälsovård kan bedrivas. Denna strävan har kommittén sökt ge uttryck för i skilda sammanhang i detta betänkande; såväl den principiella diskussionen kring daghemmens för- och nackdelar, förslagen kring deras planlösning och inredning, måltidernas sammansättning och anordnande, personalens kvalifikationer etc. ha ytterst syftat till att göra daghemmen så ändamålsenliga och tillfredsställande, särskilt ur medicinsk synpunkt, som kan anses praktiskt och ekonomiskt möjligt. Redan vid daghemmens utformning äro de medicinska synpunkterna av största betydelse ; dessa peka otvetydigt på nödvändigheten av att institutionerna göras så små och hemliknande som möjligt. De själlösa mastodontinstitutionerna, »anstalterna» av traditionell karaktär och utformning, måste utgöra ett förflutet skede inom den svenska barnstugeverksamheten. De tidigare refererade infektionsundersökningarna visa också att sjukligheten är större på sådana institutioner. Daghemmen böra alltså vara små och trivsamma, helst friliggande i nära anknytning till park eller 268

grönområde; vid eventuellt minskat behov kunna de lätt och tillfredsställande omvandlas till förskolor. Det är önskvärt att de ges en så central plats som möjligt inom bostadsområdet så att mödrarna med lätthet kunna lämna sina barn där och slippa spårvagns- eller bussresor med dessas infektionsrisker. Särskilt önskvärt är att daghemmen ha en god lekplats eftersom vistelsen utomhus och helst i fri natur är av väsentlig betydelse för det hälsovårdande arbetet på institutionen. Det må i detta sammanhang särskilt understrykas att de s.k. standarddaghem, som kommittén närmast ur ekonomisk synpunkt anser böra byggas i största möjliga utsträckning äro medicinskt fullt godtagbara. Dessa enkla, små daghem uppfylla nämligen de krav man gärna vill ställa på ett modernt daghem : låg, trivsam envåningsbyggnad med direkt utgång till lekplats samt i övrigt en sådan utformning att de kunna svara mot barnens egen värld och föreställningsliv, deras egen skala. Dessa små daghem böra ha goda förutsättningar att ge barnen en miljö, som så nära liknar hemmets som möjligt. Även beträffande institutionernas inredning och planlösning finnas åtskilliga medicinska synpunkter, som böra uppmärksammas. Utöver den diskussion, som föres kring dessa frågor i kapitel 10, må här understrykas att daghemmen självfallet måste uppfylla elementära bostadshygieniska krav. Inredningen bör vara så enkel, praktisk och lättrengjord som möjligt. Ur infektionssynpunkt är det sålunda viktigt att golv och väggar äro av sådant material att de lätt kunna tvättas och hela inredningen bör vara sådan att den samlar så litet damm som möjligt. Man har tidigare ofta kraftigt understrukit, att de olika grupperna på daghemmen böra vara helt isolerade från varandra samt ha skilda ingångar. Det synes numera som om detta krav vad beträffar ingångarna icke behöver upprätthållas så starkt, under förutsättning att daghemmet planeras endast för ett par mindre grupper barn i åldrarna 3—7 år. Om spädbarn och barn under 3 år

emottagas är det dock ett oavvisligt krav, att dessa hållas helt avskilda från övriga grupper samt ha egen ingång. För att minska risken för uttröttning hör uppmärksamheten inriktas på att om möjligt förkorta vistelsetiden. Kommittén har tidigare understrukit det önskvärda i att daghemsvistelsen endast i undantagsfall utsträckes utöver 5—6 timmar dagligen, men vill här ytterligare påpeka vilken vinst det ur hälsosynpunkt skulle innebära för barnen och indirekt även för mödrarna om vistelsetiden kunde begränsas. Nödvändigt är också att grupperna på daghemmen få vara små, varigenom uttröttningstendensen i viss mån kommer att minska. Önskvärt är vidare att man söker åstadkomma lämpliga och tillräckliga vilostunder under dagen. Av vikt är sålunda allt som kan göras för att åstadkomma rekreationsmoment t.ex. i form av samlingsstunder under dagen och lugnande sysselsättning innan barnen hämtas eller gå hem. För att minska de psykiska nackdelarna med daghemmen bör personalen vidare söka vidmakthålla barnens kontakt med föräldrarna och själva etablera och underhålla kontakt med dem. Regelbundna föräldramöten måste sålunda betraktas som ett normalt led i daghemsverksamheten, men härjämte är det önskvärt att föräldrarna dagligen söka taga del av barnens beteende och upplevelser. Vidare måste man nå fram till ett så individuellt omhändertagande som med tillgängliga personalresurser är möjligt. Det må i detta sammanhang påpekas att starka medicinska skäl tala för att varje barngrupp till ett daghem får tillräcklig och kvalificerad personal. Tanken att man skulle kunna sköta ett daghem på 27—30 barn med t.ex. endast ett par anställda — för att därigenom minska driftkostnaderna — är enligt kommitténs uppfattning verklighetsfrämmande och skulle icke gå att praktiskt genomföra, såvida man samtidigt önskar upprätthålla de mest elementära vård- och fostrarkraven och låta barnen i olika åldrar få leka och vårdas i små grupper. Kommittén vill sålunda under-

stryka att det antal anställda inklusive ekonomipersonal som bör finnas vid daghem utan spädbarnsavdelning — en anställd per 5 barn — icke kan anses vara i överkant. Tillkommer spädbarnsavdelning medför emellertid detta extra personal beroende på att spädbarnen kräva mer av individuell vård och skötsel. På ett daghem med spädbarn får man räkna med en anställd per 3,5 barn. Icke heller detta kan väl betraktas såsom obilligt utan helt i linje med de krav som ur medicinsk och barnavårdande synpunkt måste uppställas på en institution, som måste ta hand om och ansvara för mycket små barn 8—10 timmar dagligen. Såväl kommitténs infektionsundersökningar som en från alla daghem starkt omvittnad erfarenhet säger också att det för daghemmens rätta skötsel och en tillfredsställande hälsovård är absolut nödvändigt med tillräcklig personal för varje barngrupp. Även med den utformning av daghemmen och deras organisation, som kommittén här förordar, torde man knappast komma ifrån de infektionsrisker, som anhopningen av barn ständigt för med sig. Infektionsbekämpandet bör därför intaga en central plats inom barnstugeverksamheten och hit hör också att söka öka barnens motståndskraft. En lämplig kost, tillräcklig vitamintillförsel, fullgod allmän vård, stärkande utevistelse, tillräckligt med sömn etc. äro härvidlag viktiga medel. Härtill sluta sig en rad åtgärder om vars värde man på grund av de i bilaga 7 omnämnda infektionsundersökningarna kunna ge ett bestämt förord. Särskilt viktigt synes sålunda vara att ventilationen är tillfredsställande och tillåter jämn temperatur och uppvärmning. Betydelsefullt synes uppvärmning genom värmeslingor i golvet vara. Undersökningar ha visat hur bakteriehalten starkt stiger vid lek i rummet och att den kan minskas genom ändamålsenlig ventilation. Det är av vikt att vädring sker på rätt sätt dvs. man skall öppna för fullt en stund så att luften bytes. Det förefaller ännu föga troligt, att infektionsriskerna skola kunna minskas i en 269

utsträckning, som blir av praktisk betydelse genom inmontering av ultraviolett ljus eller besprutning av daghemmens lokaler med bakteriedödande ämnen, eftersom barnens intima kontakt med varandra, enligt vad undersökningar nu visat, erbjuder större smittorisker än övrig luftburen smitta. Beträffande möjligheten att genom ympning skydda barnen mot långvariga bakterieinfektioner pågå försök och även rörande den mycket viktiga frågan om infektionernas inverkan på de små barnens allmänna kondition. Dessa undersökningars resultat böra avvaktas och erfarenheterna komma daghemmen till godo. Ansvaret för att daghemsverksamheten blir tillfredsställande medicinskt övervakad ankommer i första hand på daghemmens läkare och föreståndarinnor. Vad beträffar personalen är det sålunda viktigt att den har tillräckliga kunskaper om de smittosamma sjukdomarna så att den får intresse för dessa problem och med auktoritet genomför erforderliga åtgärder. Frågan bör uppmärksammas redan vid barnträdgårdslärarinnornas utbildning så att de erhålla goda kunskaper även på hygienområdet. Särskilt viktigt är att försöka spåra upp smittokällor bland personalen så att icke denna smittar ned barnen och ökar infektionsriskerna. Av största vikt är att läkarkontrollen på daghemmen blir så effektiv som möjligt. Riktlinjer för denna finnas redan uppdragna av socialstyrelsen.1 Någon anledning att ändra eller uppmjuka dessa synes icke föreligga utan kommittén vill uttala sin fulla anslutning till deras allmänna grundsyn och de önskemål, som där uppställas. Inför en framtida utbyggnad av barnstugorna, där visserligen huvudvikten icke lägges på daghemmen utan de pedagogiskt motiverade förskolorna med sin korta vistelsetid, aktualiseras emellertid problemet om samarbetet mellan barnstugorna och barnavårdscentralerna resp. -stationerna 1 Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor av Kungl. socialstyrelsen nr 16, Oktober 1944.

ifråga om förskolebarnens hälsokontroll. Det kan nämligen i framtiden anses onödigt att barnens hälsa kontrolleras annat än på den institution, där de mera regelbundet vistas. De förskolebarn, som i framtiden mera regelbundet komma att besöka de olika barnstugorna, böra följaktligen stå under hälsokontroll på vederbörande barnstuga och av dennes läkare. Pressen på barnavårdsorganen skulle därigenom bli mindre och dessa kunna ägna mer tid åt hälsokontrollen av övriga barn. Uppenbart är också att den förebyggande hälsovården på barnstugorna inför en mera kraftig ansvällning av dem icke kan skötas enbart av läkare. Skall hälsokontrollen bli effektiv dvs. innebära t.ex. regelbunden översyn och uppsikt, fortlöpande tuberkulinundersökningar, skärmbildsfotografenngar etc. samt infektionsprofylax överhuvudtaget och därjämte fortlöpande kontakt med hemmen ur hälsovårdssynpunkt, förutsätter detta på längre sikt även sjuksköterskeassistens. Förhållandet härvid är analogt med skolhälsovården, där en effektiv hälsokontroll knappast är tänkbar med mindre än att läkarna biträdas av sköterskor. Det må i detta sammanhang erinras om att statsbidrag till skolhälsovården icke utgå med mindre än att såväl läkare som sköterska tjänstgöra i skolorna. Detsamma skulle vara önskvärt även för barnstugeverksamheten. Det kan också med visst fog sägas att förskoleåldern för barnens framtida hälsoutveckling är en minst lika viktig tidsperiod som skolåldern och att hälsoövervakningen under åren före inträdet i skolan måste vara väl så effektiv som skolhälsovården. För att åstadkomma en dylik effektiv hälsokontroll på barnstugorna synas olika lösningar möjliga. Sålunda ha på sina håll föreslagits att i varje fall de större städerna borde anställa särskilda barnstngesköterskor, som skulle få i uppgift att arbeta vid barnstugorna, assistera läkaren samt ev. i förekommande fall ge injektioner och förebyggande behandlingar. En dylik barnstugesköterskas arbetsuppgifter skulle i mångt och mycket överensstämma med de

som nu äro tilldelade sköterskorna på barnavårdscentralerna samt skolsköterskorna. Arbetsuppgifterna skulle alltså i stort sett vara följande: 1. Vikt- och längdkontroll. 2. Tuberkulinprov. 3. Urinprov. 4. Assistera vid de ordinarie läkarebesöken. 5. Assistera vid ev. vaccination (difteri, kikhosta m.m.). 6. Besök i hemmen i viss utsträckning. 7. Rådgivning etc. i hälsovårdsfrågor. Med hänsyn till den under överskådlig tid rådande sjuksköterskebristen synes emellertid en lösning efter denna linje knappast realistisk. Däremot synes det kommittén önskvärt om en viss försöksverksamhet med en dylik särskild sköterskeorganisation för barnstugeverksamheten kunde igångsättas i mindre skala i några av de större städerna. Närmare riktlinjer för en dylik försöksverksamhet torde böra uppdragas av den centrala tillsynsmyndigheten i samråd med medicinalstyrelsen samt vederbörande kommuner. På sina håll ha dessutom förslag framförts om att man borde söka åstadkomma en lösning av barnstugornas sköterskebehov genom anknytning till andra institutioner, där särskilda sköterskor för barnen redan finnas. Detta har ansetts motiverat med hänsyn till att barnstugesköterskans arbetsuppgifter icke skulle bli så betungande utan sannolikt medgiva även annan sköterskeverksamhet inom social- och sjukvården. Sålunda har förslag framförts om att såväl barnavårdsorganens sköterskor som skolsköterskorna borde inkopplas i barnstugeverksamheten och få assistera läkarna på daghemmen samt till stor del övertaga hälsokontrollen på förskolorna. Det har i detta sammanhang påpekats att en anknytning till barnavårdscentralerna tillämpats i Helsingfors med enligt uppgift goda resultat. Med hänsyn till det starka behovet av sköterskor'såväl inom skolhälsovården som

den övriga förebyggande barnavården samt det faktum att på de flesta håll i landet barnavårds- och skolsköterskeuppgifterna handhaves av en och samma person nämligen distriktssköterskan, vilken följaktligen är hårt arbetstyngd redan nu, synes den föreslagna anknytningen även till barnstugorna för närvarande knappast möjlig genomföra annat än i undantagsfall. I samband med diskussionerna kring hälsokontrollen på barnstugorna har uppmärksamheten även inriktats på journalföringen på barnstugorna närmast i form av de s.k. hälsokorten. Här anmäla sig en rad problem ifråga om samarbetet mellan barnavårdscentralerna resp. -stationerna samt skolhälsovården. Dessa frågor böra dock bli föremål för fortsatta överväganden i samråd mellan den centrala tillsynsmyndigheten och skol- och medicinalstyrelserna. Särskilt önskvärt är att en standardisering och normalisering av barnstugornas olika hälsokort och blanketter kommer till stånd i anslutning till de hälsokort, som föras på övriga håll. Förslag i denna riktning har redan avgivits av kommittén i en särskild framställning till socialstyrelsen av den 25 november 1949. Det kanske största problemet för hälsokontrollen på barnstugorna erbjuder emellertid de lindrigt sjuka barnen, vilka ju förorsaka att mödrarna måste försumma sitt förvärvsarbete för vårdnadsuppgifter hemma eller att barnen insmugglas på daghemmen och sprida smitta. Detta problem är kanske daghemmens allvarligaste, det som dagligen sätter personalen och mödrarna på svåra prov. Eftersom infektionsbekämpandet på daghemmet är direkt beroende på möjligheterna att hålla daghemmet fritt från redan infekterade barn, är det naturligt att stort ansvar härvidlag åvilar den ledande personalen på daghemmet. Vederbörande daghemsföreståndarinna bör sålunda ha god kontakt med föräldrarna och få dem att inse nödvändigheten att endast skicka friska barn till daghemmet samt att hämta dem så fort de insjuknat. I många fall kan emellertid ett sjukt barn icke skickas hem 271

igen, eftersom det inte finns någon som kan taga emot det hemma eller sköta det. Av denna anledning är det särskilt viktigt att man på varje hälsokort för in uppgifter vart barnet skall taga vägen när det blir sjukt och måste hållas borta från daghemmet. På så sätt kommer sjukvården att förläggas utanför daghemmet, vilket måste betecknas som ett stort framsteg. Klart är att dylika adresser icke kunna erhållas i samtliga fall, men man kan nog i likhet med en barnläkare våga påstå, »att antalet erhållna adresser är direkt proportionellt mot föreståndarinnans energi». En väsentlig roll i infektionsbekämpandet kan systemet med familjedaghem komma att spela. Dessa böra, såsom kommittén redan framhållit i kap. 7, betraktas som ett naturligt komplement till de ordinarie daghemmen och särskilt tilldelas viktiga arbetsuppgifter i samband med infektionsbekämpandet. Det är sålunda önskvärt att familjedaghemmen i första hand reserveras för barn, vilka äro lätt uttröttbara eller särskilt känsliga för infektioner. Det synes kommittén lämpligt att dessutom ett system med familjedaghem av mera provisorisk karaktär och utan minderåriga barn kunde byggas upp kring varje institutionsdaghem och i intimt samarbete med detta, så att man till dem kunde översända barn, som på grund av infektioner måste avvisas från daghemmet. Frågan om vilka sjuka barn, som böra avvisas från daghemmet inrymmer svåra avvägningsproblem. Det går icke att här komma med några detaljerade eller bestämda riktlinjer utan avgöranden få fattas från fall till fall av föreståndarinnan och läkaren i samarbete. Man kan sålunda inte, vilket kanske vore önskvärt, skicka hem alla lindrigt sjuka barn. Det har för övrigt visat sig att ett sådant mera rigoröst hemskickande icke har den dominerande betydelse för infektionsbekämpandet som tidigare ansetts. Vid de i bilaga 7 omnämnda infektionsundersökningarna i Stockholm tilllämpade man sålunda på ett daghem den principen att praktiskt taget alla sjuka barn, även lindrigt infekterade, hemskicka272

des. Daghemmet blev visserligen relativt fritt från snuviga barn — men febersjukdomarna visade ingen tendens att minska. Beläggningen på daghemmet blev även liten med därav föranledda oproportionerligt höga driftskostnader per barn och man synes med detta experiment knappast ha uppnått vad som kanske från början var meningen. Å andra sidan är det uppenbart, att man på daghemmet inte bör emottaga barn, som ha mera tydliga sjukdomssymptom, såsom t.ex. feber, rinnande snuva, diarré, öroninflammation m.m. Erfarenheten visar nämligen att sjukligheten på daghemmet i så fall skulle bli helt okontrollerbar. Diskussionen om de lindrigt sjuka daghemsbarnens problem har pågått länge och olika förslag för att komma till rätta med dem ha framförts vid skilda tidpunkter. Självfallet vore det ur barnavårdande synpunkt av största värde om mödrarna till de sjuka barnen kunde beredas möjlighet att stanna hemma från sitt förvärvsarbete och vårda barnet i lugn hemmiljö. Ur psykologisk synpunkt är det nämligen av stor betydelse om t.ex. ett barn med feber får känna att det är barnets egen moder, vilken ser till det och att det vårdas i en miljö, som det känner igen. I många fall blir det emellertid omöjligt för mödrarna att försumma sitt förvärvsarbete och stanna hemma för vård av ett sjukt barn. Det bör i detta sammanhang kraftigt sägas ifrån att de då och då uppdykande förslagen 0111 speciella daghem för sjuka barn, s.k. »snuvdaghem» icke på något sätt kunna rekommenderas. I praktiken skulle nämligen detta innebära att ett särskilt sjukhus skulle uppföras, där barnen mottogos och vårdades tills de icke mer voro smittförande, i regel 1—3 veckor, för en kostnad för samhället av kanske 20—25 kr. per barn och vårddag. Risken för »korsinfektioner», dvs. att barn från olika daghem smittade ner varandra ytterligare, skulle också bliva stor på ett dylikt »snuvdaghem». Skulle man effektivt förhindra dylika farliga korsinfektioner borde varje sjukt barn få ett isoleringsrum för sig.

Var och en kan föreställa sig vilka kostnader detta skulle medföra. I diskussionen kring de lindrigt sjuka barnens problem har emellertid ett intressant förslag framförts, nämligen att man i de större städerna borde söka intressera lämpliga kvinnor att genomgå mindre kurser för vård och sysselsättning av lindrigt sjuka barn. Efter examination skulle dessa kvinnor utrustas med en särskild sköterskeuniform, desinfektionsattiralj, kanske ett litet barnbibliotek. De skulle ha till uppgift att gå omkring i de olika hemmen och vårda sjuka barn. Samhället skulle på så sätt bygga upp en liten kår av sjukassistenter åt förvärvsarbetande mödrar — vid sidan av eller kanske inom den ordinarie sociala hemhjälpens ram. Otvivelaktigt skulle en sådan kår få betydelsefulla arbetsuppgifter och bli särskilt uppskattad. Det synes kommittén önskvärt om en viss försöksverksamhet kunde igångsättas i de större städerna med dylika sköterskecentraler för lindrigt sjuka barn, varvid erfarenheterna från organisationen av familjedaghemmen samt den sociala hemhjälpen torde kunna lämna viss vägledning. Frågan om hälsokontrollen av barnstugornas förskolebarn inrymmer ytterligare ett betydelsefullt problem nämligen barnens behov av tandvård samt möjligheterna att genom profylaktiska åtgärder redan bland förskolebarnen söka begränsa tandsjukdomarnas stora omfattning. Behovet av tandvård hos förskolebarnen i Sverige är som bekant mycket stort och frekvensen av tandkarics bland den allra största i världen. Det är därför särskilt betydelsefullt att en systematisk tandvård kan insättas

vid så tidig ålder som möjligt. Det väsentligaste bidraget härvidlag måste självfallet lämnas av folktandvården. Genom beslut av 1950 års riksdag skall också den systematiska barntandvården, i det fall där organiserad förskoletandvård icke förekommer, såvitt möjligt börja med 6-åringarna. I det fall där förskoletandvård organiseras kommer en dylik numera att börja med 3-åringarna. Även om en mera omfattande, effektiv småbarnstandvård sannolikt ej kan organiseras ännu på många år med hänsyn till tandläkarbristen, är det enligt kommitténs uppfattning av största värde att genom detta riksdagsbeslut grunden lagts till tidigt insatta åtgärder för en bättre barntandvård. För att motverka tandrötans stora utbredning är det emellertid önskvärt att förskolebarnens tandvård i så stor utsträckning som möjligt löses efter profylaktiska linjer. Den förebyggande mödra- och barnavården torde här kunna lämna betydelsefulla bidrag. Önskvärt är dock, att barnstugorna i stigande omfattning ha sin uppmärksamhet inriktad på behovet av profylaktisk tandvård bland förskolebarnen. Barnen böra sålunda inriktas på goda munhygieniska vanor och deras socker- och sötsaksförbrukning bör begränsas. Kosten på daghemmen bör vara så ur olika synpunkter enkel som möjligt. Särskilt bör behovet av regelbundna måltidsvanor understrykas. Vid de regelbundna föräldramötena samt vid den dagliga kontakten med föräldrarna bör barnstugornas personal ävenledes söka stimulera dem till att ge barnen en fullvärdig föda och lära dem goda måltidsvanor.

Kapitel 10

Barnstugornas planlösning och inredning

1. Utveckling JT lanlösningen och utformningen av barnstugorna ha de senaste decennierna i mångt och mycket skett efter slentrianmässiga linjer. Några närmare studier och analyser av hur dessa institutioner lämpligast böra utformas för att verkligen tillgodose barnens och personalens intressen på bästa tänkbara sätt ha veterligen först skett de senaste åren. En av kommitténs förnämsta arbetsuppgifter har varit att genom tillkallade experter upptaga dessa problem till ingående granskning. Sedermera har även H S B under anlitande av en av dessa experter upptagit frågan om barnstugornas planlösning och inredning till behandling och i en år 1948 utgiven broschyr redovisat de utredningsresultat, man kommit fram till. 1 Utformningen av barnstugorna har naturligtvis varit beroende av det faktum, att först under de senaste årtiondena den uppfattningen lyckats tränga igenom, att även den yttre miljö barnen leva i påverkar dem. När daghemmen började växa fram i vårt land, inrymdes de ofta i privata villor. I viss utsträckning förekommo dock på sina håll även för ändamålet särskilt uppförda byggnader, t.ex. de s.k. småbarnsskolorna i Göteborg. (Se fig. 43.) Dessa voro ofta höga, kyrkliknande byggnader x ) HSB:s byggnadstekniska utredningar nr 6 mars 1948. Förskolor och daghem. Distribueras av AB. Tidskriften Byggmästaren, Stockholm. Pris kr. 3: —.

gärna uppförda i sten med rundligt tilltagen takhöjd, vilken ansågs nödvändig för att ge myllret av barn på golvet tillräcklig luftkub. Fördelen med dessa gamla daghem var att samtliga hade egna tomter, där barnen fingo en naturlig och ofta god lekplats. Till största delen äro dessa institutioner numera moderniserade eller föreligga planer på att riva dem för att lämna plats för modernare och ändamålsenligare byggnader. Med tiden började emellertid daghemmen flyttas in i hyreshusen. På 1930-talet tog sålunda HSB initiativet till att bygga in sina »lekstugor» i desamma. H S B :s bostadsbebyggelse representerade på den tiden en nyhet inom svensk bostadsstandard, vilket även kom dess »lekstugor» inom fastigheterna tillgodo. Man började få fram mera ändamålsenliga institutioner. Men nackdelarna lågo å andra sidan i öppen dag. »Lekstugorna» planerades inte blott för barnets bästa utan byggdes och inreddes ofta för att tillgodose annan verksamhet såsom t.ex. samlingslokaler och gymnastik för vuxna osv. Genom att de nästan alltid inrymdes i hyreshus låstes ofta planlösningen genom trapphus, bärande väggar etc. och institutionerna kunde inte få den utformning, som hade varit önskvärd. Svårigheter visade sig snart också ur den synpunkten att hyresgästerna i husen började klaga över det buller barnen förorsakade, deras spring i trapporna etc. Några lekplatser för barnen funnos oftast inte utan i stället smala och tråkiga balkonger. Även där lekplatser för barnen kunde ordnas in-

till hyreshusen kvarstodo i alla fall olägenheterna av att hyresgästerna blevo störda av barnen och vice versa samt att damm och skräp ofta skakades ner på barnen från balkongerna och fönstren. Även i de mindre lämpliga souterrängvåningarna i hyreshusen inreddes daghem. I slutet på 1930-talet aktualiserades emellertid frågan om barnstugornas lämpligaste utformning närmast med anledning av befolkningskommissionens betänkande om barnkrubbor och sommarkolonier, som framlades i juni 1938. Man kunde snart märka ett ökat kommunalt intresse för en bättre planering av barnstugorna i synnerhet som från medicinskt håll allvarliga erinringar började riktas mot deras utformning särskilt ur hygienisk synpunkt. Följden av denna läkarkritik blev att många arkitekter i samråd med läkare sökte skapa institutioner, som ofta kom att te sig sjukhusliknande. Den sanitära utrustningen i dessa daghem utgjorde förvisso ett framsteg — man fick stora, ljusa rum, men man kunde heller inte undvika ett irriterande korridorsystem och stora, i längden otrivsamma glaspartier. Mycken liten hänsyn ägnades emellertid i dessa institutioner de pedagogiska och psykologiska synpunkterna och barnens behov av hematmosfär. I vissa städer byggdes ofta en enda institution, dit alla barn skulle hänvisas. De nya, stora institutionerna visade sig mycket svårskötta och fick därför besvärligheter med att erhålla personal; som regel visade de sig icke heller vara så ekonomiska i drift, som man tidigare räknat med. De daghem, som uppförts och planerats de senaste åren ha i regel varit relativt små med goda möjligheter till differentiering av grupperna samt ha lekplatsmöjligheter och för barnen inbjudande låga samt trivsamma byggnader med direkt kontakt med den omgivande lekplatsen. Man har sålunda nått fram till en syntes av de erfarenheter, som vunnits under de gångna åren. Även förskolorna sakna ofta ändamålsenligt byggda lokaler i vårt land. Mycket ofta inhysas de i godtemplarlokaler, för-

samlingssalar, hemgårdar och andra samlingslokaler. Vanligt är även att de inrymmas i souterrängvåningar, vilka trots goda isoleringsanordningar i praktiken visa sig vara mycket olämpliga, eftersom de inte kunna undgå att få ett osunt och otrivsamt utseende. Nackdelarna göra sig särskilt gällande då eldningen upphör på våren och innan den ännu börjat på hösten. På sina håll har man också övergivit sådana lokaler för förskolorna, eftersom barnen och personalen synas mera utsatta för infektioner i dessa än i förskolor med bättre lokaler. Under de senaste åren ha emellertid även förskolorna utvecklats mot mindre och mera trivsamma institutioner ofta i särskilda byggnader i parkerna eller inrymda i hyreshus, vilket för förskolelokalerna innebära mindre nackdelar än för daghemmen. Vad slutligen eftermiddagshemmen beträffar ha dessa i stor utsträckning varit förlagda till källarlokaler och souterrängvåningar. Det synes uppenbart, att tiden nu är mogen för en grundligare diskussion av barnstugornas planlösning och inredning än vad som tidigare varit fallet. Av denna anledning har kommittén särskilt sökt genomarbeta detta problemkomplex, varvid hela tiden problemställningarna angripits utifrån barnens, personalens, läkarnas, arkitekternas och byggnadsteknikernas speciella intressen. Först när dessa frågor på detta sätt penetreras från skilda utgångspunkter, men med det gemensamma målet att skapa så stimulerande och trivsamma institutioner som möjligt kan man nå fram till användbara slutsatser. Kommittén vill emellertid särskilt understryka att den följande framställningen i detta kapitel icke har till syfte att framlägga några statliga, absoluta krav eller statsbidragsvillkor för barnstugorna utan endast att för de skilda personer och organ, som medverka vid tillkomsten av en barnstuga, klarlägga hur en sådan institution kan och lämpligen även bör utformas. På detta som på många andra områden går det inte att tala om något fixt och för alla tider färdigt. Vad man nu vet är endast att utvecklingen går

mot för barn och personal trivsamma och hygieniska institutioner.

2. Förslag till normer och principer Olika barnstugor F. Förskola. Här vistas barn i åldern 3—7 år ca 3 timmar dagligen. Dess uppgift är att komplettera hemuppfostran, att ge barnen tillfälle till utvecklingsbefrämjande lek och sysselsättning under pedagogiskt och psykologiskt utbildad och erfaren personal. Några måltider serveras mera sällan — endast något lättare mellanmål, saft eller dylikt. En förskola består av: F 1. Barnträdgård för åldrarna 5—7 år. F 2. Barnkammare för åldrarna 3—5 år. D. Daghem och halvdaghem. Här vistas barn från l / a år—7 år ca 5—10 timmar dagligen. Minst en måltid serveras. Daghemmets uppgift är att utgöra ersättning för den vård och fostran, som ett barn av någon anledning — i regel moderns förvärvsarbete — icke kan få i hemmet. Ett daghem kan bestå av följande avdelningar: D 1. Barnträdgård för åldrarna 5—7 år. D 2. Barnkammare för åldrarna 3—5 år. D 3. Koltbarnsavd. för åldrarna 2—3 år. D 4. Spädbarnsavd. för åldrarna V 2 —2 år uppdelad på liggbarn och krypbarn. 1 E. Eftermiddagshem anordnas för barn i skolåldern, vilkas mödrar ha förvärvsarbete. Barnen beredas tillfälle till läxläsning och lämpliga sysselsättningar som avkoppling. En lättare måltid serveras. J. Jordbrakardaghem ha de senaste åren börjat anordnas på landsbygden under skördetid eller vid annat säsongbetonat arbete, då kvinnlig arbetskraft behövt tagas 1

Kommittén vill här erinra om att benämningen spädbarnsavdelning ur medicinsk synpunkt icke är riktigt adekvat med hänsyn till att avdelningen omfattar barn ända till 2 års ålder. Benämningen är emellertid allmänt vedertagen och användes därför även av kommittén. 2j6

i anspråk. De ha hittills i regel inrättats i provisoriska, tillfälligt upplåtna lokaler. Som synes har ovan varje form av barnstuga eller avdelning försetts med en bokstavsbeteckning, stundom även bokstavsoch sifferbeteckning. Avsikten härmed har varit att i fortsättningen lättare särskilja de olika barnstugorna och deras avdelningar. En barnträdgårdsavdelning i en förskola bör sålunda helt enkelt kunna kallas en " F 1". På samma sätt bör t.ex. spädbarnsavdelningen inom ett daghem kallas en "D 4". Ett konsekvent genomförande av dessa beteckningar torde på samma sätt som skett inom folkskolan ha stor betydelse.

Barnstugornas

lämpligaste

storlek

De olika undersökningar, som kommittén företagit samt de erfarenheter man hittills vunnit beträffande barngruppernas storlek samt därmed den lämpligaste storleken på barnstugorna, leda till följande resultat: Som normalinstitution för daghem bör en institution för 27—42 barn betraktas. Denna bör vid 27 barn omfatta 12 barn i åldern 2—4 år + 15 barn i åldern 4—7 år, vid 30 barn 15 barn i åldern 3—5 år -f- 1,5 barn i åldern 5—7 år samt vid 42 barn 12 barn i åldern 2—3 år + 15 barn i åldern 3—5 år + 15 barn i åldern 5—7 år. Som normalinstitution för förskolorna bör en förskola på 40 eller 70 barn betraktas omfattande vid 40 barn 20 barn i åldern 5—7 år på förmiddagen och lika många barn i samma åldersgrupp på eftermiddagen samt vid 70 barn 15 barn i åldern 3—5 år + 20 barn i åldern 5—7 år på förmiddagen samt lika många barn på eftermiddagen. Ett eftermiddagshem bör normalt omfatta 15 barn. I enlighet med vad kommittén tidigare i skilda sammanhang framhållit bör spädbarnen i största möjliga utsträckning hållas borta från daghemmen. I ovanstående siffra om den lämpligaste storleken på barngrupperna ha ej heller avdelningar för spädbarnen medtagits. I den händelse ett

daghem eller en barnstuga emellertid måste byggas även för spädbarn böra icke fler än högst 10 sådana mottagas per institution. Dessa — omfattande barn i åldern 1/2—2 år — uppdelas i så fall på liggbarn och krypbarn. Högst 6 barn få därvid vårdas i samma rum.

Dagsprogram Barnstugornas dagsprogram variera avsevärt beroende på tider för öppethållande, tillgång till lekplats osv. Programmen hållas f.n. inom följande ram: Förskola: Fri lek och sysselsättning utom- eller inomhus i 1/2—2 timmar, samling med sång, musik, rytmik och sagor 1/2—i timme, mellanmål, lek och ordnade sysselsättningar i timme. Vanligast omfattar förskolan 3 timmar per dag.

Lokalbehov

för olika

Daghem: Kl. 6.30— 8.30 lek och sysselsättning, utomeller inomhus (sång, musik, rytmik och sagor. Se ovan) 8.30— 9 frukostmål 9 —11.30 lek och sysselsättningar, helst utomhus 11.30—12.30 middagsmål 12.30—14.30 vila med varierande tid för olika åldersgrupper 14.30—15.30 mellanmål 15.30—18 fri lek och sysselsättning. Spädbarnsavdelning: Kl. 10 och 14 mat, övrig tid sömn och lek. Eftermiddagshem: Kl. 12—15 lek och sysselsättningar, utom- eller inomhus „ 15.—15.30 måltid „ 15—18 läxläsning, fri lek och sysselsättning.

barnstugor

F. Förskola F i. Barnträdgård för barn i åldern ca 5—7 år

F 2. Barnkammare för barn i åldern ca 3—5 år

D. Daghem D 1. Barnträdgård för barn i åldern ca 5—7 år D 2. Barnkammare för barn i åldern ca 3—5 år

20 + 20 barn, 1 barnträdgårdslärarinna 3 m2 lekrumsyta per barn. Lokalerna kunna utnyttjas av en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp Entré med kapprum och torkrum Toalettrum Expedition Lekrum, vanligen 2 st Personalutrymmen Förvarings- och sekundärutrymmen Om möjligt lekkök och slöjdrum och/eller annat inomhusutrymme för vatten- och sandlek 15 + 15 barn, 1 barnträdgårdslärarinna och 1 praktikant 3 m2 lekrumsyta per barn. Lokalerna kunna utnyttjas av en förmiddags- och en eftermiddagsgrupp Lokaler i likhet med föregående avdelning 15 barn, 2 barnträdgårdslärarinnor 3 m2 lekrumsyta per barn Entré med kapprum och torkrum Toalettrum Isoleringsrum, 7 m2 277

2 lekrum, varav ett användes som mat- och lekrum och det andra som sov- och lekrum. Förvaringsutrymmen (för britsarna m.m.) samt förbindelse med expedition, köks-, personal- och sekundärutrymmen Om möjligt även lekkök och/eller slöjdrum etc. D 3. Koltbarnsavd. för barn i åldern 2—3 år

12 barn, 2 barnträdgårdslärarinnor 3,5 m2 lekutrymme per barn Lokaler i likhet med avd. för 3—7-åringar.

D 4. Spädbarnsavd. för barn i åldern 6 mån.— ca 2 år

4 liggbarn och 6 krypbarn, i barnavårdslärarinna och 2 barnsköterskor 4 m2 uppehållsyta per barn Barnvagnsgarage. För varje vagn beräknas 1,3 m2 inklusive trafikytor Entré och omklädnadsrum Skötrum med tork och linneförråd Isoleringsrum, 6 m2 Mjölkkök Rum för 4 liggbarn Rum för 6 krypbarn Terrass Personaltoalett Städskrubb

E.

Skolbarn i åldern ca 7—10 år i grupper med 15 barn 1 barnträdgårdslärarinna 3 m2 uppehållsyta per barn Entré med kapprum och tork Toalettrum för flickor respektive pojkar Lekrum, eventuellt med pentry Hobby- och läsrum Förvaringsutrymmen samt eventuellt förbindelse med expedition, köks-, personal- och sekundärutrymmen.

Eftermiddagshem

J.

Jordbruksdaghem Några fixa krav kunna icke uppställas. Det är naturligtvis fördelaktigt med särskilda lokaler, men i regel torde jordbruksdaghem inrättas såsom hittills i de mest skilda utrymmen och lokaler t.ex. skolor, bondgårdar, bygdegårdar etc. Kommittén vill emellertid erinra om fördelen av att uppföra särskilda byggnader för jordbruksdaghem. Dessa kunna i så fall — när de inte användas såsom daghem — disponeras såsom förskolor, väv- och systugor etc.

Gemensamma lokaler för hel institution Expedition, golvyta minst 7 m2 Kök med förvaringsutrymmen Personalutrymmen Förvaringsutrymmen Städskrubbar

Pann- och bränslerum eller servisrum, där värme tillföres institutionen genom ledningar i kulvert. Eventuellt lekkök, slöjdsal, tvättstuga med biutrymmen samt skyddsrum Inom större institutioner med flera förskoleavdelningar eller förskola och daghem är det önskvärt att samlingssal finnes Redskapsrum, 10—15 m2. Exempel på några vanliga gruppkombinationer

inom

barnstugeverksamheten

Lokalenheter Förskola (1) 20 + 20 = 40 barn

F 1 Barnträdgård 5—7 år

•

F ö r s k o l a (2) 20 + 20

+ 15 + 15 = 70 barn

F 1 Barnträdgård 5—7 år

F2 Barnkammare

D 1 —D2 Barnträdgård 4—7 år

D 2— D 3 Koltbarnsavd. 2—4 år

D 1 Barnträdgård 5—7 år

D2 Barnkammare 3—5 år

D 1 Barnträdgård 5—7 år

D2 Barnkammare 3—5 år

D3 Koltbarnsavd. 2—3 år

D 1 Barnträdgård 5—7 år

D2 Barnkammare 3—5 år

D3

3—5 år

D a g h e m (1)

+ IS 12 = 27 barn

D a g h e m (2) + I5 15 - 30 barn

D a g h e m (3) 15 + 15 + 12 - 42 barn

Daghem 15 + i5 + 12 + 10 = 52 barn

Koltbarnsavd. 2—3 år

Spädbarn 6 mån.—2 år

Barnstuga (1) 15 + 12 + 2 0 + 20 = 67 barn

D 1 —D2 Barnträdgård 4—7 år

D 2 - D 3 Koltbarnsavd. 2—4 år

F 1 Förskola 5—7 år

Di Barnträdgård 5—7 år

D2 Barnkammare 3—5 år

D3 Koltbarnsavd. 2—3 år

E Eftermiddagshem 7—10 år

F Förskola 5—7 år

Barnstuga (2) 15 + 15 + 12 + 20 + 20 + 15

97 barn

Ovanstående visar några exempel på de vanligaste gruppkombinationerna. Större byggenheter äro i regel olämpliga och icke önskvärda. Förskola, daghem, eftermiddagshem osv. böra helst endast kombineras när så stor tomt finnes till förfogande, att väl avskilda lekplatser för de olika avdelningarna gå att ordna.

3. Tekniska synpunkter på inredning, material och konstruktion Barnstugornas förläggning Barnstugorna böra helst förläggas till särskilda byggnader. Deras egen skala och karaktär, som rätt utnyttjad kan utgöra ett effektfullt inslag i stadsbilden, förloras om man tvingar in dessa institutioner i ett schema för en vanlig byggnad. Dessa önskemål kunna emellertid bl.a. av ekonomiska skäl, bristen på tomtmark etc. i våra större städer icke alltid tillgodoses och barnstugorna måste därför alltjämt ofta förläggas till bostadshus, då byggnadskostnaderna för institutionerna härigenom bli lägre än vid friliggande byggnader. När det gäller förskolor kunna dessa väl förläggas till bostadshus. Man bör därvidlag se till, att ljusförhållandena bli goda, att hyresgäs280

terna störas så litet som möjligt och att en lämplig lekplats kan ordnas. Fördelaktigast är dock att förskolorna få en egen friliggande byggnad helst i anslutning till park eller grönområde. Önskvärdheten av att förlägga institutionen till en egen byggnad blir särskilt framträdande då det gäller daghem. Ett fullt tillfredsställande daghem kräver såväl en speciell planlösning som en lämplig utelekplats, vilket vanligen kan tillgodoses endast då daghemmet får en egen friliggande byggnad. Vid valet mellan enplans- eller flervåningsbyggnad tala de flesta skäl för enplansbyggnader bl.a följande: faran vid brand blir mindre, barnen slippa trappor och varje grupp kan lättare få egen ingång och direkt förbindelse med en egen del av lekplatsen. Detta i sin tur minskar infektionsriskerna och underlättar arbetet samt ökar trevnaden. Material Byggnadernas storlek och belägenhet medger i regel uppförande i trä. Då det för att få ändamålsenliga lekrum fordras att golvbeläggningen vilar på träunderlag, att väggarna förses med skyddande träpanel, eller liknande, och att taket har ljud-

absorberande beklädnad på träreglar, måste lekrummen i ett stenhus till stor del beklädas med trämaterial. I övriga utrymmen kommer däremot stenmaterialet bättre till sin rätt. Bl.a. erbjuder fuktisoleringen i toalettrum och skötrum mindre svårigheter i ett stenhus. Emedan byggnadskostnaderna för ett stenhus i allmänhet icke bli mycket högre än för trähus och underhållskostnaderna för trähus äro större har man hittills i flertalet fall uppfört barnstugorna i stenmaterial. Golv Golv få ej ligga lägre än 30 cm över omgivande marknivå. I lekrum måste de vara »mjuka», varma, lätta att hålla rena samt kunna tåla vatten. Entréer och toalettrum böra förses med massa- eller plattgolv. Korkparkett och linoleum på träunderlag äro lämpliga golvbeläggningar. På betongundergolv bör läggas kork, då linoleum på betong ger en alltför hård yta. Trägolv utan beläggning förorsakar buller vid lek med rörligt material. Golv över outgrävda källarutrymmen böra såsom ovan framhållits uppvärmas åtminstone för kryp- och koltbarn. Väggar Invändiga väggytor skola förses med en ca 1—1,2 m högt skydd vilket bör vara tvätt- och spikbart samt motståndskraftigt för stötar. Lämpligt beklädnadsmaterial är t.ex. linoleum, hårda träfiberplattor, plywood eller panel. Putsade väggar äro olämpliga eftersom de ej tåla slag och stötar. Fasadytor åtkomliga för barnen böra vara av oömt material. Innertak Tak i barnens lekrum böra vara ljudabsorberande. Om institutionen har särskild samlingssal bör innertaket utformas och beklädas så att god akustik erhålles, särskilt om samlingssalen är försedd med scen.

Fönster Fönster i lekrummen böra placeras så att goda möbleringsmöjligheter med tillfälle till lämplig gruppindelning erhålles. I lekrum skall fönsterytan mätt i karmdager vara ca 20 % av golvytan. Fönsterbröstningen i lekrum för koltbarn och äldre bör vara låg, ca 60 cm även i övre våningar, varvid dock måste tillses, att tillfredsställande säkerhetsanordningar finnas. Fönstren böra t.ex. vara inåtgående, nedre bågarna endast kunna öppnas med löstagbart vred och vädring ske genom öppningsbara överbågar e.d. Låg fönsterbröstning är särskilt önskvärd i små rum för att motverka känslan av instängdhet. För att hindra barnen från att nå fram och kladda på glasrutorna, kan det vara lämpligt med breda fönsterbänkar eller bord, vilka även kunna användas för blomsterodlingar m.m. Dörrar Dörrar böra utformas så att barnen ej klämma fingrarna. Särskilt viktigt är detta i kryp- och koltbarnsavdelningarna. Risk för klämning vid dörrens gångjärnssida undvikes om denna göres rund med vridning kring en vertikal axel i en karm med kvartcirkelformat urtag. Klämning vid dörrars framkant kan undvikas genom någon stoppanordning. För mindre barn kan det ibland vara lämpligt med horisontalt delad dörr mellan två lekrum. Lärarinnan kan då hålla barnen skilda åt samtidigt som hon har kontakt med barnen i båda rummen. Dörrhandtag böra placeras i normal höjd utom i kryp- och koltbarnsavdelningarna, där handtagen placeras 150—160 cm från golv på dörrar till utrymmen, dit man ej vill släppa barnen ensamma. Om vikvägg användes, bör en del därav kunna tjänstgöra som vanlig dörr, även när vikdörren i övrigt är stängd och fixerad. Trösklar böra undvikas åtminstone inom varje avdelning för sig, och där inte sär28l

skilda krav på ljud- och värmeisolering föreligga. Glaspariier Stora glaspartier göra naturligtvis ett ljust och luftigt intryck, men utgöra alltid ett riskmoment eftersom de kunna slås sönder och skada barnen. Dessutom förorsaka de personalen extra arbete, varför de helst böra undvikas inom avdelningar för barn över 2 år. Där glas mellan två rum motiveras av möjlighet till övervakning kan glaspartiet inskränkas. Glaspartier böra som regel icke göras högre än att man stående på golvet ledigt kan komma åt att putsa rutorna, alltså högst ca 180 cm. Uppvärmning Uppvärmningen av barnstugorna sker lämpligen med varmvattensystem. Radiatortypen skall vara lätt rengörbar och sådan att barnen inte kunna skada sig emot dem. Radiatorer med skarpa kanter böra byggas in eller placeras oåtkomliga för barnen. I betonggolv direkt på mark eller över kalla utrymmen inläggas i lekrum värmeslingor, som hålla yttertemperaturen vid ca i8°. Temperaturen i lekrum skall vara normal rumstemperatur och i skötrum ca 22—24 °.

Ventilation Det har visat sig praktiskt om fönstren förses med öppningsbara överbågar för ventilation. Evakueringskanaler erfordras från såväl lekrum som biutrymmen. För mindre anläggningar är evakuering medelst självdrag det naturligaste, i större bör man dock använda sig av mekanisk ventilation. Intagning av friskluft ordnas vid fönstren i mindre institutioner. För större heldagsinstitutioner kan lämpligen centralt friskluftsintag ordnas, varvid luften tillföres lekrummen efter värme och reningsbehandling genom perforerade innertak eller genom ventiler placerade i v'å.gg. Om ventilationen sker genom ljudabsorberande plattor med lufthål skola dessa plattor vara av brandsäkert material. 282

Sanitär installation Barnstugorna böra ha varmt och kallt rinnande vatten samt vattenklosetter. Varmvatten i kök, tvättställ och torkslingor bör finnas även sommartid. Varmvattenregleringen för toalettrummen bör vara central och tillgänglig endast för personalen. Vid tvättställen skola barnen endast ha tillgång till tempererat vatten. Elektrisk installation Ljuspunkter och vägguttag böra placeras så att de befrämja en differentierad möblering. Vägguttag skola åtminstone för krypbarn, koltbarn och barnkammarbarn placeras på 120—130 cm höjd eller på annat sätt göras oåtkomliga. Akustik De akustiska problemen inom en barnstuga ligga främst i att inom lekrummen åstadkomma bullerdämpning. Det har visat sig att hus med stenstomme verka nästan som resonanslådor även om enstaka rum beklädas med absorberande material. Man har sålunda erfarenhet av att barnen i sådana rum lätt bli nervösa och dessutom vänja de sig vid att alltid skrika för att göra sig hörda, varför de även riskera att fördärva sina röster. Bullret blir även mycket nervpåfrestande för personalen. Mjukt material i inredningen t.ex. korkparkett eller linoleum på träunderlag på golven och ljudabsorberande takplattor ger goda resultat. Trappor Huvudtrappor till barnavdelningar i övervåningar böra göras raka och vid halva loppet byta riktning. Svängda trappor äro olämpliga. Trapporna utföras med normala mått och räckena förses med en extra ledstång för barnen, ca 60 cm över stegen. Yttertrappor till lekplatsen kunna lämpligen utföras av trä, även nedersta steget. Barn sitta gärna på trappor och för kryp- och koltbarn är trappklättring en nyttig lek. En trätrappa är varmare sittplats och inte så farlig vid eventuellt fall som en stentrappa.

Ramper utomhus äro mindre lämpliga och böra ersättas med trätrappor Om en ramp göres slät blir den hal, om den göres skrovlig kunna barnen skrapa sig illa vid fall, då de ha svårt att hejda sig när de en gång börjat springa. Ramper till barnvagnsgarage göras med trappsteg och lutningen ca 1:7. Räcken Räcken skola utformas så att de inte inbjuda till klättring och så att leksaker ej kunna stickas ut mellan spjälorna eller vid anslutningen till golvet. Om avståndet till mark är stort bör räcket göras minst 1,3 m högt för barn i åldrarna 1—7 år. Särskilda säkerhetsåtgärder måste vidtagas vid takterrasser och det bör observeras att ett lika effektivt skyddsräcke erfordras mot ett angränsande tak som mot de fria sidorna av terrassen. Vid terrasser med för blåst särskilt utsatt läge bör vindskydd lätt kunna uppsättas.

4. Rumsbeskrivning Entré Heldagsavdelningar böra ha skilda ingångar, förskoleavdelningar kunna däremot ha gemensam ingång. Om varje barngrupp får en egen entré får institutionen en mera hemlik karaktär, som särskilt för daghemsbarnen är av stor betydelse. 'Även den minskade infektionsrisken talar för en sådan uppdelning. Vid huvudentrén intill expeditionen bör anordnas en väntplats för besökande. Golven i entrén böra vara motståndskraftiga och lätta att hålla rena; även väggar och tak böra vara lätt rengörbara. Särskild köksentré erfordras endast vid större institutioner. Bamvagnsgaragc Barnvagnsgarage skola vara uppvärmda och ventilerade samt tillgängliga utifrån. Om trappa erfordras skall den förses med ramp för barnvagnar. För spädbarn, som ligga nedbäddade och i vagnarna rullas direkt in i barnvagnsgarage, måste finnas invändigt uppvärmd

förbindelse med kapprummet. Plats beräknas vanligen för vagnar till ca 80 % av spädbarnen. För koltbarnen kan barnvagnsgaraget förenklas. Sittvagnarna ha som regel inga ömtåliga sängkläder. De koltbarn, som åka sittvagn, kunna lyftas av ute och ledas in, varför en invändig förbindelse mellan barnvagnsgarage och kapprum här ej är absolut nödvändig. De lätta sittvagnarna kunna lyftas upp på en hylla och genom att två vagnar på så sätt kunna förvaras över varandra sparas utrymme. Plats beräknas i regel för vagnar till ca 40 % av koltbarnen. Golvbeläggning utföres med plattor eller stålslipad cement. Den bör vara spolbar med golvbrunn. Nedre delen av väggarna bör skyddas för stötar genom lämplig ytbehandling. Anordning för luftning och eventuellt torkning av filtar o.dyl. bör vidtagas och garaget förses med tappkran och spolslang. Kapprum Kapprum böra om möjligt förläggas till yttervägg och ha öppningsbara fönster. Kapprummen inredas med följande: a) Kapphyllor. Dessa böra utformas så att de äro lätta att rengöra. För spädbarnen behövas öppna fack 20—25 cm per barn med plats för liggpåse eller overall samt lösa småpersedlar. För koltbarnen behövs en indelad hylla ca 20 cm per barn med plats för hel overall, kofta, mössa, vantar o.dyl. Om overallerna skola hänga fritt på vanliga galgar bör hyllan placeras 1,15 m över golvet; för 3—7-åringarna bör hyllan vara ca 20 cm per barn och placeras 1,25 m över golvet. För eftermiddagshem användas vanliga klädhyllor med krokar 10—15 cm per barn och ca 1,35 m över golvet. Varje plats förses med namn eller bomärke. I kapprum intill leksal eller större grupprum böra finnas klädkrokar för vuxna att användas vid föräldraaftnar, fester m.m. b) Skohyllor. De skola vara lätta att hålla rena samt om de stå lösa på golvet lätt flyttbara, så att renhållningen ej försvåras. c) Sittbänkar. I spädbarnens kapprum skall finnas bänk, där de vuxna kunna 283

lägga från sig barnen samt sitta när de kläda av och på dem. Höjden bör vara 37 cm. I kapprum för övriga barn intill 7 år skola sittbänkar finnas, höjden ca 20 cm. d) Pallar. Om kapphyllorna äro så konstruerade att overallerna kunna hänga fritt måste koltbarnen och barnen i 3—5 års åldern ha några lätta, stabila pallar ca 20 cm höga för att nå upp till hyllan. I vissa fall kan det vara motiverat med hagar, där barnen placeras innan de omhändertagas av personalen. Torkrum Torkrum inredas i anslutning till kapprum i samtliga barnavdelningar. De böra ha friskluftsintag samt uppvärmnings- och evakueringsanordningar, som möjliggöra en luftomsättning på minst 20 gånger i timmen. Spädbarnens torkrum, som lämpligen kan förläggas i anslutning till skötrummet, användes huvudsakligen för torkning av sådana hemmaplagg som eventuellt blivit våta på väg till institutionen samt för krypbarnens uppsköljda byxor och blöjor. Koltbarnens torkrum måste vara större, då det förutom blöta byxor även vid behov måste kunna rymma så gott som alla barnens overaller och skodon, vilka måste kunna torkas på några timmar, eftersom barnen som regel inte ha tillgång till ombyte av ytterkläder. De äldre daghemsbarnen skola liksom koltbarnen på några timmar kunna få sina kläder och skodon torra, vilket fordrar rymliga och effektiva torkrum. Barnen i förskolor, vilka omhändertas endast några timmar om dagen, behöva endast mindre torkrum. Torkrummen inredas med upphängningsanordningar för ytterkläder och med hyllor för skor och småpersedlar. Toalettrum Toalettrummen särskilt i daghemmen skola vara dagerbelysta och ha goda vädringsmöjligheter. De böra förläggas så att de lätt kunna övervakas från lekrummen genom glasruta i dörren. 2—3-åringarnas toalettrum bör ha direkt förbindelse med lekrummet. God förbindelse med lekplatser

är också nödvändig såvida inte särskilda toaletter anordnas i samband med denna. För barnen upp till 7 år kan toalettrummet vara gemensamt för pojkar och flickor. Inredning: a) Wc-stolar: i förskola 1 per 15—20 barn, i daghem 1 per 6—10 barn. För 2—3åringarna placeras wc-stolarna öppet mellan skärmar och för 3—7-åringarna mellan skärmväggar helst även försedda med dörr. Skärmväggarnas höjd bör vara ca 130 cm. b)Tvättställ: 1 per 6—10 barn, placeras med överkanten 55 cm från golv för 2—3åringar, 65 cm för 3—7-åringar och 70 cm för skolbarn. c) Handdukshängare: i daghem skall varje barn ha märkt plats för egen handduk, kam och en dricksbägare. Handdukarna böra hänga fritt från varandra och från väggen. Platsbehov ca 15—20 cm per barn. Hängarnas höjd över golvet för 2—3-åringarna ca 75 cm, för 3—5-åringarna ca 90 cm och för 5—7-åringarna ca 110 cm. I förskolan är det inte lika nödvändigt som i daghemmet att varje barn har egen handduk; där kan med fördel rullhandduk eller pappershandduk användas. d) I toalettrum för 2—3-åringar bör dessutom finnas sköljho för småtvätt; korgar eller fack, ett för varje barn, för ombyteskläder ett mindre linneskåp samt utrymme för några pottor. e) Eventuellt bör även en utslagstratt med varmt och kallt vatten inledas på 45 cm höjd över golvet med hylla för vattenkannor o.dyl.; även en bänk för vattenlek, höjd ca 35 cm bör finnas. I städer och samhällen med övervägande omoderna bostäder böra toalettrummen inredas med badkar, som böra vara inmurade och med överkanten 80 cm över golvet. Golvet belägges lämpligen med sintrade plattor. Skötrum Rummet skall vara beläget vid yttervägg, vara dagerbelyst och ha vädringsmöjligheter. Det bör stå i direkt förbindelse med ligg- och krypbarnens rum och genom glas-

partier skall personalen kunna ha uppsikt över barnen såväl i isoleringsrummet som i liggrummen. Inredning: Denna bör utföras så öppen och enkel som möjligt med tanke på att rummet lätt skall kunna rengöras och eventuellt desinficeras. Ett skötbord behövs per barngrupp, 65 cm djupt och 95 cm över golv, samt i anslutning härtill förvaring av potta, handfat, tvål, puder, salva, hemma- och daghemskläder i avdelade fack för varje barn. Dessutom erfordras: Torkställning för skötunderlägg, handdukar, tvättlappar och badhanddukar, avdelad för varje barn. Upphängningsanordningar för vaxdukar, en för varje barn samt för personalens handdukar. Ett barnbadkar på konsoller på väggen, överkantens höjd 1 m från golvet. I anslutning härtill plats för ett tvålfat och en badhandduk. Utslagsback med spolanordning, på sockel, överkant 90 cm över golvet. Sköljho överkant 90 cm över golv. Tvättnedkast om tvättstuga finnes. I skötrummet bör plats finnas, där minst 4 barn åt gången kan sitta på pottan. Golvet beläggs med sintrade plattor. I anslutning till skötrummet skall finnas linneskåp eller förrådsrum, där även medicinskåp, barnvåg, utepåsar, leksaker etc. kan få plats. Storlek ca 2 n r . Lckriim Lekrummens läge skall vara soligt och om möjligt stå i direkt förbindelse med lekplats, terrass eller balkong. Rummen skola på fria ytor ge den rörelsefrihet, som är önskvärd för barnen i de olika åldrarna. Äldre barn behöva således större uppdelning och differentiering av lekytan än de yngre. 2—3-åringarna äro vid lek mera oberoende av sin omgivning, medan 5—7åringarna fordra avskildhet för att kunna koncentrera sig på sin sysselsättning. Det är inte nödvändigt att alla lekrum ha ingång direkt från kapprum eller korridor. Genom att samla eventuella smårum kring

ett centralt grupprum får man något av den önskvärda hemprägeln och lärarinnan kan lätt överblicka sin avdelning. Då övervakningsmöjlighet fordras mellan två rum insattes ett mindre fönster. Större glaspartier böra däremot undvikas. Takhöjden bör ej understiga 2,6 m och golvet skall ligga minst 30 cm över den omgivande markens nivå. Golvbeläggningen bör vara mjuk, varm, halkfri, okänslig för vatten samt lätt att hålla ren. Det lämpligaste materialet för golvbeläggningen är linoleum och korkparkett. Viktigt är att väggarna äro tvättbara. För att skydda dem mot åverkan bör de till ca 1 m höjd beklädas med linoleum, träfiberplattor, plywood eller panel. Innertak i lekrum och spädbarnsrum förses med ljudabsorberande beklädnad. Inredning: a) I förskolan skola lekrummen ha plats för bl.a. följande lösa inredning: Öppna och slutna fack för lekmaterial samt lådor för varje barn. Sittplats vid bord för varje barn. Dockvrå avskild genom ev. löstagbara skärmväggar ca 125 cm hög eller i kombination med lekkök. Om särskilt lekkök ej finnes bör dockvrån förses med elektrisk spis, diskbänk och förvaringsutrymmen. Arbetshöjden på dessa bör vara 65 cm. Hyvelbänkar i de fall då institutionerna ej ha särskilt slöjdrum. Piano i det största lekrummet eller i gemensam lek- och samlingssal, som också i något hörn förses med en soffgrupp. Ribbstolar, planteringsbord m.m. b) Daghemmets spädbarnsavdelning Rummet för liggbarn inredes med: 4 spädbarnssängar, ca 50X100 cm, med höga sidor så att barnen inte behöva selas utan kunna röra sig fritt utan risk att ramla ur sängen. Sängarna skola placeras mot innervägg 1 m från varandra och helst vinkelrätt ut från väggen. Utrymme för uppställning av en lekhage bör finnas. Eventuellt kan sängarna utnyttjas som hage för de minsta barnen genom att en stadig träskiva

•

fixeras över sängkläderna i varje barns säng. Bord och stolar för personalen. Rummet för krypbarn inredes med: 4 spädbarnssängar samt 2—3 sovbritsar. Man bör beräkna 4,5 m2 per barn. Eftersom barnen i denna grupp skola lära sig' gå och röra sig stadigt innan de överflyttas till koltbarnens avdelning böra barnen få tillfälle att röra sig fritt på golvet. Ytan bör helst uppdelas i ett sov- och ett kryprum. Bord och stolar för barn och personal. All inredning utföres utan skarpa hörn cch kanter, då barnen i denna ålder ofta falla och lätt skada sig. Till spädbarnsavdelningen skall höra terrass eller balkong, där barnen kunna få vistas ute. Regnskydd bör finnas lämpligen med råglastak. Vind- och solskydd kan ordnas med markisväv. c) Daghemmets övriga avdelningar Lekrummen för 2—3-åringarna användas som mat- och lekrum resp. sov- och lekrum. Golvytan bör beräknas efter 3,5 m2 per barn. Mat- och lekrummet inredes med sittplats för varje barn vid bord och pallar. Brits med kudde och filt för varje barn förvarade i britsskåp i ett lekrum eller på britsvagnar, som rullas in från förrådsrum. Sovoch lekrummet inredes med öppna och slutna fack för lekmaterial samt lådor för varje barn. Koltbarnen behöva stora och stadiga leksaker, som tåla att kliva på. Exempel på material: rullstolar, trappstege eventuellt med rutschbana, gungbåt, vagn, docksäng, klotsar. Lekrummet för 3—7-åringarna bör medge 3 m2 yta per barn. Barnen böra kunna delas upp på minst 2 rum. Rummen böra disponeras på samma sätt som 2—3-åringarnas och inredas i likhet med förskolan. d) Eftermiddagshemmet inredes så hemtrevligt som möjligt med arbetsplatser i smårum. Samlingsrummen böra helst förses med soff- och sittgrupper, studieplatser och gemensamma förvaringsutrymmen. 286

Lekkök Småbarn äro mycket intresserade av alla sysslor, som höra hemma i ett kök. Pä mindre daghem kunna barnen ofta beredas tillfälle att få deltaga i arbetet i daghemmets kök. Det kan dock icke ske i tillräcklig utsträckning för alla barn. För detta ändamål är det värdefullt med ett litet lekkök, inrett speciellt för barnen i anslutning till barnavdelningarna. Där kunna barnen få hjälpa till med att tillreda enklare mellanmål, duka, diska, baka födelsedagskakor etc. Diskbänken användes dessutom för vattenfärger, docktvätt, skötsel av krukväxter etc. Det bör vidare observeras, att alla småbarn dessutom ha ett verkligt behov av all slags vattenlek. Om särskilt utrymme för lekkök saknas, kan en låg diskbänk eventuellt med elspis mycket väl inredas i ett hörn av ett av lekrummen. Det innebär visserligen en icke oväsentlig extrakostnad att inrätta ett särskilt lekkök, men detta erbjuder i gengäld barnen ett hållbart och mycket värdefullt lekmaterial, något som i längden lönar sig. Inredning: 2 plattors el-spis med bakugn, diskbänk samt arbetsbänk för matlagning och bakbord. Spis och arbetsbänk bör vara ca 65 cm över golvet. Utrymme för matbord och stolar bör finnas. Materialen bör huvudsakligen placeras i underskåp, så att de mindre barnen nå alla skåp. Britsförvaring Daghemsbarn skall få tillfälle till middagsvila och det är lämpligt att de då vila på britsar. Varje barn har egen kudde och filt. Britsarna förvaras i särskilda britsförråd i anslutning till lekrummen eller på s.k. britsvagnar, vilka ställas upp i ett särskilt utrymme. Britsarna böra förvaras på sådant sätt att personalens arbete underlättas samtidigt som hygieniska krav uppfyllas. Britsförrådet skall vara väl ventilerat. Britsarna kunna även förvaras i väggfasta skåp från vilka de kunna fällas ned direkt, men denna anordning medför som regel ett

otillfredsställande ytorna.

utnyttjande

av

vägg-

Lekmaterialförråd Varje avdelning inom förskola och daghem skall förses med lekmaterialförråd. Lekmaterialet förvaras dels i lösa förvaringsmöbler i lekrummen, dels i särskilda materialrum. Inredning: Kassetter för kartong 60x80 cm och klippark. Hyllinredning, lådor och fack. Torkställning för modelleringsbrickor kan lämpligen placeras i förrådsrummet. För brickorna böra finnas spårade lister så att brickorna kunna placeras i varierande höjd. På golvet skall finnas plats för 2—3 lådor på hjul för klotsar, bygglådor etc. Förvaringsutrymmen för verktyg, material, färdiga arbeten till träslöjd, lera, vattenkoppar, färgkoppar, våta trasor och städmaterial böra finnas. Isoleringsrum I förskola fordras inget särskilt isoleringsrum. I regel kunna insjuknade barn sändas hem omedelbart eller kan expeditionen användas vid tillfällig isolering. I daghemmet skall ett isoleringsrum alltid finnas för minst 30 barn. Önskvärt är att få ett för varje barnavdelning. Man beräknar minst 6 n r för spädbarnen och minst 7 m2 för kryp- och koltbarnen. De böra lämpligen förläggas i anslutning till entrén eller kapprummet och böra vara så belägna att de genom ett litet fönster kunna övervakas från lekrum, skötrum eller dylikt. Inredning: Säng, tvättställ, leksakshylla, bord och stol. I avdelningar för barn 2—3 år och 3—7 år förlägges isoleringsrummet i anslutning till lekrum, dock ej med dörr till detta men i förbindelse med entréutrymme. Inredning: Brits eller dyschatell, tvättställ, lekmaterialskåp, bord och stol. Vatten i isoleringsrum skall kunna avstängas.

Slöjdsal Tillfälle till slöjd bör finnas inom alla institutioner. För mindre barn och i enklaste fall kan en hyvelbänk placeras i ett mindre lekrum. Särskild slöjdsal är dock önskvärd, då arbetet vid hyvelbänkar är både bullersamt och dammspridande. Neutralt belägen, t.ex. i en markvåning, kan slöjdsalen vara gemensam för en hel institution. Väggbeläggningen bör upp till ca 1 m över golvet förses med träpanel. Inredning: Hyvelbänkar, limbänk med rostfri beklädnad, elektrisk platta, vatten och avlopp, verktygsskåp samt förrådsutrymmen för virke, färdiga arbeten m.m. Samlingssal Denna förlägges lätt tillgänglig för samtliga avdelningar. Den utnyttjas för rytmik och som rörelselokal, ibland som sovsal för 3—7-åringarna, för föräldramöten samt för uppförande av tablåer och sagospel. Den bör förses med en mindre scen, omklädnadsrum och garderober. Dessutom bör stolförråd och pentry finnas. Kök och mjölkkök Daghemsbarnen få inom institutionen i allmänhet 3 mål mat— se vidare kapitel 11. Daghemsköket blir till funktionen ett familj ekök i förstorad skala. Köket skall skötas av 1—2 personer. För daghem med 27 barn beräknas följande minimiutrustning: 6-platts elspis med 2 ugnar, kylskåp 85 1, diskbänk 2,4 m, arbetsbänk 2,4 m, underskåp 1,8 m, skafferi och speceriförråd ca 4 m2. Om ytterligare en daghemsgrupp eller eftermiddagsavdelning tillkommer bör kylskåpet rymma 130 1, diskbänken ökas till 3 m, underskåpet till 2,4 m, servisskåpet till 2,4 m samt skafferi- och speceriförråd till ca 6 m2. Plats bör beräknas för stor mjölkspann, 25—50 1. Mörka ventilerade förrådsutrymmen böra finnas i källare för potatis och rotfrukter samt för institutionernas förråd av saft, sylt och konserver. Alternativt kan servis och bestick förvaras i skåp i förvaringsrum, i skåp i lekrum eller i servisvagnar. 287

Mjölkkök inrättas i spädbarnsavdelningen. Barnsköterskorna laga där själva barnens mat, oftast av halvfabrikat från institutionens egentliga kök. Då vällingar ofta måste vispas oavbrutet i 10—15 min. bör mjölkköket förläggas så att sköterskan hela tiden har uppsikt över barnen genom ett fönster och alltså inte onödigtvis tvingas avbryta matlagningen för att springa och se till barnen. Erforderlig utrustning: 2-platts elkokhäll, kylskåp 45 1, diskbänk 1,2 m, arbetsbänk 1,2 m, underskåp 0,6 m, skafferi 0,5 n r , lådor för redskap, gryner etc.

ten kan i så fall eventuellt lämnas bort eller utföras i närbeläget, kollektivt tvätteri. Möjligheter till småtvätt skall dock finnas inom varje heldagsinstitution. Alternativt utföres småtvätten i resp. barnavdelningens toalettrum eller i särskild småtvättstuga. Torkrum bör finnas i anslutning till tvättstugan. Förutom torklinor bör det även finnas spjälhyllor, där yllesaker kunna bredas ut. Diverse utrymmen. Rum för mindre reparationer bör finnas såvida inte särskilt slöjdrum finnes. I direkt anslutning till tvättstugans torkrum är önskvärt med ett strykrum.

Administration och personalutrymmen Expeditionen bör förläggas centralt och i anslutning till huvudentrén. Den inredes med skrivplats, 1—2 stolar för besökande, förvaringsplatser, lakar skåp och tvättställ. I anslutning till expeditionen bör finnas väntplats för besökande, kapprum och toalettrum samt garderob. Personalens dagrum förlägges nära köket då detta i allmänhet även tjänstgör som matrum. Det inredes med matplats, bekväma stolar, bokhylla och dyschatell. Personalens omklädningsrum och toaletter. Omklädningsrum i daghem förses med tvättställ, wc, dusch, låsbara klädskåp, djup minst 55 cm med hylla för hattar och väskor. Är rummet beläget i källarvåningen bör en särskild personaltoalett finnas i anslutning till barnavdelningarna.

Utrustningslistor Förslag till fullständiga utrustningslistor för daghem med spädbarnsavdelning omfattande leksaker och lekmaterial inomhus, lekredskap utomhus, linne-, skötrums-, köks-, mjölkköks-, städskåps-, lakar- och kontorsutrustning samt möbler ha uppgjorts av kommittén och återgives i bilaga 10. Även ett förslag till utrustning av förskola har uppgjorts i bilaga 11. Kommittén är emellertid angelägen att starkt framhålla att dessa utrustningslistor endast äro att betrakta såsom förslag, en mall att gå efter — ej såsom krav eller fixa normer.

Sekundärutrymmen Linneförråd förlägges centralt. Spädbarnsavdelningen bör ha separat linneförråd. Städskrubbar. En större centralt belägen städskrubb bör finnas i varje institution, varjämte mindre städskrubbar äro önskvärda i anslutning till varje barnavdelning. Tvättstuga med elektrisk utrustning är nödvändig endast i daghem med spädbarnsavdelning. I den mån man kan ersätta blöjor med cellstoff kommer emellertid även en spädbarnsavdelning att kunna klara sig med en veckotvätt. Tvät288

Lekplatser Varje barnstuga bör ha tillgång till lekplats, vars areal bör vara mellan 10—20 m2 per barn. Lekplatsen skall vara inhägnad och i heldagsinstitutioner bör den vara avdelad för varje åldersgrupp. För 1—2-åringarna ordnas i lämplig förbindelse med terrassen en lekplats med gräsmatta och grusplan med sandlåda. 2—3åringarnas område bör ha en del belagd med trädgårdsplattor för lek under den blöta årstiden, dessutom gräsmatta och lekredskap, exempelvis rutschbana, kl ätterdjungel, gungbräden, räck samt grusplan med sandlåda. 3—7-åringarnas lekplats bör ha ett plattbelagt område nära byggnaden, gräs- och grusplan med lekredskap samt helst även plaskdamm och trädgårdsland. Önskvärt är

att även dusch ordnas samt att barnen där de lokala förhållandena så medgiva få tillfälle att syssla med djur. För 3—7-åringarna bör en s.k. bygglekplats anordnas omgiven med häck eller liknande. Den bör ha ungefär samma bygg- och lekmaterial som på de stora lekplatserna — se vidare kap. 7, s. 214 ff. Där de lokala förhållandena så medgiva böra barnen få tillfälle till lek i en orörd skogsbacke. Ytterligare synpunkter på lekplatserna och deras material ha framförts i kap. 7 s. 214—236.

Lekmaterielens vård Lek- och arbetsmateriel är icke en engångskostnad, utan lämpligt anslag bör finnas upptaget härför i den årliga utgiftsstaten. Många institutioner ha sedan gammalt denna fråga väl ordnad, men fortfarande finnas de som icke ha något särskilt anslag för detta ändamål eller ett otillräckligt sådant. Institutionernas materielbestånd är också mycket skiftande och, då inga fasta anslag finnas för ändamålet, är det omöjligt att bedöma, om bristen på materiel beror på rent ekonomiska orsaker eller på lärarinnans sätt att sköta denna del av sitt arbete. Barnens lek- och arbetsmateriel är av så stor vikt för deras sunda utveckling och allmänna trivsel, att det ej får på något sätt försummas. För att barnen skola rätt kunna bruka och vårda lekmateriel etc. fordras följande: 1. Barnen skola stå under ledning av väl kvalificerad personal. 2. Olika åldersgrupper skola ha för deras ålder lämpat materiel. 3. Materiel måste finnas i tillräcklig mängd, så att icke otillräckligt materiel skapar aggressivitet samtidigt som osäkerheten att få behålla materielen stör barnens koncentrationsförmåga. 4. Materiel av olika slag måste finnas för att tillgodose olika intressen. 5. Materielen bör vara av god kvalitet. 6. Goda förvaringsmöjligheter böra finnas för olika slags materiel för att skapa intresse hos barnen att hålla den i god ordning. 19

7. Lärarinnan måste ha tid för materielvård både för nytillverkning och för reparationer. Om rimligt anslag finnes för materielinköp, skall lärarinnan vara ansvarig för att avdelningen alltid är väl tillgodosedd i detta avseende. Detta uppnås genom klok och ekonomisk planering av inköpen, egen nytillverkning och fortlöpande underhåll av materielen, tillvaratagande av s.k. värdelöst och sist men icke minst genom att lära barnen att värdesätta och ansvara för enskild och gemensam egendom. Från början bör man beräkna en ordentlig grundutrustning för varje avdelning och sedan en viss summa per år för nyanskaffningar och förbrukningsmateriel. Det torde vara ovedersägligt att barnen äro lugnare, gladare och vänligare mot varandra i institutioner med tillräckligt och välskött lekmateriel. Där sådant saknas bli de skrikiga och aggressiva och, då de äntligen få något att leka med, sakna de all förmåga att rätt handskas med det. Av detta drar man då ofta den förhastade slutsatsen, att det är meningslöst att ge barnen lekmateriel, då det genast blir förstört. Det finns dock många välskötta barnstugor i vårt land som kunna bevisa, att även små barn mycket väl kunna vara rädda om sin gemensamma egendom.

5. Synpunkter på barnstugornas inredning Varje barnstuga bör utgöra en miljö, som verkar så utvecklingsfrämjande som möjligt på barnen. Redan dess arkitektoniska utformning bör därför bidraga till att hos barnen söka väcka en känsla av trivsel och trygghet. Det är inte heller oviktigt, vilka skönhetsvärden man bjuder barnen under deras tidigaste år, då de ofta mottaga djupa och bestående intryck av den närmaste omgivningen. Det är naturligt, att den institution, som jämte hemmet har att väcka barnens sinne för vad som är vackert och förmedla de första skönhetsupplevelserna, här har ett ofrånkomligt och stort ansvar. Vad 289

barnen få erfara i förskolan eller i daghemmet av livgivande fäi-ger, vackra former och rena linjer hos vardagsvarorna och vardagsmiljön har även en stimulerande inverkan på deras fria, skapande verksamhet. Att kunna skapa en miljö, som utan att vara luxuös, är både vacker och ändamålsenlig förutsätter en omsorgsfull och god planering av institutionens inredning, inte minst med avseende på anskaffningen av textilier och färgval vid väggbehandlingen. Såvitt möjligt bör den person, som skall leda institutionens verksamhet, få tillfälle att deltaga i denna planering och bidraga till att ge den en personlig prägel. Att förorda någon speciell stil eller ställa upp några detaljerade regler för inredningen av barnstugor låter sig knappast göra. Vissa allmänna synpunkter och krav böra dock beaktas. Sålunda måste kravet på god kvalitet alltid tillgodoses. Detta är av grundläggande betydelse vid val av såväl fast inredning som lösa inventarier. Både utseende och hållfasthet är i regel helt beroende av kvaliteten. Med hänsyn till den starka nötning, som man måste räkna med, särskilt i daghemmet, är valet av fullgod materiel redan ur ekonomisk synpunkt av stor betydelse, då härigenom reparations- och underhållskostnaderna kunna nedbringas. Med hänsyn till att miljön i barnstugorna spelar en förebildlig roll, inte minst för hemmen, har det även indirekt estetisk betydelse att man strävar efter att upprätthålla en god standard trots den starka förslitningen. Ett klokt förutseende behövs därför vid valet av inredningsmateriel. Av stor betydelse för rummens utseende är väggbchandlingcn. Det skydd mot åverkan, som bör uppsättas på alla lekrummens väggar till ca i m höjd, kan sålunda alltefter materiel och utförande i hög grad påverka rummens karaktär. Minst iögonfallande blir detta skydd, om det utgöres av träfiberplattor, som målas i en till övriga väggpartier väl anstämd färg. En hög, mörk träpanel ger ett dystert intryck, medan åter en panel, som laserats i en glad 290

och lätt färgton, gör att rummet ger intryck av ljus och rymd samt trivsel. För exempelvis en koltbarnsavdelning med tillgång till mer än ett rum kan den med lister inramade linoleumpanelen vara lämplig. Panelen kan då tjänstgöra som en slags »svart tavla», på vilken barnen kunna få rita. Med omönstrad yta i en klar, vacker färg ger en sådan panel en stimulerande effekt. En god omväxling vid väggbehandlingen vinnes, om panelen i ett rum kombineras med den tvättbara tapeten. Denna bör i så fall vara enfärgad eller diskret mönstrad. En alltför detaljrikt mönstrad s.k. barnkammartapet gör ett oroligt intryck och uppskattas sällan av barnen. Valet av färger för såväl hela väggytor som mera dekorativa inslag spelar stor roll för det totala intryck, som en barnstuga kan ge. I förskolan och daghemmet, där särskilt färgerna kunna utgöra en källa till ständig glädje och inspiration, bör färgskalan ändock väljas med en viss återhållsamhet, särskilt vad beträffar väggytorna. Mot en lugn och diskret bakgrund kommer textilier bättre till sin rätt, och mot väl avvägda färger för väggytor och inredningsdetaljer framstå även de enkla bruksföremålen vackrare och mera dekorativa. Detta behöver för den skull ej utesluta, att man använder sig av ljusa, friska färger. Textilier, som i allmänhet endast bruka användas till gardiner, borde i större utsträckning få utgöra ett dekorativt inslag vid inredning av barnstugor, i synnerhet som det finns stora möjligheter att variera materiel, färger och mönster. Ett stycke vacker väv — helst naturligtvis i tvättbart materiel — kan sålunda med fördel användas som väggdekoration. Gardinerna i solbelysta grupp- och lekrum böra vara enkla och soläkta men ändå färgglada. Däremot behövs i samlingssalar som regel en mera dekorativ gardin, som ger intryck av fest och högtid. Dckorationsmålning, som bäst lämpar sig för stora väggytor, bör kunna komma till användning endast i samlingssalar. Däremot är sådan mindre lämplig i rum, där barnen tillbringa större delen av dagen.

Förr i tiden förekommo ofta väggdekorationer med realistiskt utformade motiv ur våra gamla folksagor, men uppenbart är att dessa både voro mindre tilltalande och i vissa fall även direkt olämpliga ur psykologisk synpunkt, eftersom de närmast skrämde barnen. Barnens intresse för den egna institutionens utsmyckning är givetvis av stort pedagogiskt värde och bör praktiskt utnyttjas. Rätt tillvaratagna kunna sålunda resultaten av barnens skapande verksamhet utgöra ett både lustbetonat och färgstarkt inslag i lekrumsinteriören. Barnens egna bilder böra i så fall fästas på en vägg, som — om den ej är panelklädd — förses med en enkel trälist i lämplig höjd för barnen. I förskolor och eftermiddagshem kan en särskild väggyta anslås i något rum för dekorationsmålning. Det verkar inte bara utvecklande och uppfriskande för barnen att på detta sätt få en större yta till sitt förfogande, utan de kunna också med sin rika fantasi lyckas att rent estetiskt åstadkomma förvånansvärt goda resultat. Limfärgen, som här bör komma till användning, är lätt att måla med och lika lätt att borttaga från den oljemålade väggen, då man senare vill avlägsna "konstverket". För koltbarnsavdelningarna i daghemmen finnas numera trevliga "barnkammartavlor" med enkla och tydliga bildmotiv i vackert färgtryck. För de äldre barnen i daghem, förskolor och eftermiddagshem är det givetvis av värde, om institutionerna ha möjlighet att förvärva god konst. Detta är väl emellertid i regel inte möjligt, men man bör i så fall välja några få men goda reproduktioner av verkliga konstverk hellre än ett flertal billiga och banala färgtryck. Framför allt gäller det att välja med urskiljning och smak och icke av. missriktad ambition överbelasta alla väggfält. Den "vilsamma väggen" med en hel och lugn färgyta har också sitt skönhetsvärde. Överdrivna och sökta effekter med s.k. prydnadsföremål böra undvikas. Enkla, vardagliga bruksföremål, valda med omsorg och litet fantasi, försvara däremot alltid sin plats. Även bland leksakerna rinner man

inte sällan sådana, som på grund av god färg och formgivning kunna användas för dekorativa syften. Levande växter höra naturligt ihop med en institution. Valet av möbler spelar naturligtvis en viktig roll vid inredningen av barnstugor. Möblerna böra — såsom tidigare framhållits — vara försedda med rundade hörn och kanter. Vidare böra möblernas mått differentieras med hänsyn till barnens olika åldersstadium. Vad slutligen de mera estetiska kraven beträffar, vore det önskvärt, om man vid möbelinköp i högre grad än som för närvarande är möjligt ställde anspråk på såväl färg och ytbehandling som form och proportioner. Möblerna böra inte vara för mörka eller bryta alltför hårt met väggarnas färg, även om möblerna och golvytan gärna kunna utgöra det tyngsta färginslaget i rummet. Kravet, att möblernas färg skall harmoniera med hela rummets färgskala, bör lättare än i de enskilda hemmen kunna tillgodoses i barnstugorna, där större omflyttningar ej behöva förekomma. Det verkar rätt enformigt och anstaltsmässigt, om man för en hel institution genomgående väljer samma möbeltyp eller i rum efter rum ger möblerna samma färg och ytbehandling. Standardisering av möbeltillverkningen för barnstugor är givetvis motiverad av olika skäl, och det synes kommittén lämpligt, att den centrala tillsynsmyndigheten i samband med landets möbelfabriker upptar denna fråga till behandling, så att en standardiserad tillverkning av speciella barnstugemöbler kunde komma till stånd.

6- Byggnadskostnader Några beräkningar av mera generell natur om vad det kostar att bygga olika barnstugor ha veterligen inte tidigare utförts i vårt land. Kommittén har därför sett det som en väsentlig arbetsuppgift att utföra sådana. Av denna anledning ha ritningar samt kostnadsuppgifter på utförda samt 291

planerade och beräknade institutioner i olika delar av landet införskaffats. Det visade sig vid en granskning av detta material att det inte gick att jämföra kostnaderna för uppförda och planerade institutioner med varandra, beroende på att kostnadsuppgifterna för de utförda och de endast beräknade och planerade barnstugorna hänförde sig till helt olika tidpunkter. Av denna anledning har kommittén ansett det nödvändigt att priset vid en bestämd tidpunkt får ligga till grund för beräkningarna. Därvid har prisläget den i jan. 1949 valts. Resultatet av de utförda beräkningarna över byggnadskostnaderna framgår av tab. 28. En differens mellan byggnadskostnaderna på dyraste och billigaste ortsgrupp på ca 25 kr. per m:{ har konstaterats. Då antalet av de institutioner, som äro medtagna i tabellen, inte står i proportion till antalet platser inom resp. dyrortsgrupper, kunna skilda pris inte komma till användning vid beräkningarna. I stället har, med stöd av utförda beräkningar, tillämpats ett medelpris nämligen på 115 kr. per m8. Vid en detaljberäkning av de olika huvudgrupperna, förskola samt daghem med spädbarnsavdelning och avdelning för 2—7åringar, har det visat sig att spädbarnsavdelningen ställer sig ca 15 kr. dyrare per m3 än övriga avdelningar. Vid den kostnadsfördelning, som utförts efter volymberäkningen, har hänsyn tagits till detta. Som framgår av tabellen har en fördelning skett i huvudsak mellan daghem och daghem med förskola. I övrigt må nämnas 1

De ritningar och beräkningar som denna undersökning bygger på avse planerade eller uppförda institutioner åren 1942—46. En undersökning avseende barnstugor uppförda åren 1947—48, då man kunde märka en betydligt förbättrad planering skulle kanske delvis ge andra siffror.

att under rubriken »Antal platser per avdelning» en uppdelning skett i enlighet med å ena sidan den åldersgruppering, som är vanlig i landsorten och å andra sidan den som användes i Stockholm och Göteborg, dvs. två avdelningar för landsorten, 2—4 och 4—7 år samt tre för Stockholm och Göteborg, 2—3, 3—5 cch 5—7 år. Under rubriken »Byggnadsvolym nr» har differentiering skett med hänsyn till användningen av övriga utrymmen, som ej äro direkt jämförbara för respektive avdelningar. Tvättstuga har sålunda till 80 % förlagts till spädbarnsavdelning. Den stora differens i volym, som enligt tabellen framgår för samma barnavdelning, måste tillskrivas arkitekternas planlösningar. 1 Av samma skäl följer att kostnaden är direkt beroende av det antal ra8, som använts i byggnaden. Med utgångspunkt från tabellen har en beräkning utförts för att klarlägga antalet kubikmeter volym, som åtgått per plats för de olika avdelningarna. Beräkningen har givit följande resultat: m3 per plats Förskoleplats 19,8 Spädbarnsplats på daghem 47,9 Daghemsplats på avd. 2—7-åringar .. 45,8 Slutligen kan anmärkas att HSB verkställt en utredning om hur stor kostnadsskillnad det blir om man bygger en friliggande barnstuga eller om man bygger in den i ett hyreshus. Planerna vid denna HSB :s undersökning äro baserade på två i Stockholm utförda institutioner under år 1947. Kostnaden för den friliggande har blivit 5 100 kr. och för den inbyggda 3 450 kr. per plats, vilket utgör en skillnad på 1 650 kr. eller 32 %. Ur rent byggnadsekonomisk synpunkt ställa sig sålunda inbyggda barnstugor fördelaktigare.

PERSPEKTIV

H C C

•_

mat- och lekium mul

|

expedition

;.

isolrjring

|oa|

[

toi|sar_

=L D

kapprum

P

C

il

personal

C

mal- och lekrum brilsar

"]

mlrl

kapprum

Fig. 39. Förslag till standarddaghem Arkitekt SAR Yngve Alva

Il

I0Q

Tab. 28. Byggnadskostnader Instutitioner

för

Antal platser per avdelning

Daghem För Spädskole- barnsAvd. i Avd. 1 Avd. Avd. avd. avd. 2—4 4—7 2—3 3—5 år år | år år Daghem, H.S.B : Daghem, Västerås Daghem, Hallstahammar Daghem, Stockholm Daghem, Stockholm Daghem, Stockholm Daghem, Södertälje Daghem, Kristianstad Daghem, Trelleborg Daghem, Trollhättan Daghem, Eskilstuna Daghem, Kinnahult

8 10

12 12

8 6 8 8 8

12 12 12 12

10 10

10 12

15 15

15 15 15 15 15

8 J

10 10

8 E.m. hem. avd.

15 15 22 15 15 15 15 20

12 Daghem och förskola, Kalmar . . 20 + 20 Daghem och förskola, Halmstad . . 20 + 20 Daghem och förskola, Stockholm 40 + 40 Daghem och förskola, Stockholm 20 + 20 Daghem och förskola, H.S.B. . . . 20 + 20 Daghem och förskola, Stockholm 20 + 20 Daghem och förskola, Göteborg 20 + 20 Förskoleavd., Västerås 40 + 40

Avd. 5—7 år

12 12 12

15 12 12

15 15

!

Vissa beräkningar ha även utförts för att få fram genomsnittskostnaden utgångspunkt från tabell 28. Resultatet framgår av nedanstående:

Spädbarnsplats Daghemsplats, avd. 2—7 år Förskoleplats inbyggd i daghem Förskoleplats inbyggd i souterrängvåning i hyreshus (siffrorna avse 1947)

per plats med

Kronor per plats

Antal institutioner

6 000 5 195 2 080

13 18 7

1 380

2 Kostnaden för daghem med 27 resp. 42 platser kan beräknas dels efter volym per plats och dels efter kostnad per plats: efter volym per plats 27x45.8=1 2^6 n r x 115= 142 100 42X45,8=1923 m 8 X 115= 221 IOO efter kostnad per plats 27X5195= 4 2 x 5 195= Genomsnittskostnaden för ett daghem med 27 platser blir med 42 platser

140300 218200 140 000 220 000

barnstugor januari IQ40. Byggnadsvolym m 3 Fördelning av byggnadsTotal volym byggFrinads- För- Späd- Avd^ tidsvolym skole- barns- 2—7 år lokal avd. avd.

384 435 453 286 337 344

1 330

1789 4 011

1 593 1 537 1 768 1 645

400 490 406

2 190 3 228 1 188 1 136

2 175 1 238 2 100

2376 1 984 1

1 390

126 90

43° 3 537 2488 4 532

946 1 354 2 168 1 307 1 200 1 298 1 245 1 610 2 822 1 188 1 136

556 330 660 345

1 606

1 636

485 461

1 600 1 049

1 725

290 1 084

1 590

Anmärkning

Byggnadskostnad kr.

1 019

1787 320

496 900

Total1 byggnadskost.

Kostnad per plats För- Späd- Avd. skole- barns- 2—7 avd. avd. år 6 000

152 0 0 0 206 0 0 0 461 0 0 0 183 0 0 0 177 0 0 0 203 0 0 0 189 0 0 0 252 0 0 0 371 0 0 0 137 0 0 0 131 0 0 0 50 0 0 0 407 000 286 0 0 0 521 0 0 0 250 000 142 0 0 0 242 0 0 0 273 0 0 0 228 0 0 0

5 440 7 075 5 965 5 260

E.m. hem. avd.

3850 5 615

6 no 5 45° 4 995

5 375

5 390

6 250 6 130 5 080

5 150 5 150 5 820

5 075 4850 3 335 3 200 1 900 1 900 1 980 1 780 2 160 1 670 3 120

5 560 6 520 6 060 7 200

Ej m e d köksanläggning.

6045 6095 6 630 4 290

2 455

3 950 4 725 4 355

1 en del fall ingår även i nedanstående siffror kostnaden för fritidslokaler.

De ovan angivna siffrorna visa klart att barnstugornas byggnadskostnader måste betecknas som höga. Kostnaden per m8 volym är som tidigare nämnts i genomsnitt 115 kr. och ett envånings daghem avsett för 27 barn och uppfört i sten kostar inte mindre än ca 140 000 kr. beräknat på medeldyr ort. Inför siffror av denna storleksordning och med hänsyn till angelägenheten att begränsa samhällsutgifterna även för barnstugorna har kommittén undersökt om det inte är möjligt att åstadkomma en nedpressning av dessa höga bvggnadskostnader. I första hand anmäler sig härvid möjligheten att uppföra enklare byggnader. Av denna anledning har kommittén ritat ett standarddaghem, en standardförskola samt ett standardregnskydd, samtliga i monteringsfärdig träkonstruktion och utformade så att största möjliga besparing i byggnadskostnaderna äger rum. Exteriör och interiör av dessa framgår av s. 293. 297 och 219. Kostnadskalkyler på dessa ha givit följande resultat:

Friliggande standarddaghem, monteringsjärdig

konstruktion,

mars 1949.

Siffrorna tillämpliga för en medelstor, medeldyr stad. Schaktnings- och planeringsarbeten Betong- och cementarbeten ,. Asfalt- och isoleringsarbeten Murnings- och putsningsarbeten Monteringsfärdigt material Träarbeten Snickerier och inredningsarbeten Linoleummattor Målningsarbeten El. installation med elspis och kylskåp Plåtarbeten Yärme och sanitär installation Oförutsedda utgifter, transporter m.m. samt byggmästararvode 15 %

4 585 4 640 1 880 1 300 17 065 6 425 2 100 2 050 40 04s 4245 3 000 668 500 16 410 8445

Summa kronor Avd. 2—4 år

Avd ; 4—7 år

Total byggnadsvolym m 3

Kostnad per m 3

75°

86:50

5 Friliggande standardförskola, monteringsjärdig

Total byggnadskostnad kr.

64 900 Kostnad per plats kr.

64.930:

2.400: —

konstruktion, mars 1949.

Siffrorna tillämpliga för en medelstor, medeldyr stad. Schaktnings- och planeringsarbeten j 995 Betong- och cementarbeten 2 26s Asfalt- och isoleringsarbeten 1 11; Murnings- och putsningsarbeten 650 Monteringsfärdigt material g 650 Träarbeten -, rr0 Snickerier och inredningsarbeten T 2 8o Linoleummattor T 2g5 2 i 800 Målningsarbeten ~~ 2^76=, El. installation x 2 ?o Plåtarbeten O-Q A'arme och sanitär installation 4 ^00 8 66s Oförutsedda utgifter, transporter m.m. samt byggmästararvode, 15 % • ~. 4 535 Summa kronor

296 Avd. förskola

Total byggnadsvolym m 3

Kostnad perm3

Total byggnadskostnad kr.

Kostnad per plats kr.

20 + 20

89:75

35.000:—

1.750: —

35 000

PERSPEKTIV

a

Ö s = = öT

kapprum

eipedilion

slöjdrum

B

£•.. PLAN

Sektion

F&.

40.

Förslag till standardförskola Arkitekt SAR Yngve Alva

! 1

'3

Friliggande regnskydd vid barnhage, monteringsjärdig

konstruktion,

mars i<)4<j.

Siffrorna tillämpliga för en medelstor, medeldyr stad. (Se ritning å sid. 219.) Schaktnings- och planeringsarbeten 390 Betong- och cementarbeten 865 Monteringsfärdigt material 2 700 Träarbeten 645 Snickerier och inredningsarbeten 80 Målningsarbeten 315 El. installation 200 Sanitär installation 350 Oförutsedda utgifter, transporter m.m. samt byggmästararvode, 15 % • • • • Summa kronor Största intresset i detta sammanhang knyter sig till byggnadskostnaderna för standarddaghemmet. Det framgår av beräkningarna att det tydligen är möjligt att bygga ett sådant daghem till en kostnad av 65 000 kr. Genomsnittskostnaden har kunnat pressas ned med 50 %, dvs. från en genomsnittskostnad på 5 200 kr. till en genomsnittskostnad på 2 400 kr. per plats. Detta har varit möjligt genom att volymen minskats med 40 % — endast en volym av 27,8 m8 per plats har använts — vartill kommer viss kostnadsminskning på grund av det standardiserade utförandet. I standardförskolan har volymen däremot hållits praktiskt taget oförändrad i jämförelse med förskolor av sedvanligt format och utseende. Genom standardisering ha kostnaderna dock kunnat sänkas med 15 %, dvs. från en genomsnittskostnad på 2 080 kr. per plats till 1 750 kr. Det måste här framhållas, att den minskning som skett av volymen, och som är en förutsättning för nedpressningen av kostnaderna, inte kan sägas innebära någon otrivsam eller allvarlig standardförsämring. "Vad som skett är, att man minskat på utrymmena för personalen samt även i andra avseenden reducerat vissa utrymmen. Personalen har sålunda inte fått separat matoch vilorum utan endast en avdelad matvrå i köket. Även själva köksutrymmet är reducerat. Expeditionsutrymmet är minimalt med plats endast för stol, bord och bok-

4 680

865 830 6 375

hylla, och något särskilt isoleringsrum har icke inrättats utan expeditionen får tjänstgöra som sådant. Toalettrummen ha gjorts trängre liksom förråds- och britsvagnsutrymmena. Däremot har — och detta är kommittén särskilt angelägen att framhålla — volymminskningen inte gått ut över barnens lekyta. Deras lekrumsyta är sålunda nästan densamma som i ett daghem för 140 000 kr., dvs. 3,5 n r för 2—3-åringarna och 3 m2 för 3—7-åringarna. Nedpressningen av byggnadskostnaderna har vidare vunnits genom ett i många avseenden standardiserat utförande och en mindre påkostad inredning än som brukar vara vanligt i åtskilliga daghem. I standarddaghemmet ha slutligen källarutrymmen endast medtagits för pannrum, mat- och rotfruktskällare. Kommittén vill för sin del rekommendera kommunerna att i största möjliga utsträckning uppföra dessa standardbarnstugor. De innebära visserligen en nedpressning av byggnadsvolymen, men detta torde icke föranleda några större olägenheter. Exteriör och interiör ge fortfarande ett trivsamt och inbjudande intryck. För barnen torde volymnedpressningen i standarddaghemmet knappast vara kännbar och för personalens del torde de trängre utrymmena där få kompenseras genom rimligare arbetstider och genom den smidighet och lättskötthet. som alltid blir fallet i ett litet daghem, där alla sträva efter att hjälpa alla. Det för-

nämsta motivet till kommitténs rekommendation för dessa s t a n d a r d b a r n s t u g o r har emellertid varit önskvärdheten att med minsta möjliga kostnader få fram största möjliga antal b a r n s t u g o r i v å r t land. I kap. 16 framlägger kommittén förslag till bidrag till anläggningskostnaderna för dessa barnstugor. Det måste till slut starkt understrykas, dels att k o s t n a d s b e r ä k n i n g a r n a på de föreslagna standardinstitutionerna ä r o g j o r d a

på grundval av prisläget i början av 1949, dels att den nedskärning av personaloch förvaltningsutrymmena, som skett i dessa institutioner icke kan göras i de fall, då kommunerna av olika anledningar äro nödsakadc att planera och bygga större iustitutioncr. Dylika torde dock endast behöva förekomma i de större städerna, som i regel äro mera ekonomiskt bärkraftiga och själva böra kunna svara för merkostnaderna för dyrbarare byggnadstyper.

LITTERATUR Bprnene i K.A.B. Redogörelse från Ko'benhavns Almindelige Boligselskab, Yestervoldgade 17 V, Köpenhamn 1944. Pre-school centres in Australia. Building, equipment and programme. Av J. H. L. Cumpston och Christine M. Heinig. Commonwealth Department of Health, Canberra 1945. Der soziale Wohnungsbau und seine Förderung in Zurich 1942—45. Verlag fur Architectur AG. Erlenbach, Zurich. Boliger og samfundsbygg. Redigeret av Harald Hals. Förlag Johan Grundt Tanum, Oslo 1946. Nogle erfaringer fra Indretning af Bp'rneinstitutioner. Ar arkitekt Tutti Anthem. Bygmesteren, Dansk Arkitektforenings tidskrift, nr 4, 1946. Kunst i Bpniehaven. Av Gustav Hjortlund. Bygmesteren, Dansk Arkitektforenings nr 4, 1946.

tidskrift,

Kindergarten. Av Doris Moser m.fl. Das Werk, Zurich, nr 1, 194"H S B :s byggnadstekniska utredningar nr 6, mars 1948. Förskolor och daghem. Distribueras av A B Tidskriften Byggmästaren, Stockholm. Pris kr. 3 : —. Specialnummer om BoYneforsorgsinstitutioner. B0rnehaver, Yuggestuer og Fritidshjem. Arkitekten Maanadshsefte, nr 10—II, 1948. Samarbejde mellem arkitekter og paedagoger. Av fru Tora Raknes. Bygmesteren, Dansk Arkitektforenings tidskrift nr 22, 1949.

Fig. 41. Interiör från en fransk »asile» (ungefär daghem) 1850. Över hela bilden vilar ett drag av tristess, hård disciplin och sterilt undervisningssystem.

Fig. 42. Ytterligare en bild från en fransk »asile» från 1800-talets förra hälft. Barnen ha samlats på gården och marschera i samlad tropp in i lekrummet. Mat har medförts för dagens behov och placerats på hyllor under skärmtak i det fria.

Fig. 43. Interiör frän Rosenlundskolan i Göteborg, som uppfördes 1847. Över 200 barn kunde samtidigt mottagas där. På sin tid ansågs denna småbarnsskola som en storslagen inrättning, men nu får man närmast ett intryck av tvång och själslös tristess. Lägg märke till de amfiteatraliskt ordnade bänkraderna — jämför även fig. 41.

Fig. 44. Interiör från ett modernt svenskt daghem — miljön vill i avseende pä trivsel och värme söka efterlikna hemmet så mycket som möjligt.

Fig- 45- Modern barnstuga i Gröndal,'Stockholm. Invändigt är barnstugan väl planerad, men exteriören är avskräckande genom sin massiva tyngd. Den saknar den lekfullhet och trivsel som behövs för en småbarnsinstitution. Lekplatsen är för liten, asfalterad och enformig. Den enda beröring barnen få med levande natur är en liten rabatt längs husväggen. 3OI

wmr*.

Fig. 46. Malmgården på Reymersholme, Stockholm. Restaurerad och inredd till daghem av HSB 1944. Man har här på ett pietetsfullt sätt bevarat den gamla byggnaden samt även lyckats utforma det moderna daghemmet så att det tätt intill den levande naturen skänker barnen hemtrevnad och en miljö, som passar dem. Möjligheterna att på dylikt sätt tillvarataga äldre kulturell bebyggelse för barnstugor bör uppmärksammas inte minst med hänsyn till den väntade saneringsverksamheten.

Fig. 47. Bilden visar en schzceizisk förskola uppförd 1944 i Ziirich. Interiören är utformad under största hänsynstagande till barnens skala och gör onekligen ett trivsamt intryck. 302

Fig. 48. Bilden visar en förskola i Ziirich. Man har här tillgripit även den för svenska förhållanden lämpliga metoden, att till det fristående lamellhuset foga en låg till barnens skala anpassad byggnadskropp. Kontrasten mellan barnens hus — förskolan — och de vuxnas alldeles intill understrykes, men verkar inte påträngande.

Fig. 49. Ytterligare en bild från en schzceizisk förskola uppförd 1944—1945 i Bern. De låga, trivsamma institutionerna skilja sig ganska markant från vad vi hittills varit vana vid i vårt land.

Fig. 50. Daghem i kv. Stöveln i Långbro, Stockholm, uppfört år 1946 av HSB. Daghemmet är avsett för 37 barn.

Fig. 51. Barnstuga i kv. Trädskolan, Stockholm, {jämför fig. 48)

304 Enskede,

x

&

^MMifflSL.

""I**?' ^ Fig. 5-—53- Ett par bilder från barnstugan Sköntorpsgården i Enskede, Stockholm. Barnstugan — som allmänt kallas för »Negerbyn» — är en av Stockholms modernaste, samtidigt som den fått en mycket lustig och originell utformning.

\

\

•

•

•

*

"

^

*

x

>

^

mm

mmt

Fig- 54—55- Ett par bilder frän Vallbacksgården i Gävle. Barnstugan blev färdig 1947 och är uppförd i en öppen vinkel. Den låga, trivsamma byggnaden, väl anpassad efter barnens egen skala och miljö, innehåller daghemför 27 barn, förskolor för 110 barn samt eftermiddagshemför 15 skolbarn.

Fig. 56. Bilden från ett daghem i visar en vänthage i entrén.

Kristianstad

Fig. 57. Barnen tycka om att leka vid det låga tvättstället. Bilden från ett daghem i Västerås.

Fig. 58. Tvättställen äro här lättillgängligt placerade i kapprummet. Bilden från Hammarbygården, Stockholm.

Fig. sg. Interiör av skötrum. Bilden från daghemmet i kv. Stöveln, Långbro,

Fig. 60. Skötrum i daghemmet i Kristianstad. Som framgår av bilden är skötbordet placerat på konsoler och försett med lådor, vilket gör det mycket lätt att arbeta vid. Barnens kläder förvaras i korgar på en hylla över skötbordet. Medan personalen arbetar vid skötbordet kan den genom inspektionsfönstren se rakt in i lekrummet och följa barnens lek och förehavanden.

308 Stockholm.

Fig. 61. Bild av skötrum i daghem i Kristianstad. Lägg märke till den hissbara torkställningen, barnbadkaret av rostfritt stål samt den öppna hyllan för pottor och tvättskålar. Fig. 62. En kapprumshylla hem.

Fig. 63. Lekrum Stockholm.

i ett danskt dag-

i daghem, Stora

Essingen,

Fig. 64. Barnen tröttna aldrig på att leka butik. Bilden från Kristinebergsgården, Fig. 65. En handdukshängare i en dansk förskola.

Fig. 66. Bild från ett lekrum i ett danskt daghem.

3IO

Stockholm.

Fig. 6y—68. Bilderna visa en fällbar lekhage i daghemmet Uddegården,

Kristianstad.

Fig. 69. Interior frän Majgården, Norrköping, byggd 1939. Ett modernt, ljust och luftigt lekrum. Fig. jo. Mat- och lekrummet i ett danskt daghem. 312

Fig. 71. Interior från lekköket i ett daghem (Västerås). Lägg märke till den för barnen anpassade skalan.

Fig. 72. Matgrupp. Västerås.

Bilden frän ett daghem i

3^3

Fig. j3. Ett litet hörn av lekplatsen kan mycket väl inrättas till bygglekplats. Bilden från ett danskt daghem.

Fig. 74. En zinkbeklädd trälåda, vari barnen kunna segla med sina båtat industridaghem.

3H

Bilden från ett danskt

Fig. 75. Spädbarnsterrass. Bilden från HSB.s

daghem på Reymersholme,

Stockholm.

Fig. 76. Barnen böra få ett litet eget land, där de kunna plantera och pyssla med växter och blommor.

&n&r*M

Fig- 77—78- Exteriör och interiör frän ett danskt krisdaghem i Bispebjerg Köpenhamn.

Kapitel I I

Måltider i barnstugorna

LJet är av största vikt, att barnen på alla barnstugor, där mat serveras, få en i alla avseenden väl sammansatt kost. Tillförseln av olika näringsfaktorer bör motsvara barnens behov, och matordningen bör avpassas efter barnens ålder och livsföring. Matsedeln bör vara väl avvägd och tillagning och servering av maten omsorgsfull. För att få en uppfattning om utformningen av kosten i barnstugorna gjordes en stickprovsundersökning sommaren 1946 på kosten i ett 20-tal av landets största daghem. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för resultatet av denna undersökning, varvid dock bör erinras om att undersökningen gjordes vid ett tillfälle då livsmedelsransonering ännu rådde. Vidare framläggas kostförslag för de olika barngrupperna.

1. Undersökning av koststandarden Svaren på det frågeformulär, som utskickades vid stickprovsundersökningen, ge ett gott underlag för diskussion av kosten på barnstugorna, men det torde vara vanskligt att ur detta material draga några mera bestämda slutsatser angående kostens standard. Svar ingingo från 18 institutioner med barn under skolåldern (daghem) och 1

arbetsstuga med enbart skolbarn. Antalet barn per daghem låg i allmänhet mellan 30—60. Vid flertalet institutioner voro alla åldersgrupper från 1—6 år representerade. Barnens åldersfördelning framgår av nedanstående tabell. Tab. 2g. Ålder

Antal barn

1—2 år 2—3 ar 3—4 ar 4—5 ar 5—6 år 6—7 år 7 år

105 249 256 229 279 276 36

Summa

1 43°

Flertalet av barnen, 636, kom från 1barnsfamiljer, 447 från 2-barnsfamiljer, 191 från 3-barnsfamiljer och 94 från familjer med 4 och flera barn. Arbetsstugan för skolbarn lämnade ej uppgift om barnantalet. Matordning

och matsedel

Av undersökningen framgick, att vid 12 institutioner barnen i samtliga åldrar åto samma mat. Vid 16 institutioner åt man samma slags mat men höll olika mattider för småbarn och större barn. I ett par fall framhölls, att i stort sett samma rätter serverades yngre och äldre barn, men att de yngre fingo maten mera finfördelad.

Matordningen syntes vara mycket enhetlig inom de olika institutionerna. Sålunda utspisades frukost i så gott som samtliga fall kl. 8—9, middag kl. II—13 och mellanmål serverades i 14 fall kl. 15—16 och i 5 fall kl. 16—17. Till frukost serverades i så gott som alla fall gröt eller välling samt smörgås med pålägg. Middagen bestod i regel av två rätter. Från 12 institutioner ingingo bearbetningsbara matsedlar. Förekomsten av olika rätter på matsedlar (12 dagar) från oktober 1945 framgår av tabell 30.

kålpudding grönsakspudding makaronipudding

2 2

skånsk äggkaka

grönsaksrätter: grönsaker, kokta grönsaker, stuvade grönsaker, råa grönsakssoppa

11 13 6 13

äggrätter:

kålsoppa gul ärtsoppa ärtpuré tomatsoppa bruna bönor potatisbullar raggmunkar kroppkakor

1 6 2 4 1 1 1 2

61 Efterrätter:

Tab. jo. Förekomst av olika maträtter enligt matsedel för 12 dagar oktober 1945. Förrätter: kötträtter: sjömansbiff lever kalopps kalvfrikassé frikadeller köttfärs köttgryta köttsoppa stekt fläsk korv Biff å la Lindström

22 1 49

fiskrätter: fisk, stekt fisk, kokt fisk, stuvad fiskbullar fiskfärs strömming, stekt strömming, kokt strömmingslåda sill, spicken sill, stekt sillbullar

5 13 2 5 1 5 2 1 1 1 1 37

mjöl- och grynrätter: mannagrynsvälling makaroner, stuvade pannkaka fläsksås

1 4 6 2

puddingar: blodpudding sillpudding fiskpudding

6 1 1

3l8

r

8 1 2 j 10 1 1 r

saft- eller bärsoppa fruktsoppa sagosoppa nyponsoppa chokladsoppa saftkräm äppelkräm rabarberkräm victoriakräm maizenakräm bär eller frukt fruktsallad äppelpaj och andra kakor fattiga riddare klappgröt mannagrynsgröt mannagrynsvälling mannagrynskräm pärlgrynsvälling havrevälling havresoppa pannkaka äggstanning potatisgrynspudding mannagrynspudding risgrynspudding maizenapudding brödpudding

23 14 2 12 9 14 7 5 1 1 1 1 4 3 1 2 2 1 1 1 3 12 2 1 8 1 1 2 135

Mellanmålet utgjordes i regel av choklad eller mjölk och smörgås. I några fall serverades nyponté. Av matsedlarna framgick, att de flesta institutioner syntes planera middagsmåltiden väl och lade stor vikt vid rätter, som voro värdefulla ur näringshygienisk synpunkt. Så t.ex. förekommo rätter av lever och blod ganska regelbundet. Kött- och grönsaksgrytor och grönsakssoppor före-

ningen per barn och dag framgår av tabell 31. Mjölkkonsumtionen låg i de flesta fall omkring 1/2 1 per barn och dag. Matfettförbrukningen var 32 g per barn, vilket nästan exakt motsvarade ranson (36 g per barn och dag). Fisk användes i allmänhet tämligen rikligt, vilket även framgick av matsedlarna, 24 g per dag. Däremot tycktes potatis förekomma relativt sparsamt. Dagskonsumtionen var endast 117 gDet är synnerligen vanskligt att på grundval av dessa stickprov på de största daghemmen bedöma, om kosten är tillfredsställande ur näringshygienisk synpunkt. En bedömning försvåras ytterligare av det förhållandet, att barnen utöver de måltider, som tillhandahållas i institutionerna, i regel få en del mat i hemmen. Någon undersökning av denna del av kosten föreligger ej. Troligen få barnen ofta någon smörgås på morgonen och ofta deltaga de även i familjens huvudmåltid när de kcmma hem. Trots att, som tidigare påpekats, middagsmatsedlarna i allmänhet verka att vara väl planerade, är det sannolikt, att kosten i många fall kommer att till mycket stor del utgöras av smörgås, gröt och välling.

kommo i stor utsträckning, och grönsaker ingingo ofta som birätt till kött eller fisk. Fiskrätter förekomnio i regel i—2 gånger per vecka. Efterrätterna bestoclo oftast av soppor eller krämer på bär eller frukt. Nyponsoppa serverades i regel en gång på 2-veckorsperioden. Rätter av typen stekt fläsk, soppa på torkade ärter, bruna bönor och raggmunkar, som inte äro särskilt lämpliga för de mindre barnen förekommo visserligen, men endast i mycket begränsad utsträckning. Frukt i rå form förekom relativt sällan. Det må här påpekas att några aktuellare undersökningar om koststandarden på daghemmen veterligen icke gjorts, men att alla tillgängliga uppgifter tala för att en viss förändring i kostens sammansättning inträtt under senare år med ökad konsumtion av kött, smör och frukt. Förbrukning

av

livsmedel

Flertalet institutioner uppgåvo åtgång per 14 dagar av vissa livsmedel. FörbrukTab. 9i. g per barn och dag

Varuslag

Mjölk Smör och margarin Fisk Kött och korv Mjöl Havregryn Bröd Potatis Socker

2. Förslag till kostens utformning

471 32 24 27 4i 9 39 117 36

Näringsbehovet för barn i dessa åldrar torde vara i hög grad individuellt, men man kan ändå angiva vissa näringshygieniska normer, som kosten bör uppfylla. I tabell 32 angives behovet av olika näringsfaktorer för barn upp till 12-årsåldern. En upplägg-

Tab, 32. Barnens Aid*

Kalorier

Aggvita g

Kalcium g

Järn mg

näringsbchoi

Vita- Vita- Vita- Nico- Vitamin A m i n Bx min B. tinsyra min C mg mg I. E. mg mg

Vitamin D I. E.

0,6 6 ioooki, 35 kg 3° 400—800 o,4 1 500 1 ar 0,9 400 0,6 40 35 7 2 000 1— 3 år (13 kg) 1 2 0 0 1,2 400 0,8 5° 8 2 500 50 4— 6 å r ( i o kg) 1 600 1,5 60 400 10 i,° 60 3 500 7— 9 år (25 kg) 2 0 0 0 1,8 400 1.2 12 70 75 4500 10—12 år (34 kg) 2 5°o 1 Enl. uppgifter från »Food and Nutrition Board>, National Research Council, U. S. A., 1945

Tab. J J . Lämplig mängd av rik Födoämnen Mjölk Matfett Agg Kött eller fisk Potatis j Grönsaker Frukt: t. ex. apelsin eller torkade nypon Annan frukt: t. ex. äpple saft, mos el. dyl Mjöl, grvn, flingor el. dvl Bröd ' Fiskleverolja enligt läkares ordination

re födoämnen per barn och dag. 6 m å n . — 1 år

6 30 Vz—l 50 50 50

dl g st g g g

2—3

år

4 — 7 år

6 dl 50 g Y-i—1 st 50—100 g 100 g 7° g

6-8 dl 60 g y2—1 st 100—150 g 200 g 100 g

5° g 10 g

100 g 10 g

100 g 10 g

30 g 20 g

20 g 50 g

20 g 100 g

ning av kosten så, att de livsmedelsmäng- portion av rotfrukter eller grönsaker bör der, som föreslås i tabell 23 ingå i kosten serveras dagligen. torde innebära, att näringstillförseln blir Frukt- och frärförbrukningen blir givettillfredsställande i olika avseenden. vis beroende av årstiden. Vältorkade nypon Man bör räkna med en relativt hög dag- med kontrollerad askorbinsyrehalt böra anlig konsumtion av mjölk — för barnen upp vändas regelbundet och därutöver de slag till 3 år ca 6 dl, därefter ca 8 dl. — I de av frukt och bär, som äro tillgängliga till fall, då barnen få något mål i hemmen, kan rimligt pris. Särskilt äppelmos är mycket man tämligen säkert räkna med, att mjölk användbart. Det är en stor fördel, om barningår i detta, och mjölkmängden, som ut- stugorna kunna disponera ett förråd av spisas på institutionen, bör anpassas där- inläggningar av frukt och grönsaker. I de efter. En del av mjölken kan med fördel fall, då det med hänsyn till tillgång på råges i form av surmjölk. varor och personal ej är lämpligt, att konMatfettsmängden bör ligga vid 30 g för serveringen utföres inom barnstugorna, bör barnen under 1 år och omkring 50—60 g överenskommelse träffas om inköp av för de äldre. fabriksframställda konserver av god kvaliKött, fisk eller ägg bör utspisas dagligen. tet, vilka dock ej få vara starkt sockrade. Rätter av inälvor och blod samt av fet Det vore önskvärt, om konservfabrikerna fisk såsom strömming och makrill böra an- mera uppmärksammade institutionernas bevändas och för de något äldre barnen (över hov och i större utsträckning tillverkade 2—3 år) bör köttet serveras i största möj- produkter, som lämpade sig för dessa. liga utsträckning i bitar ej alltför mycket Spannmålsprodukterna böra upptaga en finfördelat. ganska liten del av kosten för de mindre Potatis, rotfrukter och grönsaker böra barnen. Så snart barnen kunna tugga, ingå i kosten dagligen. Potatismängden för bör hårt bröd serveras. Det mjuka brödet de mindre barnen (under 3 år) bör hålla bör serveras någon dag gammalt, och då sig omkring 50—100 g. De rotfrukter och det gäller vetebröd vara bakat av mjöl, som grönsaker, som främst böra användas, äro har tillsatts med B-gruppens vitaminer och morötter, kålrötter, alla slag av kål samt i järn. Gröt och välling av olika slag bör mån av tillgång bladgrönsaker såsom spe- användas. Havregrynsgröt bör ej ha en så nat, mangold, sallad och persilja. Minst en dominerande ställning, som nu är fallet, 320

utan man bör omväxla dels med havregrynsvälling och dels med gröt och välling på andra gryn och lämpliga mjölsorter, som t. ex. grahams- och rågmjölsgröt, mannagrynsgröt, grahamsmjölsvälling och mannagrynsvälling. Till omväxling kan man också servera rostade flingor av olika sädesslag, då dessa äro synnerligen arbetsbesparande och i allmänhet omtyckta av barnen, surmjölk etc. Vällingpulver ha visat sig vara synnerligen bra produkter, som i lämplig utspädning kunna användas redan fr. o. m. avvänj ningen. Dessa vällingpulver kunna alltså starkt minska arbetet med avkok och tillredning av välling, då de endast röras ut med värmd mjölk. Socker bör ingå endast i mycket liten utsträckning i kosten. Det är önskvärt, att barnen från början vänjas vid att inte äta maten starkt sötad. Inom industrien förberedd barnmat av olika typer har på senare tid kommit i marknaden. Hittills ha i Sverige funnits tillgängliga färdiglagade rätter av varierande sammansättning i hermetiskt inkokta mindre förpackningar. Dessa produkter importeras i viss utsträckning från Amerika, men ett flertal svenska företag ha tagit upp sådan tillverkning. Vidare har upptagits inhemsk tillverkning av vacuumtorkade rätter, som försäljas i större eller mindre förpackningar. Den amerikanska burkmaten upptar rätter av i allmänhet mycket invecklad sammansättning med upp till ett i o-tal olika ingredienser. Priset ligger för närvarande så högt, att redan ur ekonomisk synpunkt någon större användning av just denna typ av rätter ej torde vara möjlig i barnstugorna. Däremot skulle de vara mycket väl betjänta av en produktion av hermetiskt inlagda konserver på sådana råvaror, som äro näringshygieniskt värdefulla, tillgängliga endast delar av året och som fordra lång berednings- och koktid. Det synes sannolikt, att den svenska tillverkningen på detta område kan få stor betydelse. Den bör då omfatta t.ex. rätter av lever, kött och fisk, inläggningar av nypon, svarta vinbär, spenat och tomat etc. Den vacuumtorkade maten upptar för

närvarande ett flertal rätter, som äro mycket lämpliga för barnstugornas utspisning t. ex. blåbärssoppa, äppelsoppa och puré på jordärtskockor. Det vill synas, som om en förbättring av tekniken på området och större erfarenhet vid val av rätter och recept skulle kunna medföra, att vacuumtorkade rätter kunde användas i viss utsträckning på barnstugorna. I varje fall är det lämpligt, att ett reservförråd av dessa produkter finnes tillhands. Priset för dessa rätter ligger ej särskilt högt med hänsyn till den inbesparing av arbetskraft och förkortning av tillagningstid, som de möjliggöra. En annan typ av förberedd och konserverad mat, som bör kunna komma att spela en viss roll för barnstugorna, äro de djupfrysta produkterna. Denna konserveringsmetod torde vålla mycket små vitaminförluster. En ökad utveckling beträffande framställning, distribution och förvaring torde komma att förbilliga dessa produkter så, att de kunna komma till användning på barnstugorna. Dessa färdigtillredda rätter böra dock ej betraktas såsom någon huvudbeståndsdel av barnens kost utan såsom en reservtillgång och ett värdefullt komplement till de färska varorna. Kostförslag ha utarbetats för de olika grupperna av barn nämligen: Spädbarn (under 12 mån.) 4 måltider per dag, barn i åldern 1—7 år 3 måltider per dag. barn i halvdagshem 1 måltid per dag, och skolbarn i eftermiddagshem 1 måltid per dag. Följande kostförslag kunna användas som utgångspunkt vid utarbetande av mera detaljerade anvisningar för kosten vid institutionerna och ligga till grund för beräkning av livsmedelskostnad. De kunna även ha en uppgift vid beräknande av erforderlig utrustning och inredning speciellt av förvaringsutrymmen.

Spädbarn För spädbarn kunna icke allmängiltiga förslag utarbetas, då barnens kost bör utformas individuellt efter läkarens anvis321

ning- beroende på barnets utveckling och behov. Särskilt gäller detta under avvänj ningstiden. Följande matordning torde kunna tillämpas för ordinärt utvecklade barn efter slutförd avvänjningstid, 7—8 månaders ålder. Klockan 9—10: Förmiddagsmål med välling eller gröt och mjölk. Klockan 13—14: Middagsmål med två rätter. Det kan t. ex. bestå av grönsaksmos eller potatismos samt litet finfördelad fisk eller finhackat kött eller en äggrätt samt saftsoppa eller grönsakssoppa, fruktmos eller dylikt. Klockan 16—17: Mellanmål av saftsoppa med skorpor, eller bärmos med mjölk, frukt eller också någon annan av de rätter, som uppräknats i det föregående och som barnet inte fått till dagens middagsmål. 1 Barn i åldern 1—7 år Tidigare har framhållits vikten av, att kosten ej är alltför rik på mjöl- och grynmat. Med hänsyn till detta har diskuterats, om matordningen i daghemmen eventuellt borde upptaga två måltider, som ha karaktär av huvudmål, och som ej till större delen bestå av gröt, välling och smörgås. Detta torde dock medföra så starkt ökade krav på personal och utrustning, att det vore mycket svårt att realisera. Önskvärt är om hemmen kunde komplettera denna kost. Här föreslås en matordning enligt ovan med förmiddagsmål klockan 9—10, middag klockan 13—14 och mellanmål klockan 16—17. Om denna matordning skall fungera tillfredsställande, bör barnen vid hemkomsten få någon lättare måltid, som ej enbart upptar gröt, välling eller smörgås. I många fall sammanfaller barnens hemkomst från barnstugan med familjens middag eller kvällsmat, som bör vitformas så, att den upptar åtminstone

1 Härvid förutsattes att första mål och kvällsmål serveras i hemmet. Skulle barnen ej fått något morgonmål i hemmet böra de självfallet ej gå utan mat till 9—10 om de t.ex. komma redan kl. 7.

någon rätt, som är lämplig för de mindre barnen. Kosten torde kunna i stort sett upptaga samma maträtter för barnen i åldern 1—7 år. När maträtter, som eventuellt äro för kraftiga för de allra minsta barnen, utspisas, kan utbyte ske mot någon lättare rätt. Vidare måste maten finfördelas något mer för de yngre barnen, dock bör man så tidigt som möjligt försöka lära barnen att tugga själva. Barn i halvdaghem eftermiddagshem

och skolbarn i

Barn i halvdaghem böra få ett mål, som har karaktär av huvudmåltid. Såsom typ för denna kan användas middagarna i kostförslaget för barnen i åldern 1—7 år. Skolbarn i eftermiddagshem böra få ett mellanmål eftersom de förutsattes erhålla skollunch. Tillagning

och servering

Barn äro ofta minst lika känsliga som vuxna för matens utseende, konsistens och smak. Det är viktigt att maten lagas till och smaksättes omsorgsfullt, men man bör vara försiktig med saltning, sockring och kryddsättning, då barn inte böra vänjas vid starkt saltad, sockrad eller kryddad mat. Persilja, gräslök, dill, kryddkrasse och andra kryddgrönsaker böra däremot användas rikligt. Maten bör vara så aptitligsom möjligt. Klimpar, skinn, fiskben o. s. v. kunna ofta mot vissa rätter åstadkomma en stark motvilja, som kanske inte övervinnes förrän efter lång tid. Vid matlagningen bör man se till, att inga onödiga näringsförluster uppstå. Rotsaker böra inte skalas utan endast skrapas före kokningen och böra ej ligga i vatten. Potatis kokas oskalad och grönsaker, rotfrukter och potatis skall kokas nätt och jämnt färdiga. Långvarig kokning och varmhållning av dessa rätter är mycket olämpligt. Man bör använda minsta möjliga vätskemängd vid kokningen. Spenat och rabarber innehålla avsevärda mängder

Tab. 34. Livsmedelsförbrukningen

för 6 dagar enligt matsedelsförslag

för barn i åldern

2—3 år resp. 4—7 år. Mängd

Varuslag

Mjölk Smör Margarin

-3 ar

4—7 ar

1 hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg hg

4,2 1 1.58 hg 0,23 hg 1,00 hg 1,96 hg o,7S hg 0,09 hg o,is hg 1,67 hg 2,25 hg 0,37 hg 0,02 hg o,25 hg 0.06 hg 0,40 hg o,is hg 2,00 hg 2,10 hg 10,25 hg 3.85 hg 0,60 hg i,°3 hg 0,15 hg 0,13 hg 4.5° hg 4,00 hg 0,23 hg 0,19 hg 0,60 hg 0,60 hg 0,96 hg

3,6 1,08 0,20 1,00

Ost

1,96 0,65

Ägg Oxkött, benfritt Fläsk, färskt Lever Strömming Annan färsk fisk Vetemjöl Rågmjöl Potatismjöl Rivebröd Havregryn Flingor Bröd, hårt Bröd, mjukt Potatis Morötter Andra rotfrukter Färska bladgrönsaker . . Lök Grönsaker, konserverade Apelsin Äpple Nypon, torkade Frukt, torkad Frukt, konserverad Bärmos Socker

Tab. 35. Näringsvärde

0,08 0,15 1,21 1,60 0,33 0,02 0,25 0,05 0,30 0,10 0,60

3,3o 5.!7 3,7o 0,56 0,82 0,14 0,11

3,so 4,00 0,23 0,19 0,60 0,60 0,96

och pris per barn och dag enligt matsedelsförslag

för barn

i åldern 2—3 åt resp. 4—7 år. Näringsvärde per barn/dag Ålder år

2—3 4—7

kalkolhydrat cium

fosfor

järn

vitamin A

tiamin

ribo- niacin flavin

mg

mg

mg

I. E.

mg

mg

mg

askorbinsyra mg

1 048 1 113 1 199 45 3 232 0 , 7 8 5.2 139 47 1 225 1 369 3 632 0 , 9 9 6,7 59 1 485 54 171 Pris p er barn/dag ca kr.: Ålder 2—3 år 1 : —, 4—7 år 1 19.

1,69 2,01

5, 8 4 7,49

IOI

kalorier

äggvita

fett

g

g

g

oxalsyra, vilket har vissa olägenheter. S p e n a t bör därför förvällas en kort stund i vatten, som sedan borthälles och rabarber alltid serveras med mjölk.

Priset på kosten för barnen i olika å l d r a r kan alltså uppskattningsvis beräknas till: barn 6 m å n _ j år 9 5 ö r C j 4 måltider barn 2 _ 3 å r I 0 0 ö r e , 3 måltider

, T^ Kostens näringsvärde och pris , ., . . o . A v tabellerna 34 och 35 framgår 1 grova .. , i-i r» 1 •• d r a gb vilka m ä n g d e r av olika födoämnen, „ 0 .„ , , ... . , som atga till det kostforslag, som framö ... ... .. ... ° . . . ^ lagges, ungefärliga n ä r i n g s v ä r d e t samt pris. Priset ä r beräknat på grundval av genomsnittliga detaljhandelspriser för Sverige på v å r e n 1950, på vissa punkter kompletterade med Stockholms priser. Kosten bör vara utformad så, att barnens kaloribehov täckes till c:a 4 / 5 . M a n bör r ä k n a med, att barnen i hemmen få n å g o n form av lagad mat. E t t intimt samarbete med hemmen bör etableras så att barnen g a r a n t e r a s 2 lagade mål mat pr dag. Genomsnittliga priset för de olika måltiderna blir: £r 7 £r öre öre morgonmål 26 31 middag 48 37 mellanmål 26 31 S u m m a ö r e / d a g ca 100 119

barn

4—7 å r 119 öre. 3 måltider

Vid större institutioner kunna inköpen , . . „, av r å v a r o r ordnas pa ett mera rationellt . . . . . . . . . ... ... satt an vid mindre, och man kan dar r ä k n a , ... „ . med lägre r å v a r u k o s t n a d e r . ^

... , J ° F r u k o s t kl. 8 : Gröt och mjölk, välling, surmjölk, flingor och mjölk eller kokt ågg samt ev. smörgås med lämpligt pålägg, M i d d a g kl. 12: T v å r ä t t e r enligt matsedelsförslag för middagen, h å r t bröd. Mellanmål kl. 1 5 : Mjölk, saft, pressad apelsin eller citron, nyponté eller vanligt té samt smörgås med lämpligt pålägg eller skorpor, någon rå frukt, tomat, morot eller dylikt. Såsom pålägg på s m ö r g å s a r n a bör användas t. ex. ost, mesost, klippta bladgrönsaker, skurna eller r å r i v n a rotsaker och frukt, leverpastej, kött- och fiskrätter etc.

Typmatsedel MIDDAG förrätt Dag 1

Köttgryta

Dag 2 Dag 3 Dag 4 Dag 5 Dag 6

Fisk, stekt Inälvsmat el. dyl Soppa Fisk, kokt Kötträtt

efterrätt Soppa eller kräm på torkad eller färsk frukt Färsk frukt eller bär Soppa eller kräm på saft Pudding Soppa eller kräm på nypon Färsk frukt eller bär

Vintermatsedel. Dag 1 Köttgryta på oxkött, potatis Dag 2 Stekt strömming, rårivna morötter, potatis Dag 3 Leverstuvning, potatis Dag 4 Grönkålssoppa med äggklyftor, ostsmörgås Dag 5 Kokt fisk, persiljesås, potatis Dag 6 Köttgrotta med ärter och morötter, sås, potatis . . .

Fruktsoppa Färsk frukt Blåbärssoppa Fruktgratin, sås Nyponkräm, mjölk Fruktsallad

Sommarmatsedel. Dag 1 Kalvkalops med tomater, potatis Dag 2 Ugnstekt fisk, sås, grönsallad, potatis Dag 3 Köttbullar med grönsaker, potatis Dag 4 Spenatsoppa Dag 5 Kokt fisk, citronsås, potatis Dag 6 Köttbullar, sås, kokta grönsaker, potatis

Rabarberkräm, mjölk Färska bär, mjölk Saftsoppa Äppelkaka, enkel vaniljsås Nyponsoppa Färsk frukt

Kapitel 12

Behovet av personal .. ,v...

rör planläggningen av barnstugeverksamheten är det nödvändigt att få en överblick över behovet av sådan kvalificerad personal, som direkt skall handha vårdnaden och uppfostran av barnen. Möjligheterna att bygga ut barnstugeverksamheten sammanhänga nämligen intimt med tillgången på sådan personal. För närvarande kämpa både daghem och förskolor liksom socialoch hälsovården i dess helhet med stora bekymmer på grund av bristen på kvalificerad vårdpersonal. I stor utsträckning är denna bristsituation betingad av den på grund av befolkningsutvecklingen uppkomna knappheten på yngre arbetskraft, men beror enligt kommitténs mening dessutom på en rad andra faktorer. Undervärderingen av barnträdgårdslärarinnornas yrke och arbetsuppgifter, som bl.a. tagit sig uttryck i en enligt kommitténs uppfattning alltför låg lönesättning, har knappast bidragit till att rekryteringen till detta yrkesområde stimulerats. Härtill kommer att ett ganska stort antal lärarinnor årligen lämna sina platser med anledning av giftermål. På grund av de låga lönerna är utbytet av en eventuell halvtidstjänst dessutom så litet, att de flesta hellre avstå helt och hållet från anställning efter giftermålet. Man räknar också med att minst 40 % av de utexaminerade barnträdgårdslärarinnorna i en årskull redan de fem första åren efter examen lämna yrket på grund av giftermål, övergång till annan

sysselsättning, fortsatta studier eller av annan anledning. Inom loppet av 8 år efter examen har denna siffra stigit till 80 %. Detta skulle innebära, att man för de utexaminerade barnträdgårdslärarinnorna endast kunde räkna med genomsnittligt ungefär 4—5 tjänsteår om man bortser från de 20 %, som stanna längre än 8 år och kunna antagas ha säkrare och bättre avlönade tjänster (föreståndarinnor e t c ) . Denna abnormt höga avgång skapar givetvis ett mycket stort ersättningsbehov, som inte ens vid barnstugornas nuvarande omfattning kan fyllas. Härtill torde få uppmärksammas att även barnhemmen efterfråga barnträdgårdslärarinnor som arbetskraft. Nu tillgängliga uppgifter visa, att bristen på barnträdgårdslärarinnor är markant och utgör den trängsta sektorn inom barnstugeverksamheten. Vårterminen 1948 voro inte mindre än 136 barnträdgårdslärarinnebefattningar vid daghem och förskolor vakanta och situationen har sedan dess knappast förbättrats. Inom kommittén utförda undersökningar ha visat att vid de ca 600 barnstugor, som funnos 1949, voro sysselsatta något över 900 barnträdgårdslärarinnor, men för att tillåta att enbart dylik kvalificerad personal finge handha barnens skötsel skulle ytterligare 600—700 barnträdgårdslärarinnor inklusive föreståndarinnor behövas. Det totala behovet av barnträdgårdslära-

rinnor kan alltså för detta antal barnstugor beräknas till ca i 600. År 1949 funnos, som nämnts, något över 900 barnträdgårdslärarinnor i tjänst och bristen var alltså närmare 700. Det framtida personalbehovet beror givetvis främst av den omfattning, som barnstugeverksamheten kommer att få. Alla beräkningar av detta framtida behov kunna endast få formen av räkneexempel med utgångspunkt från olika antaganden om utbyggnadsgraden. De i det följande redovisade kalkylerna få alltså inte betraktas som önskemål eller förslag beträffande barnstugornas framtida omfattning, utan endast som exempel på personalbehovet vid olika grader av utbyggnad. Personalbehovet är emellertid helt naturligt också avhängigt av barnstugornas inre organisation samt av den relativa förekomsten av institutioner av olika typ. Med ledning av de riktlinjer, som kommittén framfört i kap. 10, har därför personalbehovet vid olika typer av småbarnsinstitutioner beräknats. Härvid har även annan personal än vårdpersonal medtagits, dock ej personal för eldning, iordninghållande av tomt etc. enär detta personalbehov är beroende av vad slags värmesystem och vilka anordningar utomhus, som finnas. Vid beräkning av erforderlig ekonomipersonal i övrigt har föreslagits ett visst antal per barnstuga. Härvidlag får man dock räkna med vissa justeringar beroende på i vilken omfattning barnstugan har självhushåll (t.ex. tvätt). Beträffande barnpersonalen på daghem har arbetstiden direkt bland barnen beräknats till 36 timmar per arbetsvecka. Den resterande arbetstiden per vecka beräknas

för hembesök, föräldramöten, materialvård, journalarbete (observationsjournaler) etc. För barnträdgårdslärarinnor i förskolor beräknas 30 timmar bland barnen (5 arbetsdagar i veckan). Vid allt arbete med levande material kunna exakta arbetstider sällan hållas. Såväl personal som arbetsgivare få därför finna sig i att vissa förskjutningar ibland måste äga rum. Tillfälligt förlängd arbetstid kan lämpligen kompenseras med ledighet då barnstugan hålles stängd omkring helger etc. Föreståndarinnorna vid daghemmen beräknas icke ha regelbunden tjänstgöring bland barnen (med undantag för typ 1 0.2), utan endast rycka in som tillfälliga vikarier. Någon av personalen utses som biträdande föreståndarinna, vilket innebär att hon i föreståndarinnans frånvaro har att svara för institutionen. Hon bör för denna ansvarsställning uppbära något högre lön. Vid fastställandet av personalens kvalifikationer har utgångspunkten varit de nuvarande utbildningsmöjligheterna. För framtiden räknas med att all personal, som handhar barn från 6 mån. till 7 år, skall ha samma utbildning. Föreståndarinna skall dessutom ha kompletterande utbildning. Även kokerskan bör ha specialutbildning. Vid beräknandet av personalens antal ha praktikanter icke räknats. Deras lön skall sättas så lågt, att ingen lockas att kvarstå i en sådan biträdessyssla. Institutionen får icke vara beroende av praktikanter eller biträden bland barnen, så att lönerna på grund av denna omständighet kunna skruvas upp. För institutioner med barn under 2 år har endast räknats med ZieZdagsvård, då platserna ställa sig så dyrbara att halvdagsvård knappast kan komma i fråga.

FÖRSKOLA (1) Alternativt 20+20 = 40 barn 20+15 = 35 barn. Personal: 1 barnträdgårdslärarinna 1 städerska (deltidsanställd 15—20 timmar per vecka) 326

Utbildning: Förskoleseminarium

F Ö R S K O L A (2) 20 + 20 + 15 + 15 = 70 barn. Utbildning: Förskoleseminarium

Personal: 2 barnträdgårdslärarinnor 1 städerska (30—35 timmar per vecka)

B A R N S T U G A (1) 15 + 12 + 20 + 20 = 67 barn. Personal:

Antal: för 5—6 tim. för 12 tim.

Ledande personal: föreståndarinna För barnens vård: barnträdgårdslärarinnor Ekonomipersonal: kokerska biträde

Utbildning:

1 Förskoleseminarium + barnsjukvård + föreståndarinnekurs

5 Förskoleseminarium

1 (timanställd)

1 1

D A G H E M (1 och 2) Alternativt 15 + 15 = 30 barn. 15 + 12 = 27 barn. Personal:

Antal: för 5—6 tim. för 12 tim.

Ledande personal: föreståndarinna För barnens vård: barnträdgårdslärarinnor Ekonomipersonal: kokerska biträde

DAGHEM MED

Utbildning:

1 Förskoleseminarium + barnsjukvård + föreståndarinnekurs

3 Förskoleseminarium

1 (timanställd)

1 1

SPÄDBARNSAVDELNING

10 + 12 + 15 = 37 barn. Personal: Ledande personal: föreståndarinna För barnens vård: barnavårdslärarinna barnträdgårdslärarinnor Ekonomipersonal: kokerska biträde

Antal: (för 12 tim.)

Utbildning:

1 Förskoleseminarium + barnsjukvård + föreståndarinnekurs

1 + 2 barnsköterskor 4

Fackskolan för huslig ekonomi Förskoleseminarium

1 1

D A G H E M (3) 15 + 15 + 12 = 42 barn. Personal:

Utbildning:

Antal: för 5—6 tim. för 12 tim.

Ledande personal: föreståndarinna

Förskoleseminarium + barnsjukvård + föreståndarinnekurs

För barnens vård: barnträdgårdslärarinnor

Förskoleseminarium

Ekonomipersonal: kokerska biträde (Timhjälp efter behov)

Samtliga daghem kunna kombineras med eftermiddagshem: F ö r 15 skolbarn beräknas en l ä r a r i n n a ( b a r n t r ä d g å r d s - eller smås k o l l ä r a r i n n a ) . D å skolbarnen ha mycket varierande tider och eftermiddagshemmet för dem skall stå öppet som ett vanligt hem, alltså även på m o r g n a r n a , bör denna tjänst beräknas som heltidstjänst. Vid b e r ä k n i n g e n av det framtida behovet av b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r vid förskolor h a r det erforderliga antalet l ä r a r i n n o r för visst b a r n a n t a l antagits motsvara behovet i F ö r s k o l a ( 1 ) , varvid proportionen mellan förskolor med 40 och 35 b a r n antagits bli sådan, att det genomsnittliga antalet b a r n per l ä r a r i n n a blir 38. I fråga om daghem har vid b e r ä k n i n g a r n a antagits, att det genomsnittliga behovet av b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r för visst barnantal kommer att motsvara ett genomsnitt av behovet vid D a g h e m (2) och D a g h e m ( 3 ) . Det genomsnittliga antalet barn per barnträdgårdslärarinna blir enligt denna beräkning 6 å 7. B e r ä k n i n g a r n a innefatta sålunda icke personalbehovet vid spädbarnsavdelningar. E n l i g t prognosen om det framtida antalet barn, för vilken redogjorts i kap. 6 s. 162 ä r antalet barn i åldern o—7 år f.n. 856 000. B a r n a n t a l e t sjunker därefter och når vid prognosperiodens slut i960 ett värde, som ligger drygt 10 % lägre än 1951. D e t aktuella behovet av platser inom b a r n s t u g o r n a ä r alltså större än behovet

10 år längre fram i tiden. Vid en beräkning av personalbehovet kan emellertid hänsyn icke tagas till detta. Med de utbyggnadsantaganden, som begagnas i kalkylerna, kommer det framtida behovet av kvalificerad vårdpersonal nämligen att ligga så väsentligt mycket högre än det nuvarande att förfinade antaganden i dessa hänseenden inte kunna anses motiverade. U t g å n g s p u n k t för b e r ä k n i n g a r n a h a r varit det beräknade antalet b a r n i olika å l d r a r å r i960 i t ä t o r t e r med minst 1 000 i n v å n a r e . 1 P å dessa barnantal ha vissa p r o centsatser applicerats utvisande den tänkta utbyggnadsgraden för b a r n s t u g o r n a samma år. Slutligen har, med ledning av det ovan redovisade personalbehovet vid s m å b a r n s institutioner av olika slag, det totalt erforderliga antalet b a r n t r ä d g å r d s l ä r a r i n n o r beräknats. P å g r u n d av att personalbehovet är väsentligt olika vid förskolor och daghem h a r det varit n ö d v ä n d i g t att vid b e r ä k n i n g e n skilja dessa båda institutioner åt. T v å utbyggnadsantaganden ha alltså gjorts, det ena avseende det relativa antalet barn, som 1 Vid beräkning av det framtida barnantalet i dessa tätorter har antagits, att deras totala folkmängd kommer att öka till 60 °/o av folkmängden i hela riket mot ca 57 % år 1947. Proportionen mellan det relativa barnantalet på landsbygden och i tätorterna har vidare antagits vara densamma som 1945.

1960 kunna tänkas gå i förskolor, det andra avseende det relativa antalet barn, som vistas på daghem. Barnen i förskolorna ha därvid ansetts huvudsakligen rekryteras från barnen i åldersgruppen 3—7 år och daghemsbarnen från barnen i åldersgruppen 2—7 år. Beträffande förskolorna ha två alternativ uppställts: Alternativ I : Förskolorna byggas ut så att de i960 omfatta 25 % av tätorternas barn i åldern 3—7 år. Alternativ I I : Förskolorna byggas ut så att de i960 omfatta 50 % av tätorternas barn i åldern 3—7 år. I fråga om daghemmen har endast ett antagande begagnats, nämligen att daghemmen byggas ut så att de i960 kunna bereda plats åt 10 % av tätorternas barn i åldern 2—7 år. Det totala antalet barn i960 i åldern 2— 7 år har beräknats till 290 000 och i åldern 3—7 år till 230 000. I nedanstående tablå redovisas det härur beräknade antalet barn i förskolor resp. daghem samt det erforderliga antalet barnträdgårdslärarinnor. Som framgår av tablån är det främst daghemmens utbyggnad, som ställer stora krav på ökad personaltillgång. Behovet av kvalificerad personal för visst antal barn är ungefär 6 gånger så stort vid daghemmen som vid förskolorna. Det erforderliga antalet barnträdgårdslärarinnor kommer vid den här antagna utbyggnadsgraden att vara nära 7 resp. 8 gånger så stort som det nuvarande antalet i sitt yrke verksamma barnträdgårdslärarinnor. En utbyggnadstakt av denna omfattning kommer givetvis att ställa synnerligen stora

Alt. I

Institutionstyp

Förskolor Summa

krav på förskoleseminarierna. Det årliga antalet utexaminerade vid dessa har under senare år varit ca 150. Även om man antar att ingen avgång från yrket skulle äga rum, skulle den årliga nyrekryteringen enligt de två alternativen behöva uppgå till ca 530 resp. 680 barnträdgårdslärarinnor för att det antagna behovet år i960 skall bli fyllt. Avgången från yrket är emellertid, som inledningsvis framhållits, för närvarande mycket stark. Inom 5 år efter examen ha 40 % av de utexaminerade lämnat yrket och inom 8 år 80 %. En beräkning av det erforderliga årliga antalet utexaminerade med utgångspunkt från dessa siffror skulle ge till resultat att det vart och ett av åren 1951—60 skulle behöva examineras inte mindre än ca 900 resp. 1 200 barnträdgårdslärarinnor om utbyggnaden av barnstugorna skulle ske i den takt, som i det tidigare angivits såsom räkneexempel. Emellertid kan man antaga att avgången och därmed det årliga ersättningsbehovet minskas i och med att lönevillkor och arbetsförhållanden förbättras så som redan i viss utsträckning skett och som föreslås av kommittén i kap. 15. Hur avgången ur yrket kommer att gestalta sig är givetvis på nuvarande stadium omöjligt att avgöra. För att en någorlunda rimlig bild skall kunna skapas måste emellertid antaganden om avgång och ersättningsbehov preciseras. I brist på bättre siffror har i de genomförda kalkylerna antagits, att avgången ur barnträdgårdslärarinneyrket kommer att vara lika stor som den beräknade avgången för den nuvarande sjuksköterskekåren. Enligt de beräkningar, som gjorts inom 1946 års kommitté för sjuk-

Alt. I I Antal barnträdgårdsAntal barn lärarinnor

Antal barn

Antal barnträdgårdslärarinnor

57 Soo 29 000

1 515 4 430

115 000 29 000

86 500

5 945

144 000

3 030 4 430 7460

sköterskeutbildning (SOU 1948: 17) skulle avgången ur detta yrke te sig så som framgår av nedanstående tablå.

Ålder, år

20—25 25—30 30—35 35—40 40—45 45—50 50—55, pensionsalternativ: 55 år 50—55, pensionsalternativ: 60 år

Av 1 000 sjuksköterskor i vidstående åldersklasser ha nedanstående antal avgått från yrket 5 ar senare 294 276 167 96

7o 115 750 139

Det är givetvis värdena för de två yngsta åldersgrupperna, som i detta sammanhang äro de mest aktuella. Huruvida pensionsåldern skall vara 55 eller 60 år är praktiskt taget likgiltigt vid beräkningar, som endast avse en 10-årsperiod. Det är nämligen för denna period inte främst fråga om att ersätta en normal avgång ur barnträdgårdslärarinnekåren utan att beräkna rekryteringsbehovet vid en utökning av kåren till det 7- eller 8-dubbla. Följaktligen kommer kåren att till mycket stor del bestå av unga personer och i beräkningarna har antagits att samtliga nyutexaminerade äro i åldern 20—25 år. Barnträdgårdslärarinnekåren uppgick 1949 till ca 900. Om dessa åldersfördelas i enlighet med den åldersfördelning, som observerats för barnträdgårdslärarinnorna vid den i det tidigare omnämnda undersökningen rörande verksamheten vid barnstugorna året 1944—45, och avgången beräknas i enlighet med den för sjuksköterskekåren gällande, kommer den nuvarande kåren att i960 ha reducerats till 500 barnträdgårdslärarinnor. Åren 1949 och 1950 beräknas sammanlagt 350 elever utexamineras från förskoleseminarierna. Av dessa komma, enligt motsvarande beräkningsmetoder, ca 175 att kvarstå år i960. 330

Av nuvarande barnträdgårdslärarinnor och elever vid förskoleseminarierna komma alltså i960 att kvarstå sammanlagt 675. För att kåren detta år skall uppgå till det för de två utbyggnadsalternativen erforderliga antalet, måste utexamineringen under 10-årsperioden 1951—60 årligen uppgå till 700 resp. 900 barnträdgårdslärarinnor. Detta antal skulle då även innefatta att den akuta bristen vid de nuvarande institutionerna täcktes. Möjligheterna att täcka ett årligt rekryteringsbehov av denna storleksordning synas emellertid enligt kommitténs mening för närvarande icke vara särskilt stora. Den nedgång i det årliga antalet födda, som pågick under 1920-talet och fram till 1933, innebär för 1940- och 1950-talen en kraftig reducering av antalet ungdomar i de åldrar, som utgöra tänkbar rekryteringsbas. Detta illustreras i nedanstående tablå, som utvisar antalet kvinnor i åldern 20—21 år åren J 93°—60. Siffrorna för åren 1950—60 äro hämtade ur den prognos rörande den sannolika framtida befolkningen, som för socialvårdskommitténs räkning utförts av professor Sten Wahlund. 1 Är

Antal kvinnor i åldern 2 0 — 2 1 ar

1930 1935 1940 1945 1946 1947 1948 1949 1950 I95I 1952 1953 1954 1955 i960

55 160 5i 939 60 441 47630 45 590 43 740 44030 41 810 42450 41 180 40 720 38450 38450 38730 43 710

Det framgår att antalet kvinnor i åldern 20—21 år gått ner från ca 55000 år 1930 till omkring 42 000 för närvarande. En ytterligare nedgång fram till 1953—54 är att 1

Se SOU 1945: 46 s. 298 ff.

förvänta. Därefter börjar antalet åter stiga och uppgår år i960 till nära 44 000. Hur snäv rekryteringsbasen i verkligheten är framgår emellertid inte med full skärpa av dessa siffror. Ungefär två tredjedelar av varje årskull kvinnor bruka i allmänhet ägna sig åt husligt arbete (SOU 1948:21, s. 55). Om man räknar med att samma andel kvinnor gå till hushållsarbete under 1950-talet kommer rekryteringsbasen för samtliga övriga yrkeskategorier att bli omkring 13000 kvinnor i varje årskull. Denna siffra kan inte väntas öka i nämnvärd utsträckning genom att den relativa tillströmningen till hushållsarbetet minskar. Den faktiska tillströmningen till hushållsarbetet kommer ju även med detta antagande att minska på grund av uttunningen i de yngre arbetsföra åldrarna samtidigt som behovet av arbetskraft för husligt arbete kan förväntas vara åtminstone oförändrat. Siffran 13000 är givetvis mycket ungefärlig, men kan dock tjäna som underlag för en bedömning av rekryteringsmöjligheterna. Statskontoret har i sitt utlåtande över medicinalstyrelsens förslag angående den öppna läkarvården i riket (SOU 1948:18 och 24) påpekat att befolkningsutvecklingen ställer oss inför ett mycket allvarligt samhällsproblem och uttalar bl.a. följande: »Den ogynnsamma befolkningsutvecklingen under 1930-talet gör att man måste räkna med att befolkningen i de produktiva åldrarna under de närmaste tio åren kommer att vara mycket liten. De olägenheter, som härav bli följden, skärpas i mycket hög grad av att befolkningskrisen till tiden delvis kommer att sammanfalla med genomförandet av ett omfattande reform- och utbyggnadsprogram på skilda områden med därav följande kraftig expansion av förvaltningen. Situationen är sålunda den, att nya personalkrävande förvaltnings- och samhällsuppgifter skola lösas med sinande arbetskraftstillgångar.» Statskontoret har vidare i detta utlåtande sammanställt vissa beräkningar av det årliga rekryteringsbehovet inom olika områden med utgångspunkt från under senare år framlagda re-

form- och utbyggnadsförslag. Ur denna sammanställning, som omfattar såväl män som kvinnor, kunna några siffror anföras, som belysa den framtida efterfrågan på kvinnlig arbetskraft. Sålunda beräknar statskontoret det årliga rekryteringsbehovet av sjuksköterske- och vårdpersonal till 5 300. I fråga om övriga yrkesområden, som till större eller mindre del rekryteras av kvinnor, kan nämnas ett årligt behov av 600 läkare och tandläkare, 2 200 lärare och 4 800 tjänstemän inom statsförvaltningen. Härtill kommer sedan bl.a. industrins behov av kvinnlig arbetskraft och kommunalförvaltningens behov av kvinnliga tjänstemän, behov som det dock är mycket svårt att uppskatta. Ehuru statskontorets kalkyler delvis torde bygga på felaktiga premisser — vilket 1949 års arbetskraftsutredning förutsattes belysa i sitt blivande betänkande — är det dock uppenbart att våra befolkningsresurser äro mycket knappa och att en rekrytering till barnträdgårdslärarinneyrket av ovan antydd storleksordning skulle möta svårigheter. Enligt kommitténs uppfattning får därför utbyggnaden av barnstugeverksamheten inte ske efter några schabloner eller önskedrömmar utan måste noga avpassas efter vårt lands ekonomiska och personella resurser. I den målsättning, som framlagts i kap. 6 har kommittén också tagit hänsyn till dessa förhållanden och förordat en mycket försiktig utbyggnadspolitik. Den föreslagna aktuella utbyggnaden av barnstugorna har där fått formen av ett 1 o-årsprogram för perioden 1950— 60 och innebär i korthet att 500 förskolor och 180 daghem skulle inrättas till i960. Med denna utbyggnad skulle vid periodens slut 15 % av barnen i åldern 3—7 år kunna beredas plats i förskolor och 6 % av barnen i åldern 2—7 år plats på daghem. Det sammanlagda behovet av barnträdgårdslärarinnor för dessa nyinrättade institutioner blir ungefär 1 500 och det totala behovet blir år i960 3 100. Denna siffra inrymmer det nuvarande endast delvis täckta behovet uppgående till 1 600 barnträdgårdslärarinnor och det för utbyggnaden 331

beräknade behovet. Om man räknar med att de år 194g tjänstgörande 900 barnträdgårdslärarinnorna samt de 350 barnträdgårdslärarinnor, som beräknas bli utexaminerade 1949 och 1950, decimerats till 675 år i960, så blir den nödvändiga nettoexamineringen fram till i960 2 425. Med avgången från yrket beräknad på samma sätt som i det tidigare redovisade räkneexemplet kan det årliga examineringsbehovet under tioårsperioden 1951—60 uppskattas till 320 barnträdgårdslärarinnor. Den nuvarande utbildningskapaciteten vid landets förskoleseminarier är 150 barnträdgårdslärarinnor årligen. Den provisoriska utbyggnad av seminarieorganisationen, som 1949 års riksdag beslutat, höjer utbildningskapaciteten till 200—225 barnträdgårdslärarinnor årligen från år 1952. Om man räknar med att det för i960 kal-

kylerade behovet skall bli fyllt måste alltså den årliga utexamineringen vara ännu något högre. Man kommer därför inte ifrån en ytterligare utbyggnad av förskoleseminarierna, om kommitténs ganska försiktiga utbyggnadsprogram för 10-årsperioden 1950 —60 skall kunna realiseras. En motsvarande beräkning rörande rekryteringsbehovet i fråga om ekonomipersonalen kan icke genomföras. Härtill äro uppgifterna om denna personalgrupp alltför bristfälliga. Ett realiserande av det skisserade utbyggnadsprogrammet skulle emellertid medföra, att behovet av ekonomipersonal fram till i960 ökade med ungefär 850 anställda, varav ca 250 skulle ha högst halvtidstjänstgöring och lika många längre deltidstjänstgöring medan de återstående 350 skulle vara heltidsanställda.

Kapitel 15

Personalens utbildning

A. Barnträdgårdslärarinnorna 1. Utbildningen i utlandet .L/å nian söker analysera de krav, som i olika länder ställts på den ledande personalen i förskoleinstitutionerna, konstaterar man snart, att på en del håll krävs en utbildning, som står sjukvården nära, på andra håll en, som står skolundervisningen nära. I allmänhet torde man kunna säga, att de mer socialt betingade organisationsformer, som vuxit fram ur välgörenhet och nödhjälp, oftare sökt en sjukvårdskunnig ledarinna med föga eller inte alls utbildade biträden, medan de institutioner, som tillkommit med klarare pedagogisk motivering, strävat att för varje barngrupp av maximerad storlek anställa en eller stundom två pedagogiskt utbildade personer och inga assistenter eller också assistenter i form av praktikanter. Det är den sistnämnda linjen som är allmän i USA :s institutioner, den som är föreskriven och allmängiltig för Frankrikes écoles maternelles, den som är mest vanlig i Englands nursery schools samt den som tillämpas i våra grannländer, Danmark, Finland och Norge. Av intresse är först och främst att få en översikt av utbildningstidens längd och uppläggning i främmande länder. I 24 tillfrågade länder 1 finns en utbild1 Se vidare: L'Organisation de 1'Éducation préscolaire, Publications du Bureau International d'Education, nr 68, Geneve 1939.

ning skild från den oz'riga lärarutbildningen, nämligen i Argentina, Australien, Belgien, Bulgarien, Chile, Columbia, Danmark, Estland, Finland, Holland, Indien, Italien, Kina, Lettland, Litauen, Luxemburg, Nya Zeeland, Polen, Portugal, Sverige, Schweiz, Syd-Afrikanska Unionen, Tyskland och USA (delvis). I följande 15 länder finns en med folkskollärarna gemensam utbildning: Albanien, Brasilien, Canada, Columbia (delvis), Costa-Rica, Egypten, Frankrike, Haiti, Indien (delvis), Iran, Rumänien, England, Schweiz (Geneve), Uruguay, Jugoslavien. Utbildningstidens längd: 1—1 V 2 å r : Chile, Litauen, Schweiz (Zurich). 2 år : Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Lettland, Luxemburg, Nya Zeeland, Polen, Schweiz (Basel och Välld) och Tyskland. 2—3 år: Kina. 3 år: Australien, Belgien, Italien, Sydafrikanska Unionen. 3—4 år: USA. 4 år : Holland, Polen. I Tyskland fordrades tidigare förutom de ordinarie 2 åren 1 extra år för att bli utbildad direktris (Jugendleiterin), i Holland fordrades 2 år till, dvs. inalles 6 års utbildning för att få anställning som direktris. Vid de s.k. écoles maternelles i Frankrike anställas lärarinnor, som tillhöra den enhetliga kadern av för folkskolan utbildade lä-

rare (instituteurs et institutrices d'ecole primaire). Dessa ha oftast en 3-årig seminarieutbildning, varvid de möjligen under sista året vid seminariet specialiserat sig. Föreskrivet är endast att i deras »Cachet supérieur» skall finnas särskilt intyg om att de studerat »småbarnspedagogik, barnavård och hygien», vilket allmänt erbjudes vid de statliga seminarierna (88 kvinnliga och 88 manliga). I Paris finns för tredje årets seminarieelever möjlighet att följa den specialkurs som bär Pauline Kergomards namn, ansluten till »Écoles normales d'institutrices de la Seine», vilken kommit att bli normgivande för de speciella pedagogiska metoder, som tillämpas inom écoles maternelles. Lärarinnorna kunna söka från en skola till en annan; en lärarinna i en école maternelle kan undervisa i en förberedande skola, om hon så önskar, och motsatsen är också möjlig. De erhålla samma lön som sina manliga kamrater i bottenskolan. För att undervisa vid de franska jardins d'enfants fordras vissa diplom. Dessa erhållas vid privata skolor, som äro utbildningsanstalter för jardinieres d'enfants. Värdet av diplomet är beroende på den skola, från vilket det erhållits och detta kan variera mycket. I England utgöres personalen vid nursery classes av kvalificerade lärarinnor, »nursery assistants» och »nursery students». Dessa ha två års utbildning vid skolor, som är godkända av undervisningsministeriet. »The nursery assistant» är vanligen en kvinna, som fyllt 18 år och som utom den 2-åriga utbildningen genomgått en kort instruktionskurs i barnavård. »The nursery student» genomgår i 16—18-årsåldern en tvåårig utbildningskurs för att erhålla diplom från National Nursery Examination Board. Under utbildningstiden ägnar eleven två dagar i veckan åt studier i akademiska ämnen, medan de återstående tre dagarna i veckan ägnas åt praktiskt arbete i en nursery school. Vid utbildningens slut kan lärarinnan välja att antingen arbeta i en nursery school eller på ett daghem (day nursery), men hon är inte berättigad att

självständigt taga hand om eller svara för undervisning. Personalen vid daghem och residential nurseries rekryteras från hälso- och sjukvårdens utbildningsanstalter. Föreståndarinnan på ett daghem är i regel en utbildad sköterska, varjämte finnes biträdande föreståndarinna (deputy matron) och »nursery assistants». Staten bestämmer löneskalan för all utbildad personal vid förskoleinstitutionerna. Lönerna för den kvalificerade personalen vid nursery schools äro desamma som vid de obligatoriska skolorna. I Schweiz (kantonen Geneve), där en modern lärartradition utformats och en mycket målmedveten lärarutbildning lagts upp, har man likaledes 3-årig seminarieutbildning för alla folkskollärare, inklusive småbarnsskolans, som specialiserar sig under sista året. Här bygger emellertid all lärarutbildning på föregående studentexamen, varefter ett år av — den under hela tiden avlönade — lärarutbildningen tar vid med praktiska observationer och vikariat med psykologiskt-pedagogiska studier avslutat med »Certificat de Pedagogic» samt slutligen ett år med specialiserade praktiska-pedagogiska ämnen. Till stora delar blir alltså lärarutbildningen gemensam för olika kategorier; den psykologiskt-pedagogiskt vetenskapliga orienteringen är avsedd att även tjänstgöra som grund för utbildningen av läroverkslärare. Emellertid förlaggas fler observationer för förskolans lärare till écoles enfantines, liksom givetvis praktik, varjämte examensfordringarna koncentreras på den tidiga barnaåldern. I USA stå många olika vägar öppna för utbildning av förskolepersonal och utbildningen är som vanligt i amerikanskt undervisningsväsende ej centraliserad och reglerad. I princip kan man i USA skilja på fyra olika utbildningslinjer: a) Den första är en för alla lärarkategorier gemensam 4-årig utbildning vid ett college; härvid finns även möjligheter till fortsatta akademiska specialstudier. En helt identisk utbildning brukar därvid

allt oftare ges för undervisning och fostran i förskola samt första—andra klass småskola, då man i USA ofta anser att dessa stadier böra utgöra en enhet. Ofta äro dessa seminarier utvecklade ur något gammalt kindergartenseminarium. Sålunda har t.ex. Pennsylvanias universitet en särskild avdelning för kindergartensmåskola i sitt lärarseminarium, vilket började som ett fristående förskoleseminarium 1904. På samma sätt härstammar Wheelock College i Boston från 1888 och har nu liksom det nyssnämnda en 4-årig specialutbildning för barnkammarskola-kindergartensmåskola. National College of Education i Evanston, 111. bör också nämnas, då det började som förskoleseminarium redan 1885 och nu är ett av de allra bästa och fullständigaste. Även här slutar utbildningen efter 4 år. Men därtill har man en ettårig fortbildningskurs — efter minst 2 års vitsordad praktik — för dem som aspirera på tjänster vid större institutioner, inspektrisbefattningar och liknande (Supervising Teachers Diploma). Kanske allra intressantast härvidlag är Mills School i New York, som blivit ledande i fråga om moderna metoder och vunnit akademiskt status med sin 4-åriga kurs. Teachers College vid Columbiauniversitetet måste också nämnas i detta sammanhang, då där givetvis bedrivas de mest specialiserade och mest vetenskapliga studierna även för förskolestadiet. Undervisningen är där mycket akademiskt lagd med ett stort antal specialkurser, varur man kan »plocka samman» sin utbildning sådan man anser sig bäst behöva den, dock givetvis med vissa fasta ämnen för varje specialitet. Där är utbildningen för nursery schools åtskild för sig och utbildningen för kindergarten-småskola sammanförd. b) En annan typ är ettårig specialutbildning ovanpå fil. kand.-examen. Den, som studerat humanistiska eller sociala ämnen i ett allmänt college kan t.ex. vid Boston Nursery Training School meritera sig för förskolefostran (här ej kombinerad med småskoleutbildning). Detta anses i allmänhet vara det bästa förfarandet för dem, som hellre önska ägna sig åt vetenskapligt

än åt praktiskt arbete inom förskoleåldern. c) Som en tredje typ kan nämnas den mindre yrkesbetonade undervisning, som kan erhållas genom att man inom ett college för huslig ekonomi specialiserar sig på barnavård och småbarnsfostran. Så t.ex. är fallet vid den berömda husliga fakulteten vid Cornell-universitetet, där väl mest systematiskt prövats idén med att låta eleverna under utbildningen leva i ett litet »hem» — en våning som de själva sköta och där de ta hand om några egna fosterbarn. Här specialiserar man sig emellertid endast på det lägsta åldersstadiet. Hit hör vidare Merrill Palmer School i Detroit, som kanske nått längst och i varje fall gjort det mest betydelsefulla pionjärarbetet kring all småbarnsfostran — såväl i hem som förskola. d) Lägre utbildning godkännes slutligen fortfarande. Kurser på 2—j år anordnas därför ofta, t.ex. som sammanträngda kurser vid samma läroanstalter, som ge den längre och fullständigare utbildningen. Det är tyvärr omöjligt att få någon bestämd uppfattning om i vilken kvantitativ omfattning de sålunda utbildade lärarkategorierna tjänstgöra. Svårast är det att uppskatta lärarkvalifikationerna för nursery schools och day nurseries, något lättare för kindergarten. Educational Policies Commission, som 1945 gjort en översikt av dessa förhållanden1, nämner att 9 stater begär särskilda lärarcertifikat, ofta omslutande även de första klasserna i småskolan. 19 stater fordra 4 års utbildning efter high school, 3 stater fordra 3 års utbildning på college, 14 stater fordra 2 år, 9 stater fordra 1 år och 3 stater fordra mindre — detta för kindergartenlärarinnor. I de reformförslag, som utarbetats 2 , behandlas framför allt nödvändigheten av att kombinera utbildningen i pedagogiskt och socialt avseende, så att lärarinnorna blir skickade att ta hand om »hela barnet hela dagen», 1 E. P. C.: Educational Services for Young Children, Washington 1945. 2 Se särskilt: National society for the study of Education, 46 :th yearbook: Early childhood education Chicago 1947.

som det slagordsmässiga mottot lyder. Universiteten anordna regelbundet sommarkurser för fortbildning. När man vänder sig till de nordiska grannländerna blir bilden avsevärt mycket mer lik vår egen. Sålunda har Danmark 6 godkända förskoleseminarier för utbildning av föreståndarinnor och assistenter inom barnstugeverksamheten. Seminarierna äro samtliga privata och relativt skiljaktigt upplagda. Utbildningen är 2-årig och de ha sammanlagt plats för ca 200 elever. Hittills ha officiella föreskrifter i fråga om förpraktik etc. saknats men under 1949 har en inom undervisningsministeriet tillsatt kommitté framlagt ett par betänkanden med riktlinjer för den framtida utbildningen. I Finland sker utbildningen av barnträdgårdslärarinnor vid det s.k. Ebenezerhemmet i Helsingfors, vilket fortfarande är enda seminarium i Finland. Det vilar på religiös grund och har så gott som uteslutande Fröbel-karaktär. Där lägges också stor vikt vid barnens kroppsliga vård. Det bör dock noteras, att som ett annex till Ebenezerhemmet började en seminariekurs i Jyväskylä i september 1947 i samband med den pedagogiska högskolan därstädes. Till seminariet har statsbidrag utgått från 1896, men numera bekostas det helt av statsmedel. Utbildningen är 2-årig. I Norge finnas 4 utbildningsanstalter för barnträdgårdslärarinnor. Dessa äro 2-åriga. Efter 1950 kommer det att utbildas ca 90 lärarinnor per år. Ett seminarium drives av Oslo stad, ett av Bergen och staten i förening och två av privata organisationer, det ena av dessa med kraftigt statsstöd. Till seminarierna utgår efter den 1 juli 1945 statsbidrag till driften samt till stipendier till eleverna. Sedan juli 1947 har det årliga anslaget för detta ändamål uppgått till 40 000 kr.

2. Utbildningen i Sverige Förskoleseminarierna Utbildningen av barnträdgårdslärarinnor i Sverige är 2-årig och handhaves av sär-

skilda s.k. förskoleseminarier. Dessa äro följande: Fröbelinstitutet i Norrköping. Äldst bland de förskoleseminarier, som nu bedriva verksamhet i vårt land, är Fröbelinstitutet i Norrköping. Redan år 1903 påbörjades i Norrköping utbildning av barnträdgårdslärarinnor i ettåriga kurser, anordnade i anslutning till två privata förskolor, av vilka den första tillkom år 1899. År 1909 hade utbildningsverksamheten nått så pass fasta former, att ett seminarium kan sägas ha uppstått. Antalet elever i det egentliga nu tvååriga seminariet uppgick vårterminen till 61. Fröbelinstitutet drives sedan 1949 av Norrköpings stad. Inskrivningsavgift utgår med 10 kronor, vilken summa avdrages från terminsavgiften. Eleverna få sin praktiska utbildning i Norrköpings stads förskolor, daghem och fritidshem samt i en del andra barnstugor, vilkas föreståndarinnor samarbeta med seminariet. Pedagogiska institutet i Uppsala har uppkommit ur en kurs för utbildande av kindergartenlärarinnor, som under läsåret 1911— 1912 anordnades vid Uppsala enskilda läroverk och privatgymnasium. Från och med hösten 1912 inrättades vid denna skola en seminarieklass, som utgjorde en påbyggnad på skolans åttonde klass. Utbildningen är sedan 1938 tvåårig. Våren 1950 var antalet elever 57. Eleverna praktisera under seminarietiden vid kommunala och enskilda barnstugor i Uppsala samt vid barnavdelningar vid sjukhus. Södra KFUK:s pedagogiska institut i Stockholm började år 1934 att utbilda barnträdgårdslärarinnor. Utbildningen var då ettårig, men blev från och med år 1936 tvåårig i samband med att undervisningen även kom att omfatta vård och fostran av spädbarn och skolbarn. Kurser i barnpsykologi med demonstrationer och övningar i undersökning av barnens intelligens- och allmänna utvecklingsnivå anordnas vid institutet, som även mottager barn med uppfostringssvårigheter. I •'ntimt samband med behandlingen av dessa barn samt med undervisningen i seminariet bedrives barnpsykologiskt forskningsarbete.

Seminaristernas praktik är förlagd till institutets Damavdelningar samt under tre till fyra veckor på sommaren till institutets barnkoloni för barn i två- till sexårsåldern.

Göteborgs förskoleseminarium inrättades hösten 1944 på initiativ av arbetsutskottet för Göteborgs centralråd för halvöppen barnavård. Antalet elever uppgick våren 1950 till 84. Praktiken äger rum vid Göteborgs småbarnsskolor, Göteborgs bostadsföretags lekstugor samt seminariets egna förskoleavdelningar. Beslut har fattats om inrättande av ytterligare ett förskoleseminarium i Luleå, vilket igångsatts i augusti 1950. Det förvaltas av folkskolestyrelsen i Luleå.

Antalet elever våren 1950 var 72. Läroanstalten drives av Stockholms Södra KFUK. Socialpedagogiska seminariet i Stockholm grundades som ett led i arbetet att inom de kooperativa bostadshusen driva en verksamhet för barnen. HSB :s s.k. lekstugor igångsattes år 1929 och fingo formen av kombinerade förskolor, daghem och För att vinna inträde på ett förskoleeftermiddagshem. För att fylla personalseminarium är det föreskrivet, att den inbehovet och i synnerhet behovet av för trädessökande skall ha fyllt 20 men ej 30 år daghemsvård skolad personal beslöt HSB :s samt att inträdesansökningen skall vara åtriksförbund att i en av sina fastigheter inföljd dels av sådan av legitimerad läkare rymma och driva ett seminarium med 2avgiven redogörelse, som skall vara fogad årig utbildning. Höstterminen 1936 började vid ansökning om inträde vid småskoleseminariet, som är kombinerat med ett inseminarium, utvisande att sökande är fri ternat för 35 elever, sin verksamhet. Anfrån sådan sjukdom eller så beskaffat lyte, talet elever vårterminen 1950 uppgick till som kan utgöra hinder för framgångsrikt 57. Hälften av eleverna intages på höstbedrivande av arbetet vid seminariet eller terminer med jämnt årtal, hälften vårtermenligt inverka på andra elever eller göra minen därefter. Grupperna alternera sedan, sökanden olämplig såsom småbarnsfostrare, så att medan en avdelning har teoretisk dels av betyg över undergången realexakurs, har den andra praktisk, detta för att men eller högre examen, avgångsbetyg från helt kunna utnyttja de tillfällen till praktik . högre folkskola, intyg om bevistad andra i fullständig daghemsvård, som stå till buds. årskurs vid folkhögskola eller bevis om på Eleverna praktisera dels vid seminariets annat sätt inhämtade motsvarande kunegen övningsskola, dels vid HSB :s lekskaper, dels av intyg om tillfredsställande stugor, samt å andra utvalda praktikställen förutbildning i barnavård, dels ock bevis av olika art i Stockholm (daghem, privata om praktik vid barnstuga eller barnhem. förskolor, sjukhus med sysselsättningsterapi För att ge en konkret uppfattning om n\n\). hur pass omfattande undervisningen vid Örebro socialpedagogiska institut grun- några av våra nuvarande förskoleseminadades höstterminen 1943. Redan fr.o.m. 1903 rier är, återger kommittén här den upphade dock en uppmärksammad insats för ut- läggning, som utbildningen har vid Socialbildning av barnträdgårdslärarinnor gjorts pedagogiska seminariet i Stockholm och av fröken Maria Kjellmark. Ur hennes vid Göteborgs förskoleseminarium. undervisning utvecklades med tiden Örebro Fröbelinstitut, vilket dock sedermera nerlades. Enligt stadsfullmäktiges i Örebro beslut utgör folkskolestyrelsen i staden stySocialpedagogiska seminariet relse för det nya institutet. i Stockholm Eleverna praktisera vid Örebro stads Seminariets arbete är så upplagt, att i huförskolor, daghem, barnhem samt lasarettets vudsak varannan termin ägnas åt teoretiska barnavdelningar. Seminariet hade våren studier och varnnan termin åt praktik å olika 1950 55 elever. dagvårdsinstitutioner. 22

PRAKTISK

UNDERVISNING

Den praktiska tjänstgöringen avser att låta eleverna i längre, sammanhängande perioder ägna sig åt vård och fostrande samvaro med barn i olika institutioner och omfattar därför vanligen under de praktiska terminerna hela dagarna. Denna praktik är förlagd dels till seminariets egen övningsskola, dels till vissa av H S B : s lekstugor och dels till andra institutioner för halvöppen barnavård i Stockholm. Praktiken omfattar såväl daghem som lekskola samt även arbete bland skolbarn, i eftermiddagshem och klubbar. Möjlighet finns även att praktisera vid barnsjukhusens pedagogiska verksamhet. Uppläggningen av och överinseendet över elevernas instruktion under de praktiska terminerna handhaves av föreståndarinnan. _ Under de terminer, som ägnas åt praktisk tjänstgöring, samlas eleverna en gång i veckan till pedagogiska seminarieövningar. Programmet för dessa seminarieövningar omfattar framför allt diskussion kring erfarenheter och problem från det praktiska arbetet bland barn i olika åldrar, föredrag, referat etc. Sista terminen redovisas examensuppgifter, som dock utföras i små samarbetsgrupper. Deltagande i föräldraaftnar, flick- och pojkklubbar, föräldrastudiecirklar etc. är obligatoriskt. TEORETISK

UNDERVISNING

Under de teoretiska terminerna äro studierna ordnade med dels koncentrerade föreläsningar, dels mera diskussionsmässiga lektioner och dels självständigt arbete. Detta senare avser både tentamensläsning och individuella arbetsuppgifter i anslutning till önskad specialisering med redovisning i föredrag, referat etc. inför gruppen. Bägge arterna av självständigt arbete företages huvudsakligen på schemabunden tid inom seminariet. Undervisning ges i följande ämnen: Psykologi Eörsta året Barnpsykologi, disponerad som ett studium av barnens fysiska, psykiska och sociala utveckling genom olika stadier från fostertiden. Spädbarnets psykologi. Småbarnsåldern: särskilt språklig utveckling samt marginalen för träning av olika funktioner. Socialt och emotionellt beteende. Leken, dess former och betydelse. Intelligensen och dess mätande. Tankeliv och föreställningsvärld i denna ålder. Skolåldern: inlärningsprocessens teori, minnet. Personlighetens och karaktärens utveckling. Pubertets- och ungdomsåren: yrkesval. Barnaårens spår i de vuxnas själsliv. Själsliga förändringar som sammanhänga med åldrandet.

338 Andra

året

Allmän översikt av psykologiens nutida läge, olika teorier och skolor. Differentiell psykologi, behandlande individuella olikheter mellan barnen, olika personlighetstyper. Tests, profiler och kliniska metoder för karaktärsstudier. Olikheter mellan könen. Pedagogik Första året Allmän småbarnspedagogik. Disciplinfrågor: frihet och tvång, fasta vanor och förbud, straff och belöning. Uppfostran i samband med måltider, sömn, toalett. Anpassning av kraven till barnens utvecklingsgrad, behov av ro och aktivitet. Lek- och sysselsättningsmaterial. Behandling av känsloutbrott, trots, aggressivitet och blyghet. Verklighetsuppfattning och lögner. Sexualuppfostran. Barnens förhållande till kamrater och vuxna. Andra året De pedagogiska idéernas historia. Uppfostran hos primitiva folk. Den klassiska och medeltida bildningen. Rousseau, Locke, Pestalozzi och Fröbel, Dewey, Montessori, Decroly, Neill, Dalton- och Winnetkasystemen samt »arbetsskolans» principer. Den svenska folkskolans arbetssätt och organisation. Andra året Första årets pedagogik för individuella barn överflyttad till behandling av barn i grupp: måltidsvanor, renlighetsvanor etc. Särskilt barnens sociala fostran, gruppupplevelser, konflikter, samarbetsinställning osv. Barnens intellektuella fostran såsom av utvecklingsgången, betingad förberedelse till skolarbetet. Teoretiska

observationer

F ö r s t a och a n d r a året Handledning till systematiska observationer av psykologiska förlopp, individuella barn, pedagogiska situationer etc, särskilt i seminariets övningsskola, där observationsboxar finnas, så att eleverna kunna observera utan att störa barnen. Institutionspedagogik Andra året Arbetsordning för olika typer av institutioner : Lekskolegrupper, daghemsavdelningar, e.m.-hem, kolonier, barnhem, delvis med utgångspunkt från Socialstyrelsens Råd och anvisningar. Sammansättning av grupper med hänsyn till barns olika läggning. Samarbete med personal, föräldrar, styrelser och myndigheter. Arbetsorganisation m.m.

Praktisk småbarns pedagogik F ö r s t a och a n d r a året Metodik för gruppuppfostran i lek och arbete på olika åldersstadier. Genomgång av lekmaterial för resp. åldrar, olika typer av sysselsättningar med särskild tonvikt på det fria skapandet i dess olika former. Utelekens möjligheter pedagogiskt, psykologiskt och socialt. Naturstudium, trädgårds- och blomsterodling för barn. Husliga sysslor. Småbarnslitteratur. 6-åringarna och deras problem, övergången till skolan m.m. Speciell genomgång av Maria Montessoris uppfostringsprinciper samt demonstration av Montessorimaterialet. Barnaåldcrns psykopatologi A n d r a året Genomgång av olika barntyper inom grupperna : A. Intelligens- och sinnesdefekta barn. B. De vanligaste psykiska sjukdomsformerna. C. Psykopatier (»problembarn» i inskränkt bemärkelse). D. Milj oskadade barn. — Psykisk hälsovård: allmänna synpunkter och möjligheter att genom uppfostran förebygga en sjuklig eller felaktig utveckling beaktas under hela serien. Specialföreläsningar inom detta ämne ges. Personlig mentalhygien Första året Unga människors personliga problem. Psykologiska synpunkter på yrket, samarbetet etc. Olika människor man möter. Sexualupplysning och sexualhygien. Dessutom tillfälle till rådfrågning i personliga problem för samtliga elever. Social orientering Första året Det moderna samhällets uppkomst: industrialisering, stadsbebyggelse, arbetsfördelning, spec, kvinnoarbete. Inkomst-, närings- och bostadsförhållanden i olika befolkningsgrupper. Sociala rörelser. Den nutida svenska socialpolitiken med särskild hänsyn till dess inriktning på barnen. Befolknings-, bostads- och skolpolitik. Social barnavård Andra året Barnavårdslagstiftningen och organisationen av samhällets barnavård. Institutioner för barns vård och fostran: offentliga, kooperativa och privata, deras organisation, finansiering och sociala uppgifter. Medicinsk barnavård Första året Allmän medicinsk orientering. Människroppens byggnad och förrättningar. Barnets

kroppsliga utveckling. Det friska barnets skötsel. Vården av sjuka barn. Barnaålderns sjukdomar. Hälsovård på daghem och lekskolor. Andra året Repetition i seminarieform. Hälsovård

och

smittbekämpande

Andra året Den personliga hygienen, den allmänna hälsovården i stora d r a g : bostadshygien, livsmedel shygien och den allmänna renhållningen. Klädedräktens hygien. Friluftslivets, badets och kroppsövningarnas hygien. Samhällets organ för upprätthållande av rätt hygienisk standard. De av brister i hygieniskt avseende orsakade individuella och samhälleliga skadorna (sjukdomarna). Huvudvikten på de vanligaste smittsamma sjukdomarna, deras orsaker, spridningssätt och igenkännande. Samhällets och individens åtgärder till förebyggande och bekämpande av smitta bland barn och vuxna. Tilllämpliga delar av hälsovårdslagarna och epidemilagen. Huslig ekonomi Första året Födoämneslära, hemvård, uppköp, matlagning (särskilt för barn). Ändamålsenlig kost för friska barn inom olika budgetram. Analys av gängse matsedlar för att i en daglig måltid för barnen kunna infoga det nödvändiga tillskottet av skyddande näringsämnen. Matlagning med barn. Andra året Uppgörande av matsedlar för barnavårdsinstitutioner. Ändamålsenlig kost för sjuka barn. Organiserande av tvätt och annat husligt arbete. Ekonomisk anstaltsdrift. Bokföring. Matlagning med barn. Språkbehandling F ö r s t a och a n d r a året Muntlig och skriftlig framställningskonst, diskussions- och sammanträdesteknik. Rytmik Första året Rytmik för elevernas egen utveckling. Övningar med avseende på avspänning, allmän frigörelse samt utvecklandet av rytmkänslan genom studier av sambandet mellan musik och rörelse av musikteoriens grunder. Andra året Tillfälle för eleverna att närvara vid en barnlektion i rytmik i veckan. Synpunkter på rörelsens och de rytmiska övningarnas samband med barnens utveckling. Rytmiska lekar

och övningar med hänsyn till småbarn. Rytmiska sånglekar och hur de förberedes och instrueras med småbarn. Övningar för att utveckla elevernas egen rytmkänsla. Rytmorkester och dess användning i barnträdgården.

Musik Första

och

andra

Slöjd och

andra

Första

'övningsämnen

och

andra

året

I teckning, målning och modellering ges handledning med särskild hänsyn till barnens fria skapande. Handarbete

året

Undervisning i röstbehandling, småbarnssång och vissång samt elementär musiklära.

Första

Konstnärliga

året

Verktygs- och materialkännedom, träslöjd, tillverkning av lekmaterial.

Första

och

andra

året

Handarbete för småbarn (även leksaksdjur och dockor) samt för flickor i eftermiddagshem. Barnkläder, persedelvård. Varje elev bör utföra en uppsättning barnkläder efter egna mönster med särskild hänsyn till klädernas lämplighet ur hygienisk, pedagogisk och estetisk synpunkt.

Sammandrag av socialpedagogiska seminariets kursplan under två ar (36 teoriveckor) Antal tim/elev

Ämne

Psykologi m. psykopatologi, konferenser, grupparbete 238 Pedagogik 432 Medicinsk barnavård 52 Social barnavård, social orient 80 Språkbehandling 3° Konstn. övningsämnen 72 Träslöjd o. handarbete 192 J Musik o. rytmik 44 I2 Mentalhygien J Näringsfysiologi SÖ Bokföring 6 Extra föreläsn. o. lektioner 48 S :a 1 462

Antal tim/lärare

178 420 52 50 3° T2 39Ö 252 12 324 6 4$ 1 840

Göteborgs F ö r s k o l e s e m i n a r i u m DEN TEORETISKA

UNDERVIS-

NINGEN Psykologi

psykopatologi I Allmän psykologi. Experimentell psykologi med demonstrationer. Utvecklingspsykologi. Barnpsykologiens metoder. Olika psykologiska utvecklingsskeden i förskoleåldern. Demonstration av psykologisk testning och iakttagelser av barn i förskoleåldern. Utvecklingsfilmer. Barnpsykologiska experiment och iakttagelser. 3 vt. II Skolmognadsproblemet. Orientering i den tidigare skolålderns psykologiska utveckling. Pubertets- och ungdomspsykologi. Intelligenstestning: teori och praktiska övningar. Barnpsy-

med

kopatologi och barnpsykiatri med särskild hänsyn till förskoleåldern. Specialarbeten. 3 vt. Medicinsk

barnavård och håls olära I För första årskursen genomgås hälsoläran på basen av en framställning över människokroppens byggnad och funktioner samt de olika organsystemens vanligaste sjukdomsbilder i barnaåldern. Härvid följes i huvudsak läroboken Gedda — Persson — Hammarsten — Seve: Människokroppen och dess vård. Barnsjukdomarna illustreras i så stor utsträckning som möjligt av bildförevisningar i balloptikon. Även den första hjälpen vid olycksfall genomgås, i vt.

II. För andra årskursen omfattar undervisningen de medicinska grunderna för den samhälleliga barnavården. Arvshygienen och på den grundade lagbestämmelser, spädbarns-, småbarns-, samt för jämförelse även något skolbarns- och ungdomshygien behandlas och i anslutning härtill de lagar och institutioner, som härav blivit en följd. Härigenom skall förskoleålderns allmänna vårdförhållanden i fysiskt och psykiskt hänseende insättas insitt naturliga sammanhang med all övrig på medicinsk grund vilande social barnavård,

barnavårdslagen om anstalterna för halvöppen barnavård ägnades särskild uppmärksamhet.) Den svenska statsförfattningen och dess historiska bakgrund (kortfattad) : Kungl. Maj :t (Statsrådet och dess arbetssätt) ; Riksdagen (val, arbetsform) ; parlamentarismen; politiska partier och samhällsrörelser; statsförvaltningen; den kommunala självstyrelsen; rättsväsendet (rättskipningen, några viktiga punkter ur civilrätten och straffrätten) ; en svensk medborgares rättigheter och skyldigheter; tryckfriheten, medborgarrättslagen. 1 vt.

i vt.

Social barnavård och samhållslära Undervisningen siktar till att ge en översiktlig bild av sådan lagstiftning och sådana anordningar, som äro av betydelse för barnen (skolväsendet och social-medicinska anordningar dock undantagna). I huvudsak bruka följande moment behandlas. Ur den civilrättsliga barnlagstiftningen: i. Barnets börd — bördstalan — fastställande av faderskap — adoption. 2. Barnets namn — vårdnad förmyndarskap — underhållsskyldighet — arvsrätt. 3. Barnavårdsmannen och hans verksamhet, i detta sammanhang något om införsel och utmätning. U r den sociala understödslagen: 4. Allmänna barnbidrag, bidragsförskott och särskilda barnbidrag. 5. Moderskapshjälp, moderskapspenning och mödrahjälp. Ur barnavårdslagen: 6. Barnavårdsnämnden och dess ställning. 7. Förebyggande åtgärder och skyddsuppfostran ävensom behandlingen av omhändertagna. 8. Samhällsvård jämte behandlingen av omhändertagna, här även något om anordningarna för blinda, dövstumma och sinnesslöa barn. 9. Barnavårdsanstalterna. 10. Fosterbarnen. Undervisningen inriktas på att framhäva huvuddragen. Detaljer lämnas åsido och detsamma gäller problemställningar av specifikt juridisk natur. Såvitt möjligt exemplifieras olika bestämmelser och anordningar. Som lärobok har H ö j e r : Samhället och barnen brukat anlitas. Eftersom detta arbete nu är föråldrat,i, ha kunskaperna i ämnet under läsåret 1949^5° i huvudsak måst inhämtas genom föreläsningarna. Vissa lagtexter ha dock studerats enligtt särskilda anvisningar. Olika slag av barnavårdsanstalter, derass ställning och funktioner. (Bestämmelserna i

Pedagogik I Viktigare gestalter och riktningar i uppfostrans och skolans historia. Behandlingen av viktigare gestalter och riktningar i uppfostrans och skolans historia avslutas. Nutida pedagogiska strömningar. I anslutning till de föregående momenten behandling av väsentliga uppfostrings- och undervisningsfrågor. Översikt av Sveriges skolväsen. 1 vt.

Metodik

och praktisk

småbarnspedagogik

I Principer och metoder för uppfostran av barn i förskoleåldern. Hemuppfostran och gruppuppfostran. Ålders- och gruppindelning. Lekens och sysselsättningarnas betydelse för barnens utveckling under lekåldern, två—sju år. Demonstration av lek- och sysselsättningsmateriel med hänsyn till barnens olika åldrar. De mest framträdande förskolepedagogerna och deras insatser. Samarbete med hem och föräldrar. Under hela kursen ges tillfälle till observationer i seminariets barnträdgård. Småbarnslitteratur. Bilderböcker, sagor och berättelser för olika åldrar. Berättelsekonst. Estetiska synpunkter i fråga om innehåll och bilder. II Planläggning av arbete i barnträdgårdar och daghem. Speciella uppfostringssvårigheter, individuell behandling. Barn, religion och andra speciella frågor. Intressecentrum för 6-åringar. 2 vt. Stilistisk

och muntlig

framställning

I och II Stilistik: stilarter, språkbehandling m.m. Muntlig framställning: föredrag av eleverna och diskussioner, I 1 vt., II 1 vt.

Småbarnsinstitutionernas organisation och arbetssätt I och II Småbarnsinstitutionernas uppkomst och utveckling. Inredning av daghem och barnträdgårdar. Organisationen av arbetet inom institutionerna. Bokföring. I vt. Slöjd

och tillverkning

av lekmateriel I Verktyg och material. Lövsågningsarbeten och »spikslöjd». Ytbehandling: Vatten och oljefärg. Genomgång av olika typer av småbarnsarbeten i papp, garn, tyg m.m. Vid slutet av första året utför varje elev självständigt ett stort lekmateriel av s.k. värdelöst material. II Sömnad av dockkläder. Verktygslära och praktiska övningar i träslöjd för facklärare. Urholkning av skålar, lampetter o.d. Tillverkning av lek- och sysselsättningsmateriel. 2 vt.

Naturstudium I Sådd, plantering och skörd av de vanligaste växterna i barnens egen trädgård. Lök- och blomsterodling, inomhus, fönsterträdgårdar och vård av krukväxter. Det i naturen som särskilt tilldrager sig småbarnens intresse under varje årstid. Vt vt. Huslig

ekonomi

II Närings- och födoämneslära. Kostens betydelse för vår hälsa med särskild anknytning till födoämnets betydelse i barnets kost. Energiomsättningen. Kalorier. Matsedlar för barn under olika årstider. Vt vt. DEN PRAKTISKA UNDERVISNINGEN Första året: Eleverna praktisera under hela denna tid i barnträdgårdar 5 dagar i veckan, kl. 9—12. Praktiken förekommer bland åldrarna 2—7 år.

Sång och rytmik I Elementära grunder i sångteknik. Sånger i en eller flera stämmor. Principer och metoder för sång med små barn. Förberedande rytmiska övningar. Rytmik för elevernas egen utveckling. Genomgång och uppförande av rytmiska lekar, som eleverna själva sammanställt. Sånglekar. 2 vt. II Barnsånger. Sånger i en eller flera stämmor. Rytmiska övningar och repetition av sånglekar, nya sånglekar. Genomgång och uppförande av rytmiska lekar, som eleverna själva sammanställt och uppför med barn. 2 vt. Teckning,

modellcring

och klippning

I och II I teckning, målning, modellering och klippning sker undervisningen med särskild hänsyn till barnens fria skapande. Vt vt. Fritidssysselsättningar

och

klubbverksamhet

I Besök i ungdomsgårdar. Förberedelser till sysselsättningar, samkväm och lekaftnar för skolbarn. Vt vt.

342 Andra året: Praktik i daghem 8— 9 veckor Göteborgs Högre Samskola (Montessoriavdelningarna) . . 3 » Praktik i första året i folkskolan och Förskolan för Dövstumma och inackorderingshemmet 2 » Självständig praktik 9—10 » Småbarnsdaghem 3 » Praktiken i daghem och barnträdgårdar är förlagd till Göteborgs Småbarnsskolor och Göteborgs Bostadsföretags lekstugor. Statsbidrag

och

stipendier

Sedan 1945 har statsbidrag u t g å t t till »utbildning av personal inom den halvöppna b a r n a v å r d e n » . F r å n och med budgetåret 1949/50 gälla i viss mån nya bestämmelser för förskoleseminarierna. Dessa innebära, att statsbidrag u t g å r till förskoleseminarium med minst 50 elever med följ a n d e belopp för läsår, 1 n ä m l i g e n : a) till avlönande av rektor med 2 000 kr. (3 000 kr.) ; b) till avlönande av föreståndare för praktikbehandling med 2 000 kr. (3 000 kr.) ; 1 Siffrorna inom parantes avse dubbelseminarium.

Timplan vid Göteborgs

Förskoleseminarium. Antal timmar 2:a aret

Summa

Psykologi och psykopatologi Pedagogik Småbarnspedagogik och metodik Stilistisk och muntlig framställning Social barnavård och samhällslära Medicinsk barnavård och hälsolära Småbarnsinstitutionernas organisation och arbetssätt. Bokföring Musik, rytmik, sång och lekar Konstnärliga övningsämnen Träslöjd, småbarnsslöjd (tillverkning av lekmaterial) Naturstudium och trädgårdsodling Näringsfysiologi Fritidssysselsättningar och klubbverksamhet

36 36 36

36 36 36

216 72 180 72 72 72

36 53 36 72

123 72 144

Summa

36 72

1 149

Till detta kommer elevernas praktik, som omfattar ungefär halva kurstiden. c) till lektioner och föreläsningar med belopp motsvarande två tredjedelar av de verkliga utgifterna härför; dock att statsbidrag till timlärararvoden må beräknas å högst de belopp, vilka i kungörelserna den 8 september 1950 (nr 495 o. 496) angående timarvoden till vissa lärare vid civila och militära skolor fastställts för timlärare vid småskoleseminarierna, att statsbidrag till föreläsningsarvoden må utgå allenast för föreläsningar i ämnena medicinsk barnavård, social barnavård, psykologi och pedagogik, att statsbidrag till föreläsningsarvoden må beräknas å högst ett belopp av 20 kronor för föreläsning (30 kr. för dubbelkurs) samt att statsbidraget till lektioner och föreläsningar ej må överstiga 12000 (17000) kronor för varje seminarium ; d) till avlönande av grupphandledare med högst 7000 (14000) kronor; dock att statsbidrag ej må utgå med högre belopp än 1 000 kronor för varje grupphandledare; e) till lokalhyra med belopp motsvarande två tredjedelar av de verkliga utgifterna härför, dock högst 6 000 (8 000) kronor; f) till inköp av böcker och undervisningsmateriel med 2 000 (2 000) kronor. Villkor för statsbidrag till ett förskole-

seminarium är att seminariet står under tillsyn av socialstyrelsen, att i terminsavgift till seminariet högst uttages 150 kr. per elev, att minst 10 (20) friplatser finnas vid seminariet, vilkas fördelning fastställes av socialstyrelsen efter förslag av vederbörande rektor samt att de ovannämnda inträdesvillkoren för seminariet iakttages. Statsbidraget till »utbildning av personal inom den halvöppna barnavården m.m.» utgjorde budgetåret 1950/51 303 000 kronor. Samtidigt med statsstödet till förskoleseminarierna beslöts att stipendier skulle utdelas av socialstyrelsen till obemedlade eller mindre bemedlade elever vid statsunderstödda förskoleseminarier (te SFS 861/45 samt 263/47). Högsta stipendiebelopp är 90 kr. per läsmånad. Budgetåret 1949/50 fördelades 63 000 kr. i stipendier till 183 elever vid de dåvarande 6 förskoleseminarierna. Kompletteringskurser För att råda bot för den starka bristen på personal inom barnstugeverksamheten föreslog befolkningsutredningen 1943, att vissa ettåriga kompletteringskurser borde anordnas. Dessa skulle i första hand stå

öppna för personal med mångårig praktisk erfarenhet men utan pedagogisk utbildning. Den första kursen anordnades 1944 i socialstyrelsens regi, och fram till och med 1950 ha sammanlagt 7 ettåriga kompletteringskurser hållits vid olika seminarier, företrädesvis för personal i åldern 30—40 år. Härigenom ha ytterligare 200 barnträdgårdslärarinnor kunnat utexamineras. Kostnaderna för dessa 7 kompletteringskurser ha totalt uppgått till 175 000 kr. Erfarenheterna ha i stort sett varit goda, även om vissa svårigheter uppstått med hänsyn till den korta utbildningstiden. För närvarande har socialstyrelsen icke ansett det behövligt med fler kompletteringskurser, eftersom den personal, som kunnat uppfylla inträdesfordringarna till kurserna, nu erhållit utbildning. Erfarenheter från

förskolcseminarierna

Förskoleseminarierna ha sett som sin uppgift att ge eleverna en grundlig yrkesutbildning; genom att även ta sikte på deras personlighetsutveckling söka seminarierna göra dem skickade för sitt betydelsefulla arbete. Detta har varit och är det gemensamma syftet för samtliga förskoleseminarier. I övrigt ha seminarierna haft möjlighet att lägga upp arbetet på olika sätt. Vid ett seminarium har sålunda tonvikten lagts vid det pedagogiskt metodiska, vid ett annat har den vetenskapliga forskningen dominerat, medan man vid andra sökt sätta in hela arbetet i ett större socialpedagogiskt sammanhang. Under årens lopp har samarbetet mellan de olika seminarierna blivit alltmer givande. Inom en särskild organisation — Förskoleseminariernas lärarsällskap — har man diskuterat olika problem rörande utbildningen. De erfarenheter, som förskoleseminarierna ha, visa att den personliga mognaden i hög grad är avgörande för ett framgångsrikt arbete inom en barnstuga. En barnträdgårdslärarinna kommer nämligen i kontakt inte blott med barnen utan även med föräldrarna — kanske i ännu större utsträckning och på ett ännu mer personligt

sätt än vad som gäller andra lärarinnor. Bland representanter för förskoleseminarierna är man därför relativt enig om det önskvärda i att inträdesåldern vid förskoleseminarierna bibehålles vid nuvarande 20 år. Man påpekar även det värdefulla i att samtliga förskoleseminarier numera — i enlighet med statsbidragsbestämmelserna — kräva en relativt lång praktik. Detta har nämligen möjliggjort en god utprövning av det blivande elevmaterialet. Även den stora elasticiteten med avseende på inträdesvillkoren i övrigt anges vara av stort värde för förskoleseminarierna. De teoretiska förkunskaperna — skolutbildningen — äro visserligen mycket betydelsefulla, men man är enig om att det måste betecknas som en tillgång, att rekryteringsbasen till förskoleseminarierna numera kunnat breddas. Bland de svårigheter, förskoleseminarierna haft att kämpa mot, ha de ekonomiska givetvis varit de avgörande, eftersom dessa många gånger varit ett hinder för eleverna och menligt inverkat vid anställandet av lärarkrafter. Några fasta tjänster ha knappast förekommit vid förskoleseminarierna. Detta har naturligtvis inneburit både föroch nackdelar. Som en fördel betrakta förskoleseminarierna att de härigenom kunnat tillkalla experter för kortare eller längre föreläsnings- eller lektionsserier. De osäkra anställningsförhållandena, frånvaron av såväl sjukersättning som pension, ha å andra sidan verkat avskräckande och tett sig såsom mycket otillfredsställande. Tack vare det sedan 1945 insatta statsstödet ha visserligen förskoleseminariernas ekonomiska situation ljusnat, men frågan om seminariepersonalens anställningsförhållanden är fortfarande olöst. Representanter för förskoleseminarierna ha också för kommittén framhållit såsom starkt önskvärt, att fasta rektors- och föreståndarinnetjänster inrättas vid seminarierna samt att dessa i övrigt erhålla ett så pass rikligt statsbidrag att de kunna hålla önskvärd standard med avseende på lärarkvalifikationerna. Av avgörande betydelse vid utbildningen

av barnträdgårdslärarinnorna är att för- digt höjes och verksamheten successivt får skoleseminarierna kunna grundligt förena del av nya rön och erfarenheter. den teoretiska undervisningen med den praktiska utbildningen. Detta kräver ett j . Förskoleseminarierna i framtiden gott samarbete mellan de lärare, som svara för den teoretiska delen ocb dem som ha Utbildad personal — en nödvändighet hand om den praktiska. De som undervisa i Vid en bedömning av utbildningsbehovet teori måste vara orienterade i eller ha möjlighet att skaffa sig en ingående kännedom för den personal, som skall stå i ansvarig om den tillämpade pedagogiken; å andra ställning på barnstugorna i vårt land, har sidan måste de lärare, som ha hand om ele- kommittén utgått från att denna personal vernas praktiska utbildning vara teoretiskt måste ha en tillfredsställande pedagogisk kunniga och praktiskt dugande samt ha och psykologisk utbildning. Det göres möjlighet att följa med den pedagogiska ut- stundom gällande, att man inte behöver vecklingen. Genom regelbundna handledare- några speciella kvalifikationer för den perkonferenser har man också sökt tillgodose sonal, som skall handha barnen på barndetta behov. Dessa konferenser ha närmast stugorna. Det räcker — säger man — att haft karaktären av studiegrupper, vilka sys- få fram villiga och intresserade kvinnor tematiskt gått igenom det praktiska arbetet med naturlig fallenhet att sköta barn. bland barnen mot bakgrunden av utveck- Någon specialutbildning anses överflödig. lingspsykologien. Avsikten har varit att Kommittén vill framhålla att ett dylikt bestimulera till revidering av eventuellt för- traktelsesätt bottnar i okunnighet om barnåldrade eller slentrianmässiga metoder och stugornas funktioner och barnens behov föra vidare den kunskap, som den moderna under den för dem så betydelsefulla förbarnpsykologiska forskningen ger om bar- skoleåldern. Givetvis är den primära förutsättningen för en god pedagog fallenhet net och dess utveckling. Förskoleseminarierna i Sverige kunna se och intresse för arbete bland barn parad tillbaka på en 40-årig verksamhet. Under med mental hälsa. Neurotiska rubbningar denna tid ha de haft tillfälle att pröva sig hos personalen kunna ha en ödesdiger infram på olika vägar och med olika upp- verkan på barnen. Genom att inträdesläggning av undervisningsarbetet. Klarare åldern vid seminarierna satts relativt högt än någonsin framstår det i dag som ett och genom fordran på viss praktisk erfabehov att förskoleseminariernas undervis- renhet av barnarbete före inträdet vid sening får gestaltas i enlighet med den veten- minarierna ha förskoleseminarierna sökt skapliga forskningen på psykologiens och sovra elevmaterialet enligt nyssnämnda förspeciellt barnpsykologiens område. På lång utsättningar. Ytterligare garantier skulle sikt anse de flesta representanter för för- skapas mot att mindre lämpliga personer skoleseminarierna att det enda riktiga är, ägnade sig åt barns vård och fostran om att utbildningen av lärare för barnstugorna seminarierna fingo tillgång till sakkunnig ställes i paritet med annan lärarutbildning psykisk rådgivning beträffande eleverna. genom ett förstatligande av seminarierna. Grundförutsättningen — personlig lämpligMan understrvker dock kraftigt, att det inte het — måste alltså kompletteras med fakgår att en gång för alla låsa fast utbild- tiska kunskaper om barns olika utvecklingsningen genom generella statliga bestäm- stadier, de vanliga rubbningar, som uppstå melser; man anser det likaledes olyckligt, på grund av mindre gynnsamma miljöförom samtliga förskoleseminarier skulle stö- hållanden, de bästa vägarna att bemöta dessa rubbningar etc. De olika institutiopas i en och samma form. Man vill därför söka slå vakt om den fria konkurrensen nerna inom barnstugeverksamheten — särskilt förskolorna — måste vidare ses såsom seminarierna emellan; denna anses vara en garanti för att utbildningens kvalitet stän- ett led i en allmän, profylaktisk barna- och

ungdomsvård. Inte minst de nu så aktuella ungdomsproblemen peka nämligen otvetydigt på behovet av en social fostran redan av våra förskolebarn, så att de utvecklas till harmoniska barn och kunna anpassas till samhället. Även det intresse, som nu finns bland dagens unga familjer för råd och vägledning i uppfostringsfrågor, visar på ett starkt behov av att förena föräldrainstinkterna med faktisk kunskap om relationen mellan barnets medfödda anlag och dess uppväxtmiljö. Det är här som barnstugorna ha sin stora uppgift och kommittén har tidigare framhållit vilken betydelsefull roll som t.ex. förskolorna kunna spela i detta hänseende närmast såsom ett komplement till hemmens uppfostran. Förskolornas uppgift att några timmar dagligen minska husmödrarnas bundenhet men samtidigt ge barnen en social fostran och anpassning kan självfallet inte äga rum utan att dessa institutioner ledas av personer, som verkligen besitta tillräckliga kunskaper för denna fostran under ett för barnens liv avgörande skede. Hela denna verksamhet står och faller med att den handhas av pedagogiskt utbildad och lämplig personal. I samma ögonblick som man prutade av på kravet på utbildad personal, skulle förskolorna urarta till barnpassning och hela deras av föräldrarna nu så uppskattade fostrar gä min g bortfalla. Även om man tillstår nödvändigheten av pedagogiskt utbildad personal vid förskolorna, kanske man inte lika gärna vill erkänna behovet av sådan vid t.ex. daghemmen. Kommittén vill emellertid understryka, att daghemsvården, som för barnen innebär en ansträngande kollektiv vårdform upp emot io—12 timmar dagligen, med nödvändighet måste handhas av väl skolad personal; endast en sådan har möjlighet att i samarbete med föräldrarna av barnets kluvna uppväxtmiljö skapa en enhetlig bakgrund. Detta är så mycket viktigare som daghemmen icke blott skola vara ett komplement till hemuppfostran utan även delvis ersätta densamma. Kommittén vill särskilt understryka detta eftersom man på sina håll fått för sig, att vård34Ö

syftena dominera i daghemmen och att dessa därför icke av personalen skulle kräva annat än en viss elementär rutinutbildning. Kommittén vill framhålla, att de flesta föräldrar, som haft sina barn på någon av våra barnstugor, kunna omvittna vilken betydelse den pedagogiskt utbildade personalen i regel haft för barnens utveckling. Särskilt markant är ju detta helt naturligt i förskolorna, men även på daghemmen har man inte kunnat undgå se vilket värde det varit att barnen fått tas om hand av kvalificerad personal. Den successiva höjningen av personalens kvalifikationer, som ägt rum de senaste åren på daghemmen, har ytterligare bekräftat detta. Framför allt har detta gjort sig märkbart på jordbruksdaghemmen, där man kunnat konstatera hur välutbildad personal i mycket stor utsträckning kunnat kompensera bristfälliga yttre arrangemang och anordningar. Kommittén vill i detta sammanhang hänvisa till de uttalanden, som redovisas i kap. 8 om betydelsen av kvalificerad personal på jordbruksdaghemmen. Sammanfattningsvis vill kommittén framhålla, att frågan om personalens kvalifikationer är A och O i hela barnstugeverksamheten. Utbildad personal är faktiskt betydligt viktigare än lokalernas utseende och inredning. Är man inte beredd att acceptera detta faktum, kan och bör samhället inte påtaga sig ansvaret för en ytterligare utbyggnad av barnstugeverksamheten. Kan utbildningen

förkortas?

I Sverige har kvalificerad personal vid barnstugorna hittills utbildats vid de tidigare nämnda förskoleseminarierna; utbildningen där har varit 2-årig. Erfarenheterna ha bestyrkt, att denna utbildningstid ingalunda kan sägas ha varit för omfattande. De krav, som på något håll rests på att denna utbildning borde förkortas, synas kommittén verklighetsfrämmande. Man kan fråga sig varför just den svenska utbildningen av förskolepedagoger skulle avkortas så att den blir minst i hela världen? Tendensen går icke mot en minskning utan snarare mot en ökning av utbildningstiden

för personalen vid småbarnsinstitutioner. Det kan i detta sammanhang påpekas, att socialstyrelsen de senaste åren haft erfarenhet av en provisorisk i-årig utbildning i form av de s.k. kompletteringskurser, som anordnats för ofullständigt utbildad personal vid barnstugorna. Trots att dessa kurser hos deltagarna förutsätta en lång praktisk erfarenhet av barnstugeverksamheten, har det i regel visat sig vara förenat med stora svårigheter att inom loppet av i ålmeddela de nödvändiga kunskaperna. Kommittén utgår därför från att även den framtida utbildningen av barnträdgårdslärarinnor i vårt land minst måste vara 2-årig. Böra förskoleseminarierna

förstatligas?

Förskoleseminarierna i Sverige ha ju — såsom framgått av den tidigare lämnade redogörelsen — grundats av privatpersoner eller sammanslutningar. I många år ha de under stora ekonomiska svårigheter fått fullgöra sin viktiga uppgift att utbilda personal för barnstugeverksamheten. Först 1945 kunde beslut fattas om visst statsstöd till dessa seminarier, ett statsstöd som i praktiken medfört en glädjande demokratisering av utbildningen genom breddningen av rekryteringen. De ekonomiska svårigheter, som förskoleseminarierna trots det insatta statsstödet haft under senare år, ha emellertid på sina håll lett till ett vaknande kommunalt intresse för denna verksamhet. Vissa seminarier ha sålunda kommunaliserats ; stundom har kommunen ställt sig som ekonomisk garant för verksamheten. Den omständigheten att en del kommuner gått in för att stödja de i kommunen belägna förskoleseminarierna, får emellertid inte tagas till intäkt för att kommunerna skulle ha någon skyldighet att svara för den utbildning, som äger rum inom dessa. Fortfarande måste det sägas, att detta är en statlig uppgift. Kommittén vill erinra om att Svenska stadsförbundet i ett yttrande av den 20 dec. 1948 över kommitténs förslag av den 12 nov. 1948 framhöll »att man för framtiden bör inrikta sig på ett förstatligande av undervisningsverksamheten vid förskoleseminarierna» samt att även

Sveriges Industriförbund i sitt yttrande över detta förslag ansåg det lämpligt att »staten i större utsträckning än hittills engagerade sig för utbildningen av personal . . ., vilket närmast torde vara en riksuppgift och ej en kommunal angelägenhet». För dem som stått i kontakt med förskoleseminarierna har det sedan länge framstått som uppenbart, att utbildningen av personalen vid barnstugorna icke bör ankomma på privatpersoner eller kommuner, eftersom det här är fråga om en utbildning av väsentligen rikskaraktär. Redan i samband med statsmakternas beslut om stöd åt förskoleseminarierna år 1945 diskuterades frågan om icke dessa redan då borde bli föremål för förstatligande. Befolkningsutredningen framhöll i sitt förslag av den 8 januari 1945, att det väsentliga vore att åstadkomma en större utbildningskapacitet vid de befintliga förskoleseminarierna och tillförsäkra dem en tillfredsställande ekonomisk standard. Frågan om förstatligande ville utredningen emellertid icke då taga ställning till utan utgick närmast ifrån att man under 10-årsperioden 1945—55 mera provisoriskt skulle lösa utbildningsfrågorna för barnstugornas personal. Även statsrådet och chefen för socialdepartementet förklarade i proposition nr 214/45, a t t han såsom ett provisorium i avvaktan på senare överväganden kunde godtaga förslaget att ej rubba förskoleseminariernas karaktär av privata utbildningsanstalter; han ifrågasatte dock huruvida icke ett förstatligande av denna undervisningsverksamhet vore den mest rationella ordningen. Riksdagen anslöt sig till departementschefens uttalanden. Erfarenheterna under de gångna åren av den föreslagna provisorietiden ha givit vid handen, att det statliga stöd till förskoleseminarierna, som 1945 års riksdag beslöt, var otillräckligt för att garantera seminarierna en tryggad utveckling och säkerställd ekonomi. Även antalet seminarier har visat sig för litet i förhållande till den på grund av barnstugornas snabba expansion uppkomna starka bristen på utbildad personal. Situationen var redan 1948 så pass

allvarlig, att kommittén i ett särskilt förslag av den 12 november 1948 kände sig föranlåten framlägga förslag bl.a. om förböjda bidrag till förskoleseminarierna, inrättande av tvenne dubbelseminarier samt principbeslut om statsbidrag till två nya förskoleseminarier i Lund resp. Luleå. Departementschefen anslöt sig i stort sett till kommitténs förslag, men kunde blott förorda inrättande av ett av de tvenne föreslagna dubbelseminarierna. Riksdagen beslutade att ett dubbelseminarium skulle få inrättas, men tillerkände endast ett av de föreslagna två nya enkelseminarierna, nämligen seminariet i Luleå, statsbidrag. Bakom 1949 års riksdagsbeslut om ökat stöd åt förskoleseminarierna låg insikten om det nödvändiga i att omedelbart öka utbildningskapaciteten vid förskoleseminarierna och förbättra dessa seminariers ekonomiska förhållanden. Frågan om ett förstatligande av dessa utbildningsanstalter togs emellertid icke upp till behandling. Ett förstatligande av förskoleseminarierna torde dock av ekonomiska skäl i längden vara ofrånkomligt. Även om det lokala och personliga intresset fortfarande är mycket markant kring förskoleseminarierna, är det nämligen ett faktum, att dessa seminarier praktiskt taget icke kunna existera utan det nuvarande statliga stödet och elevavgifterna samt att dessa seminarier alltmer tendera att till övervägande del bliva statligt finansierade. Det förefaller då rimligt, att man — med bevarande av seminariernas individuella särprägel — tar steget fullt ut och helt förstatligar dessa utbildningsanstalter i likhet med övriga anstalter för lärarutbildning. Det torde dock knappast vara lämpligt att frågan om ett förstatligande av förskoleseminarierna ses helt isolerad från frågan om lärarutbildningen överhuvud taget i vårt land. Vissa riktlinjer för denna finnas visserligen uppdragna i Kungl. Maj :ts proposition nr 219/1950, men detaljutformningen kring lärarutbildningen befinner sig fortfarande på utredningsstadiet i en särskild s.k. lärarhögskoledelegation inom 1946 års skolkornmission. Denna har självfallet att bl.a. taga

ställning till skolkommissionens i dess principbetänkande framlagda förslag om att en förskolelinje försöksvis borde upprättas vid »någon eller några av lärarhögskolorna». 1 En slutgiltig lösning av frågan om förskoleseminariernas ev. inplacering i lärarutbildningen i landet kan därför rimligen icke tänkas ske annat än i samarbete med och i anknytning till denna delegations arbete. Med hänsyn till de speciella erfarenheterna från förskoleseminarierna och önskvärdheten av att dessa tillgodogöras vid en ev. gemensam lösning i samband med lärarhögskolorna, har kommittén i en särskild skrivelse till skolkommissionen av den 3 mars 1950 anhållit att skolkommissionens lärarhögskoledelegation måtte kompletteras med personer med speciell erfarenhet från förskoleseminarierna. Det synes emellertid kommittén nödvändigt, att varje ställningstagande till förskoleseminariernas framtid — vare sig detta innefattar ett förstatligande skilt från eller i samband med lärarhögskolorna — måste baseras på en insikt om dessa seminariers från övrig lärarutbildning i viss mån skiljaktiga uppläggning trots den gemensamma pedagogiska grundsynen. Sålunda bör man även i framtiden ta hänsyn till de motiv för seminariernas verksamhet, som resulterat t.ex. i nuvarande inträdesvillkor, möjligheterna att till seminariet mera tillfälligt knyta utomstående kvalificerade lärarkrafter och föreläsare, det intima samarbetet mellan den teoretiska undervisningen och den praktiska etc. Dessa och andra former för förskoleseminariernas organisation och undervisning böra i största utsträckning bevaras. Man bör även söka ge seminarierna möjlighet att utvecklas i takt med barnstugeverksamhetens expansion och de olika former den kan tänkas ta. Seminarierna böra alltså organiseras så att de anpassas efter institutionerna — inte tvärtom. I avvaktan på den definitiva lösningen av förskoleseminariernas ställning inom eller i anslutning till lärarhögskolorna och den allmänna lärarutbildningen vill kommittén fö1

Se SOU 1948 : 27 sid. 422.

reslå. att ett successivt förstatligande sker rierna under den tiden kunna finansiera av de nuvarande förskoleseminarierna un- sin verksamhet på grundval av det nya der perioden 1051—60, så att dessa erhålla statsbidragssystem, som beslöts av 1949 års karaktären av provisoriska, statliga semi- riksdag. Visserligen innebar 1949 års beslut betydelsefulla förbättringar för förskolesenarier — en lösning, som icke föregriper en minarierna, men kommittén vill erinra om senare mera definitiv utformning av deras att departementschefen och riksdagen icke organisation. Kommittén föreslår, att den ansågo sig kunna godkänna vissa av komcentrala tillsynsmyndigheten får i uppdrag mitténs förslag. Härtill kom att förslagen att upptaga förhandlingar med de kommuöverhuvud taget utformats under hänsynsner eller enskilda sammanslutningar, som tagande till statsmakternas dåvarande återdriva förskoleseminarierna samt framlägga hållsamhet med nya statliga utgifter samt därav föranledda förslag om förstatligande under hänsyn till att ett principbeslut om av seminarierna; kommittén förutsätter, att de mera definitiva riktlinjerna för barnstuseminariepersonalens löner, arbetstid samt geverksamheten vid den tidpunkten ännu pensionsförhållanden i detta sammanhang saknades. I samband med att kommittén nu regleras. sökt uppdraga dessa riktlinjer har den Kommittén har gjort vissa beräkningar emellertid ansett det nödvändigt, att statsrörande kostnaderna för statsverket vid ett makterna vid sitt ställningstagande till förstatligande av förskoleseminarierna och barnstugeverksamhetens framtid samtidigt därvid funnit att genomsnittskostnaderna även skapa tillräckliga ekonomiska garanför statsverket för ett förstatligat enkelt tier för förskoleseminarierna, så att de på förskoleseminarium torde uppgå till 72 000 ett tillfredsställande sätt kunna fylla sin kronor per år och för ett dubbelt förskole- uppgift. Eftersom kommittén hyser den seminarium till 110 000 kronor brutto un- principiella uppfattningen, att förskolesemider förutsättning att elevavgifter och sti- narierna böra förstatligas och kostnaderna pendier slopas. för dessa seminarier sålunda helt åvila Ett förstatligande av samtliga 1950 verk- statsverket, synes det rimligt, att anpasssamma förskoleseminarier — 6 enkla semi- ningen till detta nya läge får ske bl.a. genarier (2 i Stockholm, 1 i vardera Norr- nom ett successivt ökat statsbidrag. Ett såköping, Uppsala, Örebro och Luleå) samt dant är också motiverat med hänsyn till att ett dubbelseminarium i Göteborg — skulle seminarierna trots de vid 1949 års riksdag draga en totalkostnad av 542 000 kr. Total- beslutade förbättringarna fortfarande ha kostnaden för ett förstatligande sedan den det ekonomiskt bekymmersamt. Hur den av kommittén förordade utbyggnaden av ekonomiska situationen ter sig för förskoleseminarieorganisationen kommit till stånd seminarierna framgår kanske av följande. — se vidare s. 353 ff- — s k u l l e u PPS å t i U Årskostnaderna för driften av ett försko618000 kr. I jämförelse med nu utgående statsbidrag till utbildning av personal inom leseminarium (enkelseminarium) uppgick den halvöppna barnavården innebär den hösten 1949 till ett belopp varierande melsistnämnda siffran en nettoökning på len 50 000 och 70 000 kronor. Av de behövliga inkomsterna täcktes 31 000 kronor ge315 000 kr. nom statsbidrag och ca 15000 kronor geAktuella förslag kring statsbidragen åt för- nom elevavgifter. Även efter de vid 1949 skoleseminarierna års riksdag beslutade förbättringarna av Kommitténs principiella uppfattning, att statsbidraget behövas sålunda rätt avseett successivt förstatligande av förskolese- värda tillskott från huvudmän och elever minarierna bör ske inom den närmaste tio- för att seminariernas budget skall balanårsperioden samt att dessa därvid böra ges sera. Sålunda kan nämnas, att exempelvis Socialpedagogiska seminariet i Stockholm tillfredsställande personella och ekonomiska resurser, innebär icke, att förskolesemina- i sin utgifts- och inkomststat för läsåret

1949—50 räknat med ett statsbidrag på 31 000 kronor, elevavgifter på 13 500 kronor, ett anslag från HSB, som är huvudman för verksamheten, på 5 000 kronor samt med en brist på inkomstsidan på ca 18 700 kronor. Vid Fröbelinstitutet i Norrköping, som för samma budgetår beräknade elevavgifterna till 15 600 kronor och statsbidraget till 31000 kronor, uppskattades bristen till 10 350 kronor. De angivna siffrorna visa att trots 1949 års förbättringar i statsbidragssystemet förskoleseminariernas ekonomiska ställning fortfarande inte kan anses tryggad. Statsmakterna torde därför knappast kunna undandraga sig ett ökat ansvar för dessa seminarier. Vid ett övervägande av de åtgärder, som omedelbart böra vidtagas för ytterligare förbättringar i statsbidragssystemet för förskoleseminarierna, har kommittén utgått från att nu utgående statsbidrag till avlönande av rektor torde lämnas oförändrat. Vad beträffar föreståndarinnan för den praktiska utbildningen anser emellertid kommittén det oundgängligen nödvändigt att öka statsbidraget till hennes avlöning, så att förskoleseminarierna kunna få möjligheter att rekrytera dessa viktiga tjänster med tillräckligt kvalificerat folk. Hela seminariearbetets uppläggning vilar i stor utsträckning på dessa föreståndarinnor, varför det är mycket önskvärt att seminarierna kunna erbjuda dessa ordnade anställningsförhållanden. Kommittén vill därför förorda, att bidraget till avlönande av föreståndarinnan för den praktiska utbildningen höjes från nuvarande 2000 kronor till 4 000 kronor. Vad beträffar bidraget till lektioner och föreläsningar anser kommittén — i likhet med vad den framförde i sitt förslag av den 12 november 1948 — att detta bidrag bör höjas ytterligare, eftersom dessa kostnader väsentligt ökats under senare år. Kommittén föreslår därför, att statsbidraget bestämmes till 2 / :! av de verkliga kostnaderna, dock högst 14000 kronor. Härvid bör med hänsyn till de ökade kostnaderna statsbidraget per föreläsning beräknas högst på ett belopp av 30 kronor i stäl-

let för nu fastställda 20 kronor. Vidare anser kommittén, att bestämmelsen om att statsbidraget till timlärararvodena må beräknas på högst de belopp, som gälla för timlärare vid småskoleseminarierna, bör utgå. Motiveringen härför är inte bara en strävan att få fram så enkla och smidiga statsbidragsbestämmelser som möjligt, utan även att den hänvisning till småskoleseminarierna, som tidigare skett i detta sammanhang, sakligt sett inte är befogad, eftersom dessa båda seminarietyper äro helt olika organiserade. Förskoleseminarierna, vilkas lärare inte äro inplacerade i något lönesystem och helt sakna pensionsförmåner, äro hänvisade att i stor utsträckning organisera sin undervisning som timtjänstgöring. Eftersom dessa seminarier följaktligen sakna en stor del av de förmåner, som äro förbundna med den fastare anställning, som ett småskoleseminarium kan erbjuda, måste timarvodena för undervisningen vid förskoleseminarierna sättas relativt högt. Med de nuvarande bestämmelserna är emellertid detta omöjligt. Ett exempel kan belysa detta. De akademiskt kvalificerade lärarna vid Socialpedagogiska seminariet i Stockholm ha fortfarande samma arvode, som då seminariet startades 1935 och som då ansågs skäligt, nämligen 20 kronor för enkeltimme. Under de senaste åren ha upprepade framställningar gjorts till seminariets styrelse från dessa föreläsare om höjda arvoden. Dessa framställningar ha emellertid måst avvisas. Den enda höjning seminariet kunnat gå med på är till utländska föreläsare, som sedan något år tillbaka få 25 kronor per enkelföreläsning. Arvodena till seminariets övningslärare ha sedan många år överstigit de belopp motsvarande timlärararvodena vid småskoleseminarierna, på vilka statsbidraget för lektionerna beräknats, eftersom det visat sig omöjligt att erhålla kvalificerade lärarkrafter för lägre arvoden. Vid folk- och småskoleseminarierna finnes som bekant en övningsskola med övningslärare, som stå i högre löneställning än vanliga lärare. Förskoleseminarierna ha i viss mån likartade förhållanden, såtillvida

att de i ännu högre grad äro beroende av goda övningsinstitutioner, eftersom den praktiska utbildningen av barnträdgårdslärarinnor är av särskilt stor betydelse. De barnträdgårdslärarinnor, som handha elevernas praktiska utbildning, äro i regel anställda direkt av kommunerna, men ha på sin lott en extra, ofta mycket betungande uppgift. Av dem måste nämligen krävas, att de ägna särskilt intresse åt eleverna i form av dagliga konferenser samt regelbundet samarbete med seminariet dels för att hålla sig själva å jour med utvecklingen och dels för att diskutera elevarbetet med seminarieledningen. För detta merarbete — vilket seminariet pålägger dessa praktikhandledare — synes det kommittén skäligt, att ett något förhöjt statsbidrag måtte få utgå. Det nuvarande bidraget till avlönande av praktikhandledarna med högst 7 000 kronor bör därför höjas till 12 000 kronor, varvid kommittén förutsätter, att bidraget ej må utgå med högre belopp än i regel 1 000 kronor till varje praktikhandledare samt att högst 2 000 kronor av bidraget måtte av seminariet få disponeras till ersättning ät handledareassistenter samt övriga extra handledare. Kommittén vill därför förorda, att en viss uppräkning av det nuvarande bidraget till lektioner och föreläsningar sker. Den omständigheten, att det föreslås utgå med endast 2 / 8 av de verkliga kostnaderna samt att bidraget dessutom maximeras till ett visst belopp, 14 000 kronor, bör vara en tillräcklig garanti mot att timarvodena sättas alltför högt. Övriga bidrag torde böra lämnas oförändrade. De statsbidrag, som kommittén alltså vill förorda för de förskoleseminarier, vilka under perioden 1951—60 icke bli föremål för helt förstatligande, komma att uppgå till följande belopp (siffrorna inom parentes avse dubbelseminarier) : Bidrag: a) till avlönande av rektor 2 000 kronor (3 000) ; b) till avlönande av föreståndarinna för

den praktiska utbildningen 4 000 kronor (5 000 + 3 000 kr. till sekreterare) ; c) till lektioner och föreläsningar 2 / 3 av de verkliga utgifterna härför, dock högst 14000 kronor (18500); cl) till avlönande av praktikhandledare högst 12000 kronor, dock att statsbidrag ej må utgå med högre belopp än i regel 1 000 kronor för varje praktikhandledare (24 000) ; e) till lokalhyra med belopp motsvarande V.j av de verkliga utgifterna härför, dock högst 6 000 kronor (8 000) ; f) till inköp av böcker och undervisningsmaterial med 2000 kronor (3000). Summa kronor 40 000 : — (64 500) Vad beträffar inträdesvillkoren finner kommittén de nuvarande väl motiverade och ägnade att fylla sin uppgift att garantera förskoleseminarierna ett gott och dugande elevmaterial. Kommittén anser emellertid, att den dispensmöjlighet, som hittills meddelats socialstyrelsen för ett budgetår i sänder, hädanefter bör göras permanent, så att den centrala tillsynsmyndigheten kan medgiva statsbidrag till förskoleseminarium, vid vilket undantagsvis undervisas elever, som icke uppnått 20 års ålder eller överskridit 30 års ålder. Kommittén vill dock rekommendera, att tillsynsmyndigheten även i fortsättningen visar samma återhållsamhet som tidigare beträffande denna dispensmöjlighet, samtidigt som kommittén vill framhålla, att bestämmelsen om 30 år som maximiålder för inträde på ett förskoleseminarium icke bör tolkas alltför hårt. Det finns sålunda ofta kvinnor, som överskridit denna ålder, men som kunna ha goda förutsättningar att göra en värdefull insats på barnstugorna. Betydelsen av att även sådana kvinnor beredas tillfälle att utbilda sig på förskoleseminarierna framstår klart mot bakgrund av den personalbrist, som kan väntas vid barnstugorna under åtskilliga år framåt. Vid de nuvarande förskoleseminarierna uttagas, som tidigare nämnts, särskilda

elevavgifter, vilka enligt statsbidragsvillkoren icke få överstiga 150 kronor per termin, samtidigt som varje förskoleseminarium med minst 50 elever är skyldigt tillhandahålla 10 (20) friplatser. Tidigare ha elevavgifterna varit föi skoleseminariernas huvudsakliga inkomst. Statsbidraget — som ju tillkom 1945 — blev icke tillräckligt stort för att medgiva att elevavgifterna helt slopades. Av ovan meddelade uppgifter om seminariernas ekonomi hösten 1949 framgår, att elevavgifterna fortfarande spela en väsentlig roll för finansiering av seminarieverksamheten. Kommittén vill emellertid starkt understryka, att den betraktar detta system som ett handikap för seminarierna i konkurrensen med övriga utbildningsanstalter om elevmaterialet. Man torde nog också kunna säga, att elevavgifterna tidigare bidragit till att förskoleseminariernas rekrytering blivit ganska snäv. På de senaste åren har emellertid i samband med statsbidragen och därmed åtföljda bestämmelser en breddning och demokratisering

kunnat ske av förskoleseminarierna, vilket visat sig mycket värdefullt och otvivelaktigt varit till gagn för hela barnstugeverksamheten. Det synes angeläget, att förskoleseminarierna beredas möjlighet att fortsätta på den inslagna vägen. De 10 (20) friplatser, som nu finnas vid varje förskoleseminarium, medgiva emellertid icke den önskvärda breddningen av rekryteringen, i synnerhet som de löneförmåner, som utexaminerade barnträdgårdslärarinnor hittills åtnjutit, varit så otillfredsställande, att de knappast medgivit amorteringar på studielån etc. Av större betydelse för förskoleseminariernas rekrytering de senare åren ha de stipendier varit, som statsmakterna alltsedan 1945 ställt till elevernas förfogande. Sammanlagt ha nämligen över 50000 kronor varje år utdelats i stipendier till elever vid de sex förskoleseminarierna. Otvivelaktigt ha genom detta stipendiesystem goda möjligheter skapats för att till seminarierna knyta mindre bemedlade men för barnträdgårdslärarinneyrket lämpade unga kvinnor.

Förslag till utbildningsplan för den kvalificerade personalen inom barnstugeverksamheten Realexamen (eller likvärdig skolunderbyggnad) I 5 mån. hushållskurs

! 6 mån. barnsköterskeutbildning

I . 6 mån. barnsjukhus (obligatoriskt för daghemsföreståndarinnor, önskvärt för alla. Kan även kompletteras efter förskoleseminarium) 2 års förskoleseminarium alternativt förlagt till Lärarhögskola

Förskoleseminarium

. j Barnträdgårdslärarinna med kompetens attleda förskoleavdelningar samt daghemsavdelningar för barn i åldern 6 mån.—7 år 3 mån. kurs Praktikhandledare

1 minst 4 års praktik

•3 mån. kurs Daghemsföreståndarinna

På detta område kan man alltså ej planera för ett budgetår i sänder, utan här måste en mera långsiktig bedömning få inverka på statsmakternas ställningstagande och åtgärder. Utifrån ett sådant betraktelsesätt är det naturligt, att frågan om förskoleseminariernas kapacitet ägnas skärpt uppmärksamhet i god tid, innan en mera omfattande utbyggnad av barnstugeverksamheten börjar få påtagliga konsekvenser. Det är därför nödvändigt, att förskoleseminariernas utbildningskapacitet under 1950-talet successivt höjes samt att seminarierna även i övrigt givas sådana arbetsförhållanden och arbetsmöjligheter, att de på ett tillfredsställande sätt kunna utbilda den personal, som skall ansvara för verksamheten i barnBehövs flera förskoleseminarier? stugorna. I kommitténs framställning av den 12 noKommittén har i kap. 12 ingående visat vilket starkt behov av utbildad personal, vember 1948 föreslog kommittén för att som barnstugorna även med en relativt öka förskoleseminariernas utbildningskapamåttlig utbyggnad under 1950-talet kom- citet dels utökning av två av de nuvarande ma att ha. Redan i kommitténs framställ- enkelseminarierna till dubbelseminarier, ning av den 12 november 1948 under ströks, dels principbeslut om statsbidrag till tvenne att den rådande personalbristen inte kan förskoleseminarier, vilka planerades av de sägas vara övergående. De omfattande kom- kommunala myndigheterna i Lund resp. munala planerna på en utbyggnad av barn- Luleå. Departementschefen och sedermera stugeverksamheten komma ytterligare att riksdagen kunde emellertid endast tillstyrka, skärpa bristen på kvalificerad personal vid att medel beräknades för ett dubbelsemidessa institutioner. Kommittén vill under- narium. Departementschefens förslag om stryka, att det vore att äventyra hela denna principbeslut om statsbidrag till de planeverksamhet och dess syften, om i en sådan rade förskoleseminarierna i Lund och Luleå situation bristen på barnträdgårdslärarin- godtogs av riksdagen endast vad beträffar nor skulle vara så stor, att barnens vård seminariet i Luleå. Riksdagen ansåg sig och fostran kanske i stor utsträckning nämligen med hänsyn till den återhållsamhet, som ansågs lämplig för barnstugeverkmåste omhänderhas av därför ej utbildad samheten i dess helhet, icke kunna förorda personal. Frågan om barnstugornas personal är bidrag även till det föreslagna seminariet i Lund. liksom t.ex. frågan om lärartillgången för Det har på sina håll sagts, att någon vårt skolväsende av sådan natur, att en planläggning av åtgärderna på detta om- ökad utbildning av barnträdgårdslärarinnor råde måste ske i god tid. Man kan ej vänta utöver den som snart tillkommer vid det med att företaga åtgärder, tills man står planerade Luleå-seminariet icke är behövinför den situationen, att kommunernas om- lig, därför att daghemsverksamheten icke fattande planer på en utbyggnad av verk- torde byggas ut alltför mycket i framtiden. Enligt kommitténs uppfattning bortser ett samheten skola realiseras, eftersom det tar tid att utbilda personalen. Omvänt gäller, dylikt betraktelsesätt helt från det faktum att åtgärder vidtagna nu inte kunna väntas att det redan nu råder en stark brist på få någon effekt förrän först efter några år. barnträdgårdslärarinnor, och att kommu-

Enligt kommitténs mening är någon ändring i de nuvarande elevavgifterna vid seminarierna knappast möjlig förrän dessa helt förstatligats. Intill dess sker, bör alltså förskoleseminarierna medgivas rätt uttaga elevavgifter med samma begränsning som hittills gällt. När samtliga seminarier förstatligats förutsätter emellertid kommittén, att elevavgifterna vid dessa slopas. Samtidigt synes även nuvarande stipendiesystem kunna ersättas med borgensfria studielån. Denna fråga bör uppmärksammas vid statsmakternas ställningstagande till de olika formerna av statliga bidrag till den studerande ungdomens utbildningskostnader.

nerna landet runt planerat eller planera en utbyggnad av barnstugeverksamheten, vilket ytterligare måste skärpa denna brist. Det torde även böra betonas, att de kommunala planerna i övervägande grad äro inriktade på en utbyggnad av förskolorna. Det synes kommittén uppenbart, att statsmakterna måste sörja för att dessa kommunala planer icke kullkastas genom bristande statligt förutseende beträffande utbildningen. Även om den kommunala utbyggnaden av daghem skulle bli mycket obetydlig i framtiden behöva statsmakterna vidtaga åtgärder för en ökad utbildning av barnträdgårdslärarinnor, därför att man i framtiden kan vänta sig ett alltmer ökat intresse för en utbyggnad av förskoleverksamheten såväl ur barnens som mödrarnas synpunkter. Eftersom förskolorna måste handhas av utexaminerade barnträdgårdslärarinnor komma dessa institutioner att efterfråga ett successivt ökat antal lärarinnor. Det synes därför kommittén vara ett utslag av klokt förutseende, om statsmakterna i god tid vidtaga sådana åtgärder, att de institutioner, som planeras och byggas runtom i vårt land, också kunna tillfredsställande lösa sitt personalbehov. De kalkyler, som kommittén uppgjort, visa, att det årliga examineringsbehovet under io-årsperioden 1951—60 kan uppskattas till 320 barnträdgårdslärarinnor. Den nuvarande utbildningskapaciteten vid landets förskoleseminarier är 150 barnträdgårdslärarinnor årligen. Den provisoriska ^byggnad a v seminarieorganisationen, som 1949 års riksdag beslutat, höjer utbildningskapaciteten till 200 barnträdgårdslärarinnor årligen från och med 1952. Om man räknar med att det för i960 kalkylerade behovet skall kunna fyllas bör alltså den årliga utexamineringen ökas med minst 100 barnträdgårdslärarinnor. Under hänvisning till dessa siffror vill kommittén ånyo framföra sitt förslag från hösten 1948 om statsbidrag för att anordna ytterligare ett dubbelseminarium inom närmaste tiden. Den dubblering av ett enkelseminarium, som beslöts vid 1949 års riksdag, avser förskoleseminariet i Göteborg. Systemet

med en dubblering av enkelseminarierna är ett ekonomiskt och rationellt sätt att provisoriskt öka seminariernas utbildningskapacitet^ självfallet under förutsättning, att tillräckligt institutionsunderlag finnes på seminarieorten och att vederbörande seminarium är så beläget, att en tillfredsställande rekrytering kan erhållas även till dubblerade kurser. Kommittén vill därför förorda, att frågan om ytterligare dubblering av ett enkelseminarium snarast upptages till prövning; i första hand synes Fröbelinstitutet i Norrköping ha de bästa möjligheterna för en dylik dubblering. Med en dubblering av Norrköpings-seminariet skulle förskoleseminariernas årliga utbildningskapacitet efter 1952 höjas till ca 225 årligen. Siffran antyder, att en ytterligare ökning av förskoleseminariernas utbildningskapacitet måste te sig angelägen, om behovet av barnträdgårdslärarinnor skall kunna tillfredsställas under 1950-talet. Eftersom en dubblering av de nuvarande enkelseminarierna förutom vid Fröbelinstitutet i Norrköping med största sannolikhet endast kan genomföras i begränsad utsträckning de närmaste åren, synes det kommittén nödvändigt, att frågan om beviljande av statsbidrag till nya förskoleseminarier upptages till prövning. Kommittén har redan i sitt förslag av november 1948 förordat ett principbeslut om statsbidrag till ett förskoleseminarium i Lund, där kommunalt intresse förefinnes för inrättande av ett sådant, och vill ånyo förorda, att statsbidrag medgives till ett dylikt förskoleseminarium. Detta är särskilt motiverat med hänsyn till att hela södra Sverige för närvarande saknar ett förskoleseminarium, och ett dylikt förlagt till Skåne skulle ha stor betydelse för barnstugeverksamheten i de södra länen, inte minst för jordbruksdaghemmen på den skånska och halländska landsbygden. I vissa andra städer har tanken på kommunala förskoleseminarier diskuterats vid flera tillfällen de senaste åren närmast på grund av den akuta bristen på utbildad personal vid de lokala institutionerna. Sålunda kan nämnas, att planer på kommunala för-

vård och fostran på de olika barnstugorna — ha under senare år tillkommit vissa andra betydelsefulla arbetsuppgifter, för vilka det varit ett länge känt behov att få fram en kompletterande utbildning. Kommittén tänker härvid närmast på önskvärdheten av vidareutbildning för t.ex. daghemsföreståndarinnor och för praktikhandledare vid förskoleseminarierna. Det har i regel här varit fråga om så pass omfattande nya och betydelsefulla arbetsuppgifter, att det icke förefaller omotiverat att för dylika personer kräva en ettårig, kompletterande utbildning, byggd på minst 4 års praktik efter barnträdgårdslärarinneexamen. Önskemål om ett dylikt »tredje år» har också vid flera tillfällen framförts inte minst från barnträdgårdslärarinnorna själva. Det må för övrigt nämnas, att det tidigare omnämnda danska Med den föreslagna dubbleringen vid kommittéförslaget med riktlinjer för utbildNorrköpings-seminariet samt ytterligare ett ningen av barnträdgårdslärarinnor i Danseminarium i Lund kommer förskolesemi- mark i framtiden förordat en dylik, ettårig nariernas årliga utbildningskapacitet efter kompletterande utbildningskurs. Även kom1952 att ha stigit till ca 250. Denna siffra mittén finner för sin del förslagen om ett kan emellertid vid behov ökas genom dubb- »tredje år» beaktansvärda, och tanken på lering t.ex. av seminariet i Lund. Om man ett sådant kan väl knappast i längden avdessutom räknar med att enkelseminarierna visas. I dagens läge med dess utpräglade torde kunna utexaminera något mer än 25 brist på barnträdgårdslärarinnor synes det och dubbelseminarierna något mer än 50 dock icke möjligt att realisera en dylik barnträdgårdslärarinnor per år torde siff- kompletterande, ettårig utbildning. Det syran kunna höjas något. Kommittén hyser nes kommittén, som om man för en komdärför den förhoppningen att de föreslagna pletterande utbildning av ovannämnda peråtgärderna för ökning av utbildningskapa- sonalkategorier för närvarande icke bör citeten vid förskoleseminarierna i stort sett överskrida 3-månaderskurser. skulle kunna tillfredsställa behovet av barnI första hand anmäler sig härvidlag beträdgårdslärarinnor under 1950-talet. Skulle hov av en 3-månaders utbildning till dagen ytterligare ökning visa sig erforderlig — hemsföreståndarinnor. Det har nämligen varom det statliga och kommunala intresset länge varit ett känt och omvittnat önskeför en utbyggnad av barnstugeverksam- mål från såväl huvudmän som barnträdheten torde få lämna bevis — förutsätter gårdslärarinnorna, att någon form av adkommittén, att den centrala tillsynsmyndig- ministrativ utbildning kunde anordnas för heten i första hand söker lösa frågan om de föreståndarinnor, som stå i ledande ökad utbildning av barnträdgårdslärarinnor ställning på daghemmen. Betydelsen av genom ytterligare dubbelseminarier trots de en dylik utbildning har särskilt undersvårigheter, som detta torde innebära. strukits genom den utveckling, som daghemmen under de senaste årtiondena geSpeciella utbildning skur ser nomgått. Daghemmen voro ju ännu för Vid sidan av barnträdgårdslärarinnornas blott några årtionden sedan i regel anstalter ordinarie uppgifter — att handha barnens av välgörenhetskaraktär, drivna av privat-

skoleseminarier dryftats i Borås, Gävle och Landskrona. Stadsfullmäktige i Gävle har även inkommit till kommittén med en skrivelse av den 18 december 1948, vari hemställts att kommittén måtte framlägga förslag om beviljande av statsbidrag till ett förskoleseminarium i Gävle. Kommittén hälsar med tillfredsställelse det starka kommunala intresset för ett förskoleseminarium i Gävle, men anser, att det ur statsfinansiell synpunkt måste betraktas såsom ett bättre alternativ, att ett av de nuvarande enkelseminarierna utbygges till dubbelseminarium såvida lokalsvårigheter etc. kunna övervinnas. Frågan om statsbidrag till förskoleseminarium i Gävle synes därför böra upptagas till prövning först efter det klarhet vunnits, om det icke bör vara möjligt att fördubbla något av de nuvarande enkelseminarerna.

personer eller ideella föreningar närmast i avsikt att lämna hjälp åt ekonomiskt nödställda familjer eller ensamstående mödrar med barn. Trots mycket berömvärda insatser från såväl styrelser som personal var som regel daghemmens allmänna standard ganska låg främst beroende på bristande ekonomiska resurser. Ekonomiskt sett levde de »för dagen», eftersom man företrädesvis var beroende av frivilliga gåvor, basarer och tillställningar. Numera ha daghemmen till övervägande delen blivit kommunala angelägenheter med ett klientel från alla socialklasser och med starkt ökad standard beträffande lokalernas utformning, barngruppernas storlek, personalens antal och kvalifikationer, ekonomisk organisation etc. Allt detta har självfallet ökat daghemmens driftskostnader betydligt. Av daghemsföreståndarinnan kräves därför i dag väsentligt mycket mer än tidigare. Hon skall sålunda: a) vara väl pedagogiskt utbildad för att på ett rätt sätt kunna planlägga en daglig tillvaro för barnen, som kompenserar dem för den långa bortovaron från hemmet; b) vara en god arbetsledare för personalen och förmå skapa den atmosfär av arbetsglädje och samarbetsvilja, som är nödvändig såväl för barnens som personalens trivsel; c) kunna ha förståelse för, stödja och hjälpa föräldrarna med deras problem särskilt i relation till barnen; d) vara orienterad inom de samhällsfrågor, som beröra daghemmen, såsom t.ex. de sociala hjälpmöjligheterna och socialvårdens skilda organ, arbetsmarknadens behov av arbetskraft, kvinnornas yrkesutbildning, deras möjligheter att förena hem och förvärvsarbete etc.; e) vara god organisatör och ekonom med förmåga att kunna lägga upp en godtagbar ekonomisk kalkyl för daghemmet, så att driftskostnaderna icke bli högre än vad som är nödvändigt. Det är särskilt beträffande den sistnämnda punkten som en aktiv medverkan förutsattes från föreståndarinnans sida. På henne åvilar sålunda att i sam-

arbete med föräldrar, personal och huvudmän tillse, att daghemmen effektivt utnyttjas under för barnen betryggande former. Hon skall svara för att det är tillräcklig beläggning på daghemmet, så att vårdkostnaderna på grund av alltför markerad underbeläggning icke skjuta i höjden. Daghemsföreståndarinnan har följaktligen en mycket viktig ekonomisk funktion att fylla på daghemmet, för vilken hon behöver en viss kompletterande utbildning. Tidigare har särskild utbildning härför saknats. Självfallet få barnträdgårdslärarinnorna redan under sin tid vid förskoleseminarierna en viss utbildning i daghemmens ekonomiska angelägenheter, men av skilda skäl ha de efter ett par års praktik betydligt större möjligheter att tillgodogöra sig en undervisning kring t.ex. daghemmens ekonomiska problem. Kommittén förutsätter, att den centrala tillsynsmyndigheten för förskoleseminarierna ägnar skärpt uppmärksamhet åt behovet av ökad undervisning kring daghemmens driftsekonomi redan på seminariestadiet, men anser det lämpligast, om speciella kurser kunde anordnas för fortbildning av daghemsföreståndarinnorna. Kommittén vill därför förorda, att den centrala tillsynsmyndigheten får i uppdrag att vid behov anordna 3-månaders utbildningskurser för daghemsföreståndarinnor. Undervisningen vid dessa kurser skulle bestå såväl i teoretisk undervisning som praktiska demonstrationer. Kurserna skulle behandla de för daghemmen aktuella problemen, såsom ekonomisk organisation, infektionsbekämpande åtgärder, samarbetsfrågor, bokföring och statistik, frånvarofrekvens, kosthåll, tvätt, de sociala hjälpformerna etc. Det synes kommittén nödvändigt, att deltagandet i dylika 3-månaderskurser för daghemsföreståndarinnor — som alltså böra anordnas endast när tillsynsmyndigheten anser behov härav föreligga — blir kostnadsfritt. Såväl resor som uppehälle torde sålunda, i likhet med vad som skett vid liknande av staten anordnade utbildningskurser, bestridas av statsmedel. Kurserna böra förläggas till en ganska centralt be-

lägen ort, så att resekostnaderna i görligaste mån begränsas. Kommittén har beräknat kostnaderna för dylika 3-månaders kompletteringskurser för 30 daghemsföreståndarinnor till 45 000 kronor. Det är emellertid angeläget, att även de daghemsföreståndarinnor, som redan äro i tjänst vid landets olika daghem, beredas tillfälle att på kompletteringskurser skaffa sig viss utbildning kring de för daghemmen betydelsefullaste problemen. Dessa kurser för redan verksamma daghemsföreståndarinnor torde kunna begränsas till 1 månad. Det synes kommittén nödvändigt, att dylika kompletterande 1-månadskurser för daghemsföreståndarinnor anordnas varje år under de närmaste fem åren. Deltagandet i dessa kurser bör bli kostnadsfritt med såväl fria resor som uppehälle. Kommittén har beräknat kostnaderna för dylika 1månads kompletteringskurser för 30 daghemsföreståndarinnor till 15 000 kronor. Vid sidan av daghemsföreståndarinnorna finnes en annan personalgrupp, som har ett starkt behov av en viss kompletterande utbildning: de s.k. praktikhandledarna vid förskoleseminarierna, dvs. de barnträdgårdslärarinnor, som i anknytning till de olika seminarierna leda och handha elevernas praktiska utbildning. Det har nämligen visat sig innebära stora svårigheter för seminarierna att erhålla lämplig personal i övningsskollärares ställning. För alla, som äro förtrogna med förskoleinstitutionernas arbetssätt, framstår det såsom uppenbart, att den rent praktiska utbildningen av eleverna, som försiggår vid barnstugorna, måhända är av ännu större vikt än motsvarande utbildning för de pedagoger, som arbeta bland något äldre barn. Seminarierna söka givetvis utbilda sådana personer till praktikhandledare, som visat sig särskilt skickliga som småbarnspedagoger, men det säger sig självt, att praktikhandledarna icke endast böra vara skickliga småbarnspedagoger utan även besitta förmåga att handha ungdom och för seminarieeleverna klargöra tillämpningen av arbetet i de praktiska kurserna. En kompletterande utbildning för här

antydda arbetsuppgifter har i vårt land länge varit ett känt behov. Trots upprepade framställningar tidigare har emellertid en sådan utbildning försöksvis först kunnat organiseras sommaren 1949. Kommitténs tidigare berörda framställning av 12 november 1948 upptog nämligen förslag om anordnande av en praktikhandledarkurs, vilket även förordades av Kungl. Maj :t och vann riksdagens bifall. Kursen, som anordnades under tiden 18 juli—13 augusti 1949, hade 34 deltagare, av vilka 4 tjänstgjorde som praktikföreståndarinnor vid olika seminarier och 30 voro handledare på barnstugor. Kursen var avgiftsfri för deltagarna, vilka dessutom erhöllo dagtraktamente under kurstiden jämte ersättning för resor till och från kursorten. I och med denna kurs har ett viktigt steg tagits för en rationell uppläggning av förskoleseminariernas arbete. Den praktiska utbildningen, som vid seminarierna omfattar hälften av den anslagna studietiden av 2 år, har för första gången gemensamt diskuterats av praktikföreståndarinnor och handledare från samtliga 6 förskoleseminarier, samtidigt som kursdeltagarnas egen fortbildning tillgodosetts genom föreläsningar i skilda ämnen. Erfarenheterna från denna kurs ha varit mycket goda, och samtliga deltagare ha omvittnat vilken betydelse den haft för förskoleseminarierna samt därigenom indirekt för hela barnstugeverksamheten. Det arbetsmaterial, som sammanställdes vid kursen, har sedermera överlämnats till de olika seminarierna och utgör där för närvarande underlag för nya, fruktbärande diskussioner kring hela seminariearbetets uppläggning. På grund av de mycket goda erfarenheterna från denna praktikhandledarkurs, vill kommittén föreslå, att dylika vid behov anordnas även i framtiden. Dessa böra emellertid omfatta 3 månader, av vilka 2 månader anslås till teori, varvid seminarieelevernas praktiska utbildning diskuteras såväl ur barnens som elevernas synpunkt på utvecklingspsykologisk grund. Den tredje kursmånaden bör omfatta praktik samt förläggas till resp. seminariers övningsinstitu-

tioner under överinseende av ordinarie handledare och främst vara inriktad på att handledaren skall få undervisningsvana. Hon bör också under denna månad på ett intimt sätt följa seminariernas arbetssätt, deltaga i lektioner i metodik, pedagogik och psykologi samt i kollegier, konferenser etc. Sedan denna handledarkurs avslutats bör vid varje seminarium anordnas några studiedagar för alla dess utbildade handledare, sä att de få ta del av de senaste rönen inom arbetsfältet. Därvid skall också tillfälle ges för de senast utbildade att få diskutera sina erfarenheter från den praktiska tjänstgöringen. Såvitt kommittén kunnat bedöma, synes behov av dylika 3-månaders praktikhandledarkurser knappast föreligga förrän om några år. Det synes då böra ankomma på den centrala tillsynsmyndigheten att framlägga förslag om anordnande av dylik praktikhandledarkurs, varvid kommittén förutsätter, att medel beviljas. Kommittén räknar nämligen med att praktikhandledarkurserna — även om de icke anordnas regelbundet — måste betraktas som en regelmässig del i förskoleseminariernas ordinarie arbete. Även deltagandet i de framtida 3månaders praktikhandledarkurserna bör bli kostnadsfritt. Såväl resor som uppehälle torde sålunda — i likhet med vad som skett vid liknande av staten anordnade utbildningskurser, t.ex. för personal vid skolmåltiderna —• bestridas av statsmedel. Kursen bör förläggas så att resekostnaderna i görligaste mån begränsas. Kostnaderna torde för 30 deltagare kunna beräknas till ca 45 000 kronor. Förutom dessa kompletteringskurser för daghemsföreståndarinnor och praktikhandledare synes det kommittén nödvändigt, att den centrala tillsynsmyndigheten ägnar skärpt uppmärksamhet åt behovet av kompletterande utbildning såväl åt den okvalificerade personalen vid barnstugorna som barnträdgårdslärarinnorna vid dessa institutioner. Detta ter sig nödvändigt inte minst med hänsyn till att det här är frågan om ett arbetsfält, som är underkastat stark utveckling och där nya forskningsresultat

och erfarenhetsrön etc. snabbt böra meddelas den vid institutionerna anställda personalen. Även om kommittén förutsätter, att en viss del av dylik kompletterande utbildning kan ombesörjas genom korrespondenskurser, cirkulär, pedagogiska meddelanden etc. torde det vara önskvärt, att den centrala tillsynsmyndigheten får tillfälle att vid behov lämna anslag till kortare t.ex. av Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund anordnade kompletteringskurser som ett led i barnstugepersonalens fortsatta utbildning. Kommittén har icke ansett det nödvändigt att nu framlägga några förslag om dylika kompletteringskurser utan förutsätter, att den centrala tillsynsmyndigheten vid behov till Kungl. Maj :t inkommer med förslag om dylika, kortare kompletteringskurser.

B.

Övrig barnstugepersonal

Kommittén har tidigare deklarerat, att den i princip anser, att all vårdpersonal inom barnstugeverksamheten bör ha kvalificerad utbildning vid förskoleseminarier. Den är emellertid medveten om att detta är ett framtidsprogram, som endast successivt kan realiseras. Under åtskilliga år framåt torde därför t.ex. daghemmen vara nödsakade att rekrytera sin personal även med barnsköterskor samt övrig barnavårdsutbildad personal. För spädbarnsavdelningarna på daghemmen måste man ju också räkna med att dessa komma att handhas av barnsköterskor, men tendensen går för närvarande emot en minskning av dessa avdelningar. Kommittén har icke ansett det behövligt eller tillhörande dess arbetsuppgift att framlägga förslag om någon omorganisation eller komplettering av barnsköterskeutbildningen utifrån daghemmens behov utan anser, att frågan om barnsköterskornas utbildning i såväl spädbarns- som småbarnsvård bör bli föremål för överstyrelsens för yrkesutbildning samt socialstyrelsens fortsatta prövning. Det finns emellertid en annan viktig per-

sonalgrupp inom barnstugeverksamheten, nämligen ekonomipersonalen på daghemmen, där behovet av en kompletterande utbildning ter sig angeläget. Kommittén tänker härvid på önskvärdheten av att t.ex. låta den i daghemskök anställda personalen få tillfälle att tillgodogöra sig de senaste rönen beträffande barnmat, måltidernas sammansättning och anordnande, möjligheterna att förbilliga och förenkla köksarbetet. Även de elementära grunderna av småbarnspsykologin böra meddelas för att härigenom få ekonomipersonalen att känna sig fastare knuten till daghemsarbetet. Av denna anledning vill kommittén föreslå, att vissa kurser anordnas för dylik ekonomi-

personal. Deltagandet i dessa bör vara helt frivilligt, och avsikten vara att dels förkovra redan tidigare anställd ekonomipersonal, som då önskar, dels utbilda ny personal. För att utröna den lämpligaste kurslängden torde en försöksverksamhet böra igångsättas, varvid kommittén förutsätter, att kurserna göras gemensamma även för ekonomipersonal från t.ex. barnhem, sommarkolonier, ungdomsvårdsskolor etc. Kommittén vill föreslå, att den centrala tillsynsmyndigheten i samråd med överstyrelsen för yrkesutbildning framlägger närmare förslag och kostnadsberäkningar för dylika kompletteringskurser för ekonomipersonal.

Kapitel 14

Personalens löne- och anställningsvillkor

1. Siffror och fakta JT1 rån den i kap. 4 omnämnda undersökningen av barnstugorna verksamhetsåret 1944/45 kunna följande uppgifter lämnas rörande den vid dessa institutioner anställda personalen. Ehuru dessa uppgifter avse förhållanden, som nu ligga några år tillbaka i tiden, torde de likväl ge en i stort sett riktig bild ägnad att belysa personalförhållandena. Den under senare år starkt utökade verksamheten har givetvis medfört, att antalet anställda stigit väsentligt och kommittén lämnar för den skull även vissa aktuella uppgifter om personalen, som hämtats från ansökningarna om statsbidrag eller ur andra källor, som stått till kommitténs förfogande. Tyngdpunkten i framställningen ligger, såsom närmare framgår av det följande, vid de anställnings- och avlöningsvillkor m.m., som gälla för föreståndarinnor, biträdande föreståndarinnor och barnträdgårdslärarinnor, men förhållandena som beröra övrig personal, ha även i korthet berörts. Översikt av antalet

anställda

Enligt den nyssnämnda undersökningen som i huvudsak avsåg verksamhetsåret 1944/45, funnos vid 409 institutioner 1 712 anställda. Av dessa voro 343 föreståndarinnor, 309 barnträdgårdslärarinnor, 231 biträden, 315 barnsköterskor, 59 »lärare i speciella ämnen», till vilken grupp bl.a. hänförts rytmik-, slöjd- och sömnadslära-

rinnor o.d., samt 455 städerskor, kokerskor o.d., vilka sammanförts under beteckningen »ekonomipersonal». Av de 1 624 anställda, för vilka uppgifter erhållits om åldern, voro ungefär hälften under 30 år — jfr tab. 36. Till den låga genomsnittsåldern för samtliga anställda bidrogo framför allt biträdena och barnsköterskorna, men även barnträdgårdslärarinnorna, av vilka över 60 voro under 30 år. I det närmaste 80 % av de anställda började sin nuvarande anställning på 1940talet. Denna procentsats är, såsom framgår av tab. 37 ej fullt så hög för grupperna »föreståndarinnor» och »lärare i speciella ämnen». Den ökade omfattning, som barnstugorna fått under senare år, framgår klart av nedanstående uppgifter, som visa antalet anställda vid barnstugorna enligt de ansökningar om statsbidrag för budgetåren 1947/48 och 1948/49 som ingivits till socialstyrelsen. Antalet anställda utgjorde sålunda 1947/48 2637, av vilka 531 voro föreståndarinnor, 404 barnträdgårds- och barnavårdslärarinnor, 527 barnsköterskor samt 570 tillhörande ekonomipersonalen. Därtill kommo 78 praktikanter.

Utbildning Föreståndarinnor och barnträdgårdslärarinnor utbildats, såsom tidigare nämnts, vid förskoleseminarierna. För inträde vid dessa seminarier stipuleras bl.a. att sö-

Tab. 36. Vid daghem, förskolor och eftermiddagshem fast anställd person av olika kategorier fördelad efter ålder. (Avser verksamhetsåret 1944/45.) Antal 1 Därav antal anställda av nedanstående ålder redovisade fast — 2 0 2 0 — 2 5 2 5 — 3 0 3 0 — 3 5 35—40 4 0 — 4 5 4 5 — 5 0 5 0 — anår år år år år år år år ställda

Personalkategori

uppgift saknas

6 74 37

50 18

24 13 12

14 12

17 12 16

70 27

309 231 315

59 455

2 25

3 48

11 40

3 79

6 45

5 64

13 Ekonomipersonal . .

47 Samtliga

1 712

88 Föreståndarinnor . . BarnträdgårdsläraBarnsköterskor . . . . Lärare i speciella

kanden avlagt realexamen eller högre examen eller därmed jämförliga kunskaper. Vidare föreskrives genomgången kurs i spädbarnsvård eller praktik i barnavård. Sökanden skall dessutom förete bevis om tjänstgöring vid daghem eller barnträdgård och denna bör omfatta minst 1 termin. Bland inträdesfordringarna anges såsom önskvärd praktik i husligt arbete, barnsjukvård samt ungdomsarbete. Seminarieutbildningen omfattar två år. I nedanstående tablå ha vissa grupper anställda, vilka ingå i 1944/45 års undersökning, fördelats på sådana, som ha och sådana, som sakna yrkesutbildning. I det närmaste samtliga redovisade föreståndarinnor, barnträdgårdslärarinnor och barnsköterskor ha sålunda yrkesutbildning. Personalkategori

Med yrkesutbildning

Utan. yrkesutbildning

Antal

/o

Antal

0/ /o

Föreståndarin333

97,i

2,9

Barnträdgårdslärarinnor . . Barnsköterskor

298 291

96,4 92,4

11 24

3,6 7,6

Samtliga

95,3

4,7

4 3

4 8

TjänstgöringstidGenom tab. 38 lämnas en översikt av antalet tjänstgöringstimmar per vecka för personalen vid barnstugorna. Av de anställda ha sålunda största delen av föreståndarinnorna, barnträdgårdslärarinnorna, biträdena och barnsköterskorna, eller ca 70, 50, 75 resp. 90 % en arbetstid, som översteg 45 timmar per vecka. För ca 30, 5, 50 och 50 % av de här nämnda kategorierna översteg arbetstiden 50 timmar per vecka.

Avlöningsvillkor Undersökningen för verksamhetsåret 1944/45 lämnar ett detaljerat siffermaterial om avlöningsförhållandena för personalen vid barnstugorna. Lönerna utgingo å ena sidan dels såsom enbart kontantlön, dels som kontantlön plus naturaförmåner, å andra sidan såsom års-, månads- eller timlön. Det material, som stått till kommitténs förfogande, är emellertid i detta avseende mycket heterogent och tillåter icke någon samlad överblick av personalens lönevillkor. Kommittén har i stället valt att belysa av-

Tab. 37. Vid daghem, förskolor och eftermiddagshem fast anställd personal av olika kategorier fördelad efter anställningsår. (Avser verksamhetsåret 1944/45).

Personalkategori

Föreståndarinnor Barnträdgårdslärarinnor . Biträden . . . . Barnsköterskor Lärare i speciella ämnen. . Ekonomipersonal Samtliga

Antal redoDärav antal anställda med nedanstående anställningsår visade fast uppan- — 1925 1 9 2 5 — i 9 3 ° — i 9 3 5 — 1940 1941 1942 1943 1944 1945 gift 1930 1935 1940 ställda saknas 343

309 231

25 16 21

7 7

455 1 712

13 12

23 25

IS

16 17

61 82

85 116

löningsförhållandena genom att lämna några exempel på de löner, som utgå till pedagogiskt utbildad personal anställd vid institutioner, för vilka kommun är huvudman. Det är visserligen så, att dessa institutioner enligt undersökningen 1944/45 endast utgjorde ungefär en femtedel av alla institutioner. Utvecklingen därefter

har emellertid, såsom tidigare framhållits, inneburit, att verksamheten vid ifrågavarande institutioner i allt större utsträckning kommunaliserats. Enligt kommitténs förslag skall vidare statsbidrag icke i något fall få utgå direkt till annan än kommun — jfr kap. 16. Detta innebär, att kommun måste ställa sig som huvudman även för

Tab. 38. Vid daghem, förskolor och eftermiddagshem fast anställd personal av olika kategorier fördelad efter tjänstgöringstid per vecka. (Avser verksamhetsåret 1944/45.) Personalkategori

Föreståndarinnor Barnträdgårdslärarinnor . . . Biträden Barnsköterskor . Lärare i speciella ämnen Ekonomipersonal Samtliga

362 Antal redovisade fast an- — 1 0 ställda

Därav antal anställda med nedanstående tjänstgöringstid i timmar 10— 15

15— 20

20— 25

25— 30

35— 40

40—

upp45— 5 0 — 50 55 55— gift saknas

3i

309 231

6 4

22 10

17 1

23 3 1

5 6

12 1 1

59 455

3 28

1 712

75 "5

29 28

12 11

29 3 18

2 10

1 10

1 80

6 55

Antal tjänstemän i nedanstående lönegrad 10 11 12 I 13 14 Summa

Tjänst

Föreståndarinna Bitr. föreståndarinna . Barnträdgårdslärarinna

183 26

24 40

överenskommelse som bl.a. innebär att barnträdgårdslärarinna inplaceras i lönegrad 10. Överenskommelsen har retroaktiv giltighet från och med den 1 juli 1948.

de institutioner, vilka hittills drivits av stiftelse, förening eller industriföretag, om sådan institution önskar erhålla statsbidrag. Enligt inhämtade preliminära uppgifter om lönegradsplacering för föreståndarinnor, biträdande föreståndarinnor och barnträdgårdslärarinnor i 20 stadskommuner utgår lön enligt statens löneplan på följande sätt. Lön på ortsgrupp 5 enligt dessa lönegrader innebär bl.a. följande: Lönegrad

9 10 11 12

13 Begynnelselön kr. 4992 5280 5 556 5 820 6084

Pension Enligt kommitténs undersökning åtnjöto 277 personer pensionsrätt av de 1 352 anställda, för vilka uppgifter lämnats i detta avseende. Nedanstående tablå visar personalens fördelning efter pensionsrätt.

Slutlön kr. 5 820 6084

Statsbidragsregler

6 336 6600

6864 Till dessa löner kommer rörligt tillägg, vilket i de flesta fall för närvarande utgår med 12 %. Det må nämnas, att mellan Svenska stadsförbundet och personalorganisationerna den 10 november 1948 träffats en

Statsbidrag utgår f.n. på sätt närmare angives i kap. 16 bl.a. såsom bidrag till avlönande av föreståndarinna och vid institutionen anställd personal, som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller, beträffande daghem för spädbarn, avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalt (lönebidrag).

Med pensionn

Personalkategori

Antal Föreståndarinnor Barnträdgårdslärarinnor Biträden Barnsköterskor Lärare i speciella ämnen Ekonomipersonal

Antal

38.S

15,2 4,3 12,4 3,4 10,3

16,2

39 2

I allt

%

Utan pension

170 211

37 299

1 075

°/ /o 47,2 63,4 73,6 67,0 62,7 65,7 62,8

Uppgift saknas Antal

0/ /o

49 66 5i 65

21,4 22,1 20,6

20 109

33,9 24,0

21,0

14,3

2. Kommitténs förslag Kommittén har i föregående avsnitt lämnat en summarisk redogörelse för de anställnings- och avlöningsvillkor, under vilka personalen vid barnstugorna arbetar. Vid denna fortsatta behandling av frågan bör särskilt uppmärksammas den pedagogiskt utbildade personalen — varmed kommittén avser personal, som genomgått minst tvåårigt förskoleseminarium — med hänsyn till den vikt, som måste tillmätas dessa institutioners pedagogiska och sociala verksamhet. Utan att underskatta det värdefulla och för institutionernas drift nödvändiga arbete, som utföres av övriga anställda, anser sig kommittén kunna avstå från att här närmare diskutera anställnings- och avlöningsförhållanden för sådan personal. Såsom närmare framgår av kap. 16, har kommittén emellertid funnit skäl föreligga, att vid bestämmande av det statliga driftsbidraget ta viss hänsyn till denna fråga, så tillvida som lönekostnaderna för övrig personal föreslås inräknade i detta bidrag. Det må här inledningsvis nämnas, att den pedagogiskt utbildade personalen omfattar två kategorier, nämligen föreståndarinnor och barnträdgårdslärarinnor. Föreståndarinnan fungerar som chef för institutionen och handleder personalen samt tillser att givna föreskrifter efterföljas. Hon skall ha ingående kännedom om varje barn och stå i daglig kontakt med arbetet bland barnen på varje avdelning samt överhuvudtaget vara ansvarig för deras vård och fostran. Hon skall vidare svara för institutionens inventarier, förråd och materielinköp. , Hon skall göra föreskrivna anteckningar om barnen och föra erforderliga räkenskaper och inventarieförteckning. På henne vilar den huvudsakliga kontakten med föräldrar, och i mångt och mycket tjänstgör hon som en kurator. Såsom ledarinna för en avdelning tjänstgör en barnträdgårdslärarinna, som sålunda har den närmaste vården om barnen. För att uppmuntra kommunerna att anlita för arbetsuppgifterna utbildad och kom-

petent personal samt för att stimulera rekryteringen bör liksom hittills statsbidrag under vissa förutsättningar utgå till kostnaderna för den pedagogiskt utbildade personalens löner. Av här nämnda anledningar blir givetvis frågan om statsbidragets storlek och utformning av största intresse. Innan kommittén framlägger förslag härom, synes det dock lämpligt att först ägna uppmärksamhet åt frågan i vad mån vissa villkor principiellt böra knytas till statsbidraget. En väsentlig synpunkt vid kommitténs diskussioner härvidlag har varit önskvärdheten att genom vissa statsbidragsvillkor söka åstadkomma förbättrade anställningsförhållanden för barnträdgårdslärarinnorna för att på denna väg trygga en gynnsam expansion inom hela barnstugeverksamheten. Frågan kompliceras emellertid av den utveckling, som de senaste åren ägt rum på det kommunala förhandlingsområdet, där avtal mellan berörda parter numera träffas gemensamt för hela landet utan inblandning från statens eller annan utomståendes sida. Från viss synpunkt ter det sig därför olämpligt att till statsbidragen knytas sådana villkor, som avse t.ex. lönesättning, semester etc. med hänsyn till att dessa frågor — enligt kommunernas uppfattning — helt böra få avgöras i fria förhandlingar med vederbörande personalorganisationer. Kommittén har varit medveten om dessa förhållanden och tyngden i dessa invändningar. Med hänsyn till att det här är fråga om en genomgripande generalplan för hela barnstugeverksamheten i vårt land, och då frågan om en förbättring av anställningsvillkoren för den kvalificerade personalen vid dessa institutioner i samband därmed måste tillmätas en central roll, har kommittén dock icke kunnat underlåta att pröva huruvida och på vilka punkter man kunde tänka sig till statsbidragen knutna villkor härutinnan. Enighet har därvid rått om att staten även i fortsättningen för statsbidrag bör uppställa vissa villkor beträffande kompetensen hos den tjänsteman, till vars avlöning statsbidrag skall utgå. Frågan blir

emellertid mera komplicerad, då det gäller arbetstid, semester, löner etc. I det följande diskuterar kommittén närmare dessa frågor. Personalens

kompetens

Hittills har som statsbidragsvillkor gällt, att »anstalten står under ledning av person, som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor, eller beträffande daghem för spädbarn avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalt». Dessutom ha bidrag utgått till avdelningslärarinnor, vilka fyllt ovanstående fordringar. På grund härav samt den ökade insikten om betydelsen av att all personal inom barnstugeverksamheten, som handhar barnens vård och fostran, har kvalificerad pedagogisk utbildning ha institutionerna i ökad utsträckning anställt sådan personal. Kommittén hälsar denna utveckling med tillfredsställelse och anser, att statsmakterna nu böra fastslå, att all personal, som direkt handhar barnen inom barnstugeverksamheten, i princip bör vara utbildad vid förskoleseminarium. Kommittén är medveten om att tillgången på sådan personal icke kommer att motsvara efterfrågan, i vart fall icke inom de närmaste io åren, men anser det likväl vara nödvändigt för dessa institutioners framtid, att principen om pedagogiskt utbildad personal redan nu definitivt fastslås. Under en period av knapphet på personal böra emellertid vissa övergångsanordningar genomföras. Man kan sålunda förutsätta, att åtskilliga institutioner delvis måste drivas med personal, som enligt kommitténs mening saknar den härför erforderliga pedagogiska utbildningen. Kommittén erinrar om att redan den nuvarande bristen på kvalificerad personal tvingat socialstyrelsen att dispensera från de i statsbidragskungörelsen uppställda villkoren angående personalens utbildning. Detta har i första hand gällt föreståndarinnor, som redan under längre tid varit anställda vid institutionerna. Dessutom har det systemet tillämpats, att vad beträffar tjänster,

som normalt uppehållas av barnträdgårdslärarinnor tillfälliga tidsbegränsade dispenser för icke fullt kvalificerade vikarier lämnats vid tillfälliga vakanser. Kommittén räknar med att det hittills tillämpade systemet med definitiva dispenser skall kunna avvecklas inom de närmaste åren. Vad beträffar de redan meddelade definitiva dispenserna skola dessa självfallet fortfara att gälla, så att denna personal i alla avseenden likställes med den ur utbildningssynpunkt fullt kompetenta. Vad angår den andra formen av dispenser, nämligen de s.k. tidsbegränsade och lokalbundna dispenserna, enligt vilka socialstyrelsen förklarar en icke kompetent person behörig till tjänst vid viss institution under viss begränsad tid, finner kommittén det nödvändigt, att systemet får fortsätta tills vidare. Kommittén utgår härvidlag från att den dispenserade personalen i regel inte insattes på ansvariga och ledande befattningar inom barnstugorna utan mera som assisterande personal. Denna dispensmöjlighet bör emellertid inte utnyttjas i alltför stor utsträckning, eftersom garantier måste skapas för att tjänsterna inom barnstugorna successivt besättas med pedagogiskt utbildad personal. Det torde därför vara önskvärt, att den centrala tillsynsmyndigheten även i fortsättningen får tilllämpa i stort sett gällande system. Kommittén förordar vidare, att det skall ankomma på tillsynsmyndigheten att taga initiativ till fortbildningskurser för icke kvalificerad personal. Förslag härom kunna dock framläggas först sedan närmare erfarenhet vunnits om den omfattning, i vilken brist på pedagogiskt utbildad personal nödvändiggör detta dispensförfarande. Kommittén har i detta sammanhang inte närmare behandlat frågan om de barnavårdslärarinnor, vilka i undantagsfall finnas på vissa daghem i vårt land och till vilkas avlöning enligt nuvarande bestämmelser statsbidrag utgår. Anledningen härtill är att dessa barnavårdslärarinnor förklarats vara kompetenta att förestå daghem för spädbarn. Dylika daghem planeras emellertid inte längre och hela utvecklingen

inom barnstugeverksamheten går uppenbarligen emot en avveckling även av de små spädbarnsavdelningar, som äro knutna till daghem för äldre barn. Kommittén utgår därför från att antalet tjänster för barnavårdslärarinnor vid vanliga daghem kommer att minska. I förekommande fall böra de vid statsbidragsgivningen jämställas med barnträdgårdslärarinnorna. Beträffande daghem till vilka barnsköterskeutbildning blir förlagd är frågan mera komplicerad. Detta problem torde böra bli föremål för fortsatta överväganden bl.a. i samband med det förslag, som under 1950 beräknas bli avlämnat från den sakkunniga för utredning rörande organisationen av lärarinneutbildningen på det husliga området m.m. Kommittén vill emellertid i detta sammanhang påpeka att det synes rimligt att man i dylika fall undersöker möjligheterna för en kompletterande utbildning för barnträdgårdslärarinnor. Medan det sålunda bör vara ett allmänt statsbidragsvillkor, att ett visst minimiantal kvalificerad personal tjänstgör å barnstugorna, kan det å andra sidan icke vara rimligt, att staten lämnar bidrag till avlöning av ett större antal sådana än som för anstalternas behöriga vård är behövligt. Det bör därför ankomma på tillsynsmyndigheten att avgöra det minimi- och maximiantal tjänster vid varje institution, som statsbidrag må utgå till. Arbetstid

och semester

Arbetstiden vid barnstugorna är mycket varierande. Liksom vid allt arbete med barn i förskoleåldern är den svår att fastställa från klockslag till klockslag. Med så små barn som det här är fråga om inträffa ofta oförutsedda händelser, som påkalla snabb aktion och rubba den planerade dagordningen. Ofta uppkomma för ett eller flera barn konfliktsituationer, vilka det ter sig angeläget att genast söka komma tih1 rätta med och få utredda. Det måste därför från början fastslås, att det av barnträdgårdslärarinnorna kräves en viss eftergift från kravet på en exakt arbetstid. Huvud-

mannen bör i sin tur lämna möjligheter till kompensation med extra ledighet, då sådan kan beredas personalen utan förfång för arbetet. Barnträdgårdslärarinnornas tjänstgöring är av två slag: dels tjänstgöring direkt bland barnen under den tid som barnstugorna officiellt äro öppna, dels de kompletterande arbetsuppgifter, vilka äro nödvändiga för att av arbetet inom barnstugorna skapa en yttre och inre enhet — hit kunna räknas föräldramöten, hembesök, journalföring, materialvård och personalkonferenser samt samarbete med andra barnstugor, med skolan, med enskilda personer och med organisationer, vilka på ett eller annat sätt ha eller böra ha anknytning till barnstugeverksamheten. För tjänstgöring direkt bland barnen kan enligt kommitténs uppfattning bestämd tjänstgöringstid fastställas med reservation för tidigare nämnda nödvändiga förskjutningar och sådan tjänstgöringstid kan även, om så skulle befinnas önskvärt, fastställas såsom statsbidragsvillkor. För de övriga arbetsuppgifterna kan endast en ungefärlig arbetstid beräknas. Det må slutligen nämnas, att det i huvudsak endast blir fråga om två olika slags tjänster, nämligen såsom lärarinna vid förskola och som avdelningslärarinna vid daghem. Föreståndarinnan står såsom arbetsledare i allmänhet i särklass beträffande arbetstiden. Vad beträffar lärarinnorna vid förskolor bör såsom full tjänstgöring räknas det arbete två förskolegrupper med vardera 3 timmar per dag 5 dagar i veckan (alternativt en förskolegrupp + en eftermiddagshemsgrupp) kräver, dvs. 30 timmars direkt tjänstgöring per vecka bland barnen. Utöver detta skall lärarinnan svara för att även ovannämnda kompletterande arbetsuppgifter bli tillfredsställande utförda. Detta innebär för närvarande i regel en bruttoarbetstid på ca 48 timmar per vecka, vilket med hänsyn till att det här är fråga om en pedagogisk arbetsuppgift måste anses vara en pressande arbetstid. En lärarinna i en förskola har varje grupp 3 timmar i följd utan den avkoppling, som t.ex.

raster utgöra. Hon måste vidare ha en aldrig svikande uppmärksamhet parad med förståelse eftersom hon har att göra med småbarn, vilka ännu reagera häftigt, primitivt och oberäkneligt och ej hunnit anpassa sig till ett socialt gruppliv. Dessutom skall hon ta hand om två sådana barngrupper varje dag, vilket i realiteten innebär att hon väl skall känna och hjälpa till rätta 40 småbarn, som alla pocka på individuell

förståelse för sin speciella situation. Hon är dessutom i regel ensam ansvarig för föräldraarbete, barnavgifter, inköp etc. Som exempel på fördelningen av barnträdgårdslärarinnornas arbetstid i en förskola utöver den tid som åtgår för arbetet bland barnen må följande siffror anföras från en utredning verkställd i en mellanstor stad av 7 barnträdgårdslärarinnor under en månad med 23 arbetsdagar.

Sammanlagd tid per månad för 7 lärarinnor tim. Förberedelser inom btglokalen Journaler: dagjourn., hälsokort, statistik, utveckl.observ Materialvård: lagning, nyförvärv Förberedelser: till sysselsättningar, syarbeten o.d Hembesök Föräldramöten Konferenser 1 Uppköp 2 Diverse

Medeltal per lärarinna och månad tim.

per lärarinna och vecka tim. min.

3°

5i

7,3

I

18,7

4i

12,3 1,6 6,4 8,9 3,6 3

91,8

45 62

4 24

1 2

37 13

54 45

1 Konferenserna äro obligatoriska diskussionskvällar och hållas regelbundet varannan vecka. 2 Uppköp av förbrukningsmaterial gjordes centralt, för en ensamstående lärarinna blir siffran naturligtvis högre.

Vad beträffar avdelningslärarinnornat vid daghemmen har kommittén med hänsyn1 till daghemmens långa öppethållande perr dag räknat med två för varje daghemsavdelning. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om vikten av att daghemmen1 bl.a. med hänsyn till infektionsriskerna ha1 tillräckligt med personal för att möjliggöra1 att samtliga barnavdelningar kunna hållass åtskilda under hela dagen. Vikten av detta1 har till fullo understrukits genom kommitténs infektionsundersökningar (se kap. 95 och bil. 7). För full tjänstgöring för avdelningslärarinnorna vid daghem har kommittén räknat med 36 timmar per vecka i arbete direkt bland barnen. Även dennaa.

tjänstgöringstid kan om så skulle befinnas önskvärt knytas till statsbidragen såsom ett villkor. Denna tjänstgöring i det direkta barnarbetet är längre än den kommittén förordat i fråga om förskolorna, vilket motiveras av att avdelningslärarinnan på daghem endast handhar en grupp barn per dag och icke ensam bär ansvar för barnen. Det må dock understrykas, att arbetet på daghemsavdelningarna är av mycket stor betydelse, då det här är fråga om barn som delvis kommit utanför sitt naturliga familjesammanhang och som i högsta grad äro beroende av vårdare, vilka förstå deras labila situation och i målmedvetet samarbete med hemmen söka skapa nödvändig

trygghet kring barnen. Eftersom även en avdelningslärarinna på ett daghem måste ha hand om de tidigare nämnda kompletterande arbetsuppgifterna, uppgår bruttoarbetstiden till ca 48 timmar i veckan, varför vad som ovan sagts om lärarinna vid förskola äger full tillämpning även här. För det övertidsarbete, som i de flesta fall periodvis måste förekomma på barnstugorna (på grund av sjukdom bland personalen, extraarbete för de regelbundet återkommande föräldrasamkvämen e t c ) , böra lärarinnorna frånsett semestern beredas kompenserande ledighet sådana dagar då barnstugan av någon anledning hålles stängd. För förskolorna, som böra följa skolans arbetsdagar, är denna fråga relativt lätt att lösa. För daghemmen däremot, vilkas öppethållande måste anpassas till föräldrarnas yrkesarbete, blir frågan mera komplicerad. Kommittén vill dock starkt framhålla, att frånsett personalens behov av kompletterande ledighet vissa »vilodagar» för hela barnstugan äro mycket välgörande. Härvid blir det samtidigt möjligt att få lokalerna grundligt utvädrade och besvärliga infektionskedjor brutna. Vid helgerna — t.ex. mellan jul och nyår — bruka på åtskilliga daghem ofta endast ett fåtal barn vara närvarande. Att ha ett kanske stort och dyrbart daghem öppet endast för dessa få barns skull synes både onödigt och meningslöst, varför kommittén betonar det önskvärda i att huvudmän, arbetsgivare och föräldrar aktivt medverka till att daghemmen stängas något mer än endast helgdagarna. Personalen vid barnstugorna har vid olika tillfällen pekat på nödvändigheten av att erhålla en längre semester än vad som nu beredes den. Man har hänvisat till det pressande och slitsamma arbetet, som den dagliga kontakten med barnen i förskoleåldern utgör, och icke minst från läkarhåll har det omvittnats, hur arbetet inom barnstugorna anstränger personalen såväl psykiskt som fysiskt. Barnträdgårdslärarinnorna själva ha framhållit önskvärdheten av en semester på minst 6 veckor under hänvisning till att deras arbete anses vara

minst lika krävande som småskollärarinnornas och deras arbetsdag betydligt längre. Mot detta har emellertid anförts, att skolans ferier icke äro tillmätta med hänsyn till lärarinnornas behov av semester utan anpassade till kravet på att ge eleverna nödvändig vila och rekreation. Vidare har i detta sammanhang erinrats om att en så lång semester som 6 veckor icke tillkommer någon annan grupp kommunalanställda i motsvarande löneställning. Kommittén, som icke anser det möjligt att knyta några villkor om semester till statsbidragen, vill dock understryka vikten av att man vid förhandlingar om personalens löne- och anställningsvillkor ägnar ökad uppmärksamhet åt frågan om barnträdgårdslärarinnornas semester, eftersom den är övertygad om att arbetet inom barnstugeverksamheten i längden icke kan hållas på en önskvärd nivå, såvida icke den kvalificerade personalen tillerkännes en ganska lång semester. Att dag efter dag under 6—8 timmar ha en skara småbarn kring sig, vilka vederbörande lärarinna i regel ensam ansvarar för, är mer påfrestande än man i regel föreställer sig. Det synes därför rimligt, att semestern för barnträdgårdslärarinnorna blir så pass lång att den kan anses stå i rimlig proportion till de pressande arbetsuppgifterna. Det har för övrigt redan visat sig, att de institutioner, som givit sin personal en längre semester, i allmänhet kunnat få arbetet att löpa mera friktionsfritt.

Löner, pensioner

etc.

Kommittén har redan i det tidigare konstaterat den allvarliga utveckling, som de senaste åren skett inom barnstugeverksamheten i och med de ökade svårigheterna att rekrytera och kvarhålla tillräcklig personal. Redan inom loppet av 8 år efter examen ha ca 80 % av de utexaminerade barnträdgårdslärarinnorna i en årskull lämnat sina tjänster. Det torde vara obestridligt, att dessa förhållanden till stor del äro att tillskriva den hittills tillämpade lönesättningen för barnträdgårdslärarinnorna.

Kommittén kunde redan i sitt förslag om provisoriska åtgärder för den halvöppna barnavården budgetåret 1949/50 — avlämnat den 12 nov. 1948 — konstatera en undervärdering av barnträdgårdslärarinnornas yrke och arbetsuppgifter, som bl.a. tagit sig i uttryck i en enligt kommitténs uppfattning alltför låg lönesättning. Orsakerna till barnträdgårdslärarinnornas eftersläpning i lönehänseende äro enligt kommitténs uppfattning också uppenbara. I årtionden har detta yrke närmast betraktats som ett kall och som sådant varit förenat med mycket låga löneförmåner. Som exempel kan anföras, att för ca 10 år sedan en i en medelstor stad kommunalt anställd barnträdgårdslärarinna åtnjöt 225 kronor brutto i månaden. Till stor del berodde förvisso denna lönesättning på att dåtidens barnstugor ännu ej betraktades som en naturlig kommunal uppgift eller som ett normalt led i den allmänna social- och familjepolitiken — institutionerna voro till övervägande del privata eller drivna av välgörenhetsorganisationer, stiftelser, föreningar etc. Allt detta medförde en ensidig rekryteringsbas, vilket är så mycket mer beklagligt som en bred dylik är nödvändig inom detta omfattande verksamhetsområde med dess behov av skiftande social kontakt. Under 1940-talet har emellertid en förbättring av barnträdgårdslärarinnornas löner åstadkommits, inte minst märkbar efter befolkningsutredningens uttalande våren IG 43 att det med hänsyn till utbildningstidens längd och de krav som förskoleundervisningen ställer på lärarinnorna skulle vara skäligt att för barnträdgårdslärarinna beräkna samma löner som för småskollärarinna. I icke så få medelstora och mindre städer hade också i slutet av 1940talet åtskilliga barnträdgårdslärarinnor vid lokala förhandlingar lyckats få en lönesättning motsvarande lönegrad 11 och 12. Då skillnaden i lönesättningen på detta sätt blev ganska markant i landets olika delar har emellertid de senaste åren genom centrala förhandlingar en likformighet eftersträvats i lönevillkoren, vilket onekligen ogynnsamt påverkat de på sina håll redan 24

uppnådda löneresultaten. Å andra sidan är kommittén väl medveten om att lönerna för den större delen av kåren (ca 80 % ) , som huvudsakligen är sysselsatt i storstäderna dock förbättrades genom dessa centrala förhandlingar. Det måste här understrykas att den kraftiga utbyggnad av barnstugeverksamheten, som ägt rum under 1940-talet, självfallet haft vissa konsekvenser för de inom barnstugorna anställda. De som nu stå mitt uppe i verksamheten vid dessa institutioner eller som ämna träda i deras tjänst se sålunda annorlunda på denna verksamhet och det yrke de valt än för cirka ett decennium sedan. De ha fått en mera yrkesmedveten uppfattning om arbetsuppgiftens betydelse för hem och samhälle, och frågan om utkomstmöjligheterna inom detta område har getts en större plats i medvetandet än vad fallet var tidigare. Med hänsyn härtill har det synts kommittén önskvärt, att en omvärdering av barnträdgårdslärarinnornas insatser kommer till stånd, grundad på bättre insikt om deras krävande arbetsuppgifter och pedagogiskt värdefulla insatser. Detta bör ta sig uttryck i en förbättrad lönesättning, varvid kommittén i likhet med befolkningsutredningen anser det önskvärt, att de kunde jämställas med småskollärarinnorna, vilka nu uppnå lönegrad 13. Det enklaste sättet att trygga en dylik utveckling vore väl att göra förskolorna till en obligatorisk del av skolan, samtidigt som staten helt finge svara för deras löner på samma sätt som nu sker med t.ex. lärarlönerna inom skolväsendet, medan daghemmen finge »gå sin egen väg». Sn sådan utveckling skulle emellertid sannolikt medföra, att daghemmen degraderades till en slags nödhjälpsanstalter, dit barnen intoges enbart på grundval av strängt sociala indikationer. En dylik, knappast önskvärd utveckling har för övrigt delvis kunnat spåras i de flesta främmande länder, där man genomfört en organisatorisk uppdelning mellan daghem och förskolor och hänfört de sistnämnda till skolväsendet. Såsom framgår av det tidigare, har emel-

lertid kommittén varit angelägen söka förhindra en dylik utveckling i Sverige och i stället strävat att betona sambandet mellan de olika barnstugorna och understryka det pedagogiska arbetet även inom daghemmen. I enlighet med denna sin principiella grundsyn betraktar också kommittén daghemmen mera som en utbyggd och förlängd förskoleverksamhet för de förvärvsarbetande mödrarnas barn. En sådan uppläggning tror också kommittén står i samklang med svensk livssyn och demokratisk utveckling och den ställning, som kvinnorna ha på den svenska arbetsmarknaden. För att trygga denna utveckling är det emellertid nödvändigt, att den kvalificerade personalen på barnstugorna ges sådana löner att en fortsatt »avfolkning» förhindras och unga kvinnor stimuleras att söka anställning vid dessa för hela den framtida svenska familjepolitiken nödvändiga institutioner. Kommittén är angelägen framhålla, att den i detta betänkande framlagda generalplanen för utbyggnad och effektivisering av barnstugeverksamheten sannolikt kommer att brytas sönder, om man icke inom de närmaste åren åstadkom• mer sådana förhållanden att barnträdgårdslärarinnorna kvarhållas i sitt yrke. Det vore att äventyra hela barnstugeverksamheten och dess syften, om kommunerna genom en osmidig lönepolitik skulle bidraga till att bristen på barnträdgårdslärarinnor blir så stor att barnens vård

och fostran i stor utsträckning måste orahänderhas av därför ej utbildad personal eller att dessa institutioner helt få nedläggas. Kommittén, som insett omöjligheten att till statsbidraget såsom villkor knyta en viss lönesättning, vill med ovanstående rikta uppmärksamheten på angelägenheten av att med ansvar för framtiden lönefrågan för barnträdgårdslärarinnorna ges en för barnstugornas utveckling tillfredsställande lösning. Frågan om pensioneringen av barnträdgårdslärarinnorna har varit aktuell sedan länge. För närvarande saknas enhetliga bestämmelser om pensionering av denna personalgrupp. Kommittén har ansett det angeläget att denna fråga bringas till en lösning och bestämmelser skapas, som möjliggöra en likformig pensionsrätt för hela landets föreståndarinnor och barnträdgårdslärarinnor. Pensioneringen bör enligt kommitténs mening lämpligen ordnas genom anslutning till statens pensionsanstalt på grundval av den utgående lönen på sådant sätt, att förmånerna i huvudsak motsvara vad som enligt 1947 års allmänna tjänsteoch familjepensionsreglementen för befattningshavare i statens tjänst tillkommer tjänstemän i motsvarande lönegrader. De årliga pensionsavgifterna böra i här föreliggande fall helt vila på huvudmännen och ingå i de lönekostnader för vilka statsbidrag skall lämnas.

Kapitel 15

Barnpsykologisk forskning

1. Stöd åt barnpsykologin J5^ommittén har i kap. 9 behandlat de rent medicinska problem, som sammanhänga med barnens vistelse i barnstugor. Behovet av forskningsverksamhet på detta område kan anses klart dokumenterat och de medicinska undersökningar om smittoriskerna på daghem, som på kommitténs initiativ pågått åren 1946—49, ha också lämnat betydelsefulla resultat, vilka komma att bli av största värde inte blott för barnstugeverksamhetens framtida utformning utan för all kollektiv barnavård. Av lika stor betydelse för såväl verksamheten inom barnstugorna som rent allmänt när det gäller barns harmoniska anpassning är ingående kännedom om de psykiska problem, som sammanhänga med förskoleåldern. Under denna period lägges en stor del av grunden till människans hela kommande liv. Det ligger både i individens och samhällets intresse att man redan under förskoleåldern genom individualiserad uppfostran såväl i hem som förskola söker i möjligaste mån förebygga snedvridningar, vilka eljest — kanske på ett långt senare stadium — måste botas på ett för alla parter dyrbart och tidsödande sätt. Vägen till detta måste gå över ökade kunskaper, som i sin tur bygga på en ökad och mer differentierad forskning. Psykologien såsom vetenskap kan sägas ha existerat sedan 1800-talets senare decennier. Under de få årtionden som sedan

dess förlöpt har den utvecklats snabbt och olika specialgrenar ha kommit att betraktas såsom tämligen självständiga discipliner. Psykologien måste numera anses vara en central samhällsvetenskap, som öppnar rika möjligheter att främja den enskildes anpassning och trivsel i samhället. Den bidrager också till att samhället bättre kan tillgodogöra sig olika begåvningsarter etc. I de stora kulturländerna har man tidigt insett psykologiens stora betydelse och genom att inrätta professurer och andra lärartjänster i olika grenar av ämnesområdet främjat forskning och utbildning. I vårt land har den psykologiska vetenskapen först under de allra senaste åren nått ett sådant erkännande att den långsamt börjat få de resurser, som behövas för en intensifierad forskning. Så gott som hela det väldiga psykologiska ämnesområdet har här fallit under pedagogiken, vissa delar dock under filosofien och sociologien. Önskemål om en ökad differentiering ha framförts vid olika tillfällen. Sålunda har t.ex. 1945 års universitetsberedning i sitt betänkande angående akademiska lärarbefattningar samt anslag till den vetenskapliga utbildningen m.m. (SOU 1946:81) förordat en uppdelning av professurerna i psykologi och pedagogik på så sätt att en professur i psykologi och en i pedagogik och pedagogisk psykologi inrättas. Denna uppdelning skulle äga rum i samband med en dubblering av professurerna vid vart och ett av de fyra lärosätena ; en åtgärd, som motiveras av den

utomordentligt stora undervisningsbörda, som åvilar innehavarna av dessa lärostolar till stort förfång för forskningen. En första välkommen uppdelning har skett genom att pedagogikprofessuren i Uppsala år 1948 delats på så sätt att psykologi räknas som ett ämne och pedagogik med pedagogisk psykologi som ett annat. Vid de övriga tre lärosätena äro alltjämt dessa två ämnesområden kombinerade. Vad särskilt beträffar barnpsykologien torde enighet numera råda om att denna är av central betydelse för såväl den allmänna psykologien som för pedagogiken. I utlandet har det också varit vanligt, att man inrättat särskilda akademiska lärostolar i barnpsykologi, ofta i anknytning till forskningscentraler i form av småbarnsinstitutioner och skolor, vid vilka studier och experiment kunna företagas. På detta sätt har den barnpsykologiska forskningen kunnat göra stora framsteg och nå vackra resultat särskilt i USA. I vårt land har emellertid den barnpsykologiska forskningen hittills intagit en ganska undanskymd plats, vilket givetvis bl.a beror på att professurerna, som nämnts, omspänna hela det psykologiska och även det pedagogiska ämnesområdet. Man får dock inte förbise, att vissa värdefulla rön gjorts. Inrättandet av statens psykologiskpedagogiska institut har härvid varit av största betydelse. Institutets uppgift är emellertid att förmedla psykologisk-pedagogisk forskning åt praktiskt skolliv. Härigenom har institutets arbete koncentrerats på skolåldern ur skolpedagogisk synpunkt. Barnpsykologisk forskning med avseende på förskoleåldern bedrives för närvarande endast vid Göteborgs och Stockholms högskolor vid sidan av allmän yrkesforskning och forskning kring skolålderns psykologi. Huvudparten av det barnpsykologiska forskningsarbetet i vårt land bedrives dessutom — på grund av de akademiska lärarnas stora arbetsbörda — av sådana, som skola avlägga akademisk examen, alltså ofta tämligen omeriterade och så gott som alltid oavlönade krafter. Dessa äro vidare spridda över hela landet och sakna ofta 3/2

den stimulerande och fruktbärande kontakt med andra forskare på detta eller angränsande områden, som är nödvändig vid all forskning. Härtill kommer att deras forskning alltför ofta får ske under stora personliga uppoffringar vid sidan av det yrkesarbete, som ger dem deras levebröd. Uppenbart är att denna barnpsykologiska forskningsverksamhet icke är tillräcklig och de förhållanden, som den arbetar under, otillfredsställande. Ett förslag till förstärkning av forsknings- och utbildningsmöjligheterna på det psykologiska området har på Kungl. Maj :ts uppdrag utarbetats av professor John Elmgren (daterat den 24 okt. 1946). Detta förslag, som närmast avser Göteborgs Högskolas psykologisk-pedagogiska institution, tar sikte på en förstärkning särskilt av den lägre lärar- och assistentpersonalen. I förslaget framhålles inledningsvis det stora behovet av ökade utbildningsmöjligheter för praktiskt verkande psykologer inom t.ex. skolväsendet, det sociala arbetet inom industrien, yrkesvalet etc. Det fastslås vidare, att denna psykologiska utbildning måste vara knuten till de vetenskapliga institutionerna, om icke en ödesdiger standardsänkning av utbildningen förr eller senare skall inställa sig. För att icke den psykologisk-pedagogiska forskningens representanter alltför mycket skola belastas med rutinundervisning föreslås, att en radikal boskillnad genomföres mellan den vetenskapliga elementärundervisningen och den högre forskningsundervisningen. För båda dessa verksamhetsformer krävas ökade anslag, förbättrade villkor och ny personal. Den vetenskapliga elementärundervisningen, som skulle stå under överinseende av forskningens representanter, borde enligt förslaget handhas av biträdande lärare, undervisningsassistenter och speciallärare för kursgivning av olika slag. Inte endast personella utan även materiella förstärkningar äro emellertid nödvändiga. Tidsenliga institutioner och laboratorier för såväl forskningens som utbildningens behov böra sålunda inrättas. Professor Elmgrens förslag inrymmer en plan

för ett dylikt modernt psykologiskt-peda- utbyggnad av de vetenskapliga resurserna för forskning kring förskoleåldern. Hela gogiskt forskningsinstitut. det problemkomplex, som sammanhänger Vid den utvidgning av den psykologiska med den psykologiska vetenskapens ställinstitutionen, som skisserats i förslaget, ning och villkor i vårt land torde emellerhar utgångspunkten varit att en verksamtid inom en snar framtid bli föremål för het efter tre huvudlinjer bör organiseras. särskild utredning. Av denna anledning har Den psykotekniska och anlagspsykologiska kommittén icke ansett sig böra fullfölja verksamheten kräver sålunda sin särskilda denna sin avsikt. avdelning liksom den pedagogiska och Kommittén vill här endast framhålla psykologiskt-pedagogiska, varjämte även önskvärdheten av att de till universitet och den experimentalpsykologiska forskningsverksamheten bör utvidgas i enlighet med högskolor knutna psykologiska institutiodess syften, delvis i samverkan med medi- nerna utrustas med förskolor för forskcinsk psykologi och konstitutionsforskning. ning. Detta vore av stort värde för främDet planerade institutet skulle komma att jandet av det vetenskapliga samarbete, som är nödvändigt för ett allsidigt studium av omfatta följande tre avdelningar: barnen. Genom att samma barn eller barni. En psykoteknisk och anlagspsykologrupp i en sådan förskola under en längre gisk avdelning innefattande även industritid kan studeras av ett flertal vetenskapsoch arbetspsykologi. män, representerande olika fack, kan en 2. En pedagogisk-psykologisk avdelning, helhetsbild av barnens kroppsliga och andvilken delas på två sektioner: liga utveckling skapas. a) en för skolåldern och Kommittén vill erinra om att denna vidb) en för förskoleåldern samt gade syn på sambandet mellan olika såväl 3. En experimentalpsykologisk avdelning psykiska som fysiska element i den mänskmed anknytning till medicinsk psykologi liga organismen har kommit till uttryck och konstitutionsforskning. även i andra sammanhang. I direktiven till Det kan slutligen nämnas, att förslaget den utredning, som pågår för översyn av inrymmer en särskild försöks- och experi- läkarutbildningen och därmed sammanmentskola, vilken borde organiseras inom hängande frågor (sakkunniga tillkallade i institutets ram. En dylik skola har redan enlighet med Kungl. Maj :ts bemyndigande den 29 oktober 1948), har önskvärdheten förberedande inrättats i Göteborg. Detta förslag tar sålunda sikte på en av att de medicinska studierna kunna ge förstärkning av forsknings- och undervis- en helhetsbild av de medicinska problemen ningsmöjligheterna för den psykologiska understrukits. Enligt dessa direktiv bör vetenskapen som helhet. Det är uppenbart, också särskild uppmärksamhet ägnas åt att ett realiserande av förslaget skulle vara psykiatrins och den medicinska psykoloav värde även för forskningen kring för- giens ställning vid läkarutbildningen. Det skoleåldern. Denna gren av vetenskapen är självklart, att en modernisering av intar emellertid i förslaget en relativt un- läkarutbildningen i den riktning, som andanskymd plats och utgör endast en detalj tyds i direktiven för de sakkunnigas arbete, i den föreslagna institutionen. På längre kommer att i en framtid resultera i ökade sikt kan en sådan ordning icke få betrak- möjligheter till såväl profylaktiskt som tas som tillfredsställande. Enligt kommit- terapeutiskt arbete bland barnen. I mycket begränsad omfattning bedrives téns mening kunna helt godtagbara förhållanden skapas endast genom att en eller forskning kring förskoleåldern vid några flera särskilda akademiska lärostolar i av våra förskoleseminarier, framför allt vid Södra KFUK :s Pedagogiska Institut i barnpsykologi inrättas. Det var ursprungligen kommitténs avsikt Stockholm. De vetenskapliga resurserna att framlägga ett detaljerat program för äro emellertid synnerligen otillräckliga och

forskningen begränsad till vissa detaljområden. I syfte att provisoriskt öka möjligheterna till dylik forskning hemställde kommittén i en skrivelse till Kungl. Maj :t den 9 maj 1949, att ett anslag på 15000 kronor måtte ställas till socialstyrelsens förfogande för budgetåret 1949/50 i och för understödjande av barnpsykologisk forskningsverksamhet vid Södra K F U K : s Pedagogiska Institut. Kommitténs förslag', som varmt tillstyrktes av bl.a. medicinal-, skol- och socialstyrelserna, föranledde emellertid ingen Kungl. Maj :ts åtgärd. Eftersom en utökning och upprustning av den psykologiska vetenskapens resurser vid universitet och högskolor av allt att döma kommer att taga åtskilliga år i anspråk, har kommittén emellertid ansett det angeläget, att man redan nu söker skapa en grund för fortsatta reformer på det barnpsykologiska forskningsområdet. Kommittén vill av denna anledning här återkomma med det tidigare förslaget om anslag till den vetenskapliga forskningsverksamheten vid Södra KFUKrs pedagogiska institut. Genom framställning till kommittén från rektorn vid Södra KFUK:s Pedagogiska Institut, fil. dr Carin Ulin, hade dess uppmärksamhet riktats på önskvärdheten och möjligheterna att inom detta institut provisoriskt vidtaga sådana åtgärder att man där kunde igångsätta viss barnpsykologisk forskningsverksamhet. Det förhåller sig nämligen så att Södra KFUK :s Pedagogiska Institut i snart 15 år strävat att knyta samman uppfostringsproblemen inom förskoleinstitutionerna med vetenskaplig barnpsykologisk forskning. Rektorn vid institutet, fil. dr Carin Ulin, har också utomordentligt goda insikter i den barnpsykologiska forskningens metodik och har själv gjort betydelsefulla och uppmärksammade insatser. När institutet grundades, strävade man också från första början att göra det till ett institut, där barnpsykologisk forskning och pedagogisk handledning intimt skulle knytas samman. Institutet försågs därför

med moderna observationslokaler, s.k. boxar med testrum och rikligt testmaterial. Institutet omfattar nu 11 barnavdelningar med 250—300 barn. Ett rikt barnmaterial står sålunda till förfogande i och för kontinuerlig forskning. Till institutet är även knuten medicinsk sakkunskap. Under de år som gått ha också en rad värdefulla barnpsykologiska undersökningar företagits vid institutet. Bland annat har nyligen en omfattande vetenskaplig undersökning av barnens hand- och ögonmotorik i samband med vänsterhänthetens problem fullbordats. Enligt kommitténs uppfattning har dr Ulin gjort ett betydelsefullt pionjärarbete och starka skäl tala för att man nu söker bereda henne ekonomiska möjligheter att få fortsätta sin barnpsykologiska forskningsverksamhet, särskilt som hon inför kommittén framhållit, att denna verksamhet i annat fall måste nedläggas. Kommittén har ansett det önskvärt, att man, för de relativt ringa kostnader det här kan bli fråga om, inom Södra KFUK:s Pedagogiska Institut provisoriskt skapar sådana möjligheter för dr Ulin att hon inom institutets ram kan fortsätta sina undersökningar. Kommittén vill därför förorda, att, i avvaktan på en framtida mera omfattande utvidgning av den barnpsykologiska forskningsverksamheten i vårt land, sådana åtgärder snarast vidtagas, att den påbörjade forskningsverksamheten vid Södra KFUK:s Pedagogiska Institut på ett förhållandevis tillfredsställande sätt kan fortsättas och även intensifieras. Enligt kommitténs uppfattning vore det önskvärt, att den utvidgade forskningsverksamheten vid institutet kunde igångsättas fr.o.m. den 1 juli 1951. För att så skall kunna ske fordras emellertid ekonomiska bidrag dels till avlöning och anställande av forskningspersonal, dels till viss materielupprustning inom institutet. Undersökningar, som utförts inom kommittén, ba visat, att till institutet i första hand behöver knytas en särskild psykologisk assistent. Avlöning till denne har beräknats till 7 000 kr. om året. Till

arvode åt dr Ulin bör vidare beräknas 9 ooo kr. per år. Vidare behövs medel för att hyra lokal för assistenten, för viss inredning samt för anskaffning av viss materiel — särskilt en projektionsapparat — och litteratur. Närmast skola forskningarna enligt dr Ulin koncentreras till undersökningar på föreställningslivets och det sociala livets område hos förskolebarnen med hänsyn till att barnets intelligensutveckling liksom dess förmåga till initiativ och uthållighet är i hög grad beroende av den grund, som lägges i förskoleåren. Kostnaderna för den barnpsykologiska forskningsverksamheten skulle för budgetåret 1951/52 uppgå till följande: Arvode åt psykologisk assistent . . 7 000 Arvode åt dr Carin Ulin 9 000 Inköp av arkivskåp, skrivbord, skrivmaskin etc 1 600 Inköp av materiel för fotografering, smalfilm 3 5°o Hyra för rum till assistenten, bibliotek och arkiv 500 Expeditions- och expensmedel . . . . 400 Summa kronor 22 000 Kommittén vill erinra om att den i annat sammanhang tagit initiativ till liknande forskningsverksamhet kring problem av största betydelse för barnstugeverksamheten. I en särskild framställning av den 12 juni 1946 framlade kommittén förslag om forskningsverksamhet angående infektionsriskerna samt övriga medicinska problem på daghem och förskolor. Med stöd av medel, som ställdes till socialstyrelsens förfogande av allmänna barnhuset, igångsattes också denna forskningsverksamhet redan på hösten samma år och pågår delvis fortfarande. Det synes kommittén som om man på ett liknande sätt tills vidare skulle kunna organisera en vid Södra KFUK :s Pedagogiska Institut intensifierad barnpsykologisk forskning kring förskoleålderns problem. Denna bör få fortsätta ungefär som hittills i fria och obundna former, men i administrativt hänseende inordnas under den centrala tillsynsmyndigheten för barnstugeverksamheten.

2. Behovet av småbarnspsykologer Behovet av specialutbildade psykologer gör sig alltmera gällande inom olika områden av samhällslivet. Fackpsykologer anlitas inom industrin, yrkesrådgivningen, skolan etc. Vad särskilt skolan beträffar har behovet av specialutbildade skolpsykologer starkt understrukits av 1946 års skolkommission, som i sitt principbetänkande (SOU 1948:27) ägnat stort utrymme åt undervisningens och skollivets psykologiska frågor samt dragit upp riktlinjer för en betydande utvidgning av den psykiska rådgivningsverksamheten inom skolans ram. Kommittén vill här citera följande uttalande av skolkommissionen: Det industrialiserade samhällets snabba utveckling och sammansatta struktur, skolans strävan att inom ramen för sin undervisning söka bibringa eleverna en mer eller mindre grundlig orientering på samhällslivets olika områden, den oerhörda utvecklingen av ungdomens utanför skolan liggande intressen och sysselsättningar och den till följd härav ökade mängden av skolproblem och konflikter av varierande art — allt detta har medfört behov av åtgärder, som var mindre nödvändiga under enklare samhälls- och skolförhållanden. Dessa åtgärder går samtliga ut på en mera individualiserad och av fullständiga diagnoser understödd behandling av de växande. Kraven på en speciell handledning av eleverna, utövad i nära samband med skolans övriga verksamhet men till art och metoder i vissa avseenden skild från dennas traditionella undervisning, skulle dock inte kunna realiseras, om inte psykologi, reformpedagogik och medicinsk vetenskap gett oss ökade kunskaper om de växandes utveckling och anpassningsmöjligheter. I högre grad än tidigare känner vi numera till, vad som faktiskt sker i skilda inlärnings- och skolsituationer, liksom man också i stora drag har kunnat fastställa sambandet mellan begåvning och skolprestationer i olika skolformer, mellan personlighetsutveckling och konstitution, mellan bristande anpassning och misslyckanden av skilda slag osv. Det ä r uppenbart att dessa synpunkter även till viss del kunna appliceras på den situation i vilken barnen i förskoleåldern befinna sig. Särskilt gäller detta barn på daghem och förskolor, som j u inför an-

passningen till en från familjen avvikande form av gruppbildning, möta i viss mån samma svårigheter som barnen i skolåldern. Med utgångspunkt från denna syn på behovet av en individualiserad behandling av eleverna och möjligheterna att genom utnyttjande av de vetenskapliga rönen genomföra en sådan behandling, har skolkommissionen, som nämnts, föreslagit en väsentlig utvidgning av den individuella psykologiska rådgivningen i skolorna. Enligt förslaget bör åtminstone en skolpsykolog finnas i varje inspektionsområde. På denna skall ankomma att i samråd med den inspekterande myndigheten organisera psykisk rådgivning i skolorna. Även i fråga om förskoleåldern är motsvarande behov alltmera framträdande. Den pågående utbyggnaden av centraler för psykisk barna- och ungdomsvård, som möjliggjorts genom realiserandet år 1945 av ungdomsvårdskommitténs förslag om statsbidrag till dylik verksamhet (se SOU 1944:30), innebär ett stort framsteg när det gäller möjligheterna till rådgivning i uppfostringsfrågor. Enligt medicinalstyrelsens normalinstruktion för verksamheten inom den statsunderstödda psykiska barnaoch ungdomsvården avser denna att förebygga och bota nervösa och psykiska rubbningar hos barn och ungdom upp till 21 års ålder och med tillhjälp av medicinska, pedagogiska och sociala åtgärder undanröja orsakerna till felutveckling och missanpassning hos de unga såväl genom individuell behandling av de enskilda fallen som genom påkallande av allmänna åtgärder för undanröjande av förhållanden, som visat sig skadliga eller hämmande för ungdomens sunda utveckling. Enligt kommitténs mening synes emellertid ett behov av särskild småbarnspsykologisk sakkunskap för rådgivning av olika slag även utanför den psykiska barna- och ungdomsvårdens ram vara för handen. Särskilt utbildade småbarnspsykologer torde ha en stor uppgift att fylla vid en allmän upplysningsverksamhet bland föräldrar, barnsköterskor, barnträdgårdslärarinnor m.fl. De skulle vidare kunna tjänstgöra som

lärare i psykologi vid förskoleseminarierna och skulle också vara väl ägnade att utföra institutionspsykologiska undersökningar. Dylika undersökningar, som avse att klarlägga t.ex. sådana fundamentala fakta som det mest gynnsamma timantalet i daghem och förskolor för barn i olika åldrar, ha länge efterlysts men saknas ännu helt i Sverige. Ur kommitténs speciella synpunkter är det emellertid främst verksamheten bland barnen vid daghem och förskolor, som behöver stöd av praktiskt arbetande småbarnspsykologer. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om ett i Köpenhamn sedan början av år 1948 tillämpat system för en verksamhet av denna art. Ett antal daghem och förskolor ha där gemensamt anställt en cand. psych., som samtidigt är utbildad barnträdgårdslärarinna. Denna psykolog ambulerar mellan de olika institutionerna och är samtliga till råd och hjälp. Det vore av värde om ett liknande system prövades i vårt land. I de större städerna torde antalet småbarnsinstitutioner mycket väl bilda tillräckligt underlag för ett arrangemang av denna art. Även i mindre orter synes emellertid utrymme finnas för kommunalt anställda småbarnspsykologer. Deras verksamhet vid daghem och förskolor torde här kunna kombineras med sådana betydelsefulla uppgifter som t.ex. upplysningsverksamhet i samband med den förebyggande mödra- och barnavården. Det bör ankomma på tillsynsmyndigheten att undersöka förutsättningarna för en dylik psykisk rådgivningsverksamhet och stimulera kommunerna till försöksverksamhet på detta område. Enligt kommitténs mening bör denna rådgivande verksamhet vid daghem och förskolor åtnjuta statligt stöd i form av bidrag till lönekostnaderna i likhet med vad som föreslås för barnträdgårdslärarinnorna. I fråga om småbarnspsykologernas utbildning vill kommittén här endast framhålla vissa principiella synpunkter. Småbarnspsykologernas utbildning synes sålunda i allt väsentligt böra löpa parallellt med skolpsykologernas utbildning sådan den skisserats av skolkommissionen. Ut-

bildningen bör bygga på en genom praktiskt arbete vid daghem och förskolor förvärvad erfarenhet om verksamheten bland barn i förskoleåldern. Den bör vara förlagd till universitet eller högskola och sålunda stå under kontroll av forskningens representanter samt grundas på en allsidig orientering i den vetenskapliga psykologins olika grenar. Hur denna utbildning i detalj bör vara utformad och vilka uppgifter och arbetsområden i övrigt, som kunna tänkas ankomma på denna grupp av fackpsykologer, anser sig kommittén icke böra taga ställning till. Dessa frågor kunna icke lösas förrän den vetenskapliga psykologiens ställning och resurser vid våra universitet och högskolor fått en tillfredsställande utformning.

3. Observationsavdelningar Till barnstugorna komma icke endast friska och sunda barn. Hit sändas även efterblivna och nervösa barn, barn med talrubbningar och överhuvud taget barn med sådana rubbningar att särskilda åtgärder kunna vara nödvändiga. Dessa barns rätta inpassning i en grupp kräver större sakkunskap och omsorg än vad som nu vanligen kan erbjudas. Särskilda till barnstugorna anknutna småbarnspsykologer skulle givetvis i allmänhet kunna ge de råd och anvisningar som behövas för att barnen på ett psykologiskt riktigt sätt skall kunna omhändertagas av barnstugornas ordinarie personal. I vissa fall kunna problemen emellertid vara av sådan art att en tillfredsställande bedömning endast kan göras efter ingående och mångsidig observation av barnen. För detta ändamål fordras särskilda anordningar, som icke äro tillgängliga på de vanliga barnstugorna. Försök med speciella observationsavdelningar ha också gjorts bl.a. i Stockholm, där barnavårdsnämnden i några fall inrättat särskilda förskoleavdelningar för barn med vissa anpassningssvårigheter. Även Södra KFUK:s

Pedagogiska Institut har sådan observationsavdelning. Systemet med observationsavdelningar innebär, att barn, som uppvisa speciella anpassningssvårigheter eller andra konstitutionella eller milj obetingade rubbningar, hänvisas till dessa avdelningar. Här få de under viss kortare tid, t.ex. 8 veckor, vistas i en mindre barngrupp, som står under en kunnig och erfaren barnträdgårdslärarinnas ledning. Barnet prövas och observeras under tiden av småbarnspsykolog och läkare medan den tillika nödvändiga miljöundersökningen utföres av en socialarbetare. Tillsammans avgöra sedan dessa olika specialister var barnet lämpligen bör placeras och vilka åtgärder som kunna vara önskvärda för att hindra eller bota en befarad eller begynnande missanpassning. Observationsavdelningarnas verksamhet skall sålunda syfta till en på ingående studium grundad rådgivning i fråga om handhavandet i daghem och förskolor av. barn med psykiska rubbningar av olika slag. Det är sålunda icke fråga om ett varaktigt avskiljande av dessa barn ur de vanliga förskolegrupperna. Dylik verksamhet är emellertid alltför litet känd och prövad i vårt land för att en mer omfattande uppbyggnad av observationsavdelningar vid barnstugorna för närvarande skall kunna anses försvarlig. Tänkbart är också, att denna rådgivningsverksamhet kan helt omhändertagas av centralerna för psykisk barna- och ungdomsvård. Till dessa synas i så fall observationsavdelningar böra knytas för att icke de relativt dyrbara vårdplatserna vid något sjukhus behöva begagnas i andra fall än när detta är oundgängligen nödvändigt. Hela denna fråga måste emellertid ses mot bakgrunden av den psykiska barnaoch ungdomsvårdens utbyggnad, utbildningen av småbarnspsykologer etc. Enligt kommitténs mening bör därför den verksamhet, som pågår, med uppmärksamhet följas av tillsynsmyndigheten, på vilken också bör ankomma att taga de initiativ, som kunna bli erforderliga för en eventuell försöksverksamhet.

Kapitel l6

Statsbidrag

1. Nuvarande bidragssystem Gällande bestämmelser Otatsbidrag till institutionerna inom den s.k. halvöppna barnavården infördes i vårt land genom beslut av 1943 års riksdag. Bestämmelserna härom återfinnas i en av socialstyrelsen utfärdad kungörelse (SFS 1944: 1), vilken trädde i kraft den 1 jan. 1944. Efter beslut av 1945 års riksdag företogos vissa ändringar i denna kungörelse (SFS 1946:50), som dock icke voro av någon ingripande natur. De nu gällande bestämmelserna datera sig från 1949 och återfinnas i SFS 1949: 98. Enligt dessa bestämmelser må statsbidrag utgå för driften av anstalt för halvöppen barnavård, som av socialstyrelsen prövas fylla ett inom orten förefintligt behov. Anstalten skall därvid vara anordnad enligt någon av följande former: a) daghem för beredande av heldagsvistelse, dvs. vård under mer än sex timmar, åt barn, som ännu icke uppnått skolåldern ; b) lekskola (barnträdgård) för beredande av vistelse och fostran under begränsad tid av dagen för barn i åldern 4—7 år ävensom åt något yngre barn i särskilda avdelningar; samt c) eftermiddagshem för beredande av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen åt skolbarn. Statsbidrag må utgå till kommun, stiftelse, förening eller industriföretag. Däremot kan bidrag icke utgå för anstalt, som drives av enskild person.

barnstugorna

Statsbidrag utgår dels såsom bidrag till avlönande av föreståndarinna och vid anstalten anställd personal, som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller, beträffande daghem för spädbarn, avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalt (lönebidrag), dels ock såsom bidrag till kostnaderna för bespisning av de vid anstalten mottagna barnen (kostbidrag). Kostbidrag må utgå allenast jämsides med lönebidrag. Lönebidrag utgår för föreståndarinna och personal, som uppfyller nyssnämnda kompetenskrav, med en tredjedel av de grundlönebelopp, som institutionens huvudman fastställt, såvida icke dessa befinnas vara oskäligt låga. Statsbidraget får dock icke överstiga l / 8 a v följande belopp, nämligen 3 000 kronor i ortsgrupp 1, 3 450 kronor i ortsgrupperna 2 och 3 samt 3 900 kronor i ortsgrupperna 4 och 5, allt inberäknat värdet av utgående naturaförmåner utom för särskilt skattetyngda kommuner där bidraget kan utgå med högst 50 % av ovan angivna högsta grundlönebelopp. Därjämte utgår lönebidrag med hela beloppet av utbetalade ålderstillägg, dock endast i den mån dylika tillägg utgå tidigast efter tre, sex, nio och tolv års väl vitsordad tjänstgöring och med högst följande belopp, nämligen 150 kronor i ortsgrupp 1, 180 kronor i ortsgrupp 2 och 3 samt 210 kronor i övriga ortsgrupper. Lönebidrag kan utgå jämväl för personal, vilken innehar deltidsanställning. Statsbidrag till rörligt tillägg utgår icke.

I fråga om kommunernas hänförande till ortsgrupp skall tillämpas gällande dyrortsgruppering. Kostbidrag utgår med 15 öre för barn och dag i anstalt, där en måltid lagad mat utspisas, samt med 30 öre för barn och dag i anstalt, där minst två måltider lagad mat utspisas. För barn under ett år utgår 30 öre per barn och dag, förutsatt att barnen äro omhändertagna för heldagsvård. Anstalt, som omfattar olika vårdformer, skall vid tillämpning av denna paragraf anses såsom skilda anstalter, en för varje vårdform. Såsom villkor för statsbidrag skall gälla: a) att anstaltens lokaler godkänts av socialstyrelsen; b) att anstalten står under ledning av person, som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller, beträffande daghem för spädbarn, avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalten; c) att för anstalten gäller reglemente, som av socialstyrelsen godkänts; d) att verksamheten bedrives enligt en för minst ett år i sänder uppgjord och av socialstyrelsen godkänd plan, upptagande högsta och lägsta tillåtna antalet barn, antalet anställda med förutnämnd kompetens samt, därest avgifter skola utgå för vården, storleken av dessa avgifter; e) att nyanställd personal vid anställningstillfället företer intyg av läkare om frihet från sjukdom, lyte eller svaghet, som innebär hälsofara för barnen eller hinder för tjänstens behöriga skötande, och att personalen låter undersöka sig av läkare minst en gång årligen; samt f) att anstalten står under kontinuerlig läkarkontroll. 1943 års riksdagsbeslut innebar även ett bemyndigande för socialstyrelsen att igångsätta en experimentverksamhet för att finna de lämpligaste formerna för statsstöd åt institutioner på landsbygden, vilka kunde mottaga barn i olika åldrar under tids' perioder, då skördearbetet krävde särskilt

riklig tillgång på arbetskraft. Departementschefen, som ansåg särskild uppmärksamhet böra ägnas åt denna fråga (se prop, nr 339, s. 59), uttalade att garantier självfallet borde skapas för att barnen erhölle erforderlig tillsyn och omvårdnad samt att näringsstandarden, i den mån mat erhölles å anstalterna, vore tillfredsställande men att detta torde kunna uppnås även om de personer åt vilka ledningen av institutionerna anförtroddes icke fyllde de kompetenskrav, som uppställdes för skötseln av andra institutioner för halvöppen barnavård. Bidrag till denna verksamhet skulle utgå av det gemensamma anslaget. För dylika s.k. jordbruksdaghem äro bestämmelserna i statsbidragskungörelsen icke tillämpliga. Statsbidrag har i regel utgått med lägst 60 % av driftskostnaderna. Ansökning om statsbidrag skall ställas till socialstyrelsen samt ingivas till barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen. Ansökan skall innehålla uppgift om de lokaler, i vilka verksamheten är avsedd att bedrivas, samt om föreståndarinna och övrig vid anstalten anställd personal. Ansökan skall vara åtföljd av reglemente och verksamhetsplan samt, därest anstalten drives av stiftelse, förening eller bolag, av ett exemplar av sammanslutningens stadgar. Barnavårdsnämnden skall insända ansökningshandlingarna jämte eget yttrande till socialstyrelsen. Statsbidraget utbetalas halvårsvis i efterskott. I anslutning till statsbidragskungörelsen har socialstyrelsen utfärdat följande bestämmelser rörande ansökningsförfarandet. Ansökan om statsbidrag för ett kommande budgetår skall vara ingiven till vederbörande barnavårdsnämnd senast den 15 maj. I denna ansökan skall antalet kostdagar preliminärt beräknas med ledning av antalet vårdade barn. Barnavårdsnämnden har att med eget yttrande senast den 15 juni insända ansökan till socialstyrelsen. Uppgifter om exakta antalet kostdagar insändas till socialstyrelsen omedelbart efter juni respektive december månads utgång.

Två av vederbörande barnavårdsnämnd utsedda trovärdiga personer böra intyga, att det antal kostdagar eller måltider, för vilka statsbidrag begäres, överensstämmer med de i institutionens journaler förda förteckningarna över vårdade barn. Särskilt formulär för ansökan liksom för verksamhetsplan har även upprättats.

kr., varav endast 162 000 kr. täcktes av statsbidrag eller ca 3 %. Statsbidraget har sedermera successivt stigit, så att det vid årsskiftet 1949—50 uppgick till ca 9 % av de totala kostnaderna. Kommittén har bearbetat de stater för år 1949, budgetåret 1949—50 eller år 1950, som insänts av de ca 430 barnstugor, vilka hösten 1949 åtnjöto statsbidrag. Ehuru staterna icke genomgående avse en och samma tidsperiod och i många fall äro bristfälligt uppgjorda och ehuru särskilt fördelningen av inkomsterna på kommunala anslag, industribidrag, andra bidrag och övriga inkomster ofta endast är ungefärlig, torde dock nedanstående sammanställning om inkomsternas fördelning i stort sett ge en riktig bild av förhållandena omkring 1949—50.

De nuvarande statsbidragens betydelse Storleken av de hittills utgående statsbidragen till driften av »anstalter för den halvöppna barnavården» framgår av följande sammanställning, som också visar anslagens storlek. Budgetår

Anslag, kr.

Nettoutgift, kr.

1 944/45 1945/46 1946/47 1947/48 1948/49 1949/50

2 0 0 OOO 350 000 7 5 0 OOO 1 2 5 0 OOO 1 5 0 0 OOO 1 8 7 0 OOO

173 593 363 006 712 933 1 126 936 1 669 532 1 869 973

Belopp i 1 ooo-tal kr. Barnens avgifter . . . . Kommunala bidrag . .

Mera ingående uppgifter om inkomster och utgifter avlämnades vid den tidigare i kap. 4 omnämnda undersökningen av tillsammans 305 institutioner. Det alldeles övervägande antalet av dessa uppgifter (281) avsågo kalenderåret 1944, medan de i 24 fall hänförde sig till verksamhetsåret 1944/45. Av dessa uppgifter framgår att de totala utgifterna för barnstugeverksamheten för nämnda år uppgingo till drygt 5 milj. Tab. jp. Statsbidragen

3 096

Industribidrag Andra bidrag (fonder etc.) Övriga inkomster . . .

17,3 62.4 9,o i,9

437 1238

2,4 6,9

Summa

17 945

11 206 1 622

Det är vidare ett betydande antal som icke erhålla något som helst statsbidrag. Detta belyses i följande tabell.

till barnstugorna 1944—49.

Antalet statsunderstödda barnstugor budgetåren

Daghem Daghem och förskola Daghem och eftermiddagshem Daghem, förskola och eftermiddagshem Förskola Förskola och eftermiddagshem Eftermiddagshem Summa

/o

Totala antalet barnstugor juni 1949

1944/45

1945/46

1946/47

1947/48

1948/49

18 8

93 45

149 33

9 27

15 59

30 108

25 144

29 188

29 289

2 1

6 3

11 1

13 5

34 26

17 5 432

Såsom framgår av sammanställningarna ovan, har statens bidrag hittills varit ringa i förhållande till de bidrag, som lämnats av kommunerna och föräldrarna. Det må f.ö. anmärkas, att ca 200 institutioner ännu 1950 icke erhöllo statsbidrag. Ett 70-tal av dessa voro emellertid helt privata, till vilka statsbidrag enligt bestämmelserna icke kan utgå; ett stort antal sökte sådana bidrag, och bland de övriga väntade flertalet endast på att kunna uppfylla fordringarna för att erhålla statsbidrag. 1949 års riksdag har vidare förklarat, att bidrag i regel bör utgå till samtliga barnstugor, som uppfylla gällande statsbidragsvillkor. Ehuru statsbidraget f.n. endast täcker ca g—10 c/0 a v kostnaderna, är det allmänt omvittnat, att den snabba expansionen av barnstugeverksamheten efter 1944 till icke obetydlig del är att tillskriva just statsbidraget. Statsstödet har haft en psykologisk inverkan på den kommunala planeringen — verksamheten har så att säga fått en mera officiell sanktion. I många kommuner ha möjligheterna till statsbidrag faktiskt varit utslagsgivande vid tillkomsten av nya institutioner.

staten helt svarar för den kvalificerade personalens löner etc. De motiv, som kommittén tidigare redovisat för en fortsatt successiv utbyggnad av barnstugorna i vårt land, äro enligt dess uppfattning så starka, att staten nu i högre grad än tidigare måste ge sitt stöd till de olika institutionerna för barn i förskoleåldern. En allmän översyn av nu gällande statsbidragssystem är i samband därmed erforderlig.

2. Statsbidragens principiella utformning Allmänna synpunkter

I de fall där kommunerna omhänderha uppgifter av mera allmän natur, dvs. sådana som kunna anses vara av betydelse för landet i dess helhet, finansieras uppgifterna mestadels på så sätt att staten till kommunerna lämnar bidrag, som täcka en del av de totala kostnaderna. Bidragen ha intill de senaste åren i regel utgått efter mycket schablonmässiga grunder. Det vanligaste har sålunda varit, att alla komRunt om i vårt land pågår för närvamuner fått ett procentuellt sett lika stort rande en livlig kommunal planering för bidrag till de verkliga kostnaderna för en barnstugorna, varvid man i stor utsträckuppgift. Under 1945—47 har emellertid ning sätter sin lit till ökade statsbidrag. riksdagen i några fall fastställt bidragsEnligt kommitténs uppfattning är det ockgrunder, enligt vilka hänsyn skall tagas till så ofrånkomligt, att staten i framtiden kommunernas varierande behov av bidrag. åtar sig en väsentligt större andel än hit- Sådana grunder gälla nu för statsbidragen tills 07/ kostnaderna för barnstugeverksam- till folkskolebyggnader och till skolmåltider heten. Sker icke detta, kan man befara, att ävensom för kommunbidragen till folkpende kommunala kostnaderna för denna sionskostnaderna. Dessutom kan nämnas, verksamhet — vilken har en inneboende att 1946 års sinnesslövårdsutredning i ett tendens att expandera, då den svarar mot 1949 avgivet betänkande (SOU 1949:11) starka behov hos familjerna — bli så föreslagit en gradering av statsbidragen till stora, att tveksamhet inför en fortsatt ut- sinnesslövården. Bakom de nämnda riksbyggnad kommer att ge sig till känna inom dagsbesluten ligger en genomgripande förkommunerna. Det kan i detta samman- skjutning i uppfattningen om principerna hang förtjäna omnämnas, att staten i vissa för kostnadernas fördelning mellan staten främmande länder lämnar ett mycket kraf- och kommunerna. I huvudsak ha härvid tigt bidrag till barnstugeverksamheten. I följande synpunkter trätt i förgrunden. t.ex. England är statsbidraget 50 % av En uppgift, som kan sägas vara av statkostnaderna för förskolor och daghem, i Danmark i regel 40 %, medan i Belgien lig karaktär, borde principiellt sett om-

händerhas och bekostas av staten. Därige- vande och dels måste innebära ett mer nom skulle en likformig utbyggnad av verk- eller mindre långtgående inskränkande av samheten kunna komma till stånd i hela den kommunala självbestämmanderätten. riket, samtidigt som de för verksamheten Lika betydelsefullt som att kommunanerforderliga medlen kunde uttas efter för delen icke göres för liten är att den icke statsbeskattningen gällande, för hela riket göres för stor. Den får icke vara större enhetliga grunder. Beträffande ett stort än att även kommuner med mindre god antal samhällsuppgifter skulle emellertid ekonomi mäkta bära den utan oskäliga ett sådant system medföra betydande olä- uppoffringar. I annat fall kan det befaras, genheter. Verksamheten skulle då undan- att fattigare kommuner måste undvara eller dragas den i kommunerna förefintliga för- i varje fall eftersätta åtgärder, som i andra trogenheten med de lokala förhållandena, kommuner räknas som självklara kommuvilken väl främst är av betydelse då en nala angelägenheter. behovsprövning skall äga rum men även För att fylla de här uppställda villkoren i övrigt är av stort värde. I många fall äro är det tydligen nödvändigt att bygga upp kommunala organ otvivelaktigt bättre äg- ett bidragssystem, som tar hänsyn till nade än statliga att sköta en viss uppgift. kommunernas varierande ekonomiska bärDet rationellaste är då givetvis att låta kraft. Ju mindre denna bärkraft är, desto kommunerna ombesörja verksamheten. större andel bör läggas på staten, och Kommunerna böra därvid i möjligaste mån tvärtom. Till ett sådant resultat kan man få handha uppgiften på ett självständigt komma genom att utgå från den andel, som sätt under eget ansvar och icke endast för- skall vila på kommunerna och fastställa vandlas till statliga förvaltningsorgan. denna på sådant sätt att den överallt medDet förhållandet att staten ålägger kom- för en i möjligaste mån lika hård belastmunerna att medverka vid fullgörandet av ning. Detta gäller dock endast i den mån en i och för sig statlig uppgift behöver verksamheten utbygges på ett jämbördigt icke med nödvändighet föranleda, att kom- sätt i olika kommuner. Statens intresse munerna även skola delta i kostnaderna för kan nämligen icke anses sträcka sig längre uppgiften. Avgörande härvidlag bör vara än att en viss önskvärd minimistandard i vilken mån kommunerna kunna påverka uppnås i kommunerna. De kommuner, som kostnaderna. Är det fråga om ett verksam- hålla en högre standard än som kräves av hetsområde, där kommunernas rätt till staten, bereda sina medlemmar större förprövning är av mer formell natur eller där måner än normalt. Överstandarden blir då såväl behovet av åtgärder som kostnaderna en kommunal och icke en statlig angelägenhärför kunna mätas med hänsyn till klart het och bör icke föranleda bidrag från framträdande, objektivt bestämbara fak- statens sida. torer, föreligger det icke någon principiell De nu i allmänhet gällande statsbidragsanledning att lägga några kostnader på grunderna äro ur de angivna synpunkterna kommunerna. Är å andra sidan uppgiften föga lämpliga. Det kan anföras ett flertal sådan att det helt eller i mycket hög grad exempel på att belastningen i de olika komberor på kommunernas ställningstagande, munerna blir mycket ojämn, om bidragen huruvida en åtgärd skall komma till stånd överallt utgå med samma kvotdel av kostliksom på vilket sätt och till vilken kost- naderna. Kommunalskatteberedningen, som nad åtgärden skall verkställas, bör så stor varit den första att utveckla de ovan andel av kostnaden läggas på kommunerna, förda synpunkterna om kostnadsfördelatt de föranledas att iaktta nödig sparsam- ningen, har sålunda i sitt betänkande om het vid uppgiftens handhavande. I annat den kommunala skatteutjämningen (SOU fall bleve det nödvändigt att igångsätta en I943:43> bl. a. s. 114) redovisat vissa unmer eller mindre omfattande statlig kon- dersökningar rörande kommunernas kosttrollapparat, som dels bleve kostnadskrä- nader för folkpensioneringen, av vilka det 382

efter framgår att av två kommuner — vilka Ett bidragssystem med gradering båda haft att gälda endast V 8 av pensionsskatteunderlaget kostnaderna i kommunerna — den ena Det har ovan framhållits, att ett statsmåst utdebitera lika många kronor per bidragssystem enligt de ovan angivna prinskattekrona för sin andel som den andra utdebiterat ören per skattekrona för sin ciperna måste grundas på den andel av andel. 1 Den förra kommunen hade veder- kostnaderna, som skall vila på kommubörande år en mer än dubbelt så hög ut- nerna. På grund härav kan det till en bördebitering enbart för folkpensionsändamål jan vara lämpligt att redovisa ett system, som den senare kommunen hade för samt- där gradering efter skatteunderlaget sker liga sina primärkommunala uppgifter. Det i fråga om kommunbidrag och icke statskan icke vara för mycket sagt, om man bidrag. Som exempel skall väljas det sybetecknar ett bidragssystem med sådana stem, som fr.o.m. 1948 års ingång gäller verkningar såsom ytterst otillfredsställande. i fråga om kommunernas bidrag till folkAtt det överhuvudtaget kan uppkomma pensionskostnaderna (jfr SOU 1946:82). En gradering av ett bidrag efter skatteså stora skiljaktigheter kommunerna emelunderlaget kan lämpligen grundas på förlan för en uppgift, som staten bidrar till med den allra största delen, beror själv- hållandena i en s.k. normalkommun, dvs. fallet i någon mån på att behovet av de en sådan som har det skatteunderlag per åtgärder, varom fråga är, kan vara mycket invånare vilket man vill beteckna som norFör denna kommun olika i kommunerna. I huvudsak äro dock malskatteunderlag. fastställer man den procentsats för komolikheterna beroende på skillnaderna i munbidraget, vilken kan anses erforderlig, skatteunderlag. Då en kommun, som har lågt skatteunderlag, icke kan lastas härför, för att den kommunala prövningen skall utan detta beror på att de av staten fast- ske med tillräckligt beaktande av sparsamVill ställda allmänna grunderna för beskatt- hetens krav (normalbidragsprocent). ningsföremålens fördelning missgynna vis- man helt eliminera verkan av skatteundersa kommuner, bör det i första hand vara lagets variationer, får bidragsprocenten angeläget att åvägabringa en utjämning för en viss kommun beräknas enligt fölmed avseende å skatteunderlagets verk- jande enkla formel, ningar. Någon principiell invändning häremot med hänvisning till betydelsen av s sparsamhetsintressets bevarande synes icke där p betecknar normalbidragsprocenten, kunna göras, eftersom kommunernas egna s normalskatteunderlaget, sx skatteunderåtgöranden knappast kunna påverka skatte- laget per invånare i vederbörande kommun underlagets storlek och detta därför kan och p t slutligen den bidragsprocent som objektivt bestämmas. I motsats härtill kan skall framräknas. ett varierande behov av åtgärder i komVill man tillämpa denna allmänna formel munerna oftast icke mätas med någon på ett givet område, har man att bestämma större säkerhet. de värden, som skola vara fixa, nämligen bidragsprocenten för och skatteunderlaget per invånare i »normalkommunen», dvs. 1 Finansieringen av folkpensioneringen är p resp. s. Det är då att märka, att man visserligen så ordnad att staten bestrider de icke nödvändigtvis behöver välja talet för omedelbara kostnaderna, medan kommunerna »normalskatteunderlaget» så, att det motfå göra inbetalningar till staten med viss kvotsvarar genomsnittet i landet för ett visst del därav. I princip har det dock icke någon betydelse, vilken av de båda kontrahenterna som år. Det som har betydelse är, att man för i första hand bestrider kostnaden, och förhållanett givet skatteunderlag — som skall bilda dena på detta område kunna därför användas utgångspunkt för graderingen i fråga om som exempel på ett statsbidragssystem, där fasta kommuner med ett annat underlag — bekvotbidrag utgå.

stämmer, hur stor kommunbidragsprocenten skall vara. Uttrycken »normalkommun», »normalbidrag» och »normalskatteunderlag» äro i detta sammanhang sålunda att fatta som rent tekniska begrepp, avsedda att underlätta framställningen. Det framgår för övrigt av den givna formeln att det är relationen mellan p och s som avgör, hur stort bidraget för en viss kommun skall bli. Väljer man sådana tal för p och s att relationen (kvoten) blir t.ex. 2, spelar det ingen roll, om s är ett genomsnittstal för ett visst år eller något helt annat. Vad här sagts belyses måhända bäst av den fortsatta redogörelsen för det nya systemet i fråga om kommunbidragen till folkpensionskostnaderna. Normalbidragsprocenten är i detta system 15 och normalskatteunderlaget 10 skattekronor per invånare, vilket då endast betyder, att den kommun som har 10 skattekronor per invånare skall bidraga med 15 %. Sätter man in nämnda tal i den förestående formeln får man:

10 Kommunbidragsprocenten skall m.a.o fastställas till 1,5 gånger antalet skattekronor per invånare i vederbörande kommun. Har sålunda en kommun t.ex. 5 skattekronor per invånare skall den erlägga kommunbidrag med 7,5 % av pensionskostnaderna, medan en kommun som har t.ex. 20 skattekronor per invånare får bidra med 30 % av kostnaderna. Att kostnaderna per skattekrona för de båda kommunerna bli lika stora, om bruttokostnaderna per invånare äro desamma, framgår av följande exempel: Kommunen A har 1 000 invånare och ett skatteunderlag å 5 000 skattekronor, dvs. 5 per invånare. Kommunen B har 15 000 invånare och 300 000 skattekronor, motsvarande 20 skattekronor per invånare. Folkpensionerna uppgå i båda kommunerna till 16 kronor per invånare för ett år och utgöra alltså resp. 16 000 och 240 000 kronor. Kommunbidraget blir för A 7,5 % av 16 000 eller 1 200 kronor och för B

30 % av 240 000 eller 72 000 kronor. A :s 1

x

i-,

°°

kommunbidrag motsvarar

eller 24 5000 öre per skattekrona och B :s kommunbi72 000 drag eller likaledes 24 öre per 300 000 skattekrona. Då det gäller att med här ifrågavarande metod bestämma statsbidraget till en verksamhet i stället för kommunbidraget kan man givetvis förfara på ovanstående sätt och därefter dra den erhållna kommunbidragsprocenten från 100. Vill man uttrycka detta i en formel, där s och sx ha samma betydelse som ovan men p och p 1 betyda statsbidragsprocent, den förra för normalkommunen och den senare den sökta procenten, får man följande: px =

( l O O — p ) • Si. 100 — i *-i L_ s

Sätter man in i formeln t.ex. de tal för normalbidragsprocenten och för normalskatteunderlaget, som föreslogos av befolkningsutredningen i fråga om skolmåltiderna och som sedermera godtogos av riksdagen, nämligen resp. 80 och 10, får man: ( l O O — 8 o ) -S] . P i = IOO—^ i i = IOO — 2 S 1 = 2 - ( 5 0 — s O . 10

Slutresultatet kan här uttryckas sålunda, att statsbidrag utgår med 2 % för varje skattekrona, varmed skatteunderlaget per invånare i en kommun understiger 50. Har sålunda en kommun 5 skattekronor, får den statsbidrag efter 2^(50—5=) 9 0 % , medan en kommun med 20 skattekronor per invånare får bidrag efter 2^(50—20 = ) 60 %. Att de kostnader, som återstå för kommunerna efter erhållande av statsbidrag, bli lika stora per skattekrona, om de bruttokostnader vara bidraget beräknas äro lika stora per invånare, framgår av följande exempel: Kommunen A har 2 000 invånare och ett skatteunderlag å 10 000 skattekronor eller 5 per invånare. Kommunen B har 24 000 invånare, och dess skatteunderlag uppgår till 480 000 skattekronor eller 20 per invånare. Utgifterna för den verksamhet,

skatteunderlag och som sålunda skulle dra den största nyttan av en gradering, i allmänhet äro de hårdast skattetyngda. Betraktar man det hittills i stort sett allmänt tillämpade systemet mot bakgrunden av det ovan anförda, framträda detta systems brister i skarp belysning. Det är icke rättvist, eftersom de på kommunerna belöpande kostnaderna bli per skattekrona räknat mångdubbelt större i den ena kommunen än i den andra. För kommuner, som 3 00° ändamål uttaxera eller 30 ore per ha ett lågt skatteunderlag och följaktligen få en hög kostnad per skattekrona, blir 10 000 144 000 skattekrona och B — eller likaledes kostnadsandelen så kännbar att dessa kom480 000 muner, som i allmänhet även i övrigt äro 30 öre per skattekrona. hårt skattetyngda, kunna avhållas från att tillgodose det behov som skall täckas i den Graderingens fördelar utsträckning, som vore önskvärt. Ett syFördelarna hos ett bidragssystem, där stem med ograderade statsbidrag är endast bidraget graderas med hänsyn till skatte- ägnat att främja sparsamhetsintresset hos underlaget per invånare, i jämförelse med kommuner, som ha ett lågt skatteunderlag ett bidragssystem utan gradering kunna och som därför under alla förhållanden äro tvingade att iaktta stor försiktighet i sammanfattas i följande punkter. 1. Systemet är tillfredsställande ur rätt- sin hushållning. Ett dylikt system medför, visesynpunkt. Kommunerna beredas där- att varje på kommunerna lagd ny uppgift igenom mera likartade förutsättningar att ökar ojämnheterna i kommunernas allfullfölja de uppgifter, som staten funnit männa skattebelastning, eftersom de största lämpligt att ålägga dem. En fattig kom- andelarna per skattekrona då läggas på de mun kan sålunda bereda sina medlemmar redan i övrigt hårdast skattetyngda komsamma förmåner som andra kommuner munerna. utan att kostnaderna för dessa förmåner Det har i den allmänna diskussionen om drabba de skattskyldiga i den fattiga kom- kostnadsfördelningen mellan staten och munen hårdare än fallet är i mer välställda kommunerna stundom gjorts gällande att utdebiteringen av allmän kommunalskatt i kommuner. 2. Ur effektivitetssynpunkt innebär sy- en kommun vore en lämplig mätare av en stemet betydande fördelar. Kommuner med kommuns behov av speciella statsbidrag. svagt skatteunderlag få möjlighet att full- Ju högre denna utdebitering vore, desto följa vederbörande uppgift på ett tillfreds- större vore behovet av statsbidrag, har det ställande sätt utan att belastas över hövan. ansetts. Det är också otvivelaktigt så, att 3. Systemet har den verkan att kommu- utdebiteringen i en kommun ibland kan ge ner med gott skatteunderlag i samma grad en ganska god bild av förhållandena därföranledas att iakttaga sparsamhet vid städes. Särskilt gäller detta, om man håller verksamhetens utövande som kommuner sig till de kommuner, som ha de högsta med svagt skatteunderlag, eftersom en lika utdebiteringarna. Att dessa ha en ringa stor utgiftsökning per invånare medför ekonomisk bärkraft och följaktligen endast samma uttaxeringssökning per skattekrona böra belastas med obetydliga kostnadsandelar, torde i regel vara riktigt. Men detta i alla kommuner. 4. Systemet har en skatteutjämnande sammanhänger med att de genomgående verkan. Statistiska undersökningar ha näm- ha ett lågt skatteunderlag. Utdebiteringen ligen visat, att kommuner, som ha lågt som sådan är icke någon tillfredsställande

vartill bidrag utgår, motsvara för båda kommunerna 15 kronor per invånare och uppgå alltså för A till 30 000 och för B till 360 000 kronor. A erhåller statsbidrag med 90 % av 30 000 eller 27 000 kronor, och den återstående kostnaden blir då 3 000 kronor. Statsbidraget till B utgår med 60 % av 360000 eller 216000 kronor, varefter återstår en kostnad för B av 144 000 kronor. A måste för vederbörande

mätare av bärkraften. Man kan nämligenn icke bedöma utdebiteringen utan att ta hän1syn till den valuta, som kommunmedlem-1marna kunna sägas få för sina skatter. Omn sålunda av två kommuner, vilka båda haa exempelvis 10 kronors utdebitering, denn ena har ett skatteunderlag motsvarande 5 och den andra ett underlag motsvarandee 20 skattekronor per invånare, måste utdebiteringen betraktas som betydligt merr tyngande i den förra kommunen än i den1 senare. Medlemmarna i den senare kommunen, vilken uttaxerar 200 kronor perr invånare, böra få en betydligt större valuta av kommunens verksamhet än medlemmarna i den förra kommunen, som endast uttaxerar 50 kronor per invånare. Även bortsett härifrån är det olämpligtt att bestämma en kommuns andel i en viss5 uppgift med hänsyn till dess utgifter förr ändamål, som äro den ifrågavarande uppgiften helt ovidkommande. Detta innebär: ett anläggande av synpunkter, som närmastt höra hemma i diskussionen om den allmänna skatteutjämningen.

skatteunderlag av högst 5 skattekronor per invånare statsbidrag beviljas med högre belopp än som motsvarar 80 % av bidragsunderlaget. Det framgår av tabellen, att det vid ett givet skatteunderlag finns en marginal, inom vilken bidragsprocenten skall kunna variera. Avsikten härmed är att även andra faktorer än skatteunderlaget skola få påverka bidragsprocenten, ehuru i begränsad utsträckning. Såsom sådana faktorer nämner kungörelsen »det totala kommunala skattetrycket, skoldistriktets ekonomiska ställning i övrigt, dess ekonomiska och geografiska struktur samt andra liknande omständigheter».

En annan sak som vid ett studium av tabellen faller i ögonen är, att någon gradering efter skatteunderlaget icke förekommer för högre skattekrontal per invånare än 17 och att graderingen vid lägre skattekrontal än 17 icke åstadkommer någon fullständig utjämning av skatteunderlagets verkningar. Om man på grund av dispensmöjligheten bortser från skattekrontal, som icke överstiga 5, finner man att det i övrigt lägsta skiktet medger statsbidrag å 65— Modifikationer i skatteunderlagsgrade75 %. Kommunens kvarvarande kostnad ringen blir då 25 å 35 %, vilket per skattekrona Det första beslut, som riksdagen fattade: motsvarar 5 å 7 % av bruttokostnaden per om skatteunderlagsgradering, avsåg bygg- invånare. Vid ett skatteunderlag i en komnader för folkskoleväsendet. I den på mun å något över 17, blir kommunens kostgrundval härav utfärdade kungörelsenL nad per skattekrona i sämsta fall knappt ( S F S 1945:882) stadgas, att statsbidrag; 4 % av bruttokostnaden per invånare. skall utgå enligt en tabell av följande utNågon principiell motivering för en dyseende : lik modifikation av graderingen har icke framkommit i förarbetena till ifrågavarande bestämmelser och torde ej heller kunna anStatsbidrag i Antal skattekronor % av bidragsföras. Sannolikt få dessa statsbidragsbeper invånare underlaget stämmelser betraktas som ett kompromissresultat vid den första konfrontationen högst 5 80—70 med de nya tankegångarna. över „

5 7 9 >> 11 „ 13 ,, 15 » 17

, , 7 9 „ 11 ,, 13 » 15 » 17

75—65 70—60 65—55 60—50 55—45 50—40 45—35

Enligt kungörelsen må dock, där synnerliga skäl därtill äro, till skoldistrikt med ett

386 Det kan emellertid anföras fall, då en viss modifikation av skatteunderlagsgraderingen kan vara motiverad. Gäller det sådana samhällsuppgifter, som äro av stor allmän betydelse men beträffande vilka det icke kan komma i fråga, att de skola göras obligatoriska över hela landet, framträder

icke i första hand kravet på att kostnaden skall fördelas så, att alla invånare i riket träffas lika hårt. Det gäller här för statens del närmast att söka locka de kommuner, där den ifrågavarande verksamheten anses böra igångsättas, till att intressera sig härför. Reglerna böra då utformas med sikte härpå. Den synpunkt som i första hand bör anläggas blir då effektivitetssynpunkten. Såsom ovan anförts är ett efter skatteunderlaget graderat bidrag i och för sig ägnat att på bästa sätt tillgodose denna synpunkt, och något skäl att helt frångå graderingen föreligger därför icke. Är emellertid förhållandet det, att behovet av den verksamhet, som staten i det aktuella fallet önskar främja, framträder starkast inom en viss kategori kommuner, som till sin skatteunderlagsstruktur uppenbarligen icke överensstämma med kommunerna i allmänhet, synas skäl kunna anföras för en modifiering av graderingen på sådant sätt, att lockelsen blir större för dessa än för övriga kommuner. En modifiering av graderingen kan ske på olika sätt. Man kan med bibehållande av en differentiering mellan kommuner med olika skatteunderlag göra graderingen sådan att en fullständig utjämning i avseende å skatteunderlagets verkningar icke erhålles. Ett annat sätt är att i princip bibehålla den fullständiga graderingen men införa spärrar, antingen uppåt med maximering av statsbidraget eller nedåt så att alla kommuner skola oavsett skatteunderlaget erhålla ett visst minimibidrag. Denna fråga belyses ytterligare längre fram. Allmänna synpunkter bidragsunderlaget

på frågan

om

Det hittills förda resonemanget har avsett frågan om hur statsbidragsprocenten skall beräknas. Det återstår att beröra frågan om vad som skall utgöra bidragsunderlag. Två principiellt skilda möjligheter stå här till buds. Antingen kan man utgå från de verkliga kostnaderna för verksamheten, eventuellt på visst sätt maximerade, eller också kan man på förhand fastställa en

kostnad per anordning, i förhållande till vilken bidraget skall bestämmas oberoende av de verkliga kostnaderna. Om man kunde antaga, att alla kommuner skulle hålla samma standard å en verksamhet och iaktta samma sparsamhet vid uppgiftens handhavande, skulle ett utmätande av statsbidraget till denna verksamhet i förhållande till de verkliga kostnaderna ge ett tillfredsställande resultat. Därigenom skulle man bland annat nå det resultatet att kommuner, som hade högre kostnader än normalt på grund av förhållanden, över vilka de icke kunde råda, finge åtminstone en del av merkostnaderna ersatt av staten. Emellertid torde möjligheten av en på nämnt sätt likordnad verksamhet i de flesta fall vara utesluten. Det torde snarare förhålla sig så att vissa skiljaktigheter äro ofrånkomliga såväl beträffande standard som i fråga om det ekonomiska handhavandet av en uppgift. Ett statsbidragssystem, som bygger på de verkliga kostnaderna, skulle i så fall komma att i viss mån premiera de kommuner, som icke visade nödig ekonomisk omsorg eller som beredde sina medlemmar större förmåner än avsett. Ett bidragssystem med på förhand bestämt bidragsunderlag är icke förenat med några sådana olägenheter, eftersom bidragsbeloppen i stort sett skulle vara oberoende av kommunernas åtgärder. De kommuner, där slöseri förekomme eller där extra, lokala förmåner bereddes kommuninvånarna, finge med ett sådant system själva bära följderna av sitt handlande. Å andra sidan skulle de kommuner, som med omsorg och planmässighet handhade uppgiften, ensamma få dra fördelen härav. Man skulle med andra ord befrämja en sund kommunal hushållning och därmed bidra till att lösa ett av de överhuvudtaget svåraste problemen i fråga om statsbidrags utmätande, nämligen det som sammanhänger med att en part har att besluta utgifter och en annan att bära huvuddelen därav. Såsom en fördel hos detta senare alternativ kan också antecknas, att den statliga kontrollen kan göras mindre om-

fattande, i det att den endast behöver inriktas på den ifrågavarande verksamhetens utformning och icke på kostnaderna härför. Beräkningarna av statens totalandel i kostnaderna kan vidare ske med större säkerhet.

3. Kommitténs förslag Då det gäller att för barnstugeverksamhetens del tillämpa de ovan anförda principiella synpunkterna, har man att beakta de för denna verksamhet speciella förhållandena. Såsom tidigare anförts, anser kommittén att denna verksamhetsform i betydande grad bör utvidgas men inte göras obligatorisk. Det förhåller sig ovedersägligen så att behovet av åtgärder för småbarnens omhändertagande icke framträder med samma styrka på alla håll, detta oavsett om man ser frågan från enskilda eller samhälleliga utgångspunkter. Det ligger i sakens natur att det här framför allt är ett tätortsproblem, vilket dock inte innebär att andra orter skola vara utestängda från statsbidrag utan endast att en modifikation kan vara motiverad i fråga om graderingen av statsbidragen. Anledningen härtill är framför allt att städer och tätorter i allmänhet ha ett skatteunderlag, som ligger högre än hos det stora flertalet övriga kommuner. En fullständig skatteunderlagsgrader ing skulle följaktligen komma att i betydande grad beskära statsbidraget för de kommuner, där behovet av barnstugeverksamhet otvivelaktigt är störst. Kommittén har övervägt att förorda ett annat bidragssystem för förskolorna än för daghemmen. Man kan nämligen göra gällande, att det endast är daghemmen som utgöra ett tätorternas speciella problem, medan det i fråga om förskolorna föreligger ett behov, som sträcker sig över hela landet. Det kan alltså ifrågasättas, om de skäl, som anförts för en modifiering av skatteunderlagsgraderingen, äga giltighet för förskolornas del. Kommittén har på denna punkt känt en viss tvekan men har dock slutligt stannat för att föreslå ett

gemensamt statsbidragssystem för dessa och andra barnstugeformer. Till en del har detta berott på en strävan hos kommittén att få systemet i dess helhet så enkelt som möjligt. Den huvudsakliga anledningen är dock att de praktiska verkningarna av två olika bidragssystem, utformade med hänsynstagande till de ovan anförda principiella betänkligheterna, enligt kommitténs mening icke skulle bli tillfredsställande. För en kommun med synnerligen gott skatteunderlag skulle nämligen situationen kunna bli den att ett relativt stort statsbidrag vore att vänta, om kommunen läte anlägga daghem, men att endast ett obetydligt eller intet bidrag alls skulle utgå, om förskolor bleve uppförda. Den sannolika följden härav vore, att denna kommun ensidigt skulle inrikta sig på en utbyggnad av daghemmen. Därmed skulle ha uppnåtts ett resultat, som enligt kommittén icke vore önskvärt. Ovan har framhållits, att en modifiering av graderingen efter skatteunderlaget kan ske antingen så att man endast delvis kompenserar kommuner med lågt skatteunderlag för bristerna därutinnan eller så att man i princip inför en fullständig gradering men å andra sidan inför vissa spärrar. Kommittén har för sin del funnit den sistnämnda metoden vara den som ger det mest lämpliga resultatet. Om graderingen får verka ohämmad upp till ett visst skatteunderlag och man därefter låter bidraget bli oförändrat vid en ytterligare stegring av skatteunderlaget, innebär detta ett visst gynnande av kommuner, där behovet av barnstugeverksamhet gör sig starkast gällande, men den allmänna principen om hänsynstagande till kommunernas varierande ekonomiska bärkraft är dock i huvudsak tillgodosedd. Går man däremot fram efter den först nämnda metoden innebär detta etl konsekvent missgynnande av kommuner med skatteunderlag understigande genomsnittet i landet, ett missgynnande som blir kraftigare, ju lägre skatteunderlaget är. Med dessa utgångspunkter gäller det att i första hand bestämma den allmänna bi-

dragslinjen och i andra hand fastslå det skatteunderlag per invånare, vid vilket spärren skall träda i tillämpning och från och med vilket minimibidraget skall utgå. Bestämmande för bidragslinjens utformning är som tidigare nämnts de givna talen för »normalskatteunderlaget» per invånare samt »normalbidragsprocenten». Vad det förra angår finnes icke anledning att frångå det tal, som för närvarande gäller i fråga om hittills graderade bidrag, eftersom nämnda tal i och för sig icke är avgörande för bidragets storlek. Kommittén grundar därför sin bidragslinje på ett normalskatteunderlag av 10 skattekronor per invånare, varigenom systemet vinner i enkelhet. För kommuner med nämnda skatteunderlag föreslår kommittén ett bidrag å 70 %. Graderingen av bidraget föreslås sträcka sig upp till 20 skattekronor per invånare, i vilket läge bidraget uppgår till 40 %. Vill man sammanställa dessa villkor i en matematisk formel, där p 1 och sx ha samma betydelse som i tidigare sammanhang, dvs. resp. den sökta statsbidragsprocenten samt vederbörande kommuns skatteunderlag, kommer man till följande resultat: Pl

= 40 +

3.(20—s x )

I ord kan detta uttryckas så att statsbidrag till viss kommun utgår med dels 40 %, dels ock — därest kommunens skatteunderlag icke uppgår till 20 skattekronor per innevånare — med 3 % för varje skatteAntal skattekronor

Bidragsprocent

per

invånare 1 2

3 4 5 n 12

13 14 15

6 7 8 9 10

16 17 18 19

20 och däröver

BidragsAntal skatteprocent kronor per invånare 97 94 9i 88 85 67 64 61

58 55

82 79 76 73 70 52

49 46 43 40

krona, varmed skatteunderlaget understiger 20 skattekronor per invånare. Enligt den föreslagna bidragslinjen kommer statsbidrag till barnstugeverksamheten att utgå efter den procentsats, som framgår av sammanställningen i föregående spalt. Vid utarbetandet av detta kapitel voro officiella uppgifter om de olika kommunernas skatteunderlag icke tillgängliga för senare taxeringsår än 1946. Det har icke ansetts nödvändigt att därefter företaga en komplettering. Enligt 1946 års taxeringar fördelades kommunerna vid en uppdelning efter skatteunderlagets storlek på sätt framgår av efterföljande tabell.

Antal skattekronor per invånare 4,00-4,99 5,00-5,99 6,00-6,99 7,oo-7,99 8,00-8,99 9,00-9,99 10,00-10,99 11,00-11,99 12,00-12,99 13,00-13,99 14,00-14,99 15,00-19,99 20,00-24,99 25,00-29,99 30,00-34,99

35,oo-39,99 40,00-44,99 Summa

Antal landskommuner

städer

kommuner

48 136 234 340 377 323

136 234 340

377 323 218 168 123

95 237 52 5 6

3 6 67 45 3 1

97 8 7 1

218 169 126

| 2509

Det framgår av denna sammanställning att, vid ett tillämpande av den föreslagna bidragslinjen i förhållande till 1946 års skatteunderlag, 64 landskommuner och 50 städer eller tillsammans 114 kommuner skulle ha erhållit minimibidraget å 40 %. Att sätta spärren vid ett lägre skatteunderlagstal, exempelvis 15 skattekronor per invånare, skulle som synes ha inneburit att ytterligare 304 kommuner undandroges graderingen, varigenom bl.a. flertalet städer (117 st.) erhållit ett ograderat bidrag

å 40 %. En spärr vid 25 skattekronor per invånare skulle å andra sidan ha inneburit at* endast 12 landskommuner och 5 städer hade dragit nytta av minimispärren. Vid sina överväganden rörande bidragsprocentens beräkning har kommittén närmast träffat sitt val mellan de alternativ, som belysas av följande sammanställning, där formeln för bidragsprocenten för en kommun med skatteunderlaget st angives.

Bidragsprocent

50 + 2,5 . (20-Sj) 4° + 3,0 . (20-Sj)

3° + 3,5 • (ao-sj 40 + 2,4 • (25-Si) 30 + 2,8 . (25-Sj) 20 + 3,2 . (25-Si)

Bidrag vid 10 skattekronor per invånare 75 70 65 76 72 68

Inom den första av dessa båda grupper är — som synes — spärren avsedd att inträda vid 20 och inom den andra vid 25 skattekronor per invånare. Sammanställningen visar, att en ungefärlig överensstämmelse råder mellan de båda grupperna i avseende å bidragsprocenten vid »normalt» skatteunderlag. Den ovan förda principiella diskussionen har endast avsett förhållandet mellan staten och kommunerna och äger icke giltighet beträffande andra huvudmän för barnstugor än kommuner. Därest t.ex. ett industriföretag önskar anordna en sådan institution, kan man självfallet icke göra gällande, att företaget skulle ha ett större bidragsbehov av den anledningen att skatteunderlaget i kommunen vore synnerligen lågt. Eftersom kommittén emellertid såsom framgår av kap. 6 förutsätter att kommuner överallt skola stå som huvudmän för barnstugorna, saknar kommittén anledning att här ingå på frågan huruledes bidraget skulle bestämmas ifall institutionerna helt dreves i enskild regi. Frågan blir då till en början, om man skall utesluta ett sådant företag från statsbidrag eller ev. bevilja företaget bidrag efter annan grund

än här ifrågasatts. Det senare alternativet torde direkt kunna uteslutas. Att för sådana fall fastställa en bidragsprocent, som ibland kanske skulle ligga högre och ibland lägre än bidragsprocenten i fråga om andra institutioner som kunde finnas i kommunen vore icke lyckligt. I allmänhet skulle väl detta leda till överenskommelse mellan kommunen och företaget om att den part, som hade utsikter att få det högsta statsbidraget, skulle ställa sig som huvudman beträffande alla barnstugor inom kommunen. I vissa fall skulle detta kunna leda till att kommunen miste en del av sin bestämmanderätt över verksamhetens utövande. Sattes å andra sidan bidragsprocenten för industriföretag så lågt att kommunen alltid skulle kunna påräkna ett högre bidrag, bleve bestämmelserna om statsbidrag till företagen sannolikt endast en bestämmelse p? papperet, som sålunda icke skulle komma att tillämpas. Den bästa lösningen av detta spörsmål synes vara, att bidrag icke i något fall får utgå direkt till annan än kommun. Detta skulle innebära, att kommunen måste ställa sig som huvudman (och garant) för alla barnstugor inom kommunen. Därest stiftelse, förening eller industriföretag önskade anordna sådan verksamhet finge vederbörande då ingå till kommunen med anhållan att kommunen skulle ställa sig som huvudman. Det torde få anses uteslutet, att kommunen i sådant fall skulle ställa sig avvisande, om kommunen finge garanti för att inga kostnader skulle komma att vila på kommunen. Tvärtom synes kommunen ha anledning att uppmuntra ett initiativ i denna riktning. Det kunde även tänkas att kommun satte sig i förbindelse med industriföretag eller dylikt samt att kommunen och företaget anordnade verksamheten gemensamt. Ur statens synpunkt synes det icke finnas någon anledning att ställa sig avvisande mot sådana överenskommelser. Staten behöver i varje fall endast ha mellanhavande med kommunen, och detta borde för statens del utgöra en bättre garanti för att verksamheten bedrives på ett ändamålsenligt sätt än om före-

behovet av anläggningsbidrag. Under budgetåret 1948/49 ha 29 ansökningar om bidrag till barnstugor inkommit till allmänna arvsfonden och bidrag lämnats till ett belopp av ca 617000 kronor. Det nuvarande systemet med bidrag från allmänna arvsfonden, beslutade från fall till fall utan hänsyn till skatteunderlaget i kommunerna, står uppenbarligen icke i överensstämmelse med de av kommittén tidigare förordade principerna för statsbidrag. Det förefaller vidare föga lämpligt att låta anläggningsbidrag utgå till en så pass omfattande verksamhet som här är fråga om utan att riksdagen fått vara med om att fastställa enhetliga bidragsgrunder. Det synes kommittén nödvändigt, att även anläggningsbidragen anpassas till kommitténs allmänna statsbidragssystem och uppbyggas på dess grundläggande principer. Kommittén vill därför föreslå att nu tillämpade system med bidrag från A. Anläggningsbidrag Anläggningsbidrag för barnstugor utgå allmänna arvsfonden överges och att särför närvarande ur allmänna arvsfondens skilda fixerade bidragsnormer för anläggmedel. Vid beräknandet av dessa bidrag ningsbidrag fastställas, så att sådana kunha följande officiellt icke fastställda men na stå till förfogande vid den framtida utunder hand accepterade normer tillämpats. byggnaden av barnstugorna. Ovan har framlagts förslag om sättet för 1. För nybyggnad eller inköp och om- statsbidragsprocentens beräknande. De i byggnad av fastighet 1 000 kronor per samband därmed förordade grunderna böra plats; bidraget har dock maximerats till enligt kommitténs mening tillämpas i fråga 50 % av byggnadskostnaderna. om samtliga bidrag till barnstugeverksam2. För inventarier 50 % av kostnaderna. heten, sålunda bl.a. för anläggningsbidragen. Om bidrag sökts enbart för inventarier Vad angår bidragsunderlaget förordar har det i regel utgått med a / 8 a v kostnakommittén av skäl som tidigare anförts, derna. att detta i möjligaste mån göres fast. Det 3. För inköp och uppförande av barac- må erinras om att fast bidragsunderlag ker för jordbruksdaghem samt för inventa- tillämpas i fråga om skolmåltiderna, vilken rier för desamma har bidraget beräknats verksamhet i viss mån är närbesläktad med till 8 /a a v totalkostnaderna. barnstugeverksamheten. För driftskostnaFrån dessa generella bidragsgrunder ha derna skall enligt de för skolmåltiderna i vissa fall avvikelser gjorts då speciella gällande bestämmelserna bidrag utgå i förförhållanden förelegat. Med den försöks- hållande till ett bidragsunderlag motsvakaraktär som barnstugeverksamheten hit- rande 60 öre per utspisad måltid och betills haft har det också varit en stor till- träffande inventarierna i förhållande till gång att man kunnat anpassa bidraget ett underlag, som i författningen fastställts efter omständigheterna i varje fall. Till i relation till antalet utspisade barn. Några följd av byggnadsrestriktionerna har un- särskilda bestämmelser om byggnadsbidrag der senare år tillgängliga medel i allmänna till skolmåltidslokaler finnas icke i kungöarvsfonden varit tillräckliga för att täcka relsen om statsbidrag till skolmåltider.

tag eller institutioner, som måhända vore helt okända, skulle stå som huvudmän. Det må även framhållas, att liknande förhållanden funnits på andra områden. Under den stora arbetslöshetskrisen på 1930-talet var det ett vanligt förhållande att enskilda personer eller föreningar (t.ex. idrottsföreningar) voro intressenter i företag, vilka utfördes som statskommunala reservarbeten. Statens arbetslöshetskommission ansåg detta icke vara något hinder, om företaget ur arbetslöshetssynpunkt var lämpligt. Kommission krävde endast, att kommunen skulle garantera det framtida underhållet, och beviljade därefter kommunen samma bidrag till detta som till andra, av kommunen ensam drivna arbetslöshetsarbeten. Kommittén övergår därefter till de olika slagen av statsbidrag.

Detta sammanhänger med att sådana lokaler ingå bland de utrymmen, varom regler givits i kungörelsen angående statsbidrag till byggnadsarbeten för folkskoleväsendet. Anskaffande av lokaler för barnstugeverksamheten kan ske på olika sätt, nämligen:

att få tillgång till kvinnlig arbetskraft. I fråga om förskolorna har kommittén däremot som nämnts i huvudsak sett till de i utsträckt mening pedagogiska synpunkterna, varför dessa institutioner i högre grad få anses tillgodose ett samhällsintresse.

a) genom uppförande av nybyggnad b) genom inköp av en för verksamheten lämplig byggnad, som efter ev. om- eller tillbyggnad inrättas till barnstuga c) genom ombyggnad av eller tillbyggnad till en i kommunens ägo redan befintlig, för annat ändamål uppförd byggnad d) genom inrättande av lokaler för verksamheten i en byggnad, som användes även för annat ändamål, samt e) genom förhyrande av lokaler för verksamhetens bedrivande. Olika synpunkter göra sig gällande i de skilda fallen. Enligt de undersökningar, som kommittén låtit företaga, ställa sig kostnaderna för nybyggnad olika stora för daghem och för förskola. Då det för daghemmen kräves en avsevärt större byggnadsvolym än för förskolorna, bli anläggningskostnaderna för det förra slaget av institutioner icke obetydligt större. Skulle statsbidragen vid nybyggnad utmätas i förhållande till de verkliga kostnaderna, finge man följaktligen räkna med högre bidrag till daghemmen. Kommittén har emellertid såsom tidigare utvecklats funnit behovet av förskolor vara det primära vid barnstugeverksamhetens utbyggnad. Med hänsyn härtill har kommittén ansett sig böra ge statsbidragssystemet en sådan utformning, att det i första hand uppmuntrar till inrättande av förskolor. En härför lämplig metod har kommittén ansett vara att för såväl förskolorna som daghemmen ha ett fast, per plats räknat lika stort bidragsunderlag. De efter statsbidragets erhållande på kommunen återstående kostnaderna skulle sålunda bli större för daghemmens än för förskolornas del. Detta kan icke anses vara principiellt omotiverat, då behovet av daghem i högre grad grundar sig på ett ortsintresse, t.ex. en inom orten befintlig industris intresse

I kap. 10 har kommittén framlagt uppgifter om anläggningskostnaderna enligt 1949 års prisnivå för ett antal redan befintliga barnstugor. Det framgår härav att daghemmen skulle i anläggning betinga en genomsnittskostnad, räknat per plats, av 6 000 kronor för spädbarnsavdelningar och 5 195 kronor för daghem med avdelningar för barn i åldern 2—7 år. I dessa belopp ingå icke kostnaderna för fritidslokaler m.m. För förskolorna ha de beräknade kostnaderna varierat från 1 670 kronor per plats till omkring 3 200 kronor. Det må emellertid anmärkas, att det då med ett enda undantag varit fråga om förskolor som sammanbyggts med daghem, medan man för dessa senare haft tillgång till uppgifter om ett större antal av typen enbart daghem än av typen daghem jämte förförskola. Vidare ha för att kostnaderna för olika daghem skulle bli direkt jämförbara, vissa utrymmen i institutioner med både daghem och förskola, vilka kunna sägas ha varit avsedda för gemensamt bruk, hänförts till enbart daghemmen, varför anläggningskostnaderna för förskolorna egentligen ligga högre än vad som framgår av kap. 10, även där förskola icke är fristående.

392 De institutioner, som på nämnt sätt blivit undersökta, fylla mycket högt ställda krav. Enligt kommitténs mening skulle de minimikrav, som lämpligen böra ställas på barnstugorna, kunna fyllas utan att kostnaderna hållas så höga. Det har för kommittén framstått såsom möjligt att åstadkomma ett förbilligande av anläggningskostnaderna framför allt genom att nedbringa byggnadsvolymen, särskilt för daghemmens del. Denna uppfattning har bestyrkts av de utredningar som kommittén redovisar i kap. 10 angående kostnaderna för s.k. standarddaghem resp. standardför-

skola. Av kap. 10 framgår, att kostnaderna för ett sådant »standarddaghem» skulle kunna hållas vid omkring 2 400 kronor samt kostnaderna för förskola vid omkring 1 750 kronor per plats. Såsom framgår av kap. 10 anser kommittén att kommunerna böra stimuleras att mera allmänt uppföra sådana enklare men fullt acceptabla institutioner. Kommittén har också vid utformningen av sitt förslag till anläggningsbidrag ansett att kommunerna icke böra erhålla större bidrag än som erfordras för att uppföra dylika institutioner. Kostnaderna för eventuell överstandard böra därför kommunerna själva stå för. Kommittén är medveten om att de förordade standardinstitutionerna draga större underhållskostnader än en permanent byggnad samt att de även ha en kortare livslängd. Man kan dock ifrågasätta, om det är försvarligt att just för barnstugeverksamheten, som är underkastad en ständig utveckling, bygga alltför »fastlåsta» institutioner. Kommittén vill även framhålla, att man icke kan använda dessa standardinstitutioner såsom mall att gå efter, om man tvingas bygga större institutioner. Som ovan nämnts, förekommer i fråga om skolmåltider även ett särskilt inventariebidrag. Detta har föranletts av att antalet barn är så ytterst varierande i de olika skolorna. Eftersom inventariebehovet icke står i någon direkt proportion till antalet barn utan kostnaderna bli relativt sett lägre, ju större antalet barn är, har det varit nödvändigt att i detta fall ge särskilda regler för inventariebidraget. Motsvarande förhållanden föreligga icke i fråga om inventarier i barnstugorna. Någon avsevärd skillnad i behovet av inventarier — räknat per plats — har man icke att utgå ifrån, varför bidrag härtill kan utmätas efter mer schablonmässiga grunder. Enligt kommitténs mening kunna kostnaderna för den första uppsättningen inventarier med fördel inräknas i anläggningskostnaderna och bidragsunderlaget bestämmas med hänsyn härtill.

Med dessa utgångspunkter har kommittén stannat för ett bidragsunderlag å 2 000 kronor per plats. Detta underlag skall gälla för såväl förskola som daghem. Vad det förra slaget av institutioner angår må framhållas, att med antalet platser avses det antal som samtidigt kan användas. Om sålunda en förskola i två omgångar kan mottaga sammanlagt t.ex. 40 barn per dag, skall antalet platser anses vara 20. Det föreslagna beloppet, 2 000 kronor, ligger som synes något högre än den nyss angivna siffran för anläggningskostnaderna för förskolor. Med tanke på att underlaget även är avsett att inkludera inventariekostnaderna, har kommittén ansett sig böra höja denna siffra något. Ett inrättande av barnstuga efter inköp av en för verksamheten lämplig byggnad erbjuder icke några andra problem än de redan avhandlade. För sådana fall föreslår kommittén i princip samma villkor som i fråga om nyanläggning. Ett särskilt förhållande måste emellertid i detta sammanhang beaktas. Kommittén förutsätter såsom ovan anförts, att enskilda institutioner, företag eller dylikt skola kunna vara intressenter i viss barnstugeverksamhet, men att statsbidrag endast skall utgå, om kommunen är ansvarig för verksamheten. Den situationen kan då inträffa, att vederbörande intressent innehar en lämplig fastighet och efter överenskommelse med kommunen överlåter fastigheten på denna i syfte att tillförsäkra kommunen högsta möjliga statsbidrag. Ett sådant förhållande synes emellertid icke motivera bidrag med högre belopp än som utgår vid ombyggnad av en kommunen redan tillhörig fastighet, vilket fall beröres här nedan. Om en kommun, som har för avsikt att anordna barnstuga, redan innehar en byggnad, som dock först efter viss om- eller tillbyggnad kan göras lämpad för sitt ändamål, är förhållandet ur statens synpunkt ungefär enahanda med vad tidigare berörts. Det kunde sålunda anföras skäl att ge samma

bidrag även i sådana fall. Å andra sidan intill dess det mot denna kvotdel svarande förefaller det icke rimligt att ge en kom- beloppet uppginge till 1 400 kronor. Kommun bidrag till kostnader, som den haft mittén har emellertid icke velat föreslå en måhända långt innan frågan om inrättande sådan anordning, då denna synts innebära av barnstuga blivit aktuell. Man skulle en onödig komplicering av bidragsbestämlika väl kunna hävda, att statsbidrag skulle melserna för de helt säkert relativt få fall, utgå till redan färdigställda och i bruk då frågan skulle bli aktuell. tagna institutioner, vilket kommittén icke Tillbyggnad å en fastighet, som skall anser böra komma ifråga. Däremot böra användas eller redan är i bruk som barnbidrag utgå till kostnaderna för omändring stuga, torde i flertalet fall kunna jämställas av en byggnad, så att den lämpar sig för med nyanläggning, och bestämmelserna för barnstugeverksamhet. nybyggnad böra då tillämpas. En förutsättPrincipen om ett fast bidragsunderlag ning måste dock givetvis vara att genom bygger på att kostnaderna för en åtgärd tillbyggnaden tillskapas flera platser än äro någorlunda likvärdiga i de olika fallen. tidigare. Vissa praktiska svårigheter torde Detta kan icke sägas vara förhållandet, då ibland uppkomma, då det gäller att vid en det är fråga om en ombyggnad. I stället samtidig om- och tillbyggnad avgöra, hur har man då att räkna med mycket bety- många platser som tillkomma genom själva dande variationer. Det enda möjliga torde tillbyggnaden. Avgörande härvidlag bör här vara att utgå från de verkliga kostna- icke vara hur de nytillkommande utrymderna. Å andra sidan skulle det icke vara mena användas, dvs. om de användas för rimligt att medge bidrag i förhållande till gemensamt eller för mer speciellt ändamål, hur höga kostnader som helst. Det för utan man får söka göra en bedömning av nybyggnad ifrågakommande bidragsunder- hur många platser som kunna hänföras till lagsbeloppet kan naturligtvis under inga resp. den ombyggda och den tillbyggda deomständigheter få överskridas vid en om- len av fastigheten. En del svårigheter kunna byggnad. Redan detta belopp är för övrigt också vara förbundna med uppdelningen av enligt kommitténs mening för högt, då kostnaderna mellan ombyggnad och tillkostnaderna för ombyggnad rimligen böra byggnad, vilket är av betydelse, eftersom vara lägre än kostnaderna för nybyggnad. bidraget till kostnader av det förra slaget Var gränsen skall dragas är en ren skälig- skall beräknas i förhållande till de verkliga hetsfråga. Kommittén har för sin del stan- kostnaderna. Kommittén anser sig emellernat vid att föreslå ett maximibelopp å i 400 tid kunna räkna med att de här berörda kronor per plats. Intill detta belopp föreslås svårigheterna endast sällan skola göra sig bidraget utgå efter de faktiska kostnaderna gällande och att de därför icke ha någon för nybyggnaden. stor praktisk betydelse. Detta sammanDå kommittén i fråga om nybyggnad hänger bl.a. med den av kommittén tidigare föreslagit samma bidragsunderlag för såväl uttalade uppfattningen att barnstugorna daghem som förskolor, oaktat de förra icke böra göras alltför stora. ställa sig dyrare att anlägga, vore det konsekvent att på något sätt ytterligare beFrågan om inbyggande av barnstugor i gränsa bidragsunderlaget vid ombyggnad fastighet, som användes för annat ändamål, av daghemmen. Utan en sådan begräns- har varit föremål för överväganden av ning bli nämligen bidragen till daghem bostadssociala utredningen i dess slutbeoch förskolor helt likvärdiga vid ombygg- tänkande, del I, med allmänna riktlinjer nad intill en kostnad av 1 400 kronor per för den framtida bostadspolitiken jämte plats. En följdriktig begränsning skulle förslag till låne- och bidragsformer (SOU kunna åstadkommas genom att bidrag till I 945 ; Ö3). I vad här är av intresse underdaghemmen bestämdes i förhållande till en strök utredningen till en början angelägenviss kvotdel av de verkliga kostnaderna och heten av att de nya bostadsområden, som

i fortsättningen komme till genom nybyggnad eller genom ombyggnad i stadsplanemässig skala av äldre stadspartier, utrustades med sådana anläggningar för gemensamt bruk, som kunde fungera såsom komplement till de enskilda bostäderna. Dylika anläggningar (bl.a. nämndes mödra- och barnavårdscentraler samt daghem) ansåg utredningen kunna placeras in i bostadsområdet som fristående anläggningar eller inbyggda i bostadsfastigheter. Utredningen förutsatte, att gemensamhetsanläggningar skulle kunna inbegripas i det finansiella stöd, som den statliga lånegivningen för bostadsändamål gåve, under förutsättning att förvaltningen av dem vore så ordnad att betryggande säkerhet för deras användning för allmännyttiga ändamål ansåges föreligga. Efter att ha erinrat om att anläggningsbidrag till samlingslokaler, som förvaltades av organisationer, utginge i form av räntefria, stående delar av bostadslånen, anförde utredningen vidare (s. 568—569) : Endast i ett hänseende synes det utredningen finnas skäl att i härvarande sammanhang framlägga konkret förslag, nämligen beträffande daghem, lekskolor och liknande anläggningar för kollektiv tillsyn av barn. Behovet av sådana anläggningar är mycket stort och det finns anledning att antaga, att den kommande utvecklingen på arbetsmarknaden och den inverkan, denna skapar på hushållsorganisationen, skall komma behovet att ytterligare växa. I sitt betänkande rörande daghem och lekskolor (stat. off. utr. 1943: 9) med förslag till driftsbidrag har befolkningsutredningen utan framläggande av utformat förslag framhållit behovet jämväl av anläggningsbidrag, förslagsvis motsvarande halva anläggningskostnaden, för att befordra tillkomsten av välinrättade lokaler för ifrågavarande ändabål. I anknytning härtill vill bostadssociala utredningen föreslå, att i samband med beviljandet av statliga bostadslån viss del av detta skall kunna utgöra en räntefri stående del där av vederbörande kommunala organ, godkända anläggning för kollektiv tillsyn av barn inrymmes i bostadsanläggning. Med hänsyn till önskvärdheten av att dylika anläggningar få stor spridning inom bostadsområdena vill utredningen föreslå, att bidraget i form av räntefri, stående lånemedel utmätes till ett belopp av 15000 kronor, vilket täcker större delen av anläggningskostnaden för en liten anläggning.' Detta belopp skulle hållas fixt intill den gräns, där bidraget motsvarar 50 % av den

faktiska anskaffningskostnaden, och över nämnda gräns utgöra halva anläggningskostnaden. Propositioner angående vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen ha framlagts för riksdagen 1947 och senare år. Frågan om statsbidrag till barnstugor har emellertid icke berörts i dessa. Kommittén har för sin del icke funnit anledning att såsom sitt upptaga det ifrågavarande förslaget. I princip böra samma synpunkter gälla beträffande statsbidrag till barnstuga, vilken inbyggts i annan fastighet, som beträffande övriga barnstugor, i den mån barnstuga av det förra slaget ur allmänna synpunkter anses vara lämplig samt tillfredsställande utförd. Den bör sålunda icke vara utestängd från bidrag av den typ kommittén föreslår, såvida kommunen gentemot staten står såsom huvudman för barnstugan. Såvitt fråga är om barnstuga, som inbyggts i souterrängvåning i hyreshus, kan man dock, såsom i tidigare sammanhang berörts, stundom draga dennas lämplighet i tvivelsmål. Ett generellt medgivande av statsbidrag i dylika fall synes kommittén icke böra komma i fråga. En ytterligare begränsning av statsbidraget till sådan barnstuga synes böra införas, på så sätt att bidragsunderlaget fastställes till lägre belopp än i fråga om övriga barnstugor. Härför talar — förutom de ovan anförda skälen — den omständigheten att anläggningskostnaderna för en inbyggd barnstuga i allmänhet bli lägre. Ett lämpligt belopp för bidragsunderlaget anser kommittén vara 1 400 kronor per plats. Det återstår slutligen att behandla frågan om bidrag till förhyrda lokaler för barnstugeverksamheten. I detta sammanhang må erinras om att skoldistrikt, som förhyr undervisningslokaler eller lokaler för barnbespisning, äger åtnjuta hyresbidrag med V 8 av den erlagda hyran eller av det lägre belopp, som enligt ortens pris kan vara skäligt. Då bestämmelsen härom, vilken för undervisningslokalernas del fun-

nits alltsedan den nuvarande statsbidrags- skäl kunna vara för handen att lämna bikungörelsens tillkomst år 1936, icke änd- drag till övriga driftskostnader. rades vid den sedermera företagna gradeI förtydligande syfte må här framhållas, ringen av bidragen till anläggande av folk- att sådan personal, som på sätt berörts i skolebyggnader, torde detta sammanhänga kap. 14 erhållit dispens efter individuell med att man visserligen ansett ett förhy- prövning av tillsynsmyndigheten, i statsrande av undervisnings- och dylika lokaler bidragshänseende bör vara jämställd med i vissa fall vara ändamålsenligt men mera pedagogiskt utbildad personal. betraktat en sådan anordning såsom trill— De löner som här avses äro lönerna till fällighetsbetonad. Det har då icke fram- föreståndarinnor och barnträdgårdslärastått såsom önskvärt att genom ett mera riwnor, i den mån dessa fylla angivna komfrikostigt hyresbidrag eventuellt avhålla petenskrav. Statsbidraget till lönerna bör kommunerna från att själva uppföra sko- i princip utgå i förhållande till de verkliga lor. kostnaderna. I motsats till vad nu gäller Kommittén är av den uppfattningen, att bör därvid bidragsunderlaget utgöras av de anförda synpunkterna äga tillämpning den totala lönekostnaden, sålunda bl.a. inäven å barnstugeverksamheten. Den anser beräknat det enligt lönebestämmelserna utsålunda, att visst hyresbidrag bör utgå men gående rörliga tillägget. I lönekostnaderna att ett permanent förhyrande av lokaler böra även inräknas pensionskostnader, enär icke bör uppmuntras. Därav drar kommit- rätten till pension helt är att jämställa med tén emellertid icke den slutsatsen, att en en löneförmån. I de fall kommunerna omgradering av hyresbidraget icke bör före- besörja pensioneringen genom att teckna komma. I stället vill kommittén åstad- försäkring för sina befattningshavare, få komma en begränsning av hyresbidraget försäkringspremierna givetvis ingå i lönepå det sättet, att bidragsunderlaget sättes kostnaderna. relativt lågt. Med ett fast dylikt bidrag av Om man sålunda vid bestämmandet av samma storlek för daghemmen och försko- bidragsunderlaget i princip utgår från komlorna synes man få den följdriktigaste ut- munernas verkliga kostnader för lönerna, formningen av statsbidragssystemet. måste dock vissa spärrbestämmelser inföSåsom bidragsunderlag har kommittén ras, eftersom man självfallet icke kan eller funnit skäligt föreslå 40 kronor per plats bör förhindra de kommuner som så önska och år. att tillerkänna befattningshavarna högre löneförmåner än de av kommittén förutsatta, i kap. 14 angivna förmånerna. En B. Driftsbidrag extra löneförmån, oavsett vilken form Bidrag till den kvalificerade personalens denna får, bör dock helt bekostas av den löner. kommun som beslutar denna. I bidragsunKommittén har vid sin behandling av derlaget för lönerna böra sålunda icke få driftsbidraget ansett sig böra avskilja kost- ingå andra lönekostnader än sådana som naderna för löner till den pedagogiskt ut- äro i överensstämmelse med de av staten bildade personalen från övriga driftskost- fastställda maximibeloppen. För egen del nader. Anledningen härtill är närmast att får kommittén härutinnan hänvisa till vad kommittén ansett det önskvärt att upp- kommittén uttalat i kap. 14. muntra kommunerna till att i möjligaste Det bör icke heller vara kommunerna mån anlita pedagogiskt utbildad personal förbehållet att själva bestämma det antal genom att i sådant fall låta särskilt bidrag lärarinnor som för varje institution må anutgå. Om kommunerna däremot utan tving- ses behövligt utan detta får ankomma på ande anledning ej anlita pedagogiskt ut- tillsynsmyndigheten, som i förväg bör bildad personal, bör enligt kommitténs me- lämna uppgift härom till kommunerna. ning icke utgå något lönebidrag, även om Vill någon kommun anställa kvalificerad

ringar, underhåll av lokaler och inventarier, administration m.m. samt för kokerska, städerska och annan dylik personal. Nämnda kostnader komma givetvis att i viss mån variera, och det skulle ställa sig svårt att effektivt kontrollera dessa. Med hänsyn härtill och till vad tidigare anförts rörande bidragsunderlagets lämpliga utformning har kommittén ansett sig böra med ett av omständigheterna betingat undantag föreslå ett fast bidragsunderlag för ifrågavarande driftskostnader. De nuvarande driftsbidragen utgå med visst belopp per vårddag. Kommittén har för sin del velat sätta bidraget i relation till antalet vårdplatser. Detta innebär icke att bidrag skall utgå med samma belopp, oavsett hur lång tid under året som verksamheten bedrives, utan endast att man i detta sammanhang bör kunna bortse från tillfällig bortovaro, som ju knappast kan påverka kostnaderna i nämnvärd grad. Blir bortovaron av längre varaktighet eller definitiv får man förutsätta att den uppkomna vakansen fylles. En given följd av den ifrågasatta ordningen är däremot att bidrag icke kommer att utgå vid överbeläggning å institutionerna. Denna konsekvens finner kommittén vara önskvärd. Eftersom en del barnstugor ej hållas öppna under hela året, måste såsom antytts bidraget anpassas härtill. Detta bör ske genom att man som en andra faktor inför antalet verksamhetsdagar. Genom att multiplicera antalet av tillsynsmyndigheten Bidrag till övriga driftskostnader fastställda vårdplatser med antalet verkBeträffande de vid sidan av lärarlönerna samhetsdagar får man det antal dagar för liggande driftskostnaderna är det givet att vilket bidrag skall utgå. dessa kunna påverkas av kommunernas åtDet bör måhända framhållas, att man gärder. Viss andel av dessa kostnader bör vid bestämmandet av driftsbidraget kan bedärför läggas på kommunerna. Vad därvid höva räkna med ett annat antal vårdplatser angår bidragsprocenten anser sig kommitän i fråga om anläggningsbidraget, nämtén, utan att ytterligare utveckla de tidiligen i det fall att en institution användes gare anförda synpunkterna, kunna förorda, för två olika grupper barn. att denna bestämmes på samma sätt som i Kommittén har låtit verkställa olika fråga om anläggningskostnaderna. Vad som i förevarande sammanhang närmast behö- undersökningar rörande driftskostnaderna ver diskuteras är alltså hur bidragsunder- på barnstugorna bortsett från lönerna för den pedagogiskt utbildade personalen. Den laget skall fastställas. Bland dessa driftskostnader må nämnas genomsnittliga kostnaden per vårdplats kostnader för värme, vatten, lyse, försäk- synes år 1950 kunna beräknas till 70 öre

personal utöver det av tillsynsmyndigheten medgivna antalet, bör kommunen ensam svara för de härigenom uppkommande extra kostnaderna. Såsom tidigare framhållits, har kommittén ansett bidragsprocenten böra bestämmas på samma sätt i fråga om samtliga bidrag till barnstugeverksamheten. Skäl kunna visserligen anföras för att låta lönebidraget utgå med överlag ioo %, dvs. att helt överflytta lönekostnaderna på staten. En sådan ordning skulle kunna sägas stå i överensstämmelse med den princip för kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna, som kommittén anslutit sig till. Kommittén har emellertid — särskilt med hänsyn till den nuvarande skonomiska krissituationen — icke funnit sig böra gå så långt. Det skulle också te sig egendomligt, om staten utbetalade lönebidrag med ioo % i fråga om en icke obligatorisk uppgift såsom barnstugeverksamheten, då detta icke är fallet beträffande en verksamhet av så utpräglat obligatorisk art som t.ex. folkskoleväsendet. Under dessa förhållanden har kommittén ansett den konsekventaste utformningen av statsbidragssystemet vara att bidragsprocenten bestämmes på samma sätt i fråga om lönerna som då det gäller å ena sidan övriga driftskostnader och å andra sidan anläggningskostnader.

per dag för förskolorna och kr. 3 : — för Vad slutligen angår jordbruksdaghemdaghemmen. Med ledning härav vill kom- men inta dessa fortfarande en särställning. mittén förorda följande bidragsunderlag. Under sådana förhållanden finner kommitFörskolorna utgöra som nämnt den typ tén det vara ofrånkomligt att här utgå från av barnstugor, som kommittén i första hand de verkliga kostnaderna. anser böra växa fram runt om i vårt land. För övriga barnstugor och former av Bidragsunderlaget bör därför i möjligaste barntillsyn — parklek, lekplatser, barnparmån ansluta sig till de verkliga kostna- keringar, barnhagar etc. — har kommittén derna. Att sträcka sig så högt som till 70 icke ansett sig böra föreslå något driftsöre per dag har kommittén dock icke velat bidrag eftersom kostnaderna här icke äro göra, då man i så fall skulle för vissa in- av den storleksordning som vid t.ex. dagstitutioner kunna komma upp till bidrag hem och förskolor och det bidrag till den på mer än 100 % av de verkliga kostna- kvalificerade personalens löner, som i förederna. Ett rimligt bidragsunderlag synes kommande fall kan utgå, får anses utgöra erhållas, om det sättes till 60 öre per dag. tillräcklig stimulans för kommunerna. För daghemmen har kommittén ansett en restriktivare hållning vara motiverad även i fråga om driftsbidraget. Med utgångs- C. Ett övergångssystem punkt från å ena sidan den reduktion av De av kommittén här föreslagna statsunderlaget för anläggningsbidraget till dagbidragen äro i vissa avseenden lägre än hemmen, som kommittén förordat, och å andra sidan den normala relationen mellan vad som enligt kommitténs mening vore daghemmens och förskolornas verkliga befogat för en så viktig kommunal angedriftskostnader har kommittén kommit till lägenhet som barnstugeverksamheten måste att driftsbidragsunderlaget bör sättas dub- sägas utgöra. Kommittén har emellertid belt så högt för daghemmen som för för- känt sig bunden av statsfinansiella hänsyn samt av den återhållsamhet som nu präglar skolorna, dvs. till kr. 1: 20 per dag. statsmakternas ställningstagande till nya Beträffande halvdaghemmen synes det utgifter för statsverket. Det torde kunna naturligaste vara att sätta driftsbidragsun- befaras att någon ändring härutinnan icke derlaget till hälften av daghemmens. För kan komma till stånd inom de närmaste att i någon mån markera det önskvärda i åren. Det föreslagna statsbidragssystemet att denna barnstugeform mera allmänt in- bör vad beträffar de enskilda bidragsberättas, vill kommittén emellertid förorda loppen därför närmast karakteriseras som ett bidragsunderlag för dessa av 80 öre ett övergångssystem. Kommittén vill dock per dag. Även för eftermiddagshemmen vill betona att de principer som detta system kommittén sätta ett bidragsunderlag av 80 fotats på synts kommittén så viktiga att de öre per dag. snarast böra föreläggas riksdagen för prövMed hänsyn till att familjedaghemmen ning. När de ekonomiska förutsättningarna ännu äro en relativt ny vårdform och en- äro annorlunda än vad de f.n. te sig böra ligt kommitténs mening böra underkastas enligt kommitténs mening de nu föreslagna försöksverksamhet, vill kommittén icke för- beloppen för bidragsunderlaget och biorda något statsbidrag till de kommunala dragsprocenten på nytt upptagas till prövkostnaderna för familjedaghemmen. ning av statsmakterna.

Kapitel 17

A. Gällande bestämmelser m. m. D e bestämmelser, som reglera verksamheten inom den halvöppna barnavården 1 , finnas intagna i barnavårdslagen i den form denna fick genom 1945 års lagstiftning i ämnet (lag den 22 juni 1945 nr 503). Dessa bestämmelser kompletteras dels av Kungl. Maj :ts stadga om barnavårdsanstalter (den 22 juni 1945, nr 506), dels av socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till institutioner för halvöppen barnavård ( S F S 98/1949). För att bestämma och avgränsa lagens tillämpningsområde gives i 39 § en definition på begreppet barnavårdsanstalt; varje sådan anstalt är underkastad tillsyn av barnavårdsnämnden i den kommun, där den är belägen: »Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem.» De uppräknade undantagna anstalterna stå icke under tillsyn av barnavårdsnämnden. Alla andra anstalter, barnhem, barnkolonier, daghem, lekskolor (barnträdgårdar), eftermiddagshem etc. räknas som barnavårdsanstalter. 1 Med hänsyn till de hänvisningar som i detta avsnitt fortlöpande göras till lagtext och kungörelser användes företrädesvis den nu officiella benämningen halvöppen barnavård i stället för barnstugeverksamhet.

Särskilda slag av barnavårdsanstalter äro barnhem, barnkolonier och anstalter för halvöppen barnavård. I den mån en viss institution för barns vård och uppfostran icke kan anses tillhöra någon av de i lagtexten i 39 § särskilt angivna kategorierna, skola å densamma tillämpas de bestämmelser, vilka gälla för barnavårdsanstalter i allmänhet; bland dessa märkas särskilt bestämmelserna om tillsyn. Där så erfordras äger socialstyrelsen med bindande verkan fastslå, till vilket slag av barnavårdsinstitutioner en viss anstalt för barns vård och uppfostran är att hänföra. Det ankommer således på socialstyrelsen att i tveksamma fall avgöra, huruvida en viss barnavårdsanstalt är att anse som anstalt för halvöppen barnavård eller ej. Innan barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnavård (daghem, lekskolor [barnträdgårdar], eftermiddagshem) för första gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. Den lokala tillsynen över barnavårdsanstalterna inom varje kommun åligger barnavårdsnämnden. Tillsynen innefattar således både barnhem, anstalter för halvöppen vård och barnkolonier. Tillsynsskyldigheten omfattar plikt att tillse, att verksamheten vid anstalterna bedrives med iakttagande av gällande bestämmelser. Vidare skall tillses, att förhållandena därstädes äro sådana, att där intagna barn

erhålla tillfredsställande vård och uppfost- mare föreskrifterna härom återfinnas i ran. Särskild uppmärksamhet skall ägnas stadgan om barnavårdsanstalter. Enligt 1 § vården av späda barn. Nämnden har rätt i denna stadga åligger det socialstyrelsen att, om så prövas nödvändigt, låta verk- att med biträde av statens inspektör för ställa undersökning av förhållandena å barnavård leda och övervaka den slutna barnavårdsanstalt. och halvöppna barnavården inom riket och Varje barnavårdsanstalt bör ha en sty- främja dess ändamålsenliga utveckling. relse. Detta gäller även då landsting eller Socialstyrelsen har bland annat att utfärda kommun är innehavare av anstalten. För allmänna anvisningar rörande härmed samvarje barnavårdsanstalt skall finnas en manhängande frågor samt att följa länsläkare, som åtagit sig att övervaka hälso- styrelsernas och barnavårdsnämndernas tillståndet hos såväl de intagna barnen verksamhet för övervakning av barnasom anstaltens personal samt att utöva till- vårdsanstalterna och lämna dessa myndigheter vägledning och bistånd. Det heter syn över vårdavdelningarna. Allmänna villkor för föreståndarinne- vidare i 3 §, att socialstyrelsen för utkompetens vid barnavårdsanstalter äro föl- övande av tillsyn över barnavårdsanstaljande: Föreståndarinna för barnavårds- terna äger att underkasta dylik anstalt inanstalt bör ha undergått för uppgiften spektion samt infordra uppgifter rörande lämpad utbildning i barnavård samt äga dess verksamhet och övriga förhållanden. praktisk erfarenhet av barnavård och ett Socialstyrelsen har vidare att mottaga hems skötsel. Därutöver gäller för före- anmälningar jämlikt 41 § mom. 3 barnaståndarinna för spädbarns- eller mödrahem vårdslagen angående nyinrättade anstalter eller daghem för spädbarn, att hon skall för halvöppen barnavård samt att pröva ha undergått särskild utbildning i vården ansökningar om statsbidrag till dylika anav späda barn. Dispens härifrån kan givas stalter. av socialstyrelsen, om föreståndarinna Det organ inom socialstyrelsen, som ändå finnes skickad att förestå anstalten. närmast handhar frågor rörande den halvVid varje barnavårdsanstalt — alltså öppna barnavården, är avdelningen för även anstalt för halvöppen vård — skall halvöppen barnavård inom socialstyrelsens föras journal, upptagande intagna barns barnavårdsbyrå. namn, födelseår och -dag, föräldrars eller Som ovan sagts kommo institutionerna förmyndares namn, hemort, eventuella åt- inom den halvöppna barnavården genom gärder från barnavårdsnämndens sida, an- 1945 års barnavårdslagstiftning att lyda ledning till intagning och förhållanden, som under barnavårdslagen. Detta innebär för böra föranleda, att särskild uppmärksam- länsstyrelsernas del, att dessa äro tillsynshet ägnas barnet. Löpande anteckningar myndighet även för den halvöppna barnaböra göras av såväl föreståndarinna som vården (20 §). Länsstyrelsen har att med läkare angående barnets hälsotillstånd, biträde av sin barnavårdsassistent vaka uppförande m.m. över att verksamheten vid de särskilda Den som driver barnavårdsanstalt skall, barnavårdsanstalterna i länet bedrives i där kalenderår är räkenskapsår, varje år enlighet med gällande bestämmelser och i före den i april samt, där budgetår är övrigt på sådant sätt att där intagna barn räkenskapsår, före den i september insända erhålla tillfredsställande vård och uppfostberättelse över föregående års verksamhet ran. Barnavårdsassistenten skall alltså förtill barnavårdsnämnden, länsstyrelsen och utom sin uppgift att utöva tillsyn över de socialstyrelsen. egentliga barnhemmen och över fosterEnligt 21 och 41 §§ barnavårdslagen barnsvården även ha tillsyn över och åligger det socialstyrelsen att leda och kunna lämna råd och upplysningar angåövervaka verksamheten bl.a. vid institu- ende institutioner för halvöppen barnavård. tioner för halvöppen barnavård. De närPå det lokala planet är det, som nämnts, 400

barnavårdsnämnderna, som ha att utöva den inspektion och kontroll, som är föreskriven i barnavårdslagen. I fråga om förvaltningen av de kommunala institutionerna finnas inga bestämmelser om viss kommunal förvaltningsmyndighet. Skiftande praxis har utbildats på detta område. Kommittén återkommer till detta i det följande där även den praktiska utformningen av barnavårdsnämndernas verksamhet såsom tillsynsorgan närmare behandlas.

B. Kommitténs förslag I. Lagstiftningsfrågor Barnavårdslagens väsentliga uppgift är att reglera barnavårdens sociala sidor. Lagen talar visserligen helt allmänt t.ex. i 2 § 2 mom., om att barnavårdsnämnd »bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd». En stor del av barnavårdslagens bestämmelser avse emellertid speciella förhållanden såsom omhändertagande för samhällsvård, övervakning och inrättande av barnhem etc. Barnstugeverksamhetens uppgifter ligga väsentligen på andra områden. Dess pedagogiska uppgifter äro enligt kommitténs mening det primära och verksamheten bör också i framtiden främst inriktas på en utbyggnad av förskolorna. Härtill komma de olika problem, som sammanhänga med de varierande former av mer eller mindre fast organiserad barntillsyn, vilka vuxit fram under senare år och som onekligen torde påkalla ökad uppmärksamhet från samhällets sida. Barntillsynens speciella förhållanden och särskilt det positiva och uppbyggande draget i barnstugorna bör enligt kommitténs uppfattning få komma till klart uttryck i lagbestämmelser. Olika utvägar kunna härvidlag tänkas i anslutning till de organisationsförslag, som i det följande framläggas. 26

I anslutning till alternativ I i följande organisationsförslag synes det lämpligt, att de lagbestämmelser, som skola reglera barnstugeverksamheten, inarbetas i barnavårdslagen. De kunna där lämpligen kvarstå i den avdelning av 5 kap., där barnavårdsanstalternas verksamhet regleras. Avdelningen bör förslagsvis benämnas »Barnavårdsanstalter och institutioner för barntillsyn». Om alternativ II beträffande den centrala organisationen väljes, synes däremot en särskild lag om barnstugor och institutioner för barntillsyn böra tillskapas. Dessutom torde det vid sistnämnda alternativ, som — enligt vad som kommer att närmare utvecklas i fortsättningen — innebär att tillsynen överflyttas på skolmyndigheterna, bli nödvändigt att dels göra vissa ändringar i barnavårdslagen, dels komplettera lagarna om församlingsstyrelse och om skolstyrelse i vissa kommuner med bestämmelser, där denna nya uppgift för de lokala skolorganen fastslås genom en hänvisning till den särskilda lagen. Ändringarna i barnavårdslagen påkallas framför allt av att denna lag ju f.n. innehåller bestämmelser om anstalter för halvöppen barnavård, vilka bestämmelser måste utgå. Beträffande de nya uppgifter, som vid alternativ II läggas på skolmyndigheterna, må i detta sammanhang endast nämnas, att enligt kommitténs förslag det i första hand blir folkskolestyrelsen, som kommer att fungera som lokalt tillsynsorgan för barnstugorna och övriga institutioner för barntillsyn liksom det lokala ansvaret för verksamheten vid dessa institutioner i sista hand kommer att åvila den borgerliga kommunen. I de skoldistrikt, där den borgerliga kommunen ännu ej omhänderhar skolväsendet enligt lagen om skolstyrelse i vissa kommuner, böra motsvarande uppgifter anförtros åt skolrådet resp. församlingen (ev. särskilt skoldistrikt). Sistnämnda form för skolväsendets handhavande torde dock efter den nya kommunindelningens genomförande bli sällsynt. I bägge alternativen böra lagbestämmelserna eljest i första hand reglera vad som bör förstås med barnstuga och de övriga 401

former av organiserad barntillsyn, på vilka skola stå under nämndens tillsyn jämlikt lagens bestämmelser böra tillämpas, samt 42 § samma lag. i vad mån och till vilken myndighet anSocialstyrelsen uttalade i sitt svar på mälan enligt nuvarande barnavårdslagen denna skrivelse bl.a. följande: 41 § 3 mom. skall ske. Vidare böra finnas Gränserna för vad som kan betraktas som bestämmelser om tillsyn och inspektion av verksamheten och om åtgärder mot före- anstalt för halvöppen barnavård är i lagen ganska oklara. Då denna verksamhet till så nyligen kommande missförhållanden motsvarande existerat utan någon som helst kontroll, fanns 42 och 42 a §§. Sistnämnda bestämmel- redan vid den nya barnavårdslagstiftningens tillser komma att något närmare behandlas komst mycket varierande former och dessa i de avsnitt i den följande framställ- variationer ha sedan snarare ökat än minskat främst beroende på samhällets otillräckliga ningen, som behandla den centrala till- resurser att erbjuda familjen hjälp med barnen synsmyndigheten och den lokala organisa- i olika situationer men även på bristande upptionen. Den såsom alternativ II föreslagna lysning hos den stora allmänheten om barns särskilda lagen bör härjämte innehålla reg- behov av en betryggande uppväxtmiljö. Ur flera synpunkter måste det nog anses lyckligt, att ler, som säkerställa ett samarbete mellan definitionen av en anstalt för halvöppen barnade ansvariga folkskolestyrelserna och barna- vård under den första utbyggnadstiden gjorts vårdsnämnderna. Dessa nämnders sakkun- ganska tänjbar. I första hand avser lagstiftningen skap och erfarenhet böra nämligen utnytt- givetvis de för statsbidrag accepterade formerna av halvöppen barnavård, daghem, barnträdgård jas av skolmyndigheterna vid deras arbete och eftermiddagshem. Annan verksamhet, där för att befrämja barnstugeverksamhetens barn vårdas mera regelbundet men under andra utveckling och tillsynen# över denna verk- beteckningar, bör givetvis också betecknas som barnavårdsanstalter. För mera oregelbundna samhet och övriga institutioner för barn- former som det här aktuella fallet »kyrkbarntillsyn. kammare» kan dock knappast anmälningsplikt För att verksamheten vidare skall få den föreligga. I så fall skulle även söndagsskolor, omfattning, som svarar mot de lokala be- dans- och musikskolor, barngymnastik etc. höra till samma kategori. Styrelsen är dock medveten hoven i varje särskilt fall och på mest om, att mera fasta direktiv så småningom bör ändamålsenliga sätt inordnas i det lokala utformas även för dylik verksamhet. planeringsarbetet på t. ex. bostadsförsörjningens område, böra sådana bestämmelser Kommitténs uppfattning i denna fråga inryckas i lagen att i första hand kommu- överensstämmer i stort sett med den av ner med förslagsvis minst 10 000 invånare socialstyrelsen uttalade. Härvid har som åläggas att upprätta plan för barnstugor samlingsbenämning för de anordningar för och barntillsyn, vilken plan bör understäl- barntillsyn, som omfattas av lagen, valts las den centrala tillsynsmyndigheten (se institution för barntillsyn. Begreppet instiäven s. 167—168). tution för barntillsyn bör avgränsas att Begreppet barnstuga bör noggrant av- gälla sådana institutioner, som regelbundet gränsas gentemot sådana former av organi- mottaga barn för vård och uppfostran unserad barneftersyn, där det icke är fråga der viss del av dygnet antingen i härför om att regelbundet mottaga barn för fost- särskilt inrättade lokaler eller under andra ran eller vård t.ex. mera tillfälligt anord- i vederbörlig ordning godkända former. nade s.k. »barnparkeringar» eller »kyrk- Någon inskränkning i anmälningsskyldigbarnkammare». Frågan om denna gräns- heten bör icke föranledas därav, att bardragning har aktualiserats genom en skri- nen mottagas endast vissa dagar i veckan. velse den 30 november 1948 till socialsty- Bland dessa anmälningspliktiga institutiorelsen från Stockholms stads barnavårds- ner utgöra barnstugorna en grupp, som bör nämnd med begäran om socialstyrelsens ut- omfatta — förutom de egentliga förskotalande över vilka slag av halvöppen barna- lorna — formerna daghem, jordbruksdagvård, som ha anmälningsskyldighet jämlikt hem och eftermiddagshem. En annan typ 41 § 3 mom. barnavårdslagen och som av dessa institutioner utgör familjedag402

hemmen. Genom den föreslagna definitionen böra nämligen de familjedaghem vara underkastade offentlig kontroll som förmedlas genom den lokala tillsynsmyndigheten eller som mottaga minst fem barn för regelbunden tillsyn och vård. Anmälningsskyldighet bör vidare föreligga för s.k. barnparkeringar, som äro särskilt inrättade för detta ändamål och som regelbundet mot avgift mottaga barn för tillsyn. Även i detta fall bör dock anmälningsskyldigheten begränsas till sådana institutioner, som mottaga minst fem barn på en gång i lokalen. Övriga former för barneftersyn, t.ex. kyrkbarnkammare och andra tillfälliga barnparkeringar, barnpromenader och annan tillfällig barneftersyn utomhus etc. torde för närvarande icke böra underkastas anmälningsskyldighet och kontroll enligt den nu ifrågavarande lagstiftningen.

2. Den centrala

tillsynsmyndigheten

Som tidigare framhållits är socialstyrelsen för närvarande tillsynsmyndighet för barnstugeverksamheten. Det har emellertid sedan länge och de senaste åren mera bestämt än tidigare ifrågasatts, om icke denna verksamhet hellre borde inordnas under skolöverstyrelsens verksamhetsområde. Man hänvisar därvid till att det centrala i barnstugeverksamheten är och förblir förskolorna samt att de pedagogiska syften, som även daghemmen måste söka ge uttryck för, bättre skulle kunna vinna gehör inom ett ämbetsverk, där de pedagogiska synpunkterna dominera. Kommittén vill med anledning av denna diskussion påpeka, att redan 1941 års befolkningsutredning i sitt betänkande från 19431 ifrågasatte, om icke »lekskoleundervisningen» borde vara underkastad pedagogisk inspektion genom skolöverstyrelsen. Med hänsyn till att två inspekterande myndigheter härigenom skulle skapas, ansåg sig befolkningsutredningen emellertid inte 1

S e SOU 1943: 9 sid. 62 ff.

böra föreslå en dylik ordning. I stället borde socialstyrelsen få tillgång till lämplig expertis och handha även den pedagogiska inspektionen. I propositionen till 1943 års riksdag (nr 339) uttalade sig departementschefen emellertid för att skolöverstyrelsen skulle handha den pedagogiska inspektionen av ifrågavarande institutioner. Motiveringen för detta ställningstagande var, att det pedagogiska innehållet i förskolefostran vore av sådan art, att det inte kunde skiljas från den pedagogik, som berör de lägsta klasserna i folkskolan. Riksdagen anslöt sig till det i propositionen framlagda förslaget och beslut föreligger sålunda på att skolöverstyrelsen i pedagogiskt hänseende skall vara tillsynsorgan för barnstugorna. 1 särskild skrivelse till Kungl. Maj :t av den 21 nov. 1944 anhöll emellertid skolöverstyrelsen att tills vidare bli befriad från denna sin uppgift och verksamheten har sedan dess fortgått utan någon inspektion från skolöverstyrelsens sida. Man har sålunda velat se en markerad gräns mellan barnstugornas sociala och pedagogiska uppgifter. Otvivelaktigt ha också barnstugorna betydelsefulla sociala uppgifter främst när det gäller heldagsvården. Men även daghemmen måste enligt kommitténs mening betraktas såsom först och främst pedagogiska institutioner till stöd för hemuppfostran, vilkas egentliga karaktär icke ändras därigenom att tillsynen av barnen utsträckes utöver den tid, som gäller i förskolorna. Kommittén anser således, att det icke bör komma i fråga, att man vad det gäller tillsynen delar upp förskolor och daghem på olika ämbetsverk. Även utbildningen av barnträdgårdslärarinnor i förskoleseminarierna står för närvarande under tillsyn av socialstyrelsen. Redan befolkningskommissionen hade dock 1938 funnit det naturligt, att förskoleseminarierna inspekterades av skolöverstyrelsen2 och befolkningsutredningen anslöt sig i sitt förslag om statligt stöd till dessa seminarier av den 8 januari 1945 principi2

Se SOU 1938: 20 sid 30 ff. 403

ellt till samma linje, ehuru den föreslog, att tillsynen tills vidare skulle utövas av socialstyrelsen. Motivet härför var, att skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj :t begärt att tills vidare icke behöva besätta den konsulentbefattning för den halvöppna barnavården, om vars inrättande 1943 års riksdag fattat beslut. Enligt kommitténs mening finnas vägande skäl för en lösning av de centrala organisationsfrågorna såväl inom socialstyrelsens som skolöverstyrelsens ram. Med hänsyn härtill har kommittén avstått från att förorda någondera av dessa lösningar utan anser, att frågan om den centrala tillsynsmyndigheten bör avgöras av statsmakterna. Kommittén framlägger därför i det följande två alternativa förslag i fråga om den centrala organisationen. De närmare skäl, som kunna anföras för en lösning i den ena eller den andra riktningen, behandlas i det följande i anslutning till respektive förslag.

A L T E R N A T I V I. SOCIALSTYRELSEN T I L L S Y N S M Y N D I G H E T Vissa skäl tala otvivelaktigt för att den nuvarande ordningen i fråga om central tillsynsmyndighet icke rubbas. Det bör sålunda först erinras om att ingrepp i ett ämbetsverks administration och uppbyggnad ofta brukar verka störande. Det kan visserligen sägas, att barnst ^everksamheten icke tillhört socialstyrelsens verksamhetsområde mer än i sju år, varför ett avskiljande av dess arbetsuppgifter icke torde bli alltför svårt. Under denna tid har det emellertid visat sig särskilt betydelsefullt för styrelsen att genom barnstugeverksamheten stå i omedelbar kontakt med hem och barn vilka leva under normala förhållanden, detta i desto högre grad som styrelsens barnavårdande verksamhet i övrigt i stor omfattning rör barn, vilka på grund av olyckliga familjeomständigheter eller ogynnsamma uppväxtmiljöer måste omhändertagas av samhället. Barnstugeverk404

samheten tillför sålunda styrelsen värdefulla impulser och understryker speciellt vikten av förebyggande åtgärder i form av pedagogisk fostran redan under förskoleåldern för att trygga barnens sociala anpassning till samhället. För styrelsen innebär vidare barnstugeverksamheten ständig kontakt med en positiv och för familjerna stimulerande och glädjerik kommunal arbetsuppgift av helt annan art än åtskilligt annat i barnavårdsmyndigheternas verksamhet. Härtill kommer, att barnstugeverksamheten även i framtiden måste ta ställning till sociala problem och frågor, vilket i kan anses motivera, att den centrala tillsynsverksamheten för barnstugorna ligger kvar inom det centrala ämbetsverk, som i vidaste mening har översyn av social- och barnavården till arbetsuppgift. Det kan slutligen framhållas, att socialstyrelsen på andra områden har hand om undervisningsuppgifter, och alltså icke även när man bortser från styrelsens överinse- I ende över barnstugeverksamheten kan sägas stå främmande inför pedagogisk verk- 1 samhet. Sålunda handhar socialstyrelsen t.ex. fortbildningskurser för personal inom ungdomsvårdsskolorna och leder utbildningen av personal för den sociala hemhjälpsorganisationen.

1. Nuvarande arbetsuppgifter för socialstyrelsens avdelning för halvöppen barnavård De arbetsuppgifter, som för närvarande åvila socialstyrelsen i dess egenskap av central tillsynsmyndighet för den halvöppna barnavården, spänna över ett ganska vitt fält. De handhavas av en särskild avdelning inom styrelsens första byrå, den s.k. barnavårdsbyrån. I första hand märkas de nödvändiga administrativa uppgifter, som statsbidrags- och anmälningsförfarandet innebär. Sålunda tillställas ansökningar om statsbidrag styrelsen årligen från så gott som samtliga barnstugor med undantag av de privata. Bidragen ha hittills utbetalats halvårsvis i efterskott en-

ligt exakta uppgifter, som tillställts styrelsen efter varje halvår. Jordbruksdaghemmen ha lämnat särskilda ansökningar med redovisning efter säsongens slut. Härjämte har avdelningen sökt samla visst statistiskt material om barnstugeverksamheten. En betydelsefull insats har avdelningen gjort beträffande rådgivning och inspektion. Som ett mått på denna kan anföras, att antalet tjänsteresor för de två tjänstemän, som inom avdelningen haft konsulterande uppgifter i dessa frågor, under 1947 uppgick till sammanlagt 63, omfattande 197 resdagar. På dessa tjänsteresor höllos 32 föredrag. Under 1948 var antalet tjänsteresor 70, omfattande sammanlagt 218 resdagar, varjämte 39 föredrag höllos. Åtskilliga orter ha dessutom begärt besök, men icke medhunnits. Av siffrorna framgår klart, att avdelningen haft en mycket omfattande reseverksamhet, vilken också avsatt goda resultat i form av ett givande samarbete med lokala myndigheter, arkitekter, styrelser, personal etc. Väsentliga arbetsuppgifter ha vidare åvilat socialstyrelsen i dess egenskap av central tillsynsmyndighet för förskoleseminarierna. Härvid har avdelningen utövat en fortlöpande inspektion av undervisningen vid de 6 förskoleseminarierna, svarat för anordnandet av kompletteringskurser, praktikhandledarkurs etc. Slutligen har avdelningen haft att yttra sig om ansökningar om byggnadstillstånd, amorteringslån, arvsfondsbidrag etc. för barnstugor. Ett icke obetydligt arbete har nedlagts på granskning av ritningar till nyoch ombyggnader, vilka inlämnats av enskilda arkitekter för bedömning. Avdelningen har dessutom ofta själv lämnat förslag till ombyggnader. Härjämte har en betydande upplysningsverksamhet utövats genom olika tryckta eller stencilerade råd och anvisningar. Den nyssnämnda avdelningen inom barnavårdsbyrån består av följande personal: 1 konsulent (Ce 24) 2 amanuenser 1 skrivbiträde (delvis utnyttjat av barna-

vårdsbyrån). Avdelningen har även gemensamt kansli med barnavårdsbyrån. Beredning och föredragning av statsbidragsärenden har vidare intill 30 juni 1950 uppdragits åt en av Kungl. Maj :t förordnad sakkunnig, vilken dessutom tjänstgjort som statens inspektör för förskoleseminarierna, avlönad med ett årsarvode av kr. 3 0 0 0 : — . Till avdelningens förfogande står i och för konsultationer av medicinsk expertis ett arvodesbelopp på 500 kr., varjämte ritningar etc. vid behov granskas av en konsulterande arkitekt mot ett mindre arvode. Denna konsulterande arkitekt är således inte årsanställd utan anlitas i likhet med läkaren endast i vissa fall. 2. Arbetsuppgifter

inför framtiden

Enligt kommitténs uppfattning torde den centrala tillsynsmyndigheten för barnstugeverksamheten i framtiden få ökade arbetsuppgifter. Den av kommittén föreslagna utbyggnaden, närmast konkretiserad i en 10-årsplan för verksamheten 1951—60, kommer otvivelaktigt att ställa ökade krav på det anlitade tillsynsorganet. Det föreslagna nya statsbidragssystemet med såväl anläggnings- som driftsbidrag, vilka i princip skola utgå till alla barnstugor, som fylla vissa uppställda villkor, torde föranleda en icke obetydlig ökning av de administrativa uppgifterna med statsbidrag och anmälningar. Särskild uppmärksamhet bör i framtiden även ägnas åt frågan om aktuell statistik kring barnstugeverksamheten. Önskvärt vore sålunda, att årliga rapporter kunde publiceras om drifts- och byggnadskostnader, vårdkostnader per plats och barn från landets olika delar, avgifter, sjukstatistik etc. Ett rikhaltigt bildarkiv borde vidare uppläggas. I detta sammanhang torde även uppmärksammas behovet av populära broschyrer, utförligare råd och anvisningar kring barnstugeverksamheten t.ex. om lokalernas planlösning och inredning, åtgärder för att förhindra luftvägsinfektioner etc. Önskvärt vore även att en broschyr på engelska kunde utges om de

svenska daghemmen och förskolorna. Un- att en förstärkning härvid måste ske av der de senaste åren ha nämligen vid upp- den arbetskraft, som det centrala tillsynsrepade tillfällen önskemål uttryckts i den organet för närvarande disponerar över. riktningen såväl från utlandet som socialt Även ur de övriga synpunkter, som böra intresserade utländska besökare i vårt land. beaktas vid en utbyggnad av barnstugeDe väsentligaste arbetsuppgifterna böra verksamheten, torde en förstärkning av emellertid liksom hittills ligga på rådgiv- centralorganets personal vara påkallad. ningen till kommuner och enskilda. Det Samtliga barnstugor i landet skola likgoda samarbete, som socialstyrelsens av- som hittills stå under centralorganets tilldelning för halvöppen barnavård redan syn och inspektion. Detta bör i framtiden lyckats uppnå med kommuner och enskilda, innebära, att representant för den centrala bör fördjupas och befästas. För att detta myndigheten i ökad utsträckning kan beskall kunna ske fordras enligt kommitténs söka varje institution. För att inspektiouppfattning bl.a., att en sakkunnig person nerna inte skola få karaktären av enbart alltid står till förfogande på avdelningen, kritisk kontroll kräves emellertid, att vedervilket för närvarande ofta icke är fallet. börande tjänsteman har relativt god tid vid Av tidigare meddelade siffror framgår, att varje besök, dels för att få en ordentlig avdelningens personal i stor omfattning de uppfattning om det inre livet och rytmen senaste åren genom täta resor ute i lan- på varje barnstuga och inte bara de yttre det bidragit till att förstärka kontakten detaljerna, dels för att få tillfälle till dismed kommunerna. Emellertid bör denna kussioner med såväl personal som styrelse. reseverksamhet utvidgas, eftersom rådgiv- Kommittén förutsätter emellertid, att den ningen i stor utsträckning måste ske på statliga inspektionen över barnstugeverkorten, vilket särskilt gäller de nu så tal- samheten icke blir alltför omständlig eller rika fallen av omplanering av gamla fas- ingående, utan att kommunerna i görligaste tigheter till daghem etc. Dessutom er- mån på egen hand få träffa de lämpligaste fordras fortlöpande konferenser med kom- dispositionerna för verksamhetens utformmunala myndigheter och föredrag för all- ning under iakttagande av de allmänna anmänheten. En intensivare kontakt med visningar och bestämmelser, som komma att föräldrarna och ökad »föräldrafostran» utfärdas. Liksom hittills bör dock det cenkommer också att för framtiden ställa trala tillsynsorganet, då allvarliga missförstora krav på det centrala organets råd- hållanden föreligga vid en institution för givande verksamhet och direkta initiativ. barntillsyn utan att åtgärder från huvudRådgivningsverksamheten blir av särskilt mannens eller de lokala tillsynsorganens stor betydelse beträffande jordbruksdag- sida vidtagas för att avhjälpa dessa misshemmen, eftersom en rådgivning på ort förhållanden, äga meddela förbud mot att och ställe genom täta besök därvid är nöd- barn mottagas på institutionen. Självfallet vändig och även av kommunerna starkt blir ett så allvarligt ingripande nödvändigt uppskattad på grund av de provisoriska endast i undantagsfall och då framförallt förhållandena och den ofta okvalificerade i fråga om barnstugor. Beträffande familjepersonalen. daghem och barnparkeringar bör f.ö. beDet synes kommittén uppenbart, att cen- fogenheten att meddela förbud i första hand tralorganets framtida uppgifter beträffande ligga hos de lokala organen. De bestämbarnstugorna icke enbart kunna inskränkas melser, som reglera nu angivna förhållantill allmän rådgivningsverksamhet. I högre den, återfinnas i 42 a § i kommitténs förgrad än tidigare bör centralorganet vara slag till ändringar i barnavårdslagen. riktgivande vid barnstugornas utbyggnad Viktiga och väsentligt utvidgade uppgifi vårt land samt verka stimulerande på ter tillkommer i framtiden det centrala orkommunerna särskilt i och för anordnande ganet beträffande förskoleseminarierna. av förskolor. Det torde vara ofrånkomligt, Enligt kommitténs förslag i kap 13. skall 406

nämligen den centrala tillsynsmyndigheten ning, uträkning och utbetalande av statsutreda och lämna förslag vid förstatligan- bidrag till diskussion. Utredningen framdet av de nuvarande förskoleseminarierna, höll i denna fråga följande: vilket förutsätter ett delvis detaljerat utBeträffande statsbidrag till anstalter för den redningsarbete i kontakt med de olika semihalvöppna barnavården har utredningen övernarierna och/eller förhandlingar med ve- vägt, huruvida icke det beträffande statsbidrag derbörande städer och organisationer. Den till barnhem förordade förfarandet skulle kunna centrala tillsynsmyndigheten för förskole- göras tillämpligt. Utredningen har emellertid seminarierna bör vidare verka för en suc- funnit sig icke för närvarande böra närmare ingå på denna fråga med hänsyn till att dencessiv allmän höjning av utbildningsstan- samma torde ingå i det åt 1946 års kommitté darden. Detta bör bl.a. ske genom de i kap. för den halvöppna barnavården lämnade utred13 föreslagna föreståndarinnekurserna, ningsuppdraget, men förutsätter att utredningen tillfälle framföra sina synpunkter därå, praktikhandledarkurserna, fortbildnings- beredes sedan nämnda kommitté slutfört sitt arbete. kurserna etc. Även om styrelsen icke alltid kommer att direkt stå som arrangör för Det förordade förfarandet innebär i kortalla dessa kurser, är dess medverkan vid het att prövning, uträkning och utbetaderas uppläggning nödvändig. lande av statsbidrag till barnstugor skulle Av det tidigare anförda torde framgå, överflyttas från socialstyrelsen till länsstyatt en ökning av det centrala tillsynsorgarelserna, som skulle åläggas att före benets arbetsuppgifter blir oundviklig i framstämd tid varje år till Kungl. Maj :t intiden samt att en förstärkning av personakomma med beräkning av det enligt länslen därvid blir påkallad. Inför en sådan styrelsens bedömande erforderliga anslagsutveckling kan den invändningen resas, att beloppet för statsbidrag till barnstugeverkdet borde vara möjligt att vissa arbetsuppsamheten inom länet nästpåfoljande bud gifter decentraliseras och överflyttas till getår. regionala och lokala myndigheter. KommitMed den omfattning som barnstugeverktén vill också erinra om att decentraliseringsutredningen i sin promemoria (nr samheten för närvarande har och inom de 17) angående decentraliseringsfrågor inom närmaste årtiondena kan väntas få står socialstyrelsens verksamhetsområde i detta emellertid enligt kommitténs mening icke sammanhang bl.a. anfört vissa synpunkter mycket att vinna för det centrala organet och förslag, som beröra det administrativa genom en dylik decentralisering av arbetsförfarandet kring barnstugeverksamheten. uppgifterna, vilket snarast skulle bidraga I fråga om anmälningsskyldigheten till en ökad byråkratisering. Länsstyrelanförde decentraliseringsutredningen föl- serna förfoga icke heller för närvarande över den sakkunskap på området, som jande : vore önskvärd för dessa uppgifter. Under den utbyggnadsperiod, som enligt komDen anmälningsskyldighet rörande öppnande av barnkoloni eller anstalt för halvöppen barnamitténs förslag förestår i fråga om barnvård, som enligt 41 § barnavårdslagen skall fullstugeverksamheten, är det vidare enligt göras till socialstyrelsen och barnavårdsnämnd, kommitténs mening av väsentligt större synes utredningen även böra ske till länsstyrelbetydelse, att bästa möjliga kontakt finnes serna för att dessa såsom länsorgan skola kunna följa verksamheten och utöva viss tillsyn däremellan institutionerna ute i landet och det över. Lämpligast synes förfarandet böra ordnas centrala organet. Av dessa anledningar så, att anmälningsskyldigheten skall fullgöras anser kommittén, att någon decentralisetill barnavårdsnämnden och länsstyrelsen i det ring för närvarande icke bör komma i län, där kolonien eller anstalten är belägen. Å länsstyrelsen bör ankomma, att underrätta fråga vare sig av anmälningsförfarandet socialstyrelsen om gjorda anmälningar. eller av prövningen av statsbidragsansökningar. Decentraliseringsutredningen har också Kommittén föreställer sig emellertid, att upptagit frågan om förfarandet vid pröv407

barnstugeverksamheten i en framtid kan komma att nå sådan omfattning att det blir nödvändigt med särskilda regionala konsulenter eller inspektriser. Dessa konsulenter skulle då jämväl hos länsstyrelsen biträda med prövningen av statsbidragsärendena. Det centrala organets uppgifter skulle därefter främst komma att ligga på det planerande och allmänt rådgivande området, varför den personal, som centralt sysslade med dessa frågor, därefter borde kunna väsentligt inskränkas. I detta sammanhang förtjänar nämnas, att i de mest tätbefolkade departementen (departement motsvarar närmast de svenska länen) i Frankrike, där förskoleinstitutionerna sortera under skolväsendet, för några år sedan funnos 28 specialutbildade förskoleinspektriser, medan i de mindre departementen kontrollen handhades av småskoleinspektörerna. Frågan om en dylik framtida decentralisering torde uppmärksammas i samband med länsstyrelsernas väntade omorganisation.

3. Tillsynsmyndighetens

organisation

Med stöd av vad som i det tidigare anförts anser kommittén, att en upprustning och förbättring av den organisation, som står till socialstyrelsens förfogande i och för tillsynsuppgifterna är nödvändig. Uppenbart är nämligen, att denna organisation är för knappt tilltagen och antalet befattningar för litet för att ens de nuvarande arbetsuppgifterna skola kunna medhinnas i önskvärd utsträckning. Inför en framtida utbyggnad måste den berörda personalen därför förstärkas. Av särskild vikt har kommittén ansett det vara, att den personal, som handlägger dessa frågor, såsom hittills beredes en relativt självständig ställning inom socialstyrelsen. Detta synes kommittén lämpligen kunna ske genom att den nuvarande avdelningen utbrytes från barnavårdsbyrån och omvandlas till en självständig avdelning, förslagsvis benämnd barnstugeavdelningen. Dess chef bör ha byrådirektörs tjänsteställning och tillika vara statens inspektör för förskole408

seminarierna samt föredragande inför styrelsen i frågor om barnstugor, barntillsyn och förskoleseminarier. Avdelningens personal bör i övrigt vid verksamhetens nuvarande omfattning innefatta tre högre tjänstemän. Förutom denna personal med speciell kompetens och erfarenhet av frågor rörande barnstugorna torde viss amanuens- och biträdespersonal vara erforderlig. Kommittén vill dessutom föreslå, att en konsulterande arkitekt knytes till avdelningen mot visst årligt arvode. Av särskild vikt är slutligen, att de medicinska frågorna kring barnstugeverksamheten — även sedan de infektionsundersökningar vilka bl.a. redovisats i bil. 7 och kap. 9 avslutats — alltfort ägnas ingående ^uppmärksamhet och att avdelningen ständigt kan stå i kontakt med en läkare med speciell^ erfarenhet på det socialpediatriska området. Denna fråga synes kommittén lämpligen böra lösas på så sätt att till socialstyrelsen i dess helhet knytes en medicinsk expert, vilken bör stå till styrelsens förfogande i alla frågor, som beröra dess barnavårdande verksamhet. Denna läkare torde lämpligen böra anställas mot ett årligt arvode vars storlek torde få bestämmas i särskild ordning. Barnstugeavdelningen bör i enlighet med vad som ovan anförts få följande sammansättning : 1 byrådirektör tillika statens inspektör för förskoleseminarierna (Ca 31). 1 konsulent i förste byråsekreterares tjänsteställning (Ce27). 1 konsulent i byråsekreterares tjänsteställning (Ce 24). 1 amanuens. 1 skrivbiträde. En utvidgning av personalorganisationen till denna omfattning innebär, att en ny byrådirektörstjänst tillkommer, att konsulenten i lönegrad Ce 24 uppflyttas i lönegrad Ce 27 samt att den ena av de två nuvarande amanuensbefattningarna ombildas till en konsulentbefattning i Ce 24.

ALTERNATIV RELSEN

II.

SKOLÖVERSTY-

TILLSYNSMYNDIGHET

Kommittén har i det föregående föreslagit vissa förstärkningar av den personal, som inom socialstyrelsen skall handha tillsynen över barnstugeverksamheten. I samband därmed anfördes vissa skäl för att verksamheten borde kvarstå under denna centrala myndighet. Emellertid kunna, som nämnts, åtskilliga argument också anföras för en överflyttning av denna tillsynsuppgift till skolöverstyrelsen. Det kan sålunda nämnas, att skolkornmissionen i sitt betänkande med förslag till riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling 1 pekat på en rad förhållanden, som på det lokala planet göra ett intimare samarbete mellan barnstugorna och det egentliga skolväsendet önskvärt. Även kommittén har i kap. 6 s. i n rf visat hur ett vidgat samarbete mellan förskola-skola bör vara av största värde för bägge parter. Ett sådant samarbete kan helt naturligt lättare komma till stånd om inte blott förskolorna utan hela barnstugeverksamheten är inordnad under samma centrala och lokala myndighet som skolan. Som tidigare framhållits ha förskoleinstitutionerna i en rad andra länder i motsats till vad som är fallet i Sverige, knutits till skolväsendet. Så är fallet i t.ex. Frankrike, Belgien, franska Schweiz, USA och England. Kommittén vill vidare särskilt framhålla värdet av att den psykologiskpedagogiska forskningen genom förskolornas samordning med det egentliga skolväsendet skulle vinna större enhetlighet. Som exempel kan nämnas det goda experimentalfält för t.ex. arbetsskoleidén, som förskolorna skulle kunna erbjuda. I sitt utlåtande (SOU 1949:35) över 1940 års skolutrednings betänkande och 1946 års skolkommissions principbetänkande har skolöverstyrelsen understrukit vikten av att förskolorna organisatoriskt anknytes till skolväsendet i övrigt. Skol1

SOU 1948: 27 sid. 185 ff.

överstyrelsen uttalar i detta sammanhangföljande : »Överstyrelsen delar utredningarnas uppfattning om behovet av förskoleinstitutioner och att dessa böra vara frivilliga. Det är nödvändigt, att de emellertid icke ensidigt få karaktär av barnavårdsanstalter. Förskoleinstitutionerna ha självfallet också ett allmänt uppfostringssyfte. Deras pedagogiska funktion är så framträdande och betydelsefull, att det är fullt naturligt, att förskoleinstitutionerna — såsom från utredningshåll också allmänt förordats — organisatoriskt anknytas till skolväsendet i övrigt, dock utan att därigenom förlora sin egen karaktär. Enligt överstyrelsens mening är det nämligen särskilt viktigt, att förskoleinstitutionerna, ehuru de ha vissa fostringsuppgifter gemensamma med småskolan, icke komma att inriktas på skolmässig undervisning i vanlig mening utan få behålla sin karaktär av lekskolor. Därför och även med hänsyn till smittorisken är det önskvärt, att de i fråga om lokaler, där så är möjligt, hållas skilda från de egentliga skolorna.» Det kan också nämnas, att Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund i yttrande över skolkominissionens ovannämnda betänkande uttalat sig för förskolornas anknytning till skolväsendet. Det heter i detta yttrande bl.a.: Det synes oss riktigt att förskoleinstitutionerna betraktas »som en till skolväsendet i övrigt organiskt anknuten del, som sorterar under den gemensamma skolstyrelsen», dock bör beaktas att detta icke får innebära, att skolan flyttas ned i den bemärkelsen att man begär inprägling avvisst lärostoff etc. redan på detta stadium.

Här må även erinras om att Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i ett utlåtande över betänkandet om Familjeliv och hemarbete (SOU 1947:29) ifrågasatt om icke »våra förskoleinstitutioner (barnträdgårdar, lekskolor etc.) borde överflyttas från social- till skolöverstyrelsen». Skälet härtill angavs vara att ifrågavarande verksamhet var i hög grad av rent pedagogisk art och därför borde inordnas som ett tidigt led i skolans uppgifter. Det bör vidare anföras, att skolöversty409

relsen som bekant ingalunda står främmande för sociala frågor. De fria skolmåltiderna äro härvid bara ett exempel på de stora insatser, som inom skolans ram göras på det rent familjesociala området. I fråga om förskoleseminarierna förefaller det även vara till stor fördel om tillsynen kunde utövas av skolöverstyrelsen. Detta understrykes ytterligare om man tar i betraktande skolkommissionens förslag om en förskolelinje vid åtminstone en av de projekterade pedagogiska lärarhögskolorna. Enligt kommitténs mening bör emellertid hela barnstugeverksamheten, och sålunda även förskoleseminarierna, vara inordnad under en och samma centrala myndighet. I motsats till befolkningsutredningen anser sig kommittén sålunda icke böra förorda, att enbart tillsynen över förskoleseminarierna överflyttas till skolöverstyrelsen. Alternativet med skolöverstyrelsen som central tillsynsmyndighet innebär bl.a. att den befogenhet, socialstyrelsen f.n. har att vid förekommande allvarliga missförhållanden i en institution av nu avsett slag meddela förbud mot att barn vidare mottagas å institutionen, överflyttas på skolöverstyrelsen. Liksom förut föreslagits under alternativ I bör dock enligt kommitténs mening förbud mot fortsatt verksamhet vid familjedaghem och barnparkering i första hand meddelas av det lokala organet, dvs. vid detta alternativ, folkskolestyrelsen. I den händelse alternativet med skolöverstyrelsen som central tillsynsmyndighet bedömes som det lämpligaste, bör den nuvarande personalen inom socialstyrelsens barnavårdsbyrås avdelning för halvöppen barnavård överflyttas från socialstyrelsen till skolöverstyrelsen och där närmast få bilda en särskild rotel. Denna rotel förutsattes självfallet få samma omfattning och arbetsuppgifter som nyss föreslagits för den ifrågasatta avdelningen inom socialstyrelsen. Roteln bör benämnas jörskoleroteln och bör enligt kommitténs mening inom skolöverstyrelsen även omhändertaga de hittills i vårt land ganska försummade arbetsuppgifterna kring föräldrakontakt, för410

äldrafostran etc. Den föreslagna förskoleroteln inom skolöverstyrelsen bör få följande sammansättning: i förskolekonsulent tillika statens inspektör för förskoleseminarierna (Ca 31). 1 konsulent i förste byråsekreterares tjänsteställning ( C e 2 / ) . 1 konsulent i byråsekreterares tjänsteställning (Ce24). 1 amanuens. 1 skrivbiträde. Frågan om den medicinska och byggnadstekniska expertisen för förskoleroteln inom skolöverstyrelsen förtjänar vidare uppmärksamhet. Skolöverstyrelsens alltmer ökade arbete med skolhälsovården och därmed sammanhängande problem gör att man knappast torde kunna pålägga skolöverläkaren eller biträdande skolöverläkaren ytterligare arbetsuppgifter i form av t.ex. tillsyn även av hälsovården inom förskoleinstitutionerna. Lämpligast synes kommittén vara, att man för detta ändamål till skolöverstyrelsen knyter en pediatriskt utbildad läkare, vilken mot ett lämpligt avvägt årligt arvode får biträda vid handläggning av dessa samt övriga angränsande frågor, vilka skolöverläkaren eller biträdande skolöverläkaren överlämnar till vederbörande. Med hänsyn till den väntade omfattningen av ärenden rörande skolbyggnader etc. torde man knappast kunna förvänta, att den personal, som inom skolöverstyrelsen byggnadstekniskt granskar skolbyggnadsärendena även kan hinna med att behandla frågor rörande barnstugorna etc. Dessa fordra även arkitektoniskt och byggnadstekniskt en speciell erfarenhet, som för närvarande icke är tillgänglig inom byggnadsroteln. Det torde emellertid vara svårt att närmare precisera, hur en lämplig förstärkning av byggnadsrotelns personal bör ske, innan större erfarenhet vunnits rörande barnstugornas inverkan på byggnadsrotelns arbetsbörda. Erforderliga medel härför torde tillsvidare utgå från den i överstyrelsens avlöningsstat uppförda förslagsvis betecknade anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar till inspektörer och sakkunniga biträden m.m.

Kommittén vill till sist framhålla, att frågan om skolöverstyrelsen som eventuell, central tillsynsmyndighet för barnstugeverksamheten även beaktas vid den utredning om skolöverstyrelsens framtida organisation, som under 1949 påbörjats av de s.k. skolöverstyrelsesakkunniga. Kommittén förutsätter — i händelse ett principbeslut om skolöverstyrelsen som central tillsynsmyndighet fattas — att styrelsen får i uppdrag att närmare utforma den organisation, som under sådana förhållanden blir erforderlig, varvid lönesättningen för den ev. förskolerotelns personal förutsattes anpassad till övrig inom styrelsen anställd eller föreslagen personal.

3.

Länsinstansen

För närvarande står barnstugeverksamheten i kommunerna under inspektion av såväl socialstyrelsen som länsstyrelserna. Detta har lett till en dubbelkontroll, som komplicerat arbetet och som icke kan sägas svara mot något verkligt behov. Härtill kommer att länsstyrelserna för närvarande i allmänhet icke förfoga över den speciella sakkunskap, som skulle vara önskvärd med hänsyn till barnstugornas väsentliga uppgift som pedagogiska institutioner. Kommittén har i det föregående behandlat frågan om en eventuell decentralisering av vissa delar av det centrala organets arbetsuppgifter, men kommit till den slutsatsen att en sådan decentralisering icke är aktuell i varje fall inom den närmaste 1 o-årsperioden. För att nå en förenkling i det administrativa förfarandet föreslår därför kommittén, att länsstyrelserna befrias från skyldigheten att inspektera barnstugorna. Kommittén understryker särskilt att motivet härför icke är att söka i en önskan att »centraldirigera» denna verksamhet utan endast att minska antalet instanser, som inspektionsmässigt äro inkopplade på barnstugeverksamheten. Däremot skola länsstyrelserna självfallet ha kvar det allmänna överinseendet över verksamheten. Kommit-

tén föreslår därför ingen ändring i 20 § barnavårdslagen, där länsstyrelsernas skyldighet att ha uppsikt över samhällets barnavård är fastslagen. Denna paragraf avser efter orden endast i barnavårdslagen omförmäld verksamhet, varför det skulle kunna ifrågasättas att vid alt. II tillfoga en erinran om länsstyrelsernas allmänna överinseende över de under skolmyndigheterna lydande institutionerna för barntillsyn. Detta har dock icke ansetts nödvändigt. Däremot torde länsstyrelserna genom ett uttryckligt stadgande i den särskilda lagen vid detta alternativ böra göras till besvärsmyndighet vid klagan över folkskolestyrelses åtgärd i anledning av missförhållande vid sådan institution. (Jfr 19 § lagen om skolstyrelse i vissa kommuner och 68 § lagen om församlingsstyrelse.)

4. Den lokala

organisationen

Den praktiska utformningen av den verksamhet, som barnavårdsnämnderna såsom tillsynsmyndighet för institutioner inom den halvöppna barnavården ha att bedriva uppvisar stora olikheter de olika kommunerna emellan. Den främsta orsaken härtill är givetvis den variation i arbetsuppgifterna, som är en följd av den halvöppna barnavårdens olika utbyggnad i kommunerna. I det stora flertalet av rikets barnavårdsnämnder finnas sålunda icke särskilda tjänstemän för denna gren av barnavårdsnämndens verksamhet. Men i den mån institutionernas antal växer inom en kommun har i regel framträtt ett behov av en särskild tjänsteman, som helt ägnar sig åt dessa uppgifter. Härvid är givetvis tillgången på personer med tillräckliga kvalifikationer av avgörande betydelse. Hösten 1950 hade 8 städers barnavårdsnämnder särskilda konsulenter eller inspektriser för den halvöppna barnavården. Dessa städer voro: Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Uppsala, Örebro, Västerås och Sundbyberg. Konsulenternas eller inspektrisernas uppgifter äro i allmänhet 411

att såväl handha ledningen av städernas icke drivas i stadens egen regi. Sålunda egna institutioner som att verka för gå alla anslagsansökningar från icke-kombarnstugornas planmässiga utbyggnad och munala institutioner genom centralföratt vara rådgivande organ på området. eningen, som har att taga ställning till och I de båda största städerna, Stockholm och lämna utlåtande i ärendet innan det vidareGöteborg, har behovet framtvingat en befordras till barnavårdsnämnden. I övrigt ytterligare utbyggnad av den lokala admi- skall Centralföreningen tillhandagå sina nistrativa verksamheten. I Göteborg bil- medlemmar med upplysningar och råd i dades sålunda 1941 av barnavårdsnämnden lönefrågor och instruktionsfrågor samt det s.k. centralrådet, som är en samman- även i viss utsträckning hjälpa till vid slutning av alla de organisationer och personalanskaffning. I centralföreningens institutioner, som inom Göteborg bedriva styrelse, som består av 7 ledamöter, ingå daghems- och förskoleverksamhet. En av numera 4 representanter för barnavårdscentralrådets viktigaste uppgifter är att nämnden och 3 representanter för de olika verka för en ytterligare utveckling av ar- föreningarna etc. Centralföreningens kansli betet bland barnen i förskoleåldern. Cen- har 3 tjänstemän anställda. Dessa ha helt tralrådet har kontakt med stadsplanemyn- administrativa uppgifter. För konsultativ digheterna och kontakten med de olika verksamhet i fråga om institutionernas pestadsdelarnas problem upprätthålles vidare dagogiska verksamhet och utformning i genom att barn- och ungdomsråden utse övrigt har anställts en särskild konsulent. representanter till centralrådet. CentralÄven för framtiden kommer det lokala rådet skall skapa likformighet i de olika tillsynsorganets utformning att väsentligen institutionernas verksamhet genom upplys- bli beroende av barnstugeverksamhetens ning och rådgivning till varje institution omfattning. Detaljerade bestämmelser böra men också genom kontrollerande inspek- enligt kommitténs mening icke komma i tion. Rådet skall också granska institutio- fråga på detta område. Det förefaller emelnernas anslagskrav, som sedan går vidare lertid naturligt, att organisationen på det till barnavårdsnämnden. Centralrådet be- lokala planet i vad avser inspektion och står utom av representanter för institutio- kontroll av barnstugeverksamheten följer nerna även av två representanter från var- det centrala organets inordnande under den dera stadsfullmäktige och barnavårdsnämn- ena eller den andra centrala myndigheten. den. Barn- och ungdomsråden utse även, Barnavårdsnämnden bör sålunda vara losom nämnts, representanter och stadens kalt tillsynsorgan om verksamheten centralt barnhygieniker är självskriven ledamot i inordnas under socialstyrelsen, medan folkrådet. Centralrådet har två arvodesanställda skolestyrelsen (skolrådet) bör ha denna tjänstemän, en konsulent, som ur pedago- uppgift, om verksamheten inordnas under gisk synpunkt skall hålla kontakt med in- skolöverstyrelsen. Den lokala tillsynsmynstitutionerna, samt en sekreterare. digheten skall vara ansvarig för att barnCentralföreningen för daghem och lek- stugeverksamheten inom kommunen bedriskolor i Stockholm är i viss mån en mot- ves i enlighet med gällande bestämmelser svarighet till Göteborgs centralråd. Cen- samt för att den i övrigt svarar mot komtralföreningen är betydligt äldre och bil- munens förutsättningar och behov på detta dades redan 1919 som en sammanslutning område. Bestämmelser härom föreslås skola av föreningar, stiftelser etc. som drevo intagas i 42 § barnavårdslagen resp. 6 § institutioner för halvöppen barnavård. Dess särskilda lagen. I sistnämnda lag torde även uppgifter är emellertid inte av helt samma böra införas ett stadgande motsvarande 2 § art. Centralföreningen är främst en admi- 2 mom. barnavårdslagen om den lokala nistrativ avläggare till barnavårdsnämn- myndighetens (folkskolestyrelsen, skolråden och handhar kontakten mellan barna- det) skyldighet att i den mån förhållandena vårdsnämnden och de institutioner, som föranleda därtill söka främja tillkomsten 412

och utvecklingen av lämpliga institutioner stugeverksamhet. I enlighet med denna grundprincip föreslår kommittén, att komför barntillsyn. Såsom förut antytts böra dessa regler om munerna lämnas full frihet att själva beansvaret för barnstugeverksamheten m.m. stämma vilket organ, som skall förvalta kompletteras med bestämmelser om åtgär- de kommunala barnstugorna. De möjligheter, som här erbjuda sig är der, då för institution för barntillsyn gälantingen att, såsom hittills skett i de flesta lande föreskrifter åsidosättas. Vid alternakommuner med kommunala barnstugor, tiv I böra dessa regler inarbetas i 42 a § särskilda styrelser för barnstugeverksambarnavårdslagen. I fråga om alternativ II heten inrättas eller att barnavårdsnämnkräves däremot ett särskilt stadgande. Detta derna eller folkskolestyrelserna (skolråtorde icke helt kunna utformas efter mönsden) få sig anförtrodd denna förvaltter av 42 a § bl.a. därför att den där stadningsuppgift. I de sistnämnda fallen kan gade befogenheten för barnavårdsnämnden frågan eventuellt lösas genom att en säratt provisoriskt skilja barn från en vanskött anstalt bör stanna kvar hos nämnden och skild nämnd eller delegation för barnstuge- . ej övergå på folkskolestyrelsen. I dessa verksamhet inrättas inom barnavårdsnämnärenden är det överhuvud särskilt angeläget den eller folkskolestyrelsen. I den händelse att folkskolestyrelsen samarbetar med bar- en sådan tillskapas, böra representanter för navårdsnämnden. För att säkerställa detta barnträdgårdslärarinnorna samt de hemsamarbete föreslås att nämnden obligato- och förvärvsarbetande mödrarna beredas riskt skall höras, innan folkskolestyrelsen plats där. Kommittén har övervägt att i själva laförbjuder, att barn mottagas i ett familjegen införa en bestämmelse om dessa deledaghem eller en barnparkering. Vidare bör nämnden alltid underrättas om folkskolesty- gationer och särskilda styrelser för barnrelsen anmäler en barnstuga för skolöver- stugeverksamheten och deras befogenheter styrelsen eller meddelar sådant förbud som efter mönster av t.ex. stadgandet om mödranyss nämnts. För barnavårdsnämnden torde hjälpsdelegation i 9 § 4 mom. barnavårdsdet vara av stor betydelse bl.a. med hänsyn lagen. Då såsom framgått av den lämnade till nämndens befattning med fosterbarns- redogörelsen nuvarande bestämmelser anvården att få kännedom om dessa åtgärder. setts möjliggöra, att särskilda organ inrätÄven i fråga om den ekonomiska förvalt- tades för den ekonomiska förvaltningen av ningen av de barnstugor, som äro i kom- denna verksamhet, har kommittén emellermunal ägo, har skiftande praxis utbildats. tid avstått från att framlägga något sådant Av de för närvarande 105 kommuner, i förslag, som måhända i onödan skulle binda vilka barnstugeverksamheten kommunali- utvecklingen i viss riktning. Däremot bör serats, ha i 61 kommuner särskilda styrel- i den särskilda lagen (alt. II) införas ett ser inrättats för denna verksamhet. I 29 stadgande om att styrelse, läkare och erforkommuner har barnavårdsnämnden hand derligt antal befattningshavare skola finnas om förvaltningen och i 5 kommuner folk- vid varje barnstuga. Övriga bestämmelser om inrättande av och verksamheten vid inskolestyrelsen.1 stitutioner för barntillsyn torde liksom hitEnligt kommitténs bestämda mening böra tills få meddelas i administrativ ordning kommunerna ha största möjliga frihet att (jfr stadgan den 22 juni 1945 om barnasjälva anordna och utforma verksamheten vårdsanstalter, vilken även avser anstalvid barnstugorna. Endast härigenom kan ter för halvöppen barnavård dvs. barnstufull hänsyn tagas till det lokala behovet av gorna). och de lokala förutsättningarna för barn-

1 Luleå, Veta.

Sigtuna,

Gällivare,

Örebro ocb 4T3

Kapitel 18

Kostnadsberäkningar

A. Barnstugorna i.

Jämförelse system

med nuvarande

bidrags-

draget hade alltså uppgått till ungefär 1 150000 kronor. Antalet vårdplatser i barnstugorna var:

i förskola 11 666 i heldaghem 7 830 och r ör det senare kalenderhalvåret 1948 uti halvdaghem 1 760 gick statsbidrag till 415 barnstugor med tillsammans omkring 770 000 kronor. HärI genomsnitt höllos förskolorna och halvav utgjorde lönebidragen omkring 517000 daghemmen öppna i 80 dagar och heldagkronor. I syfte att belysa skillnaden ur hemmen i 135 dagar. Med ett bidragsunstatsverkets synpunkt mellan det av kom- derlag per vårdplats och dag för öppethålmittén föreslagna och det nuvarande stats- lande av resp. kronor o: 60, o: 80 och 1: 20 bidragssystemet vill kommittén framlägga kommer man till ett sammanlagt bidragsföljande kalkyler över hur stort statsbidra- underlag av ungefär 560000 kronor för get för nämnda halvår skulle ha varit om förskolorna och 1 380 000 för daghemmen. kommitténs förslag tillämpats. Det genomsnittliga antalet skattekronor Antalet barnträdgårdslärarinnor i de 415 per invånare, beräknat på sätt nyss angistatsunderstödda barnstugorna var 799. vits, utgjorde för förskolornas del knappt Med en genomsnittslön för halvåret å 1-/ och för daghemmens del drygt 18. Mot 3 150 kronor, vilket belopp obetydligt över- dessa tal svara statsbidragsprocenttal å steg lönen i ortsgrupp 3 enligt löneklass ungefär 50 resp. 45. Driftsbidragen bli då 13, kommer man till ett sammanlagt löne- resp. 280000 och 620000 kronor eller tillbelopp av ungefär 2,5 milj. kronor. sammans 900 000 kronor. Det för bidragsprocenten normerande För det andra kalenderhalvåret 1948 medelskatteunderlaget i de berörda kommu- skulle alltså det av kommittén föreslagna nerna motsvarade ungefär 18 skattekronor bidragssystemet ha inneburit ett totalt per invånare. Eftersom bidrag skall utgå statsbidrag av omkring 2 miljoner kronor med 40 % för kommuner med 20 skatte- mot ungefär 3 / 4 miljon enligt nuvarande kronor per invånare eller mer, har vid ordning. denna medeltalsberäkning icke för någon Tänker man sig för det återstående kommun räknats med högre skattekrontal budgethalvåret en förhållandevis lika stor än 20. frekvens å barnstugeverksamheten och biMot det angivna medelskatteunderlaget dragsgivandet som under förra halvåret, svarar en bidragsprocent å 46. Lönebi- kommer man till en fördubbling av lönebi414

draget och något mer än fördubbling av driftsbidraget i övrigt, detta senare beroende på att barnstugor hållas öppna under ett större antal dagar under vårterminen. Med ett genomsnittligt antal dagar för hela året av 170 för förskolorna och halvdaghemmen samt 280 för heldaghemmen skulle det totala statsbidraget uppgå till omkring 4,2 miljoner kronor för helt år. Statsbidragen till barnstugeverksamheten uppgå budgetåret 1950/51 till 2 milj. kr. En omläggning av nuvarande bidragssystem till det av kommittén förordade skulle i och för sig innebära en ungefärlig fördubbling av bidragen. Härtill få läggas bidrag till nya institutioner, varigenom statsbidraget inkluderande anläggnings- och driftsbidrag budgetåret 1951/52 skulle uppgå till ca 5 milj. kr. 2. Kostnaderna

ig51—ig6o

Såsom belysts i kap. 6 s. 163 ff., räknar kommittén med att barnstugeverksamheten under 10-årsperioden fram till i960 skall ha utbyggts i sådan omfattning att förskolorna taga hand om ungefär 35 000 och daghemmen ungefär 17 500 barn. För detta ändamål kräves ett tillskott av barnstugor motsvarande ett antal barn av resp. 19000 och 6 500. För perioden 1951—54 böra enligt kommitténs mening nya platser beredas 3 800 barn i förskolor och 3 250 i daghem. Då förskolorna äro avsedda att inrymma två avdelningar barn, erfordras förskolor med 1 900 vårdplatser. Under den första 4-årsperioden krävas sålunda sammanlagt 5 150 nya vårdplatser. Bidragsunderlaget för dessa utgör (5 150 X 2 000) = 10,3 miljoner kronor. Att beräkna skatteunderlagets utveckling under de nämnda åren ställer sig vanskligt, men man torde i varje fall icke kunna räkna med lägre skatteunderlag än att bidragsprocenten blir högst 45. Det totala byggnadsbidraget under den första 4-årsperioden kan med ledning härav uppskattas till ett belopp understigande 5 miljoner kronor, dvs. i genomsnitt något över i miljon kronor per år.

För de återstående 6 åren av 10-arsperioden räknar kommittén med ett nybyggnadsbehov motsvarande 15200 barn i förskolorna och 3250 barn i daghemmen. Antalet nya vårdplatser blir då (7 600 + 3 2 5 0 = ) 10850. Häremot svarar ett bidragsunderlag å 21,7 miljoner kronor. Med samma utgångspunkt som nyss kommer man då till ett sammanlagt byggnadsbidrag av knappt 10 miljoner kronor. För hela 10-årsperioden kan byggnadsbidraget uppskattas till 14 å 15 miljoner kronor. Vad beträffar statsbidraget till driftskostnaderna efter det barnstugeverksamheten nått den utbyggnad kommittén ansett möjlig till i960 — vilket förutsätter att antalet barnträdgårdslärarinnor ökas till ungefär 900 i förskolorna och 2 500 i daghemmen — kan detta, om genomsnittslönen med inräknande av ålders- och rörligt tilllägg antages uppgå till 8 400 kronor, uppskattas till omkring 17 miljoner kronor per år, varav 13 miljoner kronor i lönebidrag.

3. Kostnaderna

för en mellanstor

stad

Kommittén vill slutligen med ett exempel belysa de ekonomiska verkningarna i ett enskilt fall. Exemplet avser en fiktiv kommun, där befolkningssammansättningen är den för riket genomsnittliga enligt för år i960 företagna beräkningar och där barnstugeverksamheten utbyggts ungefär i den grad, som kommittén uppsatt såsom mål för år i960. Kommittén har kallat den fiktiva kommunen Storköping. Denna stad antages placerad i ortsgrupp III med 20 000 invånare och 15 skattekronor per invånare. Den har 4 förskolor med vardera 20 + 20 barn och 3 daghem med vardera 30 barn. I förskolorna finnas 4 och i daghemmen 12 barnträdgårdslärarinnor. Lönen utgår för dessa med i genomsnitt 8 400 kronor. Vid början av i960 hade staden just färdigställt en förskola och ett daghem. Kostnaden uppgick — inklusive inventa-

ner — till 38 000 kronor för förskolan och 80 000 kronor för daghemmet. Bidragsunderlaget för förskolan, som skall rymma två avdelningar å vardera 20 barn och för vilken antalet vårdplatser i detta sammanhang därför räknas till 20, utgör (20 X 2000 = ) 40000 kronor, medan underlaget för daghemmet uppgår till ( 3 0 x 2 0 0 0 = ) 60000 kronor. Att staden lyckats bygga förskolan och förse denna med inventarier för en lägre totalkostnad än 40000 kronor, spelar icke någon roll. Bidrag skall under alla förhållanden utgå å ett belopp av 2 000 kronor per vårdplats, då det är fråga om nybyggnad. Bidragsprocenten utgör lägst 40. Eftersom staden hade mindre än 20 skattekronor per invånare, nämligen 15, skall bidrag utgå med mer än 40 %. För varje skattekrona, varmed skatteunderlaget understiger 20 skattekronor per invånare, utgår ytterligare 3 %. Skillnaden mellan 20 och 15 är 5, och statsbidraget för Storköping skall alltså utgå med (40 + 3 x 5 = ) 55 %. Byggnadsbidraget blir då för förskolan 22 000 och för daghemmet 33 000 kronor eller sammanlagt 55000 kronor. Staden får alltså själv svara för resp. 16 000 och 47 000 dvs. totalt 63 000 kronor av anläggningskostnaderna. Staden har till täckande av sin andel ett 3-procentigt amorteringslån med 20-årig amorteringstid. För det löpande året debiteras stadens skattebetalare endast annuiteten, som uppgår till cirka 4200 kronor. Förhållandet har emellertid varit enahanda vid byggandet av de övriga barnstugorna, av vilka icke någon ännu är slutamorterad. På grund härav belastas årets budget med annuiteter å tillsammans 12 000 kronor. Lärarinnelönerna uppgå till (16 X 8 4 0 0 = ) 134400 kronor. Härav täckes 55 %, dvs. 73 920 kronor av lönebidraget och på staden belöper alltså 60 480 kronor. Förskolorna ha omfattat 160 vårdplatser och stått öppna under 170 dagar. Driftsbidrag skall då utgå för (160 X 170 = ) 27200 vårddagar. Daghemmen hade 90 barn och höllos öppna under 280 dagar,

varför antalet vårddagar här är (90 X 280 = ) 25 200. Driftskostnaderna utgjorde för förskolorna 22 000 och för daghemmen 78 000 kronor, vilket per vårddag motsvarar resp. 0:81 och 3:09. Dessa kostnader ha dockingen betydelse för driftsbidragsunderlaget, eftersom detta skall bestämmas till resp. 0:60 och 1:20 kronor per vårddag. Bidragsunderlaget blir då (27200 X 0,60 = ) 16 320 resp. (25 200 X 1,20 = ) 30 240 kronor. Driftsbidraget beräknas efter 55 % till 8976 kronor för förskolornas del och 16 632 kronor för daghemmen. Stadens kostnad uppgår till (22 000 — 8 976 = ) 13 024 resp. (78 000 — 16 632 = ) 61 368 kronor eller tillsammans 74 392 kronor. I stadens skattebudget upptagas för året följande till barnstugeverksamheten hörande kostnader: Annuiteter å de på staden belöpande anläggningskostnaderna 12000 kr. Lärarlöner 60 480 kr. Övriga driftskostnader 74 392 kr. Summa 146872 kr. Dessa kostnader motsvara i960 en utdebitering i staden å 49 öre per skattekrona.

B. Utbildningen av personal För budgetåret 1950/51 har »till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården m.m.» anvisats ett reservationsanslag av 303 000 kronor, varav i driftbidrag till förskoleseminarier 233 000 kronor och i stipendier 70 000 kronor. Kommittén föreslår, att ett successivt förstatligande av de nuvarande förskoleseminarierna bör ske under tioårsperioden 1951 —60. Genomsnittskostnaderna för statsverket för ett förstatligat enkelt förskoleseminarium komma att uppgå till 72000 kronor per år och för ett dubbelt förskoleseminarium till 110 000 kronor brutto un-

der förutsättning att nuvarande anslag till stipendier slopas i samband med förstatligandet, då även elevavgifterna borttagas. Ett förstatligande av samtliga 1950 verksamma förskoleseminarier skulle draga en totalkostnad av 542000 kr. årligen. I avvaktan på förstatligande av förskoleseminarierna föreslås en ökning av nu utgående statsbidrag. Ökningen — applicerad på de nuvarande seminarierna inklusive dubbelseminariet i Göteborg och enkelseminariet i Luleå — innebär för budgetåret 1951/52 en höjning av driftbidragen till förskoleseminarier från 233 000 kronor till 304 500 kronor, dvs. en ökning med 71 500 kronor. Härtill kommer 80000 kronor i stipendier samt 15000 kronor till en kurs för daghemsföreståndarinnor, dvs. (304 500 + 80 000 + 15 000) 399 500 kronor. I jämförelse med för budgetåret

1950/51 utgående bidrag innebär kommitténs förslag en kostnadsökning för utbildning av personal med 96 500 kronor. Under budgetåret 1952/53 föreslår kommittén, att ytterligare ett dubbelseminarium i Norrköping tillkommer samt ett enkelseminarium i Lund. Detta innebär, att statens driftbidrag till förskoleseminarier budgetåret 1952/53 kommer att uppgå till 369 000 kronor. Härtill föreslås, att 100 000 kronor utgå i stipendier samt att 15000 kronor anvisas till en mindre kurs för daghemsföreståndarinnor och 45 000 kronor till en tre månaders kurs för daghemsföreståndarinnor. De totala kostnaderna för statsverket budgetåret i95 2 /53 f o r utbildning av personal inom barnstugeverksamheten skulle följaktligen uppgå till (369 000 4- 100 000 + 15 000 + 45 000) 529 000 kronor.

attning

Kap. 1. Barntillsynen och samhället

sar även dem, ger dem trygghet och ro. Det är en stor uppgift och innesluter krav. som spänna över hela samhällslivet. Men även på landsbygden tränga barntillsynens problem fram — särskilt akuta bli de under jordbrukets brådaste tider vid sådd och skörd. Barntillsynens problem äro särskilt förskoleålderns problem. Familjernas blickar ha de senaste decennierna alltmera riktats mot småbarnsinstitutionerna och deras möjligheter att hjälpa dem med barntillsynen. Även om man för barntillsynen måste tänka sig en rad olika åtgärder, ofta i enklare former och anpassade efter lokala förutsättningar och behov, är det emellertid uppenbart att samhällets väsentligaste insatser för barntillsynen måste ligga i dessa institutioner, vilka med kunskap om barnens livsrytm och förutsättningar och i samråd med föräldrarna söka skapa en så god uppväxtmiljö som det är möjligt för barnen.

l å endast några få decennier har den svenska samhällsstrukturen i grund ändrat karaktär. Medan ännu 1870 nära :i / 4 av vårt lands befolkning levde på jordbruket är siffran i dag 27 %. Industri- och hantverksbefolkningen liksom serviceyrkena ha hastigt ryckt fram. Det industrialiserade samhället är ett faktum, liksom stadssamhället. En allt större andel av vårt folk — för närvarande över 60 % — har också bosatt sig i städer och tätorter. Mycket talar för att denna utveckling kommer att fortsätta. De nya arbets- och livsformerna ha ännu icke hunnit anpassa sig efter familjerna och ännu mindre barnen, deras behov och deras värld. Gatorna bli i regel barnens lekplatser; smålägenheter och trångboddhet äro ofta barnfamiljernas lott. Stadssamhället ställer familjerna inför nya krav och problem, liksom de gifta kvinnornas uppträdande i förvärvslivet. Först mycket sent ha emellertid de olika Även om man är enig om barnets rätt till institutionerna för vård och fostran av försin moder är det naturligt att denna ut- skolebarnen blivit föremål för samhällets veckling tvingar familjerna till kompro- uppmärksamhet. Småbarnsinstitutionerna misser. I stadssamhället behöva och kräva ha emellertid bakom sig en snart hundraårig nästan alla familjer hjälp med tillsynen av historia. I stora drag tecknas i detta kapitel sina barn. Samhället kan inte blunda längre utvecklingen och impulserna fram till statsför vad som sker i de unga familjerna, för makternas beslut om statsstöd till verksamderas problem och bekymmer med barntill- heten fr.o.m. budgetåret 1944/45. Statsbisyn och barnuppfostran. Barnen böra nu draget utgick då med 200 000 kr. men har sättas i centrum för samhällsplaneringen sedan successivt ökats, så att det för budoch samhällsmiljön formas så att den pas- getåret 1950/51 utgör 2 milj. kr. Statsbi-

drag för utbildning av personal har utgått sedan budgetåret 1945/46 och uppgick för budgetåret 1950/51 till ca 300000 kr. Statsstödet har haft en stark stimulerande effekt, men den väsentligaste insatsen har gjorts av kommunerna själva. Det nuvarande statsstödet täcker i genomsnitt endast 10 % av driftskostnaderna. Statsmakterna ha vid upprepade tillfällen förklarat att den nuvarande statsbidragsgivningen endast bör betraktas som ett provisorium i avvaktan på ett mera definitivt ställningstagande till institutionernas framtid. Tiden är emellertid — konstaterar kommittén — mogen för ett sådant ställningstagande. Förutsättningarna härför kunna synas mörka i dagens läge, men det är kommitténs uppfattning, att det inom de närmaste åren dock bör vara möjligt att väsentligt vidga denna verksamhet i vårt land, giva den stadga och fasthet samt de anställda trygghet och rimliga arbetsförhållanden. Våra barns fostran och uppväxtmiljö samt deras utveckling till socialt och psykologiskt vid anpassade ungdomar är en hela folkets angelägenhet.

Kap. 2. Institutionernas benämningar I detta kapitel tar kommittén upp en diskussion om de olika småbarnsinstitutionernas benämningar, närmast på grund av den kritik, som från olika håll riktats mot deras terminologi. Tidigare inlägg i debatten om institutionernas benämningar refereras. Det är önskvärt — framhåller kommittén —- att nu nå fram till sådana benämningar, som både äro lättfattliga och som allmänheten kan förknippa med verksamheten. ! Det otympliga och krångliga uttrycket »anstalter för halvöppen barnavård» bör försvinna och ersättas med benämningen barnstugor och i analogi därmed t.ex. statsbii drag till barnstugeverksamheten. Beteckningen daghem är numera allmänt accepterad och bör vara kvar. I likhet med bl.a. skolöverstyrelsen anser kommittén att för den huvudsakligen pedagogiskt motiverade vården av förskolebarn i åldern

3—7 år bör införas den samlande benämningen förskola i stället för de nu använda men ofta kritiserade termerna barnträdgård, lekskola eller kindergarten. De anställda på de olika institutionerna och deras huvudmän böra emellertid få full frihet att för den inre indelning efter ålder, som alltid sker inom en institution, använda de gamla termerna, t.ex. barnkammaravdelning för 3—5 åringar, barnträdgård för 5—7 åringar. Definitioner på de övriga institutionsformerna inom barnstugeverksamheten framläggas: eftermiddagshem, halvdaghem, familjedaghem, jordbruksdaghem och »barnparkcring». De nya benämningarna — särskilt barnstuga och förskola — har kommittén tidigare givit offentlighet åt. De ha också redan accepterats på sina håll samt användas numera även i officiella sammanhang. Kapitlet slutar med en tabellarisk översikt av institutionernas benämningar med definition av de olika barnstugeformerna.

Kap. 3. Barnstugorna i utlandet Här ges en bred och detaljrik översikt av barnstugorna i utlandet. Det framgår klart vilken betydelse man nästan överallt i utlandet tillmäter barnstugor och förskolefostran. Kapitlet behandlar med i regel fullt aktuella data och siffror utvecklingen och utbyggnaden i USA, England, Frankrike, Belgien, Holland, Schweiz, Österrike, Italien, Asien, Syd- och Latinamerika samt de nordiska grannländerna. I USA ha de s.k. kindergartens ofta inlemmats i det allmänna folkskoleväsendet och utvecklats till förskoleklasser för 4 ^ 6 åringar. 1950 fingo ca 860000 barn plats i dessa institutioner. I England börjar den obligatoriska skolan redan vid 5-årsåldern. varvid de två första åren bilda en »infant school». Vid sidan av dessa funnos 1949 ca 425 »nursery schools» med plats för 22 000 barn och lydande under undervisningsmi•nisteriet. Staten svarar för 50 % av kostnaderna. Daghemmen lyda under hälsovårdsministeriet och även de åtnjuta statsbidrag med 50 % av kostnaderna. År 1949 419

funnos ca 900 daghem med plats för ca 42 000 barn. Senaste siffror från Frankrike visa, att där år 1949 funnos ca 3 700 »ecole maternelles» anordnade som en lägre, frivillig avdelning inom det allmänna skolväsendet. Dessa hade 8000 klasser, varjämte 6000 klasser funnos i »classes enfantines». I dessa 14 000 klasser beräknades ungefär 400 000 barn i 2—6 årsåldern vistas för förskolefostran. Förskolorna i Belgien ha under namn av »ecole gardiennes» nått stor omfattning. 1948 togos ca 65 000 barn emot i ca 4 140 sådana förskolor. Den kvalificerade personalens löner betalades helt av staten. Förskolorna lyda under undervisningsministeriet. I Schweiz äro förhållandena i de olika kantonerna skiftande, men överallt ha förskolorna en grundmurad ställning. Österrike har sedan länge intagit en central plats bland de länder, där förskolepedagogiken uppmärksammats och dess resultat omsatts. 1950 funnos över 1 000 kindergartnar, vilka togo hand om ca 61 000 barn — enbart i Wien togo 250 institutioner emot ca 19000 barn. Italien hade 1948 ca 10 000 förskolor öppna för omkring 800 000 barn i åldern 3—6 år. Målet är 20 000 förskolor öppna för 2 milj. förskolebarn. Bakom majoriteten av institutionerna står den katolska kyrkan. I Sovjet ha barnstugorna nått en betydande omfattning. Daghemmen hade år 1948 inte mindre än 878 000 platser förutom olika »säsongdaghem», vilka årligen ta hand om 3—4 milj. barn. Förskolorna anges ta emot 1,5 milj. barn. I våra nordiska grannländer ha förskoleinstitutionerna tidigt uppmärksammats. I Danmark fingo institutionerna statsbidrag redan 1919 och statsbidraget uppgår där till för närvarande 40 % av kostnaderna. I Finland beslöts statsbidrag redan 1913.

Kap. 4. Några data kring barnstugorna i Sverige Det första daghemmet i vårt land öppnades redan 1854. Innan dess hade s.k. småbarnsskolor närmast efter engelskt möns420

ter, upprättats i Stockholm, Göteborg och Malmö. I slutet på 1890-talet kom barnträdgårdsidén närmast influerad av den tyske pedagogen Fröbel till Sverige och en sammansmältning ägde rum mellan kindergarten, som förskolorna då kallades, och småbarnsskolorna. Den första egentliga förskolan öppnades på privat initiativ år 1896 i Stockholm. Både daghemmen och »barnträdgårdarna» grundades huvudsakligen på privat initiativ. Verksamheten i de flesta barnstugor uppehölls i årtionden endast tack vare enskilda personers initiativ och offervillighet. Barnstugorna förde ända till början på 1930-talet en ganska undanskymd tillvaro. En ändring kom först i och med att HSB vid den tiden mera allmänt började inrätta s. k. barn- och lekstugor. Samtidigt kom diskussionen kring befolkningsfrågan att rikta uppmärksamheten mot barnstugorna. Den första statliga utredningen gjordes 1936, följd av ytterligare utredningar 1939 och 1941. Först på hösten 1943 kunde statsmakterna fatta beslut om statsstöd till barnstugeverksamheten, närmast efter att förslag från 1941 års befolkningsutredning. Det var jämnt 70 år efter det kindergartnarna blivit en del av folkskoleväsendet i Amerika och ett 20-tal år efter det Finland och Danmark börjat ge statsstöd till dessa institutioner. Kommittén lämnar i fortsättningen av kapitlet siffror från utvecklingen under åren 1937—50. Det framgår att verksamheten utvecklats kraftigt de senaste 15 åren. 1937 funnos 267 barnstugor. Antalet hade 1941 ökats till 347 och 1944—45 till 409. I detta sammanhang refereras en av befolkningsutredningen 1944/45 utförd, tidigare icke publicerad undersökning, med siffror om institutionernas ålder, huvudmän, lokaler, närvarofrekvens, öppethållande, barnens socialgruppstillhörighet, läkarvård etc. Hösten 1950 hade antalet barnstugor stigit till inte mindre än 713. Av dessa hade 308 daghems-, 470 förskole- och 107 eftermiddagshemsavdelningar, med plats för totalt ca 34 000 barn; ca 11 000 barn av dessa togos om hand på daghemmen och ca

tar ca 3—4 timmar dagligen, för att sedan sjunka. Den uppväxtmiljö, som många barn få leva i, är emellertid ofta otillfredsställande. Bostadsbristen och trångboddheten går i stor utsträckning ut över barnen. Lägenheterna äro ofta alltför dåligt utnyttjade och illa möblerade med hänsyn till' barnens krav. I detta sammanhang refererar kommittén några intressanta norska och svenska undersökningar om barnen och bostadsmiljön. Alla fakta visa att vården och tillsynen av barnen innan skolan kräver en stor insats från de hemarbetande mödrarnas sida. Mödrarnas naturliga behov av en viss rörelsefrihet hindras emellertid ofta av en alltför stark bundenhet av barnen, och föräldrarna synas tveksamma inför de rätta vägarna ifråga om uppfostringsmetoder. Barntillsynen blir också mångenstädes till ett verkligt problem för de hemarbetande Kap. 5. Behovet av barnstugor mödrarna. Behovet av olika anordningar för barnKapitlet söker analysera behovet av olika barnstugor och de motiv, som tala för tillsynen åt de hema/betande mödrarna är en ytterligare utbyggnad av barnstugorna uppenbart: från lekplatser, grannhjälp, samt övriga anordningar för barntillsynen. barnparkeringar till förskolor för en mera Det inledes med ett avsnitt om de problem, regelbunden kompletterande fostran av barsom hemmen möta vid barnavården och nen några timmar dagligen. Det är naturligt att de gifta kvinnornas barntillsynen. Den moderna familjens anpassningspro- kvarstående i förvärvsarbetet även under blem i det industrialiserade samhället äro den aktiva moderskapsperioden måste skapa stora och gripa särskilt djupt in i kvinnans svårigheter och problem. Många av de förvärld. Ofta tagas dessa svårigheter till in- värvsarbetande mödrarna med småbarn täkt för överdrivna skildringar om familje- kunna lösa barntillsynen tack vare föräldbandens upplösning och maningar om åter- rar, vänner, släktingar etc, medan andra gång till flydda tider. Detta är emellertid behöva och i ökad utsträckning efterfråga en ofruktbar diskussionsmetod. Vad som daghem och familjedaghem. Diskussionen behövs är en förutsättningslös debatt om om behovet av olika daghemsformer behökvinnans svårigheter i hem- och förvärvs- ver emellertid konkretiseras och nyanseras. I nästa avsnitt av kapitlet refererar komarbete. Därvid måste man särskilt uppmittén tidigare officiella uttalanden om bemärksamma barnen, deras behov av omsorg, trygghet och harmonisk uppväxt- hovet av barnstugor från en motion vid miljö. Det måste betraktas som en tillgång 1918 års riksdag fram till diskussionerna i för vårt land, att hemfostran här får spela slutet av 1940-talet. Kommittén refererar en så betydande roll i barnens liv. Vi värja även uttalanden, som de olika politiska paross inför en utveckling mot ett genomkol- tierna gjort om behovet av barnstugor. I kapitlets tredje avsnitt analyseras inlektiviserat samhälle. Barnavården i ett hem är omfattande gående de faktorer, som tala för en väsentoch krävande. Beräkningar visa, att1 vår- ligt ökad utbyggnad av förskolor. Inledden av ett småbarn i åldern upp till 2 år ningsvis pekar kommittén på de problem

i8 300 på förskolorna. Expansionen måste betecknas som kraftig mot bakgrunden av byggnadsrestriktionerna och vittnar om det starka behov, som varit drivkraften bakom utvecklingen. En livlig kommunal planering pågår. Bristen på barnstugeplatser år emellertid stor och gör sig desto mera kännbar som övriga åtgärder för barntillsynen, såsom t.ex. välordnade lekplatser, ännu blott anordnats i begränsad omfattning. Även på landsbygden tränga barnstugorna fram, främst de s.k. jordbruksdaghemmen. 1950 voro 104 sådana i verksamhet. Barnstugorna, som tidigare i regel drevos av privatpersoner, föreningar etc, ha under 1940-talet i stor utsträckning kommunaliserats.

som stadssamhället inneburit för famil- de lärarinnor, som besvarade kommitténs jerna, såsom t.ex. små barnskaror, trafik- frågeformulär, ansågo att barn, som visfaror, trångboddhet etc. Frågan om bar- tats i barnstuga, positivt skilde sig från nens uppfostran erbjuder också helt nya andra barn. problem för hemmen inom det nutida stadsKommittén analyserar ingående de pedasamhället. Självfallet bör den väsentligaste gogiska och psykologiska fakta, som moinsatsen för barnens fostran göras inom tivera en utbyggnad av förskolorna samt hemmen själva, men det råder knappast diskuterar med stöd av modern barnpsykonågot tvivel om att familjerna behöva stöd logisk forskning och erfarenhet förskoleoch hjälp vid sitt uppfostringsarbete. En barnens olika utvecklingsstadier och de pestark känsla av villrådighet inför uppfost- dagogiska krav, vilka kunna ställas på ringsproblemen har nämligen kommit till olika åldrar. Sammanfattningsvis konstatesynes i olika sammanhang. En effektiv upp- ras, att den miljö, som våra barn i större lysning i föräldra- och uppfostringsfrågor stader och tätorter få leva i, den moderna bör i första hand komma till stånd. Jämsi- barnpsykologiska forskningens vidgade des härmed böra emellertid förskolorna, där kunskaper om barnens utvecklingsstadier barnen i åldrarna 3—7 år kunna vistas ca och behov samt nödvändigheten att åstad3 timmar dagligen, byggas ut för att kom- komma en smidig övergång till skolan, tala plettera hemuppfostran. for en succesiv kraftig utbyggnad av förVikten av en kompletterande förskole- skolorna. En sådan innebär icke blott en fostran har starkt understrukits av den positiv insats för barnens bästa, utan även barnpsykologiska vetenskapen. Det står nu- en uppskattad hjälp åt de hemarbetande mera klart att de första sju åren äro av husmödrarna genom att minska deras bungrundläggande betydelse för människans denhet. Behovet av förskolor för några timhela liv, att förskoleåldern är uppfostrings- mars daglig fostran av barn i förskoleålåldern framför alla andra. Olika psykolo- dern synes kommittén så starkt, att den gers uttalanden om behovet och värdet av klart deklarerar önskemålet, att i städer och förskolor refereras. tätorter praktiskt taget alla barn i 9—7 Efterfrågan på förskolor är stark i prak- årsåldern och särskilt barnen i 5—7 ~årstiskt taget alla städer och tätorter, vilket åldern böra beredas tillfälle att — om förframgår av olika undersökningar. En in- äldrarna så önska — besöka förskolor. tervjuundersökning på ett 25-tal orter har Kommittén analyserar i ett längre avt.ex. visat, att drygt 60 % av de hushåll, snitt även behovet av daghem. Stora svåsom hade barn i åldern 4—6 år, skulle righeter uppstå vid försök att mäta dagvilja utnyttja förskolor. Nära 50 % av hemsbehovet. Behovet av daghem varierar barnen i förskolorna kommo för några år nämligen med ett flertal faktorer och kan sedan från socialgrupp III. — i motsats till behovet av förskolor — Opinionen bland organisationer, myndig- knappast uttryckas i generella termer. Nåheter, barnpsykologer och skolfolk för en gon enhetlig norm, som bestämt uttrycker mera allmän förskolefostran, inte minst behovet i varje stad och tätort går icke att med hänsyn till önskvärdheten att bättre få fram. Den enda framkomliga vägen är förbereda barnen för skola och samhälle, kommunala behovsundersökningar. Trots har blivit allt bestämdare under 1940-talet. svårigheterna att i generella termer mäta Starkt positiva uttalanden om värdet av daghemsbehovet kan man dock peka på förskolor ha bl.a. gjorts av 1940 års skol- vissa av de faktorer, som betinga behovet, utredning och 1946 års skolkommission. I samt den faktiska verklighet och de sociodetta sammanhang refererar kommittén re- logiska förändringar i samhället, som ligga sultatet av en enkät till landets småskollä- bakom daghemsbehovet. rarinnor för att utröna deras erfarenheter Vissa allmänna undersökningar om beav resultatet av förskolefostran. 71 % av hovet av daghem ha sålunda gjorts under 422

senare år. En rundfråga till rikets städer 1947 visade, att över 7000 barn då väntade på plats på barnstugor. En stickprovsundersökning år 1950 visade, att i enbart 12 städer inte mindre än över 3000 barn väntade på plats på daghem. Väntelistor böra emellertid av skäl, som kommittén närmare redovisar, bedömas med viss försiktighet. En undersökning 1946 i 25 olika orter i vårt land visade vidare att i genomsnitt ca 25 % av hushållen önskade utnyttja daghem; önskemålen om utnyttjande varierade emellertid med avgifternas storlek. En rundfråga år 1946 till 72 stora fackorganisationer med erfarenhet av förvärvsarbetande kvinnor visade, att icke mindre än 69 ansågo att det fanns ett behov av daghem för heldagsvård. En analys av de faktorer, som tala för att daghem böra tillhöra den sociala servicen i våra städer och tätorter, måste i främsta rummet uppehålla sig vid de ensamstående mödrarnas problem och deras behov av daghem för barnen. Antalet ensamstående mödrar vid folkräkningen 1945 har uppskattats till i runt tal 120 000 och deras sammanlagda antal barn under 18 år till 160000. Detta innebär, att ungefär vart tionde barn i vårt land har en ensamstående moder. Den övervägande delen av dessa mödrar äro tvungna att ha förvärvsarbete. I de flesta fall löses deras behov av barntillsyn genom föräldrar, grannar, fosterhem etc., men många ensamstående mödrar ha stora svårigheter. Detta gäller särskilt de ogifta mödrar, som ha minderåriga barn och bo för sig själva. En avsevärd del av daghemsklientelet utgöres i dag av barn till ensamstående mödrar. För några år sedan kunde man konstatera, att 40 % av barnen vid vårt lands daghem kommo från »ofullständiga familjer». Vid Stockholms daghem voro 1947 38 % av daghemsbarnen barn till ensamstående mödrar. Enighet råder i regel om behovet av daghem för de ensamstående mödrarnas barn. Först när diskussionen tangerar de förvärvsarbetande mödrar, som icke äro ensamstående och till synes icke kunna åbe-

ropa uppenbara sociala skäl för sin efterfrågan av daghem, bruka meningarna gå i sär. För en mera realistisk bedömning av dessa problem måste emellertid utvecklingstendenserna beträffande förvärvsarbetet för de gifta kvinnorna analyseras. Kommittén framlägger också ett omfattande statistiskt material, som klart visar vilken omfattning kvinnornas förvärvsarbete numera fått. Vid 1945 års folkräkning voro icke mindre än 75 % av de ogifta kvinnorna förvärvsarbetande och av de gifta nära 15 %. Siffror och fakta framläggas om förvärvsarbetet bland gifta kvinnor och hur detta varierar med inkomster och barnantal. För diskussionen om behovet av daghem är emellertid antalet förvärvsarbetande, gifta kvinnor med barn i åldern o—7 år avgörande. En specialundersökning, som kommittén verkställt visar, att det vid 1945 års folkräkning fanns ca 65000 förvärvsarbetande hustrur med barn under 7 års ålder, därav ca 40 000 bland stadsbefolkningen. Man kan anta att dessa ha 60 000—65 000 barn i förskoleåldern. Siffran bör jämföras med det antal barn, som f.n. kan omhändertagas på daghem, nämligen ca 11 000. Minst 50000 förvärvsarbetande mödrar med barn få således klara sin barntillsyn utan tillgång på daghem. I detta sammanhang refereras olika undersökningar om på vilka sätt detta som regel sker. Förvärvsarbetande gifta kvinnor med mera kvalificerad yrkesutbildning ha som regel haft ekonomiska möjligheter att ordna barntillsynen i sina hem med hjälp av hembiträden och barnsköterskor. Bristen på heltidsanställda hembiträden är emellertid stark: antalet sådana har mellan 1935 och 1945 sjunkit från 200000 till 120000. Utvecklingen går mot allt knappare tillgång på hembiträden. Detta måste för de gifta kvinnor, som skaffat sig en kvalificerad yrkesutbildning, sannolikt innebära en ökad efterfrågan på daghemsplatser. Det sätt på vilket de förvärvsarbetande mödrarna hittills ordnat sin barntillsyn återspeglas i den sociala rekryteringen av daghemsklientelct. 80 % av barnen på dag423

hem tillhörde för några år sedan social- husmödrarnas önskemål om förvärvsarbete grupp III. I regel är det nödvändigheten och efterfrågan på daghemsplatser. att med egna inkomster hjälpa upp familRedan föreliggande siffror om förvärvsjens ekonomi som gör att mödrarna lämna verksamheten bland de gifta och ensamståsina barn till daghem. En undersökning av ende kvinnorna med småbarn, de aktuella Stockholms daghemsklientel 1947 visade, tendenserna på arbetsmarknaden samt de att av de gifta paren med barn på daghem hemarbetande husmödrarnas önskemål om hade 20 % av barnen där av sociala skäl förvärvsarbete och ordnad barntillsyn ger och 70 % av ekonomiska. En sträng be- vid handen, att det med största sannolikhet hovsprövning äger rum vid alla daghem, finns ett icke oväsentligt behov av en ytvarför det knappast går att göra gällande terligare utbyggnad av daghemmens olika att mödrarna lämna sina barn till dem utan former. Avgörande för bedömningen är att förebringa fullgoda skäl. Av olika un- emellertid utvecklingstendenserna i framtidersökningar, som refereras, framgår emel- den : komma de gifta kvinnorna i ökad utlertid, att en stor del av de förvärvsarbe- sträckning att åtaga sig förvärvsarbete ? tande, gifta mödrarna med lägre inkomster Kommittén diskuterar ingående de olika hellre skulle vilja vara hemma, om det eko- faktorer, som tala för och emot sannoliknomiska incitamentet för förvärvsarbete heten av ökat förz'ärvsarbctc bland kvinbortföll. Sådana undersökningar böra norna i framtiden. Siffror om befolkningsemellertid icke tillmätas alltför stor vikt, utvecklingen under 1950- och 1960-talen eftersom en stor del av de förvärvsarbe- med därav föranledda konsekvenser för tande mödrarnas svårigheter och önskan arbetsmarknaden angivas. Kommitténs slutatt byta ut förvärvsarbetet mot hemarbetet sats är att utvecklingen på något längre bottnar i att samhället, arbetslivet och män- sikt pekar mot att de gifta kvinnorna i nen hittills tagit alltför liten hänsyn till de- ständigt större utsträckning komma att ras dubbla arbetsbörda. förvärvsarbeta. Någon snabb ökning av anVid olika tillfällen ha representanter för talet förvärvsarbetande, gifta kvinnor med näringslivet framhållit, att bristen på småbarn är dock knappast att vänta inom kvinnlig arbetskraft skulle kunna avhjälpas det närmaste årtiondet. Så mycket är emelgenom ökade insatser från gifta kvinnor. lertid visst: de förvärvsarbetande, gifta Kommittén framhåller, att någon press kvinnorna komma i stigande omfattning självfallet icke bör utövas från samhällets att begära samhällets hjälp vid ordnandet sida att gifta mödrar med småbarn skola av sin barntillsyn. Någon möjlighet att unåtaga sig förvärvsarbete. Det är dock ett der överskådlig tid anskaffa daghem för obestridligt faktum, att åtskilliga husmöd- alla förvärvsarbetande mödrar med smårar även med småbarn vid olika undersök- barn finns inte. Såsom hittills få väsentliga ningar uttryckt önskemål om att få taga insatser därvid göras av föräldrar, granförvärvsarbete om frågan med barntillsy- nar, syskon, hemhjälp etc. nen ordnas. En rad sådana intervjuunderI det sista avsnittet av detta kapitel pesökningar bland hemarbetande husmödrar kar kommittén på de faktorer, som betinga och deras inställning till förvärvsarbete behovet av eftcrmiddagshem, och underrefereras. Kommittén understryker dock stryker även i detta fall att några generella att det behov av förvärvsarbete och dag- behovsnormer icke kunna uppställas. Behem, som många hemarbetande husmödrar hovet får i alla avseenden jämställas med uttrycka, av skilda skäl icke kan läggas behovet av daghem. till grund för mera exakta prognoser; man bör därför vara ganska försiktig när dyKap. 6. Några principfrågor lika siffror användas. Det är emellertid rimligt att i behovsdiskussionen kring dagI detta kapitels olika avsnitt behandlar hemmen även inkluderas de hemarbetande kommittén frågorna om eventuell kommu424

naliscring av barnstugorna, deras anknyt- drivna av enskilda personer bör liksom hitning till skolväsendet, kostnader och av- tills statsbidrag icke utgå. Genom detta gifter etc. En ingående debatt tas upp kring förfaringssätt fastslås i princip att det är daghemmens för- och nackdelar, deras be- kommunen, som ytterst är ansvarig även tydelse för samhällsekonomin och arbets- för de olika åtgärderna och institutionerna marknaden, lönsamheten av gift kvinnas för barntillsynen. Förskolorna och särskilt deras avdelförvärvsarbete, när hon har barn på daghem etc. Kapitlet slutar med en diskussion ningar för barn i åldern 5—7 år ha aktuom målsättningen för hela barnstugeverk- aliserat frågan, om icke deras verksamhet direkt borde anknytas till skolan. Från samheten i första hand fram till i960. Kommittén tar i detta kapitel följaktli- skolhåll har vid olika tillfällen förslag gen upp en bred diskussion om de problem härom framlagts. Även enligt kommitténs kring barnstugeverksamheten, som just nu uppfattning kunna starka skäl andragas för diskuteras landet runt. Kanske detta sett att barnstugorna böra vara en till skolväpå längre sikt kan tyckas onödigt, men i sendet organisatoriskt anknuten del. I kap. det för hela barnstugeverksamheten i vårt 17 framlägger också kommittén tvennc land tillspetsade aktuella läget, där till och alternativ för den framtida organisationen med vissa institutionsformer på många håll av barnstugeverksamheten, varav det ena ifrågasättas, har dock kommittén ansett det upptar en organisation, som står under befogat att bemöta vissa missförstånd och socialstyrelsen och det andra en organisamed siffror klarlägga en del missuppfatt- tion under skolans ledning. Någon klyvningar, som det — även ur principiell syn- ning av daghem och förskolor på olika tillpunkt — måste anses vara nödvändigt att synsmyndigheter bör icke ske — väljes t.ex. alternativet med anknytning till skotillrättalägga. Kommittén återger resultaten av ett par lan böra alla barnstugor sortera under rundfrågor vilka visa att det föreligger en skolmyndigheterna, något som är nödvänvidsträckt opinion för en kommunalisering digt med hänsyn till att många barnstugor av barnstugorna. Starka skäl kunna också under samma tak inrymma såväl förskolor andragas härför, inte minst nödvändigheten som daghem. En klyvning av t.ex. daghem att få fram en central planering av barn- och förskolor på olika tillsynsorgan skulle stugor och barntillsyn för kommunen i dess följaktligen innebära att vissa delar av en helhet. Industriföretagens engagerande dis- barnstuga skulle lyda under en myndigkuteras även — man kan inte vänta sig het och vissa under en annan. Kommittén avvisar tanken på ett obligaatt de skola övertaga ansvaret. Enligt kommitténs uppfattning bör en kommunalise- toriskt eller frivilligt förskolcår inom skoring successivt ske av barnstugeverksam- lans ram enbart för 6-åringarna. Någon heten, men denna bör få växa fram genom generell sänkning av skolpliktsåldern från enskilda eller kommunala initiativ. För att 7 till 6 år anser kommittén icke erforderdet av kommittén — i kap. 16 — förordade lig. I anslutning härtill diskuteras utförstatsbidragssystemet skall kunna genomfö- ligt 6-åringarnas psykologiska och pedaras fordras dock, att kommunen i framti- gogiska problem. Ett vidgat samarbete den formellt ställer sig som huvudman och mellan förskolorna och den egentliga skoekonomisk garant för barnstugorna. Lik- lan förordas dock, varvid hänsyn alltid bör som hittills bör sålunda statsbidrag kunna tagas till förskolornas karaktär av frivilutgå till barnstugor drivna av kommun, liga, för traditionell skolverksamhet främstiftelse, förening eller industriföretag, men mande institutioner. För de icke skolmogna, 7-åriga barnen i de tre sistnämnda fallen endast genom böra i de större städerna inrättas lekklaskommunens medverkan. På kommunen måste det ankomma att söka, mottaga och ser inom skolans ram. Kommittén förordar — vilket alternativ fördela statsbidragen. Till barnstugor 42 5

beträffande organisationen som än väljes för 10 % och föräldraavgifterna för 17 %, — att en byggnads- och stadsplanemässig medan kommunerna bidraga med över samordning mellan barnstugor och små- 60 %. Enligt kommitténs uppfattning bör skolor kommer till stånd. staten i framtiden åtaga sig en större del En livlig- debatt har under senare år av kostnaderna. Däremot kan man inte — blossat upp kring barnstugornas kostna- i någon större utsträckning — vänta sig der. Kommittén granskar först om särskilt att industriföretagen skola bidra till finan»orimliga krav» uppställts från statsmakter- sieringen av daghemmens driftskostnader. nas sida, varigenom byggnadskostnaderna Kommittén diskuterar ingående frågan drivits i höjden, men kommer till den upp- om avgifterna på barnstugorna på grundfattningen, att de krav och Önskemål som val av siffror om avgifterna i olika städer socialstyrelsen hittills fastställt eller fram- 1948/49. Kommittén förordar bestämt att fört beträffande t.ex. daghem och förskolor avgifter anpassade efter inkomster och delvis äro självklara och bygga på veder- barnantal upptagas på daghemmen även i tagna normer, tidigare antagna lagbestäm- framtiden. Den centrala tillsynsmyndighemelser och en samlad erfarenhet. Detta ten bör icke bestämma kommunernas avutesluter inte, att man här och var på giftspolitik. Någon möjlighet att låta avkommunala eller privata initiativ sökt göra gifterna för alla barn på daghem motsvara barnstugorna påkostade och elegant in- hela vårdkostnaden finns inte. En viss redda. Det bör vara möjligt att åstad- subvention av daghemmen är fullt motivekomma en nedpressning av byggnadskost- rad med hänsyn till deras sociala klientel naderna genom att bygga enklare daghem och till att daghemmen ofta framstå som och förskolor. Förslag härom framlägges den enda lösningen i annars ohållbara ekoi kap. io. nomiska och sociala situationer. Det går Det är emellertid särskilt barnstugornas inte att undvika, att man härvid delvis subvårdkostnader, som tilldragit sig uppmärk- ventionerar förvärvsarbete hos en mindre samhet. Siffror om vårdkostnaderna i olika del kvinnor — men även på åtskilliga städer år 1948 framläggas; av dessa fram- andra områden i samhällslivet förekommer gå att vårdkostnaderna variera ganska be- ett skattevägen finansierat stöd åt vissa tydligt i landets olika delar. Enligt vissa grupper. Avgiftspclitiken bör emellertid beräkningar kosta daghemmen f.n. kom- överses och granskas. Med hänsyn till inmunerna i genomsnitt 1 000 kr. per barn komstförbättringarna under senare år böra och år netto. Detta är ungefär samma siffra på sina håll mindre avgiftshöjningar och' som kostnaderna för ett folkskolebarn per en uppflyttning av maximigränserna överår i de större städerna, vartill dock är att vägas. En höjning av avgifterna måste anmärka att folkskoleväsendet är en obli- emellertid ske med en viss försiktighet. gatorisk verksamhet. Kommittén diskuterar Maximiavgifterna per barn och dag på i detta sammanhang problem kring institu- daghemmen böra sålunda icke utan av det tionernas beläggning samt framlägger för- centrala tillsynsorganet godkänt skäl få slag om hur beräkningarna av vårdkostna- överstiga 5 kr. derna böra ske i fortsättningen. För förskolornas del förordar kommittén Kommittén har även gjort ett försök att /' princip att barnens vistelse vid dessa på beräkna »normalkostnadcrna» på barnstu- lång sikt blir kostnadsfri. Detta program gor. Enligt beräkningarna skulle vårdkost- har på kommunala initiativ f.ö. redan genaderna på ett daghem på 30 barn — på nomförts i vissa städer. För närvarande grundval av 1950 års priser — uppgå till böra dock avgifter uttagas. Även beträfca 7 kr. per barn och dag och i en förskola fande förskolorna böra de kommunala orför 40 barn till ca 335 kr. per barn och år. ganen få utforma avgiftspolitiken utan deAv de totala utgifterna för barnstuge- taljerade statliga bestämmelser. Avgifterna verksamheten svarar staten för närvarande synas emellertid — om en taxa graderad

efter inkomst och barnantal tillämpas — inte böra överstiga 15 kr. per barn och månad. Om enhetsavgift tillämpas, bör denna ej överstiga 10 kr. per barn och månad. T ett längre avsnitt granskar kommittén de olika invändningar, som i skilda sammanhang riktats mot daghemmen. Kommittén understryker till en början, att det är obestridligt att det ur barnens synpunkt är av största vikt, att mödrarna få tillfälle att vårda och uppfostra dem i hemmen. medan de äro små och växande. Samhället måste emellertid även taga hänsyn till den växande grupp gifta kvinnor, som föredraga att stanna kvar i sitt förvärvsarbete ii ven vid barnens ankomst. Olika undersökningar visa, att de 10 000 förvärvsarbetande mödrar, som i dag kunna få plats för sina ca 11 000 barn på daghem, knappast lämnat dem dit av önskan att, som någon sagt, »kasta barnen ifrån sig». Daghemmen te sig för dessa mödrar inte som en nödlösning utan — för att tala med statsrådet Möller — som »den bästa till buds stående lösningen i deras speciella fall». Detta utesluter inte, att daghemmen ha vissa medicinska och psykologiska nackdelar. Kommittén belyser dessa men understryker, att nackdelarna icke få undanskymma det faktum att daghemmen för många barn och familjer även kunna representera ett positivt värde. Såsom daghemsvården på en del håll utformats är den otvivelaktigt behäftad med nackdelar för barn i allmänhet, trots de medicinskt och psykologiskt gynnsamma värden som daghemsvård för vissa barn kan innebära. Detta innebär emellertid inte, att daghemmen böra nedläggas eller att de spelat ut sin roll i vårt land. I stället böra alla ansträngningar inriktas på alt eliminera nackdelarna samt att göra daghemmen så tillfredsställande och gynnsamma som möjligt för de barn, som vistas där. Kommittén refererar olika undersökningar, varav framgå, att daghemsvård är nödvändig för vissa mödrar och familjer. De dubbelarbetande mödrarnas svårigheter

belyses och kommittén understryker starkt att den viktigaste förutsättningen för att även mödrar med småbarn i framtiden skola kunna ha förvärvsarbete är att arbetslivet söker anpassa sig till kvinnornas speciella behov, intressen, deras livsrytm och individuella förutsättningar. Kommittén rekommenderar ökad användning av deltids- och korttidsarbete, varigenom daghemsvården skulle kunna förkortas och dess medicinska och psykologiska nackdelar betydligt minska. Kommittén har gjort ingående undersökningar med hänsyn till påståendena att daghemsvården slukar så mycket personal, att vinsten för arbetsmarknadens del är mycket ringa. Det tillskott till arbetsmarknaden, som åstadkommes genom daghemmen kan inte anses betydelselöst: mot 100 anställda på daghem svarar enligt gjorda beräkningar drygt 490 heltidsarbetande mödrar. Räknar man med en 25 %-ig frånvarofrekvens beträffande barnen reduceras siffran till 370 mödrar i genomsnitt per dag, dvs. en vinst på 270 heltidsanställda mödrar. Kommittén har vidare gjort ingående undersökningar om den betydelse som daghemmen kunna anses ha nr samhällsekonomisk synpunkt. Undersökningarna visa, att om man enbart ser till den högre betalda gruppen av förvärvsarbetande kvinnor skulle samhället tillföras en icke obetydlig vinst genom daghem. Däremot är vinsten, när det gäller de kvinnliga industriarbetarna ej så stor. Även frågan om lönsamheten av gift kvinnas förvärvsarbete har ägnats ingående uppmärksamhet och kommittén har bl.a. sökt belysa vilka ekonomiska konsekvenser som förvärvsarbetet får för familjerna med hänsyn till skatten och daghemsavgifter etc. Stundom anföres, att det såväl för moder som samhälle skulle vara bättre om de mödrar som nu ha barnen på daghem erhöllo ett visst understöd från samhället, så att de kunde sköta barnen i hemmet. Kommittén understryker, att det föreligger stora praktiska och administrativa svårig427

heter att införa en dylik, ny form av behovsprövad socialhjälp till förvärvsarbetande mödrar och diskuterar i detta sammanhang storleken av de allmänna subventionerna till daghemmen. Kommitténs undersökningar visa, att de olika förslagen om kontanta bidrag till mödrarna för att de skola stanna hemma och icke efterfråga daghemsplatser äro illa genomtänkta och orealistiska. Detta gäller även förslagen om att medelst speciella spädbarnsbidrag få bort spädbarnen från daghemmen. Det påpekas, att spädbarnsavdelningarna på daghemmen inte äro något stort problem. Våren 1950 funnos endast ca 740 spädbarnsplatser avsedda för barn i åldern 6 månader—1 år i hela landet, och utvecklingen går uppenbarligen mot en avveckling även av dessa. Kommittén understryker det nödvändiga i att mödrarna kunna taga sig ledigt från förvärvsarbetet under amningstiden. Frågan om ekonomiskt stöd under denna tid föreslås prövad i samband med överväganden om en speciell moderskapsförsäkring. Daghemmen måste accepteras och kommittén understryker att de inte äro fastlåsta i nuvarande former utan ständigt utvecklas. För framtiden tänker sig kommittén små. trivsamma, hemliknande, till barnens miljö och skala anpassade daghem med små barngrupper, tillräcklig och kvalificerad personal, utvecklingsfrämjande materiel, god hälsokontroll och på lång sikt — när deltidsarbete anses som den normala arbetsformen för förvärvsarbetande mödrar med småbarn — helst endast öppna 5—6 timmar dagligen. Kapitlet avslutas med en diskussion om målsättningen. Det är i främsta rummet för städernas och tätorternas mödrar och barn som ett utbyggnadsprogram för barnstugor och barntillsyn nu måste formuleras. Motiven för ett ökat samhälleligt ansvar för barntillsyn och barnstugor äro många. I första hand kan man se frågan ur bcfolkningspolitisk synpunkt: kostnaderna för barnstugor och organiserad barntillsyn äro produktiva investeringar, investeringar i vårt viktigaste arvegods, barnen. Samman428

vävt med det befolkningspolitiska motivet är rättvisekravet, som talar för att samhället lättar de hemarbetande mödrarnas arbetsbörda — inte för att »kollektivisera» hemmen eller söka få fram surrogat foldern utan för att hjälpa kvinnorna och därigenom stärka hemmen. Men mödrarna kunna även ha oberättigade krav på hjälp med barntillsynen. En viss bundenhet under barnens första år komma de aldrig ifrån. En stor hjälp med barntillsynen åt de hemarbetande mödrarna bör kunna ges genom organiserad grannhjälp, barnhagar, lekplatser etc. När barnen kommit upp i 3—5-årsåldern böra de få tillfälle att bevista förskolor. Förskolorna ha en stor uppgift att fylla för barnen och lätta mödrarnas stränga bundenhet. Deras betydelse som ett komplement till barnens hemuppfostran är så pass stor, att målet bör stå klart: på lång sikt böra alla förskolebarn i åldern 3—7 år — och särskilt barnen i åldern 5—7 år — vilkas föräldrar så önska, få tillfälle att kostnadsfritt vistas några timmar dagligen i en förskola. Även om detta mål kommer att taga lång tid att realisera, bör det icke släppas ur sikte. Det sociala rättvisekrav, som motiverar åtgärder för de hemarbetande mödrarnas barntillsyn, förstärkes då det gäller de förvärvsarbetande mödrarna. Dessa mödrar böra få känna den trygghet och trivsel, som ligger i vetskapen att barnen äro väl omhändertagna under moderns arbetstid. Men det finns även arbetsmarknads politiska motiv för daghem. Det är självfallet ingen som vill att företrädesvis gifta kvinnor med småbarn skola lösa arbetsmarknadens problem. I den mån näringslivet behöver arbetskraft bör denna i första hand uppletas bland ogifta och gifta kvinnor utan småbarn. Problemet gäller emellertid icke detta utan att underlätta förvärvsarbetet för de mödrar, som av olika skäl själva önska åtaga sig förvärvsarbete, även när barnen äro små. Kvinnorna skola få möjlighet att välja var de skola göra sin arbetsinsats — i hemmen eller ute i förvärvslivet. För att detta icke skall bli nå-

gon tom fras måste det finnas praktiska fotad på undersökningar om tillgången på möjligheter som underlätta valet. Dag- personal och betecknas som måttfull, särhemsvårdens risker och nackdelar böra icke skilt i jämförelse med förhållandena i utförstoras, eftersom dessa hänga samman landet. Det är emellertid nödvändigt att så med samhällets livs- och arbetsformer. långt som möjligt avväga utbyggnaden Problemen måste lösas genom att dessa med hänsyn till de personella och ekonoanpassas efter familjerna och mödrarna, miska resurserna. Som målsättning för inte genom att utdöma daghemmen eller förskolorna anger kommittén att till år förklara att förvärvsarbete bland mödrar 1960 så många förskolor inrättas, att 15 % är något »nödvändigt ont». Varje ställ- av samtliga barn i åldersgrupperna 3—7 ningstagande till daghemmen måste klinga år i tätorter med minst 1 000 invånare då ut i en avvägning av olika synpunkter, en kunna få några timmars daglig fostran i dem. Det betyder att ytterligare 500 förkompromiss mellan olika krav. skolor böra inrättas eller byggas under Det mål, som kan formuleras för dagtioårsperioden. För daghemmen anser hemmens utbyggnad, kommer att skifta kommittén att de böra utbyggas så, att de från stad till stad, från samhälle till samkunna taga emot 6 % av barnen i åldershälle på samma sätt som behovet av daghem grupperna 2—7 år i tätorter med minst är underkastat starka regionala och lokala 1 000 invånare. Detta innebär konkret, att variationer. Överallt förutsattes dock att 180 daghem ytterligare böra inrättas fram daghemmen stå öppna för barn från alla till år i960. socialgrupper och att avgifter upptagas. Tioårsplanen bör vara stommen i 1950Daghem kunna icke byggas för alla förvärvsarbetande mödrar med småbarn. Ett talets planering för barnstugor och barnprogram för barntillsynen åt förvärvsarbe- tillsyn. Andra väsentliga insatser, såsom tande mödrar måste därför innesluta även t.ex. utbyggnad av familjedaghem, lekplatandra åtgärder vid sidan av daghemmen, ser, barnhagar, grannhjälp, barnparkesåsom t.ex. familjedaghem, grannhjälp ringar etc. falla utanför planen men tillmäetc. I varje målsättning för daghemmen tas stor vikt. Samhällets accepterande av bör emellertid ingå ett definitivt accepte- den allmänna målsättningen i föreliggande rande av dessa institutioner såsom en vård- 1 o-årsplan för barnstugorna bör kunna ge form, som både bör och kan godtagas och kontinuitet åt reformarbetet för förskolesom icke bör lida för tidigare misstag och barnen. missgrepp. Daghemmen böra få arbetsro Kap. 7. Barnstugor och barntillsyn och få utvecklas vidare. Principiellt måste i städer och tätorter nu samhällets ansvar för tillsynen av de Kapitlet ger normer och principer för förvärvsarbetande mödrarnas barn fastslås, dess skyldighet och strävan att inrätta och utbyggnaden av de olika barnstugorna och andra organiserade åtgärder för barntillvärna om daghemmen. Varje planering av barntillsynen måste synen, som behövas i städer och tätorter: familjedaghem, lämna olika möjligheter och innefatta en daghem och förskolor, veckohem, barnparkehel skala av åtgärder. Viktigt är att man eftcrmiddagshem, ringar och grannhjälp samt lekplatser. därvid utgår från barnens livsbetingelser i Under 1940-talet ha kommunerna mera olika ålders- och utvecklingsstadier. De olika åtgärderna och institutionerna måste allmänt blivit medvetna om att även barnformas så att de bli så förmånliga som tillsynen fordrar uppmärksamhet, förutseende samt olika initiativ. I centrum för möjligt för barnen. Avsnittet avslutas med att kommittén detta ökade intresse stå daghem och förframlägger en generalplan för barnstugor- skolor. Kommittén förordar principiellt nas utbyggnad i vårt land under tioårs- största möjliga frihet för de kommunala perioden 1951—60. Denna generalplan är myndigheterna att på egen hand träffa de 429

lämpligaste dispositionerna kring utbyggnaden av dessa institutioner. Angeläget är emellertid, att planeringen blir så förutseende och god som möjligt med hänsynstagande såväl till lokala förutsättningar och erfarenheter som modern kunskap om barnens behov och inriktning under olika åldersstadier. Förslag om »normalinstitutioner» med en ur olika synpunkter acceptabel storlek och ett godtagbart platsantal framlägges. Viktigt är, att särskilt daghemmen icke göras för stora och om möjligt icke överstiga 42 platser. Någon generell, för hela landet giltig norm för bedömning av daghemsbehovet och därigenom den kommunala planeringen av dessa institutioner går icke att ange. Lokala bchovsundersökningar böra alltid göras, innan beslut fattas om uppförande av nya daghem. Kommittén föreslår, att alla kommuner med mer än 10 000 invånare till ledning för den kommunala planeringen uppgöra särskilda planer för barnstugor och barntillsyn. Även andra kommuner, där hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller andra särskilda omständigheter så föranleda, böra upprätta dylika planer. Sådana ha på sina håll f.ö. redan upprättats av kommunala myndigheter. Förslag om uppläggningen av kommunala behovsundersökningar för daghem framläggas. Exempel på praktiska normer, som tillämpas vid planeringen av daghem i vissa städer angivas. Förskolorna äro av sådan vikt för barnen och de hemarbetande husmödrarna, att den kommunala planeringen i första hand bör inriktas på att tillgodose behovet av dessa institutioner. Den kommunala målsättningen på mycket lång sikt bör vara, att förskolorna byggas ut, så att de kunna stå till förfogande för alla de familjer, som önska begagna sig av dem. Såvitt nu kan bedömas, betyder icke en sådan målsättning, att förskolorna komma att besökas av alla barn i 3—7-årsåldern. Det synes däremot rimligt antaga, att den kommunala planeringen för förskolor tills vidare räknar med att mellan 35—40 % av barnen i 3—/-årsåldrarna komma att efter430

fråga förskoleplatser. Exempel på konkreta planeringsnormer angivas. För planeringen av daghem och förskolor är det nödvändigt, att tomtmark i god tid reserveras för dessa institutioner. Siffror om utrymmesbehovet anges. Kommittén diskuterar ingående daghemmens och förskolornas läge i stadsplanen, deras placering i närheten av bostad eller arbetsplats, kombination med övriga institutioner och byggnader etc. En successiv övergång till halvdaghan inom daghemmens ram rekommenderas ur skilda synpunkter av kommittén. Halvdaghem ha med gott resultat praktiserats på olika håll i vårt land. Det vore ur barnens synpunkt önskvärt om ökat deltidsarbete kunde möjliggöra en förkortning av daghemsvården och en utveckling mot halvdaghem. I fortsättningen diskuteras olika förslag om daghemmens inre organisation och ekonomi, föräldrakontaktcn etc. Daghem inrymda i kollektivhus är en form av kategoridaghem, som icke bör rekommenderas för framtiden. Frågan om särskilda industridaghem etc. behandlas även ingående. Trots den betydelse dessa haft på olika orter i vårt land, anser dock kommittén, att systemet med särskilda, av industrierna ägda och drivna daghem successivt bör avvecklas. Denna uppfattning delas uppenbarligen även av industrin själv. Ett fortsatt och fördjupat samarbete mellan kommunerna och industriföretagen i daghemsfrågan på de orter, där ett sådant samarbete ter sig nödvändigt, bör emellertid äga rum. Vid vissa lasarett ha under 1940talet särskilda sjukhusdaghcni uppförts eller inrättats, dit sjukhuspersonalen kunnat lämna sina barn. Dessa fylla en viktig social funktion och måste trots vissa nackdelar anses välmotiverade. S.k. natthem för barnen till vissa kvinnokategorier med kvälls- och nattarbete kunna ur barnens synpunkt icke rekommenderas. Under 1940-talet ha olika städer satt igång en verksamhet med s.k. familjedaghem under kommunal ledning och kontroll. Denna har på sina håll tillmätts stor bety-

delse. Är 1950 vistades mellan 1 500—2 000 barnparkering, som i regel föresvävar husbarn i sådana familjedaghem. Kommittén mödrarna — dvs. en plats, där man utan belyser utvecklingen hittills samt refererar föranmälan kan lämna in sitt barn vilka den tidigare diskussionen kring familje- dagar och vilka tider man vill — icke fundaghemmen. Genom en rundfråga till olika gerar tillfredsställande. Kommittén diskubarnavårdsnämnder, som redovisas, har terar behovet av barnparkeringar, dit barkommittén sökt inhämta erfarenheter av nen lämnas endast någon gång eller ett familjedaghemmen från de städer, som par gånger i veckan, och framlägger vissa praktiserat systemet längst. Kommittén riktlinjer för hur sådana barnparkeringar framhåller att »kärnan» i varje kommunal böra organiseras. Inom fastigheterna bör ett system med planering för de förvärvsarbetande mödgrannhjålp organiseras för att lösa mödrarnas barn bör vara små, välordnade daghem, som efter behov kompletteras med rarnas behov av tillfällig barntillsyn, t.ex. lämpliga familjedaghem. Samhällets per- vid inköp, läkarbesök, bortovaro på kvälmanenta planering för att omhändertaga larna etc. De kommunala myndigheterna de förvärvsarbetande mödrarnas barn bör och de stora bostadsföretagen föreslås taga dock inte helt baseras på något så skiftande upp systemet med grannhjälp till diskusoch osäkert som olika familjers intresse sion, så att man i varje fastighet får nåoch möjligheter att upplåta sina hem till gon, som tar initiativ till detta. Några daghem för andras barn. Även med denna mera tvångsmässiga bestämmelser kring syn på familjedaghemmen böra de dock i grannhj alpen är olämpligt. Den bör bäras framtiden räknas in som en del av barn- upp av familjernas eget positiva intresse. Det sista avsnittet i kap 7 ägnas lekstugeverksamheten. Man bör emellertid vara på det klara med att familjedaghem- platserna. Deras utveckling i vårt land men äro behäftade med vissa brister och belyses, och kommittén påpekar att praknackdelar. Kommittén diskuterar ingående tiskt taget alla mödrar i större städer och dessa, men understryker, att man i ökad tätorter i dag ha behov av att lämna sina ! utsträckning även måste beakta deras för- småbarn till välordnade utelekplatser för | delar. En fortsatt utbyggnad av familje- tillsyn, inte minst med hänsyn till de växdaghemmen, när behov av sådana anses ande trafikfarorna. Normer och principeiföreligga rekommenderas och kommittén för lekplatsernas storlek och utformning framlägger olika förslag för den framtida etc. saknas emellertid i vårt land; förslagsorganisationen av familjedaghemmen. vis anger dock kommittén vissa riktlinjer Verksamheten vid familjedaghemmen bör och normer för deras planering. För tillsyn av de allra minsta barnen emellertid under tiden fram till den 1 jan. 1955 ges karaktären av försöksverksamhet. kunna s.k. liggverandor, dvs. enklare regnVid denna tidpunkt kan förväntas att till- och vindskydd, uppföras i anslutning till räcklig erfarenhet av familjedaghemmen bostadsbebyggelsen eller större lekplats, och föräldrarnas inställning till dessa hun- där mödrarna kunna ställa in barnvagnit samlas från olika delar av vårt land narna. Tillsynen vid dessa bör organiseras och från flera orter än vad som nu är av en föräldraförening och omhänderhas av mödrarna i tur och ordning. För barfallet. Kommittén diskuterar vidare olika pro- nen i åldrarna 1 V 2 —4 år behövas olika blem kring eftermiddag shemmen samt de former av barnhagar. Normer för dessa framläggas. Dessutom behövas mindre leks.k. veckohemmen. Under senare år ha enskilda husmödrar, platser samt mera fullständiga lekplatser. I föräldraföreningar etc. själva tagit initia- Även för dessa anger kommittén vissa nortiv till olika s.k. barnparkeringar, dvs. mer och riktlinjer. Det är nödvändigt att mera tillfälliga inlämningsställen för barn- komma ifrån de stereotypa och schematiska tillsyn. Erfarenheterna visa att den typ av lekplatserna, som nu äro alltför vanliga.

Lekplatserna böra ha få mekaniska redskap men desto flera redskap av konstruktiv art. Önskvärt är även, att efter danskt mönster få fram s.k. skrammcllck platser (bygglekplatser), där barnen få fritt utlopp för all inneboende aktivitet oeh få en känsla av rymd och frihet omkring sig, få tillfälle att gräva, bygga kojor, snickra etc. Kommittén framlägger vissa riktlinjer för skrammellekplatsernas utformning. Ett fördjupat studium av arealbehovet för olika lekplatser bör äga rum. Den centrala tillsynsmyndigheten bör med uppmärksamhet följa den kommunala planeringen av lekplatser och barntillsyn utomhus samt utfärda råd och anvisningar för hur lekplatser skola anordnas med bl.a. normer för arealbehov, belägenhet, utformning, utrustning etc. Kommittén understryker till slut behovet av att de olika lekplatserna förses med kvalificerad personal. Det förefaller kommittén rationellt om verksamheten med lekplatser samt övriga åtgärder för barntillsyn utomhus administrativt samordnas med samma lokala organ, som handhar barnstugeverksamheten i kommunen.

Kap. 8. Barnstugorna på landsbygden Först under 1940-talet har ett mera påtagligt intresse uppstått för åtgärder för barntillsynen även på landsbygden. Bristen på arbetskraft ledde nämligen år 1940 till att de första jordbruksdaghemmen upprättades i Skåne. Sedermera har snabb utveckling av jordbruksdaghemmen ägt rum: år 1950 funnos 104 jordbruksdaghem, vilka hade icke mindre än 67 000 vårddagar. Majoriteten av jordbruksdaghemmen ligger numera i Norrbottens län. Kommittén skildrar ingående jordbruksdaghemmens utveckling och diskuterar de olika problem, som uppstått kring dessa, samt framlägger riktlinjer för den framtida verksamheten. Enligt kommitténs uppfattning har den hittillsvarande försöksverksamheten med jordbruksdaghem lämnat så goda resultat att de numera måste betraktas som en perma-

43-'

nent del av barnstugeverksamheten. Starkt intresse råder också för en utbyggnad av jordbruksdaghemmen. Sannolikt komma emellertid jordbruksdaghemmen även i framtiden endast att kunna vara öppna säsongmässigt högst under tiden maj—november. Verksamheten bör liksom hittills vara obunden till former och organisation och lokalt anordnas på det mest praktiska och ändamålsenliga sättet. Verksamheten bör emellertid successivt undergå en standardförbättring såväl vad gäller lokaler, inredning och utrustning som personal. Riktlinjer härför framläggas. Kortare utbildningskurser för den praktiskt erfarna men teoretiskt oskolade personalen vid jordbruksdaghemmen böra vid behov anordnas. Konferens- och instruktionsdagar på 2—3 dagar för personalen bör dock anordnas snarast möjligt, förslagsvis en i övre Norrland och en i södra Sverige. I fortsättningen böra sådana konferenser äga rum varje år. Även på landsbygden har man numera insett behovet av en viss förskolefostran. Ett tiotal orter i Skåne och Norrland planera för närvarande regelbundna förskolor. Då erfarenheter av förskolor på landsbygden praktiskt taget saknas i vårt land och man har att taga hänsyn till olika svårigheter föreslår kommittén att en försöksverksamhet igångsattes för att utröna de former, i vilka förskolor på landsbygden böra gestaltas. Denna försöksverksamhet bör äga rum under 5 år inom några kommuner, belägna i olika delar av vårt land. Under det första försöksåret bör en förskoleverksamhet organiseras i övre Norrland under förslagsvis månaderna juni— september. Samtliga kostnader för denna försöksverksamhet böra bestridas av statsmedel.

Kap. 9. Barnstugornas hälsokontroll Diskussionen om barnstugornas och särskilt daghemmens medicinska risker och nackdelar har varit livlig de senaste decennierna. Kommittén refererar de utländska

och svenska undersökningar, som hittills gjorts om daghemsvårdens medicinska problem, liksom utfärdade bestämmelser om hälsokontrollen på barnstugorna. Med hänsyn till att det allvarligaste problemet inom daghemsvården sedan länge varit de akuta luftvägsinfektionerna, har kommittén tagit initiativ till en vidgad forskning på detta område. Undersökningar om smittriskerna på daghemmen ha sålunda pä kommitténs förslag utförts vid olika daghem i Stockholm under åren 1946—49 (se bilaga 7). Undersökningarna ha visat, att sjukligheten bland daghemsbarnen är högst i åldern 1—2 år och att man — om problemet ses enbart ur smittosynpunkt — för närvarande icke kan rekommendera daghemsvård för barn under 3 års ålder. De medicinska riskerna vid daghemmen böra emellertid icke förstoras så att man t.ex. därigenom driver tesen, att daghemsvården som sådan är något förkastligt. Daghemsvård .även för barn under 3 år kan nämligen i vissa fall vara icke blott socialt utan även medicinskt försvarlig och rekommendabel. Något förbud att ha hand om barn under 2—3 års ålder på daghemmen kan inte tänkas bli uppställt. Utvecklingen torde på lång sikt också leda till att daghemmen endast komma att besökas av barn i 2—7-årsåldern, varigenom en stor del av de medicinska problemen kring daghemmen bortfalla. Det är dock angeläget att uppmärksamheten i stigande omfattning inriktas på hur man skall kunna undvika infektioner på daghemmen, hur man skall kunna göra dem ur medicinsk synpunkt så tillfredsställande och för barnen så lämpliga som möjligt samt hur man skall förfara med de daghemsbarn som insjukna. De medicinska synpunkterna böra tillmätas vikt redan vid daghemmens utformning, inredning och planlösning. En rad olika förslag framläggas i detta sammanhang. För daghemmens rätta skötsel och en tillfredsställande hälsovård är det vidare absolut nödvändigt med tillräcklig personal för varje barngrupp. Olika förslag om infektionsbekämpandet på daghemmen framläggas liksom om den 28

allmänna läkarkontrollen. För de infektionskänsliga barnen kan systemet med familjedaghem spela en väsentlig roll. Förslag om samarbete mellan daghem och vissa privata hem för vården av lindrigt sjuka barn framlägges. Tanken på särskilda »snuvdaghem» avvisas. En försöksverksamhet bör igångsättas i de större städerna med viss hemvårdarinneverksamhet som hjälp för lindrigt sjuka barn. Förskolebarnens behov av tandvård och profylaktiska åtgärder för att begränsa tandsjukdomarnas stora omfattning böra uppmärksammas.

Kap. 10. Barnstugornas planlösning och inredning ] kapitlet framlägges förslag till normer och principer om barnstugornas lämpligaste storlek, lokalbehov etc. I kapitlet redovisas även tekniska synpunkter på inredning, material och konstruktion jämte rumsbeskrivningar etc. Särskild uppmärksamhet har kommittén ägnat barnstugornas byggnadskostnader. Ingående undersökningar ha gjorts härom, vilka redovisas. Det har visat sig att genomsnittskostnaden, beräknad på medeldyr ort, för ett daghem för 27 platser i början av 1949 uppgick till 140 000 kronor. Ett daghem med 42 platser kostade 220 000 kronor. Kommittén anser det angeläget att en nedpressning av dessa höga byggnadskostnader äger rum, framför allt genom att man i framtiden bygger enklare. Kommittén förordar därför standardiserade, monteringsfärdiga daghem och förskolor i trä. Ritningar och kostnadskalkyler på sådana framläggas. Beräkningarna — som hänföra sig till mars 1949 — visa att man vid den tidpunkten skulle kunnat bygga ett dylikt standardiserat daghem för 27 barn till en kostnad av 65 000 kronor och en förskola, öppen för 40 barn dagligen, till 35 000 kr. Kommitténs förslag i denna del ansluter sig helt till tendenserna i utlandet, bl.a. i Schweiz och England, där ett system med små envåningsbyggnader i trä såväl vad det gäller barnstugor som skolor vunnit allt större användning.

Kap. 11. Måltider i barnstugorna

dad personal inom barnstugorna är en nödvändighet. Påståendena att det inte behövs Kommittén har gjort vissa stickprov på några speciella kvalifikationer för den perdaghemmens kosthåll samt framlägger försonal, som skall handha barnen på barnslag om matordningen och kosten på de stugorna, anses bottna i okunnighet om deolika barnstugorna. ras uppgifter och barnens behov under den för dem så betydelsefulla förskoleåldern. Förskolornas funktion att komplettera hemKap. 12. Behovet av personal mens uppfostran kan inte ske utan att dessa Möjligheterna att bygga ut barnstuge- institutioner ledas av personal, som verkverksamheten sammanhänga självfallet med ligen besitter tillräckliga kunskaper för tillgången på personal. Kommittén belyser denna fostran. Förskolornas verksamhet den nuvarande bristen på personal och de står och faller med att de handbas av pefaktorer, som betingat denna samt framläg- dagogiskt utbildad och lämplig personal. I ger beräkningar på personalbehovet för samma ögonblick som man prutade av på olika typer av barnstugor. Genom olika be- kravet på utbildad personal, skulle förskoräkningar av utbyggnadsgraden visar kom- lorna urarta till barnpassning och hela demittén hur mycket personal, som skulle be- ras av föräldrarna nu så uppskattade fosthövas. Med hänsyn till den snäva rekryte- rargärning bortfalla. Även på daghemmen är det nödvändigt ringsbasen framhålles, att utbyggnaden av barnstugeverksamheten inte får ske efter med kvalificerad personal, eftersom dessa några schabloner eller önskedrömmar utan icke blott skola vara ett komplement till så långt som möjligt anpassas efter vårt hemuppfostran utan även delvis ersätta lands ekonomiska och personella resurser. densamma. Sammanfattningsvis framhåller Av dessa skäl har den i kap. 6 framlagda kommittén, att frågan om personalens kvageneralplanen för utbyggnaden fått en för- lifikationer är A och O i hela barnstugesiktig utformning. Kommittén visar, att verksamheten. Utbildad och för uppgiften det årliga examineringsbehovet av barn- lämpad personal är faktiskt betydligt vikträdgårdslärarinnor under i o-årsperioden tigare än lokalernas utseende och inred1951—60 kan uppskattas till 320. För när- ning. Förskoleseminarierna ha i Sverige grunvarande utbildas ca 200. Man kommer därför icke ifrån en ytterligare utbyggnad av dats av privatpersoner eller sammanslutförskoleseminarierna om kommitténs för- ningar. De ekonomiska svårigheter semisiktiga utbyggnadsprogram för barnstu- narierna haft, trots det insatta statsstödet, ha under senare år lett till ett kommunalt gorna skall kunna realiseras. intresse för denna verksamhet. Den omständigheten att vissa kommuner ha gått in för att stödja de i kommunen belägna Kap. 13. Personalens utbildning förskoleseminarierna får emellertid inte Utbildningen av barnträdgårdslärarinnor anses betyda, att kommunerna skola ha nåi Sverige sker f.n. vid 7 kommunala eller gon skyldighet att svara för den utbildning, privata förskoleseminarier, belägna i Norr- som äger rum vid seminarierna. Det är här köping, Uppsala, Stockholm (2), Örebro, fråga om en utbildning av väsentlig riksGöteborg och Luleå. Utbildningstiden är karaktär och kommittén erinrar om att 2 år. Till dessa seminarier har sedan år riksdagen redan år 1945 ifrågasatte om inte 1945 utgått statsbidrag, vilket för budget- ett förstatligande av förskoleseminarierna året 1950/51 uppgår till 303000 kronor. vore den mest rationella åtgärden. Efter en redogörelse för hur undervisKommittén anser, att ett förstatligande ningen är utformad på några av dessa se- av förskoleseminarierna av ekonomiska minarier framhåller kommittén, att utbil- skäl i längden är ofrånkomligt. Frågan 0111

ett sådant förstatligande måste emellertid även ses i samband med hela frågan om lärarutbildningen i vårt land, förskoleseminariernas eventuella anknytning till lärarhögskolorna etc. T avvaktan på en sådan mera definitiv lösning förordas ett successivt förstatligande av förskoleseminarierna under perioden lp$l—60, så att dessa erhålla karaktären av provisoriska, statliga seminarier. Den centrala tillsynsmyndigheten bör upptaga förhandlingar med de kommuner eller enskilda sammanslutningar, som driva förskoleseminarier samt framlägga därav föranledda förslag om förstatligande av seminarierna; härvid förutsattes att seminariepersonalens löner, arbetstid och pensionsförhållanden i detta sammanhang regleras. I avvaktan på förstatligandena av seminarierna böra förbättringar i statsbidragssystemet för förskoleseminarierna vidtagas. Förslag härom framlägges. Kommitténs kalkyler om behovet av personal visar, att en ytterligare utbyggnad av förskoleseminarierna är nödvändig. Ytterligare ett dubbelseminarium bör därför snarast inrättas, förslagsvis genom dubblering av det nuvarande enkelseminariet i Norrköping. Dessutom föreslår kommittén, att ett nytt förskoleseminarium inrättas i Lund, där kommunalt intresse för sådant föreligger. Detta är särskilt motiverat med hänsyn till att hela södra Sverige saknar ett förskoleseminarium. Frågan om ett ytterligare tredje undervisning sär för barnträdgårdslärarinnorna har varit aktuell, men kommittén anser det inte möjligt att för närvarande realisera en dylik kompletterande, ettårig utbildning. För närvarande synes man inte kunna sträcka sig längre än till 3-månadcrs fortbildningskurser. Vid behov bör sådana kurser för blivande daghemsföreståndarinnor anordnas. Förslag framlägges om enmånadskurser för nu verksamma daghemsföreståndarinnor och 3-månaders praktikhandledarckurscr. Kommittén föreslår även att en kompletterande utbildning för ekouomipersonal på daghemmen kommer till stånd.

Kap. 14. Personalens löner och anställningsvillkor Kommittén diskuterar i detta kapitel möjligheterna att till statsbidragsvillkoren knyta eventuella villkor i syfte att förbättra anställningsvillkoren för den kvalificerade personalen. Först berör kommittén personalens kompetens. I princip bör all personal som direkt handhar barnen inom barnstugeverksamheten vara utbildad vid förskoleseminarier. Villkor härom böra knytas till statsbidragen. Under åtskilliga år måste den centrala tillsynsmyndigheten emellertid dispensera från dessa. Kommittén diskuterar vidare den kvalificerade personalens arbetstider och behov av semester samt uppehåller sig även vid barnträdgårdslärarinnornas löner, ehuru den är medveten om att dessa frågor numera avgöras i fria förhandlingar mellan vederbörande personalorganisationer. Beräkningar ha visat, att redan inom loppet av 8 år efter examen ca 80 % av de utexaminerade barnträdgårdslärarinnorna i en årskull lämnat sina tjänster. Det torde vara obestridligt — framhåller kommittén — att dessa förhållanden till stor del äro att tillskriva den hittills tillämpade lönesättningen för barnträdgårdslärarinnorna. Det vore att äventyra hela barnstugeverksamheten och dess syften, om kommunerna genom en osmidig lönepolitik skulle bidraga till att bristen pä barnträdgårdslärarinnor blir så stor, att barnens vård och fostran i stor utsträckning måste omhänderhavas av därför ej utbildad personal eller att dessa institutioner helt få nedläggas. Kommittén föreslår, att frågan om pensioneringen av barnträdgårdslärarinnorna nu ordnas genom anslutning till Statens Pensionsanstalt på grundval av den utgående lönen på sådant sätt att förmånerna i huvudsak motsvara vad som enligt 1947 års allmänna tjänste- och familjepensionsreglemente för befattningshavare i statens tjänst tillkommer tjänstemän i motsvarande lönegrader. De årliga pensionsavgifterna böra i här föreliggande fall helt falla på huvudmännen och ingå i de lönekostnader för vilka statsbidrag skall lämnas.

Kap. 15. Barnpsykologisk forskning Kommittén diskuterar ingående behovet av en väsentligt vidgad barnpsykologisk forskning i vårt land. I utlandet — särskilt i USA — har en sådan forskning tillmätts allt större vikt och fått ordentliga resurser. I avvaktan på den utredning om hela den psykologiska utbildningen och forskningen, som inom snar framtid torde igångsättas inom ecklesiastikdepartementet, framlägger kommittén förslag om vissa provisoriska åtgärder. Kommittén diskuterar även behovet av speciella småbarnspsykologer och deras utbildning liksom behovet av särskilda observationsavdelningar vid förskolorna.

Kap. 16. Statsbidrag till barnstugorna Statsbidrag till barnstugorna enligt av riksdagen fastställda grunder utgår för närvarande endast beträffande driftskostnaderna. Bidrag brukar emellertid utgå även till barnstugornas uppförande, nämligen från allmänna arvsfonden efter beslut från fall till fall. Kostnaderna för barnstugorna i vårt land uppgingo 1949/50 till ca 18 milj. kr., varav staten endast bidrog med ungefär en tiondel. Kommittén anser det ofrånkomligt, att staten i framtiden åtager sig en väsentligt större andel än hittills. Kommittén föreslår en omläggning av det nuvarande statsbidragssystemet. Därvid bygger kommittén på de principer som legat till grund för 1945—47 års riksdagsbeslut om statsbidrag till folkskolans byggnader och till skolmåltider samt om kommunbidrag till folkpensionskostnaderna. Enligt dessa principer skall kommunens respektive statens andel av kostnaderna bestämmas med hänsyn till kommunens ekonomiska bärkraft, sådan denna tar sig uttryck i antalet skattekronor per invånare. En förutsättning härför anses vara att kommunen gentemot staten står såsom

huvudman och garant, även om verksamheten bedrives av industriföretag, förening, stiftelse eller dylikt. Den föreslagna statsbidragslinjcn är så utformad, att statsbidrag utgår med minst 40 % av det för varje fall fastställda bidragsunderlaget. För kommun, som har lägre skatteunderlag än 20 skattekronor per invånare, skall ytterligare bidrag utgå med 3 % för varje skattekrona, varmed skatteunderlaget understiger 20 skattekronor per invånare. Spärren vid nämnda skattekrontal anses betingad av att barnstugeverksamheten har sin största utbredning bland kommuner av tätortskaraktär och att dessa i allmänhet ha relativt gott skatteunderlag. Statsbidrag skall enligt kommitténs förslag utgå i form av dels anläggningsbidrag, dels löncbidrag beträffande den kvalificerade personalen, dels bidrag till driften i övrigt. Bidragsunderlaget bör enligt kommitténs mening i huvudsak vara på förhand bestämt. Detta är till fördel för den kommunala självbestämmanderätten. Det befrämjar en sund kommunal hushållning, i det att kommunerna själva få draga fördel av planmässighet och sparsamhet vid uppgifternas handhavande och å andra sidan själva få bära följderna av slöseri. Vidare behöver den statliga kontrollen göras mindre omfattande och endast inriktas på själva utformningen av verksamheten, ej på kostnaderna härför. Bidragsundcrlagct vid ny- eller tillbyggnad föreslås till 2 000 kr. för varje härigenom tillskapad vårdplats. Då de verkliga anläggningskostnaderna äro lägre för förskolorna än för daghemmen, innebär detta ett avsiktligt gynnande av den förra verksamhetsformen. Vid ombyggnad, som givetvis kan vara mycket varierande till sin omfattning, måste bidraget utgå i förhållande till de verkliga kostnaderna. Bidragsunderlaget föreslås emellertid maximerat till 1 400 kr. per vårdplats. Vid inbyggande av barnstuga i fastighet, som användes för annat ändamål, föreslås ett fast bidragsunderlag på 1 400 kr. per vårdplats. Förut-

över dessa institutioner och som i vidaste mening har översyn av social- och barnavården som arbetsuppgift. Kommittén diskuterar nuvarande och framtida arbetsuppgifter för socialstyrelsen vid en fortsatt utbyggnad av verksamheten, samt förordar i anslutning härtill viss nyorganisation inom styrelsen. En mindre utökning axstyrelsens personal är därvid ofrånkomlig. I händelse detta alternativ väljes, böra de lagbestämmelser, som skola reglera barnstugeverksamheten, inarbetas i barnavårdslagen. Förslag om dylika lagbestämmelser samt bestämmelser om vad som bör förstås med barnstugor och övriga former av organiserad barntillsyn framläggas. Alternativ II innebär att tillsynen av barnstugeverksamheten och förskoleseminarierna överflyttas till skolöverstyrelsen, såsom är fallet i åtskilliga andra länder och varom förslag framlagts från bl.a. skolutredningen och skolöverstyrelsen. Alternativet innebär att hela barnstugeverksamheten — alltså även daghem och eftermiddagshem — överflyttas. Vid detta alternativ förutsattes den nuvarande personalen inom socialstyrelsens avdelning för halvöppen barnavård överflyttad till skolöverstyrelsen. Förslag om hur denna i så fall bör inordnas i styrelsen Kap. 17. Organisation framläggas, varvid dock betonas att frågan För närvarande är socialstyrelsen till- även ägnas uppmärksamhet av 1949 års I händelse synsmyndighet för barnstugeverksamheten skolöverstyrelsesakkunniga. detta alternativ väljes, bör en särskild lagoch förskoleseminarierna. Under senare år har emellertid från olika håll ifrågasatts, om barnstugor och institutioner för barnom inte barnstugorna hellre borde inordnas tillsyn tillskapas. Förslag härom framunder skolöverstyrelsens verksamhetsom- lägges. En decentralisering av det centrala tillråde. Enligt kommitténs mening finnas väbeträffande gande skäl för en lösning av de centrala synsorganets arbetsuppgifter organisationsfrågorna såväl inom social- barnstugor och förskoleseminarier synes styrelsens som skolöverstyrelsens ram. Av f.n. icke aktuell. Den nuvarande dubbelindenna anledning framlägger kommittén spektionen såväl från socialstyrelsen som tvenne alternativa förslag i fråga om den länsstyrelsen bör upphöra genom att länsstyrelserna befrias från skyldigheten att centrala organisationen. Alternativ I innebär att tillsynen över inspektera. Däremot skola länsstyrelserna barnstugor och förskoleseminarier alltjämt som tidigare vara besvärsinstans. Den lokala organisationen vad avser inkvarligger inom socialstyrelsen med hänsyn till att olika skäl göra det motiverat, att spektionen och kontrollen av barnstugebarnstugorna få stanna kvar inom det cen- verksamheten bör följa det centrala orgatrala ämbetsverk, som i 7 år haft tillsyn nets inordnande under den ena eller andra

sättningen härför är emellertid givetvis att statsbidrag för ifrågavarande fastighet icke utgår i annan form. För det fall att verksamheten bedrives i förhyrd fastighet föreslås slutligen ett hyresbidrag. Bidragsunderlaget skall här utgöra 40 kr. per år ocb vårdplats. Lönebidrag skall utgå i fråga om lönerna till föreståndarinnan och barnträdgårdslärarinnan som fylla särskilt fastställda kvalifikationer. Bidragsunderlaget skall utgöra de verkliga kostnaderna och inkludera rörligt tillägg samt pensionskostnader. Bidragsunderlaget är maximerat till det belopp som enligt statlig löneplan nr 1 utgår i trettonde lönegraden. Bidrag får endast utgå för det antal befattningar som tillsynsmyndigheten fastställt. Beträffande övriga driftskostnader utgör bidragsunderlaget 60 öre per vårddag i förskola, kr. 1:20 per vårddag i daghem och 80 öre per vårddag i eftermiddagshem. I fråga om jordbruksdaghem, där verksamheten har att ta hänsyn till speciella förhållanden, skola såväl löne- som driftsbidrag i övrigt utgå i förhållande till de verkliga kostnaderna.

centrala myndigheten. Barnavårdsnämnden bör sålunda vara lokalt tillsynsorgan, om verksamheten centralt inordnas under socialstyrelsen, medan folkskolestyrelsen (skolrådet) bör ha denna uppgift om verksamheten inordnas under skolöverstyrelsen. Kommunerna böra lämnas full frihet att själva bestämma det organ, som skall förvalta de kommunala barnstugorna.

Kap. 18. Kostnadsberäkningar

kommittén förordade bidragsgrunderna skulle följas. Kommittén har även beräknat statens framtida kostnader för utbildning av personal vid förskoleseminarierna. Statens bidrag härför uppgår budgetåret 1950/51 till 303000 kr. Ett förstatligande av samtliga förskoleseminarier skulle innebära en årlig kostnad av totalt 542 000 kr., vilket under förutsättning att nuvarande stipendieanslag och elevavgifter slopas innebär en nettoökning för statsverket på 239 000 kr. För budgetåret 1951/52 innebär kommitténs förslag en kostnadsökning för utbildning av personal med 96 500 kr. Under budgetåret 1952/53 skulle de totala kostnaderna för utbildning av personal inom barnstugeverksamheten uppgå till 529 000 kr.

Statsbidragen till barnstugeverksamheten uppgår budgetåret 1950/51 till 2 milj. kr. En omläggning av detta bidragssystem till det av kommittén förordade skulle innebära en ungefärlig fördubbling av bidragen. Härtill få läggas bidrag till nya institutioner, som beräknas tillkomma, varigenom statsbidraget inkluderande anläggnings- och driftsbidrag budgetåret 1951/52 Viktigare bilagor skulle uppgå till ca 5 milj. kr. Kommittén har även beräknat statens totalkostnader på grundval av det nya stats- Bil. 1. Några av förskoleålderns psykologiska och pedagogiska problem. Av bidragssystemet vid den förordade utbyggprof. John Elmgren. naden åren 1951—60. Under denna tid skulle statens byggnadsbidrag kunna upp- Bil. 2. Kan den moderna neurosläran tilllämpas i vanlig uppfostran? Av docent skattas till 14 å 15 milj. kr. Statsbidraget Sven Ahnsjö. till driftskostnaderna efter det barnstugeverksamheten nått den utbyggnad kommit- Bil. 4. En undersökning av småskolläratén ansett möjlig till år i960 kan uppskattas rinnornas erfarenheter av förskolefosttill omkring 17 milj. kr. per år, varav 13 ran. milj. kr. i lönebidrag. Bil. 6. Varför vistas barn på daghem? Av Kommittén framlägger även kostnadsmed. lic. Per J. Nordenfelt. beräkningar för en fingerad medelstor stad avseende läget i960 efter en utbyggnad. Bil. 7. Smittriskerna på daghem. En samMed tillämpning av där angivna beräkmanfattande rapport över 3 års underningsgrunder kan varje kommun uträkna sökningar på daghem i Stockholm. Av det statsbidrag, som skulle utgå om de i prof. Gunnar Löfström.

LAGFÖRSLAG

Alternativ

i

Förslag till

Lag angående ändring av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) o m samhällets barnavård och u n g d o m s s k y d d (barnavårdslag). Härigenom förordnas, att 2 § I och 2 mom., 21 och 39 §§, 41 § 3 och 4 mom., 42 § 1 mom. samt 42a §, 42 b § och 73 § 2 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad 40 a § av nedanstående lydelse, samt att i nämnda lag rubriken till 5 kap. samt underrubriken näst före 39 §x skola erhålla ändrad lydelse på sätt framgår av det följande. 1) Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1 och 2 mom., 39 § 2 mom., 41 § 3 och 4 mom., 42 § 1 mom., 42a och b §§, 73 § 2 mom. samt underrubriken före 39 § SFS 1945:503, beträffande 21 § och rubriken till 5 kap. SFS 1946:335 samt beträffande 39 § 1 mom. SFS 1947: 300.

2 §.

i mom. Barnavårdsnämnden har dess åtgärder. Särskilt åligger det nämnden att, i fall värnlösa barn; att, enligt bestämmelserna i 42 och 42 a §§ samt de närmare föreskrifter Konungen meddelar, övervaka de inom kommunen förefintliga barnavårdsanstalterna och institutionerna för barntillsyn; samt att enligt över fosterbarnsvården. Jämväl i och handhavande Hurusom den i kommunallagarna. 2 mom. Barnavårdsnämnden bör verka för förbättrad barn- och ungdomsvård och i sådant syfte, i den mån förhållandena därtill föranleda, söka främja tillkomsten och utvecklingen av barnavårdsanstalter och institutioner för barntillsyn ävensom andra åtgärder till barns och ungdoms välfärd. 21 §.

Jämte det övervakande av samhällets barnavård, som enligt 20 § åligger länsstyrelserna, ankommer det på socialstyrelsen att med biträde av statens inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Verksamheten vid barnavårdsanstalter och institutioner för barntillsyn varom i 5 kap. sägs skall stå under socialstyrelsens tillsyn. I fråga om socialstyrelsens och inspektörens åligganden i här nämnda hänseenden meddelar Konungen närmare föreskrifter. Angående tillsyn förordnar Konungen. 441

5. kap. Om barnavårdsanstalter, institutioner för barntillsyn och skolor tillhörande barna- och ungdomsvården. Barnavårdsanstalter och institutioner för barntillsyn. 39 §• mom. Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, institutioner för barntillsyn, skola tillhörande barna- och ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem. 2 mom. Särskilda former av barnavårdsanstalter äro barnhem och barnkolonier. Särskilda former längre tid av barn, som fyllt ett år. Barnkolonier äro av året. 3 mom. Med institution för barntillsyn förstås i denna lag institution där huvudsakligen barn under skolåldern regelbundet mottagas för tillsyn, vård och fostran under begränsad del av dygnet. 4 mom. Särskilda former av institutioner för barntillsyn äro barnstugor, familjedaghem och barnparkeringar. Särskilda former av barnstugor äro a) förskolor för sysselsättande, fostran och tillsyn under begränsad del avdagen (omkring 3 timmar) av barn i åldern 3—7 år; b) daghem för vård och fostran under hel dag eller större delen av dagen (5—12 timmar) av barn i åldern 6 mån.—7 år; c) jordbruksdaghem för vård och fostran under hel dag (7—12 timmar) av barn i åldern 1—7 år under vissa perioder av året. Med barnstuga avses i denna lag jämväl eftermiddagshem för tillsyn av skolbarn efter skolarbetets slut för dagen. Familjedaghem äro privata hem, som regelbundet mot avgift mottaga barn för tillsyn under begränsad del av dygnet. Barnparkeringar äro särskilt inrättade institutioner, som regelbundet mot avgift mottaga barn för tillfällig tillsyn. Bestämmelserna i denna lag äga tillämpning på familjedaghem och barnparkeringar endast i den mån institutionen är avsedd att mottaga minst fem barn på en gång för tillsyn eller, beträffande familjedaghem, mottagandet av barn förmedlats av barnavårdsnämnden. i

40 a §. För varje kommun med minst 10 000 invånare, så ock annan kommun beträffande vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall upprättas plan för 442

barntillsynens ordnande inom kommunen. I planen skola upptagas institutioner för barntillsyn till sådant antal och av sådan art, att inom kommunen förefintliga behov av olika slag av institutioner för dylik tillsyn bliva tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt. Planen skall underställas socialstyrelsen. 4i §• 3 mom. Innan barnkoloni eller barnstuga första gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. Anmälan till barnavårdsnämnden skall jämväl ske innan familjedaghem eller barnparkering första gången träder i verksamhet. 4 mom. Vad i 1—3 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där den som driver barnavårdsanstalt eller institution för barntillsyn vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga anstalten eller institutionen eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller där ombyte av innehavare skall ske. 42 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid envar barnavårdsanstalt och institution för barntillsyn inom kommunen bedrives med iakttagande av gällande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten eller institutionen äro sådana, att där intagna eller vårdade barn erhålla tillfredsställande vård och uppfostran och, vad angår barnhem, erforderlig vård vid sjukdom. Särskild uppmärksamhet skall ägnas vården av späda barn. I den mån så prövas påkallat har nämnden att låta verkställa undersökning av förhållandena i barnavårdsanstalt eller institution för barntillsyn. Finner barnavårdsnämnden denna myndighet. 42 a §. T mom. Där barnavårdsnämnd efter anmälan jämlikt 17 § eller eljest finner, att barnavårdsanstalt eller institution för barntillsyn inom kommunen icke lämnar tillfredsställande vård eller uppfostran eller att för anstalten eller institutionen gällande bestämmelser åsidosättas eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot anstalten eller institutionen, dess personal eller verksamhet, har nämnden att genom lämpliga föreställningar hos styrelsen eller innehavaren söka åstadkomma rättelse. Leda dessa åtgärder icke till åsyftad verkan eller drives barnhem, som avses i 41 § 2 mom., utan tillstånd eller finner nämnden, att meddelat tillstånd bör återkallas, har nämnden att anmäla saken, där fråga är om barnavårdsanstalt, hos länsstyrelsen samt beträffande barnstuga hos socialstyrelsen. I fråga om familjedaghem och barnparkering äger 443

nämnden i sådant fall meddela förbud mot att barn vidare mottagas för tillsyn i hemmet eller institutionen. Råda i barnavårdsanstalt eller barnstuga sådana missförhållanden, att där intagna barn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i anstalten, till dess länsstyrelsen eller socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att tillse, att å anstalten intagna barn omedelbart skiljas därifrån samt att, där så erfordras, lämplig vård beredes dem. För detta ändamål må nämnden omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, vilka omhändertagits för samhällsvård. Beträffande sådant ärende skall vad i 31 § första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning. Har anmälan jämlikt 17 § andra stycket gjorts om missförhållande i barnavårdsanstalt eller institution för barntillsyn men underlåter barnavårdsnämnden att vidtaga de åtgärder, till vilka omständigheterna föranleda, har den som gjort anmälan att bringa förhållandet till länsstyrelsens eller i fråga om institution för barntillsyn socialstyrelsens kännedom. 2 mom. Finner länsstyrelsen större vikt. Finnes åläggande å anstalten. Socialstyrelsen äger ock, där styrelsen finner att missförhållande som i 1 mom. sägs föreligger vid institution för barntillsyn och att åtgärder icke vidtagas för missförhållandets avhjälpande, meddela förbud mot barns mottagande å institutionen. 42 b §. Närmare föreskrifter angående tillämpning av de i detta kapitel givna bestämmelserna om barnavårdsanstalter och institutioner för barntillsyn meddelas av Konungen.

73 §• 2 mom. Med dagsböter där avses, den som mottager barn i trots av förbud, varom i 42 a §, 52 § 3 mom., 55 § 2 mom., 56 § eller 59 § 5 mom. sägs, den som 51 a § föreligger. Denna lag träder i kraft den 1 juli 195 . Anmälan om barnparkering eller familjedaghem, vilken börjat sin verksamhet före den 1 juli 195 , skall före den 1 oktober 195 ingivas till myndighet som omförmäles i 41 § 3 mom. Vid försummelse av anmälningsskyldighet skall stadgandet i 73 § 1 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 äga motsvarande tillämpning.

Alternativ

II

Förslag till

Lag o m barnstugor och andra institutioner för barntillsyn.

Härigenom förordnas som följer.

Med institution för barntillsyn förstås i denna lag institution där huvudsakligen barn under skolåldern regelbundet mottagas för tillsyn, vård och fostran under begränsad del av dygnet. Särskilda former av institutioner för barntillsyn äro barnstugor, familjedaghem och barnparkeringar. Särskilda former av barnstugor äro a) förskolor för sysselsättande, fostran och tillsyn under begränsad del avdagen (omkring 3 timmar) av barn i åldern 3—7 år; b) daghem för vård och fostran under hel dag eller större delen av dagen (5—12 timmar) av barn i åldern 6 mån.—7 år; c) jordbruksdaghem för vård och fostran under hel dag (7—12 timmar) av barn i åldern 1—7 år under vissa perioder av året. Med barnstuga avses i denna lag jämväl eftermiddagshem för tillsyn av skolbarn efter skolarbetets slut för dagen. Familjedaghem äro privata hem, som regelbundet mot avgift mottaga barn för tillsyn under begränsad del av dygnet. Barnparkeringar äro särskilt inrättade institutioner, som regelbundet mot avgift mottaga barn för tillfällig tillsyn. ' Bestämmelserna i denna lag äga tillämpning på familjedaghem och barnparkeringar endast i den mån institutionen är avsedd att mottaga minst fem barn på en gång för tillsyn eller, beträffande familjedaghem, mottagandet av barn förmedlats av folkskolestyrelsen. 2 §. Verksamheten vid institutioner för barntillsyn skall stå under tillsyn av skolöverstyrelsen samt av statens folkskoleinspektör, ävensom av folkskolestyrelsen i den kommun, i vilken institutionen är belägen. Folkskolestyrelsen bör jämväl i den mån förhållandena inom kommunen därtill föranleda söka främja tillkomsten och utvecklingen av lämpliga institutioner för barntillsyn. 445

3 §• För varje kommun med minst i o o o o invånare, så ock annan kommun, beträffande vilken Kungl. Maj :t med hänsyn till bebyggelsens snabba utveckling eller andra särskilda omständigheter så föreskrivit, skall upprättas plan för barntillsynens ordnande inom kommunen. I planen skola upptagas institutioner för barntillsyn till sådant antal och av sådan art, att inom kommunen förefintliga behov av olika slag av institutioner för dylik tillsyn bliva tillgodosedda på ett ändamålsenligt sätt. Planen skall underställas skolöverstyrelsen.

4 §• Innan barnstuga första gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos skolöverstyrelsen samt folkskolestyrelsen i den kommun, där institutionen är avsedd att drivas. Anmälan till folkskolestyrelsen skall jämväl ske innan familjedaghem eller barnparkering träder i verksamhet. Vad i första stycket stadgas skall äga motsvarande tillämpning, där den som driver institution för barntillsyn vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga institutionen eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller där ombyte av innehavare skall ske. 5 §• För varje barnstuga skall finnas en styrelse. Vid barnstuga skall finnas en läkare samt i övrigt vara anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att å institutionen intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran.

6 §. Folkskolestyrelsen skall noggrant tillse, att verksamheten vid envar institution för barntillsyn inom kommunen bedrives med iakttagande av gällande bestämmelser samt att förhållandena vid institutionen äro sådana, "att där intagna eller vårdade barn erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Folkskolestyrelsen bör härvid i förekommande fall samråda med barnavårdsnämnden i kommunen. T den mån så prövas påkallat har folkskolestyrelsen att låta verkställa undersökning av förhållandena i institution för barntillsyn.

7 §• Där folkskolestyrelse finner, att institution för barntillsyn inom kommunen icke lämnar tillfredsställande vård eller uppfostran eller att för institutionen 446

gällande bestämmelser åsidosättas eller att anledning eljest föreligger till anmärkning mot institutionen, dess personal eller verksamhet, har folkskolestyrelsen att genom lämpliga föreställningar hos institutionens styrelse eller innehavare söka åstadkomma rättelse. Leda dessa åtgärder icke till åsyftad verkan har folkskolestyrelsen beträffande barnstuga att anmäla saken hos skolöverstyrelsen. I fråga om familjedaghem eller barnparkering äger folkskolestyrelsen i sådant fall, sedan barnavårdsnämnden hörts i ärendet, meddela förbud mot att barn vidare mottages för tillsyn enligt denna lag i hemmet eller institutionen. Om anmälan eller förbud som nu sagts skall folkskolestyrelsen utan dröjsmål underrätta barnavårdsnämnden. Råda i barnstuga sådana missförhållanden, att där intagna barn icke kunna utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i anstalten, till dess skolöverstyrelsen hinner besluta i ärendet, skall folkskolestyrelsen anmäla förhållandet för barnavårdsnämnden, som har att tillse, att å barnstugan intagna barn omedelbart skiljas därifrån samt att, där så erfordras, lämplig vård beredes dem. För detta ändamål må nämnden omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, vilka omhändertagits för samhällsvård enligt barnavårdslagen. Beträffande sådant ärende skall vad i 31 § första stycket och JJ § nämnda lag stadgas äga motsvarande tillämpning. Skolöverstyrelsen äger, där styrelsen finner att missförhållande som i första stycket sägs föreligger vid institution för barntillsyn och att åtgärder icke vidtagas för missförhållandets avhjälpande, meddela förbud mot barns mottagande å institutionen. 8 §. Med böter från och med fem till och med etthundra kronor straffes den som försummar att fullgöra i 4 § föreskriven anmälningsskyldighet. Med dagsböter straffes den som mottager barn å institution för barntillsyn i trots av förbud, varom i 7 § sägs. Böter tillfalla Kronan. 9 §• Över beslut av folkskolestyrelse i fråga, som avses i 7 §, må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade från det han erhållit del av beslutet; dock går beslutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelats av länsstyrelsen. För klagan över länsstyrelsens utslag i sådana frågor gäller vad om besvär över länsstyrelses beslut är i kommunallagarna stadgat. Beslut, som enligt denna lag meddelas av skolöverstyrelsen, må överklagas hos Konungen i den ordning, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. 447

I O §.

Vad i denna lag stadgas om kommun och folkskolestyrelse skall beträffande kommun, som icke jämlikt lagen om skolstyrelse i vissa kommuner har att vårda sina skolangelägenheter, i stället avse församling (särskilt skoldistrikt) och skolråd. För Stockholms stad gäller härutinnan vad särskilt är stadgat.

II

§.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad i denna lag stadgas meddelas av Konungen. Denna lag träder i kraft den i juli 195 . Anmälan om barnparkering eller familjedaghem, som börjat sin verksamhet före den 1 juli 195 , skall före den 1 oktober 195 ingivas till myndighet som omförmäles i 4 §. Vid försummelse av anmälningsskyldighet skall stadgandet i 8 § första stycket äga motsvarande tillämpning.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 6 juni 1930 (nr 259) o m församlingsstyrelse.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §.

Med kyrkliga sådant bibliotek. Såso märende rörande folk- och fortsättningsskoleväsendet skall ock anses fråga om inrättande av och verksamheten vid förskolor och andra institutioner för barntillsyn. Härom stadgas i särskild lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 195 . 1 Senaste lydelse, se SFS 1950: 283.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 5 § lagen den 6 juni 1930 (nr 262) o m skolstyrelse i vissa k o m m u n e r .

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 5 §• Folkskolestyrelsen tillkommer kommunal- eller stadsfullmäktige. Om folkskolestyrelses befattning med vissa angelägenheter avseende kyrkomusikers anställande och verksamhet samt med ärenden rörande barnstugor och andra institutioner för barntillsyn stadgas särskilt. Finnes fortsättningsskolestyrelse av fortsättningsskolan. Hurusom den i kommunallagarna. Denna lag träder i kraft den 1 juli 195 . 1 Senaste lydelse se SFS 1950: 285.

Förslag till

Lag angående ändring av l a g e n den 6 juni 1924 (nr 361) o m s a m h ä l l e t s barnavård och u n g d o m s s k y d d (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 2 § 3 mom., 39 § och 41 § 3 mom. barnavårdslagen den 6 juni 1924 2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 2 §. 3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande åtgärder är stadgat i föräldrabalken samt i lagarna om förbud för vissa 2 Senaste lydelse, se beträffande 2 § 3 mom. SFS 1947:524, beträffande 39 § 1 mom. SFS 1947:300 samt beträffande 39 § 2 mom. och 41 § 3 mom. SFS 1945: 503.

underhållsskyldiga att avflytta från riket, om förskottering av underhållsbidragtill barn, om allmänna barnbidrag, om barnstugor och andra institutioner för barntillsyn, om socialregister samt om undervisning och vård av bildbara sinnesslöa ävensom i 14 kap. 45 § strafflagen, i lagarna om särskild förundersökning i brottmål och om eftergift av åtal mot vissa underåriga samt i förordningarna om moderskapspenning och om mödrahjälp. 39 §• 1 mom. Med barnavårdsanstalt förstås i denna lag för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, institution för barntillsyn, skola tillhörande barnaoch ungdomsvården eller skoldistrikt tillhörigt skolhem. 2 mom. Särskilda former av barnavårdsanstalter äro barnhem och barnkolonier. Särskilda former längre tid av barn, som fyllt ett år. Barnkolonier äro av året. 4i §• 3 mom. Innan barnkoloni första gången träder i verksamhet, skall anmälan därom göras hos socialstyrelsen samt hos barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är avsedd att drivas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 195 .

FÖRSLAG TILL STATSBIDRAGSKUNGÖRELSER

Förslag till kungörelse o m statsbidrag till barnstugeverksamhet.

Härigenom förordnas som följer. i §•

Kommun, som driver barnstuga, äger åtnjuta statsbidrag till kostnaderna enligt bestämmelserna i denna kungörelse. Statsbidrag må jämväl utgå för barnstuga, som inom kommunen drives av annan huvudman än kommunen, för såvitt kommunen för dennes räkning ikläder sig de skyldigheter, som i denna kungörelse stadgas eller eljest må av socialstyrelsen (skolöverstyrelsen) såsom tillsynsmyndighet i det särskilda fallet bli fastställda. 2 §.

Statsbidrag utgår för verksamhet i barnstuga, anordnad enligt någon av följande former: a) förskola för sysselsättande, fostran och tillsyn under omkring 3 timmar per dag av barn i åldern 3—7 år; b) daghem för vård och fostran under 5—12 timmar per dag av barn i åldern 6 månader—7 år; c) eftermiddagshem för tillsyn av skolbarn efter skolarbetets slut för dagen; d) ]ordbruksdaghem för vård och fostran under 7—12 timmar per dag avbarn i åldern 1—7 år under vissa perioder av året. 3 §• 1 mom. Såsom villkor för statsbidrag för förskola, daghem och eftermiddagshem skall gälla: a) att barnstugans lokaler godkänts av tillsynsmyndigheten; b) att verksamheten står under ledning av person, som genomgått tvåårigutbildning vid förskoleseminarium eller eljest för viss tid av tillsynsmyndigheten förklarats skickad att förestå barnstugan (tidsbegränsad dispens) ; c) att övrig personal, som handhar barnens vård och fostran, i görligaste utsträckning äger ovan under b) angivna kompetens; d) att för barnstugan gäller reglemente, som av tillsynsmyndigheten godkänts ; 453

e) att verksamheten bedrives enligt en för minst ett år i sänder uppgjord och av tillsynsmyndigheten godkänd plan, upptagande tider för barnstugans öppethållande under året, antalet platser, antalet anställda med ovan under b) angiven kompetens samt, därest avgifter skola utgå för vården, storleken av dessa avgifter; f) att de ovan under e) nämnda avgifterna icke utan av tillsynsmyndigheten godkänt skäl överstiga i daghem 5 kronor per barn och dag och i förskola 15 kronor per barn och månad, dock att när enhetlig avgift i förskola uttages denna icke må överstiga 10 kronor per barn och månad; samt g) att barnstugan står under kontinuerlig läkarkontroll. 2 mom. Såsom villkor för statsbidrag för jordbruksdaghem skall gälla: a) att daghemmets lokaler godkänts av tillsynsmyndigheten; b) att verksamheten står under ledning av person, som äger praktisk erfarenhet av barnavård; c) att verksamheten bedrives enligt en för varje period uppgjord och av tillsyningsmyndigheten godkänd plan, upptagande tider för daghemmets öppethållande under året, antalet platser, dagordning och måltidsordning samt, därest avgifter skola utgå för vården, storleken av dessa avgifter; samt d) att såväl barn som personal läkarundersökes för varje period, dock att, om svårigheter föreligga att verkställa läkarundersökning av barnen innan hemmet öppnas, distriktsköterskan må kunna granska barnen i avvaktan på läkarundersökning. 4 §• Statsbidrag utgår i form av lönebidrag, hyresbidrag och driftsbidrag. Statsbidrag till jordbruksdaghem utgår dock allenast såsom hy res- och driftsbidrag. Lönebidrag utgår för föreståndarinna samt för det antal befattningshavare med speciell kompetens enligt bestämmelserna i 3 § 1 mom. c), som tillsynsmyndigheten fastställt. Lönebidrag utgår jämväl för personal, som innehar halvtidsanställning. Hyresbidrag utgår, därest verksamheten bedrives i förhyrd, annan än kommunen eller vederbörande huvudman tillhörig lokal. Driftsbidrag utgår för övriga driftskostnader. 5 §• Statsbidrag utgår för kalenderår i förhållande till det bidragsunderlag, som enligt 6, 7 och 8 §§ belöper å kalenderåret. Bidrag utgår med dels 40 procent, dels ock därutöver tre tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag för redovisningsåret understiger 20 skattekronor per invånare. 454

Såsom skatteunderlag för visst redovisningsår skola anses de skattekronor och skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen påförts de till kommunen skatteskyldiga i den taxeringslängd för det kalenderår, som föregår redovisningsåret, med däri intill samma kalenderårs utgång införda ändringar eller gjorda tillägg. Till grund för beräkningen av antalet skattekronor per invånare skall läggas invånarantalet i kommunen vid samma kalenderårs utgång". 6 §. Bidragsunderlaget för lönebidrag skall utgöra de av institutionens huvudman utbetalda grundlönebeloppen jämte förekommande tillägg ävensom av kommunen utbetalda pensioner eller pensionsavgifter. Det högsta belopp på vilket lönebidrag må beräknas skall dock vara de enligt lönegrad 13 i löneplan nr 1 c statens löneplansförordning utgående löneförmånerna i respektive ortsgrupper jämte i förhållande härtill beräknade tillägg och pensioner eller pensionsavgifter.

7 5. Bidragsunderlaget för hyresbidrag skall utgöra 40 kronor för vårdplats och år. 8 §. Bidragsunderlaget för driftsbidrag skall för vårdplats och verksamhetsdag vid barnstugan utgöra: a) vid förskola 60 öre; b) vid daghem, där barnen vistas hela dagen, 120 öre; c) vid eftermiddagshem och daghem, där barnen vistas mindre än 7 timmar om dagen, 80 öre; samt d) vid jordbruksdaghem de styrkta verkliga kostnaderna utöver hyreskostnad. 9 §• Kommun, som driver barnstuga, skall före utgången av februari månad näst efter det redovisningsår, under vilket dylik verksamhet bedrivits, i två likalydande exemplar till tillsynsmyndigheten ingiva rekvisition om löne- och driftsbidrag samt i förekommande fall hyresbidrag. Efter granskning av rekvisitionen skall tillsynsmyndigheten skyndsamt föranstalta om utanordnande av bidraget. 10 l 1 Vad i denna kungörelse stadgas om kommun skall beträffande kommun, som icke jämlikt lagen om skolstyrelse i vissa kommuner har att vårda sina skolangelägenheter, i stället avse församling (särskilt skoldistrikt). 1 Endast om alternativ II genomföres.

Denna kungörelse träder i kraft den i juli 195 . Genom densamma upphäves kungörelsen den 11 mars 1949 ( S F S 1949:98) angående statsbidrag till driften av institutioner inom halvöppna barnavården. Övergångsbestämmelse Fore den 1 juli 195 av den centrala tillsynsmyndigheten meddelade definitiva despenser från i 3 § 1 mom. b) givna kompetenskrav skola allt framgent gälla i den utsträckning, som i varje särskilt fall kan ha blivit angiven.

Förslag till kungörelse o m statsbidrag till uppförande eller inrättande av barnstugor.

Härigenom förordnas som följer.

Statsbidrag må utgå till kommun för anordnande inom kommunen av barnstuga, varom förmäles i 39 § 4 mom. barnavårdslagen (1 § lagen om barnstugor och andra institutioner för barntillsyn). Statsbidrag må jämväl utgå för barnstuga, som inom kommunen anordnas av annan huvudman än kommunen, för såvitt kommunen för dennes räkning ikläder sig de skyldigheter, som i denna kungörelse stadgas eller eljest må av socialstyrelsen (skolöverstyrelsen) såsom tillsynsmyndighet i det särskilda fallet bliva fastställda. 2 §.

Statsbidrag utgår i förhållande till det bidragsunderlag, som enligt 3 § belöper å anläggningen efter det procenttal, som i nästa stycke sägs. Bidrag utgår med dels 40 procent, dels ock därutöver tre tiondels procent för varje fullt tiotal skatteören, varmed kommunens skatteunderlag för anläggningsåret understiger 20 skattekronor per invånare. Såsom skatteunderlag för anläggningsåret skola anses de skattekronor och skatteören, vilka enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen påförts de till kommunen skattskyldiga i den taxeringslängd för det kalenderår, som utgått närmast innan anläggningen färdigställts och godkänts med däri intill årets utgång införda ändringar eller gjorda tillägg. Till grund för beräkningen av

antalet skattekronor per invånare skall läggas invånarantalet i kommunen vid samma kalenderårs utgång.

3 §• Bidragsunderlaget skall allt efter anläggningsformen utgöra: a) vid nybyggnad av särskild fristående barnstuga 2 000 kronor per vårdplats ; b) vid inköp av byggnad för barnstugeverksamheten, där säljaren icke skall ineå såsom intressent i verksamheten, jämte i förekommande fall ombyggnad 2 000 kronor per vårdplats; c) vid tillbyggnad å fastighet, som skall användas eller redan är i bruk som barnstuga, 2 000 kronor per nytillkommen vårdplats; d) vid ombyggnad i andra fall än i b) sägs av kommunen eller vederbörande intressent tillhörig för annat ändamål uppförd eller inköpt byggnad de styrkta verkliga kostnaderna, dock högst 1 400 kronor per vårdplats samt e) vid inbyggnad av barnstuga i fastighet, som jämväl skall användas för annat ändamål, 1 400 kronor per vårdplats, dock endast för såvitt icke statsbidrag härför utgår i annan ordning. r

4 §•

Ansökan om statsbidrag skall, ställd till Kungl. Maj :t och avfattad enligt av tillsynsmyndigheten fastställt formulär, av kommunen ingivas till tillsynsmyndigheten.

5 §• Statsbidragsansökan skall åtföljas av följande handlingar, nämligen a) kostnadsförslag och ritningar ävensom b) av kommunen utfärdad förbindelse, innefattande att kommunen eller vederbörande huvudman dels icke skall, utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande, nedlägga barnstugan eller använda byggnaden för annat än därmed avsett ändamål, dels ock skall, utöver vad i barnavårdslagen (lagen om barnstugor och andra institutioner för barntillsyn) och kungörelsen om statsbidrag för barnstugeverksamhet sägs, underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse samt de föreskrifter i övrigt, som äro eller kunna bliva i behörig ordning meddelade. Uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som Kungl. Maj :t bestämmer, skall av kommunen återbetalas för såvitt något av de under b) nämnda villkor icke fullgöres. 457

6 §. Tillsynsmyndigheten har att med eget yttrande översända ansökningen till Kungl. Maj :t. Därvid skall tillsynsmyndigheten lämna förslag om det högsta antal vårdplatser, för vilket statsbidrag må utgå, ävensom om de särskilda villkor och bestämmelser, som med hänsyn till lokala förhållanden eller eljest må föreskrivas för åtnjutande av statsbidrag. 7 §• Beviljat statsbidrag må ej utbetalas, förrän barnstugan blivit genom tillsynsmyndighetens försorg avsynad och godkänd. Härefter skall tillsynsmyndigheten till kommunen utbetala det beviljade bidraget. 8 V Vad i denna kungörelse stadgas om kommun skall beträffande kommun, som icke jämlikt lagen om skolstyrelse i vissa kommuner har att vårda sina skolangelägenheter, i stället avse församling (särskilt skoldistrikt). Denna kungörelse träder i kraft den i juli 195 .

1 Endast om alternativ II genomföres.

BILAGOR

Bilaga i

Några av förskoleålderns psykologiska och pedagogiska problem AV PROFESSOR JOHN ELMGREN

men mognadsstadierna framträda understundom markant och manifest som resultat av en utåt knappast i sina enskildheter direkt iakttagbar utveckling. Denna motsvaras av en komplicerad fysiologisk och Såväl från psykologiska som pedagopsykofysiologisk mognad med inre regulagiska synpunkter är det nödvändigt att tion av ännu ganska okänd endikronologisk vid en utredning av förskolålderns uppoch genetisk beskaffenhet. fostrings- och vårdbehov göra klart för sig Under sådana förhållanden kan man gihur den psykologiska utvecklingen under denna period fortskrider. Innan jag går in vetvis icke företaga några fasta indelningar på de olika specialfrågor som min utred- av denna utvecklingsperiod utan att göra ning avser att behandla, vill jag därför i sig skyldig till ett visst godtycke. Med stora drag redogöra för den psykologiska tanke på denna utrednings rent praktiska vetenskapens nuvarande uppfattning av ut- syfte och behov synes det mig angelägnare vecklingsstadier och lagbundenheter av att söka ge en så konkret framställning av olika slag gällande barnens aktivitet under de olika företeelserna av betydelse för den praktiska pedagogiken särskilt då aktiviförskoleåldern. Under ingen livsperiod utvecklas den teten i stort och vad man för närvarande mänskliga individen både kvalitativt och känner till av barns utveckling i emotiokvantitativt i ett så utomordentligt snabbt nellt och personligt-socialt hänseende. Under den spädaste perioden kan man tempo som under de sex första levnadsår, vilka konventionellt sammanfattas under givetvis icke tala om några klart odiffebeteckning förskoleåldern. Emellertid före- rentierade funktioner hos barnet. Beteendet ligger ingen enhetlighet i utvecklings- är i stort sett reflexartat och underkastat gången utan en mängd funktioner, bete- de allmänna fysiologiska och psyko-fysioloendesätt och andra mognadsföreteelser ut- giska lagarna och utvecklingsprinciperna. vecklas i mycket olika takt och under Som Gesell med rätta framhållit, kan allt mycket olika betingelser under dessa år. beteende under denna tid sägas vara postuUtvecklingen uppvisar knappast någon hia- ralt, dvs närmast avse kroppens läges- och tus utan sker väl snarast kontinuerligt, rörelsefunktioner. Utan att närmare ingå i

1. Några synpunkter på den psykiska utvecklingen i förskoleåldern

detalj kan jag här anföra att den exakta nets beteendcrcpcrtoir utan att ge vika för utforskningen av barnens beteendereper- och ersättas av ett annat beteende som forttoir under den spädaste åldern visar före- sätter dess funktion men på en kvalitativt komsten av en hel del reflexer, dvs. meka- högre nivå med ett i regel omstrukturerat niska retningsrörelser som ha sina be- nytt beteendesätt av högre ordning och stämda centra och reflexbågar samt utlös- kvalitativt ny typ. Denna lag som genomningsstimuli. Från livets första dag fungera gående gäller för hela förskoleperioden är sådana reflexer som närings- och svälj re- av stor betydelse för den praktiska pedaflexerna med sugimpulsen. Även spontana gogiken. I den mån man känner dessa övervokalisationer, dvs. råmaterialet för språket gångsformer och växlingar i beteendeutoch hela den med språkfunktionen samman- vecklingen måste naturligtvis uppfostringshängande komplicerade reflexapparaten trä- åtgärderna i motsvarande grad ändra der tidigt i verksamhet liksom en mångfald karaktär. I det följande skall jag illustrera andra mera spontana beteenden som icke detta med konkret exempel. direkt äga reflexkaraktär. Den posturala Under 4—6-månadersåldern utvecklas aktiviteten kan trots sin odifferentierade barnet alltmer mot ett socialt förhållandekaraktär sägas uppvisa påtagliga mognads- sätt och man börjar skönja olikheter i stadier redan under den späda åldern. Så- barns sätt att reagera mot sin sociala omlunda synes 16-veckorsperioden represen- givning. Detta blir alltmer påtagligt från tera ett sådant genomgående mognadssta- och med sex månaders åldern framför allt dium. De första 3—4 månaderna kunna i genom framträdandet av den mäktiga soallmänhet sägas vara den period under cialinstinkt som imitationen utgör. Man vilken reflexnivån och den perccptiva nivån kan nu tala om en ny nivå i beteendet — utvecklas medan barnet ännu i socialt hän- den sociala — och i samband härmed seende är tämligen otillgängligt för utveck- framträdandet av mera differentierade lingsstimuli. Under fjärde levnadsmånaden känsloreaktioner med en begynnande emoutvecklas på ett påfallande sätt den optiska tionell mognad. Hela karaktärslivet och varseblivningsfunktionen, som då struktu- dess organisation börjar genom denna soreras och mognar i olika hänseenden. Av ciala mognad att kunna grundläggas. Givetintresse är att de moderna bioelektriska vis har redan tidigare en fostrande verkan registreringarna av hjärnbarkens aktivitet framför allt genom ett tillgodoseende av visat att dessa rytmer just under denna den naturliga behovsrytmiken och en fast period börja grupperas och organiseras så och planenlig samt fysiologiskt riktig beatt frekvens- och rytmtyp nu börja kunna hovstillfredsställelse gjort sig gällande med skönjas. Detta är givetvis ingen tillfällig- determinerande effekt även på långt senare het utan ett uttryck för vad som faktiskt utvecklingsperioder men nu börjar den disker. rekta uppfostrande påverkan personligtUnder 4—6 månader tillbakabildas många socialt att i stigande utveckling kunna reflexer t.ex. gripreflexen, men ersättas gripa in stimulerande i utvecklingsförloppet. samtidigt av andra beteenden på högre I den mån som daghem och andra liknivå, t.ex. i förevarande fall det aktiva nande uppfostringsinstitutioner befatta sig gripandet. Barnet börjar nu kunna mani- med spädbarnsuppfostran kan det ur psykopulera med större förmål och urformerna logisk synpunkt sägas vara synnerligen vältill den senare aktiviteten som kan göras betänkt att utveckla den rådgivande verktill föremål för uppfostrande inverkan ut- samheten i förhållande till modern. Det står vecklas nu. I det anförda exemplet hava vi utom allt tvivel att den affektiva bindexempel på en allmän lagbundenhet som ningen till modern under denna period är gäller generellt för hela denna uppväxt- avgjort starkast och att just de beteenden period och som kan formuleras på följande och sentiment som utvecklas som reaktion sätt: Ett beteende försvinner icke ur bar- på moderns beteenden äro mycket starka 462

drivkrafter — ofta omedvetna — i hela den personligt-sociala utvecklingen under förskoleåldern och även senare.

naders ålder t.o.m. 5 år med den indelning av beteende, som tidigare redogjorts för.

Under niomånadersåldern utvecklas barnet i psykologiskt hänseende mycket skönjbart. Bland annat manifestera sig då de första egentliga psykiska funktionsyttringarna. Barnet reagerar sålunda i förhållande till icke närvarande retningar och ser efter ett försvunnet föremål, vilket allt är uttryck för den första retentionen, dvs. urformen till psykiska funktioner som uppmärksamhet och minne. Barnet beter sig aktivt i förhållande till på visst sätt undandolda föremål i denna och något senare ålder vilket man med en viss rätt räknat som begynnelsen till tänkande i egentlig mening.

4 MÅNADERS ÅLDER:

För att kunna erhålla ett material för den fortsatta diskussionen finnes nu anledning att inskjuta en mera systematisk översikt av utvecklingen ur olika synpunkter. Den utvecklingsbestämning som nutilldags företages inom barnspykologin är grundad på fastställande av vissa s.k. utvecklingsnormer med tillhjälp av standardiserade psykiska utvecklingstestskalor. I stort sett efter Gesell kan utvecklingen uppdelas på olika sektorer eller beteendesegment nämligen: i) motoriskt beteende, dvs. alla de aktivitetsformer som ha med rörelselivet att göra som reflexer, spontana egenrörelser av annan art, motoriska koordinationsprocesser, avsiktliga rörelser och viljebeteenden; 2) språkligt beteende, dvs. allt förspråkligt och egentligt beteende språkligt som successivt uppbygga språkfunktionerna genom mognad och övning i förening; 3) adaptivt beteende eller tingbeteende, dvs. alla de motoriska reaktioner som utlösas av fysiska objekt i omgivningen varigenom varseblivningen av ting gestaltas t.ex. beteenden som tecknandet med dess olika utvecklingsstadier eller beteenden i förhållande till usuella bruksföremål som t.ex. en kopp, en sked eller en kub.

Motoriskt beteende: 1. Ryggläge föredrages. 2. Försöker lyfta sig från underlaget (huvud, skuldror). 3. Kan rulla från sid- till ryggläge eller vice versa. 4. Håller huvudet upprätt när barnet bäres. 5. Motspjärnande rörelser med fötterna när barnet hålles upprätt under armarna. Språkligt beteende: 1. Vokalisationer. 2. Leenden, skratt. Adaptivt beteende: 1. Spontan uppmärksamhet för större objekt. 2. Sked på bordet kan iakttagas. 3. Handen reagerar mot bordskanten med motsp järnande rörelser när barnet skjutes mot bordskanten. Personligt socialt beteende: 1. Selektivt intresse för vuxna människor. 2. Antecipatoriska rörelser när det lyftes. 3. Ej mycket påverkat av främmande personers nävaro, nya situationer eller ansikten. 4. Vrider huvudet mot ljudkällan (moderns röst). 5. Hand- och fingerlek. 6 MÅNADERS ÅLDER :

Motoriskt beteende : 1. Föredrar att sitta upp med stöd. 2. Kan rulla hela varvet (från rygg- till bukläge). 3. Använder händerna i räckrörelser, aktivt gripande etc. (skrynklar, slår, plasUtan att åsyfta fullständig översikt skall ' kar). 4. Tummotsättning vid gripandet av en jag här i stort sett efter Gesell giva en översikt över normativa data från 4 må- kub.

Språkligt beteende: i. Stavelser förekomma liksom andra ljudkomplex i den spontana vokalisationen. 2. Skrattar vid syn- och hörselvarseblivningar, reagerar på livlig mimik. Adaptivt beteende: i. Uppmärksammar mindre föremål på bordet (en kub). 2. Manipulerar med ting (sked). 3. Griper ring. 4. Visar varierad selektiv uppmärksamhet mot omgivningen. 5. Plockar upp saker från bordet. Personligt socialt beteende: 1. Aktivt lekande (skallra). 2. Igenkänning av bekanta personer. 3. Visar reaktioner i förhållande till främlingar. 4. Tycker om att den vuxna omgivningen sysselsätter sig och leker med barnet.

9 MÅNADERS ÅLDER Motoriskt beteende: 1. Sitter upp utan stöd. 2. Gångrörelser när fötterna vidröra golvet. 3. Kryper eller hasar. 4. Tummotsättning även vid mycket små föremål. Språkligt

beteende:

1. Ett ord i aktiv språkrepertoar t.ex. mamma eller dadda. 2. Enkel anpassning till språk (första formen av lydnad). 3. Rytmiska rörelser i förhållande till musik. Adaptivt beteende: 1. Manipulerar med sked och kopp (tefat). 2. Bearbetar manipulativt ett papper, river, rycker, skrynklar etc. 3. Kryper fram till bordskanten och tittar efter försvunnet föremål. 4. Räckrörelser med ökad persistens.

464 Personligt socialt beteende: 1. Reagerar ungefär likformigt på personer och ting i omgivningen. 2. Kan utföra en enkel lek som igångsattes språkligt och utföres med gester t.ex. baka kaka (verbalmotorik). 3. Sätter tillbaka flaska till munnen vid matandet.

12 MÅNADERS Å L D E R : Motoriskt

beteende:

1. Står upp med stöd. 2. Kryper eller hasar ensam. 3. Går med hjälp. 4. Visar preferens för viss hand vid gripande. 5. Imitativt klottrande. Språkligt beteende: 1. Förstår enkla språkliga tillsägelser, åtminstone innebörden. 2. Två ord utom mamma eller dadda. 3. Kan vinka adjö och ofta säga det (jö-jö). Adaptivt beteende: 1. Lägger en kub i koppen på tillsägelse. 2. Vänder på koppen för att återfinna en i dess åsyn dold kub. 3. Håller en kub i vardera handen och tar en tredje med bästa hand. 4. Kan stoppa en pinne i ett hål. Personligt socialt beteende: 1. Börjar intressera sig för den egna spegelbilden, leker med eller sträcker sig efter den. 2. Medarbetar vid påklädandet. 3. Kan hålla en kopp för att dricka och använda en sked. 4. Leker med kuber men ännu ej konstruktivt endast manipulativt. 5. Inhiberar en enkel handling på befallning. 6. Imiterar enkla handlingar (klottrande, slag med sked, trummande).

i8 MÅNADERS ÅLDER: Motoriskt beteende: i. Går ensam utan hjälp (korrekt gång). 2. Klättrar uppför en stol eller en trappa. 3. Kastar en boll i försökslådan. 4. Spontant klottrande. Språkligt beteende: 1. Fem eller flera ord i den aktiva språkrepertoaren. 2. Förstår enkla frågor. 3. Pekar ut näsa, ögon och hår. 4. Säger goddag, tack etc, men med barnsligt språk. Adaptivt beteende: 1. Tar en fjärde kub och håller tre. 2. Bygger imitativt enkel tornfigur av kuber. 3. Placerar cirkelblocket i formbrädan. Personligt socialt beteende: 1. Använder sked utan att spilla mycket. 2. Kontroll av elimination (avföringen) så gott som klar. 3. Dramatisk mimik i lek. 4. Habituell inhibition av vissa handlingar. 5. Försöker att sätta på sig skorna själv. 6. Kombinerande lek med kopp och kniv. 2 ÅRS ÅLDER: Motoriskt beteende : 1. Ritar vertikalt streck imitativt. 2. Vanliga bollekar (kasta och fånga). Språkligt beteende: 1. Enkla meningar användas. 2. Namngivande av enkla föremål t.ex. nyckel, klocka, slant. 3. Skiljer mellan prepositionerna i och under vid det kombinerade Gesellska språkritningsprovet. 4. Pekar ut sju av tio enkla bilder. Adaptivt beteende: 1. Bygger torn av tre eller flera kuber. 3°

2. Lägger alla tre blocken i formbrädan. 3. Utför enkel pappersvikning en gång imitativt (enkel övervikning). Personligt socialt beteende: 1. Ur inbiåsan kan hållas under kontroll. 2. Lyssnar till berättelser med bilder. 3. Talar om egna erfarenheter. 4. Frågar efter tingens namn. 5. Tycker om att leka i sand (tömma och fylla). 3 ÅRS ÅLDER: Motoriskt beteende: 1. Cirkel efter förebild. 2. Ritar horisontell linje imitativt. 3. Rynkar och veckar ett papper. 4. Anpassar ett kort efter en konturlinje. Språkligt beteende: 1. Använder pronomina, tempora för förfluten tid och pluralis. 2. Namnger tre föremål på bild. 3. Kan berätta enkla historier. 4. Skiljer vid det kombinerade Gesellska språk-ritningsprovet mellan prepositionerna i, under och bakom. Adaptivt beteende: 1. Bygger en brofigur imitativt. 2. Bygger ett torn av fyra eller fler kuber. 3. Diskriminerar mellan två linjer av olika längd. 4. Kombinerar två delar av en huskuren figur till en helhet. Personligt socialt beteende: 1. Öppnar en dörr. 2. Bär ett ömtåligt föremål. 3. Frågande med varför och hur-frågor. 4. Sätter på sig skorna. 4 ÅRS Å L D E R i Motoriskt beteende: 1. Ritar ett kors efter förebild. 2. Klarar diagonalstigen i det Gesellska provet.

3- Gesellska fiskprovet inom 15 eller 30 sekunder med bästa hand. Språkligt beteende: 1. Fyra prepositioner kunna isärskiljas. 2. Använder beskrivande ord vid bilder. 3. Repeterar korrekt 12 stavelser i en mening.

3. Lekmaterial användes med ytterligare utvecklad konstruktivitet. 4. Ordnar material i leklådan och placerar tillbaka föremålen.

Som jämförelse med Gesells utvecklingstestskala ges här en syntetisk översikt över en annan i nutiden mycket använd normerad utvecklingstestskala nämligen Adaptivt beteende: den av Biihler och Hetzer utarbetade (Charlotte Biihler, Hildegard Hetzer, 1. Diagonalvikning av papper. 2. Tre kompletteringar av ofullbordad Kleinkinder Tests, Entwicklungstests vom T. bis 6. Lebensjahr, 1932). Buhler-Hetzers personteckning. utvecklingsskala är på nederstadierna be3. Lägger två kuber i koppen. tydligt mer differentierad än den Gesellska, medan den på de högre åldrarna inom förPersonligt socialt beteende: skolespannet snarast är mera summarisk. 1. Bygglekar med konstruktiv tendens. . Den innehåller sålunda 10 test för vardera 2. Knäpper knappar. levnadsmånaden under första levnadsåret, 3. Kan gå ett enkelt ärende utom hemmet för andra levnadsåret fördelas testserien men i dess omedelbara närhet. med samma antal test på respektive första 4. Tvättar sig själv. och andra utvecklingskvartalet samt andra hälften av andra levnadsåret. För tredje, fjärde, femte och sjätte levnadsåret inne5 ÅRS ÅLDER: håller testserien tio test för vardera levMotoriskt beteende: nadsåret. Utvecklingstestskalan i sin helhet 1. Ritar en triangel efter kopia. tar alltså grovt hänsyn till den progressiva 2. Ritar en prisma efter kopia. utvecklingsdynamiken och behovet av star3. Klarar fiskprovet 3 gånger med hand- kare differentiering för att verkligen fatta ombyte inom en minut. vad som sker i det som synes ske under de spädare perioderna. Språkligt beteende: Skalan är därjämte i viss utsträckning 1. Definierar ord med bruksanvisning. mera inställd på den högre funktionsdyna2. Känner till betydelsen av tre eller flera miken t.ex. minne och inlärning än vad ord i en vokabulärlista. fallet är med Gesellskalan. I övrigt åter3. Förstår skämt. komma naturligt nog samma indelnings4. Talar rent. grunder och utvecklingsdimensioner som i Gesellskalan. Stor vikt är i Buhler-HetzerAdaptivt beteende: skalan tillerkänd testens beskaffenhet av 1. Bygger en något mer komplicerad bro- naturliga leksituationer i avsikt att få fram figur. det typiska för levnadsåldrarna. Följande 2. Kompletterar fyra av åtta figurer. ledande synpunkter ligga till grund för 3. Diskriminerar vikter. denna skala. 1. Den sinnliga receptionen 4. Treärendesprovet klaras. eller den genom varseblivningsverksamhet betingade kontakten med omgivningen, Personligt socialt beteende: 2. Kroppsrörelser och kroppsbehärskning, 1. Ritar identifierbart personteckning 3. Socialiteten, dvs. kontakten med mänskcch teckning av naturföremål (träd). lig omgivning, 4. Lärandet eller modifier2. Snör skorna, sätter på sig rock (kappa barheten av beteendet, 5. Materialbearbetoch hatt) själv. ningen, 6. Den andliga produktiviteten,

framför allt bestämd genom spontana och intelligensprestationer. E N MÅNADS ÅLDER. i. Att vid beröring av kinden vrida huvudet (näringsreaktion). 2. Omklamrande av beröringsföremål (försöksledarens utsträckta pekfinger). 3. Avslappning vid lägesförändring. 4. Avslappning vid sakta ljud. 5. Blickfixation vid dämpad ljuskälla. 6. Blickreaktion vid beskuggning av synfältet. 7. Flyktrörelse vid oangenäm beröring (näsputsning). 8. Ospecifik totalreaktion vid beröringssituation. 9. Obetydligt lyftande av huvudet i bukläge. 10. Öppnande av munnen efter förlust av näringskälla. TVÄ MÅNADERS ÅLDER. 1. Vändande av huvudet efter buller. 2. Lyssnande till ljud av klocka. 3. Specifika reaktioner på fyra akustiska retningar. 4. Blickfixation mot ljusretning. 5. Uppmärksammande av föremål i rörelse. 6. Fasthållande av blickriktningen mot objekt, som rör sig bakåt i synfältet (synfältsdilatation). 7. Ospecifik totalreaktion på hindrande av rörelser genom bindel. 8. Upprätt huvudhållning vid höglyftning. 9. Avslappning vid sakta tilltal. 10. Specifik reaktion på det vanliga kroppsläget i födosituationen. T R E MÅNADERS ÅLDER. 1. Sökande huvudvändning under kontinuerlig hudretning. 2. Blickfixation på avlägsnat objekt (synfältsdilatation). 3. Ser sig om vid bärning genom rummet. 4. Följer objekt i rörelse med ögonen.

5. Lyssnar till frambragt ljud (skallra, barnet i bukläge). 6. Håller huvudet högt i bukläge. 7. Spontana experimenterande rörelser kombinerade med uppmärksamhet och viss inhibition (i motsats till enmånadersålderns impulsrörelse). 8. Svarar vid blickkontakt med leende eller lallande. 9. Lallande. 10. Ser efter försvunnet föremål (blickperseveration). FYRA MÅNADERS ÅLDER. 1. Söker ljudkälla med blicken. 2. Reagerar simultan-optisk bjudning i stället för på samtidigt bjuden akustisk retning med dold ljudkälla. 3. Taktil exploration av berört objekt. 4. Optisk exploration av objekt genom ryckvisa ögonrörelser fram och tillbaka efter objektkonturen. 5. Följande av föremål i- rörelse med blicken, då barnet är i bukläge. 6. Huvud och skuldror hållas innerverade i höjdläge, då barnet befinner sig i bukläge. 7. Rörelse av armar och ben i förhållande till underlaget vid bukläge. 8. Reaktion vid avbrytande av social kontakt. 9. Iakttagelse av förändring, då mask hålles framför ansiktet och omväxlande borttages. 10. Hållande av skallra. FEM MÅNADERS ÅLDER. 1. Betraktar längre en färglagd än en färglös tavla. 2. Fasthåller och betraktar objekt. 3. Griper efter berört objekt. 4. Sträcker armarna efter varseblivet objekt. 5. Riktad rörelse vid hindrande av rörelserna genom bindning. 6. Kan ligga med stöd av handflatorna mot underlaget. 7. Häver huvud och skuldror med understödjande ur ryggläget.

8. Följer med blicken människor, som lör sig i rummet. 9. Reagerar vid omkringbärande på nya situationsmoment. 10. Manipulerande rörelser med ett lekobjekt. SEX MÅNADERS ÄLDER. 1. Differentierar genom blickväxling objekt som figurmotgrund. 2. Skiljer mellan flaska och gummidocka. 3. Griper med en hand efter varseblivet objekt. 4. Befriar sig från hindrande bindel i ryggläge. 5. Häver huvud och skuldror i ryggläge. 6. Reser sig upp med hjälp. 7. Reagerar på vänligt och vredgat ansiktsuttryck med förändring av egna uttrycksrörelser. 8. Negativ reaktion efter avlägsnande av lekobjekt. 9. Förväntansinställning i förhållande till en flera gånger upprepad händelse (fasthållande av tingintention). 10. Släpper icke passivt lekobjekt vid fråntagande utan gör ansatser till motstånd genom fasthållande av objektet. SJU MÅNADERS ÅLDER. 1. Griper efter bordskanten. 2. Griper efter ett tänt ljus. 3. Vänder sig i sittande ställning med stöd efter ett ting. 4. Befriar sig från hindrande bindel i bukläge. 5. Sitter med stöd. 6. Vänder sig från rygg- till sidläge. 7. Aktivt kontaktsökande. 8. Söker efter förlorat lekobjekt. 9. Slår imitativt mot bordsskivan. 10. Manipulerar med ett lekobjekt som bringas i kontakt med ett annat som icke förflyttas. ÅTTA MÅNADERS ÅLDER. 1. Griper efter ett objekt utanför väggen. 2. Befriar sig från en hindrande bindel, då barnet sitter upp med stöd.

3. Skjuter bort försöksledarens hand vid näsputsningssituationen (avlägsnande av hinder). 4. Söker bevara sittande ställning genom att klamra sig fast, då den motoriska balansen rubbas. 5. Rör sig från stället. 6. Tar ett lekobjekt från den vuxne. 7. Reagerar på »kurragömmalek», då försöksledaren växelvis döljer och visar ansiktet. 8. Hämtar fram lekobjekt, som fråntages barnet, ur försöksledarens ficka. 9. Manipulerande aktivitet med två lekobjekt. 10. Hämtar lekobjekt med lägesförändring. NIO OCH TIO MÅNADERS ÄLDERJ 1. Griper två lekobjekt i frisittande ställning. 2. Befriar sig frisittande från hindrande bindel. 3. Sitter fritt utan stöd. 4. Kryper omkring. 5. Svarar adekvat på gester. 6. Länkar den vuxna omgivningens uppmärksamhet på sig. 7. »Avtäcker» lekobjekt, som i barnets åsyn betäckts med en två gånger vikt bindel. 8. Trummar med en trumpinne imitativt, sedan försöksledaren föregjort handlingen. 9. Slår två skedar mot varandra imitativt. 10. Griper upprepade gånger efter ett av två ting. ELVA OCH TOLV MÅNADERS ÄLDER.

'

1. Sätta sig upp för att gripa efter ett föremål, som barnet icke kan nå i liggande ställning. 2. Stå upp med stöd. 3. Vända sig mot den vuxne med ett förvånat ansiktsuttryck vid plötsligt inträffande retning (förstadium till frågan). 4. Erinrar sig det försvunna innehållet i en ask efter en minut. 5. Att imitativt ringa i leksaksklocka.

6. Att öppna ask. 7. Att hämta fram ett föremål fastbundet med ett snöre. 8. Att undersöka delarna av en leksaksklocka. 9. Att hämta fram ett föremål bakom en skärm. TVÄ ÅRS ÅLDER (TÖRSTA UTVECKLINGSKVARTALET). 1. Slår med två små leksakskäppar mot varandra och lyssnar till det sålunda åstadkomna ljudet. 2. Står upp utan stöd. 3. Går med hjälp och håller samtidigt ett föremål med ena handen. 4. Organiserad lek med bollen. 5. Förstår en språklig uppmaning. 6. Erinrar sig det försvunna innehållet i en ask efter 3 minuter. 7. Erinrar sig ett försvunnet lekföremål efter 3 minuter. 8. Trycker efterhärmande på en gummi! boll. o Fyller och tömmer ett ihåligt föremål. 10. Griper efter kex. TVÄ ÅRS ÅLDER (ANDRA UTVECKLINGSKVARTALET).

TVÄ ÄRS ÅLDER ( T R E D J E OCH FJÄRDE UTVECKLINGSKVARTALEN). 1. Klättrar upp på en stol. 2. Förstår enkla språkliga uppmaningar. 3. Benämnande av föremål. 4. Erinrar sig det försvunna innehållet i en ask efter 17 minuter. 5. Erinrar sig ett försvunnet lekföremål efter 17 minuter. 6. Passar in delkäppar i varandra. 7. Bygger med klossar, som ställas på varandra. 8. Betraktar färdiga resultat av andras bygglekar. 9. Hämtar föremål med hjälp av käpp. 10. Bildigenkänning. TRE ÅRS ÅLDER.

1. Knäpper igen jacka på leksaksbjörn. 2. Social uppfattning vid rollek. 3. Återupptagande av sorterande på uppmaning. 4. Talar om frånvarande föremål. 5. Letar reda på två av tre dolda objekt. 6. Eftersäger fyra stavelser (två ord). 7. Imitativt byggande. 8. Åstadkommer enkla byggkonstruktioner. 9. Hämtar ett kex från ett bord genom 1. (Detta test obegripligt och sannolikt att använda en stol att klättra upp på. i felaktigt.) 10. Inpassar fyra figurer. 2. Går ensamt utan stöd kortare sträcka, då man visar en begärlig sak eller en kaka. FYRA ÄRS ÄLDER. 1. Bär kärl fyllt med vatten. 3. Står upp utan stöd och lyfter sam2. Kan etiskt värdera barnsliga handtidigt ett föremål. 4. Begär upplysning av den vuxna om- lingar framställda i bild. 3. Sorterar 200 små blad på uppmaning. givningen (ospråkligt). 5. Begynnande förståelse av förbud ge4. Formulerar språklig planering av nom inhibition av enkla handlingar på den handling. vuxna omgivningens uppmaning. 5. Letar reda på tre av fyra dolda objekt. 6. Erinrar sig det försvunna innehållet i 6. Eftersäger 8 stavelser eller tre tal. en ask efter 8 minuter. 7. Tecknar cirkel imitativt. 7. Erinrar sig en försvunnen leksak efter 8. Benämner byggkonstruktion. S minuter. 9. Hämtar ett föremål genom att lyfta 8. Trummar imitativt med två trum- det från en med ring försedd hake. pinnar. 10. Bildinterpretation. 9. Föredrar figurtavla framför färgtavla. 10. Söker efter ett kex under en av två FEM ÅRS ÄLDER. 1. Underordnar sig lekregler. olokaliserade askar (lokalisationsväxling).

2. Tävlar vid gemenskapslek. 3- Uträttar tre enkla ärenden. 4- Letar reda på fyra av fem dolda objekt. 5. Eftersäger tolv stavelser eller fyra tal. 6. Imitativt tecknande av schematiska framställningar. 7. Benämner teckning. 8. Visar uthållighet och koncentration vid vissa s.k. tålamodslekar. 9. Använder leksakshammare på visst sätt i leksituation. 10. Sammansättning av delar till en helhet vid sönderdelad människofigur.

åldern fortskridande mognad. Stern har framhållit att samtliga psykiska funktioner som uppmärksamhet, minne, tänkande och även isolerade intellektuella funktioner följa en s.k. kategorial utvecklingslag med följande stadier: 1) Substansstadiet från 3 å 4—7 år, 2) aktionsstadiet från 7—11 å 12 samt 3) relationsstadiet. Men alldeles särskilt klart har den genomgripande karaktären av de kvalitativa förändringarna i psykologiskt hänseende under barnaåldern framträtt i en serie undersökningar som under en följd av år utförts vid Rousseau-institutet i Geneve av SEX ÅRS ÅLDER. professor Piaget och dennes medarbetare. 1. Underordnar sig lekregler och tävlar Språkutvecklingen, tänkandet, uppfattningen av orsak och verkan (Kausalitetsuppsamtidigt i gemenskapslekar. 2. Tecknar mönster på uppmaning kor- fattningen) världsbildens successiva utgerekt. staltning och det moraliska omdömet har av Piaget i intressanta barnpsykologiska 3. Eftersäger vers med 16 stavelser. 4. Bygger imitativt en relativt kompli- studier visats fortskrida i enlighet med en lagbunden utvecklingsgång, i vilket det ena cerad figur. 5- Avtecknar föremål med framhävande stadiet avlöser det andra. På senare tid har Piaget även underkastat objektvarseav karakteristiska detaljer. blivningen och intelligensutvecklingen un6. Mer komplicerad tålamodslek. 7. Mer komplicerad prestation vid häm- der förskolålderns förra hälft samt kvantitets- och talbegreppens ingående experitande av ting med snöre. 8. Förstår en kausal följd av tre sam- mentella undersökningar. Den metod eller de metoder, som Piaget manhängande bilder. 9. Igenkänner grova absurditeter på en begagnat vid sina undersökningar kan säbild. gas vara en kombination av spontan iakt10. Riktig sammanställning av föremål tagelse och utfrågande testmetod. Barnen på bilder. ha sålunda följts i sin dagliga aktivitet under lek och arbete. Deras språkliga och Som komplement till den föregående sociala reaktioner har omsorgsfullt protonormativa utvecklingsöversikten kan anfö- kollerats, sammanförts till större iakttagelras en del fakta ur genetisk forskning med seenheter som därefter analyserats osv. inriktning på barndomens psykiska utveck- Givetvis har ett sådant direkt studium sina lingsstadier. påtagliga fördelar: den socialpsykologiska Den psykiska utvecklingen under upp- situationen är sådan att temperaments- och växtåren kännetecknas av en serie mer personlighetsegenskaper få tillfälle att maeller mindre klart skilda stadier. Inom in- nifestera sig. Miljön är på förhand bekant telligensforskningen har man sedan länge och den typiska för barnen, nämligen den vid vissa bestämda testtyper såsom bild- naturliga lek- och arbetsplatsen. Piaget beskrivning, definitionsprov och liknande karakteriserar sitt förfaringssätt som en test känt till att barn i olika åldrar reagera klinisk frågemetod. Vid denna metod följer på olika sätt. Dessa med levnadsåldern va- barnpsykologen i ett fritt och otvunget samrierande intellektuella sektioner förete en tal den ledtråd, som en viss språklig reakutvecklingsgång som i sin helhet är karak- tion från barnets sida utgör. Alla varianter teristisk för det intellektuella livets med av t.ex. språkliga reaktioner preciseras så-

lunda i fråga om betydelsen genom en fortsatt utfrågning, som avser att klargöra själva betydelsen av de språkliga uttrycken. Metoden förutsätter en god intuition ocb smidig inlevelseförmåga, men har ur suggestionssynpunkt ganska stora risker. Om ett barn — liksom för övrigt en vuxen — utfrågas om sin uppfattning om vissa naturfenomen och deras ursprung etc, så kan till slut svaret bli en reaktion av rent nödtvungen art. Barnet har en känsla av att svar kräves samt erfar kanske en viss oro att misslyckas, vill vara den vuxna omgivningen till lags osv. I en sådan situation kan barnet svara mindre av spontan meddelelsedrift än av en helt naturlig önskan att undslippa det sociala tvång, som en aldrig så väl arrangerad utfrågningssituation dock utgör. Den språkliga utvecklingen, som i hög grad sker parallellt med den rent intellektuella har av Piaget undersökts genom en registrering av de språkliga yttringarna hos samma barn under en något utsträckt period, t.ex. en månad. Språket är enligt vad erfarenheterna vid Rousseau-institutet visat under barnaåldern icke ett socialt uttrycksmedel i vuxen mening. Det är enligt Piaget ganska långt fram i tiden, ända fram till skolbegynnelseåldern övervägande ett uttryck för subjektiva tendenser såsom önskningar, begär och behov samt i hög grad »osocialiserat» och bundet vid handlingen. Barnet talar mest till och för sig själv, skanderar sin handling med åtföljande språkliga uttryck, »handlar sitt tal och talar sin handling». Språket är sålunda tidigast endast en individuell monolog, som icke i ringaste mån är anpassad till en social omgivning. Som exempel på detta språkets nära anslutning till handlingen anföra vi följande: vid allmänpsykologiska testprövningar förekomma ofta uppgifter av rent manuell art t.ex. formbräder och läggspel. Vissa barn, särskilt en smula inåtvända, t.ex. ensambarn, vana att i hemmiljön leka för sig själva, beledsaga den manuella aktiviteten med en monolog, som liksom skanderar uppgiftens olika moment men icke i rin-

gaste mån avser att skapa social kontakt med omgivningen. Birgit 4: 4 är t.ex. pratsamt obesvärad igång med en uppgift: Stutzmanns hästlandskap. Hon lägger delarna och samtidigt monclogiserar hon för sig själv vid varje delprestation : »Var ska hästen ligga ? — Det hittar jag inte» . . . »En häst är färdig och så den där (pekar samtidigt på en redan ditlagd bit) . . . d o m två då?» (Intresserar sig för två nya bitar i läggspelet och smackar samtidigt som en häst) . . . »Var ska den ligga ? . . . Hur ska den ligga ? . . . Jag hittar inte . . . Är det här? (Försöker lägga biten på en felaktig plats.) Den ska ligga här . . . så.» Hela denna monolog åtföljer manipulationerna med läggspelet, men har icke den ringaste meddelelsefunktion. Under framyttrandet av satserna ser hon t.ex. icke upp ifrån vad hon har för händer och är helt försjunken i sin egen aktivitet. Likaledes vid det Gesellska bollprovet. Uppgiften är här att lösgöra en boll ur en låda medelst en enkel öglemekanism i kombination med en träpinne, som håller bollen i läge. Protokollet vid testningen visar samma pratsamma pladder i samband med aktiviteten men relativt oberoende av social rapport med omgivningen. Hon börjar själv att söka tillägna sig bollen samt pratar i ett kör, samtidigt som hon manipulerar med bollen. »Svårt att ta bollen. Det är ju snören om.» Efter några minuters resultatlösa ansträngningar tillägger hon fullkomligt oförmedlat med själva den manuella aktiviteten: »I går var det en ny tös också och en gosse, som heter Sture.» (Lekkamrater, som anlänt till förskolan.) Efter ytterligare manipulerande utan resultat utbrister hon: »Aldrig kommer den ut.» Denna mening upprepas efter ungefär en halv minut med starkt eftertryck: »Aldrig kommer den bollen ut.» Lars-Erik, 4 : 6, resonerar likaledes allteftersom han fullbordar läggspelet monologartat för sig själv: »Den hade jag rätt på.» Han griper efter ett par nya bitar och pratar fortfarande, samtidigt som han är manuellt sysselsatt med uppgiften: »Vart 471

ska den biten hän . . . Den ska vara där .. . plifierats, är givetvis en mer socialiserad Nej, det var f e l . . . vart ska den hän?» språkyttring än den rena ljud- och meEfter ytterligare några tiotals sekunder, ningsrepetitionen, men den visar enligt utan att han lyckats lägga den bit, han är Piaget, att barnet ännu icke gör någon sysselsatt med, konstaterar han fortfarande skillnad mellan språk och handling. Ett i en individuell monolog: »Den ska väl hän slags enhetligt ord- och handlingsstadium nån stans i alla fall.» Han fortsätter på dominerar i denna tidiga ålder. Den monytt med aktiviteten och frågar sig på nolog, som åtföljer handlingen, är nödvänsamma sätt: »Vad ska den biten ligga?» dig för att ge uttryck för intresse och Då han lyckats placera den sista biten i känsloinställningar inför uppgiften. Emelläggspelet, avslutar han beteendet med en lertid kan språket också enligt Piaget viss triumfreaktion : »Där skulle den ligga.» komma att ersätta handlingen hos barnet De båda valda exemplen, som äro ty- på detta stadium. Därav skulle följa en piska, visar tydligt hur barnen monologi- tendens till fabulation, dvs. skapandet av sera för sig själva och hur de språkliga en fiktivt förverkligad handlingssituation. uttrycken åtfölja handlingarna i deras för- Barnet skulle faktiskt, liksom den primitive, lopp. Den individuella monologen är ett ut- omedvetet tillerkänna språket en slags matryck för barnets subjektiva reaktioner in- gisk kraft och ständigt sträva att söka inför uppgiften, såsom otålighet vid miss- verka på den yttre realiteten med tillhjälp lyckande, glädje vid slutförd aktivitet, frå- av språket. gande ovisshet osv. Hur det än må vara med denna kanske Piaget har lyckats åstadkomma en full- något för djärva analogi med den primitiva ständigare översikt av såväl de icke-socia- mentaliteten har Piaget dock lyckats ge en liserade som de anpassade eller till den so- bild av språktypernas förekomst. Den indiciala omgivningen anpassade språkyttring- viduella monologen kan understundom förearna i förskoleåldern. Ännu tidigare än den komma i mer socialiserade sammanhang individuella monologen skulle ljudrepeti- som kollektiv monolog, i vilken var och en tionen eller ekolalin vara den mest primi- följer sin egen tanke- och handlingslinje tiva kategorien av språkyttringar, som icke utan att ännu en anpassning sker. äga meddelelsefunktion. Det är närmast fråNär anpassning till åhörarna inställer ga om en imitativ ljudlek, utan annan upp- sig, socialiseras språket och en begynnande gift än ren lek med ljud, som absolut sakna meddelelse äger faktiskt rum. Denna medmening. Emellertid utlöser efterhärmningen delelse är kombinerad med verklig påveren viss angenäm känsloeffekt, som sanno- kan av andras beteende genom språket. Inlikt förstärker tendensen till upprepning av terlokutören är nu inte »le premier venu» beteendet. Piaget håller före, att denna och den sociala omgivningen icke enbart språkimitation eller ljudeko skulle vara ett en utlösande faktor för språkliga reaktiouttryck för en identifikationstendens och en ner. Diskussion t.ex. eller begynnande disfullkomlig sammanblandning mellan jaget kussion förekommer och likaledes ansatser och icke-jaget. Gränserna för den egna ak- till samarbete för uppnåendet av ett gementiviteten äro icke klart bestämda, och bar- samt mål. net skulle liksom animistiskt ge sig hän åt Andra socialiserade språkformer som sin miljö. Det förefaller dock något djärvt Piaget urskiljer äro sociala attityder som att tillerkänna en så pass tillfällig språk- kritik, befallningar, bön och hotelser i den yttring som Piaget dock icke påträffat an- mån de uttryckas språkligt. Frågor och nat än i i—2 % av samtliga språkyttringar, svar höra givetvis också till de socialisesammanförda i större grupper om ioo rade språkliga uttrycksformerna. En beräkspontant bildade meningar en så pass ge- ning av förhållandet mellan de »egocennerell innebörd. triska» språkyttringarna (ljudimitation, inIndividualmonologen, som redan exem- dividuell och kollektiv monolog) och de 472

socialiserade formerna på grundval av sin egen personlighet och omgivningen och språkstatistiken ger en koefficient, som ut- kan sålunda icke skilja mellan yttre objektryck för graden av socialitet i språkytt- tiv verklighet och egna subjektiva förlopp. ringarna. Ännu vid skolbegynnelsen skulle Bland annat utfrågas barnet om tänkandet: denna koefficient vara 0,45, dvs. de icke "Vad är det man tänker med?" Med hänanpassade språkyttringarna skulle propor- syn till svaren på denna fråga kunna tre tionerligt vara mer än dubbelt så många. stadier urskiljas. Under det första stadiet Emellertid har man med rätta kritiskt in- som i medeltal varar ända fram till 6-årsvänt att denna Piagets slutsats egentligen åldern, tro barnen att de tänka med munär diskutabel. Ty barnen äro i regel betyd- nen. Det andra stadiet är påverkat av inligt mer socialiserade i språkhänseende än flytande från de vuxna. Tanken uppfattas vad dessa undersökningar ge vid handen. då ofta som en röst i huvudet eller i halsen I synnerhet framträder detta vid ålders- eller tillskrives en materiell substans: tanskillnader mellan barnen. Dessutom är det ken är av luft eller av blod eller en kula. sannolikt att den aktivitetsbundna situatio- Det tredje stadiet, för vilket medelåldern nen i någon mån hämmar de språkliga re- ä r 11—12 år, markerar tankens demateraaktionerna. För att få en erfarenhetsmässig lisering. Utfrågas barnen om tingens namn visar riktig bild av det språkliga utvecklingsförloppet borde Piaget givetvis ha företagit det sig att de likaledes äro bundna av en en parallellundersökning med rent språkliga s.k. artificialistisk och animistisk uppfattning. Man försäkrar sig om att barnet vet situationer. På ett något senare stadium har Piaget vad ett namn är. Först får det säga sitt undersökt samtals- och diskussionstyperna eget namn och sedan namnen på en del samt den språkliga förklaringen av ett visst utpekade föremål. Man frågar så: »Hur ha givet fenomen, återgivandet av en enkel namnen uppkommit, hur har solens namn berättelse m.m. Ett samtal anses av Piaget uppkommit?» Därefter: »Hur vet man att vara för handen när minst tvenne succes- solen kallade sig så?» Andra frågor röra siva språkyttringar frambragts av minst namnens hemvist: »Var är namnen, var är två individer och har en hänsyftning på ett solens namn, var är sjöns namn» osv. Vidare frågar man: om tingen vet om sina gemensamt objekt. Piaget urskiljer i stort sett tre stadier. namn: »Vet solen om sitt namn?» NamnI 3—5-årsåldern härskar den kollektiva ursprunget ägnas vidare några frågor. »Har monologen, som ännu inte kan sägas vara solen alltid haft sitt namn eller har den en fullt utbildad samtalstyp. Denna senare funnits utan att ha något namn eller har är dock förebådad såtillvida som barnet den fått namnet först efteråt?» Samt viväntar ett svar av interlokutören. Svaret dare: »Varför kallar man solen så, varför kallar man Saléve (ett berg vid Geneve) så inställer sig emellertid inte. Nästa stadium från 5 */, till 6 år känne- eller Jura så?» Slutligen säger man till tecknas av en ensidig association till den barnet: »Du heter Henry (Henry). Din egna handlingen av varje barns språkytt- bror heter Paul (Paul). Man hade kunnat ringar samtidigt som en social gruppering kalla dig Paul och din bror Henry, eller mot ett begynnande samarbete kan iakt- hur?» »Nåväl hade man från början kuntagas. Först i nioårsåldern börjar en spon- nat kalla Saléve Tura och Jura Saléve? tant organiserad samverkan bli möjlig. Eller skulle man kunnat kalla solen måne Denna är dock fullt säkerställd först i 10— och månen sol ?» Frågorna fördela sig sålunda i tre avdel11-årsåldern. I andra undersökningar har Piaget un- ningar: 1) Namnens ursprung, 2) namnens dersökt barnets världsbild, moraliska om- plats, 3) namnens funktion. I stort sett döme och uppfattning av orsak och verkan. återfinnas tre stadier. Under det första staBarnet drar icke någon stark gräns mellan diet betraktar barnen namnet som något

som kommer direkt från tingen. Under dagen drömmer man om det på natten.» andra stadiet har namnen uppfunnits av »Vad är drömmen?» tingens skapare, Gud, eller de första män»Någonting.» niskorna. I det senare fallet anser barnet i »Varifrån kommer den»? allmänhet att samma människor som givit »Jag vet inte. Den kommer alldeles av namn åt tingen också skapat dem, solen, sig själv.» molnen etc. I tredje stadiet anser barnet »Var finns den?» slutligen att namnet uppkommit tack vare »T rummet.» vilka människor som helst utan att vara »Var ?» förknippat med tingens skapelse. Upp till »Där man ligger.» 6 å 7-årsåldern dominerar det första stadiet »Var finns den i rummet eller i dig?» och den sammanblandning av det inre och »Vad tror du?» det yttre, av tecken och ting, som barnet »Utanför.» ännu vid 7—8-årsåldern kan uppvisa, för»Varifrån kommer drömmen, från rumsvinner först vid 9—10-årsåldern, då nam- met eller från dig?» nen lokaliseras till huvudet. »Från mig.» Ett utfrågande av barnets uppfattning av »Var är den, utanför dig eller i dig?» drömmen visar samma naiva realism under »Vid sidan av mig.» praktiskt taget hela förskolåldern. Barnen »Var ?» i 5—6-årsåldern tro att drömmen kommer »I rummet.» utifrån, att den är belägen i rummet och »På vilket avstånd?» att man följaktligen drömmer med ögonen. (Han visar 30 cm framför ögonen.) Så här tror Sei (6 år). Under det tredje stadiet kommer dröm»Varifrån kommer drömmarna?» men från tanken; den är belägen i huvudet »Från natten.» eller i ögonen och man drömmer med tan»Vad är natten för något?» ken; den är belägen i huvudet eller i ögo»Den är svart.» nen och man drömmer med tanken eller »Hur uppkommer drömmen?» med ögonen men med det inre ögat. I regel »Den kommer när man slutit ögonen.» inträffar detta stadium vid 10—n-årsExempel på liknande samtal äro många. åldern. Ett genomgående drag är att de flesta barn Vid analysen vid barnets uppfattning av uppfatta drömmen såsom ljus och starkt tänkande, av namnfunktioner och av drömpåverkas av dess visuella karaktär. Intres- marna finner man en märklig parallellism. sant är att de mest realistiska bland barnen I alla tre fallen skymta drag av realism. anse, att om någon befunnes vid sidan av För det första sammanblandar barnet teckden som drömmer så skulle även han kunna net och det betecknade. Att röra vid solens se drömmen. namn är t.ex. att röra vid solen själv. För Under det andra stadiet i medeltal vid det andra sker en sammanblandning av inre 7—8-årsåldern anser barnet, att drömmen och yttre. Drömmen lokaliseras först t.ex. kommer från huvudet, från tanken, från i rummet, sedan till ögonen och sist till rösten etc. Men drömmen är i rummet, huvudet. För det tredje förekommer en framför oss. Man drömmer med ögonen sammanblandning av tanke och materia. och det är som att se en yttre tavla. Men Drömmen är sålunda för barnen av luft yttre är dock icke detsamma som verklig. eller av rök. Drömmen är falsk, men består av en bild Den naiva realismen motsvaras även ensom existerar utanför. Samtal med Pig ligt Piaget av en mystisk participation. ( 8 : 6) belyser detta stadium. Barnet gör en åtbörd eller utför en hand»Varifrån kommer drömmarna?» ling och tror att dessa åtbörder eller hand»När man sover tror man att det är lingar genom delaktighet åstadkommer ett någon vid vår sida. När man ser något på inflytande på en önskad eller fruktad hand-

ling. Något senare materialiseras rent psykologiska företeelser, som t.ex. lättja eller barnet har en uppfattning att ett ord eller en blick kan förändra verkligheten. Två eller flera kroppar anses kunna påverka varandra, draga till sig varandra eller stöta bort genom enkel delaktighet. Slutligen uppfattas allt som rör sig som levande. Barnet utrustar de ting som omge det med ett medvetande. Om man frågar: »Om jag sticker dig med en nål, känner du ju något. Och om jag sticker det här bordet, känner det något då?» Man fortsätter att fråga så om stenar, blommor, metall, vatten. Man frågar Arad som händer om man kunde sticka solen, månen eller molnen. Man försöker också genom frågor utröna varför barnet svarar ja eller nej. I regel uppfattar barnet i förskolåldern allt som medvetet vilket rör sig. Senare göres en bestämd skillnad på ting som ha egenrörelse och ting som erhålla rörelsen utifrån. Medvetandet till— skrives endast den förra gruppen, som stjärnorna, vinden etc. Först i 10—n-årsåldern reserveras medvetandet på vuxet sätt för levande organismer som djur och människor. Även barnens uppfattning av livets princip, samt naturföreteelserna, som flodernas, sjöarnas, havens, trädens och växternas ursprung, visar samma naiva realism, animism och artificialism som dominerande under praktiskt taget hela förskoleåldern. Piaget har undersökt barnens uppfattning av moraliska kategorier genom att spontant utfråga dem om lekregler, gällande t.ex. det vanliga kulspelet. Härvid har han deltagit i lekarna och låtsat sig okunnig samt begärt upplysningar av barnen. Särskilt har han undersökt hur individerna så småningom anpassat sig efter reglerna och hur de uppfatta dessa jämte de känslor av förpliktelser, som de hysa gent emot reglerna under olika åldrar. Man har vidare frågat barnet om man kan hitta på en ny regel, som skulle kunna godtagas av andra barn och om den nya regeln i så fall är lika riktig som den gamla. Man har utfrågat barnen också om reglernas uppkomst, om dessa

alltid funnits eller i motsatt fall vem som uppfunnit dem. Ett barn före 3-årsåldern känner inga sociala spelregler men utbildar en slags regelbundenhet under sina lekar. Detta stadium kallar Piaget det motoriska stadiet. Mellan 4—8 år förenkla barnen spelreglerna på ett ganska originellt sätt, men domineras av den tradition de lärt sig. Reglerna fattas som obligatoriska och oföränderliga. Detta stadium kallar Piaget det koercitiva stadiet efter det tvång, som barnet erfar. Från 8 år och uppåt efterlevas reglerna mera noggrant men förlora samtidigt sin tvångsmässiga karaktär och uppfattas som fria överenskommelser dikterade av förnuftet. Det är alltså fråga om ett slags rationellt stadium. Piaget har också undersökt med enkla exempelberättelser barnens uppfattning av lögnen. Lögnens definition, straffbarheten med hänsyn till lögnens innehåll och konsekvenser etc. Först vid 6—7-årsåldern kan barnet begripligt redogöra för sin uppfattning av lögnen, som emellertid helt ställes i klass med svordomar. Barnen veta tydligen ej vad som väcker de vuxnas indignation när de tala osanning. De föreställa sig rent magiskt, att orden ha en slags kraft, att somliga ord är tabu. Något senare uppfattas lögn rent konventionellt, som det som inte »är sant». Först vid 9—10-årsåldern uppfattar barnet lögnen på ett mera moraliskt sätt. Samtidigt som de då enligt Piagets forskningar kan börja ett verkligt socialt samarbete förstår det också lögnens skadliga verkan på det ömsesidiga förtroendet. I senare arbeten har Piaget behandlat barnets uppfattning av kvantitet. Dels gäller det att bestämma experimentellt hur barnet kommer fram till en kvantifiering av verkligheten samt också hur talbegreppen utvecklats. Det är i inledningen till sitt arbete över talbegreppens utveckling hos barnet, som Piaget tar upp kvantitetsbegreppet till behandling. Sedan ägnar han även ett specialarbete åt kvantitetsproblemet i allmänhet. (Jean Piaget, Bärbel Inhelder: Le Développement des Quantités chez

l'Enfant, 1941; Jean Piaget, Alina Szeminska, La Genése du nombre chez l'Enfant, 1941.) Ett tal är intelligibelt i den utsträckning som det förblir identiskt hur än enheterna omgrupperas. Det är vad man kallar talbegreppets invarians. Vi ha enligt Piaget anledning att skilja mellan kontinuerliga och diskontinuerliga kvantiteter. Uppfattningen av diskontinuerlig kvantitet leder småningom till att genetiskt sett talserien utvecklas. En kontinuerlig kvantitet som en längd eller en volym är icke möjlig att psykologiskt fatta annat än i den utsträckning, som den bildar en permanent helhet oberoende av det tänkbara sätt, varpå delarna kunna sammanfogas. Från psykologisk ståndpunkt innebär behovet av att bevara eller fasthålla en helhet någonting som är å priori givet. Men, frågar Piaget, strukturerar sig de aritmetiska begreppen progressivt i funktion av detta behov eller är behovet från början givet före varje kvantifierande organisation och ha vi att göra icke bara med en funktion utan även med en å priori given struktur? Den försöksanordning, som Piaget använder för att studera hur barnet uppfattar en kvantitet av kontinuerlig art, består av följande situation. Man ger försökspersonen två cylindriska behållare av exakt samma dimensioner (A x och A 2 ), som följaktligen innehålla samma vätskekvantitet, varvid denna överensstämmelse i kvantitet kan avläsas på vätskepelarens nivå, som är densamma i de båda kärlen. Därefter häller man innehållet i A 2 i två mindre behållare, inbördes av samma dimension och form (Bi och Bo) och frågar barnet om den vätskemängd, som hälldes ur A 2 i Bx + Bo, förblivit densamma som den som finns i A l t Vid behov kan man också fortsätta och hälla den i Bj inneslutna vätskemängden i två inbördes fullkomligt lika behållare som då äro ännu mindre ( Q och C 2 ), och man kan likaledes om så behövs hälla innehållet i B 2 i två andra behållare (C 3 och C 4 ), identiska med C1 och C2. Så kan man ställa frågan om likhet mellan C1 och C 2 och B 2 eller mellan C^Co + Cs + C^ och Aj etc.

476 Med andra ord man underkastar vätskorna alla tänkbara deformationer och ställer varje gång problemet om kvantitetens bevarande i form av en fråga rörande likheten eller icke likheten med den ursprungliga behållarens kvantitet. Möjlighet finns också experimentellt att för analyserna de funna svaren fylla ett kärl av vilken form som helst och be barnet att åstadkomma en likadan kvantitet med tillhjälp av en behållare av helt annan form. Men huvudproblemet är själva behållningen som sådan. Piaget finner vid utvärderingen av resultaten att det är möjligt att urskilja tre successiva stadier. Under det första stadiet tar barnet det som helt naturligt att vätskemängden varierar efter formen och dimensionerna hos de behållare, i vilka man häller över den. Varseblivningen av förändringarna, som ju äro helt skenbara, korrigeras sålunda icke genom system av relationsbegrepp, dvs. operationer som garantera existensen av en oföränderlig kvantitet. Under andra stadiet, som bildar en övergångsperiod, utvecklas småningom konservationsprincipen men den upptäckes endast i förhållande till vissa av operationerna vid hällandet av vätskan från ett kärl till ett annat, men generaliseras inte till att omfatta alla kärl. Från och med det tredje stadiet hävdar barnet med ens att de olika kvantiteterna bevaras oförändrade i de olika operationerna. Men denna generalisation av konstansen utsträckes under detta stadium icke över de gränser, som själva problemet utgör. Vad beträffar interpretationen av dessa fakta utvecklar Piaget ett antal hypoteser. Man kan fråga sig om bildandet av konservationsbegreppet icke helt och hållet samgår med själva konstruktionen av kvantiteten. Barnet kommer inte fram till kvantitetsbegreppet för att sedan tilldela detta en konstans men upptäcker icke den verkliga kvantifikationen förrän i det ögonblick, då det kan konstruera de totaliteter, som kvarstå genom bevarande. På första stadiet skulle sålunda kvantiteten ursprungligen reduceras till asymmetriska relationer mellan kvaliteter, dvs. sådana jämförelser som

»Och nu (man häller Clairettes saft från avse större eller mindre impriserade i omV + B2 i L x ett långt smalt rör som då 1 dömen som de är högre, mindre etc. Dessa nästan helt fylles) är det jag Clairette som relationer förbli helt och hållet perceptiva och koordineras icke inbördes genom addi- har mest.» »Varför ?» tiva eller multiplikativa operationer. Denna »Därför att man har hällt i det här glaset koordination börjar i andra stadiet och leder till en uppfattning av vad Piaget kal- (Bias visar på nivån i L 2 ) och inte här lar intensiv kvantitet, dvs. en kvantitet utan (B 3 och B 4 ).» enheter men dock underkastad ett slags lo»Men förut var det ju lika mycket.» gisk koherens. Denna intensiva kvantifika»Ja.» tion tillåter barnet att fatta före varje an»Och nu?» nan måttsbestämning vissa proportionella »Nu är det jag som har mest.» förhållanden i fråga om differenser och Därefter häller man på nytt Clairettes följaktligen utvecklas småningom också ett röda saft från L x i glasen B x och B 2 . •extensivt kvantitetsbegrepp med gestaltad »Nu ser du häller Clairette på samma helhetskaraktär. En upptäckt, som ensam sätt som Odette. Är då hela den blå saften gör talbegreppens utveckling möjlig, skulle ( B 3 + B 4 ) och hela den röda (Bi + Bo) safsålunda sammanhänga med själva den lo- ten lika mycket?» giska utvecklingen på de stadier, det här »Ja, det är samma sak» (med övertyär fråga om. gelse). Vid första stadiet, som sålunda känne»Nu ska du se på vad Clairette gör.» tecknas i stort av frånvaro av varje kon(Man häller B x i Q , som sålunda fylles servationsprincip, innebär att barnen fatta medan B förblir halvfylld.) 2 den överhällda vätskekvantiteten som ökan»Har ni nu lika mycket att dricka?» de eller minskande i funktion av behållarens »Nej, jag har mest.» form eller antal. »Men hur kan det komma sig att du har Följande konkreta exempel från Piaget mest? Varifrån kommer den saften?» kan belysa barnets reaktioner på detta sta»Där inifrån (Bi).» dium. Bias, en liten flicka på fyra år, till»Hur ska vi då bära oss åt för att Odette frågas : skall få lika mycket?» »Du har ju en liten väninna.» »Vi måste ta det här lilla glaset (hon »Ja, hon heter Odette.» häller en del av B 3 i C 2 ).» r »Nåväl, nu förstår du, heter du Clairette »Och nu, har ni lika mycket nu eller är och man ger dej ett glas med röd saft (A x det någon som har mer än den andra?» fylles till 3 / 4 ) och till Odette ger man ett »Odette har mest.» glas med blå saft (A 2 fylld till samma nivå »Varför?» som Ax). Är det någon av er två som då »Därför att man har hällt i det här lilla fått mer att dricka än den andra?» glaset (C 2 ).» »Nej, vi ha båda fått lika mycket.» »Men är det lika mycket att dricka eller »Men nu tar Clairette och häller sin saft har någon av er mer?» i två andra glas (B1 och B 2 fyllas vardera »Odette har mest att dricka.» till hälften). Har då Clairette lika mycket »Varför ?» saft som Odette?» »Därför att hon har fått tre glas.» »Nej, Odette har mer.» (B 3 nästan tomt, B 4 och C2 medan Clai»Varför ?» »Därför att man har hällt i mindre där» rette har C! helt fyllt och B 2 .) Ett ögonblick senare utför man ett nytt (i B x och B 2 ). Bias visar på nivåerna utan experiment. Man visar återigen glasen A x att taga hänsyn till att det är frågan om 3 två glas. (Man häller nu Odettes saft i och A 2 fyllda till /4, det ena med röd saft för Clairette och det andra med blå saft B 3 och B 4 .) »Det är lika mycket.» för Odette.

»Det här är väl lika mycket i båda glasen ?» »Ja» (Bias verifierar nivåerna). »Nåväl, Odette ska nu hälla sitt glas CA2) i alla dom här ( Q , C2, C 3 och C 4 , sålunda fyllda ungefär till hälften vardera). Har ni nu lika mycket saft båda två?» »Nej, jag har mest, hon har minst» (Bias betraktar uppmärksamt nivåerna). »Men förut hade ni ju lika mycket.»

»Tänk dig nu att Madelaine häller dom här två glasen i tre andra (B 3 och B 4 i Q , C 2 och C 3 ). Blir det lika mycket?» »Nej.» »Vem har mest att dricka ?» »Madelaine för hon har tre glas. Renée skulle också hälla i samma glas.» (Man häller Renées B1 och B 2 i CB, Q och C7.) »Nå, hur är det nu då ?» »Ja.» »Nu är det lika mycket.» »Och nu?» »Men nu ska du se vad Madelaine gör.» »Här (visar Aj nivå) måste det vara mer Hon slår i ett fjärde glas (C , som man 4 och här (pekar på de fyra glasen i klump) fyller ungefär till */, genom att hälla lite måste det vara mindre.» vätska från vardera Clt C 2 och C 3 ). Slutligen presenterar man helt enkelt »Har ni nu lika mycket att dricka?» Bias det stora glaset Aj nästan fyllt med »Nu har jag mest.» röd saft. »Vilket finns det mest att dricka av?» »Titta nu på vad Clairette gör. Hon »Den blå saften ( Q , Q och C 7 ) eller den häller på det här viset (vätskan hälles i B x och B 2 ungefär till 4/5 av vardera). Finns röda ( d , C2, C 3 och C 4 ).» »Den röda.» det nu lika mycket saft att dricka som (Man ställer nu de båda stora glasen A, förut? Är det mindre eller kanske mer?» »Hon har mindre att dricka (med säker- och A 2 framför barnet.) het).» »Nu ska du se, nu ska vi hälla tillbaka »Men det måste du tala om för mej hur all blå saft i det här glaset precis som från början (Aj) och all röd saft i det här det kan komma sig.» »När man har hällt så har det blivit glaset (A 2 ). Hur långt kommer den blå saften att stiga i glaset?» mindre.» »Men de här två små glasen blir inte det lika mycket (B x och B 2 ) ?» »Nej, det blir mindre.» Sim (5 å r ) . Man visar honom Au och A 2 , vardera fyllda till hälften. »Det är ju lika mycket vatten i de här glasen. Är det inte så?»

»Ja.» »Tänk dig nu att Renée som har den blå saften häller på det här sättet (man häller A x innehåll i Bj och B 2 som då fyllas ungefär till 3 / 5 ) . Har ni i alla fall lika mycket att dricka?» »Nej, Renée har mer för hon har två glas.» »Skulle du kunna göra så att du får lika mycket ?» »Ja, jag skulle också kunna slå i två glas. (Häller A 2 innehåll i B 3 och B 4 .) Har ni nu lika mycket?» (Betraktar länge de fyra glasen.) »Ja.»

(Barnet utpekar en viss nivå.) »Och den röda saften, hur högt stiger den ?» (Barnet utpekar en högre nivå.) »Jaså kommer det röda att stiga högre upp än det blå?» »Ja, därför att det finns mest röd saft, för det finns ju mest i dom här fyra glasen (visar på de fyra glasen Q—C 4 ).» »Sa du att det skulle stiga ända hit.»

»Ja.» (Man markerar den förutsedda nivån på ett eller annat sätt. Sim häller då själv i vätskan och konstaterar med nöje, att den når upp till märket men blir mycket förvånad när hon sedan häller i den blå vätskan i Aj och finner att den når lika högt.) »Det är ju lika mycket. Hur kan det komma sig?» »Jo, jag tror att man har hällt tillbaka

en liten smula så att det har blivit lika mycket.» Vi se alltså att hittills Sim inte har uppfattat kvantitetsförändringarna hos vätskemängden annat än i funktion av antalet glas, men i anslutning till den föregående frågan börjar hon också räkna med nivån. »Titta på här, Madelaine häller den röda saften i det här glaset.» (Man häller A 2 i L x som är smalare och högre så att vätskan stiger ungefär till 4 / 5 av Lj, medan den blå saften i A x endast stiger till ungefär 1fa kärlet.) »Det finns mest röd saft för där är det högst.» »Finns det verkligen mest att dricka också eller tror man bara det?» »Nej, det finns mest att dricka där.» »Och nu (man häller det blå i B1 och B 2 och det röda i Dx och D 2 , som är bredare och lägre). »Det är det röda som är mest för här (D-kärlen) finns det mycket.» »Och om man nu häller tillbaka det blå och det röda här (A 2 och Aj) kommer det röda då att stiga högre eller blir det samma sak ?» »Nej, det kommer högre.» Sim häller tillbaka Dx och D 2 i A 2 och Bj och B 2 i A x . Hon blir på nytt mycket förvånad när hon ser att vätskepelaren stiger till samma höjd i de båda kärlen. I sina undersökningar över kvantiteten och taluppfattningen har Piaget och hans medarbetare speciellt observerat hur konservationsbegreppet successivt leder till en spontan överensstämmelse mellan olika kategorier och på grund härav en genetisk utveckling av »ordinations»- och »kardinations»-beteendet som förstadium till den kompositiva och additiva klassindelning, som ger upphov till de egentliga talbegreppen. Först i 5-årsåldern visar det sig att barnen ha klar uppfattning om att t.ex. föremål av olika slag t.ex. sex glas och ett lika stort antal buteljer icke förändras i fråga om antalet, när avståndet varieras mellan föremål med inbördes så att kollektiviteten upptar större eller mindre rum. Även en mångfald andra experiment be-

kräfta förekomsten av en första utvecklingsperiod som sträcker sig upp till 4 1ji k 5-årsåldern och kännetecknas av en mycket ofullständig skillnad mellan diskontinuerliga och kontinuerliga kvantitetsserier, dvs. barnet uppskattar diskontinuerliga kvantiteter som kontinuerliga. De sammanblandas med spatiala storheter och barnens, kvantitativa omdöme grundas enbart på mängduppfattningen som totalitet. Barnet är ännu oförmöget att koordinera elementära relationer mellan tingen och att analytiskt framhäva varje ting för sig. Den enda syntetiska princip som barnet behärskar på den första nivå när helhetsuppfattningen av mängden, dvs. barnets tänkande är ännu kvar på det primitiva stadium som Wertheimer från gestaltpsykologiska synpunkter så mästerligt skildrat. Piaget menar att från och med 5-årsåldern, då den andra utvecklingsnivån sätter in, en jämförelse mellan tinggestalterna blir möjlig och en slags överensstämmelse av kvalitativ natur. Emellertid skall man icke överskatta det härigenom uppnådda utvecklingsresultatet. En viss precision har visserligen nu framträtt i fråga om form- och kvalitetsanalysen och följaktligen en djupare uppfattning av rent intuitivt fattade erfarenhetssammanhang. Det finns nu t.ex. inga privilegierade detaljer i perceptionen: alla delar av totaliteten precipieras och jämföras. De radas nu icke upp på ett mekaniskt sätt utan barnet analyserar sin varseblivning i avsikt att åstadkomma en strukturerad gestalt. Allteftersom accenten lägges på längd, bredd, täthet etc. kommer barnet fram till olika uppfattningar om möjligheten att klassifiera tingen i en given serie. Den kombination av analys och syntes, som nu äger rum vid reproduktionen av olika geometriska konfigurationer i motsättning till den syntetiska mängduppfattningen på den första nivån framträder i en ny uppfattningstyp, som starkt betonar jämförelsesynpunkten. Den kvalitativa överensstämmelse, som nu nås är enligt Piaget enbart att fatta som en systematisering av mera primitiva likhetsomdömen

479-

och jämförelser. Barnet varseblir i realite- gestalten, medge de under alla förhållanden ten icke detaljer i en figur annat än på att man kan återfinna denna senare genom grund av deras likhet eller skillnad i för- att utgå från den modifierade gestalten. hållande till en annan figur, med vilken den Man ser sålunda under experimenten hur jämföres. Därav följer ett beaktande av barnen för att identifiera en »rangerad» t.ex. vinklar, ytbeskaffenhet och andra ana- serie objekt med en i alla hänseenden likloga drag men icke längre enbart ett fram- artad serie med mindre avstånd mellan hävande av markanta detaljer i hela den elementen, nu nöja sig med att börja återkollektivitet eller mängd av objekt som ställa serien genom att öka avståndet i tidigare varseblivits. stället för att som tidigare tillägga nya De relationer, som nu aktiveras, t.ex. element, dvs. öka antalet. Men det är längd, bredd etc. och som karakterisera ganska klart att denna reversibilitet ännu varje enskild gestalt, börja visserligen att är ganska bräcklig och ofullständig, emedan inbördes koordineras men ännu på ett plan de förekommande relationerna icke kunna som är helt och hållet praktiskt och in- aktiveras av barnet vid förändring av getuitivt. Instrumentet för denna koordina- stalterna som sådana, beroende på att kontionsprocess av olika kriterier och relatio- stansen ännu icke är klar vad relationerna ner är enligt Piagets utredningar ännu beträffar. Med andra ord, relationerna bilda inte operationen som sådan i logisk mening ännu icke ett reversibelt helhetssystem, på något vis abstraherad utan relationerna operationerna äro som sådana icke dissocieuppfattas av barnet som »inneboende» i rade från den intuitivt fattade erfarenheten. tingen som ett slags egenskaper hos dessa. Först ungefär från och med 6-årsåldern För att få en gestalt att överensstämma synes enligt Piagets undersökningar den med en annan gestalt som jämförelsemodell tredje metoden mogna, son: grundar sig måste barnet visserligen nu i sin varsebliv- på en fullt genomförd reversibilitet. Barnet ning samtidigt observera dimensioner och »hänger icke längre fast» i sina perceptioform etc. men det är tillräckligt att t.ex. ner utan har mognat till uppfattning om att vända på en rektangel, öka diametern i en den en gång konstaterade överensstämmelcirkel eller avståndet mellan uppradade sen mellan två serier element alltid kan element i en serie figurer eller ting för att återfinnas emedan det är tillräckligt att barnet skall upphöra att tro på den intuitivt rekonstituera serien genom att återföra 'eleuppfattade konstansen och överensstäm- menten till deras ursprungliga läge. Barnet melsen, råka i förlägenhet och återfalla på har med andra ord lyckats generalisera det primitiva utvecklingsstadiet. sitt förfarande. Övergången från den kvaMed andra ord, vi ha endast att göra med litativa till den kvantitativa »seriationen» en fortsättning av den tidigare utveck- har kunnat äga rum på grund av i. uppfattlingen. Den jämförelsemetod som nu till- ningen om enhet, 2. uppfattningen om posilämpas är mera precis och rik på kvaliteter tionens relativitet i serien. Därmed är och en smula mer rörlig men alltjämt be- grunden given till talbegreppens utveckling. gränsad till den sensibla intuitionen enligt Ingående har Piaget och hans skola bePiaget och ännu oförmögen till dissociation handlat form- och tidsuppfattningen hos och komposition av operationell och logisk barnen i förskolåldern. (Jean Piaget, Barnatur. Piaget konstaterar här i intressanta bel Inhelder, La Representation de 1'Espace experimentella och genetiska undersök- chez 1'enfant, 1948, Jean Piaget, Bärbel ningar, att vad som nu är på väg att ut- Inhelder och Alina Szeminska, La Géomévecklas är den s.k. reversibiliteten i upp- trie spontanée de 1'enfant, 1948, Jean Piafattningen och tänkandet. Om barn i reali- get, Le Développement de la notion de teten på denna nivå ännu icke tro på att notion de temps chez 1'enfant, 1946.) Dessa en transponerad gestalt är ekvivalent med forskningar innesluta många intressanta hänsyn till antalet element med initial- iakttagelser över bl.a. barnens uppfattning 480

Piaget -urskiljer i den tidigaste utveckav de s.k. topologiska relationerna, den särskilda projektiva rumsuppfattningen, lingen en första utvecklingsperiod med fem som kännetecknar barnen, samt övergången olika utvecklingsmoment, i. Den mest eletill de eukledeiska rumsbegreppen. Där- mentära spatiala relationen tycks vara den jämte intränga dessa forskningar också som är given genom proximiteten mellan på den rent spontana geometri, som barnet element varseblivna i samma »fält». Man före skolåldern bygger upp genom sin er- vet genom gestaltpsykologien att den förfarenhet och mognad i kombination. Sin nämsta organisationsfaktorn vid strukturevana trogen urskiljer Piaget ett antal sta- ringen av varseblivningarna är proximitedier och understadier i den psykologiska ten eller närhetsfaktorn. Å andra sidan är utvecklingen beträffande rums- och tids- Piaget för sin del angelägen betona att funktionerna. Vad beträffar de topologiska denna proximitet tillväxer med åldern. Ju relationerna skiljer Piaget mellan de s.k. yngre barnet är desto mera överväger perceptiva eller sensoriskt-motoriska rums- denna faktor över andra organisationsfakbegreppen och de imaginativa eller repre- torer som likhet, symmetri osv. Med utsentativa, som förutsätta föreställnings- vecklingen följer en tillbakagång för proxiverksamhet. Givetvis föregår den percep- mitetsfaktorn och därmed också att element tiva strukturbildningen den föreställnings- i sin helhet kunna förbindas med relationer mässiga. I motsättning till gestaltpsykolo- på allt mindre avstånd från varandra, samt gien hävdar Piaget, att den perceptiva slutligen med relationer, som icke ha med rumsuppfattningen ingalunda är möjlig rummet att göra. 2. En andra spatialrelaatt direkt följa genom iakttagande av ge- tion av elementär beskaffenhet är den rumsstaltnings- eller organisationslagar, som liga separationen eller dissocieringen. Två skulle träda i funktion på något slags auto- närgränsande element i varseblivningsfältet matiskt sätt. Barnet i /—8-månadersåldern kunna delvis täcka varandra i varseblivreagerar icke i förhållande till tingen i om- ningen och förblandas av barnet. När en givningen på ett konstant sätt. Utsträckta ny relation uppkommer, som tillåter att de genetiska undersökningar (Lambercier, skiljas åt effektivt i varseblivningen, kan Brunswik, Cruikshank) ha visat att objekt- man tala om en slags omstrukturering i konstansen i själva verket förvärvas genom förhållande till den primitiva perceptionen. en mödosam utveckling passerande ett stort Vi ha här att göra med en allmän gestaltantal stadier fram till det åttonde levnads- lag, som leder till utdifferentierandet av året. Rumsuppfattningen innesluter en pro- helheter och samtidigt en analys av deras gressiv konstruktion och är ingalunda given element inom totalitetens ram. I en »synkretisk» perception som t. ex. hos ett spädfrån början. De två första stadierna i denna utveck- barn, som ser ett föremål lutat mot en ling karakteriseras av frånvaron av ko- \ägg mer eller mindre diffust som en fläck ordination mellan de sensoriella rumsupp- mot en bakgrund, finns det proximitet fattningarna inbördes. Sålunda är rent all- mellan elementen men däremot icke någon mänt synrummet och griprummet, den vi- separation. Ju mer perceptionen är analysuella och den taktolokinestetiska rymden tisk eller utdifferentierad ju klarare framännu icke förbundna. Det är sålunda icke träda också de nya rumsrelationerna, som förvånansvärt att på denna nivå varken leda till figur-grundgestaltning. Även i ting-, form- eller storlekskonstans ännu detta hänseende ha vi en utveckling med existera. Om det nu förhåller sig så att åldern, då givetvis den analytiska tendende ursprungliga varseblivningarna hos sen tillväxer med utvecklingen. Men man spädbarnet varken ger upphov till form- får därav icke draga den slutsatsen, att konstans eller storlekskonstans, vilka äro utvecklingen av de båda faktorkomplexens då de relationer, som karakterisera deras »proximitet» och »separation» på något sätt äro divergenta i den meningen att t.ex. upplevda rymd? 31

»separationsfaktorn» med åldern skulle det elementära utvecklingsstadiet är konöka samtidigt som »proximitetsfaktorn» tur- eller slutenhetsrelation. I en ordnad skulle minska i betydelsen. I stället för- serie av element ABC uppfattas elementet håller det sig så, att samtidigt som fram- B som varande beläget mellan A och C, stegen i analytisk förmåga gör att barnet vilket i sig innebär en omslutning i en alltmer differentierar sina varseblivningar dimension. Inom en yta kan ett element som till en början innehålla så många dif- likaledes varseblivas som omgivet av andra: fust sammanvävda element, så kommer näsan t.ex. är omsluten av ansiktskonturen. utvecklingsförloppet att leda till en allt I tre dimensioner är slutenheten given stabilare strukturering och konstruktion genom vissa inre relationer som t.ex. ett av varseblivna tinggestalter genom ett si- objekt inneslutet i en låda. Men om slutmultant utsträckande av proximiteten till enhets- eller omgivenhetsrelationen är perallt vidare zoner av varseblivningsfältet ceptivt given sedan övriga topologiska relai stället för ett kvarstannande på den grund, tioner organiserats t.ex. proximitet och sesom representeras av omedelbara spatiala paration ha vi att göra med en mycket kontaktrapporter, dvs. en mycket begränsad komplex utvecklingsgång i synnerhet vad proximitet. 3. En tredje spatial relation är beträffar de tredimensionella relationerna. den som uppkommer mellan element som på Det ser man bl.a. i 1-årsåldern då man plaen gång äro närgränsande och skilda åt i cerar en ring framför barnet och märker varseblivningsfältet, dvs. då vi ha att göra hur det nöjer sig med att skjuta ringen med en inbördes ordning mellan elementen fram och tillbaka utan att ännu kunna fatta t.ex. genom spatial succession. Denna faktor de topologiska relationer, som bestå i att träder mycket tidigt i verksamhet icke träda någonting inom den slutna konturen. endast då det späda barnet genom blick- 5. Man har också enligt Piaget anledning fixation eller direkt beröring uppmärksam- att räkna kontinuiteten som en elementär mar en serie »rangerade» element efter ett topologisk relation. Ingenting säger oss konstant schema (t.ex. spjälorna i barn- att på genetiskt olika stadier kontinuiteten sängen) men även då perceptionen styr ständigt är identisk. Allt talar i stället för en serie vanerörelser efter ett givet schema en kvalitativ olikhet. av stödpunkter i rummet t.ex. när för barI allmänhet kan man nog konstatera att net varseblivningen av en dörr som öppnas, de elementära perceptiva relationer, som ett ansikte som framträder och en serie gestaltteorien experimentellt urskilt ofta rörelser, som betingas av födogivningssitua- motsvaras av elementära spatiala relationer tionen bildar en vanemässig följd av ord- just dem som geometrici kalla för topolonade och återkommande i rummet och giska, dvs. mera primitiva och främmande tiden strukturerad varseblivning, som i sin för begrepp som avgränsade former, avtur associeras med barnets näringsreflexer. stånd, linjer och vinklar. Den experimentella och genetiska erfarenAnknytande till sina äldre undersökheten visar, att för uppkomsten av en sådan ningar över realitetsuppfattningen under de succession av varseblivningar och rörelser aderton första levnadsmånaderna (La Consymmetrifaktorn är den mest primitiva be- sruction de Réel chez 1'Enfant, 1937) tingelsen. Denna kan symboliseras enligt söker Piaget nu åstadkomma en syntes i Piaget med den dubbla samtidigt om- det han hävdar att en utveckling som vända och dock symmetriska successionen under denna späda period äger rum på det CBA/ABC. Enligt den gestaltpsykologiska sensoriskt-motoriska planet nu senare i grundsynen leder en dylik utveckling till förskolåldern upprepas men denna gång på uppkomsten av »goda gestalter», som också den perceptiva nivån och i begynnande i minnes- och inlärningshänseende äga före- utsträckning på nivåer kännetecknade av träde framför andra varseblivningar. 4. En föreställningar i vuxen mening. De första fjärde spatialrelation, som återfinnes på månadernas värld är för barnet ett univer482

sum utan permanenta objekt i vuxen mening. Tingkonstansen saknas och varseblivningarna växla och försvinna sannolikt som rörliga tavlor, som inbördes uppvisa en serie deformationer utan möjlighet till distinktion mellan växlingar i tillstånd eller läge. Emellertid kan man från åldern 5—6 veckor i det man följer utvecklingen av barnets leenden dock objektivt konstatera enligt Piaget att det späda barnet trots dessa växlingar i varseblivningsvärlden dock är kapabelt till riktig och precis igenkänning. Barnet igenkänner t.ex. mimiken i den närmaste personmiljön trots förändringar i avstånd och perspektiv etc. Piaget hävdar från rent spatial utgångspunkt att denna igenkänning av en figur, gestalt eller form mitt i alla dess ständiga transformationer i barnets beteende äger rum genom överensstämmelser term för term — en s.k. bi-univok förbindelse mellan givna element under perceptionsaktens successiva stadier, dvs. för att tala konkret det lilla spädbarnet skulle återfinna i varje »nytt» tillstånd hos ett ansikte samma ögon, samma näsa etc. Men vari består då strukturen hos en dylik fluktuerande varseblivning eller principen i det som man skulle kunna kalla en dylik elementär perceptiv transposition, frågar sig Piaget. Svaret blir att det omöjligt kan vara en struktur i euclidisk mening eftersom ännu icke någon konstans föreligger i fråga om dimensionerna ej heller någon organisation avseende rörelser och förflyttningar som skilda åt ifrån tillståndsförändringar. Det kan heller icke vara fråga om en projektiv struktur, då det ännu inte finns formkonstans och perspektivförändringarna ännu inte förstås som sådana, dvs. som bundna till förändringar i referenspunktens läge. Det späda barnets varseblivningsgestalter är snarast att jämföra med ett slags »deformabla och elastiska strukturer», som förutsattes inom tcpologien och likheten hos figuren med sig själv eller identiteten existerar då i form av ett slags enkel förbindelse av topologisk beskaffenhet, som är »bi-univok» och »bikontinuerlig» men naturligtvis helt och hållet på det intuitiva planet och utan

någon exakt operation i geometrisk mening eftersom det är fråga om blott och bart varseblivningar av elementär beskaffenhet. I barnutvecklingen kommer denna topologiska period med dess karakteristiska biunivoka beskaffenhet att ersättas av en fastare strukturbildning genom att den sensoriskt-motoriska utvecklingen småningom stabiliseras på grund av en koordination mellan öga och hand. Man kan icke nog betona den genetiska betydelsen av denna andra period i barnets liv, som inträffar från 4 å 5 månader till 10 a 12 månader. Den ständiga föränderligheten och växlingen i perceptionslivet ersattes nu av ett antal manipulationsschemata för visuell och manuell aktivitet i kombination. Därav följer en djupgående omändring av hela den perceptiva rymdvarseblivningen, betingad av en systematisering av rörelser styrda av synen och den därav följande direkta återverkan på funktionen i sin helhet. Det ständiga manipulerandet med tingen, som samtidigt varseblivas visuellt, leder automatiskt hos barnet till en analys av tingens gestaltegenskaper och därmed en exaktare formuppfattning. Ett föremål passerar från den ena handen till den andra, vändes och vrides aktivt i alla tänkbara riktningar, palperas samtidigt som det är föremål för synsinnesverksamhet och allt detta är från spatial synpunkt något helt annat än samma objekt varseblivet på avstånd eller berört utan att samtidigt vara föremål för organiserad synsinnesverksamhet. Ur detta aktiva manipulerande och beskådande uppkommer den konstanta tingvärlden, som motsättning till den spädaste periodens elastiska och föränderliga perception. Samtidigt med tingkonstansen utvecklas också det euklidiska rummets förutsättningar i barnets varseblivningsvärld genom den dimensionskonstans, som automatiskt och omedvetet tillkommer objekten och den relativa invarians, som samtidigt gestaltas i samband med objektförflyttningen. Även den projektiva rymden utvecklas genom en ständig koordination av blickriktningarna i förhållande till objekten,

dvs. ett perspektiv uppkommer i varseblivni ngen. Nästa utvecklingsperiod infaller med andra levnadsåret, då den sensoriskt-motoriska aktiviteten berikas genom tillkomsten av många nya beteendesätt kännetecknade av en aktiv tendens till experimenterande, veritabla praktiska intelligenshandlingar, som mogna genom en slags intern föreställningskoordination. Medan den andra periodens utvecklingsförvärv väsentligen gällde tingens form och dimension avser den tredje utvecklingsperioden gestaltandet av relationerna mellan objekten inbördes. Man märker sålunda att »gruppen» av förflyttningar utsträckas att omfatta ett ständigt växande antal successiva nya lägen jämte interventionen av rörelser, som icke direkt iakttagas. Piaget erinrar i detta sammanhang om den mycket inträngande genetiska analys han lyckats åstadkomma av barnautvecklingen mellan 12 och 16 månader med hänsyn till de synliga förflyttningsrörelserna, lägesförändringarna, relationerna mellan receptor och innehåll samt rotationer och omvänt läge av objekt i förhållande till varandra och icke blott i förhållande till barnets egen kropp. Den andra hälften av denna tredje utvecklingsperiod markerar enligt Piaget begynnandet av de interioriserade och rapida koordinationer, som känneteckna den kompletta intelligenshandlingen. De första primitiva föreställningarna utvecklas ur en slags förlängd imitation och därmed också den första begynnelsen till symboluppfattning. Symbolfunktionen i sin tur möjliggör språkförvärvet och systemet av kollektiva tecken. Samtidigt blir rymdvarseblivningen till en del föreställningsdeterminerad och därmed nås de högre nivåerna i denna funktions utveckling. Det är framför allt dessa nivåer som Piaget undersökt i sina båda här diskuterade arbeten. Han har sålunda undersökt formintuitionen och den s.k. stereognostiska perceptionen hos barn mellan 2 och 7 års ålder, dvs. den del av förskolåldern, som i alldeles särskild grad är av intresse i föreliggande sammanhang. Experimentellt går

man till väga på följande sätt. Man bjuder barnet ett antal objekt bestående antingen av erfarenhetsmässigt kända solida föremål som t.ex. en boll, en sax etc. antingen en bräda med geometriska former t.ex. en kvadrat, en cirkel etc. och barnet får vidröra och palpera dessa objekt utan att se dem, eller också helt enkelt benämna dem eller teckna dem eller igenkänna dem bland flera andra synbara modeller eller särskilt färdigställda teckningar att välja emellan. Principen i försöket går ut på att »översätta» den taktilo-kinestetiska perceptionen av det osynliga objektet i en åskådlig konkret föreställning av spatial och samtidigt visuell beskaffenhet, varför dylika fakta lika mycket enligt Piaget kunna bidraga till att klarlägga »formintuitionens» utveckling som den taktila perceptionens mekanism. Det är att märka vid dylika försök att själva »översättningen» från det taktilokinestetiska till det visuella långt ifrån innebär några nya reaktioner ens för ett barn i 2—4-årsåldern. Som tidigare nämnts har barnet redan i 3—5-månadersåldern genom koordinationen mellan syn- och griprummet vant sig vid att låta de visuella perceptionerna av manipulerande objekt term för term överensstämma med taktila cch kinestetiska perceptioner refererande till samma element i den totala varseblivningsgestalten. Även imitationens utveckling och i synnerhet då den mimiska imitationen gynnar enligt Piaget en dylik överensstämmelse mellan visuellt och taktilokinestetiskt, då ju osynliga partier av den egna kroppen i dylika imitationsakter överensstämma med vad som genom synen iakttages hos andra, samtidigt som den egna upplevelsen är helt och hållet bunden till taktila och kinestetiska »egenperceptioner». Vad som här utgör det nya momentet är givetvis vädjandet till föreställningar. Det gäller här att förbinda den taktilo-kinestetiska perceptionen med en konkret åskådlig föreställning av synnatur. De uppenbara resultaten av dessa experiment kunna sammanfattas på följande sätt: Under det första utvecklingsstadiet, som sträcker sig fram till 3,6 eller 4 år, äger en

mer eller mindre lätt aktiverbar igenkänning rum av föremål men icke av de geometriska figurerna av euklidisk karaktär. Ett andra utvecklingsstadium inställer sig från åldern 4,6 till 6 a 7 år, under vilken period de cuklidiska figurerna progressivt differentieras, medan först under en tredje utvecklingsperiod efter 6- a 7-årsåldem en fullständig syntes av komplexa former är möjlig. Det första stadiet kan i sin tur delas i två understadier. Under det första av dessa I a igenkännas endast de vanligaste objekten och inga former. Under det andra understadiet I b (i medeltal från 3,6—4-årsålder) börjar däremot en abstraktion av former, men Piaget är angelägen att framhålla att intressant nog denna första primitiva formuppfattning icke är euklidisk men däremot topologisk. Sålunda kan barnet på detta utvecklingsstadium ännu icke klart skilja åt under dessa experimentella betingelser en cirkel och en kvadrat, ehuru dessa båda former som konturslutna till sin natur klart skiljas från former, som icke kännetecknas av denna gestaltegenskap utan äro öppna. Varken räta linjer eller vinklar identifieras på detta stadium. Den taktila explorationen förblir under hela utvecklingsstadiet I relativt passiv. Barnet helt enkelt griper ett föremål ofta med båda händerna och reagerar slumpmässigt under manipulerandet. Under stadiet I b exploreras formerna som om det vore fråga om objekt. Piaget skiljer också mellan stadiet I b och I l a (4 år till 4,6). Då börjar differentieringen mellan kurvformiga och rätlinjiga gestalter med ännu ingen tydlig åtskillnad mellan de olika kategorierna inom dessa huvudgrupper t.ex. för de rätlinjigas vidkommande kvadrat, rektangel etc. och för de kurvlinjiga cirkel och ellips. På nästa understadium II a (4,6 å 5 till 5,6) äger en progressiv differentiering av former och gestalter rum efter vinklar och t.o.m. dimensioner. Sålunda skiljes cirkeln från ellipsen och kvadraten från rektangeln. Den taktilo-kinestetiska explorationen blir alltmer målinriktad och tecknandet blir i motsvarande grad säkrare. Understadiet

II b (från 5 å 5,6 och ungefär ett år framåt) differentieras allt svårare former, till och med en trapets. Stadium III slutligen, som börjar någonstans mellan 6 och 7 år, kännetecknas av en fullt genomförd koordination även med hänsyn till avstånd, ordning etc. Alltmera komplexa figurer kunna identifieras och igenkänningen av gestaltkvaliteterna blir allt säkrare. Det skulle föra för långt att här gå in i detaljer vad beträffar alla de ingeniösa experiment, som Piaget och hans medarbetare utfört över de topologiska relationerna i övrigt. Sålunda undersöker han tecknandet och det s.k. grafiska rummet genom att systematiskt låta barnen kopiera modeller av mer eller mindre symmetriska former. I särskilda experiment undersökas den s.k. liniära och cykliska ordningen samt barnens punkt- och linjebegrepp i olika sammanhang. Piaget ger också intressanta experiment över barnens inlärande av knutar, deras uppfattning av likhet och proportioner. Undersökningarna av den projektiva rumsuppfattningen gälla framför allt perspektivet samt experiment med projektion av skuggor, förbindelse mellan olika perspektiv etc. I samband med övergången mellan projektiv och euklidisk rumsuppfattning undersökte Piaget också barnens topografiska schema i mycket livsnära experiment, som avse barnens egen orientering i kvarteren runt hemmet och skolan samt deras förmåga att schematisera och återfinna dylik erfarenhet på en enkel stadsplan. Den andra volymen över barnets spontana geometri går också in på så komplicerade frågor som de spontana måttsbestämningarna, måttsbestämmningarna i flera dimensioner samt vt- och volymuppfattningen. Onekligen måste det sägas, att dtssa forskningar bringar mycket nytt i dagen med avseende på de genetiska grundprocesser, som ligga till grund för form och rumsuppfattningens successiva mognad. I stort sett återfinnas samma utvecklingsstadier i de olika experimentella sammanhangen, som vi tidigare redogjort för med vissa förskjutningar uppåt i fråga om överstadierna. De högsta stadierna i den proj ek-

tiva formuppfattningen nås sålunda icke förrän vid 8 å 9-årsåldern men en successiv mognad till vuxen grundtyp sker oftast först i samband med vad Piaget kallar det hypotetico-deduktiva planet, som möjliggör en abstrakt uppfattning i 11—12-årsåldern. Även omfattande undersökningar över tidsuppfattningen (Jean Piaget: Le Développement de la Notion de Temps chez 1'Enfant, 1946) samt barnens uppfattning av rörelse och hastighet (Jean Piaget: Les notions de mouvement et de vitesse chez 1'enfant, 1946) peka i samma riktning samt ge ytterligare belägg för att just övergången till 5-årsåldern representerar en funktionell mognadsprocess av genomgripande slag. Vissa inlärningsexperiment med olika sensoriskt-motoriska uppgifter t.ex. labyrintinlärning i funktion av åldern (McGinnis' och Young's forskningar på 1920-talet) avse just åldrarna 3, 4 och 5 år. Experimenten omfattade fem dagliga övningar under 10 veckors tid samt utvärderades med hänsyn till noggrannhet och tid. De statistiska undersökningarna över den s.k. kritiska kvoten visar, att om kvalitativa noggrannhetskriterier anlitas, någon signifikant skillnad i det sensoriskt-motoriska lärandet icke finnes mellan 3 och 4-årsgrupperna men väl mellan 3 och 5-årsgrupperna (c.r. = 2,9). Detta bestyrker sålunda att i fråga om lärandets viktigaste grundfunktioner rent kvalitativt en »skiljelinje» beroende av kvalitativ mognad finns mellan 4 och 5-årsåldern, medan däremot 3 och 4-årsåldern visar en viss samhörighet. Gutteridges studier över den motoriska utvecklingen och färdighetsförvärvet är i detta sammanhang av ett visst intresse. (M. Gutteridge: A Study of Motor Achievements of Young Children, 1939). I dessa undersökningar upptogs bl.a. färdighet i bollkastning till systematisk granskning. Denna motoriska färdighet innesluter som Gesell visat i sina olika aspekter ett flertal betydelsefulla funktioner, som t.ex. visuell lokalisation, förflyttning av kroppen, räckoch sträckrörelser, förändring i och återgång till statiskt jämviktsläge etc. Gutte-

ridge visar på ett intressant sätt, att barn ännu i 2—3-årsåldern ännu spontant övar dessa färdigheter och att endast 20 % av 4-åringarna kunna utföra dessa motoriska prestationer på ett adekvat sätt. I åldern 5—5,6 har denna procentsats stigit till 75, dvs. det kriterium som man i allminhet räknar som karakteristiskt för åldern med hänsyn till mognadsförloppet. Även detta resultat talar sålunda för att 5-årsåldern representerar ett nytt mognadsstadium samt att 4-åringarna i allmänhet visa större samhörighet med 3-årsgruppen. De psykologiska utredningar, som här i korthet redogjorts för, visa klart och tydligt hur olika barnet i förskoleåldern är såväl den vuxne som barnet i den egentliga skolåldern. Tydligen kunna synpunkter och värderingar som anläggas i den vuxna pedagogiken och skolpedagogiken icke utan vidare appliceras på förskoleåldern och dess pedagogik. I det följande skall ett försök göras att närmare utveckla hur under förskolåldern olika stadier gripa in i varandra och olika faser av barnets aktivitet kunna urskiljas. Särskilt gäller detta den motoriska och den personligt-sociala utvecklingen. Bäst framträder den stadieindelning, som faktiskt existerar, genom en jämförelse mellan de olika åldrarna och en sådan skall företagas närmast för åldrarna 2—5 år.

2. Jämförande översikt av utvecklingen i 2—5-årsåldern I fråga om motorik men även språkligt och allmänpsykologiskt kan barnet sägas genomgå en utveckling fram emot 18månadersåldern som är utomordentligt livlig och i många hänseenden av fullständigt genomgripande betydelse. Att just 18-månadersåldern innebär en alldeles ny utvecklingsnivå framgår bl.a. av makarna Kelloggs jämförande utvecklingsstudie av apan och barnet. I denna ålder lämnar barnet definitivt primaten bakom sig i utvecklingshänseende och de båda utvecklingslinjerna divergera. I jämförelse med i-årsåldern är utvecklingen också mycket framskriden,

medan skillnaden i utvecklingsintensitet är relativt ringa i förhållande till 2-årsåldern, som snarast kan sägas innebära en förbättring och utprägling av de redan i 18-månadersåldern utvecklade dragen och verksamheterna. Motoriskt-adaptivt är 2-åringen dock mäktig en del beteenden som barnet i 18-månadersåldern ej kan prestera. Uppmärksamheten är större i omfång, vilket bl.a. visar sig i experiment med enkla handlingsuppgifter av olika slag. Dylika uppgifter fasthålles bättre av 2-åringen, som därjämte bättre kan identifiera bilder, visar finare koordination och kan t.ex. infoga ett kvadratiskt block i en formbräda. 2-åringen kan vidare skilja mellan svart och vitt men är icke mäktig egentlig färgdiskrimation, ehuru han börjar behärska färgbenämningarna. De muskulära följdföreteelserna till psykiska yttringar är ännu mycket framträdande. 2-åringen »tänker med musklerna» har man sagt. Språket är ännu inte självständigt fungerande i förhållande till övrigt beteende. Barnet omsätter sina handlingar i språk och monologiserar sin handling utan att någon skarp gränslinje finns mellan språk och egenlig handling. 3-årsåldern är en psykologiskt intressant och charmfull ålder. Treåringen står i psykologiskt hänseende närmare 4- än 2-årsåldern. Intresset för yttre aktivitet är stort, men i motsättning till 2-åringen är 3åringen i genomsnitt mycket intresserad av att leka i fullständig isolering under längre perioder. Barnet i 3-årsåldern tycker om att använda blyertspenna både till spontant och imitativt tecknande samt är intresserat av finare manipulerande med lekmaterial. 3-åringen har större förmåga att hejda och begränsa rörelser än 2-åringen. Fastän en godtagbar personteckning icke kan presteras före 4 års ålder i genomsnitt, är dock ansatserna till tecknande betydligt mer utvecklade än tidigare och visar hän på en större motorisk urskillningsförmåga. Detta visar sig bl.a. vid tornbyggandet. 2-åringen nöjer sig i regel med ett torn av 6—7 kuber, 3-åringen 9—10. Denna ökning av koordinationen i vertikalled sammanhänger tydligen främst med nerv- och muskelsyste-

mets mognad och ej med uppmärksamhetsspännets ökning. Koordinationsmognaden sträcker sig i horisontal- och vertikalled men gäller tydligen ej snedplansriktningen. 3-åringen kan vika ett papper på längden och tvären men ej diagonalt — inte ens imitativt. En liknande oförmåga framträder vid imitationstecknandet. Naturen har inte utrustat 3-åringen med den tillräckliga neuromuskulära mognaden för detta beteende. En större motorisk säkerhet kännetecknar gång, springande och klättrande. 3åringen kan gå uppför en trappa utan hjälp och med alternerande fotväxling, växla mellan att springa fort och långsamt samt vänder runt skarpa hörn betydligt skickligare än 2-åringen. Det adaptiva beteendet kännetecknas av en större tendens till ordnande av föremål. (3m t.ex. fyra kuber läggs på försöksbordet och ett kort med de fyra kvadratiska bottenytorna har 3-åringen en spontan benägenhet att ordna in de fyra kuberna på sina platser i stället för att manipulerande leka med dem som tidigare. Detta sammanhänger med den alltmer framträdande symmetritendensen i motoriken. Lägg t.ex. fyra kuber i rad så att de bildar ett tåg och placera en femte som »skorsten» allra ytterst. 3-åringen har då en utpräglad lust att harmoniskt-symmetriskt fullborda gestalten genom att placera en sjätte kub symmetriskt i förhållande till den sist vidfogade. Likaledes har 3-åringen en naturlig benägenhet att klassificera, identifiera och jämföra bilder och bilddetaljer samt försöker vid ituskurna bilder reorganisera helheten. En mängd nya upplevelser av emotionell art med starka lynnesväxlingar, t.o.m. mycket vanliga affektiva utbrott, kännetecknar 3-årsåldern, som i viss utsträckning jämförts med förpuberteten. I båda fallen kan man tala om en slags personlighetskris med en i utpräglade fall negativistisk trotshållning och ett envist hävdande av den egna individualiteten. Trots allt är den emotionella kontrollen på visst sätt bättre än tidigare. Ehuru våldsammare, är känsloutbrotten mindre infantila och den sociala anpass-

ningen mer framskriden. I normala och väl uppfostrade fall kan 3-åringen äta själv och behöver icke hjälp att få måltiden avslutad samt spiller ej. Man märker en tendens att i större utsträckning använda språk i stället för andra mer primitiva uttrycksmedel vid känslokonflikter eller motstånd. Uppfattningen om vad som är konventionellt riktigt utvecklas mycket starkt, vilket bl.a. tar sig uttryck i ständiga frågor. Väl utvecklade 3-åringar kan t.o.m. korrigera såväl sin vuxna omgivning när den pratar barnspråk som sitt eget äldre barnspråk. Ofta frågar den vetgirige 3-åringen med typiska varför- och hur-inledda frågor. Men detta frågande är dock snarast ett slags språkligt experimenterande. Ofta vet barnet på förhand svaret och besvarar själv frågan. En socialisering av beteendeyttringarna och en bredare social erfarenhet i förening med talrika återfall till primitivare nivå kännetecknar denna förskolålderns övergångsfas i 3-årsåldern. Nu yttrar sig, om disposition finnes — klarare än förut — konstitutionellt betingade drag av instabilitet. Den motoriska utvecklingen företer i 4årsåldern egentligen inga nya drag. Sålunda behärskas ännu inte den motoriska orienteringen i snedplansriktningarna. 4å ringen kan icke kopiera en romb, ehuru han i sitt tecknande kan sammanfoga den horisontella och vertikala linjen till ett kors. I förhållande till 3-åringen spåras dock ett visst framsteg i snedplansorienteringen, såtillvida som 4-åringen kan teckna en diagonal stig mellan två parallella linjer på en centimeters avstånd. Imiterande en pappersvikning kan 4-åringen tre gånger vika över ett papper med snedplansriktning på sista vikningen. Detta är en utveckling som ligger tydligt högre än 3-årsnivån med dess absoluta blindhet för sneda axlar. Adaptivt kännetecknas 4-åringen av det nya funktionellt genomgående draget att han skiljer på en och många. Han uppfattar också sitt eget jag på samma sätt som en bland många. Förmågan att generalisera den egna erfarenheten är starkare utvecklad än hos 3-åringen. De intellektuella pro-

cesserna är dock ännu mycket outvecklade. 4-åringen kan räkna till 4 eller mer, men hans talbegrepp sträcker sig ej över 1, 2 och många. I tecknandet härskar en primitiv blandning av symbolisering och naiv realism. Personteckningen består vanligen av huvud och två extremitetsbihang samt möjligen två ögon, men någon torso kommer i regel ej till synes före 5 år. 5-åringen är i regel enligt Charlotte Biihler socialt betydligt mer mogen än 4åringen. Även verkskapandet utvecklas starkt i 5-årsåldern, vilket framträder i barnets produktiva verksamhet och lekar. Nu vill barnet åstadkomma något bestämt med en teckning eller med sitt arbete i plastilin och lera. En bekant erfarenhet från småbarnspedagogiken är ju också att uppfostringsmetoderna just i detta skede måste omläggas väsentligt för att komma barnets behov av produktivt egenarbete till mötes. I lekarna framträder denna ökade verkskapande tendens i den starkare utpräglingen av de konstruktiva lekarna på bekostnad av enbart kombinerande och manipulerande lek. Ett gryende medvetande om uppgiftskaraktären hos en verksamhet utvecklas nu: »jag måste göra det eller det», och som Biihler framhåller, detta »måste» är icke trotsålderns negativistiskt färgade självhävdelse utan ett uttryck för en begynnande arbetsinställning.

3. Förskoleålderns fasindelning. Praktiska konsekvenser I enlighet med Ch. Biihler torde man kunna indela förskoleåldern i en första fas, som sträcker sig t.o.m. det andra levnadsåret, givetvis med en hel serie företeelsestadier, som kräva sitt särskilda beaktande i spädbarnsfostran. En andra fas sträcker sig fr.o.m. det andra t.o.m. det fjärde levnadsåret. Nästa fas i utvecklingen skulle komma mellan 5 och 8 år. I stort sett torde denna indelning hålla sig för förskoleålderns vidkommande, från vilken synpunkt man än ser företeelserna, motoriskt, emotionellt,

personligt-socialt eller karakterologiskt. mer, visar en kontinuerlig tillväxt fram Möjligen kan man diskutera huruvida 2- t.o.m. tredje levnadsåret. 3- och 4-åringarna åringen skall uppfostras i särskild grupp bilda i detta hänseende en odifferentierad eller samman med 3-åringarna. Mig synes totalgrupp och en starkare utveckling sätter det bäst att gruppera t.o.m. 2-årsåldern, på nytt in i början av 5-årsåldern. Även därefter sammanföra 3- och 4-åringarna i från denna synpunkt skulle sålunda den en enhetlig grupp samt slutligen låta 5- och föreslagna grupperingen vara den mest 6-åringarna samt eventuellt 7-åringarna gynnsamma. Under den spädaste perioden måste givetbilda en uppfostringsgrupp. Några ytterligare synpunkter av bety- vis den förebyggande vården ur psykologisk delse för en dylik gruppering skall här synpunkt i stort sett sammanfalla med en rådgivning till modern av mentalhygienisk anföras. Uppmärksamhet och koncentration, orien- och barnpsykologisk art. Barnen böra få tilltering i omvärlden, lektider etc. visa oför- fälle i den mån de sammanföras i förskoltydbart en mycket kraftig utveckling från ålderns uppfostringsinstitutioner på detta början av andra t.o.m. fjärde levnadsåret. tidiga stadium förutom av rent kroppslig Mellan 4—5 inställer sig en slags latens hygienisk omvårdnad till regelbunden vila såtillvida, som utvecklingen då nått sitt och rofylld funktionslek under hygieniskt maximum. Detsamma gäller också barnets gynnsamma former. Fr.o.m. första levnadsinställning till skapande aktivitet. Under året kan en social fostran under försiktiga första levnadsåret dominerar de rena funk- former sätta in, men någon egentlig gruptionslekarna. Under det andra till femte pering är då icke möjlig. Först i slutet av levnadsåret fiktions- och receptionslekarna första och början av andra levnadsåret kan enligt Charlotte Biihler. Dessa senare ha en rent social gruppering företagas. Barn mellan 2 Yz—4 Yi år sitt maximum. Kon- böra då få tillfälle att leka i mycket små struktionslekarna sätta in i åldern 4,6— grupper samt böra få tillfälle till utomhus5,0, vilket ju visar, att då ett nytt stadium vistelse och utomhuslekar i mycket större inträder. Detsamma gäller även affektlivets utsträckning än senare. I första hand bör företeelser och framför allt de rent sociala den grova motoriken övas och den indiförhållandesätten. Redan i första levnads- viduella övervakningen eftersträvas. året kan barnet sägas uppleva på ett diffust Från och med 3—4-årsåldern bör en sätt närvaron av andra, men barnet kan gruppering av egentlig pedagogisk beskafännu inte med säkerhet uppehålla kontakt fenhet kunna sätta in. Antalet barn i grupmed flera personer samtidigt. Den första pen bör i regel vara mindre ju yngre sociala kontakten är alltid en »tvåkontakt». åldersstadier det är frågan om. Helst i den Först i början av andra levnadsåret blir tidigare delen av denna åldersperiod 10 en social »trekontakt» möjlig för några högst 15 barn i samma grupp. Den sociala minuter. Gruppbildningen är emellertid i fostran är under just denna period av behög grad labil och kontakterna föga var- tydelse särskilt ur den synpunkten, att barn aktiga. Det yttrar sig bl.a. i att barnet fak- då i viljehänseende mognar till och ofta tiskt föredrar den vuxna som lekpartner. visa negativistiska drag i form av vissa Enligt Hetzer skulle ännu vid 2—3-års- trotsreaktioner av övergående natur. Språkåldern 92 % av barnen föredraga den vuxna utvecklingen är då stadd i ett synnerligen socialkontakten vid lek. Denna procentsats intensivt framskridande. Motoriken utvecksjunker avsevärt mellan 3—6 år, successivt las också livligt och som tidigare framhållits även det emotionella livet. Vad som till 33 %• En för barnets lekaktivitet så viktig före- här kräves är en viss strukturering av den teelse som den spontana uthålligheten mätt sociala gruppbildningen. Småbarnsfostran i den tid som barnet sysslar med bygglekar, bör eftersträva att göra barngruppen till sorteringslekar och andra liknande lekfor- ett samhälle i miniatyr med en varierad

kontakt, som dock hålles stabil under längre personlighetstyp kan en verklig småbarnstid men en viss rollfördelning mellan de fostran åstadkommas. Detta aktualiserar olika barnen. Av synnerlig stor betydelse det av mig sedan länge påyrkade kravet på ar att just under denna period i möjligaste specialistutbildning bland förskolepedagcmån utveckla det självständiga initiativet gerna. Genom en påbyggnad med ett tredje vid t.ex. påklädande, lek, enkla ärendesprov år som ägnas praktisk barnpsykologisk etc. skolning skulle dessa specialister göras Vid den nya grupperingen av 5—6-åring- skickade att omhänderhava den psykoloarna böra uppfostringsmetoderna ganska giska utvecklingstestningen av barnen och avsevärt förändras. Inomhuslekar, finare samtidigt den psykologiskt-pedagogiska förkoordinationsaktivitet och större social dif- äldrarådgivningen. En ansats till dylik utferentiering i gruppbildning böra nu vara bildning har påbörjats i Göteborg genom naturliga mål. Man har gent emot den här en orienteringskurs, som i samarbete med föreslagna gruppindelningen velat invända, förskoleseminariet anordnades av Göteatt 5-åringarna icke bli i tillfälle att få borgs Högskolas psykologiska och pedasocial ledareroll i lek och aktivitet. Men gogiska institution. Kursen i fråga, som det förhåller sig faktiskt så, att 5- och 6omfattade vårterminen 1945, samlade ett åringarna bilda en relativt odifferentierad 60-tal deltagare och förutom barnpsykogrupp ur psykologisk och social-psykologisk logi behandlades även ärftlighetspsykolosynpunkt. Den kronologiska åldershierarkin giska, barnpsykiatriska, medicinskt-psykogör sig här mindre gällande, varför ålderslogiska och sociala problem av betydelse synpunkten icke nu behöver så starkt beför fostran i förskoleåldern. Meningen är, aktas som tidigare. att en fortsättningskurs med mera begränNu kan antalet barn i varje enskild grupp sat antal deltagare skall ge den nödvändiga något ökas, förslagsvis till 15 å 20. Över- praktiska insikten i psykologisk utveckhuvud gäller att stora grupper böra redu- lingstestning. Småningom borde dessa kurceras i största möjliga utsträckning. Grup- ser kunna ingå som ett tredje år på den per över 20 torde i regel vara olämpliga egentliga seminarieutbildningen. för hela förskoleperioden och omöjliggöra Den dagliga lek- och aktivitetstiden bör en verkligt social och samtidigt individualii förskoleåldern ägnas synnerlig uppmärkserad fostran. Lekledarinnan hinner icke samhet. Alltför långa sammanhängande ariakttaga varje enskilt barn, som önskvärt betsperioder böra undvikas. Vilopauser i är, och kan icke få tillfälle att individualimöjligaste mån inskjutas och en tillräcklig sera sina behandlingsmetoder i tillräcklig omväxling i sysselsättningarna eftersträvas. grad med de alltför stora grupperna. Det Under den solrikaste delen av dagen bör är också önskvärt, att barnträdgårdslärarinnorna få tillfälle att ägna sig åt en barn- utomhusvistelse vara obligatorisk och hela grupp under större delen av dagen samt den pedagogiska verksamheten bör i vida slippa ifrån det nuvarande systemet med de större utsträckning än den egentliga skolmånga grupperna, vilket omöjliggör en för undervisningen vara inriktad på lek- och det pedagogiska arbetet nödvändig koncen- vårdbehov. Under de spädaste perioderna bör tidsindelningen varieras för varje entration. skilt barn och när av pedagogiska skäl i Önskvärt är, att vare enskilt barns psy- samband med gruppfostran reglementerade kologiska utveckling registreras genom sys- tider måste fastställas, bör den samlade aktematiska iakttagelser under något längre tivitetsperioden för 3—4-åringarna icke tid samt att en sakkunnig psykologisk test- överstiga 2 timmar och för 5—6-åringarna ning av varje enskilt barn faktiskt äger kunna ökas till högst 3 timmar, varvid dock rum. Endast genom att dylikt hänsyns- i tillbörlig utsträckning tillfälle till lek och tagande till graden av mottaglighet, intel- med avspänning och vila bör beredas varje lektuella förutsättningar, social mognad och enskilt barn. 490

En i samband med övergången till den egentliga skolan diskuterad fråga är för närvarande skolmognaden och det föreslagna s.k. förskoleåret för 6-åringarna och de icke skolmogna 7-åringarna inom den egentliga skolans ram. Enligt min mening är det felaktigt ur psykologisk och pedagogisk synpunkt att skilja 5-åringarna från 6-åringarna. Förskoleåret skulle därjämte sannolikt få en alltför skolmässig prägel och fostran helt inriktas på förberedelsen för det egentliga skolarbetet. Som av denna utredning oförtydbart torde framgå, är barnet i förskoleperioden helt och hållet ett kvalitativt säreget väsen som kräver sin egen lek- och aktivitetspedagogik, vitt skild från den egentliga skolundervisningen. Bättre synes mig vara att utveckla förskoleålderns uppfostringsinstitutioner genom en mer differentierad gruppbildning och att särskilt genom en utbyggnad mot skolbegynnelseåldern också skapa möjligheter att inom förskoleinstitutionernas ram bidraga till lösandet av skolmognadspro-

blemet. Men detta förutsätter, att hela förskolepedagogikens område vidgas och att barn från olika hem, som nu icke frekventera dessa institutioner, i större utsträckning beredas tillfälle till fostran av denna typ. Skolmognaden är ingalunda en enhetlig företeelse. Förutom den rena intelligensutvecklingen ha vi här att räkna med den psykiska funktionsmognaden för övrigt, läsebereddheten och framför allt den sociala anpassningen. Särskilt ur den senare synpunkten skulle det vara önskvärt med ett organiserat samarbete mellan förskoleålderns uppfostringsinstitutioner och den egentliga skolan. Fördelen med en skolmognadsundersökning i samarbete med förskoleålderns förskolor är den fullkomligt naturliga och otvungna observation, som här kan företagas. Intet hindrar heller att särskilda skolmognadsundersökningar anordnas, varvid den psykologiska testningen kombineras med en tids vistelse i en förskola med aktpågivande av de sociala reaktionerna.

Bilaga 2

Kan den moderna neurosläran tillämpas i vanlig uppfostran? Efter

ett föredrag å Pedagogiska Sällskapet

den 9 februari

1948 AV DOCENT SVEN AHNSJÖ

I n n a n vi kunna besvara en dylik fråga, ai- ningar kan medföra svåra neurotiska symder, av värde, att först söka ge en definition tom, detta allt efter den s.k. grundpersonpå uttrycket neuros och sedan skissera det lighetens struktur. väsentligaste inom neurosläran. Inför neurotiska störningar av skilda Många definitioner finnas, men i allmänslag blir det därför ofta mycket svårt att het mena vi med en neuros, liksom Reiter, avgöra vad som är anlag och vad som är ett, väsentligen på själslig väg genom mil- miljö. jöskador förvärvat sjukligt tillstånd i orgaI modern neuroslära bruka vi numera nismen, vilket yttrar sig i en rubbning av med uttrycket neuros mer och mer avse de själsliga funktionernas samspel eller mellan dessa och de kroppsliga funktio- just den av miljöfaktorer framkallade symnerna och där vederbörande oftast icke för- tombilden och dessutom om möjligt söka står arten härav och där mekanismerna oss fram till en uppfattning om grundsom regel är omedvetna och där de fram- personlighetens typ. träda utan påvisbart patologiskt-anatomiskt Här möts vi då av nya svårigheter. substrat. Neurosen skall bedömas på psykologisk De själsliga miljöskadorna träda alltså väg, den skall med andra ord förstås såsom vid neurosen i förgrunden, men, och här grundpersonlighetens reaktion inför miljömöta vi den första svårigheten, gränsen stimuli. Det säger sig självt, att denna uppär här icke skarp mot andra sjukliga till- gift inte är lätt och att här olika uppfattstånd, som också influeras av miljöfaktorer, ning kan komma att göra sig gällande. men där de neurotiska symtomen i större I första hand kan uppfattningen om vad utsträckning uppstå på grund av anlags- som är psykologiskt begripligt eller av erbestämda karaktärsdrag. farenhet fastslaget variera och vidare är Vi ha därför ofta vid neuroserna att grundpersonligheten också en ofta svårräkna med dels att situationen kan vara bedömd faktor. den, att miljön måste vara starkt neurosGrundpersonlighetens betydelse för neualstrande, för att en neuros skall uppstå, rosen är i vissa fall så påtaglig, att ingen dels, att obetydliga och banala miljöpåverk- kan förneka den och kännedomen härom 492

har lett till en rad viktiga åtgärder inte sonligheter, störningar, som vika med förändringar i miljön. Hos barn tala vi då minst på pedagogikens områden. Som exempel vill jag endast nämna upp- om enkla miljöskador. Vid de egentliga neuroserna, där miljörättandet av hjälpklasser, läsklasser och skadan medför en fixering av det sjukliga annan särundervisning. Det torde icke finnas någon pedagog, tillståndet och därigenom medfört mera besom inte känner till hur en placering i t.ex. stående karaktärsförändring, har den mohjälpklass undanröjer ett flertal neurotiska derna psykologin, som vi vet, otvivelaktigt symtom hos en intellektuellt utvecklings- kunnat fastslå, att vi ofta ha att göra med hämmad pojke eller flicka. tillstånd, som utvecklats under barndomen. Vi vet alla hur Freud och hans lärjungar På samma sätt se vi hur olika typer av grundpersonligheter påverkas vid miljöför- först framförde betydelsen av dessa barnändringar, som medför, att kraven bättre domsupplevelser. anpassas efter förutsättningarna. Åtskilliga psykologer ha senare bekräftat I själva verket se vi oftare än vad någon detta faktum, dvs. sambandet mellan vissa föreställer sig hur neurotiska symtom växa neuroser och barndomsupplevelserna, och fram just på basen av det moderna livets på senare år har dylikt samband också för stora krav på utvecklingshämmade barn kunnat säkerställas även utan att för den och ungdomar. skull tillgripa annat än de delar av psykoDet är viktigt, att här känna till, att vi login, som sysslar med det medvetna själsha utvecklingshämningar även av icke in- livet. tellektuell art och sålunda att vi också ha I och med detta, dvs. att ett samband att räkna med på känslo- och viljelivets existerar, är det också ofrånkomligt klarområde omogna personligheter. lagt, att neurosen och uppfostran ha med Ställas kraven på dessa icke mogna, in- varandra att göra. nan de mognat för att möta dem, växer För att så komma fram till ett svar på neurosen fram även här. Fordra vi av en frågan om neurosläran kan tillämpas i vandylik pojke, vad vi anse oss kunna fordra lig uppfostran, måste vi söka sätta oss in i i hans kronologiska ålder, ställa vi honom vad neuroser kan anses bottna i. inför krav, som han ej alltid kan uppfylla Det är givetvis inte möjligt att här gå och då utvecklas neurotiska symtom av in på annat än huvuddragen och då komma skilda slag. vi fram till ungefär följande faktorer som Jag går sedan inte närmare in på den mänskliga typläran då den väl i sina huvud- anses skada individen och medföra neudrag torde vara bekant, utan vill här endast roser. I första hand kan då sägas att konflikter, nämna, att även inom den normala personligheten de konstitutionella olikheterna på- som leda till ångest, medföra skador av verka individens reaktion inför miljöpå- denna art och framför allt då de konflikter, frestningar och att man där har att räkna som medföra en ångest, som ej kan konkretiseras eller förstås av vederbörande. med såväl art som gradskillnader. Situationen är i regel den att en konflikt För att kunna besvara dagens fråga: Kan i barndomen eller upprepade sådana tvingat den moderna neurosläran tillämpas i vanlig individen in i ett patologiskt reaktionssätt, uppfostran? blir frågan om miljöfaktorerna vilket sedan kvarstått och medfört, att den såsom neurosalstrare huvudsaken. När det gällt att förstå neurosen har vuxne fortsätter att inför konflikter reagera studiet av dessa miljöfaktorer varit grund- på likartat sätt, vilket då icke blir realitetsanpassat. läggande. Nu är det emellertid också svårt skilja Redan länge har det stått klart att akdessa infantila reaktionssätt från de, som tuella miljöpåfrestningar kunna framkalla neurotiska störningar även på normala per- känslo- och viljemässigt omogna person493

ligheter prestera. För båda är det gemensamt att individen ej känner sig tillfreds, men han kan inte ändra sitt beteende utan det upprepas och individen saknar således förmåga att lära av erfarenhet. Hos neurotikern ligger dock på botten en ångest, som av minsta anledning kan aktiveras, vilket ofta medför att neurotikern i regel lider av sin situation.

till rik upplevelse kunna vi med lätthet förstå t.ex. vid hämningar på aggressionsdriftens område, som kväver aktivitet, spontanitet o. dyl. På sexuallivets område" se vi detsamma. Inför det senare har dock sedan Freuds dagar en väsentlig förändring ägt rum i synen på dessa frågor och barn löpa ej längre de risker de tidigare löpt. Inställningen till t.ex. onaniproblemet är i våra dagar en helt annan än förr. Dock måste man nog konstatera att på sexualitetens område ännu lever kvar en betydande oförståelse, som även i vanlig uppfostran mer och mer måste tas hänsyn till.

De allvarligaste skadeverkningarna se vi enligt allmän analytisk erfarenhet i de situationer, då konflikterna med omgivningen medfört hämningar av de mest fundamentala, instinktiva impulserna och då därigenom till de senare knutits ångest, skuldkänsla och känsla av mindervärdighet och Främst bottnar nog denna oförståelse i maktlöshet. Exempel härpå finns rikligt i den analogiska litteraturen (Skjelderup). att vi allt för litet utforskat och därför ännu inte säkert känna till vad som här är I allmänhet är situationen den, att en normala driftsimpulser och vad som är barnslig handlingsimpuls med auktorativ patologiskt. kraft bryts ner och framkallar skräck och ^En allt mer ökad kunskap på detta omångest och sedan för framtiden medför omöjlighet till liknande handlingar, utan råde kommer kanske att lära oss se mer att skuld- och ångestkänslor, mindervärde och mer av hur normalt även det till synes o.dyl. kopplas in, dvs. en felutveckling av sjukliga här i själva verket kan vara. Vi aga faktiskt på många områden ingen karaktären, blir resultatet. säker kunskap om vad som är normalt. Det säger sig själv, att denna erfaren- Nya amerikanska undersökningar ha här het, som är obestridlig, måste tillämpas vid bekräftat behovet av ytterligare undersökvanlig uppfostran och ingen som trängt in ningar. i problemet torde kunna förneka detta. Vi ^ skola uppehålla oss vid ännu ett Därvid är det av vikt att minnas, att par djuppsykologiska erfarenheter. Vi kan även till synes ganska oskyldigt handlande nog påstå, att analytisk erfarenhet med säi form av småaktighet och kitslighet, som kerhet talar för att dels ett för mycket och hämmar naturliga impulser, kan få ytterst dels ett för litet av behovs- och driftstillogynnsamma verkningar och förlama en fredsställelse också banar vägen för neunaturlig handlingskraft hos barnet. Detta roser. iakttages kanske av pedagogen lättast när För mycket anses på analytiskt håll enhan ser resultatet av i dessa avseenden fördast leda till neuros om tillfredsställelsen ändrat beteende inför ett barn. icke längre kan fortgå utan av en eller Slående bevis för vad som kan åstad- annan anledning måste brytas. Neurosen kommas, när barnet ej hämmas utan får uppstår med andra ord när en vana inte ge uttryck för spontana impulser, ger t.ex. längre kan tillfredsställas. de former av teckningsundervisningen, som Ett för litet anses i stället mer omedelnumera praktiseras på en del håll i våra bart verkande t.ex. en kall uppfostran skolor. eller med andra ord allt det, som barnet Att hämningar och kvävande av hand- upplever som kärlekslöshet. lingsinitiativ inom andra delar av personDet är inte många, som i våra dagar ligheten skall få till följd en likartad ut- förneka dessa samband mellan driftsförsuddning av känslolivets olika möjligheter tryck och neuros och i modern pedagogik

tas också hänsyn härtill när det gäller att åstadkomma optimala prestationer. En förutsättning för det, som är pedagogens uppgift, nämligen att utveckla individen, är nämligen, att individen känner trygghet. För att en dylik trygghetskänsla skall utvecklas krävs gynnsamma känslokontakter med omgivningen. Det är numera ganska allmänt erkänt att under de första åren kontakten med modern är utomordentligt betydelsefull för trygghetskänslans utveckling. Sedan torde en förstående ledning av barnet på sådant sätt, att det alltid känner den hjälpande handen i varje kritisk situation, vara det väsentligaste. Häri ingår känslan för barnet av att hellre förlåtas än dömas. I kritiska situationer är vi alla beroende härav och en bestående trygghetskänsla även hos den vuxne kräver en allmänt försonligare inställning gent emot mänskliga fel och brister, även om detta inte betyder att vi skall normalisera avvikelserna från det normala. Pedagogens uppgift att utveckla individen består till stor del i att fostra till självständighet. De faktorer som befordra trygghet skänka också förutsättningar för självständighetsfostran. Hit hör också andra faktorer, som neurosläran velat peka på nämligen, att ge barnet möjligheter att tillvarataga sina impulser, att pröva sina krafter, att säga ifrån vad det tänker och att ge uttryck för sina känslor och att allt mer träna sig i dessa stycken. En holländsk analytiker, numera praktiserande i Sverige, dr de Monchy, har i en artikel om »Neurosprofylax och uppfostran», vilken publicerats i nummer 4, 1947 av »Människa och miljö» anlagt en del synpunkter, som jag bett honom att här delvis få referera. Han säger där, att han upplevt hela den gamla synen på uppfostran och varit med om reaktionen mot allt det oförstånd och även den grymhet, som oftast utmärkte den. Han säger sig också ha delat alla stora förväntningar och hela entusiasmen när han liksom så många andra trott, att nyckeln till neurosprofylaxen hade hittats

genom den syn på uppfostran som psykoanalysen gav. Han vill ej underskatta denna syn, han anser den som självklar men säger han »det upptäcktes senare att vi ändå hade förenklat problemet för mycket». »Jagpsykologien har sedan utarbetats i psykoanalysen och det har lett till nya frågeställningar.» Han redogör i sin artikel för dessa frågeställningar och belyser neurosbegreppet ur »jag»-psykologiens synpunkt. I diskussionen införes genom jagpsykoiogien neurosens beroende av inte enbart drifternas konstellation utan »jagets» konflikter med övriga psykiska instanser: överjaget (samvetet) och yttervärlden. En konflikts förlopp beror alltså på jagets förhållande till yttervärlden, överjagets stränghet och drifternas kraft. Sättet på vilket jaget utför sin uppgift avgör om neuros uppstår eller ej. de Monchy påpekar det förvånansvärda i att detta så nära till hands liggande faktum så ofta glöms bort i modern pedagogik. Man lägger tonvikten på två viktiga och riktiga saker, som emellertid ge en ensidig åskådning när man betraktar endast dem. Dessa ensidigt inställda har som princip: 1. Driftsinskränkningen skall vara så liten som möjligt och drifterna skall nå sitt naturliga mål. 2. Man skall akta sig för ett strängt »överjag». De praktiska åtgärder som följer härav är att ge en optimal frihet i uppfostran. Ena gången lades här tonvikten vid den erotiska friheten, en annan gång vid utlevande av aggressioner. de Monchy menar att man kom därhän sedan man sett allt elände, som var resultatet av den gammaldags förtryckande uppfostran och man hoppades på att på detta sätt förekomma neuroser. Efter att ha påpekat vilken extra belastning en »optimal frihet åt barnen» medför för uppfostraren, ett offer som kanske måste göras, om den andliga hälsan står på spel, konstaterar de Monchy att resultaten av en sådan fostran inte alltid är så

lyckliga, som man väntat, utan neuroser härpå och även detta måste anses ingå i förekomma även i familjer elär den fria kampen mot neurosen, dvs. att träna jafostran tillämpats. get mot såväl drifternas kraft som mot de Monchy menar att man glömt att yttervärldens påfrestningar, de Monchy peuppkomsten av neuroser inte endast beror kar på nödvändigheten av denna jagets på driftkonstellationerna och att man i träning inför de höga krav som samhället dessa fall och vid varje åtgärd glömde ställer på den vuxnes jag. Barnets jag är att fråga sig, hur den verkade i förhål- svagare, men ändå har barnet det lättare lande till de tre övriga instanserna, som än den vuxna, därför att det har mindre avgöra neurosens uppkomst. Jo, säger han, frihet. Det är inte beroende av dess »jagman tänkte nog på »överjaget», men man styrka» om tillfredsställelsen följer på beantog utan vidare, att en friare uppfostran gäret. Det kan helt ligga utom räckhåll skulle frambringa ett tolerantare »överjag». för barnet, så ej hos den vuxne och därDenna generaliserande slutsats drogs enligt för måste jaget hos dem överta en del av de Monchy för hastigt och han belyser även de inskränkande funktionerna, de Monchy detta. anser att det är möjligt att vanan kan I sin artikel, som jag vill rekommendera, utvecklas till verklig »jagstyrka». Han ger han exempel på vart den fria fostran pekar också på möjligheten av att en sträng kan leda och betraktar olika följder i för- fostran kan leda till svag jag-struktur och hållande till yttervärlden, fakta som vi alla han frågar sig om detta möjligen beror på väl känna till t.ex hur yttervärlden fostrar att över ett visst tröskelvärde jagstyrkan om hemmet ej gör det och hur konflikterna brytes och frambringar slavnaturer. då bli större och möjligheten för en neuAtt möjligheten finnes att träna jaget rotisk utveckling ökar. Vi få ej glömma om man sammankopplar träningen med att en del förbud och föreskrifter syfta lustkänslor lika väl som att det kan förtill att just skydda barnet för besvikelser svagas genom att kopplas till missmod, detta och kanske emotionell överbelastning. Vi påpekar också de Monchy i sin uppsats måste också minnas att det kan vara för och hänvisar till djurförsök. Även detta svårt för ett barn att bära följderna av ett bestyrkes av praktisk erfarenhet. handlingssätt. Mycket är nyttigt för barnet Utom träning och uppmuntran spela en att uppleva utan att på förhand varnas del andra faktorer också roll. I första hand härför men ej allt. Vi vet också att onö- den goda förebilden eller identifikationen. diga, icke önskvärda neurotiska reaktioner Man vet att goda och dåliga exempel bekan uppstå inför en allt för stor frihet fordra uppkomsten av neuroser. Den psynär barnet känner sig ängsligt inför de kiska smittan av dåligt uppförande är väl egna drifterna. Anna Freud ger exempel känd och dess motsats är då också lika härpå i »Triebangst». självklar. Detta gäller kanske mer sjuka än vande Monchy anser att den psykiska infekliga normala barn dvs. där vi av en eller tionen kan förklaras genom att man antar annan anledning stå inför ett svagt jag. att redan förefintliga neurotiska mekanisVi se här att vi också måste ta hänsyn mer sättas i funktion. Det s.k. hälsosamtill jagets styrka, vilken av olika anled- vetet inom överjaget försvagas genom att ningar varierar. Här kommer man in på man ser sjukliga symtom hos någon annan. jagets natur konstitutionellt eller miljö- I allmänhet anses ett strängt överjag bebetingat. Ingen torde betvivla att detta fordra neurosen men det finns också delar, delvis är konstitutionellt betingat men lika därav »hälsosamvetet», som förhindrar att lönlöst vore det att förneka att dess styrka en neuros bryter ut. De flesta känna det kan förändras genom uppfostran, dvs. ge- som en plikt att vara friska. Genom att utnom träning och övning. sudda gränserna mellan rätt och orätt unAll uppfostran går i själva verket ut dergrävs emellertid »hälsosamvetets» funk-

tion och speciellt gäller detta för dem med i detta avseende svagt överjag. Med hänsyn till vad jag här herört angående neurosläran anser jag att frågan om huruvida den moderna neurosläran kan tillämpas i vanlig uppfostran måste besvaras med att den både kan och bör tillämpas. Frågan blir närmast hur den kan tilllämpas i vanlig uppfostran och för läraren närmast hur skall den kunna tillämpas i skolan. Svaret måste bli genom att i första hand undvika onödigt tvång och vidare genom att tillämpa en ökad tolerans över huvud. Detta dock så länge det kan ske utan att inverka menligt på individen själv eller på den grupps intressen, som pedagogen är satt att tillvarata och utveckla. Vidare genom att icke i onödan väcka driftsimpulser, som måste leda till konflikter med yttervärlden eller med jaget resp. överjaget och genom driftsimpulsernas kanalisering mot acceptabla mål samt viljans eller jagets försynta träning. Gruppfostran i skolan skall skänka barnet förutsättningar för ett aktivt deltagande i kulturlivet. Det gäller här förutom meddelande av kunskaper att söka inordna barnet i ett större sammanhang och att sålunda under hänsynstagande till personlighet och egenart åstadkomma en fostran till samarbete. Samtidigt med en självständighetsfostran till vilken sålunda hör att ge barnet möjlighet att pröva sina krafter, säga ifrån vad det tänker och ge uttryck för sina känslor, gäller det att ständigt väcka och hålla levande glädjen till samarbete, vilket är all gruppuppfostrans huvuduppgift. Kan vi inte samtidigt med det förra även åstadkomma det senare blir resultatet lätt självsvåld, egocentricitet och negativism, dvs. lika ogynnsamma uppfostringsresultat som osjälvständighet och passivitet. Men — är det som här skisserats något nytt ? Har inte århundradena igenom pedagogikens mål varit detsamma och den moderna reformpedagogikens mål de sista århundradena talar väl precis samma språk. .12

Menade inte t.o.m. Sokrates detsamma, när han talade om uppfostrarens uppgift: att frigöra de djupa andliga krafterna hos varje människa: »Blott det vetande är pålitligt och har makt, som bildas med varelsens egen medverkan.» Eller Erasmus Rotterdamus som talar om miljöns stora betydelse och intressets roll vid inlärningen Är inte en del av det nya egentligen detsamma, som Rousseaus tal om respekt för barnets självständiga utveckling och fria väsende. Andra ha framhävt värnet om spontaniteten, behovet av att dana lyckliga och dugliga samhällsmedlemmar (Basedow) och nyhumanisterna slog vakt om kulturvärdena genom en fostran fri nog att skapa kultur. Olika teorier under tidernas lopp kan väl sägas ha resulterat i principer, som väl överensstämma med moderna pedagogiska strävanden och kan neurosläran ge något däröver, som finns någon mening i att söka tillämpa? Jag är väl medveten om att inom pedagogiken det mesta av värde redan utformats i principer, som väl överensstämma med även medicinsk målsättning. Oberoende av varje medicinskt inslag strävar pedagogiken till en uppfostran, som går ut på att skapa harmoniska människor, som kan tänka och handla självständigt. som kan föra kulturen vidare och själva vara kulturskapande personligheter. För att nå därhän bygger den på i) psykologisk kunskap om varje barn grundad på iakttagelser, 2) på barnets spontana verksamhetsbegär, 3) på barnets intressen på olika åldersstadier. Till medlen hör också sedan gammalt t.ex. 1) utveckling av självverksamhet och 2) uppmuntran till samarbete och därigenom fostran till socialitet. Och ändå tror jag att erfarenheterna inom neurosläran rätt tillämpade kan vara av speciellt värde även i den vanliga uppfostran. Liksom det för varje läkare står såsom den första regeln i hans arbete »att icke skada» så kommer på varje område

inom medicinen, så också inom neurosläran, arbetet att gå ut på att söka skadliga faktorer. Kan dylika påvisas och dessa berör uppfostran och uppfostringsprinciper, så har också läkaren ett fält att bevaka och pedagogen något att lära. Det är emellertid, som jag ser det, också självklart, att det blir pedagogen, som måste bedöma huruvida han kan använda sig av den kunskap som t.ex. neurosläran kan skänka honom. Vad är det då som gör att detta kanske inte alltid är möjligt och endast i begränsad utsträckning beträffande huvuddrag. För min egen del skulle jag därvidlag vilja tro att förklaringen ligger i att neurosläran växt fram på individuell forskning, individuell i två avseenden: a) till en början gjordes iakttagelser av enskilda t.ex. analytiker med personligt färgad inställning till problemen. Deras personliga syn var inte alltid allmängiltig, b) sedan så småningom vissa fakta utkristalliserades såsom allmängiltiga, kvarstod det faktum, att neurosläran byggts upp på erfarenheten av vad som kunde åstadkommas mellan läkaren och hans enskilde patient. Den terapeutiska metoden såväl som den därav föranledda förebyggande tankegången gick ej att realisera i gruppuppfostran där andra hänsyn också måste tagas. Det gäller här att genom samarbete och respekt för varandra arbeta sig fram till gynnsammast möjliga tillvägagångssätt. Grundväsentliga faktorer måste accepteras, andra böra undan för undan prövas. Här måste jag göra ett påpekande, som lett till missförstånd. En neuros kan kräva en behandling med maximal frihet, en annan sjukdom kan kräva inskränkning i frihet utöver den vanliga. Detta har ingenting med normal uppfostran att göra och kan endast i undantagsfall tillämpas i grupp bland normala barn. Där den på ett eller annat sätt måste förekomma måste det ske under övervakning och aktgivande på gruppens reaktion inför behandlingen.

498 Härmed äro vi inne på något som kanske en del ville ha belyst i kväll, neurosernas behandling i skolan. Detta synes falla utanför mitt ämne, men jag skulle kunna förstå den, som kanske menar, att skolan i och för sig inte skapar så mycket neuroser, som vi måste se till att förebygga, utan där ha vi mer att göra med i andra miljöer uppkomna neuroser och kan vi tillämpa neurosläran på dem i skolan? Då måste jag säga att lärarens uppgift är att i huvudsak förebygga neurosen och skolan skapar nog en hel del dylika. Lärarens uppgift kan emellertid inte vara att på egen hand behandla utvecklade neuroser. Det senare måste ske i samråd med skolläkare och specialister. Vid neurosernas behandling måste nämligen olika medicinskpsykologiska synpunkter beaktas. Läraren är emellertid den förste, som stöter på de neurotiska symtomen och han bör göra sig lyhörd inför dem och spana efter dess eventuella orsaker. Genom kontakt med hemmet, skolsköterskan, skolläkaren event, skolpsykologen etc, bör han pröva det lämpligaste förfaringssättet för att förhindra en fortsatt ogynnsam utveckling. Det differentieringssystem, som finns i folkskolan med hjälpklasser, läsklasser, observationsklasser etc. tjänar som nämnts neurosernas förebyggande och det är möjligt att en fortsatt differentiering kan ytterligare bidraga härtill. Mot ett alltför differentierat skolsystem talar dock en hel del faktorer och till likriktad skolklass får vi ur mentalhygienisk synpunkt inte sträva. En blandning av olika element är nödvändig för att skolklassen skall bli ett litet samhälle. Vissa skolorganisatoriska förändringar torde neurosproblemet ännu komma att ge anledning till. Många av dessa strävanden torde dock ej på länge kunna realiseras på grund av dels lärarbrist och dels lokalsvårigheter. Andra kanske lättare kan lösas där t.ex. förutsättningar bara behöva ligga i omplaceringar av barn mellan olika parallellavdelningar eller skolor eller lämpligare anordningar för att t.ex. befria en klass

från en kamrat, som innebär risker för gruppen i sin helhet. Jag nämnde nyss att kanske många mena att skolan i och för sig inte skapar så mycket neuroser, utan att flertalet komma till skolan med dylika symtom. Det ligger onekligen en viss sanning häri och undersökningar ge belägg för att redan vid skolålderns inträde en hög frekvens (ca 45 %) av barn uppvisa neurotiska symtom. Detta skulle också väl stämma överens med djuppsykologiska tankegångar. I själva verket är det också min bestämda uppfattning, att den verksammaste delen av neurosförebyggandet och då inte minst jagets rätta dvs. försiktiga träning, måste komma redan i förskolåldern. Detta är den period i barnets liv som förmågan till samlevnad börjar mogna och då bör också en rätt fostran av denna förmåga sätta in. Den måste ske gradvis och försynt men den får inte försumma de första, kanske för livet bestämmande, sociala kontakterna och sociala vanorna. Här gäller det att söka skapa en riktig gruppmentalitet, som tillvaratar individens insats, att lära att med lust samarbeta med andra. För detta ändamål tror jag förskolan kommer att visa sig oersättlig. Denna har så betydande uppfostringsuppgifter, att det vore att djupt beklaga om vårt samhälle av ekonomiska skäl icke förmår bjuda barnen den förmån, som denna måste innebära. Det gäller inte bara ett första tillvaratagandet av det sociala sökandet, att få barnets känsla vidgad utåt till kamrater, medmänniskor och samhälle, här tränas också på tidigt stadium barnet att vara samman med jämnåriga och med individer av olika läggning och främmande reaktionssätt. Skolan kommer ofta för sent när det gäller att bjuda barnen de viktigaste erfarenheterna och skolan kan sannolikt aldrig på så naturligt sätt i den omedelbara lekens form träna in en riktig gemenskapsanda. / ännu tidigare ålder synes de väsentligaste neurosförebyggande faktorerna ligga i åstadkommandet av de känslokontakter

och trygghetsupplevelser som i regel endast föräldrar skänka och som hör till deras uppgift att lära sig förverkliga. Då man försöker sätta sig in i gångna tiders uppfostringsproblem, förvånas man ofta över att det alltid tycks ha varit så, att stridens vågor gått höga, när det gällt dessa problem. Långa, lugna tider tycks emellertid ha legat mellan de kritiska perioderna. Fri från aktualitet har ingen tid varit och detta givetvis av naturliga skäl. Vi rör oss inom ett av de livsviktigaste områdena inom det mänskliga livet. Vad skall vi säga om vår egen tid, karakteriseras inte den av en ny period med livligare debatter än på länge? Jag har en känsla av att det är så och anledningarna är nog många. Det sätt på vilket den tyska nazismen utnyttjade psykologien för uppfostran av den tyska ungdomen har spelat en dominerande roll och visat hur vi inte vill ha den. Reaktionen var naturlig och konsekvent och måste föra fram till fortsatt vakthållning inför missbruk av psykologien, givetvis dock i alla riktningar. En annan orsak torde vara att psykologien mer och mer inriktas på mera praktiska problem, varigenom psykologerna börjat ta mera aktiv del i uppfostringsdebatten. Vidare har också, inte minst genom neurosläran och dess till uppfostran gränsande intresseområden, medicinens män kopplats in i diskussionen. Genom att läkares, psykologers och pedagogers synpunkter börjat ventileras mot varandra har nya synpunkter kommit fram och det är ganska begripligt, att då detta för första gången sker, konflikter måste uppstå och motsättningarna också ge anledning till heta sammandrabbningar, innan man riktigt förstår varandra och lärt sig varandras svårigheter. Främst tänker jag på de svårigheter som stå i samband med den ena gruppens individuella syn och den andras gruppsyn, där båda måste lära sig av varandra. Är målet emellertid gemensamt, den nya generationens välfärd, skall motsättningarna också 499

kunna lösas. Det besvärligaste i en brytningstid, när det gäller dessa frågor, är dock de svårigheter, som uppstå för allmänheten när det gäller att ta en riktig ställning till de uppkomna tvisterna. Mogen och omogen frukt plockas lika begärligt från kunskapens träd och många lockas att äta av den omogna frukten. Resultatet kan inte alltid vara helt ofarligt. Om man skulle våga sig på att gissa sig

till vad den största vinsten kan bli av valtids strid i uppfostringsfrågor, så tror jag, att det skulle vara, att vi kommer att lära oss, att gå in för »team work», dvs. samarbete mellan de olika krafter, som arbeta mot samma mål på uppfostrans område, ett i möjligaste mån lyckligt och harmoniskt människosläkte, där fler och fler bli delaktiga av de förmåner kulturen skapat åt människan.

Bilaga 3

Utländska erfarenheter av resultatet av förskolefostran Kortfattat

sam manårag av några undersökningar

1. HUdreth, G: The effect of School Envoronment upon Stanford-Binet Tests of Young Children (Twentyseventh Yearbook of the National Society for the Study of Education, 128) : 41 barn med minst 4 mån. kindergarten, jämfördes med 41 utan. Visade 6 poäng i genomsnittlig IQ högre; det tog 1 1/i år för de andra att uppnå likhet. Liknande studie i barnhem, där barnkammarskola inrättades för en grupp, medan den andra hölls utanför. Tydlig vinst i intellektuell förmåga. 2. Barrett, E. II. and Koch, H L.: The Effect of Nursery-School-Training upon the Mental-Test Performance of a Group of Orphanage Children (Journal of Scientific Psychology, March 1930). 3. En specialstudie är Jersild, Arthur, and Bienstock, S. F.: A Study of the Development of Childrens Ability to Sing (Journal of Educational Psychology, 1934). Av undersökningen framgår att de tidiga musikupplevelser, som en barnkammarskola kan medföra, har inte bara tillfällig utan varaktig verkan på barnens musikaliska förmåga.

4. Ethel Kawin o. Carolyn Hoefer: A Comparative Study of a Nursery-School versus a Non-Nursery-School Group. (University of Chicago Press, 1931). Denna undersökning, som utförts av en psykolog, direktör för förskoleavdelningen vid det berömda Institute of ruvenile Research och en lärarinna vid forskoleseminarium, var ett mycket intensivt men mindre extensivt studium av barn, som för första gången sökte sig till en barnkammarskola. Med lott avgjordes, sedan barnen parats ihop, vilka som togs in och sedan följdes de två grupperna, utgörande 10 par pojkar och 12 par flickor. Inte bara kön, fysisk utveckling och ekonomisk förhållanden utan även både kronologisk ålder och intelligensålder, bestämd genom testning, hölls lika för de tvenne inom samma par. Denna noggrannhet ökar givetvis betydelsen av studien, som annars kan synas röra sig med ett mycket ringa antal. Det visade sig t.ex. att vissa faktorer, som inte gjorts lika vid urvalet, ändå blev mycket lika i det från denna synpunkt slumpmässiga urvalet. Sålunda visade sig fädernas genomsnittsålder i bägge grupperna bli 37 SOI

år och mödrarnas 33 i den ena, 34 i den andra. Då bägge grupperna testades vid läsårets slut befanns det, att tillväxten i intellektuella prestationer (intelligenskvot) ej var olika, liksom ej heller tillväxten och kroppslängd och 13 andra antropometriska mått. I fråga om allmänt hälsotillstånd var förskolegruppen i ett något bättre tillstånd än hemgruppen, efter att båda ha varit lika vid höstens början. I fråga om sociala vanor (villighet att dela leksak med andra) rådde ingen skillnad och i fråga om motoriska vanor (förmåga att gå upp och nedför trappor utan att hålla i sig) hade hembarnen vunnit mer. I fråga om vanebildning visade förskolebarnen ett större antal med förbättring i fråga om vanor: fler i denna grupp hade lärt sig att äta själv, betydligt fler hade lärt sig att klä av sig (särskilt markerat i fråga om att knyta eller knäppa skor samt att knäppa upp kläderna), fler hade lärt sig goda toalettvanor (särskilt markerat att förskolebarn men inga hemmabarn hade lärt sig att utan tillsägelse tvätta händerna efter toalettbesök). Sammanför man en mängd funktioner, där barnen kan visa att de är självständiga eller osjälvständiga, visar det sig att förskolebarnen vunnit avsevärt i självständighet. Likaså hade de ett tydligt försprång, då det gäller att eliminera icke önskvärda vanor (svåra att få till sängs, benägna att söka

dra till sig vuxnas uppmärksamhet, måste sägas till för att gå på toalett, vägra att tvätta sig). Då dessa ting är just vad som skall »läras» i den ifrågavarande åldern (hemmabarnen var 2 år 7 mån. när experimenten började, förskolebarnen 2 år 6 mån., måste man finna att förskolefostran medfört positivt resultat. Detta konstateras också av försöksledarna, samtidigt som de beklagar att ingen metod finns, varmed man kan jämföra personlighetens hela utveckling. 5. Hattwick, B. W.: The Influence of Nursery School Attendance upon the Behavior and Personality of the Preschool Child (Journal of Experimental Education, 1936. Denna studie bekräftar att vistelse i en barnkammarskola befrämjar barns sociala anpassning, minskar deras hämningar och förbättrar deras rutinvanor. I fråga om den direkta betydelsen för skolarbetet av en förberedelse, då oftast i förskoleklassens form (kindergarten, école maternelle etc.) finns en mångfald studier. Det blir då snarare vinsterna i fråga om intellektuell förkovran som uppmärksammas, från ökningen av ordförråd till större förmåga att organisera sin egen inlärningsverksamhet, dvs. helt enkelt ökning av den arbetsförmåga som skolan värdesätter.

Bilaga 4

En undersökning av småskollärarinnornas erfarenhet av förskolefostran

I november 1946 företog kommittén en undersökning- i syfte att kartlägga den erfarenhet av förskoleinstitutionernas fostrande betydelse, som finnes samlad hos landets småskollärarinnor. Undersökningens primärmaterial insamlades genom frågeformulär, som utsändes till samtliga småskollärarinnor på de platser, där daghem och förskolor vid den tidpunkten funnos. Namn- och adressuppgifter för dessa småskollärarinnor hämtades ur den förteckning över medlemmarna i Sveriges småskollärarinneförbund, som ingick i förbundets årsredogörelse 1946. Det är att märka, att i denna förteckning även ingår pensionerade lärarinnor och lärarinnor, som av annan anledning inte äro i tjänst, vilket är av betydelse vid bedömningen av svarsprocenten. Sammanlagt utsändes 2 243 frågeformulär, av vilka 578 eller 25 % återkommo tillfredsställande besvarade. 151 lärarinnor meddelade, att de inte ansågo sig kunna besvara frågorna, därför att de inte voro i Tab. 1. Skolmognaden

tjänst eller eljest hade för liten eller ingen erfarenhet av »förskolebarn», 14 lärarinnor anträffades inte på de uppgivna adresserna. Orsakerna till den till synes låga svarsprocenten torde till stor del vara att söka i just det förhållandet, att vederbörande lärarinnor ansett sig ha för liten erfarenhet och därför inte besvarat frågorna. De i undersökningen ingående 578 småskollärarinnorna hade under höstterminen 1946 i sina klasser sammanlagt 13 403 barn. Av dessa hade 4090 (31 %) tidigare besökt förskola, och 749 (6 %) tidigare vistats på daghem (fråga 3). 59 lärarinnor uppgåvo, att man vid inskrivningen till klass 1 undersökt, om barnen tidigare besökt någon förskoleinstitution, medan 454 lärarinnor uppgåvo, att så inte varit fallet. 65 lämnade inte någon uppgift härom (fråga 7). Av de förstnämnda 59 uppgåvo 7, att försök gjorts att sammanföra »förskolebarnen» i särskilda klasser (fråga 5).

hos »förskolebarnen» i förhållande till den hos övriga barn, enligt skolmognadsproven.

Skolmognadsprovens omfattning

Summa

Antal lärarinnor, som uppgivit, att »förskolebarnens» skolmognad uppgift summa inte varit varit saknas större större 24 7

4i 11

46 25

in 43

3i

7i

Sammanlagt 154 l ä r a r i n n o r uppgåvo, att skolmognadsprov företagits vid deras resp. skolor (fråga 6 ) . Dessa prov gällde i 43 fall endast u n d e r å r i g a (tab. 1). A v de 83 lärarinnor, som besvarade frågan angående »förskolebarnens» skolmognad, sådan den visat sig i skolmognadsproven, ha 37 % uppgivit, att den varit större än hos övriga barn, medan 63 % inte kunnat konstatera någon olikhet. Beträffande l ä r a r i n n o r n a s subjektiva erfarenhet av barn, som tidigare besökt förTab. 2. Egenskaper,

Egenskaper, färdigheter m.m.

Ordföråd Kunskap om verkligheten Förmåga att uttrycka sig klart Punktlighet och förmåga att bedöma tiden Förmåga till koncentrerat arbete Uppmärksamhet vid klassundervisning Lugn Självständighet och initiativförmåga

färdigheter

Totala antalet berörda småskollärarinnor

m.m. hos »förskolebarnen» övriga barn.

i förhållande

till

Därav antal lärarinnor, som anse, att »förskolebarnens» förmåga och färdighet m.m.

Uppgift sak-

är lika

mindre

större antal /o

antal

/o

antalj

%

antal

%

antal

/o

o

100 III

4 I

3°3

4 I

5i

3i

578 578

175 62

39 14

in 207

286 269

64 63

159 161

36 37

445 430

578 I 364

487 A v de ovan redovisade svaren att döma är »förskolebarnens» större självständighet och initiativförmåga den egenskap, som främst skiljer dem från andra barn. Sålunda ha 75 % av l ä r a r i n n o r n a ansett »förskolebarnen» vara mer självständiga. D ä r efter följer »större ordförråd» 67 %, »större kunskap om verkligheten» 65 %, »större förmåga att uttrycka sig klart och sammanhängande» 61 % och »större förmåga till koncentrerat sysslande med arbetsuppgift» 55 %. Beträffande »punktlighet och för504

skoleinstitutioner av något slag, har undersökningen varit mera ingående och detaljerad, när det gäller att fastställa i vilka avseenden »förskolebarnen» skilt sig från barn, som kommit direkt från hemmen (fråga 8 och 9 ) . Resultatet av undersökningen redovisas, vad beträffar »förskolebarnen», i tabell 2. S a m m a n l a g t 405 lärarinnor (70 % av samtliga) ha uppgivit, att »förskolebarnen» i något avseende skilde sig från a n d r a barn, medan 115 ( 2 0 % ) inte funnit någon skillnad och 58 lämnat frågan helt obesvarad.

100 100

133 148 91

måga att bedöma tiden» a n s å g o 47 % av lärarinnorna, att den var större, och 4%, att den var mindre, medan 49 % inte konstaterade någon skillnad. M o t s v a r a n d e värden n ä r det gäller »uppmärksamhet vid gemensam klassundervisning» voro 39 %, 25 % och 36 %. Vad slutligen beträffar barnens livlighet, ansågo 48 % av l ä r a r i n norna, att »förskolebarnen» voro b r å k i g a r e och 14 %, att de voro lugnare, medan 37 % inte m ä r k t någon skillnad.

Det framgår även av undersökningen att de barn, vilka småskollärarinnorna märkt i något avseende skilja sig från enbart hem-

uppfostrade i allmänhet vistats på förskola något längre tid än övriga barn (se nedanstående tablå).

Genomsnittligt antal år i förskola —0,4

Förskolebarnen

skiljer sig från övriga barn skiljer sig ej från övriga barn •

Summa

o,5— 0,9

1,0—

4 3

159 55 24 238

i,4

Beträffande »daghemsbarnen» (fråga 9) uttalade sig sammanlagt 214 småskollärarinnor (37 % av samtliga). Av dessa ansågo 130 (61 % ) , att någon skillnad mellan >/daghemsbarn» och andra barn inte förelåg, medan 84 (39 %) voro av motsatt åsikt. Lärarinnornas åsikter om »daghemsbarnen» framgå av nedanstående sammanställning. »Daghemsbarnen» skilja sig inte från övriga barn 130 61 % »Daghemsbarnen» skilja sig från övriga barn 84 39 % Därav: »Daghemsbarnen» äro bråkigare 43 20 % ha större anpassningsförmåga 10 5% ha större självständighet . . 9 4% ha större manuell färdighet 12 6 % visa större skolmognad . . . . 8 4% ha andra skiljaktigheter . . . . 2 1% Av dem, som anse, att »daghemsbarnen» skilja sig från andra barn, ha de flesta eller 43 ansett »daghemsbarnen» vara livligare eller bråkigare än övriga barn, medan 41 småskollärarinnor framhållit andra olikheter. Frågeformulärets anmodan (fråga 10 a och b) att anteckna eventuella reflexioner om a) värdet av förskolefostran sådan vederbörande hittills mött den och b) önskemål om hur den bör bedrivas har beträffande a) i stort sett resulterat i en upp-

i,5— i,9

2,0— 2,4

2,5— 2,9

3,o

124 28 8

uppgift saknas 24 5 20 49

s:a

405 115 58 578 I

repning av svaren på frågorna 8 och 9. varför en redovisning inte ansetts motiverad. Beträffande b) uttalade sig sammanlagt 188 lärarinnor. Av dessa önskade 25, att förskola blir obligatorisk för alla 6åringar och 9 önskade obligatorisk förskola för icke skolmogna 7-åringar. 18 lärarinnor ansågo, att förskolefostran borde bedrivas mer individuellt och 25, att förskoleinstitutionerna borde ledas av goda pedagoger. Beträffande arbetet vid förskoleinstitutionerna önskade 19 lärarinnor, att lekbetonade skriv- och räkneövningar förekommo, medan 14 framhållit, att förskolan inte bör inkräkta på folkskolans undervisning. 15 lärarinnor ansågo att förskolan borde lära barnen disciplin. 13 resp. 5 lärarinnor ansågo att skolmognadsprov resp. läkarundersökning borde företagas under sista förskoleåret. 11 lärarinnor slutligen önskade samarbete med barnträdgårdslärarinnorna. Beträffande kontakten mellan småskollärarinnorna och barnträdgårdslärarinnorna, sådan den visade sig i denna undersökning, kan nämnas, att 85 (15 %) av småskollärarinnorna angivit, att samarbete i någon form förekommit. I 30 fall hav detta ägt rum i form av personlig kontakt mellan resp. lärarinnor, i 28 fall i form av gemensamma diskussioner, i 22 fall i form av föredrag och i 5 fall i form av en redogörelse rörande barnen vid deras övergång från förskola till folkskola.

Bilaga 5

Litteratur om förskoleålderns problem samt behovet av daghem och förskolor

I nedanstående litteraturförteckning upptages under avdelning I mera lättillgänglig och för allmänheten lämpad litteratur, medan under avdelning II upptagits böcker och skrifter för mera ingående studier kring förskoleålderns och barnuppfostrans problem. Avdelning III upptar några svenska och utländska tidskrifter, som behandla dessa frågor.

Avdelning I Böcker : Aldrich: Små barn äro också människor, Stockholm 1940. Arnesen, m.fl.: Föräldrafrågor, Stockholm 1946. Billström: Psykologiska synpunkter på uppfostran, Uppsala 1932. Bukter, C: Praktisk barnpsykologi, Stockholm 1939. Burlingham, Freud: Barn utan familj, Stockholm 1948. Gastrin: Stadier i barnets andliga utveckling, Stockholm 1947. Hanselmann: Problembarn och barnproblem, Stockholm 1937. Helle: Psykologiska samtal med barn, Stockholm 1941. Isaacs: Fra bleien til skolebenken, Oslo 1936. Lane: Barnets fyra åldrar, Stockholm 1933. Lilins: Barnpsykologi, Stockholm 1933. Mattson: Barn i skapande verksamhet, Stockholm 1941. Montessori: Barndomens gåta, Stockholm 1939. Myrdal: Stadsbarn, Stockholm 1935. Neill: Problembarn, Stockholm 1931. — Problemföräldrar, Stockholm 1933. Nörvig: Barnens lek och verksamhet, Stockholm 1945. — Barnpsykologi i praktiken, Stockholm 1946. Russel: Uppfostran för livet, Stockholm 1933. Sandels-Moberg: Barnträdgården, Stockholm 1947. Schjelderup: Mitt barn är nervöst, Stockholm 1938. Skard: Barn i vardagslivet, Stockholm 1940. Stekel: Brev till en mor, Stockholm 1937. Tordrup: Barnpsykologi, Stockholm 1939.

I 'lin: Från spädbarn till skolbarn, Stockholm 1946. Valentin-Israel: Det finns inga elaka barn, Stockholm 1946. WeUl: Med barnets ögon, Stockholm 1942. Broschyrer och

ströskrifter:

Förskolor och daghem. H S B :s byggnadstekniska utredningar nr 6, mars 1948. Distribueras av AB Tidskriften Byggmästaren, Stockholm. Låt oss hjälpas åt med barnen, utgiven av HSB :s lekstugeavdelning, Stockholm 1947. Moberg-Bottiger: Barnträdgården och dess betydelse, Svenska socialvårdsförbundet, Stockholm 1947. Ramer: Elak eller? Svenska socialvårdsförbundet, Stockholm 1948. Råd och anvisningar i socialvårdsfrågor av Kungl. socialstyrelsen: Nr 15, sept. 1944: Angående normalreglemente för institutioner för halvöppen barnavård. Nr 16, okt. 1944: Råd och anvisningar angående planering av institutioner för halvöppen barnavård samt angående hälsokontrollen utfärdade av socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen. Nr 18, april 1945: Innehåller bl.a. föreskrifter om dagjournaler samt förslag till instruktion för personal anställd vid barnstugor. Nr 24, juni 1945: Veckohem — daghem. Nr 27, juli 1945: Några pedagogiska synpunkter på den halvöppna barnavården. Nr 29, aug. 1945: Om jordbruksdaghem. Nr 56, mars 1949: Statsbidrag till institutioner för halvöppen barnavård.

Avdelning II Alschuler, R. H., & Hattwick, L. B. W.: Painting and Personality, Chicago 1947Ascham, J. B.: Principles of Child Care in Institutions. A Handbook for Staff Study and Discussions (Ohio Committee on Children's Institutions, 1941). Butler, G. D.: Playgrounds, Their Administration and Operation, New York 1936. Cusden, Phoebe: The English Nursery School. London 1938. Foster & Mattson: Nursery School Education. New York 1939. Gardner, D. E. M.: The Children's Play Centre. London 1937. Gruenbcrg. B. C.: Outlines of Child Study, New York 1927. Gcsell, Arnold: The Mental Growth of the Preschool Child. — The First Five Years of Life. — The Child from Five to Ten; m.fl. m.fl. Goodcnough, FL, & Anderson, J. E.: Experimental Child Study, New York 1931. Griffiths, Ruth: Imagination in Early Childhood. London 1945. Han-sclmann, H.: Läkepedagogik. Stockholm 1941. Hcadley, N. E., & Foster, J. C.: Observations in the Kindergarten, New York 1942. Isaacs, Susan: Intellectual Growth in Young Children. London 1930. — The Children We Teach. London 1935. Jersild, A. T.: Child Development and the Curriculum. (Col. University, New York 1946.) Johnson, Harriet: Children in the Nursery School. New York 1928. Koht & Skard: Pedagogisk psykologi. Stockholm 1938. Langdon, Grace: A Study of Similarities and Differences in Teaching in Nursery School. Kindergarten, and First Grade. New York 1933.

Messenger, V.: A Longitudinal Comparative Study of Nursery School and Non-nursery School Children. Iowa 1940. Moorhead, G. E., & Pond, D.: Music of Young Children. Pillshury Foundation Studies. 1942.

Owen, Grace: Nursery School Education. New York 1928. Piaget, Jean: La representation du monde chez l'enfant. Paris 1925. — La naissance de l'intelligence chez l'enfant. Paris 1936. — Le langage et la pensée chez l'enfant. Paris 1930; m.fl. m.fl. Stutsman, Rachel: Mental Measurements of Preschool Children. New York 1931. Valentine, C. W.: The Psychology of Early Childhood. London 1942. Wallon, H.: L'evolution mentale de l'enfant avant l'ecole maternelle. Paris 1939. — Le développement psychique de l'enfant d'ecole maternelle. Paris 1939. Wheeler & Earl: Nursery School Education and the Reorganisation of the Infant School. London 1939.

Avdelning III Tidskrifter: Barnträdgården, organ för Sveriges Barnträdgårdslärarinnors Riksförbund, Stockholm. Tidskrift för Barnavård och Ungdomsskydd, utgiven av Svenska Socialvårdsförbundet, Stockholm. Svensk socialvårds Tidning, Stockholm. Barn i hem, skola, samhälle. Stockholm. Dansk Börnehaveraad, Köpenhamn. Vore Börn. Köpenhamn. Der Schweizerische Kindergarten, Basel. L'ecole maternelle franqaise. Paris. Child Study. New York. Child Education. London. Childhood Education. Washington.

Bilaga 6

? Varför vistas barn på daghem: En undersökning på Stockholms daghem AV MED. LIC. PER J. NORDENFELT

]_ den pågående diskussionen om daghem och förskolor har så småningom kristalliserats ut en uppfattning som de flesta, vilka är insatta i dessa frågor, kunnat enas om. Barnen bör helst få växa upp i en fullständig familj och tagas om hand först och främst i sina hem. Detta är alldeles särskilt betydelsefullt för barnen under 2—3 år. Många barn kan dock för närvarande tyvärr ej få denna idealiska uppväxtmiljö utan måste vara på daghem. Daghemmen, där barnen i förskoleåldern vistas hela dagen, är i många fall nödvändiga för att mödrarna skall kunna sköta sitt förvärvsarbete. Daghemsvården är dock ur barnens synpunkt ej lämplig och måste som 1941 ars befolkningsutredning skriver 1 betraktas som en nödfallsutväg. Vården i förskolan, som varar några timmar dagligen, är däremot lämplig och önskvärd för barn från 3—4-årsåldern upp till skolans början. Den utgör ett stöd till hemmen i barnens fostran och kan, när den är som bäst, hjälpa barnen att utvecklas till harmoniska människor. Vad förskolorna beträffar är man därför ense om att de bör finnas i så stor utsträck-

ning att de flesta barn skall kunna få utnyttja deras pedagogiska miljö, om föräldrarna så önskar. Frågor rörande förskolorna kommer dock ej närmare att beröras i denna undersökning. Daghemmen kan icke undvaras men de bör begränsas till det absolut nödvändiga. Det är klart att det måste vara starka och bärande skäl som tvingar modern att placera barnen på annan plats än i hemmet så att det får avstå från den naturliga uppväxtmiljön och i stället vistas på daghem. Vilka skäl skall betraktas som bärande ? Av vissa uttalanden från Sverige och England, 1 ~ 8 framgår att man i stort sett anger samma orsaker till daghemsvistelsen : T. De ensamstående mödrarna, som för sin existens är tvungna att ha yrkesarbete utom hemmet, namnes som den viktigaste gruppen, som behöver anlita daghemmen.1 - "• Till de ensamstående hör utom de ogifta mödrarna, även änkor, skilda mödrar och gifta, som ej sammanbor med mannen. 1 -"' Bland de gifta mödrarna, som bor tillsammans med maken, förekommer även en likadan situation genom att mannen av

1 Utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor avgivna av 1941 års befolkningsutredning. SOU 1943: 9. 8 Spädbarnen och daghemsvistelsen. Barnträdgården: maj 1948. 3 Factors influencing the future provision of Day Nurseries. A statement by the Day Nurseries Committee of the Medical Women's Federation adopted by the Council of the Federation. British Medical Journal aug. 1947: 207.

någon anledning ej kan sköta eller få arbete 3 eller av olika orsaker har osäker inkomst2. II. Sociala orsaker för de gifta spelar också en roll; det är fråga om svåra eller dåliga hemförhållanden, dvs. sjukdom eller oförmåga hos modern, dåligt föräldraskap ur fysisk eller psykologisk synpunkt, fattigdom, alkoholism etc.3 III. De ekonomiska förhållandena hos familjerna som orsak till daghemsvistelsen namnes i de svenska uttalandena. Det aide fall då fadern av någon anledning har otillräcklig inkomst2 och då modern ej kan uppgiva sitt yrkesarbete utan att familjens ekonomiska standard väsentligt sänkes1. IV. Så kommer den gifta kvinnans önskan till yrkesarbete, hennes rätt att arbeta 2 8 och hennes plikt att utnyttja sin yrkesutbildning till gagn för samhället2. V. Bostadssvårigheten har som orsak till att barnen är på daghem ej nämnts från svenskt håll. Däremot tycks den spela en dominerande roll i England. Olämpliga och överbefolkade bostäder sättes i den engelska redogörelsen3 först bland de sociala missförhållanden som hindrar barnen att vara i hemmet. VI. Arbetsmarknadsförhållanden har även de en betydelse som orsak 1 . Det arbetsmarknadspolitiska läget säges i ett uttalande 2 kräva mödrarnas arbetsinsats. Halkan nämnas att under den ekonomiska krisen i 1930-talets USA inrättades i stor skala krigsdaghem och under sista världskriget ordnades krigsdaghem i stor mängd i USA och England för att frigöra mödrar till krigsviktiga industrier. VII. Den befolkningspolitiska synpunkten att mödrarna vid barnets ankomst ej skall behöva hindras att fortsätta arbetet namnes av befolkningsutredningen 1 . De här nämnda orsakerna till att barnen vistas på daghem är inte baserade på systematiska undersökningar utan på erfarenhet och allmänt intryck. I föreliggande undersökning har eftersträvats en mer noggrann analys såväl med hänsyn till orsaksförhållandena som till andra frågor, som har väsentlig betydelse 510

för att bedöma den nuvarande daghemsbeläggningens karaktär och berättigande.

Undersökningens material Undersökningsmaterialet utgjorde i 749 mödrar till 3 063 barn inskrivna på daghemmen i Stockholm veckan 1—7 december 1947. Det var sammanlagt 70 daghem, varav 16 kommunala dvs. alla barnavårdsnämndens barnstugor, och 54 andra daghem. Dessa andra daghem var sådana privata och enskilda, som hade kommunalt understöd. Vid kombination av daghem och förskola har naturligtvis endast daghemsbarnen medtagits. Endast ett ringa antal av Stockholms daghem kom inte med i undersökningen, nämligen de som drivs helt utan kommunalt stöd. Deras barnantal äi dock endast omkring 70. Genom barnavårdsnämnden i Stockholm utsändes ett frågeformulär. Det upptog frågor om barnens födelse och intagningsår, moderns civilstånd, yrke och veckoinkomst samt i förekommande fall faderns yrke och veckoinkomst. Dessutom begärdes uppgift om hela antalet barn i familjen och hur många av dessa, som vistades på daghemmet under ifrågavarande vecka. Till slut ingick i frågeformuläret en detaljerad enkät om orsakerna till att barnen var på daghem. De frågor, som härvidlag skulle besvaras, framgår av tabell 10. För varje barn skulle sålunda antecknas den huvudsakliga orsaken till daghemsvistelsen. I de fall där det fanns flera anledningar skulle bredvid den huvudsakliga antecknas en eller flera bidragande orsaker. Dessutom fanns på frågeformuläret en kolumn för eventuella anteckningar och förklaringar om orsakerna. Uppgifterna lämnades av daghemsföreståndarinnorna, vilka med stor beredvillighet påtagit sig arbetet. I den första delen av den följande redogörelsen rörande beläggningen på daghemmen kan man räkna med tillförlitliga uppgifter. I det senare avsnittet, som rör orsakerna till daghemsvistelsen, blir uppgifterna mera osäkra på grund av frågornas natur. Det är många psykologiska moment

och personliga förhållanden, som kan göra svaren mindre tillförlitliga. För att minska sådana felkällor har inte mödrarna utan föreståndarinnorna skrivit svaren. I många fall har det varit svårt för föreståndarinnorna att avgöra vilken faktor, som skulle betecknas som huvudsaklig orsak och vilken eller vilka som kunde kallas bidragande. Från enstaka daghem har blott lämnats uppgift om huvudorsaken. I de flesta fall synes föreståndarinnorna kunnat ge välavvägda och uttömmande uppgifter med stöd av sina anteckningar och främst genom sin personliga kännedom om familjerna. Siffermaterialet har bearbetats av Stockholms Stads Statistiska kontor. 1

Daghemmens beläggning a) Antalet och åldersfördelningen av barnen på Stockholms daghem Utgångspunkten för undersökningen blir lämpligen en beräkning av antalet daghemsbarn i Stockholm. Efter att ha tagit reda på deras åldersfördelning bör de naturligtvis sättas i relation till det totala antalet barn i Stockholm i motsvarande åldersklasser. En sådan uppställning framlägges i tabell I.

Av tabellen framgår att det är 13 spädbarn på daghemmen på 1 000 spädbarn i Stockholm, 29 i åldersklassen 1—2 år stigande upp till 52 för åldersklassen 5—6 år. Siffran 13 för spädbarnen är otvivelaktigt för låg då spädbarn under ett halvt år endast i undantagsfall lämnas på daghem. Räknar man med att de 169 spädbarnen endast utgöres av 1 / 2 —i-åringar får man siffran 26 spädbarn på 1 000 i stället för 13. Likaså är siffran 34 för hela antalet för låg. Tar man bort spädbarnen i första levnadshalvåret och även 7—8-åringarna, som blott undantagsvis vistas på daghem, får man 3 042 barn på daghem av 75 200 Stockholmsbarn, dvs. ca 40 daghemsbarn per 1 000 barn i Stockholm. Det framgår dessutom av tabell 1 att en tredjedel (33,8 %) av daghemsbarnen är under 3 år och hälften (50,8%) under 4 år. Dessa siffror på antalet daghemsbarn och deras åldersfördelning är helt beroende på antalet daghemsplatser i Stockholm — och bör därför icke identifieras med ett kvantitativt och åldersbetingat behov. b) Daghemsbarnens

familjesituation

Familjerna, som lämnat sina barn på daghem, kan naturligt indelas i två huvud-

Tab. 1. Antal barn inskrivna på daghemmen i Stockholm den 1—7 dec. 1947.

Åldersklass

Beräknat antal barn i Stockholm vid slutet av 1947

0—1 1—2

(i/2-i)

2—3

3—4 4—5 5-6 6—7 (7-8) Summa

13 0 0 0 (6 500) 13 100 13 0 0 0 12 7 0 0 11 4 0 0 10 100 8 400 (7 200) 88900 (75 200)

På daghem 1—7 december 1947 Antal

169 383 485 521 560 521 403

(21) 3 063 (3 042)

Procent

per 1 000 barn i Stockholm

5,5

12,5 15,8 17,0 18,3 17,0 13.2

o,7 100,0

(26)

37 4i

49 52

48 (3) 34

(4°)

1 Till Stockholms barnavårdsnämnd, som möjliggjort undersökningen, riktar författaren ett tack. Författaren tackar även aktuarie P. G. Andér på Stockholms stads statistiska kontor för all värdefull hjälp samt daghemsföreståndarinnorna för deras tidsödande och intresserade insats.

Tab. 2. Antalet familjer med barn pä daghem i Stockholm den i—7 dec. 194; fördelade efter familjetyp. Familjetyp. Moderns civilstånd

Antal familjer

Antal daghemsbarn

Gift par

1 672

1873 Ensamstående moder Därav: gift ogift änka frånskild

1 047 34 364 (V,) "7 532 (VO

1 159 (37.8 %) 4i 379 133 606 ( i 9 ) 8 %)

övriga Summa

3i

2 749

3 063

typer, gifta mödrar och ensamstående möd- stående mödrarnas antal i Stockholm till rar. Av de 2 749 familjer med 3 063 barn i runt tal 8 000. Omkring x/8 av dessa — på daghem är 1 672 gifta par med 1 873 nämligen 1 047 har sina barn på daghem. barn och 1 047 ensamstående mödrar med Av de ensamstående mödrarna är hälften 1 159 barn (tabell 2). Gruppen »övriga», frånskilda (532) en tredjedel ogifta (364) som omfattar sådana fall där barnet vistas och resten änkor och ensamma gifta (117 hos ensamstående fader samt enstaka fall resp. 34) (se tabell 2). med ofullständiga uppgifter, är så liten Barnen till de ensamstående mödrarna (31) att den ej tagits med i den fortsatta utgör 37,8 % av hela antalet daghemsbarn utredningen. och åldersfördelningen av dessa barn (taDet är väl känt att en av daghemmens bell 3) visar det intressanta förhållandet väsentligaste uppgifter är att vara till hjälp att medan antalet barn i åldersgrupperna för de ensamstående mödrarna. — Enligt upp till 5 år håller sig på en någorlunda en undersökning från Stockholms stads sta- konstant nivå så inträder en plötslig stigtistiska kontor rörande gifta och ensam- ning av antalet för åldersgruppen 5—7 år. stående mödrar i Stockholm med barn Detta förvånar så mycket mer som man under 16 år utgjorde 1947 de ensamstående i förväg hade väntat sig att de ensamca 10 % av hela antalet mödrar. Ur samma stående mödrarnas barn skulle vara överundersökning kan man beräkna de ensam- representerade i de lägre åldersklasserna Tab. Procent tillhörande ensamstående moder Barnens ålder år

0—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—6 6-7 7-8 Summa

512 Antal

Därav Samtliga

änkor och frånskilda

ogifta och gifta ensamma

169 383 485 521 560 521 403 21

33.7 32,9 35,5 34,5 35,2 44,7 45,4 (52,4)

8,9 i4,4 18,4 22,8 25,0 33,8 34,o (38,1)

24,8 18,5 i7,i 10,2 10,9 n,4 (i4,3)

3 063

37,8

24,1

13,7

n,7

tidigare undersökningar omfattade hela landet och föreliggande undersökning endast Stockholms stad. Dessutom är klassiiikationen av undergrupperna för ensamstående mödrar så olika att man får nöja sig med att konstatera följande: I de tre undersökningarna är procenttalen ensamstående mödrars barn av hela antalet barn av samma storleksordning nämligen 34,4, 39 och 37,8 % respektive.

eftersom dessa mödrar själva måste försörja sina barn från tidigaste ålder. Förklaringen är sannolikt den att antalet änkor och särskilt skilda mödrar når en mera betydande storlek först efter ett visst antal år efter barnets födelse. Om man delar de ensamstående mödrarnas barn i två delar nämligen änkor och frånskilda å ena sidan och ogifta (och ensamma gifta) å andra visar det sig också (tabell 3 sista kolumnerna) att den nämnda ökningen för 5—7-åringar helt betingas av en ökning av änkors och frånskildas barn. Det framgår även att spädbarnsgruppen domineras av de ogifta och även bland i—3-åringarna har dessa en relativt större andel än i högre åldrar av de ensamstående mödrarnas barn på daghem. Till de ensamstående bör också räknas de mödrar, som bär hela eller nästan hela försörjningsbördan i familjen. Detta gäller de fall, där fadern är sjuk eller av annan anledning är utan eller med osäker inkomst. Som senare framgår av denna undersökning är denna grupp av inte oväsentlig storlek och inräknas den i de ensamstående mödrarnas grupp stiger antalet barn av ensamförsörjande mödrar från 37,8 % upp till 44%Ett försök att utreda om familjetypen av claghemsbarn har ändrat sig under de sista tio åren har gjorts med utgångspunkt från undersökningar av 1936 års befolkningskommission och av befolkningsutredningen T944 (redovisad i kap. 4). En fullständig jämförelse är dock ej möjlig då dessa två

c) Familjernas

storlek

Barnantalet i de familjer, som anlitar daghem, framgår av tabell 4. 1-barnsfamiljerna med barn på daghem var 1 795, dvs. 65,3 % av samtliga 2 749 familjer med barn på daghem. De gifta paren hade i 63,8 % ett barn och de ensamstående mödrarna i 67,6 %. — Till en liknande siffra kom Söderling 1 när han 1944 gjorde en stickprovsundersökning på daghem i Borås och i Stockholm, och fann »att daghemmens klientel till ca 70 % synes utgöras av enda barnen». För att kunna bedöma värdet av dessa uppgifter måste man sätta dem i relation till hur endabarnsfamiljerna och flerbarnsfamiljerna fördelar sig på hela befolkningen i Stockholm. Det normalmaterial, som stod till buds, var antalet barnbidragsmottagare i Stockholm i januari 1948, dvs. alla familjer med barn under 16 år, uppdelade efter antalet barn under 16 år i familjen. Detta material och det som ligger till grund för föreliggande undersökning är dock ej full-

Tab. 4. Antalet familjer med barn på daghem uppdelade på totalantalet barn i familjen. Antal barn i familjen 1 2

3 4 5 o.fl. Summa

Gift par antal

Ensamstående moder antal

1 066 (63,8) 431

708 (67,6) 264 54

övriga antal 21

—

3°

1 672

1 047

•

—

Samtliga antal 1 795 (65,3 %) 7°3 164 55 32 2 749

»Industri och social barnavård. Hemmet, daghemmet och mödrarnas förvärvsarbete» B. Söderling. Tidskrift för Barnavård och Ungdomsskydd 1: 1945. 33

5*3

Tab. 5Antal barn under 16 år i familjen

i 2

3 4 5 o.fl. Summa

Antal barnbidragsmottagare i Stockholm 1948 därav med minst ett barn under 7 år 48 54° (59,2 %) 24 220 7 022 1 645 542 81 969

30 150 (52,2 %) 19 250 6 250 1 550 54°

1 795 (65,3 %) 703 164 55 32

57 740

65,3 %• U r siffrorna i tabellen kan även utläsas att av alla endabarnsfamiljer i Stockholm med minst ett barn under 7 år hade 6,0 % något barn på daghem och flerbarnsfamiljerna blott 3,5 %, en tydlig övervikt för endabarnsfamiljerna. Denna skillnad vi-

Moderns inkomst per vecka kr.

Ingen inkomst — 25 25— 50 50— 75 75—100 100—125 125— Summa Medianinkomst kr. Antal fall utan uppgift Hela antalet

fördelade

6,0 3,7| 2,6 ( 3,5|3'5 5,9j

sar att daghemsverksamheten hjälper endabarnsfamiljerna i större u t s t r ä c k n i n g än flerbarnsfamiljerna. Detta betyder att i m å n g a fall slutar familjen att anlita daghem n ä r den v ä x e r över ettbarnsstorleken. A v visst intresse i detta s a m m a n h a n g är också att veta i h u r stor u t s t r ä c k n i n g familjerna har fler än ett av sina b a r n på daghem. A v materialet f r a m g å r att 284 familjer hade 2 b a r n och 15 hade 3 barn på daghem. A v samtliga 2 749 familjer hade 10,9 % och av alla 954 flerbarnsfamiljer hade 31,3 % fler än ett b a r n på daghem.

ständigt jämförbara. Dels är barn, som får barnbidrag, alltid under 16 år medan i daghemsundersökningen åldersgränsen ej var fixerad, utan sannolikt bestämdes av hemmavarande barns ålder. Genom en stickprovsundersökning h a r beräknats h u r m å n g a av dessa familjer, som har något b a r n under 7 år. A v tabell 5 framgår att endabarnsfamiljer med barn under 7 år (30 150) utgör 52,2 % av samtliga barnfamiljer i Stockholm med minst ett barn under 7 år ( 5 7 7 4 0 ) . Motsvarande siffra för familjer med b a r n på daghem var

Tab. 6. Mödrarna

I procent av Antal familjer med samtliga barnbarn på daghem i bidragsmottagare med minst ett Stockholm barn under 7 år

d) Ekonomi

och

yrkesfördelning

M ö d r a r n a s inkomster redovisas i tabell 6. A v de ensamstående m ö d r a r n a h a r som synes 78,2 % och bland de gifta m ö d r a r n a efter veckoinkomstens

storlek. Gift par

Ensamstående moder Antal

/o

Antal

5 60 445 361 96 52 1 030

o,5 5,8 43,2 35,o 9,3 5,o

82 40 254 635 386 146 43 1586

75.00 17 1 047

100,0

68.03 86 1 672

5,2 2,5 16,0 40,0 24,3 9,2 2,7 100,0

64,3 % en veckoinkomst på mellan 50 och 100 k r . F ö r den högre inkomsten än 100 kr. i veckan ä r skillnaden mellan de två g r u p perna obetydlig. Olikheten beror på att det ä r fler bland de gifta än bland de ensamstående, som h a r lägre inkomst än 50 kr. per vecka. Medianinkomsten, det är att hälften av fallen understiger och hälften överstiger denna inkomst, ä r 75 kr. för ensamstående m ö d r a r och 68 kr. för de gifta. D e n n a skillnad beror sannolikt på att flera av de gifta m ö d r a r n a har deltidsarbete, men kanske även på att i de ensamståendes inkomster kan ha inräknats underhållsbidrag från levande eller döda fäder till barnen. P r i m ä r m a t e r i a l e t ger dock inga uppgifter på dessa punkter. P r e l i m i n ä r a uppgifter för en jämförelse med inkomsterna hos Stockholms alla mödrar h a r erhållits från en undersökning utförd inom Stockholms stads statistiska kontor. Materialet till denna undersökning är slumpvis urvalt, omfattande 1 / 8 3 av hela antalet kvinnor med b a r n under 16 år, vilka erhöll allmänt b a r n b i d r a g under första kvartalet 1948. Det r ö r sig om 2 550 mödrar, 250 ensamstående och 2 300 gifta. M e dianinkomsten av 1948 taxerad inkomst för mödrar med inkomst var för de ensamstående 3 840, det ä r 73,8 kr. per vecka och för de gifta m ö d r a r n a 1 552, dvs. 30 kr. per vecka. Dessa uppgifter rör hela inkomsten under 1947 och är, n ä r det gäller de gifta mödrarna, heterogent eftersom dessa dels kunna vara heltids- eller deltidsarbetande dels inte ha förvärvsarbete men

vissa inkomster av annan källa än arbete. H ä r t i l l kommer att en del gifta m ö d r a r blott kan ha haft inkomst en del av året t.ex. på g r u n d av ledighet i samband med barnsbörd. Allt detta g ö r att man ej kan j ä m f ö r a inkomsten för alla gifta m ö d r a r i Stockholm med de gifta d a g h e m s m ö d r a r n a s inkomster. Uppgifterna från dessa senare är sannolikt den veckoinkomst de h a r n ä r de h a r arbete. Dessa inskränkningar gäller i betydligt mindre utsträckning för alla de ensamstående m ö d r a r n a , som på helt annat sätt är t v u n g n a att arbeta. De ensamstående mödr a r n a med barn på daghem har lika stor eller obetydligt högre inkomst i jämförelse med alla ensamstående m ö d r a r i Stockholm. De gifta parens gemensamma inkomst, familjeinkomsten, återfinns i tabell 7, som visar, att de flesta, 73,8 %, h a r en inkomst mellan 100 och 200 kr. och 19 % h a r mer än 200 kr. per vecka. Medianinkomsten för familjerna ligger ungefär 100 kr. i veckan högre än för hustruns inkomst och är 166,5, dvs. ca 8 300 kr. om året. H u r m ö d r a r n a fördelar sig efter yrkesg r u p p e r visar tabell 8. Största gruppen ä r kontorspersonal 32 % och innefattar förutom kontorister även sådana vars huvudsakliga sysselsättning är kontorsarbete. Den näst största gruppen är arbeterskor och hantverkerskor 29 % och d ä r n ä s t kommer gruppen affärs- och lagerbiträden med 14 %. U n d e r beteckningen övriga yrken, 8 %, döljer sig följande u n d e r a v d e l n i n g a r : a) sjuksköterskor, tandsköterskor, barn-

Ta b. 7. De gifta parens familjeinkomst Familjeinkomst per vecka för gifta par, kr.

per

vecka.

Antal

Procent

— 50 50—100 100—150 150—200 200—250 250—

445 745

Summa

1 612

Medianinkomst

166.51 Antal fall utan uppgift Hela antalet

60 1 672

o,4 6,7

46 13,21 5,8/ 19,0 100,0

Tab. 8. Mödrarna fördelade efter Yrkesgrupp

yrkesgrupper.

Ensamstående moder

Gift par

3i8 138 354 84 35 39 66 4 9 1 047

542 238 432 no 50 68 155 70 7 1 672

I I . Kontorspersonal I I . Affärs- o. lagerbiträden I I I . Arbeterskor o. hantverkerskor . . I I I . Hotell o. restaurangpersonal . . . I I I . Biträden i enskilda hushåll I I I . Städerskor övriga yrken Hemmafruar Uppgift saknas Summa

sköterskor m.fl. hälso- och socialtjänstemän 46 fall, b) lärarinnor 24 fall, c) sjukvårdsbiträden 41 fall samt d) övriga yrken av skilda slag 110 fall. Vid en jämförelse mellan yrkesfördelningen för de ensamstående och de gifta mödrarna visar det sig att bland de ensamstående finns det en högre procent arbeterskor och hantverkerskor än bland de gifta. I yrkesgrupperna kontorspersonal och affärs- och lagerbiträden är förhållandet det motsatta men i mindre grad. Bland »övriga yrken» förekommer också de gifta i större procent än de ensamstående. Av detta, bekräftat genom en uträkning utförd av Statistiska kontoret, framgår att de ensamstående mödrarna i något större utsträckning (49,4 %) än de gifta (41,4 %) har sådana yrken som enligt den offentliga statistiken brukar räknas till socialgrupp III.

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947

2 20

45 118 215 368 592 971

Summa

516 Antal barn

2 331

antal

procent

860 376 786 194 85 107 74 16

3i,6 13,8 28,9 7,i 3,i 3-9 8,1 2,7 0,6

100,0

221 En intressant grupp är de 70 gifta mödrarna och 4 ensamstående som kallar sig hemmafruar. Av undersökningen rörande orsakerna till daghemsvistelsen har det visat sig att nästan alla dessa hemmafruar har sina barn på daghem på grund av att hon är sjuk eller klen. Blott i ett par fall är orsaken den att hemmiljön ansetts olämplig för barnen. Någon uppgift på hur mödrarna fördelar sig på olika yrkesgrupper i Stockholm står för närvarande (våren 1949) ej att erhålla. e) Omsättningen

av barn på

daghem

En del av de barn, som tas in på daghem, stannar kvar där tills de börjar skolan, andra slutar av någon anledning efter längre eller kortare tid. För att få en uppfattning av hur länge barnen stannar kvar på daghemmen sedan de inskrivits har sam-

Tab. p. Omsättningen på de 54 »andra Barnens intagningsår

Summa

daghemmen».

Procent

0,1 |

0,9 \ 3,o

i,9 1 5,I

)i4,o 9,2 / 15,8 25,4 41,6 100,0

Platsantal på daghemmen 1 887 1 887 1 887 1 912 2 001 2 121

2257 2 344

manställningen på tabell 9 gjorts. Utgångspunkten för denna har varit uppgifterna om de inskrivna barnens intagningsår. De 16 kommunala daghemmen lämpar sig mindre väl för denna undersökning, beroende på att de till största delen tillkommit under de sista sex åren och har därför uteslutits. Av de 54 »andra daghemmen», som alla medtagits, har däremot sedan 1943 öppnats blott 10 st. med sammanlagt 457 platser av de nuvarande 2 344 och platsantalet har sakta ökat under de sista 5 åren (se tabell 9). Det framgår av sammanställningen att 42 % av daghemsbarnen inskrivits under år 1947 och då undersökningen gjordes första veckan i december 1947 har de således varit på daghemmen elva månader eller kortare tid, 25 % har varit där ca ett till två år, 16 % två till tre, 14 % tre till fem och 3 % fem till åtta år. Siffrorna för barnen, som varit en längre tid på daghemmen, är minimisiffror dels på grund av de nytillkomna daghemsplatserna och dels beroende på att en del barn kan ha flyttat från ett daghem till ett annat och då upptagits som ett nyinskrivet daghemsbarn. Även om man inte får bortse ifrån att en del av daghemsbarnen varit frånvarande under kortare eller längre tider så är det således ett tämligen stort antal av barnen som stannar kvar på daghemmen under flera år.

Orsakerna till daghemsvistelsen a) Ensamstående mödrar Ett av de mera anmärkningsvärda resultaten av den tidigare meddelade undersökningen är att de ensamstående mödrarnas barn utgör 37,8 % av klientelet på Stockholms daghem. Det är också beaktansvärt att hälften av dessa är skilsmässobarn. Orsaken till att de ensamstående mödrarna har sina barn på daghem är naturligtvis i de allra flesta fall deras sociala situation som ensamförsörjande, vilket också framgår av orsaksundersökningen, som redovisas i tabell 10. För 997 av 1 059 fall var detta huvudorsaken och blott 60 fall, de

flesta med skilda mödrar, har antecknats på andra orsaker. Även om modern är ensamstående är det inte utan vidare givet att hon måste ha sitt barn på daghem för att kunna försörja sig själv och barnet. Detta framgår enbart av det tidigare påvisade förhållandet att blott ] / s av de ensamstående mödrarna i Stockholm har sina barn på daghem. Andra möjligheter måste alltså utnyttjas, vilket kanske delvis beror på bristen på daghemsplatser. De ogifta mödrarna vårdas i många fall med sina barn på mödrahem och därifrån försöker man att ordna det fortsatta omhändertagandet på bästa sätt. — Den utväg, som i de flesta avseenden är den bästa för de ensamstående mödrarna och deras barn är att de får bo hos mormor till barnet eller annan kvinnlig anhörig, där barnet kan få omvårdnad, när modern går till sitt förvärvsarbete. Det är dock i många fall som detta inte låter sig göra. Särskilt är det svårt i städerna, där bostäderna är trånga och där så många även av den äldre generationens kvinnor har arbete utom hemmet. Vanligtvis är det större utsikter att ordna detta om modern har sitt hem och släkt på landsbygden. I flera fall vill dock inte modern lämna storstaden. Mormor är ej alltid en lämplig fostrarinna för barnet, och många psykologiska problem för mor och mormor kan göra svårigheterna stora. — Fosterhemsvård förekommer i tämligen stor utsträckning särskilt för ogifta mödrars barn. En sådan vård kan inte sägas vara någon lycklig lösning utom i de fall där modern är olämplig som vårdarinna. Avigsidan med fosterhemsvården, utom det att barnet i många fall måste byta fosterföräldrar flera gånger, är att modern förlorar det direkta ansvaret för barnets vård, och den naturliga bindningen mellan mor och barn ej kommer till stånd. — I Stockholm och några andra städer i Sverige har man försökt att ha barnen i familjedaghem (tidigare benämnda fosterdaghem), dvs. privata hem, som åtagit sig att under dagarna ta hand om några främmande barn mot ersättning genom barnavårdsnämnden och med inspektion från nämnden. Verk-

samheten startades 1946 i Stockholm på grund av bristen på daghem och är avsedd ej blott för de ensamstående mödrarnas barn utan även för andra barn med starkt behov av daghenisvistelse. Familjedaghemmen har en viss fördel gentemot daghemmen och det är att barnet där utsätts för mindre uttröttning och mindre infektionsrisker, vilket särskilt är av betydelse för barnen under 2—3 år och andra speciellt infektionskänsliga barn. Men nackdelarna är också stora. Många barn måste byta familjedaghem flera gånger på ett år och barnet får två konkurrerande mödrar och vet ej riktigt var det hör hemma. Dessutom har familjedaghemmet trots urval små förutsättningar att ge barnet det psykologisktpedagogiska omhändertagande, som man eftersträvar. Idéen med familjedaghem har därför enligt min mening ej visat sig vara så bra som man från början hade hoppats. 1 — Stiftelser och på senaste tiden även kommunen har byggt särskilda hus för ensamstående mödrar där dessa får hyra lägenheten för nedsatt pris och har gemensamt sällskapsrum. Barnen tas om hand på dagarna av utbildad personal i en barnkammare, där dock de flesta av det vanliga daghemmets nackdelar är för handen. För ensamstående mödrar är daghemsvård en lösning på problemet, som i många fall är den enda tänkbara. Föreliggande undersökning visar att man för Stockholms del ej kan tänka sig att minska daghemsplatserna för denna stora grupp, tvärtom är en måttlig ökning sannolikt nödvändig. b) De gifta

paren

Barnen med gifta föräldrar, som leva tillsammans, utgör 62,2 % av klientelet på Stockholms daghem. 1. Social orsak till daghcmsvistelsen. De gifta har i många fall sådana sociala svårigheter att de tvingas att lämna sina barn på daghem. Undersökningen visar (tabell 10) att av de 1 715 daghemsbarnen med gifta föräldrar hade 354 eller 20 % sociala huvudorsaker till daghemsvistelsen.

518 Den vanligaste av dessa orsaker är sjukdo)n eller invaliditet hos någon av föräldrarna. Inte mindre än 154 fall har antecknats under denna rubrik som huvudsaklig orsak. Av de upplysningar, som lämnats i frågeformulärets anteckningskolumn, framgår att i 84 fall gäller det fadern, i 38 modern och i 32 fall har ingen upplysning om detta givits. Man kan således antaga att i minst 100 fall är det faderns sjukdom eller invaliditet som är orsaken till att barnen är på daghem. Betydelsefullt i detta sammanhang är att i ytterligare 105 fall var sjukdom eller invaliditet hos någon av föräldrarna bidragande orsak till daghemsvistelsen och här fördelar sig faderns och moderns roll på alldeles samma sätt som för huvudorsakerna. Den näst största gruppen inom de sociala orsakerna är där moderns arbetsinkomst är säker och faderns osäker. 96 har uppgivit detta som huvudsaklig orsak och 34 som bidragande. I dessa 96 fall liksom i de ca 100, där fadern är sjuk, tillsammans 196, får man räkna med att det är moderns yrkesinkomst, som familjen bygger sin existens på. Det är dessa 196 fall som lagts till antalet ensamstående mödrar och fatt upp antalet ensamförsörjande till ca 44%Det är givet att i alla dessa fall där fadern eller modern är sjuk och moderns inkomst är den säkra måste man anse daghemsvården lika väl motiverad som för de ensamstående mödrarna, ja kanske ännu mer berättigad eftersom sådana familjer i stort sett har mindre möjligheter att fä hjälp av det allmänna än de ensamstående. Olämplig hemmiljö är en annan social orsak av mindre storleksordning. 26 familjer har antecknat detta som huvudorsak och 19 som bidragande orsak. Under denna rubrik döljer sig säkert en del svåra missförhållanden såsom låg förståndsutveckling eller annan inkompetens hos modern, alkoholism hos fadern m.m. I dessa fall har daghemmet en stor uppgift att fylla, ty om barnen ej kunde få vara på daghem skulle familjerna i många fall blivit fråntagna vårdnaden om dem.

Tab. 10. Huvudsaklig

och bidragande orsak till att barnen vistades på daghemmen i Stockholm veckan i—7 dec. ip4/. 3arnen under 2 år

Hela materialet Bidragande orsak

Huvudsaklig orsak ensamstående

gifta

gifta

Huvudsaklig orsak

ensamstående

gifta

ensamstående

r. Sociala orsaker: b) Annan form av stympat hem . .

997 (93 %) 27 7

154 68

i°5

15 9

23 16

1 041

(20 % )

(98 %)

(20 % )

1 018 ni

d) Moderns arbetsinkomst säker, fae) Sjukdom eller invaliditet hos nåf) Annan orsak (bl.a. olämplig bostad) Summa

179 (98 %)

2. Ekonomiska orsaker: a) Familjens budget kräver båda mab) Bosättningslån, skulder o.d c) Mannen underhållningspliktig fr. föreg. äktenskap eller u.ä. barn .

Summa 3. Moderns bestämda önskan att fortsätta arbetet trots hygglig ekonomi: a) Passar ej som hemmafru b) Konflikt mellan makarna c) Annan orsak Summa

14 30 3i 1 204 (70 % )

23 14 30

67 (3,9 %)

7i 138

8 3 4

19 17 24

8 8 249 (7o %)

201 30

19 19 13

8 10

8 Summa

47 (2,7 %)

Summa orsakei

30 2

4 37

1 715

1 059

3 5

—

3 8

6. Moderns ivriga påtryckning

4. Påtryckning från utomstående: 14 25

3 5

—

6 354

Vad de 10 fall av annan form av stympat hem innefattar kan ej med säkerhet bedömas, vilket också gäller de 68 som antecknats under rubriken annan social orsak. Inom den sista gruppen kan man dock med stor säkerhet antaga att det i de flesta fall är trångboddhet eller annan olämplig bostad som är orsaken. Bostadssvårigheternas betydelse för daghemsvården har ej kunnat tagas upp i denna undersökning, då det ej har varit möjligt att genom hembesök skaffa upplysningar om samtliga barns bostäder.

runs yrkesinkomst, dvs. mer än 40 % av familjens kontanta inkomst samtidigt som utgiften ökar genom barnet. Denna förlust kompenseras visserligen till en del av minskade skatter och hustruns arbete i hemmet, som kan reducera utgifterna. En stor del av daghemsfamiljerna skulle utan moderns yrkesinkomst komma på en mycket låg ekonomisk standard och en avsevärt lägre än den de hade innan barnet kom till världen. Det är därför förklarligt och försvarligt att mödrarna söker sig tillbaka till yrkesarbetet och om ingen anhörig kan ta hand om barnet i hemmet blir daghemsvården lösningen på familjens ekonomiska dilemma. 2. Ekonomisk orsak till daghemsvistelsen Det framgår av inkomstundersökningen för de gifta paren. på hela materialet att 19 % av de gifta Av undersökningen framgår att 70 % av paren med barn på daghem hade en familjede gifta, 1 204 av 1 715 har uppgivit eko- inkomst på över 200 kr. i veckan. Dessas nomisk orsak till att de lämnar sina barn ekonomiska situation har studerats närpå daghem. Det övervägande antalet av mare. Av tabell 11, där dessa familjer är dessa, 1 018, anser att -»familjens budget fördelade efter faderns och moderns inkräver båda makarnas arbetsinkomst-». komster, framgår att i precis hälften, 149 Denna grupp är också den största i hela av de 298 fallen har modern en inkomst orsakstabellen. Ett relativt litet antal, 71, på 75—125 medan fadern har 100—150 kr. har denna anledning som bidragande orsak. i veckan. I 49 fall av dessa har modern och Ur sammanställningen över de gifta fadern samma inkomst, 100—125 kr. i vecmödrarnas yrkesinkomster och familjernas kan. För denna grupp, som har en högre inkomster per vecka kan man utläsa att i inkomststandard än flertalet daghemsfamildet stora flertalet familjer har mannen en jer och modern lika stor och något lägre inkomst av ca 100 och hustrun ca 70 kr. inkomst än fadern gäller även att man väl i veckan. Om hustrun skulle stanna hemma kan förstå att de utnyttjar daghemmen. och sköta barnet fick familjen avstå hust- För den lilla grupp på 57 fall i denna Tab. 11. Familjer med mer än 200 kr. familjeinkomst per vecka fördelade efter mannens och hustruns inkomst. Faderns inkomst

Moderns inkomst 75—100 Samtliga daghem Hemmafru — 25 25— 50 5°— 75 75—100 100—125 125—150 150—175 175—200

6 1

100—125

38 49 4

8 35 27 6

200—

Summa

125—150 | 150—175 175—200

1 21

13 13 8

3 4 8 5 1 2

200—

Summa

10 2 1

10 2

7 4 6 4 2

5 40 99 106 23 5 2

4 40

6 298

inkomstgrupp med över 200 kr. familje- detta som huvudsaklig och 17 som bidrainkomst, där modern har 75 kr. eller lägre gande orsak. I ett visst antal fall är det inkomst per vecka ställer sig frågan annor- skulder för moderns yrkesutbildning som lunda. För dessa kan man med ganska stor tvingar modern till arbete utom hemmet. säkerhet säga att det skulle vara bättre Även i de fall där det är mannens studieekonomi för familjen om hustrun var hem- skulder som skall betalas av, förstår man ma och ägnade hela sin tid åt barn och att daghemsvården tillgripes som en lösning hem. Vid en genomgång av primäruppgif- åtminstone under några år. Under rubriken: mannen under hålls plikterna för dessa 57 visar det sig att det är en stor del, som kan anföra andra betydelse- tig från föregående äktenskap eller utonifulla orsaker, vilka gör daghemsvården äktenskapliga barn har 14 antecknats för önskvärd och berättigad. Det återstår 23 huvudsaklig och 19 för bidragande orsak. fall, som uppgivit att barnet är på daghem Det är förvånansvärt låga siffror för denna endast på grund av att familjens budget orsak. Med stor sannolikhet har ej förekräver båda makarnas arbetsinkomst. I ståndarinnorna fått uppgift om alla fallen. detta material är det således blott ett obe- Det är sannolikt att mannens förpliktelser tydligt antal fall om vilka man skulle kunna i dessa avseenden är en beaktansvärd orsak säga att det skulle löna sig bättre om hust- till daghemsvistelse. Vad »annan» ekonomisk orsak till dagrun stannade i hemmet. Av de ekonomiska orsakerna till dag- hemsvistelse beträffar — det rör sig om hemsvistelsen kommer som nummer två i 31 resp. 24 fall — kan man ej bedöma vad storleksordning bosättningslån, skulder och den innefattar, möjligen är det en del fall dyl. med 111 fall med detta som huvudorsak. med försörjningsplikt av föräldrar och Om man medräknar de 138 fall där dessa andra anhöriga. skulder är bidragande orsak ser man tydj . Modern önskar att fortsätta sitt yrke. ligt att skulderna representerar en väsentI ett antal fall är orsaken till daghemslig orsak. Ett stort antal har enbart bosättningslån, och det gäller det statliga vistelsen moderns bestämda önskan att lånet och en del har resterande skatter, fortsätta arbetet trots hygglig ekonomi. många har avbetalningsskulder och några Under denna rubrik har 67, dvs. 3,9 % av kanske andra skulder, men ej studieskulder de 1 715 gifta paren antecknats. Därav ansom har en egen rubrik. Det är helt för- ser sig 23 ej passa som hemmafru och 19 klarligt att de unga familjerna utnyttjar har denna orsak som bidragande. I 14 fall daghemmen så att även hustrun genom sin har uppgivits konflikt mellan makarna som yrkesinkomst kan bidraga till att betala huvudsaklig och i 19 som bidragande orsak till daghemsvistelsen. De flesta av de 30 skulderna. Däremot är det mer tveksamt om det är stycken under rubriken annan orsak har i riktigt att staten genom bosättningslån och anmärkningskolumnen antecknat moderns firmorna genom avbetalningssystemet fram- yrkesutbildning. I andra fall står som förkallar den situationen att barnet under de klaring: omöjligt att få hemhjälp, modern viktigaste första åren ej får de bästa upp- nervös och behöver komma ifrån hemmet växtbetingelserna, som är i det egna hem- num. I 13 fall var annan orsak bidragande. Denna grupp med 3,9 % av de gifta är ej met med modern som vårdarinna. Man borde påpeka det förhållandet att statens särskilt stor, vilket delvis kan bero på brislån delvis betalas igen av staten själv, och ten på daghemsplatser, som gör att andra av kommunen, vilka till stor del betalar med mer tyngande skäl kommer i förhand. Man kan också tänka sig att den är liten daghemsvården. Studieskxddcr tycks för stockholmsfamil- därför att många föräldrar ej velat uppge jerna spela en mindre roll som orsak till denna moderns önskan som orsak till dagatt barnen är på daghem då endast 30 hade hemsvistelsen utan i stället framhållit eko521

nomiska svårigheter. I flera fall får man också räkna med att modern ej ens gjort klart för sig själv att detta är det verkliga skälet till att hon har förvärvsarbete utom hemmet. Av de 67 familjerna i denna grupp har 44 en gemensam inkomst på över 200; i hela materialet gifta par hade 19 % denna inkomst. De hör alltså till de mer välsituerade, vilket ju också var förutsättningen för att de skulle komma till denna grupp. Mödrarnas yrken hör också som väntat genomgående till de mer kvalificerade. Vid en värdesättning av de olika skälen till att mödrarna lämnar sina barn på daghem måste man naturligtvis till fullo respektera moderns önskan att fortsätta sitt arbete. Denna orsak är i varje fall fullt lika väl motiverad som enbart ekonomiska orsaker inom samma inkomstgrupp. Det enda man skulle önska är att mödrarna i full utsträckning fick klart för sig de medicinska och psykologiska nackdelarna med daghemsvistelsen. 4. Påtryckning från utomstående. 47 stycken eller 2,7 % av de gifta paren har sina barn på daghem av detta som huvudsaklig orsak och 42 som bidragande orsak. Det är barnavårdsnämnden, socialstyrelsen och läkare m.fl., som tillrått daghemsvistelse för de 14, som hör till den första gruppen social institution. Till denna skulle även kunna räknas flera som är uppförda under den sociala orsaksgruppen (t.ex. olämplig hemmiljö, olämplig bostad 111.m.).

De 25 mödrarna i andra gruppen, där arbetsgivare uppgetts ha utövat påtryckning, fördelar sig på nästan alla förekommande yrkesgrupper. Denna grupp är i verkligheten betydligt större. Man borde nämligen räkna med en stor del av dem, som är inskrivna på de daghem, vilka uppförts på industriernas initiativ. De är ju byggda för att locka mödrarna till yrkesarbete utom hemmet och mödrarna på dessa daghem har tydligen i mycket liten utsträckning uppgivit sådan påtryckning som skäl. 522

Man kan således av denna undersökning inte bedöma storleksordningen av de arbetsmarknadspolitiska orsakerna till daghemsvistelsen i Stockholm. De 8 med annan orsak har i flera fall egen rörelse, som tvingat dem till yrkesarbete utom hemmet. Det är tveksamt om man kan räkna »påtryckning från utomstående» som självständig orsak till att barnen vistas på daghem. Däremot gör denna orsak sig otvivelaktigt ofta gällande för en privilegierad intagning på daghem.

Orsakerna till att barn under 2 år är på daghem Nackdelarna ur såväl psykisk som fysisk synpunkt av den kollektiva vården på daghem är, som bekant, störst för barn i de lägsta åldrarna och speciellt under två år. En undersökning har gjorts för att utröna om orsakerna till att barnen under 2 år var på daghem av andra orsaker än de övriga (se tabell 10). Om man jämför fördelningen av huvudorsakerna med hela materialets huvudorsaker finner man förvånansvärd likhet i siffrorna. De skiljer sig blott för enstaka detaljuppgifter, som betingas direkt av åldern. Man hade väntat sig att för de minsta barnen kunna spåra en förskjutning av orsakerna mot svårare sociala och ekonomiska förhållanden med andra ord strängare intagningsindikationer. Man hade även väntat sig att procenttalet ensamstående mödrar till barnen under två år skulle vara högre än för hela materialet men det är något lägre. Denna undersökning tyder på att de unga mödrarna ännu inte insett olägenheterna med daghemsvistelse för de minsta barnen. I varje fall har det ej verkat återhållande på ansökningarna till daghemmen under åren 1946 och 1947. På sista tiden kan man dock spåra en ökad förståelse för dessa synpunkter. Under 1948 och 1949 har nämligen inte så få daghemsavdelningar för barn under ca 1 1j.2

år stängts för att utnyttjas till mer trängande ändamål, bl.a. till barnhemsavdelningar. För dessa »utkörda» barn har man utan alltför stora svårigheter kunnat ordna omhändertagandet på annat sätt. I många fall har mödrarna stannat hemma för att sköta om sina små. Sammanfattning Redogörelse lämnas för en undersökning på Stockholms daghem över dessas beläggning med särskild tanke på orsakerna till daghemsvistelsen, orsakernas inbördes fördelning och deras bärkraftighet. Materialet omfattar praktiskt taget alla daghem i Stockholm närmare bestämt 70 stycken med 3 063 barn av 2 749 mödrar. Undersökningen avser första veckan i december 1947. Av Stockholms alla barn i åldern x\%—7 är var 4 % på daghem. Daghemsbarnen hade ensamstående mödrar i 37,8 % och x / s av alla Stockholms ensamstående mödrar hade sina barn på daghem. Av de ensamstående var en tredjedel ogifta, hälften skilda och resten änkor och ensamma gifta. Om man räknar med de gifta par, där fadern är sjuk eller av annan anledning hade ingen eller osäker inkomst, blir siffran där mödrarna således var i stort sett ensamför sörj ande 44 %. Enda barnfamiljer av alla familjer med barn på daghem i Stockholm var 65,3 % medan enda barnfamiljer av samtliga barnfamiljer i Stockholm med minst ett barn under 7 år var 52,2 %. Daghemmen hjälper således mer endabarnsfamiljerna och mindre flerbarnsfamiljerna. De ensamstående mödrarna med barn på daghem har en medianinkomst på 75 kronor per vecka, vilket är i stort sett samma inkomst som Stockholms alla ensamstående mödrars. De gifta daghemsmödrarna har 68 kronor per vecka. Daghemsfamiljernas medianfamiljeinkomst ligger ca 100 kronor högre än hustruns inkomst. Yrkesfördelningen bland daghemsmödrarna redovisas. 58 % av barnen stannar på daghemmen mer än ett år och 17 % mer än 3 år.

Orsaksundersökningen visade bland annat att de ensamstående mödrarna hade sina barn på daghem i 93 % på grund av sin situation att vara ensamförsörjande. Av de gifta paren hade 20 % sina barn på daghem av olika sociala orsaker och 70 % av ekonomiska orsaker. 3,9 % av de gifta angav som orsak moderns önskan att arbeta trots hyggliga förhållanden och i 2,7 % hade social institution eller arbetsgivare utövat påtryckning. Barnen under två år, för vilka daghemsvården har de största nackdelarna, var på daghemmen av nästan exakt samma orsaker som för hela materialet. Av redogörelsen framgår att de orsaker som uppgivits till att barnen vistas på daghem med mycket få undantag är fullgoda och bärande. Daghemmen måste således finnas i nuvarande situation även under den förutsättningen att daghemsvården är olämplig för barnen och måste betraktas som en nödfallsutväg. Eftersom man med säkerhet kan räkna med att bland den övriga befolkningen i Stockholm finns ett stort antal mödrar med samma situation som daghemsbarnens mödrar kommer man ej ifrån en viss utökning av daghemmen i Stockholm.

Appendix En undersökning över orsakerna till att mödrarna placera sina barn på daghem har jag funnit gjord 1948 av G. K. Bowes på ett daghem i den engelska staden Bedford enligt ett personligt meddelande till A. C. Stevenson refererad i dennes bok »Recent advances in social medicine», Churchill, London, 1950. Orsakerna voro: Mannen invalid eller partiellt arbetsför 8, Ekonomiska orsaker (mannens inkomst otillräcklig, hög hyra etc.) 32, Ogifta mödrar 19, Frånskilda 6, Övergivna 3, Änkor 6. Summa 74. Undersökningen gäller endast ett daghem och har därför begränsat värde, men visar tydligt daghemsmödrarnas stora svårigheter av samma typ och storleksordning som i föreliggande undersökning.

Bilaga 7

Smittriskerna på daghem En sammanfattande

rapport över 3 års undersökningar pä daghem i Stockholm AV PROFESSOR GUNNAR LÖFSTRÖM

Inledning U nder år 1945 planerade representanter för statens bakteriologiska laboratorium, statens institut för folkhälsan, de pediatriska klinikerna vid karolinska institutet och Sachska barnsjukhuset vissa undersökningar kring problemet luftburen smitta. Särskilt ett studium av smittriskerna för barn, vilka vårdades på daghem föreföll mycket aktuellt och betydelsefullt. Kontakt togs i detta syfte med 1941 års befolkningsutredning, vilket ledde till att en delegation bestående av riksdagsman Bengt Elmgren. rektor Gustav Iverus, konsulent Gertrud Olsson och undertecknad Löfström fick i uppdrag att hösten 1945 företaga en studieresa till England för att där inhämta de engelska krigserfarenheterna beträffande daghemmen samt där studera olika problem kring småbarnsinstitutionerna särskilt åtgärder för bekämpande av infektioner på dessa. Efter genomförd studieresa fick jag i uppdrag av befolkningsutredningen att framlägga en plan för en forskningsverksamhet i vårt land rörande smittriskerna på daghemmen. I en PM, som jag överlämnade till utredningen i mars 1946 framhölls följande synpunkter: »Verkan av åtgärder, som syftar till att minska smittriskerna vid daghemsvård, kan bedömas endast på grundval av noggranna

undersökningsserier under lång tid. Det är därvid nödvändigt att även arbeta med vissa kontrollgrupper, inom vilka de speciella åtgärderna icke företages. Det är först efter jämförelse mellan »grupper med åtgärder» och »grupper utan åtgärder». som säkra slutsatser kan dragas. Man kommer här att arbeta efter principiellt tre olika principer. 1. Man kan minska infektionsrisken för barnen genom att kontrollera förekomsten av infektionssjukdomar hos personalen, genom att tillse att infekterade barn hålles borta från gemenskap med friska barn och genom att söka minska halten av sjukdomsalstrande bakterier i luften, på leksaker, i filtar, handdukar, näsdukar, vattenglas, damm m.m. 2. Man kan höja barnens allmänna motståndskraft mot infektion genom ändamålsenlig härdning, genom hälsosamma lokaler med ren lagom fuktig luft och mycket ljus och med möjlighet till tillräcklig utevistelse i frisk luft för barnen. Barn skall också skyddas mot överansträngning genom att deras dag uppdelas i lämpliga perioder av aktivitet och vila. Som mera specifik åtgärd kan man slutligen höja barnens allmänna motståndskraft genom att giva dem skyddsläkemedel av olika slag. 3. Man kan höja barnens motståndskraft

95 000 kr. måtte ställas till socialstyrelsens förfogande i och för fortsatta undersökningar under budgetåret I94//4 8 - I juni 1947 hemställde socialstyrelsen om ett anslag på 14 000 kr. i och för fortsatta undersökningar under budgetåret 1948/49. Under hela undersökningsperioden ha forskningarna bekostats av medel, vilka ställts till förfogande av allmänna barnhuset. I den aktivt deltagande forskargrupp, som handhaft dessa undersökningar sedan hösten 1946, har förutom mig själv ingått med. dr Lennart Hesselvik, med. lic. Gunnel Melin samt erforderlig sköterskeoch teknisk personal. Som öronläkare har deltagit med. lic. Floberg. Fil. lic. Stig W. Nilsson har tjänstgjort som undersökningarnas statistiker. Den kliniska delen av undersökningarna har på Stora Essingens och LM-gårdens daghem stått under ledning av dr Hesselvik och detaljplaneringen har verkställts av denne i samråd med professor Arvid Wallgren och nyssnämnde lic. Nilsson. Undersökningarna på daghemmen Malmgården och »Purpurn» har haft dr Melin som ledare med professor A. Lichtenstein som rådgivare. De bakteriologiska undersökningarna har genomförts till en del av dr Melin med mig som rådgivare till en del under min direkta ledning. En fysikalisk specialutredning har utförts av docent H. Ronge och ett sociologiskt arbete av fru Margareta Sedan utredningsarbetet kring den halvJohansson, dåvarande fröken M. Stjerna. öppna barnavården uppdragits åt den i börI administrativt hänseende ha undersökjan av 1946 tillsatta kommittén för den ningarna stått under socialstyrelsens ledhalvöppna barnavården, upptogs denna PM ning med mig som direkt ansvarig och I inom kommittén till ingående behandling chef för samtliga undersökningar. När På grundval av promemorian föreslog detta skrives — juni 1949 — pågår underkommittén i juni 1946 att ett anslag på sökningarna på det tredje året. Den här 30 000 kronor skulle ställas till socialstyföreliggande rapporten omfattar tre avsnitt. relsens förfogande i och för forskningsoch försöksverksamhet om infektionsris- 1. Undersökningarna på daghemmet å Stora kerna på förskoleinstitutionerna. Genom Essingen (1946—47). medel, som ställdes till förfogande av all- 2. Undersökningarna på daghemmet LMmänna barnhuset, påbörjades på hösten gården i Midsommarkransen (i947 1946 dessa infektionsundersökningar. De -48). resultat man redan efter ett halvt år ansåg sig ha kommit till föranledde att kommittén 3. Undersökningarna på daghemmet Malmgården på Reimersholme och daghemi juli 1947 i en särskild framställning till met Purpurn i Fredhäll (1948—49)Kungl. Maj :t anhöll om att ett belopp på mot vissa speciella sjukdomar genom ympningar (t.ex. mot difteri och tuberkulos). Man kan ge medicin i förebyggande syfte då speciella risker för utbredning av vissa epidemiska sjukdomar föreligger. Så kan man t.ex. försöka stäv ja en hotande scharlakansfeberepidemi genom att ge barnen sulfapreparat. Hithörande problem består i en serie av i varandra gripande delfrågor och torde knappast kunna lösas utan att man på lång sikt skapar en enhetlig organisation för detta ändamål. Dennas slutliga utformning kan väl knappast för närvarande överblickas men kommer väl att framgå efter någon tids inledande arbete. Den enhet, inom vilken forskningsverksamheten skulle bedrivas skulle lämpligen omfatta ett antal daghem eventuellt barnträdgårdar med ett sammanlagt barnantal på omkring 300 barn. Målet för denna forskning skulle vara att uppnå resultat av varaktigt värde, som definitivt skulle kunna ange riktlinjer för den förebyggande hälsovården inom halvöppen barnavård. Innan man bygger ut verksamheten i denna sin slutliga omfattning måste under det närmaste året vissa inledande försök företagas i mindre skala. Dessa skulle igångsättas så snart ske kan och i första hand bedrivas på endast ett daghem såsom en intensivundersökning.»

De tidigare av dessa undersökningar, som genomfördes hösten och vintern 1946 —47 och 1947—48 är färdigbearbetade medan bearbetningen av siffer- och undersökningsmaterial från 1948—49 komma att slutföras inom det närmaste halvåret. Av det sagda följer, att första avsnittet av rapporten kommer att vara en fullständig re-

dogörelse för 1946—48 års undersökningar, medan endast översikter, som kommer att kompletteras, nu kan lämnas från 1948—49 års undersökningar. Innan materialet redovisas har det synts mig befogat ge en kortfattad redogörelse över den halvöppna barnavårdens 1 utveckling sedd ur medicinsk synpunkt.

Den halvöppna barnavårdens utveckling Den halvöppna barnavården introduce- vården av barn medför stora infektionsrades i Sverige på 1830-talet genom att de risker, och att dessa risker ytterligare öka. första s.k. småbarnsskolorna då startades om vården är halvöppen, vilket innebär att här. Denna verksamhet, som så småningom barnen ha möjligheter till nedsmittning såutvecklats, först i de större städerna, sedan väl i det egna hemmet som på daghemmet, i mindre städer och slutligen i en del samEn föreställning om de stora riskerna, hällen ute på landsbygden, har de senaste som kollektivt vårdade barn löpte under decennierna hastigt expanderat. Orsakerna 1700- och 1800-talen ger nedanstående tahärtill torde vara flera. 1920- och 30-talens bell som är hämtad från ett arbete av proökade intresse för studier av den fysiska fessor A. Lichtenstein, och mentala utvecklingen av förskoleålT^-JT , , •, • ,• , Dodlt hete derns barn har givit en kraftig impuls till 9 » ™* vtssa nttcbarnshus och utvidgande av barnträdgårdsrörelsen. Ett . barnsjukhus. förändrat läge på arbetsmarknaden till- D u b I i n 1701—97 98 % sammans med en viss omsvängning i tidietersburg 1772 84 85 % gare tänkesätt rörande kvinnornas rätt till Bryssel 1811 79 % arbete utom hemmet och en ökande svå- P a n s l 8 l 7 67 % righet att erhålla hemhjälp har lett till att Charité Berlin 1874 42 % behovet av institutioner av typen daghem Petersburg 1873—75 17 % för omhändertagande av förvärvsarbetande K r o n P r i n s e s s a n Lovisas vårdanstalt l8 mödrars barn kraftigt ökat. 74 10 % De sista åren ha en del nya institutionsDen kände epidemiologen, professor typer tillkommit, såsom fritidssysselsättThure Hellström var en av de mest enerningen för skolbarn, parkleken osv. Nedan giska motståndarna till daghemsrörelsen kommer emellertid närmast att beröras två under 1900-talets första decennier. Under iustitutionstyper, nämligen daghemmet och sitt arbete med de svåra difteriepidemier, barnträdgården. De medicinska synpunkter, som härjade i Stockholm i seklets början' som komma att läggas på dessa institutio- skapade han för den tidens barnkrubbor ner kunna i regel överföras även på de uttrycket »samhällets pesthärdar», som av övriga, den muntliga traditionen förts vidare. Redan tidigt stod det klart för barnläEhuru de s.k. daghemsinfektionerna varit käre och epidemiologer att den kollektiva väl kända på läkarhåll i flera decennier, Jag använder mig här genomgående av den nu officiella termen »halvöppen barnavård», »barnträdgård» etc ehuru jag delar kommitténs i kap. 2 deklarerade uppfattning att denna term bör ersättas med de lätthanterligare »barnstuga», »barnstugeverksamhet» samt »förskola».

ha blott få försök gjorts att siffermässigt studera och bevisa dessas existens. En anledning torde vara, att dessa institutioner ej spelat någon större roll i den samhälleliga barnavården förrän under de sista två decennierna. En annan anledning är, att stora tekniska svårigheter vidlåda varje sådan studie; det är svårt att erhålla ett mot daghemsbarnen direkt svarande kontrollmaterial, och det är kanske ändå svårare att registrera alla infektioner hos daghemsbarn och kontrollbarn. Några mindre omfattande undersökningar av detta slag ha emellertid utförts. Bergman har 1934 gjort en analys av den stora scharlakansfeberepidemien i Stockholm 1933. En uppdelning av de scharlakansfebersjuka förskolebarnen i daghemsbarn och icke daghemsbarn gav endast en liten, ej statistiskt säkerställd översjuklighet för daghemsbarnen. Det bör kanske även nämnas, att barn från HSB :s lekstugor hade en avsevärt lägre sjuklighet i scharlakansfeber under denna epidemi än barn från andra daghem, ett förhållande, som Bergman tillskriver en bättre vård av barnen och genomsnittligt bättre hygieniska förhållanden på H S B :s lekstugor. Fast Bergmans undersökningsresultat snarast pekar i motsatt riktning mot de resultat, som andra fått, bör man ihågkomma, att scharlakansfeber ej är en sjukdom, som spelar någon större roll som nosocomialsmitta. Gyllenswärd har 1940 påpekat, att 25 % av de under tiden 1 okt. 1937—30 sept. 1938 på Nortulls sjukhus för akuta övre luftvägsinfektioner vårdade barnen voro krubbarn. Då endast 12 % av samtliga Stockholmsbarn i dessa åldersgrupper under samma tidsperiod besökte barnkrubbor. kunna dessa siffror tala för en viss översjuklighet i övre luftvägsinfektioner för krubbarn. På ett sjukhusmaterial på 800 barn i förskolåldern har G. Melin 1943 visat, att medan 27 % av krubbarnen enligt amanuensen haft öroninflammation och 18 % av samma kategori haft lunginflammation, voro motsvarande siffror för hemmabarnen,

vilka utgjorde något mer än hälften av materialet, 7 %, resp. 4 %. G. Melin visade även 1946, att under den senaste difteriepidemien under krigsåren i Stockholm det föreligger en avsevärd översjuklighet i difteri för kollektivt vårdade barn i jämförelse med barn, som vårdats i hemmen. Förhållandet kliniskt difterisjuka förskolebarn, som vårdats i hemmen/ kliniskt difterisjuka förskolebarn från kollektiv, blir på detta material l/v Även mellan krubbarn och hemmabarn föreligger en tydlig differens till hemmabarnens fördel. Slutligen har Friscll 1946 visat, att sänkningsreaktionen under en relativt lång tidsperiod visat högre värden för en grupp daghemsbarn i åldrarna o—2 år än för såväl en kontrollgrupp hemmabarn i samma åldrar som daghemsbarn i åldrarna 2—7 år Under det sista världskriget har från England rapporterats svåra epidemier av dysenteri (Hemington och Spink) och difteri (Strong) på »war nurseries», medan såväl en del smärre epidemier av både smittosamma barnsjukdomar och akuta övre luftvägsinfektioner beskrivits, och de medicinska synpunkterna på daghem överhuvudtaget diskuterats av Williams och Galloway. Från England föreligger även en större undersökning av Margaret E. Mc Laughlin, som belyser hälsotillståndet och utvecklingen hos daghemsbarn i jämförelse med barn, som levde hemma. Hon fann att förkylningssjukdomar förekom 2—8 gånger mera bland daghemsbarn än bland hemmagruppen. Denna över sjuklighet var märkbar i alla åldrar och under alla årstider. Bland daghemsbarnen var mässling 4 gånger vanligare än bland hemmabarnen, och detta gällde speciellt barn under 18 månader. Däremot observerade författaren, att daghemsbarn över 2 år visade en bättre viktökning än hemmabarnen och förklarar detta genom den extra tilldelning av livsmedel, som kom daghemsverksamheten till del. Nisbet å andra sidan visade, att daghemsbarn hade normal infektionsfrekvens, ökade normalt i vikt och gjorde ett gotf

intryck på lärarna vid överflyttning till skolan. I publikationer från Children's Bureau i Washington ha den halvöppna barnavårdens för- och nackdelar diskuterats, och åsikterna tyckas här överensstämma med dem i Sverige och England: de heldagsvårdande institutionerna är för närvarande nödvändiga i en viss utsträckning, men de medföra för barnen, i synnerhet för de minsta, så allvarliga nackdelar till kropp och själ, att endast de barn, vilkas mödrar oundgängligen måste arbeta, böra rekommenderas till kollektivvård. Barn under två år mottagas i USA överhuvudtaget ej på halvöppna kollektiv, utan i de fall, där modern måste arbeta, söker man här att på annat sätt, t.ex. genom förmedling av s.k. dagfosterhem få barnen placerade under moderns arbetstid. De halvdagsvårdande halvöppna barnavårdsinstitutionerna

med psykologiskt-pedagogiskt syfte åtnjuta emellertid allmänt förtroende i USA, men dessa institutioner äro emellertid små och utomordentligt välskötta. På grund av olikartade klimatologiska förhållanden har man emellertid ej på långt när så stor frekvens övre luftvägsinfektioner i Amerika som i Sverige. Då den halvöppna barnavården, alla olägenheter till trots, befinner sig i en hastig och obönhörlig utveckling, ha vi tagit till vår uppgift att klarlägga om och i vilken utsträckning hälsorisker finnas för barnen vid vistelse på dessa institutioner. Om sådana risker finnas har det varit vårt mål att söka begränsa deras skadliga verkningar. De nya rön angående den s.k. luftburna smittan, som framlagts i England av Bourdillon m.fl. och i Amerika av Robertsson, Hamburger, Loosli m.fl., öppnar nya vägar för en forskning av detta slag.

1946—41 års undersökning vid Stora Essingens daghem Undersökningens uppläggning Undersökningen pågick fr.o.m. 15 oktober 1946 till och med 31 maj 1947 på Stora Essingens daghem i Stockholm. Infektionsriskerna för daghemsbarnen studerades under loppet av en infektionssäsong under för dagbemmet helt normala arbetsförbållanden såsom ett första led i det uppgjorda forskningsprogrammet. Undersökningen bestod i en klinisk-statistisk studie över sjukligheten och kliniska data belystes genom en bakteriologisk analys av de förekommande smittämnena. Bakteriologisk miljöanalys genomfördes även för att söka klarlägga smittvägarna. Undersökningen omfattade förutom studiet av daghemsverksamheten även de barn som besökte en till daghemmet knuten barnträdgård. Denna var tämligen välisolerad från daghemmet, men icke tillräckligt väl för att man skulle kunna utesluta S28

att barnträdgårdsbarnen skulle kunna påverka nedsmittningsriskerna för daghemsbarnen. For att kunna värdera de vunna resultaten undersöktes för jämförelse ett kontrollmaterial bestående av barn, som uteslutande vårdades i hemmet. Principerna för urvalet av kontrollmaterialet kommer senare att redovisas. Lokaler Daghemmet har moderna lokaler, som ha byggts för daghemsverksamheten. De äro belägna dels i bottenplanet i ett bostadshus dels i en tvåvåningsbyggnad, som är sammanbyggd med detta. Daghemmet har fyra olika avdelningar nämligen för spädbarn, A, koltbarn, B, barnkammarbarn, C, och större barn, D. De tre sistnämnda barngrupperna ha gemensam entré och gemensam av- och påklädningshall.

—

^

D

T .

5 10

10m

3Q

"it

Fig. i. Våningsplan för Stora Essingens daghem. A = avdelning för spädbarnen, grupp A; B = avdelning för koltbarn, grupp B; C = avdelning för barnkammar barn, grupp C; D = avdelning för större barn, grupp D.

För de två äldre barngrupperna äro dessutom toalettutrymmena gemensamma. Lokalerna för de större barnen bestå av ett rum, genom en partiell skiljevägg delat i en sov- och en lekavdelning, jämte ett isoleringsrum. Det för barnkammaravdelningen disponerade utrymmet består likaledes av ett stort rum, genom en hopfällbar skiljevägg delat på samma sätt som det nyssnämnda. Koltavdelningen är inrymd i tvenne större rum, en lek- och en sovsal. Mellan barnkammar- och koltavdelningarnas lekrum finnes direkt förbindelse genom en enkel dörr. Ett för dessa båda avdelningar gemensamt isoleringsrum finnes tillgängligt. Koltavdelningen har ett eget toalettrum. Spädbarnsavdelningen har en särskild entré, ledande till en mindre hall, även avsedd som uppställningsplats för barnvagnar. Till denna hall gränsa dels ett omklädnings- och skötrum med genomgång till själva barnsalen, dels ett isoleringsrum och ett kök. Från hallen leder vidafe en enkel dörr till koltbarnens sovrum. Denna 34

dörr, som normalt hålles stängd, användes icke av barnen eller deras föräldrar, men utgör likväl den enda vägen för kommunikation mellan spädbarns- och de övriga avdelningarna inom daghemmet och begagnas följaktligen av personalen för bland annat mattransporten. Utanför entrén till spädbarnsavdelningen befinner sig en altan, dit spädbarnens sängar utan svårighet kunna skjutas, och som flitigt utnyttjas under vår- och försommardagar. De för barnträdgården avsedda lokalerna äro belägna i den ovannämnda tvåvåningsbyggnadens souterrainvåning. De äro uppdelade på tvenne avdelningar med gemensam ingång, skild från daghemmets, och do kapprum. För daghemsdriften erforderliga ekonomilokaler ha placerats i samma våningsplan. Våningen en trappa upp har inrättats som bostäder för en del av personalen. Hela anläggningen har centraluppvärmning. En tabellarisk uppställning av de för de 529

olika avdelningarna disponerade lek- och sovutrymmena sedda i relation till det beräknade antalet barn följer nedan. Golvyta

Koltbarn Barnkammarbarn Större barn Barnträdgård . . . Barnträdgård . . .

Antal barn

32,0

59,8 5i,o

61,0

15 15

7S,o 39,i

20 Samtliga daghemmet tillhörande lekrum ha söderläge, och byggnaden är högt och relativt fritt belägen. Till institutionen hör vidare en liten inhägnad lekplats. Anläggningen är byggd i kanten av ett mindre, skogbevuxet friluftsområde. Institutionen uppfördes år 1945 och hade vid undersökningens början varit i bruk sedan ett år tillbaka. Vissa brister i densammas planläggning äro påtagliga. Den gemensamma ingången och de gemensamma toalettutrymmena för flera av daghemsavdelningarna, liksom kommunikationen mellan spädbarnsavdelningen och det övriga daghemmet, försvåra eller omöjliggöra sålunda en någorlunda effektiv isolering mellan de olika grupperna. Institutionen torde likväl kunna betecknas som en av landets modernaste.

Personalen Institutionens omedelbara ledning handhaves av en föreståndarinna med omfattande erfarenhet av daghems- och barnträdgårdsverksamhet. Inom daghemmet ledes gruppen av större barn av en barnträdgårdslärarinna, biträdd av en praktikant. De tre grupperna av mindre barn omhänderhavas av vardera tvenne barnsköterskor. Vidare finnes en barnsköterska på avdelningarna för spädbarn och koltbarn, vilken tjänstgör som avlösare. Barnträdgårdsgrupperna ledas av tvenne barnträdgårdslärarinnor, som vid sin sida vanligen ha en eller två elever vardera. 530

I köks- och tvättavdelningen äro 3 personer anställda. Den sammanlagda personalen utgöres alltså, förutom deltidsanställda städerskor, av 17 å 19 personer.

Daghemmets och barnträdgärdens verksamhet och dagliga rutin Daghemmet, som är avsett för heldagsvård av barn mellan 6 mån. och 7 års ålder, hålles öppet varje vardag mellan kl. 6.30 och 18.00. Lördagar stänges det dock kl. 14.00.

Beroende på vid vilken tid föräldrarna börja sitt arbete anlända barnen till daghemmet om morgnarna på olika tider — de första punktligt kl. 6.30, de följande då och då under de närmaste timmarna. Kl. 9 ha i allmänhet samtliga barn anlänt. De första timmarna daghemmet är öppet tjänstgör endast en medlem av dess personal. Spädbarnen bli emellertid genast på morgonen mottagna i sin rätta avdelning. I fråga om de tre äldre grupperna är förhållandet annorlunda. Då personalen först k!. 8.00 är fulltalig, måste följaktligen de barn, som anlända före detta klockslag, omhändertagas och tillåtas vistas inom en och samma avdelning — den för barnkammarbarn — ehuru de tillhöra olika grupper. Antalet barn från olika grupper, som på detta sätt blandas med varandra i de tidiga morgontimmarna, är varierande och kan stundom uppgå till 25. Att detta förhållande kan ha sin stora betydelse för spridning av smitta mellan de tre berörda grupperna, är uppenbart. Från kl. 8 vistas emellertid barnen inom sina rätta avdelningar, och någon intimare kontakt de olika grupperna emellan förekommer därefter knappast, annat än mera tillfälligtvis i det gemensamma toalettrummet eller via den enkla dörren mellan kolt- och barnkammaravdelningarna, liksom naturligtvis i det gemensamma kapprummet. Den dagliga rutinen för spädbarnen gestaltar sig ungefär sålunda: kl. 8, eller senåre, beroende på ankomsten, badas de och iklädas daghemmets kläder. Därefter

sova de till kl. 10, då de fått ett mål. Efter maten utevistelse, om tjänlig väderlek, till kl. 14-målet. Koltbarnen få frukost kl. 8 och leka därefter inomhus till kl. 9.30. De vistas därefter utomhus till kl. 12.00 då middagsmålet intages. Sedan sömn till kl. 15.00, och mellanmål kl. 15.30. Barnen tillhörande de båda större grupperna tillbringa sin dag på tämligen likartat sätt. Efter frukost kl. 8.00 ordnad lek etc. till kl. 10, varefter de vistas ute till kl. 12.00, då de erhålla sin middag. Härefter vila till kl. 14.30, följd av sysselsättning inomhus, för de stora barnen stundom utomhus, till mellanmålet kl. 15.30. Efter eftermiddagsmålet sova eller leka barnen, beroende på åldern, tills de avhämtas av föräldrarna, vilket i allmänhet, förutom på lördagarna, sker mellan kl. 16.30 och 18. De ha då i genomsnitt tillbringat omkring 9 timmar på daghemmet. Dessa dagsschemata gäller undersökningstiden, som i huvudsak inföll under vinterhalvåret. Sommartid vistas barnen givetvis mera utomhus. Den kost, daghemsbarnen erhålla, är, med smärre variationer, ungefär av följande sammansättning: Spädbarn: kl. 10

Välling eller gröt och mjölk plus fruktsaft eller nyponté.

kl. 14

Olika grönsaksmoser, ev. plus kött eller fisk och saftsoppa.

Större kl.

barn:

8 Välling med smörgås, ofta med ost eller messmör.

kl. 12

Middagsmål, exempelvis enl. nedanstående veckas matsedel:

måndag

Stekt korv med makaroner, blåbärssoppa.

tisdag

Grönsakssoppa,

onsdag

Köttfärs och potatis, fruktkräm och mjölk.

maizenapudding.

torsdag Ärtsoppa, pannkakor. fredag Kokt eller stekt fisk, nyponsoppa. lördag Mannagrynspudding. kl. 15.30 Nyponté, färsk frukt eller fruktsaft och smörgås, ev. också varm mjölk eller choklad. Alla barn erhålla dagligen 10 droppar AD-vitaminolja. Barnträdgårdens verksamhet bedrives med barnen uppdelade på 2 förmiddagsoch 2 eftermiddagsgrupper. Den är öppen samtliga veckodagar utom lördagar och helgdagsaftnar. Barnen vistas där 3 timmar dagligen, vid tjänlig väderlek en del av denna tid utomhus. De erhålla ingen mat vid institutionen. Tämligen fri kontakt förekommer mellan de båda grupper, som samtidigt bevista barnträdgården, huvudsakligen i det gemensamma kapprummet, däremot knappast någon kontakt mellan barnträdgårds- och daghemsbarnen, annat än tillfälligtvis utomhus. Beträffande den för undersökningens förlopp väsentliga frågan, i vad utsträckning katarralt infekterade barn tillåtas vistas på institutionen, torde följande böra framhållas. I enlighet med undersökningens rent observerande uppgift har avgörandet i frågan, huruvida ett infekterat barn skulle mottagas eller ej, fattats av föreståndarinnan resp. gruppledarinnan, medan undersökningens personal städse sökt undvika influera härpå. De principer, som varit vägledande, torde ha varit desamma, som utbildat sig under institutionens tidigare verksamhet. Under undersökningstiden var daghemmet stängt under dagarna mellan jul och nyår 24 dec.—31 dec. 1946 jämte på grund av en mässlingsepidemi under tiden 3 febr. —17 febr. 1947. Av denna orsak hölls även barnträdgården stängd, varjämte den varit stäng för julferier 14 dec. 1946—12 jan. 1947. Inom daghemmet äro barnen fördelade på de olika grupperna i huvudsak efter åldern sålunda.

Alder

Spädbarn 6—15 mån. Koltbarn 15 mån.—3 år Barnkammarbarn 3—4 år Större barn 4—7 år De betecknas i fortsättningen Ae—De enligt tabellen. Undantagsvis är emellertid åldern ej ensam avgörande i vilken grupp ett barn skall placeras, utan tas i så fall mera hänsyn till den allmänna utvecklingsgraden. Beträffande antalet i de olika grupperna inskrivna barnen följes samma princip som på de flesta liknande institutioner, nämligen att med hänsyn till den i allmänhet rätt höga frånvarofrekvensen medgiva inskrivning av ytterligare några barn utöver det egentliga antalet platser. Fördelningen av barnen inom barnträdgården framgår av nedanstående tabell: Valet av kontrollmaterial Vid valet av kontrollmaterial eftersträvades överensstämmelse mellan kontrolloch daghemsbarn främst i fråga om följande egenskaper. 1. Ålder och kön. 2. Familjens storlek, beräknad i antal vuxna, inklusive ev. inneboende, och antal barn under 16 år. Skolbarn registrerades särskilt då dessa möjligen medförde större smittorisk för familjen än friskolebarn. 3. Bostaden i enlighet med på vanligt sätt angivna rumsenheter. 4. Familjens inkomst och sociala grund. Beträffande punkt 4 har förut framhållits att befolkningen på Stora Essingen i regel tillhörde tämligen välsituerade arbetar- och lägre tjänstemannagrupper. Denna största grupp har åsatts beteckningen II. Vid sidan härav förekom ett mindre antal ämbetsmanna-, civilingenjörs-, tandläkarefamiljer etc, som åsatts beteckningen I och Förmiddagsgrupp » Eftermiddagsgrupp » 1

532 Antal platser

Beteckning

9 12 15 15

Ae Be Ce De

likaledes ringa antal sämre situerade (diversearbetare, ogifta mödrar etc.) som klassificerats som grupp III. Denna indelning är givetvis ganska grov men ger en allmän gradering av kontrollmaterialets sociala struktur. En granskning av inkomst- och förmögenhetsskatten för 1946 för större delen av de berörda familjerna visade även att det rådde en god överensstämmelse mellan åsätt socialgrupp och föreliggande inkomstnivå. För envar av de fyra daghemsgrupperna utvaldes sålunda en speciell kontrollgrupp, liksom för barnträdgårdsgruppen Ee. För de tre övri a ^ barnträdgårdsgrupperna Fe, Ge och He, som enligt vad förut meddelats var tämligen enhetliga i fråga om ålder, utsågs en gemensam kontrollgrupp. I allt inrättades alltså sex kontrollgrupper hetecknade Ak, Bk, Ck, Dk, Ek och Fk—Hk. Vid undersökningens början fyllde antalet inskrivna barn väl de tillgängliga platserna på institutionen, både i daghemmet och i barnträdgården. Under undersökningens gång inträffade en del omflyttningar bland annat på grund av att barn uppnådde åldern för en ny högre grupp och flyttades dit. Viss avgång och vissa nyintagningar gav även grupperna förändrad sammansättning. Kontrollgrupperna utgjordes dock under hela undersökningstiden av fixerade grupper. I vad utsträckning kontrollmaterialet kan anses representativt i förhållande till daghems- och barnträdgårdsgrupperna har därför uträknäts och redovisas i detalj i Hesselviks akademiska avhandling. 1 Ålder

Antal platser

Beteckning

3—5 år 4—7 år 4—7 år 4—7 år

15—20 15—20 15—20 15—20

Ee Fe Ge He

Lennart Hesselvik: Respiratory infections among children in day nurseries. Sthlm 1949.

eller näsadenoiderna bortopererats. Tuberkulinreaktionens förhållande vid tidigare undersökningar efterfrågades, liksom eventuell BCG- eller andra vaccinationer. Snarast möjligt gjordes barnet vidare till föremål för en allmän undersökning, innefattande vägning, mätning och blodfärgämnesbestämning. Samtliga barn undersöktes vidare under oktober eller november månader av en öronspecialist, med vilken överenskommelse träffats om samarbete under hela undersökningstiden. Särskilt avseende fästes vid förekomsten av adenoider eller barn med snuva av överkänslighetstyp. Härvid konstaterades ett betydande antal barn ha adenoider i sådan utsträckning, att de efter vanliga principer borde bli föremål för operation. Föräldrarna tillråddes i dessa fall att låta utföra sådan, och tillfälle till kostnadsfri operation på Eastmaninstitutet bereddes inom den närmaste tiden efter undersökningen. En liknande genomgång av samtliga Undersökningens genomförande barn, som voro inskrivna i daghemmet eller barnträdgården under april och maj måKlinisk undersökning nader 1947 utfördes sedermera under denna tid och omfattade i likhet med den tidigare Daghems- och barnträdgårdsbamen såväl allmän undersökning och undersökTill samtliga föräldrar utsändes en cirning av öronspecialist. kulärskrivelse med en anhållan om samFrån och med de första dagarna i oktoarbete liknande den som riktats till kontrollbarnens föräldrar och begärdes i syn- ber till undersökningens slut inspekterades nerhet telefonmeddelande, om barnet av en och registrerades varje dag under den tid eller annan anledning uteblev från institu- daghemmet resp. barnträdgården var i tionen, så att kontakt omedelbart kunde verksamhet, varje närvarande barn av unernås, om orsaken härtill var sjukdom. dersökningens barnsjuksköterska. Härvid Läkarpersonalen sökte personligt samman- antecknades vilka av barnen visade akuta främst snuva och träffande med föräldrarna på ett så tidigt luftvägsinfektioner, stadium av undersökningarna som möjligt, hosta, varjämte givetvis övriga förekombl .a. för att barnets sjukdomshistoria skulle mande symptom noterades. Beträffande rekunna upptagas. Härvid efterfrågades sjuk- gistreringen av snuva torde böra anmärkas, domar i släkten, speciellt i fråga om över- att som sådan definierades »rinnande näsa». känslighetssjukdomar t.ex. astma, föräld- God hjälp för diagnosen härav gavs av rars och syskons ålder och hälsotillstånd, observation av eventuellt förekommande vidare barnens förhållande under nyfödd- kruster eller intorkat sekret kring näsöpphets- och spädbarnsperioderna (födelsevikt, ningarna. Efter någon övning visade det uppfödning, rachitprofylax) liksom genom- sig lätt att skilja den klara sekretion från gångna barnsjukdomar och tidpunkten här- näsan, som ett fullständigt oinfekterat barn för. Vidare efterhördes särskilt föräldrar- kan uppvisa under utevistelse i kyla och nas uppfattning om barnet brukar vara den närmaste stunden därefter, och de sparmycket förkylt och huruvida mandlarna samma spåren kring näsöppningarna av

Dessa beräkningar visa emellertid, att det inbördes förhållandet mellan daghemsgrupper och resp. kontrollgrupper är tämligen orubbat under undersökningens gång möjligen med undantag för åldern. Inom daghemmet ökas medelåldern inom de olika grupperna relativt obetydligt på grund av de omflyttningar som göres, medan motsvarande kontrollgruppers medelålder stiger på grund av att dessa grupper ha i stort sett samma sammansättning från 15 okt.—1 maj. Skillnad i ålder mellan t.ex. grupperna Bk och Be är den 15 okt. 1946 0,8 månader för gossar och 0,8 månader för flickor, medan denna skillnad den 1 maj 1947 är 8,1 månader för gossar och 5,8 månader för flickor. Hänsyn till dessa förhållanden kommer att tagas vid de senare bedömningarna av resultaten.

sådan sekretion, från den verkliga snuvan och de grövre krustor och sekretanhopningar, den efterlämnar. Speciellt vid registrering av hosta togs hänsyn till resp. gruppltdarinnas observationer. Om feber misstänktes och temp, ännu ej uppmätts, förordnades givetvis härom. I genomsnitt två gånger per vecka undersöktes varje grupp inom daghemmet och barnträdgården av läkaren. Härvid registrerades, förutom ovanstående infektionstecken, även förekomst av svalgkatarr eller halsfluss, varjämte ytterligare påkallade undersökningar företogos. När barn var frånvarande från institutionen registrerades dagligen, huruvida denna berodde på sjukdom hos barnet eller hade annan orsak. I enlighet med den till dem riktade uppmaningen rapporterade föräldrarna i allmänhet genast spontant orsaken till frånvaron. Om sådan rapport emellertid ej ingick och frånvaron utsträcktes utöver en eller två dagar, söktes kontakt med hemmet per telefon eller genom hembesök. Det visade sig då regelbundet att barnet var frånvarande på grund av att modern var ledig från arbetet eller dylikt; praktiskt taget aldrig var orsaken i sådana fall sjukdom hos barnet. Då rapport, vanligtvis per telefon, ingick om att ett barn var sjukt i hemmet och därför ej infunnit sig på institutionen, utfrågades meddelaren — vanligen modern — på så sätt, att de erhållna uppgifterna skulle kunna registreras i likhet med de på institutionen gjorda observationerna. Detta gäller i fråga om eventuell feber, snuva eller hosta. Meddelade uppgifter om hosta, liksom om diarréer och kräkningar ansågos i allmänhet utan vidare kunna registreras. En stor del av rapporterna om sjukdomsfall gav emellertid anledning till sjukbesök i hemmet. För ernående av största möjliga säkerhet och likformighet i fråga om observationerna företogs hembesök så ofta som möjligt. Hembesök har gjorts: i. då sådant erfordrats för ställande av diagnos,

2. vid alla fall med feber på 38 0 eller däröver samt 3. på grund av föräldrarnas uttalade önskan. Den behandling, som ordinerades, torde överensstämma med vanlig pediatrisk praxis beträffande ifrågavarande sjukdomar. Vid enkla katarrala luftvägsinfektioner med kortvarig feber påyrkades fortsatt sängläge minst ett dygn sedan febern gått ned. Vid okomplicerade dylika fall med måttlig feber insattes i allmänhet ingen sulfaterapi förrän på tredje dygnet, om febern då fortfarande låg på samma nivå. Sulfapreparat insattes då i full dos, vanligtvis för tre dygn framåt. Vid fall av lindrig öroninflammation insattes sulfabehandling genast, vid svårare sådana fall, t.ex. där säker eller misstänkt buktning av trumhinnan förelåg, remitterades barnet till omedelbar specialbehandling av öronläkaren, som även snarast möjligt efterundersökte de öronfall, som vårdats i hemmet. Vid behov av sjukhusvård intogs barnen på Norrtulls sjukhus samt vid fall av öronsjukdomar på Eastmaninstitutets öronavdelning. Den ambulatoriska vården av otiter, sinusiter etc. ombesörjdes på Eastmaninstitutets öronpoliklinik av den nyssnämnde öronläkaren. För kontroll av daghemsbarnens fysiska utveckling anordnades vägning och mätning med vissa intervall. Vidare undersöktes periodiskt för vissabarn inom de olika daghemsgrupperna deras blod med avseende på hemoglobinvärden och mikrosänkningsreaktion. Koutrollbarnen Samtliga barn inkallades till undersökning så snart sig göra lät. Sjukdomshistoria och allmän undersökning jämte öronundersökning gjordes på samma sätt som i fråga om institutionsbarnen. Dessa undersökningar fullbordades under oktober och de första dagarna av november. Kontrollbarnen efterundersöktes under april och maj månader 1947. Såsom var fallet i fråga om institutionsbarnen tillråddes även kontrollbarnens för-

Tab. i. Antal hembesök hos institutionsbarn

och kontrollbarn. Kontrollbarn

Institutionsbarn Grupp

Läkarebesök

Sköt.-besök

Grupp

Läkarebesök

Sköt.-besök

Ae Be Ce De

25 42

12 21

4i

80 161

38 25

27 13

Ak Bk Ck Dk

Ae—De

73 Ee Fe Ge He

3 3 6 4

Fk—Hk

16 Ek—Hk

89 Ak—Hk

599 Ee—He Ae—He

58 38 39 175

3°5

äldrar att låta operera »körtlar bakom näsan» om detta ansågs tillrådligt. Möjlighet till kostnadsfri operation erbjöds även dessa barn. Registreringen av kontrollbarnens sjuklighet byggde på uppgifter från två håll, dels föräldrarnas egna rapporter, dels undersökningens observationer. Beträffande upplysningarna från föräldrarna och värderingen härav hänvisas till vad ovan sagts beträffande motsvarande i fråga om institutionsbarnen. Samtliga kontrollbarn inkallades till vägning och mätning en gång varannan månad. Omkring halva kontrollmaterialet inkallades en gång per månad för undersökning av blodfärgämnet, en fjärdedel t.o.m. var 14 :e dag för sänkningsreaktionerna. Kontrollbarnen till daghemmet besöktes i hemmet av sköterskor en gång i månaden för bakteriologisk provtagning, oberoende av om några sjukdomsrapporter inkommit. Vid alla dessa tillfällen företogs givetvis en kontroll av barnets hälsotillstånd. Endast i något enstaka undantagsfall konstaterades härvid några sjukdomssymptom, som modern borde ha observerat och rapporterat, men varom intet avhörts. Liksom var fallet beträffande institutionsbarnen gav vidare en stor del av rapporterna anledning till sjukbesök i hemmet. Indikationerna voro i fråga om kon-

63 38

IOI

25 IOI

Ak—Dk

443 Ek

trollbarnen desamma som beträffande institutionsbarnen. Om något barn ej avhörts på två veckor, tog undersökningen kontakt med föräldrarna för att kontrollera, att intet inträffat som bort registreras. Sådan kontakt söktes i möjligaste mån genom hembesök. En tabellarisk uppställning över antalet hembesök hos institutions- och kontrollbarnen, jämte över antalet undersökningar av kontrollbarnen på mottagningen, gives nedan. Tab. 2. Antal undersökningar av kontrollbarn på mottagningen. Grupp

Undersökn. Sköt.-mottagning på av läkare på daghemmet daghemmet

Ak Bk Ck Dk

108 80

Ak —Dk

175 Ek Fk —Hk

75 Ek —Hk

107 Ak —Hk

39 38

53 307

Sammanlagda antalet undersökningar av kontrollbarnen uppgår till 1 574, därav lä-

Tab. 3. Översikt över antalet i undersökningen deltagande barn. Institutionsgrupper Ae

Be

Ce

De

Ee

Fe

Ge

He

I .. II . . III .. IV . . V .. VI .. VII . . VIII . .

6 5 6 7 5 4 5 4

8 8 7 8

11 11

8 5 7 9 7

9 9 9 9 10

7 7 6 6 3 3

8 8

6 6 7 7 8 9 7

1 I .. II . . III .. IV . . V .. VI . . VII . . VIII . .

3 4 4 4 5 4 5 3

Period Gossar:

Flickor:

Kontrollgrupper

10 10

7 7 8 7 7 8 8 6 6

9 8 7

11 11

7 7 7 6 6

16 16 15 13 13

13 13 13

karbesök 561 och besök av sköterskan 1 013, motsvarande ett genomsnitt av ca 1,5 undersökningar per barn och månad. Periodindelning Sjuklighetsregistreringen omfattar tiden 15 okt. 1946—31 maj 1947. Undersökningstiden har indelats i åtta perioder omfattande var och en en månad en period sålunda tiden 15 okt.—14 nov. osv. Då barnträdgården avslutade sin verksamhet den 14 maj 1947 är observationstiden här samt för motsvarande kontrollgrupp en månad kortare. Tabell 3 redovisar antalet barn i daghems resp. kontrollgrupper för de olika perioderna.

Sjuklighetsregistreringen Allmänt Den för alla i undersökningen deltagande barn, såväl institutionsbarn som kontrollbarn förda fortlöpande sjuklighetsregistreringen är uppbyggd av olika element, som kunna sammanföras i följande tvenne grupper.

24 24 26 26 23

10 FeHe

9 10 10

37 36 39 39 37 36 36

Ak

Bk

Ck

Dk

Ek

7 7 7 7 7 7 7 7

18 18 18 18 18 17 17 16

9 9 9 9 9 9 9 9

7 7 7 7 7 7 7

8 8 8 8 8 8 8 8

14 14 14 14 14 14 13 13

10 10 10 10 10 10

8 10 10 10 10 10 10 10

8 8 8 8 8 8 8 8

FkHk 20 20 20 20 20

19 19

— 9 9 9 9 9 9 9

14 14 14 14 14 14 13

—

a) Registrering av symtom. Vägledande för utväljandet av dessa symtom har varit, att de skulle vara karakteristiska för akuta luftvägsinfektioner hos barn och att de skulle vara så lätta att observera, att en registrering härav skulle kunna grundas förutom på undersökningspersonalens egna iakttagelser, även på de meddelanden, som barnens föräldrar kunde lämna. Av sådana symtom utvaldes feber, snuva, hosta. Av dessa registrerades febern som en kontinuerlig temperaturkurva med morgon- och kvällstemperatur till feberperiodens slut. Med feber avses i fortsättningen temperatur på 38 0 eller däröver. Förekomsten av de övriga symtomen registrerades utan gradering. b) Registrering av sjukdomar, »diagnosregistrering». De sjukdomar, som särskilt registrerats ha varit otit (öroninflammation), pharyngit (svalgkatarr) med feber och med eller utan tonsillit (halsfluss), bronkit (luftrörskatarr) med bronkopneumoni (lunginflammation), sinusit (inflammation i näsans bihålor), pertussis (kikhosta) och morbilli (mässling). Givetvis ha vid sidan härav en hel del andra sjukdomar förekommit och

observerats. Genomgående för denna regi- Beräkning av observationstiden strering har emellertid varit, att däri föreAvgränsningen av den tid, under vilken kommande diagnoser ha ställts antingen ay varje barns sjuklighet skulle registreras, undersökningsläkaren vid undersökning på institutionen, i hemmet eller på sjukhus, av har gjorts till föremål för särskilda överundersökningens öronläkare eller, i ett par väganden. Förhållandet var nämligen, att ett stort antal barn lämnade institutionen enstaka fall, av annan läkare. Några av dessa diagnoser och deras re- under undersökningens gång. En del av gistrering torde kräva en närmare kom- dessa voro friska, då de slutade, men många slutade i direkt sammanhang med frånvaromentar. Öroninflammation. I fråga om fall av period på grund av sjukdom, dvs. återöroninflammation har registrerats, huru- kommo ej sedan de tillfrisknat. Det synes vida denna var enkel- eller dubbelsidig, nu rimligt att denna »sista sjukdomsperiod» om paracentes gjorts eller ej, liksom hur i hemmet, som givetvis ofta måste sättas i länge sekretion förekommit. Otiterna ha samband med institutionsvistelsen, borde uppförts utan gradering i olika svårighets- belasta sjuklighetsberäkningarna för instigrader, och har en dubbelsidig otit noterats tutionsbarnen i förhållande till kontrollbarsom en otit, även om de båda öronen drab- nen. En tänkbar möjlighet skulle därför vara att inkludera en eventuell »sista sjukbats med ett par dagars mellanrum. Svalgkatarr och halsfluss: Då en regi- domsperiod» i beräkningarna för ett visst strering härav ej kunde grundas på rappor- sådant barn. Denna »sista sjukdomsperiod» ter från hemmet, och det av praktiska skäl torde emellertid i många fall vara omöjlig var omöjligt för läkaren att undersöka alla att avgränsa — att bedöma vilken del de fall i hemmen, där lindrig, okomplicerad därav, som skulle sammanhänga med inpharyngit kunde misstänkas, har registre- stitutionsvistelsen, och vilken del som ringen av pharyngit och tonsillit inskränkts skulle skyllas andra faktorer, synes ogetill att omfatta fall med feber. Tonsillit har nomförbart. Ett krav härvidlag måste givisserligen registrerats skilt från pharyngit, vetvis även vara, att alla barn, som lämna men dessa båda diagnoser ha sammanförts institutionen, kunde observeras en viss, i den följande bearbetningen. Den vid mäss- fixerad tid sedan de slutat. Detta har ej ling regelbundet förekommande pharyngi- heller låtit sig göra. I själva verket ha många barn ej alls kunnat observeras ten har icke särskilt registrerats. Luftrörskatarr och lunginflammation: efter sin sista närvarodag på institutionen, Det är sannolikt att några fall av luftrörs- då de flyttat till en avlägsen del av staden katarr utan feber icke blivit diagnostise- eller till annan ort. Andra åter ha kunnat rade, då det av praktiska skäl varit omöj- följas lång tid, i några fall månader, efter ligt att lungundersöka alla hostande, feber- denna dag. En beräkning, grundad på hela den tid, ett barn sålunda varit under obserfria barn. Endast ett fåtal av de fall, där lungin- vation, kunde emellertid därigenom befaras flammation kliniskt misstankes, ha rönt- bli tämligen oenhetlig. De beräkningar som i det följande komgenunder sökts, vilket gjort att man icke mer att framläggas grundar sig emellertid genomfört någon diagnostisk differentiering mellan denna sjukdom och luftrörs- med anledning av osäkerhet, som vidlåder bedömningen av daghemsbarnens »sista katarren. Inflammation i näsans bihålor: Special- sjukdomsperiod» på antalet närvarodagar undersökningen har utförts, då diagnosen på daghemmet ökat med sjukdomsdagar i bihåleinflammation varit starkt misstänkt hemmet i de fall barnet omedelbart efter på grund av påtagliga kliniska symtom, sjukdom återsändes till daghemmet. Sjuksärskilt långvarigare tjock sekretion från lighetssiffrorna utgöra således minimisiffror. näsan.

Sjuklighetsregistreringen har omfattat dels bruttosjukligheten omfattande all registrerad sjuklighet, dels nettosjukligheten, som speciellt tagit fasta på förekomsten av katarrala luftvägsinfektioner. Den senare har erhållits genom att eliminera inflytandet av andra sjukdomar än dem, som kunna hänföras till de katarrala luftvägsinfektionerna i vedertagen bemärkelse. Uteslutningen innebär att symtom eller sjukdomar, som anses härröra från mässling, påssjuka, vattenkoppor, kikhosta och höggradig överkänslighet för infektioner icke medtagits i beräkningarna. Bruttoregistreringen ger det bästa uttrycket för smittriskerna på daghem medan nettoregistreringen torde giva en bättre grund för jämförelse mellan de kliniska observationerna och de bakteriologiska fynden. Det föreliggande materialet är såväl brutto- som nettoregistrerat. Vid bruttoregistreringen observerades att flertalet fall av de ovan uppräknade sjukdomarna hade inträffat bland daghemsbarnen och sålunda denna form av registrering gav ett ännu påtagligare bevis för smittriskerna på daghem, än som är fallet om endast luftvägsinfektionerna i trängre bemärkelse medtagas. Bruttoregistrering omfattar emellertid relativt ovanliga sjukdomar, som är så störande för daghemsverksamheten att de vanligen nödvändiggöra speciella kraftåtgärder i medicinskt avseende. Nettoregistreringen ger därför ett bättre uttryck för genomsnittsjukligheten på ett daghem under normalförhållanden och här nedan kommer endast nettoregistreringen att redovisas.

Relationstal: Antalet dagar med resp. feber och snuva ha uträknats för varje grupp samt dessutom antalet insjuknanden i öroninflammation. De erhållna talen ha dividerats med gruppens observationsdagar (summan av alla barns i gruppen närvarodagar). Efter multiplikation av de erhållna värdena med ioo har genomsnittsvärden (relationstal) erhållits. Statistisk analys har genomförts som variansanalys. (BonnierTedin).

538 Bakteriologisk

metodik och

material

Svalg- och näsprov togs var 14 dag under höstmånaderna samt en gång i månaden under vintern på alla barn och all personal. Vid sjukdomsfall togs prov två dagar efter varandra så tidigt under sjukdomen som möjligt och sjukdomsfallen följdes därefter så vitt möjligt med ett prov i veckan till tillfrisknandet. Vid öroninflammation togs så vitt möjligt prov på varet i samband med operation. Svalg- och näsproven undersöktes var för sig på förekomst av hemolyserande streptokocker, pneumokocker, stafylokocker och influensabakterier. S.k. spridarprov från patientens kläder och händer togs i alla positiva fall. När patienten befinnes ha bakterier icke endast i svalg- eller näsa utan även på händerna och ev. kläderna anses detta tala för att han sprider bakterier till omgivningen. Man återfinner då samtidigt de aktuella bakterierna i damm och i luften. Fynd av bakterier på händer och kläder är således ett positivt spridarprov. Fynd enbart i svalget eller näsan gör patienten till bärare men inte spridare. Sammanlagt undersöktes från daghemsbarnen 2 352 prov av vilka 852 var svalgprov, lika många näsprov och 648 prov från händerna. Antalet prov från kontrollbarnen var 1 059 fördelade på hälften svalg- och hälften näsprov. Bakteriologisk undersökning av bakteriehalten i luft gjordes genom användning av en s.k. Bourdillonapparat, som medger räkning av antingen totalantalet bakterier per 100 liter luft eller kvalitativ analys på förekomsten av vissa sjukdomsalstrande bakterier, såsom streptokocker och stafylokocker. Totalantalet bakterier bestämdes i s.k. dagskurvor, vilka visa fluktuationerna i antalet luftbakterier under dagen genom att prov togs var 5 minut. Varje försöksperiod varade 3 minuter och under den tiden sögs 100 liter luft genom apparaten, varvid förekommande bakterier sögs ned mot en blodagarplatta, fastnade där och växte efter uppehåll i termostat ut i kolonier, som räk-

70 60 50 40 30

o...

O-..

-o

••••o.

•o-

"**'-o

..-o

'

70 Fig. 2. Diagram visande förhållandet mellan sjukligheten hos Stora Essingens daghemsbarn (heldragen linje) och kontrollbarn (prickad linje). Vertikala siffror anger relationstalen för sjukligheten, horisontala barnens ålder i månader. Vänstra diagrammet visar förekomst av feber, högra förekomst av snuva.

nades. Angående detaljen i tekniken hänvisas till en uppsats av Laurell, Löfström, Magnusson och Ouchterlony (Acta med. Scandinav. suppl. 196:602, 1947). Förekomst av hemolyserande streptokocker i luften bestämdes genom användning av selektivsubstrat, som hämmade växt av ovidkommande bakterier. Försöket pågick då under x/0 timme med genomsugning av 1 000 liter luft per platta. Undersökning på förekomst av sjukdomsalstrande bakterier i damm och på leksaker gjordes genom odling från linnelappar, med vilka golvet avtorkats, resp. genom direkt provtagning med suddpinne från leksaker. 568 sådana prov undersöktes i de olika salarna.

Resultat Kliniska observationer På grundval av de riktlinjer, som angivits för beräkning av nettosjukligheten har sammandrag gjorts, som i första hand ger värdena för varje grupp under hela undersökningstiden. Vid en närmare granskning av resultaten som redovisas mer i detalj av Hesselvik

(Respiratory infections among children in day nurseries, Acta pediatrica, Suppl. 74, 1949) synes två symtomgrupper, feber och snuva samt en diagnos, öroninflammation mest ägnade att belysa förhållandet mellan sjukligheten bland daghemsbarnen och kontrollbarnen. Statistiska beräkningar har även utförts beträffande dessa tre slag av observationer, såsom de objektivt säkraste av de gjorda iakttagelserna. De erhållna resultaten samt den statistiska analysen framgår av tabell 4. Beträffande febern föreligger en större sjuklighet bland B-gruppens gossar i förhållande till kontrollbarnen och likaledes en viss tendens i samma riktning bland spädbarnen. Siffrorna för snuva är ju bland daghemsbarnen förskräckande höga i alla grupper men speciellt dåligt är tillståndet för daghemsgrupperna B och C bland gossarna. Det är även märkbart bland flickorna men ej i samma utsträckning. Tabellen visar även att barnträdgårdens gossar är betydligt snuvigare än kontrollbarnen. Antalet fall av öroninflammation har varit för litet för att medge några jämförelser mellan de individuella grupperna. Siffrorna

.2 g «

x

c

5OJ' coj o>

in

M

TF

£

fa >-*

rf

*1

T3

Q

115 t«

M

0»

o

O

bj

C

o

w

8 O

C/3

s\>

X OS

Os

kl

ä

~js

c

J2 Bi

o o

o o

o"

H

M

n

M

o"

o"

o*

o"

o"

o"

o"

,a ,

OJ

Os

r^

o"

IB M

g

OS

o_ o"

C

O

'2 G

ro

v

8 3

OS

si

.S3 5 Ö

o • a>o

•x ' C W oj

3 s

fa >-*

X X X X X X X X X i n m u-ioo iQ M r^. N i n r>oo~ N ro ro M

X X X •4-

r^

oo~

o

X M ^

X

X X Cl M

i n t n ro i n ro i n M TJ-

X X X N CO ro

sO

X X X X X sO ^JM ro

X X X

N

ro

o ro o" o" o" I-I

o ro ro O

sO ro

rö N

O O O

O

O O O

oj ä

a

e—k

»

Skillna

T3

r^ r ) - \ o os r o s o r^oo M & o t^ N n + N

ro ro

00 w

M

1^ Oi O w T£ M ro N o"vo r> r^ N N M H

Os Os

h « i ^ - N ro N sO N sO i n Tf- i n N I-I M N

•*!- ro m O 00 00 « M M i n o o in r t - s o m •<*•

o_

Os ro ro ro 00 w

rosO T}- o) H

N

ro 00

•^t" ro

"t °.

N

"t i^n Os

N N r-Cso"

>3 a

| ~

lH

«,__a, OJ 00

M

N

o" N

00 N

r; o

so" M ^f H

f» T?

00 N 00 M

in

oo" rö

rF N

N

N

C O

*£J

JS "ö>

s

<u

vooo ro in

h-ifl

inso'oo M •4- i n ro TJ-

3 OJ

1 ÄOJ' COJ

i

•}

o>

fa >.*

in

*

M

O

•*

o"

•>*•

• *

1,

N in ro 00 HTOO"

5"

Tf N

N ro

N

•^- N •^- N

O O

.2 C o

:

o_

X x O N TJ- t ^ r; N + N N & w o"

X X so N

O <-> N O SO O Tj- o 00 in

•<J- N M o

oo~

o" o" o" o" o"

o' o" o"

o" o" o"

s o s o i n ro O ol O m N N w o

*M

in w M N O 1^ M m O O O O

OvsO in o O O

so so

I-I

-a o 00 ro 11

J "f £

O!

«

Tf

o

ro N

o" o" O

>

'

U

i

XI tu

fa

;0

<4H

JA

OJ

O w vO t ^ so r- « H

"*•

Hl

M

M

M

H

•* N N M l ^ o o oo ro N M M M

00 11

Os Os N ro N H

i

N 00 ro <9>

r}-

l-l

M

00 lO OS N

in

M

CO i i

SO

c

O

-2 PS

CU

SO J^ M O ujO>N h 4 n N M

00_ N

ON ro ro ro s o i n O>00 of of m M

N N

00 i n oo_ Th N M~

<D3UQ

Q

WI X

KX

X

<

b*fe fa

ofa

fa

i i

0<

<fflUQ

i

a

k!

i i

o

3 u

O

Q i

o JK

•ii

1 SJ

O O o

o

I-

u

•-

i-

för alla daghemsbarnen resp. barnträdgårdsbarnen visa emellertid att denna komplikation var vanligare bland daghemsbarnen än bland kontrollbarnen. Sammanfattningsvis kan sägas att undersökningen ger statistiskt säkerställda belägg för att förkylningssjukdomarna varit vanligare hos daghemsbarnen än hos kontrollbarnen. Detta förhållande är mest accentuerat bland de mindre barnen. Figur 2 åskådliggör detta senare förhållande. Figuren ger en synbarlig bekräftelse på att de yngsta daghemsgrupperna har flera feberdagar än kontrollbarnen, och att beträffande snuvan samtliga daghemsgrupper varit avsevärt sjukare än kontrollbarnen. Man kan redan vid denna undersökning göra den iakttagelsen, vilken senare kommer att bekräftas att de yngre barnen har svårast att anpassa sig för daghemsförhållandena. De yngsta daghemsgrupperna har flera feberdagar än de äldre, en skillnad som är statistiskt signifikant ( o . o o i < P < < o . o i ) . Av stort intresse är att denna knappast gäller för kontrollbarnen; även där finnes en skillnad mellan yngre och äldre barn men denna är avsevärt mindre. Beträffande snuva föreligger en signifikant större sjuklighet (o.ooi < P < o . o i ) för daghemsgruppen B i förhållande till de tre övriga daghemsgrupperna.

Jämförelse mellan sjukligheten olika perioderna

under de

Relationstalen för varje period ha sammanstämts i figur 3 för det tillsammantagna daghemsmaterialet i förhållande till samtliga kontrollbarn. Figuren visar ingen påtaglig säsongvariation för de olika infektionerna varken bland daghems- eller bland kontrollbarn. Komplikationer till de luftvägsinfektionerna

katarrala

Av komplikationerna har fallen av öroninflammation berörts och speciellt bland koltbarnen var frekvensen av dessa infek-

tioner högre än bland kontrollbarnen. Ett antal fall av inflammation i näsans bihålor har även förekommit och dessa har fördelat sig på ungefär samma sätt som öroninflammationerna på de olika barngrupperna. Tre allvarliga sjukdomsfall av annan karaktär inträffade även, varav två bland daghemsbarnen och ett bland kontrollbarnen. I grupp Ce insjuknade i november månad två flickor i akut njurinflammation i anslutning till öroninflammation. Sjukdomsförloppet var emellertid i båda fallen gynnsamt — sjukhusvistelsen var i båda fallen 18 dagar, och efter en konvalescens på en månad resp. 6 veckor voro barnen åter på daghemmet. Bland kontrollbarnen insjuknade en flicka tillhörande grupp Ck i början av oktober i en svårartad halsfluss, som utvecklade sig till lunginflammation, lungsäcksinflammation, öroninflammation och allmän blodförgiftning. Hon vistades 43 dagar på sjukhus och hade långvarig konvalescens.

Viktbestämningar Viktbestämningar har utförts på ett begränsat material, men har knappast gett något resultat, varav man kan draga några säkra slutsatser. Beträffande blodvärdena med avseende på blodfärgämnet hemoglobin föreligger obetydligt bättre värden för kontrollbarnen, men några fall av blodbrist har inte förekommit bland de observerade barnen. Sänkningsreaktionen har studerats med mikrometod. Något förhöjda värden påvisades hos såväl daghems- som kontrollbarn, dock mest uttalat hos de förra.

Resultat av de bakteriologiska undersökningarna Svalg- och näsprov Vid granskning av resultaten av odlingarna visade det sig att pneumokocker och hemolytiska streptokocker synbarligen spe541

Fig. 3. Diagram visande totalsjukligheten för snuva, feber och öroninflammation under perioderna I—VIII bland Stora Essingens daghemsbarn (heldragen linje) och kontrollbarn (prickad linje).

lat den största rollen som sjukdomsorsakande bakterier. Fynden av dessa bakterier på daghemsbarnen redovisas i figurerna 4—7. De upptaga diagram över bakterieförekomst hos varje barn under de olika perioderna. En period representeras för de olika barnen av minst ett dubbelprov, men undersökningarna under en och samma period kan uppgå till ett flertal dubbelprov, om barnet varit sjuk under denna period. Figur 4 visar, att spädbarnen varit bärare av ett tämligen begränsat antal pneumokocktyper med dominans för typerna 19, 6 och 9. Period II karakteriseras av förekomst av fyra smittspridare av pneumo542

kocker men ingen av streptokocker. De aktuella typerna under perioderna I och II, pneumokocktyperna 19 och 9 återfinnas i damm och på leksaker. B-gruppen, koltbarnen, är som framgår av figur 5 särskilt hemsökta av pneumokocker typ 6 med särskilt riklig förekomst av dessa bakterier under perioderna I och II. Två fall av öroninflammation orsakas även av denna typ. En del barn illustrerar även hur envist en bakterietyp kan hålla sig kvar, t.ex. barnen B5, By m.fl. De hemolyserande streptokockerna är även rikt företrädda, trots att typiska streptokockinfektioner är ovanliga i denna grupp. Leksaker är förorenade med typ 6 under 1

Streptokocker

Pneumokocker

I

EM

f

7 I

/

#1/ /

I E

1 E 6/

m W ¥

w w &/

w

"71

A-1

/

r\-l

Ri A.J, fl.5 A-6 A^7 A.8 A. 9 19/" 1/

y

A-n

IS/*

^2 3 /

A-f«

y

y&/

A-13

A 14

35,/

y

y

A-J5 A-16 A-19

/ AO/

A. 20

y

y

A39

iy

/1.40

a • "ICeWfi'rfD

m

• a a •

• a

I &//uf«dl£] D 5 7rä0 n

D

GoWflimO

D

• • a a

a D

a D

Fig. 4. Förekomst av pneumokocker och hemoly ser ande streptokocker hos barngrupp A tillhörande Stora Essingens daghem. Varje ruta ger resultaten från provtagning under en undersökningsperiod. Siffrorna ange pneumokock- eller streptokocktyper, fi anger streptokokcer, so?n icke kunnat typas. Siffror i övre vänstra triangeln anger att bakterierna påträffats i svalg- eller näsprov, siffror i nedre högra triangeln, som omgives med tjockt dragna linjer anger, att bakterierna påträffats på kläder eller händerna. I senare fallet är barnet ansett som spridare av smitta, i förra endast som bärare.

rheumokocker JL IE N ¥ EZ ffl M

I

Streptokocker

i

n m w ¥ YI m w

/HI

6/1

/ G

A y/

6 /

/ 6 l/ö

6 / 23/ / 8

<ö/

<b\y

/ /)/

/

y ty' y

Vy y/ X y 19/

19/

5.43 /

33/

6 l j / 18,/

/

B.44 0:15

1 Trä -i

3 M

-t

ly3

Celluloid

Fig. 5 . Förekomst Stora

544 Essingens

Ira

'i

T

t

av pneumokocker daghem.

A

och hemoly ser ande streptokocker

{Teckenförklaring

se fig. 4).

/$/

y

B

tillhörande

A

r K

^Celluloid GolvdawiTi

volvdaim

y

y

y

6ll/ 1^

yy

ft

hos barngrupp

kl

w 13

&

'u v

u O

&4

• 0

Daghemsbarn

c u ca

la

Pneumokocktyper

2 c*

C

<

9 10

3-°

18 19 23 ö

c

u v £-* C3 O M

|

M "7?

^ ^

Icke smittbärare

u <u

Bärare av jS-streptokocker

Tab. 5. Förekomst av pnemokocker, ^-streptokocker och aureus stafylokocker samt negativa prov vid undersökningar av svalg- och näsprov från daghemsbarnen på Stora Essingen med ett dubbelprov under resp. undersökningsperioderna II, III, V, VI och VII.

P 3 ca CO

K

II III V VI VII

II III V VI VII

Be

9 7 4

1 2 1

4 Summa

6 x x X

6 8 18

II III V VI VII

II III V VI VII

De

ö

=

XX

=

1 1 2 1

l

5 1

4 3

5 8

Summa

8 3 7 7XX 1 3

1 1

3 3

1 1

3 7XX

3 5 1

1 7X *

I2XX

1 3

3 Summa 29

8 3 12

2 10

7 7 5 7 9

7 gxx

4 sxx

3 3 5

4 1

9XX i3x ?x 4xx 5xx

6*

1 1 2 1

6 IO

jXXX 0xx

2 3

5 13 12

5 4 5

4 7 5

2 2 I 2

1 1 1 2

3X

1 2 0 1 2

3 5 4 8

2 1

10 1

=

2 0 0xx

P<0 , 0 0 1

= 0,001 < P < c = 0 , 0 1 •< P <

0,01

perioden och streptokocker finnas på leksaker och i dammet under perioderna II och V. C-gruppen, 3—4 åringarna, (figur 6) visar ganska likartade förhållanden som B-gruppen. Man kan lägga märke till anhopningen av typ 11 pneumokocker under VIII perioden samt förekomsten i större utsträckning än hos de yngre grupperna av typningsbara streptokocker. Så före35

17 17

z

19 12

17 16

7 5 4

== övrigs1 p n e u r r o k o c k t y p e r

XXX

X

3 4

4 1

2 Summa 25

ce

kommer sålunda streptokocktyperna 12, 14 och 25 hos ett flertal barn. Beträffande de äldsta barnen lägger man märke till den starka koncentreringen av typ 17 och i någon mån av typ 7 pneumokocker till II perioden. Man torde vara berättigad att tala om en endemi och detta gäller i ungefär samma grad om typ 6 under VI perioden. Detta avspeglar sig i förekomst av typ 7 och 17 pneumokocker

a 3u

O

"« c

(X,

k

ck

II III V VI VII

II III V VI VII

D,

^k

i

io

II

i

i

i

i

14 17 18 19 23

2 1

4 5

i i

1 Summa

3 5 i

1 I

3 10

2 1

13 2

4 5 8

3 3 5

3 3

4 8 5 6 6

i

I

1 I

2 1

1 1

8 6 6

7 6 7 6 38

2 I

7 8 8 7

4i

7 6 4

1 0 1

1 1

2 3

1 2

I 2

2 I

tn

:« ,>>

P5*S

05 0 1) O U -* CS O

4 7 5 6 4

18 St imma

3 1

i5 15 17 i7

5 C Cl!

4 IO

ö

2 1

15 14 16 13

12 12

II

1 i

20 B :c3 4)

12 II

8 Summa

O c«

Pneumokocktyper

<

Summa II III V VI VII

Kontrollbarn

K!

II III V VI VII

\

B

c

i» C

-o o 'C o

Icke smittbärare

u

Bärare av /?-streptokocker

Tab. 6. Förekomst av pneumokocker, fi-streptokocker och aureus stafylokocker samt negativa prov vid undersökning av svalg- och näsprov från kontrollbarnen på Stora Essingen med ett dubbelprov under resp. undersökningsperioderna II, III, V, VI och VII.

3 5 6 4 3 21

3 2

3 9

ö = övriga pneumokocktyper

resp. typ 6 på leksaker och i damm under dessa perioder. Man frapperas även av att vissa barn kan vara bärare och spridare av ända upp till fem bakterietyper samtidigt såsom är fallet med D4, som sprider pneumokocktyperna 7, 10, 35, 39 samt streptokocktyp 12. Bland streptokockerna dominerar denna typ 12 särskilt under II perioden. En jämförelse av bakteriefynden hos daghemsbarnen och kontrollbarnen har gett resultat, som återfinnas i tabellerna 5 och 6. Dubbelprov tagna på kontrollbarnen ha

jämförts med prov från daghemsbarnen tagna vid samma tider. Tabellerna visa att det inte råder någon väsentlig skillnad mellan de bakterietyper, som återfinnas hos daghemsbarnen och dem, som förekommer bland kontrollbarnen. I båda grupperna dominerar bland pneumokockerna typ 6 och typ 19. Vissa skillnader, som torde ha samband med daghemsförhållandena, kan dock förmärkas speciellt ur kvantitativ synpunkt. Sålunda finns det flera kontrollbarn som är helt fria från de aktuella bakterierna. Det sy-

ineumokocker

I

J

I

J

C-.i

I

F ff ffl M

Streptokocker IF M U T

y

\i/

y

XXy #

02 YL W WE dy

25/

i^y

C:3 C.4 C-5

C6

yM y

C 7 Cö 09 Oio Cn C-12

Cn CIA

Ois Oil 016 019

Ozo

lb/

ås &/

021 0.21 023 C-2A C 25 C 25 CM

C pi

\oy to/

/

Cp2 Cp3 /

±£ Tr«

•557;13 Vaxduk Golv damm

~7[

6 /

Z-

^ Irå, S T •H Vaxduk

fi fi

Golvdamm fl

Fig. 6. Förekomst av pneumokocker och hemolyserande streptokocker hos barngrupp C tillhörande Stora Essingens daghem. (Teckenförklaring se fig. 4).

5treptokocker

Pneumokocker

u m N v m m m

Då D>9 Dw Du DM

D:13 D:14 D:15 D>lb

b.n

y yy yy y

D-1&

b 19 D'20 D-.2Z D-lh

y /» \b/

\b/

yy

D-25 D-26

D<n D--26 DJO Z)-34

Dm ZM/ DM £ g

Ira T

-^i Vaxduk 7 17 Golvdamm 17

6 19 6 6 35

619 6 17

-3 Vaxduk Golvdamm

Fig. 7. Förekomst av pneumokocker och hemoly ser ande streptokocker hos barngrupp D Stora Essingens daghem. (Teckenförklaring se fig. 4).

tillhörande

nes vara en genomgående tendens, som bakterier är hela tiden litet, ibland mycket framgår av ett studium av kolummerna litet. Den ljusa bilden förmörkas dock åt»Icke smittbärare». För gruppen B, pe- skilligt om man erinrar sig det förhållanrioderna IV och V samt för grupp C, det, att sjukligheten visade särskilt under period VII kan detta bekräftas genom sta- försommaren höga siffror. Det är tydligt tistisk signifikans. Antalet streptokockbä- att frisk luft allena inte hindrar mot rare samt antalet bärare av de mest aktu- smitta. Undersökningen på förekomst av hemoella pneumokocktyperna äro under vissa perioder större bland daghemsbarnen än lyserande streptokocker gjordes vid ett par bland kontrollbarnen. Den epidemiska an- tillfällen även i form av dagskurvor. Förhopning av vissa pneumokocktyper, som sökstiden var V 2 timme per platta. Resultaten framgår av tabell 7. visas i figurerna 4—7, f å r e n statistisk I A-gruppen den 7 mars och i samtliga bekräftelse genom tabellerna 5 och 6. Detta gäller för anhopningen av typ 6 pneumo- övriga grupper förekomma streptokocker kocker i B-gruppen under period III samt speciellt under lektimmarna och särskilt 1 i D-gruppen under perioderna III och VI. grupp C uppträda de i ganska stort antal. Detsamma gäller även för typ 17 i D-grup- Det kan även noteras t.ex. den 5 mars kl. I I 4 5 _ i 2 . i 5 i B-gruppen att luften kan pen under period II. vara förorenad med hemolyserande streptokocker även under vädring och när rumBakterier i luften met är tomt. Bakteriehalten i luften analyserades genom serieförsök var 5 minut under en dag Bakterier på leksaker och i damm för att studera inverkan av de olika rörelBakterieförekomsten på leksaker och i semomenten i barnens dag på föroreningen damm har redan berörts. Speciellt vid anav luften med bakterier. Vissa typdiagram hopning av vissa bakterietyper bland barkommer här att visas och beskrivas. Figur 8 visar en dag i januari inom nen och vid förekomst av spridare återgrupp B. Redan kl. 9.10 när försöket bör- finnes de aktuella bakterierna på olika lekjar leker barnen i rummet, och bakterie- saker liksom i dammet. Figurerna 4—7 halten är hög och blir allt högre ju längre åskådliggör detta. leken pågår. Kl. 11.20 utrymmes rummet för vädring, vilket snabbt sänker bakterietalet till ner mot 100 bakterier per 100 liter Jämförelse mellan sjuklighet och luft. Så äter barnen med bakterieökning bakterieförekomst som följd. Därefter vädras åny och rummet De resultat, som framlagts, visar att dagstår tomt mellan 12.40 och 14.45- V i s<tv hur bakteriehalten når minimivärden för hemsbarnen, speciellt de yngre är sjukare att åter raskt stiga, när barnen kommer än kontrollbarnen. Bakteriologiskt förein och leker. Mot kvällen blir rummet åter ligger viss skillnad ur kvantitativ synpunkt tomt och bakterierna avtar i antal. Ett fler- mellan daghemsbarn och kontrollbarn men tal sådana försök har gjorts, som bekräftar den större sjukligheten hos de förra avdessa iakttagelser. Hur mycket gynnsam- speglar sig framför allt även genom att mare situationen ter sig i maj visar figur 9 kcntrollbarnen är till större antal helt fria från de sjukdomsalstrande bakterierna. Det också i B-gruppen. Fönstren står öppna hela dagen i lek- föreligger även en anhopning av vissa bakrummet. Barnen är ute under morgontim- terietyper hos vissa daghemsgrupper, som marna och komma in för att äta kl. 12.15. tyder på att en smittväg av bakterien i Kl. 13.00 sova de för öppet fönster, leka en fråga gått genom gruppen under den aktustund och gå därefter hem. Antalet luft- ella perioden.

tf O N O M - ^ - M N O O O O O M O N

w < m a . . . , . , Q . CQ . Q ~o OQ.

> O O i - i n n O O w " N M O

ej g O 0

ÖS C) K Öj

X

www

s o •« -ft>

-^ :« ^ t.) v !> •ft? $<o -ftä

O O O i H

N

f

o

o O w O i O O i o

<;

W

«o.

tf

«

<

O O O O w

WWWWpq

QWWW

"

m R

^ Q Q Q Q wWmQ Q QWW 3 < O O O O O O « N O O O O O « O

3 :§

. .WQQ„QKW

pä

BQ

1 -* <G-

N M N I - I M O O O O O O ' + N

^ ooO o 0 «8i G

H M

K

O

O

O

«

W

N

O

N

O

O

Öl

a ^~ g fe

«

<PP«guuO^««^ o o o o o o o o o o o o o

o< 8

a § O Q

(^O

O i-i w N N

cocÖTf4-u-)iövO\0

g i i TT i T i n i i i i T i 1 ^ 1 T ! " " ^ t " 1 ^ ^ i - 1 Tt- w T J - M TJ-P-I O O O O M M N N r ö r Ö T J - ^ - i A ti-isd

s-§g C :0

^Ä^CQOQW

gm gx> io 0 0

10"

1100 1 1 " 12"

12" 1300 13"

gvo

i g ' 0 1 1 " 1 1 " 1 2 " 1 2 " 1300

1400 1 4 " 15" 1 5 " 1 6 " RUflB. 8.1.47

500.

]QOO

1 3 " 14°°

1 4 " 15"

1 5 " 1600 1 6 "

Kl.

Fig. 8. Bestämning av totalantalet bakterier i luften utfört med Bourdillonapparat. Vertikala siffror anger antalet bakterier per ioo liter luft. Horisontala siffror markerar tiden på dagen. Svarta fälten anger de olika rörelsemomenten.

9'° 9 " 10°° 10" 11" I I " 1200 12" 13" 1 3 " 14" 14." 1 5 " 1550 1 6 " RUH B. 6.5.47 Ma il id"

1 Q 00

1Q30

,,00

jp

1 Z 00

1 3 00

13 JO

1 4 00

,1A30

J J 00

1fi

Fig. g. Bestämning av totalantalet bakterier i luften utfört med B our dillonapp ar at. se fig. 8.

552 Textförklaring

i947—48 års undersökningar Undersökningarnas uppläggning I samband med det förslag om fortsatta infektionsundersökningar som framlades av 1946 års kommitté för den halvöppna barnavården våren 1947 framhöll jag i en PM till kommittén följande synpunkter på de under 1946—47 genomförda undersökningarna. »Vid dessa undersökningar har eftersträvats att erhålla en uppfattning om livet på daghemmet under vanliga förhållanden, således utan den speciella läkaruppsikt, som nu förelegat. Några speciella ingripanden från försöksledningens sida, att utöver det vanliga begränsa förekomsten av infekterade barn på daghemmet har därför icke gjorts. De föreliggande undersökningarna visa med all klarhet, att det föreligger väsentligen två medicinskt viktiga problem vid försök att förbättra hälsotillståndet bland daghemsbarn. För det första måste en strävan göras att höja daghemmets allmänna hygieniska standard. Sålunda måste olika bakteriebekämpande åtgärder utprövas, som tar sikte på förbättrade ventilationsoch ljusförhållanden. Det förefaller även sannolikt att innetemperaturen samt luftens relativa fuktighet i rummen kan vara mera ändamålsenlig ur hälsosynpunkt än som nu är fallet. För det andra måste noggrant tillses att regeln följes, att barn, som visa tecken på snuva eller annan förkylningssjukdom, icke under några förhållanden må mottagas på daghem. Denna fråga har såväl medicinsk som social anknytning och inverkar förutom på hälsotillståndet på daghemmet även på de enskilda familjernas ekonomiska förhållanden samt på arbetsplatserna. Försöken att genomföra en allmän förbättring av de hygieniska förhållandena inom daghemsverksamheten komma delvis att kunna genomföras på grundval av resultat, som vunnits dels genom nu genomförda försök inom daghemsverksamheten,

dels genom tidigare vunna erfarenheter här i Sverige och framförallt i USA. Sålunda är avsikten att göra försök med särskilt utprövat ultraviolett ljus såsom ljuskälla i rummen i syfte att minska infektionsriskerna och samtidigt höja barnens allmänna hälsotillstånd. Svenska försök med denna ultraviolettbelysning ha utförts av Ronge på skolbarn med uppmuntrande resultat. Han har ansett sig finna, att barn, som undervisats i sådana skolsalar, där denna belysning använts, varit friskare och visat en bättre kroppslig utveckling än de barn, som undervisats i skolsalar med vanlig belysning. Preliminära laboratorieförsök synas även tyda på att denna ljuskälla skulle ha viss förmåga att döda i luften omkringsvävande bakterier. Dessa försök ha nu kommit så långt, att man även kan vistas i rum med denna belysningskälla utan att använda särskilda skyddsglasögon. Någon risk för överdosering av ultraviolett ljus föreligger icke. Undersökningarna ha utförts vid fysiologiska institutionen i Uppsala och såväl institutionens föreståndare, professor T. Teorell, som dr Ronge ha lovat att ställa sin sakkunskap till förfogande vid försök att utpröva värdet av detta belysningssystem inom daghemsverksamheten. Det är ett sedan länge känt förhållande, att luften i våra bostäder på grund av centralvärmen är torr särskilt vintertid. Detta medför hög dammhalt i luften och även möjligen en nedsättning av motståndskraften mot luftvägsinfektioner hos de personer, som vistas i rummet, genom uttorkning av luftvägarnas slemhinnor. Den torra luften torde även i andra avseenden inverka menligt på hälsotillståndet, ehuru man härvid icke kan peka på några särskilda angreppspunkter för den skada, som orsakas organismen. Man talar om viss behaglighetszon beträffande luftfuktigheten. Denna zon uppnås sällan i svenska bostäder vintertid. Det är därför möjligt, att hälsotillståndet inom daghemsverksamhe-

ten även kan höjas, om man genom särskilda åtgärder förmår att höja rummens relativa luftfuktighet till denna behaglighetzon, och detta bör kunna ske i ännu mer utpräglad grad, om man samtidigt genom ändamålsenlig ventilation åstadkommer renare luft. Några förut utprövade metoder finnas icke anvisade för dessa ändamål, utan man kommer här att få pröva sig fram. Den planlagda försöksverksamheten kan även här påräkna professor Teorell såsom vetenskaplig rådgivare. Som ovan framhållits synes barnens hälsotillstånd inom daghemsverksamheten i hög grad befrämjas av att infekterade barn icke mottagas för vård på daghemmen. Det har emellertid visat sig förenat med rätt stora svårigheter att kunna genomföra denna princip tillräckligt rationellt. Ofta har den icke kunnat genomföras, därför att sjuka barn i vissa fall icke kunnat erhålla vård i hemmet, då modern av ekonomiska eller andra skäl har arbete utom hemmet. I dessa fall ligger den medicinska problemställningen klarlagd, men de sociala verkningarna, som uppkomma på grund av de erforderliga medicinska åtgärderna, synas svåröverskådliga. Dessa problem fordra således en social utredning, om en lösning skall kunna nås, som är rationell såväl ur medicinsk som social synpunkt. För att kunna belysa de olika frågeställningar, som ovan framlagts, torde undersökningsverksamheten för kommande budgetår lämpligen förläggas till fyra medelstora daghem fördelade på två par. De planerade åtgärderna genomföras vid ett daghem i varje par och ett daghem tjänar som kontroll för de insatta åtgärderna. Forskningsverksamheten för budgetåret 1947/48 inom den halvöppna barnavården skulle sålunda utvidgas och fortsättas efter följande riktlinjer. 1. Vid ett daghem genomföres strängt principen, att barn, som lida av akut luftvägsinfektion, icke mottagas för vård på daghemmet. Barnen skola efter amerikanskt mönster varje morgon undersökas i

moderns närvaro av läkare eller av institutionens sköterska, och är barnet förkylt, måste modern återföra det till hemmet. Inspektionen av barnen företages i ett särskilt undersökningsrum och barnen släppas ej samman med andra barn, förrän de passerat denna »sluss». De sociala konsekvenserna av dessa åtgärder studeras både med avseende på deras inverkan på den enskilda familjens levnadsförhållanden och såsom ett arbetsmarknadsproblem. 2. Vid ett jämbördigt daghem vidtagas inga speciella åtgärder, utan sjuka barn skickas hem i den omfattning, som sker enligt nu gängse praxis. 3. Det andra daghemsparet användes för försök att skapa ett ur hygienisk synpunkt »idealdaghem». Förutom att man vid ett av dessa daghem följer principen att icke mottaga barn med akuta luftvägsinfektioner, vidtagas ytterligare åtgärder, som syfta till att höja daghemmets hygieniska standard och för vilka en redogörelse lämnats ovan. Syftet är således att i detta daghem kunna genomföra en regim, så att infektionerna bland barnen hållas nere vid lägsta möjliga nivå, vilket även skulle medföra, att antalet sjukdagar för barnen tillhörande denna daghemsgrupp, skulle bliva den lägsta inom försöksverksamheten. 4. Ett jämbördigt daghem drives även inom detta daghemspar efter nu gängse praxis såsom kontroll. Den medicinska undersökningsverksamheten kommer att omfatta en kontinuerlig läkarkontroll av barnens hälsotillstånd med klinisk analys av de sjukdomar, som uppträda. I det senare avseendet kommer sjukdomsförlopp och uppträdande symtom att följas i detalj. Bakteriologisk diagnostik kommer att användas i den mån så erfordras för den kliniska bedömningen av fallen. Barn, som från daghemmen hänvisas till vård i hemmen, komma att erhålla läkaruppsikt genom hembesök av undersökningsläkare och sköterskor.

Personalbehovet för dessa undersökningar hade beräknats sålunda. Varje daghemspar skall stå under uppsikt av en läkare och därvid disponeras de nu anställda läkarna dr L. Hesselvik samt dr Gunnel Melin. För varje daghemspar måste dessutom disponeras en barnsjuksköterska samt vid varje daghem ett laboratoriebiträde för provtagning och skötsel av apparatur. För biträde med de bakteriologiska undersökningarna vid Statens bakteriologiska laboratorium fordras dessutom två laboratoriebiträden och för

assistans vid de av dr Ronge planerade försöken över belysning, luftfuktighet och ventilation kräves dessutom ett laboratoriebiträde. Vidare erfordras ett kanslibiträde för registrering och såsom sekreterare. Vid nu pågående undersökningar har det visat sig erforderligt att knyta en statistiker samt en öronläkare till undersökningarna. Detta behov kvarstår även för de nu planerade undersökningarna. Vidare erfordras för de sociala utredningarna en person med sociologisk utbildning och med ingående kunskap i arbetsmarknadsfrågor.»

Undersökningar vid daghemmet LM-gården i Midsommarkransen Punkterna i och 2 i detta förslag genomfördes i stort sett efter de planerade riktlinjerna på daghemmet LM-gården, där så väl experiment- och kontrollmaterial kunde erhållas genom att de olika barngrupperna omhändertogos i sektioner av daghemmet utan beröring med varandra. Sålunda funnos två grupper av samtliga åldersklasser, varav varje experimentgrupp kunde undersökas parallellt med en kontrollgrupp. En plan över daghemmet lämnas i figur io. Lokaler Daghemmet är en fristående byggnad omgivet av ett inhägnat område, där barnen leker. Spädbarnen och en koltbarnsgrupp har sina lokaler i ett enplanshus, de övriga grupperna i ett tvåvåningshus. Samtliga avdelningar har entré direkt utifrån och har inga gemensamma utrymmen. Dörrarna mellan avdelningarna hållas låsta. Skötseln av barnen, matordning m.m. följde gängse normer för ett välskött daghem. Personal Under undersökningstiden bestod personalen av två föreståndarinnor som förestod var sitt hus. Undersökningen omfattade åtta grupper fyra försöksgrupper A m —

D m och fyra kontrollgrupper A k m — D k m Dessa motsvarade beträffande åldersfördelning m.m. i stort sett Stora Essingen-daghemmets barngrupper. Placeringen på daghemmet framgår av figur io. Vid varje grupp tjänstgjorde två barnsköterskor samt för avdelningarna D m och D k m dessutom en barnträdgårdslärarinna och en sjuksköterska och för avdelningarna A och B gemensamt en sjuksköterska. I köket och tvätten tjänstgjorde 4 personer. Sammanlagda personalen var 25 personer. Undersökningen genomfördes av doktor Hesselvik och två sjuksköterskor samt ett laboratoriebiträde för provtagning. Därjämte tjänstgjorde fröken Stjerna som sociolog samt dr Nilsson som statistiker. Vidare konsulterades öronspecialist vid behov. För hembesök och hemhjälp fanns anställda 1—3 hemsystrar. Daglig

rutin

Daghemmet hölls öppet från kl. 6.30 till 18. Varje barn mottogs på morgnarna i sin speciella avdelning och det var ingen kontakt inomhus mellan de olika gruppernas barn. Vid lek ute, som genomfördes i största möjliga utsträckning var lekplanerna gemensamma och det kunde inte undvikas att barn ur olika grupper i någon mån kom i kontakt med varandra.

Nedre vån, / - isoltringsrum T • toalettrum ö skötrum. 5 - forrad, personalrum mm. K ' kok O •föreit.exp.

Fig. io. Våningsplan för daghemmet

556 LM-gärden.

Tab. 8. Totalantalet barn fördelade på experimentgrupperna Am—Dm perna Akm—Dkm vid daghemmet LM-gården. Am

Summa

Material

B

och kontrollgrup-

m

^•in

Dm

A km

B km

^km

Dkm

12 IO

14 II

10 14

6 6

9 4

12 II

II II

och metoder

Undersökningen omfattade 145 barn och tabell 8 visar totalantalet barn, som deltagit i undersökningen. Barnen tillhörande försöksgrupperna inspekterades dagligen vid ankomsten till daghemmet av läkaren eller någon av sjuksköterskorna. Inspektionen skedde vid närvaro av föräldrarna, innan barnen kommit i kontakt med övriga barn. Vid tecken på förkylning fick barnet återvända hem efter bakteriologisk provtagning. Om föräldrarna hade svårigheter att taga hand om barnet under dagen, fingo de hjälp i hemmet av en hemsyster. Denna åtgärd sattes in speciellt därför att barnen vid undersökningen skickades hem på strängare indikationer än vad som vanligen sker. Dessa åtgärders sociala och ekonomiska följder studerades av undersökningens sociolog, fru Margareta Johansson (se bil. 8). De bakteriologiska undersökningarna genomfördes i stort sett på samma sätt som vid Stora Essingeundersökningen. Båda gruppernas barn samt personal undersöktes med svajg- och näsprov två gånger i månaden samt oftare när de voro sjuka. Förekomst av sjukdomsalstrande bakterier i luften undersöktes med hjälp av sedimenteringsplattor en gång i veckan. Kontrollgrupperna undersöktes kliniskt, sociologiskt och bakteriologiskt på samma sätt som experimentgrupperna. Intagning av barn på kontrollavdelningarna skedde helt oberoende av försöksledningen, och frågor om avvisande av barn på grund av smittsamma sjukdomar avgjordes av personalen efter anvisningar av daghemmets ordinarie läkare. Undersökningarna igångsattes i början

av november 1947 men alla grupper var inte fulltaliga förrän i slutet av denna månad. Undersökningen avslutades den 15 juni 1948. Daghemmet var stängt för juluppehåll under tiden 24—28 dec. 1947- I a k t ~ tagelserna äro sammanförda månadsvis och antalet observationsdagar beräknades på samma sätt som vid Stora Essingeundersökningen och de anförda siffrorna äro relationstalen, dvs. medeltalen är antalet sjukdagar per 100 närvarodagar, när det gäller feber och snuva samt antalet inträffade fall av öroninflammation per 100 närvarodagar. Resultat av de kliniska undersökningarna Resultaten av de kliniska undersökningarna framgår av tabell 9. För dem som önskar dessa resultat mer i detalj hänvisas till dr Hesselviks akademiska avhandling. Tabellen visar beträffande febern det något överraskande resultatet att kontrollgruppen B har lägre sjuklighet än försöksgruppen B. Motsatt tendens föreligger beträffande de övriga grupperna. Man torde emellertid vara berättigad att påstå att den stränga regimen, där alla förkylda barn obönhörligen avvisades, när de kom på morgnarna, icke minskade de allvarligare av dessa förkylningssjukdomar, nämligen dem, som är förbundna med feber. Om man däremot betraktar de lättare infektionerna, vilkas huvudsymtom är snuva, föreligger betydligt högre siffror för kontrollbarnen än för försöksbarnen och detta är mest uttalat i grupperna B och C. Även i detta materialet kan visas en

Tab. g. Jämförelse mellan grupperna Am—Dm och Akm—Dkm vid LM-gården beträffande sjuklighet i feber och snuva samt inträffade fall av öroninflammation (relationstal). Antal fall med insjuknanden i

Antal dagar med Grupper

Feber på 38°

39°

2,43° 3,97°

Snuva

öroninflammation

24,57x 3o)78xxx 20,59xxx 2I,04X

0,07 0,18 0,00 0,13

Am Bm Cm Dm

o,88° °,7°°

0,64 2,20 o,33 o,35

Am—Dm

i,83°

0,83

23)85xxx

Akm Bkm Ckm Dkm

2,55 2,39 o,93 0,90

1,05 1,12 0,31 0,27

35,86 64,65 52,44 30,74

0,00 0,11 0,27 0,27

Akm—Dkm

i,57

0,63

45,oi

0,18

0, IO°

Teckenförklaring se tabell 4

tendens till högre sjuklighet för de yngsta grupperna i förhållande till de äldre, vilket belyses av fig. 11. En jämförelse mellan de två yngre grupperna dvs. barn under 2 1/2 år och de äldre barnen dvs. mellan 2 V 2 och 6 år beträffande förekomst av feber ger statistisk säkerställd ( P < 0,001) högre sjuklighet för de yngre barnen såväl för försöks- som för

kontrollmaterialet. Om man beträffande snuvan jämför B-gruppen med de övriga grupperna föreligger viss större snuvighet (0,01 < P < 0,05) för B i försöksmaterialet och statistiskt säkerställd skillnad för kontrollmaterialet ( P < 0,001). Resultaten av de sociala undersökningarna vid LM-gården framgå av den till denna rapport fogade bilagan 8. 70

60 *Q

50 40 30

•"*

20 10 10

_0_ 60

70 Fig. 11. Diagram visande relationstalen för feber {t.v.) och snuva (t.h.) för de olika åldersgrupperna. Heldragen linje: grupperna Am—Dm, prickad linje: grupperna Akm—Dkm. Vertikala siffror = relationstal, horisontala siffror = ålder i månader.

Tab. JO. Förekomst av pneumokocker, fi-streptokocker och aureus stafylokocker i svalgoch näsprov från barn tillhörande grupperna Am—Dm vid Midsommarkransens daghem. la u Q.

a

3 u

0 Am

Bm

Cm

"B C

i Dec Jan Feb Mars April Maj Juni

Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

cc 2 C

<

> oc a

5 9 3 7 6 13 5 8 9 25 6 8 7 8 Summa

IO

16 27 15

6 7 Summa 7 15 6 13 6 12 5 IO n 24

14 15 16 18 19 23 25 28

1 1 2 2 2

1 1

7 1 3 4

2 1

1 1

3 9

2 1

1 1

4 3

1 1

1 17

6 1

4 5 3 3 4

2 2

2 3 3 1 2

3 7 6

2 1 2

1 1 1

1 3

14 3 6

4 5 12

2 I

3 3 5

1 I

3 2

6 6

2 I

2 2

1 I

6 17 1

3 3

8 7

1 1 1

3 5 3 6

2 I

1 IO

5 9 36 3 3 1 2 2

3 4

2 10

21 I

1 1

3 2

i

4 28 3 1

3 5

I

6 4 10 5 6

9 I

I 1

2 I

2 1

I

I

8 14 27 3

1 1

1 1

3 1 1

2 I

3 1

1'

4 3 4 8 3°

4 3 2 5 14

2 2 1

1 1

"4.

3 4 8 5

g - 0 !

"3. :« <r? CQ «

2 1

u

ra f

C 5 6 8 12 22 ö

CL,

1 1 1

3 9 14

ö C

16 Dec 6 IO Jan 6 II Febr 13 38 Mars 7 14 April 13 26 9 15 Maj 2 2 Juni Su m r n a

1 IO

Summa Dm

5 7 8 19 8 IO IO

si si 2 fi- a 0

3.0 C

<

u

/S-streptokocktyper

A

Pneumokocktyper

3 2 2 I I

ö = övriga pneumokocktyper resp. streptokocktyper C = streptokockgrupp C

Resultat av de bakteriologiska undersökningarna Resultat av de bakteriologiska undersökningarna av svalg- och näsprov framgår av tabellerna 10, 11 och 12. De vanligaste pneumokocktyperna äro 6, 16 och 19 och det föreligger ingen skill-

nad i detta avseende mellan försöks- och kontrollgrupperna och personal. Även antalet streptokockbärare, stafylokockbärare och icke smittbärare förete tämligen väl överensstämmande värden för de olika grupperna. En tämligen hög frekvens av C-streptokocker gör sig gällande i hela materialet och detta återkommer även i re-

sultaten från luftundersökningarna, som framgår av tabell 13. Tabell 13 visar större förekomst av hemolyserande streptokocker i de rum, som disponeras av försöksbarnen speciellt

beträffande grupp C än hos kontrollbarnen. Denna tämligen rikliga förekomst av denna bakterietyp bland barn, personal och i luften tycks dock icke haft motsvarande betydelse för de infektioner, som inträffat.

Tab. II. Förekomst av pneumokocker, ji-streptokocker och aureus stafylokocker i svalgoch näsprov från barn tillhörande grupperna A^m—D^m vid daghemmet LM-gården.

u OJ

aa 3

•0 C

c

u

0 A

km

B

km

gc Ja

< Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

Dec Jan Febr Mars April Maj juni

I

>

Pneumokocktyper

u 0,

C

<

I

7 7 3

km

Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

3 10

km

Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

3 1 1

»2

"Q.

4 1

4 4 6 4

2 1 1 1 2 1 2 1

1 1

2 2 1 1

1 4 2 7

1 1

8 7

4 1 4 3

5 6

5 8

7 4

1 2

1 2

1 I 1

1 1 1 1

1 13 1 3

Teckenförklaring se tabell 10.

4 2 1 3

2 1

3 2

3 6 3 5

3 1

3 4

1 1

7 2

1 1

5 I

~1

5 16

5 1 1 2

3 8 6 5

7 1 4

9 I

1 1

ål

<5um ma

1 2 1

1 5

8 5 6 6 6

1 Summa D

1 1

£

ö

« O

1 Summa C

uS

4 5 8 14 23

C5681222

C

Ut

rt 0

2 g-

6 7 11 14 15 16 18 19 23 25 28 ö

6 8 5 7 6 8 1 7 13 5 5 5 5 Summa 1

10 OJ u

/?-streptokocktyper

Ig

4 4

3 8 4

3 18 18

2 I

6 I IO

4 4

2 2

Tab. 12. Förekomst av pneumokocker, ^-streptokocker och aureus stajylokocker i svalgoch näsprov från personal uppdelad i grupperna gemensam personal (S) samt personal tjänstgörande inom resp. grupperna Am—Dm (Pi) och Akm—Dkm (P2) vid daghemmet LM-gården. u u

la C 0 u 0,

•3

aa 3

C

< Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

Pi

Pneumokocktyper

u 0.

<

5 IO 6 14 6 24

Dec Jan Febr Mars April Maj Juni

1 1

7 22 6 21 4 7 Summa

1 2

7 1

28 9 16 9 30 9 26

1 2 1

1 5 2 2

3 10

1 1

c u m i na

i

2 1 2 3 1 3

3 2

1 2

4 5

4 3

2 4

2 I I I

5 3

I

3 5 4

I

3 3 12

3°

2 2

n1

5 4 5 7 S

3 2

1 1

I

5 6 6

1 1

1 I

5 3 4

9 17

af 1

2 1

ga

1 1

1 U 0 v.t ca 0 0 i i

2 1 1

2 6

1 1

1 3

2 5

c 5 6 8 12 22 ö

vu a

»•g

• 0

u H

3 4 3 3

5 3 6 14 2 2

1 C

<D

2 1

3 .O

8 15

17 33 25 25 30

7 7 8 8 8 8

1 Summa P2

6 7 11 14 15 16 18 19 23 28 ö

3 S l8

/?-streptokocktyper

O 01

•3 c 2"

G

O

s

> 0

I 5 2

2 2

1 1 2

1 I

8 9 1 9 3 3 16 30 6 2

3 I 1

I

9 14

14 Ta&. 13. Förekomst av hemolyserande streptokocker vid undersökning med sedimenteringsplattor under 8 timmar på de olika avdelningania på daghemmet LM-gården.

Grupper

Am Bm V^m

Dm

Antal prov

50 5° 5° 5°

Akm Bkm Ckm Dkm

5° 50

Skrivrum Kök

25 22

Summa

5° 50

Månader /3-streptokocktyper och negativa prov Januari

Februari

C ö

N

C B 22 ö N

C ö

N

C 8250N

C ö

N

C ö

N

7 8 3 8

9 10

10 1 9 5 23 3 1 1 3 3

1 1 6 3 1

7 7 2 4

2 8 3 4

3 4 3 4

1 1 2

7 6 6 8

4 1 3 7 5 60

C = Streptokocker grupp C 36

21 Mars

6 2 2 1 9

5 1 2 775

1 (

9 10

9 10

8 8 8 8

4 5 7 6 77

2 2 2

4 4

1 2

8 1 9 2 1 7 4 5

Juni

2 Maj

April

9 10

1 2 1 i 7 67

ö = övriga streptokocktyper

4 4 4 4

N = Negativa prov 56i

Undersökningen vid daghemmet Purpurn i Fredhäll samt Malmgården på Reimersholme Undersökningens uppläggning Avsikten var att på daghemmet Purpurn anordna ett »idealdaghem» med installation av luft- och fuktighetskonditionering samt ultraviolett ljus. Daghemmet Malmgården skulle tjänstgöra som kontrolldaghem. På grund av rådande tidsläge med materialbrist och leveranssvårighet kunde detta program endast genomföras i begränsad omfattning. Sålunda företogs fortlöpande kontroll av luftfuktighet och temperaturförhållanden i lokalerna samt skedde installation av ultraviolett ljus enligt anvisningar av dr Ronge, som var ledare för denna del av undersökningen. På båda daghemmen genomfördes klinisk och bakteriologisk kontroll av barnen enligt samma principer, för vilka redogörelse tidigare lämnats. Lokaler De båda daghemmens planlösningar framgå av fig. 12 och 13. Barnen på

Fig. 12. Våningsplanen i daghemmet

562 Purpurn.

»Malmgården» hade, som framgår av bilderna, avsevärt mer utrymme till sitt förfogande än barnen på »Purpurn». På »Purpurn» hade spädbarnen egen ingång och hade under inget tillfälle på dagen kontakt med barnen tillhörande de bägge övriga grupperna. Det förekom emellertid någon gång att personalen passerade genom dörren mellan spädbarnsoch koltbarnsavdelningarna. De båda grupperna kunna alltså ej betraktas som i epidemiologisk mening isolerade från varandra. Lekstugan förfogade ej över någon egen lekplats. Vid utelek besöktes därför olika lekplatser i lekstugans närhet. De olika grupperna blandades aldrig utomhus. Någon nämnvärd kontakt med andra barn förekom ej vid uteleken. På »Malmgården» hade alla barnen gemensam ingång, men f.ö. voro avdelningarna fullständigt skilda från varandra (se ritningen) och vid intet annat tillfälle av dagen än vid ankomsten på morgonen och

Fig. 13. Våningsplanen i daghemmet

Malmgården.

när de gingo hem på eftermiddagen kunde någon kontakt mellan barn tillhörande olika barngrupper förekomma. På den gemensamma lekplatsen lekte aldrig mer än en grupp i taget. När flera grupper samtidigt voro ute, besöktes olika lekplatser i närheten av daghemmet.

Personal »Purpurn». Personalen bestod av föreståndarinnan, samt under tiden 1 okt.— 31 dec. 1947 av en barnträdgårdslärarinna, tre barnsköterskor, en kokerska och en halvtidsanställd städerska, vars arbetstid

var förlagd till kvällarna, dvs. en tid då inga barn besökte lekstugan. Under tiden i jan.—15 juni 1948 tjänstgjorde fyra barnsköterskor, i stället för tidigare ter, men i gengäld hade man ingen barnträdgårdslärarinna. »Malmgården.» Här tjänstgjorde utom föreståndarinnan en barnträdgårdslärarinna, en barnavårdslärarinna, tre barnsköterskor, en kokerska och en heltidsanställd städerska.

undantag. På grund av full bröstuppfödning tidigare stötdos med D-vitamin, eller liknande orsaker, hade dosen minskats eller för en tid utsatts, eller på grund av förekomsten av lätta rachittecken, eller behov av allmänt roborans, hade dosen gjorts högre. På Fredhäll har under den tid, då ultraviolettlamporna användes, ingen fiskoljemedikation förekommit.

Material Daglig rutin På båda daghemmen mottogos barn mellan klockan 7 och klockan 18. Endast ett fåtal barn vistades dock på daghemmet mer än högst 8 timmar per dag. Den dagliga rutinen, med avseende på måltider, vila osv. överensstämde i princip med rutinen på daghemmet i Essingen och Midsommarkransen. I detta sammanhang kan nämnas att daghemmet på Reimersholme hade en berömvärt genomtänkt och omväxlande matsedel, vilket i hög grad bidrog till barnens trivsel. Fiskolja gavs på båda daghemmen åt samtliga barn över spädbarnsåldern, en dessertsked dagligen i 14-dagarsperioder med 14 dagars uppehåll under tiden oktober—april. Spädbarnsgruppernas barn erhöllo som regel 15 droppar AD-vitamin dagligen under samma tider, med en del

Tab. 14. Antalet

Barngrupper

AF BF CDF AR BR CDR

564 Undersökningen omfattar tillsammans 88 barn, vilka på båda daghemmen varit fördelade på tre grupper. (Ap, Bp, CD F och A R , B R , C D R . ) Dessa gruppbenämningar ha använts för att få överensstämmelse i ålder med undersökningarna på Essingen och Midsommarkransen. 1. Spädbarnsgruppen, A, omfattande på Fredhäll högst 5, på Reimersholme högst 8 barn, i åldrarna 3 månader till 1 V 2 år. 2. Koltbarnsgruppen, B, omfattande på Fredhäll högst 14, på Reimersholme högst 12 barn i åldrarna 1 V,— 3 år. 3. Gruppen med större barn, CD, i åldrarna 4—7 år. Denna grupp har på Fredhäll bestått av högst 18 barn, på Reimersholme högst 20 barn. Av de 20 barnen på Reimersholme ha 4 endast vistats på daghemmet halva dagen. Tabell 14 visar totalantalet barn i de olika grupperna för varje månad.

barn i de olika grupperna vid Fredhällsdaghemmet Reimersholmsdaghemmet »Malmgården».

»Purpurn»

och

Antal barn per månad under tiden okt. 1947—15 juni 1948 Okt

Nov

Dec

Jan

Febr

Mars

April

Maj

Juni

10 16

18 7

10 16

7 9

10 16

6 9

16 8

10 18

11 18

Undersökningens genomförande Kliniska undersökningar Undersökningen påbörjades den i okt 1947 på Fredhäll och den 1 nov. 1947 på Reimersholme. För båda lekstugorna avslutades undersökningen den 15 juni 1948. Försöksledare har varit den för båda daghemmen gemensamma ordinarie läkaren, dr Gunnel Melin. Barnen på båda daghemmen inspekterades dagligen med hänsyn till infektionstecken av läkaren eller av en barnsjuksköterska med utbildning på epidemisjukhus. Härvid lades särskild vikt vid svalgets och näsöppningarnas utseende. Huden inspekterades även med hänsyn till förekomst av uslag. Personalen på båda daghemmen har även lojalt och intresserat hjälpt till, genom att omedelbart rapportera nytillkomna sjukdomstecken hos barnen, såsom snuva, hosta, öronvärk, kräkningar eller dylikt. På infekterade barn har temperaturmätning alltid utförts. Under dagen insjuknade barn ha isolerats i särskilt isoleringsrum och de ha sedan efter hemsändandet ej tillåtits att åter besöka daghemmet förrän de varit symtomfria. I detta avseende ha föräldi-arna ej alltid följt givna föreskrifter, utan av och till sänt sina infekterade barn till daghemmet. Detta har särskilt förekommit på Fredhäll, där mödrarna stundom haft mycket svårt att vara hemma från sin arbetsplats på grund av sjukdom hos barnet. Beträffande de kliniska undersökningarna, har förutom de dagliga inspektionerna, barnen undersökts av läkare en gång i terminen och dessutom efter varje gång de återkommit till institutionen efter genomgången sjukdom. Blodundersökningar i form av hämoglobinbestämningar, bestämning av röda blodkroppsantalet och undersökning av mikrosänkningsreaktionen har gjorts varje månad. Den vita blodbildens utseende har studerats i början av eller under pågående infektion. Urinundersökning, med hänsyn

till förekomst av äggvita, socker eller patologiskt sediment har även utförts på alla barn varje månad. Barnens längd och vikt har kontrollerats månadsvis. Alla fall av öroninflammation ha sänts för undersökning och ev. behandling till öron- näs- och halspolikliniken på Sabbatsbergs sjukhus. Poliklinikföreståndaren där, doktor Eric Carlens har gjort en undersökning av öron, näsa och hals på alla barnen en gång under höstterminen och en gång under vårterminen. När dessa undersökningar visat att något ingrepp såsom borttagande av s.k. körtel bakom näsan borde utföras, har detta i allmänhet skett inom den närmaste tiden efter undersökningen. Även med Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus har ett intimt samarbete vidmakthållits. Akut infekterade barn, som varit i behov av sjukhusvård ha i allmänhet kunnat beredas plats där. I några fall ha akut infekterade fall vårdats på Stockholms Epidemisjukhus. Så snart klinisk misstanke på lunginflammation förelegat, har i allmänhet sedan det akuta feberstadiet avklingat, lungröntgen tagits på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus. — Samtliga barn på båda daghemmen ha undersökts med skärmbildsröntgen under våren 1948. Speciell hjärtundersökning med hjälp av elektrokardigraf har utförts på alla i undersökningen deltagande barn, på några vid upprepade tillfällen. Vid misstänkt hjärtskada, har undersökningen kompletterats med hj ärtröntgenundersökning och i några fall även med s.k. hypoxiprov. Dessa specialundersökningar ha utförts på hj ärtstationen på Kronprinsessan Lovisas Barnsjukhus. Under våren 1948 ha även försök inletts för att studera luftvägsinfektionernas inverkan på barnens allmänna kondition. I samarbete med docent Torgny Sjöstrand, fysiologiska laboratoriet, Karolinska Sjukhuset, har studier gjorts av den inverkan på barnens blodomlopp som uppkommer genom höjning av kroppstemperaturen med hjälp av diatermi.

Bakteriologisk

metodik

De bakteriologiska undersökningarna ha genomförts efter i stort sett samma principer som använts på Essingen och Midsommarkransen. Prov från näsa och svalg samt händer och kläder ha tagits två gånger i månaden på alla barn och en gång i månaden på personalen. Dessutom har provtagning skett på ett så tidigt stadium som möjligt vid varje ny infektion. Samtidigt med den rutinmässiga provtagningen, på barnen var 14:e dag, ha prov från leksaker, golvdamm och luft tagits. Prov från leksaker och golvdamm har tagits med i buljong fuktad tampongpinne. För luftundersökning har dels använts Bourdillonapparat dels och framför allt ha s.k. sedminteringsplattor innehållande selektivsubstrat för odling av A-streptokocker auresstafylokocker och pneumokocker kommit till användning.

Fysikaliska

undersökningar

Vissa fysikaliska mätningar av temperatur och fuktighetsförhållanden i lokalerna ha utförts av docent Hans Ronge, Uppsala, som lämnat en redogörelse för dessa försök.

På daghemmet i Fredhäll ha försök med ultraviolettljus enligt Ronge utförts. Försöken igångsattes den 1 februari 1948 och ha närmare beskrivits i ett av dr Ronge författat speciellt avsnitt av rapporten, som redogör för resultaten men även lämnar en mera allmän orientering över denna frågas läge.

Resultat Resultat av de kliniska undersökningarna De kliniska iakttagelserna ha sammanförts månadsvis och de statistiska beräkningarna ha följt samma principer som för Essingen och LM-gården. Här anförda siffror äro således relationstal. Tabell 15 visar relationstalen för en del infektionssymtom, såsom feber, katarrala symtom, enbart snuva, kräkningar osv. Tabellen innehåller dessutom relationstalen för antalet insjuknanden i otit. Relationstalen för feber ligga lägre för grupp A men högre för B och lika för CD i Fredhäll i förhållandet till Reimersholme. Spädbarnsgruppen på Reimersholme ligger

Tab. 15. Relationstalen för antalet sjukdagar med feber, katarrala symtom, snuva, kräkningar diarré samt för antalet fall av öroninflammation (otit) vid daghemmet »Purpurn» och »Malmgården» under hela undersökningstiden. Relationstal för antal fall

Relationstal för antal sjukdagar Feber över 38 c

Snuva, hosta, öronsym.

Snuva

"Purpurn" A . B . CD

1,61 2,44 0,46

19,42 24,72 11,29

13,41 17,24 7,66

0,21

Alla grupper

I>28

16,90

11,56

0,42

o,34

"Malmgården" A . B .. CD

2,56 0,91

12,97

0,04

0,08 0,04

o,44

15,46 17,28 8,32

4,47

Alla grupper

0,15

0,92

12,31

7,89

0,09

566 Kräkningar

Diarré

Otit

o,86

0,32

0,24 0,40

o,54

0,21 0,24

8,74

0,02

0,17 0,07 0,09

dock osedvanligt högt i detta material beroende på en svår epidemi av stafylokocker, som bl.a. gav ett fall av lunginflammation. Den andra kolumnen omfattar en samlingsberäkning för samtliga symtom på luftvägsinfektion. Den visar inom alla grupper högre värden för Purpurns barn än för Malmgårdens. Detsamma gäller både kräkningar och diarré, ehuru förekomsten av dessa symtom varit mycket ringa på båda daghemmen. Otitfrekvensen har också varit tämligen låg, emellertid även den lägre på Malmgården än på Purpurn. Vattenkoppor är den enda av de s.k. barnsjukdomarna, som förekommit på något av daghemmen. Den förekom som en måttligt utbredd epidemi på Malmgården under januari—mars 1948. Liksom beträffande såväl Essingens som Midsommarkransens daghem visar de yngsta barnen högre sjuklighet än de äldre barnen. Åldersgränsen går vid 3—4 år. Vid dessa båda daghem är detta dock mest utpräglat för »Purpurn», som är det daghem som har en något högre allmän sjuklighet. Sålunda finns för B F i förhållande till CD F en säkert signifikant större sjuklighet beträffande feber ( o , o o i < P < <o,oi), allmänna katarrala symtom ( o , o o i < P < o , o i ) , och snuva ( o , o o i < P < < o , o i ) . Motsvarande P-värden för B R i förhållande till CD R är o,oS<P<o,2, o , o i < P < o . o 5 och o , o i < P < o , o 5 . Sålunda är översjukligheten för koltbarnen avsevärt mindre på Reimersholme än på Fredhäll. De båda daghemmen på Fredhäll och Reimersholme ha en i jämförelse med övriga i undersökningen ingående daghem, frapperande låg sjuklighet. Den ligger t.o.m. till största delen under sjukligheten hos Essingens kontrollmaterial. Ett undantag härifrån utgör dock Fredhälls koltbarnsgrupp, som hade största antalet snuvdagar än kontrollbarnens närmast motsvarande åldersgrupp. Tabell 16 demonstrerar infektionssymtomens varierande frekvens under olika

månader. Inom alla grupper finns en tendens till anhopning av infektioner dels till en period av senhösten, dels till en period av senvintern. Denna tendens är mest uttalad inom Fredhälls spädbarns- och koltbarnsgrupper, men finnes antydd, även inom de andra grupperna. De kliniska, fysiologiska, röntgenologiska och laboratoriemässiga specialundersökningar, som utförts, komma att i detalj redovisas tillsammans med resultaten av liknande undersökningar under året 1948 —1949. Här skall endast några av resultaten av dessa undersökningar i korthet omnämnas. 1. Lätta, passagera fall av sekundär blodbrist ha någon gång uppträtt i anslutning till långvariga eller intensiva infektionstillstånd. I de allra flesta fall tycks emellertid ej ens mycket långvariga infektionstillstånd i de övre luftvägarna ge upphov till anämier. 2. Den vita blodbilden förefaller att blott sällan påverkas av de långvariga infektionstillstånd, som en del daghemsbarn lida av. Däremot har en ofta betydande leukocytos uppträtt i anslutning till akuta febrila infektionstillstånd. 3. Förhöjning av sänkningsreaktionen bestämt med mikrometod (MSR) har förekommit av och till i anslutning till luftvägsinfektionerna, speciellt efter akuta febertillstånd, mindre ofta i samband med långdragna snuvtillstånd. Största antalet förhöjda MSR ha förekommit i Reimersholmes spädbarnsgrupp, som också är den grupp, som utan tvivel haft de flesta svårare infektionerna. 4. Urinundersökningarna ha i några få fall avslöjat lätt och hastigt övergående njurretning efter akuta febrila luftvägsinfektioner. I samtliga av dessa ha /?-streptokocker kunnat sättas i samband med infektionerna. 5. Röntgenundersökning av lungorna omedelbart efter, eller i direkt anslutning till högfebrila övre luftvägsinfektioner, har avslöjat ett ej ringa antal s.k. bronchopneumonier, även där inga fysikaliska tecken på sådan förelegat.

6. H j ä r t u n d e r s ö k n i n g a r n a ha i enstaka fall avslöjat akuta hjärtmuskelinflammationer i anslutning till akuta luftvägsinfektioner, som dock varit av övergående natur.

7. De s.k. kouditionsproven ha hittills visat att barnens fysiska prestationsförm å g a icke sällan ä r nedsatt under och omedelbart efter akuta infektioner.

Tab. 16. Relationstalen för antalet sjukdagar med feber, allmänna katarrala symtom enbart snuva vid daghemmen »Purpurn» och »Malmgården» månadsvis under tiden 1 okt. ip4?—25 juni 1948. Feber över 38" Månad AF

Oktober . . November December Januari . . Februari . Mars April Maj Juni

AR

AF

AR

AF

60,00 10,48 14,08

12,00

30,00

1,09

5,56 2,11 0,69 2,10

1,67 0,69

9,68 i,47 8,76 o,49

Feber över 38 c Månad

November December Januari . . Februari . Mars April Maj Juni

39,3i 13,29 11,67 2,78

8,74 33,55 13,24 27,01 6,40 18,22 1,23

AR

",97 35,17 10,49 10,00 2,08

Snuva, hosta, öronvärk, halsont

Snuva

BF

BR

BF

BR

BF

BR

4,00 2,83

0,58

41,67 28,27 13,51 31,40

21,97 16,10

27,67 8,48 13,51 26,45 23,13 13,16 8,63 17,05

17,92 10,62 12,68 18,31 11,04 16,16

2,89 2,72 1,19 4,32

3,i5 1,68

27,89 17,67

1,21

13,31 21,59

Feber över 38 c Månad

November December Januari . . Februari . Mars April Maj Juni

Snuva, hosta, öronverk, halsont

18,48 20,00 18,30 18,52 13,60 4,20

Snuva, hosta, öronvärk, halsont

8,76 2,80

Snuva

CDF

CDR

C D F

CDR

CDF

CDR

0,40 0,61

o,47

15,05

0,22

io,73 12,43 13,04 16,78 5,i9 5,97 3,i6

11,76 10,56

5,74 5,47

2,35 4,27 4,63 6,67

o,39 0,46 0,70

1,04

o,55 3,i6

0,70 0,66

4,63

10,45

8,00

",44 I5,i5 5,i9 i,77

14,55 3,9o 4,67 4,6i

10,65 0,26 4,21 3,29

och

Tab. 17. Förekomst av pneumokocker, ji-strcptokockcr och aureus stafylokocker samt negativa prov vid undersökningar av svalg- och näsprov från daghemsbarnen på Fredhäll med ett dubbelprov under tiden okt. 1947—maj 1048. u

3u

0 "C

v

0 Pv M

c

Pneumokocktyper

u ca

ia O CS

-Q

ca G

<

5 4 4 5 5 5 4 4 Summa

11 14 15 16 17 18 19 23

arare av streptokocker

w4

u

P5oi. c ii

ö

PM

ca ej D O u M ca 0

u u ca

"o-S hH

-4-»

»3

1 2

(0

AF

BF

CDF

Okt Nov Dec Jan Febr Mars April Maj

Okt Nov Dec Jan Febr Mars April Maj

3 4

4 1 2

1 2

2 1

6 6

*

1 1

5 2

12 11

4 1

10 1

1 Summa

8 Sum ma

17 18 14 17 16 16 13 16

11 Okt Nov Dec Jan Febr Mars April Maj

1 1

3 5

3 3

3 3

3 15

3 3

4 16

3 3

!

2 1

1 1

13 Resultat av de bakteriologiska undersökningarna Tabell 17 och 18 visa på förekomsten av pneumokocker, streptokocker och aureusstafylokocker i luftvägarna hos barn tillhörande olika grupper. Tabellerna visa påtagligt att barnen tillhörande de yngsta grupperna i mindre utsträckning bli bärare av /?-streptokocker än de äldre barnen. Jämförelse mellan klinisk bild och övre luftvägsflora har också pekat på att antalet kliniska strepto-

7 9

1 20

7 1

14 10

17 14

8 3 3

5 6

8 5

5 4 8

5 4

6 23

6 67

!

4 2 1 6 5 1 1 4 2 1 3 1 3

5 1

1 1 2

kockinfektioner är avsevärt mindre hos de yngre barnen än hos de äldre. Detta kunde speciellt vackert demonstreras på Fredhäll i oktober 1947, då en bland de äldsta barnen härjande streptokockepidemi med 100 %-ig nedsmittning av barnen i denna grupp, endast angrep några få av koltbarnen, vilka dock hade daglig kontakt med de stora barnen. Pneumokockfrekvensen har varit tämligen likartad i de olika grupperna. Mycket talar för att de långvariga snuvinfektioner som angripa framför allt koltbarnen,

a3a u

0 AR

B

R

CDR

u

ii

-o O 'u eu PL,

C 11

c

6 Nov 7 Dec 3 Jan 6 Febr 7 Mars 7 8 April 8 Maj Summa

ö

1 1 2

1 1

Nov 10 5 Dec 2 2 Jan 9 4 Febr 4 9 Mars 1 0 5 April 1 1 3 1 1 Maj 4 Summa 27 6

1 2

2 I

I

1 I

6 7 5 8 6

1 3

2 1 1 2

T I

2 1

5 3

3 1

1 1

3 2

3 4

8 6 3

6 5 4

12 11

6 6 5 5 6

5°

3 Stafylokockerna ha också varit tämligen jämnt fördelade på de olika grupperna. Typbestämning av dessa bakterier med hjälp av bakteriofager, som utförts av dr Wallmark på Statens Bakteriologiska Laboratorium ha visat att vissa typer stundom kan uppträda epidemiskt på ett daghem. Man har emellertid endast i några enstaka fall hittills kunnat visa att stafylokockerna haft etiologisk betydelse för luftvägsinfektionerna hos barnen.

5 2

1 I 2

7 5

1 1

2 2

1 1

2 en

4 3 6

3 1

2 C3 O

2 2 1 2 1 1 1

§1

4 12

3 JO <U C CL,

skulle vara orsakade av pneumokocker. Det pågår försök för att söka närmare utreda denna fråga. Eftersom dessa försök ännu ej äro avslutade komma de att redovisas senare.

la

§ :c3

<

Nov 16 Dec 6 12 Jan Febr 14 Mars 18 April 18 Maj 19 Sumr na

Ji

Pneumokocktyper

SJ

Bärare av /?-streptokocker

I-.

u

Icke smittbärare

Tab. 18. Förekomst av pneumokocker, fi-streptokocker och aureus stafylokocker samt negativa prov vid undersökningar av svalg- och näsprov från daghemsbarnen på Rcimcrsholme under tiden nov. 1047—maj 1048.

2 1 2

7 2

3 21

Det är emellertid påtagligt i detta, liksom i övriga till undersökningen hörande material, att barnen ofta samtidigt äro barare av flera patogena bakterier.

Resultat av de fysikaliska undersökningarna1 I syfte att utreda huruvida de inomhusklimatologiska förhållandena i avseende på lufttemperatur, drag etc. i daghemmen äro av sådan art, att de kunna tänkas utgöra en bidragande orsak till den höga för1 Detta avsnitt om de fysikaliska undersökningarna är skrivet av dr H. Ronge.

Fig. 14. Ultraviolettlampa

inmonterad på daghemmet Purpurn i matsalen för de större barnen.

kylningssjukligheten bland barnen, företogs under vintern 1947—48 en serie mätningar i daghemmen »Purpurn» och »Malmgården.» I fråga om här aktuella synpunkter kan noteras beträffande »Purpurns» fyra rum (se fig. 12) : ett större rum för lekbarnen, med stor takhöjd och endast ett fönster, löpande under taket längs ena väggen, en matsal med dörrar ut till en lekgård, ett oidinärt rum för koltbarnen samt ett mindre spädbarnsrum. Rummen ligga i fil i en envånings huslänga, så att minst en xägg i varje rum är yttervägg. Källarutrymmena under daghemsrummen ha icke någon särskild uppvärmning. I dessa rum inmonterades i februari 1948 en särskild artificiell belysning med viss halt av ultraviolett strålning. (Se fig. 14.) Belysningseffekten var mycket hög. 1.5 kW i lekbarnsrummet och 0,5 kW i

de övriga rummen, vilket kom att i viss mån inverka på rummens värmeförhållanden. Beträffande »Malmgården» kan noteras att denna utgöres av en fritt belägen, ombyggd villa, omfattande ett flertal större och mindre rum i två våningar. Spädbarnen och koltbarnen höllos i bottenvåningen, och i vissa av dessa rum hade särskild golvuppvärmning inlagts. Övervåningen disponerades av lekbarnen och hade det vanliga uppvärmningssystemet med värmeradiatorer. Mätningarna utfördes under tiden nov. 1947—maj 1948 med i regel en mätningsserie per vecka i varje daghem, stundom varannan vecka på resp. daghem. Under en period januari—februari uppstod vissa avbrott på grund av sjukdom hos den tekniska personalen. Sammanlagt ha mätningar utförts 15 gånger i Fredhällsdag-

S7l

hemmet och 12 gånger i Reimersholmsdaghemmet. Innan undersökningarna startades i daghemmen i no v. 1947 hade mycket arbete nedlagts på att få fram lämpliga och tillförlitliga mätmetoder. Dessa laboratoriearbeten utfördes vid Fysiologiska institutionen i Uppsala, och en del av metoderna ha ytterligare förbättrats under undersökningarnas gång. Mätningarna ha omfattat: 1. Lufttemperaturen 20 cm och 150 cm över golvet vid 2—4 punkter i varje rum, mätt med en kalibrerad kvicksilvertermometer, 2. Luftdraget i samma punkter som ovan, mätt med katatermometer, 3. Luftfuktigheten i 1—2 punkter 150 cm över golvet i varje rum, mätt med en Assman-psykrometer, 4. Yt-temperaturerna på golv (2—4 punkter i varje rum), ytterväggar och innerväggar samt fönstren i samtliga rum. Härför utarbetades en särskild metod med en Molls termostapel. — Slutligen 5. bestämningar av temperatur, fuktighet och vindstyrka utomhus, inkl. uppgifter om den allmänna väderleken. Mätpunkterna i rummen, som bestämdes vid undersökningens början, valdes så att man i alla avseenden skulle erhålla så representativa värden som möjligt, utan inverkan av t.ex. närhet till värmeradiatorer etc. Vid mätningarna ha tillfälliga inflytanden, såsom t.ex. av nyss gjord vädring etc, i görligaste mån undvikits. Efter någon träning kunde detta mätprogram genomföras under loppet av ca 4 timmar i Fredhällsdaghemmet och ca 5 timmar i Reimersholmsdaghemmet. Metoder Lufttemperaturen mättes på vanligt sätt med en väl kalibrerad kvicksilvertermometer, vars inställningstid bestämts under förberedelseförsöken. Något särskilt strålningsskydd för termometern visade sig icke vara nödvändigt vid inomhusmätningarna.

572 Luftfuktigheten mättes med en Assmanpsykrometer (våt och torr termometer),, varvid den relativa fuktigheten erhölls från tabeller i Handbook of Physics and Chemistry. Dessutom användes kontinuerlig registrering under längre sammanhängande tid av lufttemperatur och luftfuktighet med hjälp av två termohygrografer av schweiziskt fabrikat, som placerades i olika rum för några veckor. Instrumenten kalibrerades mot kvicksilvertermometern i avseende på temperatur och mot Assmanpsykrometern i avseende på fuktigheten,, varvid ett kalibreringsdiagram kunde uppgöras för varje instrument. Avvikelserna mellan instrumentens egenskala och den korrigerade skalan voro ej särskilt stora för temperaturen men avsevärda för fuktigheten (upp till + 1 5 % relativ fukt). Trots att instrumenten kalibrerades varje vecka kunde vissa systematiska förskjutningar under pågående registrering ej helt undvikas. Dragmätningarna utfördes med en vanlig (icke försilvrad) katatermometer, vars avkylningstid från 37,5° till 36,5° mättes med kronometer, varefter avkylningsfaktorn beräknades på vanligt sätt. I de föregående laboratorieförsöken hade det visat sig, att de av Hill, Biittner m.fl. angivna matematiska sambanden mellan luftströmningshastighet och avkylningsfaktor icke utan avsevärda fel kunde tillämpas på det tillgängliga (nyanskaffade) instrumentet. En särskild kalibrering utfördes därför med hjälp av en garanterad normalanemometer, och den så empiriskt funna kurvan mellan avkylningsfaktor och lufthastighet (»drag») användes för dragmätningarna i daghemmen. För yttemperaturmätningarna å golv, väggar och fönster användes en större Moll's termostapel, kopplad till en Cambridge ljuspunktgalvanometer (20 ohm inre motstånd). Denna registrerar temperaturstrålningen från ytorna, vilken står i visst matematiskt samband med yttemperaturen (Stephan-Boltzmans lag). Inom det här ifrågakommande temperaturområ-

Tab. ip.

Mätresultat 19 dec • 1947, daghemmet i Fredhall

Plats

Lufttemp. °C

Luftdrag cm/sek.

Vid golv

Vid golv

Rel. lufti,5 m fukt /o ö. golv

. Spädbarnsal

4,5 3,6 3.6

14,1 14,6 14,4

16,9

16,1

11,6

Ytterdörr till lekplan

9,o 9.0 5,5

16,5 14,3 14,9

16,8 16,6 16,2

14,6 14,0

11,8 ",4 10,7

2 fönster

10,2

15,5 14,5 15,9

17,2 17,3 17,4

14,8

12,1

18,5 18,5 18,6

3,6 3,6 4,5

19,3 19,5 19,7

19,7 19,7 19,7

5,5 5,5

20,5 18,7 19,2

20,5 20,6 20,4

4i

Koltbarnsal

10,2

9,o 5,5 9,o

Takfönster

—

17,0 17,5 17,0

—

Anm.

17,5 17.4 17,6 17-3

2,0

Matsal

Lekbarnsal

inner- ytter- fönster vägg vägg

15,8 15,5 17,2 16,3

3,6

9,o

19,4 19,4

Yttertemperatur °C

, i,5 m golv ö. golv

11,2

i8,5 18,9

(bott envani ng) kl. 10.55—15-05-

5,5 4,5

Inga eg. ytterväggar

13,4

1 fönster

Utomhus: (:a 2 0 C, 85 % r el fukt. , vind 0,35 m/sek., mulet, litet snö.

<let, + io° h 30 0 C, kan sambandet betraktas som linjärt. Vid exakta mätningar måste viss hänsyn tagas till olika ytmaterials emissionsfaktorer; då dessa emellertid icke variera avsevärt för de vanligast använda vägg- och golvmaterialen, har någon korrektion härför icke utförts. Instrumentet har kalibrerats mot kända yttemperaturer, och mätningarna ha alltid utförts med ofta upprepade jämförelser med känd standardtemperatur. För underlättandet av beräkningarna kunde ett enkelt nomogram konstrueras. Vid mätningar mot golv och väggar har instrumentets konformiga tratt placerats mot ytan för att eliminera inverkan av reflekterat ljus. Vid mätningar mot fönster betingas galvanometerutslaget dels av det infallande ljuset genom fönstret och dels av temperatur strålnings jämvikten mellan termostapeln och fönsterytan. För att eliminera ljusinflytandet begagnades ett särskilt utexperimenterat filterdifferensförfarande med en fönsterglasskiva av rumstemperatur. Med denna placerad såsom filter framför termostapeln erhålles ett utslag, som endast är beroende av ljusstrål-

ningen. Differensen mellan de båda utslagen ger således ett mått på enbart temperaturstrålningen och därmed yttemperaturen. Resultat En fullständig redovisning av hela det insamlade, stora siffermaterialet synes onödigt, då såsom väntat huvuddelen av mätningarna visa tämligen normala värden. En summarisk redovisning för de olika mätningarna skall i stället givas, varvid mer anmärkningsvärda resultat skola särskilt framhävas. I tab. 19—20 visas typexempel på sammanställningar av en dags mätningar från de båda daghemmen. Lufttemperaturen utgör ju den norm, efter vilken rummens uppvärmning vanligen regleras, och några större avvikelser från såsom normalt ansedda värden var därför icke att vänta. I spädbarns- och koltbarnsrummen hölls lufttemperaturen (1,5 m över golvet) vanligen vid eller något över 20 0 C, i Reimersholme i allmänhet något högre (21—25°) än i Fredhäll (19,5—21°). Skillnaden är att hänföra

Tab. 20. Mätresultat

ij dec. 1947, daghemmet å Rcymcrsholmc

kl. 08.30—14.30.

j Lufttemp. °C PW«

1 Vid J golv

Luftdrag Yttertemperatur °C Rel cm/sek. luft- 1 x Vid 1,5 m fukt inner- ytter>5 m i 1 golv ö. golv! e ° l v ö. goh r % vägg vägg fönste r

Anm.

I

Matsal lekbarn

18,2 18,4

19,1 19,1

30 Kök (personal,

18,8 19,5

19,2 20,4

> Lekbarnsal

18,2

i7,9

18,6 18,7

O "Dockrum"

18,5 18,1

Isoleringsrum

2,0

4,5 2,8

18,9 16,8

18,7 18,9

17,5 17,2

12,4 14,2

9,° 7,8

2,8

3,6

16,5 16,7

18,1 18,4

16,2 15,7

12,0

7,8 9,o

4,5 4,5

16,2 19,1

17,6 18,6

16,8 16,8

10,0 12,4

18,9 19,0

7,8 5,5

3,6 4,5

16,8 16,1

17,5

16,0 15,9

16,8

19,1 18,7

19,2 19,0

12,8 2,0

3,6 2,0

17,4 15,9

i7,i 16,3

15,5 15,7

12,6

Litet, 2 ytterväggar

Matsal, koltbarn

21,9 21,7

21,3 22,2

6,6 7,8

2,0

3,6

27,3 26,2

20,5

20,1

13,0 12,9

Golvuppvärmning

> Koltbarnsal

18,7 18,3 18,2

18,7 18,9 19,1

7,8 4,5 5,5

4,5 9,o 2,8

23,4 21,4 I9.3 1

17,4

16,6 16,1 16,5

14,0 13,8

Golvuppvärmning *På estrad

20,7 21,0

21,2 21,6

4,5 3,6

2,8

23,4 23,6 23,1 22,5

21,1

19,5 20,3 19,7 15,5 2

14,0 16,1

Golvuppvärmning

c bo Q oca

in

bo

'c oca

C v •4-> •*-•

m

Spädbarnsal

3,6

2,0

Litet, 2 ytväggar, kallt

| 2 balkongdörr

Utomhus: ca + 2° C, 85 % rel. fukl ., vind 0,78 m/sek., mulet, lite t snö.

till den extra golvuppvärmningen i Reimersholmsdaghemmets spädbarns- och koltbarnsrum. I lekbarnsrummen låg temperaturen vanligen något lägre, 17,5—190. Lufttemperaturen vid golvet (20 cm Över golvytan) låg i rummen utan golvuppvärmning såsom regel 0,5—1,5° lägre än temperaturen i rummets mitt (1,5 m över golvet). I rummen med varma golv var differensen mindre eller stundom omkastad. Sedan den ultravioletthaltiga belysningen tagits i bruk i Fredhäll i februari 1948 steg medeltemperaturen i rummen 1—30, så att lufttemperaturen i spädbarns- och koltbarnsrummen blevo av nära samma storlek som i motsvarande rum i Reimeersholme. Detta sammanhänger uppenbarligen med

den nya belysningens höga effektförbrukning (0,5—1,5 kW per rum). Den relativa luftfuktigheten har i allmänhet legat inom de normala gränserna 30—60 %. I de varmaste rummen, särskilt de med uppvärmda golv, uppmättes dock under den kallaste tiden i regel lägre värden (25—35 % ) , stundom ända ned till 20 % (vid lufttemperaturer omkring 24 0 ). Luftdraget, som mätts dels vid golvet och dels i rummens mittplan, har aldrig varit av tillräcklig styrka för att kunna förorsaka obehag. Den minsta luftströmningshastighet, som fordras för att giva upphov till förnimmelse av »drag», ligger för luft av ordinär lufttemperatur (18— 20° C) enligt engelska och amerikanska data vid ca 20 cm/sek. Vid egna försök

Tab. 2i. Medeltemperaturen å rumsytor i Frcdhällsdaghemmet och i de golvuppvärmda rummen i Reymersholmsdaghemmet under tiden november 1947—februari 1948. Reymersholme: golvuppvärmning

Fredhäll: bottenvåning

November December

golv

innervägg

yttervägg

fönster

golv

innervägg

yttervägg

fönster

17,5 17,8 16,7 16,2 15,3 14,9

17.9 18,5 17,6 17.3 17,0 i6,5

16,5 16,6 16,0 16,0 15,0 14,5

13.6 13,7 12,6 12,3 11,3 10,8

22,3 23.9 24.5 27,0 22,8 23,9

19.7 19,1 19,5 18,5 19,0 19.7

18,6 18,4 19,0 17.3 17,8 18,1

14.4 12,9 13,6 13.2

med samma katatermometer, som användes i dessa daghemsundersökningar, befanns dragtröskeln (för ansiktet) ligga vid ca 15 cm/sek. De i daghemmen uppmätta luftrörelserna (vid stängda fönster) ha sällan överskridit 10 cm/sek., i intet fall 15 cm/sek. Invid golvet var luftrörelsen i allmänhet något större (5— 11 cm/sek.) än högre upp i rummet (3—7 cm/sek). Några större skillnader i luftströmningshastigheten mellan rum med och utan golvuppvärmning kunde ej påvisas. Mätningarna av rummets yttemperaturer (golv och väggar ha givit vissa anmärkningsvärda resultat, som böra framhävas. I tab. 21 ha medelvärdena för olika ytor i de båda daghemmen sammanställts för tiden november—februari. I Fredhällsdaghemmets rum (i bottenvåning med kall källare under) sjönk golvtemperaturen från omkring 17,5° till omkring 150 eller lägre under denna period, medan den i Reimersholmsdaghemmets spädbarns- och koltbarnsrum med inbyggd golvuppvärmning hölls vid 22—270 under hela mätperioden (november—maj). I rummen i Reimersholmshemmets övervåning, utan golvuppvärmning men med varma rum under, låg golvtemperatuen tämligen regelbundet vid 17—2i°. I Fredhällsdaghemmet steg golvtemperaturen såväl som andra yttemperaturer i rummen med i genomsnitt 2—3 0 efter det att den nya, starka, belysningen inmonterats i februari. Fortfarande var dock golvtemperaturen avsevärt lägre än lufttemperaturen.

13,1

Även ytterväggarnas yttemperatur i de ordinärt uppvärmda rummen (Fredhällsdaghemmet och övervåningen i Reimersholmsdaghemmet) sjönk till påfallande låga värden under den kallaste perioden (i3,S —15,5°, se tab. 21). I de varmaste Reimersholmsrummen nåddes ej så låga värden,, men temperaturskillnaden mellan det varma golvet och ytterväggarna uppgick dock i vissa fall till 8—io°. Klagomål över »drag» invid en balkongdörr i Reimersholmshemmets spädbarnsrum kunde visas härröra från dörrens låga yttemperatur (12—150,. se tab. 20) ; luftströmningshastigheten var icke påvisbart större där än på andra ställen i rummet. Innerväggarnas temperatur låg regelbundet 1,5—3,5° högre än ytterväggarnas, dock såsom regel några grader under lufttemperaturen i rummen. Temperaturen på fönstrens insidor var under den kallaste perioden nere vid 10— 12°, något högre i de varmaste rummen. Den sammanlagda fönsterytan i förhållande till övriga väggytor var icke anmärkningsvärt stor i något rum i Fredhällshemmet (fönster endast på en vägg), medan den i Reimersholmshemmets spädbarns- och koltbarnsrum var förhållandevis stor (fönster på tre väggar). Diskussion Enbart lufttemperaturen är ett ganska ofullständigt mått på den fysiologiska värmesituationen i ett rum. Förutom lufttemperaturen inverka nämligen såväl luft-

draget, luftfuktigheten och rummets yt- stor eller för liten avkylningsverkan, och temperaturer på dess avkylningsverkan och inom gränserna därför eftersträva optimal därmed på den subjektiva värmeförnim- komfort. Var dessa gränser ligga kan ej melsen och välbefinnandet. Olika försök att anges exakt, varken för hälsoriskerna eller sammanfatta alla dessa faktorer till ett för komforten. Härvid inverkar nämligen slags »fysiologisk rumstemperatur» har ytterligare en mängd faktorer, framför allt gjorts, såsom t.ex. det amerikanska be- individuell känslighet, vana, klädedräkt greppet effektiv-temperatur och de engel- och sysselsättning. ska begreppen ekvivalenttemperatur och Normerna för rumsuppvärmning varieekvivalent-värme (se t.ex. BEDFORD, rar avsevärt mellan olika länder. För sko1937: SEYMOUR, 1944). Alla sådana 0 mått ha dock karaktären av medelvärden, lor t.ex. rekommenderas i USA 21—22 medan ur fysiologisk synpunkt just ojämn- C (70—J2° F) medan engelsmännen anheterna i värmefördelningen kan vara av ger, att den0 lämpliga lufttemperaturen är minst lika stor betydelse. Det är således omkring 16 C (6o° F) och ej får sjunka en gammal och bekräftad erfarenhet, att under 13° C (55° F ) . I båda fallen förutlufttemperaturen bör vara 1—2° högre vid sattes dessutom att medeltemperaturen på golvet än i ansiktshöjd; en omkastad tem- rumsytorna är några grader högre än luftperaturgradient ger oftare upphov till obe- temperaturen. Denna avsevärda skillnad hag. Ett svagt men konstant och riktat torde bl.a. sammanhänga med de olika luftdrag ger mer obehag än en betydligt klädvanorna i USA och England. I avsestarkare allmän tubulens av luften. Den ende på yttemperaturerna anses allmänt, särskilt i vårt kalla klimat vanligaste och att dessa helst böra vara några grader troligen viktigaste ojämnheten i rummens högre än lufttemperaturen och i varje fall tcmperaturfördelning gäller dock yttempe- ej mer än 2° lägre än medellufttemperaraturerna. När såväl lufttemperaturen som turen. En modern riktning inom luftkondiyttemperaturen på golv, väggar och tak tioneringstekniken strävar efter att sänka är omkring 20° C avger den klädda män- lufttemperaturen avsevärt men kompenniskokroppen minst en tredjedel av sitt sera avkylningsverkan därav genom särvärmeöverskott såsom strålningsvärme skild uppvärmning av0 rumsytorna till temoch tak; mot rumsytorna. Om temperaturen på peraturer upp mot 40 C (väggar 0 golv dock ej högre än 29 C). Ju svalare 0 någon yta sjunker från 20 till 15°, förluften är vid bibehållen värmekomfort, ju dubblas värmeutstrålningen från kroppen friskare känns luften, och den relativa fukmot denna yta. Den ökade avkylning, som åstadkommes härav, är i det närmaste tigheten blir högre. (Se t.ex. RABER och ekvivalent med ett konstant luftdrag av ca H U T C H I N S O N , 1947; ADLAM, 1947.) 1 m/sek. från ytan mot kroppen. Om ytans I avseende på luftdrag och fuktighet äro temperatur sjunker till io° är detta lik- rekommendationerna mer likformiga: luftvärdigt med en lufthastighet av ca 4 m/sek. hastigheten får ej vara högre än 20—40 På så vis uppkommer känslan av »drag» cm/sek., och den relativa luftfuktigheten invid kalla fönster och ytterväggar, trots bör ligga inom gränserna 30—70 %. att egentligt luftdrag icke kan påvisas (se I vad mån kyla och avkylning kunna P. FRISK, 1942). Den av sådant strål- vara en bidragande orsak till förkylningsningsdrag betingade, ökade avkylningen sjukdomarnas uppkomst är en sedan länge avspeglas obetydligt eller ej alls på en diskuterad fråga. De förhållandevis få vanlig rumstermometer (se C. H JO- experimentella undersökningar, som gjorts HANSSON, 1942). häröver ( S C H M I D T och K A I R I E S , 1932; se f.ö., ROSENAU, 1940; COULVid uppvärmning och klimatisering av TER, 1944) tala dock starkt för att avinomhuslokaler skall man givetvis i första kylning i vissa fall kan utlösa en »förkylhand eliminera hälsorisker till följd av för ning», särskilt hos personer med påvisbart

stegrad känslighet mot kyla och som samsidigt äro bärare av en latent förkylningsinfektion. Därvid synes ofta den smygande, till en början omärkliga avkylning, som kan uppstå just av ensidig eller lokal avkylning genom luftdrag eller strålningsdrag vara farligare än en kraftig, allmän avkylning, vilken kroppen inställer sig att bemöta ( S C H M I D T och K A I R I E S ) . En lokal avkylning, särskilt av fötterna och underbenen, medför en allmän köldreflex med blodkärlssammandragning över hela kroppsytan, och hos de förkylningskänsliga individerna blir denna blodkärlssammandragning särskilt kraftig och långvarig i luftvägarnas slemhinnor. Hos sådana personer kunna förkylningssymtom ofta provoceras genom t.ex. ett kallt fotbad. Även den låga fuktigheten i våra bostäder under vintern har angivits vara en för förkylningssjukdomar predisponerande faktor till följd av den uttorkningsverkan, som uppstår på slemhinnorna i de övre luftvägarna (se t.ex. ROSENAU, 1940). Man kan lätt beräkna, att slemhinnorna i näsan och de övre luftvägarna måste avge ca 20 g vatten per timme för att överföra inandningsluft av 20° och 20 % relativ fuktighet till 37 0 och 100 % relativ fuktighet. Håller inandningsluften i stället 70 % fukt, blir den erforderliga avdunstningen från slemhinnorna fortfarande ca 16 g vatten per timme. Det förefaller ej så sannolikt, att denna lilla skillnad skall kunna medföra avsevärt större uttorkning. Huruvida de låga fuktigheterna inverka på koncentrationen av damm, bakterier och kondensationskärnor i luften synes ännu icke vara tillfredsställande utrett. På naken hud stiger luftens avkylningsverkan med avtagande fuktighet i luften till följd av den ökade vattenavdunstningen från huden. Denna avkylningsverkan kan motsvara någon grads reduktion av lufttemperaturen vid bibehållen relativ fuktighet. Slutsatser Granskar man nu ur dessa synpunkter de båda undersökta daghemmens inomhus37

klimat under vintern, finner man uppenbarligen, att förhållandena icke äro fullt idealiska. Rumsytornas temperatur är genomgående lägre, ofta betydligt lägre än lufttemperaturen, och denna måste då hållas tämligen hög för att man ej skall frysa. Följden blir ofta mycket låg relativ fuktighet, och övergången från den varma inomhusluften till kall utomhusluft blir mycket tvär (»chockverkan»). Om man beräknar »ekvivalent-värmen» för en typisk situation i Fredhällsdaghemmet (20 0 lufttemp., ca 160 medelyttemperatur, 30 % rel. fukt och 7 cm/sek. lufthastighet) får man ett värde, på ca 15,5° C, dvs. trots den varma luften är den sammanlagda, resulterande avkylningseffekten tämligen stor, t.o.m. i underkant av de engelska rekommendationerna för skolor. En typisk situation från det golvuppvärmda spädbarnsrummet i Reimersholmsdaghemmet (23 0 lufttemp., ca 20° medelyttemperatur, 20 % rel. fukt och 7 cm/sek. lufthastighet) ger ekvivalentvärmen 19,5° C. Det förefaller sannolikt att kalla golv utgör den farligaste faktorn i rumsklimatet. Kalla fönsters och ytterväggars kylande effekt torde bli tämligen väl utjämnad till följd av barnens ständiga rörelser, men inverkan av ett kallt golv kan icke elimineras på samma sätt. Dessutom är såsom nämnts fötterna och underbenen särskilt känsliga för avkylning, och en golvtemperatur på omkring 150 besitter enbart till följd av den ökade värmeutstrålningen från benen och kroppen mot golvet en avkylningsverkan jämförbar med ett luftdrag på ca 1 m/sek. Därtill kommer barnens ofta intima kontakt med golvet, varvid en betydligt starkare och snabbare avkylning kommer till stånd genom ren värmeledning. För att undvika trappor torde daghemmen i regel komma att förläggas i bottenvåningar, och därvid blir risken för kalla golv särskilt stor. I sådana fall synes det vara motiverat att regelbundet införa någon form av golvuppvärmning. Även i daghem med varma utrymmen under torde golvuppvärmning vara önskvärd. Golvtemperaturen får ej överskrida 28—290 C.

Ur trevnadssynpunkt böra daghemmen ha relativt stora fönsterytor, men för att reducera effekten av det direkta strålningsdraget från dem under vintern böra de placeras tämligen högt på väggarna. Lufttemperaturen i daghemmen bör hållas något högre i spädbarns- och koltbarnsrummen (20—22 °) än i de mera aktiva lekbarnens utrymmen (18—19 0 ). Så har även varit fallet i båda de undersökta daghemmen. Högre temperaturer än de ovan angivna skall undvikas, då övertygande belägg finnas för att övergång från alltför varm inomhusluft till kall utomhusluft innebär väsentliga risker för ogynnsamma slemhinnereaktioner (se t.ex. ROSENAU, 1940). Inläggning av varma golv bör tilllåta något lägre lufttemperaturer, och ju större varma ytor, som finnas i rummet, desto lägre kan och bör lufttemperaturen hållas. En utveckling i riktning mot ökad användning av strålningsuppvärmning genom varma golv och väggar, med samtidig sänkning av lufttemperaturen och därmed ökning av den relativa fuktigheten, förefaller ur fysiologiska synpunkter att innebära goda möjligheter att skapa det ideala inomhusklimatet såväl i daghem för barn som i andra lokaler. Några tvingande skäl att införa en kostsam artificiell befuktning av luften i daghemmen synas för närvarande icke föreligga. Detta torde även tekniskt sett icke gå att lösa annat än i samband med en fullständig luftkonditionering av lokalerna. Fortsatta undersökningar över luftfuktighetens eventuella betydelse i samband med förkylningssjukdomarna och deras spridning äro starkt påkallade. Försök med ultraviolett-haltig, artificiell belysning Under åren 1945—47 utfördes vid Fysiologiska Institutionen i Uppsala en serie försök i skolor med en ny form av artificiell belysning, som på samma gång ger ljus och en viss del ultraviolett strålning (se RONGE, 1948). Dessa försök lades till grund för en provinstallation av ett lik-

nande belysningssystem i försöksdaghemmet å Fredhäll, och ytterligare en installation har nyligen på privat initiativ utförts i ett daghem i Midsommarkransen i Stockholm (Föreningen Brännkyrka Daghem). En översikt av bakgrunden för och hitintills vunna erfarenheter av denna »u.v.-belysning» skall lämnas nedan. Under de senaste decennierna har den artificiella belysningens teknik utvecklats mycket raskt. Två helt nya typer av ljuskällor ha införts, nämligen gasurladdningslampor och fluorescenslampor. Tillsammans med den tilltagande elektrifieringen av samhället innebär detta, att den artificiella belysningen numera kan betraktas såsom en faktor i inomhusklimatet, som helt kan behärskas. Därmed stiger de hygieniska fordringarna på sådan belysning, och medicinska synpunkter måste i ökad grad göra sig gällande. Ett av den moderna ljusteknikens väsentliga framsteg är den kontroll av ljusets spektrala sammansättning (dvs. strålningsenergiens fördelning på olika våglängder), som de ovannämnda, nya ljuskällorna möjliggör. En av de hygieniska frågorna härvid är då, huruvida den artificiella belysningen i likhet med det naturliga dagsljuset bör innehålla en viss del ultraviolett, fotokemiskt verksam strålning; tekniska möjligheter härför finnas. Denna fråga aktualiserades i Sverige under krigsåren i samband med diskussioner över lämpliga hygieniska åtgärder inom underjordiska industrilokaler för militära och andra ändamål, och en undersökning startades vid Försvarets Forskningsanstalt, avd. 1, år 1944. Den fortsattes senare i de omnämnda Uppsala-försöken samt i den nu aktuella daghemsundersökningen. Den primära, biologiska grunden för problemet ligger i det förhållandet, att vissa påtagliga verkningar på människan av dagsljus och solljus, såsom »solbränna» (sol-erytem), hudpigmentering, bildning av vitamin D och närbesläktade ämnen samt en allmän bakteriedödande verkan, äro begränsade till den osynliga ultravioletta delen av solljusets spektrum och särskilt den

yttersta, kortvågiga delen därav. Det naturliga dagsljuset är för människan således ej bara belysning utan även bestrålning. Det naturliga dagsljuset, som passerar genom vanligt fönsterglas, saknar dock nästan fullständigt denna specifika ultraviolettstrålning, beroende på en selektiv absorption i glaset. I avseende på ultraviolettstrålningen är således vanliga inomhuslokaler ovan jord ej mycket bättre ställda än t.ex. underjordslokaler. Hela frågan om den eventuella nyttan av en mild, kontinuerlig ultraviolett bestrålning i samband med den artificiella belysningen är av speciellt intresse för de nordligt belägna skandinaviska länderna, där den naturliga tillgången på ultraviolett strålning är mycket ringa under hela vinterhalvåret. Solljusets ultravioletta strålning försvagas ca 7 gånger mer än dess synliga strålning med avtagande solhöjd över horisonten. Att kombinera ultraviolettbestrålningen med belysningen ter sig ur praktisk synpunkt ändamålsenligt, då behovet av artificiellt ljus bör vara ungefär proportionellt med behovet av ultraviolettbestrålning. Undersökningarna ha bedrivits längs två huvudlinjer, dels såsom ett studium av de medicinska verkningarna av den direkta bestrålningen av människorna, och dels som en undersökning av bestrålningens bakteriedödande verkan i luften och på rummens inredning. I det senare avseendet anknyter undersökningen till stora och omfattande försök särskilt i USA och England att medelst ultraviolettstrålning i rum reducera luftens halt av bakterier och därmed reducera smittospridningen. I det förra avseendet finnas inga motsvarigheter till de svenska försöken.

Skolförsök

i Uppsala

Det speciella belysningssystem, som utexperimenterades såsom medel för genomförandet av försöken i Uppsala-skolorna, är grundat på biandljusets princip. En särskild kvicksilver-kvartslampa med en ytterkolv av ett delvis ultraviolett-genomsläpp-

ligt glas kombinerades med glödlampor i en armatur av koncentriska aluminiumringar, öppen nedåt och uppåt. Armaturernas utsidor, såväl som tak och väggar i försöksrummen, målades med en särskild, för ändamålet framställd färg med hög ultraviolett-reflexionsförmåga. Genom den förhållandevis höga glödljustillsatsen erhölls en varm och behaglig ljusfärg. Den lämpliga sammansättningen och styrkan av ultraviolettstrålningen beräknades omsorgsfullt med hänsyn till de dosimetriska relationerna för huderytem, D-vitaminbildning, ögonirritation och bakteriedödande verkan. För att täcka dagsbehovet av D-vitamin räcker mycket väl en daglig, svag bestrålning av endast ansikte och händer, som icke medför erytem eller ögonirritation. Den sammanlagda belysningseffekten för ett ordinärt klassrum på 50 m2 var ca 2 kW, därav 0,5 kW för kvicksilverlamporna. Belysningsstyrkan var tämligen hög (300 lux; den officiella, svenska rekommendationen för skolbelysning är 150 lux. I USA rekommenderas minst 300 lux), och ultraviolett-bestrålningsstyrkan var så anpassad, att en lätt erytem på ansikte och händer uppkom efter 4—5 timmars vistelse i belysningen. Denna milda bestrålning medförde snart en tillvänjning i form av en lätt brunpigmentering på de blottade hudområdena. Inga skadeverkningar i någon form ha iakttagits. Den medicinska undersökningen utfördes under loppet av 1 1/i år på skolbarn i 7— 10 års ålder. Sammanlagt voro 220 barn engagerade i försöken, av vilka 120 erhöllo bestrålning genom belysning för någon tidsperiod. Flera serier av blodanalyser på kalk, fosfor och fosfatasferment (vilka stå i visst beroende av D-vitamintillförseln till kroppen) samt på hämoglobin (blodets röda färgämne) utfördes, och vidare gjordes upprepade bestämningar av barnens fysiska kondition. Materialet är ingående statistiskt bearbetat. Blodundersökningarna visade bl.a., att blodets kalkhalt hos de icke bestrålade kontrollbarnen sjönk något under vintern, men det lägsta värdet i mars och det högsta i oktober. Denna årstidsvaria-

tion blev fullständigt motverkad genom den kontinuerliga ultraviolettbestrålningen, så att barnen i de bestrålade klassrummen bibehöll blodkalkhalten vid det normala höstvärdet under hela vintern. En liknande verkan iakttogs beträffande fosfatasfermentet, medan däremot blodfosfor och hämoglobin icke visade någon säker årstidsvariation och icke heller blevo påverkade av ultraviolettbestrålningen. Den fysiska konditionen, som undersöktes genom arbetsförsök på en hängande cykel med automatisk bromsning, visade likaledes en sjunkande tendens under vintern hos kontrollbarnen, med minimum i mars. Detta torde kunna sättas i något samband med den s.k. vårtröttheten. Genom ultraviolettbelysningen upphävdes denna tendens fullständigt, och den fysiska konditionen låg på våren avsevärt högre bland de bestrålade barnen än i jämförelsematerialet. Under vintern gavs en stor dos rent D-vitamin åt en mindre grupp av kontrollbarnen. Detta medförde en tydlig ökning av deras fysiska kondition, upp till samma nivå, som erhållits med ultraviolettbestrålningen. Eventuella psykiska inflytanden hade eliminerats. Någon säker effekt på blodets kemiska sammansättning uppkom ej. Det är således sannolikt, att bestrålningens inverkan på den fysiska konditionen beror på den fotokemiska bildningen av vitamin D i huden, men att bestrålningen möjligen har även andra verkningar. Vid sidan av dessa verkningar direkt på barnen har belysningen även en avsevärd bakteriedödande effekt. Denna studerades både i laboratorieförsök (»bakteriekammare») och i klassrummen under pågående lektioner. I laboratorieförsöken med på konstgjord väg infekterad luft hölls genom belysningen bakteriekoncentrationen i luften nere vid en nivå motsvarande den, som skulle erhållas med en friskluftventilation på ca 30 luftväxlingar i rummet per timme. Den normala ventilationen i skolor o. likn. överskrider under vintern sällan 5 luftväxlingar per timme, dvs. luftens bakterie-

58o

koncentration borde genom belysningen hållas vid ett jämviktsvärde på ca 15 % av värdet utan belysning. I skolsalarna låg dock bakteriekoncentrationen under pågående bestrålning vid 50—60 % av värdena utan bestrålning. Att sänkningen icke blir lika stor i skolsalarna som i bakteriekammaren i laboratoriet kan åtminstone delvis förklaras av att luften i skolsalarna är rikligt dammbemängd och därmed även har stor halt av »dammbakterier», vilka äro mindre strålningskänsliga men även betydligt ofarligare än de bakterier, som bruka förekomma i samband med infektioner i de övre luftvägarna. Undersökningsmaterialet var icke tillräckligt stort och kunde icke studeras tillräckligt ingående för att tillåta några säkra slutsatser om bestrålningens inverkan på sjukligheten bland skolbarnen. Sjukstatistiken för vissa klasser visade dock siffror, som voro uppmuntrande för fortsatt försök. Daghemsförsöken

i

Stockholm

Den installation av ultravioletthaltig belysning, som utfördes i försöksdaghemmet i Fredhäll, byggde på samma principer, som tillämpats i Uppsala-försöken, men blev dock något annorlunda utformad. På grund av rummens dimensioner kunde man icke hålla lika höga ultraviolett-intensiteter som i skolsalarna. Armaturerna utformades även på annat sätt, delvis sammanhängande med den låga takhöjden i daghemsrummen. I stället för den övervägande nedåtstrålande armaturen, som använts i Uppsala, konstruerades en skivarmatur med övervägande horisontell utstrålning (se fig.). Härigenom räknade man med att erhålla en kraftigt bakteriedödande strålnings-» ridå» under taket, genom vilken luften måste passera vid sin cirkulation i rummet. Tak och överväggar målades med ultraviolettreflekterande färg, varigenom en diffus bestrålning av hela rummet och av barnen åstadkommes. Effektförbrukningen uppgick till ca 0,5 kW i de mindre rummen, 1,5 kW i det större lekbarnsrummet.

I kontrollförsök i bakteriekammaren visade denna armatur ungefär samma bakteriedödande egenskaper som Uppsalaarmaturen. Resultaten av bakteriemätningarna i daghemsrummen voro dock betydligt sämre än vad som ernåtts i skolsalarna i Uppsala. Detta torde sannolikt främst bero på att luftcirkulationen i daghemsrummen icke varit tillräckligt stor för att driva den av barnen infekterade luften i rummets nedre del tillräckligt snabbt genom strålningsridån under taket. Även temperaturförhållandena i rummet, med den starka uppvärmningen från lamporna av luften under taket, torde inverka menligt på luftväxlingshastigheten i strålningsridån. De uppmätta luftrörelsehastigheterna i rummen (se s. 573) visa ju även påfallande låga värden. Fortsatta försök med genom fläktar ökad luftcirkulation äro här påkallade. Under hösten 1948 inmonterades ultravioletthaltig belysning i ett daghem å Midsommarkransen (Föreningen Brännkyrka Daghem, Vårgatan 4). Denna utfördes som en exakt kopia av den i Uppsala provade belysningen, således med hög styrka och övervägande nedåtriktad spridning av ljuset och ultraviolettstrålningen. Under våren 1949 ha talrika bakteriemätningar företagits där, och resultaten överensstämma mycket väl med resultaten från Uppsalaskolorna. Koncentrationen av totalantalet bakterier låg i genomsnitt ca 30—40 % lägre vid tänd belysning, medan reduktionen var betydligt större (50—70 %) i avseende på de farligare »förkylnings»-bakterierna. 1 Några ytterligare försök över ultraviolettbestrålningens direkta verkningar på barnen ha icke utförts inom ramen för dessa daghemsundersökningar. Såväl upprepade, stora blodprovstagningar, erforderliga för fullständig blodanalys, som bestämningar av fysisk kondition erbjuder uppenbarligen vissa svårigheter på småbarnsmaterialet i denna undersökning.

Diskussion. Praktiska konsekvenser Vid den praktiska bedömningen av resultaten från dessa försök bör man skilja mellan å ena sidan den direkta bestrålningen av barnen och å andra sidan den bakteriedödande verkan på luften och inredningen i rummet. För båda fallen måste de tekniska förutsättningarna och de ekonomiska konsekvenserna vägas mot de praktiska resultat, som kunna uppnås. Det här prövade belysningssystemet utformades från början främst med tanke på att erhålla ett fysikaliskt lämpligt ljus för den direkta bestrålningen av barnen. En viss bakteriedödande effekt, som framför allt är bunden till mycket korta ultravioletta våglängder, tillkom dock. Den tekniska utformningen har haft övervägande provisorisk karaktär, då huvudsyftet med undersökningarna varit av rent medicinsk natur. En väsentlig nackdel är den höga effektförbrukning, som belysningen kräver. Dessutom är ultraviolettlampornas livslängd ej särskilt stor, och de betinga även ett ganska högt pris. Sedan några år finnes en helt annan typ av ultraviolett-lampor tillgänglig, »sterillampor», som ha betydligt högre bakteriedödande effekt vid låg effektförbrukning. På grund av strålningens natur äro de däremot icke lämpade för direkt bestrålning av människor. Dessa urladdningsrör för bakteriedödande strålning måste därför installeras på sådant sätt, att nästan ingen strålning når ned till rummens nedre delar. Den bakteriereducerande effekten i rumsluften blir därmed i hög grad beroende på luftens cirkulation i rummet. Det kan ännu icke anse" tillräckligt utrett, i vad mån den direkta ultraviolettbestrålningen av barn medför väsentliga andra verkningar än vad som enklare och billigare kan ernås med en adekvat tillförsel av något D-vitaminpreparat under vintern. Olika skäl tala dock för att be-

1 Denna undersökning, som utförts av D r Ronge i sammarbete med Dr G. Laurell vid Statens Institut för Folkhälsan, Inst. för alli län hygien, kommer att publiceras utförligare inom snar framtid.

SSI

strålningen medför en bildning av betydligt fler biologiskt verksamma substanser i huden än endast vitamin D. Bestrålning har således en starkare inverkan på blodets kalkhalt än vad som kan förklaras endast genom D-vitaminbildningen. Därtill kommer de lokala effekterna på den bestrålade huden, såsom en viss brunpigmentering, hudförtjockning, stimulerad hårväxt osv. Det medicinska värde, som bör tillskrivas sådana verkningar, ter sig dock oklart. I sin nuvarande, tämligen kostsamma utformning bör denna ultraviolettbelysning därför icke rekommenderas till allmännare bruk. De allra senaste årens utveckling inom belysningstekniken har emellertid medfört nya möjligheter för den tekniska anordningen av en ultravioletthaltig inomhusbelysning, i det att lysrör med samtidigt fluorescens av ljus och ultraviolettstrålning kunnat framställas. Såsom källa för allmänbestrålning med ultraviolett äro sådana lampor betydligt lämpligare än kvicksilverkvartslampor. Effektförbrukningen är endast en bråkdel av kvicksilverlampornas, livslängden är stor och de äro väl ägnade att kombineras med lysrör för allmänbelysning. Även i avseende på strålningens fysikaliska natur ha de något företräde. De kunna givas en viss bakteriedödande verkan, som efter önskan kan kompletteras med de speciella »sterillamporna», vilka f.ö. tekniskt sett tillhöra samma lamptyp. Dessa lampor äro ännu icke tillgängliga på svensk marknad, men det är att hoppas atl möjligheter för försök med dem i daghem och liknande lokaler skall kunna beredas inom nära framtid. I avseende på ultraviolettstrålningens bakteriedödande verkan är den väsentliga bedömningsgrunden givetvis i vad mån man därmed kan ernå en minskning av smittospridningen, främst av förkylningssjukdomarna. Omfattande försök häröver ha utförts och pågå ännu särskilt i England och USA. Därvid ha endast de ovan omnämnda bakteriedödande urladdningsrören, »sterillamporna», kommit till användning. De första årens optimistiska förväntningar 582

ha i det stora hela icke infriats. En kritisk bedömning av hittills publicerade undersökningar med såväl positiva som negativa resultat ge vid handen, att en reduktion av sjukfrekvensen endast kan uppnås om följande två förutsättningar äro uppfyllda: i. En avsevärd andel av smittospridningen måste ske såsom indirekt, luftburen smitta och ej såsom kontaktsmitta. Ultraviolettstrålningens ytdesinfekterande verkan är nämligen mycket ringa. 2. Installationen av lamporna måste utföras mycket noga, såväl i fråga om lampornas styrka och avskärmning som deras placering. Då »sterillamporna» endast kunna användas för bestrålning av luften ovan huvudhöjd, måste luftcirkulationen kontrolleras och eventuellt ökas med hjälp av fläktar. Försök i amerikanska militärkaserner ha t.ex. visat, att en installation enligt lampfabrikanternas schematiska rekommendationer icke gav några säkra resultat i avseende på sjukligheten, medan man erhöll en statistiskt säkerställd reduktion på ca 25 % av förkylningsfrekvensen i kasernerna sedan installationen översetts och strålningsmängden i rummet ökats till drygt det dubbla. Inom daghemmen torde den luftburna smittan ej spela någon framträdande roll vid sidan av smitta genom direkt och indirekt kontakt mellan barnen. Redan av den anledningen har man ej skäl att vänta sig några slående resultat av enbart luftdesinfektion. Inom kaserner och även i skolor torde förhållandena vara annorlunda, med luftburen smitta som en viktigare smittoväg. Såsom ett komplement till övriga profylaktiska metoder inom daghemsverksamheten torde dock luftdesinfektionen kunna få visst värde. Vid bedömningen av försöken på Fredhälls-daghemmet tillkommer dessutom det förhållandet, att installationen icke varit nämnvärt effektiv, vilket visat sig i den obetydliga effekt, som erhållits på bakteriehalten i luften. Detta sistnämnda förhållande omöjliggör därför tyvärr en bedömning av det eventuella värde, som luftdesinfektion kan innebära i avseende på

utländska försök (se fr.a. »Studies in Air Hygiene», Med. Res. Council, Sp. Pep. Ser. No. 262, London 1948).

sjukligheten i daghemmen. Här kunna endast fortsatta försök avgöra, grundade på de egna erfarenheterna och på dem från

Sammanfattning och diskussion försök till åtgärder som vidtagits i syfte att minska sjukligheten. Den första frågan som då uppställer sig är huruvida det verkligen finnes någon översjuklighet hos daghemsbarn i förhållande till barn, som tillbringa sina dagar i hemmet. För att belysa detta har sjuklighetssiffrorna från de olika daghemmen sammanställts i tabell 22.

Det ovan framlagda materialet omfattar erfarenheter från fyra daghem under tre år, varav fullständiga resultat beträffande sjukligheten föreligger från två år, 1946 —47 och 1947—48. Från dessa år redovisas även undersökningar över de vid de uppträdande infektionerna förekommande bakterierna och vidare resultat från vissa

Tab. 22. Jämförelse mellan relationstalen för antalet sjukdagar med feber och snuva samt för antalet fall av öroninffammation (otit) för daghemmen Stora Essingen, LMgården (m och km), Purpurn på Fredhåll, Malmgården på Reimersholme och kontrollmaterialet, hemmabarn på Essingen. Daghem Stora Essingen

Grupper

Feber Snuva >3«0 3.62 3.25 2,07 i,79

A B C D A—D

2,50

43.5° 61,25 48,31 43.42 49,00

Otit

0,25

LM-gården (km)

LM-gården (m) Feber Snuva >38°

Otit

2,43 3,97 0,88 0,70

24,57 30,78 20,59 21,04

0,07 0,18

1,83

23,85

Feber Snuva >38°

Otit

35,86 64.65 52,44 30,74

0,00 0,11

0,00 0,13

2,55 2,39 o,93 0,90

0,10

i,57

45,oi

0,18

0,27 0,27

Daghem

Feber Snuva >38° A . B . C .. Ti CD A—D (CD)

Malmgården

Purpurn

Grupper

1,61 2,44

i3,4i 17,24

0,46

7,66

1,28

11,56

Feber Snuva >38°

Otit

0,24

2,56 0,91

8,74 12,97

0,17

4,47

0,07

0,11

o,44 0,92

0,09

Otit

0,21

Hemmabarn Feber Snuva >38° 2,17 i,77 1,49 1,24

23,42 20,72 16,61

1,60

20,05

Otit

21,21

0,10

Ett studium av tabell 22 visar att högsta sjuklighetssiffrorna förekommit på Stora Essingens daghem och daghemmet LMgården, medan Purpurn och Malmgården genomsnittligt ligger under hemmabarnens siffror. En analys av resultaten ger vissa synpunkter även med reservation för vanskligheten att jämföra förhållanden vid de olika daghemmen med varandra och vidare omöjligheten att jämföra olika årsresultat med varandra. Stora Essingens daghem visade en hög genomsnittlig sjuklighet. Barnens hälsotillstånd var i samtliga grupper mindre tillfredsställande och särskilt i grupp B förekom det barn, som praktiskt taget ständigt voro förkylda. Då daghemmet hade moderna lokaler, där visserligen den bristen förelåg på grund av personalsvårigheter att barngrupperna B—C mottogs och avlämnades samtidigt i ett och samma rum, torde den höga sjukligheten framför allt berott på att barnen trots förkylning fått vistas på daghemmet och då varit smittkällor för sina kamrater.

till mödrarnas förfogande för skötsel av barn i hemmen, när mödrarna icke kunde vara borta från arbetsplatsen, visade sig vara en dyrbar lösning av denna fråga. Dock erhölls en sociologiskt intressant studie över denna befolkningsgrupps arbetsförhållanden. Att barnen uppenbarligen mått väl av att vara hemma, när de är förkylda, visar skillnaden beträffande snuvsjukligheten mellan försöksbarn och kontrollbarn. Här inställer sig emellertid invändningen, att man inte i nuvarande stund kan säga, hur pass skadliga dessa snuvinfektioner är för barnen. Kontrollmaterialet företedde samtidigt som snuvsjukligheten var hög en viss ökad förekomst av öroninflammation men inte någon ökning av antalet feberdagar. Jag återkommer till detta problem senare. Vad som framför allt frapperar i detta material är den höga sjukligheten i grupperna A och B i förhållande till C och D. Hälsotillståndet för de minsta barnen är sämre än som är försvarligt.

Om man jämför siffrorna för LM-gården med de samtidiga siffrorna för PurKontrollmaterialet på Essingen uppvisar purn och Malmgården, ligger de förra sjuklighetssiffror som ligga rätt väsentligt genomsnittligt högre. Detta kan säkerligen över siffrorna för två av daghemmen, var- icke bero på skötseln av daghemmen. LMvid dock må ytterligare understrykas, att gården är visserligen ett större daghem än man icke kan draga jämförande slutsatser de övriga, men är uppdelat på små enheter, från undersökningar från olika år. Vad som som är av samma storlek som motsvarande främst observeras i detta material är jämn- avdelningar på Purpurn och Malmgården. heten hos siffrorna; beträffande feber den De bakteriologiska undersökningarna ge största sjukligheten i A-gruppen och därintet svar på frågan. Den enda påtagliga efter jämt fallande siffror för grupperna skillnaden mellan LM-gården å ena sidan B, C och D. Snuvfrekvensen ligger ganska och Purpurn och Malmgården å den andra lika för de fyra grupperna omkring 20 är barnens hemmiljö. LM-gårdens daghem sjukdagar per 100 dagar och barn, dvs. besökes mest av industriarbetarbarn, på varje barn har snuva omkring 6 dagar i Purpurn och Malmgården tillhöra barnens månaden. Denna jämnhet kontrasterar mot föräldrar genomsnittligt en något högre observationerna på flertalet daghem. socialgrupp. Denna observation är för enUndersökningarna på daghemmet LM- sam att kunna generaliseras men den medgården, avsågo att genom rigorös hem- ger utan tvivel den tämligen försiktiga slutskickning av snuviga barn söka hålla dag- satsen, att särskilt stor omtanke måste hemmet fritt från infektion. Detta lyc- ägnas daghemmen i arbetardistrikt och kades icke beträffande febersjukdomarna, detta särskilt när det gäller att omhändermen däremot bättre när det gällde de snu- taga spädbarn och koltbarn. Det är möjviga barnen. Åtgärden att ställa hemsystrar ligt att hemsysterorganisationen trots att

den är dyrbar, skall visa sig oumbärlig vid industriarbetardaghem, om koltbarn skall kunna mottagas på ett medicinskt försvarligt sätt. Daghemmen Purpurn och Malmgården visa i genomsnitt låga sjuklighetssiffror. Ehuru de åtgärder, som vidtogos på Purpurn t.ex. installation av ultraviolett ljus, till vilket jag återkommer, knappast torde ha nämnvärt påverkat hälsotillståndet, äro särskilt de äldre barnen anmärkningsvärt friska, medan sjuklighetssiffrorna för koltbarnen ligga högre. En epidemi orsakad av stafylokocker bland spädbarnen på Malmgården ger höga siffror för antalet feberdagar i denna grupp men i övrigt ligga sjuksiffrorna mycket lågt. Malmgården har allt sedan sin tillkomst haft ett gott hälsotillstånd bland sina barn och torde redan nu vara att betrakta som ett »idealdaghem», trots att några speciella åtgärder icke vidtagits. Det måste vara av intresse att försöka utreda orsakerna till detta. Helt säkert bidrager följande faktorer. Malmgården betjänar en homogen befolkningsgrupp bestående av välsituerade arbetare och tjänstemän. Daghemmet sköts utomordentligt väl med noggrann aktgivning på att barnen är hemma, när de är förkylda. Det tycks inte möta några större svårigheter att taga hand om barnen i hemmen. Malmgården ligger fritt beläget mitt i bebyggelsen på ön Reimersholme och barnen har kort väg hem. Daghemmet är omgivet av rymlig utelekplats och lokalerna är rymliga för samtliga grupper av barn. Det finns en jämförelsevis modern ventilation, och uppvärmningen sker genom värmeslingor i golvet, vilket torde vara synnerligen betydelsefullt, särskilt för spädbarn och koltbarn. De bakteriologiska fynden är synnerligen homogena under de båda åren. Ungefär samma bakterier förekommer, och med olika mellanrum drabbas barn och personal av smärre epidemier av mera aktiva bakterier eller virus. Betydelsen av påvisade streptokocker och pneumokocker är icke så lätt att bedöma. Säkerligen förekommer

virusinfektioner, icke sällan i form av smärre akuta epidemier men all erfarenhet lär, att de långdragna förkylningssjukdomarna är bakteriellt- och icke virusbetingade. I flertalet fall har även öroninflammationerna varit orsakade av de bakterier, som påvisats i svalg och näsa hos resp. grupper. Beträffande smittvägarna har kunnat visas att den direkta kontakten mellan barn sannolikt haft den största betydelsen. Barnen har i stor utsträckning haft bakterier på händer och kläder och särskilt vid stor anhopning av infektioner har även leksakerna och dammet varit förorenat med sjukdomsalstrande bakterier. Undersökning av luft har visat hur bakteriehalten starkt stiger vid lek i rummet och att den kan minskas genom ändamålsenlig ventilation. Beträffande nyttan av ultraviolett ljus för att döda bakterier i luften eller bruk av bakteriedödande ämne, som sprayas ut i luften är ännu för tidigt att draga några slutsatser. Det förefaller dock mindre troligt, att infektionsrisken skall kunna minskas i en utsträckning som blir av praktisk betydelse, då barnens intima kontakt med varandra erbjuder långt större smittrisker än luftinfektioner. Hemskickning av förkylda barn torde därför fortfarande vara den viktigaste åtgärden för att undvika att ett daghem blir genominfekterat med bakterier och virus. Betydelsen av övriga hygieniska åtgärder framgår av dr Ronges diskussion av dessa frågor. Särskilt må här dock framhållas värdet av golvuppvärmning samt ändamålsenlig ventilation. Resultatet av de fysikaliska undersökningarna i övrigt ha närmast gett vid handen att intet nämnvärt är att vinna genom befruktningsanordningar och dylikt. Beträffande möjligheten att genom ympning skydda barnen mot långvariga bakteriella infektioner pågå försök härom, och likaledes utredes den synnerligen viktiga frågan om infektionernas skadeverkan på barnen. Jag hänvisar här till dr Melins sammanfattande förelöpande meddelande, som införts på sidorna 567 och 56S.

De genomförda undersökningarna torde kunna ge vissa normer för bedömningen av hälsotillståndet på ett daghem. Vissa av de undersökta daghemmen har haft för hög sjuklighet, men normalmaterialet och övriga daghem ger en upplysning om vilka minimisiffror som kan uppnås. Det siffermaterial, som ligger till grund för dessa värden är litet men torde kunna vara till hjälp för bedömningen av hälsotillståndet på daghem. Erforderliga justeringar torde kunna göras efter hand.

Följande

sjuklighetssiffror överskridas.

böra icke få

Relationstal (se sid. 583) Grupp

Feber 38°

A B C D

2,2 2,0 i,5

Snuva

25,0 25,0 15,0 15,0

öroninflammation 0.1 °>i 0,1

Slutsatser Undersökningarnas viktigaste resultat torde med hänsyn till tidigare åsiktsbrytningar i denna fråga vara att daghemsvård för barn mellan tre—fyra och sju år synes fullt försvarlig med hänsyn till infektionsriskerna för barnen. Mera tveksam måste man vara beträffande de yngre barnen, koltbarn och spädbarn. Om man uteslutande ser problemet uv infektionssynpunkt har undersökningarna gett exempel på beklaglig översjuklighet för dessa barngrupper och även vid de daghem, där hälsotillståndet varit bäst har i ena daghemmet koltbarnen i det andra spädbarnen periodvis visat allt för höga sjuklighetssiffror. Frågan om spädbarnens och koltbarnens daghemsvård ur infektionssynpunkt måste underkastas fortsatt prövning och man synes för närvarande ur medicinsk synpunkt icke kunna rekommendera daghemsvård för barn under tre—fyra års ålder. De krav, som måste ställas på ett gott daghem är i stort sett följande. Personalen i första hand föreståndarinnan måste ha förståelse för infektionsriskerna och ha förmåga att övertyga föräldrarna att daghemmen icke under några förhållanden får ta emot sjuka barn. Daghemsgrupperna böra vara små och daghemmet skall vara centralt beläget i den bebyggelse, som den skall betjäna. Malmgården på Reimers-

holme är här en god förebild. Lekplatser skola ha parkkaraktär och vara rymliga och ligga med direkt utgång från daghemsavdelningarna. De olika barngrupperna böra ha skilda ingångar och varje grupp skall ha egen personal. Vädring av rummen skall ske systematiskt och så ofta som möjligt. Barnen böra helst sova för öppet fönster. Golvuppvärmning är att föredraga framför annan uppvärmning. Beträffande övriga allmänna hälsouppbyggande åtgärder som berör barnens mat, skyddsläkemedel m.m. finnes i detta sammanhang intet särskilt att anföra. De nu redovisade resultaten ger hänvisning på vilka vägar, som bör följas i den fortsatta verksamheten, och som delvis redan anträtts. 1. De närmaste forskningsuppgifterna böra gälla förkylningssjukdomarnas inverkan särskilt på de små barnens kroppsliga och ev. även själsliga utveckling. De undersökningar, som för närvarande genomföras av dr Gunnel Melin, inrikta sig på studiet av ev. förekomst av hjärtskador i samband med de vanliga förkylningssjukdomarna och omfattar jämte direkta undersökningar av hjärtat även fysiologiska konditionsprövningar av barnen i samband med iråkade infektioner. Dessa undersökningar torde kräva ytterligare något års arbete. Ett lika viktigt problem och sam-

manhörande med detta är infektionernas inverkan på psykiska prestationsförmågan t.ex. i form av ökad psykisk uttröttbarhet som följd av infektioner eller som följd av använda läkemedel. Studium av denna fråga skulle lämpligen ske i samband med psykiatriker eller psykolog på samma material, som bearbetas beträffande den fysiska konditionen. Det är först sedan dessa frågor klarlagts, som frågan om daghemsvård för koltbarn kan tagas upp till slutlig diskussion. 2. Undersökningar över möjligheten att ympa barnen såsom skydd mot långvariga bakteriella infektioner pågå och torde kunna slutföras inom ett par år. Vidare har vid utbrott av epidemiskt uppträdande bakteriella infektioner profylaktisk behandling av barnen genomförts med användning av penicillin och därvid har särskilt smittspridarna isolerats och behandlats. Denna fråga kräver fortsatt utredning. 3. I det föregående har framhållits att ehuru förhoppningarna, att man genom användning av ultraviolett ljus och s.k. aerosoler skall kunna hindra smittspridning icke omfattas med samma entusiasm som tidigare, är denna fråga icke definitivt utredd. Detta bör dock kunna ske för daghemmens del samordnat med andra nu pågående undersökningar på barnsjukhus och i skolor. Jag hänvisar här till dr Ronges utredning.

4. Det är väsentligt att daghemspersonalen under sin utbildning erhålla tillräckliga kunskaper om de smittsamma sjukdomarna, så att de får intresse för dessa problem och med auktoritet kunna genomföra erforderliga åtgärder mot dessa sjukdomar. Den medicinska övervakningen av daghem bör även göras så effektiv att begynnande epidemier icke endast av mässling och andra liknande alarmerande sjukdomar utan även av mera banala luftvägsinfektioner i tid kan förhindras eller begränsas. 5. Försöksvis skulle en medicinsk rådgivande grupp bestående av pediatriker, psykolog och epidemiolog knytas till det ämbetsverk, som har det centrala ansvaret för daghemsverksamheten. Denna grupp skulle kunna lämna råd och anvisningar i medicinska frågor, ev. taga initiativ till önskvärda åtgärder samt även kunna biträda som experter och företaga resor för att på ort och ställe kunna rådfrågas i problem inom dess kompetensområde. Den frivilliga rapportering av sjukdomsförekomst, som redan sker från daghem i olika delar av landet, skulle fortsätta, och det erhållna siffermaterialet skulle ge en kontinuerlig kunskap om hälsotillståndet vid de olika daghemmen. Vid översjuklighet vid något daghem skulle utredning härom snabbt kunna företagas och erforderliga åtgärder vidtagas.

Bilaga 8

Sociala Undersökningar kring daghemmet LM-gården,

Midsommarkransen,

Stockholm

AV MARGARETA JOHANSSON

U n d e r tiden från i november 1947 till ett daghem skött enligt vanliga normer och med den 15 juni 1948 har vid LMskulle ha avvisats, alla försök gjorts att gården företagits utredning beträffande bereda barnet annan vård än daghemsvård möjligheterna att nedbringa infektionsoch i sista hand har hemhjälp anskaffats riskerna vid daghem. Principen att genom och bekostats av daghemsutredningen. utestängande från daghemmet av alla barn Samtidigt som den medicinska utredsom förete minsta tecken på luftvägsinfektion söka minska smittriskerna, har när- ningens verkningar på familjernas ekonomi, mare utvecklats av dr L. Hesselvik i hans hem- och arbetsförhållanden följts har försök gjorts att så noggrant som möjligt medicinska redogörelse. Vid praktiserandet av bestämmelsen att kartlägga deras allmänt sociala standard. på daghemmet ej mottaga barn med begyn- Härvid har föräldrarna dels intervjuats i nande eller lätt infektion har vissa sociala de olika frågorna, dels allteftersom mera problem uppstått, vilka tarvat sin lösning. personlig kontakt nåtts spontant givit inVad kommer att hända när barnet avvisas ? blickar i sina förhållanden. Vid intervjuKommer barnet att lämnas ensamt hemma erna har stora bemödanden gjorts för att utan tillsyn medan föräldrarna äro på ar- erhålla sakliga resultat. Alla uppgifter löbetet? Har föräldrarna släkting, granne pande under utredningsperioden ha insameller bekant, som kan passa barnet under lats minst en gång varje månad. Stickprov deras arbetstid, eller tvingas de själva att på lämnade inkomstbesked har gjorts hos taga ledigt från arbetet, och blir i så fall arbetsgivarna och mycket vanligt har varit, familjens ekonomiska standard försämrad att föräldrarna i stället för att ge muntliga' besked för enkelhetens skull inlämnat sina genom det inkomstbortfall detta medför? lönekvittenser, varför inkomstuppgifterna För att ej utsätta föräldrarna för risken att få sina inkomster minskade genom un- kan anses vara så gott som 100-procentigt dersökningens ingrepp, har i de fall där riktiga. Även övriga uppgifter ha kontrolläkare eller sköterska vid den dagliga hälso- lerats i de fall där det varit möjligt. kontroll, som barnet underkastats före inUnder utredningsperioden har 244 hemtagningen å daghemmet, konstaterat inbesök företagits av olika anledningar, fektion, men denna ej varit av den svårigfrämst för bedömande av bostädernas behetsgrad, att föräldrarna anse barnet i beskaffenhet. Hembesöken fördela sig på de hov av vård i hemmet eller att barnet vid olika månaderna enligt nedanstående:

Gruppindelningen vid daghemmet framgår av nedanstående tablå:

1947 Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni 7

3°

41 Undersökningsgrupperna, vid vilka ovan nämnda ingrepp företagits

33 I följande redogörelse för utredningens resultat kommer samma gruppindelning av daghemsklientelet som dr Hesselvik använt sig av att följas. I de fall, där så är nödvändigt för överskådlighetens skull, redovisas resultaten för de fyra åldersgrupperna inom respektive huvudgrupper gemensamt.

Kontrollgrupperna, vilka skötts enligt vanliga regler för daghem

A m = spädbarn i ålder Akm= spädbarn i ålder 3—12 mån. 3—12 man. B m = krypbarn i ålder Bkm = krypbarn i ålder 1—2 y2 år 1—2 y2 år C m = koltbarn i ålder Ckm= koltbarn i ålder 2 V2—4 år 2 y2—4 år D m = barn i ålder 4 — D k m = barn i ålder 6 år 4—6 å r

Familjernas ekonomiska och sociala standard inom kontrollgrupperna 54 familjer, varav nio med två barn på daghemmet. Förekomsten av »broken families» framgår av följande tabeller:

I utredningen har deltagit: inom undersökningsgrupperna 78 familjer, varav fyra med 2 barn på daghemmet;

Undersökningsgrupperna. Moderns civilstånd Grupp

Antal gifta

Barn i ålder 4—6 år

Antal sammanboende

15 15

1 Antal ogifta

IS

Summa

2 Antal frånskilda

Antal änkor

Summa

1 1 2

16 16 23 23

8<;.o

14,1

Kontrollgrupperna. Moderns civilstånd Grupp

Barn i ålder 4—6 år

Antal gifta

Antal sammanboende

6 9 9

1 Antal frånskilda

Antal änkor

Summa

15 19

1 1

12 Summa

Antal ogifta

— 2

36 70.4.

I kontrollgrupperna är som synes frekvensen av ensamstående mödrar med barn

2 5

29,6

. dubbelt så stor som i undersökningsgrupperna.

Antalet barn per familj. Undersökningsgrupperna

Totala antalet barn per familj

Antal fam ljer med i hemmavarande barn under 16 år » 2 „ „ „ 16 „ » 3 „ „ „ 16 „ » 4 „ „ „ 16 „ » 5 „ „ „ 16 „

64 13

Kontrollgrupperna 36 13 4

Föräldrarnas ålder. Födelseår

Ålder vid undersökningens början

Antal % av mödrar

Antal % av fäder

53—48 47—38 37—28 27—19

7,7 38,5 53,8

u,9

1894—1899 1900—1909 1910—1919 1920—1928

Un dersökningsgrupperna

Antal % av mödrar

4,5 28,4 55,2

Föräldrarnas

5,6 50,0 44,4

Antal % av | fäder 2,6 13,2

5°,o 34,2

yrken.

Undersökningsgrupperna ,

Kontrollgrupperna

Kontrollgrupperna

Yrke/anställning

Antal % av mödrar

Antal % av fäder

Antal % av mödrar

Antal % av fäder

1. Fabriksarbetare och likställda . . . 2. Tekniker och specialarbetare 3. Ingenjörer 4. Lägre kontorspersonal (kontorsbiträden, kontorister och likn.). . . . 5. Kontorschefer, förvaltningstjänstemän, lärare 6. Spårvägs- järnvägs- telefon- och telegrafanställda 7. Affärsanställda (affärsbiträden och likställda) 8. Köks- och serveringspersonal . . . 9. Studerande 10. Annat yrke

67,5 i,3

55,2 11,9

63,5

44,7 13,3 2,6

17,3

7,9

3,8

15,8

i,9

7,9

6,0 16,9 9,o 3,o i,3 8,9 6,5 5,2 i,3

1 Av tabellen framgår, att någon större olikhet icke råder mellan undersökningsgrupper och kontrollgrupper i fråga om yrkesgrupperingen. Möjligen kan sägas, att yrkesgrupp 5 (kontorschefer, förvaltningstjänstemän, lärare) är betydligt mer representerad inom kontrollgrupperna än inom undersökningsgrupperna. I följande tabell avspeglar sig detta förhållande i inkomstklasserna 600—79g kr./mån.

i,5 3,o *>5

5,8 5,8 i,9

1 7,9

Vid jämförelse av yrkesfördelning för män och kvinnor visar det sig, att kvinnorna huvudsakligen återfinnas inom grupperna 1, 4, 7 och 8, sålunda de minst kvalificerade yrkena, och endast undantagsvis förekomma i mera kvalificerade, medan männen förekommer i ungefär 60 % i grupp 1 och 4, men i övrigt i yrken av mera kvalificerad natur.

Föräldrarnas

inkomster. Kontrollgrupperna

Undersökningsgrupperna Inkomst per månad kronor

ioo—149 150—199 200—249 250—299 300—349

35°—399 400—449 450—499 500—549 550—599 600—649 650—699 700—749 750—799 800—849 850—899 900—949 950—999

Procentuell förekomst bland fäder

Procentuell förekomst bland mödrar

Procentuell förekomst bland fäder

5.9 4.1 8,1

—

2,0

1,6

5,9

— —

36,5 27,0 16,2

—

29,4 29,4 17,6

8,1

29,0 25,8 i9>4

Procentuell förekomst bland mödrar

• —

4-9

— — — — — — — — — —

16,2 35,2 10,8

7,8

— —

8,i 3,2 3.2 i,6 1,6

8,1 2,7

10,8

— 2,0

' " 2,7 2,7

— —

— — —

1,6

Mödrarnas inkomster uppvisar vid jämförelse mellan de båda grupperna relativt stor överensstämmelse i inkomstklasserna 250—449 kr. Kontrollgrupperna förete största variationerna mellan de högsta och lägsta inkomsterna. I inkomstklasserna 400—499 kr. förekommer 54,8 % av fäderna i undersökningsgrupperna, medan motsvarande siffra för kontrollgrupperna är 46,0 %. För öv-

2,7 2,7 2,7

"

2,7

rigt framgår, att för samma kategori ligger inkomstnivån inom undersökningsgrupperna i största antalet fall mellan 400— 599 kr., medan kontrollgrupperna uppvisar större spridning över hela inkomstskalan. Markant är också vid jämförelse mellan inkomsterna för män och kvinnor, att kvinnornas högsta inkomster slutar ungefär vid samma inkomststreck som männens medelinkomster börjar.

Bostadsförhållanden Undersökningsgrupperna. Antal fall boende i Antal boende per lägenhet

—1 Yi rum och kök

2—2 Y> rum 3—3 y, rum och kök och kök

39 (50 %) 5 ( 6,4 %)

14 (i7,9 %) 3

62,8

34,6

4 rum och kök

1 vuxen 1 barn 1 2 vuxna 1 2 2 2

3 3 3 4 4 6

Summa I % av samtliga

1 1,3

i,3

59T

Kon trollgrupperna.

i

\ Antal Döende per lägenhet

i—i V% rum2—2 Vi rum 1 3—3 y2 rum och kök och kök och kök

i i vuxen i barn . . . 2 vuxna i 2 2

' 3 3 3 4 4 6

14 (25,9 %) 6 ( i I , I %)

, , 2

,

,

i

,

,

,

i

,

3 3

8 (14,8 %) 3 3 3

i i i

i

i

i

37,o

7,4

i,9

.

i

Summa I % av samt iga . .

I

53,7

I båda grupperna bor mer än hälften av familjerna i i—i V 2 rum och kök. Av de 62,8 procenten i undersökningsgrupperna som bebo sådan bostadsenhet består: 50,0 % av familjer på 2 vuxna och 1 barn 6,4 % » » » 2 » » 2 » Av kontrollgruppernas 53../% för samma bostadsenhet utgöras:

dan synes antal boende per lägenhet vara något större i den förra gruppen. I de fall där flera vuxna än två redovisats rör det sig i så gott som samtliga fall om inneboende eller 2 familjer boende i samma lägenhet. Endast undantagsvis gäller det hemmaboende äldre barn. Bostädernas beskaffenhet framgår av nedanstående tablåer: Under- Kontrollsöknings grupperna grupperna

I

4,8 % av familjer på 1 vuxen och 1 barn 2 S,9 % » » » 2 vuxna » 1 » 1 I,I %

»

»

»

»

»2

% av bo- % av bostäderna städerna Modern Halvmodern Omodern (saknar vatten och avlopp) . . . . Omodern (kall, fuktig, ohälsosam)

89,7 5,i

90,7 3,7.

i,3 5,6

3,9

1—1 V2 r. 0. k.

2—2 Y2 r. 0. k.

3—3 V2 r. 0. k.

4 r. 0. k.

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Modern Annan

Modern Annan

Modern Annan

Grupp

Undersökningsgrupperna Kontrollgrupperna. .

Bostadstyp

»

I ungefär samma utsträckning bor familjer i de båda grupperna i bostadsenheter bestående av mer än 1—1 1/2 rum och kök. Frekvensen av boende i sådana lägenheter ä r något större i kontrollgrupperna än i undersökningsgrupperna, men å andra si-

4 rum och kök

8 (14,8 %)

, , 2

I

Antal fall boende i

99 95

49 44

124 128

140 163

—

Modern

ioo 1 75 1

Annan

1 |

— -

Förhållanden kring moderns förvärvsarbete Anledning

till barnets vistelse på

daghemmet.

Antal fall beroende på

Grupp

Undersökningsgrupperna

Psykiska orsaker (barnet i behov av kontakt med andra barn)

74 (94,9 %) 5i (94,4 %)

Kontrollgrupperna

I ett fåtal fall har barnets vistelse på daghemmet berott på andra orsaker än moderns förvärvsarbete eller yrkesutbildning. I tre fall har barnet intagits på daghemmet

under moderns vistelse på sjukhus, enär fadern ansett sig kunna klara av barnets vård i övrigt. I ett fall var barnet av psykiska orsaker i behov av daghemsvård.

Uppgiven anledning till modems

förvärvsarbete.

Anledning

Modern ensam försörjare Modern försörjer familjen under faderns studietid . . . . Mannen helt eller delvis arbetsoförmögen på grund av sjukdom Mannen alkoholist, arbetar endast periodvis Mannen lämnar hushållspengar mycket oregelbundet Mannens inkomster ej tillräckliga för familjens försörjning Särskilt på grund av a) hög hyra b) bosättningsskulder och bosättningsanskaffningar c) andra skulder Familjens ekonomi tillfälligt belastad av stora utgifter Modern har yrkesutbildning som hon vill utnyttja . . Modern trivs med sitt arbete och orkar med både detta och hemmets skötsel Modern blir nervös av att "gå hemma mellan 4 väggar" Annan anledning Ovanstående sammanställning av de skäl m ö d r a r n a uppgivit som orsak till sitt förvärvsarbete g e r vid handen, a t t ekonomiska faktorer n ä r a n o g 100-procentigt varit drivfjädern. R ä k n a r m a n m ö d r a r i o r s a k s g r u p perna T—5 såsom helt eller delvis ensamma 38

Tillfälligt under moderns vistelse på sjukhus

Moderns studier och yrkesutbildn.

Moderns förvärvsarbete

Undersökningsgrupperna

Kontrollgrupperna

% av mödrarna

% av mödrarna 30,9 i,9

14 { 23,0

5,8 40,5 1,9 5,8

C 59,5

9,4

3,8 15,4 44,2 9,6 9,6 i,9 3,8 5,8 3,8

familjeförsörjare, kommer m a n fram till att 23,0 % i undersökningsgrupperna och 40,5 % i kontrollgrupperna (30,2 % a v samtliga m ö d r a r på daghemmet) tillhör denna kategori.

I orsaksgrupperna 6 och y finner vi de fall, där mannens inkomster varit otillräckliga av olika anledningar. 59,5 % av mödrarna i undersökningsgrupperna och 44,2 % av mödrarna i kontrollgrupperna (53>2 % för samtliga) tillhör denna kategori. Även i övriga motiveringar till förvärvsarbetet spelar naturligtvis ekonomiska fak-

torer in, men de ha icke varit huvudmotiveringen. Av samtliga icke ensamstående mödrar ha 27,6 % förklarat, att det går relativt bra att förena hem- och förvärvsarbete. 11,2 % har uttryckt önskan om att få halvtidsarbete och 61,2 % ha energiskt förklarat, att de aldrig skulle ha förvärvsarbete om de hade möjlighet att leva drägligt på mannens inkomst.

Anledning till barnets avgång från daghemmet

Antal fall 1 undersökningsgrupperna

Antal fall i kontrollgrupperna

Modern slutat arbetet på grund av: a) sjukdom b) överansträngning c) vantrivsel med arbetet Modern slutat arbetet vid ingående av äktenskap Modern övergått till kvälls- eller hemarbete för att barnet skall kunna vistas hemma Barnet insjuknat Barnet infektionskänsligt Barnet till släktingar för att ge modern möjligheter till mera kontinuerligt arbete och lättnader i hushållet Barnet missanpassat på daghemmet (hysteriska gråtattacker så snart daghemmet föres på tal) Avflyttning från orten Annan orsak Summa

34 Den medicinska undersökningens verkningar på barnens frånvaro från daghemmet (se bilaga 8 a—b). Vid framräkning av samtliga jämförelsetal i avsnitt som redovisar barnets närvaro på och frånvaro från daghemmet och föräldrarnas frånvaro från arbetet på grund av barnets sjukdom ha sammanhängande perioder på mer än en halv månad, då barnet varit frånvarande från daghemmet av annan orsak än sjukdom, frånräknats. Anledningen härtill har varit, att orsaken till sådan frånvaro varit mvcket skiftande och

vid sammankoppling med inkomstberäkningarna ha, i synnerhet vid beaktande av materialets ringa omfattning, resultaten annars tett sig slumpartade. För bedömande av frånvarofrekvensen på grund av sjukdom, vilket närmast intresserar oss, torde denna transaktion icke ha någon betydelse, medan frånvaron av annan orsak blir därigenom något lågt beräknad.

Barnens närvaro och frånvaro på daghemmet Undersökningsgrupperna.

Grupp

Am Bm Lm Dm Samtliga (vägda medeltal)

Barnets närvaro på daghemmet i /o

Barnets frånvaro från daghemmet På grund av sjukdom °//o

Av annan orsak

Totalt

/o

/o

62,4 56,2 66,5 66,2

31,0 37.8 24,8 21,0

6,6 6,0 8,7 12,8

37,6 43,8 33,5 33,8

64,0

26,4

9,6

36,0

Kontrollgrupperna. Barnets frånvaro från daghemmet

Barnets närvaro på daghemmet i /o

På grund av sjukdom /o

Av annan orsak

Totalt

/o

0/

Akm Bkm Ckm Dkm

75,6 70,8 65,9 69,2

18,9 19,7 20,5 18,3

5,5 9,5 13,6 12,5

24,4 29,2 34,i 30,8

Samtliga (vägda medeltal)

69,5

19,3

11,2

30,5

Grupp

Av ovanstående tabeller framgår att frånvarofrekvensen från daghemmet på grund av sjukdom är genomgående större i undersökningsgrupperna än i kontrollgrupperna. Största skillnaden visar krypbarnsgrupperna med 18,1 %, därnäst spädbarnsgrupperna med 12,1 %, medan differensen är relativt liten i de två högsta åldersgrupperna, 4,3 % i koltbarnsgrupperna och 2 ,7 % i grupperna med barn i ålder 4—6 år. Frånvaron från daghemmet på grund av

/o

annan orsak än sjukdom uppvisar icke samma genomgående tendens. Samtliga kontrollgrupper uppvisar dock något högre frånvarofrekvens än undersökningsgrupperna härvidlag. Den totala frånvaron, som i viss mån kan sägas vara belysande för utnyttjandet av daghemmens kapacitet, visar att omkring V 3 av vårdmöjligheterna icke kunna tagas i anspråk om icke överbeläggning sker.

Barnets placering vid sjukdom Undersökningsgrupperna.

Grupp

Am Bm Cm Dm Samtliga (vägda medeltal)

Hos granne el. I hemmet annan med hemhjälp

På sjukhus

I hemmet

Hos släkting

/o

%

/o

/o

/o

2,4

58,0 47,3 48,8 52,1

2,0 2,6 9,3 4,3

30,0 21,8 18,5 21,4

o,6

5i,o

io,o 25,9 23,4 22,2 21,4

4,7

22,3

Kontrollgrupperna. På sjukhus

I hemmet

Hos släkting

/o

/o

/o

Akm Bkm Ckm Dkm

5,2 3,3 7,7 3,3

Samtliga (vägda medeltal)

5,o

92,7 92,1 82,1 71,0 81,6

4,3 9,i 22,4 11,6

Grupp

Vid granskning av de möjligheter, som stått till buds att placera barnen vid sjukdom, finner man, att placering i hemmet (med ev. åtföljande frånvaro från arbetet för föräldrarna) förekommer i 51 % i undersökningsgrupperna, medan motsvarande tal för kontrollgrupperna är 81,6 %. Om hemhjälp icke funnits att tillgå, skulle placering i hemmet för undersökningsgruppernas del varit nödvändig i 73,3 %. Placering hos släkting har förekommit

596 Hos granne el. I hemmet annan med hemhjälp /o

0/

2,1 o,3 1,1 3,3

—

/o

1,8

nära nog dubbelt så ofta i undersökningsgrupperna (där föräldrarna fått hjälp med att bereda barnet annan vård än i hemmet), som i kontrollgrupperna. I något större utsträckning än vad som i allmänhet är fallet torde sålunda släktingar kunna träda in som vårdare vid barnets sjukdom, men den ojämförligt vanligaste placeringen måste ändock bli i hemmet. Den procentuella förekomsten av grannhjälp är som synes mycket liten.

Den medicinska utredningens verkningar på föräldrarnas frånvaro från arbetet och deras inkomster (se bilaga 8 c—d). Föräldrarnas frånvaro från arbetet på grund av barnens sjukdom framgår av nedanstående tabell.

Undersökningsgrupperna

Föräldrarnas frånvaro från arbetet på grund av barnets sjukdom i % av möjlig närvaro Moder

Am Bm Cm Dm Samtliga (vägda medeltal)

14,8 12,8 io,6 8,5 10,7

Föräldrarnas frånvaro från arbetet på grund av barnets sjukdom i % av möjlig närvaro

Kontrollgrupperna

Moder

Fader

0,2 0,2

Akm Bkm Ckm Dkm

o, I

Samtliga (vägda medeltal)

13. 6 15,4 n,8 6,7 io,8

Fader

o, I o, I

0,03

dom eller andra orsaker) kommer senare att utföras för att utröna, om och i vad mån den överstiger andra yrkesarbetande kvinnors frånvaro. Fädernas del i skötseln av de sjuka barnen är som synes mycket ringa, dels naturligtvis beroende på, att de med sina högre löner haft att räkna med större löneavdrag vid frånvaro från arbetet, och dels emedan det väl alltjämt är kvinnorna, som huvudsakligen utföra hemsysslorna och sålunda samtidigt med barnens vård kunna göra nytta i hemmet på ett helt annat sätt än männen.

Mödrarnas i de båda grupperna frånvarofrekvens från arbetet på grund av barnets sjukdom uppvisar som synes mycket ringa differens. Undersökningsgruppernas mödrar ha sålunda kunnat hållas helt skadelösa för de ingrepp, som varit nödvändiga för utredningens genomförande. Jämföras åldersklasserna sinsemellan, avspeglar sig de yngre barnens beroende av just moderns omvårdnad i den tydliga ökningen av frånvaron från arbetet räknat från äldsta till yngsta åldersgrupp. Beräkningar över mödrarnas totala frånvaro från arbetet (på grund av egen sjuk-

Inkomstberäkning Undersökningsgrupperna. Medeldagsinkomst per familj

Förlorad inkomst per dag på gr. av barnets sjukdom

Förlorad inkomst per dag om hemhjälp ej funnits

Summa av kolumn 3 och 4

kronor

kronor

kronor

kronor

5 Am Bm Cm Dm

2 2 : 14

1:44 1: 09 0:94 0: 99

0:78 0: 70 0: 41 0:49

2: 22

28: 52 27: 69 22: 54

Samtliga (vägda medeltal)

25:63

1: 06

0: 55

Grupp

av

(9,5 % mödrarnas medeldagsinkomst)

1:79 1: 35 1:48 1:61 (14,5 % av mödrarnas medeldagsinkomst)

Kontrollgrupperna. Medeldagsinkomst per familj

Förlorad inkomst per dag på grund av barnets sjukdom

kronor

kronor

Akm Bkm Ckm Dkm

19:47 26: 04 25: 16 19:87

1:31 1: 52 1: 19 0:83

Samtliga (vägda medeltal)

22: 56

Grupp

Medeldagsinkomsten per familj är som synes av ovanstående tabeller genomgående högre i undersökningsgrupperna. För samtliga grupper är skillnaden 3:07 kr./dag eller ca 75 kr./mån. Anledningen härtill torde vara den i kontrollgrupperna större förekomsten av ensamförsörjande mödrar, enär enligt särskild beräkning medeldagsinkomsten för enbart mödrarna företer mycken ringa divergens med 11: 11 kr./dag för undersökningsgrupperna och 11: 44 kr./dag för kontrollgrupperna. Cirka 10 % av sina inkomster beräknas mödrarna förlora på grund av frånvaro från arbetet, när barnen äro sjuka. Skulle utredningens princip genomföras utan insättande av hemhjälp, skulle siffran stiga med ytterligare 5 %. Ett industridaghem frekventeras måhända i högre grad än daghem av annan typ av mödrar med lägre inkomster, varför en medeldagsinkomst på omkring 11 kronor kanske inte kan anses helt allmängiltig. Just för den okvalificerade arbetskraften

1: 13 (9,9 % av mödrarnas medeldagsinkomst)

torde man dock kunna säga, att sedan skatteavdrag gjorts, resor till och från arbetsplatsen och avgiften på daghemmet betalats, en nettoinkomst kvarstår, som icke kompenserar mödrar, barn och hem för de påfrestningar, som moderns förvärvsarbete medför. Härav och av mödrarnas egen inställning till sitt arbete kan man dra den slutsatsen, att endast de som ha tvingande skäl, ekonomiska eller andra, kvarstå i sitt arbete längre tid. Enda möjligheten — på längre sikt — att tillvarataga den reservarbetskraft, som trots allt tycks finnas i de mödrar, som icke nödtvunget måste arbeta för utkomstens skull men som har tid och krafter över för ytterligare arbete utöver det i hemmet, synes vara deltidsarbete. För moder skulle det nog kännas som en stimulans att orka med en arbetsuppgift, som hon åtagit sig, samtidigt som hon kunde tillföra familjen en välbehövlig extrainkomst. För barn skulle det innebära kollektiv vård endast några timmar per dag.

Bilaga 8 a Barnets närvaro och frånvaro Antal frånvarodagar från daghemmet på grund IV Antal Sjukdom närvaro- Helg Hos dagar M e d Annan SumI Hos På eller ma pådag- likn. sjuk- hem- släk- granne hem- orsak hem tingar eller hjälp met hus annan

Grupp

Månad

Am

November December Januari Februari Mars April

139 Maj

110 Juni

33 65 12

90 73 90 70 68

27 36 26 22 40

_ — — — — — — — —

57 23 12 16

17 8

— —

23 34 34 4

— —

2 2

4 3 14 20

Möjliga antal närvarodagar

11 6 10

84 49 62

93 117 142

I 2

3i 5

9 9 13 14

113 IIO 121 223 187 89

1 131

— — —

—

143 130 186 205

4 9 15 23 4 17 5 3

195 90

1 337

4 18 18 11

100 IOI 88 76

3i 14

137 117 167

157 176 142 187 172 226 269

— —

35° Bm

November December Januari Februari Mars April

157 75 106

Maj

i3S

Juni

32 67 12

61 69 88

24 36 39

4i 60

— — — — — — — 12

29 28 45 21 46

37 16 20

— 3i

2 10 1

8 18 2 17 24 22

21 6

—

— —

13 IIO

—

97 137 89 168

131 127

183 205

505 v--m

November December Januari Februari Mars April Maj

Juni

84 122

27 47

85 147 102 140 189 117

3i

36 67

3i 87 22

— — — — — — — — —

27 4 8 26

5 22

—

37 34 7

7 4 20 10 2

6 7

— —

4 7 7 9 15 12 14

22 11

1 482

— — —

—

6 25 39 35

24 ni

59 166 278 288

3 9 29 18 11 11

—

277 355 314 131

1 868

2 2

367 Dm

November December Januari Februari Mars April Maj

Juni

47 117 180

12 62 60

174 245 214 108

95 53 IIO 20

1 237

— — — — — — — — —

6 15 25 47 27 37 40

7 204

— 6 25 19 13 12 10 2

6 3

—

42 50 3i

158 194 198 163 210

239 I IOI

7i

3 527

392 Summa

1 390

Bilaga 8 b Barnets närvaro och frånvaro

Grupp

Månad

Akm

November December Januari Februari Mars April Maj Juni

Antal frånvarodagar från daghemmet på grund av Antal närSjukdom varoHelg Hos dagar På I Hos 1 Med Annan Sumeller på dag- likn. sjuk- hem- släk- grannt hem- orsak ma hem hus met tingar eller hjälp annan 99

24 I02

48 39

124 119

5 7

IIO

161 127

32 62

— — — — — —

—

— — —

64 84 76 55

—

105 J

— — —

—

— —

10 1

114 26

—

1 232

— — — — — — — —

86 "5

173 92

34 14 23 15

35 43 42 10

— — — — — — — —

Möjliga antal närvarodagar

— 1

15 13

J 39 138 161 144

233 Bkm

November December J anuari Februari Mars April Maj Juni

71 114 136

57 45

— — —

158 158 191 160 90

87 39 64

I 078

4i

— —

69 64

— — —

—

27 15 9

— —

— — — — —

4 J

9 5

88 30

240 244 244 184 104

1 522

80 144

299 Ckm

November December Januari Februari Mars April Maj Juni

143 136

138 114 182 232

53 48 87 48 93

23 I 207

— — 9

— — — 29

23 4i

49 58 97 9 3 308

— —

— 1

—

—

— — —

— — — — — — — —

49 40

135 141 217 177

34 21

179 215 218 231 244

311 284 149

1 077

1 831

3 32

71 156 150

108 276 290 297

375 Dkm

November December Januari Februari Mars April Maj Juni

60 211

205 199 187 119

23 9i

65 59 97 35 69

1 249

—

19 32 61

14 24

—

—

— •

— 2

— 11

67 7 234

— — 5

— — — — — —

58 58

157 195 145

285 229

27 15

i°5

3i

21 11

—

1 010

1 804

—

3 519

330 Summa

1 595

1 033

Bilaga 8 c Föräldrarnas frånvaro och inkomstförhållanden Summa Inkomst Förlo-; Utgif- kol. 5, Förlorad rad ter för 6 0. 8 inkomst ink. om nemhj. bar- minus ej fun- nets minsk- Beräk- Beräkplac. ning nad enl. nad enl. Faktisk nits i avkol. 9 kol. 7 Moder Fader Moder Fader gift

Antal frånv.dagar från arbetet på gr. av barnets Grupp Månad sjukdom

i

3 Am

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni

51 Cm

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni

19 9 7 17 28 32 4

23 9 26

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni c umma

— — — — — — — —

2 061

_ —

223 123

—

19 27 7

— — —

36 15 4 8 25 37 25 7

157 Dm

— — — — — — — —

52 26

167 Bm

— — — 1

186 108 84 219

348 380 52

303 232 425 227 290

384 171 47 70

1 591 35 157 339 388

— — — — — — 40

133 77

— 10

— — — — —

3i 89 3i8 192

— — — — — — —

3 33°

2 140

345 457 349 70

44 61 61 107

— — — — — — — — —

—

— — — — — — — —

23 32 27

17 161

— — — — — — — —

25 32

68 192

3 11

183 170 140

—

277 230

— — —

154 349 351 65

—

— — —

92 162

___ — — — — — — — —

122 121

910 i — 15

550 146 81

4879 3684

4 329 3486 2 994 2 627 2 993 5 576 5065 2 739

2 824

4 329 3 538 3 020 2719 3 155 5853 5 295 2786

1 634

29 809

32 329

338 188 226 40

3 943 3 597 4811 6234 5 230 5 382 5 600 2 399

4 103 3 762 5 236 6427 5 729 5 753 5 996 2 579

3 943 3 665 5 003 6 251 -5 391 5 565 5 770 2 539

37 196

39 585

38 127

352 149

333 50

3 649 4 546 3 763 5 550 4699 6089 7898 4238

4 001 4 739 3862 5 669 4 935 6 5°6 8308 4 408

3 649 4 590 3 824 5 611 4806 6 222 7 975 4 358

1 393

42 428

41 035

28 128 288

1 328 3810 6855 6 016 5 9°6 7051 7 230 3 006

1 356 3 969 7232 6647 6417 7 583 7651 3 102

1328 3841 6944 6 334 6098 7 173 7 351 3 043

41 202

43 957

42 112

6 330

148 639

158 299

151 969

63 185 273 298

97 233 176

38 58 129 284

313 319 410 300

J

3 i° 2 782 3 34° 6 126 5 593

Bilaga 8 d Föräldrarnas frånvaro och inkomstförhållanden Antal frånv.dagar från arbetet på gr. Grupp Månac , av barnets sjukdom

SumFörlorad inkomst

Förlo - Utgif- ma 5, rad tertor kol. 60. 8 ink. om bar- minus hemhj. nets minskej fun • plac. ning

j nits

i avgift

Moder Fader Modei • Fader i

3 Akm

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni

39 Bkm

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni

Ckm

— — — — — — — —

14 21 15 26 11 37 5

Nov. Dec. Jan. Febr. Mars April Maj Juni

imma

157 302 123 448 61

1 946

4i 16

512 214 196

—1

17 61

— — — — —

748 718 264

2 829

— —1

249 247 320

59 22 14 4

21 33 15 35 84 4 3

— — — — — 1

— — — — — — —

36 7 7 6 37 25 2

120 Si

514 129 212

216 Dkm

|

137 40

188 1 400 974 41 i

— — — — — — — —

— — — — — — — —

— — — —

— —

— — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — —

i°5

— — — — — — —

— — — — — — —

— — — — — —

—

— — — — — 22

— — 18

— — — —

36 1 — 2 455 480 96 9i 80

550 363 28

—

1 688

—

i°5

— — —

125 Beräk- Beräknad enl. nad enl. Faktisk kol. 7 kol. 9

445 99 186

2 217 i 2387 2898 2 757 3 256 4426 3 958 2 092

2 662 2486 3 084 2 890 3 5IO 4513 4 328 2 135

2 217 2387 2898 2 757 3 356 4426 3 958 2 092

1 617

23 991

25 608

23 991

417 178 179 616

3 140 4 100 5098 6 222 6917 6542 5 Ho 2 481

3 557 4278 5 277 6838 7 494 6750 5248 2517

3 140 4 100 5098 6 222 6 917 6 542 5 140 2 481

2 319

4 i 959

39 6 4 0 |

4 "3 5 471 5 512 5 910 6266 7283 8015 3 504 1

4 327 5683 5 820 6 072 6 673 8103 8046 3 537

4 113 5 471 5 512 5 910 6266 7283 8015 3 504

2 187

46 074

48 261

451 86

1 720 6 131 5 651 5932; 5748; 4462 4494 1 711

2 171 6 217 5 724 5 998 6228 4 775 4 521 1 711

1 720 6 131 5 651 5 932 5 748 4462 4 494 1 711

1 496

35 849

37 345

35 849

| 7619

145 554

153 173

145 554

133 254 87 370 43

20 Inkomsl

577 208 108

214 212 308 162 407 820 3i 33

73 66 480

313 27

Bilaga 9

Litteratur om barnstugornas medicinska problem

Agner, S.: Laegeundersjzfgelse av b0rnehaveb0rn. Ugesk. f. laeger 106:23, 1944. Allen-Williams, G. M.: Incidence of infections in wartime day nurseries. Lancet 249:825, 1945. Anderson, H. H.: The attendance of nursery school children. Child Development 5:81, 1934Blonstein, J. L.: Year's work at wartime nursery. Brit. M. J. 1:230, 1945. Conrad, H. S. and Jones, M.: A two year record of attendance and colds in a nursery school. Child Development 3 : 43, 1932. The Day Nurseries Committee of the Medical Women's Federation: The health of children in wartime day nurseries. Brit. M. J. 2:217, 1946. Diehl, I.: The prevalence of colds in nursery school children and non-nursery school children. J. Pediat. 34: 52, 1949. Dow, J. F.: Notes on mixed short-term day nursery. Brit. M. J. 2 : 2 1 , 1945. Forsyth, F. M. J.: Work at a day nursery. Brit. M. J. 1: 147, 1947Frisell, E.: A comparison between the sedimentation rates of children in day nurseries and children cared for in their homes. Acta paediat. 35: I, 1948. Gyllenswärd, C: Zur Frage iiber die Resistenzverhältnisse bei Kindern im Alter von 1—7 Jahren gegen Ansteckung mit wiederholten nosocomialen Infektionen der oberen Luftwege Acta paediat. 19: 153, 1936. Hesselvik, Lennart: Respiratory infections among children in day nurseries. From the Paediatric Clinic of the Caroline Institute at Nortull's Hospital, Stockholm. Acta Paediatrica, supplement 74. Stockholm, 1949. Landon, J. F. and Thompson, H.: Preschool day care. Arch. Pediat. 60: 537, 596, 665, 1943Lapin, J. H.: Prophylaxis of upper respiratory infections in children treated with oral penicillin. J. Pediat. 32:119, 1948. Lichtenstein, A.: Nosocomial infections in children's hospitals and institutions. Acta Paediat. 17: 36, 1935. — Medicinska synpunkter på barnträdgårdars och barnkrubbors organisation och verksamhet. Tidskr. f. barnavård och ungdomsskydd, Stockholm, 12:93, 1937. Mackay, H. M. M., Dobbs, R. H. and Bingham, K.: The effect of national bread, of iron medicated bread, and of iron cooking utensils on the haemoglobin level of children in war-time day nurseries. Arch. Dis. Childhood 20: 56, 1945. 603

Dobbs, R. H., Bingham, K. and Martin, W. J.: The etiology and the effects of minor grades of anaemia in young children. Studies at a group of war-time day nurseries. Arch. Dis. Childhood 21: 145, 1946. McLaughlin, M. E.: The physical health of children attending day nurseries. A report to the Day Nurseries Committee of the Medical Women's Federation. Brit. M. J. 1: 591, 631, 1947. (See discussion 1 : 736, 782, 826.) Melin, G.: Difterien bland barn i förskoleåldern i Stockholm under tiden 1/1 1942— 30/6 1945. Nord. hyg. tidskr. 27:264, 1946. Menzics, H. F.: Children in day nurseries. Lancet 251:499, 1946. (See discussion

25i:S440 Nisbct B. R.: Children in day nurseries. Lancet 253:253, 1947. Wallgren, A.: Medicinska synpunkter på s.k. halvöppen barnavårdsverksamhet och vård av barn å sommarkolonier. I SOV 1938: 20. Williams, H. C. M.: Child Health. Day Nurseries and nursery schools: medical aspects Practitioner 153:309, 1944.

Bilaga 10

Förslag till utrustning för daghem med spädbarnsavdelning

Spädbarnsavdelning: 10 barn ( 4 + 6 ) . Avdelning för 2—4-åringar: 12 barn. Avdelning för 4—7-åringar: 15 barn.

A. Leksaker och lekmaterial

inomhus.

Spädbarnsavdelning (4 + 6 barn) : 2 st. skallror 2 » ringar 2 » kuldockor J. för sängarna 2 » gummidockor 2 » lekband 2 » stora gummibollar 4 » gummidjur 2 » hemsydda dockor 2 » kulband 2 » kubsatser 2 » pyramider i färg 2 » bygglådor, större kuber 4 » djur på hjul 2 » vagnar Avdelning för 2—4-åringar (12 barn): 1 st. gungbåt 1 » gunghäst 1 » liten rutschbana 1 » kub sats 2 » pallvagnar, lastvagnar 1 » byggtåg 1 » plockbåt 1 » plocktåg

1 st. bultbräde med klubba 2 » cylinderblock 1 » stor byggvagn med klotsar 2 » mindre bygglådor 6 » trädjur 4 » docksängar med utrustning 1 sats dockbalja med tvättbräde, strykjärn 4 st. hemsydda dockor 1 » enkel dockservis, kastruller etc. 1 sats städattiraljer, borste, skyffel, papperskorg 3 st. inpassningsspel 2 » större pussel 4 » knäpp- och knytramar, snörblock 100 » träkulor med snören 25 » pappfat 12 » sykort med snören 12 » modelleringsplattor modellera 3 duss. färgkritor div. papper 2 st. stora bollar 2 » uppstoppade djur bilderböcker sagoböcker Avdelning för 4—y-åringar (15 barn): 1 st. rutschbana 1 » byggvagn 1 » kubsats 1 sats större byggmateriel, kuber, bräder 2 st. större träbilar

2 st. tåg io » småbilar till byggning io » små trädjur till byggning 5 » bygglådor med mindre klotsar 2 » färg- och formspel 2 » inpassningsspel 2 » pussel 2 » räknespel 2 » lottospel 2 sats. »Mekano» 2 st. docksängar med bäddar 2 » dockvagnar 4 » dockor i sats dockservis och husgeråd i » städattiraljer, skyffel, borste, hink i » tvättbalja, tvättsäck, strykjärn, strykbräde 15 st. sykort med snören 25 » papptallrikar 200 » träpärlor 15 » barnsaxar 15 » klisterpenslar 15 » målarpenslar Färgkritor, vattenfärger 15 » modelleringsplattor Modellera Nålar, garner, tyger. 1 » svart tavla med staffli Div. papper 1 » papperskorg Sagoböcker Bilderböcker Noter Musikinstrument

Verktyg: 3 st. hammare 3 » filar 3 » lövsågar (med sågblad) 2 » tänger 2 » borr 2 » sylar 2 » tvingar 1 » fogsvans 1 » slöjdbänk B. Lekredskap

utomhus:

Avdelningarna för 2—4 och 4—7-år in g ar: 1 st. pållestege eller klätterdjungel 1 » balansbom

2 st. skottkärror 2 » vagnar 5 » trädgårdsspadar 5 » krattor 3 sats. träleksaker för sandhögen 20 st. sandspadar 20 » sandhinkar 5 » snöspadar 5 » hopprep 5 » tömmar 1 » vattenkanna C. Linneutrustning personal:

för barn och

Spädbamsavdclning

(4 + 6 barn):

Bäddutrustning: 8 st. madrasser 10 » kuddar 10 » filtar 10 » vädringsfiltar 10 » vaxdukar Spädbarnsutrustning (för byten) : 2 duss. tröjor 2 » skjortor 2 » gördlar 5 » blöjor 10 st. yllekoftor 1 duss. strumpor 6 par sockor 1 duss. livstycken 5 » trikåbyxor 2 » koltar och krypbyxor 5 » haklappar 3 » matservietter 10 st. vädringsmössor (bomullstyg) Önskvärt: 10 st. sovpåsar (vindtäta ylle, eller skinnfodrade) för utevistelse 10 » hättor (vindtäta, fodrade) 10 » britsar Linneutrustning: 5 duss. tvättlappar 5 » barnhanddukar 3 » badhanddukar 5 » lakan 3 » örngott

8 duss. underlägg 3 » bomullsfiltar i » skötförkläden 2 st. vaxduksförkläden 6 » skötrockar Avdelningarna

för 2—4 och

4—j-åringar.

Bäddutrustning: 30 st. kuddar 30 » filtar 3 duss. filtskydd 3 » örngottsvar 5 » britsskydd 1 » underlägg 6 st. vaxdukar Önskvärt: 12 st. sovsäckar (vindtäta, fodrade) 12 » hättor (vindtäta, fodrade) 12 par gummibyxor Linneutrustning: 6 duss. barnhanddukar 6 » tvättlappar 3 » badhanddukar 6 » matservetter 12 st. vaxdukshaklappar 2 duss. lekbyxor 3 » trikåbyxor 6 st. serveringsförkläden 4 » vaxduksförkläden 1 duss. par strumpor

10 st. pjäser 10 » skötskålar 10 » tvålkoppar 10 » puderburkar 10 » salvburkar 1 » nagelsax 1 » nagel fil 10 » kammar Avdelningar för 2—4 och 4—7 år: 6 st. pjäser 30 » kammar 1 » nagel sax 1 » nagel fil 30 » kammar 1 sats skoputs, påstrykare, borstar, putsdukar

E.

Köksutrustning:

Husgeråd: 1 st. hushållsvåg 2 » brödskrin 2 » mjölkcylindrar 1 » plätt järn 1 » pannkakslagg 2 » stekpannor 1 » omelettpanna 1 » stekgryta med lock 1 » stekgryta, gjutjärn 2 » långpannor 3 » kaffekittlar, olika storlekar Övrig linneutrustning: 1 » vattenkittel, aluminium 4 duss. toaletthanddukar 1 » syltgryta, aluminium 6 » kökshanddukar 6 » kastruller, aluminium 4 st. dukar 1 » fiskkittel, aluminium 2 duss. servetter 1 » grötkokare, aluminium 1 » sildukar 1 » köttlåda, rostfri 6 st. bakdukar 2 » bunkar, rostfria 12 » grytlappar 6 » formar, avlånga 2 duss. dammhanddukar 2 » puddingformar Prydnadsdukar 2 » bunkar, emalj erade 2 » kakformar, aluminium 2 » skopor, rostfria 1 » litermått, rostfritt D. Skötrumsutrustning: 1 » tratt, rostfri Spädbarnsavdelning (4 + 6 barn): 1 » mortel 1 » hårsikt 1 st. barnvåg 4 » mjölskopor 1 » skötbord med madrass och vaxduk

3 St . skärbräden i » köttkvarn i » passermaskin i » potatispress i » potatisstöt 2 » såssilar 2 » rivjärn I » hålsil, rostfri I » brödsåg 3 » förskärare i » stekspade i » pannkaksspade 2 » skalknivar, rostfria 2 » potatisskalare I » konservbrytare I » korkskruv I » brödkavel 25 » kakmått 2 » brödgaller 2 » brödkorgar I » ägghylla I » brödborste 3 » stålvispar I » fisksax Div. vispar, träskedar etc, Önskvärt: i St. hushållsassistent Porslin I. För barnen: 3 duss. barntallrikar, flata » djupa 3 » 3 » barnmuggar 6 st. tillbringare II. För personalen: 18 st. tallrikar, flata 18 » » djupa 18 » » dessert18 » assietter 1 2 » tekoppar 1 2 » kaffekoppar 1 2 » äggkoppar 2 » gräddkannor 2 » sockerskålar 2 » kaffekannor 2 » tekannor 2 » smöraskar 4 » karotter 4 » stekfat

2 st. såsskålar 6 » tillbringare i » soppterrin III. För föräldrasamkväm: Te- och kaffeservis för ca 50 personer assietter, brödfat IV. För köket: 4 st. mjölkfat 12 » spilkummar, mindre 12 » » större 12 » höganäskrukor Glas : 2 st. glaskannor 1 » ostkupa 6 » glassaladierer 18 » dricksglas 2 » glasfat 18 » glasassietter 12 » filbunkar 3 » sockerströare, salt- och kryddkar 1 » senapsburk 1 » citronpress Div. blomglas och keramikvaser etc,

Matbestick: För barnen: 3 duss. dessertskedar, rostfria 3 » teskedar, rostfria 3 » dessertgafflar, rostfria 6 st. knivar, rostfria För personalen: 1 duss. matskedar, rostfria 1 » dessertskedar, rostfria 1 » matgafflar, rostfria 1 » dessertgafflar, rostfria 1 » knivar, rostfria 1 » smörgåsgafflar, rostfria 4 st. smörknivar, rostfria 1 » osthyvel, rostfri 1 duss. teskedar, rostfria 1 » kaffeskedar, rostfria 1 » fruktknivar, rostfria 1 st. såsslev, rostfri 1 » tårtspade, rostfri 6 » uppläggningsskedar, olika storlekar, rostfria

F. Mjölkkökutrustning (4+6 barn):

G. Städskåpsutrustning: Spädbarnsavdelningen :

12 st. Jenaglas 12 » nappar 12 » muggar 12 » tallrikar, djupa 6 » spilkummar, mindre 6 » » större 2 » tillbringare 2 » litermått ( i l ) 2 » mätglas 2 » bålar, porslin 2 » trattar, rostfria 1 » hårsikt 1 » durschslag 1 » potatispress 1 » passersikt 1 » soppslev, rostfri 1 sats träslevar, olika storlekar 1 st. köttkvarn 1 » förskärare 1 » brödsåg 1 » skalkniv 1 » potatisskalare 1 » korkskruv 1 » konservbrytare 1 » mjölkcylinder, rostfri 1 » gryta, aluminium 1 » grötkokare 2 » kastruller, olika storlekar 1 » hushållsvåg 1 » långpanna 2 » skärbräden 2 » brödformar 2 » brödburkar 1 » mortel 1 » flaskgaller 1 » rivjärn 4 » mjölskopor, aluminium 2 » stålvispar 2 » trävispar 1 » citronpress 1 duss. teskedar, rostfria 1 » dessertskedar, rostfria 6 st. uppläggningsskedar, rostfria 6 » dessertgafflar, rostfria 2 » smörknivar 1 » tesil, rostfri 1 » sophink 2 » hinkar för rotsaker 39

1 st. trappstege 2 » hinkar, emaljerade 2 » fat, emalj erade 2 » levanger 1 » sophink med lock 2 » panelborstar 1 » svamp 5 » såpkar 1 » sopskyffel 1 » sopborste Skurtrasor, putstrasor. Avdelning för 2—4 och 4—7 år: 2 st. papperskorgar I » trappstege I » sophink 4 » hinkar, emaljerade 4 » fat, emaljerade 4 » såpkar 2 » svampar 2 » sopskyfflar 2 » sopborstar 4 » levanger 2 » panelborstar 1 » strykbräde 1 » strykjärn 1 » ärmstock Skurdukar, putstrasor Köksavdelningen : 1 st. trappstege 1 » sophink med lock 2 » hinkar, galvaniserade 2 » fat, emaljerade 2 » såpkar 1 » svamp 1 » sopskyffel 1 » sopborste 1 » panelborste 2 » levanger Skurdukar, putstrasor

H. Läkarutrustning: Spädbarnsavdelning : 1 st. medikamentskåp (för medicin plus första förband) 2 » rondskålar, rostfria 609

5 st. spatlar, rostfria i » ficklampa 2 » febertermometrar 2 » pincetter 2 » saxar 2 » porslinskoppar Avdelningar för 2—4 och 4—7 år: 1 st. medikamentskåp (för medicin plus första förband) 1 » personvåg 1 » mätsticka 3 » rondskålar, rostfria 10 » spatlar, rostfria 1 » ficklampa 2 » febertermometrar 2 » pincetter 2 » saxar 2 » porslinskoppa/ /.

Kontorsutrustning: (för samtliga avdelningar) 2 st. kassaskrin 1 » hålslag 1 » skrivbordsunderlägg 1 » bläckhorn 1 » linjal 1 » papperssax 5 » kontorspärmar 1 » papperskorg 1 » papperskniv 3 » kortregister Journaler, bokföringsböcker etc.

J. Möbler: Spädbarnsavdelning (4+6 barn): 10 st. sängar 1 » runt bord 8 » barnstolar 2 » högstolar 1 » skrivbord 1 » arbetsstol i mjölkköket 1 » lekhylla 1 » lekhage 1 » trappa 1 » gungbåt 1 » gåstol 2 » gungstolar

Avdelning för 2—4-åringar (12 barn) : Lek- och matrum: 2 st. barnbord 12 » stolar, barn2 » materiaihyllor 2 » taburetter, höga 1 » arbets- och serveringsbord Lek- och sovrum: 12 st. britsar 1 » runt barnbord 4 » barnstolar 4 » lekpallar 2 » låga bänkar Avdelning för 4—j-åringar (15 barn): Lek- och matrum: 3 st. barnbord 15 » barnstolar 2 » materialhyllor 1 » arbets- och serveringsbord 2 » stolar Lek- och sovrum: 18 st. britsar 1 » runt barnbord 6 » stolar 1 » gruppbord med zinkbricka 1 » svart tavla 1 » bokställ 1 » dockrumsmöbel 2 » bänkar 1 » piano (begagnat) Köksavdelning: 1 st. arbetsbord 2 » stolar 1 » arbetsstol Mat- och dagrum för personalen: 1 st. matbord 10 » stolar 2 » fåtöljer 1 » bokhylla 1 » mindre bord 1 » tevagn 1 » symaskin, begagnad

Expeditionsrum: i st. dokumentskåp i » skrivbord i » skrivstol

i st. fåtölj i » bokhylla i » schäslong

Kostnader för utrustning av daghem med spädbarnsavdelning (Priserna avse våren 1949.) Spädbarnsavdelning: 10 barn ( 4 + 6 ) . Avdelning för 2—4-åringar: 12 barn. Avdelning för 4—7-åringar: 15 barn. A. Leksaker och lekmaterial

inomhus:

Spädbarnsavdelning Avdelning för 2—4-åringar Avdelning för 4—7-åringar B. Lekredskap

65 400 685

1 150

utomhus: 400

Avdelningar för 2—4 och 4—7-åringar C. Linne utrustning: Spädbarnsavdelning Avdelning för 2—4-åringar } Avdelning för 4—7-åringar j Övrig linneutrustning D.

3 795

175 7-

2c;o

Köksutrustning: Husgeråd Porslin, glas etc

650 1 150

F. Mjölkköksutrustning G.

( + 500) (+375)

Skötrumsutrustning: Spädbarnsavdelning Avdelning för 2—4-åringar I Avdelning för 4—7-åringar j

E.

2 000 x 2?0

( + 350) 1 800 35°

Städskåpsutrustning: Spädbarnsavdelning Avdelning för 2—4-åringar 1 Avdelning för 4—7-åringar J Köksavdelning

50 _ 75

250 6ll

H. Lakar utr ustning: Spädbarnsavdelning Avdelning för 2—4-åringar | Avdelning för 4—7-åringar j I. J.

ioo ''

Kontorsutrustning

100 Möbler: Spädbarnsavdelning Avdelning för 2—4-åringar Avdelning för 4—7-åringar Piano (ev. begagnat) Köksavdelning Mat- och dagrum för personalen Expeditionsrum

885 1 000 1 550 1 250 100 1 200 775

6 760 Summa kr. 15 155

Önskvärda inventarier

se

C. spädb.avdeln. ca 500 kronor j D. avdeln. för 2—4-åringar ca 375 kronor J (1 215) E. husgeråd 340 kronor I denna förteckning ha icke upptagits kostnader för gardiner med uppsättning, armatur, mattor, brandredskap, klockor, tavlor m.m., då dessa kostnader äro helt beroende på byggnadens utformning, antal rum, fönster etc.

6l2

Bilaga I I

Förslag till utrustning för förskola

20 + 20 barn A.

Leksaker inomhus:

och

sysselsättningsmateriel

Material för fritt skapande: 20 st. barnsaxar 24 » målarpenslar 24 » klisterpenslar 24 » färgkoppar 40 » förvaringslådor för färgkritor 40 » förvaringslådor för modellera 40 » modelleringsplattor 2 » papperskorgar (div. färger, färgkritor, papper, modellera, nålar, garner, tyger) Sysselsättningsmateriel: 4 st. färg- och formspel 4 » inpassningsspel 4 » pussel 1 » räknespel 1 » lottospel 2 sats. »Mekano» 2 st. »Mosaik»spel 24 » papptallrikar 500 » träpärlor 24 » sykort med snören 100 » stenkulor 1 » knäppram 1 » knytram 1 » snörblock 4 » cylinderblock Leksaker: 1 st. byggvagn 1 » kubsats 1 sats större byggmaterial, kuber, bräder 5 st. bygglådor med mindre klotsar 10 » små trädjur till byggning

10 » småbilar, båtar, tåg till byggning 2 » större träbilar 2 st. trätåg 2 » träbåtar 4 » trähästar 4 » dockor 2 » docksängar med bäddar 2 » dockvagnar 1 sats dockservis och husgeråd 1 » städattiraljer, skyffel, borste, hink etc. 1 » tvättbalja, tvättställ, tvättbräde, strykjärn, strykbräde 2 st. bollar Sago- och bilderböcker. Noter. Instrument för rytmorkester: 1 st. tamburin 4 » trianglar 6 » kastanj etter 1 » cymbal etc. Slöjdutrustning: 1 st. fogsvans 4 » hammare 4 » filar 4 » lövsågar 2 » tänger 2 » borrar 2 » sylar 2 » tvingar 1 » limpanna B. Lekredskap

utomhus:

1 sats större byggmateriel, kuber, kuggar, bräder 1 st. pållestege eller klätterdjungel

i st. gungbräde i » balansbom i » träbalja 2 » skottkärror i » vagn 4 » trädgårdsspadar 4 » krattor 20 » sandspadar 20 » sandhinkar 2 satser träleksaker för sandhögen i st. vattenkanna 4 » hopprep 4 » tömmar 4 » rullband 4 » rattar av trä i » plogkälke 4 » snöspadar C.

Linneutrustning:

12 st. toaletthanddukar 12 » rullhanddukar 12 » dammhanddukar 12 » disk- och skurdukar 12 » kökshanddukar 6 » grytlappar 6 » bakdukar prydnadsdukar D.

E. Städattiraljer

m.m.:

i st. sophink med lock i » skurhink i » fat, emaljerat 2 » skålar, emaljerade 2 » såpkar i » svamp i » sopskyffel i » sopborste i » långborste i » panelborste puts- och skurdukar i » strykbräde i » strykjärn, elektriskt i » ärmstock i » blomkanna

Köksutrustning:

Lekkök: 2 st. kastruller, aluminium i » kaffepanna, aluminium i » plättpanna i » järngryta i » långpanna 2 » kakformar div. köksknivar, brödsåg div. vispar, träskedar i » litermått, rostfritt i » decilitermått, rostfritt io » kakmått i » tratt, rostfri i » råkostjärn 2 » bålar, rostfria 2 » skärbräden i » brödkavel i » porslinstillbringare 6 » små glas 6 » assietter, flata 6 » assietter, djupa 614

6 » bestick (gaffel, kniv, dessertsked) 2 st. brödkorgar 6 » små kaffekoppar 6 » kaffeskedar i » gräddkanna i » sockerskål i » hink i » långborste i » sopborste i » sopskyffel i » såpkar Porslin för föräldrasamkväm: 5 duss. kaffekoppar 5 » assietter 5 st. brödfat 5 » sockerskålar 5 » gräddkannor 3 » kaffekannor i » tillbringare i » tekanna i » större kaffepanna, aluminium i » mindre vattenpanna

F.

Läkarutrustning:

i st. medikamentskåp (för medicin -fförsta förband) i » personvåg i » mätsticka 2 » rondskålar (rostfria) 5 » spatlar (rostfria) i » ficklampa i » febertermometer 2 » pincetter (rostfria)

2 st. saxar (rostfria) 2 » porslinkoppar G.

Kontorsutrustning: i st. kassaskrin i » hålslag i » skrivbordsunderlägg i » bläckhorn i » linjal i » papperssax i » papperskniv 2 » kontorspärmar i » papperskorg journal, bokföringsböcker etc.

H. Möbler: Expeditionsrum: i st. dokumentskåp i » skrivbord i » skrivstol i » fåtölj i » bokhylla i » turistsäng i » madrass med kulört bomullsöverdrag

i st. kudde med överdrag i » filt Kapprum: 4 st. bänkar Slöjdrum: i st. arbetsstol i » gruppbord med zinkbricka i » slöjdbänk Lekkök: i st. dockrumsmöbel (soffa, fåtöljer, bord, byrå, skåp) Lekrum: i st. runt bord 3 » rektangulära bord 24 » stolar 2 » hyllor för lekmateriel 1 » svart tavla 1 » bokställ 2 » stolar för vuxna 1 » pianostol 1 » piano önskvärt: För föräldraarbetet: 3 st. fällbara bord 15 » stapelbara stolar

Kostnader för utrustning av förskola 20 + 20 barn (priserna avse våren 1949) A. Leksaker och sysselsättningsmateriel Materiel för fritt skapande Sysselsättningsmateriel Leksaker Sago- och bilderböcker Instrument för rytmorkester Slöjdutrustning B. Lekredskap

utomhus

C. Linneutrustning D.

Köksutrustning: Husgeråd till lekkök Porslin m.m. för föräldrasamkväm

inomhus:

400 180 305

E. Städskåpsutrustning

125 F. Utrustning för hälsokontroll

210 G. Kontorsutrustning

6l5

H. Möbler: Exp.rum ca 635 kr. Kapprum Slöjdrum 860 Lekkök Lekrum Piano (ev. begagnat) 1 250 kr.

2/45

Summa Kr. 4 645 Önskvärda inventarier se H. Möbler ca 345 kronor

(kr. 345)

I denna förteckning ha icke upptagits kostnader för gardiner med uppsättning, armatur, brandredskap, tavlor m.m., då dessa kostnader äro helt beroende på lokalens utformning, antal rum och fönster.

Bilaga 12

Föräldrarnas synpunkter på och erfarenheter av jordbruksdaghem i Räneå kommun sommaren 1949

JT å initiativ av de kommunala myndig- går av denna förteckning, att föräldrarna heterna i Råneå kommun gjordes under genomgående äro mycket positivt inställda hösten 1949 en rundfråga angående för- till verksamheten och att man allmänt äldrarnas inställning till jordbruksdaghem- önskar att den skall fortgå även följande men. De härvid begagnade frågeformulären år. I de fall barnen under den gångna ha utarbetats i samråd med socialstyrel- sommaren genom kommunens försorg sens konsulent för jordbruksdaghemsverk- transporterats till daghemmet från sina hem har någon enstaka uppgiftslämnare samheten. Jordbruksdaghem ha under sommaren anmält önskemål om att daghem anordnas 1949 varit anordnade på 4 platser inom i deras egen by..Man är dock på det klara kommunen och sammanlagt 52 familjer med att barnantalet kan bli för litet vid ha haft barn på dessa daghem. Samtliga ett sådant arrangemang och att lokalfrågan dessa familjer tillfrågades om sina syn- är svår att ordna och ingen har uppställt punkter pä och erfarenheter av verksam- detta som villkor för fortsatt utnyttjande heten i fråga. Svar ha inkommit från 26 av daghem. familjer, dvs. från jämnt hälften av de tillfrågade. Enligt uppgifter från kommunen Fråga 2. Har Ni genom barnens vistelse ge de lämnade svaren emellertid ett kor- på daghemmet haft mera tid att ägna Eder rekt uttryck för samtliga föräldrars inställ- åt skördearbetet och andra viktiga sysslor ning till jordbruksdaghemmen. Resultatet vid gården? av rundfrågan redovisas i det följande Samtliga uppgiftslämnare ha svarat »ja» punkt för punkt enligt frågeformulärets på denna fråga. uppställning. Fråga 1. Angiv önskvärdheten bruksdaghem i Eder by.

av jord-

Svaren på denna fråga ha redovisats i särskild förteckning, som ingår som en del av föreliggande redogörelse. Det fram-

Fråga 3. Anser Ni att vistelsen på daghemmet har inverkat på barnen: a) gynnsamt, b) ogynnsamt, c) ingen inverkan. Samtliga uppgiftslämnare »gynnsamt» på denna fråga.

ha

svarat 617

Fråga 4. Har barnen gått villigt eller ovilligt till daghemmet? Samtliga uppgiftslämnare ha svarat att barnen villigt gått till daghemmet. I enstaka fall har man anmärkt, att barnen i början av daghemsperioden varit något tveksamma men att detta ändrats redan efter någon eller några dagar på daghemmet. Fråga 5. Har tiden för daghemmets öppethållande passat Edra arbetsförhållanden för säsongen? Svaren på denna fråga ge vid handen, att öppethållandet under säsongen i stort sett passat utmärkt med hänsyn till arbetet. I 19 av de 26 fallen har man sålunda oreserverat svarat »ja» på frågan. En uppgiftslämnare har svarat »ganska bra», sex uppgiftslämnare önska att tiden kunde utsträckas något längre under hösten och en av dessa önskar dessutom att daghemmet skall öppna något tidigare på säsongen (10 juli). Av dem, som önska längre öppethållande under hösten har en preciserat tiden till 1 månad utöver den nu vanliga sexveckorsperioden, en annan har som orsak till sina önskemål på denna punkt angivit att daghemmet vore bra att ha även i bärplockningstiden. Fråga 6. Har tiden för daghemmets öppethållande passat Edra arbetsförhållanden för dagen? Även tiderna för daghemmets öppethållande under dagen synes ha passat föräldrarna bra. 23 uppgiftslämnare ha sålunda svarat »ja» på frågan, varav en med reservationen »i stort sett». Endast tre uppgiftslämnare ha anmält önskemål om ändrade tider, varav två önska någon timme längre öppethållande på eftermiddagen och en angivit tiden 9—18 som sitt önskemål. Fråga 7. Om Edra barn hittills sänts med bil till daghemmet, har Ni möjlighet att under en kommande säsong själva ordna transporten? Det framgår inte fullt klart av de lämnade svaren vilka föräldrar, som under 618

1949 utnyttjat de kommunalt anordnade resorna. Man torde dock kunna utgå ifrån, att de allra flesta av dessa icke anse sig kunna ordna transporterna själva. Fråga 8. Är barnens vistelse på daghemmet beroende av att skjuts ordnas? I konsekvens med svaren på fråga 7 tcrde flertalet av de uppgiftslämnare, som under sommaren 1949 anlitat de kommunala transporterna anse att transporten är ett villkor för barnens vistelse på daghemmet. Fråga p. Anser Ni att någon annan form av verksamheten vore lämplig, förslagsvis att sända barnen till någon privatfamilj på annan ort eller till sommarkoloni. Svaren på denna fråga redovisas nedan. Det framgår av svaren, att föräldrarna allmänt anser den hittills praktiserade formen för barneftersyn under sommaren vara den bästa tänkbara. I några fall har man ställt sig direkt avvisande till tanken på att placera barnen i privatfamilj eller på sommarkoloni.

Förteckning över svaren vid undersökningen av jordbruksdaghem i Råneå sommaren ig4g Fråga 1. Angiv önskvärdheten av jordbruksdaghem i Eder by 1. Att daghemmet får fortsätta följande år så länge barnen är små. 2. Om barnantalet tillåter vore så önskvärt. 3. Vi önska att jordbrukardaghem anordnas i fortsättningen. 4. Jordbrukardaghem önskvärt även i fortsättningen i Jämtön. 5. Synnerligen önskvärda. 6. Ej nödvändigt om transport till annan by kan ordnas. 7. Jämtön sommaren 1950 önskar på da högsta att daghem anordnas här. 8. Ja om så är lämpligt å vi ett annat år kan ha nån möjlighet att få vara med.

9. Bäst om det kunde anordnas med daghem i Högsön. io. Jordbrukardaghem önskas. I I . Ja det är bra som det är ordnat, men det bästa vore om tiden för daghemmen vore under bär och potatisupptagning. 12. Ja, det vore nog bra, men lokalfrågan kanske vore svår att ordna. 13. Jag önskar att jordbrukardaghemmet i vår bygd skall fortsätta varje sommar härefter och längre tid om möjligt. 14.

15. Det var den enda hjälp en jordbrukarhustru fått just dessa jordbrukardaghem. 16. För oss mycket bra. 17. Jordbrukardaghem önskvärt. 18. Det har varit till lättnad för hustrun och en bra skola för barnen att få komma ut med andra barn, vi tänker då först på skolan som de ska börja, så är det till mycken nytta för barn och för oss. 19. Det skulle vara önskvärt. 20. Vi önska att det blir i fortsättningen j ordbrukar daghem. 21. Jag önskar att vi nästa år må få ett jordbrukardaghem i Böle. 22. Mycket stor emedan mammorna kan deltaga i slåtterarbetet. 23. Ja visst var daghemmet bra om vi kan få det nästa sommar också vore bra. 24. Jag önskar få jordbrukardaghem i vår by i fortsättningen. 25. Vi önskar daghem även nästa år, enär vi båda behöver delta i skördearbete m.m. 26. Jag anser daghemmet vara mycket bra och önskar om möjligt få ett till nästa sommar.

Fråga g. Anser Ni att någon annan form av verksamheten vore lämplig, förslagsvis att sända barnen till någon privatfamilj på annan ort eller till sommarkoloni 1. Helst inte så länge daghemmet finns i Jämtön att tillgå. 2. Nej, jag anser att det är den bästa formen för verksamheten, absolut inte pri-

vatfamiljer. Den bästa uppfostran när barnen behandlas alla lika. 3. Nej. För barnen och oss är det trevligast att få hämta dem om kvällen hem. 4. Nej. 5. Nej, denna verksamhet är den bästa, för efter 3 månader där kan man väl se resultatet som det bästa tänkbara för barnen och oss föräldrar. 6. Nej. 7. Nej. Jordbrukardaghemmet var det bästa som kommit till och vi önskar att det måtte fortsätta. 8. Vi tycker att daghemmet är det bästa man kan önska sig när man har många små, men varför inte en barnkoloni, de ni finner bäst och billigast. 9. Nej. 10. Detta är den bästa form av verksamhet för hjälp under slätter. 11. Vi anser att daghemmen är det bästa för barnen som vi kan lämna i trygghet under dagen. Och hoppas att vi i fortsättningen får lämna barnen dit. 12. Vi anser att daghemsverksamheten är den bästa. 13. Jag anser att barnet ej kunnat eller ej blivit av att sända det till någon annan ort, ty man önskar ju ej ha barnen borta så länge från hemmet då hade man nog fått ha det som det blivit. 14. Nej. 15. Nej. Vi vill ej sända barnen till någon privatfamilj eller koloni. Det enda lämpliga för oss jordbrukare är ett daghem. 16. Nej. 17. Nej. Önskvärt vore att tiden för daghemmets öppethållande kunde utsträckas 1—2 veckor. 18. Vi tycker att daghem är det bästa om så kan ordnas före privatfamilj eller koloni. 19. Det vore bäst att ha daghemmet i sin gamla ordning som förut. Hoppas att ni gör vad ni kan. Helst ordna personal som inte har några egna barn. 20. Vi anser att det trivsammaste för barnen är daghem, då får dom komma hem på kvällen.

2i. Nej. 22. Någon annan form av verksamheten är icke önskvärd då den väl knappast kan bli bättre, fast den önskas ju utsträckt för varje säsong. 23. 24. Nej.

25. Ingen annan form av verksamheten är lämpligare än nämnda daghem. 26. För min del ställer jag mig fullständigt avvisande emot att sända barnen till vare sig familj eller koloni. Jag vill ha dem under min uppsikt så länge jag förmår för min ekonomi.

Bilaga 13

Amerikanska lekplatser Några glimtar från en studieresa AV LEKINSPEKTRISEN I STOCKHOLMS STAD STINA WRETLIND-LARSSON

F ö r svenska begrepp är en lekplats en ning även på landsbygden. Ett stort antal plats iordningställd för barns lek. I Ame- av lekplatserna äro upplysta så att de rika däremot är lekplats — playground — kunna utnyttjas i full kapacitet så lång någonting mycket vidare, dit går barnen tid på dagen och så stor del av året som för att leka eller lära sig någon rolig möjligt. Lekplatserna äro stora och oftast asfalfritidssysselsättning och de vuxna för att få rekreation och avkoppling genom att terade. Även stora gräsfält finnas. Vid anaktivt deltaga i spel av olika slag eller läggandet utgår man från rent praktiskt genom att åse de spel och lekar som pågå. funktionella synpunkter, den estetiska utMed lekplats avses således en plats som formningen kommer i andra hand. Lekperkan bjuda såväl utomhus- som inomhus- sonalen åligger att taga hand om barnen rekreation åt alla åldrar. Man försöker från omkring 5 år och uppåt. — För de målmedvetet att lägga upp arrangemangen mindre barnen finnes gungor och sandför barnen så brett som möjligt så att lådor, men mammorna få själva övervaka de skola finna någon sport eller hobby som dem. — Varje barn ges stort utrymme, en de kunna fortsätta med som vuxna. Detta lekplats anses således fullt utnyttjad med är nog en bidragande orsak till att olika mycket mindre antal barn än genomsnittet åldersgrupper står varann närmare, och på en lekplats i Stockholm. Detta beror att barn och vuxna umgås på ett smidi- på att förutom grupplek och laglekar låter gare sätt än vi äro vana vid här hemma man barnen mycket mera leka individuellt i Sverige. Att på detta vis ordna rekrea- och i små grupper om 2—4 barn, så har tionsproblemet anses höra till de självklara man t.ex. paddle-tennis ( = tennis i V 2 allmänna skyldigheterna, vilka omhänder- skala) och shuffle board, vilka taga ganska havas av de kommunala myndigheterna stora ytor i anspråk för ett litet antal barn. sedan början på 1900-talet. Vid denna tid Jag tror att vi här hemma hittills alltför tillsattes i de större städerna speciella mycket har förbisett denna sida av stadsorgan och anställdes lekledare till lekplat- barnens lek. serna. Den organiserade lekverksamheten Varje lekplats har en rymlig byggnad är därför nu en fast rotad institution även med en minimiutrustning av ett stort leki de mindre städerna och i stor utsträck- rum med piano, materialbod, personalrum 621

och toiletter. Ofta finnes även en eller två ter högt nätstängsel och småbarnens gunbollspelshallar. Elektriskt ljus och auto- gor äro helt skilda från de vanliga gungmattelefon finns givetvis och varje lekplats orna. Småbarnsgungorna äro låga, men har tillgång till högtalare. korgen hänger en meter över marken. BarPå lekplatserna liksom på plaskdammens nen måste ju ändå lyftas upp och risken botten är olika spelplaner uppmålade och för slag av gunga elimineras. Antalet intill byggnaden står bänkar och långbord vanliga gungor är rikligt och även tonför sittspel, sagostunder och slöjd av olika åringar tillåtas gunga om de så önska. slag. Att låta barnen förfärdiga någonPå varje lekplats finns minst en kvinnlig ting med sina händer anses vara en viktig och en manlig lekledare, vilka äro årsansida av lekplatsarbetet. Detta är någonting ställda. Sommartid intages extra personal. motsvarande vårt kindergartensarbete men Att vara lekledare är ett erkänt yrke, för omfattar även skolbarnen. På detta om- vilket finns specialutbildning vid de flesta råde visade de ledare jag träffade en universitet. Avlöningarna ligga på de flesta oerhörd påhittighet och all slags värdelös platser i paritet med lärarlönerna. En del materiel tillvaratogs som utgångspunkt för lekledare äro utbildade på gymnastiklärardetta »arts and crafts» arbete. Varje lek- linjen, men rekreationslinjen ger en mycket plats har en omfattande uppsättning verk- mera allsidig utbildning. En lekledare skall tyg, för träslöjd, modellering, metall- och inte bara kunna leda lekar och idrottsövplastikarbete. På en lekplats såg jag flickor ningar, utan även berätta sagor, öva in och pojkar sy portmonnäer, på en annan pjäser och leda rytmorkestrar och allsång, gjorde man armband m.m. av granna pla- vara naturkunnig och kunna undervisa i stiksnören. Att också pojkarna syr anses olika slags slöjd samt måste besitta god inte märkvärdigt. Alla deltaga ju helt fri- människokännedom och ha god kontaktförvilligt i det som försiggår på lekplatsen. måga med såväl barn som vuxna. Även Många lekplatser har sin egen lilla elek- organiserandet och ledandet av mödragruptriska keramikbrännugn och vävning på per och tonårsklubbar är en mycket viktig olika slags vävramar med kulörta strump- del av detta arbete. Tjänsterna äro penremsor är också en omtyckt sysselsättning. sionsreglerade och de flesta lekledare jag Till varje lekplats hör obligatoriskt en träffade tänkte stanna inom yrket, som även basebollplan, så pojkar och flickor ha möj- har vissa avansmöjligheter, såsom speciallighet att utöva det högt älskade national- instruktörer och distriktsledare. Att arbeta spelet. med rekreation bibehåller människan ung, På landsbygden apteras en vanlig äng sade en 60-årig kvinnlig lekledare, som håloch den oinvigde kan endast på de höga lit på 32 år och föreföll att fortfarande strålkastarna och de ofta mycket primitiva vara nog så spänstig och lämplig som de åskådarläktarna igenkänna bollplanerna yngre ledarna. Man använder sig även av från tågfönstret. I staten Utah finns på deltidsanställda specialförmågor och även landsbygden både simbassänger och plask- av frivilliga oavlönade medhjälpare, vilka dammar och båda delarna med filtrerings- senare för sina tjänster årligen tilldelas anläggningar, då de annars ej godkännas certifikat. En mamma kanske t.ex. är en skicklig sagoberättare och så åtager hon av hälsovårdsmyndigheterna. Plaskdammarna i New York äro om- sig att komma till lekplatsen en bestämd givna av höga staket och barnen måste timme i veckan för att roa barnen. På detta passera ett klorerat fotbad vid ingången. vis skapas en trevlig gemenskap mellan lekDe tömmas varje kväll och fyllas tidigt platsen och den trakt den är avsedd att påföljande morgon. En eller flera duschar betjäna. står på hela dagen. Vid kylig väderlek För personalen anordnas fortbildningspåfylles inget vatten. kurser förlagda till arbetstiden, vanligen Gungorna äro omgivna av drygt en me- måndagsförmiddagarna. I de större stäÖ22

derna äro lekplatserna öppna 7 dagar i veckan och på övriga platser 6 eller 5 dagar. Då såsom redan tidigare är omtalat, lekplatserna såväl i städerna som på landsbygden äro väl upplysta, för att även de äldre skolbarnen och de vuxna skola kunna ha glädje av dem tjänstgör personalen i 2 skift, vanligen från kl. 10—17 och kl. 14—21 (ibland till kl. 22). På kvällarna företer verkligen lekplatserna en bild av liv och glädje, de äro den naturliga samlingsplatsen efter dagens slit. Även utomhusbio förekommer då och då för att ytterligare popularisera lekplatserna. Utöver de lekar, spel och sysselsättningar som nämnts hitintills förekommer krocket på permanenta banor, hästskospelet, vilket är en direkt motsvarighet till varpa, bågskytte, boccia, ping-pong, badminton och tennis oftast på cementerade banor, vilka någon kväll i veckan fingo användas till dansbanor för en typ av amerikanska folkdanser — square-dances — vilka just nu stå högt i ropet och draga med sig såväl ung som gammal. Som sammanfattning kan sägas att amerikanerna överlag äro mera play-minded, har liberalare och välvilligare inställning till lekplatser och parkers utnyttjande. Själva ytorna äro generöst tilltagna men man klarar sig ofta med primitiva arrangemang och vid det prydliga utseendet lägges inte så stor vikt. Inte heller är man förtjust i stora grupper i det dagliga arbetet, det är i första hand individen man vill utveckla. Den ovan beskrivna verksamheten sorterar ibland under parkavdelningen eller skolmyndigheten men oftast under en speciell kommunal rekreationsavdelning och dessutom har varje stat ett rekreationsorgan. Dessutom finnes the National Recreation Association, som är en privat förening bildad 1906 med huvudkontor i New York. Denna förening fungerar som råd-

givande och hjälpande myndighet för allt arbete på rekreationsområdet. Alla kommuner, föreningar och enskilda få råd och upplysningar, kurser anordnas och konsulenter besöka de platser som behöva hjälp och varje år hålles en nationell konferens för dryftande av allmänna frågor och speciella problem på detta område.

Några

reflexioner:

1. Huru skulle inte större lekplatser, avsedda att tillgodose alla åldrar utjämna klyftorna emellan barn, ungdom och vuxna, och bidraga till att göra tillvaron roligare för ett stort antal människor? Alla som tjänstgjort på en lekplats vet hur gärna mammorna och papporna vill deltaga i lekar och spel som anordnas, men det till buds stående utrymmet gör detta omöjligt. 2. Vad skulle inte införandet av lekplatser, plaskdammar och simbassänger betyda för att motverka tråkigheten på landsbygden ? 3. Vad skulle inte fotbolls- och brännbollsplaner vid varje lekplats betyda i ökad trivsel för småbarnen på deras lekplatser, där nu de ständiga förbuden och undanskuffandet av de äldre barnen kringskär såväl de mindres som de störres rättmätiga behov av lek och rörelse? 4. Vad skulle inte upplysta lekplatser såväl i tätbebyggelsen som i villa- och landsbygdssamhällena kunna göra för att motverka vår- och höstkvällarnas årligen återkommande härjningståg och ligabildningar bland annars hygglig ungdom? De ungas fysiska energi pockar på utlopp, men hindras av mörkret att brukas till någon slags utomhussport eller annan lovlig sysselsättning, varför denna överloppsenergi tager sig för det övriga samhället mindre lämpliga uttryck.

Bilaga 14

Förteckning över institutioner och organisatione som besvarat kommitténs frågeformulär om behovet av barnstugor etc. hösten 1946

Vid den s.k. stadsundersökningen inkom besvarade frågeformulär från följande: I.

Samtliga 25 länsarbetsnämnder.

II.

Följande arb etsgivare sammanslutning ar: 1. Svenska Arbetsgivareföreningens Allmänna Grupp. 2. De Grafiska Arbetsgivareförbunden. 3. Sveriges Konfektionsindustriförbund. 4. Sveriges Textilindustriförbund. 5. Sveriges Verkstadsförening. 6. Sveriges Chokladindustriförbund. 7. Stockholms Handelsarbetsgivareförbund.

III. Följande tjänstemannasammanslutningar: 1. Arbetsförmedlingstjänstemännens Riksförbund ( A T R ) . 2. Föreningen Kvinnor i Statens Tjänst. 3. Försäkrihgstjänstemannaförbundet. 4. Kvinnliga Läkares Klubb. 5. Kvinnliga Telefontjänstemannaföreningarnas Centralförcning. 6. Kvinnliga Telegrafpersonalens Förening. 7. Postgirokontorets Personalförening. 8. Postsparbanksföreningen. 9. Postverkets Kansli- och Kontorsbiträdeskårers Centralorganisation ( P K C ) . 10. S.A.I.A. 11. Statsbanornas Kvinnliga Tjänstemannaförening. 12. Stockholms Fackliga Centralorganisations Kvinnosektion. 13. Svensk Sjuksköterskeförening. 14. Svenska Bankmannaförbundet. 15. Svenska Barnavårdslärarinnors Förening. 16. Svenska Ekonomiföreståndarinnors Förening. 17. Svenska Industritjänstemannaförbundet. 624

i8. Svenska Skolkökslärarinnors Förening. 19. Svenska Tandsköterskeförbundet. 20. Sveriges Allmänna Folkskollärareförening. 21. Sveriges Folkskollärarinneförbund. 22. Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund. 23. Sveriges Slöjdlärarinneförening. 24. Sveriges Småskollärarinneförbund. 25. Yrkeskvinnors Samarbetsförbund. EV. Följande fackförbund inom Landsorganisationen: 1. Statens Sjukhuspersonalsförbund. 2. Svenska Bokbindareförbundet. 3. Svenska Bryggeriindustriarbetareförbundet. 4. Svenska Fastighetsarbetareförbundet. 5. Svenska Frisörarbetareförbundet. 6. Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet. 7. Svenska Handelsarbetareförbundet. 8. Svenska Livsmedelsarbetareförbundet. 9. Sveriges Metallindustriarbetareförbundet. 10. Svenska Postmannaförbundet. 11. Svenska Sko- och Läderindustriarbetareförbundet. 12. Svenska Textilarbetareförbundet. 13. Svenska Tobaksindustriarbetareförbundet. 14. Telegraf- och Telefonmannaförbundet. 15. Tjänstemannaförbundet för Hotell och Restauranger.

Vid den s.k. landsbygdsundersökningen inkom besvarade frågeformulär från följande: I.

Samtliga 25 länsarbetsnämnder.

II. Följande landsbygdsorganisationer: 1. Svenska Lantarbetsgivareföreningen. 2. Svenska Lantarbetareförbundet. 3. Riksförbundet Landsbygdens Folk ( R L F ) . 4. Svenska Landsbygdens Kvinnoförbund. 5. Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund. 6. Sveriges Lantbruksförbund, förening u.p.a.

Bilaga 15

Exempel på utformningen av olika barnstugor

sT-r—J-

c< sltilinitiilal

BOTTENPLAN

Daghem i Eskilstuna Projekt 1946 för H S B Arkitekt SAR Yngve Alva <«t

iCZi^]~T

,

I

I

I

JO

I • 1—1—Ezn

i> lO 0< "* w ed SO

>*•

•M

id

33 Ui &<

<^

Bafrtgånl 20 st barn

Förskola i Uddeholm Uppförd 1947 Uddeholms Aktiebolag, Arkitektavdelningen

10m

MARKVANING

Förskola i souterrängvåning i hyreshus, kv. Kungsörnen, Aspudden, Stockholm. Uppförd 1947 HSB:s Riksförbund, arkitektkontoret 100

11:

T i

I

I~r

•o c

O

c

:0 60

<

C "O

PÄ

J E

a

M

j—1«7

O

w,

s « 5

x0 0 cd

sr - J tls !1

4» .ä

"o1 -S

Q PH <

<r=>

>

o

V a l l b a c k s g å r d e n . Förskola, d a g h e m och eftermiddagshem Gävle U p p f ö r d 1947 Arkitekt Camil Z u p a n c

V All Bin

p

A

1 J

ro I ironro^TrxironcL Sä! Iffll H ffll H IB

!I

•

2.40 II

1 Sektion

fASAO M3T VASTER

Ba/imadjam 20 st bam [ ;

1 3.00

\

BOTTENPLAN spädbarn 8 si nam Skolbarn 15 si

Daghem 15 st bain 4 - 7 ai

u Daghem 12 st bam 2 - 3 ?r

Barnstuga vid Hägerstens centrum, Stockholm Projekt 1947 Arkitekter SAR Ancker Gate Lindegren Miurut i—r

I°l

ö.

Q

m m m mm m na na m m m

nom

=E= FASAD MOT SÖDER

^ - ^ 1

1 •

2,50

,

1 .

Barnstuga i kv. Mållongen Arsta, Stockholm Projekt 1947 Arkitekter SAR Nils Sterner och Folke Hedérus, Stockholms stads fastighetskontor

i

\

"mrr 1 11

r^ i

\

h

cL

SITUATIONSPLAN

Sektion Barntradeård 20 st barn

r?

15 st barn

U|U

4 - 7 är - I lift

} töat C D j r

=

L

=

I Eftermiddajshim 25 st barn

7 E._ • I

I

"

kapprum

"

C

toal

likrum —1

n

TF=T:

t u Samlingssal 90 pers

VAN. EN TRAPPA

BOTTENVÅNING

•

T-F-^--< v

r 1

1_

C

Statens offentliga utredningar 1951 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Förslag till naturskyddslag m. m. [5]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstadga. [12]

Industri.

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. [13]

Kommunikationsväsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid state järnvägar. [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Politi. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8] Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—iuni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. [15]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrig». Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. [14]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4] 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publireeringi verksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m det akademiska befordringsväsendet. [9] Försvarsväsen. Försvarets personaltjänst. 1. [2]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1951. Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag